Samhället och barnfamiljerna

1X33 Z National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

x„ A STATENS OFFENTLIGA U T R E D N I N G A R 1955:29 Socialdepartementet

SAMHÄLLET OCH

BARNFAMILJERNA B E T Ä N K A N D E AV 1954 ÅRS

FAMILJEUTREDNING

Stockholm

Statens offentliga utredningar 1955 Kronologisk förteckning

1. Lag om jordbrukskasserörelsen m.m. Kihlström 160 s. Jo. 2. Stöd åt den mindre och medelstora skeppsfarten. Idun. 280 s. H. 3 o. 4. Nordiska post- och teletaxor. Idun. 37 s. U. 5. Prissättningen på jordbruksprodukter. Bilaga 1. Marcus. 101 s. J o . 6. Vattenvården. Haeggström. 133 s. J o . 7. Det mindre jordbrukets möjligheter a t t uppnå bättre lönsamhet. Berlingska Boktryckeriet Lund. 402 s. J o . 8. Tvätt. Kihlström. 368 s. S. 9. Frågan om statsinlösen av stamaktierna i LKAB Marcus. 181 s. Fi. 10. Vidlyftiga rättegångar. Norstedt. 72 s. J u . 11. Psykologisk utbildning och forskning. Idun. 324 S. E. 12Rationalisering av sjukhusdriften. Kihlström. 283 s. I. 13. Utlandstransaktionerna och den svenska ekonomin. Av B. Metelius. Idun. 245 s. Fi. 14. Yrkesskolornas handelsundervisning m m Marcus. 489 s. E. 15. Detalj distributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Kopparbergs och Gävleborgs län. Kihlström. 47 s. K. 16. Pris och prestation i handeln. Idun. 478 s. H. 17

- Kmfs e tr SCn

Vld förundersöknin

e

i brottmål.

18. Undersökningar rörande små avloppsreningsanlaggningar. Victor Petterson. 105 s i . 19. Administrativt rättsskydd. Kihlström. 104 s. J u . 20. Det^ döva barnets språk- och talutveckling. Idun.' 21. Tekniska skolutbildningen. Idun. 592 s. E. 22. Detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Västrernorrlänaäi Jämtlands och Västerbottens län. Kihlström. 60 s. K. 23. Busslinjeutredningen. 2. Betänkande rörande översyn av vissa bestämmelser i 1940 års förS f i , n g m a n #i. e t n d e .. ^ e s m ä s s i g automobiltrafik m. m. jämte forslag till lag angående föref' s ° m d r i v a yrkesmässig trafik med omnibus. Katalog och Tidskriftstryck 142 s K 24>

k^nde^l^Bfckmtn^S^s^TdningenS ' b e ' t ä n " ' fo3 na s nS F°i! itikenS e k o n o m i s k a ^ o r i . Haeggström. 26. Flyg^f;otogranmetrl»k verksamhet. Gummesson. 25

2?

" frfJfif 1 t i U n y f ö r o r d n i n g om erkända arbetslöshetskassor m. m. Norstedt. 264 s. S. 28. Samlingslokaler. Beckman. 190 s., 14 s. pl. s . 29. Samhället och barnfamiljerna. Idun. 294 s! s!

^ i S S ^ S ^ t S ' ^ i e S ^ ^ ' u n d e T Ä T u f r S ^ - B o k s , t ä v * ™ a med fetstil utgöra begyn mentet, Jo. - jordbruksdepartementet utredningen angivits, t. ex. E. = ecklesiastikdeparte

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1 9 5 5 : 29 Socialdepartementet

SAMHÄLLET OCH

BARNFAMILJERNA Betänkande 1954 års

av

familjeutredning

I D U N S T R Y C K E R I A K T I E B O L A G E S S E L T E AB STOCKHOLM 1955

*•""«». '%

Innehållsförteckning

Skrivelse till Statsrådet Ulla Lindström

9 Del I. Principbetänkande Kap. 1. Familjepolitikens framväxt Trettiotalet Fyrtiotalet Nuläget

15 Kap. 2. Nuvarande familjepolitiska åtgärder Inledning Barnbidrag och familjebeskattning Bostadspolitiska åtgärder för barnfamiljerna Skolmåltider Andra skolsociala åtgärder Olika former av studiehjälp Social hemhjälp Småbarnsinstitutioner Vila och rekreation för mor och barn Moderskapshjälp m. m Samhällets totala insatser för barnen Jämförelse mellan kostnaderna 1948/49 och 1953/54 De familjepolitiska åtgärdernas olika utformning

22 22 22 28

Kap. 3. Befolknings- och familjestrukturen samt försörjningsbördornas fördelning Befolkningsutvecklingen Vad menas med en familj? Antalet familjer av olika typ Produktiv och improduktiv befolkning Ålderscykeln Hur många har försörjningsbördor? Förändringar i närings- och bebyggelsestrukturen Ökade samhällsinsatser Det rättsliga ansvaret för försörjningen av anhöriga Lönsättningsprinciperna Förvärvsarbete bland kvinnor

47 47 48 50 51 52 54 56 57

15 17 20

35 36 38 40 41 41 42 43 45

"" "*

Kap. 4. Barnfamiljernas ekonomiska läge och förändringar däri under senare år 64 Inledande synpunkter "4 66 Taxeringsuppgifter för år 1952

4 Socialstyrelsens levnadskostnadsundersökning för år 1952 Levnadsnivå vid olika barnantal för vissa givna inkomstlägen Alderscykeln i sifferbelysning Ofullständiga familjer Förskjutningar i barnfamiljernas ekonomiska läge under senare år Fattigvårdsunderstödens storlek i Stockholm Antalet fattigvårdsunderstödda barnfamiljer Skatternas fördelning på olika familjetyper Om de gamla barnavdragen funnits kvar

70 73 75 77 78 82 83 84 86

Kap. 5. Argument för en intensifierad familjepolitik Inledning Motiven för den hittillsvarande familjepolitiken Barnfamiljernas ekonomiska situation Beskattning och försörjningsbörda Motiv för utvidgning av samhällets stöd till barnfamiljerna De befolkningspolitiska motiven Möjligheterna att utforma en konkret målsättning Valet mellan olika slag av åtgärder »Utrymmet» för en utvidgad familjepolitik

89 39 92 93 95 98 100 101 102 104

Kap. 6. ökad utjämning kontantvägen Inledning Skattesystemet och barnfamiljerna K o n t a n t a bidrag De allmänna barnbidragen Moderskapsförsäkringen Studiehjälp Beskattningen av ogift med barn Existensminimum i skattelagstiftningen

106 106 106 108 108 112 112 113 115

Kap. 7. Ökad utjämning naturavägen Inledning Stöd och råd vid fostran av barn Tillsynen av barnen Deltidsarbete Den yttre miljön Fritid och semester Barnens nöjen E n familjestödj ande försöksverksamhet Allmänna synpunkter

116 Hg 117 119 122 123 126 127 129 132

Bilagor Bilaga 1. Befolkningsutvecklingen grafiska läget Befolkningens storlek Dödligheten Äktenskapsbildningen

i Sverige under senare år och det aktuella demo135 135 136 137

5 Fruktsamheten Utrikes omflyttning Befolkningsframskrivningar

138 140 140

Bilaga 2. Kostnader för barns konsumtion och vård enligt socialstyrelsens kostnadsundersökning för år 1952 Inledning Vad ingår i barnkostnaderna? Socialstyrelsens levnadskostnadsundersökning för år 1952 Inköp av varor och tjänster för individuell konsumtion Kostnad för gemensamma nyttigheter för hela familjen Arbetsinsatser i hemmet Sammanfattning Variationer i barnkostnaderna Slutord Bilaga 3. Metoder för jämförelser storlek och sammansättning Inledande synpunkter Konsumtionsbeloppets storlek Hushållsstorlek och behov Konsumtionsenhetsskalor Hushållets storlek Värdet av hushållsarbetet

levnads145 145 146 147 148 150 151 153 154 154

av det ekonomiska läget hos hushåll av olika 156 156 157 158 159 161 162

Bilaga 4. Familjesociala åtgärder i olika länder Motiv till familjesociala åtgärder Olika slags åtgärder Barnbidrag Skatteskillnader mellan familjer av olika storlek Hälsoskydd och moder skåp shjälp Bidrag och lån vid giftermål Åtgärder som gäller födoämnen Åtgärder på bostadsområdet Undervisning Övriga åtgärder Bilaga 5. Barnbidrag grannländerna A. Danmark B. Norge C. Finland

och skattelättnader

för familjer

164 164 165 166 167 168 169 169 169 169 170 med barn i de

nordiska 171 171 173 174

Bilaga 6. Regler för inkomstprövning av barnfamiljernas socialförmåner 177 Individuellt behovsprövade förmåner 177 Olika former av generell inkomstprövning m. m 178 Ang. innebörden av generella inkomstgränser med utgångspunkt från förhållandena vid ferieresorna m. m 179

6 Inkomstprövningens utformning vid familjebostadsbidragen samt storleken av dessa bidrag 181 Inkomstprövningen vid stipendier för studier vid allmänt läroverk m. fl. läroanstalter 184 Bilaga 7. Åldersgränser

för barn i skatte- och sociallagstiftningen

Bilaga 8. Regler för familjebeskattningen Beskattningen av äkta makar Beskattningen av ensamstående (ogift, änka, frånskild etc.) med barn

186 188 188 195

Diagramförteckning Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig.

1 2 3 4 5 6 7 8

Fig. 9 Fig. 10

Vissa familjepolitiska åtgärders värde (1955) 46 Nativitetens och fruktsamhetens utveckling 47 Befolkningspyramid 31/12 1952 49 Ansvaret för barnförsörjningen 56 Andel gifta kvinnor med förvärvsarbete 62 Andel hushåll under 2 500 kr per konsumtionsenhet år 1952 68 Levnadsnivå vid stigande inkomst 74 Konsumtionsbelopp vid olika inkomstlägen och för olika familjestorlekar 75 Ålderscykeln 76 Levande födda på 1 000 invånare i olika länder 165

Del II. Specialutredningar Kap. 1. Tillsyn och fostran av småbarnen Inledning Förskolorna Daghemmen Familjedaghemmen Kommunernas synpunkter på heldagstillsyn av barnen Vilken utbyggnad av heldagsvården planeras? Eftermiddagshemmen Säsongdaghemmen (jordbrukardaghem) Principiella synpunkter på de olika vårdformerna Kostnaderna för olika vårdformer Principer för fastställandet av familjernas avgifter Statsbidraget Den kommunala planeringen av småbarnsverksamheten Småbarnsverksamhet i olika typer av kommuner Förskoleseminariernas läge och behov

199 199 200 204 209 214 218 219 220 220 228 229 229 231 232 233

7 Kap. 2. Vila och rekreation för mödrar och barn 242 Inledning 242 Resor för barn och mödrar 244 Barnkolonier och feriehem 246 Husmoderssemesterstipendierna 248 Husmoderssemesterhemmen 249 Räckvidden av åtgärderna för beredande av vila och rekreation åt mödrar och barn 249 Familjesemestern 251 Målsättningen för samhällets åtgärder för semestern enligt befolkningsutredningen 257 Familjeutredningens synpunkter 258 Kap. 3. De ensamstående mödrarna Inledning De olika kategoriernas storlek Barnantal och barnens ålder i ofullständiga familjer Utvecklingstendenser Utgångssituationen för de olika kategorierna Underhållsbidragen Samhällets stödåtgärder för de ensamstående mödrarna Inkomstförhållanden Utgiftsförhållanden Arbetsmarknadsproblemen Barntillsynen Bostadsproblemen Utredningar angående de ensamstående mödrarna och deras barn

273 273 273 274 275 278 279 280 281 282 282 283 284 285

Kap. 4. Familjevård Principiella synpunkter Något om familjevårdens utbyggnad inom olika vårdområden

286 286 290

Till Statsrådet

Ulla

Lindström

Kungl. Maj:t bemyndigade den 16 augusti 1954 statsrådet Ulla Lindström att tillkalla en sakkunnig med uppdrag att göra en inventering av de familjepolitiska åtgärderna. Med anledning härav tillkallades den 1 september 1954 filosofie licentiaten Brita Åkerman Johansson som sakkunnig, varjämte som experter utsågs byråchefen i socialstyrelsen fil. dr Erland v. Hofsten, forskningsassistenten i konjunkturinstitutet fil. lic. Krister Wickman samt kanslisekreteraren i socialdepartementet jur. kand. Alf Björnelid. Utredningen har antagit namnet 1954 års familjeutredning. I anförande till statsrådsprotokollet den 16 augusti anförde statsrådet Ulla Lindström följande: Frågan om åtgärder för att underlätta en ökad familjebildning aktualiserades som bekant under 1930-talet. Den år 1935 tillkallade befolkningskommissionen framlade en rad betänkanden i befolkningsfrågan. Genom tillsättandet av 1941 års befolkningsutredning upptogs sedermera hithörande problem till nytt studium i syfte att medverka till en positiv befolkningsutveckling. Även denna utredning utarbetade ett antal förslag, vilka i stor utsträckning genomförts, delvis lämnats utan åtgärd men delvis också vidarebehandlats av särskilda kommittéer såsom utredningen för hem- och familjefrågor, kommittén för den halvöppna barnavården och bostadskollektiva kommittén. Den verksamhet, som syftar till att främja familjebildningen och underlätta förhållandena för främst familjer med barn och ensamstående mödrar, spänner över stora områden. Till familjepolitiken i vidsträckt mening kan hänföras frågorna om ungdomssparande, bosättningslån och lämpliga bostäder, abortfrågan samt samhällets åtgärder vid havandeskap och förlossning, stöd åt nyblivna mödrar, barnbidrag i skilda former, daghem och förskoleinstitutioner av olika slag, barnhem, ferieresor och barnkolonier, skolmåltider, husmoderssemester, åtgärder i syfte att rationalisera hushållsarbetet och att öka möjligheterna att erhålla hemhjälp, åtgärder att underlätta de hushållsarbetande kvinnornas deltagande i för-

10 värvsarbete, ungdomsvårdsfrågor, skattefrågor m. m. I detta sammanhang kan även erinras om åldringsvården, som med nuvarande befolkningsutveckling är särskilt aktuell och ställer stora anspråk på de kvinnliga anhörigas tid och krafter; frågor rörande åldringsvården utreds f. n. av en särskild kommitté. Begreppet familjepolitik kan alltså tänjas till att omfatta hart när alla de problem, som anknyter till individens liv från vaggan till graven. Men även med en begränsning till den redan färdigbildade familjen — alltså med ett utelämnande av ungdomens familjebildning — och med en avspaltning av de gamlas speciella problem är familjepolitiken omfattande. Inom dess här angivna områden har under de senaste tio åren vidtagits ett flertal betydelsefulla åtgärder. Med hänsyn bl. a. till att nativiteten alltjämt är låg inom landet och nu åter synes vara i sjunkande, måste emellertid befolkningsutvecklingen och frågan om samhällets möjligheter att påverka denna utveckling följas med kontinuerlig uppmärksamhet. Befolkningsutredningen samt utredningen för hem- och familjefrågor föreslog inrättandet av ett särskilt befolkningsinstitut med uppgift att fortlöpande studera de befolkningspolitiska åtgärderna, deras tillämpning i praktiken och deras konsekvenser för olika grupper i samhället. Socialdepartementet har emellertid möjlighet att dels genom statistiska centralbyrån och socialstyrelsen erhålla belysande statistik på det befolknings- och familjeekonomiska området, dels även hos a n d r a myndigheter inhämta tillräckligt informationsmaterial för den ledning och samordning av befolknings- och familjepolitiken, som tillkommer departementet. Något särskilt institut för ändamålet har därför inte upprättats och torde inte f. n. vara erforderligt. Däremot föreligger det onekligen goda skäl för att nu företaga en systematisk inventering av hur de olika familjepolitiska åtgärderna h a r verkat under en något längre epok, sådan som den senaste krigs- och efterkrigstiden, av vad som till äventyrs saknas i deras utformning för att de skall göra maximal nytta inom sin nuvarande ekonomiska ram och av vilka nya behov som aktualiserats vid sidan av dem. En inventering och kartläggning av den samhälleliga familjepolitikens former och yttringar är sålunda önskvärd. Några nya omfattande utredningar bör inte nu inledas. Familjeproblemen har under de senaste åren studerats i olika sammanhang, varför en sammanställning av resultat från olika institutioners, kommittéers och enskilda forskares material torde kunna ge en god bild av läget. Olika förslag till åtgärder av familjepolitisk karaktär har, som tidigare nämnts, framlagts under 1940- och 50-talen och bör, i den mån de inte har förverkligats, upptagas till en ny och med utgångspunkt från nuläget kritisk bedömning utifrån synpunkten av huruvida de är realiserbara eller inte i befintligt eller omarbetat skick. I syfte att ge ett fastare underlag för det arbete, som nu bedrives av myndigheter och enskilda i familjefrämjande syfte, ävensom för fortsatta överväganden r ö r a n d e familjepolitikens framtida utformning, bör en genomgång ske av det statistiska material samt de övriga fakta som berör familjepolitiken, särskilt de fakta som belyser de förvärvsarbetande gifta kvinnornas arbetsbörda. Den viktigaste utgångspunkten för diskussionen om familjepolitikens mål och medel erhålles genom kunskap om barnfamiljernas ekonomiska läge. En undersökning av barnkostnaderna på grundval av bland annat det material, som insamlats av socialstyrelsen genom de allmänna levnadskostnadsundersökningarna, kan här tjäna som bakgrund. I anslutning härtill bör klarläggas i vilken utsträckning den fördelning av barnkostnaderna som uppnåddes, när de särskilda barnavdragen vid beskattningen borttogs och ersattes med allmänna barnbidrag, har rubbats till barnfamiljernas nackdel genom penningvärdeförsämringen efter ifrågavar a n d e reforms genomförande. Nämnda fördelning kan naturligtvis inte betraktas

11 såsom för all framtid given. Men i samband med den allmänna inventeringen bör man söka fastställa den förändring i läget som här inträtt, varvid även får beaktas, att barnkostnadernas fördelning mellan barnfamiljer och andra icke blott påverkats av utvecklingen beträffande barnbidragens reala värde utan även av i vilken mån den allmänna välståndsutvecklingen inom landet och den socialpolitiska verksamheten i övrigt kommit barnfamiljerna till godo. I övrigt bör också prövas, huruvida de belopp, som disponeras för olika familjepolitiska bidrag, kan anses lämpligt fördelade mellan olika ändamål. Härav kan föranledas förslag till en bättre behovsanpassning av bidragen. De åtgärder, som härvid kan komma att rekommenderas, bör emellertid inte vara av den art, att det administrativa handhavandet av bidragsformerna kompliceras. På vissa områden synes hittills vidtagna åtgärder icke tillräckligt effektiva, samtidigt som det icke förefaller uteslutet att man kan uppnå vissa förbättringar utan mera betydande kostnadsökningar. Antalet daghemsplatser för förvärvsarbetande m ö d r a r s b a r n är f. n. på vissa håll i landet för litet. Chefen för socialdepartementet framhöll i 1953 års statsverksproposition (V ht, p. 30), att man i kommunerna vid sidan av de kollektiva vårdformerna borde pröva möjligheterna att främja barntillsynen genom sådana former av organiserad familjevård, som kommit till uttryck i det redan i viss utsträckning tillämpade systemet med familjedaghem. Ehuru frågan om ytterligare daghemsplatser i första h a n d är en kommunal angelägenhet, bör utredningen undersöka förutsättningarna att genom upplysning och under medverkan av bl. a. olika kvinnoorganisationer och större företag få till stånd en utvidgning av antalet daghemsplatser såväl i särskilda daghem som i enskilda hem. Vidare kan här erinras om de svårigheter, som nu föreligger för kvinnor, vilka önskar deltidsarbete, att erhålla sådana anställningar. Vissa förslag i denna fråga framlades år 1946 av 1944 års deltidstjänstutredning. I tilläggsbestämmelserna till statens allmänna avlöningsreglemente (anvisningarna till 8 §) framhålles, att myndigheterna vid anställande av icke-ordinarie personal bör uppmärksamma om deltidsanställning lämpligen kan ifrågakomma. Såväl myndigheter som enskilda företag synes dock ofta obenägna att anställa personal på deltid. En ökad användning av arbetskraft på deltid kan visserligen ur en del synpunkter vara mindre önskvärd. Med hänsyn såväl till de önskemål om ökade möjligheter till deltidsarbete, vilka framförts från kvinnohåll, som till k n a p p heten på arbetskraft bör utredningen kartlägga de olika vägar som kan stå till buds att hos allmänna och enskilda arbetsgivare öka intresset för och vidga möjligheterna till anställning av kvinnlig arbetskraft på deltid. — Vid inventeringsarbetet bör slutligen särskilt uppmärksammas de ensamstående mödrarnas problem, när det gäller alla här n ä m n d a samhällsåtgärder för underlättande av barnens vård. F a m i l j e u t r e d n i n g e n får h ä r m e d v ö r d s a m t ö v e r l ä m n a ett b e t ä n k a n d e , S a m h ä l l e t och b a r n f a m i l j e r n a , v a r i u t r e d n i n g s u p p d r a g e t till h u v u d s a k l i g a d e l a r r e d o v i s a s . B e t ä n k a n d e t föreligger i t v å delar, Del I av p r i n c i p i e l l n a t u r och Del II i n n e h å l l a n d e fyra s p e c i a l u t r e d n i n g a r . Vissa u n d e r s ö k n i n g a r a n g å e n d e de gifta k v i n n o r n a s f ö r v ä r v s a r b e t e m e d speciell h ä n s y n till förek o m s t e n av d e l t i d s a r b e t e m . m . k o m m e r a t t s e n a r e f r a m l ä g g a s . I fråga o m s ä t t e t för a r b e t e t s b e d r i v a n d e och o m m e d v e r k a n f r å n o l i k a personer m å n ä m n a s följande.

12 Betänkandets Del I har utarbetats i nära samverkan mellan den sakkunniga Åkerman och de båda experterna v. Hofsten och Wickman. En viss arbetsfördelning i fråga om författandet har dock skett, varvid Åkerman svarat för kapitlen 1, 2 och 7, Hofsten för kapitlen 3 och 4 samt Wickm a n för kapitel 5. Kapitel 6 har utarbetats gemensamt. Hofsten har vidare författat bilagorna 1—5 och Björnelid bilagorna 6 och 7. Åkerman har — med nedan angivna undantag — svarat för Del II. I övrigt har följande personer medverkat. T. f. kammarrättsassessorn Rolf Magrell har författat den i Del I ingående bilaga 8, som utnyttjats för betänkandets framställning om skatterna. Amanuensen i socialstyrelsen Jonas Elmdahl har utarbetat den i Del II, kap. 1 ingående redogörelsen för en statistisk undersökning av förskolor och daghem och rektorn vid förskoleseminariet i Norrköping Per österlin har utarbetat den i samma kapitel ingående redogörelsen för förskoleseminarierna. Amanuensen i socialstyrelsen Eva Herner har skrivit redogörelsen i Del II, kap. 3 över ensamstående mödrars ekonomiska och sociala läge. Generaldirektören Karl J. Höjer har skrivit första avsnittet av Del II, kap. 4 om familjevården och barnavårdsassistenten Sara-Lisa Melin har sammanställt det senare avsnittet av detta kapitel om familjevårdens utbyggnad inom olika vårdområden. Vidare har preceptorn vid universitetet i Göteborg, Hannes Hyrenius, medverkat med vissa demografiska data, som inarbetats i bil. 1, aktuarien i bostadsstyrelsen, Magnus Elison, med uppgifter rörande bostadspolitiken, som inarbetats i Del I, kap. 2 och aktuarien i statistiska centralbyrån Bertil Edlund med vissa skatteberäkningar, som utnyttjats i Del I, kap. 4. Slutligen har socialstyrelsen på ett betydelsefullt sätt medverkat i utredningsarbetet genom att ett flertal tjänstemän lämnat uppgifter till och granskat olika avsnitt av betänkandet. Till utredningen har för att tagas i övervägande vid fullgörande av dess uppdrag överlämnats följande handlingar: framställning från Folkpartiets kvinnoförbund den 25 februari 1954 med begäran om utredning rörande en bättre anpassning mellan arbetslivets och familjelivets krav m. m. framställning från Sveriges Husmodersföreningars riksförbund den 24 mars 1954 angående ökade möjligheter till deltidsarbete i statliga inrättningar. Stockholm den 8 september 1955.

1954 ÅRS FAMILJEUTREDNING Brita Åkerman Erland v. Hofsten

Johansson Krister

Wickman

Dell

PRINCIPBETÄNKANDE

L

KAPITEL 1

Familj epolitikens framväxt Trettiotalet En medveten familjepolitik inleddes i vårt land i mitten på 1930-talet. Mot bakgrund av världsdepressionen och arbetslöshetskrisen 1930—1934 inträdde en stark intensifiering av den sociala reformpolitiken. Några uppmärksammade undersökningar hade påvisat den fattigdom och de dåliga bostadsförhållanden som rådde hos de breda folklagren. Samtidigt framväxte en ny syn på samhällets resurser att föra en aktiv konjunkturpolitik för att motverka arbetslösheten genom åtgärder som syftade till att stärka köpkraften och stimulera varuproduktionen. Möjligheterna att genom en stimulering av bostadsbyggnadsverksamheten uppnå en ökad sysselsättning betonades särskilt starkt. Den sociala reformviljan och önskan att finna objekt för krisbekämpande ekonomiska ingrepp fick sin utlösning, då makarna Myrdals bok Kris i befolkningsfrågan 1934 på ett chockartat sätt bringade det allvarliga befolkningsläget till den allmänna opinionens medvetande. Samtliga politiska partier tog upp befolkningsfrågan på sina program och framlade genom motioner till 1935 års riksdag krav på snabba och genomgripande åtgärder i befolkningsfrågan. Med anledning av riksdagens beslut tillsattes våren 1935 befolkningskommis-

sionen, varvid socialministern gjorde följande diktamen till statsrådsprotokollet. »Intet folk med oförsvagad livsvilja och livskraft kan inför den i vårt land nu konstaterbara utvecklingstendensen underlåta att vidtaga energiska åtgärder för att få en ändring till stånd. I främsta rummet har man härvid att inrikta sig på åtgärder, ägnade att befordra en ökad äktenskapsbildning, framför allt i yngre åldrar, och en uppgång i nativiteten. Genom en klokt lagd upplysningsverksamhet har man att väcka inom alla kretsar ansvarskänsla för vårt folks framtid och bestånd. Men hur betydelsefullt detta än må vara, måste man göra klart för sig, att socialpolitiska ingripanden av stor räckvidd i syfte att för befolkningen skapa ekonomisk trygghet och förbättrade materiella villkor äro ofrånkomliga. Därest möjlighet skall kunna beredas för en ökad familjebildning och vägen för barnens fostran kunna jämnas, har man att undersöka olika utvägar för att uppnå en ordning, enligt vilken barnen icke i samma grad som nu bliva en tyngande ekonomisk börda för föräldrarna. De socialpolitiska åtgärderna måste därför ha den innebörden, att de nedbringa de enskilda familjernas omkostnader för uppfödning, fostran och vård av barn. De gynnsammare uppväxtvillkor för barnen och de unga, som därigenom kunna åstadkommas, äro jämväl påkallade med hänsyn till ett bättre tillvaratagande av folkmaterialet.» Under de närmast följande åren framlades av befolkningskommissionen och av den 1933 tillsatta bostadssociala ut-

16 redningen dels en rad ingående socialstatistiska utredningar och dels ett stort antal sociala reformförslag, av vilka många snabbt kom att genomföras, medan andra mognade fram under de kommande decennierna eller har förts åt sidan ur diskussionen. Ett av befolkningskommissionens första betänkanden gällde förbättring av hälsovården för mödrar och spädbarn för att minska spädbarnsdödligheten och uppnå ett bättre fysiskt utgångsläge för barnen. Behovet av åtgärder på detta område hade sedan länge förfäktats av den medicinska sakkunskapen. Nu framlades ett omfattande förslag till inrättande av mödra- och barnavårdscentraler, och detta förslag antogs av riksdagen 1937. Födandet av barnen borde inte innebära extra kostnader, och fattiga mödrar borde ha särskilt ekonomiskt stöd, förklarade kommissionen. Dess förslag om kostnadsfri förlossningsvård samt om moderskapspenning och mödrahjälp genomfördes 1937. Initialkostnaderna för familjebildningen föreslogs vidare lättade genom bosättningslån, som också tillkom 1937. Bostadssociala utredningen framlade 1935 och 1937 sina första förslag om främjandet av bostadsförsörjningen för mindre bemedlade barnrika familjer i hyreslägenheter och egnahem. Dessa förslag bildade utgångspunkten för den sedermera successivt uppbyggda samhälleliga bostadspolitiken. När det gällde den allmänna ekonomiska utjämningen till barnfamiljernas fördel, ansåg befolkningskommissionen att samhället, förutom med åtgärder för att höja bostadsstandarden, borde ingripa när det gällde barnens näring och beklädnad. Näringstillståndet inom barnfamiljerna var dåligt, konstaterade kommissionen och föreslog att skyddsläkemedel skulle kostnadsfritt tillhan-

dahållas mödrar och barn, samt att livsmedelsrabatter till barnen och obligatoriska skolmåltider skulle införas (1938). Vidare konstaterades att barnens beklädnad var otillräcklig, varför ett system med beklädnadsbidrag föreslogs (1938). Förslagen rörande livsmedelsrabatter, skolmåltider och beklädnadsbidrag togs emellertid inte upp av regeringen. I enlighet med sin principiella inställning tryckte befolkningskommissionen hårt på värdet av bidrag in natura och föreslog därför inte några direkta kontantbidrag till barnen. Däremot behandlade kommissionen beskattningen och skatteavdragen för barnfamiljerna och framförde ett förslag om ökning av skatteavdraget från det tredje barnet. Detta förslag genomfördes 1938. Kvinnornas förhållanden, speciellt med hänsyn till deras möjligheter att förena förvärvsarbete och barnafödande, var föremål för kommissionens särskilda uppmärksamhet. År 1935 genomfördes på kommissionens förslag en förbättring av villkoren för gifta kvinnor i statstjänst, så att de blivande mödr a r n a fick rätt till ledighet med större bibehållna förmåner än tidigare. Lagstiftning med förbud att avskeda kvinnor från deras anställning på grund av giftermål eller barnafödande genomfördes 1938. Parallellt med befolkningskommissionen arbetade den 1935 tillsatta kvinnoarbetskommittén.som bland annat hade att utreda en fråga, som varit föremål för ett flertal riksdagsmotioner, nämligen lämpligheten av att genom särskilda åtgärder förmå kvinnorna att vid giftermål lämna sitt förvärvsarbete. Kvinnoarbetskommittén framlade 1938 sitt betänkande om gifta kvinnors förvärvsarbete, vari gavs en ingående analys av det kvinnliga förvärvsarbetets villkor samt avvisades förslagen om åtgärder til främjande av kvin-

17 nornas avgång vid giftermål. Däremot föreslog kommittén positiva åtgärder till förbättring av de förvärvsarbetande kvinnornas förhållanden, bland annat genom ökning av deras möjligheter att erhålla deltidsarbete. Omvårdnaden av småbarnen behandlades av befolkningskommissionen i ett betänkande 1938, där ökat statligt stöd till barnkrubbor och sommarkolonier föreslogs, dock utan att leda till resultat. I sitt betänkande i sexualfrågan 1936 behandlade befolkningskommissionen frågorna om sexualupplysning, preventivmedel, aborter, ogifta mödrars ställning etc. och åstadkom flera delreformer på lagstiftningsområdet men framför allt en kraftig sanering av debatt och opinion kring dessa ting. Bland de förslag som framfördes må nämnas åtgärder för ökad psykologisk forskning och utbildning samt för äktenskaps- och föräldrarådgivning. Fyrtiotalet

Åren 1935—39 präglades sålunda av en stark social reformvilja, som kom att i stor utsträckning inriktas på familjen. En viss uppgång av födelsetalen tycktes också visa att reformerna och opinionsbildningen haft sin verkan. Med krigsutbrottet sjönk åter födelsetalen, och krisläget med begynnande ransoneringar etc. motiverade speciell omvårdnad om barnfamiljerna. Därför tillsattes 1941 års befolkningsutredning som enligt sina direktiv hade att fullfölja 1930-talets familjereformer och bevaka familjeintressena med hänsyn till krisläget. Speciellt underströks i direktiven att det vore önskvärt att få till stånd ett permanent organ för förslag och upplysningsverksamhet rörande befolkningsfrågan och problem som hänger samman med den. Befolkningsutredningen 2— 507447

kom till att

börja med att knyta an till befolkningskommissionens riktlinjer, fastän krisläget delvis gav en förändrad aspekt på frågorna. Statligt stöd till institutioner, som kunde ta hand om barn till förvärvsarbetande mödrar, ett förslag som befolkningskommissionen icke fått gehör för, accepterades sålunda år 1943 med hänsyn till knappheten på arbetskraft. Frågorna om understöd till sommarkolonier och till fria sommarresor för barn och mödrar aktualiserades i samband med diskussionen om evakueringen av barnen från tätorterna med hänsyn till krigsrisken. I samband med att barnens sommarvistelse fick ett kraftigt stöd, kunde också husmoderssemestern ges en betydligt vidsträcktare utformning än vad som i ett anspråkslöst förslag av 1942 skisserats av fritidsutredningen. Ehuru dessa frågor vid krigets slut åter befann sig i ett nytt läge, så kunde samtliga befolkningsutredningens förslag, som gällde vila och rekreation för mor och barn, framläggas i ett betänkande 1945 och genomföras 1946. När det gällde bosättningslånen, förlossningsvården och abortfrågan knöt befolkningsutredningen an till problem som redan behandlats av befolkningskommissionen, och en ytterligare utbyggnad av dessa reformer genomfördes. Nya sidor av den samhälleliga familjepolitiken kom upp till diskussion i och med att befolkningsutredningens kvinnodelegation tog upp hushållsarbetets och de inom hemmen arbetande kvinnornas problem. Samhälleligt understödd hemhjälp föreslogs 1943 och förslaget genomfördes 1944. I anslutning till hembiträdesutredningens åren 1937 och 1939 avgivna förslag upptogs frågan om arbetstidslag för hembiträden, och ett lagförslag antogs år 1944. Vidare framlades förslag om hur sam-

18 hållets åtgärder för att skaffa hemmen nödig arbetshjälp ytterligare skulle effektiviseras. Detta förslag ledde dock i stort sett inte till några insatser utöver den sociala hemhjälpen. Frågan om att åstadkomma förbättrad utbildning för hemarbetet behandlades i ett betänkande 1945, vari bl. a. föreslogs inrättande av en särskild byrå för huslig utbildning inom överstyrelsen för yrkesutbildning. Denna byrå kom till stånd år 1947. Befolkningsutredningens kvinnodelegation fullföljde sitt arbete som en särskild kommitté, utredningen för hemoch familjefrågor, vilken 1947 lade fram betänkande r ö r a n d e familjeliv och hemarbete. Där summerades olika krav, redan framförda av befolkningskommissionen, på en familjevårdande verksamhet med forskning och upplysning rörande sexualproblem och uppfostringsproblem samt allmänna hygieniska, ekonomiska och juridiska sidor av familjelivet. I betänkandet om familjeliv och hemarbete diskuterades också kvinnoarbetets läge och framhölls att det var angeläget att beakta såväl de hemarbetande som de yrkesarbetande kvinnornas problem. Kraven på möjligheter till deltidsarbete, som framförts av kvinnoarbetskommittén på 30-talet, hade ytterligare belysts av en särskild kommitté, deltidsutredningen, i ett betänkande 1942, vars förslag om deltidsarbete i allmän tjänst delvis genomfördes i samband med det nya statliga lönereglementet år 1948. Utredningen för hem och familjefrågor underströk också kraven på vidgade möjligheter till deltidsarbete och belyste de svårigheter som föreligger för kvinnor i att förena utbildning och yrkesutövning med barnoch familjevårdande uppgifter. När det gällde familjernas konsumtion kom 1940-talet med nya signaler.

Befolkningskommissionen hade under 1930-talet diskuterat olika vägar att ge naturaunderstöd i form av mat, kläder etc. som skulle gå direkt till barnen, en väg som var naturlig när det gällde att säkra en minimistandard, men som dock inte kom att prövas i någon större omfattning (mödrahjälpens naturadel då m ö d r a r n a får under kontroll skaffa klädesplagg och utrustning till sig själva och barnet i viss fastställd kvalitet har bestått ända till 50-talets mitt som en rest av 30-talets betraktelsesätt). I och med kriget och ransoneringarna blev däremot vissa former av naturahjälp självklara; i en bristsituation ville man säkra barnens förbrukning samtidigt som man kunde skydda familjerna mot kostnadsstegringar. Därigenom aktualiserades de tidigare föreslagna livsmedelsrabatterna, vilka infördes år 1940. De hade stor betydelse som medel till ekonomisk utjämning till barnfamiljernas förmån, men avskaffades i och med ransoneringarnas avveckling år 1948. Krishushållningen framtvingade också standardisering och priskontroll på vissa viktiga förbrukningsvaror såsom kläder och skodon. Befolkningsutredningen hade detta läge för ögonen n ä r utredningen vid sidan av sina övriga förslag till ekonomiskt stöd åt barnfamiljerna år 1946 framlade ett förslag om beklädnadsbidrag, vilket dock icke genomfördes. För en annan redan av befolkningskommissionen föreslagen stödåtgärd till barnfamiljernas konsumtion var opinionen däremot mogen vid krigets slut, nämligen fria skolmåltider. De föreslogs av befolkningsutredningen i ett betänkande 1945 och började genomföras 1946. I och med att fredskonjunkturerna medförde en ökning av varutillförseln och varuurvalet framstod naturahjälpformer, som i viss mån skulle binda det

19 fria konsumtionsvalet och uniformera barnfamiljernas förbrukning, som mindre tilltalande. Endast när det gällde bostäder och skolfrukostar fanns speciella motiveringar, som gjorde att man fann det naturligt att fasthålla vid naturabidragen. Med alltmera ökat intresse omfattades däremot den verksamhet för främjande av prisförbilligande standardisering och varuprövning ur konsumentsynpunkt samt upplysningsverksamhet om goda varor, vilken växte fram ur krishushållningens lärdomar, men anpassades till det förändrade läget ifråga om köpkraft och varutillgång som efterkrigstiden medförde. I betänkandet om familjeliv och hemarbete föreslogs statligt stöd till det framväxande Hemmens forskningsinstitut. I samband med de utredningar rör a n d e ekonomisk efterkrigsplanering, varmed man ville förbereda motåtgärder mot en väntad efterkrigsdepression, gjordes undersökningar av möjligheterna att rationalisera produktionen inom vissa konsumtionsvaruområden såsom möbler och skodon; i detta sammanhang diskuterades också statliga beställningar av för barnfamiljerna viktiga konsumtionsvaror såsom medel att bekämpa uppkommande arbetslöshet. Kommittén för kvalitetsforskning och konsumentupplysning, tillsatt 1946, underströk i sitt betänkande 1949 betydelsen av Hemmens forskningsinstituts arbete och föreslog dessutom statligt stöd till en varudeklarationsnämnd, som trädde i verksamhet 1951. Problemen kring varuforskning och -upplysning aktualiserades således i samband med den samhälleliga familjepolitiken. Det arbete som göres på detta område, vilket icke har betydelse endast för barnfamiljer utan för alla kategorier konsumenter, lägger alltjämt stark betoning på familjesynpunkterna med krav särskilt på förbättringar av

förutsättningarna för barnens konsumtion, av hemarbetets förhållanden, familjebostadens utrustning och planlösning etc. Den största räckvidden i direkt barnkostnadsutjämnande riktning av 30- och 40-talens familjepolitiska åtgärder hade de av befolkningsutredningen 1946 föreslagna och 1947 beslutade allmänna barnbidragen. Det belopp som utgick till barnbidrag budgetåret 1947/48 var 430 milj. kr. Samtidigt slopades barnavdragen vid beskattningen, varför den verkliga utgiftsökningen för staten genom barnbidragsreformen beräknades till 250 å 300 milj. kr. Sitt allmänna ställningstagande till åtgärder på det familjepolitiska området angav befolkningsutredningen i följande yttrande i sitt betänkande om barnkostnadernas fördelning: »Enligt utredningens tro finns det hos de flesta människor en naturlig längtan efter att bilda familj och skaffa sig barn. Denna längtan är så stark, att många äro beredda att påtaga sig kostnader och arbete för att uppnå den glädje, och rikedom av annan art, som ett harmoniskt familjeliv kan medföra. Det är enligt utredningens uppfattning en uppgift för samhället att bidraga till att skapa gynnsamma yttre betingelser för familjernas utveckling. Vad man genom ekonomiska åtgärder bör eftersträva är att undanröja de hinder av materiell natur, som för närvarande avhålla alltför många familjer från att skaffa sig önskvärt antal barn. Sådana hinder uppträda icke endast för familjer, inom vilka tillkomsten av ännu ett barn skulle medföra, att familjens standard löpte fara att pressas under den minimigräns, vid vilken det enligt rådande svensk uppfattning bleve samhällets plikt att träda emellan. Även inom många andra familjer, t. o. m. ganska högt upp på inkomstskalan, skulle ett större barnantal under nuvarande förhållanden medföra en sådan pressning av levnadsstandarden, att detta avhåller föräldrarna från att skaffa flera barn. Till en del äro dessa motiv för barnbegränsningen givetvis konventionellt betingade — de bli icke mindre verkliga för det.

20 Sett på detta sätt blir det frågan om att genom olika åtgärder undanröja sådana hinder, som i väsentlig mån kunna anses stå i vägen för medborgarnas önskan att skaffa sig önskade barn.» En programförklaring av liknande innebörd men med starkare tonvikt lagd på den socialpolitiska motiveringen gjorde departementschefen i sin proposition till 1947 års riksdag, vari förslaget till allmänna barnbidrag framlades. Han uttalade bl. a. »Det sociala reformarbetet har i icke ringa utsträckning tagit sikte på att bereda förbättrade levnadsvillkor för familjer med barn. Erfarenhetsmässigt förhåller det sig så att förekomsten av barn, och framför allt av en stor barnskara, bidrager till att nedpressa levnadsstandarden för en familj, vars ekonomiska situation kanske redan därförutan måste betecknas såsom otillfredsställande.» »Det torde vara en allmän mening, att ytterligare åtgärder för att underlätta barnfamiljernas ställning är ett av de viktigaste leden i det sociala uppbyggnadsarbetet. Dylika åtgärder äro förestavade icke endast av befolkningspolitiska hänsyn — att säkerställa en kvantitativt och kvalitativt gynnsam utveckling av folkmängdssiffrorna och folkmaterialet — utan kanske än mera av sociala rättvisesynpunkter. Det kan icke anses rimligt, att de medborgare, som ägna tid och krafter åt omsorgen att fostra det växande släktet, som en följd därav skola nödgas — för sig och barnen — avstå från en levnadsstandard, som kan upprätthållas av dem som icke har barn att försörja. Det mått av glädje och livslycka, som barnen regelmässigt skänka föräldrarna, kan icke rimligen anses kompensera de materiella umbärandena. Och framför allt med hänsyn till barnen själva synas åtgärder för att på ett rättvisare sätt fördela barnkostnaderna vara högst motiverade.» Nuläget Åren 1948—1955 har kännetecknats av markant högkonjunktur med fortgående snabb produktionsstegring, full sysselsättning och tidvis inflatorisk ut-

veckling. Den ekonomiska politikens väsentliga mål har varit bevarandet av den samhällsekonomiska balansen. Utformningen av den allmänna ekonomiska politiken påverkas av de olika ekonomiska intressegrupperna, löntagare, jordbrukare, fria företagare; varje grupp har bevakat sina möjligheter att få del av produktionsökningen i form av ökade löner, förmånligare prissättning etc. Det är genomgående grupper av vuxna inkomsttagare, vilka, oavsett försörjningsbörda, får sina förhållanden förbättrade. Barnfamiljerna utgör i detta sammanhang ingen intressegrupp som kunnat hävda ekonomiska krav. Den socialpolitiska reformverksamheten har fortgått och genomgripande reformer som förberetts under tidigare decennier har mognat fram under 50talet. Den nya folkpensionsreformen trädde i kraft 1948 men har först i och med höjningen 1953 och beslutet om indexregleringen nått sin fulla verkan att ge en tillräcklig försörjningsbas för de gamla. Sjukförsäkringen, inkluder a n d e nya former för moderskapshjälp, beslutad 1946 och 1953 trädde i kraft 1955. Utredningsarbete pågår för att fullständiga socialförsäkringssystemet så att medborgarna erhåller trygghet vid alla nödsituationer. Lagstiftningen om treveckorssemestern fick sin fulla verkan år 1953. Arbetstidsförkortning och allmän tjänstepensionering utredes även för närvarande. Dessa reformer, som berör så gott som alla medborgargrupper, har stor betydelse även för barnfamiljerna. Att familjeförsörjarna är tryggade mot inkomstbortfall vid sjukdom, olycksfall, arbetslöshet etc. och vet sig ha sin försörjning för ålderdomen, liksom att de får kortare arbetstid och längre årlig semester, ger familjen i sin helhet ökad trygghet och trevnad. I många fall kan direkta ekonomiska försörjningsbördor

21 ha bortfallit från familjer som tidigare haft att försörja eller ge understöd åt gamla föräldrar. Den allmänna inkomsthöjningen har den effekten för barnfamiljerna att allt flera kommer u p p ur fattigdomen och kan klara sig utan hjälp från socialvård eller välgörenhet och t. o. m. har resurser att inom ramen för sin konsumtion få med någon del av allt det som den nya varumarknaden erbjuder av ting till förnöjelse. Är det i sådant läge motiverat att fortfarande driva en speciell samhällelig familjepolitik med åtgärder som syftar till en utjämning av försörjningsbördan för barnen och med socialpolitiska anordningar direkt för familjerna? Någon allmän diskussion härom har knappast förts i vårt land under 1950talet, men åtskilliga spridda opinionsyttringar tyder dock på att barnfamiljerna nu, som under 1930- och 1940talen, skulle kunna finna talesmän, som kunde förfäkta nödvändigheten av ökat

hänsynstagande till deras problem. Befolkningsläget, som bildade utgångspunkten för de familjepolitiska reformerna, är även nu alarmerande med ett födelsetal, som från att ha nått en kraftig topp vid 1940-talets, den stora familjesociala reformperiodens, mitt sjunkit så att det för närvarande innebär en lika låg nativitet som vid 1930-talets början. Granskar man familjernas yttre villkor, inte endast ur synpunkten om de nått upp ur fattigdomen eller inte, utan med hänsyn till deras läge i förhållande till andra grupper i samhället och med hänsyn till vad den senaste periodens utveckling medfört av komplikationer för hemmens del, finner man att det finns mycket att debattera. I fortsättningen skall här framläggas material till en sådan debatt genom att familjernas aktuella situation belyses, genom att det som samhället nu gör av familjepolitiska åtgärder analyseras, och genom att alternativa möjligheter till utvidgning av samhällets familjepolitik skisseras.

KAPITEL 2

Nuvarande familjepolitiska åtgärder Inledning

I föregående kapitel gavs en översikt över framväxten av det system av samhällsåtgärder, som brukar betecknas som familjepolitiska. I detta kapitel skall nu de olika bidragsformer och institutioner som tar sikte på stöd till barnfamiljerna skildras var för sig, dock utan anspråk på fullständighet. Tyngdpunkten i framställningen ligger på den ekonomiska sidan. Vid sammanställningen av materialet har emellertid en del problem av annan natur aktualiserats, vilka ur barnfamiljernas synpunkt framstår som betydelsefulla. Utredningen har funnit det motiverat att i förekommande fall antyda dessa problems karaktär, även där det icke varit möjligt att ge en mera allsidig belysning av läget. I samband med framställningen av barnbidragen har det synts lämpligt att ge en kort översikt av familjebeskattningen. Ytterligare synpunkter på problematiken kring vissa socialpolitiska bidragsformer och vissa institutionella förhållanden framläggs i kapitlen 5, 6 och 7. Dessutom hänvisas till de specialutredningar av vissa åtgärder, vilka framlägges i del II. Föreliggande kapitel kompletteras av redogörelser som lämnas i bilagor av former för inkomstprövning av barnfamiljernas socialförmåner (bil. 6), av ål-

dersgränserna för barn i skatte- och sociallagstiftningen (bil. 7) och av regler för familjebeskattningen (bil. 8). De åtgärder som behandlas i det följande har angivits i tab. 2 : 1 , där statens och kommunernas kostnader på varje område redovisas. Barnbidrag och familj ebeskat t ning

Barnbidragen Den största ekonomiska räckvidden av samhälleliga stödåtgärder till familjer med barn har barnbidragen. De utgår utan behovsprövning med ett belopp av 290 kr för varje barn under 16 år. Till barnbidrag åtgick budgetåret 1953/54 ca 521 milj. kr. Barnavdragen Statens utgifter för barnbidragen bör av flera skäl ses i samband med den statliga och kommunala beskattningen (se bil. 8). Vi har tidigare haft barnavdrag i beskattningen, vilka innebar betydande ekonomiska lättnader för de barnfamiljer som hade tillräckligt hög inkomst för att kunna dra nytta av avdragen. Vid statsbeskattningen var de skattefria barnavdragen ursprungligen lika stora för alla barn. År 1938 höjdes barnavdragen efter förslag av befolkningskommissionen på ett sådant sätt, att de blev cirka 50 % större fr. o. m.

23 Tabell

2:1.

Statliga

och kommunala

utgifter

för familjepolitiska

åtgärder

Kommuner och landsting

Staten

1953/54

Totalt milj. kr

milj. kr

milj. kr 1) Allmänna barnbidrag m. m. Allmänna barnbidrag Särskilda barnbidrag Bidragsförskott

521,0 11,0 2,9

100,0 69,2

2) Bostadsrabatter

61,1

100,0

3) Skolsociala åtgärder Skolmåltider Fria läroböcker m. m. Skolskjutsar Inackordering

22,2 8,8 23,8 2,3

25,8

63,8

74,2

86,0

77,5 82,1

6,9 0,5

22,5 17,9

30,7 2,8

4)

Studiehjälp Studiebidrag och stipendier.

4,9

30,8

521,0 15,9 61,1

28,5

5) Social hemhjälp

3,5

20,8

13,3

79,2

16,8

6) Småbarnsinstitutioner

2,8

11,0

23,0

89,0

25,8

7) Vila och rekreation för mor och barn Ferieresor, husmodersstipendier. . Bidrag till kolonier, semesterhem m. m

4,5

100,0

4,5

100,0 100,0 58,8

7,4 9,1 10,2

8) Moderskapshjälp m. m. Moderskapspenning och moderskapshjälp Mödrahjälp Förebyggande mödra- och barnavård d e t t r e d j e b a r n e t ä n för v a r t d e r a av d e b å d a första b a r n e n . Beloppen var olika för fem o l i k a d y r o r t s g r u p p e r . F ö r d e n m e l l e r s t a o r t s g r u p p e n (III) u t g j o r d e b e l o p p e n för v a r d e r a av d e b å d a f ö r s t a b a r n e n 540 k r o c h för v a r j e d ä r p å följ a n d e b a r n 820 k r . G e n o m d e n s. k. b a n k n i n g e n f ö r h ö j d e s d e s s a b e l o p p för d e m som därefter h a d e någon i n k o m s t k v a r . F ö r d e m s o m k u n d e till fullo utnyttja bankningsregeln blev avdragsbel o p p e n 50 % h ö g r e ä n d e n y s s a n g i v n a beloppen, dvs. i ortsgupp III utgjorde b e l o p p e n för d e b å d a f ö r s t a b a r n e n 810 k r o c h för d e f ö l j a n d e b a r n e n 1 230 k r . För den k o m m u n a l a beskattningen gällde l i k n a n d e regler. Någon grader i n g av a v d r a g e t s s t o r l e k i f ö r h å l l a n d e till b a r n a n t a l e t f a n n s d o c k i n t e , u t a n a v d r a g e t u t g j o r d e i o r t s g r u p p I I I 180 k r för varje b a r n . F ö r d e m s o m k u n d e

2,0

7,4 9,1 6,0

4,2

41,2

till fullo u t n y t t j a b a n k n i n g s r e g e l n b l e v a v d r a g e t i o r t s g r u p p I I I s å l u n d a 270 k r per barn. N ä r det a l l m ä n n a b a r n b i d r a g e t p å 260 k r p e r b a r n i n f ö r d e s efter b e s l u t a v 1947 å r s r i k s d a g , b o r t t o g s b a r n a v d r a g e n i d e n s t a t l i g a b e s k a t t n i n g e n . År 1952 b o r t t o g s b a r n a v d r a g e n ä v e n i d e n kommunala beskattningen, samtidigt som b a r n b i d r a g s b e l o p p e t höjdes från 260 till 290 k r . Barnavdragens

verkningar

Ersättandet av b a r n a v d r a g e n m e d kontanta och lika b a r n b i d r a g motiver a d e s m e d att b a r n a v d r a g e n i n t e m e d f ö r d e d e n a v s e d d a u t j ä m n i n g e n av b a r n kostnaderna, eftersom barnfamiljerna o c h s p e c i e l l t d e b a r n r i k a ofta h a d e s å l å g a i n k o m s t e r att d e i n t e k u n d e u t nyttja avdragen.

24 Befolkningsutredningen framlade ett antal tabeller, som för olika inkomstlägen utvisade den statliga skattereduktionens storlek vid stigande barnantal Inkomst, taxerat belopp, kr 2 000 3 000 4 000 5 000 6 000 7 000 8 000 9 000 10 000 15 000 20 000 25 000 50 000

Statsskatt för makar utan barn

första barnet

40 122 249 377 528 681 833 1 010 1 187 2 337 3 841 5 479 15 981

32 52 103 103 123 123 123 143 143 212 265 265 378

Skattelättnad för

Effekten av barnbidragsreformen vid den statliga inkomstbeskattningen var uppenbarligen på grund av skattens progressivitet och de övriga skattefria avdragens storlek ett förbättrat ekonomiskt läge för de lägre inkomsttagarna. De högsta inkomsttagarna förlorade däremot på förändringen; av tablån framgår att detta var fallet för inkomstlägen högre än 15 000 å 20 000 kr — olika för olika barnantal. Vid denna tid var antalet barnfamiljer med inkomster över denna gräns obetydligt. Den senare verkställda reformen vid den kommunala beskattningen innebar att genom höjningen av barnbidragen med 30 kr kompensation skulle erhållas för det kommunala barnavdrag, som bortföll. Härigenom erhöll i varje fall de allra lägsta inkomsttagarna en ytterligare förbättring. Viss underkompensation förekom i de högre ortsgrupperna med en utdebitering över 10 kr. Tolkningen innebörd

av

(SOU 1946:5). Den här återgivna tablån utgör ett utdrag ur dessa tabeller, vilka avser ortsgrupp III.

barnbidragsreformens

Barnförsörjningsbördan blev genom 1947 års reform avkopplad från den

andra barnet tredje barnet fjärde barnet 8 34 47 103 107 123 123 127 143 196 265 265 378

35 32 59 123 165 187 187 196 292 402 402 575

47 52 52 82 149 184 187 267 330 402 575

statliga beskattningen, och i proposition nr 220/1947 gjordes en mycket bestämd distinktion mellan å ena sidan barnbidragens effekt att utjämna barnkostnaderna och å den andra sidan frågan i vilken mån »försörjningsbördan för barnen skall anses innebära en minskad skattekraft för familjeförsörjaren i förhållande till ensamstående». I nämnda proposition framhöll dåvar a n d e chefen för socialdepartementet, att barnbidragen komme att medföra en differentiering mellan barnförsörjare och barnlösa oavsett i vilket inkomstläge familjen befunne sig, men att samhället saknade skäl att ersätta en större del av barnkostnaderna för dem som hade högre inkomster och fördenskull också hade lättare att försörja barnen. Argumenteringen är i sin senare del uppenbarligen rent socialpolitisk och innebär inte något ställningstagande till utformningen av principen om lika skatt vid lika skatteförmåga. Denna fråga behandlades i stället i proposition n r 212, vari dåvarande chefen för finansdepartementet framhöll att utbytandet av barnavdragen mot kontanta

25 b a r n b i d r a g utgjorde den betydelsefullaste nyheten i fråga om familjebeskattningen i skatteberedningens förslag. I låga inkomstklasser skapade detta en starkt ökad differentiering till barnfamiljernas förmån; i de högre inkomstklasserna blev i stället differentieringen m i n d r e än tidigare. Beroende på beskattningens progressivitet hade förmånen av barnavdragen i inkomstklasser över en beskattningsbar inkomst av 20 000 kr varit större än de föreslagna barnbidragen, under det att i låga inkomstklasser barnavdragsförmånen varit av mycket litet värde. Detta hade motiverat övergången till kontanta barnbidrag, som gav samma lättnad i barnförsörjningskostnaden i alla inkomstklasser. Departementschefen framhöll vidare, att de kontanta barnbidragen icke vore den enda sociala förmån, som ansågs skola utgå till barnfamiljerna utan behovsprövning, och det fanns ingen anledning att ställa slopandet av barnavdragen emot enbart det kontanta barnbidraget. Departementschefen synes ha ansett, att systemet med kontanta barnbidrag stod i bättre överensstämmelse med principen om lika skatt vid lika skatteförmåga än den tidigare utformningen av beskattningen, även om något direkt uttalande i den riktningen icke gjordes.

Synpunkter nuvarande

Riksdagen uppfattade inte barnbidragssystemet som ett avsteg från eller ändring i förmågoprincipen som norm för beskattningen. Den skäliga avvägningen mellan skattskyldiga med och utan barnförsörjningsbörda kunde, uttalade riksdagen, alltid diskuteras och föranleda olika bedömningar. När riksdagen biföll propositionen, skedde detta med motivering, att det kunde ifrågasättas huruvida inte den genom de gamla barnavdragen åstadkomna differentieringen i beskattningen av inkomsttagare med och utan b a r n vore väl stor

I vårt land tar vi således nu med några obetydliga undantag ingen hänsyn till barnen i beskattningen, och som framgår av de i bilaga 4 och 5 lämnade redogörelserna avviker vi härigenom från så gott som alla länder med utbyggd familjepolitisk verksamhet. Även i länder där man har kontanta barnbidrag, har man i allmänhet dessa i kombination med barnavdrag. Det svenska barnbidragssystemet med kontanta likformiga bidrag, som utgår för alla barn och som utbetalas till modern, har betydande fördelar i fråga

och att sålunda den differentiering, som barnbidragen innebar, vore att föredraga (bevillningsutskottets betänkande nr 50/1947, sid. 50—51). Det är av vikt att i detta sammanhang understryka att barnbidragen i hela denna argumentering uppfattades som en integrerande del av skattesystemet. I samband med 1952 års skattereform gjordes visserligen ett principuttalande med innebörden att barnförsörjningskostnaderna borde beaktas endast ur socialpolitiska synpunkter (prop, nr 213/1952). I samma proposition framlades emellertid förslag om högre förvärvsavdrag för förvärvsarbetande hustru med hemmavarande barn under viss ålder. I motiven för detta förslag framhölls, att det inte vore fråga om »barnkostnader i egentlig mening utan närmast om särskilda kostnader för intäkternas förvärvande». Som antydes av ordalydelsen är avdraget dock inte konstruerat som ett dylikt avdrag — det har t. ex. inte gjorts beroende av de faktiska utgifterna i samband med inkomstens förvärvande — utan innebär en för denna grupp generell skattelättnad med hänsyn just till barnförsörjningskostnaderna. på barnbidragssystemet läge

i

26 om enkelhet och administrativ reda. Befolkningsutredningen övervägde att föreslå det system för barnbidragens utbetalning, som sedermera har införts i Danmark, nämligen att bidragsbeloppet avdras från familjens slutliga skatt och utgår i form av kontanter endast när bidragsbeloppet är högre än skattebeloppet. Utredningen fann det av psykologiska skäl förmånligt att hela bidraget tillfaller modern kontant. Hos de svenska familjerna torde råda en allmän belåtenhet med detta system. Barnbidragens avskiljande från samband med beskattningen — även när det gäller formen för dess utbetalning — har gjort att de numera kommit att framstå som i sin helhet en utgift för socialpolitiskt ändamål. Barnavdrag eller barnbidrag som kombineras med skattebetalningen framstår däremot som uteblivna skatteinkomster för staten. Om barnbidragen är anknutna till skattesystemet, aktualiseras hänsyn till barnförsörjningen automatiskt vid ändringar i beskattningen. Både i ett ekonomiskt läge då det krävs skattehöjningar och i ett läge då det finns utrymme för skattelindring, betraktas det som angeläget att skydda familjerna från försämringar, respektive låta dem få del av de ekonomiska överskott som står till förfogande. Utredningen återkommer i det följande till frågan om barnbidrag och skatteavdrag och dessas ekonomiska innebörd vid olika inkomster. Hänsyn rande

till barnförsörjningen beskattning

i

nuva-

Vissa undantag föreligger emellertid från regeln att förekomsten av hemmavarande barn inte har något inflytande på skattens höjd. Förekomsten av hemmavarande barn under 16 år är sålunda en förutsättning för åtnjutande av avdrag utöver 300 kr, som förvärvsar-

betande gift kvinna har rätt till vid den statliga beskattningen (sammanlagt har hon rätt att göra avdrag med 300 kr jämte 10 % av inkomsten, dock med högst 1 000 k r ) . Ensamstående med barn får förhöjt ortsavdrag i jämförelse med ensamstående utan b a r n ; om vederbörande därtill har husföreståndarinna blir avdraget detsamma som för gift man (se n e d a n ) . Hänsyn till familjebildningen skattningen

vid

be-

Ehuru i beskattningen med ovan nämnda undantag hänsyn ej tages till barnen, är skattesystemet däremot inrättat med hänsynstagande till själva familjebildningen i det att gifta beskattas annorlunda än ogifta. En ogift inkomsttagare som gifter sig får sålunda, därest andre maken har ingen eller ringa inkomst, en nedsättning av sin skatt, i och med att det ortsavdrag, som göres vid taxering till såväl statlig som kommunal inkomstskatt, ökas (fördubblas vid statsskatten). Vidare mildras den statliga beskattningen för gifta i jämförelse med ogifta ytterligare genom att skatteskalorna utformats olika. Vid utformningen av skattebestämmelserna för äkta makar har lagstiftarna uppenbarligen utgått ifrån att normalfallet skulle vara, att mannen är inkomsttagare och att hustrun icke har inkomst, varför efter giftermål mannens skattekraft skulle vara mindre än tidigare, enär två vuxna nu har att leva på den inkomst som före giftermålet konsumerades av en person. Den familjetyp, där såväl mannen som hustrun är inkomsttagare, torde för lagstiftarna ha framstått som ett undantag från huvudregeln, varför beskattningen för denna familjetyp kommit att få en speciell utformning enligt sambeskattningssystemet.

27 När hustrun har ingen eller ringa inkomst gör således mannen vid giftermålet en skattevinst som stiger med inkomsten. För inkomsttagaren med låg inkomst blir skatteminskningen obetydlig, medan den däremot i högre inkomstlägen kan uppgå till betydande belopp. Här kvarstår således samma effekt som ansågs principiellt oriktig när det gällde barnavdragen och föranledde dessas avskaffande. Skillnaden i genomsnittlig total skatt mellan en ensamstående person och en gift man vars hustru saknar inkomst kan utläsas ur följande tablå. Skatteskillnad mellan ensamstående och gift man utan barn

Inkomst

5 000 7 500 10 000 15 000 20 000

330 361 497 1 009 1 398

Sambeskattningen ningen

och

familjebild-

Beskattningen av äkta makar är uppbyggd efter ett sambeskattningssystem, som innebär att makarnas inkomster sammanslås och skatten beräknas på den sammanlagda inkomsten, varpå Inkomst kr

5 000 7 500 10 000 15 000 20 000

sammanlagda storlek). Särskilda skott

skatten fördelas på makarna i förhållande till deras inkomster. För att icke genom progressiviteten giftermålet skall leda till en skattehöjning för bägge parter har skett en avvägning av olika faktorer, ortsavdrag, skatteskalor och förvärvsavdrag, med avsikt att en sådan beskattning skall uppnås, att makarnas sammanlagda skatt efter giftermålet i det övervägande antalet fall icke skall bli större än vad det sammanlagda skattebeloppet på värderas inkomst före giftermålet skulle ha uppgått till (se tab. ? sid. ?). Hur verkar barnbidragsbeskattningssystemet?

och

familje-

Som ovan anförts finns det anledning att se skatterna och barnbidragen i ett sammanhang. Följande tablå har därför uppgjorts; den utvisar för vissa inkomstlägen och för olika familjetyper storleken av det nettobelopp, som betalas till det allmänna, dvs. skatten minskad med barnbidragsbeloppet för olika familjetyper. Skatten omfattar statlig och kommunal skatt och beräkningen avser ortsgrupp V och den genomsnittliga kommunala utdebiteringen för år 1953 (inom parentes anges det

Ogift utan barn

Ogift med 1 barn (ej husförest.) (290)

0 barn

1 barn (290)

2 barn (580)

3 barn (870)

4 barn (1 160)

792 1 430 2 171 3 954 6 005

370 976 1 665 3 367 5 385

462 1069 1 674 2 945 4 607

172 779 1384 2 664 4 317

— 118 489 1094 2 374 4 027

— 408 199 804 2 084 3 737

— 698 — 91 514 1 794 3 447

Gift man vars hustru ej har egen inkomst

barnbidragsbeloppets

barnbidrag

och

bidragsför-

Utöver det allmänna barnbidraget kan särskilda barnbidrag utgå till uppehälle

och uppfostran åt barn u n d e r 16 år (såväl i som utom äktenskap). Särskilda barnbidrag utgår till föräldralösa barn, till barn vars fader avlidit eller är invalid samt till barn till ensamma mödr a r då fadern är okänd (bidraget börjar i detta fall att utgå först sedan bar-

28 net fyllt 3 å r ) . Beloppet fastställs (utom i fall av föräldralösa barn) genom inkomstprövning. Bidragen finansieras delvis av kommunerna, i motsats till de allmänna bidragen. Dessutom förekommer vissa bidrag till änkor och änklingar med barn, vilka bidrag är inkomstprövade enligt samma regler som änkepension. Kommun skall bidra till kostnaderna för de särskilda barnbidragen på liknande sätt som beträffande vissa inkomstprövade folkpensionsförmåner. Statens kostnader för de särskilda barnbidragen samt för bidragen till änkor och änklingar med barn uppgick budgetåret 1953/54 till 11,0 milj. kr, och för 1954/55 har anslagits 12,1 milj. kr. Förskott på underhållsbidrag till barn vars fader är pliktig att utge underhållsbidrag kan utgå om fadern underlåter att betala förfallet underhållsbidrag. Förskott utgår utan inkomstprövning med högst 600 kr per år och barn, och bestrides till 3U av statsmedel och till V'J av vederbörande kommun. För budgetåret 1954/55 har anslagits 4,6 milj. kr. Budgetår

1951/52 1952/53 1953/54

Antal hushåll 7 183 5 697 6 089

Bostadspolitiska åtgärder för barnfamiljerna

1930-talets bostadspolitiska åtgärder syftade till att förbättra bostadsförhållandena för grupper som hade speciellt dålig bostadsstandard, och därvid kom man framför allt att inrikta sig på de mindre bemedlade barnrika familjerna. Under kriget fick bostadspolitiken en vidgad omfattning och syftning, och samhällsåtgärderna på bostadsområdet innebär nu en strävan att på lång sikt och för alla boende förbättra bostadsläget. De speciella stödåtgärderna för barnfamiljerna har därunder byggts ut och fått vidgad omfattning. Det kan visas att i de nybyggda bostäderna barnfamiljerna utgör en större andel av hushållen än i de äldre bostäderna. I särskilt hög grad gäller detta de statligt belånade egnahemmen, vilket framgår av följande översikt av hushållssammansättningen i enfamiljshus som erhållit egnahemslån under åren 1951— 1953. Av det i kap. 3 redovisade materialet framgår hur mycket färre barnfamiljerna och särskilt de barnrika familjerna är i totalbefolkningen än bland dessa hushåll. Det måste na-

Där Därav i % med barn under 16 år 00

4 el. fl.

14,8 15,2 16,2

18 18,9 IS 19,3 2( 20,7

30,7 30,9 31,5

20,5 20,3 19,4

15,1 14,4 12,3

turligtvis ihågkommas, att familjeförhållandena snabbt ändras för de familjer som erhållit egnahemslån. Efter blott något tiotal år saknar många av de b a r n r i k a familjerna hemmavarande minderåriga barn, därför att barnen hunnit växa upp och flytta hemifrån. Det direkta stödet till barnfamiljernas bostadsförsörjning ges genom familjebostadsbidragen eller familjebidragen (så kallades bidragen före 1948) och de därtill knutna bränslebidragen, vilka

utgår till familjer med två eller flera barn under vissa inkomststreck, under förutsättning att familjen bor i en lägenhet av godkänd standard byggd efter 1941. Beloppet är 150 kr per barn och år vid en till statlig inkomstskatt beskattningsbar inkomst, som för en tvåbarnsfamilj får uppgå till högst 6 000 kr, en trebarnsfamilj 7 000 kr etc. (inkomstgränsen höjs med 1 000 kr per b a r n ) . Ytterligare ett belopp, förhöjt bidrag, på 210 kr per familj och år kan

29 utgå vid en inkomst för en tvåbarnsfamilj av högst 3 000 kr, en trebarnsfamilj av 3 500 kr etc. Bidrag med reducerat belopp, 75 kr per barn och år, utgår när inkomsten för en tvåbarnsfamilj är mer än 6 000 kr men högst 7 500 kr, för en trebarnsfamilj högst 8 500 kr etc. Till detta kommer bränslebidrag, som vid helt eller förhöjt familjebostadsbidrag utgår med belopp från 150 till 300 kr per lägenhet och år. Denna bidragsdel är icke differentierad efter barnantalet. Intill utgången av budgetåret 1951/52 hade 86 000 familjer beviljats familjebostadsbidrag eller familjebidrag. Vid slutet av nämnda budgetår beräknades 78 000 familjer åtnjuta bidrag. Detta innebar enligt en approximativ beräkning, att ca 16 % av samtliga hushåll med två eller flera minderåriga barn och ca 22 % av nämnda hushåll, som med hänsyn till inkomsten var berättigade till bidrag, då åtnjöt familjeeller familjebostadsbidrag. Under budgetåret 1952/53 beviljades bidrag till drygt 18 000 nya hushåll och under budgetåret 1953/54 till drygt 28 000 nya hushåll. Den kraftiga ökningen berodde på att bidragsgivningen utvidgades från att gälla lägenheter byggda tidigast 1948 till att gälla sådana byggda tidigast 1942. Av de hushåll som beviljades bidrag under budgetåret 1953/54 erhöll 21 % endast reducerade bidrag och 12 % förhöjda bidrag. 30 % av hushållen bodde i egnahem. Antalet familjer som fick bidrag 1954 var omkring 125 000. De utbetalade bidragsbeloppen under de sistförflutna budgetåren redovisas i nedanstående tablå: 1951/52 1952/53 1953/54

43 milj. kr 49 » » 61 » »

Utbetalningarna har beräknats till ca 75 milj. kr under budgetåret 1954/55

och till ca 85 milj. kr under budgetåret 1955/56. De allmänna överväganden som legat bakom utbyggnaden av familjebostadsbidragen har redovisats av bostadssociala utredningen och av 1951 års bostadsutredning. Vid sin omprövning av de bostadspolitiskt motiverade låne- och bidragsformerna framhöll bostadssociala utredningen (SOU 1945:63), att stödet till barnfamiljernas bostadsförsörjning — i motsats till de generella subventionerna — utgjorde ett mera permanent inslag i samhällets socialpolitiska system. Det strukturella draget i inkomstbildningen, som bristen på anpassning mellan inkomster och familjeförsörjningsbördor utgjorde, kunde näppeligen tänkas utplånat på annat sätt än genom socialpolitiska åtgärder för utjämning av barnförsörjningskostnaderna. Såväl allmänna barnbidrag som familjebostadsbidrag utgjorde medel för utjämning av dessa och syntes i p r i n c i p böra betraktas som två delar av en och samma stödform. Att familjebostadsbidraget tills vidare ansågs böra utgå i form av ett till innehavet av en fullvärdig bostad knutet bidrag motiverades av att därigenom den största bostadspolitiska effekten kunde erhållas. Utredningen ansåg dock att i en framtid under vissa förutsättningar det till bostaden knutna bidraget skulle kunna uppgå i ett allmänt barn- eller familjebidrag i kontant form och den speciella bostadssubventionen till förmån för de barnfostrande familjerna kunna avvecklas. De allmänna barnbidragens och familjebostadsbidragens karaktär av parallella åtgärder med samma huvudsyfte kom till uttryck i bostadssociala utredningens principiella uppläggning av familjebostadsbidragens konstruktion, enligt vilken de dels icke skulle vara in-

30 komstprövade, dels skulle utgå till alla barnfamiljer, sålunda även ettbarnsfamiljer. Utredningen liksom statsmakterna var dock icke beredd att tills vidare inordna ettbarnsfamiljerna i bidragsgivningen. Huvudskälet härför var att enär tillgången på fullgoda bostäder endast kunde ökas successivt, familjerna med flera b a r n först borde förhjälpas till en bättre bostad. Då ettbarnsfamiljerna tills vidare skulle vara utestängda från möjligheterna att få familjebostadsbidrag, ansåg statsmakterna att det kunde framstå som obilligt att familjer med två barn och höga inkomster kunde erhålla bidrag. Därför borde till en början bidrag icke utgå till familjer med jämförelsevis höga inkomster. Ett system med inkomststreck infördes. 1951 års bostadsutredning — liksom departementschefen vid prövningen av utredningens förslag — anslöt sig till bostadssociala utredningens ovan nämnda principiella uppläggning av bidragens konstruktion men var icke beredd att förorda någon ändring av det gällande systemet. Den starka höjningen av levnadskostnader och nominell inkomstnivå under åren 1950—1952 gjorde en omprövning av inkomststreck och bidragsbelopp nödvändig. Om inkomststrecken icke höjdes skulle resultatet blivit att en betydande del av tidigare bidragsberättigade familjer icke längre kunde erhålla bidrag. Vid omprövningen av inkomststreckens höjd diskuterades av 1951 års bostadsutredning två tänkbara regler. Den ena var att inkomststrecken borde höjas i samma grad som de nominella inkomsterna stigit. Andelen bidragsberättigade familjer skulle därvid bli oförändrad. Den andra var att inkomststrecken borde höjas endast i den mån levnadskostnaderna ökat. I händelse av stigande realinkomster skulle vissa

grupper av barnfamiljer gå miste om bidraget och andelen bidragsberättigade familjer minska. Genom de modifikationer i bidragsreglerna, som genomfördes vid 1952 års riksdag höjdes inkomststrecken (vilka är uttryckta i beskattningsbar inkomst), dock icke i samma grad som d e n ' n o minella inkomstnivån. För att motverka att andelen bidragsberättigade familjer skulle reduceras alltför kraftigt och för att minska betydelsen av »tröskelproblemet» infördes 1952 ovan nämnda reducerade bidrag vid inkomster över gränsen för helt bidrag. Höjning av ortsavdragen i samband med den statliga beskattningen har verkat i samma riktning som höjning av inkomststrecken. Den med hänsyn till inkomsten bidragsberättigade andelen av barnfamiljerna har under de senare årens utveckling successivt sjunkit något, men omfattar dock flertalet av familjer med två eller flera barn. Vid 1953 års riksdag tillkom de förhöjda familjebostadsbidragen, avsedda för barnfamiljer med de lägsta inkomsterna. Motivet för dessa bidrag var att familjerna i de lägsta inkomstskikten icke ens med hjälp av det vanliga familjebostadsbidraget haft möjlighet att flytta till rymliga och tillfredsställande bostäder. Vid samma riksdag genomfördes en viss genomsnittlig höjning av familjebidragens och bränslebidragens belopp, som dock icke motsvarade den förändring i penningvärde och nominalinkomster, som inträffat efter 1948, då det nuvarande bidragssystemet utformades i sina huvuddrag. Såtillvida kan sägas att stödet till barnfamiljernas bostadsförsörjning relativt sett minskat. Härvid måste emellertid beaktas, att den allmänna hyresbetalningsförmågan under denna tid ökat genom att inkomsterna vuxit starkare än bostadskostnaderna

31 vid given standard samt att bidragsgivningens omfattning väsentligt vidgats och dess effektivitet i lägre inkomstskikt blivit större genom de förstärkta bidragen. Bostadsutredningen diskuterade utifrån allmänna barnbidragets och familjebostadsbidragets gemensamma syfte att utjämna barnförsörjningskostnaderna huruvida man borde återställa den ursprungliga subventionsgraden.

ning av de allmänna barnbidragen, att man finge en utjämning av den skarpa gräns gentemot ettbarnsfamiljerna, som familjebostadsbidragens praktiska utformning medfört och som utredningens förslag till förhöjda familjebostadsbidrag kan sägas skärpa. Det bör dock påpekas, dels att en utebliven generell höjning av familjebostadsbidragen, även om barnbidragen icke höjas," innebär redan den någon, ehuru givetvis icke betydande, utjämning gentemot ettbarnsfamiljerna, dels att utredningen för att något mildra detta gränsproblem förutsatt en viss ökad bidragsgivning till ettbarnsfamiljer med låga in»Inom ramen för totalbeloppet av barnbidrag och familjebostadsbidrag är det gi- komster inom ramen för det särskilda bostadsbidraget. vetvis tänkbart att göra en sådan omfördelning, att familjebostadsbidraget hålles Såsom framhållits i början på detta kaoförändrat, medan barnbidragets belopp pitel i samband med diskussionen om inhöjes som kompensation härför. En sådan komststreckens nivå har obestridligen en omfördelning skulle kunna ses som ett led icke obetydlig förskjutning av familjeboi en successiv avveckling av familjebo- stadsbidragens karaktär ägt rum. Deras stadsbidraget i dess nuvarande form och uppgift att bidraga till utjämningen av i dess ombildning till ett kontantbidrag barnförsörjningskostnaderna har kommit utan anknytning till innehavet av en full- mera i bakgrunden och deras karaktär av god bostad. ett socialt bidrag syftande till att ställa en viss minimistandard inom räckhåll för En dylik relativ förskjutning medföbarnfamiljerna har i stället mera framrande något större vikt för det allmänna trätt. Utifrån ett sådant betraktelsesätt barnbidraget och något mindre vikt för familjebostadsbidraget skulle i och för sig kan det framstå som motiverat, att bidrakunna betraktas som motiverad mot bak- get minskar relativt sett i värde vid en sågrunden av den dock betydande förbättring dan utveckling beträffande realinkomster och hyresbetalningsförmåga som ägt rum av bostadsförhållandena och den höjning av lägenhetsbeståndets genomsnittliga ut- under de senare åren. Den relativa minskning i familjebostadsbidragens belopp som rymmes- och utrustningsstandard, som ägt skett under denna tid skulle därför enligt rum under 1940-talet. utredningens mening kunna accepteras ur denna synpunkt. Även med de nuvarande Även om en höjning av de allmänna bidragsbeloppen oförändrade kommer dock barnbidragen indirekt får en viss bostads- familjebostadsbidragen fortfarande att inpolitisk effekt, är det givet, att den inte nebära en kraftig stimulans för barnfafår samma effekt som en höjning av fa- miljerna att förbättra sina bostadsförhålmiljebostadsbidragen. Ur bostadspolitiska landen. Med den förstärkning av familjesynpunkter får en sådan höjning mera bostadsbidragen i form av förhöjda dylika karaktär av allmän hyreshjälp, genom att bidrag till barnfamiljer med låga inden kommer alla barnfamiljer tillgodo oav- komster, som utredningen i det föregående sett standarden på familjernas lägenheter. föreslagit och som utredningen finner mer angelägen än en genomsnittlig höjning av En höjning av de allmänna barnbidragen familjebosladsbidragens belopp, komma i stället för familjebostadsbidragen skulle familjcbostadsbidragen för den grupp av emellertid vidare komma alla barnfamiljer hushåll som barnfamiljerna utgöra att intill del oavsett inkomstens höjd. Ur syn- nebära en kraftig stimulans och få en bepunkten av utjämning av barnförsörj- tydande bostadspolitisk effekt. ningskostnaderna är detta naturligt, men Med hänsyn till vad ovan anförts har utdet innebär givetvis också att en sådan redningen icke funnit sig böra förorda en kompensationshöjning blir betydligt dyra- sådan genomsnittlig höjning av familjere än en höjning av familjebostadsbidra- bostadsbidragens belopp, att deras urgen. Å andra sidan innebär en sådan höj- sprungliga effekt i förhållande till bostads-

32 kostnaderna återställes. Uppenbarligen medför emellertid detta ställningstagande samtidigt den konsekvensen att något återställande av familjebostadsbidragens ursprungligen avsedda utjämnande effekt med avseende på barnförsörjningskostnaderna icke kommer till stånd. Utjämningen av barnförsörjningskostnaderna skulle alltså i framtiden komma att i högre grad än som från början avsetts bli en 'fråga om de allmänna barnbidragens storlek.» (SOU 1951. Stencil.) Bostadsutredningen ansåg, såsom framgår av det ovan anförda citatet, att den skarpa gränsen gentemot ettbarnsfamiljerna borde något utjämnas genom utnyttjandet av det av utredningen föreslagna särskilda bostadsbidraget. Detta bidrag skulle kunna utgå till hushållsgrupper, som på grund av särskilda omständigheter hade speciella bostadsbehov, vilka de till följd av låg inkomstnivå icke kunde tillgodose med egna resurser. Bland dessa grupper nämnde utredningen i första hand ensamstående mödrar med ett minderårigt barn. Till andra hushåll med ett barn skulle också under vissa omständigheter detta bidrag kunna utgå. Det särskilda bostadsbidraget infördes dock ej. Behovet av bostadsbidrag till de ensamstående mödrarna med ett barn underströks dock av 1953 års riksdag. Förslag om bidrag till denna hushållsgrupp har framförts i olika sammanhang, senast av 1950 års abortutredning (SOU 1953: 29), men de har ej genomförts. Som villkor för familjebostadsbidraget gäller, att lägenheten i regel icke får vara färdigställd före år 1942. Förslag har framförts om att denna tidsgräns helt skulle slopas och att endast lägenhetens utrustning och kvalitet (jämte storlek) skulle bli avgörande för om bidrag skulle kunna utgå. Såväl 1953 som 1954 års riksdagar har understrukit angelägenheten av att frågan om slopandet av tidsgränsen ägnas särskild uppmärksamhet. Barnfamiljernas möj-

ligheter att få familjebostadsbidrag skulle härigenom ytterligare utvidgas. I diskussionen om bostadsproblemen h a r under senare år från skilda håll framförts den synpunkten, att bostadsproduktionen i alltför hög grad varit inriktad på tvårumslägenheter. Trots den ansenliga höjning av realinkomster och hyresbetalningsförmåga som skett u n d e r de senaste åren, har bostadsproduktionen icke i motsvarande grad utvecklats i riktning mot mer rymliga lägenheter. Man kan sätta i fråga om icke en allmän omprövning av stödåtgärderna för de barnfostrande familjernas bostadsförsörjning med sikte på en höjning av utrymmesstandarden är påkallad. En näraliggande åtgärd, som synes familjeutredningen angelägen, är vidare att förverkliga det föreslagna särskilda stödet till bostadsförsörjningen för ensamstående mödrar. Skolmåltider År 1946 infördes på förslag av befolkningsutredningen statsbidrag till skolmåltider, öppna för alla barn utan behovsprövning. Statsbidrag utgår med visst belopp per måltid och barn. Det framräknas enligt särskilda regler, vid vilka hänsyn tages till skatteunderlaget i kommunen. I en kommun med 13,33 skattekronor per invånare och 200 barn som har skolmåltid under 300 dagar blir statsbidraget ca 30 700 kr eller 51 öre per måltid och barn. Utbyggnaden av skolmåltidsverksamheten illustreras av följande översikt över det antal barn inom olika skolformer, som fått skolmåltider åren 1946 —1954. Utbyggnaden under denna period har som synes i viss mån gått språngvis. Mellan budgetåren 1948/49 och 1949/50 utgjorde ökningen sålunda för folkskolans del ej mindre än 48 %. De senaste åren har utbyggnaden där-

33 Skolform Folkskolor

Högre skolor

1946/47 1947/48 1948/49 1949/50 1950/51 1951/52 1952/53 1953/54

Antal elever 5 000 136 350 10 600 167 000 19 000 202 000 23 500 299 800 25 550 353 700 40 800 435 000 42 500 471 000 55 200 515 000

1946/47 1947/48 1948/49 1949/50 1950/51 1951/52 1952/53 1953/54

I procent av samtliga elever 4,7 25,0 30,1 9,7 34,3 16,4 49,0 18,9 54,4 18,9 63,5 28,5 64,7 28,1 67,9 34,6

e m o t v a r i t m i n d r e ä n 10 % p e r å r . V i d de högre skolorna är m å l t i d e r n a ungef ä r h ä l f t e n så v a n l i g a s o m v i d f o l k s k o lorna. F ö r b u d g e t å r e t 1955/56 r ä k n a r s k o l ö v e r s t y r e l s e n m e d ett t o t a l a n t a l b a r n i s k o l m å l t i d e r p å c a 669 000, 65 % av samtliga skolbarn. D e t f i n n s a n l e d n i n g att u p p m ä r k s a m m a att a n s l u t n i n g e n till s k o l m å l t i d s verksamheten växlar avsevärt mellan o l i k a d e l a r av l a n d e t . T a b . 2 : 2 v i s a r det procentuella antalet folkskolebarn som åtnjutit skolmåltid m e d fördelning efter l ä n . D e c a 220 000 f o l k s k o l e b a r n s o m inte får skolmåltider finns tydligen konc e n t r e r a d e till v i s s a l a n d s d e l a r . D e t t a f r a m g å r ä n n u t y d l i g a r e av t a b . 2 : 3, s o m visar h u r m å n g a skoldistrikt som helt saknar skolmåltidsverksamhet. Länen h a r som synes o r d n a t s i fallande ordning med län med helt utbyggd verks a m h e t först. Att m ä r k a ä r att i en d e l fall blott n å g o n e n s t a k a s k o l a i ett d i s t r i k t h a r s k o l m å l t i d s v e r k s a m h e t . Även dylika distrikt h a r dock h ä r klassificerats som distrikt med skolmåltider. 3 — 507447

Tabell 2: 2. Deltagare i folkskolornas måltider vårterminen 1955, fördelade länsvis

skol-

Deltagare i skolmåltider Län

Stockholms stad Stockholms Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs o. Bohus. Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands.... Jämtlands Västerbottens Norrbottens Summa

Antal

I % av antalet elever

68 036 41 943 10 438 18 345 25 782 12 012 6 039 13 464 6 475 4 622 4 905 28 582 10 870 42 744 25 274 11 943 26 578 18 416 22 530 27 152 29 226 35 288 17 139 30 800 35 955

96 93 62 74 64 39 35 51 90 28 17 47 60 72 65 44 90 65 91 89 89 100 96 100 100

574 558

72 D e b å d a t a b e l l e r n a v i s a r , att d e m å l t i d s l ö s a d i s t r i k t e n ä r k o n c e n t r e r a d e till s ö d r a S v e r i g e . D e t ä r f r a m f ö r allt S k å ne, Blekinge och Småland som släpar efter m e d s k o l m å l t i d e r n a . D e n m e s t fullständiga utbyggnaden av v e r k s a m h e t e n har skett i Norrland jämte Dalarna o c h Värmland, i Stockholms stad och län samt på Gotland. D e s s a siffror v i s a r , att d e t i n t e g ä r na kan vara skolornas resurser i fråga o m skolmåltidslokaler eller dylikt s o m ä r a v g ö r a n d e för u t b y g g n a d e n , u t a n a t t a n d r a s k ä l m å s t e ligga b a k o m . I N o r r l a n d s p e l a r u t a n t v i v e l b a r n e n s ofta långa skolvägar en stor roll. I Syd-Sverige är barnens avstånd mellan h e m och

34 Tabell 2: 3. Skoldistrikt utan skolmåltider vårterminen 1955, fördelade länsvis

Län

Stockholms stad Norrbottens , Västernorrlands Gävleborgs Jämtlands Västerbottens Kopparbergs Stockholms Värmlands Gotlands Västmanlands Älvsborgs Södermanlands Örebro Östergötlands Göteborgs o. Bohus. Kalmar Hallands Uppsala Skaraborgs Jönköpings Kronobergs Blekinge Kristianstads Malmöhus

därav Antal utan diskolstrikt måltider 1 30 45 42 35 33 49 56 51 14 28 67 39 33 47 44 50 39 24 56 54 42 25 58 72

1 1 1 2 3 3 1 6 20 12 11 16 15 19 16 10 27 28 25 18 46 61

i%

0 0 0 2 3 3 4 5 6 7 21 30 31 33 34 34 38 41 42 48 52 60 72 79 85

skola i stort sett kortare, och de har därför större möjligheter att kunna gå hem och äta. Samma bebyggelsestruktur som de sydsvenska länen har dock ett stort antal kommuner i Mellan-Sverige, där skolmåltider införts tämligen fullständigt. Möjligen spelar olikheter i matvanor i olika landsdelar en viss roll. Ur barnfamiljernas synpunkt vore det av intresse att få veta i vad mån deras synpunkter inhämtats före beslut om ett kommunalt nej till skolmåltider. Barnfamiljerna i kommuner utan skolmåltider går miste om en betydande ekonomisk förmån. Bestämmande för vissa kommuners fortfarande negativa hållning till skolmåltidsverksamheten är säkerligen kostnaden för kommunen. Statsbidraget har sedan 1946 grundats på samma

bidragsunderlag. Prishöjningen på livsmedel, personallöner etc. har fått bäras av kommunerna. Följande översikt visar kostnadsförskjutningen åren 1948 —1953.

Utgifter för skolmåltider

i milj. 1948 1949 1950 1951 1952 1953 i % 1948 1949 1950 1951 1952 1953

Stat

Kommuner och landsting

Summa

16,0 17,6 20,7 23,3 24,0 22,2

18,1 17,0 31,1 40,7 55,4 63,8

34,1 34,6 51,8 64,0 79,4 86,0

46,9 50,9 40,0 36,4 30,2 25,8

53,1 49,1 60,0 63,6 69,8 74,2

100 100 100 100 100 100

kr

År 1948 täckte statsbidraget sålunda inemot hälften av kostnaderna för skolmåltiderna, medan det för närvarande endast täcker fjärdedelen. Allmänt kan sägas om skolmåltidsverksamheten, att den är en familjepolitisk åtgärd, som visat sig i stort sett väl fylla sitt ändamål och som blivit en högt skattad institution. Motiveringen för skolmåltidernas införande var att de skulle förbättra näringsförhållandena för barnen, ge lättnader i hemarbetet samt verka allmänt kostnadsutjämnande. De torde i dagens läge fylla samtliga dessa funktioner. Förbättringen av barnens näringsstandard väger måhända numera lättast, såtillvida som familjerna i betydligt större utsträckning än vid skolmåltidernas införande ger sina barn en kalorimässigt och med hänsyn till sammansättningen fullvärdig kost i hemmen. För barn med lång skolväg och för barn från

35 hem, där modern h a r arbete utanför hemmet, torde dock den lagade måltid som erhålls i skolan innebära en betydande förbättring i näringsmässigt hänseende i jämförelse med den matsäcksmat eller eventuellt av barnen själva i hemmet uppvärmda måltid de skulle erhålla om inte skolfrukosten funnes. Den arbetsbesparing för hemmen som skolmåltiderna innebär torde vara betydande. I familjer som endast h a r barn i skolåldern innebar tvånget att laga mat åt och passa mattiderna för dessa b a r n ofta en stor tidsspillan för husmodern som band hennes arbetstid under förmiddagen. Hon har nu i stor utsträckning fått möjligheter att rationalisera sin arbetsdag och eventuellt utnyttja ledigbliven tid till förvärvsarbete. Även mödrar med småbarn i hemmet kan ofta bättre planera sin dag med hänsyn till inköp, småbarnens utevistelse etc. genom att de inte binds vid passning av skolbarnsmåltider. Arbetsbesparingen för husmödrarna genom skolmåltiderna är sålunda en ekonomisk vinst för familjerna, vars värde varierar med hushållets organisation. Avlastningen från familjernas utgiftskonto av kostnaderna för ett mål om dagen för skolbarnen har däremot för alla en ungefär lika stor ekonomisk betydelse. Kostnaden för det allmänna av de måltider, som ett skolbarn erhåller under ett läsår, utgör ca 150 kr per barn. Skolmåltidsverksamheten är emellertid inte problemfri. Det kan erinras om de klagomål som icke sällan framförts mot måltidernas mindre lyckliga sammansättning och den för barnen tröttsamma och för deras måltidsvanor icke alltid förmånliga miljö som skolornas bespisningar innebär. Från kommunalt håll har i många sammanhang betänkligheter framförts med hänsyn till de höga och stigande kostnaderna, sär-

skilt för måltidslokalernas och kökens byggande och utrustning samt avlöningarna till personalen. Bl. a. h a r framhållits att de stora bespisningslokalerna, som i många fall utnyttjas endast under några få timmar om dagen, är oekonomiska och att deras byggande tvingat till eftersättande av andra angelägna byggnadsbehov. Vissa av dessa med skolmåltidsverksamheten sammanhängande problem har uppmärksammats av bostadskollektiva kommittén, som torde komma att framlägga resultaten av sina utredningar i denna fråga. Dessa gäller bland annat möjligheterna att åstadkomma en bättre sammansättning av måltiderna med hänsyn till kostvanornas förskjutning och förändrade resurser i fråga om råvaror och framställningsmetoder, en rationalisering av skolmåltidslokalernas och framför allt kökens planering och därmed sammanhängande möjligheter att åstadkomma minskning av personalkostnaderna. Därtill har kommittén undersökt möjligheterna att förena skolmåltidsverksamheten med andra former av kollektiv matservering och matlagning samt att utnyttja skolmåltidslokalerna till andra ändamål än bespisningen. Familjeutredningen har icke anledning att i fortsättningen uppehålla sig vid skolmåltiderna annat än i deras egenskap av instrument för arbetsbesparing inom hemmen och allmän kostnadsutjämning med hänsyn till barnfamiljerna. Utredningen har särskilt anledning att fästa uppmärksamheten på att ett tämligen stort antal familjer ännu inte erhåller det ekonomiska tillskott som skolmåltiderna innebär. Andra skolsociala åtgärder

I samband med skolmåltiderna skall i korthet nämnas vissa andra åtgärder för skolbarn som minskar föräldrarnas

36 kostnader även om deras huvudsakliga syfte är att skapa förutsättningar för att skolgången skall kunna bedrivas på det sätt som överensstämmer med de allmänna riktlinjerna för undervisningssystemet. Dit hör fria skolböcker m. m., samt bidrag till skolskjutsar och inackordering. Fria skolböcker

m. m.

1946 års riksdag beslöt att skolmaterielen (läroböcker, arbetsböcker, förbrukningsmateriel m. m.) skall vara fri i folkskola t. o. m. åttonde klass. Skoldistrikt erhåller ett statsbidrag med 12 kr per elev och år. Någon behovsprövning förekommer inte. Statens kostnader utgjorde budgetåret 1953/54 8,8 milj. kr, och för budgetåret 1954/55 anslogs 9,2 milj. kr. Kommunernas kostnader är inte kända. I viss utsträckning erhåller elever i högre skolor fri skolmateriel. Fria

skolskjutsar

För anordnande av skolskjutsar åt skolpliktiga barn utgår statsbidrag till kostnaderna dels i de fall då besparingar i det allmännas utgifter för skolväsendet på så sätt uppstår, dels i de fall då barnen på detta sätt kan beredas undervisning i skola av högre form än den som de annars skulle tillhöra. Dessutom utgår statsbidrag i en del fall då skolvägens längd som sådan gör skolskjuts erforderlig. Statsbidrag utgår med 80 % av skoldistriktets styrkta kostnader för skjutsarna. Statens utgifter för skolskjutsar uppgick år 1953/54 till 23,8 milj. kr, och för budgetåret 1954/55 anslogs 24,0 milj. kr. Inackordering

av

skolbarn

För inackordering av skolbarn i skolhem eller enskilda hem utgår statsbidrag med 80 % av distriktets verkliga

kostnader. Vid inackordering i skolhem anses kostnaden utgöra 3 kr för varje dag barnet erhåller fostran och vård på skolhemmet. Detta belopp minskas emellertid med 50 öre för varje dag barnet deltagit i skolmåltid. En förutsättning för statsbidraget till inackordering är att avståndet från bostaden till närmaste skola är minst 4 km i folkskolans l:a, 2:a och 3:e klasser och minst 6 km i 4:e och högre klasser. Statens kostnader var budgetåret 1953/54 2,3 milj. kr, och för budgetåret 1954/55 anslogs 2,2 milj. kr. Olika former av studiehjälp

Åtgärder för att minska studiekostnaderna för ungdom innebär en ekonomisk utjämning till barnfamiljernas förmån. Tyngdpunkten i motiveringen för utbyggnaden av den samhälleliga studiehjälpen har dock varit kravet på utbildningsmöjligheternas demokratisering. Detta har gjort att alla former för studiehjälp är behovsprövade utom i den mån de avser utjämning mellan landsbygd och stad samt i viss utsträckning även lämplighetsprövade. År 1946 genomfördes de nya formerna för studiehjälpsverksamhet; 1953 gjordes en viss omläggning i syfte att uppnå större enhetlighet och effektivitet. Studiehjälp utgår för närvarande dels i form av lån, stipendier och s. k. naturastipendier till studerande vid universitet och motsvarande läroanstalter, vilka här ej skall beröras, och dels i form av studiebidrag och stipendier till elever vid s. k. högre skolor, varmed förstås dels läroverk och motsvarande och dels folkhögskolor och anstalter för yrkesutbildning. Studiebidragen, vilka icke är behovsprövade, utgår till dem som är bosatta på ort som saknar här avsedd högre läroanstalt, och kan avse resor, frukost

37 och inackorderingskostnader. Maximalt kan bidragen — vid inackordering —uppgå till 60 kr per månad. Den andra stödformen, stipendierna, är behovsprövade enligt en skala som tar hänsyn till familjens och elevens inkomster, förmögenhet och skulder och det antal barn under 18 år som finns i familjen (se bil. 6). Dessutom fordras vid läroverken att eleven visat god studielämplighet. Eleven måste i fråga om stadium i studierna ligga över klass 1 i den fyraåriga respektive klass 2 i den femåriga realskolan eller motsvarande. Stipendiebeloppen varierar mellan 10 och 75 kr per mån.; genomsnittligt utgår 400 kr per år. Elever som studerar på annan ort än hemorten kan samtidigt få studiebidrag och stipendier. Statens totala utgifter för studiebidrag och stipendier utgjorde för budgetåret 1953/54 ca 28,5 milj. kr. Denna summas fördelning på olika anslagsbelopp framgår av följande tablå: 1 000-tal kr Studiebidrag och stipendier åt elever vid allmänna läroverk och motsv. 16 741 anstalter för yrkesundervisning . . . . 6 893 högre folkskolor och folkhögskolor . 3 857 Stipendier åt elever vid tekniska fackskolor och motsv. . . . 899 diverse övriga läroanstalter 53 Resestipendier för yrkesutbildning. .. 51 Studiehjälpsverksamheten leds av olika myndigheter. Ett särskilt organ, studiehjälpsnämnden, har h a n d om studiehjälpen till läroverk och liknande skolor, medan överstyrelsen för yrkesutbildning, lantbruksstyrelsen och domänstyrelsen har hand om verksamheten vid dem underställda skolor, och skolöverstyrelsen slutligen har hand om folkhögskolorna. Möjligheterna att få en översikt över verksamhetens utbyggnad och nuvarande läge är på grund av denna decentraliserade handläggning

försvårade. Det förefaller som om vissa undersökningar rörande elevernas ålder, socialklasstillhörighet etc. och behovsprövningens verkningar skulle vara av intresse att få gjorda för samtliga stipendiater. För närvarande är det svårt att bedöma verkningarna av stipendieverksamheten, t. ex. ur synpunkten av dess effektivitet såsom ett medel för utbildningsmöjligheternas demokratisering eller med hänsyn till vad den betyder såsom ett medel att utjämna barnförsörjningskostnaderna. Det kan erinras om att stipendierna spelat en betydande roll i diskussionen om lämpligheten av att barnbidrag skulle utgå för studerande ungdom i åldern 16—18 år. Eftersom denna senare fråga ur utredningens synpunkt har stor betydelse, vill utredningen i detta sammanhang i korthet referera vissa fakta i ämnet. Frågan om ersättning för uteblivet bidrag till 16—18-åringarna

barn-

Befolkningsutredningen föreslog att barnbidrag skulle kunna utgå även efter 16 års ålder under ytterligare högst två år till barn, som vore ur stånd att genom egna inkomster i mera avsevärd grad bidraga till sitt uppehälle. Utredningen kunde därvid hänvisa till att barnavdragen i beskattningen sedan 1938 medgivits upp till 18 år för b a r n utan egen deklarationspliktig inkomst. I propositionen angående allmänna barnbidrag (1947:220) anslöt sig regeringen till befolkningsutredningens förslag. Riksdagen avvek emellertid från förslaget i denna del. Motiven härför var att bestämmelserna skulle medföra svårigheter vid tillämpningen. Statligt stöd till studerande ungdom över 16 år förklarades böra lämnas i form av stipendier. I den mån r e d a n vidtagna åtgärder på dessa områden icke kunde anses utgöra tillräcklig kompensation

38 för barnavdragens bortfallande, borde en utbyggnad av åtgärderna snarast möjligt komma till stånd. Vid 1948 års riksdag framställdes motionsvägen y r k a n d e om att de särskilda barnbidragen borde utgå för åldern 16 —18 år. Inte heller detta förslag bifölls, men socialstyrelsen fick i uppdrag att göra en utredning om de åtgärder som kunde vara befogade för att ge en kompensation för barnavdragens bortfallande för åldrarna 16—18 år. Denna utredning resulterade i att socialstyrelsen konstaterade att det antal 16—18-åringar som fortsätter sina studier kan beräknas uppgå till minst 30 000. Stipendierna, förklarade socialstyrelsen, vilka ges till elever i vissa skolor oberoende av ålder och utan hänsyn till de allmänna barnbidragen, kunde icke anses ge någon kompensation för bortfallet av barnavdraget och uteblivande av barnbidraget för barn över 16 år. »Härtill kommer», anförde styrelsen, »att stipendierna på grund av behovsprövningen är uteslutna för de inkomstgrupper för vilka barnavdragen haft största betydelsen». Socialstyrelsens majoritet föreslog att ett likformigt bidrag av ungefär ett barnbidrags karaktär på 250 kr skulle utan behovsprövning utgå till alla 16— 18-åringar som fortsätter sina studier. Reservanter inom styrelsen förordade i stället, att det stipendiebelopp som utgår till 16—18-åringar skulle höjas med en summa som motsvarade barnbidragets belopp. Förslaget har icke lett till någon statsmakternas åtgärd. Vid ärendets remissbehandling framhölls från åtskilliga håll att socialstyrelsens förslag borde ställas i samband med ett förslag som 1944 års allmänna skattekommitté framlagt i ett betänkande år 1950 om rätt till avdrag för periodiskt understöd till barn över 16

år. Detta senare förslag har överlämnats för översyn till 1950 års skattelagssakkunniga som ännu icke yttrat sig över det. Frågan har vid upprepade tillfällen aktualiserats i riksdagen genom motioner och föranlett två riksdagsskrivelser (senast 1955) med begär a n om förslag i ämnet. Social hemhjälp

Av staten understödd hemhjälpsverksamhet infördes år 1943 på förslag av befolkningsutredningen. Staten ger ett bidrag till avlöningen av kommunalt anställda hemvårdarinnor, som uppgår till högst 1 400 kr om året för heltidsanställd hemvårdarinna. Förutsättningen för statsbidraget är att landstinget b i d r a r med ett belopp, som uppgår till minst hälften av statsbidraget. Resten betalas av kommunerna. Vid bidragets införande beräknades att stats- och landstingsbidraget skulle täcka ca 60 % av kostnaderna och att kommunernas andel skulle bli ca 40 %. Det antal hemvårdarinnor, för vilket statsbidrag kan utgå, är en per 2 000 invånare i landskommunerna och en per 4 000 invånare i städerna. Enligt dessa normer skulle det totala antalet statsbidragsberättigade hemvårdarinnor vara omkring 2 800. Socialstyrelsen har emellertid en viss frihet att medge förhöjning av det till en kommun utgående statsbidraget (vid svag ekonomi hos kommunen, gles bebyggelse, speciellt stort behov e t c ) , så att bidrag kan utgå till fler hemvårdarinnor än enligt normerna. Trots att alla kommuner inte till fullo utnyttjar statsbidraget överstiger antalet hemvårdarinnor den angivna gränsen. Det utgör för närvarande (våren 1955) 3 162 heltidsanställda och 239 deltidsanställda. Kostnaderna för den sociala hemhjälpen var 1948, då verksamheten nått en utbyggnad av 2 369 hemvårdarin-

39 nor (varav 138 deltidsanställda), ca 7 milj. kr varav statens bidrag uppgick till 34 %, och kommuner och landsting svarade för 66 %. År 1952, med ett antal av 3 043 (varav 140 deltidsanställda) hemvårdarinnor, beräknades kostnaderna till 16 milj. kr, varav kommuner och landsting betalade 79 % och staten 21 %. Statsbidraget till verksamheten för budgetåret 1954/55 uppgick till 3,3 milj. kr. Utbyggnaden av den sociala hemhjälpsverksamheten har skett i den takt som förutsågs av befolkningsutredningen. Några speciella problem synes ej ha uppstått när det gäller verksamhetens organisation; den synes vara högt uppskattad, och belåtenhet synes i allmänhet råda med hemvårdarinnornas arbetsformer, kompetens etc. Huvudproblemet på detta område är, att den sociala hemhjälpen icke räcker till för de hjälpbehov som finns hos barnfamiljerna. Enligt en undersökning, som gjordes av socialstyrelsen år 1952, var antalet fall som fick hjälp av hemvårdar i n n o r under ett år ca 88 000. Därav utgjorde familjer med b a r n ca 72 000. Den genomsnittliga tiden en familj fick hjälp var 6,4 dagar. Anledningen till att hjälp lämnats var i 68 % av fallen husmors sjukdom, i 17 % barnsbörd, 11 % andra omständigheter. Endast 4 % gällde husmors semester. Förutom genom den statsunderstödda hemhjälpen får familjerna i vissa kommuner hjälp under samma villkor som vid social hemhjälpsverksamhet genom helt kommunalt engagerad arbetskraft. Om denna medräknas kan antalet hjälpta beräknas öka med ytterligare några tusental. Hela antalet familjer med minderåriga barn utgör ca 1 miljon. Det är uppenbart att bland dessa förekomsten av sjukdom hos husmodern eller motsvarande förhållanden som innebär att

familjen skulle haft behov av en kvalificerad husmodersersättare är mångdubbelt större än antalet hjälpta. Detta förhållande vitsordas även av hemhjälpsnämnder och arbetsförmedlingar. Många familjer skaffar hemhjälp i andra former genom mer eller mindre permanent anställd arbetskraft, genom släktingar etc. Men för många innebär det mycket stora svårigheter att ordna upp förhållandena vid husmoderns sjukdom. Semester har mödrar med minderåriga barn endast i mycket ringa omfattning möjlighet att erhålla. Därtill kommer att den sociala hemhjälpens taxa är avpassad efter familjernas ekonomiska bärkraft (med hänsyn tagen till dels den kontanta familjeinkomsten och dels till barnantalet), varför de lägre inkomsttagarna, speciellt bland de barnrika, som tvingas anlita annan arbetskraft, därigenom ofta får vidkännas betydligt högre kostnader än om de erhållit hjälp av en hem vårdarinna. De mindre bemedlade barnrika familjerna är dock de som ligger närmast till för att erhålla social hemhjälp. Den kategori som oftast blir utan och som i stor utsträckning, på grund av att de känner till knappheten på arbetskraft, aldrig anmäler sig som hjälpsökande, är de barnfamiljer som befinner sig i något högre inkomstlägen. För dem är det ofta helt omöjligt att få den kvalificerade hjälp som en hemvårdarinna innebär. De får i många fall i krissituationer nöja sig med en arbetskraft som inte har tillfredsställande kvalifikationer. Behoven av att vid sjukdomsfall kunna erhålla kvalificerad hemhjälp har skärpts inom familjer där mödrarna har förvärvsarbete. Hemhjälpsbehovet gäller i dylika fall inte endast moderns utan även barnens sjukdom. En utökning av den samhälleligt un-

40 derstödda hemhjälpsverksamheten kan tänkas ske genom en vidgning av den nuvarande ramen för statliga och kommunala bidrag till hemvårdarinnor. Många kommuner torde dock icke anse det befogat att öka antalet heltidsanställda befattningshavare, eftersom familjernas hjälpbehov är fluktuerande och det kommunala förmedlingsorganet finner det möta svårigheter att under vissa tider på året sysselsätta ett så stort antal heltidsanställda som skulle behövas för att kunna möta toppbelastningen. Problemet skulle då vara att finna former för att som hemhjälp för barnfamiljerna engagera deltidsarbetande arbetskraft, lämpligen rekryter a d bland gifta kvinnor utan minderåriga barn. Detta har hittills endast skett i begränsad omfattning. Utredningen för hem- och familjefrågor (SOU 1947: 46) och bostadskollektiva kommittén (SOU 1952:38) har tagit upp frågan och föreslagit olika lösningar, av vilka ingen hittills resulterat i några statsmakternas åtgärder. Däremot har det på ett annat område, nämligen när det gällt hemhjälp för gamla, visat sig möjligt att utan statliga bidrag, endast genom kommunala och enskilda initiativ få till stånd en kraftig tillströmning av deltidsarbetande arbetskraft. Vilka speciella förutsättningar som bör vara för handen för att barnfamiljerna skall kunna få motsvarande möjligheter att erhålla den hemhjälp de behöver, förtjänar ett ytterligare studium.

Småbarnsinstitutioner

Sedan 1943 ges visst statsbidrag till småbarnsinstitutioner (anstalter för halvöppen b a r n a v å r d ) : daghem, förskolor och eftermiddagshem, drivna av kommuner eller enskilda. Statsbidraget utgår till löner och till barnens mat men täcker endast en m i n d r e del av kostnaderna. Budgetåret 1949/50 beräk-

nades att de omkring 430 barninstitutioner som då fick statsbidrag finansierades på följande sätt:

Genom barnens avgifter Kommunala b i d r a g . . . Statsbidrag

Belopp i 1 000-tal kr ca

%

3100 11200 1600 300

17,2 62,2 8,9 1,7

Andra bidrag och inkomster

10,0

Summa

18 000

100,0

Sedan 1949 har statsbidragets belopp ökats från 1,6 till nära 3 milj. kr. Kommunernas kostnader beräknades för 1953/54 uppgå till ca 23 milj. kr. Det sammanlagda platsantalet på småbarnsinstitutionerna kan beräknas till ca 10 100 i daghem, 25 300 i lekskolor och 2 500 i eftermiddagshem. Dessutom driver vissa kommuner familjedaghemsverksamhet som beräknas ge ca 1 800 barn mera stadigvarande vård. Småbarnsinstitutionerna omfattas med ett stort intresse från familjernas sida. De gör en pedagogisk insats som blir alltmera uppskattad, och de har stor betydelse ur rent social synpunkt i det att de ger hjälp med barneftersynen åt de förvärvsarbetande mödr a r n a . Många problem är aktuella i samband med denna verksamhet. Senast har dessa problem inventerats och diskuterats av 1946 års kommitté för den halvöppna barnavården, vilken i sitt betänkande om Daghem och förskolor (SOU 1951:15) framlade en rad förslag till förbättringar och utbyggnad av verksamheten. Några åtgärder från statsmakternas sida har dessa förslag ännu ej föranlett. Det har synts familjeutredningen befogat att taga upp frågan om småbarnsinstitutionerna till mera

11 ingående behandling och de har därför ägnats en särskild granskning i del II. Vila och rekreation för mor och barn

Under denna rubrik innefattas en rad åtgärder, som leder sitt ursprung från förslag av fritidsutredningen och befolkningsutredningen. De omfattar statsbidrag till ferieresor för barn till kolonier och till enskilda hem och för husmödrar till semesterhem eller enskilt ordnad semestervistelse. Vidare

driftsbidrag till kolonier, till feriehem för barn och till husmoderssemesterhem samt stipendier till h u s m ö d r a r som bidrag till kostnaderna för semestervistelse. Reseförmånerna är i allmänhet inkomstprövade och belagda med en avgift. Husmödrars semesterförmåner utgår i regel enligt en mera individuell behovsprövning. Statens kostnader för verksamheten budgetåren 1948/49 och 1953/54 framgår av nedanstående tablå:

Belopp i 1 000-tal kr ca 1948/49

1953/54

ö k n i n g eller minskning i %

Ferieresor för barn och vårdare Ferieresor för husmödrar (även till semesterhem). Driftsbidrag till semesterhem Husmodersstipendier Driftsbidrag till kolonier och feriehem

2 840 1468 360 776 1 089

2 412 1 139 492 914 1 500

— 15 — 22 + 37 + 18 + 38

Summa

6 533

6 457

— ;

Hela komplexet av åtgärder, vilka huvudsakligen daterar sig från 1946, h a r ett flertal gånger ändrats i vad det gäller detaljer men det har aldrig varit föremål för en mera allmän översyn, varför en sådan nu gjorts av familjeutredningen, som redovisar resultatet i del II. Moderskap shjälp m. ni.

Moderskapshjälp på vanligen 125 kr (till sjukkassemedlemmar), moderskapspenning på 75 kr (under ett givet inkomststreck) och mödrahjälp på högst 600 kr (efter senaste höjningen 1953; ursprungligen var beloppet 300 kr, från 1944 400 kr) efter en ingående individuell behovsprövning är hjälpformer i samband med barnafödandet, som fick sin utformning år 1937 på förslag av befolkningskommissionen och som bestått t. o. m. 1954. I och med den allmänna sjukförsäkringens genomförade h a r

moderskapshjälpen och moderskapspenningen ersatts av moderskapsförsäkring som ger i vissa avseenden betydande förbättringar åt mödrarnaAlla barnaföderskor får en grundpenning på 270 kr. De som h a r barn under 10 år i hemmet får dessutom ett barntillägg på vanligen 20 kr, varför ersättningen i sådana fall normalt blir 290 kr. Denna ersättning är avsevärt högre än den som utgick tidigare, men höjningen innebär delvis blott en kompensation för den penningvärdeförsämring som ägt rum och varigenom de tidigare beloppens värde urholkats. Den största vinsten inom moderskapsförsäkringens ram har uppnåtts för kvinnor i förvärvsarbete, som lämnar arbetet i samband med b a r n s b ö r d e n och som därmed förlorar sin arbetsinkomst. I och med att de är obligatoriskt försäkrade för tilläggssjukpenning utgår denna under högst 90 da-

42 gar i samband med ett barns födelse. F r å n v a r o för barnafödande räknas alltså i detta sammanhang likvärdigt med sjukdom. Beloppet är graderat efter inkomsten och uppgår till mellan 1 och 17 kr per dag. Genom denna konstruktion av ersättningen till de förvärvsarbetande vid barnsbörd har man nått lösningen av ett besvärligt problem. En ersättning direkt av statsmedel, som skulle kompensera de förvärvsarbetande kvinnorna för utebliven inkomst i samband med ett barns födelse, har tidigare föreslagits men mött starkt motstånd, bl. a. från de hemarbetande kvinnornas sida, enär man ansett att de förvärvsarbetande på detta sätt skulle bli orättvist premierade. Ett bidrag som utgår inom ramen för ett försäkringssystem, där viss del av kostnaderna betalas av de försäkrade och av arbetsgivarna, har nu godtagits utan invändningar. Det måste betecknas som en stor vinst för de förvärvsarbetande kvinnorna att ha möjlighet att under ekonomiskt tryggade förhållanden föda och vårda sitt späda barn. Av särskilt stor betydelse är givetvis försäkringen för de ogifta mödrarna. Deras behov av mödrahjälp har beräknats kraftigt minska på grund av det ekonomiska stöd de får genom försäkringen. Vilka verkningar moderskapsförsäkringen kommer att ha på det kvinnliga förvärvsarbetet blir av intresse att studera. Möjligen kommer kvinnornas numera icke särskilt stora avgång ur arbetet vid giftermål att ytterligare minska. Hur stor del av mödrarna som mera stadigvarande återvänder till arbetet efter tre månaders ledighet är omöjligt att förutse. Troligen kommer dock dessa förmåner att på längre sikt medverka till att stärka den allmänna tendensen till ökning av de gifta kvinnornas förvärvsintensitet.

Vid sidan av moderskapsförsäkringen kvarstår tills vidare den behovsprövade mödrahjälpen. Tidigare har den i stor utsträckning utgått in natura; enligt beslut av 1955 års riksdag utgår den numera i regel kontant utom när det gäller tandvård. Behovet av mödrahjälp har som ovan nämnts beräknats komma att kraftigt minska. Hjälpformen skall omprövas i samband med frågan om den nya socialhjälpslagen. Förutom kontantbeloppen erhåller barnaföderskor genom sjukkassa ersättning för vård på förlossningsanstalt, för resor till och från förlossningsansialten m. m. Inom ramen för den förebyggande mödra- och barnavården, vilken liksom den fria förlossningsvården fick sin principiella utformning 1937, erhåller blivande mödrar och nyblivna mödrar och spädbarn kostnadsfri hälsokontroll vid mödra- och barnavårdscentralerna.

Samhällets totala insatser för barnen

I det föregående har lämnats en översikt över familjepolitiska åtgärder som faller under socialdepartementet och för vissa s. k. skolsociala åtgärder samt studiehjälpen som faller under ecklesiastikdepartementet m. m. Den mest betydelsefulla och mest kostnadskrävande av alla samhällsåtgärder som vidtages för barnen nämligen skolan har däremot icke behandlats. En jämförelse mellan statens utgifter för familjesociala och skolsociala åtgärder och för skolundervisningen har dock sitt intresse. I avrundade belopp är de ungefär följande (1953/54): milj. kr Barnbidrag, bostadsrabatter, hemhjälp, småbarnsinstitutioner, moderskapshjälp m. m 631 Skolmåltider, skolskjutsar, inackordering, studiehjälp m. m 86 Folkskolor, läroverk, yrkesundervisning m. m 838

43 Bland samhällets utgifter för barnens hälsa har i det föregående endast den förebyggande mödra- och barnavården medräknats. Övriga kostnader för barnen, när det gäller sjuk- och hälsovård, tandvård etc. kan ej preciseras men är givetvis betydande. I allt större omfattning har samhället när det gäller kroppshälsovården iklätt sig skyldigheten att sörja för barnen, vilket innebär en höjning av kvaliteten på den vård barnen får och ett avlyftande av kostnader från föräldrarna. Sålunda ges t. ex. inom folktandvården kostnadsfri behandling åt b a r n i åldern 3 — 15 år och nedsättning i avgifterna för ungdomar i åldern 16—19 år. På många områden finns dock en betydande eftersläpning vid genomförandet av beslutade åtgärder. På mentalhälsovårdens område är åtgärderna ännu av ringa omfattning; inom ramen för den psykiska barnaoch ungdomsvården har på ett fåtal orter centraler kommit till stånd för omhändertagande av problembarn, rådgivning i uppfostringsfrågor etc. Av ringa omfattning är även den verksamhet som gäller allmän familjerådgivning. Bland sådana samhällsåtgärder för barnfamiljerna, som befinner sig i stark utveckling, torde kunna utpekas verksamheten för stöd åt ungdomens fritidsliv. Vidare bör nämnas bostads- och samhällsplaneringen, där barnens behov kan sägas vara föremål för ökad uppmärksamhet, t. ex. vid lägenheternas planlösning, bostadsområdenas utrustning med lekplatser etc. Bland familjestödjande åtgärder har icke bosättningslånen medtagits. Dessa är lån med den särskilda förmånen att speciell säkerhet ej fordras och återbetalas i regel av låntagarna, varför samhällets kostnader för denna verksamhet är ringa. Det skall understrykas att samman-

ställningen i detta kapitel endast avsett åtgärder för barn inom familjerna, varför samhällets kostnader för placering av b a r n i fosterhem, för omhändertagande av barn och ungdom på anstalter av olika slag m. m. ej alls berörts.

Jämförelse mellan kostnaderna 1948/49 och 1953/54

Den i tab. 2 : 4 åskådliggjorda förändringen i de statliga utgifterna för olika familjepolitiska ändamål visar, att den korta tidrymden av endast fem år inneburit en radikal förändring av läget. Förklaringen till förändringarna har delvis redan framgått av den föregående framställningen; därutöver må framhållas följande. Under perioden i fråga har väsentliga fördyringar ägt rum. Redan en oförändrad omfattning hos åtgärderna skulle följaktligen ha krävt kostnadsökningar. Hur stora dessa kostnadsökningar skulle ha behövt vara, växlar från åtgärd till åtgärd, beroende bland annat på vilken andel av kostnaderna, som utgörs av löner, eftersom lönerna stigit väsentligt mer än priserna under perioden. Även i övrigt har automatiska kostnadsförändringar ägt rum. Detta gäller exempelvis de allmänna barnbidragen, för vilka kostnaderna — förutom på grund av uppräkningen med 30 kr — stigit till följd av det ökade antalet barn. Även för flera andra åtgärder har förskjutningar i barnantalet föranlett automatiska kostnadsförändringar. I övrigt märks, att den kraftiga ökningen av utgifterna för bostadsrabatterna främst beror på att inkomstgränserna för dessa successivt justerats samt på att ramen för de bidragsberättigade lägenheterna vidgats. Skolmåltiderna har blivit dyrare samt kommit allt fler barn till del, men den största delen av

44 Tabell

2: 4. Statens

utgifter

för familjepolitiska

åtgärder

1948J49

och

1953J54

(Tusental kr) ökning eller minskning

1948/49

1953/54

1) Barnbidrag m. m. Allmänna barnbidrag Särskilda barnbidrag Bidragsförskott

430 648 7 181 1 823

520 957 11012 2 933

+ + +

2) Bostadsrabatter

15 781

61 139

-f 287

3) Skolsociala åtgärder Skolmåltider Fria läroböcker m. m Skolskjutsar Inackordering

15 800 5 591 8 263 1877

22 239 8 775 23 808 2 330

+ 41 + 57 + 188 + 24

16 405

28 494

+

2 276

3 480

+

1 670

2 754

+

5 084 1449

4 465 1992

— 12 + 37

8 764 1 11313 3 550

7 430 9 115 5 980

— 15 — 19 + 68

537 475

716 903

4)

Studiehjälp Studiebidrag och stipendier

5) Social hemhjälp 6) Småbarnsinstitutioner 7) Vila och rekreation för mor och barn Ferieresor, husmodersstipendier Bidrag till kolonier, semesterhem m. m 8) Moderskapshjälp m. m. Moderskapspenning och moderskapshjälp Mödrahjälp Förebyggande mödra- och barnavård Summa 1

21 53 61

+

33 Avser kalenderåret 1948.

kostnadsökningen har här kommit på k o m m u n e r n a s del. Den stora kostnadsö k n i n g e n f ö r s k o l s k j u t s a r n a b e r o r dels p å p r i s s t e g r i n g o c h dels p å att b e h o vet blivit större i och med skolornas centralisering. U t g i f t e r n a för f e r i e r e s o r m . m . h a r m i n s k a t , b l a n d a n n a t p å g r u n d av i n k o m s t g r ä n s e n s stelhet. Siffrorna för moderskapspenning och mödrahjälp m . m . h a r m i n d r e i n t r e s s e , i d e t att n u ett n y t t s y s t e m f ö r h j ä l p v i d b a r n a f ö d a n d e t genomförts, vars kostnader änn u ej k a n ö v e r b l i c k a s m e n s o m g e r högre förmåner än tidigare. D e n t o t a l a k o s t n a d s s t e g r i n g e n för familjepolitiska och skolsociala åtgärder,

v i l k e n u p p g å r till c a 33 % u n d e r p e r i o d e n ä r i c k e s t o r i j ä m f ö r e l s e m e d t. e x . ö k n i n g e n av v i s s a s k o l k o s t n a d e r . F ö r folkskoleväsendet kan kostnadsstegringe n b e r ä k n a s v a r a 62 % , för l ä r o v e r k m . m . 98 % . E n jämförelse kan också göras med u t g i f t e r för a n d r a s a m h ä l l e l i g a ä n d a m å l än de som avser b a r n e n . P å de flesta o m r å d e n h a r k o s t n a d s ö k n i n g e n varit betydligt större såsom framgår av följande tablå. Den reflexionen k a n slutligen inte u n d a n h å l l a s , att därest m a n är angel ä g e n o m att e n v i s s å t g ä r d s k a b i b e h å l l a s o f ö r ä n d r a d till s i n o m f a t t n i n g , b ö r d e n k o n s t r u e r a s p å e t t s å d a n t sätt,

45 Statens utgifter (i milj. kronor) 1953 ökning /54 i%

1948 /49 Fångvård o. domstolar Försvaret Vägunderhåll m. m. . Hälso- och sjukvård. Folkpensioner

33 855 264 179 818

66 1 982 601 306 1366

100 132 128 71 67

att k o s t n a d e r n a automatiskt stiger med stigande priser och löner. F ö r m å n e r som utgår med vissa penningbelopp och Tabell 2: 5. översikt

för vilka givna inkomststreck gäller, har en tendens att släpa efter i utvecklingen.

De familjepolitiska åtgärdernas olika utformning Det har förefallit vara av intresse att fästa uppmärksamheten på den olikartade utformning som olika familjepolitiska åtgärder fått. I bilagorna 6 och 7 beskrivs en del av de v a r i e r a n d e bestämmelser som existerar n ä r det gäller inkomst- och behovsprövning m. m. Ur

över former för bidragsgivning, förekomsten behovsprövning m. m.

Kontanta bidrag

1) Generella åtgärder

Skolväsendet Skolhälsovård Förebyggande mödraoch barnavård Skolskjutsar Inackordering av skolbarn

(kostnadsutj ämnande mel- Studiebidrag lan landsbygd och stad)

Skolmåltider Skolmateriel

b) Avgift uttages efter inkomsten. I allmänhet även prövning av behoven med hänsyn till barnantal m. m. 3) Begränsade till vissa grupper genom a) Inkomstprövning b) Inkomstprövning jämte hänsynstagande till barnantalet c) Individuell behovsprövning

och

Förmåner in natura Förmåner in na- som ofta ger en ekonotura som direkt misk lättnad men hupåverkar famil- vudsakligen på annat jens ekonomi sätt kommer familjen till godo

Allm. barnbidrag Moderskapshj älp

2) I princip generella men ännu ej utbyggda åtgärder a) Inga avgifter

av inkomst-

Hälsokontroll av småbarn Tandvård för barn Fritidsverksamhet för ungdom Familje- och uppfostringsrådgivning

Daghem (ibland fast avgift) Förskolor (ofta fast Social hemhjälp avgift) Kolonier (ofta ingen avgift) Feriehem (ofta ingen avgift) Särskilda barnbidr. Familjebostads-och bränslebidrag Studiestipendier Husmoderssemesterstipendier Mödrahjälp Socialhjälp

Ferieresor (i huvudsak)

46 utredningens synpunkt finns anledning att speciellt fästa uppmärksamheten på olikheterna, när det gäller att vid inkomstprövning ta hänsyn till barnantalet i familjen. I tab. 2 : 5 h a r gjorts ett försök att gruppera de olika bidragsformerna med hänsyn till om de utgår kontant eller in natura och om naturaprestationen främst innebär en ekonomisk fördel för familjen eller har sin tyngdpunkt helt eller delvis genom att den påverkar familjen på annat sätt. Därtill har de grupperats med hänsyn till i vad mån de utgår till alla (som kan komma ifråga för en viss åtgärd) eller endast till vissa grupper, med hänsyn till om de är avgiftsbelagda eller ej samt med hänsyn till formerna för behovs- och inkomstprövning. Det schema som erhållits är grovt. Speciellt när det gäller bidragsformer, r ö r a n d e vilkas utformning kommunerna lämnats fria händer, förekommer i verkligheten en mängd variationer, något som med önskvärd tydlighet illustreras av den redogörelse som lämnas i del

II för taxor m. m. vid småbarnsinstitutionerna. Det har icke varit möjligt för utredningen att ytterligare analysera och kommentera det familjepolitiska systemets former och verkningar, men såsom ett led i den allmänna inventering som utredningen haft att göra har det dock synts motiverat att presentera nyssnämnda tablå. Till sist må även några ord nämnas om det diagram (fig. 1), vari värdet av vissa familjepolitiska åtgärder angivits. Endast sådana bidrag, för vilka det är möjligt och meningsfyllt att ange antalet delaktiga barn och genomsnittsbeloppet per barn har medtagits. F ö r varje rektangel anger bredden antalet delaktiga barn, höjden värdet per barn räknat samt ytan följaktligen kostnaden eller värdet. Diagrammet åskådliggör mycket tydligt hur olika det ligger till med olika åtgärder. Barnbidragen kommer alla barn till del, medan daghemsvården blott gäller ett fåtal barn osv.

1400KR

VÅGRÄT SKALA: ANTAL BARN FÖR VILKA FÖRMÅNEN E R HÅLLS

300 LODRÄT SKALA: BARN 200

too

ALLM. BARNBIDRAG

BOSTADSRABATTER

MODERSKAPSPENNN©

DAGHEM

SKOLMÅLTIDER

Fig. 1. Vissa familjepolitiska åtgärders värde (1955)

VÄRDET

PER

KAPITEL 3

Befolknings- och familjestrukturen samt försörjningsbördornas fördelning Den förnyade diskussionen under 1930- och 1940-talen resulterade bland annat i att ett betydande kunskapsmaterial, ägnat att belysa hithörande problem, blev sammanbragt. Detta material, som till stor del återfinns i de av befolkningskommissionen och 1941 års befolkningsutredning utgivna betänkandena, har i stor utsträckning bibehållit sin aktualitet. Läget har emellertid i vissa hänseenden förskjutit sig snabbt. En översikt av de demografiska och befolknings-

Befolkningsutvecklingen Befolkningsförhållandena utgör bakgrunden till all mänsklig verksamhet, och det är följaktligen naturligt att de befolkningspolitiska spörsmålen vid åtskilliga tillfällen blivit diskuterade i samband med olika sociala och ekonomiska frågor. Detta var fallet redan under tidigare århundraden. Från början av detta århundrade må erinras om den livliga diskussion, som utlöstes av den oro, som den stora emigrationen skapade.

25 ÄKTENSKAPL O FRUKTSAMH E T , INDEX 1 9 3 0 = l O O \ (Höe RA SKALAN)

r

k

15 LEVANDE PÅ l O O O

too

\«»^

80 FÖDDA ^ ^ - v , NV&NARE

60 to

40 - 20 O ÅR 1910

i

i

i

i

45 O SO

Fig. 2. Nativitetens och fruktsamhetens utveckling

48 politiska frågeställningarnas aktuella läge är därför motiverad och lämnas i bilaga 1. Några upplysningar om läget i andra länder återfinns därjämte i bilaga 4. Intresset knyter sig särskilt till nativitetens och den äktenskapliga fruktsamhetens utveckling. Ehuru det allm ä n n a födelsetalet — antalet födda b a r n på 1 000 invånare — är en bristfällig mätare på ett folks reproduktionsförmåga på längre sikt sett, så ger det dock en uppfattning om de kortsiktiga förändringarna. Det visar sig nu, att den kraftiga och helt oväntade ökningen av antalet födda barn under förra delen av 1940-talet var en tillfällig företeelse, och att det relativa antalet födda barn nu endast är obetydligt högre än vid lågpunkten i mitten på 1930-talet. Under förra hälften av 1930-talet utgjorde sålunda födelsetalet 14,1 °/o<,; det steg därpå till 20,6 °/oo år 1944, men är nu (1954) åter nere i 14,6 %o. Vid en jämförelse med främmande länder — se bilaga 4 — visar det sig, att endast Österrike nu har ett födelsetal lägre än Sveriges och att vårt läge är relativt sett ogynnsammare än tidigare. Anmärkningsvärt är att vissa av de länder, som tidigare hade bland de lägsta födelsetalen, nu ligger jämförelsevis bättre till (Frankrike, Norge).

ma som för ett par årtionden sedan. Även nu har man att räkna med att antalet födelser kommer att minska, samtidigt med att antalet döda kan väntas stiga. Ehuru en folkminskning inte förefaller trolig inom de närmaste årtiondena, så kan en dylik på längre sikt bli svår att hejda, om det senaste årtiondets utveckling fortsätter. Förutom till en bedömning av totalbefolkningens framtida utveckling knyter sig intresset till förskjutningarna mellan olika åldersgrupper. Antalet åldringar ökar sedan länge starkt, och denna ökning kan beräknas komma att fortsätta under överskådlig framtid. Enligt verkställda beräkningar kommer antalet personer över 65 år, som år 1955 utgör ca 790 000, redan år 1970 att ha ökat till 1 020 000, en uppgång med nära 30 % på 15 år.

Uppgifter om den äktenskapliga fruktsamheten säger mera om befolkningens reproduktionsförmåga. Verkställda beräkningar visar att fruktsamheten nu synes ligga t. o. m. något lägre än i mitten av 1930-talet. Den kraftiga uppgången av antalet födelser på 1940-talet motsvarades inte på långt när av en lika stark ökning av antalet barn per äktenskap.

De i bilaga 1 lämnade och här ovan refererade upplysningarna om befolkningsförhållandena hänför sig till människorna betraktade som från varandra fristående individer. En dylik uppläggning är av flera skäl nödvändig, när det gäller att redogöra för de grundläggande demografiska sammanhangen. Ur utredningens synpunkt är det angeläget att därjämte belysa befolkningens organisation på familjer. En dylik redogörelse är av flera skäl svårare att lämna. Dels uppvisar statistiken över familjer och hushåll påtagliga brister,

Av det i bilaga 1 återgivna materialet synes man vara berättigad att dra den slutsatsen, att det demografiska läget nu kan anses vara ungefär detsam-

Anmärkningsvärd är vidare den stora ökning av åldrarna kring 20 år, som 1940-talets födelseårgångar inom de närmaste åren kommer att resultera i. Under loppet av endast 5 år, från 1955 till 1960, kan antalet personer mellan 15 och 20 år beräknas öka från 450 000 till 590 000 eller med 30 %. I barnaåldrarna kommer det däremot att bli en minskning. Vad menas med en familj ?

49 ÅLDER,

ÅR 85 80 - 84 75 - 79 70 - 74 65 - 69 60 - 64 55 - 59 50 - 54 45 - 49 4 0 - 44 35 - 39 30 - 34 25 - 29 20 - 24 15 - 19 10 - 14 5 - 9 o - 4

KVINNOR

ANTAL j

j

F=»

OGIFTA

O iOOOOO 0IFTA

300000 YZZZA FÖRUT GIFTA

Fig. 3. Befolkningspyramid 31/12 1952 och dels rör det sig här om sammanhang som är svårare att skildra, därför att de inte är av samma entydiga och enkla karaktär som befolkningens fördelning på åldrar. En människas kön, ålder och civilstånd, det antal b a r n en kvinna föder osv. är givna storheter, medan däremot avgränsningen mellan olika familjetyper i många fall måste bli ganska godtycklig. Familjebegreppet kan tolkas p å olika sätt, beroende på den funktion hos familjen, som man tillmäter den största betydelsen. Om man utgår från den biologiska funktionen, så kan en och samma person ingå i flera familjer, dvs. räknas som barn i en familj och som 4—507447

förälder i en annan osv. Ur de synpunkter, som utredningen har att företräda, är det emellertid inte familjens biologiska utan dess sociala funktion, som är av störst intresse. Därmed avses dess funktion som gemensam ekonomisk enhet (hushållet), dess funktion att vara försörjningsutjämnande, dess funktion av skydd, av uppfostran m. m. Även de känslomässiga funktionerna bör nämnas; de sammanfaller nära med de sociala. I anslutning till det sagda kan familjen definieras som en grupp av människor, som förenas av sexuella band eller av släktskapsrelationer i rakt uppoch nedstigande led, och som har ge-

50 mensam bostad och åtminstone till större delen intar sina måltider gemensamt (gemensamt hushåll). Den typiska familjen består av man och hustru samt ett större eller mindre antal minderåriga barn. Även barnlösa makar och ensamstående personer med barn kan anses utgöra familjer, de senare s. k. ofullständiga familjer. Så länge vuxna b a r n bor kvar i föräldrahemmet, kan de anses tillhöra denna familj. I många fall finns i en familj flera än två generationer företrädda. Familjebegreppet sammanfaller i allmänhet med hushållsbegreppet. Dock bör personer, som tillhör ett hushåll utan att vara förbundna med någon av dess övriga medlemmar med sexuella band eller nära släktskap, inte räknas såsom tillhörande familjen. En ensamstående person med eget hushåll bör knappast heller anses utgöra en familj. Ur utredningens synpunkt finns det i första hand anledning att söka belysa de försörjningsmässiga sammanhangen och familjernas ekonomiska läge för att med utgångspunkt därifrån kunna erhålla en grundval för en bedömning av behoven av samhälleliga åtgärder. Följande kapitel kommer att ägnas åt en genomgång och analys av statistiska uppgifter, som kan belysa familjernas inkomstförhållanden och levnadsnivå.i Som en bakgrund härtill kommer nu att redovisas en del uppgifter om antalet familjer av olika storlek och sammansättning, varjämte lämnas en översiktlig framställning av de försörjningsmässiga sammanhangen. Antalet familjer av olika typ Den viktigaste källan för upplysningar om antalet familjer av olika typ utgörs av en urvalsundersökning, omfattande ca 3,3 % av befolkningen, som ingick som ett led i 1950 års folkräkning. Som familjer räknades därvid gif-

ta samboende makar med eller utan hemmavarande barn samt ensamstående personer med hemmavarande barn. Gränsen mellan barn och vuxna drogs vid 16 år. Den återstående delen av befolkningen, bestående av ensamstående personer över 16 år, räknades som icke tillhörande familjerna, även om de tillhörde samma hushåll. Huvudresultatet av denna undersökning redovisas efter uppskrivning till totalbefolkningen i tab. 3 : 1 , vari även medtagits uppgifter om ensamstående personer, hämtade ur den totala folkräkningen. De i tab. 3 : 1 lämnade uppgifterna är av grundläggande betydelse, när det gäller att bedöma de försörjningsmässiga sammanhangen. Man lägger omedelbart märke till att endast en jämförelsevis ringa del av den vuxna befolkningen tillhör kategorien familjer med barn. Av 5 339 000 vuxna män och kvinnor är det ej mer än 1 860 000 eller 35 %, som tillhör familjer med barn. Hela antalet barnfamiljer utgör 975 000. Särskilt påfallande är det ringa antalet vuxna, som är föräldrar i barnrika familjer. Hela antalet föräldrar i familjer med minst 3 barn utgör ej mer än 342 000 eller 6 % av alla vuxna. Däremot är det en betydande del av barnen, som finns i de barnrika familjerna; av samtliga 1 731 000 barn återfinns 36 % i familjer med minst 3 barn. De ofullständiga familjerna bör särskilt nämnas; de består av 11 000 ensamma män och 79 000 ensamma kvinnor med barn. Tillsammans utgör de ofullständiga familjerna sålunda 90 000 eller 9 % av alla familjer med barn, och barnen i dessa familjer är 7 % av samtliga barn. Bland männen utgör änklingarna ungefär tre fjärdedelar och de frånskilda en fjärdedel, medan ogifta 1 Termen levnadsnivå används i stället för den hittills vanligare termen levnadsstandard. Se vidare bil. 3.

51 Tabell 3: 1. Antal

familjer

av olika typ enligt 1950 års

folkräkning

Antal familjemedlemmar Familjetyp

Makar med 0 barn 1 » 2 » 3 » 4 » 5 o. fl. barn Ensamstående med 2 > 3 o. fl. barn Gifta ej samb Ogifta över 16 år. . . . Änklingar, änkor utan barn Frånskilda utan barn Summa

Antal familjer

Vuxna män

Vuxna kvinnor

Barn under 16 år

714 000 428 000 290 000 107 000 38 000 22 000

714 000 428 000 290 000 107 000 38 000 22 000

714 000 428 000 290 000 107 000 38 000 22 000

428 000 580 000 321 000 154 000 121 000

64 000 18 000 8 000

8 000 2 000 1000 36 000 827 000

56 000 16 000 7 000 27 000 714 000

121 000 38 000

247 000 41000

2 632 000

2 707 000

1 689 000

64 000 36 000 27 000

Summa

1 428 000 1 284 000 1 160 000 535 000 230 000 165 000 128 000 54 000 35 000 63 000 1 541 000 368 000 79 000

1 731 000

7 070 0001

Anstaltsbefolkning ingår ej, varför summan är mindre än totalbefolkningen. män med barn är sällsynta. Bland de ensamstående kvinnorna är däremot de ogifta de flesta; de utgör 41 %, medan änkorna är 33 % och de frånskilda 26 %. De redovisade sifferuppgifterna hänför sig till förhållandena vid en viss tidpunkt. Bland dem som i tab. 3 : 1 redovisats som ensamstående eller som makar utan barn, h a r majoriteten antingen redan haft eller kommer att få försörjningsbörda mot barn. För att förstå försörjningssammanhangen är det följaktligen nödvändigt att ta även tidsdimensionen i betraktande. Vidare märks att åtskilliga av dem som i tab. 3 : 1 redovisats som barnlösa antingen bidrar till försörjningen av barn på annat sätt än gentemot hemmavarande barn eller på grund av hög ålder, sjukdom eller studier inte kan bidra till barnförsörjningen. För att kunna utnyttja de ovan redovisade uppgifterna ytterligare är det nödvändigt att klargöra den principiella sidan av problemet.

Produktiv och improduktiv befolkning Under den tidiga barndomen, vid svårare sjukdom och under den höga ålderdomen kan människan inte utföra några arbetsinsatser. Det förekommer även att arbetslöshet h i n d r a r människor från att försörja sig själva. Ytterligare en betydelsefull grupp, som inte genom produktiva insatser försörjer sig själv, är de studerande. För att under dylika omständigheter likväl kunna leva måste människan helt eller delvis ha hjälp med sin försörjning. Denna hjälp kan i huvudsak åstadkommas på fem sätt, nämligen genom a) anhöriga, b) sparande, försäkringar eller lån, c) enskilda företag, d) välgörenhet, donationer m. m. samt e) samhällets försorg. Innebörden av den ekonomiska hjälp, som sålunda ges, är att den åstadkommer en ekonomisk utjämning mellan produktiv och improduktiv befolkning. Av dessa fem sätt för utjämning har det första, genom anhöriga, alltid spelat en stor roll. Barn och studerande har

52 försörjts av sina föräldrar, åldringar av sina vuxna barn, sjuka av anhöriga. I den mån andra sätt för utjämning inte har stått till buds, så är det genom anhöriga som hjälpen har fått ske. Frivilligt sparande, försäkringar och lån spelar en viss roll när det gäller försörjning i samband med ålderdom, sjukdom och arbetslöshet. Däremot ligger det i sakens natur, att dessa former inte kan förekomma när det gäller barn. Eftersom barndomen inträffar innan någon produktiv insats kan göras, är det omöjligt för barnet att självt spara samman medel för sin försörjning, att lösa problemet försäkringsvägen eller att låna pengar. När det gäller studier, förekommer däremot lån i betydande utsträckning. Enskilda företag kan bidra till försörjningen av den improduktiva befolkningen genom att betala högre löner åt familjeförsörjare, genom att betala sjuklön och genom att bevilja pensioner. Välgörenhet m. m. har i vårt land endast spelat någon roll i fråga om de allra sämst ställda. Dess totala omfattning har alltid på det hela taget varit ringa. Vad slutligen gäller åtgärder genom statens försorg, så har dessa kommit att spela en allt större roll. Detta gäller i första hand hjälpåtgärder mot sjukdom (den allmänna sjukförsäkringen, invalidpensioneringen m. m.), mot ålderdom (folkpensioneringen) och mot arbetslöshet (arbetslöshetsförsäkringen och andra åtgärder). Även när det gäller barnförsörjningen gör samhället betydelsefulla insatser. Ålderscykeln

Försörjningsutjämning mellan anhöriga sker företrädesvis på så sätt att föräldrar och barn bildar ett gemensamt hushåll, som fungerar som ekonomisk enhet. De gemensamma ekonomiska re-

surser, som hushållet erhåller genom produktiva arbetsinsatser från dess arbetande medlemmar, fördelas på ett sådant sätt, att de kommer även de ickeproduktivt arbetande hushållsmedlemm a r n a till godo. I begränsad utsträckning kommer därjämte försörjningsutjämning mellan anhöriga till stånd på annat sätt än inom familjens ram, t. ex. i form av underhållsbidrag. För en förståelse av innebörden hos den försörjningsutjämning, som äger r u m inom familjens ram, är det betydelsefullt att klargöra de olika skeden som en familj genomlöper. Härför används i det följande termen »ålderscykeln». Det övervägande flertalet barn kommer till världen och växer upp i familjer, som utom dem själva består av båda föräldrarna och eventuella syskon. Ett begränsat antal b a r n växer upp hos endast en av föräldrarna eller är placerade som fosterbarn hos andra familjer. Ett mycket litet antal b a r n växer upp på anstalter. Efterhand som barnen blir vuxna, flyttar de i många fall hemifrån och bildar egna hushåll. Många vuxna barn stannar dock kvar i föräldrahemmet u n d e r några år, eventuellt ända till dess de själva bildar familj. I en del fall förekommer att den nya familjen bildas inom den gamlas ram. I åldrarna mellan 25 och 45 år tillhör de flesta människor familjer bestående av man, hustru och barn. Vid åldern 35 år var enligt 1950 års folkräkning 78 % av männen och 86 % av kvinnorna gifta. Även andra former av familjetillhörighet förekommer dock: barnlösa makar, ensamstående utan eller med b a r n (ogifta, frånskilda, änklingar, änk o r ) , familjer i vilka också ingår a n d r a än föräldrar och barn (föräldrar och svärföräldrar). Då föräldrarna är i 45—50-årsåldern,

53 har barnen mycket ofta flyttat hemifrån eller i varje fall erhållit eget förvärvsarbete, och den typiska familjeenheten består från denna ålder och uppåt av makar utan barn eller av ensamstående personer. För männens del kan det dock förekomma, att de har minderåriga b a r n ända u p p i pensionsåldern. I sinom tid upplöses familjen, i regel genom endera makens död. De försörjningsmässiga förhållandena för en familj gestaltar sig naturligtvis helt olika, beroende på om den får många barn, får få barn eller inga b a r n alls. Den följande beskrivningen förutsätter att det rör sig om en familj med flera barn. När unga människor först träder ut i förvärvslivet, är lönerna vanligen rätt låga. Försörjningsbördor saknas i flertalet fall, och även om lönen kan synas vara låg, möjliggör den upprätthållandet av en jämförelsevis hög levnadsnivå, särskilt för männen med deras i allmänhet högre löner än kvinnorna. Vad som särskilt bidrar till att ge förvärvsarbetande ungdomar en hög levnadsnivå är, att de ofta bor kvar i föräldrahemmet och där betalar jämförelsevis litet för rum, mat och övriga förmåner. Redan giftermålet och bildandet av ett eget hem medför i detta fall sämre ekonomiskt läge. Det är dock först genom födelsen av det barn, som ofta väntas redan då äktenskapet ingås, som situationen plötsligt förändras. Antingen måste hustrun sluta sitt förvärvsarbete, vilket innebär att hela hennes penninginkomst faller bort, eller måste man på annat sätt sörja för barnets tillsyn och vård, vilket innebär avsevärda kostnader. I båda fallen blir följden en väsentligt sänkt levnadsnivå. Födelsen av ett andra b a r n nödvändiggör inte på samma sätt en omställning av familjens livsform och en förändring av dess ekonomi. Ju större

barnantalet är, desto större blir emellertid behoven av mat, kläder m. m. I och med att barnantalet stiger, blir föräldr a r n a äldre, och den ökade åldern leder vanligen till högre familjeinkomster. Vanligtvis stiger dock inte inkomsterna i samma takt som behoven, och följden blir att levnadsnivån sjunker, ju större barnantalet blir. Efterhand som barnen blir äldre, stiger deras behov av mat och kläder. Den största försörjningsbördan och följaktligen den lägsta levnadsnivån erhålles i många fall strax innan det äldsta barnet börjar förvärvsarbeta. Redan när barnen kommit upp i skolåldern, kräver de emellertid mindre vård och tillsyn, och hustruns arbetskraft kan följaktligen frigöras, så att hon kan bidra till familjens ekonomi genom inkomster från förvärvsarbete. Den ur ekonomisk synpunkt sämsta perioden i en barnfamiljs liv inträffar därför ofta några år tidigare än då barnen börjar förvärvsarbeta. Sedan barnen blivit vuxna, är inkomsten som regel fortfarande under en lång följd av år jämförelsevis hög, och efterh a n d som barnen börjar försörja sig själva, kommer familjen i ett allt bättre ekonomiskt läge. Så småningom sker dock för de flesta en successiv inkomstminskning, vanligen accentuerad i det ögonblick, då pensionsåldern uppnås. En familj i vilken ett större antal b a r n föds, upplever sålunda starka svängningar i sin ekonomiska situation. Innan det första barnet föds, är situationen jämförelsevis god, även om inkomsterna ofta kan synas vara låga. Därefter vidtar en period då det ekonomiska läget kan vara väsentligt sämre även om inkomsten är högre. Under den därpå följande perioden lättar det ekonomiska trycket kraftigt, varefter slutligen ålderdomen kommer med i regel väsentligt försämrade resurser.

54 Om barnantalet i familjen ej är så stort, blir dessa växlingar uppenbarligen m i n d r e framträdande och om inga barn föds, så kommer familjen aldrig att uppleva den nedpressning under ett par årtionden, som uppstår till följd av barnafödandet. Detsamma gäller ensamstående personer, som aldrig bildar familj. Under livets gång blir många personer ägare till vissa kapitalvärden. Detta kan ske genom arv, genom sparande, t. ex. i form av amortering på ett egethem eller på annat sätt, t. ex. genom affärstransaktioner. Bland yngre personer är det blott få som är ägare till några kapitalvärden; arv från den äldre generationen erhålls som regel först i 40—50-årsåldern, och sparande m. ni. h a r i yngre år vanligen inte avsatt så stora resultat. Vid en bedömning av det ekonomiska läget i olika åldrar bör man sålunda komma ihåg, att bland äldre personer icke så få är ägare till kapitalvärden, som innebär att deras ekonomiska läge är ett annat och bättre än om man enbart tar inkomsten i betraktande. För personer, som skaffar sig en långvarig utbildning, blir utvecklingen en annan än den ovan skildrade, särskilt om studierna helt eller delvis finansier a s genom skuldsättning. Försörjningsb ö r d o r n a mot egna barn sätter ofta in samtidigt med eller rentav innan studierna avslutats, och en period av jämförelsevis gott ekonomiskt läge i 20— 25-årsåldern upplevs följaktligen aldrig. Om skulder samtidigt måste återbetalas, blir nedpressningen under barnförsörjningsåren ännu större än eljest. I yrken med långvarig utbildning inträffar de högre å l d r a r n a s inkomstminskning vanligen betydligt senare än i yrken med ringa eller ingen utbildning. Det senaste århundradets och särskilt de senaste årtiondenas snabba förändringar i samhällsstrukturen har med-

fört att såväl själva familjestrukturen som de försörjningsmässiga sammanhangen nu gestaltar sig på ett väsentligt annorlunda sätt än förr. Särskilt må pekas på att själva ålderscykeln nu i väsentliga hänseenden har ett annat utseende än förr. Den minskade nativiteten har medfört att färre barn nu växer upp i familjer med många barn. Andra sidan härav är att mycket färre föräldrar har att bära mycket stora barnförsörjningsbördor. Den ökade giftermålsintensiteten har lett till ett minskat antal ensamstående. Lägre giftermålsåldrar, längre skolgång och ett ökat antal personer som skaffar sig utbildning har lett till att perioden i ungdomen med inkomster men utan försörjningsbörda har minskat i betydelse. Däremot har perioden efter avslutad barnförsörjningsbörda men med bibehållen inkomst vuxit starkt i betydelse. Den sänkta giftermålsåldern och det mindre barnantalet har nämligen lett till att föräldrahemmet töms på barn, när föräldrarna är mycket yngre än förr. Därjämte har minskad dödlighet och förbättrad folkhälsa lett till att inånga flera lever och kan försörja sig själva upp till en högre ålder än förr. Hur många har försörjningsbördor ?

Möjligheterna att med hjälp av statistiska uppgifter belysa de här ovan skildrade sammanhangen är starkt begränsade. Särskilt gäller detta möjligheterna att skildra de historiska förändringarna; ändrade indelningsgrunder och den tidigare ännu mera än nu bristfälliga statistiken över familjerna gör att man nästan helt måste avstå härifrån och nöja sig med att belysa det aktuella läget. Ett försök att belysa hur ålderscykeln i dagens läge gestaltar sig, kommer dock att göras i kap. 4, som ägnas åt att beskriva barnfamiljernas ekono-

55 miska läge. Här nedan kommer nu att redogöras för försörjningsbördornas fördelning. Utgångspunkten är den specialundersökning, vars huvudresultat ovan redovisats i tab. 3 : 1 . En ganska stor del av Tabell 3:2. Befolkning

de i denna tabell redovisade ensamstående är gamla personer, varav flertalet inte kan bidra till barnförsörjningen, i varje fall ej genom en produktiv insats. Önskvärt vore därför om den ovanstående redovisningen kunde kompletteras

under 65 år fördelad efter familjetillhörighet Vuxna personer (16—65 år)

Familjetyp

med uppgifter om ålder. En dylik redovisning efter ålder och barnantal i kombination saknas emellertid, och man tvingas därför till approximationer. Det förefaller lämpligt att anta att personer över 65 år inte kan bidra till barnförsörjningen. Antalet personer över denna ålder utgör enligt specialundersökningen 727 000, varav 340 000 män och 387 000 kvinnor. Bland dessa finns en del män med barn under 16 år, men deras antal kan ej vara stort, och det fel som begås om samtliga personer över 65 år förutsätts ingå bland makar utan barn eller bland ensamstående, kan följaktligen ej vara stort. Under denna förutsättning erhålls tab. 3: 2, som sålunda omfattar befolkningen under 65 år. Bland dem som här redovisats som barnlösa, återfinns, som förut påpekats, ett visst antal, som av olika skäl (studier, sjukdom m. m.) inte kan delta i barnförsörjningen. Vidare ingår i den-

Barn (0—15 år)

Antal

%

Antal

/o

855 000 581 000 214 000 120 000 64 000 26 000

18,5 12,6 4,6 2,6 1,4 0,6

428 000 581 000 321 000 274 000 64 000 62 000

24,7 33,6 18,6 15,8 3,7 3,6

1 396 000 1 356 000

30,3 29,4

4 612 000

100,0

1 730 000

100,0

Personer under 65 år utan barn (makar eller ensamstående)

Summa

år 1950

na kategori ett antal personer, som i realiteten b i d r a r till försörjningen av andra. Det kan exempelvis röra sig om barn under 16 år, för vilka de betalar underhållsbidrag, om b a r n över 16 år som bedriver studier eller av a n d r a skäl inte försörjer sig själva, om försörjning av åldringar osv. Därest en korrigering för dylika förhållanden kunde göras, skulle antalet barnlösa bli mindre än enligt tabellen, där de utgör 30,3 + 29,4 = 59,7 % av samtliga vuxna i arbetsför ålder. En dylik reduktion skulle dock inte bli större än att man skulle finna att en mycket avsevärd del av den vuxna arbetande befolkningen — säg ungefär hälften — inte tyngs av några barnförsörjningsbördor alls. Bland dem med barnförsörjningsbörda har det stora flertalet en blott obetydlig dylik. Ettbarnsfamiljerna, i vilka de båda föräldrarna hjälps åt att försörja barnet, dominerar och stora barnförsörjningsbördor är sällsynta. Om man med

56 1000TAL 1400

l!

%\

^

\

/ // /

N \ X X

y> ss

eoo 600 h 400 200 O

i

%\

I

M K B M K B M K B 1 - BARNS- 2 - BARNS- 3-BARNSFAN. FAN. FAN. F/^. 4. Ansvaret för

»stor» barnförsörjningsbörda menar makar med minst 3 barn och ensamstående med minst 2 barn, så skulle ej mer än ca 8 % av den vuxna befolkningen under 65 år ha en dylik. Även de båda kolumnerna längst till höger i tab. 3 : 2 bör uppmärksammas. De visar att en mycket stor del av barnen finns i de stora familjerna. Med nyssnämnda definition på vad som menas med stor barnförsörjningsbörda, så framkommer att ca 38 % av alla barn under 16 år finns i dylika familjer. En mycket avsevärd del av den totala barnförsörjningsbördan bärs sålunda av en ringa del av den arbetsföra befolkningen. Förändringar i närings- och bebyggelsestrukturen

Förskjutningarna i näringsstrukturen bör särskilt framhävas. För etthundra år sedan hade omkring tre fjärdedelar av befolkningen sin bärgning av jordbruket jämte dess binäringar, och ännu

V / V / y / /

gl H M K B 4 o. F L . BARNSFAM.

X X X X \ V X

\1

MaKB M K ENSAMÖVR. STÅ(16-65 ENDE ÅR)

n M K ÅLDR. (ÖVER ©S ÅR)

barnförsörjningen

vid sekelskiftet utgjorde denna andel 55 %. Enligt 1950 års folkräkning hade den andel av befolkningen, som tillhör jordbruk med binäringar, sjunkit till 23 %, och denna utveckling fortsätter alltjämt. Hand i hand med förskjutningen från jordbruk till andra näringar har gått förändringarna i bebyggelsestrukturen, främst karakteriserad av en snabbt tilltagande urbanisering. F ö r etthundra år sedan bodde omkring 90 % av befolkningen på landsbygden, där varje bebyggelseenhet var starkt isolerad från befolkningen i övrigt. Vid sekelskiftet hade städernas andel av befolkningen vuxit till drygt 20 %, men den största staden, Stockholm, hade fortfarande inte mer än 300 000 invånare. Nu är läget helt annorlunda. Enligt 1950 års folkräkning tillhörde 66 % av befolkningen tätbebyggelse, och av dem bodde 28 % i tätorter med minst 100 000 invånare. Enbart Stor-Stockholms folk-

57 mängd utgjorde ca 1 milj. eller 14 % av befolkningen. Glesbygdens befolkning, som 1950 hade gått ned till 34 %, h a r numera i stor utsträckning tillgång till goda kommunikationer. Endast en ringa del av befolkningen bor nu så isolerat, som förr var det vanliga. Gamla tiders jordbrukarhushåll utgjorde en naturlig enhet för ekonomisk utjämning mellan produktiv och improduktiv befolkning. Gamla människor tillhörde ofta samma hushåll som de fullt arbetsföra. Även åldringarna bidrog till hushållets ekonomi med vissa arbetsinsatser. Barnens arbetsinsats kunde snart nog tas i anspråk, och även de bidrog sålunda till hushållets ekonomi. Trots bidragen från olika håll var försörjningen ofta k n a p p ; det är allmänt känt, att en stor del av jordbruksbefolkningen levde under mycket torftiga villkor. Förskjutningen från jordbruket till andra näringar, övergången från naturatill kontanthushållning — vilken i stor utsträckning även gäller jordbruksbefolkningen — samt den tilltagande urbaniseringen har haft djupgående följder för familjernas möjligheter att fungera i försörjningsutjämnande hänseende. Såsom särskilt betydelsefulla faktorer må pekas på hushållssprängningen och på det ökade förvärvsarbetet bland kvinnorna. Termen hushållssprängningen syftar p å att de olika generationerna i starkt minskad utsträckning bildar gemensamt hushåll. Detta gäller ej minderåriga barn, som nu liksom förr nästan alltid delar hushåll med sina båda föräldrar eller med åtminstone den ena av dem. Däremot har det blivit allt mera ovanligt att barn som vuxna stannar i föräldrahemmet. Det är inte heller p å långt när lika vanligt som förr att åldringar delar hushåll med sina vuxna barn.

Det stigande välståndet h a r utgjort en förutsättning för att hushållssprängningen skulle kunna ske. Genom att utvecklingen i denna riktning kommit i gång har anspråk kommit att ställas på att varje vuxen person ska erhålla resurser till sin egen försörjning; om detta ej kan ske genom eget arbete, så ställs krav på att samhället ska ingripa. När hushållet ej längre är gemensamt, minskar samhörighetskänslan och därmed förutsättningarna för en försörjningsutjämning mellan närstående. Kvinnornas och särskilt de gifta kvinnornas ökade möjligheter till avlönat förvärvsarbete utom hemmet h a r lett till att barnförsörjningsproblemen h a r kommit i ett annat läge. Detta problem kommer att belysas n ä r m a r e i annat sammanhang. Ökade samhällsinsatser

Den i det föregående skildrade utvecklingen, vilken lett till att den nödvändiga ekonomiska utjämningen mellan den produktiva och den improduktiva befolkningen i allt m i n d r e utsträckning äger rum inom familjens ram, h a r som nämnts inneburit ökade krav p å insatser från samhällets sida. Även andra drag hos den ekonomiska utvecklingen har medfört ett behov av ökade insatser från samhällets sida. I en äldre tid med större utrymmen för naturahushållning fanns det större möjligheter för en icke fullt arbetsför person att utan nämnvärda penningtillskott erhålla en visserligen mycket k n a p p men dock försörjning än vad som är fallet för flertalet människor i våra dagar. Möjligheterna att över h u v u d dra sig fram utan någorlunda stort tillskott av pengar är däremot numera mycket begränsade. I särskilt hög grad gäller detta befolkningen i de större städerna. Betydelsen av de nu senast anförda synpunkterna får inte överdrivas. Otvi-

58 velaktigt fanns det förr ett stort antal människor, som på grund av bristande eller otillräckliga försörjningsmöjligheter levde på eller under svältgränsen. I och för sig hade det funnits starka motiv för att hjälpa dessa människor med deras försörjning. Insikten härom har legat till grund för utformningen av den ännu gällande fattigvårdslagen, där det i 1 § heter: »Befinnes minderårig eller den, som i följd av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller själskrafter är oförmögen att genom arbete försörja sig, sakna medel för sitt livsuppehälle, skall han, där hans behov icke annorledes avhjälpes, erhålla fattigvård, på sätt i denna lag sägs. Fattigvård, som här avses, omfattar det underhåll och den vård, som äro erforderliga, samt för minderåriga jämväl uppfostran.» Den hjälp, som lämnats genom fattigvårdens försorg, har på det hela taget varit knapphändig. De senaste årtiondenas strävanden har gått ut på att från fattigvården avlasta olika hjälpbehov och att i samband därmed höja hjälpens värde samt att åstadkomma andra hjälpformer än den förödmjukande och ur andra synpunkter olämpliga fattigvården. Insikten om nödvändigheten att i ett samhälle, som vill göra anspråk på benämningen välfärdssamhälle, tillse att alla som ej har möjlighet att försörja sig själva, dock erhåller medel för sitt uppehälle, som svarar mot en ej alltför låg miniminivå, har utgjort drivkraften bakom de senaste årtiondenas sociala reformarbete. Detta arbete har gått h a n d i h a n d med att samhället erhållit ökade resurser, som möjliggjort dessa insatser. I fråga om åldringarna har målsättningen, n ä r det gäller samhällets insatser, gått längst. I den proposition till 1946 års riksdag (nr 220), vari försla-

get till nya folkpensioner framlades, formulerade dåvarande departementschefen målsättningen för folkpensioneringens vidkommande på följande sätt: »Redan dessa omständigheter göra det angeläget att reformera vår nuvarande folkpensionering för att nå det uppställda målet att pensionsförmånerna skola vara av sådan storlek att folkpensionärerna icke behöva falla fattigvården till last eller bli beroende av anhörigas bistånd. Men syftet med en folkpensionering bör gå längre. Jag kan till fullo instämma i socialvårdskommitténs uttalande, att man i våra dagar icke kan nöja sig med att endast lämna de gamla och arbetsoförmögna livets oundgängliga nödtorft. Omsorgen om dem bör fastmera inriktas på att bereda dem en levnadsstandard som är skälig i förhållande till den, varpå medborgare med låga inkomster i gemen leva. Det stora flertalet medborgare har på grund av kontinuerligt ökad avkastning av produktionen ernått en betydande förbättring av sina levnadsvillkor. Ålderspensionärerna, som i allmänhet under ett verksamt liv deltagit i det produktiva arbetet, ha jämväl berättigade anspråk på en standardhöjning även om det icke är möjligt att härvidlag bereda dem samma ställning som övriga medborgare.» Den nya folkpensioneringen h a r också, åtminstone till stor del, lyckats förverkliga denna målsättning. När det gäller sjukdom, torde målsättningen för samhällets insatser i princip vara ungefär densamma. Det finns ingen anledning att h ä r gå in på frågan i vilken utsträckning den nya sjukförsäkringen lyckas förverkliga denna målsättning. Vad gäller barnen, så har det uppenbarligen aldrig varit fråga om att samhällets insatser skulle kunna erhålla samma omfattning. Det sammanlagda värdet av barnbidrag och övriga befolkningspolitiska åtgärder motsvarar i realiteten blott en ringa del av vad som erfordras för en nödtorftig försörjning av ett barn. Den skilda inställningen när det gäl-

59 ler barnen och övriga delar av den improduktiva delen av befolkningen samm a n h ä n g e r naturligtvis med att det övervägande flertalet minderåriga barn delar hushåll med sina föräldrar eller åtminstone endera av dem. Det kan inte tänkas att barnen p å samma sätt som åldringarna skulle komma att lämna det gemensamma hushållet. Även det förhållandet, att barnalstringen numera anses frivillig påverkar inställningen: »Har man satt barn till världen, så får man se till att man kan försörja dem.»

emellertid endast »i mån av förmåga» och avser blott »skäligt» underhåll. Motsvarande bestämmelser återfinns i den ännu gällande fattigvårdslagens 3 §, som lyder: »Föräldrar är pliktiga att utan fattigvårdssamhälles betungande försörja sina minderåriga barn. Enahanda försörjningsplikt åligger man gentemot hustrun. I övrigt åligger det föräldrar och barn att i mån av behov, å ena, samt förmåga, å andra sidan, försörja varandra, så att de ej falla fattigvården till last. Försörjningsplikt, som här sägs, åligger ock hustru gentemot mannen.»

Det rättsliga ansvaret för försörjningen av anhöriga Det erbjuder ett stort intresse att studera vilka uttryck, som de här ovan relaterade sammanhangen erhållit i lagstiftningen. En kortfattad redogörelse härför ska därför nu lämnas. De lagbestämmelser, som h ä r närmast är av intresse, återfinns i föräldrabalken samt i fattigvårdslagen. Av intresse i sammanhanget är också det föreliggande förslaget till socialhjälpslag. Enligt föräldrabalken (7 kap.) är föräldrarna skyldiga att vidkännas kostnaden för barnets uppehälle och utbildning. Underhållsskyldigheten upphör icke i något fall, förrän barnet fyllt 16 år (här bortses då från det fall att barnet har egna tillgångar); den slutar emellertid icke förrän barnet fått den utbildning, som med hänsyn till föräldrarnas villkor och barnets anlag må finnas tillbörlig. Regeln gäller även utomäktenskapliga barn. Nyssnämnda bestämmelser gäller utan inskränkning. Viss försörjningsplikt föreligger enligt föräldrabalken även från föräldrar gentemot vuxna b a r n , som till följd av sjukdom etc. inte kan försörja sig själva, liksom från vuxna b a r n gentemot föräldrar, som på grund av ålderdom eller sjukdom inte kan försörja sig själva. Dylik försörjningsplikt gäller

Även här föreligger sålunda en skillnad. Försörjningsplikten från föräldrar mot barn och från man mot hustru är ovillkorlig, medan försörjningsplikten från barn mot föräldrar och från hustru mot man är villkorlig. Det kan nämnas att den skillnad mellan två makars försörjningsplikt mot varandra, som sålunda återfinns i fattigvårdslagen, saknar motsvarighet i giftermålsbalken, där makarna behandlas paritetiskt. Av särskild betydelse är de kompletterande bestämmelser i fattigvårdslagen, som reglerar det allmännas återkravsrätt mot anhöriga (frånsett förhållandet makar emellan) till den som mottagit vård. Enligt nu gällande regler kan fattigvårdsstyrelsen göra återkravsrätt gällande såväl mot föräldrar i konstellationen föräldrars underhållsplikt gentemot barn (även vuxna barn) som mot barn i konstellationen vuxet b a r n gentemot föräldrar. När det gäller föräldrar gentemot vuxna b a r n och b a r n gentemot föräldrar, är reglerna dock mindre stränga; återkravsrätten gäller endast i mån av förmåga, och sanktion i form av arbetsföreläggande på arbetshem eller tvångsarbete kan inte förekomma, vilket däremot är fallet när det gäller föräldrar gentemot minderåriga barn. Av intresse är de förändringar i des-

60 sa regler, som förslaget till socialhjälpslag innebär. Allmänna bestämmelser om försörjningsplikt saknas däri, men vissa återkravsbestämmelser kvarstår. Dessa gäller dock (frånsett förhållandet makar emellan) endast föräldrar gentemot minderåriga b a r n ; däremot försvinner återkravsrätten i övriga situationer. Ehuru utvecklingen redan för länge sedan gått därhän, att återkravsrätt mot föräldrar gentemot vuxna barn eller mot barn gentemot föräldrar i praktiken inte utkrävs, är det av intresse att konstatera, att bestämmelserna därom nu föreslås utgå ur lagen. Indirekt kan detta sägas innebära, att samhället övertagit ansvaret för försörjningen av vuxna personer, som på grund av sjukdom eller ålderdom inte kan försörja sig själva. När det gäller minderåriga barn, vilar dock ansvaret för deras försörjning alltjämt enligt lagen på föräldrarna. Därmed kan dock inte samhället sägas vara befriat från omsorg om barnen. Man kan tvärtom säga, att just det förhållandet, att samhället genom lagstiftningen lägger ansvaret för barnförsörjningen på föräldrarna, medför krav på vittgående samhälleliga åtgärder för en utjämning av barnkostnaderna. Lönsättningsprinciperna En viss utjämning av försörjningsbördorna kan ske genom det sätt, varpå lönsättningen sker. Utan att några konsekvent utformade principer tillämpades, så torde i ett tidigare skede ett dylikt hänsynstagande i stor utsträckning ha varit vanligt. Den unga arbetskraften utan försörjningsbörda erhöll en låg lön även för stora arbetsprestationer, och för den äldre manliga arbetskraften skedde i många fall en differentiering av lönen efter barnantalet. Kvinnornas ofta väsentligt lägre löner än m ä n n e n s för samma arbetsinsats

motiverades med att de i regel inte hade någon försörjningsbörda. Ett hänsynstagande till försörjningsb ö r d o r n a vid lönsättningen är numera ovanligt. 1 I den principiella lönediskussionen utgår man från att lönens storlek inte ska stå i relation till försörjningsbördan utan bestämmas under hänsynstagande till arbetsinsatsen eller eventuellt till arbetsuppgiftens art. Skillnader i försörjningsbörda mellan olika löntagare ska utjämnas på annat sätt, i första hand genom skatter och sociala förmåner. Typisk härvidlag torde vara den inställning i fråga om den statliga lönesättningen, som deklarerades av likalönskommittén i dess år 1953 avgivna betänkande. Det heter däri bl. a. att »det torde få anses vara en godtagen g r u n d p r i n c i p för den statliga lönesättningen, att lönen skall utmätas med h ä n s y n endast till arbetet och oberoende av arbetstagarens personliga förhållanden. Det är arbetet som skall betalas, icke arbetstagaren.» (SOU 1953:18, s. 218.) Kommittén uttalade vidare, att »om det ur social synpunkt är behövligt och önskvärt med en utjämning av levnadsstandarden mellan ensamstående och familjeförsörjare eller mellan familjer av olika typ, bör detta inte ske genom fastställande av olika löner utan genom skattepolitiska och lönepolitiska åtgärder, som berör alla medborgargrupper». Även en lönsättning enligt prestationsprincipen kan leda till en viss utjämning av försörjningsbördorna. Detta är fallet i den mån prestationerna är högst i de åldrar, då försörjningsbördorna är störst. Den utjämning, som 1 Ett undantag utgör kollektivavtalet för textilindustrin. Till arbetare med barn under 15 år att försörja utgår där ett månatligt lönetillägg, som utgör 10 kr för ett barn och ytterligare 4 kr för varje följande barn. Beloppen har varit oförändrade under ett antal år och är nu uppenbarligen av ringa betydelse.

61 sker på detta sätt, är emellertid högst ofullkomlig. Blott om det förhöll sig så att barnantalet blev störst i de familjer, för vilka inkomstutvecklingen var gynnsammast, och alla familjer med en gynnsam inkomstutveckling finge flera b a r n , så skulle utjämningen av barnförsörjningsbördorna kunna bli god. På så sätt förhåller det sig dock ej. Ehuru en lönsättning enligt prestationslöneprincipen eller därmed besläktade principer långt ifrån förverkligats, måste man komma till den slutsatsen, att det sätt, varpå lönsättningen sker i vårt nuvarande samhälle, utgör ett starkt motiv för en långtgående utjämning av barnkostnaderna genom samhälleliga åtgärder.

som vid tidpunkten för mantalsskrivningens avgivande utförde inkomstgivande arbete i sådan omfattning, att det upptog större delen av en normalarbetsdag. Sammanlagt redovisades 817 000 kvinnor som förvärvsarbetande, vilket innebär 30 % av samtliga kvinnor över 15 år. Sistnämnda procenttal säger dock ej mycket, enär bland de icke förvärvsarbetande ingår ett stort antal åldringar, samt vidare sjuka, studerande m. fl. En uppdelning av de förvärvsarbetande kvinnorna efter civilstånd ger följande resultat.

Antal

I % av hela antalet inom resp. civilstånd sgrupp

Ogifta Gifta Förut gifta. . .

487 000 235 000 95 000

62,8 14,5 29,1

Summa

817 000

30,0

Förvärvsarbete bland kvinnor

Den allt större roll, som förvärvsarbete utom hemmet h a r kommit att spela bland kvinnorna, har stor betydelse för förståelse av den skedda utvecklingen och det nuvarande läget. Särskilt betydelsefullt är det förhållandet, att förvärvsarbete har börjat bli vanligt även bland mödrarna. I den enskilda kvinnans liv skiftar ofta arbetsförhållande starkt från period till period. Före giftermålet eller fram till det första barnets födelse h a r numera de flesta förvärvsarbete. Fortfarande är det många som därefter aldrig har något förvärvsarbete. Mera typiskt är dock numera att perioder med och utan förvärvsarbete omväxlar: medan barnen är små inget förvärvsarbete, därefter ett arbete på försök osv. — De följande statistiska upplysningarna hänför sig till läget vid vissa tidpunkter och kan därför inte belysa sådana växlingar. Den viktigaste källan för upplysningar om hithörande förhållanden är 1950 års folkräkning. Enligt denna räknades såsom förvärvsarbetande kvinna den

Ur arbetsmarknadssynpunkt är det naturligtvis ett betydelsefullt faktum, att en så stor del av den kvinnliga arbetskraften består av gifta eller förut gifta. De 487 000 ogifta utgör i själva verket ej mer än knappt 60 % av de förvärvsarbetande kvinnorna. Förhållandena har härvidlag förskjutit sig snabbt; se följande tablå: Antal förvärvsarbe,7»„A , . . rorandtande kvinnor . 8 1945 1950 Ogifta . . . . 512 000 487 000 — 5 % Gifta 151 000 235 000 + 55 % F ö r u t gifta 81 000 95 000 + 18 % Samtliga . . 744 000 817 000 + 10 % Under loppet av endast fem år ökade sålunda antalet förvärvsarbetande gifta kvinnor med icke mindre än 55 % och de förut gifta med 18 %, samtidigt med att de ogifta förvärvsarbetande kvinnornas antal nedgick. Förskjutningarna

62 är bland annat en följd av den ökade giftermålsfrekvensen. De i ovanstående tablåer angivna procenttalen säger ej mycket om förvärvsarbetsfrekvensen bland olika grupper; på grund av olika åldersstruktur m. m. kan talen inte jämföras med varandra. Följande uppdelning efter ålder ger däremot upptysningar av stort intresse.

Ålder

15—20 år 20—25 » 25—30 i 30—35 » 35—40 » 40—50 > 50—60 » 60—70 » 70— »

Procent förvärvsarbetande år 1950 bland ogifta

gifta

förut gifta

55,5 78,0 80,6 78,6 75,7 73,6 66,9 37,8 10,3

24,9 26,0 20,2 15,5 15,1 16,5 11,7 4,1 1,0

(61,5) 76,4 77,7 75,6 75,9 69,5 50,4 20,4 5,8

Samtl. åldrar

62,8

14,5

29,1

Därav 15—70 år

66,5

15,0

43,8

Som synes har bland de yngre ogifta kvinnorna omkring 80 % förvärvsarbete. Återstoden utgörs av studerande och sjuka samt det antal »hemmadöttrar», som fortfarande finns kvar. De förut gifta har en förvärvsarbetsfrekvens, som är i det närmaste lika hög som bland de ogifta utom i åldrarna över 50 år, där den är tydligt lägre. Här är det tydligen änkorna, som tynger ned procenttalen. Bland de gifta är andelen förvärvsarbetande betydligt lägre än bland ogifta och förut gifta. Anmärkningsvärt är emellertid att bland de yngre gifta numera så många som en fjärdedel har förvärvsarbete (utöver dessa tillkommer de deltidsarbetande med genomsnittligt mindre än en halv arbetsdag i förvärvsarbete). Det må erinras om att siffrorna hänför sig till samtliga gifta kvinnor i resp. åldersgrupper, således även mödrar i barnrika familjer, hust-

r u r i jordbruket (som inte räknas som förvärvsarbetande) osv. En uppdelning av de gifta förvärvsarbetande efter barnantal skulle givetvis vara av stort intresse men kan tyvärr ej erhållas ur folkräkningens material. Vissa upplysningar avseende år 1952 har emellertid kunnat erhållas från befolkningsregistret. Definitionen på förvärvsarbetande är emellertid där en a n n a n ; som förvärvsarbetande har kommit att räknas nära nog alla kvinnor, som under året haft något slag av förvärvsarbete, således även deltidsarbeten, arbeten av kort varaktighet etc. Siffrorna kommer därför att ligga på en betydligt högre nivå och kan inte sammanställas med de förut redovisade uppgifterna. Vad som h ä r främst är av intresse är dock skillnaderna i förvärvsarbetsfrekvensen mellan olika kategorier, och de kan studeras i tab. 3 : 3, som utvisar andelen förvärvsarbetande enligt befolkningsregistret år 1952 (se även fig. 5). too ÄKTENSKAPETS VARAKTIGHET

1-3

ÅR

I B - 1 8 AR

• •y ANTAL HEMMAVARANDE BARN UNDER 16 ÅR

Fig. 5. Andel gifta kvinnor med förvärvsarbete Som synes är förvärvsarbetsfrekvensen högst bland de barnlösa, som blott

63 Tabell 3:3. Andel gifta kvinnor med förvärvsarbete fördelade efter barnantal äktenskapets varaktighet (1952) Antal hemmavarande barn under 16 år 0 1 2 3 4 5 o. fl Samtliga

och

Äktenskapets varaktig het i antal år 0—1

1—3

3—6

6—9

9—12

61,9 55,4

77,3 55,0 27,8

61,2 39,8 24,5 21,2

54,0 37,2 24,0 22,3 13,6

46,8 39,3 28,5 20,0 16,6 14,3

44,3 40,9 29,7 26,3 18,5 17,1

41,9 39,4 31,3 24,3 16,4 15,6

60,4

61,7

39,3

33,1

32,2

33,4

34,7

varit gifta få år. Här dominerar givetvis de yngre, men en del har högre ålder. Bland barnlösa, som varit gifta längre — här ingår också de som har vuxna barn — är andelen förvärvsarbetande betydligt lägre, i själva verket t. o. m. lägre än bland enbarnsmödrarna, som varit gifta ett fåtal år. En ungefärlig kalkyl ger vid handen att det i åldrarna under 65 år finns omkring 600 000 gifta kvinnor utan minderåriga barn, och att av dessa kvinnor om-

12—15 15—18

18 el. fler

Samtliga

18,9 27,2 25,1 20,3 25,9

'!

32,5 39,4 26,9 22,6 17,5 14,2

20,3

31,9

i

kring 400 000 helt saknar förvärvsarbete. Därtill kommer ett antal, som blott sporadiskt eller i obetydlig utsträckning arbetar utom hemmet. Mot bakgrund av att förvärvsarbete ej är vanligare bland de barnlösa, måste förvärvsarbetsfrekvensen bland gifta med barn anses vara jämförelsevis hög. Ju större barnantalet är, desto lägre blir givetvis procenttalen, men skillnaderna är nog mindre än vad de flesta föreställer sig.

CH

KAPITEL 4

Barnfamiljernas ekonomiska läge och förändringar däri under senare år Inledande synpunkter

En skildring av barnfamiljernas ekonomiska läge kan ta sikte p å att söka besvara flera slag av frågor. Den fråga, som det förefaller mest angeläget att få besvarad, är hur stor del av barnfamiljerna och särskilt de b a r n r i k a familjerna, som befinner sig i ett direkt dåligt ekonomiskt läge. Studiet kan emellertid även inriktas på att söka jämföra genomsnittsförhållandena för familjer med olika barnantal och att jämföra barnfamiljernas ekonomiska läge med det ekonomiska läget för hushåll utan b a r n och för ensamstående. Av intresse är vidare att söka fastställa hur den i föregående kapitel skildrade ålderscykeln gestaltar sig siffermässigt. Slutligen har det ett stort intresse att söka studera förändringarna i barnfamiljernas ekonomiska läge efter barnbidragsreformens genomförande. — Den följande analysen kommer att så långt det är möjligt med hjälp av förefintlig statistik söka belysa alla de ovannämnda frågeställningarna. Vid en statistisk belysning av det ekonomiska läget hos hushåll av olika storlek, stöter man på den svårigheten, att inkomstens storlek inte gärna kan begagnas som mätare på det ekonomiska välståndet. En inkomst av exempel-

vis 10 000 kr innebär uppenbarligen något helt annat för en barnrik familj än för en familj med få eller inga barn. Detta problem behandlas från principiella utgångspunkter i bilaga 3, som mynnar ut i vissa slutsatser om de regler, som bör följas för att man ska kunna få ett mått på det ekonomiska läget, som kan användas vid jämförelser mellan hushåll av olika storlek. Dessa regler går ut på att man bör sätta de ekonomiska resurserna i relation till hushållets storlek. De ekonomiska resurserna utgörs av hushållets inkomster ökade med andra tillskott, såsom naturainkomster och barnbidrag, samt minskade med skatter och vissa andra utgifter. Det sålunda erhållna beloppet, konsumtionsbeloppet, ska divideras med ett tal som uttrycker hushållets storlek. Som mätare används därvid det antal konsumtionsenheter, som hushållet omfattar. Enligt bilaga 3 bör konsumtionsenhetsskalan vara konstruerad på så sätt, att varje vuxen person beräknas motsvara en konsumtionsenhet och b a r n i olika åldrar följande antal enheter:

0— 3 år 4— 6 » 7— 9 » 10—12 » 13—15 »>

0,4 konsumtionsenheter 0,5 » 0,6 » 0,7 » 0,9 »>

65 Genomsnittet för barn i alla åldrar blir 0,6 konsumtionsenheter. Med bortseende från skillnaderna i barnens ålder blir det antal konsumtionsenheter, som hushåll av olika storlek motsvarar, det följande: Ensamstående person 1,0 konsumtionsenh. Makar utan barn 2,0 » Makar med 1 barn 2,6 » » » 2 » 3,2 » i » 3 » 3,8 » » » 4 » 4,4 »

De ovan angivna p r i n c i p e r n a , enligt vilka konsumtionsbeloppet dividerat med antalet konsumtionsenheter enligt ovan angivna skala kan sägas ge en index på det ekonomiska läget, h a r inte tagit hänsyn till värdet av hemarbetet. Rent teoretiskt skulle betydelsen av den hemarbetande hustruns arbetskraft för familjens standard i och för sig kunna inarbetas på följande sätt. I en fullständig familjebudget skulle värdet av hemarbetet förekomma både på inkomst- och utgiftssidan. Man tänker sig då att hustruns hemarbete skapar en inkomst och för denna inkomst köper familjen just hustruns tjänster. Detta betraktelsesätt innebär att om hustrun .i en stor familj tvingas arbeta mycket, skapar hon härigenom ett stort inkomsttillskott till familjen och omvänt. När man sedan dividerar den sålunda bestämda inkomsten med antalet konjsumtionsenheter i hushållet, skall dessa enheter också innehålla ett hänsynstagande till barnens och övriga familjemedlemmars förbrukning av hemarbetstjänster. I en sådan »riktig» kalkyl skulle alltså hemarbetet förekomma både som ökad inkomst och som ökad utgift i jämförelse med den metod som följts i denna utredning. Den ökning av familjens inkomst och »utgift» som ökningen av hemarbetet innebär i större hushåll, motsvaras emellertid samtidigt av en minskning i b—507447

en annan post som inte redovisas med den avgränsning av konsumtionen som är vedertagen i ekonomiska sammanhang, nämligen i husmoderns (och övriga hushållsmedlemmars) fritid. Detta gäller naturligtvis också för andra inkomsttagare: inkomstens höjd är inte ensam mätare på levnadsstandarden utan denna bestäms också av arbetstidens längd. Av både teoretiska och praktiska skäl tvingas man därför till mycket grova approximationer när man jämför den ekonomiska standarden i olika hushåll. Det mått på standarden som användes i denna utredning, utgår från hushållens konsumtion av varor och tjänster som inköps på marknaden. De fel som uppstår när man med denna metod jämför hushåll som disponerar hemarbetskraft, torde dock kunna tolereras. Däremot bör en korrigering ske n ä r jämförelsen utsträckes till hushåll där alla vuxna hushållsmedlemmar är förvärvsarbetande. I synnerhet måste detta ske beträffande hushåll där båda föräldrarna h a r förvärvsarbete och det finns minderåriga barn, liksom för ofullständiga familjer i vilka det inte finns någon hemarbetande för barnens vård och hemmets skötsel. Eftersom hemarbetet inte lagts till inkomsten i hushåll med hemarbetskraft, måste man i dessa fall — för att erhålla jämförbara värden — göra ett avdrag från den disponibla inkomsten innan man dividerar med antalet konsumtionsenheter. Ett liknande, mer begränsat avdrag för förvärvsarbetande ensamstående kan ifrågasättas. Beräkningen av ett sådant avdrag skulle emellertid bli obestämd inom så vida marginaler att någon hänsyn härtill inte tagits i de kalkyler, som kommer att återges i det följande. En m i n d r e överskattning av de ensamståendes levnadsnivå kan därför antas ha ägt rum.

66 Det bör starkt understrykas att principen att begagna konsumtionsbeloppet uträknat per konsumtionsenhet som en mätare på familjernas ekonomiska läge är av utslagsgivande betydelse och leder till ett helt annat resultat än om man skulle räkna med inkomstens eller konsumtionens storlek per familj. Det kan emellertid inte råda något tvivel om att det här tillämpade beräkningssättet lämnar en riktigare bild. På denna punkt kan följande uttalande av professor Ragnar Frisch lämpligen citeras: Den innflytelse som familiestörrelsen h a r på levestandarden er mye större enn en oanligvis gjör seg forestalling om. Som et eksempel kan nevnes resultatet av den h u s holdningsbudsjettbearbeidelse som Universitetets Social0konomiske Institutt i Oslo utförte for Arbeidernes faglige landsorganisasjon på grunnlag av husholdningsregnskapsmateriale for november 1945. Dette materiale v a r innsamlet fra fagforeningsmedlemmer. Innenfor et så avgrenset m a teriale skulle en tro at det måtte vaere en temmelig snever representasjon m. h. t. inntektsklasser. Det viste seg imidlertid at selv innenfor dctte materiale hadde den mest velstående familie omtrent fem ganger så stor inntekt som den minst velstående familie n å r alle inntekter ble utregnet som en inntekt pr. forbruksenhet. Det er bare denne inntekt pr. forbruksenhet som gir et noenlunde riktig billede av levestandarden. Mye feilvurdcring opp gjennom tidene — også mye forkastelig statistisk praksis — skyldes at en h a r operert med familieinntektsbegreppet i stendenfor med inntekten pr. forbruksenhet. (Ekonomisk tidskrift 1948.)

Framhållas bör att det resonemang, som här förs, till sin innebörd är rent ekonomiskt. Ur viss synpunkt kan förekomsten av barn i en familj betraktas som en tillgång för föräldrarna; »glädjen av att ha barn» kan i obestämd grad anses motväga det sämre läget hos barnfamiljerna. Från dylika synpunkter bortses dock i detta sammanhang.

De viktigaste statistiska uppgifter, som står till förfogande för belysning av barnfamiljernas ekonomiska läge, är dels vissa uppgifter om de taxerade inkomsterna för inkomståret 1952 och dels socialstyrelsens levnadskostnadsundersökning för samma år. Taxeringsuppgifter för år 1952

Den årliga inkomststatistiken bygger numera på uppgifter avseende personer födda den 5, 15 eller 25 dagen i månaden; för personer med minst 30 000 kr inkomst omfattar statistiken dock samtliga inkomsttagare. Inkomstuppgiften avser den s. k. sammanräknade nettoinkomsten, varmed avses summan av de enligt förordningen om statlig inkomstskatt uppskattade inkomsterna av olika förvärvskällor efter avdrag av kostnaderna för inkomsternas förvärvande och av eventuellt underskott å förvärvskälla. Möjligheterna att utnyttja denna årliga statistik för utredningens syften är av flera skäl starkt begränsade. Till en början må erinras om att taxeringens inkomstuppgifter i många fall ger en missvisande och på det hela taget alltför ogynnsam bild av inkomsttagarens ekonomiska läge. Förklaringen kan vara vad som brukar benämnas undertaxering, men därjämte märks att vissa penningtillskott inte är skattepliktiga (understöd såväl från samhället som i viss utsträckning från anhöriga, b a r n b i d r a g m. m.). Vidare märks att naturainkomster är lågt värderade eller ej alls ingår i taxeringens inkomstuppgift. Det bör även observeras att uppdelningen i beskattningsenheter inte alls svarar mot fördelningen på ekonomiska enheter, dvs. på hushåll. Man och hustr u räknas visserligen samman som en inkomstenhet, men i övrigt räknas varje inkomsttagare som en självständig enhet. Ett mycket stort antal icke gifta

67 personer tillhör emellertid hushåll med flera inkomsttagare. En ännu allvarligare brist i den årliga inkomststatistiken, som gör den nästan helt oanvändbar för utredningens syften, utgör det förhållandet att denna statistik sedan några år inte längre redovisar inkomsttagarna uppdelade efter barnantal utan blott efter kön och civilstånd m. m. Det måste anses mycket beklagligt, att så är fallet; denna statistiks användbarhet för att belysa de ekonomiska förhållandena för olika befolkningskategorier har därigenom i hög grad begränsats. Genom en särskild för utredningens räkning företagen bearbetning av uppgifterna i det s. k. befolkningsregistret har det emellertid blivit möjligt att för bestående äktenskap belysa inkomstförhållandena år 1952 för familjer med olika barnantal. Befolkningsregistret omfattar personer födda den 15 i månaden, således en tredjedel av materialet i den årliga inkomststatistiken. Inkomstuppgifterna avser även h ä r den sammanräknade nettoinkomsten. Siffermaterialet återges i tab. 4 : 1 ; därjämte återges i tab. 4: 2 motsvarande uppgifter för ensamstående. De senare upp-

gifterna, som har hämtats ur den ordinarie årliga inkomststatistiken för 1952, har uppräknats till att avse hela befolkningen. När det nu gäller att utnyttja detta material för en bedömning av det ekonomiska läget för olika familjestorlekar, så måste de ovan omnämnda allmänna reservationerna mot inkomststatistiken hållas i minnet. Bortsett från dessa invändningar gäller att den sammanräknade nettoinkomsten principiellt avviker från det inkomstbelopp, vilket enligt de i kapitlets början redovisade principerna bör ligga till grund för bedömningen. Viktigast är att inkomsten måste minskas med beloppet för direkta skatter. I tab. 4 : 1 och 4 : 2 anges i en särskild kolumn de ungefärliga belopp, som svar a r mot inkomsten efter skatt för de olika klasserna. Skatteberäkningen hänför sig till ortsgrupp 4 och en kommunal utdebitering av 12 kr. Därvid h a r måst förutsättas att inga hustrur h a r förvärvsarbete. För familjer med förvärvsarbetande hustru blir gränserna för inkomsten efter skatt emellertid blott ett par hundra kronor högre än vad som angivits i tabellen.

Tabell 4: 1. Samboende makar fördelade efter barnantal Ca 3,3 % av befolkningen Sammanräknad nettoinkomst, kr

0— 3 700 0— 4 000 4 000— 6 000 3 700— 5 200 6 000— 8 000 5 200— 6 700 8 000—10 000 6 700— 8 300 10 000—12 000 8 300— 9 800 12 000—15 000 9 800—12 000 15 000—20 000 12 000—15 300 20 000—30 000 15 300—21 200 30 000—50 000 21 200—31 400 31 400— 50 000— Summa 1

0 barn

857 783

4 4 1 2 3 0 3 1 2 0. fl. o. fl. barn barn barn barn barn barn barn barn barn 107 243 655

51 124 434

343 99 31

339 137 42

1 534 2 272 1 505 1 015 1 989 1 508 976 2 023 1 317 851 1 688 793 589 765 278 105

år 1952.

Landsbygd

Städer D:o efter avdrag av skatt 1 , kr

och inkomst

24 50 139 319 291 209 166 142 80 30

12 294 6 601 4 558 1 450

Ortsgrupp 4, kommunal utdebitering 12 kr.

218 9 2 345 339 530 779 3 3 2 060 64 2 484 1468 1 111 136 2 267 1 584 1 264 732 113 1 262 928 948 590 476 76 323 294 602 33 115 142 30 265 72 38 25 33 34 6 8 8

110 252 512 504 306 162 106 75 30 12

88 194 337 336 189 92 56 28 14 1

535 12339 6 170 4 800 2 069 1 335

68 Tabell 4: 2. Ensamstående

(= ogifta samt förut gifta) fördelade efter inkomst år 1952 Hela befolkningen

Sammanräknad nettoinkomst, kr

D:o efter avdrag av skatt 1 , kr

— 1 200 1 200— 2 000 2 000— 3 000 3 000— 4 000 4 000— 6 000 6 000— 8 000 8 000—10 000 10 000—12 000 12 000—15 000 15 000—20 000 20 000—30 000 30 000—50 000 50 000— 1

Städer

Landsbygd Samtliga

Män

Kvinnor

Män

Kvinnor

— 1 200 1 200— 1 900 1 900— 2 700 2 700— 3 400 3 400— 4 900 4 900— 6 400 6 400— 7 800 7 800— 9 100 9 100—11 000 11000—14 000 14 000—19 300 19 300—28 900 28 900—

580 22 340 35 780 33 850 64 750 75 060 71 570 31 020 14 470 7 010 3 740 1 195 496

1 100 50 520 68 620 59 450 113 360 87 400 36 290 17 810 9 130 5 800 2 200 668 299

640 53 520 77 250 71 140 116 280 99 190 50 980 16 550 7 750 3 410 1 270 255 121

1 130 84 140 74 660 46 580 57 250 24 860 9 960 5 830 3 020 1 470 420 103 58

3 450 210 520 256 310 211 020 351 640 286 510 168 800 71 210 34 370 17 690 7 630 2 221 974

Summa

361 861

452 647

498 256

309 481

1 622 345

Ortsgrupp 4, kommunal utdebitering 12 kr.

De i tab. 4 : 1 och 4: 2 återgivna siffr o r n a kan nu utnyttjas för en ungefärlig beräkning av hur vanligt det inom olika familjetyper är, att den disponibla inkomsten per konsumtionsenhet ligger under olika värden. Om man exempelvis bestämmer sig för att studera hur många hushåll, som ligger under en disponibel inkomst per konsumtionsenhet av 2 500 kr, så motsvarar detta för ensamstående en inkomst efter skatt av 2 500 kr, för makar utan barn blir motsvarande belopp 5 000 kr, för makar med ett barn ( = 2,6 konsumtionsenheter) blir beloppet 6 500 kr osv. För makar med barn måste en justering därjämte göras för värdet av de familjesociala förmånerna. En dylik justering för barnbidraget vållar inga svårigheter, enär detta utgår med 290 kr till alla barn. Värdet av övriga familj esociala förmåner växlar emellertid från fall till fall, beroende på bosättningsorten, antalet barn i familjen, barnens ålder, inkomstens höjd m. fl. omständigheter. Någon differentierad beräkning kan inte gärna här komma i fråga, utan det är nödvändigt att förut-

sätta att beloppet är lika stort för alla barn. Av redovisningen i kap. 2 framgår, att den för stat och kommun sammanSTÄDER

lOO SO

eo 40

SO

I LANDSBYSD

% 100

•o eo

imil ENSAMSTÅENDE i MAKAR MED M KV. |o 1 3

3 BARN 4e.fU

Fig. 6. Andel hushåll under 2 500 kr per konsumtionsenhet år 1952

69 lagda kostnaden för barnbidragen utgör ca 520 milj. kr. Bland övriga familjesociala förmåner som kommer ett någorlunda stort antal barn till godo, spelar endast skolmåltider och bostadsrabatter en mer betydande roll. Kostnaderna för de förra utgör ca 80 milj. kr och för de senare ca 50 milj. kr (uppgifterna avser 1953). Om man följaktligen r ä k n a r med att det sammanlagda

värdet av alla familjesociala förmåner per barn räknat utgör 500 kr, så är detta belopp i varje fall inte för lågt angivet. Följande hjälptablå kan nu uppgör a s ; den utvisar vilken nettoinkomst efter avdrag av skatt, som olika familjetyper behöver, för att den disponibla inkomsten per konsumtionsenhet ska bli 2 500 kr. Motsvarande kalkyl för en disponi-

En disponibel inkomst av Därav täcks Erforderlig Antal kon- 2 500 kr per genom barn- nettoinkomst sumtions- konsumtions- bidrag, skol- (efter avdrag enhet motmåltider enheter av skatt) kr svarar pr m. m. kr hushåll kr Ensamstående Makar utan barn Makar med 1 barn D

»

» »

» 3 » » 4 o. fl. barn

2 500 5 000 6 500 8 000 9 500 12 000

1,0 2,0 2,6 3,2 3,8 4,8

»

500 1 000 1 500 2 300

bel inkomst av 2 000 kr per konsumtionsenhet ger följande nettoinkomster: Ensamstående Makar utan barn * med 1 barn » » 2 » » » 3 » » » 4 o. fl. b a r n . . . .

Procentuellt antal hushåll under en disponibel inkomst per konsumtionsenhet av

2 000 kr 4 000 » 4 700 » 5 400 » 6 100 » 7 300 »

Det är nu möjligt att med hjälp av tab. 4 : 1 och 4 : 2 ungefärligt beräkna h u r stor andel av hushållen, som ligger under en disponibel inkomst av 2 000 och 2 500 kr per konsumtionsenhet. Resultaten av en sådan kalkyl framgår av vidstående tablå. Några siffror för ensamstående och för barnlösa makar har inte presenterats i nyssnämnda tablå, beroende på att av ovan antydda skäl dessa utgör en mycket oenhetlig kategori, som ej lämp a r sig för jämförelser av här ifrågavarande slag. Främst märks att en avsevärd del av de i skatteteknisk bemärkelse ensamstående personerna tillhör a n d r a hushåll och därigenom kan tillgodogöra sig förmåner, som medför att

2 500 5 000 6 000 7 000 8 000 9 700

2 000 kr

2 500 kr

4 5 11 29

11 18 33 65

14 19 32 56

31 44 62 85

Städer Makar med 1 barn »> » 2 » » » 3 » » » 4 o. fl. barn Landsbygd Makar med 1 barn »

» 4 o. fl. barn

de befinner sig i ett bättre läge än om man blott tar hänsyn till deras egen disponibla inkomst. Dessutom är många inkomsttagare i denna g r u p p endast tillfälligt yrkesverksamma. Makar utan b a r n innefattar inte bara barnlösa makar i egentlig mening utan även unga

70 nygifta, som ännu ej fått några barn, samt äldre makar med vuxna barn. Slutligen bör ihågkommas, att någon justering för förvärvsarbetande hustrur inte företagits. Trots det ungefärliga i ovanstående beräkningar torde man av siffrorna kunna dra den slutsatsen, att det bland de b a r n r i k a familjerna är ojämförligt vanligare än bland familjer med få b a r n att man finner familjer med ett dåligt ekonomiskt läge. I särskilt hög grad gäller detta landsbygden. Beträffande landsbygden må dock tillfogas, att taxeringarna där, bl. a. på grund av den låga naturavärderingen, är mindre lämpade än i städerna för en analys av här ifrågavarande slag. De i tab. 4 : 1 och 4 : 2 redovisade sifferuppgifterna kan även utnyttjas för att belysa familjetypsfördelningen bland de hushåll som ligger ovanför en viss disponibel inkomst per konsumtionsenhet. En ungefärlig dylik kalkyl har lämnat till resultat, att det finns ca 850 000 hushåll (ensamstående eller makar) som ligger över en disponibel inkomst av 5 000 kr per konsumtionsenhet. Antalet hushåll över 10 000 kr per konsumtionsenhet utgör ca 68 000. Dessa hushålls procentuella fördelning på olika hushållstyper framgår av följande tablå: Procentuell fördelning

bland samtliga

bland dem som överstiger 5 000 10 000 kr/k.e. kr/k.e.

Ensamstående m ä n . . » kv.... Makar u t a n b a r n . . . » med 1 b a r n . . » » 2 » .. » » 3 o. fl. b.

27 24 23 12 9 5

44 23 23 6 3 1

41 24 28 5 2 0

Summa

100 Siffrorna visar h u r de barnlösa dom i n e r a r bland dem som ligger över en viss disponibel inkomst per konsumtionsenhet. Medan barnfamiljerna är omkring en fjärdedel av samtliga hushåll, utgör de ej mer än 10 % av de hushåll, för vilka disponibla inkomsten överstiger 5 000 kr per konsumtionsenhet. Bland hushållen över 10 000 kr/k.e. är barnfamiljerna ej mer än ca 7 %. Socialstyrelsens levnadskostnadsundersökning för år 1952

Denna undersökning har utnyttjats för de i bil. 2 relaterade beräkningarna av barnkostnaderna. Till denna bilaga och däri refererad litteratur hänvisas för upplysningar om undersökningens omfång och karaktär. Större delen av undersökningsmaterialet redovisas i tab. 4 : 3 med en detaljerad uppdelning på olika hushållstyper. Hushåll bestående av enbart pensionärer samt några få hushåll med egenartad sammansättning har därvid uteslutits. Ensamstående personer, som ingår i s. k. blandade hushåll, h a r särredovisats. Uppdelningen i tab. 4 : 3 har drivits så långt att några självständiga slutsatser inte kan dras för var och en av grupperna. När resultatet överensstämmer för ett flertal grupper med likartad sammansättning — t. ex. alla barnfamiljer jämförda med familjer utan barn — synes man emellertid vara berättigad till vissa slutsatser, särskilt i den mån resultaten stämmer med resultaten från taxeringsstatistiken. Det i undersökningen begagnade konsumtionsutgiftsbegreppet innefattar hushållens totala penninginkomst under 1952 med avdrag för skatter etc. och för eventuellt sparande samt med tilllägg för dels kontanta bidrag, såsom barnbidrag m. m., dels värdet av natura-

71 Tabell 4: 3. Konsumtionsbeloppets

storlek för olika hushållstyper

Kons. bel. Kons.enh. Kons.bel. Antal per hus- per hus- per kons.hushåll enhet (kr) håll (personer) håll (kr)

Hushållstyp

37 29 22 6 15 18 19 45 45 15 21 20 28 16

14 000 13 400 15 800 13 900 6 700 5 000 11 300 9 300 10 000 10 500 10 800 11 200 12 200 13 600

14 300

7 700

„~ år . o. darov., ,.. .. J , • |män Ensamst. 35 dock ej pensionärerL^

65 18 26 90

9 900 4 500 5 400 11 100

Samtliga

—

Ungdomar, som ingår i blandade hushåll (under 25 år) Personer i åldern 25—34 år, som ingår i blandade hushåll Yngre ensamstående (under 35 år) Makar utan barn, gifta 1947 eller senare

»

» 2

t

år 1952

män kv män kv män kv

i o, under skolåldern

» » 3 » i o. under skolåldern » » 4 o. fl. barn i och under skolåldern Egentliga familjer med vuxna och minderåriga Ensam man eller kvinna med barn (ev. j ä m t e icke Makar utan barn gifta 1946 eller tidigare, dock ej

2,0 2,5 2,7 3,0 3,2 3,4 3,8 4,7

4 000 3 400 5 800 3 900 6 700 5 000 5 700 3 700 3 700 3 500 3 400 3 300 3 200 2 900

2,0 1 1

5 000 4 500 5 400

—

-

1 Avser inkomst efter skatt i stället för konsumtionsbelopp. Källa: Socialstyrelsens levnadskostnadsundersökning för år 1952.

konsumtion, såsom fri bostad eller bostadsrabatt, skolmåltider etc. Resultatet av en beräkning av det genomsnittliga konsumtionsbeloppet per konsumtionsenhet framgår av kolumnen längst till höger i tab. 4 : 3 . En klar skillnad framkommer som synes mellan å ena sidan barnfamiljerna och å den andra makar utan barn, för vilka konsumtionsbeloppet per konsumtionsenhet är väsentligt högre. Även flertalet grupper av ensamstående ligger högre än barnfamiljerna. De i tab. 4: 3 redovisade uppgifterna avser genomsnitt för olika familjer. Därjämte kan man, i likhet med vad som skedde för de taxerade inkomsterna, söka beräkna hur vanligt det är, att familjer av olika typ ligger under ett visst konsumtionsbelopp per konsum-

tionsenhet. En ungefärlig dylik beräkning ger följande resultat. Under ett konsumtionsbelopp av 2 500 kr 3 000 kr per kon- per konsumtions- sumtionsenhet enhet

Makar utan barn . . . Makar med 1 b a r n . . » » 2 » .. » » 3 0. fl. b.

10% 10% 14% 18% 35 %

16% 17% 36% 48% 61 %

Härav framgår att ju större barnantalet är, desto vanligare är det, att konsumtionsbeloppet per konsumtionsenhet ligger under de angivna värdena. En viss ytterligare belysning av skilln a d e r n a i levnadsnivå mellan olika hus-

72 Tabell 4: 4. Utgifter för kläder och skor inom olika hushållstijper år 1952 Summa Antal konsumhushåll tionsbelopp

män Ungdomar, som ingår i blandade hushåll (under kv 25 år) Personer i åldern 25—34 år, man som ingår i blandade hus- kv håll Yngre ensamstående (under män 35 år) kv Makar utan barn, gifta 1947 eller senare Makar med 1 barn under skolåldern » » 1 » i » » » 2 » under » » »2 » i o. und. » » » 2 » i » » »3 » i o. und. » » » 4 o. fl. barn i och under skolåldern Egentliga familjer med vuxna och minderåriga barn Ensam man eller kvinna med barn (ev. jämte icke förvärvsarbetande anhörig) Makar utan barn gifta 1946 eller tidigare, dock ej p e n s i o n ä r e r . . . . Ensamstående 35 år och där- män över, dock ej pensionärer kv

Klädut gifter (kr) i genomsnitt för

man

varje minder- hela husårigt hållet barn

kv

_ —

697 919

—

— —

668 645

—

— —

738 943

560 439 414 516 402 484 431

879 466 493 550 473 516 407

165 411 174 219 386 224

1439 1 070 1 318 1 414 1 313 1 772 1 510

13 600

1 580

14 300

2 305

7 700

65 18 26

9 900 4 500 5 400

492 468

—

— — —

999 468 774

37 29

^000 J 3 400

22 6

J

^800 3 900

15 18

6 700 5 000

—

19 45 45 15 21 20 28

11 300 9 300 10 000 10 500 10 800 11 200 12 200

— —

919 645

—

1 Avser inkomst efter skatt i stället för konsumtionsbelopp. Källa: Socialstyrelsens levnadskostnadsundersökning för år 1952.

hållstyper kan erhållas genom den i tab. 4 : 4 återgivna redovisningen av utgifter i olika hushåll för kläder och skor enligt levnadskostnadsundersök-

ningen. Tabellens uppgifter sammanfattas i nedanstående tablå över de genomsnittliga beklädnadsutgifterna per år för olika grupper av individer:

Barn under skolåldern » i » Vuxna hemmavarande barn och yngre ensam stående Äldre ensamstående, ej pensionärer Makar utan barn, yngre » » » äldre » med få barn » » många barn Pensionärer

Barn kr

Män kr

Kvinnor kr

200 400

—

—

— — — — — —

700 500 600 500 400 300 200

900 700 900 500 500 400 250

73 De redovisade skillnaderna i klädutgifter för olika åldrar beror till en del på olikheter i behov. Det är sålunda rimligt att klädkostnaden växer från den tidigare barndomen och når ett maximum för yngre vuxna personer för att därpå avta mot högre åldrar. Emellertid är skillnaderna i faktiska utgifter under olika åldrar otvivelaktigt större än som motsvarar olikheterna i behov, både de »objektivt» — genom skillnader i kroppsstorlek och slitage — och de mer konventionellt betingade behoven. Inte bara klädutgifterna utan även »klädnivån» är otvivelaktigt högst bland yngre vuxna. Eftersom de gifta med barn genomsnittligt sett har större tillgång på hemarbetskraft (genom att flertalet hustrur arbetar i hemmet) än de ogifta och makarna utan b a r n , är det naturligt att klädutgifterna för de förra ska vara lägre än för de senare, men skillnaden förefaller väl stor för att inte också innebära en lägre nivå för de gifta med barn. Att siffran för hustrur med många barn är lägre än för hustrur med få barn, innebär otvivelaktigt att de förra har en lägre klädnivå. Levnadsnivå vid olika barnantal för vissa givna inkomstlagen

Hittills har framställningen i detta kapitel syftat till att ge en bild av levnadsnivån för olika familjetyper med utgångspunkt från de faktiska inkomsterna och den faktiska konsumtionens storlek. Därav följer att i den mån barnfamiljerna (ev. särskilt de b a r n r i k a familjerna) genom att arbeta mera, skaffa sig extrainkomster osv. har lyckats höja familjens konsumtion upp till vad de betraktat som ett minimum, medan de barnlösa avstått från sådana extra arbetsinsatser, så har effekten härav kommit att inregistreras i siffrorna. Detta är ej helt tillfredsställande; ej heller är

det tillfredsställande, att jämförelsen innefattar grupper, som i fråga om ålder m. m. kan skilja sig avsevärt från varandra. Ur vissa synpunkter är man sålunda mest intresserad av att få reda på skillnaderna i levnadsnivå mellan olika familjetyper under i övrigt oförändrade förhållanden med avseende på ålder, arbetsinsatser m. m. Det är följaktligen av intresse att studera vilken levnadsnivå, som kan uppnås vid olika givna inkomstlägen, när barnantalet varierar. Härvidlag blir det ej fråga om ett statistiskt studium, utan blott att under hänsynstagande till storleken hos skatterna, barnbidragen och övriga familjestödjande åtgärder räkna ut vilket konsumtionsbelopp per konsumtionsenhet, som kan uppnås vid olika givna inkomster. Löneinkomsten kan förutsättas ej variera med barnantalet; det förekommer numera endast i undantagsfall i Sverige att lönen ökar med ett stigande antal barn (jämför kap. 3). Resultatet av en dylik beräkning återges i tab. 4 : 5 . Skatten har även här beräknats enligt ortsgrupp 4 och för en kommunal debitering av 12 kr. Värdet av barnbidrag, skolmåltider m. m. har liksom förut beräknats uppgå till ett värde av 500 kr per barn och år. Siffrorna i tab. 4: 5 återges även i diagramform; kurvorna visar hur olika ökningen i konsumtionsbelopp per konsumtionsenhet gestaltar sig för olika familjetyper vid stigande inkomst. De i tab. 4: 5 och i diagrammet fig. 7 återgivna siffrorna visar hur höga inkomsterna i de barnrika familjerna måste vara för att dessa familjer ska komma upp till samma konsumtionsbelopp per konsumtionsenhet som de barnlösa lätt kommer upp till. För barnlösa makar är exempelvis en för man och hustru gemensam inkomst av 15 000 kr ingalunda ovanlig. Denna inkomst

74 Tabell 4: 5. Disponibel

inkomst per konsumtionsenhet vid olika inkomstlägen hushåll av olika storlek

och för

Disponibel inkomst per konsumtionsenhet i olika hushållstyper Hushållets inkomst

4 000 6 000 8 000 10 000 12 000 15 000 20 000 30 000 50 000

Makar med

Ensamstående

0 barn

1 barn

2 barn

3 barn

4 barn

3 400 4 900 6 400 7 800 9 100 11 000 14 000 19 300 28 900

1 900 2 600 3 400 4 200 4 900 6 000 7 700 10 600 15 700

1 600 2 200 2 800 3 400 4 000 4 800 6 100 8 300 12 600

1 500 1 900 2 400 2 900 3 400 4 100 5 100 6 900 10 200

1 400 1 800 2 200 2 600 3 000 3 600 4 400 6 000 8 500

1 300 1 600 2 000 2 300 2 700 3 200 3 900 5 300 7 600

LEVN. NIVÅ (KONS. BELOPP PR.K.E.) KR SOOOO

20 000

MAKAR MED 2 BARN MAKAR MEO 4 BARN

SOOOO KR Fig. 7 Levnadsnivå

vid stigande

inkomst

ger dem ett konsumtionsbelopp per konsumtionsenhet av 6 000 kr, men för att en trebarnsfamilj med hemarbetande hustru ska komma upp till samma konsumtionsbelopp per konsumtionsenhet måste mannens inkomst vara 30 000 kr. En fyrabarnsfamilj med 20 000 kr inkomst kommer inte upp till ett högre konsumtionsbelopp per konsumtionsenhet än vad makar utan barn gör vid en inkomst något högre än 8 000 kr.

Även det i fig. 8 återgivna diagrammet bygger på siffrorna i tab. 4: 5. Här återges även storleken av skatterna och av barnbidrag m. m., varjämte konsumtionsbeloppet anges — schematiskt — utslaget på familjemedlemmarna. Någon skillnad har inte gjorts mellan barn i olika åldrar; i praktiken är barnen av olika ålder och staplarna för dem skulle följaktligen egentligen vara av olika höjd. Som kommentar till de i tab. 4 : 5 redovisade uppgifterna kan man säga, att den utformning av beskattningen, som barnbidragsreformen resulterade i, innebär en långt gående inkomstutjämning bland barnfamiljerna. Särskilt utpräglad är denna utjämning mellan de barnrika familjerna; beskattningen sätter här in med stark progressivitet redan vid en låg levnadsnivå, och en barnrik familj kan följaktligen i praktiken aldrig nå upp till en inkomst som ger en hög levnadsnivå. För ensamstående och barnlösa makar innebär skatterna inte på långt när lika stark utjämning av levnadsnivån. Redan vid en inkomst av 15 000 kr når den ensamstående upp till en levnadsnivå, som blott ytterst få barnrika familjer kan uppnå.

75 KR 8000 4000

INKOMST:

8 0 0 0 KR

ni nil nm

O

n

1200O INKOMST: 1 5 0 0 0 KR

80O0

II nJln

4000 O

U

200OO 1ÖOOO INKOMST:

30000 KR

—

8000 4000

m 11 i 1 ENSAM- MAKAR STÅENDE UT BARN

M H t a MAKAR MED 2 BARN

(1

H

4 MAKAR MED 4 BARN

O F Y L L D STAPEL. : SKATTER STRECKAD STAPEL: BARNBIDRAG M.M. F Y L L D STAPEL.: KONS. BELOPP. UTSLA&ET FAMH-JENS MEDLEMMAR

PÅ

Fig. 8. Konsumtionsbelopp vid olika inkomstlägen och för olika familjestorlekar Ålderscykeln i sifferbelysning Det ligger nära till hands att med hjälp av den h ä r ovan använda mätaren på levnadsnivåns höjd — konsumtionsbeloppet per konsumtionsenhet — söka statistiskt belysa den i kap. 3 skildrade ålderscykeln. En dylik be-

skrivning möter dock vissa svårigheter, nämligen dels på grund av bristen på aktuell statistik som kan användas för ändamålet, dels på grund av att utvecklingen till hela sin karaktär är så brokig och varierande från fall till fall. Diagrammet, fig. 9, bör emellertid

76 k u n n a ge en föreställning om hur ålderscykeln kan gestalta sig i ett typiskt fall. Den översta kurvan i detta diagram avser att visa hur konsumtionsbeloppet per konsumtionsenhet kan tänkas förändra sig under livets lopp för ett par makar, som hela livet förblir barnlösa. Kurvan börjar redan i 20-årsåldern, dvs. före den ålder, som är den normala giftermålsåldern. Alternativt kunde man tänka sig att här rita ut två kurvor, en högre för mannen och en lägre för kvinnan och först slå samman dem i 25-årsåldern, då giftermålet kan förutsättas ingås. De båda kurvorna för mannen och kvinnan som ogifta skulle dock komma att ligga ganska n ä r a varandra och ha samma snabbt stigande förlopp, varför de här ritats som en kurva. Inkomstökningen förutsätts som synes fortsätta upp till 45-årsåldern, då konsumtionsbeloppet per konsumtionsenhet förutsätts vara ungefär dubbelt

så högt som i 20-årsåldern. Denna kurvas utvecklingsförlopp växlar som bekant mycket starkt från fall till fall beroende på utbildningen, yrkesvalet, vederbörandes personliga egenskaper m. m. I 20-årsåldern är skillnaderna på det hela taget inte så stora, men i 40—50-årsåldern har de hunnit bli avsevärt mycket större. Även den ålder, vid vilken maximum nås, växlar starkt från fall till fall. Inom tjänstemannagrupp e r n a inträffar denna ålder i allmänhet åtskilliga år senare än när det gäller arbetare. Efter 50-årsåldern har kurvan i diagrammet förutsatts sjunka, först långsamt och sedan allt snabbare. Från omkring 70-årsåldern förutsätts kurvan bli vågrät. Den nivå, vid vilken kurvan stabiliserar sig, varierar likaledes starkt från fall till fall, beroende på om vederbörande har lyckats skaffa sig ett kapital, några pensionsförmåner utöver folkpensionen m. m. Här har förutsatts att nivån från 70-årsåldern

LEVN. NIVÅ

45 BO

ÅLDER

Fig. 9. Ålderscykeln

eo

70 ÅR

77 ligger något lägre än i 20-årsåldern (samhället förutsätts vara statiskt i ekonomiskt hänseende). Det bör ihågkommas att behoven av bland annat föda är väsentligt mindre i 70-årsåldern än i 20-årsåldern, varför man bör räkna med att en åldring motsvarar mindre och en 20-åring mer än en konsumtionsenhet. Den sålunda beskrivna kurvan har blott till syfte att utgöra en bakgrund till de andra kurvorna i figuren, som avser att visa hur ålderscykeln avviker för familjer, som får ett varierande antal barn. Det spelar därför inte så stor roll, om man anser att utgångskurvan borde se ut på ett något annorlunda sätt; så länge den har i huvudsak det förlopp som i figuren, så blir också de övriga kurvornas utseende ungefär detsamma. De fyra kurvor i diagrammet, som svarar mot ett, två, tre eller fyra barn, förutsätter att det första barnet föds, då föräldrarna är 25 år och att eventuella följande barn därpå föds vartannat år. Ju större antalet barn blir, desto mer markerad blir avvikelsen från kurvan för barnlösa makar. I stället för ett maximum för levnadsnivån vid 45 års ålder får man nu två maxima, det ena strax före det första barnets födelse och det andra sedan barnen blivit vuxna och försörjer sig själva. Ju större antalet barn är, desto djupare blir minimet dessemellan och under desto längre period förblir familjen i ett relativt dåligt läge. 1 Diagrammet förutsätter även att en familj med många barn inte förrän i ålderdomen kommer upp till den levnadsnivåkurva, som angivits för barnlösa makar. Detta beror på svårigheterna för en mor till många barn, som under många år varit borta från förvärvsarbete, att finna ett välavlönat ar-

bete, när barnen blivit vuxna. För hustrun i en familj, som aldrig haft några barn, möter det mindre svårigheter att i åldern 50—60 år ännu ha en betydande inkomst. Ofullständiga familjer

En kategori av barnfamiljer, som i det föregående knappast alls berörts, är de ofullständiga familjerna, bestående av ensamma män och kvinnor med barn (ogifta, frånskilda och änklingar/ ä n k o r ) . I jämförelse med de fullständiga familjerna är deras antal rätt obetydligt; av ca 975 000 barnfamiljer utgjordes år 1950 ca 90 000 av ofullständiga familjer med barn, dvs. 9 %. Deras ekonomiska och sociala problem är emellertid så betydelsefulla, att utredningen har ansett sig böra ägna dem särskild uppmärksamhet. Detta sker i ett avsnitt av betänkandets del II. Redan i detta sammanhang finns det anledning att framhålla, att en analys av deras ekonomiska läge i anslutning till de i detta kapitel fastlagda riktlinjerna på ett övertygande sätt demonstrerar, att de ofullständiga familjerna nästan alltid befinner sig i ett mycket dåligt ekonomiskt läge. I flertalet fall rör det sig om kvinnor, som endast sällan kan erhålla annat än låga arbetsinkomster. Skatten är jämförelsevis hög, och underhållsbidragen vanligen låga. Konsumtionsbeloppet per konsumtionsenhet blir följaktligen lågt, särskilt om man — vilket är nöd1 Det kan framhållas, att utifrån den individuella ålderscykelns synpunkt progressiviteten i beskattningen i viss mån kan sägas ha en effekt rakt motsatt den avsedda, att utjämna skillnader i ekonomisk standard. När försörjningsbördan är störst, är levnadsnivån lägst, trots att inkomsterna då är höga, och progressiviteten medför att nedsänkningen blir ännu större. När inkomsterna är låga, är försörjningsbördan ofta obetydlig, och det ekonomiska läget följaktligen jämförelsevis gott; den låga skatten bidrar ytterligare härtill.

78 ka läge såtillvida försämrats under perioden i fråga, som barnbidragen nu på grund av det högre prisläget ä r väsentligt mindre värda än då de inFörskjutningar i barnfamiljernas ekonomiska fördes. Åtskilliga andra faktorer bör läge under senare år emellertid beaktas i sammanhanget. Om man emellertid först ställer fråGenom 1947 års beslut, då de skattegan vilken höjning av barnbidragen fria barnavdragen vid den statliga besom skulle krävas för att återställa deskattningen ersattes med barnbidragen på 260 kr, åstadkoms, som tidigare i ras realvärde, så är den frågan jämolika sammanhang framhållits, ett i förelsevis lätt att besvara. Vanligen beviktiga hänseenden nytt ekonomiskt gagnar man en indexserie som en mäpenningvärdeförändringarna. läge för barnfamiljerna. I de högsta in- tare på komstlägena betydde de gamla barnav- Den indexserie, som numera kommer i dragen en större ekonomisk fördel än fråga i detta sammanhang, är konsubarnbidragen, och familjer i dessa in- mentprisindex, ökningen hos denna inkomstlägen förlorade sålunda på för- dexserie sedan den tid då barnbidragen ändringen. I de lägsta inkomstlägena, infördes, skulle ge svaret på frågan h u r där man, på grund av att statsskatten mycket barnbidragen måste höjas för redan för familjer utan barn var obe- att deras realvärde skulle återställas. tydlig, hade haft föga eller ingen nytta Härvidlag ligger det nära till hands att av de skattefria barnavdragen, betydde göra en parallell mellan barnbidragen däremot barnbidragen en väsentlig eko- och folkpensionerna. nomisk förbättring, särskilt för de Folkpensionerna är numera indexbarnrika familjerna. reglerade, varigenom man avser att Under den tid som förflutit sedan hålla deras realvärde oförändrat. Den år 1948 har genomgripande ekonomiska indexserie, som därvid begagnas, utgör förändringar inträffat, och det är följ- till och med år 1955 en omräkning av levnadskostnadsindex aktligen angeläget att söka belysa hur socialstyrelsens dessa förändringar påverkat barnfamil- till basen juni 1946. Denna omräknade jernas läge. I direktiven för utredning- indexserie, benämnd pensionspristalet, en talas det också uttryckligen om att utgår därmed inte från den tidpunkt, utredningen bör klarlägga »i vilken ut- då 1946 års lag om folkpensionering sträckning den fördelning av barnkost- trädde i kraft, utan från den tidpunkt naderna som uppnåddes, när de sär- då beslutet om de nya pensionerna fatskilda barnavdragen vid beskattningen tades. 1 Samma utgångspunkt synes böra borttogs och ersattes med allmänna väljas, när det gäller barnbidragen; bebarnbidrag, har rubbats till barnfamil- slutet om dem fattades visserligen först jernas nackdel genom penningvärde- av 1947 års riksdag, men de båda reförsämringen efter ifrågavarande re- formerna kan betraktas som nära samforms genomförande». manhängande. Pensionspristalet står nu (aug. 1955) På grund av att barnbidragen — bortsett från uppräkningen från 260 till 290 i 141, och indextillägget på folkpensiokr i samband med borttagandet av de 1 Genom lagändring år 1955 (SFS nr 431) skattefria avdragen i kommunalbeskatthar grundpensionens belopp ändrats från och ningen — under perioden varit oför- med år 1956 och andra grunder för indexändrade, har barnfamiljernas ekonomis- tillägget fastställts. vändigt — vid kalkylen tar hänsyn till vårdkostnaderna för barnen.

79 nerna utgör 40 %. En uppräkning av barnbidragen med 40 %, dvs. från 290 kr till ca 410 kr skulle följaktligen vara erforderlig för att återställa deras »realvärde». Därmed har dock naturligtvis inte givits något svar på frågan om hur stor höjning av barnbidragen, som skulle krävas för att återställa den fördelning av barnkostnaderna, som avsågs genom 1947 års beslut. För att kunna besvara denna fråga måste man bilda sig en uppfattning dels om förändringarna i barnkostnadernas storlek under perioden i fråga och dels om den andel därav, som täcks genom såväl de allmänna barnbidragen som andra åtgärder från det allmännas sida. Även eventuella olikheter i inkomst- och prisutvecklingen samt i skattebelastningen för olika kategorier måste därvid beaktas. Någon beräkning av förändringarna i barnkostnadernas storlek, tillräckligt noggrann för att kunna utnyttjas i detta sammanhang, kan inte utföras. Grovt räknat kan emellertid förutsättas att barnkostnaderna bör ha förändrats i takt med konsumtionen i dess helhet. I kronor räknat ligger den totala privata konsumtionen per capita nu ca 65 % högre än år 1947. För att spela samma utjämnande roll som från början skulle barnbidragen — under i övrigt lika omständigheter — behöva ökas lika mycket, dvs. uppräknas från 290 kr till 480 kr. För att förtydliga detta resonemang kan parallellen mellan barnbidragen och folkpensionerna föras längre än vad som skedde ovan. Sedan år 1948 har folkpensionerna ej blott ökats med nyssnämnda indextillägg utan därjämte med ett av 1952 års riksdag beslutat särskilt tillägg. Genom nyssnämnda s. k. standardförbättring höjdes pensionerna med icke mindre än 40 %, och tillsammans med indextillägget ligger folk-

pensionerna nu 80 % högre än då de infördes år 1948. På grund av att folkpensionernas ökning varit så mycket större än den samtidiga prisuppgången, kan det synas uppenbart, att folkpensionärerna nu måste befinna sig i ett väsentligt bättre läge än då den nya folkpensioneringen infördes. Ehuru formellt riktig måste en dylik tidsjämförelse för en isolerad befolkningskategori utan hänsynstagande till andra kategorier dock bli ensidig. Folkpensionernas relation till arbetsförtjänsternas storlek säger mera om folkpensionernas storlek än vad uppgifter om folkpensionernas tidsutveckling kan göra. Folkpensionärerna måste med andra ord »följa med» i den ekonomiska utvecklingen för att icke komma i ett försämrat läge. Därest de blott erhållit en ökning enligt index, dvs. med 40 %, skulle de nu vara i ett sämre läge än då de nya folkpensionerna infördes. Standardtillägget har i själva verket inte varit högre än att det åstadkommit att relationen mellan folkpensioner och arbetsförtjänster nu är ungefär densamma som år 1948. När det gäller barnfamiljerna, blir resonemanget likartat. Under förutsättningar att inga andra faktorer påverkat barnfamiljernas läge, skulle barnbidragen behöva uppräknas med 65 % för att deras relativa utjämnande effekt skulle bli lika stor, dvs. för att de skulle täcka en lika stor andel av barnkostnaderna. Den frågan måste nu ställas hur andra förmåner åt barnfamiljerna än barnbidragen utvecklats under tiden efter 1947. Om dessa ökat långsamt, stärker det tydligen kraven på en uppräkning av barnbidragen och vice versa. Av den i slutet av kap. 2 återgivna tab. 2 : 4 framgår, att statens kostnader för samtliga familjepolitiska åtgärder mellan budgetåren 1948/49 och 1953/54 ökat

80 från 537 milj. kr till 717 milj. kr eller med 33 %. Om barnbidragen frånräknas, blir uppgången i stället från 107 milj. kr till 196 milj. kr eller 83 %. Under perioden i fråga ökade emellertid antalet barn under 16 år med ca 8 %, varför motsvarande kostnadsökningar per b a r n räknat inte blir mer än 23 % resp. 69 %. Efter budgetåret 1953/54 har vissa förändringar inträffat — bostadsrabatterna har exempelvis ökat från 61 till 85 milj. kr — men dessa förändringar är dock ej så stora, att de nämnvärt påverkar de angivna procenttalen. Härtill kommer motsvarande kostnadsökningar på den kommunala sidan. Dessa är inte kända, men totalbeloppen är så mycket lägre (se tab. 2 : 1 ) , att bilden måste bli ungefär densamma, därest dessa utgifter medtoges. Redan av de nyss angivna uppgifterna framgår att det inte kan vara tal om att barnfamiljerna blivit kompenserade för den uteblivna höjningen av barnbidragen genom att värdet av övriga familjepolitiska åtgärder skulle ha ökat så mycket mera. ökningen av de övriga familjepolitiska åtgärdernas värde h a r visserligen procentuellt sett varit större än som motsvarar penningvärdeförsämringen under perioden i fråga, men de totala miljonbeloppen är obetydliga i jämförelse med kostnadsbeloppen för barnbidragen. Därtill kommer att en avsevärd del av den kostnadsökning, som faller på de övriga familjepolitiska åtgärdernas konto, är av speciell karaktär och inte kan sägas ha kommit barnfamiljerna i gemen till godo. Kostnadsökningen för skolmåltiderna beror sålunda till stor del på att dylika måltider har kommit till på allt flera orter, och detta innebär ju blott att ett ökat antal barnfamiljer kommit i åtnjutande av en förmån, som i princip beslutats redan

tidigare. Den ökade kostnaden för den halvöppna barnavården gäller huvudsakligen en speciell kategori. Frågan gäller därnäst den allmänna ekonomiska utvecklingens effekt på barnfamiljernas ekonomiska läge. Frågan är sålunda huruvida pris- och löneutvecklingen gestaltat sig annorlunda för olika hushållstyper. I samband med lönerna måste naturligtvis även de direkta skatterna tas i betraktande. Vad först gäller prisutvecklingen, så saknas indexberäkningar för olika hushållstyper. 1 På goda grunder kan emellertid sägas, att starka skäl talar för att dylika beräkningar, som blott inkluderade själva priserna och ej skatter och sociala förmåner, i varje fall under denna period inte skulle ha uppvisat några större skillnader. Ett belägg härför är att de gamla indexserierna levnadskostnadsindex och konsumtionsprisindex följdes åt så väl; från år 1949 till juni 1954 ökade båda med 29,6 %. Serierna var dock helt olika konstruerade; den förra hänförde sig till arbetar- och tjänstemannafamiljer med genomsnittligt två barn och bosatta i tätorter och den senare till hela den privata konsumtionen. Vad därefter gäller löneutvecklingen, så är det i och för sig möjligt, att den allmänna löneökningen under perioden efter 1947 har gynnat vissa familjetyper mer än andra. Om exempelvis, vilket förefaller troligt, lönerna har ökat mera för 20-åringar än för 30—40-åringar, så innebär detta, att barnfamiljerna har fått en förhållandevis mindre del av löneökningen. Den pågående utjämning1 1952 års indexkommitté föreslog a t t dylika beräkningar skulle ske regelbundet (SOU 1953: 23, s. 48), men detta förslag har på grund av a t t någon ny levnadskostnadsundersökning inte kommit till stånd, tyvärr ännu inte kunnat förverkligas. Dessa beräkningar skulle innefatta värdet av skatter och sociala förmåner.

81 en av inkomstskillnaderna mellan landsbygd och tätorter och mellan olika dyrortsgrupper kan däremot antas ha verkat i motsatt riktning, beroende på att de fattigare barnfamiljerna funnits på landsbygden. Numera är emellertid skillnaderna i barnantal mellan olika geografiska områden ej längre så stora. Vad som ytterligare kan ha inverkat är beskattningen. På grund av barnfamiljernas från början högre inkomster bör de h å r d a r e än barnlösa och ensamstående ha haft känning av progressiviteten i beskattningen. Även om löneökningen varit relativt sett lika stor för barnfamiljerna som för andra kategorier, så kan följden därför ha blivit att de fått behålla en mindre del av löneökningen. Att på ett tillfredsställande siffermässigt sätt redovisa samtliga dessa faktorers inverkan låter sig, som redan framhållits, knappast göra, bl. a. på grund av bristen på statistik. En schematisk beräkning som närmast tar sikte på att studera effekten av ändringarna i beskattningen, kan dock ha ett visst intresse och har därför utförts; se tab. 4:6. Beräkningen bygger på förutsättningen, att inkomstökningen procentuellt sett varit lika stor för alla de angivna kategorierna. Som utgångspunkt har därvid valts procenttalet 78, som utgör den ungefärliga uppgången i industriarbetarnas timförtjänster från 1948 till 1955. F r å n inkomstbeloppet h a r vid båda dessa tidpunkter dragits källskatlebeloppet vid en kommunalskatt av 12 kr, varjämte för barnfamiljerna tillagts ett belopp motsvarande värdet av barnbidrag m. m. Det sistnämnda beloppet har angivits till 400 kr per barn 1948 och 500 kr per barn 1955. Det kan förefalla som om det borde vara möjligt att differentiera den del 6—507447

Tabell 4: 6. Förändring i disponibel inkomst 1948—1955 för olika hushållstyper vid lika stegring av bruttoinkomsten (1948 = 100)

Familjetyp och löneinkomst 1948 kr

Förändring från 1948 till D:o med 1955 i in- reduktion komst mi- för pennus skatt ningvärplus barn- deförsämr. bidrag m. m.

Ensamstående 6 000 10 000 15 000 20 000

163 161 158 154

122 120 118 115

Makar utan barn 6 000 10 000 15 000 20 000

166 165 162 157

124 123 121 117

Makar med 1 barn 6 000 10 000 15 000 20 000

163 163 160 156

121 122 119 116

Makar med 2 barn 6 000 10 000 15 000 20 000

160 170 159 155

119 119 119 116

Makar med 3 barn 6 000 10 000 15 000 20 000

157 159 158 154

117 119 118 115

Makar med 4 barn 6 000 10 000 15 000 20 000

154 157 156 153

115 117 117 115

av de sistnämnda beloppen, som inte hänför sig till de allmänna barnbidragen på ett sådant sätt att hänsyn tas till de vid de båda tidpunkterna gällande inkomstgränserna m. m. Man skulle sålunda exempelvis räkna med att värdet av bostadsrabatterna blott kommer flerbarnsfamiljer under en viss inkomst till

82 godo och för dem utgör en genomsnittligt sett större förmån än om beloppet slås ut på samtliga barnfamiljer. Ej heller detta skulle dock ge ett tillfredsställande resultat; bland barnrika familjer med låga inkomster är det blott en del som får bostadsrabatter, och i de lägsta inkomstlägena har man inte råd att hyra en bostad av så god kvalitet att bostadsrabatt kan erhållas. I fråga om andra bidrag ligger det än mer komplicerat till. Med hänsyn till att det allmänna barnbidraget, som ju utgår med ett lika belopp för alla barn och följaktligen inte vållar några problem, uwder alla förhållanden dominerar, kan det förutsättas att en beräkning, som på ett mindre schematiskt sätt medtoge de övriga familjepolitiska bidragen, skulle ge praktiskt taget samma resultat som den här gjorda beräkningen. Resultatet av kalkylen redovisas i tab. 4 : 6 i form av indextal, som utvisar nettoinkomstförändringen från 1948 till 1955. På grund av penningvärdeförsämringen har den reala ökningen varit betydligt mindre än vad indextalen i den vänstra kolumnen visar. Efter reduktion för prisindexökningen under perioden erhålls talen i kolumnen till höger i tab. 4 : 6 ; de utvisar sålunda den reala nettoinkomstökningen. Prisökningen har sålunda därvid antagits vara densamma för olika familjetyper och inkomstlägen. Riktigheten hos såväl sistnämnda antagande som ovannämnda antaganden om att inkomstökningen varit densamma för olika kategorier och att storleken hos de sociala bidragen kan sättas lika, kan ifrågasättas. En förfinad kalkyl är dock, som ovan framhållits, knappast genomförbar. De i den högra kolumnen av tab. 4: 6 redovisade indextalen utvisar inga stora skillnader. Den reala ökningen är visserligen störst för de barnlösa och mindre ju större barnantalet är. Detta

är en följd av att barnbidragen inte h a r ökat; på grund av att de även 1948 hade en relativt obetydlig utjämnande effekt, är skillnaderna under perioden ganska små. Vidare har den procentuella uppgången på grund av skatteprogressionen blivit mindre i de högre inkomstlägena än i de lägre. Fattigvårdsunderstödens storlek i Stockholm

Som en illustration till det i föregående avsnitt förda resonemanget om att den ekonomiska utvecklingen för en viss grupp måste ansluta sig till utvecklingen för andra grupper för att inte den förra ska komma i ett försämrat läge, är det av intresse att ange några siffror över fattigvårdsunderstödens storlek. Skillnaden mellan dessas storlek i exempelvis Stockholm, i övriga städer och på landsbygden är otvivelaktigt mycket större än som svarar mot dyrortsskillnaderna, och denna skillnad kan inte bara tolkas som en standardskillnad utan förklaras också med att den minimistandard, som fattigvårdsunderstöden representerar, måste sättas högre i de större städerna, där lönerna är högre. Inte heller kan den ökning av fattigvårdsunderstöden, som gått längre än prisökningarna under senare år, utan vidare tolkas som en standardförbättring. Som illustration kan väljas Stockholms stad, där man har utformade regler, »taxor», för understödsbeloppens storlek i normala fall. Av tab. 4: 7 framgår, att fattigvårdsunderstöden i Stockholm från 1948 till 1954 för de i tabellen angivna kategorierna höjts med 51 —55 %. Denna ökning är väsentligt högre än den prismässiga uppgången under samma period, ca 30 %, och siffrorna skulle sålunda kunna tolkas som en standardökning för klientelet i fråga. Mera relevant är emellertid att jämföra

83 understödsbeloppens storlek med lönerna hos låglönekategorierna och med folkpensionernas storlek. Sett ur den synpunkten kan man icke tala om någon förbättring av understöden.

Tabell 4: 8. Storleken av fattigvårdsunderstöd plus allmänt barnbidrag i Stockholm den 7x 1948 och den */i 1954 Kronor per månad

Tabell 4: 7. Fattigvårdsunderstödens storlek i Stockholms stad den 1/1 1948 och den Vi 1954 Kronor per månad 1/1 1948

1/1 1954

ökning i %

Ensamstående med 0 barn 1 » 2 »

115 155 185

175 235 285

52 52 54

Gifta eller samboende med 0 barn 1 » 2 » 3 » 4 »

175 210 240 265 290

265 320 370 410 445

51 52 54 55 53

Anm. Beloppen avser bidrag till uppehället. Därutöver utgår bidrag till hyran. Normerna gäller för personer som ej kommer i åtnjutande av folkpension. Beloppen 1/1 1954 gäller t. v. även under 1955.

En särskild sak är här värd att anteckna. Därest man till de kontanta understödsbeloppen lägger de allmänna barnbidragen, så visar det sig — se tab. 4 : 8 — att ökningen från 1948 faller med familjernas stigande barnantal. Medan uppgången för ensamstående eller gifta utan barn varit 51—52 %, så h a r den för de barnrika familjerna varit betydligt mindre. Då barnbidragen infördes, framhölls i socialstyrelsens råd och anvisningar att de borde betraktas som en standardförbättring och inte borde få påverka fattigvårdsunderstödens storlek. Härigenom uppnåddes att barnfamiljerna kom i ett relativt sett bättre läge än tidigare. Under de år som gått efter 1948 har emellertid barnfamiljerna i Stockholms

Ökning i%

1/1 1948

1/1 1954

Ensamstående med 0 barn 1 » 2 »

115 177 228

175 259 333

52 46 46

Gifta eller samboende med 0 barn 1 » 2 » 3 » 4 »

175 232 283 330 377

265 344 418 483 542

51 48 48 46 44

stads fattigvård på grund av de oförändrade barnbidragen återigen kommit i ett relativt sett sämre läge. Denna förskjutning är i överensstämmelse med den allmänna förskjutning i samma riktning, som har ägt rum under perioden i fråga. Antalet fattigvårdsunderstödda barnfamiljer

Det kan i detta sammanhang även vara av intresse att belysa utvecklingen av antalet understödsfall inom fattigvården; se tab. 4 : 9 . Mellan åren 1947 och 1948 minskade som synes kategorierna av barnlösa mycket kraftigt. Förklaringen är naturligtvis folkpensionsreformen; flertalet åldringar tillhör kategorien ensamstående. Den samtidiga barnbidragsreformen märktes däremot endast jämförelsevis obetydligt i fattigvårdsstatistiken. Under den tid som förflutit från 1948 till 1953 har statistiken såtillvida omlagts, som samtliga intagna på ålderdomshem försvunnit ur statistiken. Denna förändring berör dock ej barnfamiljerna, som inom fattigvårdsklientelet ökade ganska avsevärt från 1948 till 1953, och det sistnämnda året t. o. m.

84 Tabell 4: 9. Antalet understöds fall inom fattigvården åren 1947, 1948 och 1953 Antal

Procent

1953 Ensamma män » kv Gifta par utan barn Ensamma män med b a r n . . * k v. med b a r n . . . Gifta par med barn

60 531 86 479 26 776 778 13 837 30 412

41 413 59 306 21 161 763 12 671 27 675

42 193 46 842 21 337 897 15 042 31 628

27,7 39,5 12,2 0,4 6,3 13,9

25,4 36,4 13,0 0,5 7,7 17,0

26,7 29,7 13,5 0,6 9,5 20,0

Summa

218 813

162 989

157 939

100,0

100,0

100,0

173 786 45 027

121 880 41 109

110 372 47 5fi7

79 4 0.0

74 8 9.K 1

fiQO

Därav utan barn med »

var flera än år 1947, året före barnbidragsreformens ikraftträdande. Skatternas fördelning på olika familjetyper

I 1941 års befolkningsutrednings betänkande om barnkostnadernas fördelning (SOU 1946:5) redovisas en fördelning av hur stor del av det totala statliga skattebeloppet, som före barnbidragsreformen föll på olika familjetyper. Siffrorna hänför sig till 1940, och utredningen synes ha förutsatt att några väsentliga förskjutningar inte hade inträtt fram till den tidpunkt, då betänkandet utarbetades. Som en komplettering till den förut i detta kapitel lämnade redogörelsen för barnfamiljernas ekonomiska läge har det givetvis ett stort intresse att undersöka vilka förskjutningar i denna fördelning, som därefter h a r inträtt dels i och med barnbidragsreformen och dels under tiden därefter. Befolkningsutredningens nyssnämnda siffror återges i tab. 4:10, som även innehåller motsvarande värden för åren 1948 och 1954. Ehuru sistnämnda värden h a r måst beräknas på grundval av rätt grova approximationer, torde de ge en i huvudsak riktig bild av läget. 1 Frågan är vilken sammanlagd förskjutning i ekonomiska bördor mellan olika familjetyper, som har åstadkom-

F

fi

30 1

'

mits genom barnbidragsreformen och förändringar i själva beskattningen. Denna fråga besvaras till en del med hjälp av de siffror i tabellen, vilka för åren 1948 och 1954 utvisar statsskattebeloppen minskade med värdet av de allmänna barnbidragen. Det framgår att barnbidragsreformen 1948 åstadkom en tydlig effekt i riktning av en ökad belastning av ensamstående och barnlösa makar. Medan dessa båda kategorier tidigare ej svarat för mer än 76,2 % av statsskatten, så steg denna andel år 1948 till 85,9 %. För familjerna med barn inträffade en motsvarande förändring i andra riktningen; medan de förut svarat för 23,8 % av statsskatten, så blev deras andel i statsskatten minus barnbidragen år 1948 ej mer än 14,1 %. Utvecklingen från 1948 till 1954 har emellertid lett till att det tidigare läget ungefär har återställts. Ensamstående och makar utan barn svarar nu återigen blott för 77,6 % av statsskatten minus barnbidragen, och barnfamiljernas andel h a r ökat till 22,4 %. Uppmärksamheten må även fästas vid förskjutningarna mellan barnfamiljer 1 Beräkningarna för 1948 och 1954 har på familjeutredningens uppdrag utförts av aktuarien Bertil Edlund, statistiska centralbyrån.

85 Tabell

4: 10.

Statsskattens

fördelning

på olika familjetyper

åren 1940,

Statsskattebelopp år

Barnbidragsbelopp

(260 kr (290 kr per barn) per barn) 1954 1948

Familjetyp 1940

1948 och

1954 Statsskattebelopp minus barnbidrag 1948

1954 Miljoner kronor

3 ...... 4—5 barn. Ogift m. 1- - 2 b a r n . . .

231 181 70 33 12 10 3

399 421 233 186 81 38 18

812 754 377 328 150 59 43

Summa

1 376

2 523

Därav ensamstående och makar utan barn familjer med barn

412 129

820 556

1 566

Ensamstående Makar med 0 barn. » » 1 » .

42,7 33,5 13,0

29,0 30,6 16,9 13,5

32,2 29,9 15,0 13,0

5,9 2,8 1,3

5,9 2,3 1,7

Ensamstående Makar med 0 barn. » » 1 » . 2

» . . . .

— —

— —

106 144 79 67 25

125 171 94 80 36

399 421 127 42 2 29 7

812 754 252 157 56 -21 7

^506

2 017

820 135

1 566 451

41,7 44,1 13,3

40,2 37,4 12,5

4,4 0,2

7,8 2,8

3,0 0,7

— 1,0

— —

Procent

»

3 » .... 4—5 barn. Ogift m. 1- - 2 b a r n . . .

6,1 2,2 1,9 0,6

Summa

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

Därav ensamstående och makar utan barn familjer med barn

76,2 23,8

59,6 40,4

62,1 37,9

85,9 14,1

77,6 22,4

— —

0,3

1 På grund av den ungefärliga beräkningen överensstämmer beloppet ej helt med det faktiskt utbetalade beloppet.

av olika storlek. För familjer med 1 barn har förändringarna varit rätt obetydliga. För familjerna med 2 eller flera barn är det emellertid tydligt att barnbidragsreformen i början åstadkom att deras andel i statsskatten (minus barnbidragen) sjönk avsevärt för att därpå ånyo stiga. Familjer med 3 b a r n mottog exempelvis år 1948 nästan lika mycket i barnbidrag som de betalade i statsskatt men nu betalar de bortåt 50 % mer i skatt än vad de mottar i barnbidrag. De i tab. 4: 10 redovisade förskjutningarna i skattebelastning mellan olika grupper utgör en kombinerad effekt av

förändringar i de olika gruppernas numerär, inkomstutvecklingen för de olika grupperna samt skattereglerna och förändringar hos dem. Någon detaljerad analys av hur dessa olika faktorer inverkat, torde knappast kunna genomföras, men följande siffror över en av faktorerna, nämligen storleken hos de olika grupperna åren 1948 och 1954, bör dock redovisas. Den enda grupp som inte ökat utan tvärtom minskat starkt är de ensamstående. Deras andel av statsskatten minus barnbidragen hade endast minskat obetydligt, varför de med hänsyn till sin numerär nu får anses bära en

86 Antal hushåll 1948

1954 Ensamstående 1 767 000 1 538 000 Makar med 0 barn.. 678 000 760 000 » » 1 » .. .. 406 000 398 000 » » 2 » . . 276 000 291 000 » » 3 » 102 000 109 000 » » 4 o. fl. barn. . 57 000 58 000 Ens.st. med barn. . . 85 000 81 000

större andel än tidigare. Med hänsyn till inkomstutvecklingen bland de unga, som utgör en stor andel av de ensamstående är det naturligt att detta skall vara fallet. Mera anmärkningsvärt är att makar utan barn, trots att deras antal ökat rätt kraftigt från 1948 till 1954, nu bär en väsentligt mindre andel av skatten minus barnbidragen än år 1948. De förskjutningar i skattebörda mellan olika hushållskategorier, som åstadkoms genom barnbidragsreformen, måste på det hela taget betecknas som obetydliga, när man tar hänsyn till utvecklingen efter 1948. Däremot innebär det nuvarande systemet en kraftig ekonomisk utjämning mellan barnfamiljer inbördes, dvs. mellan barnfamiljer med högre och barnfamiljer med lägre inkomster. Detta har belysts tidigare i detta kapitel. Hittills har endast statsskatten berörts. En motsvarande beskrivning av förändringarna på kommunalskattens område förefaller ogenomförbar; man måste nöja sig med följande antydningar om vad som inträffat. Även i fråga om kommunalskatten fanns tidigare skattefria barnavdrag, vilka numera (fr. o. m. taxeringsåret 1953) försvunnit. Härigenom åstadkoms en förskjutning i skattebelastningen från ensamstående och makar utan barn å den ena sidan och till familjer med b a r n å den andra, som emellertid kom-

penserades genom en samtidig höjning av barnbidraget från 260 till 290 kr. I de ovan för statsskatten redovisade beräkningarna har det högre barnbidragsbeloppet 290 kr redan tillgodoräknats barnfamiljerna, och det kan sålunda ej ånyo medräknas i detta sammanhang. Det förefaller inte troligt att utvecklingen på kommunalskattens område h a r inneburit någon mera betydande förskjutning i skattebörda mellan olika familjetyper. Om de gamla barnavdragen funnits kvar

Man möter ofta den föreställningen, att barnfamiljerna i dag skulle vara i ett bättre ekonomiskt läge, därest de gamla barnavdragen bibehållits. Detta skulle vara en följd av att barnbidragens storlek inte höjts (bortsett från uppräkningen från 260 till 290 k r ) ; den skattelättnad som de gamla avdragen medförde, skulle däremot i dag på grund av inkomstökningarna betyda mycket mera än då barnbidragen infördes. Då de skattefria avdragen borttogs, beräknades att detta medförde en inkomstminskning för staten av 140 milj. kr. Frågan är sålunda huruvida detta belopp i dagens läge skulle ha stigit så högt att det överstege kostnaderna för barnbidragen, 521 milj. kr (1953/54), reducerade för det ökade barnantalet. När man för detta resonemang, ser man uppenbarligen på barnfamiljerna som en helhet; det kan naturligtvis inte råda någon tvekan om att de i inkomsthänseende sämst ställda barnfamiljerna fortfarande befinner sig i ett bättre läge än om barnbidragsreformen aldrig genomförts. Möjligheterna att räkna ut hur stor skatteminskningen vid stigande barnantal och för olika inkomstlägen i dagens läge skulle gestalta sig, är emellertid i det närmaste obefintliga. Man

s; Tabell 4: 11. Minskningen av inkomstskatt för äkta makar i or tsgrupp V med 1—4 barn, därest vid 1954 års taxering ortsavdrag för barn (barnavdrag) hade medgivits med samma belopp som enligt senast gällande regler om sådana avdrag Sammanräknad nettoinkomst kr

Inkomstskatt enligt 1954 års taxering

N u utgående

Dito om barnavdrag medgivits

Antal barn

Kommunal

Statlig

S:a

Kommunal

Statlig

S:a

barnbidrag Minskad skatt

överstiger skatteminskningen m e d följande belopp

8 000 8 000 8 000 8 000

1 2 3 4

660 660 660 660

441 441 441 441

1 101 1 101 1 101 1 101

627 594 561 528

322 203 21 0

949 797 582 528

152 304 519 573

138 276 351 587

12 000 12 000 12 000 12 000

1 2 3 4

1 100 1 100 1 100 1 100

911 911 911 911

2 011 2 011 2 011 2 011

1 067 1 034 1 001 968

792 673 491 310

1 859 1 707 1 492 1 278

152 304 519 733

138 276 351 427

14 000 14 000 14 000 14 000

1 2 3 4

1 320 1 320 1 320 1 320

1 176 1 176 1 176 1 176

2 496 2 496 2 496 2 496

1 287 1 254 1 221 1 188

1 027

2 314 2 162 1 947 1 733

182 334 549 763

108 246 321 397

16 000 16 000 16 000 16 000

1 2 3 4

1 540 1 540 1 540 1 540

1 509 1 509 1 509 1 509

3 049 3 049 3 049 3 049

1 507 1 474 1 441 1 408

1 331 1 172

961 780

2 838 2 646 2 402 2 188

211 403 647 861

79 177 223 299

18 000 18 000 18 000 18 000

1 2 3 4

1 760 1 760 1 760 1 760

1 914 1914 1 914 1 914

3 674 3 674 3 674 3 674

1 727 1 694 1 661 1 628

1 703 1 505 1 243 1 015

3 430 3199 2 904 2 643

244 475 770

46 105 100 129

2 156 1 908 1 593 1 315

4 103 3 822 3 474 3 163

908 726 545

20 000 20 000 20 000 20 000

1 2 3 4

1 980 1 980 1 980 1 980

2 403 2 403 2 403 2 403

4 383 4 383 4 383 4 383

1 947 1 914 1 881 1 848

22 000 22 000 22 000 22 000

1 2 3 4

2 200 2 200 2 200 2 200

2 893 2 893 2 893 2 893

5 093 5 093 5 093 5 093

2 167 2 134 2 101 2 068

2 645 2 398 2 018 1 683

4 812 4 532

24 000 24 000 24 000 24 000

1 2 3 4

2 420 2 420 2 420 2 420

3 469 3 469 3 469 3 469

5 889 5 889 5 889 5 889

2 387 2 354 2 321 2 288

3 172 2 887 2 508 2 131

1 031

280 561 909 1 220

4 119

281 561 974

3 751

1 342

5 559 5 241 4 829 4 419

330 648 1 060 1 470

10 19 — —

39 60

9 19 — —

104 182

— 40 — 68 — 190 — 310

Anmärkning: Tidigare bestämmelser om bankning har vid beräkning av skattebeloppen tilllämpats så a t t barnavdragen alltid uppräknats med 50 procent. Den sammanlagda kommunala utdebiteringen har antagits vara 11 kronor. Hänsyn har ej tagits till annat »allmänt avdrag» än — i fråga om statsskatten — för debiterade kommunala utskylder, vilka upptagits till samma belopp som de i tabellen angivna kommunala inkomstskattebeloppen. Barnavdragen utgjorde i ortsgrupp V vid kommunal inkomstskatt 200 kronor för varje barn och vid statlig inkomstskatt 620 kronor för vartdera av de båda första barnen och 940 kronor för varje efterföljande barn. kan visserligen utarbeta en tabell som den h ä r återgivna tab. 4 : 1 1 , som bygger på förutsättningen att barnavdragsbeloppen är helt oförändrade och som

visar att ett bättre läge skulle ha u p p kommit först i inkomstlägena 20 000— 24 000 kr (olika för olika b a r n a n t a l ) . Beräkningen i tabell 4 : 1 1 visar h u r

88 läget skulle gestalta sig om man i vårt nuvarande skattesystem utbytte barnbidragen mot de gamla barnavdragen. Däremot visar beräkningen inte hur beskattningen sannolikt skulle ha utformats om systemet med barnavdrag faktiskt hade bibehållits. Såväl ortsavdrag som skatteskala har nämligen väsentligt förändrats sedan 1948; ortsavdragen h a r höjts med 75—80 % för äkta makar vid den statliga taxeringen och med 100—120 % vid den kommunala. Om barnavdragen funnits kvar i skattesystemet, skulle dessa säkerligen också ha höjts, men varje antagande om hur stor

denna höjning skulle ha varit måste bli mycket godtyckligt. Att antaga att höjningen skulle varit lika hög som för ortsavdragen är icke rimligt. Höjningen av ortsavdragen är icke endast föranledd av inkomsthöjningen utan hänger samman med andra faktorer, bl. a. skatteskalans utformning. Det är för övrigt knappast troligt att ortsavdragen och skatteskalorna skulle fått sin nuvarande utformning om barnavdragen funnits kvar. Därtill kommer att uttagsprocenten kan bli annorlunda vid olika alternativa utformningar av avdragen.

KAPITEL 5

Argument för en intensifierad familjepolitik Inledning I de föregående kapitlen h a r till en början lämnats en skildring av motiven för den familjepolitik, som hittills bedrivits i vårt land och av denna politiks utformning och nuvarande omfattning. "Vidare har getts en analys av försörjningsbördornas fördelning och av barnfamiljernas aktuella läge ur ekonomisk synpunkt. Föreliggande kapitel summerar de resultat som redovisats i det föregående och skall mot bakgrunden av detta material söka besvara frågan, vilka motiv som kan anses föreligga att i nuvarande läge ompröva inriktningen och omfattningen av det allmännas stöd till barnfamiljerna. Det torde i detta sammanhang vara rimligt att inledningsvis beröra de principer som varit vägledande för de ingrepp i inkomstfördelningen, som sker genom det offentligas verksamhet. Ser man till effekten av den genom offentliga åtgärder åstadkomna omfördelningen, kan den sägas ske efter två linjer. Det är å ena sidan frågan om en omfördelning från förvärvsarbetande grupper med relativt höga inkomster till förvärvsarbetande med relativt låga inkomster; å den andra sidan sker omfördelningen från de produktivt sysselsatta till de genom sjukdom, ålderdom eller arbetslöshet improduktiva. Åtgär-

der till förmån för barnfamiljerna hör även till denna kategori. Det viktigaste instrumentet för en utjämning av inkomsterna mellan de förvärvsarbetande inbördes utgör beskattningens progressivitet. Därtill kommer åtgärder som direkt tar sikte på att förbättra läget för de sämst ställda förvärvsarbetande, vilket främst sker genom statliga subventioner. Två slag av åtgärder dominerar denna senare politik. Det ena utgör strävandena att utjämna inkomstklyftan mellan jordbruksbefolkningen och andra inkomsttagare. Den andra betydelsefulla delen av de statliga subventionerna går till stöd åt bostadsbyggandet, vilket — i förening med hyresregleringen — sänker det relativa priset på en nyttighet som spelar en stor roll i speciellt de mindre inkomsttagarnas budget. I stor utsträckning är uppgiften att åstadkomma en utjämning av de förvärvsarbetandes inkomster ett ekonomiskt rationaliseringsproblem. Det är sålunda betecknande att jordbrukspolitiken på längre sikt syftar till att genom rationaliseringar göra den statliga inkomstutjämningen på detta område överflödig. Den inkomstutjämning, som under senare årtionden har ägt r u m i vårt land, torde också till övervägande del vara resultatet av den ekonomiska

90 Tabell 5: 1. Direkta inkomstöverföringar (transfereringar) från stat och kommun till de enskilda hushållen 1948—1953 1948

794 492 71 87

826 511 74 91

854 526 79 93

969 544 88 98

1070 621 96 108

1311 657 102 129

Summa transfereringar (milj. kr)

1 444

1 502

1 552

1 699

1 895

2 199

Därav från staten (%) » » kommunerna (%)

91 9

89 11

88 12

88 12

88 12

89 11

Hushållens disponibla inkomster (1948 = 100) . Transfereringar (1948 = 100)

100 100

104 104

111 107

129 118

146 131

149 152

7,1

8,2

4,1 2,2 0,4 0,4

5,0 2,3 0,4 0,5

Transfereringar till åldringar (milj. kr) » » barnfamiljer (milj. kr) » » sjuka (milj. kr) » » övriga (milj. kr)

Transfereringarnas andel av hushållens inkomster (%)

8,1

8,2

7,9

7,4

Därav transfereringar till åldringar (%) » » » barnfamiljer ( % ) . . . . » » » sjuka (%) » » » övriga (%)

4,5 2,8 0,4 0,5

4,5 2,8 0,4 0,5

4,3 2,7 0,4 0,5

4,3 2,4 0,4 0,4

expansionen, av fackföreningsrörelsens solidariska lönepolitik osv. och inte av direkta ingrepp från det offentligas sida. 1 Ser man till den statliga och de kommunala budgeternas utgiftssida, ligger tyngdpunkten i den offentliga inkomstomfördelningen i överflyttningen från de produktivt sysselsatta till de improduktiva, dvs. grupperna åldringar, barn, sjuka och arbetslösa. Storleken av de direkta transfereringarna till hushållen liksom transfereringarnas andel av hushållens disponibla inkomster under perioden 1948—1953 framgår av tabell 5: 1.Den betydande omfattningen av de direkta inkomstöverföringarna jämfört med tidigare decennier har flera orsaker. Försörjningen av den improduktiva delen av befolkningen måste realt sett alltid åstadkommas av de produktiva. Tidigare vilade denna försörjningsbörda så gott som uteslutande på de anhöriga med komplettering genom fattigvården och i någon mån välgörenhet för de mest nödställda. Detta medförde en nedpressning av standarden

såväl för de försörjningspliktiga som för de försörjningsbehövande. När de stora socialpolitiska reformerna började utformas på 30-talet, karakteriserades utgångsläget av massfattigdom och ekonomisk otrygghet. I denna situation var det naturligt att det primära målet blev att förebygga nöd, att garantera en »minimistandard». Förutsättningen för reformverksamheten var delvis ideologisk, och den var ett uttryck för den ändrade inställning till fördelningsproblemen, som växte fram som en följd av den politiska demokratin. Den ekonomiska utvecklingen hade också skapat ökade resurser, som vidgade utrymmet för socialpolitiska reformer. Den ekonomiska expansionen skapade dessutom själv nya behov av i n g r i p a n d e n : den stegrade produktionen var en följd — bland annat — av industriens växande 1 Jfr R. Bentzel, Inkomstfördelningen i Sverige, Stockholm 1952, kapitel VI. 2 Till jämförelse med tabellens belopp kan nämnas att statens utgifter för subventioner till bostadsbyggande och på jordbrukets område för budgetåret 1953/54 uppgick till ca 540 milj. kr.

91 betydelse och därmed överflyttningen av arbetskraft från jordbruket till stadsnäringarna. Den ändrade bebyggelsestrukturen förändrade i sin tur familjeinstitutionen: en hushållssprängning har ägt rum, som inneburit att de olika generationerna i starkt minskad utsträckning bildar gemensamt hushåll, varigenom familjens möjligheter att fungera i försörjningsutjämnande syfte reducerats. Detta är ett av många exempel på hur den stegrade ekonomiska standarden både medför ökade möjligheter till större socialpolitiska insatser och samtidigt skapar nya behov härav. Utjämningen av inkomsterna mellan den förvärvsarbetande och den icke förvärvsarbetande delen av befolkningen kan till en del — men i praktiken dock blott till en ringa del — åstadkommas genom individuella insatser såsom spar a n d e och försäkring. Ålderdomsförsörjningen kan till en del också lösas genom att pensionen inarbetas i lönesystemet. En konsekvent genomförd lösning av de icke förvärvsarbetandes försörjningsproblem, som tillfredsställer de anspråk som i ett modernt samhälle framstår som naturliga och rättvisa, kan dock inte åstadkommas utan det offentligas medverkan i olika former. Folkpensionen är sålunda det viktigaste bidraget till åldringarnas försörjning och när garanti mot inkomstbortfall skall skapas vid sjukdom och man väljer försäkringsvägen, sker detta genom en obligatorisk försäkring. Med den allmänt stigande standarden tenderar målsättningen för socialpolitiken att förskjutas. Uppgiften blir inte i första hand att förebygga nöd bland stora befolkningsgrupper, även om det alltjämt finns vissa minoritetsgrupper som är starkt missgynnade. Om man säger att uppgiften för socialpolitiken är att skapa trygghet, är det sålunda inte enbart fråga om trygghet mot nöd-

utan trygghet mot sådana variationer i den ekonomiska standarden under den enskilda människans liv, som framstår som alltför stora och orättvisa, även om de inte skulle innebära en pressning av standarden ner till en nöd- eller miniminivå. Denna utjämning kan visserligen till en del beskrivas som upprätthållande av en minimistandard, om begreppet minimistandard då ges en mer allmän och av bland annat sociala konventioner betingad innebörd, och detta minimum sålunda successivt stiger med en stigande allmän standard. Denna förskjutning i målsättningen för den socialpolitiska verksamheten har fått ett tydligt uttryck i utformningen av den allmänna sjukförsäkringen, liksom i det förslag till allmän pensionsförsäkring som är under utarbetande. De innehåller nämligen, utöver garanterandet av en given och lika minimistandard, även ett mer »individuellt» utjämningsinslag, därigenom att såväl sjukpenningen som pensionen inom vissa gränser varierar med inkomsten. Det är sålunda fråga om en kombination av en mer traditionell socialpolitisk omfördelning med individuellt varierad försäkring eller, om man så vill, en försäkring med en mycket väsentlig socialpolitisk komplettering. Den syn på fördelningsproblemen, som blivit accepterad när det gäller åldringar och sjuka, gäller i p r i n c i p också för barnen och barnförsörjarna. Ur en synpunkt har kravet på offentliga åtgärder för en sådan utjämning en speciell styrka, nämligen i så måtto som möjligheterna att genom individuella insatser åstadkomma en utjämning är ytterligt begränsade. När det gäller barnfamiljerna, har denna slutsats dock inte dragits i den praktiska politiken, där garanterandet av en minimistandard alltjämt i huvudsak utgör målsättningen.

92 I det följande skall först göras en analys av h u r barnfamiljernas faktiska läge bör bedömas utifrån de målsättningar, som hittills varit vägledande för familjepolitiken. Lika väsentligt synes emellertid vara att undersöka i vilken mån åtgärder på det familjepolitiska området är motiverade utifrån de behov som aktualiseras av de faktiska förändringar, som äger rum i den sociala strukturen, däri inbegripet den attityd som samhället intager till besläktade fördelningsproblem. Motiven för den hittillsvarande familjepolitiken

Utgångsläget för 1930-talets befolkningspolitik var — såsom beröres i kapitel 1 — den sjunkande nativiteten i förening med den mycket låga standard som många barn, speciellt i de barnrika familjerna, levde på. Såväl befolkningspolitiska som socialpolitiska motiv kunde i detta läge anföras som skäl för åtgärder att stödja barnfamiljerna. Den socialpolitiska målsättningen var i befolkningskommissionens diskussioner i hög grad inriktad på att garantera en minimistandard, varvid minimistandard gavs en »objektiv» — på hygieniska och näringsfysiologiska grunder bestämd — innebörd. Befolkningskommissionens förslag tog i överensstämmelse härmed direkt sikte på bostads-, närings- och beklädnadsstandarden. De sjunkande födelsetalen under åren närmast efter krigsutbrottet var en av de orsaker som föranledde tillsättandet av 1941 års befolkningsutredning. I en sammanfattande deklaration anförde befolkningsutredningen sin syn på motiven för samhällets stöd till barnfamiljerna på följande sätt (SOU 1946:5, sid. 2 1 ) : »Vad man genom ekonomiska åtgärder bör eftersträva är att undanröja de h i n d e r av materiell natur, som för närvarande avhålla alltför många familjer

från att skaffa sig önskvärt antal barn. Sådana hinder uppträda icke endast för familjer, inom vilka tillkomsten av ännu ett b a r n skulle medföra, att familjens standard löpte fara att pressas under den minimigräns, vid vilken det enligt r å d a n d e svensk uppfattning bleve samhällets plikt att träda emellan. Även inom många andra familjer, t. o. m. ganska högt upp på inkomstskalan, skulle ett större barnantal under nuva rande förhållanden medföra en sådan pressning av levnadsstandarden, att detta avhåller föräldrarna från att skaffa flera barn. Till en del äro dessa motiv för barnbegränsningen givetvis konventionellt betingade — de bli icke mindre verkliga för det. Sett på detta sätt blir det frågan om att genom olika åtgärder undanröja sådana hinder, som i väsentlig mån anses stå i vägen för medborgarnas önskan att skaffa sig önskade barn.» Uttalandet visar vilken vikt som tillmättes det befolkningspolitiska motivet, även om det förekommer en viss glidning mellan uttrycken »önskvärt antal barn» ( = ur samhällets synpunkt) och »önskade barn» ( = ur den enskilda familjens synpunkt). Hävdandet av den befolkningspolitiska synpunkten medför också en förskjutning av begreppet minimistandard. Det blir inte längre fråga om en standard som kan betecknas som ett nödläge (»den minimigräns vid vilken det enligt rådande svensk uppfattning bleve samhällets plikt att träda emellan»), utan gränsen sätts vid den nivå, under vilken föräldrarna inte är beredda att pressa sin standard för att skaffa ökat antal barn. Det ligger i sakens natur att denna standard — vilket också gäller den »minimistandard» som anses påkalla samhällets ingripande — är svår att fixera, eftersom den betingas av rådande sociala värderingar och inte är objektivt fastställbar på sam-

93 ma sätt som en fysiologiskt bestämd miniminivå. (Här bortses från de praktiska vanskligheterna att fixera den fysiologiskt bestämda miniminivån.) De undersökningar av barnfamiljernas ekonomiska läge, som utgjorde bakgrunden till befolkningsutredningens förslag, utmynnade i att barnfamiljerna »alltjämt leva på en mycket låg ekonomisk standard» (a. a. sid. 35). Ett mått härpå var att mer än 60 % av barnfamiljerna och därmed ca 75 % av samtliga barn levde på en familjeinkomst som låg under vad som kunde anses som en acceptabel standard (denna minimigräns sattes vid 4 000 kr för makar med två barn i tätorter, 4 500 kr för makar med tre barn osv.; beloppen är angivna i 1940 års priser och skulle i 1955 års penningvärde motsvara ca 7 400 kr, resp. 8 300 k r ) . De barnrika familjernas särskilt dåliga läge framgick bland annat av den stigande frekvensen av fattigvårdsunderstöd bland dessa familjer. Bland familjer med tre eller fyra barn var andelen med fattigvårdsunderstöd dubbelt så stor, och bland familjer med fem och flera barn ca fyra gånger så stor som bland familjer med ett eller två barn. Den absolut sett mycket låga konsumtionsstandarden bland flertalet barnfamiljer utgjorde ett starkt motiv för vittgående åtgärder. Vid sidan härav förekommer i befolkningsutredningens diskussioner också hänvisningar till de allmänna rättviseskäl som — i varje fall på längre sikt — gör en utjämning av standarden mellan barnrika och barnlösa motiverad. Ser man till de mer detaljerade motiveringar, som befolkningsutredningen anförde i samband med sina olika konkreta förslag, är emellertid garanterandet av en minimistandard den dominerande målsättningen. Detta gäller både skolmåltiderna och de allmänna barnbidragen och natur-

ligtvis ännu tydligare de behovsprövade bidragen av olika slag (bostadsrabatter, mödrahjälpen, åtgärder för vila och rekreation e t c ) . För både de behovsprövade och de generella bidragen var sålunda utgångspunkten en prövning av minimibehoven. I enlighet med den moderna socialpolitikens principer borde dessa behov täckas med generella bidrag. De faktiska avstegen från denna princip motiverades med statsfinansiella överväganden. Någon fixerad målsättning för de föreslagna åtgärdernas sammanlagda effekt preciserades inte av befolkningsutredningen. Med avsiktlig vaghet sades, att bidragen till familjer med barn icke borde vara alltför obetydliga i förhållande till de faktiska barnkostnaderna så som dessa gestaltade sig i industriarbetarfamiljer i städer och tätorter (a. a. sid. 323).

Barnfamiljernas ekonomiska situation

I jämförelse med 1930-talet — och det var erfarenheterna från 30-talet och statistiska uppgifter från detta decennium som utgjorde bakgrunden till 40talets familjepolitik — befinner sig 50talets barnfamiljer på en helt annan ekonomisk standard. Detta är så uppenbart, att utredningen inte ansett sig ha haft särskilda skäl att närmare belysa detta förhållande. De undersökningar, som utredningen låtit verkställa rörande barnfamiljernas ekonomiska läge, har därför i första hand syftat till att belysa skillnaderna i ekonomisk standard mellan hushåll med och utan barn. Härvid har naturligtvis också framkommit uppgifter som belyser, i vilken omfattning barnfamiljer lever även på en absolut sett låg ekonomisk nivå. Resultaten av utredningens undersökningar har redovisats i kapitel 3 och 4 jämte tillhörande bilagor.

94 Oavsett om man i första hand är intresserad av barnfamiljernas relativa läge eller av att fastställa en minimistandard, måste man först fixera en metod att jämföra standarden mellan hushåll av olika storlek. Den enda rimliga utgångspunkten är att härvid räkna med det antal personer, som skall leva av hushållets inkomst. Detta har naturligt nog också uttalats i den diskussion, som inom befolkningskommissionen och befolkningsutredningen fördes om utjämning av barnförsörjningskostnaderna, men någon systematisk analys efter dessa linjer företogs inte av de nämnda utredningarna. Famiijeutredningen har ansett det angeläget att konsekvent tilllämpa detta betraktelsesätt och att utföra en sådan analys och har följaktligen i kap. 4 samt i bil. 3 ägnat åtskillig uppmärksamhet åt hithörande problem. Den inkomst som uttrycker olika hushålls ekonomiska standard, blir enligt detta betraktelsesätt den inkomst som är disponibel räknat per hushållsmedlem. Hänsyn måste emellertid tas till att olika hushållsmedlemmar h a r olika stora konsumtionsbehov, framför allt till att barnen har mindre behov än de vuxna. I överensstämmelse härmed kan olika konsumtionsenhetsskalor konstrueras. Den inkomst eller konsumtion, som representerar hushållens standard, blir därför inkomsten (konsumtionsbeloppet) per konsumtionsenhet. 1 Ett visst mått av godtycke måste alltid, som framhållits i annat sammanhang, vidiåda beräkningen av konsumtionsenhetsskalor, men de tänkbara variationerna i konsumtionsenheternas bestämning är inte så stora, att de ändrar innebörden av resultaten. Denna metod att mäta standarden i olika hushåll har tillämpats på dels socialstyrelsens levnadskostnadsundersökning för år 1952 och dels taxeringsstatistiken för inkomståret 1952. Vad först

beträffar levnadskostnadsundersökningen, visar denna att de hushåll, som uppnår den högsta standarden, är de förvärvsarbetande ensamstående samt makar utan barn, i synnerhet i äktenskap ingångna efter 1947. Om genomsnittet för makar utan barn (dock ej pensionärer) sätts lika med 100, erhålls följande indextal för den genomsnittliga standarden i olika barnfamiljer, nämligen för makar med 1 barn 73, med 2 barn 66, med 3 barn 63 och slutligen med 4 eller flera barn 57. Den siffermässiga preciseringen av standardskillnaderna skall inte pressas för hårt både med hänsyn till osäkerheten i själva beräkningsmetoden och till det begränsade urvalet, men skillnaderna är dock så stora, att tendensen är uppenbar. Den successiva nedpressningen av standarden vid större barnantal kan också illustreras med uppgifter över h u r stor andel av olika hushållstyper, som ligger under en viss konsumtion per konsumtionsenhet. Om denna gräns för 1952 års material sätts vid 2 500 kr per konsumtionsenhet, erhålls följande värden: Ensamstående Makar utan barn Makar med 1 barn Makar med 2 barn Makar med 3 o. fl. barn . . . .

10 % 10 % 14 % 18 % 35 %

Likartade tendenser framkommer i de bearbetningar av taxeringsstatistiken för inkomståret 1952, som utredningen låtit verkställa. Särskilt tydligt framgår av detta material den sjunkande standarden i de större barnfamiljerna. Av gruppen »makar med 1 barn» hade, vad 1 En parallellitct föreligger mellan att räkna inkomsten per konsumtionsenhet och den numera allmänt accepterade metoden att mäta kommunernas skattekraft genom att sätta antalet skattekronor i relation till invånarantalet.

95 gäller stadsbefolkningen, 11 procent en disponibel inkomst som var mindre än 2 500 kr per konsumtionsenhet. Denna procentsiffra stiger för 2-barnsfamiljerna till 18 %, för 3-barnsfamiljerna till 33 % och för familjerna med 4 och flera barn slutligen till 65 %. Det är inte heller i detta sammanhang den exakta andelen relativt fattiga hushåll inom olika kategorier som är av intresse, utan denna andels snabba ökning vid högre barnantal. Skillnaderna i standard mellan barnfamiljer och barnlösa hushåll kan också belysas från en annan sida, nämligen genom en beräkning av de faktiska barnkostnadernas storlek. Den beräkning härav som utredningen verkställt (se bil. 2) utgår även den i första hand från levnadskostnadsundersökningen för år 1952 och avser de genomsnittliga kostnaderna per barn i tvåbarnsfamiljer. Dessa uppgick år 1952 — beräknat som genomsnittet för b a r n i och under skolåldern — till 3 100 kr per år. Av denna summa kommer 1 300 kr på utgifter för barnets direkta individuella förbrukning, medan 550 kr hänför sig till barnets andel i den gemensamma konsumtionen (främst bostaden), och resten, 1 250 kr, dvs. ca 100 kr per månad, utgör en uppskattning av värdet av den hemarbetskraft, som barnet tar i anspråk. Det är de två första posterna, alltså sammanlagt 1 850 kr, som ingår bland de utgifter, som i sammanställningarna ovan redovisats som konsumtionsbelopp. Med den konsumtionsenhetsskala som använts, skulle alltså barnens genomsnittliga standard (i tvåbarnsfamiljer år 1952) motsvara en standard för makar utan barn av ca 6 200 kr i faktisk konsumtion (båda fallen alltså beräknade exklusive värdet av hemarbetet). De anförda beräkningarna visar mycket tydligt vilken avgörande roll famil-

jens storlek spelar för den standard, som familjen kommer upp till. När inkomsten används som mått på den ekonomiska standarden, är det helt enkelt alldeles nödvändigt att ta hänsyn till hushållels storlek. Enligt detta betraktelsesätt betyder hög inkomsttagare medlem av ett hushåll med hög inkomst per hushållsmedlem (eller konsumtionsenhet) och låg inkomsttagare en medlem av ett hushåll med låg inkomst per hushållsmedlem räknat. Det är uppenbart att denna bestämning av vad som bör förstås med höga resp. låga inkomsttagare inte alls sammanfaller med taxeringsstatistikens fördelning. Med hänsyn till den betydelse som taxeringsstatistikens indelning av inkomsttagarna har speciellt i den skattepolitiska diskussionen, har utredningen i detta sammanhang ansett sig böra deklarera sin principiella syn på frågan om skattebördans fördelning ur de synpunkter som utredningen behandlar, ehuru skattefrågorna formellt faller utanför utredningens uppdrag och kompetens.

Beskattning och försörjningsbörda

Det svenska skattesystemet tar hänsyn till försörjningsbördan i första hand i vad den avser mannens försörjningsplikt gentemot hustrun. Det höjda ortsavdrag som mannen erhåller genom äktenskapet är den viktigaste skattelindringen. Avdrag för periodiskt understöd åter är en annan form av hänsynstagande till försörjning av andra. Däremot spelar försörjningsplikten gentemot barn inte längre någon roll i beskattningen med ett par i detta sammanhang oväsentliga undantag (förvärvsavdraget för gift kvinna är högre om hon har hemmavarande barn, och hänsyn till barnkostnaderna tas också genom det ökade ortsavdraget för en-

96 samstående förälder som har vårdnaden om minderåriga b a r n ) . När barnavdragen avskaffades 1947 och ersattes med kontanta barnbidrag, var motiveringen för detta att systemet med barnavdrag inte innebar den utjämning av barnkostnaderna och den hänsyn till försörjningsbördan, som skattereglerna formellt syftade till, på grund av att många barnfamiljer till följd av låga inkomster inte hade möjlighet att utnyttja avdragen. I den diskussion som vid 1947 års riksdag fördes kring dessa frågor, betraktades barnbidragen som en integrerande del av skattesystemet. Barnbidragen uppfattades ha en dubbel funktion: å ena sidan utgjorde de »socialpolitiska» bidrag, samtidigt som de å andra sidan — genom att utgå till samtliga barn — medförde en differentiering i beskattningen av inkomsttagare med och utan barn. Denna andra funktion har sedermera reducerats; något som bland annat framgår av att ortsavdragen justerats med hänsyn till penningvärdeförändringen vilket sannolikt skulle ha skett även med barnavdragen om dessa funnits kvar, medan barnbidragsbeloppen förblivit oförändrade. Det kan också erinras om att departementschefen i den proposition, vari bland annat framlades förslag om ändrade ortsavdrag (nr 213/1952), uttalade att »frågan om barnförsörjningskostnadernas beaktande icke längre (är) någon beskattningsfråga utan en fråga av socialpolitisk natur» (se vidare kap. 2). Skattereglernas hänsynstagande till försörjningsbörda avser som nämnts främst försörjningen av hustrun; också när barnbidragen inräknas i beskattningen är det denna försörjningsplikt som i de vanligaste inkomstlägena ger den största skattelättnaden. 1 Försörjningen av hemarbetande hustru är emellertid — när minderåriga barn

saknas — knappast något allvarligt försörjningsproblem och tenderar dessutom att minska i omfattning. I hushåll utan hemmavarande barn är det numera vanligt att hustrun har förvärvsarbete. Speciellt gäller detta i de yngre äktenskapen, där andelen förvärvsarbetande hustrur uppgår till nära 80 c/c (vid äktenskap av 1—3 års varaktigh e t ) . Förvärvsarbetet är därvid taget i vidsträckt bemärkelse, men även om man blott medräknar dem som har fullt förvärvsarbete, blir andelen betydande (se vidare kap. 3). De hemarbetande hustrurna finner man helt naturligt främst i hushåll med hemmavarande barn. Ju större antalet barn är, desto lägre är andelen förvärvsarbetande hustrur. De betydande försörjningsbördorna är sålunda förknippade med barnen. I praktiken verkar naturligtvis det höjda ortsavdraget för gifta som en skattelättnad också för barnfamiljerna, när man jämför dem med ensamstående. Det är därför främst när man betraktar skatteavvägningen mellan makar med barn och makar utan barn, som skattesystemets faktiska hänsynstagande till försörjningsbördan framstår som föga rationell. Det finns all anledning att i den pågående skattediskussionen beakta barnfamiljernas skattebörda. Den differentiering av beskattningen mellan hushåll med barn och hushåll utan barn, som barnbidragen innebär, har nämligen sedan 1948 reducerats, eftersom barnbidragen varit oförändrade, samtidigt som inkomstnivån och skattebeloppen stigit avsevärt. Den del av statsskatten (reducerad med barnbidrag) som erlades av hushåll med barn, uppgick till 14 % 1948 men hade 1954 stigit till 1 Den relativa betydelsen växlar naturligtvis med inkomst och barnantal; se bilaga 8.

97 22 % (se tab. 4: 10, sid. 85). Denna ökning av barnfamiljernas skattebörda i förhållande till barnlösas är otvivelaktigt större än som motsvaras av förskjutningen i hushållens sammansättning och inkomster under samma tid. Försörjningsbörda och beskattning kan också diskuteras utifrån principen om skatteförmågan (eller skattekraften) som norm för beskattningen. Denna p r i n c i p kan visserligen inte lösa problemet om den »rättvisa» beskattningens utformning, men trots skilda inställningar till beskattningens progressivitet torde det vara en allmänt godtagen uppfattning, att lika skatteförmåga skall ge lika skatt. I den svenska skattelagstiftningen är det hushållets samlade inkomst — schematiskt uttryckt — som användes som mått på hushållets skatteförmåga. Av det material som redovisats tidigare i denna utredning, framgår emellertid att denna inkomst är ett mycket ofullständigt mått på hushållets ekonomiska bärkraft, som bestäms inte bara av inkomsten utan också av antalet familjemedlemmar som skall leva av denna. F ö r att ta ett exempel: med den konsumtionsenhetsskala som använts tidigare i denna utredning representerar en disponibel inkomst av 5 000 kr för en ensamstående, 10 000 kr för makar utan barn och 16 000 kr för makar med två barn samma ekonomiska standard för resp. hushåll, fastän hushållens totalinkomster skiljer sig avsevärt. Ett skattesystem som i p r i n c i p syftar till att utjämna inkomsten per hushåll (i detta fall skulle erhållas en disponibel inkomst av drygt 10 000 kr per hushåll), skulle tillämpat på exemplet innebära att man skapade betydande olikheter i stället för att åstadkomma en utjämning. Det bör i detta sammanhang understrykas att frågan om skattedifferentiering efter försörjningsbörda inte direkt 7—507447

har samband med vilken familje- eller befolkningspolitisk inställning man anser att statsmakterna bör inta. Hänsynstagande till försörjningsbördan i beskattningen innebär inte att samhället »övertar barnkostnaderna» och innefattar inte något ståndpunktstagande till vilka olikheter i standard, som bör anses rimliga mellan barnlösa och barnrika. 1 En utformning av skattesystemet, som utgår från inkomsten per konsumtionsenhet, betyder endast en metod att på ett mer realistiskt sätt än för närvarande förverkliga principen om lika skatt vid lika ekonomiskt läge. 2 Det är emellertid sannolikt att — liksom 1947 — det argumentet kommer att framföras att en mer betydande skärpning av beskattningen för makar utan barn och ensamstående möter speciella svårigheter. Härvid bör man dock u p p märksamma att det inte behöver bli fråga om en absolut skärpning av skatten för dessa kategorier utan att den eftersträvade ändringen i skattebördans fördelning kan förverkligas genom att skattesänkningar i förslå hand kommer barnfamiljerna till del. Med det inkomstbegrepp som utredningen föror1 En invändning mot förslaget att använda inkomsten per konsumtionsenhet som mått på olika hushålls ekonomiska standard och därmed på deras skatteförmåga kan vara att denna metod innebär att försörjningsplikter enbart uppfattas som utgifter och minskning i den disponibla inkomsten. I sin extrema form innebär invändningen att utgifterna att försörja barn är en frivillig användning av inkomsten, som bör antas ge inkomsttagare större glädje än andra tänkbara utgiftsmöjligheter. Någon hänsyn ur skattepolitisk synpunkt skulle alltså inte behöva tas till förekomsten av försörjningsbördor mot just barn. Orimligheten i denna extrema variant av argumentet behöver inte särskilt påvisas. Däremot kan invändningen möjligen anses föranleda vissa modifikationer i bestämningen av konsumtionsenhetsskalan. * I Finland har ett förslag att vid den direkta beskattningen utgå från inkomsten per konsumtionsenhet länge diskuterats inte bara teoretiskt utan även på det praktiskpolitiska planet.

98 dat, innebär en skattesänkning för de lägre inkomsttagarna just en skattesänkning för barnfamiljerna. Även om det förhölle sig så, att någon mer betydande ändring i fördelningen av de direkta skatterna till barnfamiljernas förmån inte skulle kunna genomföras, kan man inte därav dra den slutsatsen att en sådan förskjutning skulle vara omöjlig när det gäller den totala skattebördan. E n betydande rörelsefrihet föreligger när det gäller indirekta skatter och subventioner. Om man önskar genomföra en mera genomgripande omfördelning till barnfamiljernas förmån, finns också medlen härför. Utredningen saknar anledning att närmare gå in på alla dessa frågor. Det har emellertid synts angeläget att framföra vissa principiella synpunkter på skattesystemets utformning, eftersom man torde kunna räkna med att det svenska skattesystemet inom en överskådlig framtid kommer att göras till föremål för ett flertal reformer, både vad gäller skatteskalornas konstruktion, fördelningen mellan företagsbeskattning och beskattning av fysiska personer och fördelningen mellan direkt och indirekt beskattning. Redan inom det nuvarande skattesystemets ram synes emellertid vissa justeringar kunna övervägas i enlighet med de här anförda synpunkterna. Motiv för utvidgning av samhällets stöd till barnfamiljerna

Att barnfamiljernas läge är sämre än de barnlösas och att i synnerhet många barnrika familjer alltjämt lever på en också absolut sett tämligen låg standard utgör den reella bakgrunden till kraven på en intensifierad familjepolitik. Det är vanligt att dessa krav utgår från att barnbidragen varit oförändrade sedan de infördes 1948, trots den prisstegring som sedan dess inträffat. Kravet på öka-

de familjepolitiska åtgärder tar därför ofta formen av krav på kompensation för en eftersläpning. Utredningen h a r något närmare diskuterat de förändringar, som inträtt i barnfamiljernas ekonomiska läge sedan barnbidragssystemet infördes. Resultaten härav redovisas i kapitel 4. Utvecklingen h a r visserligen varit skiljaktig för olika familjetyper men genomsnittligt synes en viss eftersläpning föreligga i förhållande till de barnlösa. Denna beror huvudsakligen på att barnbidragen utgått med nominellt oförändrade belopp under perioden. Att detta förhållande medfört endast relativt obetydliga skillnader i den procentuella realinkomststegringen för barnfamiljer jämfört med barnlösa, beror p å att barnbidragen i förhållande till barnfamiljernas totala inkomster alltid utgjort ganska obetydliga belopp. Det kompensationskrav, som utvecklingen gjort naturligt, kan utformas på olika sätt. Man kan sålunda med kompensation mena att barnbidragen skall uppräknas efter stegringen i konsumentprisindex. Kravet på en uppräkning av barnbidragen kan därutöver gå ut på att barnbidragen skall höjas så att de u p p n å r samma relation till de genomsnittliga faktiska barnkostnaderna — eller till någon annan jämförelsenorm — som de hade 1947, när beslutet om dem fattades. Det är som bekant denna metod som tillämpats vid höjningen av folkpensionerna. Folkpensionärerna erhåller sålunda inte bara kompensation för prisstegringen utan därutöver även andel i den inträffade standardstegringen. Reroende på den innebörd man inlägger i kravet på en uppräkning av barnbidragen (med hänsyn tagen också till förändringarna i andra bidragsformer) kan man sålunda erhålla olika resultat. Även om dylika tidsjämförelser har sitt stora intresse, så kan de

99 ändå inte tillmätas någon utslagsgivande betydelse. Som framhålls i utredningsdirektiven, kan den fördelning av barnkostnaderna, som uppnåddes genom barnbidragsreformen, inte betraktas såsom för all framtid given, utan frågan måste tas upp till omprövning. Om man anser att motivet för samhällets engagemang att stödja barnfamiljerna är att förebygga nödsituationer, så har detta motiv i dagens läge i stort sett försvunnit. Enligt utredningens mening kan emellertid detta förhållande inte tas till intäkt för att ytterligare åtgärder nu skulle vara obefogade. Behovet av offentliga åtgärder till stöd för barnfamiljerna måste ses ur ett vidare perspektiv. De förändringar i inkomstfördelningen, som sker genom den ekonomiska utvecklingens dynamik, genom förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter och genom generella offentliga ingrepp — såsom skattepolitik, jordbrukspolitik, hyresreglering etc. — tar icke alls eller endast i obetydlig grad hänsyn till försörjningsbördornas fördelning. Hushållssprängningen och den tilltagande urbaniseringen medför samtidigt, att en utjämning av försörjningsbördorna inom de enskilda hushållens ram försvåras. Resultatet blir ökade krav på att en utjämning kommer till stånd genom kollektiva åtgärder av olika slag. Hittills har denna utveckling gått mycket längre när det gäller åldringarna och de sjuka, än när det gäller barnen, en avvägning som varit naturlig med hänsyn till de förra kategoriernas absolut sett sämre läge. Den snabba standardstegring som äger rum i vårt samhälle, kommer naturligtvis också barnfamiljerna till del. Barnförsörjarnas inkomster kan i regel antas genomsnittligt stiga i samma takt som de barnlösas. Detta innebär dock att den absoluta skillnaden i levnads-

standard mellan barnrika och barnlösa successivt ökar. Under senare år synes dessutom även den relativa skillnaden ha ökat. Hur stora skillnaderna i konsumtionsnivå mellan barnlösa och barnrika faktiskt är, har framgått av det föregående. Barnförsörjarna lever p å en standard som genomsnittligt kan antas vara omkring 30 procent lägre än den som uppnås av andra förvärvsarbetande. Den bristande anpassningen gäller inte bara själva inkomstfördelningen och därmed konsumtionsnivåns olika höjd i olika hushållstyper, utan den gäller också de varor och tjänster, som står barnfamiljerna till buds. Delvis är detta en följd av den påtalade ojämnheten i inkomstfördelningen. Ett viktigt exempel härpå är, att barnfamiljerna utan samhällets stöd i många fall skulle sakna möjligheter att efterfråga tillfredsställande bostäder. Bostadspolitiken är samtidigt exempel på hur själva produktionen påverkas för att bättre svara mot familjernas behov. Den allt större omfattningen av mödrarnas förvärvsarbete ökar anspråken på serviceanordningar, som på ett ändamålsenligt sätt kan tillgodoses endast genom samhällets insatser. Det är fråga om barninstitutioner av olika slag, hemhjälp etc. Även åtgärder för att minska d e hemarbetande mödrarnas arbetsbörda kräver insatser från det allmännas sida, antingen det nu gäller rationaliseringar av viss produktion med stor betydelse för hushållsarbete och b a r n e n s utrustning eller underlättande av hushållsarbetet på annat sätt (t. ex. genom skolmåltider, kollektiva tvättstugor e t c ) . Åtgärder av antytt slag kan ses utifrån synpunkten av en rättvisare fördelning av standardhöjningen. Familjernas standard kan inte mätas bara efter deras konsumtion utan också efter speciellt mödrarnas arbetsbelastning. En

100 minskning av denna är lika mycket en standardhöjning som en ökad konsumtion. Den minskning i arbetstidens omfattning, som successivt sker på arbetsmarknaden, blir kvinnorna-mödrarna inte alls eller relativt sett i mycket mindre omfattning delaktiga i, om inte speciella insatser görs från statens och kommunens sida. Till den allmänna bilden av de barnförsörjandes läge och behov hör också att denna grupp ej utgör mer än 40 procent av alla vuxna i arbetsför ålder. Särskilt påfallande är det ringa antalet vuxna som försörjer tre eller flera barn. Man är här berättigad att tala om en missgynnad minoritet. Denna grupp av försörjare utgör nämligen inte mer än ca 8 procent av den vuxna befolkningen under 65 år, samtidigt som antalet barn i dessa familjer är 38 procent av totala antalet minderåriga barn. De befolkningspolitiska motiven

Det relativt ringa antalet barnförsörjare, speciellt »stora» barnförsörjare samt dessas relativt sett väsentligt sämre ekonomiska läge utgör i och för sig skäl till större omfördelning till barnfamiljernas förmån. Det är emellertid inte bara vad som i anslutning till tidigare diskussioner kunde benämnas rättvisemotiven, som här gör sig gällande. Det finns skäl att i detta sammanhang också erinra om det befolkningspolitiska läget. Av det material härom, som redovisas i kapitel 3 och i bilaga 1, framgår att den äktenskapliga fruktsamheten under senaste åren varit t. o. m. något lägre än under den period på 30-talet, då den uppvisade sin första markanta bottennivå och då reproduktionen allmänt uppfattades som oroväckande låg. Under den närmast överskådliga framtiden är visserligen inte risken för en befolkningsminskning aktuell, utan det är förskjutningen mel-

lan åldersgrupperna, främst den stigande andelen åldringar, som skapar ekonomiska och socialpsykologiska p r o blem. Befolkningsnumerären på längre sikt sett och särskilt den arbetsföra befolkningens storlek är dock en fråga av stor betydelse. En vanlig befolkningspolitisk målsättning, som bland annat uttalades av 1941 års befolkningsutredning, är att den arbetsföra befolkningen inte skall minska. På längre sikt ansågs detta kräva i r u n t tal 120 000 födelser per år. Denna målsättning är fortfarande aktuell. Mot bakgrunden av att antalet födelser u n d e r åren 1951—1953 uppgått till 110 000 p e r år och under 1954 till 105 000 mot i genomsnitt 125 000 under åren 1946— 1950, framstår en intensifierad familjepolitik lika påkallad ur befolkningspolitiska synpunkter som under 1930talet. Ehuru detta inte kan bevisas, så torde man kunna utgå från att en ekonomisk omfördelning till barnfamiljernas förmån, varigenom standardnedpressningen vid stigande barnantal reduceras, är ägnad att stimulera till ett ökat barnafödande. Direkt och indirekt måste den nuvarande kraftiga standardsänkningen vid stigande barnantal verka bromsande på önskan att få b a r n . Det är rimligt att betrakta det svenska befolkningsläget även mot bakgrund av den internationella befolkningsutvecklingen. Det måste sålunda för många framstå som en motsägelse att hävda att befolkningstillväxten här hemma borde stimuleras, samtidigt som folkökningen i åtskilliga främmande länder borde dämpas. Detta argument mot födelsestimulerande åtgärder här hemma hade med minst lika stort berättigande kunnat framföras på 1930- och 1940-talen, då man emellertid såg på problemet uteslutande ur svensk synvinkel. I och för sig finns det alla skäl att på det sätt som nu

101 vanligen sker betrakta de stora befolknings- och försörjningsproblemen ur global synvinkel. En viss omflyttning mellan områden med stor befolkningstäthet och stark folkökning och områden med ringa befolkning och obetydlig eller ingen folkmängdstillväxt ter sig naturlig. Dylika omflyttningar har också ständigt ägt rum och kommer säkerligen att äga rum också i framtiden. Även Sverige har varit berört av dylika omflyttningar. Under den stora emigrationsperioden årtiondena kring sekelskiftet flyttade mer än en miljon svenskar till andra länder. Under det senaste årtiondet har i stället en nettoinflyttning från andra länder ägt rum, och ehuru denna inflyttning i jämförelse med emigrationen varit av obetydlig omfattning, så har dock härigenom en ny fas inträtt. Ehuru en fortsatt nettoinflyttning till Sverige ur åtskilliga synpunkter ter sig naturlig, så torde knappast någon vilja hävda att denna bör bli så stor, att den motväger den kraftiga minskning av de produktiva åldrarna, som kan bli följden av ett kraftigt fallande födelsetal. En omfattande inflyttning kan befaras komma att leda till allvarliga svårigheter av skilda slag. Möjligheterna att utforma en konkret målsättning

När man i dagens situation finner skäl föreligga för en intensifierad familjepolitik, bottnar dessa främst i de betydande skillnaderna i konsumtionsnivå och arbetsbelastning mellan hushåll med barn och hushåll utan barn. Samhällets fortskridande omvandling genom hushållssprängning och urbanisering skärper kraven på en effektivare utjämning till barnfamiljernas förmån, och med den värdering som är vanlig av barnens behov, framstår det som ett rimligt önskemål att standardstegringen i större utsträckning än som för

närvarande sker, bör komma barnen tillgodo. Med den institutionella uppbyggnad, som karakteriserar det moderna samhället, kan denna utjämning inte ske genom »automatiskt» verkande krafter utan endast genom samhällets ingripanden. Det är därvid inte fråga om i traditionell mening socialpolitiska motiv, utan syftet måste vara en utjämning i vidare mening av standardhöjningen mellan olika grupper. De principiella motiven härför är helt analoga med dem som gäller för sjukförsäkringen och åldringsförsörjningen. Liksom dessa syftar till å ena sidan att garantera en viss minimistandard och å andra sidan en utjämning av standarden under perioder av inkomstbortfall, borde också utjämningen av barnkostnaderna syfta till att dels förebygga att barnfamiljer lever under en på visst sätt bestämd minimistandard och dels utjämna den relativa standardnedpressning som barnförsörjningen medför. Det material som tidigare redovisats ger bakgrunden till en bedömning av hur läget faktiskt gestaltar sig i vissa väsentliga avseenden för barnfamiljerna. Av naturliga skäl kan detta material inte ge någon vägledning för att bestämma var målet för utjämningen bör sättas. Det är en fråga om värderingar hur kraftig standardnedpressning som skall anses rimlig för barnfamiljerna. En viss minskning av konsumtionsstandarden såsom »priset» för glädjen att ha barn, accepteras visserligen i och för sig som naturlig. Å andra sidan framstår den nedpressning som faktiskt äger rum såsom alltför stor. Som ett räkneexempel kan man uppställa målet att barnfamiljernas standard i genomsnitt inte borde vara mer än 20 % lägre än de icke barnförsörjandes (jämförelsen avser förvärvsarbetande). Ett förverkligande av denna

102 målsättning kan på grundval av materialet i 1952 års hushållsundersökning schematiskt beräknas innebära en inkomstöverflyttning av storleksordningen 700 milj. kr utöver den omfördelning som redan äger rum. Eftersom den hypotetiska målsättningen inte i och för sig kan betraktas som särskilt långtgående, bör beloppets storlek uppfattas som en illustration av de olikheter som faktiskt föreligger. Obestridligen har det ett visst värde att försöka siffermässigt precisera den målsättning, som samhället på längre sikt bör eftersträva på olika områden. När det gäller familjepolitiken, är emellertid denna metod av flera skäl m i n d r e givande. De normer som i detta fall skulle kunna tänkas, innebär också inom tämligen vida marginaler att den nuvarande utjämningen framstår som otillräcklig, så att följaktligen på kort sikt en rad åtgärder kan påyrkas, oavsett var det mer långsiktiga målet sättes. Härtill kommer ett mer principiellt skäl. En kvantifierad målsättning förutsätter ett sammanfattande mått av värdet av alla olika åtgärder på det familjepolitiska planet. Eftersom dessa åtgärder berör mycket olika situationer och sinsemellan är av olika slag, blir sammanfattande genomsnittsmått dåliga mätare på värdet av åtgärderna. Det är t. ex. inte osannolikt att för många hushåll i tätorter en förbättrad kollektiv service genom daghem, hemhjälp etc. framstår som ett värdefullare stöd än ökade transfereringar, även om utgiftsökningen för det allmänna skulle vara lika stor i båda fallen. För hushåll på landsbygden åter kan prioriteringen vara en annan. Förhållandet kan också uttryckas så, att en sammanfattande målsättning inte ger någon vägledning för prioriteringen av olika åtgärder och därför blir av begränsat och endast preliminärt värde.

Valet mellan olika slag av åtgärder

Av anförda skäl har utredningen ansett sig inte böra formulera någon principiell målsättning av samma preciserade typ, som förekommer inom bostadspolitiken, sjukförsäkringen, folkpensioneringen eller slutligen den allmänna pensionsförsäkringen. Däremot finner utredningen såsom framgått starka skäl tala för aktivare insatser för en utjämning av barnkostnaderna i syfte att förhindra den »snedhet» i fördelningen av standardhöjningen, som eljest automatiskt uppstår till barnens och barnförsörjarnas nackdel. Det nuvarande systemet av åtgärder för barnfamiljer utgör en kombination av allmänna kontantbidrag (allmänna och särskilda b a r n b i d r a g ) , kontanta bidrag som är knutna till viss användning (t. ex. bostadsrabatter och studiebidrag) eller till viss situation (t. ex. moderskapshjälpen) samt naturaförmåner (skolmåltider, barninstitutioner m. m.) och hänsynstagande till barnens och barnfamiljernas behov vid samhällsplaneringen överhuvud. De olika åtgärderna skall inte betraktas isolerade från varandra utan som delar i ett system som syftar att — med de givna resurserna — nå en maximalt stödjande och utjämnande effekt. Kombinationen av kontantbidrag och naturaförmåner har utformats efter praktiska överväganden, och principer rörande det önskvärda i ett kontantsystem resp. ett naturasystem har inte varit vägledande. När man numera talar om naturalinjen, har denna dock en annan innebörd än tidigare och avser huvudsakligen tjänster som inte alls eller bara i mycken begränsad omfattning tillhandahålls på den privata marknaden och i det senare fallet betingar alltför höga priser. Det framstår numera som olustigt och förlegat att binda användningen av ett kontant bidrag till famil-

103 jen vid vissa fixerade alternativ på den privata varumarknaden, för att därigenom stimulera till viss konsumtion eller h i n d r a att pengarna används på ett »olämpligt» sätt. Sålunda utgick mödrahjälpen tidigare i form av kontantbelopp, för vilket mödrar tilläts köpa endast vissa av mödrahjälpsnämnden anvisade varor, men denna form har numera avskaffats. Livsmedelsrabatter eller andra näringsbidrag, beklädnadsbidrag etc., som tidigare förekommit eller föreslagits i diskussionen och då ofta sammankopplats just med en dirigering mot »nyttiga» köp, saknar nu aktualitet. Alltjämt existerande bidragsformer, där familjernas val bland konsumtionsalternativ i viss mån regleras, är bidrag till ferieresor (som dessutom är bundna till rekreationstid av viss längd) och stipendier till husmoderssemester (som utgår till vissa ändamål, såsom kläder åt husmodern m. m.). Dessa bidragsformer torde nu vara mogna att förändras, så att de ger möjlighet till fritt val i så stor utsträckning som är förenligt med själva bidragsformens syfte. På ett annorlunda sätt ligger det till med en annan typ av »natura»-förmåner. Vad som här avses är det allmännas möjligheter att påverka produktionen av varor med stor betydelse för hushållen. Intresset knyter sig här främst till bostäderna, där denna typ av ingrepp sedan lång tid är ett viktigt led i bostadspolitiken. Här finns sannolikt möjligheter till ytterligare insatser, inte minst vad gäller bostädernas utrymme. Vad angår avvägningen mellan kontanta bidrag å ena sidan och naturaförmåner i vid mening å den andra, h a r utredningen funnit att det beträffande båda typerna av åtgärder föreligger skäl till förändringar och utvidgningar, betingade av behov som succes-

sivt aktualiseras i vårt samhälle. Flera väsentliga problem som gäller barnens anpassning och familjens funktionsduglighet, kan få en tillfredsställande lösning endast genom en differentierad familjepolitik på naturalinjen, såsom närmare framgår av kapitel 7 och betänkandets andra del. Möjligheterna att på kort sikt här nå resultat av större räckvidd, är visserligen tämligen begränsade, men detta utgör i sig självt ett starkt skäl att intensifiera utbildnings-, planerings- och försöksverksamheten på dessa områden. När de åtgärder, som utredningen i detta och följande kapitel kommer att ta upp till diskussion, bedöms ur synpunkten av omedelbar kostnad för i första hand stat och kommun, kommer transfereringarna att dominera — liksom de gör det i den hittillsvarande politiken. Detta får emellertid inte tolkas som en nedvärdering av naturaåtgärderna utan beror såsom ovan antytts på att möjligheterna till omedelbara insatser på naturalinjen av praktiska skal är begränsade, medan sådana tekniska hinder inte föreligger för transfereringarnas del. Ökade transfereringar till barnfamiljerna kan göras antingen generella eller inkomstprövade. Att så långt möjligt komma bort från inkomstprövade bidrag är en strävan i svensk socialpolitik, som är grundad på mycket starka skäl, och avsteg från denna princip brukar motiveras endast av finansiellt tvång. När det gäller familjepolitiken, blir önskemålet att undvika inkomstprövning en följd också av att syftet inte bara är att garantera en minimistandard utan dessutom att åstadkomma en allmän utjämning av barnkostnaderna. Vilken utformning av transfereringarna, som framstår som mest ändamålsenlig, kan emellertid fastställas endast sedan det totala trans-

104 fereringsbeloppet bestämts. Utformningen blir också beroende av naturastödens omfattning och inriktning. Som en första etapp förefaller en differentiering av kontantbidragen vara att föredraga — framför helt generella bidrag — för att nå maximal effekt. Det tidigare redovisade materialet visar nämligen att behoven är relativt störst hos vissa speciella grupper (ensamstående mödrar, flerbarnsfamiljer) och i vissa situationer (dels under spädbarnsåldern, och dels för studerande ungdom).

»Utrymmet» för en utvidgad familjepolitik

Avvägningen mellan olika familjepolitiska åtgärder förblir obestämd, så länge det totala utrymmet för sådana åtgärder inte fastställts. Prioriteringen av olika sociala reformer öppnar emellertid problem, som faller utanför denna utrednings syften. I princip vore det därför önskvärt att skissera en rad alternativa reformsystem för familjepolitiken; valet mellan dessa skulle sedan följa av den »primära» prioriteringen. En sådan uppläggning har emellertid här inte kunnat komma ifråga. Detta innebär samtidigt, att utredningen inte haft anledning att beröra de ekonomiska förutsättningarna för en aktivare familjepolitik. Endast ett par synpunkter på denna fråga skall framhållas. De åtgärder som här sammanfattats under benämningen »naturaförmåner», innebär i många fall en ökad offentlig investering och konsumtion och följaktligen en häremot svarande minskning av utrymmet för privat efterfrågan. I den mån åtgärder inriktas på rationaliseringen av viss produktion — i första hand kommer här bostäderna i fråga — eller på förbättrade betingelser på arbetsmarknaden (främst den offentliga) för den kvinnliga arbets-

kraften, kan de dock genomföras utan vare sig realekonomisk eller budgetmässig kostnad. När det sedan gäller de direkta inkomstöverföringarna, är det väsentligt att skilja mellan realekonomisk och statsfinansiell kostnad. »Utrymmet» för en omfördelning av inkomsterna är i första h a n d en fråga om skattesystemets utformning och effektivitet — också de indirekta skatterna åsyftas här — även om man i p r i n c i p kan tänka sig andra utvägar (t. ex. ett familjelönesystem). De realekonomiska följderna av ökade transfereringar, dvs. förändringarna i den samlade efterfrågans omfattning och inriktning, beror främst på i vilken grad de grupper som erhållit ökade inkomster, disponerar sina inkomster på ett annat sätt än de grupper som får sina inkomster minskade (absolut eller relativt i förhållande till om ökade transfereringar icke skulle ske). Olikheterna kan antas vara av två slag. En vanlig hypotes är, att sparandet skulle minska till följd av ökade transfereringar. I den diskussion, som fördes kring dessa frågor i 1941 års befolkningsutredning, var denna hypotes just ett av skälen att förorda vidgade sociala reformer, för att därigenom öka hushållens konsumtionsefterfrågan inför en väntad efterkrigsdepression. Det är möjligt men ingalunda säkert att denna hypotes är riktig, när det gäller transfereringar till barnfamiljerna. Den lägre inkomsten (per konsumtionsenhet räknat) gör visserligen en lägre sparkvot sannolik hos barnfamiljerna. Å andra sidan föreligger för dessa större incitament att spara än för ensamstående och för makar utan barn. Behovet av försäkringsskydd är större och egnahem vanligare bland barnfamiljerna, vilket medför ett relativt högt bundet sparande i dessa hushåll. Utan närmare undersökningar torde det inte vara möj-

105 ligt att avgöra vilka faktorer som överväger. 1 Vad gäller inriktningen av konsumtionen är det — likaledes på ganska aprioriska grunder — rimligt att anta att ökade inkomster för barnfamiljer medför en relativt större ökning i efterfrågan på livsmedel och beklädnadsartiklar. Eftersom på dessa områden föreligger avsättningssvårigheter, skulle man här på kort sikt finna ett samhällsekonomiskt skäl för en omfördelning. Ovan antydda effekter på efterfrågans

omfattning och inriktning är emellertid så pass ovissa och, med de förändringar i transfereringarna som det förefaller realistiskt att räkna med, av så pass begränsad storleksordning, att de knappast kan åberopas som skäl vare sig för eller emot ökade transfereringar.

1 Att döma av resultaten av socialstyrelsens undersökning »Sparvanorna under år 1948 i tätortshushåll» (stencil) är barnfamiljernas genomsnittliga sparkvot i varje fall inte mindre än barnlösa inkomsttagares.

KAPITEL 6

Okad utjämning kontant vägen Inledning

Skattesystemet och barnfamiljerna

Framställningen i betänkandets föregående kapitel har lett till slutsatsen att starka motiv föreligger för en omfattande utbyggnad av samhällets familjepolitiska åtgärder. Utredningen har dock därvid — i likhet med befolkningskommissionen och 1941 års befolkningsutredning — icke ansett sig böra ange något mått på den totala omfattningen av de åtgärder som bör komma i fråga. Åtgärder som syftar till att förbättra barnfamiljernas läge kan ta sikte på att antingen direkt omfördela de disponibla penninginkomsterna eller påverka produktion och samhällsplanering och tillhandahålla naturaprestationer av olika slag. I detta kapitel kommer vissa synpunkter att framföras på de riktlinjer som en fortsatt reformpolitik kontantvägen synes böra följa. Framställningen kommer därvid att inledningsvis sammanfatta utredningens principiella syn på skattesystemet och sedan beröra de kontantbidrag, som har en sådan räckvidd att de har en mer väsentlig betydelse ur synpunkten av barnkostnadernas utjämning. Några egentliga förslag kommer dock inte att framläggas; såsom framgår av direktiven för utredningen ingår det inte i dennas uppdrag att utarbeta konkreta förslag till åtgärder.

Utredningen har tidigare (se kap. 5) framhållit att det svenska skattesystemet i sin nuvarande utformning knappast kan sägas fördela skattebördan efter »bärkraft», eftersom i stort sett ingen hänsyn vid beskattningen tas till försörjningsplikterna gentemot barn. Barnbidragen utgör visserligen en kompensation härför, men deras funktion att åstadkomma en skattedifferentiering (varvid med skatt då förstås »skatt minus barnbidrag») har efter de senare årens utveckling starkt reducerats. Principen om lika skatt vid lika ekonomiskt läge förutsätter såsom närmare utvecklats i föregående kapitel att inkomsten per konsumtionsenhet och inte hushållets samlade inkomst används som mått på hushållens ekonomiska bärkraft. Denna princip kan realiseras på olika sätt, nämligen antingen genom förändringar i reglerna för den direkta beskattningen eller genom kombinationer av skatter (direkta och indirekta) med kontanta bidrag. Att skattereglerna för närvarande endast i mycket begränsad utsträckning används för att nå detta syfte, sammanhänger med att flertalet barnfamiljer betalade ingen eller obetydlig statsskatt när barnavdragen ersattes med barnbidrag. Detta var också ett av de viktigaste motiven för barnbidragsreformen. Läget är emel-

107 lertid nu ett annat. Flertalet barnfamiljer betalar betydande belopp i skatt — även i statlig skatt — varför en skattereduktion utgör en enkel metod att förbättra barnfamiljernas läge. När det gäller att omfördela inkomsterna mellan inkomsttagare med barn och inkomsttagare utan barn, är det det samlade resultatet av skattebetalningar och bidrag som är av intresse. Den form för anpassning av skatten efter försörjningsbördan som skall anses rimlig blir därför beroende av de bidrag som utgår kontant. I och för sig är det en bokföringsfråga om en skattelättnad för en grupp inkomsttagare sker i form av minskad skatt eller ökade bidrag. En annan sak är att den effekt man önskar nå på inkomstfördelningen i vissa fall — såsom exempelvis vid barnbidragsreformen — endast kan förverkligas bidragsvägen. Valet mellan olika vägar kan därför betingas av olika syften med åtgärden. Bortsett från sådana fall är det likgiltigt om omfördelningen från statens synpunkt framkommer som minskad skatteintäkt eller som ökad utgift. Även sambeskattningsfrågan bör i detta sammanhang beröras. Den nuvarande utformningen av beskattningsreglerna syftar till att i de vanliga inkomstlägena förhindra att två makar får betala högre sammanlagd skatt än om de beskattades som ensamstående. Som framgår av bil. 8, tab. 1 blir resultatet att någon ökning av skatten i jämförelse med den skatt som makarna betalade före giftermålet i regel icke sker, när makarnas gemensamma inkomster ligger under 20 000 kr. Vid högre gemensam inkomst medför däremot sambeskattningen högre skatt, i den mån ej den ena makens inkomst ligger under ca 10 000 kr. De senaste årens avsevärda höjning av penninglönerna har lett till att fall,

då sambeskattningen leder till en högre sammanlagd skatt än om makarna beskattades som ensamstående, nu är mycket vanligare än blott för några få år sedan. Sambeskattningsfrågan h a r därigenom kommit i ett nytt läge, vari dess otillfredsställande verkningar blivit mycket mera framträdande. Det kan inte vara rimligt att den utjämning av inkomstolikheter i samhället, som man vill uppnå genom progressiviteten i beskattningen, för vissa ej obetydliga grupper av inkomsttagare skarpes på grund av giftermål. Enligt utredningens uppfattning bör även sambeskattningen främst bedömas utifrån frågeställningen huruvida en och samma »bärkraft» ger samma skatt. Detta betraktelsesätt leder till att det måste anses motiverat att en viss inkomst bör leda till en lägre skatt, om den h ä r r ö r från båda makarnas arbete än om inkomsten blott förtjänas av den ena maken. Om exempelvis två makar vardera har en inkomst av 10 000 kr, så måste detta anses ge en lägre skatteförmåga än om det är mannen som förtjänar 20 000 kr och familjen kan tillgodogöra sig hela värdet av hustruns arbete i hemmet. De nuvarande beskattningsreglernas ogynnsamma verkningar blir särskilt framträdande, när det gäller barnfamiljer där båda makarna h a r förvärvsarbete. När det gäller dylika familjer, som i förhållande till hela antalet sambeskattade makar blott utgör en m i n d r e del, är visserligen förvärvsavdraget i den statliga beskattningen något högre, men den skattelättnad, som följer härav, är helt obetydlig i jämförelse med de kostnader, som regelmässigt är förknippade med barnens tillsyn och vård, om hustrun skall ha förvärvsarbete. Ovan berörda förhållande sammanhänger med att beskattningssystemet, såsom framhållits i kap. 2, är u p p -

108 byggt på förutsättningen att en familj normalt endast har en inkomsttagare, nämligen mannen, och att hustrun arbetar i hemmet. Då familjetypen med två inkomsttagare blir alltmera vanlig, synes det vara nödvändigt att från grunden revidera de principer enligt vilka äkta makar beskattas. Det ankommer inte på familjeutredningen att närmare diskutera eventuella reformer av det svenska skattesystemet. Utredningen vill sammanfattningsvis framhålla att vid de förändringar av skattesystemet, som kan komma att aktualiseras i framtiden, synes frågan om skattedifferentiering efter försörjningsbörda böra ägnas en helt annan uppmärksamhet än hittills varit fallet i den skattepolitiska diskussionen. I fråga om en detalj som avser beskattningen av vissa grupper av ensamstående med barn återkommer utredningen senare i detta kapitel med vissa mer preciserade synpunkter. Kontanta bidrag

De kontanta bidragen till barnfamiljerna omfattar allmänna bidrag, dvs. sådana bidrag som avser att höja den löpande konsumtionen (allmänna och särskilda barnbidrag), bidrag som är knutna till en bestämd användning (bostadsrabatter, studiebidrag och -stipendier, husmoderssemesterstipendier m. m.) samt bidrag som är förbundna till en viss situation (moderskapshjälp e n ) . Av de olika bidragstyperna är vidare vissa inkomstprövade, medan andra utgår oberoende av inkomstens höjd. Det synes uppenbart att man under överskådlig tid är i princip hänvisad till ett dylikt differentierat system. Därav följer naturligtvis inte att förändringar i detta system skulle vara opåkallade. I detta sammanhang kan exempelvis erinras om den diskussion, refe-

rerad ovan i kap. 2, som förts om lämpligheten att låta bostadsrabatterna uppgå i det allmänna barnbidraget. Utredningen saknar anledning att här närmare gå in på bostadsrabatternas utformning och vill endast framhålla att det bostadspolitiska syftet med dessa från början varit och ännu är att möjliggöra och stimulera till en kvantitativt och kvalitativt höjd nivå för en gren av konsumtionen, som kan anses ha speciellt stor betydelse för familjelivet, nämligen bostadsnyttjandet. Detta syfte kan inte ännu anses vara i full utsträckning realiserat; det ligger i sakens egen natur att en mera genomgrip a n d e omvandling av bostadsförhållandena kräver lång tid, eftersom den är knuten till det varaktiga bostadsbeståndets successiva omvandling genom nybyggnad och sanering. En eventuell avveckling av bostadsrabatterna i nuvar a n d e läge under samtidig kompensation genom förhöjda allmänna barnbidrag skulle otvivelaktigt innebära risk för försvagning av standardförbättringsprocessen. Detta motiverar, att en särskild stödform för barnfamiljernas bostadsförsörjning ännu under avsevärd tid bibehålles, speciellt som målet för den önskvärda utrymmesstandarden synes böra höjas. För övrigt hänvisas till framställningen i kap. 2. De allmänna barnbidragen

Den utjämning av barnförsörjningsbördorna, som för närvarande sker i vårt samhälle, är av relativt begränsad omfattning och den stora skillnad i ekonomisk standard som därför i genomsnitt råder mellan hushåll med barn och hushåll utan barn, liksom mellan barnhushåll med ett olika stort antal barn, motiverar otvivelaktigt i och för sig utjämningsåtgärder av helt annan storleksordning än de nu tillämpade. Ur denna synpunkt framstår en höjning

109 av de allmänna barnbidragen — kombinerad med större hänsynstagande till barnförsörjningsbördorna i beskattningen — som den åtgärd, som ligger närmast till hands. Kostnaderna för de allmänna barnbidragen uppgår för närvarande till 520 milj. kr per år. En höjning, som motsvarar den penningvärdeförsämring som ägt rum efter 1947, skulle innebära en u p p r ä k n i n g med 40 % eller från 290 kr till 400 kr per barn och år och medföra en kostnadsökning av ca 200 milj. kr. Om bidragen åter skulle höjas så att de hade samma utjämnande effekt som ursprungligen, dvs. utgöra samma andel av de faktiska barnkostnaderna som 1947, skulle bidraget per barn behöva öka med 65 % och bli 480 kr, vilket leder till en årlig kostnadsökning av 340 milj. kr. Redan när det rör sig om helt rimliga justeringar, blir det alltså fråga om mycket betydande belopp. Det är emellertid tveksamt om en generell höjning av de allmänna barnbidragen är det mest effektiva utnyttjandet av de resurser, som kan stå till förfogande för ändamålet. Av de undersökningar, som utredningen redovisat i tidigare kapitel, framgår att behoven är av mycket varierande styrka dels hos olika hushållstyper och dels under olika perioder i samma bushåll. Vad först gäller hushåll av olika storlek är det mycket vanligare att hushåll med flera barn lever under en viss standard — definierad som disponibel inkomst per konsumtionsenhet — än hushåll utan barn eller med endast ett barn. Den stödjande effekten blir därför större om en eventuell barnbidragshöjning i förhållandevis högre grad kommer de barnrika familjerna tillgodo. En dylik effekt uppnås om man låter höjningen av barnbidragen sätta in — för de fullständiga familjerna — först från och med det andra eller tredje barnet. Den

procentuella höjningen kan då göras mycket högre än om man genomförde en likformig höjning av barnbidragen. Det är visserligen sant att det första barnet innebär särskilt höga kostnader för familjen och krav på omställning av ekonomin, i praktiken ofta förenad med att hustruns inkomst av förvärvsarbete faller bort eller i varje fall starkt reduceras. Barnbidraget för det första barnet innebär en viss lättnad i denna omställning, och ett avskaffande av detta bidrag bör därför inte ifrågakomma. De höga kostnader som är förbundna med det första barnet reduceras emellertid när barnet blir äldre; en lättnad av de speciella kostnader som inträder i samband med barnets födelse och tillsynen under den första perioden åstadkommes vidare naturligast genom moderskapsförsäkringen. De tidigare framlagda undersökningarna visar otvetydigt att standarden sjunker med stigande antal barn i familjen. Även om barnbidraget per barn kan antas täcka en något större del av kostnaderna för de senare barnen än för det första, täcker det aldrig hela den kostnadsökning som följer med tillkomsten av ytterligare barn. Det råder följaktligen ingen tvekan om att familjer med flera barn befinner sig i ett sämre ekonomiskt läge än familjerna med ett barn och att därför åtgärder för att förbättra barnfamiljernas ekonomiska läge är speciellt angelägna när det gäller familjer med mer än ett barn. Kostnaderna för en höjning av bidragen från och med andra barnet blir helt naturligt lägre än för en likformig höjning av bidragen till samtliga barn. Om man utgår från en likformig höjning av barnbidragen med 40 procent som jämförelseled och söker ett alternativ som gynnar de större familjerna, kan man som ett exempel utgå från en höjning av bidraget från och med andra

110 barnet i samma proportion som folkpensionerna, nämligen 80 procent. Kostnadsökningen skulle i detta fall för de fullständiga familjerna uppgå till ca 170 milj. kr. Jämfört med det likformiga fallet innebär detta alternativ för ettbarnsfamiljerna naturligtvis en sämre lösning, för tvåbarnsfamiljerna blir ökningen densamma i båda fallen, medan ökningen i det totala barnbidragsbeloppet per familj blir avsevärt större för familjer med tre eller flera barn (för trebarnsfamiljer 53 procent, fyrbarnsfamiljer 60 procent osv.). En anordning av antytt slag medför helt naturligt vissa administrativa komplikationer. Utbetalningen av barnbidragen blir sålunda mer arbetskrävande än för närvarande, och problem kommer att uppstå, när det gäller att fixera antalet barn i en familj. Rimligtvis måste man ta hänsyn inte b a r ä t i l l makarnas gemensamma barn utan också till endera makens barn födda före eller vid sidan av det aktuella äktenskapet och för vilka underhållsplikt föreligger. Utredningen saknar anledning att närmare gå in på dessa problem och deras lösning utan har här endast velat markera deras existens. Det kan erinras om att principen att variera barnbidragsbeloppet efter barnantalet inte är okänd i a n d r a länder: exempelvis utgår i Norge och Storbritannien barnbidraget först från och med det andra barnet (se bil. 4). Hittills har diskussionen gällt flerbarnsfamiljerna bland de fullständiga familjerna. En annan hushållstyp, som enligt det — i och för sig bristfälliga — material som redovisas i Del II, kap. 3, genomsnittligt lever på en mycket låg standard är de ofullständiga familjerna. Eftersom barnförsörjningen i dessa familjer i dominerande grad — och ofta helt — vilar på en vuxen, bör ur familjeekonomisk synpunkt den ofullständi-

ga familjen med ett barn likställas med den fullständiga familjen med två barn etc. Om man t. ex. förordar en radikal höjning av barnbidraget från och med andra barnet, bör en motsvarande höjning sätta in från och med det första barnet när det gäller ensamstående med barn. Kostnaden för en höjning av barnbidraget åt samtliga barn i ofullständiga familjer med 80 procent kan beräknas till omkring 30 milj. kr. Samma skäl som talar för att jämställa ensamstående med ett barn med fullständiga familjer med två barn vid en eventuell differentiering av det allmänna barnbidraget, talar också för införande av det särskilda bostadsbidraget till ensamstående mödrar, varom förslag framlades av 1951 års bostadsutredning. Mot en utbyggnad av det nuvarande barnbidragssystemet i antydd riktning kan invändas, att det skulle innebära, att en trebarnsfamilj med relativt hög inkomst komme att erhålla högre bidrag per barn räknat än en fattig tvåbarnsfamilj. Häremot kan anföras att det är ett intresse att åstadkomma en viss utjämning av barnförsörjningskostnaderna också »horisontellt» inom de olika inkomstklasserna. En gradering av bidrag efter familjestorlek och inte enbart efter inkomst förekommer för övrigt redan vid bostadsrabatterna. Det viktigaste motivet för den h ä r förordade differentieringen är dock att den avpassar bidragens storlek efter olikheten terna med en individuell behovsprövning. Man slipper de större olägenheterna med en individuell behovsprövning och genomsnittligt når man samma effekt som vid en inkomstprövning, låt vara att någon »millimeterrättvisa» inte åstadkoms. Ovan har en rad alternativa utformningar av en eventuell barnbidragshöjning diskuterats. Höjningens storlek kan bestämmas efter olika jämförelse-

Ill normer. En är penningvärdets försämring sedan beslutet om barnbidragen fattades, en annan barnkostnadernas faktiska höjning u n d e r samma period

och en tredje slutligen folkpensionernas höjning. Kostnaderna för de olika alternativen sammanfattas i tab. 6 : 1 .

Tabell 6:1. Kostnad för olika typer av ökning

Höjningen utgår till samtliga barn till samtliga barn till samtliga barn fr. o. m. andra barnet i fullständiga familjer fr. o. m. tredje barnet i fullständiga familjer i till samtliga barn i ofullständiga familjer fr. o. m. andra barnet i ofullständiga familjer

%

Bidrag per barn

Antal barn

40 65 80

400 480 520

1 800 000

65 80

480 520

750 000

65 80

480 520

250 000

65 80

480 520

130 000

65 80

480 520

40 000

Verkningarna av den differentierade höjningen av barnbidragen illustreras närmare i tab. 6 : 2 , som visar dels hur vissa differentierade höjningar påverkar det totala barnbidragsbeloppet per familj och dels hur hög likformig höjning av bidragen till samtliga barn som kan finansieras med samma kostnad, som utgår för de differentierade höjTabell 6: 2. Förändring

Familj med 1 barn 2

i>

» »

i»

»

i)

»

»

» 5

»

» » » »

Kostnads ökning milj. kr 200 340 400 140 170 50 60 25 30 8 9

ningarna. Av tabellen framgår bl. a. att en höjning av bidragen fr. o. m. andra barnet gynnar familjer med tre och flera barn. För tvåbarnsfamiljerna själva däremot nås med rådande familjesammansättning samma resultat om ett givet belopp användes till likformig höjning eller till höjning fr. o. m. andra barnet.

Höjning fr. o. m. andra barnet

vid olika

Höjning fr. o. m. tredje barnet

II: 80 %

I: 65 %

II: 80 %

± o

± o

+ 33 + 43 + 49 + 53

-f + + +

± o ± o

± o ± o

+ 22 + 33 + 39

+ 27 + 40 + 48

17 I: 65 %

>>

» »

i barnbidragsbelopp per familj i olika familjetyper barnbidragshöjning (procenttal)

Familjetyp

i)

barnbidragshöjningar

40 53 60 64

j För samma totalkostnad kan erhållas 32

Valet mellan olika alternativ bestämmes — i vad avser den totala kostnaden — av statsfinansiella överväganden

vilka det inte ankommer på utredningen att bedöma. Beträffande dispositionen av ett tillgängligt transfereringsbe-

112 lopp kan allmänt sägas att skälen för en differentierad höjning synes starkare ju mindre beloppet är. Utformningen är dessutom beroende av övriga familjepolitiska åtgärder både av kontant och naturakaraktär.

Moderskapsförsäkringen

På samma sätt som en likformig höjning av de allmänna barnbidragen får vägas mot en höjning av bidragen till vissa familjetyper, måste en avvägning göras gentemot en ökning av sådana inkomstöverföringar, som tar sikte på speciella behovssituationer. I vissa sammanhang har det framhållits att det i och för sig kunde vara befogat att differentiera barnbidragen på det sättet att de utginge med högre belopp för barn upp till två års ålder med hänsyn till de höga vårdkostnaderna för dessa åldrar (SOU 1947:46). En sådan differentiering skulle emellertid i hög grad komplicera barnbidragssystemet och dessutom strida mot barnbidragens traditionella syfte att i första hand täcka en del av kostnaderna för barnens löpande konsumtion, speciellt av kläder, särskilt som de äldre barnen i dessa hänseenden framstår som avsevärt dyrare. Ett hänsynstagande till de speciella behov som föreligger under barnens första år, får därför ske på annat sätt. Såsom närmare redovisats i kap. 2 erhåller alla barnaföderskor genom moderskapsförsäkringen inom ramen för den allmänna sjukförsäkringen en grundpenning på 270 kr, ersättande den gamla moderskapshjälpen, såsom bidrag till täckande av kostnaderna vid barnsbörd. En väsentlig nyhet är emellertid att förvärvsarbetande mödrars frånvaro för barnafödande blivit likställt med frånvaro för sjukdom under 90 dagar, vilket ger dem helt andra möj-

ligheter än tidigare att ägna sig åt vården av sitt späda barn utan att detta behöver leda till svåra ekonomiska påfrestningar. Moderskapsförsäkringen anvisar en naturlig väg att knyta an stödet just till anspråkstagandet av moderns arbetskraft under barnets första tid. Utredningen vill peka på att en utbyggnad av detta system därför kan bli aktuell på längre sikt, sedan dess nuvarande former först prövats under en period.

Studiehjälp

En annan period som medför betydande ekonomiska påfrestningar är barnens studietid. Speciellt gäller detta de något äldre barnen därför att utgifterna för barnens konsumtion då är större. Studietiden tenderar att bli längre. Detta beror inte bara på förlängning av skolplikten till 9 år utan sammanhänger också med den frivilliga ökning i efterfrågan på högre utbildning som följer med den höjda standarden. Denna utveckling innebär samtidigt en ytterligare belastning för barnfamiljerna i jämförelse med de barnlösa. Barnbidragsreformen innebar ur studiekostnadssynpunkt en försämring för barnfamiljerna, eftersom barnbidragen utgår till 16 år, medan de gamla barnavdragen medgavs för hemmavarande b a r n utan egen deklarationspliktig inkomst upp till 18 år. Denna försämring förutsattes vid riksdagsbeslutet 1947 bli kompenserad genom direkta bidrag stipendievägen till studerande (jämför kap. 2). Verkningarna av det nuvarande stipendiesystemet är svåröverskådliga, men det är uppenbart att barnbidragsreformen medfört en försämring för sådana familjer som h a r studerande barn i åldern 16—18 år. Detta följer redan därav att stipendierna är inkomstprö-

113 vade och, beträffande läroverken och därmed jämställda läroanstalter, även förbundna med prövning av elevens lämplighet för vald utbildning. Såväl kravet på en ökad utjämning av barnkostnaderna som önskemålen om utbildningens demokratisering utgör starka skäl för en betydande utbyggnad av stipendiesystemet. Denna utbyggnad kan ske såväl genom höjning av stipendiebeloppen som genom en höjning — eller ett fullständigt borttagande — av inkomstgränserna. Hithörande frågor är emellertid i behov av ytterligare undersökning, och familjeutredningen har därför inte haft möjlighet att ta ställning till den lämpligaste utformningen av stipendiesystemet. Speciellt kännbara är studiekostnaderna för sådana barn som studerar vid läroanstalt utanför hemorten. För att utjämna de skillnader som därigenom uppstår mellan hushåll i orter med och utan högre läroanstalter utgår studiebidrag. Såsom närmare redovisas i kap. 2 uppgår dessa till maximalt 60 kr per månad. Sedan 1946 h a r dessa bidrag höjts med endast ca 5 kr. Vid bedömningen av denna relativt obetydliga höjning bör dock beaktas att de tidigare grundstipendierna, som motsvarar de nuvarande studiebidragen, utgick efter prövning av elevens studielämplighet. Endast ett relativt mindre antal landsbygdselever fick därför grundstipendier. När så lämplighetsprövningen bortföll för studiebidrag och förmånen med studiebidrag därmed utsträcktes till så gott som alla elever från icke tätort vid de berörda läroanstalterna, ansågs beloppen inte böra höjas mer än till 60 kr per månad mot tidigare ca 55 kr. På längre sikt bör målet för studiebidragen vara att åstadkomma en fullständig utjämning av de skillnader i studiekostnader som beror på geografisk belägenhet. Detta synes vara en 8—507447

naturlig konsekvens av strävandena att utjämna inkomstklyftan mellan landsbygdsbefolkningen och den övriga befolkningen och bör vara en av de första etapperna vid en utbyggnad av studiehjälpsverksamheten.

Beskattningen av ogift med barn

I fråga om beskattningen av ogift med hemmavarande barn, för vilket barnbidrag utgår, föreligger en särbestämmelse för sådan skattskyldig som haft husföreståndarinna. I detta fall medges nämligen den ogifte (varmed jämställes änkling, änka och frånskild) samma ortsavdrag som för äkta makar, dvs. i ortsgrupp V 2 000 kr vid den kommunala taxeringen och 4 000 kr vid den statliga. Har den skattskyldige däremot inte haft husföreståndarinna, får ortsavdrag åtnjutas endast med lägre belopp, nämligen vid den kommunala taxeringen med samma belopp som ensamstående, dvs. i ortsgrupp V 1 400 kr, och vid den statliga taxeringen med 150 procent av ortsavdraget för ensamstående, dvs. i ortsgrupp V 3 000 kr. Sistnämnda avdrag (3 000 kr) åtnjutes som regel även av den som utan att ha haft vårdnaden om sitt barn, likväl bidragit till dess försörjning. Av nämnda förhållanden följer även, att i de fall då husföreståndarinna finnes och alltså det högre ortsavdraget må åtnjutas, statlig inkomstskatt beräknas efter skatteskalan för äkta makar, vilken inte är så progressiv som skatteskalan för övriga skattskyldiga. Granskar man motiveringen för denna avsevärda olikhet vid beskattningen av ogifta med barn, beroende på huruvida husföreståndarinna finns eller ej, förefaller den inte helt bindande. Det har sålunda bland annat anförts att kostnaderna för husföreståndarinna i allmänhet inte understiger kostnaderna

114 för hustru. Vidare har framhållits att njutas inte bör vara huruvida husföredet vore obilligt att sänka ortsavdraget ståndarinna finns eller inte. Utredningför en skattskyldig som vid hustruns en finner i stället att avgörande vikt enfrånfälle nödgats skaffa sig husföre- dast bör fästas vid den omständigheten ståndarinna för vården av barn och att den skattskyldige haft hemmavarankommit i sämre ekonomiskt läge än de barn. Enligt utredningens mening under hustruns livstid. Såsom fram- borde alltså skattskyldig med hemmagår av argumenteringen hade man vid varande barn få åtnjuta samma ortsavbestämmelsernas införande 1919 och drag som gift skattskyldig oberoende av 1920 närmast änklingens fall för ögo- om husföreståndarinna funnits eller nen. Ensamstående kvinnor utgör emel- icke. En sådan lösning av detta prolertid den avgjort största delen av blem synes stå mest i överensstämmelse kategorin ogifta med barn. Vårdpro- med det aktuella läget på förevarande blemet löses numera i det övervägande område. Den nuvarande ordningen antalet fall på annat sätt än genom hus- måste betecknas såsom otidsenlig. Geföreståndarinna, såsom genom daghem, nom en lagändring i enlighet med dessa kollektivhus, tillfälligt anställd arbets- riktlinjer skulle en lättnad i beskattkraft, släktingars hjälp och liknande. ningen beredas en kategori skattskylKostnaderna för dessa vårdformer kan diga, vilka regelmässigt befinner sig i ofta uppgå till betydande belopp. ett trängt ekonomiskt läge och för vilka De fall där husföreståndarinna fin- skattebördan måste kännas särskilt benes, är inte endast fåtaliga utan också tungande. En skattelättnad för dessa begränsade till hushåll med relativt skattskyldiga får ävenledes i flertalet höga inkomster. Bestämmelserna om fall antagas komma barnen direkt till husföreståndarinneavdraget medför där- godo. för den ovanliga konsekvensen att I detta sammanhang förtjänar även högre inkomsttagare privilegieras inte understrykas vikten av att de nu gälbara såtillvida som avdraget medför en lande reglerna om avdrag för husförestörre skattelättnad vid högre inkomst ståndarinna tillämpas riktigt. Enligt utan också i så måtto att huvudsakligen vad utredningen under hand erfarit, lär endast högre inkomsttagare kan utnytt- detta emellertid icke alltid vara fallet. ja detsamma. Sålunda synes i stor utsträckning föreEn viss hänsyn till barnförsörjnings- komma att inom taxeringsnämnderna kostnaderna tas för samtliga ensamstå- avdrag för husföreståndarinna vägras ende med barn vilket får betraktas som ensamstående kvinna med barn, synbaren av skälighetshänsyn föranledd efter- ligen i den föreställningen att sådant avgift från den principiella linjen till för- drag endast kan medgivas manlig skattmån för en kategori som i regel befin- skyldig. Den inställningen synes på visner sig i ett ansträngt ekonomiskt läge. sa håll även förekomma, att avdrag icke Det innebär alltså inte någon ny av- kunde medgivas i de fall, då husförevikelse om man för denna kategori ståndarinnan närmast vore att betrakta skulle medgiva en ytterligare lättnad som hembiträde. En sådan tillämpning med hänsyn till barnförsörjningskost- av gällande bestämmelser synes vara naderna. oriktig, och det framstår som angeläget, Det tidigare förda resonemanget le- att taxeringsnämndsordförandena och der till den slutsatsen att avgörande för andra berörda tjänstemän göres uppom det högre ortsavdraget skall få åt- märksamma på frågan. Därvid synes

115 även böra understrykas, att därest av någon anledning begärt avdrag icke medges, den skattskyldiga skall underrättas härom. Då detta avdrag verkställs först från den taxerade inkomsten, torde eljest flertalet av dem, som förvägras avdraget, icke uppmärksamma detta på skattsedeln.

Existensminimum i skattelagstiftningen

I samband med ovan berörda skattefrågor vill utredningen uppmärksamma också ett annat mer begränsat skattespörsmål. I skattelagstiftningen förekommer bestämmelser om existensminimum, som i vissa fall leder till en begränsning av skattens storlek. Bland annat kan befrielse från eller nedsättning av preliminär skatt medges på grund av nedsatt arbetsförmåga, långvarig oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda eller annan därmed jämförlig omständighet, om därjämte inkomsten understiger vissa av centrala uppbördsnämnden fastställda normalbelopp. Dessa normalbelopp utgör för närvarande per år r ä k n a t :

OrtsStockgrupp II holms stad kr kr 2 530 3 120

Ensamstående Sammanlevande makar 3 310 Tillägg för ett barn . . 300 Tillägg för varje ytterligare b a r n 240

4 200 300 240

Det kan inte råda någon tvekan om att dessa belopp skulle behöva justeras uppåt. Mest påtagligt är att de barnrika familjerna, på grund av det ringa tilllägget för varje ytterligare barn är ogynnsamt ställda. Medan bestämmelserna är så utformade, att de uttryckligen talar om »stor försörjningsbörda» som motiv för skattereduktionen, så h i n d r a r de låga beloppen de barnrika familjerna från att dra nytta av bestämmelserna. En justering av beloppen fordrar emellertid en lagändring; beloppet är nämligen maximerat till 5 000 kr. Det är denna maximering, som tvingat centrala uppbördsnämnden att fastställa så låga belopp för barnen för att inte i stället beloppen skulle bli orimligt låga för ensamstående och barnlösa.

KAPITEL 7

Ökad utjämning naturavägen Inledning I de närmast föregående kapitlen har huvudintresset inriktats på barnfamiljernas inkomstförhållanden. De åtgärder från det allmännas sida som diskuterats i kap. 6 har varit sådana som direkt påverkar familjernas disponibla inkomster. Samtidigt har emellertid framhållits att samhällets anpassning till barnfamiljernas behov även kräver åtgärder som i vid mening kan betecknas som naturaprestationer. I det följ a n d e skall behandlas sådana samhällsåtgärder som har karaktären av stöd till familjerna i deras strävan att ge barnen goda hem och god omvårdnad. Dylika stödåtgärder innebär bl. a. upplysning och rådgivning till föräldrarna r ö r a n d e problem som sammanhänger med barnuppfostran och familjeliv, vidare direkt hjälp åt föräldrarna med uppfostran och tillsyn i speciella situationer. Andra åtgärder avser att förbättra den yttre miljön för barnen, åter a n d r a avser hjälp att lösa arbetskraftsoch sysselsättningsproblem som är specifika för barnfamiljerna. Avgränsningen av utredningens uppdrag innebär att den »natura»-verksamhet för. barn och ungdom, som har den största omfattningen, nämligen skolundervisningen och yrkesutbildningen, inte kommer att beröras. Framhållas

bör dock att, när krav på åtgärder på andra områden framställes, måste dessa ses mot bakgrunden av de ökade insatser för skolans och yrkesutbildningens utbyggnad, som är nödvändiga under de närmaste åren med hänsyn till att de årgångar barn och ungdom det gäller att ge skolning och yrkesutbildning är större än någonsin tidigare, samtidigt som samhället har ett växande behov av kvalificerad arbetskraft. Inte heller hälso- och sjukvården för barn och ungdom kommer att behandlas. Även på dessa områden föreligger, som berörts i kap. 2, ytterligare behov, som fordrar betydande samhälleliga insatser. Ett annat allvarligt problem som utredningen inte har kunnat gå in på är bostadsbristen. Utredningen vill understryka att svårigheterna på bostadsmarknaden utan tvivel har en hämmande inverkan inte bara på nybildningen av familjer utan också på möjligheterna att vid växande familjestorlek anpassa bostaden efter familjen. Karaktären hos de åtgärder som i nuvarande läge är aktuella bestäms av faktorer som tidigare i flera sammanhang berörts. Urbaniseringen, hushållssprängningen, den sjunkande giftermålsåldern har medfört att föräldrarna både är ensammare än förr med sina

117 barnuppfostringsproblem och måste lösa dessa inom samhällen som är mer komplicerade, mindre barnvänliga, än förr. Visserligen är det ekonomiska läget för familjerna numera gynnsammare än tidigare, men den välståndsökning som tar sig uttryck i att barnen så gott som alltid får tillräckligt med mat och hyggliga kläder och att hemmen är utrustade med solida möbler, bör inte förleda oss att tro, att den stora massan av familjer verkligen förmår ge sina barn en tillfredsställande uppväxtmiljö. Hur en tillfredsställande barnmiljö skall definieras är svårt att ange, men med utgångspunkt från de synpunkter som framföres av barnpsykologer och som ansvarsmedvetna föräldrar i ekonomiskt privilegierade grupper synes ha accepterat, vill man understryka sådana element i miljön som innebär omvårdnad, trygghet och utvecklingsstimulans. Avgörande för att barnen skall få en uppväxtmiljö av detta slag är naturligtvis föräldrarnas personliga inställning, men det krävs också ekonomiska förutsättningar: det fordras att de vuxna kan ägna mycket tid åt barnen och att barnen kan disponera tillräckligt utrymme inom och utom hemmet, att de har tillgång till lek- och sysselsättningsmaterial, till böcker och konst, till möjligheter att bekanta sig med djur och natur etc. Inom den ekonomiska ram och under de yttre förhållanden som det stora flertalet familjer lever, har de ofta svårt att bereda sina barn en ur alla dessa synpunkter tillfredsställande uppväxtmiljö. Genom en inkomstfördelning, som gåve barnfamiljerna större ekonomiska resurser, finge föräldrarna större möjlighet att tillgodose barnens behov i många avseenden. Men samtidigt fordras samhällsåtgärder bl. a. för att tillhandahålla de institutioner som är be-

hövliga och stimulera framkomsten av vissa varor och tjänster av betydelse för barnfamiljerna. Stöd och råd vid fostran av barn

Nyblivna mödrar får numera vid barnavårdscentralerna råd om hur de skall sköta sina spädbarn. Under småbarnsåren, till dess barnet börjar skolan, får föräldrarna däremot inte mycket hjälp i sina vårdande och fostrande uppgifter. Regelbunden hälsokontroll och regelbunden läkarkontakt förekommer endast i begränsad omfattning efter 2-årsåldern. Då det är något kroppsligt eller själsligt fel med barnen, kan modern uppsöka läkare. Hon kan därvid räkna med att få god hjälp när det gäller den kroppsliga hälsan, men kan mera sällan få experthjälp när det gäller svårigheter med barnens mentala anpassning. Vissa städer och landsting har centraler för psykisk barna- och ungdomsvård, vilka har till uppgift att undersöka och behandla beteenderubbningar hos barn och ungdom och vara rådgivare i uppfostringsfrågor. Denna verksamhet har dock ringa omfattning och räcker — på de få håll där den överhuvudtaget finns — endast till för de verkligt svåra fallen. Den enda institution, som ger positiv hjälp i de normala fostringsuppgifterna när det gäller barn före skolåldern, är förskolan (lekskolan, b a r n t r ä d g å r d e n ) . Denna tar dock blott emot en liten del av barnen i 4—7-årsåldern. Föräldrarna tycks alltmer uppskatta denna institution och försöker skaffa sina barn plats där, men köerna är långa och många som söker sig dit avvisas. Omkring 25 000 barn besöker för närvar a n d e de kommunalt understödda förskolorna, medan 17 000 anmälda b a r n inte kunnat beredas plats, enligt vad kommunerna uppgivit vid den enkät

118 som företagits av socialstyrelsen för utredningens räkning. 1946 års kommitté för den halvöppna barnavården framlade i sitt betänkande om Daghem och lekskolor (SOU 1951:15) förslag om ökat statligt stöd till denna verksamhet men utan resultat. Familjeutredningen har ansett förskolorna vara av så stor betydelse att de tagits upp till särskild behandling inom ramen för den specialutredning som framläggs i Del II, kap. 1. Behovet av samhällsinsatser för barn i förskoleåldrarna kan sammanfattas med ett citat ur en skrift av barnpsykologen Stina Sandels: Hur kan det komma sig, att vi svenskar så försummat barnen mellan två och sju år? Anledningarna är nog huvudsakligen två. Den första är vår mångomvittnade benägenhet att överskatta bokliga kunskaper: barn under 7 år, resonerar man, är för små för att lära sig läsa och skriva, alltså lär de sig ingenting väsentligt, och därmed har samhället ingen anledning att bry sig om dem. Den andra är en viss övertro på hemmens förmåga att själva på bästa sätt sörja för barnen i lekåldern: »sköta småbarn kan väl alla kvinnor». Intet av dessa skäl håller streck. I själva verket lär sig barnet mera under de första sju åren av sitt liv än någonsin senare, och framför allt är det då som personligheten bildas, själva karaktären danas — och är inte den viktigare än all boklig lärdom i världen? Och vad beträffar tanken att just lekålderns barn skulle bäst fostras i hemmet kan man ju kasta en blick tillbaka för att se, hur man tidigare resonerat när det rört sig om andra perioder av uppväxten. För hundra år sedan föll det ingen in att betvivla, att varje mor var kompetent att sköta spädbarn — och spädbarnsdödligheten var förfärande. Den har sjunkit icke tack vare någon osviklig mödrainstinkt, utan tack vare att mödrarna fått tillgång till vetenskapens rön, tack vare att samhället givit dem möjlighet att på olika sätt rådföra sig med den verkliga sakkunskapen. För hundra år sedan var det vidare många, som ansåg folkskolestadgan fullkomligt onödig — hemmen kunde själva lära barnen vad de behövde veta. I dag har väl ingen den inställning-

en. Det innebär ingen underskattning av hemmen om man konstaterar, att de även vad barnen mellan två och sju år beträffar skulle kunna fylla sin uppgift bättre med tillgång till samhällets hjälp än utan den! Förvisso kan intet ersätta ett gott hem. Men de allra flesta hem i våra dagar behöver ett komplement, en hjälp vid småbarnens fostran, om våra barn ska kunna nå den rika, allsidiga utveckling som vars och ens anlag tillåter och som barnen borde vara berättigade att nå (Barnträdgården, 1947, sid. 15). Utredningens slutsatser när det gäller förskolorna är att dessa bör ägnas ökad omvårdnad av kommunerna. Om statens bidrag till förskoleverksamheten höjdes skulle detta säkerligen innebära en god stimulans för den kommunala verksamheten på området. Vidare synes det angeläget att åstadkomma en förbättring av utbildningsmöjligheterna för personalen. När barnet börjar skolan, blir det inpassat i ett vittförgrenat pedagogiskt och socialt system vari lärarna är nyckelpersoner. Lärare med intresse och förståelse för barnen gör en utomordentligt betydelsefull fostrargärning. Att föräldrar och lärare kan uppehålla kontakt och diskutera barnens problem, inte bara när det gäller deras möjligheter att tillfredsställande följa undervisningen, är mycket önskvärt. En förutsättning är att lärarna är positivt inställda till sina uppgifter i detta hänseende och överhuvudtaget till de många nya uppgifter av omvårdande och organiserande natur, som de i växande utsträckning får sig pålagda inom den moderna skolan. Ibland har det framkommit att lärarna anser, att deras arbetsbörda blir för stor, därför att de får så mycket att göra som ligger utanför deras »egentliga» uppgift. Ur familjernas synpunkt är dock det som lärarna gör för barnen utöver den rena kunskapsmeddelelsen minst lika betydelsefullt. Det är en angelägen uppgift

119 för skolans och lärarutbildningens organisatörer att se till att lärarnas uppfostrande och omvårdande plikter inte för dem framstår som ett »övertidsarbete» utan att det smälter in såsom en naturlig del av deras ordinarie arbete och att det betalas lika väl som undervisningsarbetet. I vissa fall omhänderhas en del sociala och mentalhygieniska arbetsuppgifter inom skolan, framförallt inom läroverken, av särskilda skolpsykologer eller skolkuratorer. Dylika experter kan otvivelaktigt göra en viktig insats och det är i hög grad önskvärt att fler sådana anställs. Det är dock angeläget att deras förekomst inte undanskymmer det faktum, att störst betydelse för barnen har inställningen hos lärarna, som h a r tillfälle att lära känna varje barn ingående, och som dagligen är i kontakt med dem. Av stor betydelse för kontakten mellan skola och hem kan föräldraföreningarna vara. Möjligen har dessas verksamhet hittills varit en smula trevande och inte riktigt funnit sina former. En inventering av deras hittillsvarande resultat skulle säkert vara givande. Om mer psykologisk sakkunskap kunde biträda vid uppläggningen av föräldraföreningarnas arbetsprogram, skulle måhända deras verksamhet kunna effektiveras. Det större perspektivet på lösningen av problem i samband med barnens uppfostran inom familjen, nämligen frågan om föräldrarnas anpassning till varandra och till sin egen situation, skall inte tas upp här. Vad samhället på detta område kan ge av rådgivning studeras av särskilda sakkunniga som tillsattes i april 1955 och som beräknas lägga fram förslag om organisationen av en allmän familjerådgivning under år 1956.

Tillsynen av barnen

Arbetsinsatsen för barnens vård utgör en betydande kostnadspost, ehuru den vanligen inte kommer till synes i familjebudgeten (se bil. 2). Mest arbetskraft tar de minsta barnen. Med stigande ålder fordrar barnen en mindre arbetsinsats från de vuxna. Värdet av den hemarbetskraft, som i genomsnitt ägnas de båda barnen i tvåbarnsfamiljer, har av utredningen angivits till 290 kr per månad. Vården av ett barn i åldern 0—2 år tar ofta så mycket som en halv normalarbetsdag i anspråk. Inom den familjeform, som är den vanligast förekommande, där hustrun har sitt arbete förlagt till hemmet, räknar familjen med denna vårduppgift som en naturlig sak. I det växande antal fall, då de gifta kvinnorna stannar kvar i förvärvslivet även sedan de fått barn, innebär barnens tillsyn under småbarnsåren ett problem både därför att tillsynen medför avsevärda kostnader och därför att det är svårt att överhuvudtaget ordna för barnens omhändertagande genom annan än modern. Under senare år har den alltid livliga diskussionen om det lämpliga i att en mor överlåter *itt barns vård till någon annan, medan hon själv har yrkesarbete, kommit att intensifieras, sedan den barnpsykologiska forskningen klarlagt den stora betydelsen för barnets utveckling av dess kontakt med modern under de första levnadsåren. Familjeutredningen har i den specialutredning som ägnats småbarnsinstitutionerna tagit upp frågan om innebörden av dessa forskningar till närmare diskussion (se Del. II, kap. 1). Utredningens slutsats är att dessa forskningar hittills inte påvisat några skadeverkningar för småbarnen av att m ö d r a r n a är borta från dem för yrkes-

120 arbete under en del av dagen av tillnärmelsevis samma karaktär som de allvarliga utvecklingsrubbningar som kunnat påvisas hos barn som helt blivit utan individuell omvårdnad av mor eller modersersättare. Forskningen på området är emellertid hittills ofullständig. Dess påvisande av betydelsen av att just småbarnen upp till 2—3-årsåldern får en öm och omtänksam individuell omvårdnad bidrar säkerligen till att stärka ett stort antal familjer i det beslut de spontant, av såväl känslomässiga som praktiska skäl, är benägna att fatta, nämligen att ordna sitt hushåll så att modern är hemma under småbarnsåren. De familjer som väljer att modern, efter den ledighet på några månader i samband med barnafödandet som man kan räkna med blir regel, återgår till sitt yrkesarbete och ordnar det så att barnen tas om hand av någon annan under arbetstiden, bör få sitt val respekterat. De psykologiska och ekonomiska faktorer, som kommer en familj att ordna sin tillvaro på det ena eller andra sättet, är så komplicerade att det inte är rimligt att utomstående skulle försöka avgöra att ett visst sätt att ordna de yttre förhållandena skulle vara »bäst» för barnet. Det måste lämnas åt föräldrarna att träffa detta avgörande. Samhället bör därför ge familjerna i den mån de behöver det hjälp med att ordna barntillsynen, samtidigt som det förutsätts att familjerna får bistånd att skaffa sig psykologisk och praktisk insikt för bedömning av sitt läge och de mödrar som stannar i hemmet får hjälp med de problem de där möter. Hur stor del av kostnaderna för samhälleligt organiserade vårdformer för barnen som bör belasta familjerna, är en fråga som fortfarande tycks stå öppen för diskussion. Såsom framgår av kapitlet om småbarnsinstitutionernas

kostnader är läget på detta område för närvarande mycket oklart. En utredning i syfte att åstadkomma större enhetlighet i fråga om avgifter och taxor m. m. är av behovet påkallad. Olika former för barntillsyn tillämpas av familjer med båda föräldrarna i förvärvsarbete. Kunskaperna härom är otillfredsställande, men vissa upplysningar kan hämtas ur den omfattande intervjuundersökning bland förvärvsarbetande mödrar med barn under 7 år, som Stockholms stad gjorde år 1948 (Generalplan för Stockholms barnstugor 1952, sid. 20). Denna undersökning visade att barnen omhändertogs på följande sätt (procentuell fördelning) : Barnet var i hemmet under tillsyn av hemhjälp, släkting eller annan person Barnet var borta hos släkting eller annan person Barnet var i daghem Barnet medföljde till arbetet, gick i skola, barnträdgård, vistades på annan ort etc.

41 23 23 13

Summa 100 Hemhjälp och släktingar spelade som synes den största rollen; daghem förekom endast i ca en fjärdedel av fallen. Likartade resultat framkommer i den pågående s. k. »Normalbarnsundersökningen» i Stockholm att döma av de intervjuer som var avslutade sommaren 1955 (150 av 239) och av vilka utredningen varit i tillfälle att ta del. Båda undersökningarna visar att alternativen för barneftersynen i stort sett är t r e : anställd hemhjälp, släktingar och daghem. På andra orter än Stockholm kan proportionerna mellan de tre möjligheterna vara annorlunda. Daghemmen jämte familjedaghemmen behandlas i Del II, kap. 1. Där visas att antalet platser vid kommunalt understödda daghem är ca 10 000 och i familjedaghem ca 1 800. Antalet anmälda barn, som inte kan beredas plats, anges till ca 5 300. Slutsatsen av den

12.1 översyn som görs blir att daghem bör inrättas eller familjedaghemsverksamhet organiseras i större omfattning än för närvarande i syfte att fylla efterfrågan på platser. Behovet är särskilt stort i de större städerna, medan däremot på åtskilliga medelstora och mindre orter behovet är täckt. Ökat statligt stöd i olika avseenden bör övervägas. I övrigt hänvisas till det nyssnämnda behovet av fastare riktlinjer för taxor och avgifter. När det gäller medverkan från äldre släktingar vid tillsynen av barnen, kan det förtjäna att påpekas vilken roll bostadsförhållandena spelar. Om de äldre familjerna bor i närheten av de yngre, blir en hjälp från de äldre naturlig. Det är därför viktigt att inom bostadsområdena finns lägenheter som lämpar sig för olika hushållstyper. Den elastiska lägenheten som har ett extra rum som ligger för sig själv med egen ingång lämpar sig särskilt väl i sådana fall, då en mor eller far som blivit ensam önskar flytta till barnen. När en äldre släkting tar hand om barnet är det särskilt lämpligt om detta kan gå i förskola. Heltidsanställd arbetskraft i hemmen blir allt mindre vanlig. I bostadskollektiva kommitténs betänkande Hemhjälp (SOU 1952:38) konstateras, att antalet anställda i husligt arbete minskade med 23 % under perioden 1931—1940 och med nära 40 % under perioden 1941— 1950. Samtidigt har också efterfrågan på arbetskraft sjunkit; de rationaliserade bostäderna och de höjda hembiträdeslönerna gör att hemarbetande husmödrar i minskad utsträckning efterfrågar heltidsanställd arbetshjälp. Familjer med förvärvsarbetande husmor efterfrågar emellertid alltjämt heltidsanställd hjälp i tämligen stor omfattning. I ungefär hälften av de familjer, som har hembiträde boende hos sig,

har husmodern förvärvsarbete; familjeinkomsten är genomsnittligt lägre i hembiträdeshushåll med förvärvsarbetande husmor, där det dock i allmänhet finns två vuxna inkomsttagare, än i hushåll där hon är hemarbetande. En efterfrågan på hemhjälp från inkomsttagare som befinner sig tämligen långt nere på inkomstskalan föreligger alltså (se ovannämnda hemhjälpsbetänkande). Huvuduppgiften för hembiträdet i barnfamiljer med förvärvsarbetande husmoder är barntillsynen. De krav som ställs på henne är stora. Viktigast är att hon kan ta hand om barnen på ett gott sätt; det är mycket önskvärt att hon har utbildning för denna uppgift. De löner som numera betalas för huslig arbetskraft ligger i nivå med dem som erhålls på andra områden. Trots att även arbetsförhållandena, bland annat genom hembiträdeslagen, har förbättrats, lockar yrket inte den kvinnliga ungdomen i större utsträckning. Många flickor önskar sig dock ett yrke där de får ha hand om b a r n ; tillströmningen till skolor som ger barnsköterskeutbildning är stor. Tidigare var barnsköterskeutbildningen mycket specialiserad och gällde huvudsakligen spädbarnsvård, men numera innefattar den i regel dels en kurs i hushållsarbete och dels vård och fostran av barn i olika åldrar. Men de färdigutbildade vill dock inte ha plats i familj utan söker sig till barninstitutioner; under de senaste åren har på detta område funnits ett visst överskott på arbetskraft. Det förefaller att vara en angelägen uppgift för arbetsförmedlingar och utbildningsanstalter att pröva möjligheterna att leda över någon del av de barnavårdsutbildade flickorna till platser som husmodersersättare i familjer med småbarn. I dylikt arbete kan de erhålla en värdefull praktisk träning vilken bör tillräknas dem som merit om de senare önskar

122 söka sig över till andra yrken. Förutsättningarna synes med den ökade tillströmningen av ungdom till arbetsmarknaden som äger rum under de närmaste åren vara gynnsammare än tidigare. En annan typ av hemhjälp, som också den är av största betydelse för de förvärvsarbetande husmödrarna, är den som tillfälligt kan rycka in. Här h a r familjerna tillgång till den sociala hemhjälpen, som framför allt ger bistånd vid allvarliga svårigheter, t. ex. när husmodern är sjuk. Den sociala hemhjälpen är dock som framhålls i kap. 2 otillräcklig för att täcka behovet av krishjälp vid sjukdom, t. ex. i de fall då barnen i en familj, där båda föräldrarna har yrkesarbete, blir sjuka och inte kan gå till daghem eller skola utan behöver tillsyn hemma. Det är önskvärt att få fram en kår av deltidsarbetande, som kan rycka in i sådana fall. Förslag att öka ut hemhjälpskåren genom att deltidsarbetande i större omfattning inlemmas inom den sociala hemhjälpen, varvid kommunerna skulle få statsbidrag till deras avlöning, har framförts i många sammanhang, bl. a. av utredningen för hem- och familjefrågor (SOU 1947:46) och av bostadskollektiva kommittén i ovannämnda hemhjälpsbetänkande. Intet av dessa förslag har dock genomförts. Läget är måhända inte sådant att man kan nå effekt med generella statsbidragsregler. Möjligen gäller det här framför allt att få ett organisatoriskt och propagandistiskt grepp, som kan leda tillgänglig arbetskraft till hem, som är särskilt i behov av hjälp. I ett flertal sammanhang har frågan varit före om att effektivera den husliga arbetsförmedlingen, att genom dess åtgöranden t. ex. precisera normer för utbildning och arbetsförhållanden för husmodersersättare i hemmen, och att få till stånd den efterlysta hemhjälpskåren för krishjälp vid sidan

av den otillräckliga sociala hemhjälpen, men det synes inte ha funnits någon form för att organisera en försöksverksamhet av detta slag. Familjeutredningen finner det önskvärt att en dylik försöksverksamhet kan komma till stånd och återkommer till formerna härför nedan. Deltidsarbete

När det gäller att för de gifta kvinnorna uppmjuka arbetslivets villkor, så att de kan få möjlighet att i form av deltidsarbete hålla kvar yrkesarbetet och därmed få bättre tid för hemuppgifterna, har familjeutredningen föranstaltat om en särskild undersökning vars resultat skall redovisas i en tredje del av betänkandet. Trots det motstånd som visas av ett flertal arbetsgivare mot att låta sociala hänsyn influera på organisationen på arbetsplatserna, tycks det dock finnas en del möjligheter för de gifta kvinnorna att få smidigare arbetsvillkor än vad en hel arbetsdag eller arbetsvecka kan erbjuda. På detta område förefaller det naturligt att stat och kommun uppträder som mönsterarbetsgivare; familjeutredningen har därför låtit göra en översyn av deltidsarbetets förekomst inom statlig ock kommunal tjänst. Resultatet av denna undersökning kommer att redovisas i nyssnämnda del av betänkandet. Frågan om deltidsarbete i den meningen att inom yrken, där det är normalt med heltidsanställning vissa kvinnor skall kunna ha förkortad arbetstid, är en sak. Deltidsarbete i form av anställningar, där arbetskraften normalt inte behöver engageras för hela arbetstiden utan endast för vissa timmar om dagen eller i veckan, är en annan sak. Det kan konstateras att gifta kvinnor i mycket stor utsträckning h a r den senare formen av deltidsarbete och att efterfrågan på dylik arbetskraft på många håll är i växande. Hemhjälps-

123 och städningsarbete är de största områdena, inom handeln och också inom restaurangyrket behövs mycket sådan deltidsarbetande arbetskraft. Nya deltidsarbeten erbjuder t. ex. skolbespisningarna som för n ä r v a r a n d e sysselsätter ca 8 000 kvinnor. Såsom hemsamariter och hemhjälp för gamla arbetar ett växande antal. Vissa arbetsuppgifter av social och konstnärlig art kan också ha deltidskaraktär. Dessa förhållanden kommer att kartläggas närmare i den kommande deltidsundersökningen. Här skall blott framhållas en annan sorts arbetsuppgifter, som utredningen finner vara av största intresse, nämligen vårduppgifter inom det egna hemmet. En översikt över den s. k. familjevårdens omfattning och de problem som hänger samman med den presenteras i Del II, kap. 4. Det är uppenbart, att det på detta område finns betydelsefulla insatser att göra för många av de kvinnor, som väljer att ägna sig åt det egna hemmet och som trivs med sina uppgifter där. Det framhålls ofta från de medicinska och sociala vårdorganens och från den psykologiska expertisens sida, att miljön inom ett hem h a r vissa kvaliteter som en kollektiv miljö, den må vara aldrig så väl utformad, inte kan prestera. Den lilla gruppen, de naturliga vardagliga sysslorna och kontakten kring dem anses ofta vara den bästa omgivningen för sjuka och missanpassade människor. För barn, som behöver tas omhand av a n d r a än de egna föräldrarna, är vistelse i ett hem att föredra framför anstalt. Även när det gäller dagvård av b a r n har familjevården visat sig kunna vara förmånlig liksom när det gäller omhändertagande av barn för sommarvistelse. Det är emellertid, som framhålls i kapitlet om familjevården, utomordentligt viktigt att det blir den rätta sortens

h e m som tas i anspråk för vårduppgifter av detta slag. Om så icke sker, råkar lätt hela familjevården i vanrykte, såsom tydligen på vissa håll redan varit fallet med familjedagvården för barn. Det är kvinnor med speciella kvalifikationer som måste väljas ut, och det är ett oeftergivligt villkor att de från början tar sina uppgifter på allvar, känner sig engagerade i dem som i ett betydelsefullt yrkesarbete och får en ersättning som ligger i nivå med vad de skulle kunna förtjäna i andra verksamhetsformer. Ur samhällsekonomisk synpunkt är det värdefulla resurser som tas tillvara genom att hemkvinnor engageras för familjevård, resurser vilka annars kanske skulle förbli outnyttjade. Men därav skall man icke förledas att tro att denna vård kan eller bör erhållas till något slags realisationspris. Utredningen vill framhålla önskvärdheten av att större klarhet skapas kring familjevårdens arbetsformer i enlighet med vad som närmare utvecklas i kapitlet om familjevården. Den yttre miljön

Samhällsplanering Vid stads- och samhällsplanering synes man numera i viss omfattning ta hänsyn till barnen, när det exempelvis gäller att planera bostadsområden så att barnen inte ska hotas av trafiken eller att placera in lekplatser, småbarnsinstitutioner och skolor i stadsplanen. I Generalplan för Stockholm (1952) ges stort utrymme åt frågan om barnens lek och friluftsliv. Man har som bakgrund haft en sociologisk undersökning av barns lekvanor och försöker komma fram till normer för dimensionering och placering av lekplatser för barn i olika åldrar. Motsvarande försök att ta hänsyn till barnens behov vid planeringen av nya stadsdelar finner man på många andra håll. Men det underlag man h a r att utgå från — såsom den

124 ovannämnda utredningen i Stockholm — är dock fortfarande på många punkter ganska vagt och ofullständigt. I praktiken blir det därför redan av denna anledning ofta svårt att hävda barn- och familjesynpunkterna mot de kommersiella intressena. En stadsplaneforskning som syftar till att bättre klarlägga barn- och familjeintressena är därför behövlig. Av särskild betydelse är att en bevakning av synpunkter av ovan antytt slag sker i samband med den nu i många kommuner aktuella saneringen av äldre stadsdelar. Vissa sidor av frågorna om samhällenas anpassning till familjerna studeras av bostadskollektiva kommittén, som har att avge förslag om hur bostadsområdena skall byggas ut med olika anordningar för kulturell, social och kommersiell service. Några enhetliga normer för dylik utbyggnad kan säkerligen inte uppställas, men genom undersökningar som utgår från familjernas behov kan allmänna riktlinjer komma fram beträffande den önskvärda utvecklingen av olika kollektivanläggningar. Bostadsplanering När det gäller planlösning och utrustning av bostäderna har man kommit ganska långt i de grundläggande undersökningar som behövs för uppställandet av rimliga normer. Genom Hemmens forskningsinstitut och genom fristående forskare som samarbetat med institutet, har familjernas levnadsvanor studerats och därvid särskilt barnens tillvaro i hemmen samt de olika husliga sysslornas omfattning och de krav dessa ställer på utrustning och inredning. Resultaten av dessa forskningar är på väg att omsättas i byggandet. En springande punkt när det gäller familjebostaden är utrymmet och dess fördelning. Genom den allmänna produktionsstegringen och den förda bo-

stads- och hyrespolitiken har bostädernas genomsnittliga utrymme kunnat ökas. Tidigare var normalbostaden för den stora massan av familjer 1 rum och kök. Numera omfattar egnahemslägenheter i regel 3 å 4 rum och kök och hyreslägenheterna i stor utsträckning 2 r u m och kök. Såsom nämnts i kap. 2 anses en icke orimlig målsättning för hyreslägenheterna som familjebostäder vara att också de skall komma upp i 3 å 4 rum. Bostadsvanestudierna visar, att först när familjerna får mer än 2 rum, kan man räkna med att barnens behov av utrymme blir tillgodosedda. Det är således av största betydelse just för barnen att detta ytterligare steg för bostadsstandardens höjning kan tas. När det gäller bostädernas utrustning erbjuder de nybyggda husen i allmänhet en ganska stor bekvämlighet och ger goda möjligheter att rationalisera hemarbetet. Mycket återstår dock att göra: man kan peka på att möjligheter att rationellt ordna arbetet med tvätt och strykning o. d. bara finns i ett fåtal bostadstyper, att inköp och förvaring av matvaror i allmänhet erbjuder en hel del problem etc. Man bör också hålla i minnet att det fortfarande endast är en mindre del av familjerna som har en fullt modern utrustning. Alltjämt är det många som bor i tungskötta, opraktiska bostäder, vilka endast i långsam takt förbättras. Frågan har ställts i vilken utsträckning samhället, genom att befrämja standardisering och central upphandling av olika inrednings- och utrustningsdelar i hemmet, skulle kunna b i d r a till dessas förbilligande och därmed göra dem åtkomliga för flera. l|et kan framhållas att vi i Sverige i jämförelse med andra länder har hunnit långt i en dylik centralt skött upphandling av inredningsföremål. I vårt land förses de nybyggda hyreshusen regelmässigt

125 med spisar, arbetsbänkar, skåpinredning, kylskåp, utrymmen för linne- och klädförvaring etc., medan i andra länder dylika inredningsdetaljer vanligen måste medföras av hyresgästen. Det förra systemet erbjuder stora fördelar och börjar nu utsträckas också till andra inredningsdelar och maskinella anordningar såsom maskiner för tvätt och strykning. Man skulle kunna tänka sig att gå vidare på den inslagna vägen och låta även t. ex. bäddplatser, radio- och televisionsinstallation etc. ingå i bostadens utrustning. För den utrustning, som redan nu förekommer, svarar vid hyreshusbebyggelse vederbörande bostadsföretag, och då dessa numera i stor utsträckning är kommunala eller kooperativt organiserade, kan man räkna med att de boende får del av de ekonomiska förmåner som centralt organiserade storinköp och gemensam installation innebär. Privata hyreshusbyggare synes numera i fråga om bostadsutrustning arbeta efter i stort sett samma linjer som övriga. Vid modernisering av enstaka lägenheter och vid egnahemsbyggande erhålls inte motsvarande fördelar, varför kostnaderna för en modern utrustning i sådana fall blir betydligt högre för den enskilde, vartill kommer att svårigheterna att få en rationellt gjord planering och installation ofta är betydande. Det förefaller som om åtgärder från det allmänna för att hjälpa byggarna till rationalisering på detta område borde kunna övervägas. Hemarbetets

rationalisering

Man kan diskutera vilken grad av rationalisering som är önskvärd för hushållen; det beror ju på vilket värde som åsättes hemarbetskraften. Denna kan inte värdesättas utan att man tar hänsyn till olikheterna i hushållens or-

ganisation. En grupp hushåll har fortfarande en husmoder vars arbetskraft står till hemmets förfogande, medan en annan grupp inte har någon som ägnar sig åt hemmet på arbetstid och där därför de vuxna hushållsmedlemmarna måste sköta hushållet på fritid. Den första gruppen har kanske inte ekonomiska möjligheter att utnyttja tillgänglig utrustning och service. Den a n d r a gruppen skulle i många fall behöva en rationalisering som vore betydligt längre driven än för närvarande. Varken för den ena eller den andra hushållstypen synes det vara klarlagt vad som är en rimlig avvägning mellan arbetsinsatser, investeringar i hushållsutrustning och köp av varor och service. Vissa grundläggande fakta framlägges i den utredning som utförts av bostadskollektiva kommittén i samarbete med bl. a. Hemmens forskningsinstitut vilken publicerats som bilaga till betänkandet om kollektivhus (SOU 1954:3). Det är angeläget att hushållsforskningen ägnar fortsatt uppmärksamhet åt dessa problem. Vad som erfarenhetsmässigt kan konstateras är att gifta kvinnor med förvärvsarbete får en stor arbetsbörda i hemmet, hur modernt utrustad bostad de än har. En hel del sysslor kvarstår nämligen: tillagnings-, städnings-, rengörings- och reparationsarbeten samt arbeten som hänger samman med utnyttjande av den yttre servicen såsom planläggning och inköp. Ehuru m ä n n e n och de något äldre barnen i ökad utsträckning hjälper till med dessa arbetsuppgifter, så är det dock av tradition husmödrarna som får huvudansvaret för skötseln av hemarbetet på sin lott. Förvärvsarbetande husmödrar är följaktligen — även om de bor i fullt moderna bostäder — vanligen mera arbetsbelastade än hemarbetande hustrur som lever inom äldre hushållsformer, vilka bygger på högre grad av själv-

126 hushållning och som tar husmoderns hela arbetskraft i anspråk. En lösning på problemet är kollektivhus. Bostadskollektiva kommittén har i betänkandet om kollektivhus föreslagit att dylika i viss omfattning skall ingå bland moderna bostadstyper. De bostadsbyggande organen synes dock hittills ha varit ganska ointresserade av detta förslag. En vidgad experimentverksamhet med olika former av kollektiv service i nära anknytning till bostäderna är önskvärd.

Erfarenheterna från denna konsulentverksamhet har varit så positiva, att staden planerar att vidga den betydligt, i samband med en allmän utbyggnad av stadens yrkesskolors avdelningar för husligt arbete och sömnad. Det vore önskvärt att något motsvarande kunde ske även i andra städer. Det finns ingen anledning att förmoda att inte familjerna där har samma behov av konsulenter i hushålls- och inköpsfrågor som familjerna på landsbygden och i Stockholm.

U

Fritid och semester

pplysningsverksamhet

En viktig förutsättning för hemarbetets rationalisering är att familjerna får tillräckliga kunskaper om de resurser som finns och om hur de bäst ska användas. Här synes såväl allmänna som enskilda organ ha vidgat sin aktivitet under senare år. Undervisning och upplysning när det gäller det husliga arbetet och frågor sammanhängande med varuinköpen har sålunda betydligt utökats inom skolorna och yrkesskoleväsendet. Särskilt betydelsefull är den upplysning, som sprides av Hemmens forskningsinstitut, av kvinno- och bildningsorganisationer, i press och radio etc. Ännu är emellertid kapaciteten på vissa punkter för liten. Särskilt finns anledning att peka på den bristande utbyggnaden av hemkonsulentverksamheten i städerna. I betänkandet om familjeliv och hemarbete framlades förslag om att konsulenter för olika praktiska hemuppgifter skulle anställas i städerna lika väl som på landsbygden, där det redan finns en eller två i varje län, knutna till hushållningssällskapen. Endast i ett fåtal städer har dock dylika befattningar kommit till stånd. Stockholms stad har dock sedan åtskilliga år konsulenter för såväl allmänna hushållsfrågor som för sömnads- och bosättningsrådgivning.

Den ökade fritiden har varit föremål för analyser och överväganden i olika statliga utredningar. Ungdomens fritidsförhållanden har sålunda studerats av ungdomsvårdskommittén (SOU 1944: 31, 1945: 22 och 1947:12), som föreslog att samhället i olika hänseenden skulle understödja strävandena att ge ungdomens fritid ett rikare innehåll. Kommitténs förslag synes i många avseenden ha burit frukt, t. ex. i form av kommunala åtgärder för att skaffa lokaler och ledare för en uppbyggande ungdomsverksamhet. Medborgarnas fritidsliv i allmänhet, speciellt med hänsyn till det krav som det ställer på lokaler av olika slag, har vidare behandlats av Bostadskollektiva kommittén i ett nyligen avgivet betänkande (SOU 1955:28). Familjeutredningen har för sin del anledning att beröra några fritidsproblem som gäller föräldrar och barn. Mödrarnas bundenhet när de har h a n d om mindre barn och deras obenägenhet att även när barnen blivit större ta sig ledigt från familjeplikterna är notorisk. I viss utsträckning kan männens kortare arbetstid och de förbättrade ekonomiska resurserna leda till att också hustrurna får mera ledigt. Men i många fall består för m ö d r a r n a en stor och påfrestande bundenhet. Vad

127 samhället kan göra för att minska denna är väl främst att tillhandahålla lämplig arbetskraft, som kan fungera som husmodersavbytare, där detta är behövligt. Frågan om ytterligare arbetstidsförkortning är för närvarande under utredning. Det är angeläget att frågan om att låta även h u s m ö d r a r n a få del av de ökade fritidsmöjligheterna inte blir bortglömd i detta sammanhang. Den nyligen u p p n å d d a förlängningen av semestern har stor betydelse för familjernas rekreationsmöjligheter. Några samhälleliga åtgärder för att främja eller ens för att studera familjesemestern har dock knappast vidtagits. När frågan om semesterns användning och löntagarens önskemål om treveckorssemesterns disposition m. m. studerades av arbetstidsutredningen (SOU 1950:32), ägnades ingen uppmärksamhet åt familjesynpunkterna. Sedan befolkningsutredningen genom sitt betänkande, Åtgärder för beredande av vila och rekreation för mödrar och barn (SOU 1945: 5), lade fram de år 1946 förverkligade förslagen om bidrag till barnoch husmodersresor, kolonier, husmoderssemesterstipendier e t c , h a r i stort sett ingenting nytt gjorts av det allmänna i detta hänseende. Familjeutredningen har gjort de hittillsvarande åtgärderna till föremål för en granskning i Del. II, kap. 2 och därvid kommit fram till att samhällets åtgärder när det gäller semestern bör få en annan tyngdpunkt än för närvarande. Varken för barn eller husmödrar torde längre en sommarvistelse i enhetliga kollektiv på kolonier och semesterhem framstå som den för framtiden mest önskvärda. Mera differentierade former efterlyses; särskilt de yngre barnen bör i största möjliga utsträckning kunna få vara tillsammans med sina föräldrar när dessa har semester.

Vissa stödåtgärder från det allmänna för att ge bättre förutsättningar för familjesemestern synes påkallade; i första hand föreslås att en granskning verkställes av olika nya semesterformer vilka prövats av vissa kommuner och organisationer; därtill rekommenderas att en konsultationsverksamhet rörande semesteranläggningar o. d. bedrives. En vidgad bidragsgivning till familjesemesterverksamhet genom statens fritidsnämnd ifrågasattes även.

Barnens nöjen

De vuxnas och den äldre ungdomens fritidssysselsättningar har som ovan nämnts studerats i många sammanhang och fått olika former av samhälleligt stöd. När det gäller barnens — förskolebarnens och de yngre skolbarnens — nöjen och rekreation är samhället — utom på vissa områden som vid anordnandet av lekplatser o. dyl. — mera passivt. Det offentliga nöjeslivet, kompletterat med kulturella manifestationer, som understöds av det allmänna, är i hög grad inriktat på äldre. För barnen gör samhället endast små och sporadiska insatser. De kommersiella intressena anser sig inte särskilt kunna tillgodose barnen, därför att barnen och barnfamiljerna är föga betalningskraftiga. Som det nu är finns för den stora massan av b a r n inga andra offentliga nöjen än filmmatinéer, vilka program ofta är av låg kvalitet, och s. k. barnrevyer, som på senaste tiden vunnit viss popularitet på en del orter men som i regel är ganska lågklassiga. Ett nöje som mycket attraherar barnen är cirkusföreställningar, men dessas program är ju ingalunda inriktade på en barnpublik utan ofta direkt olämpliga för b a r n . De populära nöjesfälten bjuder sin förväntansfulla barnpublik i stort sett

128 högeligen påvra och därtill penningslukande arrangemang. Betydelsen av att ge barnen nöjen av god kvalitet har emellertid på senare tid uppmärksammats och många enskilda har gjort stora insatser för att åstadkomma alternativ till det som det offentliga nöjeslivet erbjuder barnen. Det kan erinras om kvinnoorganisationernas barnfilmkommitté, tillkommen 1948, som arbetar för att sanera barnens filmseende, bl. a. genom att främja tillkomsten av god barnfilm och ur filmproduktionen utvälja för barn passande filmer för vilka man vill intressera föräldrar och biografägare. Visningar av lämplig film för barn i olika ålder föranstaltas ofta av s. k. barnfilmklubbar, i allmänhet bildade på initiativ av lokala kvinno-, ungdoms- och andra organisationer. En utredning av barnfilmfrågan verkställdes av 1949 års barnfilmkommitté, som i två betänkanden (SOU 1951:10 och 1952:51) föreslog bl. a. ändrade censurbestämmelser och ökat statligt stöd till barnfilmproduktionen. Teaterverksamhet och annan underhållning, där barnen själva engageras för att roa sina kamrater, har fått tämligen stor utbredning på vissa orter i anslutning till barnstugor och ungdomsgårdar, skolor, barnbibliotek, bildningsorganisationer etc. En bärande tanke vid all dylik underhållning för barn är att publiken skall engageras aktivt genom t. ex. sång, musik, tävlingar, dans och lekar, pantomimer, improviserade uppträdanden etc. I huvudsak har dylik verksamhet för barnen drivits fram av frivilliga krafter med vissa ganska blygsamma anslag från kommunerna. De begränsade resurserna gör att verksamheten endast kunnat bedrivas i liten skala och därför endast n å r en ringa procent av barnen. F r å n arrangörer av barnunder-

hållningarna framhålles att man ofta inte gör någon reklam för sin verksamhet, eftersom man då skulle få mångdubbelt större tillslutning än man kan bemästra. önskvärdheten av ett effektivt kommunalt stöd har uppmärksammats bl. a. i en nyligen publicerad utredning av barnavårdsnämnden i Stockholm, vari föreslås att staden skall inrätta barnteatrar i vissa förorter och ordna utbildning av ledare för barnteaterverksamhet. (Stadskollegiets utlåtande 1955, nr 51.) I denna utredning framhålles att ett stöd till verksamhet, som avser att tillfredsställa barns och ungdoms behov av berikande, stimulerande och aktiver a n d e underhållning och sysselsättning naturligen tillhör de uppgifter, som barnavårdsnämnden har sig ålagda. Man framhåller hur betydelsefulla upplevelserna under barna- och ungdomsåren är för formandet av individens karaktär, idealbildning och känsloliv och man betonar att en riktigt ledd barnverksamhet har betydelse ur mentalhygienisk och pedagogisk synpunkt och som kunskapsförmedlare. Även den kulturella betydelsen av att barnens konstnärliga och litterära smak uppodlas understrykes. Familjeutredningen har icke haft möjlighet att mer ingående behandla frågorna om barnens nöjen, men anser det angeläget att framhålla att här föreligger ett område, där stöd från samhällets sida synes vara starkt motiverat. Förutom dessa kollektiva nöjen finns det anledning att uppmärksamma också barnens sysselsättning i hemmet. Det allmänna svarar där för en av de viktigaste, radion, där väl barnprogrammen kan sägas vara i stort sett goda och väl genomarbetade. Det kan dock ifrågasättas om inte även inom radion betydligt mer skulle kunna göras för

129 barnen, t. ex. genom att de ordinära underhållningsprogrammen, som ju mycket ofta har barn som lyssnare i högre grad än nu innehölle programpunkter, som passade för barn; därmed behövde de ingalunda förlora i intresse för vuxna lyssnare. Inför radions dubbelprogram och inför televisionen bör frågan om vad dessa skall ge barnen allvarligt övervägas. Barnens nöjesläsning är en flitigt debatterad fråga, särskilt aktualiserad genom den uppmärksamhet som på senaste tid ägnats serieläsningens eventuella fördärvbringande inflytande. Intet tvivel kan väl råda om att den bästa motåtgärden rnot vad man anser vara dålig och förflackande lektyr är att intressera barnen för riktiga och roliga böcker. Flera bokförlag har på senaste tiden gjort goda insatser för att få fram bra barnböcker för olika stadier; genom folk- och skolbibliotek kan numera de flesta barn få tillgång till rikhaltiga boksamlingar. Ett stort antal barn når dock inte fram till de riktiga böckerna utan nöjer sig med serier och veckotidningar. Det kan ifrågasättas om inte barnbiblioteksverksamheten borde ha betydligt större resurser än för närvarande för att kunna mer effektivt nå barnen och även föräldrarna. Det aktiva barnbiblioteket som har ett centralt läge, som reklamerar för sig, som sammankopplar bokutlåningen med underhållning, uppläsning e t c , visar sig kunna attrahera en mycket stor barnpublik. Betydelsen av att barnen lär sig hitta till böckerna kan inte överskattas. Ett område där samhället är helt passivt gäller barnens lek- och sysselsättningsmaterial i hemmet. Leksaksindustrin och leksaksförsäljare ser naturligen främst till förtjänsten och riktar sig till vuxna som i stor utsträckning köper leksaker som presenter åt bar9—507447

nen. Ofta blir den avgörande synpunkten på en leksak att den skall se attraktiv ut för stunden; vilket värde den har och hur länge den håller då barnen tar den i bruk fäster sig varken säljare eller köpare så mycket vid. Barnpedagogerna är dock ense om att de leksaker, som ger barnen mest glädje ofta inte alls är de som är de populäraste i leksaksbutikerna. Genom enskilda personers initiativ har i olika sammanhang leksaksfrågan studerats, små utställningar av pedagogiskt riktiga leksaker har ordnats och en viss upplysningsverksamhet har riktats till föräldrarna. Dessa ansträngningar har dock i brist på resurser blivit tämligen sporadiska. Fortlöpande studier av leksaksfrågan och experiment med tillverkning av konstnärligt tilltalande, roliga, hållbara leksaker göres av pedagogerna inom förskoleverksamheten, och dylika leksaker kommer till användning vid småbarnsinstitutionerna. Det vore önskvärt att sådant lek- och sysselsättningsmaterial, som där finnes, skulle kunna spridas också till hemmen. Ett stöd till en verksamhet i syfte att sprida goda leksaksidéer till å ena sidan hemmen och å andra sidan leksaksfabrikanterna synes vara helt befogat. En familj estödjande försöksverksamhet

I det föregående har, med utgångspunkt från olika behov hos familjerna, diskuterats vilka samhällsåtgärder som kan vara motiverade. I icke så få fall kan konstateras, att det redan nu finns vissa möjligheter till en sådan utbyggnad av den familjestödjande verksamheten, som förefaller önskvärd, men att åtgärder ofta kan utebli, bl. a. på grund av brist på resurser för central planering och ledning. Möjligheterna att få till stånd en nyorienterande verksamhet på familjepolitikens område är därför begränsade och många lovande upp-

130 slag kommer aldrig att förverkligas. Försök till nya lösningar görs visserligen ofta av kommuner och enskilda — dessa försök skulle säkerligen kunna nyttiggöras i större sammanhang — men möjligheterna att få gjorda erfarenheter systematiserade och resultaten spridda är ej tillräckliga. Familjeutredningen har sålunda kommit till den meningen att mycket som redan är i gång på familjepolitikens område skulle kunna få befruktande impulser till utveckling och nyorientering, om staten ville stödja en social experimentverksamhet och utredningen har därför velat skissera ett principutkast till en sådan verksamhet under ledning av sakkunniga från olika områden. Försöken skulle gälla olika verksamhetsgrenar: småbarnsinstitutioner, hemhjälp, semesterarrangemang, barnsysselsättningar, stödåtgärder för mödrar etc. Även undersökningar av redan exister a n d e verksamhetsformer, rationaliseringsförsök e t c , skulle kunna inrymmas. Till klargörande av vilka slags verksamhetsgrenar försöksverksamheten tankes omfatta, lämnas nedan en sammanställning av sådana uppslag, som familjeutredningen i olika sammanhang haft anledning att föra fram eller som knyter an till frågor som utredningen berört. Många icke alls här berörda områden kan tänkas aktualiseras; alla som här namnes är inte nya. Halvdaghem, en form av förskola, som tar hand om barnen längre tid och i smidigare former än förskolorna nu gör för att göra det möjligt för mödrar att ha ett deltidsarbete. Litet daghem, som inom ramen t. ex. för ett kollektivhus tar emot barn i olika åldrar för att ge dessa barn en sluten familjemässig miljö i nära anknytning till bostaden. Daghemshushåll, som rationaliseras när det gäller mathållning, städning, tvätt etc. med utnyttjande av bl. a. industriellt förberedda matvaror och möjligheter till sam-

arbete med andra storhushåll etc. Eftermiddagshem i klubbmässig form som erbjuder för skolbarnen lockande sysselsättningar. Familjedaghemsverksamhet (inkluderande yngre skolbarn) som inom ett visst område ägnas speciell omvårdnad genom att en ledare för verksamheten har intensiv kontakt med familjerna, ordnar kombination med förskoleverksamhet och parklek, skaffar hemhjälp till familjedaghemsmödrar vid sjukdom och för stor arbetsbörda etc. Sommardaghem, som förlägges intill tätorter men i lantlig miljö, dit barnen kan resa varje dag och därför får en sommarvistelse utan att behöva skiljas från föräldrarna. Gårdskoloni, mellanting mellan feriehem och sommarkoloni för en begränsad grupp barn med särskilt kvalificerad ledare. Sommarläger för tonåringar med omväxlande program, innefattande praktiska sysslor, idrott samt även konstnärlig verksamhet och nöjen såsom musik, teater, dans etc. möjligen förlagt till utrymme, tidigare använt för traditionell koloni. Semesterhem för yngre husmödrar som har med sig småbarn, möjligen förlagt till hem som tidigare använts för traditionell husmoderssemester. Semesteranläggningar i olika former för familjer med yngre barn. I vissa fall möjlighet för barnen alt stanna där under längre tid än föräldrarnas semester. Hemhjälpsförmedling som syftar till att tillhandahålla fullgod deltidsarbetande arbetskraft som krishjälp till hemmen t. ex. då barn till förvärvsarbetande mödrar blir sjuka. Organiseras i anknytning till hemvårdarinneverksamhet, hemhjälp för gamla, arbetsförmedlingens ordinarie hemhjälpsförmedling etc. Föräldraklubb i nybyggt bostadsområde som dels behandlar anordningar för barnen såsom förskole- och skolfrågor, lekplatser, familjedaghem, eftermiddagshem etc. och dels allmänna uppfostringsfrågor, hemrationaliseringsfrågor etc. Barnverksamhet omfattande film, teater, dans, musik, bokutlåning etc. Som framgår av dessa exempel tankes försöksverksamheten gälla verksamhetsgrenar, som ofta finnes i någon form inom kommunerna men ändå kan innebära en intensifiering på en viss

131 punkt eller en prövning av nya organisationsformer. Anordnare av försöksverksamhet bör kunna vara en enskild person, en grupp enskilda, en organisation eller en kommun. Att kommunen, även när enskilda står som anordnare, visar intresse för saken är viktigt med hänsyn till att det i regel bör kunna förutsättas att verksamheten, om den utfaller väl, kan komma att kommunaliseras eller i varje fall erhålla ekonomiskt bidrag från kommunen. Men eftersom resultatet av en viss försöksverksamhet inte är av intresse endast för den kommun där den pågår utan skall nyttiggöras för hela landet bör kommunal medverkan ej vara obligatorisk om verksamheten anses ha ett betydande allmänt intresse. Varje försöksgren som knyter an till redan existerande verksamhetsformer bör naturligtvis i enlighet med gällande föreskrifter få ordinarie bidrag från stat, kommun, fonder etc. Till den del av verksamheten som avviker från vanliga normer och har experimentkaraktär och till följd härav föranleder extra kostnader synes det angeläget, att särskilda medel står till förfogande. Det synes vara en naturlig uppgift för staten att främja kommunernas och enskildas initiativ på detta område. Staten bör ha ett stort intresse av att en försöksverksamhet inom familjepolitiken kommer till stånd i lämpliga former och att resultaten av verksamheten blir kända och kommer till utbredd användning. Det synes därför böra övervägas att ställa ett särskilt anslag till förfogande för en familjestödjande försöksverksamhet samt att tillskapa en administrativ organisation för ändamålet. Familjeutredningen har ej funnit skäl att närmare undersöka föreliggande behov av anslag. Ej heller har utredningen haft anledning att närmare under-

söka frågan om hur organisationen för fördelning av det statliga anslaget och ledning av verksamheten bäst skall utformas. Denna angelägenhet kan lösas på olika sätt och säkerligen så att administrationskostnaderna blir förhållandevis blygsamma. För att man skall få en lämplig anknytning till olika statliga organ som arbetar på hithörande områden och som har intresse av denna försöksverksamhet synes det kunna vara lämpligt att tillsätta en särskild nämnd för ledning av verksamheten och fördelning av bidragen. En dylik nämnd kunde lämpligen knytas till en statlig myndighet. Närmast synes socialstyrelsen komma ifråga med hänsyn till att en så stor del av nuvarande familjevårdande åtgärder är förlagda dit. Nämnden kan tänkas sammansatt av representanter för myndigheter och institutioner vilkas verksamhetsområden beröres av de blivande försöksgrenarna: utom socialstyrelsen skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, arbetsmarknadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, Hemmens forskningsinstitut m. fl., och dels av lekmän representerande t. ex. Målsmännens riksförbund, husmodersorganisationer, yrkeskvinnoorganisationer etc. För att resultaten av en dylik social experimentverksamhet i enlighet med det tidigare sagda skall kunna nyttiggöras i vidsträckt omfattning torde det vara nödvändigt att formerna för planering och analys noggrant genomarbetas; det har emellertid inte varit möjligt för utredningen att framlägga några riktlinjer härför. Det bör dock särskilt framhållas att det är angeläget att, när resultat från ett visst försök föreligger, publicering därav bör ske i sådan form, att de praktiska slutsatser man kan dra beträffande möjligheterna att förverkliga motsvarande anordningar på annat håll klart framgår.

132 Allmänna synpunkter

Höjning av kvaliteten på samhällets tjänster till familjen Ett av de huvudkrav som framkommer ur det som tidigare sagts är att samhället i ökad utsträckning bör vårda sig om den kvalitativa sidan av de tjänster som ställts till familjernas förfogande. Detta kan ske framför allt genom att de människor som i olika egenskaper har hand om undervisande, rådgivande och vårdande uppgifter i samhället har lämpliga personliga kvalifikationer och tillräckligt med tid och resurser för att med ro och samling kunna genomföra sina uppgifter. Detta gäller läkare, sköterskor, lärare, socialarbetare, tjänstemän inom statlig och kommunal administration etc. vilka i olika sammanhang har beröring med familjerna när det gäller dessa personliga angelägenheter. I många fall har nu de som arbetar i det allmännas tjänst inom hälso- och sjukvård, undervisning och socialvård en mycket pressande arbetsbörda. Minst lika viktigt som att bygga ut nya samhälleliga verksamhetsgrenar är att se till att de redan existerande fungerar på ett tillfredsställande sätt. Familjeutredningen har särskilt anledning att betona vikten av att kommunerna för skötseln av sina familjevårdande uppgifter har ett tillräckligt antal välkvalificerade tjänstemän. Av utomordentligt stor betydelse är att tillse att de tjänstemän som har att verkställa samhällets familjestödjande åtgärder har en lämplig utbildning, varvid särskilt betydelsen av deras psykologiska skolning skall understrykas. I många sammanhang har omvittnats den brist som råder i vårt land på möjligheter till psykologisk utbildning. Här kan citeras ett uttalande av generaldirektör Karl J. Plöjer: Det ä r knappast något område d ä r Sverige i avseende på utbildningsmöjligheter

ä r så illa försörjt som på det psykologiska och därmed h a r m a n tills vidare avhänt sig en rad möjligheter till en både rationell och h u m a n utveckling av socialpolitik och vissa andra delar av samhällelig verksamhet (Svensk socialpolitisk historia 1952).

Förslag om förbättring av den praktiskt-psykologiska utbildning som är behövlig på ett stort antal av socialvårdens områden, föreligger numera genom det betänkande om psykologisk utbildning och forskning som framlagts av psykologutredningen (SOU 1955: 11). Att denna utrednings förslag snabbt blir prövade och resulterar i förbättring av förutsättningarna för såväl den psykologiska forskningen som utbildningen synes vara högeligen angeläget. F ö r att uppnå den kvalitetshöjning inom familjepolitiken som efterlyses synes en lösning av denna utbildningsfråga utgöra en av de viktigaste förutsättningarna. Utrymme

för

rationaliseringar

Möjligheterna att åstadkomma rationaliseringar och besparingar inom den samhälleliga verksamheten har kommit att beröras i några sammanhang i detta betänkande. Ett område som familjeutredningen särskilt kommit i kontakt med i flera sammanhang där betydande rationaliseringsmöjligheter torde föreligga gäller det hushållstekniska området. Med understöd från det allmänna drives olika typer av kollektivhushåll: skolbespisningar, daghem, kolonier, semesterhem, internatskolor etc. I många fall är det uppenbart att dylika hushåll skötes mindre rationellt och drar högre kostnader t. ex. för personal och material än de behövde göra om de organiserades efter modernare metoder. Därtill kommer att kvaliteten på t. ex. kosten och på den omvårdnad som

133 ägnas olika detaljer såsom matens servering, rummens inredning etc. ofta är lägre än den borde vara. Orsaken till att rationaliseringen på detta område så uppenbart är på efterkälken torde bl. a. vara att en hushållsteknisk rationaliseringsforskning i stort sett saknas när det gäller denna typ av hushåll. De verkliga storhushållen, sjukhus, restauranger etc. torde ha kommit fram till moderna driftsformer, medan sådana hushållsenheter av mellanstorlek som här avses icke sällan har kommit på efterkälken. Familjeutredningen har icke haft möjlighet att närmare utreda denna fråga, men har funnit det befogat att beröra problemet och understryker att ett betydande utrymme för besparingar för det allmänna här torde föreligga.

Vissa

forskningsfrågor

Ovan har antytts den psykologiska forskningens betydelse. Vidare har i olika sammanhang berörts vikten av en vidgad hushållsteknisk forskning såväl när det gäller de enskilda hemmen som vissa typer av storhushåll. Nedan skall i några punkter sammanfattas önskemål rörande vissa socialstatistiska forskningsfrågor som utredningen funnit angeläget att omnämna. 1) Den befolkningspolitiska forskningen spelar numera i vårt land en förhållandevis undanskymd roll. I andra länder med likartade problem som Sverige ägnas mycket mera vetenskap-

lig uppmärksamhet åt hithörande problem, och detta kan också tillgodogöras den samhällsekonomiska och den socialpolitiska diskussionen. Åtgärder för att stimulera till ett ökat vetenskapligt intresse i vårt land för hithörande problem synes angelägna. 2) Det önskemål om ett bättre tillgodoseende av familjesynpunkterna i samband med utarbetandet av befolkningsstatistik och i viss mån även övrig statistik som underströks av befolkningskommissionen då 1936 års partiella folkräkning verkställdes har i någon mån tillgodosetts genom upprättande av det s. k. befolkningsregistret, vilket varit till stor nytta för utredningen. Ytterligare förbättringar är emellertid önskvärda. Särskilt angeläget är det, att familjesynpunkterna får ett rikligt tillmätt utrymme i samband med 1960 års folkräkning. 3) Den av socialstyrelsen för år 1952 företagna levnadskostnadsundersökningen har varit av stor betydelse för utredningen, trots att materialet egentligen är för litet och den ekonomiska utvecklingen medfört att siffr o r n a redan hunnit bli i viss mån inaktuella. Det är angeläget att en ny undersökning av denna art inom kort kommer till stånd och att den ges en större omfattning. Undersökningar av detta slag bör äga rum regelbundet med några få års mellanrum.

Bilaga 1

Befolkningsutvecklingen i Sverige under senare år och det aktuella demografiska läget 1 Av byråchefen Erland v. Hofsten Befolkningens storlek Intresset knyter sig i första hand till frågan om totalbefolkningens utvecklingstendenser. Hur stark är den nuvarande folkökningen jämförd med ökningen under tidigare perioder? Finns det anledning att vänta sig att folkmängdstillväxten i framtiden kommer att bli mindre kraftig och eventuellt helt upphöra? Antalet invånare i Sverige under senare årtionden framgår av vidstående tablå, som även återger folkökningens absoluta och relativa storlek under samma period. Särskilt om man bortser från 1950talets siffror, tycks denna tablå ge vid handen, att det på 1930-talet fanns anledning till viss oro över befolkningsutvecklingen men att folkökningen därefter varit så kraftig, att någon anledning att befara en förestående folkminskning inte gärna kunde föreligga. Emellertid måste man veta betydligt mera om befolkningsutvecklingen för att kunna förstå den skedda utvecklingen och kunna bedöma nutidsläget och framtidsutsikterna. Till en början finns det anledning att uppmärksamma den historiska utvecklingen hos befolkningsrörelsens faktorer, dvs. födelser, dödsfall och utrikes omflyttning. I samband med födelserna

Folkökning per år Period

Medelfolkmängd

Antal

På 1 000 avmedelfolkmängden

1911—15 1916—20 1921—25 1926—30 1931—35 1936—40 1941—45 1946—50 1951—54

5 620 000 5 806 000 5 993 000 6 097 000 6 199 000 6 303 000 6 501 000 6 875 000 7 146 000

38 000 38 000 30 000 18 000 22 000 24 000 60 000 74 000 48 000

6,8 6,6 5,0 2,9 3,5 3,8 9,3 10,7 6,7

1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954

6 883 000 6 956 000 7 014 000 7 073 000 7 125 000 7 171 000 7 214 000

83 000 61 000 56 000 57 000 52 000 42 000 44 000

12,0 8,8 7,9 7,3 7,3 5,9 6,1

bör även fruktsamheten och äktenskapsbildningen studeras. De i det följande återgivna tidsserierna innefattar såväl absoluta som relativa tal. Det må framhållas att vardera har sitt speciella intresse. De absoluta talen står i ett direkt samband med olika ekonomiska och sociala förhållanden, som de påverkar genom sin storlek och sina förändringar. De relativa talen kan främst uppfattas som grova 1 Denna bilaga bygger till viktiga delar på ett manuskript, författat av preceptorn vid universitetet i Göteborg, Hannes Hyrenius.

136 mått på nivå och ändringstendenser hos de bakomliggande intensitetstalen (dödsrisker, fruktsamhet osv.), vilka behövs, för att man ska kunna bedöma framtidsutvecklingen.

Antal överlevande av 1 000 födda enligt dödlighetsförhållandena under Ålder nedanstående årtionde år 1891— 1921— 1931— 1941— 1961— 1900 30 40 50 70

Dödligheten Antalet döda, dels i absoluta tal och dels i relation till medelfolkmängden, åskådliggörs i följande tablå för perioden 1911—1954.

5 15 25 50 65 70 80

Döda per år Period Antal

På 1 000 av medelfolkmängden

1911—15 1916—20 1921—25 1926—30 1931—35 1936—40 1941—45 1946—50 1951—54

79 000 84 000 72 000 74 000 72 000 74 000 69 000 70 000 69 000

14,0 14,5 12,1 12,1 11,6 11,7 10,6 10,2 9,6

1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954

68 000 70 000 70 000 70 000 68 000 70 000 69 000

9,8 10,0 10,0 9,9 9,6 9,7 9,6

Det absoluta antalet döda har sålunda varit påfallande konstant ända sedan början av 1920-talet. Under 1910-talet låg siffrorna däremot högre. De relativa talen visar en tydlig nedgång från 14 å 15 %o på 1910-talet till omkring 10°/oo u n d e r senare år. En bättre uppfattning om dödligheten och dess förändringar får man genom att studera antalet i olika åldrar överlevande av 1 000 födda samt återstående medellivslängder i olika åldrar. Överlevelsetalen återges i följande tablå. Värdena för 1960-talet har beräknats u n d e r antagande av att dödlighetsminskningen i olika åldrar fortskrider i samma takt som mellan 1930och 1940-talen.

830 792 748 611 456 373 162

914 897 862 752 595 502 244

936 922 896 801 636 536 254

962 954 934 863 706 604 303

987 982 972 936 800 702 391

Tablån demonstrerar på ett åskådligt sätt hur radikalt läget med avseende på dödligheten har förändrats under loppet av några årtionden. Medan ännu på 1890-talet över 20 % av de nyfödda hade avlidit före 15 års ålder, så kräver dödligheten under samma ålder nu bara ett par, tre procent. Enligt dödligheten under den förstnämnda perioden upplevde ej mer än 61 % av de nyfödda sin femtioårsdag, medan av de nu födda omkring nio tiondelar får vara med om halvsekeldagen. På 1890talet var det endast 40 % av de födda, som levde till den nu gällande folkpensionsåldern; i dag lever två tredjedelar till denna ålder. Den sjunkande dödligheten kan också åskådliggöras med hjälp av följande tal, som utvisar den återstående medellivslängden för nyfödda. Period

Återstående medellivslängd för nyfödda, år

1891—1900 1921—30 1931—40 1941—50 1961—70

50,9 61,0 63,8 67,6 75,5

Dödlighetsminskningen bör uppfattas som en följd av förbättrade näringsoch hälsoförhållanden; den stigande levnadsnivån har gått hand i hand med den medicinska forskningens framsteg. De senaste medicinska landvinningar-

137 na har ännu blott delvis utnyttjats, varför det finns anledning att hoppas på ytterligare förbättringar av dödligheten. Tendenser i motsatt riktning finns dock även, nämligen de stigande antalen olycksfall och självmord. Även om dödligheten i olika åldrar fortsätter att minska, kan man emotse, att den nu skeende förskjutningen av befolkningens åldersstruktur mot en högre proportion gamla kommer att medföra att det absoluta antalet döda snart nog kommer att börja stiga. De under perioden 1946—50 gällande dödsriskerna, vilka då resulterade i 70 000 döda per år, skulle sålunda tillämpade på den för femårsperioden 1966—70 beräknade åldersfördelningen ge ett årligt antal dödsfall av inte mindre än 93 000. Aktenskapsbildningen

Antalet årligen ingångna äktenskap och dessa satta i relation till folkmängden under senare årtionden framgår av följande tablå. Giftermål per år Antal

På 1 000 av medelfolkmängden

1911—15 1916—20 1921—25 1926—30 1931—35 1936—40 1941—45 1946—50 1951—54

33 000 38 000 38 000 41 000 46 000 58 000 63 000 58 000 53 000

5,9 6,6 6,3 6,7 7,3 9,1 9,6 8,5 7,4

1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954

58 000 55 000 54 000 54 000 53 000 53 000 52 000

8,4 8,0 7,7 7,7 7,4 7,4 7,2

Period

Sverige hade tidigare en i jämförelse med andra länder låg giftermåls-

frekvens. På 1930-talet började emellertid frekvensen stiga och har under de båda senaste årtiondena legat på en mycket högre nivå än tidigare. Under de senaste åren har giftermålsfrekvensen åter sjunkit, men talen ligger fortfarande väsentligt högre än före 1930. På grund av förskjutningarna i befolkningens ålders- och civilståndsstruktur ger giftermålsfrekvensen en, åtminstone delvis, missvisande bild. Ett bättre uttryck för giftermålsintensitetens förändringar erhålles, om man sätter antalet i första giftet i n t r ä d d a män i relation till antalet ogifta män i åldern 20—50 år; se följande tablå.

Period

Första gången vigda män på 1 000 ogifta män 20—50 år

1921—25 1926—30 1931—35 1936—40 1941—45 1946—50 1951

60 61 64 81 92 91 88

Dessa intensitetstal låg sålunda på 1940-talet 50 % högre än på 1920-talet. Den därefter inträffade nedgången är obetydlig. Medelåldern hos de vigda har sjunkit dels på grund av giftermålsintensitetens ökning och dels på grund av ä n d r i n g a r i åldersstrukturen. F ö r ä n d r i n g e n är störst för de första gången gifta; se följande tablå.

Period

1921—25 1946—50

Första gången vigda, år

Samtliga vigda, år

Män

Kvinnor

Män

Kvinnor

29,4 28,5

26,6 25,8

30,6 30,0

27.0 26,6

Den ökade giftermålsintensiteten h a r gett till resultat att den andel av be-

138 folkningen, som i olika åldrar är gift, nu är mycket högre än för några årtionden sedan. Hur stora förändringarna därvidlag är framgår av följande tablå. Procent gifta i vidstående ålder Ålder år

Män

Kvinnor

20 52 71 85

37 68 78 84

38 61 72 78

65 82 86 80

25 30 35 40 Fruktsamheten

Antalet födda barn har under de senaste årtiondena varierat mycket kraftigt; se följande tablå. Levande födda barn per år Period Antal

På 1 000 av medelfolkmängden

1911—15 1916—20 1921—25 1926—30 1931—35 1936—40 1941—45 1946—50 1951—54

130 000 123 000 115 000 97 000 87 000 93 000 122 000 125 000 109 000

23,1 21,2 19,1 15,9 14,1 14,8 18,8 18,2 15,1

1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954

127 000 121 000 115 000 110 000 110 000 110 000 105 000

18,4 17,4 16,4 15,6 15,5 15,4 14,6

Om man även före 1948 tar de enskilda åren i betraktande, blir variationerna ännu större än som framgår av tablån. Åren 1933 och 1934 föddes ej mer än ca 85 000 barn, svarande mot 13,7 på 1 000 invånare. Den därpå följande uppgången hade sin höjdpunkt åren 1944 och 1945, då antalet födda låg omkring 135 000 eller 20,5 på 1 000

invånare. Nedgången har därefter varit så kraftig, att antalet födda på 1 000 invånare nu endast obetydligt överstiger de lägsta värdena i början av 1930talet. Svårigheterna att analysera och tolka denna utveckling är stora och har påvisats i många sammanhang. Här kan endast komma i fråga att i största korthet ge några antydningar om vad som kan anses ligga bakom den skedda utvecklingen. Den faktor som — i varje fall på längre sikt — är det viktigaste, när det gäller att förklara varför antalet födda barn har en viss höjd, är barnantalet per äktenskap i s. k. avslutade äktenskap, dvs. äktenskap, där hustrun uppnått så hög ålder, att flera barn inte kan förekomma (i praktiken 40 å 45 å r ) . Även om barnantalet per avslutat äktenskap är oförändrat, kan stora förändringar i antalet årligen födda barn uppkomma. Dessa kan förklaras genom förskjutningar i befolkningens (äktenskapens) åldersstruktur (under en period då en förhållandevis stor del av befolkningen befinner sig i de familjebildande och barnafödande åldrarna, blir antalet födda barn större än i en s. k. stationär befolkning och vice versa) samt genom vad som kan benämnas konjunkturvariationer. Därmed åsyftas i detta sammanhang, att det slutliga barnantalet i äktenskapen kan uppnås i mer eller mindre snabb takt. Ekonomiska och andra omständigheter kan föranleda, att det under en viss period blir särskilt »populärt» eller »impopulärt» att få barn. Den ökning eller minskning i antalet födda, som härigenom uppkommer, behöver emellertid inte innebära en motsvarande förändring i den äktenskapliga fruktsamheten som sådan utan kan förklaras innebära, att barn föds just då i stället för några år förr eller senare. Detta torde vara en

139 väsentlig förklaring till de senaste årtiondenas kraftiga växlingar i antalet födelser. Utom de redan nämnda faktorerna inverkar givetvis också äktenskapsbildningen samt den utomäktenskapliga fruktsamheten på h u r många barn som föds. Den ovan redovisade ökningen i giftermålsintensiteten bidrog sålunda otvivelaktigt kraftigt till ökningen i antalet födda barn under 1940-talet. Det har länge varit allmänt känt, att ett studium av det absoluta antalet födda och dess förändringar, liksom av antalet födda i relation till folkmängden, kan föranleda felaktiga slutsatser. På grund av de här ovan redovisade faktorerna torde riskerna att dra felaktiga slutsatser vara ännu större än vad som hittills i allmänhet insetts. Enär den äktenskapliga fruktsamhetens storlek är den på längre sikt viktigaste faktorn för födelsetalets utveckling, är det av stort intresse att studera denna faktors utveckling. Härvidlag föreligger vissa av preceptor Hannes Hyrenius utförda beräkningar, vilka resulterat i indextal över den äktenskapliga fruktsamheten, varvid förändringar i äktenskapsbeståndets sammansättning med avseende på ålder och varaktighet eliminerats. Dessa indextal, som utgår från 1930 = 100, återges i följande tablå. På basis av dessa siffror kan man våga dra vissa allmänna slutsatser. Den tidigare nedgången i fruktsamheten, som ledde till minimisiffror i födelsetalen under 1933—34, innebar i realiteten konstant äktenskaplig fruktsamhet under femårsperioden 1935— 1939. En av kriget betingad nedgång inträdde under åren 1940 och 1941, varefter följde en markant ökning till åren 1944—45. Därefter h a r en betydande nedgång ägt rum. Utifrån det ovan anförda betraktel-

År

Index

År

Index

1930 31 32 33 34

100 95 93 88 87

1945 46 47 48 49

103 100 96 94 91

1935 36 37 38 39

85 86 84 85 85

1950 51 52 53 54

87 83 84 85 82

1940 41 42 43 44

81 83 94 101 106

sesättet kan man hävda, att fruktsamhetens trendvärde låg icke obetydligt högre än de formellt erhållna fruktsamhetstalen under början och mitten av 1930-talet. Å andra sidan torde den faktiska fruktsamheten u n d e r mitten av 40-talet ha legat betydligt över det för samma tid gällande trendvärdet. Eftersom det ej varit någon tillbakagång i de ekonomiska konjunkturerna under tiden efter kriget, kan det i förstone synas oriktigt att beteckna den nu inträffade nativitetsminskningen som en konjunkturbetingad företeelse. Förklaringen ligger i att en en gång uppkommen störning i fruktsamheten till följd av en konjunkturföreteelse —> ekonomisk eller psykologisk — får sekundära återverkningar under en följd av år. Ett konjunkturbetingat uppskov med barnafödandet hos en bestämd generation kan uppvägas genom ökad fruktsamhet under ett antal år längre fram. På samma sätt kan en tids goda konjunkturer leda till en onormalt hög fruktsamhet — som inte enbart är hög för att kompensera tidigare uppskjutna barn — vilket då senare leder till en sekundärt betingad fruktsamhetsnedgång. Om detta förhållande är tillräckligt markant, kan det leda till en aktuell

140 nativitetsnedgång även under fortgående högkonjunkturer. Man kan av de givna fruktsamhetsindextalen konstatera, att den äktenskapliga fruktsamheten under de senaste åren legat t. o. m. något lägre än den gjorde under den tid på 1930-talet, då den hade sitt första markanta minimum och då reproduktionen allmänt uppfattades som oroväckande låg. Detta måste betraktas som ett mycket anmärkningsvärt konstaterande. Utrikes omflyttning

Den utrikes omflyttningen och de därmed sammanhängande problemen faller i stort sett utanför ramen för utredningens problemställningar. Enär folkutbytet med främmande länder inverkar på befolkningens storlek, torde det dock i korthet böra beröras. Antalet in- och utvandrade per år under ett antal årtionden återges i följande tablå. Period

Invandrade

Utvandrade

Nettoinvandring (—•= nettoutvandring)

1911—15 1916—20 1921—25 1926—30 1931—35 1936—40 1941—45 1946—50 1951—54

8 000 7 000 6 000 6 000 7 000 6 000 10 000 30 000 24 000

16 000 8 000 14 000 11 000 2 000 3 000 2 000 10 000 15 000

— 8 000 — 1 000 — 8 000 — 5 000 5 000 3 000 8 000 20 000 9 000

1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954

33 000 24 000 28 000 32 000 26 000 19 000 21 000

10 000 14 000 13 000 17 000 15 000 17 000 13 000

23 000 10 000 15 000 15 000 11 000 2 000 8 000

Som allmänt känt spelade utvandringen under tiden före det första världskriget en betydande roll. Därefter har den — bortsett från enstaka år — varit obetydlig.

Invandringen från främmande länder var stor under några år i mitten av 1940-talet men har därefter åter nedgått. F ö r närvarande motväger antalet i n v a n d r a r e och antalet utvandrare varandra — de senare består för övrigt i stor utsträckning av tidigare invandrare. I dagens läge har folkutbytet med främmande länder endast obetydligt inflytande på den svenska befolkningsutvecklingen. Ehuru förändringar härvidlag kan inträffa, kan de inte gärna förutses. Vid en bedömning av framtidstendenserna torde det vara lämpligt att förutsätta att nettoförändringarna genom utrikes omflyttning kommer att förbli obetydliga. Befolkningsiramskrivningar

Ett stort antal befolkningsprognoser, flertalet i form av s. k. befolkningsframskrivningar, har utförts i Sverige under de tre senaste årtiondena. De vittnar om de betydande svårigheterna att förutbedöma befolkningsutvecklingen. Åtskilliga av dessa beräkningar har nämligen gett värden, som avvikit högst väsentligt från de sedermera konstaterade faktiska värdena. En närmare granskning av avvikelserna mellan de olika prognoserna och den senare faktiskt inträffade utvecklingen ger vid handen, att »felen» delvis har berott på rent metodologiska brister eller fel men att de främst är att söka i ofullständig kännedom om den rad omständigheter och faktorer, som i huvudsak är bestämmande för variationerna hos äktenskapsbildning, fruktsamhet, omflyttning etc. Om samtliga de demografiska faktorerna kan sägas, att deras förändringar i tiden är uppbyggda av systematiska och slumpmässiga element. Det är uppenbart, att man inte genom »befolkningsprognoser» kan få fram någonting i sig självt nytt. Innebörden

141 är blott den, att man transformerar eller översätter ett slags information till ett annat slag och att kännedom om utvecklingen hos en faktor används för att värdera de andra funktionellt betingade förändringarna av vissa andra företeelser. Sålunda är de framtida åldersförskjutningarna till väsentlig del redan givna på basis av den nuvarande åldersstrukturen. Osäkerhetsmomenten uppkommer som följd av att vi inte kan överblicka dödlighetens, omflyttningens och fruktsamhetens framtida förändringar. Dessa reservationer måste hållas i minnet vid ett studium av de båda nyligen framlagda prognosberäkningar, vilkas resultat i det följande kommer att refereras. Den ena av dessa har utarbetats av Statistiska centralbyrån och nyligen publicerats i Statistisk tidskrift (nr 1/1955). Den andra prognosen, som utarbetats av professorn vid Lunds universitet, Carl-Erik Quensel, har ännu ej publicerats, men författaren till denna bilaga har beretts tillfälle att ta del av Quensels manuskript. I fråga om dödlighetens framtida utveckling bygger centralbyråns prognos (i fortsättningen benämnd CBN) på förutsättningen att dödsriskerna kommer att fortsätta att sjunka i åldrarna under 00 år. Upp till 50-årsåldern förutsätts nedgången bli så kraftig, att dödsriskerna under femårsperioden 1960/70 inte kommer att vara mer än 00 % av motsvarande risker under perioden 1940/50. Även i åldrarna mellan 50 och 60 år antas dödligheten komma att gå ned, ehuru mindre kraftigt, och i åldrarna över 00 år förutsätts dödsriskerna förbli oförändrade. Den quenselska prognosen (i fortsättningen benämnd CEQ) förutsätter oförändrad dödlighet över 05 år. I de lägre åldrarna utvecklas dödligheten enligt CEQ ungefär som enligt CBN.

Både CBN och CEQ bygger på förutsättningen att någon utrikes omflyttning inte kommer att äga rum. Vad slutligen gäller den framtida utvecklingen av antalet födda, så bygger CBN bl. a. på förutsättningen, att giftermålsfrekvensen för män i olika åldrar kommer att förbli densamma som år 1951. Även fruktsamheten i äktenskapen h a r förutsatts förbli densamma som år 1951. CEQ bygger på något mera invecklade antaganden om giftermålsfrekvens och fruktsamhet. I huvudsak torde de innebära samma förutsättningar. Det årliga antalet födda barn blir enligt de båda prognosernas antaganden: Period

CBN

CEQ

1951—55 1956—60 1961—65 1966—70 1971—75

108 000 102 000 99 000 102 000

109 300 106 600 103 000 100 500 108 100

Det faktiska antalet levande födda, som åren 1951—53 utgjorde 110 000, sjönk år 1954 till 105 000, och det kan därför redan nu sägas, att CEQ:s värden för de båda första femårsperioderna troligen kommer att visa sig för höga. Det förefaller inte otroligt att även CBN:s siffror kommer att underskridas. E n ä r CBN och CEQ bygger på nästan samma förutsättningar, är det inte överraskande att resultaten blivit mycket lika. Man får givetvis inte dra den slutsatsen, att det på grund härav skulle vara mera troligt att den faktiska utvecklingen skulle komma att följa prognoserna. Vad som gör det motiverat att h ä r redovisa båda prognoserna är att de specialiserats i olika riktningar. Det huvudsakliga intresset hos en prognosberäkning knyts inte till utvecklingen av totalbefolkningen utan

142 till möjligheterna att förutbedöma befolkningens strukturella förändringar i olika hänseenden. Även totalfolkmängdens utveckling har dock sitt intresse, och denna blir enligt de båda beräkningarna följande. Total folkmängd enligt År

1950 1955 1960 1965 1970 1975

CBN

CEQ

7 042 000 7 251 000 7 379 000 7 469 000 7 546 000

7 042 000 7 240 000 7 404 000 7 529 000 7 641 000 7 734 000

Någon folkminskning skulle sålunda icke komma att inträffa under denna tidsperiod, men folkökningen skulle ske i allt långsammare takt. Mot en ökning från 1950 till 1955 med 3,0 % (CBN) resp. 2,8 % (CEQ) skulle svara en ökning från 1965 till 1970 med endast 1,0 % (CBN) resp. 1,5 % (CEQ). Av stort intresse är de förändringar i åldersstrukturen, som döljer sig bakom de angivna siffrorna för totalbefolkningen. Enligt CBN kommer utvecklingen att gestalta sig på följande sätt. Åldersår

0—5 5—10 10—15 15—20 20—25 25—30 30—35 35—40 40—45 45—50 50—55 55—60 60—65 65—70 70—75 75—

Folkmängd (i tusental) år 1950 år 1955 år 1960 år 1965 år 1970 609 591 451 416 459 533 543 545 540 489 435 380 330 270 209 242

532 607 590 451 422 465 534 540 540 533 477 418 355 295 224 268

500 529 606 588 449 420 463 530 535 533 521 459 391 318 245 292

488 497 528 604 586 447 418 460 526 528 522 503 430 350 263 319

501 486 496 527 602 583 444 415 456 520 519 505 472 385 290 345

Summa 7 042

7 251

7 379

7 469 7 546

Dessa förskjutningar är så kraftiga, att man kan räkna med att den faktiska utvecklingen under alla förhållanden kommer att i huvudsak ske i den angivna riktningen. Även väsentligt annorlunda antaganden skulle inte rubba huvudtendensen i siffrorna. De väntade framtida förskjutningarna i befolkningens åldersstruktur är till sina huvuddrag välkända, och de i ovanstående tablå redovisade resultaten innebär därför inga egentliga överraskningar. Det torde dock finnas anledning att något kommentera resultaten och betona de förändringar, som ur utredningens synpunkt är av betydelse. Antalet barn under 5 år h a r redan börjat minska, och nedgången fortsätter till omkring år 1965, varefter en viss ökning kan beräknas uppkomma. Nedgången från 1955 till 1965 utgör ca 8 %. Denna nedgång innebär minskade anspråk på arbetskraft för tillsyn och vård av små barn. I åldern 5—10 år nås maximum ungefär nu och i åldrarna 10—15 år omkring år 1960. Under ännu några år kommer följaktligen totalantalet skolbarn att öka, men redan nu börjar intagningarna i den lägsta klassen att minska. Anspråken på de högre skolorna kommer däremot att fortsätta att öka under ännu några år. Utvecklingen av åldrarna mellan 15 och 20 år är särskilt anmärkningsvärd. En viss ökning har här redan satt in men denna accentueras kraftigt mellan 1955 och 1960. Under loppet av endast fem år beräknas antalet personer i dessa åldrar komma att öka från 451 000 till 588 000 eller med drygt 30 %. Denna uppgång kan beräknas komma att medföra väsentligt ökade anspråk på alla slags anordningar för yrkesutbildning. Det kan befaras att ökningen också kommer att medföra störningar på arbetsmarknaden.

143 I åldrarna 20—40 år tagna som en enhet sker en minskning till 1960 och därefter en ökning, så att man efter tio år är tillbaka i 1950 års läge. I de närmast högre åldrarna är förändringarna på det hela taget obetydliga, men ju högre upp i åldrarna, som man därefter kommer, desto mera markant är den ökning som kan väntas. I åldrarna över G5 år beräknas utvecklingen sålunda bli den följande: 1950 1955 1960 1965 1970

721 000 787 000 855 000 932 000 1 019 000

Talet för 1970 överstiger talet för 1955 med inte mindre än 29 %. Förskjutningarna i åldersstrukturen innebär att den andel av befolkningen, som tillhör olika åldersgrupper, förändras. Detta belyses för vissa större åldersgrupper av följande tablå. Antal, 1000-tal

Procent

Ålder

0—15 15—40 40—65 65— Summa

kommer antalet giftermål (= antalet vigda män) och antalet skilsmässor att utvecklas på följande sätt. Antal vigda män Period

1951—55 1956—60 1961—65 1966—70 1971—75

förut ogifta

Antal förut skilsfransk, Summa mässor el. änklingar

46 100 42 200 43 100 45 600 50 900

7 300 7 800 8 200 8 400 8 300

53 400 50 000 51 300 54 000 59 200

8 600 9 300 10 100 10 000 10 000

De senaste årens nedgång i antalet ingångna äktenskap bland förut gifta kan sålunda med tiden väntas bli förbytt i en viss uppgång. Denna sammanhänger givetvis med den ökning i antalet 20—25-åringar, som uppkommer i och med att 1940-talets stora födelsekullar når giftasvuxen ålder. En annan viktig förändring består i en förskjutning av de bestående äktenskapens fördelning efter varaktighet. Denna utveckling belyses enligt CEQ i följande tablå.

1 729 2 412 2 323 787

1 484 2 571 2 472 1 019

23,8 33,3 32,0 10,9

19,7 34,0 32,8 13,5

Varaktighet år

1955 1970

7 251

7 546

100,0

100,0

0—10 10—25 25—

530 000 704 000 365 000

502 000 662 000 572 000

33,2 44,0 22,8

Någon väsentlig förskjutning i relationen mellan den arbetsföra och den icke arbetsföra delen av befolkningen kan sålunda inte väntas inträffa under denna period. Däremot sker en kraftig förskjutning mellan barn och åldringar; minskningen i de förras antal motvägs i stort sett av ökningen i de senares. De här ovan skildrade förändringarna i åldersstrukturen kommer att innebära andra följder än de redan omtalade. Vissa av dessa, som ur utredningens synpunkt är av särskilt intresse, belyses av CEQ. Enligt denna beräkning

Summa

Antal

Procent

28,9 38,1 33,0

1 599 000 1 736 000 100,0 100,0

Medan sålunda för närvarande mellan en fjärdedel och en femtedel av alla gifta har firat sin silverbröllopsdag, så kommer detta om femton år att vara fallet med omkring en tredjedel. Bakom den i det föregående redovisade bilden av totalbefolkningen döljer sig avsevärda olikheter mellan skilda befolkningsgrupper. I vissa avseenden kan man på senare år skönja en tendens till utjämning av dessa skillna-

144 der, i andra fall inte. Framför allt är det skillnaden mellan glesbygdens och tätorternas befolkningsförhållanden, som man måste ha i minnet vid diskussion av familjepolitikens utformning

och differentiering. Emellertid skulle det föra för långt att gå in på dessa problem; avsikten har endast varit att i stora drag skildra huvudtendenserna i befolkningsutvecklingen under senare år.

Bilaga 2

Kostnader för barns konsumtion och vård enligt socialstyrelsens levnadskostnadsundersökning för år 1952 Av byråchefen Erland v. Hofsten Inledning

Hur problemet att söka beräkna barnkostnadernas storlek ska angripas beror bland annat på syftet med beräkningarna. Frågeställningen kan gå ut på att söka fastställa den minsta kostnad som är förknippad med ett barn. Svårigheten när det gäller att angripa denna frågeställning ligger i att precisera vad som ska anses som ett minimum. Om man enbart skulle ta i betraktande de kostnader, som krävs för att åstadkomma en kost med tillräckligt kaloriinnehåll, kläder som skyddar mot kyla osv., så skulle som resultat erhållas mycket låga och helt orealistiska siffror. Genom att ställa minimikraven tillräckligt högt kan man å andra sidan komma fram till siffervärden, som ligger långt högre än de faktiska. Som en utgångspunkt erbjuder det följaktligen större intresse att söka analysera barnkostnadernas faktiska storlek. Även därvidlag torde det vara omöjligt att precisera frågeställningen på ett sätt, som gör det möjligt att statistiskt mäta barnkostnadernas höjd på ett precist sätt, men själva frågeställningen är dock någorlunda klar. Om man nalkas problemet att bestämma barnkostnadernas faktiska storlek 10— 507447

utifrån nationalinkomstberäkningarnas synvinkel, så blir frågeställningen närmast att söka fastslå hur stor del av den totala nationalinkomsten, som disponeras för barnens räkning. Därvid kommer alla slag av kostnader in i bilden, således även de kostnader, som samhället ansvarar för, t. ex. skolkostnaderna. Samhällets kostnader för b a r n e n belyses i annat sammanhang; denna bilaga kommer endast att behandla sådana kostnader för barnen som i princip eller till övervägande del täcks inom de enskilda hushållens ram. Problemet kan sägas gälla att söka belysa storleken hos de kostnader, som svarar mot barnens konsumtion av olika förnödenheter samt mot deras vård och tillsyn. Dylika kostnader täcks till övervägande del genom insatser från föräldrarnas sida. Samhället lämnar dock vissa bidrag även till dessa delar av barnkostnaderna, nämligen i form av barnbidrag, bostadsrabatter, skolfrukostar och andra familjesociala åtgärder. Därtill kommer att b a r n i de något högre åldrarna genom eget arbete kan bidra till sin egen försörjning samt att bidrag kan ifrågakomma från andra än föräldrar, t. ex. från andra anhöriga, från stipendiefonder etc. F r å n dessa senare bidrag bortses dock h ä r ; en för-

146 utsättning för det följande resonemanget är att kostnaderna för barnens konsumtion och vård helt och hållet täcks av föräldrarna och av samhället.

Vad ingår i barnkostnaderna ?

Om man skulle be olika familjer att specificera sina kostnader för barnen, skulle man få mycket varierande svar. Detta skulle inte bara bero på att de faktiska utgifterna växlar från familj till familj utan också på att skilda personer har helt olika uppfattning om vilka slags utgifter, som ska anses ingå i barnkostnaderna. I en jordbrukarfamilj räknar man kanske endast med utgifter för kläder och skor jämte vissa andra smärre utgifter för barnens räkning. En stadsfamilj finner det naturligt att därjämte betrakta en del av familjens matutgifter såsom kostnader för barnen. Frågan är om därjämte en del av en familjs kostnader för gemensamma nyttigheter, såsom bostad, lyse, möbler och husgeråd m. m. ska anses tillhöra barnkostnaderna. Eftersom utgifterna för dylika nyttigheter inte nödvändigtvis behöver stiga, när familjen blir större, så lär många vara böjda att besvara frågan med nej. Å andra sidan tar barnen i en familj otvivelaktigt en del av bostaden, möblerna osv. i anspråk, och på grund härav förefaller det naturligt att bokföra en del av kostnaden härför på barnen. Många familjer har ju också på grund av att barn finns en större och dyrare bostad osv. än vad de eljest skulle ha. Slutligen förhåller det sig så, att det arbete, som föräldrarna nedlägger på barnens vård och uppfostran samt på hemmets skötsel, kan betraktas som en kostnad. För den fortsatta diskussionen synes det vara lämpligt att särskilja tre olika slag av barnkostnader, nämligen

a) kostnader för varor och tjänster inköpta för barnens räkning och för deras individuella konsumtion, b) kostnader för gemensamma nyttigheter för familjen, vilka även utnyttjas av barnen, och c) kostnader i form av arbetsinsats i hemmet, företrädesvis av husmodern. Till den första gruppen hör i första h a n d inköp av kläder och a n d r a rent personliga förnödenheter, såsom leksaker, sportutrustning, resekostnader m. m. Även födoämnen och drycker förbrukas ju individuellt och förs därför till denna grupp, trots att det, på grund av att inköpen sker för hela hushållet, i praktiken knappast är möjligt att särredovisa kostnaderna för skilda medlemmar av ett hushåll. Till grupp b) hör i första h a n d bostad inkl. bränsle och lyse, men därjämte även möbler, husgeråd, tvätt, litteratur m. m. Arbetsinsatsen i hemmet, hänförd till grupp c ) , består i viss begränsad utsträckning av kontanta utgifter för hemhjälp och redovisas i sådana fall under b ) . En helt dominerande roll spelar emellertid arbetsinsatser i hemmet utförda av husmodern eller av a n d r a hushållsmedlemmar, och dylika arbetsinsatser förs här till den särskilda gruppen c ) . När det gäller att belysa storleken hos barnkostnaderna, så kan endast kostnader, som hänför sig till grupp a), verkligen redovisas siffermässigt. För kostnader tillhörande grupp b) kan det endast komma i fråga att schablonmässigt ange hur stor del av hushållets totala utgifter för olika förnödenheter, som ska anses komma barnen i familjen till godo. Detsamma gäller grupp c ) ; här tillkommer därjämte svårigheterna att värdera hemarbetet. Eftersom syftet är att belysa de totala

/

147 kostnaderna för barnens vård och konsumtion, bör även sådana kostnader som täcks genom samhällets försorg redovisas som kostnader, vare sig detta sker genom kontanta bidrag, såsom barnbidrag, eller i annan form, såsom fria skolluncher, bostadsrabatter etc. Socialstyrelsens för år 1952

levnadskostnadsundersökning

Den bästa grunden för en siffermässig belysning av kostnaderna för barnens vård och konsumtion i enlighet med de ovan angivna allmänna riktlinjerna erhålls med hjälp av socialstyrelsens senaste levnadskostnadsundersökning, avseende förhållandena under år 1952.1 Denna undersökning bygger på detaljerade uppgifter från 573 hushåll med sammanlagt 1 G37 medlemmar. 2 Stickprovet, som valts i syfte att möjliggöra slutsatser r ö r a n d e totalbefolkningen (utom anstaltshushåll m. fl.), kan synas vara i minsta laget, särskilt efter en uppdelning i mindre grupper. För här ifrågavarande ändamål krävs emellertid inte någon större precision utan det räcker med vissa överslagssiffror, och för detta ändamål kan materialet väl utnyttjas. Levnadskostnadsundersökningen ger för skilda familjetyper och inkomstgrupper utgifternas fördelning på olika budgetposter. Som utgångspunkt för den i det följande redovisade kalkylen h a r valts en enhetlig hushållskategori, nämligen samtliga tvåbarnsfamiljer. I tab. 1 återges utgiftsfördelningen för dylika familjer. Beloppen inkluderar värden för de förmåner, som kommit familjerna till godo, såväl från samhällets sida i form av fria skolluncher, hyresrabatter m. m. som i form av naturatillskott från eget jordbruk etc. Värdet av mottagen skolundervisning m. m. ingår dock ej.

I tabellen har ett försök gjorts till schematisk uppdelning på hur stor del av utgifterna för olika budgetposter, som kan anses hänföra sig till individuell konsumtion och hur stor del till konsumtion, som är gemensam för hela hushållet. I vissa fall ligger det i sakens natur, att en utgiftspost i sin helhet kan föras till den ena eller andra kolumnen; sålunda har livsmedel i sin helhet förts till individuell konsumtion och bostad till gemensam konsumtion. I andra fall måste en uppdelning ske. Denna kan endast i ringa grad bygga på faktisk statistik, och man måste ofta företa en skönsmässig bedömning. Ett visst stöd för denna h a r man fått genom en uppdelning i mindre poster än de som redovisas i tab. 1. Fördelningen av utgifterna för kroppsvård, rengöringsmedel och försäkring bygger sålunda på en uppdelning i smärre här ej redovisade poster. I de fall då en rent schematisk uppdelning måst göras, redovisas med hjälp av de inom parentes angivna andelarna vilken bedömning, som legat till grund för talen i de båda kolumnerna. De poster, för vilka en dylik rent schematisk uppdelningsgrund måst tillämpas, är som synes av ganska u n d e r o r d n a d betydelse. Därnäst gäller problemet att bedöma hur stor del av den individuella konsumtionen inom en tvåbarnsfamilj, som kan anses falla på olika familjemedlemmar. 1 Liknande analyser på grundval av äldre levnadskostnadsundersökningar har tidigare företagits; se t. ex. Bilaga 3 till Betänkande om barnkostnadernas fördelning (SOU 1946:6) och artikeln Vad kostar det att ha barn? (Soc. Medd. 1951:5). I den nu framlagda kalkylen har problemet definierats på ett annorlunda sätt och analysen drivits längre, varför resultaten inte utan vidare är jämförbara. 2 En preliminär redogörelse för undersökningens uppläggning och huvudresultat har lämnats i en artikel i Soc. Medd. 1954:1. Den slutliga redogörelsen har ännu ej färdigställts.

148 Tabell

1. De faktiska konsumtionsutgifterna i tvåbarnsfamiljer, med schematisk delning på individuell och gemensam konsumtion

upp-

Därav för Årsbelopp

individuell konsumtion

Mat och dryck därav: livsmedel vin och sprit Bostad, bränsle och lyse Kläder och skor därav: kläder skor tyger, garner övriga utgifter därav: möbler, husgeråd kroppsvård, rengöringsmedel sjukvård förenings- och försäkringsavg undervisning, läsning, skrivmateriel. . . tele- och postavgifter nöjen, rekreation resor tobak hemhjälp gåvor, understöd div. utgifter

4 163 3 943 220 1 415 1 532 1 100 278 154 3 766 445 444 195 197 241 108 487 846 299 36 150 318

4 163 3 943 220

Summa konsumtionsbelopp

10 876

7 941

Inköp av varor och tjänster för individuell konsumtion Den första utgiftsposten i tab. 1 är livsmedel. N ä r det gäller utgifter för dylika ändamål, saknas statistiskt material, som skulle göra det möjligt att särskilja h u r s t o r d e l a v k o s t n a d e r n a , s o m faktiskt faller på v a r o c h en av hush å l l s m e d l e m m a r n a . Man måste därför gå f r a m p å e n i n d i r e k t v ä g m e d a n litande av upplysningar om kaloriförb r u k n i n g e n i olika åldrar. H u r stor del av livsmedelsutgifterna i ett h u s h å l l , s o m s k a a n s e s falla p å d e olika hushållsmedlemmarna, beror dels på hur stor mängd (hur många kalorier) var och en äter, dels p å h u r u v i d a alla äter lika d y r m a t p e r kalori räknat. Vad först beträffar det s e n a r e , så k a n d e t e x e m p e l v i s f ö r e k o m m a att förä l d r a r n a i en barnfamilj äter en m a t s o m p e r kalori r ä k n a t är d y r a r e än b a r -

1 532 1 100 278 154 2 246 242 195 181 120(y 2 ) 247(i/ 2 ) 564(2/3) 299

gemensam konsumtion

1 415

1 520 445 202 16 121 108 240 282 36

150 248(«/,)

70 2 935

nens mat. Också motsatsen kan inträffa: att b a r n e n s m a t ä r d y r a r e p e r k a l o r i än föräldrarnas. P å g r u n d av b a r n e n s s t ö r r e b e h o v av de d y r a r e skyddsfödoä m n e n a b o r d e det senare vara det naturliga, men i praktiken torde snarare motsatsen vara fallet (föräldrarna k o n s u m e r a r m e r a kaffe, p i l s n e r m . fl. d y r a livsmedel, de intar vissa måltider p å n ä r i n g s s t ä l l e n e t c ) . F ö r d e t följande r e s o n e m a n g e t h a r det emellertid ans e t t s r i m l i g t att f ö r u t s ä t t a , a t t k o s t n a d e n p e r k a l o r i ä r d e n s a m m a för alla m e d l e m m a r av ett och s a m m a hushåll. Frågan är nu hur stor m a t m ä n g d i kalorier räknat som olika m e d l e m m a r a v ett h u s h å l l k o n s u m e r a r . D ä r v i d t o r de man kunna bygga på förutsättningen att en fördelning sker i enlighet m e d d e t f y s i o l o g i s k a k a l o r i b e h o v e t för o l i k a kategorier. E n p å g r u n d v a l av n y a f o r s k n i n g s r e s u l t a t u t f ö r d b e r ä k n i n g av

149 kaloribehovet för olika kön och åldrar, ges genom den nya kanadensiska näringsskalan, som återges i följande tablå. Ålder år 1 1—3 4—6 7—9 10—12 13—15 16—20 25 45 65

Kvinnor kr

Män kr 1 000 1 200 1 600 2 000 2 500 3 200 3 800 3 200 2 900 2 600

2 300 2 500 2 300 2 300 2 100 1 800

Under förutsättning av en jämn åldersfördelning ger de angivna kalorivärdena ett genomsnitt för åldrarna under femton år och för båda könen av ca 2 000 kalorier. Om föräldrarna har en genomsnittsålder av 35 år, så skulle för deras del kaloritalet bli 2 600 eller för båda tillhopa 5 200. I en familj med två barn skulle följaktligen det sammanlagda kaloribehovet bli 5 200 + 2 x 2 000 = 9 200, varav 4 000 eller 43,5 % skulle hänföra sig till barnen. Den genomsnittliga livsmedelskostnaden i en tvåbarnsfamilj angavs till 3 943 kr. 43,5 % härav utgör efter avrundning 1 700 kr eller per barn räknat 850 kr. Detta belopp avser samtliga barnaåldrar; om man utnyttjar ovanstående tablå över kaloribehovet i olika åldrar och även nu utgår från ett konstant pris per kalori, så blir livsmedelskostnaderna i olika åldrar de följande. Ålder år 1 1—3 4—6 7—9 10—12 13—15 16—20

Flickor kr

Pojkar kr 400 500 700 850 1 050 1 350 1 600

950 1 050 950

I tab. 1 återges närmast efter livsmedel ett belopp för vin och sprit. Detta belopp kan helt föras på föräldrarnas konto. De enda utgifter, som med hjälp av socialstyrelsens levnadskostnadsundersökning kan särredovisas för olika hushållsmedlemmar, är utgifterna för kläder och skor. Härvidlag kan man utnyttja material från samtliga familjer med barn, således ej endast tvåbarnsfamiljer. Om man nu till en början uppdelar materialet i vuxna män, vuxna kvinnor och barn ( = alla under 16 år jämte hemmavarande studerande till och med 20 å r ) , så erhålls följande siffervärden: Utgifter för kläder och skor under år 1952, kr Vuxna män Vuxna kvinnor Barn

471 546 267

Härav skulle följa att av beloppet för kläder och skor i tvåbarnsfamiljen — 1 378 kr — en dryg tredjedel eller avrundat 500 kr skulle disponeras för de båda barnens räkning. Per barn räknat blir detta 250 kr. Skillnaderna mellan olika åldrar är här betydande. På grundval av ovannämnda individualredovisning av klädutgifterna kan man beräkna att genomsnittet för skolåldern ligger ungefär dubbelt så högt som genomsnittet för åldrarna före skolåldern. Mot genomsnittet 250 kr för alla barnaåldrar kan följaktligen beräknas svara 150 kr före skolåldern och 350 kr i skolåldern. När det gäller övrig individuell konsumtion föreligger i p r i n c i p möjligheter att redovisa denna för varje hushållsmedlem. Levnadskostnadsundersökningen är emellertid inte upplagd på ett sådant sätt, att detta i praktiken är

150 Belopp för individuell konsumtion kr

föräldrar kr

Tyger, garner Kroppsvård, rengöringsmedel Sjukvård Föreningsavgifter Undervisning, läsning, skrivmateriel Nöjen, rekreation (inkl. bl. a. leksaker, sportutr.) Resor Tobak ....!."!!!!! Gåvor, understöd Diverse utgifter

154 242 195 181 120 247 564 299 150 248

161 (2/3) 97 (y 2 ) 163 (9/10) 80 (2/3) 165 («/,) 451 («/5) 299 150 189 (2/3)

Summa

2 400

m ö j l i g t . Man t v i n g a s d ä r f ö r till g r o v a uppskattningar. De i tab. 1 u n d e r individuell k o n s u m t i o n a n g i v n a b e l o p p e n å t e r g e s efter v i s s ytterligare u p p d e l n i n g i följande tablå, vari även angivits en schematisk u p p delning på föräldrar och barn. T o t a l u t g i f t e n för d e b å d a b a r n e n b l i r s å l u n d a 568 k r , o c h a v r u n d a t g e r d e t t a p e r b a r n 250 k r . Åtskilliga a v d e s s a utgifter s a k n a s eller ä r m y c k e t m i n d r e f ö r e s k o l å l d e r n . Det f ö r e f a l l e r r i m l i g t a t t s ä t t a b e l o p p e t till 100 k r f ö r e s k o l å l d e r n o c h till 400 k r i s k o l å l d e r n . Kostnad för gemensamma nyttigheter för hela familjen I nedanstående tablå u p p r e p a s de i t a b . 1 a n g i v n a utgiftsbeloppen för en

Därav för barn kr

77(H)

81 98 18 40 82 113 59

1 832

tvåbarnsfamilj, vilka kan anses hänföra sig till d e n g e m e n s a m m a k o n s u m t i o n e n . I tablån anges därjämte beloppen uppd e l a d e p å f ö r ä l d r a r o c h b a r n . H ä r hjälp e r naturligtvis ingen aldrig så detaljerad statistik; det är principiellt omöjligt a t t r ä k n a ut h u r s t o r d e l a v utgift e r n a för g e m e n s a m k o n s u m t i o n , s o m s k a a n s e s falla p å o l i k a f a m i l j e m e d l e m m a r . D e n n a u p p d e l n i n g m å s t e följaktligen bygga p å en r e n frihandsbedömning. E n v i s s m o t i v e r i n g till d e n f ö r e t a g n a uppdelningen torde vara på sin plats. Vad först gäller b o s t a d e n , så skulle m a n g e n o m att fråga ut familjerna i p r i n c i p k u n n a få r e d a p å i v i l k a fall f a m i l j e r n a ö k a t sitt b o s t a d s u t r y m m e o c h s i n a b o s t a d s k o s t n a d e r till följd a v a t t f a m i l j e n Belopp för gemensam konsumtion kr

Utgiftspost

Bostad, bränsle Möbler, husgeråd Kroppsvård, rengöringsmedel Förenings- o. försäkringsavgifter Undervisning, läsning, skrivmateriel Tele- och postavgifter Nöjen, rekreation Resor Hemhjälp Diverse utgifter

1415 445 202 16 121 108 240 282 36 70 Summa

2 935

Därav för föräldrar kr

barn kr

943 (2/3) 222(H) 101 ( H )

472 223 101 8 41 36 120 94 36 35

8(H)

80 (2/3) 72 (2/3) 120(H) 188 (2/3) 35(H) 1 769

1 166

151 blivit större. En dylik fråga, som skulle ha ungefär samma innebörd som frågan »Hur mycket billigare bostad tror Ni att familjen skulle ha, om inga barn funnes?» kan i praktiken inte besvaras. Det är mera rimligt att säga att eftersom barnen tar en del av bostadsutrymmet i anspråk, vare sig familjen lyckats få en större bostad eller ej, så bör alltid en del av familjens bostadskostnad bokföras på barnen. När bostadskostnaden är oförändrad, men familjen blivit större, innebär detta att man anser att föräldrarnas egen bostadskostnad minskat. Eftersom de måste uppoffra en del av sitt eget bostadsutrymme, är det rimligt att betrakta saken på detta sätt. Det har synts rimligt att här räkna med att två barn tar lika stort bostadsutrymme i anspråk som en vuxen, dvs. att en tredjedel av bostadskostnaden för en tvåbarnsfamilj bör föras på barnen. Härigenom erhålls en minimisiffr a ; skäl finns, som talar för att barnen kan anses ta en större del av bostaden i anspråk, vartill kommer det stora slitaget. För möbler och husgeråd har räknats med att halva kostnaden hänför sig till barnen i tvåbarnsfamiljen, dvs. att utgifterna bör delas lika på de fyra familjemedlemmarna. På grund av den stora åtgången av porslin m. m. i en barnfamilj finns skäl som talar för att en ännu större del borde föras på barnens konto. Samma uppdelningsprincip har utnyttjats för sjukvård etc. och för undervisning etc. Den del av resekostnaden, som avser gemensam konsumtion, är närmast egna fordon. En tredjedel av detta belopp h a r bokförts på barnen. — På grund av det stigande bilbeståndet är resekostnaden i dag rätt mycket högre än år 1952. Hemhjälpskostnaderna kommer att

behandlas i ett särskilt sammanhang längre fram; det obetydliga som utgift redovisade beloppet har här i sin helhet förts på barnen. —• De återstående posterna torde ej kräva någon kommentar. Den sålunda kommenterade tablån över den gemensamma konsumtionen slutar för barnens del på en summa av 1 166 kr. Avrundat blir detta 550 kr per barn. Så stor skulle alltså varje barns andel i en genomsnittlig tvåbarnsfamiljs gemensamma utgifter vara. — Även i detta sammanhang skulle man kunna diskutera, att beloppet borde räknas olika högt i olika åldrar, men en dylik diskussion torde bli föga givande och undviks därför.

Arbetsinsatser i hemmet

Små barn kräver en avsevärd arbetsinsats i form av vård och tillsyn; efter hand som barnen blir äldre, minskar därefter behovet härav. I regel utförs detta arbete av en hemarbetande husmor och kommer följaktligen aldrig till synes i ekonomiska kalkyler av traditionellt slag och följaktligen ej heller i en levnadskostnadsundersökning. När det gäller att beräkna den totala barnkostnaden, spelar emellertid vården och tillsynen en så betydande roll att man inte kan bortse från den. Även när det gäller inköp av mat och kläder m. m. till ett hushåll, råder det tydligen ett så nära samband mellan utgifterna för olika ändamål och arbetsinsatsen i hemmet, att det är av stor betydelse att den senare faktorn tages med i bilden. Svårigheterna att värdera hemarbetsinsatsen och den del därav, som kommer barnen tillgodo, är uppenbara. Problemet kan dock inte skjutas åt sidan som olösligt, utan måste på något sätt behandlas. Om man uteslutande

152 räknar med sådana barnkostnader, som redovisas i form av penningutgifter, kan resultatet bli alldeles missvisande. Om man nu som utgångspunkt för resonemanget tar samma tvåbarnsfamiljer, som legat till grund för de förut anförda sifferuppgifterna, så kan man till en början konstatera, att bland de i levnadskostnadsundersökningen deltagande tvåbarnsfamiljerna förvärvsarbetande hustrur är så pass sällsynta, att man när det gäller genomsnitten kan bortse från dem. Man kan också bortse från hemarbetsinsatser utförda mot betalning av a n d r a än hushållets egna medlemmar; enligt tab. 1 utgör årsbeloppet härför per tvåbarnsfamilj ej mer än 36 kr. Man kan därför räkna med att värdet av en hel hemarbetskraft kommer en tvåbarnsfamilj till godo. Saken kan uttryckas så, att den i tab. 1 redovisade budgeten är oupplösligt förbunden med en hemarbetande hustru, vars arbetskraft tillföres hushållet. Utan denna arbetsinsats skulle kostnaderna för exempelvis mat, kläder och tvätt bli väsentligt högre, varjämte avsevärda utgifter för barnens vård och tillsyn skulle tillkomma. Värdet av det hemarbete, som utförs i en familj, växlar starkt från den ena familjen till den andra. Härvid inverkar det antal timmar (per dag, per vecka e t c ) , som husmodern ägnar åt hemarbete, hennes arbetstakt, hennes kunskaper, kvaliteten hos bostaden och dess utrustning, huruvida andra familjemedlemmar hjälper till med hushållsarbetet osv. Vid en värdering av hemarbetet måste man utgå från ett genomsnitt av hemarbetsinsatsen. Vid värderingen kan man söka belysa h u r mycket högre olika utgifter skulle bli, om husmoderns arbetskraft ej funnes att tillgå. När det gäller vissa utgiftsposter kan en dylik värdering i

princip genomföras; man kan exempelvis söka räkna ut hur mycket billigare tvätten blir, om husmodern gör den själv än om den lämnas bort. På motsvarande sätt kan man räkna ut hur mycket billigare hembakat bröd är än färdigköpt osv. Vad dylika kalkyler innebär är ju att man söker beräkna vad det skulle kosta att ersätta husmoderns arbetskraft med annan, betald arbetskraft. I stället för att söka genomföra en detaljkalkyl för varje utgiftspost, vilket knappast låter sig göra, kan man ställa frågan vad det skulle kosta att ersätta husmoderns hela arbetskraft med anställd arbetskraft. Om man antar att husmoderns genomsnittliga arbetsinsats i en tvåbarnsfamilj motsvarar en hel anställd hemarbetskraft, så blir frågan vad en dylik arbetskraft ska anses vara värd. Kontantlönen för ett fullvärdigt hembiträde torde år 1952 kunna anses ha legat mellan 2 500 och 3 000 kr per år (inkl. skatt). Därtill kommer naturaförmånerna, enligt källskattetabellerna värderade till 1 600—1 900 kr, beroende på ortsgruppen. Dessa belopp är dock utan tvivel för låga; vid det slag av värdering, som här kommer i fråga, bör man nog snarare räkna med 2 000 —2 500 kr. Med utgångspunkt från dessa värden skulle man komma till det att värdet av det hemarbete som en hemarbetande husmor tillför en tvåbarnsfamilj, kan anges till 5 000 kr per år. Hela detta belopp kommer naturligtvis inte barnen till godo, utan även föräldrarna själva drar ekonomisk nytta av att det finns en hemarbetande hustru. Här har räknats med att före skolåldern 3 000 kr faller på barnen, medan i skolåldern motsvarande belopp är 2 000 kr. Per b a r n räknat blir beloppet

153 sålunda före skolåldern 1 500 kr och i skolåldern 1 000 kr.

Sammanfattning

De genom ovan redovisade beräkningar erhållna resultaten sammanfattas efter avrundning i följande tablå, vari även angivits motsvarande månadstal. Slutsummorna i tablån ligger mycket högre än de belopp, varmed man är van att röra sig i detta sammanhang; de flesta torde stå främmande för uppgiften, att de faktiska barnkostnaderna skulle kunna uppgå till så mycket som 260 kr per barn och månad. Att man vanligen föreställer sig barnkostnaderna så mycket lägre, beror uppenbarligen på att man endast räknar med de individuella utgifterna för barnen och ofta också underskattar dessas faktiska storlek. Det är emellertid orimligt att inte också räkna med att de andra båda rubrikerna — andel i gemensam konsumtion och hemarbetskraft — utgör en kostnad, låt vara av annan karaktär. Anledningen till att skillnaden i totalsumman mellan de båda åldersgrupper-

na — före skolåldern och i skolåldern — blivit så liten, är som synes den att hemarbetskraften spelar så stor roll för de mindre barnen. När barnen blir äldre, minskar behovet av vård och tillsyn. Däremot stiger värdet av den individuella konsumtionen starkt med ökande ålder. Efter h a n d som barnen blir äldre, äter de mera, sliter mer*a kläder osv. Det kan vara av intresse att i detta sammanhang även anföra några siffror om dagkostnader på barnhem och inackorderingskostnader på barnpensionat. Enligt socialstyrelsens statistik utgjorde år 1953 dagkostnaderna på barnhem ca 16 kr, motsvarande ca 480 kr per månad. Inackorderingskostnaden på barnpensionat torde ligga ungefär lika högt, varvid är att märka, att denna avgift inte inkluderar kostnader för kläder och vanligen ej heller kostnaden för sänglinne, personliga förnödenheter m. m. I och för sig borde inte kostnaden för dylik vård av b a r n behöva ligga så mycket högre än kostnaden, när barnen vårdas i en familj. Denna jämförelse skulle sålunda snarast tyda på

Belopp per år

Individuell

Före skolåldern kr

I skolåldern kr

Genomsnitt för alla åldrar kr

500 150 100 750

1 100 350 400 1 850

800 250 250 1 300

250 300

250 300

250 300

550 1 500

550 1 000

550 1 250

2 800

3 400

3 100

60 40 130

160 40 90

110 40 110

konsumtion

Andel i gemensam

konsumtion

Summa Belopp per månad Andel i gemensam konsumtion Summa

154 att det ovan erhållna resultatet innebär en underskattning. Variationer i barnkostnaderna

Den här ovan framlagda kalkylen hänför sig till ett genomsnitt för tvåbarnsfamiljer. Den enda uppdelning som företagits är mellan barn före och i skolåldern. I och för sig vore det av stort intresse att utvidga studiet, så att det Bleve möjligt att belysa barnkostnadernas variationer i olika hänseenden. Ett dylikt utvidgat studium har dock av olika skäl inte kunnat genomföras, utan det får vara tillräckligt med följande antydningar om de olikheter, som troligen föreligger. Om inkomsten är högre, blir också konsumtionsbeloppet högre och omvänt. Även den del av en familjs ekonomiska resurser, som läggs ned på barnen, måste variera med inkomsten. Ju högre inkomsten är, desto större blir med andra ord den faktiska barnkostnaden. Barnkostnaderna kan dock inte väntas stiga fullt lika snabbt som inkomsten och troligen inte heller lika snabbt som konsumtionsbeloppet. Ju större konsumtionsbeloppet är, desto mindre andel därav ägnas sålunda åt barnen. Vad beträffar barnkostnadernas variation med åldern har redan angivits, att kostnaderna för individuell konsumtion ligger väsentligt högre i skolåldern än före skolåldern. En ytterligare uppdelning efter ålder skulle säkerligen visa en ännu starkare ökning. I 15— 16-årsåldern ligger barnens konsumtion troligen nästan lika högt som för de vuxna; i fråga om livsmedel och kläder torde den ofta ligga högre. Ett undantag gäller dock från regeln, att kostnaderna stiger med åldern, nämligen för tiden omkring födelsen. Åtskilliga speciella kostnader uppkommer då, låt

vara att det i stor utsträckning rör sig om anskaffningar av varaktiga föremål (barnvagn, säng e t c ) . Kostnaderna för barnens vård och konsumtion i form av hemarbete faller däremot med åldern. Under det första levnadsåret kräver ett barn en avsevärd tid, som därefter snabbt reduceras. När barnen kommer upp i skolåldern, kan de genom att själva delta i hemarbetet reducera dettas omfattning för föräldrarna. En beräkning av barnkostnaderna i familjer med olika barnantal skulle troligen visa att barnkostnaderna är något högre i enbarnsfamiljerna och sjunker med stigande barnantal i familjen. En beräkning för ettbarnsfamiljerna i socialstyrelsens undersökning visar, att barnkostnaderna exkl. värdet av hemarbetet för dem genomsnittligt ligger ca 20 % högre än för tvåbarnsfamiljerna. Att barnkostnaderna sjunker med stigande barnantal sammanhänger med att det ekonomiska läget genomsnittligt sett är sämre, ju större barnantalet är (jämför bilaga 3). Vid stigande inkomst ökar barnkostnaderna. De stiger dock inte lika snabbt som inkomsten; vid stigande inkomst i en familj ökar sådana utgifter snabbast, som hänför sig till föräldrarnas egen konsumtion.

Slutord

Till slut finns det anledning att med några ord beröra förändringarna efter år 1952. Sedan dess och fram till 1955 har den totala enskilda konsumtionen i kronor räknat stigit med mer än 10 %. Det torde kunna förutsättas att barnkostnaderna stigit i ungefär samma takt. År 1955 kan man följaktligen räkna med att de totala månatliga kostnaderna för barns vård och konsumtion i tvåbarnsfamiljer genomsnittligt utgör:

155 GeFöre nomI skolskolsnitt åldern, åldern, för alla kr kr åldrar, kr Individuell konsumtion Andel i gemensam konsumtion Hemarbetskraft.... Summa

45 145

45 105

45 125

290 Kalkylen slutar sålunda med ett belopp, som per månad räknat är lika stort som det årliga barnbidragsbeloppet.

Bilaga 3

Metoder för jämförelser av det ekonomiska läget hos hushåll av olika storlek och sammansättning Av byråchefen Erland v. Hofsten Inledande synpunkter Ett stort hushåll måste ha större ekonomiska resurser till sitt förfogande än ett litet, för att deras ekonomiska läge ska kunna anses likvärdiga. För att det ska bli möjligt att jämföra de genomsnittliga förhållandena för olika slag av hushåll eller att ange hur vanligt det är att olika hushåll ligger över eller under en viss ekonomisk nivå, är det följaktligen nödvändigt att finna någon metod för att eliminera hushållsstorleken vid ekonomiska jämförelser. Den följande diskussionen syftar till att fastställa vilka regler, som bör tilllämpas för att man, genom att sätta de ekonomiska resursernas storlek i relation till hushållets storlek, ska kunna få en mätare på hushållens ekonomiska läge. Att studiet inriktas på att jämföra det ekonomiska läget för hushåll av olika storlek innebär, att man avstår från att ta i betraktande huruvida de ekonomiska resurserna används »förnuftigt» eller inte. Två hushåll av samma sammansättning och med samma inkomstförhållanden kan använda sina pengar på helt olika sätt, och genom att begagna en annan värdeskala än den monetära skulle man kunna komma till den slutsatsen att det ena hushållet lyckas komma i ett bättre läge än det andra. Här kommer dock endast i

fråga att studera storleken hos de ekonomiska resurser, som står till hushållens förfogande. Trots den begränsning, som är förknippad med ett studium av de ekonomiska förhållandena, så kan man på så sätt sägas få ett sammanfattande mått på levnadsnivån. Ett alternativt sätt att definiera och mäta levnadsnivån, som i de flesta sammanhang bör föredras, därför att det säger h u r resurserna utnyttjas och till vilket resultat de leder, går ut på att man i stället för att söka i ett enda tal sammanfatta levnadsnivåns höjd, var för sig studerar de olika komponenter, varav den kan anses sammansatt, dvs. hälsoförhållanden, näringsförhållanden, bostadsförhållanden osv. 1 Vare sig man nalkas problemet på det ena eller andra sättet stöter man på svårigheter att jämföra hushåll av olika storlek. Om man exempelvis enligt komponentansatsen vill mäta trångboddhetens omfattning och anser 1 De båda angivna riktlinjerna svarar mot vad som i en nyligen framlagd FN-rapport benämnts »The Monetary Approach» och »The Component Approach» (Report on International Definition and Measurement of Standards and Levels of Living. United Nations, New York 1954). — I anslutning till en rekommendation i nyssnämnda rapport begagnas här termen levnadsnivå för vad som eljest vanligen brukar benämnas levnadsstandard.

157 sig kunna uppställa det kriteriet att en familj med ett barn är trångbodd, så snart bostaden understiger 2 rk, så måste detta kriterium kunna utvidgas till familjer av annan storlek. Det statistiska resultat, som erhålles, blir uppenbarligen helt beroende av hur kriterieskalan utformas. Om man anser att antalet rumsenheter bör vara lika stort som antalet familjemedlemmar, dvs. att en tvåbarnsfamilj bör ha 3 rk, en trebarnsfamilj 4 rk osv., så kommer trångboddhetsfrekvensen i flerbarnsfamiljerna att bli mycket högre än om kraven görs mindre stränga vid stigande familjestorlek. På ett likartat sätt förhåller det sig med ett studium av de ekonomiska förhållandena. Det resultat man kommer till blir helt beroende av hur den skala utformas, varigenom man mäter det ekonomiska läget för hushåll av olika storlek.

Konsumtionsbeloppets storlek

De ekonomiska resurserna används huvudsakligen för att åstadkomma konsumtion. Konsumtionens totala storlek i ett hushåll bör följaktligen vara det mått, som ska ligga till grund för en beräkning av levnadsnivån. E n ä r beräkningen sker i pengar, används i det följande termen konsumtionsbeloppet. Konsumtionsbeloppet erhålls genom en summering av ett antal delposter, varefter från summan dras vissa andra belopp. De belopp, som i p r i n c i p ska summeras, kan lämpligen grupperas på följande sätt. 1. Kontanta inkomster i form av lön och andra penningtillskott för utfört arbete. 2. Andra kontanta tillskott, t. ex. barnbidrag, ersättning från sjukkassa, folkpensioner, ränteinkomster m. m. 3. Producerade varor, t. ex. jordbruks-

el. trädgårdsprodukter, som direkt kommer hushållet till godo. 4. Tjänster som direkt kommer hushållet till godo (hushållsarbete, reparationsarbete e t c ) . 5. »Avkastning» av föremål i hushållens ägo (värdet av tjänster från eget hem, från hushållsmaskiner etc). 6. Värdet av övriga naturaförmåner, som kommer hushållen till godo (t. ex. skolmåltider). De ovan under punkterna 3—6 upptagna posterna vållar svårigheter, därför att man måste värdera varorna och tjänsterna. Särskilt betydelsefull är posten 4 på grund av den stora roll, som hushållsarbetet spelar. Detta problem kommer att behandlas i ett särskilt avsnitt; tills vidare bortses från det värdetillskott som hushållsarbetet innebär. Summan av posterna 1—6 företer påtagliga likheter men också karakteristiska avvikelser från det inkomstbegrepp, varpå beskattningen bygger. I den taxerade inkomsten ingår i princip hela posterna 1 och 3, dvs. kontanta inkomster samt naturatillskott i form av varor, övriga poster ingår blott delvis; sålunda är exempelvis barnbidragen, värdet av hushållsarbetet samt avkastningen av andra föremål än bostad inte skattebelagda. Särskilt betydelsefullt är att någon hänsyn till värdet av hushållsarbetet inte tas vid beskattningen. Från den enligt ovan erhållna summan ska, som nämnts, subtraheras vissa belopp. Först och främst gäller detta de direkta skatterna; dessa pengar disponerar ju hushållen inte över och de representerar följaktligen inte något tillskott till konsumtionen. Även med skatterna besläktade avgifter, såsom sjukkasseavgift, ska dras ifrån. Även sådana »kostnader för intäkter-

158 nas förvärvande», som inte svarar mot sådan konsumtion, som kan anses höja levnadsnivån, ska subtraheras. Detta gäller exempelvis kostnader för resor till och från arbetet. Frågan huruvida även eventuellt sparande bör dras ifrån kan diskuteras. Man kan hävda att ett sparat belopp inte innebär en sänkt levnadsnivå, utan att förefintligheten av en sparad summa ökar familjens ekonomiska trygghet och följaktligen innebär ett tillskott till levnadsnivån. Även det förhållandet, att samhällsåtgärder för att utjämna barnkostnaderna måste ta sikte på det ekonomiska läget före eventuellt sparande, talar i samma riktning. Å andra sidan förhåller det sig otvivelaktigt så, att ett sparat belopp sänker den faktiska levnadsnivån. Om man vill belysa denna, bör följaktligen positivt sparande dras ifrån och negativt sparande läggas till. I praktiken spelar det föga roll vilket alternativ som väljs. Så snart det gäller statistiska genomsnitt för grupper av hushåll, spelar nämligen sparandet en ringa roll vid jämförelse med konsumtionsbeloppets storlek. Genom kalkyler enligt de här ovan redovisade principerna kan man komma fram till storleken hos de konsumtionsbelopp, som står till hushållens förfogande. Därnäst gäller frågan hur man ska kunna jämföra hushåll av olika storlek.

Hushållsstorlek och behov

Föremålet för studiet är hushållet. Ur de synpunkter som här är aktuella saknas anledning att behandla problem som sammanhänger med att hushållet och familjen inte alltid är identiska enheter. Varje medlem av ett hushåll uppträder som konsument av olika nyttighe-

ter, såväl varor som tjänster. Denna konsumtion är till en del individuell; detta gäller livsmedel, kläder m. m. Åtskillig konsumtion sker emellertid gemensamt för hela hushållet eller för några av dess medlemmar; detta är fallet med bostaden, inventarierna m. m. (se bilaga 2). Konsumtionen kan fördelas jämnt på ett hushålls medlemmar, så att varje hushållsmedlem får ta i anspråk en så stor del, som svarar mot hans behov. Det kan också förekomma att konsumtionen fördelas ojämnt, så att någon eller några hushållsmedlemmar tar i anspråk en oproportionerligt stor andel av konsumtionsvolymen och andra medlemmar följaktligen en liten andel. F r å n dylika problem bortses dock här; frågeställningen går ut på att söka analysera det ekonomiska läget för hushållet som helhet, ej för individerna inom detta. Anledningen till att ett visst konsumtionsbelopp måste anses motsvara en lägre levnadsnivå i ett stort hushåll än i ett litet, är den att det stora hushållet måste anses ha större behov än ett litet. Behovsbegreppet kan tolkas på olika siitt. Ur teoretiska synpunkter är det mest tillfredsställande att betrakta såväl själva behoven som graden av deras tillfredsställelse som omätbara storheter. Därav följer emellertid att varje numerisk jämförelse mellan hushåll av olika storlek blir omöjlig att utföra. Det är följaktligen nödvändigt att angripa problemet från en annan utgångspunkt. Den möjlighet, som därvid står öppen, är att tillämpa ett normativt resonemang. Frågan är h u r de normer ska fastställas, som ska leda till en uppfattning om behovens relativa storlek för olika kategorier av hushåll. Man brukar ofta skilja mellan sådana grundbehov, vilkas tillfredsställelse utgör en förutsättning för livets upprätt-

159 hållande, och sådana behov som är ett uttryck för personliga önskemål och för den sociala miljön. På engelska begagnas de båda termerna »needs» och »wants»; på svenska skulle man kunna utnyttja orden »kravbehov» och »önskebehov». Kravbehovens storlek kan, åtminstone delvis, mätas. Man kan sålunda fastställa det genomsnittliga kaloribehovet i olika kön och åldrar, för olika tungt arbete osv. Redan när man kommer till kläderna, är emellertid möjligheterna att fastslå hur stor klädmängd som i ett visst klimat fordras för att uppnå en viss kroppstemperatur, för att tillgodose vissa hygieniska krav osv. Kravbehoven på kläder är emellertid i så hög grad underordnade de socialt betingade önskebehoven, att de senare måste tas i betraktande. Även när det gäller födan är kravbehoven i praktiken underordnade önskebehoven; en viss kalorimängd kan uppnås på många sätt, och födans sammansättning är underkastad sociala faktorer. Även om man sålunda i fråga om kravbehoven i begränsad utsträckning kan objektivt mäta deras styrka för olika hushållsstorlekar, så är nyttan härav begränsad, eftersom man även och i första hand måste ta önskebehoven i betraktande. När det gäller önskebehoven, blir normerna i hög grad beroende av värderingarna i den samhällsmiljö, som beräkningarna hänför sig till. Man kan exempelvis konstatera att vuxna män har ett önskebehov av tobak och att detta tar sig uttryck i att de köper tobaksvaror för ett visst genomsnittligt penningbelopp. För några årtionden skulle man ha varit böjd för alt säga att kvinnornas önskebehov av tobak genomsnittligt sett är betydligt lägre än männens. Den starkt ökade konsumtionen bland kvinnor medför, att man i dag är böjd för att sätta

kvinnornas behov lika högt som männens. Konsumtionsenhetsskalor

Det förefaller mest praktiskt att ange behovsskillnaderna för olika hushållstyper genom att anknyta till den traditionella beräkningen av det antal konsumtionsenheter, som ett hushåll av en viss storlek anses motsvara. I sin vanliga utformning hänför sig dylika beräkningar till kravbehoven av föda, mätta genom det på fysiologisk väg fastställda antalet kalorier som erfordras. Kaloribehovet för en vuxen man sätts lika med 1,0. Uppgifter om kaloribehovet för kvinnor och för barn i olika åldrar ger efter en enkel omräkning motsvarande antal konsumtionsenheter. Efter summering för de medlemmar, som ingår i ett hushåll, erhålls det sammanlagda antal konsumtionsenheter, som svarar mot hela hushållets kaloribehov. Målet är att komma fram till en konsumtionsenhetsskala, som hänför sig till samtliga nyttigheter, såväl varor som tjänster, vilka faktiskt konsumeras i det svenska samhället av i dag. Genom att dividera konsumtionsbeloppet för ett hushåll med det antal konsumtionsenheter, som hushållet motsvarar, får man en måttstock på levnadsnivån i ekonomisk bemärkelse. När man utgår från att en vuxen mans behov kan uttryckas med talet 1,0 konsumtionsenheter, så följer därav att man bortser från individuella olikheter till följd av olika ålder, kroppskonstitution, arbetsförhållanden m. m. Ävenså bortser man från de numera rätt obetydliga skillnaderna i prisläge mellan olika orter. För det slag av beräkningar, varom här är fråga, är det möjligt att bortse från dylika faktorer. En vuxen kvinna har ett kaloribehov,

160 som b r u k a r anses vara 25—30 % lägre än en vuxen mans (se bil. 2). När det gäller konsumtionen i övrigt, saknas emellertid anledning att anse kvinnornas behov vara lägre än männens. Knäsättandet av likalönsprincipen kan sägas innebära, att man anser sig böra som norm godta den principen, att en kvinna kan göra anspråk på en lika stor konsumtion som en man. Slutsatsen blir att en vuxen kvinna i likhet med en vuxen man bör anses motsvara 1,0 konsumtionsenheter. Förutom från skillnaden i kaloribehov, bortser man härvidlag från att kvinnornas konsumtion i praktiken ofta torde vara lägre än männens. Om man emellertid på grund härav skulle vilja sätta kvinnornas behov lägre än männens, så skulle detta innebära, att man lämnade normprincipen. Att både man och kvinna förutsatts motsvara en konsumtionsenhet, innebär att om de har samma inkomst (och samma eller ingen försörjningsbörda), ska de anses ha förutsättningar att u p p n å en lika hög levnadsnivå. Särskilt förr var det vanligt att man i dylika fall ansåg att kvinnan på grund av föregivet »mindre behov» befann sig i en bättre ekonomisk situation än mannen. Att det i de individuella fallen föreligger stora variationer i »behov», liksom att känslan av »tillfredsställelse» varierar starkt mellan personer med samma monetära inkomst, tar den h ä r föreslagna beräkningsmetoden inte hänsyn till och kan heller inte teoretiskt göra det. Dylika variationer kan för övrigt inte anses vara i någon avgör a n d e grad beroende av vederbörandes kön. När det gäller barnens behov, så kan man naturligtvis liksom för kvinnorna utgå från livsmedlen och de uppgifter, som finns om kaloribehovet i olika åld-

r a r och för vardera könet (se bilaga 2). En utvidgning av beräkningen till att gälla hela konsumtionen måste därpå ske, och den vållar uppenbara svårigheter. Dessa sammanhänger för det första med att särskilt de m i n d r e barnen h a r ett stort behov av vård och tillsyn. Detta problem kommer att diskuteras nedan i samband med frågan om värderingen av hushållsarbetet; tills vidare bortses helt från behovet av vård och tillsyn. För det andra saknar man, när det gäller behoven av bostad, kläder, möbler osv., fasta hållpunkter för en bedömning av relationen mellan behoven för barn och för vuxna. Härvidlag kan man inte som när det gäller kvinnorna falla tillbaka på en allmän princip att kvinnornas behov bör anses vara lika stora som männens. Emellertid bör det vara möjligt att utnyttja den i bilaga 2 genomförda analysen; den därvid framkomna relationen mellan den del av den totala konsumtionen i barnfamiljer, som faktiskt tas i anspråk av föräldrarna och av barnen, kan anses vara ett uttryck för den i vårt samhälle realiserade norm, enligt vilken relationen mellan vuxnas och barns behov uppfattas och utformas. Den i bilaga 2 redovisade beräkningen av de genomsnittliga barnkostnaderna i tvåbarnsfamiljer lämnade följande resultat av konsumtionens fördelning på föräldrarna och barnen (bortsett från värdet av h e m a r b e t e t ) : Föräldrarna kr

Vin och sprit Kläder övrig individuell konsumtion Gemensam konsumtion Summa

Barnen kr

Summa kr

2 228 220 878

1 715 500

3 943 220 1 378

1 832

2 400

1 769

1 166

2 935

6 927

3 949 10 876

161 Om den för de båda föräldrarna erhållna summan beräknas motsvara 2,0 konsumtionsenheter, så ger detta för de båda barnen 1,14 konsumtionsenheter eller per barn räknat 0,57 konsumtionsenheter. Kompletterande beräkningar på ettbarnsfamiljerna, som här ej redovisas, leder till följande konsumtionsenhetsskala; som jämförelse återges även en beräkning, som enbart hänför sig till det fysiologiska kaloribehovet. Totalkonsumtion Enbart (utan vård livsmedel o. tillsyn) 0—3 år 4—6 » 7—9 » 10—12 » 13—15 » Före skolåldern I skolåldern Alla åldrar

0,4 0,5 0,6 0,7 0,9 0,5 0,7 0,6

0,4 0,6 0,8 0,9 1,1 0,5 0,9 0,7

Olika uppfattningar kan råda om huruvida den ovan angivna skalan ger ett »riktigt» uttryck åt konsumtionsbehovet i olika åldrar. De alternativ, som kan komma i fråga, avviker dock så pass obetydligt från de ovan angivna talen, att de i praktiken endast obetydligt påverkar slutresultaten vid jämförelser mellan olika hushållstyper. Hushållets storlek

Om ett hushåll innehåller flera medlemmar, kan det göras gällande att antalet konsumtionsenheter för hushållet som helhet bör vara mindre än summan av antalet konsumtionsenheter för de i hushållet ingående individerna. Det sammanlagda konsumtionsbehovet skulle sålunda — utan att behovstäckningen bleve sämre — kunna tillgodoses med ett mindre konsumtionsbelopp för ett gemensamt hushåll än om hushållsmedlemmarna levde var och en för sig. 11—507447

Liksom förut bortses från hushållsarbetet och det förbilligande, som uppkommer i ett hushåll med hemarbetande husmor. De övriga omständigheter, som kan leda till att ett större hushåll blir förhållandevis billigare än ett mindre är de följande. 1. Vid inköp i större kvantiteter, som förekommer oftare i större hushåll än i mindre, kan fördelar i form av kvantitetsrabatt uppnås. 2. Vissa nyttigheter kan utnyttjas gemensamt av hushållets medlemmar, t. ex. radio, litteratur. 3. Barn kan i viss utsträckning »ärva» kläder av varandra. 4. Bostaden för ett större hushåll kan vara förhållandevis billigare, t. ex. per kvadratmeter räknat, än bostaden för ett mindre hushåll. 5. Spillet av exempelvis livsmedel kan vara relativt mindre i ett stort hushåll än i ett litet. Effekten av dessa faktorer torde på det hela taget vara obetydlig. Påpekas må sålunda, att kvantitetsrabatt endast förekommer i fråga om ett fåtal varuslag, företrädesvis livsmedel. De nyttigheter, som kan begagnas gemensamt av hushållets medlemmar utan att ökat slitage uppkommer, är på det hela taget få. Det är egentligen bara under de första levnadsåren, som barn i större utsträckning kan överta kläder från varandra. Per kvadratmeter räknat ligger bostadskostnaden inte mycket lägre i större bostäder än i mindre. Möjligheterna att nedbringa spillet av livsmedel m. m. torde på det hela taget vara störst i de små hushållen. Någon undersökning av de angivna faktorernas numeriska betydelse föreligger veterligen inte. I avsaknad härav föreligger endast möjligheten att rent gissningsvis göra något antagande om deras storlek. Det förefaller då bättre

162 att helt försumma inverkan av det automatiska förbilligande, som uppkommer vid stigande hushållsstorlek. Det fel, som härigenom uppkommer, kan inte gärna bli stort. Om man sålunda bortser från de uppräknade faktorerna, så blir antalet konsumtionsenheter för hushåll av olika storlek det följande. Ensamstående person . 1,0 Makar utan barn 2,0 » med 1 barn.. . 2,6 » » 2 » ... 3,2 » » 3 » . .. 3,8 » »4 » .. . 4,4 Denna skala bör sålunda kunna begagnas, när man rör sig med behov av nyttigheter, som inköps för pengar. Genom att dividera konsumtionsbeloppet (exkl. värdet av hushållsarbetet) med antalet konsumtionsenheter för hushållet enligt den angivna skalan bör man få ett mått på hushållens ekonomiska läge. Många föreställer sig att konsumtionsbeloppet inte behöver stiga så snabbt i takt med hushållets storlek, som framgår av den angivna skalan. Detta torde bero på att man sammanblandar förbilliganden i egentlig mening med den begränsning av kostnaderna, som de stora hushållen i stor utsträckning tvingas till på grund av sina begränsade ekonomiska resurser. Därvidlag rör det sig emellertid inte om reducerade behov, utan om reducerad behovstäckning. Värdet av hushållsarbetet

Enligt de ovan redovisade principerna låter man konsumtionsbeloppet exklusive värdet av hemarbetet dividerat med antalet konsumtionsenheter enligt den angivna skalan utgöra en måttstock på hushållets ekonomiska läge, på dess levnadsnivå i ekonomisk bemärkelse. Konsumtionsenhetsskalan innefattar för barnens del ej något

hänsynstagande till deras behov av vård och tillsyn. En beräkning enligt dessa principer bör ge ett riktigt resultat, så länge man rör sig med barnlösa hushåll och med barnfamiljer med hemarbetskraft. Flertalet barnfamiljer förfogar över en hemarbetskraft, nämligen husmodern. I viss utsträckning förekommer emellertid barnfamiljer utan hemarbetskraft, och för att dessa ska kunna infogas i jämförelsen, måste beräkningsprinciperna justeras. Särskilt nödvändig blir en justering när man r ö r sig med ensamma mödrar med b a r n ; för dylika ofullständiga familjer ger konsumtionsbeloppet per konsumtionsenhet enligt ovanstående principer en alldeles felaktig bild av deras ekonomiska läge. En justering skulle kunna gå till på så sätt, att man dels ökade konsumtionsbeloppet med värdet av hushållsarbetet, dels reviderade konsumtionsenhetsskalan, så att den också kom att innefatta behovet av sådana tjänster, som utförs i form av hemarbete. Ett visst hushållsarbete kan utföras av alla medlemmar av ett hushåll utom de minsta barnen. Detta arbete innebär ett värdetillskott till hushållet; utan detta arbete skulle levnadsnivån bli lägre, eller för en oförändrad levnadsnivå skulle konsumtionsbeloppet behöva vara högre. I barnfamiljer med hemarbetande husmor representerar husmoderns arbetsinsats ett betydande värdetillskott, som inte kommer till synes vid en redovisning av hushållets inkomster och utgifter. Problemet har berörts i bil. 2; när det gällde beräkningen av barnkostnaderna befanns det nödvändigt att tillfoga en post för barnens vård och tillsyn. Varje värdering av hushållsarbetet innebär uppenbara svårigheter. Hus-

163 hållsarbetets värde växlar från hushåll till hushåll, beroende på husmoderns kunskaper och arbetsförmåga samt beroende på antalet barn. Även en justering av konsumtionsenhetsskalan är svår att utföra. Starka skäl talar därför för att man borde söka undvika den godtycklighet som blir följden, om man söker finna några regler för h u r konsumtionsbeloppet och konsumtionsenhetsskalan bör justeras med hänsyn till värdet av hemarbetet. Så länge man rör sig med hushåll med hemarbetande hustru, vilka när det gäller barnfamiljer är övervägande till antalet, bör det som nämnts vara möjligt att låta konsumtionsbeloppet exkl. hemarbetet dividerat med antalet konsumtionsenheter enligt den angivna skalan utgöra ett mått på hushållens ekonomiska läge. Frågan är om man i stället kan göra så att man när det gäller hushåll med förvärvsarbetande hustru inklusive ofullständiga familjer, kan göra en justering som gör det möjligt att infoga även dylika hushåll i jämförelsen. Vid ett givet konsumtionsbelopp (exkl. värdet av hemarbetet) och en given familjestorlek befinner sig en familj, som förfogar över en hemarbetskraft, i en väsentligt bättre ekonomisk situation än en familj, där båda makarna förvärvsarbetar. En familj av det senare slaget måste följaktligen ha ett större konsumtionsbelopp än den

senare för att deras ekonomiska läge ska kunna anses likvärdiga. En justering kan i princip ske antingen så att konsumtionsbeloppet reduceras eller så att antalet konsumtionsenheter ökas i familjer med förvärvsarbetande hustru. En justering av det förra slaget står i överensstämmelse med principerna vid beskattningen och synes vara att föredra. Justeringen innebär att man säger sig att kvoten mellan konsumtionsbeloppet och antalet konsumtionsenheter ska vara ett mått på relationen mellan penninginkomsten och därmed besläktade tillskott i relation till behoven av sådana nyttigheter, som i vanliga fall inköps för pengar. När det gäller familjer med förvärvsarbetande hustru, måste en del av konsumtionsbeloppet användas för ändamål som eljest inte täcks med hjälp av pengar, och detta är motiveringen till att konsumtionsbeloppet måste reduceras. I den statliga beskattningen är ifrågavarande reduktion begränsad till högst 1 000 kr. Detta belopp är uppenbarligen mycket mindre än vad som svarar mot de extra utgifter, som i en barnfamilj direkt föranleds av hustruns förvärvsarbete. I anslutning till vad som anförts i bil. 2 har det synts rimligt att här i stället räkna med ett belopp av 5 000 kr i barnfamiljer med fullt förvärvsarbetande hustru och med 2 500 kr om hustrun har halvtidsarbete.

Bilaga 4

Familj esociala åtgärder i olika länder A v byråchefen Erland Bortsett från det hänsynstagande till familjestorlekar m. m., som sedan länge tagits vid utformningen av inkomstbeskattningen i ett stort antal länder, hade ännu för ett par årtionden sedan blott få länder genomfört familjesociala åtgärder av större betydelse. Utvecklingen har därefter gått fort, och i dag finner man att mer eller mindre genomgripande familjesociala åtgärder har genomförts i ett stort antal länder. I åtskilliga hänseenden råder det påtagliga likheter mellan de åtgärder, som genomförts i olika länder, medan däremot i andra avseenden karakteristiska skillnader föreligger. De senare har sin grund såväl i skilda motiv för åtgärderna som i olika traditioner på det socialpolitiska området. En utförlig redogörelse för förhållandena i främmande länder kan inte här komma i fråga, men följande kortfattade översikt torde vara motiverad. Den bygger till största delen på två nyligen framlagda, mera utförliga redogörelser, vilka utarbetats av Förenta Nationerna, resp. på initiativ av Internationella befolkningsunionen. 1 Mera utförliga upplysningar om skatte- och barnbidragssystemens utformning i Danmark, Finland och Norge lämnas i bilaga 5. Det bör understrykas att man genom en översiktlig framställning som den följande inte kan bilda sig en uppfatt-

v.

Hofsten

ning om barnfamiljernas sociala och ekonomiska läge i olika länder. Detta läge beror nämligen också — och kanske i främsta rummet — på i vad mån man i de skilda länderna lyckats att i övrigt genomföra en konstruktiv ekonomisk politik och socialpolitik. Det är följaktligen främst sättet för familjepolitikens utformning, som är av intresse i den följande framställningen. Motiv till familjesociala åtgärder Upplysningar om motiven till de företagna åtgärderna är på det hela taget sparsamma. I åtskilliga fall synes motivet främst ha varit önskemålet att genomföra en ekonomisk utjämning mellan familjer med olika barnantal, medan man i andra fall särskilt tryckt på önskvärdheten att hjälpa de fattiga barnrika familjerna upp till miniminivå. De befolkningspolitiska motiven synes i många länder ha spelat blott en underordnad roll. I vissa fall har emellertid de vidtagna åtgärderna tillkommit i ett mer eller mindre klart utsagt syfte att stimulera till en ökad befolkningstillväxt eller i det rakt motsatta syftet att dämpa en folkökning, som ansetts alltför kraftig. Till den 1 Economic Measures in Favour of the Family. United Nations. New York 1952. — Eldridge, Hope T.: Population Policies: A Survey of Recent Developments. Washington 1954 (Rotaprint-tryck).

165 förra gruppen av länder hör Frankrike, Belgien, Sverige, Storbritannien, Danmark, Norge, Spanien, Nya Zeeland, Mexico, Tjeckoslovakien och Östtyskland (länderna ordnade efter tidpunkten för de första åtgärderna). Till den

1939 JAPAN JUGOSLAVIEN

senare gruppen av länder hör Japan, Indien och Italien. För att belysa skillnaderna i nativiletsläget i olika länder återges i diagramform (fig. 10) det allmänna födelsetalets storlek åren 1939, 1946 och

-J H

H

NEDERL. ISRAEL

GREKLAND ITALIEN ISRAEL FINLAND ÖSTERRIKE NEDERLÄNDERNA CANADA TYSKLAND DANMARK AUSTRALIEN U.S.A

GREKL. FINLAND CANADA JUG06L. JAPAN AUSTR. DANMARK U.S.A ITALIEN NORGE SPANIEN

SPANIEN NORGE BELGIEN SVERIGE SCHWEIZ ENGLAND FRANKRIKE

FRANKR. SCHWEIZ SVERIGE ENGLAND BELGIEN V.-TYSKL. OSTERR.

ISRAEL

juaosL CANADA U.S.A AUSTR. FINLAND NEDERL. JAPAN SPANIEN NORGE FRANKR. GREKL. DANMARK ITALIEN SOHWEIZ BELGIEN ENGLAND V.-TYSKL. SVERIGE ÖSTERR. 30

SO

10 TO

SO

Fig. 10. Levande födda på 1 000 invånare 1953 för ett antal länder. E h u r u det är allmänt känt att antalet födda barn i relation till invånarantalet utgör ett mycket bristfälligt mått på reproduktionens styrka, så ger detta diagram dock en uppfattning om läget i grova drag. Sverige ligger som synes nu lägre än alla andra länder med undantag för Österrike. Anmärkningsvärt är att de övriga nordiska länderna ligger rätt mycket högre än Sverige och att Frankrike, som före kriget låg längst ned i förteckningen, nu har en helt annan placering. I flertalet utomeuropeiska länder ligger födelsetalet på en väsentligt högre nivå; i vissa fall utgör antalet levande födda på 1 000 invånare 40 å 50. Några dylika länder har inte medtagits i diagrammet, bl. a. enär statistiska uppgifter i flertalet fall saknas eller är mycket opålitliga.

Olika slags åtgärder Man kan skilja mellan sådana ekonomiska åtgärder, som ökar familjernas resurser, och sådana som minskar deras utgifter för olika ändamål. Till den förra gruppen hör först och främst barnbidrag, ofta benämnda familjebidrag. Till den senare gruppen av åtgärder hör kontanta bidrag, som är bundna till viss konsumtion, prisrabatter, lån, naturabidrag av olika slag. Frågan om hjälpen bör ges kontant eller in natura har diskuterats flitigt. Naturaformer spelar på många håll en stor roll, men det viktigaste instrumentet för en utjämning av familjeinkomsterna är utan tvekan de kontanta, regelbundna bidragen, dvs. barnbidragen och lättnader med avseende på beskattningen. Stor betydelse h a r även åtgärder på det bostadspolitiska området och fria skolmåltider. I några länder,

166 där lönerna är differentierade med hänsyn till familjestorleken, åstadkom härigenom en mycket kraftig utjämning av barnkostnaderna. Barnbidrag

De första barnbidragen tillkom i Belgien år 1930. Numera förekommer någon form av barnbidrag i inte mindre än 42 länder. I Europa är Västtyskland det enda land, där barnbidrag helt saknas. Nästan överallt utbetalas barnbidragen kontant. I vissa fall utgör barnbidragen en del av ett socialförsäkringssystem, i andra fall är de kombinerade med lönerna och i åter andra fall finansieras de helt och hållet med statsinkomsterna. I åtskilliga länder sker utbetalningen till modern. Barnbidragen utgår fr. o. m. första barnet i 29 länder av de 40, för vilka upplysningar härom föreligger. I 5 länder (Irland, Norge, Spanien, Storbritannien och Ungern) börjar bidraget fr. o. m. andra barnet. I 3 länder (Iran, Sydafrikanska unionen och Östtyskland) fr. o. m. tredje barnet och i 2 länder (Island och Sovjetunionen) fr. o. m. fjärde barnet. I de flesta fall är beloppet lika stort för varje barn som erhåller bidrag. När bidraget ej börjar utgå fr. o. m. det första barnet, blir emellertid följden att det sammanlagda bidraget, utslaget per barn, stiger med barnantalet i familjen. I 10 länder stiger det för varje barn utbetalade beloppet med barnantalet (Australien, Belgien, Bulgarien, Frankrike, Irland, Nederländerna, Polen, Spanien, Tjeckoslovakien och Ungern). I de 7 av dessa länder, där barnbidraget utgår fr. o. m. det första barnet, erhåller följaktligen exempelvis en trebarnsfamilj ett belopp, som är mer än tre gånger så stort som vad ettbarnsfamiljen erhåller.

Förutom den begränsning som följer av att barnbidrag inte utbetalas förrän fr. o. m. ett barn av ett visst ordningsnummer, föreligger också på många håll andra begränsningar. I 11 länder (Albanien, Australien, Canada, Finland, Island, Irland, Norge, Nya Zeeland, Sovjetunionen, Storbritannien och Sverige) finns dock inga sådana begränsningar. I Danmark är barnbidragen inkomstprövade, men blott få familjer faller för inkomststrecket. I 4 länder (Belgien, Frankrike, San Salvador och Östtyskland) gäller barnbidragen den »ekonomiskt aktiva» delen av befolkningen. En begränsning till föräldrar med anställning föreligger i 8 länder (Italien, Luxemburg, Nederländerna, Polen, Spanien, Tjeckoslovakien, Ungern och Österrike). En ytterligare begränsning, så att barnbidragen endast gäller vissa näringsgrenar, föreligger i 8 länder (Bolivia, Bulgarien, Chile, Jugoslavien, Libanon, Portugal, Rumänien och Schweiz). Ytterligare begränsningar, varigenom barnbidragen blott kommer att täcka 5—25 % av befolkningen, föreligger i en sista grupp om 6 länder (Argentina, Grekland, Iran, Sydafrikanska unionen, Uruguay och Vietnam). Barnbidragens värden är svåra att ange på ett sådant sätt, att jämförelser mellan olika länder blir meningsfyllda. Följande tablå, som för ett antal länder utvisar relationen mellan barnbidraget i en trebarnsfamilj och dels nationalinkomsten per kapita, dels den genomsnittliga konsumtionsutgiften i en trebarnsfamilj, innehåller dock vissa upplysningar av intresse. Vid ett studium av tablån bör givetvis ihågkommas vad som ovan sagts om barnbidragens begränsning i en del fall till endast vissa delar av befolkningen. Om uppgifterna hänförde sig till en mera aktuell tidpunkt, skulle tablån

167 Ordinarie Utsträckt åldersåldersgräns, gräns, åiår

Barnbidrag i en 3barnsfamilj i % av de genom, snittliga national- konsuminkomsten tionsutgifper kapita terna i (omkring löntagarhushåll 1950) (omkring 1948) Australien Belgien Canada Danmark Finland Frankrike Irland Italien Luxemburg. . . . Nederländerna. Norge Nya Zeeland. . . Spanien Storbritannien. Sverige Tjeckoslovakien Ungern Österrike

17,1 42,6 17 ,0—27,1 7,5 26,7 99,4 5,5 ] 72,0 30,2 26,7 10,1 24,8 18,1 11,5 18,7 36,8 31,4 50,2

12,6 ,4—11,

Belgien

Grekland Irland Island Jugoslavien Nederländerna

11,6 32,5

13,0 5,0

Sovjetunionen Storbritannien Tjeckoslovakien

10,6

t r o l i g e n se g a n s k a a n n o r l u n d a u t . N a tionalinkomsten och konsumtionsutgift e r n a h a r ö v e r a l l t stigit k r a f t i g t s o m e n följd a v i n f l a t i o n s t e n d e n s e r n a under senare år. O f ö r ä n d r a d e b a r n b i d r a g s b e l o p p s k u l l e f ö l j a k t l i g e n h a lett till sjunk a n d e procenttal. Samtidigt h a r emellertid b a r n b i d r a g s b e l o p p e n i åtskilliga l ä n d e r ökat m e r eller m i n d r e kraftigt.1 S v e r i g e u t g ö r s o m b e k a n t h ä r v i d l a g ett u n d a n t a g . D e t k a n b e r ä k n a s att d e b å d a p r o c e n t t a l e n för S v e r i g e s del i d a g ej u t g ö r m e r ä n 12 å 13 r e s p . 6 å 7. Den vanligaste åldersgränsen för s o m ä r i n v a l i d e r . F ö r ett a n t a l e u r o peiska l ä n d e r återges de b å d a åldersg r ä n s e r n a i följande tablå. Skatteskillnader mellan familjer av olika storlek I det stora flertalet l ä n d e r h a r m a n , v i d s i d a n o m ett m e r e l l e r m i n d r e ge-

Östtyskland

14 21 16 16 15 19 16 16 18 14 18 16 16 16 14 14 15 5 15 16 16 14 16 21 14

lS 17—20 20

21 25 21 24 21 16 16 25 18 18 25

b a r n b i d r a g e n ä r 16 å r . I f l e r t a l e t l ä n der utsträcks denna övre åldersgräns n å g r a å r för b a r n s o m s t u d e r a r e l l e r nerellt verkande barnbidragssystem, s k i l l n a d e r i i n k o m s t s k a t t för o l i k a familjestorlekar, vanligen m e d hjälp av skattefria a v d r a g . Det f ö r e k o m m e r även att s k i l d a s k a t t e s k a l o r t i l l ä m p a s för olika familjetyper. Sverige är veterligen det e n d a land, d ä r b a r n a n t a l e t — bortsett f r å n v i s s a s p e c i a l f a l l — i n t e h a r något som helst inflytande p å skattens h ö j d . D e t b ö r d o c k u n d e r s t r y k a s , att d e d i r e k t a s k a t t e r n a i m å n g a fall, n ä r d e t g ä l l e r f l e r t a l e t i n k o m s t t a g a r e , ä r så 1 I Frankrike ökade exempelvis barnbidragen med 10 % den 1 jan. 1954 och med ytterligare 10 % den 1 jan. 1955. En familj med tre barn, där modern inte arbetar utom hemmet, får därmed ca 300 svenska kronor per månad i bidrag, oavsett vilka inkomster familjefadern har, och bidraget ökar med 120 kr per månad för varje ytterligare barn.

168 låga att skattereduktionen vid stigande barnantal får ringa eller ingen betydelse. I åtskilliga fall åtnjuts skattereduktionen blott så länge barn under någon viss ålder underhålls av föräldrarna. I andra fall saknas åldersgräns; det förekommer också att skattelättnader medges för andra underhållna personer än egna barn. I några fall (Finland, Frankrike, Tjeckoslovakien) åtnjuts skattereduktionen även efter det att barnen blivit vuxna; de som en gång satt barn till världen åtnjuter med andra ord för återstoden av sitt liv vissa skattelättnader. Även nygifta åtnjuter i ett par fall speciella skattelättnader (Finland, F r a n k r i k e ) . På grund av skattesystemens helt olika utformning i skilda länder är det mycket svårt att — utöver vad som redan skett — sammanfattningsvis skildra hänsynstagandet till familjestorleken i beskattningen. Följande upplysningar om reglerna i några länder må därför tillfogas. Uppgifterna hänför sig till förhållandena omkring år 1950, och sedan dess kan förändringar ha inträffat. I Canada åtnjuter alla inkomsttagare ett skattefritt avdrag av 1 000 dollar. En gift man har ett ytterligare avdrag av 1 000 dollar (mindre om hustrun har egen inkomst). För varje barn, för vilket barnbidrag utgår, ökar det skattefria avdraget med 150 dollar. För barn i åldern 16—21 år, som underhålls av föräldrarna, utgår ej barnbidrag men det skattefria avdraget utgör då i stället 400 dollar. I Förenta staterna erhålls för den federala inkomstskatten ett skattefritt avdrag av 600 dollar för varje person, som inkomsttagaren underhåller. Avdraget medges inte bara för varje barn utan också för hustru, föräldrar, syskon och andra släktingar, som underhålls av inkomsttagaren. För de enskilda

staternas skatter gäller liknande regler, som varierar från stat till stat. I Sovjetunionen förekommer en progressiv inkomstskatt, som vid en inkomst av exempelvis 1 000 rubel i månaden utgår med 82 rubel. Denna skatt nedsätts med 30 % för den som är underhållsskyldig mot minst tre personer. Vidare finns en särskild skatt, som drabbar personer med ringa underhållsskyldighet. Denna skatt, som är proportionell, utgår med 6 % av lönen för barnlösa, 1 % vid ett barn och 0,5 % vid två barn. För jordbrukare, fria yrkesutövare m. fl. gäller särskilda regler. I Storbritannien har en gift man ett skattefritt inkomstavdrag av 180 pund för hustrun. Om hustrun har egen inkomst, får därjämte 4/5 av denna dras av upp till ett belopp av 110 pund. För varje barn under 16 år åtnjuts därjämte ett avdrag av 60 pund. För studerande utsträcks åldersgränsen över 16 år. I Tjeckoslovakien erhålls skattefria avdrag, som per månad utgör, för hustru 500 Kcs., för första barnet 600 Kcs., för andra barnet 700 Kcs., för tredje barnet 1 000 Kcs. och för fjärde och följande barn 1 200 Kcs. I fråga om skattereglerna i Danmark, Finland och Norge, se bilaga 5. Hälsoskydd och moderskapshjälp

Obligatorisk sjukförsäkring eller därmed besläktade åtgärder, som dock i många fall ej täcker alla befolkningskategorier, har nu genomförts i alla länder i Europa utom Finland. Dylika åtgärder har vanligen utformats så att de åtminstone i viss mån har en familjesocial inriktning. Dessutom är de ofta kombinerade med direkta åtgärder i samband med ett barns födelse. I det stora flertalet länder förekommer att vissa kontantbelopp utbetalas i samband med nedkomsten. I åtta länder

169 (Australien, Finland, Frankrike, Island, Sovjetunionen, Storbritannien, Sverige och Ungern) betalas beloppen åt alla föderskor. I Norge och Nederländerna tillämpas en inkomstgräns. I en del fall betalas ett särskilt bidrag åt mödrar, som u p p h ö r med ett förvärvsarbete under tiden omkring ett barns födelse.

Bidrag och lån vid giftermål

Upplysningar om att direkta ekonomiska bidrag lämnas i samband med giftermål föreligger för nio länder (Argentina, Belgien, Bulgarien, Iran, Irland, Libanon, Spanien, Syrien och Tjeckoslovakien). Bosättningslån förekommer veterligen i sju länder (Brasilien, Finland, Frankrike, Luxemburg, Spanien, Sverige och Tjeckoslovakien). I några av dessa länder (Brasilien, Frankrike och Tjeckoslovakien) nedsätts lånets storlek efter hand som barn föds. Åtskilliga villkor gäller i fråga om dessa bidrag och lån. Inkomstgräns gäller allmänt, dessutom finns begränsningar med avseende på makarnas ålder, deras vandel, pengarnas användning m. m.

Åtgärder som gäller födoämnen

Fria skolmåltider förekommer i ett stort antal länder. I en del fall gäller dock begränsningar: måltiderna förekommer inte i alla skolor, alla eller vissa barn måste betala en viss, ehuru i regel obetydlig avgift etc. I Storbritannien utdelas vissa skyddsfödoämnen (mjölk, apelsinjus, torskleverolja) gratis eller mot lågt p r i s till barn ej fyllda 5 år. Liknande åtgärder gällande mjölk förekommer i åtskilliga andra länder. I Frankrike kan familjefäder gratis få disponera tomtlotter avsedda för odling av grönsaker.

Åtgärder på bostadsområdet

Hyresrabatter för barnfamiljer förekommer, såvitt känt, i 11 länder (Australien, Belgien, Canada, Danmark, Förenta staterna, Frankrike, Norge, Filippinerna, Sovjetunionen, Storbritannien, Sverige). Inkomstgränser gäller allmänt. Åtskilliga andra begränsningar är vanligen också knutna till dessa rabatter, t. ex. att de blott gäller för vissa bostäder, för vissa yrkeskategorier (Frankrike, Skottland, Sovjetunionen), för familjer med minst två barn (Frankrike, Norge utom Oslo, Sverige), för familjer med minst tre barn (Belgien, Danmark, Oslo). Det belopp, som familjen sparar genom hyresrabatten, växlar starkt mellan olika länder och inom länderna mellan familjer av olika storlek m. m. Åtskilliga andra åtgärder på bostadsområdet förekommer. Bland dessa kan nämnas bidrag och lån till egnahemsbyggande (Argentina, Australien, Belgien, Brasilien, Chile, Danmark, Sovjetunionen, Sverige, Uruguay), bostadsförbättringsbidrag (Frankrike, Sverige), bidrag till flyttningskostnader (Frankrike, Norge, Storbritannien), reducerad bostadsskatt (Argentina, Belgien, Brasilien, Danmark, Ecuador, Frankrike, Grekland, Uruguay), förmånsrätt när det gäller att erhålla bostad (Australien, Belgien, Chile, Danmark, Frankrike, Storbritannien, Tjeckoslovakien, Uruguay).

Undervisning

En tillfredsställande redogörelse härför måste innefatta upplysningar om skolförhållandena i olika länder, dvs. om antalet år i obligatorisk skola, om förekomsten av högre skolformer, om avgifter vid dem osv. En sådan redogörelse kan inte komma i fråga här. Några få fakta kan dock meddelas.

170 Under rubriken barnbidrag har redan nämnts att barnbidragen vanligen utgår ovanför den eljest gällande maximiåldern, i de fall då barn studerar över denna ålder. Det är vidare regel att studiestipendier är skattefria. Den elementära skolundervisningen är överallt i huvudsak kostnadsfri. Fria skolböcker och fri materiel förekommer dock ej allmänt. För sådana högre skolor, där avgifter förekommer, är reglerna för dem och för stipendierna vanligen utformade så, att större familjer gynnas. I Belgien har barnrika familjer möjlighet att få särskilda studielån för sina b a r n . övriga åtgärder

Bland övriga åtgärder, som ej behandlats i det föregående, må nämnas följande.

Barn betalar nedsatta priser på tåg i de flesta länder. Vanligt är att b a r n under 4 år får åka gratis (Belgien, Danmark, Frankrike, Norge, Syrien, Tjeckoslovakien, Turkiet). I vissa fall är åldersgränsen tre år (Storbritannien, Sydafrikanska u n i o n e n ) . Halv avgift betalas i regel mellan den lägre åldern och en högre åldersgräns, som kan vara tio år (Belgien, Frankrike, Tjeckoslovakien, Turkiet), tolv år (Danmark, Norge, Sverige), fjorton år (Storbritannien) eller sexton år (Sydafrikanska unionen). Familjer har i vissa länder särskilda reserabatter (Belgien, Chile, Frankrike, Grekland, Storbritannien, Sverige, Turkiet). Åtgärder för husmoderssemester och fria sommarresor för mödrar och barn tycks endast förekomma i Sverige.

Bilaga 5

B a r n b i d r a g o c h s k a t t e l ä t t n a d e r för familjer m e d b a r n i de nordiska grannländerna1 A v byråchefen Erland A. D a n m a r k Allmänna barnbidrag infördes i Danmark år 1950/51. Barnbidragen, som i Danmark kallas »b0rnetilskud», finansieras helt av statsmedel och utbetalas genom skattemyndigheterna. Detta tillgår så att barnbidragen i första hand »kvittas» mot den bidragsberättigades personliga skatter som påförts under

Taxerad inkomst Dkr.

v.

Hofsten

skatteåret och endast om skatten är lägre än bidraget förekommer kontant utbetalning. Barnbidragens storlek är beroende av bostadsort och taxerad inkomst (dvs. inkomsten efter avdrag för betalda skatter, försäkringspremier). Under budgetåret 1954/55 utgick barnbidrag till varje barn med följande belopp:

Städer o. tätKöpenhamn m. orter med över omnejd 2 000 inv. Dkr Dkr

under 5 000 5 000— 7 000 7 000—12 000 12 000—16 000 16 000 och däröver Budgetåret 1954/55 utbetalades sammanlagt 149 milj. Dkr i allmänna barnbidrag. Innan den skatt beräknas, som skall erläggas till staten och den samkommunala utjämningsfonden, görs för barnfamiljerna ett barnavdrag. Avdragens storlek under 1954/55 framgår av följande tablå. Även vid den kommunala taxeringen åtnjuter barnfamiljerna ett barnavdrag. Detta skall vara minst 200 Dkr men det kan av varje kommun höjas att motsvara det som gäller vid den statliga taxe-

182 162 152 112

övriga kommuner Dkr. 146 130 120

164 146 136 100

För 1 barn Dkr

För varje För 2 barn utöver 2 barn barn, Dkr Dkr

Köpenhamn med 600

550 500

600 500

700 600

Städer och tätorter med över 2 000 övriga kommuner. 1

De i denna bilaga redovisade uppgifterna har erhållits genom välvillig medverkan från de statistiska ämbetsverken i respektive länder.

172 ringen. Så är fallet bl. a. i de flesta städerna. Kostnaderna under budgetåret 1952/ 53 för barnavdragen beräknas för kommunernas del ha uppgått till 50 milj. Dkr och för statens del till 85 milj. Dkr. Utöver ovannämnda barnavdrag åtnjuter familjer vid den statliga taxeringen även ett s. k. familjeförsörjaravdrag. Gränserna för detta framgår av nedanstående tablå:

Vid beräkning av skatten till den samkommunala utjämningsfonden åtnjuter familjeförsörjarna icke något särskilt avdrag. I stället gäller här olika skattesatser för familjeförsörjare och övriga skattebetalare. Som exempel kan nämnas att inkomstskatten till den samkommunala utjämningsfonden är 197 Dkr för en familjeförsörjare med 10 000 Dkr i beskattningsbar inkomst, medan den för övriga med samma inkomst är 335 Dkr.

Köpenhamn med omnejd 1 800 Dkr Städer och tätorter med över 2 000 inv 1 600 » övriga kommuner 1 400 »

Vid den kommunala taxeringen åtnjuter familjerna, bortsett från barnavdragen, inte några fördelar jämfört med övriga skattebetalare. Äkta makar sambeskattas. Vid den statliga och samkommunala taxeringen får hälften av hustruns inkomst, dock högst 2 000 Dkr, dras av. Vid den kommunala taxeringen kan kommunerna bestämma att ett liknande avdrag får göras. Större delen av städerna och 2/3 av landskommunerna tillåter ett sådant avdrag, medan resten av landskommunerna tillåter blott ett m i n d r e avdrag eller inget avdrag alls för hustrun.

Om den taxerade inkomsten överstiger ovannämnda belopp men är under 6 000 Dkr, så erhåller familjeförsörjaren ett skattefritt avdrag som motsvarar ovannämnda skattefria belopp. Om inkomsten är 6 000 Dkr eller däröver, så nedsätts avdraget successivt för varje överskjutande 1 000 Dkr i inkomst på följande sätt ( K ö p e n h a m n ) : Inkomst, Dkr

Avdrag, Dkr

6 000— 7 000 7 000— 8 000 8 000— 9 000 9 000—10 000 10 000—11000 11 000—12 000

1 550 1 300 1 050 800 550 300

Nedanstående tablå visar den totala beskattningen för icke-försörjare, för försörjare utan barn och för försörjare med 2 barn vid vissa inkomster år 1953/54.

Städer <}. tätorter m. över Köpenhamn Övriga kommuner Taxe2 000 inv. rad inkomst Försör- FörsörIcke för- Försör- Försör- Icke för- Försör- FörsörDkr sörjare jare utan jare m. 2 sörjare jare utan jare m. 2 sörj are jare utan jare m. 2 barn barn barn barn barn barn 2 000 4 000 6 000 8 000 10 000 12 000 15 000 20 000 25 000 30 000

121 501 1 070 1 672 2 452 3 331 4 935 8 090 11 797 15 669

104 352 844 1441 2 240 3 195 4 802 7 962 11 639 15 481

5 176 519 1 091 1 751 2 649 4 095 7 114 10 689 14 484

118 608 1 302 2 039 2 923 3 839 5 514 8 767 12 372 16 142

64 338 939 1 648 2 584 3 632 5 366 8 369 12 214 15 954

4 145 592 1 264 2 073 3 083 4 664 7 851 11394 15 097

94 435 931 1477 2 197 2 962 4 411 7 306 10 546 13 950

60 252 683 1 219 1 976 2 813 4 270 7 178 10 388 13 762

24 127 482 981 1 633 2 451 3 780 6 593 9 759 13 101

173 Härtill kommer barnbidraget som ju i första hand skall »kvittas» mot den påförda skatten. Värdet av barnbidrag och barnavdrag för en 2-barnsfamilj i Köpenhamn jämfört med en barnlös familj framgår av nedanstående tablå. Från det belopp den barnlösa familjen erlägger i skatt har dragits det belopp barnfamiljen erlägger. Storleken av barnbidraget har sedan lagts samman med det så erhållna beloppet. Den erhållna summan kallas här nedan »skattelättnaden».

Taxerad inkomst, Dkr

2 000 4 000 6 000 8 000 10 000 12 000 15 000 20 000 25 000 30 000

B.

Skattelättnaden för 2-barnsfamilj jämfört med barnlös familj, Dkr 463 540 649 654 793 770 931 848 950 997

Norge

Allmänna barnbidrag utgår i Norge med 240 Nkr per år från och med det andra barnet. Barnbidrag utgår även för första barnet, när det gäller änkors, änklingars, frånskildas och ogifta mödr a r s barn, liksom också för föräldralösa barn. År 1954 utgick allmänna barnbidrag till ca 465 000 barn. Kostnaderna täcks till 7/8 av staten och till 1/8 av kommunerna. Barnbidraget utgör skattepliktig inkomst. Förutom barnbidrag åtnjuter barnfamiljerna vissa skattelättnader. För att dessa skall kunna redovisas, är det nödvändigt att redogöra för de termer som förekommer inom skattelagstiftningen. Med »inntekt» menas bruttoinkomsten med avdrag för utgifter för

inkomsternas förvärvande och vissa sociala utgifter. Sådana avdrag är exempelvis utgifter för resor till och från arbetsplatsen, slitage av arbetskläder, gäldräntor, obligatoriska inbetalningar för offentliga trygghetsanordningar, premier för frivillig livförsäkring (max. 300 Nkr för ensamstående, 400 Nkr för gifta utan barn och 500 Nkr för större familjer). Kommunalskatten beräknas på följande sätt. »Inntekten» minus skattefria avdrag på grund av försörjningsbörda ger »skattbar inntekt», dvs. vad som i Sverige kallas »till kommunal inkomsttaxering beskattningsbart belopp». Det är på detta belopp som skatten beräknas. Den kommunala skattesatsen varierar från kommun till kommun, och är i Oslo 16,5 %. Det skattefria avdraget, som endast utgår vid beräkning av kommunal skatt, är beroende av inom vilken av landets sju kommungrupper skattebetalaren bor. För budgetåret 1953/54 var det skattefria avdraget i Oslo för äkta makar utan barn 2 300 Nkr, för makar med 1 barn 3 500 Nkr, med 2 barn 4 900 Nkr, med 3 barn 6 500 Nkr och med 4 b a r n 8 300 Nkr. I Oslo blir följaktligen den kommunala skattelättnaden för det första barnet 198 Nkr, för det andra 231 Nkr och för det tredje 264 Nkr. Detta gäller för alla inkomsttagare, vilkas beskattningsbara inkomst inte överstiger 20 000 Nkr. Statsskatten beräknas på »inntekten», dvs. den taxerade inkomsten. Något avdrag från inkomsten på grund av försörjningsbörda förekommer inte, utan i stället görs ett direkt avdrag från det framräknade skattebeloppet. Detta avdrag utgör för ensamstående 400 Nkr, för äkta makar utan barn 800 Nkr, med ett barn 1 000 Nkr, 2 barn 1 300 Nkr, 3 barn 1 700 Nkr och 4 barn 2 200 Nkr. Vid beräkning av den statliga skatten används nedanstående procentsatser:

174 Av inkomster upp till 12 000 Nkr. . 10 % » följande 8 000 » . . 15 % i »> 10 000 »> . . 25 % i » 10 000 » . . 35 % » » 30 000 i . . 45 % » » 100 000 »> . . 55 % Av det överskjutande beloppet 65 %

Förutom kommunal och statlig skatt förekommer ålderspensionsavgift. Denna beräknas på »inntekten» och utgör 1,6 % (för 1955/56 föreslagen höjd till 2,0%). Storleken hos den skattereduktion, som de beskrivna reglerna resulterar i, varierar — förutom efter inkomsten — från ort till ort beroende på kommunalskattens höjd och den kommungrupp, som orten tillhör. Som exempel visas i nedanstående tablå för Oslo den sammanlagda skatten (exkl. barnbidrag) vid olika inkomster för olika familjetyper. Makar med Taxe- Enrad in- samkomst stå4 1 3 0 2 Nkr ende barn barn barn barn barn 96 96 6 000 1 072 706 508 277 8 000 1 633 1 067 870 639 375 128 10 000 2 195 1 630 1 232 1 001 737 440 15 000 3 750 3 185 2 787 2 256 1 642 1 345 20 000 5 405 4 520 4 442 3 911 3 247 2 450

Därtill kommer barnbidraget, vilket som nämnts utgår med 240 Nkr fr. o. m. andra barnet och är skattepliktig inkomst. Det sammanlagda värdet av skattereduktion och barnbidrag (nettovärdet efter avdrag för skatt) vid olika barnantal och vid jämförelse med barnlösa makar blir det följande. Taxerad inkomst Nkr 6 000 8 000 10 000 15 000 20 000

Makar med 1 barn 2 barn 3 barn 4 barn 197 196 397 397 77

633 632 833 1 103 763

1 084 1 100 1 301 1 941 1 581

1 319 1 582 1 783 2 433 2 488

Äkta makar sambeskattas, men om hustruns inkomst h ä r r ö r från arbete utom hemmet, är viss del av denna inkomst avdragsgill. För äkta makar utan barn är avdraget 1/4 av hustruns inkomst, dock högst 500 Nkr. Om ett barn som ej fyllt 14 år vistas i hemmet, blir avdraget 2/5 av hustruns inkomst, dock högst 1 200 Nkr, och, om två eller flera barn finns, hälften av hustruns inkomst, dock högst 1 500 Nkr. Ensamstående försörjare kan göra liknande avdrag eller erhåller avdrag för hemhjälp. C.

Finland

Barnbidrag ges för varje barn under 16 år. Det utgår med 1 200 Mk per månad och utbetalas från och med barnets första hela kvartal. Under fjärde kvartalet år 1954 utbetalades barnbidrag till ca 1,4 miljoner barn. Som ett tillägg till barnbidragen utbetalas efter prövning s. k. familjebidrag. Dessa bidrag ges i allmänhet endast åt mindre bemedlade familjer med minst fyra barn i åldern under 16 år, men om familjens huvudsakliga försörjare (vanligen fadern) dött eller blivit oförmögen till arbete, beviljas bidraget även familjer med minst 2 barn. I barnantalet medräknas även adoptivbarn samt fosterbarn, som vårdas utan ersättning. För ett sjukt barn, som är oförmöget att försörja sig självt, trots att det fyllt 16 år, beviljas familjebidrag, likaså för ett b a r n under 20 år, ifall det ännu fortsätter sin skolgång. En fyrabarnsfamilj får familjebidrag om familjens beskattade inkomst vid kommunalbeskattningen uppgår till högst 280 000—370 000 Mk, beroende på kommunens dyrortsklass. För en tvåbarnsfamilj, vars försörjare är död eller oförmögen till arbete, är motsvarande inkomstgräns 190 000—250 000 Mk. Inkomstgränsen höjs med barnantalet.

175 Ifall familjeförsörjaren dött, drabbats av sjukdom eller på annat sätt förhindrats alt försörja familjen, kan familjebidrag trots en högre beskattad inkomst under föregående kalenderår beviljas enligt prövning. En ansökan kan avslås trots en låg inkomst, ifall myndigheterna anser, att familjen utan svårighet reder sig utan bidrag. Understödet uppgår till 3 000—4 000 Mk om året beroende på kommunernas dyrortsklass. En fyrabarnsfamilj får ett dylikt understöd, en fembarnsfamilj två, en sexbarnsfamilj tre osv. För änkor och invalider utbetalas understödet som sagt fr. o. m. andra barnet. Att märka är att familjebidraget i motsats till barnbidraget ges in natura, aldrig i kontanter. Familjen kan t. ex. få sängkläder, barnkläder eller material för att förbättra sin bostad. Både barnbidraget och familjebidraget utbetalas av statsmedel. Barnbidragen finansieras till största delen genom arbetsgivarnas barnbidragsavgifter. I samband med innehållandet av källskatten vid löneutbetalningar är arbetsgivare skyldig att förutom den innehållna skatten till myndigheterna inbetala ett belopp, som motsvarar 5 procent av lönesumman. Därav bokförs 4 procent bland statsinkomsterna som arbetsgivarnas barnbidragsavgift, medan 1 procent utgör arbetsgivarens bidrag till vederbörande löntagares folkpensionsavgift. Av de totala utgifterna för barnbidragen år 1954, ca 19,5 mdr Mk, finansierades drygt tre fjärdedelar eller ca 15 mdr Mk genom arbetsgivarnas barnbidragsavgift. Förutom barnbidrag och familjebidrag åtnjuter barnfamiljerna vissa skattelättnader både vid statsbeskattningen och kommunalbeskattningen. Vid den statliga inkomstbeskattningen får från den skattbara inkomsten göras ett dyrortsavdrag, vars storlek är beroende av

barnantalet. Inom dyrortsklass 1, som är den högsta och till vilken bl. a. Helsingfors hör, är dyrortsavdraget år 1955 för ensamstående person 18 000 Mk, för makar 30 000 Mk och för varje barn 12 000 Mk. Inom dyrortsklass 2 utgör motsvarande belopp 13 000 Mk, 22 000 Mk och 9 000 Mk. Inom dyrortsklass 3 resp. 9 000 Mk, 15 000 Mk och 6 000 Mk. I dyrortsklass 4 får inga dylika avdrag göras. De skattskyldiga fördelas på grundval av ålder, äktenskapsförhållanden och försörjningsplikt i tre skatteklasser: Till den lägsta skatteklassen, skatteklass III, hör alla personer, vilka under skatteåret försörjt minderårigt barn eller dessförinnan under minst tio år försörjt barn under 17 år. Till samma klass hör vidare alla samboende gifta par, vilka vid skatteårets utgång varit gifta mindre än 3 år. Till den mellersta skatteklassen, skatteklass II, hör övriga samboende gifta p a r samt icke gifta i åldern under 24 år. Övriga, alltså 24 år fyllda, icke gifta samt frånskilda utan försörjningsplikt, hör till den högsta klassen, skatteklass I. Denna klassindelning gynnar som synes personer, som försörjer eller som har försörjt minderåriga barn. Om den skattskyldige under skatteåret försörjt minderårigt barn, ska från själva inkomstskatten enligt III skatteklassen ytterligare avdras tretusen Mk för det första barnet och femtusen Mk för varje följande barn. Vid den statliga förmögenhetsbeskattningen får en fysisk person från den beskattade förmögenheten dra av 150 000 Mk för varje minderårigt barn, som han försörjt under skatteåret. Vid kommunalbeskattningen får på samma grunder ett avdrag göras från den taxerade inkomsten; avdragets be-

176 lopp utgör i städer och köpingar 25 000 —40 000 Mk och i landskommuner 15 000—30 000 Mk (inom de nämnda gränserna fastställs beloppet av stads-, köpings- resp. kommunalfullmäktige). Det sammanlagda beloppet av statsskatten och kommunalskatten vid vissa inkomstlägen framgår av följande tablå, som gäller Helsingfors. Det har antagits att inkomsten utgick av löneinkomst,

Inkomst Mk

Ensamstående

vilket innebär att vid statsbeskattningen 10 % av inkomsten får avdras från den skattbara inkomsten. Andra socialavdrag än ovannämnda barnavdrag och dyrortsavdrag samt det kommunala grundavdraget har inte beaktats. I fråga om ensamstående och makar utan barn har skatteklassen bestämts så att den motsvarar »det vanligaste fallet». Det sammanlagda värdet av skatteMakar med

Makar utan barn 1 barn

I skatteklass II skatteklass 200 000 300 000 400 000 600 000 800 000 1 000 000

28 200 50 240 73 880 126 740 183 380 244 040

24 000 44 000 65 600 113 400 164 400 219 650

reduktion, barnbidrag (14 400 Mk per barn) och familjebidrag vid jämförelse med barnlösa makar i II skatteklassen blir följande: Makar med

Inkomst

Mk

1 barn 2 barn 3 barn 4 barn

200 000 21 120 300 000 27 200 400 000 29 180 600 000 34 820 800 000 39 680 1 000 000 44 570

44 160 46 400 54 460 60 340 65 560 70 690

67 200 81 600 65 600 88 640 75 200 94 400 85 860 111 380 91 440 117 320 96 810 122 930

2 barn

3 barn

4 barn

III skatteklass 17 280 31 200 50 820 92 980 139 120 189 480

8 640 26 400 39 940 81 860 127 640 177 760

21 600 33 600 70 740 116 160 166 040

12 960 28 800 59 620 104 680 154 320

Endast inom lägre inkomstskikt överstiger barnbidragens belopp skattereduktionerna för försörjningspliktiga. Det specialavdrag som vid statsbeskattningen beviljas sambeskattade makar för hustruns arbete utom hemmet, är i Finland oberoende av barnantalet. F r å n hustruns förvärvs- eller pensionsinkomst (eller mannens om denna är lägre), får dras av 75 000 Mk samt hälften av den del av inkomsten, som överstiger detta belopp, dock sammanlagt icke mera än 200 000 Mk.

Bilaga 6

R e g l e r för i n k o m s t p r ö v n i n g a v b a r n f a m i l j e r n a s A v kanslisekreteraren Alf De socialförmåner, som är avsedda för barnfamiljerna och de ensamstående mödrarna eller i större omfattning åtnjuts av dessa kategorier, utgår i vissa fall utan individuell behovs- eller generell inkomstprövning. Utan dylik prövning utgår sålunda allmänna barnbidrag, bidragsförskott, särskilda barnbidrag i vad avser föräldralösa barn (med visst undantag för barnets inkomst av annat än eget arbete), avgiftsfria resor till barnkoloni ävensom studiebidrag enligt kungörelsen om statlig studiehjälp åt elever vid vissa läroanstalter (läroverk, realskolor m. m.), vilka bidrag endast har ett utjämnande syfte mellan orter med högre läroanstalt och orter utan dylik anstalt. Utan behovs- eller inkomstprövning tillhandahålls tillika skolmåltider (för närvarande dock ej generellt genomförd frihet från behovsprövning), fria läroböcker och fri skolmateriel samt skolskjutsar ävensom egnahemslån och sådan form av bostadsförbättringslån, som utgör amorteringslån. Jämväl förmånerna på grund av sjukvårdsförsäkring enligt sjukförsäkringslagen, såvitt de avser barn under 16 år, samt barntilläggen till familjeförsörjares sjukpenning jämlikt samma lag kan sägas för barnfamiljerna utgöra en icke behovsprövad socialförmån, genom att nämnda förmåner för försörjaren som sådan 12—507447

socialförmåner

Björnelid

icke föranleder förhöjning av avgiften till sjukkassan. Motsvarande förhållande kan sägas föreligga beträffande förmånerna enligt lagen om moderskapshjälp, enär de medlemmarna i sjukkassa debiterade avgifterna även skall täcka kassans utgifter för moderskapshjälp. — Andra med denna framställning avsedda socialförmåner är antingen individuellt behovsprövade eller inkomstprövade enligt generella, på nedan angivna sätt utformade regler. Dock bör inskjutas att vissa barnfamiljer (och de ensamstående mödrarna) avseende socialförmåner intar en mellanställning mellan behovsprövade och icke behovsprövade. Här åsyftas sådana i kommunal eller privat regi tillhandahållna förmåner, för vilkas tillhandahållande statsbidrag under vissa förutsättningar utgår, såsom social hemhjälp, barndaghem och lekskolor samt barnkolonier. Bl. a. uttas — åtminstone i vissa fall — för dessa förmåner avgifter, vilkas storlek står i relation till sökandens ekonomiska förhållanden. Individuellt behovsprövade förmåner

Beträffande vissa socialförmåner gäller s. k. individuell behovsprövning. Härvidlag ingår inkomstprövning som ett led i bedömandet av vederbörandes totala sociala situation utan att fasta

178 regler föreligger om inkomstgrcäns. Detta är fallet vid fattigvård och mödrahjälp (även om i vissa fall vid prövningen av huruvida eller till hur stort belopp förmånen skall utgå som hjälpmedel används schematiska inkomsttabeller). En fri behovsprövning med uteslutande hänsynstagande till det individuella fallet föreligger ock vid husmoderssemesternämndernas stipendiegivning för underlättande av husmoderssemester. — Beträffande bosättningslånen är även dessa behovsprövade såtillvida, att det erfordras att egna medel i erforderlig utsträckning ej disponeras av sökanden. Olika former av generell inkomstprövning m. m.

/ författning reglerad inkomstprövning för åtnjutande av socialförmån hänför sig i vissa fall till angiven inkomstgräns. Inkomstprövade på dylikt sätt är ferieresor för barn och husmödrar, husmodersresor till semesterhem för husmödrar, familjebostads- och bränslebidrag samt sådant förbättringslån, som i sin helhet utgör bidrag i form av räntefritt stående lån, respektive sådan del av förbättringslån, vilken utgörs av dylikt bidrag. — En annan form av i författning reglerad inkomstprövning föreligger vid de särskilda barnbidragen, i vad avser andra b a r n än de föräldralösa, samt vid bidragen till änkor och änklingar med barn. Den för dessa bidrag stadgade prövningen har nämligen den innebörden, att bidraget minskas med viss kvotdel av inkomsten, till den del denna överstiger visst belopp; vid ytterligare en, något högre upp på inkomstskalan placerad gräns fördubblas den kvotdel, varmed avdrag från bidragsbeloppet sker. År för år på varandra följande inkomstökningar medför sålunda ett successivt »förtärande» av bidraget (frånsett fall av inkomsthöjning av sådan betyden-

het, att bidraget omedelbart bortfaller). Här föreligger samma system som vid inkomstprövade folkpensionsförmåner. — För stipendier enligt kungörelsen om statlig studiehjälp, vilka — till skillnad från förenämnda studiebidrag — är behovsprövade, har visserligen i kungörelsen i fråga icke stipulerats någon inkomstgräns. Emellertid har — genom de tabeller för skilda inkomst- och förmögenhetslägen, olika barnantal i stipendiatens föräldrahem m. m., vilka tabeller utarbetats av den för den statliga studiehjälpsverksamheten inrättade studiehjälpsnämnden — behovsprövningen fått en annan karaktär än som är fallet vid de former av individuell behovsprövning, som tidigare berörts. Vid vissa av de socialförmåner, för vilkas åtnjutande i vederbörande författning finnes angiven inkomstgräns, skall, förutom härav föranledd inkomstprövning, företas en individuell behovsprövning, avseende andra förhållanden än rent ekonomiska. Så är fallet vid ferieresor för husmödrar, som saknar barn respektive har endast ett barn under föreskriven åldersgräns, och vid husmodersresor till semesterhem. I a n d r a fall, där inkomstgräns finnes stadgad, är den därav föranledda inkomstprövningen förbunden enbart med ett krav på visst antal barn i närmare angiven ålder. Sistnämnda förhållande föreligger vid ferieresa för husmoder i annat fall än nyss sagts ävensom vid familjebostads- och bränslebidragen. Hittills har skilts, bl. a. mellan socialförmåner, vid vilka föreligger en helt och hållet individuell behovsprövning, å ena, och förmåner med generellt reglerad inkomstprövning å andra sidan. Vid en indelning av de behovs- eller inkomstprövade socialförmånerna med utgångspunkt från grunden för inkomstprövningen (såvitt gäller de indivi-

179 duellt behovsprövade förmånerna avses härvid det led i behovsprövningen, som berör inkomstförhållandena), befinnes att i några fall anknytes till den beräknade framtida inkomsten — såsom vid änkebidragen och de särskilda barnbidragen i vad avser a n d r a barn än de föräldralösa — att i a n d r a fall anknytes till den aktuella inkomsten — såsom vid fattigvård och mödrahjälp — samt att i övrigt anknytes till inkomsten under ett längre tillbaka liggande kalenderår; det sistnämnda är förhållandet vid ferieresorna för barn och husmödrar, husmodersresorna till semesterhem, familjebostads- och bränslebidragen, stipendierna enligt kungörelsen om statlig studiehjälp samt vid ovan berörd bidragsform av förbättringslån. Anknytningen avser dock i dessa fall ej den reella inkomsten utan — som nedan beröres — den till statlig inkomstskatt beskattningsbara. I författning givna inkomstgränser för åtnjutande av socialförmån kan vara av varierande konstruktion. Vid det mest »renodlade» fallet av dylik inkomstgräns utgår förmånen med sitt totala värde under inkomstgränsen men ej alls ovanför densamma. Så är förhållandet vid ferieresorna för barn och husmödrar samt husmodersresorna till semesterhem. I andra fall varierar inkomstgränsen trappstegsvis i förhållande till barnantalet. Så är — på sätt nedan kommer att beröras — fallet vid familjebostads- och bränslebidragen. Ang. innebörden av generella inkomstgränser med utgångspunkt från förhållandena vid ferieresorna, m. m.

Vid ferieresorna för barn och husmödrar samt husmodersresorna till semesterhem må den till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomsten vid senaste taxering ej ha överstigit 5 200 kr, i förekommande fall för m a k a r n a

gemensamt. (Vid fastställandet av denna gräns — som gällt fr. o. m. år 1953 — beaktades inkomstutvecklingen t. o. m. år 1951.) Ej heller får vederbörande därvid ha påförts förmögenhetsskatt, dvs. innehaft behållen förmögenhet överstigande 50 000 kr (med undantag för det fall att den beskattningsbara inkomsten ej överstigit 1 000 k r ) . Genom anknytningen till den beskattningsbara — till skillnad från den taxerade — inkomsten blir i viss mån beaktat förhållandet, att levnadskostnaderna skiftar på olika orter. Familj, bosatt på ort i högre dyrortsgrupp, kan sålunda — genom det högre ortsavdraget där — ha viss högre inkomst än familj på ort med lägre levnadskostnader, utan att överskridande av inkomstgränsen sker. I den mån ortsavdragen ändras i förhållande till penningvärdets växlingar, blir vidare inkomstgränsen i den socialförmånen avseende författningen i motsvarande mån »rörlig». Slutligen bör här bemärkas att — enär socialförmåner sådana som familjebostadsbidragen, ferieresorna och husmodersresorna till semesterhem beviljas jämväl ogifta kvinnor ävensom änkor och frånskilda med hemmavarande b a r n (i fråga om familjebostadsbidragen även änkling och frånskild man med hemmavarande barn) — dessa vid statsskatten, såvitt gäller personer utan husföreståndarinna, åtnjuter ett ortsavdrag, som ligger mitt emellan avdraget för gifta personer å ena och ensamstående å andra sidan. Detta förhållande medför, att det reella inkomstläge, i vilket dessa förmåner må åtnjutas — såvitt gäller ortsgrupp V — i genomsnitt ligger 1 000 kr lägre för nu berörda kategorier ensamstående med hemmavarande barn än för gifta personer. Mot en sådan »renodlad» form av inkomstgräns, som enligt ovanstående föreligger beträffande ferieresorna och

180 husmodersresorna till semesterhem, kan riktas den kritiken, att — om den beskattningsbara inkomsten visst år kommit att det allra minsta överskrida den stadgade inkomstgränsen — förmånen förloras i sin helhet (resp. ej alls ernås). Inkomstgränsen skapar här ett mera eklatant tröskelproblem än som skulle vara fallet, om gränsen låge högre ju högre barnantalet vore. Rörande nu gällande regler om inkomstgräns vid ferieresor och husmodersresor till semesterhem bör dock nämnas, att inkomstökning visst år — vilken i och för sig skulle medföra överskridande av inkomstgränsen — ej redan det påföljande året medför förlust av förmånen. Bortfallet inträder nämligen — enär (enligt huvudregeln) inkomstprövningen skall grundas på den senaste taxering, enligt vilken debetsedlar utfärdats — först då taxeringen för det beskattningsår, varunder inkomstökningen skett, blir känd, dvs. då debetsedel utfärdats för vederbörande. Då debetsedlarna erhålls först på senhösten men ifrågavarande resor söks i maj eller juni, kan vederbörande sålunda »vinna» ett år, utan att inkomstökningen förmärkes i här avsett hänseende. — Av det sagda framgår att inkomstprövningen vid ifrågavarande resor (liksom vid familjebostadsbidragen och studiestipendierna) ej hänför sig till familjens ekonomiska situation vid den tidpunkt, då frågan om åtnjutande av förmånen är aktuell. Den administrativa fördelen med anknytning till beskattningsbar inkomst, såsom underlättande prövningsförfarandet, torde dock vara utslagsgivande härvidlag. Tillika bör bemärkas att — som förut antytts — vid sidan av ovannämnd inkomstprövning en individuell behovsprövning skall av husmoderssemesternämnd vidtas såvitt gäller ferieresa för husmoder, som ej har minst

två b a r n under den angivna åldersgränsen (barn, som året för resan ej når högre ålder än 14 å r ) , ävensom vid husmodersresorna till semesterhem. Vid ansökan därom kan tillika, efter individuell behovsprövning, stipendium för semestervistelse tilldelas husmoder. Vid betraktande av inkomstgränsen för ferieresorna bör beaktas att även inkomstens storlek ovidkommande omständigheter kan föranleda, att förmånen ej kan åtnjutas. Sålunda bortfaller i exempelvis en familj med två barn rätten till ferieresa för såväl husmodern — frånsett att sådan resa kan beviljas henne efter individuell behovsprövning — som det ena barnet, om detta året i fråga fyllt eller fyller 15 år. (Här bortses då från att modern kan få medfölja som vårdare vid ferieresa för det andra — yngre — barnet; detta under förutsättning att sistnämnda barn året i fråga ej u p p n å r högre ålder än 10 år eller eljest särskilt behov av vårdare föreligger.) Vidare förekommer i författningen om ferieresorna krav på viss varaktighet av bortovaron i anledning av resan (för barn minst 4 veckor och för husmoder i regel ej under 10 dagar, dock icke i något fall under 7 dagar). Redan sistnämnda regler kan tänkas i vissa fall förhindra, att barn eller husmoder, som i och för sig bort få åtnjuta ferieresa, ej kan begagna sig därav. — Slutligen må nämnas att kostnaden för ferieresa, som företas helt eller delvis med järnväg, bestrides av statsmedel endast till den del kostnaden för varje person fram och åter överstiger 5 kr för barn och vårdare och 10 kr för husmoder. För en tvåbarnsfamilj kommer sålunda resekostnaden för båda barnen med vårdare — därest järnväg användes — icke att överstiga sammanlagt 30 kr ( 3 x 5 x 2 ) . Vid begagnande av annat färdmedel erhålles däremot hela resan

181 gratis (under förutsättning att resekostnaden uppgår till visst minimibel o p p ) . Resor till barnkoloni — även i vad avser vårdare — samt husmodersresor till semesterhem åtnjuts däremot, också såvitt gäller järnvägsresa, i stort sett gratis. Bestämmelserna, att den enskilde på sätt nu sagts vid ferieresa skall bidra till kostnaden för järnvägsresa, infördes 1951. 1952 tillkom härvid en undantagsregel för dels barn till ensamstående moder, dels ock barn från familj med minst tre hemmavarande barn. Sådana barn blev genom denna ändring berättigade åtnjuta även järnvägsresa helt kostnadsfritt; detta gäller även eventuellt medföljande vårdare. I nu berört hänseende — varvid fråga är om en detalj — har alltså hänsynstagande skett till de större barnfamiljernas och de ensamstående mödr a r n a s ekonomiska villkor. Det torde för bedömande av inkomstgränsens vid ferieresorna verkningar vara av intresse att söka få fram en ungefärlig siffra för det högsta reella inkomstläge, i vilket nämnda resor (ävensom resorna till semesterhem för husmödrar) må åtnjutas. Härvidlag bör — såvitt avser familj i ortsgrupp V — till det högsta »tillåtna» beskattningsbara beloppet, 5 200 kr, läggas ortsavdraget på 4 000 kr, varvid ernås 9 200 kr. Hänsyn måste även tas till att för visst tidigare år debiterad kommunal inkomstskatt varit avdragsgill vid fastställandet av den till statsskatt beskattningsbara (i första h a n d taxerade) inkomst, som den vid inkomstprövningen aktuella debetsedeln utvisar. Detta avdrag för kommunalskatt torde kunna i ortsgrupp V i inkomstläge, varom här är fråga — under förutsättning att inkomsten det tidigare år, den h ä r antagna kommunalskatten avser, ej avsevärt avvikit från den inkomst, nu ifrågavarande taxering hänför sig till, samt

under antagande av en kommunal utdebitering av 12 kr per skattekrona — uppskattas till cirka 900 kr. Sålunda ernås ett belopp av högst 10100 kr. Slutligen bör denna summa ökas med de ytterligare »allmänna avdrag», vederbörande ägt göra i sin till grund för taxeringen liggande självdeklaration (folkpensionsavgift, resor till arbetsplatsen, försäkringar m. m.). Uppskattningsvis torde detta belopp för en löntagare uppgå till 400 kr. Slutligt ernås sålunda — såvitt gäller en löntagare i ortsgrupp V — ett inkomstläge av högst ca 10 500 kr. Därest båda makarna i här avsedd familj gemensamt förvärvat inkomsten, blir det ovan till cirka 400 kr för »allmänna avdrag» (frånsett kommunalskatt) uppskattade beloppet betydligt högre, enär hustrun då ägt göra avdrag såsom förvärvsarbetande till ett belopp av högst 1 000 kr, varigenom det högsta inkomstläge, i vilket ifrågavarande socialförmån må åtnjutas, i motsvarande mån ökas. Det högsta faktiska inkomstläget blir sålunda härvidlag 11 500 kr. (Nämnda »förvärvsavdrag» förutsätter att i familjen finnes barn under 16 år. 1 000 kr är maximiavdrag härvidlag. Avdrag intill detta belopp förutsätter, att hustruns egen inkomst överstiger 7 000 kr.) — Som förut berörts utgör ortsavdraget i ortsgrupp V för ensamstående med hemmavarande barn men utan husföreståndarinna anställd 3 000 kr. På grund härav blir det högsta reella inkomstläget för åtnjutande av här ifrågavar a n d e socialförmåner 1 000 kr lägre än för familj, där hustrun ej har förvärvsarbete, eller sålunda 9 500 kr.

Inkomstprövningens utformning vid familjebostadsbidragen samt storleken av dessa bidrag

I fråga om familjebostads- och bränslebidragen är i författningen d ä r o m

182 angiven inkomstgräns — som förut antytts — i vissa hänseenden annorlunda konstruerad. För normalfallet, dvs. helt bidrag, innebär inkomstprövningsregeln, att den beskattningsbara inkomsten ej må ha överstigit visst belopp, här 6 000 kr. Vidare erfordras att i familjen ingår minst två barn, som ej fyllt 16 år. Till skillnad från vad som är fallet vid ferieresorna är emellertid detta inkomststreck icke fast utan varierar i förhållande till antalet barn i dylik ålder utöver två. Den till statsskatt beskattningsbara inkomsten, 6 000 kr, skall sålunda vid inkomstprövningen ökas med 1 000 kr för varje barn i nämnd ålder utöver två. Gränsen för helt bidrag blir sålunda för familj med tre barn 7 000 kr, för familj med fyra barn 8 000 kr i beskattningsbar inkomst etc. Det högsta inkomstläge för löntagarfamilj i ortsgrupp V, i vilket helt bidrag må åtnjutas, torde — vid användande av förut angivna metod för ernående av den reella inkomsten — röra sig omkring respektive 11 300 kr (6 000 — 5 200 = 800; 10 500 + 800 = 11300), 12 300 kr och 13 300 kr. (I verkligheten torde den reella inkomsten härvidlag ligga ännu något högre, enär avdraget för debiterad kommunalskatt i regel varit högre ju högre inkomstnivå den föreliggande taxeringen utvisar.) För ensamstående med minst två hemmavarande barn (men utan husföreståndarinna) torde det högsta reella inkomstläget för åtnjutande av helt bidrag ligga i genomsnitt 1 000 kr lägre eller vid respektive 10 300, 11 300 och 12 300 kr. För familj, där hustrun har förvärvsarbete och äger utnyttja »förvärvsavdraget» intill 1 000 kr, torde samma högsta inkomstläge i stället ligga 1 000 kr högre eller vid resp. 12 300, 13 300 och 14 300 kr. Genom den nu återgivna regeln om 1 000 kronors höjning av inkomstgrän-

sen för varje barn utöver två h a r förut b e r ö r d trappstegsmetod blivit tillämpad, nämligen såvitt gäller barnfamiljer i samma inkomstläge men med olika barnantal (i vad avser antai barn utöver t v å ) . Emellertid föreligger härvidlag en uppmjukning av inkomststrecket jämväl såvitt gäller barnfamiljer i olika inkomstlägen men med samma barnantal (i vad avser antal barn utöver två), nämligen genom reglerna om reducerat (halvt) familjebostads- och bränslebidrag och förhöjt familjebostadsbidrag. Halvt bidrag må utgå för det fall att det ovan för helt bidrag angivna inkomststrecket överskridits med högst 1 500 kr (dock föreligger här den spärregeln, att halvt bidrag ej må utgå till familj med flera än nio b a r n i ålder, varom här är fråga). Inkomstgränsen för halvt bidrag utgör sålunda för familj med två barn 7 500 kr, för familj med tre barn 8 500 kr, och för familj med fyra barn 9 500 kr i beskattningsbar inkomst (dock med s p ä r r efter nio b a r n ) . Det högsta reella inkomstläget för åtnjutande av halvt bidrag bör, i förhållande till läget vid helt bidrag, ligga minst 1 500 kr högre, alltså — för löntagarfamilj i ortsgrupp V — vid respektive 12 800 kr, 13 800 kr och 14 800 kr e t c , allt i förhållande till antalet bidragsberättigade barn utöver två. För ensamstående med minst två hemmavarande barn ligger det högsta »tillåtna» inkomstläget härvidlag i genomsnitt 1 000 kr lägre och för familj, där hustrun äger utnyttja »förvärvsavdrag» u p p till 1 000 kr, i motsvarande mån högre. Såtillvida har medelst regeln om halvt bidrag beaktats den tröskel, som inkomstgräns medför, att överskridande av densamma (vid oförändrat barnantal) med belopp, som ej kan anses obetydligt, icke leder till förlust av hela förmånen utan endast hälften därav.

183 För förhöjt familjebostadsbidrag gäller att dylikt må utgå, därest den beskattningsbara inkomsten — med ovannämnt tillägg därtill för varje bidragsberättigat b a r n utöver två — ej överstiger hälften av det belopp, som utgör gräns för helt bidrag. Gränsen för förhöjt familjebostadsbidrag utgör sålunda för familj med två b a r n 3 000 kr, för familj med tre barn 3 500 kr, och för familj med fyra barn 4 000 kr i beskattningsbar inkomst. Emellertid gäller härvidlag ett fixt inkomststreck, 5 000 kr i beskattningsbar inkomst, vid vars överskridande förhöjningen — oavsett barnantalet — går förlorad. För löntagarfamilj i ortsgrupp V torde sålunda — vid användande av den ovan i fråga om ferieresorna anlitade metoden för ernående av det högsta inkomstläge, i vilket förhöjt bidrag må åtnjutas — förhöjning ej beviljas i inkomstläge överstigande ca 10 300 kr (5 200 — o 000 = 200; 10 500 — 200 = 10 300). För ensamstående med minst två barn blir det högsta beloppet ca 9 300 kr och för familj, där hustrun såsom förvärvsarbetande åtnjuter maximiavdrag vid statsskatten, högst 11 300 kr. Vidare gäller härvidlag viss förmögenhetsspärr. Förhöjt bidrag må sålunda ej utgå för det fall att vederbörande vid senaste taxering påförts förmögenhetsskatt. Beträffande ifrågavarande bidrags storlek gäller följande. Vid helt familjebostadsbidrag anknytes till antalet bidragsberättigade barn, i det att bidraget utgår med ett årligt belopp av 150 kr för varje barn. Helt bränslebidrag utgör för år (frånsett Norrland samt Värmlands och Kopparbergs län) — oavsett antalet b a r n utöver två — 240 kr i fråga om enfamiljshus och 150 kr i fråga om två- eller flerfamiljshus. Familjebostads- och bränslebidragets totala årliga belopp vid helt bidrag ut-

gör sålunda beträffande lägenhet i tvåeller flerfamiljshus (utom i de nordliga länen, där bränslebidraget är högre),för familj med två barn 450 kr, för familj med tre barn 600 kr, för familj med fyra barn 750 kr etc. (Är familjen i stället bosatt i enfamiljshus, blir årliga beloppet för vart fall 90 kr högre.) Vid halvt bidrag utgör årliga totalbeloppet i motsvarande fall respektive 225, 300 och 375 kr etc. Sistnämnda belopp är sålunda desamma, som går förlorade vid överskridande av inkomstgränsen för helt bidrag. Förhöjt familjebostadsbidrag (i fråga om bränslebidrag finnes ej formen förhöjt bidrag) utgår alltid med samma belopp — oavsett antalet b a r n utöver två — nämligen med 210 kr för år. Vid förhöjt dylikt bidrag åtnjuter sålunda familj, bosatt i två- eller flerfamiljshus (utom i de nordliga län e n ) , i fall av två bidragsberättigade b a r n 660 kr, i fall av tre barn 810 kr och i fall av fyra barn 960 kr (därest familjen är bosatt i enfamiljshus för vart fall ytterligare 90 k r ) . Slutligen må i fråga om dessa bidrag anföras att inkomstökning — som i och för sig skulle medföra bortfall (helt eller delvis) av bidragen — verkar endast »på längre sikt», i det att bortfall eller sänkning av bidraget ej får inträda, förrän inkomstgränsen vid vardera av två på varandra följande årliga prövningstillfällen konstaterats ha blivit överskriden. Vidare föreligger det undantaget från »tvåbarnsregeln», att familj, där antalet minderåriga barn nedgått till ett, må under ytterligare högst två år åtnjuta bidrag. (Nedgår däremot antalet minderåriga barn till 0, u p p h ö r bidraget med utgången av påföljande år.) Genom att dessa bidrag numera må utgå till familj, bosatt i lägenhet som färdigställts tidigast i januari 1942, torde antalet familjer, som på grund av regeln om

184 byggnadsår blir uteslutna från bidragen (ibland åtnjutes i dylikt fall familjebidrag av äldre t y p ) , avsevärt ha nedgått. Fortfarande gäller vissa krav på utrymme och standard beträffande lägenhet, för att familjebostadsbidrag skall kunna beviljas. Vid särskilda skäl må dock dispenseras från dessa krav. Inkomstprövningen vid stipendier för studier vid allmänt läroverk m. fl. läroanstalter

Som tidigare berörts är den till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomsten en faktor av vikt även vid prövning av ansökning om stipendier för studier vid allmänt läroverk m. fl. läroanstalter under statlig tillsyn. Dylikt stipendium kan erhållas fr. o. m. klass 24 resp. 3 5 i realskola (eller motsvarande skolform) samt i gymnasium m. m. Den beskattningsbara inkomsten för föräldrarna är dock ej ensam avgörande. Förutom till föräldrarnas behållna förmögenhet tas hänsyn till antalet syskon till stipendiaten, som är under 18 år och utan egen deklarationspliktig inkomst, till stipendiatens eget disponibla kapital samt understöd eller stipendier till honom från annat håll ävensom till föräldrarnas eventuellt överskjutande skulder. Hänsynstagandet till samtliga dessa faktorer sker genom att olika tabeller fastställts, utvisande skilda behovstal för olika inkomst-, förmögenhets- och skuldintervaller etc. Även lägre behållen förmögenhet än till förmögenhetsskatt beskattningsbar dylik beaktas. Det sagda torde böra åskådliggöras med ett exem-p e l : Föräldrarnas beskattningsbara inkomst antages utgöra 5 000 kr, deras behållna förmögenhet 20 000 kr. Vidare antages stipendiaten ha två syskon under 18 år, vilka saknar egen inkomst. Tabellen för beskattningsbar inkomst ger här + 2 som behovstal, vilket tal enligt samma tabell skall ökas med 2

med hänsyn till de båda syskonen. Föräldrarnas förmögenhet skulle, om stipendiaten varit enda barnet, ha föranlett ett minusbehovstal av 2. Med hänsyn till de båda syskonen uppstår dock intet minusbehovstal. Slutligt föreligger sålunda plusbehovstalet 4. Sluttabellen utvisar för behovstalet + 4 ett stipendiebelopp för läsår av 360 kr (40 kr för månad under 9 månader av å r e t ) . Sluttabellen innefattar en glidande skala på sätt att högre + sluttal ger högre stipendiebelopp. Vid sluttalet + 8 och mera utgör stipendiet 675 kr för läsår, vilket belopp enligt tabellen är maximum. Vid sluttalet + 1 utgör stipendiet för läsår 90 kr; detta är minimigräns. — Av vad här anförts torde framgå, att familjernas struktur i avseende å olika antal barn vunnit särskilt beaktande. En beskattningsbar inkomst inom t. ex. intervallen 10 960—12 480 kr ger ett minusbehovstal av 3. Finns emellertid fyra syskon (under 18 år etc.) till stipendiaten, blir behovstalet i stället + 1, och stipendium må beviljas med — som nyss sagts — 90 kr för läsår. Därest föräldrarna i sistnämnda fall haft överskjutande skulder med t. ex. 10 000 kr, hade behovstalet i stället blivit -f 3 och stipendium fått åtnjutas med 270 kr för läsår. — Utöver de stipendiebelopp, här omförmälda sluttabell utvisar för olika plus-behovstal, äger studiehjälpsnämnden bevilja på främmande ort inackorderad stipendiat särskilt bidrag till kostnaden för längre resor hemorten—• skolorten. Slutligen må omnämnas dels att krav på studielämplighet gäller för erhållande av stipendium, dels ock att studiehjälpsnämnden icke är bunden av den tabellmässiga prövningen; för avvikelser från densamma erfordras dock ömmande skäl. Stipendier beviljas av studiehjälpsnämnden även till elever i försöksskolorna (enhetsskolorna). Ovan angivna

185 behovsprövningsprinciper samt principer för storleken av stipendiet gäller även härvidlag. Dock fordras ej särskild studielämplighet. Stipendierna

gäller endast klasserna 8 och 9; för klass 8 får dock stipendium beviljas endast då ömmande skäl föreligger.

Bilaga 7

Å l d e r s g r ä n s e r för b a r n i s k a t t e - o c h s o c i a l l a g s t i f t n i n g e n A v kanslisekreteraren Alf I skattelagstiftningen har förekomsten av hemmavarande barn till den skattskyldige betydelse i två hänseenden, nämligen dels för storleken av det avdrag, förvärvsarbetande gift kvinna må åtnjuta vid taxering till statlig inkomstskatt, dels ock för ensamstående skattskyldigs — som haft husföreståndarinna anställd — åtnjutande av såväl det kommunala som det statliga ortsavdragets maximibelopp. I båda fallen är den för barnet (om fler än ett barn finnes är utan relevans) gällande åldersgränsen 16 år, dvs. för barnet skall under beskattningsåret ha förelegat rätt till allmänt barnbidrag. Vad ovan sagts om »förvärvsavdrag» för gift (med mannen sammanlevande) kvinna vid statsskatten avser avdraget på högst 1 000 kr (dock ej överstigande 300 kr jämte 10 % av förvärvsinkomsten). Däremot är förekomsten av hemmavarande barn utan betydelse för åtnjutande av det lägre »förvärvsavdraget», högst 300 kr, vid statsskatten liksom för åtnjutande av samma avdrag vid kommunalskatten; detsamma är förhållandet i fråga om jordbrukares och rörelseidkares åtnjutande av avdrag (högst 300 kr) vid statsskatten för värdet av hustruns arbete i förvärvskällan. — Det må här omnämnas, att det familjeavdrag för hemmavarande (resp. av den skattskyldige underhållet) barn, vilket avdrag — såvitt gäller

Björnelid

statsskatten — före barnbidragsreformens ikraftträdande 1948 ingick i ortsavdraget, avsåg barn i ålder intill 18 år. Tillika var avdragsbeloppet högre för det tredje och därpå följande barn. I sociallagstiftningen är, såvitt gäller allmänt och särskilt barnbidrag samt bidragsförskott, åldersgränsen 16 år (i vad avser allmänt och särskilt barnbidrag upphör dessa med utgången av det kvartal resp. den månad, varunder barnet fyller 16 år; bidragsförskotten utgå intill den dag denna ålder u p p n å s ) . — Vid familjebostadsoch bränslebidragen är den relevanta åldersgränsen för barn inom familjen likaledes — som huvudregel — 16 år, dock må härvidlag även äldre barn, som erhåller fortsatt utbildning eller eljest mera stadigvarande är utan arbetsförtjänst, efter prövning av det bidragsbeviljande organet, medräknas (utan att någon viss åldersgräns stadgats). Ett mera betydande undantag från 16-årsgränsen härvidlag utgör bestämmelsen, att familj, som åtnjutit ifrågavarande bidrag men i vilken antalet barn under 16 år nedgått till ett, må under ytterligare högst 2 år åtnjuta bidragen. — Vid ferieresor för b a r n och för husmödrar (frånsett det fall att husmor beviljas förmånen efter individuell behovsprövning) utgör den högsta medgivna åldern hos barnen lk år, dvs. förutsättning är, att intet av

187 barnen det år, resan företages, fyller 15 år. För att beviljad ferieresa för barn skall avse även vårdare erfordras i regel att barnet året i fråga ej uppnår högre ålder än 10 år. — För åtnjutande av änke(änklings-) bidrag erfordras bl. a. minst ett hemmavarande barn i ålder under 12 år. — Enligt sjukförsäkringslagen är den för barn relevanta åldersgränsen 16 år, dvs. intill denna ålder är barnet sjukvårdsförsäkrat genom — i regel — för fadern gällande sjukförsäkring, och intill denna ålder för barnet resp. barnen utfår familjen (under förutsättning att fadern har viss

minimiinkomst av förvärvsarbete) vid faderns sjukdom barntillägg till hans sjukpenning; för att barntillägg däremot skall utgå till icke förvärvsarbetande hustrus grundsjukpenning, då hon åtnjuter sjukhusvård (grundsjukpenningen benämnes härvid hempenning), erfordras att barnet (barnen) är under 10 år; (tillika utgör hempenningen i detta fall alltid 3 k r ) . Motsvarande regel ang. åldern hos hemmavarande barn gäller i fråga om barntillägg till grundpenning, som utgår enligt lagen om moderskapshjälp till moder.

Bilaga 8

R e g l e r för

familjebeskattningen

A v tf. k a m m a r r ä t t s a s s e s s o r n Rolf Vid beskattningen tages i princip icke längre någon hänsyn till barnförsörjningskostnaderna. Såsom av det följande framgår har dock existensen av barn i hemmet viss inverkan på skatten dels för förvärvsarbetande hustru och dels för ensamstående såvitt gäller storleken av förvärvsavdraget vid statsskatten resp. storleken av det statliga ortsavdraget. Den följande framställningen uppdelas i två avsnitt: Beskattningen av äkta makar och Beskattningen av ensamstående med barn. Beskattningen av äkta makar

Kortfattad historik och översikt. För äkta makars beskattning kan huvudsakligen två metoder ifrågakomma, sambeskattning eller särbeskattning. Kombinationer kan tänkas av de båda metoderna, vilka emellertid är de två huvudlinjerna. Vid sambeskattning betraktas makarna såsom ett enda skattesubjekt och skatten beräknas på deras sammanlagda inkomster respektive förmögenheter. Vid särbeskattning däremot beskattas makarna helt oberoende av varandra. Frågan om särbeskattning eller sambeskattning var föremål för omfattande utredningar under slutet av 1940-talet fram till 1951. Se härom särskilt avsnitt nedan om sambeskattning eller särbeskattning. Senast genom 1952 års riksdags beslut har sambeskattningsprincipen fast-

Magrell

slagits i svensk beskattningsrätt. Denna princip har gamla anor i skattelagstiftningen (se SOU 1949: 47, s. 19—73, varest utförlig historik finnes). Sålunda fanns redan i 1897 års bevillningsförordning föreskrivet, att i fråga om befrielse från eller lindring i däri avsedd beskattning skulle i gift mans inkomst inräknas även hustruns inkomst. I praxis taxerades mannen även för hustruns inkomst, oaktat bestämmelser härom ej fanns. År 1908 infördes uttryckliga bestämmelser om samtaxering av äkta makar. Dessa bestämmelser har därefter i princip bibehållits, och de ändringar, som förekommit, har hänfört sig till ortsavdrag, skatteskalor och förvärvsavdrag. Ortsavdrag. Det bevillningsfria avdraget var år 1908 detsamma för äkta makar som för ensamstående, nämligen 500 kr. Vid 1919 års riksdag infördes vid statsbeskattningen ortsavdrag. Grundavdraget bestämdes till 600— 1 000 kr, beroende på ortsgrupp, och familjeavdraget till 200 kr för hustru och för varje barn oberoende av ortsgrupp. År 1920 infördes kommunala ortsavdrag och familjeavdrag, vilka utgjorde hälften av de statliga avdragen. Vid båda taxeringarna tillämpades den s. k. bankningen. Genom 1928 års skattereform höjdes avdragen, vilka f. ö. under mellantiden varit föremål för provisoriska

189 ändringar. Vid den kommunala beskattningen fastställdes grundavdragen till 340—500 kr och familjeavdragen till 160—200 kr för hustru och för varje barn beroende på ortsgrupp. Statsskatteavdragen blev dubbelt så stora. Genom 1938 års skattereform ändrades de statliga ortsavdragen så att familjeavdragen höjdes under det att grundavdragen något sänktes, varjämte ett system med successivt fallande ortsavdrag för ensamstående utan barn infördes. Detta innebar en relativ skärpning av skatten för ensamstående (»ungkarlsskatten»). År 1947 genomfördes mer genomgripande förändringar. Barnavdragen avskaffades vid den statliga taxeringen och ersattes med skattefria barnbidrag å 260 kr per barn under 16 år. De statliga ortsavdragen höjdes till 2 500—3 000 kr för äkta makar tillhopa. För ensamstående blev ortsavdraget 1 600—2 000 kr. Om den ensamstående icke hade försörjningsbörda för barn, minskade dock avdraget successivt och bortföll helt vid inkomster över 10 600—11 000 kr (»ungkarlsskatten»). De kommunala ortsavdragen kvarstod oförändrade till år 1950, då de höjdes till nuvarande belopp, 1 180—1 400 kr för ensamstående och 1 680—2 000 kr för äkta makar. Samtidigt borttogs familjeavdraget för barn även vid den kommunala beskattningen och barnbidragen höjdes i samband härmed till 290 kr för barn. De nya avdragsreglerna tillämpades första gången vid 1953 års taxering. Genom beslut av 1952 års riksdag genomfördes ytterligare förändringar av de statliga ortsavdragen, varigenom dessa fick sin nuvarande utformning. De härav föranledda bestämmelserna tillämpades första gången vid 1954 års taxering. Därvid anknöts i viss mån till de senast bestämda kommunala ortsavdragen. Ortsavdragen för ensamstående bestämdes sålunda till samma belopp som det kom-

munala ortsavdraget för äkta makar eller till 1 680—2 000 kr. Bestämmelserna om reducering av ensamståendes avdrag borttogs. Ortsavdragen för äkta makar bestämdes till dubbla beloppen av de för ensamstående, eller till 3 360 —4 000 kr. Samtidigt infördes en tredje grupp av ortsavdrag för ogift med barn (under förutsättning att husföreståndarinna saknats), vilka bestämdes till en och en halv gång ortsavdragen för ensamstående eller till 2 520—3 000 kr. Samtidigt infördes den betydelsefulla ändringen vid såväl den statliga som den kommunala taxeringen att äkta makar tillgodoförs hälften var av ortsavdragen i den mån deras inkomster räcker till. De sålunda genomförda reglerna bör även ses i samband med att såsom nedan skall visas nya skatteskalor infördes. I detta sammanhang må även nämnas, att fr. o. m. inkomståret 1954 ortsgrupp I icke längre tillämpas, utan ortsgrupperingen numera endast omfattar ortsgrupperna II—V. Skatteskalor. Före ikraftträdandet av de 1952 beslutade ändringarna av de statliga ortsavdragen tillämpades samma skatteskalor vid den statliga inkomstbeskattningen för ensamstående och äkta makar. I samband med 1952 års ändringar av ortsavdragen infördes skilda skalor. Sålunda skall en skatteskala användas för äkta makar och en annan, något högre, för övriga skattskyldiga Beskattningsbar inkomst 4 000 6 000 8 000 10 000 12 000 16 000 20 000 30 000 40 000

Skatt (100 % uttag) äkta makar

övriga

480 720 960 1 280 1 680 2 680 3 880 7 380 11 380

480 800 1 200 1 680 2 220 3 420 4 780 8 580 12 780

190 fysiska personer m. fl., vilket framgår av nedanstående tablå. Jämför även tablåerna vid slutet av framställningen. Förvårvsavdrag för gift kvinna infördes första gången år 1919 vid den statliga taxeringen och bestämdes till 400 kr. Det motiverades med att hustru som hade förvärvsarbete skulle få avdraga kostnaden för nödigt biträde i hemmet. År 1920 infördes förvärvsavdrag även vid den kommunala taxeringen. I fråga om såväl stats- som kommunalskatten bestämdes avdragen till högst 400 kr varvid 200 kr skulle få avdragas utan villkor och ytterligare 200 kr, därest kostnad för biträde i hemmet förekommit. Vid 1928 års skattereform borttogs omkostnadsavdragen, 200 kr för biträde i hemmet, varemot de generella avdragen å 200 kr bibehölls, dock endast i den mån gift kvinna haft inkomst av rörelse eller av eget arbete samt — i vad avser kommunalskatten — denna inkomst hänfört sig till hemortskommunen. Motiveringen för bibehållandet av sistnämnda avdrag var att sambeskattningens verkningar därigenom kunde mildras. 1938 avskaffades förvärvsavdraget vid den statliga taxeringen, vilket får ses i samband med att grundavdraget för gift och familjeavdraget för hustru gjordes lika stora. Vid 1947 års skattereform höjdes förvärvsavdraget för gift kvinna vid den kommunala taxeringen till 300 kr. Samtidigt återinfördes sådant avdrag vid den statliga taxeringen. Avdraget bestämdes vid den statliga taxeringen till hälften av hustruns inkomst av rörelse eller eget arbete, dock högst 1 000 kr. Genom de 1952 beslutade ändringarna erhöll förvärvsavdraget vid den statliga taxeringen sin nuvarande utformning. Avdraget utgör 300 kr, dock att, om hustrun haft hemmavarande barn, avdraget höjes intill 1 000 kr med

10 procent av hennes inkomst av rörelse eller eget arbete. Vidare skall gift man, som haft inkomst av jordbruksfastighet eller rörelse och vars hustru utfört arbete i förvärvskällan få åtnjuta avdrag med 300 kr i den mån inkomsten därtill förslår. Avdragen vid den statliga taxeringen må icke överstiga 300 kr respektive om barn funnits 1 000 kr. — Vid såväl den statliga som den kommunala taxeringen gäller att hustr u n skall ha sammanlevt med mannen och under större delen av beskattningsåret varit bosatt här i riket. I detta sammanhang må nämnas, att riksdagen vid 1954 års höstsession begärt en översyn av reglerna om förvärvsavdraget (se Bevillningsutskottets bet. nr 62/1954). Statlig förmögenhetsskatt. Skatt på förmögenhet infördes år 1910 på det sätt att Vso av den skattepliktiga förmögenheten inräknades i det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet. Åren 1934—38 uttogs vid sidan härom en särskild skatt å förmögenhet. Permanenta bestämmelser om särskild förmögenhetsskatt infördes 1938, varvid samtidigt ovannämnda Veo sänktes till Vioo. År 1947 frigjordes förmögenhetsskatten helt från inkomstbeskattningen och en skiktskala infördes, vilken innebar bl. a. att förmögenheter under 30 000 kr var skattefria. Är 1952 ändrades skalan något och 50 000 kr fritogs från beskattning. — Äkta makars förmögenheter sammanslås och skatten beräknas på deras sammanlagda förmögenheter, men det skattefria avdraget 50 000 kr är lika för makar och ensamstående., Därest hemmavarande barn under 21 år icke har till statlig inkomstskatt beskattningsbar inkomst skall endera av föräldrarna taxeras för barnets förmögenhet. Barnets förmögenhet sammanlägges alltså med föräldrarnas men något ytterligare skattefritt avdrag åt-

191 njutes icke heller i detta fall. Såsom exempel kan nämnas, att på en beskattningsbar förmögenhet (eller makars sammanlagda beskattningsbara förmögenhet) av 75 000 kr är förmögenhetsskatten enligt nuvarande bestämmelser 125 kr, på 100 000 kr 250 kr, på 150 000 kr 650 kr, på 200 000 kr 1 150 kr, på 400 000 kr 3 750 kr och p å 1 000 000 kr 13 350 kr. Frågan om sambeskattning eller sårbeskattning. Se härom n ä r m a r e sambeskattningssakkunniga (SOU 1949:47) och 1949 års skatteutredning (SOU 1951:51, s. 159 ff). En konsekvent genomförd särbeskattning skiljer sig från gällande skattesystem bl. a. därutinnan, att hänsyn icke tages till försörjningsbörda gentemot hustru. Emellertid kan man tänka sig, att ena maken får utnyttja andra makens ortsavdrag, därest denna make icke själv kan utnyttja det. Det praktiskt mest betydelsefulla hindret mot särbeskattning är risken för skatteflykt genom överflyttningar av inkomst eller förmögenhet mellan makar. Vinsten av sådana överflyttningar belyses i en tabell å s. 170 i SOU 1951:51. Skatteutredningen diskuterade även olika varianter av särbeskattningssystem (s. 175—181) men ansåg sig icke kunna förorda något sådant. Den inom sambeskattningssakkunniga av ledamoten Ebon Andersson framförda tudelningsprincipen, såväl i renodlad form som i flera modifierade utformningar, togs också upp till prövning av skatteutredningen (s. 181 ff). Ett genomförande av principen skulle medföra en betydande omfördelning av skattebördan. Det ansågs att skillnaderna i de högre inkomstskikten mellan gift och ogift (s. 189) icke kunde motiveras med den ökade försörjningsbördan. En relativ skärpning av beskatt-

ningsbördan för ensamstående skulle bli följden. En sammanfattning lämnas i SOU 1951:51 s. 202—203; Principinställning s. 162—163. Avslutningsvis må erinras om chefens för finansdepartementet uttalande i direktiven för de nu tillsatta skattelättnadssakkunniga, att sambeskattningens utformning icke bör rubbas. Denna departementschefens inställning återkommer i ett interpellationssvar i riksdagens första kammare den 15 april 1955, där departementschefen uttalar, att sambeskattningsfrågan finge anses ha blivit i princip löst genom riksdagens beslut i ämnet år 1952. Sambeskattningens verkningar. Enligt 20 § kommunalskattelagen må vid inkomstberäkningen avdrag icke ske för värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet utförts av andre maken. Detta förbud medför en gemensam beskattning av makarna, s. k. faktisk sambeskattning. Visst undantag från detta förbud finns numera, som ovan visats, därigenom att förvärvsavdrag för hustru i vissa fall kan tillgodoföras mannen. Som ovan nämnts bygger beskattningen av äkta makar, som lever tillsammans och båda taxeras för inkomst, på principen om sambeskattning (eller samtaxering). Dennas väsentligaste innebörd är att skatten beräknas på makarnas sammanlagda inkomster. Vid den kommunala taxeringen, vilken ju är proportionell, innebär detta i och för sig ingen ökad skattebörda. Som förut nämnts är emellertid de kommunala ortsavdragen för äkta makar (1 680— 2 000 kr) lägre än för två ensamstående skattskyldiga (1 180—1 400 k r ) . I högsta ortsgrupp förlorar alltså äkta makar på ortsavdragen ( 2 x 1 400) — 2 000 = 800 kr. Å andra sidan kan hustrun i fall av

192 inkomst av rörelse eller eget arbete få dant avdrag kan erhållas med upp till 1 000 kr, därest makarna har hemmatillgodoföra sig förvärvsavdrag med 300 kr. Då kvarstår 500 kr. Vid en varande barn. Av tabellen kan även utläsas lättnaden kommunal utdebitering av exempelvis 11 kr får alltså äkta makar i ett så- i statlig inkomstskatt för mannen, då dant fall efter giftermålet en ökad kom- han gifter sig och hustrun icke arbetar. Sammanfattningsvis torde kunna sämunal skatt av 55 kr. gas, att det ökade skattetryck på äkta Vid den statliga taxeringen är promakar i förhållande till deras skatt före blemet mer komplicerat, enär skatten giftermålet, som sambeskattningen enär progressiv. Den skärpning, som detta i och för sig medför vid sambeskatt- ligt dess nuvarande utformning i vissa ning, har man sökt att i möjligaste mån fall kan medföra, icke i något fall är av den storleksordningen, att detsamma mildra genom att skilda skatteskalor tillämpas för äkta makar och ensam- skulle kunna antagas influera på fastående, genom att makar erhåller dub- miljebildningen. Emellertid torde i det belt så stort ortsavdrag som ensamstå- allmänna medvetandet förekomma vissa ende och genom att hustrun i många föreställningar om att sambeskattning vid varje tillfälle medför ökad skatt fall äger åtnjuta förvärvsavdrag upp till 1 000 kr. Genom dessa olika samverkan- och att ökningen alltid är av väsentlig storlek. Det synes angeläget att dessa de faktorer, vilka icke kan bedömas var för sig har åstadkommits att någon vanföreställningar undanröjes. Sambeskattningens verkningar kan ökad skattebörda för äkta makar i regel även bedömas utifrån den frågeställicke uppkommer efter giftermålet. Skatningen, hur mycket ökad skatt en fateskalorna har avvägts så att skatten för äkta makar med en beskattningsbar in- milj erhåller, därest en icke förvärvskomst upp till 10 000 kr, dvs. en taxe- arbetande hustru tillfälligt önskar taga rad inkomst av 13 520—14 000 kr, be- ett arbete. Följande exempel kan tjäna roende på ortsgrupp, blir dubbelt så till belysning härav. Därest en »hemmafru» önskar tillstor som för en ensamstående med hälften av makarnas inkomst. Inom denna fälligt taga en arbetsanställning, ett vigräns har sålunda i praktiken åstad- kariat eller dylikt, måste hon hos den kommits en sambeskattning enligt tu- lokala skattemyndigheten begära en delningsprincipen (Ebon Anderssons skattsedel för preliminär skatt om hon linje). Hur de nya skatteskalorna ver- inte förut har sådan. Därvid har hon kar utvisas av en tabell ur prop. 213 möjlighet att erhålla jämkning i skattill 1952 års riksdag som har återgivits ten. (Det förutsattes, att hon icke har andra inkomster.) Om hennes inkomst på nästa sida. av anställningen icke kommer att överSåsom framgår av denna tab. 1 erhåller äkta makar i de flesta fall mins- stiga hälften av det kommunala ortskad statlig inkomstskatt efter giftermå- avdraget för äkta makar ökat med förlet. Den gräns, vid vilken ökad samman- värvsavdraget 300 kr, dvs. (1 760 : 2 + lagd skatt efter giftermålet uppkommer, 300 = ) 1 180 kr i ortsgrupp II och (2 000 : 2 + 300 = ) 1 300 kr i ortsgrupp går vid en inkomst av 10 000 kr för varV, torde hon bli befriad från källdera av makarna. skatt. Har hon skattsedel förut får hon Det må anmärkas, att i tabellen har räknats med förvärvsavdrag för hustru begära jämkning på samma sätt. — Manmed allenast 300 kr, under det att så- nen får ingen ökad AräZ/skatt på grund

193 Tabell 1. Statlig inkomstskatt för äkta makar utan barn före och efter giftermålet Ortsgrupp III Uttagningsprocent 110 Årsinkomst och dennas fördelning på makarna. (För hustrun har beräknats förvärvsavdrag med högst 300 kr.)

Skatt före giftermålet

Skatt efter giftermålet

kr 2

kr 3

222 174 116 57

_ — — — —

— — — —

928 762 721 702

222 186 186 186 186 457 421 421 421 421 692 656 656 656 656

2 285 2 047 1 671 1475 1 366 3 736 3 472 3 000 2 516 2 248 7 273 6 566 5 566 4 890 4 622 11 157 10 376 9 267 8 121 7 532 15 384 14 194 12 783 11 481 10 900 39 094 37 791 35 373 32 356 30 858

1353 1 306 1306 1 306 1 306 2 437 2 362 2 362 2 362 2 362 5 438 5 334 5 334 5 334 5 334 8 972 8 853 8 853 8 853 8 853 12 934 12 800 12 800 12 800 12 800 36 355 36 207 36 207 36 207 36 207

— 235 — 223 — 165 — 48 — 46 — 289 — 184 — 48 — 46 — 47 — 412 — 272 — 106 — 65 — 46 — 932 — 741 — 365 — 169 — 60 — 1 299 — 1 110 — 638 — 154 + 114 — 1 835 — 1232 — 232 + 444 + 712 — 2 185 — 1 523 — 414 + 732 + 1321 — 2 450 — 1 394 + 17 + 1319 + 1 900 — 2 739 _ 1 584 + 834 + 3 851 + 5 349

4 000

M

H

4 000 + 3 500 +

0 500

3 000 + 1 000 2 500 + 1 500 2 000 + 2 000 6 000 6 000 + 0 5 500 + 500 5 000 + 1 000 4 000 + 2 000 3 000 + 3 000 8 000 8 000 + 0 7 000 + 1 000 6 000 + 2 000 5 000 + 3 000 4 000 + 4 000 10 000 10 000 + 0 9 000 + 1 000 8 000 + 2 000 7 000 + 3 000 5 000 + 5 000 15 000 15 000 + 0 14 000 + 1 000 12 000 + 3 000 10 000 + 5 000 7 500 + 7 500 20 000 20 000 + 0 19 000 + 1 000 17 000 + 3 000 14 000 + 6 000 10 000 + 10 000 30 000 30 000 + 0 28 000 + 2 000 24 000 + 6 000 20 000 + 10 000 15 000 + 15 000 40 000 40 000 + 0 38 000 + 2 000 34 000 + 6 000 28 000 + 12 000 20 000 + 20 000 50 000 50 000 + 0 47 000 + 3 000 42 000 + 8 000 35 000 + 15 000 25 000 + 25 000 100 000 100 000 + 0 97 000 + 3 000 90 000 + 10 000 75 000 + 25 000 50 000 + 50 000 13—507447

— 457 409 351 234 232 746 605 469 467 468 1 104

ökning eller minskning i skatt

kr 4

222 174 116 57

—.

194 av detta. Om hustrun får en inkomst som kan beräknas bli högre, får hon en viss källskatt, i Stockholm år 1955 vid en årsinkomst av 2 000 kr antagligen sammanlagt ca 160 kr, och först om hennes inkomst blir minst 2 000 kr påverkas mannens källskatt. Mannens källskatt kommer då att öka vid en månadslön för mannen av 300 kr med 22 kr i månaden, vid en månadslön av 500—700 kr med 25 kr och vid 1 000 kr med 33 kr. I ett fall, där mannens årsinkomst är 8 500 kr och hustrun tar ett arbete som ger 2 000 kr, blir alltså den omedelbara preliminära skatten på dessa inkomster i Stockholm, enligt en ungefärlig beräkning, för hustrun 160 kr och för mannen 25 kr i månaden för resten av året, dvs. högst 300 kr, en sammanlagd skatt på 460 kr. Den slutliga sammanlagda skatteökningen åter blir, om hustruns extrainkomst är högst 300 kr, ingen alls. Om hennes inkomst är 1 000 kr, torde den i Stockholm bli ca 175 kr (något lägre om barn finnes). På 2 000 kr torde den bli ca 390 kr (något lägre om barn finnes), alltså under 20 procent av inkomsten. Huvudparten av skatteökningen faller på mannen. Marginalskatten på hustruns extrainkomst blir på grund av förvärvsavdragets inverkan något lägre än om mannen haft en extrainkomst. Skatten på hustruns extrainkomst stiger sedan i takt med marginalskatten på makarnas sammanlagda inkomster. Den kan sägas i stort överensstämma med marginalskattens storlek med någon dragning nedåt på grund av förvärvsavdraget. Rörande marginalskattens storlek vid en kommunal utdebitering av 11 kr hänvisas till prop, nr 213/1952 s. 159. Vid en särbeskattning skulle en extrainkomst bli beskattad på ungefär följande sätt. Om särbeskattningen är »strikt» genomförd, dvs. mannen får ej högre ortsavdrag än en ensamstående,

kan hustrun tjäna upp till sitt eget ortsavdrag utan beskattning och därutöver med mycket låg beskattning. En sådan strikt särbeskattning har emellertid knappast ansetts genomförbar, utan det h a r förutsatts, att om ena maken icke utnyttjade sitt ortsavdrag, skulle det få åtnjutas av andra maken (se bl. a. SOU 1951: 51, s. 163—164). Vid en sådan särbeskattning skulle en hustrus m i n d r e extrainkomst bli beskattad på i stort sett samma sätt som nu enligt ovan skisserade linjer. Nästa inkomstskikt skulle dock ofta bli lindrigare beskattat. Det uppkommer nämligen ett tröskelproblem för hustrun: eftersom den första delen av hennes inkomst motsvaras av en minskning i mannens ortsavdrag, blir marginalskatten på denna inkomst ofta betydligt högre än på den inkomst hon därutöver förtjänar. Sambeskattning förekommer även vid den statliga förmögenhetsbeskattningen. Skatteplikt inträder först vid förmögenheter över 50 000 kr, varför sambeskattningen först verkar då beloppet av sammanlagda förmögenheterna blir högre. Ökad skatt blir då alltid följden. Följande exempel kan belysa det sagda. Har före äktenskapet vardera maken 25 000 kr får de ej heller efter äktenskapets ingående någon förmögenhetsskatt. Har de 35 000 kr vardera får de en skatt av 100 kr och har de 50 000 kr vardera får de 250 kr i skatt, under det att de i båda dessa fall före äktenskapet icke hade någon skatt alls. Har de 75 000 kr vardera blir ökningen i skatt för dem tillsammans 400 kr (från 2 x 1 2 5 till 650). Har de 100 000 kr vardera stiger skatten vid giftermålet från 2 x 250 till 1 150 kr, dvs. med 650 kr. Vid 200 000 kr vardera blir skatten 3 750 kr, varav ökningen är 1 450 kr. Har vardera en miljon eller däröver blir ökningen 4 650 kr. Är förmögen-

195 Tabell 2. Den statliga och kommunala inkomstskatten för olika kategorier skattskyldiga. Ortsgrupp V. Kommunal utdebitering 12:92. Med barn avses barn, för vilket barnbidrag utgår Inkomst under 1953

5 000

7 500

10 000

15 000

20 000

I. Ensamstående

1 430

2 171

3 954

6 005

II. Ogift (änkling, änka eller frånskild) med hemmavarande barn eller som underhåller (helt eller delvis) ej hemmavarande barn

1 266

1 955

3 657

5 675

III. Gift (sammanlevande med andra maken) utan barn eller med barn samt ogift (änkling, änka eller frånskild) med hemmavarande barn och husföreståndarinna

1 069

1 674

2 945

4 607

heterna mera ojämnt fördelade mellan makarna är skatten före giftermålet högre, varför ökningen i skatt blir mindre än i nämnda exempel.

Beskattningen av ensamstående (ogift, änka frånskild etc.) med barn En redogörelse härför lämnas i SOU 1951: 51, s. 215 ff. Här må endast nämnas följande. Ensamstående skattskyldig med hemmavarande barn och som haft husföreståndarinna beskattas efter samma regler som gift skattskyldig. (Detta gäller givetvis även i fråga om kvinnlig skattskyldig, som har husföreståndarinna.) Det uträknade skattebeloppet blir alltså detsamma. Övriga ensamstående skattskyldiga med barn, som alltså icke haft husföre-

ståndarinna eller endast bidragit till barns underhåll, utan att barnet varit hemmavarande hos den skattskyldige, beskattas enligt samma regler som gäller för helt ensamstående med det undantag, att vid den statliga inkomsttaxeringen åtnjutes ett ortsavdrag som är en och en halv gång så stort som avdraget för ensamstående, dvs. i ortsgrupp II—V 2 640—3 000 kr beroende på ortsgrupp. Hur reglerna verkar i några olika inkomstgrupper framgår av tab. 2. Bestämmelser om särskilt avdrag för husföreståndarinna infördes vid 1919 och 1920 års riksdagar. Motiveringen härför var då, att kostnaderna för husföreståndarinna icke torde understiga kostnaderna för hustru. (Jfr vidare härom SOU 1949: 47, s. 210—220 och 1951: 51, s. 218 ff.)

Del II

SPECIALUTREDNINGAR

KAPITEL 1

Tillsyn och fostran av småbarnen Inledning I 7-årsåldern tar samhället emot samtliga barn i skolan och ger dem där främst undervisning men också tillsyn och fostran. Med barnen före skolåldern befattar sig samhället däremot endast i begränsad utsträckning. Under senare år har emellertid i vårt land liksom i andra länder förståelsen för behovet av pedagogisk verksamhet i form av förskolor stigit. Förändringarna inom samhälls- och hushållsstrukturen, bosättningen i städer etc. har gjort att förskolor varit bland de behov som gjort sig gällande i och med att våra stegrade resurser möjliggjort förbättringar av miljön för olika grupper. En ökad livaktighet på förskoleverksamhetens område synes nu råda på åtskilliga orter. Från början var förskolan, som också kallas barnträdgård eller lekskola, en institution som växte fram genom privata initiativ och som ofta kom att rekryteras företrädesvis bland de mera välsituerade. Ännu är detta fallet på vissa håll, där förskolornas kapacitet är ringa och en jämförelsevis hög avgift upptages. Men det torde kunna fastslås att intresset för förskoleverksamheten är i växande och att inte minst de ekonomiskt sämst ställda hemmen finner förskolorna vara ett gott stöd och kräver att få tillgång till dem. Hittills är

det dock endast en liten del, ungefär 7 %, av barnen i åldern 4—7 år som går i förskola. Daghemmen har varit och är en omdiskuterad institution. De tillkom ursprungligen som en social nödfallsåtgärd och betraktas ibland fortfarande som en sådan. Men den uppfattningen synes dock vara på väg att slå igenom, att det i och med den traditionella familjeformens förändring är naturligt och nödvändigt, att samhället genom olika institutioner ger föräldrarna hjälp att få en god vård av småbarnen under moderns förvärvsarbete. Den traditionella daghemsformen har under senare år kompletterats med de kommunalt stödda familjedaghemmen. Åtskillig tveksamhet har rått om dessa skall betraktas som en fullgod och utvecklingsduglig form eller inte. I det hela torde dock både daghem och familjedaghem vara accepterade och befinna sig i utveckling. Det är dock inte mer än en mycket ringa procent av småbarnen som får sin tillsyn genom dem. Eftermiddagshem för skolbarn är en institution vars behövlighet alltmera framhävs, men som synes ha vuxit ur sina tidigare former och vara i behov av förnyelse. Jordbrukardaghemmen har uppgifter att fylla i vissa delar av landet. Dessa olika »institutioner för halv-

200 öppen barnavård» har varit föremål för utredningar i flera sammanhang. Senast har de grundligt kartlagts av 1946 års kommitté för den halvöppna barnavården, vilken framlade sina resultat i betänkandet om Daghem och förskolor (1951:15). Betänkandet har varit föremål för remissbehandling, vars resultat redovisas i Statsverkspropositionen 1953 (bil. 7 V s. 48—63). Familjeutredningen har ansett det vara sin uppgift att studera det aktuella läget för småbarnsinstitutionerna. Kommittén för den halvöppna barnavården arbetade åren 1946—50. Den utbyggnad som sedan dess skett och de synpunkter som nu anläggs på verksamheten ute i kommunerna, har synts vara av intresse. Socialstyrelsen har därför för utredningens räkning gjort en rundfråga till samtliga kommuner om deras småbarnsinstitutioner, avseende förhållandena den 1 oktober 1954. Vidare har hänsyn tagits till nya forskningsresultat och erfarenheter rörande de olika grenarna av verksamheten samt till de behov och önskemål från familjernas sida, som den senaste utvecklingen aktualiserat. I det följande presenteras först socialstyrelsens enkät. Därefter framläggs vissa principiella synpunkter på de olika institutionerna. Så diskuteras kostnadsfrågor, statsbidraget, kommunernas framtida utbyggnad av småbarnsverksamheten samt utbildningen av personalen. Då det synts särskilt angeläget att vissa problem rörande personalutbildningen snabbt skall kunna lösas, har denna fråga behandlats mera ingående. Förskolorna

Antal förskolor,

platser m. m.

Antalet kommunala eller kommunalt understödda förskolor var den 1 oktober 1954 592. Av dessa fanns 533 i 91

städer och 59 i 42 övriga orter. Härtill kommer ca 120 ej kommunalt understödda förskolor av vilka de flesta fanns i de större städerna såsom Stockholm (39), Göteborg (4), Malmö (13), Hälsingborg (5) och Uppsala (5). I fortsättningen kommer redogörelsen, där annat ej anges, att endast omfatta de kommunalt understödda förskolorna. 327 eller något fler än s/a av städernas förskolor fanns i de 14 städerna med fler än 40 000 invånare. Det största antalet fanns i Stockholm (109), Göteborg (66), Örebro (22), Västerås (20), Norrköping (19) och Linköping (19). I Malmö däremot fanns endast 7 understödda förskolor. Av större intresse är att erhålla kännedom om hur många barn som kan beredas plats i förskolorna. Detta antal var, som framgår av tab. 1 : 1 , ca 25 300, vartill kommer ca 3 500 i de ej kommunalt understödda förskolorna. Av platserna i de förstnämnda disponerade städerna ca 23 100 eller 91 % av samtliga och övriga orter ca 2 200 eller 9 %. (När det här och i fortsättningen talas om platser, menas därmed det antal barn institutionerna kan ta emot. En förskola dimensionerad för 20 barn sages ha 40 platser, om en grupp barn tas emot på förmiddagen och en grupp på eftermiddagen, vilket är regel.) I betänkandet om den halvöppna barnavården (SOU 1951:15) uppställdes som mål att år 1960 i tätorter med fler än 1 000 invånare ca 150 av 1 000 barn i åldersgrupperna 3—7 år skulle kunna beredas plats i förskolorna. Det kan vara av intresse att se hur långt man i oktober 1954 kommit på vägen till detta mål. Därför har antalet förskoleplatser per 1 000 barn i denna ålder uträknats. Uppgifterna om antalet barn har hämtats ur 1950 års folkräkning. Då emellertid barnantalet avser år 1950 men antalet förskoleplatser år

201 1954, är det givet att relationstalen icke är helt exakta. Antalet barn i åldern 3 —7 år var vid slutet av år 1954 i städerna ca 10 % lägre än år 1950, varför relationen mellan antalet platser och antalet barn nu är något gynnsammare än vad som framgår av siffrorna i tab. 1: 1. Tabell 1:1. Förskoleplatser inom städer och övriga orter Förskolor antal platser

antal platser per 1 000 barn (3—7 år)

Stockholm Göteborg Malmö Norrköping Hälsingborg Örebro Uppsala Västerås Borås Linköping Eskilstuna Gävle Jönköping Solna Städer med 40—• 20 000 inv övriga städer

4 862 2 560 421 1 080 255 830 440 786 340 935 320 530 360 340

79,7 112,8 33,5 188,0 54,9 192,5 99,1 175,7 86,3 233,7 86,6 169,4 118,3 118,3

4 811 4 242

109,0 111,7

Summa städer övriga orter Totalt

23 112 2 222 25 334

103,8

Av denna tabell framgår att det genomsnittliga antalet platser per 1 000 barn i ovannämnda åldrar är 104 och att 8 av de 14 städerna med fler än 40 000 invånare har ett platsantal som överstiger detta antal. Något starkare samband mellan antalet platser per 1 000 barn och städernas storlek finns emellertid inte. Även ett stort antal mindre städer har nämligen en förskoleverksamhet som omfattar en stor andel av barnen i de aktuella åldrarna, vilket framgår av nedanstående tablå, där städerna med fler än 175 platser

per 1 000 barn, är ordnade efter verksamhetens omfattning: Nacka Flen Linköping Sigtuna Ludvika Strängnäs.... Torshälla Höganäs Efterfrågan

på

342,5 263,2 233,7 223,5 212,7 209,2 199,0 196,6

Katrineholm. . Örebro Borlänge Norrköping. . . Vetlanda Alingsås Falun Västerås

192,7 192,5 188,6 188,0 186,6 184,2 182,1 175,7

förskoleplatser

Nyttan för ett förskolebarn att ett par timmar dagligen få lämna hemmiljön och komma tillsammans med jämnåriga för lek och sysselsättning under ledning av pedagogiskt utbildad personal samt värdet för mödrarna av att erhålla avkoppling från barnövervakningen har under de senaste åren insetts av allt fler föräldrar. Efterfrågan på förskoleplatser är därför i stigande och för närvarande betydligt större än tillgången. För att få en uppfattning om bristen på förskoleplatser tillfrågades kommunerna hur många anmälda barn, som på grund av platsbrist inte kunnat beredas tillfälle att deltaga i verksamheten. En viss risk för dubbelredovisning finns, i det att det är möjligt att föräldrarna anmäler barnen till mer än en förskola för att på så sätt förstora ett barns chanser till intagning. Å andra sidan är svårigheterna att få plats på många håll så stor, att man kan förmoda, att ett stort antal föräldrar i vetskap härom aldrig bryr sig om att anmäla barn som de, om fler platser funnes, gärna skulle vilja ha placerade i förskola. I en del fall är det möjligt att anteckningarna om dem som sökt men ej fått plats ej är fullständiga. De erhållna uppgifterna om antalet barn som önskar förskoleplats men inte kan få någon får därför betraktas som minimisiffror. Numerärt uppskattades kön till 17 000 barn i städerna. Störst var antalet i

202 Stockholm och Göteborg med 6 500 resp. 3 000. I Malmö var antalet avvisade barn något över 500. 21 av de 91 städerna med förskolor redovisade 100 eller flera barn i kön, 21 50—100 barn och 22 20—50 barn. Elva städer hade inga barn som behövt avvisas, medan 16 städer hade färre än 20 barn, som man måst avvisa. Med ökat invånarantal ökar antalet avvisade barn. Av de övriga orterna har 20 av 42 inga och endast två har mer än 50 barn som måst avvisas. Intagning

av barn

På grund av det otillräckliga antalet förskoleplatser har man på åtskilliga håll fått vidta den åtgärden att i första hand icke skolmogna sjuåringar, sexåringar och i vissa fall femåringar bereds plats. Av de barn som vid tidpunkten för enkäten besökte förskolorna var sålunda i städerna 7 % ej fyllda 5 år, 29 % fyllda 5 men ej 6 år och 64 % fyllda 6 år. Inom övriga orter var motsvarande tal 15, 30 och 55 %. I 58 städer har man förklarat att barnen tas in efter åldern. I det stora flertalet av dessa städer liksom i de övriga där lika stor hänsyn inte tas till åldern, tar man dessutom mer eller mindre hänsyn till sociala och socialmedicinska faktorer, varigenom yngre barn kan beredas plats före äldre. I sådana fall fordras i allmänhet läkares utlåtande. Nedan lämnas några exempel på kommunernas urvalsprinciper. I Stockholm gäller »som allmän norm att i första hand sexåringar bereds plats men sociala, medicinska och psykologiska faktorer kan göra att andra åldersgrupper tas in». I Göteborg får alla anmälda 4-åringar (anmälan mottas först det år då barnet fyller 4 år) vänta ett år, »såvida inte särskilda omständigheter föreligger». Man beklagar detta faktum »eftersom man vill skapa

ett miniatyrsamhälle, där barnen framförallt får social fostran. I detta lilla samhälle bör finnas både äldre och yngre barn så att de äldre får känna ansvar för de yngre och de yngre får lära av de äldre». Av den anledningen beklagar man att 4-åringar måste utestängas och att »utestänga även femåringar skulle alldeles förfuska barnträdgårdens idé. Därför äger fem- och sexåringar samma möjligheter att erhålla plats». I Karlskrona tar man förutom till åldern (sex- och sjuåringar) hänsyn till »om modern har eget förvärvsarbete, om bostaden är dålig, om talsvårigheter föreligger osv.». Så är fallet också i Hälsingborg, där hänsyn dessutom tas »till antalet småsyskon och deras ålder». Här hänvisas barn ofta från barnavårdsnämndens rådgivningsbyrå till förskolorna. I Örebro har barnavårdsnämnden som princip att bereda sexåringar plats. (Under höstterminen 1954 kunde också alla anmälda barn i denna ålder beredas plats.) För att lämna seminarieeleverna praktikmöjligheter tas emellertid även yngre barn emot. I sådana fall tar man »i första hand emot barn med kontakt- och anpassningssvårigheter, barn till ensamstående mödrar eller enda barnet och barn från stor syskonkrets». I Gävle har man startat en avdelning med 15 fyraåringar, »numera uppblandade med femåringar, alla att hänföra till barn i spec, fall», dvs. barn med sociala anpassningssvårigheter. I Härnösand har endast anmälda sexåringar antagits. Om inte alla dessa får plats »får de stå tillbaka som genom syskon eller på annat sätt ha möjligheter till kollektiv verksamhet». Av de ovannämnda citaten att döma, vilket också bestyrks av de flesta andr a svaren, förefaller det som om en stor del av de barn som är inskrivna i förskola tagits in på grund av sociala

203 eller socialmedicinska indikationer. Under pedagogisk ledning och i samvaro med »normala» barn strävar man således efter att ge barn med kontaktsvårigheter o. dyl. en social uppfostran redan före inträdet i småskolan. Avgifterna. Vistelsen på förskolorna är oftast belagd med avgift. Endast 6 städer och 5 övriga orter har uppgett Tabell

1: 2. Avgifterna

att vistelsen är avgiftsfri. Så är fallet i Strängnäs, Oskarshamn, Ängelholm, Örebro, Ludvika och Kiruna samt i Söderfors, Lilla Edet, Kungsör, Hofors och Gällivare. I övrigt har 55 städer och 32 övriga orter redovisat, att avgiften utgår med ett visst av föräldrarnas inkomst oberoende belopp och 30 resp. 5, att avgiften är beroende av inkomsten. vid förskolorna Antal kommuner

utan avgift

med nedanstående avgift per mån., kr

—5

6—10 11—15 16—20 21—25 26—

med avgifter varierande efter inkomsten

1 Stockholm Göteborg

1 1

ö v r . städer med fler än 40 000 inv Städer med 40—20 000 inv... . övr. städer

1 1 4

1 8

2 4 8

1 10 10

1 3 3

Summa städer

övr. orter Summa kommuner

Tab. 1: 2 visar storleken av de avgifter som utgår oberoende av inkomsten. I ungefär 65 % av de orter som har enhetstaxa är denna mellan 6 och 15 kr per månad. I 25 av de 35 orter som har varierande avgifter är maximibeloppet 15 kr eller högre. Kommunernas planer på utbyggnad förskoleverksamheten

av

Av största intresse är att söka få en bild av kommunernas planer för framtiden vad beträffar förskoleverksamheten. Av denna anledning ställdes till kommunerna en fråga som hade följande lydelse: »Planerar k o m m u n e n a t t inom de närmaste fem åren utvidga verksamheten eller, om sådan inte nu

— 3

6 6 16 30

finns, börja med sådan verksamhet?» Frågan besvarades jakande av 59 av de städer som nu har förskolor, medan de övriga 32 besvarade frågan nekande eller med »ovisst». Av de 42 övriga orterna var det endast 13 som besvarade frågan jakande. De kommuner som planerade utbyggnad av en redan nu existerande verksamhet angav i vissa fall det antal förskolor som planerades. Så var fallet med 36 städer. Enligt dessa kan under den kommande 5-årsperioden beräknas tillkomma ca 180 förskolor med plats för ca 8 500 barn. Om man r ä k n a r med att i var och en av de övriga 36 kommuner, vilka nu har förskolor och planerar utbyggnad utan att ange i vilken omfattning, en förskola

204 med plats för 40 barn skulle tillkomma, så innebär detta ytterligare 36 förskolor med plats för ca 1 400 barn. Utöver dessa har ytterligare 28 kommuner, som nu inte har förskolor, framhållit att planer finns på införandet av dylik verksamhet. Det kan vara tillåtet att även här förutsätta tillkomsten av en förskola i vardera av dessa kommuner under den närmaste 5-årsperioden. Detta skulle alltså innebära 28 förskolor med plats för ca 1 100 barn. Totalt skulle alltså ca 250 förskolor tillkomma under perioden, vilka skulle bereda ca 11 000 barn plats. Olika faktorer, t. ex. ett försämrat ekonomiskt läge, kan naturligtvis påverka möjligheten eller intresset för en utbyggnad i ovan nämnda omfattning. Å andra sidan kan intresset för förskoleverksamheten samt förståelsen för dess pedagogiska värde komma att öka. Om blott ett mindre antal av de ca 900 kommuner, som nu inte har förskolor och som för närvarande icke har planer på att införa sådana, blir mer positivt inställda till verksamheten, kan utbyggnaden komma att bli mångdubbelt större än den här beräknade. Daghemmen Antal daghem

och platser

m. m.

Vid tidpunkten för enkäten fanns kommunala eller kommunalt understödda daghem i 54 städer och i 9 övriga orter, därav 6 i Stockholms närhet. Hela antalet daghem var 256, av vilka 245 fanns i städerna. 30 städer hade endast ett daghem medan 12 hade två och lika många tre eller flera daghem. Det största antalet hade Stockholm, Göteborg och Malmö med 88, 42 resp. 18 daghem. Dessa tre städer disponerade alltså i det närmaste 3/> a v samtliga daghem. Utöver de ovan nämnda kommunala eller kommunalt understödda daghem-

men fanns i 18 orter, därav 8 städer, privata daghem, som inte mottog något kommunalt bidrag. Antalet sådana daghem var 23 med tillsammans 650 platser. I fortsättningen behandlas, där ej annat anges, endast de kommunalt understödda daghemmen. Tabell 1: 3. Daghemsplatser inom och övriga orter

städer

Dag hem antal platser

Stockholm Göteborg Malmö Norrköping Hälsingborg Örebro Uppsala Västerås Borås Linköping Eskilstuna Gävle Jönköping Solna Städer med 40— 20 000 inv övriga städer Summa städer övriga orter Totalt

3 653 1 530 1 165

306 108 133 158 72 475 73 66 92 60 160 1 146

antal platser per 1 000 barn (0—7 år) 33,8 37,8 52,5 30,1 13,2 17,4 19,6

8,9 67,1 10,1 10,0 16,4 11,2 30,9

18,1 23,3

9 879

28,8

287 10 166

Av tab. 1: 3 framgår att antalet daghemsplatser i hela landet var ca 10 200. Av dessa disponerade städerna ca 9 900 och övriga orter alltså endast 300 platser. Städerna med fler än 40 000 invånare hade 8 050 eller n ä r m a r e */s av samtliga platser. Samtliga dessa städer hade femtio eller flera daghemsplatser, medan av de övriga städerna 26 eller 65 % hade färre än 50 platser, därav 16 med färre än 30 platser. Av samma tabell framgår också att det genomsnittliga antalet platser per 1 000 barn i åldern 0—7 år i de berörda

205 Det som främst bestämmer behovet av daghemsplatser på en ort bör vara andelen förvärvsarbetande (förvärvsintensiteten) bland de kvinnor som har vårdnaden om barn i förskoleåldern. Omfattningen av det kvinnliga förvärvsarbetet framgår av tab. 1:4. Hänsyn har endast kunnat tas till förvärvsintensiteten bland samtliga gifta kvinnor, oberoende av om de har barn eller ej^ och har erhållits genom att ställa antalet förvärvsarbetande gifta kvinnor ej fyllda 50 år i relation till samtliga gifta kvinnor i åldern 15—45 år. Dessa uppgifter har hämtats ur 1950 års folkräkning. Av tab. 1: 5 framgår att frekvensen platser per 1 000 barn står i direkt samband med gifta kvinnors förvärvsintensitet. Där denna är låg är antalet

städerna är 29. Av de större städerna har Borås och Malmö den mest utbyggda daghemsverksamheten men även i Göteborg, Stockholm, Solna och Norrköping omfattar denna fler än 30 platser per 1 000 barn. Av nedanstående tablå, där städerna med fler än 30 platser per 1 000 barn är ordnade efter verksamhetens omfattning, framgår att ett stort antal mindre eller medelstora städer har en daghemsverksamhet som är kraftigare utbyggd, relativt sett, än i de större städerna: Borås Malmö Eslöv Ystad Göteborg Mölndal Lidköping Stockholm

67,1 52,5 47,9 45,0 37,8 36,5 35,3 33,8

Nybro Alingsås Södertälje Solna Trelleborg Djursholm Landskrona.... Norrköping. . . .

Tabell 1: 4. Förvärvsintensiteten

32,9 32,3 31,8 30,9 30,6 30,3 30,2 30,1

bland 1 000 gifta kvinnor med daghem

(15- -45 år) inom städer

därav där förvärvsintensiteten är Antal städer

Stockholm Göteborg Malmö ö v r . städer med fler än 40 000 inv. Städer med 40—20 000 inv

1 1 1 11 20 20

Summa städer

54 Tabell 1: 5. Förvärvsintensiteten

Förvärvsintensiteten

—150 150—200 200—250 250—300 300—350 350—400 400— Summa städer

Antal städer

6 10 18 11 7 1 1 54

—150

150— 200— 250— 300— 350— 400— 350 400 300 250 200 1 1

2 4

3 4 3

3 9 6

2 1 6

1 2 3 1

och antalet daghemsplatser inom städerna

1 1 1

per 1 000 barn (0—7 år)

därav med nedanstående antal daghemsplatser per 1 000 barn —10 10—15 15—20 20—25 25—30 30—40 40—50 50—60 60— 3 1 4

1 5 5

2 4 4 4

2 1

2 5 3 1

1 1

1 8

206 platser per 1 000 barn lågt och där den är hög är också antalet platser per 1 000 barn högt. Detta är naturligt. Där arbetstillfällen för den kvinnliga arbetskraften finns, driver behovet av platser för barnens tillsyn fram daghemsplatser.

Efterfrågan

på daghems

platser

I vilken utsträckning kommunernas daghem täcker det verkliga behovet är okänt, men man kan förutsätta att variationerna mellan olika orter härvidlag är stora. För att få en uppfattning om den nuvarande situationen tillfrågades kommunerna om hur många anmälda barn till daghemmen som på grund av platsbrist måst avvisas. Detta sätt att mäta det otillfredsställda behovet kan inte göra anspråk på exakthet. Mödrar, som nu har sina barn placerade i privatfamiljer eller har ordnat med barnens tillsyn på annat sätt kan ha för avsikt att lämna sina barn till daghem om möjlighet därtill funnes. På grund av akut brist på daghemsplatser kan de emellertid ha ansett det vara m i n d r e lönt att anmäla sitt barn för sådan vård. Likaså kan det finnas mödrar som nu arbetar inom hemmet men som om de kunde lämna sitt barn i trygg vård hade för avsikt att åter bege sig ut i arbetslivet. Uppgifter om antalet barn, vilka på grund av platsbrist måst avvisas från daghemmen ger dock en viss uppfattning om det aktuella läget. I 39 av de 54 städer, som har daghem, kan efterfrågan på platser sägas tämligen väl svara mot tillgången. Endast 15 städer uppgav att mer än 20 barn behövt avvisas. Samtliga dessa städer har fler än 15 000 inv. Det största antalet redovisar Stockholm, Göteborg och Malmö med 1 000, 2 500 resp. 600 barn. Totalt uppskattas antalet barn, som 1 oktober 1954 inte kunnat beredas plats i daghemmen, till ca

5 300. De tre största städerna svarar alltså för mer än 3/« av detta antal. Av de övriga städerna är det endast fem, nämligen Borås (273), Norrköping (221), Västerås (102), Kiruna (95) samt Trelleborg (62) som fått avvisa fler än 50 barn. Av de nio övriga orterna är det endast två som redovisar fler än 20 avvisade barn. Dessa är Gustafsberg och Upplands-Väsby med 35 resp. 30 avvisade barn. Intagning

av barn

På de flesta håll tycks frågan om ett barn skall tas emot på daghem avgöras enligt sociala bedömningsgrunder. Detta kan ske på så sätt att »barn till ensamstående moder och fader, som är beroende av arbetsinkomst» tas in före barn vars »moder har förvärvsarbete, därför att mannen är sjuk eller av annan anledning saknar arbetsinkomst». Barn, vars moder är sjuk och inte kan se till barnet medan mannen arbetar, har likaledes större möjligheter att erhålla plats än barn till kvinnor som har förvärvsarbete därför att mannens inkomst är otillräcklig för familjens försörjning. Dåliga bostadsförhållanden och många barn kan, även om modern inte har förvärvsarbete, vara tillräcklig motivering för att bereda ett barn plats på daghem. Det ovanstående är hämtat ur svaret från Stockholms stad och kan i stort sägas vara representativt för de orter där efterfrågan på daghemsplatser är större än tillgången. På de orter där efterfrågan är liten tas barnen in i den ordning de anmälts och några krav på sociala indikationer ställs inte där. Inom en stads olika områden kan förhållandena växla så att på ett håll sociala skäl är utslagsgivande för intagningen medan på ett annat man är glad över att få daghemmet fyllt.

207 Avgifterna

för vården

i

dem som inte kan betala ordinarie avgift. I 13 av de 63 kommuner som har daghem är avgiften oberoende av inkomsten. Bland dessa kommuner med enhetstaxa är Borås och Mölndal mest framträdande. Här är dagavgiften 2 resp. 4 kr. I Mölndal utgår i vissa fall bidrag från industrien. De övriga orterna med enhetstaxa är (med dagavgiften inom p a r e n t e s ) : Sandviken (3: 50 k r ) , Upplands-Väsby (3 k r ) , Trelleborg (2:50 k r ) , Visby (2 k r ) , Ulricehamn (2 k r ) , Ystad (2 k r ) , Teckomatorp (2 k r ) , Gustafsberg (1:60 k r ) , Kävlinge (1:50 k r ) , Åmål (1 kr) och Kiruna (0:50 k r ) . I de övriga kommunerna varierar alltså avgiften med familjens inkomst. Maximiavgiften för samlevande makar med ett barn samt över vilken bruttoinkomst per månad denna utgår inom de olika kommunerna framgår av tab. 1: 6.

daghem

I socialstyrelsens Råd och anvisningar n r 36, 1946, fanns en tabell införd vars syfte var att skapa större likformighet i taxesättningen mellan olika kommuner. Tabellen visade de taxor som vid denna tidpunkt gällde vid daghemmen i Stockholm och rekommenderades av socialstyrelsen till efterföljd på andra orter. Även i fortsättningen skulle emellertid varje kommun ha rätt att själv bestämma och fastställa de taxor som skulle utgå. Ett villkor för erhållande av statsbidrag till driften vid daghem blev emellertid att nedsättning i eller befrielse från avgift skulle kunna beviljas i de fall föräldrarnas ekonomiska situation motiverade detta. I Råd och anvisningar nr 56, 1949, som behandlar de nu gällande statsbidragsvillkoren, finns inga förslag till taxesättning. Fortfarande krävs emellertid för att komma i åtnjutande av statsbidrag, att möjlighet till nedsättning eller befrielse från avgift skall beredas Tabell 1: 6. Maximiavgifterna Maximiavgift per dag kr

1: 01—2: 00 2: 01—3: 00 3: 01—4: 00 4: 01—5: 00 5: 01—6: 00 6: 01—7: 00 7: 01—8: 00 8: 01—9: 00 Summa

per dag vid daghemmen

Nedanstående antal orter har anmält att maximiavgiften utgår då bruttoinkomsten per månad är högre än kr 550

1 3 1

2 1 5 1 1

1 7 8 3

1 150

1 350

1550 S:a 3 5 13 17 7

2 3 1 1

1 1

2 2 l

1 Härtill kommer 13 kommuner där avgiften är beroende av inkomsten samt en kommun, "Västervik, där avgiften avgörs från fall till fall (lägst 1: — och högst 2: — kr). I ingen ort understiger denna avgift 1 kr eller överstiger 9 kr per dag. Den lägsta inkomst per månad vid vilken maximiavgiften börjar utgå är 550 kr och den högsta 1 700 kr. Man finner ett

visst samband mellan inkomst och avgift, nämligen så, att där maximiavgiften börjar redan vid en låg inkomst är också avgiften låg och vice versa. En blick på tabellen visar att för ett stort

208 antal orter maximiavgiften är densamma; den inkomst som betingar avgiften är däremot olika. I 30 eller något över 60 % av orterna ligger maximiavgiften mellan 3 och 5 kr därav inom 13 orter mellan 3 och 4 kr. I Alingsås utgår denna maximiavgift redan då inkomsten är 550 kr per månad, i t. ex. Malmö, Landskrona och Uddevalla när inkomsten överstiger 1 000—1 050 kr men i Nyköping först när inkomsten överstiger 1 100 kr, alltså vid en inkomst som med 550 kr överstiger motsvarande i Alingsås. I 17 orter är högsta avgiften 4—5 kr. Denna utgår i Halmstad redan vid en inkomst av 850—900 kr, i Solna och Hälsingborg vid 1 300—1 350 kr, men i Göteborg och i Karlstad först när inkomsten överstiger 1 450 kr eller vid en inkomst som är 600 kr högre än den vid vilken i Halmstad denna avgift börjar utgå. Lika stor är skillnaden mellan den inkomst vid vilken maximiavgiften, 5—6 kr, utgår i Falköping samt i Västerås och Gävle. I den förstnämnda staden är gränsen nämligen 900 kr och i de båda sistnämnda 1 500 —1 550 kr. De högsta maximiavgifterna utgår i Sundbyberg och Sundsvall med 7—8 kr samt i Uppsala och Örebro med 8—9 kr. Dessa avgifter utgår i Sundbyberg och Uppsala vid en inkomst av 1 500 kr

samt i Sundsvall och Örebro vid 1 700 kr. Den lägsta maximiavgiften å andra sidan utgår i Eskilstuna, Växjö och Luleå med 1—2 kr och då redan vid 600, 800 resp. 900 kr inkomst per månad. I ytterst få fall har barnen på daghemmen erhållit fullständig befrielse från avgift. Detta gällde nämligen endast något över 1 % av de barn som den aktuella dagen vistades på daghemmen. Det är tydligt att taxorna är så konstruerade, att alla föräldrar med några få undantag kan betala den lägsta avgiften. Som framgår av tab. 1: 7 överstiger denna endast i 9 orter 1 kr men är i 14 högst 0: 25 kr. Som tidigare nämnts avser den taxa som här ovan beskrivits den som används för att bestämma avgifter för ett barn till samlevande makar. När två eller flera syskon finns i samma familj nedsätts avgiften därefter i de flesta fall. I 27 orter betalade en ensamstående moder samma avgift som kvinna, som sammanbor med maken. I 9 orter betalade istället den ensamstående modern en mindre avgift än familjen vid jämförbara inkomster och i 27 orter mera. Nedsättningen eller höjningen av dagavgiften var i dessa fall oftast mellan 25 och 50 öre. Sammanfattningsvis kan alltså sägas att någon likformighet mellan de olika

Tabell 1: 7. Minimiavgifterna Minimiavgiften per dag, kr

0: 25 0: 26—0: 50 0:51—1:00 1: 01—1: 50 1: 51—2: 00 2: 01—2: 50 2:51—3:00

Nedanstående antal orter har anmält a t t minimiavgiften utgår då bruttoinkomsten per månad är lägre än kr 100

5 4

3 6 3 1

4 3 4 1 1 1

1 2 1 2 1

—

1 1

—

2 Summa

14 15 11 3 3 2 1

1 Summa

per dag vid daghem

Se not till tab. 1: 6.

209 kommunernas taxesättning inte finns. I vissa fall utgår maximiavgiften redan vid en mycket låg inkomst med ett lågt belopp. I andra fall utgår denna avgift först vid höga inkomster och då med ett relativt högt belopp. Familj edaghemmen

städer hade 50 eller flera familjedaghem. Då antalet barn som placerades i familjedaghem, enligt tab. 1: 8, i städerna är ca 1 700 innebär detta att i genomsnitt 1,15 barn placerades i varje hem. Trots att i de flesta fall 2 a 3 barn får tas emot är det tydligt att blott ett litet antal hem utnyttjat denna möjlighet.

Antal hem och barn i dessa m. m. Familjedaghemsvård i kommunal regi förekom i oktober 1954 i 56 städer. Av städer med fler än 40 000 invånare är det endast Borås och Jönköping, som ännu saknar denna vårdform. I 17 städer hade sådan verksamhet påbörjats 1949 eller tidigare, i 22 städer 1950—1951 och i 17 städer 1952 eller senare. Familjedaghemmen inom övriga orter har samtliga tillkommit år 1950 eller senare. Med undantag av fem städer hade samtliga städer med fler än 30 000 invånare såväl daghem som familjedaghem. Familjedaghemmen har här med få undantag blivit ett komplement till daghemmen. Av de övriga städerna, som har någon form av heldagsvård, är det inte så få som enbart har familjedaghem. Familjedaghemmen har här fått ersätta institutionsvården. Av de 55 städer med färre än 30 000 invånare, vilka har någon form av heldagsvård, har 14 enbart daghem och 22 både daghem och familjedaghem, medan inte mindre än 19 städer har enbart familjedaghem. Av övriga orter har 21 någon form av heldagsvård. Av dessa har 8 enbart daghem, en såväl daghem som familjedaghem medan 12 har enbart familjedaghem. De 56 städerna hade tillsammans ca 1 470 familjedaghem, av vilka ca 1 000 eller närmare 70 % fanns i städer med fler än 40 000 invånare. 32 av de 56 städerna hade färre än 10 hem, 10 mellan 10 och 20 hem medan endast 8 14— 507447

Tabell 1: 8. Antal placerade barn i familjedaghem i städer och övriga orter Familjedaghem antal plac. barn per antal barn 1 000 barn (0—7 år) Stockholm Göteborg Malmö Norrköping Hälsingborg Örebro Uppsala Västerås Linköping Eskilstuna Gävle. Solna Städer med 40— 20 000 inv övriga städer

221 97 284 32 255 85 3 37 43 22 4 90

2,0 2,4 12,8 3,2 31,2 11,1 0,4 4,6 5,9 3,3 0,7 17,4

282 241

5,5 6,3

Summa städer

1 696

5,2

övriga orter Totalt

74 1 770

Av tabellen framgår också att familjedaghemsverksamheten med några få undantag är av begränsad omfattning. I genomsnitt är endast 5 av 1 000 barn i åldern 0—7 år placerade på detta sätt. Av de större städerna har Hälsingborg, Solna, Malmö och Örebro mer än 10 av 1 000 barn i familjedaghem. Så är fallet också i Trelleborg (30 per 1 000 b a r n ) , Lund (26), Strängnäs (21), Filipstad (16), Uddevalla (15) och Arboga (12).

210 Familjedaghemmens

stabilitet

En av de viktigaste invändningarna mot familjedaghemmen är deras påstådda instabilitet. Oron för modern att inte veta hur länge hennes barn kan få stanna kvar hos den familj som har det om hand och det skadliga för barnet att ofta byta miljö, har ansetts så tala till familjedaghemmens nackdel, att denna vårdform på vissa håll kommit att betraktas som en nödfallsåtgärd, som endast bör vidtas då vård på daghem icke är möjlig. Ett försök att mäta familjevårdens stabilitet har gjorts. En fråga i enkäten avsåg att ge en upplysning om hur många av de hem, som mottog barn i mars, som också mottog barn i oktober 1954. Denna fråga har gett till resultat att av de 1 096 hem (Stockholm och Göteborg har inte medtagits då speciella förhållanden här gör att familjedaghemsvården hittills kännetecknats av stor instabilitet) som fanns i mars, 757 eller ca 70 % även stod till förfogande i oktober samma år. Det bör observeras att mellan dessa båda tillfällen ligger sommaren då ju i de flesta fall ett uppehåll i vistelsen sker, varför ett visst bortfall av hem kan väntas, då säsongen börjar igen efter sommaruppehållet. Här bör också tillläggas, att i 17 kommuner behovet av familjedaghemsvård minskade med 60 hem vilket förklarar en del av bortfallet. Praktiskt taget ingen kommun har anmält svårigheter vid anskaffandet av familjedaghem, varför minskningen ju måste bero på ett minskat behov av vårdplatser. Tas hänsyn till dessa faktorer kan man säga att ca 75 % av hemmen som disponerades under våren återfanns villiga att mottaga barn även på hösten. Skillnaderna mellan olika orter är emellertid relativt stora. Samtidigt frågades också efter hur många av de barn som vistades i familjedaghem i mars som vistades i sam-

ma familjedaghem i oktober samma år. Det visar sig att närmare 65 % av barnen återvände till samma hem efter ferierna eller uppehållet. Någon uppgift om antalet barn som var i sådan ålder att de började skolan på hösten eller som erhöll annan vårdform vid denna tidpunkt (t. ex. daghemsvård) eller som av andra orsaker, t. ex. att modern slutade förvärvsarbetet, inte behövde familjedaghemsvård, har inte inhämtats. Detta antal om vilka några uppgifter alltså inte finns, men som bör vara ganska stort, bör man ta hänsyn till. Det ovan relaterade bör alltså kunna tolkas så, att större delen av de b a r n som fortfarande på hösten behövde vistas i familjedaghem, troligen också hade tillfälle att göra detta i samma hem som de tidigare vistats i. Av de 56 städer som har familjedaghemsvård, hade i oktober 26 städer flera hem än som kunde utnyttjas, medan i 27 tillgången ungefär täckte efterfrågan. Två städer besvarade ej frågan. Endast i Stockholm uppges efterfrågan på familjedaghem vara större än tillgången. Det är för att i någon mån råda bot mot detta man från 1 juli 1955 höjt ersättningen till hemmen från 4 till 5 kr.

Ersättning avgifternas

till familjedaghemmen erläggande

och

Den ersättning som vårdmamman erhåller per barn och dag är i 29 städer eller ungefär hälften av samtliga 4 kr. I ingen stad understiger den 3 kr eller överstiger 5 kr. Högre ersättning kan i hälften av städerna beviljas för minderåriga eller sjuka barn. Ersättningen höjs då i de flesta fall med 50 öre eller en krona. De ekonomiska transaktionerna mellan barnets moder och v å r d m a m m a n har, enligt vad som omvittnats, ibland

211 medfört friktioner mellan de båda parterna. I 16 städer erlägger modern sin del av avgiften till vårdmamman, som sedan erhåller det eventuellt överskjutande beloppet från de kommunala myndigheterna. Så är fallet i bl. a. Stockholm, Göteborg, Gävle och Norrköping. I 4 städer betalar modern hela avgiften till vårdmamman och erhåller sedan i sin tur det överskjutande beloppet från kommunen. Det vanligaste sättet för avgifternas erläggande är att modern översänder till kommunen den avgift hon enligt fastställd taxa skall betala för barnets vård. Samtidigt erhåller vårdmamman av kommunen det belopp hon enligt avtalet skall åtnjuta för barnets vårdande. Ett sådant sätt för avgiftens erläggande har redovisats av 36 städer, bl. a. av Malmö, Hälsingborg, Linköping och Lund.

Avgifterna

i

familjedaghemmen

Den avgift m ö d r a r n a har att erlägga överensstämmer i 19 av de 36 städer, som även har daghem med avgifterna i dessa. I de övriga städerna är avgiften, med få undantag, lägre. I 24 av 69 orter med familjedaghem är det belopp, som v å r d m a m m a n normalt erhåller, högre än den avgift som kan tas ut av föräldrarna, medan i 12 orter maximiavgiften är högre än det belopp vårdmamman erhåller. Här syftar uppenbarligen kommunerna till en utjämning av vårdkostnaderna mellan barnfamiljer med olika ekonomisk bärkraft. I 5 orter med föga omfattande verksamhet av det här slaget finns inga regler för avgiftens storlek utan detta avgörs från fall till fall medan i de övriga 28 orterna det belopp vårdmamman erhåller sammanfaller med högsta avgiften eller den avgift som utgår oberoende av inkomsten.

Hur familjedaghemsverksamheten organiseras I många kommuner bedrivs familjedaghemsverksamheten ännu på försök, och några fastare linjer har därför inte skisserats u p p . Vissa grundläggande regler har dock i allmänhet utarbetats för att h i n d r a att för barnen olämpliga hem och miljöer kommer till användning. Det har ansetts vara av intresse att utvälja vissa orter som representerar olika sätt att ordna verksamheten och redogöra för hur denna är upplagd. Redogörelsen har begränsats till att i huvudsak gälla sådana orter, där verksamheten är av mera omfattande art. När en kommun har blott ett eller ett par hem, har verksamheten kanske tillkommit mest av en slump, t. ex. för att ge några m ö d r a r som tidigare haft sina b a r n privat i dessa hem ekonomiskt stöd. Det är när verksamheten växer och börjar omfatta ett 15-tal hem och mera som problemen aktualiseras. När hemmens antal blivit relativt stort fordras att särskilda tjänstemän ägnar sig däråt. En omfattande familjedaghemsverksamhet bedrivs som nämnts i Hälsingborg. Här var 255 barn placerade i 224 hem. Verksamheten har här även pågått så länge, sedan 1948, att en fast organisation skapats. I denna stad där familjedaghemsvården helt dominerar över daghemsvården har man enbart goda erfarenheter av den förra vårdformen. De faktorer man här särskilt tar hänsyn till vid bedömning av en kvinnas och ett hems lämplighet att ta emot b a r n är att »mamman skall vara moderlig och kunna ge barnet värme och trygghet utan att därför 'äga barnet'». Om anledningen till att verksamheten i Hälsingborg lyckats så bra sägs att detta troligen beror på att »den runda, trygga, vänliga skånskan är idealet nära

212 särskilt om hennes miljö är en ljus bostad med goda utrymmen». Det sägs vidare att skillnaden mellan det egna hemmet och familjedaghemmet inte bör vara för stor i standardhänseende. Särskilda krav ställs på hem som är beredda mottaga barn i spädbarnsåldern. Här fordrar man att mamman skall ha utbildning i spädbarnsvård eller i övrigt är synnerligen lämplig. Barn som hänvisas av barnavårdsnämndens rådgivningsbyrå och andra »problembarn» är svåra att placera i familjedaghemmen. Inspektion av hemmen sker en gång i månaden under de första månaderna. Därefter sker inspektion mindre ofta, dock alltid ett flertal gånger per år. När det gäller spädbarn sker besöken tätare. Rådgivning i uppfostringsfrågor lämnas vid besöken genom assistenten som »är utbildad barnsjuksköterska, har lång erfarenhet och själv är mor till två barn». Vidare har nämnden bedrivit kursverksamhet i uppfostringsfrågor. I Malmö där verksamheten började 1950 fanns i oktober 1954 228 hem med 284 barn. Här tycks barnavårdsnämndens grepp och kontroll över verksamheten vara mindre framträdande. Några villkor är inte förbundna med mottagandet av spädbarn, något friskintyg fordras inte av barnen och inte heller finns några klara regler om hur ofta inspektion av hem skall företas. Den enda rådgivningsverksamhet som förekommer är att mammorna har möjlighet att vid behov kontakta den inspektris som har hand om familjedaghemsverksamheten. I Stockholm, där 221 barn är placerade i 183 hem och där verksamheten började år 1946, tar man vid uttagningen av familjedaghem hänsyn till den blivande familjedaghemsmammans »sätt att behandla de egna barnen, dessas anpassning och utveckling samt häl-

sotillståndet». Intyg från centraldispensären krävs och vidare hämtas uppgifter ur socialregistret. Den ekonomiska situationen får inte vara för hårt pressad. I övrigt litar man till den uppfattning inspektrisen får genom samtal vid personligt besök. Barn i åldersgruppen 1—3 år är särskilt svårplacerade, liksom barn med grava defekter. Endast i undantagsfall och under begränsad tid medges kvinnan rätt att mottaga flera än tre barn. Några särskilda villkor är inte förbundna med mottagandet av barn ej fyllda ett år. Inspektionskravet bestäms från fall till fall och avgörs av inspektrisen. I normalfallen avläggs 2—3 inspektioner per år. Någon speciell form av rådgivning, t. ex. genom kurser etc. förekommer inte. Rådgivning lämnas av inspektrisen vid inspektionerna. I Solna började verksamheten 1947 på försök och omfattade vid tidpunkten för enkäten 85 hem med tillsammans 90 barn. Här ställer man som villkor att mamman har förmåga och intresse att vårda barn under längre tid. Vidare bör hon kunna anpassa sig, ha förmåga till samarbete och ha en väl hållen bostad. Viktigt anses även vara att hela hennes familj är positivt inställd till hennes arbete. Om hon åtar sig barn i spädbarnsåldern bör hon medverka till barnets regelbundna besök vid barnavårdscentral. Inspektion av hem sker i regel två gånger per år. Råd i uppfostringsfrågor lämnas i broschyrform och vid samtal. Hem som är villiga att mottaga barn brukar mycket ofta uppställa krav på barnets ålder och kön. Svåra att placera är pojkar i O-årsåldern, viss svårighet har man även att placera barn i 1—2-årsåldern. Lund har haft familjedaghem sedan 1949 och hade 81 hem med 102 barn i oktober 1954. Förutom att det är önskvärt att vårdmamman besitter vissa all-

213 manna kvalifikationer som gör henne Vid uttagningen av hem förfars på lämpad att ta vård om andras barn, har samma sätt som när det gäller fosterman också vissa krav på hennes ålder hem. Förutom denna mera ingående och hennes sätt att h a n d h a de egna bar- granskning av hemmets lämplighet att nen. Några särskilda villkor är inte för- mottaga barn skrivs ett kontrakt mellan knippade med mottagandet av barn ej barnavårdsnämnden och familjedaghemfyllda ett år. Två barn i denna ålder får met. I detta förbinder sig vårdmamman mottagas. Några regler om h u r ofta in- att iakttaga vissa regler mot att barnaspektion av hemmen skall företas finns vårdsnämnden garanterar henne viss ej, utan detta får ske efter inspektrisens ekonomisk kompensation. För att åstadeget bedömande. I rådgivande syfte över- komma viss stabilitet gäller kontrakten lämnas broschyrer till vårdmammorna. med 14 dagars ömsesidig uppsägningsVidare planeras en kurs i uppfostrings- tid. Samtidigt översänds till barnets förfrågor till vilken m a m m o r n a skall in- äldrar och vårdmamman ett P.M. innebjudas. I övrigt lämnas råd i uppfost- hållande vissa förhållningsregler. Förringsfrågor av inspektrisen vid hennes äldrarna påminns om att inte sända hembesök. Barn under ett år och barn sina barn till hemmet då de är sjuka, till mödrar med kvälls- eller söndags- att det är lämpligt att barnet får medtjänstgöring (skifttjänstgöring) är ofta taga egna leksaker, att om barnet anses behöva frukt och fiskolja etc. medsvåra att placera. I Göteborg har verksamheten bedri- taga detta till hemmet samt att så vits sedan 1949 och omfattade i okto- snart som möjligt efter arbetstidens slut familjedaghemmet. ber 1954 85 hem med 97 barn. Vid ut- hämta barnet i Vårdmamman uppmanas att ha hemtagningen av hem strävar man efter met städat och vädrat när barnet anatt få sådana där mamman ger »ett länder, att låta barnen intaga huvudtryggt intryck, är välbalanserad och har målet mitt på dagen, att bereda baren positiv inställning till barn». Hemnen en tids sömn under dagen samt att met bör ha åtminstone ett rum där barnen får uppehålla sig och leka. Om tillse att barnen kommer ut i friska barnen hänvisas till köket eller hallen luften ett par timmar om dagen. I Västerås började verksamheten 1951 godkännes hemmet inte. Förfrågningar beträffande hemmen görs hos nykter- och omfattade i oktober 1954 25 hem hetsnämnden, mantalskontoret, dispen- med 37 barn. Vid rekrytering av hem särcentralen, barnavårdscentralerna och söker man få ett allmänt intryck av hos barnavårdsnämndens registeravdel- den blivande vårdmamman, hennes ning. Friskintyg fordras av b a r n som hem samt av hennes handlag med de skall placeras. Någon bestämmelse om egna barnen och inställning till andra hur ofta ett hem skall inspekteras finns barn. Vidare fordras personliga refeinte. Det överlåtes helt åt inspektrisen renser från en eller ett par familjer som att avgöra. Ett visst rådgivningsarbete väl känner till det blivande familjedagbedrivs genom studiecirklar och träffar hemmet. Några klara regler om hur och för övrigt diskuteras alltid barnen många barn ej fyllda ett år som ett familjedaghem får mottaga finns ej, utan vid hembesöken. Familjedaghemsverksamheten omfat- detta avgörs från fall till fall. Dock får tar i Trelleborg ungefär lika många b a r n som ej uppnått 6 månaders ålder barn som daghemsvården eller ca 60 inte placeras i familjedaghemmen. Nåbarn. Verksamheten startade år 1950. gon svårighet att placera barn av visst

214 kön eller i viss ålder h a r inte märkts, vilket man förmodar beror på att tillgången på hem är så stort för närvarande. Inspektion och rådgivning handhas av en barnträdgårdslärarinna inom Västerås stads Barnstugor, där verksamheten är organiserad. Hembesöken anpassas efter behov. I regel äger emellertid sådant rum tre gånger per termin, då inspektrisen också lämnar råd i barnuppfostringsfrågor. Vidare anordnas särskilda samtalsaftnar eller samkväm och vid dessa tillfällen, då uppfostringsfrågor diskuteras, är såväl vårdmamman som barnets moder närvarande.

uppgav 10 städer att kvinnorna tycktes föredra daghemsvård, 2 att dessa föredrog familjedaghemsvård medan 16 ansåg att meningarna om de båda vårdformernas företräden var delade. 8 städer avstod att besvara denna fråga. Uppmanade att deklarera sin egen inställning till daghems- och familjedaghemsvården, förklarade 7 städer att daghemsvården var att föredra, 6 föredrog familjedaghemsvården medan 16 ansåg att de båda vårdformerna kompletterar varandra och därför bör utvecklas sida vid sida. 7 städer avstod från att besvara frågan. Några exempel på anförda motiv inom denna grupp som har erfarenhet Kommunernas synpunkter på heldagstillsyn av bägge vårdformerna är av intresse. av barnen Inställningen i Stockholm till de båEn fråga som ställdes till kommu- da vårdformerna framgår av det benerna gällde hur man med nuvarande tänkande som socialvårdens planeringserfarenheter komme att möta en ökad kommitté avgav år 1952 (Generalplan efterfrågan på heldagsplatser. Alterna- för Stockholms barnstugor). Här heter tiven är alltså att antingen öka enbart det att »den k ä n n b a r a bristen på dagdaghemsvården, enbart familjedaghems- hemsplatser och svårigheten att få fram vården eller eventuellt båda vårdfor- tillräckligt antal daghem för att tillmerna. I första hand är det av intresse godose det aktuella behovet gör familjeatt veta hur de kommuner som redan vården särskilt betydelsefull i dagens nu har erfarenhet av båda vårdformer- läge». Man anser dock att »möjlighena kommer att handla. terna att mera varaktigt i större omAv de 36 städer som nu h a r båda fattning bygga u p p daghemsvården på vårdformerna har 7 meddelat att dag- familjedaghemmen är begränsade». Anhemsvården skall utökas om behovet skaffningen av familjedaghem har tidav heldagsplatser ökar medan 18 stä- vis varit förknippad med stora svårigder har meddelat att familjedaghems- heter, särskilt har detta varit fallet vården i första hand kommer att ut- inom en del stadsdelar i ytterområdena. ökas. I 6 städer anser man att båda Heldagsvården bör därför »byggas upp vårdformerna skall få utvecklas paral- på en stomme av permanenta daghem. lellt medan man i 5 städer inte anser Samtidigt med konstaterandet härav må sig kunna besvara frågan för närva- dock understrykas angelägenheten av rande. att familjedaghemsverksamheten ytterYtterligare några frågor ställdes, vil- ligare utbygges». Beträffande familjeka hade till uppgift att klarlägga komdaghemsvården säger man att denna munernas och kvinnornas i kommu- form av barntillsyn ur ekonomiska synnerna inställning till de båda vård- punkter ställer sig fördelaktigare än formerna. vården vid daghem. Även ur ren vårdBeträffande kvinnornas inställning synpunkt kan familjedaghemmen ibland

215 vara att föredra, framförallt »med hänsyn till att barnen få vistas i en normal hemmiljö». Ett problem utgör emellertid »den känslomässiga bindning» som kan uppstå mellan barnet och den vikarierande mamman och som av modern kan uppfattas som en konkurrens om barnet. Detta är en av huvudorsakerna till att det blir konflikter som får till följd att barnet måste byta hem. I Södertälje har man svarat att om »våra erfarenheter från familjedaghemmen i fortsättningen blir lika goda som de första månaderna efter starten så är det sannolikt att en utbyggnad av familjedaghemmen i första hand sker». Man tillägger dock att bägge vårdformerna behövs och att de kompletterar varandra. I Nacka där en ökad efterfrågan kommer att tillgodoses såväl genom familjedaghem som institutioner uppskattas båda vårdformerna av mödrarna. Här liksom på många andra håll är det framförallt m ö d r a r till infektionskänsliga barn som efterfrågar familjedaghem. Så är fallet också i Solna, där mödrarna även börjat inse det pedagogiska värdet av vistelse i daghem. Här kommer emellertid troligen en ökad efterfrågan att mötas »med en ökning av familjedaghem då detta är den billigaste vårdformen». I Lidingö kommer ökningen att följas enbart av en ökning av antalet familjedaghem. Detta motiveras »med hänsyn till de höga kostnaderna som kommunen har för b a r n s vård på daghem. (Bruttokostnaderna per barn och dag år 1953 kr. 15: 60 på Lidingö daghem)». I Enköping föredrar man, liksom även m ö d r a r n a där, daghemsvården. Anledningen härtill är »att utbildad personal finns på daghemmen, att barnen får vara kvar på daghemmen och inte behöver byta miljö så ofta som i familjedaghemsvård samt att barnen på daghemmen ej behöver få två olika hem». Samma är motive-

ringen i Eskilstuna, »barnet blir alldeles för känslobundet vid familjedaghemsmamman», men här inverkar också svårigheten att erhålla lämpliga familjedaghem på kommunens beslut att vid behov utöka daghemsvården. I Norrköping kommer ett ökat behov av heldagsplatser att mötas med såväl daghem som familjedaghem. Man har här funnit det naturligt med familjedaghem som komplement till stadens daghem. Vad mödrarnas inställning till de båda vårdformerna beträffar säger man »att många vill vänta till stadens daghem kan bereda plats för deras barn, en del tar familjedaghem under väntetiden medan andra är fullt nöjda med vården på familjedaghem». I Motala kommer familjedaghemsvården att utvecklas. Mödrarna anlitar gärna familjedaghemmen, många måhända därför att »daghemmet ej är så centralt beläget. Under daghemmets semesterstängning placeras några barn genom barnavårdsnämndens förmedling i familjedaghem». I Kalmar är mödrarna av den uppfattningen att »skötseln i daghemmen är bättre» och kommunen anser det »ej lyckligt för barn att ha 2 hem». Av denna anledning kommer familjedaghemsvården här att slopas. I Nybro kommer man att öka familjedaghemmen så långt lämpliga familjedaghem går att uppbringa. Denna vårdform tycks uppskattas av mödrarna och blir billigare för kommunen. »Kostnaden för kommunen år 1953 var 1: 97 per vårddag.» Ett eventuellt ökat behov kommer i Karlskrona att i första hand tillgodoses genom familjedaghem »trots att flertalet föräldrar obetingat väljer daghemsvård . . . Huvudmannen bör anpassa resurserna efter föräldrarnas behov. Men familjedaghemmen har slagit väl ut. Förutsättningen är dock att man är restriktiv vid godkännande.» Fördelen med familjedaghemsvårdens

216 elasticitet har nämnts i svaret från Kristianstad. »Vid svängningar i efterfrågan kan platser i familjedaghem lättare svara på ökad efterfrågan och kostar ingenting vid minskad dylik.» Båda vårdformerna behövs dock. I Malmö kommer man vid ökad efterfrågan att utbygga båda vårdformerna. Här föredras daghemsvården i regel, men mödrar med infektionskänsliga barn och mödrar som arbeta i affärer o. dyl. föredrar familjedaghemsvården. I Lund avser man att öka familjedaghemmens antal vid behov. För små barn föredras sådan vård, för barn över 4 år däremot daghemsvård. »Båda verksamhetsformerna kompletterar varandra och det är idealet med båda formerna inom kommunen.» Samma inställning har man i Landskrona, där »ensamstående affärs-, skift- och anstaltsanställda måste föredraga familjedaghemsvård på grund av att arbetstiden ej överensstämmer med daghemmens öppethållande.» I Hälsingborg kommer man enbart bygga ut familjedaghemsverksamheten. Man har inga svårigheter med detta ty »tillgången på goda familjedaghem är betydligt större än det nuvarande behovet, varför någon särskild ackvisition av hem är onödig. Skulle en sådan sättas in skulle antalet familjedaghem kunna fördubblas eller mer. För närvarande tar 224 hem emot barn. Såväl kommunen som m ö d r a r n a föredrar familjedaghemsvården. Det enskilda daghemmet uppger att barnen överflyttas därifrån till familjedaghemmen» och det är redan nu svårt att belägga daghemmet. För närvarande är det inte ens halvbelagt. Även det kommunala daghemmet har liknande svårigheter. att

I Eslöv kommer man som hittills att använda familjedaghemmen som regulator och »som en kompletterande vård-

form i de fall, där tillsynen av barn av olika skäl ej bör ges inom ramen för den kollektivt arbetande daghemsformen». Mödrarna är emellertid nästan undantagslöst för daghemsvård. Detta framkom »vid en diskussion för något år sedan om nedläggning av daghemmets avdelning för barn under i y 2 år. Då uppgav sig samtliga mödrar vara för daghemsvården och kunde inte tänka sig tillsynen av barnen anförtrodd familjedaghem». Om behovet av dagplatser skulle öka i Trelleborg är man beredd att öka familjedaghemmens antal i motsvarande grad. En mor föredrar där att lämna sina barn till familjedaghem »då hon har lång väg till daghemmet. I andra fall lämnar hon gärna sina barn till institution». Vad kommunen beträffar »är givetvis ur ekonomisk synpunkt familjedaghemsvård att föredraga. Å andra sidan har daghemsvården mera pedagogiska möjligheter och kan på så sätt ge barnen en annan uppfostran. Vissa svårigheter kan dock uppstå med kollektiv placering av barn vid inträffande epidemier». Mot daghemmen talar också »svårigheterna att ha en jämn beläggning av daghemmet» vilket ju är en förutsättning för att kostnaderna inte skall bli för stora. I Göteborg kommer barnavårdsnämnden att verka för en utökning av daghemsinstitutionerna. Mödrarna önskar i första hand daghem, vilket kommer fram vid anmälningarna. Erfarenheterna från tidigare placering i privathem föranleder modern att söka daghemsvård för barnen. Med hänsyn till platsbristen på daghem tänker man emellertid att fortsätta familjedaghemsverksamheten. I första hand blir det emellertid endast de yngsta och mest infektionskänsliga barnen som kommer att erhålla sådan vård. I Mölndal är för närvarande familjedaghemmen komple-

217 ment till daghemmen. Emellertid tycks »under sista tiden tendensen ha blivit den att daghemmen blir komplement till familjedaghemmen». Ett ökat behov kommer alltså att mötas med en ökning i familjedaghemmens antal. I Lysekil är hela frågan om daghem eller familjedaghem under utredning. Härvid kommer även stor vikt att läggas vid de båda vårdformernas kostnader. »Daghemsvården som det centrala; kring denna grupperas familjedaghemmen, som samtidigt tjänstgör som regulator vid förändringar i efterfrågan», heter det i Uddevalla. Med hänsyn till stadens struktur behövs ytterligare ett daghem, så att man får ett i de norra och ett i de södra stadsdelarna. I Västerås kommer en ökning av behovet att följas av »en höjning av familjedaghemmens antal på grund av de billigare driftskostnaderna». Här föredrar mödr a r n a daghemsvården men i vissa fall önskas familjedaghemsvård »beroende på bostad i förhållande till familjedaghem eller daghem, om barnet har lätt för att bli infekterat eller dylikt, om moderns arbetstider är oregelbundna». Staden anser att familjedaghemsvården utgör ett komplement till daghemsvården och som sådan kan den emellertid inte fungera tillfredsställande utan en fast institution. 18 städer har enbart daghem och saknar, med några få undantag, egen erfarenhet av familjedaghemsverksamhet. Trots detta kan det vara av intresse att se hur inställningen till familjedaghemsvården är i några av dessa städer. I Luleå tänker man i fortsättningen att anskaffa familjedaghem om behovet av heldagsplatser ökar. Så är fallet också i Östersund medan man däremot i Falun är inställd på en utökning av daghemmets avdelningar vid behov. I Falköping har det tidigare funnits ett par familjedaghem och man tänker åter

sätta igång denna verksamhet. »Hittills har det dock varit svårt på grund av den goda tillgången på arbete för kvinnor» att anskaffa familjedaghem. Sådana tycks dock föredras såväl av mödrar som av stadens myndigheter. I Lidköping där försök skall göras med familjedaghem, anser man att »daghemsvård är att föredraga, enär det alltid finns möjlighet för barnet att vistas där varje dag. En familjedaghemsmamma kan på grund av sjukdom eller andra orsaker vara förhindrad att taga emot barnet och detta betyder ju avbräck för den förvärvsarbetande mamman då hon i sådant fall själv måste se till barnet». Familjedaghemsvård har aldrig diskuterats i Borås, beroende på det stora antal daghemsplatser som under senare år ställts till mödrarnas förfogande. »En outredd men dock säkerligen riktig uppfattning att antalet hem som står till förfogande för familjedaghemsvård i denna stad är synnerligen ringa torde även ligga bakom detta förhållande.» I den mån behov uppstår önskar man i Halmstad driva båda vårdformerna. Så är fallet också i Växjö medan man däremot i Huskvarna »endast om förhållandena skulle nödvändiggöra det» kommer att tillgripa familjedaghemsvård. Dåliga erfarenheter av familjedaghemsvård har man också i Jönköping, varför vid behov ytterligare daghem, ev. provisoriska sådana, kommer att inrättas. Även i Nyköping är man av den uppfattningen att »det är svårt att anskaffa goda och bra familjedaghem». Man är dock här beredd att låta en liten ökning av behovet absorberas av familjedaghem medan man om ökningen blir större tänker utbygga daghemsvården på förskolornas bekostnad. I 20 städer har man endast familjedaghem och inga daghem. Ur deras yttranden kan följande anföras.

218 I Boden tänker man sig vid en ökning av behovet av heldagsplatser bygga daghem. Detta grundar sig på en under våren 1954 gjord undersökning då »ett 20-tal mammor uppgav sig föredraga daghem, dvs. alla som svarat på utsända frågeformulär». Mödrarna i Härnösand har inte haft några allvarligare anmärkningar att göra mot familjedaghemsvården utan denna har utfallit till belåtenhet. Även »ur kommunens synpunkt är den fördelaktigare på grund av de mindre kostnaderna, varför en övergång från denna vårdform till daghemsvård för närvarande inte synes ha något berättigande». Så är fallet också i Arboga, Kumla och Skövde. I den sistnämnda staden »har farhågorna att familjedagmammorna ej skulle vara tillräckligt uthålliga ej besannats». I Karlskoga, där kommunen tidigare haft två daghem som på grund av bristande efterfrågan måst nedläggas, tycks mödrarna föredra familjedaghemmen. Kommunens inställning är den att »med hänsyn till stadens stora ytvidd är familjedaghemsverksamheten att föredra framför ett enda i ett visst bostadsområde placerat daghem. Familjedaghemsverksamheten har hittills fungerat tillfredsställande. Då emellertid ett nytt och stort bostadsområde nu planeras har man dock för avsikt att göra ännu ett försök med ett daghem (för 18 barn under 1956). Om ej heller detta hem skulle bli fullt utnyttjat kominer det att omändras till barnträdgård» och familjedaghem att bli den enda vårdformen. Ett privat daghem (Nobelkrut) har plats för 20 barn. I Varberg har inga klagomål försports utan »mödrarna synes vara belåtna med övergången från daghem till familjedaghem». På grund av ringa beläggning nedlades daghemmet 1953 men då »familjedaghemsvården fungerar lika tillfredsställande och smidigare kan an-

passas efter behovet, synes den vara att föredraga, speciellt i en kommun av vår storleksordning». I Ängelholm har man för avsikt att om behovet skulle öka, »uppdraga åt nuvarande barndaghemskommittén att inkomma med förslag till inrättande av barndaghem». I Karlshamn och Ronneby har undersökningar gjorts som visat att behov av daghem inte finns. Vid ökat behov har man också för avsikt att öka familjedaghemsvården. I Ronneby anses denna vara »att föredra både för barnens bästa och ur ekonomisk synpunkt». Något behov av daghem förefinns inte heller i T r a n å s ; Strängnäs eller Torshälla, där man enbart har goda erfarenheter av familjedaghemsverksamheten. I Katrineholm är det starka påtryckningar från kvinnornas sida att starta daghem. Kommunen anser att daghem skapar en fastare form av vård och tillsyn men är inte främmande för att använda båda formerna sida vid sida. Vilken utbyggnad av heldagsvården planeras ?

Att närmare ange i vilken takt familjedaghemsverksamheten kan beräknas växa låter sig inte göra. Ett behov av ett litet antal platser för heldagstillsyn kan snabbt uppkomma på en ort. Då ligger det närmast till hands att behovet, särskilt om det anses vara av övergående karaktär, tillfredsställs genom familjedaghem. Likaså kan en ökning av platsbehovet på en ort där nu ett daghem finns, vara så obetydlig att en utbyggnad av daghemsvården kan anses vara obehövlig, om familjedaghem kan anskaffas. Familjedaghemsvårdens karaktär gör ju att den utan några större ekonomiska insatser från kommunernas sida kan vidgas och utan förluster lika snabbt minskas. Vid daghemsvård är förhållandena annorlunda. Först efter ingående ekonomiska undersökningar och planering

219 går kommunerna till verket att bygga daghem. Här är det alltså lättare att få ett grepp om hur utbyggnadsplanerna ter sig. På en fråga i enkäten om daghem planeras inom de närmaste 5 åren h a r 19 av de kommuner som har daghem svarat att så tämligen säkert är fallet. Dessutom har 5 kommuner, som nu inte har daghem svarat att de ämnar inrätta dylika. Dessa svar tyder på att beståndet av daghem skulle komma att öka med ett 70-tal inom de närmaste 5 åren och ge plats åt ca 2 500 barn. Den kraftigaste utbyggnaden planeras i Stockholm med ett 40-tal daghem, medan Malmö och Norrköping ämnar inrätta ett par vardera. Göteborg anger att utbyggnad skall ske efter behov, varför man torde kunna räkna med ett 10-tal daghem under perioden. I de övriga orterna omfattar byggnadsplanerna endast ett daghem på varje ort. Utöver vad som ovan nämnts finns planer på utbyggnad eller tillkomst av daghemsvård i ytterligare 8 orter, men frågan tycks där ännu befinna sig på utredningsstadiet. Eftermiddagshemmen

Eftermiddagshemmen är till för de barn i den lägre skolåldern, vilkas mödrar har förvärvsarbete. Sådana hem fanns i 27 städer och var till antalet 104 med tillsammans 2 530 platser. Av städer med fler än 40 000 invånare är det endast Malmö och Jönköping som saknar eftermiddagshem. I Stockholm fanns 49 hem med 1 580 platser och i Göteborg 16 hem med 255 platser. Dessa båda städer disponerar i det närmaste a /i av hela antalet platser. Norrköping hade 95 platser, Hälsingborg 90, Örebro 45 medan Uppsala, Västerås och Borås hade 35, 30 resp. 17 platser vardera. Någon större efterfrågan på platser i eftermiddagshem tycks inte förekomma. Endast 3 städer, Stockholm,

Landskrona och Solna redovisade att samtliga anmälda barn inte kunnat tas emot. I Stockholm gällde detta ca 40 barn. Efterfrågan på platser tycks här emellertid vara något oregelbunden, vilket medför att vid vissa tillfällen hemmen ej är till fullo belagda. I Landskrona hade ett 30-tal barn fått avvisas och i Solna ett 20-tal. Av de städer som nu har eftermiddagshem har 8 anmält planer på att bygga ut verksamheten. Dessa städer är: Stockholm, Nacka, Solna, Eskilstuna, Norrköping, Lund, Kalmar och Hälsingborg. I den sistnämnda staden har man placerat skolbarn i familjedaghem, vilket också skall bli fallet i Strängnäs där eftermiddagshem saknas. I Göteborg, Örebro och Sundbyberg planerar man »eventuellt» att bygga ut verksamheten. Eftermiddagshemmen har ju till egentlig uppgift att ta hand om barnen från den tidpunkt på dagen då skolarbetet slutat till dess någon av föräldrarna återkommer till hemmet. Under de första skolåren behöver barnen emellertid ofta tillsyn även andra tider på dagen, eftersom skolarbetet ofta börjar ett par timmar efter det att föräldr a r n a begett sig av till sina arbeten, ibland på oregelbundna tider etc. Många föräldrar känner oro över att behöva lämna barnet ensamt, att överlåta på detta att passa tiderna då det skall gå till skolan etc. Även de dagar då skolan av någon anledning hålls stängd skapar problem med tillsynen. Behov finns alltså av institutioner som har möjlighet att ta emot de yngre skolbarnen hela dagen. Sådan tillsyn är ordnad i Sundbyberg, Solna, Växjö, Kalmar, Karlskrona, Landskrona och Falun. I Stockholm uppges att alla barn under höstterminens första månader kan beredas heldagsvård och i vissa fall kan detta även ske senare. I Göte-

220 borg, Örebro och Norrköping gäller detta också men endast en mindre del av barnen. Av betydelse är ju också hur länge barnen får tillfälle vistas i eftermiddagshemmen. I två städer är eftermiddagshemmen öppna en halv timme längre än daghemmen, nämligen till kl. 18.00, medan i 14 städer daghemmen stängs senare än eftermiddagshemmen, varierande med mellan l1/* och 1U timme. I de övriga 11 städerna sammanfaller stängningstiden för daghemmen och eftermiddagshemmen. Vistelsen i eftermiddagshemmen är i Hälsingborg, Örebro, Lund, Eskilstuna och Trelleborg helt avgiftsfri. I 14 städer är avgiften oberoende av föräldrarnas inkomster och ligger mellan 20 öre och en krona. I de övriga 8 städerna är avgiften beroende av inkomsten och varierar betydligt mellan de olika städerna. I Västerås är högsta avgiften 1: 95 kr när inkomsten överstiger 1 544 kr per månad medan ett barn i Sundbyberg för föräldrar med motsvarande inkomster kostar 3: 75 kr per dag. Solna har högsta avgiften fastställd till 5 kr som utgår då inkomsten överstiger 1 326 kr. Uppsala och Lidköping har satt den månadsinkomst över vilken högsta avgift utgår vid 804 resp. 820 kr då dagavgiften blir 2 : 2 0 resp. 2 kr. I Kalmar och Karlskrona betalas för ett barn 1: 10 kr när inkomsten per månad överstiger 620 kr. Den lägsta avgiften varierar från 10 öre i Lidköping till 75 öre i Solna. Säsongdaghemmen (j ordbrukardaghem)

För att underlätta rekrytering av arbetskraft till jordbruket vid vissa tillfällen utgår statsbidrag till de orter som upprättar s. k. säsongdaghem för att möjliggöra att även kvinnor med minderåriga barn kan ställa sin arbetskraft

till förfogande. Säsongdaghemmens uppgift är alltså att under den tid modern arbetar, ta hand om barnet. Under år 1954 fanns säsongdaghem i 32 orter, därav i två städer, Hälsingborg och Kiruna. 18 av kommunerna var belägna i Norrland och 14 i Skåne. Säsongdaghemmen i Norrland var huvudsakligast tillkomna för att bereda mödr a r n a tillfälle att deltaga i slåtterarbetet medan motivet i Skåne var att här möjliggöra kvinnornas insatser vid betskötseln. Samtliga skånska hem var belägna i Malmöhus län. Tillsammans fanns 92 säsongdaghem, av vilka 25 fanns i Skåne och 67 i Norrland. Hemmen i Skåne var, med undantag för de i Teckomatorp och Hälsingborg, öppna såväl under för- och högsommaren (vid betgallringen) som under hösten (vid betupptagningen), medan däremot hemmen i Norrland endast var öppna under en period, huvudsakligen under för- och högsommaren. Under den första perioden mottogs ca 550 barn och under den andra ca 400 barn i Skåne. I Norrland mottogs ca 1 560 barn. Största omfattningen hade verksamheten i Övertorneå med 196 barn i 7 hem, i Tärendö med 182 barn i 4 hem, i Korpilombolo med 158 barn i 6 hem samt i Pajala med 132 barn i 5 hem. I Hälsingborg mottogs 146 barn i 2 hem och även i Klagstorp, Piteå, Arvidsjaur och Junosuando var verksamheten av sådan omfattning att ca 100 b a r n kunde mottagas på var och en av dessa orter. Säsongdaghem finns alltså koncentrerade till två områden, Skåne och Norrland. Några planer på att anskaffa sådana hem på andra håll, tycks heller inte finnas. Principiella synpunkter på de olika vårdformerna

I det föregående har redovisats resultaten av socialstyrelsens enkät till kom-

221 dylik organisatorisk sammankoppling. Däremot rekommenderades ett samarbete såväl på det pedagogiska planet som när det gäller inrättande av lokaler för förskolor och småskolor. Till ovan refererade synpunkter synes inte vara mycket att tillägga. Av Förskoleverksamheten enkäten till kommunerna framgår, att Förskolornas pedagogiska och socia- förskoleverksamheten synes vara på la fördelar har grundligt klarlagts i väg att accepteras såsom en naturlig många sammanhang, senast och mest del av den familjestödjande verksamfullständigt av 1946 års kommitté för het kommunerna bedriver. En uppfattden halvöppna barnavården, vilken un- ning som för inte länge sedan hade ganska talrika förespråkare nämligen derströk bl. a. följande. Stadsbarnen får inom förskolorna att förskoleverksamhet skulle vara en tillfälle till utvecklande och roliga sys- »lyx» som man kunde spara in på till selsättningar. För mödrarna är det ofta förmån för andra, för familjerna »nytav stor betydelse att de kan avlastas tigare» åtgärder finner man knappast barnens tillsyn för en del av dagen. numera. Tvärtom understryks från ett Inte sällan kan besvärliga uppfostrings- flertal håll vilken förmånlig inverkan problem lösas genom att barnen kom- som förskolan kan ha för barn med mer i kontakt med en grupp jämnåriga anpassningssvårigheter och vilket stöd den kan ge mödrar som är särskilt arunder ledning av en småbarnspedagog och genom att föräldrarna kan disku- betstyngda eller har andra besvärligheter. Men trots att det ofta säges från tera barnet med denne pedagog. Stimulerande av barnens sunda ak- kommuner som måste ransonera förtivitet —• på ett sätt som också lägger skoleplatserna att man ger företräde åt en god grund för deras anpassning till barn för vilka föreligger sociala eller skolan — lösning av uppfostringspro- medicinska indikationer, tyder dock blem, avlastning av mödrarna, är alltså ingenting på att inte verksamheten annågra av förskolans positiva drag som ses i princip böra stå öppen för alla vinner erkännande av allt flera alltefter- barn. Förskoleverksamheten är på väg att komma i paritet med t. ex. fritidssom verksamheten utvecklas. 1946 års kommitté diskuterade för- verksamheten för ungdom, vilken ju skolan som pedagogisk institution och också anses vara av stor betydelse för konstaterade att den i många andra ungdomar som är på något sätt probleländer kommit att på ett naturligt sätt matiska, men som dock vänder sig till knytas till den allmänna skolorganisa- all ungdom. tionen. Många principiella skäl talar Heldagsvården för, framhöll kommittén, att man skulle Det har på senaste tiden förts en närmare sammankoppla förskolan med småskolan och lägga ledningen av för- mycket livlig diskussion om en del nya skoleverksamheten hos samma myndig- barnpsykologiska rön som påvisar den het som har hand om småskolan. Kom- utomordentligt stora betydelsen för ett mittén ansåg dock att läget här i lan- barns harmoniska utveckling av en indet för närvarande icke är sådant att tim moderskontakt speciellt under smån^gra fördelar skulle vinnas genom en barnsåren. Dessa resultat har kommit

mimerna, varvid frågan om avgifter och taxor samt om familjedaghemmen behandlats särskilt utförligt. I det följande skall sammanfattas vissa allmänna synpunkter på de olika grenarna av småbarnsvcrksamheten.

222 att tas till intäkt för ett kategoriskt förOctober 1949), gör en jämförelse mellan dömande av alla åtgärder som innebär två grupper av 48 b a r n 2—5 år i fråga om att en mor får hjälp att överlämna vår- mat, sömn, renlighetsvanor och förekomsten av problembarn. Den ena barngruppen den av sina barn till någon annan. Då vistades på daghem, medan deras m ö d r a r denna fråga har avgörande betydelse hade arbete, den a n d r a sköttes av sina för daghems- och familjedaghemsverk- m ö d r a r i h e m m e t . Resultatet visade att samheten har det förefallit motiverat a n t a l e t b a r n med vissa störningar och antalet problembarn var obetydligt högre att granska de forskningar det här gäl- bland d a g h e m s b a r n e n ; eftersom faktorer ler. En sådan granskning visar att de som kunde ha en oförmånlig inverkan var resultat som hittills lagts fram inte t a l r i k a r e inom daghemsbarnens än inom ger anledning till generella slutsatser h e m m a b a r n e n s familjer framkom ingenting som tydde på att daghemsvården som när det gäller förhållandet barn—för- sådan skulle haft en ofördelaktig invervärvsarbetande mödrar. k a n . »Våra resultat tycks innebära», skriEn skrift, som utgivits 1951 av psy- ver författarinnan, »att mat-, sömn- och kologen J. Bowlby på uppdrag av renlighetsbesvär samt förekomsten av prob l e m b a r n hänger direkt ihop med vissa Världshälsoorganisationen med titeln a t t i t y d e r och personlighetstyper hos förModern och barnets själsliga hälsa ä l d r a r n a ; dessa h a r mycket större betydelse för barnens anpassning än om de (svensk översättning, Stockholm 1954) ger en viss ledning till bedömning av vistas eller inte vistas på daghem.» problemet. Bowlby sammanställer forskningsresultat från alla länder rörande Ovanstående undersökningsresultat betydelsen för ett barn av moderskon- har synts vara av intresse att referera, takten. Av ett flertal undersökningar eftersom de tycks vara de enda där framgår att ett barn som berövas sin forskare gjort jämförande studier av mor och inte får någon ersättare för detta slag. Deras resultat är givetvis henne utan endast får mer operson- inte tillräckliga för att ge svar på fråligt betonad vård inom en anstalt lider gan om vilken inverkan det kan ha på stor själslig skada. barnen om de vistas i daghem eller .Däremot framkommer icke några be- överhuvudtaget sköts av utomstående, vis för att barn, vilkas mödrar har för- medan m ö d r a r n a har förvärvsarbete. värvsarbete och överlämnar dem åt Det synes utomordentligt önskvärt att andra vårdare under arbetstiden, men fler undersökningar för att belysa detta för övrigt håller samman med barnet problem görs. Men i nuvarande läge skulle få motsvarande skador. finns det inga skäl att utmåla mödrarnas skilsmässa från barnen under arEn undersökning som citeras av Bowlby, betstiden på det negativa sätt som ofta utförd av den danske forskaren Simonsen, sker. Uppenbara och allvarliga skadej ä m f ö r två grupper b a r n i åldern 1—4 år. I den ena gruppen hade nästan alla barnen verkningar h a r tydligen det totala motillbragt hela livet på a n s t a l t ; i den andra dersberövandet, då barnen helt skiljs gruppen bodde barnen hemma och l ä m n a från sin mor och vårdas under sådana des på daghem. Mödrarna till de sistnämnförhållanden att ingen vuxen person da barnen hade yrkesarbete och hemmen betecknades som ofta »mycket otillfredsträder in som modersersättare och ger ställande». Trots detta visade h e m m a b a r barnet ömhet och trygghet. På den nen en genomsnittlig normal utveckling punkten synes forskningsresultaten en(utvecklingskvot, DQ 102), medan anstaltstydiga, och de måste ha bestämda konbarnen låg efter i utveckling (DQ 93). sekvenser för vården av moderlösa eller En engelsk undersökning av Netta Glass (i American J o u r n a l of Ortopsychiatry, tillfälligt modersberövade barn. Men att

223 en mor under viss tid av dagen överlåter barnens vård på andra är en form av modersberövande, som tydligen icke alls ligger på samma plan. Ser man närmare på det klientel som för närvarande utnyttjar samhälleligt understödd dagvård av småbarn, finner man att tveksamheten beträffande det berättigade i understöd till dessa vårdformer måste ytterligare försvagas. Enligt ett flertal undersökningar som gjorts i bl. a. Stockholm och Göteborg är en avsevärd del av daghemsbarnens mödrar ensamstående. (I Stockholm var 1947 detta fallet med 38 % av mödrarna.) En annan betydande grupp är sådana mödrar som helt bär försörjningsbördan för familjen på grund av mannens sjukdom, arbetsoförmåga, försörjningsovillighet etc. Det gäller alltså hem där det förekommer konflikter eller ekonomiskt nödläge. En stor del av m ö d r a r n a har personliga svårigheter av olika slag att kämpa med. Skulle man försöka att förmå dessa mödrar att stanna hemma för att själva ta hand om sina barn — hur kan man veta att de skulle förmå ge barnen denna trygga, harmoniska omvårdnad som man avser att det egna hemmet skall ge? Förvärvsarbetet kan för många av dessa mödrar vara en nödvändighet, inte bara ekonomiskt utan för deras personliga balans. De dubbla miljöerna kan för barnen vara betydligt bättre än den som de skulle få, om modern tvingades att stanna i hemmet hos barnen. I många fall är enda alternativet till heldagsvård, att modern helt skulle skiljas från barnet. Bland de mödrar som för närvarande lämnar sina barn till heldagsvård eller önskar tillgång till sådan vård finns också en grupp, vars hemförhållanden inte utåt uppvisar några speciella konflikter och vars ekonomiska läge inte förefaller att vara sämre än många

mödrars som väljer att vara hemarbetande. Inte heller när det gäller denna grupp förefaller det vara rimligt att försöka göra några generella bedömningar. De flesta makar tycks, på grund av praktiska hänsyn och den uppfattning de har om hur det blir bäst för familjelivet och för barnen välja att hustrun stannar hemma under småbarnsåren. Men för en mindre grupp är det tydligt att den traditionella familjeformens många svårigheter väger så tungt, att de väljer att ordna det så att hustrun behåller sitt arbete utanför hemmet. Hustrun har tidigare varit inpassad i arbetslivet och har varit van vid ekonomisk självständighet. Hon har ett yrke som intresserar henne, och önskar förkovra sig och utveckla sin kapacitet för att kunna få sin yrkesställning förbättrad. Hon finner det svårt att rycka sig loss ur allt detta och isolera sig i hemmet för att där skapa en god miljö för sina småbarn. Faktorer som har att göra med makarnas egen barndomsmiljö och deras förhållande till varandra kan påverka detta ställningstagande. Det förefaller orimligt att utomstående skulle kunna bedöma dylika förhållanden inom en familj och kategoriskt avgöra att en viss faktor, t. ex. att modern avstår från förvärvsarbete, är bäst för barnen. I nuvarande svåra övergångsskede för familjerna bör man nog med största försiktighet avge dylika omdömen. Den som har att planera samhälleliga åtgärder till stöd för familjerna har ingen anledning att inte respektera familjens egen bedömning av sin situation och sitt eventuella behov av hjälp med barneftersynen. Men åtgärder för att ge hjälp med dagvård av barnen skall icke stå isolerade utan bör inlänkas bland andra familjepolitiska åtgärder. De bör omfatta ökad rådgivning och upplysning

224 i äktenskaps- och uppfostringsfrågor, så att föräldrarna kan göra en allsidig bedömning av sin egen och sina barns situation. Vidare bör åtgärderna syfta till att skapa större trivsel för hemmakvinnan i det dagliga livet, öka hennes kontaktmöjligheter och minska hennes bundenhet. Inte minst bör dylika åtgärder syfta till att skapa smidiga övergångar mellan hemarbete och förvärvsarbete genom deltidsarbetsformer, genom att kvinnorna får större möjlighet att återvända till arbetet efter en period i hemmet etc. Den grupp kvinnor, som i alla fall söker sig till heltidsarbete i förvärvslivet, bör få sitt val respekterat och bör få samhällets stöd i den form de behöver det.

Jämförelse daghem

mellan daghem

och

familje-

Som daghemmen numera utformas ger de på samma sätt som förskolorna en pedagogiskt god miljö. Det ifrågasätts dock om det inte blir påfrestande för barnen att vistas i ett kollektiv under så lång tid som mödrarnas frånvaro för förvärvsarbete ofta omfattar. Med hänsyn till dylika och liknande faktorer framhäver man värdet av familjedaghem, som ger barnen en naturlig hemmiljö. Som framgår av enkäten till kommunerna har familjedaghemsverksamheten prövats på ett 70-tal orter men endast på 10 orter i så stor omfattning att man kommit upp i 50 eller flera familjedaghem. Kommunernas åsikter beträffande fördelar och olägenheter med de bägge verksamhetsformerna daghem och familjedaghem går ganska mycket isär, och med hänsyn till den stora ojämnheten i deras erfarenhetsunderlag kan man knappast dra några generella slutsatser ur deras ställningstagande.

Av stort intresse är därför att ett försök till systematisk jämförelse mellan de bägge vårdformerna gjorts av en läkare, doktor Birgit Kihlbom (publicerad i Barnavård och Ungdomsskydd 1953 nr 4 och 5). En kort redogörelse för denna undesökning skall här lämnas. Undersökaren framhåller att diskussionen om familjedaghem—daghem huvudsakligen gällt följande problem: »Man har ansett, att familjedaghem är att föredraga, därför att barngruppen där är mindre. Miljön blir därför mindre bråkig och tröttande och infektionsrisken blir ej heller så stor. Detta har bl. a. för fjrsiskt och psykiskt klena barn ansetts som en fördel. Man har också framhållit, att barnen i ett familjedaghem får en mer personlig omvårdnad och tillsyn än vad som är möjligt i ett daghem med dess stora grupper. Möjligheterna för barnen att vid behov få stanna kvar över natt har också påpekats, liksom familjedaghemmets möjligheter att ta hand om barnen, när de äro sjuka eller misstänkt sjuka. En hel del nackdelar har dock också påpekats hos familjedaghemmen. Bl. a. deras instabilitet: barnen utsätts för alltför täta byten, medelvistelsetiden per barn har från vissa håll angetts så låg som 2—3 månader. Man har också varnat för att barnen utsätts för en känsloklyvning mellan två mödrar och två hem-miljöer, som ytterligare kan accentueras, om det uppstår svartsjukereaktioner mellan mödrarna. Risken för att modern och familjedaghemsmodern har olika uppfostringsattityder har också framförts. Bland daghemmens fördelar har nämnts deras stabilitet och kontinuitet. Barnen behöver inte riskera täta miljöbyten. Personalen är specialutbildad, vilket måste kännas tryggt för mödrarna. Man har också sagt, att barnens möjligheter till lek och sysselsättning är större, bl. a. skulle tillgången på pedagogiskt lekmaterial vara bättre. Gruppsamvarons utvecklande betydelse har också framhållits. Bland daghemmens nackdelar har påpekats, att barnen på en stor institution går förlustiga den mer ombonade hemmiljö och den individuella omvårdnad de behöver, för att utvecklas harmoniskt. Infektionsrisken och den ökade psykiska ut-

225 tröttning, som de stora grupperna medför, har också framhållits. Också här har varnats för att daghemspersonalen och modern kan ha olika inställning till uppfostringsp roblem.» Undersökningen har utförts så att två barngrupper har utvalts: 30 barn som vistats på daghem och 30 barn som vistats i familjedaghem. Intervjuer har gjorts med mödrarna till samtliga barn och med daghemsföreståndarinnorna och familjedaghemsmödrarna. Dessutom har barnen observerats och testats. Frågorna har dels gällt olika yttre faktorer i miljön, storleken av den grupp barnet tillhör, tiden för den dagliga vistelsen och antalet måltider utom det egna hemmet, barnens sysselsättning och lekmaterial inomhus, längden av utevistelsen och karaktären på lekplatsen samt övervakning vid utevistelsen, barnens sjukdagar, daghemsföreståndarinnornas respektive familjedaghemsmödrarnas utbildning, tidsperiod som barnet vistats i daghemmet respektive familjedaghemmet samt antal ombyten av hem. Vidare har man ställt frågor avseende subjektiva uppskattningar: barnens anpassning, trötthet, kontakten mellan barnen och barnens mödrar med daghemspersonalen respektive familjedaghemsmamman, inställning till uppfostringsproblem etc. Resultaten visade att barnen vistades något längre tid dagligen i familjedaghemmen än i daghemmen och åt flera måltider där; de hade där mindre tillgång till omväxlande lekmaterial, deras utevistelse var längre men övervakningen vid utevistelsen och lekplatsernas karaktär mera obestämd, de var mindre sjuka, de kunde ibland vid sjukdom vistas i familjedaghemmet och i vissa fall övernatta där, de hade oftare bytt hem. Familjedaghemsmödrarna hade till en del viss utbildning som barnsköterska eller liknande men i allmänhet endast erfarenhet från skötseln av egna barn. Några speciella svårigheter beträffande barnens anpassning till den ena eller andra daghemsformen påvisades icke, mödrarnas kontakter såväl med daghemspersonal som med familjedaghemsmödrar angavs vara i stort goda. De frågor till mödrarna och de undersökningar och de testningar av barnen, varmed man ville utforska om familjedaghemmen möjligen, såsom påståtts, skulle innebära konflikter för barnen genom att rivalskap uppstod mellan den riktiga modern och familjedaghems15—507437

modern och genom att vistelsen i en annan hemmiljö än den egna skulle verka förvirrande, gav negativt resultat. Daghemsbarn och familjedaghemsbarn visade klart, och med så gott som samma styrka, att det egna hemmet och den egna modern var det centrala för dem. Såsom undersökaren framhåller kan denna begränsade undersökning inte ge något bestämt svar på frågan om daghems- respektive familjedaghemsmiljöns inverkan på barnen. De djupare liggande psykologiska sammanhangen kommer man inte åt. Undersökningen ger emellertid en mycket värdefull belysning av problemens innebörd och antyder också var praktiska förbättringar är behövliga av såväl daghemmen som familjedaghemmen. Det allmänna omdöme som man i nuvarande läge kan våga göra är att såväl daghem som familjedaghem kan vara goda former för barnens omhändertagande. Daghemmen har en relativt lång utveckling bakom sig och är föremål för kontinuerligt pedagogiskt studium och reformerande. Man står på fastare mark när det gäller dessa institutioner än när det gäller familjedaghemmen. Påtagliga fördelar har daghemmen i det att kvalificerad personal där har hand om barnen. Småbarnspedagogerna betraktar det med rätta såsom ett vågspel att placera ut barn under vård av kvinnor, vilkas förutsättningar som uppfostrare man inte har reda på. Även om dessa kvinnor har erfarenhet av egna barn är naturligtvis den invändningen tungt vägande, att uppgiften att vara ersättare för modern och ta hand om en annans barn (vars lösgörande från det egna hemmet kan innebära en speciell konflikt för barnet) ställer krav på speciellt pedagogiskt handlag, intuition och takt. Slutsatsen blir att det är av största betydelse att finna familjedaghemsmöd-

226 r a r som är personligt lämpliga för uppgiften och att finna former att pröva deras lämplighet. I den mån man får lämpliga personer, tycks familjedaghemsformen i princip inte kunna göras till föremål för några vägande invändningar. Stabiliteten hos familjedaghemmen torde hänga samman med valet av hem. Lösningen av andra praktiska problem i samband med verksamheten bör inte heller möta svårigheter, om familjedaghemsmödrarna har erforderliga personliga förutsättningar, och tillräcklig omsorg nedlägges på verksamhetens organisation (se kap. 4 om familjevård). Den kommunalt kontrollerade familjedaghemsverksamheten bör inte bara jämföras med daghemmen. Det finns måhända än större anledning att jämföra den placering familjerna får för sina barn på denna väg med privat anskaffade familjedaghem eller hemhjälp. När, såsom i många fall sker, släktingar eller vänner åtar sig barnen är detta ofta en god lösning. Men när föräldrarna annonsvägen söker kontakt med familjedaghem eller hemhjälp, till vilken de vill anförtro sitt barn, finns det naturligtvis stor risk för att barnet kan få en mindre lämplig vårdare. För modern är det svårt att bedöma en person vid den flyktiga kontakt som det i allmänhet blir efter en annons. Om en mor h a r privat kontaktat en familjedaghemsmamma och efter en tid misstänker henne för att begagna mindre lämpliga uppfostringsmetoder el. dyl., har hon svårt att veta hur hon skall förfara för att få rättelse. Har hon genom kommunens förmedling erhållit ett familjedaghem, som hon vet är kontrollerat, har hon större trygghet och kan, om det befinnes nödvändigt, diskutera uppkomna problem med en förstående kommunal tjänsteman. Vid en fortsatt utbyggnad av familje-

daghemsverksamheten bör alltså i första hand observeras hur viktigt det är att urvalet av hem sker på lämpligt sätt samt att fortlöpande kontakt hålles med hemmen. Såsom framhålles i kapitlet om familjevården, fordras för att göra urvalet och sköta verksamheten särskilt kvalificerade kommunala tjänstemän, som har tillräcklig tid att fördjupa sitt arbete. De tjänstemän som har hand om familjedaghemsverksamheten bör vara pedagogiskt och socialt utbildade. Olika former för att nå lämpliga hem och hålla kontakt med dem har föreslagits och bör prövas. T. ex. att genom propaganda utåt starkt understryka arbetets kvalificerade karaktär och sedan inbjuda intresserade till en kortare kurs, studiecirkel eller dylikt, vari man dels orienterar om de problem som verksamheten möter och dels har tillfälle att bedöma kvalifikationerna hos deltagarna. De som antas till familjedaghemsmödrar bör känna sig stödda och uppmuntrade genom att de ständigt har möjlighet att kontakta den kommunala ledaren av verksamheten och genom att de inbjuds till diskussioner, samkväm o. d. I vissa fall kan familjedaghem ges möjlighet att skicka barnen till lekskola eller organiserad parklek. Vid sjukdomsfall i familjedaghemmet och även för att bereda familjedaghemsmamman ledighet borde hemvårdarinna eller annan hjälpare kunna ställas till förfogande. Vidare borde fortlöpande hälsokontroll av såväl barnet som medlemmarna av familjedaghemmet äga rum. Eftermiddagshemmen Den minskade efterfrågan på platser i eftermiddagshemmen synes tyda på att dessa i sin nuvarande form inte är populära. Samtidigt vet man att många barn, vilkas föräldrar har förvärvsår-

227 bete, saknar tillsyn efter skolan. Från såväl föräldrar som lärare vittnas att förhållandena för särskilt de yngre skolbarnen, som har kort lästid, ofta förlagd till varierande tider på dagen, inte är tillfredsställande. Denna fråga skulle behöva göras till föremål för en speciell undersökning. Vad som för närvarande synes vara att säga är: Vissa eftermiddagshem behövs säkerligen i samband med daghemmen, framför allt för de barn som tidigare vistats i daghemmen. De söker sig gärna till en miljö de känner, vill ha kontakt med sina tidigare lärarinnor etc. I en del fall kan det tänkas vara lämpligt att ett eftermiddagshem anslutes till skolan. När t. ex. en småskola förläggs för sig centralt i ett bostadsområde, är det tänkbart att dit kan knytas ett eftermiddagshem. Det lämpligaste sättet att organisera verksamheten i eftermiddagshemmen bör studeras, vilka sysselsättningar de bör erbjuda, vilken frihet de bör ge barnen etc. Barn som besöker eftermiddagshem bör givetvis ha samma möjligheter som andra skolbarn att vara ute och leka med kamrater. Eftermiddagshemmet bör som ett hem ge en trygg tillflyktsort där barnet har kontakt med en vuxen. Vad man framför allt borde kunna lita till för de yngre skolbarnens omhändertagande, är dock inte särskilda institutioner utan familjedaghem. Det bör inte vara svårt att finna familjer villiga att ta emot några skolbarn som där får ett mellanmål och litet tillsyn. Det är säkerligen bara en fråga om att ansträngningar läggs ned på att finna de rätta hemmen och att man ger rimlig ersättning till familjerna. Säkerligen skulle en ordentligt ordnad sådan verksamhet för yngre skolbarn ha mycket stor betydelse för att motverka ligabildning, åstadkomma bättre ordning i

bostadsområdena etc. »Bråkiga barn» skulle placeras hos särskilt trevliga familjer och pysslas om extra. Detta bör vara en sak att stödja både för bostadsföretagen och de barna- och ungdomsvårdande myndigheterna.

Behov

av nya

former

I det föregående har framhållits att eftermiddagshem är en institution som torde böra närmare undersökas och ges nya former. Även när det gäller övriga institutioner finns det anledning att ifrågasätta, om inte nya former borde prövas. De yttre förhållandena i barnens hem torde t. ex. icke sällan vara sådana att det vore förmånligt om den skarpa gräns som för närvarande dras mellan t. ex. förskola och daghem kunde luckras upp. Ett stort antal mödrar har deltidsarbete. Sällan torde dock detta arbete vara av så liten omfattning att de får tillräcklig hjälp med barneftersynen genom den nuvarande förskolan. Att för de deltidsarbetande mödrarnas barn ordna en utsträckt förskolevistelse, då barnen får en lättare måltid och eventuell tillsyn vid några timmars utelek eller vila efter eller före förskolan borde icke vara omöjligt, och skulle, ifall organisationen för måltiden inte göres för tyngande, ej behöva dra så stora kostnader. Inom kollektivhusen ordnas numera i allmänhet barneftersynen på så sätt att i dess närhet förläggs ett daghem av vanlig typ, vilket tar emot dels barn från kollektivhuset och dels från omgivande bostadsområde. F r å n föräldrahåll har ifrågasatts om inte barneftersynen åtminstone i viss utsträckning kunde ordnas inom kollektivhusets ram, så att barnen där fick en mera sluten miljö. Detta skulle förutsätta att barn i olika åldrar sammanfördes till

228 »storfamiljer», sammanhållna av en eller två vårdarinnor. Liknande förslag har framkommit även när det inte varit fråga om kollektivhus. Planer har lagts fram på barnens omhändertagande i vad som kunde betecknas som en mellanform mellan daghem och familjedaghem. En familj, där husmodern har kompetens för uppgiften, skulle i anslutning till sin bostad disponera ett större lekrum och en lekplats och där skulle en grupp barn från närliggande bostäder tagas emot. Även om förslag som dessa kan förefalla svåra att organisera på ett sådant sätt att de på längre sikt fungerar tillfredsställande, är de dock värda en närmare prövning. Utredningen diskuterar på annat ställe lämpligheten av att ställa statsmedel till förfogande för en försöksverksamhet med familjestödjande åtgärder. Bland dessa bör nya former för barnens fostran och tillsyn ha en framträdande plats. Kostnaderna för olika vårdformer

Frågan om kostnaderna för de olika småbarnsinstitutionerna har grundligt diskuterats av 1946 års kommitté. I dagens läge beräknar socialstyrelsen att en förskola med förmiddagsoch eftermiddagsgrupp kostar ca 15 000 kr per år eller ca 375 kr per barn och år. Daghemskostnaden beräknas genomsnittligt vara ca 10 kr per barn och dag. Stora avvikelser både uppåt och nedåt redovisas dock av kommunerna. De möjligheter som föreligger att nedbringa dessa kostnader diskuterades av 1946 års kommitté. Såsom kommittén framhåller torde besparingar icke kunna göras på vårdpersonalen eller när det gäller nu tillämpade normer för lokalutrymme etc. Däremot finns anledning att stryka under kom-

mitténs konstaterande att lokalkostnaden möjligen kan förbilligas genom att man använder enhetliga, väl genomarbetade planlösningar och standardiserat material och byggnadsmetoder och inte ritar och bygger varje institution som ett enstycksarbete. På större orter, såsom Stockholm och Göteborg, har på senaste tid priserna för byggnaderna för lekskolor och daghem kunnat pressas ned betydligt genom att en serie av så gott som identiska institutionsbyggnader kunnat uppföras. På m i n d r e orter byggs väl i allmänhet inte mer än en institution åt gången; genom samarbete borde en dylik ort kunna beställa en typ som utexperimenterats på annat håll och befunnits god. Ytterligare en punkt där det möjligen skulle gå att uppnå kostnadsbesparingar vid driften gäller organisationen av mathållning, städning, tvätt etc. vid daghemmen. För närvarande är mycket litet gjort för att systematiskt studera rationaliseringsmöjligheter inom hushåll av denna typ. Några fasta normer för t. ex. kökens planlösning och förrådsutrymmenas dimensionering finns för närvarande inte. Matsedlarna är sällan genomarbetade med hänsyn till hur man skall kunna u p p n å arbetskraftsbesparingar vid matlagningen och utnyttja de nya industriellt förberedda livsmedel som i ökad utsträckning är tillgängliga. Om besparingar på kontot ekonomipersonal görs, torde detta ha icke ringa betydelse för att bringa ned de totala driftskostnaderna. Gentemot daghemmens relativt höga kostnader har i många fall familjedaghemmen kommit att framstå som ekonomiskt förmånliga. Det bör dock strykas under att man i framtiden torde böra räkna med högre kostnader för denna verksamhet än vad den ofta dragit under ett första skede. Den ersättning på omkring 4 kr per dag som van-

229 ligen betalats till hemmen måste betecknas som låg; möjligheterna att erhålla förstklassiga hem har härigenom säkerligen begränsats. Räknar man med en betalning till familjedaghemmet, som dels täcker de extra kostnader som ett barn vållar, och dels ger vårdarinnan en rimlig ersättning för hennes arbete, torde ersättningen böra vara betydligt högre än för närvarande. Därtill kommer de kostnader som den kommunala ledningen av verksamheten drar. Om familjedaghemmen alltså blir dyrare och daghemmen möjligen förbilligas, kommer måhända skillnaden i kostnader för ett barns vård i den ena eller andra formen inte att bli så framträdande. I många fall måste dock familjedaghemsverksamheten framstå som ekonomiskt fördelaktigare för en kommun, nämligen då underlaget för daghemmet är sådant att man kanske inte regelbundet kan räkna med full beläggning. Även med ett mindre antal barn drar daghemmet betydande fasta kostnader, medan familjedaghemsverksamheten är anpassbar till föreliggande platsbehov. Daghemmen torde därför i första hand vara lämpade för sådana orter där efterfrågan på platser är stor och jämn. Principer för fastställandet av familjernas avgifter

Såsom utomordentligt tydligt framgår av socialstyrelsens enkät, finns ingen enhetlighet när det gäller fördelningen mellan kommunerna och familjerna av kostnaderna för småbarnsinstitutionerna. I vissa fall tar kommunen ingen avgift av familjerna, i a n d r a fall tillämpas enhetstaxor med belopp, som starkt varierar från kommun till kommun. Oftast laborerar man dock med ingående behovs- och inkomstprövningar, vilka ävenledes resulterar i att familjernas kostnadsbelastning kommer

att för samma vårdform kraftigt växla i olika kommuner. De faktorer som orsakat dessa olikheter kan möjligen till någon del föras tillbaka på olikheter i det klientel som inom olika kommuner frekventerar småbarnsinstitutionerna. Men huvudsakligen torde dessa olikheter ha uppkommit mer eller mindre slumpvis och spegla den allmänna osäkerhet som fortfarande tycks råda beträffande målsättningen för kommunernas insatser på detta område. 1946 års kommitté gjorde ett försök att diskussionsvis lägga fram vissa grunder för en rimlig kostnadsfördelning. Dessa borde enligt kommittén innebära att den pedagogiska delen av verksamheten — förskolorna och den inom daghemmens ram givna förskoleundervisningen — blir tillgänglig utan kostnad för familjerna (under en övergångstid mot en avgift som borde vara låg och enhetlig med avgiftsbefrielse i vissa fall), medan däremot den del av verksamheten som innebär, att familjer, där husmodern har förvärvsarbete, får bistånd med sådan tillsyn av barnen som i familjer, där modern arbetar hemma, normalt faller på henne, beläggs med en avgift som varierar med hänsyn till familjernas inkomst och barnantal. Mot dessa principer synes ingenting vara att invända. För att de skall kunna komma till genomförande och för att en ur såväl kommunernas som barnfamiljernas synpunkt rimlig kostnadsfördelning skall komma till stånd, synes det angeläget att avgiftsfrågan grundligt utredes, förslagsvis genom tillsynsmyndighetens, socialstyrelsen, försorg och att en utförligt motiverad rådgivande taxa för detta område utarbetas. Statsbidraget

Statsbidraget till anstalter för halvöppen barnavård tillkom i sin nuvaande utformning genom beslut av 1943

230 års riksdag. Det betecknades då som provisoriskt i väntan på ytterligare utredningar. 1946 års kommitté för den halvöppna barnavården föreslog en omläggning av grunderna för och en kraftig ökning av det statliga bidraget. Statsbidrag utgår dels till avlönande av personal som fyller vissa kompetenskrav (lönebidrag), dels till kostnaderna för bespisning av barnen (kostbidrag). Lönebidraget utgår med viss del av lönen för den utbildade personalen (en tredjedel, i vissa fall hälften). Kostbidrag utgår med 15 öre per lagad måltid. För jordbrukardaghem gäller särskilda regler; till dem utgår i regel bidrag med högst 60 % av driftskostnaderna. Statsbidragets belopp var år 1953/54 2,8 milj. kr. Innebörden av det förslag som framlades av 1946 års kommitté var att kommunens respektive statens andel av kostnaderna skulle bestämmas med hänsyn till kommunens ekonomiska bärkraft. Statsbidraget föreslogs utgå som anläggningsbidrag, lönebidrag och driftsbidrag och borde enligt kommittén uppgå till minst 40 % av ett på förhand fastställt bidragsunderlag. För kommuner med lägre skatteunderlag än 20 skattekronor per invånare skulle ytterligare bidrag utgå med 3 % av varje skattekrona varmed skatteunderlaget understiger 20 skattekronor. Kommitténs förslag till omläggning av statsbidragssystemet sammankopplades med ett förslag till en utbyggnadsplan för verksamheten som skulle innebära att under en tio-årsperiod borde 500 lekskolor och 180 daghem tillkomma. Statens byggnadsbidrag under denna period beräknades komma att uppgå till 14 å 15 milj. kr. Statsbidraget för verksamheten vid utbyggnadsperiodens slut beräknades till ca 17 milj. kr per år varav 13 milj. kr i lönebidrag. I remissyttrandena framfördes kritik

mot den föreslagna utformningen av statsbidraget. I allmänhet förordades anstånd med en omläggning av statsbidragsreglerna i väntan på statsmakternas ställningstagande till statsbidragsutredningens förslag. Detta blev också departementschefens ställningstagande i statsverkspropositionen 1953. I vad gällde förslaget om anläggningsbidrag hänvisade departementschefen till de möjligheter som står till buds för ekonomiskt mindre väl ställda kommunala och enskilda huvudmän att söka bidrag från allmänna arvsfonden och framhävde att dylika bidrag undantagslöst kunnat beviljas och att anledning saknas att ifrågasätta annat för framtiden. I sin ansökan om statsbidrag för budgetåret 1953/54 hemställde socialstyrelsen att de belopp, som sedan 1943 legat till grund för beräkningar av statsbidragen till löner och kost, skulle uppräknas med hänsyn till de prisstegringar och löneökningar som ägt r u m sedan nämnda år. Enligt styrelsens beräkningar borde kostbidraget höjas från 15 öre till 25 öre p e r mål lagad mat. Vidare beräknade styrelsen att grundlönebeloppet för personalen borde höjas med 40 %. Med en dylik beräkningsgrund beräknade socialstyrelsen anslagsbehovet för budgetåret 1953/54 till 4 215 000 kr. I yttrande över socialstyrelsens framställning anförde statskontoret att en höjning av kost- och lönebidraget i och för sig syntes befogad med hänsyn till de senaste årens kostnadsstegringar. Anslaget borde dock för närvarande uppföras med oförändrat belopp. Departementschefen ansåg sig inte k u n n a biträda socialstyrelsens anslagsäskanden med hänvisning till att nu gällande grunder för statsbidraget inte borde rubbas, innan ställning tagits till allmänna statsbidragsutredningens för-

231 slag. En viss uppräkning av anslaget med hänvisning till den pågående utbyggnaden gjordes dock. Eftersom statsbidragsutredningens förslag ännu ej föreligger, torde en förändring i nu utgående statsbidrag till den halvöppna barnavården ej kunna aktualiseras till nästkommande budgetår. Då nya former för bidragsgivning möjligen kommer att föreslås av statsbidragsutredningen, finns heller ingen

Antal platser vid

Eftermiddagshem Summa

anledning att för närvarande diskutera bidragsformerna. Allmänt kan dock konstateras att det är angeläget, att kommunerna i någon form får ökat statligt stöd för att deras insatser på detta område skall stimuleras. Om man sammanställer siffror rörande småbarnsinstitutionernas utbyggnad under åren 1941, 1950 och 1954 med antalet efterfrågade platser och föreliggande kommunala utbyggnadsplaner, får man följande resultat: Avvisade barn 1954

Planerad utbyggnad 1955—60

10 100 25 300 2 500

5 300 17 000

2 500 11 000

37 900

22 300

13 500

4 000 6 300 3 400

9 600 18 500 2 400

13 700

30 500

1 800

Mellan 1950 och 1955 har alltså ca 8 000 platser tillkommit; för den kommande 5-årsperioden planeras en utbyggnad av något större omfattning. Antal barn som 1954 fick avvisas var ca 22 000. Denna siffra är som tidigare framhävts en minimisiffra; på många håll har behovet icke givit sig tillkänna i form av anmälningar till institutionerna. Att beräkna den framtida efterfrågan är svårt. Å ena sidan minskar barnantalet i de berörda åldrarna, å andra sidan är det tydligt att familjernas efterfrågan, framför allt när det gäller att få det pedagogiska stöd som förskolorna ger, befinner sig i stark stegring. I många städer finns även anledning att vänta en ökad efterfrågan på hjälp med barntillsynen genom daghem och familjedaghem. I detta läge är mera aktiva statliga insatser starkt påkallade. Även en mindre höjning av bidragen, av t. ex. den storleksordning som förordades av socialstyrelsen i styrelsens anslagsäskan-

den för budgetåret 1953/54 skulle få en stimulerande effekt. Därtill synes böra övervägas att ge tillsynsmyndigheten ökade resurser, så att en effektiv rådgivning kan ges rörande den kommunala verksamhetens former, finansiering och organisation. Vidare torde frågan om ökat statligt stöd till utbildningen av personalen vara högeligen aktuell. Behovet av en utredning av familjernas avgifter h a r redan omnämnts. I det följande skall framläggas några synpunkter på den kommunala planeringen av verksamheten samt en speciell utredning rörande personalutbildningen. Den kommunala planeringen av småbarnsverksamheten

Huvuddelen av ansvaret och kostnaderna för förskoleverksamheten ligger hos kommunerna. Vissa allmänna synpunkter på den kommunala planeringen skall här framföras. Det är önskvärt att uppnå samverkan

232 mellan alla grenar av förskoleverksamheten inom en kommun. Med den ringa omfattning som småbarnsverksamheten ännu har på de flesta håll, finner man ofta att t. ex. några lekskolor arbetar helt isolerade inom några nya bostadsområden, ett daghem arbetar för sig i anslutning till ortens industri, några familjedaghem skötas för sig etc. Det är önskvärt att allt vad kommunen gör på området knytes samman, så att behov och resultat studeras under en gemensam synvinkel. Detta kan väl bäst ske genom att en enhetlig ledning i någon form finns för kommunens småbarnsverksamhet, antingen denna lägges under en särskild styrelse eller sorterar direkt under barnavårdsnämnd eller annan nämnd med kanske en kommunal tjänsteman som direkt ansvarig för sammanhållningen. Mycket viktigt är också att kommunen samordnar denna verksamhet med andra åtgärder för familjerna, med kolonier och feriehemsverksamhet etc. Därvid bör framhållas att den personal som arbetar inom daghem och lekskolor lämpligen kan tas i anspråk för en del kontaktskapande uppgifter. Förskolelärarinnorna är en pedagogiskt välkvalificerad kår och de får i sin utbildning numera en allt starkare social inriktning. Den inblick de får i familjernas behov och önskemål och den kännedom de får om de enskilda barnens problem bör utnyttjas. De har ofta goda möjligheter att vara barnens föräldrar till hjälp och stöd när det gäller uppfostringsproblem, och de kan hålla kontakt med läkare, med skolan och ungdomsverksamheten etc. Småbarnsverksamhet i olika typer av kommuner

I landskommunerna torde i många fall finnas behov av förskolor. I vissa jordbruksbygder är under en del av

året frågan om jordbrukardaghem aktuell. På många håll på landsbygden finns säkert också behov av familjedaghemsverksamhet. I ett stort antal mindre och medelstora tätorter är behovet av förskoleverksamhet liksom av familjedaghem mycket stort. I större tätorter och städer behövs förskoleverksamhet och familjedaghem. För att ett daghem av vanlig typ med 30 å 40 platser skall behövas fordras ett tämligen stort befolkningsunderlag eller förekomsten av kvinnligt betonad industri i större omfattning. Men när sådana förutsättningar är för handen framstår det som önskvärt att kommunen vid sidan av förskolor och familjedaghemsverksamhet inrättar daghem. Bebyggelsens karaktär spelar en viktig roll för småbarnsverksamhetens planering. Vid en mycket spridd bebyggelse är det troligt, att anslutning till förskola och daghem som förlägges till en central punkt, dit många barn med nödvändighet får lång väg inte blir så stor. I sådana fall är det säkerligen förmånligare med familjedaghem och med små utspridda förskolor. Är däremot i ett samhälle nybebyggelsen koncentrerad till ett visst område, dit huvudsakligen yngre familjer flyttar, är det naturligt att detta område förses med tillräckligt antal förskoleavdelningar samt daghem. I nybyggda områden dominerar nyinflyttade yngre familjer, för vilka förskolorna speciellt väl behövs som ett pedagogiskt stöd och en avlastning för mödrarna. Är det många av dem som förvärvsarbetar, är det naturligt att lägga ett daghem i området. Om daghemmet efter en period av livligt utnyttjande kanske får mindre tillslutning bör det smidigt kunna gå att förändra till förskola och kanske så småningom till lokal för ungdomsverksamhet.

233 I de stora städerna är behovet av den fullständiga småbarnsverksamheten självklar. En plan för dylik verksamhet bör uppgöras, såsom skett i Stockholm, där uppställda normer för behovet av daghemsplatser visat sig hålla tämligen väl men där man inte hinner bygga småbarnsinstitutioner i kapp med bostadsbyggandet. (Under sådana förhållanden skulle det synts naturligt att man i Stockholm starkare utvecklat familjedaghemsverksamheten.) På det sätt som här skisserats vore det alltså önskvärt att i kommunerna överlag en bedömning gjordes av behovet av olika grenar småbarnsverksamhet. Liksom mödra- och spädbarnsvård, skolor och skolsociala anordningar, ungdoms- och fritidsverksamhet, åldringsvård, hemhjälp etc. hör åtgärder för vård och tillsyn av förskolebarn till de familjestödjande uppgifter som bör vara självklara för en framåtsträvande kommun.

Förskoleseminariernas läge och behov

Vid den översyn som gjorts av aktuella problem i samband med småbarnsverksamheten har det i många sammanhang funnits anledning att understryka betydelsen av att de människor som engageras i denna verksamhet är väl kvalificerade för sin uppgift. Detta gäller såväl personalen vid institutionerna som den personal som inom kommunen leder verksamhetens olika grenar samt slutligen även de som engageras som familjedaghemsmödrar. När det gäller institutionernas personal träder frågan om förskoleseminarierna i förgrunden. Familjeutredningen har därför funnit det befogat att göra en granskning av de nuvarande seminariernas ekonomiska och organisatoriska problem. I det följande lämnas en redogörelse för se-

minariernas nuvarande organisation m. m. I sammanhanget redovisas även de önskemål om reformer i olika hänseenden, som vid överläggningar med familjeutredningen framförts från seminarierna. Förskoleseminariernas utveckling, huvudmän och övningsskolor Fröbelinstitutets seminarium i Norrköping började på enskilt initiativ 1902, då de första eleverna mottogs för utbildning till barnträdgårdslärarinnor. Sedan 1949 är seminariet kommunalt, liksom förskoleverksamheten i övrigt i Norrköping, och förvaltas tillsammans med denna av en särskild styrelse, tillsatt av stadsfullmäktige. — Eleverna får sin praktiska utbildning i stadens barnträdgårdar, daghem, fritidshem och klubbar, vid lasarettets barnavdelningar, på stadsbibliotekets barn- och ungdomsavdelning samt vid Norrköpings hjälpskola. Örebro Förskoleseminarium räknar år 1903 som sitt begynnelseår. Också här kom utbildningen igång tack vare privat initiativ. År 1943 övertog Örebro stad genom folkskolestyrelsen ledningen av seminariet. Från och med år 1953 är Örebro Barnavårdsnämnd seminariets huvudman inom kommunen. — Eleverna praktiserar vid Örebro stads förskolor, daghem och eftermiddagshem samt vid lasarettets barnavdelningar. Uppsala Förskoleseminarium. Från hösten 1912 inrättades vid Uppsala Enskilda Läroverk och privatgymnasium en seminarieklass för utbildning av barnträdgårdslärarinnor. Seminariet är numera helt skilt från läroverket men är fortfarande en helprivat institution, som förvaltas av Föreningen Uppsala Förskoleseminarium, en grupp för seminariet intresserade personer, som dock självklart ej kan ikläda sig några ekonomiska förpliktelser gent-

234 emot seminariet. — Eleverna praktiserar vid kommunala och enskilda barnträdgårdar och daghem i Uppsala samt vid Akademiska sjukhusets barnavdelningar. Södra KFUK:s Pedagogiska Institut i Stockholm tillkom år 1934 på enskilt initiativ och med stöd av Södra KFUK:s styrelse. Institutet ställde från början upp en dubbel målsättning: att vara en pedagogisk utbildningsanstalt och ett vetenskapligt forskningscentrum. Huvudman för institutet har hela tiden varit Stockholms Södra KFUK. — Eleverna praktiserar vid institutets övningsskola samt på kommunala och privata lekskolor, på lekskola för utvecklingsstörda och spastiska barn, på lasarettsavdelningar m. fl. Socialpedagogiska Seminariet i Stockholm startades på initiativ av HSB:s riksförbund 1936 för att fylla personalbehovet vid de av HSB tidigare i samband med de kooperativa bostadshusen inrättade s. k. lekstugorna och i synnerhet för att fylla behovet av för daghemsvård skolad personal. Seminariet förvaltas av en särskild styrelse. — Eleverna praktiserar dels vid seminariets egen övningsskola, dels vid HSB:s lekstugor samt på andra utvalda praktikställen i Stockholm (daghem, privata förskolor, sjukhus med sysselsättningsterapi m. fl.). Göteborgs Förskoleseminarium inrättades 1944 på initiativ av arbetsutskottet för Göteborgs centralråd för halvöppen barnavård. Seminariet är från starten kommunalt och blev dubbelseminarium 1949. Seminariet förvaltas av en särskild styrelse enligt av stadsfullmäktige i Göteborg fastställda stadgar. — Elevernas praktik äger rum vid Göteborgs småbarnsskolor, Göteborgs bostadsföretags lekstugor m. m. Luleå Förskoleseminarium är det senast inrättade förskoleseminariet. Det

igångsattes 1950 på initiativ av 1946 års kommitté för den halvöppna barnavården. Också detta seminarium är kommunalt. Folkskolestyrelsen är huvudman och utgör seminariets styrelse. — Eleverna praktiserar vid befintliga förskoleinstitutioner i Luleå. Utbildningen

vid

förskoleseminarierna

Utbildningen vid förskoleseminarierna är både teoretisk och praktisk med lika stor vikt lagd vid bådadera. Huvudämnen i den teoretiska utbildningen är psykologi med psykopatologi, pedagogik med tyngdpunkten lagd på småbarnspedagogik och metodik samt medicinsk och social barnavård. Den praktiska utbildningen tar sikte på att ge eleverna förtrogenhet med arbete bland barn i grupp på institution. Av stor vikt är, att handledarnas praktiska undervisning av eleverna nära ansluter sig till teoriundervisningens huvudmoment. Inträdeskraven För att vinna inträde som elev vid förskoleseminarium krävs en skolunderbyggnad motsvarande inträdeskraven vid småskoleseminarium (normalskolekompetens, realexamen, minst två årskurser vid folkhögskola eller motsvarande). Lägsta inträdesålder är 20 år, alltså högre än vid småskoleseminarium. Dessutom är kraven på praktisk förutbildning väsentligt strängare: utbildning i spädbarnsvård motsvarande barnsköterskeexamen (de flesta intagna eleverna har avlagt sådan examen, i regel föregången av huslig utbildning eller p r a k t i k ) , vidare en längre tids praktik på institution för b a r n i förskoleåldern och slutligen i allmänhet barnsjukvård. Antalet sökande till förskoleseminarierna är sedan flera år betydligt större än antalet elevplatser.

235 Förskoleseminariernas och befattningshavare

organisation

Som framgår av ovanstående, uppvisar de olika förskoleseminarierna var för sig en ganska skiftande utvecklingshistoria. Flertalet har tillkommit på enskilt initiativ. Några av dem har redan från början stått under kommunal förvaltning, andra har senare kunnat intressera sina respektive kommuner härför. Tre seminarier står fortfarande utan det stöd, som en sådan organisationsform innebär framför allt ur ekonomisk synpunkt. Detta gäller Uppsala Förskoleseminarium och de båda stockholmsseminarierna. Med utgångspunkt härifrån är det naturligt, att seminariernas organisation i fråga om seminarieledning och övriga befattningshavare varierar. Rektorer

och

föreståndarinnor

Fem seminarier har heltidsanställd rektor (med undervisningsskyldighet) som chef, nämligen seminarierna i Norrköping, Örebro och Stockholm samt seminariet i Göteborg, det sistnämnda från 1 juli 1955. Samtliga rektorer har akademisk utbildning. En av dem (vid Socialpedagogiska seminariet i Stockholm) har dessutom förskollärarexamen. De har vid sin sida en heltidsanställd förskollärare med befattning som praktikföreståndarinna och med uppgift att utom vissa timmars undervisning organisera och leda elevernas praktiska utbildning. Studierektorer De två återstående seminarierna leds av studierektorer. En av dessa, nämligen studierektorn i Luleå, h a r ingen undervisning vid seminariet, varför han ej kan erhålla någon direkt kontakt vare sig med undervisningsarbetet eller med eleverna. De orp«nisatoriska

uppgifterna vid dessa seminarier vilar i första hand på föreståndarinnorna vid sidan av deras arbete som praktikföreståndarinnor. En av dem (vid uppsalaseminariet) har akademisk examen utöver sin förskollärareutbildning. Hon har som närmaste medarbetare en likaledes vid seminariet anställd förskollärare som biträdande föreståndarinna. Till denna tjänst är även knutna uppgifterna som sekreterare vid seminariet. En liknande befattning finns inrättad vid seminariet i Örebro. En tjänst som biträdande föreståndarinna torde även komma att inrättas vid seminariet i Göteborg. Kontorspersonal Befattningar för heltidsanställd kontorspersonal finns inrättade endast vid seminarierna i Norrköping och Göteborg. Vid övriga seminarier utom de i Uppsala och Örebro finns mindre belopp anslagna för tillfällig skrivhjälp. Timlärare

och

specialföreläsare

Utöver ovannämnda befattningar finns vid förskoleseminarierna inga fasta lärartjänster. För den undervisning, som ej handhas av rektorer (studierektorer) och föreståndarinnor engageras experter från olika undervisningsområden som timlärare eller specialföreläsare för kortare kursavsnitt eller enstaka föreläsningar. Handledare En betydelsefull lärarkategori vid förskoleseminarierna är slutligen handledarna (övningsskollärarna), som tar emot seminariernas elever för praktiskpedagogisk handledning i barngrupp på sina institutioner. De är förskollärare med i allmänhet särskilt lång erfarenhet och i viss utsträckning även särskild utbildnins. Utom förskollärare

236 tjänstgör även andra experter som handledare för seminarieeleverna vid vissa specialinstitutioner (se ovan redovisningen av de olika seminariernas tillkomst och organisation). Som redan antytts sorterar handledarna närmast under seminariets praktikföreståndarinna, som har att organisera och samordna deras undervisning och stimulera och kontrollera deras arbete med eleverna. Önskemål om enhetlig organisation fråga om befattningshavare m. m.

i

na för andra lärarkategorier framhålles, att en organisationsform av varje enkelseminarium med heltidsanställd rektor med undervisningsskyldighet och två lärartjänster långt ifrån är överdimensionerad. För att seminariernas huvudmän ska kunna genomföra här framställda förslag framhålles att det är behövligt med statsbidrag för tre befattningar vid varje seminarium. Vad beträffar seminariernas lokaler framhålles att dessa ofta är bristfälliga och otillfredsställande varför en upprustning anses vara i hög grad av nöden.

Förskoleseminariernas organisation i fråga om seminarieledning och övriga fast anställda befattningshavare varieutbildningsrar alltså ganska anmärkningsvärt. Förskoleseminariernas Större enhetlighet härvidlag anses nöd- kapacitet vändig, om samma krav skall kunna För närvarande utexamineras årligen ställas på undervisningen vid de olika ca 230 förskollärare från de sju förskoseminarierna. leseminarierna: 50—55 från dubbelseOrganisationsformen med studierek- minariet i Göteborg och ca 30 från tor betraktas som en mindre effektiv vart och ett av de övriga seminarierna. lösning av ett seminariums chefsfråga. Heltidsanställd rektor med viss under- Behovet av förskollärare visningsskyldighet framhålles som den Under förutsättning av att utbyggnaenda riktiga formen, då det gäller led- den av de statsunderstödda förskoleinningen av ett förskoleseminarium, i stitutionerna sker i ungefär samma takt analogi med vad som är regel vid folk- som under åren 1950—55 och att den och småskoleseminarierna. relativa personalåtgången blir densamMen även i övrigt ifrågasätts om ma, skulle behovet av förskollärare år förskoleseminariernas nuvarande or- 1965 vara 2 700. Om man räknar med ganisation är rationell. Behovet av yt- att institutionernas personalutrustning terligare en lärartjänst utom praktik- förbättras så att — som numera är regel föreståndarinnans vid varje seminarium vid nyinrättade institutioner — alla har gjort sig starkt gällande. daghemsbarn skulle handhas av förEn dylik förstärkning av antalet lä- skollärare behövs år 1965 ytterligare rare anses behövlig såväl ur organisa- 500 förskollärare eller totalt 3 200. För torisk som pedagogisk synpunkt. Där- närvarande finns ca 1 500 förskollärare igenom skulle en kursföreståndarinna på de statsunderstödda daghemmen, (»klassföreståndarinna») finnas för barnträdgårdarna och fritidshemmen. varje årskurs elever och större enhet- Avgången från yrket var enligt av solighet och kontinuitet ernås i under- cialstyrelsen sammanställda uppgifter visningen, inte minst i fråga om ele- 10 % mellan verksamhetsåren 1952—53 vernas praktiska utbildning. och 1953—54. Med den nuvarande utJämfört med de svenska seminarier- bildningskapaciteten på 230 förskollä-

237 rare per år och med ovannämnda avgångsprocent skulle det år 1965 finnas 2 300 förskollärare. Utbildningskapaciteten skulle således behöva utökas med minst 40 förskollärare årligen för att fylla det kalkylerade behovet år 1965. Dessa siffror aktualiserar den slutsats, som 1946 års kommitté för den halvöppna barnavården kom till med utgångspunkt från sina beräkningar, nämligen: »Kommitténs kalkyler om behovet av personal visar, att en ytterligare utbyggnad av förskoleseminarierna är nödvändig» (SOU 1951:15, s. 435). Antalet årligen utexaminerade förskollärare är i dagens läge ytterst knappt, vilket bl. a. visar sig i den många gånger stora svårigheten att erhålla kompetenta vikarier vid sjukdomsfall osv. Tydligt är, att situationen inom kort blir helt otillfredsställande. Förskoleseminariernas utbildningskapacitet är alltså icke tillräcklig. 1946 års kommitté föreslog att bristen skulle avhjälpas bl. a. genom att ett nytt seminarium inrättas i Lund, detta motiverat med hänsyn till att hela södra Sverige saknar förskoleseminarium. Som motiv härför framhålles att förskoleseminariernas utplacering i landet icke är tillfredsställande. Samtliga med undantag av Luleåseminariet ligger inom en liten rayon i Mellan-Sverige och två av dem i huvudstaden, medan Syd-Sverige blivit lottlöst. Ungdom från södra Sverige måste nu söka sig till seminarier långt från hemtrakten. Men också andra skäl anföres för en dylik förläggning. Skånes speciella behov av förskolefostran med bl. a. jordbruksdaghemmen kunde exempelvis lättare tillgodoses genom seminariets verksamhet. Genom att låta eleverna praktisera i jordbruksdaghemmen under ansvarig seminarieledning kunde man ge de unga värdefulla erfarenhe-

ter av detta arbete, samtidigt som personalfrågan vid denna form av daghem lättare löstes. Förslaget att förlägga ett skånskt seminarium till Lund motiveras bland annat med önskemålet att få förskolcseminarier i samtliga universitetsstäder, enär seminariernas möjligheter att få goda speciallärare där är störst. För universitetens del kan det innebära stimulans till och förbättrad utgångspunkt för ökad barnpsykologisk forskning. 1946 års kommitté pekar även på möjligheten till dubblering av intagningarna vid de nuvarande enkelseminarierna som en åtgärd för att öka utbildningskapaciteten. Denna möjlighet föreligger givetvis vid ytterligare behov av lärare. Det har emellertid visat sig, att dubbelseminarium medför vissa problem, särskilt i fråga om elevernas praktiska utbildning. Förskoleseminariernas

ekonomi

I Kungl. Maj:ts beslut den 22 maj 1953, punkten 28, regleras förskoleseminariernas ekonomi vad gäller statsbidragen. Vid varje enkelseminarium fördelas dessa bidrag på följande sätt: Rektorsarvode 2 800 kr Föreståndarinnearvode 2 800 » Handledarearvode 9 800 » Föreläsnings- och lektionsarvoden 15 000 » Hyresbidrag 6 000 » Böcker och undervisningsmateriel 2 000 » Summa 38 400 kr Följande villkor av ekonomisk karaktär är uppställda. Statsbidraget till timlärararvoden (föreläsnings- och lektionsarvoden) får beräknas på högst de belopp, som gäller för timlärare vid småskoleseminarierna. De utgår dessutom endast med slutbelopp, som motsvarar två tredjedelar av de verkliga utgifterna härför. Hyresbidraget utgår likaledes endast med belopp, som motsvarar två tredjedelar av de verkliga ut-

238 gifterna för lokalhyra. Dessa båda poster är maximerade (se ovan). Vidare får i terminsavgift uttas högst 150 kr för varje elev. Slutligen skall seminariet hålla 10 friplatser. För dubbelseminariet i Göteborg utgår statsbidrag efter samma p r i n c i p e r med tillsammans 58 000 kr. Detta seminarium skall hålla 20 friplatser. Årskostnaderna för driften av ett förskoleseminarium (enkelseminarium) uppgår för närvarande till belopp varierande mellan ca 70 000 och 115 000 kr. Den genomsnittliga kostnaden är 94 000 kr. Vid insamlingen av underlag för dessa siffror har fyra seminarier redovisat staten för år 1955, två har redovisat stat för verksamhetsåret 1954/55 och slutligen ett seminarium stat för verksamhetsåret 1955/56. Staternas uppställning är ej enhetlig. Svårigheter föreligger därför att med till buds stående siffror göra exakta jämförelser. Detta skulle fordra en mera tidskrävande undersökning. Här framlagda siffror torde dock ge en i princip riktig bild av läget.

Statsbidrag

och

elevavgifter

Lika för alla seminarierna är de inkomster, som erhålls genom statsbidraget på högst 38 000 kr och elevavgifterna på ca 15 000 kr. De 53 000 kronorna på inkomstsidan täcker alltså ej mer än drygt hälften av årskostnaderna. Det maximala statliga bidraget utgör 40,6 % av medelkostnaden och endast 33 % av årskostnaden för det ekonomiskt bäst ställda seminariet. Då detta seminarium är kommunalt, är dess stat föremål för en synnerligen noggrann granskning innan den fastställes, varför man kan förutsätta, att icke heller detta seminarium på någon punkt upptar onödigt höga poster i budgeten, även om det kan erbjuda sina

befattningshavare och lärare något högre ersättning. Dock är löneläget också här betydligt lägre än för motsvarande befattningshavare vid t. ex. småskoleseminarierna. Att elevavgifterna spelar en så pass väsentlig roll för förskoleseminariernas ekonomi innebär ur social synpunkt en beklaglig eftersläpning. Ur elevernas synpunkt innebär de en kännbar fördyring av utbildningskostnaderna jämfört med deras kolleger vid t. ex. småskoleseminarierna, trots att lönesättningen efter avslutad yrkesutbildning är lägre för förskollärarna. Under åren 1945—53 utdelades varje år över 50 000 kr i statliga stipendier till elever vid förskoleseminarierna. Sedan har dessa stipendier ersatts med den statliga studiehjälpen, vilken utgår i första hand i form av borgensfria studielån. Behovsprövade stipendier till elever vid förskoleseminarierna har sedan dess utgått 1953—54 med sammanlagt 10 500 kr, fördelade på 19 elever, och 1954—55 med sammanlagt 12 300 kr, fördelade på 26 elever per år. Elevernas minskade möjligheter att erhålla stipendier understryker ytterligare nödvändigheten av att elevavgifterna bortfaller. För seminariernas del innebär elevavgifterna ett handikapp i konkurrensen med övriga utbildningsanstalter om elevmaterialet. Kravet att hålla 10 friplatser medför också en kännbar ekonomisk påfrestning, då det icke kompenseras av motsvarande ökning av statsbidraget. Hur budgeten

balanseras

Som tidigare redovisats är fyra förskoleseminarier kommunala (Norrköping, Örebro, Göteborg och Luleå). Bristen i dessa seminariers budget täcks alltså med kommunala medel, och de fast anställda befattningshavarna är

239 kommunaltjänstemän med ordinarie an- bidrag redan för verksamhetsåret 1955 —56, måste detta i första hand gå ut ställning i stadens tjänst. Vid de tre återstående seminarierna över befattningshavarnas lönesättning, (uppsalaseminariet och de två stock- om seminariet över huvud taget skall holmsseminarierna) är förhållandena kunna fortsätta sin verksamhet. Situanågot annorlunda. Vid Södra KFUK:s tionen blir än mer ohållbar om UppPedagogiska Institut täcks halva bris- sala stad skulle bevilja lägre anslag än det beräknade. ten av Stockholms stad efter särskild ansökan varje år. Resten täcks av huvudmannen Stockholms Södra KFUK, som även står som arbetsgivare för seFörskoleseminarierna en statlig uppgift minariets befattningshavare. De kommuner, som sedan längre eller Vid Socialpedagogiska seminariet täcks för närvarande halva bristen av kortare tid tillbaka ställt sig som huStockholms stad och den återstående vudmän för de kommunala förskolesehälften av HSB, som även är arbets- minarierna, frågar sig hur länge och i givare för seminariets befattningshava- vilken utsträckning det är rimligt att en kommun gör ekonomiska uppoffre. Uppsala Förskoleseminarium har, ringar för en utbildning, som endast i som inledningsvis angivits, som huvud- ringa utsträckning gäller stadens egen ungdom eller dess institutioner. Städerman en förening utan några som helst ekonomiska resurser. Anslag har för- na Stockholm och Uppsala avvisar med samma motivering försöken från de där gäves begärts hos landstinget. Uppsala stad brukar bevilja anslag, dock icke belägna förskoleseminarierna att mera definitivt bli inlemmade i respektive av den storlek att bristen därigenom kan täckas, trots att budgeten vid detta stads förvaltning. seminarium tvingats ned lägre än vid Redan 1946 års kommitté för den något annat förskoleseminarium. — halvöppna barnavården betecknade detDetta innebär synnerligen osäkra och ta läge för förskoleseminarierna som otillfredsställande arbets- och anställ- mycket otillfredsställande. (SOU 1951: ningsförhållanden för befattningsha- 15, sid. 347 ff.) Kommittén framhöll, varna. Deras tjänster är icke pensions- att den omständigheten att en del komreglerade, och det är ovisst om de muner gått in för att stödja i komkan erhålla den löneförbättring i form munen befintligt förskoleseminarium av dyrtidskompensation, som nu är inte får tagas till intäkt för att kommupraktiskt taget genomförd för alla öv- nerna skulle ha någon skyldighet att riga löntagare i landet. — Seminariet svara för den utbildning, som äger rum disponerar trånga lokaler, som egent- inom dessa. »Fortfarande måste det säligen ej tillåter större utbildningskapagas, att detta är en statlig uppgift.» citet än 25 elever per årskurs. Likväl tvingas man att anta 32 elever per år för att därmed höja inkomsterna. I tillsynen staten för kommande verksamhetsår re- Den statliga dovisas, sedan man på inkomstsidan Socialstyrelsen är tillsynsmyndighet tagit upp även högsta tänkbara anslag för hela förskoleverksamheten i landet från Uppsala stad, en brist på 4 200 kr. inklusive förskoleseminarierna. 1946 Om denna brist ej täcks av ökade stats- års kommitté anför i sitt betänkande

240 beträffande tillsynsmyndighetens organisation när det gäller förskoleverksamheten, »att en upprustning och förbättring av den organisation, som står till socialstyrelsens förfogande i och för tillsynsuppgifterna är nödvändig. Uppenbart är nämligen, att denna organisation är för knappt tilltagen och antalet befattningar för litet för att ens de nuvarande arbetsuppgifterna skola kunna medhinnas i önskvärd utsträckning.» (SOU 1951:15, sid. 408.) Kommittén föreslog, att den nuvarande avdelningen utbrytes från barnavårdsbyrån och omvandlas till en självständig avdelning. För närvarande finns för dessa uppgifter en konsulent i byråinspektörs tjänsteställning, en byråsekreterare och två amanuenser i reglerad befordringsgång. Byråsekreteraren har närmast att handlägga ärenden rörande förskoleseminarierna. Samtliga befattningshavare är utexaminerade förskollärare. Byråsekreteraren har därutöver licentiatexamen i psykologi.

Behovet av fortbildningskurser konferenser

och

Fortbildning och specialutbildning av de olika kategorier lärare, som är verksamma vid förskoleseminarierna är ett av de viktigaste medlen för att effektivisera utbildningen av förskollärare. Betydelsefulla initiativ har här tagits av socialstyrelsen. Men styrelsen skulle behöva större ekonomiska och personella resurser för att denna verksamhet skall kunna intensifieras och pedagogiskt systematiseras. Biktlinjer och anvisningar för både teoretisk och praktisk utbildning behöver utarbetas. Fortlöpande pedagogisk information måste också höra till tillsynsmyndighetens angelägna uppgifter, när det gäller att hålla förskoleseminarierna å jour med utvecklingen inom de psyko-

logiska och pedagogiska vetenskaperna. Socialstyrelsen har under en följd av år begärt anslag till fortbildningskurser för förskoleverksamhetens pedagoger. Endast två gånger har styrelsen fått medel härtill, åren 1949 och 1955. Fortbildningskurser torde dock vara nödvändigare på detta yrkesområde än på många andra. Med den tvååriga seminarieutbildningen som grund skall förskollärare inte endast arbeta vid förskoleinstitutioner av olika slag — vilket för övrigt redan det innebär en verksamhet, som kräver ständig fortbildning, om en god pedagogisk standard skall kunna upprätthållas — utan de har hittills också måst ge sig in på närgränsande arbetsfält utan någon vidareutbildning, trots att de själva energiskt begärt sådan sedan många år tillbaka. Förskollärarna blir ofta efter några år i arbetet utsedda till föreståndare för ibland ganska stora institutioner. Allt flera av dem anlitas som kommunala konsulenter och har som sådana ytterst ansvarsfulla och krävande poster. De blir vidare handledare, ämneslärare eller föreståndarinnor vid förskoleseminarierna. Eller också arbetar de som arbetsterapeuter vid barnsjukhus eller som förskollärare bland utvecklingsstörda barn etc. Alla dessa specialuppgifter fordrar egentligen särskild vidareutbildning. Fortbildningskurserna behöver också kompletteras med konferenser, vartill tillsynsmyndigheten kan kalla exempelvis konsulenter och rektorer. Detta h a r skett tidigare vid flera tillfällen men då på deltagarnas eller eventuellt på deras huvudmäns bekostnad. Betydel sen av sådana konferenser är myckeV stor, vilket bl. a. visas av att även vissa av verksamhetens lokala huvudmän efterlyst sådana möjligheter att för sin del tillsammans med tillsynsmyndigheten få dryfta aktuella problem.

241 Följande utdrag ur Kungl. Maj:ts instruktion för skolöverstyrelsen (Svensk författningssamling 1952, nr 661) visar, att konferenser och fortbildningskurser är väsentliga åligganden för en statlig myndighet, som har tillsynen över utbildningen av pedagoger: 3 §. Med avseende på det och kommunala skolväsendet det överstyrelsen att

statliga åligger

e) sammanhålla, stödja och leda inspektörers och konsulenters verksamhet samt i mån av behov och tillgängliga medel sammankalla dem ävensom skolledare och andra därav berörda befattningshavare till överläggningar, 6 §. Med avseende på utbildning och fortbildning av lärare åligger det överstyrelsen att e) sörja för anordnande av kurser för fortsatt lärarutbildning av såväl teoretiskt som praktiskt innehåll. Överstyrelsen för Yrkesutbildning h a r veterligen icke sitt åliggande rörande tillsyn och fortbildning av de dem »nderställda lärarna, författningsenligt lika klart fastställt, men erhåller årligen rikliga anslag för sådan verksamhet. Det är för hela förskoleverksamheten synnerligen angeläget, att dess statliga tillsynsmyndighet erhåller motsvarande åligganden och möjligheter som ovannämnda myndigheter.

Familjeutredningens

överväganden

1946 års kommitté har som ovan nämnts föreslagit att förskoleseminarierna skall förstatligas. Åtskilliga remissinstanser h a r också tillstyrkt detta 16—507447

förslag, som måhända torde innebära den enda rationella och riktiga lösningen av de problem, som dessa betydelsefulla utbildningsanstalter nu har att brottas med. Kommittén synes emellertid ej tillräckligt grundligt ha penetrerat utbildningsproblemen vid dessa seminarier. Också de rent organisatoriska frågorna torde behöva analyseras mera ingående. Ett förstatligande bör därför föregås av en kompletterande utredning rörande förskoleseminariernas mål, undervisning och organisation samt utbyggnadsbehov. Förskoleseminariernas ekonomiska läge synes emellertid vara så otillfredsställande att familjeutredningen finner det angeläget att åtgärder övervägs som kan — i avvaktan på en mera definitiv lösning på hithörande spörsmål — leda till en sanering av ekonomin och i samband därmed ge möjligheter till vissa reformer av undervisningen. Utredningen vill sammanfatta de åtgärder som synes i första hand bör övervägas i följande punkter: 1) Till varje förskoleseminarium utgår statsbidrag för heltidsanställd rektor med undervisningsskyldighet med 10 000 kr. Den nuvarande s. k. praktikföreståndarinnans tjänst uppdelas på två kursföreståndarinnor (förskollärare med viss undervisningsskyldighet; föreståndarinnor för var sin årskurs elever och till dessa tjänster utgår statsbidrag med 8 000 kr till varje tjänst. 2) Statsbidraget till lektions- och föreläsningsarvoden utgår med 100 % av de verkliga utgifterna härför. 3) Statsbidrag utgår som täcker seminariernas inkomstbortfall genom friplatserna. 4) Tillsynsmyndigheten beviljas anslag på förslagsvis 25 000 kr per år till årliga fortbildningskurser och konferenser.

KAP TEL 2

Vila och rekreation för mödrar och barn Inledning Att ha semester, att kunna fara ut och resa för nöjes skull, att vara på landet på sommaren, det är begrepp som ännu på 1930-talet knappast hade någon realitet för andra än de högre inkomsttagarna och vissa mellangrupper. Under 1940- och 1950-talen har betydande förändringar skett härvidlag. Av avgörande betydelse för dessa förändringar är semesterlagstiftningen. Till en början skedde utvecklingen av löntagarsemestern endast därigenom att bestämmelser härom infördes i avtalen. Utvecklingen gick dock långsamt; bland arbetarna hade år 1937 en fjärdedel inga semesterförmåner alls, medan återstående tre fjärdedelar hade viss semester som dock i allmänhet understeg en vecka. Läget förändrades plötsligt genom semesterlagen av år 1938, som garanterade minst två veckor för alla anställda med minst ett års anställning. I mitten på 1940-talet fick även korttidsanställda semesterrätt; vidare fick underåriga och vissa grupper med obekvämt arbete rätt till tre veckor. År 1951 kom lagen om tre veckors semester för alla; denna lag nådde sin fulla verkan 1953. Ett mått på ökningen av semestern ges av den kommitté som år 1954 avgav förslag till åtgärder rörande turistho-

tellnäringen (lämnat till handelsdepartementet 15 oktober, stencil), vilken förklarade, att »antalet årliga semesterdagar som står till förfogande för löntagarna beräknas ha ökat från omkring 15 miljoner dagar vid mitten av 1930talet till över 50 miljoner dagar f. n.». Samtidigt som löntagarsemestern arbetade sig fram, kom intresset att riktas mot husmödrarnas semesterproblem. Efter motioner i riksdagen och aktioner från bl. a. kvinnoorganisationer tillsattes 1937 fritidsutredningen, som bl. a. hade till uppdrag att beakta spörsmålet om husmödrarnas semester. Fritidsutredningen bedrev under åren 1938 —41 en försöksverksamhet i liten skala med samhälleligt understödda s. k. semesterveckor för husmödrarna. År 1942 avgav fritidsutredningen ett betänkande om semester för husmödrar (SOU 1942: 19), vari bl. a. föreslogs bidragsverksamhet från det allmänna (stat och landsting) till husmoderssemesterhem samt till statliga husmoderssemesterstipendier. Förslagen hade en blygsam räckvidd och innebar att till en början 500 husmödrar om året skulle få stipendier. 1941 års befolkningsutredning anknöt till fritidsutredningens förslag i sitt år 1945 avlämnade betänkande om Åtgärder för beredande av vila och rekrea-

243 tion åt mödrar och barn (SOU 1945: 55). Utredningen föreslog däri ett i jämförelse med fritidsutredningens förslag utökat samhälleligt stöd till husmödrarnas semester genom dels fria resor för husmödrar och för mödrar, som reser med sina barn, dels bidrag till driften av semesterhem och dels statliga husmoderssemesterstipendier. Dessa förslag genomfördes genom riksdagsbeslut år 1946. Medan i början av 1950-talet treveckorssemestern förbereddes inom arbetstidsutredningen, fick arbetsmarknadsstyrelsen — med anledning bl. a. av riksdagsmotioner i frågan — i uppdrag att utreda frågan om möjligheterna till semester åt personer »som inte är att anse som arbetstagare i semesterlagens mening». År 1952 avlämnade arbetsmarknadsstyrelsen ett mindre betänkande om Semester åt husmödrar, lantbrukare m. fl. (SOU 1952:19). I detta betänkande diskuterades huvudsakligen möjligheterna att genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder, upplysningsverksamhet m. m. skaffa vikarier åt husmödrar och jordbrukare. Vidare föreslogs en något vidgad stipendiegivning till husmoderssemester. För att bereda stadsbarn sommarvistelse på landet pågick redan tidigt under århundradet enskilda välgörenhetsaktioner genom kyrkliga församlingar, Barnens dags-verksamhet etc. Denna verksamhet har framför allt tagit sikte på upprättandet av barnkolonier och organiserande av feriehemsverksamhet. På 1940-talet började de av samhället bekostade barnresorna, till en början i försöksverksamhetens form. I befolkningsutredningens ovannämnda betänkande av år 1945 föreslogs ökade statliga insatser för barnens sommarvistelse i form av reseförmåner för såväl lantbarn som stadsbarn vid resor till enskilda hem och till kolonier. Vidare

föreslogs reseförmåner för v å r d a r e samt driftbidrag till sommarkolonier. Utredningens förslag genomfördes genom riksdagsbeslut år 1946. Jämsides med att löntagarna fått sin semesterlagstiftning och husmödrarna och barnen fått ett visst samhälleligt stöd för vila och rekreation, har ökningen av realinkomsterna gjort det möjligt för människorna att lägga ned betydligt större belopp än tidigare p å sin semester. Utredningen angående turisthotellen anför att, enligt beräkningar av Industriens utredningsinstitut, den totala resekonsumtionen, inklusive lokala resor, 1952 skulle ha haft ett värde av ca 1 050 milj. kr, att jämföra med ett värde av ca 310 milj. kr år 1935. Uttryckt i enhetligt penningvärde innebär detta en total ökning med över 50 %, varav största delen efter 1945. När man försökt bedöma den sannolika utvecklingen har man kommit fram till att resekonsumtionen troligen kommer att öka i snabbare takt än nationalinkomsten. De olika faktorerna som här antytts har otvivelaktigt hos breda folklager medfört ett stegrat allmänt intresse för att resa och skaffa sig omväxling och bl. a. stegrat kraven på logimöjligheter och förströelser på de orter, dit man förlägger sin resa. En rik flora av varierande resemöjligheter i form av sällskapsresor, rundresor etc. har vuxit fram. På trafik- och turistföretagen h a r man ställts inför många besvärliga problem bl. a. på grund av anhopningen av resorna till en kort sommarperiod. Lösningen av en mångfald stora semester- och turistproblem sker genom de tre stora folkliga fritidsorganisationerna Svenska Turistföreningen, Skid- och Friluftsfrämjandet samt Reso. De statliga insatserna för det allmänna reselivets främjande har varit av begränsat omfång. Till dem får väl räk-

244 nas Statens järnvägars olika åtgärder med bl. a. reserabattering med sikte på förbilligade semesterresor. Den direkta verksamhet som samhället bedrivit har skett genom Statens fritidsnämnd. På förslag av fritidsutredningen tillsattes denna nämnd år 1940 med uppdrag att utgöra »statens rådgivande organ i frågor r ö r a n d e fritidens utnyttjande för friluftsliv ävensom i frågor vilka därmed äga samband». Nämndens huvudsakliga uppgift är att fördela medlen från fonden för friluftslivets främjande. T. o. m. år 1953 har nämnden delat ut ca 13 milj. kr till vandrarhem, friluftsgårdar, husmoderssemesterhem, badanläggningar, fritidsreservat, vissa kurser m. m. Här skall nu göras en närmare granskning av de statliga bidragsformer som avser »vila och rekreation för mödrar och barn». Resor för barn och mödrar

Sommaren 1940 ordnades i utrymningskommissionens regi en med statliga medel finansierad utflyttning av b a r n från tätorterna till landet. Motivet för åtgärden var i första hand att man önskade pröva möjligheterna att utrymma barnen från luftskyddsorterna; därjämte betonades starkt hälsoskälen. Åren 1942—45 anslogs fortsättningsvis medel för fria sommarresor för barn såväl till enskilda hem som till kolonier (i huvudsak för barn från s t ä d e r n a ) . Tidigare hade genom enskildas försorg hopsamlade medel måst användas även för resorna; dessa medel kunde nu oavkortat gå till kolonianläggningarna och vistelsen vid dem. År 1942 var statsanslaget till barnens resor 500 000 kr, 1943—45 uppgick det till 1 000 000 kr och år 1945 till 1 225 000 kr. Detta år granskades verksamheten av 1941 års befolkningsutredning, som lade fram ett förslag till utvidgning och

konsolidering av verksamheten. 1946 års riksdag beslöt i enlighet med förslaget, och den nya ordningen t r ä d d e i kraft sommaren 1946. Bestämmelserna för resorna 1946 innebar att barn från såväl städer som landsbygd kunde få en fri resa vid valfri tid på året. Åldersgränsen sattes vid 14 år, inkomstgränsen vid 2 500 kr beskattningsbar inkomst. Resans längd var med vissa undantag maximerad till 600 km. Barnens bortovaro måste vara minst 4 veckor. Eftersom bidragsformen med de fria resorna är så öppen för insyn, har allmänheten varit mycket vaksam när det gällt att komma med kritik mot verkliga eller förmenta missbruk av reseförmånerna. I flera fall har detaljer i reseverksamheten även kommit upp till debatt i riksdagen. På grund av bl. a. riksdagsmotioner, som avsåg att åstadkomma besparingar på reseanslaget, gjordes 1948 en utredning av frågan av särskilt tillkallade sakkunniga (avgiven 30 november 1948, stencil). Deras förslag innebar dock inga inskränkningar utan i stället viss utvidgning av reseförmånerna. Maximeringen av resornas längd borttogs och inkomstgränsen höjdes till 4 000 kr beskattningsbar inkomst. Denna inkomstgräns har sedermera ytterligare uppräknats, så att den fr. o. m. 1 januari 1953 är 5 200 kr. Genom beslut av 1951 års riksdag infördes i besparingssyfte en avgift för barnresorna (på järnväg), som till en början utgick med 5 kr för barn i åldern 6— 12 år och 10 kr för barn över 12 år. Vid 1952 års riksdag beslöts en sänkning av avgiften till 5 kr för alla barn och därtill avgiftsbefrielse för b a r n från familj med minst tre hemmavarande barn under 14 år samt barn till ensamstående mödrar. För att göra det möjligt för familjerna att placera yngre barn i enskilda

245 hem infördes på förslag av befolkningsutredningen fria resor för modern eller annan person som följer med eller hämtar barn under 10 år, de s. k. vårdarresorna. Inkomstgränsen är densamma som för barnens resor, nämligen 5 200 kr. Även vårdarresorna är numera belagda med en avgift av 5 kr. Vårdarresorna är att betrakta som en anordning som främjar även husmödrarnas sommarvistelse, eftersom de ofta ger modern möjlighet att komma bort och få en viloperiod tillsammans med barnet. Husmödrar kan dock även på annat sätt få åtnjuta reseförmåner. Husmödrar med minst två barn under 14 år (och efter särskild individuell behovsprövning även andra) kan nämligen för egen del få en ferieresa till valfri vistelseort. Inkomstgränsen är densamma som vid barn- och vårdarresorna. En avgift på 10 kr skall erläggas.

Tab. 2: 1 visar hur många barn, som erhållit ferieresa. Till en början var antalet b a r n omkring 20 000. År 1946, då de nya bestämmelserna trädde i kraft, ökade antalet kraftigt; därefter skedde en viss ytterligare uppgång, till ca 37 000 år 1948. Sedan dess har antalet minskat för varje år och var år 1953 nere i ca 24 000. Av alla barn i ifrågavarande åldrar utgör dessa ca 3 %. Antalet vårdarresor har sjunkit från 43 000 år 1948 till 24 000 år 1953. Av de resande barnen är den större delen sådana som reser till feriehem, där vistelsen helt eller delvis betalas av statliga och kommunala medel. Deras antal var år 1953 ca 17 000. Tillstånd att vistas i feriehemmet under kortare tid än den stipulerade 4-veckorsperioden begärs endast för ett litet antal barn (omkring 3 % ) . I det subventionerade feriehemmet blir nämligen vistelsen regelmässigt minst en månad. De barn, för vilka avkortning av tiden begärs, torde ofta resa med sina föräldrar eller eljest till privat ordnad ferievistelse. Lantbarnens vistelse förkortas oftare än stadsbarnens, men

Då husmodern reser till godkänt semesterhem, uppställs inga villkor beträffande barnantalet och uttas ingen avgift. Frågan om beredande av plats för husmödrar vid semesterhemmen har dock föregåtts av en individuell behovsprövning.

Tabell 2:1. Antal barn som erhållit ferieresa

År

1944 1945 7/6 1 9 4 6 — 30/6 1947 1/731/12 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953

Antal barn i åldern 6—14 år (t. o. m . 1947 4 — 1 4 år)

städer

21 900 22 700

(21 900) (22 700)

Antal barn i % av samtliga barn i ifrågavarande åldrar

därav landsbygd

hela riket

städer

landsbygd

(7,0) (7,2)

55 000 16 800 36 800 32 600 31 300 27 900 27 800 24 400

1944—1953

6,3 8 900 26 000 22 400 21400 19 600 20 100 17 800

7 900 10 800 10 200 9 900 8 300 7 700 6 600

(3,8) 4,4 3,9 3,8 3,4 3,4 2,9

(5,6) 7,3 6,3 6,0 5,5 5,6 5,0

(2,8) 2,3 2,2 2,1 1,8 1,6 1,4

246 Tabell 2: 2. Antal husmödrar med reseförmåner

Ar

Till enskilt ordnad semester hela riket

7/6 1946— 30/6 1947 1/731/12 1947... 1948 1949 1950 1951 1952 1953

städer

landsbygd

17 000 21200 33 300 28 700 30 500 24 400 22 100 18 900

1946—1953 Till semesterhem

hela riket

städer

landsbygd

1000 3 200 2 400 3 200 3 500 4 400 4 800

2 200 4 700 3 900 4 200 3 800 4 200 4 100

3 000 7 700 13 800 11400 12 100 9 900 9 100 7 800

förkortningen är sällsyntare nu än tidigare på grund av skärpta bestämmelser. År 1948 var det 10 % av alla lantbarn, nu är det 5 %, som stannar borta kortare tid än en månad. Även husmödrarnas resor har minskat såsom framgår av tab. 2: 2. År 1948 var husmödrarnas resor till enskilt ordnad semester 33 000; år 1953 var de nere i 19 000. Minskningen har varit kraftigast för lanthusmödrarnas del; år 1948 var dessa 19 500, år 1953 inte fler än 11 100. Av samtliga husmödrar med reseförmåner år 1953 hade 90 % två barn eller flera. Den enda reseform som i någon mån ökat i omfattning är husmödrarnas resor till semesterhem. Denna ökning får ses mot bakgrunden av att antalet platser på semesterhem ökat och att en viss agitation äger rum från dessa hems sida för att få platsantalet fyllt. År 1948 var antalet resor 7 900, efter nedgång 1949 —51 har det ökat och var år 1953 uppe i 8 900. Barnkolonior och feriehem

När socialstyrelsen år 1941 för befolkningsutredningens räkning gjorde en undersökning av befintliga kolonier uppgavs dessas antal till 574. Därav hade ett 100-tal drivits av samma huvud-

13 500 19 500 17 300 18 400 14 500 13 000 11 100

3 200 7 900 6 300 7 400 7 300 8 600 8 900

man redan år 1900 och omkring 60 % av samtliga hade tillkommit före år 1930. Det sammanlagda barnantalet vid kolonierna uppgick år 1941 till 26 000. Koloniverksamheten behandlades år 1938 av befolkningskommissionen som föreslog statsbidrag till driftskostnaderna (SOU 1938: 20). Detta förslag genomfördes icke, men åren 1943—45 lämnades försöksvis statliga driftsbidrag till resp. 56, 79 och 118 kolonier. År 1946 infördes anmälningsplikt för kolonianordnaren och socialstyrelsen blev tillsynsmyndighet över all koloniverksamhet i riket. I sitt betänkande om Vila och rekreation åt mödrar och barn (SOU 1945: 55) framlade befolkningsutredningen ett program för statligt understöd åt barnkolonierna i form av driftsbidrag till kolonier med av socialstyrelsen godkänd standard. Bidraget borde enligt utredningen uppgå till i genomsnitt en tredjedel av koloniernas verkliga kostnader, vilka då beräknades till ca 3 kr per barn och dag. Befolkningsutredningen föreslog sålunda ett genomsnittligt bidrag på 1 kr per b a r n och vårddag. Detta beslöts av 1946 års riksdag. Förutom driftsbidraget erhåller kolonianordnare betydande belopp av arvsfondsmedel till anläggningskostnaderna.

247 Under 1953/54 utgick för sådana ändamål ca 950 000 kr. Omfattningen av koloniverksamheten under åren 1946—53 framgår av tab. 2:3. Tabell 2: 3. Koloniverksamheten åren 1946—1953

under

Är

Antal anmälda kolonier

Antal barn ca

1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953

706 742 738 751 754 760 734 713

34 500 34 600 35 000 36 800 36 700 38 600 38 700 38 100

Totalantalet kolonier är ungefär konstant under perioden, drygt 700. Den genomsnittliga storleken på kolonierna har minskat något, men en viss ökning av antalet barn som får kolonivistelse har skett, därför att barnens vistelsetid vid kolonierna har minskat och ett flertal kolonier därför kan ta emot dubbla grupper av barn. Denna utveckling har socialstyrelsen sökt främja, i det att styrelsen funnit att det ur barnens synpunkt är förmånligare med en icke alltför långvarig kolonivistelse. Om feriebarnsverksamhetens tidigare utveckling föreligger blott spridda notiser. I Göteborg har sedan 1917 funnits en sommarbarnsverksamhet, som åren igenom brukat skicka ut ca 500 barn i enskilt ordnade hem. Befolkningsutredningen konstaterade år 1941 att Frälsningsarmén årligen beredde sommarvistelse för 1 200 barn och att kommittén för feriebarn i Stockholm sände ut ca 800 barn. Siffror som dessa tyder på att den totala feriebarnsverksamheten säkerligen hade jämförelsevis ringa omfattning och endast avsåg de

allra sämst ställda barnen. Sommarhemmen uppläts i allmänhet gratis och sommarbarnsorganisationen betalade ofta resor och även barnens utrustning m. m. Befolkningsutredningen behandlade även feriebarnsverksamheten och framhöll dess värde. Genom resebidragen för barn och vårdare till enskilt ordnad semester ansåg sig befolkningsutredningen på bästa sätt stödja denna verksamhet. Reseverksamheten innebar ju också ett stöd till kolonierna genom att såväl barn som personal fick fria resor. I form av försöksverksamhet har av anslaget till barnkolonier från 1946 medel givits även till barns sommarvistelse i enskilda hem. Statsbidragen till feriehemsverksamheten utgår genom förmedling av godkänd feriebarnsorganisation. Ett villkor för bidragen är att samtliga hem som tar emot barn är godkända av ortens barnavårdsnämnd. Omfattningen av den statsunderstödda feriehemsverksamheten framgår av tab. 2:4. Tabell 2: 4. Feriebarnsverksamheten åren 1946—1954

År

1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954

under

Antal beviljade Antal barn, ansökningar från feriebarns- för vilka statsorganisationer bidrag utgått 15 40 48 55 55 64 68 73 78

2 051 5 954 11 401 12 926 14 932 15 545 15 973 16 442 16 992

Antalet feriehemsanordnare (som i regel utgörs av barnavårdsnämnder eller andra kommunala nämnder) har år från år vuxit. I februari 1955 var de-

248 ras antal 96. Feriebarnens antal är uppe i ungefär 17 000. Jämför man barnantalet på kolonierna och i feriehem, finner man att feriebarnen år 1948 utgjorde drygt en tredjedel av kolonibarnen, nu är de ungefär hälften. Antal vårddagar är för feriebarnen i genomsnitt 56 och för kolonibarnen 38. För de förra har socialstyrelsen icke ansett några skäl föreligga att såsom för de senare sträva mot en viss begränsning av vistelsens längd. Det statliga driftbidraget till kolonierna utgår i regel med en krona för barn och dag. I särskilda undantagsfall (specialkolonier) lämnas bidrag med högre belopp, dock högst 2 kr. På grund av anslagets begränsning har bidraget i inte så få fall fått nedskäras till 50, 60 eller 75 öre för barn och dag eller helt nekas. (Av det i tab. 2: 3 angivna antalet kolonier under socialstyrelsens överinseende var det 1953 endast 537 med 29 000 barn som hade statsbidrag.) Koloniernas driftskostnader kan uppskattas till ca 7 kr per barn och dag, utgifter för byggnader inte inräknade. Till feriebarnsverksamheten lämnas ett statligt bidrag med högst en krona per vårddag; i flertalet fall utgör bidraget 50 eller 75 öre. Det stora flertalet feriehemsanordnare lämnar ersättning till feriehemmen med 3—3:50 kr per barn och dag. Några anordnare har möjlighet att placera barnen mot en lägre avgift; i andra fall återigen betalas högre belopp. Feriehemsanordnarnas utgifter utöver inackorderingsavgiften utgörs av försäkringsavgift för barnen, löner åt personal, vissa resekostnader, traktamenten åt reseledare samt ersättning åt ombud, som anskaffar feriehem, annonskostnader m. m. Anordnarnas kostnader per barn och dag kan beräknas till omkring 4 kr.

Husnioderssemestcrstipendierna

Fritidsutredningen föreslog i sitt betänkande stipendier för husmödrarna på högst 50 kr och förutsatte att till en början medel skulle beviljas för 500 dylika stipendier. Befolkningsutredningen föreslog samma stipendiesumma och att ett belopp om 500 000 kr skulle avsättas till dylika stipendier. Beslut om statliga husmodersstipendier fattades av riksdagen 1946 i enlighet med befolkningsutredningens förslag. 50 kr är fortfarande maximibelopp för normalfallen. Vid synnerliga skäl må dock stipendierna numera utgå med högst 125 kr. Stipendierna utdelas av husmoderssemesternämnder, vilka tillsätts av landstingen eller stadsfullmäktige. Husmodern får i sin stipendieansökan noggrant redovisa sitt och sin familjs ekonomiska läge samt för vilket ändamål hon önskar använda stipendiet. Omfattningen av stipendiegivningen framgår av följande siffror för budgetåret 1953/54. Tabell 2: 5. Husmödrar som fått stipendier, fördelade efter barnantal

Antal husmödrar.. därav med 0 barn 1 barn 2 barn 3 o. fl. barn . . .

Antal

%

16 416

100,0

2 735 2 835 4 731 6 115

16,7 17,3 28,8 37,2

Tab. 2: 5 visar att bland de husmödr a r som fått stipendier har 66 % två barn eller flera, endast 17 % är barnlösa. En undersökning av husmödrarnas ålder visar att den största delen av stipendiaterna, 60 %, är i åldern 30—50 år. Endast 15 % är under 30 år. Stipendiebeloppen ligger i allmänhet

249 mellan 25 och 50 kr. 30 % av husmödr a r n a får högre belopp. En särskild redovisning har gjorts av semestervistelsens karaktär. Enskilt ordnad semester är det vanligaste; endast 21 % av stipendiaterna reser till de speciella semesterhemmen. Uppgifter har också lämnats om de ändamål för vilka man avser att använda stipendiet. Vanligast angivna ändamål är klädanskaffning, 57 %, kost och logi, 26 % (därvid är att märka att stipendiet inte får användas till att betala kost och logi på semesterhemmet). Hemhjälp eller inackorderingskostnad för barn förekommer endast i 15 % av fallen. Husmoderssemesterhemmen

Då frågan om att bereda husmödrarna semester aktualiserades i mitten på 1930-talet framstod det som nödvändigt att ordna så att husmödrarna, förutom att de fick ekonomisk hjälp för att kunna finansiera utrustning och resa, även hade någonstans att ta vägen under den viloperiod av en eller högst två veckor som de ansågs kunna ta sig ledigt. Uppgiften att ordna semesterhem för husmödrar kom att omhändertas av frivilliga krafter och blev inom föreningar, församlingar, stiftelser etc. en arbetsuppgift, som man ägnade stort intresse. Genom insamlingsaktioner, donationer etc. sammanbragtes medel för byggande av semesterhem eller för inköp och iordningställande av äldre byggnader. I många fall gav kommuner och landsting bidrag. Från fonden för friluftslivets främjande och från lotterimedelsfonden erhölls också anläggnings- och utrustningsbidrag. Genom beslut av 1946 års riksdag erhölls statsmedel till driften i den formen att staten till godkända semesterhem bidrar med viss summa p e r gästdag under förutsättning att landsting eller primärkommun även ger bidrag.

Statsbidraget är nu 2,50 kr per gästdag om landsting eller kommun bidrar med 1,50 kr. Riksorganisationer som driver semesterhem och tar emot husmödrar från hela landet kan erhålla statsbidrag utan att landsting eller kommun bidrar. Husmödrar som tillbringar sin semester på ett godkänt semesterhem kan alltså göra detta till en låg kostnad och kan därtill få fria resor och i viss utsträckning semesterstipendier. Som huvudmän för nu igång varande semesterhem står i vissa fall landsting och kommuner men i allmänhet enskilda föreningar, såsom distrikt eller lokalavdelningar av Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Svenska Landsbygdens kvinnoförbund, Kooperativa kvinnogillesförbundet, Vita Bandet, KFUK, KFUM, Röda Korset. Andra huvudmän är kyrkliga och frikyrkliga föreningar, Frälsningsarmén, fackföreningar, köpmannaförbund, barnens dagsföreningar, ungdomsföreningar etc. Omfattningen av statens bidrag till semesterhemmen framgår av tab. 2: 6. Tabell 2: 6. Statsbidrag till husmoderssemesterhem 1946—1953 Antal semesKalen- terhem derår med statsbidrag 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953

51 127 144 149 146 151 158 155

Antal gäster för vilka statsbidrag utbetalats

Statsbidragets belopp, kr

5 648 11 842 14 437 14 902 16 337 16 093 17 571 17 392

130 672 272 820 350 946 362 418 399 984 393 648 432 650 498 886

Räckvidden av åtgärderna för beredande av vila och rekreation åt mödrar och barn

Tab. 2: 7 ger en översikt över de statliga bidragen till denna verksamhet

250 1945—1955. Budgetåret 1946/47 var summan drygt 5 milj. kr, den steg till Tabell 2: 7. Statens

över 8 milj. kr 1948, men är innevarande år nere i 6,7 milj. kr.

utgifter för beredande av vila och rekreation åt mödrar och barn, budgetåren 1945J46—1955/56 1

Åtgärd

1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955 —46 —47 —48 —49 —50 —51 —52 —53 —54 —55 —56

Ferieresor för barn och vårdare (inkl. resor till kolonier) 1,3 Ferieresor för husmödrar Driftsbidrag till semesterhem Husmodersstipendier Driftsbidrag till kolonier och feriehem 0,2 Summa utgifter 1

Utgifter i milj. kronor

1,5

3,0 0,5 0,1 0,5 1,0 5,1

4,0 0,5 0,3 0,5 1,1 6,4

5,5 0,8 0,5 0,8 1,1 8,7

4,0 1,1 0,5 0,8 1,5

3,5 1,6 0,5 0,8 1,5

2,2 1,3 0,4 0,8 1,5

2,7 1,4 0,4 0,8 1,5

2,9 1,3 0,6 1,0 1,5

2,8 1,3 0,6 1,0 1,5

2,4 1,1 0,6 1,0 1,6

7,9

7,9

6,2

6,8

7,3

7,2

6,7

För åren 1945/46—1954/55 enligt statsliggaren, för år 1955/56 enligt statsverkspropositionen.

Minskningen ligger framför allt på reseverksamheten. Orsakerna till att denna har minskat så kraftigt är inte helt klarlagda. Det anföres att inkomstgränsen 5 200 kr beskattningsbart belopp (motsvarar ca 10 500 kr i ortsgrupp V) skulle h i n d r a ett betydande antal av dem som tidigare brukade söka bidrag att nu få dylikt. Vidare pekar man på att familjerna har mindre möjligheter än förr att skicka sina barn till släktingar på landet därför att den yngre generationen av stadsfamiljer skulle ha lösare anknytning till landsbygdssläktingar än de något äldre. Ytterligare skäl för att familjerna inte utnyttjar resemöjligheterna anses vara att dessa inte är kända för alla, att många känner olust inför de formaliteter och kontrollåtgärder, som är förknippade med dem samt att införandet av avgiften vållat irritation. Samma omständigheter som påverkar minskningen av barnresor anses också påverka husmodersresorna. Statsbidraget till driften av semesterhem har fluktuerat men har totalt sett ökat mycket obetydligt sedan år

1948. Anslaget till kolonier och feriehem har ökat något. För semesterhemmen och för barnkolonierna och feriehemsverksamheten satsas betydande och under de senaste åren kraftigt ökande belopp av landsting, kommuner och enskilda. Så h a r t. ex. proportionen mellan statsbidraget och kommunernas och enskildas bidrag till barnkolonierna förskjutits så, att medan statsbidraget ursprungligen beräknades täcka en tredjedel av de verkliga kostnaderna, detta nu endast täcker i genomsnitt en tiondel. Sammanfattningsvis kan konstateras, att det endast är några få procent av barnen och av husmödrarna som får del av det samhälleliga semesterstödet. De som får del av förmånerna tillhör de lägsta inkomsttagarna, för vilka dessa förmåner säkerligen är av stort värde. Men det finns anledning att ställa frågan om detta motsvarar befolkningsutredningens och statsmakternas ursprungliga målsättning, då dessa bidragsformer introducerades, och det finns än större anledning att ställa frågan om vilken målsättning som i nuva-

251 rande läge är rimlig för samhällets stöd på detta område. I n n a n denna fråga diskuteras, skall några uppgifter lämnas till belysning av frågan om familjesemesterns utveckling. Familjesemestern Reseposten i familjebudgeten. Förut har framhållits hur den utvidgade semesterlagen och den allmänna inkomsthöjningen föranlett en uppblomstring av stora mått av turist- och reselivet. Tabell 2: 8. Reseutgifterna

Frågan ställer sig, vilken del av denna allmänna uppblomstring av reselivet, som kommit på barnfamiljernas lott. En belysning av barnfamiljernas resurser när det gäller resor och semester ges av socialstyrelsens levnadskostnadsundersökningar, varur ett utdrag återgives i tab. 2 : 8 . Det är att märka att posten för reseutgifter innefattar alla dylika utgifter: nyttoresor, kostnader för egna fordon och rena semesterresor etc.

år 1952 inom olika hushållstyper Antal Antal personer per hushåll hushåll

och

inkomstnivåer

Reseutgifter Därav barn

kr

Genomi % av snittlig kons.- kons.utg. utg.

Makar med barn, kons.utg. 6 000—10 000 kr 10 000—15 000 kr 15 000 kr o. däröver

96 61 28

3,64 4,13 4,07

1,64 2,13 2,07

407 822 2 358

4,9 6,9 12,1

8 282 11881 19 442

Makar utan barn, kons.utg. 6 000—10 000 kr 10 000—15 000 kr

38 29

2,00 2,00

—

569 1 013

7,2 8,2

7 882 12 340

Ensamstående, kons.utg. 3 000—6 000 kr 6 000—10 000 kr

45 33

1,00 1,00

—

245 502

5,6 6,9

4 403 7 257

Makar med barn 1 barn 2 barn 3 och flera barn

94 58 44

3,00 4,00 5,43

1,00 2,00 3,43

694 846 947

7,0 7,8 7,5

9 928 10 876 12 691

Att reseposten i budgeten är ytterligt elastisk och snabbt stiger med inkomsten är tydligt. Men finns det barn i hushållet stiger reseutgifternas andel av de totala utgifterna långsammare än i andra hushåll. Barnfamiljerna h a r så många andra utgifter som måste gå före. Makar utan barn i inkomstgruppen 6 000—10 000 kr har en reseutgift på nära 600 kr, vilket utgör ca 7 % av konsumtionsutgifterna. Ensamstående i samma inkomstgrupp h a r ca 500 kr, vilket också utgör 7 %. Makar med b a r n

i samma inkomstgrupp (genomsnittligt antal personer i hushållet 3,64) har en reseutgift av ca 400 kr, vilket innebär en utgiftsprocent av ca 5. Skillnaderna i utgiftssumman för resor är således ganska betydande. Ser man till möjligheterna för individerna inom dessa hushåll att komma ut och resa, blir givetvis skillnaden mellan de barnlösa och barnfamiljerna ännu mycket större. Inom varje hushåll får man räkna med att en viss del av reseposten bindes till nödvändighetsresor. Med ökat antal

252 hushållsmedlemmar växer denna del. Det som blir kvar att disponera för nöjesresor skall i och med att hushållet växer delas upp på fler familjemedlemmar. Visserligen förbilligas barns resor genom att de i vissa åldrar åker avgiftsfritt eller betalar halv avgift på järnväg samt genom familjerabattsystemet, men varje barn en familj har drar dock sin kostnad vid semestern. Familjernas möjligheter till semester minskas i och med att barntalet växer. Att det senare är förhållandet tycks också framgå av några undersökningar som gjorts om semestervanorna. I Sverige gjordes en undersökning 1949 av Arbetstidsutredningen (SOU 1950:32). Färskare siffror föreligger från Norge och Danmark, där Statens Ferieråd, respektive tidningen Politiken gjort undersökningar 1953 bland dem som åtnjutit en tre veckor lång ledighet. Arbetstidsutredningen frågade bl. a. omkring 5 000 medlemmar av LO-för-

b u n d om hur de tillbringat sin semester 1949. Materialet redovisas uppdelat på män och kvinnor, men utredningen ansåg inte familjesynpunkten av något intresse, varför ingen uppdelning på civilstånd förekommer. Eftersom procenten ogifta bland kvinnliga fackföreningsmedlemmar är betydligt större än bland manliga, säger dock skillnaderna mellan mäns och kvinnors semestervanor något om vilken roll familjen spelar för semesterns utformning. 32 % av männen och 21 % av kvinnorna var hemma på semestern, på pensionat och motsvarande var 8 % av männen och 15 % av kvinnorna, hos släkt eller bekanta vistades 39 % av männen och 44 % av kvinnorna. De danska och norska undersökningarna, vilka anses kunna vara giltiga även för svenska förhållanden, intresserade sig särskilt för familjernas semestervanor. I Danmark ställdes sex frågor, i Norge fem. Följande resultat erhölls (procentuell fördelning):

Norge

Danmark Hur tillbringade Ni semestern?

Familj med barn

Familj utan barn

Familj med barn

Familj utan barn

Hos släktingar eller bekanta På hotell eller pensionat Utlandet Rundresor, tält, vandrarhem etc.. . Sommarstuga eller k o l o n i s t u g a . . . .

41 32 6 5 3 13

26 41 9 10 8 6

47 26 8 4 15

36 22 11 10 21

Summa

100 Det är alltså ovanligare att man far till släkt och bekanta eller far ut och reser och bor på vandrarhem eller på hotell och pensionat när man har barn än när man inte har det. En betydligt större del av barnfamiljerna än av andra kommer inte hemifrån alls på semestern. Det enda semesternöje som är vanligare för dem som har barn än

för andra är vistelse i egen sommarstuga. Några specialundersökningar som gjorts i Norrköping och Stockholm ger siffror som rör de barnrika familjerna. I Stockholm konstaterades att 20—25 % av de b a r n r i k a familjerna inte lämnade sin stadsbostad under semestern. I Norrköping var motsvarande siffra för

253 ligen införda semesterbiljetterna (som gäller för viss minimisträcka och innebär vanligt tur- och returpris minus 25%). Familjebiljetterna på järnväg infördes 1935. Bestämmelser: viss minimisträcka; de två äldsta familjemedlemmarna betalar ordinarie pris (helt eller halvt), övriga barn */4 av ordinarie pris. Bestämmelserna har efter h a n d ändrats enligt följande:

textilarbetarna 28 %. Bland de gifta försämrades semesterförhållandena med ökat barnantal. Av de familjer med barn i Norrköping som stannade hemma under semestern förklarade 58 % att orsaken var ekonomiska skäl. Hur reser familjerna? En hel del resor företas av familjer med barn. Järnvägsstyrelsen h a r redogjort för utnyttjandet av familjebiljetterna samt de nyFrån

Nedsättning på

Sträcka minst Barn under

1/6 1935 1/7 1939 1/12 1945

150 km 150 » 100 »

18 år 20 » 20 »

1/6 1953

50 »

20 »

Snälltågstillägg Hel

Enkel biljett

»

»

Enkel eller tur- och returbiljett Enkel eller tur- och returbiljett

» » Halv, oavsett åldern

Anm. Före 1/5 1951 fanns tur- och returbiljetter på högst 496 km, därefter på alla avstånd. Hur försäljningen av familjebiljetter och semesterbiljetter utvecklats belyses av följande tabell. I densamma redovi-

sas antalet resor, jetter.

alltså ej antalet bil-

Antal resor År

P å familjebiljett

På familjebiljett komb. med semesterbiljett

Summa

Hela antalet resor på semesterbiljetter

Enkla och dubbla bilj.

Tur- och returbilj.

106 145

167 710

—

273 855

1950 1951 1952 1953 1954

157 302 90 700 99 048 43 030

161 640 231 000 282 108 348 414 iufeafll

— —

6 860 55 250

318 942 321 700 388 016 446 694

maj—dec

—

—

jan—aug (prel.)

—

Antalet resor på familjebiljett komb i n e r a d med semesterbiljett utgjorde sålunda år 1953 ca 12 % av hela antalet familjeresor. Familjebiljetterna torde omfatta ca 10 % av alla långväga resor. Vidare har järnvägsstyrelsen gjort vissa beräkningar som visar h u r stor kostnadsminskningen blir vid familjeresor, när de olika rabatterna utnyttjas.

Semesterbiljetter infördes 1 maj 1952 90 874 527 496 595 804

Jämförelserna i det följande gäller avgifterna vid resa i 3 klass med persontåg på vanlig tur- och returbiljett, på familjebiljett samt på familjebiljett kombinerad med semesterbiljett för: a) familj bestående av man, hustru och 1 barn i åldern 6—11 år. b) familj bestående av man, hustru och 1 barn i åldern 12—19 år. c) familj bestående av modern och 3 barn i åldern 6—11 år.

254 Vanlig tur- och returbiljett

Km

50 100 200 300 500 750 1 000 1500

Familjebiljett kombinerad med semesterbiljett

Familjebiljett

a)

b)

c)

a)

b)

c)

a)

b)

c)

18 36 72 50 105 172 50 215 247 50 302 50

21 60 43 20 87 126 207 258 297 363

18 36 72 50 105 172 50 215 247 50 302 50

16:20 32:40 65:25 94:50 155:25 193:50 222:75 272:25

16:20 32: 40 65:25 94: 50 155:25 193: 50 222:75 272: 25

14 40 28 80 58 84 138 172 198 242

123: 75 145:15 167:10 204:20

123: 75 145:15 167:10 204: 20

110: — 129: — 148:50 181:50

Anm. Vid resa med snälltåg på vanlig tur- och returbiljett tillkommer i vardera reseriktningen kr 3: 00 för vuxen resp. 1: 50 för barn och för resande på familjebiljett kr 1: 50, oavsett åldern. Exempel på familjenedsättning Båda föräldrarna + 3 barn i åldern 10, 13 och 19 år, Stockholm—Malmö, enkel resa i 2 klass snälltåg = 182: 55 kr. (Ord. pris = 300: 40 kr.) En av föräldrarna + 2 barn (8 och 13 år) Göteborg—Sunne över Kil och åter i 3 klass, persontåg = 88: 90. (Ord. pris = 98:75 kr.) 4 barn (6, 8, 10 och 14 år) Nässjö— Hälsingborg över Hässleholm och åter i 3 klass, snälltåg = 88:— kr. (Ord. pris = 110:— kr.)

bilägare kan för närvarande inte anges. Barnfamiljerna h a r svårare än andra att ekonomisera ett bilköp; å andra sidan ter sig en bil ofta speciellt användbar för barnfamiljer, som därigenom kan ge sig själva en kraftig familjerabatt vid alla sorters resor. Att bilinnehavet emellertid spelar en betydande roll för familjesemestern är uppenbart.

Exempel på familjebiljett kombinerad med semesterbiljett Båda föräldrarna + 4 barn (10, 12, 14 och 18 år) Stockholm—Varberg över Göteborg och åter i 3 klass, snälltåg (semesterbiljett med familjenedsättning) = 183: — kr. (Ord. pris = 429:— kr.)

Var kan semestern tillbringas? Det vanligaste är att man reser till släkt och vänner. Det har tidigare framhållits att det förefaller som om en yngre generation stadsfamiljer hade börjat förlora kontakten med anhöriga på landet, så att de har svårare än förr att finna någon att resa till. Ju större familjen är, dess svårare är det också att komma och gästa en annan familj. Många familjer skaffar sig en egen sommarstuga eller försöker spåra upp någon lämplig sådan att hyra. I flertalet fall innebär innehavet av en egen stuga en dyr semester, men stugan kan ge stor tillfredsställelse och rekreation, speciellt i sådana fall, och de är väl de flesta, när den inte bara utnyttjas under de löntagande familjemedlemmarnas semester utan för en längre vistelse för mor och b a r n samt under helger etc.

Som synes erhåller familjerna i vissa sammanhang en mycket kraftig nedsättning. Men förutsättningen för familjebiljettens rabatt är att familjemedlemmarna reser samtidigt. Så snart någon familjemedlem måste åka separat, om t. ex. ett skolbarn skall göra en resa på egen hand, måste familjen betala ordinarie pris. Antalet familjebiljetter har ökat från 274 000 år 1949 till 447 000 år 1953, eller omkring 60 %. När det gäller bilinnehavet, torde även ha skett en kraftig ökning. Hur stor del av barnfamiljerna som blivit

255 Att h y r a en stuga för semester i öppna marknaden blir också ofta en dyr och besvärlig affär för en familj. Mest tillfredsställelse torde den få som finner en lämplig stuga som hyrs år från år och som, likaväl som den egna stugan, tjänar som allmän rekreationsplats. Men den fria marknaden för semesterstugor är svåröverblickbar och priserna ofta höga. Väljer familjen i stället att tillbringa semester på pensionat, t. ex. på någon av Resos stora folkliga semesteranläggningar, vilka vid sin tillkomst avsågs skola ge semestermöjligheter åt den stora massan av normala inkomsttagare, blir kostnaderna mycket höga. Följande beräkningar av kostnaderna för vistelsen på Resos anläggningar för några olika familjetyper har gjorts: En textilarbetare i Norrköping (genomsnittlig årslön ca 7 000 kr) med h u s t r u och 2 barn, 8 och 13 år, vill tillbringa 14 dagar på Örenäs slott. Resekostnaderna på j ä r n v ä g b l i r 161 k r och helpensionen går på 682 kr, s u m m a 843 kr. En metallarbetare i Eskilstuna (genomsnittlig årslön ca 10 000 kr) med h u s t r u och 4 barn, 4, 6, 9 och 11 år, vill tillbringa 14 dagar vid Ronneby b r u n n . Resekostnaden blir 166 kr och helpensionen 924 kr, summa 1 090 kr. En handelsarbetare i Stockholm (genomsnittlig årslön ca 9 500 kr) med h u s t r u och 1 barn, 15 år, vill tillbringa 14 dagar på Hedmans hotell, Hålland. Resorna går på 147 kr, helpensionen på 693 kr, s u m m a 840 kr.

De ovan återgivna exemplen visar, att medan kostnaderna för järnvägsbiljetterna kan hålla sig kring hyggliga belopp, blir inackorderingskostnaderna orimligt höga i förhållande till de ekonomiska resurserna i en vanlig familj. Detsamma gäller i än högre grad pensionat och restauranger av vanlig typ. Såsom framgår av utredningen angående turisthotellen blir omkostnaderna vid alla sorters anläggningar avsedda att ge mat och logi åt en semesterpublik

ovillkorligen höga. Några möjligheter till rationaliseringar, som skulle kunna väsentligt nedbringa kostnaderna vid dessa anläggningar kan utredningen inte visa p å : dess slutsats blir snarast att dylika anläggningar måste i framtiden ytterligare höja sina priser för att kunna gå ihop. Ensamstående textilarbetare, metallarbetare och handelsarbetare har givetvis möjligheter att ekonomisera en vistelse p å en semesteranläggning av detta slag men en barnfamilj har icke råd att kosta på sig den service som dessa anläggningar erbjuder i fråga om utrustning, mat, städning, tvätt etc. Den vanliga familjeresan, när den inte kan ställas till släkt och vänner, får därför oftast en sådan utformning att familjen kan hushålla för sig själv. Den bilresande familjen medför ofta tält och i varje fall matsäck, och även den järnvägsresande försöker ofta komma åt att hyra in sig under sådana förhållanden att familjen kan sköta sitt hushåll själv. Dessa familjernas semesterbehov har u n d e r senare år uppmärksammats, och turistorganisationer och andra har försökt tillgodose dem med vissa nya arrangemang av intresse. Svenska Turistföreningen har öppnat sina vandrarhem, tidigare avsedda för fotvandrare och cyklister, för bilåkande familjer, vilka där fått ett billigt logi och i övrigt får klara sig själva, ett arrangemang som mötts med största intresse. För familjer som vill stanna på samma plats under semestern, har på många håll ordnats med s. k. självhushållsstugor, ibland sammanförda till semesterbyar. En del kommuner — Stockholm, Norrköping, Mönsterås ger de mest kända exemplen — har låtit uppföra enkla småstugor med bäddar och kokmöjligheter som hyrs ut per

256 vecka till semestrande familjer. I vissa fall har ordnats så att familjerna fått äta i en gemensam restaurang. Anläggningarna har i allmänhet fått statsbidrag genom statens fritidsnämnd och subventionerats av kommunerna. Kostnaderna har därför blivit låga för dem som bor där. Ännu finns sådana stugor endast på ett fåtal orter och i ett litet antal. Det kan kanske vara berättigat att hysa en viss oro för att uppförandet av sådana stugor, iordningställandet av omgivningarna, jämte förvaltningen och skötseln gör en dylik semesterby — trots de enkla semesterformer som erbjuds — till en tämligen dyrbar anläggning. En annan väg att skaffa fram självhushållsstugor har Reso slagit in på genom sin s. k. bygdesemester. Där utgår man från det faktum, att det på landsbygden finns ett stort antal äldre bostäder och bostadsutrymmen, som står outnyttjade. De är kanske inte i särskilt gott stånd men kan i många fall lämpa sig bra som logi för semesterfirare utan för stora pretentioner. Reso har inventerat lokaltillgångarna i några bygder och trätt i förbindelse med ägarna och frågat om de inte vill hyra ut sina rum till semesterfirare, som själva står för sin mathållning. I förvånande stort antal har det lyckats ordna med dylik uthyrning. Reso uppträder endast som organisatör, hyran betalas av hyresgästen direkt till värdfolket. I allmänhet har avgiften varit 3 kr per person och dygn (barn under 12 år halv avgift). Utvecklingen av bygdesemester illustreras av följande siffror:

År

Antal områden

Disponibla bäddar

Antal gäster

Antal gästdagar

1952 1953 1954

9 15 26

1 040 2 044 3 264

1 830 3 870 6 128

22 717 42 180 79 552

Enligt en 5-årsplan för verksamheten anser Reso att man 1960 skall kunna ha 85 000 bäddar i ordning för bygdesemester. En hel del organisationsproblem måste givetvis lösas för att få denna semesterform att löpa friktionsfritt men att den är ur ekonomisk synp u n k t förmånlig står klart. För de tre familjetyperna vilkas kostnader för helpension ovan exemplifierats blir motsvarande kostnader för en 14-dagars bygdesemester följande. Textilarbetarfamiljen, vars helpension gick på 843 kr, betalar i hyra vid bygdesemester 147 kr. Metallarbetarfamiljen, vars helpension gick på 924 kr, betalar i hyra vid bygdesemester 168 kr. Handelsarbetarfamiljen, vars helpension gick på 693 kr betalar i h y r a vid bygdesemester 126 kr. Härtill kommer för alla familjerna matkostnaden, som ju är betydande, men behöver inte vara högre än i vardagslag hemma. Statens fritidsnämnd. Såsom tidigare nämnts har statsbidrag utgått genom statens fritidsnämnd till vissa former av semesteranläggningar. Om nämndens verksamhet kan följande citeras ur en sammanställning gjord 1953 inom nämnden. Det åligger n ä m n d e n bl. a. att mottaga samt med eget u t l å t a n d e till Kungl. Maj :t vidarebefordra a n s ö k n i n g a r om bidrag eller understöd u r fonden för friluftslivets främjande samt utöva kontroll däröver, att anvisade bidrag och understöd disponeras i enlighet med meddelade föreskrifter och fastställda villkor. Den stödjande v e r k s a m h e t åt svenskt friluftsliv, som beslutades av 1939 års r i k s dag, finansieras av s. k. tipsmedel. Avsättningen till fonden h a r växlat från 500 000 k r (budgetåret 1941/42 gjordes dock ingen avsättning till fonden) till 2 000 000 kr. För innevarande budgetår utgör avsättningen allenast 750 000 kr. — — —

257 Medlens disposition för olika fritidsändamål Under tiden till den 30 j u n i 1952 h a r ett belopp av 12 029 500 k r disponerats för fritidsändamål enligt följande fördelning:

Friluftsgårdar

Kronor

Procent

4 621 000 2 274 400

38,4 18,9

Semesterhem för husmödrar 1 564 600 Husmoderssemesterverksamhet (bidrag härtill har från och med den 1 juli 1946 utgått av andra medel än fritidsmedel).. 461 850 Badanläggningar 519 400 Kurser 288 150 Scoutverksamhet 774 000 Fritidsreservat staten 445 800 kommuner 701 100 organisationer 271 200 1418 100 108 000

11,8 0,9

Summa

100,0

12 029 500

13,0

3,9 4,3 2,4 6,4

Som framgår av denna s a m m a n s t ä l l n i n g h a r Svenska Turistföreningens vandrarhem kommit i å t n j u t a n d e av över 2 miljoner k r . Av friluftsgårdarna ä r Skid- och F r i luftsfrämjandets anläggningar t a l r i k a s t representerade. — — — Resos verksamhet h a r huvudsakligen inriktats på större semesteranläggningar. En stor grupp mottagare av bidrag u t gör vidare de organisationer, som anordn a r semesterhem för husmödrar. Bidrag h a r h ä r utgått till n ä r a ett femtiotal hem. Scouternas bidrag avser utbildning av scoutledare samt bidrag till m i n d r e b e medlad ungdom a t t deltaga i scoutläger. Huvuddelen av medlen till kursverksamhet h a r utgått till Skid- och Friluftsfrämjandets kurser för utbildning av ungdomsoch fjälledare och avser såväl bestridande av de a l l m ä n n a kostnaderna för kurserna som stipendier till deltagarna. Av väsentlig betydelse såsom förutsättningar för friluftslivet i olika tätbygder ä r att erforderliga fritidsreservat skapas. Att anslaget för detta ä n d a m å l icke u p p 17— 507447

gått till större belopp än som varit fallet beror uteslutande på att lämpliga objekt ej h a r erbjudits. Redan vid tillkomsten av fonden för friluftslivets främjande bestämdes att ingen a n n a n administrationskostnad borde komma ifråga än sådan, som sammanhängde med prövning av bidragsansökningar och kontroll av medlens användning och förvaltning. Först från och med budgetåret 1951/52 medgav riksdagen att ett mindre belopp — högst 5 % av anslaget — skulle få användas för bidrag till fritidsorganisationernas löpande kostnader. Sådana bidrag h a r därefter anvisats till Skid- och Friluftsfrämjandet samt Reso. Målsättningen för samhällets åtgärder för semestern enligt befolkningsutredningen Den önskvärda formen för barnens sommarvistelse diskuterades utförligt av befolkningsutredningen. Utredningen konstaterade (SOU 1945:55) att det lyckligaste för b a r n e n i regel är att tillbringa sommaren tillsammans med familjen. De högre inkomsttagarna, som kan välja semesterform, har sina sommarstugor eller reser bort, föräldrar och b a r n tillsammans. Stora grupper av inkomsttagare, framför allt bland dem som bor i större samhällen och städer, kan dock inte ordna en trevlig sommarvistelse för sina barn med egna resurser. Eftersom så inte är fallet h a r olika institutioner trätt emellan och o r d n a t barnkolonier och feriehem. Befolkningsutredningen ansåg denna verksamhet för de ekonomiskt sämst ställda berättigad till ökat samhälleligt stöd. Men, sade utredningen, »det kan k n a p past r å d a någon tvekan om att dessa familjer helst önska bli satta i tillfälle att tillbringa en familjesemester av det slag som de i ekonomiskt avseende bättre ställda i regel föredraga för sitt vidkommande». Och utredningen summer a d e : »När vid en p l a n e r a d utvidgning av samhällsåtgärderna till förmån för b a r n och m ö d r a r dessa få den omfattningen att de icke längre begränsas

258 till ett mindre antal särskilt vanlottade familjer utan ha en generell syftning mot målet att lösa vårt folks semesterproblem, böra dessa åtgärder främst inriktas på att lösa familjesemesterns problem.» Den av befolkningsutredningen introducerade nya stödformen i form av fria resor till enskilt ordnad semester avsåg befolkningsutredningen som ett led i stödet främst till familjesemestern. Utredningen övervägde möjligheterna att ge samtliga familjer oberoende av behovsprövning tillgång till reseförmånerna. Ekonomiska och psykologiska skäl talar dock för att man har en viss inkomstbegränsning, sade utredningen men »den inkomstgräns som bör uppställas skall möjliggöra för barn och mödrar från det övervägande flertalet av våra barnfamiljer att tillgodogöra sig den förmån som de fria resorna utgör» (s. 52). Med den inkomstgräns som föreslogs (2 500 kr beskattningsbart belopp) beräknade befolkningsutredningen att 1 200 000 b a r n skulle vara berättigade till resor. Utredningen räknade med ett utnyttjande av förmånen till omkring 30 % och kom med denna beräkningsgrund fram till en kostnad på ca 6 milj. kr. Det är sålunda alldeles tydligt att befolkningsutredningen i sin uppläggning syftade betydligt längre än till den bidragsverksamhet till vissa grupper av de sämst ställda som barnresorna och koloni- och ferjehemsverksamheten vid tiden för utredningens uttalande utgjorde och som de fortfarande utgör. Motsvarande förhållande kan konstateras när det gäller husmoderssemestern. Detta begrepp hade, på grundval av aktioner bl. a. av kvinnoorganisationerna, inarbetats av fritidsutredningen, som lagt fram det första förslaget till statligt understödd semester för

husmödrar. Befolkningsutredningen vidgade och förstärkte motiveringen för husmoderssemestern, genom bl. a. följande yttrande: »Även med en till alla samhällsgrupper utsträckt familjesemester kommer otvivelaktigt behovet av en särskild husmoderssemester att finnas. . . . Det bör enligt utredningens uppfattning finnas möjlighet för varje husmor att om hon så önskar koppla av från familj och hushållsarbete under någon tid.» Det främsta stödet till husmoderssemestern ansåg sig befolkningsutredningen ge genom de fria resorna och vårdarresorna (i vissa fall ansåg man att en husmoder borde kunna få både en egen resa och en vårdarresa). Antalet mödrar berättigade till vårdarresa tillsammans med barn under 10 år beräknades till ca 450 000. Antalet kvinnor med minst två barn berättigade till fria husmodersresor beräknades till 120 000. Ett utnyttjande av resförmånerna till ungefär 30 % ansågs troligt. Familj eutredningens synpunkter

De principiella synpunkter som befolkningsutredningen lade fram synes fortfarande ha sin giltighet. Den viktigaste uppgiften för samhället på detta område är att vidtaga åtgärder för att lösa familjesemesterns problem. Den granskning som gjorts av nuvarande samhällsåtgärder visar att de fria resorna för barn och mödrar, som befolkningsutredningen förutsatte skulle ge det mest effektiva samhälleliga stödet åt familjesemestern, icke kommit att ge ett dylikt generellt stöd, utan att de blivit en förmån för endast en liten grupp. Andra samhällsåtgärder till stöd för familjesemestern har med ovan angivna undantag — familjerabatten vid järnvägsresor, vissa anslag till semesterbyar etc. — i stort sett uteblivit. Övriga stödåtgärder

för barns

och

259 mödrars sommarvistelse som befolkningsutredningen förutsatte vara behövliga vid sidan av familjesemestern har endast obetydligt ökat i omfattning sedan 1948; en ökning av antalet barn i feriehem med ca 5 000 är dock att notera. Antal

barn på koloni... . » i feriehem. . . husmödrar i semesterhem

35 000 11 000

38 000 16 000

14 000

17 000

I den tidigare framställningen har de statliga åtgärderna för semesterområdet skildrats mot bakgrund av de förändringar som inträtt i förutsättningarna för semester- och reselivet i allmänhet. Därvid framgick att barnfamiljerna fortfarande har speciella semesterproblem som bör beaktas. I det följande skall de olika samhälleliga semesteråtgärderna diskuteras med hänsyn tagen till det aktuella läget och möjligheter till förnyelse och utbyggnad. Kolonier och feriehem. Behov av att ordna sommarvistelse för vissa barn borta från hemmet kommer säkerligen att kvarstå även om möjligheterna till familjesemester ökar. En föräldrasemester är kort i jämförelse med den tid man ofta anser det vara önskvärt att barnens sommarvistelse kunde räcka. En löntagarsemester är 3 veckor; barnen vill man bereda möjlighet till lantvistelse under längre tid. Skolbarnen har omkring 10 veckors sommarferie. I familjer där husmodern är förvärvsarbetande och inte kan räkna med mer än 3 veckors semester är det svårt att ordna för barnen under resten av sommaren. Daghemmen är ofta stängda, hemhjälpen försvinner

ofta under sommaren, skolbarnen behöver sysselsättning och tillsyn i helt annan omfattning, då de är lediga, än då de går i skolan. Kolonier och feriehem löser för närvarande barnens sommarproblem inom en jämförelsevis liten grupp av stadsfamiljer. Den som får ut sitt barn till landet på detta sätt avlyftes ofta hela bekymret för barnet. Resorna blir kostnadsfria, liksom i allmänhet vistelsen. Kolonierna ger i genomsnitt 5 veckors sommarvistelse, feriehemmen 8 veckor. När det gäller kolonierna konstaterade befolkningsutredningen att denna form av kollektiv sommarvistelse inte ur barnens synpunkt är idealisk. Sedan dess har tveksamheten beträffande kolonierna ytterligare ökat, särskilt när det gäller de yngre barnen. Här kan hänvisas till uttalanden av bl. a. barnpsykiatern docent Sven Ahnsjö (Sociala Meddelanden 1953: 1). Kostnaderna att ordna kolonier är också betydande. I sina råd och anvisningar och vid sina direkta konsultationer med kommuner och andra som önskar främja barns sommarvistelse har socialstyrelsen försökt att dämpa vådorna av alltför lång vistelse i stora barnkollektiv borta från föräldrarna genom att föreslå att antalet barn vid kolonierna och tiden för barnens vistelse minskas. Dessutom har man riktat uppmärksamheten på feriehemsformen såsom en ur barnens synpunkt mera fördelaktig form för sommarvistelse, samtidigt som de är billigare att ordna. Denna strävan att främja feriehemsformen har också lett till en ganska betydande ökning av feriehemsvistelse under senare år. Denna inriktning mot feriehemsformen förefaller lycklig. En ytterligare utbyggnad av den traditionella typen kolonier för barn upp till 14 år torde icke vara att rekommendera. Möjligheterna att anskaffa ett mycket

260 stort antal ytterligare feriehem, villiga att taga emot barn för sommarvistelse, skall dock inte överskattas. Åtskilliga kommuner anser sig redan nu ha svårigheter att anskaffa hem. En väg att öka tillgången på hem synes vara att höja den dagavgift som betalas för feriebarnet. Den nuvarande avgiften som ligger omkring 3: 50 kr är otvivelaktigt låg i förhållande till det arbete och de kostnader som ett barn vållar. När höjning diskuteras med vederbörande myndigheter framhålles, att den skulle medföra att skillnaden mellan den ersättning som det allmänna betalar för barn i fosterhem och för barn i feriehem blir för stor, och att svårigheterna att erhålla fosterhem skulle öka. Familjeutredningen har inte att ta upp frågan om ersättningen för fosterhem, men har såväl när det gäller familjedaghemsverksamheten som när det gäller feriehemmen anledning att framhålla att en allmän underskattning tycks ske av kostnaden för ett barn som vistas i enskilt hem (jfr del I, bil. 2 om barnkostnaderna). Om vårdformerna för barn i enskilda hem skall kunna utvecklas, måste med säkerhet en allmän omvärdering ske av den ekonomiska principen för dessa vårdformer. Även om en höjning av avgiften till feriehemmen kommer till stånd, är det dock inte realistiskt att räkna med att det skall komma att finnas en god tillgång till dylika i framtiden. Det måste starkt understrykas, att det är oerhört viktigt, att kraven på hemmens kvalitet upprätthålles; någon slags »bottenskrapning» av resurserna är icke önskvärd. Största möjliga omsorg bör nedläggas på urvalet av hem. De lokala barnavårdsnämnderna bör ha uppmärksamheten riktad på den grundläggande betydelsen av att de människor som tar emot barnen är personligen lämpliga för uppgiften.

Koloni- och feriehemsvistelsen är i många kommuner kostnadsfri för föräldrarna. Det kan emellertid ifrågasättas om dessa inte i viss utsträckning borde erlägga avgift för barnen. Den helt kostnadsfria sommarvistelse, som ges de barn som blir uttagna för att få del av koloni- eller feriehemsförmåner, kontrasterar kraftigt med den sommar som andra föräldrar, vilkas ekonomiska läge kanske inte är mycket olika de uttagna barnens, måste kosta på sina barn. Dessa föräldrar måste betala mat och övriga levnadskostnader och själva svara för hela tillsynen eller för kostnaderna för eventuell inackordering. Det förefaller rimligare att en avgift uttages av föräldrarna efter samma normer som i allmänhet vid daghemmen där avgift uttages med hänsyn till bl. a. inkomst och barnantal. De ekonomiskt sämst ställda får således fortfarande kostnadsfri eller så gott som kostnadsfri vistelse. Eftersom orsaken till att en familj är angelägen att få sitt barn i en god miljö under sommaren ofta inte behöver bero på att den är ekonomiskt blottställd, utan på att möjligheter att ordna tillsynen på ett annat sätt saknas, blir en prövning av angelägenhetsgraden för barnens utplacering mera rättvis om de föräldrar som har möjlighet därtill betalar. I och med att tillgången på barnplatser ökar inom en kommun och kommunens kapacitet för att administrera sommarbarnsverksamhet ökar, kan allt flera barn, oavsett familjens ekonomi, få sommarvistelse på detta sätt. Mycket angeläget synes vara att barnen skall kunna kombinera en kolonieller feriehemsvistelse med samvaro med föräldrar under dessas semester. Detta kan givetvis ofta innebära organisatoriska besvärligheter, vilka emellertid borde kunna bemästras, om såväl föräldrar som feriehems- och kolonior-

261 ganisatörer är inställda härpå. Den kortare kolonivistelse som numera rekommenderas av socialstyrelsen ger möjlighet till just en dylik kombination. När uppgörelse om vistelse i ett feriehem träffas, skall det icke anses självklart, att så lång vistelsetid som möjligt där är det bästa för barnet, utan möjligheterna bör undersökas för en sådan disposition av barnets sommar att det kan tillbringa en del av denna med föräldrarna. Nya former. Förutom att en utvidgning av feriebarnsverksamheten i nuvarande former bör göras, förefaller det önskvärt att nya former för att med det allmännas hjälp ordna barns sommarvistelse prövas, närmast i form av att man åstadkommer ett mellanting mellan feriehem och de traditionella kolonierna. I många fall torde arbetskraftsbrist inom lanthemmen lägga hinder i vägen för dem att ta emot feriebarn. Ofta skötes ett lanthem av en äldre husmoder, som har en modern hushållsutrustning men ingen arbetshjälp till sin disposition. Ofta disponerar ett dylikt hem över tämligen rymliga bostadsutrymmen. Icke sällan står byggnader helt tomma, vilka tidigare använts av familjen då denna varit större eller av lantarbetare som försvunnit på grund av jordbrukets rationalisering. Det är inte otänkbart att vissa sådana lanthem skulle kunna upplåta utrymme åt en grupp stadsbarn, ifall vårdare till dessa medföljer. Ibland torde redan nu inom ramen för koloniverksamhet eller feriebarnsverksamhet sådana arrangemang göras. Det finns en typ kolonier, inhysta i bondgårdar, vilka kallas gårdskolonier. Det finns också exempel på att feriebarnsverksamhet ordnas på så sätt att en eller flera husm ö d r a r organiserar ett hushåll för som-

maren i någon oanvänd lantbostad för en mindre grupp barn och enbart ägnar sig åt att sköta detta hushåll. Under förutsättningen att de personer som tar hand om dylika mindre barngrupper, som hyses in i redan befintliga lantbostäder, är lämpliga för sin uppgift, synes detta arrangemang för sommarvistelse för stadsbarn ofta kunna vara fördelaktigt. Om barngrupperna inte är för stora — här räknas med att de borde bestå av 6 å 8 stycken barn och undantagsvis uppgå till 10 å 12 — elimineras olägenheterna med det större kollektivets stelhet och bundenhet vid fasta regler och rutin. Livet i en dylik grupp bör kunna levas som i en stor familj. Är barnen små, bör de vara färre, både på grund av att detta är psykologiskt fördelaktigare för dem och därför att de vållar mer arbete med sin skötsel. Är barnen större, är det naturligare för dem att leva i en litet större grupp och de kan också delta så mycket i skötseln av hushållet att detta icke ger för mycket arbete. De yttre arrangemangen kan vara enkla. Ordentliga sängplatser och goda och hygieniska anordningar för matlagning och matförvaring är nödvändiga, men för övrigt kan en liten barngrupp under sommaren ha det bra med enkla resurser. Angeläget är att förutsättningar finns för barnens sysselsättning också vid dåligt väder. Det avgörande för att vistelsen skall bli lyckad är dock att den som har hand om barngruppen har det rätta handlaget och förståelsen för barnen. Med små barn avses här ovan förskolebarn och med större b a r n skolbarn upp till den ålder, då de för närvarande tas emot vid kolonier, 14 år. Men därtill skall understrykas att också barn över 14 år ofta ha stort behov av ordnad sommarvistelse men i något annorlunda former än de yngre barnen, som

262 huvudsakligen utfyller sina sommardagar med lek. Att det ofta är förmånligt för tonåringar att tillbringa åtminstone en del av sommaren borta från sin familj är en allmän erfarenhet. Också inom familjer där man har möjligheter att på eget sommarställe eller på annat sätt ordna med en familjesemester, vill man gärna att tonåringarna skall kunna komma bort hemifrån ett slag. Men det är ofta mycket svårt att ordna en sommarvistelse för dessa barn. Många ungdomar tar förvärvsarbete för åtminstone en del av sommaren men får därigenom kanske inte den rekreation de dock skulle behöva. En mindre del kommer genom ungdomsorganisationer ut på läger, kan delta i gruppresor eller dylikt. Många försöker på egen hand eller tillsammans med kamrater ordna tältning, resor genom liftning och dylikt. Med skäl anser föräldrarna, att den av ungdomarna helt på egen hand ordnade sommarvistelsen inte alltid blir så lyckad. De skulle vilja, att deras ungdomar fick en god rekreation, och att de även samtidigt fick ut något positivt ur sin sommar, skaffade sig nya lärdomar och upplevelser. Det förefaller ytterst angeläget att samhället observerar det uppenbara behovet att för ungdomar i tonåren bistå med arrangemang för lämplig sommarvistelse. Behovet kommer säkerligen att göra sig särskilt starkt gällande under de närmaste åren, i och med att kullarna av ungdomar i tonåren växer och deras chanser till sommarjobb möjligen minskar. Inom ramen för denna utredning har det inte varit möjligt att närmare penetrera denna fråga. Här skall blott fästas uppmärksamheten på de nya former av ungdomsläger som prövats av Idrottsstyrelsen i Stockholm på deras fritidsområden Grinda och Finnhamn,

vilka synes helt motsvara ovan antydda intentioner. Lägren är avsedda för ungdomar från 12—13 år upp till 16—17 år. Under ledares ledning får ungdomarna själva ansvara för sysselsättningarna vid lägren och för hushållet. De få betala en avgift av 3,50 kr per dag, vilket i stort sett täcker kostnaderna för mat och andra löpande utgifter. Ytterligare en form av sommararrangemang för barnen skall här beröras, nämligen anordningar för b a r n i städer och tätorter som stannar kvar på hemorten under sommaren eller större delen därav (för att kanske fara bort med föräldrarna på deras semester). Kommunerna gör ofta anordningar för dylika barn i form av parklekar, badresor e t c , vilka är högt uppskattade och har stor anslutning. Men dylika anordningar lämpar sig främst för barn vars mödrar är hemma och ger dem deras måltider och ägnar dem tillsyn. Förvärvsarbetande mödrar kan inte lämna sina barn, även om dessa kan deltaga i parklekar och badresor. Ibland kan barnen lämnas till daghem även under sommaren, men vanligt är att daghemmen stängs. På större orter brukar kanske något eller några hem vara öppna och samla ihop barn från ett större område men det anses ofta vara synd om barn som under sommaren hänvisas till ett daghem med dess ofta icke särskilt stora lekplats. Det kan ifrågasättas om det inte för såväl förskolebarn som yngre skolbarn, vars föräldrar arbetar, vore behövligt med daghem i mera sommarbetonad form, antingen förlagda till ett särskilt friluftsområde inom orten, eller så organiserade att barnen dagligen gjorde utflykter — t. ex. i buss eller båt — till någon plats på landet. Dylika arrangemang för dagvård av barn under sommaren måste ha lika fasta former som vanliga daghem med ordentlig inskriv-

263 ning av barnen, anordningar för deras måltider, och vila etc. Det är angeläget att stryka under, att de sysselsättningar barnen erbjuds måste ha varierad karaktär — parklekens och badresornas bullrande kollektiva arrangemang lämpar sig inte, när det ska ordnas för barnens hela dagar. Följande citat från en barnpsykolog skildrar det önskvärda programmet för dylika dagkolonier. »De bör ha en avspänd, informell atmosfär, och ge barnen tillfälle att ta egna initiativ, erbjuda dem möjligheter till äventyr. Det är viktigt med ett moget, skapande ledarskap.» (Tidskriften The Child 1953.) En önskvärd experimentverksamhet med nya former för sommarvistelse för barn, däri även inbegripet ungdomar upp till 16—17-årsåldern, torde kunna rymmas inom ramen för den familjestödjande försöksverksamhet som familjeutredningen skisserar (se del I sid. 130). Ferieresorna för barn. Den tillbakagång som skett i utnyttjandet av reseförmånerna har visats i det föregående. Det har framhållits att den nuvarande inkomstgränsen, 5 200 kr beskattningsbart belopp, möjligen numera utestänger vissa grupper som tidigare kunnat utnyttja reseförmånerna. Inkomstgränsens stelhet i det hänseendet att hänsyn icke tages till antalet barn i familjen har också omnämnts (se bil. 6). Även andra skäl som kan ligga bakom det minskade utnyttjandet av reseförmånerna har nämnts; brist på kännedom om förmånerna, motvilja mot den kontroll man måste underkasta sig och mot den på senare år införda avgiften etc. Frågan uppställer sig: Är det önskvärt att åter knyta an till det av befolkningsutredningen skisserade programmet för reseverksamheten och genom

höjning av inkomstgränsen och genom en upplysningsverksamhet som gör verksamheten känd ställa den till förfogande för den stora massan av barnfamiljer. Det förefaller tveksamt om en dylik åtgärd vore att rekommendera. Såsom reseverksamheten nu är organiserad innebär den ett ganska omfattande arbete för de socialvårdande myndigheterna med mottagandet av ansökningar, med kontroll av vistelsetidens längd etc. På vissa punkter synes kontrollen vara onödigt ingående och tidsödande och även innebära olägenheter för familjerna. Innan en utvidgning av reseverksamheten eventuellt sker bör i varje fall prövas om icke viss del av kontrollen kan slopas i enlighet med nedan framfört förslag. Men även om resorna får friare former förefaller det tveksamt, om en verksamhet av denna art i utvidgad skala verkligen bör ha karaktären av en socialpolitisk åtgärd och ligga hos de socialvårdande myndigheterna. Hellre än att betunga socialvården med att göra inkomstprövningar och skriva ut biljettrekvisitioner för ett mycket stort antal barn vore det måhända bättre att slopa inkomstprövningen och ge barn generellt rätt till en ferieresa per år som de kunde erhålla direkt genom järnvägen. Det tekniska förfaringssättet för en dylik biljettutdelning vill utredningen icke gå in på. Det kan lösas på många sätt t. ex. så att varje barn i samband med barnbidragsanvisningen en gång om året fick en kupong som berättigade till en biljett (som naturligtvis kunde omgärdas med vissa bestämmelser motiverade med trafiktekniska och andra skäl). Lättare administrerade reseförmåner är naturligtvis ökade generella rabatter för barnen, vartill utredningen återkommer nedan. Familjeutredningen är således icke

264 beredd att rekommendera att man för närvarande skall vidga reseförmånerna utan föreslår i första hand en prövning av möjligheten att förenkla den med den förknippade kontrollen genom att kravet att barnens bortovaro skall omfatta viss tid slopas. Slopande av kravet på bortavarons längd vid feriebiljetter för barn. För närvarande anses barn som erhåller statlig ferieresa av hälsoskäl böra vara borta minst en månad. En omfattande kontrollapparat fordras för att myndigheterna skall anse sig säkra på att villkoret om minst en månads bortavaro uppfylles. I vissa fall beviljas tillstånd till kortare uppehåll, men barnavårdsn ä m n d e r n a är av socialstyrelsen uppmanade att vara restriktiva med beviljande av dylik förkortning. Det heter i Råd och anvisningar beträffande barnens sommarvistelse att »en kortare ferievistelse kan vara mera till skada än till gagn». Denna bestämda rekommendation att ett barn bör vara borta minst fyra veckor tar emellertid främst sikte på barns vistelse på landet. En stadsvistelse, i synnerhet om den avser större städer, anses icke vara lika hälsobefrämjande. Trots att reseförmånerna författningsmässigt står i lika mån öppna även för lantbarn, som vill resa till en stad, innehåller socialstyrelsens råd och anvisningar därför på denna punkt en uppmaning till barnavårdsnämnderna att »när ansökan göres om resa till någon storstad meddela den sökande de nackdelar som kunna vara förenade med vistelse i en storstad under minst 4 veckor» och att därför avråda från en sådan resa. Bortavarons längd diskuterades av befolkningsutredningen som anförde: Om syftet med barnens sommarresor, vilket främst är att bereda dem en stär-

kande och uppiggande vistelse i en ny och hälsosam miljö, skall nås, torde det vara nödvändigt, att vistelsen icke blir alltför kortvarig. Enligt utredningens uppfattning är det önskvärt, att det nuvarande kravet på minst 4 veckors bortavaro bibehålles så långt det visar sig möjligt. Men när utredningen nu föreslår, att rätten till fria resor utvidgas till att omfatta även de mindre städernas, samhällenas och landsbygdens barn, önskar utredningen icke kategoriskt fasthålla vid den tidigare fixerade 4-veckorsgränsen. — — — Befolkningsutredningen står icke främmande för den uppfattningen, att även en kortare vistelse i en ny miljö kan vara till stor nytta och glädje för barnen och att förmånen av fria resor utan ett fasthållande vid 4-veckorsgränsen för många hem framför allt på landsbygden skulle öppna resemöjligheter för barnen, som under nuvarande förhållanden äro fullständigt otänkbara. När det gäller att frigöra husmödrarna från hushållsarbetet för att under någon tid bereda dem vila och avkoppling, har det visat sig, att ett av de svåraste problemen är frågan om vem som skall taga vård om barnen under moderns frånvaro. På sakens nuvarande ståndpunkt vågar utredningen icke räkna med att en av det allmänna understödd husmoderssemester kommer att sträcka sig över mer än 14 dagar. — — — Befolkningsutredningen föreslår, att den lokala myndighet, som prövar vederbörandes rätt till fri resa, erhåller möjlighet att på egen hand avgöra över huru lång tid barnets bortavaro bör sträcka sig. De sakkunniga av år 1948 upptog inte frågan om vistelsens längd till realdiskussion men undersökte möjligheterna att eventuellt förenkla kontrollsystemet. I detta sammanhang gav de sakkunniga en ingående skildring av h u r kontrollen verkställes, vilken här skall citeras: Enligt socialstyrelsens tillämpningsföreskrifter skall på följande sätt kontrolleras, att mottagare av avgiftsfri biljett uppfyllt gällande villkor. Då biljettbeställningen utlämnas erhåller resenären ett intyg, på vilket barnavårdsnämnden ifyllt den resandes namn ävensom uppgifter om feriehemmet. Detta kon-

265 trollintyg skall på vistelseorten ifyllas beträffande barn av någon kommunal förtroende- eller tjänsteman och beträffande husmoder av den person, hos vilken hon vistas. Undertecknaren intygar, att barnet respektive husmodern en viss dag anlänt till och en viss annan dag lämnat hemmet i vistelsekommunen. Vid hemkomsten skall detta intyg inlämnas till barnavårdsnämnden, som kontrollerar, att gällande villkor för avgiftsfri resa uppfyllts. Skulle det därvid visa sig att villkoren för ferievistelsen icke uppfyllts såtillvida att exempelvis vederbörande icke vistats i det bestämda hemmet under stipulerad minimitid, skall nämnden infordra förklaring av barnets föräldrar eller målsman och beträffande husmodersresa av husmodern. Så skall även ske, om vederbörande underlåtit att återlämna kontrollintyget. Kan nöjaktig förklaring icke lämnas, skall barnavårdsnämnden kräva att resekostnaderna betalas av den enskilde. Dessa kostnader skola då beräknas efter allmänna taxan för biljettpriset. Anmälan om inbetalning av resekostnader skall göras hos socialstyrelsen, dit även influtna biljettkostnader skola inbetalas. Därest den enskilde vägrar att lämna ersättning för felaktigt utnyttjade avgiftsfria biljetter, skall anmälan därom göras till socialstyrelsen. Befrielse från återbetalningsskyldighet kan, om bärande skäl föreligga, medgivas av socialstyrelsen men aldrig av en barnavårdsnämnd. Framställning om befrielse från återbetalningsskyldighet skall göras av den enskilde, dvs. av barnets föräldrar eller husmodern. Framställningen, ställd till socialstyrelsen, skall ingivas till barnavårdsnämnden, som har att vidarebefordra densamma till styrelsen, sedan den kompletterats med en av nämnden i ärendet verkställd utredning och försetts med nämndens till- eller avstyrkan. I utredningen skola noggranna uppgifter lämnas angående vederbörandes ekonomiska förhållanden. Trots att olägenheterna med kontrollinstitutet tydligt framgick av de sakkunnigas utredning gjordes icke något förslag om ändring av detsamma. Det kan dock ifrågasättas om det grundläggande skäl som anföres för en vistelsetid av 4 veckor, nämligen barnens hälsa, är giltigt. En lång lantvistel-

se på sommaren kan vara nyttig för barnen. I många fall får städernas barn en lyckad sommar med hänsyn till både hälsa och allmän miljö om de får resa till en familj på landsbygden och stanna där så länge att de hinner bli bekanta med människor, djur och natur. Den större delen av de familjer som utnyttjar de samhällsunderstödda resemöjligheterna gör detta just för att bereda barnen en lång sammanhängande sommarvistelse, ofta såsom framgår av tidigare citerade siffror, i feriehem som ställts till förfogande genom förmedling av kommunens feriehemsorganisation. Man kan alltså konstatera att den långa sommarvistelsen ofta är förmånlig. Däremot måste man ställa sig tveksam till påståendet att ett kort miljöombyte för barn i regel måste anses som icke önskvärt. Det förefaller som om en mängd omständigheter spelar in i de enskilda fallen såsom barnens ålder, miljöombytets karaktär etc. vilka gör det omöjligt att ge generella omdömen i denna sak. Det kan erinras om att det allmänt anses förmånligt för skolungdom att ha kortare lovperioder såsom jullov, sportlov och påsklov och att medicinska auktoriteter såväl som skolmyndigheterna synes vara ense om värdet av att kunna bereda ungdomarna miljöombyte under dessa lov (skolungdomens fjällfärder e t c ) . Den korta skolresa som de flesta barn deltar i någon gång under skoltiden anses väl också ha ett positivt värde. Även när det gäller sommarvistelse och när barnen är yngre torde det icke vara möjligt att kategoriskt påstå att en kortare bortavaro inte kan vara av värde för dem. Många barn kan i sina hem leva i en ur hälsosynpunkt tillfredsställande miljö men dock anses ha nytta och trevnad av ett kortare besök hos t. ex. släktingar på annan ort. Det förefaller alltså icke möjligt att

266 generellt fastslå att ur barnens synpunkt endast en bortavistelse av en viss längd är nyttig. De enda som kan bedöma i vilken form det är önskvärt för ett barn att företaga en resa är barnens föräldrar. De har bestämmanderätten i alla andra angelägenheter som dagligen och stundligen förekommer rörande barnens välbefinnande; det förefaller rimligt att också på denna punkt lämna avgörandet åt dem. I anslutning till befolkningsutredningens allmänna målsättning för den av samhället understödda reseverksamheten för barnen att dessa skall beredas »en stärkande och uppiggande vistelse i ny och hälsosam miljö» synes alltså kravet på en vistelsetid av viss längd kunna avskrivas. Man torde kunna vänta att rättigheten för föräldrarna att själva avgöra hur lång tid barnen skall få stanna borta kommer att innebära en ökning av reseverksamheten. Men om varje barn fortfarande har rättighet till endast en resa under året kommer föräldrarna naturligen att koncentrera intresset på en sådan resa som för barnet anses ha maximalt värde. För sådana barn som man vill bereda en sommarvistelse borta från hemmet kommer resan i regel att gälla sommarhemmet. Att ett antal familjer, som inte behöver utnyttja resan för att deras barn skall få sin sommarvistelse, i stället får möjlighet att låta barnet resa i annat sammanhang synes vara i full överensstämmelse med den målsättning för denna del av den samhälleliga familjepolitiken sådan den tolkats av befolkningsutredningen. Detta förslag till förenkling innebär alltså, att föräldrar i vanlig ordning skall ansöka om barnresa och eventuell vårdarresa hos barnavårdsnämnden och lämna vederbörliga uppgifter rörande sina inkomstförhållanden. Vidare lämnas uppgift om resmål etc. samt lämp-

ligen även om karaktären hos den resa man avser att låta barnet företaga (för att myndigheterna skall kunna studera verkan av de nya bestämmelserna). Framgår av inkomstprövningen att familjen är berättigad att erhålla resan får den sökande en anvisning från barnavårdsnämnden som berättigar till erhållandet av en tur- och returbiljett till önskad ort. Genom denna förenkling slipper familjerna underkasta sig det förhör om sina motiv för kortare resor som nu måste göras, och de slipper uppsöka någon »kommunal förtroende- eller tjänsteman» på vistelseorten för att få intyg och slipper besväret att skicka in detta. För myndigheternas del innebär bortfallet av kontrollåtgärderna en betydande minskning av arbetet såsom framgår av skildringen ovan av kontrollens förlopp. Barnavårdsnämndernas arbete för dessa angelägenheter har bl. a. skildrats av socialstyrelsen i en skrivelse till socialdepartementet av den 9 februari 1951 såsom »mycket inkrånglat och tekniskt tungrott». Härtill kommer att, såsom vitsordats av flera barnavårdsnämnder, kontrollen i många fall icke kan förebygga överträdelse av de nuvarande bestämmelserna. En sökande, som känner till vilka skäl som nu godtages av nämnderna för en förkortning av vistelsetiden för barnen, kan alltid anföra sådana skäl, även om de verkliga är helt annorlunda — någon kontroll av familjernas sannfärdighet företages givetvis inte. Likaså skrives säkerligen ibland intyg om att barnen vistats på orten den föreskrivna tiden utan att detta har skett. Kontrollen och undersökningen av misstänkta fall, återkrävande av resekostnader o. dyl. vållar socialstyrelsen ett omfattande arbete. Det är icke sympatiskt när en bidragsform, ämnad att vara till

267 nytta och glädje för familjerna, gör en del av dem till missdådare. Göres bestämmelserna om barnens resor så vida som här föreslagits finns det ingen möjlighet till »missbruk» av barnbiljetterna. Vårdarbiljetterna måste däremot säkerligen omgärdas med viss kontroll, så att inte dylika tages ut för vuxna som reser utan sammanhang med barn. Hur en dylik kontroll skulle vara utformad har utredningen inte anledning att gå in på. Ökad rabattering för barn på järnväg. Mera generellt verkande åtgärder för att förbilliga familjernas resekostnader för barnen vore att införa ökad rabattering vid barns järnvägsresor överhuvudtaget. För närvarande betalar barn 6—12 år halv avgift och barn över 12 år samma avgift som vuxen person. Reser barn upp till 20 år tillsammans med familjemedlemmar under sådana villkor att familjebiljettens rabatt kan utnyttjas, betalas V 4 av ordinarie pris. Med de olika varierande resebehov som förekommer inom familjerna nu för tiden är det uppenbart, att föräldrarna för ett stort antal resor som deras barn företager tvingas betala enligt den vanliga taxan. Just barnen från 12 år vill föräldrarna gärna ge möjlighet att komma ut en del på egen hand, t. ex. göra besök hos släktingar och kamrater, fara till ett eventuellt sommarställe under ett lov, etc. Dylika resekostnader blir mycket betungande, speciellt i de större familjerna. Det vore önskvärt om barnrabatterna vid järnvägsresor kunde vidgas. Den mest närliggande möjligheten synes vara att även åldrarna 12 —16 år betalade halv avgift, såsom sker i vissa andra länder. Därmed skulle ju även familjebiljetterna bli billigare. Det har icke varit möjligt att inom

ramen för denna utredning ingå mera i detalj på denna sak och t. ex. lägga fram beräkningar om vad denna nedskärning av biljettpriserna skulle kunna innebära av kostnadsbesparing för olika familjetyper. Hela frågan om såväl de statligt understödda ferieresorna som SJ:s barnrabatter torde behöva utredas av särskilda experter i samråd med den sittande järnvägstaxekommittén. Uppmärksammas bör att kostnaderna för barns resor med andra trafikmedel såsom bussar, båtar och spårvagn i detta sammanhang bör studeras. Husmoderssemestern. När kravet på en husmoderssemester kom fram på 1930-talet hade det sin grund i medvetandet om de oerhört slitsamma och ekonomiskt beträngda förhållanden som många husmödrar levde i. När man i olika delar av landet genom entusiastiska frivilliga insatser fick till stånd det ena semesterhemmet efter det andra, var det vanligt, att gästerna överlag var barnrika, hårt utsläpade, fattiga kvinnor, vilka kanske för första gången i sitt liv hade en riktig ledighet. De låga inackorderingsavgifterna, som hemmen på grund av stadsbidraget kunde hålla, var jämte de fria resorna och stipendierna nödvändiga förutsättningar för att dessa husmödrar skulle få sin ledighet. I nuvarande läge är förhållandena kring husmoderssemestern annorlunda. Mångbarnsfamiljerna är färre och husm ö d r a r n a överlag mindre hårt ansträngda. De ekonomiska resurserna i familjerna är bättre. Många husmödrar har fortfarande en stor arbetsbörda, är mycket bundna och har svårt att disponera över kontanter för att använda för sin egen rekreation. Men om de bestämmer sig för att försöka ta semester, är det dock många

268 av dem som inte som förr är tacksamma bara för att få vila ut ett slag och slippa hushållsbestyren utan de önskar, som alla andra semesterfirare, att få resa, vara med om något nytt och roligt, träffa andra sorters människor än dem de vanligen umgås med etc. Semesterhemmen har fått vidkännas ökade kostnader. Det har ofta varit svårt att få ihop pengar till reparationer och underhåll. Statsbidraget till driften har visserligen ökat något men ej i proportion till kostnadsökningen för personallöner och mat. Gästerna har alltså fått ett bättre och semesterhemmen ett sämre ekonomiskt läge. Det visar sig att en vistelse vid semesterhem ej längre är lika attraktiv för husmödrarna som tidigare; hemmen blir i många fall inte fullbelagda vilket ytterligare försämrar deras ekonomiska läge. Från semesterhemsanordnarnas sida har ifrågasatts, att det statliga driftsbidraget skulle höjas och att bidrag från fonden för friluftslivets främjande skulle kunna erhållas för reparationer samt för komplettering av inventarierna. Det förefaller dock som om det vore befogat att, innan eventuell ökning av bidragen sker, en allmän översyn göres av semesterhemmens nuvarande resurser och målsättningen för deras verksamhet. De många olika huvudmännen för semesterhemmen finansierar och driver sina hem på mycket olika sätt och riktar sig också till olika sammansatt klientel. Vissa hem torde ha en homogen krets gäster, som gärna söker sig dit och finner att vistelsen ger vad de önskar sig. Men andra hem har, som sagt, svårt att få fullbelagt, och gästerna tycker kanske inte alltid att den semesterform de erbjuds där är den idealiska.

Den ekonomiska bakgrunden för hemmen är också mycket olika; i en del fall erhålles fasta bidrag från landsting, kommuner och enskilda, i andra fall måste hemmets styrelse bottenskrapa resurserna för att hålla det hela i gång. I detta läge torde det enda rimliga vara att samtliga husmoderssemesterhem ägnas en ordentlig översyn med hänsyn till ekonomi, byggnadernas och utrustningens beskaffenhet, driftens organisation, gästklientelets sammansättning och önskningar etc. För vart och ett av hemmen borde göras upp ett förslag till eventuella förbättringar och driftsrationaliseringar, eventuell omläggning av verksamheten etc. E n dylik översyn borde göras av lämplig expertis, som staten ställer till semesterhemmens förfogande. Denna översyn resulterar lämpligen i ett förslag till varje hems styrelse rörande verksamhetens fortsatta uppläggning, och i en r a p p o r t till de statliga myndigheterna om resultatet i stort. Med utgångspunkt från en dylik undersökning av hemmens läge kan ställning tagas till utformningen av fortsatta driftsbidrag till semesterhemsverksamheten och även till eventuella statsbidrag till reparationer och förnyelse av utrustningen. En dylik översyn av semesterhemmen kan tänkas komma att leda till det resultatet, att vissa hem möjligen kan övertagas av landsting eller kommuner för att användas för andra närliggande ändamål såsom konvalescenthem etc. En del hem kan lägga om sin verksamhet, så att de tar emot familjer för familjesemester och därvid drivs enligt vanliga pensionatsnormer (i vissa fall kan man, som skett på en del håll, även inrymma självhushållsstugor) men kan tillgodogöra sig nedlagda kostnader och eventuella bidrag, som erhålles

269 t. ex. genom insamlingsaktioner, på så sätt att vistelsen blir billig för familjerna. Några hem, dit redan nu ett huvudsakligen äldre klientel söker sig, kan tänkas mera konsekvent inrikta sin verksamhet just på äldre, såväl män som kvinnor, och kan kanske från kommunerna erhålla bidrag för en sådan verksamhet. Av särskilt intresse synes det vara, om flera semesterhem kunde inrikta sig på att ta emot yngre mödrar, vilka har sina barn med sig. Yngre mödrar med småbarn är säkerligen numera den mest ansträngda och hårdast bundna kategorin husmödrar, men de har för närvarande ytterst små möjligheter att utnyttja de samhälleligt understödda semesterförmånerna. Endast i några enstaka fall kan de ta med småbarn till de nuvarande semesterhemmen. I ett fall har i anslutning till ett semesterhem en särskild barnavdelning inrättats, där barnen helt tas om hand av anställd personal, men denna avdelning drar så stora kostnader att det är tveksamt, om dylika anordningar kan tänkas komma till stånd vid flera hem. Det förefaller dock som om ett semesterhem för mödrar med småbarn kunde ordnas i tämligen enkla former. Det behöver ej förutsättas, att modern skall befrias från allt arbete med barnen, utan hon kan mycket väl ta hand om dem. När hon avlastas allt annat arbete som hon är betungad med hemma, kan det tvärtom vara av speciellt värde för henne att ha tillfälle att ägna sig åt sitt eller sina småbarn i lugn och ro. Här skall citeras en beskrivning på ett nyligen inrättat danskt semesterhem för mödrar med småbarn som väl illustrerar denna idé. Den danska Mödrahjälpsinstitutionen stöder sedan år 1951 ett semesterhem för mödrar, Klostermosegaard. Syftet med

Klostermosegaard har varit att hjälpa mödrar med nyfödda barn till rekreation. Hemmet kan ta emot 22 mödrar och 35—40 småbarn. Normalt har varje moder 2 barn med sig, i vissa fall 3 eller 4. Som regel är det barn under 4 år, även om man tar emot barn upp till 7 års ålder. I allmänhet stannar mödrarna 4 veckor på hemmet. På Klostermosegaard har mödrarna barnen hos sig på sina rum. Flertalet rum är avsedda för en moder med barn. Man har haft för ögonen att det inte skall bli allt för många eller för stora barn på hemmet; det är i första hand avsett som rekreationsplats för mödrarna. Spädbarnen sköter mödrarna själva under det att man har sörjt för att hemmets personal tar sig an de större barnen under en del av dagen. Det är givetvis sörjt för att det finns gott om lekplats och lekrum för de större barnen. Utöver vården om spädbarnen skall mödrarna inte göra någon arbetsinsats. För matlagning etc. finns anställd personal. Beträffande måltiderna förfar man så att barnen äter för sig själva, i en första omgång, varefter mödrarna och personalen äter tillsammans. Uppehälle och resor från och till hemmet betalas av Mödrahjälpen: några av mödrarna kommer till hemmet direkt från sjukhus och här brukar sjukkassan betala för deras uppehälle på grunder som gäller för andra rekreationshem. Inom Mödrahjälpen menar man att denna form för semester och rekreation åt mödrar är den riktiga och naturliga. Man har förut ofta hävdat att det skulle vara svårt att ge en verklig vila åt mödrarna när de har sina småbarn omkring sig. Självfallet finns det mödrar som är så medtagna att det vore meningslöst att sända dem på rekreationsvistelse tillsammans med småbarnen. Men många mödrar — säkerligen flertalet — vill ha sina barn »under ögonen». De känner sig inte lugna om de inte har sina småbarn under omedelbar uppsikt. Man får heller inte bortse från att kontakten moder—barn, när det gäller t. ex. 2—3-åringar, är mycket viktig. Mödrahjälpen anser sig numera ha säker erfarenhet av att Klostermosegaardlinjen är riktig och man syftar till att få flera sådana hem. Personalen på Klostermosegaard består av föreståndarinna, assistent, kokerska, köksbiträde, trädgårdsmästare, städerska,

270 2 barnflickor. Någon socialkurator från Mödrahjälpen besöker hemmet en gång varje vecka, så att mödrarna med denna kan få dryfta de praktiska problem som de naturligtvis inte är fria från därför att de är på semester. (Ur en reseberättelse sammanställd för utredningens räkning av byråsekreterare Olle Melin.) Hasmoderssemesterstipendierna och husmödrarnas resor. Ca 16 000 husmödrar får ett statligt husmoderstipendium, ca 19 000 får resa till enskilt ordnad semester, ca 9 000 får resa till husmoderssemesterhem. Antalet avslagna ansökningar är inte särskilt stort. Det r å d e r intet tvivel om att dessa förmåner f. n. tillkommer husmödrar som är i stort behov av semester och som har begränsade ekonomiska resurser. De som får den statliga hjälpen utgör dock en mycket ringa del av samtliga husmödrar och säkerligen även en ringa del av dem som skulle vara berättigade att få bidrag enligt nuvarande grunder. Den slutsatsen synes alltså vara berättigad, att verksamheten till stöd för husmödrarnas semester inte är allmänt känd. Frågan uppställer sig, om det skulle vara önskvärt att betydligt vidga verksamheten i enlighet med den av befolkningsutredningen uppdragna målsättningen genom t. ex. en effektiv upplysningsverksamhet och eventuellt också genom höjning av semesterstipendiebeloppen, så att deras värde åtminstone motsvarade det de hade vid stipendiernas införande. Liksom när det gäller barnresorna tvekar familjeutredningen att rekommendera sådana åtgärder för närvarande. Förutsättningarna för husmödrarna att själva ordna sin semester har, som tidigare framhållits, förändrats betydligt på senare år. En omprövning av de grundläggande principerna för bidragsgivning till husmodersemester synes böra göras innan några

mera betydande förändringar vidtages. Tills vidare rekommenderas alltså att nuvarande regler i stort sett bör gälla. Vissa justeringar när det gäller stipendiegivningen borde dock kunna övervägas. Framför allt förefaller behovsprövningen för stipendierna kunna göras mera summarisk. Husmödrarna borde slippa att lämna uppgift om hur stipendiet skall användas och lämnas frihet att disponera över det belopp de får utan några restriktioner. Vidare borde övervägas, om inte yngre husmödrar med småbarn skulle kunna bättre än nu tillgodoses inom stipendiegivningens ram. Ifall ökade möjligheter ges för dem att få en vistelse på semesterhem enligt vad som ovan ifrågasatts, bör en upplysningsverksamhet om stipendiemöjligheterna intensifieras i samband med upplysningen om förekomsten av dessa semesterhem. En eventuell ökning av antalet stipendieansökningar från denna grupp av husmödrar borde kunna föranleda en uppräkning av anslaget till husmoderssemesterstipendier. Ökat statligt stöd åt familjesemestern. I det föregående har föreslagits, att feriehemsverksamheten skall intensifieras och att även vissa former för kollektiv sommarvistelse för barn och ungdomar skall få ökat stöd. Vidare h a r diskuterats viss utbyggnad av husmoderssemestern, speciellt när det gäller mödrar med småbarn. Huvudlinjen för en samhälleligt understödd verksamhet för barnfamiljernas semester bör dock, som befolkningsutredningen framhöll, gälla familjesemestern. För denna semesterform har de statliga åtgärderna hittills varit av mycket begränsat omfång. Större delen av de anslag som utdelats av fritidsnämnden gäller, som framgår av redogörelsen sid. 256, det allmänna friluftslivet. Endast de begrän-

271 sade anslag som givits till vissa semesterbyar samt i viss mån anslagen till Turistföreningens vandrarhem kan sägas direkt komma familjesemestern tillgodo. Betydligt mer skulle dock kunna göras för familjesemestern. I första hand synes det vara angeläget att genom statens försorg göres en inventering och översyn av hittills vunna erfarenheter av olika arrangemang för familjesemestern och av de ytterligare önskemål som familjerna har. Resultaten från en dylik översyn borde tillgodogöras kommuner och enskilda som önskar vidga sina åtgärder på detta område. Bl. a. förefaller semesterbyarna vara värda att undersökas. Deras organisation bör granskas liksom deras ekonomiska resultat. Deras planering och uppbyggnad med hänsyn till estetiska och psykologiska faktorer etc. bör också analyseras. Genom en dylik granskning av hittills genomförda projekt till semesterbyar kan uppslag av olika slag, som avser att nedbringa kostnaderna och förbättra organisationen, komma fram. Exempelvis kan möjligheterna till central upphandling av stugor och utrustning komma att aktualiseras. En motsvarande granskning synes böra göras av verksamhetsgrenar sådana som den som Reso bedriver genom bygdesemestern. Andra liknande uppslag som gäller att för semesterändamål utnyttja redan befintliga byggnader kan tänkas aktualiseras. Erfarenheterna från en organisation eller från en bygd kan förmedlas till andra som är intresserade att göra något på detta område men gärna vill ha hjälp vid uppläggningen av sina åtgärder. Frågan gäller vilket statligt organ som borde ha hand om en verksamhet av ovan skisserade slag. I sammanhang med den diskussion som förts i anslutning till införandet av

3-veckorssemestern i vårt land har i flera sammanhang framhållits, att vi möjligen borde ha särskilt statligt organ för semesterfrågor i stil med den norska Statens ferieråd. Här skall icke göras någon bedömning av de allmänna semesterfrågor som möjligen borde handläggas av ett dylikt råd, men ur familjesemesterns synpunkt förefaller det inte vara behövligt med ett nytt organ. De ökade statliga insatserna för familjesemestern bör lämpligen ske genom något av de två statliga organ som hittills sysslat med sådana frågor, fritidsnämnden eller socialstyrelsen. Fritidsnämnden har hittills varit ett i huvudsak anslagsbeviljande organ, som i princip icke utövat någon initiativtagande eller rådgivande verksamhet. Vid nämndens tillsättning 1940 var emellertid läget på fritidsområdet ett helt annat än för närvarande. Att göra en omläggning av nämndens arbetsuppgifter med hänsyn till det nuvarande lägets krav synes vara en naturlig åtgärd. En aktivering av nämnden borde kunna ske genom att den utrustas med ett kansli, till vilket knytes expertis som kan utföra de inventerings- och konsultationsuppgifter det här i första hand skulle gälla. Helt naturligt skulle en överarbetning av bestämmelserna för nämndens sammansättning och anslagsbeviljning komma att aktualiseras i och med en omorganisation i den riktning som här skisserats. Ett tänkbart alternativ är att förlägga en verksamhet av detta slag hos socialstyrelsen. Socialstyrelsen är tillsynsmyndighet för reseverksamheten, för sommarkolonier och feriehem och för husmoderssemestern. Styrelsen har sedan lång tid tillbaka samlat erfarenheter och varit rådgivande rörande dessa verksamhetsgrenar. Även beträffande anläggningar för familjesemestern har styrelsen i

272 vissa fall varit initiativtagare och rådgivare. Under sådana förhållanden förefaller det naturligt, om styrelsen fick resurser att till sig knyta expertis av det slag som ovan nämnts, och därigenom ges möjligheter att bygga ut den verksamhet den redan påbörjat så att denna kan bedrivas grundligt och allsidigt. Ett nära samråd borde i det senare fallet ske med fritidsnämnden, när det gäller anslagsfrågor. Om socialstyrelsen finge en befattningshavare med upp-

gift att handlägga med familje- och husmoderssemestern och barnens sommarvistelse sammanhängande frågor, vore det naturligt att denna befattningshavare vore ledamot av fritidsnämnden. Slutligen är att framhålla, att om verksamheten för familjesemestern aktiveras, kommer ökade krav att ställas på anslag ur fonden för friluftslivets främjande. En ökning av avsättningen till fonden synes under sådana förhållanden påkallad.

KAPITEL 3

De ensamstående mödrarna Inledning

De ofullständiga familjerna, som består av ensamstående män och kvinnor med minderåriga barn, utgör en ur utredningens synpunkt betydelsefull kategori. I jämförelse med antalet fullständiga familjer är de visserligen numerärt sett rätt få, men inte minst därför är det betydelsefullt, att de för dem speciella frågorna inte blir borttappade vid behandlingen av barnfamiljernas ekonomiska och sociala problem. Den följande redogörelsen syftar till att i koncentrerad form ge det väsentliga av det kunskapsmaterial av företrädesvis statistisk art, som för närvarande föreligger om de ensamstående mödrarnas ekonomiska och sociala läge. De ensamstående männen med barn lämnas i stort sett d ä r h ä n ; de är få till antalet och i viss utsträckning torde vad som här säges om kvinnorna gälla även om dem. Att medta även männen skulle ha komplicerat framställningen utan att tillföra den något väsentligt nytt. Det material, som här nedan redovisas, är i åtskilliga hänseenden mycket knapphändigt. Det framstår som en angelägen uppgift att utöka kunskapen om de ensamstående m ö d r a r n a s läge och problem. Kungl. Maj:t h a r också den 10 juni 1955 uppdragit åt social18— 507447

styrelsen att företa en särskild statistisk undersökning av de ensamstående mödrarna. Med anledning av detta uppdrag kommer styrelsen under hösten 1955 att låta intervjua ca 1 200 ensamstående mödrar i hela landet om deras ekonomiska förhållanden, bostads- och vårdproblem m. m. När resultatet av denna undersökning föreligger, kommer möjligheterna att skildra de ensamstående mödrarnas aktuella läge att bli ojämförligt bättre än nu. De olika kategoriernas storlek

På grundval av det vid 1950 års folkräkning upprättade befolkningsregistret, som omfattar samtliga personer i landet, födda den 15 i månaden (ca 3,3 % av totalbefolkningen) har bl. a. upprättats en statistik över familjer. De siffror som meddelas i denna statistik är uppskrivna, så att de avser totalbefolkningen. Om man med »ofullständiga familjer» avser de fall där en ogift, förut gift eller gift ej samboende person vid folkräkningstidpunkten bodde tillsammans med hemmavarande barn under 16 år, inräknat styvbarn, adoptivbarn och fosterbarn, finner man att dessa familjer fördelade sig efter familjeföreståndarens kön och civilstånd på följande sätt i avrundade tal:

274 Antal med hemmavarande barn under 16 år

Män Gifta ej samboende Ogifta Änklingar Frånskilda Kvinnor Gifta ej samboende Ogifta Frånskilda Samtliga

Hela riket

Därav i tätorter

1 600 400 6 600 2 100

1 200 200 3 100 1 600

16 200 25 700 20 600 16 400

12 400 15 400 13 700 14 000

89 600

61 600

Av landets totalt ca 974 900 familjer med hemmavarande barn under 16 år var alltså år 1950 inte mindre än ca 9 % »ofullständiga» i den ovan definierade bemärkelsen och av dessa hade ca 7j8 som familjeföreståndare en ensamstående mor. Av de ensamstående mödrarna med hemmavarande barn var ungefär 1 / 3 ogifta, drygt 1L änkor, ungefär 1/B frånskilda och 1U »gifta ej samboende». Det bör observeras att man bland de ogifta kvinnorna med hemmavarande barn även återfinner sådana som sammanbor med mannen under äktenskapsliknande förhållanden och att det i ett antal av dessa fall alltså strängt taget icke är fråga om ofullständiga familjer. 1 — 1 gruppen gifta ej samboende män och kvinnor ingår icke endast de som på grund av söndring i äktenskapet lever åtskilda (hemskilda o. dyl.), utan även fall där mannen och hustrun till följd av bostads- eller arbetsförhållanden är mantalsskrivna på olika håll, varvid barnen skrivits antingen hos fadern eller hos modern, beroende på hos vilkendera de bodde vid den tidpunkt folkräkningen avsåg. Siffran för totala antalet ofullständiga familjer ger alltså — bortsett från slumpfelen i undersök-

ningen och eventuella förändringar efter tidpunkten för folkräkningen — en något överdriven uppfattning om dessa familjers numerär. Av de bestående äktenskapen med hemmavarande barn under 16 år återfanns drygt 3,B i tätorter, men över 5/« av de frånskilda m ö d r a r n a bodde där, samt drygt 3U av de ej samboende gifta, ca 3/5 av de ogifta och ca 2/3 av änkorna. Barnantal och barnens ålder i ofullständiga familjer

Urvalsundersökningen vid 1950 års folkräkning visar, att av de sammanlagt ca 1 724 000 barn under 16 år, som vid folkräkningstillfället bodde hos någon av sina föräldrar, adoptiv- eller fosterföräldrar, ca 136 000 eller ungefär vart 13 :e barn (8 %) tillhörde ofullständiga familjer, så som dessa ovan definierats. Barnens fördelning på olika slag av familjer med hemmavarande barn, samt medelantalet barn och deras medianålder framgår av följande: Medelantalet b a r n var högst i de ofullständiga familjer, där familjeföreståndaren var änka och lägst, där hon var ogift eller gift men ej samboende. För familjer med manlig familjeföreståndare låg medelantalet något högre än för familjer med kvinnlig familjeföreståndare, beroende på att den förstnämnda gruppen, såsom framgår av tablån ovan, till största delen bestod av änklingar. Genomsnittliga barnantalet i de bestående äktenskapen med hemmavarande barn under 16 år utgjorde 1 813 per 1 000 familjer, dvs. högre än genomsnittet för varje kategori bland de ofullständiga familjerna. De olika familjetypernas

fördelning

1 Enligt en uppskattning av Gustaf Holmstedt (artikeln »Hur många är de ensamma mödrarna?» i Barnavård och ungdomsskydd 1950: 4) utgjorde antalet med barnafadern samboende ogifta mödrar år 1945 ca 6 000.

275 Hemmavarande barn under 16 år Familjetyp

Bestående äktenskap Ofullständiga familjer med manlig familjeföreståndare.. med kvinnlig familjeföreståndare därav: gift ej samboende kvinna ogift kvinna änka frånskild kvinna

efter antalet hemmavarande barn under 16 år framgår av nedanstående tablå. Vad man här främst noterar är, att endast ca 13 % av de ogifta m ö d r a r n a hade mer än ett hemmavarande barn under 16 år. Inom bestående äktenskap med hemmavarande barn under 16 år var barnens medianålder 6,9 år (tablån ovan). Betraktar man medianåldern för barnen i de ofullständiga familjerna, finner man att denna låg högst för familjer, där familjeföreståndaren var ensamstående man (oftast änkling) eller änka. Lägsta medianåldern (4,1 år) hade de ogifta kvinnornas b a r n , naturligt nog, då dessa b a r n ofta ganska tidigt legitimeras genom föräldrarnas giftermål eller blir räknade som barn i styvfaderns familj eller vidare överförs till adoptiv- eller fosterhem. Utvecklingstendenser

I det föregående h a r konstaterats, att de ofullständiga familjerna år 1950 ut-

Antal

Medeltal per 1 000 familjer

Barnens medianålder

1 588 400

1 813

6,9

16 500 119 600 23 400 37 100 33 400 25 700

1 539 1 515 1 438 1 439 1 627 1 569

11,1 7,7 5,7 4,1 11,1 9,0

gjorde knappt tiondelen av samtliga familjer med hemmavarande barn under 16 år och att det i flertalet fall rörde sig om ensamstående mödrar och deras barn. Den fortsatta framställningen kommer att begränsas till de tre kategorierna: ogifta och frånskilda mödr a r samt änkor med minderåriga barn, medan den heterogena gruppen ej samboende gifta mödrar samt ensamstående män med barn under 16 år icke skall vidare diskuteras. Det är ur många synpunkter av intresse att veta, i vad mån den familjetyp, som representeras av de ensamstående mödrarna, i framtiden kommer att behålla sin numerär eller kommer att ökas eller minskas. För att kunna bedöma detta måste man i första hand betrakta utvecklingstendenserna under de senaste decennierna. Med v a r a n d r a jämförbara uppgifter om antalet ensamstående mödrar vid olika tidpunkter saknas emellertid helt, då familjebegreppen i de olika folk-

Familjetyp

1 barn

2 barn

Minst 3 barn

Summa

Bestående äktenskap Ofullständiga familjer med manlig familjeföreståndare . med kvinnlig familjeföreståndare gift ej samboende kvinna. . ogift kvinna änka frånskild kvinna

48,3

32,8

18,9

72,3

19,8

7,9

67,9 86,9 60,6 64,3

23,1 10,1 25,4 24,4

9,0 3,0 14,0 11,3

100 100 100 100

276 räkningarna definierats på skiljaktiga sätt. Det återstår därför endast att granska utvecklingen av olika faktorer som är av betydelse för uppkomsten av ofullständiga familjer, såsom de utomäktenskapliga födelserna, skilsmässorna etc. Betraktar man först det absoluta antalet barnaföderskor med barn utom äktenskap finner man en successiv ökning ända från begynnelsen av vår befolkningsstatistik och fram till perioden 1911—1915, och sedan en nedgång till och med perioden 1936—1940, varefter i stort sett stagnation inträtt. Den kraftiga ökningen av barnaföderskor med barn i äktenskap under förra hälften av 1940-talet saknar helt motsvarighet för barnaföderskor med barn utom äktenskap och de har därför även under senare år relativt sett minskat mycket kraftigt. Ställer man antalet barnaföderskor med b a r n utom äktenskapet i relation till medelfolkmängden av ej gifta kvinnor i åldern 20—45 år ( = det utomäktenskapliga fruktsamhetstalet), finner man en successiv nedgång fram till perioden 1931—35, därefter stagnation och sedan åter en viss ökning under de senaste åren. Det utomäktenskapliga fruktsamhetstalet för olika åldersgrupper har genom tiderna starkt förskjutits. För den yngsta åldersgruppen, 15—20 år, har det från seklets början ökat till nästan dubbel storlek och alltjämt under de senaste åren varit i stigande, medan det samtidigt skett en markant nedgång i de högsta åldersgrupperna. Det totala antalet barnaföderskor med barn utom äktenskapet är alltså i hög grad beroende av de ogifta kvinnornas åldersfördelning. Man skulle följaktligen kunna vänta en kraftig ökning av antalet i början av 1960-talet, då de sto-

ra årskullarna från 1944—46 kommit upp i åldersgruppen 15—20 år, under förutsättning att det inte blir en exceptionell ökning av giftermålsfrekvensen för kvinnor i denna åldersgrupp eller att andra betydelsefulla förändringar inträffar. Av betydelse härvidlag är även förändringarna i antalet aborter, legala och illegala. 1950 års abortutredning anför, med stöd av material, vars bristfällighet nämnda utredning starkt understryker, att en viss nedgång av de illegala aborterna skulle skett sedan 1930-talet men att, då de legala aborterna i stället avsevärt ökat fram till 1951, den totala abortvolymen endast skulle ha undergått smärre förändringar. Man beräknar, att andelen ogifta bland det illegala klientelet stigit betydligt, medan deras andel av dem som hos medicinalstyrelsen sökt legal abort minskat mellan 1939 och 1949. Det absoluta antalet ogifta kvinnor som sökt legal abort har ökat mångdubbelt. Enligt abortutredningens mycket approximativa beräkningar avbryts inemot hälften av de ogifta kvinnornas havandeskap genom legal eller illegal abort. Av resten gifter sig grovt räknat hälften innan barnet föds, medan den andra hälften av dessa kvinnor föder sina barn utom äktenskapet. Även bland de sistnämnda gifter sig emellertid en mycket stor del någon tid efter barnets födelse. 1 Man kan beräkna, att ungefär 60 % av de utom äktenskap födda barnen legitimeras genom föräldrarnas äktenskap innan barnet uppnått skolåldern. De utom äktenskap födda barnens antal reduceras ytterligare genom en 1 Hannes Hijrcnius har i »Studier rörande den utomäktenskapliga fruktsamhetens variationer» Lund, 1941 redovisat en samvarians mellan den utomäktenskapliga fruktsamheten och giftermålsfrekvensen.

277 del a n d r a faktorer. Först skall nämnas spädbarnsdödligheten, som är högre för de utomäktenskapliga barnen (3,08 % år 1952), än för de inom äktenskap födda ( 1 , 8 8 % ) . Numerärt mera betydelsefull är minskningen genom adoptioner. Dessa har under senare år uppgått till 2 700 å 2 800 per år, vilket innebär en mindre nedgång sedan mitten av 1940-talet. Totala antalet utom äktenskap födda barn med barnavårdsman var enligt statistiken över samhällets barnavård år 1950 ca 84 000 (under 18 å r ) . Av dessa var, enligt folkräkningen samma år, ca 37 000 hemmaboende hos ogift moder; denna siffra inkluderar emellertid icke de barn, som är minst 16 år. Ca 20 000 vistades i fosterhem och ytterligare några 1000-tal var omhändertagna för samhällsvård eller skyddsuppfostran på anstalt. De övriga bestod i huvudsak av barn, vilkas mor gift om sig med annan än barnafadern, och där barnen vistades i moderns och styvfaderns familj. Betraktar man förändringarna i antalet äktenskapsskillnader, finner man, att det skett nästan en tredubbling sedan 1930-talet. Samtidigt har emellertid antalet ingångna äktenskap ökat och därmed antalet gifta män och kvinnor. Ställer man antalet äktenskapsskillnader i relation till medelfolkmängden gifta kvinnor finner man, att det skett en relativ fördubbling av skilsmässoprocenten sedan början av 1930-talet. För närvarande slutar vart sjätte eller sjunde ingånget äktenskap med skilsmässa. Frekvensen är alltjämt betydligt högre i städerna än på landsbygden, men differenserna synes ha en tendens att minska. Möjligen kan man åtminstone i storstäderna vänta en viss stabilisering på den uppnådda höga

nivån, men på andra håll bör man räkna med en fortsatt ökning. Av största betydelse för förändringarna i äktenskapsskillnadernas antal är emellertid den gifta befolkningens åldersfördelning. Beräknar man förhållandet mellan antalet äktenskapsskillnader i olika åldersgrupper ett visst år och antalet gifta personer i samma åldr a r året innan, får man ett mått på skilsmässoriskerna för olika åldersgrupper. Sådana beräkningar ger vid handen, att skilsmässorna under de senaste årtiondena ökat relativt sett kraftigast i de yngsta åldersgrupperna. Medan skilsmässofrekvensen i början av 30-talet var högst i åldersgrupperna 30 —35 år och 35—40 år är den det nu i åldersgrupperna 20—25 år och 25—30 år. I de högre åldersgrupperna är ökningen avsevärt mindre. Söker man med beaktande av detta göra en prognos för de närmaste decennierna, finner man, att en ökning i det absoluta antalet skilsmässor sannolikt är att vänta omkring 1970, då de stora årskullarna från 40-talet hunnit upp i de åldrar, där skilsmässorisken är störst. Förutsättningen är givetvis, att giftermålsfrekvensen i dessa åldrar samtidigt icke minskar. Äktenskapsskillnaderna är emellertid fördelade på så många olika åldersgrupper, att det knappast blir några speciella »toppar» under vissa år, utan en ökning fördelad över en längre period. Skilsmässofrekvensen är störst inom de äktenskap, som varat 5—9 år. ^ av samtliga år 1952 upplösta äktenskap tillhörde denna varaktighetsgrupp, medan ijs varat i mindre än 5 år och en lika stor andel i 10—14 år; resten var äldre äktenskap. Tyvärr finns det ingen möjlighet att ställa dessa olika faktorer i relation till barnantalen i de genom skilsmässa upplösta äktenskapen. Statistiken visar

278 endast fördelningen av det totala antalet äktenskapsskillnader efter barnantal. Det framgår, att under de senaste åren färre barnlösa äktenskap upplösts genom skilsmässa, än som motsvarar deras andel av totala antalet äktenskap. Detta sammanhänger med att i en stor del av de bestående barnlösa äktenskapen kontrahenterna uppnått hög ålder och att äktenskapen varat länge. Däremot har procentuellt fler enbarnsäktenskap upplösts genom skilsmässa än som motsvarar dessas andel av det totala antalet bestående äktenskap. En ganska stor del av de frånskilda kvinnorna ingår efter hand nytt äktenskap, 1 men beklagligtvis kan man ej ur statistiken utläsa hur många av dessa, som vid skilsmässan fick vårdnaden om minderåriga barn. Vad slutligen beträffar antalet änkor med minderåriga barn kan man sannolikt förutse en reducering under de närmast följande decennierna, då man bl. a. räknar med lägre dödsrisker.

dem som från början avsett att skaffa sig barnet och ensamma ta h a n d om det; för det stora flertalet har graviditeten otvivelaktigt varit icke önskad. Den medför nog fortfarande ofta på många håll sociala konflikter. Omgivningens nedvärderande reaktion blir inte utan praktiska konsekvenser för den ogifta modern. I många fall tvingas hon eller föredrar att byta arbete redan före förlossningen och är sedan ofta sämre ställd än andra platssökande. Också bostadsfrågan skapar svårigheter, speciellt om hon är inneboende.

Utgångssituationen för de olika kategorierna

Beträffande den frånskilda modern och hennes personliga problem finns inget utredningsmaterial att bygga på. Men all erfarenhet talar för att det även för henne kan uppstå problem och konflikter med omgivningens konventioner. Hon »har nog ofta en stor svårighet däri, att skilsmässan av både henne själv och andra betraktas som ett misslyckande med åtföljande nedtryckande mindrevärdesf öreställningar». 2 Den minskar hennes tilltro till egna resurser även på a n d r a områden, bl. a. inom arbetslivet. Hon är ofta van att rådgöra beträffande familjens angelä-

Såsom redan den föregående framställningen visat är de ensamstående mödrarna en ytterst heterogen grupp. Situationen är i många avseenden olikartad för de tre kategorierna — ogifta, frånskilda, änkor — därför att de börjar tillvaron som ofullständig familj från helt olika utgångspunkter. Abortutredningen h a r i samband med klarläggandet av abortmotiven bl. a. analyserat de ogifta gravida kvinnornas attityder till sin situation, samt deras miljöförhållanden. Men det är vanskligt att bedöma, i vilken omfattning utredningens slutsatser, vilka endast avser abortklientelet, även äger giltighet för dem som föder sina barn, behåller dem, tar hand om hem och blir ensamstående mödrar. Emellertid är det säkert ytterst få av

I de fall, då barnafadern håller fast vid henne och på ett eller annat sätt lämnar henne stöd, är hon i många avseenden bättre ställd och det är också mera sannolikt att han sedan gifter sig med henne och att barnet legitimeras. — Abortutredningen har bl. a. också sökt redogöra för relationerna mellan de abortsökande ogifta kvinnorna och deras kontrahenter, men, liksom ovan, måste resultatens giltighet för övriga grupper ifrågasättas.

1 På grundval av 1945 års folkräkning har beräknats, a t t fem år efter skilsmässan närmare 60 % av de frånskilda männen och 40 % av de frånskilda kvinnorna gift om sig. (Quensel.) 2 Karl J. Höjer i en opublicerad artikel »Familjen och samhället».

279 genheter och ensam känner hon sig osäker och ovan vid att ta ansvar. För änkan är de personliga svårigheterna av ytterligare annan art och berör väl mera sällan direkt relationerna till omgivningen. Hon »har en styrka däri, att hennes situation är accepterad av alla, man beklagar och respekterar henne, ehuru den forna vänkretsen kan ha lätt att glömma bort henne». 1 En faktor som dock ibland försvårar utgångssituationen för henne är att hon kanske haft mindre tid att förbereda sig på sin situation som ensamstående — i många fall har den kommit som en plötslig katastrof. Underhållsbidragen

De ogifta mödrarna kan endast beträffande en begränsad tid före och efter förlossningen för egen del påräkna underhåll från barnafäderna. Storleken av de bidrag fadern förpliktas att betala för barnet varierar med hänsyn till hans inkomster och försörjningsbörda i övrigt. En av barnavårdskommittén företagen undersökning visar att praxis härvidlag är i hög grad skiftande. Barnavårdsmännen söker ofta avpassa bidraget efter faderns betalningsförmåga så, att beloppen, om han icke h a r annan försörjningsbörda, fastställes till mellan 8 och 12 % av bruttoinkomsten. Ett flertal bidrag i synnerhet äldre sådana är emellertid, även efter en 1952 företagen generell höjning, »så låga, att de inte står i rimlig proportion till barnkostnaderna och sannolikt i regel inte heller till faderns förmåga att betala». 2 I många fall fastställs bidragen mycket schablonmässigt, så att man håller en övre gräns om 60, 50 eller t. o. m. 40 kr; ofta finns heller inget avtal om underhållsbidrag efter barnets 16-årsdag — minimigränsen enligt lagen. I de fall, då fadern inte erlägger

det fastställda underhållsbidraget, kan modern begära införsel. I många fall kan emellertid fadern u n d a n d r a sig effekten av denna införsel, så att hustrun icke har några möjligheter att från honom få ut underhållsbidrag. Genom de s. k. bidragsförskotten har emellertid samhället garanterat att hustrun erhåller bidraget eller den del därav som inte överskrider 600 kr per år. De frånskilda m ö d r a r n a är ifråga om underhållsbidrag för egen del något bättre ställda än de ogifta. Domstolarna kan nämligen med hänsynstagande till makarnas behov och förmåga, förmögenhetsvillkor, yrkesskicklighet, hälsotillstånd, äktenskapets varaktighet och andra väsentliga förhållanden i varje särskilt fall fritt pröva huvuvida bidrag till hustrun skall utgå och till vilket belopp det skall bestämmas. Änkepensioneringskommittén fann dock vid en undersökning år 1949, att frånskilda mödrar med minderåriga b a r n endast i ringa omfattning tillerkändes underhållsbidrag för egen del även om hustrun i många fall i och för sig kunde anses ha behov av underhållsbidrag. Om familjen har många barn, för vilka hustrun erhåller vårdnaden, inträffar det ofta att hon själv blir utan bidrag, därför att mannen saknar förmåga att betala bidrag till både barnen och hustrun. Beträffande underhållsbidragen till de frånskilda m ö d r a r n a s barn gäller i stort sett vad som ovan anförts angående storleken av bidragen till barn utom äktenskap och möjligheterna att genom införsel utfå dessa bidrag eller erhålla bidragsförskott. Barnavårdskommitténs tidigare omnämnda undersökning visar emellertid, att i prakti1

Förut citerad artikel av Karl J . Höjer. Sara Björkman-Carlsson: Något om underhållsbidrag till barn utom äktenskap (Barnavård och ungdomsskydd 1951: 3). 2

280 ken betydligt högre underhållsbidrag ofta utdöms till barn inom äktenskap än till utomäktenskapliga barn. Samhällets stödåtgärder för de ensamstående mödrarna

Bland de sociala åtgärder som h a r betydelse för de olika kategorierna finns dels sådana som kommer alla barnfamiljer till del och dels sådana som enbart eller huvudsakligen avser de ensamstående mödrarna. För de ogifta mödrarna är först och främst de sociala hjälpformerna vid havandeskap och förlossning av betydelse. Bortser man från den rådgivnings- och upplysningsverksamhet vid abortbyråer, mödra- och barnavårdscentraler e t c , som kan komma dem till godo, och ser på den rent ekonomiska hjälpen, så är det i första hand moderskapsförsäkringen, som blir av betydelse, i den mån den ogifta kvinnan är förvärvsarbetande. Vidare skall nämnas den behovsprövade mödrahjälpen med bidrag till kostförbättring, tandvård, utrustning till modern och barnet, inackordering på mödrahem etc. Enligt statistiken erhöll år 1954 sammanlagt 8 599 ej gifta kvinnor mödrahjälp. Ställer man antalet beviljade fall av mödrahjälp till gifta resp. ej gifta kvinnor år 1954 i relation till antalet levande födda barn inom resp. utom äktenskap, erhåller man för de ogifta m ö d r a r n a procentsiffran 87, mot 21 för de gifta. En hel del av de kvinnor, som då de lämnade in ansökan om mödrahjälp var ogifta, gifte sig emellertid innan de födde sitt barn. Antar man att högst inemot hälften av de ogifta kvinnor, som erhåller mödrahjälp, hinner gifta sig innan de föder sitt barn, utgör återstoden likväl ett så stort antal att det motsvarar närmare hälften av hela antalet utom äktenskap levande födda barn. — De belopp som i genom-

snitt beviljas de ej gifta m ö d r a r n a är också högre än motsvarande belopp för de gifta. År 1954 erhöll ej gifta m ö d r a r i genomsnitt 404 kr mot 276 kr för de gifta. Änkor med barn under 16 år, kan erhålla särskilt barnbidrag, och likaså frånskilda och ogifta kvinnor, om barnafadern avlidit eller åtnjuter folkpensionsförmån, eller om modern åtnjuter dylik förmån och föräldarna ej sammanlever, samt ogifta kvinnor, för vilkas barn faderskapet icke fastställts (ca Vio av samtliga). Maximibeloppet för detta bidrag utgör för närvarande 600 kr för barn och år; bidraget är inkomstreglerat. Statistiken visar, att antalet sådana barn med särskilda barnbidrag, vilkas fader avlidit och där modern var änka, frånskild eller ogift, år 1954 utgjorde 12 014, samt att till dessa i genomsnitt utbetalades 582 kr för året. Antalet barn med särskilt barnbidrag, för vilka faderskapet ej fastställts, var samma år 914, och det i genomsnitt utbetalade beloppet 569 kr. Till änkor kan utgå änkepension och eventuellt kommunalt bostadstillägg, men på grund av en hög åldersgräns är det ytterst få änkor med minderåriga b a r n som får änkepension. — Har de barn under 12 år, kan de i stället erhålla änkebidrag med belopp motsvarande änkepensionen och med inkomstprövning. Enligt statistiken erhöll år 1953 sammanlagt 2 639 änkor änkebidrag med i genomsnitt ca 800 kr per person. Änkepensioneringskommittén föreslog i sitt betänkande en ny bidragsform, det s. k. vårdnadsbidraget liknande änkebidragen, som skulle avse frånskilda och ogifta kvinnor med barn under 10 år —- beträffande de ogifta dock först från och med det barnet fyllt tre månader, samt endast till dess

281 barnet fyllt tre år i de fall då faderskapet ej blivit fastställt. Dessa förslag har icke lett till någon åtgärd. De olika bidragen utgår med så låga belopp, att mödrarna, i den mån de saknar möjlighet att genom förvärvsarbete försörja sig, får söka socialhjälp för att utfylla resten av behovet. 1 Statistiken visar också att antalet »ensamma kvinnor med barn» utgör en mycket stor grupp bland dem som erhållit fattigvård. År 1953 utgjorde antalet understödda familjer inom denna kategori sammanlagt 15 042. Jämför man detta antal med hela antalet ensamstående mödrar med b a r n enligt 1950 års folkräkning — en jämförelse som dock på grund av olika definitioner blir haltande — kan man grovt uppskatta de understöddas andel till omkring fjärdedelen av samtliga, dvs. mångdubbelt större än för andra familjer.

InkomstfÖi hållanden

Någon tillfredsställande beskrivning av de ensamstående mödrarnas ekonomiska förhållanden kan här icke ges, enär erforderligt statistiskt material saknas. I den officiella inkomststatistiken redovisas de ensamstående mödr a r n a icke separat, och företagna specialundersökningar avser endast särskilda kategorier bland dem. De senaste mera fullständiga uppgifterna om inkomstfördelningen för ensamstående mödrar finns i 1945 års folkräkning. Där redovisas »kvinnliga familjeföreståndare med hemmavarande barn under 18 år» med fördelning på dels förut gifta (frånskilda, änkor och gifta ej samboende) och dels ogifta. Denna folkräkning visar, att de förut gifta (inkl. de gifta ej samboende) i genomsnitt hade högre inkomster än de ogifta mödrarna. Uppgifterna om

själva inkomstfördelningen är inaktuella och finns tyvärr ej heller kompletterade i 1950 års folkräkning. — I den årliga taxeringsstatistiken redovisas överhuvudtaget icke personer med och utan barn separat och ej heller är uppgifterna i det s. k. befolkningsregistret bearbetade så, att de utvisar inkomsterna för ensamstående mödrar. Bland specialundersökningar, som belyser inkomstförhållandena för särskilda kategorier, skall i första h a n d nämnas socialstyrelsens undersökning av nyblivna änkors ekonomiska förhållanden under år 1948. Som inkomst betraktades i denna undersökning även socialförsäkringsförmåner, pensioner, understöd etc. Det visade sig, att 28 % av änkor med 1 barn, 34 % av änkor med 2 barn och 67 % av änkor med 3 eller flera barn hade inkomster som översteg 5 000 kr per år. Under 3 000 kr hade 20 %, resp. 6 %, resp. ingen. Dessa uppgifter avsåg nyblivna änkor, vilkas ekonomiska förhållanden i många fall icke hunnit tillfredsställande ordnas. Man beräknade att deras framtida inkomster sannolikt skulle bli något högre än som framgick av undersökningen. Av socialstyrelsens undersökning beträffande mödrahjälpsklientelet i februari 1953 framgick, att av de ogifta mödrarna över hälften uppgav inkomster under 3 000 kr och endast 10 % inkomster över 5 000 kr. Att direkt jämföra resultaten av dessa undersökningar beträffande speciella kategorier av mödrar med hela befolkningens inkomstfördelning är av olika skäl knappast möjligt. I taxeringsstatistiken används ett annat inkomstbegrepp, och vidare inkluderar 1 Av änkorna kan en del — enligt änkepensioneringskommittén ca 20 % — räkna med pension efter mannens tjänst eller annan livränta.

282 denna statistik inkomsttagare i alla åldrar, bl. a. även folkpensionärer, medan å andra sidan personer som icke varit deklarationsskyldiga överhuvudtaget icke ingår. De knapphändiga uppgifter som finns tyder på att många de ensamstående mödrarna lever under mycket blygsamma ekonomiska förhållanden. Det underhållsbidrag de tillerkänts eller i praktiken erhåller från mannen räcker ingalunda till för barnets försörjning. Ännu mindre troligt är det att de får bidrag för egen del. F r å n samhällets sida kan de inte påräkna tillräckligt ekonomiskt stöd. De måste i regel söka förvärvsarbete och lämna sina barn i andras vård, och de knapphändiga uppgifter, som finns, visar att det arbete de erhåller troligen är sämre avlönat än genomsnittsbefolkningens i övrigt eller att de är förhindrade att helt utnyttja sin arbetsförmåga till förvärvsarbete.

förvärvsarbetande, såsom oftast är fallet med de ensamstående kvinnorna, orsakar högre kontanta utgifter än de som har hemarbetande mödrar. Den förvärvsarbetande ensamma modern har speciella kostnader för barnets omhändertagande medan hon arbetar, för vården på daghemmet, familjedaghemmet, eftermiddagshemmet osv; hon har icke heller i lika stor utsträckning tillfälle att ägna sig åt sömnad och lagning av kläder m. m., vidare disponerar hon mindre tid att uppsöka de bästa inköpsställena. I ett avseende är de ensamstående mödrarna speciellt ogynnsamt ställda, nämligen i fråga om skatterna. För närvarande får ensamstående (ogift, änkling, änka, frånskild) skattskyldig med hemmavarande barn åtnjuta samma ortsavdrag som äkta makar endast om han eller hon haft husföreståndarinna. Denna fråga behandlas i utredningens första del (kap. C).

Utgiftsförhållanden

Arbetsmarknadsproblemen

Saknar man mera detaljerade uppgifter om de ensamstående mödrarnas inkomstförhållanden, så vet man heller intet om förhållandena på utgiftssidan, dvs. om hur de fördelar sina tillgängliga resurser. I socialstyrelsens levnadskostnadsundersökning för år 1952, vilken ger en bild av konsumtionsutgifternas fördelning på olika poster för olika hushållstyper, ingår endast 12 ensamstående mödrar med barn. Det finns därför ingen möjlighet att på grundval av detta material verkställa en jämförelse mellan dessa och övriga barnfamiljer eller andra familjetyper.

I fråga om möjligheterna att genom yrkesverksamhet klara sitt uppehälle är de tre kategorierna av ensamstående mödrar genom sina olika utgångspunkter ganska olika ställda. Av de ogifta m ö d r a r n a har troligen flertalet varit förvärvsarbetande ända fram till den senare delen av havandeskapet. Enär flertalet av dem också är unga kvinnor, torde ett återupptagande av förvärvsarbetet en tid efter det de fått barnet i och för sig bli ganska lätt. Något statistiskt material, som visar i vilken utsträckning de ogifta mödrarna faktiskt har förvärvsarbete, finns inte. En undersökning för abortutredningens räkning visar emellertid, att bland de abortsökande ogifta kvinnorna 87 % var förvärvsarbetande; av resten var ungefär 2 / 3 studerande.

De analyser av barnkostnadernas storlek, som företagits på grundval av levnadskostnadsundersökningen, kan inte utan vidare sägas gälla även för de ensamstående mödrarnas barn. Det står dock klart, att ett barn vars mor är

283 Mödrahjälpsutredningen kom till ungefär samma resultat beträffande förvärvsarbetet. Av dem som i denna utredning räknades som ensamstående hade 84 % förvärvsarbete. Genom moderskapsförsäkringen är de förvärvsarbetande kvinnorna tillförsäkrade ersättning för inkomstbortfall under ledighet för barnsbörd. Efter barnsbörden torde flertalet återvända till sina tidigare yrken. Svårigheterna både att erhålla bostad och att sörja för vårdnaden av barnet under arbetstiden medför dock, att många kvinnor önskar anställning på en arbetsplats, där barnet får följa med. Det blir då praktiskt taget uteslutande fråga om hushållsarbete. Men då dessa kvinnor många gånger saknar erfarenhet på detta område och då det helt naturligt betraktas som en förmån att barnet får medfölja, blir den kontanta lönen ofta mycket blygsam. För änkorna och de frånskilda kvinnorna blir läget ett annat. Många av dem slutade sitt förvärvsarbete, då de ingick äktenskap eller då det första barnet föddes och ägnade sig sedan uteslutande åt arbete i hemmet. Av de äldre har kanske många överhuvudtaget aldrig varit ute på arbetsmarknaden. Speciella svårigheter uppstår genom att de i stor utsträckning under giftermålet brutit all kontakt med det yrke de eventuellt tidigare haft. Många av dem, speciellt bland änkorna, är inte längre helt unga, och arbetsgivarna är ofta restriktiva i fråga om att nyanställa äldre arbetskraft. Från arbetsförmedlingshåll anföres stundom också, att en del efter en tids bortovaro från arbetsmarknaden har svårigheter att anpassa sig efter förhållandena i förvärvslivet och att de av olika skäl saknar tilltro till sin egen förmåga. På det husliga området, där de i regel har den största erfarenheten, är de ofta ovilliga att ta anställ-

ning. I övrigt saknar många av dem yrkesutbildning överhuvudtaget —- endast 14 % av de nyblivna änkorna 1948 hade sådan utbildning. Enligt änkeundersökningen hade likväl 1 å 2 år efter mannens död 3/4 av änkorna något slag av förvärvsarbete, ehuru endast x/4 varit förvärvsarbetande vid mannens död. Då det ur arbetskraftssynpunkt under senare år visat sig angeläget att ta vara på partiellt arbetsföra, har i flera utredningar och kommittéer även diskuterats möjligheterna att underlätta de ensamstående mödrarnas återinträde på arbetsmarknaden. Bland de åtgärder som föreslagits skall här nämnas följande: bereda dem tillfälle att erhålla yrkesutbildning eller omskolning; att få s. k. näringshjälp för startande av egen verksamhet; finna nya yrkesområden där de kunde placeras samt avskaffa lokala hinder för deras arbetsplacering samt slutligen ge dem möjlighet att erhålla deltids- och hemarbete. Barntillsynen

Då en ogift eller frånskild kvinna eller änka börjar sin tillvaro som ensamställd mor förutsätter samhället, som redan framhållits, att hon genom förvärvsarbete skaffar medel till sitt och barnens uppehälle. Hon måste då finna utvägar för barnens omhändertagande medan hon arbetar — vilket samhället kanske i mindre grad beaktar. Hör hon till de ogifta mödrarna, avstår hon i många fall helt och hållet från barnet och lämnar det till fostereller adoptivhem. Över fosterhemmen skall barnavårdsnämnderna utöva kontroll, vare sig barnen kommer till släktingar eller till andra fosterhem. Av de ogifta mödrarnas barn var år 1953 ca 25 % av pojkarna och 30 % av flickorna under 1 år då de kom till fosterhem samt 36 % av pojkarna och 33 % av flickorna mel-

284 lan 1 och 4 år. Av fosterbarnen vistades ungefär hälften hos släktingar, såsom mor- och farföräldrar, föräldrars syskon etc. Flertalet av mödrarna — åtminstone bland änkorna och de frånskilda — torde trots allt sammanbo med sina barn antingen de bildar eget hushåll eller bor hos släktingar, som »samboende», eller som inneboende. Har modern t. ex. ett hushållsarbete där barnet får medfölja, eller något hemindustriellt arbete, erbjuder själva tillsynen av barnet under arbetstiden icke problem av samma omfattning. Bor hon och barnet hos hennes föräldrar eller i närheten av hennes föräldrahem är den vanligaste lösningen att barnet omhändertages av mormodern. I andra fall placeras barnet på ett dag- eller eftermiddagshem eller i ett familjedaghem. År 1955 beräknade man att det sammanlagt fanns 10 000 daghemsplatser och att på vissa håll ungefär 40 % av de barn som vistades där var barn till ensamstående mödrar. Man saknar emellertid faktiska data, som visar hur de ensamstående mödrarna i olika fall löst tillsynsproblemen och vilka åtgärder från samhällets sida som är mest angelägna. Givetvis är svårigheterna störst för flerbarnsmödrarna samt för de mödr a r som har barn i åldrarna från 9—10 månader till 2—3 år, då de kräver mest passning. Barn i skolåldern anses av många mödrar kunna klara sig utan tillsyn tills modern kommer hem efter arbetstidens slut. Vare sig barnen är placerade på daghem, eftermiddagshem eller familjedaghem eller sköter sig själva efter skolans slut, uppstår speciella svårigheter då de blir sjuka och inte kan gå till daghemmet eller skolan. Överhuvudtaget beror moderns möjligheter att ensam »orka med» barnet i hög grad på dess hälsotillstånd och allmänna läggning — liksom naturligtvis också på i vilken

omfattning hon erhåller bistånd från fadern till barnet. I fråga om barnets vårdnad finns ytterligare en del problem, som för de ensamstående mödrarna i regel är mer accentuerade än för de gifta kvinnorna. Även om de har barnet omhändertaget under sin arbetstid, har de svårt att ordna tillsynen medan de själva är lediga och behöver avkoppling och möjlighet till kontakt med andra människor. Vårdnadsproblemen i förening med den knappa ekonomin försvårar också deras semestermöjligheter. I vilken utsträckning den av stat, kommun och enskilda understödda verksamheten för att bereda husmödrar semester kommer de ensamstående mödrarna till godo är hittills icke utrett. Bostadsproblemen

De olika kategorierna av ensamstående mödrar är i fråga om sina bostadsförhållanden från början mycket olika ställda. De ogifta torde ofta inte ha egen bostad före barnets ankomst. Tillfälligt kan bostadsfrågan ordnas för dem genom vistelse på mödrahem en tid före förlossningen och en tid efter, eller kan barnet placeras på spädbarnshem, upptagningshem el. dyl. Under år 1953 vistades ca 1 500 mödrar och ett stort antal barn någon del av året på något slag av barnhem. I fortsättningen flyttar en del av mödrarna till föräldrar eller släktingar, varigenom ofta även vårdproblemet blir löst på sitt sätt; andra skaffar sig arbetsplatser där de kan ha barnet boende hos sig, eller också h y r de ett möblerat rum, i bästa fall får de en egen lägenhet. De frånskilda, och framför allt, änkorna befinner sig däremot ofta i en gynnsammare bostadssituation, när de blir ensamställda. För samtliga kategorier kan emellertid bostadsfrågan vålla svårigheter dels

285 därför att deras ekonomi överhuvudtaget är knapp, dels emedan de mer än andra är beroende av att bostaden ligger nära både arbetsplats, daghem och skola. I vissa större städer har inrättats speciella subventionerade kategorihus för ensamstående mödrar, med daghem för tillsynen av barnen, och ytterligare en del av dem bor i de s. k. kollektivhusen. Statistiskt material som belyser ett eventuellt behov av speciella bostadstyper för de ensamstående m ö d r a r n a saknas för närvarande helt. År 1953 erhöll ogifta m ö d r a r med barn under 16 år, med vilka de bildar gemensamt hem, rätt till bosättningslån, varigenom de lättare kan ta vara på de möjligheter som eventuellt erbjuder sig för dem att få en egen bostad för sig och barnet. Utredningar angående de ensamstående mödrarna och deras barn Olika utredningar, vilka på ett eller annat sätt berört problem som är relevanta för de ensamstående m ö d r a r n a h a r nämnts i det föregående. Men gång på gång har måst konstateras att de tillgängliga upplysningarna ändå varit otillräckliga. I själva verket har det hittills i Sverige aldrig företagits någon utredning, som belyst alla de olika problemen och deras samband med vara n d r a . Den inledningsvis omtalade undersökning av de ensamstående mödr a r n a s ekonomiska och sociala läge, som socialstyrelsen nu kommer att företa, fyller därför en betydelsefull lucka. Samtidigt kommer för övrigt en liknande undersökning att på initiativ av en kommitté inom Stockholms stads Barnavårdsnämnd företas i Stockholm. I Danmark, där intresset för hithör a n d e problem varit mycket intensivt u n d e r de senaste åren, h a r genomförts statistiska undersökningar av de »en-

lige m0dres kår» på olika håll i landet. Dessa undersökningar ledde till att en r a d förslag till stödåtgärder för de ensamstående mödrarna framlagts. 1 Då det gällt de sociologiska och psykologiska frågorna, har förekommande utredningar — framför allt utomlands — mest varit inriktade på att belysa konsekvenserna för barnen av att växa upp i ofullständiga hem. I detta ämne finns en tämligen rikhaltig litteratur. Undersökningarna har i allmänhet utgått från material rörande barn och ungdom som på ett eller annat sätt varit i konflikt med samhället. Man har visat att deras andel av de på olika sätt omhändertagna varit betydligt större än de ofullständiga familjernas andel av totala antalet familjer. De aktuella svenska siffrorna finns redovisade i statistiken över samhällets b a r n a v å r d år 1953, av vilken framgår att en femtedel av de barn, som varit föremål för förebyggande åtgärder, tillhörde ofullständiga hem, en tredjedel av dem som var omhändertagna för skyddsuppfostran och inemot hälften av dem som var omhändertagna för annan samhällsvård. Under senare år har företagits en del åtgärder för att dels förebygga uppkomsten av ofullständiga familjer och dels med en rådgivande verksamhet bistå de ensamställda mödrarna och deras barn. Man har sålunda inrättat abortbyråer och byråer för familjerådgivning och sexuell upplysning. År 1955 tillsattes en kommitté för att utreda familjerådgivningen. Man har också velat verka för en omformning av barnavårdsmannainstitutionen, så att den personligt stödjande sidan av dess verksamhet skulle få ett större utrymme än hittills varit fallet. 1 Den enlige moder. Betamkning afgivet af en av Danska Kvinders Nationalråd og Dansk Kvindesamfund nedsat kommission. Kobenhavn 1953.

KAPITEL 4

Familjevård Principiella synpunkter

Kollektiva strävanden att bistå människor, vilka av någon anledning är i behov av vård, tillsyn eller fostran, kom till synes mycket tidigt i Europa, och lika gammalt är problemet, huruvida vården osv. bör lämnas i enskilda hem, med vilka avtal träffas därom, eller om kollektivet i stället bör inrätta anstalter för omhändertagande av den ifrågavarande gruppen. Avgörande måste vara dels hur man bedömer ändamålsenligheten av den ena och den andra vårdformen, dels en jämförelse mellan kostnaderna för den ena och den andra. Inom hela det klientel, som här är aktuellt, rymmes grupper av högst skiftande art i avseende på vård- eller tillsynsbehovet. Även om man anlägger ensartade synpunkter på frågan anstaltsvård eller familjevård, är det därför inte överraskande, om man finner sig böra ge olika svar för skilda grupper. När fråga är om brott och straff gör sig i vissa avseenden likartade synpunkter gällande som när det gäller vård m. m. nämligen i samband med straffets art och formerna för dess verkställighet. Detta område lämnas emellertid här åt sidan. I våra dagar torde följande synpunkter på den här aktuella problemställ-

ningen betraktas som väsentliga. I första hand skall diskuteras frågan om ändamålsenligheten. Familjevården ger den vårdbehövande samma möjligheter att leva med i det normala livet i samhället som andra människor. En klient som tillsvidare inte kan reda sig på egen hand i tillvaron, men om vilken man hoppas att han snart eller så småningom skall kunna göra det igen, behåller i familjevård kontakt med denna tillvaro och har när hans stund kommer relativt lätt att göra övergången från passiv till aktiv ställning i samhället. Den som inte kan antas åter bli istånd att reda sig själv får genom familjevården en möjlighet att leva ett liv som dock kommer så nära det normala livet som möjligt, han får ut det mesta möjliga av gemenskapslivet i samhället. Hur man än må bemöda sig om att ge en anstalt öppen karaktär, ligger det ofrånkomligen i dess natur, att livet där blir isolerat från omvärlden, avskuret från det vardagliga livets glädje och bekymmer sådana som de möter vanliga människor. Den som under längre tid varit anstaltsmänniska blir lätt främmande för normalt liv, rädd för det, valhänt och bortkommen inför dess yttringar. Denna allmänna utgångspunkt leder

287 oss alltså till att betrakta familjevården som det primärt riktiga. Emellertid finns det ju andra synpunkter, vilka i själva verket i vissa sammanhang utan tvekan ger anstaltsvården företräde. Just den isolering som anstalten ger möjlighet till är i vissa sammanhang en fördel. Syftet med åtgärden kan vara att tvinga fram ett avbrytande av det beteende som vederbörande ådagalagt och ett sådant avbrytande kan vara omöjligt att vinna om inte personen temporärt isoleras från det normala livet. Det kan vara fråga om en alkoholmissbrukare eller en »billånare» eller en människa med på annat sätt asocial livsföring, t. ex. en prostituerad. Här är alltså ofta anstaltsvård påkallad av omtanke om klientens eget bästa. Men understundom måste samma väg väljas av omtanke om andra människors bästa. Det kan vara fråga om en sjukdom som är smittsam eller som eljest gör patienten farlig för andra och det kan då t. o. m. vara nödvändigt att samhället genom lagbestämmelser tvingar fram anstaltsvård (epidemilagen, sinnessjuklagen m. m.). Farligheten kan i andra fall vara mindre prononcerad men dock i de enskilda fallen så påtaglig att anstaltsvård måste föredras. En ung människa som fört ett sedeslöst liv och därför omhändertas för skyddsuppfostran, borde kanske, om man tänker enbart på hennes eget bästa, få en chans i familjevård, men man vågar inte av hänsyn till att hon kan komma att utgöra en fara för traktens ungdom. Man väljer därför anstaltsvård, dvs. ungdomsvårdsskola. Den vård eller fostran det gäller kan ställa så stora krav på personalens kompetens eller på viss utrustning m. m. dylikt, att det är otänkbart att tillgodose dessa krav annat än på en för ändamålet inrättad anstalt. Redan av dylika skäl kan självfallet familjevård

aldrig helt ersätta sjukhusvård, vårdhemsvård, ungdomsvårdsskolor osv. Hur långt dylika omständigheter skall leda till att anstaltsvården sättes främst kan inte avgöras annat än med hänsyn till förhållandena inom varje v å r d o m r å d e och under hänsynstagande till hur varje särskilt fall ter sig. Inom den psykiska hälsovårdens område är det numera erkänt att det är av väsentlig betydelse att människor har någon sysselsättning. Ju mer en människa kan beredas en sysselsättning som kan fånga hennes intresse, desto större utsikter till att kunna hålla hennes psykiska och därmed också hennes fysiska hälsa vid makt. Är det fråga om en människa med så pass stor arbetsförmåga, att hon kan göra en insats i produktionen, är det just detta man måste eftersträva, om hon skall finna trivsel med arbetet. Det är uppenbart att särskilt i sistnämnda avseende familjevården har helt andra möjligheter än anstaltsvården, inom vilken sysselsättningsfrågan aldrig kan lösas utan ganska betydande utgifter och sålunda sällan eller aldrig betyda en verklig insats i produktionen. Granskar man problemet ur kostnadssynpunkt är det onödigt att spilla många ord på det faktum, att anstaltsvården blir många gånger dyrare än familjevården. Detta är ett förhållande som inte minst under de senaste åren blivit alltmera markerat. Härtill h a r de kraftigt stigande byggnadskostnaderna bidragit, men inte minst rör det sig om personalproblemen. Även vårdpersonal har numera rätt till begränsad arbetstid, och därmed har antalet erforderlig personal starkt stigit. Stigande löner för denna länge svårt underbetalda grupp och även andra förhållanden h a r medverkat till en synnerligen markerad ökning av driftkostnaderna på anstalter överhuvud taget. I jämförelse

288 härmed ligger kostnaderna för familjevård lågt, även om man räknar med väsentligt högre ersättningar till hemmen än som för närvarande i allmänhet torde lämnas. Orsakerna till detta torde vara främst två, nämligen att inga särskilda byggnader behöver uppföras samt att arbetsuppgifterna med vården eller tillsynen osv. kan inpassas i familjens normala liv och för de hemarbetande familjemedlemmarna och främst husmodern utgöra ett naturligt komplement till hennes övriga uppgifter, vilka hon kan åtaga sig utan att kräva lön som heltidsanställd.

dium. Myndigheter och människor, för vilka anstaltsvården med vanans makt framstår som det normala, har ofta inte tillräckligt intresse för att kunna arbeta fram de enskilda hem som är villiga och lämpliga för uppgiften. Man har svårt att värja sig för uppfattningen att på de nämnda områdena, och kanske också på andra, skulle kunna göras mycket mer av familjevårdens idé. Det är dock fråga om i väsentlig grad ny mark som skall brytas. Skall man här komma till större resultat, fordras det en för ändamålet upplagd organisation och vilja och förmåga att lämna de enskilda hemmen en rimlig ersättning.

De grupper som kan ifrågakomma för familjevård är främst barn, vilka inte kan få eller inte bör få vårdas och fostras hos sina föräldrar eller en av dem utan bör placeras som fosterbarn, vidare barn som på dagen måste beredas vård och tillsyn hos annan, varvid placering i s. k. familjedaghem kan ifrågakomma, och till sist barn som för en begränsad tid bör få komma ut i annat hem (feriehem). Bland de vuxna är det främst de sinnessjuka och de psykiskt efterblivna som ofta lämpligen kan placeras i enskilda hem och i viss utsträckning gäller detta också om alkoholmissbrukare. Längst har man här kommit på fosterbarnsområdet, där barnavårdsnämnderna och deras tjänstemän samt särskilda befattningshavare, barnavårdsombuden, arbetar på att anskaffa lämpliga hem för barnen. Utvecklingen går emellertid vidare, och man söker i allt högre grad att placera även barn som av särskilda skäl är svåra att ta hand om, och där man alltså måste ställa alldeles speciella krav på den familj som skall kunna åta sig uppgiften.

Vad först beträffar organisationen är dennas betydelse i hög grad underskattad. Om man sitter och väntar på att lämpliga hem skall anmäla sig eller annonserar efter sådana, då kan det aldrig bli något resultat. En intensiv, aktivt uppsökande verksamhet är nödvändig. För en sådan uppgift krävs det folk som verkligen får tid att ägna sig just åt detta. Det blir alltså fråga om en organisation med tjänstemän, vilkas arbetsresultat inte kan redovisas annat än i ett antal anskaffade hem, lämpliga för familjevård. Vidare hör det ofrånkomligen till familjevården att den måste kontrolleras och att detta inte kan ske annat än i samband med besök i hemmen av lämpliga personer, varvid det i regel torde erfordras särskild sakkunskap och alltså tjänstemän för uppgiften. Det allmänna måste alltså påtaga sig kostnader för en tjänstemannaorganisation både för anskaffandet av hem och för deras övervakande. Häri ligger kanske den största svårigheten att få familjevården att bryta igenom. Man vill gärna ha familjevård men man vill h a den utan att det skall kosta något alls, och man känner den vanliga olusten inför att skapa en ny »byråkrati».

I övrigt kan man säga att vi knappast hunnit över ett första, inledande sta-

289 Resultatet blir att anslutningen till familjevårdstanken stannar vid tomma deklarationer. Även i fråga om ersättningen till hemmen gör sig rena snålhetssynpunkter gällande och ett tryck utövas i detta avseende på den eventuellt villiga familjen med resultat att denna, som inte är inställd på att dess uppgift är att utöva välgörenhet mot det allmänna, drar sig tillbaka. Bakom den restriktiva inställningen torde emellertid också ligga mer eller m i n d r e omedvetna associationer med äldre tiders u p p r ö r a n d e förhållanden, då människor, vuxna och barn, togs emot i enskilda hem enbart för förtjänstens skull och blev föremål för grov vanvård för att behållningen skulle bli den största möjliga för värdfamiljen. Man resonerar så, att det är en garanti mot en sådan utveckling, om man lämnar endast ringa ersättning. Självklart är detta dock att kasta ut barnet med badvattnet. Resultat blir att man inte får några hem. I våra dagar är den omtalade risken uppenbarligen långt mindre än förr. Det finns så många andra och behagligare sätt att förtjäna pengar än att ägna sig åt familjevård. Därmed h a r inte sagts att risken är obefintlig. Det är bl. a. obestridligt att det finns hem på landet som tillgriper utvägen att ta emot xsommarbarn» i allt väsentligt därför att de behöver skaffa sig en extrainkomst. Dessa risker måste bemästras genom en noggrann undersökning av hemmen. Att av sådana hänsyn motsätta sig en rimlig ersättning och därmed så gott som stoppa en familjevårdande verksamhet måste ytterst vila på föreställningen att det ligger något suspekt i själva det faktum, att människor som arbetar på vårdområdet vill ha normal ersättning för sitt arbete. Det gäller om oss alla att vi helst vill ha det jobb som vi har intresse för och 19—507447

som vi tror skulle roa oss. Detta hindrar oss inte att kräva normal ersättning för detta jobb. Med all rätt protesterar vi när folk ibland säger, att Du har fått ett arbete som Du trivs så bra med att Du i stället kan nöja Dig med lägre lön. Vi godkänner inte ett sådant resonemang. Vi har därför inte heller någon rätt att säga åt den som begär skälig lön, att detta gör det misstänkt, om hon verkligen har det sanna intresset för uppgiften. Man kan t. o. m. ibland ha anledning att vara särskilt kritisk mot den som nöjer sig med ringa eller ingen ersättning och fråga sig om inte personen har en patetisk läggning och saknar verklighetssinne. Hela familjevårdsproblemet bör även ses ur synpunkten av ett rationellt utnyttjande av tillgänglig arbetskraft. I de flesta familjer är det vanligt, att m ö d r a r n a stannar hemma åtminstone under den tid då barnen är i småbarnsåldern. Ofta är det ju faktiskt så att antalet barn inte är mer än ett eller två, och i det senare fallet är då ofta ett av barnen uppe i skolåldern. I sådana fall ger inte hushållsarbetet och barnen husmodern full sysselsättning. Eftersom hon inte kan lämna hemmet för förvärvsarbete på annat håll, blir hennes arbetskraft outnyttjad, i den mån man inte kan erbjuda henne arbete som kan utföras i hemmet. Bland sådana arbeten måste för många kvinnor familjevårdsuppgiften ligga väl till och bli mottagen med glädje, förutsatt att den verkligen betraktas som ett förvärvsarbete och betalas som ett sådant, naturligtvis i relation till den del av hennes tid som tas i anspråk just för denna uppgift. Genom familjevården skulle man alltså kunna utnyttja en arbetskraft som eljest inte bleve utnyttjad eller genom det erbjudande som denna innebär ge kvinnan tillfälle att stanna i

290 hemmet, vilket hon kanske eljest inte skulle anse sig kunna göra. Även många andra kvinnor, kvinnor med äldre barn och sådana utan hemmavarande barn, torde dra sig för kombinationen husmor—förvärvsarbete utanför hemmet, en kombination som åtminstone av många betraktas som särskilt påfrestande. Resultatet blir även för deras del många gånger att de stannar hemma och representerar en kanske höggradigt outnyttjad arbetskraft, till skada för dem själva och samhället. Här finns ett område där familjevården skulle kunna komma in och växa utan att konkurrera med andra arbetskraftsbehövande delar av samhällslivet. Det har i det föregående pekats på att familjevårdens idé vunnit en viss tillämpning på särskilt nämnda delar av vården för barn och vuxna. Bortsett från fosterbarnsvården är emellertid dimensionerna föga imponerande. Det måste också starkt ifrågasättas om inte familjevård skulle kunna tillämpas inom delar av sjukvården, där den nu inte alls förekommer. Det avgörande spörsmålet om familjevårdens ändamålsenlighet för skilda grupper av vårdbehövande måste emellertid i första hand göras till föremål för en närmare utredning, varvid det är angeläget att utredningen verkställes under medverkan av sakkunniga från respektive områden. Något om familjevårdens utbyggnad inom olika vårdområden

Inom det klientel, varom här kan bli fråga, finns grupper som inbördes är mycket olika i de avseenden som är avgörande för valet av vårdform. Även om man anlägger ensartade synpunkter, kommer därför svaret på frågan familjevård eller anstaltsvård att bli skiftande, beroende på vilken grupp man av-

ser. Nedanstående redogörelse för familjevårdens omfattning inom olika vårdområden — som icke avser att vara någon fullständig redovisning -— är ägnad att även belysa ifrågavarande förhållande. Barna- och ungdomsvården. Det har redan framhållits att familjevården, av olika skäl, har tämligen olika utformning och omfattning inom olika vårdområden. Utan jämförelse störst omfattning har familjevården inom den samhälleliga barnavården. Bland annat beror detta på att man har traditioner och erfarenheter att bygga på, att det är jämförelsevis lättare att finna enskilda hem för barn e t c , men även på lagstiftningens utformning samt därpå att ett energiskt arbete nedlagts på att utveckla familjevården till den normala formen för omhändertagande av barn, i varje fall när det gäller omhändertagande under någon längre tid och då anstaltsvård inte av speciella, t. ex. medicinska skäl är indicerad. Till utvecklingen har givetvis bidragit att man på detta område i barnavårdsnämnderna har lokala organ, som med stöd av barnavårdslagen, utövar kontroll av verksamheten. Fosterbarn är ett begrepp som i lagstiftningen erhållit en preciserad innebörd, därigenom att man ansett barn som mera stadigvarande vistas hos andra böra ställas under fortlöpande inspektion från samhällets sida. Från början drevs denna lagstiftning fram redan vid sekelskiftet; ett resultat av de dåliga erfarenheter om vanvård och misshandel av fosterbarn som man hade gjort. Enligt 49 § barnavårdslagen skall som fosterbarn anses barn under 16 år som fostras i annat enskilt hem än hos föräldrar eller särskilt förordnad förmyndare vilken har vårdnaden om barnet. Fosterbarn skall stå under barnavårdsnämndens tillsyn, och nämnden kan i

291 särskilda fall besluta att fosterbarn som uppnått 16 års ålder skall under ytterligare två år stå under sådan tillsyn •— alltså till högst 18 år. Barnavårdsnämnden skall uppdraga åt lämplig person, förtroendeman eller tjänsteman, att utöva kontrollen över fosterbarnsvården inom respektive kommun. Fostcrbarnsinspektören skall med uppmärksamhet följa barnets utveckling och övervaka dess uppförande samt ha tillsyn över att barnafostraren med noggrannhet fullgör sina uppgifter. Han skall i detta avseende lämna både barnet och barnafostraren råd och vägledning. Tillsynen skall utövas genom personliga besök i fosterhemmet. Fosterbarnsvården skall kontrolleras av länsstyrelsernas barnavårdsassistenter, varjämte länsbarnavårdsförbundens barnavårdsombud är verksamma främst med anskaffande av fosterhem. Central myndighet är socialstyrelsen (barnavårdsbyrån). Uppfattningarna om familjevårdens värde och betydelse för b a r n har växlat något från tid till annan. Senare forskning har funnit att hemmiljön är för barnen mer stimulerande än barnhemsmiljön. Barnen håller kontakt med det »vanliga» livet på ett annat sätt i ett enskilt hem än i ett barnhem med dess för barnen tillrättalagda vanor. Ett barn som vistas länge på anstalt eller sjukhus kommer bort från en hel mängd av vardagliga händelser och samtalsämnen som andra barn självklart snappar upp. När en förflyttning från anstalt till familj äger rum blir det därför extra påfrestande för barnet genom att så många »nyanser» kommer till. Inom barnavården utgöres, som nämnts, det största antalet familjeplacerade av fosterbarn. År 1953 uppgick de, enligt socialstyrelsens statistik, till 41 000. Förutom fosterbarnen finns fe-

riebarnen och familjedagbarnen, vilka grupper behandlas på annan plats (se kap. 1 och 2). Även från ungdomsvårdsskolorna placeras eleverna ut i familj. Man beräknar att årligen ett hundratal elever överföres till familjevård. Dessutom har socialstyrelsen sedan något år tillbaka en särskild befattningshavare som h a r till huvuduppgift att anskaffa hem och där försöka placera de barn och ungdomar som ej lämpligen bör placeras på ungdomsvårdsskola, men där den omhändertagande barnavårdsnämnden saknar möjlighet att ordna betryggande placering. Dessutom har de större städerna på allra senaste åren startat en verksamhet för att placera ungdomar i familjer. Tidigare ansågs placering på ungdomshem normalt vara tillfredsställande, men det har visat sig att många ungdomar lyckas bättre vid den individuella behandling och omvårdnad som de kan få i ett enskilt hem. Stockholms stad har f. n. 15 ungdomar i sådana kontrollerade enskilda hem med en tjänsteman som enbart arbetar med detta. Nykterhetsvården. Inom nykterhetsvården är familjevården för närvarande av mycket liten omfattning. Under år 1952 var 14 jämlikt alkoholistlagen omhändertagna personer placerade i familjevård. Huvudsakligen ordnas denna vård i trakten kring Eksjö, där anstalten Lillegården brukar placera patienter på bondgårdarna i trakten. Där gäller också att de placerade avlönas av arbetsgivarna med hänsyn till arbetsresultatet. För alkoholister finns bestämmelser angående statsbidrag, som kan utgå med 2 kr per dag. Sinnessjukvården och vården av psykiskt efterblivna. De statliga sinnessjukhusen placerar patienter i familjevård och detta innebär att vederbörande efter förmåga anlitas som arbets-

292 kraft och betalas härför. De utplacerade besöks regelbundet och ofta av sjukhusets personal. Medicinalstyrelsens statistik för 1954 visar att 665 personer är placerade i dylik familjevård. Dessutom tillkommer ett stort antal försöksutskrivna som i regel vistas i sina hem. Även genom länspsykiaterverksamheten (vårdhem och polikliniker) ordnas familjevård. Stockholms läns landsting hade i sin verksamhet under 1954 20 patienter i familjevård. Inom vården av de psykiskt efterblivna förekommer sedan länge placering i familj, huvudsakligen som arbetskraft. Genom årsredogörelserna för Centralanstalterna framkommer att man vid årsskiftet 1954—55 gemensamt för alla anstalterna hade 419 personer i familjevård. Därtill kommer de som är försöksutskrivna till sina hem. Av de 419 i familjevård är 355 personer över 21 år, därav 242 män och 113 kvinnor. Några landsting har anställt kuratorer som skall h a n d h a denna verksamhet och hålla kontakt med hemmen. De personer som placeras i familjevård utför arbete av olika slag för vilket de avlönas. Vård av kroniskt sjuka. År 1949 började Värmlands läns landsting en försöksverksamhet med s. k. hemsjukvård. Numera har alla landsting utom 7 sådan verksamhet. Det gäller kroniskt sjuka åldringar och dessa vistas i ca 70 % av fallen hos nära anhöriga. Ersättningen varierar i allmänhet mellan 65 och 100 kronor per månad. De senaste siffrorna, vilka uppgivits av åldringsvårdskommittén, visar att de 9 landsting som redovisat siffror i juni 1955, har tillsammans 1 601 personer placerade i denna form av familjevård (hemvård). Urvalet av hem m. m. Det är givetvis

ganska betydande skillnader på »vården» i de olika grupperna. Barnen och de sjuka åldringarna tar husmoderns arbetsinsats i anspråk mot viss ersättning, medan de utskrivna sinnessjuka och psykiskt efterblivna själva utför arbete. På barnavårdens område har man hunnit längst med utformningen, där finns i stadga (SFS 509/1945) regler för h u r hemmet skall vara beskaffat. Dessa regler är få och man har inte heller velat låsa bedömningen till i förväg bestämda normer, utan barnavårdsnämnden skall i varje särskilt fall bedöma och taga ställning till om hemmet lämpar sig för att mottaga fosterbarn. Man anser dock att åldersskillnaden är en väsentlig fråga. Makarna bör inte vara äldre än att barnet kan vara deras eget, undantag kan göras när det gäller far- och morföräldrar. Tuberkulos och könssjukdom i smittosamt skede hos någon i hemmet innebär förbud att mottaga barn. Alkoholism och kriminalitet kan ej heller tillåtas. Dessutom säges mera generellt att hemmet bör ha ordnad ekonomi, tillräckligt rymlig bostad med hygglig standard, helst ej vara för isolerat beläget. Tyvärr händer ej så sällan att en läkare rekommender a r en nervös barnlös kvinna att taga h a n d om ett fosterbarn för att försöka lösa sina egna problem. Detta bör man se upp med, ty det är sällan en lycklig lösning för barnet. Ej heller att komma till ett hem för att »lappa» ihop ett trasigt äktenskap. Skall barnet stanna för lång tid är också av stor vikt huruvida familjen har egna barn eller ej och vilken ställning fosterbarnet får i syskonskaran. Det anses att fosterbarnet inte bör komma till ett hem där det finns yngre barn, eftersom intresset ofta koncentrerar sig på de yngsta och fosterbarnet då lätt kan känna sig överflödigt.

293 Inom fosterbarnsvården söker man genom annonsering och personliga kontakter komma i förbindelse med lämpliga hem, som är villiga att taga emot barn för längre eller kortare tider. Förfrågan sker sedermera hos barnavårdsnämnden på deras ort om deras lämplighet som fosterföräldrar. Om hemmet rekommenderas, placeras sedan barnet där; de större barnavårdsnämnderna och barnavårdsombuden brukar själva göra något besök före placeringen. Barnet står sedan under fosterbarnskontroll i vistelsekommunen. För att resultatet skall bli gott erfordras en kontinuerlig kontakt (ej bara kontroll) med hemmet och barnet. Några direkta krav h a r man svårt att ställa på fosterföräldrarna, förutsatt att hygien och sängplats är tillfredsställande. Att ställa krav innebär att kraven också skall uppfyllas och att man måste övervaka detta. Det är givetvis beroende på hur saken lägges fram, men det är mycket känsligt att ställa krav som innebär, att det som finns ej är tillfredsställande. Bäst är väl att ett samarbete kommer till stånd, så att förändringar kan föreslås som ett led i detta samarbete och att vederbörande fosterbarnsinspektör har tid och möjligheter att med samtal motivera sina förslag och synpunkter. Olika syn på uppfostran, lydnad, deltagande i hemmets sysslor osv. kan ge problem när det gäller friska, normalt utvecklade barn. Än mera gäller detta med barn som på något sätt avviker från det normala. De fordrar speciell förståelse för sitt h a n d i k a p p , kanske också träning och ledning i både lek och uppfostran. Här blir vården ofta något av en prestation från husmodernfostermoderns sida. Därför kommer också den tanken fram att man skulle kunna arbeta fram en grupp av kvalificerade hem som vore särskilt skicka-

de att vårda barn och ungdomar. Mönstret kan givetvis användas även inom andra vårdområden. Kan man få familjerna att acceptera denna medarbctarställning skulle man också på ett annat sätt än nu kunna ställa krav på insikter och engagemang. Idealet skulle vara sunda, friska, normalbegåvade makar, med eller utan egna barn. Med god bostad, ordnad ekonomi och själva väl accepterade i samhället. De bör vara öppna och varma i sin personliga läggning och ha lätt att få kontakt med människor. Vidare bör fosterföräldrarna ha en »generös» inställning till barn, därmed menas att de inte bör fästa för stort avseende vid yttre ting, såsom överdriven renlighet, pedantisk noggrannhet osv. I och med att man ställer krav på hemmet kommer förmodligen också ett krav från hemmet om acceptabel ersättning för arbetet med barnet. Om barnet skall komma för kortare eller längre tid men inte stanna för framtiden som eget barn, kan ersättningsfrågan diskuteras. För närvarande är fosterlönerna i Stockholms stad i genomsnitt 1 080 kronor per år, för landet i övrigt lägre. Därtill kommer givetvis det allmänna barnbidrag som utgår till alla barn. Normalbeloppet för Stockholms stad, 90 kr/mån. torde inte täcka de direkta utgifter som familjen får för barnet, och det kan inte alls beräknas innefatta ersättning till husmodern för hennes merarbete. Vi bör kanske inte här väga dessa saker och sätta värderingar på hemmiljö och familjeliv, men om utvecklingen visar att barnen blir bättre, mer harmoniska människor om de växer upp i privata hem, kommer barnavården i landet förmodligen också att inriktas i ännu starkare grad på detta. Då kan också möjligheter finnas att vården kommer att värderas även

294 i pengar och att denna vårdform blir ett oerhört värdefullt kvinnoyrke. Sett ur familjens synpunkt, som har fosterbarn, uppstår naturligtvis en del situationer som kan vara tämligen svåra att lösa på egen hand. Med den rådgivning som socialarbetare i första h a n d och i andra h a n d (specialfall) psykologer och psykiater kan ge, borde det gå att ganska långt bemästra svårigheterna utan att flytta barnet. Förutsatt att fosterföräldrarna orkar och vill. Rent praktiskt behöver familjen, för att inte arbetet skall bli för betungande, hyggligt utrymme, bra sovplatser, ordentliga ombyten av kläder och sänglinne, möjligheter för barnen att leka ute utan ständig tillsyn osv. Det är sannerligen inte bara husmodern som berörs av att det kommer en person till i familjen. Om det skall bli ett gott resultat och verklig hemtrevnad måste även de andra familjemedlemmarna acceptera situationen. F a d e r n är en mycket viktig person för ett barn och man måste få räkna även med hans medverkan. Det betonas alltmera att en uppfostran tillsammans med enbart en mor eller enbart en far, kan betyda allvarliga störningar i anpassningen för barnet. Samspelet mellan familjemedlemmarna är synnerligen viktigt och stimulerande och även ur moderns arbetsprestation nödvändigt. Det kan inträffa händelser som gör att arbetet blir påfrestande, då gäller det framför allt att alla i hemmet hjälps åt och inte skjuter problemen ifrån sig. Fosterfadern får inte mena, att detta är

hustruns sak och det får hon klara upp. Arbetet blir då lätt övermäktigt och onödigt betungande. Därför bör den som tar kontakt med hemmet för att placera någon ur ovan u p p r ä k n a d e kategorier även samtala uppriktigt med husfadern för att redan från början försäkra sig om h a n s medverkan och positiva inställning. För att så långt möjligt är utesluta osäkerhetsmomenten i familjevården bör det finnas god kontroll och god kontakt. Den som har h a n d om de utplacerade bör från början klara upp riktlinjerna. Många missförstånd kan undvikas genom det. Därefter bör arbetet inriktas på medarbetarskap, upplysning och måhända även en viss utbildning. Från socialarbetarens eller läkarens sida kräves mycken takt och förståelse. Likaså kunnighet och förmåga att dela med sig av sina insikter. Man måste ha klart för sig, att om familjevården skall kunna ge sitt bästa resultat får samhället bistå med de ekonomiska medel som erfordras. Om man tar i beaktande att en plats på en ungdomsvårdsskola f. n. kostar 14 000— 15 000 kronor per år, ter sig familjevården ändock som en ekonomiskt gynnsam väg. En annan sak är att vården på ungdomsvårdsskola betalas av staten; placeras den unge däremot i enskilt hem kommer dels hela kostnaden, dels hela arbetsbördan att åvila kommunen. Men den b r ä n n b a r a frågan om kostnadsfördelningen mellan stat och kommun borde, med individens och samhällets bästa för ögonen, kunna lösas.

Statens offentliga utredningar 1955 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer 1 den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Vidlyftiga rättegångar. [10] Sekretessen vid förundersökning i brottmål. [17] Ny bagerilag. Arbetstidsutredningens betänkande. 6.

[24]

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Administrativt rättsskydd. [19]

Fast egendom, jordbruk med binäringar. Lag om jordbrukskasserörelsen m. m. [1] Prissättningen på jordbruksprodukter. Bilaga 1. [5] Det mindre jordbrukets möjligheter att uppnå bättre lönsamhet. [7] Flygfotogrammetrisk verksamhet. [26] Vattenvägen. Skogsbruk. Bergsbruk. Vattenvården. [G] Frågan om statsinlösen av stamaktierna 1 LKAB. [9] Industri.

Kommunal förvaltning.

Statens och kommunernas finansväsen.

PolitL

Nationalekonomi och socialpolitik. Bostadskollektiva kommittén. 3. Tvätt. [8] 4. Samlingslokaler. [28] Penningvärdeundersökningen. 1. Utlandstransaktionerna och den svenska ekonomin. [13] Pris och prestation i handeln. [1C] Finanspolitikens ekonomiska teori. [25] Förslag till ny förordning om erkända arbetslöshetskassor m. m. [27] Samhället och barnfamiljerna. [29]

Hälso- och sjukvård. Statens sjukhusutredning av år 1943. 8. Rationalisering av sjukhusdriften. [12] Undersökningar rörande små avloppsreningsar<Iäggningar. [18]

Handel och sjöfart. Stöd åt den mindre och medelstora skeppsfarten. [2] Kommunikationsväsen. Elkraftutredningens redogörelse nr 2: 20—21. Detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Kopparbergs och Gävleborgs län. [15] 22—24. Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län. [22] Busslinjeutredningen. 2. Betänkande rörande översyn av vissa bestämmelser i 1940 års förordning angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. jämte förslag till lag angående företag, som driva yrkesmässig trafik med omnibus. [23]

Bank-, kredit- och penningväsen.

Försäkringsväsen. Kyrkoväscn. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Psykologisk utbildning och forskning. [11] Handelsutbildningskommitténs betänkande och förslag. 2. Yrkesskolornas handelsunderviEning m. m. Det döva barnets språk- och talutveckling. [20] Tekniska skolutbildningen. [21] Försvarsväsen.

Allmänt näringsväsen.

Utrikes ärenden. Internationell rätt. Nordiska parlamentariska kommittén. 9 och 10. Nordiska post- och teletaxor. [3 o. 4]

IDUNS TRYCKERIAKTIEBOLAG ESSELTE AÉ STOCKHOLM 1955