Mål och medel i stabiliseringspolitiken remissyttranden över Stabiliseringsutredningens betänkande

\>NC

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

KUNGL

Blfl

•> c

~

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1962:41 Finansdepartementet

MÅL OCH MEDEL I STABILISERINGSPOLITIKEN REMISSYTTRANDEN ÖVER STABILISERINGSUTREDNINGENS BETÄNKANDE

Stockholm

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1962 Kronologisk förteckning

Skogstillgångarna i J ä m t l a n d s län. Idun. 100 s. + 1 utvikskarta. S. Yrkesutbildningen p å trädgärdsområdet. Statens Reproduktionsanstalt. 71 s. J o . Totalförsvarets personalfrågor. Beckman. 305 s. Fö. Arbetsuppgifter och utbildning för viss sjukvårdspersonal. Beckman. 165 s. I. Vidgad vuxenutbildning p å gyranasiestadiet. Kihlström. 116 s. E. Statsbidrag till enskild väghållning, m . m . I d u n . 92 s. K. Kommunal beredskap. Idun. 198 s. I. Finansplan för budgetåret 1962/63 samt Preliminär nationalbudget för år 1962. Marcus. X X I I I + 61 s. Fi. Städernas särskilda rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten. Kihlström. 259 s. Fi. 10. Svensk ekonomi 1960—1965. Idun. 220 s. Fi. 11. Svensk ekonomi 1960—1965. Bilagor 1—5. Idun. 296 s. Fi. 12. Aspekter på utvecklingsbiståndet. Idun. 268 s. U. 18. Skärpta regler för rusdrycksinköp. Idun. 125 s. Fi. 14. Atomansvarighet II. Idun. 205 s. J u . 15. Den allmänna näringslagstiftningen. Idun. 212 s. H . 16. Korrespondensundervisningen inom skolväsendet. Tryckeribolaget Värmlands Folkblad, Karlstad. 141 17. Arbetstidsförkortningens omfattning och utläggning. Idun. 141 s. S. 18, Automatisk databehandling inom folkbokfönngsoch uppbördsväsendet. Del II. Idun. 87 s. Fi. 19 Utlandssvenskars deltagande i allmänna val. Idun. 50 s. J u . 20. Nedre justitlerevlsionens arbetsorganisation. Idun. 84 s. J u .

2 1 . Kommunalt stöd åt studerande från utvecklingsländerna. Kihlström. 35 s. I. 22. Samhällsfarlig asocialitet. Idun. 232 s. I. 2 3 . Försvarets tandvård. Idun. 100 s. Fö. 24. Expropriation för sanering av historiskt eller kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Marcus. 45 s. J u . 2 5 . Reviderad nationalbudget för å r 1962. Marcus. IV + 52 s. Fi. 26. Avgiftsbelagda trafikanläggningar. Idun. 70 s. K. 27. Radions juridiska ansvar. Idun. 131 s. J u . 28. Skolväsendets centrala ledning. Idun. 408 s. E . 29. Säkerhetsinspektion av motorfordon och släpvagnar. Kilström. 101 s. K. 30. Arbetstidsreglei ing för militär personal och civilmilitär. Idun. 82 s. Fö. 3 1 . Stadshypoteks- och bostadskreditinstltutionerna. Norstedt & Söner. 153 s. Fi. 32. Automatisk databehandling. Kihlström. 311 s. F i . 33. Veterinärmedicinsk forskning och undervisning. Del I. Statens Reproduktionsanstalt. 168 s. J o . 34. Försvarsmedicinsk forskning i totalförsvaret. I d u n . 191 s. + 1 utviksblad. E . 3 5 . Svensk trafikpolitik I I I . I d u n . 108 s. K. 36. N a t u r e n och samhället. Statens Reproduktionsanstalt. 440 s. J o . 37. Byggnadsstyrelsens arbetsuppgifter och personalorganisation. Idun. 115 s. K. 38. Utbildning av sjukvårdsadministratörer. I d u n . 112 s. I. 39. Ortsprisindex. I d u n . 132 s. C. 40. Beredskapslagring av olja 1963—1969. Idun. 136 s. H. 4 1 . Mål och medel i stabiliseringspolitiken-Remissyttranden. Norstedt & Söner. 270 s. Fi.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1962:41

F inans departement

et

Wé

MAL OCH MEDEL I STABILISERINGSPOLITIKEN REMISSYTTRANDEN ÖVER STABILISERINGSUTREDNINGENS BETÄNKANDE

STOCKHOLM 1962 KDNGL. BOKTRYCKERIET P. A. NORSTEDT & SÖNER

Innehåll Inledning

5 Yttranden: Arbetsmarknadsstyrelsen Bostadsstyrelsen Byggnadsstyrelsen Delegationen för statistikfrågor Exportkreditnämnden Fullmäktige i riksbanken Promemoria utarbetad inom riksbanken Fullmäktige i riksgäldskontoret Generalpoststyrelsen Generaltullstyrelsen Järnvägsstyrelsen Kommerskollegium Gotlands Handelskammare Handelskammaren i Karlstad Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län Norrbottens och Västerbottens läns Handelskammare Skånes Handelskammare Stockholms Handelskammare Västernorrlands och Jämtlands läns Handelskammare Östergötlands och Södermanlands Handelskammare Konjunkturinstitutet Näringsfrihetsrådet Ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor Riksrevisionsverket Statens jordbruksnämnd Statens konsumentråd Statens pris- och kartellnämnd Statistiska centralbyrån Telestyrelsen Vattenfallsstyrelsen Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen Överstyrelsen för yrkesutbildning Länsstyrelsen i Kristianstads län Länsstyrelsen i Norrbottens län Länsarbetsnämnden i Norrbottens län Länsstyrelsen i Västmanlands län Länsstyrelsen i Västernorrlands län Länsstyrelsen i Örebro län Länsstyrelsen i Östergötlands län Kooperativa Förbundet Landsorganisationen Livförsäkringsbolaget Folket och Försäkringsanstalten Samarbete Riksförbundet Landsbygdens Folk Statstjänstemännens Riksförbund

8 11 13 13 19 21 23 34 40 45 45 52 53 53 53 55 55 64 70 74 76 84 85 86 89 90 93 100 105 108 112 114 115 118 119 121 127 129 131 134 143 163 168 170

4 Svenska Arbetsgivareföreningen och Sveriges Industriförbund Svenska Bankföreningen Svenska Företagares Riksförbund Svenska Försäkringsbolags Riksförbund Svenska Landskommunernas Förbund Svenska Sparbanksföreningen Svenska Stadsförbundet Särskilt uttalande Sveriges Akademikers Centralorganisation Sveriges Allmänna Exportförening Bil. 1. Skrivelse till chefen för handelsdepartementet Bil. 2. Skrivelse till chefen för finansdepartementet Bil. 3. Skrivelse till chefen för finansdepartementet Bil. 4. PM beträffande liberalisering av vissa kapitalrörelser m. m Sveriges Allmänna Hypotcksbank Sveriges Grossistförbund Sveriges Lantbruksförbund Tjänstemännens Centralorganisation

188 195 201 209 224 225 226 231 232 243 245 246 247 249 251 253 259 260

INLEDNING Den 25 augusti 1955 tillkallade chefen för finansdepartementet med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande femton sakkunniga för att verkställa utredning rörande spörsmål sammanhängande med den fulla sysselsättningens ekonomi m. ra. Utredningsmännen, vilkas ordförande ursprungligen var nuvarande statsrådet H. Kling och fr. o. m. den 9 oktober 1956 generaldirektören G. Vahlberg, antog benämningen stabiliseringsutredningen. Slabiliseringsutredningen har den 25 augusti 1961 avlämnat betänkande »Mål och medel i stabiliseringspolitiken» (SOU 1961:42). Betänkandet remitterades för yttrande till följande myndigheter och organisationer: 'Allmänna pensionsfondens tre fondstyrelser Arbetsmarknadsstyrelsen Bostadsstyrelsen Byggnadsstyrelsen Delegationen för statistikfrågor Exportkreditnämnden Fullmäktige i riksbanken Fullmäktige i riksgäldskontoret Generalpoststyrelsen General tullstyrelsen Järnvägsstyrelsen Kommerskollegium Konjunkturinstitutet Näringsfrihetsrådet Ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor Riksrevisionsverket Statens jordbruksnämnd Statens konsumentråd Statens pris- och kartellnämnd Statistiska centralbyrån Telestyrelsen Vattenfallsstyrelsen Väg- och valtenbyggnadsstyrelsen Överstyrelsen för yrkesutbildning Länsstyrelsen i Kristianstads län Länsstyrelsen i Norrbottens län "Länsstyrelsen i Stockholms län Länsstyrelsen i Västernorrlands län Länsstyrelsen i Västmanlands län "Länsstyrelsen i Älvsborgs län

6 Länsstyrelsen i Örebro län Länsstyrelsen i Östergötlands län "Handelskamrarnas nämnd 'Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa och Svenska Bostadskreditkassan Kooperativa Förbundet Landsorganisationen Livförsäkringsbolaget Folket och Försäkringsanstalten Samarbete Riksförbundet Landsbygdens Folk Statstjänstemännens Riksförbund "Svensk Industriförening Svenska Arbetsgivareföreningen Svenska Bankföreningen Svenska Försäkringsbolags Riksförbund "Sveriges Jordbrukskasseförbund Svenska Landskommunernas Förbund "Svenska Landstingsförbundet Svenska Sparbanksföreningen Svenska Stadsförbundet Sveriges Akademikers Centralorganisation Sveriges Allmänna Exportförening Sveriges Allmänna Hypoteksbank Sveriges Grossistförbund "Sveriges Hantverks- och Industriorganisation Sveriges Industriförbund "Sveriges Köpmannaförbund Sveriges Lantbruksförbund Tjänstemännens Centralorganisation Remisstiden utgick den 1 mars 1962. Yttranden har inkommit från samtliga ovan angivna remissorgan utom från dem vilka markerats med asterisk. Kommerskollegium har överlämnat yttranden från Gotlands Handelskammare, Handelskammaren i Karlstad, Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län, Norrbottens och Västerbottens läns, Skånes, Stockholms, Västernorrlands och Jämtlands läns samt Östergötlands och Södermanlands Handelskammare men avstått från att avgiva eget yttrande. Vidare har yttrande inkommit från Svenska Företagares Riksförbund. Fullmäktige i riksbanken har till sitt yttrande fogat en i riksbanken utarbetad särskild promemoria. Länsstyrelsen i Norrbottens län har anmodat vederbörande länsarbetsnämnd att inkomma med utlåtande, vilket bifogats styrelsens yttrande. Sveriges Allmänna Exportförening har bilagt dels tre tidigare från föreningen och Sveriges Industriförbund ingivna skrivelser till cheferna för handelsdepartementet respektive finansdepartementet dels en inom föreningen upprättad promemoria beträffande liberalisering av vissa kapitalrörelser m. m.

7 Vid remissbehandlingen har en rad synpunkter framförts, ägnade att ytterligare belysa de problem som stabiliseringsutredningen behandlat. Det har därför, som anmälts i Kungl. Maj :ts proposition nr 150/1962, ansetts vara av värde att delge en större allmänhet dessa synpunkter genom att i föreliggande volym publicera remissyttrandena.

YTTRANDEN Arbetsmarknadsstyrelsen Vid en konjunkturstabiliserande politik måste generella ekonomiska åtgärder av finans-, penning-, handelspolitisk eller annan ekonomisk-politisk art kompletteras med en aktiv arbetsmarknadspolitik. Denna måste, såsom utredningen framhåller, innefatta många olika slags åtgärder, företrädesvis av selektiv typ, vilka kan tillgripas snahbt och relativt kraftigt alltefter vad de speciella förhållandena kräver. De arbetsmarknadspolitiska åtgärderna skall som konsekvens av vad ovan sagts vara av sådan art att de i görligaste mån verkar utjämnande mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft. Det gäller nämligen att eftersträva en väl balanserad arbetsmarknad. De arbetsmarknadspolitiska åtgärderna har av utredningen indelats i rörlighetsfrämjande åtgärder, sysselsättningsskapande åtgärder och åtgärder med syfte att öka arbetskraftstillgångarna. Härtill skulle man som en fjärde grupp kunna lägga åtgärder i syfte att dämpa efterfrågan. Genom en aktiv arbetsmarknadspolitik i form av rörlighetsfrämjande åtgärder avses att begränsa eller undanröja hinder för en ändamålsenlig anpassning på arbetsmarknaden. Sådana hinder är bristande kännedom om arbetsmöjligheter samt om arbets- och levnadsvillkor på annan ort och i andra yrken, otillräcklig yrkesutbildning och lokal bundenhet på grund av — förutom personliga förhållanden — bl. a. alltför betungande flyttningskostnader och andra initialkostnader vid byte av bostadsort, svårigheter att erhålla bostad på ort där arbetstillfällen erbjuds och även att avyttra befintlig bostad. I likhet med utredningen anser styrelsen, att arbetsförmedlingen måste ha en central plats i arbetsmarknadspolitiken både i lägen med hög aktivitet inom det ekonomiska livet och god tillgång på arbete och i lägen då brist på arbete föreligger. Förutom genom arbetsförmedlingsservice underlättas och stimuleras den geografiska och yrkesmässiga flyttningen av arbetsmarknadsverket genom omskolningsverksamhet och ekonomiska bidrag i form bl. a. av ersättning för rese- och flyttningskostnader, familjebidrag och starthjälp. Med hänsyn till att brist på bostäder på den plats där arbete finns ofta försvårar en omflyttning finner styrelsen viktigt att tillräckligt utrymme för en av arbelsmarknadsskäl nödvändig flexibilitet i bostadsbyggandet erhålles. Bundenhet vid egen fastighet eller lägenhet med bostadsrätt har som utredningen framhåller visat sig försvåra en önskvärd utjämning mellan orter med brist och orter med överskott på arbetskraft. Frågan om samhäl-

9 lets medverkan i syfte att undanröja sådana hinder för rörligheten har varit föremål för flera utredningar. I likhet med utredningen anser styrelsen en snar lösning av detta problem mycket angelägen. I fråga om yrkesutbildningen framhåller utredningen att kapaciteten är underdimensionerad beträffande omskolnings- och fortbildningsverksamheten, vilken ur konjunkturpolitisk synpunkt tilldrar sig det största intresset. Under senaste åren har visserligen en kraftig utbyggnad av denna utbildningsverksamhet skett. Från 1960 till 1961 ökade antalet deltagande personer från 11 850 till 13 500. För innevarande år räknar styrelsen med en ytterligare avsevärd ökning. Styrelsen delar emellertid utredningens mening om angelägenheten av en ännu kraftigare utbyggnad. Även om styrelsen i likhet med utredningen anser att de rörlighetsstimulerande medlen är de viktigaste, kan de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna inte begränsas endast till dessa. För att tillgängliga arbetskraftsresurser skall k u n n a fullt utnyttjas måste möjligheter också finnas till sysselsättningsskapande åtgärder. Utredningen framhåller i detta sammanhang bl. a. investeringsfonderna och investeringsreserven. Arbetsmarknadsstyrelsen vill erinra om alt det pågår ett antal offentliga utredningar med arbetsmarknadspolitisk inriktning och bl. a. beträffande investeringsfonderna. Styrelsen vill här framhålla att dess erfarenheter av investeringsfondernas arbetsmarknadspolitiska effekt är goda och att den alltmer ökade avsättningen visar att även företagarna funnit fondbildning väl förenlig med sina intressen. Därest det vid nu pågående utredning visar sig möjligt att finna en lämplig form av investeringsfonder för lagerhållning, bör detta enligt styrelsens mening kunna innebära en avsevärd förbättring av investeringsfondernas användbarhet. Utredningen har i konjunkturutjämnande syfte bl. a. ifrågasatt om inte det inom den statliga sektorn bör hållas en rullande reserv av investeringar och inköp och att utnyttjandet av anslagen härför bör göras beroende av särskilda beslut. För kommunernas del ifrågasattes en konjunkturvariering av de statliga bidragen till kommunernas investeringar. Beträffande löpande utgifter för maskiner och materiel till administrationen, affärsverken och de statliga aktiebolagen anser utredningen att en konjunkturvariation bör ske genom uppläggande av lager vid lågkonjunktur. Styrelsen delar utredningens uppfattning att en konjunkturvariation såväl av de offentliga investeringarna som av de offentliga inköpen bör kunna k o m m a till stånd i ökad omfattning. Arbetsmarknadsstyrelsen tillmäter den investeringsreserv som sammanställes av styrelsen tillsammans med olika statliga och kommunala myndigheter en mycket viktig roll i den arbetsmarknadspolitiska beredskapen. Det är emellertid styrelsens uppfattning att tillgången på lämpliga objekt som kan igångsättas med så kort varsel som måste krävas från arbetsmarknadssynpunkt, hittills varit alltför ringa. Styrelsen vill därför kraftigt understryka utredningens uttalande om en effektivare planering. En sådan är förutsättningen för att ifrågakommande investeringar bättre skall kunna

10 utnyttjas som ett arbetsmarknadspolitiskt instrument. Styrelsen vill samtidigt framhålla att detta icke torde kunna åstadkommas utan ökade ekonomiska och personella resurser för planeringsarbetet. Arbetsmarknadsstyrelsen vill beträffande de statliga industribeställningarna understryka att styrelsens erfarenheter därav är goda och att detta medel är väl värt att vid behov komma till ökad användning. Beträffande möjligheterna att öka arbetskraftstillgången i lägen då brist föreligger på arbetskraft delar styrelsen utredningens uppfattning att dessa möjligheter är begränsade. Det är emellertid viktigt att de möjligheter som kan finnas i detta avseende tillvaratages. Förutom vad utredningen framhåller kan nämnas att skolungdom och andra studerande under vissa tider utgör ett betydelsefullt tillskott till arbetskraftsresurserna. I syfte att undvika balansrubbningar till följd av överefterfrågan på arbetskraft, säsongmässigt, på vissa orter eller i fråga om särskilda yrkeskategorier kan även åtgärder i direkt efterfrågedämpande syfte behöva insättas. Möjligheterna i detta avseende är naturligen begränsade. Som exempel på sådana åtgärder kan emellertid nämnas de åtgärder som under de senaste åren vidtagits i syfte att dämpa den säsongmässiga uppgången i byggnadsverksamheten under sommarhalvåret. Vad beträffar den icke-statliga sektorn hade dessa åtgärder formen av rekommendationer, tillkomna efter förhandlingar med bl. a. kommunförbunden och industriförbundet. Det är styrelsens uppfattning att dessa åtgärder bidrog till att underlätta upprätthållandet av balansen på byggnadsarbetsmarknaden under högsäsongen. Den lokaliseringspolitiska rådgivningsverksamheten har bl. a. tagit sikte på att söka begränsa efterfrågeövertrycket på sådana orter, där en redan stark expansion av näringslivet hotar att medföra sådana eftersläpningar i bostads- och samhällsbyggandet ätt arbetskraftsbehovet ej kan tillgodoses. Detta har skett genom att erbjuda andra och från arbetskraftsrekryteringssynpunkt mera gynnsamma lokaliseringsalternativ. För att begränsa efterfrågan på vissa yrkeskategorier, där bl. a. utbildningstidens längd försvårat ett snabbt tillgodoseende av arbetskraftsbehovet, har möjligheterna prövats att i viss utsträckning överflytta arbetsuppgifter som åvilat dessa yrkeskategorier på andra, som på kortare tid kunnat specialutbildas för dessa uppgifter. Exempel på yrkesområden av hithörande slag är sjukvårdsområdet. Det är styrelsens uppfattning att ytterligare åtgärder av hithörande slag är värda att prövas. Under de förutsättningar arbetsmarknadspolitiken arbetar måste dess medel vara av inånga olika slag och mycket differentierade. De måste kunna sättas in relativt kraftigt även vid måttliga ändringar av konjunkturen. Arbetsmarknadspolitiken måste vidare utövas genom snabba beslut på grundval av bedömningar rörande arbetsmarknadsläget och den sannolika utvecklingen under den närmaste tiden. Detta förutsätter förhandsinformationer. Sådana fås bl. a. genom de varseluppgifter som enligt överenskommelser med stora delar av näringslivet skall lämnas i god tid före avskedanden och permitteringar, genom arbetsförmedlingarnas fortlöpande

11 rapportering om lediga och tillsatta platser, ansökningar om arbete osv. och genom särskilda undersökningar som åsyftar att ge informationer för bedömningar av arbetsmarknadsläge och arbetsmarknadsutveckling. Sedan åtskilliga år utför styrelsen regelmässigt bedömningar av arbetsmarknadsutsikterna i första hand för det närmaste halvåret. Det har för att få ett bättre underlag för dessa bedömningar visat sig nödvändigt att i snabb takt söka utbygga och förbättra arbetsmarknadsstatistiken. Strävandena har under de senaste åren främst gått ut på att utvidga tillgången på så aktuella uppgifter som möjligt om arbetsmarknadsläget och om hur utvecklingen på arbetsmarknaden bedöms på olika håll och icke minst av företagarna själva för den halvårsperiod styrelsens planering främst avser. Styrelsen har såsom framgår av betänkandet i linje med detta vid flera tillfällen framfört förslag om förbättring av annan för arbetsmarknadsbedömningar synnerligen viktig statistik. Icke minst föreligger ett trängande behov av snabbstatistik för produktion, order och lager. Det torde icke kunna bestridas att underlaget för ekonomiska prognoser avsevärt har förbättrats under senare år. Arbetsmarknadsstyrelsen vill kraftigt understryka utredningens uttalande om behovet av en starkt utbyggd ekonomisk prognosverksamhet. I den slutliga handläggningen av detta ärende har deltagit undertecknad Montell, överdirektör och souschef, ledamöterna Jönsson, Gunnar Larsson, Ekendahl och Almquist samt ersättaren Olof görs. Därjämte har närvarit byråcheferna Rooth, Neymark, Bergh, Lidgren och tf byråchefen Canarp samt byrådirektören Myhrman. Ärendet har föredragits av förste aktuarien Lemne. Stockholm den 20 februari 1962. Erik

Montell

C. Canarp

Lars

Lemne

Bostadsstyrelsen Till sin huvuddel innehåller betänkandet en genomgång av den ekonomiska politikens medel och möjligheter i skiftande konjunkturlägen. De synpunkter och rekommendationer denna genomgång har lett fram till präglas i hög grad därav, att utredningen enligt direktiven haft att söka vägar för den ekonomiska politiken om vilka enighet kunde uppnås. Slutsatserna omges regelmässigt av reservationer och är i övrigt så försiktigt formulerade att de svårligen kan göras till föremål för egentliga invändningar. Bostadsstyrelsen saknar kompetens men också skäl att närmare bedöma riktigheten och värdet av de i många stycken teoretiskt-ekonomiska tankegångar som återfinnes i betänkandet beträffande olika avsnitt av den ekonomiska politiken. Styrelsen noterar emellertid med tillfredsställelse utredningens principdeklaration, att bostadsbyggandet på expanderande orter måste bedömas som högproduktiva investeringar och att den ekonomiska

12 politiken bör sträva efter att vidmakthålla den uppåtgående trenden inom bostadsbyggandet. Utredningen hävdar med hänvisning till icke ogynnsamma erfarenheter från 1950-talet att några allvarligare erinringar inte kan resas mot »en viss, kontrollerad konjunkturvariation i bostadsproduktionen». I anslutning härtill vill styrelsen erinra om att styrelsen i samband med sina anslagsäskanden för budgetåret 1962/63 framlagt förslag om åtgärder för att få till stånd en effektivare planering av bostadsbyggandet. Enligt förslaget skulle kommunerna åläggas att varje år uppgöra bostadsbyggnadsprogram för de närmaste fem åren, varigenom bl. a. skulle skapas en fastare grund för en rationell bostadsproduktion. I statsverkspropositionen till 1962 års riksdag har föredragande departementschefen understrukit angelägenheten av att en förbättrad planering av bostadsförsörjningen kommer till stånd och med vissa modifikationer godtagit styrelsens förslag. Enligt styrelsens mening är det av vikt att den fastare grund för planeringen som åsyftas med förslaget icke allvarligt rubbas genom åtgärder inom den ekonomiska politikens ram. Styrelsen vill vidare understryka vad utredningen själv anfört om att bostadsbyggandet numera är en långsiktig produktion med höga fasta kostnader i maskiner och anläggningar. Denna egenskap kommer att bli allt mer framträdande i fortsättningen, och därmed kommer också känsligheten för störningar i byggandets kontinuitet att öka. Utredningen har diskuterat kapitalmarknadens problem och bostadsbyggandets kreditförsörjning. En avveckling av nuvarande prioriteringssys tern på kapitalmarknaden och en återgång till en friare konkurrens mellan olika investeringsändamål framstår för utredningen som önskvärd. Utan att närmare gå in på frågan om hur detta skall gå till menar dock utredningen att garantier bör skapas för att även i framtiden bostadsbyggandets behov avkrediter blir tillgodosett. Styrelsen anser det för sin del angeläget att den bostadsproduktion, som statsmakterna finner motiverad och möjlig med hänsyn till landets resurser också garanteras erforderliga krediter. Detsamma gäller om sådana investeringar som ur bostadsförsörjningens synpunkt kan betraktas som supplementära, dvs. framförallt kommunernas investeringar i gator, vatten- och avloppsledningar m. m. samt i kollektiva komplement till bostadsområdena. Vilka åtgärder som kan befinnas lämpliga eller erforderliga för att säkerställa en sådan kreditförsörjning undandrar sig emellertid styrelsens bedömande. I handläggningen av detta ärende har deltagit t. f. generaldirektören Ekdahl, ledamöterna byråchefen Bernhard, herr Hansson, chefen för sociala sektionen Persson, herrar Strandberg och Törnquist ävensom byråcheferna Grape och Gustavsson, t. f. byråchefen Lundström samt förste aktuarien Carlsson, föredragande. Stockholm den 22 februari 1962. Gunnar Arne

Carlsson

Ekdahl

i:> Byggnadsstyr elsen Vad som i det remitterade betänkandet närmast berör byggnadsstyrelsens verksamhetsområde synes vara det som anförts om variationsmöjligheterna för de offentliga investeringarna (punkterna 320—323). Styrelsen har intet att erinra mot de där redovisade tankegångarna. Det är uppenbart att en mera långsiktig planering kräves om de offentliga byggnadsinvesteringarna i någon omfattning skall kunna tjäna ett konjunkturvarierande syfte. Även om de investeringar, vilkas verkställighet åvilar byggnadsstyrelsen, är relativt blygsamma (cirka 0,7 % av totalinvesteringarna, cirka 1,5 % av byggnadsinvesteringarna) är styrelsen helt införstådd med önskvärdheten av att åstadkomma en reserv av färdigprojekterade objekt, som skall kunna tillgripas vid en konjunkturnedgång. I ett läge då styrelsen har stora svårigheter med hänsyn till teknikerbristen och då upprustningen av bl. a. den högre utbildningen och mentalsjukvården kräver utomordentligt stora insatser från styrelsens sida är det emellertid svårt att åstadkomma någon mera omfattande reserv. På något längre sikt bör dock detta vara möjligt. I fråga om byggnadsregleringen punkterna 349—350 har utredningen icke lämnat några rekommendationer. Om icke kravet på igångsättningstillstånd — med nu förekommande försöksvis införda lättnader — skall bibehållas, torde det enligt byggnadsstyrelsens mening bli nödvändigt att finna former för stimulering av intresset för vinterbyggen för att uppnå erforderlig säsongutjämning. Stockholm den 28 februari 1962. Sixten S.

Larsson

Marknäs Delegationen för statistikfrågor

Behovet av en förbättrad samordning av statistiken är ett av de avgörande skälen för den av 1960 års riksdag beslutade centraliseringen av stora delar av den statliga statistikproduktionen. En sådan centralisering innebär förbättrade förutsättningar i första hand för en produktionsteknisk men också för en innehållsmässig samordning i olika avseenden. Den medför vidare förbättrade möjligheter till den överblick över och den enhetliga bedömning av statistikbehoven och resursfördelningen, som är nödvändig för att det vid anpassningen av statistikproduktionen till konsumenternas behov skall kunna genomföras en rimlig avvägning. En förutsättning för att dessa målsättningar skall kunna förverkligas är, att man genom aktiv medverkan från konsumenternas sida kan få en konkret bild av de anspråk på statistiken som man med hänsyn till dess avsedda användning måste ställa på den. De enskilda konsumenternas intressen är emellertid ofta begränsade i olika avseenden, och avvägningen av statistiken med avseende på innehåll och kvalitet innebär ofta en avvägning mellan olikartade konsument-

14 intressen. Stabiliseringsutredningens uppdrag berör en betydande del av den statliga statistikproduktionen och gäller frågor — konjunkturanalysen och konjunkturpolitiken — vilka måste vara av avgörande betydelse för utformningen av dessa delar av statistiken. En utredning av detta slag erbjuder ett lämpligt tillfälle att få en samlad bild av anspråken på statistiken och ett konkret underlag för en avvägning med avseende på den av utredningen omfattade frågeställningen. Den grundläggande tankegången bakom den av utredningen förordade konjunkturpolitiken är att ingripanden skall kunna ske, innan störningar av olika slag fått någon väsentlig effekt på produktion, sysselsättning och prisnivå. Utredningen framhåller i skilda sammanhang att en ofrånkomlig förutsättning för att ett så ambitiöst syfte med konjunkturpolitiken skall kunna förverkligas är säkrare prognoser över den ekonomiska utvecklingen. Utredningen finner det emellertid osannolikt att m a n inom överskådlig framtid skulle kunna nå längre fram i tiden än ett år med prognoser, som har rimlig grad av tillförlitlighet. Mot denna bakgrund anser utredningen, att prognosverksamheten bör koncentreras på en rullande, kvartalsvis eller halvårsvis bedömning av utvecklingstendenserna. En förutsättning härför är, påpekar utredningen, att det bakomliggande statistiska materialet anpassas så, att det så nära som möjligt sluter upp till bedömningstillfället. Detta innebär enligt utredningen närmast att konjunktur statistiken måste läggas upp på en redovisning per kvartal som längsta tidsenhet, och att en väsentlig utbyggnad av den ekonomiska snabbstatistiken på vissa viktigare områden är ofrånkomlig. Utredningen har mot den bakgrunden i ett särskilt kapitel om den samhällsekonomiska prognosverksamheten kortfattat redovisat vissa områden, där den anser en utbyggnad eller förbättring i övrigt av statistiken erforderlig. Bakom den av utredningen presenterade listan över önskade förbättringar inom konjunkturstatistiken ligger otvivelaktigt, väsentliga behov, vilka i olika sammanhang redan tidigare påtalats av konsumenter av detta slag av statistik, såsom konjunkturinstitutet, finansdepartementets ekonomiska avdelning, arbetsmarknadsstyrelsen m. fl. Utredningen nämner speciellt lager-, order- och produktionsstatistiken, arbetsmarknadsstatistiken, däribland labor force undersökningarna, konjunkturbarometerundersökningarna, statistiken över kommunernas finanser samt frågan om företagsregister och föreslår vidare en snabbstatistik rörande varuhus och kedjeföretag. Sett mot bakgrunden av det allmänna uttalandet om behovet av en anpassning av hela konjunkturstatistiken till en kvartalsvis eller halvårsvis genomförd konjunkturbedömning, torde utredningens här berörda lista över brister i den nuvarande statistiken böra uppfattas som en exemplifiering. Uppenbart är i varje fall att många viktiga områden inte behandlats trots att den nuvarande statistiken på dessa områden knappast kan betraktas som tillfredsställande sett mot bakgrunden av de krav på konjunkturanalys och konjunkturpolitik som utredningen hävdar. Detta framgår av följande exemplifiering.

15 Utredningen berör sålunda icke frågan om behovet av korttidsstatistik vare sig beträffande investeringar eller konsumtion — bortsett från tanken på en snabbstatistik över varuhusens och de stora kedjeföretagens försäljning samt ett icke närmare specificerat önskemål om en förbättrad statistik över kommunernas finanser. Icke heller har den tagit upp frågan om löneoch inkomststatistik samt om statistik rörande kreditmarknaden. — Behandlingen av produktionsstatistiken begränsas i utredningen väsentligen till en diskussion av produktionsvolymindex för industrin, medan övriga näringsgrenar praktiskt taget helt förbigås, över huvud taget är framställningen tämligen ensidigt inriktad på frågan om statistik berörande industrin. Särskilt synes det förvånande att behovet av statistik över byggnadsoch anläggningsverksamheten icke berörts. — På det offentliga området namnes behovet av bättre statistik över kommunernas finanser, medan däremot statistik över statens verksamhet ej behandlats. Ur den ekonomiska politikens synpunkt borde det vara ett första hands intresse att denna statistik är så upplagd, att den k a n utnyttjas som underlag för en analys av verkningarna på samhällsekonomin av olika statliga åtgärder. Av flera skäl torde den nuvarande statistiken inte vara särskilt väl lämpad för detta. Det är ur statistikproduktionens synpunkt att beklaga, att utredningen inte på ett mera systematiskt och genomarbetat sätt k u n n a t ge ett underlag — till statsmakternas och statistikproducenternas vägledning — för utformningen och avvägningen av den för konjunkturanalys och konjunkturpolitik erforderliga statistiken. Enligt delegationens mening hade det varit naturligt om utredningen, som ett led i strävandena att i enlighet med direktiven ange konkreta ekonomiskt-politiska åtgärder, även hade mera ingående behandlat frågan om de anspråk man ställer på statistiken. Den precisering av frågeställningarna som detta skulle framtvingat skulle ha varit till stort gagn för statistikproduktionen. Delegationen vill allmänt understryka betydelsen av att i samband med utredningar av ekonomiskt-politisk art även frågan om statistikens roll i sammanhanget blir föremål för en mera utförlig behandling än som i regel är fallet. För att detta önskemål skall k u n n a förverkligas torde det vara nödvändigt att det kommer till uttryck redan i utredningsdirektiven. Statistiken måste vara en funktion av målsättningen för den ekonomiska politiken och av de medel som där utnyttjas. Samtidigt är den ekonomiska politikens utformning och möjligheter i hög grad en funktion av de statistiska hjälpmedel som står till buds. Såtillvida är statistiken indirekt ett instrument för den ekonomiska politiken. Flertalet av de brister i konjunkturstatistiken som utredningen påpekar har, såsom nämnts, påtalats även i andra sammanhang. Delegationen har haft anledning uppmärksamma dem och har i sitt hösten 1961 avgivna betänkande med förslag till organisation och verksamhet för statistiska centralbyrån på flertalet av de av utredningen berörda punkterna föreslagit åtgärder i den riktning som angivits i utredningens betänkande. I det följande skall med anknytning till utredningens förslag i korthet redogöras

16 för de framställningar delegationen därvid gjort och för åtgärder som eljest vidtagits för utveckling av berörda delar av statistiken. Lager-, order-, produktions-

och

investeringsstatistik

Från de synpunkter utredningen haft att beakta föreligger enligt denna de största bristerna på lagerstatistikens område. Med hänsyn till att lagerförändringarna synes spela en allt större roll i konjunkturrörelserna anser utredningen en till alla viktigare branscher utvidgad och på tätare, helst kvartalsvis, insamlade uppgifter grundad lagerstatistik utgöra ett centralt behov. — Även beträffande orderstatistiken betraktar utredningen en sammanställning av tillgängliga uppgifter och en utvidgning av dessa till en mera systematisk, kvantitativ orderstatistik för hela industrin som ett angeläget önskemål. Speciellt framhåller utredningen härvid såsom betydelsefullt, att det sker en övergång till kvartalsuppgifter för verkstadsindustrin och en insamling av uppgifter från de branscher inom byggnadsmaterialindustrin för vilka statistik nu saknas. Beträffande produktionsstatistiken erinrar utredningen om att månadsuppgifterna i Industriförbundets produktionsindex, för stora delar av industrin, och då främst verkstadsindustrin på viktiga punkter är grundade på schablonberäkningar. Ifrågavarande schabloner är baserade på förhållanden som numera är starkt föråldrade, något som även gäller det vägningssystem och den uppläggning i övrigt som tillämpas i kommerskollegii årliga produktionsindex, till vilken månadsindexen knyter an. Därtill kommer att schablonberäkningar av ifrågavarande typ inte registrerar kortsiktiga variationer i produktivitetsutvecklingen. Frågan om en utbyggnad av korttidsstatistiken över lager, order och produktion inom industrin och vissa andra näringsgrenar har sedan länge varit aktuell. Kommerskollegium har också sedan flera år tillbaka ett uppdrag att utarbeta förslag på detta område och att vidta de undersökningar och åtgärder som kan föranledas därav. Utredningsarbetet har under de senaste åren bedrivits med ökad intensitet. För diskussion av frågor som aktualiseras genom detta arbete har i samråd mellan kommerskollegii statistiska byrå och delegationen tillsatts en särskild arbetsgrupp. Förutom de av stabiliseringsutredningen nämnda områdena, lager, order och produktion, omfattar det pågående planeringsarbetet även investeringarna med hänsyn till angelägenheten att för konjunkturanalysens behov erhålla en fortlöpande kortsiktig statistik över dessa. Utvecklingsarbetet på nämnda områden avses, enligt planer som tillstyrkts av delegationen, under det närmaste året inriktas dels på att åstadkomma en kortsiktig lösning genom vilken de mest angelägna behoven skulle tillgodoses, dels på att planlägga en första etapp i den mera fullständiga statistik som är önskvärd på längre sikt. Den kortsiktiga lösning som här åsyftas skulle bestå av en hela industrin täckande kvartalsvis utarbetad summarisk värdestatistik över investeringar och lager, utformad i huvudsak enligt de principer som kommerskollegium

17 under många år tillämpat i årsstatistiken och sålunda bl. a. icke bli varuindelad. En sådan summarisk värdestatistik beräknas k u n n a utarbetas löpande från och med budgetåret 1962/63. Parallellt härmed skulle bedrivas ett utredningsarbete inriktat på att successivt åstadkomma lösningar branschvis, innefattande en mera fullständig korttidsstatistik över lager, order, produktion m. m. Det skulle härvid bli fråga om ett sammanhängande system av korttidsstatistik för industrin, varvid finge genomföras en erforderlig samordning med bl. a. kollegii nuvarande, väsentligen på varubasis uppbyggda korttidsstatistik, konjunkturbarometerstatistiken, löne- och sysselsättningsstatistiken, den årliga industristatistiken samt med den statistik som produceras i enskild regi. I överensstämmelse med den av stabiliseringsutredningen uttryckta prioriteringen skulle ifrågavarande arbete i dess första etapp inriktas på verkstadsindustrin, varvid förutsatts att det sker en överföring av den inom Industriens utredningsinstitut hittills utarbetade orderstatistiken för nämnda bransch. På längre sikt avses enligt planerna korttidsstatistiken komma att utsträckas inte endast till andra branscher inom industrin utan även till andra näringsgrenar, främst handeln och byggnadsverksamheten. Enligt delegationens förslag skulle i sammanhanget även ske en överföring till statistiska centralbyrån av den av Industriens utredningsinstitut månadsvis utarbetade produktionsvolymindexen för industrin. Genom den ovan åsyftade systematiseringen och utvidgningen av produktionsstatistiken skapas förutsättningar även för en förbättring av ifrågavarande månadsindex. En utgångspunkt är härvid också att det sker vissa omläggningar av de årliga beräkningarna av produktionsvolymindex för industrin. I detta syfte pågår, vid sidan av det ovan berörda planläggningsarbetet beträffande korttidsstatistiken, för närvarande ett utredningsarbete inom kommerskollegium i samråd med en av delegationen tillsatt arbetsgrupp för industriindexfrågor. Avsikten är därvid att successivt söka genomföra förbättrade metoder för volymindexberäkningarna, varvid i första hand en omläggning till nytt basår och en anknytning till den nya varunomenklaturen aktualiserats. Arbetsmarknadsstatistik Utredningen understryker starkt behovet av en förbättrad arbetsmarknadsstatistik och framhåller därvid bl. a. önskvärdheten av att labor force undersökningar genomföres regelbundet 2—4 gånger om året. Utredningen framhåller att dessa undersökningars värde framför allt ligger i att de ger en för hela landet total bild av förändringarna på arbetsmarknaden och att de indicerar speciella problemställningar, vilka kan bli föremål för specialundersökningar. Utredningen betraktar således icke labor force undersökningarna som ersättning för annan korttidsstatistik på arbetsmarknadens område, utan betonar dess roll som bakgrund till övrig snabbstatistik, såväl löpande sådan som undersökningar rörande speciella frågor. Bl. a. framhåller den att en förbättring av sysselsättningsstatistiken för ett fler2 — 0207 9-2

18 tal näringsgrenar är ofrånkomlig om arbetsmarknadspolitiken skall kunna drivas rationellt. Delegationen kan i sammanhanget n ä m n a att labor force undersökningarna från och med innevarande budgetår överförts till statistiska centralbyrån, vars utredningsinstitut för närvarande bedriver försöksverksamhet med kvartalsvis genomförande av undersökningarna. Delegationen delar den ovan återgivna uppfattningen att labor force undersökningarna icke kan ersätta en utbyggnad av korttidsstatistiken över arbetsmarknaden i övrigt. Slutligen kan nämnas att delegationen bl. a. har för avsikt att inför den beslutade överföringen av sysselsättningsstatistiken till statistiska centralbyrån under budgetåret 1963/64, ta initiativ till en utredning rörande denna statistik. Kon

junkturbarometerundersökningarna

Utredningen framhåller, att tekniken vid konjunkturbarometerundersökningarna ytterligare bör utvecklas och anför bl. a. att det vore önskvärt att i växande utsträckning övergå till intervjumetod vid dessa undersökningar. Enligt delegationens mening skulle visserligen intervjuer med personer i ledande ställning inom företagen kunna utgöra ett värdefullt komplement till konjunkturbarometerenkäterna, men det föreligger dock betydande svårigheter att i större utsträckning tillämpa denna metod, då det för intervjuer på detta område krävs ingående kännedom om företagens förhållanden. En möjlighet vore att de kontakter tjänstemännen vid länsarbetsnämnderna redan nu har med företagare inom länet gavs en ur statistisk synpunkt mera systematisk uppläggning med anknytning till de som postundersökningar genomförda konj unkturbarometerunder sökningar na. Övrig av utredningen

berörd

statistik

Utredningen har bl. a. även berört frågan om statistik över detaljhandelsförsäljningen, men har härvid begränsat sig till förslag om snabbstatistik för varuhus och kedjeföretag. Visserligen kan, såsom utredningen påpekar, data från företag av denna typ tjäna som indikatorer, som snabbt ger utslag för förändringar i konsumtionen. En statistik av föreslagen art måste dock enligt delegationens mening stödjas upp av en mera fullständig statistik över detaljhandelsförsäljningen. Den av socialstyrelsen för närvarande utarbetade statistiken över detaljhandelsomsättningen lider av väsentliga brister. Genom tillkomsten av allmän varuskatt har man dock erhållit förbättrade utgångspunkter för en statistik av detta slag. Varuskattestatistiken, som sammanställes för tvåmånadersperioder och är färdig att publiceras en relativt kort tid efter utgången av dessa perioder, befinner sig emellertid för närvarande på försöksstadiet. Utredningen betonar slutligen att statistiken över kommunernas finanser måste förbättras för att prognoserna skall kunna ge en tillfredsställande överblick över denna numera synnerligen väsentliga del av samhällsekonomin. Med anledning härav vill delegationen framhålla, att den tidigare års-

19 vis insamlade prognosstatistiken för kommunerna kompletterats med halvårsvis kreditmarknadsstatistik och med kvartalsvis insamlade uppgifter beträffande genomförda och planerade investeringar, vilket torde vara det ur konjunktursynpunkt väsentliga. Företagsregisterfrågan Utredningen understryker behovet av ett företagsregister som löpande hålles aktuellt och erinrar om att delegationen påbörjat arbetet härmed. I sitt förut nämnda betänkande har delegationen hemställt att medel beviljas för fullföljande av detta utrednings- och planeringsarbete samt för upprättande under 1962/63 av en stomme till ett centralt företagsregister. Delegationen har givit detta projekt en hög prioritet. Registren intar en nyckelposition i statistikproduktionen. En rad betydelsefulla statistikgrenar baseras på uppgifter från företagen och kräver sålunda register över dessa. Icke minst gäller detta de här ovan behandlade grenarna, av vilka flertalet får baseras på urval av företag. För närvarande saknas för väsentliga delar av näringslivet enhetliga och kompletta register, som är lämpade såsom underlag för sådana urvalsundersökningar. Ett centralt företagsregister skulle även vara av väsentlig betydelse som samordningsinstrument för statistiken, bl. a. genom den möjlighet till identifiering av företag ingående i olika undersökningar som det erbjuder. Ur korttidsstatistikens synpunkt innebär detta bl. a. att en anknytning till motsvarande årliga statistik underlättas. I handläggningen av detta ärende har delegationens samtliga ledamöter deltagit. Stockholm den 16 mars 1962. Halvdan Lennart

Åstrand

Fastbom Eva Herrier

Exportkreditnämnden Inledningsvis vill nämnden framhålla, att en statlig exportkreditgaranti innebär, att nämnden i händelse av skadefall ersätter viss del av förlust, som föranletts av i garantien angivna riskmoment. Garantien utgör sålunda icke i sig själv någon kredit utan är en närmare definierad säkerhet för utfående av viss del av kreditbeloppet. Genom att garantien kan överlåtas på en bank eller annan kreditgivare kan den dock utgöra ett underlag för kreditgivning. Vad gäller möjligheterna att i konjunklurpolitiskt syfte begagna den statliga exportkreditgarantigivningen som ett instrument för att påverka exporten må beträffande garantier avseende s. k. politiska risker (risker för hinder för transferering av valuta m. m.) framhållas, att vissa möjligheter torde föreligga att i ett svagt konjunkturläge utvidga garantiskyddet, t. ex.

20 genom att nämndens garantiprocent ökas. Då emellertid — med den allmänna utformning som det svenska exportkreditgarantisystemet har — exportörerna regelmässigt ansöker om garanti för de politiska riskerna endast vid export till de politiskt och ekonomiskt svagare länderna, kan en sådan utvidgning av nämndens garantigivning icke förväntas i någon mera väsentlig utsträckning påverka den svenska exporten totalt sett. Även beträffande garantier avseende s. k. kommersiella risker (risk för köparens insolvens m. m.) kan givetvis nämnden variera sitt risktagande, t. ex. genom att skärpa eller mildra kraven i fråga om köparnas soliditet. I och för sig skulle detta kunna få en betydande effekt, eftersom garantier för de kommersiella riskerna av exportörerna efterfrågas på alla marknader. Med tanke på bl. a. nämndens begränsade möjligheter i fråga om kreditbedömning, indrivning av utestående fordringar m. m. synes dock garantitagarna vid dessa garantier alltid böra stå en viss icke obetydlig självrisk, vilket kan komma att utgöra ett återhållande moment i efterfrågan å nämndens garanti. Erinras må att i tidigare sammanhang ifrågasatts om nämnden överhuvud bör garantera kommersiella risker särskilt som sådana garantier även lämnas av andra svenska institutioner. Ett förhållande som minskar garantigivningens värde som konjunkturpolitiskt instrument är den omständigheten, att ofta avsevärd tid förflyter mellan den tidpunkt då nämnden behandlar en ansökan om garanti och den tidpunkt då vederbörande produktion kommer till stånd. En garanti som ställts i utsikt under — och kanske just på grund av — en svag konjunktur kan sålunda komma att effektueras i ett tillfredsställande konjunkturläge. Till i det föregående angivna synpunkter angående de begränsade möjligheterna att begagna exportkreditgarantigivningen som konjunkturpolitiskt medel kommer även det förhållandet, att nämndens verksamhet alltjämt — trots den betydande ökningen under senare år — endast avser en mindre del av den totala exporten. Som framgår av vad ovan sagts torde möjligheterna att i allmänt konj u n k t u r stimulerande syfte begagna exportkreditgarantierna vara begränsade. Nämndens garantigivning torde ha sitt främsta värde som ett fortlöpande exportstöd men kan därjämte utnyttjas för att i begränsad omfattning och i speciella fall bistå en viss bransch eller ett visst företag som har sysselsättningssvårigheter. De formella förutsättningarna att bedriva en ur konjunktur synpunkt flexibel garantipolitik får anses föreligga, sedan numera riksdagen endast fastställer den finansiella ramen för garantiverksamheten samt de allmänna huvudvillkoren för garantigivning och risklöpande medan det ankommer på Kungl. Maj :t att utfärda de närmare anvisningarna för verksamheten. Vad slutligen angår exportkreditgarantigivningen såsom stöd åt export till de underutvecklade länderna må framhållas, att nämnden f. n. h a r ett engagement på dessa länder som överstiger 300 milj. kronor. Enligt vad nämnden erfarit kommer frågan om garantier på gynnsammare villkor till u-län-

21 derna att behandlas i den proposition som inom kort kommer att framläggas beträffande utformningen av det svenska biståndsprogrammet, varför nämnden i förevarande sammanhang icke ansett sig böra närmare behandla denna i betänkandet väckta fråga. I detta ärendes avgörande har, förutom undertecknad, deltagit ledamöterna Wennersten, Sännås, Lundqvist, v. Sydow, Curtinan, Englund och Wallenborg samt suppleanterna Gadde, Senning och Bernström. Föredragande har varit biträdande direktören M. Branting. Stockholm den 23 februari 1962. Bertil

Swärd M.

Branting

Fullmäktige i riksbanken Stabiliseringsutredningens behandling av penningpolitiken, som jämte avsnitten om valutapolitiken är av störst intresse från riksbankens synpunkt, är relativt utförlig. Verkningssättet och lämpligheten hos olika slag av penningpolitiska instrument diskuteras utifrån vissa allmänt angivna förutsättningar och värderingar. Analysen av åtgärdernas verkningar kan ses som ett bidrag till diskussionen av vissa välkända penningteoretiska problem: räntan och sparandet, räntekostnadernas betydelse för investeringsviljan, den roll som begränsningen av kredittillgången spelar osv. Diskussionen om lämpligheten och behovet av olika slag av åtgärder förs i stort sett på ett principiellt plan och resultatet kan karakteriseras så, att en allmän preferens ges åt generellt likviditetspåverkande åtgärder, speciellt riksbankens köp och försäljningar av värdepapper och statens upplåningsoperationer kompletterade med likviditetskvoter. Det ligger emellertid i sakens natur, att utredningen icke kan mera precist ange, under vilka omständigheter dessa medel är tillräckliga. Med hänsyn till att betänkandet sålunda närmast har karaktären av ett ekonomiskt-teoretiskt och ekonomiskt-poliliskt diskussionsinlägg har fullmäktige knappast haft möjlighet till mera praktiska ställningstaganden till utredningens rekommendationer, som måste bedömas utifrån de konkreta omständigheterna i olika framtida situationer. Fullmäktige vill emellertid överlämna en inom riksbanken utarbetad promemoria med synpunkter som enligt fullmäktiges mening kunna beaktas i den fortsatta diskussionen. I övrigt vill fullmäktige framhålla följande. Utredningen ser, som nämnts, den viktigaste uppgiften för penningpolitiken i en kontroll genom generellt verkande medel över banksystemets och allmänhetens likviditet, en kontroll, som möjliggör en begränsning av kredittillgången till vad som är förenligt med samhällsekonomisk balans. Fullmäktige delar utredningens uppfattning om den centrala betydelsen av ett fast grepp över likviditetssituationen, vilket i första hand kan åstadkommas

genom riksbankens marknadsoperationer och den statliga upplåningspolitiken. Vissa förutsättningar måste emellertid vara uppfyllda för att dessa medel skall vara tillräckliga och lämna avsedda resultat. Främst kräves en på lång och kort sikt lämpligt anpassad räntestruklur. Räntenivån på längre sikt måste vara sådan att jämvikt i stort sett råder mellan tillgång och efterfrågan på kredit; en stark kreditåtstramning kan vara nödvändig i vissa lägen men är effektiv och förenlig med en väl fungerande kreditmarknad endast om den är begränsad i tiden. Utifrån detta balanserade normalläge, kännetecknat bl. a. av en lagom stor likviditet hos banker och företag, måste man sedan acceptera mera kortsiktiga räntevariationer för att kunna genomföra de marknadsoperationer, som påverkar likviditet och kreditutbud i den riktning som konjunkturläget påkallar. Förhållandet mellan långa och korta räntor och räntedifferenser i övrigt får fortlöpande anpassas för att i görligaste mån undvika bristande balans på olika delar av kreditmarknaden. Kraven på penningpolitiken kan, även om utrymme för räntevariationer finns, bli orimligt stora om statens upplåningsbehov varierar på ett sätt som motverkar de penningpolitiska åtgärderna. En ytterligare förutsättning för en framgångsrik penningpolitik är därför en med hänsyn till konjunkturläget adekvat finanspolitik; härom torde icke några meningsskiljaktigheter råda. Slutligen kan nämnas, att effekten av räntevariationer och marknadsoperationer på likviditeten hos banker och företag kan komma att motverkas av kredittransaktioner med utlandet. Försök till kreditåtstramning kan t. ex. vid fria internationella kapitalrörelser motverkas genom utländska placeringar hos svenska banker och i svenska värdepapper och genom att svenska företag förlägger sin upplåning till utlandet. Visserligen finns redan i dag ett påtagligt samband mellan de med utrikeshandeln sammanhängande kreditströmmarna å ena sidan och räntenivåer och graden av kreditåtstramning i Sverige och i utlandet å den andra. Den utveckling som sker mot friare internationella kapitalrörelser kan dock leda till problem, som vårt land hittills haft föga erfarenhet av och som märkbart kan ändra förutsättningarna för penningpolitiken. Under de senaste åren har en större rörlighet i räntestrukturen och en nedgång av statens upplåningsbehov i högre grad än tidigare möjliggjort en effektivt likviditetsreglerande penningpolitik med en till konjunktursituationen avpassad begränsning av kredittillgången. Under förutsättning att statsbudgeten icke utvecklas alltför ogynnsamt, att en realistisk genomsnittlig räntenivå upprätthålles och att en rörlig räntestruktur får verka på olika delar av kreditmarknaden, synes goda möjligheter finnas för en framgångsrik penningpolitik efter de huvudlinjer som tillämpats de senaste åren. I frågan om vilka penningpolitiska instrument som får utnyttjas vid denna inriktning av penningpolitiken kan följande sägas. Diskontopolitiken och marknadsoperationer i vid mening är de viktigaste medlen och får kontinuerligt anpassas till konjunktur och kreditmarknadsläget. Som komplement till

dessa nämner utredningen i första hand likviditetskvoter. Utredningen anser nämligen, att bankernas möjligheter att skaffa sig kassa genom avveckling av mycket likvida tillgångar — valutor, skattkammarväxlar, korta obligationer — är så stora, att marknadsoperationer och kvotbestämmelser i syfte att påverka den rena kassaställningen skulle vara ineffektiva. Åtgärderna i fråga får i stället inriktas på likviditetsställningen i vidare mening, vari inräknas icke blott kassa utan även andra likvida tillgångar. Utredningens uppfattning kan te sig motiverad med tanke på det läge, som rådde under 1950-talet. Erfarenheterna från 1960 och 1961 tyder emellertid på att möjligheterna att pressa bankernas kassalikviditet och tvinga dem till en större och mera permanent upplåning i riksbanken är större, än man tidigare tänkte sig. Marknadsoperationer i syfte att reducera bankernas kassalikviditet, eventuellt kompletterade med kassakvoter, kan därför komma att spela en större roll än utredningen antar, då det gäller att åstadkomma en restriktiv utlåningspolitik från bankernas sida. Placeringskvoter och emissionskontroll är instrument som i ansträngda lägen kan komplettera marknadsoperationernas samt kassa- och likviditetskvoternas effekt i fråga om begränsningen av kredittillgången, även om de, som utredningen understryker, har betydande nackdelar, särskilt om de utnyttjas över längre perioder. Fullmäktige har tidigare redovisat sina uppfattningar om behovet och användningen av dessa instrument i sina yttranden angående den penningpolitiska beredskapslagstiftningen och kan i detta sammanhang hänvisa till vad som därvid anfördes. Stockholm den 26 april 1962. Per Edvin

Sköld Karin

Winberg

Promemoria utarbetad inom riksbanken

Diskussionen kring stabiliseringspolitiken har tidigare i allmänhet avsett ett begränsat område eller varit knuten till kortsiktsproblem. Det är därför av stort värde, att stabiliseringsutredningen i ett sammanhang behandlat stabiliseringspolitikens olika mål och medel. Det vidare perspektiv som utredningen arbetat med, har medfört, att vissa försummade aspekter på den ekonomiska politiken dragits fram och att vissa problemställningar kommit i ny belysning. Detta gäller först målsättningen för stabiliseringspolitiken. Utredningen betonar, att åtgärderna bör utformas icke blott med tanke på samhällsekonomisk balans på kort sikt utan även med hänsyn till önskan att främja en snabb produktionsutveckling. Utredningens analys av kostnadsinflationens problem är också värdefull, ehuru det ligger i sakens natur att diskussionen härvidlag i mycket har karaktären av ett försök att bestämma problemställningarna. Slutligen kan nämnas uttalandena om finanspolitikens och det statliga sparandets roll för balansen på längre sikt och för bestämmandet av hur stor del av våra resurser som skall användas för kapitalbildning.

24 I det följande kommer de delar av betänkandet att tas upp, som är av mera omedelbart intresse från riksbankens synpunkt, nämligen de som behandlar ett fast penningvärde som stabiliseringspolitisk målsättning, valutapolitiken och penningpolitiken. Stabiliserings politikens

mål

Som mål för stabiliseringspolitiken ställer utredningen en snabb produktionsökning, full sysselsättning och ett stabilt penningvärde. Det konstateras att målsättningen i stort sett realiserats under efterkrigstiden, utom i fråga om prisstabiliteten. Utredningens viktigaste bidrag till diskussionen av svårigheten att undvika en fortskridande prisstegring är dess analys av kostnadsinflationen, den prisstegring som framdrives av faktorer, som är relativt oberoende av balansen mellan efterfrågan och tillgång på varor och tjänster. Dess rekommendationer för att komma till rätta med kostnadsinflationen syftar till att öka konkurrensen inom näringslivet och rörligheten på arbetsmarknaden; för lönernas del framhålles önskvärdheten av en ändrad attityd, varigenom rationella arbetsvärderingsprinciper skulle tillmätas större vikt. Det kan dock vara befogat, att ännu starkare än utredningen, understryka den primära roll, som ett alltför starkt tryck från efterfrågesidan spelat för hela det ekonomiska klimatet under efterkrigstiden. En stabiliseringspoliiik, som snabbt och effektivt bekämpar balansrubbningar från efterfrågesidan, skulle sannolikt på någon sikt leda till en kraftig försvagning av de krafter, som ligger bakom kostnadsinflationen. De av utredningen angivna nackdelarna, som är förbundna med en fortgående prisstegring är stora, men det kan också observeras, att de är av en sådan karaktär, att de icke nödvändigtvis framträder klart vid avvägningen av den ekonomiska politiken på kort sikt. Varje penningvärdeförsämring medför förändringar i realvärdet av i kronor bestämda fordringar och skulder, som innebär en icke avsedd, godtycklig förmögenhetsomfördelning; detta resultat blir emellertid vid en måttlig prisstegringstakt påfallande endast vid jämförelser över längre perioder. Följderna för vår konkurrensförmåga på världsmarknaden har i betydande mån neutraliserats genom att efterkrigsinflationen också gjort sig gällande hos våra viktigaste handelspartners och också — bör det tilläggas — genom den svenska ekonomiens inneboende styrka, som möjliggjort en gynnsam exportutveckling trots även relativt sett stora kostnadsstegringar. Mycket tyder dock på att den internationella efterkrigsinflationen nått sitt slut och att hänsynen till vår konkurrensförmåga av det skälet kommer att kräva en hårdare disciplin i kampen mot pris- och kostnadsstegringar. Härtill kommer, att det mycket väl kan hävdas, att ett land i vår gynnade situation borde i sina löpande utrikesbetalningar visa ett betydande överskott för att möjliggöra kapitalexport. Vad slutligen gäller det fallande penningvärdets inverkan på sparandets omfattning och inriktning torde det vara uppenbart, att prisstegringen motverkat intresset för placeringar i fast förräntade värdepapper och bidragit

25 till bristerna i den svenska kapitalmarknadens funktionsduglighet. Men även denna effekt framträder tydligt endast vid en jämförelse på längre sikt med en tänkt alternativ utveckling. Det är därför förklarligt, om prisstabiliteten kommit i bakgrunden vid stabiliseringspolitisk planering på kort sikt, så mycket mera som prisrörelserna då ofta uppträder som utlösningar av redan existerande spänningar. Valutapolitiken En särställning bland de prispåverkande faktorerna intar export- och importpriserna, genom vilka prisutvecklingen på världsmarknaden påverkar den svenska ekonomien. Fluktuationer i världsmarknadspriserna, exporten och kapitalrörelserna ställer problemet, hur utifrån kommande störningar av vår ekonomiska stabilitet skall bemästras och hur balansen i utlandsbetalningarna skall uppehållas i växlande konjunktursituationer. Utredningen anger vissa riktlinjer om vilka allmän enighet torde råda. Den ideala lösningen är givetvis en effektiv och i samarbete genomförd stabiliseringspolitik i de viktigaste länderna. Bortsett härifrån utgöres vår första försvarslinje av en valutareserv som är tillräckligt stor för att ge rum åt de svängningar i betalningsbalansens saldo som orsakas av konjunktursvängningar och tillfälliga rubbningar. Ett komplement till valutareserven erbjuder våra möjligheter att utnyttja Internationella valutafonden. Här kan anmärkas att ett medlemsland i praktiken torde automatiskt kunna ta i anspråk ett belopp motsvarande dess kvot i fonden minskad med fondens behållning av dess valuta. För Sveriges del uppgår detta belopp i dag till 324 miljoner kronor. Inte ens en betydligt större upplåningsmöjlighet, vilken inte med någon säkerhet kan påräknas, skulle på ett avgörande sätt stärka vår internationella likviditet. Ett annat uttalande av utredningen behöver kommenteras; att om påfrestningarna på vår valutareserv inte blir krisartade, det skulle vara bruttotillgångarna snarare än de traditionellt redovisade nettotillgångarna som mäter utrymmet för variationer. För Sverige gäller emellertid, att de skulder som utgör en avdragspost vid redovisningen av riksbankens ställning till utlandet är obetydliga — om riksbanken hade större skulder till utländska banker skulle problemet få bedömas alltefter dessas karaktär. Affärsbankernas del av valutareserven är till största delen sammansatt av avista fordringar i utländska valutor och avista skulder i svenska kronor; skulderna och normalt även fordringarna består huvudsakligen av »working balances» som fordras för den löpande rörelsen. Affärsbankernas valutabehållningar kan emellertid stiga härutöver genom att placering i utlandet är ett attraktivt alternativ till inhemska likvida tillgångar. Viktigare än frågan om netto- eller bruttoberäkningen torde vara, hur affärsbankernas ställning till utlandet överhuvudtaget bör bedömas i förhållande till valutareserven. Den kan behandlas som en komponent i valutareserven eller som en av räntabilitets- och likviditetshänsyn bestämd placering, vars förändringar utgör stabiliserande eller destabiliserande korta kapitalrörelser. Slutsatsen är att

26 man vid diskussioner kring Sveriges valutaställning bör ta hänsyn till sammansättningen av den traditionellt redovisade valutareserven, liksom för övrigt även till nettoställningen gentemot Internationella valutafonden och till affärsbankernas fordringar och skulder på tid. Vill man ha en enda sammanfattande siffra synes emellertid det nu använda valutareservbegreppet bättre än någon bruttosiffra för valutatillgångarna. Utredningen gör ett försök att uppskatta de krav som kan ställas på vår valutareservs storlek för att den skall anses tillfredsställande och kommer till resultatet att den, även med hänsyn tagen till lånemöjligheterna i internationella institutioner, borde vara betydligt större än den f. n. normalt är. Utredningens målsättning är den enda rimliga, särskilt om man förutser större fluktuationer än hittills i kapitalrörelserna. Valutareservförändringarnas karaktär av restpost mellan mycket stora summor av in- och utgående betalningar gör det emellertid föga meningsfullt att uppställa ett mer bestämt mål för uppbyggnaden av valutareserven. Reserven måste ju också redan nu spela sin roll som en fluktuerande buffert vid svängningar i betalningsbalansen. Internationella åtaganden har medfört att åtgärder som importreglering, tullhöjningar och subventioner i stort sett förlorat sin aktualitet som instrument att påverka betalningsbalansen och detsamma gäller i stort sett valutareglering avseende löpande betalningar. I fråga om kapitalrörelser är valutakontroll fullt förenlig med våra åtaganden gentemot Internationella valutafonden medan överenskommelser inom OECD lägger vissa restriktioner på vår handlingsfrihet. Utredningens diskussion av valutaregleringen är mycket kortfattad och det hänvisas till den särskilda utredning som arbetar på detta område. Ett argument ur stabiliseringssynpunkt för valutareglering antydes: en import av kapital skulle försvåra genomförandet av en restriktiv penningpolitik. Här får man, enligt utredningen, väga nackdelen av en ökning av det inhemska efterfrågetrycket mot fördelen av en ökning av valutareserven, och med hänsyn till valutareservens betydelse för rörelsefriheten i den ekonomiska politiken synes fördelarna överväga nackdelarna. Mot utredningen måste här invändas, att valutaregleringens lämplighet som ekonomiskt-politiskt instrument givetvis inte kan avgöras genom analys av ett speciellt fall som antages ha generell giltighet. Det är ju ingalunda så att en ökning av valutareserven alltid måste vara det viktigaste målet. I ett konkret fall av kapitalimport kan den ena eller andra synpunkten vara viktigast — om vi har en exportkonjunktur som hotar den inhemska stabiliteten, är det ju ganska osannolikt, att önskan att öka valutareserven skulle väga tyngre än behovet av att vidmakthålla kreditåtstramningen, medan motsatsen kan gälla vid ett annat konjunkturmönster. Ännu mera förvånande är att utredningen inte tycks allmänt diskutera fria eller friare kapitalrörelser utan endast lämpligheten av kapitalimport. I ett senare sammanhang uttalar sig utredningen också negativt om valutaregleringen, och låter här omsorgen om valutareservens tillväxt få motivera en direkt rekommendation, att ge

de svenska affärsbankerna rätt att förränta utlänningars tillgodohavanden och tillåta utländska köp av svenska värdepapper. Utredningens mening att restriktionerna avseende banktillgodohavanden och värdepappersköp i första hand bör avskaffas är inte närmare motiverad och synes svårförståelig. De avsedda placeringstyperna är väl de, som innebär de relativt största riskerna för kortfristiga destabiliserande kapitalrörelser; det kan nämnas. att restriktioner på förräntning av utlänningars banktillgodohavanden av denna anledning är en åtgärd som förekommer i länder som för övrigt arbetar med full frihet för kapitalrörelse, t. ex. Västtyskland och Schweiz. Sådana restriktioner brukar anses som ett normalt penningpolitiskt medel och brukar icke betecknas som valutareglering. Det är uppenbart att valutareglering måste diskuteras från mer generella utgångspunkter. Det är å ena sidan klart att en kontroll över kapitalrörelserna ger ökade möjligheter att föra en självständig penningpolitik, anpassad till det inhemska konjunkturläget; detta skall beröras i ett senare sammanhang. Å andra sidan står detaljregleringens alla nackdelar. Härtill kommer att det givetvis i ett vidare sammanhang kan vara fördelaktigt att ikläda sig internationella förpliktelser, som begränsar vår handlingsfrihet men som också direkt och indirekt ger fördelar, som underlättar en liberal valutapolitik. Penningpolitiken.

Räntan

som

kostnadsfaktor

Penningpolitiken behandlas relativt ingående av utredningen och ett särskilt kapitel ägnas åt den statliga upplåningspolitiken. Målet för penningpolitiken anges, med en formulering som torde vara allmänt accepterad, som att bidraga till att den totala efterfrågan på varor och tjänster anpassas så att samhällsekonomisk balans uppnås samtidigt med snabbast möjliga framåtskridande. Detta får tolkas så att penningpolitiken måste utformas icke med hänsyn bara till effekten på den totala efterfrågan utan också till önskvärdheten av en väl fungerande kreditmarknad, över vilken de finansiella resurserna kanaliseras till de investeringar som mest effektivt bidrager till vår ekonomiska utveckling. I sin diskussion av penningpolitiken tar utredningen upp olika slag av kreditpolitiska instrument och värderar dem efter deras effektivitet och lämplighet. Först behandlas möjligheterna att via räntekostnaden påverka efterfrågan på varor och tjänster. Slutsatsen blir att dessa är ganska begränsade — de statliga investeringarna och bostadsbyggandet påverkas inte av räntekostnaderna, kommunernas investeringar är föga räntekänsliga och det sparsamma undersökningsmaterial som föreligger för utredningen tyder på en föga stark reaktion på räntekostnadsförändringar hos industriens fasta investeringar och en än svagare hos lagerinvesteringarna. Frågan är, om utredningens bestämda värdering av räntekostnadernas effekt är tillräckligt starkt underbyggd. För det första blir svaret givetvis beroende av hur stora variationer i räntenivån man finner det realistiskt att räkna med, en synpunkt

28 som inte framhålles av utredningen. För det andra blir värderingen beroende av att vissa områden medvetet undandragits från räntekostnadernas inflytande, något som givetvis kan vara rationellt om de i andra former påverkas av den ekonomiska politiken. Här är det intressant att observera utredningens uttalande, att räntans effekt på investeringsvolymen skulle kunna växa avsevärt om den tilläts påverka bostadsbyggandet, något som enligt utredningen kan övervägas vid en bättre balans på bostadsmarknaden. Slutligen kan observeras, att den genomsnittliga räntenivån på något längre sikt bör vara bestämmande för företagens kalkylräntor, och därmed för valet mellan produktionsmetoder och prissättningar. Den genomsnittliga räntenivån över en längre period kan sålunda spela en viktig roll för investerings- och produktionsinriktning även om man skulle kunna bortse från räntekostnadernas omedelbara konjunkturpolitiska effekt. Räntestrukturen

och kontrollen

av

kreditutbudet

Förhållandet mellan olika räntesatser, räntestrukturen, tilhnätes däremot av utredningen stor betydelse för kreditutbudets och kreditefterfrågans fördelning mellan olika delar av kreditmarknaden. En relativt högre nivå hos de långa räntorna rekommenderas sålunda av utredningen för att komma till rätta med bristen på långfristigt kapital. Rekommendationen överensstämmer med kreditmarknadsutredningens uttalanden och med den politik rörande räntestrukturen som riksbanken sökt genomföra under de senaste åren. Den pekar på räntepolitikens viktiga roll då det gäller att motverka vad som kan kallas partiella balansrubbningar på kredit marknaden. En rörlig räntestruktur är också en avgörande förutsättning för den kontroll över banksystemets och allmänhetens likviditet och utbudet av kredit som utövas genom marknadsoperationer i vid mening, d. v. s. riksbankens köp och försäljningar av värdepapper och riksgäldskontorets upplåningsoperationer. Denna klassiska metod har alltmer trätt i förgrunden för riksbankens politik under de senaste åren, och är det penningpolitiska instrument som stabiliseringsutredningen i första hand rekommenderar för att påverka en efterfrågan på varor och tjänster. Utredningens resonemang i denna centrala fråga leder emellertid till vissa svårigheter. Det bygger på att penningpolitikens viktigaste insats i konjunkturstabiliserande syfte sker genom att kontrollera och begränsa utbudet av kredit, medan efterfrågan på kredit antages vara relativt okänslig för ränteförändringar. Detta innebär, att kreditmarknaden under perioder då stabiliseringspolitiken syftar till att begränsa efterfrågan ofta kommer att karakteriseras av en bristande balans mellan tillgång och efterfrågan på kredit, en skärpt kreditransonering, som medför att prismekanismen inte fungerar på något idealiskt sätt som jämviktsskapande och kreditfördelande faktor. Utredningen är emellertid också ytterst angelägen att framhålla vikten av en bättre fungerande, friare kreditmarknad, vilket rimligen måste betyda en marknad där räntebildningen så långt som möjligt skapar jämvikt mellan efterfrågan och utbud. Dilemmat kan delvis lösas upp. Kreditefterfrågan

29 är ett komplicerat begrepp, eftersom långivarna alltid måste ställa vissa krav på säkerhet och det kan vara rimligt att tala om olika grader av kreditransonering snarare än balans eller brist på balans på kreditmarknaden. Det kan också hävdas, att önskan om en ur kreditfördelningssynpunkt väl fungerande kreditmarknad icke alltid tillgodoses genom att räntenivån anpassas så att kreditefterfrågan motsvarar den kreditvolym som är förenlig med samhällsekonomisk balans. I en inflatorisk situation kan många lånesökandes kreditefterfrågan vara underbyggd av kortfristiga inflationsförväntningar och förstärkta av spekulativa element och det synes ingalunda givet att en full ränteanpassning leder till den bästa fördelningen av resurserna. Man kan emellertid inte komma ifrån att en hård kreditransonering kan vara den snabbast verkande metoden ur konjunkturstabiliseringssynpunkt men att den samtidigt kan försämra förutsättningarna för en ur produktivitetssynpunkt väl avvägd investeringsinriktning. Här föreligger då en konflikt mellan två mål för penningpolitiken. Den potentiella konflikten mellan olika målsättningar måste, om utredningens bedömning av räntekostnadernas begränsade roll i konjunkturpolitiken är någorlunda riktig, finnas vid alla former av penningpolitik som verkar via utbudet av kredit. Utredningen betonar dock denna konflikt endast i samband med placeringskvoter och andra direkta regleringar på kreditmarknaden och icke vid likviditetskontroll genom marknadsoperationer. Det finns givetvis också en väsentlig skillnad mellan marknadsoperationer och mera direkta kontrollåtgärder: de förra är allmänt verkande och påverkar placerare som inte nås med placeringsregler, de ger i högre grad möjligheter till individuella variationer i placeringsinriktning i enlighet med kreditinstitutens preferenser, de innebär en ränteanpassning, som kan bidraga till att undvika en alltför hård och godtycklig kreditransonering. Det finns därför goda skäl att ansluta sig till utredningens rekommendation, att en kontroll över likviditeten genom marknadsoperationer i vid mening bör vara den centrala beståndsdelen i den framtida kreditpolitiken. Under de senaste årens högkonjunktur har i själva verket åtgärder som reducerat likviditeten och bankernas utlåningskapacitet stått i förgrunden. En jämförelse med utformningen av kreditpolitiken 1955—56, då en direkt utlåningsmaximering var det viktigaste ingreppet, visar att det varit möjligt att gå en lång väg i riktning mot traditionella penningpolitiska åtgärder. I själva verket har de likviditetspåverkande operationerna kunnat drivas så, att de icke blott starkt reducerat banksystemets likvida tillgångar i vid mening utan även för första gången efter kriget tvingat bankerna att skaffa sig kassa genom en relativt stor och icke endast tillfällig upplåning i riksbanken. Marknadsoperationer Utredningens diskussion av marknadsoperationer ger en god bild av problematiken kring detta instrument, och följande synpunkter förtjänar särskilt att framhållas. Tekniken för marknadsoperationerna bestod tidigare

30 huvudsakligen i att riksbanken vände sig direkt till marknaden och där köpte och sålde värdepapper. Den omfattning, som de statliga lånerörelserna fått — under lång tid stor nettoupplåning för att täcka budgetunderskotten och en betydligt större bruttoupplåning på grund av samtidigt förfallande statsskuld — har nödvändiggjort en samordning mellan statlig upplåningspolitik och riksbankens värdepapperstransaktioner. Den betydelsefulla roll i penningpolitiken som statsskuldförvaltningen kommit att spela ställer stora krav på dennas utformning. Man måste ta hänsyn till både de statliga budgetunderskotten, den förfallande statsskulden och andra likviditetspåverkande faktorer, såsom t. ex. valutareservens förändring, och driva en upplåningspolitik som befrämjar syftet att erhålla en likviditetsnivå som är lämplig med hänsyn till den ekonomiska situationen. Vid utformningen av marknadsoperationerna i vid mening får ett långsikts- och ett kortsiktsperspektiv anläggas. Långsiktsperspektivet bör ta sikte på att åstadkomma ett så pass stramt likviditetsläge inom och utom bankerna, att en ytterligare skärpning av likviditetsläget är möjlig att genomföra utan alltför drastiska åtgärder. Detta innebär att lån uppläggs, som i erforderlig utsträckning fångar in de i och utanför bankerna förfallande obligationerna och åstadkommer en sådan fördelning av obligationsinnehavet på olika löptider och mellan bankerna och marknaden i övrigt, att bankerna förhindras att känna sig alltför likvida genom innehav av en stor volym successivt förfallande statspapper. Korttidsperspektivet tar sikte på konjunkturproblemen. Den lättare penningpolitik, som en konjunkturnedgång kan motivera, kan genomföras med eller understödjas av den statliga låneverksamheten. Detta kan ske så enkelt som att en konvertering av ett förfallande obligationslån uppskjutes, d. v. s. lånet inlöses, eller genom att förekommande budgetunderskott finansieras med lån i riksbanken eller med kortfristiga banklån. Den stramare penningpolitiken under en högkonjunktur kan genomföras genom att den långfristiga upplåning, som är nödvändig för att på längre sikt hålla likviditetsläget under kontroll, i viss grad koncentreras till uppsvingsperioderna. Den då genomförda långfristiga upplåningen kan behöva vara avsevärt större än ett föreliggande budgetunderskott eller behöva genomföras även om ett överskott föreligger. Jämsides med denna långfristiga upplåning måste en kortfristig låneverksamhet bedrivas, som i erforderlig utsträckning modererar den långfristiga upplåningens verkningar. I omedelbar anslutning till emissionen av ett långt lån är inlösen av kortfristiga skulder ofta ofrånkomlig och ändamålsenlig. Likviditetsöverskott kan likväl samtidigt förefinnas på sina håll, vilket motiverar kortfristig upplåning. Det är härvid önskvärt, att en kort marknad utanför bankerna finns upparbetad. Man kan då genom korta obligationer och skattkammarväxlar nå företag m. fl. för att få dem att, om än kortsiktigt, binda sina överskottsmedel. Placeringar i korta statspapper torde visserligen i mycket få fall utgöra alternativ till utgifter för realinvesteringar hos företagen, men genom att likvida företags överskottsmedel bindes minskar eventuellt deras krcditgivning till andra

31 företag, vilkas verksamhet är beroende av krediter, och inlåningen i bankerna och därmed bankernas likviditet och utlåningsmöjligheter minskar. Här kan också nämnas, att det enligt utredningen kunde vara lämpligt att minska statens upplåningsbehov genom att låta statliga bolag själva sörja för sin kapitalanskaffning och genom att lägga om den statliga bostadslångivningen till ett system med statliga kreditgarantier. Motivet härför skulle vara att de av statliga aktiebolag utställda skuldbevisen och de garanterade bostadslånen skulle utgöra mindre likvida tillgångar än statsobligationer. Det kan här erinras om att statliga aktiebolag redan utnyttjar t. ex. egna obligations- och förlagslån för sin finansiering. Betydelsen av omläggningar enligt utredningens förslag får dock icke överskattas. Man måste skilja mellan ett system, som innebär att en del av de statliga investeringarna och bostadsproduktionen blir känsliga för räntenivå och kreditmarknadsförhållanden å ena sidan, och å den andra ett system där investeringsvolymen på dessa områden bestämmes i samma ordning som f. n., men skall finansieras på ett annat, mindre likviditetsskapande sätt. Om reformen skulle inskränka sig till enbart ändringen i upplåningsformen kan det ifrågasättas, om icke andra sätt för likviditetsbindning inom ramen av den till riksgäldskontoret centraliserade upplåningen kan vara att föredraga.

Kassa- och

likviditetskvoter

Utredningen konstaterar, att kassa- och likviditetskvoter utgör ett naturligt och lämpligt komplement till marknad soperationer vid kontrollen över bankernas kreditkapacitet. Utredningen lägger huvudvikten vid likviditetskvoter under hänvisning till att bankernas stora behållningar av mycket likvida tillgångar tenderar att göra marknadsoperationer och kvoter ineffektiva då det gäller att kontrollera den rena kassaställningen hos bankerna. Här kan emellertid erinras om erfarenheterna från de båda senaste årens penningpolitik, som i hög grad verkat genom en press på bankernas kassaställning. Dessa erfarenheter gör, att man inte får utesluta, att marknadsopcrationcr i syfte att påverka kassalikviditeten och kassakvoter kan komma att spela en viktigare roll än utredningen antar. Utredningen pekar i detta sammanhang på tänkbara faror vid användandet av likviditetskvoter. Den tecknar bilden av ett olycksbringande kretslopp mellan statsupplåning i banksystemet och stigande statliga utgifter. Utredningens resonemang här är vilseledande och ägnat att propagera en felaktig syn på likviditetskvoternas verkningssätt. Det synes förutsätta att statens utgifter är beroende direkt av upplåningsmöjligheterna; i själva verket är de bestämda av finanspolitiska beslut, som visserligen i sin tur kan ta hänsyn till upplåningsmöjligheterna. Utredningens varningar borde enkelt formuleras så, att strävandena att placera statspapper utanför bankerna och att förstärka statsbudgeten kan bli svagare, genom att de ansvariga instanserna räknar med att verkningarna på bankernas kreditkapacitet kan begränsas genom likviditetskvoter. Detta innebär väl icke mera än

3-2

att varje förekomst av ett effektivt konjunkturpolitiskt nedsätta viljan att utnyttja andra instrument. Placeringskvoter,

emissionskontroll

och

instrument kan

räntereglering

Placcringsregler för t. ex. försäkringsbolag och sparbanker, emissionskontroll och räntereglering är kreditpolitiska instrument av mer kontroversiell natur. Utredningens diskussion av dem leder till den slutsatsen, att de är olämpliga, eftersom de medverkar till att de finansiella resurserna fördelas efter företagens soliditet och förbindelser, icke efter investeringsprojektens räntabilitet. Företag med god självfinansiering gynnas, osäkerheten beträffande lånemöjligheter leder till ansträngningar att höja priserna och att avstå från utdelningar. Den dåligt fungerande kreditmarknaden motverkar rörlighet och konkurrens inom näringslivet. Utredningen skisserar h u r den s. k. prioriteringspolitiken kan avvecklas under en övergångsperiod. Ränteregleringslagen skulle omedelbart upphävas — med undantag av bestämmelserna om emissionskontroll — eftersom riksbanken genom överenskommelser och rekommendationer ändock har tillräcklig kontroll över räntesättningen. Placeringsreglerna för sparbanker och försäkringsbolag bör avvecklas så snart som möjligt, men det förutsattes att bostadsproduktionens finansiering även i fortsättningen måste bli föremål för samråd mellan riksbanken och kreditinstituten. Beträffande emissionskontrollen är utredningens uttalanden inte klara, men den rimligaste tolkningen synes vara följande. Den av riksbanken utövade kontrollen bör avvecklas när kapitalmarknaden åter fungerar på ett tillfredsställande sätt. Obligationsmarknaden är emellertid en så billig källa för företagare att ett permanent behov finnes av prövning av marknadsutrymmet för emissioner, men denna prövning bör småningom kunna utövas av affärsbankerna. Det finns starka skäl för stabiliseringsutredningens negativa slutsats om användandet av de nyssnämnda kreditpolitiska medlen. En sträng kreditåtstramning har i längden följder för kreditmarknadens funktionssätt, som strider mot målet om att skapa förutsättningar för en rationell investeringsinriktning och effektiv konkurrens inom näringslivet. Erfarenheterna tyder även på att en hård kreditåtstramning inte kan vidmakthållas alltför länge utan att tendenser uppstår som gör den allt mindre effektiv. Man bör därför sträva mot en kreditmarknad och en sådan avvägning av olika stabiliseringspolitiska instrument, att direkt kontroll över placeringsinriktning, emissioner och räntesättning normalt inte behöver tillämpas, utan kreditpolitiken i största utsträckning kan arbeta via diskontopolitiken, marknadsoperationer i vid mening, samt kassa- och likviditetskvoter. På obligationsmarknaden bör det vara möjligt att uppnå en ungefärlig balans, varvid kontrolluppgiften skulle bli att samordna emissionernas fördelning i tiden med en kort kö av emittenter. Det är en mera teknisk kontroll av denna art, som det kunde vara rimligt att överlämna åt bankerna och inte bedömningen av marknadsutrymmet vid en permanent tendens till överskottsutbud av obligationer.

33 Det finns emellertid ett behov av en penningpolitisk beredskapslagstiftning, som gör det möjligt att tillämpa placeringsregler för kapitalmarknadens stora institutionella placerare, emissionskontroll och räntereglering. Det avgörande skälet härför är att den samhällsekonomiska balansen stundom ställer sådana krav på penningpolitiken att diskontopolitik, marknadsoperationer och reservkvoter för bankerna icke är tillräckliga. Nödvändigheten att begränsa efterfrågan nödvändiggör en tillfälligt skärpt kreditransonering och denna synpunkt får bli avgörande, även om de använda instrumenten har betydande nackdelar. Denna slutsats är naturlig även utifrån stabiliseringsutredningens egna utgångspunkter. Utredningen framhåller ju med stort eftertryck att det är begränsningen av utbudet av kredit som är den konjunkturpolitiskt viktiga kanalen för penningpolitikens verkningar. De här diskuterade instrumenten är just sådana, som avser att åstadkomma en begränsning av kreditutbudet även på kapitalmarknaden och icke i första hand endast hos affärsbankerna, vilket i stort sett kan sägas vara fallet med likviditetskontrollen samt kassa- och likviditetskvoter. Stabiliseringsutredningen synes emellertid ha ansett nackdelarna vid användandet av dessa instrument så stora att behovet att kunna åstadkomma en skärpt kreditåtstramning fått vika. En förklaring kan också vara att utredningen arbetar med en implicit förutsättning om, att den totala ekonomiska politiken kommer att utformas så att kraven på penningpolitiken k a n tillgodoses med de medel utredningen kan acceptera. Penningpolitik

och internationella

kapitalrörelser

Slutligen bör något sägas om de ändrade förutsättningarna för penningpolitiken vid större eller full frihet för internationella kapitalrörelser. Utredningen ifrågasätter om icke räntenivåns viktigaste roll kommer att bli att påverka kapitalrörelserna och att räntepolitiken får inriktas på denna uppgift. Detta är givetvis ett annat sätt att säga, att ränteinstrumentet ofta inte kan utnyttjas på det sätt som vore önskvärt med tanke på den interna konjunktursituationen. Utredningen är skeptisk mot möjligheterna att genomföra en räntedifferentiering mellan inländska och utländska placeringar, men hänvisar till att betalningsbalansen i första hand får påverkas genom den korta räntan som kan göras rörligare i förhållande till nivån hos de långa räntorna. Detta innebär emellertid inte att den långa räntan kan avvägas utan direkt hänsyn till de internationella kapitalströmmarna. Det ä r icke blott kort utan även långt kapital, som kan flyta över gränserna, varför den internationella räntenivåns inverkan på våra kapitalmarknadsräntor sker direkt och icke blott via den korta räntan. Vidare reagerar kapitalrörelserna icke blott på räntedifferenser mellan olika länder, utan även direkt på graden av kreditåtstramning. Man kan därför icke förutsätta att en politik direkt inriktad på begränsning av kreditutbudet skulle ge avgjort större möjligheter till en autonom politik. Det kanske kan sägas, att ett såd a n t framtidsperspektiv är orealistiskt eller i varje fall avlägset, men det 3-6207'J2

34 finns näraliggande exempel på länder vars penningpolitiska rörelsefrihet i mycket hög grad beskurits på detta sätt. Penningpolitik

och

finanspolitik

Stabiliseringsutredningens analys av finanspolitiken belyser starkt sambandet mellan de finanspolitiska åtgärderna å ena sidan och en likviditetskontrollerande penningpolitik å den andra. De konjunkturbetingade förändringarna i finanspolitiken tankes nämligen normalt icke vara så stora, att de egentligen påverkar företagens dispositioner via lönsamheten, utan får sin effekt snarare genom att möjligheten att finansiera utgifter med löpande inkomster minskar. Konjunkturvariationerna i finanspolitiken skulle sålunda inte påverka investeringsviljan utan skulle liksom penningpolitiken arbeta via en begränsning av företagens finansiella resurser. Denna syn på finanspolitikens konjunkturverkningar torde inte vara allmänt delad och utredningens diskussion av specifika åtgärder lämnar redan den exempel på flera andra reaktionsvägar. Att utredningen pekat på en viktig effekt av vissa finanspolitiska åtgärder torde dock stå klart, och den har ett speciellt intresse genom att den i hög grad kan neutraliseras genom en olämplig penningpolitik, som möjliggör kreditfinansiering eller avveckling av finansiella tillgångar i en situation då finanspolitiken skär ner möjligheterna till finansiering ur löpande inkomster. Härtill bör dock genast sägas, att det finns andra faktorer än den kreditpolitiska kontrollen över kreditutbudet, som begränsar den omfattning i vilken företag kan finansiera utgifter genom upplåning även om man bortser från räntekostnaderna. Det finns mer eller mindre rationella föreställningar om proportionerna mellan lånat och eget kapital, krav på likviditet, på speciella säkerheter o. s. v. En fråga är dock, i vilken mån säkerhetskravens betydelse som broms på en kreditexpansion försvagats under de senaste decennierna — fullsysselsättningssamhället har allmänt talat gjort lån till företag och privatpersoner mindre riskbetonade, försäljningskonkurrensen driver fram nya former för konsumtionskredit och försäkringsarrangemang ersätter individuell kreditvärdighetsprövning.

Fullmäktige i riksgäldskontoret Stabiliseringsutredningen har enligt direktiven haft till uppgift att framlägga förslag rörande utformningen av praktiska ekonomisk-politiska åtgärder med syfte att vidmakthålla full sysselsättning vid bevarat penningvärde och fortsatt stigande levnadsstandard. För att nå ökad klarhet rörande möjligheterna att samtidigt förverkliga dessa delvis svårförenliga målsättningar, har utredningen måst spänna över snart sagt alla områden av den ekonomiska politiken. Mängden av problemställningar, som härvid ingående diskuterats, och den förda argumenteringen för utredningens olika ståndpunktstaganden har redovisats under icke mindre än 500 punkter. Det är självklart icke möjligt att inom ramen för detta remissyttrande till när-

35 mare granskning upptaga alla eller ens en större del av de synpunkter och slutledningar, rekommendationer och allmänna uttalanden, som återfinnes i utredningens betänkande. Härtill kommer, att fullföljandet av utredningens ambition att på alla punkter nå fram till en enhällig och, genom införande av alla nödiga reservationer, invändningsfri skrivning i viss mån fått ske på bekostnad av entydighet och klara konturer i framställningen. Resultatet av utredningens arbete torde närmast kunna karaktäriseras såsom en brett upplagd exposé över väsentliga sammanhang inom samhällsekonomins olika förgreningar, sådana som de kan uppfattas med utgångspunkt från modern ekonomisk teori och föreliggande i och för sig mycket ofullständiga uppgifter om vår ekonomis funktionssätt. Betänkandet ger en intressant inventering och översikt av den hittillsvarande ekonomisk-politiska diskussionen och är i så måtto ägnat att ge ökad kunskap om de komplicerade problemställningar, som möter på förevarande områden. Därmed bör det också ge en bättre grund för kommande ställningstaganden till hithörande spörsmål. Inte minst betydelsefullt finner fullmäktige det vara, att man inom utredningen kommit fram till gemensamma ståndpunkter i flera frågor, där enighet tidigare icke framstått såsom något självklart. Enligt fullmäktiges mening skulle betänkandet dock ha vunnit i intresse om utredningen funnit lämpligt att som ett led i framställningen klarare redovisa och närmare belysa de särmeningar, som enligt utredningens antydan förelegat i många kontroversiella frågor. Detta skulle h a inneburit en stimulans till ytterligare diskussioner i hithörande ämnen, samtidigt som det i själva verket på ett bättre sätt än vad som nu blivit fallet skulle ha visat, i vilken utsträckning det är möjligt att nå samstämmighet rörande den ekonomiska politikens mål och medel. Såsom ett centralt tema i betänkandet framstår utredningens uppfattning, att en skärpt konjunkturpolitisk beredskap, som framför allt inriktar sig på snabbast möjliga och på bred front samordnade ingripanden mot uppträdande störningar i den samhällsekonomiska balansen, är av största vikt för uppnående av de angivna målsättningarna för den ekonomiska politiken. Denna uppfattning kan även fullmäktige ansluta sig till. De ekonomiskpolitiska åtgärderna kan då göras mindre omfattande på de enskilda punkterna. För att kunna föra en sådan politik erfordras emellertid, såsom utredningen också understrukit, inte minst snabbare och säkrare metoder för fortlöpande prognosverksamhet och en bättre kunskap om effekten av olika ekonomisk-politiska åtgärder. Detta förutsätter i sin tur en förbättring av den ekonomiska statistiken, varvid fullmäktige vid sidan av de av utredningen berörda statistikgrenarna även vill framhålla kreditmarknadsstatistiken, som otvivelaktigt är i behov av översyn och komplettering. Utöver dessa mer allmänt hållna omdömen har fullmäktige vid sin granskning av det nu redovisade resultatet av stabiliseringsutredningens arbete av ovan antydda skäl funnit nödvändigt att i huvudsak begränsa sitt yttrande till vissa kompletterande synpunkter på den statliga upplåningspolitiken och statsskuldförvaltningen och dessas förhållande till den allmänna pen-

36 ningpolitiken samt kapitalmarknaden. I sådant hänseende vill fullmäktige till en början understryka den av utredningen hävdade uppfattningen, att den statliga upplåningsverksamheten måste bedrivas inom ramen för en allmän penningpolitisk målsättning och därmed stödja penningpolitiken i övrigt. Insikten härom har också varit vägledande för fullmäktiges handlande. Den angivna uppfattningen om statsupplåningens roll i förevarande sammanhang har fått successivt ökad tyngd, vilket givetvis är beroende på den kraftiga tillväxten av budgetens omslutning och därmed av den relativa betydelsen av växlingar i det statliga upplåningsbehovet. Den statliga upplåningsverksamheten utgör i själva verket numera normalt det väsentliga mediet för marknadsoperationer, vilket givetvis ställer stora krav på upplåningens utformning och samordning med riksbankens värdepapperstransaktioner och penningpolitiska åtgöranden i övrigt. Hänsyn måste tas till både de statliga budgetunderskotten, den förfallande statsskulden och andra likviditetspåverkande faktorer, såsom exempelvis valutareservens förändring. Upplåningspolitiken måste främja syftet att skapa en likviditetsnivå, vilken med hänsyn till både den aktuella situationen och framtiden är lämplig. Det gäller härvid att hålla likviditeten inom och utom bankerna på en sådan nivå, att en skärpning av likviditetsläget är möjlig att genomföra utan alltför drastiska åtgärder. Härför fordras, att den utelöpande statsskulden noga bevakas, d. v. s. att lån måste läggas upp, som i erforderlig utsträckning fångar in de i och utanför bankerna förfallande obligationerna och åstadkommer en sådan fördelning av obligationsinnehavet mellan bankerna och kapitalmarknaden, att bankerna förhindras att uppfatta sin situation såsom höglikvid genom innehav av en stor volym successivt förfallande statspapper. Vidare krävs, att om finanspolitiken under en konjunkturavmattning resulterar i stora budgetunderskott, dessa icke täckes på ett sätt som ger marknaden en så hög likviditet, att svårigheter uppstår vid försök att nå erforderlig stramhet under ett följande konjunkturuppsving. Det är motiverat att vara försiktig i likviditetspåspädningen under en konjunkturavmattning även med hänsyn till att effekten på investeringar, export och konsumtion av en likviditetsökning utöver en viss gräns får anses vara starkt avtagande; när en relativt lätt penningmarknad erhållits och möjligheter för expansion av kreditgivningen skapats, har en ytterligare lik* vidisering av bankerna och kreditmarknaden i övrigt föga verkan. Åtgärder — såsom finans- och arbetsmarknadspolitiska ingripanden — vilka mera direkt tar sikte på sysselsättning och inkomster, investeringar och konsumtion är, såsom utredningen framhåller, mera effektiva än penningpolitiken, då det gäller att bemästra en konjunkturavmattning. Men penningpolitiken måste ge möjligheter till uppsvingets finansiering. Med utgångspunkt från ovan anförda synpunkter på statsupplåningen såsom ett led i en rationellt utformad penningpolitik, bör densamma utformas med hänsyn till den föreliggande konjunktursituationen. Den lättare penningpolitik, som en konjunkturavmattning motiverar, kan genomföras med eller stödjas av den statliga låneverksamheten. Detta kan ske exempelvis ge-

nom att en konvertering av ett förfallande obligationslån uppskjutes — d. v. s. lånet inlöses utan konvertering — eller genom att, på motsvarande sätt, kortfristiga lån på marknaden återbetalas utan att nya sådana lån upptas. Det k a n också ske genom att förekommande budgetunderskott finansieras direkt med lån i riksbanken eller, om så visar sig lämpligt, under hand med kortfristiga banklån, som sedan kan lösas med hjälp av tillfällig upplåning i riksbanken. Den skärpning av penningpolitiken, som en konjunkturuppgång motiverar, kan åstadkommas genom en viss koncentration av den långfristiga upplåningen till uppsvingsperioderna. Denna långfristiga upplåning kan behöva vara avsevärt större än ett föreliggande budgetunderskott och kan naturligtvis genomföras även om ett underskott icke föreligger, vilket i båda fallen innebär en konsolidering av statsskulden. Jämsides med den långfristiga upplåningen måste emellertid en kortfristig låneverksamhet bedrivas, som i erforderlig utsträckning modererar den långfristiga upplåningens verkningar. I omedelbar anslutning till emissionen av ett långt lån är ur angivna synpunkt inlösen av kortfristiga skulder ofta en nödvändighet men likviditetsöverskott kan å andra sidan samtidigt förefinnas på vissa håll, vilket kan motivera en därav betingad kortfristig upplåning. Det är härvid av vikt, att en kort marknad utanför bankerna finns upparbetad. Man måste sålunda kunna nå företag m. fl. för att få dem att binda sina överskottsmedel om än kortsiktigt, såsom mot skattkammarväxlar och dagslån. Placeringar i skattkammarväxlar etc. torde visserligen i mycket få fall utgöra alternativ till utgifter för realinvesteringar hos placerande industriföretag. Genom att likvida företags överskottsmedel överföres till staten, minskar emellertid sannolikt deras kreditgivning till andra företag, vars verksamhet är beroende av krediter, och minskar likaledes inlåningen i bankerna och därmed dessas kassatillgång och utlåningsmöjligheter. Den kortfristiga lånerörelsen fyller dessutom funktionen att utjämna de säsongmässiga svängningarna i likviditeten i och utanför bankerna. Till sistnämnda fråga återkommer fullmäktige i ett senare avsnitt av detta yttrande. På den statliga upplåningspolitiken bör naturligtvis även anläggas andra aspekter än direkt konjunkturpolitiska. Så bör t. ex. upplåningen få en sådan utformning, att den gynnsamt påverkar utvecklingen på lång sikt av allmänbetens sparande. Detta kan, som utredningen framhåller, ske genom att lån utformas, som är särskilt avpassade för småplaoerare. Premieobligationer och andra obligationer i små valörer och med skattemässiga fördelar omnämnes i detta sammanhang av utredningen. Enligt fullmäktiges mening har staten här en viktig uppgift att fylla vid sidan av den stimulans i olika former till ökat sparande, som lämnas från andra håll. Till ovanstående synpunkter på upplåningspolitikens utformning, som i allt väsentligt överensstämmer med utredningens uppfattning, bör fogas, att den förutsätter möjlighet till höjning och sänkning av räntenivån och till förskjutning i räntestrukturen i vad avser långfristiga och kortfristiga obligationer samt obligationsräntan i förhållande till räntor på bankinlåning, inteckningslån och andra placeringsobjekt. Stelhet i räntenivå och räntestruk-

38 tur k a n avsevärt försvåra eller rent av omintetgöra en stabiliseringspolitisk upplåningsverksamhet liksom marknadsoperationer överhuvudtaget. Genom en rörlig räntesättning däremot erhåller upplåningspolitiken det manövreringsutrymme, som den kräver för att k u n n a på rätt sätt fylla sin funktion i penningpolitiken. En rörlig ränta är för övrigt ett grundläggande villkor för att det även av fullmäktige omfattade önskemålet om en kapitalmarknad, som kan fungera utan prioritetsregler av olika slag, skall kunna uppnås. De skisserade riktlinjerna för den statliga upplåningspolitiken har självfallet, såsom inledningsvis antytts, i större eller mindre utsträckning följts redan tidigare, och några principiella nyheter kan de icke sägas innebära. Exempel på en intensifierad långfristig upplåning under högkonjunktur utgör sålunda 1960 års s. k. miljardlån, som föregåtts av ytterligare långfristig upplåning under hösten 1959. Premie- och sparobligationslån har vidare — trots att något nettoupplåningsbehov icke alltid förelegat — emitterats delvis med tanke på betydelsen av långfristig upplåning under uppsvingsperioder men också för att ge enskilda sparare lämpliga placeringsmöjligheter. Den kortfristiga upplåningsverksamheten i och utanför bankerna har, särskilt under det senaste konjunkturuppsvinget, likaledes varit intensiv. När betydelsen av en långsiktig inriktning av den statliga upplåningspolitiken betonats och olika sidor av den kortfristiga upplåningspolitiken diskuterats, har det emellertid skett inte enbart för att klargöra den roll, som olika former av statsupplåning kan spela i den penningpolitiska verksamheten. Det kan också finnas anledning betona den ökade betydelse som statsupplåningen måste komma att få under de närmaste årtiondena, då omfattande konverteringsoperationer måste genomföras parallellt med sannolikt uppkommande behov av nettoupplåning och låneoperationer av konsolideringskaraktär med hänsyn till det allmänna likviditetsläget. Såvitt nu kan bedömas kommer penningpolitiken att få snarast ökad vikt i den ekonomiska politiken, och sättet för statsskuldförvaltningens handhavande kommer då också att i samma mån öka i betydelse. Fullmäktige vill också beröra en mera speciell fråga, vilken dock hör nära samman med den statliga upplåningspolitiken, nämligen säsongsvängningarna och de problem, som är förknippade med dessa. Särskilt de säsongmässiga förskjutningarna i budgetsaldot och dessas återverkan på statens upplåningsbehov mellan höst- och vårhalvår är i detta sammanhang av intresse. Fullmäktige tar härvid inte upp frågan om den direkta realekonomiska effekten på främst den privata konsumtionen via uppbördssystemets effekt på hushållens disponibla inkomster, vilken fråga på senare tid bl. a. belysts av konjunkturinstitutet, utan begränsar sig till frågans kreditpolitiska aspekter. Säsongrörelserna på penningmarknaden komplicerar inte oväsentligt en statlig upplåningspolitik, som är inriktad på att följsamt anpassas till konjunkturlägets och konjunkturpolitikens krav. Följden av kraftiga säsongsvängningar blir, att banksystemet ofta förlorar den direkta kontakten med den likviditetsnivå, som oberoende av säsongsvängningar eftersträvas av

39 myndigheterna. Eftersom likviditetssituationen i hög grad bestämmer inte minst banksystemets utlåningsverksamhet, måste ett sådant tillstånd innebära en minskad effektivitet inom den ekonomiska politiken i jämförelse med ett läge, där man inte behövde räkna med ur kreditpolitisk synpunkt irrationella säsongsvängningar. Svängningarna från en vecka till en annan och kanske även från en månad till nästa torde visserligen inte ha några nämnvärda ogynnsamma effekter. Kortperiodiga svängningar i likviditeten — som därtill inte heller är alltför svåra att till sin omfattning förutse — kring en med hänsyn till det ekonomiska läget lagom hög nivå hinner inte stabilisera några föreställningar om en speciellt hög eller speciellt låg likviditet. Men troligt är, att kraftiga svängningar med längre intervaller är ägnade att ogynnsamt påverka vederbörandes föreställningar och handlande. Till belysning av säsongsvängningarnas storlek kan nämnas, att under tiden juni —februari, för vilken trenden i likviditeten är stigande, en tillväxt av affärsbankernas likvida tillgångar med mer än ett par miljarder kronor kan förekomma, och att under tiden mars—maj, för vilken en sjunkande trend föreligger, en minskning med likaledes ett par miljarder kronor kan äga rum. Variationerna i allmänhetens likvida tillgångar (sedlar och banktillgodohavanden) följer i stor utsträckning samma mönster som affärsbankernas likviditetsförändringar med toppnivå i februari och bottennivå i maj. Förändringarna av de likvida tillgångarna är i regel mindre för allmänheten än för bankerna, procentuellt sett, men de absoluta talen är oftast större. Svängningarna i likviditeten hos bankerna och allmänheten är ej fullt lika stora per kalenderhalvår som under här redovisade perioder, men de är likväl mycket markerade och uppgår till miljardbelopp. Svårigheterna att på så lång sikt som ett halvt år eller mera upprätta säkra prognoser för den säsongmässiga utvecklingen av likviditeten gör det svårt både för de myndigheter, som har att påverka den, och för banksystemet att fastställa, vilken likviditetsnivå som, rensad från säsongpåverkan, överhuvudtaget etableras. Den likviditetsökning, som säsongmässigt försiggår från j u n i fram till mars, kan — delvis på grund av benägenheten att underskatta och oförmågan att klart överblicka framtida svårigheter — därför stimulera banker till att bevilja lån och företag att företa realinvesteringar utöver vad de skulle göra, om likviditeten var jämnt fördelad över året. Det strama läget under våren kan å andra sidan göra banker och företag betänksamma, då det gäller att ta ställning till nya projekt, vilket alltså får en effekt i andra riktningen. För att åstadkomma en åtstramning av likviditetssituationen under senare delen av hösten eller en lättnad under vårmånaderna krävs under nuvarande förhållanden utomordentligt omfattande operationer, så drastiska att det kan betvivlas om de annat än undantagsvis kan genomföras på ett välawägt sätt. Bland de olika alternativ, som är tänkbara för att komma till rätta med de påtalade olägenheterna, vore utan tvekan den betydelsefullaste en bättre anpassning i tiden av vissa större statliga in- och utbetalningar och därvid främst ett förläggande av utbetalningar av överskjutande skatt och inbetalningar av kvarstående skatt till en och samma period. Genom att i tiden sammanföra utbetalningarna av överskjutande skatt och inbetalningar av

kvarstående skatt skulle statens budgetunderskott bli i runt tal 1 miljard kronor mindre under hösthalvåret och överskotten likaledes i runt tal 1 miljard kronor mindre under våren. Som komplement till en sådan omläggning, möjligen som ett alternativ, kan även andra åtgärder behöva övervägas. Fullmäktige finner frågan om en utjämning av säsongvarialionerna vara av så stor betydelse, att den snarast bör få en tillfredsställande lösning. I detta ärendes behandling har deltagit fullmäktiges ordförande och vice ordförande samt herrar Svensson, Andersson, Fredriksson och Birke ävensom tjf riksgäldsdirektören. Stockholm den 8 mars 1962. Gösta

Renlund Torsten

Bjerlöw

Generalpoststyrelsen Stabiliseringsutredningen hade enligt sina direktiv till uppgift att utröna »hur långt det är möjligt att vinna enighet kring målsättningar och metoder för den ekonomiska politiken på olika områden». I överensstämmelse med sitt uppdrag har utredningen framlagt ett enigt betänkande. Detta har emellertid mera karaktären av ett allmänt hållet principprogram än av ett allmänt omfattat handlingsprogram. Flera av de i betänkandet behandlade frågorna är föremål för separat utredning. Styrelsen har därför ansett sig böra begränsa sitt yttrande till vissa här nedan angivna avsnitt. Målsättningen Som mål för stabiliseringspolitiken uppställer utredningen stigande levnadsstandard, hög, j ä m n och produktiv sysselsättning samt stabilt penningvärde. Vid uppfyllandet av dessa centrala mål bör största möjliga hänsyn tagas även till vissa andra önskemål, nämligen j ä m n a r e inkomstfördelning, fritt konsumtionsval, fritt och omfattande varuutbyte med andra länder samt en snabbare framstegstakt än hittills inom den svenska samhällsekonomien. De olika målen bör enligt utredningens uppfattning i möjligaste mån tillgodoses jämsides med varandra. Den av utredningen presenterade målsättningen kan sägas ha gällt för den ekonomiska politiken i Sverige sedan åtskilliga år. Emellertid har målsättningen stabilt penningvärde icke kunnat förverkligas. Mot denna bakgrund är det enligt styrelsens mening anledning att ställa frågan i vad mån förutsättningarna härför kan förväntas bli gynnsammare under den tid utredningen behandlat, nämligen 1960- och 1970-talen. Stabilt

penningvärde

Den av utredningen valda målsättningen innebär i princip, att penningvärdet såväl på kort som lång sikt bevaras utan att vare sig förbättras eller

41 försämras. Utredningen behandlar den trögrörlighet nedåt, som på många områden karakteriserar priserna i våra dagars samhälle, och avvisar den icke ovanliga argumenteringen, att ett beskedligt mått av inflation befrämjar företagsamhet och framstegstakt. Efter att i pp. 35—37 ha rekapitulerat de argument, som brukar anföras för att belysa inflationens alla skadeverkningar, gör sig utredningen i p. 38 till tolk för åsikten, att »även en ekonomisk politik, som siktar till en 'penningvärdeförbättring', dvs. ett prisfall av någon väsentlig omfattning, måste beräknas medföra stora nackdelar både för samhället och för den enskilde genom att produktion och sysselsättning inte upprätthålles». Styrelsen övertygas inte helt av denna argumentation, enligt vilken utredningen synes mena, att en »måttlig» penningvärdeförbättring skulle vara lika skadlig som en »måttlig» penningvärdeförsämring. Det kan självfallet inte ligga i folkhushållets samfällda intresse, att det föres en utpräglat inflationistisk eller deflationistisk ekonomisk politik, som får de ovan citerade, svåra verkningarna. Samhällsekonomien kommer dock sannolikt även i framtiden att gång efter annan utsättas för svåra påfrestningar med bl. a. prishöjningar som följd. I ett land som vårt, där levnadsstandarden är så intimt beroende av möjligheterna att genomföra en stark industriell expansion och samtidigt uppehålla näringslivets konkurrenskraft inrikes och utrikes, kan det därför framdeles bli nödvändigt icke blott att stabilisera penningvärdet vid en viss nivå utan även att under vissa perioder söka åvägabringa en viss om än långsam höjning av penningvärdet. Från denna synpunkt och med tanke bl. a. på den av utredningen berörda trögrörligheten nedåt i priserna och den inflationsbenägenhet, som synes prägla vårt lands lönebildningssystem (p. 103), hade det varit av intresse, om utredningen närmare undersökt förutsättningarna för att ta ut någon del av produktivitetsökningen i form av prissänkningar. Utredningen är för övrigt inte konsekvent i sitt resonemang. I ett senare avsnitt rekommenderar den åtgärder i syfte att stödja och ytterligare utveckla konsumenternas pris- och kvalitetsmedvetenhet för att de med hjälp av en ökad priskonkurrens skall uppnå prissänkningar och/eller kvalitetsförbättringar på varor och tjänster. Realiter får strävanden av nyssnämnt slag, i den mån de är möjliga att genomföra under längre tid, en deflatorisk effekt, som är identisk med den som utredningen icke ansett vara önskvärd att söka åvägabringa med ekonomisk-politiska medel. Stabiliseringsutredningen har icke framlagt någon prognos för penningvärdets framtida utveckling. Det hade emellertid varit av intresse att taga del av utredningens kommentarer till följande räkneexempel. Under den tid utredningen arbetade, nämligen från augusti 1955 till april 1961 steg prisnivån i Sverige såsom den återspeglas i konsumtionsprisindex från 133 till 162, dvs. med ca 22 %. Under samma tid växte ett sparkapital, som insattes i svenskt kreditinstitut på räkning, som krediterades högsta tillämpade bankränta, med något över 33 %. Mätt i köpkraft växte sparkapitalet sålunda med 9,5 % eller med 1,4 % om året med ränta på ränta.

42 Den reella räntan på banksparande har sålunda under senare år varit avsevärt lägre än den nominella. Räntan är visserligen endast en av flera faktorer som påverkar allmänhetens sparbenägenhet, men det är enligt styrelsens uppfattning sannolikt, att allt flera personer till följd av ökade insikter i ekonomiska frågor börjar reflektera över sambandet mellan de nominella inlåningsräntorna och prisnivån och därvid säger sig, att den ovannämnda låga realräntan icke är ett tillräckligt skäl för att uppskjuta konsumtion till förmån för bankinsättningar. En relativ minskning av inlåningen i bankerna — och till följd därav av deras förmåga att lämna krediter — skulle vara särskilt ovälkommen med tanke på det ökade kapitalbehov som föranledes av den ökade framstegstakt, vilken ingår i stabiliseringsutredningens målsättning. Liksom av en rad andra skäl är det därför enligt styrelsens mening angeläget, att penningvärdets stabilitet, såsom utredningen även förordar, verkligen kommer att tillmätas samma vikt som de övriga komponenterna i målsättningen för den ekonomiska politiken. Bostadsfinansieringen Finansieringen av bostadsbyggandet är f. n. och kommer förmodligen för avsevärd tid framåt att vara av mycket stor betydelse för utvecklingen på den svenska kreditmarknaden. Det är i detta sammanhang av intresse att konstatera, att stabiliseringsutredningen förutsätter, att kreditinstituten även efter en återgång till en »normalt fungerande kapitalmarknad» måste taga särskild hänsyn till bostadssektorns kapitalbehov. Som styrelsen här nedan framhåller är det av arbetsmarknadspolitiska skäl synnerligen angeläget, att den f. n. på många håll i landet mycket besvärande bostadsbristen snarast möjligt häves. I vilken utsträckning den nu tillämpade prioriteringen för bostadskrediterna kan avskaffas, torde bli beroende av en allmän översyn av bostadspolitiken, men enligt styrelsens mening bör man redan nu söka öka tillgången på kapital, som kan ställas till bostadsbyggandets disposition. Det är nu regel, att bottenlån i något äldre fastigheter icke amorteras. Genom att föranstalta om amorteringar i lämplig takt skulle betydande kapitalbelopp lösgöras för utlåning till nyproduktion av bostäder. Det synes enligt styrelsens mening önskvärt att förutsättningarna för amorteringar av antytt slag närmare överväges. Flertalet av de bostadssökande har jämförelsevis goda penninginkomster. För en vida större krets av bostadssökande än vad som f. n. är fallet bör det vara möjligt att erlägga en viss kapitalinsats som bidrag till finansieringen av bostaden. Ett under några års tid bedrivet sparande till bostadsanskaffningen skulle dessutom få en sparfrämjande och konsumtionsbegränsande effekt, som även från andra synpunkter är önskvärd. Ett allmännare förekommande bostadssparande skulle kunna genomföras under medverkan av kreditinstituten, som på senare tid intensifierat sitt bostadssparande och andra former av målsparande.

•13 A rbetsmarknads

politiken

Utredningen framhåller betydelsen av arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att uppehålla en hög och j ä m n sysselsättning. Målet bör vara att göra arbetsmarknaden tillräckligt rörlig för att en snabb anpassning skall kunna ske till förändrade produktionsförhållanden. Styrelsen skulle för sin del i detta sammanhang särskilt vilja erinra om arbetsmarknadspolitikens betydelse för sådana funktioner i samhällslivet, som måste uppehållas men som utsattes för svårigheter att hävda sig i konkurrensen om arbetskraften. De erfarenheter man framför allt under de sistförflutna åren gjort i postverket av försök att överflytta arbetskraft till bristområden ger emellertid styrelsen anledning till frågan, om utredningen tillräckligt beaktat sammanhangen med erforderliga följdåtgärder i samhället. Redan försök att för en tid av några månader flytta postverkets egen personal från landsorten till Stockholm har medfört behov av olika arrangemang för personalens överflyttning och anpassning med därav åtföljande kostnader, varvid bortses från de i sammanhanget naturliga kostnaderna för resor och traktamente. Ännu starkare blir behovet, när det gäller den arbetskraft, som direktrekryteras för Stockholm på olika orter i landsorten. Det bör självfallet ankomm a på arbetsgivaren att vidtaga åtgärder, som sammanhänger med planering, uppläggning och genomförande av rekryteringskampanjer i samarbete med arbetsmarknadsverket m. fl. myndigheter. Vad arbetsgivaren däremot endast i begränsad omfattning kan medverka till är den flyttande arbetskraftens anpassning till sin nya miljö. Det rör sig av naturliga skäl i regel om unga människor, ofta från landsbygden, med helt andra erfarenheter än storstadspersonalens. Postverket har som »startbidrag» bidragit med ersättning för resan till Stockholm och traktamente under de tre första månaderna samt i möjlig mån sökt anvisa bostad i närheten av arbetsplatsen och att sammanhålla ungdomar från samma trakt i arbetsplats- och bostadshänseende. Anpassningssvårigheterna i de nya förhållandena är betydande och arbetsgivaren ställes inför ett behov av omedelbara åtgärder med avseende på fritidsverksamhet, samlingslokaler etc. Snabbt anmäler sig också behovet av medverkan till att skaffa andra bostäder än möblerade rum. Detta gäller enligt styrelsens erfarenheter icke blott i Stockholmsområdet utan även i stort sett på andra orter i landet, där brist på arbetskraft råder. Med anledning härav får styrelsen bestämt hävda, att en arbetsmarknadspolitik i syfte att göra arbetsmarknaden rörligare än f. n. icke blott är en fråga om att flytta arbetskraft utan även att medverka till att lösa de problem, som uppkommer för de människor, som sålunda flyttas. Detta förutsätter en helt annan tillgång till bostäder, skolor m. m. än vad som f. n. karakteriserar t. ex. Stockholmsområdet, ett förhållande som medför ett betydande ansvar och krav på åtgärder i första hand från samhället i dess helhet.

44 Variationsmöjligheter

för de offentliga

investeringarna

För postverkets vidkommande uppgår de årliga investeringarna (reinvesteringar plus nyinvesteringar) till jämförelsevis små belopp och spelar därför från stabiliseringspolitisk synpunkt en obetydlig roll. Till största delen kan investeringarnas omfattning sägas vara tämligen automatiskt bestämda av de krav, som ställes på postverket i dess egenskap av samhällsnyttigt serviceorgan. Dessa anspråk stegras i allmänhet kontinuerligt, ehuru i starkare takt under perioder av konjunkturuppgång. Av väsentlig betydelse för investeringsbehovet är även befolkningsomflyttningen. Den därav betingade samhällsutvecklingen har särskilt under de senaste årtiondena accentuerat postverkets behov av nya lokaler framför allt i de större städerna. Investeringsplaneringen försvåras emellertid av att rörelsens tillväxt kan vara mycket olika i skilda delar av landet. Behovet av kontorslokaler kan därför inte förutses med önskvärd precision. Det torde dock föreligga vissa ehuru jämförelsevis begränsade möjligheter att tidigarelägga eller fördröja igångsättandet av investeringsföretag avsedda att tillgodose verkets behov av nya lokaler. Vidare kan reparations- och underhållsarbeten i viss utsträckning uppskjutas kortare tid eller utföras i förtid utan alltför stora olägenheter. Det sagda gäller däremot ej beträffande omändringar av lokaler, som vidtas för att tillgodose den postala driftens behov. I detta sammanhang vill styrelsen särskilt framhålla att nyinvesteringar i motorfordon för postverkets vidkommande måste anpassas till rörelsens omfattning och verkets uppgifter på transportområdet. Vidare måste underhåll och reparationer av verkets motorfordon redan av trafiksäkerhetsskäl ske fortlöpande. Storleken av sistnämnda kostnader är beroende bl. a. av i vilken takt återanskaffning av nedslitna fordon äger rum. Nedskärningar av investeringsanslagen så att verkets fordonsbestånd inte kan förnyas i takt med fordonens förslitning, föranleder inte blott att transportkapaciteten sjunker utan även att reparations- och underhållskostnaderna successivt stiger-, emedan dessa kostnader ökar med stigande fordonsålder och körlängd. Ersättningsanskaffning av motorfordon bör därför enligt styrelsens mening ske enligt en rationell driftteknisk och ekonomisk bedömning, dvs. mera generellt uttryckt inom ramen för fastställda avskrivningstider och icke göras beroende av konjunkturerna. Som ovan framhållits torde investeringarna i postverket icke vara av den omfattningen att variationer i desamma skulle k u n n a få någon märkbar betydelse för konjunktursvängningarna. I princip bör dock även enligt styrelsens uppfattning riktpunkten vara att dämpa investeringsverksamheten i tider av högkonjunktur och stimulera sådan verksamhet vid konjunkturnedgång. Med ovan gjorda förbehåll tillstyrker styrelsen utredningens förslag i p . 323 angående upprättandet av beredskapsplaner för investeringsverksamheten. I avgörandet av detta ärende har deltagit generaldirektören Swartling,

45 överdirektören Jäder, byråchefen Salomonson, försvarsavdelningschefen Grahl, överintendenten Granström, tf byråchefen Lövgren (föredragande), tf postbankschefen Kjellin och tf byråchefen Löfgren. Stockholm den 26 februari 1962. Erik

Swartling J E

Lövgren

Generaltullstyrelsen Generaltullstyrelsen får anföra, att i betänkandet redovisad utredning och därpå grundade slutsatser icke givit anledning till någon erinran från Styrelsens sida. I detta ärendes handläggning ha deltagit, förutom undertecknad tjänstförrättande generaltulldirektör, jämväl tillförordnade byråchefen Strand och tillförordnade byrådirektören Spanier, särskilt förordnad föredragande. Stockholm den 23 februari 1962. Ivar Åberg Johan

Danielsson

Järnvägsstyrelsen 1. Allmänna

synpunkter

Stabiliseringsutredningen föreslår bl. a. olika åtgärder, vilka syftar till att dämpa konjunkturvariationerna. Eftersom dessa i hög grad påverkar samhällets efterfrågan på transporter får en konjunkturstabiliserande politik stor betydelse för transportföretagens möjligheter att effektivt utnyttja sina produktiva resurser. Detta gäller särskilt järnvägen vars jämförelsevis stela produktionsstruktur försvårar eller omöjliggör en snabb anpassning av de produktiva resurserna efter trafikefterfrågans konjunkturvariationer. Som framgår av nedanstående diagram samvarierar statens järnvägars trafik mätt i trafikenheter (personkm + godstonkm) i påtaglig grad med konjunkturutvecklingen i stort. Trafiktopparna åren 1951, 1956 och 1960 sammanfaller sålunda i tiden med högkonjunkturperioderna. Det är framför allt vagnslasttrafiken som orsakat denna samvariation. Vagnslasttrafikens konjunkturkänslighet beror bl. a. på att godset till stor del utgöres av råvaror och kapitalvaror för vilka efterfrågan varierar påtagligt under konjunkturcykeln. En särskilt accentuerad ökning kan konstateras under högkonjunkturernas inledande uppgångsfas. Konjunkturbetingade förändringar i lagerhållningen bidrar dessutom till att järnvägens vagnslasttransporter tenderar att relativt sett variera mer än produktionen av varor och i

fas gå före denna. Vagnslasttrafikens konjunkturvariationer förstärks även av att järnvägen hittills fått tjäna som en för samtliga trafikmedel gemensam transportreserv, som kan tillgripas när plötsliga behov inträder. Statens järnvägar har under 1950-talet kunnat någorlunda anpassa de fasta anläggningarna och den rullande materielen efter trafikefterfrågan under högkonjunkturperioderna. Som följd härav blir kapacitetsutnyttjandet otillfredsställande under konjunkturavmattningarna. Ej heller personalantalet kan snabbt anpassas efter trafikens konjunkturvariationer. Svårigheterna är härvid mest påtagliga då det gäller att anpassa personalantalet nedåt vid en konjunkturmässig trafikminskning, vilket bl. a. förklaras av anställningsformen. Produktiviteten mätt i offererade och utnyttjade tjänster per capita tillgänglig personal blir härigenom i hög grad beroende av trafikens konjunkturvariationer. Diagrammet visar att produktiviteten förbättras vid ökande trafik och försämras vid minskande trafik. Produktivitetens försämring under konjunkturavmattningarna utgör en betydande ekonomisk belastning för statens järnvägar, eftersom personalutgifterna utgör cirka 70 procent av de totala driftutgifterna inklusive planenliga avskrivningar. Index 140 j Bruttotonkm per copito

Trafikenheter per capita

Tägkm per capita

Trafikenheter (personkm + godstonkm^

47 Som framgår av diagrammet var produktiviteten ungefär 20—40 procent högre 1960 än 1949. Personalutgiften per man i järnvägs- och tågfärjedrift (exklusive pensioner) var däremot cirka 130 procent högre 1960 än 1949. Den olikartade utvecklingen av produktiviteten och personalutgifterna h a r bidragit till att taxorna måst höjas för att i möjligaste mån erhålla balans i ekonomin. Under åren 1949—1960 har sålunda person- och godstaxan höjts med cirka 55 respektive 85 procent. 2. Den politiska

prisbildningen

(punkt

94—97)

Statens järnvägar har i egenskap av allmänföretag ålagts olika förpliktelser. Den ur ekonomisk synpunkt mest betungande förpliktelsen är skyldigheten att trafikera trafiksvaga, förlustbringande linjer. Underskottet på dessa har beräknats till 225 miljoner kronor per år vid 1961 års lönenivå och 1960 års kostnads- och intäktsnivå i övrigt. Den totala belastningen till följd av trafikförpliktelser är emellertid avsevärt större eftersom statens järnvägar måste ombesörja viss olönsam trafik även på de ekonomiskt bärkraftiga huvudlinjerna (affärsbanenätet). Som exempel kan nämnas den persontrafik, som på huvudlinjerna tillgodoser lokala trafikbehov, främst trafiken p å månadsbilj etter. Som partiell ersättning för företagsekonomiskt icke motiverade prestationer har statsmakterna tilldelat statens järnvägar driftbidrag, som uppgick till 100 miljoner kronor för vart och ett av budgetåren 1958/59 och 1959/ 60. För budgetåren 1960/61 och 1961/62 har driftbidraget sänkts till 80' miljoner kronor. De driftbidrag, som tilldelats statens järnvägar, har sålunda endast täckt en del av det underskott, som orsakats av förpliktelserna. Statens järnvägars ekonomiska målsättning innebär full realekonomisk kostnadstäckning inklusive planenliga avskrivningar baserade på återanskaffningspriser och därutöver full förräntning av det i statens järnvägar bokförda statskapitalet i genomsnitt för längre tidsperioder. För att i möjligaste mån realisera denna målsättning nödgas statens järnvägar täcka de underskott av den förlustbringande verksamheten, som ej motsvaras av driftbidrag med överskott från affärsbanenätet. Enligt stabiliseringsutredningen har »subventioneringen av de trafiksvaga järnvägarna med vinsten från de trafikstarka kvarhållit arbetskraft för drift och underhåll, som annars kunde ha använts mera ekonomiskt, t. ex. till en utbyggnad av vägnätet». Styrelsen instämmer häri och vill dessutom framhålla att de samhällsekonomiska nackdelarna av denna politik icke begränsas till ett oekonomiskt utnyttjande av arbetskraften. Den förlustbringande trafik, som statens järnvägar nödgas ombesörja på grund av förpliktelserna, har nämligen framtvingat taxor, som ger största möjliga överskott på affärsbanenätet. Taxorna har härigenom blivit högre än som betingas av kostnaderna på detta nät. Som följd härav har statens järnvägars reella konkurrenskraft icke blivit utslagsgivande för trafikuppdelningen mellan järnväg och övriga trafikmedel. Å ena sidan har viss trafik, som ur samhällsekonomisk synpunkt skulle ha dragit lägre kostnader på järnväg, sökt sig till andra trafikmedel.

48 Å andra sidan har järnvägen i de trafiksvaga relationerna fått behålla sådan trafik, som skulle kunna ombesörjas med bilar till lägre totalkostnad om järnvägen nedlades. Den prispolitik, som statens järnvägar nödgats föra, har sålunda minskat dess möjligheter att effektivt konkurrera med andra trafikmedel, vilket bidragit till att transportapparatens struktur snedvridits. I sitt betänkande »Svensk trafikpolitik» (SOU 1961: 23, 24) har 1953 års trafikutredning lagt fram ett förslag till utformning av den framtida trafikpolitiken. Denna bör enligt trafikutredningen utformas på sådant sätt att den stimulerar till en uppdelning av transporterna mellan olika trafikmedel i överensstämmelse med deras reella kostnads- och kvalitetsförutsättningar. För att realisera denna målsättning bör man enligt trafikutredningen icke bygga vidare på och utvidga tillståndsregleringarna utan istället söka åstadkomma ett sådant trafikpolitiskt system att konkurrensen mellan trafikmedlen direkt leder till att trafikanternas fria val ger utslag till förmån för det transportmedel, som tillgodoser ett givet trafikbehov till lägsta samhällsekonomiska kostnad. Ett dylikt system förutsätter emellertid att konkurrensen är effektiv, d. v. s. att den bedrives på möjligast lika villkor och inom ramen för dessa villkor gestaltas så fritt som möjligt. I enlighet med denna trafikpolitiska grundsyn föreslår trafikutredningen att de förpliktelser, som för närvarande åvilar statens järnvägar, skall slopas så långt detta är förenligt med kravet på en tillfredsställande transportförsörjning för landets olika delar. I de fall då nämnda krav nödvändiggör ett bibehållande av förpliktelserna bör full ekonomisk kompensation utgå för därav betingad ekonomisk belastning. De normaltaxor som utredningen förordar för statens järnvägar, skulle i enlighet härmed kunna anpassas efter affärsbanenätets kostnads- och efterfrågeförhållanden utan hänsyn till de underskott, som orsakas av kvarvarande förpliktelser. Styrelsen har i sitt yttrande över trafikutredningens betänkande den 9 oktober 1961, dnr Ekbr 1280 sgr 109, 112, 1924, anslutit sig till den föreslagna allmänna uppläggningen och inriktningen av den framtida trafikpolitiken. Styrelsen delar trafikutredningens uppfattning att en väsentlig förutsättning för att nå en ur samhällsekonomisk synpunkt rationell transportapparat är att de olika trafikmedlen ges reella möjligheter att konkurrera med varandra på möjligast lika villkor. Enligt styrelsens mening bör också de av utredningen föreslagna åtgärderna vara ägnade att åstadkomma ett läge där konkurrensen kan bli av den art att samhällets kostnader för en tillfredsställande transportförsörjning minimeras. 3. Räntepolitikens

långsiktsaspekt

(punkt

217—218)

Stabiliseringsutredningen framhåller att den offentliga investeringspolitiken under efterkrigsåren »inriktats på att tillhandahålla tjänster billigt, som kräver omfattande och långsiktiga investeringar. Detta har lett till en ansvällning av efterfrågan på dessa tjänster utan en motsvarande ökning av det sparande, som skulle möjliggöra en utbyggnad av produktionen av de-

49 samma utan att samhällsekonomin överansträngdes.» Utredningen ifrågasätter därför »om inte tjänster som kräver långsiktiga investeringar, måste göras dyrare för att klyftan mellan individernas och samhällets intentioner med avseende på sparande och investeringar inte skall bli så stor att den inte kan bemästras» samt framhåller att denna frågeställning har anknytning till bl. a. affärsverkens investeringar. Med utgångspunkt från de aspekter på statens järnvägars prispolitik som framlagts under punkt 2 i detta yttrande kan styrelsen icke biträda stabiliseringsutredningens synpunkter på prissättning inom affärsverken, i den mån utredningen därvid skulle ha innefattat även statens järnvägars avgifter på affärsbanenätet som helhet. Som tidigare framhållits nödgas statens järnvägar på detta nät tillämpa taxor som är högre än som betingas av kostnadsförhållandena. Härigenom har den företagsekonomiskt motiverade trafiken kommit att lämna överskott som är större än den beräknade räntan på det statskapital som är bokfört i statens järnvägar. Denna överförräntning har i styrelsens yttrande över överrevisorernas berättelse för budgetåret 1959/60 den 15 december 1961, dnr Ekbr 1067 sgr 146, uppskattats till mer än 100 miljoner kronor för nämnda budgetår. Stabiliseringsutredningens resonemang är däremot tillämpligt på den del av affärsbanenätets trafik som utgöres av lokal persontrafik till och från de större städerna. Intäkterna av denna trafik täcker nämligen icke kostnaderna vid nuvarande prissättning. För denna trafik föreligger — i synnerhet i Stockholmsområdet — redan nu stora investeringsbehov, om vilka tekniska och ekonomiska utredningar pågår. Styrelsen har lämnat ytterligare synpunkter på denna fråga i sitt tidigare nämnda yttrande över 1953 års trafikutrednings betänkande och därvid bl. a. framhållit följande. »Även om det således ur samhällets synpunkt kan vara önskvärt att statens järnvägar tillgodoser nämnda trafikbehov anser styrelsen det icke vara möjligt eller förenligt med den trafikpolitiska inriktning som föreslås av trafikutredningen att statens järnvägar skulle kompensera förlusterna av denna trafik med överskott från fjärrtrafiken. Enligt styrelsens mening blir det därför nödvändigt att dessa förluster ersätts av allmänna medel, en ersättningsfråga som mycket väl kan ankomma på berörda kommuner i enlighet med vad trafikutredningen antytt. Ersättningen kan lämnas på alternativa vägar. Ett alternativ kan vara att kommunerna svarar för erforderliga investeringar i behövlig omfattning. Ett annat alternativ kan vara att kommunerna bildar ett gemensamt närtrafikföretag, som mot skälig ersättning arrenderar viss trafik (uttryckt i antal tåg och bussturer med bestämd kapacitet och tidtabell) av statens järnvägar.» 4. Variationsmöjligheterna (punkt 320—323)

för de offentliga

investeringarna

Stabiliseringsutredningen anser att en systematisk variation av statens och kommunernas utgifter för investeringar och materialinköp bör prövas som ett av de många samverkande medlen för konjunkturstyrning. Grund4 — 0-2079-2

50 tanken är härvid att den offentliga sektorns investerings- och inköpsverksamhet bör ökas vid lågkonjunktur och minskas i ett ansträngt konjunkturläge. Utredningen framhåller att en sådan konjunkturstyrning kompliceras av »att företagens och allmänhetens anspråk på tjänster från den offentliga sektorn och speciellt från affärsverken — och därmed på investeringar inom dessa — växer vid högkonjunktur på samma sätt som inom det privata näringslivet». Det torde dock »finnas inte oväsentliga möjligheter att genom god planering motverka detta genom kapacitetsutvidgningar under en föregående lågkonjunktur». Utredningen föreslår att de statliga verken inklusive de militära skall »åläggas att alltid gradera sina normala investeringar i sådana, som är ofrånkomliga och sådana, som till nöds kan uppskjutas, samt att alltid ha en reserv av projekt för två år framåt i stället för som nu för ett år eller mindre». Inte heller de löpande utgifterna för maskiner och materiel till administrationen, affärsverken och de statliga aktiebolagen kan enligt utredningen hastigt minskas i ett ansträngt läge. Utredningen föreslår därför att den offentliga sektorn bör öka sin lagerhållning under lågkonjunkturerna för att »statens anspråk på industrin under en högkonjunktur skall kunna begränsas». Den grundläggande principen vid inköp bör enligt utredningen vara »att man alltid skall köpa där det är billigast, men att svensk produktion skall ges prioritet i sådana fall då den är ett alternativ till beredskapsarbeten». Styrelsen tillstyrker dessa konjunkturstyrande åtgärder under förutsättning att de icke kommer att förhindra konkurrens på möjligast lika villkor mellan trafikmedlen, vilket utgör grunden för det av trafikutredningen föreslagna trafikpolitiska systemet. Styrelsen förutsätter att statens järnvägar kommer att erhålla ersättning från statsmakterna i den mån de föreslagna åtgärderna kommer att medföra merkostnader för statens järnvägar, som saknar motsvarighet vid konkurrerande trafikmedel inom den privata sektorn. De merkostnader, som den föreslagna variationen av investeringarna kommer att orsaka statens järnvägar, torde icke medföra något större avsteg från den av trafikutredningen förordade konkurrensprincipen under förutsättning att även konkurrerande trafikmedel belastas med exempelvis investeringsavgifter för styrning av investeringarna inom den privata sektorn. Den föreslagna ökningen av lagerhållningen under konjunkturavmattningarna kommer däremot att medföra merkostnader för bl. a. räntor, lagring och hantering, vilka saknar motsvarighet vid konkurrerande trafikmedel inom den privata sektorn. Härtill kommer att ökad lagerhållning medför ökade risker för felaktiga lagerinvesteringar. Den privata sektorn kommer ej heller att belastas med merkostnader motsvarande dem, som uppkommer genom den föreslagna prioriteringen av svensk produktion i vissa lägen. De merkostnader, som av nämnda anledningar orsakas statens järnvägar och saknar motsvarighet vid konkurrerande trafikmedel, torde det finnas

~>l möjlighet att beräkna med viss grad av säkerhet. Äskande av anslag till täckande av dessa merkostnader kan lämpligen framställas i samband med styrelsens äskande av driftbidrag. Den föreslagna variationen av såväl investeringar som lagerhållning kommer att medföra ett ökat planeringsarbete, som kräver utökning av statens järnvägars personella resurser för planeringsverksamhet inom både styrelsen och linjeorganisationen. 5. Budgetens

utformning

och handläggning

(punkt

328—331)

Utredningen anser det inte vara nödvändigt att budgeten framlägges i riksdagen ett halvt år före budgetårets början och framhåller att man med de metoder för ekonomiska prognoser, som står till förfogande, inte kan blicka mer än ett halvt till ett år framåt i tiden. Styrelsen får i anslutning härtill framhålla de svårigheter, som uppstår vid statens järnvägars budgeteringsarbete som följd av att detta måste genomföras åtskilliga månader före budgetårets början. Styrelsen har att redan i november avlämna en prognos till riksrevisionsverket rörande statens järnvägars driftresultat för det kommande budgetåret. Som framgår av punkt 1 i detta yttrande påverkas statens järnvägars trafik och ekonomi i hög grad av konjunkturutvecklingen och det av statsmakterna beslutade löneläget. Konjunkturutvecklingen kan emellertid som regel ej bedömas med större säkerhet vid nämnda prognostillfälle. Beräkningen av drirtutgifterna baseras på antagande om oförändrade löner såvida tvåårsavtal ej föreligger. Styrelsen skall vidare enligt gällande instruktion före den 1 september framlägga äskande angående investeringsanslag för det kommande budgetåret. Styrelsen har tidigare i sitt yttrande över 1958 års besparingsutrednings betänkande den 14 september 1959, dnr Ekbr 9355 sgr 108, 109, erinrat om svårigheten »att 22 månader i förväg förutse alla investeringar, som kan bli aktuella och kräva snabbt genomförande». Den långtidsplanering av statsbudgeten, som utredningen ansett vara en nödvändig förutsättning för en ambitiös konjunkturpolitik, tillstyrkes av styrelsen. En flerårig »rullande» statsbudget, som anger den ungefärliga storleken av statens järnvägars investeringsanslag, får anses fördelaktig för statens järnvägar, även om det, som redan påpekats, kan bli svårt att längre tid i förväg förutse alla enskildheter i investeringsbehoven. 6. Rörlighetsbefrämjande

åtgärder

(punkt

363—366)

Utredningen rekommenderar olika åtgärder, som är avsedda att främja rörligheten på arbetsmarknaden. Styrelsen har i sitt ovannämnda yttrande över 1958 års besparingsutrednings betänkande berört de personalpolitiska problem, som uppstår i samband med statens järnvägars rationaliseringsverksamhet och framhållit att man bör undersöka möjligheterna att överföra övertalig personal vid ett verk till ett annat, där behov föreligger.

52 7. Den samhällsekonomiska

prognosverksamheten

(punkt

420—429)

Utredningen har påpekat brister i den nuvarande konjunkturstatistiken. De största bristerna torde enligt utredningen hänföra sig till statistiken över lagerutvecklingen, som är en strategisk faktor i konjunkturförloppet. Styrelsen vill understryka den stora betydelse som en tillförlitlig lager- och produktionsstatistik har vid uppgörandet av prognoser rörande transportbehovet och planer för trafikens ombesörjande samt vid analys av produktionsutvecklingen vid statens järnvägar. I handläggningen av detta ärende har deltagit generaldirektören Upmark, tjänstförrättande överdirektören Sundberg, tillförordnade ekonomidirektören Högberg (föredragande) och förrådsdirektören Ubbe. Stockholm den 6 mars 1962. Erik Mats

Upmark

Högberg

Kommerskollegium En central fråga för den ekonomiska politiken och den ekonomiska diskussionen under efterkrigstiden har varit i vad mån det är möjligt att med säkrande av en full sysselsättning i samhället bevara ett stabilt penningvärde.* En serie vetenskapliga undersökningar till belysande av de olika aspekter som denna centrala frågeställning reser ha utförts. Stabiliseringsutredningens uppgift har därefter varit att bl. a. på basis av dessa undersökningar draga praktiska slutsatser som kan ge riktlinjer för en stabiliseringspolitik. Den vikt som de av utredningen behandlade frågorna har skulle påkalla en noggrann och djupgående analys. Icke minst borde härvid uppmärksamhet ägnas åt det förhållandet att de gränser för vår handlingsfrihet, som uppdrages av hänsyn till vår ekonomis utlandsberoende och våra internationella åtaganden, kunna komma att te sig icke oväsentligt annorlunda i det fall bundenheten internationellt starkt utvidgas i samband med en utökad europeisk integrering. Ett sådant läge måste i betydande utsträckning förändra utgångspunkten för diskussionen om olika medel för stabiliseringspolitiken, vilket kan leda till att tyngdpunkten förskjutes från vissa medel till andra. Till följd av de anspråk som i dagens situation i andra hänseenden ställes på kollegium har det icke varit möjligt för kollegium att genomföra den ingående och samlade bedömning av problemställningarna som ett ställningstagande till utredningens synpunkter och förslag påfordrar. Kollegium finner sig därför förhindrat att avgiva eget yttrande i ärendet. Stockholm den 24 februari 1962. Nils Malmfors O. G. Lindqvist Å. Degerman

53 Gotlands Handelskammare

Genom remiss den 26 september 1961 har Gotlands Handelskammare beretts tillfälle avgiva yttrande över stabiliseringsutredningens betänkande »Mål och medel i stabiliseringspolitiken» (SOU 1961:42). Handelskammaren får i anledning härav framhålla, att den delar den uppfattning Stockholms Handelskammare givit till känna i yttrande den 15 januari 1962. Visby den 2 februari 1962. Arendt

de Jounge

Handelskammaren i Karlstad

Efter att ha varit i tillfälle att taga del av det yttrande, som Stockholms Handelskammare i ärendet avgivit till Kollegium, vill Handelskammaren i Karlstad i allt väsentligt ansluta sig till de synpunkter på hithörande spörsmål, vilka sålunda redan framförts till Kollegium, och Kammaren har därutöver ingenting av vikt att tillägga. Karlstad den 10 februari 1962. A.

Dahlin Per-Olof

Esping

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län Såsom utredningen i sin missivskrivelse till statsrådet och chefen för finansdepartementet framhåller, spänner betänkandet över »ett synnerligen vidsträckt område, där knappast några sidor av den ekonomiska politiken helt k u n n a t lämnas utanför». Utredningen, som »på väsentliga punkter tvingats gå långt in på utredningar av komplicerade samhällsekonomiska problemställningar», understryker, att många av de behandlade frågorna är synnerligen kontroversiella. Även om handelskammaren i skilda avseenden och på flera punkter kan hysa annan uppfattning än den som kommit till uttryck i betänkandet, är det icke handelskammaren möjligt och har det med hänsyn till utredningens speciella karaktär och den »gemensamma skrivning», varom utredningen enat sig, inte heller ansetts motiverat att redovisa de avvikande tankegångar, som framkommit vid ärendets behandling i handelskammaren. Vi vill därför i vårt yttrande inskränka oss till några allmänna kommentarer kring det framlagda betänkandet. Vårt lands ekonomi har under det senaste decenniet i allt högre grad kommit att påverkas av ett utbyggt internationellt ekonomiskt samarbete. F r å n att i slutet av 40-talet h a varit ett land, vars ekonomi karakteriserats av en självständigt reglerad, utåt avgränsad planering, är vi nu i ekonomiskt avseende i allt högre grad nödsakade anpassa vår ekonomi efter den internationella utvecklingen och därigenom begränsade i vår interna handlingsfrihet på det ekonomiska området. Ett ökat ekonomiskt utlandsberoende kommer — som utredningen framhåller — att uppstå genom liberaliserad

54 handel, vidgade kapitalrörelser och bundna växelkurser. När utredningen därför synbarligen låtit de på internationellt samarbete baserade åtgärderna vara de grundläggande principerna för sitt betänkande, är detta helt i överensstämmelse med handelskammarens uppfattning. De synnerligen värdefulla analyser och uttalanden, som utredningen därvid gjort, torde i väsentliga avseenden böra beaktas vid utformningen av vår fortsatta ekonomiska politik. Handelskammaren vill i detta sammanhang understryka vikten av att den internationella utvecklingen leder till ett positivt samarbete även på det ekonomiska området. Olyckligt vore — såsom utredningen framhåller — om utvecklingen ledde därhän att en aktiv konjunkturpolitik på det nationella planet omöjliggjordes av en begränsad handlingsfrihet hos de enskilda länderna eller på det internationella planet av ett allt för starkt hävdande av den egna formella handlingsfriheten. Det ekonomiska livets ökade frigörelse från en reglerad planekonomi står i överensstämmelse med den uppfattning handelskammaren vid upprepade tillfällen i skilda sammanhang hävdat. Att utredningen tar avstånd från bl. a. priskontroll samt byggnads- och hyresreglering har handelskammaren sålunda med tillfredsställelse noterat. Med intresse har handelskammaren även tagit del av utredningens uttalande att importreglering, som spelat en stor roll vid efterkrigstidens handelspolitik, i framtiden inte bör tillgripas annat än under speciella förhållanden, närmast vid en betalningskris. Handelskammaren instämmer i detta utredningens uttalande. Utredningens positiva inställning till en friare kapitalrörelse tar sig bland annat uttryck i ett uttalande i frågan rörande utländsk finansiering av svenska investeringar, då kreditrestriktioner användes för att reglera aktivitetsnivån inom landet. Det konstaleras därvid att fördelen av en utökning av valutareserven överväger nackdelen av ett ökat inhemskt efterfrågelryck, i vilket konstaterande handelskammaren vill instämma. Utredningen har ägnat ett mycket intressant och värdefullt avsnitt i sitt betänkande åt lönepolitiken och därvid ingående diskuterat den problematik, som uppstår genom att den totala löneökningen — avtalsmässig lönehöjning jämte löneglidning — kan komma att väsentligt överstiga produktivitetsstegringen utan att de avtalsslutande parterna gjort sig skyldiga till överdrifter. Man har därvid även diskuterat, huru ansvaret för lönepolitiken bör fördelas mellan staten och arbetsmarknadsorganisationerna. Utredningen avvisar tanken på en statlig inblandning i löneförhandlingarna, en uppfattning, som helt delas av handelskammaren. Mot de rekommendationer beträffande arbetsmarknadsorganisationernas politik, som utformats av utredningen, synes ej heller något vara att erinra. Handelskammaren vill slutligen något beröra de uttalanden utredningen gjort under rubriken »Penning- och kreditpolitiken». Utredningen understryker därvid bland annat vikten av en större rörlighet på kapitalmarknaden. Vidare framhåller utredningen, att »den nuvarande uppdelningen av kreditmarknaden i sektorer genom prioritering av krediter till vissa ända-

55 mål, huvudsakligen statlig upplåning och bostadsbyggande, lätt leder till en snedvridning av investeringsinriktningen och inte heller är förenlig med önskemålet att göra penningpolitiken till ett effektivt medel för konjunkturstyrning». Utredningens slutsats är därför att »prioriteringen successivt bör upphöra genom att de renodlat selektiva placeringsreglerna avvecklas i samma takt som en fungerande kapitalmarknad kan återupprättas». Handelskammaren finner denna inställning vara av väsentlig betydelse och instämmer helt däri. I detta sammanhang vill vi även understryka de grundläggande synpunkter, som utredningen framför beträffande investeringspolitiken, och framhålla betydelsen av att det offentliga lämnar en större del av kapitalmarknaden till företagens förfogande. Vi anser det angeläget betona, att vi i detta vårt yttrande endast kunnat beröra ett fåtal frågor, som vi funnit vara av särdeles vikt i det synnerligen innehållsrika och starkt fasetterade betänkandet. Då det icke varit möjligt att närmare intränga i alla de av utredningen framlagda problemkomplexen, är vårt yttrande sålunda, i vad avser betänkandet i dess helhet, att betrakta såsom ofullständigt. Örebro den 19 januari 1962. Sverre R.son

Sohlman Nils

Holmer

Norrbottens och Västerbottens läns Handelskammare

Genom remiss har Norrbottens och Västerbottens läns Handelskammare beretts tillfälle avgiva yttrande över Stabiliseringsutredningens betänkande om »Mål och medel i stabiliseringspolitiken» och får i anledning härav anföra att den helt ansluter sig till det yttrande som Stockholms Handelskammare avgivit den 15 januari 1962 över sagda betänkande. Luleå den 8 februari 1962. Folke

Burström Åke

Tåhlin

Skånes Handelskammare Efterkrigstiden har karaktäriserats av en fortgående penningvärdesförsämring såväl i vårt land som i åtskilliga andra länder. För uppnående av det för den ekonomiska politiken uppställda målet, upprätthållande av en hög och j ä m n sysselsättning, har icke minst statsmakterna i vårt land på olika sätt sökt åstadkomma en expansiv ekonomi, oaktat detta påtagligt lett till en ständigt fortgående inflatorisk process. Strävandena att till varje pris upprätthålla den fulla sysselsättningen har resulterat i att penningvärdesförsämringen här blivit större än i flera andra länder med jämförliga förhållanden. Handelskammaren h a r för sin del under en lång följd av år i olika sammanhang framfört erinringar mot den förda ekonomiska politiken

56 — särskilt har Handelskammaren vänt sig emot den i ett tidigare skede förda penningpolitiken och mot skattepolitiken — under hävdande av krav på att penningvärdets bevarande skulle ställas i förgrunden som mål för den praktiska politiken. Handelskammaren har därvid ständigt och jämt understrukit att i spelet om priser och löner den ram, som produktivitetsstegringen ger, icke kan överskridas utan inflatoriska följder. Även har Handelskammaren påvisat, hurusom en inhemsk penningvärdesförsämring, som går snabbare än motsvarande företeelse i konkurrentländerna, i det långa loppet även måste inverka menligt på vår relativa konkurrenskraft och därmed även på sysselsättningen. Det var med stor tillfredsställelse som Handelskammaren på sin tid hälsade tillsättandet av stabiliseringsutredningen med dess uppgift att belysa möjligheterna att bevara ett stabilt penningvärde i ett samhälle med full sysselsättning och att framlägga konkreta förslag rörande utformningen av praktiska ekonomisk-politiska åtgärder i detta syfte. När utredningen med föreliggande betänkande nu slutfört sitt uppdrag, vill Handelskammaren gärna vitsorda, att betänkandet innehåller ett värdefullt material och uttömmande klarlägger problemställningarna från skilda utgångspunkter. I vad det gäller de praktiska ekonomisk-politiska åtgärderna utgör betänkandet emellertid en besvikelse. Detta sammanhänger därmed att de sakkunniga trots ämnets ofta starkt kontroversiella karaktär i enlighet med utredningsdirektiven ansett sig böra söka uppnå enighet kring målsättning och metoder för den ekonomiska politiken; detta har emellertid icke lyckats utan en i viktiga stycken oklar och emellanåt även motsägelsefull skrivning. Uttalanden i en punkt företer ibland bristande överensstämmelse med vad som yttrats på andra ställen. Detta gäller såväl vad som sägs om orsakssammanhangen som de rekommendationer vari betänkandet utmynnar. En svaghet är även att de sakkunniga icke kunnat förena sig om ett försök till en analys av verkningarna av den ekonomiska politik som förts under efterkrigsåren och därför underlåtit att närmare gå in på erfarenheterna av de åtgärder, som vidtagits i expansiv resp. stabiliserande riktning. Därtill kommer slutligen, att den formella enigheten angående riktlinjerna för den ekonomiska politiken av allt att döma vunnits på bekostnad av de praktiska möjligheterna att förverkliga tanken att kombinera den fulla sysselsättningen med ett bibehållet stabilt penningvärde. Anledning torde, såvitt Handelskammaren kan förstå, därför vara att förmoda, att betänkandet kommer att visa sig bli av begränsat värde för den praktiska politiken. Att målet för den ekonomiska politiken bör vara en stigande levnadsstandard, en hög, j ä m n och produktiv sysselsättning och ett stabilt penningvärde, därom torde ingen meningsskiljaktighet råda. Frågan gäller här endast vilketdera av dessa mål, som är det primära. När det gäller strävandena att uppnå de uppställda målen bedömer Handelskammaren för sin del möjligheterna att vinna någorlunda exakta kunskaper om verkningarna av ekonomisk-politiska åtgärder med skepsis; förmågan att överblicka konjunktursammanhangen bör ej heller överskattas. Med denna reservation är

57 Handelskammaren medveten om att den moderna konjunkturpolitiken förfogar över viktiga instrument, ägnade att påverka det ekonomiska skeendet. På grund av vårt lands avhängighet av konjunkturutvecklingen i utlandet ligger stora svårigheter på det större internationella planet. Att möjligheterna för ett land som Sverige med dess omfattande utrikeshandel att bedriva en självständig egen konjunkturpolitik är begränsade bestrides icke av de sakkunniga. Handelskammaren vill för sin del än starkare trycka på detta förhållande, då Handelskammaren menar att utrymmet för en självständig isolerad nationell politik på detta område, i varje fall av sådan omfattning att den är ägnad nämnvärt inverka på konjunkturen, torde komma att bli ytterst begränsat i framtiden. Liberaliseringen av handeln och kapitalrörelserna, reduktionen av tullmurarna, det omfattande internationella monetära samarbetet, arbetskraftens ökade rörlighet över gränserna har i förening med de tekniska framstegen väsentligen bidragit till att öka välståndet i de länder, som omfattas därav, men dessa företeelser har å andra sidan också redan lett till en sådan grad av ekonomisk integration, att konjunkturrörelserna i länder med omfattande handelsförbindelser med varandra merendels mer eller mindre automatiskt följa varandra; fortgången av den europeiska marknadsintegrationen i enlighet med Romavtalet innebär en fortsatt utveckling i samma riktning. En svensk associering med de sex knyter vårt land ännu hårdare till den intensivare konjunkturpolitiska gemenskap, som här håller på att utveckla sig. Det ekonomiska samarbetet på tullområdet med U. S. A. och hjälpen till de underutvecklade länderna utvidgar i sin mån ytterligare området för denna. Detta gör att i fortsättningen åtgärder på konjunkturpolitikens område för att få erforderlig effekt måste koordineras med motsvarande åtgärder i andra länder efter samråd med dessa. Vårt lands rörelsefrihet i valuta- och handelspolitiken inskränker sig, såvitt Handelskammaren kan bedöma, till möjligheterna att överbrygga de påfrestningar på landets betalningsbalans, som en sysselsättningsstödjande och exportfrämjande politik måste väntas medföra, genom skapande av en stor valutareserv och genom kortfristig utländsk upplåning, men under upprätthållande av oförändrade växelkurser. En förstärkning av valutareserven har länge framstått som angelägen; den blir i fortsättningen dubbelt nödvändig. Då utredningen så starkt poängterar att vårt land genom sin medverkan i det internationella ekonomiska samarbetet särskilt i IMF, visserligen i betydande grad avhänt sig möjligheten att föra en självständig valutapolitik, men i alla fall har kvar den formella befogenheten att förändra sin valutas parivärde där detta kräves för att rätta en »fundamental jämviktsrubbning», så är detta i och för sig riktigt. Enligt Handelskammarens övertygelse torde dock denna säkerhetsventil i praktiken endast kunna anlitas under strängt begränsade förutsättningar och under inga omständigheter kunna tagas i anspråk för en isolerad svensk valutadevalvering med syfte att förhindra de negativa följderna av en hemmagjord svensk kostnadsinflation för den svenska industriens konkurrenskraft gentemot

58 utlandet och därmed även för sysselsättningen. En dylik åtgärd skulle innebära att vårt land skulle övervältra de svårigheter, som uppstått till följd av en oklok svensk kostnadspolitik, på utlandet, och därmed även äventyra vårt lands internationella förtroende. En isolerad svensk valutadevalvering framstår i dag för Handelskammaren såsom närmast otänkbar. Ur synpunkten av det svenska näringslivets intressen är fasta växelkurser överhuvudtaget en värdefull tillgång. Såsom utredningen själv uttalar (sid. 32) måste för att målen för den ekonomiska politiken skall kunna nås — och särskilt då stabiliteten upprätthållas — kostnaderna hållas tillbaka och en stark industriell expansion genomföras. Kapitalrörelserna Till utredningens positiva uttalanden till förmån för fria kapitalrörelser kan Handelskammaren ge sin odelade anslutning. Det är förvisso anmärkningsvärt att vårt land trots sin redobogenhet att främja en arbetsfördelning mellan länderna här iakttagit en restriktivare hållning än flertalet övriga OEEC-länder och i motsats till dessa bibehållit vissa möjligheter till kontroll och reglering på kapitalrörelsernas område. Inom ramen för den nuvarande valutaregleringen faller dels vissa långfristiga kommersiella krediter såsom öppnande av importremburser med längre giltighetstid än nio månader och vissa förskottsbetalningar vid varuimport dels ock privatpersoners kapitalbetalningar, vilka är underkastade licenstvång. I fråga om värdepappershandeln medgives endast undantagsvis nyförvärv. Även för direkta investeringar upprätthålles i princip licenstvång. För samtliga hithörande kategorier gäller inom EEC en ovillkorlig liberalisering. Handelskammaren anser att vårt land på kapitalrörelsernas område utan att avvakta slutförandet av förhandlingarna om vårt lands associering med EEC bör vidtaga åtgärder för en anpassning till de regler, som gäller för medlemsländerna inbördes. Prisbildningen I kapitlet om sambandet mellan den totala efterfrågan och målen för den ekonomiska politiken för utredningen ett utförligt delvis svårförståeligt resonemang om förekomsten av autonom prissättning inom näringslivet och betydelsen därav för stabiliseringspolitiken, vilket enligt Handelskammarens övertygelse i väsentlig mån saknar reellt underlag. Hänförligt till den första efterkrigstidens förhållanden hade detsamma måhända varit riktigt men applicerat på 1960-talets svenska samhälle är det direkt felaktigt. Utredningen gör sig sålunda skyldig till betydande överdrifter, när den drar slutsatsen, att den autonoma prissättningens betydelse är vidsträckt och därför måste spela en central roll i stabiliseringspolitiken, och rent av synes göra gällande att detta fenomen med den därav betingade trögrörligheten i priserna skulle utgöra en av de viktigaste orsakerna till inflationsprocessen. Hyresregleringen och jordbruksregleringen innebär otvivelaktigt att ett bundet, trögrörligt system upprätthålles på vissa betydelsefulla avsnitt av

59 samhällsekonomien och Handelskammaren vill icke bestrida att konkurrensbegränsande företeelser i övrigt alltjämt förekommer. Men i stort sett lever vi i dag i ett frikonkurrenssamhälle, där marknadsmekanismen fungerar och prisbildningen utgör en regulator för den ekonomiska aktiviteten. Den omständigheten, att inom vidsträckta områden av detaljhandeln gemensamma prislistor förekommer förringar icke riktigheten av detta omdöme. Ty — som många gånger påpekats — har konkurrensen på senare år ändrat karaktär och består i väsentlig mån av en konkurrens mellan olika grupper och företagsformer. Den är icke mindre till följd därav. Det är att uppmärksamma att många varor uppvisat en mycket hög prisrörlighet och att rationaliseringsvinsterna i stor utsträckning kommit allmänheten till godo i varupriserna. Enligt Handelskammarens mening är det den fortgående penningvärdesförsämringen såsom sådan, som varit en av huvudorsakerna till att rörligheten i prissystemet icke varit så stor som önskvärt varit. Farhågorna för ökade kostnader har nämligen otvivelaktigt för företagarvärlden varit ett återhållande element i konkurrensen. Man drar sig för att vidtaga en eljest motiverad sänkning av priset, om alla väntar att inom kort kostnadsökningar skall uppstå. Finanspolitiken Mot utredningens allmänna synpunkter på finanspolitiken som stabiliseringspolitiskt medel har Handelskammaren i stort sett intet att erinra. Genom den storleksordning som den offentliga sektorn numera har, spelar finanspolitiken en alltmera utslagsgivande roll för samhällsekonomien. Den verkan, som den statliga utgiftsexpansionen haft såsom inflationsdrivande faktor har hittills icke tillräckligt beaktats på ansvarigt håll, i den mån den icke uttryckligen förnekats. Det är därför med odelad tillfredsställelse som Handelskammaren konstaterar att utredningen iakttagit att en statlig utgiftsexpansion, även om den motsvaras av en samtidig stegring av skattetrycket, i sig själv har en efterfrågestimulerande verkan. Redan den automatiska ökningen av statsutgifterna måste ur angivna synpunkt i ett ansträngt konjunkturläge framstå såsom betänklig. Handelskammaren vill också understryka utredningens uttalande, att den starkaste efterfrågedämpningen i allmänhet nås genom en reduktion av statsutgifterna. Den riktiga konklusionen härav synes Handelskammaren vara den att, om en stabilisering av samhällsekonomien överhuvudtaget skall kunna uppnås, allt måste göras för att bemästra tendensen till ständigt ökade statsutgifter. Detta kan inte ske med mindre statsmakterna målmedvetet griper sig an uppgiften med utarbetande av ett besparingsprogram och även på allvar strävar efter att realisera detta. Framför allt torde det vara angeläget att de automatiska utgiftsökningarna bringas under kontroll. I detta sammanhang vill Handelskammaren uttala sin anslutning till utredningens förslag om en långtidsplanering i form av flerårsbudgetering. Endast genom en sådan torde det bli möjligt att på ett någorlunda riktigt sätt placera in finans-

60 politiken i sitt större konjunkturpolitiska sammanhang. — Erfarenheterna ger tyvärr vid handen att varje krav på begränsning av statsutgifterna alltid mötes av starkt motstånd framför allt på politiskt håll. Att detta förhållande innebär en begränsning av finanspolitikens användbarhet som konjunkturpolitiskt medel därom är Handelskammaren fullt ense med utredningen. Anmärkningsvärt är att utredningen huvudsakligen uppehållit sig vid frågan om skattesystemets utformning för att bäst tjäna konjunkturpolitiska ändamål och icke gått närmare in på den i den politiska debatten så ofta diskuterade frågan om statsbudgetens samhällsekonomiska verkningar. Avgörande för finanspolitikens inverkan å samhällsekonomien är den statliga budgeten med hänsyn till dels budgetens totala verkan dels det sätt, på vilket budgetens inkomster skapas och dess utgifter fördelas, d. v. s. beskattningens utformning och utgifternas fördelning. Såvitt Handelskammaren kan förstå måste — på samma sätt som konjunkturpolitiken vid depressioner går ut på tillskapande av köpkraft genom underbalansering av budgeten — motsvarande politik i den omvända situationen, d. v. s. n ä r det gäller att bekämpa inflationstendenser, avse indragning av köpkraft via budgeten. Enbart genom en köpkraftsterilisering •— om den nu kan p r a k tiskt-politiskt genomföras — kan finanspolitiken därvid ernå den eftersträvade åtstramningen av samhällsekonomien. Att en överbalansering av driftsbudgeten måste äga rum är naturligt i detta sammanhang. Men den ofta förfäktade tesen att kravet måste ställas så högt som på en närmast fullständig balansering av totalbudgeten, har Handelskammaren svårt att godtaga. Om överskottet å driftsbudgeten icke användes för annat ändamål än för finansiering av statliga investeringar, har denna budgetdisposition nämligen i och för sig ingen kontraktiv verkan å samhällsekonomien. Någon konjunkturpolitisk uppgift har den alltså icke men i den mån detta överskott användes för produktiva investeringar kan detta vara till gagn för välståndsutvecklingen. Vid detta resonemang utgår Handelskammaren ifrån att det statliga lånebehovet i fortsättningen kan tillgodoses utan överansträngning av kapitalmarknaden. Det ökade sparandet och ATP-fondernas tillkomst torde på senare tid ha skapat ökad användbarhet som konjunkturpolitiskt instrument. För näringslivet är det av vikt att skattereglerna icke för ofta blir föremål för omgestaltningar. En viss stabilitet i skattesystemet bör eftersträvas. Näringslivet mår bäst av att i förväg någorlunda veta vad det har att räkna med på skatteområdet. Lönepolitiken Det har på senare år blivit alltmera uppenbart att lönebildningen har en central betydelse för samhällsekonomien. I denna del vittnar betänkandet om att utredningen på intet sätt har bortsett från det hot, som lönepolitiken utgjort och utgör mot penningvärdet. Utredningen har fastmera under framhållande av den inflatoriska effekten därav klarlagt att summan av löneglidningen och den avtalsmässiga lönehöjningen ofta överstigit den pro-

61 centuella stegringen av bruttonationalprodukten. Den har även understrukit löneglidningens roll som självständig faktor i konjunktursammanhanget. Men den har icke givit anvisningar om huru man skall komma till rätta ined problemen. Handelskammaren vill för sin del starkare än utredningen understryka att den fulla sysselsättningens politik i sig själv innefattar ett latent hot mot stabiliteten från lönesidan. Detta hot skarpes ytterligare genom att målsättningen för den statliga politiken efterhand även kommit att gå ut på full sysselsättning i förening med en samtidigt fortgående standardökning. Handelskammaren vill därutöver understryka de marginella löneökningarnas ogynnsamma effekt å framåtskridandet. När det gäller orsakssammanhangen vare det fjärran från Handelskammaren att ensidigt och uteslutande skjuta lönestegringarna i förgrunden. Huruvida lönekostnadernas stegring mer eller mindre varit att tillskriva ena eller andra orsaken, d. v. s. huruvida de varit en följd av efterfrågeöverskott eller haft autonom karaktär kan vara svårt att avgöra. Oavsett vad som i denna del varit det primära, kan man enligt Handelskammarens mening dock icke komma ifrån, att det väsentligen är till följd av de svenska lönernas stegring över produktivitetsgränsen som penningvärdet fallit med en fjärdedel sedan år 1955. Men Handelskammaren är å andra sidan medveten om att trots den fortgående kostnadsstegringen vårt lands konkurrenskraft gentemot utlandet hitintills stått sig förvånande väl. Detta gynnsamma förhållande torde vara att tillskriva — förutom den samtidigt fortgående inflationsutvecklingen i utlandet — dels den långt drivna mekaniseringen inom den svenska industrien och dels det svenska ackordsystemets stimulerande inverkan å arbetsinsatsen. Därtill kommer, att konkurrentländernas industriella liv i olika hänseenden har att dragas med belastningar, vilka icke i samma grad är tillfinnandes hos oss. Det kan ur stabiliseringssynpunkt i och för sig ej vara något att erinra emot att arbetsgivarna inom sådana näringsgrenar, som har förmånen av stark produktivitetsutveckling, för att säkerställa sin arbetskraftsrekrytering sträcka sig långt i tillmötesgående gentemot arbetarpartens lönekrav. Däremot är det ur samma synpunkt mera betänkligt, när motsvarande lönehöjningar under åberopande från arbetstagarnas sida av jämställdhetskravet genomföres även inom näringsgrenar med svag produktivitetsutveckling och därigenom sprides över hela fältet. Den solidariska lönepolitiken med dess krav på utjämning av existerande löneolikheter torde i angivna hänseende ha haft sina konsekvenser för den samhällsekonomiska balansen. Att märka är ytterligare att i det mer eller mindre känsliga arbetsmarknadsläge, som alltid tenderar att uppstå i ett fullsysselsättningssamhälle, arbetsgivarparten många gånger förhandlingsmässigt sett befinner sig i underläge. I många branscher bli nämligen arbetsgivarna ofta ställda inför nödtvånget att för att överhuvudtaget kunna behålla arbetskraften betala icke oväsentligt högre löner än vad produktivitetsutvecklingen i branschen medger med ty åtföljande menliga följder för företagens lönsamhet. I skillnaderna i produktivitetsutveckling mellan olika näringsgrenar

ligger — som Handelskammaren ser det — i själva verket lönepolitikens dilemma i den fulla sysselsättningens ekonomi. Det låter sig givetvis säga att arbetsmarknadens partsorganisationer med hänsyn till dessa organisationers nyckelställning har ett väsentligt medansvar för penningvärdets stabilitet. För att inflationsproblemen skall k u n n a bemästras fordras förutom en allmän insikt om inflationsriskerna ett betydande mått av solidaritet såväl mellan arbetsgivare och arbetstagare som mellan stat och näringsliv, manifesterat särskilt i frivillig återhållsamhet och frivilliga eftergifter. Men det lärer icke vara möjligt att i detta hänseende ställa alltför stora krav på återhållsamhet hos arbetstagarnas fackliga sammanslutningar såsom företrädare för löntagarintresset. Partsorganisationernas strategiska möjligheter att behärska och leda utvecklingen torde dessutom — det vill Handelskammaren särskilt understryka — överhuvudtaget vara begränsade. Huvudansvaret för stabiliteten måste i det samhällssystem som råder, där marknadsmekanismen är satt ur spel på viktiga avsnitt, ytterst tillkomma statsmakterna som samhällsintressets företrädare. I detta sammanhang vill Handelskammaren uttala sina tvivel om lämpligheten ur stabiliseringssynpunkt av de former för centraliserade kollektivavtalsförhandlingar, som de senaste åren kommit till användning. Den press, som förhandlingstekniken därvid kommit att utöva på av konjunkturen missgynnade branscher, torde i vissa fall ha bidragit till en löneuppgång, som varit direkt stridande mot vederbörande företagargrupps egna marknadsmässiga förutsättningar och lönepolitiska målsättning. Det synes inte uteslutet, att årets lönerörelse blir ett åskådningsexempel på hur det kan gå, när de sammanlagda lönehöjningarna alltför mycket överskrider ramen för produktivitetshöjningen. Handelskammaren tänker härvid mindre på de generella tariff höjningarna enligt den centrala uppgörelsen än på den ytterligare kostnadsstegring, som hänför sig till sådana punkter i densamma som rörande låglönegrupper, kvinnolöner och speciella förmåner ävensom på motsvarande företeelse i samband med uppgörelsen inom handeln och uppgörelserna för olika tjänstemannagrupper inom den privata sektorn. Uppgörelserna inom den offentliga sektorn med deras återverkningar å avgifter och skatter är också att beakta i detta sammanhang. Samhällsekonomien har uppenbarligen kommit till en kritisk punkt och mycket tyder på att det senaste årets relativa stabilitet kommer att avlösas av en penningvärdesförsämring i ökad takt. Icke minst är att uppmärksamma det starka tryck på den allmänna prisnivån, som höjningarna inom handeln kommit att utöva. — Det är beklagligt att nödgas konstatera, att avtalsrörelsernas slutresultat ofta icke har reell täckning i de ekonomiska förhållandena. De ökade penningbeloppen som löntagarna får i avlöningskuverten konsumeras till en icke oväsentlig del av ökade priser p å varor och tjänster. Medan de nominella lönehöjningarna i genomsnitt torde komma att uppgå till 7—9 procent inkl. löneglidning torde höjningen i reallönen d. v. s. standardökningen hos arbetstagarna — bortsett från de grupper, som fått de största lönelyften — ofta komma att inskränka sig till.

63 en mindre del därav, i den mån den icke genom skatteprogressionen rent av blir en chimär. Å kostnadssidan däremot slår höjningen fullt igenom och ur samhällsekonomisk synpunkt blir slutresultatet alltså en ny stegring av kostnadsnivån. Eftersom risk föreligger att stegringen överskrider det internationella genomsnittet kan en allvarlig tendens till ett försämrat relativt konkurrensläge gentemot utlandet komma att uppstå, som i värsta fall kan äventyra sysselsättningen. Den ena branschen efter den andra kan därvid komma i farozonen. Den konjunkturavmattning, som börjat göra sig gällande i vissa branscher, gör situationen dubbelt känslig. Dagens ekonomiska läge ger otvivelaktigt anledning till allvarlig begrundan, huru i fortsättningen ett fast penningvärde skall gå att förena med den fulla sysselsättningen. Att utredningens allmänt hållna rekommendationer icke utstakar någon kungsväg för den svenska ekonomiska politiken i nämnda hänseende skall Handelskammaren inte kritisera. Det av utredningen framförda förslaget att statsmakterna i vissa lägen skulle ta initiativet till rundabordsuppgörelser mellan arbetsmarknadens parter, jordbruket och övriga näringsorganisationer i och för gemensamma insatser för hejdande av inflationstendenser synes värt att ta fasta på vid lämplig tidpunkt. Det har icke utan framgång prövats flerstädes utomlands. Mycket vore vunnet redan om en viss samordning i tiden kunde ske mellan den statliga finanspolitiken, lönesättningen och prissättningen på jordbruksprodukter. Handelskammaren ansluter sig till utredningens uppfattning att statsmakterna som hittills bör undvika direkta ingripanden i avtalsuppgörelserna, även om skiljedom som ultima ratio i en kritisk situation icke a priori bör avvisas. I övrigt torde emellertid statsmakterna böra avhålla sig från ingripanden på arbetsmarknaden. Detta bör för övrigt rätteligen gälla också sådana ting som en legal förkortning av arbetstiden eller en förlängd semester, båda ägnade att öka knappheten på arbetskraft. Till sist vill Handelskammaren framhålla att, då det ej sällan göres gällande att ett begränsat mått av penningvärdesförsämring är det pris, som måste betalas för en fortsatt välståndsutveckling, detta i vissa situationer kan vara riktigt, eftersom en måttlig inflationistisk injektion otvivelaktigt kan ge stimulans till ökade framsteg och höjt välstånd. Erfarenheterna utifrån ger emellertid vid handen att i ett högindustrialiserat samhälle motsatsen är förhållandet, om inflationen blir en normal företeelse. En fortlöpande inflation är i ett sådant samhälle i stället snarast ägnad att utgöra en hämsko på det ekonomiska framåtskridandet. Malmö den 8 maj 1962. S.

Hammarskiöld Gösta

Jacobsson

64 Stockholms Handelskammare Sedan 1950-talets början har förutsättningarna för Sveriges interna ekonomiska politik på ett avgörande sätt förändrats. Är 1949 erbjöd vår nationella ekonomi alltjämt bilden av en stramt reglerad och utåt avgränsad planekonomi. Under 1950-talets lopp har vårt land ekonomiskt sett kommit under allt starkare inflytande av utvecklingen mot ökat internationellt, speciellt västeuropeiskt samarbete. Problemen under det senaste årtiondet har framför allt gällt en avveckling av den nationella begränsningen och en anpassning av vår ekonomi till de alltmer intima internationella relationerna. Handeln har liberaliserats, och en, om också fortfarande i vissa punkter begränsad valutakonvertibilitet har införts. Utvecklingen mot en ökad frigörelse för det ekonomiska livet motsvarar till sin allmänna tendens de önskemål som i olika sammanhang under efterkrigstiden framförts inom det svenska näringslivet och även kommit till uttryck i ett flertal remissyttranden från Handelskammaren. I detta sammanhang noterar Handelskammaren med tillfredsställelse utredningens avståndstagande från priskontroll som ekonomiskt-politiskt medel och att utredningen underkänner byggnadsreglering och, efter vad det förefaller, hyresreglering som stabiliseringspolitiska instrument. Den fortgående internationaliseringen av vår ekonomi har satt djupa spår i vår utrikeshandel och medfört stora fördelar. År 1960 var Sveriges export volymmässigt mer än dubbelt så stor som 1949. Siffran för det sistnämnda året var endast obetydligt högre än 1938 och lägre än 1937. Utvecklingen mot friare handel fortgår alltjämt i ett snarast accelererat tempo. Anslutningen till EFTA bidrar härtill, och om den planerade anslutningen till EEC realiseras, kan en ännu starkare utveckling mot internationella bindningar förväntas. En följd härav är att tidigare ekonomiska program hastigt föråldras och att en del tidigare målsättningar numera framstår som orealistiska. Denna situationsväxling avspeglas också däri, att åtskilligt i direktiven för kommittén numera icke ter sig lika viktigt eller aktuellt som det kunde förefalla, när utredningen tillsattes i mitten på 1950-talet. Den i vissa hänseenden föreliggande bristen på överensstämmelse mellan politiska målsättningar och den faktiska ekonomiska utvecklingen synes ha bidragit till att skapa vissa meningsskiljaktigheter inom kommittén. Då kommittén emellertid enligt sina direktiv haft att »söka finna ut h u r långt det är möjligt att vinna enighet kring målsättningar och metoder för den ekonomiska politiken på olika områden», har dessa meningsskiljaktigheter icke kommit till uttryck i några reservationer. Den formella enhälligheten har emellertid medfört, att formuleringarna på vissa ställen kan ge anledning till tveksamhet om vad utredningen egentligen avser. Betänkandet är icke dess mindre ett i många avseenden värdefullt aktstycke. Med hänsyn till den faktiska utveckling som ägt rum och de just

<;'>

nu aktuella problemställningarna är centralfrågan i betänkandet hur den ekonomiska politiken bör utformas för att motsvara de allt starkare internationella bindningarna. Ur den synpunkten skulle för övrigt kommitténs benämning numera kunna framstå som mindre lyckad. Det mycket vaga begreppet »ekonomisk stabilisering» och det därmed nära besläktade uttrycket »samhällsekonomisk balans» är i själva verket bäst avpassade för en utåt avgränsad planekonomi. När de skall tillämpas på vår nuvarande, internationellt betonade ekonomi, uppstår stora vanskligheter. Definitionerna av dessa begrepp har sålunda blivit mycket urvattnade; på sid 55 heter det exempelvis, att samhällsekonomisk balans kan bli enbart ett normativt begrepp — ett läge eller snarare en utvecklingslinje av många tänkbara, vilken samhället eftersträvar för att undvika vissa företeelser som anses mindre önskvärda. Den internationella orienteringen av vår ekonomi och vår ekonomiska politik innebär icke någon nyhet, även om den i växlande grad trädde i bakgrunden under 20-årsperioden före 1950-talets början. Detta påpekas också i betänkandet. På sid 183 o. f. erinras sålunda om att stabiliseringssträvandena tidigare i de allra flesta fall spelade en ganska underordnad roll för penningpolitiken, och att räntepolitiken i allmänhet var tämligen automatiskt knuten till betalningsbalansen. Hänsynen till den inhemska konjunkturen kom först i andra hand. Oavsett om detta närmast är att uppfatta som kritik från utredningens sida, konstateras i fortsättningen, att förhållandena i alla händelser nu åter tenderar i samma riktning. De nuvarande tendenserna i det internationella ekonomiska samarbetet går — anför utredningen — otvivelaktigt åter mot ett ökat utlandsberoende genom liberaliserad handel, successivt vidgade kapitalrörelser och bundna växelkurser. Integrationen inom EFTA och EEC måste enligt utredningens uppfattning komma att medföra minskade möjligheter till självständig ekonomisk politik ju hårdare växelkursen bindes. Utredningen framhåller, att integrationen under sådana förhållanden får samma effekt som en myntunion och till följd härav nödvändiggör en samfälld penningpolitik och konjunkturpolitik för de i integrationen deltagande länderna. Detta är enligt Handelskammarens mening icke att beklaga ur det enstaka landets synpunkt. Tidigare har på sina håll rått en viss oro för att internationella bindningar skulle medföra ogynnsamma konsekvenser för sysselsättningen i vårt land. Situationen är emellertid numera en annan. När utvecklingen i Västeuropa går mot större likformighet i fråga om den ekonomiska och sociala politiken, baserad på snabbare framstegstakt och omtanke om sysselsättningen, ökar integrationen i själva verket möjligheterna att förverkliga målet att skapa en hög sysselsättning. Utredningen ger också för sin del på många ställen uttryck åt en mycket positiv uppfattning rörande de ekonomiska och sociala konsekvenserna av integrationens fortgång. Det heter exempelvis på sid. 34, att Sverige som exportland har ett vitalt intresse av att importörländernas handels- och valutapolitiska rörelsefrihet begränsas. Möjligheterna till aktiv konjunkturpolitik har dessutom i de små länderna ändå alltid varit tämligen begränsade. 5—62079S

66 Men utredningen anser det mycket väsentligt, att denna utveckling också leder fram till ett reellt och ansvarsmedvetet samarbete mellan länderna även inom den ekonomiska politiken och inte till ett läge, där en aktiv konjunkturpolitik på det nationella planet omöjliggöres av att de enskilda länderna saknar den reella handlingsfriheten och på det internationella planet av att de inte vill avstå den formella handlingsfriheten till samarbetsorganisationerna. I dessa uttalanden vill Handelskammaren instämma. Däremot ställer sig Handelskammaren frågande till att utredningen efter dessa deklarationer ägnar så stor uppmärksamhet åt de medel, som skulle göra det möjligt för Sverige att åtminstone i viss utsträckning upprätthålla en konjunkturutveckling som avviker från den internationella. Vissa av de åtgärder som i det sammanhanget diskuteras torde dock förtjäna understöd, då det här bara är fråga om speciella säkerhetsåtgärder som under alla omständigheter endast kan medge kortvariga och begränsade avvikelser från den internationella utvecklingen. Då utredningen sålunda förordar en viss förstärkning av valutareserven, vill Handelskammaren för sin del kraftigt understryka angelägenheten härav. En politik som syftar till att — under fria förhållanden, d. v. s. liberal handelspolitik och fortsatt avveckling av valutaregleringen — åstadkomma ett överskott i bytesbalansen ter sig även av andra skäl påkallad, bland annat med hänsyn till Sveriges medverkan i den kapitalexport som kan aktualiseras under samarbetet inom OECD eller i andra sammanhang. Utredningen berör också möjligheten att låna i de internationella organisationerna, speciellt väl IMF, och påpekar här (sid. 122), att ifall lånemöjligheterna skall utnyttjas i vidare omfattning, motkrav kan komma att ställas beträffande den ekonomiska politikens utformning. Detta är naturligt och ägnat att tjäna som en garanti för en internationellt samordnad ekonomisk politik. Handelskammarens betänkligheter i sammanhanget gäller framför allt utredningens resonemang om sådana åtgärder för att »skydda» den inhemska ekonomin som växelkursförändringar och handelspolitiska restriktioner. Det skall visserligen inte bestridas att det kan inträffa situationer, då också sådana metoder får tagas i övervägande. Den möjligheten kan inte uteslutas, att internationella valutakriser skulle kunna leda till växelkurspolitiska återverkningar också i vårt eget land. Sådana åtgärder står dock reellt och delvis också formellt i strid med de för Västeuropa både ekonomiskt och politiskt så betydelsefulla integrationssträvandena. En isolerad växelkursförändring från svensk sida måste betraktas med än mycket större misstänksamhet. I yttrande den 9 oktober 1956 över tulltaxekommitténs betänkande vände sig Handelskammaren med skärpa mot växelkursförändringar som ett vapen mot balansrubbningar. Som en tillfällig åtgärd för att möta en katastrofsituation på betalningsområdet förklarade sig Handelskammaren föredra t. o. m. en reglering av importen med en skärpt restriktiv intern politik framför en valutadevalvering med dess långsiktiga skadeverkningar. Resultatet av en valutadevalvering skulle lätt

bli en snabbt inträffande försämring av penningvärdet och ett minskat anseende och förtroende utomlands. — Appreciering verkar i motsatt riktning och skulle sannolikt undgå skarpare protester från utlandet. Men erfarenheterna från 1946 bestyrker att konsekvenserna för vår egen ekonomi av ett sådant ingrepp kan bli mycket bekymmersamma, om vi inte är beredda alt föra en hård ekonomisk politik, som avvärjer de värsta riskerna. Handelskammaren vill särskilt stryka under utredningens uttalande (sid. 131), att en utvidgning av importregleringen i framtiden icke bör tillgripas som handelspolitiskt medel annat än under mycket speciella förhållanden, närmast vid en betalningskris. Vad beträffar utländsk finansiering av svenska investeringar vid sådana tillfällen, då kreditrestriktioner användes för reglering av den allmänna aktivitetsnivån inom landet, anser utredningen, att nackdelen av en ökning av det inhemska efterfrågetrycket får vägas mot fördelen av en utökning av valutareserven. Med hänsyn till valutareservens betydelse för rörelsefriheten i den ekonomiska politiken gentemot utlandet synes utredningen fördelarna överväga nackdelarna (sid. 132). Detta är också Handelskammarens uppfattning. Frågan om import av kapital och även arbetskraft bör i nuvarande situation bedömas utan någon doktrinär, av erfarenheter från helt andra förhållanden dikterad förhandsinställning. Utredningen ger över huvud uttryck för en positiv inställning till friare kapitalrörelser men avstår från att gå vidare in på dessa frågor, eftersom en särskild utredning nyligen tillsatts med uppgift att pröva valutaregleringens fortsatta tillämpning. Även om skäl tidigare kunnat föreligga för en viss försiktighet, finns det nu starka motiv för att ompröva den svenska politiken, icke minst med hänsyn till de normer för kapitalets rörlighet som utvecklats inom EEC och som på vissa väsentliga punkter innebär krav på en längre gående liberalisering än den som stadgats i OEEC:s kapitalkod. Det är naturligt att vi snarast möjligt bör utjämna skillnaden mellan vår liberaliseringsgrad och den som gäller inom EEC, så att därmed anpassningen till de nya marknadsförhållanden, som skulle följa med en svensk anslutning till EEC, kan påbörjas så tidigt och genomföras så smidigt som möjligt. Många skäl talar för att en ökad frihet för kapitalet att röra sig över gränserna redan innan förhandlingarna om vår associering slutförts skulle främja ett sådant syfte och bidra till att skapa gynnsammast möjliga betingelser för svensk företagsamhet. Utredningen upptar en mycket utförlig och intressant diskussion rörande arbetsmarknadens problem, inte minst löneutvecklingen, som i varje fall inte har hört till de stabiliserande faktorerna under det gångna årtiondet. I den konklusion som avslutar analysen av löneproblemen finns en del ganska markerade uttryck för pessimism. Slutreflexionen är att målkonflikten mellan full sysselsättning och fast penningvärde vid autonom löneinflation kan bli så svårlöslig att man tvingas att ge efter på någon av mål-

cs sättningarna (sid. 338). Det torde dock här böra tilläggas, att internationaliseringen av vår ekonomi innebär att en löneutveckling som inte harmonierar med motsvarande tendenser i utlandet lätt leder till en rubbning av bytesbalansen som kan skapa en svår situation för vårt näringsliv och undergräva vårt ekonomiska samarbete med utlandet. Också ur löntagarnas synpunkt är det av stort intresse att en sådan konflikt undvikes. I en nationellt avgränsad ekonomi är visserligen möjligheterna för en stegring av penninglönerna väsentligt större än i en ekonomi som opererar under internationella bindningar, men det förhåller sig tvärtom med reallönerna. Den ekonomiska expansion som den vidgade marknaden i stort kan väntas medföra är med all sannolikhet större än vad som kan nås inom en nationellt avgränsad ekonomi, men priset för denna förmån och detta samarbete är att penninglönerna inte överstiger vad som är förenligt med jämvikt i bytesbalansen. Skulle emellertid rubbningar uppstå, rekommenderar utredningen — enligt Handelskammarens uppfattning alldeles riktigt — en åtstramning av den ekonomiska politiken, vilken i så fall bör sättas in på ett mycket tidigt stadium. Men utredningen tänker sig också i sista hand möjligheten att tillgripa det farliga hjälpmedel som växelkursändringar innebär (sid. 337) och som Handelskammaren varnat för i det föregående. Utredningens undersökningar av löneproblemen i vårt land ger närmast det intrycket, att tendenser till överexpansion av lönerna i det hela mindre haft sin orsak i vad kommittén kallar autonom löneinflation än i återverkningar av en efterfrågeinflation, d. v. s. en expansion av den totala monetära köpkraften. Löneglidningens betydande andel i lönestegringarna synes också ge stöd för en sådan uppfattning. I detta sammanhang kommer de statsfinansiella problemen och de statsfinansiella inflationsriskerna under debatt. Även om i denna fråga en ännu mera konkret och ingående diskussion varit önskvärd, är utredningens allmänna uppfattning tydlig. Det heter sålunda, att den starkaste efterfrågedämpningen i allmänhet nås genom en reduktion av statsutgifterna och den starkaste efterfrågeökningen genom en expansion av desamma (sid. 201). De allmänna slutsatserna för budgetpolitikens del härav finner Handelskammaren uppenbara. I utredningens vidsträckta arbetsprogram har uppmärksamheten i stor utsträckning fått inriktas på de mera kortsiktiga och mer eller mindre konjunkturbetonade problemen, medan de mera långsiktiga i viss mån trätt i skuggan. Utredningen framhåller dock, att en hög framstegstakt är ett så viktigt mål för den ekonomiska politiken, jämsides med full sysselsättning och fast penningvärde, att man inte kan lämna det åsido i diskussionen (sid. 37). Även om det inte direkt utsagts, har detta varit bestämmande för utredningens positiva resonemang om den västerländska integrationspolitiken vilka berörts i det föregående. Detsamma gäller också kommitténs resonemang om lönepolitiken och över huvud problemet att skapa en kostnadssituation som ger styrka i den internationella konkurrensen. Det är för övrigt härvid inte bara fråga om lönerna. Också andra kostnadselement

69 spelar här in. Det kan i detta sammanhang erinras om att England med dess besvärliga ekonomiska läge uppenbarligen hoppas på att den vidare marknad och den skärpta konkurrens som en anslutning till EEC måste innebära skall få en livgivande effekt på den engelska exporten och på näringslivet i dess helhet. Genom sitt inflytande på kostnadsutvecklingen och bytesbalansen blir också den statsfinansiella politiken en viktig faktor även i de mera långsiktiga övervägandena. — Hela detta fundamentala problem om »economic growth» har som bekant nyligen ytterligare bragts i förgrunden sedan OECD uppställt en ökning på 50 procent som mål för 1960-talets industripolitik. Ett annat problemkomplex av stor betydelse, både på lång och på kort sikt, där betänkandet ger värdefulla synpunkter, gäller frågan om penningoch kapitalmarknaden. Utredningen beklagar i detta sammanhang den bristande rörligheten på kapitalmarknaden. Ifall penningpolitiken skall kunna ge något väsentligt bidrag till styrningen av samhällsekonomin, måste den verka över en smidig och rörlig kapitalmarknad, så att den verkligen får effekt på kapitalrörelserna, anför utredningen (sid. 137). I detta sammanhang förordar utredningen också fullt konsekvent att prioriteringsreglerna så småningom avskaffas. Prioriteringen bör, heter det, successivt upphöra genom att de renodlat selektiva placeringsreglerna avvecklas i samma takt som en fungerande kapitalmarknad kan återupprättas (sid. 176). Utredningen är på det klara med, att den nuvarande uppdelningen av kreditmarknaden i sektorer genom prioritering av krediter till vissa ändamål lätt leder till en snedvridning av investeringsinriktningen och inte heller är förenlig med önskemålet att göra penningpolitiken till ett effektivt medel för konjunkturstyrning (sid. 176). En relativt snabb avveckling av prioriteringen är med andra ord ett av utredningens mera väsentliga önskemål. Delta krav förtjänar enligt Handelskammarens mening mycket allvarligt beaktande. Mot bakgrunden av detsamma framstår det som desto mera obefogat att, såsom synes vara avsikten, nu framlägga förslag om lagstiftningsåtgärder, syftande till att möjliggöra skärpning av den prioritering av statliga lån och bostadslån som sedan några år tillämpats av riksbanken. Också i fråga om de utländska kapitalrörelserna är utredningen — enligt vad redan sagts — uppenbarligen positiv till en uppmjukning av den nuvarande relativt restriktiva inställningen. Det är enligt Handelskammarens mening klart att alla dessa reformer också måste innebära eller kanske rättare förutsätta en ökad rörlighet i fråga om räntesatserna. Även om Stabiliseringsutredningens betänkande på vissa punkter bär tydliga spår av tankegångar som är mindre väl i samklang med de rådande faktiska förhållandena, utgör det till sina väsentligaste delar en intressant och givande kommentar till de grundläggande problem som för närvarande sätter sin prägel på vår ekonomi. Handelskammaren vill uttala den för-

hoppningen, att de på internationellt samarbete inriktade idéer som förefaller att vara de grundläggaande i betänkandet kommer att få det fulla beaktande de förtjänar vid utformningen av vår ekonomiska politik. Stockholm den 15 januari 1962. Ragnar

Söderberg Olof

Leffler

Västernorrlands och Jämtlands läns Handelskammare Utredningen spänner över ett mycket stort fält och berör praktiskt taget alla aspekter av den ekonomiska politiken. De problem och frågeställningar som behandlas är i första hand sedda ur rikspolitisk synvinkel. När det gäller problem på det rikspolitiska planet föreställer sig inte Handelskammaren, att den i detta fall kan bidraga med några väsentliga synpunkter. De rikspolitiska avgörandena har dock givetvis starka återverkningar på det lokala planet och det har därför för Handelskammaren tett sig av värde att något diskutera, hur en politik av den art utredningen förordar kan tänkas återverka inom det område Handelskammaren företräder. En sådan diskussion ter sig desto mer naturlig som vi f. n. inom Västernorrlands och Jämtlands län upplever en situation av just den art som man i betänkandet diskuterar hur den bör mötas. Vi syftar härvid på den typfallsdiskussion som återfinns i betänkandet på sid. 325 och följande. Det första typfall som där tages upp avser frågan vilka åtgärder som bör vidtagas vid inträdande svårigheter för exporten. Det är denna situation som i hög grad utgör grunden för de ekonomiska problem, som f. n. föreligger inom denna region. Den i denna trakt dominerande skogsindustrin mötte under föregående år betydande svårigheter på exportmarknaden, svårigheter som kan väntas fortvara även under innevarande år. Dessa problem är till stor del av konjunkturen art även om de också till viss del sammanhänger med den strukturella omvandling som präglar skogsnäringen och som successivt lett till nedläggning av mindre anläggningar med dålig räntabilitet och utbyggnad av större produktionsenheter. De problem som uppstått har från skogsnäringens sida i första hand mötts med en överenskommelse på det internationella planet i syfte att förhindra en spekulationsartad sänkning av exportpriserna. Vilka möjligheter har nu den av utredningen tänkta politiken i ett fall av här aktuellt slag? För det första kan härvid konstateras, att utredningen i sin analys (p 478—487) enbart diskuterar frågan som ett exportvolymproblem. I själva verket är det emellertid här i hög grad en fråga om ett volym- och prisproblem. Det skulle ha varit av värde, om utredningen försökt analysera den mer komplicerade situation som därmed i själva verket inträder i ett läge av det tänkta slaget. Inte minst när det gäller våra stora tunga exportnäringar ter sig en sådan diskussion naturlig och väsentlig. Den första försvarsåtgärden, som utredningen tänker sig i ett läge med

71 exportsvårigheter, är hjälp för företagen att producera på lager och sysselsätta friställd arbetskraft med reparationsarbeten. Detta vill man åstadkomma genom lättnader i penningpolitiken. I det aktuella fallet har någon lättnad icke förekommit. Tvärtom har kreditläget i stället varit mycket knappt. Den kärva penningpolitiken har betingats av det allmänna läget i den svenska ekonomin och myndigheterna har icke varit villiga att vidtaga lättnader i denna politik, med tanke på de återverkningar sådan lättnader skulle kunna få inom de stora delar av näringslivet i övrigt, där läget varit ett helt annat än inom de drabbade näringsgrenarna. Handelskammaren vill i och för sig inte opponera mot denna bedömning från myndigheternas sida, men vill samtidigt påpeka, att det är sannolikt att på detta sätt kommer det ofta att te sig när svårigheter uppstår för den ena eller andra exportnäringen. Detta betyder alltså att den av utredningen tänkta ekonomiska politiken i ett sådant läge icke erbjuder en framkomlig väg. Man kan givetvis ställa sig den frågan, om det vore möjligt att bedriva en selektiv penningpolitik t. ex. på så sätt att lån till drabbade näringsgrenar behandlades förmånligare vid beräkningen av bankernas likviditetskvoter eller att företag i sådana näringsgrenar bereddes förtur vid tillträde till obligationsmarknaden. Dessa möjligheter torde emellertid endast vara teoretiska, eftersom ett beträdande av dylika vägar skulle inge ytterst allvarliga betänkligheter och dessutom knappast vara praktiskt genomförbara. Problemet i detta sammanhang är emellertid inte bara att åstadkomma en politik som kan väntas underlätta för företagen att producera på lager e t c , utan frågan är också i vad mån en sådan produktion ur allmänna synpunkter vore förnuftig. När det gäller en sådan vara som pappersmassa, där kännedomen om lagerhållningen i världen är relativt god, föreligger risken, att starka lagerökningar hos producenterna utlöser motsvarande nedgångar i lagren ute i konsumtionsländerna. Detta kan ställa producenterna inför enorma lagringsproblem och förlänga och fördjupa de konjunkturellt betonade variationerna i priserna. Inom skogsnäringen är man därför obenägen att bedriva en lagerhållningspolitik av den art som utredningen tänkt sig. Denna för skogsnäringen synnerligen viktiga frågeställning har utredningen inte tagit upp till egentlig behandling. Det förefaller emellertid som om det skulle ha varit värdefullt, om man underkastat detta problem en närmare diskussion. Den andra försvarslinjen utgöres enligt utredningen av penning- och finanspolitiska åtgärder i syfte att stimulera företagens investeringar. När det gäller allmänna åtgärder av den typen, möter man givetvis även i detta sammanhang svårigheten, att de inte lämpar sig, när man önskar åstadkomma expansion endast inom en viss del av ekonomin. Några sådana åtgärder har därför icke heller vidtagits i det aktuella fallet och det är, som nämnts ovan, svårt att se hur de skulle kunna användas. När det gäller frisläppande av investeringsfonder är det möjligt att låta detta ske med inriktning på en viss region eller en viss näringsgren. Sådant frisläppande har också diskuterats i det här aktuella fallet. Utredningen an-

ser det emellertid olämpligt med ett selektivt frisläppande av investeringsfonder (sid. 227), varför en sådan politik enligt dess mening inte heller är möjlig i den för oss aktuella situationen. Utredningens resonemang på denna punkt är ytterst kortfattad och Handelskammaren ställer sig frågande inför dess slutsats. Det förefaller som om avsättningar till investeringsfond varit effektiva när det gällt att indraga medel från företagen i syfte att hindra en alltför stark expansion. När å andra sidan avsikten varit att åstadkomma en expansion genom frisläppande av fonderna har man stött på diverse svårigheter. Det har visat sig, att lämpliga projekt ofta inte finns förberedda inom företagen, vilket kan leda till att effekten av ett frisläppande inträder alltför sent. Är läget tillräckligt pressat för branschen, kan vidare likviditeten vara så dålig att man har svårt att utnyttja fonderna. Det förefaller som om det skulle ha varit av värde, om utredningen på denna punkt gått mera på djupet i sin diskussion och ingående analyserat de erfarenheter man haft vid hittillsvarande frisläppande av investeringsfonder och diskuterat h u r man skulle kunna öka den expansionistiska aspekten av investeringsfondsystemet. En ordentlig redovisning av erfarenheterna saknas nu helt. På sid. 429 — i bilagan — återges endast ett allmänt uttalande från en OEECrapport. Detta uttalande går ut på att år 1958 bland olika använda metoder »det är troligt att frisläppandet av investeringsfonderna (har) varit ett betydelsefullt medel» för att åstadkomma en expansion av investeringarna; ett uttalande som ur saklig synpunkt saknar större intresse. Det är t. ex. tänkbart, att mer generösa bestämmelser rörande den utsträckning i vilken fonderna får tagas i anspråk utan tillstånd av Arbetsmarknadsstyrelsen skulle stimulera företagen att upplägga planer för investeringar, som kan vara lämpliga vid en avmattning i konjunkturen. F. n. stöter det på svårigheter med sådan planläggning, eftersom de tilltänkta investeringarna ofta är av den arten, att de visserligen kan skjutas till ett senare tillfälle, men dock icke hur långt in i framtiden som helst. Vad beträffar de åtgärder i övrigt som utredningen tänker sig i ett läge med exportnedgång, d. v. s. motexpansion av bostadsbyggandet och de offentliga investeringarna samt arbetsmarknadspolitiska åtgärder, föreställer sig Handelskammaren att dessa kan vara effektiva och lämpliga, när situationen blivit mer allvarlig. Som inledningsvis framhölls bottnar de nuvarande svårigheterna inom Handelskammarens område såväl i konjunkturella som strukturella problem. De åtgärder som bör vidtagas i det ena resp. det andra fallet är av helt skiljaktigt slag. I det ena fallet gäller det att hjälpa företagen över tillfälliga svårigheter och hålla kvar arbetskraften; i det andra att underlätta en omställning av näringslivet från stagnerande till expanderande näringsgrenar. Det förefaller Handelskammaren sannolikt att som regel båda fenomenen gör sig gällande på en gång. Den ekonomiska politiken ställs då uppenbarligen inför svårigheten att urskilja de olika inslagen i förloppet och

73 att tillämpa en helt olikartad politik beroende på om det är den ena eller andra typen av situation som föreligger i ett visst fall. Det stöter uppenbarligen på mycket stora svårigheter att dels göra en riktig bedömning av den faktiska situationen, dels driva en differentierad politik inom näringsgrenens eller områdets ram. Det förefaller Handelskammaren som om detta är ytterligare ett exempel på ett område, där det skulle ha varit av värde, om utredningen hade försökt att mer i detalj diskutera problemen. Helt allmänt vill också Handelskammaren i detta sammanhang uttala att det ter sig sannolikt att det ställer sig väsentligt lättare att lösa de problem som kan uppkomma vid en konjunkturnedgång, om företagen har beretts tillfälle att i goda tider bygga upp reserver. Som utredningen påpekar har numera företagsledningarna en helt annan inställning, när det gäller företagens ansvar inför sina anställda, detta medför att man vid en konjunkturnedgång är benägen att föra en helt annan politik än som tidigare ansågs företagsekonomiskt motiverad. Situationen på arbetsmarknaden och i samhället är också numera sådan, att en sådan politik ur företagsekonomiska synpunkter är väl motiverad. Inte minst gäller detta inom ett område av den typ som Handelskammaren företräder. Mot denna bakgrund förefaller det Handelskammaren som om det skulle ha varit naturligt för utredningen att diskutera, om inte åtgärder, som kunde underlätta en konsolidering av företagen, ur konjunkturpolitiska synpunkter skulle vara fördelaktiga. Detta så mycket mer som utredningen i punkt 230 ansluter sig till tanken, att konsolidering ökar företagens motståndskraft i en konjunkturförsämring. Någon egentlig sådan diskussion ha vi emellertid icke kunnat återfinna i betänkandet. Ett annat avsnitt i betänkandet som är av intresse ur Handelskammarens speciella synvinkel är de partier av utredningen som behandlar arbetsmarknadspolitiken. Man uttalar härvid, att ansträngningar bör göras för att ytterligare effektivisera den arbetsmarknadspolitik som förts under senare år. Det dominerande inslaget i denna politik är åtgärder, som syftar till att underlätta överflyttning av arbetskraft mellan olika näringsgrenar och mellan olika delar av landet. Handelskammaren hyser stora sympatier för en politik som vill åstadkomma snabba omställningar av näringslivet. Det är emellertid tydligt, att sådana omställningar kan ske på två sätt, dels genom flyttning av arbetskraften till arbetstillfällena, dels genom flyttning av arbetstillfällena till arbetskraften. Den senare typen av politik tager utredningen inte upp under hänvisning till en annan pågående utredning. Mot bakgrunden av hittillsvarande erfarenheter förefaller det Handelskammaren sannolikt att statsmakternas aktivitet och intresse under lång tid i första hand kommer att inriktas på en politik som syftar till omflyttning av arbetskraften. För Handelskammarens område betyder detta, att man genom olika åtgärder underlättar en avflyttning från trakten och att den dag man eventuellt är beredd att på allvar diskutera hur man på olika

74 vägar skulle kunna stimulera en utbyggnad av näringslivet i området, det inte längre föreligger något befolkningsmässigt underlag för en sådan utbyggnad. Detta perspektiv inger givetvis Handelskammaren oro och den ifrågasätter om det inte skulle vara förnuftigt att i ett sammanhang göra en avvägning mellan de två olika typerna av arbetsmarknadspolitik. Risken är annars att den ena typen de facto kommer att bli allenarådande. Sundsvall den 26 januari 1962. Ax.

Enström

'Östergötlands och Södermanlands Handelskammare Handelskammaren ansluter sig till det yttrande, som av Stockholms handelskammare ingives i ärendet. Utöver vad nämnda yttrande innehåller vill Kammaren dock framföra följande synpunkter. Utredningen behandlar i kap. VIII i betänkandet finanspolitiken, i samband varmed företagsbeskattningen ur konjunkturpolitisk synpunkt blir föremål för en ingående analys. Utredningen uttalar i avseende å beskattningen i allmänhet att de indirekta skatterna lättare och snabbare kunna varieras än de direkta och att de överhuvudtaget äro lättare att administrera, varför en viss förskjutning av tyngdpunkten i beskattningen mot indirekta skatter är fördelaktig ur stabiliseringspolitisk synpunkt. Dock måste — som utredningen ävenledes framhåller — vid fördelningen av skattebördan hänsyn tagas till en mängd andra faktorer än de rent stabiliseringsekonomiska. Vad företagsbeskattningen beträffar vill Handelskammaren understryka utredningens uttalande att nettovinstbeskattningen av aktiebolag och ekonomiska föreningar ej bör betraktas som ett konjunkturpolitiskt medel. Handelskammaren finner det emellertid angeläget framhålla, att den nuvarande nettovinstbeskattningen redan i sig har en sådan inbyggd konjunkturpolitisk effekt, enär i en högkonjunktur med stigande vinster ett ökat skatteuttag äger rum, medan å andra sidan skattebelastningen sjunker vid minskad räntabilitet. Härtill kommer att gällande regler för avskrivningar, lagervärdering, konjunkturinvesteringsfonder m. m. enligt vad erfarenheten visat är verksamt ägnade att utjämna konjunkturvariationerna. Att söka förstärka dessa effekter genom ändring i skattesatsen för aktiebolag i stabiliseringspolitiskt syfte synes olämpligt och låter sig med hänsyn till den tidsödande proceduren ej praktiskt genomföras. Utredningen upptager den i tidigare sammanhang väckta frågan om införandet av en bruttobeskattning till behandling (s. 222 ff). En dylik skatt vore avsedd att drabba exempelvis ett företags totala omsättning. Utredningen redovisar en rad allvarliga olägenheter med en dylik skatteform. En »kaskadskatt» belastar företagen mycket olika, beroende på integrationsgraden. Branscher, uppdelade i många handelsled skulle drabbas hårt.

75 Företag med ringa förädling, exempelvis handelsföretag, finge en alltför hård skattebelastning i förhållande till branscher med långt gående förädling. En skatt endast på förädlingsvärdet skulle medföra utomordentligt svåra gränsdragningsproblem, framhåller utredningen. Enligt Handelskammarens förmenande framstår en bruttobeskattning i de former, som nyss angivits, såsom en helt oacceptabel form av beskattning, medförande de mest oöverskådliga konsekvenser. Debatten i skattefrågorna skulle vinna större realitet och skapa mindre oro inom näringslivet, om de alltför fantasibetonade idéerna kring bruttobeskattningen kunde avföras från densamma. Ur konjunkturpolitisk synpunkt torde icke något vara att hämta genom en omläggning av företagsbeskattningen i denna riktning. De sittande skatteutredningarna ha i övrigt ett rikt fält av konkreta och praktiskt genomförbara skattealternativ att ägna sig åt. Släpper man således den mera generella bruttobeskattningen, återstår likväl den form av utgiftsbeskattning, som utredningen benämner »faktorskatter», d. v. s. skatter på råvaror, drivmedel, elektricitet eller investeringar (betänkandet s. 224 ff). I allt väsentligt ter sig denna skatteväg av praktiska skäl lika oframkomlig som den generella bruttobeskattningen. Råvaror, elektricitet och drivmedel, exempelvis, framstår ur näringslivets synpunkt såsom synnerligen illa valda skatteobjekt, främst av den orsaken att behovet av förnödenheter varierar så starkt från företag till företag eller från bransch till bransch, att snedvridande effekter aldrig kan undvikas. Handelskammaren vill icke underlåta att i detta sammanhang understryka, att den allmänna varuskatten nu drabbar företagens investeringar på ett sätt, som väckt livlig kritik inom näringslivet. Som utredningen riktigt framhåller (p. 315) har kritiken mot den tidigare tillämpade investeringsavgiften främst tagit sikte på att densamma i alltför hög grad verkat sänkande på investeringsnivån på lång sikt, medan avgiftens uppgift borde vara att utjämna de kortsiktiga variationerna. För att inte långsiktigt påverka avvägningen mellan investeringar och konsumtion måste investeringsavgiften vara konjunkturvariabel. Tas den inte bort i ett mera balanserat läge, kommer den att innebära en permanent belastning på investeringsverksamheten, heter det. Handelskammaren vill särskilt fästa uppmärksamheten på att den existerande allmänna varuskatten å näringslivets investeringar tyvärr kommit att verka precis såsom en dylik permanent belastning på investeringarna, vilket utredningen själv i sitt principiella resonemang om investeringsavgiften funnit vara direkt olämpligt. Enligt Handelskammarens mening är det därför synnerligen angeläget att denna nackdel med beskattningen av företagens investeringar snarast undanröjes, varjämte jämväl el-avgifter bör borttagas. Utredningen har fäst uppmärksamheten på nyttan av investeringsfonderna ur konjunkturpolitisk synpunkt, något som Handelskammaren finner angeläget understryka. Systemet med investeringsfonder borde kunna förenklas och i avsevärd mån utbyggas så att fler skattskyldiga kunde få tillfälle till dylika avsättningar.

76 Vidare framhåller utredningen (p. 316) att lagervariationerna spelat en växande roll i efterkrigstidens konjunkturbild. Beträffande möjligheterna att med ekonomiska medel styra lagerutvecklingen har lagervärderingsreglerna den största betydelsen, heter det. Lika litet som ändringar i uttagsprocenten vid bolagsbeskattningen lämpar sig ändringar beträffande lagervärderingsreglerna såsom konjunkturpolitiskt instrument, utan man får finna andra utvägar. I syfte att stimulera en lageruppbyggnad redan i en lågkonjunktur förefaller den av utredningen väckta tanken på inrättande av lagerinvesteringsfonder mycket intressant och utgör ett sådant praktiskt och konkret uppslag, som borde beaktas av de sittande skatteutredningarna. Sammanfattningsvis skulle Kammaren i avseende å stabiliseringspolitiken och företagsbeskattningen vilja framhålla, att beskattningens användbarhet som konjunktur politiskt instrument i icke oväsentlig grad inskränkes eller i varje fall fördröjes genom kravet på riksdagens medverkan. Man kan ofta inte nå tillräckligt snabba beslut, något som i mer eller mindre hög grad är utmärkande för stabiliseringspolitiken överhuvudtaget. Beträffande företagsbeskattningen bör man i främsta rummet lita till mera långsiktiga, generellt verkande medel, såsom investeringsfonderna. Norrköping den 31 januari 1962. Lars

Gabrielson Gunnar

Lunden

Konjunkturinstitutet Utredningsuppdraget spänner över ett stort fält och har fullgjorts i form av en delvis mycket detaljrik beskrivning av stabiliseringspolitikens olika mål och många medel. Institutet anser sig emellertid inte kunna upptaga till prövning riktigheten av denna beskrivning eller konsistensen i och rimligheten av de slutsatser som i betänkandet göres beträffande målens fixering och medlens användning. På det principiella planet föreligger nämligen för en dylik bedömning den svårigheten, att analysen i betänkandet i stort sett saknar en explicit redovisning av de samband, som förutsattes råda mellan olika medel, mellan medel och mål och mellan olika mål. Man kan ha olika uppfattningar om de ekonomiska sambanden, och man har likaledes att räkna med skiftningar i prioriteringen av de ekonomiska målen. Men innebörden härav är bara den, att man kan behöva operera med ett flertal »modeller» som underlag för medel-mål analysen, Utan en dylik precisering — i en eller annan form — av förutsättningarna för resonemanget är det svårt att kritiskt värdera de dragna slutsatserna. Penningvärdeundersökningens utredningar ger på delområden information av här antytt slag, men varken dessa utredningar eller stabiliseringsutredningen har sammansmält detta material i en total analys — här föreligger alltså kännbara glapp mellan dem bägge. Eftersom behovet av komplettering av-

77 ser en analys på en relativt abstrakt nivå synes dess genomförande inte behöva ha riskerat den av kommittén eftersträvade enigheten kring betänkandet. En mera grundläggande analys av vissa typfall behöver nämligen inte nödvändigtvis eller ens i första hand kretsa kring historiska förlopp och den (eventuellt kontroversiella) ekonomiska politik, som förts tidigare. I själva verket synes utredningen ändå i relativt stor utsträckning ha hämtat sina problemställningar just från 50-talets erfarenheter, vilket givit en viss skevhet åt diskussionen både av målsättningarna och av medelanvändningarna. Man koncentrerar sig i hög grad på de svårigheter för upprätthållandet av de icke närmare definierade men till synes ganska ambitiösa målen för sysselsättning och penningvärde, som kan uppkomma vid störningar av i stort sett den natur, som vi lärt känna under efterkrigstiden. Störningar via utrikeshandeln (exporten) anges härvidlag som de vanligaste och viktigaste, och mycket utrymme ägnas åt diskussionen av möjligheterna att neutralisera effekten av dylika störningar på priser och sysselsättning. Som närmare skall beröras i fortsättningen, kan det finnas anledning att också diskutera mera ingående t. ex. det fallet att en inhemsk överhettning leder till störningar i den externa balansen. Det är då fråga om andra samband och andra balansproblem än i nyssnämnda av utredningen särskilt uppmärksammade fall. Utan en närmare precisering av ambitionsgraden för samtliga mål och en diskussion av den tänkta ekonomiska utvecklingen inom och utom landet är det svårt att bedöma sannolikheten för att den ena eller andra problematiken kommer att aktualiseras. Ambitionsgraden i politiken, evad den avser takten i produktionsutvecklingen och därmed även i kapitalbildningen, gör det t. ex. också nödvändigt att beakta de slabiliseringsproblem, som aktualiseras vid olika hastigheter i själva den ekonomiska tillväxten. Vissa viktiga frågor, som rör denna aspekt av stabiliseringspolitiken, har utredningen i stort sett förbigått eller givit en blott ofullständig eller osystematisk behandling, över huvud taget skulle ett beaktande av sammanhängande och alternativa problemkomplex i totalanalysens form ha tvingat utredningen till en precisering av åtminstone rayonerna för målvariablerna och latituderna för medelsanvändningarna samt till en systematisk prövning av samband, som nu antingen icke alls beaktats eller blott kommenterats i lösryckta sammanhang. Kontentan av vad som ovan anförts är att utredningen redan genom urvalet av diskuterade samband och problemställningar givit dessa en vikt och betydelse, som i och för sig kan tänkas vara riktig men som icke har närmare motiverats. Institutet kan som nämnts inte ingå på en prövning av riktigheten och relevansen av utredningens analyser, utan vill snarare fästa uppmärksamheten på några samband och problemställningar som icke analyseras och som utan särskilda undersökningar icke kan frånkännas (minst) samma vikt för stabiliseringspolitiken. Dessa frågor skulle säkerligen tvingat sig på utredningen om denna explicit sökt klargöra den eller de »modeller», som ändå alltid ligger mer eller mindre fördolda i analyser av här diskuterat slag.

78 En viktig fråga avser realismen i utredningens uppfattning att »Utvecklingen under efterkrigsperioden tyder närmast på en så mycket högre inkomstelasticitet i Sverige för importvaror än i utlandet för svenska exportvaror, att detta i förevarande sammanhang överflyglat effekten av den inhemska stabiliseringspolitiken». (Sid. 121) Den i sammanhanget diskuterade effekten avser valutareservens variationer i olika konjunkturlägen — variationer som (enligt utredningen) gått i motsatt riktning i förhållande till ett mer normalt konjunkturmönster. Utredningen anger inga skäl för denna sin hypotes, som likväl bör anses ha stor betydelse för bedömningen av ett givet konjunkturläge och för utformningen av eventuella åtgärder för att komma till rätta med olika slags balansbrister. »Motmönstret» kan j u lika väl förklaras med att t. ex. i en högkonjunktur produktionsresurser och färdigvaror dragits över från exportsektorn till hemmamarknaden och på det sättet dämpat exportutvecklingen. Man kan först efter ingående undersökningar tänkas få belägg för riktigheten av den ena eller andra hypotesen. Konjunkturfasningen i förhållande till utlandet, graden av marginalitet i försäljningen av olika slags varor på utlandet respektive på hemmamarknaden samt — som utredningen också mycket riktigt påpekar — även lagercykeln kommer härvid in i bilden. Skillnaderna i bedömningen av orsakerna till ett exportbortfall har betydelse för stabiliseringspolitikens utformning t. ex. med hänsyn till önskemålet att hejda en fortgående valutaavtappning. Sammanhänger denna med en omskiftning från export- till hemmamarknad orsakad av ett efterfrågetryck på den senare, skulle det i princip räcka med en relativt måttlig dämpning av hemmaefterfrågan för att ånyo få i gång exporten. Även utan dämpning skulle en viss korrigering ändå kunna tänkas komma till stånd genom en prisstegring på hemmamarknaden, som begränsar den volymmässiga avsättningen därstädes. Förutsättningen är då att det är förhållanden på inhemska utbuds- och inte på utländska efterfrågesidan, som hållit (och håller) tillbaka exportutvecklingen. Den här antydda problematiken ställer sig relativt enkel, och frånvaron av valutabekymmer under 50-talet beror kanske just på att vi inte ställts inför svårigheter av annat slag. Det är därför utredningens tolkning av vad som hänt på 50-talet kan tendera till en undervärdering av de problem, som kan möta i framtiden i händelse av alltför låg inkomstelasticitet för svenska exportprodukter eller för den svenska exporten ogynnsamma strukturförskjutningar i utlandets efterfrågan. Utredningen kommer till det resultatet att man då i vissa fall kan bli tvungen att i den ekonomiska politiken följa den internationella konjunkturutvecklingen (sid. 118). Frågan är om det skulle räcka härmed. I motsats till fallet med inhemsk överhettning räcker det knappast med en dämpning av efterfrågan motsvarande den önskade lösgöringen av resurser och varor för exportändamål. Det kan visa sig nödvändigt att, åtminstone på kort sikt, åstadkomma den åsyftade förbättringen i bytesbalansen i första hand genom en dämpning av importefterfrågan, vilket implicerar en långt större begränsning av den totala

79 efterfrågan. Konsekvenserna för sysselsättningen av en sådan restriktivitet i den ekonomiska politiken kan förväntas bli mycket kännbara. Storleksordningen av hithörande problem är det naturligtvis svårt att precisera, men vissa ledtrådar kan man dock få från erfarenheterna utomlands. I alla händelser skulle en diskussion av olika fall och risker kunna användas som utgångspunkt för en vägning av målvariablerna och en diskussion av den »tillåtna» användningslatituden eller användningen över huvud taget av olika medel. Det är viktigt att klargöra vilka valmöjligheter beträffande mål och medel man kan visas ha i preciserade typfall — utan att man därför behöver i detalj uttala sig om vilka av dessa möjligheter som är att föredraga eller vilka typfall som är mest sannolika. Den här antydda problematiken är inte heller av den naturen att man kan vänta med att ta ställning till den först när den aktualiseras. Själva sannolikheten för dess aktualisering hänger nämligen i hög grad samman med hela avvägningen mellan de olika målen för den ekonomiska politiken och dennas utformning på längre sikt. Sålunda kommer ambitionsgraden beträffande den ekonomiska tillväxten att få stor betydelse för den risk man löper att konfronteras med sysselsättnings- och valutasvårigheter av det slag, som ovan antytts. Klargörandet av dessa samband, sammanvägningen av olika mål med hänsyn härtill och en diskussion av stabiliseringspolitikens utformning i själva växtprocessen beröres knappast alls i utredningen. Utredningen för ett allmänt resonemang om riktpunkten för tillväxten av nationalprodukten och om de samband som kan tänkas råda mellan tillväxten och andra målsättningar. Det påpekas att »med hänsyn till de svårigheter, som i framtiden kan komma att möta Sverige på många av exportmarknaderna blir det nödvändigt med en stark ekonomisk expansion. Det måste därför betecknas som ovisst, huruvida den hittillsvarande framstegstakten blir tillräcklig för att bibehålla Sveriges konkurrenskraft på utlandsmarknaden» (sid. 41). Detta samband klargöres inte närmare — men man får i ett annat sammanhang på tal om den starka preferensen för ekonomisk expansion i EEC-länderna tvärtom veta att »de med föreliggande politiska svårigheter (?) förmodligen inte kunna hålla nere sina egna kostnader vid denna expansionstakt, varigenom deras konkurrenskraft inrikes och utrikes försämras» (sid. 32). Det kan också noteras att enligt Långtidsutredningens prognos både förväntad exportutveckling och kraven på produktionsresurser från privata och offentliga sektorn får plats inom ramen för en tillväxt, som ligger omkring 4 procent. Stabiliseringsutredningens rekommendationer att man »synes böra sikta på en något snabbare tillväxt av nationalprodukten än hittills under efterkrigstiden» — vilket synes avse ökningar på närmare 4 procent per yrkesutövare under den första »normala» konjunkturcykeln 1953—59 (sid. 40) — torde därför tarva mer utförliga motiveringar. Den följes av slutsatsen att »härför erfordras en ökning av investeringarna». Frågan är om en sådan för den ekonomiska politikens utformning viktig riktpunkt kan angivas, när man i övrigt

so rör sig med så opreciserade förutsättningar om de ekonomiska sambanden och målen. (I långtidsutredningens kalkyl är investeringskvoten ungefär oförändrad och bruttoinvesteringens tillväxttakt lägre än för åren 1955—60 och även än för hela 50-talet.) Här behövs för det första en analys av innebörden i olika avseenden av en hög (ökad) investeringskvot och för det andra en diskussion av vilka incitament, som behövs för att en högre investeringskvot skall kunna realiseras. Stabiliseringsutredningen koncentrerar sig i detta sammanhang i stort sett på en analys av möjligheterna att mobilisera det sparande, som skall ge en i viss mening samhällsekonomisk balans. Detta är en i och för sig viktig aspekt på problemet, men ger ingalunda ett tillräckligt underlag för dess bedömning. Till en början måste man i alla fall uppmärksamma, att bortom en viss gräns måste en ökning av takten i kapitaltillväxten ge en avtagande additiv ökning av produktionstillväxten. När gränsen nåtts tenderar kapitalavkastningen att falla, vilket också aktualiserar frågan om incitamenten för en snabbare kapitalackumulering. En ökad kapitalbildningstakt kan tänkas förutsätta som incitament t. ex. vissa prisstegringar eller en viss räntepolitik, vars konsekvenser i andra avseenden får särskilt beaktas. Ju mer takten skruvas upp — med en avtagande avkastning i form av extra produktionstillväxt — dess troligare är det att man skapar konflikter med andra ekonomiska mål. Stabiliseringsutredningen betonar i första hand det stöd för dessa andra mål, man kan räkna med i en ökad ekonomiskt tillväxt. Men då måste man också ha någon slags uppfattning om var på kurvan för sambandet mellan kapitalbildningstakt och produktionstillväxt man befinner sig. Det blir här fråga om ett marginalresonemang med konsekvenser i flera olika riktningar. Bedömes en relation mellan nämnda storheter vara gynnsam — detta får väl anses vara utredningens uppfattning — skulle det t. ex. vid marginalen te sig fördelaktigt med en kapitalimport i syfte att höja den gräns för investeringskvoten ovan vilken svårighet annars skulle uppkomma bl. a. för prisstabiliseringen och för valutautvecklingen. En motsatt bedömning skulle däremot kunna framföras som argument för en kommersiell kapitalexport. Frågan om investeringskvotens avvägning måste alltså bli föremål för en mycket vittgående prövning. En ytterligare fråga rör de förutsättningar under vilka den av olika anledningar önskvärda (privata) investeringskvoten faktiskt kommer att realiseras. Stabiliseringsutredningen har mycket att säga om önskvärdheten av och möjligheterna till prisstabilisering men inte mycket om hur en dylik stabilisering kan tänkas påverka vinstutvecklingen och investeringsbenägenheten. Det finns skäl att antaga att det under 50-talet mestadels goda vinstläget och den tidvis ganska högt uppdrivna investeringsverksamheten i betydande grad berott på den oavbrutna prisstegringen. Partipriserna har i genomsnitt stigit med mellan 3 och 4 procent per år och har tenderat att driva reala lånekostnaden ner mot noll. Situationen skulle bli helt annan vid prisstabilisering, och räntepolitiken finge utformas med hänsyn härtill. Vinstutvecklingen och därmed den framtida räntepolitiken får alltså till-

HI

mätas stor betydelse för den politik, som skall söka realisera en »optimal» investeringsutveckling. Frågan är om inte också sambandet mellan vinstutveckling och lönebildning bör ägnas större uppmärksamhet än vad det fått i utredningen. Denna koncentrerar sig i detta sammanhang genomgående på den totala efterfrågan och balansen på arbetsmarknaden. Prisstabiliseringspolitiken förutsattes skola påverka nivån för den totala efterfrågan och därigenom via arbetsmarknadsläget även löne- och prisutveckling. (Jfr t. ex. sid. 268, 286, 289.) Man kan emellertid inte utan närmare prövning avvisa den alternativa hypotesen att lönebildningen i första hand bestämmes av vinstutvecklingen: denna bör rimligen ha stor betydelse både för arbetstagarnas lönekrav och arbetsgivarnas möjligheter och villighet att tillmötesgå detta krav. Det är klart att vinst- och efterfrågeutveckling ofta tenderar att gå i samma riktning, men det finns exempel på att man t. ex. haft hög arbetslöshet och samtidigt kraftiga löne- och vinststegringar. Det kan alltså tänkas lägen i vilka en till löne- och prisstabilisering syftande ekonomisk politik kan komma att utformas helt olika i det fall den siktar på att påverka vinsterna respektive totala efterfrågan. Vad som ovan anförts antyder konturerna av en »modell» i vilken vinstutvecklingen tillmätes stor betydelse både för incitamenten till kapitalbildning och för löne- och prisbildningen. Konstellationen av prisutveckling och nominalränta bestämmer i sin tur den reala lånekostnaden och påverkar vinstutvecklingen. Man står här inför ett svårbemästrat avvägningsproblem i vilket diskussionen av stabiliseringspolitikens utformning delvis kommer att föras i helt andra termer än i den »modell», som impliceras i utredningens resonemang. Institutet vill härmed inte ha sagt att utredningens analys i och för sig skulle behöva vara orealistisk och irrelevant. Men frånvaron av explicit modellredovisning och av prövning av alternativa hypoteser om olika sammanhang gör att man inte heller kan bli övertygad om motsatsen. I kap. XII tar utredningen upp till behandling en fråga som direkt berör institutets verksamhet, nämligen frågan om periodiseringen av de löpande konjunkturbedömningarna, samordningen härvidlag mellan institutet och finansdepartementets ekonomiska avdelning, resurserna för konjunkturforskning samt det statistiska underlaget. Inledningsvis påpekas att förutsättningen för att man skall kunna bedriva en så ambitiös konjunkturpolitik som den av utredningen förordade är tillgång till säkrare prognoser över den ekonomiska utvecklingen. För att öka möjligheten att snabbt upptäcka störningar i ekonomin bör prognosverksamheten koncentreras på en rullande, kvartalsvis eller halvårsvis bedömning av utvecklingstendenserna. Systematiska prognoser behövs, enligt utredningen, liksom hittills till vårriksdagens ekonomiska debatter; en systematisk stabiliseringspolitik fordrar även att de statliga åtgärderna prövas ytterligare en gång om året. En konjunkturprognos på hösten som underlag till den ekonomiska debatten vid höstriksdagen synes därför erforderlig. 6-020792

82 Den grundläggande principen för en uppdelning av arbetsuppgifterna mellan ett fristående forskningsinstitut och departementets serviceorgan bör enligt utredningen vara att konjunkturbedömningen och konjunkturprognoserna i deras helhet, alltså inklusive nationalbudgeten, skall utföras av en fristående institution, medan det ekonomisk-politiska programmet skall utarbetas av departementets stabsorgan. Konkret skulle denna princip innebära att utarbetandet av nationalbudgeten helt skulle överföras på konjunkturinstitutet och då lämpligen ingå som huvuddelen av två av dess kvartalsrapporter. Den skulle då utarbetas som en ren prognos på grundval av oförändrad ekonomisk politik och de tilltänkta statliga åtgärdernas effekt skulle sedan analyseras i en utvidgad finansplan, som skulle skrivas av den ekonomiska avdelningen inom departementet. Institutet vill instämma i att en effektiv konjunkturövervakning bl. a. innebär att bedömningar och prognoser görs kontinuerligt med relativt korta tidsintervall. Som bekant har institutets verksamhet i detta avseende anpassats i den riktningen; fr. o. m. hösten 1960 utarbetar institutet rapporter över det ekonomiska läget kvartalsvis. Även när det gäller samordningen mellan institutet och finansdepartementets ekonomiska avdelning har en anpassning i den av utredningen föreslagna riktningen till en del redan ägt rum. Så t. ex. tidsförlades den sista av 1961 års rapporter så att den kunde utnyttjas av finansdepartementet för den bedömning av det ekonomiska läget som regelbundet görs i samband med framläggande av statsverkspropositionen. Likaså kommer den första rapporten för innevarande år att i tiden förläggas så att den kan utnyttjas på motsvarande sätt när den s. k. kompletteringspropositionen framläggs för riksdagen. Vidare planeras den tredje rapporten att liksom tidigare framkomma till höstriksdagens ekonomiska debatt. Man kan givetvis tänka sig att driva detta samarbete ytterligare ett steg längre så att institutets prognoser utsträckes till att i någon preciserad form avse en tidsperiod omfattande drygt ett år, vilket hittills inte varit fallet. Institutet har ingenting emot att man tar sikte på en sådan utveckling. Den bör dock dels föregås av, dels samordnas med en intensifierad forskning i prognosmetodik och alternativa prognosförfaranden på det ekonomiska området, varvid andra länders erfarenheter bör tillvaratas på ett systematiskt sätt. Institutet vill i detta sammanhang instämma i utredningens synpunkt att tillräckliga resurser avdelas för konjunkturforskning. Institutet vill också understryka att man bör låta detta arbete innefatta även metoder för att studera effekterna av förändringar i den ekonomiska politiken. Institutet vill i detta sammanhang peka på en samordningsaspekt som utredningen inte tagit upp men som ligger mycket nära den som ovan behandlats, nämligen frågan om koordineringen mellan å ena sidan den mera kortsiktiga konjunkturbedömningen och å den andra de mera långsiktiga bedömningarna av den ekonomiska utvecklingen. Det är institutets uppfattning att dessa båda typer av framtidsbedömningar i vissa avseenden — t. ex. i fråga om metodik och statistiskt material — hör nära samman och

83 att de ömsesidigt kompletterar varandra. Även här borde man därför närmare överväga den lämpligaste arbetsfördelningen mellan institutet och finansdepartementet. Kommittén tar även upp till behandling frågan om utbyggnaden av den ekonomiska korttidsstatistiken och pekar därvid på vissa områden där man speciellt anser behov föreligga för en förbättrad information. Institutet, som sedan en längre tid tillbaka verkat för en utbyggnad av den ekonomiska korttidsstatistiken, vill i allt väsentligt ansluta sig till utredningens synpunkter och rekommendationer i detta avseende. Det bör dock i detta sammanhang nämnas att för vissa av de särskilt utpekade områdena en utbyggnad av korttidsstatistiken numera påbörjats eller preliminärt beslutats. Så t. ex. utförs numera kvartalsvisa labor-force-undersökningar. Sedan sommaren 1961 inhämtas kvartalsvisa uppgifter över industriinvesteringarna och — med början hösten samma år — motsvarande uppgifter för kommunerna. Vidare planeras fr. o. m. innevarande år en kvartalsstatistik över lagerutvecklingen inom industrin. Konjunkturinstitutet har — tack vare att särskilda medel härför ställts till institutets förfogande — kunnat utföra kvartalsberäkningar av vissa viktigare poster i försörjningsbalansen — i första hand den privata konsumtionen och bostadsinvesteringarna — samt hushållens disponibla inkomster. Dessa uppgifter har kommit till användning i den löpande konjunkturbedömningen och presenterats i institutets rapporter över det ekonomiska läget. Institutet r ä k n a r med att kunna fortsätta arbetet med kvartalsberäkningarna och därvid utsträcka dessa till att omfatta större delen av försörjningsbalansens användningssida samt även andra för konjunkturanalys relevanta poster i nationalräkenskapen. Vidare planerar institutet att kunna utvidga barometerverksamheten till att omfatta även byggnadsindustrin. Institutet vill också framhålla att utredningen visserligen pekar på några av de viktigaste områdena där statistiken bör utbyggas men att detta gäller även för en del andra områden om behovet av uppgifter för konjunkturanalys skall k u n n a anses någorlunda tillfredsställt. Som exempel kan nämnas kvartalsvisa uppgifter över arbetstimmar och lönesummor samt uppgifter som möjliggör en snabbinformation om vinst- och likviditetsutvecklingen inom företagssektorn. Vid handläggningen av detta ärende har förutom undertecknad deltagit t. f. sakkunnig Thora Nilsson (som även varit föredragande för kap. XII i utredningen), förste forskningsassistenten Lars Hansson, förste forskningsassistenten Bengt Pettersson och forskningsassistenten Lars Matthiessen. Stockholm den 28 februari 1962. Börje

Kragh

84 Näringsfrihetsrådet Utredningen framhåller, att konkurrensfrämjande åtgärder är av väsentlig betydelse för stabiliseringspolitiken därutinnan att man genom sådana åtgärder kan motverka kostnadsinflation. En betydelsefull faktor vid uppkomsten av denna typ av inflation anses nämligen vara vad utredningen betecknar som den autonoma prisbildningen, varmed avses det förhållandet att prisbildningen har en viss grad av autonomi gentemot förändringar i efterfrågan. Utredningen anser sig kunna uttala att den autonoma prissättningens kvantitativa betydelse, även om den på grund av mellanformernas utbredning inte kan preciseras, är tämligen vidsträckt. Den autonoma prisbildningen kan, anför utredningen, motverkas dels genom konkurrens och dels genom konsumenternas prismedvetenhet, vilken emellertid måste stödjas av offentlig pris- och kartellövervakning och konsumentupplysning. I dessa frågor framlägger utredningen vissa synpunkter i betänkandets kap. III sid. 101—102 och utvecklar dessa synpunkter vidare i kap.IX. I anslutning till utredningens uttalanden om den autonoma prisbildningens omfattning vill näringsfrihetsrådet framhålla önskvärdheten av att dessa förhållanden bleve mera konkret klarlagda. Detta sker redan nu i viss utsträckning genom pris- och kartellnämndens undersökningar på olika områden. Emellertid kunde det vara av värde att de av utredningen anförda synpunkterna ytterligare och i mera direkt form belystes i samband med nämndens fortsatta allmänna undersökningsverksamhet. Näringsfrihetsrådet anser i likhet med utredningen att den viktigaste vägen för att möta de problem, som den autonoma prisbildningen ger upphov till, torde vara att med olika medel stödja och stimulera den kontroll över prisbildningen, som konsumenterna genom sin prismedvetenhet utövar. En ökad sådan prismedvetenhet kan spela en mycket viktig roll icke blott beträffande sådana åtgärder, som vidtagits i medvetet syfte att begränsa konkurrensen, utan även i de fall då konkurrensbegränsningen har sin grund väsentligen endast i en faktiskt föreliggande situation. Prisoch kartellnämndens och konsumentinstitutets undersökningar och publiciteten i anslutning därtill är i detta sammanhang av väsentlig betydelse. Utredningen uttalar att frågan om konkurrensfrämjande åtgärder intar en nj'ckelstallning i en aktiv konjunkturpolitik. Utredningen går dock av olika skäl icke närmare in på denna fråga men framhåller i korthet vissa för utredningens problemställningar väsentliga synpunkter (sid. 244). Rådet vill med anledning av att utredningen framhåller nödvändigheten av att också sådana konkurrensbegränsningar, som inte baseras på regelrätta avtal, upptas till prövning, blott erinra om att konkurrensbegränsningar av denna art kan bli föremål för åtgärder enligt den gällande konkurrensbegränsningslagen och att detta också skett i flera fall. Slutligen vill näringsfrihetsrådet — i anslutning till vad utredningen anfört om kapitalmarknadsförhållandena — även framhålla betydelsen i

85 olika hänseenden för den fria konkurrensen av en ökad frihet på kapitalmarknaden. I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknad ordförande, deltagit ledamöterna Lindstedt, Svennilson, Söderberg, Tjärnfors, Älmeby och Edgren. Stockholm den 15 februari 1962. Frank

Öhman Lars

Jonson

Oinbudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor På anförda skäl konstaterar stabiliseringsutredningen sammanfattningsvis, att en målmedveten och kraftfull bekämpning av skadliga konkurrensbegränsningar inom näringslivet och en intensiv och konkret konsumentupplysning, som verkligen skapar en utbredd prismedvetenhet, måste vara de viktigaste medlen för att komma till rätta med de problem, som den autonoma prisbildningen ger upphov till. Enligt utredningen är det därvid av största betydelse att de organ, som handhar denna för prisstabiliseringen väsentliga verksamhet, har tillräckliga resurser. Såsom utredningen antytt har i sammanhanget viktiga spörsmål mera ingående behandlats av 1960 års prisövervakningskommitté i dess betänkande »Effektivare prisövervakning» (SOU 1961:3), vilket låg till grund för Kungl. Maj:ts proposition 1961: 86 angående effektivisering av verksamheten på pris- och konkurrensområdet. Ämbetet vill här erinra om att prisövervakningskommittén fann gällande lagregler ge utrymme för ett förverkligande av de för pris- och konkurrenslagstiftningen uppställda syftena. Vid sådant förhållande ansågs den i utredningsdirektiven angivna målsättningen — en skärpning av prisövervakningen, en effektivisering av åtgärderna mot konkurrensbegränsning och en förbättring av konsumenternas prismedvetande — bäst k u n n a nås icke genom lagändringar inom ramen för nuvarande principer utan genom ökade resurser åt de statliga organ, som handlägger pris- och konkurrensärendena. I betänkandet diskuterades vissa spörsmål på konkurrensområdet samt ägnades särskild uppmärksamhet åt konsumentupplysningen och myndigheternas personalresurser. Den av stabiliseringsutredningen redovisade uppfattningen i hithörande frågor överensstämmer i allt väsentligt med den ståndpunkt som prisövervakningskommittén intog. Mot bakgrunden av den betydligt utvidgade verksamhet på utrednings- och upplysningssidan, som kommittén förordade, framlades förslag om personalförstärkningar vid statens pris- och kartellnämnd och ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor. Dessa förslag biträddes i det stora hela av departementschefen och bifölls sedermera av riksdagen. De ökade resurser, som sålunda tillfördes myndigheterna fr. o. m. innevarande budgetår, kan redan nu sägas ha möjliggjort en utvidgning och intensifiering av verksamheten i den riktning, som också stabiliseringsutredningen funnit önskvärd.

86 Bland annat med hänvisning till betänkandet »Effektivare prisövervakning» har stabiliseringsutredningen icke gått in på att penetrera det problemkomplex, som konkurrensområdet inrymmer. Utredningen har emellertid framhållit vissa för dess problemställningar väsentliga synpunkter, främst beträffande ingripanden mot en del mera konkret svårgripbara konkurrensbegränsningar. Med anledning av därvid gjorda uttalanden (s. 244) önskar ombudsmannaämbetet — som i princip ej har något att erinra mot de framförda åsikterna — framhålla icke blott att gällande lagstiftning medger inskridande mot konkurrensbegränsningar av angivna typer utan även att ingripanden i dylika fall i viss utsträckning också skett. I likhet med utredningen vill ämbetet dock ej underlåta att påpeka, att det stundom kan föreligga svårigheter att skapa användbara kriterier för att komma till rätta med en föreliggande konkurrensbegränsning. Praktiska problem av skilda slag möter här såväl på utredningssidan som när det gäller bevisfrågor. Svårigheterna får likväl icke hindra att myndigheterna inriktar sig på att söka lösa uppkommande fall och gör verksamheten på området så effektiv som den överhuvudtaget kan bli. Liksom stabiliseringsutredningen anser ombudsmannaämbetet det önskvärt att konsumentupplysningen intensifieras samt göres konkret och lättfattlig. Konsumentupplysningens mål och medel var, såsom ovan nämnts, ett spörsmål, som särskilt uppmärksammades av prisövervakningskommittén. De tankegångar, åt vilka stabiliseringsutredningen givit uttryck, kan sägas ha blivit utförligt utvecklade redan av prisövervakningskommittén. Efter de förut omnämnda personalförstärkningarna har med ledning av kommitténs förslag en breddning och omgestaltning av konsumentupplysningen i viss mån redan hunnit ske och den utveckling, som sålunda är på väg, synes rimma med stabiliseringsutredningens önskemål. Av väsentlig betydelse för de näringsfrihetsvårdande organens verksamhet är självfallet att de förfogar över tillräckliga personella och materiella resurser. Verksamheten har i flera avseenden tidigare h ä m m a t s till följd av otillräckliga personalresurser. Läget är numera betydligt bättre. Det bör emellertid understrykas, att verksamheten på pris- och konkurrensområdet merendels är både tids- och arbetskrävande. Frågan om organisationen och myndigheternas möjligheter att effektivt och snabbt lösa sina arbetsuppgifter bör därför städse följas med den största uppmärksamhet. Åke

Sundquist Per

Ihrfelt

Riksrevisionsverket Vid sin behandling av finanspolitiken har stabiliseringsutredningen ingått på en diskussion av problematiken kring statsbudgetens utformning och handläggning. Utredningens framställning är dock i detta avseende mycket

87 kortfattad, och problemen har inte blivit föremål för samma ingående analys som andra av utredningen behandlade frågor. Stabiliseringsutredningen framhåller (sid. 236 f), att det erfordras en realekonomisk uppställning av de olika posterna i budgeten, som visar dennas inverkan på konsumtions- och investeringsefterfrågan, för att det skall vara möjligt att bedöma budgetens konjunktureffekt. Utredningen förordar därför, att en sådan realekonomisk uppställning av budgeten regelbundet presenteras parallellt med den nuvarande konventionella. I anledning av detta uttalande vill riksrevisionsverket framhålla, att ämbetsverket för finansdepartementets ekonomiska avdelning utarbetar en fullständig realekonomisk analys såväl av statsverkspropositionens riksstatsförslag som av riksstatens utfall enligt budgetredovisningen. Detta material infogas därefter såväl i finansplanen som i nationalbudgeten för att belysa budgetens samhällsekonomiska verkningar. Även i riksrevisionsverkets årsbok publiceras realekonomiska analyser av statsbudgeten. Enligt riksrevisionsverkets uppfattning är stabiliseringsutredningens önskemål på detta område sålunda i viss m å n tillgodosett, även om olika synpunkter kan göra sig gällande ifråga om materialets publicering. Att en redovisning i realekonomiska termer av de enskilda posterna i budgeten skulle ge ett bättre underlag för en bedömning av budgetens konjunktureffekt är dock inte ämbetsverkets uppfattning. Sådan redovisning bör närmast ta sikte på budgetens totala effekt. I likhet med stabiliseringsutredningen anser riksrevisionsverket, att det skulle vara ogynnsamt, om statsverkspropositionen i en framtid skulle framläggas nästan en månad tidigare än vad som nu är fallet (sid. 237 f), för så vitt inte redogörelserna för konjunktur- och budgetläget samt den framtida bedömningen av detta i propositionen blir helt preliminära och schablonartade, och ett mera underbyggt förslag sålunda framlägges vid en senare tidpunkt under riksdagen. En mera ingående bedömning av konjunkturen på ännu längre sikt än som nu sker skulle ytterligare försvåra budgetarbetet. Utredningen anser dock, att det problem som här föreligger, skulle kunna lösas på det sättet, att de konjunkturpolitiska avgörandena helt koncentreras till kompletteringspropositionen. Utredningens uppfattning synes här delvis överensstämma med budgetkommitténs (SOU 1959: 16), vilken framhöll, att den återprövningsrätt av väsentliga anslags- och skattefrågor, som kommittén förordade, skulle normalt knytas till behandlingen av kompletteringspropositionen. Även riksrevisionsverket delar denna uppfattning. Riksrevisionsverket vill dock framhålla, att konjunkturanpassningen av budgeten måste samordnas med administrationens befogade krav på möjligheterna till en mera långsiktig planering. Den beredskap för konjunkturvariation av statens utgifter för investeringar och materialinköp, som utredningen även i annat sammanhang rekommenderar (sid. 234), kan inte utan betydande men för administrationen drivas alltför långt. Utredningen har inte heller anvisat någon väg att praktiskt lösa de problem, den själv i sammanhanget uppställer.

88 Nyssnämnda synpunkter torde vara särskilt relevanta i anslutning till utredningens förslag om en förnyad konjunkturpolitisk prövning av budgeten under höstens lopp. Att med så korta intervaller ompröva budgetpolitiken torde i praktiken vara svårgenomförbart och endast erforderligt i extrema lägen. Riksrevisionsverket vill även erinra om de möjligheter till en flexibel budgetpolitik, som redan nu står till buds med mindre radikala och tungrodda medel. Sålunda har Kungl. Maj:t — bortsett från den allmänna beredskapsstaten — genom dispositionen av investeringsanslagen och genom tilläggsstater möjligheter att under pågående budgetår i viss utsträckning styra budgetpolitiken i enlighet med samhällsekonomins intressen. Stabiliseringsutredningen har även uttalat sig för en rationell långtidsplanering av statsbudgeten (sid. 238). Även med de reservationer utredningen anför, synes dess synpunkter i detta avseende motsägas av utredningens uttalanden om svårigheten att med rimlig grad av säkerhet göra konjunkturprognoser på längre sikt. Riksrevisionsverket vill i detta sammanhang erinra om vad riksräkenskapsverket anförde i yttrande över motionerna I: 230 och II: 291 till 1959 års riksdag angående planering på längre sikt av statens utgifter och inkomster. Riksräkenskapsverket framhöll därvid, att långtidsplanering av statsbudgeten redan nu sker i inte obetydlig omfattning och erinrade om de tre senaste långtidsutredningarna, nationalbudgetarbetet och de undersökningar, som årligen redovisas i finansplanerna. Ämbetsverket pekade även på de prognoser om statsinkomsternas utveckling på längre sikt, som årligen fogas som bilaga till ämbetsverkets inkomstberäkning. Riksräkenskapsverket framhöll även i sitt nyssnämnda yttrande, att det redan för en så kort period som den riksräkenskapsverkets ordinarie inkomstberäkning avser, har visat sig svårt att överblicka statsinkomsternas utveckling samt att motsvarande svårigheter att med någon säkerhet bedöma den samhällsekonomiska utvecklingen på något längre sikt redovisas i nationalbudgetarbetet. Om bedömningarna utsträckes längre framåt i tiden, måste de i än högre grad bygga på generella antaganden och blir till följd härav schablonartade, hävdade ämbetsverket. Även om, såsom stabiliseringsutredningen anför, en långtidsplanering måste göras i mindre bundna former än de som gäller för den årliga budgeten, vill riksrevisionsverket för sin del, på samma sätt som riksräkenskapsverket tidigare gjort, erinra om de svårigheter, som är förbundna härmed. Vid handläggningen av detta ärende har närvarit ledamöterna Löfqvist och Cardelius samt byråcheferna Ehnbom, Thorson och Säfström. Stockholm den 16 februari 1962. Gösta Tore

Thorson

Renlund

89 Statens jordbruksnämnd Uppnåendet av de angivna målen för den ekonomiska politiken är en väsentlig förutsättning för ett fullt realiserande av den jordbrukspolitiska målsättningen — inkomstlikställighet med jämförliga befolkningsgrupper. De medel man använder i strävandena efter samhällsekonomisk balans kan även ha direkt inflytande på jordbrukets ekonomi. Nämnden åsyftar här bl. a. ränte- och kreditpolitiken. En aktiv stabiliseringspolitik utgör också en förutsättning för strukturrationaliseringen, överflyttningen av arbetskraft från jordbruket förutsätter att efterfrågan inom andra näringsgrenar kan hållas på en hög nivå. Stabiliseringsutredningen har mycket kortfattat uppehållit sig vid jordbrukspolitiken under hänvisning till dels att den nuvarande jordbruksregleringens huvudsyfte är av social- och fördelningspolitisk karaktär, dels att en särskild utredning är tillsatt för omprövning av jordbrukspolitikens utformning. Stabiliseringsutredningen förmodar dock att denna icke kommer att medföra någon mera väsentlig förändring av den jordbrukspolitiska målsättningen. Det framhålles emellertid i betänkandet att en ifrågasatt övergång till lågprislinje skulle vid oförändrade inkomster för jordbruket medföra högre skatter och därmed ge finanspolitiken ökad betydelse. Icke heller jordbruksnämnden ser någon anledning att föregripa 1960 års jordbruksutredning utan vill här endast erinra om att de svenska möjligheterna till en självständig jordbrukspolitik kan komma att beskäras, om det associeringsavtal med EEC, varom ansökan nyligen inlämnats, kommer till stånd. Stabiliseringsutredningen konstaterar att jordbruksregleringen håller den i jordbruket sysselsatta befolkningens köpkraft på en högre nivå än vad som annars vore möjligt och därför har en viss stabiliseringsfunktion. Jordbruksnämnden vill här tillägga att denna effekts positiva sida väsentligen framkommer i en konjunkturnedgång. Den statligt dirigerade prisbildningen verkar enligt utredningen (till följd av sin efterfrågeokänslighet) som en konjunkturstabiliserande faktor, samtidigt som man konstaterar att den styrda prisbildningen måste få en långsiktseffekt på penningvärdeutveckling och produktionsstruktur. Av de statliga ingripandena i prisbildningen har enligt utredningen jordbrukspolitiken haft den största betydelsen för penningvärdeutvecklingen. Utredningen pekar härvid på det förhållandet, att konsumentpriserna på inhemska livsmedel under efterkrigstiden stigit betydligt mer än priserna på sådana varor, för vilka prisutvecklingen varit friare, och därigenom medfört en starkare stegring av den genomsnittliga prisnivån. Dock hänför utredningen detta förhållande icke blott till verkningar av jordbruksreglcringen utan även till en icke oväsentlig höjning av distributionsmarginalerna och en minskning av livsmedelssubventionerna. Utan att vilja bestrida riktigheten i och för sig av utredningens påstående att jordbruksregleringen medfört en stegring av prisnivån vill nämnden framhålla, att

90 det kunde ha varit önskvärt med en närmare undersökning av prismarginalernas utveckling på området, samt understryka vad utredningen anfört •om vikten av en noggrann prisövervakning. Stabiliseringsutredningen gör vidare gällande att jordbruksregleringen genom att höja jordbrukets inkomster kvarhållit arbetskraft i jordbruket, som, om den friställts, kunde ha motverkat arbetskraftsbristen inom andra näringar. Det kan i och för sig vara riktigt att jordbruksregleringen kan ha en sådan inverkan. Jordbruket har emellertid sedan 1952 förlorat mer än en tredjedel av sin arbetskraft. Takten i denna arbetskraftsminskning har relativt sett varit en av de snabbaste i världen räknat såväl för hela efterkrigsperioden som för 1950-talet. En väsentligt snabbare avflyttning skulle ha kunnat verka i motsatt riktning mot en stabilisering (utglesningsproblem på landsbygden, ökad bostadsbrist i tätorterna m. m . ) . En verkan av jordbruksregleringen, som utredningen emellertid icke synes ha berört, är att denna torde ha underlättat rationaliseringen av jordbruksdriften. Den xelativa trygghet, varunder jordbruket arbetat, tillika med de ekonomiska betingelser, som jordbruksregleringen frambragt, torde ha påskyndat maskinanskaffningen och annan kapitalkrävande rationalisering inom jordhruket. Den omständigheten att jordbruket härigenom har kunnat vid bibehållen produktionsvolym frigöra mänsklig arbetskraft i stor skala torde aktivt ha medverkat till andra näringars utvecklingsmöjligheter. Detta ärende har på föredragning av förste aktuarien Margareta SylvanJohnson avgjorts av nämndens generaldirektör och ledamöterna herrar Håkansson, Lindskog och Grabö. I ärendets behandling har även deltagit t. f. byråchefen Lindman och byrådirektören Ekström. Stockholm den 20 februari 1962. Robert Margareta

Magnusson

Sylvan-Johnson Statens konsumentråd

Konsumentrådet vill inledningsvis understryka att utredningens allmänna syfte — att överse målsättning och metoder för den ekonomiska politiken p å olika områden så att möjligheterna att hålla en hög och j ä m n sysselsättning samtidigt med ett relativt stabilt penningvärde ökas — synes vara av största betydelse om man önskar skapa en miljö som gagnar de svenska konsumenternas ställning. En hög och j ä m n sysselsättning och stabila priser gör det möjligt för konsumenterna att planera sin ekonomi på längre sikt, j ä m n och riklig varuförsörjning är en förutsättning för en avvägning av konsumtionen som ger de enskilda konsumenterna högsta möjliga behovstillfredsställelse inom ramen för deras resurser. Det är därför naturligt att rådet finner det angeläget att man vid utformningen av den ekonomiska politiken i största möjliga utsträckning tar hänsyn till utredningens förslag

91 och allmänna påpekanden. Rådet anser det inte ligga inom sitt arbetsfält att ta upp till diskussion och granskning de samhällsekonomiska resonemangen som utredningens förslag bygger på. Däremot vill rådet närmare beröra vissa speciella spörsmål som har n ä r a anknytning till rådets verksamhet, främst då de förslag och resonemang som föres i betänkandet beträffande konsumentupplysningens innebörd och funktion i vårt samhälle samt vissa allm ä n n a utvecklingstendenser som för närvarande synes råda på detta område. I kapitel 3 av utredningens betänkande diskuteras sambanden mellan den totala efterfrågan och målen för den ekonomiska politiken. Det framhålles i detta sammanhang att autonom prissättning kan motverkas dels genom konkurrens, dels genom konsumenternas prismedvetenhet, som måste stödjas av offentlig pris- och kartellövervakning och konsumentupplysning. Vidare framhålles beträffande konsumentupplysningens målsättning och utformning följande: »Den viktigaste vägen för att lösa de problem, som den autonoma prisbildningen ger upphov till, torde emellertid vara att med olika medel stödja och stimulera den kontroll över prisbildningen, som konsumenterna genom sin prismedvetenhet utövar. Såsom vi tidigare framhållit (jfr p. 72) tyder mycket på att denna prismedvetenhet ökat betydligt sedan den offentliga priskontrollen och bruttoprissättningen avskaffades. Det vore emellertid önskvärt med en ytterligare utveckling mot en allmän och effektiv prisövervakning från konsumenternas sida. Opinionsbildningen och den allmänna debatten är här av stor betydelse, likaså resultaten från pris- och kartellnämndens och konsumentinstitutets undersökningar. De senare har emellertid inte haft tillräckliga resurser för att sprida kännedom om sina resultat på ett för den breda allmänheten lättillgängligt sätt: överhuvudtaget synes konsumentupplysningen ha saknat den konkretion, som är nödvändig för att icke-experter skall kunna tillgodogöra sig dess resultat.» Som framgår av ovanstående anser stabiliseringsutredningen att konsumentupplysningen och den prismedvetenhet som genom denna kan uppnås är av stor betydelse som en mot autonom prisbildning verkande faktor. Det åligger statens konsumentråd att allmänt främja konsumentupplysningen i Sverige och inrikta den på så sätt som rådet anser vara önskvärt. Genom rådets verksamhet torde konsumenternas möjligheter att överblicka marknadsförhållanden och att bättre planera sin ekonomi ökas. Det synes dock rådet som om den konsumentnyttiga upplysningsverksamheten som rådet har att stödja samtidigt är samhällsnyttig bl. a. i den meningen som stabiliseringsutredningen avser. Med utgångspunkt från sina erfarenheter vill rådet därför framföra vissa synpunkter beträffande utredningens resonemang å upplysningsfrågor. Rådet vill då först erinra om att statsmakterna under senare tid ägnat prisfrågorna särskilt intresse med anledning av de förslag som lades fram av 1960 års prisövervakningskommitté i betänkandet »Effektivare prisövervakning». Bland annat har rådet utöver sina vanliga anslag erhållit ett engångsanslag på 150 000 kronor för prisupplysningsverksamhet som skulle disponeras under budgetåren 1961/62 och 1962/63. Anslagsansökningar överstigande detta belopp hade inkommit till rådet re-

92 dan före senaste budgetårsskiftet och rådet har hittills utöver det särskilda prisupplysningsanslaget funnit lämpligt att till ändamålet anslå ytterligare 80 250 kronor. Erfarenheten tyder således på att det för närvarande finns ett livligt intresse för upplysningsverksamhet beträffande prisfrågor. Rådet vill dock för sin del uttrycka viss tveksamhet beträffande ändamålsenligheten i att betrakta prisupplysningen som ett särskilt och från den övriga upplysningen avskiljbart delområde. Det synes rådet som om pris- och kvalitetsfrågorna i konsumentupplysningen bör behandlas i ett sammanhang och mot bakgrunden av konsumenternas egna behov. Utredningen framhåller vidare att konsumentupplysningen bör bedrivas på ett för den breda allmänheten lättillgängligt sätt och så konkret att ickeexperter skall kunna tillgodogöra sig dess resultat. Rådet delar utredningens uppfattning att det är väsentligt att finna vägar till att göra konsumentupplysningen mera lättillgänglig, men anser dock att lättillgängligheten inte bör vinnas på bekostnad av andra väsentliga element i upplysningen. Konsumentrådet har i andra sammanhang haft anledning väga för- och nackdelarna av olika slags konsumentupplysning mot varandra. Rådet har då kommit till den uppfattningen att en konkret upplysning om priser och på marknaden befintliga varor ger kunskaper som föråldras mycket snabbt. Därför är det minst lika väsentligt att försöka hos allmänheten skapa en generellt övervägande och analyserande attityd till pris- och kvalitetsfrågor så att konsumenterna vänjer sig vid att analysera sina egna behov och nyttja de pris- och kvalitetsuppgifter som står till buds. Den typen av konsumentupplysning ställer större krav på konsumenterna samtidigt som den kan ge bättre behållning på längre sikt. Det är dock givet att man här har att göra med ytterst svåra problem och att man så länge bättre kunskaper om effekten av verksamheten saknas bör utnyttja olika vägar till att sprida konsumentupplysning parallellt. Rådet vill i detta sammanhang nämna att flera av de mera angelägna forskningsprojekten som rådet under senare tid funnit anledning att stödja syftar till att undersöka effektiviteten i olika slags upplysningsverksamhet. Utredningen berör även fördelarna av den importkonkurrens som vid vidgad internationell arbetsfördelning torde få ökad betydelse på den svenska marknaden. Det är givetvis ur konsumenternas synpunkt en fördel om deras valmöjligheter ökas mer än vad den svenska produktionen medger samtidigt som konkurrensen skärps. Härvid uppstår dock större behov av varutestningsverksamhet, som även bör omfatta de importerade varorna samt behov av konsumentupplysning som grundar sig dels på svenska testresultat, dels inriktas på att förmedla resultat av utländsk verksamhet på området. En stigande importandel för konsumentvaror medför således stigande krav på resurser för den svenska aktiviteten beträffande varutestning och konsumentupplysning. Vidare berör utredningen problematiken kring avbetalningskrediter och hushållens sparande ur stabiliseringspolitiska synpunkter. Beträffande konsumtionskrediter anser utredningen att dessa tenderar att förstärka de eko-

93 nomiska fluktuationerna i samhället. Rådet vill här framhålla att de samband som föreligger synes vara av mycket komplicerad art. Det är därför svårt att utan vidare bedöma h u r de ifrågavarande krediterna påverkar stabiliteten i ekonomin. I detta sammanhang vill konsumentrådet hänvisa till den särskilda utredning som för närvarande arbetar med kredithandelns problem bl. a. med hänsyn till sociala och konjunkturpolitiska frågeställningar. Utredningen skall även ta ställning till vilka åtgärder som kan vara lämpliga att vidta för att reglera konsumentkreditgivningen. Ur konsumenternas synpunkt synes det vara önskvärt att möjligheterna att erhålla privatlån i bankerna i större utsträckning än hittills ställs till konsumenternas förfogande — detta främst med hänsyn till att de traditionella kredithandelsformerna ur kostnadssynpunkt är ytterst svåröverskådliga. Liksom beträffande avbetalningskrediterna anser rådet beträffande sparandet att man vid diskussion kring möjligheter att påverka dessa faktorer inte enbart bör utgå från samhällsekonomiska överväganden utan i minst lika hög grad bör beakta vad som kan anses vara lämpligt ur de enskilda hushållens synpunkt. I behandlingen av detta ärende, som föredragits av Ursula Wallberg, har, förutom undertecknad, deltagit: Sigrid Ekendahl, Brita Elmén, Eva ErnestBörestam, östen Fagerlind, Paul Grabö, Willy Maria Lundberg, Rudolf Meidner, Folke Nihlfors, Harald Romanus och Ursula Wallberg. Stockholm den 28 februari 1962. Stina

Engström Sven

Fredholm

Statens pris- och kartellnämnd De generellt verkande ekonomisk-politiska åtgärder, som kunna tillgripas vid genomförande av den ekonomiska politiken, kunna förutsättas ha en viss effekt på den totala efterfrågans storlek. I och för ett framgångsrikt förverkligande av en ekonomisk politik av den angivna innebörden hade det givetvis inneburit en fördel, om förutsättningarna varit sådana att det önskade resultatet — full sysselsättning och stabil prisnivå — hade kunnat uppnås enbart genom en lämplig avpassning av den totala efterfrågans storlek. Enligt utredningens uppfattning är så inte genomgående fallet, då prissättningen inom näringslivet till väsentliga delar kännetecknas av en betydande grad av autonomi i förhållande till efterfrågeutvecklingen. Såvitt nämnden med utgångspunkt från sina erfarenheter av prisbildningsförhållandena inom näringslivet kan bedöma, lär det inte kunna förnekas att den företeelse, som utredningen åsyftat under beteckningen autonom prisbildning, i och för sig utgör en realitet med tillräckligt allmän förekomst för att avsevärt minska precisionen av en ekonomisk politik, som syftar till en indirekt kontroll av prisutvecklingen genom ekonomisk-politiska åtgärder, som inverka på den totala efterfrågans storlek. En mera svår-

94 bedömd fråga synes emellertid vara i hur hög grad dessa autonoma inslag i prisbildningen verkligen medföra att prisutvecklingen på något längre sikt blir i väsentlig utsträckning oberoende av efterfrågesidan med härav följande risker för en av efterfrågeutvecklingen oberoende kostnadsinflation. Bedömningen av dessa frågor synes i hög grad bli beroende av hur m a n uppfattar den närmare innebörden av den autonomi som i vissa hänseenden synes känneteckna prisbildningen. I utredningen uppfattas den autonoma prissättningen som ett utslag av ofullständig konkurrens och det synes rentav definitionsmässigt obestridligt att företeelsen inte skulle kunna förekomma vid en fullkomlig konkurrens, där prisbildningen oavlåtligt röner inflytande av de förändringar som inträffa såväl på utbuds- som på efterfrågesidan. Enligt nämndens mening synes det emellertid böra understrykas att ofullständig konkurrens i dess olika former i och för sig inte utgör någon tillräcklig förutsättning för en autonom prissättning. Även ett monopolföretag, som strävar efter att på kort sikt maximera sin vinst, skulle k u n n a tänkas ha anledning att låta sin prissättning påverkas med hänsyn till inträffade måttliga förändringar av efterfrågans storlek. När så icke sker, måste det finnas ytterligare förklaringar härför. En sådan förklaring — av förhållandevis teknisk natur — kan tänkas vara, att de förskjutningar av efterfrågan som inträffa dock ej medföra någon förändring av efterfrågans priselasticitet vid gällande prisläge, i vilket fall det pris som teoretiskt ger maximal vinst kan förbli oförändrat. Det är även tänkbart att en förklarlig osäkerhet om den faktiska efterfrågeelasticiteten med avseende på priset kan ge upphov till en viss grad av autonomi i prissättningen, såtillvida som vederbörande prissättare kan vara oviss huruvida det ena priset ger företaget högre vinst än det andra. En sådan ovisshet kan tänkas minska benägenheten att låta måttliga förändringar av efterfrågan återverka på prissättningen men samtidigt också minska motståndet mot att låta inträffade kostnadsökningar slå igenom i prissättningen. En mycket hög grad av handlingsfrihet i sin fortsatta prissättning kunde sådana företagare förväntas åtnjuta, vilkas priser av någon anledning kommit att ligga avgjort lägre än de optimala, varmed i detta sammanhang menas de priser som ge respektive företag eller grupper av företag högsta möjliga vinst. En förklaring till att en sådan situation kan ha uppkommit, d. v. s. att företagen underlåtit att ta ut det pris som — i varje fall på kort sikt — ger högsta möjliga vinst, skulle kunna vara att efterfrågans elasticitet med avseende på priset på kort sikt kan tänkas vara avsevärt lägre än på lång sikt. Om företagen låter sin prissättning bestämmas med hänsyn till efterfrågeelasticiteten på lång sikt, kunna de sålunda ha anledning att hålla lägre priser än dem som på kort sikt ge högsta vinst. Det är inte uteslutet, att denna typ av prissättning kan vara förhållandevis utbredd inom de betydande delar av näringslivet som kännetecknas av en mer eller mindre ofullkomlig konkurrens. Detta skulle innebära att företagen i tillämpliga fall förfoga över en viss stående prishöjningsreserv såtillvida som de — i den mån kortsiktssynpunkter finge dominera deras

95 handlande — i varje läge skulle ha möjlighet att höja sina priser utan att härigenom riskera någon mera omedelbart oförmånlig inverkan på vinsten. En sådan situation skulle kunna utgöra ett gynnsamt utgångsläge för uppkomsten av s. k. kostnadsinflation, som kännetecknas av att arbetskraft och företag k u n n a ta ut och faktiskt också ta ut ökad ersättning för sina insatser i sådan utsträckning att den allmänna prisnivån som följd härav kan stiga, även om det inte föreligger något allmänt efterfrågeöverskott. Den autonomi med avseende på prissättningen, som företagen inom betydande delar av näringslivet åtnjuta, kan visserligen, såsom framgått av det föregående, till stor del förmodas vara av kortfristig karaktär, varav följer att konkurrensen på längre sikt kan förutsättas vara förhållandevis mera verksana som regulator av såväl inkomstfördelning som effektivitet inom näringslivet än på kort sikt. På liknande sätt torde även effekten av den verksamhet, som från samhällets sida bedrives i syfte att motverka konkurrensbegränsningar med skadlig verkan, till stor del göra sig gällande främst på något längre sikt. Även om den autonomi i förhållande till efterfrågan, som förekommer inom prisbildningen, sålunda till stora delar gäller på kort sikt snarare än lång, kan det därmed inte anses uteslutet, att den kan ge vissa företag möjlighet att genomföra marginalökningar och prishöjningar, vilka sedan kunna tänkas så att säga smitta av sig på sådant sätt, att det uppkommer kostnadsinflation med bestående verkningar på prisnivån. Hur betydande riskerna för en sådan smittoeffekt i verkligheten kunna tänkas vara, blir i hög grad beroende av vilka återverkningar som uppkomma på arbetsmarknaden vid inträffade marginal- och prisökningar. Även prisbildningen på arbetsmarknaden inrymmer enligt utredningen betydande inslag av autonomi gentemot efterfrågesidan. Dessa ta sig bland annat det uttrycket, att lönerörelsen inom olika näringsgrenar och grupper av anställda till följd av rättvisekrav och andra samverkande omständigheter blir väsentligt mera likformig och samordnad än som varit att vänta på en obunden arbetsmarknad. Betydelsefullt blir under sådana förhållanden vilken del av arbetsmarknaden, som kommer att ange takten i löneutvecklingen och så att säga fungera som prisledare på arbetsmarknaden. Om denna löneledarfunktion varit förlagd till ett område, där arbetsgivarna i egenskap av prissättare på varumarknaden åtnjutit en hög grad av autonomi i förhållande till efterfrågesidan, skulle riskerna för ömsesidiga kedjereaktioner som utvecklas i riktning mot allmän kostnadsinflation få anses betydande. Emellertid har det närmast blivit verkstadsindustrien som på arbetsmarknaden kommit att inta en sådan ledande ställning, d. v. s. en näringsgren som i sin prissättning kan förutsättas vara i tämligen hög grad beroende av internationella förhållanden och det allmänna ekonomiska läget inom landet. Härigenom begränsas enligt nämndens uppfattning i väsentlig m å n förutsättningarna för att det inom landet skall uppkomma en allmän kostnadsinflation av internt ursprung. Utredningen har uttalat att en målmedveten och kraftfull bekämpning av skadliga konkurrensbegränsningar inom näringslivet och en intensiv och

96 konkret konsumentupplysning, som verkligen skapar en utbredd prismedvetenhet, måste vara de viktigaste medlen för att komma till rätta med de problem som den autonoma prisbildningen ger upphov till. Nämnden har funnit det naturligt att instämma i detta uttalande sådant det föreligger i och för sig. Härutöver synes det emellertid enligt nämndens uppfattning erforderligt att skilja mellan dessa medels verkningsförmåga på längre och kortare sikt. När det gäller att i mera konjunkturbestämda sammanhang begränsa den okänslighet på kort sikt inför måttliga efterfrågeförändringar som utgör ett så karakteristiskt utslag av den autonomi, som i betydande utsträckning föreligger inom prisbildningen, förefaller det enligt nämndens uppfattning knappast realistiskt att spänna förväntningarna alltför högt. När det däremot gäller att säkerställa konkurrensens förmåga att på något längre sikt inverka på inkomstfördelning, strukturförhållanden och verkningsförmåga inom näringslivet tillmäter nämnden dessa medel en avsevärd effektivitet. Frågan om olika medels ändamålsenlighet, när det gäller att motverka utslag av autonom prissättning, torde emellertid även få anses bli beroende av h u r högt man i detta hänseende sätter målet för den ekonomiska politiken. Utredningen har i annat sammanhang uttalat, att en övervakning av kostnadsprissättningen naturligt faller under näringsfrihetsorganisationens arbetsuppgifter. Nämnden finner det för sin del realistiskt att förutsätta, att en övervakning av kostnadsförändringar härrörande från tidigare led och deras genomslag i prissättningens senare led i vissa sammanhang kan bidra till att motverka den speciella form av tröghet i prissättningen, som tar sig det uttrycket att sänkningar av råvarukostnader och andra inköpspriser inte få några omedelbara återverkningar på respektive företags utförsäljningspriser. Om man däremot önskar gå ett steg längre och kräver att priserna på de tjänster, som respektive företag själva prestera — d. v. s. förädlings- och handelsmarginalerna — även inom sådana verksamhetsområden som nu kännetecknas av autonoma prisbildningsförhållanden skola bli känsliga för måttliga förändringar i efterfrågan, förefaller det emellertid nämnden mera tveksamt hur betydande resultat man kan uppnå vare sig med hjälp av nuvarande konkurrenslagstiftning eller en intensiv konsumentupplysning. Ty även om det genom dylika åtgärder — eller sådana förutan — uppkommer inte bara en hård konkurrens överhuvudtaget utan också — mera speciellt — en hård priskonkurrens, så föreligger därmed visserligen ett exempel på att priser och marginaler i detta fall äro känsliga för konkurrensens intensitet, men det är därmed inte ådagalagt att intensiteten i konkurrensen på kort sikt låter sig påverkas av måttliga förändringar av efterfrågans storlek. De i och för sig betydelsefulla förändringar av konkurrensen, som erfarenhetsmässigt kunna inträffa även på kort sikt, äro i stor utsträckning bestämda av andra faktorer såsom exempelvis introduktionen av nya marknadsformer eller av långsiktiga överväganden föranledda ändringar av vissa företags prissättningspoliiik. För att upphäva den autonomi gent-

97 emot efterfrågeutvecklingen, som i viss grad kännetecknar prissättningen inom betydande delar av näringslivet, är det emellertid inte tillräckligt att det drivs fram en hårdare priskonkurrens, konkurrensen måste också bli fullkomlig i den speciella bemärkelsen att prissättningen under varje särskild period och således även på kort sikt skall bestämmas av förhållandet mellan utbud och efterfrågan på den prissatta nyttigheten. För en lokal detaljhandelsmarknad skulle detta krav exempelvis innebära att priset på handelsföretagens tjänster, d. v. s. handelsmarginalerna, skulle stå under oavlåtligt inflytande av de förskjutningar som kunde inträffa i förhållandet mellan utbud och efterfrågan på dessa tjänster. Om exempelvis den totala konsumtionsefterfrågan genom ekonomisk-politiska åtgärder påverkades en eller annan procent och som följd därav »kapacitetsutnyttjandet» på den lokala detaljhandelsmarknaden förändrades proportionsvis lika mycket, skulle det således kunna förväntas att härav uppkomme förnimbara återverkningar på handelsmarginalerna. Att en sådan priskänslighet skall kunna förverkligas måste emellertid för den, som närmare tänker sig in i detaljhandelns marknadsförhållanden, i många fall framstå som någonting utöver vad som rimligen kan förväntas. Det har därvidlag knappast någon avgörande betydelse, om konkurrensen är hård eller svag och inte heller om prissättningen är centraliserad genom något riktprissystem eller sker individuellt hos de olika företagen. Oavsett hur man bedömer möjligheterna att genom konsumentupplysning och konkurrensövervakning utveckla en ökad priskänslighet inför efterfrågeförändringar, skulle man teoretiskt kunna föreställa sig att de konkurrensövervakande myndigheterna genom påtryckningar av olika slag skulle kunna tvinga företagen och organisationerna att låta sin prissättning utvecklas så, som den skulle kunna antas göra på en fullkomlig marknad. Frånsett praktiska och organisatoriska svårigheter inställer sig frågan om vilket stöd en sådan politik skulle kunna äga i nuvarande konkurrenslagstiftning. Ej heller torde företagens inställning till sådana åtgärder helt sakna praktisk betydelse. En icke ovanlig attityd såväl bland löntagarorganisationer som inom företagen synes vara, att man förklarar sig beredd att underkasta sig sådana utslag av en fri och ohämmad marknadsprisbildning, som kunna förmodas ge uttryck för långsiktiga förändringar, medan man däremot i viss mån synes vilja förbehålla sig rätten att intervenera genom konkurrensbegränsande åtgärder i syfte att motverka sådana utslag av fri marknadsprisbildning, som man bedömer som på en gång tillfälliga och ogynnsamma. När det gäller arbetsmarknaden, som inte faller under konkurrenslagstiftningen, synes stabiliseringsutredningen för egen del ha givit uttryck för en viss sympati för en likartad uppfattning. Man rekommenderar arbetsvärderingsteknik som ett hjälpmedel för att komma fram till lönerelationer, som vid givna förutsättningar k u n n a ge en långsiktig jämvikt i arbetskraftstillgången vid fritt tillträde till alla olika sysselsättningar. På kort sikt måste tillfälliga förhållanden starkt påverka relationen mellan tillgång 7 — fi20702

98 och efterfrågan på arbetskraft på olika områden och andra åtgärder än lönedifferentiering borde då i första hand utnyttjas för att skapa överensstämmelse. Utredningen ställer en sådan lönepolitik i motsats till en skenbart rationell följsamhet efter kortfristigt varierande bärkraftsförhållanden. Under förarbetena till nuvarande konkurrenslagstiftning var den tanken aktuell, att den jämförelsenorm, som borde anläggas vid bedömningen av prissättningen inom karteller och andra konkurrensbegränsningar, skulle vara det pris, som skulle ha förelegat vid obunden prissättning. Departementschefen stannade emellertid sedermera i propositionen inför kostnaderna som jämförelsenorm och som främsta skäl härtill uppgavs att man ansåg det omöjligt att objektivt utröna det hypotetiska pris, som skulle h a varit rådande vid obunden prissättning. Genom att anknyta till kostnaderna erhöll man emellertid en stabilare jämförelsenorm än det hypotetiska priset vid obunden prissättning, vilket vid svaga marknadslägen mycket väl k u n d e tänkas ha varit så lågt, att det endast gav obetydligt utrymme för täckning av fasta kostnader — för att i stället ligga desto högre vid goda avsättningsförhållanden. Vid en tänkt prisbildning, som försigginge helt utan varje ansats till autonomi gentemot efterfrågeutvecklingen, skulle priserna rimligtvis under skiftande konjunkturer kunna tänkas variera avsevärt i förhållande till kostnaderna. Det kan emellertid ifrågasättas om detta slag av rörlighet i prissättningen skulle kunna påyrkas med stöd av gällande konkurrenslagstiftning. Nämnden har i det föregående jämfört med utredningen givit uttryck för en något försiktigare bedömning av konkurrenslagstiftningens och konsumentupplysningens möjligheter att i konjunkturpolitiska sammanhang medverka till uppkomsten av en stark priskänslighet även på kort sikt inför måttliga efterfrågeförändringar. Av sammanhanget torde emellertid ha framgått att denna bedömning inte inneburit något ifrågasättande av dessa faktorers betydelse i och för utveckling och vidmakthållande av en aktiv priskonkurrens. Utredningen har i sin typfallsdiskussion i det avslutande kapitlet stannat inför en speciell konjunktursituation präglad av prisstegringar för exporten och importen i samband med volymökning av utrikeshandeln. I ett dylikt läge skulle det enligt utredningens bedömning vara möjligt att i någon m å n motverka den horisontella prisspridningen och tendensen att höja priserna mer än vad den utländska prisstegringen i och för sig motiverar genom en allmän åtstramningspolitik och en intensifiering av de näringsfrihetsfrämjande åtgärderna. Nämnden, som delar utredningens uppfattning, vill för sin del endast tillägga, att möjligheterna att i ett visst konjunktur skede intensifiera de näringsfrihetsfrämjande åtgärderna ändock av organisatoriska skäl torde ha sin begränsning. I fråga om konsumentupplysningen har utredningen uttalat, att ifall denna skall kunna skapa en så utbredd prismedvetenhet bland det stora flertalet konsumenter, att den verkligen kan bli effektiv som kontroll p å

99 prisbildningen, måste den erhålla en vidsträckt spridning och vara så konkret och lättfattlig, att den utan svårighet kan omtolkas till en för konsumenten värdefull inköpsplan. Detta kan emellertid enligt utredningen aldrig ske utan att inköpskällor och varumärken namnges. Nämnden, som i och för sig finner det angeläget, att önskemålen om en konkret och lättfattlig konsumentupplysning i största möjliga utsträckning tillgodoses, vill i det följande ange några av de skäl, som likväl föranlett nämnden att i sin konsumentupplysande verksamhet hittills inta en mera försiktigt prövande attityd än vad utredningen synes vilja förorda. Problemställningen har för nämndens del bl. a. aktualiserats i samband med de lokala undersökningar som företagits rörande spridningen av butikspriserna och summapriset per butik för ett standardiserat sortiment av livsmedelsvaror bland olika inköpskällor. Enligt utredningen hade det tydligen varit ett önskemål att vid redovisningen av resultaten konsekvent ange olika inköpskällors n a m n . Detta skulle emellertid ha medfört att ytterligare skärpta krav finge ställas både på undersökningens aktualitet vid redovisningstillfället och därmed även på bearbetningens snabbhet och på noggrann kontroll av varje detalj uppgift. Man måste vidare även göra en avvägning med hänsyn till risken att i och för sig fullt korrekta uppgifter angående prissättningen i en särskild butik kunna tänkas ge en överdriven föreställning om förmånligheten ur konsumentsynpunkt av de priser, som i genomsnitt för längre perioder och för ett större sortiment tillämpas av butiken, och att dessa uppgifter därigenom, när de framläggas av en statlig myndighet, kunna ge vederbörande företag ett oproportionerligt försteg och andra ett oproportionerligt handicap i konkurrensen, vilket i längden kan tänkas bli oförmånligt även för konsumenterna. Nämnden har likväl inte till följd av dessa överväganden ansett sig förhindrad att ange såväl priser som namn för ett par av de mest betydande företag, som varit representerade i hittills framlagda lokala undersökningar av detta slag, nämligen Konsum och Tempo. Vad beträffar märkesvaror av olika slag föreligga som regel inte några hinder för nämnden att i sina offentliga undersökningsrapporter ange såväl priser som namn på olika varumärken. Detta har också skett i vissa undersökningar. Kvalitelsjämförelser mellan olika märkesvarianter av samma vara kunna inte utföras av nämnden, men i den mån resultat föreligga från sådana undersökningar utförda av konsumentinstitutet finns det möjlighet att företa kompletterande sammanställningar av prisuppgifter. Inom sådana branscher, där riktpriser allmänt förekomma och riktprisavvikelserna kunna vara på en gång betydande och svåröverskådliga, skulle det i och för sig vara av värde att kunna redovisa särskilda uppgifter om riktprisavvikelser m. m. för olika varumärken. Detta önskemål har exempelvis varit aktuellt i samband med vissa undersökningar av prissättningen på konsumtionskapitalvaror. Nämnden har hittills inte haft möjlighet att tillgodose dessa önskemål eftersom antalet insamlade prisuppgifter inte kunnat göras tillräckligt omfattande för att medge en ur statistisk synpunkt betryggande särredovisning.

100 Utredningen har även diskuterat prisreglering som medel för stabiliseringspolitiken i speciella lägen. Utredningens uppfattning är, att det ligger i själva prisregleringens karaktär att dess viktigaste uppgifter är, antingen att i en krissituation med hastigt uppträdande varuknapphet hejda en ren knapphetsprisstegring eller att bryta förväntningarna för att stävja en kumulativ prisuppgång, som endast eller huvudsakligen har förväntningar om kommande prisstegringar till orsak och en därav hastigt minskad sparbenägenhet till följd, och motverka lönekrav dikterade av farhågor för prisstegringar. Prisreglering är därför enligt utredningen framförallt ett medel vid en hastigt uppkommande efterfrågeinflation av kriskaraktär. Vid kostnadsinflation är den mindre lämplig, eftersom den endast i undantagsfall kan medföra prissänkningar utan snarare motverkar frivilliga sänkningar. Företagarna bli nämligen enligt utredningen rädda att sänka sina priser, när de inte återigen kunna höja, ifall sänkningen skulle visa sig vara ett misstag. Prisregleringens maximipriser tendera därför att bli normalpriser. Utredningen finner nackdelarna med priskontroll så betydande, att sådan endast bör kunna komma i fråga i rent extraordinära situationer. Som ett medel mot kostnadsinflation kan priskontroll enligt utredningen inte vara lämplig. Med avseende på priskontrollens lämplighet som ekonomisk-politiskt medel i olika ekonomiska lägen hyser nämnden icke någon från utredningen avvikande uppfattning. I handläggningen av detta ärende ha — förutom undertecknad överdirektör och byråchefen Lindberger, föredragande — deltagit byråcheferna Wiedesheim-Paul och Frankenberg, t. f. byiåchefen Olsson samt byrådirektören Ferngren. Stockholm den 5 mars 1962. Helmer Lars

Olsson

Lindberger Statistiska centralbyrån

På flera ställen i betänkandet betonas prognosverksamhetens betydelse för möjligheterna att uppnå de i betänkandet uppställda målen för den ekonomiska politiken. Samtidigt konstateras, att det prognosmaterial som nu finns att tillgå lämnar åtskilligt övrigt att önska. Sålunda sägs i kapitel XII, punkt 420, följande: »en ofrånkomlig förutsättning för en så ambitiös målsättning för konjunkturpolitiken som den av oss förordade, är säkrare prognoser över den ekonomiska utvecklingen. I den mån man inte kan få fram ett väsentligt bättre prognosmaterial måste ambitionsgraden sänkas. Möjligheten att göra prognoser begränsas givetvis av bristande kunskaper om de ekonomiska sammanhangen och om den ekonomiska verkligheten. Den förra kan endast fortsatt forskning råda bot för, den senare kan avhjälpas genom förbättrad statistisk information».

101 I fråga om förbättrad statistisk information är det i första hand korttidsstatistik, som efterlyses i betänkandet och företrädesvis inom följande områden : a) lagerstatistik b) orderstatistik c) produktionsstatistik d) konjunkturbarometrar e) arbetsmarknadsstatistik f) kommunal finansstatistik g) försäljningsstatistik Det framhålls, att den önskade konjunkturstatistiken skall vara anpassad till en kvartalsvis eller halvårsvis genomförd konjunkturbedömning, vilket skulle innebära, att den bör grunda sig på kvartalsredovisning såsom längsta tidsenhet. Centralbyrån delar stabiliseringsutredningens åsikt om vikten av en förbättrad statistisk information för ifrågavarande ändamål och om att nu tillgänglig korttidsstatistik är bristfällig och i behov av utbyggnad och upprustning. Det synes verket önskvärt att åstadkomma ett integrerat system av ekonomisk korttidsstatistik. Möjligheten att förbättra korttidsstatistiken och den takt i vilket detta kan ske beror bl. a. på de resurser som ställs till förfogande och på uppgiftslämnarnas möjligheter att till rimlig kostnad lämna önskade uppgifter. På så gott som samtliga områden, där stabiliseringsutredningen efterlyser ny och/eller utökad statistik, pågår redan mer eller mindre långt komna arbeten, som syftar till att åstadkomma förbättringar. Hithörande frågor behandlas ingående i det »Förslag till organisation och verksamhet för statistiska centralbyrån» som delegationen för statistikfrågor överlämnade till Kungl. Maj:t den 11 november 1961. Där meddelas bl. a., vilket för övrigt även nämnts i föreliggande betänkande, att kommerskollegium fått i uppdrag att utarbeta förslag på korttidsstatistikens område. En särskild arbetsgrupp för behandling av dessa frågor har tillsatts med representanter från kommerskollegium, delegationen för statistikfrågor, finansdepartementets ekonomiska avdelning, industriens utredningsinstitut, konjunkturinstitutet och statistiska institutionen vid Uppsala universitet. Centralbyrån anser sig med hänsyn till de pågående arbetena inte ha orsak att närmare gå in på de grenar som främst omfattas av kommerskollegii och konjunkturinstitutets arbete, närmast områdena a)—d) enligt ovan, utan inskränker sig till att kommentera förslagen under punkterna e ) — g ) . När det gäller arbetsmarknadsstatistiken, vill centralbyrån endast upplysningsvis meddela, att en utredning pågår, som syftar till en utbyggnad av centralbyråns statistik över anställda inom statlig och statsunderstödd verksamhet till att även omfatta de kommunalt anställda. Dessutom vill verket erinra om att s. k. labor force-undersökningar som en försöksverksamhet utarbetas kvartalsvis på centralbyråns utredningsinstitut.

102 Beträffande statistiken över kommunernas finanser hävdas i betänkandet, att den måste förbättras »för att prognoserna skall kunna ge en tillfredsställande överblick över denna numera synnerligen väsentliga del av samhällsekonomin». Centralbyrån anser, att nämnda sektor måste anses förhållandevis väl belyst ur prognossynpunkt. Det kan nämnas, att uppgifter om kommunernas egna prognoser (»planer») inhämtas och bearbetas av centralbyrån två gånger om året. Resultatet av dessa undersökningar brukar under hand ställas till konjunkturinstitutets förfogande samt i sammanfattning publiceras i Statistisk tidskrift. På försäljningsstatistikens område slutligen efterlyser stabiliseringsutredningen en statistik, som kunde ge en snabbregistrering av förändringar i konsumtionsbenägenheten (punkt 427). En information av detta slag borde här i landet kunna åvägabringas med hjälp av det material som framkommer i samband med den allmänna varuskattens administration. Det är möjligt att på grundval av detta material erhålla en statistik över hela detaljhandelsförsäljningen och dess förändringar med fördelning på huvudbranscher. Uppgifterna, som avser tvåmånadersperioder och som lämnas med regional uppdelning, kan redovisas ungefär en månad efter varje uppbördsperiods slut. Det torde även vara relativt enkelt att på urvalsbasis inhämta den tillläggsinformation som utredningen efterlyser. Varuskattematerialet har emellertid — så som det nu föreligger — konstaterats vara behäftat med vissa brister. En utredning, hur materialet lämpligen bör korrigeras och statistiskt utnyttjas, pågår emellertid inom centralbyrån i enlighet med Kungl. Maj:ts uppdrag den 30 juni 1960. Vissa preliminära sammanställningar görs redan nu och finns tillgängliga hos centralbyrån. Det bör kanske också nämnas, att varuskattens konstruktion medför, att man på grundval av detta material även kan få en viss belysning av investeringarnas utveckling på kort sikt. Sistnämnda uppgifter borde med fördel kunna användas såsom komplement till de data som erhålls från kommerskollegii investeringsenkäter. Gemensamt för alla de olika statistikgrenar som efterlyses av stabiliseringsutredningen är, att snabbheten i fråga om uppgiftsinsamling och bearbetning är avgörande för resultatens användbarhet. För att en godtagbar kvalitet skall kunna ernås med rimliga kostnader, betyder detta, att undersökningarna måste läggas på urvalsbasis. En stötesten för alla sådana undersökningar är bristen på goda register. Centralbyrån vill därför instämma i stabiliseringsutredningens krav på ett företagsregister och därvid hänvisa till det utredningsarbete i denna fråga som pågår i statistikdelegationens regi. Centralbyrån finner det vara av en avgörande betydelse för utvecklingen av den ekonomiska statistiken, att ett företagsregister så snart som möjligt kommer till stånd. Ovan berörda statistikgrenar avser sådana områden beträffande vilka stabiliseringsutredningen uttryckligen efterlyst en förbättrad information. Men på flera ställen i betänkandet antyds, att motsvarande önskemål även gäller andra områden. Centralbyrån vill här särskilt diskutera det behov av kre-

103 ditmarknadsstatistik inom skilda områden som aktualiseras av utredningen. I punkt 255 av avsnittet om penning- och kreditpolitiken, kapitel VI, understryker utredningen »kravet på en väsentligt förbättrad ekonomisk statistik och en utbyggd prognosverksamhet», för att de penningpolitiska åtgärderna skall kunna insättas i tid. Man åsyftar tydligen här huvudsakligen den ovan berörda korttidsstatistiken över lager-, order- och produktionsutveckling samt sysselsättning. På det penning- och kreditpolitiska området torde emellertid även kreditmarknadsstatistikens omfång och kvalitet vara av stor betydelse, dels för analys på såväl kort som lång sikt av kreditmarknadsläget, dels för bedömning av lämpliga penningpolitiska åtgärder och dels för studium av de olika medlens effekt. Detta framgår också implicit på ett flertal ställen i kapitel VI. Sålunda framhålles vikten av att de penningpolitiska åtgärderna omfattar hela kreditmarknaden på grund av de stora substitutionsmöjligheterna. Kunskapen om substitutionsmöjligheternas storlek och utseende för olika ekonomiska sektorer är emellertid förmodligen ganska ringa. I punkt 216 betonas nödvändigheten av en konkret analys av de penningpolitiska medlens verkningar inom olika sektorer av ekonomin. Nuvarande kreditmarknadsstatistik tillåter sådan analys för banksystemet. I punkt 229 talas om självfinansieringens betydelse inom företagssektorn och den stora okänslighet mot penningpolitiska åtgärder som kännetecknar företag med hög självfinansieringsgrad. Självfinansieringens stora vikt bör motivera ett fortlöpande studium av dess utveckling. Dessutom berörs sparandeutvecklingen på lång sikt och räntepolitikens effekt på det personliga sparandet, samtidigt som det sägs, att det inte är möjligt att direkt mäta sparandet statistiskt, eftersom det »till sina former är så utomordentligt heterogent» (punkt 206). Centralbyrån anser för sin del, att regelbundna statistiska undersökningar inom detta område sannolikt skulle kunna ge resultat av värde och vill i detta sammanhang erinra om konjunkturinstitutets sparundersökningar. Särskilt intressant bör hushållssektorns finansiella sparande vara, eftersom det huvudsakligen är genom ett positivt finansiellt sparande, som hushållen bidrar till att möjliggöra investeringar inom näringslivet och den offentliga sektorn. Utvecklingen av hushållens finansiella sparande synes t. o. m. kunna vara av större intresse än det totala hushållssparandets utveckling och det är dessutom mera homogent och lättare att definiera och mäta. Utredningen fäster uppenbarligen mycket stor vikt vid penningpolitiken såsom ett centralt medel i stabiliseringspolitiken. För att underlätta en penningpolitik enligt utredningens linjer synes det centralbyrån av stor vikt att en avsevärd utbyggnad och modernisering samt koordinering av kreditmarknadsstatistiken kommer till stånd. För detta ändamål bör en »total» kreditmarknadsstatistik eftersträvas, d. v. s. en finansstatistik omfattande samtliga ekonomiska sektorer och alltså inte endast kreditinstituten. Denna statistik bör ge upplysning om olika sektorers såväl externa som interna finan-

104 siella förhållanden, fordringarnas och skuldernas fördelning på olika objekt, fordringsägare och gäldenärer, samt om förändringarna i de finansiella relationerna. Ramen för en sådan finansstatistik bör utgöras av årliga undersökningar, som kompletteras med kortperiodiska undersökningar av strategiska variabler. En dylik finansstatistik bör kunna ge god information för analys av den allmänna ekonomiska utvecklingen, framför allt av utvecklingen på kreditmarknaden samt underlätta valet av penningpolitiska medel och dessas omfattning och bidraga till kunskapen om effekten av olika penningpolitiska medel i olika situationer. Vidare kan den, delvis ensam och delvis i kombination med annan ekonomisk statistik, ge upplysning såväl om det finansiella sparandets utveckling och fördelning på olika sektorer och sparformer som om självfinansieringsgraden inom olika näringsgrenar samt i viss mån om finansiella transaktioner med utlandet (varukrediter t. ex.). Den nu förekommande kreditmarknadsstatistiken är övervägande formalistiskt upplagd och synes vara i behov av en omläggning för att fylla de krav som den ekonomiska analysen ställer, men den är kanske främst alltför begränsad till sin omfattning. Sedan ett par år har centralbyrån bedrivit ett utvecklingsarbete inom kreditmarknadsstatistiken. Sålunda inleddes på sommaren 1960 en serie halvårsvis återkommande undersökningar om kommunernas kreditmarknadsförhållanden. Våren 1961 påbörjades en utredning om möjligheterna att införa en liknande statistik för företagssektorn. Detta arbete har nu (febr. 1962) kommit så långt, att en ganska omfattande provundersökning avses genomföras under våren 1962. Arbetet bedrivs i möjligaste mån efter sådana linjer, att företagsstatistiken i en framtid (om så skulle beslutas) skall kunna bilda en integrerande del av en total kreditmarknadsstatistik i form av en finansiell nationalräkenskap som komplement till den nuvarande reala nationalräkenskapen. Till slut må nämnas, att varje kvartal vissa uppgifter rörande sparbankerna, som insamlas genom sparbanksinspektionen, bearbetas av centralbyrån. Sammanfattningar av dessa publiceras i Statistisk tidskrift. I anslutning därtill vill centralbyrån framhålla, att bankstatistikens utformning kan behöva tas under omprövning, dels för den samordning med övrig kreditmarknadsstatistik som erfordras, för att den senare skall kunna ge mesta möjliga information, och dels för att bättre kunskap om banksystemets finansiella relationer med var och en av de övriga ekonomiska sektorerna skall kunna vinnas. Av vad som krävs för att en sektorsfördelad kreditmarknadsstatistik av ovannämnda karaktär skall kunna sammanställas, förefaller ett införande av en företagsstatistik vara den mest angelägna åtgärden. Med hjälp av rimligt sektorsfördelad statistik över övriga sektorers finansiella aktiva och passiva, bör hushållssparandets finansiella del kunna erhållas som relativt kontrollerbara restposter, även om särskilda undersökningar angående hushållssektorn inte kan genomföras.

105 I ärendets handläggning har förutom undertecknade, Ohlsson och Bredal lianer, den senare föredragande, även deltagit förste aktuarie P. I. Åberg och, i vad utlåtandet berör kreditmarknadsstatistik, aktuarie E. R. Esaieson. Stockholm den 22 februari 1962. Ingvar John Bredal

Ohlsson

Bauer

Telestyrelsen Stabiliseringsutredningen framhåller (punkt 320), att med den omfattning som den offentliga verksamheten numera har tagit skulle redan en stabilisering av densamma verka dämpande på konjunktursvängningarna men att med en framsynt planering den även skulle positivt kunna medverka till konjunkturstyrningen genom en ökning av investerings- och inköpsverksamheten vid lågkonjunktur och en minskning i ett ansträngt konjunkturläge. Utredningen framhåller emellertid samtidigt, att företagens och allmänhetens anspråk på tjänster från den offentliga sektorn och speciellt från affärsverken — och därmed på investeringarna inom dessa — växer vid högkonjunktur på samma sätt som inom det privata näringslivet, men att det torde finnas icke oväsentliga möjligheter att genom god planering motverka detta genom kapacitetsutvidgningar under en föregående lågkonjunktur. Eftersom efterfrågan på de tjänster, som de offentliga investeringarna avser att tillhandahålla, av en rad olika skäl stigit mycket starkt under efterkrigstiden har emellertid köer uppstått inom många områden. Så länge dessa kvarstår kommer en utvidgning av de offentliga investeringarna i en lågkonjunktur alltid att te sig som ett försök att hämta in en eftersläpning och icke som ett försök att skapa resurser för att möta en framtida efterfrågeökning. En inskränkning i en efterföljande högkonjunktur kommer följaktligen att möta svårigheter så länge en otillfredsställd efterfrågan föreligger. Sedan de mest kännbara bristerna avvecklats, kommer de politiska möjligheterna att variera de offentliga utgifterna emellertid att öka väsentligt. Telestyrelsen vill för sitt vidkommande understryka riktigheten av dessa påpekanden från utredningens sida, vilka i hög grad har giltighet för televerket. Styrelsen anser sig emellertid böra ur televerkets synpunkt något utförligare belysa och utveckla de av utredningen anförda synpunkterna. Även inom televerkets verksamhetsområde förekommer en besvärande köbildning. Till följd av den stora tillströmningen av nya abonnenter, som främst får tillskrivas dels den höga ekonomiska aktiviteten i näringslivet, dels den fortgående standardökningen — telefonen betraktas numera som en nödvändighetsvara även inom sådana samhällsgrupper, där man förut icke haft råd att hålla sig med telefon — har anspråken på utbyggnad av televerkets anläggningar under hela efterkrigstiden varit större än som

106 k u n n a t tillgodoses inom ramen för de investeringar som statsmakterna ansett sig kunna medge för televerkets del. Följden härav har blivit, att väntetiderna för beställda telefonabonnemang liksom även för flyttningar av abonnentinstallationer blivit onormalt långa. Samtidigt har telefontrafiken vuxit starkt men eftersom fjärrförbindelseanläggningar icke kunnat utbyggas tillräckligt snabbt har besvärande väntetider uppstått. Särskilt har dett a varit fallet för telefontrafiken mellan övre Norrland och det övriga Sverige. Så länge här nämnda förhållanden kvarstår måste en inskränkning av investeringarna vid televerket under en högkonjunktur få mycket ogynnsamma verkningar, detta så mycket mera som anspråken på televerkets tjänster just då stiger särskilt kraftigt. En förutsättning för den av utredningen rekommenderade konjunkturvariationen av investeringarna måste därför enligt telestyrelsens uppfattning — en uppfattning som tydligen också delas av utredningen — vara att televerkets anläggningar först blir utbyggda till sådan kapacitet, att de innehåller tillräckliga reserver för att under en högkonjunktur kunna tillgodose allmänhetens och näringslivets befogade anspråk på televerket även om investeringarna då skulle komma att skäras ned. Styrelsen vill i detta samm a n h a n g med tacksamhet notera den ökning av investeringarna vid televerket, som statsmakterna har medgivit under budgetåret 1961/62 och i än högre grad under budgetåret 1962/63. Denna ökning är tydligen ur nu förevarande synpunkt ett steg i rätt riktning. Det finns emellertid även andra svårigheter som möter den av utredninge n rekommenderade konjunkturvariationen av investeringarna, svårigheter som gör sig gällande både i fråga om att öka investeringarna under en lågkonjunktur och i fråga om att minska dem under en högkonjunktur. Förutsättningen för att kunna öka investeringarna under en lågkonjunktur är, såsom utredningen också har framhållit (punkt 323), att erforderliga projekteringsarbeten i förväg har blivit utförda. I dagsläget är det för televerket svårt för att icke säga omöjligt att, som utredningen har föreslagit, kunna prestera en investeringsreserv av så stor omfattning som för två å r framåt i tiden. En investeringsreserv av denna omfattning kräver nämligen en utökning av televerkets nuvarande personalresurser för projekteringsuppgifter, vilken utökning med nuvarande konkurrensläge i fråga om kvalificerad arbetskraft ej går att förverkliga. Telestyrelsen får i detta sammanhang hänvisa till sin skrivelse den 20.12.1961 till Konungen med förslag till åtgärder för att inom televerket minska bristen på kvalificerad personal. Om sådana åtgärder ej vidtages och ger resultat, kommer någon utökning av investeringsreserven icke att kunna genomföras. Vidare må framhållas, att televerkets investeringar till avsevärd del avser anläggningar och montagearbeten av sådan art, att de endast kan utföras av arbetare med särskild utbildning och flerårig erfarenhet. Detta slag a v arbeten kan därför icke annat än i begränsad omfattning komma i fråga såsom investeringsreserv. Såsom exempel på arbeten av detta slag kan nämn a s installation av utrustningar för automatiska telefonstationer, överdrags-

107 stationer och radiostationer, av telefonapparater och andra utrustningar hos abonnenter samt skarvnings- och inkopplingsarbeten för telefonkablar av olika slag. Televerket inköper även utrustningar för ljudradio- och televisionsradioanläggningar, radiolänkanläggningar för television och telefoni samt transmissionsutrustningar för koaxialkablar m. m. från utländska leverantörer för stora belopp varje år. Leverantörerna monterar i stor utsträckning även utrustningarna med hjälp av specialister. Ej heller dessa investeringar kan följaktligen i någon högre grad komma i fråga som sysselsättningsreserv. Vad därefter angår möjligheten att under en högkonjunktur minska investeringarna vid televerket — styrelsen förutsätter härvid, att verkets anläggningar blivit så utbyggda tidigare, att en sådan minskning i och för sig ej skulle behöva medföra serviceförsämringar — måste styrelsen framhålla, att en dylik inskränkning rimligtvis icke kan få göras så stor, att den kommer att framtvinga permitteringar av televerkets både praktiskt och teoretiskt specialutbildade arbetare, vilket skulle medföra långvariga konsekvenser till men för televerkets verksamhet och dessutom allvarligt skulle försvåra framtida nyrekrytering. Utredningen framhåller (punkt 374) bland annat, att utläggande av statliga beställningar hos industrien i arbetslöshetsbekämpande syfte skulle möjliggöra för den där anställda arbetskraften att fortsätta sin verksamhet inom det område, där den förvärvat speciella yrkesfärdigheter. Att möjliggöra detta måste rimligtvis vara lika önskvärt i fråga om statens egna affärsföretag som inom det privata näringslivet. Också en annan omständighet gör, att begränsningar av investeringarna vid televerket under en högkonjunktur måste hållas inom en trång gräns. Televerkets investeringar omfatta — förutom en stor mängd rutinmässiga men var för sig små arbeten — stora anläggningsobjekt, vilka måste projekteras och planeras samt beställas lång tid innan de skall tagas i bruk. Leveranstiderna för sådana objekt är nämligen som regel mycket långa; de k a n uppgå till flera år. Eftersom man icke kan förutse konjunkturutvecklingen flera år i förväg kan leveranserna komma att fullgöras just då det råder högkonjunktur. Att lägga då levererad materiel i förråd i stället för att installera den måste — även om det vore möjligt vilket ingalunda alltid å r fallet — innebära en ur realekonomisk synpunkt mycket olämplig åtgärd. Utredningen har för övrigt själv framhållit (punkt 455), att avbrott i samt fördröjning eller omproj ek tering av redan påbörjade investeringar i de flesta fall medför alltför stora kostnader för att sådana åtgärder skall vara företagsekonomiskt eller samhällsekonomiskt motiverade. Sammanfattningsvis skulle styrelsen alltså vilja framhålla, att en minskning av investeringarna vid televerket under en högkonjunktur icke år genomförbar förrän tillräckliga reserver har erhållits för att möta de under en högkonjunktur stegrade anspråken på televerkets tjänster, samt att även om sådana reserver har skapats möjligheterna att minska investeringarna under en högkonjunktur och att öka desamma under en lågkonjunktur blir tämligen begränsade.

108 I övrigt anser sig styrelsen endast böra göra ett påpekande i anledning av utredningens uttalande (punkt 329), att det ur konjunkturbedömningssynpunkt är önskvärt att budgeten framlägges avsevärt närmare budgetårets början än för närvarande. Härtill måste styrelsen anmärka, att det för televerket är icke blott önskvärt utan så gott som nödvändigt att i god tid få besked om storleken av de investeringar, som kommer att medges för nästföljande budgetår. Det fordras nämligen alltid en viss »minimiställtid» för interna planeringsåtgärder samt direktiv och besked för det följande budgetårets investeringar. Vid detta ärendes avgörande har närvarit generaldirektören Sterky, överdirektören och souschefen Olters, ekonomidirektören Heimburger (föredragande), personaldirektören Roos, byråchefen Steffen, tekniska direktörerna Esping och Bjurel, verkstadsdirektören Angerby och förrådsdirektören Lundqvist. Håkan

Sterky

H. Heimburger

Sven

Carlsson

Vattenfallsstyrelsen Stabiliseringsutredningens betänkande innehåller en utförlig, intresseväckande och lärorik skildring av de national- och företagsekonomiska förhållanden, som sammanhänga med dynamisk samhällsekonomisk stabilitet enligt en av utredningen tillämpad målsättning. Tänkbara förlopp samt konsekvenser av olika åtgärder angivas, som det förefaller, med betydande fullständighet samtidigt som man i stor omfattning måste konstatera, att det på grund av det ekonomiska systemets komplicerade och sammansatta natur, brister ifråga om relevant och tillförlitlig statistik m. m. föreligger omöjlighet att fastställa sammanhangen fullt konkret och entydigt. Betänkandet utmynnar också i huvudsak i allmänna slutsatser och rekommendationer och inte i alldeles distinkt definierade förslag i fråga om reaktioner från det allmännas sida i olika situationer. Vattenfallsstyrelsen har u r generella synpunkter icke något att invända mot eller foga till utredningens målsättning, uttalanden och förordanden. Nedan avhandlas vissa synpunkter beträffande å ena sidan återverkan på Styrelsens verksamhet resp. landets kraftförsörjning i dess helhet av ett realiserande av mål och medel enligt betänkandet, å andra sidan kraftindustrins möjligheter att bidraga till ett förverkligande av målet. För att taga den senare frågan först, ter det sig för Styrelsen uppenbart, att den omständigheten, att inhemsk vattenkraft står till förfogande och också utnyttjas för kraftförsörjningen, är till fördel för den ekonomiska stabiliteten, när nu för elkraftalstring i större skala lämpliga fossila bränslen icke finnas tillgängliga inom landet. Därmed samt också till följd av att vattenkraft kunnat ersätta bränsle för åtskilliga värmeändamål har eliminerats en bränsleimport, som skulle medfört ökat beroende av prisrörelser,

109 kriser m. m. i utlandet, låt vara att reduktionen av införseln kvantitetsmässigt numera är rätt liten i förhållande till ändock erforderlig bränsleimport. I detta hänseende kan dock komma en utveckling i försämrande riktning till följd av å ena sidan de senare årens nedgång av bränslepriserna, å andra sidan förhöjt ränteläge och ökade utbyggnadskostnader för vattenkraften. Dessa omständigheter verka i riktning mot såväl mera elkraftalstring medelst bränsle som ökad konkurrenskraft för direktuppvärmning medelst bränslen relativt användning av elkraft. Om längre fram, exempelvis under 1970-talet, atomkraft blir anlitad för landets elkraftförsörjning och atombränsle kan framställas inom landet, inträder en förändring i motsatt riktning. Rekommendationerna enligt det remitterade betänkandet innefatta ett direkt inbegripande av kraftindustrin eller i varje fall den statliga kraftverksrörelsen i strävandena efter balans, nämligen en sådan tidsvariering av investeringarna i nya anläggningar, att konjunkturväxlingar motverkas. Vattenfallsstyrelsen vill härutinnan framhålla, att visserligen äro kapitalbehoven och åtföljande åtgång av arbetskraft och materiel förhållandevis stora för kraftutbyggnaderna, men att av åtskilliga andra anledningar just sådana äro långt ifrån idealiska för konjunkturpåverkan. Att under lågkonjunktur forcera arbetena är givetvis möjligt, särskilt om som Styrelsen eftersträvar, ett bestånd av färdigprojekterade nästan startklara byggnadsarbeten städse kommer att föreligga. Om emellertid därmed skapas ett onödigt anläggningsbestånd, som i huvudsak står outnyttjat under längre tid — men ändock måste vara fullt utrustat med personal etc. för sporadisk användning — kommer detta, oavsett hur finansieringen sker, att på grund av den proportionsvis stora räntebelastningen verka betungande och som ett underkännande av affärsmässighet och kostnadsmedvetande som underlag för handlandet. Då vidare, om man bortser från värmekraftverk, elenergi kan alstras och transporteras medelst dylika reservanläggningar utan tillkommande kostnad, kommer ett tryck att föreligga på åstadkommande av lågvärdig kraftanvändning och därmed kan, får det befaras, hela kraftprisnivån snedvridas. Vid högkonjunktur åter aktualiseras det för kraftindustrin rätt speciella förhållandet, att produktionsapparaten städse måste motsvara högsta möjliga anspråk, därför att konsumtionen icke kan begränsas med fysikaliska medel. En gång till ledningsnätet anslutna förbrukare kunna enligt eget skön variera uttagningen inom vida gränser, delvis även utan ekonomisk extrabelastning. Följderna av för knappa resurser, innefattande totalsammanbrott för elförsörjningen inom stora områden, te sig intolerabla. Det är icke möjligt att begränsa utbyggnaderna under förutsättning att bristande tillgång klaras som för andra nyttigheter genom att konsumenterna nödgas något reducera sin förbrukning eller kunna tillgripa andra nyttigheter för samma ändamål. Därtill kommer den långa byggnadstiden för särskilt vattenkraftanläggningar och alltid föreliggande ovisshet hur länge en högkonjunktur och därmed följande forcerad ökning av kraftanspråken kommer att pågå. Endast intill dess en i begynnelsen eventuellt förefintlig anläggningsreserv blivit utnyttjad, är det möjligt att

110 koppla ihop högkonjunktur med en nedskärning av kraftindustrins nybyggnadsverksamhet. Den andra frågan hur verksamhet från det allmännas sida i den i betänkandet avhandlade riktningen återverkar på kraftförsörjningen har i sin tur två aspekter, nämligen dels i vilken mån ett uppfyllande av syftemålet har fördelar eller nackdelar, dels hur de för målets ernående använda medlen beröra kraftindustrin. Tämligen otvetydigt är, att i varje fall ifråga om två av de uppställda kriterierna för utredningens målsättning ett uppfyllande är gynnsamt för kraftföretagens ekonomi, nämligen måttliga konjunkturväxlingar som förutsättning för j ä m n och full sysselsättning och stabilt penningvärde. Anledningen härtill är i främsta rummet det proportionsvis stora kapitalbehovet och åtföljande stora anpart fasta kostnader samt anläggningarnas långa användningstider och nödvändigheten att utnyttja dessa för avskrivning i och för lämplig nivå för eltaxorna. Konjunkturväxlingar medföra variationer i kraftavsättningen, som sällan kunna bli i tid parerade med a n passning av utbyggnaderna och detta påverkar i betydande grad de ekonomiska resultaten. Dock erfordras större variationer än vad som förekommit under efterkrigstiden för att denna ekonomipåverkan skall vara skönjbar vid sidan om fluktuationer av andra anledningar. Penningvärdesförändringar störa kraftverksföretagens ekonomi i samband med att de stora investeringarna i långlivade anläggningar gjort till praxis långtidsavtal, vilka medföra att inkomsterna kunna anpassas efter kostnaderna endast med viss eftersläpning. Därjämte skulle det vara högst betydelsefullt, därest strävanden att hålla penningvärdet konstant kunde tillvinna sig sådant förtroende, att den uppdrivning av räntenivån, som långivarnas inflationsfarhågor anses föranleda, fölle bort. Med den storleksordning på förskjutningen, som brukar förmodas, skulle en eliminering av den betyda en revolutionerande ändring av kraftförsörjningens förutsättningar. Ty som ett utslag av den osymmetri, som förefinnes inom företagsekonomin, kunna kapitalanvändarna icke vid sin räntabilitetsbedömning annat än räkna med det ur deras synpunkt ogynnsammaste alternativet, att det icke blir någon penningvärdesnedgång och då icke heller några inflationsvinster, under det att höga bundna räntor alltfort få betalas. Ett realiserande av utredningens tredje önskemål, stigande levnadsstandard på grundval av gynnsam produktivitetsutveckling, ställer för kraftindustrins del i första hand krav på ett smidigt tillgodoseende av åtföljande ökning av elkraftförbrukningen i samband med industriell produktion och personlig livsföring men ger också en förmånlig bakgrund för verksamheten: kostnadsminskningar i samband med ökad avsättning, mera stimulerande förutsättningar än stationär rörelse. Det normala är, att elkraftförbrukningen stiger i icke oväsentligt högre takt än industriproduktionen, beroende framför allt på att den sistnämnda utvecklingen sker i samband med sådan rationalisering, som innebär, att mänsklig arbetskraft ersattes med maskinella hjälpmedel.

Ill Av de medel för målets genomförande, som utredningen avhandlar, torde vad som hör till prisbildning och finanspolitik föga beröra kraftförsörjningen. Av väsentlig betydelse äro däremot penningpolitik och kapitalförsörjning. Av vad som ovan sagts om omöjligheten att begränsa kraftkonsumtionen fysikaliskt, de avskräckande konsekvenserna av otillräckliga resurser etc. framgår, att tillgång på allt behövligt kapital är en livssak för kraftindustrin, och som erfarenheter från rätt närliggande perioder visa, medför redan möjligheten för hinder därutinnan besvärande störningar. Ur den synpunkten ter sig stabiliseringsutredningens rekommendation om övergång till en fri kapitalmarknad som liggande i linje med kraftförsörjningens intresse. Men å andra sidan bli konsekvenserna besvärande, om den utvecklingen leder till förhöjt ränteläge. Visserligen kan kraftindustrin i en kritisk situation, när det gäller att avvärja rena bristförhållanden, betala mycket hög ränta för erforderligt kapital, men i längden måste en permanent hög räntenivå få destruktiva verkningar med hänsyn till räntornas stora anpart i kraftkostnaderna, och det även om möjligheten att övergå till mindre kapitalkrävande värmekraftanläggningar för produktionen u t nyttjas. Det är i själva verket förvånande, att övergången från 1930-talets låga räntenivå till dagens aktuella läge icke medfört större eltaxehöjningar och större förskjutningar av konkurrensläget relativt värmealstring med bränsle än som är fallet. För kraftförsörjningens del är primärt en konstant, relativt måttlig räntenivå ett önskvärt drag hos en stabil samhällsekonomi,, men sekundärt måste företräde givas åt behovet av räntevariationer för att åstadkomma stabiliteten. Rationella och stabiliseringsfrämjande förhållanden på arbetsmarknaden äro av betydelse för kraftindustrin, även om arbetskraftsproblemen kvantitativt äro av måttlig omfattning. Vattenfallsstyrelsen delar i dessa hänseenden i huvudsak de i betänkandet framlagda synpunkterna, såsom beträffande betydelsen av att vanan att anmäla arbetstillfällen till den offentliga arbetsförmedlingen ytterligare utbredes, förbättring av industrins sysselsättningsstatistik inkl. ett regelbundet genomförande av de s. k. labor force-undersökningarna som bakgrund för snabbstatistiken, rekommendationerna ifråga om en utbyggd ekonomisk prognosverksamhet, ökad kapacitet av utbildnings-, omskolnings- och fortbildningstillfällen hos samhällsoch näringsliv. Frågan om samhällets medverkan till att sådana ekonomiska hinder för rörligheten undanröjas, som bundenheten till bostaden innebär, synes böra snabbt föras fram till en lösning. Beträffande lönepolitiken skulle det varit önskvärt, att utredningens skildringar och resonemang r e sulterat i något klarare och mera distinkta slutsatser och förslag. Till vad som nu anföres, exempelvis beträffande lönedifferentiering, arbetsvärderingens skjutande i förgrunden i lönepolitiken, löneglidningens dämpande, kan Vattenfallsstyrelsen helt ansluta sig. Stockholm den 28 februari 1962G. Sandberg Nils

Helleberg

112 Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen Enligt sina direktiv har stabiliseringsutredningen haft i uppdrag att utreda den ekonomiska politikens utformning i ett samhälle med full sysselsättning. Den ekonomiska politiken skulle därvid inriktas bl. a. på att främja höjd produktivitet och ett snabbt framåtskridande under bevarande av ett stabilt penningvärde. Svårigheterna att uppnå den samfällda målsättningen anser utredningen ligga i bristande rörlighet och anpassning i det ekonomiska livet och därav följande otillräcklig ökning av produktiviteten. Den ekonomiska politiken bör därför syfta till att främja strukturomvandlingen inom näringslivet mot ökad specialisering och växande internationell arbetsfördelning. Ökad rörlighet hos produktionsfaktorerna såväl branschmässigt som geografiskt underlättar denna anpassning och uppnåendet av en ökad produktivitet. Som en av de viktigaste förutsättningarna för en framgångsrik stabiliseringspolitik anser utredningen vara vidmakthållandet av den ekonomiska expansionen inom landet. En snabb expansionstakt fordras dels för att stärka landets konkurrensförmåga på utlandsmarknaderna, vilket blir av växande betydelse i och med det alltmer ökade internationella ekonomiska samarbetet, dels för att därmed ökade möjligheter skapas att uppnå den ekonomiska politikens mål i övrigt. Utredningen tar i detta sammanhang upp frågan om avvägningen mellan investeringar och konsumtion i samhället. Styrelsen delar helt utredningens åsikt att vid investeringsavvägningen ökat utrymme bör beredas för investeringar av produktiv natur och att om detta ej låter sig göras inom ramen för den nuvarande investeringskvoten, det är angeläget att öka de totala investeringarnas andel av bruttonationalprodukten. Styrelsen vill här peka på angelägenheten av en mer långsiktig planering i fråga om dispositionen av resurserna såsom en viktig förutsättning att nå den ekonomiska politikens mål. Mer långsiktiga planer har under senare år utarbetats för verksamheten på vissa områden. Nämnas kan här planeringen för upprustningen av vägnätet, atomkraftens och vattenkraftens utbyggnad etc. Ett konsekvent fullföljande av de uppgjorda planerna är dock icke möjligt med hänsyn till från tid till tid ändrade förutsättningar och planerna för olika sektorer måste därför vara flexibla. Samtidigt får givetvis uppgjorda planer icke vara flexibla i den meningen att uppgjorda handlingsprogram icke ens i sina huvuddrag fullföljes. Det torde vara en av statsmakternas väsentligaste uppgifter att främja en utveckling mot ökad produktivitet inom samhället och därmed skapa förutsättningar för en höjning av levnadsstandarden. Därför bör de offentliga investeringarna inriktas så att de yttre förutsättningarna för näringslivets utveckling blir så goda som möjligt. Detta förutsätter också att de enskilda och offentliga investeringarna samordnas. Av de totala investeringarna utgör nu enligt utredningen andelen offentliga och offentligt styrda investeringar 3/5 å 2 / 3 . Denna höga andel gör det enligt styrelsens mening ytterligare angeläget att de offentliga investeringarna verkställes med noggrant beaktande av möjligheterna att öka produktiviteten i näringslivet.

113 I sin diskussion av investeringarnas betydelse för en snabb expansionstakt i den svenska ekonomin erinrar utredningen om att svåra flaskhalsproblem föreligger på vissa områden, t. ex. i fråga om yrkesutbildningen, bostadsbyggandet i expanderande orter och transportväsendet. Styrelsen vill i detta sammanhang beröra frågan om investeringarna på det område som styrelsen har ansvar för, nämligen vägväsendet. Bilismens utveckling och förskjutningen mot ökade landsvägstransporter med övergång till större fordonsenheter gör att upprustningen av vägnätet framstår som synnerligen angeläget för näringslivet och i synnerhet lör de transportkrävande industrierna. Den planering för vägnätets utbyggnad som till sina grunddrag återfinnes i vägplanen och successivt kompletteras med olika undersökningar av vägtrafiken och vägtransporterna är i hög grad inriktad på att tillgodose behovet av bättre vägförbindelser för näringslivet. Bättre och snabbare vägförbindelser sänker näringslivets transportkostnader och ökar dess konkurrenskraft såväl på export- som på den inhemska marknaden. Väginvesteringarnas i allmänhet höga räntabilitet har understrukits i skilda sammanhang och ökade effektiva insatser på detta område är enligt styrelsens uppfattning ett viktigt medel för att uppnå den ekonomiska politikens mål ökad produktivitet hos näringslivet. Ovan har berörts de offentliga investeringarnas höga andel av totalinvesteringarna. De offentligt styrda investeringarna är därigenom av avgörande betydelse när det gäller att använda investeringarna såsom stabiliseringspolitiskt instrument i den ekonomiska politiken. Förutsättningarna för en effektiv politik i detta avseende, liksom för en effektiv ekonomisk politik överhuvudtaget, beror bl. a. på möjligheterna att förutse konjunkturutvecklingen, och av att tillräckligt väl planerade investeringsprojekt finnes förberedda för igångsättning på relativt kort tid. Styrelsen vill understryka vikten av att de synpunkter som utredningen redovisar för förbättring av den samhällsekonomiska prognosverksamheten, bl. a. beträffande upprättandet av ett företagsregister som fortlöpande hålles aktuellt, beaktas av statsmakterna och snarast förverkligas. Likaledes synes kraftiga åtgärder böra vidtagas att inom den offentliga sektorn planera för en permanent reserv av projekt, som löpande överses, för 2 å 3 år framåt i tiden. Beträffande den privata sektorn kan man ifrågasätta om ej åtgärder kunna vidtagas för att inom vissa branscher stimulera till planering av sysselsättningsskapande åtgärder av motsvarande karaktär. Liksom vid investeringar i allmänhet bör beträffande de i sysselsättningssyfte igångsatta investeringarna, noggrann avvägning äga rum även efter dessa objekts produktivitetshöj ande effekt. Beträffande väginvesteringarna innebär detta att man bör få möjlighet att vid sådana fall utvälja projekt med hög angelägenhetsgrad på samma sätt som vid den ordinarie verksamheten. Härigenom skapas ökade möjligheter till ett effektivt vägbyggande i det att samordning då erhålles med det ordinarie byggandet. En förutsättning härför är ökad rörlighet hos arbetskraften. Beträffande investeringar i vägbyggande vill styrelsen framhålla vikten av att varje vägprojekt får ses som en enhet vars färdigställande i princip ej 8-620792

114 får försenas eller avbrytas vid en konjunkturförbättring för förhindrande av att ränteförluster uppkommer. I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit överingenjören Klingberg och förrådsdirektören Morting. Stockholm den 24 februari 1962. Gösta Hall Harald Ekström

G. Sidenvall

Överstyrelsen för yrkesutbildning Den roll, som man i detta sammanhang (avsnitten om de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna) tilldelar yrkesutbildningen, finner överstyrelsen klokt utformad. Utredningens skildring av den i vårt land bedrivna yrkesutbildningen och dess funktion såsom ett arbetsmarknadspolitiskt instrument finner överstyrelsen riktig; den föranleder inga erinringar från överstyrelsens sida. Överstyrelsen finner dock anledning att uppehålla sig vid några av utredningen gjorda uttalanden och bedömningar främst i syfte att ytterligare belysa vikten av de problem den behandlar. Å sid. 257 anför utredningen, att ett progressivt näringsliv och ett snabbt framåtskridande för framtiden förutsätter snabbare yrkesmässig anpassning av arbetskraften än hittills, om man skall kunna tillgodose arbetsmarknadens ständigt skiftande behov. Denna anpassning måste bestå i utbildning av icke yrkesutbildade, i omskolning av tidigare yrkesutbildade till annat yrke och i fortbildning inom det egna yrket. Samhället måste i anledning härav ständigt ha en stor kapacitet av utbildnings-, omskolnings- och fortbildningstillfällen. Den nuvarande kapaciteten täcker inte på långt när arbetsmarknadens behov. Den måste, uttalar utredningen, ytterligare utbyggas'. Yrkesutbildningens nuvarande resurser behandlas jämväl å sid. 259, där utredningen konstaterar att trots de framsteg, som gjorts under senare år, kapaciteten för yrkesutbildningen i landet är starkt underdimensionerad. En utbyggnad sannolikt på litet längre sikt anser utredningen vara en av de mest produktivitetsfrämjande åtgärder, som kan genomföras. Vidgad yrkesutbildning främjar rörligheten på arbetsmarknaden, eftersom den yrkesutbildade arbetskraften har en bredare plattform vid sökande av anställning. Överstyrelsen har velat återge dessa uttalanden, inte bara för att de sammanfaller med överstyrelsens egen uppfattning, utan främst för att de, bland annat då det gällt att ställa erforderliga medel till överstyrelsens förfogande, icke alls tillräckligt beaktats. Vid förskjutningar å arbetsmarknaden av strukturell natur och vid vissa av konjunkturförändringar betingade lägen å arbetsmarknaden måste yrkesutbildningen komma att få en mycket stor och av utredningen på ett rikligt sätt skildrad betydelse; de resurser,

115 som i dylika lägen står till yrkesutbildningens förfogande, kan bli avgörande för om samhället skall kunna bemästra utvecklingen på arbetsmarknaden. överstyrelsen har nyss starkt betonat vikten av att yrkesutbildningen erhåller tillräckliga resurser. Detta är att börja med nödvändigt för den fortsatta utbyggnaden av yrkesskolväsendet. Det är vidare icke tillräckligt, att statsmakterna i en aktuell arbetslöshetssituation ställer erforderliga ekonomiska resurser till överstyrelsens förfogande. Skall överstyrelsen kunna handla med snabbhet och kraft — utredningen framhåller starkt att detta är några av de viktigaste kriterierna för arbetsmarknadspolitikens bedrivande (sid. 260) — måste överstyrelsen även ges resurser att förbereda de nödvändiga åtgärderna. Det är oansvarigt gentemot den friställda arbetskraften att hänvisa denna till improviserade och otillräckligt förberedda kurser. I regel är det dessutom slöseri med pengar. Vad överstyrelsen i det föregående anfört rörande vikten av att tillräckliga resurser ställes till förfogande avser såväl den centralt som den lokalt bedrivna verksamheten. Hittills har vikten av den centrala administrationens utbyggande i betänklig grad förbisetts. En medverkande omständighet har varit det sedan så många år pågående arbetet med frågan om yrkesutbildningens centrala ledning. Man har emellertid anledning förmoda, att arbetet med denna skall vara avslutat inom några månader. Till följd härav utgår överstyrelsen från att frågan om den centrala administrationen av yrkesutbildningen snarast kommer att få en lösning. Det blir då angeläget att de ansvariga myndigheterna beaktar, vad utredningen i betänkandet a n fört rörande yrkesutbildningens betydelse för den fulla sysselsättningen och att de även förser överstyrelsen med de resurser, som erfordras härför. I dagens läge är de mycket otillfredsställande. I detta ärendes slutliga handläggning har deltagit överdirektören ö h m a n , ledamöterna Feltheim, Neymark, T. Karlson, E. Karlsson, Alfort, Jönsson, Josephson, Söderqvist, Högberg, Äger, Kaby, t.f. byråchefen Vrethammar och byrådirektören Hessler, föredragande. Stockholm den 7 mars 1962. Birger

öhman

T. Hessler

Länsstyrelsen i Kristianstads län En utifrån samhällets synpunkt sett objektiv värdering av de uppställda huvudmålsättningarna för stabiliseringspolitiken: stigande levnadsstandard, hög, j ä m n och produktiv sysselsättning samt stabilt penningvärde, synes svår att åstadkomma. Dessa tre ting ha hittills under efterkrigstiden delvis varit oförenliga med varandra. Då vi sannolikt måste räkna med att så blir fallet även i framtiden, synes en angelägenhetsgradering av de tre delmålsättningarna likväl nödvändig. Även om denna främst måste göras efter

116 politiska grunder, förefaller det dock, som om en hög och j ä m n sysselsättning liksom hittills under efterkrigstiden bör ges prioritet i sådana lägen, då de tre delmålsättningarna inte samtidigt kunna förverkligas. Eftersom våra åtaganden genom internationella avtal i vissa lägen minska våra möjligheter till en självständig konjunkturpolitik, måste, som de sakkunniga påpeka, avtal med andra länder om en gemensam sådan bli viktiga. Sådana avtal synas särskilt betydelsefulla i förhållande till de länder, med vilka vi ha stort handelsutbyte. En sådan gemensam konjunkturpolitik bör vara lättast att ordna inom ramen för de gemensamma marknadssträvandena, i varje fall synes det stöd, som kan uppnås från flertalet länder utanför denna krets ganska illusoriskt. Det synes därför även ur konjunkturpolitisk synpunkt sett angeläget, att vårt land på det ena eller andra sättet anknytes till den gemensamma marknaden. Även åtskilliga av de sakkunnigas rekommendationer i övrigt måste bedömas utifrån utgångspunkten, om vi kunna ernå anslutning till EEC eller ej. De sakkunniga föreslå t. ex., att förbudet för utlänningar att förvärva svenska värdepapper skall avvecklas. Om vårt land anknytes till EEC förefaller ett upphävande av detta förbud som självklart. Även frågan om den behövliga investeringsvolymen i framtiden måste ses i förhållande till ett eventuellt samarbete med EEC. Det resonemang, som de sakkunniga därvid föra om den önskvärda investeringsnivån i relation till det förväntade sparandet, inger bekymmer. Om nämligen företagens möjligheter till självfinansiering minskas till följd av konkurrens från utländska företag och skärpt beskattning och om samtidigt investeringsbehovet ökar till följd av bland annat integrationssträvandena i Västeuropa, torde vi knappast ställas inför mer än två huvudalternativ. Antingen skapa vi det sparande, som behövs för en ökning av de produktiva investeringarna, detta måste innebära en inskränkning av vår konsumtion på kort sikt, eller också skapa vi inte det behövliga sparandet och då kominer vår levnadsstandard på längre sikt sett säkert att påverkas starkt negativt. Det torde därför inte behöva råda någon tvekan om, att det för de behövliga investeringarna erforderliga sparandet bör skapas. Det skulle självfallet vara önskvärt om det erforderliga sparandet kunde åstadkommas genom en ökning av de enskilda hushållens sparande. Om detta emellertid icke skulle kunna åstadkommas återstår ingen annan utväg än en ökning av det offentliga sparandet. För att tillräckligt utrymme för produktiva investeringar skall erhållas under själva konjunkturuppgången, då företagens investeringsbehov är som störst, föreslå de sakkunniga, att de offentliga investeringarna främst i bostadsbyggande då skall vara relativt lägst. En sådan konjunkturvariation i bostadsbyggandet förekommer delvis redan och behöver på längre sikt sett inte minska detta. Man torde därför kunna rekommendera det till fortsatt användning. Det synes dock realistiskt att räkna med, att en sådan variation, i vissa lägen kommer att visa sig politiskt oantagbar, mera oantagbar än t. ex. en mera rörlig ränta, och att en konjunkturvariation av

117 antytt slag därför i vissa fall kommer att visa sig vara en rent teoretisk möjlighet. Med hänvisning till den pågående lokaliseringsutredningen avstå de sakkunniga ifrån att beröra frågor, som röra näringslivets lokalisering. För en regional myndighet synes det dock angeläget, att man försöker bedöma, om de sakkunnigas förslag kan tänkas komma att påverka företagens lokalisering. De sakkunniga framhålla t. ex., att det är »nödvändigt att investeringsavvägningen i än högre grad än tidigare lämnar utrymme för investeringar av produktiv natur». Om detta bland annat skulle tolkas så, att investeringar i de mest produktiva företagen skulle ges företräden, kunna förskjutningar i näringslivets lokalisering möjligen uppstå, eftersom det finns variationer i produktiviteten inte enbart mellan enskilda företag och branscher utan sett ur rikssynpunkt sannolikt också mellan olika delar av landet. Det bör därför undersökas närmare, vilka förskjutningar i näringslivets lokalisering som härvid äro att vänta och om dessa sett utifrån andra synpunkter äro önskvärda. De sakkunnigas förslag, att kalkylränta skall användas vid bedömning av frågan om val mellan olika produktionsmetoder och investeringsalternativ inom den offentliga sektorn, kan i stort sett biträdas. Ett sådant förfaringssätt lämpar sig säkert utmärkt, när det gäller investeringsobjekt av något så när likartat slag, som i det exempel de sakkunniga anföra om utbyggnad av vatten- kontra värmekraft. Det torde också ofta kunna användas vid en angelägenhetsgradering av investeringar i t. ex. vägar, men knappast i sådana fall, där alternativen t. ex. å ena sidan är en utbyggnad av sjukvården och å den andra en utbyggnad av motorvägnätet. En viktig förutsättning, för att de för stabiliseringspolitiken uppställda målen skola nås, är starkt ökad rörlighet hos produktionsfaktorerna. Arbetskraftens trögrörlighet torde därvid bli det kanske mest svårlösta problemet. Det är visserligen riktigt, att den ökade yrkesutbildningen kommer att befrämja ökad rörlighet. Men det finns i varje fall två faktorer, som ej berörts närmare av de sakkunniga, vilka verka starkt hämmande på möjligheterna att uppnå ökad geografisk rörlighet hos arbetskraften. För det första är flyttningsbenägenheten hos den del av befolkningen, som är över 40 år, ringa. Av flyttar na i riket i åldern 15—65 år voro 1959 endast 20 procent över 40 år, medan av rikets folkmängd i samma åldrar cirka 50 procent var över 40 år (Befolkningsrörelsen 1959 och Folkräkningen 1960). Sannolikt är den ringa flyttningsbenägenheten hos denna stora del av arbetskraften mera psykologiskt än ekonomiskt betingad. För det andra äro flyttningslängderna i varje etapp förhållandevis korta. En undersökning av flyttningsrörelserna i 104 församlingar 1946—1950 gav vid handen att mellan 70 och 80 procent av flyttarna flyttade mindre än 50 kilometer (Migration in Sweden, Lund 1957). Med hänsyn till ovanstående kan starkt ifrågasättas, om den ur konjunkturpolitisk synpunkt önskvärda ökningen av rörligheten kan erhållas med rörelsestimulerande åtgärder av hittills diskuterat slag. Eftersom det hela i så hög grad är en fråga

118 om enskilda människors inställning, måste det i varje fall vara realistiskt att räkna med, att en generationsväxling behövs innan den önskvärda ökningen av arbetskraftens rörlighet erhållits. Det är slutligen uppenbart att ett accepterande av den mera rörliga stabiliseringspolitik, som de sakkunniga rekommendera, kommer att kräva en utbyggnad av den samhälleliga prognosverksamheten. Det kan då ifrågasättas, om inte insamlandet av en del av det behövliga statistiska materialet skulle kunna samordnas med källskatteredovisningarna. Redan en enkel justering av dessa senare skulle ge en utmärkt statistik över sysselsättningen. Ett sådant förbättrat statistiskt material skulle dessutom vara till stor nytta vid upprättandet av regionala och lokala prognoser. I handläggningen av detta ärende hava deltagit landssekreteraren G. Lundborg och fil. mag. Bengt Thufvesson, den sistnämnde föredragande. Kristianstad i landskansliet den 14 mars 1962. G. Lundborg Bengt

Thufvesson

Länsstyrelsen i Norrbottens län

Utredningen uttalar att målen för den ekonomiska politiken bör vara en stigande levnadsstandard, hög, jämn och produktiv sysselsättning och ett stabilt penningvärde. Länsstyrelsen instämmer i denna målsättning och vill särskilt framhålla några synpunkter på arbetsmarknadspolitiken. Utredningen förordar en aktiv arbetsmarknadspolitik, som genom selektiva ingripanden kan neutralisera tendenserna till överefterfrågan respektive arbetslöshet genom omflyttning och omskolning av arbetskraft. Som komplement till dylika rörlighetsfrämjande åtgärder namnes även sysselsättningsskapande åtgärder av olika slag såsom offentliga arbeten och offentliga beställningar, möjlighet att stimulera exporten m. m. samt slutligen även möjlighet att påverka näringslivets lokalisering. Under de senaste åren har arbetsmarknadspolitiken i stor utsträckning utnyttjat arbetskraftens rörlighet såsom medel. Givetvis är denna rörlighet betydelsefull, men länsstyrelsen vill starkt understryka att enbart detta hjälpmedel för arbetsmarknadspolitiken icke är tillräckligt. Om de av utredningen angivna här inledningsvis refererade målen för den ekonomiska politiken skall kunna förverkligas, kräves att alla arbetsmarknadspolitikens medel kommer till användning. Därtill bör en aktiv lokaliseringspolitik få långt större användning än hittills som ett arbetsmarknadspolitiken sidoordnat och kompletterande medel. Norrbottens län torde i dag utgöra ett typiskt exempel på ett område inom vilket aktiv lokaliseringspolitik, som tar sikte på en industriell utveckling

119 inom länet, bör föras samtidigt med en arbetsmarknadspolitik innefattande omflyttning och omskolning av arbetskraft. Länsstyrelsen vill liksom utredningen förorda en frigörelse av kapitalmarknaden. En vidgad kapitalmarknad skulle giva företagen ökad möjlighet till finansiering i den mån möjligheterna till självfinansiering av olika skäl minskar. Härigenom skulle bl. a. räntepolitiken få större betydelse. Kapitalmarknaden torde komma att vidgas genom bl. a. fondbildningen för ATP. Även länsstyrelsen anser att prövningen av marknadsutrymmet därefter bör kunna återföras från riksbanken till de emitterande affärsbankerna. Länsstyrelsen ifrågasätter emellertid om icke en förutsättning härför är att företagarnas återlåningsrätt avvecklas. Slutligen ansluter sig länsstyrelsen till uppfattningen att den indirekta beskattningen bör få en större andel av den totala beskattningen. I övrigt har länsstyrelsen, som ansluter sig till de i länsarbetsnämndens yttrande framförda synpunkterna, intet att anföra i anledning av det framlagda betänkandet. I handläggningen av detta ärende har förutom undertecknade, landshövding och förste länsassessor, deltagit landssekreteraren L. Hultman. Luleå i landskansliet den 12 mars 1962. Manfred C. G.

Näslund

Wennberg

Länsarbetsnämnden i Norrbottens län

Frågan om möjligheterna att minska eller helt undvika variationer i den samhällsekonomiska utvecklingen har under lång tid intagit en mycket central plats i såväl den internationella som i den svenska samhällsdebatten. Och likaväl som möjligheterna diskuterats har metoderna för att påverka konjunkturerna varit i hög grad kontroversiella. Det är därför med stor tillfredsställelse man kan konstatera att det nu föreliggande betänkandet redovisar ett stort antal samhälleliga möjligheter och kombinationer av möjligheter i syfte att utjämna konjunkturvariationerna — en redovisning som göres av en enhällig utredning. Sett mot bakgrunden av att samhällsingripanden för att påverka konjunkturutvecklingen för endast några decennier sedan var en av de centralaste kontroversiella frågorna i samhällsdebatten är den presenterade redovisningen betydelsefull. Den redovisning av samhällets åtgärdsarsenal som ges i betänkandet — handels-, penning-, finans-, arbetsmarknads- och lönepolitik — visar enligt länsarbetsnämndens mening att strävandena att bekämpa konjunkturväxlingarna aldrig kan låsas i ett för alla tillfällen givet mönster. Dessa strävanden synes alltmera få karaktären av praktiskt detaljarbete och mindre styras av nationalekonomiska teorier. Snabbhet och tillräcklig kraft i ingripandena synes också vara karakteristika som inte nog kan understrykas.

120 I ett särskilt kapitel utvecklar utredningen närmare arbetsmarknadspolitikens roll i konjunkturpolitiken. Den centrala tankegången är att statsmakterna genom den allmänna ekonomiska politiken har möjligheter att upprätthålla en så hög efterfrågan på varor och tjänster att full sysselsättning kan uppnås och vidmakthållas. En sådan ekonomisk politik leder emellertid lätt till överefterfrågan med brist på arbetskraft och risker för uppkomsten av instabilitet i penningvärdet. Man bör därför hålla den ekonomiska aktiviteten på en något lägre nivå. Arbetsmarknadspolitiken träder här alltmera medvetet in som »finjusteringsmedel». Genom ökad geografisk och yrkesmässig rörlighet hos arbetskraften skall denna politik medverka till att upprätthålla balans »på en knivsegg». Den skall svara för att man uppnår ett »lagom» inom alla områden och branscher, vilket man ej kan genom de allmänt verkande medlen -— finans- och penningpolitiken. Länsarbetsnämnden vill till detta anföra följande. Arbetsmarknadspolitiken bör inte bara arbeta med arbetskraftens rörlighet. Denna del har under de senaste åren fått en mycket stark dominans och är självfallet betydelsefull. Om emellertid målet i knapphetssamhället är att av främst ekonomiska skäl men jämväl av sociala och humanitära utnyttja alla resurser så räcker det icke med enbart den del »selektiva» insatser som ligger i arbetskraftens rörlighet. Skall målet för konjunkturutjämningssträvandena sättas så högt som stabiliseringsutredningen gör — full sysselsättning med bevarat penningvärde — och detta torde inte kunna nås med så hög total aktivitet att all arbetskraft kan få arbete där den så att säga ursprungligt befinner sig utan negativa följder, så kräver det med hänsyn till befolkningsmässiga och näringslivsmässiga variationer så stora omflyttningsingrepp att det i sin tur får icke önskvärda ekonomiska befolkningsmässiga och sociala snedvridningar. Arbetskraftens rörlighet måste därför i långt högre grad än hittills kompletteras med andra åtgärder som alla har det gemensamt att kapital och därmed arbetstillfällen göres rörliga. Selektiva ingripanden av detta slag praktiseras i skilda former. Dit kan räknas medgivanden att ianspråktaga investeringsfonder och bedrivandet av beredskapsarbeten. Vanligen åsyftas dock i debatten i detta avseende en aktivare lokaliseringspolitik än den som hittills bedrivits. Oberoende av formerna synes allmänt böra understrykas att den konjunkturpolitik som nu bedrives och som med all sannolikhet kommer att karakterisera 60talet icke som kompletterande arbetsmarknadspolitik kan lita bara till arbetskraftens rörlighet utan måste i hög grad kompletteras med en kapitalets rörlighet. Det bör tilläggas att all arbetskraft aldrig kan komma med i en meningsfylld produktiv insats om inte arbetstillfällena uppsöker arbetskraften. Här må endast erinras om att den kvantitativt största icke utnyttjade arbetskraftstillgången torde vara de gifta kvinnor utanför storstäderna — på våra gruv-, järnbruks- och mindre och medelstora industriorter — som har möjligheter till och vill ha förvärvsarbete. Denna arbetskraftstillgång är emellertid icke flyttbar. Sammanfattningsvis vill länsarbetsnämnden sålunda understryka: 1. Nämnden ansluter sig till utredningens målsättning: full sysselsättning under bevarat penningvärde. 2. Nämnden ansluter sig också till uttalandena att huvudansvaret för att den ekonomiska verksamheten i samhället hålles på en hög nivå med en strävan till fortsatt allmän välståndsutveckling ligger på den allmänna ekonomiska politiken. 3. Då aktiviteten inte får bli så hög att inflation uppstår, följer risker för lokala störningar i sysselsättningen. Nämnden ansluter sig även här till utredningens upp-

121 fattning att arbetsmarknadspolitiken bör vara det instrument med vilket »finjusteringar» sker. 4. Nämnden kan däremot icke ansluta sig till den ensidiga betoningen av arbetskraftens rörlighet som nära nog enda medel utan vill starkt understryka angelägenheten av att samhällets politik i detta avseende i högre grad än hittills också syftar till en kapitalets rörlighet och därmed en aktivare lokaliseringspolitik på näringslivets område. Beslut i detta ärende har fattats vid länsarbetsnämndens sammanträde den 29 december 1961 av ledamöterna Blomqvist, Clausén, Johansson och Jähkel. Länsarbetsnämndens ordförande deltog icke i beslutet. Ärendet har föredragits av länsarbetsdirektör Karlsson. Gunnar

Karlsson

Länsstyrelsen i Västmanlands län Utredningens huvuduppgift har varit att söka »finna ut hur långt det är möjligt att vinna enighet kring målsättningar och metoder för den ekonomiska politiken på olika områden». Denna uppgift kan uppenbarligen angripas mer eller mindre ambitiöst. Med större precision torde det knappast vara görligt att komma till resultat annat än i fråga om en närmare definierad konkret situation. Utredningen har emellertid gått mera noggrant till väga och presterat en analys, som avses att täcka ett stort antal möjliga fall. Länsstyrelsen vill vitsorda att resultatet blivit ett arbete, som i vissa delar synes föra den ekonomiska vetenskapen framåt och som helhet utgör en utomordentlig sammanfattning av stabiliseringspolitikens problematik. Framställningen rymmer en mångfald viktiga påpekanden. Det synes väsentligt att en så omfattande enighet i dessa frågor kunnat nås, vilket vittnar om den i grunden långt gående gemenskap i målsättningar och uppfattning som råder i dagens svenska samhälle. Väl kan sägas, att enigheten någon gång kanske vunnits genom generaliserande eller mångtydiga skrivningar. Även inom kommittén kan det ha rått delade meningar om den relativa vikt, som bör tillmätas olika argument. Det förhållandet att det inte varit möjligt att enas om en kort sammanfattning av framställningen vittnar härom. Men i stort sett måste framställningen anses fylla högt ställda krav på konsekvens och stringens. När enighet ifråga om värderingar nåtts mellan företrädare för samtliga de demokratiska partierna och ett antal av de ledande intresseorganisationerna, kan länsstyrelsen givetvis endast uttala sin tillfredsställelse. När det gäller faktiska förhållanden eller sannolika samband inom ekonomin, utgör dock en sådan enighet inte utan vidare en garanti för ett påståendes riktighet. Två gånger två blir inte fem, även om landsorganisationen och arbetsgivareföreningen skulle enas om att anse detta. Man lär inte kunna tända en brasa genom att hälla ljummet vatten på veden, även om 17 kunniga män påstår det. En granskning av det föreliggande betänkandet föranleder erin-

122 ringar eller åtminstone frågetecken för vissa påståenden. Det gäller merendels punkter utan avgörande betydelse för framställningens huvudlinjer och rubbar inte det allmänna omdömet om framställningen. Här är några exempel som framkommit vid länsstyrelsens granskning av betänkandet. Ifråga om sparandet analyserar utredningen olika tendenser (p. 202 s. 154 och fortsättningen). »Å ena sidan leder den fortgående inkomstökningen naturligt till en ökad sparbenägenhet, medan den ekonomiska trygghet, som den moderna socialpolitiken medför, å andra sidan minskar människornas behov av personligt »trygghetssparande», d. v. s. sparande för att möta ett oförutsett inkomstbortfall eller oförutsedda utgifter.» Detta uttalande om socialpolitikens verkningar på sparandet synes inte bestyrkas av den faktisk a utvecklingen och det kan ifrågasättas om det inte representerar en art av dålig psykologisk generalisering, ärvd från den konservativa argumentationen mot den moderna socialpolitiken. Utredningen tar för övrigt själv i viss mån avstånd från tesen i det följande, så att man till slut knappast vet vad dess egen uppfattning är. Så heter det i p. 205: »Jämsides med och ofta stimulerat av de kollektiva trygghetsgarantierna förekommer ett inte oväsentligt trygghetssparande för komplettering av dessa» och i p. 208: »Vi har emellertid tidigare framhållit att socialförsäkringarna sannolikt stimulerar till fortsatt trygghetssparande. Hittills har utvecklingen också bekräftat denna förmodan». Det sistnämnda utgör en erfarenhet som också kan styrkas av den som har direkt erfarenhet av sparpropaganda. över huvud finner länsstyrelsen det anmärkningsvärt att inte större forskningsresurser sätts in på att utröna alla samband som finns ifråga om sparandets omfattning — det förefaller sannolikt att det enskilda hushållssparandet svarar för en än större del av nettokapitalbildningen i samhället än utredningen anger — liksom om de sannolika verkningarna på sparandet av olika penning- och finanspolitiska åtgärder. När utredningen i annat sammanhang (p. 294 s. 216) deklarerar: »En långsiktig minskning av sparbenägenheten bör dock i första hand motverkas med sparstimulerande åtgärder», så efterlyser man närmare uppgifter om hur sådana åtgärder ser ut. I p. 28 s. 41 påstås: »Utan tvivel kommer svenska varor i fortsättningen att möta en hårdare konkurrens på världsmarknaden.» Detta är ett ofta återkommande tema. I p. 210 s. 158 heter det: »Möjligheterna för företagssparande har emellertid snarast minskat, dels som en följd av den skärpning av skattereglerna som skett under senare år, dels genom den allt intensivare utländska konkurrensen.» Och i p. 243 s. 180: »En ökad utländsk konkurrens genom ekonomisk integration kan också medverka till att pressa priserna och minska självfinansieringen.» Det är möjligt att detta kan inträffa och det kan vara klokt att planera därefter. Men utredningen synes inte ha anfört tillräckliga skäl för sin uppfattning. Andra utredningar har visat att fördelningen mellan företagsvinster och löner varit anmärkningsvärt konstant under det senaste årtiondet. En ekonomisk integration med andra länder skulle ju öppna större marknader för svensk industri, som därvid bör ha

123 titsikter till goda förtjänster, över huvud räknar vi med att minskade handelshinder skulle innebära ekonomiska fördelar för vårt land genom bättre bytesrelationer och effektivare produktion och det förefaller inte osannolikt att dessa fördelar, åtminstone till en tid och till viss del, tar form av ökade företagsvinster. I p. 114 s. 101 säges: »Återupprättandet av en normalt fungerande kapitalmarknad skulle kunna bidra (till en effektivare priskonkurrens) genom att den minskade företagarnas behov att vidmakthålla en hög prisnivå för att finansiera företagens expansion.» Också detta är ett tema som går igen på flera håll i betänkandet. Så i p. 243 s. 180: »Vidgade lånemöjligheter skulle i sin tur kunna stimulera konkurrensen och leda till sänkta priser.» Utförligast är p. 230 s. 170 enligt vilken den höga självfinansieringen inom industrin under efterkrigsperioden också torde »ha framtvingats direkt av svårigheterna att erhålla lån för nyinvesteringar i kreditinstitut eller genom upplåning mot obligationer och förlagsbevis, därigenom att företag, som annars skulle ha kunnat driva en prispressande konkurrens, avstått härifrån då de inte kunnat låna medel till de investeringar, som skulle ha möjliggjort den produktionsökning som skulle ha blivit deras vinst av konkurrensen». Det torde kunna ifrågasättas om detta verkligen är en realistisk beskrivning av konkurrensens sätt att fungera. Det kan finnas goda skäl att önska en rörligare kreditmarknad. Men att en fungerande kapitalmarknad skulle medföra lägre priser och företagsvinster framstår snarast som en from förhoppning. Utredningens diskussion om företagsbeskattningen (p. 299—311) innehåller åtskilliga påståenden, särskilt om fördelarna av en bruttoskatt, vilka torde kunna ifrågasättas. Länsstyrelsen känner sig inte övertygad om de antydda företrädena för en sådan framför det nuvarande systemet med nettovinstbeskattning i kombination med faktorskatter, framför allt i form av växande socialförsäkringsbidrag (ATP m. m . ) . Företagsbeskattningen är föremål för särskild utredning och en närmare bedömning torde därför såsom också stabiliseringsutredningen förutsatt, få anstå till dess resultat och förslag föreligger. Utredningen behandlar väsentligen den stora frågan hur man skall kunna samtidigt åstadkomma stigande levnadsstandard, full sysselsättning och stabilt penningvärde. Detta skall därtill ske under två viktiga förutsättningar. Den ena är att vi måste ta hänsyn till det faktiska beroende av utvecklingen i andra länder och de bindningar i det internationella umgänget, som vi accepterat. Ett så fritt och omfattande varuutbyte med andra länder är ett så väsentligt svenskt intresse, att dess konsekvenser i olika avseenden måste accepteras som en utgångspunkt för den interna politiken. Vad utredningen anför härom föranleder ingen invändning från länsstyrelsens sida. Den andra förutsättningen är arbetsmarknadsorganisationernas frihet. Utredningen anför härom i p. 18 s. 35: »Som en del av denna institutionella ram betraktar vi arbetsgivar- och löntagarorganisationernas frihet att utan statsmakternas inblandning sluta avtal om arbetsvillkoren i vidaste bemär-

124 kelse. . . . Om den handhas av organisationer med auktoritet och samhällsmedvetenhet innebär denna frihet ett kollektivt ansvarstagande för en viktig sektor av samhällsekonomin, vilket har varit och även i framtiden kommer att förbli en betydande tillgång för samhällsutvecklingen i Sverige, dels genom den fördelning av makt och ansvar som den innebär, dels genom dess karaktär av frivilligt åtagande.» Länsstyrelsen vill för sin del helt instämma också i denna värdering av organisationernas betydelse och insatser. Dessa två förutsättningar medför emellertid konsekvenser för stabiliseringspolitikens möjligheter. Som utredningen upprepade gånger understryker är de flesta av stabiliseringspolitikens instrument och framför allt de viktigaste, penning- och finanspolitiken, olämpliga som medel att hejda en kostnadsinflation. Detta gäller vare sig denna härrör från en allmän internationell prisuppgång eller från en autonom inhemsk lönestegring. Detta kan i sista hand leda till en sådan målkonflikt mellan full sysselsättning och fast penningvärde, att »man tvingas att ge efter på någon av målsättningarna», för att citera betänkandets sista ord (p. 500 s. 338). Vilken målsättning som därvid kan få offras, torde klart framgå vid en jämförelse med den kategoriska formuleringen tidigare (p. 34 s. 4 5 ) : »Svårigheter för stabiliseringspolitiken eller på det lönepolitiska fältet bör icke lösas genom en ökad arbetslöshet.» Länsstyrelsen tolkar utredningens anförda slutord som ett realistiskt erkännande av att det finns vissa gränser för stabiliseringspolitikens möjligheter. Ett sådant erkännande bör dock inte få föranleda någon allmän defaitism eller tjänstgöra som en undanflykt från önskvärdheten och nödvändigheten att göra ansträngningar för att även i sådana fall begränsa återverkningarna av de primära orsakerna och förhindra att en självständig kostnadsinflation framkallar en sekundär, intern efterfrågeinflation, vars verkningar sprider sig genom hela den svenska ekonomin. Genom hela betänkandet går som ett ständigt återkommande tema, att stabiliseringspolitikens mål endast kan uppnås genom en förhållandevis stram penning- och finanspolitik kombinerad med en aktiv arbetsmarknadspolitik och effektiva näringsfrihetsfrämjande åtgärder. Länsstyrelsen vill helt ansluta sig till denna grundsyn. Vad som sägs om den aktiva arbetsmarknadspolitiken och om åtgärder för att främja konkurrens och rörlighet i allmänhet föranleder heller ingen erinran från länsstyrelsens sida. Beträffande penningpolitiken gör utredningen själv en sammanfattning. »Den riktar sig främst mot investeringsverksamheten, den är verksammare när det gäller att begränsa en för stor investeringsvilja än när det gäller att stimulera en för liten och den bygger slutligen huvudsakligen på en styrning av förväntningarna och är följaktligen användbar när utvecklingen domineras av tendenser till efterfrågeöverskott, men den är olämplig som m e del att hejda en kostnadsinflation» (p. 462 s. 317). Detta torde vara en riktig karakteristik. Emellertid begränsas penningpolitikens effektivitet av vissa förhållanden. Utredningen säger själv h ä r o m : »De offentliga investeringarna och bostadsbyggandet, som för närvarande i stort sett står utanför verkan av de pen-

125 ningpoiitiska medlen, svarar för mellan 3/5 och 2/3 av de totala investeringarna exkl. varaktiga konsumtionsvaror. Därtill kommer att självfinansieringen spelar en stor roll för näringslivets investeringar. För att penningpolitiken skall kunna spela en mer framträdande roll i stabiliseringspolitiken än den hittills gjort är det därför nödvändigt att man vidtar sådana åtgärder, att villkoren för investeringarnas finansiering i större utsträckning blir beroende av förhållandena på kreditmarknaden» (p. 233 s. 172). Beskrivningen torde vara korrekt. Men det framgår inte av betänkandet, vilka åtgärder som utredningen i detta sammanhang tänker sig. Man kan mycket väl allmänt instämma i önskvärdheten av ökat utrymme för penningpolitiken. Man kan också önska att kreditmarknaden kunde fås att fungera bättre. Detta står i god samklang med utredningens allmänna förord för rörlighet inom ekonomin. Men på den avgörande frågan, hur en sådan fungibel kreditmarknad skall åstadkommas, lämnar utredningen knappast tillräcklig anvisning. Den anför mycket av intresse kring kreditmarknadspolitiken. Olika delar i framställningen innefattar förord för åtgärder, som möjligen kan uppfattas som steg på vägen mot en rörligare kreditmarknad. Det torde dock kunna ifrågasättas om de ens tillsammantagna verkligen skulle leda till den effektiva marknad för långa och korta krediter, som synes föresväva utredningen. Härtill bör fogas ytterligare två reservationer. Som utredningen själv varit medveten om kan de fortsatta förhandlingarna kring den ekonomiska integrationen i Europa medföra konsekvenser också för kreditmarknaden. Det är naturligt, att dessa ännu inte låta sig närmare anges. Vidare kan strukturen på den inhemska kapitalmarknaden under de närmaste åren komma att påverkas av uppsamlandet av ATP-fonderna. Sådana förskjutningar kan snabbt komma att göra vissa delar av utredningens kapitalmarknadsanalys föråldrade. Också beträffande finanspolitiken gör utredningen själv en slags sammanfattning. »Finanspolitiken har sin största effekt på konsumtionen, även om den också rymmer företagsbeskattningen, som särskilt på kort sikt även påverkar investeringarna, samt vissa andra medel, som till sin karaktär är närbesläktade med de penningpolitiska. Den är vidare verksam både när det gäller att begränsa en för stor efterfrågan genom att minska de disponibla inkomsterna och när det gäller att späda på en för liten genom att öka dem och, ifall detta visar sig otillräckligt, genom en utökning av sysselsättningsskapande offentlig verksamhet. Liksom penningpolitiken bygger den slutligen på en styrning av den totala efterfrågan och är följaktligen användbar när utvecklingen domineras av tendenser till efterfrågeöverskott eller efterfrågeunderskott, men den är olämplig som medel att hejda en kostnadsinflation» (p. 463 s. 318). Länsstyrelsen vill för sin del understryka denna karakteristik, som anger finanspolitikens grundläggande roll i stabiliseringspolitiken. Det är för visso sant som utredningen i annat sammanhang kategoriskt understryker: »Förutsättningarna för penningpolitiken skapas sålunda i hög grad genom

126 finanspolitiken» (p. 466 s. 320). Framsteg på vägen mot en rörligare kreditmarknad kräver säkert som grund en stram budgetpolitik. Länsstyrelsen önskar vidare understryka påpekandet, att beskattningen också måste bestämmas »mot bakgrund av långsiktiga överväganden om balansen mellan de totala investeringarnas önskvärda och det privata sparandets sannolika omfattning» (p. 464 s. 319). På annat håll (p. 127 s. 111) uttalas, att målet för investeringsverksamheten måste »formuleras som en viss önskvärd investeringsnivå och penning- och finanspolitiken inriktas på att bereda utrymme för investeringar av en sådan omfattning.» Den ekonomiska politiken måste ta den totala investeringsvolymen i samhället som utgångspunkt. En framgångsrik stabiliseringspolitik måste bygga på goda ekonomiska prognoser. Utredningen formulerar i ett kort kapitel vissa förslag härvidlag, till vilka länsstyrelsen i huvudsak kan ansluta sig. Det krävs i första hand kvartalsstatistik beträffande produktion, order och lager inom industri och handel. Länsstyrelsen noterar att överväganden om ordnandet av sådan korttidsstatistik pågår. Även en ytterligare utveckling av konjunkturbarometertekniken är av betydelse. Värdet av labor-force-undersökningar är otvivelaktigt stort. Det synes dock kunna ifrågasättas om kvartalsvisa sådana undersökningar för närvarande framstår som det mest angelägna. Grundläggande för arbetsmarknadspolitiken torde vara länsarbetsnämndernas månadsvisa rapporter, vilka ge ett långt mera differentierat underlag för åtgärder än de med nödvändighet mera schematiska och översiktliga resultaten av labor-force-undersökningarna. Vad utredningen anför om arbetsfördelningen mellan ett fristående forskningsinstitut och finansdepartementets ekonomiska avdelning synes länsstyrelsen godtagbart. Det torde finnas utrymme för båda med i huvudsak den avgränsning som framvuxit i praktiken och som utredningen nu sanktionerar. Länsstyrelsen vill dock sätta ett frågetecken för förslaget, att utarbetandet av nationalbudgeten helt skulle överföras på konjunkturinstitutet (p. 429 s. 300). »Den skulle då utarbetas som en ren prognos på grundval av oförändrad ekonomisk politik». Som enda konkreta förslag från utredningen förefaller kanske detta litet magert. Inte bättre blir det om man tänker igenom innebörden. Enligt gängse språkbruk är en budget inte en prognos utan en plan, ett program, om man så vill en målsättning. Nationalbudgeten växte fram som ett samordningsinstrument, som det förelåg; behov av under en tid då det gjordes upp program, budgetar på olika regleringsområden: vid sidan av statsfinansernas t. ex. byggnadsregleringen, importregleringen etc. Man behövde då göra en avstämning för att övertyga sig om att de olika regleringarna någorlunda passade ihop. Efter hand som en del regleringar avskaffats, har kanske detta planeringselement kommit i bakgrunden och det som nu presenteras som nationalbudget blivit mera likt en konjunkturprognos. Men det bidrar inte till klarheten om man som utredningen utan närmare precisering annekterar en beteckning som »nationalbudget» för någonting annat än vad det hittills brukat beteckna.

127 En välvillig tolkning av utredningens tanke synes vara, att man önskar att konjunkturinstitutet två gånger om året skall göra en fullständig prognos med siffermässig precisering av de olika posterna i en försörjningsbalans för en kommande helårsperiod, medan finansdepartementets ekonomiska avdelning borde avstå från en sådan precisering och begränsa sig till en tydligen mera allmän diskussion av »de tilltänkta statliga åtgärdernas effekt». En sådan tanke låter sig väl diskuteras. Länsstyrelsen ifrågasätter dock om det är behövligt att härom utfärda några generella direktiv. Är det inte bättre att låta såväl konjunkturinstitutet som finansdepartementets ekonomiska avdelning framlägga sina analyser i den form och med den precisering som de bedömer som lämpligast vid varje särskilt tillfälle? Länsstyrelsen förutsätter dock att det vid varje tillfälle tillses, att det finns åtminstone någon siffermässig precisering för försörjningsbalansens huvudposter för en helårsperiod framåt i tiden. Erfarenheten visar nämligen att tillgången till en sådan preciserad bild kan utgöra ett värdefullt pedagogiskt hjälpmedel, när det gäller att analysera och åskådliggöra verkningarna av alternativa utformningar av olika åtgärder. I handläggningen av detta ärende har deltagit landshövdingen Gustav Cederwall och landskamreraren V. Westin. Västerås i landskontoret den 14 mars 1962. Gustav V.

Cederwall

Westin

Länsstyrelsen i Västernorrlands län Utredningen spänner över ett stort område av den ekonomiska politiken och redovisar bedömningar av mycket komplicerade samhällsekonomiska problemställningar, ofta av kontroversiell natur. Länsstyrelsen finner det angeläget framhålla, att förevarande spörsmål endast undantagsvis aktualiseras inom det praktiska länsstyrelsearbetet. Länsstyrelsen äger ej heller tillgång till erforderlig teoretisk expertis för att kunna kritiskt skärskåda utredningens överväganden. I väsentliga delar anser sig länsstyrelsen ändock kunna instämma i utredningens uttalanden och rekommendationer. Mot bakgrunden av vunna erfarenheter och med beaktande av länets särskilda förhållande vill länsstyrelsen emellertid anföra följande. Utredningen har i enlighet med sina direktiv behandlat stabiliseringsproblemen i den svenska ekonomin från statsfinansiell synvinkel. Det är naturligt att föga utrymme i föreliggande arbete kunnat ägnas åt de konsekvenser en stabiliseringspolitik kan komma att få för enskilda delar av näringslivet och för enskilda områden med specialiserad verksamhet. Med sin dominerande skogsindustri intar Västernorrlands län ett utsatt läge vid variationer i världsmarknadens efterfrågan på cellulosa. Dagens situation synes kännetecknas av en stark dämpning av priser och efterfrågan

128 på massa, medan övrig industri torde ha en i stort sett tillfredsställande avsättning. Under 50-talet har förhållandena tidvis varit motsatta. Skogsindustrin har i detta län tillvaratagit möjligheterna under goda år att avsätta vinstmedel till investeringsfonder. Av de sammanlagda avsättningarna i detta län vid 1960 års utgång, 83 miljoner kr., svarade sålunda skogsindustrin för 68 miljoner kr. Det framstår från länets synvinkel såsom önskvärt, att investeringsfondmedel nu finge disponeras för att vidmakthålla sysselsättningen inom länets skogsindustri, som kan befaras komma i ett kritiskt läge. Länsstyrelsen är emellertid medveten om att sådana önskemål kan komma i konflikt med stabiliseringssträvandena för riket som helhet. Den arbetsmarknadspolitik, som förts under de senaste åren, har gått ut på att understödja åtgärder, som underlättar överflyttning av arbetskraft mellan olika näringsgrenar och mellan olika delar av landet. Utredningen har i betänkandet betonat, att målet för arbetsmarknadspolitiken är en så stor rörlighet som möjligt hos arbetskraften. Länsstyrelsen har intet att erinra mot detta principiella uttalande. Men den tröghet, som av naturliga skäl förefinnes vid principens genomförande, bottnar i de enskilda människornas familje- och bostadsproblem och i personliga anpassningssvårigheter. Dessa problem och synpunkter är nog så väsentliga i begreppet höjd levnadsstandard. Det synes emellertid uppenbart, att omställningar av näringslivet kan ske på två sätt, dels genom flyttning av arbetskraften till arbetstillfällena, dels genom flyttning av arbetstillfällena till arbetskraften. Den senare typen av politik har utredningen inte tagit upp till behandling under hänvisning till en annan pågående utredning. Det är därför angeläget att framhålla, vad utredningen även något berört, nämligen att det på längre sikt kan vara mer rationellt att i vissa fall stimulera företagsamheten inom områden eller yrken med tillfälligt vikande konjunkturer än att flytta eller omskola arbetskraften. En noggrann avvägning av de båda nämnda typerna av arbetsmarknadspolitik synes således särskilt påkallad. Den arbetskraft, som flyttar till expanderande orter och områden, utgöres naturligt nog av personer, som befinner sig i de mest arbetsföra åldrarna, och särskilt av ungdomar. För de många avfolkningskommunerna innebär detta, att de har att göra sina investeringar dels för de yngres skoloch yrkesutbildning och dels för ett ökande antal åldringar, medan den yngre arbetskraften flyttar till andra orter. De allvarliga ekonomiska problem, som därmed uppstår för avfolkningskommunerna, synes i hittills genomförda utredningar icke tillräckligt ha beaktats. I ärendets handläggning har deltagit, förutom undertecknade landshövding och t. f. förste länsassessor, föredragande, jämväl landssekreteraren Sune Lundborg, landskamreraren Sven Wasteson och taxeringsintendenten O. Nordström. Härnösand i landskansliet den 1 mars 1962. Eric T.

Ljunggren

Wesström

129 Länsstyrelsen i Örebro län Utom i den ingående inventeringen av den stabiliseringspolitiska arsenalen och den lämnade fylliga bilden av de komplicerade orsakssammanhangen på förevarande svåröverskådliga och svårbemästrade område får betänkandets stora värde anses ligga i att enighet kunnat vinnas i så påfallande många frågor. Visserligen måste antagas att när förslagen och rekommendationerna skall tillämpas i praktiken, skiljaktiga meningar ofta kommer att finnas om över huvud taget något skall göras eller om vilket eller vilka av de olika stabiliseringsmedlen som skall begagnas. Med den åtminstone f. n. otillräckliga ekonomiska statistiken och det ekonomiska skeendets mångtydbarhet torde sålunda aldrig kunna undvikas att vad som hänt eller håller på att hända bedömes på olika sätt. Det måste likväl anses som synnerligen betydelsefullt att man i så stor omfattning som skett kunnat ena sig om lösningen av olika principiella frågor och hur man skall handla under vissa angivna förutsättningar. Begränsningen av utredningens förslag och rekommendationer till ickekontroversiella frågor liksom det i och för sig nödvändiga förbigåendet av frågor, som behandlas av andra utredningar, medför tyvärr att ett samlat övervägande av alla stabiliseringspolitiska frågeställningar icke nu k a n komma till stånd. Vad som särskilt saknas är förslag beträffande de i detta sammanhang viktiga frågorna om lagerinvesteringarna och sparfrämjande åtgärder ävensom företagsbeskattningen, beträffande vilken utredningen visserligen ur stabiliseringspolitiska synpunkter diskuterat vissa alternativa lösningar men till följd av pågående skatteutredning självfallet icke kunnat komma med något förslag. Det må vidare beklagas att utredningens naturliga strävan efter att nå enighet medfört en på sina ställen märkbar vaghet i framställningen. Denna strävan är måhända även anledningen till att vissa målsättningar som — även om de i och för sig är önskvärda — ter sig omöjliga att få genomförda inom en rimlig framtid. Dit hör exempelvis återupprättandet av en normalt fungerande kapitalmarknad, på vilken bostadsproduktionen skulle k u n n a finansieras utan speciell prioritering, och denna marknads styrning av bostadsproduktionen till en viss, kontrollerad konjunkturvariation. Genom att utredningen kommit med endast sådana förslag och rekommendationer, varom enighet uppnåtts, torde förslagen och rekommendationerna i stort sett kunna allmänt accepteras, särskilt som de i största utsträckning synes bygga på vad erfarenheten successivt gett vid handen vara lämpligt och riktigt. De behandlade problemen ligger huvudsakligen utanför länsstyrelsens verksamhetsområde. Från detta område har länsstyrelsen därför inte många synpunkter, med vilka den kan berika diskussionen kring betänkandet. Länsstyrelsen får därför inskränka sig till följande spörsmål, som har viss anknytning till skatteområdet. I likhet med utredningen bedömer länsstyrelsen möjligheterna att under 9-620792

130 en begränsad tidrymd åstadkomma en ur stabiliseringssynpunkt önskvärd ökning av hushållens frivilliga sparande som små. Länsstyrelsen vill erinra om att av denna anledning förslag om s. k. tvångssparande framlades i en i mars 1955 inom finansdepartementet upprättad promemoria om sparande i syfte att begränsa konsumtionsökningen. Tekniskt sett hade detta sparande, som avsågs skola pågå under tiden 1/7 1955—31/12 1956, anknutits till uppbörden av preliminär skatt på så sätt att denna skatt skulle höjas med 10 %. I samband med slutskattedebiteringen hösten 1956 och hösten 1957 skulle sparbeloppen slutgiltigt bestämmas för år 1955 respektive 1956. För sparbelopp jämte ränta skulle utfärdas sparbevis, som översändes samtidigt med debetsedeln å slutlig skatt. Sparbevisen skulle under tiden 1/1— 30/6 1958 inlösas av posten mot premieobligationer eller räntebärande statsobligationer. Möjligheten att anordna ett sådant tvångssparande kan måhända i en krissituation med befarat kraftigt efterfrågeöverskott vara ett lämpligt alternativ till en höjning av den allmänna varuskatten. I diskussionen om de direkta skatternas användning i en konjunkturpolitik, vilken begagnar skattehöjningar som medel, har utredningen bl. a. anfört att en förändring av skatteuttaget under löpande beskattningsår ansetts möta stora praktiska svårigheter, eftersom den måste medföra en ändring av preliminärskatteuttaget, om den skall få någon omedelbar effekt, och denna ändring krävde nya preliminärskattetabeller vilkas utarbetande och distribution beräknades ta närmare sex månader. Denna tid torde numera efter genomförandet av enhetliga ortsavdrag för hela riket kunna avsevärt nedbringas. För att emellertid åstadkomma en snabbare höjning av preliminärskatteuttaget, om så befinnes önskvärt, synes det länsstyrelsen möjligt att inledningsvis till dess nya skattetabeller hunnit tryckas och distribueras, tillämpa samma teknik som i tvångssparandeförslaget med en exempelvis 10-procentig höjning av den preliminära skatten. Detta skulle säkerligen öka den direkta skattens användbarhet som konjunkturpolitiskt medel. Länsstyrelsen delar emellertid utredningens uppfattning att det med hänsyn till den progressiva inkomstbeskattningens nuvarande höjd sannolikt är mycket svårt att i dagens läge använda en höjning av den direkta skatten som konjunkturpolitiskt medel. För att möjliggöra ökad rörlighet på arbetsmarknaden, vilket länsstyrelsen liksom utredningen finner synnerligen önskvärt, föreslår utredningen att det ekonomiska stödet till yrkesväxling utbygges, så att det mera generellt och bättre kan ge ekonomiska förutsättningar för flyttning och för omskolning och anpassning i ett nytt yrke. I samband därmed vill länsstyrelsen framhålla nödvändigheten av att flyttningsersättningar och omplaceringstraktamenten göres skattefria och således ur skattesynpunkt behandlas på samma sätt som motsvarande ersättningar och traktamenten till statstjänstemän eller också att avdrag vid inkomsttaxeringen får åtnjutas med samma belopp som den erhållna ersättningen respektive det erhållna traktamentsbeloppet. Vidare bör vederbörande, om han är egnahemsägare,

131 kunna befrias från skattskyldighet för eventuell realisationsvinst på sin fastighet, om han till följd av flyttningen nödgas sälja denna. I handläggningen av detta ärende har deltagit landshövdingen Valter Åman, landskamreraren Axel Morén och länsassessorn Karl Gårdmark, föredragande. Örebro slott i landskontoret den 14 mars 1962. Valter K.

Åman

Gårdmark

Länsstyrelsen i Östergötlands län I fråga om skattepolitiken är länsstyrelsen införstådd med att beskattningen bör kunna variera med konjunkturerna för att på så sätt verka som ett instrument för en stabiliseringsinriktad finanspolitik. En av förutsättningarna för att beskattningen skall kunna utnyttjas i stabiliseringsfrämjande riktning torde emellertid bland annat vara att skattesatserna snabbt kan ändras. Såsom utredningen framhållit är emellertid möjligheterna till snabba förändringar av skattetrycket begränsade särskilt såvitt gäller den direkta beskattningen. Av 12 § förordningen om statlig inkomstskatt framgår sålunda att skatteuttaget skall vara oförändrat under ett och samma kalenderår. Även om denna bestämmelse slopades och skatteuttaget sålunda kunde ändras under löpande kalenderår uppkommer emellertid praktiska svårigheter att effektuera ett sådant beslut. Det torde sålunda bli nödvändigt att konstatera hur den beskattningsbara inkomsten med hänsyn till tidpunkten för det nya skatteuttagets ikraftträdande fördelar sig på olika delar av beskattningsåret, eftersom sjukdom, olyckshändelse, värnpliktstjänstgöring och andra omständigheter kan medföra exempelvis att årsinkomsten helt eller till övervägande del intjänas under förra delen av ett beskattningsår medan inkomsten under senare delen av samma år är obefintlig eller ringa. Härtill kommer att progressiviteten i den statliga inkomstbeskattningen torde vara ett betydande hinder mot att låta skatteuttaget variera under samma beskattningsår. Ett beslut i denna riktning skulle medföra att de nuvarande skatteskalorna fick omarbetas från tid till annan så att den under ett beskattningsår åtnjutna inkomsten till viss del kunde beskattas efter en högre procentsats och till en annan del efter en lägre procentsats. Utredningen har i förevarande avseende tänkt sig möjligheten av att använda en skatteskala baserad på ett medeltal av under året rådande skattesatser. Ett dylikt förfaringssätt torde emellertid kunna leda till riktigt resultat endast under förutsättning att inkomsten under hela året är jämn, vilket sällan eller aldrig torde vara fallet, samt att den nya uttagningsprocenten gäller från mitten av beskattningsåret. Vidare förutsätter en dylik beräkning att beskattningsåret för samtliga skattskyldiga omfattar ett kalenderår. Så är emellertid inte fallet, eftersom räkenskapsåret för skattskyldiga med bokföringsmässig redovisning ofta inte

132 sammanfaller med kalenderåret. Med hänsyn härtill kan det alltså komma att inträffa att den slutliga skatten på grund av ett års taxering får beräknas med hjälp av skilda skattetabeller. Ett dylikt system skulle otvivelaktigt försvåra debiteringsarbetet. Om därför uttagningsprocenten skall ändras, torde man böra bibehålla principen att skatt på grund av ett års taxering skall utgå enligt en och samma skatteskala och att sålunda det nya skatteuttaget träder i tillämpning först från och med nästkommande års taxering. Härmed har man emellertid frånhänt sig möjligheten att under löpande beskattningsår vidta den förändring av skatteuttaget som kan betingas av ett plötsligt inträdande konjunkturomslag. Om sålunda den direkta beskattningen inte inbjuder till snabba förändringar av skatteuttaget, torde det däremot beträffande den indirekta beskattningen finnas betydligt större möjligheter att anpassa skattesatsen efter konjunkturerna. Ur administrativ synpunkt är det emellertid givetvis ett önskemål att en enhetlig skattesats kan bibehållas under ett och samma kalenderår. I fråga om företagsbeskattningen har utredningen framhållit att möjligheterna att konjunkturvariera den nu gällande nettovinstbeskattningen rent tekniskt sett torde vara ganska små särskilt med hänsyn till att effekten av en förändring till följd av redovisningsmetoderna avsevärt kan fördröjas. Länsstyrelsen biträder denna uppfattning, eftersom gällande regler för avskrivningar, lagervärdering och andra vinstdisponerande åtgärder otvivelaktigt möjliggör att den avsedda rörligheten i beskattningen neutraliseras till följd av dylika åtgärder. Beträffande en företagsbeskattning i proportion till verksamhetens omfattning (bruttoskatt) i stället för i proportion till den redovisade vinsten har utredningen funnit att en utgiftsskatt i form av en procentskatt på alla eller vissa av företagens utgifter skulle kunna bli betydligt mera användbar än nettovinstbeskattningen som konjunkturpolitiskt instrument, eftersom en dylik beskattning skulle kunna få en omedelbar verkan. Såsom utredningen framhållit kräver emellertid frågan om en så genomgripande omläggning av företagsbeskattningen omfattande utredningar och har utredningen i berörda avseende hänvisat till den särskilda kommitté — allmänna skatteberedningen — som arbetar med företagsbeskattningens utformning inom ramen för en allsidig utredning av hela det nuvarande beskattningssystemet. Det är sålunda inte möjligt att för närvarande ta närmare ställning till frågan om en bruttobeskattning av företagen. På motsvarande sätt förhåller det sig med den av utredningen berörda frågan om en omläggning av företagsbeskattningen till faktorsskatter eller sålunda skatt på produktionsfaktorer. Utredningen har även diskuterat frågan om investeringsutjämnande åtgärder i syfte att göra det ekonomiskt mera fördelaktigt att investera i en lågkonjunktur än i en högkonjunktur genom att i beskattningshänseende gynna investeringar under den förra perioden och belasta dem under den senare. I berörda avseende har utredningen hänvisat till nu och tidigare gällande bestämmelser om investeringsfonder resp. investeringsavgift. Be-

133 träffande investeringsfonderna har utredningen anfört att en selektiv tillståndsprincip beträffande rätten att utnyttja investeringsfonder inte borde komma i fråga utan i stället handhas som ett generellt stabiliseringspolitiskt medel och i fråga om investeringsavgiften har framhållits att densamma måste vara konjunkturvariabel och sålunda borttagas så snart ett mer balanserat läge inträdde. Mot de av utredningen framförda synpunkterna angående investeringsfonderna och investeringsavgifterna som stabiliseringsfrämjande medel torde intet vara att erinra. Utredningen har därjämte till bedömande upptagit lagervärderingsreglerna och har därvid funnit att de nuvarande reglerna i detta hänseende närmast drev lagervariation i motsatt riktning mot den konjunkturpolitiskt önskvärda, eftersom det i en högkonjunktur med stora vinster vore ett intresse för företagen att hålla stora lager både för att dra nytta av prisstegringar och för att använda lagren som avskrivningsobjekt. Enligt utredningen borde i stället en lager uppbyggnad i lågkonjunkturen stimuleras, eftersom en dylik lageruppbyggnad vore av betydande konjunkturpolitiskt intresse. Genom att i en högkonjunktur endast i mindre omfattning eller inte alls medge nedskrivningar på en lagerökning skulle åtminstone ett av skälen till lageruppbyggnad just i en högkonjunktur elimineras. En annan möjlighet skulle enligt utredningens mening vara att införa i beskattningshänseende mera fördelaktiga bestämmelser om lagerinvesteringsfonder än som för närvarande gäller. Möjligheterna att påverka lagerutvecklingen har av utredningen bedömts vara så betydelsefulla ur konjunkturpolitisk synpunkt, att de borde ytterligare utredas. Såsom utredningen framhållit kommer emellertid frågan om en konjunkturmässig styrning av lagerutvecklingen att tarva övervägande av både företagsekonomisk och skatteteknisk natur. Även i detta avseende torde sålunda allmänna skatteberedningen böra verkställa erforderlig utredning. I fråga om skattepolitiken som stabiliseringsfrämjande medel vill länsstyrelsen avslutningsvis uttala, att utredningens principiella synpunkter på denna fråga i allt väsentligt synes kunna godtagas. På grund av olika av utredningen påvisade omständigheter torde emellertid de praktiska möjligheterna att anpassa beskattningen efter konjunkturerna åtminstone i vissa avseenden vara relativt begränsade. En förskjutning av tyngdpunkten i beskattningen från direkt till indirekt skatt synes emellertid vara ett steg i rätt riktning niot en konjunkturvariabel skattepolitik. I den slutliga handläggningen av detta ärende har deltagit avdelningscheferna samt, såsom föredragande, t. f. taxeringsintendenten Rolf Nordlindh för landskontoret och förste länsassessorn Carl Wellander för landskansliet. Linköping den 28 februari 1962. För landskansliet N. Rosenius Carl Wellander

För landskontoret Harald Rolf

Whitefield Nordlindh

134 Kooperativa Förbundet Målen för den ekonomiska

politiken

Utredningen anger tre huvudmål för den ekonomiska politiken: Stigande levnadsstandard, hög, j ä m n och produktiv sysselsättning och stabilt penningvärde. Den framhåller emellertid också, att andra önskemål ställer särskilda krav på åtgärderna för att nå dessa mål och därmed begränsar handlingsfriheten. Särskilt nämns önskvärdheten av en j ä m n inkomstfördelning och kravet på ett fritt konsumtionsval. Hänsyn måste också tas till kravet på en viss försörjningsberedskap, vilket dock är av mindre betydelse ur stabiliseringspolitisk synpunkt. Målen skall också uppnås inom en institutionell ram, som icke närmare preciseras men som bl. a. inrymmer avtalsfrihet för arbetsmarknadens organisationer. Kooperativa förbundets styrelse kan helt ansluta sig till denna allmänna formulering av målen för den ekonomiska politiken och finner det också riktigt att åtgärderna för att realisera dem vidtas med de hänsyn utredningen anfört. Efterfrågan,

priser och löner

Målet för den ekonomiska politiken har ofta angivits med begreppet samhällsekonomisk balans. I utredningen tolkas detta begrepp som balans mellan det förutsedda eller planerade totala utbudet av och efterfrågan på varor, tjänster och arbetskraft. Begreppet har, påpekar utredningen, ofta direkt överförts på sysselsättning och prisutveckling under den outtalade förutsättningen att balans av ovan angivet slag automatiskt skulle resultera i full sysselsättning och stabilt penningvärde. Detta samband är icke utan vidare givet. Utredningen hävdar, att för att samhällsekonomisk balans skall resultera i stabilt penningvärde måste prisbildningen vara känslig både för förändringar i efterfrågan och kostnader. Detta är enligt utredningens uppfattning sällan fallet, då prisbildningen i väsentlig utsträckning är autonom. Med autonom prisbildning avses en prisbildning på heterogena varor under förhållanden, som mer eller mindre avviker från fri konkurrens. Den autonoma prisbildningen har formen av trögrörlighet i anpassningen av priserna till förändringar i efterfrågan och av självständiga prisrörelser, som inte motiveras av utbuds- eller efterfrågeförändringar. Enligt utredningen är priserna betydligt trögrörligare nedåt än uppåt. Kooperativa förbundets styrelse ifrågasätter, om icke utredningen överskattat trögrörligheten i prisbildningen och underskattat den konkurrens, som förekommer. Under efterkrigstiden har utvecklingen karaktäriserats av en allmän eko-

135 nomisk expansion. Efterfrågan har varit hög och stigande, och företagen har allmänt varit inriktade på att med olika medel utveckla sin verksamhet för att möta denna efterfrågan. Denna utveckling har ägt r u m inte minst, emedan det rått allmän enighet om att expansionen varit önskvärd och åtgärder vidtagits för att underhålla den. Härvid har företagen emellertid vid prissättningen haft att ta hänsyn till oavbrutet stegrade kostnader såväl för arbetskraft som för utrustning. Trots att det förelegat ett betydande mått av konkurrens framför allt i form av blockkonkurrens har prisnivån av dessa skäl befunnit sig i stigande, och de produktivitetsvinster, som uppstått, har väsentligen tagits ut i form av inkomstökningar. Styrelsen är av den uppfattningen, att en framgångsrik stabiliseringspolitik av den utformning som utredningen föreslår utan tvivel skulle medföra en sådan prisrörlighet, som utredningen anser önskvärd. Utredningen framhåller också att konkurrensimpulser kommer från nya företags- och produktionsformer, från konsument- och producentkooperativa företag och från importen. Beträffande konsumentkooperationen säger utredningen att den konsumentkooperativa verksamheten otvivelaktigt utgör ett väsentligt konkurrensmoment särskilt inom handeln, men att den kooperativa priskonkurrensen begränsas av den tillämpade självfinansieringen. Kooperativa förbundets styrelse kan icke dela utredningens uppfattning på denna punkt. Den kooperativa kapitalanskaffningen grundas på principen »eget kapital». Detta innebär emellertid icke uteslutande självfinansiering i utredningens mening. För det första kan en upplåning på marknaden i betydande omfattning ske enligt denna regel. Vidare innebär den att »eget kapital» tolkas som av medlemmarna tillskjutet kapital. En väsentlig del av rörelsens kapital utgöres av frivillig inlåning från medlemm a r n a på sparkassa, medlemskonto och i andra former. Detta kapital torde i huvudsak utgöra ett nysparande i medlemshushållen och bidrar på detta sätt till att underlätta stabiliseringspolitiken. Endast en begränsad men viktig del av den kooperativa kapitalanskaffningen utgöres av självfinansiering i utredningens mening. Även om man gick så långt att allt, som kunde samlas under denna rubrik, avskaffades skulle det inte ge konsumenterna mer än ett par procents prissänkning. Det är då också att m ä r k a att det är frågan om en engångseffekt. Resultatet av en sådan åtgärd skulle emellertid bli ett allvarligt hot mot den ekonomiska självständighet, som utgör grunden för de kooperativa insatser, till vilka utredningen refererat. Styrelsen vill dessutom framhålla, att självfinansieringen icke utgör något hinder för en aktiv — i betydelsen prispressande — prispolitik. Anledningen till att utredningen kommit till ett annat resultat synes vara att den tillämpat ett statiskt betraktelsesätt på ett dynamiskt förlopp. Utredningen påpekar även betydelsen av att priskonkurrensen stödjes av en effektiv pris- och kartellövervakning och konsumentupplysning. Kooperativa förbundets styrelse delar helt denna uppfattning.

136 I ett särskilt avsnitt tar utredningen upp frågan om lönernas inverkan på prisbildningen och påpekar att en generell löneökning, som är större än produktivitetshöjningen är ett incitament till prishöjningar. Då löne- och inkomstbildningen i hög grad institutionaliserats och inriktats på att bevara rådande inkomstrelationer eller nå vissa utjämningar med sikte på de mest produktiva samhällsgrupperna, föreligger på grund av skillnaderna i produktivitetsutveckling mellan olika näringsgrenar och tröghet i prisbildningen, risker för kostnadsinflation. Emellertid konstaterar också utredningen att de avtalsmässiga lönehöjningarna inte generellt gått utöver produktionsökningarna, så länge sysselsättningsläget varit någorlunda stabiliserat. Slutsatsen blir att för undvikande av en kostnadsinflation fordras dels en stram penning- och finanspolitik, dels en effektiv och väl utbyggd rörlighetsbefrämjande arbetsmarknadspolitik. I samband härmed berör utredningen förhållandet mellan staten och organisationerna och hävdar att enligt dess uppfattning arbetsmarknadsorganisationernas självständighet är av fundamentalt värde och att statsmakterna liksom hittills bör undvika direkt ingripande i avtalsuppgörelserna. Kooperativa förbundets styrelse ansluter sig helt till denna ståndpunkt och vill understryka att den tillmäter den stor betydelse. De internationella

kontakterna

Ett väsentligt problem för stabiliseringspolitiken i Sverige är att motverka, mildra eller balansera effekten av konjunkturvariationer i andra länder, vilka sprids till Sverige genom förändringar i utrikeshandeln. Många av de smärre utländska konjunktursvängningarna bör enligt utredningens uppfattning kunna motverkas genom interna efterfråge- och likviditetsreglerande ekonomisk-politiska åtgärder. I vilken utsträckning detta blir möjligt beror på landets handels- och valutapolitiska rörelsefrihet och på valutareservens storlek. Det är emellertid klart att de interna åtgärdernas möjligheter är ganska starkt begränsade vid vissa typer av konjunkturpåfrestningar. Möjligheten att använda traditionella handels- och valutapolitiska medel är starkt begränsad av internationella avtal och hänsyn till andra länders handlande. Den kan dock utnyttjas vid »fundamentala» jämviktsrubbningar. Utredningen betraktar här växelkursförändringar som en sista utväg. Med hänsyn till de internationella bindningarna anser utredningen att strävan bör inriktas på att få till stånd överenskommelser med andra länder om en gemensam konjunkturpolitik. Kooperativa förbundets styrelse instämmer i utredningens synpunkter och vill starkt understryka vikten av att det internationella och regionala samarbetet på det ekonomiska området utvidgas, då detta på längre sikt torde vara den enda vägen att nå det i utredningens direktiv angivna målet »att bevara förutsättningarna för ett fritt, omfattande och balanserat handelsutbyte».

137 Investering

och

sparande

Utredningen framhåller att en av förutsättningarna för en framgångsrik stabiliseringspolitik är att den ekonomiska expansionen inom landet bibehålles. Denna är emellertid också motiverad av andra skäl. Huvudskälet är givetvis en förbättrad materiell försörjning, men också för bibehållande av landets konkurrensförmåga på utlandsmarknaderna är den en grundläggande förutsättning. Det krav, som utvecklingen av det ekonomiska samarbetet i Västeuropa kan komma att ställa på Sveriges ekonomi, blir därför kanske främst ett krav på snabbare expansionstakt. För att en sådan snabbare expansion skall kunna komma till stånd bör enligt utredningens uppfattning en ytterligare ökning av investeringarnas andel av bruttonationalprodukten eftersträvas. Penning- och finanspolitiken måste då inriktas på att bereda detta ökade utrymme för investeringar. Utredningen framhåller särskilt att den ekonomiska politikens uppgift inte kan begränsas till att skapa utrymme för de statliga investeringarna utan måste ta hela investeringsvolymen som utgångspunkt. Kooperativa förbundets styrelse ansluter sig till denna bedömning och instämmer i de framförda synpunkterna. Penningpolitiken Valet av medel i penningpolitiken måste i hög grad bli beroende på formerna för det sparande, som erfordras för att vid bibehållen samhällsekonomisk balans bereda utrymme för en investeringsvolym av önskad omfattning. Detta sparande kan komma från de enskilda hushållen, från företagen, från den offentliga sektorn och i vissa fall från utlandet. Beträffande hushållens sparande framhåller utredningen att två motsatta tendenser gör sig gällande. Å ena sidan leder den fortgående inkomstökningen till en ökad sparbenägenhet, medan å andra sidan den moderna socialpolitiken ger ett minskat behov av trygghetssparande. Utredningen anser det sannolikt att tendenser till ökat sparande kommer att överväga, om stabiliseringspolitiken blir framgångsrik. Trots detta och verkan av sparstimulerande åtgärder av propagandanatur, som utredningen rekommenderar, bedömer den dock denna ökning i sparandet som otillräcklig och anser det sannolikt att såväl företagen som den offentliga sektorn måste stå för en del av ökningen. De penningpolitiska medlen kan uppdelas i två grupper — generella medel och regleringsåtgärder. Till de förra hör räntepolitik, marknadsoperationer, bestämmelser om kassareserv och likviditetskvoter samt uttalanden och rekommendationer från riksbankens sida och till de senare olika former av kreditkontroll berörande kreditinstituten, obligationsemissioner och reglering av avbetalningshandeln, vidare räntereglering, kreditkvoter och placeringsregler i prioritetssyfte. Beträffande räntepolitiken påpekar utredningen, att räntestrukturen a\

138 institutionella skäl är mycket trögrörlig. Emellertid växlar framtidsförväntningarna och likviditetsbenägenheten med konjunkturen och därmed också efterfrågan på lån av olika längd. Förändringarna går ofta i olika riktning, och det skulle därför fordras en stor rörlighet i räntestrukturen, om balansen mellan tillgång och efterfrågan på de olika delmarknaderna skulle kunna upprätthållas med hjälp av enbart räntedifferenser. Utredningen finner att en förändring mot större rörlighet i räntestrukturen är önskvärd inte minst därför att den skulle underlätta den statliga upplåningen och minska dess likviditetsskapande effekt. Kooperativa förbundets styrelse finner utredningens synpunkter beaktansvärda och vill tillstyrka en strävan mot större rörlighet i räntestrukturen. Marknadsoperationernas syfte är bl. a. att påverka penningtillgången i kreditinstituten. Penningtillgången bestämmer jämte likviditetsbenägenheten bankernas utlåning och utgör därför förutsättningen för en kreditexpansion. Emellertid kan penningpolitiken även med andra medel påverka den för utlåning disponibla penningtillgången, nämligen genom särskilda bestämmelser om kassa- och likviditetsreserver. Utredningen anser det lämpligt att rörliga likviditetskvoter ingår i den penningpolitiska arsenalen och anser att de också, såsom redan skett, kan differentieras mellan olika grupper av affärsbanker och kreditinstitut med hänsyn till den traditionella sammansättningen av deras tillgångar. Den framhåller emellertid också, att om höga likviditetskvoter förblir i kraft en längre tid medför de uppenbara risker och olägenheter. Bl. a. upphäver de verkan av andra penningpolitiska hjälpmedel och kan få en snedvridande verkan på statens upplåningspolitik. Kooperativa förbundets styrelse ansluter sig till utredningens uppfattning och synpunkter. I fråga om kreditransonering och prioritering påpekar utredningen, att nackdelen med en emissionskontroll av den typ som tillämpats i Sverige, uppenbarligen är att den bryter sönder kreditmarknadens enhetlighet och hindrar en ekonomiskt motiverad expansion inom vissa områden eller företag, medan andra, som prioriterats eller mer eller mindre på en slump kan skaffa sig kredit på annat sätt, kan fullfölja sin. Utredningen kommer till den slutsatsen att denna uppdelning av kreditmarknaden genom prioritering således lätt leder till en snedvridning av investeringsinriktningen och inte heller är förenlig med önskemålet att göra penningpolitiken effektiv. Prioriteringen bör således successivt upphöra genom att de renodlat selektiva placeringsreglerna avvecklas i samma takt som en fungerande kapitalmarknad återupprättas. Utredningen anser, att möjligheterna att uppnå en tillfredsställande styrning av kreditmarknaden genom överenskommelser och rekommendationer visat sig vara så goda, att någon lag om räntereglering av den anledningen inte är erforderlig och att den följaktligen bör k u n n a avskaffas. Den emissionskontroll, som kan vara nödvändig under en övergångsperiod, bör grundas på direkta bestämmelser därom.

139 Kooperativa förbundets styrelse ansluter sig i princip till utredningens uppfattning och vill starkt understryka önskvärdheten av att få till stånd en fungerande kapitalmarknad. Styrelsen vill emellertid också framhålla att enligt dess uppfattning en ökning av det totala sparandet är en nödvändig förutsättning för att uppnå detta mål. Styrelsen har i ett nyligen avgivet yttrande med vissa reservationer tillstyrkt ett förslag till reviderad beredskapslagstiftning. Styrelsen vill emellertid ånyo framhålla nödvändigheten av att den prioritering, som tills vidare förekommer, ges en sådan omfattning och utformning att grövre snedvridningar undvikes. Utredningen anser även att möjlighet bör skapas för att reglera villkoren i avbetalningshandeln speciellt vad avser kontantinsatsens storlek och kredittidens längd. Kooperativa förbundets styrelse tillstyrker detta förslag. Utredningen har också behandlat verkan av penningpolitiken i olika sektorer av samhällsekonomin. Beträffande bostadsmarknaden säger utredningen, att jämvikten synes alltför avlägsen för att man med en gång skall kunna gå över till ett friare system. Så länge bostadsbristen och hyresregleringen består, måste man räkna med att även kortsiktiga ränteförändringar slår igenom på hyresnivån och egnahemsägarnas bostadskostnader. Kreditprioriteringen och den statliga lånegivningen skulle ändå kunna ersättas med statliga kreditgarantier, om mera betydande räntehöjningar ovanför den nivå, som kan betecknas som en långsiktigt normal ränta på kapitalmarknaden, subventionerades bort i enlighet med vad som tillämpats under de senaste decennierna. En varaktig förändring av det allmänna ränteläget borde däremot föranleda en anpassning av den räntenivå, som skulle tjäna som bas för ett dylikt subventionssystem. Genom en sådan anordning skulle bostadsfinansieringen kunna ske till en i stort sett stabil ränta, vilket innebär att penningpolitiken inom bostadssektorn huvudsakligen skulle få effekt genom tillgången på kredit. Innan man avvecklar nuvarande prioriteringsåtgärder måste emellertid en normalt fungerande kapitalmarknad med utrymme för finansiering i önskad omfattning av den privata sektorns investeringar ha återupprättats, eftersom man annars skulle riskera en alltför stark begränsning av tillgången på bostadskrediter. Kooperativa förbundets styrelse finner att utredningens förslag nära ansluter sig till synpunkter, som styrelsen framfört i tidigare yttranden, och vill därför uttala sitt instämmande med utredningen. Emellertid finner styrelsen anledning att åter fästa uppmärksamheten på den roll, som ett ökat sparande spelar, för att den önskvärda utvecklingen skall komma till stånd. Utredningen tar också upp självfinansieringen till särskild granskning. Den hävdar att den betydande självfinansieringen i svenskt näringsliv under 1950-talet har sin grund dels i konjunkturutvecklingen, dels i svårigheten att erhålla lån. Resultatet av denna utveckling har varit dels att företagen avstått från en prispressande konkurrens, dels att de konsoliderats, vilket medfört en ökad motståndskraft mot konjunkturförsämringar men även en viss okänslighet för penningpolitiska åtgärder. Utredningens allmänna upp-

140 fattning av självfinansieringens roll torde framgå av att den säger, att företagen genom lämplig kreditmarknadspolitik bör erhålla möjligheter att i mera normal omfattning finansiera nyinvesteringar genom lån, så att deras prispolitik inte alltför mycket behöver influeras av strävan att finansiera dem med vinstmedel. Kooperativa förbundets styrelse har redan påpekat att självfinansiering icke utgör något hinder för priskonkurrens. Det förhållandet att vissa penningpolitiska medel på grund av självfinansiering får en något mindre verkan synes styrelsen vara av mindre betydelse, då andra medel främst av finanspolitisk natur kan utnyttjas för stabiliseringspolitiska ändamål. Det framgår för övrigt av utredningen att även starkt självfinansierande företag ingalunda är okänsliga för penningpolitiska åtgärder. Det väsentliga synes emellertid styrelsen vara att självfinansieringen leder till ett sparande, som om det föll bort måste ersättas väsentligen av offentligt sparande. Någon reell vinst för konsumenterna torde detta icke innebära och styrelsen bedömer det som politiskt svårt att åstadkomma ett tillräckligt sparande på denna väg. Med hänsyn till de krav, som ett fullföljande av utredningens förslag till upprättande av en fungerande kapitalmarknad ställer, och med hänsyn till att företagssparandet i stort kanaliserar sparandet till områden med hög efterfrågan och hög effektivitet, finner styrelsen det ur stabiliseringspolitisk synpunkt angeläget att företagssparandet underlättas. Den statliga

upplånings

politiken

Den väsentliga problematiken i den statliga upplåningspolitiken är enligt utredningens uppfattning icke statsskuldens storlek utan dess förändring och dess fördelning på olika löptider. Särskilt väsentligt är att upplåningen sker i former, som tar hänsyn till det framtida likviditetsläget och möjligheterna att med penningpolitiska medel styra konjunkturutvecklingen. Ett praktiskt problem för upplåningspolitiken är att i konkurrens med andra låntagare kunna placera tillräckligt stora belopp på den långa marknaden. En första förutsättning härför är att man lyckas skapa förväntningar om en framgångsrik stabiliseringspolitik, en andra att de vid varje särskilt tillfälle emitterade lånen ges sådana villkor, inte minst med hänsyn till räntan, att de effektivt kan konkurrera med andra placeringsmöjligheter. Kooperativa förbundets styrelse vill understryka vikten av att dessa synpunkter beaktas inte minst som steg i riktning mot en fungerande kapitalmarknad. Finanspolitiken Med den omfattning den offentliga verksamheten numera har, får finanspolitikens utformning genomgripande verkan också i de övriga delarna av samhällsekonomin. Utredningen framhåller därför att varje finanspolitisk åtgärd måste bedömas med hänsyn till sina konjunkturella verkningar. Som instrument för en stabiliseringsinriktad finanspolitik erfordras framför allt

141 en konjunkturvariabel beskattning, som riktar sig dels mot likviditetsökningar inom företagssektorn, dels mot konsumtionen. Beträffande företagsbeskattningen bör den enligt utredningens uppfattning utformas så, att man uppnår en med hänsyn till sparbenägenheten rimlig avvägning på lång sikt av skattebördan mellan företag och hushåll, att de företag, som eftersträvar en stabilisering av sin investeringsverksamhet, tar en skattemässig fördel på längre sikt samt en snabb uppsugning av överskottslikviditet, när denna blir så stor att företagen inte kan beräknas i erforderlig omfattning påverkas av fördelarna med att frivilligt uppskjuta en del av sina planerade investeringar. Utredningen anser inte att den nuvarande nettovinstbeskattningen kan betraktas som ett konjunkturpolitiskt hjälpmedel och går därför in på en diskussion om möjligheten att nå de avsedda målen med någon form av brutto- eller faktorskatt. Utredningen finner sig inte kunna ta ställning till frågan om företagsbeskattningens utformning och hänvisar till att denna är föremål för särskild utredning. Kooperativa förbundets styrelse finner därför icke heller motiverat att nu ta upp denna fråga till granskning. För att påverka investeringarna föreligger redan nu eller har tidigare tilllämpats bestämmelser om investeringsfonder och investeringsavgift. Beträffande de förra hävdar utredningen, att de bör handhas som ett generellt stabiliseringspolitiskt hjälpmedel. En selektiv tillståndsgivning beträffande rätten att utnyttja investeringsfonder bör icke komma i fråga. Investeringsavgift anser utredningen böra ingå i de stabiliseringspolitiska medlen, men betonar att den bör reserveras för tillspetsade lägen, då ränteförändringar ej ger tillräcklig effekt. Särskilt understrykes att dylika avgifter bör vara tillfälliga. Kooperativa förbundets styrelse delar på dessa punkter utredningens uppfattning. Utredningen tar också upp frågan om finanspolitiska åtgärder för att påverka lagerhållningen, men finner det icke möjligt att framlägga något förslag utan förordar ytterligare utredning. Kooperativa förbundets styrelse har i princip intet att invända mot en utredning, men ifrågasätter om det över huvud taget är möjligt att konstruera ett finanspolitiskt medel för detta ändamål. Enligt styrelsens uppfattning torde räntepolitiken vara det effektivaste medlet att påverka lagerhållningen. Det förefaller dock styrelsen som om utredningen varit benägen att underskatta detta medel. Beträffande konsumtionsbeskattningen anser utredningen, att en konjunkturvariabel allmän indirekt beskattning är att föredra framför ett utvidgat system av punktbeskattning, då det senare medför risk för en svårberäknelig snedvridning av produktion och konsumtion. Utredningen anser också direkta skatter vara svåra att använda som konjunkturpolitiska medel. Kooperativa förbundets styrelse, som under hela efterkrigstiden konsekvent förordat ett effektivt utnyttjande av de finanspolitiska hjälpmedlen

142 i kombination med penningpolitiska åtgärder, främst en rörlig räntepolitik, instämmer även helt i utredningens synpunkter på konsumtionsbeskattningen. Styrelsen vill också i.anslutning till diskussionen om skatterna starkt understryka betydelsen av att som utredningen framhåller en konjunkturvarierad skattepolitik bedrives från en nivå, som inte är högre än att den tillåter ytterligare höjningar, och att sänkningar måste komma till stånd i nedgångar, så att utrymmet för höjningar återställs till nästa uppgång. Avslutningsvis diskuterar utredningen i detta sammanhang behovet av en långtidsplanering av den statliga verksamheten och möjligheten att med utgångspunkt från denna konjunkturvariera de offentliga investeringarna. En sådan långtidsplanering anser utredningen erforderlig och hävdar, att den skulle möjliggöra en viss anticyklisk konjunkturvariation av statens och kommunernas investeringar och materialköp. Kooperativa förbundets styrelse finner utredningens synpunkter i detta sammanhang synnerligen beaktansvärda. Regleringar

och

kontroller

I samband med behandlingen av regleringar och kontroller finner utredningen nackdelarna med priskontroll som ekonomiskt-politiskt hjälpmedel så betydande att en sådan endast bör komma i fråga i rent extraordinära situationer. Hyresregleringens bibehållande torde numera till största delen betingas av socialpolitiska och fördelningspolitiska skäl och utredningen finner därför ingen anledning att ta ställning till när eller h u r den bör avvecklas. Detsamma gäller i betydande utsträckning också om jordbruksregleringen, ehuru denna har större betydelse för stabiliseringspolitiken. Inte heller byggnadsregleringen bör normalt komma ifråga som stabiliseringspolitiskt instrument. Även om den har vissa fördelar genom enkel administration är risken för snedvridning så betydande och möjligheterna att styra investeringsutvecklingen med andra medel så goda att den inte är erforderlig. Kooperativa förbundets styrelse delar utredningens uppfattning beträffande dessa regleringar och vill i likhet med tidigare framhålla att enligt styrelsens uppfattning generellt verkande medel är att föredra framför detaljregleringar. Arbetsmarknadspolitiken Arbetsmarknadspolitikens främsta uppgift är att medverka till en utjämning mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft. Detta sker genom selektiva ingripanden på de ställen, där den allmänna balansen inte motsvaras av balans lokalt eller branschvis. Medlen härför är omflyttning, omskolning, yrkesutbildning och andra åtgärder för att öka arbetskraftens rörlighet. Även lokaliseringspolitik utgör ett medel. Vid en konjunkturnedgång blir det också arbetsmarknadspolitikens uppgift att vidta sysselsättningsskapande åtgärder.

143 Kooperativa förbundets styrelse vill understryka betydelsen av en aktiv, rörlighetsbefrämjande arbetsmarknadspolitik som en korrektionsfaktor, vilken fyller ut sådana ojämnheter på arbetsmarknaden, som uppstår vid användandet av de generella penning- och finanspolitiska medlen. Den samhällsekonomiska

prognosverksamheten

Utredningen understryker på flera ställen i sin framställning, att en ofrånkomlig förutsättning för en så ambitiös målsättning för konjunkturpolitiken som den förordade är säkrare prognoser för den ekonomiska utvecklingen. En av förutsättningarna härför är en förbättrad statistisk information. Med hänsyn till den begränsade sikt i konjunkturutvecklingen, som ändå alltid kommer att råda, bör prognosverksamheten koncentreras på en rullande, kvartalsvis eller halvårsvis bedömning av utvecklingstendenserna. Kooperativa förbundets styrelse vill tillstyrka att åtgärder vidtas i syfte att förbättra de ekonomiska prognoserna. Samordning

av den ekonomiska

politiken

Utredningen framhåller i betänkandets sista kapitel, att erfarenheterna visar att en framgångsrik stabiliseringspolitik inte kan drivas enbart med något eller några av de stabiliseringspolitiska medlen, medan de övriga användes för andra syften och kanske till och med utformas så, att de motverkar stabiliseringssträvandena. Den fordrar en samordning av alla de ekonomiska styrningsmedel som står till förfogande. Kooperativa förbundets styrelse vill kraftigt understryka dessa synpunkter, vilka liksom betänkandet i stort med reservation för de anmärkningar, som framförts i detta yttrande, väl sammanfaller med de synpunkter och krav, som av styrelsen redan tidigare framförts i ett flertal yttranden under hela efterkrigstiden, inte minst i de yttranden 1947 och 1948, i vilka styrelsen yrkade på ett samlat inflationsbekämpande ekonomiskt program. Stockholm den 1 mars 1962. Carl Albert

Anderson Mauritz

Bonow

Olof Moback

Landsorganisationen Stabiliseringsutredningens uppgift har varit att bl. a. på grundval av de erfarenheter som vunnits i fullsysselsättningssamhället »söka finna ut hur långt det är möjligt att vinna enighet kring målsättningar och metoder för den ekonomiska politiken på olika områden». Betänkandet behandlar stabiliseringspolitikens olika sidor. Däremot berörs icke struk-

144 turproblemen i annan mån än de sammanhänger med gorrfa.

stabiliseringsfrå-

Den svenska ekonomins utlandsberoende samt den ekonomisk-politiska handlingsfriheten Den svenska ekonomins utlandsberoende och i samband därmed utrikeshandelns stora betydelse för konjunkturförloppen framhålls av utredningen. LO vill för sin del ytterligare understryka detta fundamentala faktum, som måste läggas till grund för stabiliseringspolitiken men ibland ej tillräckligt beaktats i praktiken. Mot bakgrunden av detta svenska beroende av utlandet söker utredningen bedöma »de allmänna ekonomiska utvecklingstendenserna i världen på lång sikt». Utredningen har därvid funnit skäl som talar för att de expansiva tendenserna skall få övervikt under den framtid den söker bedöma, om än inte i lika hög grad som hittills. Skäl som gör en expansiv ekonomi sannolik även i fortsättningen är enligt utredningen följande: det ökade medvetandet i olika länder om konjunkturpolitikens möjligheter; de politiska motsättningarna mellan länder med olika samhällsskick; den ekonomiska integrationen mellan länder inom samma politiska block; den politiska konkurrensen om de ekonomiskt underutvecklade länderna samt den snabba vetenskapliga och tekniska utvecklingen. Häremot väger utredningen vissa »depressiva» tendenser, som kan k o m m a att göra sig gällande: de styrande har i många länder blivit mer beslutsamma att bekämpa inflationen än tidigare, de ekonomiska förbindelserna med de underutvecklade länderna kan verka depressivt ifall ett ökat stöd till dem från västerlandet inte skulle komma till stånd, varmed bl. a. åsyftas tendenser till fallande råvarupriser, den umbärliga konsumtionen ökar och investeringskvoten växer, varmed följer kraftigare svängningar i investeringsverksamheten i de för världskonjunkturen bestämmande länderna och härtill kommer risken för ekonomiska svårigheter genom bestående diskriminering mot Sverige och andra mindre utanför EEC stående länder. LO instämmer i och för sig i vad som sägs om dessa expansiva och depressiva faktorer; organisationen saknar emellertid anledning att i detta sammanhang gå in på det västeuropeiska integrationsproblemet, då utredningens uttalanden härom till följd av den snabba händelseutvecklingen sedan betänkandet avgavs redan hunnit bli föråldrade. Trots detta finner LO att skäl lika väl kan förebringas för att tro att de expansiva tendenserna i världsekonomin k a n komma att bli än mer utpräglade under 1960-talet och särskilt dess senare hälft än under 50-talets senare hälft. Detta sammanhänger med h u r man skall väga samman de varandra motsatta tendenser som ovan berörts. Det förefaller här som om de av utredningen nämnda motsättningarna mellan de politiska blocken skulle påverka världsekonomin kraftigt i expansiv riktning och att detta blir den mest bestämmande faktorn under överskådlig framtid. Den ekonomiska planeringen inom OECD-länderna och särskilt i EEC liksom uttalanden från ledande politiker klargör att man där syftar till en snabb ekonomisk tillväxt. Under sådana omständigheter anser

145 LO det rimligast att räkna med åtminstone en fortsättning av i stort sett samma internationella konjunkturtendenser som varit rådande under 50talet. Utgångspunkten för de följande övervägandena är med andra ord att fullsysselsättningsekonomin består. Mot bakgrund av den svenska ekonomins allmänt sett starka utlandsberoende, övervägandena om de framtida konjunkturtendenserna och hänsyn till den västeuropeiska integrationen kommer utredningen till slutsatsen att handlingsfriheten vid utformningen av den svenska stabiliseringspolitiken blir i avsevärd utsträckning begränsad. Vid bedömningen av detta problem utgår LO från att en formell handlingsfrihet kommer att föreligga i någorlunda samma utsträckning som hittills, dvs. med hänsyn till internationella organisationer och avtal. Frågan att diskutera är, om denna formella handlingsfrihet verkligen kan utnyttjas, i vilken grad den också kan bli reell. Enligt LO:s mening kommer det att föreligga en reell frihet att föra en relativt självständig ekonomisk politik som syftar till — och i efterhand även visar sig leda till — ökat ekonomiskt framåtskridande i meningen större produktionsökning. Härigenom skulle sannolikt ökad valutapolitisk frihet kunna uppnås. Däremot kan det inte mot bakgrund av utvecklingen i Europa och världen väntas föreligga en reell frihet att föra en ekonomisk politik som i syfte att bevara nuvarande näringsstruktur eller inkomstfördelning medvetet begränsar det ekonomiska framåtskridandet. »En stigande levnadsstandard»

—- mål och medel

Utredningen har angett tre primära mål för den ekonomiska politiken: en stigande levnadsstandard, hög, j ä m n och produktiv sysselsättning samt ett stabilt penningvärde. Sekundära mål anser utredningen vara bl. a. en utjämning av inkomstfördelningen, ett fritt konsumtionsval och en viss försörjningsberedskap i händelse av avspärrning. LO begränsar sig i detta inledande avsnitt till en diskussion om målet »en stigande levnadsstandard». Full sysselsättning behandlas under rubriken Arbetsmarknadspolitiken och stabilt penningvärde i avsnittet om Sambanden mellan den totala efterfrågan och en stabil prisnivå. LO vill understryka sin anslutning till utredningens uppfattning, att stigande levnadsstandard skall vara ett av målen för den ekonomiska politiken. Därvid menar LO med stigande levnadsstandard inte endast en gynnsam produktionsutveckling utan fäster också avseende vid ökad trygghet, jämnare inkomstfördelning och ökad fritid. Förutsättningen för en stigande levnadsstandard är en ökad specialisering av produktionen och ett viktigt led i denna utveckling är en växande export. Utredningen anför att riskerna för stagnation i export och därmed även inhemsk produktion bör på längre sikt begränsas genom en omställningspolitik, som avvecklar de känsligaste och minst produktiva delarna av samhällets produktionssortiment. Stabiliseringsutredningen ger uttryck för detta bl. a. genom följande uttalande i p. 137, som förtjänar att återges: 10—620792

146 »Med hänsyn till betalningsbalansens betydelse för den ekonomiska stabiliteten och till den handelspolitiska press Sverige framdeles kan komma att bli utsatt för, synes det viktigt att åstadkomma en ökad rörlighet i produktionsstrukturen med snabbare produktionsomläggningar mot näringar med lättsålda och väl betalda varor från näringar med svårsålda och dåligt betalda produkter. Den största vinsten av det ekonomiska samarbetet kommer att tillfalla det land, som är i stånd att genomföra de snabbaste produktionsomläggningarna, och inte det land, som vid förhandlingarna lyckats bibehålla den mest omfattande protektionismen.» LO instämmer livligt häri och erinrar om att organisationen i olika samm a n h a n g framfört liknande tankegångar. Det främsta uttrycket härför är det betänkande om »Samordnad näringspolitik» som framlades vid 1961 års LO-kongress. Det är mot denna bakgrund LO i det följande tar upp vissa av utredningens slutsatser och förslag till granskning. Sambanden

mellan den totala efterfrågan

och en stabil

prisnivå

Utredningen har angett ett av de primära målen för den ekonomiska politiken vara »en fast prisnivå såväl på kort som på lång sikt». Den har emellertid kommit till slutsatsen, att prisförändringar betingade av vissa närmare angivna orsaker skall, i den mån de inträffar, kunna accepteras inom ramen för det angivna målet. Dessa orsaker skall vara: förändringar av indirekta skatter och subventioner, förändringar i produktionens effektivitet samt förändringar av export- och importpriserna. Bakgrunden till denna bestämning av målet synes vara den diskussion som förekommer i betänkandets kapitel III om »Sambandet mellan den totala efterfrågan och målen för den ekonomiska politiken». Utgångspunkten har där varit att undersöka huruvida och i vilken grad man medelst generella ekonomisk-politiska medel, som används för att variera den samlade efterfrågan i samhället, kan förverkliga den ekonomiska politikens mål. Diskussionen synes leda till slutsatsen att trögheter inom olika delar av samhällsekonomin förutsätter ett visst efterfrågetryck för att sysselsättnings- och produktionsutvecklingsmålen skall förverkligas. Syftet med en lång rad av de fortsättningsvis av utredningen föreslagna åtgärderna är också att öka rörligheten i samhällsekonomin och därigenom minska behovet av ett sådant efterfrågetryck. Oberoende av nivån på den totala efterfrågan medför emellertid en omfattande autonom prisbildning en tendens till stigande priser. Den autonoma prisbildningen förekommer i samband med ofullständig konkurrens, inkomstbindningen för olika inkomsttagaregrupper samt statligt reglerad prissättning för vissa varu- och tjänsteområden. LO k a n inte finna, att någon av de skadeverkningar — rättsliga, ekonomiska eller psykologiska — som utredningen funnit att en penningvärdeförsämring medför, väsentligt mildras vare sig orsaken till försämringen är höjning av indirekta skatter, minskning av subventioner, eftersläpande produktivitetsutveckling inom vissa näringsgrenar eller uppgång i export- och importpriserna. LO vill emellertid göra undantag för de prisstegringar som beror på ökning av den indirekta beskattningen. Är finanspolitiska åtgärder or-

147 saken, h a r dessa vidtagits för att suga upp ett efterfrågeöverskott. De kan därför u r psykologisk synpunkt och i ett visst läge vara acceptabla. LO ansluter sig också till utredningens mening att prisstegringar, betingade av förändringar i export- och importpriserna utan att få karaktären av »fundamentala jämviktsrubbningar», måste accepteras. Förändringar i utrikeshandelspriserna inom den angivna marginalen är inte möjliga att eliminera. Vad som nu sagts motiverar däremot icke, att man vid diskussionen om prisutvecklingen och jämförelser med utvecklingen i andra länder skiljer ut dessa prisstegringar och använder »restposten» som jämförelsematerial. Vad åter beträffar att »förändringar i produktionens effektivitet», som stabiliseringsutredningen föreslagit, skulle betraktas som »legaliserad» orsak till prisstegringar, vill LO anföra följande. I punkt 84 anför stabiliseringsutredningen att en balanserad konjunktur är splittrad till följd av den fortgående strukturomvandlingen. På grund av motståndet mot prissänkningar uteblir i stort sett det prisfall, som motiveras av produktivitetsstegringen i de branscher, där den varit kraftigare än genomsnittet. Även om generella ekonomisk-politiska åtgärder i dessa fall — på grund av målkonflikten mellan stabilt penningvärde och full sysselsättning — icke kan rekommenderas, finner LO det i hög grad angeläget, att man upprätthåller pressen på de »lågproduktiva» näringsområdena. Detta a r e n annan av huvudtankegångarna i det tidigare nämnda LO-betänkandet. Den ekonomiska politikens uppgift på lång sikt är att öka produktionsfaktorernas rörlighet i så hög grad, att produktivitetsvinsterna k a n påverka näringslivets struktur. Ur denna synpunkt bör enligt LO:s mening prisstegringar, orsakade av skillnader i produktivitetsutvecklingen mellan olika näringar, icke inrymmas i målet »en fast prisnivå». Denna mening synes sammanfalla med utredningens eget uttalande i en senare del av betänkandet, punkt 437, vari bl. a. sägs: »Jämsides med uppgiften att motverka konjunktursvängningarna måste den ekonomiska politiken därför alltid observera möjligheterna att underlätta denna omfördelning (av produktivitetsvinsterna) och se till att den sker i sådana former, att den inte leder till en allmän prisstegring.» Utredningen har också förordat åtgärder för att begränsa omfattningen av den autonoma prisbildningen. Frågan är då om inte dessa åtgärder även har funktionen att komplettera gängse generella ekonomisk-politiska medel för att begränsa ett totalt efterfrågeöverskott och därmed förstärka strävandena att nå samhällsekonomisk balans. LO avser då särskilt sådana åtgärder, som skulle mera verkningsfullt öka konkurrensen inom skilda delar av det svenska näringslivet. Dessa åtgärder torde nämligen — oavsett om de syftar till hävandet av inhemska konkurrensbegränsningar, ökad internationell konkurrens eller minskad statlig prisreglering — leda till såväl en lägre grad av autonom prisbildning som långsiktigt reducerade vinstmarginaler hos företagen. Med detta har LO önskat framhålla att den åtskillnad, som utredningen gjort mellan en av uteslutande samhällets efterfrågenivå härledd inflation och en autonom inflation kan vara av värde, men oftast är svår att upprätthålla därför att ten-

148 denserna är blandade. När det gäller att i efterhand analysera skeendet synes dessa båda typer av inflation icke heller k u n n a särskiljas på ett meningsfullt sätt. I den mån de i följande kapitel diskuterade åtgärderna har effekt på den autonoma prisbildningen är det vidare sannolikt att även den totala efterfrågan i samhällsekonomin indirekt påverkas. Av det nyss sagda framgår, att LO såtillvida delar utredningens allmänna slutsats att den främsta förutsättningen för att den ekonomiska politiken skall bli effektiv och leda till de stabiliseringspolitiska målen måste vara en kraftigt förstärkt inhemsk och internationell konkurrens för svenskt näringsliv. LO anser dock att denna slutsats delvis är oförenlig med de uttalanden, som utredningen gjort beträffande det berättigade i olika inkomstgruppers strävan efter likartad inkomstutveckling och det ofrånkomliga i att näringar med särskilt ogynnsam produktionsutveckling skall uppvisa särskilt starka prisstegringar. Skall konkurrensen k u n n a leda till en möjligast positiv strukturomvandling inom näringslivet och dessutom stimulera till önskvärda övernormala produktivitetsökningar i f. n. lågproduktiva näringar och företag kan man knappast acceptera en »solidarisk inkomstpolitik» i den mån den primitivt tolkas så, att man konserverar både en orättvis inkomststruktur och en orationell näringsstruktur. Utredningens kategoriska uttalanden i dessa avsnitt innefattar tyvärr också dessa slags verkningar. Enligt LO:s uppfattning bör lönepolitiken liksom annan inkomstpolitik vara så differentierad att den på såväl kort som lång sikt underlättar förverkligandet av målen för den ekonomiska politiken. Investeringarna

i

stabiliseringspolitiken

LO har tidigare understrukit betydelsen av att utredningen uppställt en gynnsam produktionsutveckling som ett av huvudmålen för den ekonomiska politiken jämsides med full sysselsättning och stabilt penningvärde. Tidigare utredningar om det stabiliseringspolitiska problemet i Sverige har inte på samma sätt framhållit produktionsutvecklingens betydelse vare sig som sådan — för höjande av levnadsstandarden — eller än mindre dess betydelse för att lösa det stabiliseringspolitiska problemet genom att främja rörligheten i samhällsekonomin och motverka inflationstendenserna. I och med att en gynnsam produktionsutveckling ingår som ett led i målsättningen måste också investeringsutvecklingen bli en del av densamma, eftersom denna j u till stor del bestämmer vilken produktionsutveckling som skall bli möjlig. Här framstår stabiliseringsutredningens nya grepp på problematiken klart. I all äldre stabiliseringsdiskussion h a r målet endast varit att rätt och slätt uppnå balans mellan planerade investeringar och planerat sparande, möjligen med tillägget att man skall sörja för att detta sker vid en tillfredsställande sysselsättningsnivå. Investeringsvolymen blev med andra ord beroende av vid vilken nivå m a n kunde uppnå balans mellan investeringsbenägenheten och sparbenägenheten. Den blev således ett resultat av den ekonomiska politiken och inte ett mål för denna. En konsekvens av utredningens betraktelsesätt, som LO helt kan ansluta

149 sig till, är att den ekonomiska politiken måste inriktas på att skapa ett samhällsekonomiskt utrymme för investeringar av den med hänsyn till målet för produktionsutvecklingen önskvärda omfattningen. Detta blir med utredningens uppläggning den avgörande punkten i stabiliseringsproblematiken. LO måste emellertid beklaga att utredningen inte kunnat eller velat sammanfatta sin ståndpunkt i denna centrala fråga i ett lättfattligt uttalande. Som det nu är måste man leta fram utredningens ståndpunkt genom en jämförelse mellan skrivningarna i olika punkter i helt olika avsnitt. Vid en jämförelse av särskilt punkterna 210, 238 och 271 framstår emellertid utredningens ståndpunkt ganska klart. »En viss och kanske inte oväsentlig ökning» av det enskilda sparandet kan enligt utredningens mening uppnås genom sparstimulerande åtgärder med syfte att skapa det erforderliga samhällsekonomiska utrymmet för de eftersträvade investeringarna men en väsentlig del av detta utrymme måste ändå den offentliga sektorn ta ansvaret för. Detta synes vara den springande punkten i utredningens uppfattning: att den offentliga sektorn skall ta ansvaret för att utrymme skapas för de erforderliga investeringarna. Den framhåller emellertid att balansproblemet inte alltid kan lösas enbart från sparandesidan och att man i ett ansträngt läge också kan få ge efter på investeringsmålsättningen. Normalt måste detta ansvarstagande emellertid ta sig uttryck i att beskattningen långsiktigt avväges inte endast mot den offentliga verksamhetens omfattning utan att hänsyn därvid också måste tas till balansen mellan å ena sidan målsättningen för investeringsverksamheten och å andra sidan det privata sparandets sannolika omfattning. Detta innebär med andra ord att budgeten på lång sikt måste överbalanseras i den utsträckning det privata och kommunala sparandet inte räcker till för att skapa utrymme för dessa sektorers investeringar medan den å andra sidan måste underbalanseras ifall deras sammanlagda sparande är större än investeringarna. LO har sedan lång tid tillbaka hävdat att finanspolitiken är ett oeftergivligt medel när det gäller att lägga grundvalen för en samhällsekonomisk balans och att den skall utnyttjas med hänsynstagande till hela samhällsekonomin. LO hälsar därför med tillfredsställelse att utredningen kunnat enas om detta synsätt. På två punkter vill LO dock anmäla en viss betänklighet. För det första anser LO, att utredningen överskattat möjligheterna att öka det enskilda sparandet. Utredningens förmodan i punkt 209 att de av den stigande levnadsstandarden orsakade tendenserna till ökat sparande kommer att vara starkare än de av den sociala trygghetspolitiken föranledda tendenserna till minskat sparande förefaller överhuvudtaget inte underbyggd genom de framförda argumenten; snarare skulle m a n som en logisk följd av dessa vänta sig en tendens till lägre takt i sparandeökningen. För det andra delar LO inte utredningens mening att man »i ett ansträngt läge kan få ge efter på investeringsmålsättningen». Den synes också stå i viss motsättning till vad som står tidigare i samma punkt, nämligen att man bör sträva efter att hålla den totala investeringsverksamheten vid den nivå

150 som bedöms erforderlig med hänsyn till den långsiktiga målsättningen för produktionsutvecklingen och aktualisera investeringsbegränsande åtgärder i konjunkturlägen med starkt uppdriven investeringsbenägenhet. Investeringsbegränsande åtgärder i balansskapande syfte skall enligt LO:s mening endast tillgripas när investeringsbenägenheten hotar att bli starkare än vad som svarar mot målsättningen, men inte tvinga ner investeringarna under denna därför att sparbenägenheten tillfälligt eller varaktigt sjunker. I det senare läget måste offentligt och annat kollektivt sparande undantagslöst fylla vad som brister i det privata. Denna uppgift underlättas givetvis i mycket hög grad genom pensionsfondernas tillkomst. Penning-

och

kreditpolitiken

Penningpolitikens roll i stabiliseringen och dess samordning med finanspolitiken har utredningen diskuterat i ett avsnitt av det sista kapitlet, som just behandlar samordningen av den ekonomiska politiken. LO kan i stort sett ansluta sig till vad där sägs om penningpolitikens roll för stabiliseringen. Den måste uppfattas som ett visserligen snabbt verkande men under nuvarande institutionella förhållanden tämligen svagt medel för konjunkturstyrning. En effektiv konjunkturpolitik kräver ovillkorligt att den även för den kortsiktiga verkan kompletteras genom finanspolitiska åtgärder. Även med denna begränsning är emellertid penningpolitiken otvivelaktigt ett viktigt konjunkturpolitiskt medel, särskilt när det gäller att på ett tidigt stadium snabbt dämpa övertryckstendenser i samhällsekonomin. Dess effektivitet när det gäller att styra den ekonomiska utvecklingen minskas dock starkt av den nuvarande kreditmarknadsregleringen, av den höga självfinansieringsgraden inom företagen och av företagsbeskattningens utformning. Den förstnämnda har j u ingående behandlats av kreditmarknadsutredningen, vars förslag nu också resulterat i en proposition till 1962 års riksdag. Denna utredning tillsattes efter stabiliseringsutredningen och denna senare har därför ansett sig böra uppfatta denna förstnämndas syfte såsom varande att utreda åtgärder på kort sikt innan stabiliseringsutredningen med sina väsentligt vidare utredningsuppgifter hunnit fullfölja sitt uppdrag. Denna har vad gäller penningpolitiken därför ansett sig kunna begränsa sig till de mera långsiktiga spörsmålen. Det är emellertid inte möjligt att med denna gränsdragning mellan utredningarnas uppgifter dölja den principiella skillnad i uppfattning om h u r kreditmarknaden institutionellt bör utformas som råder mellan utredningarna. Deras uppdrag har visserligen inte heller varit detsamma; stabiliseringsutredningen har haft att utreda de konjunkturpolitiska frågorna medan kreditmarknadsutredningen främst inriktats på finansieringstekniska problem. Men varje förslag måste j u ta hänsyn till alla aspekter — man kan inte samtidigt utforma kreditmarknadsinstitutionerna på ett sätt för ett syfte och på ett annat sätt för ett annat. Inte heller n ä r m a r man sig stabiliseringsutredningens långsiktiga målsättning att upprätta en fungerande, enhetlig kapitalmarknad genom att på kort sikt genomföra en skärpt marknadsreglering.

151 LO har i sitt yttrande över kreditmarknadsutredningen givit uttryck åt sin tveksamhet inför en långtgående reglering av kreditmarknaden med syfte att prioritera statlig upplåning och hålla räntenivån nere på lång sikt. Både ur produktivitetsmässiga synpunkter och med hänsyn till behovet att använda penningpolitiken i konjunkturstyrande syfte känner sig LO mer tilltalad av stabiliseringsutredningens uppfattning att staten genom en kraftfull finanspolitik skall skapa utrymme för en enhetlig, fungerande kreditm a r k n a d med relativt fri räntebildning. Givetvis måste bostadsbyggandet skyddas mot alltför starka räntesvängningar — härvidlag finner LO att stabiliseringsutredningen målar en kanske något för ljus bild av byggnadsindustrins stabilitet, även om åtgärder givetvis kan utformas som skyddar bostadsbyggandet från räntesvängningarnas negativa verkningar. Den verksammaste av dessa vore en rörlighet mellan den korta och den långa räntan, så att variationerna i den senare kunde hållas tillbaka tillsammans med tillräckligt utrymme på den långa marknaden för att möjliggöra att byggnadskreditiv på normalt sätt kan avlyftas. Med det svenska banksystemets uppbyggnad är dock en sådan rörlighet mycket svår att uppnå. En viss konjunkturmässig svängning i bostadsbyggandets volym inom ramen för tillgänglig byggnadsarbetskraft möter i och för sig ingen erinran från LO:s sida. Ytterligare ett skäl till att LO finner sig mest tilltalad av en enhetlig kreditmarknad utan prioritering är att kommunerna också måste lämnas möjlighet att på samma villkor som andra låntagare finansiera sina investeringar med lånemedel. Då ett mål för bostadsbyggandets omfattning fastställs måste kommunerna beredas möjlighet att genomföra de följdinvesteringar som erfordras för dess uppnående. Med hänsyn därtill får konjunkturpolitiken inte utformas så, att de kortsiktiga och än mindre de långsiktiga stabiliseringssträvandena speciellt nyttjar den kommunala verksamheten som buffert. Mot bakgrund av de här anförda synpunkterna vill LO instämma i utredningens yrkande att ränteregleringslagen upphäves. Allra minst synes LO den nu planerade skärpningen motiverad. En generell lågräntepolitik synes inte längre aktuell och en räntesubventionering av t. ex. bostadssektorn kan genomföras med andra medel som medför mindre olägenheter på kreditmarknaden. Därtill kommer att lågränte- och prioriteringspolitik knappast torde vara förenlig med EEC:s krav på fria kapitalrörelser. Att genom uppoffringar på andra områden vid eventuella associeringsförhandlingar söka köpa sig fri från denna fria kapitalmarknad för att få behålla kreditmarknadsregleringen synes inte heller ändamålsenligt. Finanspolitiken Stabiliseringsutredningen har i sju slutsatser sammanfattat sin principiella syn på finanspolitikens utformning (p. 290). LO ansluter sig till dem, men vill därutöver anföra följande. Under senare år har man — som ett led i strävan att ändra proportionerna mellan direkta och indirekta skatter — dels infört, dels höjt den

152 allmänna varuskatten. Dessa åtgärder har kombinerats med dels ökade transfereringar till bestämda befolkningsgrupper — barnfamiljer och pensionärer — dels en lättnad i den direkta beskattningen för inkomsttagare med små och medelstora inkomster. LO kan ansluta sig till en fortsatt reformering av beskattningen i den riktningen. Därvid bör dock stabiliseringsutredningens kritiska synpunkter på konsumtionsbeskattningen ur konjunkturpolitisk synpunkt beaktas. Vare sig i uppgångs- eller nedgångsperioder kan således denna beskattning ensam utgöra ett verksamt medel. I uppgångsperioden träffar den alltför sent för att eliminera den inkomststegring vilken utlöser den kumulativa rörelsen i det ekonomiska systemet. Risk föreligger också för att en sänkning av konsumtionsskatten — insatt för att bromsa den nedåtgående rörelsen i konjunkturförloppet — på grund av tröghet i prisbildningen icke medför ett önskvärt fall i prisnivån. Stabiliseringsutredningen har funnit, att nettovinstbeskattningen av företagen dels icke kan betraktas som ett stabiliseringspolitiskt medel, dels icke heller får någon egentlig struktureffekt vid de konjunkturförlopp som rått under efterkrigstiden. En bruttoskatt — utformad så »att skattetrycket i alla industribranscher motsvarade den procentsats av företagens tillverknings-, försäljnings- och förvaltningskostnader som gäller för hela industrin» — skulle däremot enligt utredningen »sannolikt påskynda strukturrationaliseringen inom näringslivet». Visserligen anför utredningen, att en sådan — utformad som en kaskadskatt — också medför väsentliga nackdelar ur struktursynpunkt. Utredningen syftar på olikheten i integrationsgrad inom skilda branscher som kan ge skatten andra verkningar än de avsedda. LO anser att man bör välja sådana former av företagsbeskattning att såväl struktur- som stabiliseringspolitiska synpunkter beaktas. Dessa synes i stor utsträckning sammanfalla om beskattningen stimulerar de expansiva områdena av företagsamheten. Stabiliseringsutredningen har även redovisat behovet av finanspolitiska medel för att i tillräcklig omfattning påverka lagerinvesteringarna, vilka kommit att spela en allt större roll för konjunkturförloppet. Att ändra reglerna för varulagervärderingen för att därigenom erhålla en konjunkturpolitisk effekt synes icke möjligt. LO finner därför, i likhet med utredningen, att behovet av åtgärder som utjämnar »lagerkonjunkturerna» är stort och att frågan snarast bör utredas. De finanspolitiska medel, som hittills prövats för att i tiden förskjuta företagens investeringar är regleringen av investeringsfonderna och uttagande av investeringsavgifter. Reglerna för investeringsfonder har under senare år utvecklats och förfinats. Den senaste ändringen — antagen av 1960 års riksdag — som avsåg att åstadkomma en likviditetsindragning hos företagen vid avsättningstillfället, finner stabiliseringsutredningen ha haft en betydande effekt. Likaså finner utredningen att erfarenheterna från konjunkturavmattningen 1958—59 visar att friställandet av fonderna k a n stabilisera företagens in-

153 vesteringar. Det synes LO klarlagt, att investeringsfonderna utgör ett verksamt medel i stabiliseringspolitiken. LO kan däremot icke lika oreserverat ansluta sig till tanken på att investeringsfonderna under alla förhållanden skall vara uteslutande ett generellt verkande medel. Det kan uppstå situationer med splittrad konjunkturbild — t. ex. en geografiskt avgränsad sysselsättningsminskning inom någon basindustri — då selektiv tillståndsgivning kan ge önskat resultat. Utredningen har funnit, att den investeringsavgift, som uttogs under åren 1952—53 och 1955—57 visade sig ha en »inte oväsentlig effekt på investeringsverksamheten». Den redovisar också den kritik som riktades mot dessa avgifter, nämligen att de i för hög grad verkar sänkande på investeringsnivån på lång sikt. Ett uttalande av statsmakterna om att den är avsedd som ett konjunkturpolitiskt medel och skall borttagas då ett mer balanserat läge inträder kan emellertid göra den lämpad att utjämna kortsiktiga variationer i investeringsnivån. Stabiliseringsutredningen föreslår dock att användningen av investeringsavgift skall inskränka sig till »sådana tillspetsade situationer, då ränteförändringar bedömes icke kunna göras så omfattande, att en tillräckligt återhållande effekt på investeringsbenägenheten därigenom uppnås». LO ansluter sig till stabiliseringsutredningens synpunkter på och förslag om användningen av investeringsavgifter i stabiliseringspolitiken, men vill tillägga att ett undantag av »små» företag med hänsyn till dess struktureffekt därvid inte bör förekomma. Ur stabiliseringspolitisk synpunkt är det emellertid inte endast variationer i planerna inom den privata sektorn som har betydelse. För att finanspolitikens helhetsverkan skall bli så framgångsrik som möjligt krävs också att man — inom ramen för de långsiktiga målen — kan variera den offentliga sektorn. Det kan också i ett visst läge tänkas vara erforderligt att man varierar de offentliga utgifter som direkt påverkar den privata konsumtionen. Detta uttalande får dock inte fattas så, att man tidvis skulle minska transfereringarna. LO tänker sig emellertid att man kan variera takten i t. ex. de sociala reformerna så att påspädningen av köpkraft sker vid tidpunkter som ur stabiliseringspolitisk synpunkt är lämpliga. En sådan politik kräver emellertid en långtidsplanering av den offentliga verksamheten. En stor del av den offentliga verksamheten är vidare betingad av befolkningsutvecklingen. Med ledning av befolkningsstatistiken kan »automatiska» förändringar i denna verksamhet förutses på relativt lång sikt. En smidigt fungerande finanspolitik måste arbeta med sådana långsiktsplaner för att på kort sikt kunna anpassa verksamheten till förändringar i konjunkturläget. Sker icke detta riskerar man att dras in i den oplanerarade ekonomins trollcirkel där »flaskhalsar» föder nya »flaskhalsar» och desorganiseringstendenser. Den kommunala verksamheten har en relativt stor och kommer att få en ännu större samhällsekonomisk betydelse. Det är därför nödvändigt

154 att man söker sammanställa de kommunala planerna inte bara på kort utan också på något längre sikt. Allt flera kommuner söker långtidsplanera sin verksamhet varför ett visst material redan torde föreligga och vara möjligt att sammanställa. Detta sker visserligen inom långtidsutredningarna, men femårsintervaller torde vara allt för långa för att möjliggöra en samlad kontinuerlig planering av den offentliga verksamheten. Stabiliseringsutredningen har uttalat sig för att även de offentliga investeringarna bör konjunkturvarieras. Av det ovan anförda framgår, att LO ansluter sig till denna rekommendation. Beträffande de statliga investeringarna föreslår utredningen att man skall hålla en rullande reserv av investeringar, varvid vissa anslag får utnyttjas först efter godkännande av den myndighet som h a n d h a r detta konjunkturpolitiska medel. LO ansluter sig helt till utredningens förslag. LO finner det också värdefullt, att utredningen sökt finna ett medel för att statsmakterna skall kunna påverka omfattningen av de kommunala investeringarna. Man har därvid föreslagit att procentsatsen för statsbidragen konjunkturvarieras. LO kan inte heller finna, att man — om variationerna i statsbidragsprocenten görs tillräckligt stora och detta kan givetvis lättast ske med en på lång sikt höjd statsbidragsandel av de totala kostnaderna — skall behöva erhålla en så blygsam effekt som att åtgärden »skulle åtminstone kunna få betydelse som en signal till återhållsamhet resp. expansion». LO tillstyrker alltså att konjunkturvariering av bidragen till kommunala investeringar prövas med den målsättningen att den faktiskt skall påverka deras omfattning. En av svårigheterna att bedriva stabiliseringspolitik med finanspolitiska medel är den långa tidsutdräkten mellan budgetens behandling och beslutens genomförande. Budgeten framläggs nu i januari månad, men sträcker sina verkningar till halvårsskiftet året därefter. Detta innebär, att t. ex. remissdebatten avser en tidsperiod om vars konjunkturutveckling endast mycket grova antaganden kan göras. LO vill därför understryka nödvändigheten av att den planerade författningsreformen icke utformas så, att dessa olägenheter förstoras. Riksdagens beslut i vad gäller de konjunkturpolitiska avgörandena synes böra vara preliminära så långt in på budgetåret som möjligt. Ur den synpunkten vill LO tillstyrka den av utredningen föreslagna ordningen i samband med en ändring av riksdagssessionerna, att »en kompletteringsproposition med konjunkturpolitiska redogörelser och överväganden framlägges också vid riksdagssessionens början». Konkurrens

och regleringar

som ekonomisk-politiska

medel.

Stabiliseringsutredningen har funnit, att »det råder en inom prisbildningen tämligen utbredd autonomi gentemot efterfrågeutvecklingen.» Den autonoma prissättningen på nyttigheter är en av orsakerna till kostnadsinflationen. Utredningen diskuterar olika ekonomisk-politiska medel som kan kom-

155 m a till användning för att motverka kostnadsinflationen. Den avvisar därvid en prisreglering som ett sådant medel försåvitt situationen inte är exceptionell, t. ex. avspärrning. Priskontroll förutsätter nämligen, att redan inträffade kostnadsstegringar i regel måste accepteras och den ger icke annat än begränsade möjligheter att åstadkomma förskjutningar i den inhemska prisstrukturen. Utredningen har därmed funnit att det är konkurrensfrämjande åtgärder som i första hand bör komma i fråga. Den uttrycker det så att »med hänsyn till den centrala betydelsen av att kunna begränsa kostnadsinflationen ifall målen för stabiliseringspolitiken skall k u n n a uppnås, intar frågan om konkurrensfrämjande åtgärder en nyckelställning i en aktiv konjunkturpolitik». LO ansluter sig till utredningens slutsatser. Konkurrensen måste utgöra den viktigaste faktorn för en rimlig prisbildning. LO ansluter sig emellertid till tanken på, att direkta regleringsåtgärder kan komma till användning i en krissituation eller av sociala skäl. LO vill också understryka vad utredningen anfört i punkt 340 om de näringsfrihetsfrämjande åtgärdernas innehåll och förutsätter därvid att en omvänd bevisbörda skall tillämpas vid misstanke om skadlig konkurrensbegränsning. Likaså finner LO att de konkurrensfrämjande åtgärderna bör kombineras med en ökad forskning i avsikt att finna metoder och en fullgod teknik för strävandena att bistå konsumenten i hans roll att behärska marknaderna för olika varor och tjänster. Arbetsmarknadspolitiken Utredningens beskrivning av arbetsmarknadspolitikens mål och medel följer i stort de numera traditionella linjerna. Arbetsmarknadspolitiken anses sålunda som ett komplement till de generella medlen i en konjunkturstabiliserande politik och sägs ha som väsentligaste mål att medverka till en geografisk, branschmässig och yrkesmässig utjämning mellan tillgången och efterfrågan på arbetskraft. I sina slutsatser anför utredningen att arbetsmarknadspolitiken — utom i en överkonjunktur — utgör ett effektivt balansskapande medel i samhällsekonomin. De viktigaste kriterierna för arbetsmarknadspolitikens bedrivande skall enligt utredningen vara snabbheten i utövandet, differentieringen i åtgärderna och en väsentlig omfattning av dessa åtgärder vid även måttliga konjunkturändringar. Kraven på arbetsmarknadspolitiken under det närmaste årtiondet syns komma att präglas av tre förhållanden. För det första kommer tillskotten av ny arbetskraft att bli obetydliga. För det andra kan strukturförändringarna i svenskt näringsliv och därmed omställningar för den befintliga arbetskraften väntas bli mer omfattande än hittills; dessa förändringar kan delvis stimuleras genom den fortgående ekonomiska integrationen i Västeuropa och delvis genom en intern strukturpolitik av större aktivitet än hittills. För det tredje kan den allmänna konjunkturen och därmed även sysselsättningsläget under 60-talet förmodas k o m m a att ligga på en genomsnittligt hög nivå; detta anses f. ö. övervägande sannolikt i utredningens inledande kapitel om den internationella bakgrunden.

156 Under dessa omständigheter torde tyngdpunkten i de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna under de närmast kommande åren framför allt komma att avse avskaffandet av arbetskraftsbrist i troligen allt fler sektorer samt åstadkommandet av en arbetskraftsrörlighet i m ä r k b a r t större grad än hittills. Enligt LO:s mening är det mot denna bakgrund överraskande, att utredningen i diskussionen av arbetsmarknadspolitikens uppgifter och möjligheter a priori utgår från att de senare är relativt små i goda arbetsmarknadskonjunkturer. Denna resignerade utgångspunkt vill LO allvarligt ifrågasätta. I stället borde det varit angeläget att mer än vad utredningen gjort skissera riktlinjer för en arbetsmarknadspolitik med huvuduppgifterna att lösa överkonjunkturproblemen med bl. a. betydande arbetskraftsbrist och extraordinära behov av arbetskraftsrörlighet. Enligt LO:s uppfattning redovisad bl. a. i betänkandet »Samordnad näringspolitik», bör en modern arbetsmarknadspolitik icke vara mindre effektiv i ett gott än i ett dåligt konjunkturläge även om innebörden i effektivitetsbegreppet därvid måste bli en annan. Med hänsyn till att LO:s syn på arbetsmarknadspolitiken är förhållandevis utförligt beskriven i det nyssnämnda betänkandet har LO knappast här anledning att i detalj gå in på den typ av arbetsmarknadspolitik, som under de närmaste åren är önskvärd. LO vill dock rent allmänt deklarera att målet rimligen inte bör sättas så lågt som utredningen gjort i sitt uttalande om »att arbetsmarknadspolitikens främsta uppgift skall vara att medverka till en utjämning mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft». Enligt LO :s mening måste målet sättas högre, nämligen att skapa en full sysselsättning oavsett kön, åldrar och landsdelar under sådana former att den enskildes frihet att välja arbetsplats och yrke blir så stor som möjligt och att landets produktiva resurser utnyttjas så väl som möjligt. För att nå detta mål krävs effektiva och starkt serviceinriktade arbetsförmedlingar samt rikliga stimulanser för utbildning och rörlighet i olika former. Endast en arbetsmarknadspolitik, vilken byggs upp med nämnda mål för ögonen och nämnda medel som instrument, kan enligt LO:s mening tänkas i längden k u n n a medverka till en konjunktur- och strukturpolitiskt önskvärd utveckling. LO anser sålunda att utredningens rekommendationer dels bygger på en underskattning av arbetsmarknadspolitikens möjligheter, dels är alltför litet vägledande i det fortsatta uppbyggandet av en effektiv arbetsmarknadspolitik. Särskilt saknas i betänkandet någorlunda konkreta förslag till åtgärder i syfte att öka sysselsättningen av f. n. outnyttjad arbetskraft, främst då gifta kvinnor, äldre personer samt partiellt arbetsföra. Beträffande de av utredningen diskuterade rörlighetsfrämjande åtgärderna vill LO understryka betydelsen av att vuxenutbildningen i olika former snarast bereds väsentligt ökade resurser och att arbetsmarknadsmyndigheterna ges avsevärt större möjligheter än hittills att ekonomiskt stimulera och stödja önskvärda geografiska eller yrkesmässiga arbetskraftsflyttningar. Bl. a. är det i detta sammanhang nödvändigt att villkoren för flyttningsbidrag o. dyl. ändras dithän att icke endast arbetslösa kan erhålla sådana bidrag.

157 Lönepolitiken I sin diskussion om lönepolitiken i Sverige utgår utredningen från att lönebildningen enligt erfarenheterna påverkas dels av allmänekonomiska omständigheter såsom intensiteten i företagens arbetskraftsefterfrågan, dels av speciella i förhandlings- och lönesystem ingående faktorer såsom vissa löntagargruppers avtalsmässiga kompensationskrav för utebliven löneglidning och ackordssystemens flexibilitet. Både de avtalsmässiga löneökningarna och de därutöver kommande löneglidningarna betraktas sålunda såsom till viss del marknadsmässigt efterfrågeberoende och till övrig del autonomt bestämda genom institutionella förhållanden. I den mån de totala löneökningarna i samhället överstiger vad som är förenligt med stabilt penningvärde menar utredningen att statens ekonomiska politik tillsammans med en aktiv arbetsmarknadspolitik bör användas för undvikande av sådana allmänna eller isolerade efterfrågeöverskott på arbetsmarknaden, som kan framkalla alltför stora löneökningar. Beträffande den av efterfrågeförhållandena oberoende delen av löneökningarna anser utredningen, att organisationerna genom övergång till lönesystem med lägre löneglidningsbenägenhet och genom skapandet av gemensamma normer för bedömning av olika lönerelationers rimlighet borde k u n n a medverka till en »lugnare» löneutveckling. Den av utredningen gjorda analysen av omständigheterna kring lönebildningen framstår såsom till vissa delar realistisk. Med den numera genomorganiserade arbetsmarknad och de i stort sett jämnstarka organisationer på ömse sidor, som förekommer i vårt land, är det givet att resultatet av varje central och lokal löneförhandling ytterst i avgörande grad beror av arbetsmarknadsläget och dess förändringar. Allmänna balansrubbningar på arbetsmarknaden liksom isolerade rubbningar, vilka i många fall »smittar av sig» på den övriga arbetsmarknaden, måste för den skull enligt LO:s mening energiskt bekämpas genom ekonomisk politik och selektiv arbetsmarknadspolitik. Det är bl. a. mot denna bakgrund utredningens rekommendationer i det föregående arbetsmarknadskapitlet måste anses som alltför vaga. För att den ekonomiska politiken och arbetsmarknadspolitiken skall få avsedda verkningar på lönebildningen fordras emellertid också — delvis i analogi med vad som gäller i prisbildningen på varumarknaderna — att olika typer av konkurrensbegränsande inslag på arbetsmarknaden möts med erforderliga åtgärder från statsmakternas och organisationernas sida. Utredningen har tyvärr inte behandlat denna fråga, måhända därför att den inte ansett sig k u n n a ingå på angelägenheter sammanhängande med arbetsmarknadsorganisationernas frihet. LO anser emellertid, att denna frihet i princip inte alls rubbas om statsmakterna genom bl. a. väsentligt vidgade utbildningsåtgärder på områden med utpräglad arbetskraftsbrist, söker mer än hittills bryta de s. k. utbildningsmonopolen. Även arbetsmarknadens organisationer har möjlighet att bidra till ökad rörlighet av arbetskraft, exem-

158 pelvis genom att mildra överdrivna kvalifikationskrav och karriärvillkor för skilda arbetsuppgifter eller genom att revidera irrationella regler om ålderstillägg m. m. Först när arbetskraften utan hinder av allehanda direkta eller indirekta spärrar kan röra sig tillräckligt fritt mellan olika yrken och näringsgrenar blir det möjligt att med arbetsmarknadspolitiska medel — aktiv arbetsförmedling, aktiv platsinformation, ekonomisk rörlighetsstimulans, lämplig utbildning etc. — effektivt motarbeta de för lönebildningen så betydelsefulla balansrubbningarna på arbetsmarknaden. Härmed är LO också inne på de institutionella faktorer, som oavsett den allmänna arbetsmarknadskonjunkturen kan verka uppdrivande på lönenivån i alltför hög grad. Med det nyss sagda har LO önskat framhålla att det knappast är alldeles korrekt när utredningen helt lägger ansvaret för dylika negativt verkande institutionella faktorer på arbetsmarknadens organisationer; bl. a. när det gäller utbildningen har statsmakterna ett väsentligt verksamhetsfält där man effektivt kan påverka arbetskraftsutbudet och därmed de arbetsmarknadsmässiga balansrubbningarna på många för lönepolitiken strategiska områden (tekniker, akademiker, yrkesarbetare m. fl.). Givetvis har även arbetsmarknadens organisationer samtidigt ett betydande ansvar för andra institutionella faktorer och deras verkningar på lönebildningen. Förutom vad ovan anförts beträffande olika av organisationerna uppsatta irrationella spärrar, vilka ofta fyller konkurrensbegränsande syften, kan här diskuteras de av utredningen berörda frågorna om lönepolitiska målsättningar och lönesystemens konstruktion. I fråga om de lönepolitiska målsättningar, som k a n sammanfattas i det tämligen diffusa begreppet »solidarisk lönepolitik», anser LO att man här i och för sig inte behöver finna någon orsak till inflatoriska element i lönebildningen. Om man med solidarisk lönepolitik avser en lönepolitik, vilken leder till en av flertalet som rättvis och rationell ansedd lönestruktur, bör m a n genom en sådan politik i själva verket k u n n a begränsa de inflatoriska inslagen i lönebildningen. Enligt LO:s mening bedrivs dock numera i praktiken knappast en sådan lönepolitik, för såvitt m a n tar hela arbetsmarknaden i betraktande. Orsaken därtill är främst att man i dagens genomorganiserade arbetsmarknad fått en lönepolitik, som i alltför hög grad innebär i huvudsak parallella löneökningar för samtliga arbetstagargrupper i samhället och där det »mest rättvisa» således uppfattas innebära lika stora löneökningar. Genom att man avtalsvägen dessutom i förekommande fall normalt erhåller kompensationer för tidigare låg löneglidning, har de parallella löneökningarna vidare kommit att avse de verkliga förtjänstökningarna. I den m å n man därmed uppnår samma lön för likartade arbetsuppgifter inom olika företag eller näringar finns intet att invända med hänsyn till den solidariska lönepolitikens innehåll. I andra fall däremot tenderar lönestrukturen därigenom att konserveras på ett ur rättvisesynpunkter — och tidvis även ur sysselsättningssynpunkter —• ofta betänkligt sätt. Enligt LO:s uppfattning kan inte den snedvridning av lönepolitiken, som uppkommit genom att varje löntagargrupp numera erhåller i huvudsak pa-

159 rallella löneökningar, förklaras med tillkomsten av de centrala förhandlingarna utan sammanhänger med den genomorganiserade arbetsmarknaden. Även om LO skulle acceptera utredningens rekommendationer att arbetsmarknadens parter skapade gemensamma normer för lönerelationernas rimlighet enligt någon slags »arbetsvärderingsprincp» (i vidsträckt mening) synes det mot denna bakgrund f. n. svårt att tänka sig h u r den nuvarande typen av lönepolitik skulle kunna brytas. LO har för sina avtalsområden under senare år delvis eftersträvat en tillämpning av den nämnda »arbetsyärderingsprincipen» — bl. a. när det gäller kvinnolönerna och ett antal övriga låglöneområden — men för löntagargrupperna utanför LO:s organisationsfält har LO:s strävanden i sådan riktning varit utan betydelse. Frågan om h u r en över hela arbetsmarknaden koordinerad lönepolitik enligt »arbetsvärderingsprincipen» skall komma till stånd framstår därför för LO som ett olöst problem. I någon mån får detta problem anses innefatta inte bara organisationerna på arbetsmarknaden utan också statsmakterna, som u t a n tvekan bär en del av ansvaret för exempelvis knapphetsbetingade extraordinära löneökningar för speciella grupper av särskilt åtråvärd utbildad arbetskraft. Beträffande den av utredningen rekommenderade »arbetsvärderingsprincipen» anser LO att den rätt tillämpad torde k u n n a bidra till en rationellare och därmed mindre inflatorisk lönepolitik. Samtidigt vill LO dock uttala att lönerelationerna i samhället inte enbart är en fråga om centrala eller lokala förhandlingar mellan parterna på arbetsmarknaden utan också i hög grad påverkas av utbuds- och efterfrågesituationerna på vart och ett av arbetsmarknadens många olika delområden och detta oavsett värderingsmässiga rangordningar för olika slags arbetskraft. För den skull menar LO att statsmakternas arbetsmarknads- och utbildningspolitik åtminstone på längre sikt blir om inte avgörande så i betydande utsträckning bidragande till den lönestruktur, som existerar. J u rörligare arbetskraften är mellan olika yrken, geografiska områden och branscher och ju öppnare olika utbildningsvägar är för arbetskraften desto mer utjämnad bör lönestrukturen rimligen bli. Även av denna orsak anser LO att arbetsmarknads- och utbildningspolitiken i samhället bör snabbt förstärkas i avsevärd omfattning. Vad slutligen beträffar utredningens rekommendation att arbetsmarknadens parter bör eftersträva lönesystem med lägre löneglidningsbenägenhet än många av nuvarande ackordssystem m. m. finner LO att rekommendationen delvis bygger på något förenklade resonemang. I och för sig har dock LO inget att invända mot att parterna på olika avtalsområden gemensamt undersöker lönesystemens egenskaper ur bl. a. denna aspekt. Men detta får då självfallet primärt bli dessa parters ensak. För LO framstår dock knappast lönesystemens konstruktion vara den väsentligaste källan till den löneglidning, som utredningen och även LO anser böra reduceras till sin omfattning. I stället syns det snarast vara den bristande rörligheten på arbetsmarknaden, som medverkar till att vissa speciella arbetsmarknadsområden med tidvis starkt expanderande sysselsättning inte får sina arbetskraftsbehov till-

160 räckligt snabbt tillgodosedda och där företagen av denna orsak tillgriper löneökningar för att konkurrera om de knappa arbetskraftstillgångarna. Även i detta sammanhang är alltså arbetsmarknads- och utbildningspolitiken av central betydelse. Den samhällsekonomiska

balansen och

prognosverksamheten

Redan i målsättningskapitlet har utredningen en utförlig diskussion om innebörden av begreppet samhällsekonomisk balans. Den har stannat för att låta begreppet avse balansen mellan det förutsedda eller planerade totala utbudet och den likaledes förutsedda eller planerade totala efterfrågan. Den samhällsekonomiska balansen kan på så sätt tjäna som riktpunkt vid planeringen av den ekonomiska politiken. Möjligheterna att föra den ekonomiska politik, som i varje läge erfordras för att förverkliga de mål som uppställts, är bl. a. beroende av att tillförlitliga prognoser står till förfogande. Utredningen konstaterar att prognosmaterialet måste bli väsentligt bättre än det som för närvarande står till förfogande om inte ambitionsgraden för stabiliseringspolitiken skall behöva sänkas i jämförelse med vad utredningen föreslagit. LO har i det föregående anslutit sig till utredningens förslag om stabiliseringspolitikens utformning, i den mån kritiska synpunkter anförts innebär de snarast en höjning av ambitionsgraden. LO är väl medveten om sambandet mellan möjligheterna att föra en sådan politik och behovet av förbättrade prognoser. I remissvar den 10 augusti 1959 framhöll LO för övrigt att utarbetandet av snabbstatistik över produktion, order och lager inte fick ytterligare fördröjas. LO vill också understryka att kostnadsskäl ej får hindra den av utredningen föreslagna utvidgningen och förbättringen av den ekonomiska statistiken. Utredningens förslag till arbetsfördelning — att konjunkturbedömningen och prognoserna inklusive utarbetandet av en nationalbudget (på grundval av oförändrad ekonomisk politik) skulle utföras av konjunkturinstitutet och att den ekonomiska avdelningen inom finansdepartementet i en utvidgad finansplan sedan skulle analysera verkningarna av den planerade konjunkturpolitiken — finner LO också ändamålsenligt. Den ekonomiska

politikens

samordning

Avvägningen mellan olika ekonomisk-politiska åtgärder och deras samordning i tiden anges av utredningen vara själva kärnpunkten i stabiliseringsproblematiken. Å andra sidan finner utredningen att »en mycket noggrann och preciserad avvägning mellan olika ekonomisk-politiska medel varken är möjlig eller nödvändig». LO ansluter sig till denna slutsats; bristande informationer om vissa detaljer i det aktuella läget får icke »tas till intäkt för att underlåta att handla». Den ekonomiska politikens verkningsgrad skall icke heller hämmas av att besluten fattas för sent. Förutsättningen för beslut i rätt tid anger utredningen vara att myndigheterna har »tillräckligt politiskt manövreringsutrymme». Ett sådant kan lättare skapas j u bättre informationer d. v. s. pro-

161 gnoser om den ekonomiska utvecklingen som finns att tillgå. Inle minst från denna utgångspunkt underströk LO i närmast föregående avsnitt utredningens förslag om förbättringar av prognosmaterialet. Utredningen har funnit att det är nödvändigt att använda så många stabiliseringspolitiska medel som möjligt. Även om målen för den ekonomiska politiken accepteras av de flesta enskilda medborgare och deras intresseorganisationer, framstår ändå åtgärderna som oförmånliga för någon eller många av dem. Ur dessa synpunkter synes utredningens diskussion om »kombinationspolitik» vara av intresse. LO finner att försök bör göras med kombinationspolitik i meningen »en klar deklaration om målet för politiken och ett konsekvent handlingsprogram». Givetvis förutsätter LO att det senare skall vara konsekvent med hänsyn till de förändringar som kan inträffa i samhällsekonomin under den tid för vilken programmet gäller. Sammanfattning LO vill sammanfatta sina ovan anförda synpunkter och meningar på följande sätt. 1. LO understryker att stigande levnadsstandard bör vara ett mål för den ekonomiska politiken och finner att utredningens tankegång om hur viktig en ökad rörlighet i produktionsstrukturen är, väl överensstämmer med synpunkterna i LO-betänkandet »Samordnad näringspolitik». 2. LO är enig med utredningen om att en fast prisnivå skall vara ett av målen för den ekonomiska politiken. 3. Investeringskvoten har avgörande betydelse för expansionstakten. LO understryker därför, att investeringskvotens ökning måste uppfattas som ett led i den ekonomiska politikens målsättning. LO delar inte utredningens mening att man »i ett ansträngt läge kan få ge efter på investeringsmålsättningen». Investeringsbegränsande åtgärder i balansskapande syfte skall enligt LO:s mening endast tillgripas när investeringsbenägenheten hotar att bli starkare än vad som svarar mot målsättningen, men inte tvinga ner investeringarna under denna därför att sparbenägenheten tillfälligt eller varaktigt sjunker. I det senare läget måste offentligt och annat kollektivt sparande fylla vad som brister i det privata. 4. Stabiliseringsutredningen har föreslagit åtgärder för att en normalt fungerande kapitalmarknad skall åstadkommas. LO finner att en enhetlig kapitalmarknad utan prioritering ger kommunerna möjligheter att på samma villkor som andra låntagare finansiera sina investeringar med lånemedel och instämmer bl. a. därför i utredningens yrkanden. 5. LO ansluter sig till utredningens principiella syn på finanspolitikens utformning, understryker behovet av en utredning om möjligheterna att utj ä m n a lagerkonjunkturerna och betydelsen av att investeringarna kan utjämnas i tiden. Därmed tillstyrker LO förslagen om att vissa av statens investeringsanslag endast skulle få tas i anspråk efter medgivande av en särskild myndighet, samt att statsbidragsandelen för de kommunala investeringarna bör kunna konjunkturvarieras. H — 6'20792

162 6. Konkurrensen bör utgöra den viktigaste faktorn vid prisbildningen. LO understryker vad utredningen anfört, att de näringsfrihetsfrämjande åtgärderna måste avse samtliga faktorer som möjliggör en autonom prissättning. Ökade resurser bör också ges till forskning i syfte att finna metoder för att göra konsumentupplysningen effektivare. 7. LO finner att utredningen underskattat arbetsmarknadspolitikens möjligheter i goda konjunkturlägen. LO anser att ett av den ekonomiska politikens primära mål bör vara »full sysselsättning oavsett kön, åldrar och landsdelar under sådana former att den enskildes frihet att välja arbetsplats och yrke blir så stor som möjligt och att landets produktiva resurser utnyttjas så väl som möjligt». 8. Utredningens analys av omständigheterna kring lönebildningen finner LO vara till vissa delar realistisk men framhåller statsmakternas ansvar för att bryta de s. k. utbildningsmonopolen. En solidarisk lönepolitik bör tillsammans med en aktivare arbetsmarknadspolitik kunna begränsa de inflatoriska inslagen i lönebildningen. Den av utredningen förordade »arbetsvärderingsprincipen» finner LO sig delvis h a tillämpat under senare år. Frågan om hur en över hela arbetsmarknaden koordinerad lönepolitik enligt »arbetsvärderingsprincipen» skall komma till stånd finner LO vara ett olöst problem. 9. Stabil.iseringspolitiken nödvändiggör goda informationer om ekonomiska data. LO understryker utredningens slutsats, att den korttidsstatistik som nu finns inte fyller de krav, som därvid kan ställas. LO finner därför att denna statistik bör utbyggas till nya områden samt att dess tillförlitlighet skall göras så god som möjligt. 10. Möjligheten att bedriva en kraftfull och efter läget väl avpassad konjunkturpolitik är till stor del beroende av om myndigheterna har tillräckligt politiskt manövreringsutrymme. LO har starkt understrukit, att den ekonomiska politiken bör syfta till höjd levnadsstandard, full sysselsättning och stabil prisnivå. Samtidigt bedömer LO den internationella utvecklingen så, att Sverige kan driva en relativt självständig ekonomisk politik om den syftar till ett snabbare ekonomiskt framåtskridande. Från båda dessa utgångspunkter blir slutsatsen, att även den kortsiktiga stabiliseringspolitiken måste främja den ekonomiska expansionen. En kombinationspolitik, sådan som utredningen diskuterat, finner LO ur dessa synpunkter väl värd att pröva. Stockholm den 5 mars 1962. Arne

Geijer Sven F.

Bengtson

163 Livförsäkringsbolaget Folket och Försäkringsanstalten Samarbete Målsättningen Utredningen anger tre centrala mål för den ekonomiska politiken: en stigande levnadsstandard, hög, jämn och produktiv sysselsättning samt ett stabilt penningvärde. Det förefaller svårt att resa några invändningar mot de av utredningen uppställda målen. Dessa mål torde heller icke i och för sig vara oförenliga men kan komma i konflikt med varandra. Det gäller speciellt kravet att förena full sysselsättning med stabilt penningvärde, vilket som utredningen nämner, inte tidigare fullständigt uppfyllts i något industrialiserat land. När det gäller medlen att förverkliga de uppställda målen, är det främst två områden vi vill diskutera, nämligen prisbildningen samt penning- och kreditpolitiken. Pris bildn ingen Folksam ifrågasätter om inte utredningen i sin diskussion om sambandet mellan efterfrågan och prisbildning delvis undervärderat den konkurrens som förekommer. Speciellt de kooperativa företagen har härvid spelat och spelar en framträdande roll. På försäkringsområdet råder sedan åtskilliga år en mycket hård priskonkurrens. Premierna har sänkts avsevärt i flera försäkringsgrenar, vilket möjliggjorts genom att rationaliseringar — bl. a. genom införandet av förenklade försäkringsformer — kunnat motverka de kostnadsstegringar som främst lönesidan uppvisat. Folksam är emellertid ense med utredningen om att det vore önskvärt med en större prisrörlighet i samhället. Ett medel att få fram större prisrörlighet och konkurrens kan vara konsumentupplysning. Utredningen betonar således i kapitlet »Stabiliseringspolitik genom regleringar och kontroller», att frågan om konkurrensfrämjande åtgärder intar en nyckelställning i en aktiv konjunkturpolitik. Folksam vill ansluta sig till utredningens uppfattning att »en målmedveten och kraftfull bekämpning av skadliga konkurrensbegränsningar inom näringslivet och en intensiv och konkret konsumentupplysning som verkligen skapar en utbredd prismedvetenhet måste vara de viktigaste medlen för att komma tillrätta med de problem som den autonoma prisbildningen ger upphov till». Härvid har den kooperativa verksamheten en stor uppgift att fylla genom sin strävan att föra en för konsumenternas bästa aktiv prispolitik. Folksam vill understryka vikten av att konsumentupplysningsverksamheten ges ett ökat samhällsstöd som ett värdefullt komplement till den konkurrens och aktiva prispolitik som dock förekommer. Penning- och

kreditpolitiken

Utredningen anger i kapitlet »Penning- och kreditpolitiken» att penningpolitikens huvudsakliga syfte är att påverka dispositionen av ett givet kre-

164 ditutbud. Kreditutbudet och räntan kan främst styras genom marknadsoperationer, diskontopolitik samt kassareservbestämmelser och likviditetskvoter. Utredningen anser att den nuvarande emissionskontrollen bör bibehållas under en övergångsperiod men att allteftersom en »normalt fungerande kapitalmarknad» återupprättas, låntagare bör kunna släppas fram i växande omfattning. När den normalt fungerande kapitalmarknaden återupprättas skulle flera av de nuvarande regleringsåtgärderna, prioriteringspolitiken, emissionskontrollen m. fl. kunna avskaffas. Emellertid synes det ena här förutsätta det andra och Folksam vill därför, utan att därvid yttra sig om de rådande regleringarna, uttala tveksamhet inför möjligheterna att nå fram till en normalt fungerande kapitalmarknad så länge regleringar bibehålles. Bristen på kapital är erfarenhetsmässigt mest framträdande under en högkonjunktur. En konjunkturavmattning skulle emellertid medföra en sådan lättnad på kreditmarknaden att de av utredningen nämnda regleringsåtgärderna kunde avskaffas. Sparandet När det gäller tillgångssidan på kapital, diskuterar utredningen penningpolitikens inverkan på sparandet, men anser sig icke kunna avgöra om tendensen till ökat eller till minskat enskilt sparande kommer att överväga på lång sikt. Utredningen konstaterar emellertid att det krävs ett ökat sparande, antingen enskilt eller offentligt, för att bereda realekonomiskt utrymme för en investeringsökning. Folksam delar inte helt utredningens slutsatser beträffande den inverkan samhällets trygghetsskapande åtgärder har på sparandet. Bortfallet av livförsäkringssparande och individuellt hushållssparande synes i alla händelser inte ha blivit så stort som man befarade i och med tillkomsten av ATP. Från Folksams sida är vi inte alls säkra på att försäkringssparandet på lång sikt kommer att minska. Tvärtom syns det föreligga vissa tendenser till ett ökat sparande försäkringsvägen. En förväntan om ett stabilt penningvärde kommer sannolikt att påverka sparandet i positiv riktning. Ett direkt målsparande torde realistiskt sett även kunna ge underlag för en långfristig kreditgivning inte minst beroende på att målsparandet även för med sig ett långsiktssparande. Erfarenheter från olika sparinrättningar ger nämligen vid handen att när väl sparandet nått en viss nivå är man obenägen att ta ut sina pengar utan låter dem stå kvar. Med andra ord, det tänkta kortsiktiga sparandet blir i stället ett sparande på lång sikt. I detta sammanhang vill Folksam erinra om det förslag beträffande utbetalningssättet för de allmänna barnbidragen, som Folksams styrelse tillsammans med Folksams försäkringsutredning framförde till chefen för Kungl. Finansdepartementet i skrivelse den 20 september 1956. I nämnda skrivelse föreslogs att barnbidragen skulle utbetalas via postsparbanken. Detta skulle kunna resultera i ett ökat sparande genom att barnbidragsmedlen icke omedelbart togs ut utan fick stå kvar i banken. Beträffande sparstimulerande åtgärder kan nämnas att inom Folksam för

165 närvarande pågår en utredning om möjligheterna att till försäkringsverksamheten knyta en kollektiv form av sparande. Bostadssektorn Knappheten på kapital kan förmodligen väntas kvarstå en avsevärd tid framöver. Beträffande bostadssektorn anser utredningen därför att jämvikten i denna sektor ännu är alltför avlägsen för att man skall kunna gå över till ett friare kreditsystem. Utredningen anför emellertid att kreditprioriteringen och den statliga långivningen skulle kunna ersättas med statliga kreditgarantier, ifall mera betydande räntehöjningar över den nivå, som kan betecknas som en långsiktig normal ränta, subventionerades bort. Detta skulle då, enligt utredningens uppfattning, leda till att penningpolitiken inom bostadssektorn huvudsakligen skulle få effekt genom förändringar i tillgången på kredit. Innan man avskaffar prioriteringen måste dock en någorlunda normalt fungerande kapitalmarknad ha återupprättats. Folksam efterlyser ett mer klart uttalande i frågan om hur prioriteringen skall kunna avvecklas på bostadsmarknaden. Folksam vill som en tänkbar lösning föreslå att bostadsräntan tillätes långsamt anpassa sig till marknadsräntan och att de ekonomiska följderna av denna ränteanpassning lämpligen kunde kompenseras genom en höjning av familjebostadsbidragen. Folksam vill beträffande bostadssektorn framhålla att det torde vara en nödvändig uppgift för statsmakterna att låta utreda de tekniska möjligheterna att klara bostadsfinansieringen utan att påverka marknadsräntan. Att komma ifrån marknadsräntans beroende av bostadsräntan genom ett socialpolitiskt bostadsstöd eller på andra vägar är ett gammalt problem, men det är angeläget att detta problem får sin lösning om vi skall kunna tillfredsställande klara både bostads- och konjunkturpolitiken. Den bostadsbrist som för närvarande råder sammanhänger förutom med kreditsituationen även med arbetskraftsbristen. Situationen kommer förmodligen att förvärras, speciellt i städerna, då 40-talets stora ungdomskullar nu kommer upp i giftasvuxen ålder. Folksam har ingen anledning att här närmare gå in på detta problem, men vill dock i sammanhanget ifrågasätta om inte en geografisk koncentration av bostadsproduktionen med ianspråktagande av tillgänglig arbetskraft från olika landsdelar skulle kunna delvis lösa detta problem. Ett sådant förfarande borde även sammanfalla med önskemål som utredningen uttalar om en större rörlighet på arbetsmarknaden. Prio rite ringspolitiken Bland långsiktsproblemen på kreditmarknaden behandlar utredningen prioriteringspolitiken och berör därvid de olägenheter denna politik medför. Mot dessa olägenheter framhåller utredningen angelägenheten av att de beslutade statsutgifterna inte finansieras genom en inflationsdrivande upplåning och att bostadsproduktionen måste fullföljas. Folksam vill för sin del instämma i utredningens uppfattning att det i vissa knapphetssituationer på kreditmarknaden kan vara nödvändigt med dirigering av kapital. Åtgärder av denna typ måste dock betraktas som extra-

166 ordinära. Prioriteringspoliliken beskär rörelsefriheten på ett sådant sätt att den hindrar en placering som söker högsta möjliga avkastning. De enskilda spararna i försäkringsbolagen och i övriga kreditinstitut skall inte behöva subventionera bostadsbyggandet. Den kapitaldirigering som kan vara nödvändig bör därför inte innebära ränteprioritering. Prioriteringspolitik bedriven under en längre tid kan leda till en snedvridning av placeringarna både ur låntagarens och kreditinstitutets synpunkt och till att i och för sig mycket angelägna investeringsbehov åsidosattes. Beträffande den verkan prioriteringspolitiken för närvarande har vill Folksam vidare fästa uppmärksamheten på det speciella förhållandet, att medan bostadslånen prioriteras så är lån till kommunerna avsedda för gator och vägar samt vatten och avlopp inte prioriterade. Folksam vill i detta sammanhang ifrågasätta om inte lån till för bostadsbyggandet nödvändiga investeringsområden bör få samma prioriteningsgrad som bostäder. Ränteregleringslagen Utredningen föreslår vidare att ränteregleringslagen avskaffas, eftersom det finns möjligheter att förhandlingsvägen uppnå en tillfredsställande styrning av kreditmarknaden. Folksam vill emellertid framhålla, att en på detta sätt träffad överenskommelse, vare sig den avser räntereglering eller placeringsprioriteringen, kan vara till nackdel om ett eller flera kreditinstitut underlåter att följa densamma. Därigenom omöjliggöres eller äventyras en konkurrens på lika villkor. En lag om räntereglering anser Folksam vara en viss garanti för att en sådan situation inte skall behöva uppkomma. En sådan lagstiftning bör emellertid ha karaktären av en beredskapslag, som sätts i tillämpning först sedan alla möjligheter är uttömda att förhandlingsvägen nå resultat. Avbetalningshandeln Under rubriken »Villkor för avbetalningskrediten» nämner utredningen att en möjlighet att åstadkomma variationer av dessa villkor kan bli ett betydelsefullt medel att påverka den totala efterfrågan. Folksam biträder uppfattningen att detta är ett viktigt problem och vill samtidigt bl. a. med hänvisning till vissa konsumtionsföreningars s. k. låneköp framhålla, att man måhända skulle kunna erhålla en bättre styrning av konjunkturerna om avbetalningsförfarandet ersattes med kontantköp via lån från banker. Genom att betala bankränta samt kostnader för kreditförsäkring skulle kunden kunna köpa kontant och få ett fördelaktigt pris jämte eventuell återbäring. Detta blir billigare för konsumenten än nu tillämpade avbetalningssystem. Genom ett sådant förfarande skulle statsmakterna lättare kunna reglera denna handel genom överenskommelser med såväl bankerna som branschorganisationerna. Eftersom för närvarande närmare hälften av alla varaktiga konsumtionsvaror köps på avbetalning vill Folksam understryka vikten av att statsmakterna prövar möjligheterna att på ett effektivare sätt påverka avbetalningshandelns omfattning. Härvid borde den av Folksam skisserade och av konsumentkooperationen med goda erfarenheter redan prövade meto-

167 den k u n n a övervägas att som ett alternativ till avbetalningshandeln ordna kontantköp baserade på banklån. Den statliga

upplåningspolitiken

I kapitlet om den statliga upplåningspolitiken betonar utredningen att upplåningspolitikens väsentliga problematik inte är statsskuldens storlek som sådan utan dennas förändring och framför allt dess fördelning på olika löptider. Stora problem har under efterkrigstiden uppstått genom att alltför stor del av den statliga upplåningen varit kortfristig. En överföring av den utelöpande statsskulden till den långa lånemarknaden är därför en viktig målsättning. Utredningen betonar att för att göra den statliga upplåningen konkurrenskraftig jämfört med annan utlåning måste staten utforma skuldförbindelserna så att de passar utlåningsbehovet. Folksam anser att staten bör fortsätta på den inslagna vägen att ge ut obligationslån med stigande ränta utan att detta behöver tas som en förtäckt diskontohöjning. Det är naturligt att staten styr marknadsräntan men det är inte nödvändigt att ett utbud av högränteobligationer skall behöva resultera i en diskontohöjning. Folksam vill framhålla vikten av att staten som ett led i strävandena att utforma bättre skuldförbindelser bör kunna ändra konstruktionerna för framtida obligationslån. Under en stor del av lånetiden är villkoren för ett obligationslån helt tillrättalagda för låntagaren, i det att denne har möjlighet antingen att säga upp eller att behålla lånet beroende på vilket som är gynnsammast för honom själv. Enligt Folksams mening bör obligationslånen bindas både till belopp och ränta under hela lånetiden. Låntagaren, som utgivit obligationslånen, skulle därmed komma i samma situation som den som tagit ett bundet inteckningslån. Ett alternativ härtill vore att konverteringsrätten gjordes ömsesidig. Låntagaren bör även ges en viss rätt att amortera efter vissa år av lånetiden, eftersom det oftast är fråga om stora lånebelopp. Denna rätt bör samtidigt vara en skyldighet som långivaren kan avkräva låntagaren. Därmed skulle rätten att träffa dispositioner vara ömsesidig och möjligheterna för låntagaren alt företa avvägningar till men för spararna eliminerade. Med bunden ränta under hela lånetiden kommer det troligtvis inte att bli lika attraktivt för låntagaren att binda långivaren under lika lång tid som tidigare. Man har starka skäl antaga, att obligationslånen kommer att få kortare löptid, kanske sammanfallande med den tid som nuvarande obligationslån är bundna för såväl låntagare som långivare. En utveckling i denna riktning kan emellertid inte heller innebära någon nackdel för långivaren. .4

rbelsmarknadspolitiken

Utredningen framhåller att arbetsmarknadspolitiken under efterkrigsperioden i växande utsträckning kommit att bli ett viktigt ekonomiskt politiskt medel för att lösa den fulla sysselsättningens problem. Det finns emellertid fortfarande på arbetsmarknaden en viss reserv av arbetskraft som

168 uppmobiliseras vid starkt ökad efterfrågan. Det måste vara en av arbetsmarknadspolitikens viktigaste uppgifter att i alla lägen minska denna reserv och att genom olika individuella åtgärder se till att dessa under normala förhållanden mera svårplacerade personer erhåller stadigvarande arbete. Utredningen anger att full sysselsättning som ekonomisk politisk målsättning bör gälla alla. Folksam vill kraftigt understryka detta, nämligen att den fulla sysselsättningens princip bör omfatta alla. Det finns i vårt land en stor arbetskraftsreserv som utgöres av partiellt arbetsföra och handikappade. ö k a d e samhälleliga åtgärder för att återföra dessa arbetstagare till ett normalt arbetsliv är säkerligen, bortsett från de humanitära skälen en god nationalekonomisk investering. Stora arbetskraftsreserver bl. a. för deltidsarbeten torde också finnas inom husmodersgruppen och inom de ålderskategorier som pensionerats. Genom den rörliga pensionsålder som införts i folkpensionen och ATP öppnas möjligheter för dem som vill kvar stanna i produktivt arbete att skjuta på sin pensionering några år. Stockholm den 1 mars 1962. Seved Apelqvist

Joel

Persson Arne Berg

Riksförbundet Landsbygdens Folk Utredningen hade i uppdrag att, bl. a. med utgång från de forskningsresultat som åstadkommits av 1951 års penningvärdesundersökning, framlägga konkreta förslag rörande utformningen av praktiska ekonomisk-politiska åtgärder. Det var även en väsentlig uppgift för utredningen att söka finna ut hur långt det var möjligt att vinna enighet kring målsättningar och metoder för den ekonomiska politiken på olika områden. Sistnämnda uppgift präglar i bog grad utredningens skrivning, som framlagts utan att särmeningar redovisats. Betänkandet utgör en vittomfattande analys av skilda ekonomiska sammanhang, vilka har relevans från stabiliseringspolitisk synpunkt, samt av olika åtgärders sannolika verkningar. Genom denna uppläggning har utredningens förslag och rekommendationer kommit att bli mycket allmänt hållna. Med hänsyn härtill har riksförbundet inte funnit anledning att gå in på någon allmän principdiskussion av betänkandet. Utredningen har i några sammanhang berört jordbrukspolitikens roll till vilket riksförbundet vill lämna en kort kommentar. I punkt 87 har bl. a. anförts, att ca 350 000 jordbrukare med hemmavarande, yrkesverksamma familjemedlemmar har sin inkomstutveckling på olika sätt sammankopplad med eller anknuten till industriarbetarnas. Detta är knappast korrekt. Antalet jordbrukare med över 2 hektar åker är för det första endast ca 250 000 st. och för en stor del av dessa betyder inkomster-

169 na från skogsbruket lika mycket eller mer än jordbruksinkomsterna. För skogsprodukterna finns ingen bindning till industriarbetarlönerna. Någon sådan sammankoppling finns ej heller för de yrkesverksamma familjemedlemmarna. Den gäller endast för brukaren själv. I punkt 96 har bl. a. angetts, att konsumentpriserna på inhemska livsmedel under efterkrigsåren stigit betydligt mer än priserna på sådana varor för vilka prisutvecklingen varit friare. Detta återspeglar enligt utredningen i första hand verkningarna av jordbruksregleringen men även en inte oväsentlig höjning av distributionsmarginalerna. Vidare anges att jordbrukspolitiken i viss om än begränsad utsträckning synes ha medfört, att arbetskraft kvarhållits i jordbruket. Riksförbundet finner det mycket angeläget, att man i dessa sammanhang gör skarp åtskillnad mellan producentpriser och konsumentpriser. Det är anmärkningsvärt, att utredningen så lätt glidit över denna distinktion och helt avstått från analys av olika faktorers inverkan på konsumentpriserna. Ett studium av prisstatistiken visar, att producentpriserna under 1950-talet, då vi hade en betydande inflation, stigit väsentligt mindre än konsumentpriserna för livsmedel och även mindre än konsumentprisindex (totalindex). Mellan 1950 och 1960 steg livsmedelsposten i konsumentprisindex med 72 procent och totalindex med 58 procent, medan jordbrukets producentpriser endast steg med 45 procent. Detta visar en mycket stark ökning av förädlings- och distributionsmarginalerna främst beroende på att arbetslönerna för där berörda grupper stigit väsentligt mera än vad som varit motiverat ined hänsyn till rationaliseringen. Det torde inte kunna bestridas, att den starka höjningen av industriarbetarlönerna åren 1951 och 1952, då dessa löner steg med sammanlagt 44 procent, verkade kraftigt inflationsdrivande. Producentpriserna till jordbruk a r n a verkade då liksom senare dämpande på prisutvecklingen. Vid jämförelse med totalindex bör även ihågkommas att däri ingår posten bostad, för vilken kostnadsökningarna begränsats genom räntesubventioner. Det är i och för sig riktigt, att jordbruksregleringen under 1950-talet möjliggjort upprätthållandet av en högre prisnivå på jordbruksprodukterna än som eljest kunnat ske. Samtidigt har den verkat stabiliserande på prisnivån bl. a. genom att förändringar i de så kallade världsmarknadspriserna endast i begränsad utsträckning tillåtits slå igenom på den inhemska marknaden. En mera väsentlig försämring av jordbrukets ekonomiska villkor skulle måhända ha påskyndat avflyttningen från jordbruket men skulle samtidigt ha medfört svåröverskådliga skadeverkningar, inte minst i fråga om den ekonomiska stabiliteten. Jordbrukarnas köpkraft, såväl när det gäller produktionsmedel som konsumtionsvaror, h a r sålunda stor betydelse för vår industri. Det bör vidare påpekas, att jordbruket sedan början av 1950-talet förlorat mer än en tredjedel av sin arbetskraft och att en snabbare avflyttning utan tvivel skulle ha medfört ökad bostadsbrist i tätorterna och ännu större problem för glesbygden än vi nu har. Den relativa trygghet varunder jordbruket arbetat torde också ha varit en förutsättning för den snabba mekani-

170 sering och övrig kapitalkrävande rationalisering, som jordbruket genomfört under efterkrigstiden. Genom att parallellt härmed stora mängder arbetskraft med bibehållen produktionsvolym kunnat frigöras från jordbruket, har denna näring mycket aktivt medverkat till expansionen inom andra näringsgrenar. Sammanfattningsvis kan sägas att jordbrukets producentpriser under 1950-talet stigit väsentligt mindre än den genomsnittliga prisnivån och därmed verkat bromsande på prisstegringstendenserna samt att jordbruksregleringen även i övrigt verkat stabiliserande på samhällsekonomien. Stockholm den 28 februari 1962. Folke

Edblom Olof

Nilsson

Statstjänstemannens Riksförbund SR finner vid genomgång av det mycket omfattande betänkandet att detta såväl i sina deskriptiva som analyserande delar i allt väsentligt är lättillgängligt och ur pedagogisk synpunkt väl tillrättalagt. Tyvärr måste SR emellertid konstatera att analyser i allt för ringa utsträckning utmynnat i konkreta förslag till i olika konjunkturlägen lämpliga ekonomisk-politiska åtgärder. Vissa tydligen enligt utredningens uppfattning alltför brännande och kontroversiella frågor har man helt underlåtit att behandla. Av utredningens skrivelse till departementschefen i samband med betänkandets överlämnande torde man finna skälet härtill. Utredningen framhåller nämligen, att en central punkt i dess direktiv varit att söka utröna hur långt det är möjligt att vinna enighet kring målsättningar och metoder för den ekonomiska politiken på olika områden, varför utredningen sökt komma fram till vissa gemensamma huvudlinjer. SR ifrågasätter emellertid, om man inte i stället för en i alla delar gemensam skrivning bort låta vissa särmeningar komma till uttryck, varigenom de särskilt kontroversiella frågorna skulle ha blivit belysta. Vidare torde m a n i sådant fall kunnat undvika en rad alltför vaga och konturlösa formuleringar. Betänkandet skulle på detta sätt, enligt SR:s uppfattning, i högre grad än nu blivit fallet kunnat tjäna som underlag för en angelägen konjunkturpolitisk samhällsdebatt. Nu har i stället betänkandet vunnit en i förhållande till utredningens arbete alltför ringa allmän uppmärksamhet och det finns anledning anta att utredningens resultat inte kommer att få någon större praktisk ekonomisk-politisk betydelse. Mot flertalet av utredningens bedömanden, synpunkter och förslag har SR emellertid i princip inte något att erinra utan finner dessa i allt väsentligt överensstämma med SR:s egen uppfattning. SR har emellertid funnit det angeläget att i det följande understryka utredningens synpunkter i vissa frågor och i andra uttala en från utredningen avvikande mening.

171 Den internationella

bakgrunden

SR delar utredningens uppfattning att en i relationerna till utlandet passiv konjunkturpolitik inte är förenlig med de för den ekonomiska politiken uppställda huvudmålen: stigande levnadsstandard, hög, j ä m n och produktiv sysselsättning samt ett stabilt penningvärde. Sveriges konjunkturpolitik bör sålunda vara aktiv. En dylik politik kan enligt utredningen bedrivas efter i huvudsak två olika linjer. SR finner övervägande skäl tala för att man väljer den väg, vilken som mål uppställer oförändrade växelkurser och en så stor valutareserv att denna är tillräcklig att överbrygga de påfrestningar på landets betalningsbalans, som en sysselsättningsstödjande och exportbefrämjande politik måste väntas medföra. Endast i yttersta undantagsfall, med andra ord när det synes utsiktslöst att med andra medel uppnå målen för den ekonomiska politiken, bör växelkursförändringar med deras ur flera synpunkter ofta negativa följdverkningar vidtagas. Utredningen fastslår fullt riktigt att Sverige, om landet skulle ställas utanför EEC, måste finna nya marknader för sin export samt stärka sin konkurrenskraft på de gamla så att diskrimineringen kan övervinnas. Utredningen konstaterar vidare att Sverige har fördel i den starka preferensen för ekonomisk expansion i EEC-länderna. Detta konstaterande torde emellertid enligt SR:s mening vara mera betingat av önsketänkande än grundat på fakta. Det är ingalunda säkert att den ekonomiska expansionen inom EEC ens under en övergångstid skapar ökat avsättningsutrymme för svenska produkter på denna marknad. Ej heller kan man vara övertygad om att den ekonomiska expansionen minskar EEC-ländernas behov av att i omställningsskedet konkurrera med bl. a. Sverige i tredje länder. Lika ovisst torde det vara, huruvida kostnadsläget i EEC-länderna kommer att stiga mera avsevärt — och mera än i Sverige — till följd av den snabba expansionstakten, varigenom EEC-ländernas inrikes och utrikes konkurrens skulle försämras. SR finner sålunda utredningens uttalanden i dessa delar alltför kategoriska. Minst lika trolig torde nämligen en utveckling i annan och för Sverige mindre gynnsam riktning vara. Särskilt under efterkrigstiden har Sveriges internationella beroende vuxit på grund av att den tekniska utvecklingen fordrar större produktionsenheter samtidigt som varusortimentet växer. Denna utveckling framtvingar för uppnående av höjd levnadsnivå en specialisering och en i förhållande till nationalprodukten växande utrikeshandel i de små länderna, en tendens som kan väntas bestå även framdeles. Mot bakgrunden härav finner SR det ytterst angeläget att Sverige inom en nära framtid vinner anslutning — i en eller annan form — till EEC. En förutsättning för en dylik anslutning är emellertid att Sveriges autonoma neutralitetspolitik inte rubbas. Det är ju känt att den svenska regeringen nu är beredd att acceptera Rom-fördragets bestämmelser om en fri arbetsmarknad och en harmoniserad socialpolitik, vilket SR noterar med tillfredsställelse. Mera tveksam ställer sig regeringen till fria kapitalrörelser, fri

172 etableringsrätt och den åsyftade höjden av den gemensamma yttre tullmuren. Farhågor har sålunda uttalats för att svenskt kapital i ökad omfattning skulle k o m m a att »läcka ur» landet om kapitalrörelserna bleve fria. Riskerna för en sådan utveckling får enligt SR:s mening emellertid ej överdrivas. I stället torde kapitalutflödet bli större därest vi i framtiden skulle komma att stå helt utanför EEC. I ett sådant läge skulle många svenska exportföretag tvingas till produktion inom EEC-området för att över huvud taget kunna framgångsrikt konkurrera med detta områdes egna företag. För dylik produktion krävs investeringar, och dessa investeringar tar — åtminstone i viss utsträckning — svenskt kapital i anspråk. En avgjord nackdel är vidare enligt SR:s uppfattning att svensk arbetskraft knappast i någon större utsträckning skulle komma att vinna sysselsättning vid dessa företag på utländsk botten. Utredningen framhåller att en förutsättning för en till väsentliga resultat ledande konjunkturpolitik är en internationell samverkan. Ett viktigt steg i sådan riktning skulle för Sveriges del enligt SR:s mening kunna tagas genom en anslutning i lämplig form till EEC. Målen för den ekonomiska

politiken

Utredningen lämnar en omfattande redogörelse för den ekonomiska politikens tre huvudmål, stigande levnadsstandard, hög, jämn och produktiv sysselsättning samt ett stabilt penningvärde. Det hade emellertid enligt SR:s mening varit av stort värde om utredningen något utförligare än som skett behandlat övriga ekonomisk-politiska målsättningar. Vidare hade en mera klarläggande analys av konflikterna mellan de redovisade målen varit önskvärd. SR konstaterar med stor tillfredsställelse att utredningen finner det angeläget att arbetsmarknadsorganisationernas avtalsfrihet, som under senare tid vid en rad tillfällen ställts under debatt, bevaras såsom varande en tillgång för samhällsutvecklingen i Sverige, dels genom den fördelning av makt och ansvar, som den innebär, dels genom dess karaktär av frivilligt åtagande. Målen för den ekonomiska politiken bör sålunda även i framliden uppnås inom en institutionell ram, som bl. a. innefattar en dylik avtalsfrihet. SR vill emellertid understryka att någon verklig maktbalans mellan arbetsmarknadsparterna inom den statliga sektorn inte ännu föreligger, enär statstjänstemannens organisationer saknar möjligheten att använda mera verksamma stridsåtgärder eller hot därom såsom påtryckningsmedel. Avsaknaden av den allmänna oinskränkta förhandlingsrätten torde ha varit främsta anledningen till att statstjänstemannen speciellt före 1957 inte lyckats uppnå samma relativa löneförbättringar som de privatanställda. Det är därför naturligt att statstjänstemännen med stor förväntan ser fram emot den tidpunkt, då de erhåller samma arbetsrättsliga medel som kommit alla andra arbetstagargrupper i samhället till del. Den offentliga sektorn har under de två sist förflutna decennierna expanderat mycket kraftigt. Statsutgifterna har stigit i dubbelt så snabb takt som nationalinkomsten. Vidare har statsutgifternas struktur liksom sättet

173 för deras finansiering undergått en fortlöpande förändring. En allt större del av statsutgifterna har kommit att hänföra sig till den offentliga verksamhetens serviceområden i vidare mening. För en framgångsrik penning- och kreditpolitik krävs ett betydande mått av elasticitet och rörlighet i samhällsekonomin. De offentliga utgifterna kännetecknas i hög grad av stelhet och påverkas i ringa utsträckning av penning- och kreditpolitiska åtgärder. Härav följer, att ju större den offentliga sektorn är till sin omfattning desto mer genomgripande måste ekonomiskpolitiska åtgärder bli för att i olika konjunkturlägen avsedd effekt skall uppnås. Med beklagande konstaterar SR att utredningen ansett sig inte kunna taga upp avvägningen mellan den privata och den offentliga sektorns verksamhet i samhällsekonomin till närmare övervägande eller diskussion. Den offentliga sektorns omfattning och inriktning har nämligen en utomordentlig betydelse för speciellt de penning- och kreditpolitiska åtgärdernas verkningsgrad i olika konjunkturlägen. SR finner utredningens klara och otvetydiga ställningstagande för ett fritt konsumtionsval och mot varje form av »köer» och ransoneringar högst tillfredsställande. En diskussion om försörjningsberedskapens omfattning och inriktning hade enligt SR:s mening varit av värde då beredskapslagring binder resurser och sålunda påverkar övrig investeringsverksamhets omfattning och struktur. När det gäller penningvärdesutvecklingen framhåller utredningen att målet bör vara en fast prisnivå på såväl kort som lång sikt. En på längre sikt fullständigt oföränderlig konsumtionsprisnivå kan emellertid enligt utredningen inte uppställas som mål beroende ej minst på den omständigheten att det finns prisstegringar, för vilka det ej vore praktiskt eller rimligt att begära motsvarande sänkningar av andra priser för att målet skall anses vara uppnått. Sådana prisstegringar måste påpekar utredningen uppstå inom servicenäringarna med deras på ett flertal områden tämligen blygsamma rationaliseringsmöjligheter. Om denna produktion skall k u n n a behålla arbetskraft i tillräcklig omfattning får inkomstutvecklingen inom dessa näringsgrenar inte skilja sig alltför mycket från inkomstutvecklingen inom andra. Dessa synpunkter är i särskilt hög grad tillämpliga på statsförvaltningen. Emellertid har utvecklingen särskilt på detta område varit sådan — särskilt när det gäller kvalificerad personal — att lönenivån undergått en fortlöpande försämring i förhållande till privata marknadens med allt större svårigheter att såväl rekrytera som behålla redan anställd personal som följd. Sambandet politiken

mellan

den totala efterfrågan

och målen för den

ekonomiska

SR ser allvarligt på den inom många områden alltjämt betydande trögheten i prisbildningen. För att samhällsekonomisk balans automatiskt skall resultera i stabilt penningvärde krävs att prisbildningen är mycket känslig

174 för förändringar i efterfrågan, framhåller utredningen. Denna utredningens uppfattning delas helt av SR. SR anser liksom utredningen att viktigaste vägen för att lösa de problem, som den autonoma prisbildningen ger upphov till, torde vara att med olika medel stödja och stimulera den kontroll över prisbildningen, som konsumenterna genom sin prismedvetenhet utövar. För ökad prismedvetenhet krävs emellertid en förbättrad konsumentupplysning. Längre fram i detta yttrande tar SR upp frågan om intensifierad konsumentupplysning. Effektivare prisövervakning och bättre rustad näringsfrihetsorganisation anser SR vara ett nödvändigt stöd och komplement till en skärpt prismedvetenhet från konsumenternas sida. 1953 års lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet, den s. k. konkurrensbegränsningslagen, har enligt SR:s mening haft stor betydelse för den ökade konkurrens, som kommit till stånd under senare år. Speciellt torde det i denna lag stipulerade förbudet mot fasta bruttopriser ha bidragit till effektivare konkurrens. SR vill understryka angelägenheten av att näringsfrihetsorganisationens befogenheter vidgas till att omfatta även förhandlingar om prissänkningar med sådana branscher, där indikation på en stark produktivitetsutveckling föreligger. Härigenom skulle inom andra sektorer nödvändiga prisstegringar åtminstone i viss mån kunna balanseras. Investeringarna SR vill understryka nödvändigheten av att investeringarnas andel av bruttonationalprodukten blir av större omfattning än den hittills varit under efterkrigstiden om den ekonomiska expansionen inom landet skall kunna vidmakthållas. I flertalet övriga välutvecklade länder är investeringarna av relativt sett större omfattning än i Sverige. Hög expansionstakt är en förutsättning för att landets konkurrensförmåga skall kunna bibehållas och stärkas på utlandsmarknaden. Därigenom kan vår export och sysselsättning upprätthållas och en stigande levnadsstandard uppnås. Av särskild betydelse finner SR det vara att en väsentlig upprustning sker på forskningens område. Framgångsrik forskning är en utomordentligt viktig förutsättning för ny produktionsteknik, förbättring av gamla produktionsmetoder och tillkomsten av nya varor och varutyper. Speciellt den till våra högre undervisningsanstalter knutna forskningen har hittills i mycket stor utsträckning till sitt förfogande haft anslag vilka varit klart otillräckliga. Denna omständighet har enligt SR:s uppfattning varit den direkta orsaken till att lämplig kvalificerad arbetskraft i alltför ringa omfattning kunnat animeras att ägna sig åt forskningsuppgifter. För ökning av investeringarnas relativa omfattning erfordras större sparande. En dylik eventuell ökning av sparandet torde enligt utredningens uppfattning få karaktären av ökat offentligt sparande och ökat företagssparande. Däremot tror utredningen icke att hushållssparandet kan tillväxa

175 mera väsentligt. SR är emellertid av den meningen att på lämpligt sätt utformade sparstimulerande åtgärder mycket väl kan öka det personliga sparandet. En förutsättning härför är att penningvärdet hålles någorlunda stabilt. Handels- och

valutapolitiken

Utredningen lämnar en relativt utförlig redovisning av de viktigaste handels- och valutapolitiska medel, som kan sättas in för att i görlig mån neutralisera ej önskvärda utländska konjunkturimpulser. SR anser såsom tidigare framhållits, att en stor valutareserv är ytterst angelägen, då en dylik verksamt bidrar till en autonom konjunkturpolitik. Export- och lagringsstödjande åtgärder är enligt SR:s mening utomordentligt värdefulla. Möjligheterna att bevilja statlig garanti för exportkrediter bör utbyggas så att vårt land i detta avseende kommer i paritet med åtskilliga andra länder med betydande export. På grund av internationella bindningar torde det vara fullt klart att något större utrymme för exportsubventioner, importavgifter och tullhöjningar inte kommer att föreligga. Däremot finner SR att importsubventioner och exportavgifter bör tillgripas vid en mycket ojämn internationell prisuppgång och när prisstegringarna bedöms vara tillfälliga. Även om de internationella överenskommelserna på valutaområdet lämnar vissa möjligheter öppna för växelkursförändringar, vill SR tillråda att dylika förändringar vidtagas med ytterlig försiktighet. Importregleringar och valutakontroll torde i framtiden på grund av internationella åtaganden inte kunna användas som handels- och valutapolitiska medel. Penning-

och

kreditpolitiken

Den penning- och kredilpolitiska problematiken behandlas i stora delar utförligt och förtjänstfullt av utredningen. SR ifrågasätter emellertid, om inte den för konsumenterna så vitala frågan om villkoren för olika slag av konsumtionskrediter borde av utredningen ha behandlats något utförligare. SR anser att en lagfäst reglering av betalningsvillkoren för yrkesmässig försäljning av nyttigheter — främst konsumentkapitalvaror av olika slag — i princip bör tillgripas endast i sådana lägen av accentuerad högkonjunktur, då mera generellt verkande efterfrågebegränsande konjunkturpolitiska medel icke bedöms leda till avsedd effekt, eller för att komma till rätta med särskilt under högkonjunkturer uppträdande osunda kreditformer. Den typ av reglering som för närvarande gäller avbetalningsköp inom bilhandeln, bör sålunda enligt SR:s mening inte utvidgas till att mera permanent omfatta andra områden. SR förmenar dock att, då en reglering av betalningsvillkoren anses ofrånkomlig, en lagfäst reglering redan från början är att föredra framför en frivillig överenskommelse mellan myndigheterna och branschorganisationerna, nämligen i de fall då ett flertal företag inom olika branscher inte är

176 anslutna till någon dylik organisation och sålunda inte skulle bli direkt bundna av träffade överenskommelser. En livlig debatt har under senare år förts i vårt land kring den nya kreditformen kontokredit. Risken för missbruk har påtalats. Kritik har bl. a. riktats mot att en och samma konsument kan beviljas kreditkonto i flera kontoringar, varigenom hans samlade möjligheter till kontokredit kan komma att bli av en storleksordning, som inte står i rimligt förhållande till hans framtida betalningsförmåga. För att göra risken för missbruk med kontokredit mindre borde det — enligt SR:s mening — i princip finnas en enda kontoring eller i vilket fall endast en kreditvärdighetsprövande instans. En av de största olägenheterna med kontokredit liksom även med en rad andra kreditformer där varor kan erhållas utan handpenning är att konsumentens prismedvetande avtrubbas. SR finner det angeläget att konsumenterna genom någon form av upplysning bringas till insikt om de med kreditköp förknippade ofta betydande kostnaderna. Denna upplysningsverksamhet borde kunna handhas av bl. a. pris- och kartellnämnden. I detta sammanhang vill SR fästa uppmärksamheten på att det snarare torde vara regel än undantag att konsumenten vid kontantköp av särskilt dyrare konsumentkapitalvaror erhåller en betydande rabatt, varvid skillnaden mellan det faktiska kontanlpriset och priset vid kreditköp inklusive alla med detta köp förenade kostnader åtminstone i mera extrema fall uppgår till flera 10-tal procent. Utredningen har inte funnit anledning att närmare beröra kontokrediterna och därmed sammanhängande problem. Ur ekonomisk stabiliseringssynpunkt har väl denna kreditform i Sverige ännu alltför ringa utbredning för att vara av större betydelse. SR vill emellertid påpeka att kontokreditsystemet i andra länder — främst USA — efter hand vunnit en mycket stor utbredning och blivit en faktor att räkna med i samhällsekonomiska stabiliseringssammanhang. Även i Sverige kan denna kreditform därför väntas bli mera allmän. Under senare år har erbjudanden om kreditköp utan kredit tillägg blivit en allt vanligare företeelse. I sådana fall måste emellertid hanterings- och räntekostnaderna ha inkalkylerats i priset, varför dylika erbjudanden inte torde kunna anses stå i överensstämmelse med god affärssed. SR accepterar att man i tider av utpräglad högkonjunktur genom olika ekonomisk-politiska åtgärder söker begränsa avbetalningshandelns i vidare mening omfattning. I dylika konjunkturer bidrar alltför utbredda möjligheter till kreditköp i olika former till att efterfrågan på konsumtionsvaror till sin omfattning blir alltför stor i förhållande till utbudet med prisstegringar som följd. Den statliga

upplåningspolitiken

Grundvalen för en för normal funktion återupprättad kapitalmarknad måste vara förväntan om ett stabilt penningvärde så att i fast belopp fixe-

177 rade skuldförbindelser kan återfå sin tidigare position på denna marknad, framhåller utredningen. I detta sammanhang skall SR ta upp några spörsmål berörande sparande och kapitalbildning på den svenska marknaden. Kapitalbildningen spelar en central roll för det ekonomiska framåtskridandet. Under hela 1950-talet har stor brist på kapital varit rådande, en brist som väntas bli bestående lång tid framöver. Orsaken härtill är att anspråken både från den offentliga och från den enskilda sektorn vida överstigit det sparande som ägt rum. Utredningen synes inte räkna med någon möjlighet till väsentlig ökning av enskilda personers sparande. För att klara den för framåtskridandet erforderliga sparökningen återstår då endast företagssparande och offentligt sparande. Företagen svarar i dag för ungefär 60—70 % av det totala bruttosparandet i landet. Enskilda personers sparande är ungefär av samma omfattning som sparandet inom den offentliga sektorn eller ungefär 15—20 % av det totala sparandet. Industrin bedöms under 1950-talet ha självfinansierat sina investeringar till 80—90 %. Inom övriga delar av näringslivet, t. ex. distribution, serviceverksamhet och jordbruk, har självfinansieringen varit lägre ehuru även där av betydande omfattning. I motsats till utredningen finner SR att möjligheter kan komma att föreligga för ökat personligt sparande. Nödvändiga förutsättningar härför är emellertid först och främst att förmåga att spara förefinnes, d. v. s. att den efter skatt behållna inkomsten är så stor att den ger utrymme för sparande. Vidare erfordras en tillfredsställande förräntning och trygghet för sparmedlen mot en alltför stark penningvärdesförsämring. Ett stabilt penningvärde utgör sålunda en av de väsentligaste förutsättningarna för ökad omfattning av det personliga sparandet. Penningvärdet har under hela efterkrigstiden undergått en fortlöpande försämring. Denna penningförsämring har av inkomsttagarna betraktats som en normal företeelse och därigenom verkat destruktiv på de för det personliga sparandet traditionella sparformerna såsom bankräkningar av olika slag. I stället har inkomsttagarna blivit mera intresserade av att placera sina sparmedel i realvärden. SR vill bestämt understryka önskvärdheten av att det personliga sparandet stimuleras. Detta sparande kan sedan via kreditinstituten kanaliseras till de branscher, företag e t c , där sparmedlen kommer till bästa framtida användning. Finanspolitiken Utredningen framhåller att finanspolitiken genom den offentliga verksamhetens starkt ökade omfattning under de senaste decennierna kommit att få ett så betydande inflytande på den ekonomiska utvecklingen inom övriga samhällssektorer att den blivit en allt väsentligare faktor i konjunkturpolitiken. Av detta skäl — liksom för övrigt av penning- och kreditpolitiska skäl — skulle det enligt SR:s mening ha varit av stort värde, om utredningen kunnat ta ställning till eller åtminstone diskuterat en lämplig om12—02(1702

178 fattning av den offentliga sektorns verksamhet, något som torde utgöra en förutsättning för en mera nyansrik behandling av de ekonomisk-politiska problemen. Två problemkomplex på det finanspolitiska området, taget i vidare mening, framstår för SR som särskilt betydelsefulla. Det ena avser beskattningens utformning på längre sikt och det andra de finanspolitiska åtgärdernas betydelse som ekonomisk-politiska instrument i olika konjunkturlägen. Den totala beskattningens omfattning och struktur och därmed i princip den offentliga sektorns storleksordning har sin givna betydelse när det gäller att uppnå de för den ekonomiska politiken uppställda målen: stigande levnadsstandard, hög, jämn och produktiv sysselsättning och ett stabilt penningvärde. Det synes SR naturligt att den offentliga sektorns inkomster och utgifter absolut sett stiger, när nationalinkomsten växer. Med stigande välstånd ökas medborgarnas anspråk på bl. a. den offentliga sektorns tjänster. I Sverige har emellertid den relativa utvecklingen av statens och kommunernas utgifter under efterkrigstiden varit sådan att dessa stigit ungefär dubbelt så snabbt som nationalinkomsten. Denna utveckling har haft ett skärpt skattetryck som följd. Särskilt har den direkta beskattningen blivit av en helt annan storleksordning än tidigare. Den statliga skattens progressivitet har blivit alltmer accentuerad medförande högre marginalskatter, något som enligt SR:s mening inverkat ofördelaktigt på arbetsvilja, deklarationsmoral och fysiska personers sparande. Som framgår av nedanstående tabell — siffrorna är uträknade på grundval av inom OEEC sammanställt material för 1960 — hade Sverige de högsta direkta skatterna bland jämförbara länder. Skatter i procent av nationalinkomsten

Sverige Danmark USA England Västtyskland Frankrike Norge

Direkta skatter enskilda bolag personer

Indirekta skatter

Summa skatter

Socialförsäkringsavgifter

13,4 10,5 9,3 7,5 6,2 4,1

10,1 10,8 9,0 13,5 14,6 17,4 14,0

26,4 22,5 23,1 25,1 23,8 24.1 27,2

3,3 1,4 3,6 3,8 9,8 9,5 4,6

2,9 1,2 4,8 4,1 3,0 2,6 13,2

SR anser en utökning av den indirekta och en reduktion av den direkta beskattningen välmotiverad under förutsättning att det nuvarande genomsnittliga skattetrycket inte förstärks. En dylik omstrukturering av beskattningen skulle åtminstone i viss mån eliminera de nuvarande speciella olägenheterna av den progressiva statliga skatten. Bl. a. skulle enligt SR:s mening såväl arbetslust som sparvilja stimuleras, vilket måste vara av utomordentlig betydelse för vår välståndsutveckling. E n övergång till indirekt beskattning i större utsträckning torde vidare medföra större skatteintäkter

179 vid oförändrat totalt skattetryck, enär skatteflykt ställer sig betydligt svårare vid indirekt än vid direkt beskattning. Den indirekta beskattningen bör enligt SR:s uppfattning vara så enkel och generell som möjligt, varför den i princip bör vara av typen allmän varuskatt. Det stora antalet mer eller mindre godtyckligt utlagda punktskatter eller s. k. lyxskatter bör åtminstone i flertalet fall avskaffas. SR frågar sig vilka motiv som i dag kan anföras för bibehållande av särskilda varuskatter på t. ex. tandkräm och grammofonskivor. Inkonsekvensen av en dylik beskattning framgår klart, när man beaktar alt tvål, radio- och TV-apparater inte är underkastade särskild beskattning. En allmän varuskatt medför emellertid vissa ej önskvärda konsekvenser speciellt för våra exportföretag. Genom att bl. a. företagens investeringar drabbas av den allmänna varuskatten påverkas deras kostnader och därmed deras konkurrensförmåga på utlandsmarknaderna. Detta problem skulle emellertid enligt SR:s mening k u n n a lösas genom att den av exportföretagen erlagda allmänna varuskatten åtminstone till viss del restituerades. SR hävdar att företagsbeskattningen bör utformas så att företagen stimuleras till kostnadsbesparingar och över huvud taget till ett effektivare utnyttjande av produktionsresurserna. Den nuvarande nettovinstbeskattningen torde åtminstone inte helt uppfylla dessa önskemål. Då nettovinstbeskattningen därjämte sett från stabiliseringspolitisk synpunkt inte i någon högre grad torde vara användbar som konjunkturpolitiskt instrument, ifrågasätter SR, om man inte från olika utgångspunkter borde mera ingående pröva möjligheterna för en övergång till bruttobeskattning eller produktionsfaktorsbeskattning i någon form. Den svenska aktiebolagsskatten torde emellertid inte vara högre än i flertalet med Sverige jämförbara länder. Som en klar olägenhet måste emellertid dubbelbeskattningen av utdelad vinst uppfattas. Denna omständighet torde i hög grad bidraga till att bolagsvinsten »nedplöjs» i de företag där den uppstår. Elimineras dubbelbeskattningen torde bättre förutsättningar skapas för att vinstmedlen utdelas i större utsträckning än för närvarande. Härigenom skulle en ökad rörlighet hos kapitalet kunna åstadkommas till båtnad för den ekonomiska utvecklingen och den samhällsekonomiska balansen, då detta kapital till största delen skulle söka sig till de mest lönsamma investeringsprojekten. Den inkomstskatt, som direkt åvilar fysiska personer bör enligt SR:s uppfattning bli proportionell upp till en högre nivå än för närvarande. I inkomstlägen däröver bör den statliga inkomstskatten göras mindre progressiv än för närvarande. E n sådan ordning skulle vidare verksamt reducera sambeskattningens för inkomsttagarna ogynnsamma verkningar. Många kvinnor med god utbildning slutar för gott i förvärvsarbetet efter ingånget äktenskap, enär de inte finner det i nuvarande läge ekonomiskt lönsamt att fortsätta i förvärvslivet. Vårt samhälle är emellertid för fortsatt välståndsutveckling i stort behov av yrkesutbildad arbetskraft. Enligt SR:s förmenande skulle förutom en reducering av sambeskattningen även en väsentlig

180 höjning av förvärvsavdraget för gifta kvinnor verksamt bidraga till att dessa skaffade sig förvärvsarbete utom hemmet. SR hävdar bestämt att socialförsäkringarna i princip skall finansieras med avgifter och inte med skatter. Endast för att lindra avgifterna för små inkomsttagare bör skattemedel tillgripas. SR anser nämligen att kostnaderna för socialförsäkringarna är att anse som en del av medborgarnas normala levnadskostnader. Kostnaderna bör därför betalas av var och en i proportion till den förmån som erhålles. Genom avgiftsfinansiering kommer också sambandet mellan kostnad och förmån att framstå som klarare för den enskilde, vilket torde vara av största psykologiska betydelse. Att mera bestämt uttala sig om den offentliga sektorns relativa storlek finner SR omöjligt. I princip bör stat och kommun emellertid koncentrera sin verksamhet till sådana områden där de äger bättre förutsättningar än de enskilda medborgarna att fullgöra nödvändiga uppgifter. Finanspolitiken har vidare en mycket viktig uppgift som instrument för den mera kortsiktiga konjunkturstyrningen. SR delar utredningens uppfattning att skattepolitiken bör, ifall den skall kunna få full effekt som konjunkturpolitiskt instrument, använda sådana former som möjliggör snabba förändringar av skattetrycket. I motsats till utredningen anser SR att en snabb förändring av den direkta beskattningen för att reglera konjunkturen stöter på alltför stora tekniska och administrativa svårigheter. En ändring av den indirekta beskattningen torde däremot vara lämplig i konjunktur reglerande syfte, varvid avsedd effekt bäst torde uppnås, om man ändrar den allmänna varuskattens uttagningsprocent och ej endast punktskatterna. De tekniska och administrativa svårigheterna, som är förenade även med en ändring av den indirekta beskattningen, får emellertid ej underskattas. Stabiliseringspolitik genom regleringar och kontroller Regleringar och kontroller i konjunkturstabiliserande syfte bör enligt SR:s bestämda uppfattning endast tillgripas i extraordinära krislägen och bör under inga förhållanden erhålla en mera permanent karaktär. Prisreglering eller priskontroll bör endast ifrågakomma för att komma till rätta med en hastigt uppkommande efterfrågeinflation av engångskaraktär. Prisregleringens maximipriser tenderar nämligen att bli normalpriser, varigenom prisbildningen stelnar i formerna och prissänkningar följaktligen blir rena undantagsföreteelser. Som konkurrensstimulerande medel är prisregleringen foga verksam, bor att komma till rätta med de problem, som uppkommer genom den autonoma prisbildningen, är enligt SR:s mening i första hand följande två vägar till konkurrensstimulans lämpliga: 1) en kraftfull bekämpning av skadliga konkurrensbegränsningar 2) en intensiv och konkret konsumentupplysning. Vissa stora möjligheter torde finnas att inom den nuvarande näringsfnhetsla«stiftningens ram mera intensivt och effektivt bekämpa olika former av skadlig konkurrensbegränsning. SR vill understryka betydelsen av att

181 också sådana konkurrensbegränsningar, som inte baseras på regelrätta avtal mellan olika företag, prövas. Förhandlingar mellan näringsfrihetsrådet och företagare måste kunna upptas inte bara när prishöjningar redan ägt r u m eller befaras utan också när kostnadsutvecklingen varit sådan att prissänkningar bort inträffa men uteblivit. I sitt yttrande över 1960 års prisövervakningskommittés betänkande »Effektivare prisövervakning» (SOU 1961:3) uttalade SR sin tillfredsställelse över att kommittén funnit en utvidgad undersökningsverksamhet av pris- och konkurrensförhållandena vara nödvändig. I yttrandet övervägde SR att föreslå, att det nuvarande systemet med skyldighet för företagare att först efter anmaning anmäla vissa konkurrensbegränsande avtal till pris- och kartellnämnden skulle ersättas med allmän anmälningsplikt. Emellertid syntes det SR att en dylik skyldighet skulle bli alltför betungande för berörda företagare. Av samma skäl avstod SR från att förorda anmälningsskyldighet för företagarna beträffande vidtagna prishöjningar. SR framhöll vidare i yttrandet att det inte minst av psykologiska skäl vore nödvändigt att möjligheter skapades till snabba ingrepp för att en löpande prisövervakning skulle bli så effektiv som möjligt, därest visst pris med hänsyn till kostnaderna och övriga omständigheter vore uppenbart för högt och saken befunnes vara av allmän betydelse. SR skulle i linje härmed ha föreslagit att 21 § i 1953 års konkurrensbegränsningslag i syfte att ernå snabba ingripanden ändrades därhän, att näringsfrihetsrådet bemyndigades att förordna om högsta pris i stället för såsom nu är fallet Kungl. Maj:t. En sådan utväg syntes emellertid ej rymmas i utredningens direktiv. På grund härav ifrågasatte SR, om inte den nuvarande lagstiftningen borde göras till föremål för en mera allmän översyn. En effektivisering av de konkurrensbefrämjande åtgärderna kräver tillgång till personella och materiella resurser i erforderlig omfattning. I sitt yttrande över prisövervakningskommitténs betänkande framhöll SR att de av denna kommitté föreslagna personella förstärkningarna var klart otillräckliga. Hyresregleringens och jordbruksregleringens vara eller icke vara tar utredningen inte direkt ställning till utan nöjer sig med att i huvudsak konstatera att det är andra motiv än stabiliseringspolitiska som bär upp dessa regleringar. Det hade emellertid enligt SR:s uppfattning varit värdefullt om hyresregleringen behandlats något utförligare särskilt mot bakgrunden av att denna trots allt spelat en högst betydande roll för de konjunkturpolitiska ställningstagandena efter andra världskriget. Konsumentupplysningen måste erhålla en vidsträckt spridning och vara konkret och lättfattlig, om den skall kunna skapa en så stor och utbredd prismedvetenhet bland det stora flertalet konsumenter alt den verkligen kan bli effektiv som kontroll på prisbildningen. SR delar utredningens uppfattning att detta mål aldrig kan nås utan att inköpskällor och varumärken namnges.

182 SR vill framhålla betydelsen av att pris- och kartellnämnden och de i förhållande till denna fristående konsumentupplysande instituten intensifierar och effektiviserar sin verksamhet. Särskilt angeläget iir enligt SR:s uppfattning att det till konsumenterna riktade informationsmaterialet presenteras på ett så enkelt och överskådligt sätt som möjligt. Hittills vunna positiva erfarenheter av press, radio och TV som instrument för konsumentupplysning bör enligt SR:s bestämda mening stimuleras till att dessa massmedia i sådant syfte tages i anspråk i än högre grad än hittills. En livlig kontakt- och serviceverksamhet från de upplysande organens sida gentemot studie- och folkbildningsrörelser, löntagaresammanslutningar och kvinnoorganisationer finner SR vidare ytterst betydelsefull. En mera flexibel konsumtionsbeskattning än tidigare, successiva tullsänkningar inom ramen för EFTA och de jämförelsevis ofta inträffade ändringarna av producentpriserna på livsmedel enligt gällande jordbruksavtal är några av de omständigheter som i dagens läge talar för en omedelbar intensifiering av såväl den prisövervakande som konsumentupplysande verksamheten. Särskilt i tider av högkonjunktur är faran för en ur löntagarnas synpunkt ogynnsam prisutveckling avsevärd. Stora grupper anställda, inte minst statsoch kommunaltjänstemännen, saknar varje möjlighet att under löpande löneavtalsperiod kompensera sig för de prisstegringar, som inträffar under perioden. En stabil prisutveckling är följaktligen ett vitalt intresse för dessa grupper. Arbetsmarknadspolitiken En effektivt verkande arbetsmarknadspolitik har enligt SR:s mening utomordentlig betydelse för en fortlöpande gynnsam ekonomisk utveckling. Den kan verksamt bidraga till att de för den ekonomiska politiken uppställda huvudmålen, stigande levnadsstandard, hög, j ä m n och produktiv sysselsättning samt ett stabilt penningvärde uppnås. Under efterkrigstiden har man kommit till allt större insikt om arbetsmarknadspolitikens betydelse

för en hög och jämn sysselsättning på arbetsmarknaden. Helt framgångsrik har man emellertid inte varit i sina ansträngningar att med olika slag av främst selektiva åtgärder förhindra eller modifiera konjunkturvariationernas inflytande på sysselsättningens omfattning och inriktning. Delvis torde detta enligt SR:s mening sammanhänga därmed att tillräckligt säkra indikatorer för bestämda åtgärder i t. ex. omskolnings- och omflyttningshänseende ofta saknats. Prognostekniken synes ha varit alltför bristfällig och prognoserna har kommit med så lång tidsfördröjning att t. ex. sysselsättningsstödjande åtgärder kommit att verka långt in i en konjunkturuppgång med förvärrad arbetskraftsbrist och inflationstryck som följd. De åtgärder, utredningen finner lämpliga som medel att förebygga hotande eller att modifiera redan uppkommen friktions-, säsongs-, konjunktur- eller strukturarbetslöshet, finner SR välmotiverade. Av särskild betydelse anser SR det vara att den geografiska och yrkesvisa rörligheten stimuleras.

183 Det är härvid ofrånkomligt att ekonomiska bidrag såsom ersättning för reseoch flyttningskostnader, familjebidrag, starthjälp och bidrag till vuxenutbildning måste utgå. Det ekonomiska stödet till yrkesväxling och geografisk omflyttning bör ytterligare kunna ökas när behov därav uppstår, varvid man emellertid bör gå fram med största försiktighet så att de med omflyttningen resp. yrkesväxlingen förenade kostnaderna står i ett rimligt förhållande till den enskildes och samhällets ekonomiska vinst av åtgärden ifråga. Efterfrågan på arbetskraft har inte samma inriktning i dag som den kommer att få i morgon. I en expanderande ekonomi kännetecknad av fri konkurrens pågår en ständig omfördelning av produktionsresurserna mellan olika näringsgrenar, företag och områden. Under senare år har sålunda en för produktionsutvecklingen och levnadsstandardsstegringen mycket betydande överföring av arbetskraft ägt r u m från jordbruket till industrin och distributionen. Den reella ökningen av bruttonationalprodukten har sedan krigsslutet uppgått till per år i genomsnitt 3,5 %. Av dessa 3,5 % bedöms kapitalbildningen ha svarat för 1 till 1,5 %, den ökade arbetskrafttillgången för 0,5 till 0,8 % och förbättringen av produktionsfaktorernas kvalitet tillsammans med deras ökade rörlighet för 1,2 till 2 %. Härvid har de förbättrade såväl teoretiska som praktiska utbildningsmöjligheterna spelat en stor roll. En ökning av bruttonationalprodukten med 3,5 % för år bedöms emellertid för framtiden otillräcklig för att vi skall kunna hävda oss väl i den internationella konkurrensen. En snabbare ökning av bruttonationalprodukten kräver att de expanderande näringsgrenarnas behov av kapital och av arbetskraft med lämplig utbildning och lämpliga kvalifikationer i övrigt tillgodoses. För en realistisk bedömning av det framtida arbetskraftsbehovet inom olika näringsgrenar, företag och områden krävs emellertid goda långsiktsprognoser. Arbetsmarknadsstyrelsens prognosinstitut bedriver för närvarande en viss prognosverksamhet och SR bedömer att en utbyggnad av detta prognosinstitut kan bli erforderlig i framtiden. Tillförlitliga långtidsprognoser borde enligt SR:s mening k u n n a ligga till grund för yrkesupplysning, yrkesvägledning och yrkesorientering. Ett av statsmakterna dirigerat yrkesval är SR emellertid motståndare till. Elevernas rätt att eventuellt i samråd med målsman avgöra sin egen utbildningsväg betraktar SR nämligen som en oförytterlig rättighet i ett demokratiskt samhälle. En objektiv upplysning om framtidsutsikterna på olika yrkesområden spelar erfarenhetsmässigt en betydande roll för elevens yrkesval. Yrkesvägledningen skulle vinna i effektivitet, om målsmännen i ökad utsträckning kunde närvara vid yrkesvägledarens samtal med eleven. SR inser väl att en sådan ordning skulle kräva en ytterligare upprustning av yrkesvägledningen. En sådan upprustning torde dock på lång sikt vara en mycket lönande investering. Betydelsen av att rätt man placeras på rätt plats har blivit alltmer uppenbar. Under efterkrigstiden har det rått stor brist på vissa kategorier yrkesutbildad arbetskraft. Sålunda har tillgången på t. ex. ingenjörer, ekonomer,

184 läkare och tandläkare varit vida mindre än behovet. Bristen i dessa fall hänger närmast samman med de otillräckliga utbildningsresurserna. De som velat skaffa sig yrkesutbildningarna i fråga har varit långt flera än dem, som utbildats. Härigenom har tillströmningen till de icke spärrade utbildningsvägarna blivit vida större än vad som är önskvärt ur rationell arbetsmarknadssynpunkt. SR anser det därför ytterst angeläget att resurserna på de s. k. spärrade utbildningsområdena byggs ut i en med det nuvarande och framtida arbetskraftsbehovet överensstämmande omfattning. Under så gott som hela efterkrigstiden har full till överfull sysselsättning varit rådande i Sverige. Detta har haft till följd att vissa verksamhetsområden med en i förhållande till övriga sektorer oförmånlig lönesätlning fått vidkännas en mer eller mindre generell arbetskraftsbrist med för hela samhället påtagliga olägenheter som följd. Särskilt besvärande har denna bristsituation, speciellt när det gäller kvalificerad personal, varit för den offentliga sektorns vidkommande. Det är enligt SR:s mening oundgängligen nödvändigt att lön och andra anställningsvillkor står i ett rimligt förhållande till arbetets art, kvalifikationskraven och det med arbetet förenade ansvaret. Först genom en sådan ordning kan en någorlunda jämn fördelning av olika slags arbetskraft ske mellan samhällets olika sektorer. Under tiden före andra världskriget hade statstjänstemännen en i förhållande till det stora flertalet övriga arbetstagare mera gynnsam ställning än den nuvarande när det gäller löne- och övriga anställningsförhållanden. Under efterkrigstiden har emellertid lönerna på den privata marknaden stigit betydligt snabbare än på den statliga samtidigt som de privatanställda kommit i åtnjutande av i flertalet fall lika goda allmänna anställningsvillkor som dem, vilka redan tidigare varit tillförsäkrade statstjänstemannen. För en snabb produktivitetsutveckling inom landet krävs en fortlöpande vidareutbildning av yrkesverksamma på olika områden. Inom den privata sektorn bedrivs sådan vidareutbildning i allt större utsträckning. SR anser att en dylik verksamhet skulle vara av utomordentligt värde för statsförvaltningen då man härigenom bättre skulle kunna ta till vara tillgängliga arbetskraftsresurser. Nya arbetsuppgifter och förändring av gamla kräver att tjänstemännen göres skickade att på ett tillfredsställande sätt klara dessa. Dessutom stimulerar möjligheterna till vidareutbildning tjänstemännen till större insatser i deras nuvarande arbete. Mot bakgrunden av vad ovan anförts vill SR bestämt förorda att möjligheter till systematisk fortbildning mera allmänt tillskapas inom statsförvaltningen. En investering i resurser för vidareutbildning torde på lång sikt visa sig mycket lönsam för statsförvaltningen. Utredningen har inte ansett sig ha haft anledning att gå in på lokaliseringspolitiken då en särskild utredning 1959 tillsatts för att penetrera frågan om näringslivets lokalisering. Detta sker i samarbete med en likaledes pågående utredning avseende bebyggelselokalisering och bostadspolitiska frågor. SR vill emellertid i detta sammanhang påpeka att den sedan åtskilliga år tillbaka i Stockholm rådande bristen på såväl arbetskraft som

185 bostäder — en brist som bedöms bli bestående lång tid framöver — gör det önskvärt för att inte säga nödvändigt att nya företag inte etableras i denna stad. Stockholm bör i stället såsom rikets huvudstad i första hand utgöra ett centrum för den offentliga förvaltningen. Under efterkrigstiden har den svenska arbetsmarknaden i betydande utsträckning tillförts utländsk arbetskraft med i många fall god utbildning. Denna arbetskraft har varit och är en värdefull tillgång för vårt land. Något ytterligare tillskott av sådan arbetskraft i större utsträckning torde vi emellertid för framtiden inte kunna räkna med, då de tidigare arbetskraftsexporterande nationerna på grund av egen ekonomisk expansion väntas bli i behov av alla i dessa länder tillgängliga arbetskraftsresurser. Sverige får i stället genom en aktiv arbetsmarknadspolitik i vidare mening söka skapa ökad såväl geografisk som yrkesmässig rörlighet. En dylik ökad rörlighet utgör enligt SR:s mening en av grundförutsättningarna för en snabbare ekonomisk utveckling än den nuvarande. Särskilt för den händelse Sverige i en eller annan form skulle komma att anslutas till EEC, måste man räkna med betydande strukturförändringar inom det svenska näringslivet. I ett sådant läge kommer effektivare arbetsmarknadspolitiska åtgärder att bli erforderliga. Ett stort ansvar kominer att åvila arbetsmarknadsmyndigheterna, d. v. s. arbetsmarknadsstyrelsen och dess regionala och lokala organ, länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingarna. För att dessa organ framgångsrikt skall kunna fullgöra sina åligganden krävs enligt SR:s bestämda mening en betydande personell u p p rustning. Lönepolitiken SR förordar bestämt en lönepolitik, vars mål är en rationell lönestruktur, där lönen står i ett rimligt förhållande till arbetets art, kvalifikationskraven, det med arbetet förenade ansvaret m. m. Vid lönesättningen bör sålunda enligt SR:s mening den s. k. bärkraftsprincipen inte tillämpas. En någorlunda likformig löneutveckling på hela den svenska arbetsmarknaden utgör en effektiv press på företagen att genomföra rationaliseringar, inklusive nedläggning av olönsamma enheter. Produktionsresurser kan härigenom överföras från vikande till expanderande näringsgrenar, branscher och företag. Lönesättningen måste, som utredningen också framhåller, vara ett medel för att befordra en sådan fördelning av arbetskraften på skilda arbetsuppgifter, att en effektiv resursanvändning och god produktionsutveckling främjas. Den statliga lönepolitiken har emellertid inte bedrivits i linje härmed. Under hela efterkrigstiden har relationsförskjutningar till statstjänstemännens nackdel ägt rum mellan den statliga och den privata sektorns löner. Rekryteringssvårigheterna har efter hand blivit alltmer påtagliga och allt flera tjänstemän har övergått från allmän till privat tjänst. Den offentliga verksamheten har emellertid hittills i stort sett k u n n a t upprätthållas ej minst genom att äldre och medelålders tjänstemän, på grund av en rad samver-

186 kände tröghelsfaklorer stannar kvar i den statliga tjänsten. SR vill inskärpa att det är lika betydelsefullt för statsförvaltningen som för det privata näringslivet att lönesättningen blir sådan att man till sig kan knyta kvalificerad arbetskraft. Förbättrat löneläge är sålunda en förutsättning för framgångsrik konkurrens från statens sida om för olika arbetsuppgifter på olika nivåer lämplig arbetskraft. Statsförvaltningen har vidare i rätt betydande utsträckning tvingats att fylla vakanser med tjänstemän, vilka inte haft de för tjänsterna erforderliga kvalifikationerna. Den lönepolitik, som statsmakterna fört, har sålunda lett till en försämring av tjänstemännens genomsnittliga kompetens. Den offentliga sektorn har under senare decennier vuxit ut och blivit av allt större relativ omfattning. Staten har på skilda områden åtagit sig mycket betydande uppgifter gentemot samhället. På grund av den stora personalbristen har emellertid dessa uppgifter inte kunnat fullgöras på ett för allmänheten i alla delar acceptabelt sätt. Härigenom har en eljest möjlig standardförbättring i det svenska samhället till vissa delar uteblivit. Löneglidningen har, såsom utredningen också framhållit, varit av betydligt större omfattning inom den privata sektorn än inom den kommunala och statliga. Den löneeftersläpning, som härigenom uppkommit, har vid löneöverenskommelserna speciellt före 1957 inte kunnat inhämtas av de stats- och kommunalanställda. SR vill påpeka att den betydande löneglidningen på den privata marknaden skett successivt under avtalsåret, under det att de i offentlig tjänst anställda erhållit en i och för sig otillräcklig kompensation härför först i samband med senare i tiden träffade avtalsuppgörelser. Denna omständighet, som varit de stats- och kommunalanställda till nackdel har tyvärr inte alltid beaktats i debatten om de offentliga tjänstemännens löner. Enligt SR:s mening skulle det därför vara angeläget att kunna antecipera löneglidningen för den kommande avtalsperioden. Denna löneglidning skulle då kunna tagas i beaktande redan i samband med de stats- och kommunalanställdas löneuppgörelser i början av året. Skulle löneglidningen under året bli av mindre eller större omfattning än den beräknade får justeringar göras i anledning härav vid kommande avtalsuppgörelse. I detta sammanhang vill SR framhålla att statstjänstemannens löner under inga förhållanden får tjäna som konjunkturregulator, vilket ej heller skett under senare tid. Utredningen framhåller själv att en långvarig brist på arbetskraft inom någon bransch eller något område borde kunna motivera särskilda lönehöjningar, vilka inte borde föranleda jämställdhetskrav. SR är än en gång angeläget framhålla att en dylik långvarig arbetskraftsbrist existerar inom den statliga sektorn. Av utredningens uttalanden följer således att den statliga lönenivån kan väsentligt höjas utan att övriga grupper skulle kunna ställa sakligt motiverade jämställdhetskrav. Avslutningsvis i detta kapitel vill SR framhålla att statstjänstemännen och då särskilt de, som befinner sig i mellan- eller högre lönegrader sedan 1939, speciellt före 1957, erhållit en realbruttolöneförbättring som ter sig

187 blygsam i förhållande till den, som nåtts av andra löntagargrupper såsom industriarbetare och industritjänstemän inom den privata sektorn. Läget hade sannolikt varit ett annat därest statstjänstemännens företrädare i löneförhandlingarna kunnat uppträda som en med arbetsgivarsidan jämställd part. Särskilt av detta skäl finner SR det ytterst angeläget att överläggningarna om förhandlingsrätt för statstjänstemannen leder till ett positivt resultat. Den samhällsekonomiska

prognosverksamheten

I likhet med utredningen finner SR det ytterst angeläget att förutsättningar skapas för en systematisk samhällsekonomisk prognosverksamhet och en mera fullständig och tillförlitlig lager-, order-, produktions-, arbetsmarknads- och konsumtionsstatistik såsom underlag för bedömning av konjunkturutvecklingen. För närvarande är det statistiska underlaget för konjunkturprognoserna i vårt land betydligt mera bristfälligt än i flertalet med Sverige jämförbara länder. Utredningens förslag att prognosverksamheten bör koncentreras på en rullande, kvartalsvis eller halvårsvis bedömning av utvecklingstendenserna finner SR välgrundat. En förutsättning härför är emellertid — såsom utredningen också framhåller — att det bakomliggande statistiska materialet anpassas härtill så att det så n ä r a som möjligt sluter upp till bedömningstillfället, varför statistiken måste läggas upp på kvartalsredovisning såsom längsta tidsenhet. SR delar vidare utredningens uppfattning att en väsentlig utbyggnad av den ekonomiska snabbstatistiken på vissa viktiga områden är ofrånkomlig. I huvudsak utföres för närvarande det samhällsekonomiska prognosarbetet dels inom konjunkturinstitutet, som upprättat kvartalsrapporter och biträder vid utarbetandet av den i statsverkspropositionen ingående preliminära och den senare under våren publicerade reviderade nationalbudgeten, dels av finansdepartementet, som till stora delar utarbetar och har ansvaret för nationalbudgeten. Utredningen finner det angeläget att arbetsuppgifterna även i framtiden är uppdelade mellan ett fristående forskningsinstitut och departementets serviceorgan. Man finner dock icke den nuvarande uppdelningen tillfredsställande. I stället bör enligt utredningen konjunkturbedömningen och konjunkturprognoserna i deras helhet, alltså inklusive nationalbudgeten utföras av en fristående institution, innebärande att nationalbudgeten helt skulle överföras på konjunkturinstitutet. SR finner ytterst angeläget att denna institution är politiskt obunden. Utredningen framhåller vidare lämpligheten av att konjunkturinstitutet upprättar nationalbudgeten två gånger om året och i anslutning därtill en prognos för utvecklingen på grundval av en oförändrad ekonomisk politik. Uppgiften att utarbeta det ekonomisk-politiska programmet skall däremot även i fortsättningen åvila finansdepartementets stabsorgan. Detta departements ekonomiska avdelning bör vidare i en utvidgad finansplan analysera de tilltänkta statliga ekonomisk-politiska åtgärdernas effekt.

188 SR finner de av utredningen sålunda föreslagna organisatoriska förändringarna välmotiverade men vill bestämt understryka nödvändigheten av att erforderliga personella och materiella resurser ställes till konjunkturinstitutets förfogande. En dylik såväl kvantitativ som kvalitativ personell upprustning är erforderlig för ett framgångsrikt genomförande av den föreslagna upprustningen och omorganisationen av den samhällsekonomiska prognosverksamheten. En förutsättning för att statsverket i erforderlig omfattning skall kunna rekrytera och till sig mera permanent knyta personal med kvalificerad utbildning är emellertid — som SR tidigare i detta yttrande framhållit — en i förhållande till den privata marknaden konkurrenskraftig lönesättning. Samordningen

av den ekonomiska

politiken

SR är angeläget framhålla att olika ekonomisk-politiska åtgärder samordnas så att förutsättningar skapas för en i skilda konjunkturlägen verkligt konstruktiv och framgångsrik ekonomisk politik. Utredningens klart deklarerade uppfattning alt en konjunkturrubbning bör angripas med så många samordnade och i en tidsplan efter deras verkningssätt inpassade medel som möjligt delas av SR. I första hand bör penningpolitiska medel tillgripas, varvid generella medel bör komina i fråga före regleringsåtgärder. Först i fall av mera allvarliga konjunkturrubbningar bör kreditkontroll berörande kreditinstituten, obligationsemissioner och avbetalningshandeln, ränteregleringar, kreditkvoter, placeringsregler i prioriletssyfte för försäkringsbolag och andra institutioner m. m. komma ifråga. SR finner utredningens typfallsdiskussion alltför mager för att man genom denna skall tillföras något nytt utöver det i de tidigare kapitlen behandlade stoffet. Ej heller finner SR att diskussionen kan tjäna som en sammanfattning av kommitténs rekommendationer. Därtill är den alltför knapphändig. En mera preciserad sammanfattning av utredningens rekommendationer hade utan tvekan hälsats med stor tillfredsställelse av alla dem som av olika anledningar funnit det angeläget att ta del av utredningens digra betänkande. Georg

Nykvist S.-O. Cronqvisl

Svenska Arbetsgivareföreningen och Sveriges Industriförbund Stabiliseringsutredningen fick i uppdrag att utröna, hur långt det var möjligt att vinna enighet kring målsättningar och metoder för den ekonomiska politiken på olika områden. Utredningens resultat var tänkt att bilda en praktisk grundval för den fortsatta ekonomiska politiken. Utredningens arbete är av stort intresse genom den redogörelse som gives av olika åsiktsriktningars gemensamma uppfattning om den ekonomiska politikens mål och medel. Det synes oss emellertid som om kravet på enighet

189 i stor utsträckning förverkligats på bekostnad av entydighet och klara ställningstaganden. Den formella enighet angående allmänna riktlinjer för ekonomisk politik som nåtts har i många stycken icke preciserats tillräckligt för att kunna omsättas i praktiskt handlande. Enligt vår mening hade det varit bättre, om direktiven tillåtit en sådan behandling av den ekonomiska politiken, att förekommande meningsmotsättningar klart redovisats. En reell enighet i vissa frågor skulle då icke blott ha lämnat ett värdefullt bidrag till den ekonomiska debatten utan även utgjort en användbar grundval för praktiskt handlande. Enligt vår mening hade det även varit önskvärt, att efterkrigstidens erfarenheter någorlunda ingående redovisats och analyserats så att en fastare grund k u n n a t erhållas för den framtida stabiliseringspolitiken. En annan följd av kravet på enighet har blivit att flera betydelsefulla och uppenbarligen kontroversiella områden icke alls behandlats eller i vart fall ej blivit föremål för n ä r m a r e analys. De mest iögonenfallande exemplen är bostads- och jordbrukspolitiken samt förhållandena inom den kommunala sektorn. Prisbildningen I betänkandet behandlas relativt utförligt vad utredningen benämner autonom prisbildning och dess betydelse för stabiliseringspolitiken. I begreppet autonom prisbildning inrymmes ej den av politiska beslut betingade prissättning, vilken är särskilt framträdande på jordbruks- och bostadsområdet. Den autonoma prisbildningen kännetecknas enligt utredningen av att prissättningen i viss utsträckning sker oberoende av efterfrågeutvecklingen, dvs. priserna blir trögrörliga i förhållande till förändringar i efterfrågan. Trögrörligheten bromsar visserligen prisstegringar vid ett efterfrågeöverskott men framför allt hindrar den prisfall, som skulle motiveras av ett efterfrågeunderskott eller av en gynnsam produktivitetsutveckling. Man får alltså en betydande prisorörlighet, som enligt utredningen icke är förenlig med kravet på en effektiv prisbildning. Autonom prisbildning utmärkes vidare enligt utredningen av att priserna höjes som en följd av kostnadsstegringar. Utredningen anser att den autonoma prisbildningen har en betydande omfattning i Sverige och betraktar den som en av de viktigaste orsakerna till inflationsutvecklingen. Även om det finnes inslag av autonom prisbildning på vissa områden, delar vi icke utredningens mening att sådan prisbildning har en ansenlig omfattning. Någon undersökning, som bestyrker denna uppfattnings riktighet, redovisas icke heller i betänkandet. Vad man helt allmänt vet om konkurrensens styrka i det svenska näringslivet tyder närmast på att utredningen i icke ringa grad överdrivit den autonoma prisbildningens omfattning och betydelse. Detta bestyrkes av vissa statistiska undersökningar på prisbildningsområdet. Av dessa framgår, att många produkter uppvisat en avsevärd prisrörlighet under efterkrigstiden och att därvid även prissänkningar förekommit i betydande utsträckning. Hög prisrörlighet uppvisar framför allt råvaror och halvfabrikat, men även många helfabrikat, t. ex. konfektions-

190 varor, har varit föremål för täta prisändringar. Visserligen kan också åtskilliga fall av prisorörlighet konstateras, men det är svårt att få en säker uppfattning om vad som ligger bakom detta förhållande. Det är enligt vår mening uteslutet att den prisrörlighet, som sålunda konstaterats, enbart berott på förändringar i kostnaderna. Med all sannolikhet har även förändringar i efterfrågan varit av betydelse för denna utveckling. Vid en analys av dessa förhållanden måste också uppmärksammas alt betydande mätningssvårigheter föreligger. Med nuvarande mätmetoder ställer det sig ytterligt svårt att avgöra, huruvida en prisändring är större än som motiveras av en samtidigt vidtagen kvalitetsförändring. Vissa produkter undergår ständigt kvalitetsförbättringar utan att priserna stiger alls. Begreppet oförändrade priser är därför dubiöst och i vart fall svårtolkat. Vidare sker en ständig introduktion av nya varor, som konkurrerar med äldre varor. Dylika faktorer k a n ofta i realiteten innebära en prissänkning och betyder inte sällan att en skenbar prisorörlighet i själva verket döljer en betydande prisrörlighet. Vi finner det inte heller troligt, att den autonoma prisbildningen — i den mån den förekommit — varit en primär och pådrivande kraft i den inflationsutveckling, som utmärkt den svenska ekonomin efter kriget. Man k a n snarare hävda, att prisstegringar har varit en följd av andra förhållanden, främst den internationella utvecklingen, lönebildningen och den ekonomiska politiken. Företagen har erfarenhetsmässigt räknat med en kontinuerlig inflation och med ständiga löneökningar, överstigande vad produktivitetsutvecklingen tillåtit, och har under sådana förhållanden inte ansett sig böra företaga prissänkningar. Även vid en icke-inflationistisk utveckling torde medvetandet hos företagen, att betydande lönestegringar kan väntas, i många fall medföra en benägenhet att avstå från prissänkningar, som tillfälligt kunnat motiveras av den fortgående rationaliseringen. Man föredrar i dylika fall att skaffa sig en marginal, som kan tagas i anspråk vid lönestegringar så att man då icke behöver höja priserna. På så sätt kommer den trappvisa stegring av kostnaderna, som beror på lönestegringar, att på sikt motsvaras av kostnadssänkningar som rationaliseringen medför. Det blir då möjligt att under längre perioder hålla priserna oförändrade. Inom branscher, där produktivitetsutvecklingen är svagare än genomsnittligt, kan emellertid de totala lönestegringarna bli större än vad produktivitetsutvecklingen tillåter. Prishöjningar blir då oundvikliga. Vid en ojämn produktivitetsutveckling kan på detta sätt lönestegringar — även om de genomsnittligt håller sig inom ramen för den fortgående rationaliseringen — komma att medföra prisstegringar på vissa håll, utan att dessa kompenseras av prissänkningar på andra håll. En trögrörlighet i priserna verkar emellertid inte blott som en broms på prissänkningar. Den innebär i många fall att företagen icke höjer priserna trots en mindre kostnadsstegring eller efterfrågeökning eller i vart fall att prisanpassningen sker med en viss eftersläpning. Detta betyder att smärre störningar på efterfråge- eller kostnadssidan åtminstone icke på kort sikt påverkar den samhällsekonomiska balansen.

191 Sammanfattningsvis vill vi som vår uppfattning framhålla, alt utredningen överdrivit den autonoma prisbildningens omfattning och dess betydelse som självständig inflationsdrivande faktor. Handels-

och

valutapolitiken

På grund av de bindningar, som Sverige accepterat i det internationella ekonomiska samarbetet, och de ölägenheter för utrikeshandeln, som växelkursförändringar otvivelaktigt medför, delar vi utredningens uppfattning, att växelkursförändringar bör tillgripas endast vid fundamentala jämviktsrubbningar. Termen »fundamentala jämviktsrubbningar», som härrör från internationella valutafondens stadga, är emellertid föremål för skiftande tolkningar. Enligt vår mening är det fullt klart, att växelkursförändringar icke skall användas som konjunkturpolitiskt medel utan endast får tillgripas vid balansrubbningar, som spänner över en längre tidsperiod. Mot den bakgrunden hade det varit önskvärt, att utredningen sökt närmare definiera innebörden av termen »fundamentala jämviktsrubbningar». Frånvaron av en sådan precisering minskar värdet av utredningens rekommendationer på denna punkt. Eftersom växelkursförändringar endast kan tillgripas i undantagsfall, är andra åtgärder för att förbättra exportföretagens konkurrenssituation av stort intresse. Den internationella konkurrensen har i allt större utsträckning kommit att avse betalningsvillkoren. I många av våra konkurrentländer har exportkreditgivningen ökat starkt i omfattning på senare år, samtidigt som kredittiderna förlängts. Bern-unionens bestämmelser om en längsta kredittid på fem år vid leveranser av tyngre kapitalvaror synes därvid i stigande utsträckning ha kringgåtts. För närvarande förekommer kredittider på upp till tio år. Detta medför uppenbarligen en stark påfrestning på de exporterande svenska företagen i finansieringshänseende. Den nyligen beslutade utvidgningen av ramen för de statliga exportkreditgarantierna är ägnad att öka vår konkurrenskraft; ytterligare utvidgningar torde enligt vår mening vara möjliga. Likaledes hälsar vi med tillfredsställelse det aktuella förslaget om bildandet av ett exportkreditinstitut, som kan engagera sig bl. a. för långsiktig kreditgivning. Penningpolitiken I olika sammanhang har vi framfört önskemålet att en normalt fungerande kapitalmarknad återupprättas. Vi noterar med tillfredsställelse att utredningen intagit samma ståndpunkt. Utredningen anser visserligen att emissionskontrollen har avsevärda nackdelar genom att den bryter sönder kapitalmarknadens enhetlighet och hindrar kreditgivning till områden och företag, där en expansion är ekonomiskt motiverad. Trots detta anser sig utredningen icke på nuvarande stadium kunna förorda ett slopande av emissionskontrollen men den förutsättter att denna avvecklas i och med att utrymmet på kapitalmarknaden successivt vidgas.

192 Vi instämmer i utredningens slutsatser om olägenheterna av emissionskontrollen men kan icke finna att utredningen presterat några avgörande argument för att ytterligare en tid behålla denna reglering. Som vi vid flera tillfällen hävdat är det möjligt att redan nu befria kapitalmarknaden från gällande restriktioner, däribland emissionskontrollen. Balansen på denna marknad kan mera effektivt bevaras med stöd av räntepolitiken. Möjlighet för Kungl. Maj:t att med stöd av lag reglera räntesatser har funnits sedan 1951 men har hittills icke kommit till användning. Vi delar utredningens uppfattning att överenskommelser och rekommendationer i fråga om kreditinstitutens räntesättning visat sig kunna på ett tillfredsställande sätt lösa hithörande problem. Vi anser därför i likhet med utredningen att dessa lagbestämmelser bör avskaffas. De internationella kapitalrörelserna Enligt vår mening har utredningen alltför knapphändigt behandlat frågan om de internationella kapitalrörelserna. Utvecklingen under 50-talet har kännetecknats av en allt längre gående liberalisering av de internationella betalningstransaktionerna. Under 60-talet kan denna utveckling antagas komma att fortsätta. Detta blir då av stor betydelse för den interna stabiliseringspolitiken. Vi delar utredningens uppfattning, att en liberalisering av kapitalrörelsern a är påkallad och vill understryka nödvändigheten av att samtliga former av kapitalexport och kapitalimport friges. Vi anser emellertid att utredningen borde närmare ha analyserat kapitalimportens och kapitalexportens betydelse för stabiliseringspolitiken, särskilt inför perspektivet av allmänt friare internationella kapitalrörelser. Finanspolitiken Finanspolitiken har hittills dominerats av kortsiktiga konjunkturpolitisk a hänsyn, medan de långsiktiga aspekterna i stor utsträckning lämnats obeaktade. Vi vill därför understryka utredningens uppfattning, att en långtidsplanering av den statliga verksamheten är nödvändig för en ändamålsenlig avvägning av skatter och statsutgifter. En långtidsplanering i form av flerårsbudgetering är sålunda av väsentlig betydelse för stabiliseringspolitiken. De av konjunkturpolitiska hänsyn betingade variationerna i statsutgifter och statsinkomster får ske inom ramen för en sådan långtidsplanering. Det är av särskild vikt att utvidgningar av den offentliga investeringsverksamheten under lågkonjunktur neutraliseras av motsvarande inskränkningar under högkonjunktur. Vi vill härvid särskilt framhålla de kommunala investeringarnas betydelse. En viss konjunktur styrning av dessa liksom av de statliga investeringarna är nödvändig för en effektiv ekonomisk politik. På den direkta företagsbeskattningens område ansluter sig utredningen till den slutsats som allmänt accepterats, nämligen att nettovinstbeskattningen icke bör utnyttjas som konjunkturpolitiskt medel i den meningen, att

193 skattesatser, avskrivnings- och värderingsregler skall varieras med hänsyn till konjunkturläget. Vi vill för vår del starkt understryka behovet av stabilitet inom företagsbeskattningen. Utredningen har icke diskuterat eller ens omnämnt den nuvarande allmänna varuskatten, som enligt vår mening fått en mycket olycklig utformning. Den verkar bl. a. som en permanent belastning på investeringarna och binder samman beskattningen av konsumtion och investeringar, ett förhållande som vi påtalat vid åtskilliga tillfällen. Den svenska varuskatten har även andra negativa verkningar, icke minst i fråga om exportvaror, vilka till skillnad från vad som är vanligt i våra konkurrentländer ej befrias från varuskatt på investeringar och förbrukningsartiklar. Utredningens diskussion av skattepolitiken har av naturliga skäl blivit mycket allmän. Det hade varit önskvärt att utredningen, liksom i fråga om valuta- och handelspolitiken, utgått från de begränsningar av vårt lands rörelsefrihet på skatteområdet, som föranledes av internationella konventioner och bestående faktiska förhållanden. Vi anser oss i detta sammanhang ej ha anledning att granska de allmänna uttalanden, som stabiliseringsutredningen gjort om s. k. faktorsskatter och bruttoskatter. Denna sida av skattepolitiken kommer att utredas av allmänna skatteberedningen. Invesieringsutjämnande

åtgärder

Erfarenheterna av investeringsfonderna — efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande 1955 — talar enligt vår mening för att fonderna med fördel kan användas i stabiliseringspolitiskt syfte, när de generella ekonomisk-politiska medlens effekt är otillräcklig. För att höja investeringsfondernas konjunkturutjämnande effekt bör förevarande lagstiftning ges sådan utformning att den erbjuder större möjligheter än nu att påverka lagerinvesteringarna. Under efterkrigstiden har nämligen lagerförändringarna spelat en betydande roll i konjunkturutvecklingen. En anpassning av lagerinvesteringarna till konjunkturläget skulle därför kunna bidraga till en framgångsrik ekonomisk politik. Enligt vår mening torde frivilliga investeringsbegränsningar vara att föredraga framför investeringsavgift i de extrema lägen, då en sådan avgift aktualiseras. Värdet av en frivillig investeringsbegränsning belyses av den begränsning, som industrin efter hänvändelse från statsmakterna ålade sig våren 1961 och som ledde till en icke obetydlig dämpning av industrins investeringsverksamhet. Den största fördelen med frivilliga investeringsbegränsningar ligger i deras snabba effekt. Det är möjligt att detta ekonomiskpolitiska medel kan komma att få ökad betydelse för stabiliseringspolitiken i framtiden. Lönepolitiken Löneutvecklingen måste anses vara av central betydelse för stabiliseringspolitiken. Lönebildningen har i stor utsträckning blivit en självständig faktor i konjunkturutvecklingen. En högt uppdriven efterfrågan, tidvis i för13-620792

194 ening med en självständig pris-lönespiral, har lett till att prisstabilitet icke kunnat bevaras. Under efterkrigsåren har de avtalsmässiga löneökningarna tillsammans med löneglidningen i regel gått utöver vad produktivitetsutvecklingen lämnat utrymme för. Mot denna bakgrund beklagar vi att utredningen icke ägnat den autonoma löneinflationen en mer ingående analys. Den negativa slutsats utredningen drar, nämligen att problemen på detta område till viss del är olösliga, betyder enligt vår mening att stabiliseringsutredningen misslyckats på detta viktiga avsnitt. Kan den autonoma löneinflationens problem icke lösas, torde detta innebära att en av stabiliseringspolitikens målsättningar — ett fast penningvärde — åtminstone i vissa lägen måste uppgivas. I den allmänna debatten kring den inflationistiska löneutvecklingen har intresset vanligen koncentrerats till löneglidningen. Dess förekomst anses till stor del vara uttryck för marknadskrafterna och den fortgående rationaliseringen. Vi delar utredningens uppfattning att en lugn löneutveckling underlättas, om lönestrukturen uppfattas som rimlig av avtalsparterna. Vår erfarenhet är att konstlade och snabba rubbningar av bestående lönelägen vållar oro och inom kort leder till en strävan från löntagarnas sida att återställa traditionella lönerelationer. En viss stabilitet i lönestrukturen bör sålunda eftersträvas. Vi instämmer vidare i utredningens uppfattning att lönestrukturen bör vara differentierad. Det slutliga kriteriet på att en sådan differentiering är rationell måste sökas i tillgångs- och efterfrågeförhållandena för olika slag av arbetskraft. Som ett tekniskt hjälpmedel för att nå en rationell differentiering nämner utredningen i mer generell form arbetsvärdering. Vi vill härtill endast påpeka, att detta förutsätter att systemet för arbetsvärdering på olika områden tillräckligt smidigt kan anpassas till de långsiktiga jämviktslägena mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft. Självfallet är det önskvärt att så snart som möjligt komma bort från de föga meningsfulla jämförelser mellan genomsnittliga förtjänstlägen på olika avtalsområden, som utgjort ett markant inslag i debatten om lönestrukturen under efterkrigstiden. Bostadsmarknaden Med tanke på bostadspolitikens betydelse för samhällsekonomin finner vi såsom redan antytts beklagligt att utredningen icke närmare diskuterat densamma. Hyresregleringen och vad därmed sammanhänger motverkar på olika sätt en önskvärd stabiliseringspolitik. Principen om ett fritt konsumtionsval är satt ur spel, priskonkurrensen inom bostadsbyggandet är i icke obetydlig utsträckning eliminerad, bostadsbristen och hyressplittringen minskar arbetskraftens rörlighet. Allt detta har återverkningar på produktionsinriktning, produktivitetsutveckling, sysselsättning, lönebildning och lokalisering. Priserna på bostadsmarknaden bestäms icke av tillgång och efterfrågan utan på ett sätt, som icke återspeglar bostädernas marknadsmässiga värde. Hyresregleringen och subventioneringen i förening med det

195 uppställda bostadsprogrammet har ansetts kräva regleringar på kapitalmarknaden, som i sin tur är ägnade att leda till en desorganisation på denn a marknad. För att återställa normala förhållanden på bostadsmarknaden och på de m a r k n a d e r som har anknytning till denna anser vi det vara väsentligt att hyresregleringen och den generella subventioneringen avvecklas i snabbare takt än hittills. Frågan om den statliga lånegivningen till bostadssektorn bör omprövas. Även på bostadsmarknaden är marknadshushållningen normalt bäst ägnad att främja en sund samhällsekonomisk utveckling. Näringslivets anpassning till nya förhållanden försvåras allvarligt av den nuvarande situationen. Samordningen

av den ekonomiska

politiken

Vi vill särskilt understryka utredningens slutsats, att en stabilisering icke kan åstadkommas annat än genom samverkan mellan alla de ekonomiskpolitiska medel, som står till buds. Efterkrigstidens erfarenheter är härvidlag entydiga. Finanspolitiken, penningpolitiken och arbetsmarknadspolitiken måste samordnas och avvägningen mellan dem ske mot bakgrund av det aktuella konjunkturläget. Enligt utredningens uppfattning är de gränser, inom vilka de olika ekonomisk-politiska medlen kan ersätta varandra för att nå en viss effekt, utomordentligt snäva. Vi delar utredningens uppfattning, att en extrem användning av endast ett eller ett fåtal medel leder till svåra rubbningar inom vissa områden och därför bör undvikas. Enligt vår uppfattning är det dock av icke oväsentlig betydelse att i vissa lägen möjligheter finnes att inom låt vara snäva gränser utbyta olika ekonomiskpolitiska medel mot varandra. Det hade varit av värde, om utredningen sökt analysera denna frågeställning. De stabiliseringspolitiska åtgärderna utgör ofta kännbara ingrepp i företagens planering. Främst gäller detta i fråga om icke-generella åtgärder, som direkt påverkar företagens möjligheter att förverkliga uppgjorda planer. Vi delar därför utredningens uppfattning, att dylika stabiliseringspolitiska medel icke bör vara fler än att företagen någorlunda lätt kan överblicka dem. Stockholm den 5 mars 1962. SVENSKA ARBETSGIVAREFÖRENINGEN Bertil Kugelberg

SVERIGES INDUSTRIFÖRBUND K.

Söderberg

Svenska Bankföreningen Bankföreningen delar i många hänseenden de synpunkter som utredningen framför i fråga om såväl målen som medlen för den ekonomiska politiken. Den diskussion som förs rörande målsamband och målkonflikter är klargörande och blir utan tvekan av stort värde för den fortsatta ekonomiska debatten i vårt land. Beträffande utredningens rekommendationer

196 och ställningstaganden i allmänhet måste emellertid bankföreningen beklaga att dessa i så stor utsträckning blivit vaga och svårtolkade. Detta torde bl. a. ha sin grund i det förhållandet, att utredningen i överensstämmelse med direktiven strävat efter enighet i sina ställningstaganden. Utöver dessa allmänna reflexioner vill bankföreningen endast framlägga några synpunkter på de avsnitt i utredningens betänkande, som behandlar frågorna om stabilt penningvärde, penningpolitiken och kapitalmarknadsproblemen samt vår ekonomis internationella beroende och konsekvenserna härav för vår ekonomisk-politiska handlingsfrihet. Stabilt

penningvärde

Ett av de av utredningen uppställda målen för den ekonomiska politiken är stabilt penningvärde. Bankföreningen finner helt naturligt anledning att starkt understryka vikten av denna målsättning, men ställer sig samtidigt något tveksam till den innebörd utredningen ger den. De sakkunniga framhåller, att utvecklingen av produktionens effektivitet sker olika snabbt i olika näringsgrenar. Detta betyder att i den mån inkomstutvecklingen sker i stort sett parallellt inom olika områden måste oundvikliga prishöjningar i branscher med svag produktivitetsutveckling motvägas av prissänkningar i branscher med snabb sådan utveckling, om man skall kunna upprätthålla ett stabilt penningvärde. Denna slutsats vill emellertid inte utredningen dra, utan anser att en politik som skulle få en sådan effekt skulle erbjuda allvarliga risker för den ekonomiska expansionen. Utredningen accepterar därför tanken på en fortskridande prishöjning inom områden med svag produktivitetsutveckling. Man tänker härvid i första hand på de s. k. servicenäringarna. Målsättningen »stabilt penningvärde» får därför för utredningen innebörden »stabila priser på varor men stigande priser på tjänster». Det förefaller väsentligt att klart framhålla, att utredningen här rör sig med en helt annan innebörd i begreppet stabilt penningvärde än den gängse. Bankföreningen känner sig också tveksam om verkligen en politik, som ledde till stabilt penningvärde i gängse mening, skulle ha så ödesdigra verkningar, som utredningen tänker sig och om man skall låta farhågor för mindre gynnsamma återverkningar leda till en så påtaglig inskränkning i målsättningen, som det här är fråga om. Bankföreningen kan f. ö. inte underlåta att helt allmänt ställa sig frågande inför det sätt, på vilket utredningen behandlar problem i samband med de lönepolitiska avgörandena. Det förefaller som utredningen betraktade de resultat, som uppnås vid förhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter, som liggande utanför den ekonomiska politikens område. Detta leder till att utredningen i stort sett intar en resignerad hållning inför den s. k. kostnadsinflationen. Penningpolitiken

och

kapitalmarknadsproblemen

Bankföreningen instämmer livligt i utredningens uttalanden att en normalt fungerande kapitalmarknad bör återupprättas och det nuvarande

197 prioriteringssystemet på kapitalmarknaden avskaffas. Med hänsyn till utredningens enhälliga förordande härav måste bankföreningen uttrycka sin förvåning över att proposition nu framlagts om lagstiftning på grundval av kreditmarknadsutredningens förslag. Enligt bankföreningens mening överdriver utredningen riskerna med ett snabbt avskaffande av den emissionskontroll, som nu utövas av riksbanken. Bankföreningen, som anser att behov av någon ingående kontroll från myndigheternas sida av emissionsverksamheten inte längre föreligger, önskar i denna fråga hänvisa till sitt yttrande av den 8 januari 1962 över förslaget till ny lag om räntereglering och emissionskontroll. I sin diskussion av möjligheterna att återupprätta en fri kapitalmarknad berör utredningen frågan om finansieringen av statliga investeringar och menar, att denna i betydande utsträckning skall ske genom skatter, för att man på så sätt icke skall belasta kapitalmarknaden. Det förefaller bankföreningen som om man med utgångspunkt från sådana resonemang och under hänvisning till de stora allmänna investeringsbehoven lätt hamnar i den situationen, att man får ett långsiktigt tvångssparande via den statliga budgeten. Enligt bankföreningens mening är detta olämpligt och bör i stället avvägningen mellan konsumtion och investering i princip ske mot bakgrunden av förhållandena på fritt fungerande kredit- och kapitalmarknader, på vilka det totala finansieringsbehovet får söka att bli tillgodosett. De behov som härvid inte visar sig konkurrenskraftiga får ställas på framtiden. Vad som nu sagts gäller målsättningen på lång sikt och under förutsättning att man från statsmakternas sida verkligen accepterar de utslag, som en fullt fungerande kapitalmarknad ger. I den mån statsmakterna inte gör detta utan löser sina finansieringsproblem på det sätt, som skedde under 50-talet, då stora belopp upplånades i affärsbankssystemet, leder detta till mycket olyckliga resultat. Det är alltså inte en sådan politik bankföreningen vill förorda. Bankföreningen vill också betona, att det av konjunkturpolitiska skäl kan vara önskvärt, att i ett speciellt läge avvika från den ovan angivna målsättningen, vilken kan sägas gå ut på att det i princip är driftbudgeten, som skall vara balanserad. Utredningen framhåller vid sin diskussion av budgetbalansens problematik, att det vid ett konjunkturpolitiskt ställningstagande kan vara mindre meningsfullt att överhuvudtaget arbeta med begrepp sådana som över- och underbalansering respektive driftsbudget och kapitalbudget. Detta är i och för sig riktigt men bör inte bortskymma det förhållandet, att på lång sikt något tvångssparande icke bör ske skattevägen. En grundläggande förutsättning för att en fungerande kapitalmarknad skall kunna återuppstå är, att förhållandena på bostadsområdet normaliseras så att det nuvarande prioriteringssystemet kan avskaffas. Det hade därför enligt bankföreningens mening varit naturligt om utredningen sökt presentera vägar att inom rimlig tid nå ett sådant tillstånd. De problem som härvid blir aktuella är dels ett avskaffande av hyresregleringen, dels ett borttagande av subventioneringen av nybebyggelsen. När det gäller hyres-

198 regleringen blir emellertid utredningens slutsats endast att man icke har > anledning att ta närmare ställning till frågan när eller hur hyresregleringen bör avvecklas». Beträffande bostadsproduktionens finansiering uttalar utredningen sin allmänna sympati för friare förhållanden och framhåller, att det kan »ifrågasättas hur långt man skall vidga klyftan mellan kostnaderna för bostadsproduktionen och det pris människorna betalar för bostäderna». Utredningens allmänna slutsats för bostadssektorns del blir, att man inte kan avveckla nuvarande prioriteringssystem förrän man erhållit en normalt fungerande kapitalmarknad, där tillräckligt utrymme finns för bostadskrediterna vid sidan av andra behov. Så länge bostadsbristen och hyresregleringen består räknar man emellertid icke med att det skall finnas förutsättningar för ett friare system. Det förefaller bankföreningen som om det skulle varit värdefullt och mycket välmotiverat, om utredningen kopplat samman sin diskussion på denna senare punkt med diskussionen rörande möjligheterna att avskaffa hyresregleringen och allvarligt övervägt ett slopande av denna. Bankföreningen vill i detta sammanhang betona, att skall man verkligen nå målet att snabbt erhålla en normalt fungerande kapitalmarknad är det nödvändigt att ta upp hela frågan om bostadssektorns finansiering och behov till en genomgripande och förutsättningslös diskussion. En sådan har utredningen uppenbarligen inte sett sig i stånd att genomföra. Det är enligt bankföreningens mening föga ändamålsenligt att föra en ingående diskussion om stabiliseringspolitikens utformning och målsättning med mindre klarhet vunnits om bostadspolitikens gestaltning och bostadssektorns anspråk på kapitalmarknaden. Av grundläggande betydelse i detta sammanhang är vidare hur sparandet kommer att utvecklas. Stabiliseringsutredningen har tämligen ingående uppehållit sig vid sparandeutvecklingen. Utredningen konstaterar att denna påverkas av två mot varandra verkande tendenser, nämligen å ena sidan tendensen till ökat sparande genom stigande inkomster och å andra sidan tendensen till minskat sparande genom ökad social trygghet, och har inte ansett sig kunna avgöra vilkendera av dessa tendenser som på längre sikt kommer att ta överhanden. Bankföreningen har ingenting att erinra mot denna framställning av sakförhållandet men vill, såsom f. ö. redan skett i remissyttrande över betänkandet angående sparstimulerande åtgärder, understryka att det är nödvändigt att det personliga sparandet, om det skall kunna vidmakthållas och befordras, erbjudes mera attraktiva villkor än tidigare. Detta är särskilt angeläget i en tid, då de traditionella sparmotiven allt mera försvagats genom att det allmänna i stor utsträckning övertagit uppgiften att bereda skydd mot inkomstbortfall vid sjukdom, arbetslöshet och ålderdom. Vad som i detta sammanhang är av allra största betydelse är ett stabilt penningvärde och en rimlig och lämpligt avvägd beskattning. Bankföreningen vill här erinra om de synpunkter som ovan framförts beträffande innebörden av begreppet stabilt penningvärde.

199 Utredningen diskuterar även penningpolitikens, enkannerligen räntepolitikens, effekt på sparandet. Någon nämnvärd betydelse synes utredningen inte vilja tillmäta räntevariationernas effekt härvidlag; man är också skeptisk beträffande investeringarnas känslighet för små eller måttliga ränteförändringar. Å andra sidan medför »betydande variationer i långtidsräntan» enligt utredningens mening »ur andra synpunkter alltför stora olägenheter» för att kunna tillgripas. Det är bankföreningens uppfattning att utredningen vid behandlingen av ränteförändringarnas effekt inte tillräckligt preciserat vad den menar med »betydande variationer» och »stora olägenheter». Bankföreningen vill också ifrågasätta om inte hela detta empiriskt delvis outforskade komplex hade bort bli föremål för en ingående analys av utredningen på basis av kreditpolitikens verkningar på sparande och investeringar under 1950-talet i Sverige. Bankföreningen kan inte underlåta att framhålla att det enligt dess uppfattning föreligger en viss inkonsekvens mellan utredningens förordande av å ena sidan en från regleringar och ransoneringar fri kreditpolitik och å andra sidan dess obenägenhet att acceptera de konsekvenser en sådan politik skulle medföra. Enligt bankföreningens mening måste en penningpolitik av det slag utredningen förordar för att bli effektiv kräva större variationer i både de korta och långa räntorna än vad som tidigare varit fallet i vårt land. En sådan större rörlighet skulle inte behöva medföra några allvarliga olägenheter för samhällsekonomin. Bankföreningen önskar beträffande kreditpolitiken i övrigt endast göra några kommentarer till utredningens resonemang om avbetalningskrediterna. Utredningen förordar, att regleringar av villkoren för avbetalningskrediterna bör ingå i den kreditmarknadspolitiska arsenalen. Bankföreningen kan i och för sig tänka sig att detta kan vara motiverat. Det förefaller emellertid bankföreningen som om det skulle varit värdefullt om man på denna punkt fört en mer djupgående diskussion. Vad det här i första hand gäller är i realiteten bilkrediter. De erfarenheter man haft i USA av regleringar av avbetalningshandeln på detta område har gett mångtydiga resultat. Svenska undersökningar tyder på att en reglering blir mycket svårkontrollerad och att den träffar en relativt liten del av köparkretsen och då främst förstagångsköpare i de lägre inkomstkategorierna. Det kan därför ifrågasättas dels om åtgärder av tänkt slag träffar den konsumtion man i första hand vill träffa, dels om de får någon större effekt. Det är härvid att märka att för att man skall kunna säga, att åtgärder på detta område har någon verkan förutsätter det, att man lyckas skapa kreditvillkor för avbetalningsköparna, som är hårdare än som eljest skulle ha uppstått som en följd av det allmänna läget på kreditmarknaden. I annat fall har man enbart skapat en onödig reglering. Det förefaller som om nu gällande villkor på detta område närmast är att se enbart som en kodifiering av det allmänna läget på kreditmarknaden.

200 Det internationella

beroendet

Vad härefter angår de internationella aspekterna på stabiliseringspolitiken vill bankföreningen instämma i utredningens beskrivning av vår ekonomis starka internationella beroende och i att vår handlingsfrihet på den ekonomiska politikens område är tämligen begränsad. Till detta senare har i hög grad medverkat utbyggnaden av det internationella samarbetet och de regionala integrationssträvandena på handelspolitikens område. Det är sålunda inte möjligt för ett land som Sverige att föra en ekonomisk politik, som i väsentlig mån avviker från den politik, som förs i de länder, med vilka vårt land har intima ekonomiska relationer. Som utredningen framhåller, skulle emellertid en ökad handlingsfrihet inom denna ram kunna åstadkommas genom uppbyggande av en större valutareserv, något som f. ö. skulle vara motiverat redan med hänsyn till den relativt stora konjunkturkänslighet, som vidlåder flertalet av våra främsta exportprodukter. Bankföreningen vill i detta sammanhang uttala sin anslutning till utredningens uttalande, att friare kapitalrörelser över gränserna i många lägen kan medverka »till en konjunkturmässig utjämning, som kan få en viss betydelse ur stabiliseringssynpunkt». Bankföreningen delar också utredningens uppfattning att följsamheten i räntepolitiken mellan de västeuropeiska länderna under senare år visar hur den interna ekonomiska politiken blivit allt mer beroende av utlandet ju mer handeln mellan länderna frigjorts. Enligt bankföreningens mening har den ekonomiska politiken i praktiken blivit föremål för en så höggradig internationell samordning att några betydande farhågor för konsekvenserna av en viss frigivning i vårt land av kapitalrörelserna inte längre behöver hysas. Rädslan för kapitalimport har i vårt land ofta motiverats av riskerna för att kapitalet plötsligt skulle dras tillbaka vid ändrade förhållanden. Denna inställning synes emellertid, som utredningen vitsordar, främst vara baserad på 1930-talets erfarenheter av stora, lättrörliga och av icke-ekonomiska faktorer påverkade flyktkapital. Såsom utredningen påpekar har liknande tendenser »inte i samma omfattning givit sig tillkänna under efterkrigstiden, även om de av ränteskillnader betingade kortsiktiga kapitalrörelserna mellan de stora finanscentra varit mycket omfattande under senare år». Bankföreningen vill därför instämma med utredningen i att en omprövning av den nuvarande inställningen till internationella kapitalrörelser är påkallad och vill som sin mening framhålla, att en liberalisering snarast bör komma till stånd. Stockholm den 27 februari 1962. Marc Wallenberg

Jr Sven

Strömberg

201 Svenska Företagares Riksförbund Stabiliseringsutredningens betänkande utgör enligt Företagareförbundets mening ett klart framsteg i den ekonomiskt politiska diskussionen i Sverige. Det är en förtjänstfull prestation av kommittén att i full enighet ha lyckats åstadkomma detta betänkande. Analysen är mestadels föredömlig, allsidig, inträngande och fördomsfri och ger uttryck för en avsevärt mera avancerad syn på de konjunkturpolitiska frågeställningarna än som eljest framkommit i den fortlöpande ekonomiskt politiska debatten. Särskilt anser Företagareförbundet det angeläget att ge kommittén en honnör för det odogmatiska sätt på vilket kommittén nalkats frågeställningarna. Likväl bör det framhållas att kommitténs enighet köps till priset av en alltför resonerande framställning och vad värre är, vaga och motsägelsefulla formuleringar. Den i och för sig uppmuntransvärda viljan till enighet bär förmodligen också skulden för att kommittén hoppat över brännande och kontroversiella frågor med några intetsägande fraser, trots att dessa frågor ur ren konjunkturpolitisk synpunkt uppenbarligen är betydelsefulla och t. o. m. i vissa avseenden intar nyckelpositioner. Dessa svagheter kan dock inte undanskymma det förhållandet att betänkandet betecknar ett avsevärt framsteg i förhållande till den tidigare konjunkturpolitiska diskussionen med förenklade interna efterfrågesynpunkter, regleringsingripanden och fastlåsta lågräntor. Framför allt vill Företagareförbundet beteckna den genomgående respekten för marknadskrafterna, som präglar betänkandet, såsom en klar vinning. Betänkandet ger i de flesta analyser klart uttryck för den uppfattningen att det erfordras marknadsanpassade åtgärder för att framgångsrikt kunna ingripa i konjunkturstödjande syfte. Man fasthåller i huvudsak den grundläggande synpunkten att det gäller att stödja och befordra marknadskrafterna och att inte reglera sönder dem om konjunkturpolitiken skall nå sina syftemål. Samtidigt som den ekonomiska analysen och den konjunkturpolitiska diskussionen lett fram till en mera fasetterad syn på de konjunkturpolitiska remedierna har emellertid också målen för de konjunkturpolitiska strävandena blivit avsevärt ambitiösare. I förhållande till denna höga ambitionsgrad och även i förhållande till ökad internationell dependens är det därför inte alldeles säkert att vi i konjunkturpolitiskt hänseende är bättre rustade än tidigare. Det skulle föra för långt att kapitel för kapitel kritiskt granska betänkandets framställning. Företagareförbundet inskränker sig därför till att särskilt understryka vissa synpunkter i betänkandet som Förbundet finner speciellt angelägna samt att dessutom komma med vissa erinringar beträffande vissa resonemang i betänkandet som Förbundet finner svagt underbyggda eller tvivelaktiga. Utredningen konstaterar emfatiskt att Sverige för sin ekonomiska utveckling intimt är beroende av en omfattande utrikeshandel. Detta konstaterande önskar Företagareförbundet särskilt understryka, då det synes som om man inte alltid varit medveten därom i den pågående integrationsdebatten.

202 Det starka beroendet av utrikeshandeln begränsar emellertid också, framhåller utredningen, Sveriges konjunkturpolitiska rörelsefrihet. Det gäller både i fråga om växelkurspolitik och andra möjliga åtgärder för att avskärma utifrån kommande störningar såsom t. ex. medelst importrestriktioner och exportsubventioner. Utredningen framhåller med all rätt, att i den utsträckning en mera fullständig ekonomisk integration kommer till stånd i Europa, så innebär detta en ytterligare begränsning i handlingsfriheten. Ett litet land kommer under sådana omständigheter att ha begränsade möjligheter att föra en självständig konjunkturpolitik. Skall väsentliga resultat nås i hithörande avseende måste det ske inom ramen för en internationell samverkan. Utredningen drar därav den korrekta slutsatsen, att Sverige aktivt bör medverka till att en sådan samverkan åstadkommes. Kommittén understryker också, vilket ofta framhållits från näringslivet, att Sveriges anpassning till denna utveckling kräver ökad rörlighet i samhällsekonomin både i fråga om kapital och arbetskraft. Företagareförbundet önskar framhålla, att dessa synpunkter i hög grad förtjänar fasthållas vid utformningen av den praktiska ekonomiska politiken. Utredningens analys av målen för den ekonomiska politiken och riskerna för att konflikter skall uppstå mellan de olika målen är enligt Företagareförbundets mening föga tillfredsställande. Man är medveten om att konflikter uppstår mellan olika mål och att valet av medel påverkas av icke klart redovisade målsättningar. Utredningen konstaterar bland annat: »Uppfattningen om sambandet mellan de stabiliseringspolitiska medlen och inkomstfördelningen har haft ett mycket starkt begränsande inflytande på valet av medel i den ekonomiska politiken». Efter detta klara uttalande hade man väntat sig en mera inträngande analys av målkonflikterna, men utredningen avfärdar i stället hela frågeställningen genom ett torrt konstaterande, att någon prioritering av målen icke är möjlig utan en kvantitativ precisering. Det torde vara uppenbart, att detta avfärdande aldrig kan vara giltigt för praktisk politik. Med eller utan kvantitativ precisering nödgas man i den praktiska politiken handla som om det fanns en rangordning mellan de olika målen. Det borde därför ha varit en angelägen uppgift för kommittén att något fördjupa sig i grunderna för och konsekvenserna av en dylik prioritering. Man kan rädda sitt vetenskapliga samvete genom att hänvisa till de teoretiska svårigheterna, men man ger härvid ingen vägledning för det praktiska handlandet, som de facto måste utgå från en prioritering. Utredningens huvuduppgift var j u att just lämna vägledning för praktiskt politiskt handlande. Som huvudmål för den ekonomiska politiken anger utredningen stigande levnadsstandard, hög, j ä m n och produktiv sysselsättning och ett stabilt penningvärde. Företagareförbundet ansluter sig helt till dessa målsättningar, men vill understryka utredningens antydan om att realiserandet av dessa målsättningar ofta försvårats i onödan under efterkrigstiden på grund av dogmatism eller genom att man låtit helt andra målsättningar påverka valet av medel. Utredningen framhåller också att ett fritt konsumtionsval är ett

väsentligt mål och att frånvaron av köer och ransoneringar har ett egenvärde. Denna synpunkt har uppenbarligen inte alltid varit present för den ekonomiska politikens utövare, men enligt Företagareförbundets mening förtjänar synpunkten i hög grad att understrykas. Den efterföljande mångordiga, men opreciserade framställningen om prisbildningen inom det nuvarande samhället är föga övertygande. Utredningen söker fastställa två avgränsade former för prisbildningen. En för homogena varor, som är efterfråge- och utbudsbestämd och där följaktligen företagaren är prispassiv. Vid den andra formen av prisbildning menar man emellertid att företagaren är prisaktiv och i viss mån själv bestämmer priserna autonomt i förhållande till efterfrågeutvecklingen. Utan närmare preciseringar utlägges texten på åtskilliga sidor om denna autonoma, administrerade prisbildning och utredningen anser uppenbarligen att det är en väsentlig sida av prisbildningen inom vårt nuvarande samhälle. Efter att sålunda ha utlagt texten med ganska bestämda påståenden kommer dock tydligen kommittén själv till insikt om att man överdrivit denna form för prisbildning, ty man konstaterar: »Vi har i denna redogörelse för prisbildningsförhållandena naturligtvis lämnat större utrymme till de konkurrensbegränsande faktorerna än vad som står i proportion till deras relativa betydelse av den enkla anledningen att de är så mångfasetterade och komplicerade medan konkurrensen i sin enkla form är välkänd». Detta öppna erkännande om överdrifterna är i och för sig beaktansvärt, men tyvärr har det inte i någon högre grad påverkat utredningens resonemang och slutsatser hela betänkandet igenom. Vid läsningen framstår det i stället klart att det är denna verklighetsfrämmande syn på prisbildningen som ständigt återkommer i analysen. Man hänvisar oupphörligt till de trögrörliga priserna och menar att de utgör ett allvarligt handicap i olika hänseenden. Det skall inte generellt förnekas att det kan förekomma priser som åtminstone delvis förefaller att vara administrerade inom mycket små sektorer av ekonomin, men de har under inga omständigheter den omfattningen att de allvarligt påverkar konjunkturförloppet eller i väsentliga avseenden begränsar verkningsgraden hos advertenta konjunkturpolitiska insatser. De senaste årens erfarenheter från en relativt mättad marknad har klart ådagalagt att konkurrensen är verksammare än kommittén tror och de s. k. prisadministratörerna trodde. I verkligheten torde därför den prisstelhet som utredningen försöker att göra en stor sak av endast spela en avgörande roll på områden som är utsatta för direkt statlig reglering t. ex. jordbrukspriser, byggnads- och hyreskostnader. Den åberopade prisstelheten, som sålunda icke kan empiriskt fastställas i föreliggande verklighet, kan därför icke få bli ett alibi för bristande konjunkturpolitiska insatser från myndigheternas sida. Utredningens analys av den s. k. kostnadsinflationen är otillfredsställande och motsägelsefull. I tredje kapitlet fäster utredningen stort avseende vid kostnadsinflationen och tilldelar den en självständig roll i konjunkturförloppet. Denna analys är inte övertygande och en fördjupning av den

204 skulle sannolikt lett till konstaterandet att någon självständig och självgenererande kostnadsinflation inte ens förekommer i elt samhälle med så starka inkomstbindningar som vårt. Själva termen »kostnadsinflation» är dock, såsom utredningen använder den, mycket oklar och det är svårt att säga vad utredningen preciserat menar. Det torde vara uppenbart att utan de ständiga efterfrågetillskott, i lägen då samtliga resurser redan är tagna i anspråk, från den snabbt expanderande offentliga sektorn skulle ingen kostnadsinflation kunna hållas igång i ett självgenererande förlopp. Vid behandlingen av lönepolitiken är detta också uppenbarligen utredningens uppfattning trots att man tidigare uttryckt motsatsen. Att sedan den snabba tillväxten av servicesektorn komplicerar förhållandet och nog i många avseenden utgör ett hinder för en kostnadsminskning är en helt annan sak. Genom att utredningen i vissa avsnitt ger stor betydelse åt kostnadsinflationen och dessutom framhåller att varken finanspolitiska eller penningpolitiska remedier är riktigt tjänliga mot en inflation av denna typ skapas det en sorts absolution för inflation över huvud taget. Företagareförbundet är angeläget framhålla att detta delvisa avfärdande av inflationsproblemet som olösligt inte står i överensstämmelse med sakläget ej heller med utredningens skrivning i lönekapitlet och inte med utredningens uppdrag. Det hade snarare varit en väsentlig uppgift för utredningen att diskutera h u r u vida den efterfrågespåspädning som hela tiden i olika konjunkturförlopp kommit från den offentliga sektorn varit ett villkor för den fulla sysselsättningen. Om så inte är fallet finns uppenbarligen marginaler för konjunkturpolitiskt indicerade utgiftsminskningar från det offentligas sida, en metod som synbarligen för övrigt med en viss framgång använts under de två senaste åren. Utredningen framhåller redan i inledningskapitlet, att man inte kunnat ta ställning till ett av de viktigaste sakförhållandena som berör konjunkturpolitiken, nämligen en avvägning mellan den offentliga och den privata sektorns omfattning i samhällsekonomin. Detta trots att man inser betydelsen ur stabiliseringssynpunkt av just en dylik avvägning. Denna brist på ställningslagande spelar också en olycklig roll vid behandlingen av investeringarna. Utredningen kräver dock med viss tveksamhet ytterligare ökad investeringsandel och man kräver även och framför allt produktiva investeringar. Utredningen framhåller: »Med hänsyn till angelägenheten att trygga en snabb expansionstakt i den svenska ekonomin, anser vi det nödvändigt att investeringsavvägningen i högre grad än tidigare lämnar utrymme för investeringar av produktiv natur.» Skulle denna mening ha en bestämd innebörd borde det kunna anges vad som är produktiva investeringar. Kommittén skyndar sig dock att tala om att man ingenting menade med ovan citerade mening, ty man tillägger: »Produktiviteten kan därvid såsom framgått av det föregående i sista hand endast fastställas genom en subjektiv bedömning.» För att ännu mera markerat framhålla att kravet på produktiva investeringar saknar bestämd innebörd framhåller utredningen ytterligare: »Detta uttalande innebär inte någon rekommendation om ett ensidigt gyn-

205 nande av näringslivets investeringar.» Utredningen borde rimligen vid behandlingen av investeringarna något uppehållit sig vid avkastningen på olika typer av investeringar och investeringarnas avkastning på kort och längre sikt. Beträffande långsiktiga investeringar kan de självfallet inom hela livslängden vara lika produktiva som mera kortsiktiga investeringar, men j u s t ur konjunkturpolitisk synpunkt synes det vara särskilt angeläget att framhålla att man omedelbart får de kostnadsdrivande effekterna av långsiktiga investeringar och att det därför krävs en viss jämvikt i investeringsverksamheten beträffande kortsiktiga och långsiktiga investeringar om man inte skall få konjunkturpolitiska störningar av så betydande omfattning att de icke kan behärskas med tillgängliga medel. Utredningens kapitel om penning- och kreditpolitiken är inträngande och utförligt. Svävande formuleringar på åtskilliga områden antyder dock att det förelegat slitningar inom kommittén. På det hela taget är emellertid kommitténs behandling av penningpolitiken förtjänstfull. Man ansluter sig i allt väsentligt till den moderna availability-teorin för penning- och kreditpolitiken och ägnar utförlig uppmärksamhet åt penningpolitikens medel och verkningssätt. Som en motsägelse framstår vissa eftersläpande synpunkter på ränteförändringarnas betydelse direkt och indirekt för det ekonomiska handlandet. Om kommittén verkligen hade haft denna skeptiska inställning till ränteförändringar vore dessa analyser och rekommendationer i övrigt obegripliga. Man hänvisar visserligen korrekt till, att den stora offentliga sektorn och politiskt indicerade investeringar utgör en drawback för penningpolitikens verkningsgrad, men huruvida självfinansieringen har klart menliga verkningar är en öppen fråga och resonemangen därvidlag är föga övertygande. Ännu mindre övertygande är hänvisningen till bristfälliga enkätundersökningar över ränteförändringarnas betydelse. Särskilt otillfredsställande är analysen av ränteförändringarnas inverkan på lagerhållningen, spridningseffekten därifrån till orderingången och därmed till investeringsbesluten. Utredningen söker skyla sin bristfälliga analys härvidlag med hänvisning till vår dåliga lagerstatistik, som omöjliggör exakta mått på ränteförändringarnas betydelse för lagerhållningen. Denna ursäkt kan knappast accepteras, ty i den mån man kräver exakta mått, gäller denna ovisshet hela penningpolitiken för att inte säga hela konjunkturpolitiken. För att ränteförändringar skall ha en avgörande betydelse för ekonomin behövs det endast göras sannolikt att lagerhållningen i något led påverkas av ränteförändringar. Att så är förhållandet måste betraktas som ytterst sannolikt. Företagareförbundet vill även understryka att den statliga upplåningspolitiken och hur en rätt handhavd statsskuldsförvaltning kan utnyttjas som ett verksamt instrument i konjunkturreglerande syfte behandlas förtjänstfullt av utredningen. Insikterna om statsskuldens förvaltningsmöjligheter i detta hänseende har uppenbarligen vunnit snabb spridning under senare år, vilket avsatt fruktbara spår i både Riksgäldskontorets och Riksbankens handlande.

206 Utredningen behandlar även finanspolitiken mera nyansrikt än man varit van vid under efterkrigstiden. Framställningen och formuleringarna blir emellertid något låsta av det tidigare omnämnda bristande ställningstagandet till en avvägning av den offentliga sektorn. Kommittén bar dock kommit till insikt om att de enkla skatteökningsresonemang som hittills varit vanliga när det gällt att finanspolitiskt motverka inflationen inte är hållbara och utredningen konstaterar: »Den starkaste efterfrågepåspädningen nås i allmänhet genom en reduktion av statsutgifterna och den starkaste efterfråge-ökningen genom en expansion av desamma.» Tyvärr ägnar dock inte utredningen någon mera inträngande analys av hur skatteökningar j ett läge med full sysselsättning och starkt expanderande statsutgifter slår på inkomstbildningen och priserna. Detta har uppenbarligen varit huvudproblemet inom den svenska efterkrigspolitiken och hade därför varit förtjänt av speciell uppmärksamhet allra helst som utredningen försöker sätta den s. k. kostnadsinflalionen i centrum för inflationsbenägenheten inom vår ekonomi. En fördjupad analys av just hur den offentliga utgiftsexpansionen och därav föranledda höjda skatter i ett utgångsläge med full sysselsättning slår på inkomstbildningen skulle sannolikt givit till resultat, att väsentliga delar av vad som rubriceras kostnadsinflation skulle kunna reduceras till en av de offentliga utgiftsökningarna föranledd efterfrågeinflation. Detta har man tydligen redan kommit till insikt om inom finansdepartementet under senare år, ty de markanta inskränkningar i de statliga investeringarna som i konjunkturdämpande syfte vidtagits bör väl tolkas som ett tecken härpå. Det är också förvånande att utredningen inte ägnar en mera utförlig behandling av vad avdelningschefen Gösta Rehn kallat för en »rationell finanspolitik». Alldeles oberörd av dessa tankegångar är dock inte utredningen och dessutom uppmärksammar den förtjänstfullt ett väsentligt handicap med finanspolitikens nuvarande institutionella utformning och den långa tidsutdräkten mellan beslut och verkställighet när det gäller finanspolitiska ingripanden. Beträffande skattepolitiken är utredningen tyvärr alltför vag. Den uttalar sina sympatier i allmänna ordalag för en framtida adekvatare avvägning mellan direkta och indirekta skatter och tycks också vara sympatiskt inställd till någon form av konjunkturvariabel bruttobeskattning av företagsamheten, men utredningens resonemang i dessa hänseenden är alltför opreciserade för att något egentligt ställningstagande till dem skulle vara möjligt. Däremot vill Företagareförbundet understryka utredningens bestämda avvisande av att nettovinstbeskattningen skulle kunna göras konjunkturvariabel. Mest otillfredsställande är måhända utredningens framställning av regleringar och kontrollers uppgifter inom stabiliseringspolitiken. Det framgår tydligt att utredningen inte har någon spontan sympati för regleringar, men i enighetens namn blir utredningens framställning på detta område ganska ambivalent. Företagareförbundet antecknar emellertid med tillfredsställelse att utredningen framhåller att prisregleringar endast bör kunna k o m m a

207 ifråga vid extraordinära situationer. Någon alldeles entydig angivning av vad som skall utgöra dylika extraordinära situationer saknas dock tyvärr. Hyresreglering och jordbruksreglering behandlas synnerligen knapphändigt av utredningen och man avfärdar problematiken kring dessa regleringar genom att konstatera att det är andra motiv än stabiliseringspolitiska som bär upp regleringarna. Man framhåller dessutom klart att byggnadsreglering inte normalt bör komma ifråga som stabiliseringspolitiskt medel. Även om det är andra motiv som bär upp hyresreglering och jordbruksreglering hade det, synes det Företagareförbundet, varit i hög grad motiverat att just utifrån stabiliseringspolitiska synpunkter ingående behandla dessa regleringar och särskilt hyresregleringen, vilken enligt Företagareförbundets mening spelat en ominös roll för en ensidig begränsning av valet av konjunkturpolitiska medel och därmed haft en betydande del av skulden till försvagningen av de konjunkturpolitiska insatserna. Betänkandets framställning av arbetsmarknadspolitiken saknar egentlig fördjupning. Utredningen ansluter sig med entusiasm till den arbetsmarknadspolitik, som framförts i debatten och även delvis tillämpats under senare år. Denna entusiasm kan på ett sätt vara befogad, ty de åtgärder som diskuteras, d. v. s. rörlighetsstimulans, omskolning, yrkesutbildning, sysselsättningsberedskap, en effektiv arbetsfördelning, o. s. v. är otvivelaktigt betydelsefulla konjunkturpolitiska medel. Även om man konstaterar detta kan man dock inte blunda för att hanterandet av dessa medel ingalunda är problemlöst. I debatten har det ofta framstått som om det bara var viljan att tillgripa dessa medel som var utslagsgivande och utredningen a n sluter sig i huvudsak till denna ståndpunkt. Det hade varit av betydande värde om utredningen i en mera fördjupad studie hade ägnat uppmärksamhet åt de svårigheter som i verkligheten föreligger när det gäller att åstadkomma tillfredsställande indikatorer för bestämda åtgärder i t. ex omskolnings- och omflyttningshänseende. Med den statistik, den prognosteknik och över huvud taget de resurser för ett allmänt bedömande av situationen vederbörande myndigheter för närvarande förfogar över, är risken uppenbar att alltför hastiga och omfattande åtgärder i dessa hänseenden kan visa sig vara beklagliga bumeranger. Företagareförbundet vill också fästa uppmärksamheten vid att prognosteknik och eftersläpning lätt medför att sysselsättningsstödjande åtgärder får verka långt in i en konjunkturuppgång med förvärrad arbetskraftsbrist och ökat inflationstryck som följd. Detta hände uppenbarligen både med de direkt sysselsättningsstödjande åtgärderna och frisläppandet av investeringsfonderna under den konjunkturuppgång som började våren 1959. Det torde inte vara överdrivet att påstå att en väsentlig del av dessa konjunkturstimulerande åtgärder fick sin främsta verkningsgrad när själva konjunkturuppgången var på toppen. Lönebildningsproblematiken, som för utredningens del bearbetas av en särskild expertgrupp och som utredningen tydligen i huvudsak följer, ä r föremål för en skicklig och ingående analys. Utredningen beaktar mera u t förligt den intressanta nya bild på inkomstbildningsområdet som framför

208 allt karakteriseras av konkurrens mellan organiserade block, vilket medför att inkomstbildningen i väsentliga avseenden blivit en process mellan kommunicerande kärl. Man har alltså utan skygglappar blottlagt inkomstbildningens komplikation och svårhanterligheten i dagens samhälle och man anser också att inkomstbildningen bidrar till kumulativa inflationistiska förlopp. Likväl konstateras att inkomstbildningen måste vara fri för arbetsmarknadens avtalsslutande parter. Hade utredningen helhjärtat trott på sitt tidigare konstaterande att kostnadsinflationen är självgenererande är denna ståndpunkt knappast logisk. I lönekapitlet är emellertid kommittéen inte lika övertygad om en självgenererande kostnadsinflation. Det heter där: »Även om man således skulle kunna tala om tydliga tendenser till uppkomsten av en självgenererande pris- och lönespiral, är det dock ändå mera påtagligt att såväl dessa tendenser som löneutvecklingen i dess helhet — både inom avtalen och vid sidan om dessa — varit starkt betingad av de konjunkturväxlingar som förekommit även inom ramen för en i stort sett rådande fullsysselsättningsekonomi.» I sak betyder förmodligen detta konstaterande att utredningen anser detsamma som Företagareförbundet ovan påpekat, att efterfrågepåspädning i lägen då redan full sysselsättning rått spelat en olycklig roll för löne- och prisutvecklingen. Företagareförbundet önskar gärna understryka utredningens konstaterande att förutsättningen för en så ambitiös konjunkturpolitik som betänkandet förordar är bättre prognoser och bättre statistik. Framför allt anser man, att en bättre lagerstatistik behövs som underlag för prognoserna. Företagareförbundet ansluter sig till dessa synpunkter. Däremot är förslaget, att Konjunkturinstitutet två gånger om året skall uppgöra en nationalbudget och en prognos för den ekonomiska utvecklingen under förutsättning av en oförändrad ekonomisk politik, mera tveksamt. Effekten av de åtgärder som finansministeriet skulle anse påkallade med anledning av Konjunkturinstitutets prognoser skulle sedan analyseras i en utvidgad finansplan. Ett sådant förfarande skulle uppenbarligen ha vissa företräden, men det skulle troligen också innebära risker. Dels skulle Konjunkturinstitutets ställning som oberoende vetenskapligt organ kunna rubbas eller misstänkliggöras och dels skulle finansministeriet oförtjänt kunna komma att lastas för en felaktig ekonomisk politik, då det kanske egentligen varit fel på prognoserna. Hela ansvaret för både konjunkturprognoser och konjunkturpolitik bör ytterst ligga hos finansministeriet enligt Företagareförbundets mening. Företagareförbundet ansluter sig helt till utredningens krav på en kraftfull samordning av den ekonomiska politiken. Utredningen framhåller med rätta, att en konjunkturrubbning bör angripas med så många verksamma medel som möjligt och att dessa medel skall vara samordnade efter en tidsplan, som är anpassad efter medlens verkningssätt. Utredningens konstaterande att penningpolitiska medel i första hand bör tillgripas därför att de snabbt och smidigt kan förändras vinner också Företagareförbundets anslutning. Utredningens rekommendation av en kombinationspolitik i spe-

209 ciellt pressande situationer inte minst för den psykologiska effekt som myndigheterna skulle kunna skapa genom bestämda deklarationer, vilka ingav förtroende för myndigheternas förmåga och vilja att kraftfullt motverka konjunkturrubbningar förtjänar också enligt Företagareförbundets mening stort beaktande. Tyvärr måste Företagareförbundet konstatera att det i många avseenden förtjänstfulla betänkandet saknar det viktigaste, nämligen en klar och entydig sammanfattning av gjorda rekommendationer. Enligt utredningens uppdrag hade den att framlägga »konkreta förslag rörande utformningen av praktiska ekonomisk-politiska åtgärder». Det borde därför varit en framträdande uppgift för utredningen att så sammanfatta sina synpunkter att de kunde vara »rättesnören och regler för den praktiska politiken». Bristen på en sådan sammanfattning samtidigt som utredningens resonemang som ovan påtalats delvis är svävande och motsägelsefulla torde reducera utredningens värde som handlingsanvisning för den praktiska politiken. Företagareförbundet anser nämligen att den typfallsdiskussion utredningen har mot slutet är alltför mager för att lämna dylika handlingsnormer. Den är också för torftig för att i exemplifierad form utgöra en sammanfattning av kommittéens rekommendationer. Visserligen kan sista kapitlet om samordningen delvis tjänstgöra som sammanfattning, men inte heller där är kommittéens rekommendationer tillräckligt preciserade för att det ändamålsenligt skulle kunna tjäna som vägledning för regeringens och riksdagens handlande. Företagareförbundet har ovan med instämmande understrukit en rad av de påpekanden som kommittéen gjort i sitt på det hela taget utmärkta och nyansrika betänkande. Företagareförbundet har också tillåtit sig att framföra en del kritiska synpunkter på resonemang som Företagareförbundet funnit tveksamma, tvivelaktiga eller motsägelsefulla. Sammanfattande vill dock Företagareförbundet framhålla, att utredningen betecknar ett klart framsteg beträffande den stabiliseringspolitiska diskussion, som under efterkrigstiden rått i vårt land och kan endast beklaga att kommittéen uppenbarligen på grund av vissa motsättningar, som trots allt rått inom kommittéen, inte varit i stånd att konkret och sammanfattande ge uttryck för mera bestämda rekommendationer. Stockholm den 28 februari 1962. Erik

Hovhammar Sten

Åkestam

Svenska Försäkringsbolags Riksförbund Direktiven År 1951 tillsattes en utredning — 1951 års penningvärdeundersökning — med uppdrag att verkställa en serie vetenskapliga undersökningar för att belysa möjligheterna att bevara ett stabilt penningvärde i ett samhälle med 14-620792

210 full sysselsättning. Utredningens resultat skulle kunna ligga till grund för utformningen av en långsiktig ekonomisk politik för bevarande av full sysselsättning och samhällsekonomisk balans. Avsikten var att detta utredningsarbete skulle följas av tillsättandet av en särskild kommitté med uppgift att framlägga konkreta förslag rörande utformningen av praktiska ekonomisk-politiska åtgärder. Det är den sistnämnda uppgiften som åvilat stabiliseringsutredningen. I direktiven sägs att det är fråga om det andra skedet av utredning om den ekonomiska politikens utformning i ett samhälle med full sysselsättning. Väsentligen borde det vara utredningens uppgift att på grundval av de erfarenheter som vunnits under mer än halvtannat årtionde av full sysselsättning och de forskningsresultat som åstadkommits av 1951 års penningvärdeundersökning finna ut hur långt det är möjligt att vinna enighet kring målsättningar och metoder för den ekonomiska politiken på olika områden. Som målsättningar uppställes i direktiven den fulla sysselsättningens upprätthållande, bevarandet av ett stabilt penningvärde, frihet för organisationerna på arbetsmarknaden att utan direktiv från det allmännas sida träffa uppgörelser rörande lönevillkor och arbetsförhållanden, höjd produktivitet och ett snabbt framåtskridande, en skälig inkomstfördelning och bevarandet av förutsättningarna för ett fritt, omfattande och balanserat handelsutbyte med andra länder. Begreppsdefinitioner Målen för den e k o n o m i s k a politiken Utredningen uppställer utan rangordning tre huvudmål för den ekonomiska politiken (p. 15, s. 33), nämligen en stigande levnadsstandard, hög, jämn och produktiv sysselsättning och ett stabilt penningvärde. Det betonas emellertid (p. 16, s. 33—34) att vid sidan av dessa centrala mål finns en hel serie andra önskemål, som man måste ta hänsyn till och som i olika hänseenden ställer särskilda krav på åtgärderna och begränsar handlingsfriheten. Samhällsekonomisk balans Begreppet samhällsekonomisk balans definieras (p. 47, s. 54) som »en sammanfattande term för den ekonomisk-politiska målsättningen med dess egentliga innebörd av balans mellan totalt utbud och total efterfrågan». Balansbegreppet skall (p. 49, s. 55) gälla planer eller framtidsbedömningar. Balansen skall uppnås i en »fri» ekonomi. Detta innebär att det ekonomiska läget inte får innehålla något moment av återhållet efterfrågetryck eller förstärkt efterfrågan ifall balans skall anses vara uppnådd; utredningen använder emellertid begreppet samhällsekonomisk balans »i dess normativa innebörd utan något absolut krav på frånvaro av regleringar». Levnadsstandard Någon definition av begreppet levnadsstandard lämnas inte men det uttalas fp. 20, s. 36) att en fortgående och tillfredsställande ökning av lev-

211 nadsstandarden inte kan möjliggöras annat än genom en gynnsam produktivitetsutveckling inom landet. I jämförelse härmed måste andra möjligheter till standardhöjning, t. ex. genom exploatering av råvarutillgångar eller förbättringar i bytesrelationen med utlandet, bli sekundära. Riksförbundet vill här framhålla, att levnadsstandard inte är enbart storleken och sammansättningen av den omedelbara konsumtionen (inklusive köp av varaktiga konsumtionsvaror) och än mindre enbart storleken av de omedelbara konsumtionsutgifterna. En annan väsentlig aspekt är att levnadsstandard också har en tidsdimension och en marginalnyttedimension. Något extremt uttryckt är det värdefullare för individen att konsumera när han behöver det än när han inte behöver det. Det är värdefullt för individen att kunna välja — mellan olika former av konsumtion, mellan konsumtion och sparande, mellan olika former av sparande. Utredningen använder i flera sammanhang uttrycket »en stigande levnadsstandard» som synonym för »en gynnsam produktivitetsutveckling inom landet». Det skulle enligt riksförbundets mening ha varit ägnat att göra analysen klarare, om målet »en stigande levnadsstandard» i vissa sammanhang hade uppdelats i gynnsam produktivitetsutveckling samt fritt konsumtions- och sparval och fritt investerings- och produktionsval. Sysselsättning Målsättningen för arbetsmarknaden betecknas vanligen av utredningen full sysselsättning, men det framhålles (p. 31, s. 42) att den i efterkrigstidens debatt använda termen full sysselsättning »en sysselsättningsnivå som tett sig tillfredsställande hög såtillvida att arbetslösheten inte framstått som något egentligt samhällsproblem» inte är en tillräcklig målsättning. Målet formuleras av utredningen (p. 31, s. 43) såsom »balans på arbetsmarknaden, dvs. jämvikt mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft totalt och inom olika näringsgrenar och verksamhetsområden». Det säges vidare (p. 34, s. 44) att målet för den ekonomiska politiken måste vara att efterfrågan på arbetskraft hålles så hög, att full sysselsättning kan upprätthållas, men att den inte blir högre än att löneglidningen kan begränsas och dcsorganisationsföreteelser undvikas. Penningvärde Utredningen uttalar (p. 42, s. 50) att målet för penningvärdeutvecklingen skall vara en fast prisnivå såväl på kort som på lång sikt, under förutsättning att den härför erforderliga internationella handlingsfriheten kan upprätthållas. Målsättningen anses kunna knytas till konsumentprisindex. Riksförbundet ansluter sig till denna målsättning. Allmänna

synpunkter

Målen och vägarna för en effektiv ekonomisk politik i vårt land synes kunna formuleras fri arbetsmarknad, fritt konsumtions- och sparval och fritt investerings- och produktionsval, fritt och omfattande varuutbyte med andra länder, gynnsam produktivitetsutveckling, hög, j ä m n och produktiv sys-

212 selsättning samt stabilt penningvärde. Såsom framhålles i direktiven måste vid utformningen av den ekonomiska politiken även vissa andra synpunkter beaktas, bl. a. försörjningsberedskapen i händelse av avspärrning. På lång sikt är det fråga om att ernå en optimal avvägning — att göra summan av de på visst sätt vägda friheterna, sysselsättningen, produktivitetsökningen och penningvärdet så stor som möjligt. På kort sikt är problemet dels att med minsta möjliga uppoffring av den långsiktiga trenden i framåtskridandet utjämna svängningar eller dämpa deras amplitud, dels att tillse att olägenheterna av utjämnings- och dämpningsåtgärderna blir så små som möjligt. Det säkraste sättet att undvika olägenheterna och att undvika felbedömningar vid denna utjämning eller dämpning måste vara att i konjunkturpolitiken utnyttja lämpligt avvägda accelerations- eller fördröjningsmoment. Den typ av åtgärder som synes böra övervägas är därför i första hand tidsbegränsade bindningar i vissa lägen, exempelvis ränteförändringar, avsättningar till investeringskonto, ändringar i reglerna för varulagervärdering etc. Vid valet av medel måste alltid riskmomenten beaktas. Utredningen har inte —• i varje fall inte tillräckligt — tagit hänsyn till de konsekvenser som risken för felbedömningar kan medföra. Det är långt ifrån säkert att de objekt, som utsattes för styrningsåtgärder, reagerar precis så som de styrande beräknat. Även av denna anledning är tidsbegränsade accelerationsoch fördröjningsåtgärder i allmänhet att föredraga som instrument i konjunktur- och stabiliseringspolitiken. Penningvärdeförsämringens

skadeverkningar

I sin diskussion om målen för den ekonomiska politiken framhåller utredningen att penningvärdeförsämringens skadeverkningar har en rättslig, en ekonomisk och en psykologisk sida (p. 37, s. 46—48). Det uttalas (p. 37, s. 46) att penningvärdeförsämring ändrar innebörden i alla avtal med tidsdimension, som är uttryckta i nominella belopp, på ett sätt som inte kan förutses och som således inte är avsett när avtalen ingås och vidare att det är denna inkomst- och förmögenhetsomfördelning som, på grund av de orättvisor den medför, stått främst i debatten om penningvärdeförsämringens skadeverkningar. I detta sammanhang hänvisas till professor Ingvar Svennilsons av Livförsäkringsbolagens samhällsekonomiska nämnd utgivna undersökning »Vem vinner och vem förlorar på inflationen?» (Stockholm 1958). Utredningen framhåller i olika sammanhang att det inte är rimligt att söka undvika de orättvisor penningvärdeförsämringen medför genom att skapa nya orättvisor på annat håll. Det anses sålunda vara oriktigt att rekommendera de i inkomsthänseende eftersatta löntagargrupperna att avstå från att söka uppnå lönehöjningar i utjämnande syfte, ifall dessa kan förmodas leda till prisstegringar. Det skulle innebära att man accepterade eller t. o. m. önskade att vissa befolkningsgrupper genom en relativ och kanske

213 t. o. m. absolut standardsänkning skulle betala priset för en ökad penningvärdestabilitet (p. 57, s. 61). Enligt riksförbundets mening bör det då inte rimligen heller kunna begäras att penningspararna genom en relativ eller kanske t. o. m. absolut standardsänkning skall betala priset för stabiliseringspolitiken. Penningvärdeförbättring Utredningen uttalar (p. 38, s. 48) att en ekonomisk politik som siktar till en »penningvärdeförbättring» dvs. prisfall av någon väsentlig omfattning måste beräknas medföra stora nackdelar både för samhället och för den enskilde genom att produktion och sysselsättning inte upprätthålles. Riksförbundet k a n inte finna att utredningen resonerar logiskt när den anser att den ekonomiska politiken inte kan inriktas på en långsam sänkning av den allmänna prisnivån. De argument som anföres avser »ett prisfall av någon väsentlig omfattning» eller »en prissänkning av samma storleksordning som produktivitetsökningen» (p. 38, s. 48). En helt annan sak är emellertid om produktivitetsökningens resultat tages ut i form av inkomstökningar samt — åtminstone tidvis — i form av prissänkningar. Eftersom även den mest effektiva konjunkturpolitik inte torde kunna förhindra att det under vissa perioder inträffar en (måttlig) prisstegring kan målet om en på lång sikt fast prisnivå inte upprätthållas, för såvitt det inte under andra perioder — t. ex. i samband med en nedgång av priserna på råvarumarknaderna — blir en (måttlig) sänkning av den allmänna prisnivån inom landet. Värdesåkring Utredningen konstaterar (p. 39, s. 49) att en ekonomisk politik, som är inriktad på eller, med av utredningen nämnda undantag, tolererar vare sig prisstegringar eller prisfall i någon betydande utsträckning, måste medföra stora skador både för samhället som helhet och för de enskilda ekonomiska subjekten. Härvid berör utredningen två »principiellt mycket väsentliga frågor», nämligen ifall man kan ta de risker, som en förändring av växelkurserna medför, och huruvida penningvärdeförsämringens skadeverkningar kan motverkas genom värdesäkring av ekonomiska förbindelser. I det sistnämnda avseendet anför utredningen (p. 41, s. 50): Den andra frågan är huruvida värdesäkring av ekonomiska förbindelser är en lämplig genväg för att motverka penningvärdeförsämringens skadeverkningar. Hela denna mycket komplicerade fråga har överlämnats till en särskild utredning, varför vi inte här kommer att ta upp dess praktiska konsekvenser. Vi utgår emellertid i fortsättningen från nu rådande institutionella förhållanden. Riksförbundet vill här framhålla att värdesäkring av ekonomiska förbindelser — om takten i penningvärdeförsämringen kan bedömas med tillfredsställande säkerhet — närmast är ett ränteproblem och i vissa avseenden en skattefråga. Det egentliga värdesäkringsproblemet sammanhänger med att farhågorna och förväntningarna beträffande penningvärdets utveck-

214 ling är osäkra, med andra ord hur man på bästa sätt genom låneavtalens konstruktion skall kunna a priori eller a posteriori sörja för att få en korrektion, därest den verkliga utvecklingen avviker från farhågorna och förväntningarna. Prisbildning

och

konkurrens

Utredningen fäster stor vikt vid vad den kallar »den autonoma prisbildningen» och framhåller (p. 78, s. 78) att autonomin i prisbildningen leder till att priserna, ehuru i regel trögrörliga, dock är betydligt lättrörligare uppåt än nedåt och till att självständiga prisrörelser oftast är uppåtriktade, även när balans mellan det totala utbudet och den totala efterfrågan föreligger. Frågan om konkurrensfrämjande åtgärder säges (p. 339, s. 243) inta en nyckelställning i en aktiv konjunkturpolitik. En målmedveten och kraftfull bekämpning av skadliga konkurrensbegränsningar inom näringslivet och en intensiv och konkret konsumentupplysning, som verkligen skapar en utbredd prismedvetenhet, anses vara de viktigaste medlen för att komma till rätta med de problem, som den autonoma prisbildningen ger upphov till. Utredningen går inte närmare in på dessa frågor, eftersom de behandlats av 1960 års prisövervakningskommitté (SOU 1961:3), men uttalar (p. 341, s. 244), att konsumentupplysningen, om den verkligen skall bli effektiv som kontroll på prisbildningen, måste erhålla en vidsträckt spridning och vara så konkret och lättfattlig, att den utan svårighet kan omtolkas till en för konsumenten värdefull inköpsplan, vilket aldrig kan ske utan att inköpskällor och varumärken namnges. Riksförbundet vill framhålla, att konkurrensen i stor utsträckning sker mellan branscherna. Det finns emellertid på de flesta områden av betydelse (bortsett från hyresmarknaden) även en mycket intensiv konkurrens inom branscherna. Det förhåller sig nämligen inte så att konsumenten i varje situation är tvungen att köpa en viss vara. I själva verket finns det nästan alltid alternativ; ett väsentligt undantag är egentligen endast bostadsmarknaden, där det under nuvarande förhållanden kan vara berättigat att tala om en autonom (eller en »regleringsautonom») prisbildning. Varje människa behöver livsmedel, kläder och en lång rad andra nödvändighetsvaror, men med den levnadsstandard som uppnåtts i vårt land och med den rikliga varutillgång som finns, föreligger det även på dessa områden betydande valmöjligheter. När det gäller hela den övriga delen av konsumtionen är valmöjligheterna ännu större. Medborgarna har ytterligare en betydelsefull valmöjlighet, nämligen att avstå från omedelbar konsumtion (omedelbara inköp) och i stället spara. Effekten av medborgarnas fria konsumtions- och sparval inskränkes emellertid avsevärt, om vissa valmöjligheter elimineras eller om vissa val göres ekonomiskt oförmånliga. De mest effektiva åtgärderna för att motverka prisstegringstendenser är därför att göra sparandet lönsamt för spararna och att i största möjliga utsträckning upprätthålla ett fritt konsumtionsval. Inom försäkringsverksamheten, där prissättningen måste uppfylla försäk-

215 ringslagens skälighetskrav, är priskonkurrensen mycket hård. Inom livförsäkringsområdet, där det stora flertalet bolag tillämpar samma premier (i en viss verksamhetsgren), går praktiskt taget hela överskottet till försäkringstagarna i form av återbäring; man kan säga att priset inte är premien utan premien minus återbäringen. Det kan emellertid förtjäna framhållas, att premierna inom individuell livförsäkring sänktes avsevärt för flertalet försäkringsformer år 1955. Inom den starkt expanderande grupplivförsäkringen, där det föreligger försäkringstekniska möjligheter till relativt täta premieändringar, har premienivån sänkts inte mindre än fem gånger sedan 1949, då verksamheten introducerades; premierna är nu genomsnittligt mindre än hälften av vad de var 1949. Kapitalmarknaden Utredningen behandlar ganska utförligt olägenheterna av prioriteringspolitiken samt möjligheterna att successivt återupprätta en normalt fungerande kapitalmarknad. Det framhålles (p. 166, s. 136) att penningpolitiken har sin viktigaste effekt när det gäller att motverka en efterfrågeinflation medan däremot möjligheterna att motverka en kostnadsinflation med penningpolitiska medel anses vara tämligen begränsade. Vad utredningen anför om marknadsoperationer och räntepolitik (p. 174— 183, s. 140—145) överensstämmer i huvudsak med riksförbundets uppfattning. Riksförbundet delar utredningens åsikter att marknadsoperationer är den viktigaste faktorn i denna del av penningpolitiken och att diskontoförändringarnas viktigaste effekt ligger på det psykologiska planet. Utredningen framhåller (p. 193, s. 149) att riksbanken har goda möjligheter att utan några konkreta ingripanden påverka bankernas utlåningspolitik i önskad riktning, ifall ett gott och förtroendefullt samarbete kan upprätthållas med kreditinstituten. Ett sådant samarbete säges kunna utgöra ett verksamt stöd för de generella penningpolitiska medlen, inte minst genom de psykologiska verkningar det för med sig inom det ekonomiska livet. Riksförbundet vill gärna instämma i detta uttalande. Så länge riksbankens påverkan inle tar formen av krav på utlåning till lägre ränta eller i övrigt gynnsammare villkor än vad marknaden erbjuder, är det uppenbart att kreditinstitutens stöd för en sund stabiliseringspolitik på lång sikt och en utjämning av konjunktursvängningar kan påräknas. Kreditinstituten har ju både som företrädare för spararna och som långivare ett stort intresse av att målen för stabiliseringspolitiken kan uppnås. Riksförbundet anser i likhet med utredningen att någon lag om räntereglering inte är erforderlig och hänvisar härutinnan till sitt den 8 januari 1962 avgivna remissyttrande över en inom finansdepartementet utarbetad promemoria med förslag till lag om räntereglering och emissionskontroll. Enligt riksförbundets mening bör den nu gällande ränteregleringslagen icke förlängas; den nu tillämpade emissionskontrollen bör avvecklas. Beträffande bostadssektorn anför utredningen bl. a. följande (p. 222, s. 165—166):

216 Jämvikten på bostadsmarknaden synes emellertid ännu alltför avlägsen för att man med en gång skall kunna gå över till ett friare system. Så länge bostadsbristen och hyresregleringen består måste man räkna med att även kortsiktiga ränteförändringar slår igenom på hyresnivån och egnahemsägarnas bostadskostnader. Kreditprioriteringen och den statliga långivningen skulle ändå kunna ersättas med statliga kreditgarantier, ifall mera betydande räntehöjningar ovanför den nivå, som kan betecknas som en långsiktig normal ränta på kapitalmarknaden, subventionerades bort i enlighet med det system som tillämpats under de senaste decennierna. En mera varaktig förändring av det allmänna ränteläget borde däremot föranleda en anpassning av den räntenivå, som skulle tjäna som bas för ett dylikt subventionssystem. Genom en sådan anordning skulle bostadsfinansieringen kunna ske till en i stort sett stabil ränta, vilket i sin tur innebär att penningpolitiken inom bostadssektorn huvudsakligen skulle få effekt genom förändringar av tillgången på kredit. Innan man avvecklar nuvarande prioriteringsåtgärder måste emellertid en normalt fungerande kapitalmarknad med utrymme för finansiering i önskad omfattning av den privata sektorns investeringar ha återupprättats, eftersom man annars skulle riskera en alltför stark begränsning av tillgången på bostadskrediter. Även fortsättningsvis måste man förutsätta att riksbanken och de kreditgivande institutionerna i sina diskussioner och överenskommelser tar vederbörlig hänsyn till bostadssektorns behov. I och för sig är det också möjligt att med de statliga räntesubventionerna eliminera engångseffekten på hyresnivån av den räntehöjning, som en övergång till ett kreditgarantisystem måste medföra. Det kan dock enligt vår mening ifrågasättas hur långt man skall vidga klyftan mellan kostnaderna för bostadsproduktionen och det pris människorna betalar för bostäderna (jfr p. 218). Tendenserna på kapitalmarknaden är sådana, att kreditprioriteringen borde kunna upphävas. Genom kreditgarantier skulle bostadssektorn kunna göras mera lockande för placerarna. Något verkligt behov av generella subventioner på bostadsbyggandets område synes enligt riksförbundets mening numera inte föreligga. I fråga om industrisektorn konstaterar utredningen (p. 226, s. 167), att ränteförändringar i de flesta fall spelar en jämförelsevis ringa roll som kostnad i företagens investeringskalkyler. Det framhålles (p. 229, s. 169), att industrin, tagen som helhet, under 1950-talet i stort sett finansierat sina investeringar inklusive lagerförändringar med egna avskrivnings- och vinstmedel. Den höga självfinansieringen inom industrin under efterkrigstiden säges (p. 230, s. 170) till stor del vara ett resultat av den utomordentliga internationella och inhemska konjunkturen och en likviditetsskapande statlig utgiftspolitik, men »den torde också ha framtvingats direkt av svårigheterna att erhålla lån för nyinvesteringar i kreditinstitut eller genom upplåning mot obligationer och förlagsbevis, därigenom att företag, som annars skulle ha kunnat driva en prispressande konkurrens, avstått härifrån då de inte k u n nat låna medel till de investeringar, som skulle ha möjliggjort den produktionsökning som skulle ha blivit deras vinst av konkurrensen». Vidare uttalas (p. 230, s. 170—171): Eftersom lånen mellan företagen i huvudsak synes ha formen av korta krediter, kan en uthållig kreditåtstramning å andra sidan sätta de mest expansiva företagen i svårigheter, vilket kan få en ogynnsam effekt på produktionsutvecklingen. Oviss-

217" heten om möjligheterna att framdeles erhålla erforderliga krediter torde i sådana lägen också ha en betydande psykologisk effekt. Riksförbundet kan i huvudsak godtaga den beskrivning av förhållandena,. som utredningen här lämnar, och anser, att utredningens argumentering tydligt visar h u r en regleringspolitik i form av kreditprioritering och emissionskontroll motverkar de mål som eftersträvas — »en stigande levnadsstandard,. hög, jämn och produktiv sysselsättning och ett stabilt penningvärde». En viktig fördel med ett återupprättande av en normalt fungerande kapitalmarknad är, som utredningen själv antyder (p. 243, s. 180), att kravet på. investeringarnas lönsamhet kommer att skärpas, vilket sannolikt skulle medföra en gynnsam effekt ur produktivitetssynpunkt. Finanspolitiken Utredningen uppehåller sig huvudsakligen vid finanspolitikens betydelse för att motverka de kortsiktiga, konjunkturbetonade svängningarna i efterfrågenivån. Utredningen anser (p. 292, s. 215), att en allmän konsumtionsskatt tordeböra ges en konjunkturpolitisk funktion. Skattesatsen kan ändras tämligen snabbt; en allmän konsumtionsskatt ger ganska begränsade möjligheter till skattetänkande (p. 292, s. 215). Utredningen har emellertid mycket starkt betonat att prisbildningen är mindre trögrörlig uppåt än nedåt. Med denna förutsättning är det svårt att förstå att höjning och sänkning av en konsumtionsskatt är ett medel, som bör utnyttjas för dämpning av konjunktursvängningar. Det framhålles för övrigt (p. 293, s. 215) en rad andra olägenheter med en konjunkturvariation av omsättningsskatten, bl. a. att den kommer in på ett alltför sent stadium för att hindra den initierande pris- och lönestegringen och att en höjning av omsättningsskatten kan förstärka den ursprungliga prisstegringsimpulsen. Utredningen anser (p. 302, s. 220), att nettovinstbeskattningen av aktiebolag och ekonomiska föreningar inte bör betraktas som ett konjunkturpolitiskt medel. Riksförbundet instämmer helt i denna slutsats och vill till utredningens argumentering (p. 301—302, s. 219—220) foga, att en dylik konjunkturvariation också skulle få en »bakvänd» effekt. Om skatten sänkes i en lågkonjunktur och höjes i en högkonjunktur, får företagen ett intresse att reducera sina dolda reserver i lågkonjunktur (bl. a. att minska lagret) och att öka dem i högkonjunktur (bl. a. att öka lagret och göra nedskrivningar på detta). I själva verket måste det emellertid, inte minst för att investeringarna skall bli så produktiva som möjligt, vara ytterst angeläget att skattesatserna för företagsbeskattningen inte konjunkturvarieras. Sparandet Utredningen framhåller med avseende på investeringsverksamhetens andel av det samlade produktionsresultatet under efterkrigstiden (p. 118, s. 105) att Sverige varken vad beträffar stegringstakten eller andelens storlek befin-

218 ner sig i någon tätposition. Det uppskattas (p. 119, s. 107) att ca 11 % av nettonationalprodukten i Sverige f. n. anslås till investeringar, som innebär en ökning av samhällets möjligheter att producera varor och tjänster av olika slag. Med nuvarande kvot för nettoinvesteringarna beräknas en årlig ökning av nettonationalprodukten med ca 3 % kunna uppnås (p. 120, s. 108). Med hänsyn till angelägenheten av att trygga en snabb expansionstakt i den svenska ekonomin anser utredningen det nödvändigt, att investeringsavvägningen i än högre grad än tidigare lämnar utrymme för investeringar av produktiv natur. Mot bakgrund av den internationella konkurrensen anser utredningen vidare att ett av målen för den ekonomiska politiken bör vara att se till att ökningen av de totala investeringarnas andel av bruttonationalprodukten fortsätter (p. 125, s. 110). Av utredningens resonemang följer att en ökning av sparandet erfordras för att stabiliseringspolitikens mål — utan att penningvärdet råkar i farozonen — skall kunna ställas högre än till en ökning av nettonationalprodukten med 3 % om året. I avsnittet om penningpolitiken och sparandet (p. 201—211, s. 153—159) framhåller utredningen inledningsvis (p. 201, s. 153) att det planerade sparandet intar en nyckelposition i konjunkturvariationerna. Sparandet innebär en minskad efterfrågan på varor och tjänster från spararnas sida. Denna efterfrågeminskning bereder å ena sidan utrymme för investeringar men minskar å andra sidan incitamentet att investera. Beträffande sparandeutvecklingen på lång sikt (p. 202—210, s. 154—158) framhåller utredningen att valet av medel i den ekonomiska politiken måste i hög grad bli beroende av formerna för det sparande som erfordras för att bereda utrymme för investeringar av önskad omfattning. Detta sparande kommer dels från de enskilda hushållen, dels från företagen och dels från den offentliga sektorn, dels i vissa fall från utlandet. Det är särskilt den långsiktiga utvecklingen av hushållens sparande som härvidlag är av betydelse (p. 202, s. 154). Efter en diskussion av tendenserna i sparandeutvecklingen, vilken diskussion enligt riksförbundets mening är väl pessimistisk, framhåller utredningen (p. 209, s. 157—158): Det har emellertid förefallit oss sannolikt att tendenserna till ökat frivilligt sparande på lång sikt kommer att göra sig starkast gällande under förutsättning att stabiliseringspolitiken blir framgångsrik och spararnas förväntningar följaktligen inriktas på stigande inkomster och ett fast penningvärde. Riksförbundet menar att detta inte bara »förefaller sannolikt» utan snarast bör betecknas som en oomtvistlig sanning. Om spararnas förväntningar inriktas på att sparande är lönsamt och erfarenheterna visar att sparande är lönsamt även för sparare i deras egenskap av sparare, måste man vid ett fritt konsumtions- och sparval kunna räkna med en ökning av de enskilda hushållens sparande på lång sikt. Det är nästan aldrig den absoluta nivån utan den relativa nivån som är avgörande för individernas fria val. Den allmänna välfärdspolitiken k a n inte eliminera medborgarnas önskemål i fråga

219 o m den tidsmässiga fördelningen av deras egna resurser. De erfarenheter som utredningen har att bygga på härrör från en tid då det pågått en stark inflation eller då farhågor och förväntningar varit inställda på en fortskridande penningvärdeförsämring. Om det otvetydigt slås fast att målet för stabiliseringspolitiken är upprätthållandet av ett fast penningvärde på lång sikt — vilket enligt riksförbundets mening är nödvändigt för att de övriga målen för stabiliseringspolitiken skall kunna uppnås — måste det efter hand bli en mer positiv inställning till sparande från hushållens sida. I det avslutande kapitlet belyser utredningen samordningen av de olika ekonomisk-politiska medlen dels ur mera allmänna synpunkter, dels i anslutning till några typfall för störningar av den samhällsekonomiska balansen. Beträffande avvägningen mellan investeringsverksamhetens omfattning å e n a sidan och konsumtionens inklusive den utländska efterfrågans å den andra, uttalar utredningen (p. 440, s. 305—306): Konsumtionsefterfrågan påverkar investeringsverksamheten genom de förväntningar om framtida avsättningsmöjligheter den skapar hos företagarna, men med betydande eftersläpning på grund av det ofta långa tidsavståndet såväl mellan förändring i efterfrågan och av förändringen orsakat beslut som mellan beslut och verkställande i investeringsverksamheten. Den senares omfattning påverkar i sin tur konsumtionsefterfrågan genom att skapa inkomster utöver det omedelbara utbudet av konsumtionsvaror. Härvidlag är emellertid eftersläpningen ofta obetydligUtredningen påpekar (p. 440, s. 306), att varken tids- eller orsakssambanden i denna cirkel är fasta, vilket är nog så riktigt. Riksförbundet vill emellertid framhålla, att det finns en a n n a n betydelsefull cirkel, nämligen att investeringar möjliggör ny eller ökad produktion, varpå efterfrågan skapas eller ökas genom reklam, prissänkningar, etc. Det finns många exempel på detta — dammsugare, kylskåp, frysta varor, kullager, färdiga byggnadselement, bilar, TV-apparater, etc. Investeringsbesluten kommer i sådana fall före förändringen i efterfrågan. Konsumtionsefterfrågan på dessa varor medför (eller kan åtminstone medföra) att efterfrågan på andra varor och tjänster minskar (eller åtminstone ökar mindre snabbt än vad eljest skulle h a blivit fallet), varför priserna pressas ned (eller stiger mindre). Genom att produktionen genomsnittligt blir lönsammare kan både löntagarnas och spararnas villkor bli bättre än tidigare. Utredningen gör det viktiga konstaterandet (p. 443, s. 308), att förändringar i själva näringslivets struktur och institutioner har haft stor betydelse för förskjutningarna i konjunkturcykelns k a r a k t ä r : Såväl servicenäringarnas tillväxt som tjänstemännens växande andel av företagens personal synes ha medfört en stabilisering av sysselsättning och inkomster. Men även beträffande yrkesarbetare har starka tendenser att söka kvarhålla dem vid minskad efterfrågan gjort sig gällande. Därtill kommer den intensifierade arbetsmarknadspolitikens inkomststabiliserande effekt. Denna utveckling har tillsammans med förskjutningarna i efterfrågestrukturen vid stigande levnadsstandard medfört att konjunkturen minskat i betydelse för

220 konsumtionsutvecklingen, medan konsumtionsutgifterna ökat i betydelse för konjunkturen. Konsumtionsutgifterna går numera inte alls eller mycket långsamt tillbaka vid en konjunkturavmattning — inkomsterna faller såsom ovan påpekats inte så snabbt och konsumenterna har större reserver än tidigare — men har å andra sidan en tendens att ta ledningen i uppgångsfasen. Denna beskrivning visar på ett klarläggande sätt sparandets roll i konj u n k t u r - och stabiliseringspolitiken. Det mest väsentliga elementet i en generell konjunktur- och stabiliseringspolitik måste därför vara att göra sparande lönsamt för spararna och att därigenom och med andra medel stimulera till ökat frivilligt sparande. Offentligt sparande (t. ex. genom alltför höga skatter) kan inte — i vart fall inte om man godtar utredningens åsikter om mekanismerna på pris- och lönebildningens områden — ersätta frivilligt sparande, försåvitt inte också priser och löner kontrolleras av staten. Ingen kan gärna göra gällande, att han måste ha högre priser för sina varor eller ökad lön för sina tjänster, därför att han sparar frivilligt. De svenska livförsäkringsbolagen gav i en skrivelse till Konungen i j u n i 1952 uttryck för sina farhågor beträffande följderna av en fortsatt penningvärdeförsämring och underströk statsmakternas ansvar för vården av penningvärdet. Enligt riksförbundets mening skulle utvecklingen ha varit m e r a gynnsam för produktivitetsutvecklingen och penningvärdets bevarande, o m livförsäkringsbolagens synpunkter beträffande betydelsen av ett ökat sparande föranlett mera effektiva åtgärder i syfte att göra sparandet lönsamt för spararna och att skydda spararna mot förluster till följd av penningvärdeförsämring. Livförsäkringsbolagen, som enligt lagen om försäkringsrörelse har till uppgift att tillgodose försäkringstagarnas intresse, har såsom en rent tillfällig och temporär anordning kunnat godtaga och följa rekommendationer om placering av fondmedel enligt riktlinjer som uppdragits av riksbanken, eftersom problemen kring stabiliseringspolitiken varit under utredning. Livförsäkringsbolagen har under en sådan period också kunnat acceptera att räntan inom den prioriterade sektorn hållits på lägre nivå än vad som — med beaktande av placeringarnas säkerhet och bundenhet — svarar mot räntenivån inom den icke prioriterade sektorn. Livförsäkringsbolagen har också kunnat acceptera de placeringsföreskrifter för försäkringsfond, som anges i 1948 års lag om försäkringsrörelse och som bygger på förutsättningen att någon penningvärdeförsämring på lång sikt icke skall k u n na ifrågakomma. Då stabiliseringsutredningens arbete nu är slutfört finner riksförbundet det angeläget att bolagens kapitalplaceringar får ske utan den kvantitativa och kvalitativa prioritering som nu förekommer för vissa slag av placeringar och att en översyn av placeringsbestämmelserna i lagen om försäkringsrörelse kommer till stånd utan dröjsmål. Riksförbundet vågar ge uttryck för den bestämda uppfattningen att ett slopande av prioriteringen inte kommer att innebära att försäkringstagarnas sparmedel blir placerade på ett ur det allmännas synpunkt mindre önskvärt sätt än hittills.

221 Utredningen framhåller (p. 210, s. 158) att den mest effektiva stimulansen av de enskilda hushållens sparande utan gensägelse är full sysselsättning och fast penningvärde. Även andra sparstimulerande åtgärder anses emellertid böra övervägas, kombinerade med en efter moderna principer upplagd propaganda med syfte att på lång sikt grunda sparvanor. Utredningen hänvisar till att förslag till sparstimulerande åtgärder framlagts av särskilda sakkunniga (SOU 1961: 2) och anser sig därför inte ha anledning att ta u p p denna fråga till vidare diskussion. Svenska livförsäkringsbolags förening har i skrivelse till dessa sakkunniga framfört sina synpunkter beträffande olika sparstimulerande åtgärder och har sedan i sitt remissyttrande över de sakkunnigas betänkande upprepat dessa synpunkter, vilka icke refererades eller diskuterades i betänkandet. Riksförbundet vill emellertid här erinra om en betydelsefull sparstimulerande åtgärd som beslutats av 1961 års riksdag, nämligen att det särskilda avdraget för försäkringspremier höjts till 800 kr. (från 600 kr.) för m a k a r gemensamt samt för ensamstående med barnbidragsberättigade barn och till 400 kr. (från 300 kr.) för annan skattskyldig. Riksförbundet hade i sitt remissyttrande också yrkat att de obligatoriska sjukförsäkringsavgifterna skulle flyttas utanför försäkringsavdraget och att i samband därmed schablonregeln att avdrag medges med 300 kr. respektive 150 kr., även om försäkringsavgifterna inte uppgår till dessa belopp, skulle upphävas. Denna schablonregel är ju motsatsen till sparstimulans och torde icke förenkla arbetet med självdeklarationerna och taxeringskontrollen, detta särskilt om — såsom numera förordats även av 1958 års socialförsäkringskommitté — sjukförsäkringsavgiften flyttas utanför försäkringsavdraget. Riksförbundet har i det nämnda yttrandet också framhållit önskvärdheten av att lönsparandet får en sådan utformning, att betalning av livförsäkringspremier jämställes med insättning på lönsparkonto i bank. En ännu mer betydelsefull sparstimulerande anordning som omnämnes i riksförbundets och Svenska livförsäkringsbolags förenings gemensamma remissyttrande över 1958 års försäkringssakkunnigas betänkande (SOU 1960: 11) gäller avsättningar till pensionskonto i livförsäkringsbolag. Tanken är alt medel som uppsamlas på dylikt konto skulle kunna användas för framtida premiebetalning för i bolaget redan existerande pensionsförsäkring, för avgiftsbetalning till ATP och för omvandling till pensionsförsäkring. Prognosverksamhet Utredningen uttalar (p. 420, s. 294—295) att det synes osannolikt att man inom en överskådlig framtid skall kunna nå längre framåt i tiden än ett år med prognoser, som har en rimlig grad av tillförlitlighet. Under sådana förhållanden är det enligt riksförbundets mening uppenbart, att regleringsåtgärder inte annat än undantagsvis får ges formen av förmögenhetsöverföring; i stället bör de regelmässigt syfta till acceleration eller fördröjning av ekonomisk aktivitet.

222 Utredningen behandlar särskilt lagerstatistik, orderstatistik, produktionsstatistik, arbetsmarknadsstatistik, handelsstatistik samt statistik över kommunernas finanser och framför en hel del synpunkter beträffande erforderliga förbättringar. Riksförbundet kan härvidlag instämma med utredningen men måste samtidigt konstatera att utredningen i detta avsnitt synes h a glömt bort sparandet. En förbättring av statistiken över sparandet, inte minst hushållens sparande, borde vara en angelägen uppgift, om inte annat så för att man därigenom skall få en kontroll beträffande beräkningarna av övriga poster i försörjningsbalansen. Vidare synes det vara av stort värde — för att skapa förståelse hos medborgarna för den konjunkturpolitik som föres — att officiell statistik över vidtagna åtgärder för konjunkturutjämning och dessas resultat sammanställes, analyseras och offentliggöres. Sammanfattning Riksförbundet anser att målen och vägarna för en effektiv ekonomisk politik i vårt land kan formuleras: fri arbetsmarknad fritt konsumtions- och sparval samt fritt investerings- och produktionsval fritt och omfattande varuutbyte med andra länder gynnsam produktivitetsutveckling hög, j ä m n och produktiv sysselsättning stabilt penningvärde. Såsom framhålles i direktiven måste vid utformningen av den ekonomiska politiken även vissa andra synpunkter beaktas, bl. a. försörjningsberedskapen i händelse av avspärrning. Riksförbundet finner utredningens diskussion om de samband och konflikter, som kan förekomma mellan de uppställda målen, vara av stort värde och konstaterar med tillfredsställelse att utredningen klart visar, att en penningvärdeförsämring på lång sikt icke är förenlig med de övriga uppställda målen för den ekonomiska politiken. Utredningens argumentering mot en ekonomisk politik som siktar till en penningvärdeförbättring är enligt riksförbundets mening överdriven; argumenten gäller endast en penningvärdeförbättring som är större än eller lika stor som produktivitetsstegringen. På lång sikt är det fråga om att ernå en optimal avvägning — att göra summan av de på visst sätt vägda friheterna, sysselsättningen, produktivitetsökningen och penningvärdet så stor som möjligt. På kort sikt är problemet att med minsta möjliga uppoffring av den långsiktiga trenden i framåtskridandet utjämna svängningar eller dämpa deras amplitud samt att tillse att olägenheterna av utjämnings- och d ä m p ningsåtgärderna blir så små som möjligt. Det säkraste sättet att undvika olägenheterna och att undvika felbedömningar vid denna utjämning eller dämpning måste vara att i k o n j u n k t u r -

223 politiken utnyttja lämpligt avvägda accelerations- eller fördröjningsmoment. Den typ av åtgärder som bör övervägas är därför i första hand tidsbegränsade bindningar i vissa lägen. Vid valet av medel måste alltid riskmomenten beaktas. Utredningens diskussion beträffande svårigheterna att upprätthålla ett stabilt penningvärde på lång sikt visar betydelsen av att sådana anordningar möjliggöres att både sparare och låntagare kan erhålla ett skydd mot sådana konsekvenser av en icke förutsedd penningvärdeförändring, som innebär att sparkapital överföres från den ena kategorin till den andra, och mot sådana konsekvenser av penningvärdeförsämring, som innebär en icke avsedd indragning av sparkapital till det allmänna. En i möjligaste mån fri kapitalmarknad bör eftersträvas. Försäkringsbolagens kapitalplaceringar måste få ske utan den kvantitativa och kvalitativa prioritering som nu förekommer för vissa slag av placeringar. Placeringsbestämmelserna i lagen om försäkringsrörelse bör överses utan dröjsmål så att de kommer att på bästa sätt tillgodose försäkringstagarnas intresse. Genom kreditgarantier skulle bostadssektorn kunna göras mera lockande för placerarna. Något verkligt behov av generella subventioner på bostadsbyggandets område synes numera inte föreligga. Det mest väsentliga elementet i en generell konjunktur- och stabiliseringspolitik som syftar till ett snabbt framåtskridande är att göra sparandet lönsamt för spararna och att även med andra medel stimulera till ökat frivilligt sparande. Offentligt sparande kan inte ersätta frivilligt sparande, försåvitt inte också priser och löner kontrolleras av staten; pris- och lönestopp under fredstid skulle emellertid allvarligt försvåra möjligheterna till ett snabbt framåtskridande och bör således inte ifrågakomma som instrument i konjunktur- och stabiliseringspolitiken. Det frivilliga sparandet bör stimuleras bl. a. genom följande åtgärder: a) De obligatoriska sjukförsäkringsavgifterna flyttas utanför försäkringsavdraget; i samband härmed upphäves schablonregeln, att avdrag medges med 300 eller 150 kr., även om försäkringsavgifterna inte uppgår till dessa belopp. b) Lönsparandet ges en sådan utformning att betalning av livförsäkringspremier jämställes med insättning på lönsparkonto. c) En lagstiftning om pensionskonto i livförsäkringsbolag åvägabringas. Till sådant konto bör kunna inbetalas medel, som endast får användas för framlida premiebetalning för pensionsförsäkring, för avgiftsbetalning till ATP och för omvandling till pensionsförsäkring. I den samhälleliga prognosverksamheten måste det frivilliga sparandets roll beaktas. Sparandestatistiken bör förbättras. Officiell statistik över åtgärder för konjunkturutjämning bör sammanställas. Stockholm den 28 februari 1962. Alvar Lindencrona Erik Bendz

224 Svenska Landskommunernas Förbund Styrelsen vill inledningsvis deklarera sin anslutning till den av utredningen angivna målsättningen för den ekonomiska politiken, nämligen en stigande levnadsstandard, hög, jämn och produktiv sysselsättning och ett stabilt penningvärde. Det är givetvis ett allmänt intresse att denna målsättning kan förverkligas. Utredningen har i sitt betänkande ingående diskuterat utformningen av skilda åtgärder med syfte att vidmakthålla full sysselsättning vid bevarat penningvärde och med en gynnsam produktionsutveckling. Styrelsen anser sig inte kunna ingå på en bedömning av samtliga diskuterade åtgärder utan begränsar sitt yttrande till det avsnitt som mera direkt berör den komm u n a l a verksamheten. Såsom ett av medlen i stabiliseringspolitiken pekar utredningen på möjligheten att konjunkturvariera kommunernas utgifter för investeringar och materialinköp. Att svårigheter kan föreligga för kommunerna att åstadk o m m a några nämnvärda variationer i investeringsverksamheten synes utredningen ha varit medveten om. Styrelsen vill för sin del framhålla, att kommunernas möjligheter att följsamt anpassa ifrågavarande verksamhet till konjunktursvängningar är ytterst begränsade. Möjligheterna kan givetvis variera avsevärt mellan olika kommuner. För många av landskommunerna är investeringsverksamheten av så relativt begränsad omfattning och avser i förekommande fall sådana ändamål att konjunkturpolitiska hänsyn ä r svåra att ta. Angelägna investeringar för obligatorisk kommunal verksamhet skulle i så fall kunna komma att uppskjutas på obestämd tid. Kommuner med mera omfattande verksamhet torde däremot ha lättare att anpassa investeringarna med hänsyn till konjunktursvängningarna men även här måste möjligheterna därtill vara små inom väsentliga områden av den kommunala förvaltningen. Ett för samtliga kommuner svåröverkomligt hinder för en aktiv medverkan utgör de ytterst begränsade möjligheterna att anskaffa erforderliga likvida medel. Utredningen har antytt att kommunerna skulle kunna stimuleras att anpassa investeringarna till konjunkturerna genom en ökad statsbidragsgivning till anläggningar, som genomförs under lågkonjunktur. Om en sådan åtgärd skall medföra någon effekt är det nödvändigt att utbetalningen av statsbidraget sker vid tiden för företagets utförande och inte som nu ofta är fallet med kortare eller längre tids eftersläpning. Ett löfte om statsbidrag någon gång i framtiden tillför inte kommunerna de likvida medel som behövs vid igångsättningen av ett företag. Såsom förhållandena är på kreditmarknaden kan man inte räkna med att kommunerna skall kunna anskaffa de erforderliga likvida medlen genom upplåning. Möjligheterna för kommunerna att medverka i stabiliseringspolitiken måste bli beroende av att statsbidrag och lånemedel garanteras inom rimlig tid och i erforderlig omfattning. För att investeringsverksamheten vid behov skall kunna ökas med kort

225 varsel krävs emellertid inte endast tillgång till likvida medel utan även att hela projekteringen av investeringarna sker i förväg. Sådana förberedelsearbeten kommer givetvis att medföra betydande kostnader. I den mån projekterade företag inte omedelbart kommer till utförande kan emellertid projekteringen bli mer eller mindre föråldrad. Man torde således få räkna med att en kontinuerlig omprojektering blir nödvändig beträffande de investeringsobjekt som skall ingå i beredskapsreserven. Härigenom uppkommer avsevärda merkostnader för kommunerna och detta kan väntas dämpa deras intresse att medverka. Enligt styrelsens mening bör därför kostnaderna för omprojekteringar helt bestridas av statsmedel. Stockholm den 21 februari 1962. Rud.

Anderberg Sven

Järdler

Svenska Sparbanksföreningen De av utredningen uppsatta målen för den ekonomiska politiken, en stigande levnadsstandard, hög, j ä m n och produktiv sysselsättning och ett stabilt penningvärde, kan Sparbanksföreningen principiellt ansluta sig till. Någon inbördes rangordning mellan dessa målsättningar anser utredningen sig inte kunna ange, i varje fall inte generellt. Sparbanksföreningen anser ej heller någon sådan gradering möjlig eller önskvärd, men föreningen finner emellertid motiven för att man bör söka bibehålla penningvärdets stabilitet tungt vägande och vill därför understryka den stora betydelsen av att denna målsättning även i praktiken betraktas som likvärdig med övriga mål för en stabiliseringspolitik. Utredningen framhåller bland annat även önskvärdheten av att en normalt fungerande kapitalmarknad återupprättas. Sparbanksföreningen vill helt instämma häri, och vill samtidigt understryka, att en strävan i denna riktning även måste innebära en strävan att bibehålla ett fast penningvärde. I avsnittet om penning- och kreditpolitiken anför utredningen, efter en inledning, där man behandlar penningpolitikens roll och verkningssätt, att, om de penningpolitiska åtgärderna skall få åsyftad effekt, de måste omfatta hela kreditmarknaden och ej enbart affärsbankerna (p. 167). Sparbanksföreningen vill, i anslutning till vad föreningen bland annat i sitt yttrande över kreditmarknadsutredningens betänkande hävdat i denna fråga, anföra, att det synes mycket diskutabelt om ur samhällets synpunkt något är att vinna med en utsträckning av verkningsområdena för de instrument, varmed penningmarknaden regleras, till andra kreditinstitut än de som är verksamma på penningmarknaden. Det har för övrigt inte varit enbart affärsbankerna, som varit berörda av kreditregleringarna, vilka närmast avses under p . 167. Utredningen framhåller längre fram i samma avsnitt (p. 196) »att möj lig15-620792

heterna att uppnå en tillfredsställande styrning av kreditmarknaden genom överenskommelser och rekommendationer visat sig vara så goda, att någon lag om räntereglering av den anledningen inte är erforderlig och att den följaktligen bör kunna avskaffas». Sparbanksföreningen delar helt denna utredningens uppfattning att den nuvarande beredskapslagen bör kunna avskaffas och anser därmed givetvis även att något behov av en betydligt mera vittgående lagstiftning härvidlag, vilken nyligen föreslagits, inte föreligger. Utredningen berör i ett särskilt avsnitt utformningen av den samhällsekonomiska prognosverksamheten. Utredningens slutsats härvidlag, att en förutsättning för att de förslag i olika avseenden som utredningen framlägger skall kunna förverkligas, är en avsevärd utvidgning av bland annat konjunkturstatistiken, finner Sparbanksföreningen ofrånkomlig. En sådan utvidgning synes vara ett av de första steg som kan och bör tagas i riktning mot en som helhet stabilare samhällsekonomi och samhällsutveckling. Stockholm den 14 februari 1962. Per

Eckerberg Jan O. Berg

Svenska Stadsförbundet Med stabiliseringsutredningens betänkande avslutas ett mer än tioårigt utredningsarbete om den svenska ekonomiska politiken. Avsikten med denna utredning var att genom en grupp sakkunniga med bred politisk och organisatorisk anknytning erhålla en sammanfattande bedömning av de olika studier kring den ekonomiska politikens teori, som ingick i Penningvärdeundersökningen. Särskilt skulle utredningen försöka precisera det konkreta innehållet i de stabiliseringspolitiska åtgärder, varom olika grupper kunde enas, och därmed ange den allmänna uppfattningen om prioriteringen av olika mål och valet mellan de till buds stående medlen. Helt har dessa intentioner inte kunnat fullföljas. Eftersom vissa viktiga områden av stabiliseringspolitikens teori inte blev kartlagda i Penningvärdeundersökningen, har utredningen gjort egna undersökningar av en rad problem, t. ex. inom prisbildningens, arbetsmarknadens och penningpolitikens teori. Samtidigt har de sakkunnigas strävan att uppnå enighet medfört en påtaglig brist på precision i utformningen av rekommendationerna rörande stabiliseringspolitikens konkreta innehåll. I en rad fall har man sålunda nöjt sig med att diskutera åtgärdernas för- och nackdelar utan att redovisa något ställningstagande. I andra fall sker bedömningen utifrån så allmänna och vaga principer, att det är tveksamt, om de kan vara vägledande för den praktiska politiken. Frånvaron av varje försök till sammanställning av utredningens resultat och slutsatser gör därför, att det digra betänkandet — trots sitt innehåll av många intressanta synpunkter och klarläggande analy-

227 ser inte ger den klara och entydiga bild av stabiliseringspolitikens innehåll, som varit önskvärd. Betänkandets tyngdpunkt ligger mer i dess karaktär av sammanfattning än i ordet bedömning. Såsom även klargöres av de sakkunniga råder för närvarande knappast någon oenighet om formuleringen av huvudmålen för den ekonomiska politiken, nämligen stabilt penningvärde, full sysselsättning och ett snabbt ekonomiskt framåtskridande. Däremot har olika uppfattningar kommit till synes inte bara om vilka medel som skall användas för att nå dessa mål utan även om hur konfliktsituationer mellan de olika målen skall lösas, t. ex. hur stabilt penningvärde skall kunna förenas med full sysselsättning och en hög grad av resursutnyttjande. Formellt synes utredningen vilja inta den ståndpunkten, att den ekonomiska politiken alltfort bör söka realisera dessa tre mål samtidigt och att någon prioritering dem emellan inte bör ske. Stabiliseringspolitikens dilemm a följer av att det samhällsekonomiska klimat, som gynnar penningvärdets stabilitet, inte är detsamma som skapar förutsättningarna för den fulla sysselsättningen. Utredningen har därför som en av sina huvuduppgifter sett en undersökning av hur man skall kunna stärka penningvärdets motståndskraft mot hög efterfrågan och samtidigt minska produktionsutvecklingens och sysselsättningens krav på efterfrågetryck. Ett studium av de sakkunnigas förslag till lösning av de sålunda uppkommande målkonflikterna ger dock intrycket, att penningvärdemålsättningen genomgående eftersattes till förmån för produktions- och sysselsättningsargumenten. I första hand presterar man en formulering av målet stabilt penningvärde, som innebär att vissa typer av prisstegringar måste tillåtas, därför att det i sådana fall inte »vore praktiskt eller rimligt att begära motsvarande sänkningar av andra priser för att målet skall anses vara uppnått». Det gäller prisstegringar, orsakade av höjda indirekta skatter, olikartad produktivitetsutveckling inom olika näringsgrenar samt sådana förändringar av export- och importpriserna, vilka inte är att karaktärisera som »fundamentala jämviktsrubbningar» och därför enligt utredningens uppfattning inte bör neutraliseras genom växelkursförändringar. Dessutom anser man sig inte kunna rekommendera, att deflatoriska åtgärder användes för att förhindra s. k. kostnadsinflation, härledd ur alltför stora autonoma inkomststegringar främst på arbetslönemarknaden. Eftersom trögheten i prisbildningen, på arbetsmarknaden och i företagsstrukturen betraktas som kostnadsinflationens orsaker (och inte ett ef terf rågeöver skott) syftar deras följande förslag i stor utsträckning till att uppnå ökad rörlighet och anpassningsbarhet i det ekonomiska livet. Ehuru det inte klart framgår, om utredningen menar att prisstegringar av det angivna slaget över huvud taget ej kan motverkas genom allmänt efterfrågeminskande åtgärder, torde dess huvudargument dock vara, att upprätthållandet av ett stabilt penningvärde i dessa situationer skulle kräva en politik i direkt depressivt syfte, vars negativa verkningar på sysselsättning och produktionsvolym inte kan accepteras. Utredningens olika förslag till

228 åtgärder i syfte att öka näringslivets och arbetsmarknadens anpassningsförmåga till ändrade förutsättningar finns det därför all anledning att vidareutveckla och söka omsätta i praktisk politik. Ä andra sidan torde förekomsten av den för prisnivåstegringen mycket betydelsefulla kostnadsinflalionen ha ett intimt samband med den allmänna samhällsekonomiska situationen och stabiliseringspolitikens ambitionsgrad. Det måste därför beklagas, att de sakkunniga inte ansett det möjligt att sammanfattningsvis ta ställning till frågan, hur begreppet samhällsekonomisk balans skall uppfattas, om politiken skall inriktas på att skapa ett läge med ett begränsat efterfrågeunderskott eller det slags samhällsekonomiska balans, som normalt innehåller kraftiga expansiva tendenser. Frånvaron av ställningstagande härvidlag berör inte bara möjligheterna att hålla de autonoma inkomststegringarna tillbaka; den skapar också oklarhet om innehållet i den finans- och penningpolitik, som utredningen förordar. Ett mycket väsentligt inslag i efterkrigstidens ekonomiska diskussion har gällt avvägningen mellan finanspolitik respektive penningpolitik och konsekvenserna härav för den offentliga sektorns tillväxt, skattetryckets höjd och kapitalmarknadens funktionssätt. Finanspolitik och penningpolitik ses dock numera som varandra kompletterande instrument, där det senare slaget av politik medgivits en växande rörelsefrihet. Intresset koncentreras sålunda i stället till frågan om den lämpliga tillväxttakten för den offentliga sektorn och sättet för det tillgängliga investeringsutrymmets fördelning, d. v. s. om det skall ske genom politiska beslut i form av regleringar på kreditmarknaden eller genom en marknadsmekanism i en icke reglerad kreditmarknad. Stabiliseringsutredningen har i princip icke ansett sig kunna beröra dessa frågeställningar. Man säger sig vilja diskutera valet mellan finans- och penningpolitik ur renodlat stabiliseringspolitiska synpunkter utan att influeras av deras konsekvenser för resursernas användning. Utredningen har därför i sin analys av stabiliseringspolitikens innehåll till största delen avhandlat föga kontroversiella spörsmål. Detsamma torde gälla det i och för sig viktiga ställningstagandet för en övergång till en normalt fungerande kreditmarknad, som göres av utredningen. Det sker med utgångspunkt från det rimliga antagandet, att kreditransoneringen utanför den prioriterade sektorn leder till en snedvridning av investeringsföi-delningen genom ett ofrånkomligt inslag av godtycke i de ransonerande organens avvägning mellan olika projekt. Den osäkra kredittillgången försvårar även en rationell planering på längre sikt av investeringsprojekten. Utredningens rekommendation innebär dock endast, att kreditransoneringen skall avskaffas först när den inte längre behövs. Man lämnar dessutom inte annat än antydningsvis upplysningar om hur balans mellan kreditutbud och kreditefterfrågan skall åstadkommas. Den praktiskt-politiska innebörden av dessa resonemang blir därför högst diffus. Ett avsevärt större intresse tilldrar sig därför enligt styrelsens mening de tankegångar, som av utredningen framföres angående den offentliga verk-

229 samhetens roll i stabiliseringspolitiken. Utredningen betonar med rätta behovet av en långsiktig planering av de offentliga inkomsterna och utgifterna. Detta torde vara nödvändigt inte endast för att nå en rationell avvägning mellan kollektiva och individuella anspråk på våra reala resurser. Härvid träder inte minst resursernas fördelning inom den offentliga sektorn i förgrunden. Skall de offentliga investeringsutgifterna dessutom kunna påverka konjunkturutvecklingen i stabiliserande riktning genom att tillåtas variera på kort sikt, krävs en omsorgsfull planering av den långsiktiga utvecklingen för att inte tillfälliga åtstramningar skall leda till orimligt höga omställningskostnader, felinvesteringar och eftersläpningsfenomen. Såsom utredningen betonat utgör ett vidmakthållande av den ekonomiska expansionen en av förutsättningarna för en framgångsrik stabiliseringspolitik. Därvid aktualiseras frågan om avvägningen mellan investeringar och konsumtion i samhällsekonomin liksom investeringsvolymens fördelning på sektorer och områden. En fortsatt ökning av investeringarnas andel av nationalproduktionen torde, såsom utredningen framhållit, vara erforderlig för fortsatt ekonomisk expansion och bibehållande av landets konkurrenskraft på utlandsmarknaden. Ett ökat utrymme för investeringar av produktiv natur har ansetts nödvändigt. Vilka investeringar som kan betecknas som produktiva är beroende av en subjektiv bedömning, och utredningen har framhållit, att dess uttalande icke innebär någon rekommendation om ett ensidigt gynnande av näringslivets investeringar. I anslutning härtill vill styrelsen för sin del betona, att något motsatsförhållande mellan näringslivets och kommunernas investeringar egentligen icke bör råda, eftersom kommunernas investeringar — såväl sådana vilka är en förutsättning för eller en följd av bostadsproduktionen som sådana vilka är orsakade av strukturförändringar med bl. a. kraftig folkomflyttning från landsbygd till städer och andra tätorter — är lika nödvändiga för näringslivet som dettas egna investeringar i byggnader och maskiner. En fortgående ekonomisk expansion förutsätter därför, att erforderligt utrymme beredes för sådana kommunala investeringar, som är angelägna ur samhällssynpunkt. Det får ej heller förbises, att en stor del av dessa investeringar står i samband med statsmakternas beslut om bl. a. bostadsproduktionens omfattning och grundskolans genomförande. Som utredningen framhållit kräver en fortgående ökning av investeringarna ett ökat långsiktigt sparande. Kommunernas sparande sker huvudsakligen genom att nyinvesteringar skattefinansieras. Under en följd av år har kommunerna övergått till skattefinansiering i stigande omfattning av sina investeringar, icke minst till följd av de starkt begränsade kreditmöjligheterna. Härigenom har emellertid utdebiteringssatserna nått en oroväckande höjd, vilket delvis också beror på att kommunerna får in de vid ett stigande skatteunderlag ökade skatteintäkterna med två års eftersläpning. Finansieringsproblemet förvärras härigenom. Beträffande en mera systematisk konjunkturvariation av de offentliga investeringarna som ett medel i stabiliseringspolitiken anser styrelsen en kon-

230 junkturvariation vara önskvärd och i viss begränsad omfattning möjlig att genomföra för kommunernas del, om den noggrant planeras i förväg. De flesta kommuner har också upprättat investeringsplaner och flerårsbudgeter med angelägenhetsgradering av investeringarna. En första förutsättning för att de offentliga investeringarna skall kunna konjunkturvarieras på ett meningsfyllt sätt är dock — som även påpekas av de sakkunniga — att ansträngningarna ökas för att avlägsna nu uppträdande eftersläpningstendenser med köer och bristförhållanden som följd. Efterfrågan på de tjänster som statens och kommunernas investeringar avser att tillhandahålla har av olika skäl — särskilt befolkningsomflyttningen och bilismens expansion — stigit mycket starkt under efterkrigstiden. Så länge en otillfredsställd efterfrågan på dessa tjänster från medborgarnas sida föreligger, måste det möta stora svårigheter att företa inskränkningar i de offentliga investeringarna i en högkonjunktur, särskilt som erfarenhetsmässigt anspråken på den offentliga sektorn stiger i samma eller snabbare takt än den totala efterfrågan. Styrelsen anser sig dock böra reagera mot stabiliseringsutredningens benägenhet att åtskilja kommunal och statlig verksamhet ur de här anlagda aspekterna. Utredningens resonemang ger således det intrycket, att avvägningen av den offentliga verksamhetens innehåll på längre sikt och det utrymme för planering i egentlig mening, som därmed ges åt de berörda instanserna, i stort sett skall gälla endast den statliga budgeten. Skulle detta innebära, att de kommunala investeringarna alltfort skulle komma att fungera som en buffert mellan den statliga och den privata investeringssektorn, torde den föreslagna planeringens syften ej kunna realiseras. Det intima sambandet mellan den statliga och den kommunala sektorns utbud av tjänster och de kännbara verkningarna för kommunerna av de statliga utgiftsbesluten gör att den offentliga sektorn oundgängligen måste ses som en samhällsekonomisk enhet. Svårigheterna att tillgodose och i god tid planera för den ständigt ökande efterfrågan på kommunal service är till inte ringa del en följd av att den kommunala verksamheten ofta setts som en restpost inom den offentliga sektorn. Den kommunala sektorns utrymme för anspråk på reala resurser har hittills i alltför stor utsträckning bestämts utifrån andra kriterier än deras angelägenhetsgrad jämfört med andra offentliga utgifter och efter en bedömning av de reala påfrestningar, som ett tillgodoseende av dessa anspråk skulle medföra. Ett uttryck för utredningens uppfattning om dualismen mellan den statliga och den kommunala verksamheten är dess mycket knapphändigt utformade förslag att söka styra de kommunala investeringarna genom en höjning av de statliga investeringsbidragen under en lågkonjunktur. Enär de ökade bidragen endast skulle sikta till att stimulera kommunerna att uppskjuta vissa investeringar, medan de ordinarie bidragen skulle utgå i oförändrad omfattning, betraktar utredningen detta förslag som en övergångsanordning i avvaktan på att den existerande eftersläpningen inom den kommunala sektorn skall inhämtas. Någon möjlighet att närmare bedöma eller

231 ta ställning till denna idé i dess nuvarande form finns knappast. Styrelsen vill dock erinra om att av de totala kommunala bruttoinvesteringarna på ca 2 miljarder kronor endast ca 300 miljoner finansieras med investeringsbidrag. F ö r investeringar i gator och vägar uppgår bidragen vidare i allmänhet till 95 %, ehuru h ä r den egentliga tilldelningen sker via väg- och vattenbyggnadsstyrelsens uppförande av olika projekt på den s. k. fördelningsplanen, varigenom bidragens procentsatser för de enskilda kommunerna erhåller en stor spridning och även varierar genom tiden. Även om den föreslagna åtgärden skulle få effekt i den meningen, att k o m m u n e r n a i viss utsträckning finner det med sin fördel förenligt att uppskjuta investeringar till en eventuell lågkonjunktur, är det väsentliga dock att m a n härigenom knappast skapar den ovan påtalade förutsättningen för en övergång till en mera vittsyftande planering, nämligen en inhämtning av eftersläpningen av den kommunala serviceapparatens utbyggnad. Den mest angelägna åtgärden på kort sikt synes därför vara att åstadkomma en prövning och samordning av hela den offentliga investeringsverksamheten. Syftet bör därvid inte endast vara att nå en ur samhällsekonomiska synpunkter rationell användning av knappa resurser utan även att skapa den balans mellan den offentliga sektorns olika grenar — med speciell inriktning på nuvarande bristområden — som är en förutsättning för en fortsatt effektiv stabiliseringspolitik. Stabiliseringsutredningens olika uppslag i den riktningen förtjänar därför att närmare övervägas. I handläggningen av detta ärende har deltagit förutom undertecknad ordförande, ledamöterna Petri, C. A. Anderson, Johansson, Petterson, Malmgren, Wärenstam, Sterne och Ljungberg samt tjänstgörande suppleanterna Ericson, Berglund och J. B. Anderson, av vilka ordföranden, C. A. Anderson, Johansson, Petterson, Malmgren, Ericson och Berglund förenat sig om ovanstående yttrande. Särskilt uttalande (Bilaga) har avgivits av Petri, Wärenstam, Ljungberg, Sterne och J. R. Anderson. Stockholm den 30 mars 1962. Hj. Mehr

Särskilt uttalande av ledamöterna Petri, Wärenstam, Ljungberg och Sterne samt tjänstgörande suppleanten J. R. Anderson. Vi instämma i huvudsak i de synpunkter, som uttalas i styrelsens remisssvar. Vi vilja emellertid därutöver uttala följande. Det är uppenbart, att utredningen med de vittomfattande direktiv som givits icke kunnat prestera konkreta lösningar och rekommendationer i den utsträckning, som varit önskvärd. Det må emellertid med tillfredsställelse konstateras, att utredningen tagit avstånd från priskontroll som ett ekonomiskt politiskt medel. Utredningens underkännande av byggnadsreglering

och efter vad det förefaller hyresreglering som stabiliseringspolitiska instrument förtjänar även att noteras. Vi dela och understryka vikten av utredningens uppfattning, att den nuvarande differentieringen av kreditmarknaden i sektorer genom kreditprioriteringar för vissa ändamål är olämplig. Den leder bl. a. till en snedvridning av investeringsverksamheten och synes även motverka strävan att göra penningpolitiken till ett effektivt medel för styrning av konjunkturen. En relativt snabb avveckling av prioriteringspolitiken synes därför vara etl väsentligt önskemål. Vi vilja slutligen instämma med utredningens rekommendation om en stark valutareserv men uttala vår uppfattning, att växelkursförändringar böra tillämpas blott i rena undantagsfall.

Sveriges Akademikers Centralorganisation SACO vill inledningsvis uttrycka sin uppskattning av stabiliseringsutredningens arbete. Den samhällsekonomiska debatten har blivit alltmer tekniskt komplicerad, något som medför stora svårigheter för de icke samhällsekonomiskt utbildade medborgarna att bilda sig en klar uppfattning i ekonomiska frågor. Det måste därför vara en angelägen uppgift att tillse, att medborgarna tillhandahålles nödvändig information för sitt ställningstagande. Stabiliseringsutredningens betänkande skulle här kunna läggas till grund för en upplysningsbroschyr i ekonomiska frågor. Utredningen skall enligt sina direktiv »söka finna ut hur långt det är möjligt att vinna enighet kring målsättningar och metoder för den ekonomiska politiken på olika områden». Denna uppgift har lett till att utredningen i vissa fall icke kunnat formulera tillräckligt konkreta ståndpunktstaganden utan den eftersträvade enigheten har medfört att man i stor utsträckning begagnat sig av kompromisser genom alltför uttunnade formuleringar. Mer hade enligt SACO:s uppfattning stått att vinna om enighet icke måst eftersträvas på detta sätt utan att de olika meningar om den ekonomiska politikens mål och framför allt medel, som onekligen finnes, fått göra sig gällande. Utredningen har inriktat sitt arbete på att ge underlag för en konjunkturutjämnande ekonomisk politik. En sådan ekonomisk politik kan emellertid icke föras utan att man också tar hänsyn till de olika åtgärdernas inverkan på den ekonomiska tillväxten. Denna aspekt har icke heller helt förbisetts av utredningen, och SACO kommer här att diskutera stabiliseringsproblematiken utifrån bl. a. tillväxtaspekten. Den internationella

bakgrunden

SACO delar stabiliseringsutredningens mening att Sverige aktivt bör medverka till ett samarbete mellan länderna på det ekonomiska området. I formell mening k a n ett sådant internationellt samarbete minska de delta-

233 gande ländernas handlingsfrihet inom den ekonomiska politiken. Dock har — som utredningen också framhåller — de små ländernas möjligheter att föra en självständig konjunkturpolitik alltid varit begränsade. Viktigare i detta sammanhang är dock att om Sverige isolerar sig från det internationella samarbete, som bedrives av våra viktigaste utrikeshandelsländer, den ekonomiska tillväxttakten kan befaras minska och våra möjligheter att aktivt verka för exempelvis en exportökning, kan bli illusoriska. En dylik utveckling skulle kunna allvarligt begränsa våra ekonomiska resurser och därigenom minska vår handlingsfrihet när det gäller att exempelvis höja levnadsstandarden. Mål och Målen

målkonflikter för

den

ekonomiska

politiken

Målen för den ekonomiska politiken bör enligt utredningen vara 1) stigande levnadsstandard 2) hög och j ä m n sysselsättning 3) stabilt penningvärde. Vid sidan av dessa mål finnes, anför utredningen, även andra önskemål, vilka måste betraktas när det gäller att vidtaga åtgärder i syfte att uppnå ovannämnda mål såsom en utjämning av inkomstfördelningen och vilka begränsar handlingsfriheten. Det allmänna resonemang utredningen för om de två första delmålen torde kunna accepteras av alla. När det gäller det stabila penningvärdet, vill utredningen icke som mål uppställa en på längre sikt oföränderlig prisnivå. Tre typer av prisstegringar skulle sålunda kunna accepteras, nämligen prishöjningar föranledda av förändringar av indirekta skatter och subventioner, förändringar i produktionens effektivitet och förändringar i export- och importpriser. Ett stabilt penningvärde betyder givetvis inte att konsumentprisnivån skall vara helt orörlig. I vissa fall kan det finnas ett konjunkturpolitiskt betonat intresse av höjda priser. Så är t. ex. fallet när man genom en varuskatt söker indraga köpkraft. Steg i ett sådant fall icke priserna, skulle en stor del av den eftersträvade effekten inte komma till stånd. Det kan emellertid förekomma fall, då det icke finnes anledning till att en varuskatt helt skall övervältras. Vad beträffar förändringarna i export- och importpriserna får en ökad andel av utrikeshandeln i vår nationalprodukt icke tas till intäkt för en ökad passivitet i fråga om konsumentprisernas utveckling. SACO delar utredningens mening att informationsunderlaget för en ekonomisk politik som syftar till att åstadkomma samhällsekonomisk balans, måste förbättras. De informationer som nu står till buds vid uppgörande av statens budget är otillräckliga och osäkra. Som exempel kan nämnas den ofullständiga lagerstatistiken.

234 Målkonflikter Utredningen diskuterar ingående frågan om konflikter mellan de uppställda målen. Sålunda har efterkrigstidens erfarenheter givit vid handen svårigheterna att praktiskt förena full sysselsättning med stabilt penningvärde i varje fall på längre sikt. Utredningen ger icke några avgörande bidrag till h u r denna målkonflikt skall lösas. Ytterligare forskning på detta område är enligt SACO:s uppfattning nödvändig. I en konfliktsituation mellan dessa båda mål måste dock självfallet den fulla sysselsättningen ha högre angelägenhetsgrad än det stabila penningvärdet. Departementschefen har i direktiven för stabiliseringsutredningen framhållit, att den ekonomiska politiken måste vara inriktad på bl. a. »en skälig inkomstfördelning». Utredningen hävdar för sin del att i »Sverige har en utjämning av inkomstfördelningen blivit en inom allt vidare samhällsgrupper accepterad utveckling. Uppfattningen om sambanden mellan de stabiliseringspolitiska medlen och inkomstfördelningen har haft ett begränsande inflytande på valet av medel i den ekonomiska politiken. Den har visserligen förskjutits med åren men kan väntas medföra viss låsning även framdeles.» SACO skall i inkomstutjämningsfrågan först närmare diskutera innebörden av ordet »inkomstutjämning» och sedan diskutera de målkonflikter som uppstår mellan inkomstutjämningskravet och andra mål. Anledningen till att man vill åstadkomma en inkomstutjämning är, att m a n syftar till en utjämning av levnadsstandarden mellan olika individer eller grupper och anser att inkomsten — i praktiken den till statlig inkomstoch förmögenhetsskatt sammanräknade nettoinkomsten — utgör ett mått på levnadsstandarden eller levnadsnivån. Uppenbarligen är emellertid icke inkomsten en godtagbar mätare på levnadsnivån. Skillnaden mellan inkomst och levnadsnivå kan generellt h ä n föras bl. a. till inkomsternas varaktighet och jämnhet, försörjningsbörda och skattemässiga förhållanden. En illustration härtill är att det finns grupper i samhället vars konsumtionskraft överstiger deras nettoinkomst. I Socialstyrelsens undersökning av konsumtionen i Sverige 1958 framgår sålunda att inom gruppen jordbrukare med en årsinkomst per hushåll av högst 4 999 kronor konsumtionen per hushåll uppgick till 7 302 kronor. Även för gruppen arbetare inom samma inkomstklass översteg konsumtionen något inkomsten (5 349 kronor). Skillnaderna mellan inkomst och konsumtion kan för jordbrukarnas vidkommande delvis förklaras genom de jämförelsevis förmånliga skatteregler som gäller för denna grupp i j ä m förelse med andra inkomsttagare. I diskussionen om inkomstutjämning säger man sig ofta framför allt vilj a åstadkomma en sådan utjämning till fördel för de lägre inkomsttagarna. Av central betydelse blir därför att närmare söka beskriva och analysera denna inkomsttagargrupp. Den undersökning av de lägre inkomsttagarna (ensamstående med en deklarerad inkomst av under 6 000 kronor per år, respektive familjer med en sammanlagd inkomst av under 10 000 kronor

235 per år) som utförts av Statistiska centralbyrån (Statistisk tidskrift nr 11 1960 och 6 1961) ger vid handen att gruppen lägre inkomsttagare får sin prägel av följande kategorier: sjuka, arbetslösa, studerande, militärtjänstgörande, ungdomar som nyss utträtt i förvärvslivet samt grupper vilkas skattemässiga förhållanden är sådana att konsumtionen överstiger den deklarerade inkomsten. Till den senare gruppen hör bl. a. jordbrukare och hushållsanställda. Som framgått av ovan refererade undersökning ger den deklarerade inkomsten icke ett rättvisande underlag för en standardutjämnande politik mellan olika grupper inkomsttagare. Det kan icke enligt SACO:s uppfattning vara en uppgift för den ekonomiska politiken att ytterligare gynna redan nu skattemässigt gynnade grupper. Ej heller k a n det finnas anledning att via statsbudgeten tillföra medel till ungdomar som nyss utträtt i förvärvslivet och som ofta av skilda skäl har en relativt hög konsumtionskraft. För övriga grupper låga inkomsttagare måste selektiva åtgärder sättas in inom socialförsäkring, arbetsmarknadspolitik, studiesociala åtgärder o. dyl. Kritiken mot den användning inkomstbegreppet fått i utjämningsdiskussionen, kan emellertid föras från en annan utgångspunkt. Eftersom inkomstbegreppet baseras på den deklarerade inkomsten gäller diskussionen icke inkomsten per individ utan inkomsten per hushåll. 1954 års familj eutredning (SOU 1955:29), påvisade, att det svenska skattesystemet icke kunde sägas fördela skattebördan efter bärkraft eftersom hänsyn icke togs och fortfarande icke tas till försörjningsplikterna gentemot barn. Familj eutredningen diskuterade också i detta sammanhang beskattningen och visade att om två m a k a r h a r en inkomst av 10 000 kronor vardera detta måste anses ge en lägre skatteförmåga än om det endast är en av makarna som förtjänar 20 000 kronor och familjen därigenom kan tillgodogöra sig hela värdet av den andra makens hemarbete. Dylika förhållanden beaktas endast i ringa utsträckning i det svenska skattesystemet. Familj eutredningen framhöll sammanfattningsvis att vid de förändringar i skattesystemet som kunde komma i fråga »synes frågan om skattedifferentiering efter försörjningsbörda böra ägnas en helt annan uppmärksamhet än hittills varit fallet i den skattepolitiska diskussionen». Begreppet »inkomstutjämning» så som det användes i debatten och av stabiliseringsutredningen är sålunda enligt SACO:s mening icke relevant om man åsyftar en standardutjämning, eftersom inkomst och levnadsnivå icke är identiska eller alltid starkt positivt korrelerade företeelser. Kravet på ytterligare standardutjämning kommer emellertid också i konflikt med önskemålen om snabbt ökande produktion och därmed också med målet om en höjd och stigande levnadsstandard. För att en höjd produktion skall k o m m a till stånd erfordras ett effektivt utnyttjande av tillgängliga resurser. Arbetskraft och kapital måste tillföras de sektorer av produktionsapparaten, där de kan göra de mest produktiva insatserna. En sådan »dirigering» av arbetskraft och investeringar kan i ett demokratiskt samhälle i stor utsträckning endast komma till stånd om

236 ekonomiska incitament skapas för en omfördelning av resurserna eller med andra ord om räntabilitetssynpunkterna får göra sig gällande. Söker man genom konstlade åtgärder, t. ex. en starkt progressiv skattepolitik, utjämna skillnaderna i inkomstlägen för företagare och anställda inom lågproduktiva och högproduktiva näringsgrenar elimineras till stor del räntabilitetens resursallokerande effekt. Ett klart exempel på detta dilemma är jordbrukspolitiken. Genom att avskärma det svenska jordbruket från den internationella marknaden uppnår man att löner och kapitalavkastning inom denna näringsgren genomsnittligt blir högre än vad de skulle bli vid en fri marknadsanpassning. Men jordbruksregleringen gör det därför icke samhällsekonomiskt rationellare att förhindra en överströmning av arbetskraft och kapital från jordbruket till övriga näringar. De samhällsekonomiska realiteterna förändras inte. Det irrationella i denna situation understrykes ytterligare av att inånga andra sektorer inom näringslivet hindras från en önskvärd expansion av brist på arbetskraft och kapital. Sammanfattningsvis leder sålunda en standardutjämnande politik till att den svenska ekonomin inte i önskvärd utsträckning kan tillgodogöra sig de »överflyttningsvinster», som spelat en stor roll för den ekonomiska tillväxten. ö k a d utbildning leder ofta till större inkomster före skatt. I den samhällsekonomiska debatten betonas alltmer utbildningens betydelse för den ekonomiska tillväxttakten. I ett fullsysselsättningssamhälle torde ett av incitamenten till att skaffa sig ytterligare utbildning vara den ökade levnadsstandard, som kan beräknas följa med det yrkesmässiga utnyttjandet av utbildningen. Söker man genom skattepolitiken förhindra den som utbildat sig att också åtnjuta frukterna av sin utbildning genom en högre levnadsnivå, har man därigenom tagit bort en viktig anledning till att undergå utbildningen. Det är sålunda väsentligt att skattepolitiken utformas så att utbildning lönar sig. Som tidigare nämnts anser utredningen att ytterligare »inkomstutjämning» alltmer accepteras av olika grupper i samhället. Sannolikt torde motsatsen vara riktig. Den höjda levnadsstandarden i vårt land har helt förändrat förutsättningarna för en standardutjämning samtidigt som allt fler kategorier löntagare och andra kommer upp i sådan inkomstnivå, att de själva får erfarenhet av skatteskalans effekter på deras levnadsstandard. Sambandet

mellan efterfrågan

och

prisbildning

Utredningen konstaterar att den autonoma prisbildningen fått en allt större kvantitativ betydelse. Företagarnas prisbeslut bestämmes i hög grad av den förväntade priselasticiteten, vilken i stor utsträckning sammanhänger med konkurrensförhållandena. Om konkurrensen skall bli effektivmåste konsumenterna ha en välutvecklad prismedvetenhet. En sådan prismedvetenhet försvåras emellertid alltmer av det ökande varusortimentet — en företeelse som till stor del förklaras av strävanden att ytterligare öka området för den autonoma prisbildningen. Samtidigt inträder kvinnorna i

237 allt större utsträckning i förvärvslivet, varigenom den tid ett hushåll kan ägna inköpen minskas. I denna situation måste ökade kunskaper krävas av konsumenterna. Åtgärder måste därför vidtagas för att utvidga konsumentupplysningen. SACO vill understryka vikten av att m a n från statsmakternas sida ökar forskningen på detta område och att forskningsresultaten föres ut till konsumenterna på ett sådant sätt att en fastare kunskapsgrund lägges för inköpsbesluten. Investeringarna Utredningen understryker att nettoinvesteringskvoten måste ökas om en snabbare produktionsökning skall komma till stånd. Samtidigt pekar utredningen på vikten av att investeringsökningen koncentreras till produktiva områden. I anslutning till sistnämnda synpunkt vill SACO anföra följande. I den ekonomiska diskussionen analyseras oftast investeringarnas roll i konjunkturutvecklingen och den ekonomiska tillväxten genom att vissa totalkategorier (investeringsvolymen, nationalprodukten) sättes i relation till varandra och slutsatser dragés om investeringskvotens inverkan på bruttonationalproduktens ökning. Minst lika viktigt är det emellertid enligt SACO:s uppfattning att närmare analysera verkningarna av förändringar i produktionsutvecklingen vid en given investeringsnivå men ändrad investeringsallokering. En viss investeringsvolym kan ju nämligen ha helt olika effekt beroende på var den sättes in. Sålunda betonas alltmer i den ekonomiska debatten den starkt positiva effekten av investeringar i utbildning och forskning. Å andra sidan torde ökade investeringar vara mindre önskvärda inom jordbruket och vissa andra näringsgrenar såsom exempelvis delar av textilindustrin. Den nödvändiga rationaliseringen på dessa områden måste i stället ha formen av branschrationaliseringar, varigenom improduktiva produktionsenheter nedlägges eller sammanslås. För att en rationell investeringsallokering skall komma till stånd måste emellertid de nödvändiga basinvesteringarna ges nödvändig prioritet. Bilismen hotar för närvarande att »kväva» tätorterna. Mot bakgrund av att det sannolikt är omöjligt att väsentligt dämpa bilismens expansion ter sig ökade investeringar i vägar och gator nödvändiga. Väsentligt är därvid att sådana investeringar mer än hittills koncentreras till områden där befolknings- och biltätheten är störst. Andra väsentliga basinvesteringar är investeringar i sjukhus, bostäder, utbildningsväsen m. m. Sålunda är för närvarande bostadsbristen i stor utsträckning koncentrerad till tätortsregionerna (inflyttningsområdena) medan bostadsbristen är väsentligt mindre eller helt avskaffad i avfolkningsområden och i icke expansiva områden. Det är i en sådan situation rationellt att mer än vad som hittills skett koncentrera bostadsbyggandet till tätortsområdena i stället för att genom lokaliseringspolitiska åtgärder söka åstadkomma en minskad inflyttning till eller en ökad utflyttning från sådana områden. Liknande resonemang kan också föras, när det gäller exempelvis investeringar i sjukvård och skolor.

238 När det gäller att påverka framför allt den totala investeringsvolymen spelar penningpolitiken en viktig roll. SACO delar här utredningens uppfattning att en reglerad prioritering på kapitalmarknaden icke bör förekomma och att en fungibel kapitalmarknad bör eftersträvas. På detta område torde numera motviljan mot den rörliga räntan som ett penningpolitiskt medel ha försvagats. Viktigt i detta sammanhang är emellertid att företagen också blir känsliga för räntevariationer. Den höga självfinansieringsgrad, som till följd av hög likviditet och generösa avskrivningsregler k u n n a t åstadkommas under efterkrigstiden, har gjort företagen mindre beroende av finansiering via kreditinstituten och mindre känsliga för variationer i ränteläget.

Finanspolitiken Beträffande avvägningen mellan direkta och indirekta skatter uttalade sig SACO för en förskjutning mot indirekta skatter redan i remissyttrande av den 27 november 1958 över 1952 års kommittés för indirekta skatter betänkande om den statliga indirekta beskattningen (SOU 1957: 13). SACO vill här särskilt understryka den indirekta skattens fördelar som konjunkturpolitiskt medel. Den är administrativt lätthanterlig, den är lätt att variera och verkar i förhållande till progressiv direkt beskattning mindre hämmande på arbetsviljan. SACO instämmer sålunda i vad beredningen anfört om att en allmän indirekt beskattning bättre än en rad punktskatter påverkar likviditeten och att en sådan konjunkturvariabel skatt måste ha en viktig uppgift att fylla särskilt i kombination med andra åtgärder, som riktar sig mot likviditetsökning och ökande investeringsbenägenhet i företagen. Sannolikt kommer emellertid direkta skatter att finnas kvar i stor utsträckning. Det är då viktigt att dessa skatter utformas på ett ur hithörande synpunkter riktigt sätt. Skattens utformning har också väsentliga psykologiska aspekter. Särskilt gäller detta marginalskatten där sambandet mellan en ökad arbetsinsats och det ekonomiska utbytet av denna arbetsinsats framträder med särskild skärpa. Vidare måste institutionella förutsättningar skapas för att möjliggöra snabba konjunkturpolitiskt motiverade åtgärder för att ändra den direkta beskattningen. I princip instämmer SACO med utredningen att den långsiktiga normen för skattepolitiken icke är oförändrad nettoförmögenhetsställning för staten utan skattepolitiken måste avvägas med hänsyn till en samhällsekonomisk analys av hela sparandeinvesteringsbalansen. I detta sammanhang vill SACO understryka vikten av att statsbudgeten uppställes så att en realekonomisk analys av dess verkningar på samhällsekonomin så långt möjligt kan ske och att budgetpolitiken planeras på så lång sikt som möjligt. Enligt utredningen bör de konjunkturrörliga delarna av skattesystemet begränsas till en konjunkturrörlig konsumtionsskatt, investeringsfonderna och i skärpta lägen en investeringsavgift. Nettovinstbeskattningen bör icke vara konjunkturrörlig. Enligt SACO:s uppfattning har utredningen emellertid icke tillräckligt

239 ingående analyserat skattesystemets realekonomiska effekter. Särskilt gäller detta avsnittet om faktorsskatter även om utredningen ger ett obestämt reservationsfyllt förord för en konjunkturrörlig bruttobeskattning. I detta sammanhang vill SACO anföra följande. En omläggning av skattesystemet så att de direkta skatternas andel minskas är av tidigare utvecklade skäl angelägen. En sådan omläggning kan ske på flera olika sätt. Ett av dessa sätt är att öka den indirekta beskattningen, ett annat sätt att införa flera olika slag av faktorsskatter. En väsentligt ökad möjlighet att minska den direkta skatten skulle erhållas om socialförsäkringsavgifterna uttogs på annat sätt än nu. Det är möjligt att konstruera avgiften för socialförsäkringarna som en faktorsskatt på arbetskraften, som skulle betalas av arbetsgivarna eller med andra ord en faktorsskatt av i princip samma slag som avgifterna till den allmänna tilläggspensioneringen. Med denna skatt skulle finansieras folkpensionen, ATP, yrkesskadeförsäkringen och sjukförsäkringen. Kombinerades denna skatt sedan med en investeringsavgift, som även skulle utgå på lagerinvesteringar, skulle ett konjunkturrörligt skattesystem ha tillkommit som skulle tilllåta statsmakterna att på ett administrativt lätthanterligt sätt påverka primärt företagens och sekundärt löntagarnas likviditet i olika konjunkturlägen. En fördel med ett sådant system skulle vara att en rationell kostnadsomfördelning ägde r u m mellan staten och näringslivet. Det nuvarande skattesystemet innebär ju att staten, genom att skattemässigt finansiera vissa socialförsäkringsförmåner i praktiken subventionerar företagens lönekostnader och därigenom gör ett rationellt utnyttjande av arbetskraften mindre lockande. Stabiliseringspolitik

genom regleringar

och

kontroller

En generell erfarenhet av de »fysiska» regleringar, som tidigare utgjort ett normalt inslag i den ekonomiska politiken, är att de inte alltid kunnat sättas in där de skulle bäst ha behövts utan där det av institutionella eller andra skäl varit relativt lätt att använda sig av dem. Sålunda torde genom byggnadsregleringen byggnadsverksamheten h a fått bära en oproportionerligt stor del av bördan att genomföra stabiliseringspolitiskt motiverade strävanden att hålla nere investeringsvolymen. Det slutliga målet för de bostadssociala strävandena måste givetvis vara att söka uppnå balans på bostadsmarknaden utan hyresreglering. Detta är så mycket viktigare som en rörlig arbetskraftspolitik försvåras om bostäder icke kan ställas till förfogande för arbetskraften. För närvarande synes emellertid icke hyresregleringen med hänsyn till den på vissa orter rådande stora överskottsefterfrågan på bostäder, k u n n a fullständigt och omedelbart avvecklas över hela landet. Jordbruksregleringens syfte är fördelningspolitiskt i det att det avser att garantera jordbruksbefolkningen på visst sätt definierad inkomstlikställighet med andra grupper i samhället, en inkomstlikställighet som den icke utan långt gående branschrationalisering skulle kunna uppnå vid en fri

240 jordbruksmarknad. I enlighet med vad SACO ovan anfört om behovet av en rationell resursallokering måste jordbruksregleringen utformas så att jordbruket snabbt kan göras självbärande utan statligt stöd. Man bör sålunda eftersträva att stimulera eller framtvinga den nödvändiga branschrationaliseringen. Nytillträdande jordbrukare bör därför så långt det är praktiskt möjligt lämnas utanför jordbruksstödet. Arbetsmarknadspolitiken SACO delar utredningens uppfattning att en konjunkturstabiliserande ekonomisk politik med generella medel måste kompletteras med arbetsmarknadspolitiska åtgärder i avsikt att åstadkomma utjämning mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft. Utredningen indelar de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna i rörlighetsfrämjande åtgärder, sysselsättningsskapande åtgärder och åtgärder med syfte att öka arbetskraftstillgångarna. En fjärde grupp av åtgärder skulle vara sådana som avser att dämpa eller utjämna efterfrågan. Ett typexempel på sistnämnda åtgärder är fördelningen under året av igångsättningstillstånden på byggnadsområdet. SACO har inga invändningar mot de synpunkter som framförts av utredningen i detta avsnitt men vill göra följande tillägg med hänsyn till akademikernas speciella förhållanden. För den akademiskt utbildade arbetskraften spelar för närvarande ecklesiastikdepartementet i stor utsträckning en betydelsefull roll som arbetsmarknadsmyndighet. Dels kan ecklesiastikdepartementet påverka tillgången på akademiker genom sin utbildningspolitik och dels kan departementet också genom exempelvis variationer i utbildningsväsendets expansion påverka arbetsmarknadsutsikterna för stora akademikergrupper. Det är mycket viktigt att de grundläggande principer som utredningen drar upp också tillämpas även av ecklesiastikdepartementet i dess egenskap av arbetsmarknadsmyndighet. Utbildningen av den akademiska arbetskraften måste sålunda anpassas till efterfrågan. Det ökande studentantalet måste tillgodogöras av samhället så att icke ett läge uppstår, där studenter och akademiker icke kan nyttiggöra samhället de utbildningskostnader som nedlagts på dem. En rationell resursallokering är sålunda även på detta område nödvändig. Utredningen framhåller att yrkesutbildningen och framför allt fortbildningen och omskolningen är av stor betydelse ur konjunkturpolitisk synvinkel. När det gäller den akademiska arbetskraften och annan arbetskraft med lång och kvalificerad utbildning kräves numera ofta betydande insatser av den enskilde för fortbildningen. Det är för vårt lands konkurrensförmåga internationellt och för våra möjligheter att öka välståndet av stor betydelse att sådan arbetskraft stimuleras att ständigt följa med utvecklingen såväl inom som utanför landet på sitt ämnesområde. Vad staten beträffar måste här fortbildningsverksamheten utvidgas och personalen ges ekonomiska möjligheter att deltaga i sådan utbildning. Allmänt gäller att skattelagstiftning och skattepraxis måste avpassas så att den som önskar fort-

241 bilda sig icke nödgas göra detta till priset av avsevärda ekonomiska uppoffringar. E n översyn av skattelagstiftningen är här nödvändig. När det gäller att åstadkomma en balanserad expansion på akademikernas arbetsmarknad är en långsiktig planering nödvändig, bl. a. med hänsyn till att åtgärder för att öka de akademiska utbildningsanstalternas kapacitet på grund av den relativt långa studietiden för akademiska examina, icke kan ge resultat förrän efter en relativt lång tid. Lönepolitiken Vid de institutionella förhållanden som råder på den svenska arbetsmarknaden med starka centraliserade parter på båda sidor om förhandlingsbordet, har löneutvecklingen alltmer blivit en autonom faktor i konjunkturförloppet. Denna utveckling mot allt starkare arbetsmarknadsorganisationer har kunnat äga r u m under i stort sett fredliga förhållanden på arbetsmarknaden och utan att staten intervenerat i avtalsrörelsen. De flesta torde vara ense om att principen om den statliga noninterventionen i avtalsförhandlingarna även i fortsättningen skall tillämpas på sätt som hittills skett. Statens inverkan på löneutvecklingen måste alltfort ske genom penning- och finanspolitiska åtgärder och genom selektiva arbetsmarknadsåtgärder. Som utredningen framhåller ställes ofta i den lönepolitiska diskussionen den solidariska lönepolitiken mot bärkraftsprincipen. Distinktionen mellan dessa båda principer synes i stor utsträckning endast ha haft teoretisk betydelse. I praktiken torde en kombination av dessa principer ha gjort sig gällande. Från framför allt LO:s sida har säkerligen aktningsvärda försök gjorts att tillämpa den solidariska lönepolitiken. Praktiskt, och ofta i strid med den vanliga definitionen av solidarisk lönepolitik, har man inriktat sig på att åstadkomma höjningar för vissa låglönegrupper, t. ex. kvinnorna. Regelmässigt har emellertid dessa strävanden korrigerats genom löneglidningen som exempelvis varit större för manliga industriarbetare än för kvinnliga industriarbetare. Under efterkrigstiden har löneglidningen betytt mer för lönehöjningarna än avtalsöverenskommelserna på den privata sektorn av arbetsmarknaden. SACO delar utredningens uppfattning om att löneglidningen så långt möjligt bör motverkas. För att en sådan effekt skall k u n n a uppnås erfordras en restriktiv finans- och penningpolitik samt selektiva åtgärder på arbetsmarknaden för att utjämna över- och underskott på arbetskraft inom olika områden. Den del av löneglidningen, som beror på gradvis införda förbättringar i arbetsförutsättningarna såsom j ä m n a r e materialtillförsel, förbättring i temperaturförhållanden och belysning, bättre materialkvalitet e t c , är svår att motverka (metodglidning). Dylika förbättringar är i allmänhet för små för att k u n n a tas till intäkt för en ändring i ackorden men kan sammanlagt ha mycket kraftiga effekter. I och med att LO-SAF-avtalet fått en normerande inverkan på avtalsrörelserna på övriga avtalsområden har också löneglidningen på industriom16-620792

rådet blivit normerande i den meningen att arbetstagarorganisationerna söker att i efterhand tillförsäkra de medlemmar, vilkas lönesystem är så konstruerade att löneglidning icke eller endast i ringa grad förekommer, samma löneglidning i efterhand som tidigare kommit industriarbetarna till del. Denna inkomstbindning, som motiveras från rättvisesynpunkter, är en realitet på arbetsmarknaden och måste bilda en utgångspunkt för analysen. Enligt SACO:s uppfattning måste emellertid också lönepolitiken användas som ett instrument för en rationell resursallokering. Som tidigare framhållits är en sådan resursallokering en förutsättning för en snabb välståndsökning. Särskilt för arbetstagarorganisationer, som i likhet med SACO har en stor del av sina medlemmar inom avtalsområden med hårt bundna lönesystem, står den hithörande problematiken klar. Sålunda försvåras på många områden inom den offentliga sektorn en välbehövlig expansion av bristen på arbetskraft. Särskilt omdebatterad har varit den flaskhals för en välståndsökning som utgöres av undervisningsväsendet. Genom att staten och kommunerna här avstått från att konkurrera med det privata näringslivet om arbetskraften har en svårartad brist på exempelvis akademiker med teknisk och naturvetenskaplig utbildning uppstått. En annan lönepolitik skulle här leda till en rationell omfördelning av arbetskraft mellan offentlig och privat sektor. Enligt utredningen har målsättningen i fråga om lönestrukturen tenderat mot »arbetsvärderingssynpunkten». Härmed avser utredningen icke en arbetsvärdering i inskränkt mening såsom poängbedömning o. dyl. utan »en lönesättning som är avpassad efter arbetets art och kraven på arbetskraften jämte olikheterna i prestation, så att den motsvarar en långsiktigt hållbar jämviktslön inom och mellan företag och näringsgrenar». Utredningen önskar här att arbetsmarknadsorganisationerna skulle uppställa nyanserade arbetsvärderingsnormer som skulle ligga till grund för vissa selektiva lönehöjningar. Därigenom skulle sådana lönehöjningar för ur arbetsvärderingssynpunkt eftersläpande grupper kunna uppnås utan att följden blev ur stabiliseringssynpunkt olämpliga kompensationskrav från andra grupper. Det är oklart h u r utredningen egentligen tänkt sig att ett dylikt system skulle fungera särskilt i förhållande till marknadsanpassningen av lönerna. Utredningen anför här att en långvarig brist på arbetskraft inom ett område skulle kunna vara ett tecken på att lönesättningen är felaktig ur arbetsvärderingssynpunkt. Utan att närmare söka gå in på utredningens resonemang i detta hänseende vill SACO emellertid anföra följande. Det är uppenbart att vissa lönekrav från organisationernas sida har sin grund i ett slags arbetsvärdering. Att däremot söka genomföra en konsekvent arbetsvärdering på arbetsmarknaden skulle säkerligen stöta på svåra hinder. Sådana arbetsvärderingar måste ju grunda sig på subjektiva uppfattningar om vad som skall betraktas som »poänggivande» inom olika arbetsområden. Även om en sådan arbetsvärdering skulle kunna komina till stånd, skulle den dock leda till en icke önskvärd låsning av lönerelationerna på arbetsmarknaden, något som skulle omöjliggöra exempelvis en av

243 marknadslöneförhållanden nödvändig höjning av vissa gruppers löner. Det torde emellertid i praktiken vara alldeles omöjligt att komma fram till någr a allmänt accepterade normer, som skulle möjliggöra jämförelser mellan yrkesgrupper med långt skilda arbetsuppgifter. Stockholm den 20 mars 1962. Bertil

Östergren Bengt

Svensson

Sveriges Allmänna Exportförening Föreningen hälsar med tillfredsställelse, att en utredning rörande de fundamentala samhällsproblem, som rymmas under betänkandets titel, nu verkställts. Även om icke samtliga områden inom samhällsekonomin, vilka äro av betydelse i sammanhanget, blivit närmare belysta och även om problemställningarna i vissa fall genom det uppställda önskemålet om enighet icke kommit att framstå med önskvärd skärpa, finner föreningen den företagna inventeringen av målsättningar och medel vara av icke obetydligt värde. De områden, med vilka Exportföreningen i första hand sysslar, återfinnas i kapitel V: handels- och valutapolitiken, ävensom i kapitel XIII: samordningen av den ekonomiska politiken. Föreningen kan i stort sett ansluta sig till de tankegångar, som där anförts, men vill komplettera dessa med följande synpunkter. Föreningen vill till en början erinra om den begynnande industriella överproduktionen i världen, vilken kommit till uttryck genom den under fjolåret allt tydligare framträdande konjunkturavmattningen i Förenta Staterna, Storbritannien och Västtyskland liksom inom vissa branscher i vårt land. Detta ger anledning att ävenledes erinra om betydelsen av vidmakthållandet av en god världskonjunktur. Det gamla OEEC, som med sitt komplement EPU under ett drygt decennium utgjort grundvalen för ett strålande uppsving inom Västeuropas ekonomi, har numera skattat åt förgängelsen. I stället har kommit den begynnande västeuropeiska integrationen med sina inånga aktuella frågetecken samt det mer vittutblickande OECD, som kan tänkas bli en »atlantisk» ledstjärna i fråga om konjunkturpolitik och världshandel. Föreningen vill då gärna uttala den förhoppningen, att vårt land tillsammans med övriga medlemmar i detta nya internationella organ måtte sträva efter att från denna plattform försöka realisera det framtidsmål, vilket medan det andra världskriget ä n n u pågick uppställdes av ledande statsmän i Storbritannien och Förenta Staterna, nämligen en stabil världshushållning med fullgod sysselsättning och ständigt stigande välstånd. En omständighet av stor betydelse för den ekonomiska jämvikten i samhället är, att exporten kan utvecklas jämnt och i möjligaste m å n fritt

244 från konstlade hinder. En allmänt exportvänlig miljö är ägnad att främja alla de tre för utredningen uppställda huvudmålen: framsteg, full sysselsättning och stabilt penningvärde. Exportens betydelse för den allmänna framstegstakten och för den fulla sysselsättningen ligger i öppen dag. Men jämväl ett stabilt penningvärde främjas i längden av en j ä m n t försiggående ökning av exporten. Den första förutsättningen för ett exportvänligt klimat är uppenbarligen, att samhällets inställning är allmänt produktionsvänlig. Exportföreningen ämnar här icke närmare ingå på hithörande frågor utan vill hänvisa till det yttrande, som samtidigt härmed avgives av Sveriges Industriförbund och Svenska Arbetsgivareföreningen. Föreningen önskar i stället något belysa vissa faktorer, som påverka exportens försäljningssida. Inom den svenska exportnäringen är man fullt på det klara med att det i nuvarande läge är en uppgift av väsentlig betydelse att finna allt smidigare och effektivare distributionsmetoder och -vägar. Den rationaliseringsprocess, som redan drivits så långt på produktionssidan, håller sålunda på att få sin motsvarighet på distributionssidan och detta ej blott på hemmamarknaden utan även vad gäller exporten. Detta är i första hand en uppgift för exportföretagen själva. Från det allmännas sida kan emellertid åtskilligt göras för att underlätta denna utveckling. Exportföreningen vill då till en början erinra om att en särskild utredning inom Handelsdepartementet, den s. k. Exportstödsberedningen, nyligen framlagt en rapport benämnd »Sveriges kommersiella utlandsrepresentation». I denna behandlas så väsentliga områden som utrikesrepresentationens handelsfrämjande uppgifter, handelssekreterarna, de svenska handelskamrarna i utlandet samt exportutbildningen. Föreningen anser det synnerligen angeläget, att de i rapporten föreslagna exportfrämjande åtgärderna snarast genomföras. Av stor betydelse för en gynnsam exportutveckling är, att de svenska exportörerna befinner sig i ett minst lika gott läge som sina utländska konkurrenter vad gäller möjligheterna att erhålla exportkreditgarantier samt att lämna exportkredit (jfr sid. 123 i betänkandet). Föreningen vill i dessa stycken hänvisa, i vad gäller exportkreditgarantier, till Exportföreningens och Industriförbundets skrivelse den 5 september 1961 till Chefen för Handelsdepartementet (bil. 1) samt, i vad gäller exportkreditgivning, till organisationernas gemensamma remissvar den 14 februari 1962 till Herr Statsrådet rörande förslag om inrättande av ett särskilt institut för exportkrediter (bil. 2). Ett annat betydelsefullt spörsmål i sammanhanget är skydd för investeringar i utlandet. I detta hänseende må hänvisas till Exportföreningens och Industriförbundets skrivelse den 5 september 1961 till Herr Statsrådet rörande skydd för investeringar i utvecklingsländerna (bil. 3). Exportföreningen har med tillfredsställelse noterat utredningens uttalande (sid. 161), att friare kapitalrörelser i många lägen kunna medverka till en konjunkturmässig utjämning, som kan få betydelse ur stabiliserings-

245 synpunkt. Det må i detta sammanhang erinras om att föreningen jämte ett antal andra näringsorganisationer i november 1961 riktat en framställning till Sveriges Riksbank om upptagandet av diskussioner på grundval av en P.M. den 15 november 1961 beträffande liberalisering av vissa kapitalrörelser m. m. (bil. 4) och att sådana diskussioner numera inletts. Ett annat område, där åtgärder erfordras till skydd för svenska exportintressen, är beskattningens. Det synes med hänsyn till den internationella konkurrensen icke försvarligt, att den svenska omsättningsskatten drabbar investeringar och industriella förbrukningsvaror utan sådan möjlighet till restitution i samband med export, som är vanlig i andra länder. Vad gäller förhållandet till utländsk beskattning är det angeläget, att ansträngningarna att utbygga systemet med avtal till undvikande av dubbelbeskattning intensifieras samt att sådana ändringar vidtagas i den svenska skattelagstiftningen, att dubbelbeskattning undvikes även i sådana fall, där avtal i ämnet med främmande länder av olika skäl icke kunna åvägabringas. Avslutningsvis må framhållas, att de här ovan förordade allmänt exportfrämjande åtgärderna i stort sett torde kunna genomföras utan alltför betungande kostnader för det allmänna samt utan störande biverkningar för samhällsekonomien. Stockholm den 12 mars 1962. T.

Vinell P.

Zethelius

Bilaga 1 Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Handelsdepartementet Möjligheterna att teckna statlig exportkreditgaranti vid leveranser till utlandet har under de senaste åren fått allt större betydelse. I flertalet med Sverige konkurrerande länder har också de till buds stående garantimöjligheterna fortlöpande förbättrats. I vårt land har totalramen för exportkreditgarantierna liksom de betingelser, under vilka sådana garantier må ifrågakomma, avsevärt utvidgats. Liksom tidigare är emellertid de svenska exportörerna i vissa avseenden sämre ställda än sina konkurrenter i andra jämförbara industriländer, och det är ett starkt önskemål från den svenska industriens och exporthandelns sida, att skiljaktigheterna utjämnas så långt detta må vara tekniskt möjligt. Sålunda framstår det såsom angeläget, att Exportkreditnämndens verksamhet blir mindre restriktiv i vad avser garantier till de s. k. utvecklingsländerna. Dessa vänder sig gärna med sina inköpsönskemål till tekniskt högtstående smaländer såsom Sverige. En förutsättning för att affärer skall komma till stånd är emellertid, att de svenska säljarna har i stort sett samma faktiska möjligheter som medtävlarna från andra länder att teckna riskförsäkring. Den dynamiska utvecklingen på världsmarknaden har också givit frågan om kredittidens längd ökad betydelse. Det är därför av vikt, att svenska exportörer får möjlighet att teckna garantier även vid affärer med kredittid utöver den av Exportkreditnämnden för närvarande iakttagna femårsgränsen, vilken icke längre synes strikt tillämpas av vissa deltagarländer inom den s. k. Bern-unionen Mot bakgrunden av den svenska efterkrigsexportens glädjande höga förädlingsgrad

246 och denna exports inriktning på jämförelsevis stora objekt — särskilt då ifråga om utvecklingsländerna — har kraven på längre kreditterminer ofrånkomligt ökats. En mer flexibel praxis från Nämndens sida ter sig sålunda av behovet påkallad. Lättnader av sådant slag h a r redan för något år sedan av Storbritannien inrymts åt de brittiska exportörerna i syfte att möta den växande kreditkonkurrensen från andra länder. Liknande förmåner lär stå de franska exportörerna till buds, och utvecklingen tycks på flera håll gå i samma riktning. I dagens pressande konkurrensläge spelar även till synes obetydliga kostnadstillägg mången gång en avgörande roll. Premiesättningen vid garantigivningen har därför fått ökad betydelse, särskilt vid affärer med längre kredittider. De av Exportkreditnämnden tillämpade premiesatserna bör därför — vid jämförbara garantiformer — ej ligga över vad som gäller i andra exportländer, såsom Västtyskland, F r a n k r i k e och Storbritannien. Även tidsmomentet vid garantiärendenas behandling har i den allt mer intensifierade konkurrensen fått större vikt. En utdragen administrativ behandlingsgång är ägnad att äventyra möjligheterna att genomföra eftersträvade exportaffärer. I anledning härav synes Nämndens direktion böra tillerkännas vidgade fullmakter. Överhuvud torde åtskilliga av de ärenden, vilka för närvarande behandlas i arbetsutskott eller plenum, med fördel kunna avgöras av direktionen. Sammanfattningsvis önskar undertecknade organisationer hemställa att de författningsenliga möjligheterna att medgiva tecknandet av garantier i samband med export till utvecklingsländerna måtte kunna av de svenska företagen anlitas i ökad utsträckning, att de författningsenliga möjligheterna att medgiva tecknandet av garantier i samband med exportaffärer med långa kredittider likaledes måtte kunna anlitas i ökad utsträckning, att en översyn måtte företagas ifråga om Exportkreditnämndens premiesättning samt att Nämndens verkställande direktör måtte erhålla vidgade fullmakter i och för möjliggörandet av en snabbare administrativ behandling av inkommande ansökningar rörande exportkreditgarantier. Stockholm den 5 september 19G1. SVERIGES ALLMÄNNA EXPORTFÖRENING N. Danielsen

SVERIGES INDUSTRIFÖRBUND Bror

T. Vineli

Lagercrantz Axel

Iveroth

Bilaga 2 Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Finansdepartementet

Genom särskilda remisser den 29 januari 1962 har Sveriges Allmänna Exportförening och Sveriges Industriförbund beretts tillfälle att yttra sig över ett av en statlig förhandlingsdelegation och en förhandlingsdelegation från Svenska Bankföreningen framlagt förslag angående inrättande av ett institut för exportkrediter m. m. Med anledning härav får organisationerna gemensamt anföra följande. Från näringslivets sida har konsekvent hävdats nödvändigheten av att svensk industri i den internationella konkurrensen kan tävla på likvärdiga villkor med industrin i länder jämförbara med Sverige. Under de senaste årens h å r d n a n d e konkurrens h a r betydelsen av att denna grundsats omsätts i verkligheten blivit alltmer påtaglig. Det kan emellertid konstateras, att den svenska industrins konkurrensläge på världsmarknaden allmänt sett blivit relativt försämrat u n d e r den-

247 na tid. I ett flertal länder av intresse i sammanhanget har de från det allmännas sida insatta exportfrämjande åtgärderna sålunda varit mer långtgående än i vårt land. Härtill kommer att den svenska omsättningsskatten, till följd av att den drabbar även investerings- och förbrukningsvaror, ställt vår industri och i synnerhet exportindustrin i en ogynnsammare konkurrenssituation än tidigare. Organisationerna vill uttrycka sin tillfredsställelse över att ett förslag till exportkreditinstitut nu framlagts. På det för exportindustrin centrala fält, som representeras av exportfinansieringen, torde förslaget kunna fylla ett väsentligt behov. Som framhålles i motiveringen, har den internationella konkurrensen under de senaste åren i allt större utsträckning kommit att avse även betalningsvillkoren. Kredittiderna har förlängts, och i fråga om tyngre kapitalvaror och över huvud större objekt rör man sig numera med kredittider om upp till 10 år. Detta medför uppenbarligen en stark påfrestning på de exporterande företagen i finansieringshänseende. Det framgår icke klart av remisshandlingarna, i vad mån man uppmärksammat möjligheterna för det nya aktiebolaget att upptaga lån i utlandet. I förslaget till bolagsordning utsäges endast, att bolaget skall anskaffa medel för finansieringsverksamheten »genom egen upplåning», medan det i den föregående texten talas om upplåning »på den svenska kapitalmarknaden». I anledning härav vill organisationerna understryka betydelsen av att institutets upplåningsmöjligheter icke begränsas till den svenska kapitalmarknaden. Vidare må framhållas angelägenheten av att möjlighet beredes de enskilda företagen att erhålla förhandsbesked från institutet rörande de faktiska möjligheterna att få exportkredit. Utsikterna att erhålla sådan kredit är många gånger av avgörande betydelse redan i det förberedande skedet av en affärsförhandling. Aktiebolaget Svensk Exportkredit skall enligt förslaget kunna ge krediter för tid upp till 10 år. För att företag skall kunna beviljas kredit, skall emellertid i vissa fall krävas risktäckning genom garanti av Exportkreditnämnden. Organisationerna vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på att nämndens garantier för närvarande ej lämnas på längre tid än 5 år. Organisationerna hemställer, att ovan anförda synpunkter måtte beaktas vid ärendets fortsatta handläggning. Vad gäller varvsindustrins särskilda synpunkter må hänvisas till det yttrande, som den 13 innevarande månad avgivits till Herr Statsrådet av Sveriges Varvsindustriförening. Stockholm den 14 februari 1962. SVERIGES ALLMÄNNA EXPORTFÖRENING V. Danielsen

SVERIGES INDUSTRIFÖRBUND Bror

T- Vineli

Lagercrantz Axel

Iverolh

Bilaga 3 Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Finansdepartementet

Möjligheterna att i tjänliga former öka industriländernas insatser till stöd åt de s. k. utvecklingsländerna är för n ä r v a r a n d e föremål för undersökningar på många håll i världen och från olika utgångspunkter. I den mån man härvid — såsom i viss utsträckning redan sker i en del länder — vill bygga på enskilda investeringar med försäkringstekniskt och annat tänkbart skydd genom statliga eller mellanstatliga anordningar är det för våra svenska företag angeläget, att de icke blir sämre ställda än med dem konkurrerande företag i med Sverige jämförbara industriländer. Vad det främst gäller är frågan om ett så effektivt skydd som möjligt mot politiska risker.

248 Strävanden att genom mellanstatligt samarbete bereda skydd i olika avseenden åt i u-länderna utifrån investerat enskilt kapital har på olika håll gjort sig särskilt gällande från mitten av 1950-talet. Därvid har man bl. a. eftersträvat sådana statliga åtaganden i de investeringsmottagande länderna, som vore ägnade att skapa största möjliga okränkbarhet för den utländska egendomen. Dessutom har man rest spörsmålet om beredandet av ytterligare skydd via varierande garantisystem, uppbyggda p å försäkringsmässig basis. Särskilt må i sammanhanget nämnas de ansträngningar som gjorts inom OEEC, där man efter mycket arbete kommit fram till ett utkast till en multilateral konvention r ö r a n d e skydd för utländsk egendom. Meningen synes vara att fortsätta dessa ansträngningar inom ramen för det nya ekonomiska samarbetsorganet OECD. Även inom Europa-rådet h a r spörsmålet rörande skydd för enskilda investeringar i utlandet behandlats. Som resultat därav föreligger ävenledes ett konventionsutkast. Detta siktar till etablerandet av en internationell garantifond och är också avsett att reglera såväl mottagarlandets som det investerande enskilda företagets allmänna förpliktelser. Vidare må nämnas, att Internationella Handelskammaren nedlagt ett intensivt arbete på hithörande frågor; senast behandlades frågekomplexet vid en sammankomst i Karachi i december 19C0, varvid diskuterades tanken på en garantifond med deltagande i huvudsak av de länder, som är medlemmar av Världsbanken. De svenska kapitalinvesteringarna i u-länderna har ännu inte nått internationellt sett anmärkningsvärda belopp och torde för år räknat stanna vid ett par h u n d r a miljoner kronor. Utvecklingen torde emellertid efter hand komma att kräva betydligt större svenska kapitalengagemang i dessa länder. Såsom inledningsvis antytts har vissa länder gått den internationella utvecklingen i förväg genom att etablera egna garantisystem i statlig regi ehuru uppbyggda på försäkringsmässiga grunder. Så h a r skett i Förenta Staterna, Västtyskland och Japan. Däremot h a r Storbritannien — eljest ett föregångsland på försäkringsområdet — hittills ej skapat något sådant försäkringssystem. I Förenta Staterna liksom i Västtyskland avser skyddet skador förorsakade av krig, expropriation samt hinder för valutatransferering. Vad Förenta Staterna beträffar lämnas såvitt bekant garantier endast för investeringar i länder, med vilka särskilt avtal om investeringsskydd träffats. Investeringar i u-länderna erbjuder för den enskilde företagaren ofta risker av politisk natur, vilka svårligen kan bäras av honom och vilkas storleksgrad i allmänhet lättare kan överblickas av regeringar och myndigheter. Av särskild betydelse i sammanhanget är risken för nationalisering. Inom ramen för det bestående svenska cxportgarantisystemet är det icke möjligt att erhålla skydd för några som helst risker i samband med kapitalinvesteringar i utlandet. Mot bakgrunden av den aktuella internationella utvecklingen kännes detta inom näringslivet som en allvarlig brist. Det må i sammanhanget erinras om den av Studieförbundet Näringsliv och Samhälle år 1960 framlagda r a p p o r t e n angående Sveriges näringsliv och de underutvecklade länderna, i vilken förordas upprättandet av en internationell — alternativt en svensk — garantifond för direkta investeringar i u-länderna. Med tanke på det allmänna intresset av att u-länderna erhåller effektivt bistånd från Sverige liksom från andra industriländer i sina strävanden att utbygga och modernisera sitt näringsliv, liksom med hänsyn till det allmänna intresset av att befästa Sveriges ställning som exportland, synes tiden nu vara inne att för svenskt vidkommande utreda möjligheterna att i samarbete med a n d r a länder eller p å egen hand uppbygga ett sådant försäkringssystem, varom h ä r är fråga. Under hänvisning till förestående vill undertecknade organisationer h ä r m e d hemställa, att en statlig utredning snarast igångsattes rörande möjligheter och förutsättningar för beredandet av skydd i lämpliga former för enskilda svenska investeringar i utvecklingsländerna med avseende å risker av politisk natur. Organisa-

249 tionerna är beredda att medverka i en sådan utredning. Stockholm den 5 september 1961. SVERIGES ALLMÄNNA EXPORTFÖRENING

SVERIGES INDUSTRIFÖRBUND

N. Danielsen

Bror T. Vinell

Lagercrantz Axel

Iveroth

Bilaga 4 PM beträffande

liberalisering

av vissa kapitalrörelser

m. m.

Den internationella ekonomiska utvecklingen under senare år h a r i hög grad präglats av ett ökat och fördjupat samarbete mellan länderna över snart sagt hela det ekonomiska fältet. Det institutionella samarbetet på skilda områden — handels- och tullpolitik, valutapolitik och övrig ekonomisk politik — har utvecklats parallellt med de kommersiella förbindelserna på företagsplanet. De internationella gränserna har förlorat i betydelse inte endast för företagens produkter utan även för företagen själva, som i växande grad har gått över gränserna. Varornas ökade frihet har följts också av en ökad frihet för företagande och kapital. Syftet med denna internationalisering —• vilken form den än haft •— har varit och är att uppnå en mer utvecklad arbetsfördelning mellan länderna, vilket i sin tur främjar en gynnsam produktionsutveckling och ett snabbt ekonomiskt framåtskridande. Vårt land h a r i viktiga hänseenden tagit del i dessa strävanden mot ökad arbetsfördelning, byggd på frihet för produktionsfaktorerna att röra sig över gränserna. I viss mån kan emellertid vårt land sägas ha visat en restriktiv attityd ifråga om avvecklingen av h i n d r e n för kapitalets internationella rörlighet. Sverige har sålunda i högre grad än flertalet medlemmar i OEEC önskat bibehålla sina möjligheter till kontroll och reglering på detta område och detta trots att förpliktelserna i OEEC-stadgan inte kan sägas vara särskilt långtgående. Även om skäl hittills kunnat förebringas för en viss försiktighet, finns det nu starka motiv för att ompröva den svenska politiken, inte minst med hänsyn till de normer för kapitalets rörelsefrihet som utvecklats inom EEC och som på vissa väsentliga punkter innebär krav på en längre gående liberalisering än den som stadgats i OEEC:s kapitalkod. När det nu synes klart att vårt land skall söka anslutning till EEC, är det naturligt att vi snarast möjligt bör utjämna skillnaden mellan vår liberaliseringsgrad och den som gäller i EEC, så att därmed anpassningen till de nya marknadsförhållandena för de svenska företagen kan påbörjas så tidigt och så smidigt som möjligt. Många skäl talar för att en ökad frihet för kapitalet att röra sig över gränserna redan innan förhandlingarna om vår associering slutförts skulle främja ett sådant syfte och bidra till att skapa gynnsammast möjliga betingelser för svensk företagsamhet. Inom ramen för den nuvarande valutaregleringen består, förutom restriktioner för kapitalrörelser, fortfarande även vissa hinder för s. k. löpande betalningar. Dylika hinder synes oss utan några valutapolitiska olägenheter kunna undanröjas. Detta gäller bl. a. ifråga om öppnande av importremburs med längre giltighetstid än nio månader samt vissa förskottsbetalningar vid varuimport. Beträffande privatpersoners kapitalbetalningar torde också utan valutapolitiska risker kvarvarande h i n d e r kunna avskaffas ifråga om bl. a. överföring av arvsmedel samt valutatilldelning i samband med emigration. Dessa önskemål berör emellertid självfallet icke några för företagens verksamhet centrala förhållanden. Hu-

250 vudintresset knyter sig i stället i första hand till vad som brukar kallas direkta investeringar, till möjligheterna att uppta och lämna kommersiella krediter samt till handeln med börsnoterade värdepapper. För samtliga dessa tre kategorier gäller inom EEC en ovillkorlig liberalisering, medan de hos oss är i princip förknippade med licensförfaranden. Ifråga om värdepappershandeln gör de svenska valutamyndigheterna knappast några som helst medgivanden till nyförvärv, varigenom vår kapitalmarknad i hög grad kommit att isoleras från kapitalmarknaderna i Europa. Skall en ekonomisk samverkan mellan länderna vara meningsfull bör givetvis kanalerna mellan dessa länders kapitalmarknader i möjligaste mån vara öppna. Vad först gäller de direkta investeringarna synes en avveckling av samtliga valutapolitiska hinder och ingrepp nu kunna ske utan några risker för vårt lands valutaläge. Praxis i vårt land har ju under senare år utvecklats i mer liberal riktning och även om man skulle överge regleringen kommer vi enligt Romfördraget att ha rätt att genom valutaformaliteter eller på annat sätt följa utvecklingen. Det är vidare i hög grad sannolikt att EEC-länderna inte kommer att medge oss några undantagsbestämmelser ifråga om kravet på en ovillkorlig liberalisering av kapitalrörelserna i samband med direkta investeringar. Vi ifrågasätter om de fördelar, som de nuvarande restriktionerna anses innebära, verkligen uppväger de nackdelar och den irritation som de skapar. Inte heller torde några allvarliga valutapolitiska invändningar kunna resas mot en anpassning för vårt lands del till de regler, som nu gäller inom Sexstatsunionen ifråga om kommersiella krediter. En ovillkorlig liberalisering gäller där endast kommersiella krediter, då valutainlänning är part i affären, med löptider upp till fem år. Svensk praxis är även i detta hänseende liberal och de reservationer vårt land presenterat till OEEC-stadgans krav på liberalisering av dylika krediter synes oss närmast vara av formell karaktär. Enligt nu gällande valutabestämmelser hindras i princip inte kreditgivning köpare och säljare emellan i samband med export och import. Vidare kan de svenska valutabankerna finansiera svensk export på u p p d r a g av såväl svensk som utländsk part. Det torde i fortsättningen vara önskvärt att svenska importörer även direkt eller genom medverkan av sina svenska bankförbindelser hos utländska banker eller eljest hos annan än leverantören bereds möjligheter att uppta krediter för finansiering av sin import. Härigenom skulle importören inte tvingas binda sig vid de av exportören dikterade kreditvillkoren. Följden härav skulle bli ett minskat valutakrav från importörens sida och en normalisering av handelns betalningsvägar. Att tillåta svenska exportörer uppta lån i utlandet för finansiering av sin export skulle stärka konkurrenskraften på utlandsmarknaderna. Vad slutligen handeln med börsnoterade värdepapper beträffar synes det inte kunna göras gällande att det i vårt land skulle finnas någon utpräglad »undertryckt» vilja att placera pengar i utländska värdepapper som skulle komma till uttryck efter en genomförd liberalisering. Däremot torde en sådan latent önskan till kapitalplacering i viss mån finnas i utlandet i förhållande till svenska objekt. En valutautlännings möjligheter till fri handel med i svenska kronor lydande börsnoterade värdepapper är för närvarande begränsade till återförsäljningsrätt, switch-rätt, rätt till handel med sådana svenska obligationer, som noteras på Stockholms Fondbörs, samt vissa rättigheter i samband med ny- och fondemission. Alla dessa medgivanden är dock förknippade med mer eller mindre långtgående villkor. Rådande bestämmelser på området har lett till att en sådan absurditet uppstått som att vissa svenska aktier i utlandet handlats till kurser som högst väsentligt överstigit kurserna på Stockholms Fondbörs, även om överkurserna för närvarande är avsevärt lägre. Det framstår för oss som en naturlig ordning att sådana svenska börsnoterade aktier, som kan ägas av utlänningar och som vid förvärvet tillfört landet utländskt kapital, fritt skall få handlas av utlänningar på Stockholms Fondbörs, som ju är deras naturliga marknad.

251 En valutainlännings möjligheter att fritt handla med utländska värdepapper är begränsade till återförsäljningsrätt, switch-rätt samt överlåtelserätt till annan valutainlänning. Även ifrågavarande handel är dock förknippad med vissa villkor. Det är i dagens läge inte längre påkallat att genom dessa restriktioner begränsa en valutainlännings rätt att disponera sin egendom. Ett dylikt frisläppande av portföljinvesteringarna i båda riktningarna skulle, enligt affärsbankernas och övriga fondkommissionärers uppfattning under nu rådande förhållanden resultera i ett ganska obetydligt nettoinflöde av valutor. Rörelserna torde inte heller brutto räknat bli av stor omfattning. Det kapital som skulle söka sig till placeringar i svenska värdepapper blir sannolikt av ganska stabil natur. En betydande del av placeringarna i aktier och måhända en viss del även av placeringarna i obligationer kommer sannolikt att ske genom »investment funds» och övriga institutionella placerare. Det kapital som man åsyftat, när man talat om icke önskvärda effekter på ägarförhållandena i svenska företag, torde inte vara sådant som söker sig hit i rent placeringssyfte utan i stället komma att söka sig hit i enlighet med bestämmelserna i Romfördragets artikel 221.

Sveriges Allmänna Hypoteksbank Styrelsen anser sig ha anledning att yttra sig över betänkandet endast i vad avser de avsnitt, i vilka frågeställningar behandlas som ha ett direkt samband med hypoteksinstitutionens verksamhet. Detta är förhållandet närmast i fråga om det kapitel i betänkandet, som behandlar penning- och kreditpolitiken. Styrelsen kan i allt väsentligt ansluta sig till stabiliseringsutredningens där utvecklade tankegångar, som u t m y n n a i uppfattningen att en successiv avveckling av nuvarande regleringar bör k u n n a ske och att en fri kapitalmarknad bör kunna återupprättas. Av de penningpolitiska åtgärderna under 1950-talet hade emissionskontrollen det största inflytandet på hypoteksinstitutionens verksamhet. Emissionskontrollen innebar en mycket kännbar kreditransonering. Den reglering av kreditmarknaden, som kom till stånd i enlighet med Riksbankens rekommendationer, gav en särställning åt statens och bostadssektorns kreditbehov, medan långfristig kreditgivning för tillgodoseende av andra behov, icke minst för jordbruksändamål, fick vidkännas mycket kännbara inskränkningar. F r å n och med senare delen av 1960 har Riksbanken emellertid medgivit avsevärda lättnader i kreditrestriktionerna för hypoteksinstitutionens vidkommande så till vida, som Hypoteksbanken beretts ökat utrymme på obligationsmarknaden. Det mycket stora kreditbehov, som förefinnes inom jordbruket, har sålunda kunnat tillgodoses i ökad omfattning i vad gäller den långivning som sker genom hypoteksinstitutionen, vilket inneburit en mycket välkommen lättnad. Stabiliseringsutredningen anser (punkt 196, sid. 151) att möjligheterna att uppnå en tillfredsställande styrning av kreditmarknaden genom överenskommelser och rekommendationer visat sig vara så goda, att någon lag om räntereglering av den anledningen icke erfordras och att gällande ränteregleringslag av år 1951 följaktligen bör k u n n a avskaffas. Den emissions-

252 kontroll som kan vara nödvändig åtminstone under en övergångstid bör enligt utredningens mening grundas på direkta bestämmelser härom. I en inom finansdepartementet utarbetad, den 5 december 1961 till bl. a. Hypoteksbanken remitterad promemoria har emellertid framlagts förslag till en ny lag om räntereglering och emissionskontroll. Förslaget innefattar såvitt angår hypoteksinstituten den ändringen i förhållande till nu gällande ränteregleringslag, att bestämmelserna om räntereglering i förslaget icke gjorts tillämpliga på hypoteksinstituten i annan mån än vad som följer av reglern a om emissionskontroll. Bankstyrelsen förklarade i ett den 5 januari 1962 avgivet remissyttrande, att styrelsen icke ville motsätta sig att giltighetstiden för reglerna angående emissionskontroll genom den nya lagen utsträcktes på föreslaget sätt, d. v. s. till den 30 juni 1965. Bankstyrelsen ansluter sig till stabiliseringsutredningens uppfattning att emissionskontrollen och prioriteringen av vissa lånebehov bör kunna avvecklas efter en övergångstid. Förutsättningen härför är, såsom utredningen framhållit, att kapitalmarknaden successivt vidgas, vilket kan beräknas ske särskilt genom fondbildningen för ATP. Så länge emissionskontrollen fortfar är det emellertid enligt styrelsens mening av stor vikt att jordbrukets behov av långfristiga krediter beredes erforderligt utrymme på kapitalmarknaden. Den prioritering av statens och bostadssektorns lånebehov, som utredningen förutsätter skola ske under en övergångstid, får enligt bankstyrelsens mening icke medföra att andra angelägna lånebehov, exempelvis jordbrukets, skjutas så starkt åt sidan som för jordbrukets vidkommande i ett tidigare skede skett. Utredningens tankegång att man genom att åvägabringa en från den placeringssökandes synpunkt större skillnad i de genomsnittliga räntenivåerna på den långa och den korta marknaden skulle kunna i växande omfattning föra över finansieringen av statliga investeringar och bostadsbyggande från affärsbankerna till kapitalmarknaden (punkt 139, sid. 177) synes i viss mån tillämpligt även beträffande de långfristiga jordbrukskrediterna. En förutsättning härför torde dock vara att skillnaden i nivåerna i fråga om utlåningsräntorna icke blir så väsentlig att det skulle te sig oförmånligt att den långa marknaden anlitas för tillgodoseende av jordbrukarnas lånebehov. Såsom utredningen framhållit, har särskilda bestämmelser om amortering av inteckningslån hittills icke förekommit i Sverige som konjunkturpolitiskt instrument (punkt 200, sid. 153). I likhet med stabiliseringsutredningen kan bankstyrelsen icke förorda att dylika bestämmelser utfärdas. För jordbrukskrediten skulle det enligt styrelsens mening vara olyckligt om amorteringsskyldighet generellt infördes. Även om huvuddelen av de av hypoteksföreningarna utlämnade lånen amorteras, föreligger behov av lån utan amortering i många fall, särskilt för jordbrukare, vilka erhållit lån med statlig kreditgaranti. Garantilånen skola amorteras på jämförelsevis kort tid, och den samlade amorteringsbördan skulle i många fall bli alltför stor för låntagaren om även bottenlånen skulle bli förenade med amorteringstvång.

253 I handläggningen av detta ärende ha deltagit ordföranden och vice ordför a n d e n samt ledamöterna Berg, verkställande direktören Allstrin och Liedberg. Stockholm den 2 mars 1962. Rickard

Sandler

Bertil Allstrin

Stig

Lindström

Sveriges Grossistförbund Inledningsvis vill vi framhålla, att det remitterade betänkandet innehåller en i många avseenden värdefull sammanställning av och kommentar till de problem, som i dag kännetecknar vår ekonomi, och de utvecklingstendenser, som kan skönjas. Utredningen belyser emellertid också samtidigt svårigheterna att klart överblicka de ekonomiska sammanhangen och att bedöma det faktiska konjunkturläget. Dessa svårigheter samt en önskan inom utredningen att söka nå enhällighet i fråga om vissa huvudlinjer är väl närmast orsaken till att m a n i flera betydelsefulla avsnitt av betänkandet saknar besked om vad utredningen själv anser vara väsentligt och riktigt när det gäller inriktningen av vår ekonomiska politik. I flera principiellt betydelsefulla frågor h a r utredningen emellertid gjort positiva och väl grundade uttalanden av allmän natur, till vilka vi helt och fullt ansluter oss. I fråga om den allmänna inriktningen av de medel, som k a n tänkas komma till användning i konjunkturpolitiskt syfte, har sålunda utredningen tagit avstånd från statliga regleringar, kvantitativa kontroller och liknande åtgärder. Man har fastslagit, att en hög och j ä m n produktiv utveckling i vårt land bäst främjas genom marknadskrafternas fria spel och att en framgångsrik konjunkturpolitik måste innefatta åtgärder, som är ägnade att stödja en fri marknadsutveckling. Det k a n också med tillfredsställelse konstateras, att kommittén i sina allmänna överväganden rörande målsättningen för den ekonomiska politiken icke endast formulerar denna såsom en strävan efter stigande levnadsstandard, hög och j ä m n sysselsättning och ett stabilt penningvärde u t a n även understryker behovet av att ha ett fritt konsumtionsval och slippa köer och ransoneringar. Det är även av värde, att kommittén särskilt starkt understryker den utveckling mot en friare internationell handel, som fortgår i alltmera accelererat tempo och som är särskilt betydelsefull för en fortgående stegring av vår levnadsstandard. Samtidigt belyser kommittén på ett realistiskt sätt, hur vårt beroende av en omfattande utrikeshandel begränsar den konjunkturpolitiska rörelsefriheten. Denna begränsning — därom torde man vara ense — kommer sannolikt att ytterligare accentueras i och med att en mera omfattande ekonomisk integration kommer till stånd i Europa. Utredningen framhåller med rätta, att det i och för sig icke finns någon anledning att beklaga denna utveckling, särskilt som möjligheterna till självständig konjunkturpolitik i de små länderna alltid varit begränsade. Då konjunkturpoli-

254 tiken sålunda icke kan komma att bli ett litet lands egna angelägenheter, bör Sverige positivt arbeta för att internationella överenskommelser om gemensam konjunkturpolitik kommer till stånd. Självfallet innebär icke vårt beroende av den internationella konjunkturen, att vi — inom ramen för vad som är praktiskt och med hänsyn till våra avtalsförpliktelser gentemot utlandet genomförbart — skulle underlåta några åtgärder, som är ägnade att i vissa övergående lägen ge oss möjlighet att stödja en från den internationella avvikande konjunkturutveckling. Härvidlag vill vi understryka betydelsen av en aktiv betalningsbalans samt de synpunkter utredningen anfört i samband med att den förordat en förstärkning av vår valutareserv. Med hänsyn till betalningsbalansens betydelse för den ekonomiska stabiliteten är det — som kommittén framhåller — viktigt att söka åstadkomma en ökad rörlighet i produktionsstrukturen med snabbare produktionsomläggningar mot näringar med »lättsålda och väl betalda varor från näringar med svårsålda och dåligt betalda produkter». Utan tvivel kommer den största vinsten av ett internationellt samarbete på det ekonomiska planet att tillfalla det land, som är i stånd att genomföra snabba produktionsomläggningar och inte det land, som vid förhandlingarna lyckats bibehålla den mest omfattande protektionismen. Det äger sin riktighet, att kravet på en höjd produktivitet genom sådan specialisering och därmed åtföljande ökning av det internationella handelsutbytet kan komma att leda till att vårt land blir alltmer mottagligt för konjunkturimpulser utifrån. En sådan utveckling kan därför också skapa vissa problem i fråga om realiserandet av den samlade målsättningen för vår ekonomiska balans. Även om kommittén icke förordat, att man i en konfliktsituation skulle vidtaga en så drastisk åtgärd som en isolerad växelkursförändring från svensk sida, framgår dock av betänkandet, att man tänkt sig möjligheten härav. Vi vill för vår del uttala starka betänkligheter emot en isolerad förändring av den svenska kronans värde. Såsom kommittén framhåller löser icke en sådan åtgärd bytesbalansproblemen på längre sikt och den är dessutom ägnad att starkt rubba det förtroende Sverige åtnjuter i utlandet. Med avseende på importregleringen såsom ett handelspolitiskt instrument vill vi understryka utredningens uttalande, att sådana regleringar icke bör tillgripas annat än under ytterst extraordinära förhållanden. Med vad här anförts har vi särskilt velat understryka betydelsen av att man från svensk sida verksamt söker bidraga till att ett aktivt internationellt konjunkturpolitiskt samarbete kommer till stånd. Som ett exempel härpå kan anges de med tiden utbyggda möjligheterna att erhålla lån i de internationella organisationerna. Kommittén har här framhållit, att ifall dessa lånemöjligheter utnyttjas i vidare omfattning, man får vara beredd på att motkrav kan k o m m a att ställas beträffande den ekonomiska politikens utformning. Vi anser för vår del att man icke i och för sig bör betrakta eventuella villkor och bindningar i samband med en sådan uppgörelse s å som olämpliga. Låneavtal av detta slag synes, om de är väl avvägda, kunna.

255 utgöra en garanti för en internationellt bättre samordnad och därigenom ur stabiliseringssynpunkt mera framgångsrik ekonomisk politik. Inom kommittén har ansetts att sambandet mellan efterfrågan och prisbildning är av så avgörande betydelse för valet av medel i den ekonomiska politiken, att m a n relativt utförligt övervägt problem, som sammanhänger med prisbildningen i vårt samhälle. Man h a r därvid sökt skilja på två olika former av prisbildningar, den ena för varor, som är homogena i den meningen, att de ej har den enskilde producentens utformning eller bär hans kännemärke, och den andra omfattande märkesvaror. Särskilt har man uppehållit sig vid de frågor, som sammanhänger med den större rörligheten i prisbildningen när det gäller den förra gruppen jämfört med den senare. Någon möjlighet finns icke för oss att inom ramen för detta yttrande närmare ingå på utredningens diskussion rörande prisbildnings- och konkurrensfrågor. Som ett allmänt omdöme vill vi dock framhålla, att de analyser och resonemang i just dessa frågor, som framförts i betänkandet — och som ingalunda fullständigt belyser den rikt facetterade bild, som distributionen erbjuder i en konkurrensmarknad — fått en omfattning, som knappast svarar mot deras reala betydelse. Redogörelsen k a n härigenom lätt ge en felaktig bild av de verkliga marknadsförhållandena, eftersom man endast mera i förbigående berört de faktorer, som gör att konkurrensen på den ojämförligt största delen av varuområdet i dag är utomordentligt hård och direkt inriktad på priskonkurrens och vilka bl. a. medfört en allt starkare tendens att frångå riktprissystem av olika slag. Det är i själva verket så som utredningen själv framhåller, att m a n i redogörelsen för prisbildningsförhållandena lämnat större utrymme för de konkurrensbegränsande faktorerna än vad som står i proportion till deras relativa betydelse. Det finns härutöver särskild anledning framhålla, att den del av prisbildningens område, som innefattas i betänkandets avsnitt om »sambandet mellan efterfrågan och prisbildning» i själva verket är relativt starkt begränsad. Den omfattar sålunda icke de förnödenheter och tjänster, som inrymmes under jordbruksregleringen eller hyres- och byggnadsregleringarna, och ej heller de tjänster, som är hänförliga till fraktmarknaden. Genom dessa undantag kommer den del, som beröres i nämnda avsnitt av betänkandet, att omfatta uppskattningsvis endast cirka 40 % av hela prisområdet. De omskrivna prisbildningsfrågornas betydelse bör ses mot bakgrunden av att en så stor del av marknaden är mer eller mindre starkt prisbunden genom av statsmakterna beslutade eller sanktionerade åtgärder. De nu nämnda områden inom näringslivet, som kännetecknas av prismässiga och kvantitativa regleringar, h a r relativt kortfattat berörts i betänkandet med den motiveringen, att de i väsentlig utsträckning betingas av socialpolitiska och fördelningspolitiska skäl. Då regleringarna i flera avseenden står i bestämd kontrast mot kommitténs allmänna uppfattning i fråga om inriktningen av de medel, som bör komma till användning i konjunkturpolitiskt syfte, är de dock i detta sammanhang värda speciell uppmärksamhet. Utredningens allmänna uttalande, att prisstabiliteten ej bör uppnås ge-

256 nom priskontroll och detaljregleringar utan genom fri konkurrens och en rörlig arbetsmarknad, ger ett ytterligare stöd åt det av vårt förbund och andra näringsorganisationer i olika sammanhang framförda önskemålet om att hyresregleringen snarast möjligt avskaffas. Genom ett slopande av denna reglering skulle även bättre förutsättningar skapas för en på normalt sätt fungerande kreditmarknad — ett mål, som kommittén i och för sig har betecknat såsom eftersträvansvärt. I samband härmed finns det anledning att understryka kommitténs direkta uttalande om att byggnadsregleringen inte bör komma i fråga såsom stabiliseringspolitiskt medel. Vad beträffar jordbruksregleringen har kommittén berört dess konsekvenser för stabiliseringspolitiken i Sverige under efterkrigsåren samt dess inverkan på prisbildningen inom livsmedelsområdet. Oberoende av att regleringen som sådan har en stark politisk förankring och att dess utformning i fortsättningen måste ske med hänsynstagande till utlandets åtgärder på jordbruksområdet, vill vi i detta sammanhang understryka betydelsen av att man söker skapa en i möjligaste mån fri handel även med jordbruksprodukter. Det är särskilt angeläget, att den utredning, som nyligen tillsatts för en omprövning av jordbrukspolitiken, tillser, att det regleringssystem och den monopolism, som i dag binder handeln, i möjligaste mån liberaliseras för att få till stånd en rationellare och smidigare distribution och friare prisbildning. Vad här sagts i fråga om hyres- och jordbruksregleringarna gäller även i tillämpliga delar för vår transportmarknad. Vi vill särskilt framhålla, att en liberalisering av den reglering, som för närvarande kännetecknar landsvägstrafiken, är en förutsättning för att en effektiv konkurrens skall komma till stånd och att därför den målsättning, som uppställts av 1953 års trafikutredning, bör realiseras med största möjliga skyndsamhet. I samband med prisbildningsproblemet har utredningen i korthet berört frågor gällande konsumentupplysning. I betänkandet framhålles, att denna upplysning bör erhålla en vidsträckt spridning och vara så konkret och lättfattlig, att den utan svårighet kan omtolkas till en för konsumenten värdefull inköpsplan, vilket förutsätter att inköpskällor och varumärken namnges. Utan att närmare ingå på hithörande problem vill vi, såsom tidigare i vårt yttrande över 1960 års prisövervakningskommittés betänkande, framhålla, att en statlig verksamhet i konsumentupplysande syfte alltid bör taga sikte på att svara endast mot det praktiska behov, som kan föreligga från konsumenternas sida. Konsumentupplysning, särskilt i form av jämförelser mellan olika varor, är en mycket komplicerad sak och ställer stora krav på objektivitet. Här måste ställas det absoluta kravet, att uppgifter blir fullt rättvisande beträffande både pris, kvalitet och service och gör man därför prisjämförelser avseende olika butiker, måste således även graden av service i olika detaljhandelsformer medtagas. Fylles icke dessa krav, är det fara värt, att publiciteten i stället för att vara objektivt upplysande blir dirigerande. De frågor, som gäller penning- och kapitalmarknaden, har av naturliga

257 skäl ägnats speciell uppmärksamhet i betänkandet. Utredningen har här med rätta kritiserat den bristande rörlighet, som för närvarande råder på kapitalmarknaden i vårt land. Ifall penningpolitiken skall kunna ge något väsentligt bidrag till styrningen av samhällsekonomin måste den — såsom kommittén framhåller — verka över en smidig och rörlig kapitalmarknad, så att den verkligen får effekt på kapitalrörelserna. Som en konsekvens av sina överväganden har kommittén även kommit till slutsatsen, att den nuvarande uppdelningen av kreditmarknaden i sektorer genom prioritering av krediter till vissa ändamål, huvudsakligen statliga byggnadslån och bostadsbyggande, lätt leder till en snedvridning av investeringsinriktningen och inte heller är förenlig med önskemålet att göra penningpolitiken till ett effektivt medel för konjunkturstyrning. För den skull bör denna prioritering successivt avvecklas i samma takt som en fungerande kapitalmarknad kan återupprättas. Vi vill för vår del framhålla betydelsen av att man med lämpliga medel snarast möjligt söker realisera de önskemål, som kommittén här understrukit och som även innefattar en ökad rörlighet i fråga om räntesatserna. Genom en aktivare räntepolitik skulle — såsom kommittén påvisar — den långsiktiga finansieringen av statliga investeringar och bostadsbyggande i växande omfattning kunna föras över från affärsbankerna till kapitalmarknaden. Att kommittén i dessa sammanhang ställt sig positiv till friare kapitalrörelser med utlandet överensstämmer med de synpunkter, som av vårt förbund framförts i tidigare sammanhang. Ett par områden i vår ekonomi, som i dag för grosshandelns del tilldrager sig speciell uppmärksamhet, är investerings- och kreditfrågorna. Det är med ett visst beklagande vi konstaterar, att utredningen, när det gäller investeringsspörsmålen, i huvudsak inriktat sig på de industriella investeringarna men däremot icke närmare berört handelns investeringsproblem. Visserligen har man uttryckligen sagt, att även lageruppbyggnad räknas till investering, men den har icke upptagits till diskussion inom kommittén. Det är riktigt — och måhända finns här förklaringen till denna underlåtenhet — att kunskapen om lagerinvesteringar och deras förändringar i Sverige är mycket bristfällig och att vi har behov av en bättre lagerstatistik. Trots detta hade det varit värdefullt om kommittén försökt analysera lagerproblemens och i samband därmed investerings- och kreditfrågornas alltmer växande betydelse för handeln. Då kommittén uttalar den uppfattningen, att företagen genom en lämplig kreditmarknadspolitik bör erhålla möjligheter att i mera normal omfattning finansiera nyinvesteringar genom lån, så att deras prispolitik inte alltför mycket behöver influeras av strävan att finansiera dem med vinstmedel, avser man uppenbarligen i första hand industrins förhållanden. I den livliga konkurrens, som kännetecknat efterkrigsmarknaden, har nämligen grosshandeln relativt sett haft betydligt mindre möjligheter till självfinansiering. I stället har kreditproblemen blivit desto allvarligare. Därför anser vi det angeläget att i detta sammanhang framhålla, att verksamhe17-6-207112

258 ten inom partihandeln är i hög grad kapitalkrävande. Det ingår sålunda i grosshandelns naturliga arbete att vara kreditgivare såväl vid leveranser av råvaror och förnödenheter till industri och hantverk som när det gäller leveranser till detaljhandeln. Den ökade varuvolym, som handeln i samband med den stigande köpkraften har att avsätta, kräver ianspråktagande av korta krediter hos affärsbankerna vid sidan av det egna kapitalet. Sådana krediter har också i stort sett kunnat erhållas. För mera långfristiga krediter står däremot för handeln — till följd av att man saknar säkerheter, som med nuvarande lagstiftning är belåningsbara — icke de möjligheter till buds, som exempelvis industrin och jordbruket har. I ett yttrande över 1960 års företagskreditutrednings nyligen avgivna betänkande har vårt förbund framhållit de svårigheter, som man har i dag att rimligt tillgodose grosshandelns långfristiga krediter och som är särskilt allvarliga med hänsyn till att utvecklingen — bl. a. mot bakgrunden av det vidgade ekonomiska samarbetet inom Europa — ställer krav på en fortsatt betydande strukturförändring och rationalisering av grosshandeln. Det är därför en angelägenhet av allmän ekonomisk betydelse att grosshandelns investerings- och kreditproblem i dagens läge beaktas av statsmakterna. I samband med kommitténs överväganden rörande konjunkturvariationerna i de offentliga investeringarna förekommer ett uttalande, som vi icke anser oss böra förbigå. Kommittén har här anfört, att svenska företag under en konjunkturavmattning i viss utsträckning bör ges företräde vid statliga beställningar, i den mån dessa kan sägas ha karaktären av beredskapsarbeten. En sådan allmänt formulerad prioritet för svensk industri kan icke stå oemotsagd, då man väl knappast från svensk sida är beredd att acceptera, att andra länder i liknande fall vidtager motsvarande åtgärder, som då kan bli riktade mot vår exportindustri. Av de många synpunkter och kommentarer, som givits i stabiliseringsutredningens omfattande betänkande, har vi här velat begränsa vårt yttrande till de avsnitt, som har särskild betydelse för grosshandeln. Avslutningsvis vill vi endast understryka kommitténs allmänna uttalanden, att vår framtida konjunkturpolitik i huvudsak bör syfta till en generell påverkan av den totala efterfrågan på varor och arbetskraft för konsumtion och investering och att härvid främst kommer i fråga en generellt verkande penningpolitik och en generellt verkande finanspolitik, ävensom att m a n icke får förblanda konjunkturmässiga förändringar med mer långsiktiga strukturförändringar. Sådana strukturförändringar bör icke fördröjas genom felaktigt insatta stabiliseringspolitiska medel. I stället bör stabiliseringspolitiken stimulera till sådana omdispositioner i de reala resursernas användning, som är ägnade att främja en gynnsam produktionsutveckling på längre sikt. Stockholm den 9 mars 1962. E. Kördel B.

Cedercrantz

259 Sveriges Lantbruksförbund Utredningen har valt att göra en brett upplagd analys av ekonomiska sammanhang och av olika åtgärders sannolika verkningar. Dess egna förslag och rekommendationer blandas med den analyserade texten, vilket gör betänkandet svåröverskådligt. Därtill kommer att förslag och rekommendationer som regel är av ganska allmän karaktär. Deras praktiska betydelse blir beroende av hur de tillämpas i verkligheten. Allmänt erkännes numera, att stabiliseringspolitiken måste utformas genom samordnade åtgärder inom penning-, finans- och arbetsmarknadspolitiken. Detta är också utredningens uppfattning. Lantbruksförbundet vill här understryka vad som framhålles i betänkandet, nämligen att möjligheten att genom penning- och finanspolitisk åtstramning motverka en inflationistisk tendens är beroende av att motsatta åtgärder i form av ränteoch skattelättnader snabbt vidtages så snart tendenser till avmattning i konjunkturen visar sig. Utredningens analys och rekommendationer gäller främst de störningar, som orsakas av förändringar i den totala efterfrågan i samhället. Sådan försämring av penningvärdet, s. k. kostnadsinflation, som orsakas av att arbetslönerna stiger fortare än produktiviteten, kan däremot som utredningen påpekar inte korrigeras med penning- eller finanspolitik, om man vill bevara den fulla sysselsättningen. Å andra sidan kan man inte komina ifrån att just i fullsysselsättningssamhället kostnadsinflationen är det stora långsiktiga problemet. Inför svårigheten att komma till rätta med det har utredningen i stort sett kapitulerat. Helt allmänt framhålles blott, att statsmakterna genom en stram ekonomisk politik skall söka hindra att ett mera allmänt efterfrågeöverskott uppstår på arbetsmarknaden och att det kräves en effektiv arbetsmarknadspolitik för att uppnå erforderlig rörlighet hos arbetskraften. Vidare har utredningen ett ingående resonemang om den s. k. autonoma prisbildningen och dess trögrörlighet eller tendens till enkelriktad rörlighet uppåt. Som korrektiv mot denna enkelriktade rörlighet rekommenderar utredningen allt stöd åt konsumenternas prismedvetande samt en effektiv prisövervakning. Till utredningens synpunkter på den autonoma prisbildningens verkningar har Lantbruksförbundet i princip inget att invända. Dock är det klart, att denna prisbildnings betydelse som inflationsdrivande faktor uppstår först i kombination med i förhållande till produktivitetsutvecklingen för starka lönehöjningar på arbetsmarknaden. Man kan inte bortse från att de av utredningen i så många sammanhang rekommenderade arbetsmarknadspolitiska ingreppen riskerar att bli endast medel att korrigera sysselsättningsrubbningar, som uppstår genom att till den autonoma prisbildningen kommer en lönebildning, som under full sysselsättning tenderar att få en autonom karaktär. Några förslag eller rekommendationer till en stat-

260 lig »lönepolitisk målsättning» har utredningen ej vågat sig på. Stockholm den 28 februari 1962. Ture

Bengtsson

C W Curtman

H

Kristersson

Tjänstemännens Centralorganisation TCO delar den grundsyn, som kommer till uttryck i det nu framlagda betänkandet. Vissa detaljer ger anledning till kompletteringar, vilka TCO berör i fortsättningen. TCO har inte anledning att systematiskt behandla de stabiliseringstekniska problemen, utan tar främst upp till diskussion frågor rörande arbetsmarknaden och vissa andra frågor, som enligt TCO:s mening kräver speciell betoning. Målsättningar Stabiliseringsutredningen har utförligt diskuterat målsättningarna för den ekonomiska politiken och därvid konstaterat att en stigande levnadsstandard, en hög och jämn, produktiv sysselsättning samt ett stabilt penningvärde måste vara de viktigaste kriterierna på en effektiv styrning av det ekonomiska förloppet. Att utredningen vid behandlingen av sin centrala uppgift, lösandet av stabiliseringsproblemen, också tagit upp de långsiktiga ekonomisk-politiska målsättningarna, hälsar TCO med tillfredsstälilelse. Denna integrerade syn på det ekonomiska skeendet är nödvändig. Det är bl. a. viktigt att stabiliseringsåtgärderna — effektiva för sin begränsade uppgift — inte står i strid med den långsiktiga målsättningen. Det finns också anledning att med tillfredsställelse konstatera, att inom stabiliseringsutredningen — i vilken ingått representanter för vitt skilda gruppintressen i samhället — k u n n a t uppnås enighet rörande de ekonomiska målen — och därmed även medlen. Enigheten — så långt den h ä r framträder i betänkandet — är givetvis uttryck för att olika grupper önskar en allmän välståndsutveckling och vill delta aktivt i dess förverkligande. I speciella situationer och kanske framför allt med kortsiktiga hänsynstaganden är det emellertid naturligt om meningsmotsättningar beträffande den ekonomiska politiken uppkommer. Att utredningen inte k u n n a t behandla konkreta situationer i detalj har den själv redovisat motiv för. Sverige i världsekonomin Stabiliseringsutredningen fastslår att vår utveckling är i hög grad bunden och styres av den ekonomiska utvecklingen i andra länder. Således följer vår pris- och produktionsutveckling normalt tämligen nära övriga länders, och speciellt våra viktigaste handelspartners' utveckling. Därtill kommer att Sverige genom diverse internationella avtal och sedvänjor är bundet att inte tillgripa vissa ekonomiska och politiska åtgärder.

261 Trots denna bundenhet finns emellertid ett visst utrymme för ett självständigt handlande från svensk sida. Eventuella mål som Sverige därvid vill uppnå måste emellertid vägas mot kraven på en hög internationell likviditet och en j ä m n bytesbalans på längre sikt. Dessa målsättningar sätter stabiliseringsutredningen i främsta rummet i sin diskussion av utrikeshandeln. Det finns enligt TCO:s mening anledning att föra diskussionen något längre. Utredningen framhåller själv i punkt 116 att en snabb tillväxt måste ses som en kumulativ process med ett samspel mellan teknisk utveckling, höjd produktivitet, ökad efterfrågan och krav på rationaliseringsåtgärder. Sveriges chans att väl hävda sig i den nuvarande internationella utvecklingen torde sammanhänga främst med våra möjligheter att öka exporten och att salsa mera på exportfrämjande investeringar. I punkt 14 säger stabiliseringsutredningen att Sverige har en fördel i den starka strävan efter ekonomisk expansion i EEC-länderna och anger flera vägar, på vilka sådana fördelar uppnås för vår del. Denna uppfattning delar TCO. Det är emellertid viktigt att samtidigt påpeka att betydande nackdelar också kan ligga i delta. Länder i periferin av en centraleuropeisk stormarknad kan löpa risk att bli ur arbetsmarknadssynpunkt och produktionssynpunkt underordnade centra, som förser Europas huvudcentrum dels med arbetskraft dels med specialiserad produktion av råvaror och halvfabrikat. Starka krav föreligger därför att Sverige måste uppnå en expansionstakt minst i nivå med EEC-ländernas, vilket också synes vara utredningens uppfattning. En annan viktig målsättning ur svensk synpunkt gäller u-Iandshjalpen och önskan att bearbeta länderna utanför Europa och Nordamerika som nya marknader. En reell kapitalinsats från svensk sida i utvecklingshjälpen bör motsvaras av ett exportöverskott. Ett exportöverskott under längre tid är i sin tur ett hjälpmedel att uppnå en snabb ekonomisk ökningstakt. Exportverksamheten ger nämligen en extra stimulans till höga investeringar, en hög total efterfrågan och snabb teknisk utveckling. Éxportöverskottet måste motsvaras inom ekonomin av en återhållen konsumtion, vilken kan realiseras genom en långsiktig sparfrämjande politik. Med denna långsikliga politik som bakgrund bör stabiliseringspolitiken bedrivas. TCO vill starkt stryka under stabiliseringsutredningens uttalanden om den nödvändiga samordningen av den ekonomiska politiken länderna emellan. Efterkrigserfarenheterna i Västeuropa visar att de utifrån kommande avmattningstendenserna flera gånger mötts på ett ineffektivt sätt. Den nästan helt nationellt inrättade stabiliseringspolitiken har bortsett från de möjligheter till konjunkturstimulans som ligger i att valutapolitiken, finanspolitiken och kreditpolitiken på visst sätt samordnas mellan länderna. Motsvarande möjligheter föreligger i fråga om bekämpandet av en internationell prisstegringsprocess. De överläggningar som finansministrarna haft inom ramen för OEEC syftade till att åstadkomma en viss grad av samordning länderna emellan. TCO anser, att då det internationella beroendet nu ökas i samband med avvecklingen av tullar och andra handelshinder, blir

behovet av samordning av stabiliseringspolitiken betydligt större än tidigare. Det bör vara naturligt att man har regelbundna överläggningar och eftersträvar en intim samordning av de ekonomisk-politiska åtgärderna olika länder emellan. Arbetsmarknads-

och

lönepolitiken

TCO kan i stort sett instämma i de genomgående mycket allmänna rekommendationer, som utredningen riktar till statsmakterna beträffande arbetsmarknads- och lönepolitiken. Statsmakternas inflytande på löneutvecklingen bör på kort sikt utövas med hjälp av finans- och penningspolitiska åtgärder, medan lönestrukturens utveckling på lång sikt bäst påverkas genom en aktiv arbetsmarknads- och utbildningspolitik. När det gäller arbetsmarknadspolitiken vill TCO särskilt understryka, att den selektiva och rörlighetsbefrämjande arbetsmarknadspolitiken inte i första hand skall betraktas som ett konjunkturinstrument för motverkan av tillfällig arbetslöshet utan som ett medel att anpassa arbetsmarknadens struktur med hänsyn till de krav som utvecklingen ställer, ett ändamål som bör vara lika angeläget i alla konjunkturlägen. Statsmakterna bör ha en bestämd och klart uttalad målsättning för utbildningsplaneringen och inriktningen av yrkesvägledningen. Genom bl. a. de senaste årens aktivisering av arbetsmarknadspolitiken — speciellt omskolningsverksamheten — har utbildningens stora betydelse för den ekonomiska utvecklingen kommit att erkännas allmänt, exempelvis i fråga om omskolningen. TCO vill här främst understryka behovet av en bestämd utbildningspolitik på lång sikt, som dock bör kunna modifieras tillfälligt på grund av arbetsmarknadsläget. Under utbyggnadstiden är det inte onaturligt, utan tvärtom lämpligt att särskilt stora insatser görs under avmattningsskeden. Ser man till innehållet i den långsiktiga utbildningspolitiken framträder •— genom kravet på en hög ekonomisk utvecklingstakt och successiv teknisk rationalisering — behov av ökad utbildningskapacitet i samhället, av större mångsidighet i yrkesutbildningen och en stor flexibilitet inför oförutsedda förändringar. En speciell sida av rörligheten måste särskilt betonas, nämligen behovet av en mindre strikt uppdelning och skillnad mellan mäns och kvinnors yrkes- och utbildningsval. Även en snabbare och mer kontinuerlig modernisering av undervisningsinnehållet finns det behov av i Sverige. Åtgärderna måste med all kraft inriktas på att kanalisera den goda tillgången på arbetskraft, som enligt senare års undersökningar finns på kvinnosidan till de yrkesområden, som har arbetskraftsbrist. Detta är ett fullsysselsättningsproblem — främst lokaliserat till glesbygd och mindre tätorter — som ännu inte lösts. Delvis hänger detta och andra utbildningsproblem samman med bristen på flexibilitet. En nyckelfaktor när det gäller att bygga ut yrkesutbildningen och inrätta nya utbildningsvägar är tillgången på kvalificerade lärare. Svårigheten att på kort sikt snabbt öka antalet lärare är kanske det viktigaste hindret för en mera radikal ut-

263 billdningspolitik. Åtgärder för att ytterligare förbättra och bygga ut läraruttbildningen bör vidtas. Som hjälpmedel för att utforma utbildningspolitiken och yrkesvägledniingen är tillförlitliga arbetsmarknadsprognoser oundgängliga. På senare tied har inom arbetsmarknadsverket större resurser avsatts för prognosverksaunhet, vilket TCO hälsat med tillfredsställelse, då sådan statistik ur fackl i g a utgångspunkter är utomordentligt värdefull. Förutsättningarna för att errhålla tillförlitliga prognoser är emellertid ännu begränsade främst på grund aw bristfälligheterna i den svenska arbetsmarknadsstatistiken. I följande awsnitt behandlas delar av den reguljära arbetsmarknadsstatistiken. TCO villi i detta sammanhang också betona att det för prognosverksamhetens fuillföljande är viktigt att komplettera den reguljära statistiken ined speckella undersökningar, som belyser bl. a. metodförändringar i arbetslivet, föirändrad arbetsorganisation på arbetsplatserna, utnyttjandet av olika kategoriers utbildning och dylikt. Det är vidare angeläget att sådana ur metoodsynpunkt väsentliga undersökningar kominer till stånd på ett tidigt stadiium i prognosverksamheten. Sysselsättningsstatistiken är ett oundgängligt hjälpmedel inte endast vid deen strukturbedömning, som innefattas i prognosverksamheten, utan ocksåi i studiet av konjunkturella eller tillfälliga variationer i sysselsättningen påå olika områden. Denna statistik berörs visserligen endast i förbigående i beetänkandet, men TCO finner det likväl angeläget att framhålla, att de bristejr som åtminstone ifråga om tjänstemannaområdet vidlåder den offentliiga sysselsättningsstatistiken måste betecknas som ett allvarligt hinder för em effektivisering av arbetsmarknadspolitiken. Någon egentlig sysselsättniingsstatistik som kan användas för studier av arbetskraftens rörlighet mellain olika yrkesområden och näringsgrenar finns överhuvudtaget inte på tjjänslemannaområdet. För att en tillfredsställande överblick av tjänstemanmaområdets struktur och utvecklingstendenser skall kunna erhållas, erfordraas en regelbunden statistik över hela området med indelning i yrkes- och ålddersgrupper, näringsgrenar samt geografiska regioner. Skall denna statisttik dessutom kunna användas för konjunkturbedömningen måste redoviisningen ske mycket snabbt och uppgifterna insamlas flera gånger om arret, lämpligen en gång i kvartalet. Studier av yrkesintensiteten och sysselsättningsgraden hos den förvärvsakktiva befolkningen kan som nämns av utredningen företagas via de regelbuinina arbetskraftsundersökningar, som igångsatts av arbetsmarknadsstyrelsen. TCO betraktar dessa urvalsundersökningar som ett värdefullt ktomplcnient till arbetsmarknadsstatistiken och vill i detta sammanhang ge utttryck för förhoppningen, att urvalens storlek skall komma att ökas på ettt sådant sätt, att de statistiska osäkerhetsmarginalerna blir betydligt miindre än för närvarande. Vad vidare beträffar statistiken över vid arbetsföörriedlingarna anmälda arbetslösa, måste denna betecknas som en i hög girad otillförlitlig mätare av arbetslöshetsläget. En genomgripande förbättriing av representativiteten hos denna statistik kan svårligen ske utan ge-

2(11

nomgripande förändringar. Denna statistik är baserad på arbetslöshetsförsäkringen, som för tillfället är föremål för särskilda utredningar och därför inte berörts av stabiliseringsutredningen. Konjunkturvariationerna på arbetsmarknaden kan också studeras med ledning av s. k. barometerundersökningar, vilka trots vissa metodsvårigheter visat sig kunna ge värdefulla informationer om arbetsmarknadslägets skiftningar. Sådana undersökningar bör enligt TCO:s uppfattning äga rum på samtliga avsnitt av arbetsmarknaden. Ett ytterligare betydelsefullt informationsmedel är arbetsmarknadsstyrelsens förmedlingsstatistik. För tjänstemännens del kan denna väntas få väsentligt vidgat underlag genom den utbyggnad av förmedlingsverksamheten, som efter TCO:s framställning och en särskild utredning påbörjats. Redovisningen av denna statistik torde i samband med denna utvidgning kunna göras mer preciserad ifråga om t. ex. indelningen efter näringsgrenar och befattningsområden. Vad beträffar utredningens rekommendationer till organisationerna angående lönepolitiken kan dessa i korthet sägas innebära, att organisationerna i sin lönepolitik regelmässigt skulle följa de normer, som utredningen med ett sammanfattande begrepp benämnt arbetsvärderingssynpunkten. TCO vill framhålla, att dessa normer i väsentlig utsträckning sedan länge används inom tjänstemannarörelsen. Lone jämförelser mellan olika tjänstemannagrupper företas sålunda i regel mellan befattningar med likartat eller jämförbara arbetskrav med hjälp av lönestatistik, som bygger på individuellt uppgiftslämnande och redovisas med indelning efter ålder, kön, dyrort och befattningstyp. Indelningen efter befattningstyperna har skett med användande av de arbetsbeskrivningar, som finns samlade i TCO:s befattningsnomenklatur. Om sålunda vissa möjligheter finns för tjänstemannaförbunden att tilllämpa arbetsvärderingssynpunkter vid lönejämförelser inom TCO-området, är det däremot mycket klent beställt med möjligheterna att göra sådana jämförelser med områden utanför TCO. Förbund som önskar göra sådana jämförelser är hänvisade till att använda sig av den offentliga lönestatistiken, vilken på många punkter lämnar åtskilligt övrigt att önska. Dels är dess redovisningsformer i allmänhet inte sådana, att meningsfulla jämförelser mellan olika befattningsgrupper kan göras, dels är underlaget för vissa områden av den offentliga statistiken inte tillfredsställande och slutligen redovisas denna statistik ofta så långt efter den tidpunkt uppgifterna avser, att dessa blir praktiskt taget oanvändbara för de ändamål som här avses. En viktig förutsättning för att organisationerna skall kunna tillämpa de av utredningen föreslagna normerna för löneavvägningen är sålunda, att statsmakterna vidtar genomgripande förbättringar av den lönestatistik det åligger dem själva att framställa. Inte minst viktigt är det dessutom, att staten som arbetsgivare mer aktivt visar sin anslutning till de synpunkter utredningen förordat t. ex. genom att för förhandlingsändamål framställa statistik över sitt eget område enligt de principer, som ovan

265 berörts. Med hänsyn till den dominerande ställning, som staten har på flera avsnitt av arbetsmarknaden, kunde ett sådant handlingssätt också väntas resultera i att dessa principer komme att tillämpas utanför det statliga anställningsområdet. Att arbetsmarknadsparternas frihet att träffa avtal utan direktiv från statsmakterna bör bevaras är enligt TCO:s mening självklart. Däri ligger en garanti för en så långt möjligt lugn arbetsmarknadsutveckling och intimt samarbete för stegrad produktivitet. Sparande

och

investering

Utredningen påpekar att en viss prioritering och kontroll av krediterna är nödvändig i ett samhälle vars ekonomi kännetecknas både av full sysselsättning och betydlig kontinuerlig produktionsökning. En fri balans mellan kreditutbud och kreditefterfrågan är teoretiskt inte utesluten, men det bör erinras om att både prisstegringsförväntningarna som hänger samman med vår typ av fullsysselsättningsekonomi, och förväntningarna om höjd realinkomst har en effekt, som ökar investeringsbenägenheten och minskar sparbenägenheten. Vid fri räntebildning i en sådan ekonomi har man således att räkna med en osedvanligt hög räntenivå. Prioritering av bostadskrediter m. m. kan därför bli nödvändig. Industriföretagen å sin sida möter den knappa tillgången på oprioriterade krediter med »hamstring» i form av en speciellt hög självfinansiering. Stabiliseringsutredningen uttalar i p. 218: »Det är naturligt att preferensen för framtida konsumtion skall växa med växande levnadsstandard.» TCO kan så till vida acceptera detta påstående som ökad konsumtionsstandard lämnar större utrymme utöver de nödvändigaste utgifterna. Men samtidigt måste slås fast att förväntningarna om en bättre standard i framtiden leder till en stark kreditbenägenhet och en förskjutning av många — även stora — utgifter från framtid till nutid. Sparandet i nationalbokföringens mening tenderar därigenom att hållas tillbaka vid förväntningar om växande standard. Samma effekt uppstår genom prisstegringsförväntningarna. Med utgångspunkt från stabiliseringsutredningens målsättning att man bör sträva efter en snabbare takt i nationalproduktsstegringen genom en ökning av investeringskvoten kommer man fram till att man starkt bör sträva efter att öka tillgången på sparmedel. Det är dels naturligt att erbjuda spararna penningvärdegarantier, dels att länka konsumtionskreditefterfrågan direkt via bankerna, där knappheten tar sig uttryck i en förhållandevis hög ränta eller kreditransonering. Insättningsmedel bör i denna situation löpa med relativt hög ränta. Med utgångspunkt från detta synsätt hälsar TCO med tillfredsställelse det nya lönsparandet och andra sparstimulerande åtgärder. Det bör emellertid samtidigt påpekas, att ytterligare åtgärder syns angelägna och att även företagssparandet i ökad omfattning bör nå till kreditmarknaden. Utredningen kommer fram till att det knappast är möjligt under nuva-

266 rande omständigheter att påverka sparandet på kort sikt och sålunda lita till sådana åtgärder vid konjunkturstyrningen. Å andra sidan framhåller man att variationer i avbetalningsvillkor och liknande bör komma till användning i ökad omfattning. TCO delar dessa uppfattningar. Det kan dock ifrågasättas om inte i framtiden — om man lyckas realisera en enhetlig och gemensam kreditmarknad, dit den dominerande delen av sparmedlen flyter — sparandet kan påverkas även på kort sikt med räntestimulanser och premier. Erfarenheterna talar dock för att tidsförskjutningar av utgifterna kan åstadkommas genom bl. a. små ändringar i konsumentprisnivån. Bl. a. de senaste årens sparobligationslån belyser också att tillfälliga sparandeförskjutningar kan åstadkommas även med små medel. Ur stabiliseringssynpunkt kan sådana rörelser vara fördelaktiga om de kan förutses något så när. TCO anser att man närmare bör utforska dessa möjligheter och därvid fortsätta de senaste årens försöksartade verksamhet när det gäller att stimulera sparandet. Att från början utesluta sparpåverkan som ett stabiliseringsmedel är olyckligt. Kredit

politiken

Både investeringarnas totala omfattning och deras inriktning på olika sektorer spelar en väsentlig roll för den ekonomiska tillväxttakten. Det är i det sammanhanget ett viktigt påpekande att en centralt bedriven investeringspolitik i hög grad inverkar på omfattningen och inriktningen av investeringsverksamheten. Investeringarna har också en viss grad av oberoende i förhållande till den ekonomiska politiken, såsom TCO redan anfört. Vår överblick över samhällets investeringsutveckling och över verkningarna av olika slags investeringspolitiska åtgärder synes inte ha varit tillräcklig för att man med säkerhet skall k u n n a säga att den hittills förda politiken har varit rationell och effektiv. Man kan konstatera att den reglering, prioritering och uppdämning som tillämpas på kreditmarknaden i vidaste mening träffar olika områden synnerligen olikartat. Den höga graden av självfinansiering ger för vissa företag ett visst oberoende. Små och nystartade företag har svårigheter inför kreditåtstramningar, medan avbetalningshandeln k u n n a t växa utan starkare hinder. Fördelningen av investeringsutrymmet sker som utredningen framhållit efter högst varierande kriterier. TCO vill kraftigt stryka under utredningens uttalande i p. 243, att kreditmarknaden bör vara enhetlig och gemensam för alla slags kreditbehov och sparkällor så att avvägningen mellan räntabilitet, risker m. m. kan ske rationellt. Att en viss prioritering bör förekomma är TCO införstådd med och delar uppfattningen att detta går att förena med en fri kreditmarknad i övrigt. Stabiliseringsutredningen föreslår att den ekonomisk-politiska arsenalen skall utvidgas med möjligheten att variera reglerna om kontantinsats och amorteringstid för avbetalningsköp. TCO anser att skäl talar för att ban-

k e r n a skall ges en mer direkt kontroll av konsumentkrediterna bl. a. därför att en konjunktur styrning härigenom blir möjlig. Det är betydelsefullt att bryta situationen med en extremt hög grad av självfinansiering hos företagen. I bl. a. p. 229 pekar utredningen på de grundläggande orsakerna till denna. Svårigheten att få normala — särskilt långsiktiga — krediter, skattereglernas utformning och ett visst utrymme för autonom prissättning medverkar till den rådande situationen. En viss, varierande grad av egenfinansiering är givetvis naturlig som följd av olikheter i företagens effektivitet. Men liksom utredningen anser TCO, att man är långt ifrån ett tillfredsställande läge för närvarande. När det gäller att komma tillrätta med den extrema självfinansieringen anvisar stabiliseringsutredningen framför allt upprättandet av en såvitt möjligt fri kapitalmarknad. TCO vill starkt stryka under denna synpunkt. Den tidigare kreditpolitiken torde genom alltför stark betoning av kortsiktiga synpunkter ha bidragit till att höja graden av självfinansiering, då den inriktats på att minska kredittillgången utan att senare återgå till ett mindre åtstramat läge. En viss konflikt torde här råda mellan stabiliseringskraven och målen på lång sikt. Då närmare kunskap om marknadens funktionssätt vinns kan emellertid en sammanjämkning av olika synpunkter sannolikt ske. Det bör erinras om att kreditåtstramningar i regel träffat mindre och nystartade företags investeringar starkast. En bieffekt torde bli att konkurrensen minskar och utrymmet för autonom prissättning och självfinansiering i större företag samtidigt ökar. Flera skäl talar således för att kreditpolitiken får användas med stor försiktighet vid konjunkturstyrningen. TCO vill slutligen peka på att ett friare tillflöde av sparandet till marknaden skulle ändra betydligt i de förhållanden som i dag tas som givna utgångspunkter. Valuta- och

handelspolitiken

TCO finner i detta sammanhang inte anledning att ingå på vår långsikliga handelspolitik, exempelvis det europeiska ekonomiska samarbetet, utan begränsar sig här till stabiliseringspolitiska aspekter. Organisationen hänvisar emellertid till vad utredningen själv sagt beträffande riskerna med fördröjda beslut i europamarknadsfrågan och vad som tidigare anförts beträffande vår ekonomiska tillväxttakt i förhållande till andra länder. I händelse att vi kommer att ställas utanför en intim europeisk integration och för att förstärka vår position under förhandlingsskedet är det av yttersta vikt att vi behåller en hög expansionstakt och ytterligare stegrar den. Både detta och vår biståndspolitik visavi u-länderna talar för att vi bör sträva efter en förbättrad handelsbalans. Traditionellt sett har handels- och valutapolitiken spelat en framträdande roll i stabiliseringspolitiken, men detta har haft många avigsidor. Handelsoch valutapolitiska åtgärder i avmattningsskeden för att hålla uppe sysselsättning och inhemsk efterfrågan har naturligt nog utlöst motåtgärder från alla länder och därvid lett till en för alla länder totalt sett försämrad situation.

268 Vårt land bör driva en aktiv valuta- och handelspolitik i både stabiliserings- och utvecklingssyfte. TCO delar härvidlag utredningens uppfattning och vill särskilt framhålla vikten av ett internationellt samarbete beträffande valuta- och handelspolitiken. Utredningens förslag om förstärkning av Internationella valutafondens resurser, ökning av exportkreditgarantierna, liberalisering av valutalagstiftningen och en allmän strävan till tullsänkningar instämmer TCO i med hänsyn till målsättningarna både på kort och längre sikt. Organisationen vill också ytterligare stryka under vad utredningen sagt i p. 90 angående en aktiv svensk växelkurspolitik inom ramen för internationella avtal. Man kan emellertid gå längre och verka för t. ex. ömsesidiga större valutagarantier inom mindre regioner. När det gäller att påverka handeln på kort sikt bör man främst lita till att inom ramen för en samordnad internationell konjunkturpolitik påverka andra länders interna politik och därmed deras efterfrågan på våra varor. Stabiliseringsutredningen har uttalat sig positivt för en varulagerstödjande politik i avmattningsskeden, vilken enligt TCO:s mening vore ändamålsenlig. Upplagring hos importörer av t. ex. trä, massa, papper och metallvaror kan emellertid också skapa speciella konjunkturvariationer. Det är därför angeläget att sträva efter ett internationellt samarbete med syfte att undvika olika slags spekulationslagring genom leveransgarantier e. dyl. TCO vill i övrigt instämma med stabiliseringsutredningens uttalanden beträffande valuta- och handelspolitiken,

Finanspolitiken Det är TCO:s uppfattning att finanspolitiken är ett av de centrala instrumenten i stabiliseringspolitiken. Det är här fråga om en hel grupp av olika åtgärder, som berör så gott som alla statsbudgetens olika poster. Stabiliseringsutredningens uttalande att penningpolitiken och finanspolitiken måste intimt samordnas och tillgripas gemensamt instämmer TCO i. Detaljerna i denna samordning är emellertid beroende av kreditmarknadens speciella funktionssätt i varje läge. I en framtid — om man uppnår en breddning och ett förenhetligande av kreditmarknaden — kommer slutsatserna i fråga om detaljer sannolikt att bli annorlunda än nuvarande erfarenheter ger anledning till. Under alla omständigheter kommer emellertid finanspolitiken att stå i centrum för stabiliseringspolitiken. Stabiliseringsutredningens genomgång av olika skattetyper ger vid handen att inte alla lämpar sig väl för att styra konjunkturen. TCO tolkar utredningens inställning så, att variationer på kort sikt i skatteuttaget alltid är mer eller mindre ofördelaktiga, men ändock ibland nödvändiga. Man tvingas till en avvägning mellan rättvisa och ändamålsenlighet på lång sikt och kravet på stabilitet. TCO vill liksom utredningen betona att man måste låta skattesatser o. dyl. återgå när konjunkturläget ändras och tillåter detta, så att handlingsfriheten existerar vid kommande störningar. Utvecklingen under senare år mot en ökad indirekt beskattning synes innebära att finanspolitiska åtgärder lättare kan sättas in då konjunkturläget fordrar det. En övergång till faktor- eller bruttoskatt på företagen i

269 stället för nettovinstbeskattning syns ändamålsenlig ur den synpunkten. Helt uteslutet är det inte heller att göra en direkt skatt hanterligare än den nuvarande som stabiliseringsmedel. Frågan om skattetyperna bör emellertid som utredningen framhåller bedömas på principiella grunder av allmänna skatteberedningen. TCO vill starkt understryka vad stabiliseringsutredningen sagt angående nödvändigheten av kortast möjliga dröjsmål mellan beslut och faktiska finanspolitiska åtgärder. Formerna för budgetens framläggande torde kunna modifieras för att tillgodose detta. Den budget, som nu diskuteras i januari ett visst år och förbereds under lång tid dessförinnan, gäller en ekonomisk situation först 6—18 månader senare, önskvärt är att en »rullande» långtidsplan för statsbudgeten ställs upp för att underlätta bedömningen av budgetens ekonomiska verkningar. TCO vill särskilt påpeka betydelsen av en långsiktig budgetplanering för avtal på arbetsmarknaden med längre varaktighet. Regleringar

och

kontroller

Under efterkrigstiden har regleringar av den ekonomiska aktiviteten successivt avvecklats. Kriget och bristsituationen strax efter kriget nödvändiggjorde ofta en direkt kontroll. Erfarenheterna av avvecklingen har i regel varit positiva; bl. a. har därigenom möjliggjorts väsentliga rationaliseringar både inom förvaltning och näringsliv. Man bör enligt TCO:s mening sträva efter att i ökad takt avveckla regleringar, som främst tillkommit med hänsyn till den abnorma situationen under 1940-talet. I detta sammanhang vill TCO liksom stabiliseringsutredningen fästa uppmärksamheten på den betydelse friare valutarörelser har både för stabiliseringen och utvecklingen på längre sikt. Av de spörsmål utredningen behandlar i detta avsnitt ser TCO det som särskilt angeläget att behandla prisövervakningen och monopolkontrollen. Organisationen delar uppfattningen att ökad konkurrens och skärpt prisövervakning ökar möjligheterna för en effektiv stabiliseringspolitik. Trögrörligheten hos priserna — särskilt hindren för prissänkningar — gör det svårt att hålla inkomstökningarna inom ramen för den genomsnittliga produktivitetsökningen. Varje åtgärd som begränsar den autonoma prispolitiken är därför eftersträvansvärd. Enligt TCO:s mening har i den allmänna debatten om inflationen prisstelhetens roll kommit allt för mycket i skymundan, medan lönestegringarna i stället betonats starkt. Det är synnerligen viktigt att en aktiv prisövervakning bedrivs enligt de riktlinjer som nyligen uppställts av 1960 års prisövervakningskommitté. TCO får i detta sammanhang också hänvisa till vad som ovan sagts beträffande sambandet mellan den höga självfinansieringsgraden och monopoltendenserna. I övrigt vill TCO ansluta sig till vad utredningen framfört beträffande olika typer av regleringar och fysiska kontroller. Genom stabiliseringsutredningens arbete har svenskt ekonomiskt tänkande under efterkrigstiden samlats och systematiserats samtidigt som perso-

270 ner med olika samhällsbakgrund har klargjort gemensamma målsättningar och gemensamma bedömningar av lämpliga instrument i den ekonomiska politiken. Genom detta arbete finns det nu möjligheter för en mer rationell och effektiv konjunkturpolitik. Vissa av resultaten har redan kommit till användning åtminstone försöksvis i svensk ekonomisk politik. TCO vill betona att resultaten snabbt och i ännu större utsträckning än hittills bör avspegla sig i det faktiska handlandet. I detta yttrande har vissa moment betonats som TCO vill fästa särskild vikt vid. I den mån detaljer förbigåtts är detta ett uttryck för att TCO i stort delar kommitténs grundsyn. Stockholm den 27 februari 1962. Otto

Nordenskiöld Gösta

Dahlström

NORDISK UDREDNINGSSERIE (NU) 1962 1. Hielsetjeneste for sofarende, 2. Niordiskt samarbete inom radio och'television. 3. Viattenkraften i Torne och Kalix älvar. 4. Niordisk bogmarked*

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1962 Systematisk förteckning (Siffrona inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)

Justitiedepartementet Atomansvarighet :i. fl4] Utlandssvenskars ieltaganae i allmänna val. [19] Nedre justitiercviiionens arbetsorganisation. [20] impropriation föi sanering av historiskt eller kulturhistoriskt vfirdeljll bebyggelse. [24] Radions juridiska uisvar. [27]

Utrikesdepartementet

Ecklesiastikdepartementet

Aspekter på utvecklingsbiståndet [12]

Vidgad vuxenutbildning på gymnasiestadiet. [5] Korrespondensundervisningen inom skolväsendet. [16] Skolväsendets centrala ledning. [281 Försvarsmedicinsk forskning i totalförsvaret. [34]

Försvarsdepartementet Totalförsvarets pe-sonalfrågor. [3] Försvarets tandvå-d. [23] Arbetstidsreglerini för militär personal och civilmilitär. [30]

Jordbruksdepartementet Yrkesutbildningen på trädgårdsområdet. [21 Veterinärmedicinsk forskning och undervisning. [33] Natur och samhället. [36]

Socialdepartementet Skogstillgångarna : Jämtlands län. [1] Arbetstidsförkortnngens omfattning och utläggning. [17]

Kommunikationsdepartementet Statsbidrag till eniklld väghållning, m.m. [6] Avgiftsbelagda tra'ikanlaggningar. [26] Sakerhetsmspektioi av motorfordon och släpvagnar. [29] Svensk trafikpolitit III. [35] Byggnadsstyrelsens arbetsuppgifter och personalorganisation. [37]

Finansdepartementet Finansplan för budgetåret 1962/63 samt Preliminär nationalbudget Kr år 1962. [8] Städernas särskilds rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten. 191 1959 års långtidsutredning, l. Svensk ekonomi 1960—1965. [10] 2. Svensk ekonomi 1960—1965. Bilagor 1—5.[ 11]

STOCKHOLM

Skärpta regler för rasdrycksinköp. [13] Automatisk databehandling inom folkbokförings- och uppbördsväsendet. Del II. [181 Reviderad nationalbudget för år 1962. [25] Stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna. [31] Automatisk databehandling. [32] Mål och medel i stabiliseringspolitiken — Remissyttranden. [41]

lift.

Handelsdepartementet Den allmänna näringslagstiftningen. T151 Beredskapslagring av olja 1963—1969. [40]

Inrikesdepartementet Arbetsuppgifter och utbildning för viss sjukvårdspersonal. [4] Kommunalrättskommittén. 2. Kommunal beredskap. [7] 3. Kommunalt stöd åt studerande från utvecklingsländerna. [21] Samhällsfarlig asocialitet. [221 Utbildning av sjukvårdsadministratörer. [38] Civildepartementet Ortsprisindex. [39]

K U N S L . BOKT R TC K E 1 1 ET P. A . H O R S T E D I •

SÖNER