SOU

Betänkande om barnkostnadernas fördelning med förslag angående allmänna barnbidrag m. m. Bilagor

Beteckning: SOU 1946:6
Typ: SOU

Hänvisat till av

Förarbeten

SOU 1948:51: Arbetstidsutredningens betänkande. D. 2,, avsnitt 154
SOU 1955:29: Samhället och barnfamiljerna, avsnitt 1

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS O F F E N T L I G A UTREDNINGAR 1 9 4 6 : 6 SOCIALDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE ÖM

BARNKOSTNADERNAS FÖRDELNING MED FÖRSLAG ANGÅENDE ALLMÄNNA BARNBIDRAG M. M. AVGIVET AV

1941 ÅRS

BEFOLKNINGSUTREDNING

Bilagor.

S T O C K H O L M 19 4 6

Statens offentliga utredningar 1940 Kronologisk

Betänkande angående rundradion i Sverige. Dess aktuella behov och riktlinjer för dess framtida verksamhet. Norstedt. 168 s. K. Dödföddheteu och tidigdödligheten i Sverige. Dess samband med nativitetsminskningen och dess förhållande vid olika former av förlossningsvård samt dess socialmedicinska och befolkningspolitiska betydelse. Av C. Gyllenswärd. Beckman. 115 s. S. Betänkande med förslag till ändrade grunder för flottningslagstiftningen in. m. Hieggström 99 s. Jo.

förteckning

Betänkande med förslag angående uniformsjplikdens omfattning för viss personal vid försvarsväsemdet.. V. Petterson. 59 s. Fö. Betänkande om barnkostnadernas fördelning nued förslag angående allmänna barnbidrag ni. m. V. Pe.tterrson. 351 s. S. Betänkande om barnkostnadernas fördelning nned forslag angående allmänna barnbidrag m. m. Bilagor. Beckman. 153 s. S.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm Bokst&yeM» med fetetU u ^ ö r a ^ e g y n n e l w b o k stäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiasUkdepartenie ' ^ . J o . ~ 3 « ^ ™ ^ departementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) u t f ^ a s utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1946:6

SOCIALDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE OM

BARNKOSTNADERNAS FÖRDELNING MED FÖRSLAG ANGÅENDE ALLMÄNNA BARNBIDRAG M. M. A V G I V E T AV

1941 ÅRS BEFOLKNINGSUTREDNING

Bilagor.

STOCKHOLM 1946 K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI [978 45]

**»»*/<

Bilaga 1

EN UNDERSÖKNING ÖVER ALLMÄNNA INSTÄLLNINGEN TILL BEFOLKNINGSPOLITISKA ÅTGÄRDER SAMT BARNBEGRÄNSNINGENS ORSAKER I GÖTEBORG 1942—1945. AV

FIL. LIC. EBBE LINDE

6 INNEHÅLL A. Metodik

1. Undersökningens syfte, omfång och allmänna utförande

2. Uttagningen av försökspersonerna

3. Intervjuobjektens fördelning i andra hänseenden a) Könsfördelning b) N ä r i n g s g r e n a r c) Socialklasser d) Övriga indelningsgrunder

14 14 15 15 16

B. Resultat

1. Översikt

2. Inställningen till stödåtgärder för barnrika över huvud taget

3. Inställningen till »barnrikehusen» (»solgårdarna»)

4. Övriga former av naturastöd a) F r i tand- och läkarvård b) Skolmåltider c) Livsmedelsrabatter d) Fria skolböcker och annan undervisningsmateriel e) F r i högre undervisning f) Skollovskolonier g) Lekstugor (småbarnsskolor) h) F r i a kläder

29 32 33 34 35 36 37 38 41

5. Behovsprövning eller icke

43 C. Olika former av kontantunderstöd a) Moderskapshjälp b) Kontant familjestöd vid militär beredskapstjänstgöring c) Skatteavdrag d) Statliga månatliga underhållsbidrag

50 51 52 52 53

7. Är n a t u r a - eller kontanthjälp att föredraga?

8. Åsikter om stödåtgärdernas befolkningspolitiska effekt

9. K o n t a n t b i d r a g e n s effektiva storlek

10. Det åstundade barnantalet.

Födelsekontrollens u t b r e d n i n g

11. Barnbegränsningens orsaker

12. Den recenta nativitetsökningens orsaker

80 Sammanfattning av huvudresultat Bilagor A—C

82 85

7 TABELLER. Tab. » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » »

Sid. 1. I linjetaxeringen ingående familjer, fördelade efter inkomst och b a r n a n t a l . . 13 2. Yrkestillhörighet för mannen i de intervjuade familjerna 15 3. Inställning till stödåtgärder för barnrika över h u v u d t a g e t 17 4. Manlig och kvinnlig inställning till stödåtgärder för barnrika över h u v u d t a g e t 18 5. Jämförelse mellan kring nyåret 1942—43 och kring n y å r e t 1944—45 u p p t a g n a intervjuer i fråga om inställningen till stödåtgärder för barnrika över h u v u d taget • 18 6. Inställning till barnrikehusen (solgårdarna) hos intervjuobjekt av olika grad av kännedom om desamma 22 7. Inställning till synpunkten a t t för mycket b a r n samlats på ett ställe genom solgårdarna 22 8. Inställning till synpunkten att det vore b ä t t r e om bostadsbidrag lämnades oberoende av bostadens belägenhet 25 9. Inställning till uppfattningen att hyressubventionen för b a r n r i k a borde utsträckas till ett- och tvåbarnsfamiljer 27 10. Jämförelse mellan fördelningarna av uppfattningarna i vissa frågor om solgårdarna som stödform, dels i föreliggande undersökning, dels i det från 1942—43 stammande intervjumaterialet 28 11. Medeluppskattningen av olika former för naturastöd, hos grupper med eller u t a n erfarenhet av desamma 31 12. Inställning till fri tand- och läkarvård 32 13. Inställning till fria skolmåltider hos familjer av olika erfarenhet 34 14. Fördelningen av inställningen till livsmedelsrabatter som stödform hos familjer med olika erfarenhet av desamma 35 15. Inställning till fria skolböcker hos familjer med olika erfarenhet av denna stödform 35 16. Inställningen till fri högre undervisning hos familjer med olika erfarenhet av denna stödfo rm 37 17. Inställningen till skollovskolonier som stödform hos familjer med olika erfarenhet av dylika 37 18. Inställning till lekstugor (småbarnsskolor) som stödform hos familjer med olika erfarenhet av dylika 38 19. Inställning till fria kläder som stödform hos familjer med olika erfarenhet av densamma 42 20. Åsikter om behovsprövning vid olika intelligensgrad (skattad) 45 21. Anhängare och motståndare till behovsprövning, vid olika intelligensgrad, och totalt • 46 22. Sambandet mellan åsikter i behovsprövningsfrågan och den personliga reaktionen mot behovsprövnings proceduren 47 23. Uppskattningen av olika former av kontantunderstöd vid olika grad av känneJ dom om desamma (medelvärden) l 24. Inställning till moderskapspenning, mödrahjälp och liknande, vid olika grad av personlig erfarenhet av denna stödform 52 25. Inställning till hemortslön och liknande, vid olika grad av personlig erfarenh e t (medeltal) 52 : • 26. Inställningen till skattelindringar för barnrika, vid olika grad av personlig erfarenhet (medeltal) p3 27. Inställning till statliga månatliga underhållsbidrag till b a r n e n 54 28. Allmän åsikt (Q) och personlig inställning (P) vid jämförelse mellan kontanthjälp och naturahjälp 5o 29. Könsdifferenser och förskjutning 1943—1945 i fråga om åsikter angående natura- eller kontanthjälp 59 30. Allmän åsikt (Q) och personlig reaktion (P) i fråga om s t ö d å t g ä r d e r n a s befolkningspolitiska effekt '. "0 31. Allmän åsikt (Q) och personlig reaktion (P) i fråga om s t ö d å t g ä r d e r n a s effekt hos m ä n och kvinnor "2 32. Erhållna svar på frågan h u r stort ett k o n t a n t s t ö d måste vara för att v a r a befolkningspolitiskt effektivt "O 33. Jämförelse mellan QB vid årsskiftet 1942—43 och vid årsskiftet 1944—45 66 3 4 - 3 9 . Bruttokorrelationer mellan FB, QB, EB och P B 70—71

8 A.

Metodik.

1. Undersökningens syfte, oinfång och allmänna utförande. Undersökningen avsåg att med intervjumetoden studera inställningen till åtgärderna i befolkningsfrågan samt barnbegränsningens motivation inom äktenskap i de reproduktiva åldrarna i Göteborg. Planläggningen av undersökningen gjordes av författaren under medverkan av professor John Elmgren i samråd med professor S. Wahlund och övriga medlemmar av 1941 års befolkningsutredning, samt Sociologiska föreningen i G( teborg, som ägnat ett sammanträde åt att diskutera undersökningens uppläggning. Utförandet h a r letts av författaren, fil. lic. Ebbe Linde. Som medhjälpare ha fungerat ett tiotal medlemmar av sociologiska arbetsgruppen vid Göteborgs higskola samt studerande vid socialinstitutet i Göteborg. Undersökningen planlades och påbörjades i oktober 1942. Den inleddes n e d ett 40-tal informella intervjuer med på måfå valda personer i olika stadsdelar. Dessa försöksintervjuer företogos i hemmen av undertecknad Linde. Vid flertalet av dessa intervjuer var stenograf närvarande och upptog u t a n att eljest ingripa i intervjuen såväl frågor som svar. Vid en del av intervjuerna lades ett provisoriskt frågeformulär till grund för samtalet. På grundval av de stenografiska protokol.en och de erfarenheter som gjorts och efterhand gjordes utarbetades dels ett definitivt intervjuformulär (bil. A), dels promemorior för intervjuaren (bil. B och D). Vid den följande extensivundersökningen förfors nu så, att promemorian B först av undersökningsledaren genomgicks med var och en av medhjälparna, kommenterades och exemplifierades. Därefter fick medhjälparen vara närvarande vid en av undersökningsledaren ledd intervju och föra oberoende protokoll. Efter intervjuen jämfördes och diskuterades protokollen samt intervjuförloppet i övrigt. Därefter närvar undersökningsledaren vid en eller två intervjuer, som medhjälparen fick leda. Sedan även dessa på samma sätt efteråt diskuterats, och om resultatet var tillfredsställande, släpptes medhjälparen att på egen hand utfira intervjuer, vanligen 20—25 stycken. På detta sätt säkerställdes både nödvändig arbetsfördelning och största möjliga likformighet och objektivitet vid intervjuerras handhavande. Yttre omständigheter ha gjort att huvudmassan av extensivintervjuema kommit att utföras i två omgångar, nämligen dels under perioden november 1942— mars 1943, dels under november 1944—januari 1945. Vilka implikationer de.ta kan ha medfört diskuteras längre fram i denna redogörelse. En prelimir.är rapport på grundval av då föreliggande material avläts till befolkningsutredningen i april 1943.

2. Uttagningen av försökspersonerna. Valet av fp. grundades på 1942 års mantalslängd, som vid undersökningens början var den senaste tillgängliga. Följande kriterier uppställdes på de äktenskap, som godkändes för undersökningen: a) man och hustru skola båda vara upptagna som levande i mantalslängden; b) de skola vara officiellt gifta och vara skrivna på samma ställe (sammanbo); c) hustrun skall vara född år 1890 eller senare. Dessa kriterier antogos lika mycket av praktiska som principiella skäl. Att diskutera orsakerna till barnbegränsnigen med makar, som separerat och bo på skilda platser i staden med eller u t a n officiell dom om hemskillnad, måste vara mer än vanligt ömtåligt och det blir svårt a t t få ärliga och givande svar. Även sammanboende familjer utan legal sanktion utgöra väl i många fall ett ömtåligt intervjuobjekt. Det i Göteborg ringa relativa antalet av äktenskap av båda dessa

9 typer gör att det icke kan ha märkbart inflytande på slutresultatet, om dessa stötestenar från början avkopplas. Den tid som förflutit mellan mantalsskrivningen och intervjuns utförande gör naturligtvis, att det likväl förekommer ett mindre antal fall av nyligen timad hemskillnad, såväl som nyblivna änklingar, respektive änkor i försöksmaterialet. Detta saknar dock väsentlig betydelse. Likaså ha förändringar i fråga om barnens antal m. m. i ett visst antal fall inträffat; det på mantalslängden enligt nedan angivna principer grundade urvalet har dock bibehållits orubbat. Endast i det fall att en familj avflyttat från sin mantalsskrivningsadress och ej k u n n a t följas till den nya adressen, har utbyte av redan träffat val av fp. måst ske. För att få undersökningsmaterialet i möjligaste mån representativt för samtliga Göteborgsäktenskap, som uppfylla de n ä m n d a betingelserna, indelades fpp. i klasser med avseende på följande demografiska faktorer, som a priori kunde förväntas ha inverkan på resultatet: A) hustruns födelseår; B) antalet hemmavarande barn enligt mantalslängden; C) familjens ekonomiska standard. E n del synpunkter och förklarande anmärkningar till var och en av dessa faktorer är det nödvändigt att här andraga. A) Flera olika tidsfaktorer kunna förutses vara av större eller mindre betydelse för den inställning till befolkningsfrågan, som en intervju bringar i dagen: 1. Tidpunkten för intervjun. Det är tydligt att allmänna opinionen ej minst i denna fråga ändras från år till år ja, stundom snabbare — eller strikt statistiskt uttryckt, att genomsnittliga korrelationen mellan intervjusvar, vunna vid samma tidpunkt, måste vara större än genomsnittliga korrelationen mellan svar, vunna vid olika tidpunkter. Vid ett par av intervjuerna visade sig detta i att fp. drog fram, i ett fall en för ett par dagar sedan i dagspressen publicerad artikel, i ett a n n a t fall makarna Myrdals arbete »Kris i befolkningsfrågan» och angav att dessa givit dem nya och delvis ändrade synpunkter. Idealet vore om alla intervjuer kunnat företagas absolut samtidigt och sedan hela undersökningen upprepas på likvärdig population efter t. ex. fem år. Av praktiska skäl kan det emellertid icke undvikas att viss tid förflyter mellan de olika intervjuer, som m a n avser sammanföra i samma grupp. I vårt fall sönderfaller materialet som ovan framhållits i två huvudgrupper, vunna med i runt tal två års mellanrum. Frågan är om svaren från dessa tidpunkter utan vidare kunna sammanföras till en enhetlig fördelningsbild. Detta har prövats från punkt till punkt i intervjuschemat genom jämförelse av skillnaden mellan fördelningsmedeltalen med detta medeltals sannolika fel. Visserligen äro de båda grupper som intervjuades 1942—43 samt 1944—45 ej i alla hänseenden fullt likvärdiga, men där medeltalsskillnaden mycket överstiger sitt medelfel har man dock all anledning antaga att en sekulär opinionsförskjutning verkligen spelat in. Detta visade sig vara fallet endast vid ett fåtal punkter, varom mera i fortsättningen. 2. Generationsolikheter. Starkast påverkas åsikterna säkerligen av yttre förhållanden i ungdomen — de år, då »livsåskådningen» i stort sett utbildas — och även barndomsminnen spela därvid en stor roll. Den generation, som växt upp i de fattiga trångbodda tio- och tolvbarnsfamiljerna under 1800-talets sista decennier, och som ung påverkats av efterdyningarna av 1880-talets nymalthusianska överbefolkningsdiskussion, är helt annorlunda predisponerad i befolkningsfrågan än den som tillkommit trettio år senare under förändrade sociala förhållanden, och i stället mött vår tids bekymrade avfolkningsdiskussion under sina bildbaraste år. Även härom bära intervjuuttalanden vittne. Man kan icke vänta samma åsiktsfördelning inom dessa generationer, vare sig mätningen sker vid samma tidpunkt, eller vid tidpunkter då generationerna i fråga n å t t samma ålder. 3 Åldersförskjutningar. Men ej heller inom en och samma generation äro åsikter och inställning a t t betrakta som fasta, tvärtom har m a n (även bortsett

10 från propaganda och omvärldsförändringar) att räkna med vissa typiska åldersförskjutningar på detta som på alla andra områden. — Utom levnadsåldern är m å h ä n d a äktenskapets ålder en faktor av självständig betydelse; och som det i varje äktenskap finns en stark tendens till utbildning av för makarna gemensam åskådning och uppfattning, torde utom den egna åldern jämväl den andra kontrahentens ålder och generationstillhörighet ha sin betydelse. Det är mycket möjligt att det vore rationellare att temporalklassificera intervjuerna efter fp:s ålder vid intervjutillfället än efter fp:s födelseår. Men däremot vet man i avsaknad av varje kunskap om partialkorrelationerna intet. Och dessa k u n n a ej ur det här föreliggande intervjumaterialet bedömas; därtill skulle också fordras intervjuer tagna t. ex. efter fem eller tio år, och helst delvis med samma objekt. Lika litet kan man a priori avgöra om det vore rationellare att räkna med den intervjuade makens eget födelseår, eller måhända medeltalet mellan de båda makarnas födelseår, eller rentav konsekvent med mannens födelseår, såsom den i åsiktshänseende ofta mest tongivande inom äktenskapet. Vad som med säkerhet kan sägas är dock att skillnaden, vilken indelningsgrund som än väljes, i det här behandlade intervjumaterialet ej kan bli särdeles stor. Maximala möjliga förskjutningen vid indelning efter födelseår, respektive ålder, utgör sålunda i materialet 3 år 1 månad (för personer, födda i slutet av kalenderår och intervjuade i undersökningens början, respektive födda i början av kalenderår och intervjuade vid undersökningens slut) och når naturligtvis i allmänhet ej alls så högt; och åldersskillnaden i äktenskapen fördelar sig som bekant med jämförelsevis liten spridning kring väl bekanta medelvärden. När i undersökningen hustruns födelseår valts till temporal klassificeringsgrund, så har det skett med hänsyn till a t t dels det ena måttet kunde förmodas vara lika berättigat som det andra, dels ock a t t h u s t r u n just i reproduktionshänseende är att räkna som det äkta parets viktigare konstituent. B) Barnantalet. Det hade varit mycket önskvärt att ur fruktsamhetssynpunkt k u n n a klassificera äktenskapen efter det totala barnantal, som de frambragt, alltså med även vuxna och utflyttade samt döda barn medräknade. Tyvärr stötte detta på oöverstigliga praktiska svårigheter. Mantalslängden upptager endast levande, hemmavarande barn och ingen uppgift om totala barnantalet. För att nå detta hade det varit nödvändigt att i stället utgå från kyrkoböckerna, och ej blott från de sista årgångarna; med de resurser som stodo till buds lät detta sig ej göra. Indelningen av äktenskapen ur här ifrågavarande synpunkt har således skett efter antalet mantalsförda hemmavarande barn. Därvid ha endera eller båda makarnas barn före äktenskapet i de förekommande, icke särdeles talrika fallen medräknats. Naturligtvis har dock för de familjer, som utsetts till fpp., jämväl uppgift om totala barnantalet inhämtats, i detta fall som en beståndsdel av intervjuen. Likaså förekomsten av eventuellt tidigare äktenskap och barnantalet i dessa. I ett visst antal fall har ett nyfött barn tillkommit mellan mantalslängdens uppr ä t t a n d e och intervjun, eller till och med två; särskilt gäller givetvis detta nygifta barnlösa och ettbarnsfamiljer, som kommit att intervjuas först vid årsskiftet 1944—45. C) Ekonomisk status. Härvid utgicks från den i mantalslängden upptagna deklarerade (eller i förekommande fall av taxeringsmyndigheterna uppskattade) »sammanräknade inkomsten», vilken efter sedermera verkställda avdrag lägges till grund för taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Den sammanräknade inkomsten adderades för samtliga familjemedlemmar, varvid jämväl fosterbarn räknas som familjemedlem, så ock andra personer, som uppenbart äro släktingar (såsom mannens eller hustruns föräldrar, eller syskon) samt hos makarna äro mantalsskrivna. Den för alla dessa personer sammanlagda, »sammanräknade inkomsten» dividerades med personernas i fråga antal, varvid dock person under 15 år (född 1927 eller senare) räknades för V2 enhet. Denna ej sällan använda index är givetvis ganska otillfredsställande. Visser-

11 ligen ger den långt riktigare uppskattning av familjens ekonomiska ställning än att enbart utgå från den sammanlagda inkomsten, ty det är ju tydligt att ju flera munnar, dess mindre för var och en. Men faktorn V2 är lika tydligt för hög för ett ettårigt barn, som den är för låg för en fjortonåring, som kanske till på köpet påkostas utbildning i läroverk. Det är osäkert i vad mån faktorn V2 ens representerar ett hållbart genomsnitt. Det stötte dock på svårigheter att finna ett välmotiverat, mera nyanserat m å t t och »genomsnittliga inkomsten per personenhet» antogs därför som indelningsgrund i brist på bättre. Endast i ett allvarligt avseende gjordes korrigering. Det valda kriteriet tager icke hänsyn till den dolda ekonomiska tillgång som en i hemmet verksam hustrus arbetskraft innebär. Om t. ex. i ena fallet mannen har en inkomst av 7 000 kronor, och hustrun ägnar sig helt åt hemmet, medan i ett a n n a t fall mannen tjänar 4 000 kronor och hustrun 3 000 kronor, båda på ordinärt fabriksarbete, så är, särskilt om barn finnes, standarden utan tvivel mycket högre i det första fallet, samma barnantal förutsatt, trots a t t kriteriet utfaller lika. Rättelse har här vunnits helt enkelt genom att konsekvent hålla i sär de fall, där h u s t r u n har arbete utom hemmet från de övriga — varvid som »arbete utom hemmet» registrerats dels eget uppgivet yrke med därav härflytande inkomst (denna understiger endast i ett fåtal fall 500 kronor — det rör sig i dessa fall dels om innehaverskor av cigarr- och blomsterbutiker, dels om en fastighetssköterska) dels ock egen årsinkomst av arbete trots att intet yrke uppgivits, för så vitt denna inkomst uppgått till eller överskridit 500 kronor. I de allra flesta fall av arbetsinkomst u t a n uppgivet yrke rör det sig av intervjuresultaten a t t döma om »tvätthjälp», »städning» och liknande husligt hjälparbete, vilket, om det utföres i tillräcklig utsträckning, givevis drar arbetskraft från det egna hemmet. Det var nu meningen att göra frekvenserna i de olika underklasserna (A, B, C) i undersökningsmaterialet proportionella med motsvarande frekvenser i totalpopulationen, men a t t låta slumpmässig uttagning inom underklasserna så gott sig göra lät sörja för proportionell representation med avseende på de övriga kända och okända faktorer, som kunna vara av betydelse för den undersökta inställningen (exempelvis yrkestillhörighet, bostadsplats, härkomst, tillhörighet till olika religiösa samfund och psykologiska typer, o. s. v.). Härvid hade ursprungligen räknats med att kunna erhålla klassfrekvenserna för staden i dess helhet ur materialet för 1940 års folkräkning med en korrektion i fråga om inkomsterna för penningvärdets (och därmed de nominella inkomsternas) förskjutning under år 1940—42. Då det emellertid stötte på svårigheter att erhålla dessa frekvenser ur folkräkningsmaterialet, antogs ett annat förfaringssätt. ö v e r Göteborgs karta drogs parallella räta linjer i riktning VNV—V till ONO—O, tio till antalet och alla på samma inbördes avstånd, 650 m. Linjernas sträckning framgår av fig. 1. På Stadsplanekontorets stora väggkarta fastställdes, vilka inom det slutna stadsområdet belägna huskroppar, som skuros av dessa linjer. Dessa huskroppar voro enligt kartan 266 stycken. De inspekterades på mantalskontoret, och däri befintliga familjer, uppfyllande de uppställda kriterierna, bokfördes. Att intervjua samtliga dessa (1 562 stycken) hade blivit för drygt, men genom att välja frekvenser proportionella mot däribland förekommande frekvenser, fanns dock en möjlighet a t t någorlunda nå den önskade representativiteten. I genomsnitt intervjuades en familj på fem inom var underklass; praktiska svårigheter gjorde det i några fall omöjligt a t t placera intervjuerna exakt där de passat bäst. Totala antalet intervjuer i samplingen uppgår till 313. Därförutom togs ett 40-tal överintervjuer, vilka k u n n a användas för belysande av speciella frågor. Fördelningen i fråga om barnantal och ekonomisk status bland de 1 562 familjerna i »linjetaxeringen» framgår av tabell 1.

13 Tab. 1. I linjetaxeringen ingående familjer, fördelade efter inkomst och barnantal. HB = Antal hemmavarande barn. Siffrorna inom parentes betyda antal familjer utan, resp. med arbete för hustrun utom hemmet. I n k o m s t

per

p e r s o n e n h e t Summa

0-499 1 (1 + 0) 9 1 (9 + 0) 5 2 (5 + 0) 6 3 (6 + 0) 1 4 (1 + 0) 2 5 (2 + 0) 7 0. fl. (6 + D 0

Summa

500— 999

1000— 1499

2 0 0 0 - 2 5 0 0 - 3 0 0 0 - 3 5 0 0 - 4 000— 4 500- 5 0 0 0 2 499 2 999 3 499 3 999 4 499 4 999 mera

24 15 10 18 18 62 84 62 42 49 (13 + 5) (36 + 13) (39 + 23) (52 + 32) (20 + 42) (8134) (7 + 17) (5 + 10) (3 + 7) (8 + 10) 11 4 34 131 187 34 14 9 20 108 (32 + 2) (116 + 15)(158 + 29; (81 + 27) (24 + 10) (11 + 3) (5 + 4) (7 + 4) (2 + 2) (13 + 7) 4 1 94 75 32 14 1 43 5 5 (40 + 3) (88 + 6) (65 + 10) (25 + 7) (13 + 1) (3 + 2) (2 + 3) (3 + 1) (1 + 0) (1 + 0) 57 1 1 2 64 25 16 2 — — (0 + 1) (2 + 0) (2 + 0) (54 + 3) (59 + 5) (21 + 4) (16 + 0) (1+0) 35 31 14 4 1 1 2 1 — — (33 + 2) (27 + 4) (14 + 0) (4 + 0) (1 + 0) (1 + 0) (0 + 1) (1 + 1) 24 15 3 — — — — — — — (23 + 1) (12 + 3) (2 + 1) 2 12 8 — — — — — — — (11 + 1) (8 + 0) (2 + 0)

385 (192 + 193) 561 (458+103) 279 (246 + 33) 174 (161+13) 90 (82+8) 44 (39+5) 29 (27+2)

31 223 392 368 244 62 112 40 31 16 43 1562 (30 + 1) (206 + 17) (346 + 46 (301+67) (178+66) (59 + 53) (23 + 39) (16 + 24; (15+16) (6+10) (25 + 18) (1205 + 357)

Den valda framgångsmetoden som är lånad från växtbiologi och skogsvård, kan icke göra anspråk på att säkerställa den representativitet, som k u n n a t nås, om uppgifter om fördelningen i avseende på ålder, barnantal o. s. v. för alla stadens äkta par hade stått till buds. Dock måste den tydligen bli avsevärt överlägsen en rent slumpmässig uttagning av 300—400 intervjuobjekt. Bland a n n a t säkerställes en riktig geografisk fördelning, i det de tätast bebyggda stadsdelarna bli representerade i proportion därtill. Vid den olikhet i karaktär, som råder mellan bebyggelsen i olika stadsdelar är detta av vikt. Och sannolikheten för approximativ representativitet i de viktigaste hänseendena blir i varje fall betydande. Vissa olägenheter vidlåda dock givetvis även den använda urvalsmetoden. Vad som framför allt gör linjetaxeringen vansklig, är den ytterst ojämna distributionen av de olika familjetyperna på de olika huskropparna. Somliga hus äro n ä s t a n uteslutande bebodda av makar, som båda arbeta, och ej ha barn, delvis beroende på det geografiska läget och lägenhetstyperna, men i många fall bevisligen t. ex. på att »värden i denna fastighet vill ej ha barn i huset». De barnrika familjerna äro å andra sidan nästan helt koncentrerade till vissa stiftelsekomplex (Dicksonska stiftelsen, vissa kommunen tillhöriga hus samt »barnrikehusen», de s. k. Solgårdarna). I åldershänseende bebos fastigheterna också i stor utsträckning av ett homogent klientel, i det majoriteten bland familjerna ofta äro sådana, som ingått sitt äktenskap omkring den tid, då huset byggdes. Detta gäller givetvis särskilt de någorlunda nyuppförda husen. Men även bland äldre fastigheter kan man urskilja hus, som mest bebos av gamla, och andra, där en yngre årsklass dominerar. Skiktningen med avseende på invånarnas ekonomiska standard är också stark de olika husen emellan, även ofta när de äro belägna nära varandra. Att denna förekomst av familjetyperna i block bidrager att öka det tillfälliga urvalsfelet är ju tydligt.

14 Tyvärr är det också så att metoden ej blott är behäftad med större tillfälligt fel än önskligt, utan även med vissa systematiska fel. De stiftelsehus, där de barnrika familjerna dominera, äro genomsnittligt avsevärt större än fastigheterna i gemen. Särskilt gäller detta Göteborgs Bostadsföretags fastigheter (»Solgårdarna»). Detta leder till en överrepresentation för de barnrika familjerna, och bland dessa för »solgårdsfamiljerna». Medan enligt 1940 års statistik 49 % av stadens familjer med tre eller flera barn bodde i »solgårdarna», så utgjordes 60 % av samplingsmaterialets flerbarnsfamiljer av solgårdsbor. Sannolikt äro solgårdarna i samplingsmaterialet överrepresenterade med cirka 10 intervjuer, och övriga flerbarnsfamiljer med 5 å 6. Det var ursprungligen vår förhoppning att kunna genomföra en korrektion för detta förhållande, men då någon säker basis för korrektionen ej har k u n n a t vinnas, torde det vara bättre att stanna vid blotta påpekandet. Dess möjliga storleksordning har dock i olika sammanhang beräknats. Snedrepresentationen är ingalunda så stark, a t t de slutsatser som dragas ur samplingsmaterialet skulle kunna bli i någon punkt kvalitativt missvisande, även om detaljsiffror vid exakt representation skulle ha utfallit något högre eller lägre.

3. Intervjuobjektens fördelning i andra hänseenden. a) Könsfördelning. Sedan de familjer, som skulle intervjuas, blivit utvalda skedde intervjun med antingen mannen eller hustrun, eller, om så ej kunnat undvikas, med båda samtidigt. Intervjuerna försiggingo som av instruktionen (bil. B) framgår i hemmen, och det eftersträvades att få samma antal män och kvinnor i försöksmaterialet, vilket i praktiken betyder att man framför allt fick försöka få intervju med mannen, då hustrurna i allmänhet äro mycket lättare att träffa hemma. Trots denna strävan dominera hustruintervjuerna i materialet. De utgöra nämligen 176 stycken, mot 118 intervjuer med mannen, och 19 stycken »blandade» intervjuer, där både hustrun och mannen varit närvarande och ingripit i intervjuen så livligt, att det ej varit möjligt skilja på deras insatser. I ett 60-tal av de övriga intervjuerna har även såväl hustru som man varit närvarande, men det har där lyckats att låta den ena parten (företrädesvis mannen) få föra ordet utan eller endast med tillfälliga inpass från den andra maken, från vilka inpass då vid bearbetningen bortsetts. (I ett mindre antal fall ha även andra personer, såsom h u s t r u n s syster, en grannfru eller vuxna barn varit närvarande). Erfarenheterna från de »blandade» intervjuerna såväl som »inpass»-intervjuerna ge vid handen a t t det råder stor korrelation mellan äkta makars åsikter i dessa ting, i det inpassen i de allra flesta fall äro bekräftande och understrykande. Denna åsiktskorrelation är endast naturlig, då det ju här rör ting som så att säga ligga äktenskapets centrum nära, och där den utbildning av gemensam inställning i olika frågor, som allmänt karakteriserar det äktenskapliga samlivet, i särskilt hög grad måste ha varit verksam. E t t par ströfall av markerad åsiktsdifferens i olika frågor noterades dock. Dessutom framträda vid jämförelse mellan den manliga och kvinnliga intervjumassan vissa andra typiska differenser, som i huvudsak kunna förklaras genom även från andra undersökningar välkända olikheter mellan mannens och kvinnans uppträdande i intervjusituationen; nämligen dels kvinnan av hennes sociala position orsakade större benägenhet a t t skjuta från sig allmänna frågor eller i dessa deklarera indifferent attityd (»sånt där begriper jag inte»; »det är väl lika bra båda delarna», o.s. v.; detta åstadkommer excess för klass 3 i den mestadels använda femgradiga bedömningsskalan, se nedan), dels hennes större benägenhet, a t t där hon omfattar en bestämd ståndpunkt, omfatta denna oreserverat och utan erkännande av invändningar (den s. k. större randvalstendensen; åstadkommer ökad frekvens i klasserna 1 och 5). I andra hänseenden visar den kvinnliga och manliga intervjumassan mycket obetydliga, eller alls inga, olikheter i medeltal

15 o. s. v. Där sådana överhuvud kunna spåras, diskuteras de i samband md de olika p u n k t e r n a under avdelningen »Resultat» nedan. b) N ä r i n g s g r e n a r . E t t försök a t t efter mannens uppgivna yrke uppdela de intervjuade familjerna gav till resultat: Tab. 2. Yrkestillhörighet för mannen i de intervjuade familjerna. Näringsgren

Antal

Procent

J o r d b r u k med b i n ä r i n g a r Industri och hantverk Samfärdsel Handel Allmän förvaltningstjänst och fria yrken Ospecificerad verksamhet

1 184 55 43 27 3

0-3 58-6 17T,

13.8 8.6 1.0

För samtliga m ä n utgjorde antalet i de olika näringsgrenarna enligt 1940 års statistik: Jordbruk med binäringar 887 st. ( 0,8 %) I n d u s t r i och hantverk 47 623 st. (50,5%) Samfärdsel 16,379 st. (17,4 %) Handel 19 148 st. (20,3%) Allmän förvaltningsningtjänst och fria yrken 7 615 st. ( 8,0%) Ospecificerad verksamhet 2 801 st. ( 3,0%) Industrigruppen i vårt material synes sålunda ha erhållit en tillfällig överrepresentation på handelsgruppens bekostnad, motsvarande en felplacering av 10 intervjuer. I övrigt är fördelningen tillfredsställande. Delvis sammanhänger avvikelsen med den tidigare n ä m n d a överrepresentationen för barnrika, speciellt »solgårdsbor», vilka i långt mer än genomsnittlig utsträckning tillhöra kategorien industriarbetare. Emellertid är en del av differensen möjligen skenbar, i det vi till industrigruppen fört de intervjuer, där husfadern angivits som »grovarbetare» och »arbetare» utan närmare specifikation och vilka måhända inom den officiella statistiken förts till ospecifierad verksamhet. Detta kan minska industrigruppen med cirka 2 %. Vidare ha alla med »ingenjör» som uppgivet yrke förts till industrigruppen, trots att en och a n n a n ingenjör också kan vara verksam inom handeln, som agent för tekniska firmor och dylikt. Slutligen är differensen möjligen delvis berättigad, i det att det är sannolikt att giftermålsåldern i genomsnitt ligger högre för anställda inom handelsbranschen än för industriarbetare och hantverkare. c) S o c i a l k l a s s e r . Fördelade efter mannens ställning inom sitt yrke utgöres i intervjumaterialet 26 stycken (8,5 %) av självständiga företagare, 66 stycken (21 %) av förvaltningspersonal och 221 stycken (70,5 %) av arbetare. Statistiken för Göteborg 1940 visar totalt 7 982 manliga företagare (8,5 %), 26 461 stycken av manlig förvaltningspersonal (28%) och 59 316 manliga arbetare (63,5%). Även här avspeglar sig sålunda överrepresentationen för arbetargruppen, i det 10 intervjuer (motsvarande 3,5 % av materialet) borde överförts från arbetargruppen till gruppen förvaltningspersonal. Någon nämnvärd skillnad i resultat skulle dock icke ha åstadkommits genom denna korrektion. För några av de undersökta punkterna har dess storlek beräknats och nedan anförts i samband med resultaten. Det förtjänar här också framhållas att gränsen mellan arbets- och förvaltningspersonal i avsaknad av detaljerade uppgifter mången gång är svår att draga.

16 Yrken som »typograf» och »kommunalarbetare» ha av oss samtliga förts till arbetargruppen, trots att anställning av förvaltningskaraktär i viss utsträckning förekommer inom bland annat dessa yrkesgrupper. d) Övriga indelningsgrunder. I fråga om härkomst" (från land eller stad), tillhörighet till olika religiösa uppfattningar och psykologiska typer m. fl. faktorer av otvivelaktig betydelse kan ingen annan garanti lämnas beträffande fördelningen, än den som ligger i måfåurvalet av försökspersoner.

B. R e s u l t a t . 1. Översikt. Resultaten anföres i det följande i samma ordning, som motsvarande punkter på intervjublanketten. Denna uppställning är förestavad av i första hand intervjutekniska, ej systematiska skäl, varför en översikt över de olika punkterna torde underlätta orientering. Vi behandla således i följande ordning: (1. översikt, detta avsnitt.) 2. Allmän inställning till stödåtgärder åt barnrika familjer framför övriga. 3. Inställningen till den statsunderstödda bostadsbyggnadsverksamheten fö,r mindre bemedlade, barnrika familjer (»solgårdar») och i anslutning därtill framställda synpunkter och invändningar. 4. övriga former av naturastöd åt familjerna. 5. Åsikter i frågan om behovsprövningen, d. v. s. huruvida hjälpen bör inskränkas till familjer som genom dåliga ekonomiska förhållanden och högt barnantal i särskilt hög grad anses vara i behov av densamma, eller om hjälpen i viss utsträckning bör tillkomma alla barn. I detta sammanhang undersöktes också förekomsten av invändningar mot det sätt varpå behovsprövningen hittills fungerat, och familjernas personliga inställning till prövningen och tvånget att skriva ansökan m. m. 6. Inställningen till olika former av kontantunderstöd (mödrahjälp, moderskapspenning, hemortslön för inkallade, barnavdrag vid beskattningen, m. m.) och även tanken på direkt statligt underhållsbidrag per barn. Erfarenheter av de förras sätt att fungera. 7. Frågan om huruvida natura- eller kontantunderstöd föredrages och anses vara den lyckligare formen, samt inställningen till prisrabattkort såsom en mellanform mellan de båda stödåtgärdstyperna. 8. Kan m a n överhuvud vänta någon befolkningspolitisk effekt av ekonomiska stödåtgärder? — Frågan har riktats dels allmänt, såsom undersökning av förefintlig åskådning om förhållandena i stort, dels och framför allt personligt: skulle i E r t eget fall statliga ekonomiska stödåtgärder kunna medföra att Ni skaffade fler barn till världen än annars bleve fallet? 9. Hur stort måste ett kontantbidrag från staten vara för att i Ert eget fall leda till ytterligare ett barn, och för att enligt Er uppfattning leda till påtaglig allmän effekt? 10. Hur många barn skulle Ni vilja ha (haft) om Ni själv kunde bestämma — under rådande ekonomiska förhållanden, såväl som under förutsättningen att Ni ej behövde tänka på ekonomien och ej heller andra yttre hinder förelegat? Hur stor anser Ni att en familj lyckligast bör vara? 11. Vad anser Ni vara orsaken till våra dagars barnbegränsning? Vilka orsaker ha spelat en roll i Edert eget personliga fall, och (i förekommande fall) gjort att barnantalet ej uppgått till det Ni skulle anse vara det lyckligaste? 12. Den recenta nativitetsökningen. I de fall, då barn väntas eller nyligen

17 fötts i de intervjuade familjerna: kunna föräldrarna anföra några särskilda skäl för a t t dessa barn fötts just nu och (eventuellt) ej tidigare? — Vilken uppfattning har m a n om de allmänna orsakerna till nativitetsstegringen under de allra sista åren?

2. Inställningen till stödåtgärder för barnrika över huvud taget. Denna inställning bedömdes av intervjuarna enligt femgradig skala på grundval av försökspersonens såväl allmänna som under intervjun fällda mera speciella yttranden. I den högsta klassen, nedan betecknad med 5, inrangerades de fpp., vilkas inställning kan betecknas som oreserverat positiv; i klass 4 de som övervägande visat positiv inställning, dock med vissa betänkligheter eller reservationer; i klass 3 odeciderade eller blandade inställningar; i klass 2 övervägande negativa och kritiska inställningar, där dock vissa medgivanden eller erkännanden till förmån för stödåtgärderna lämnas; i klass 1 slutligen oreserverat negativ, d. ä. fientlig och fördömande, attityd. Resultatet framgår av fig. 2 och tab. 3. Tab. 3. Inställning till stödåtgärder för barnrika över huvud taget. Samtliga Klass

5 4 o 2 1

Efter korrektion

Klasskaraktär

Oreserverat positiv iuställninjr Övervägande » » Odeciderad eller blandad inställning: Övervägande negativ » Oreserverat « » Oviss, ej bedörnbar »

Antal

147 82 50 26 7 1

47 26 16 8 2

136 80 48 26 7 1

45 27 16 9 3 1

Klassiffrans medeltal

5 4 Pos.

3 Ortec.

4'08

1 Neg.

Fig 2. Inställning till stödåtgärder för b a r n r i k a över huvud taget. (Korr.- och okorr.-fördelning.)

Utom resultatet från hela samplingen ((kolumnen: Samtliga) har i tabellen uppförts ett korrigerat resultat, n å t t genom att ur populationen utesluta 10 intervjuer med i solgårdarna bosatta industriarbetarfamiljer samt 5 intervjuer med barnrika, annorstädes bosatta industriarbetarfamiljer (jfr avd. A, stycket 2 och 3 2 — 978 45

18 ovan). Som man ser blir korrektionen ej av någon alltför avgörande storleksordning. Det finnes under alla omständigheter en mycket stark och utbredd stämning till förmån för statliga stödåtgärder för de barnrika familjerna. Uppdelar man de i den okorrigerade samplingen ingående intervjuerna på manliga och kvinnliga intervjuobjkt med uteslutande av de blandade och av det ej bedömbara strofallet så erhålles följande bild: Tab. 4. Manlig och kvinnlig inställning till stödåtgärder för barnrika över huvud taget.

Klass

5 4 3 2 1

Klasskaraktär

Odeciderad eller blandad inställning . . . . Övervägande negativ » .... Oreserverat » » .... Klassiffrans medeltal

Manliga intervjuobjekt

Samtliga Kvinnliga (även blandade intervjuobjekt intervjuer)

Antal

58 31 13 13 3

49 26 11 11 3

79 45 36 11 4

45 26 21 6 2

147 82 50 26 7

47 26 16 8 2

4-06

408 Huvudsakliga skillnaden mellan den manliga och kvinnliga gruppen består således i detta fall i kvinnornas i inledningen omnämnda, större tendens till od,eciderad uppfattning (klass 3); detta kompenseras emellertid av den större rand valstendensen, och någon differens i genomsnittet föreligger icke. E n anmärkningsvärd och utpräglad differens finner man däremot mellan den del av intervjuerna, som företogs kring årsskiftet 1942—43 och den del, som företogs kring årsskiftet 1944—45. Om vid denna jämförelse jämväl medtagas de intervjuer, som icke ingå i den allmänna samplingen, utan ha karaktär av belysande kompletteringsintervjuer, och om de under mellanperioden tagna, relativt fåtaliga intervjuerna uteslutas, så erhålles den bild som framställes i tab. 5. Tab. 5. Jämförelse mellan kring nyåret 1942-43 och kring nyåret 1944—45 upptagna intervjuer i fråga om inställningen till stödåtgärder för barnrika över huvud taget.

Klass

Klasskaraktär

Oreserverat positiv inställning Övervägande » » Odeciderad eller blandad inställning Övervägande negativ » Oreserverat » » Oviss, ej bedömbar *» Klassiffrans medeltal

Tidiga gruppen Nyåret 1942 — 1943

Sena gruppen Nyåret 1944 — 1945

Antal

Procent

Antal

Procent

90 62 45 24 7 1

39 27 20 13

76 33 6 6 4

60 26 5 5 3

3-8E

437 Nu äro de här jämförda grupperna ej fullt likvärdiga, i det fördelningen i fråga om barnantal, ekonomiska omständigheter, ålder, etc. ej är fullt identisk i båda fallen. De ha i förhållande till varandra karaktären av

19 slumpmässigt valda grupper. Förskjutningen i relativtal mot den högsta klassen är dock påfallande och många gånger större än som kan förklaras genom någon tillfällig olikhet i de jämförda gruppernas sammansättningar. Den slutsatsen går ej a t t avvisa, a t t en verklig förändring skett. Medan stödpolitiken för de barnrika vid ingången av år 1943 alltjämt hade att bära åtskilligt av den kritik, som kommer nymodigheter till del, och möttes av kritiska eller fientliga känslor hos n ä r a en femtedel av familjerna och med tvehågsenhet av lika många, så har den två år senare redan karaktären av ett accepterat och allmänt godtaget faktum, till vilket sammanlagt endast en åttondel alltjämt förhåller sig ambivalent eller kritisk. Den i tab. 3 meddelade fördelningen har så tillvida karaktären av ett medelsnitt för tidsperioden 1942—45; detsamma gäller de i det följande meddelade fördelningarna, där ej annat uttryckligen framhålles. Den allmänt positiva inställningen till stödåtgärderna grundar sig dock mindre på anslutning till tanken på en aktiv befolkningspolitik, och på deras eventuella befolkningspolitiska effekt, än fastmer på det allmänna godtagandet av det socialt rättvisa i att de medborgare som ha den tyngsta försörjningsbördan också få det allmännas hjälp a t t bära densamma. Detta är det intryck, som tränger sig på intervjuaren, och bekräftas av följande citat, och som även får anses bevisat genom den under § 6 nedan n ä r m a r e analyserade inställningen till behovsprövningsfrågan. Vad beträffar de principiella invändningar, som göras mot stödåtgärderna, så k u n n a dessa indelas i följande kategorier: a) Ovilja mot att stödåtgärderna skulle k u n n a medföra en uppmuntran till större barnskaror. En ganska betydande grupp, särskilt bland arbetarbefolkningen, har påtagligt svårt a t t vinna en psykiskt integrerad hållning inför hela frågekomplexet, i det den affektmässiga oviljan mot stora familjer och allt vad nativitetspropaganda heter, kolliderar med den likaledes djupt rotade sympatien för a t t staten skall lindra nöd och hjälpa överallt där, varest hjälp behövs. Några uttalanden ur intervjumaterialet torde vittna härom: »Skaffa inte så mycket barn, det är besvärligt nog för dem som finns.» (Reparatör, barnlös). — »Tillräckligt med barn ändå, det blir värre om m a n uppmuntrar.» (Grovarbetare, barnlös, h u s t r u n bagerska.) — »Staten borde propagera för minskad nativitet, ej ge någon hjälp åt barnrika.» (Typograf med ett barn). — »Inga åtgärder som kan leda till ökad nativitet.» (En a n n a n typograf). — »Staten bör ej lägga sig i nativitetsfrågan, men till dem som har många barn och inte k a n klara dem själv och ge dem behövlig uppfostran, till dem bör hjälp lämnas.» — »Det finns för mycket folk som obetänksamt skaffar sig barn, men barnen skall j u inte behöva bli lidande för det.» (Spårvagnskonduktör, 1 fosterbarn). — »Staten bör hjälpa de barn som finns, men ej propagera för flera.» — »Staten bör ej lägga sig i hur många b a r n det blir, men barnrika skall hjälpas.» — (Denna föga integrerade attityd deklarerades av 27 intervjuobjekt, företrädesvis ur klasserna 2—4 i tab. 3). b) Tydligt uttalad uppfattning a t t den sociala, ej den befolkningspolitiska aspekten är den väsentliga: »Fattiga ska hjälpas oberoende av barnantalet.» (3 intervjuobjekt) — »Alla skall bo bra, inte bara familjer med barn.» (Rörarbetare, barnlös.) — »Om de behöver hjälpen så är det bara bra.» — »Inget drar så mycket pengar som barn.» (Grovarbetarhustru, 2 barn.) — »Samhället borde främst ha ögonen på barnen ur alkoholisthem, så de får hjälp och skydd.» (Tapetserarhustru, 2 barn, mannen alkoholist, har sökt hjälp från fattigvården, men ej fått.) — »Det beror på inkomsterna om de barnrika bör få hjälp.» — »Men bara de verkligt behövande.» — »I den mån det behövs.» — »Familjer med många barn behöver all hjälp de kan få.» — »Barnrika är i allmänhet fattiga. Hjälpen borde vara större.» Hithörande inställningar ha i uttryckliga ordalag protokollförts från 18 fpp., men äro latenta hos vida flera, även bland en del ur klass 5. c) Farhågor för att belastningen skall bli för stor för statsbudgeten, och i sista hand för skattebetalarna, bland a n n a t de mindre barnrika samt äldre familjerna, vilket uppfattas som en hotelse mot den egna ekonomien och som icke fullt rättvist:

20 »Orättvist, för omkostnaderna faller genom skatten på dem som har fått bekosta sina barn själva.» (Kommunalarbetare, 6 vuxna barn.) — »Inte rättvist a t t medelålders familjer, som själva slitit för sina barn, skall hjälpa andras nu.» (Chaufförshustru, 2 barn.) — »Vi har själva fått klara våra barn, och om inte spritmissbruk förekom, kunde flera göra det.» (Byggnadsarbetarhustru, 5 barn.) — »Det är klart att barnen behöver hjälp, men barnen skall också hjälpa till. Vi gamla har fått lära oss att rätta oss efter vår ekonomi.» (Skräddatmästarhustru.) — »Vart kommer det att barka hän för staten, om den skall hjälpa alla: det går för långt.» (Ingenjör, 1 barn, — liknande uttalanden från 5 andra fpp.) — »Bara inte skatterna blir för höga.» (Spontant framfört av 14 fpp. i samplingen och 5 stycken i överskottsintervjuerna.) — »Orättvist, om kostnaden faller på ettbarnsfamiljerna och dem som inte har några barn.» (Filare, 1 barn.) Skatteargumentet framdrages naturligt nog oftast bland högre inkomsttagare och bland små familjer, vilka ju också reellt sett skulle få åtaga sig en större del av barnförsörjningsbördan vid utsträckta statliga stödåtgärder. Bland dessa kan man säga a t t det rentav utgör det ena av de stående kritiska argumenten. Stundom möter m a n det emellertid också bland låga inkomsttagare med många barn, vilket är psykologiskt intressant: »Det förstås, man får väl ingen det på skatterna då./' (Mekaniker, 4 barn, inkomst 1 100 per familjeenhet.) — »Det är obilligt med så stora fordringar på staten.» (Bleckvaruarbetare, 1 barn). — »Bara inte skatterna blir för höga för arbetarna.» (Metallarbetarhustru, 3 barn.) d) Det andra bland högre inkomsttagare ofta förekommande argumentet mot stödåtgärderna, är att de medföra fara för minskat initiativ hos föräldrarna (»understödstagaranda»). Detta argument har spontant framförts av 10 fpp. i samplingen och 6 i överintervjuerna. Stundom möter m a n även detta argument bland arbetarfamiljer, men endast undantagsvis; i realiteten är ju marginalen mycket stor mellan även den mest omfattande sociala hjälp som hittills lämnats, och den som skulle objektivt kunna motivera mindre försörjningsaktivitet hos föräldrarna: »Olämpligt med för mycket hjälp, folk får ingen känsla för sitt ansvar.» (Sjökaptenshustru.) — »Hjälpen har gått för långt, det är bäst om var och en klarar sig själv.» (Elektriker, 1 barn.) e) Med de former hjälpen hittills haft är det fara för att den uppmuntrar barnproduktion i första hand i andra befolkningsskikt än de, där sådan vore mest önskvärd: »Fara för att det är det sämre folkmaterialet, som tillväxer.» (Läroverkslärare, 2 barn.) — »Hjälpen är alltför ensidig i sin inriktning» ( = riktar sig företrädesvis mot proletära folklager). (Direktör.) — »Man bör inte premiera asociala individer, man bör se till att hålla en viss standard.» (Korrekturläsare.) — Även bland de intervjuade arbetarfamiljerna yppas ofta missnöje med den hittillsvarande hjälpens inriktning, ehuru det är svårare att få grepp på detta missnöjes n a t u r : sannolikt är det den ekonomiska gränsdragningen och speciella förhållanden vid de kommunala hjälporganen, som äro anledningen: »Det är klart a t t staten måste hjälpa till, men systemet är ofta orättvist.» (Laboratoriebiträde.) — »Bara m a n finge nå't nån gång så.» (Sömmerska, 1 barn.) — »Det verkar som om fel personer fick hjälp. En viss typ. Det får allt gå bra långt innan jag själv skulle be om hjälp.» (Diktare — d. ä. skeppsbyggnadsarbetare —, 2 barn.) f) Mera sporadiskt förekommande äro övriga anmärkningar och invändningar, såsom att könslivet är en för ömtålig privatsak för statspäverkan, att andra understödsuppgifter äro mera maktpåliggande (en inriktning som även i sin m å n understryker satsen, att företrädesvis socialt-humanitära synpunkter, läggas på frågan) eller positiva konstruktiva förslag, t. ex.: »Man skall ha sin fria vilja på ett sådant område.» (Chaufför.) — »Statsingripande är olämpligt i en sådan fråga.» (Maskinist.) — »De nygifta borde hellre hjälpas så starten bleve god.» (Kyrkovaktmästare.) — »Ungdomen borde hjälpas så den kunde gifta sig tidigare.» (Kamrer,

21 1 barn.) — »Man skulle tänka på a t t hjälpa de gamla, som nu inte har något, men har fött upp stora barnkullar u t a n hjälp.» (Eldare.) — »Staten borde hellre stödja de gamla.» (Slipare, 46 år, inga barn.) — »Familjer med 1—2 barn bör ha samma stöd som större familjer, det är barnen som skall ha det.» — »Särskilt större familjer med mer än 7 barn borde ha än mera stöd.» (Målare, 1 barn.) — »Ett barn bör föräldrarna kunna försörja, vid 2 skulle man få hjälp om ekonomien är dålig, vid 3 och fler generell hjälp.» (Montör.) — »Öka skattelindringen! Lös hembiträdesproblemet!» (Dispensärläkare.) g) Sporadiska äro likaledes pessimistiska eller totalnegativa deklarationer: »Man kan ju tala om saken, men stödet blir ändå alltid otillräckligt.» (Chaufför, 2 barn.) — »Det är en fråga som jag inte alls intresserar mig för.» (Stuveriarbetare, 47 år, 20 års äktenskap, barnlöst.)

3. Inställningen till »oarnrikehusen» (»solgårdarna»). Bland de olika hjälpformerna för barnrika intager denna i det allmänna medvetandet det mest framträdande rummet, såsom redan vid de förberedande intervjuerna visade sig. Vid bedömandet av detta förhållande och de framkomna resultaten bör man veta, att bostadsbyggnadsverksamheten för mindre bemedlade, barnrika familjer vid denna tidpunkt haft avsevärt större relativ omfattning i Göteborg än i någon a n n a n större svensk stad. Den för ändamålet bildade stiftelsen bar från början namnet Stiftelsen Solgårdarna, vilket n a m n ännu allmänt brukas om dess fastigheter, ehuru det officiella namnet ändrats till Göteborgs bostadsföretag, stiftelse. För att komma till snabb hjälp för så många klienter som möjligt har denna stiftelse avstått från de möjligheter författningen erbjuder, att upplåta en del av lägenheterna även till andra hyressökande än barnrika. Då dessutom fastigheterna äro stora och därtill på vissa håll många koncentrerats i omedelbar närhet av varandra, har »barnrikekaraktären» och därmed förknippade nackdelar kommit att framträda i skarpare relief än sannolikt på någon a n n a n ort — detta såväl i realiteten som för allmänna medvetandet. Detta är säkerligen förklaringen till att bedömningen av denna stödform utfaller, visserligen långt ifrån ogynnsamt, men dock avgjort mindre gynnsamt än den principiella inställning, som åskådliggjordes i tab. 3 och fig. 2. För att få bakgrunden för de olika bedömningarna ha vi indelat försökspersonerna i tre grupper, alltefter olika intim kännedom om dessa fastigheter. Till gruppen A, »Ingående kännedom», har förts personer som själva bo eller bott i desamma, antingen som hyresgäster eller som styrelsens förtroendemän. Till gruppen B, »Medelgod kännedom», har förts personer som utan att själva bo i fastigheterna dock känna till desamma och hört talas om förhållandena där, t. ex. genom släktingar och bekanta, som bo där, eller genom självsyn vid i fastigheterna utförda arbeten och dylikt. Till gruppen C, »Ringa eller ingen kännedom» slutligen, ha sådana personer förts, som endast känna till förhållandena genom berättelser i andra hand och genom vad de läst i pressen. — För indelning av deras uppskattning har samma skala använts som omnämndes i par. 2 ovan. Fördelningen på olika grupper och klasser såväl absolut som relativt framgår av tab. 6 och fig 3. Den gynnsammaste uppskattningen visar sig sålunda hos gruppen med den mest ingående kännedomen, d. ä. solgårdsborna själva, vilket man väl k u n n a t vänta, då de j u haft personlig fördel av verksamheten; även hos dem är dock bedömningen mindre gynnsam än bedömningen av stödåtgärdernas allmänna princip. Mellan gruppen B ( = någon kännedom) och gruppen C ( = ringa eller ingen) består ingen annan utpräglad skillnad, än den som betingas av, att ett större antal bland de minst initierade föredraga a t t ställa sig odeciderade eller lämna hela frågan öppen ( = klass 3). Jämfört med bedömingen av stödåtgärderna som sådana föreligger ett deficit i medelskattningen med omkring 0,8 0 (jfr tab. 3).

22 Tab. 6. Inställning till barnrikehusen (solgårdarna) hos intervjuobjekt av olika grad av kännedom om desamma. Kännedomsgrupp B

Medelgod kännedom

Ringa eller ingen kännedom

A Klass nr

5 4 3 2 1

Klasskaraktär

Ingående kännedom Antal

% Antal

Oreserverat positiv inställning Övervägande » » Odeciderad eller blandad inställning Övervägande negativ » Oreserverat » »

8 15 5 3

26 48 16 10

Summa

% Antal

15 29 21 20 15

15 30 29 15 10

50 102 73 52 36

16 32 23 17 11

25 50 48 26 18

10 Procent av samtliga Klassiffrans medeltal

17 33 24 23 18

3-22

3l2

3-90

Samtliga

322 Pos. Odec. Neg. Pos. Odec. Neg. Pos. Odec. Neg. Ingående kännedom. Medelgod kännedom. Ringa 1. ingen kännedom. Fig. 3. Inställning till barnrikehusen (solgårdarna) hos intervjuobjekt av olika grad av kännedom om desamma (relativtal).

E n mönstring av de framkomna kritiska anmärkningarna och övriga protokollförda kommentarer har även här sitt stora intresse. Vi k u n n a dela dem i följande grupper: a) För mycket barn samlade på ett ställe. Denna kritik framkommer spontant från ungefär en tredjedel av de intervjuade, och är den ojämförligt vanligaste. Då detta redan vid de förberedande intervjuerna visade sig vara fallet, har inställningen till synpunkten systematiskt undersökts även i de fall då den icke spontant framförts. Resultatet framgår av nedanstående tab. 7 och fig. 4. Tab. 7. Inställning till synpunkten att för mycket barn samlats på ett ställe genom solgårdarna. Kännedomsgrupp B

Medelgod kännedom

Ringa eller ingen kännedom

A Klass nr

5 4 3 2 1

Klasskaraktär

Synpunkten spontant framförd I u s t ä m m a n d e vid förfrågan Odeciderad eller tveksam inställning Avvisas vid förfrågan Motsatsen spontant framförd Klassiffrans medeltal

Ingående kännedom

Samtliga

Antal

% Antal

Antal

% Antal

45 6 13 35

44 49 9 11 2

38 43 8 10 2

45 93 12 16 1

27 56 7 10

103 144 25 38 3

33 46 8 12 1

4 11 3-62

4'06

3-96

3-97

23 Ja ? Nej Ja ? Nej Ja ? Nej Ingående käiiDedom. Medelgod kännedom. Ringa 1. ingen kännedom.

Fig. 4. Inställning till synpunkten att för mycket barn samlats på ett ställe genom solgårdarna. Då anmärkningen spontant framkommer i större relativ frekvens, j u mera ingående kännedom gruppen har om förhållandena, vågar man påstå a t t det måste finnas objektivt fog för densamma. Emellertid äro ju meningarna även bland invånarna själva delade, och medeltalet för klassiffran i grupp A är lägre än i B och C. Medan i r u n t tal hälften av folket i barnrikehusen besväras av barnanhopningen, avvisas kritiken av i r u n t tal en tredjedel (resten odeciderade): »Inte just fler b a r n här än på många andra håll» (5 fpp. = 16 %). — »Det vållar inget obehag, barn trivs ju tillsammans» (4 fpp. = 13 %). — »Jag bodde förut i Framtidens hus, jag tycker det var lika mycket barn där.» (Textilarbetarhustru.) — »En får dras med det, lägenheterna är ju byggda för många barn.» — »Det uppvägs av läget, här är ju gott om lekplats runt omkring.» (Verkstadsarbetare.) — »Det är bara ovanan som gör a t t man tycker det är för många.» (Frisörbiträde, grupp B.) Vad för slags olägenhet det stora barnantalet anses medföra klarlägges i följande kommentarer: aa) B e s v ä r l i g t v i d e p i d e m i e r . Detta klagomål har spontant framförts av 6 fpp. (19 %) ur grupp A, 4 ur grupp B och 7 ur grupp C, sammanlagt 17 stycken (5 %). Av utomstående uppfattas fastigheterna därvid ej sällan som smittohävdar, som hota stadsdelen i dess helhet (4 fpp., däribland en läkare). ab) O v ä s e n o c h å v e r k a n . »Lägenheterna blir förstörda och g r a n n a r n a störda.» — »Trappuppgångarna, som var så fina, ser ju ut som dom varit med i tjugo år redan efter tre månader.» (Lagerarbetarhustru, nyinflyttad i solgård.) — »Ett fasligt oväsen med så många b a r n — jag skulle då inte vilja bo där.» (Bageriarbetare, 3 barn, grupp C.) — »Alldeles förtjusande för dem som annars ej kan skaffa lägenhet. Men det är inte alla som tål så många barns oväsen.» (Assistenthustru, 3 barn, grupp C.) — »En skiftesarbetare kan inte få ordentlig ro där.» (Maskinist.) — Denna grupp av synpunkter är i frekvens jämförlig med föregående, men uttrycks ej fullt så ofta i klara ord. ac) L i g o r b i l d a s : m o r a l i s k a v å d o r . Detta klagomål har icke framförts från grupp A, i annan form än: »Alla föräldrar här håller inte efter barnen» (4 fpp = 13 %). — Däremot är det ej alldeles ovanligt bland kringboende och övriga; sammanlagt i klara ord hos 6 ur grupp B och 13 ur grupp C och i mindre klara hos 8, respektive 8, eller toltalt cirka 12 %: »Ligor bildas där lätt, det behövs bara a t t en enda dålig ledartyp uppträder bland barnen.» (Journalisthustru, grupp B, 1 barn.) — »Barnen lär sig inget gott tillsammans.» (Verkstadsarbetarhustru, grupp B.) — »En massa rackarungar där, det blir ett drivhus för pojkligor och dylikt.» (Handlande, grupp C.) — »Skapar kriminella element.» (Polisöverkonstapel, grupp C, 1 barn.) — »Ett enda rötägg bland barnen fördärvar lätt de andra.» (Grovarbetare, inga barn, grupp C.) — »En massa rackarungar, lär också närboende barn ofog.» (Kassörshustru, 1 barn, grupp C, men en syster har bott nära en solgård.) — Även motpolen finns dock representerad: »Folk klagar på solgårdarna, men det skulle man inte ta hänsyn till, barnen måste ju finnas n å n s t a n s och busfrön finns det över allt.» (Retuschör, grupp B).

24 b) Socialt olycklig blandning av heterogena element bland familjerna. — »En betänklighet med solgårdarna är att bra och dåligt folk blandas, vilket kan menligt påverka barnen.» (Tulluppsyningsman, 1 barn.) — »Åtskilliga familjer där är mindre trevliga.» — »En hel del slött och dåligt folk.» (Skräddarhustru.) — »Det blir trätor.» — »Jag känner till åtminstone ett tråkigt fall däruppe: familjerna kommer inte överens.» (Fastighetssköterska, grupp B, ett fosterbarn.) — »Do socialt svagaste kommer att prägla hela fastigheten.» (Ombudsman, f. d. förtroendeman i en av fastigheterna, grupp A.) — »Hela stadsdelen blir lidande, dess hyresgäster stämplas.» (Slakteriarbetare.) — »Skulle kännas förnedrande att bo där.» (Kontoristfru, 1 barn.) — »Jag skulle aldrig vilja bo där.» (Stuveriarbetarhustru.) — »Jag skulle inte vilja bo där gratis en gång.» (Servitris, grupp B, gift med reparatör, 2 barn.) — Sammanlagt möter hithörande anmärkningar åtföljda av mer eller mindre starka uttryck för ovilja, åtminstone hos 5 fpp i grupp A, 11 i grupp B och 11 i grupp C (sammanlagt 27 eller 9 %). Men för man saken på tal, möter man hos åtminstone några även gensagan: »Det kan väl hända a t t det finns familjer som inte är så bra där, men så är det ju över allt.» — Och en arbetarhustru med 4 barn ur grupp A förklarar: »Förr sade jag: »Solgårdarna skulle jag aldrig vilja flytta till» — men det har gått bra, här är underbart.» c) Barnen bli utpekade: »solgårdsungar», »stiftelseungar», etc. — Detta klagomål har spontant mött hos 3 fpp. ur grupp A (10 %), 4 ur grupp B och 2 ur grupp C. Med hänsyn till förekomsten hos grupp A får det tillskrivas realitet, ehuru missförhållandet ej torde vara alltför utpräglat. Totalfrekvensen uppgår endast till omkring tredjedelen av den frekvens, som de tidigare anförda anmärkningarna haft. Om man i de fall, där anmärkningen ej spontant framkommer, för densamma på tal, så biträdes den av i runt tal en tredjedel av de tillfrågade, men avvisas av nästan alla de övriga; den har emellertid ej gjorts till föremål för någon större undersökning (22 protokollförda fall utom de spontana). d) Som en konsekvens av det under a—b anförda rekommendera många fpp. mindre hus för de barnrika (spontant framfört av 5 ur grupp A, 14 ur B, och 7 ur C, sammanlagt 26 eller 8 %); eller åtminstone inte så många hus på ett ställe: »Skulle bara vara ett par tre hus på varje ställe, ej så många som nu.» (Nitare, grupp A, 12 barn.) — »Inget av husen skulle vara större än 100 lägenheter.» (Plåtslagare, grupp A, 4 barn.) — En enda fp. har tvärtom föreslagit att husen borde koncentreras på ett enda ställe — uppenbarligen för att övriga stadsdelar skulle befrias från dem — annars är önskan om större spridning av de barnrika ganska allmän. En stor del (10 stycken) går vida längre än det senaste citatet, och rekommenderar egna hem eller 2—4-familjsvillor: »Egna hem vore idealet.» (Rr'rarbetare.) — »Småstugor med var sin ingång.» (Eldare, 5 barn.) — En polis framhåller att bostadshjälpen ordnats förnuftigare i Amerika och en folkpensionärshustru i Solgårdarna med 3 barn (mannen nyss död vid intervjun) säger: »Man får vara mycket tacksam för den hjälp myndigheterna givit, men det danska systemet är bättre.» e) En mycket betydande del av de intervjuade, även de i Solgårdarna boende, framhålla som sin mening att det vore bättre om man fick hyra var som helst och ändå finge bostadsbidrag. Därigenom skulle även den under punkt c) anförda olägenheten försvinna. — »Det vore alla tiders.» (Nitare.) — På grund av denna uppfattnings frekvens och betydelse har den i likhet med synpunkt a) systematiskt undersökts, även där den ej spontant framförts. Resultatet framgår ur t a b . 8 och fig. 5. H ä r kan man iakttaga att såväl den relativa frekvensen för det spontana framförandet av synpunkten (klass 5) som även klassiffrans medeltal stiger med ökad kännedom om förhållandena i Solgårdarna, ett faktum som gör att m a n h a r all anledning taga den framförda synpunkten allvarligt. Motinvändningarna, som givetvis icke heller här saknas, och som lika givet i flertalet fall befinnas för-

25 Tab. 8. Inställning till synpunkten att det vore bättre om bostadsbidrag lämnades oberoende av bostadens belägenhet. Kännedom om solgårdarna

Medelgod kännedom

Ringa eller ingen kännedom

A Klass nr

5 4 3 2 1

Klasskaraktär Ingående kännedom

S y n p u n k t e n spontant framförd I n s t ä m m a n d e vid förfrågan Odeciderad eller tveksam inställning A v v i s a s vid förfrågan Motsatsen spontant framförd. . . . Klassiffrans

Samtliga

Antal

12 11 2 6

39 S6 5 20

24 66 10 12 3

21 58 9 10 3

15 105 23 24

9 64 14 14

4"oo

medeltal

3'85

Antal

51 182 35 42 3

16 58 11 13 1

3 Ja ? Nej Ingående kännedom (om solgårdarna).

Nej

Medelgod k ä n n e d o m . R i n g a 1. ingen k ä n n e d o m .

Fig. 5. Inställning till synpunkten att det vore bättre om bostadsbidraget lämnades oberoende av bostadens belägenhet. knippade med klasserna 1—3, äro av skiftande art: »Men det sägs ju alltid a t t det skulle bli så mycket dyrare.» — »Fast där ligger intressen emot, för då skulle inte byggmästarna tjäna så mycket.» — »I sä fall bleve det inte samma standard.» (»Det fick kompletteras med nån sorts bostadsinspektion i så fall», resonerar ett par fpp. vidare emot detta.) — Men framför allt uppträda de i form av invändningen: »Solgårdarna är nödvändiga, för privatvärdar vill inte ta emot barnrika familjer.» (Spontant framfört av 10 fpp. i grupp A, 10 i grupp B och 13 i grupp C; sammanlagt 33, eller 10 % av samtliga.) — »Man har svårt att få lägenhet till och med om man bara h a r ett barn», är den erfarenhet en fp. har. (Mjölkchaufförhustru, 1 barn.) — »Men det skulle vara lagstiftning, så att husvärdarna tvingades ta emot också barnrika,» anser en maskinarbetarhustru (grupp B, 2 barn); från ytterligare 3 fpp. finnes samma yttrande protokollfört. Av 50 tillfrågade, som ej spontant framfört synpunkten, ha 48 (96 %) bekräftat att fastighetsägarna gärna söka undvika a t t få in barn i sina fastigheter, efter vad de hört eller erfarit; medan 1 fp. (2 %) säger sig icke veta och 1 fp. (2 %) anser att sådant endast är tomt prat. f) Hyran blir, trots stödet, för dyr. Speciellt klagas över att hyresbidraget förloras, när det näst yngsta barnet fyller 16 år. 1 — »Det är inte roligt att få lov 1

Lagstiftningen har ju på senare tid uppmjukat denna föreskrift i viss grad.

26 att flytta då.» •— »Inte vet man heller om m a n sedan får någon bostad på annat håll.» (Grovarbetare, 3 barn, det äldsta 15 år.) — »Högst 50 kronor i månaden borde vara h y r a n om inkomsten är mindre än 3 000 kronor. Barnen borde vara minst 20 år innan hyran höjdes.» (Målare, 3 barn.) — »Hyran borde inte höjas om inte de äldre barnen tjänar pengar.» (Brännare, 1 barn.) — I sin helhet ha dock de ekonomiska klagomålen ingen större frekvens; spontant uppträda de endast i några få procent av fallen; i allmänhet synes m a n anse att ingen kan fordra få så goda lägenheter billigare. g) Lägenheternas kvalitet blir nämligen föremål för många berömmande ord. — »Mer praktiskt byggda än andra fastigheter.» (Verkstadsarbetare.) — »Mycket bättre än slummen i Haga.» (Kontorist, 1 barn.) — Spontant har detta under intervjuen framförts av 15 fp. i grupp A (50 %), 17 i grupp B (15 %) och 7 i grupp C (4 %). Betraktar man stigande frekvens vid stigande kännedom såsom ett realitetskriterium, såsom vi tidigare gjort, så h ä v d a sig alltså Solgårdarna rent byggnadstekniskt utmärkt. Emellertid saknas ej heller här kritiska röster och detaljanmärkningar. Den vanligaste gäller köks- och skåputrymmena: »Köken är för små, och det är för litet skåp.» (Hustru till järnvägsman, grupp A, 8 barn, alla i hemmet.) — »För små kök, annars är lägenheterna bra.» (Rörarbetarhustru, grupp A, 4 barn.) — »I en del lägenheter är köken för små, men inte här där jag bor.» (Plåtslagarhustru, grupp A, 3 barn.) — »Trånga lägenheter.» (Lagerarbetarhustru, 3 barn, grupp B.) — »Små utrymmen, inte alls så bra lägenheter.» (Plåtslagare, grupp C.) — »Mer lyx än som behövs. Kunde ha byggts billigare och bättre.» (F. d. sjökapten, grupp C.) — »Skulle vara bättre tillgång till lekstugor eller barnkrubbor.» (Murarhustru, 4 barn. Lekstugor fattas i en del av göteborgsbyggena.) — Även läget får i de flesta fall lovord, så spontant i 7 intervjuer ur grupp A (23 %), 6 ur grupp B (5 %) och 1 ur grupp C; i de fall där intervjuaren å sin sida tagit upp frågan, ha 56 fpp. av 62 (90 %) instämt (huvudsakligen grupp B och C). Av de återstående 10 % menar flertalet, att solgårdarna borde ligga längre utåt landet, men en mindre del att de ligga för ocentralt. Den tillfredsställda majoriteten anser att en lämplig medelväg är träffad. — »Fritt och vackert, och bekväma kommunikationer, och ändå behöver m a n inte vara rädd för bilar för barnen.» — Som nackdel anföres: »Det är för litet lekområde till barnen.» (Järnvägsman, grupp A.) — En vagnputsarhustru ur grupp B anmärker, att det finns familjer i Solgårdarna som inte har alla rummen möblerade, vilket hon anser vara irrationellt: antingen kunde lägenheterna vara mindre (och billigare) eller också borde möbler följa med. Ii) Klagomål mot uttagningen bland ansökningarna. — Dylika möter m a n begripligt nog icke alls i grupp A. Men cirka 3 % av grupp B och C anser att uttagningen inte följer rättvisa principer. I många av dessa fall gäller det bevisligen fpp., som själva sökt, men ej fått lägenhet, varför deras inställning kanske k u n n a t förutses. — »Jag har försökt i 3 år att få komma in — ett rum och kök, som jag nu har, är alldeles för litet för så stor familj. Men många, som har haft mycket mindre skäl, har fått solgårdslägenhet.» (Marmorarbetares hustru, 5 barn). — »Bara dom som har gott ställt kommer dit.» (Mjölkchaufförshustru, grupp B.) — »Är m a n arbetslös och inte har fast anställning, är det svårt att få komma in.» (Rörarbetare, 3 barn.) — »Hyresbidraget borde lämnas också till icke fast anställda; som det nu är, är det inte rättvist.» (Metallarbetarhustru.) i) Hyresbidraget borde utsträckas till ett- och tvåbarns familj er. För n ä r v a r a n d e löper det som bekant med lika många tiondelar av hyran som motsvarar barnantalet under 16 år, men först om detta antal är minst tre; i annat fall bortfaller möjligheten att få hyresbidrag i solgårdarna. Det är detta, som man finner inkonsekvent och »orättvist». Frekvensen och betydelsen av denna uppfattning h a r givit anledning till systematisk undersökning av dess förekomst, i likhet med vad som skett under punkterna a och e. Se tab. 9.

27 Tab. 9. Inställning till uppfattningen att hyressubventionen för barnrika borde utsträckas till ett- och tråbarnsfamiljer. (Bådadera eller det sistnämnda). Relation till solgårdarna A Klass nr

5 4 3 2 1

Medelgod kännedom

Ringa eller ingen kännedom

Klasskaraktär Ingående kännedom

S y n p u n k t e n spontant framförd I n s t ä m m a n d e vid förfrågan O d e c i d e r a d eller t v e k s a m inställning Avvisas vid förfrågan Motsatsen spontant framförd Klassiffrans

medeltal

Samtliga

Antal

3 11 9 8

10 35 30 26

13 69 11 30 2

11 55 9 24 2

4 75 21 67

2 45 12 40

20 155 41 105 2

6 49 13 32 1

3-29

3io

337 Den stora skillnad, som här framträder mellan de tre olika grupperna i fråga om frekvensfördelningen och klassiffrans medeltal, kan vid första anblicken verka överraskande, då det ju här rör en principiell fråga, för vars bedömande större eller mindre kännedom om tillståndet i solgårdarna icke kan spela någon roll. Betänker man emellertid att åsikter som dessa hos gemene m a n alltid starkt influeras av den personliga situationen och de latenta personliga intressena, så blir förhållandet ej svårt att förstå. Grupp B utgöres till övervägande del av familjer, som ha släktingar och vänner i solgårdarna. De skulle gärna själva vilja bo lika bra och komma i åtnjutande av samma förmåner. De av dessa familjer, som ha tre och flera barn, och måhända redan själva lagt in ansökan, k u n n a visserligen ej gärna vara angelägna om att stödrätten utsträckes så att konkurrensen ökas — därav den spridning även mot de låga klasserna, som framträder hos grupp B. Men majoriteten har här, liksom i stort, endast 0—2 barn, och för dessa måste en utsträckning nedåt av stödrätten te sig lockande och tillmötesgå latenta önskningar. — Inom grupp C ( = ringa eller ingen kännedom om solgårdarna) är det relativa antalet av dem som skulle kunna tänka sig att draga fördel av en stödrättsutsträckning betydligt mindre. Samma grupp inkluderar däremot majoriteten av de socialt högre klasserna och större inkomsttagarna, för vilka tanken på den eventuella skatteökningen genast osökt träder i förgrunden och för vilka alla nya sociala utgifter äro (slåsom nyttiga nästan endast för de fattiga) i viss grad a priori olustbelastade. — Grupp A slutligen består nästan helt av solgårdsbor, som redan ha sitt på det torra i här ifrågavarande hänseende, och för vilka ej heller skattesynpunkten spelar så stor roll, barnrika som de äro och med små inkomster. De kunna fatta sin ståndpunkt utan samma personliga känsloengagemang. Märk i detta sammanhang hos dem den relativt höga frekvensen av klass 3, d. v. s. odeciderad och tveksam inställning. Man kunde m å h ä n d a rentav uppställa den allmänna satsen, att vid här använd graderingsmetod en U- eller sadelformig fördelning är typiskt tecken på att (divergerande) personliga intressen äro med i spelet, medan en fördelning, som mera liknar den normala gaussiska, är förbehållen de rent intellektuella bedömningarna. — Givetvis är det ej meningen hävda att endast personlig egoism och ej ärligt övervägande av vad man anser vara det allmänna bästa generellt skulle diktera olika människors inställning i denna och liknande frågor; tvärtom överlagra sig intellektuella överväganden och de mest skiftande sympatier över det latenta personliga ekonomiska intresset.

28 Tab. 10. Jämförelse mellan fördelningarna av uppfattningarna i vissa frågor om solgårdarna som stödform, dels i föreliggande undersökning, dels i det från 1942—43 stammande intervjumaterialet.

Klass

Klasskaraktär

Allmän

inställning

till denna

Hela undersökningen

Material från 1942—43

Antal

stödform. 16 32 23 17 11

50 102 73 52 36

Oreserverat positiv inställning Övervägande » » Odeciderad eller blandad inställning Övervägande negativ » Oreserverat » »

38 74 52 42 23

Klassiffrans medeltal II.

Inställning till invändningen att för barn samlas på ett ställe.

3-22

mycket

Synpunkten spontant framförd Instämmande vid förfrågan Odeciderad eller tveksam inställning Avvisas vid förfrågan Motsatsen spontant framförd

33 46 8 12 1

103 144 25 38

Klassiffrans medeltal III.

58 131 11 29

58 5 12 3'95

3-97

Inställning till synpunkten att det vore bättre om bostadsbidrag lämnades oberoende av bostadens belägenhet.

Synpunkten spontant framförd Instämmande vid förfrågan Odeciderad eller tveksam inställning Avvisas vid förfrågan Motsatsen spontant framförd

59 182 35 42 3

16 58 11 13 1

8 65 10 17

18 149 23 39 364

Klassiffrans medeltal IV.

17 32 23 18 10

Inställning till uppfattningen att subventionen borde utsträckas till 1- och 2 barnsfamiljer.

Synpunkten spontant framförd Instämmande vid förfrågan Odeciderad eller tveksam inställning Avvisas vid förfrågan Motsatsen spontant framförd Klassiffrans medeltal

20 155 41 105 2

6 49 13 32 1

6 48 13 31

14 110 29 72 3-32

Men skillnaden mellan grupperna A, B och C kan ej gärna sökas på det intellektuella området, ej heller i disparata affektiva mekanismer, som icke äro n a t u r l i g t associerade till gruppindelningsgrunden. H u v u d r e s u l t a t e t är a t t meningarna äro s t a r k t delade, och a t t den grupp, som önskar stödrättens utsträckning, är starkast — cirka 65 % starkare ä n sina antagonister. Av dem, som sagt sig gilla anförd utsträckning av stödrätten ( = klass 5 och 4), underströko 12 stycken (7 %) a t t behovsprövning givetvis skulle v a r a förknippad

29 med utsträckningen och 2 fpp. att hjälp till sådana familjer endast borde lämnas i undantagsfall. 15 stycken (9 %) ansågo att utsträckningen borde gälla endast tvåbarns-, ej ettbarnsfamiljer, medan 1 fp. tycker att »rätten skulle utsträckas även till barnlösa och nygifta» (med vilken procentsats av grundhyran? — måhända avses endast hyresrätt, utan subvention, eller är fp:s ståndpunkt endast diffust genomtänkt). — Av dem som vid tillfrågan säga sig ogilla utsträckning (klass 2) tillfogar en fp. (kammarskrivare) att det är tvivelaktigt om ej även trebarnsfamiljerna borde uteslutas från subventionen. j) Systemet innebär som sådant orättvisa privilegier: »Det är ju inte riktigt rättvist, förstås, för dem som har många barn och inte bor där, men får betala ändå» (d. v. s. får bära sin del av statsutgiften; frisörhustru, 1 barn). — »Inte rätt att medelålders familjer, som själva slitit för sina barn, nu skall hjälpa andras också.» (Vaktmästarhustru.) — Ännu 6 fpp. (sammanlagt 8) ur grupp B och C ha spontant framfört någon av dessa synpunkter, och ett par ha ett annat förslag, som ytterligare vittnar om i vilken grad hela frågan betraktas enbart ur den humanitära, ej ur den befolkningspolitiska aspekten: »Avundsjuka skapas mot dem som bo i solgårdarna. Bäst om lönen vore så pass hög för alla att de själva kunde klara sin bostadsfråga.» (Hustru till tulltjänsteman, 1 barn.) — »Inkomsten skulle fördelas jämnt mellan arbetare och direktörer, då behövdes inga solgårdar och ingen hjälpverksamhet.» (Frisörhustru, inga barn.) k) Slutligen bör kanske också omnämnas att ur intervjuerna kunna hämtas åtskilliga yttranden som i första hand innebära kritik mot den mänskliga naturen, enkannerligen hos de hjälpbehövande, och först i andra hand möjligen kunna uppfattas som en kritik av de former, som barnrikestödet fått: »Inte tacksamt för det allmänna att hjälpa, folk är inte aktsamma.» — »Folk vandaliserar och skadar vad dom får, så det är synd och skam.» (Städerska). — Den noterade frekvensen av dessa klagomål i samband med solgårdarna överstiger dock icke två procent. I motsats mot vad fallet var i fråga om godtagandet om stödåtgärderna som princip, har bedömningen av Solgårdarna ej undergått någon mera påfallande ändring under de två åren, från nyåret 1943 till 1945, såsom framgår av tabell å sid. 28 där den ur tab. 3, 6, 7 och 9 hämtade totalfördelningen ställts mot den fördelning, som i april 1943 vanns i motsvarande frågor på grundval av det då föreliggande intervjumaterialet. Ur materialet från 1942—43, som omfattade 229 intervjuer, ha 15 intervjuer utrangerats i den nuvarande undersökningen, varemot 99 nya, 1944—45 utförda intervjuer tillkommit u t a n att uppdelningen på klasserna undergått någon påfallande ändring.

4. Övriga former av naturastöd. Inställningen undersöktes till följande former av naturastöd: skolmåltider; fria skolböcker och annan fri undervisningsmaterial; fri högre undervisning; skodon, strumpor och gångkläder åt barnen, även småbarnskläder; fri tand- och läkarvård; skoilovskolonier; livsmedelsrabatter; samt hjälp med tillsynen av barnen i form av lekstugor, småbarnsskolor och barnkrubbor. Nästan genomgående visade sig därvid, att de personer, som haft personlig erfarenhet av någon av dessa stödformer, äro mycket mera erkännsamma mot densamma och långt mera böjda för att förorda dess tillämpning i vidgad utsträckning än vad övriga personer äro. Tre orsaker torde samverka till detta förhållande. 1. Bland »övriga personer» ingår vanligen majoriteten av de ekonomiskt bäst situerade, för vilka skatteargumentet ju har särskild vikt. Detta är en mycket

30 viktig bidragande omständighet, som dock ej kan vara enda förklaringen, ty även inom en och samma inkomstgrupp gör sig differensen märkbar. 2. Man får antaga att här uppträder ett (i psykologisk mening) rent konservativt fenomen, i det en utsträckning av ifrågavarande stödformer för den helt oerfarne framstår som något nytt och oprövat, och redan av denna anledning misstänkt. För den som redan haft av personlig kontakt med dem är denna misstänksamhet till största delen redan bruten. 3. Vid vissa stödformer måste dessutom en urvalsföreteelse spela in. Så är det ju exempelvis sannolikt, att lekstugorna företrädesvis anlitas av sådana mödrar, som ha en gynnsam förhandsinställning till deras idé, medan de som hysa motvilja och fördomar också avspärra sig från en närmare kontakt med denna stödform. Motsvarande gäller skoltandvården, sommarkolonier m. m. Hos de personer, som haft personlig erfarenhet av en stödform, är det vidare påfallande i huru hög grad bedömningen av stödformens princip är beroende av de angenäma eller oangenäma erfarenheter som gjorts i fråga om stödformens konkreta tillämpning. Detta be,styrker vad som sagts om erfarenhetens roll under p u n k t 2 ovan. I början av intervjuserien eftersträvades systematiskt att hålla i sär å ena sidan den principiella inställningen till en stödform, om den är lämplig och bör utsträckas eller icke, och å andra sidan positiv kritik beträffande det sätt på vilket stöd av denna form enligt fp:s erfarenhet hittills fungerat. Men denna distinktion låter sig icke upprätthålla, helt enkelt emedan det för flertalet människor icke finns någon åtskillnad mellan positiv och negativ kritik. Dåliga erfarenheter beträffande kvaliteten på den fria skoltandvården förvandlar sig med oemotståndlig kraft till en kritisk inställning mot själva skoltandvårdens idé; och missnöje med behovsprövningen vid utlämningen av rabattkort för livsmedel, i det t. ex. fp. själv blivit vägrad, men en bättre situerad grannfamilj har fått, glider oemotståndligt över till avoghet mot hela rabattkortsystemet som sådant. Vi har här a t t göra med en associativ förskjutning, som är verksam även hos av allt a t t döma mycket intelligenta personer, så snart det rör ett område, som ligger utanför tankens vanliga och så att säga yrkesmässiga arbetssfär. E t t tredje påfallande faktum är den genomgående mycket välvilliga inställningen till alla de uppräknade stödformerna. Detta står i samklang med den principiellt välvilliga inställningen till hjälp åt barnrika över huvud taget, vilken diskuterades i avsnitt nr 2 ovan. Med undantag för hjälpen med kläder, som är minst populär, bedömas samtliga de i detta avsnitt behandlade stödformerna gynnsammare än exempelvis systemet med barnrikehus. Vid bearbetningen har samma metod tillämpats som i avsnitt 3, i det fpp. för varje stödform indelats i tre olika grupper allt efter olika grad av erfarenhet av densamma. Till grupp A ha förts familjer, som själva för sina barn åtnjutit eller åtnjuta förmånen i fråga; till grupp B sådana, där visserligen icke detta är fallet, men där personlig erfarenhet på a n n a t sätt föreligger, t. ex. genom funktionärsverksamhet eller (vanligen) genom iakttagelser och tankeutbyte med bekanta, som prövat hjälpformen i fråga; till grupp C slutligen alla personer som helt sakna erfarenhet (samt några få där erfarenhetsgraden ej har protokollförts). Av intervjutekniska skäl ha vi avstått från att söka få fram ett omdöme om varje stödform hos varje försöksperson. Många fpp. ha en summarisk och odifferentierad uppfattning till stödformerna, vare sig nu denna uppfattning är gynnsam eller ogynnsam. Dessa personer visade sig lätt tröttna inför ett detaljerat utfrågande av vad de tyckte om den och den stödformen, den ena efter den andra, vilka de icke alls kände till. I sådana fall var intervjuaren instruerad a t t hellre släppa kravet på detaljeringen än riskera intervjuns fortsättning, med dess mera centrala frågor om barnbegränsningens motivation m. m. De medelskattningar, som nedan anföras, ha alltså ej i fullt samma grad som de i tab. 3 och 6—9 anförda

31 karaktären av representativ värden för en vald grupp utan för en mera slumpmässigt hopkommen; för varje stödform har dock inställningen efterforskats hos majoriteten (82—97 %) av dem som ingå i den valda gruppen. I nedanstående tab. 11 ha medeluppskattningarna för de olika stödformerna sammanförts. De ha därvid ordnats i den ordning, som de visat sig intaga i den allmänna opinionen. Nedan meddelas fördelningen av inställningarna till de olika stödformerna var för sig, jämte en del belysande kommentarer samt citat ur intervjuprotokollen. Tab. 11. Medeluppskattning av olika former för naturastöd, hos grupper med eller utan erfarenhet av desamma. Erfarenhetsgrupper Stödform

lngäende Någon erfarenhet erfarenhet Fri tand- och läkarvård Skolmåltider Livsmedelsrabatter Fria skolböcker och skolmateriel Fri högre undervisning Skollovskolonier L e k s t u g o r och småbarnsskolor Skodon fritt S t r u m p o r fritt Fria gångkläder

4-87 4-83 4"82 4-86 4 74 4'25 4'79 49 4-9

4-90 4"65 449 4-71 47 4'67 4-02 4*47 4-55 4-45

Samtliga

Ingen erfarenhet 4'74 4-34 425 4'31 4'32 4-04 4-16 3-70 3-70 369

4-89 4'50 445 443 433 4l8 4io 3-7 5 3-77 3-78

A = Ingående erfarenhet. B = N å g o n erfarenhet. C = I n g e n erfarenhet. 1 = Tand- och l ä k a r v å r d . 2 = Skolmåltider. 3 = Livsmedelsrabatter. i = Skolmateriel. 6 = Högre undervisning. G = Skollovskolonier. 7 = Lekstugor. 8 = Kläder. 9 = S o l g å r d a r (barnrikelius).

Fig.

Medeluppskattning av olika former av n a t u r a s t ö d hos grupper med eller u t a n erfarenhet av desamma.

32 a) Pri t a n d - och läkarvård. Här föreligger det singulära förhållandet att medeluppskattningen är något lägre hos klass A än klass B. Differensen är ju dock ej större än att den kan bero på en tillfällighet; den är helt knuten till förekomsten av 4 personer (i en grupp på 80), vilka fått sina barn behandlade av skoltandläkaren och äro missnöjda med resultatet, samt på grund av denna erfarenhet fått tveksam inställning mot lämpligheten av offentlig tandvård. Ytterligare 3 ha anmärkningar a t t göra, men låta ej detta rubba sin principiellt i huvudsak positiva inställning. Även om differensen mellan grupp A och B ej är signifikativ, understryker dock förhållandet vikten av att, där en ny stödform införts, man särskilt i början tillser att stödet får en förstklassig kvalitet; annars alstras misstänksamhet mot hela stödformen som sådan, och i viss mån utan tvivel mot varje form av offentligt naturastöd. Sin ställning i teten i frågor om allmän anslutning ernår den fria tand- och läkarvården ej genom någon särställning i erkännande bland dem som gjort bekantskap med densamma — åtskilliga andra stödformer åtnjuta bland sina klienter praktiskt taget samma uppskattning, jfr tab. 22, grupp A, utan emedan den allmännare godtages av den stora grupp, som själv ej begagnat eller begagnar sig av dess fördelar (grupp C). Samhällets r ä t t och plikt att hjälpa mot sjukdom erkännes mera oreserverat än dess r ä t t eller plikt att hjälpa mot fattigdom och ekonomiskt betryck. Några för de olika attityderna belysande citat: »Absolut. Man går då även om man annars inte skulle gått.» (Rörarbetarhustru.) — »På så sätt blir barnen tvungna att gå till tandläkaren, annars blir det inte av.» (Kassörs hustru.) — »För en sån sak kan dom gärna få öka på skatten.» (Reparatörhustru.) — »Läkarvården skall vara fri, men den där tandvården tror jag inte är så förstklassig precis.» (Målare, grupp A.) — »Tandläkarna på klinikerna är hårdhänta och hänsynslösa.» (Svetsare, grupp A.) — »Tandvården är av dålig kvalitet.» (Tämligen likalydande från 3 fpp.) — »Privatläkarna klagar på skoltandvården.» (Städerska, mannen måttjusterare.) — »Massbehandlingen där är inget vidare lyckad.» (Expeditionsföreståndare.) • Anmärkningarna beträffande skoltandvårdens kvalitet förekomma även i klass 5, i det ett litet antal fpp. trots kritisk inställning mot vissa läkare på de nuvarande skolklinikerna äro oreserverade anhängare av fri tand- och läkarvård för alla barn. Tab. 12. Inställning till fri tand- och läkarvård. E rfarenhetsgrn PP Klass nr

5 4 3 2 1

IJOiUWlgO

13 C

Antal

% Antal

Antal

Övervägande » » Odeciderad eller blandad inställning Övervägande negativ » Oreserverat » »

73 3 4 0 0

90 4 5

151 12 12 1 2

85 7 7

251 18 16 1 2

87 6 6

Summa

80 Klasskaraktär

Klassiffrans medeltal

27 3 0 0 0

90 10

4'86

4-90

4-74

33 b) Skolmåltider. BJand invändningarna kan man urskilja fyra huvudgrupper: 1) a t t skatterna bli för dyra för andra samhällskategorier; 2) a t t rätten till skolmåltider därför bör begränsas till dem som har det största behovet; 3) att maten i skolan inte passar barnen; 4) att orättvisor begås vid avgörandet av vilka som skall komma i åtnjutande av förmånen. Men invändningarna nr 2 och 3 motsägas från andra håll. Också om skolkökets kupongpolitik råder delade meningar. E t t par fpp. mena att bespisningen är berättigad på grund av kristiden, men knappast annars. A andra sidan anför en svetsare som bevis på skolmåltidernas nödvändighet, att han själv i barndomen ådragit sig magsår genom, som h a n anser, den myckna torrskaffningen. Belysande citat: 1) »Bra att barnen får ett ordentligt mål lagad mat.» (Spårvägsarbetare.) — »Det kan nog vara bra, för många föräldrar bryr sig inte om ifall barnen får ordentlig mat. Men annars är det inte riktigt a t t de som har färre barn skall betala för dem som har fler.» (Hustru till frisörbiträde.) — »Då går det u t över skatterna.» (Typograf, grupp C.) — Ytterligare fyra understrykanden av skattesynpunkten i detta sammanhang. 2) »Om vägen till skolan är lång.» (Eldare.) — »Bra för dom som bor långt ifrån skolan förstås.» (Kranskötarhustru.) — »För barn med lång skolväg och fattiga hem.» (Köpman.) — »Berättigat på landet, där skolvägen är lång men ej i staden med dess korta skolvägar.» (Maskinisthustru, grupp C.) — »Bra om föräldrarna inte är hemma.» (Bageriarbetarhustru.) — »Där föräldrarna är borta.» (Kyrkovaktmästare, grupp C.) — »Ja, efter behovsprövning, eller där modern arbetar. De, som har råd, skulle få betala för skolfrukosten.» (Kassörhustru.) — »Bara de verkligt behövande skolbarnen ska hjälpas.» (Direktör.) — »Endast i undantagsfall.» (Diktare, grupp C.) — Å andra sidan: »Borde utgå till alla.» (Tulluppsyningsman.) — »Alla barn bör ha samma fördelar.» (Kvarnarbetare.) — »Det skulle alla få utan behovsprövning.» (Specerist.) — »För alla.» (Spårvägskonduktör.) — »Borde vara obligatoriska.» (Telegrafist.) — Ytterligare 2 fpp. betona a t t skolmåltiderna borde öppnas för alla. 3) »Barnen äter bättre hemma.» (Järnarbetarhustru.) — »Om barnen kan komma hem är det bäst.» (Frisörhustru.) — »Har hört klagomål på maten.» (övermaskinist.) — »Barna har stora pretentioner på mat. Det händer att dom klagar på maten.» (Murare, grupp B.) — »Barna är ju inte förtjusta i maten som dom har där.» (Arbetarhustru.) — »Är nog bättre om barnen äter hemma. Modern känner bäst till barnens matvanor, smak o. s. v.» (Hustru till ingenjör.) — »Barnen tycker inte om maten där.» (Diversearbetarhustru.) — »Om föräldrarna arbetar är det ju bra för dom. Men vår unge ville inte äta där, h a a är svår i maten.» (Reparatörhustru.) — »Vår pojke ville inte äta i skolan. Han är kräsen i maten. Det var ingen idé att låta honom ta skolfrukost, för då äter han bara ingenting alls.» (Grovarbetarhustru.) — Å andra sidan: »Barnen äter bättre när de är många som äter tillsammans som i skolan och lekstugor.» (Typografhustru, grupp B.) — »Bra, för barnen lär sig äta vad som helst.» (Hustru till damväskarbetare.) — »Där är bra mat, säger bekanta.» (Kontorist.) 4) »Jag vet inte vad jag ska säja, min pojke får inte äta där.» (Sjukhusvaktmästares hustru.) — »Vi fick avslag på skolmåltider bara för beredskapsbidraget (hemortslönen) ökades med 25 öre.» (Grovarbetarhustru, 5 barn, sammanlagd taxerad inkomst 3 400 kronor.) — »Det blir ofta orättvist med vilka som får och inte får.» (Sjömanhustru.) 5) »I dessa tider är det nog bra.» (F. d. sjökapten.) — »I bättre tider är det principiellt bättre om barnen äter hemma. Men det kan ju möjligen vara nu under kristiden, och för barn där båda två (föräldrarna) har arbete.» (Stuveriarbetare.) 6) »Dom tar så mycket kuponger.» (Verkstadsarbetarhustru.) — »Det är bra, för det lättar med kupongerna.» (Grovarbetarhustru, 6 barn.) Motsägelsen mellan de båda senare yttrandena kan ha helt subjektiv grund, men kan måhända också bero på att vederbörandes uppmärksamhet är fäst på 3—978 45

34 Tab. 13. Inställning till fria skolmåltider hos familjer av olika erfarenhet. Erfarenhetsgru Pl> Klass nr

5 4 3 2 1

Klasskaraktär

Oreserverat positiv inställning Övervägande » » Odeciderad eller blandad inställning Övervägande negativ » Oreserverat negativ » Klassiffrans medeltal

oamuiga

Antal

% Antal

Antal

42 5

87 10

82 6 8 4

127 34 35 7 3

49 13 13 3 1

209 42 39 10 3

68 14 14 o 1

4'83

40 3 4 2 0

4 65

4'34

4-50

olika slags kuponger. I många hem reserveras t. ex. köttransonerna till överstor del för fadern; där måste skolans kupongklippning förefalla besvärlig. Å andra sidan måste det ju vid smörgåsarnas bortfall »lätta» med brödkupongerna. c) Livsmedelsrabatter. Många av dem som tillhöra grupp A och klass 5 äro mycket entusiastiska för denna stödform och ge den energiska lovord: »Väldigt bra.» (Läderarbetarhustru.) — »Det är det bästa som dom har hittat på i hjälpväg.» (Marmorarbetarhustru.) — »Dom har begränsat rabatterna nyss, men de borde hellre ha utvidgats.» (Järnarbetarhustru.) — Den misstänksamhet, som förekommer, och som ju mestadels är lokaliserad till grupp B och C, är huvudsakligen fotad på missnöje med urvalet av dem som fått rabattkort: »Skall dom bibehållas så får dom allt pröva inkomstgränsen bättre, nu är det för godtyckligt.» (Chaufför.) — »Beviljningen nu är mycket orättvis.» (Verkstadsarbetare.) — »Missbrukas ej sällan av sådana som ej egentligen behöva hjälpen.» (Maskinist, grupp B.) — »Behovsprövningen är urusel.» (Maskinarbetarhustru.) — »Ja, saken är nog bra, men det är inte rättvist a t t vi inte fick igen.» (Kortet indraget vid nedskärning av hjälpens omfång. Plåtslagarhustru.) — I själva verket äro de ofta bittra klagomålen över orättvisa här talrikare än i sammanhang med någon annan hjälpåtgärd. 24 spontanfall finnas antecknade (9 %) och av antydningar att döma skulle m i n s t lika många fpp. ha givit kritiken sin anslutning, om intervjuarna tagit upp frågan. Förhållandet torde bero på, dels att en åtstramning av rabattkoitstilldelningen gjorts hösten 1942, kort tid före det en stor del av intervjuerna upptogs, dels också på att antalet av dera som nåtts av hjälpen är större än i fråga om hjälpen med hyresbidrag och fattigvårdens hjälp med kläder etc. Det är tydligt, a t t om en ekonomisk gräns överhuvud skall sättas för en viss hjälpform, så måste antalet gränsfall, och därmed också antalet omtvistade och orättvist bedömda bland dessa, liksom också antalet av genom hjälpen åt andra i efterhand ställda, kort sagt missnöjet, bli större ju närmare genomsnittsinkomsten (modalinkomsten), som den ekonomiska gränsen sättes. Ur denna synpunkt vore det lyckligast om gränsen antingen alltid sattes mycket lågt eller också mycket högt (så a t t endast de ekonomiskt allra starkaste principiellt uteslötos) eller slutligen helt slopades. Av dem som i tab. 14 tillhöra klass 4, vilja några anvisa snävare gränser för rabattkortstilldelningen: »Gränsen är för hög, många får som inte behöver.» (Målare.) — »För barnrika och pensionärer.» (Köpman.) — För dem i grupp A, som ställa sig negativa eller odeciderade (klass 1—3), ha oangenäma erfarenheter med expeditionen i någon butik varit avgörande: »Rabatten borde utsträckas till fler saker. Men affärerna tycker inte om det, man blir sämre behandlad.» (Verkstadsarbetarhustru.)

35 Tab. 14. Fördelning av inställningarna till livsniedelsrabatter som stödform hos familjer med olika erfarenhet av desamma. Erfarenhetsgrupp Klass nr

Klasskaraktär

Oreserverat positiv inställning Övervägande » » Odeciderad eller blandad inställning Övervägande negativ inställning . . . . Oreserverat » » ....

5 4 3 2 1

Klassiffrans medeltal

Ingående erfarenhet

Någon erfarenhet

Ingen erfarenhet

Antal

?4> Antal

81 3 3 1 1

91 3 3 1 1

4-82

24 6 3 2

Samtliga

% Antal

69 17 9 6

53 24 20 1 2

67 17 13 2 1

88 39 33 2 3

4"49

193 48 39 5 4

4-25

4-45

d) Fria s k o l b ö c k e r och a n n a n underv i s n i n g s m a t e r i a l (i folkskolan). Denna stödform förekom i Göteborg, när intervjuerna upptogos, i viss utsträckning, men ej generellt. De flesta reservationerna i klass 4 gå u t på att antalet barn, som få hjälp, bör hållas begränsat: »Vid behov.» (Svetsare.) — »Fast bara för mindre bemedlade.» (Frisörmästare, grupp C.) — »Om det är många barn.» (Skornakarhustru.) — »Bara för sådana som är föräldralösa eller faderlösa.» (Ba^eriarbetare.) — »För dom som behöver; systemet är bra, så som det nu praktiseras ». (Ritarhustru.) Även begränsningar av annan art föreslås: »Barnen kunde få ha skolböcker som lån.» (Rederitjänsteman.) — »Barnen skulle få övertaga böckerna efter sina äldre syskon, om de har några.» (Kyrkovaktmästare.) — »Bara speciallitteratur(l) skulle vara fri, och tillställas de intresserade barnen gratis.» (Verkstadsarbetare, grupp C.) Mot detta yrka åtskilliga personer ur klass 5 uttryckligen att hjälpformen frigöres från behovsprövning (mera om detta i allmännare sammanhang i nästa avsnitt): — »Borde ges åt alla, så att ingen behöver stå skatterna.» (Retuschör, grupp B.) — »Men då bör alla ha, annars blir det en klasstämpel.» (Chaufför.) Tab. 15. Inställning till fria skolböcker hos familjer med olika erfarenhet av denna stödform. Erfarenhetsgrupp Klass nr

5 4 3 2 1

Klasskaraktär

Oreserverat positiv inställning Övervägande » » Odeciderad eller tveksam inställning Övervägande negativ inställning . . . . Oreserverat » » .... Klassiffrans medeltal

Ingående erfarenhet

Någon erfarenhet

Ingen erfarenhet

Samtliga

Antal

% Antal

Antal

31 4

89 11

29 4

83 12

60 19 17 1 3

195 51 38 5 7

66 17 13 2 2

4-86

4-71

135 43 38 3 7 4-31

4-43

36 Hjälpformen väcker i några fall hygieniska och moraliska betänkligheter: »Som det nu sköts är det ohygieniskt, för andras barn får böckerna sedan.» (Eldare.) — »Barnen är nog kanske inte lika aktsamma om böckerna ifall de är fria.» (Maskinist, grupp B.) — »Barnen skall inte känna det som om det bara var att gå och få. Dom skall lära sig känna ansvar.» (Folkpensionärshustru.) Slutligen finnas en del spontanuttalanden antecknade, särskilt ur klass 3, vilka framhålla att hela hjälpformen ej har någon större ekonomisk betydelse: »Den frågan intresserar mig inte värst.» (Bleckvaruarbetare, en dotter, 7 år.) — »Böckerna betyder inte mycket» (d. v. s. för omkostnaderna; målare, grupp B.) — »Det andra (skolmåltider, tand- och läkarvård, fri högre undervisning och skollovskolonier) är liksom mer betydande. Skolböcker får barnen väl på något sätt ändå utan statlig hjälp.» (Posttjänsteman, grupp C.) e) Fri högre undervisning. Grupperingen efter erfarenhet har här endast genomförts för fullständighetens skull; antalet såväl i grupp A som i grupp B är för obetydligt för att tillåta korrelationsslutsatser. Den vanligaste spontana inskränkningen i en obetingad anslutning till tanken, utgöres av påpekandet att begåvning bör vara en förutsättning för stödet. Denna inskränkning har ej räknats för sådan reservation, som i och för sig konstituerar klass 4, då den ju får anses ligga i sakens natur: »För begåvade.» (Svetsare.) — »För barn med gott huvud.» (Exportarbetare.) — »Ja, om lärarna får avgöra vilka som skall få.» (Reparatörhustru.) Skattesynpunkten är här som i allmänhet den relativt vanligaste betänkligheten, och åtskilliga spontanuttalanden syfta till a t t i dess intresse begränsa hjälpens omfång: »Ja, för mindre bemedlade.» (Målare.) — »Nej, men mindre bemedlade skulle ha nedsättning.» (Lagerarbetarhustru.) — »Inte fri undervisning precis, men nedsättning i avgifterna för dem som behöver. Man betalar ju redan nu efter skattsedel.» (F. sjökapten.) Utöver detta möter man emellertid här ett motstånd av ny typ som icke uppt r ä t t mot de föregående stödformerna, Medan ett visst skikt, som närmast kan karakteriseras som lägre medelklass med viss intellektuell inriktning, ger tanken oreserverad anslutning och förordar största möjliga omfattning för stödet — exempelvis: »Fri högre undervisning vore den allra viktigaste reformen.» (Kontorsskrivare.) — »Staten bör ordna så a t t alla kan taga studentexamen.» (Laboratoriebiträde) — så finner man hos hantverkare och arbetare med lägre inkomster en viss avoghet, som stundom leder till r ä t t paradoxala uttalanden: »Kommunal mellanskola borde vara fri för alla, men inte läroverket — alla som går där har råd ändå.» (Hustru till guldsmed, 1 barn, total inkomst 4 600.) •— »Dom som har råd a t t ha dom i skolan har väl också råd a t t betala.» (Gjuteriarbetare.) Tanken i det senare uttalandet kan vara den, a t t de som ha råd att avstå från sina barns arbetskraft och den lättnad i hemmet, som det ger, när de k u n n a betala för sig ur egen lön, de h a även råd att betala skolavgifter. Men bortsett från a t t programmet »fri undervisning» även mycket väl kan innefatta underhållsbidrag, så måste det ju, vad man än inlägger i begreppet »ha råd,» finnas ett större eller mindre lager av gränsfall, där man har råd med den ena utgiften, men icke med den andra. Att detta lager i realiteten tränger r ä t t djupt ned, därom vittna också ett par uttalanden ur intervjuerna, exempelvis- »Mycket bra. Hade det varit avgiftsfritt i läroverket, så tror jag nog att jag hade haft råd a t t låta flickan gå där.» (Rörarbetare, 1 dotter 15 år, 1 dotter 4 år och 1 fosterdotter, inkomst 3 100 + 300 för fosterbarnet.) Bakom den negativa affektiva attityden skymtar man i stället följande förhållande: fpp. ha så levt sig in i den nuvarande ordningen, där de själva och

37 Tab. 16. Inställningen till fri högre undervisning hos familjer med olika erfarenhet av denna stödform. Erfarenhetsgrupp Klass nr

Klasskaraktär

Ingående erfarenhet

Någon erfarenhet

Ingen erfarenhet

Antal 5 4 3 2 1

Oreserverat positiv inställning Övervägande » » Odeciderad eller blandad inställning Övervägande negativ inställning . . . . Oreserverat » » .... Klassiffrans medeltal

3 0 1

Samtliga

% Antal

82 9 9

64 13 17 2 3

(4 ä 5)

9 1 1

(4-7)

174 37 48 6 9

186 38 50 6 9

4-32

deras likar äro (eller anse sig) utestängda från möjlighet att giva barnen högre undervisning, att de uppfattar undervisningens frigörande, icke som någon hjälp åt dem själva och till en ny tingens ordning, utan en favör åt en annan, och därtill ekonomiskt bättre situerad klass. Den skildrade inställningen är sålunda utan tvivel att uppfatta som ett, i psykologisk mening, eminent konservativt fenomen. Känslan av att vederbörande själv eller hans barn måhända sakna intellektuella förutsättningar att tillgodogöra sig någon högre undervisning, även om sådan gjordes tillgänglig, kan nog hos vissa fpp. ytterligare underblåsa, att denna stödåtgärd känns som en hjälp enbart »för andra», icke som deras egen angelägenhet^ men detta är blott en hypotes, som undandrager sig avgörande prövning genom vårt material. Det från debatter inom politiska kretsar välkända argumentet, att fri högre undervisning skulle beröva arbetarklassen dess begåvningar, har däremot alls icke framkommit under intervjuerna och kan sålunda icke ha levande kraft för a n n a t än ett i stort sett ytterst litet fåtal personer. f) S k o l l o v s k o l o n i e r , Tab. 17. Inställningen till skollovskolonier som stödform hos familjer med olika erfarenhet av dylika. Erfarenhetsgrupp Klass nr

5 4 3 2 1

Klasskaraktär

Oreserverat positiv inställning Övervägande » » Odeciderad eller blandad inställning Övervägande negativ inställning . . . . Oreserverat » » .... Klassiffrans medeltal

Ingående erfarenhet

Någon erfarenhet

Ingen erfarenhet

Antal

% Antal

33 2 1 2

87 5 2 5

4'74

24 12 6 1 2 4-67

Samtliga

% Antal

53 27 13 2 4

48 22 20 6 4

140 51 42 13 9

55 20 16 5 4

83 37 35 10 7 4*04

4-18

38 Utom det allestädes närvarande skatteargumentet anföres mot skollovskolonierna framför allt att hela familjen, om det finns någon möjlighet, bör vara tillsammans på sommaren. Kolonien uppfattas som en nödfallsutväg: »Lyckligare om hela familjen kan få vara tillsammans.» (Metallarbetare.) — »Kan vara bra för sådana, som ej få ut sina barn på annat sätt.» (Eldare.) — »Somliga barn kommer aldrig ut annars.» (Skomakarhustru.) Ännu talrikare än i fråga om tandvården, äro här uttrycken för misstänksamhet mot vårdens kvalitet: »Beror på vad för koloni det är.» — »Beror på vad man får för ledare för kolonien.» — »För mycket barn där, som i solgårdarna; de bli kanske inte skötta ordentligt.» (Kranskötares hustru.) — »Mina barn få då aldrig mer komma på skollovskoloni. Pojken var där och fick en svår inflammation i benet, så han fick vårdas på sjukhus efteråt i 6 veckor. Det tog de ytterst lättvindigt på kolonien. Dom brydde sig inte om a t t underrätta oss ens.» (Reparatörs hustru.) — »Alla sorters barn kommer tillsammans» ( = klander; cigarrhandlares hustru.) En del fpp. komma därför med reformyrkanden eller andra förslag: »Både mödrar och barn borde hjälpas ut på landet om sommaren.» (Kontorist.) — »Allards badbarn är en bättre idé» ( = dagliga resor till simskola under en eller flera ledarinnor). — »Billigare badresor vore önskvärda.» — »Kolonivistelsen borde räcka hela sommaren.» — »Kolonier är inget vidare, ledarna är mindre väl kvalificerade. Men det är bra med sommarhem (hos bönder.)» (Stuveriarbetare.) På den senare punkten finns dock också motsatt uppfattning: »Ej sommarbarn som kan utnyttjas av bonden.» (Affärsinnehavares hustru.) — Och som av tabellen framgår äro de reservationslösa kolonianhängarna trots allt i majoritet. g) Lekstugor (småbarnsskolor). Tab. 18. Inställning till lekstugor (småbarnsskolor) som stödform hos familjer med olika erfarenhet av dylika. Erfarenhetsgrupp Klass nr

5 4 3 2 1

Klasskaraktär

Oreserverat positiv inställning Odeciderad eller blandad inställning Övervägande negativ inställning . . . . Oreserverat » » .... Klassiffrans medeltal

Ingående erfarenhet

Någon erfarenhet

Ingen erfarenhet

Samtliga

Antal

% Antal % Antal

Antal

11 2 1

69 13 6

117 19 63 11 3

55 9 29 5 1

152 27 76 15 6

55 10 28 5 2

4-25

24 6 12 4 1 4'02

51 13 26 9 2

4-16

4-io

Medeluppskattningen hos grupp B är här anmärkningsvärt nog lägre, ej blott än vid grupp A, vilket ju genomgående förekommer, utan även jämfört med grupp C, och differensen är så pass stor, att det ej är särdeles sannolikt, a t t den är helt tillfällig. Förklaringen ligger säkerligen åtminstone delvis i följande. Alla barn finna sig ej lika snabbt och väl tillrätta i lekstugemiljö. De som på grund av överstor blyghet eller modersfixering visa sig icke trivas, dragas av mödrarna i allmänhet efter få dagar tillbaka ur lekskolan. Likaså finns det ett antal barn, som efter kort provtid måste avvisas ur lekstugan, antingen därför a t t de visat

39 sig aggressiva mot de andra barnen och erbjuda för besvärliga pedagogiska problem, eller också på grund av orenlighet, ohyra och liknande. I vardera fallet behålla föräldrarna till det avvisade eller självmant avgående barnet gärna en, om icke direkt negativ, så dock blandad inställning till de förefintliga lekstugorna och därför, enligt en psykologisk lag som tidigare anförts, oftast även till lekstugornas princip. Grupp B, »någon erfarenhet», utgöres nu till avsevärd del just av föräldrar, som någon gång försökt få in något barn i lekstuga, men där försöket aldrig lett till någon längre och mera ingående erfarenhet, av anförda skäl. Det är då endast naturligt att antalet oreserverade anhängare i denna grupp skall erfara motsvarande sänkning. För övrigt är följande att märka: 1. Den vanligaste formen av reservation mot lekstugorna grundar sig dock icke på något särskilt missnöje med förhållandena i desamma, utan på en allmän diffus känsla av a t t »det är inte trevligt att lämna bort barnen» och »kan man få ha dem hemma, så är det bäst.» Man tror väl inte precis a t t det skulle skada barnen att komma hemifrån litet, och man ger lekstugan allt erkännande som nödfallsutväg, men helst vill man dock slippa begagna den: Exempelvis: »Om man arbetar båda och inte har släktingar, så är det ju förstås bra.» — »Jag tycker inte lekstugor är något vidare bra; kan man ha dem ( = barnen) själv är det bäst.» (Styrmanshustru.) — »Lekskolorna är ju bra för den som har arbete, men det vore bättre om modern slapp arbeta utom hemmet.» — »Det är klart man själv vill ha hand om sina barns uppfostran. Om man inte är tvungen att ha förvärvsarbete.» (Slakteriarbetares hustru.) — »Bättre ha dem där än i rännstenen, men bäst om man kan vara hemma och sköta dem själv.» (Lagerarbetares hustru.) — »Det är naturligtvis bra för barnen att komma ut, men man vill ändå inte lämna ut dem så där.» (Nitares hustru.) — Bakom denna attityd står, direkt och obeslöjat föräldrainstinkten, som behöver mycken känsla av ekonomiskt nödtvång för att släppa barnen ifrån sig, eller ock mycken bearbetning från den intellektuella övertygelsen, att litet lekstugevistelse faktiskt vore till nytta för barnet självt. Stundom, men mera sällan, stegras denna oftare halvt generat tillstådda attityd till en stridsinställning, och man möter ett kärvt: »Jag tycker mödrarna få sköta sina barn.» (Byggnadsarbetarhustru, 2 barn.) Härifrån är gränsen flytande till ej blott känslomässig, u t a n ock intellektuellt överbyggd avvisande hållning, sådan som skildras under punkt 4 nedan. Sammanlagt har denna attityd, spontant framkommen eller framlockad genom direkta frågor, konstaterats hos 27 fpp. eller 10 % av samtliga ( = 22 % av dem som ej äro oreserverat positiva) men den är sannolikt verksam hos fler. Anmärkas bör dock a t t effektivt motstånd mot att lämna barnen ifrån sig så pass kort tid som här är fråga om likväl ej är regeln. På den punkten talar ju fördelningstabellen klart språk. Mera typiska för genomsnittet äro uttalanden som följande: »Det vore ju inte roligt att få lämna barnen ifrån sig för längre tid, men några timmar tycker jag inte gör något.» (Grovarbetares hustru, städerska.) — »Inte bra att hänga m a m m a i kjolarna jämt; vi tyckte hon skulle lära sig litet och ville inte hon skulle vara på gatan.» (Grovarbetares hustru.) 2. Barnen blir så lätt smittade med förkylning. Detta är den näst vanligaste betänkligheten, om den ock ej i frekvenshänseende kan mäta sig med föregående. Den är spontant anförd av 8 fpp. och vid fråga bejakad av 10 stycken (förnekad av 16.) — »Flickan har varit där fyra eller fem gånger och varje gång har hon fått förkylning.» (Sjuksköterska, mannen handlande.) — »Di är förkylda jämt.» (Metallarbetarhustru.) — Häremot replikeras av de 16 fpp. (cirka 60 %) som avböja mvändningen, a t t »på lekstugorna blir dom inte förkylda; men däremot på barnkrubborna»; »där är ju läkarinspektion jämt och samt»; »smittorisk finns väl överallt», o. s. v. 3. Godtyckligheter vid uttagningen av barnen. Antingen denna anmärkning

40 är befogad eller ej, så riktar den sig ju endast mot en tillfällig företeelse; men efter vanan vidgar den sig till ovilja mot hela institutionen. — »Det är orättvisor i urvalet.» (Färgblandare.) — »Det är svårt att få barnen placerade där, n ä r man behöver, så det är inte till mycket nytta; det blir bara irritation och klagomål.» (Konservarbeterska.) — »Det är bara bättre mans folk, som kan ge litet extra, som kan få in sina barn där.» (Mjölkchaufförshustru — haft en son en vecka på lekstuga, men han fick ej vara kvar; ohyra? bristande renlighet?) — Anmärkningen om godtycklighet vid antagningen har spontant framkommit i 6 fall, och bejakas av cirka 40 % av dem i grupp B, som tillfrågas, och överhuvud anse sig kunna y t t r a sig om saken. Även om anklagelsen är obefogad, är således irritationen verklig nog; av flertalet sättes den, sannolikt med rätta, i samband med att lekstugorna äro otillräckliga till utrymmet och för få. — »De är överfulla jämt.» (Verkstadsarbetares hustru.) — »De är alldeles för få. Vi har fått löfte om en för länge sen, och den har vi väntat på i flera år.» (Flera invånare i Göteborgs bostadsföretag.) — Spontana klagomål över a t t lekstugor, småbarnsskolor eller barnkrubbor äro för få, och att det är för långt till dem, ha framkommit i ej mindre än 24 fall, eller 9 % av dem som överhuvud y t t r a t sig om desamma. 4. Lekstugeväsendet verkar upplösande på familjelivet, enligt f-p:s åsikt: »Det är risk för att familjelivet blir upplöst. Hemkänslan lider.» (Konfektionsarbeterska.) — »Hemmet splittras. Barnen glider ifrån sina föräldrar, och det k a n inte vara lyckligt för varken dem eller samhället.» (Järnvägstjänsteman.) — »Uppmuntrar till förvärvsarbete; modern bör vara hemma och sköta barnen själv.» (Journalist.) Denna inställning utgör väl i själva verket endast en ideologiskt utbyggd förstärkning av det motstånd, som omförmäldes under punkt, 1. Huruvida konkreta iakttagelser därvid medverkat till åsiktens utformning vid sidan av föräldrarnas instinktiva obenägenhet a t t släppa barnet ifrån sig, är oss icke bekant; några sådana iakttagelser finnas icke relaterade. Ej heller låter det sig utan vidare avgöras om synpunkten har eller icke har något objektivt berättigande. Medan det får anses vetenskapligt konstaterat, att anstaltsvård icke med fördel kan helt ersätta den individuella omvårdnaden i hemmet, annat än n ä r det gäller hem med särskilt kärlekslös och neurotisk atmosfär eller andra olyckliga förhållanden, så finns det veterligen ingen objektiv experimentell undersökning över i vilken utsträckning och hur tidigt några timmars lekstugevistelse, skilt från modern, kan införas i barnens normala dag utan att skada, men tvärtom så det medför gagn för barnet och för hemmets psykiska sammanhållning. Det enda som med säkerhet kan sägas är väl att därvid individuella olikheter måste föreligga. Ur pedagogisk synpunkt vore man snarast böjd a t t betrakta barnets egen reaktion som en första ledtråd: där barnet snart anpassar sig och trivs med lekstugan och där modern ej känner saknad efter barnet för svårt, där är det sannolikt att lekstugevistelsen är till nytta för dem båda; medan markerat negativ reaktion från barnets sida väl också i allmänhet tyder på att det behöver hemmet och modern, och ej är moget för lekstugan. — Frekvensen av det här beröida ideologiska motståndet överstiger ej 5 % av dem, som göra reservationer (— ett par procent av samtliga). 5. Lekstugesystemet blir för dyrbart för föräldrarna. Denna invändning förekommer i fyra spontana uttalanden: »Det är bra dyrt» (2 kronor i veckan; tidningsbud, mannen grovarbetare.) — »Fem kronor i veckan är för dyrt för tre timmar.» (Vävlagare.) — Reaktionen mot denna invändning, där den ej framkom spontant, har endast sporadiskt efterhörts hos personer ur grupp A och B: 5 fall av 12 instämde i att priset nog var väl högt, medan 7 funno det humant, en till och med direkt billigt. 6. Skötseln är inte alltid så bra. Frekvensen av detta argument är ungefär

41 densamma som föregående. »Dålig hygien.» — »Dom kommer så litet ut i det fria på vintern.» — »Tanken är bra men inte utformningen. Det är för liten personal och för litet uppsikt över det hela. De vädra för mycket, det är ju nödvändigt då så många barn är tillsammans, men vår flicka fick dubbelsidig lunginflammation, och det var tre andra fall av lunginflammation, som inträffade samtidigt.» (Grovarbetare.) — Härtill komma andra anmärkningar mot driften: »En dålig lekledarinna är svår att få entledigad.» (Byggnadssnickare.) — »Ej bra med den anordning, som förekommer ibland, att barnen bara är där halva dagen.» (Metallarbetares hustru.) — »För kort tid» — (9—3; köksbiträde, mannen smedhantlangare.) — »Daghemmet (barnkrubban) stängs en halv timme för tidigt för affärsbiträden; jag måste gå 15 minuter före tjänstgöringens slut för att hinna, och det var svårt att få detta ordnat med chefen.» (Bokhandelsmedhjälpare; mannen samma yrke.) — Sammanlagt utgöra sådana anmärkningar, vilka ju knappast drabba lekstugans principer, men dock färga av sig på inställningen till denna, 15 stycken, eller cirka 8% av de anmärkande ( — 5 % av totalantalet.) Därvid äro spontana och reaktiva anmärkningar av detta slag sammanförda. De motsägande rösterna äro talrikare. 7 fpp. framhålla spontant a t t lekledarinnorna äro bättre kvalificerade än många föräldrar, och 12 stycken av 14 instämma på förfrågan (endast 2 neka mot detta.) — »Folk har i allmänhet för stora pretentioner på lekstugan», säger en maskinist; »Alltid bra skötsel», betyga flera fpp. — »Då jag var sjuk hade jag flickan på lekstuga och där fick hon god vård.» (Skräddarmästarhustru.)—»Väldigt fina.» (Diversearbetarhustru.) — »Jag har hört dem omtalas som en idealisk inrättning.» (Organist.) 7. Helt sporadiskt förekomma ytterligare olika anmärkningar som inställningens kännetecken: »Flickan vill inte gå där.» — »Barnen trivs inte med maten.» — »Barnen blir bortskämda.» — »Dom lär varandra ont.» (Chaufför med hustru.) — »För mycket pjosk. Vi på vår tid hade lika roligt utan det.» (Typograf). Då det har sitt stora intresse att erfara, ej blott vilka negativa reaktioner, som uppträda mot denna stödform, utan även vilket positivt värde hos densamma som allmännast uppskattas, så har även frekvensen på olika positiva uttalanden undeisökts. Det oftast förekommande är att lekstugorna är bra för mödrar, som arbetar utom hemmet; det har fällts spontant så snart lekstugorna kommit på tal i 30 fall, och bejakas av 95 % av de tillfrågade. Nästan lika allmänt framhålles att det är bra för ensamma barn att få kamrater (29 spontanfall, 95 % bejakande). I tredje rummet framhålles att mödrarna så kan få välbehövlig avspänning och ledighet. (23 spontanfall, 90 % bejakande.) Dessa tre fördelar stå i särfrekvens i allmänna medvetandet. Men man framhåller också att barnen blir mindre bortskämda på lekstugorna (9 spontanfall, 90 % bejakande), a t t barnen får bättre tillsyn där än i många hem, då lekledarinnorna är bättre kvalificerade (7 spontanfall, 85 % bejakande, se ovan), att barnen får lära sig bra saker, att de »bli pigga och utvecklade» fStrykerska), »sociala» (bleckvaruarbetare), få lära sig »ordning» (maskinist) och »litet av varje» (kontorist). — »Gillas absolut. Det är liksom en hållhake», summerar en handelsidkerska (mannen assistent). I samband med lekstugefrågorna påpekar en fp. behovet av inlämningsställen i de fall då modern väl i allmänhet kan ha barnet under sin tillsyn, men tillfälligt måste gå ut i ärenden och dylikt. Hemhjälps- och barnpassningsfrågorna fördes också på tal liksom behovet av ungdomsgårdar för de mera vuxna barnen och fritt tillgänglig lekmark: »Inte bara lekstugor, utan också lekplatser behövs. Gräsmattorna här få ej beträdas.» (Textilarbetares hustru, solgårdsbo.) h) Fria k l ä d e r (skodon, strumpor, gångkläder). Korrelationen mellan inställningen till dessa tre slags beklädnadsartiklar är stor, och fördelningen av inställningarna nästan identiskt lika. Klassiffrans

42 Tab. 19. Inställning till fria kläder som stödform hos familjer med olika erfarenhet av densamma. Erfarenhets grupp B

Någon erfarenhet

Ingen erfarenhet

Klass nr

Klasskaraktär

5 4 3 2 1

Fria

Ingående erfarenhet Antal

% Antal

12 1 1

85 7 7

II.

Fria

41 20 19 9 11

102 51 49 27 27

123 62 50 24 27

3- 70

4- >

43 22 17 8 9 3 75

strumpor.

Oreserverat positiv inställning Övervägande » » Odeciderad eller blandad inställning Övervägande negativ inställning . . . . Oreserverat » » ....

III.

50 50

9 10

4- 8 91 9

10 1

11 9

55 45

102 50 50 24 27

4- s

49 Klassiffrans medeltal

5 4 3 2 1

% Antal %

skodon.

Oreserverat positiv inställning Övervägande » » Odeciderad eller blandad inställning Övervägande negativ inställning . . . . Oreserverat » » .... Klassiffrans medeltal

5 4 3 2 1

% Antal

Samtliga

41 20 20 9 11

123 60 50 24 27

43 21 17 8 9 3- 77

3- 70

gångkläder.

Oreserverat positiv inställning Övervägande » » Odeciderad eller blandad inställning Övervägande negativ inställning . . . . Oreserverat » » .... Klassiffrans medeltal

11 1

91 9

4-9

5 6

45 55

102 52 54 23 27 3'69

40 20 20 9 10

118 59 54 23 27

42 21 19 8 10 3-78

medeltal för hela populationen är lägre än vid föregående stödformer, beroende på närvaron av en ganska stor, helt avvisande grupp inom erfarenhetsgrupp C. Skattesynpunkten är för dessa fpp. vanligen det avgörande; därtill kommer att stödformen i högre grad än föregående har karaktär av något oprövat och för tanken ovant. Inom erfarenhetsgrupp A och B spelar in, att valet av klädespersedlar, även klädespersedlar åt barnen, är ett uttryck för personligheten, som man är rädd för att få beskuret som sådant. Några belysande citat från den helt avvisande attityden: »Det få de skaffa själva, skolan kan ju inte betala allting.» (Frisörs hustru.) — »Folk har fått klara sig själva förr.» (Städerska.) — »Låter galet.» (Kassörska.) — »Skatterna blir för dyra.» (Chaufförshustru.) — »Kan lätt bli understödstagaranda.» (Chaufförshustru.) — »Man kan väl inte fordra allting av staten.» (Förmanshustru.) — »Det får man bara igen på skatten.» (Mekanikerhustru.) — »Det är familjens sak.» (Montör.) — »Vart kommer det att barka hän om staten tar på sig sådant.» (Ingenjör.) — »Smakar fattigvård.» (Kvarnarbetare.) F r å n tveksammare inställningar: »Har hört sägas att man får dåliga kläder ( = f r å n fattigvården).» (Reparatörshustru.) — »Vi fick hjälp tidigare (från fattigvården). Men dom kängor vi fick åt pojken var t u n n a och fort utslitna. Byxor fanns det bara två sorter och man såg genast på dem att det var under-

43 stöd. På landet gör det inte så mycket om det är så, där kan man gå i träskor om man vill, men här i stan blir barnen hånade av andra barn om de inte är välklädda Nog är det bättre om man kan ha så pass inkomst att man kan betala kläderna åtminstone.» (Grovarbetarhustru.) — »Man vill ju gärna klä dem själv, men det beror förstås på bidragets storlek.» (Sömmerska.) Synpunkten att hjälpen ej får verka och kännas som fattigunderstöd betonas livligt även från dem som äro övervägande positivt inställda: »Måste ordnas smidigt, så att hjälpen ej generar.» (Väskmakares hustru.) — »För närvarande synes det på dem som får kläder. Så finge det inte vara.» (Stuveriarbetare.) — »Skorna, som ges, bör vara lika andras och inte t. ex. försedda med träbottnar så att skillnad syns.» (Verkstadsarbetare med hustru.) — »Man måste vara noga med att undvika att barn från de lägre inkomstklasserna komma att skilja sig från de övriga genom t. ex. kläderna.» (Tullman.) Skeptiska och inskränkande uttalanden förekomma också: »Bra om det ginge, men jag betvivlar a t t det går.» (Järnarbetares hustru.) — »För 4—5 barns familjer, ej för 1—2.» (Chaufförshustru.) — Alldeles fritt vore kanske ej det lämpligaste, då bleve det väl slöseri.» (Spårvägsman.) Ehuru dessa stödformer stå längst ned i allmän anslutning, sakna ej heller de sina entusiaster, som sätta dem i allra första ledet: »Alla stödformer är förstås bra, men strumpor och skor behövs bäst.» (Grovarbetares hustru.) — »Småbarnskläder är hemskt dyrt, det vore väl utmärkt.» (Tidningsbud.) — »Bland de viktigaste reformerna; remiss till en affär bara, som vid livsmedelsrabatterna.» (Journalist.) Bland in natura-stödformer av betydelse, som icke behandlats i denna undersökning, erinrar en fp. om fria resor för stora barnrika familjer; till landet, till skolor på annan ort, och dylikt.

5. BeliOYsprövning eller icke. Under intervjun efterhördes om fp. principiellt anser, att hjälp av de tidigare skisserade formerna bör vara förknippad med behovsprövning, eller icke; samt, i fp:s eget personliga fall, om han finner (eller skulle finna) behovsprövningsproceduren och det med en ekonomiskt begränsad hjälp förknippade tvånget att skriva ansökan m. m. besvärande eller förödmjukande, eller, å andra sidan,, om det ej alls skulle bekomma honom något. Frågorna ställdes i denna ordning, emedan det vid en intervju alltid ger rikare resultat att gå från det ur personlighetspsykologisk synpunkt mera perifera till det mera centralt personliga, än tvärtom. Åsikter torgföras nämligen mera redoboget än känslor. Men till detta tekniska skäl kom önskan att icke binda fp:s uppmärksamhet vid hans egen känsloreaktion förr än han deklarerat sin allm ä n n a åsikt, på det icke den deklarerade åsikten måtte komma a t t påverkas av medvetandet om den egna känsloreaktionen i högre grad än vad för ifrågavarande fp. även vid andra tillfällen, och normalt, är fallet. Naturligtvis sakna våra fpp. nästan alla förutsättningar att med objektiv riktighet kunna bedöma frågan om behovsprövningsbunden eller generell hjälp är det lyckligaste. Detta är en så intrikat och komplicerad fråga, att själva statsmakterna tveka i valet, och experterna med deras långt rikare tillgång till fakta och överblick ha delade meningar. Måhända finns det över huvud intet summariskt och generellt riktigt svar på frågan, utan det riktiga svaret utfaller olika för olika hjälpgrenar. Men människor ha åsikter även i de frågor, där de sakna full överblick, ja, stundom mycket energiskt förfäktade åsikter; och åsikterna ha, även bortsett från riktigheten, sitt intresse. I detta fall är det bland

44 annat intressant att se hur pass genomgående åsikten bestämmes av den personliga känsloreaktionen. Behovsprövningen utgör ju alltid ett intrång och tvingar till en exponering, som känsliga och tillbakadragna personer kunna lida av. Är det n u just dessa personer som helst påyrka behovsprövningens avskaffande och äro de, som vilja bibehålla den, sådana som personligen icke skulle känna obehag av behovsprövning? — Vidare: om det intryck är riktigt, som vi delgivit i avsnitt 2, att den vida övervägande majoriteten av befolkningen ser stödåtgärderna ur enbart humanitär-social, och icke ur befolkningspolitisk aspekt, så har man anledning att av detta skäl vänta sig en kraftig övervikt av sådana, som bekänna sig för behovsprövning, ty då framstår ju som det angelägna endast att lindra nöden, var helst man finner den, och intresset för att även bland de ekonomiskt bättre situerade g37nna barnrika, eller åtminstone någorlunda fulltaliga, familjer bortfaller alldeles. Det må genast sägas, a t t denna förväntan till fullo blir bekräftad. — Slutligen är det intressant att se, om det kan påvisas något sammanhang mellan åsikten i denna fråga och intelligensgraden. A priori skulle man vänta sig att med högre intelligensgrad skulle följa relativt större antal av dem, som vilja slopa behovsprövningen. Detta icke emedan den senare åsikten vore den riktigare (det är, som nyss framhållits, även för experterna en oavgjord fråga), utan emedan en låg intelligens över huvud icke är i stånd att fatta det alternativ, som behovsprövningens slopande innebär. Att man kan lindra nöd genom att ge åt behövande, det är en alldaglig erfarenhet, och att samhällets orättvisor kunna utjämnas på detta sätt, det är något som var och en fattar. Men att man lika väl kan lindra nöd och utjämna olika bördor genom att ge åt alla, men taga från några (nämligen skattevägen från de bäst situerade) och att detta på grund av behovsprövningsapparatens bortfallande mycket väl kan bli billigare för samhället, det är en tanke som endast kan vara tillgänglig för en viss, högre intelligensnivå. För den primitivt tänkande framstår det utan vidare som klart, att det måste bli dyrare a t t ge åt alla, än att endast ge åt några; och varje förmån som tillerkännes en som redan har det ekonomiskt bra, framstår som utan vidare ägnad a t t skärpa de ekonomiska motsättningarna, eller — med den inställning man har inom de vida övervägande befolkningslagren — med andra ord som en orättvisa. Emellertid är sambandet mellan intelligens och åsiktsbildning i denna fråga ännu mera komplicerat, såsom av det följande skall framgå. Tyvärr saknas oss ett väl grundat mått på intelligensen hos de olika fpp. P å regelrätt testning var ju ej a t t tänka. Emellertid förvärvar intervjuaren på de cirka 40 minuter intervjuen varar en ganska god uppfattning av fp., och kan åtminstone med säkerhet avgöra om han lutar åt det debila hållet, eller å andra sidan verkar ovanligt klartänkt och har snabb uppfattning. På grundval av detta intryck företogs en gruppering i fem intelligensklasser, där alltså Grupp » » » »

1 = mycket låg intelligens. 2 = intelligens under medelsnitt (ej mycket låg). 3 = medelsnittlig intelligens. 4 = intelligens över medelsnitt (men ej frapperande hög). 5 = frapperande hög intelligens.

Givetvis har man att räkna med att olika intervjuare tillämpat skalan olika, liksom med de vid alla sådana subjektiva skattningar vanliga successiva glidningarna i skalans tillämpning även hos en och samma intervjuare. För den förrå felkällan kan man, om antalet skattningar från samma bedömare är nog stort, verkställa korrektion, men när det gäller ett så lågt antal som cirka 20, blir den av föga värde. Härtill kommer intervjuarens tillfälliga bedömningsfel, som en-

45 ligt all psykologisk erfarenhet når betydande storlek. Allt detta är ägnat att i hög grad utsudda och fördunkla det sammanhang, som man önskar undersöka. Emellertid är ju även ett ofullkomligt intelligensmått i detta fall mer givande än alls intet. I nedanstående tab. 20 har resultatet framställts:

Tab. 20. Åsikter om behovsnrövniiig vid olika intelligensgrad (skattad). Intelligens grad

Klass nr

Klasskaraktär

5 Oreserverad anhängare av behovsprövning Anhängare av behovsprövning med vissa reservationer Odeciderad inställning Motståndare till behovsprövning med vissa förbehåll Oreserverad motståndare till behovsprövning

4 3 2 1

Samtliga

Intelligensgradens medeltal

3-34

3 1

9 7

25 21

20 10

7 1

64 40

3-80 307

3-60

337 Samtliga

2 44

10 142

7 86

4 36

23. 313

Klassiffrans medeltal

(4)

3-95

4-16

4-03

4"81

4-06

—

Om någon linear regression kan här icke vara tal. Strikt linearitet var visserligen a priori osannolik, ty man måste komma ihåg att det som här uppträder som klasser i de horisontala raderna ej är samma egenskap i j ä m n t stegrade grader, utan i själva verket kvalitativt olika reaktionssätt. Det som främst faller i ögonen är det ringa antalet odeciderade inställningar (klass 3) i högsta intelligensgrupperna och den motsvarande excessen i de lägre intelligensgrupperna, vilket allt gör att medelsnittliga intelligensgraden bland alla klasser är lägst i den tredje. Att mindre intelligenta personer vida oftare tveka och ej tilltro sig a t t ge något positivt svar på frågan i ena eller andra riktningen, är i och för sig ett plausibelt resultat. Det bör dock märkas att å andra sidan personer, som genomgående, eller vid många frågor, förhålla sig så, gärna av intervjuaren också uppskattas lågt i intelligenshänseende, medan en rask eftertanke och ett bestämt avgörande är ägnat att giva intervjuaren ett gott intryck av vederbörandes intelligens, oftast naturligtvis med rätta, men stundom kanske, mera än berättigat. Detta förhållande minskar i någon mån det signifikativa i det påvisade sambandet. — Vad sedan angår jämförelsen mellan å ena sidan behovsprövningens anhängare och å andra sidan dess motståndare, så framträder ju faktiskt en differens i genomsnittsintelligens av den väntade riktningen. Emellertid äro, som redan tidigare förutskickats, anhängarna av behovsprövning i mycket stor majoritet i samtliga intelligensgrader. Vidare har man a t t i de lägsta intelligensgraderna räkna med icke få personer, som uppträda mot behovsprövning, enbart därför att de tycka den är besvärlig och obehaglig, utan att alls fatta eller göra sig reda för de samhälleliga konsekvenserna, ifall den avskaffades. Allt detta komplicerar bilden. I stora drag framträder den måhända bäst ur nedanstående tab. 21 som är grundad på tab. 20, men där svaga klasser och grupper sammanslagits och utom absoluttalen jämväl relativa frekvenser angivits. Till åskådliggörande av förhållandena torde även fig. 8 kunna tjäna.

46 Tab. 21. Anhängare och motståndare till behovsprövning, vid olika intelligensgrad, och totalt. Intelligensgrad Klass nr

4-5 8 1—2

Klasskaraktär

Anhängare av behovsprövning Motståndare till behovsprövning . . . .

1—2

4—5

Under iiiedclsnitt

Medelsnittlig

Över mcdolsnitt

An tal

% Antal

34 8 7

69 16 14

76 15 10

Förhållande m o t s t å n d a r e : anhängare (avrundat)

1:5

107 21 14

99 11 22

% Antal

81 9 18

73 13 14

1:4

1:8

Samtliga

230 40 43 1:5

Anlal 20 40 60 80 100 120 KO 160 180 200 220 240

Anhängare Odeciderade Motståndare Intelligens under medelsnitt. Fig. 7.

Medelsnittlig intelligens.

Intelligens över medelsnitt.

Anhängare och motståndare till behovsprövning: och skattad intelligens.

Vad sammanhanget mellan åsikten i behovsprövningsfrågan och den personliga reaktionen mot med behovsprövningen förknippade procedurer beträffar, så framgår det bäst av fig. 8 och tab. 22, där kolonnsiffrorna betyda följande reaktionsgrader: 1 — behovsprövningar och ansökningar uppfattas ej alls som obehagliga eller besvärliga, bereda snarast nöje. 2 = endast obetydligt obehag och besvär förknippat med desamma. 3 — de uppfattas som måttligt obehagliga. 4 = ganska starkt obehag förknippat med behovsprövningen och ansökan, man ville gärna slippa. 5 = behovsprövningen och ansökan uppfattas som något utomordentligt genant och obehagligt; om man ser sig någon möjlighet, avstår man hellre från hjälpen, än underkastar sig dem. I de fall då vederbörande aldrig underkastat sig någon behovsprövning eller ansökt om fattigvårdsbidrag, d. v. s. flertalet av fallen, fick den personliga reaktionen fotas på ett tankeexperiment av fp. (»Om Ni själv vore i den situationen att Ni måste ansöka om bidrag, skulle Ni då finna det obehagligt?» o. s. v.)

47 Tab. 22. Sambandet mellan åsikter i behovsprövningsfrågan och den personliga reaktionen mot behovsprövningsprocediiren. Klass nr

Eeaktionsgrad

Klasskaraktär

Oreserverad anhängare av behovsprövning Anhängare med vissa reservationer . . Odeciderad inställning Motståndare med vissa reservationer Oreserverad motståndare till behovsprövning

133 11

20 38 4 2

S 9 30 1

1 1 1

Samtliga

Keaktionsgraders medeltal

166 64 40 20

l-33 2-19 2-85 4l5

4-74

Samtliga

2 12

Klassiffrans medeltal

4'89

4'14

3-50

1-67

4'05

r = 0-82

Arrtel O 20 40 60 80 100 120 140 160 180 200 220 240 Anhängare Odeciderade Motståndare Behovsprövning vållar intet p e r s o n ligt obehag ( = klass 1).

Fig. 8.

Behovsprövning vållar obetydligt eller m å t t l i g t l i d a n d e i det personliga fallet ( s a k l . 2, 3).

Behovsprövning är i det personliga fallet förknippat med stort lidande ( a s k l . 4, 5).

Anhängare och motståndare till behovsprövning; och personlig reaktion mot denna.

Korrelationen är som man finner utomordentligt stor (r = — 0,82). Den slutsatsen går ej att avvisa, att åsikterna i behovsprövningsfrågan mer än av något annat beror på hur pass känslig vederbörande själv är för det obehag, som alltid är förknippat med att nödgas anhålla om understöd och få sina personliga förhållanden prövade. Man skulle vänta sig att detta beroende var relativt kraftigast i de lägre intelligensgraderna. Så är också fallet. Sambandet är emellertid mycket utpräglat i alla här förekommande intelligensgrader, även den högsta: i runt tal 60 % av de förekommande fallen befinna sig även där i korrelationstabellens diagonal, cirka 30 % i de båda parallellraderna och endast 10 % spridda i de övriga rutorna. — Satsen om de personliga upplevelsernas dominerande betydelse för åsiktsbildningen gäller alltså även här. Det är i första hand den virtuella personliga upplevelsen, som utgör utgångspunkten, när åsikten bildas; sedan träder givetvis en intellektuell bearbetning till och åstadkommer en förskjutning. Denna förskjutning går på samtliga intelligensnivåer övervägande i riktning mot större accepterande av behovsprövningen. Man säger sig alltså i det typiska genomsnittsfallet: »Fast jag själv inte skulle finna det odelat be-

48 hagligt a t t anhålla om understöd och att tjänstemän skall förhöra sig om mina förhållanden och avslå eller bevilja o. s. v., så är väl en sådan behovsprövning ändock alldeles ofrånkomlig.» Emellertid förblir det för lagstiftaren ett beaktansvärt faktum, a t t i runt tal v a r a n n a n till var tredje familj känner obehag inför att nödgas anhålla om hjälp och få sina personliga förhållanden prövade; och a t t i runt tal var tionde familj känner detta obehag så starkt, att man hellre ville lida nöd och umbäranden ä n underkasta sig något sådant. De anförda siffrorna gälla i genomsnitt för samtliga; även för de lägsta inkomstgraderna, som väl först komma i fråga, gälla emellertid procentsatser av liknande storleksordning. Om man mera i detalj granskar inställningen hos behovsprövningens principiella anhängare, som ju alltid äro i stor majoritet, så finner man a t t ungefär en tredjedel av dem i det hela äro nöjda med behovsprövningssystemet, sådant det nu fungerar, men att två tredjedelar dock ha klagomål att komma med och vissa önskemål om en annan ordning. Klagomålen gå oftast ut på a t t »många får utan att det finns verkligt behov», i några fall (dessutom eller i stället) på att »många, som kunna behöva, blir utan». Det förra y t t r a n d e t har spontant framkommit hos 46 fp. ( = 15 % av totala antalet), och bejakas på tillfrågan, där det ej spontant fällts, i två fall på tre. Det senare har spontant framkommit hos 9 fp. (3 %), mest i formen: »Det sker orättvisor», »Fördelningen är orättvis», följt av exemplifieringar av antytt slag. Söker m a n tränga bakom missnöjets fasad och uppspåra dess orsaker, så visar sig förhållandet i första fallet ej sällan vara, att m a n ytligt känner någon familj, som man anser ha det tillräckligt bra, eller till och med avundsvärt bra, och som dock enligt vad man hört har fått rabattkort eller annan hjälp, som man ej själv åtnjuter. Denna erfarenhet generaliseras och blir till misstänksamhet mot hela behovsprövningsapparaten. Men minst lika ofta grundas yttrandet ej alls på personlig erfarenhet, utan mera vagt på »vad man hört» eller »kan förstå» — det röjes i dessa fall ganska tydligt att bakom attityden ligger det allmänna bekymret för att statens hjälpverksamhet skall bli för omfattande och dyrbar. Som vi tidigare framhållit, är dock denna allmänna attityd i sina mer prononcerade former endast typiskt för en minoritet. Kraftigast formuleras den i här ifrågavarande sammanhang av en fp. (assistent): »Staten borde sluta att vara dadda.» Vad åter det senare klagomålet beträffar, att ej alla få, som skulle behöva hjälpen, så har det undantagslöst rent personlig bakgrund. Man har själv sökt hjälp i någon form, och blivit avvisad; eller man skulle gärna vilja ha t. ex. rabattkort eller rätt för barnet att deltaga i skolmåltiden, men har funnit att man saknar utsikter. — Vad botemedlen mot dessa (förmenta eller verkliga) orättvisor beträffar, så söker man dessa i flertalet fall i en mera ingående och mindre summarisk prövning från tjänstemännens sida: »Det borde vara mera granskning än det är.» (Spontant framkommet från 22 fpp. eller 7 % av totalantalet.) Stundom har man mera detaljerade synpunkter: »Behovsprövningen ställer stora krav på tjänstemännen; det går knappast att undvika orättvisor vid gränsdragningen.» (Exportarbetare.) — »Det borde vara mera nyansering med flera grupper, så blev missnöjet mindre.» (Järnarbetare.) — »Även sättet att sköta det man får borde prövas.» (Elektriker.) — A andra sidan avvisa andra fp. en större prövningsapparat: »Det blir för mycket byråkrati, bra som det är.» (Montör.) — »Behovsprövningen nu är för omständlig. Normerad, automatisk hjälp bättre.» (Stuveriarbetare.) — »Det prövas alldeles för mycket, det kunde räcka med deklarationen.» (Målare.) — Och några fpp. anse överhuvudtaget ej att frågan går att lösa: »Det går inte att göra en sådan sak rättvis.» (Grovarbetarhustru.) — »Att hjälpen skall bli effektiv och rättvis kan m a n inte hoppas på i ett kapitalistiskt samhälle.» (Tidningsbud.)

49 »De, sam ha råd, kan gärna betala själva.» Detta typiska y t t r a n d e är n ä s t klagomålen över otillfredsställande behovsprövning vad som oftast framhålles; nämligen spontant i 41 fall (14 %) och vid tillfrågan bejakat från 92 % av de tillsporda. Förhållandet illustrerar ytterligare vad som redan tidigare sagts om a t t barnrikehjälpen nästan genomgående uppfattas ur sin sociala aspekt, som hjälpåtgärd åt relativt nödställda, och att det betraktas som en orättvisa, när hjälp i någon form kommer ekonomiskt redan välsituerade till godo. Skulle myndigheterna av befolkningspolitiska eller tekniska skäl finna bäst a t t dock s t a n n a för en eller annan form av allmän hjälp, utan behovsprövning, så är det sålunda tydligen i hög grad påkallat, ja nästan ett villkor, a t t detta kompletteras med en energisk upplysningsverksamhet, vari framhålles åtgärdens nödvändighet och syftemål, och att de förmögna dock genom skatten få bära största bördan för den allmänna hjälpen. Mycket allmänt och avundsjukt missnöje är annars något som med nästan matematisk säkerhet kan påräknas, åtminstone under den n y a ordningens första tid. Ej blott behovsprövningens fåtaliga motståndare, utan också många bland dess anhängare framhålla mycket allmänt att det är viktigt undvika klassstämpel när hjälpen ges; alltså en synpunkt som redan anförts vid några av de enskilda hjälpformerna. (Spontant i 36 fall = 12 %, vid tillfrågan bejakat av 109 fp. = 11 % av de tillfrågade.) Vägen härtill finner man i prima kvalitet på de varor eller den omvårdnad, som hjälpen omfattar, samt i en diskret distribuering. De kommunala fattigvårdsorganen anses av flertalet fpp. redan nu fungera tillfredsställande i detta hänseende, och m a n framhåller att det är stor skillnad på förr och nu. Emellertid förekomma också andra åsikter: »Hjälpen skulle inte ges genom fattigvården, det skulle komma som ett brev på posten.» — »Det skulle inte vara några särskilda myndigheter som fattigvården; hjälpen till barnen kunde utdelas genom skolan.» — »Hjälpen bör ej ges genom skolan, där är den för påfallande; den kunde utdelas t. ex. genom husvärden, som också kunde kontrollera att den kommer till riktig användning.» (Målare.) Av de 22 %, som ej anse det löna mödan för myndigheterna a t t särskilt bemöda sig om klasstämpelns undvikande och om diskretion, har ungefär hälften den åsikten att sådana bemödanden äro onödiga, eftersom riskerna redan nu undvikas, eller ock klasstämpeln ej är något att frukta; medan den a n d r a hälften tvärtom finner dem lönlösa, eftersom klasstämpeln ändock ej kan undvikas och alltid kommer a t t finnas. — Personliga erfarenheter av a t t barnen för fattighjälpens skull äro utsatta för obehag från andra barn, rapporteras av 5 fpp. (1,5 %) och på fråga medge cirka 35 % av de tillfrågade att sådant är eller torde vara fallet; 65 % avvisa föreställningen som grundlös. Bland dem som intaga en förmedlande eller tvekande ståndpunkt i frågan om behovsprövningen, kan man urskilja fyra grupper. Den första och största utgöres av dem, som ej tilltro sig att fatta ståndpunkt i frågan. Den a n d r a utgöres av fpp., som gärna skulle se att man kom bort från behovsprövningen, men betvivla att det praktiskt sett är helt möjligt. Den tredje gruppen slutligen utgöres av personer, som vilja göra vissa hjälpformer öppna för alla barn, men bibehålla behovsprövningen för vissa andra former. Den fjärde gruppen vill sätta en på självdeklarationen grundad övre gräns för hjälpberättigande, men så hög, a t t behovsprövningen praktiskt skulle starkt reduceras eller n ä s t a n bortfalla. För denna inkomstgräns göres olika förslag: 5 000 kronor (målare, mallsnickare), 7—8 000 kronor (spårvägsman) eller 25 000 kronor (typograf). Bland behovsprövningens motståndare finner man, som redan framhållits, en majoritet av sådana, som själva känna, eller skulle känna, stort obehag vid ansökan och dess prövning. Uttrycken för detta obehag skifta: »Väldigt retfullt a t t be om hjälp, men jag måste väl anhålla om mödrahjälp den här gången.» 4 — 9 7 8 45

50 (Tidningsbud.) — »Det känns lika hemskt var gång att behöva anlita hjälp, fast jag alltid har blivit väl mottagen.» — »Svårt a t t ta emot hjälp — gräsligt.» — »Blir man avsnäst en gång, har man mycket svårt att söka hjälp på nytt, även om behovet är stort.» (Exportarbetare.) — »Det får gå förfärligt långt innan jag skulle k u n n a förmå mig att söka.» — Spontant ha sådana yttranden framkommit från 32 fpp. (10 96), däribland även från behovsprövningsanhängare (ehuru mindre ofta). Men man vet å andra sidan också berätta a t t det finns många, som är »förfärligt pigga på att skriva ansökan jämt». »Har man utsikt a t t få, så skriver man väl gärna ansökan,» förklara mycket riktigt ej så få fpp. (12 spontanfall = 4 %, med instämmande av 60 % bland tillfrågade): dessa anse ej sällan att andras självkänsla och ömtålighet inför behovsprövningen är ett utslag av »högfärd» och förklara: »Den som är för högfärdig a t t begära, kan gärna vara utan.» I själva verket föreligger nog mindre en gradering i social aspiration, fastmer i första rummet en psykologisk differens: olika sensitivitetsgrader. Snarast har man intrycket att »högfärden» är större hos många av dem som minst generas av ansökningsförödmjukelsen; om nämligen med »högfärd» avses social självkänsla och säkerhet. Även bortsett från den personliga reaktionen anmärkes i 21 fall spontant a t t »många behövande drar sig för att begära», och exempel anföres, hur t. ex. en fattig städerska med flera barn uppmanats försöka komma in i solgårdarna, men ej kan förmå sig att övervinna det med ansökan och behovsprövningen förenade psykiska obehaget. Den allmänna reaktionen mot sådana fall är halvt beklagande, halvt klandrande. Å andra sidan klandrar man också sådana, som ta varje tillfälle i akt att »söka hjälp i tid och otid». — »Det finns folk som alltid håller sig framme; det behövde inte vara så dåligt för dem om de i stället la ner sin energi på att försöka klara sig själva.» — Icke heller denna klandrande attityd är dock undantagslös: »Det vore ansvarslöst av den som behöver hjälp att ej utnyttja alla möjligheter.» (Korrekturläsare).

6. Olika former av kontantunderstöd. Närmast undersöktes allmänhetens inställning till följande fyra former av kont a n t understöd: kontantunderstöd vid ett barns födelse (moderskapspenning, mödrahjälp); vid beredskapstjänstgöring för mannen (hemortslön); kontantunderstöd i form av skatteavdrag, när barn finnas; samt i form av månatligen från staten remitterade uppfostringsbidrag. Liksom förut indelades fpp. i tre grupper, allt efter kännedom om dessa bidragsformer. Grupp A innefattar sålunda personer, som kommit i åtnjutande av sådant bidrag och äro medvetna härom; särskilt i fråga om skatteavdrag torde flera fpp. än de i grupp A inkluderade i realiteten ha kommit i åtnjutande av stödet, dock utan att göra sig reda därför, och utan att känna till hur det fungerar. Grupp B innefattar personer med mindre grad av kännedom om stödformen, och grupp C sådana som alls ej känna till mer om stödet än vad intervjuaren meddelar, eller vad de själva tidigare flyktigt läst eller fått höra. Frågorna inriktades på att få fram fp:s inställning till var och en stödform i princip; men som vanligt är det omöjligt att alltid draga skarp gräns mellan den principiella kritiken och den som gäller stödformernas hittillsvarande handhavande. Följande tabell upptager klassiffrans medeltal för de olika stödformerna och kännedomsgrupperna:

51 Tab. 23. Uppskattning ar olika former av kontantunderstöd vid olika grad av kännedom om desamma (medelvärden). Kännedomsgrupp Stödform

Skatteavdrag Kontant månadsbidrag

A Ingående kännedom

B Någon kännedom

C Ingen kännedom

Samtliga

4-81 4'69 4'8.3

4"50 4-57 4'46

4-65 4-47 4-18 333

4-69 458 4-40 333

5.0 A = Ingående erfarenhet. B s s N å g o n erfarenhet. C a= IngeD erfarenhet.

1 = Moderskapshjälp. 2 = Beredskapsunderstöd. 3 = Skatteavdrag. 4 s= K o n t a n t m å n a d s h i d r a g .

3.5 A Fiar. 9.

Medeltal.

Medeluppskattning av olika former av kontantunderstöd bos grupper med eller u t a n erfarenhet av desamma.

Liksom naturastödformerna möta alltså de hittills praktiserade kontantstödformerna mycket allmänt gillande, medan däremot tanken på kontanta månadsbidrag per barn i sin egenskap av oprövat projekt ännu är föremål för en viss misstänksamhet, och i varje fall ej åtnjuter jämförlig popularitet. Var och en av stödformerna har annars även här sina entusiaster, som sätta j u s t denna form framför alla andra. Detta gäller även idén om kontanta månatliga understöd. Det motstånd, som förekommer mot den ena eller andra stödformen h a r växlande motivering. Vanligast är att oron för alltför höga skatter bildar bakgrunden. Än skarpare framträder naturligtvis den negativa attityden hos dem som äro antagonistiskt stämda mot nativitetsbefrämjande åtgärder överhuvud och mot allt stöd åt barnrika; och alldeles särskilt då när fråga är om statliga kontanta månadsbidrag, vilka väcka dessa personers särskilda misshag. Nedan anföres fördelningen av inställningarna till de behandlade stödformerna var för sig. a ) Moderskapshjälp. Bland de kritiska yttranden av mera speciell karaktär — principiella såväl som accidentella — vilka framkomma i detta sammanhang må anföras: »Bör ordnas helt genom sjukkassa.» (Typograf.) — »Mödrahjälpen har fattigvårdskaraktär, det bör ändras.» (Plåtslagare.) — »Mödrahjälpen är besvärlig a t t

52 Tab. 24. Inställning till moderskapspenning, mödrahjälp och liknande, vid olika grad av personlig erfarenhet av denna stödform. Kännedomsgru PP Klass nr

5 4 3 2 1

Klasskaraktär

Oreserverat positiv inställning Övervägande » » Odeciderad eller blandad inställning Övervägande negativ » Oreserverat » »

Ingående kännedom

Någon kännedom

Ingen kännedom

Samtliga

Antal

% Antal

% An tal %

92 10 2 2

87 10 2 2

68 19 7 2 2

78 11 8 3

Klassiffrans medeltal

29 8 3 1 1

4"81

123 17 13 4

4'50

244 35 18 7 1

4-65

80 11 6 2 4-69

få, och motbjudande att söka, men moderskapspenningen är en bra inrättning.» (Typograf.) — »Moderskapspenningen borde slopas och mödrahjälpen höjas i stället.» (Skådespelares hustru.) — »Moderskapspenningen borde inte utgå åt alla» (d. v. s. icke åt mera förmögna, vilket fp enligt den bland mindre välsituerade vanliga uppfattningen känner som en orättvisa). (Metallarbetares hustru.) — »Denna hjälpform bör göras mer omfattande.» (Flera fpp.) — »Dom köper barnvagn för pengarna» (vilket fp. anser vara oklokt och onödigt). (Spårvagnskonduktör.) — »Borde utsträckas till underhåll tiden efter förlossningen.» (Montör.) —• »Vid tvillingfödsel borde moderskapspenningen utgå med dubbelt belopp.» (Diktares, d. v. s. skeppsbyggeriarbetares hustru.) — »Blott å t behövande.» (Dispensärläkare.) — »Det sker orättvisor och blir godtycke vid mödrahjälpen; mer än en assistent skulle få lov att vara med och besluta om den.» (Maskinarbetarhustru.) b) K o n t a n t familjestöd vid militär beredskapstjänstgöring (hemortslön). Tab. 25. Inställning till hemortslön och liknande, vid olika grad av personlig erfarenhet (medeltal). Känncdomsgrupp Klass nr

5 4 3 2 1

Klasskaraktär

Oreserverat positiv inställning Övervägande » » Odeciderad eller blandad inställning Övervägande negativ » Oreserverat » » Klassiffrans medeltal

Ingående kännedora

Någon kännodom

Ingen kännedom

Antal

% Antal

96 14 2 6

81 12 2 5 4'69

31 8 4 1

Samtliga

% Antal

71 18 9 2

64 19 16 1

72 11 9 3

4-57

73 22 18 1

4'47

200 44 24 8

4-58

53 Den vanligaste kritiken gäller här a t t understödet är för litet, och denna kritik kan j u knappast kallas negativ: »Alldeles otillräckligt.» — »För knappt.» — »Kunde vara större.» — »Nu går det väl an, man kan klara sig på det, men 1940 var det för dåligt.» — Sammanlagt 19 fpp., d. v. s. 16 % av dem som kommit i å t n j u t a n d e av hemortsbidraget, ha spontant anfört sådan kritik. Å andra sidan saknas ej heller tacksamma och nöjda röster: »En utmärkt inrättning; man har det minst lika bra när mannen ligger i beredskap, som när han arbetar.» (Verkstadsarbetares hustru, 2 barn.) Icke mycket fåtaligare äro klagomålen över orättvisor: »Utdelas efter underliga principer; två inkomsttagare med lika ekonomi brukar aldrig få samma beredskapsbidrag.» (Maskinarbetare.) — »Kommunalarbetare, som har sin lön kvar, får understöd ändå.» (Verkstadsarbetares hustru.) — »Fel att somliga får understöd som överstiger deras civila lön.» — Sammanlagt 12 fpp, d. v. s. 11 % av dem som åtnjutit bidraget, ha spontant framfört dylik kritik. Dessutom anmärkes på a t t bidraget kommer så sent och att det är förbundet med så stora svårigheter a t t få u t det. — »Det var mycket bråk innan jag fick mitt.» (Montör.) Någon essentiellt negativ kritik med speciella argument förekommer icke mot denna understödsform, om än åtskilliga fpp., ha en odeciderad och några få en tydligt negativ inställning; då mestadels av skattehänsyn. c) S k a t t e a v d r a g . I samband med denna punkt framkomma mer eller mindre sporadiskt bland a n n a t följande synpunkter: »Orättvist mot ettbarnsfamiljer.» (Vicevärd m. fl.) — »Litet orättvist, för de förmögna tjänar mest på det.» (Stuveriarbetare.) — »Makar, som ej kan få barn, blir orättvist bestraffade.» (Diktare.) — »Skattelindringen väl stor.» (Portvakt.) — »Större skattelindring!» (Textilarbetare.) — »Huvudparten av statens hjälp borde läggas i form av skattelindring, m a n uppmuntrar då till barn där de få den mest skyddade miljön.» (Läkare, 3 barn.) — »Skattelindring det år beredskapsinkallelse varat över ett halvt år.» (Verkstadsarbetare.) — »Undervisningsavifter borde avdragas från skatteunderlaget.» (Järnarbetare, dotter 13 år.) — »Även äldre barn, som gå i högre skolor och ej ha egen inkomst, borde berättiga till skatteavdrag.» (Prokurist.) — »Stort fel att intet avdrag ges om m a n har utomäktenskapligt barn.» (Elektrisk svetsare.) Tab. 2G. Inställningen till skattelindringar för barnrika, vid olika grad av personlig erfarenhet (medeltal). Känncdomsgrupp Klass nr

5 4 3 2 1

Klasskaraktär

Oreserverat positiv inställning Övervägande » » Odeciderad eller blandad inställning Övervägande negativ » Oreserverat » » Klassiffrans medeltal

Ingående kännedom

Någon kännedom

Ingen kännedom

Antal

% Antal

67 7 3

87 9 4

4'83

24 5 5 1

Samtliga

% Antal

68 14 14 3

55 18 20 5 2

182 41 41 9 4

66 15 15 3 1

91 29 33 8 4

4-18

4*40

f) S t a t l i g a m å n a t l i g a underhållsbidrag. Någon erfarenhetsgrupp A eller B kan ju här icke komma i fråga, om man bortser från att några få fpp. mottaga månatliga understöd för fosterbarn; dessa skänka

54 hjälpformen sitt oreserverade gillande. Totalt fördela sig motståndare och anhängare på följande sätt: Tab. 27. Inställning till statliga månatliga underhållsbidrag till barnen. Klass nr

Klasskaraktär

Antal

Procent

5 4 3 2 1

Oreserverat positiv inställning Övervägande » » Odeciderad eller blandad inställning Övervägande negativ inställning Oreserverat » »

79 35 82 18 45

31 13 32 7 17

3-33

—

Klassiffrans medeltal

»Underhållsbidrag vore ju detsamma som skattelindring», anmärker en stuveriarbetare, och den rationellt tänkande är måhända böjd att instämma. Så är emellertid ingalunda förhållandet. Dels skulle underhållsbidraget, som j u får förutsättas ha ett fixt belopp för varje barn, icke skänka större ekonomisk favör åt de ekonomiskt bäst situerade, som ju skatteavdraget i realiteten gör; dels och framför allt är det för flertalet psykologiskt sett stor skillnad mellan en fordran, som efterskänkes i tysthet på ett sådant sätt att endast fåtalet någonsin gör sig reda för hur pass stor denna fordran var, och en positiv gåva av här ifrågavarande art. Man ser det bäst på den helt olika inställningsfördelningen. Tydligast sammanfattas måhända skillnaden av en fp.: »Understöd är bättre än skattelindring, det kommer mer fördelat, man känner att man får det och att det är för barnen.» (Hustru till maskinist.) Det lider väl intet tvivel att periodiska underhållsbidrag i jämförelse med skattelindring och även med andra tidigare behandlade kontantstödformer vore den befolkningspolitiskt effektivare åtgärden. Därom vittnar bäst, a t t de principiella motståndarna till nativitetshöjning och all aktiv befolkningspolitik, just inför denna tanke mobilisera hela sitt batteri av argument: »Nej, ingen premiering av de barnrika.» (Typograf.) — »Verkar till barnalstring.» ( = klander. Slipare.) — »Nej, man skall inte laga så det blir fler barn än föräldrarna kan ta hand om.» (Chaufför.) — »Skicka alkoholister och arbetslösa till skogsarbete, det räcker. Folk behöver inte skaffa så många barn.» (Städerska.) — »Det är r ä t t att barnrika få skattelindring, men oklokt med understöd. Skulle bli en tävlan, och kanske för många barn, till skada för dem själva.» (Damväskmakare.) — »Att ha barn är en egen angelägenhet, det blev krasst om staten skulle betala för dem.» (Hemhjälp.) — »Osmaklig tanke.» (Köpman.) — »Staten skall inte snoka igenom vars och ens privata förhållanden.» (Kyrkovaktmästare.) Förutom motståndet av denna art, som i känsla av åtgärdens befarade effektivitet här är mera aktivt än någon annanstädes, uppträder naturligtvis skatteargumentet med sin fulla styrka; många fpp. anse sig kunna gå med på tanken, men blott om den kombineras med en skattepolitik, som lägger den ekonomiska bördan på de axlar, som förefalla dem att vara de rätta (vanligen liktydigt med andra axlar, än deras egna.) »Fel att överlag beskatta ungkarlar och barnlösa hårdare. Många barnlösa kan inte få barn, fast de vill; de drabbas orättvist; och många ungkarlar hindras att gifta sig.» (Strykerska.) — »För unga pojkar är det befogat med ungkarlsskatt, men a t t låta äldre par, som uppfostrat egna barn utan hjälp, få hög skatt för att andra skall få hjälp av dem, är orättvist.» (Bagerska.) — »Folk med under 6 000 i inkomst borde få slippa bidraga med skatterna till detta.» (Chaufför.) — »Bör läggas på skatterna för dem som kan betala, men det är felaktigt klämma åt ungkarlarna i arbetarklassen, då kan dom inte gifta sig. Skatterna är nu så höga, så fort man får något arbete, att man mister lusten a t t

55 arbeta.» (Verkstadsarbetare, ett barn, sammanlagd familjeinkomst 1 500 kronor per år.) En eller annan mot stödåtgärder annars positivt inställd fp. röstar emot denna stödform, emedan han anser naturastödformerna bättre: »Om de barnrika får allting gratis för sina barn, behöver de inte också få kontantbidrag eller lägre skatt.» (Stuveriarbetare, barnlös.) Trots allt det anförda äro ju dock, som av tabellen framgår, stödformens anhängare långt talrikare än dess motståndare, i det de förras antal förhåller sig till de senares som 9 : 5. »För bra för att vara sant», — »Vore idealiskt» äro för klass 5 typiska yttranden. Den pessimistiska attityden saknas ej heller: Det blir nog inget av, dom lovar så mycket.» ( = vallöften? Hemhjälp, mannen nitare, ett barn). Någon olikhet mellan könen annat än den av de allmänna formella valtendenserna orsakade, kan ej skönjas i inställningen till dessa frågor, och lika litet någon avsevärd skillnad mellan resultaten från 1942—43 och dem från 1944—45.

7. Är natura- eller kontanthjälp att föredraga? Vid denna fråga måste man hålla i sär å ena sidan fp:s egna personliga önskemål, d. v. s. vilkendera hjälpformen han för egen del helst skulle vilja komma i åtnjutande av och finna mest tilltalande, och å andra sidan hans åsikt om vilkendera formen som samhälleligt sett bör givas företräde. Med vår erfarenhet från liknande problemställningar kunna vi vänta att den personliga (verkliga eller som tankeexperiment fullföljda) reaktionen, när man själv står som hjälpens mottagare, är den bas, på vilken åsikten grundas, och ur vilken den sedan framgår genom en intellektuell förskjutning, i det man säger sig att alla människor dock icke äro likadana som man själv, och att staten även har andra faktorer att ta hänsyn till, än vad som ställer sig angenämast för medborgarna, t. ex. de ekonomiska. Denna förväntan besannar sig fullständigt. För att undvika suggestion efterforskades först den alltid lättare tillgängliga allmänna åsikten (nedan kallad Q) och först därefter vilken hjälpform m a n själv personligen skulle trivas bäst med (nedan kallat P). De alltför abstrakta termerna »kontant» och »natura», som användes här och återfinnas å blanketten, undvekos systematiskt vid intervjuerna intill dess fp. genom att eventuellt själv taga upp och använda den, tydligt visat a t t han förstod deras innebörd. Såväl för P som för Q användes följande femgradiga skala: 5 = anser oreserverat att kontant hjälp är bättre; 4 = anser kontanthjälp bättre, dock med vissa reservationer; 3 = odeciderad eller blandad inställning; 2 = anser naturahjälp bättre, dock med vissa reservationer; 1 = anser oreserverat att naturahjälp är bättre. Resultaten framgå ur följande tabell. Tab. 28. Allmän åsikt (Q) och personlig inställning (P) vid jämförelse mellan kontanthjälp och naturahjälp. (Skala, se ovan). Q

5 4 3 2 1

19 10 12 11 65

14 8 19 20 3

19 14 29 1 3

24 10 1 1

30 Summa

2.35 Medeltal av P

2-20

3-IG

3'68

4'58

5-oo

r=-h0'48

Kontant A P

-v

tant

Nat ura \

Natura

—

— — — —

Summa

Medeltal av Q

106 42 61 33 71

3-30 2-57 231 1-76 113

56 7.

Kontant Fig. 10.

Natura

Kontant

Natura

Allmänåsikt (Q) och personlig preferens (P) i frågan om kontanthjälp eller naturabjälp.

Korrelationen mellan P och Q är sålunda omisskännlig och betydande (r = + 0,4 8). Den intellektuella förskjutningen (Q—P) är i 150 fall negativ, d. v. s. går mot naturahjälp, och endast i 9 fall positiv, d. v. s. går mot kontanthjälp. Dess medelvärde är — 0,9 0 klassbredder; medeltalet för P är 3,2 5, och det personliga valet faller sålunda »på kontantsidan», medan medeltalet av Q med endast 2,3 5 kommer »på naturasidan» om 3-strecket. Det typiska fallet (»centralfallet») är med andra ord det, att man själv nog skulle föredraga att få hjälpen kontant för egen del, men att man på grund av vissa allmänna betänkligheter dock finner det mera tillrådligt, att staten stannar för naturahjälp. Om arten av dessa betänkligheter ge intervjuprotokollen besked. Man anser a t t många inte kan hushålla med kontanta medel; skulle kontanta hjälpformer bli de genomgående, så skulle pengarna användas »till annat» och inte komma barnen till godo. Ej mindre än 131 fpp. ( = 42 % av totalantalet) ha spontant framkommit med denna uppfattning; och av 79 fall, där intervjuaren frågat hur m a n ställde sig till den, har fp. i 77 fall (97 %) bejakat att så torde vara förhållandet, medan endast 2 fall (3 %) avvisat föreställningen som grundlös. Det råder i stort sett enighet om detta inom alla samhällslager: »Äro inte sådana människor, som taga emot understöd, inkompetenta att handskas med pengar?» (Direktör.) — »Bäst med natura, så kan man vara säker på att nyttiga saker bli anskaffade.» (Centralpolis.) — »Många super opp kontanterna.» (Exportarbetare.) — »Det märks nog här, att även de som har barn och dålig ekonomi förstör pengar på sprit.» (Kommunalarbetare, bosatt i barnrikehus.) Att denna så spridda föreställning icke heller är helt grundlös, därpå tyder icke minst det relativt höga antalet av sådana fpp., som för egen del erkänna a t t pengarna lätt går till annat, om man får kontant, och vilka därför i allmänhet även personligen skulle föredraga att få ett eventuellt understöd in natura. 36 fpp. (11 %) ha fullt spontant framfört detta, och vid direkt tillfrågan har det bejakats av 32 fpp. bland 60 ( = 53 %). De övriga 47 % förneka att så är fallet: »Nej, för min del gjorde det detsamma, jag är van att väl vända på slanten, det vore väl bekvämare för mig att få pengar i så fall.» (Spårvägsarbetares hustru.) Uppenbarligen tilltror man andra mindre än sig själv i detta hänseende, och anser ofta a t t även ett litet antal eventuella missbrukare är nog för att kontantsystemet i stort sett skall bli mindre lämpligt. Det stora huvudskälet för kontantlinjens anhängare, såväl i P som i Q, är å andra sidan att det är bättre med pengar, för man vet bäst själv vad man bäst behöver. 50 fpp. (16 %) ha spontant framfört detta, 29 av 31 tillfrågade bejaka det. Dessutom framhålles i 10 fall spontant fördelen att kunna få bättre kvalitet på varorna genom kontantköp. De, som ha erfarenhet av fattigvårdsmyndigheternas naturahjälp, kritisera den ofta ur behovssynpunkt och även ur rent ekonomiska synpunkter: — »Jag fick 156 kronor till tandvård strax innan jag fick sista flickan,

57 och tänderna var inte hela ett halvår. Tänk om de pengarna fått användas till annat! Jag hade inte till mat för dan då! — Fast annars är det sant att pengarna inte går till det dom ska, alltid, när man ska ha hand om dem själv. De försvinner fortare.» (Grovarbetares hustru.) — »Mången gång får man sådana varor som man ej behöver.» (Kranskötares hustru.) — »Dom ger för tokigt.» (Diversearbetares hustru.) — »Man kan köpa bättre varor, om man får kontant, och det lönar sig. även om man själv får lägga till litet; de varor vi fått som understöd h a r inte varit av så god kvalitet just.» (Grovarbetarhustru.) — »Man kunde gott få pengar, ty i så fall kunde man lägga till själv och köpa verkligt bra saker.» (Chaufförshustru.) — »Man får det billigare om man har kontanter och kan välja det mest fördelaktiga.» (Grovarbetare med hustru.) Vid sidan av dessa huvudargument äro övriga av underordnad betydelse. För naturalinjen anföres ytterligare: 1. Den praktiska erfarenheten av gjorda försök: »Det visade sig bättre med n a t u r a i fråga om mödrahjälpen.» (Kontorist.) 2. Naturahjälp befriar från besvär och ekonomiska planeringsbekymmer: »Mer reda med sådan hjälp. Man behöver inte bekymra sig.» (Verkstadsarbetarhustru.) 3. Natura bör bli mer ekonomiskt för det allmänna, då staten kan göra uppköpen i stort och alltså få dem billigare (spontant i 5 fall). 4 — 5 . »Man får största hjälpen om man får naturahjälp. Kontanthjalpen kan nog aldrig bli så stor så den motsvarar den nuvarande naturahjälpen.» (Verkstadsarbetares hustru.) — Helt motsatt uppfattning om hjälpomfånget i de båda fallen kan leda till samma ståndpunktstagande: »Naturahjälp får det nog vara, annars blir skatterna för höga.» (Bleckvaruarbetare.) 6. Se nedan mom. 5! För kontantlinjen anföras ytterligare följande smärre argument: 1. Kontantlinjen ställer sig enklare och mer ekonomisk för det allmänna: »Mycket enklare för den som skall ha hand om det, att lämna pengar.» (Fattigvårdsassistent.) — »Bättre med pengar, ty de kan delas ut från en enda institution; kläder och dylikt skall först, gå genom många mellanhänder, och det systemet blir dyrare.» (Eldare med hustru.) — »Staten uppköper billigare, men byråkratin kostar också.» (Kommunalarbetarhustru.) 2. Den ställer sig också enklare för den enskilde: »I och med kontantunderstöd slapp man en massa ansökningar och småplock, utan kunde få en summa ett för allt.» (Byggnadstekniker.) — »Föga värde med att få hjälpen så där småplockigt.» (Köpman.) 3. »Natura kan lätt medföra klasstämpel.» (Kommunalarbetare.) — »Min svåger fick en barnvagn i mödrahjälp, men han brydde sig aldrig om att ta u t den, för det syntes.» (Bokbinderska, mannen taxichaufför.) 4. Det fria valet går förlorat vid naturahjälp, varigenom individens personliga smak ej kan tillgodoses. 5. I sammanhang med de båda förra punkterna står väl att naturahjälpen för mången står som en mera förnedrande hjälpform: »Jag skulle då inte vilja stå under förmyndare.» (Typograf.) — »Mycket svårt att svara på. En del sakna förmåga att handha pengar, men samtidigt känna de sig pinsamt utpekade om de få naturahjälp.» (Handelsarbetare). — E t t par fpp. ha dock r a k t motsatt känsla: »Det är förnedrande med allmosor, naturahjälp känns mindre.» (Hustru till byggnadsarbetare.) Barnrikehjälpens principiella motståndare, som ju dock äro i stor minoritet, försumma ej att framhålla att det bästa vore om var ech en klarade sina affärer u t a n hjälp från det allmänna. Några av dessa kunna ej uppbringa nog intresse för ett mera ingående övervägande av här ifrågavarande alternativ, och hamna därigenom bland de odeciderade (klass 3). I denna klass komma också andra, som finna

58 linjerna jämngoda: »Det blir väl detsamma.» (Plåtslagarhustru.) — »Båda systemen är bra.» (Lagerbiträdes hustru.) — »Både pengar och naturaförmåner behövs för dem som har det sämst» (3 fpp.). Vidare många, som anse att de skötsammaste borde få kontant, andra i naturaförmåner. Ej mindre än 29 fpp. ( = 9 % av samtliga) ha spontant framkommit med detta förslag, och vid tillfrågan röner det anslutning från en stor majoritet (cirka 90 %), både bland natura- och kontantanhängare: »Man borde i första hand ge kontant, men om möjligt kontrollera a t t pengarna komma till sitt avsedda ändamål.» (Posttjänsteman.) — »De som hellre vill ha pengar och kan sköta dem, borde kunna få det så.» — Minoriteten invänder att en sådan anordning blir komplicerad och torde vara svår att realisera. En hjälpform, som i viss mån utgör ett förmedlande mellanting mellan kontant- och naturahjälp är rabattkorten med giltighet för viss prisnedsättning vid inköp. 12 fpp. ha spontant framhållit denna mellanform som bästa vägen, stundom i annan form än den hittills praktiserats: »Bäst med naturahjälp, men den bör ordnas så att m a n kan välja mellan en hel del olika saker vad man vill ha, och ej blir tvungen ta standardvaror.» (Chaufför.) — »Vore bäst att på ett slags kort få köpa vissa godkända saker, som kunde vara av olika slag (t. ex. födoämnen, tyg, barnskodon m. m. efter fritt val, men ej t. ex. radio eller sprit).» (En annan chaufför.) Vid förfrågan bland 50 fpp. ha 43 ( = 86 %) mer eller mindre entusiastiskt anslutit sig till rabattkortslinjen: »Vore inte så dumt.» — »Kunde också gå.» (Så både från natura- och kontantanhängare.) — »Prisrabattkort det bästa. — Motståndarna framhålla: »Då får m a n inte köpa i vilken affär man vill.» (Plåtslagarhustru.) — »Genant.»— »Det är litet obehagligt med mö dr ahj alpens rekvisitionslappar, pengar eller varor är bättre.» (Frisörbiträdes hustru.) — »Bättre med pengar, för man får köpa var man vill. Och man blir annars illa behandlad i affärerna, om de förstå att det är fråga om hjälp från det allmänna.» (Verkstadsarbetare med hustru.) Vikten av tillgång till arbete och ordentliga löner betonas av många fpp., och framhålles som ägnade att göra a n n a t familjestöd mindre nödvändigt. Även behovet av rymliga och billiga bostäder understrykes i detta sammanhang, och det föreslås från en fp. att staten generellt bör gå in för gratis hyra å t barnrika, som lämpligaste och ensamt tillräckliga stödform. Några fpp. rekommendera lagstiftning om lön efter behov, d. v. s. efter familjens och försörjningsbördans storlek, men detta väcker gensagor från andra, och att systematiskt undersöka inställningen i denna fråga har ansetts ligga utom ramen för denna undersökning. Det är av intresse att utröna storleksordningen på den korrektion, som vid denna fråga borde anbringas med anledning av den sannolika överrepresentationen av barnrika och industriarbetare i vårt material. Om korrektionen som tidigare verkställes genom att ur materialet avföra 10 industriarbetarfamiljer, boende i Göteborgs Bostadsföretags hus (»solgårdarna») och 5 annorstädes bosatta barnrika industriarbetarfamiljer, så sjunker medelvärdet av P från 3,2 5 till 3,2 4 och av Q från 2,3 5 till 2,3 3. Korrektionen är således i detta fall alldeles utan betydelse, och långt mindre än t. ex. i fråga om den allmänna inställningen till barnrikehjälp över huvud. Korrektionens riktning antyder emellertid att naturalinjen i genomsnitt är relativt mera populär bland arbetarklassen än bland övriga samhällsklasser. E n inspektion av materialet styrker att så torde vara fallet, men korrelationen är på grund av den stora spridningen såväl bland arbetarna som bland de ekonomiskt mera välsituerade obetydlig, och överstiger ej + 0,15. Två andra frågor, som uppställa sig, är om där föreligger några systematiska könsdifferenser vid bedömningen av denna fråga, och om man kan spåra någon genomgående differens mellan resultaten från 1942—43 och dem från 1944—45. Nedanstående jämförelser mellan respektive medeltal belysa dessa frågor:

59 Tab. 29. Könsdifferenser och förskjutning 1943-1945 i fråga om åsikter angående natura- eller kontanthjälp. (Por beteckn., jfr sid. 51.) P Medeltal

G r u p j)

Q Medeltal

Intellektuella förskjutningen

= (p-e), medeltal

Kvinnor i undersökningsmaterialet Män i undersökningsmaterialet Differens mellan dito Å r 1943 f ö r e l i g g a n d e m a t e r i a l H ä r föreliggande undersökning F ö r s k j u t n i n g 1943—1945 ( u n g e f ä r l i g t ovanstående)

3-20 3-32

228 245

— 0-12

— 0-17

3-17 3-25

2-25 235

0-22

0-28

— 0-9 — 0-9

beräknad ur

Kvinnorna äro sålunda något oftare förespråkare för naturalinjen. Differensen är emellertid ej särdeles stor. Den låter sig väl förklaras genom att h u s t r u r n a ej känna sig fullt lika säkra som männen på att de skulle få disponera pengarna på det sätt, som just de anse för det riktiga. Det bör i detta sammanhang anmärkas att 8 fpp. (kontantanhängare) spontant rekommenderat att kontantunderstödet bör tillställas hustrurna, ej männen. 16 stycken av 20 fpp. instämma vid tillfrågan. Den annars nog ofta giltiga satsen, att den intellektuella förskjutningen är mindre hos kvinnorna, i det deras åsikter mera direkt fotas på den egna känsloreaktionen, låter sig däremot ej påvisa i detta sammanhang. Den intellektuella förskjutningen har hos båda könen samma inom felgränserna lika medelvärde, — 0,9. E n liten, men bestämd förskjutning till förmån för kontantlinjen har försiggått mellan åren 1943—45. Den kan ej tillräckligt förklaras genom olikheten i social sammansättning i de 1942—43 och 1944—45 intervjuade populationerna. Den är så pass stor (cirka 0,2 5 klassbredder) att det är osannolikt, att den blott vore en tillfälligheternas statistiska illusion. Att allmänna opinionen kan ändras från år till år, ja från månad till månad, är ingen nyhet. Vi avstå emellertid från a t t uppställa någon hypotes angående orsaken till förskjutningen i detta fall.

8. Åsikter om stödåtgärdernas »efolkningspolitiska effekt. I intervjuns så att säga normalförlopp framställdes efter det de olika stödformerna avhandlats en fråga med ungefär följande formulering: »Nå, om nu staten hjälper de barnrika på det sätt vi här talat om, tror fru (herr) N. N. att det då också blir flera barn?» — Svaret protokollfördes med 5 om det var oreserverat jakande (exempelvis »ja visst»; »ja, det tror jag säkert») med 4 om det var mera ovisst jakande (exempelvis »det kan nog hända»; »litet fler kanske»; »ja, jag vet inte, men det är väl inte alldeles omöjligt»); och och vidare med 3 om det var obestämt (»vet inte»), med 2 om det var mera negativt, och med 1 om det var med bestämdhet nekande. I åtskilliga fall modifierades svaret i de n ä r m a s t följande replikerna, vartill i så fall togs hänsyn. Det betecknas i detta avsnitt rned beteckningen Q. Nästa fråga blev därpå: »Och i herrskapets eget fall, skulle ni (skulle ni inte 1 ) kunna tänka Er att våga Er på att ha ett barn till, om sådana hjälpåtgärder genomfördes?» Svaret, graderat på samma sätt som förut, betecknas i det följande med P. Fördelningen av Q och P framgår av följande tabell. 1

Vid Q = 1 eller 2.

60 Tab. 30. Allmän åsikt (Q) och personlig reaktion (P) i fråga om stödåtgärdernas befolkningspolitiska effekt. Ingen effekt ^ 1 Säker

5 4 3 2 1

effekt A P V

Ingen

effekt

> Säker effekt Samtliga

Medeltal av Q

6 8 30 5 22

19 7 8 2 13 49

31 47 61 31 143 313

4'36 3-66 3-25 2-97 2'57

3-35

2-34

ri= + 0-37

5 26 13 10 33 87

1-88

1-75

2-59

3 4 1 47

Samtliga Medeltal av

Q-

6 13 28

3-08

1 centralfallet ligger sålunda saken så till, a t t man inte alls anser sig kunna y t t r a sig om huruvida nativiteten i stort möjligen kan påverkas av stödåtgärder (Q = 3,0 8), men att man knappast tror a t t m a n själv skulle låta sig påverkas av dem (P = 2,34). Emellertid är ju spridningen stor, och resultatet får ej anses avgörande. Det är ju i och för sig anmärkningsvärt, att var tionde familj med bestämdhet uttalar, att den skulle våga sig på att ha fler barn i händelse av effektiva stödåtgärder. Skulle några av dessa försäkringar visa sig värdelösa, så får man å andra sidan ej heller taga för alldeles gott, när 46 % av fpp. blankt förneka, att det i deras fall skulle bli någon effekt. I själva verket avslöja drygt en fjärdedel av dessa »förnekare» under intervjuns fortsättning, att, det för dem dock är en ekonomisk fråga, varför ej barnantalet är större. (Gäller närmare bestämt om 39 familjer av de 143 i P-klass 1, = 27 %). När de ändock anse uteslutet a t t statshjälp skulle influera, så är det emedan de icke kunna föreställa sig att denna hjälp kan bli av tillräckligt omfång för att i deras fall göra något väsentligt till eller ifrån, eller emedan de förmoda, att de ej skulle bli delaktiga av hjälpen. Exempelvis: »Nej, vi är inte i behov av hjälp, så för vår del skulle det inte betyda något.» (Hustru till försäljningschef, 1 barn — men samma fp. yppar senare under intervjun a t t familjen ämnar ha 3 barn, men »vore det inte så vi måste tänka på ekonomin, så skulle jag gärna ha hur många som helst».) — »Nej, vi har redan så många vi ska ha.» (Rörarbetares hustru, 2 barn — men samma fp. förklarar senare att »hade jag råd, ja, det är svårt att säga, men då skulle jag vilja ha många, då kanske de fick komma som de ville».) Härtill kommer givetvis att frågor som dessa icke för alla fpp. äro så i förväg genomtänkta, att man skulle kunna vänta eller begära full konsekvens i alla fpp:s uttalanden. Hos några fpp. märker m a n emotionella reaktioner när talet glider in på så personliga frågor: småleenden, större livlighet, i några fall fnitter eller tecken på förvirring eller förargelse. Hos de båda senare kategorierna kan man givetvis ej påräkna full pålitlighet eller öppenhjärtighet i svaren, men det är på grund av det ringa antalet sådana fall statistiskt betydelselöst. Fall av reservation och inbundenhet ha förts till den odeciderade klassen 3, varigenom givetvis den redan genom de formella valtendenserna givna överfrekvensen i denna klass ytterligare accentueras. — Allmänt bör dock anmärkas, att det vid denna som vid liknande psykologiska undersökningar visat sig, att de flesta försöksobjekt gå den tränade intervjuaren till mötes med långt större öppenhet, intresse och allvar än vad lekmän i allmänhet föreställa sig skulle vara möjligt. Såsom m a n kan vänta har P genomsnittligt lägre värde i ekonomiskt mera välsituerade familjer, där statens ifrågasatta hjälp uppfattas som enbart avsedd för andra, eller, om den verkligen väntas komma den egna familjen till del, i varje fall betraktas som av relativt mindre ekonomisk betydelse. Inom ett och

61 samma ekonomiska skikt sjunker P givetvis, när barnantalet växer. E n familj som redan har så många barn, som motsvarar föräldrainstinkten, ja, kanske fler, har ju relativt mindre anledning att låta sig uppmuntras till ytterligare ökning i barnskaran. Det sagda gäller om ett barnantal av 1 och högre. Bland de barnlösa är det däremot åter många, som bestämt förneka a t t statshjälp skulle ha något a t t betyda för dem. Här har man dels a t t räkna med fysiologiska hinder för reproduktionen, dels med olika psykologiska motstånd av den art att de ej k u n n a upphävas av ekonomiska åtgärder. Några typiska yttranden, fällda i anslutning till denna del av intervjun: 1. »Pengar spelar nog inte huvudrollen i om man får barn eller inte.» (Spontant framkommet hos 44 fpp. = 34 %, och vid förfrågan accepterat av 30 fpp. av 31.) Uttalandet återkommer oftast i grupp Q = 2—3, stundom varierad: »Instinkterna spelar nog främsta rollen, men ekonomiska betänkligheter gör ju också en del.» (Ombudsman.) 2. »Går nog inte att göra något åt hur många barn folk vill ha.» (Spontant noterat från 28 fpp. = 9 %, typiskt för klass Q = 1.) — »Det är naturen som bestämmer». (Byggnadssnickare.) — »Inte ens i Tyskland har man lyckats organisera barnfödslarna efter trumpetstötar.» (Telegrafist.) — »Det är inte naturligt.» (Damväskmakares hustru.) 3. »Den hjälp man kan tänkas få, förslår ändå inte långt mot kostnaden.» (Spontant hos 22 fpp. = 7 %; typiskt för klasserna 1—2 i P och Q.) — »För närvarande är hjälpen för liten för att ha något inflytande, men principen är riktig.» (Målare.) — »Skall man ha många barn så måste man ha så ställt att man kan ha jungfru.» (Metallarbetarhustru, 3 barn.) — »Skall jag ha barn måste mannen kunna försörja mig och barnen. Arbeta på fabrik och lämna barnen på lekstuga vill jag absolut inte.» (Tvinnerska, gift, barnlös.) — »Det skulle väl lätta på bekymren litet, men jag tror inte det skulle ha så stor betydelse. Men det är naturligtvis bra med hjälp i alla fall.» (Hustru till nitare.) — »Fick vara ett stort bidrag, om jag skulle våga mig på ett barn till.» (Järnarbetarhustru, 1 barn.) 4. De som ha en oreserverat optimistisk uppfattning om effekten (Q = 5) anföra ofta erfarenheten som stöd för sin åsikt: »Det är redan nu många som skaffar sig barn för att få sänkt hyra» (11 fpp.). — »Många i solgårdarna skaffar sig systematiskt barn allt eftersom det äldsta blir över 16 år.» (Diktare.) — »Redan mödrahjälpen är effektiv.» (Plåtslagarhustru; kommunalarbetarhustru.) 5. Andra optimistiska argument: »Det är min bestämda erfarenhet, a t t folk gärna skulle vilja ha barn, om stödåtgärderna bleve betryggande.» (Ombudsman.) — »Bleve det förtjänst att ha barn, skulle barnen komma.» (Målare.) — »Folk vet då, att barnen inte behöver svälta.» (Hattmakare.) — »Ger trygghetskänsla.» (Kammarskrivare.) — »Se på arbetsplatserna, vilket exempel de familjefäder, som ha många barn, framstår som för de andra, när skatten kommer.» — Ej alltid är tron på åtgärdernas möjliga effektivitet förenad med gillande: »Många kommer att skaffa sig barn, som alls inte skulle.» (Rederitjänsteman.) — »Ansvarslösa och slarviga föräldrar kommer att skaffa barn bara för att tjäna.» (Affärsman.) 6. Åtskilliga fpp. betona att det inglunda blott kommer an på medel till uppehälle: »Om m a n utom standardhöjningen gav en viss trygghet vad det gäller anställning, så skulle det säkerligen medverka till nativitetsökningen.» (Kvarnarbetare.) — »Man måste tänka även på a n n a t än familjens ekonomi. Flera b a r n har mindre möjlighet att komma fram.» (Svårtytt. Snickare.) — »Inget bidrag hjälper, när det finns så mycket arbetslöshet och osäkerhet.» (Spontant från 9 fpp. = 3 %.) — »Ingen idé föda kanonmat, när det ändå är arbetslöshet.» (Steward.) — »Ej i en sådan värld.» — »Viktigast att skaffa b r a familjebostäder.» (Spontant från 14 fpp- = 5 %.) — »Man bör tänka på a t t hjälpa ogifta mödrar.» (Verkstadsarbetare med hustru.) En fp. (typograf) påpekar att åtgärderna måste verka en viss tid, innan de

62 kunna tänkas bli effektiva, och en annan (målare) ger en erinran om a t t en intervju ej alltid nödvändigtvis är representativ för hela familjen: »Det beror ju också på hustrun.» F r å n de notoriska nativitetsmotståndarna förnimmas naturligtvis uttryck av ovilja även i detta sammanhang; 3 stycken protestera mot a t t »staten försöker få arbetarfamiljerna att skaffa en massa barn; det bör de rika göra.» Angående könsdifferenserna på området ger nedanstående jämförelse besked. (Blandade intervjuer uteslutna.) Tab. 31. Allmän åsikt (Q) och personlig reaktion (P) i fråga om stödåtgärdernas effekt hos män och kvinnor. K v i n n o r

Män

«••

M P\ s 11

5 Summa

0 Summa

1 l 2 3 12

3 1 12 3 9 28

3 16 7 2 7 35

9 3 4 2 4 22

IG 21 26 10 45 118

3 3 1 33 40

2 2 9 16 29

3 4 14 2 13 36

2 8 5 8 26 49

8 4 4

13 21 28 20 94 176

13 14

6 22

Summa

Medeltalet av Q är 3,2 7 för männen mot 2,91 för kvinnorna; medeltalet av P 2,6 0 för männen mot 2,14 för kvinnorna. I genomsnitt äro männen sålunda en smula mera optimistiska, beträffande stödåtgärdernas effekt såväl i samhället i stort som inom den egna familjen. Skillnaden beror, som frekvenstabellen lär, nästan helt på a t t det bland kvinnorna finns en relativt mycket talrikare grupp, som intager en helt negativ hållning (P = 1, Q = 1). Delvis beror detta i sin tur säkerligen på kvinnornas allmänt större randvalstendens ( = benägenhet för oreserverade yttranden), men delvis har det sannolikt också sammanhang med instinktsdifferenser. — Den »intellektuella förskjutningen» (Q—P), har hos båda könen ungefär lika värde (0,67, respektive 0,77). Korrelationen mellan Q och P utfaller tack vare anförda förhållanden till och med något högre hos männen. Vad slutligen den sekulära utvecklingen beträffar, så kan ingen sådan fastställas på denna punkt. Materialet från 1944—45 visar visserligen ett par tiondelar lägre medelvärden för Q och P än det två år äldre materialet (MQ = 2,9 7 och MP = 2,19 mot MQ = 3,12 och MP = 2,3 8), men differensen beror i detta fall till största delen på att barnrika och förmögna äro relativt rikare företrädda bland de senare upptagna intervjuerna, och resten torde vara en tillfällighet.

9. Kontantbidragens effektiva storlek. Till sådana fpp., som ej äro alltför kritiskt inställda mot kontantbidrag över huvud (klass 3 och högre i avsnitt 7) ställdes frågan hur pass stort de ansågo, att ett månatligt bidrag skulle behöva sättas, för att det skulle inverka på barnantalet (svaret nedan betecknat med Q); och, sedan denna fråga besvarats, huruvida också de själva skulle skaffa sig ännu ett barn, om de tillerkändes ett sådant bidrag (P). I 70 % av fallen bejakades detta, i 8 % av fallen nämnde fpp. för familjens egen del en högre summa och i 22 % av fallen kunde svar endast erhållas å endera frågan, antingen den allmänna eller den som rörde familjen personligen. I en del av intervjuerna togos de anförda frågorna i omvänd ordning. Vid undersökningens början gjordes försök att erhålla en sådan uppskattning även från personer, som principiellt kritiserat kontantlinjen. Det visade sig dock vid provintervjuerna, att de flesta naturaanhängare voro obenägna för a t t ens

63 hypotetiskt acceptera kontantlinjen, och alltså ej heller kunde verkställa det tankeexperiment, som är nödvändigt för frågans besvarande. Till och med bland kontantanhängarna är det svårt att få bestämda svar på frågan, om hur stort stödet skall vara för att vara effektivt. »Svårt att säga» — »Vet inte» — »Går ej att beräkna» — är svar som man ofta får och många fpp. avböja a t t ens förslagsvis nämna en siffra. Fördelningen av de svar, som erhållits, ställer sig emellertid på följande sätt. Svaren erhöllos alltid i jämna fem- eller tiotals kronor; de förra ha i tabellen sammanförts med n ä r m a s t lägre tiotal. Tab. 32. Erhållna svar på frågan hur stort ett kontantstöd måste vara för att vara befolkningspolitiskt effektivt. Q

Månadsbidrag Antal

Procent

Antal

Procent

10 å 15 kr. 20 ä 25 kr. 30 å 35 kr. 40 å 45 kr. 50 å 55 kr. 60 ä 65 kr. 70 kr. och mera Intet bidrag räcker

5 9 19 21 30 7 12

5 9 18 20 29 7 12

Summa

1 7 17 16 24 10 8 3 86

1 8 20 19 28 12 9 3 100

Medeltal

43-90

46-30

Median

5 ' lo' I5'20'25'30'35^0^5'50'55'60' 65 70 Kr. (per m a n a d ) = allmänt. = i det egna fallet. Fig. 11. Erhållna svar på frågan h u r stort ett k o n t a n t u n d e r s t ö d måste vara för att vara befolkningspolitiskt effektivt.

Totala antalet svar är alltför ringa, för a t t en jämförelse mellan manlig och kvinnlig uppfattning skulle giva något signifikativt resultat. Däremot är det nog ofrånkomligt att såväl P som Q stegrats under åren 1943—1945. Medan medeltalet för P i de år 1942—43 upptagna intervjuerna låg vid 44: 50, ligger det i de år 1944—45 upptagna närmare 50 kronor. Det är det högre prislägets stabilisering som något normalt i det allmänna medvetandet vilket sålunda avspeglas. Prislägets betydelse betonas för övrigt av flera fpp. i deras kommentarer: »60 i nuvarande kristider.» (Expedit.) — »Beror på prisläget.» (Chaufför.) — Några fpp föreslå att bidraget skulle göras rörligt allt efter barnens ålder. Man tänker

64 då tydligen mindre på nativitetsstimulansen (i så fall borde enligt all psykologi snarast det högre bidraget utgå i början) utan på vad barnet »kostar»: »Bidragen skulle ökas successivt och vara högst i 10 a 14 års åldern. 40 kronor i genomsnitt.» (Målare.) — »40 kronor; men när barnen blir äldre fordra de säkerligen mer.» (Chaufför.) — »40 kronor. Kunde vara mindre när barnen är små.» (Kärnmakare.) — »Mindre när barnet är nyfött, stigande med varje år.» (Grovarbetare, inget siffermässigt svar.) Differentiering efter familjens inkomster har också sina förespråkare, men önskemålen gå där åt olika håll: »Borde vara proportionellt mot inkomsten.» (Maskinist.) — »20 å 25 kronor för de fattiga. Medelklassen får klara sig själv.» (En annan maskinist.) — »Beloppet borde bestämmas efter individuell behovsprövning.» (Nitarhustru.) Av många kommentarer framgår a t t man betraktar svaren som minimisummor, och utom till den befolkningspolitiska effekten även tagit hänsyn till vad man anser staten kan prestera: »30 kronor skulle räcka till kläder åtminstone.» (Hustru till verkstadsarbetare.) — »30 a 40 kronor; man kan inte begära mer.» (Verkstadsarbetare med hustru.) — »10 kronor! Det är väl inte värt att nämna för stort belopp, då blir skatterna för höga.» (Grovarbetare.) — »Lägst 60 kronor per månad; om siffran sattes högre skulle skatterna stiga alltför mycket.» (Poliskonstapel.) Naturligtvis kan det anmärkas, att rent logiskt sett intet »effektivt minimibelopp» existerar, enär det är tydligt, a t t redan det minsta bidrag bör inverka något på redobogenheten och att effekten sedan växer allt eftersom summan stegras. Men det är ett psykologiskt faktum att frågorna bli besvarade, så som de ställts, och svaren äro givetvis ett om än ofullkomligt m å t t på allmänhetens reaktionsbenägenhet inför en kontantunderstödslagstiftning. Kombineras de relativa frekvenssiffrorna i P med nativitetssiffror och familjeantal, så bör man till och med kunna komma fram till en förutsägelse av hur stor allmän nativitetsökning, som ett generellt kontantbidrag av varje given storlek bör kunna åstadkomma. Därvid får visserligen bäras i minne, att de framkomna förutsägelserna grunda sig allenast på tankeexperiment. Utan direkta försök kan man naturligtvis icke veta hur verkliga reaktionssättet i en faktisk situation kommer att avvika från personens egen förhandsföreställning.

10. Det åstundade barnantalet. Födelsekontrollens utbredning. Vi införa här följande förkortande beteckningar: FB = faktiska barnantalet, d. v. s. antalet av makarnas gemensamma, levande barn, sådant det inhämtades under loppet av intervjun. Detta antal är ej identiskt med det vid fp.-urvalet som grund lagda. Det senare hänför sig ju nämligen till tiden för mantalsuppgifternas lämnande i oktober 1941, och innefattar dessutom endast hemmavarande barn. FB är sålunda i genomsnitt högre. QB = svaret på frågan: »Hur många barn anser ni, att det i allmänhet bör vara i en familj?» Avvägningen av sociala och individualutilistiska synpunkter lämnades därvid helt och hållet åt fp. Det lyckas i allmänhet u t a n svårighet att få bestämt svar på denna fråga. Endast barnlösa makar och någon gång ettbarnsfamiljer vägra stundom att besvara frågan, som i dessa fall uppenbarligen är ömtålig och berör dem obehagligt. Den relativa förekomsten av vägran är 13 % för de barnlösa och 4 % för ettbarnsfamiljerna. — I de ganska talrika fall då svaret gavs i formen: »ja, en 3—5» eller: »två eller tre», har nedan medeltalet av de framkastade antalen förts i räkning. Några fpp. ur arbetarklassen betonade, a t t deras svar endast gällde denna: överklassen kunde gärna skaffa flera barn.

65 A n d r a fpp. underströko att deras svar givetvis icke kunde vara generellt; läget måste 'vara olika från fall till fall, de angåvo endast vad som vore ett ungefärligt medelsnitt enligt deras uppfattning. EB = det ekonomiskt betingade, önskade barnantalet — så många barn som fp. ämnar (eller skulle vilja) ha med den ekonomi och position o. s. v. som familjen faktiskt har; PB = det personligt betingade, önskade barnantalet, d. ä. så många barn som fp. skulle vilja ha om man inte behövde tänka på ekonomien och ej heller eventuellt fysiska hinder uppreste sig. Beträffande storleken och det inbördes sammanhanget mellan dessa antal, finna vi följande. FB utgör i genomsnitt 1,6 8 med en spridning (standarddeviation) av 1,5 4. Den typiska göteborgsfamiljen har ett barn (38 % i vårt material); barnlösa äktenskap och tvåbarnsfamiljer äro därefter ungefär lika vanliga (18—20 %).

Anial barn Fig. 12.

Antal b a r n i äktenskapen i undersökningen (FB).

QB är i genomsnitt 2,9 2; spridningen är 1,0 3. Det förra talet kommer anmärkningsvärt nära det genomsnittliga barnantal per familj, som objektivt sett behövs för att upprätthålla en stationär befolkning. Det beror sålunda icke främst på bristande upplysning och på okunnighet när nativiteten sjunker under det stationära värdet. Man vet i allmänhet ganska väl, att tre barn är ungefär vad som samhälleligt sett skulle behövas i var familj. Noll- och ett-barnsfamiljerna utgöra sammanlagt över hälften av alla familjer; men endast 2 % äro även i teorien förespråkare för noll- eller ettbarnssystem. Av denna lilla grupp utgöres dessutom, som intervjuerna antyda, drygt hälften av personer, som fullkomligt inse att noll- och ettbarnssystem leder till avfolkning, men som i desperation eller, cynism förklara, a t t detta perspektiv är bättre än världens vidmakthållande i det skick vari den befinner sig. Högst en familj på hundra ansluter sig alltså till nolleller ettbarnssystemet utan att reflektera över dess konsekvenser, och utan a t t vara medveten om att familjen därigenom för sig tager i anspråk en undantagsställning. Man spårar i många fall tydligt ett härav härflytande sjukt samvete, som tar sig uttryck dels i urskuldande förklaringar, dels också i det tvära avböjandet att diskutera frågan, vilket som ovan nämnts förekommer i var tjugonde ettbarnsfamilj och hos vart sjunde barnlöst äkta par. Annorlunda ligger det till hos de mycket talrikare anhängarna av tvåbarnssystemet. Hos dessa råder rätt allmänt föreställningen att två barn vore tillräckligt för en stationär befolkning. — »Faller en bort, så kommer strax en annan.» (Tapetserare.) — För denna grupp, vars relativa antal, allt eftersom man drar 5—978 4 5

66 gränserna snävare eller vidare, kan skattas till 23—42 % av totalantalet, kan en systematisk och avpassad upplysningsverksamhet beräknas medföra en icke helt föraktlig befolkningspolitisk effekt. För övrigt är av allt a t t döma en avveckling av tron på tvåbarnssj^stemet även utan nya åtgärder i full gång. I materialet från årsskiftet 1942—43 utgjordes MQB ( = medeltalet av QB) endast 2,8 9, medan det i materialet från årsskiftet 1944—45 uppgår till 3,0 3 %, såsom framgår av följande jämförelse, där även överskottsintervjuerna medtagits, och där »halvklasserna» för större överskådlighets vinnande uppdelats på angränsande »helklasser»:

Tab. 33. Jämförelse mellan QB vid årsskiftet 1942—43 och vid årsskiftet 1944-45. 1942 —43

1944 —45

QB Antal

0 1 2 3 4 5 6

Fler ?

Summa Medeltal

Procent

Antal

3 5-5 82-5 75 32 10 4 1 16

15 2 36 H3 14 4 2 0-5 7

2 1 325 45 27 5 8 2-5 05 7

2-89

Procent 1-5

1 26 36 22 6 2 05 6 100

303 Differensen är visserligen ej större än D/2 gånger det största medelfelet, och sålunda icke med säkerhet signifikativ, allra helst som de jämförda populationerna icke äro fullt lika sammansatta med avseende på FB, o. s. v. För odisputabelt fastställande av en pågående QB-ökning, som väl i så fall främst är a t t tillskriva de senaste årens offentliga nativitetsdiskussion, kräves undersökningar med längre tidsmellanrum och med strikt likvärdiga populationer. Att människor i sitt handlingssätt påverkas av ideal, och av sina åsikter om det socialt påkallade och därmed etiskt riktiga, är i och för sig ej överraskande. För äldre tiders mera primitiva psykologi och sociologi framstod det som ett axiom. I vårt praktiska umgänge ha vi heller aldrig upphört a t t behandla det så. Men vetenskapen har för en tid under inflytande av 1800-talets allmänna ström'ningar förletts att kanske mer än önskligt blunda för denna faktor, för att i stället enaidigt söka motiven för människors handlingssätt uteslutande i deras materiella intressen. Det har varit den moderna sociologien förbehållet att återupptäcka, att ren idépåverkan faktiskt har en del att betyda, om än icke så mycket, som en äldre tid naivt trodde; och att anvisa vägar för en på empirisk grund fotad avvägning mellan de olika inflytandena. För att få en föreställning om hur pass mycket, som står att vinna propagandavägen, kunna vi antaga, att samtliga teoretiska tvåbarnssystemsanhängare, (QB = D/2 till 2V2) genom generationsförskjutning eller upplysning skulle ersättas med familjer, vars QB vore en enhet högre. Medeltalet av QB i hela materialet kommer då att förskjutas från 2,92 till 3,37. Regressionskoefficienten för F B på QB i tab. 45 är = 0,34. Antaga vi ytterligare, att FB vid en tidlig förskjutning av QB undergår en ändring, motsvarande den statistiska regressionen i samtidigt mate-

67 rial, (ett antagande, som förmodligen siktar i överkant), så skulle MFB höjas från 1,6 8 till 1,8 5, motsvarande en nativitetshöjning med i r u n t tal 10 %. Denna siffra får betecknas som maximum även av det skälet, att såväl upplysningen som generationsutvecklingen samtidigt ur statistiken torde avlägsna jämväl en god del av de familjer, som nu hålla 4—6 barn för det socialt önskvärda, och tendera att samla alla övertygelser kring 3 å 3V2-strecket, med endast cirka 3,2 5 som sannolikt QB-medeltal. EB i materialet utgör blott 2,31 i medelsnitt. Spridningen är 1,08. Sammanställer man EB med FB kan man vinna en föreställning om i vilken utsträckning födelsekontroll förekommer och är effektiv. Man finner att 20 familjer i materialet, eller 6,5 %, ha minst två barn mer än de skulle velat ha. Hos dessa har man rätt att förutsätta att ingen, eller endast mycket primitiv födelsekontroll förekommer, något som för övrigt i flertalet fall bestyrkes av fp:s uttalanden.

2 3 4 5 Anlal b a r n Fig. 13. Fördelningen av QB, EB och P B i totalmaterialet. (Angående betydelsen av dessa beteckningar, se sid. 64.) »Halvklasser» ha i den grafiska framställningen uppdelats på sina sidoklasser. Se vidare tab. 34—39 s. 70—71.

Ytterligare 22 familjer, eller 7 96, ha barn strax ovan, eller i överkant, av det som önskvärt angivna antalet. Det innebär att man t. ex. får svar av typen: »Två är lagom» eller »Så där 2—3», när fp:s faktiska barnantal är 3 (o. s. v.). Hos dessa kunna väl förhållandena oftast bäst beskrivas med orden »bristfällig eller tillfälligt eftersatt födelsekontroll». Omkring 120 familjer, eller 39,5 96, ha just så många barn, som de anse önskvärt. (Angränsande halvklasser i korrelationstabellen ha vid beräkningen kluvits). Icke mindre än 47 % av familjerna planera att ha åtminstone ett barn till. Företrädesvis rör det sig givetvis då om de yngre familjerna, ö v e r förekomsten av födelsekontroll hos dessa kunna vi icke utan särskilda antaganden göra något uttalande, då direkta frågor härom ansågos alltför intima, för att lämpligen fällas in i en extensivintervju av detta slag. (Arbetsläger, studiekurser, internat och dylikt, där intervjuaren får tillfälle att långsammare och mera otvunget komma fp. inpå livet och vinna hans förtroende, torde erbjuda gynnsammare förutsättningar för en sådan undersökning.) Av många uttalanden framgår dock att man i allmänhet tänker sig att få barnen fördelade med 2—3 års mellanrum, vilket givetvis förutsätter födelsekontroll, om ock mindre rigorös. ö v e r huvud behöver det väl knappt framhållas att gränserna på detta område äro helt diffusa, i det alla mellanstadier mellan absolut effektiv preventivteknik och absolut frånvaro av all dylik naturligtvis förekomma. Indelningen ovan har så-

68 lunda endast schematisk karaktär. Emellertid tillåta våra siffror en beräkning av, hur pass mycket lägre nativiteten skulle varit, ifall preventivtekniken under den senaste generationen varit allmänt praktiserad och absolut. Man finner att minskningen inom vårt material i så fall uppgått till 82 barn, eller 270 stycken per 1 000 familjer. Detta är 15,5 % av hela barnantalet. Den nativitetsminskning, som nu skulle noteras, i fall upplysningen om preventivmedel bleve fullt allmän och deras handhavande överallt hundraprocentigt effektiv, är tydligen relativt mindre, då flertalet av de om födelsekontroll helt okunniga familjerna redan tillhöra den äldre generationen. Vi förutsätta därvid att upplysningen blir av rent teknisk natur och sålunda ej är förknippad med utbredning av nya värderingar, som kunde sänka QB och därmed i andra hand även EB. Sammanställt med QB visar EB en positiv korrelation, -f- 0,5 8, som är högre än någondera storhetens korrelation med FB (se tab. 47). Här bekräftas, att människor faktiskt påverkas i sitt handlande av sina föreställningar om det i detta fall allmännyttiga; eller åtminstone äro gemensamma faktorer verksamma vid både reaktionssättens utbildning, och dessa faktorer utgöras ej enbart av den egna faktiska familjesituationen. EB är emellertid över lag lägre än QB. Endast något över 5 % av familjerna planera för egen del flera barn, än de uppfatta som socialt optimum i en genomsnittsfamilj. För 45 % av familjerna sammanfalla båda storheterna. Föga mindre än 50 96 av samtliga familjer, inrikta sig medvetet mot ett lägre antal barn, än de betrakta som samhälleligt sett önskvärt. Sannolikt är denna procentsats till och med ännu en hårsmån högre, då man har anledning förmoda att de fpp., från vilka igen upplysning kunde erhållas, samt och synnerligen tillhöra samma kategori. (Alla dessa äro som ovan framhållits, noll- eller ettbarnsfamiljer.) Inräknas även dessa stiger siffran till 51 96. Att efterforska de olika orsakerna till differensen mellan QB och EB blir intervjuens sista arbetsuppgift. Den behandlas närmare i nästa avsnitt. Redan nu kan uttalas, att omsorg om den egna ekonomien och skyggande för den standardsänkning som barnbelastningen medför, tydligen är det dominerande huvudmotivet. Ej sällan rationaliseras denna omsorg så, att man tycker man har det sämre ställt än folk i allmänhet, och därför kan göra anspråk på en undantagsställning. »Barn, det kan de rika skaffa.» (Tapetserare.) I flertalet fall, där denna inställning förekommer, är den emellertid knappast objektivt berättigad. Men riktig är givetvis iakttagelsen, att fyllandet av den samhälleliga plikten att föda barn bestraffas med försämrade, och i stad ofta avsevärt försämrade ekonomiska villkor; och det outtalade medvetandet härom är den stora primära faktorn. PB. Hur stor effekt på nativiteten, som ett fullständigt undanrödjande av de ekonomiska betänkligheterna skulle medföra, därom ger PB besked. PB utgör i genomsnitt 3,2 5. Spridningen är 1,4 3. Båda dessa karakteristikor äro högre än för QB. I tab. 48—50 sammanställes P B med vardera FB, QB och EB. Man finner, som rimligt är, positiv korrelation med alla de tre övriga storheterna, dock lägst med FB. Av tab. 48 kan utläsas, att de ekonomiska betänkligheterna förekomma hos 57 96 av alla familjer. Detta relativa antal är högre än bråkdelen av dem som inrikta sig för färre barn än vad de anse för socialt optimum. Många av dem som inrikta sig på samma barnantal, som de hålla för samhälleligt önskvärt, skulle nämligen haft ändå flera barn, om de ej behövde tänka på ekonomien. För 43 % av familjerna är P B = EB, d. v. s. de ekonomiska hänsynen spela ingen märkbar roll, vilket kan bero på att dessa familjer av andra, t. ex. medicinska eller sexualpsykologiska orsaker, absolut icke önska många barn, även om de hade aldrig så god råd; eller ock på en optimistisk och förnöjd läggning, som gör att man redan tycker att man har det tillräckligt bra och ej behöver oroa sig för framtiden. Antalet fpp. i denna kategori (43 96) stämmer nära med det i avsnitt 6 angivna antalet av familjer, som vid tillfrågan direkt förneka, att ekonomiska stödåtgärder

69 i deras fall skulle uppmuntra till flera barn (46 96). Någon fullständig identitet i sammansättningen råder dock icke mellan de båda grupperna, bland a n n a t av skäl som där utfördes. Lägre än EB är PB givetvis aldrig. Jämfört med FB, är P B även sällan avgjort lägre (6 96), oftare ungefär lika (19 %) och vanligen avgjort högre (75 %). Medan, som tidigare framhållits, 47 % av familjerna faktiskt planera att i framtiden ha åtminstone ett barn till, eller hålla för sannolikt att de komma att vilja ha det så, så skulle ytterligare 28 % av totalantalet handla på samma sätt, om de icke ansåge sig tvungna att tänka på ekonomien. — Av dem, som anse sig ha fått fler barn än de önskat (vilka som tidigare framhållits uppgå till cirka 14 % av samtliga) utgöres fyra sjundedelar av fall, där endast ekonomien vållar betänkligheterna. Den ökning av nativiteten, som skulle följa, ifall reproduktionen helt befriades från den ekonomiska belastning, som nu vältes över de barnafödande familjerna, skulle enligt ovanstående i Göteborg utgöra 40,7 96. Givetvis är denna siffra osäker, i det den baseras på familjernas egna föreställningar om sitt reaktionssätt i ett hypotetiskt fall, och man ju varken kan begära eller vänta full självkännedom. Vidare ingår bland våra familjer även äldre årsklasser, vilka nu tillhöra en generation av för nativiteten mindre aktuell betydelse, i det deras egen reproduktionsperiod till största delen ligger bakom dem. För dessa äldre familjer blir dessutom det vid PB-frågans besvarande tänkta fallet i dubbel mening hypotetiskt. Trots dessa reservationer är det ingen anledning betvivla att den nämnda siffran är av riktig storleksordning. Tänker man sig fullständig ekonomisk avlastning och fullständigt effektiv födelsekontroll kombinerat genomförda, skulle resultatet bli en nativitetsstegring om 18 % eller något högre (jfr ovan, måhända gissningsvis upp till 25 96). Genom att göra barnen ej blott icke ekonomiskt betungande, utan direkt inkomstbringande vilket förhållande ju subjektivt sett för stora befolkningslager inträder vid tämligen måttliga kontanta bidrag, kan man naturligtvis ytterligare öka stegringen, ovisst till vilken gräns. Härtill kommer så möjligheten till påverkan genom andra åtgärder än rent ekonomiska, samt den propagandamässigt suggererande effekt på PB, som ekonomiska stödåtgärder i sig själva kunna ha; en effekt, som ej av försökspersonerna låter sig förutses, men som, ehuru den icke kan på förhand beräknas, säkerligen icke bör underskattas. Den allmänt utbredda, tämligen pessimistiska uppskattning av möjligheterna a t t påverka nativiteten, vilken undersökningen bragt i dagen och som behandlas i avsnitt 6, kan sålunda objektivt sett knappast kallas berättigad; den är förankrad i människors allmänna misstro mot såväl möjligheten som önskvärdheten av större förändringar över huvud taget. Vissa antydningar till könsdifferenser förekomma. MQB är för männen i materialet = 3,07, men för kvinnorna endast 2,88 (de blandade intervjuerna ha uteslutits). Differensen är dock till sin storlek föga med än IV2 gånger det största medelfelet (0,115), och tillfälligheter kunna alltså ha åstadkommit den. Om det är riktigt, att männen i något större utsträckning övergivit tron på tvåbarnssystemet som socialt optimum, så beror det väl på att de som flitigare läsare mera ha följt med den offentliga pressdebatten i ämnet. A andra sidan är MPB större för kvinnorna — 3,34 mot 3,19 för männen. Detta är ju vad man biologiskt skulle vänta, då föräldrainstinkten allmänt antages mera utvecklad hos kvinnan. Differensen är dock här icke mer än 1,12 gånger medelfelet, och kan således ännu lättare vara tillfällig. MFB och MEB visa differenser, vida mindre än medelfelet. Beträffande MFB är det ju a priori självklart, att storheten för båda könen skall vara. lika, och nära nog också beträffande MEB, ty huru många barn man ämnar och anser sig ha råd att få, är en fråga som givetvis många gånger varit föremål för överläggning och meningsutbyte inom varje familj, med utkristallisering av ett gemensamt beslut som genomgående resultat.

70 De korrelationstabeller, på vilka slutsatserna i detta avsnitt i övrigt ha byggts, följa nedan. Tab. 34—39. Bruttokorrelationer mellan FB, QB, EB och PB. Tab. 34. S\

Summa

3/ 2

B— 4

2 /2

— — — — —

1 1

—

— — — —

—

4 3 4 13 30 20

2 5 11 25 8

3 4 12 9 25 10

2 8 12 13 6

9 2 5 5 3

0 12 8 7 6 5 4 8 2 1 0

2 1

1 4 3

1 1 2

l /j

4V»

5Vi

6 Vi fler

— — — — — — — -

—

5 8

1 2 2 3 8 21 36 57 120 63

6Vi fler

— —

1 2 2 5 8

1 1

2 3 3 2

— —

2 T a b . 35.

JP T> lii Jb 0

F£ y

12 8 7 6 5 4 3 2 1 0

lVi

8Vi

1 2

3 /

1 1

4Vi

5Vi

1 1

_ 1 — — — — 4 — 3 — — — — — 5 2 4 1 — — 1 1 6 1 16 5 7 4 1 — — 2 28 8 — 3 42 7 25 15 16 7 6 3 14 5 6 10 8

Summa 11

1 8 4 5 1 2 21

.. 1 1 — — — — — — — 1 — — — — — — — 1 — — 1 — — 1 1

1 1 —

— — — — 2 1 — — — 8 10 2 1 1 -

1 2 2 3 8 21 36 57 120 63 313

Tab. 36. TP Ti

0 Vi

lVi

fler 6V« A 6 5Vi 5 4Vi QB 43Vi 3 2 l /i 2 v lVi 1 Vi 0

— —

27a

1 1

2 4 2

— —

1 1 1 11 15 14 3 3

— — — 3 2 2 1 5 2

7 7 15 48 1

3Vi

4Vi

5 JV

6Vi

6 l 'i

fler

p 8

—

2 1

— — _

1 3 5 3 16 1

1 2 2 1 10 34 3 1

— 4 13 4

2 1 2 13 1 1

2 — — — — — — — — — — — — — 1 — 1 — — — — — _ — — — — 1 — — — — — — — — — 1 — — — — — — 1

— — 1 _ 1 — — 1

3 JLJ

3 1

1 1

1 Summa 11

-- — — 10

13 1 2 10 5 8 26 42 64 53 75 8 3 1 2 313

rab. 37. <-

- P IS77

r=0'281 0

iVi

2V«

3Vi

47a

5Vi

6Vi fler

1 — 1 1 — — — — — — — — — — — — — — A — — — — 1 — 1 — — — — — — — — — . — — — 1 — 1 — 1 - — 2 1 — — — — 2 __ — — — 1 — 1 o1 — FB ft 1 1 4 2 6 1 1 — 1 4 — — — — 2 — 2 — 2 1 — 1 5 6 3 — 3 13 3 —. — — o 4 6 1 3 — 3 — 2 4 12 8 12 1 — — i 3 22 19 23 16 1 11 1 — & ft 81 2 4 1 — 3 2 7 1 2 1 1 — 9 1 9 7 3 13 3 — 0 ft 12 8 7 6

Summa

6Vi tier

Summa

1 2 2 3 8 21 36 57 120 63 313

rab. 38. «-0-602

17a

-->

—P IST> 27i

4 Summa 472

57,

— — — — —- — — — — — — — — — — — 1 — — 1 " 2 572 ft — — — — — — — — — — — 1 — 1 1 — 47? — — — —. — — — — ._. 1 — 2 — — — — 12 3 — 1 2 — EB 4372 — — — — — — — 11 5 32 — 3 1 — — — 3 31 6 5 1 — 3 2 1 5 — 3 3 7 1 2 1 1 1 — 1 — 15 272 2 — — — _ 36 11 15 8 2 5 1 — — 2 2 1 V 172 —, — —. 2 3 2 _ 3 8 9 9 1 1 2 1 — — — 1 I 12 3 12 — 1 1 1 '/a — 1 3 1 1 — 1 — 4 0

1 1 2 3 3 21 25 54 32 851 13 51 3 11

fler 6Vi A 6

Summa

63 i

? Her 67a A 6 57a 5 47a QB 437a 3 27a i V IVi 1 7a 0 S i i n ma

67a fler

—

37a

47a

ft7a

1 2 1

— — — — — — 2 — — — 1 — — — — — — — — — 6 11 — — — — 1 — 1 2 15 3 — — — — 2 3 5 19 4 1 1 4 37 6 4 — 3 — 1 4 — _ — — 1 11 22 11 6 1 1 — 5 7 1 1 9 2 5 3 34 2 _ 1 2 2 — — 1 — — — 2

8 1

— 1 — — — — — 11 — 2 — — — 1 2 1 — 3 — — 1 2 2 1 — — 1 2 1 3 — — — — —

1 1

— —

—

p p

rab. 39. J 1)

r—0'610

13 1 2 10 5 8 26 42 64 53 75 8 3 1 2 813

11. Barnbegränsningens orsaker, a) A l l m ä n t (Q). Fp. erinrades om att barnskarorna i hemmen i allmänhet voro vida större förlän nu, och den frågan framställdes: »Vad anser Ni är orsaken till nedgången?» — Svaret på denna fråga betecknas i detta avsnitt med Q. Därpå ställdes frågan personligt: vad har i ert eget fall varit orsaken till att Ni icke har flera barn? — Svaret på denna fråga beteckna vi i detta avsnitt med P. Direkta ekonomiska orsaker spela ingen större roll i Q, då endast få fp. vilja göra gällande att de ekonomiska villkoren voro gynnsammare för gamla dagars barnrika familjer. De oftast förekommande Q-svaren äro i stället följande: 1. Pretentionerna på livet ha stigit. Denna synpunkt framfördes, med smärre variationer, spontant av 78 fpp. bland de 313 (25 %) och när intervjuaren i ytterligare 31 fall frågade efter fp:s åsikt beträffande synpunkten, så bejakades den av 30 fpp. (97 % av de tillfrågade) och avvisades såsom möjlig orsak till nativitetsnedgången endast av en enda fp. — Härtill komma ett antal fall, då det speciellt framhäves att denna pretentionsstegring gäller arbetsklassen: »Arbetarna vill ha samma standard som de bättre situerade.» — »Arbetarna är inte så dumma längre, nu är det de rikas tur a t t få barn.» — »De fattiga har tyckt att det var orätt att de skall ha mest barn.» Denna pretentionsstegring betraktas dels med gillande, dels med ogillande. En variation av den gillande aspekten är det snarast när man hävdar: »Man har större ansvarskänsla nu.» — »De produktiva åldrarna komma från familjer med många barn. De som själva vuxit upp i för stora barnskaror vill ej att deras barn skall vara med om detsamma.» (Ombudsman.) — »Dom tänker sig mera för nu för tiden.» (Stuveriarbetare.) — »Nu försöker man ge barnen uppfostran.» En del fpp. ge konkreta exempel på det elände, som kunde råda i de stora barnskarorna i de fattiga arbetarhemmen förr. Så vill man ej att det skall vara nu. »Det är väl inte roligt med många barn och utslitna mödrar.» (Chaufförhustru.) Teorien om ansvarskänslan framfördes spontant av 33 fpp. (10,5 %) och i 25 fall, då fråga ställdes, bejakades den av 24 fpp. (93 96) och avvisades helt endast av en enda. En fp. framhöll: »Större ansvarskänsla och ansvarslöshet. Man känner ansvar för barnens materiella välfärd, men mindre ansvar inför föräldraskapets uppgift och inför släktet.» (Tandläkare.) När stegringen av anspråken betraktas med ogillande, får argumentet oftast den gestalten, att folket betraktas som makligare och mindre förnöjsamt än förr. — »Husmödrarna mera makliga.» (Hustru till sjökapten, 1 barn.) — Föräldraegoism; folk vill inte ha besvär.» (Kontorist.) — »Det är ju gräsligt sådana pretentioner folk har både på det ena och på det andra.» (Köpmanshustru.) En variation av den ogillande aspekten är det i stort sett när man hävdar: »det beror på den ökade nöjeslystnaden (och nöjesindustrien.)» — »Folk lever för hippor; förr levde man för barnen.» (Arbetarhustru.) Argumentet framfördes spontant av 35 fpp. (11 %) och bejakades därutöver av 17 tillfrågade av 21 (81 96), medan det avvisades av 4 stycken (9 %.) Sammanräknat uppträder denna teori eller grupp av teorier som förklaringsgrund hos cirka 40 % av alla försökspersoner. 2. »Folk är mera upplysta om preventivmedel än förr.» — »Hinke Bergegrens propaganda.» — Denna synpunkt framhölls spontant som betydelsefull av 76 fpp. (24 % av samtliga) och framställd som direkt fråga bejakades den av 40 fpp. bland 42 (95 96) och avvisades blott av 2 stycken. Stundom framhålles att upplysningen gått hand i hand med en etisk och religiös åskådningsändring: »Förr sa dom: det är Guds vilja.» (Kallskänka.) 3. Arbetslösheten och osäkerheten. Denna förklaring, som kan förmodas inne-

Ta hålla mindre av reell sanning än de båda föregående är även en omtyckt populär förklaringsgrund och intager som sådan tredje platsen. Den framfördes spontant av 52 fpp. (16,5 96) och bejakades därutöver av 33 tillfrågade bland 36 (92 %), avvisades sålunda endast av 3 stycken (8 %.) Besläktad, men än mer dubiös, är tankegången, när man skyller på krigen och eländet i världen. (I själva verket brukar ju nativiteten stiga under katastroftider, och det barnproduktiva 1800-talet led heller ingen brist på stora krig.) Argumentet är spontant framfört av 22 fpp. (7 96) och bejakat av 8 bland 12 (67 96.) 4. »Dubbelanställningarnas fel.» — »Kvinnorna arbetar för mycket utom hemmet numera.» — Dessa närbesläktade argument ha framförts, det förra i 45 spontanfall (14 96) i 26 fall av 28 som svar på direkt suggestivfråga (93 96); det senare spontant i 19 fall (6 %) och som jakande svar på fråga i 28 fall av 32 (88 96). I några fall ha för samma fp. båda formuleringarna antecknats •— meningen är ju ej fullständigt identisk, i det yttrandet i senare fallet kan ha en vidare syftning. Sammanhanget mellan barnlösa äktenskap och sådana, där hustrun har eget arbete är ju också odisputabelt och påfallande; i vår »linjetaxering» uppgår de barnlösa familjerna till 54,5 % bland familjer, där hustrun har eget arbete, mot endast 16 % bland övriga familjer. Svårare är det att här urskilja orsak och verkan. I ett stort antal fall behåller hustrun sitt arbete, därför att hon ändå icke får några barn, och hemmet under sådana förhållanden icke erbjuder fullt fält för hennes arbetskraft. Se härom nedan under P. 5. »Det är dyrare att ha barn nu, jämfört med förr.» — Detta argument kan väl icke uppfattas annat än som en variation och undergrupp under argument nr 1. Det framfördes spontant av 31 fpp. (10 %.) Som närmare förklaring anföres att anspråken på kläder och utbildning ha stigit, men man pekar också på att barnen förr kunde användas till att springa ärenden och till annan hjälp i hemmet, samt kunde börja förtjäna egna pengar tidigare, medan de nu äro bundna av läxor, skolor och fritidssysselsättningar, som det ej går bra att slita dem från. Samstämmigheten beträffande detta argument är dock mindre än beträffande de tidigare. Av ytterligare 16 tillfrågade, bejakade endast 10 (60 %) detsamma, medan 6 stycken (40 96) avvisade det. En fp. (kvinnlig) framhåller sålunda att enligt hennes erfarenhet är det tvärtom billigare att ha barn nu än förr, beroende på den hjälp från kommun och stat, som man nu kan få och ej fick förr. Osamstämmigheten beror tydligen bland annat på vilken tidigare tidpunkt, som man jämför med. 7. Svårigheten att få bostäder som passa för barn. Argumentet framfört av 25 fpp. (8 96) och därutöver vid tillfrågan bejakat som nativitetsminskningsorsak av K' fpp. bland 14 (71 %.) Flera fpp. anföra konkreta exempel på dels husvärdar, som ej tolerera barn i huset, dels familjer, som på grund av trångboddhet ej kunna skaffa sig ett annars önskat ytterligare barn, och som ej kunnat komma över bättre lägenhet (på grund av den just nu rådande bostadsbristen). 8. Inflyttningen till städerna. I cirka 5 % av fallen är man medveten om denna viktiga bidragande orsak till nativitetsminskningen. »Det är mycket dyrare att ha barn i staden än på landet.» (Varvsarbetare.) 9 Föräldrarna har flera intressen än förr, och vill därför inte Arara bundna (4 %). »Föräldrarna vill vara fria.» (Hustru till reparatör.) — »Man har så mycket föreningar och så många fler ställen att gå till, förr var det bara hemmen, och så mannens arbete.» (Byggnadsarbetarhustru.) 10. Det större hänsynstagandet till kvinnan (2 %). »Nu får kvinnorna vara med och bestämma barnantalet.» (Arbetarhustru.) — »Det finns väl ingen kvinna, som vill ha många barn.» (Elektrikerhustru, 4 barn.) — »Kvinnorna akta sig mera, de vill ej bli utslitna och utsläpade i förtid.»

74 11. En ändring i sexualmoralen, i det såväl man som hustru numera mer än förr söker sin tillfredsställelse i tillfälliga, sterila förbindelser. Frekvens 2 %. »Friare seder nu för tiden.» (Posttjänsteman.) — »Annan tidsanda nu.» — »Man och hustru roar sig på var sitt håll.» (Hustru till spårvägsman.) — »Flickorna i 16—20 års åldern nu är fullständigt vilda.» (Arbetarhustru.) 12. Det minskade superiet inom arbetarklassen (2 %). »Det berodde nog ofta på spritmissbruk, att det blev så många barn förr.» (Kommunalarbetarhustru.) — »Jag begriper det inte, men de som sölar och super har flest barn.» (Elektrikers hustru.) 13. Sporadiskt framkomma diverse teorier, delvis endast giltiga för en viss mindre klass: »Svårigheten att få kunnig hemhjälp spelar säkert stor roll.» (Ingenjör.) — »För de lägre tjänstemännen beror det på lönesystemet, som gör att de tillräckliga lönerna komma först när tiden att få barn är försutten.» (Kamrer.) — »Livskraften är mindre stark än förr i världen.» (Ett par fpp.) •— »Folk är nervösa.» (Rörarbetarhustru.) — »Man åt grövre föda förr; arbetare, som äter grov mat, får många barn.» (Stuveriarbetare.) — »Hetsen i tiden.» (Ett par fpp.) — »Man gifter sig senare.» (Konservarbeterska; detta faktiskt ju mycket betydelsefulla skäl framfördes i denna uttryckliga form endast av en enda fp.) — »Aborterna har tilltagit.» (Parkarbeterska, 4 barn; hon försökte själv med kinakapslar och varm säng efter andra barnet, men utan resultat. Påstår att en namngiven läkare sagt henne att det skulle hjälpa, då hon tidigare konsulterade honom. Även 3 andra fpp. peka på aborterna.) b) P e r s o n l i g t (P). Medan Q huvudsakligen har folkpsykologiskt intresse, ger P direkt information om förhållandena, sådana de gestalta sig i de olika familjerna. De vanligaste svaren på frågan, varför man ej har fler barn, äro följande: 1. Fler barn kunna väntas: »vi vill gärna ha fler»; »kanske ett till i framtiden»; »vi har inte varit gifta så länge än», o. s. v. Dessa på olika sätt varierade attityder, som alla innefatta det gemensamt, att familjen icke ännu uppfattar sin barnproduktion som avslutad, ha vid denna fråga noterats för 80 fpp. (26 %), därav för 58 fpp. som första spontana svar, resten på fråga. — Antalet är ju vida mindre än antalet av dem, som ha uppgivit EB >» FB, och hos vilka man sålunda haft anledning a t t indirekt sluta sig till kommande familjeökning (47 96). Men åtskilliga fpp. ur den större gruppen återfalla på svar av andra typer, t. ex. nr 4 nedan. Vidare har man uppenbarligen att räkna med olika redobogenhetsgrader; för många, måhända de flesta familjer svävar framtiden mer eller mindre i ett obestämt töcken, och man vill icke bestämt uttala att det skall bli någon ytterligare familjeökning, men vill icke heller bestämt förneka saken. Flera fpp. ge direkt uttryck åt denna obestämdhet: »En till skulle jag nog ändå vilja ha -— jag tycker det är hemskt roligt med barn. Det är väl Guds mening, något a n n a t kan jag inte få det till.» (Hustru till chaufför, 4 barn i åldern 14—3 år.) — »Kan hända det blir senare; att vara ensam i längden är inte så roligt.» (Sömmerska 33 år, inga barn.) — »Beror på hur ekonomien kommer att utveckla sig.» (Specerist.) — »Man kan inte veta om det blir fler.» (Frisörarbetare.) — »Man vet aldrig, det är ju långt till 50 (år).» (Hustru till metallarbetare, 39 år, mannen 38, 2 barn.) — »Sådant är dock inte lätt att beräkna ens för en själv.» (Nitarhustru, 1 barn.) — »Kommer det barn, så är det bra, kommer det inte, så är det också bra.» (Steward.) Sammanlagt förekomma sådana uttryck för framtidens ovisshet hos cirka 3 % av fpp. En särställning intaga de familjer, där ett nytt barn är på väg. Där ser man fram mot dettas födelse och vill ogärna tänka längre. »Vi väntar en om sex veckor, och sen är det för tidigt att y t t r a sig om framtiden.» — »En till skall vi ha. sen får det väl vara nog. Fast när m a n har fått den, kanske man önskar

75 sig fler och vill ha en tredje.» — Medräknas dessa och föregående fall stiger frekvensen i gruppen till cirka 32 %. 2. Har inte råd att ha fler barn. Denna attityd deklarerades spontant i 77 fall (25 % av samtliga fpp). Siffran stämmer väl med antalet av dem, som vid tillfrågan om de skulle haft fler barn ifall staten trädde in med starkare stödåtgärder för barnen, deklarerade att de »säkerligen» eller »kanske» i så fall skulle haft detta (78 fall, 25 96). Däremot är den ju mycket lägre än antalet av dem, som genom att uppge högre PB än EB tidigare röjt att ekonomien dock spelar en väsentlig roll för deras tilltänkta barnantal (57 %). Detta är endast i sin ordning, ty i den senare gruppen ingå även sådana, för vilka FB < EB < PB, medan den förra bör vara begränsad till fall där EB < F B < P B . (Exempel: En familj, som av ekonomiska skäl beslutat begränsa sig till två barn, fast man gärna ville ha många, svarar vid tillfrågan: »Vi har inte råd a t t ha fler», först sedan det andra barnet fötts, men icke om familjen är nygift eller endast hunnit få ett enda barn.) Dessutom kunna andra orsaker föreligga vid sidan av de ekonomiska, och dessa framdragas då ofta i första hand (exempelvis att man nu hunnit bli för gammal). Inom denna grupp kan man urskilja som undergrupp ett antal fpp., som betona att den ekonomiska begränsningen uppstår genom att man vill ge det eller de redan förefintliga barnen de bästa möjliga villkor: »Vi försöker att skaffa nödig bärgning åt det barn vi har. Jag har själv vuxit upp i ett fattigt hem med många barn, arbetslöshet och elände, så jag vet vad det vill säga.» (Nitare.) — »Vi vill ge vår son god uppfostran och utbildning, då kan vi inte ha fler.» (Bleckvaruarbetare.) — »Man ser många ovårdade och ouppfostrade barn, man kan inte ha så många om man skall sköta dom ordentligt.» (Hemhjälp, mannen nitare, 1 barn.) — »Två får räcka, för jag vill inte att mina barn skall ha det lika fattigt som jag hade som barn.» (Rörarbetare.) Även inom denna, i huvudsak negativt inställda huvudgrupp förekomma fall, där man pekar på framtidens ovisshet: »Hoppas det inte blir fler, jag har fem figna och två fosterbarn.» (Hustru till hjälpslaktare.) — »Skall man uppfostra dem ordentligt, så kostar det mycket. Jag ville helst inte ha fler barn, men om olyckan skulle komma, så får det ju bli.» (Hustru till frisörbiträde, ett barn.) 3. Medicinska orsaker, vanligen hustrun sjuklig, vågar ej få fler barn. Denna grupp innefattar 44 spontant deklarerade fall (14 % av samtliga) samt fem fall, då skälet framkommit först på intervjuarens direkta, förmodande fråga (Summa 15,4 .) I fall av hustruns sjuklighet, som är den största undergruppen, varierar graden av densamma från fall, där läkare direkt förbjudit ny barnsbörd, såsom livsfarlig för hustrun, ned till rena nervfall, som egentligen äro skräck för barnsbörden (vanligen beroende på genomgångna svåra förlossningar) mera än objektiva medicinska hinder. »Havandeskap är så besvärligt. För min del är jag trött och dålig och vill inte gärna gå igenom detsamma. Kanske ändrar jag mening längre fram.» (Byggnadsteknikerhustru, havande.) — »Vi har fått dras med upprepade missfall, och förlossningen när flickan kom var mycket svår.» (Kontorsskrivare.) — »Jag skulle gärna vilja ha 3 barn, men jag vill inte få dem (föda dem).» (Hustru till kranskötare, 1 barn, svår förlossning.) — »Jag tycker det räcker för en kvinna att föda tre gånger.» (Köpmanshustru, 3 barn.) — »Kanske längre fram. men det finns ett ärftligt hjärtfel i min släkt. Jag har hjärtfel själv och jag vet inte om jag går igenom en förlossning.» (Hustru till damväskmakare, 34 år, gift i 9 år, intet barn.) — »Det gick väl an bara man slapp a t t själv få barnen. Hur många fosterbarn som helst, men inga egna.» (Grovarbetarhustru, 3 barn; har varje gång haft svåra barnsängar.) Till denna grupp ha.också förts det fåtal fall, där sjukligheten är på mannens sida, t. ex. tuberkulos, liksom ock ett fall då rädsla för nedärvning av konstitutionell invaliditet var orsaken till att man ej ville ha barn. Alkoholism hos m a n n e n

76 uppges i ett fall av kvinnan som orsak till a t t hon ej vill ha barn. Däremot ha icke inräknats sju fall (2 %), där sjuklighet hos barnen har dämpat föräldrarnas vilja och förmågan till att ytterligare öka familjen: »Barnen har varit sjukliga och besvärliga, det hade varit lugnare att inga ha. Min man är på sjön, och man vet aldrig i dessa oroliga tider när man blir ställd a t t ensam försörja barnen.» (Maskinisthustru, 2 barn E P = F P = O.) »Vi har haft två barn, som båda dött, och vill därför ej nu ha fler.» (Smedhantlangare.) Medräknas också dessa samt femte gruppen, stiger den medicinska gruppen till cirka 26 %. E t t par fall äro legerade; exempelvis. »Förlossningen var svår och inte har vi råd heller.» (Målare.) — Dessa äro medräknade såväl här som i de övriga grupper, dit de höra. Att svåra förlossningar i så pass många fall låta sig påvisas som orsak till frivillig sterilitet i fortsättningen, gör uppenbarligen barnsbördsnarkosen till ett icke blott humanitärt, utan även befolkningspolitiskt intresse. 4. Ingen barnbegränsning: »barnen få komma som de kommer.» Denna attityd deklarerades spontant av 38 fpp. och fastställdes genom utfrågning hos ytterligare 7 fpp. Summa 14 %. En del av dessa fpp. hade tydligen ingen som helst kännedom om kontraceptiva medel, medan de i andra fall på intervjuarens fråga förklarades vara bekanta, men avvisades som »onaturliga», »otrevliga», eller »inte som det är meningen.» — Gruppen överensstämmer till storleken med den grupp, hos vilken vi på indirekt väg slöto oss till obefintlig eller bristfällig födelsekontroll. Däremot sammanfaller den ej med denna till sammansättningen, mer än delvis. I den senare gruppen, men ej i den här ifrågavarande, ingå bland annat en del äldro familjer med högt barnantal, vilka aldrig försökt födelsekontroll, men vilkas regenerationsperiod nu är avslutad, och som därför komma med andra svar, t. ex. »vi är för gamla nu», »kan inte få fler, gudskelov», »vi har fått så många vi behöver.» Likaså många familjer, vilka visserligen eftersträva barnbegränsning, men med ineffektiva medel. Å andra sidan ingå i den här ifrågavarande gruppen, men ej i den andra, icke så få yngre familjer som gärna välkomna många barn, men ännu ej hunnit upp till något anmärkningsvärt antal. Födelsekontroll i teknisk mening är hos dessa något, som är ställt på framtiden. I fråga om inställningen till eventuell ny familjeökning variera fp:s tonfall från snarast förväntan till resignation, ofta med en anknuten förhoppning a t t det väl ändå inte skall gå så illa. Det gemensamma är emellertid, att man låter förstå att inga preventiva åtgärder vidtagas, och a t t man därför ej kan säga hur det skall bli. Exempelvis: »Det får en ta som en godbit. Det skall en inte säja nej till precis.» (Arbetarhustru, 3 barn, det 4:de väntas om 3 veckor.) — »Fick man fler, så fick de väl vara välkomna.» (Hustru till nitare.) — »Man får ta det som det kommer.» (Svarvarhustru.) — »Vi har för många förstås men man vill ju inte mista dem man en gång fått.» (Eldare, 5 barn.) — »Misstag att jag har så många jag har, jag ville bara haft två.» (Hustru till maskinist, fem barn.) — »Det är många som försöker begränsa barnantalet, men det misslyckas.» (Murare, nyss frånskild, 4 barn i äktenskapet.) — »Jag har fått ett barn varje år, och det tycker jag är för tätt.» (Plåtslagarhustru, 3 barn, vet tydligen intet om preventivmedel.) — »Inte precis meningen a t t få den sista så tätt — men den var allt välkommen den med.» (Lagerarbetarhustru, 3 barn.) Inför en del av fallen får man en livlig känsla av hur intimt fattigdom och okunnighet fortfarande, alla framsteg till trots, höra samman, och hur mycket av de stora familjernas nöd, som ännu i dessa avfolkningstider finns kvar: »En annan har fått ta emot de barn man har fått, nu för tiden kan dom visst bestämma själva.» (Grovarbetare, 12 barn.) — »Det är många här ( i solgårdarna) som skyddar sig mot havandeskap. Jag skulle själv vilja gå till byrån (d. v. s. Riksförbundet för sexuell upplysnings rådfrågningsbyrå), om jag fick 10 kronor över någon gång.» (Lagerarbetarhustru, 4 barn under 11 års äktenskap.)

77 En fp. (tidningsbud, mannen nitare) förklarar att »vi har egentligen inte råd med det barn som väntas heller» (hon är i grossess). Familjen använder emellertid inga preventivmedel, fast fp. hört talas om dem, och hon befarar att det kommer att bli fler barn. Sammanlagda inkomsten är 1 500 kronor, antalet barn hittills två, utom det väntade. 5. Fysiologiska hinder: makarna få inga barn. Detta förhållande har spontant deklarerats av 98 fp. (9 % av totalantalet), och dessutom på särskild fråga av ytterligare 5 (osäkra fall, mest fp. i relativ hög ålder). Gruppen är ej homogen eller skarpt avgränsad. Den innehåller en kärna av verkliga sterilitetsfall, men även fall där steriliteten ej är konstaterad av läkare, utan endast av fp. uppställes som förklaring till att befruktning hittills uteblivit, liksom också en del (men ej alla) av de fall då reproduktionsförmågan på grund av fp:s ålder upphört, eller antages ha upphört. »Vi skulle gärna vilja ha ett barn, men jag tycker det äi obehagligt att gå till läkare för att få utrönt varför vi inte får några.» (Ritarhustru.) — »Vi skulle vilja ha en flicka till, så vi gör inget för att skydda oss, men hittills har hon inte kommit.» (Hustru till sjukhusvaktmästare, en son och en dotter, 8 och 5 år.) — »Vi har aldrig gjort något för att inte få barn, men har inget fått ändå. Kanske var vi för gamla när vi gifte oss.» (Fabriksarbetare 54 år, hustrun 47, äktenskapet ingicks för 10 år sedan.) — »Min anställning är inte så fast, så många barn skulle jag inte våga mig på. Men ett skulle vara välkommet, (På fråga:) Nej, några skyddsmedel har jag aldrig använt. (På fråga:) Nej, läkare har vi aldrig sökt för den sakens skull.» (Kyrkovaktmästare, 34 år, äktenskapet varat i 7 år.) I gruppen är inräknad ett par fall, där hustrun blivit steril på grund av medicinsk operation, samt ett fall av avsiktlig sterilisering (både man och hustru »nervsjuka», ingreppet skedde på yrkande av hustruns föräldrar, och båda makarna äro nu glada åt att det gjordes; denna familj har ett sexårigt barn). 6. Det är ett stort ansvar att ha barn. Denna attityd uttrycker och sammanfattar betänkligheter, främst av mera personlig och icke ekonomisk art, ehuru givetvis också ekonomiska hänsyn såväl medvetet som framför allt omedvetet kunna legera sig med desamma. Betänkligheterna gälla ofta att ha barn över huvud, d. v. s. attityden uttryckes företrädesvis av barnlösa föräldrar, men även av föräldrar med ett eller två barn. I känslan av »ansvar» ingår, där man närmare lyckas analysera densamma, framför allt känslan av personlig otillräcklighet, när det gäller att själsligt och materiellt ta vård om barnen. Attityden, som låter förena sig med flera andra här uppräknade, liar spontant deklarerats av 26 fpp. (8 % av samtliga.) »Ansvarskänslan» i vanlig mening är objektivt sett säkerligen ej i genomsnitt mindre hos de personer, som stå utanför denna grupp; men just i att attityden deklareras, kommer en insufficienskänsla och en karakteristisk hämning av reproduktionsviljan till uttryck. Denna hämning elefinierar den ifrågavarande gruppen. En speciell variant pekar på a t t 2 (eller 3) barn ger de gynnsammaste betingelserna för psykisk utveckling: »Ett barn är för litet, det blir aldrig en riktig människa u t a n syskon. Men det får inte heller bli för många, då blir det ännu värre. Skall man kunna ägna sig åt barnen, som man bör, så får man inte ha mer än två.» (Handelsidkerska, 3 barn, mannen assistent.) 7. »Vi har så många barn vi vill ha.» Denna svarstyp utgör rent logiskt sett inget svar på frågan, utan endast ett konstaterande av faktum; men den utgör det typiska och egentligen enda möjliga svaret där FB = EB = PB, d. v. s. där instinkterna äro avmättade genom de barn, som redan kommit till, och således uteblivandet av några fler icke kännes som en intressekonflikt. Svaret har noterats för 24 fpp., = 8 % av totalantalet. I en del fall framhålles att barnantalet rentav är i överkant, och a t t fler således vore onödigt. »Har fått de barn jag vill ha.» (Spårvägsarbetarhustru, 2 pojkar, en flicka.) — »Tre räcker, och det har vi redan.»

78 (Lagerarbetarhustru.) — »Fyra barn är det riktiga, och fyra barn har vi redan.» (Vaktmästare.) — »Fyra stycken är mer än nog, inte önskar man då gärna fler.» (Stuveriarbetare, EB = PB = 2.) — »Har redan fem, och vill inte ha fler n e d Guds hjälp.» (Hustru till isolerare.) — »Nu är det bra, 6 barn.» (Rörarbetarhustru.) 8) Barn är besvärliga, man drar sig för arbetet. Svarstypen återkommer n e d olika variationer hos 22 fpp., — 7 % av hela antalet. Stundom framhålles att varken ekonomien eller hustruns arbetskraft räcker för fler barn. »Mycket arbete och besvär med barn.» (Snickare, barnlös.) — »Arbete och bekymmer med barn.» (Grovarbetare.) — »För lat.» (Filarhustru, 1 barn.) — »Besväret räcker.» (Hustru till mjölkchaufför, 1 barn.) — »Inte mer än 3 barn, det blir för mycket arbete.» (Kommunalarbetarhustru.) — »Man kan knappt sköta två när man är ensam.» (Sömmerska, mannen motorman, och mycket lång tid frånvarande från hemmet, 2 barn.) — »Barn drar ned och är besvärliga och arbetsamma, nu får det räcka.» (Målare, 4 barn.) — »En förnuftig människa kan väl inte gärna vilja ha fler barn (än tre) när det är så mycket arbete och slit.» (Bageriarbetares hustru.) 9. »Vi är för gamla nu, hade vi varit yngre kunde vi tänkt oss fler.» Svarstypen förekommer hos cirka 6 % av fpp. Man syftar i allmänhet icke så mycket på ålderdomens försvårande av befruktning och förlossning, som på nedgången i psj'kisk spänstighet. Legeringar med föregående svarstyper äro vanliga. Även framhålles att åldersdifferensen till föregående barn ej bör vara för stor. »Förr hade vi svårt med ekonomien och nu är vi för gamla.» (Prokurist.) — »Barnen blir för unga i förhållande till vår egen ålder.» (Expeditionsföreståndare, 47 år.) — »Man drar sig när det äldre barnet redan är så gammalt.» (Stuveriarbetare, 1 dotter, 10 år.) — »Borde varit en till, men nu när tösen är så stor får det vara.» (Svarvarhustru.) — »Vi är för gamla nu att skaffa oss fler barn, vid våra år vill man ha det litet bekvämt.» (Kärnmakare, 44 år, en dotter och en son i 22—21 års ålder.) — »Vårt första barn har varit sjukligt, då vill man inte skaffa sig fler tills vidare, och så går åren.» (Plåtslagarhustru, 1 barn.) — »Tidigare var jag för klen, jag blev sjuk efter när jag fått flickan, och nu är jag för gammal.» (Hustru till grovarbetare, 41 år.) — »Man skall ha barn när man är ung, nu är man för gammal för sånt.» (Hustru till mekaniker, 46 år.) — »Det är för besvärligt i så hög ålder.» (Skomakare, 48 år, hustrun 41, 2 vuxna barn.) — »Det är så länge sen dess nu.» (Metallarbetarhustru, 47 år, 3 barn, det yngsta 15 år — avböjer vidare upplysningar.) 10. De osäkra tiderna. Frekvensen av denna svarstyp är cirka 4 96 (13 fall). »Tiderna.» (Rörarbetare.) — »Arbetstillfällena är alltför osäkra.» (Målare.) — »Tiden är för osäker; vi hade nog fått fler om det inte vore krig och svårigheter. Skulle mannen bli inkallad, så skulle man sitta där med småbarn.» (Hustru till nitare, 1 barn.) — »De som har någon ansvarskänsla sätter inga barn till världen i dessa tider av oro och osäkerhet.» (Falsare med hustru, 1 barn, 22 år.) — »Inte fler, så länge allt är så ovisst.» (Verkstadsarbetare, 1 barn, 8 år.) — »Jag känner mig inte stark nog att få fler barn. Och tiderna gör ju mycket. På den tiden min man och jag skulle börja arbeta, var det omöjligt att få platser.» (Journalisthustru, 1 dotter, född i äktenskapets 6:te år, nu 4 år gammal.) 11. Kvinnan har arbete utom hemmet, som hon av (vanligen) ekonomiska skäl icke vill släppa. Detta uppgives som huvudskäl i 9 fall, vilket endast är 3 % av totalantalet, eller 22 % av de barnlösa äktenskap, där kvinnan har eget arbete. Även om skälet i realiteten skulle spela större roll än här framkommit (då man ju möjligen kan förmoda att det är av den art som ej i första hand erkännes) så är det tydligt att i majoriteten av fall med dubbelanställning, denna blott betraktas som ett tillfälligt genomgångsarrangemang till dess barnen förberetts, eller ock att sterilitet förekommer hos kvinnan, och barnlösheten sålunda är det primära, dubbelanställningen det sekundära, ej tvärtom. Exempel på uttalanden, som höra hemma i denna grupp: »Kanske en i fram-

79 tiden, men jag måste arbeta nu för att vi ska kunna försörja min mor.» (Strykerska, mannen reparatör, inga barn.) — »Jag skulle inte trivas a t t gå hemma; och skulle jag sluta min plats så skulle vi få lov att sänka standarden alldeles för mycket.» (Servitris, gift med reparatör, mannens inkomst 4 200, hustruns 5 300, inga barn.) — »Min hustru har ju haft sin plats, som man drar sig för att sluta.» (F. d. snickare, 56 år. Gifte sig för åtta år sedan med ett yngre fotografiskt biträde och tycks sedan dess lita till hennes lilla inkomst, i det han lagt ned sin snickerirörelse.) Det är nästan lika vanligt att dubbelanställningen blir ett motiv för begränsning av antalet barn, som att den blir ett motiv för fullständig barnlöshet. Man tänker sig att uppskjuta det första barnet, till dess mannens inkomst blivit bättre. Sedan finner man sig icke orka ha så många fler, när åren gått. »Jag arbetade under de första åren av äktenskapet, därför hade vi inga barn de första åren.» (Kommunalarbetarhustru, 1 barn, fött i äktenskapets femte år.) — »Har arbete, för jag måste hjälpa till att tjäna, annars kunde jag väl ha ett par till.» (Tidningsbud, mannen grovarbetare, 3 barn.) — »Vi vill vara fria några år och tjäna pengar, sen skall vi ha barn.» (Kassörska.) 12. Erotiska inkongruenser. I ett par fall förlägges orsaken till barnbegränsningen till den andra maken, klart angivande att inkongruens i känslor eller uppfattning föreligger: »Det blev inga fler, för min man ville inte ha. Annars tycker jag nog att ett barn är för litet, och man kan ju aldrig veta om det inte blir en till med tiden i alla fall.» (Kassörshustru, 43 år, en son, 9 år, äktenskapet 15 år gammalt.) — »Min man är inte så förtjust i barn, han har varit mycket rädd om mig» (d. v. s. försiktig vid samlagen; hustru till tulltjänsteman, 1 barn, hustrun ville helst ha 3—4). Åtskilligt vanligare äro de fall där det endast vagt antydes, a t t samlivet upphört, att kärleken slocknat, eller att något brutit sig in i äktenskapet, som betagit lusten för vidare familjeökning. »Det beror på . . .», svarar t. ex. ett tidningsbud med ett inåtvänt leende, när man frågar om hon skulle vilja ha ett barn till, och intervjuaren får oemotståndligt uppfattningen att hon menar: . . .»med vilken man». Erotiska inkongruenser och störningar inom äktenskapen torde vara ganska vanliga, ehuru man ej så gärna talar med en obekant intervjuare därom; de flesta uppfattas väl ej heller som tillräckligt definitiva för att i och för sig utesluta all tanke på flera barn. De som definitiva uppfattade fallen ingå säkerligen till största delen i den grupp, där fp. avböjer att lämna upplysningar i ämnet, vilket sammanlagt förekommer i 5 % av fallen. Hur pass ofta denna reaktion beror på nämnda faktor, på ovisshet om vad man borde säga och tillfälliga irritament (exempelvis brådska) eller på särskilt utvecklad blyghet och ovilja att överhuvud utlämna sig, det låter sig naturligtvis i allmänhet icke avgöra. 13. Diverse svar: »Skuld på möblerna måste avbetalas först.» (Kontorist.) — »När man som jag fått börja äktenskapet med barn så gott som genast, så kommer man efter med allting (i bosättnings- och ekonomiskt hänseende). Jag måste själv redan vid 15 års ålder träda i mors ställe, så jag vet vad det vill säga med fattigdom och många barn.» (Verkstadsarbetarhustru, 2 barn.) — »Vi skall adoptera en (utomäktenskaplig) systerson till min hustru, har vi beslutat. Det har kommit emellan helt apropå och ändrat våra planer, annars skulle vi nog t ä n k t på ett eget barn vid detta laget. Men nu får vi vänta D/2 år åtminstone, så den tillkomna gossen kan klara sig litet själv.» (Plåtslagarhustru; har haft eget arbete under de 6 år äktenskapet hittills varat, men har nu slutat för a t t ägna sig åt hemmet och den lille.) — »Jag har ett barn utom äktenskapet, det drar 35 kronor i månaden, då blir det för dyrt att ha mer än ett 1 äktenskapet sedan.» (Svetsare.) — »I en enrumslägenhet kan och bör det inte vara mer än ett barn.» (Järnarbetare, en trettonårig dotter.) — »Min man är på sjön utom spärren.» (Maskinisthustru.) — »Mannen nyss avliden.» — »Makarna skilda» (intervjuprotokoll). — »Vi är för

80 unga ännu.» (! — Hustrun 26 år, mannen 30.) — »På den tiden jag var ung, skulle man inte ha många barn. Ingen kanonmat, var lösen då.» (Arbetare, 56 år; han berättar a t t han hörde Hinke Bergegren i Borås, vilket gjorde starkt intryck.) — Intet av dessa svar kan inrangeras under en typ med större frekvens än cirka 1 96. I många fall andrager man mer än en orsak till att man ej ämnar ha flera barn; detta gör a t t frekvenssumman för de anförda svarsgrupperna överstiger 100.

12. Den recenta nativitetsökningens orsaker, a ) A l l m ä n t (Q). Intervjuaren omnämnde att statistiken visat åter stigande antal barnafödslar under senare år och frågade om fp. själv m ä r k t eller hört detta. Svaret var i 99 % mer eller mindre livligt jakande. Vad kunde då vara orsaken till detta? — Svaret på denna fråga var av följande innebörd: 3 Psykologiska orsaker i samband med beredskapen. (58 spontanfall, = 19 96; bejakat vid ställd fråga i 38 fall av 50, d. v. s. 76 96; spontant avvisat i ett fall: »Ja, inte tror jag det beror på beredskapen.) — »Karlarna blir så tokiga» (likalydande av 2 fpp-). — »Man träffas så sällan, längtar då efter barn» (likaledes 2 fpp.). — (Vid fråga:) »Kanske inte längtar efter barn precis, men tar sig mindre tillvara.» (Maskinisthustru.) — »Desperat stämning, man vill ha band på varandra.» (Elektrikers hustru.) — »Kvinnorna känner sig ensamma när mannen är borta och vill då ha barn att fylla tomrummet» (2 fpp.). — »Lusten stimuleras hos hustrun genom ensamheten och hos mannen genom det friska krigarlivet.» (Direktör.) — »Allt blir som mera nytt, och när äktenskapet är nytt, blir det j u lätt flera barn.» (Folkskollärare.) — Detta är den populäraste gruppen av förklaringar, och den torde ej vara helt grundlös (jfr nedan under P). 2. Den ökade hjälpen från det allmänna (42 spontanfall, — 13 96; bejakat vid tillfrågan i 25 fall av 43, d. v. s. 58 96). Intervjuns tidigare förlopp har j u lagt denna tanke nära och sålunda måhända stegrat frekvensen av denna svarstyp utöver det annars normala. o. Propagandan för höjd nativitet gör intryck. (Spontant i 41 fall, = 13 96.) Flertalet av de personer som icke spontant framföra denna idé, avvisa elen emellertid vid förfrågan: »det tror jag inte alls spelar någon roll» och dylikt. Endast 16 av 43 fpp. ( = 37 %) acceptera den. En och a n n a n fp. är odeciderad: »Kanske på lång sikt att propaganda kan göra något.» 4. Minskad arbetslöshet, ekonomiskt uppsving. »De goda konjunkturerna.» (Musiker.) — »Det finns gott om pengar nu.» — 27 spontanfall (9 %) och medgivande i 16 fall av 17 (95 96). 5. Ökad giftermålsfrekvens. »Folk gifter sig mycket nu.» — »Det är så många som gifter sig, det ser jag bara bland mina bekanta.» (Textilarbetarhustru.) — »Det är ju kö i kyrkorna.» — 24 spontanfall (8 %). 6. TJtomäktenskapliga barn i beredskapen. Denna faktor spelar för folkfantasien säkert större roll än i verkligheten, vartill m å h ä n d a en del tidningsartiklar i ämnet bidragit. — »Det är mycket fult, ja, men det är nog på det viset.» — Påpekar man vid diskussion av svaret, att de flesta barn dock födas inom äktenskapen, får man ej sällan till svar: »Det vet väl ingen vem som är fadern, sånt tystar dom ner, beredskapsfruarna är inte en bit bättre än karlarna.» 21 spontanfall (7 96), och bejakande vid tillfrågan i 36 fall av 49 (73 96). 7. Ökad oförsiktighet (vid samlaget) i pressade tider. »Man tar sig inte så noga till vara.» — »Man tycker just ingenting gör nånting när allt är så osäkert.» — En variation har även förts till denna grupp: »Man söker mera sin förströelse inom hemmet i kristid.» 21 spontanfall (7 96) och bejakande i 5 fall vid 7 direkta frågor.

•

81 8 Beredskapen: det ekonomiska stöd som ges åt familjen. 18 spontanfall (6 %) och bejakande i 18 fall av 29 (62 96). Några fpp. anföra exempel ur sin egen erfarenhet på personer, som fått det bättre och tryggare genom hemortslönen och understödet, och därför k u n n a t öka familjen. Sammanföres denna förklaring med de båda tidigare nämnda, där beredskapen angavs som yttersta orsak, så finner man att den figurerar som dylik i sammanlagt cirka 30 % (bejakandet av suggestionsfrågor oräknat). 9. Metafysiska orsaker. Den vanligaste formen är hänvisning till »kriget» u t a n närmare förklaringar, och när man utber sig dylika, får man till svar: »Det bara är så»; »det finns ingen förklaring, men det har alltid visat sig»; »det är en naturlag». Stundom hänvisas till en högre makt: »Guds vilja, att livet skall ersättas»; »naturen är så vist inrättad». Frekvensen i materialet är 16 spontanfall (5 96). 10. Trotsreaktion i släktviljan mot de osäkra tiderna: »Familjen sluter sig samman till skydd för livet.» — »Nervositeten i tiden skapar intimare kontakt.» — »Man vill åtminstone ha b a r n ifall någon katastrof skulle hända.» — »Man tror att ett nytt släkte skall k u n n a skapa en bättre värld än den vi själva lever i». — 6 spontanfall (2 96). 11. Omständigheter i samband med ransoneringen. »Man får fler ransoneringskort.» — »Man sparar lättare pengar, när allt är ransonerat.» — 6 spontanfall (2 96). 12. Diverse förklaringar. I frekvenser under 2 % uppträda en rad förklaringsförsök: »Alkoholbruket har tilltagit under krisen, därmed följer höjd nativitet.» — »En världsåskådningsändring, en reaktion mot den tidigare individualismen.» — »Man är rädd för ungkarlsskatten.» — »Man hoppas på bättre tider snart.» — »Arbetsgivarna nu för tiden avskedar ej kvinnor, som får barn.» — »Undernärda kvinnor lär vara mottagligare än annars.» — »Folk äter grövre mat igen, därmed ökas sexualiteten.» — »Dietförhållandena är gynnsammare under kriget.» (Samma innebörd som föregående?) — »Inte att undra på, så fria som ungdomarna är av sig nu för tiden.» — »Folk gifter sig i yngre år.» — »Det är så många i åldern 20—30 år.» — »En modesak.» — »Tillfällighet, det går i vågor.» 13. 4 fpp. (1 %) förklara sig ej känna till a t t nativiteten ökats, och äro böjda a t t betvivla detsamma; 30 stycken (10 %) anse sig ur stånd att förebringa någon förklaring. b) Personligt (P). En del av de intervjuade ha själva fått barn under de senaste tre åren. Till dessa ställdes ytterligare den frågan, vad orsaken kunde vara till att de fått barn just nu under kristiden. Resultatet är magert. De allra flesta fpp. äro ur stånd att se något sammanhang mellan sitt eget barn och några allmänna tidsfaktorer. De n ä s t a n enda positiva svar m a n får, äro sådana som referera till inträffade förändringar i den privata familjesituationen: »För a t t flickan skulle få en lekkamrat.» — »Min m a n har fått litet bättre (lön) nu», och dylikt. Även dessa äro fåtaliga. Vanligare är: »Ingenting särskilt.» — »Vi har alltid tänkt oss få barn.» — »Det har gått 3 år sen sista barnet nu, och tre år är lagom tid mellan barnen.» — Endast 2 fpp. gåvo utan tvekan svaret: »Det får nog skrivas på beredskapens konto», och syftade därvid på motsvarande mekanism, som skildras under a) mom. 1. ovan. Denna är sålunda i varje fall icke helt en fantasibild. Till statistisk analys äro de erhållna svaren alldeles för få. Dessutom synes det tvivelaktigt, om man även vid starkt utvidgat material skulle kunna på denna väg ernå liknande belysning av nativitetsökningen, som ovan förebragts i fråga om nativitetsbegränsningen. Ty medan människor i allmänhet äro medvetna om orsakerna till varför de underlåta a t t skaffa barn, som de driftsmässigt och normalt borde få, eller åtmistone ha skaffat sig en rationalisering för detta sitt hand6— 978 15

82 lingssätt, så är sammanhanget mellan den enskilda driftshandlingen och de allmänna faktorer, som påverka den, i regel omedvetet och utom räckhåll för den personliga erfarenheten.

Sammanfattning av huvudresultat. 1. Det finns en mycket stark och tillväxande opinion till förmån för statliga stödåtgärder åt barnrika familjer. Denna opinion grundar sig dock icke på befolkningspolitiska hänsyn, utan i första hand på insikten om den ekonomiska belastning, som barn utgöra, och känslan av det »rättvisa» i att ojämna bördor utjämnas. 2. Den hittillsvarande bostadshjälpen för barnrika familjer är i stort sett även föremål för allmänt gillande, dock mindre enhälligt. I runt tal 80 9b anse a t t den medfört att för många barn samlats på ett ställe, och n ä s t a n lika många anse att det vore bättre om bostadsbidrag lämnades oberoende av bostadens belägenhet. I frågan om hjälpens begränsning äro meningarna delade. En majoritet (55 %) anser att bostadsbidraget borde utgå även till ett- och tvåbarnsfamiljer, en minoritet om 33 % motsätter sig detta, medan 13 % äro odeciderade 3. Följande naturastödformer vinna även mer eller mindre allmän anslutning (varvid de här uppförts i samma ordning som graden av anslutning): fri tand- och läkarvård, skolmåltider, livsmedelsrabatter, fria skolböcker och skolmateriel, fri högre undervisning, skollovskolonier, lekstugor och småbarnsskolor, fria skodon, strumpor och gångkläder. Den principiella inställningen till var och en av dessa stödformer är starkt beroende av de konkreta erfarenheter, som varje person har av det sätt, varpå stödformen hittills fungerat. 4. 53 % av familjerna känna obehag vid att nödgas ansöka om hjälp och lida mer eller mindre starkt av vid hjälpen förknippad, verklig eller föreställd behovsprövning. Graden av lidandet bestäms i någon mån av sociala, men särskilt av individualpsykologiska faktorer. Hos i runt tal var tredje familj är lidandet mera markerat, och hos i runt tal var tionde familj så starkt, a t t m a n hellre ville lida nöd och umbäranden än underkasta sig något sådant. 5 Graden av detta lidande utövar vid alla intelligensgrader, men särskilt vid lägre, ett mycket starkt inflytande på det personliga ställningstagandet till den principiella frågan, om det allmännas hjälp bör vara förknippad med behovsprövning eller icke. Vid genomsnittlig intelligens är den typiska reaktionen, a t t vederbörande visserligen icke för egen del finner behovsprövning vidare behaglig, men säger sig att den dock icke kan undvaras, enär hjälpen annars skulle bli orättvist fördelad och för dyrbar för staten. Behovsprövningsanhängarna äro sålunda i majoritet (74 % anhängare, 14 % motståndare, 12 % odeciderade). — I högre intelligensgrader bli behovsprövningens motståndare åter relativt vanligare, i det ett system utan behovsprövning då framstår som ett även intellektuellt acceptabelt, genomtänkt alternativ. 6. Följande former av kontantunderstöd röna anslutning i följande ordning: moderskapshjälp, kontant familjestöd vid beredskapstjänstgöring, skatteavdrag, statliga månatliga underhållsbidrag för barnen. Den relativt ringa anslutningen till sistnämnda understödsform beror dels på tankens nyhet, dels på farhågan att den skulle ha för stark befolkningspolitisk effekt. 7. Vid jämförelse mellan natura- och kontanthjälp, finner man att kontanthjälpen föredrages av 47 % för deras egen del, medan 33 % föredraga naturahjälp och 20 % äro odeciderade. När det gäller den principiella frågan hur staten bör ordna hjälpen, förorda dock 58 % naturalinjen, ty m a n säger sig att många andra familjer icke kunna hushålla med kontanta medel. E n d a s t 21 % förorda i stort sett kontantlinjen, medan lika många äro odeciderade.

83 8. Det råder en viss skepsis mot möjligheterna att öka nativiteten genom stödåtgärder för barnrika. Ungefär var tionde familj uttalar dock för egen del med bestämdhet, att den skulle våga sig på att ha flera barn i händelse av mera omfattande stödåtgärder, medan 46 % av familjerna för egen del blankt och oreserverat, förklara att något sådant vore uteslutet. 9 Det månatliga underhållsbidrag, som familjerna förklara skulle vara nödvändigt för a t t man från dem kunde påräkna ett barn mer än annars, uppgår till i genomsnitt 46 kronor 30 öre. I allmänhet tror man att även ett något lägre underhållsbidrag vore i stort sett befolkningspolitiskt effektivt; (dessa resultat gälla för dem som överhuvud acceptera och tro på kontantlinjen). 10. Det faktiska barnantalet i familjerna utgör i genomsnitt 1,6 8; det antal barn m a n önskar sig och ämnar ha utgör i genomsnitt 2,31. Om man ej skulle behöva tänka på ekonomien skulle man dock vilja ha i genomsnitt 3,2 5 barn. — Det barnantal, som man i allmänhet anser att det borde vara i en familj utgör i genomsnitt 2,9 2. 11. Tvåbarnssystemets teoretiska anhängare utgöra, allt eftersom man drar gränserna snävare eller vidare, 23—42 % av samtliga. Den nativitetshöjning som kan ernås genom mot detta system riktad upplysningsverksamhet kan under närmare angivna förutsättningar beräknas till maximalt 10 % av den hittillsvarande. 12. 6,5 % av familjerna ha minst två barn rner än de skulle vilja ha. Ytterligare 7 % ha fler barn än de säga sig skulle önska. 39,5 % ha just så många barn, som de vilja ha, medan 47 % planera att ha åtminstone ett barn till. 13. Den nativitetsminskning, som skulle noterats, ifall preventivtekniken under den senaste generationen varit allmänt praktiserad och absolut, kan beräknas till 15,5 %. 14. Ungefär 50 % av familjerna inrikta sig medvetet mot ett lägre antal barn, än de betrakta som samhälleligt sett önskvärt. För 45 % sammanfalla de båda storheterna, medan endast 5 96 för egen del planera flera barn än de uppfatta som socialt optimum. 15. Ekonomiska betänkligheter mot att ha så många barn, som man annars skulle vilja, förekomma hos 57 % av alla familjerna. Den nativitetsökning, som skulle följa i fall reproduktionen helt befriades från den ekonomiska belastning, som nu drabbar barnafödande familjer, kan beräknas till ej mindre än 40,7 %. Om fullständig ekonomisk avlastning och fullständigt effektiv födelsekontroll kombinerat genomfördes, skulle resultatet bli en nativitetsstegring av 18 % eller ytterligare några procent högre, allt under närmare angivna förutsättningar. 16. Orsakerna till a t t man icke har så många barn som man skulle vilja ha äro dock icke enbart ekonomiska. Utom det att man i vissa fall helt enkelt icke hunnit få dem, spela framför allt medicinska betänkligheter in (26 96), däri inräknat skräck för barnsbörden på grund av svåra förlossningar; vidare fysiologiska hinder, d. ä. ofrivillig sterilitet (9 96), insufficienskänslor (8 96), rädsla för arbetet och besväret (7 96), eller att man anser sig ha blivit för gammal (6 96) m. m. — Endast i en mindre del (22 96) av de barnlösa äktenskap, där h u s t r u n har arbete utom hemmet, är rädsla för att uppge kvinnans anställning orsaken till barnlösheten; i flertalet fall betraktas dubbelanställningen som ett tillfälligt genomgångsarrangemang, eller behålles den emedan man ändå inga barn får. Barnlösheten är i senare fallet det primära, dubbelanställningen det sekundära, ej tvärtom. 17. Anledningen till nativitetens nedgång från 1880-talet fram till våra dagar ser man främst i stegrade levnadsanspråk (40 96), därnäst i ökad kunskap om preventivmedel (24 96) i arbetslösheten och osäkerheten (23 96) samt i kvinnans arbete utom hemmet (20 96); vidare i stegrade kostnader för barnen (10 96), i svårigheten att få stora bostäder (8 96), i inflyttningen till städerna, vidgade andliga intressen, större hänsynstagande till kvinnan och en rad mera sällan framförda omständigheter.

84 18. Anledningen till nativitetsstegringen under de allra senaste åren ser man främst i beredskapen (30 %), särskilt i dess psykologiska verkningar; till mindre del i den ökade hjälpen från det allmänna (13 %), propagandan för höjd nativitet (13 %), det ekonomiska uppsvinget (9 %) den ökade äktenskapsfrekvensen, m. fl. omständigheter. — Någon objektiv kunskap om verkliga anledningen har ej genom undersökningen kunnat vinnas, men sporadiska fall bevisa att beredskapens psykologiska återverkningar faktiskt kunna vara av betydelse.

85. Bilaga A.

Den vid extensiva undersökningen använda blanketten. 1.

(Natura)

Solgårdarna:

Stödåtgärder

för barnrika familjer:

Personlig erfarenhet

Grundinställning (1—5)

(0, + , + + ) Inställning

(1—5)

1. Nödvändiga, efter privatvärdar ej vill ta emot barnrika familjer 2. För mycket barn samlade på ett xtälle 3. Inte j u s t fler b a r n där än på många andra håll 4. I n g e t obehag av b a r n a n h o p n i n g e n ; b a r n trivs tillsammans 5. Åtskilliga familjer där är mindre trevliga 6. Föräldrarna där håller inte efter b a r n e n 7. U t m ä r k t a lägenheter 8. Härligt läge 9. Borde ligga längre u t å t landet 10. Mindre hus vore b ä t t r e 11. B a r n e n och familjerna blir utpekade (»solgårdsfolk, solgårdsungar») 12. Bättre om folk finge hyra var som helst och ändå finge bostadsbidrag 13. L ä g e n h e t e r n a blir, trots stödet, för dyra 14. Utragningen följer inte riktiga principer 15. Stödet borde utsträckas till ett- och tvåbarnsfamiljer 16. Orättvist, då kostnaden faller genom skatten på dem som tidigare fått försörja sina egna b a r n alldeles själva

Personlig erfarenhet

(0, +, + +)

Uppskattning (1-5)

Skolmåltider Fria sk dböcker Fri högre undervisning . . F r i a skodon Fria s t r u m p o r Fria gängkläder Tand- och läkarvård Skollovskolonier Livsmedelsrabatter Lekstugor, småbarnsskolor Allmänt: B a r a inte skatterna bli för höga F a r a för att föräldrarna få mindre initiativ (»understödstagaranda») Om

lekstugorna: 1. B r a för ensamma b a r n att få k a m r a t e r 2. Barnen bli mindre bortskämda på lekstugorna 3. Lekledariunorna b ä t t r e kvalificerade än m å n g a föräldrar 4. Skötseln är inte alltid så b r a på lekstugorna 5. Barnen trivs inte med maten i lekstugan (skolan) 6. B a r n e n blir så lätt förkylda och smittade 7. Ger mödrarna välbehövlig avspänning och ledighet 8. Bra för mödrar, som arbetar utom hemmet 9. D e t är för dyrt i lekstugorna för närvarande 10. Svart att få barnen placerade där när man behöver, andra föredragas 11. Det finns för få lekstugor, är för långt till dem 12. I n t e trevligt att lämna b o r t barnen. 13. Verkar upplösande på familjelivet

86 2.

Behovsprövning

eller icke? Allmän åsikt

(1—5)

Personlig inställning

(1 — 5)

Allmänt: 1. Det är viktigt att undvika klasstämpel 2. Hjälpen bör ges i tysthet, så den ej generar 3. De, som ha råd, kan gärna betala själva 4. Det skulle vara mera granskning än det är 5. Det är m å n g a som får utan att det finns verkligt behov 6. Många behövande drar sig för att begära 7. Många får inte, fast de behöver och gjort anhållan 8. Den, som är för högfärdig att begära, kan gärna vara u t a n 9. Det händer att ansökande blir illa bemötta 10. De, som vill ha barn, skulle få hjälp oavsett föräldrarnas inkomst

Personligt: 1. Man drar sig för att söka hjälp (i det längsta; för att m a n skulle behöva) 2. Barnen utsatta för obehag från andra barn för understödets skull 3. H a r man vitsikter att få, skriver man väl gärna ansökan

Olika former

kontantunderstöd: Personlig erfarenhet

(0, +, + + )

Uppskattning (1-5)

Moderskapspenning m. m Beredskapsunderstöd Skattelindring Statligt underhållsbidrag pr barn

Vilket är bäst, natura-

eller

kontantunderstöd?

Allmän åsikt (NI—5K) Personlig inställning (NI—5K) 1- (Allm.) Många kan inte hushålla med kontanta medel 2. (Pers.) P e n g a r n a går lätt till annat, om man får k o n t a n t 3. Kontantbelopp bör tillställas mödrarna (ej fäderna) 4. Bättre med pengar, för man vet bäst själv vad man b ä s t behöver 5. Vore bäst få allt mer på en gång, så man kunde hushålla själv 6. H u s m ö d r a r borde ha ersättning för sitt arbete 7. De bidrag, m a n får, borde komma alldeles automatiskt 8. De skötsammaste skulle få kontant, andra i naturaförmåner 9. Både pengar och naturaförmåner behövs för de som h a r det sämst 10. Det är förnedrande med alm<>sor, naturastöd känns mindre 11- (Allm.) Det var bättre n ä r var och en klarade sina affärer u t a n statshjälp 12. (Pers.) Kan man reda sig utan hjälp från det allmänna, är det skönast

87 Befolkningspolitiska effekten av stödåtgärder? Allmän åsikt Personligt (1—5) 1. Det är redan n u m å n g a som skaftar sig b a r n för att få sänkt hyra 2. Går nog inte att göra mycket åt h u r m å n g a b a r n folk vill ha 3 I n g e t bidrag hjälper, när det finns så mycket arbetslöshet och osäkerhet 4. Den hjälp, man kan tänkas få, förslår ändå inte långt mot kostnaderna 5. P e n g a r spelar nog inte huvudrollen i om m a n får barn eller inte 6 Viktigast att skaffa bra familjebostäder

För dem som gilla kontantlinjen

(3 och högre):

Hur stort får

ett kontantbidrag

lov att vara för

Allmänt: 10 Personligt: 10

20 20

6. Hur stor bör en familj Allmänt: 1 1—2 2 2—3

30 30

40 40

50 50

3-4

att vara

effektivt?

60 60

70 70

100 kronor pr månad 100 kronor pr månad

vara? 4—5

5—6

6—7

fler

Personligt: Under rådande ekonomiska förhållanden: 1 1—2 2 2—3 3 3—4 4 4-5

5—6

6—7

fler

Personligt: Under förutsättning att man hade råd (och kunde få) 1 1—2 2 2—3 3 3—4 4 4-5 5 5—6

6—7

fler

Barnbegränsningens

orsaker:

Allmänt: 1. Folk är mera upplysta (om preventivmedel) än förr 2. P r e t e n t i o n e r n a på livet har stigit 3. Det är inte m o d e r n t längre med m å n g a b a r n 4. Man h a r större ansvarskänsla n u 5. Modern blir så b u n d e n 6. Kvinnorna arbetar för mycket u t o m hemmet numera 7. Dubbelanställningarnas fel 8. Nöjesindustriens och nöjeslystnadens fel 9. K v i n n o r n a vill inte ha barn n u för tiden 10. Livskraften (vitaliteten) är inte så stark som förr i tiden 11. Krigen och eländet i världen 12. Svårigheten att få bostäder 13. F ö r ä l d r a r n a h a r andra intressen, vill inte känna sig b u n d n a 14. De bildade är ej så säkra som förr på sina barns framtid 15. Arbetslösheten och osäkerheten 16. Det är dyrare att ha barn nu jämfört med förr (krävs mer utbildning e t c )

Personligt: 1. Fysiologiska hinder: får inga barn 2. Medicinska orsaker: h u s t r u n sjuklig, vågar ej få barn 3. H a r inte råd 4. Det är e t t stort ansvar a t t h a barn 5. Skuld måste avbetalas först 6. Barn stökar till och drar ned; är besvärliga 7. Om vi gift oss i yngre år, kunde vi tänkt oss fler 8. Skulle gärna vilja ha fler 9. Kanske en till i framtiden 10. Ingen barnbegränsning, m a n får t a det som det kommer 11. (Fp avböjer a t t lämna personliga upplysningar)

Recenta nativitetsökningens

orsaker:

(Sätt A för personlig åsikt, p för personlig deklaration!)

1. Den ökade hjälpen från det allmänna 2. Det finns gott om pengar n u 3. Ingen arbetslöshet för närvarande 4. Man sparar lättare n ä r allt är ransonerat 5. Man hoppas p å bättre tider snart 6. P r o p a g a n d a n för höjd nativitet h a r gjort intryck 7. Varldsåskådningsändriug, reaktion mot individualismen o. dyl. 8. Större utbildningsmöjligheter för barnen, jämfört med tidigare 9. Arbetsgivarna är h u m a n a r e nu mot anställda kvinnor som få b a r n 10. Man tar sig inte så noga till vara i pressade tider 11. Man känner m e r än annars nödvändigheten a t t bevara släktets liv i sådana tider B^ror på beredskapen, emedan 12. det blir »beredskapsbarn» utom äktenskapet 13. man får större kontantunderstöd 14. m a n träffas så sällan, längtar då efter b a r n

Göteborgsundersökningen Intervju m r Hustru

1942—43 Undersökningsgrupp: £ ~ i n t e t ba , ru y"8 r e ä n 3 ä r

Girt man

B = yngsta barnet yngre Un 3 år

Hustruns ålder: Antal barn Mannens yrke i.,i„l

«\i„.si:,,»...iwli

Mannens ålder:

; k».-.«

„„

Antal ramiljemedl. i hemmet, person.

Hustruns yrke

(Om hustru saknar yrke och inkomst

^ t t e 8 streck. Med inkomst, utan u P P givet yrke: Ink.)

enheter Familjens sammanlagda inkomst (taxerad) därar mannens

Äktenskapets ålder

, nämligen (ålder och kön)

hustruns

( B a i . n u n d e r 15 ä r

_ l ä enhet)

P r personenhet och mån.

89 Bilaga

Instruktion för intervjuarna. (Denna instruktion genomgicks vid en intervjuseries början.) 1. Anmälan, entré. I arbetarkvarter hör det till god ton a t t i vardagslag knacka på köksdörren, även om ringklocka, som oftast är fallet, finnes vid tamburingången. Omedelbart efter knackningen kan man själv öppna dörren, om man hör att någon är i köket. Det blir då svårare för fp. att vägra tillträde. Vid fpp. i borgerlig samhällsställning ringer man naturligtvis på dörrklockan, och om den öppnande är jungfrun, frågar man om herr X (fru X) träffas och ger samtidigt sitt namn och titel (t. ex. kandidat Z). Medan valet av intervjuad familj är träffat i förväg, står det ej i lika mån intervjuaren fritt att välja intervjuobjekt mellan mannen och hustrun. Oftast är endast endera hemma. I de fall där båda äro hemma, hänvisar gärna den ena till den andra, eller äro båda närvarande vid intervjun, vilket man ej kan hindra. Intervjun bokföres i så fall på den av parterna, som företrädesvis griper ordet: i allmänhet är det nämligen så att endera maken har tydlig ledning i åsiktsbildningen, och är tongivande inom äktenskapet. Ibland är det mannen, ibland hustrun. Tydliga åsiktsdivergenser mellan parterna vid en intervju, där båda äro närvarande, äro sällsynta. Genom val av fp:s kön i de fall, där det står intervjuaren fritt, eftersträvas a t t ungefär hälften av de intervjuade fallen komma att utgöras av män, och ungefär hälften av kvinnor. Om båda makarna, eller om eventuella utomstående personer, varit närvarande vid intervjun, göres anteckning därom i protokollet. (Nere på sista sidan). 2. Inledningsord: Är det fru X (herr X)? Förlåt om jag stör. J a g undrar om jag kunde få besvära fru X med att svara på några frågor"? Anm.: Den senare satsens formulering är logiskt oriktig, men den uppfattas alltid riktigt, medan den logiskt korrekta formulering »om jag kunde få besvära fru X med några frågor» visar sig vara utsatt för missförstånd. Om svaret på inledningsorden blir absolut nekande, försökes ett vinnande leende och försäkringar att det hela skall gå fort, och a t t det inte är något, som skall komma i tidningen. Intervjuaren bör icke låta avspisa sig definitivt, utan, om fp. intager klart ovänlig och avvisande hållning, hellre söka få intervjun förlagd till senare tidpunkt. »Jag kan komma igen i morgon vid den här tiden, om det inte passar i dag. Eller i kväll? Vilken tid? Det går så fort.» — I allmänhet får man då tillfälle genast framställa vad frågan rör sig om, och resultatet blir ej sällan att man i alla fall får intervjun omedelbart. — Att fp. obevekligt slår igen dörren framför näsan på en u t a n a t t alls inlåta sig i resonnemang händer vid riktigt utförande ej mer än i 2—4 % av fallen. Något fler äro de fall där intervjuaren måste uppbjuda ett visst m å t t av smidighet för att intervjuen skall komma till stånd. Man ser då, hur fp. står ovillig, misstänksamt undrande vad man är för en figur och tvekande om man bör släppas in eller inte. Då gör man slag i saken genom a t t milt, men

90 bestämt, klämma sig in och omedelbart övergå till fortsättningen. Finner man då a t t fp:s ovilja kan spåras till omständigheter, som gör att hon (han) finner det en smula genant att bli störd just nu, t. ex. pågående bakning, barnskötsel, att det är ostädat eller vederbörande iförd städklädning eller dylikt, så är det lämpligt inskjuta någon avledande replik i käck eller förbindlig ton för att vinna förtroende, t. ex. »Jag ser att fru X håller på att baka, det gör ingenting, fortsätt för all del, jag sätter mig här, det går alldeles utmärkt», eller »Det var en liten en, han är väl inte äldre än sju månader? — jag har en systerson som är lika liten», eller dylikt. I cirka 90 % av fallen är fp:s hållning efter inledningsorden visserligen en smula undrande, men mera nyfiken än ovillig, och det bjuder ingen svårighet a t t utan vidare övergå till presentation och orientering, som följer. 3. Presentation och orientering: Mitt namn är kandidat Z. Det gäller en liten (Gallup)undersökning, som Sociologiska Föreningen vid Högskolan håller på med för Befolkningsutredningens räkning. Vi vill ha reda på vad allmänheten tycker om de befolkningspolitiska åtgärder, som h a r vidtagits, och hur man anser att det hellre borde vara. Det är inget som skall i tidningen, utan det är bara till ledning för myndigheterna. (Ovanpå detta är det oftast lämpligt att säkerställa intervjun genom att laga att både man själv och fp. kommer in i situationen genom att sitta ner; t. ex.): (Får jag sätta mig här ett ögonblick? — Och vill inte fru X slå sig ner själv.) Anm.: Ordet »Gallupundersökning» är ju föga korrekt, men har genom pressen, ej minst tidningen Vi, blivit känt i vida kretsar, och tjänar därför sitt ändamål. Vid fp. ur mera bildade samhällslager utbytes ordet mot »opinionsundersökning». I cirka 40 96 av fallen förekommer att fp. självmant erbjuder en att sitta ner, eventuellt stiga in i finrummet och sitta ner, varigenom naturligtvis man slipper att själv anhålla om sittplats. I omkring 60 % av fallen är i varje fall fp:s attityd efter orienteringsorden beredvilligt tillmötesgående. Man övergår då omedelbart till startfrågan (3). I många fall yttrar dock fp. vissa betänkligheter, eller ställer ännu frågor, t. ex. »Sånt där förstår jag mig inte på, det vore bättre ni kom tillbaka när min man är hemma». »Då vore det väl bättre Ni gick till dem som har barn, vi har inga.» »Ja, jag vet inte vad jag skall säga.» »Hur kommer det till att ni kommer just hit?» — Man får då ge de nödiga upplysningarna, att det inte gäller någon särskild sakkunskap, utan bara vad var och en tycker; att alla skall höras, både de som har barn och de som inte har, och att fpp. äro uttagna genom linjer, dragna ute på kartan, och a t t just det här huset råkat komma med. Vid detta stadium går det undantagslöst a t t bryta betänkligheterna mot intervjun, i den mån de kvarstå, även om det ej hos alla fp. är möjligt att erhålla särskilt utförliga och beredvilliga svar. Redan efter dessa eller senast efter följande repliker, kan man göra sin första markering i protokollet, för Tillgänglighet (blankettens sista sida). Härvid användes följande beteckningar:

91 — -f + -f- +

Helt avvisande, intervjun kommer ej alls till stånd. Motsträvigt intervjuobjekt, enstaviga svar. Efter viss begynnelsetvekan låter fp. beredvilligt intervjua sig. Ingen begynnelsetvekan, fp. uttalar sig med stor beredvillighet.

4. Startfråga: Får jag då först fråga: anser fru X att Staten överhuvudtaget har någon anledning att intressera sig för befolkningsfrågan? Anm. P å denna fråga får man nästan aldrig något utförligt svar, och i de allra flesta fall blir den alls ej förstådd. Så till vida synes den vara olämplig, men den har använts i provintervjuerna, och när den bibehålles i intensivundersökningen är det av två skäl: för det första tjänstgör den som ett (ytterst primitivt) inledande intelligenstest. Personer, vilkas svar — ehuru kortfattade — röja full förståelse för frågans innebörd, t. ex. »Självklart, det är en samhällelig angelägenhet», eller »Ja, jag vet inte vad jag skall säja, jag tycker nog det borde vara en privatsak hur många barn man vill ha» — dessa personer tillhöra, hur grunt eller truistiskt svaret än må vara till sin art, utan tvivel en hög intelligensgrupp (4 eller 5). Å andra sidan röja sig låga intelligenser ofta genom barocka svar, t. ex. »Ja, den är väldigt intressant», eller »Vi har inget från kommunen nu». De vanligaste svarstyperna är: »Jag förstår inte» och »Det kan man svara både ja och nej på», eller ock tystnad, då man genast återtar med Barnrikefrågan (§ 5). Det andra skälet för frågans bibehållande är att den genom sin opersonliga och teoretiska avfattning avleder den ofta förefintliga misstanken a t t hela intervjun har något fördolt personligt syfte, t. ex. att vara fattigvårdsinspektion och dylikt. Den ger också osökt tillfälle till framställande av nästföljande fråga, som då kommer som en förklaring och exemplifikation. Markeringen för egenskapen Intelligens (sista sidan) sättes ej omedelbart efter besvarandet av denna testfråga, utan vid en senare tidpunkt, när fl. hunnit få tillräckligt många svar för att bilda sig ett förblivande allmänt intryck: därvid användes följande skala för den subjektiva skattningen: 1 = mycket låg intelligens. 2 = ganska låg, lägre än genomsnittligt. 3 =z medelsnittlig. 4 = intelligens högre än medelsnittet. • 5 = mycket hög intelligens. 5. »Barnrikefrågan»: Är det t. ex. berättigat, att staten försöker hjälpa de barnrika familjerna framför de övriga? Anm.: Här brukar tungans band lossas på en stor del av fp. och de bruka då ofta gå in på omdömen om Solgårdarna (»barnrikehusen»), spontant givande skäl för eller emot, vilket naturligtvis avlyssnas och användes för bedömande av inställningen till detta speciella kapitel. Än oftare får man dock även här ett kortfattat och summariskt svar, t. ex. »Det kan det väl vara kanske», eller »Det är klart att de behöver la ha't», »Det får en väl säja» eller dylikt. En reservation redan på detta tidiga stadium, t. ex. »Ja, de får ju så mycket hjälp nu», eller »Det kan minsann vara svårt för a n d r a också», tyder på starkt negativ grundinställning till befolkningspolitiskt motiverade stödåtgärder, och bör beaktas vid bedömandet av punkten Grundinställning (blankettens första sida, högst upp, å den prickade linjen). Ej heller denna

92 bedömning bör dock företagas omedelbart, utan vid senare tidpunkt, på grundval av allmänna intryck av fp:s uttalanden i frågan, varvid följande skattningsskala användes: 1 = Starkt negativt inställd mot befolkningspolitiskt motiverade stödåtgärder i allmänhet. 2 = Tämligen kritiskt inställd mot 3 = Odeciderad eller slappt likgiltig inställning. 4 = övervägande gynnsamt stämd mot 5 = Klart entusiastisk för befolkningspolitiskt motiverade stödåtgärder. I de fall då fp. ej spontant går in på kapitlet Solgårdarna vid besvarandet av frågan ovan, preciserar man genom följande fråga: 6. Solgårdarna: Hjälpen har ju hittills mest lämnats bland a n n a t i form av hyresbidrag i (de s. k.) Solgårdarna. Anser fru X att det är en bra understödsform? Anm.: Vad »Solgårdarna» är, vet man undantagslöst inom arbetarkretsar, i medelklasshem kan det vara motiverat att inskjuta »de s. k.» och eventuellt en förklaring, om fp. ser frågande ut. (»Det är en stiftelse, som uppför fastigheter, där lägenheterna är särskilt avsedda för mindre bemedlade, barnrika familjer. Kommunen släpper till tomten gratis, och staten lämnar bidrag till hyran, 30 % om man har tre barn, 40 % för fyra o. s. v. upp till 70 %. Det finns flera sådana fastighetskomplex, i Sanna, Lunden, Gamlestaden, på Hisingen och också i andra stadsdelar.») Efter denna fråga brukar svaret bli ganska utförligt, och ofta personligt färgat. Om inställningen till Solgårdarna är i huvudsak positiv, försökes en negativ suggestion: »Somliga anser att det blir för mycket barn på ett ställe» och efter denna frågas besvarande eventuellt »Vore det kanske bättre om bostadsbidraget utginge oberoende av var familjen bor?» Om svaret på Solgårdsfrågan däremot är negativt, t. ex. »Solgårdarna är misslyckade. Absolut.», försökes i stället en positiv suggestion: »Men har det inte ändå varit av stor betydelse a t t det har lämnats litet hjälp på detta sätt» och »Många förefaller i alla fall vara mycket nöjda i Solgårdarna.» . Intervjuaren hör sig vidare för om fp. har personlig erfarenhet av Solgårdarna, och bedömer denna och inställningen efter följande skala: Personlig erfarenhet: 0 = ingen personlig erfarenhet. -f = någon personlig erfarenhet; t. ex. fp. har arbetat i Solgårdarna; har en syster, som är bosatt där; eller åberopar några personliga bekantas erfarenhet. + -f- = fp. bor själv, eller har bott, i Solgårdarna. Inställning: 1 = oreserverat kritisk och fientlig inställning. 2 = i huvudsak kritisk inställning, med vissa erkännanden. 3 = odeciderad eller blandad inställning, i lika grad kritisk och erkännsam. 4 = i huvudsak positiv inställning med vissa reservationer. 5 r=r reservationslöst positiv inställning. De oftast deklarerade åsikterna äro upptagna på blanketten. Om en av dessa spontant framkommer i fp:s uttalanden, så markera med två kors ( X X ) framför densamma på blanketten. Smärre avvikelser i formuleringen

93 behöva naturligtvis ej beaktas. Vid mera väsentliga variationer i innehållsligt hänseende, göres anteckning genom ändring eller tillägg i den markerade radens formulering. På blanketten helt oförutsedda och icke förekommande åsikter formuleras av intervjuaren så kort och pregnant som möjligt, men dock i närmaste anslutning till fp:s eget ordval, och antecknas i denna form på raderna under de förutsedda svarstyperna. Om åsikt ej spontant uttalas, utan fp. endast ger sin anslutning till den när den uttalas av intervjuaren (men avvisar suggestion i motsatt riktning), markeras detta med ett enda kort ( X ) framför den ifrågavarande åsikten. Om fp. däremot avvisar en av intervjuaren framkastad tanke, och ansluter sig till dess motsats, markeras det genom minus (—) framför ifrågavarande uttalande. Obs.! Endast beträffande de kursiverade 2, 12 och 15 är det obligatoriskt för intervjuaren att genom direkt suggestionsfråga (med följande ömvändning) framlocka ett ställningstagande, i övrigt må intervjuaren nöja sig med att anteckna de spontant framkomna uttalandena. 7. Intervjuns fortsatta förlopp. På blanketten äro frågepunkterna upptagna i en ordningsföljd, som i många fall har visat sig lämplig. Att till varje pris söka fasthålla denna ordningsföljd, eller i fortsättningen strikt hålla sig till ett schema, är dock olämplig och innebär på sin höjd en skenbar standardisering av situationen; enär det ena gången skulle betyda a t t intervjuaren gör upprepade avklippningar av fp:s tankegång, medan detta andra gången icke sker i samma utsträckning och i varje fall inte på samma sätt. Som huvudregel gäller i stället att fp. bör störas så litet som möjligt i sin tankegång, och att följaktligen den fråga bäst framställes, som associativt ligger närmast det fp. nyss yttrade. Om fp. t. ex. i samband med a t t han utbreder sig om Solgårdarna, kommer in på nativitetsproblemet och säger »det är ju inte så många som har många barn nu för tiden, det var a n n a t förr, jag minns hemma », så ger detta anledning till att efter Solgårdsfrågorna direkt komma över till frågan om barnbegränsningens orsaker, allmänt och personligt. Om fp. återigen vid slutet av sitt svar på Solgårdsfrågan berör lekstugorna där, glider intervjuaren bäst över till detta ämne, så att intervjun får ett så mjukt och otvunget förlopp som möjligt. 8. Skolmåltider, fria skolböcker o. s. v. (tabellen). Tabellen upptager en rad stödformer, och ger plats för kvantifiering av fp:s uppskattning av desamma, jämte anteckning om vidden av hans personliga erfarenhet i ämnet. Beträffande den senare (första kolumnen) användes motsvarande skala som beträffande personlig erfarenhet av Solgårdarna, alltså: 0 s= ingen personlig erfarenhet. -\- = någon personlig erfarenhet, exempelvis fp har själv i sin barndom åtnjutit denna understödstyp, eller har bekanta, som åtnjuter den. + + = något av fp:s egna barn åtnjuter eller har åtnjutit understöd av denna form. Beträffande uppskattningen användes den femgradiga skalan, alltså: 1 = oreserverat negativ inställning. 2 = i huvudsak negativ inställning, med vissa positiva medgivanden. 3 = blandad eller odeciderad inställning, lika mottaglig för positiv som negativ suggestion. 4 = i huvudsak positiv inställning, dock med vissa kritiska anmärkningar. 5 = oreserverat positiv inställning.

94 Om fp. lägger särskild emfas på någon form framför de övriga, må det markeras med utropstecken efter skattningssiffran. Det förekommer t. ex. att fp. oreserverat gillar varje tänkbar stödform, men på tal om strumpor säger: »se det vore viktigast av allt, det är väl inget som går åt som strumpor», eller gör motsvarande framhävande av lekstugornas roll. Skattningen blir då 5 över allt, men 5 ! för strumporna (eller lekstugorna). Invändningar och reflektioner av intresse antecknas i marginalen eller längst ned på blankettens första sida; där återfinnas också en del ofta förekommande allmänna uttalanden och uttalanden om speciellt lekstugorna, vilka markeras, i förekommande fall, med X X (eventuellt X) såsom ovan (§ 6) är beskrivet. Om fp. avbryter utfrågningen genom ett generellt uttalande (t. ex. »jag är emot allt sånt där, utom i rena fattigvårdsfall, föräldrarna bör sörja för sina barn själva») är det naturligtvis onödigt och olämpligt att fortsätta med att draga fram alla tänkbara stödformer, men anteckningen om förhållandet göres i så fall. Mycket ofta förekommer att fp. oreserverat gillar t. ex. idén om fria måltider i skolan men har anmärkningar mot det sätt, varpå idén för närvarande tillämpas, t. ex. matens kvalitet, eller att matsalarna äro för små. Det bör vid kvantifieringen av sådana fall fasthållas, att det är inställningen till själva principen (idén), som skall uppskattas. Anmärkning om kritiska uttalanden mot idéns nuvarande tillämpning skall dock göras i marginalen, och så snart kritiken får färg av känslomässig reservation även mot själva principen som sådan (vilket ofta inträffar), bör det beaktas; siffran 5 torde med andra ord sällan vara den riktiga, där kritik mot stödformens praktiska utförande föreligger, u t a n snarare 4 (eller 3 och lägre). Redan vid bedömningen av dessa stödåtgärder framträder stundom en märkbar diskrepans mellan fp:s uttalade åsikter, och den känslomässiga inställning, som ligger bakom och röjer sig i tonfall och associationsförlopp. Det händer t. ex. att fp. redan på första frågan om stödåtgärder svarar »Jo, det är förstås bra att de som behöver får den hjälp de kan få» — men y t t r a r detta till formen oreserverade gillande i mycket oentusiastisk och motsträvig ton, och omedelbart glider över till tal om de höga skatterna och hur mycket bättre en arbetare egentligen har det än en som är beroende av t. ex. en affärsrörelse. Den siffermässiga skattningen får ej enbart rätta sig efter ordalagen; intervjuaren måste också ta hänsyn till de oftast pålitligare tecken på en viss inställning, som tonfall, minspel och associationsförlopp utgöra. Är man osäker på a t t ha bedömt riktigt, kan man genom lämplig suggestion ofta skaffa sig visshet. 9. Behovsprövning

eller

icke.

Den prickade början på raden under rubriken beror på korrekturfel och användes ej. Första raden skiljer på allmän åsikt och personlig inställning och ger plats för skattning enligt femgradig skala såsom följer: Allmän åsikt: 1 = avvisar helt behovsprövningsprincipen. 2 == medger att det finns vissa skäl för behovsprövning, man anser att ett system utan behovsprövning vore bättre. 3 == kan ej uttala sig om vilkendera som är bäst, med eller utan behovsprövning; eller finner den ena principen bäst vid vissa stödformer, den andra vid vissa andra (specificera!). 4 == anser att behovsprövningen måste bibehållas, men framhåller att den har vissa nackdelar. 5 = oreserverad anhängare av behovsprövningsprincipen.

95 Skattningen av den personliga inställningen är avsedd att ge en bild, oj av fp:s åsikt om hur stödformerna böra gestaltas, utan av hans egen känslomässiga inställning, sådan den spåras i konkreta uttalanden. Det förekommer sålunda t. ex. att fp. visserligen ej kan tänka sig att man skulle kunna undvara behovsprövningen, men inte dess mindre ger uttryck för känslomässig aversion mot densamma, t. ex. »det är klart dom får lov a t t pröva vem dom ger åt, att dom verkligen behöver det, fast jag skulle då hellre svälta ihjäl än jag gick och bad om något, för min del». Här är allmänna åsikten oreserverat för behovsprövning, men känslomässigt är vederbörande starkt antipatiskt inställd. Personlig inställning: 1 = starkt antipatiskt inställd mot tanken på behovsprövning i vederbörandes eget personliga fall. 5 = skulle alls intet ha att invända mot att söka hjälp och få behovet prövat, har överhuvud inga känslomässiga invändningar mot behovsprövning genom myndigheterna. (2—4 = mellangrader). Blanketten upptar en del förekommande uttalanden, dels rörande fp:s allmänåsikt, dels beträffande hans personliga erfarenhet, samt u t r y m m e för tillskrivning. Dessa användas analogt med vad i § 6 sagts, alltså markering med X X , X eller —. Endast på punkt 1 (om klasstämpeln) är efterhörande om fp:s inställning obligatorisk, i övrigt må intervjuaren inskränka sig till a t t notera spontant framkomna svar. Kritik mot det sätt varpå behovsprövningen för närvarande fungerar, förekommer ofta; utan att detta behöver betyda förkastande av principen sådan kritik noteras, beträffande dess inverkan på den siffermässiga uppskattningen hänvisas till vad sagts i § 8 ovan. 10. Olika former av kontantunderstöd. Jämför vad i § 8 sagts! Moderskapspenning m. m. innefattar även moderskapshjälp och mödrahjälp; Om dessa stödformers innebörd och villkor bör intervjuaren vara underrättad. Med »beredskapsunderstöd» menas i detta sammanhang naturligtvis det understöd, som i form av hemortslön m. m. utgår för beredskapsinkallads barn. Med »skattelindring» skatteavdraget för barn och liknande åtgärder (förekommande, föreslagna, tänkbara). »Statligt underhållsbidrag per barn» slutligen åsyftar tanken att staten skulle utanordna månatliga kontanta underhållsbidrag till föräldrarna; som detta är ett orealiserat projekt, blir naturligtvis den personliga erfarenheten här automatiskt = 0. 11. Natura- eller kontantunderstöd? Obs.! För undvikande av missförstånd får intervjuaren ej använda de utländska orden »natura» eller »kontant» förrän fp. själv eventuellt använt desamma, och därvid visat sig fullt förstå dem. Ställ i stället frågan t. ex. i följande ordalag: »Nå, vilket tycker ni nu vore bättre: att staten ger föräldrarna hjälp med måltider åt barnen, och skor och kanske också kläder o. s. v., som vi nu har talat om — eller om staten skulle lämna pengar till föräldrarna till samma värde, som de där förmånerna motsvarar, t. ex. en fast månatlig summa. Vilkendera vore bäst?»

96 — och på då fp. exempelvis svarar: »Det är bättre med skor och kläder», därefter en rent personlig frågeställning: »Skulle ni också själv tycka det var bättre att få hjälp på det sättet än a t t få pengar till samma värde?» Blanketten upptager plats för två skattningar, dels av fp:s åsikt om vad som vore socialt bäst i stort, dels av fp:s egen personliga åsikt, om vilket han skulle tycka vara angenämast och bäst, om han själv vore mottagaren. I sifferskattningen representerar 1 = oreserverat föredragande av naturalinjen. 2 = föredragande av naturalinjen med vissa reservationer eller erkännanden åt den motsatta ståndpunkten. 3 = odeciderad, eller blandad, inställning, lika mottaglig för positiv som för negativ suggestion. 4 = föredragande av kontantlinjen, med vissa reservationer eller erkännanden åt den motsatta ståndpunkten. 5 = oreserverat föredragande av kontantlinjen. Markering och anteckning av förekommande uttalanden, såsom tidigare angivits. Obs.! Om fp. ej spontant upptager och y t t r a r sig om tanken på prisrabattkort (i stil med livsmedelsrabatterna, men gällande även andra förnödenheter, exempelvis skor, kläder) — framkasta då avslutningsvis denna tanke (trots att den ej finnes särskilt noterad å blanketten) och notera hur fp. upptager densamma. 12. Befolkningspolitiska gärder?

effekten

stödåt-

Exempel på lämplig frågeformulering: »Nå, om nu staten skulle lämna hjälp till barnen på det sätt, som vi har talat om — tror ni också att det skulle h a sån inverkan, a t t föräldrarna mera allmänt skulle skaffa sig flera barn än de annars vågar sig på? — och när denna fråga efter »allm ä n n a åsikten» besvarats, en rakt personlig fråga: »T. ex., Ni själv, i Ert fall — skulle Ni k u n n a tänka Er att skaffa ett barn till under sådana förhållanden?» Därefter glider frågegången in på barnantalet och barnbegränsningen överhuvud, och utrönes om föräldrarna eventuellt tänker ha flera barn även u t a n statsstöd. Markeringsskalan innebär alltså: Allmän åsikt: 1 = tror absolut inte att stödåtgärder skulle ha någon befolkningspolitisk effekt. 2 = den befolkningspolitiska effekten bleve säkerligen mycket klen, om det också kunde inverka något litet. 3 = kanske; vet inte. 4 = en viss befolkningspolitisk effekt bleve det nog, om också ovisst hur stor. 5 = det skulle alldeles säkert ha befolkningspolitisk betydelse.

97 Personligt: 1 = makarnas egen »befolkningspolitik» skulle absolut ej påverkas av de statliga stödåtgärderna, h u r u d a n a de än blevo. 2 = stödåtgärderna skulle nog ej få effekt för makarnas egen del (mindre kategoriskt avböjande). 3 = kanske, om man vore yngre; tror knappt; vet inte; svårt a t t säga, o. s. v. 4 = det vore nog tänkbart att det spelade roll; ja, då kanske man fick tänka på saken; beror väl på stödets storlek, men om det vore tillräckligt skulle vi nog gärna vilja ha en till o. s. v. (positiva, mindre kategoriska yttranden). 5 = kategorisk försäkran att makarna i så fall skulle t ä n k a på flera barn än de anse sig kunna göra, när de äro hänvisade till egen försörjningskraft. 13. Hur stort får ett kontantbidrag lov att vara för att vara effektivt? Obs.! Denna fråga ställes ej till de fp., som deklarerat avvisande hållning mot kontantlinjen överhuvud (skattning 1 och 2 i blankettens mom. 4), utan endast till dem som i mom. 4 erhållit skattningen 3 och högre. Intervjuaren ställer i detta fall lämpligen den personliga frågan före den allmänna: »Om nu varje barn finge ett penningbidrag från staten varje månad, och det tillställdes föräldrarna vid månadens början, hur stort måste det bidraget vara för att Ni och Er hustru skulle våga E r på ett barn till», och därefter »Alla familjer har ju inte samma ekonomiska villkor. Hur stort tror Ni att ett sådant där månatligt statligt barnunderhållsbidrag måste vara, för att m a n alls skulle märka någon verkan på barnantalet i allmänhet?» Markera för vardera frågan genom att understryka den siffra som kommer n ä r m a s t fp:s uttalande. Om fp. anger gränser, exempelvis »ja, så där en 40—50 kronor fick det allt lov a t t vara», understryk då med ett streck 40 50. Där fp. gör kvalitativa uttalanden, t. ex. menar att bidraget borde växa med barnets ålder, anteckna på raderna nedanför. 14. Hur stor bör en familj

vara?

Även denna fråga ställes dels allmänt: »Och hur stor tycker Ni att en familj i allmänhet bör vara? Hur många barn tycker Ni folk skulle ha?», dels därefter personligt »Och Ni själv, om jag får fråga det, skulle Ni också vilja ha så många (som Ni nyss sade)?» P å denna fråga får man ofta r ä t t obestämda svar, dels kanske emedan några fpp. finna den alltför personlig, dels och framför allt emedan fpp. själv ej gjort riktigt klart för sig vad man vill och inte vill i detta hänse7 — 978 45

98 ende. Där man får distinkta svar, blir det i allmänhet två svar, ett som tar sikte på förhållandena sådana de nu äro (med alla ekonomiska, och eventuellt också medicinska och andra hämmande faktorer), dels om dessa hänsyn vore bringade ur världen. Anteckna båda svaren på samma sätt som i § 12 sagts, och som framgår av blanketten. Sök a t t få fram bestämda siffror även där fp. i början svävar starkt på målet. 15. Barnbegränsningens

orsaker.

Exempel. »Det är ju så att familjerna förr var stora, sju barn och fler var inte ovanligt. Nu är det ju annorlunda. Vad kan det bero på?» samt när denna sak utretts av fp. enligt hans synpunkter: »Och i Ert eget personliga fall, vad är orsaken till att Ni bara har ett (två o. s. v.)» — i fall fp. har eller har haft många barn får frågan naturligtvis modifieras, så att det säkerställes bland annat om överhuvud födelsekontroll har kommit till användning. Protokollföring som förut genom X X framför fp:s spontana svar, och + , respektive —, framför svarstyper, som intervjuaren finner nödigt föreslå för att få fp:s svar i gång. Anteckning av svar av oförutsedd typ och övriga framkomna omständigheter av intresse. 16. Recenta nativitctsökningens orsaker. Exempel. »Nu är det faktiskt så att det har fötts litet fler barn på de senaste åren än tidigare. — Vad tror Ni det kan bero på?» — samt, för det fall att fp. tillhör grupp B (yngsta barnet under 3 år): »Och vad var orsaken till att Ni själv har skaffat Er den här minsta?» Notering som ovan. 17. Demografiska uppgifter. Dessa upptagas i det rubrikparti, vilket av praktiska skäl placerats på blankettens sista sida (fp. sitter annars gärna och sneglar i det på besvärande sätt, när de första frågorna ställas). De flesta uppgifterna erhållas ur den intervjuaren tillställda listan, vilken byggts på uppgifter från mantalskontoret, hämtade ur 1942 års mantalslängd. Åldern erhålles genom att draga födelseårtalet från årtalet 1943, då intervjun göres (sålunda intet hänsynstagande till födelsedatum). Uppgiften om inkomst per personenhet och månad införes ej. Inkomstuppgifterna avse ej »taxerad inkomst» i egentlig mening (trots a t t så felaktigt på blanketten uppgives) utan sammanlagd inkomst, uppgiven — eller i förekommande fall antagen — vid taxeringen, men innan de för kommunal och statlig beskattning tillåtna avdragen verkställts. Obs.! Följande uppgifter, som ej tillförlitligt kunna erhållas å mantalskontoret, måste av intervjuaren anskaffas vid intervjun. Antalet barn — ålder och kön — varvid hänsyn tages ej endast till de hemmavarande, utan även till frånvarande; de senare finnas ej uppförda i mantalslängden. För döda barn göres särskild anteckning, likaså antecknas

99 om h u s t r u n tydligen befinner sig i grossess. gifte och dylikt göres anteckning härom. Äktenskapets ålder!

Om fp. haft barn i föregående

18. Att iakttaga beträffande frågornas formulering. Den åsikt eller inställning som spontant framträder, är givetvis den pålitligaste och mest signifikativa. Det bästa är därför om man kan få svar på det man önskar u t a n att behöva framställa frågan, och det är ej sällan fallet, t. ex. har det i provintervjuerna ofta h ä n t att fpp. omedelbart efter Solgårdsfrågan givit spontan redogörelse för sin inställning till frågan om behovsprövningen eller för orsaken till a t t de ej nu för egen del vilja ha flera barn. Därnäst pålitligast äro de direkta svaren på neutralt och suggestionsfritt formulerade frågor, och den första frågan i varje ämne skall sålunda givas så. Om fp. då ger uttryck åt en viss uppfattning, prövar man dess stabilitet genom en invändning och måttlig suggestion av motsatt art: »men det är väl också så », »många tycker också », »fast det finns ju de som anser • » eller dylikt. Graden av motstånd mot denna suggestion tjänar till bedömning av övertygelsens styrka. Endast om invändningen tillbakavisas, eller tillmätes mycket begränsad giltighet av fp., bör ytterlighetssiffra användas i den kvantitativa skattningen (1 och 5). I de fall, då fp. ej vill u t med språket, u t a n endast svarar »ja jag vet inte», eller något a n n a t undvikande och intetsägande, på den första frågan, försökes suggestivfrågor, och i detta fall alltid såväl positiv som negativ suggestion, den ena först, den andra sedan. Om fp:s fåordighet berott på förtegenhet och skygghet, utlöser den lämpliga suggestionen ofta entusiastiskt instämmande och ytterligare egna utläggningar, medan den motsatta får mera lamt och fåordigt instämmande. Om fp:s odeciderade attityd beror på brist på egen åsikt, utlösa vanligen båda suggestionerna ett lamt instämmande.

100 Bilaga

Kort P. M. för intervjuare. (Denna promemoria medfördes under fältarbetet.)

Intervjuens inledning: 1. Är det fru X (herr X)? Förlåt om jag stör. Jag undrar om jag kunde få besvära fru X om att svara på några frågor? 2. Mitt n a m n är kandidat Z. Detta gäller en liten (Gallup-)undersökning, som Sociologiska föreningen vid Högskolan håller på med för Befolkningskommissionens räkning. Vi vill h a reda på vad allmänheten tycker om dom befolkningspolitiska åtgärder, som vidtagits, och hur man anser det hellre borde vara. Det är inget, som skall i tidningen, utan det är bara till ledning för myndigheterna. 3. F å r jag först fråga: anser fru X a t t staten överhuvudtaget har någon anledning att intressera sig för befolkningsfrågan? 4. Är det t. ex. berättigat, a t t staten försöker hjälpa de barnrika familjerna framför de övriga? 5. Hjälpen har ju hittills mest lämnats i form av hyresbidrag i de s. k. Solgårdarna. Anser fru X att det är en bra understödsform? A n m . till d e s s a inledningsfrågor: Till 1. Vid avvisande hållning, försäkra leende att det hela skall gå fort och a t t det inget är som skall komma i tidningen. Låt ej definitivt avspisa Eder, utan försök i så fall heller få intervjun förlagd till senare tidpunkt. »Jag kan komma igen i morgon vid den här tiden om det passar bättre. Eller i kväll. Vilken tid? Det går så fort.» — Högst 1—2 % av fallen är »omöjliga». Vid misstänksamt tvekande hållning från fp., tag initiativet, stig på och inskjut lämplig avledande och förtroendevinnande replik, t. ex. »Jag ser att fru X håller på att baka, det gör ingenting, fortsätt för all del, jag sätter mig här, det går alldeles utmärkt.» — »Det var en liten en, han är väl inte äldre än sju månader, jag har en systerson, som är lika liten», eller dylikt. Till 2. »Gallupundersökning» föga korrekt, men å andra sidan är begreppet k ä n t i vida kretsar. Om fp. ännu gör svårigheter, t. ex. »Det vore väl bättre ni gick till dem som har barn, vi har inga», »Sånt förstår jag mig inte på, kom tillbaka när min man är hemma», »Hur kommer det till a t t Ni kommer j u s t hit», eller dylikt — giv då nödiga upplysningar: att det icke gäller sakkunskap, a t t alla skola höras, både barnrika och barnlösa och att fpp äro uttagna genom linjer, dragna på kartan. Till 3. Vänta ej svar på denna fråga, mer än i fall av särskilt intelligenta fpp. (4 och 5). övergå vid tecken att frågan ej förståtts omedelbart till nästa. F r å g a n tjänstgör blott 1) som primitivt intelligenstest, 2) genom sin teoretiska avfattning som avledning för misstanken att besöket gäller någon slags dold fattigvårdsinspektör eller dylikt, 3) som inledning till explikationen i följande fråga. Till 4. Här brukar svaren komma. Blankettens »Grundinställning» bedömes med ledning dels av detta, dels av de följande svaren. Till 5. Vad Solgårdarna är, vet man undantagslöst inom arbetarkretsar. A n n a r s förklaring. Låt fp. spontant säga så mycket som möjligt; om han ej vill tala eller är fåordig, försök suggestion av de kursiverade punkterna å blanketten, m e n i mild form, exempelvis »Många anser a t t det blir för mycket barn samlade på ett ställe» — efter den positiva suggestionen och fp:s svar försök motsvarande negativa: »Men det gör kanske inte så mycket att det blir många barn

101 ihop.» Ur fp:s svar bedömes hans inställning. Följ denna regel vid alla försök a t t få fram inställningen genom suggestionsfrågor. I n t e rvj u e n s fortsättning: Huvudregel: Blanketten upptager de olika frågorna i den ordning, som oftast visat sig lämplig, men det är ej ovillkorligen nödvändigt att i varje fall få fram just denna ordning. Huvudregeln är fastmer att så litet som möjligt störa fp i h a n s tankegång, och a t t söka ernå så många spontana svar som möjligt, helst u t a n att ens frågan behöver framställas. Var ej snål med a t t anteckna vad som förekommit, t. ex. ordagranna ordalydelsen av svar, som fp. givit, upplysningar om levnadsförhållanden, om fp:s föräldrahem m. m., som framkommit i intervjun, samt omständigheterna t. ex. skratt, tvekande, om andra personers närvarande och dylikt. Till de olika p u n k t e r n a på b l a n k e t t e n : 1. Trötta ej fp. genom allt för långrandigt uppräknande av de olika stödformerna i tabellen. Släpp hellre utfrågningen, så snart svaren bli ointresserade och sterotypa, och övergå till de andra frågorna, för att senare återkomma till de stödformer, som ännu ej berörts. Det är ej nödvändigt suggerera fram kvalitativt omdöme om lekstugorna, om fp. ej har större erfarenhet av dem. Kom vid poängsättningen ihåg att 5 betyder oreserverat gillande av principen, även om det finns anmärkningar mot det sätt varpå den nu tillämpas (positiv kritik): 4 gillande med vissa invändningar eller reservationer (negativ kritik): 3 odeciderad inställning, 2 ogillande med vissa erkännanden och 1 helt avvisande hållning. Sök avläsa fp:s känslomässiga inställning, i de fall han ej vill ut med klara ord. Suggestionsförsök, men i så fall åt båda håll! 2. 5 = för behovsprövning. Anteckna den kritik mot n u v a r a n d e behovsprövning, som fp. kommer med, men sök också utfinna om han önskar få bort missförhållandena genom skärpt prövning, eller genom prövningens borttagande (att hjälpen göres öppen för alla, oavsett ekonomiska förhållanden). 3. Statligt underhållsbidrag per barn är ett projekt, som ej realiserats; allas erfarenhet alltså = 0. Moderskapspenning m. m. innebär moderskapshjälp och mödrahjälp. Endast moderskapspenningen är universell (utan behovsprövning). Användbart för prövande av fp:s inställning i frågan 2. 4. En av centralfrågorna i intervjun. Sök få fram möjligast exakta och utförliga upplysningar. Sedan fp. spontant sagt vad han vill, framkasta tanken på prisrabattkort i stil med livsmedelsrabatterna, men gällande t. ex. skor, strumpor, kläder m. m. — Denna viktiga punkt har tyvärr ej kommit med på blanketten. . 5 7ff, Framförallt de personliga inställningarna och personliga upplysningarna om orsaken till a t t barnen blivit just så många de äro o. s. v. äro av största intresse. Tag här upp så mycket information som låter sig erhållas! Skräm ej fp. med blankettslammer. Utnyttja minnet, litet block och små provisoriska anteckningar i kanten. Men dröj ej med a t t fylla u t blanketten efteråt, så att minnet av intervjun förflyktigas! Glöm ej fråga efter äktenskapets ålder! Kontrollera barnantalet!

Bilaga 2

EN UNDERSÖKNING ANGÅENDE BARNKOSTNADERNA PÅ GRUNDVAL AV 1933 ÅRS HUSHÅLLSBUDGETMATERIAL Av förste aktuarien fil. lic. Bengt Helger och pol. mag. Knut Wigforss

105 Inledning. Barnkostnaderna i egentlig mening utgöra den del av familjens utgifter som göres for barnens räkning. I fråga om vissa utgifter, t. ex. för kläder och skor, är det möjligt att ange hur mycket barnens förbrukning kostar. Vissa a n d r a utgifter däremot, t. ex. för bostaden, äro gemensamma för familjens medlemmar, och man kan sålunda icke i varje enskilt fall bestämma, huru stor del därav som kommer på barnens konto. I stället kan man jämföra utgifterna för sådana ändamål i familjer med och utan barn och undersöka, hur stor ökning av respektive utgiftsposter som betingas av förekomsten av barn. Det är härvidlag av vikt, a t t de familjer som man jämför ha samma inkomst, så a t t de särskilda utgiftsposternas variation icke påverkas av att inkomsten varierar. Även när det är fråga om utgiftsposter som i princip kunna fördelas på de olika familjemedlemmarna, måste man i praktiken nöja sig med samma förfaringssätt, i den mån m a n saknar uppgifter angående utgifterna för respektive familjemedlemmar. För undersökningens syfte är det således först och främst nödvändigt a t t utröna, hur de olika utgiftsposterna variera med barnens antal och ålder. Även om detta i och för sig ger vissa upplysningar om arten och omfattningen av de utgifter som förekomsten av barn orsakar, är metoden otillräcklig för att bestämma barnkostnaderna i egentlig mening. I verkligheten innebär tillkomsten av barn och barnens tillväxt i en familj med oförändrad inkomst, a t t utgifterna omfördelas så a t t vissa utgiftsposter ökas medan andra minskas. Det är klart att barnen deltaga även i sådan konsumtion för vilken utgifterna minskas eller eventuellt äro konstanta, och vidare måste det förutsättas, i fråga om utgiftsposter som ökas med barnens antal och ålder, att barnen i vissa fall konsumera mer, i andra fall mindre än vad som svarar mot den iakttagbara ökningen. I regel torde de konsumera mer av den anledningen, att föräldrarna minska sin konsumtion för att tillgodose barnens behov även i fråga om sådana poster i budgeten som i sin helhet ökas. Ej heller genom att sätta totalutgiften i relation till barnens antal och ålder kan man komma åt de faktiska utgifterna för barnen. Metoden förutsätter, såsom redan n ä m n t s , att de familjer som man jämför h a lika inkomst. I familjer med små eller medelstora inkomster förekommer i regel endast en mycket liten marginal mellan inkomster och utgifter, varför den n ä m n d a förutsättningen också innebär att den totala utgiften praktiskt taget är konstant i de jämförda familjerna. E n b a r t genom att studera utgiftsposternas variation med barnens antal och ålder kan man alltså icke fastställa barnkostnaderna i egentlig bemärkelse. Vad den ovan antydda metoden kan ge, är något annat: dels kan m a n få en allmän föreställning om den sänkning av familjernas levnadsstandard som tillkomsten av barn och barnens tillväxt medför, dels är det möjligt — om man lyckas finna något godtagbart m å t t på levnadsstandarden — att bestämma hur stor inkomstökning en familj på en viss inkomstnivå och med ett, två eller flera barn i viss ålder skulle behöva för a t t leva på samma standard som en familj med samma inkomst m e n utan b a r n (eller med ett mindre antal barn och yngre barn). Att så gott sig göra låter fastställa den erforderliga storleken av sistnämnda inkomstökning torde vara av ett visst intresse ur befolkningspolitisk synpunkt, Emellertid bör man ha klart för sig, att resultatet i viss mån blir beroende av vad man menar med lika standard. Det ligger i sakens natur, att definitionen av »lika standard» måste bli mer eller mindre godtycklig. Man gör därför bäst i a t t utgå från olika m å t t på levnadsstandarden, jämföra resultaten sinsemellan och pröva om de te sig rimliga.

106 Den inkomstökning som barnfamiljer i ett visst inkomstläge behöva för att leva på samma standard som barnlösa familjer med lika stor inkomst, torde vara något större än de faktiska utgifterna för barnen. Om man nämligen tänker sig, att barnkostnaderna i egentlig mening ersattes genom kontanta bidrag från staten, skulle vid fritt konsumtionsval föräldrarna säkerligen icke tillgodogöra sig hela detta belopp för egen del u t a n kosta på barnen något mera än förr; vad de sammanlagt disponerade för egna behov skulle sålunda alltjämt icke uppgå till de barnlösa familjernas inkomst, utan härför skulle erfordras en ytterligare inkomstökning. Det är tydligt, att de faktiska utgifterna för barnen, därest de kunde fastställas, måste vara lika med barnkostnaderna vid den lägre standard som familjerna ålägga sig, då de skaffa sig barn. Den erforderliga inkomstökningen för att bibehålla föräldrarna vid samma standard, och som det här n ä r m a s t är fråga om att söka fastställa, måste å andra sidan tydligen vara så pass stor, a t t den icke endast kompenserar föräldrarna utan också medger en viss höjning av barnens standard, allt givetvis under förutsättning a t t det fria konsumtionsvalet icke upphäves.

Utgiftsposternas yariation med barnens antal och ålder. För att i allmänna drag belysa hur utgifterna omfördelas, då barnen tillväxa i antal och ålder, har man genom s. k. partialkorrelation beräknat de genomsnittliga belopp som ägnas åt budgetens huvudposter i familjer av varierande storlek men med en konstant inkomst av ungefär 4 000 kronor per år. Beräkningarna g r u n d a sig på det av socialstyrelsen år 1933 insamlade hushållsbudgetmaterialet för arbetare, lägre tjänstemän och medelklass. De avse familjer med två vuxna såväl utan barn som med barn upp till 21 år 1 . Som m å t t på familjestorleken har man a n v ä n t barnens sammanlagda ålder. Resultatet av dessa beräkningar framställes i diagram 1. Den mest framträdande förändringen är livsmedelspostens tillväxt från 25 % i de minsta till 43 % i de största familjerna. Det är framför allt utgifterna för billiga livsmedel (mjölk, margarin, mjöl, potatis och socker) som stiga mycket starkt, nämligen från 6 % till 16 %, medan däremot utgifterna för dyra livsmedel (grädde, smör, ägg, finare kött, färdiglagad mat, färsk fisk, vetebröd, grönsaker, färsk frukt och bär) visa en ganska obetydlig ökning, från 8 % till 10 %. Utgifterna för kläder och skodon uppgå i de minsta familjerna till ungefär 12 % a v hela utgiftssumman, i de största familjerna till 14 %. Det är alltså fråga om en helt liten ökning av dessa utgifter. Emellertid gäller om beklädnadsposten i högre grad än om övriga poster, a t t barn som slutat skolan och fått egen arbetsförtjänst i viss utsträckning tillgodose sina behov med egna pengar, vilka ofta endast delvis redovisas i hushållens räkenskaper. Av denna orsak torde de verkliga beklädnadsutgifterna i de större familjerna, som ofta ha barn över 15 år, i allm ä n h e t vara något högre än vad det föreliggande materialet visar. Bostadsposten företer enligt diagram 1 någon minskning med ökad familjestorlek, nämligen från 15 % till 12 96. Detta beror på a t t åtskilliga av de större familjerna voro bosatta på orter med jämförelsevis låga hyror, medan av de mindre familjerna relativa många voro bosatta i Stockholm 2 . På orter med ungefär lika hyresnivå torde bostadsutgifterna i regel stiga med växande familjestorlek 1 Familjer med mer än ett barn över 15 år förekomma knappast i materialet och även familjer med ett barn över 15 å r äro ganska sparsamt företrädda. I övigt hänvisas till socialstyrelsens publikation »Levnadsvillkor och hushållsvanor i städer och industriorter omkring år 1933» för närmare upplysningar om materialets sammansättning. 8 Familjernas geografiska fördelning påverkar resultatet även i fråga om de övriga utgiftsposterna, dock icke i så hög grad a t t det ansetts nödvändigt a t t göra några korriger i n g a r härför.

107 Diagram 1.

Utgift^förae.lnincie,n*£> variation med h>arne-r>& ^ammanlagda ålder i farnilie-r % me.d c:a ^000 kr. i årsinkomst %

. m

?oo ,—

90 Övriga

uUjilter

•• JO

•• SÖ

Kal

ro -

éO

turutqitt&r

;• 70

•

••

60 SÖ

•• SO

tö ••

- +0

50 ••

- 30

•10

fö

• fö

J3illiqa M

)

(iv^meaet t

10 20 30 J2>arne,n£> sammanlägga

SO a / d e r (år)

éö

108 men icke i särskilt hög grad, enär de större familjerna ofta nog tillgodose sitt behov av större utrymme endast i den utsträckning som är absolut oundgängligt. I många fall kunna de skaffa sig detta ökade u t r y m m e endast genom att skära ned sina krav på lägenheternas kvalitet och utrustning, så a t t bostadsutgifterna icke ökas alltför starkt. Det föreliggande materialet är emellertid icke tillräckligt omfattande för a t t tillåta ett mera ingående studium av sambandet mellan bostadsstandard och familjestorlek. I stället hänvisas till de utredningar som företagits i anslutning till de allmänna bostadsräkningarna 1933 och 1939 1 . Skatteposten minskas med ökad familjestorlek tack vare de skattefria avdragen för minderåriga barn. I det föreliggande materialet framträder en minskning av skatteposten (inklusive de allmänna pensionsavgifterna) från omkring 10 % i de barnlösa familjerna till omkring 4 96 i de största familjernaTillsammans omfattade utgifterna för livsmedel, beklädnad, bostad och skatter i de minsta familjerna omkring 62 %, i de största omkring 73 % av den totala utgiftsbudgeten. Detta innebär att utgifterna för alla andra ändamål minskades med växande familjestorlek från omkring 38 % till omkring 27 %, alltså med drygt en fjärdedel. Av de sistnämnda utgifterna ha en del, nämligen utgifterna för böcker, tidningar, skrivmaterial m. m. samt kroppsvård, gåvor, nöjen, resor (dock ej resor till eller från arbetsplatsen), semester och sommarbostad sammanförts under rubriken »kulturutgifter» och deras variation har studerats för sig. Åt dessa ändamål ägnade de barnlösa familjerna omkring 11 % av sin inkomst, de största familjerna däremot endast något .mer än hälften så mycket, d. v. s. omkring 6 96. Emellertid ingå de halvvuxna barnens utgifter för nöjen sannolikt endast i begränsad omfattning i familjernas räkenskaper, varför skillnaden m å h ä n d a ej var fullt så stor i verkligheten. Det är tj^dligt att med växande familjestorlek en betydligt större del av inkomsten måste användas för ändamål som äro nödvändiga för livsuppehället, särskilt födoämnen. Trots den förmån som barnfamiljerna åtnjuta i form av ökade skattefria avdrag, blir det mindre över för ändamål som m å h ä n d a icke kunna sägas tillhöra livets nödtorft men som likväl äro mer eller mindre väsentliga u r synpunkten av familjernas levnadsstandard. Den omfördelning av utgifterna som kommer till synes i de anförda talen, skulle sannolikt ha varit ännu mera markerad, därest undersökningen hade k u n n a t begränsas till familjer bosatta på orter med i alla avseenden jämförbar prisnivå Den vittnar likväl om en avsevärd sänkning av levnadsstandarden med växande familjestorlek. Även sådana ändamål för vilka utgifterna ökas, k u n n a tydligen icke tillgodoses i samma utsträckning av de större familjerna som av de mindre. Beträffande kläder är detta utan vidare klart, eftersom beklädnadsposten ökas helt obetydligt. I fråga om livsmedel torde visserligen de större familjerna kunna upprätthålla en tillfredsställande tillförsel av kalorier genom a t t köpa billigare livsmedel. Att deras kost är mindre omväxlande och mindre rik på näringssalter och vitaminer än de barnlösa och barnfattiga familjernas, medan de sammanlagt konsumera endast obetydligt mer eller till och med mindre av ägg, kött, fisk och grönsaker, är däremot påtagligt. Detta har också bekräftats av de undersökningar som socialstyrelsen sedan år 1940 utför angående livsmedelskonsumtionen i mindre bemedlade familjer. För det särskilda syfte som denna undersökning avser, är det av intresse att studera utgifternas variation icke endast med barnens sammanlagda ålder utan också med antalet barn och med inkomsten. Detta kan till a t t börja med utföras på grundval av tab. 2 i tabellbilagan till regogörelsen för 1933 års hushållsbudgetun1 Jfr »Allmänna bostadsräkningen år 1933 jämte därmed sammanhängande undersökningar» utgiven av socialstyrelsen.

109 Diagram 2. l_ivsrne.de.la manlaj^da

ut q if tens variation me-d ålder i familjer med olika och olTka inkornst

barnens

sam barnantal

kt '•ZOOÖ

1SÖ0

-1000 en

komst_£rupper:

b V e r SO00. kr.

X -o = O h barn

2000-5000

soo

lin Jer

20 QqrnenÅ

30 ^samman

lagda

•• soo

éO

sammanlao i samman och olika,

S-O (<xrj

aider

Diagram 3. "fculturutcfifternas" tCu(Lurui_g i Teernas .da ålder i families'

variation med barnens variauon med barnens? me.d olika barnantal in komst

kr 800 ••

Over

••soo

5'OOQ kr

£00 •• ÖQOQ -5Q0Q

kr.

1 ba>

*00

3. o. 3

- hoo

barn •V o. fl.

Under

200-

barn

3 000 kr

100 X = 0 bai

20 tbam&ns

30 fC ~S q mm an l ägda

o) i ålder

/. \ (ar)

110 dersökning. Där meddelas (utan omräkning till normalhushåll) den genomsnittliga utgiften för olika ändamål inom familjer med olika barnantal och olika inkomst. För varje sådan grupp av familjer h a r barnens genomsnittliga ålderssumma uträknats med hjälp av de i socialstyrelsen förvarade bearbetningskartolinerna. I diagram 2 och 3 har man sammanställt dels livsmedelsutgiftens, dels de ovannämnda »kulturutgifternas» variation med barnens sammanlagda ålder inom ifrågavarande grupper av familjer. Vad livsmedelsutgiften beträffar, utvisar diagram 2, a t t den i lika stora familjer regelbundet ökas med inkomsten. Familjerna i den högsta inkomstgruppen (med över 5 000 kronor i årsinkomst) synas i regel, oavsett antalet barn och barnens ålder, ge ut drygt 50 % mer för livsmedel än lika stora familjer i den lägsta inkomstgruppen (med mindre än 3 000 kronor i årsinkomst). A t t inom samtliga inkomstgrupper livsmedelsutgiften ökas med familjestorleken är självfallet. Emellertid finner man a t t även i sådana fall då barnens ålderssumma är lika stor, de familjer som ha fler barn oftast betala u t mer för livsmedel än de familjer som ha färre barn. Detta förhållande, som tydligast kan iakttagas inom den högsta inkomstgruppen, beror icke på någon tillfällighet utan på det faktum att barnens behov av livsmedel icke tillväxer proportionellt mot deras ålder. Redan i ett- och tvåårsåldern torde sålunda barnens livsmedelsbehov uppgå till minst 1/i av de vuxnas. Vid konstruktionen av s. k. konsumtionsenhetsskalor har man i regel tagit hänsyn härtill, ehuru småbarnens livsmedelsbehov uppskattats r ä t t olika. För denna undersökning innebär det n ä m n d a förhållandet, a t t barnens ålderssumma måste anses otillräcklig som mått på familjernas storlek. »Kulturutgifterna» äro enligt diagram 3 fyra å fem gånger större i den högsta inkomstgruppen än i den lägsta. Inom samtliga inkomstgrupper, även den högsta, sjunker det sammanlagda beloppet av utgifterna för kulturändamål ganska starkt med familjestorleken. Åtminstone för den lägsta inkomstgruppen gäller att familjer med fler barn ha lägre kulturutgifter än familjer med färre barn, även då barnens sammanlagda ålder är lika. Medan livsmedelsutgiften varierar positivt både med barnens antal och med barnens ålder, synas alltså kulturutgifterna i viss utsträckning variera negativt med båda dessa faktorer 1 .

Beräkning av den erforderliga inkomstökningen för att bibehålla familjerna vid samma levnadsstandard, då barnen ökas i antal och ålder. Det har i inledningen framhållits, a t t man icke kan göra några exakta jämförelser mellan levnadsstandarden i familjer av olika storlek u t a n att först fastställa vad som menas med levnadsstandard. Denna fråga kan icke lösas med enbart statistiska hjälpmedel, utan det kräves att man a priori bestämmer, vilka faktorer som skola ingå i standardbedömningen, hur de skola mätas, och vilken vikt de böra erhålla vid en eventuell sammanvägning till ett enhetligt standardtal. Vid bestämningen av familjernas näringsfysiologiska standard (ibland även i andra sammanhang, men då på betydligt lösare grunder) brukar man uttrycka familjernas behov i s. k. konsumtionsenheter och därefter fastställa deras standard i olika avseenden genom att beräkna tillförseln av respektive näringsämnen per konsumtionsenhet. Detta låter sig givetvis göra i den mån m a n har tillgång till konsumtionsenhetsskalor, grundade på observationer angående det faktiska närings1 Beträffande vissa utgifter, som familjerna måste vidkännas i större omfattning, då barnen äro i späd ålder, t. ex. utgifter för hemhjälp, har det konstaterats, att variationen med barnantalet är positiv, medan variationen med barnens ålder är negativ. Utgifterna för sådan konsumtion, i vilka småbarnen icke alls delta, t. ex. utgifterna för kaffe, visa däremot en negativ variation med barnantalet och en positiv variation med barnets ålder.

Ill behovet. På det sättet kan man mäta familjernas kaloristandard, fettstandard, äggvitestandard, järnstandard, A-vitaminstandard o. s. v. Men redan vid försöken att fastställa en allmän näringsfysiologisk standard stöter man på problemet, vilken vikt som bör tilläggas respektive näringsfaktorer vid sammanvägningen av dessa olika standard tal. De hittills föreslagna metoderna för lösningen av detta problem äro alla mer eller mindre godtyckliga. Ännu svårare ter det sig att mäta familjernas allmänna levnadsstandard, eftersom man här helt saknar objektivt fastställda eller allmänt godtagna normer enligt vilka familjernas behov skulle kunna bedömas, och än mindre har tillgång till något viktsystem med hjälp av vilket man skulle kunna räkna fram ett allmänt standardtal. Vid förarbetena till denna undersökning ha dessa svårigheter framstått i tydlig dager. Det har k u n n a t konstateras, att flertalet av de utgiftsposter som rimligen borde ingå i standardbedömningen, ökas med växande familjestorlek. Visserligen torde ökningen i regel icke vara tillräcklig, för a t t respektive behov skola bli tillgodosedda i samma grad inom de större familjerna som inom de mindre, men att ange hur mycket mindre behovstillfredsställelsen i olika avseenden är i de större familjerna, låter sig icke göra så länge man saknar objektiva grunder för a t t fastställa behovet i familjer av olika storlek. Det har till slut befunnits, att endast två standardmått kunnat användas för att fullfölja undersökningen. Det ena utgöres av »livsmedelsprocenten», det andra av rkulturprocenten», d. v. s. livsmedelsutgifternas respektive kulturutgifternas procentuella andel av familjeinkomsten. Med kulturutgifter avses här liksom tidigare utgifterna för böcker, tidningar, skrivmaterial m. m. samt kroppsvård, gåvor, nöjen, rekreationsresor, semester, sommarbostad. Sedan gammalt har man vid hushållsbudgetundersökningar av samma slag som socialstyrelsens av år 1933 kunnat konstatera, att livsmedelsprocenten under i övrigt lika förhållanden regelbundet stiger med sjunkande inkomst och tvärtom. Därför har livsmedelsprocenten redan ofta blivit använd som ett slags mätare på familjernas välstånd, varvid välståndet givetvis ansetts stå i omvänd proportion till livsmedelsprocenten. Av diagram 2 finner man, att livsmedelsprocenten stiger med familjernas storlek, då inkomsten är konstant. Den kan följaktligen i viss mening sägas ge uttryck åt den försämring som familjernas välstånd undergår, då barnen tillväxa i antal och ålder. Det är en relativt enkel sak att jämföra livsmedelsprocentens variation med å ena sidan familjernas storlek, å a n d r a sidan familjeinkomsten och på så sätt räkna u t hur stor inkomstökning, som erfordras för att hålla livsmedelsprocenten konstant vid en ökning av barnens antal eller av barnens sammanlagda ålder. På samma sätt kan man förfara med kulturprocenten, som varierar positivt med inkomsten och negativt med familjestorleken och därför m å h ä n d a kan anses utgöra ett mera direkt m å t t på familjernas levnadsstandard. Beräkningarna ha utförts i form av partialkorrelationer mellan å ena sidan livsmedelsprocenten respektive kulturprocenten, å andra sidan familjeinkomsten samt barnens antal och deras sammanlagda ålder. För att slippa räkna med kurvregression har det i båda fallen befunnits lämpligt att inskränka beräkningarna till familjer med en inkomst av 3 000—7 000 kronor 1 . Vidare ha alla familjer med barn över 15 år uteslutits. Till grund för beräkningarna ligga likväl räkenskaper för över 500 familjer (i ena fallet 532, i det andra 516). 1

Regressionsmedierna återgivas i tabellen på sid. 113.

112 Beräkningar rörande livsmedelsprocenten.

iY =

Livsmedelsprocent

Inkomst

Barnantal

Xo 29-74 % 59 7 %

Ä*4

4 177" kr. 931 »

1-73 0-98

12-94 år 975 »

Barnens ålderssumma

532 Variabelns beteckning Medeltal Standardavvikelse

Totala

Icorrelationskoefficienter:

ro-2 = — 0,65

foå = + 0,52

ra8 =

± 0;0

'•34 =

r 0 4 = + 0,55

rL,4 =

+ 0,0

+ 0,78

Partiella ro2.3 =

korrelationskoefjicienter:

— 0,65

r 08 .2 = + 0,62

r 2 8 0 = + 0,40

r02.4 == — 0,66

r 04 .2 = + 0,6G

r 24 .o = + 0,44

r02.84 =

r0*.24 = + 0,22

r 04 .23 = + 0,84

— 0,67

Livsmedelsprocentens genomsnittliga variation med inkomsten å ena sidan och med barnantalet samt barnens sammanlagda ålder å andra sidan framgår av följande regressionsekvationer:

X0 = 24,92 — 0,00357 {xt — 4 000) + 3,15 x3 x0 = 26,00 — 0,00354 (o?, — 4 000) + 3,338 Xt Enligt dessa båda av varandra oberoende ekvationer stiger livsmedelsprocenten vid konstant inkomst med 3,15 för varje tillkommande barn i genomsnittlig ålder eller med ungefär 0,3 4 för varje år, varmed barnens ålderssumma ökas, medan eu minskning av livsmedelsprocenten med något över 3,5 0 inträder för varje tusental kronor varmed inkomsten ökas, då antingen barnantalet eller barnens ålderss u m m a äro oförändrade. För a t t hålla livsmedelsprocenten konstant skulle sålunda erfordras en ökning av årsinkomsten med ungefär 880 kronor för varje Tillkommande barn i genomsnittlig ålder eller också en ökning av årsinkomsten med ungefär 95 kronor för varje år, varmed barnens sammanlagda ålder ökas. Enär barnens genomsnittliga ålder uppgår till 7V2 år, skulle enligt den sist anförda beräkningen årsinkomsten behöva ökas med cirka 720 kronor i genomsnitt för varje tillkommande barn, för att livsmedelsprocenten skulle bli oförändrad. Man erhåller således något skiljaktiga resultat, därest m a n mäter familjestorleken efter antalet barn eller efter barnens sammanlagda ålder. Emellertid äro dessa olika m å t t på familjernas storlek i viss m å n beroende av varandra, varför det kan vara lämpligt att låta båda ingå i en och samma korrelationsräkning. Därvid erhållas bland annat de ovan återgivna korrelationskoefficienterna av andra ordningen samt följande regressionsekvation: x0 = 27,63 — 0,00379 [xs — 4 0 0 0 ) + 1,43 Xt + 0,232 xi

113 Genomsnittlig livsmedelsprocent och kulturproceiit i familjer med olika inkomst och storlek enligt barnantalet och enligt barnens ålderssumma. Genomsnittlig

Genomsnittlig Inkomst (kr.)

3 0 0 0 - 3 499 3 500—3 999 4 000—4 499 4 5 0 0 - 4 999 5 000—5 499 5 500—5 999 6 000—6 499 6 500—6 999

livsmedelsprocent

kulturprocent

328 31-8 30 o 27-3 26-2 24-8 23-2 21-4

8-1 8-5 9-o 10-3 99 9-o 10-8 11-4

Barnantal

Irvsmedelsprocent

kulturprocent

0 1 2 3 4 5 6

23-8 28 3 297 34'3 36-o 41o (36-6)

11-7 9-4 89 7-4 7-2 5-e (ll-o)

Barnens ål der ssumma (Hr) 0 - 4-9 5 - 9-9 10-14-9 15-19-9 20—24-9 25—29-9 30-34-9 35—39-9 40-44-9 45-49-9

Genomsnittlig livsmedelsprocent

kulturprocent

25'7 28-3 29-5 31*8 31-7 33-5 39-3 36-3 39-8 44-3

10-2 9-8 89 8-3 8-2 7-5 7-1 7-2 7-0 4-3

Enligt denna fullständigare beräkning minskas livsmedelsprocenten med ungefär 3,8 0 för varje tusental kronor varmed inkomsten ökas, då såväl barnantalet som barnens ålderssumma äro konstanta. Vid konstant inkomst och oförändrat barnantal ökas livsmedelsprocenten med ungefär 0,2 3 för varje år varmed barnens ålderssumma tillväxer. Vid likaledes konstant inkomst och oförändrad ålderssumma ökas livsmedelsprocenten med 1,4 3 för varje tillkommande barn. Sistn ä m n d a variation motsvarar tydligen det på diagram 2 iakttagbara förhållandet, att även i sådana fall då barnens sammanlagda ålder är lika stor, familjer med fler barn ha högre livsmedelsutgift än familjer med färre barn. Om m a n sammanställer dessa regressionskoefficienter, finner man, att det skulle behövas en ökning av årsinkomsten med i genomsnitt 380 kronor för varje tillkommande barn, då barnens sammanlagda ålder är oförändrad, och en ökning av årsinkomsten med i genomsnitt 61 kronor för varje år, varmed barnens sammanlagda ålder ökas, då barnantalet är oförändrat. För a t t kompensera den ökning av livsmedelsprocenten som ett barn i åldern 7V2 år förorsakar, skulle årsinkomsten följaktligen behöva ökas med 380 + 7V2' 61 = cirka 840 kronor. Därest de anförda värdena överhuvudtaget kunna anses utgöra ett m å t t på barakostnaderna, skulle man möjligen kunna betrakta beloppet 380 kronor som ett uttryck för vad ett barn kostar redan från början av sin levnad. Vidare skulle en sju- eller åttaåring kosta omkring 840 kronor och en femtonåring omkring 1 300 kronor. Såsom i inledningen framhållits äro dessa belopp, vilka avse den erforderliga inkomstökningen för a t t bibehålla familjerna vid oförändrad standard, sannolikt större än de faktiska utgifterna för barnen. Det synes också föga sannolikt, att de faktiska utgifterna för en femtonåring skulle uppgå till Vs av familjeinkomsten (omkring 4 000 kronor) ens i familjer med endast ett barn 1 . Men också om de anförda beloppen äro högre än barnkostnaderna i egentlig mening, är relationen mellan dem av ett visst intresse. Den för en ettåring erforderliga kompensationen (380 + 61 = cirka 440 kronor) skulle sålunda kunna beräknas till ungefär Va av den beräknade kompensationen för en femtonåring (1 300 kronor). Denna relation är något större än motsvarande relation enligt 1 Problemet k a n också betraktas omvänt, varvid de 1 300 kronorna framstå som ett m å t t på den standardsänkning som familjer med cirka 5 300 kronors inkomst genomsnittligen ålägga sig för att betala kostnaderna för en femtonåring. Vid denna högre inkomst skulle kostnaderna för femtonåringen följaktligen kunna uppskattas till ungefär lU av den totala årsinkomsten. D e t t a relationstal förefaller vara ett rimligare u t t r y c k för vad en femtonå r i n g i verkligheten kostar.

8 — 978 45

114 de vanligen använda konsumtionsenhetsskalorna. Det anses emellertid, a t t dessa i någon mån innebära en underskattning av de minsta barnens behov. Ehuru den här använda metoden är otillräcklig för a t t k u n n a läggas till grund för en noggrannare beräkning av vad barnen kosta i olika åldrar, synas de ovan anställda jämförelserna i någon mån bekräfta, att de erhållna resultaten äro rimliga, så vitt angår den erforderliga kompensationen för barn i genomsnittlig ålder. Beräkningar rörande »kulturprocenteu». Kulturprocent

Inkomst

Barnantal

8-97 % 349 %

4 126" kr. 906 »

1-72 l-oi

Barnens ålderssumma

N = 516 Variabelns beteckning Medeltal Standardavvikelse

Totala

Xt 12-98 å r 1023 »

korrelationslcoefficienter:

>'i2 =

+ 0,27

n8 =

>"34 =

+ 0,76

r 1 4 = — 0,29

Partiella

•''3

— 0 ; 28

r23 =

+ 0.0

± 0,0

Jcorrela tionshoefficien ter :

?'i2.3 =

+ 0 : 28

ri 8 .2 = — 0,29

r 2 3 .! =

+ 0,08

'"i2.4 =

+ 0.28

r 1 4 . 2 = — 0.30

r24.i

+ 0,09

**12.84 =

+ 0,28

?'18.24= — 0,11

r14.23 =

—0,14

Kulturprocentens relativa spridning omkring det aritmetiska mediet är betydligt större än livsmedelsprocentens motsvarande spridning. Korrelationen mellan å ena sidan kulturprocenten, å andra sidan inkomsten, barnantalet och barnens ålderssumma är också betydligt mindre än korrelationen mellan livsmedelsprocenten och dessa variabler. Trots detta är regressionen i varje särskilt fall rätlinjig eller nära nog rätlinjig, så länge man håller sig till inkomstintervallet 3 000—7 000 kronor, såsom här är fallet (jfr tabellen s. 11). För kulturprocentens genomsnittliga variation med familjeinkomsten och med barnantalet samt barnens ålderssumma var för sig ha följande regressionsekvationer erhållits: xt =

10,50 + 0,00104 {x2 — 4 0 0 0 ) — 0,965 x3

xx =

10,12 + 0,00103 [xs — 4 0 0 0 ) — 0,0985 x4

Antingen barnantalet eller barnens ålderssumma hålles konstant, ökas sålunda kulturprocenten med ungefär 1,0 för varje tusental kronor, varmed inkomsten ökas. Vid konstant inkomst minskas kulturprocenten med knappt 1,0 för varje tillkommande barn i genomsnittlig ålder eller med ungefär 0,1 för varje år, varmed barnens sammanlagda ålder ökas.

115 Om de i ovanstående ekvationer återgivna regressionskoefficienterna läggas till grund för beräkningen av den inkomstökning som erfordras för att hålla kulturprocenten konstant, då antingen barnantalet eller barnens ålderssumma ökas, får man följande resultat: för varje tillkommande barn i genomsnittlig ålder kräves en inkomstökning med ungefär 930 kronor och för varje år, varmed barnens ålderssumma ökas en inkomstökning med 96 kronor. Sistnämnda belopp motsvarar för ett barn i genomsnittlig ålder (7V2 år) en inkomstökning med ungefär 720 kronor. Om alla fyra variablerna sammanställas, får man följande regressionsekvation: ar, =

10,36 + 0,00129 [x% — 4 0 0 0 ) — 0,462 X, — 0,0582 Xt

Det framgår härav att kulturprocenten ökas med i genomsnitt ungefär 1,3 0 för varje tusental kronor varmed inkomsten ökas, då både barnantalet och barnens ålderssumma äro konstanta, vidare att kulturprocenten minskas med ej fullt 0,5 0 för varje tillkommande b a r n , då såväl inkomsten som barnens sammanlagda ålder äro oförändrade, och slutligen a t t vid konstant inkomst och oförändrat barnantal kulturprocenten minskas med ungefär 0,0 6 för varje år varmed barnens ålderssumma ökas. Den erforderliga inkomstökningen för att hålla kulturprocenten konstant kan 1 enlighet härmed beräknas utgöra ungefär 360 kronor för varje barn som tillkommer utan att barnens sammanlagda ålder ökas, och ungefär 45 kronor för varje år varmed ålderssumman tillväxer utan a t t barnantalet förändras.^ För ett barn i åldern 7V2 år skulle krävas en inkomstökning av 360 + 7V2 • 45 = cirka 680 kronor. I analogi med det resonemang som förts här ovan beträffande livsmedelsprocenten, skulle beloppet 360 kronor kunna betraktas som den erforderliga kompensationen för vad ett b a r n kostar redan från början av sin levnad. För en ettårina: skulle kompensationen uppgå till 405 kronor och för en femtonåring till 1 035 kronor. Sistnämnda belopp motsvarar XU av den genomsnittliga årsinkomsten bland de undersökta familjerna och Vs av årsinkomsten plus kompensationen. Det förefaller ganska sannolikt, a t t kostnaderna för en femtonåring i verkligheten utgör Vs a V4 av familjeinkomsten. Vidare motsvarar den kompensation, som skulle krävas för en ettåring, ungefär Vs av den beräknade kompensationen för en femtonåring. Detta relationstal överstiger r ä t t väsentligt den relation mellan ettåringarnas och femtonåringarnas behov, som förutsattes i de gängse konsumtionsenhetsskalorna, m e n ligger likväl inom gränserna för vad som kan anses vara rimligt. Såsom redan betonats, tillåter den här använda metoden icke någon noggrannare beräkning av vad barnen kosta i olika åldrar, varför det senast anförda endast får fattas som en bekräftelse på a t t resultatet av beräkningarna är rimligt med avseende på den kompensation, som erfordras för barn 1 genomsnittlig ålder.

Slutsatser. I nedanstående tablå angives den enligt olika metoder beräknade inkomstökning som erfordras för att bibehålla en familj vid oförändrad levnadsstandard, då den utökas med ett barn i genomsnittlig ålder, d. v. s. 7V2 år:

116 Boräknad crforder-lig inkomstökning, då såsom mått på familjestorleken användes endast barn- endast barnens antalet ålderssumma Livsmedelsprocenten konstant Kulturprocenten »

880 kr. 930 »

720 kr. 720 »

både barnantal och ålderssumma

840 kr. 680 »

Då barnens sammanlagda ålder användes som m å t t på familjestorleken, erhåller man således exakt samma resultat, antingen man utgår från livsmedelsprocentens eller kulturprocentens genomsnittliga variation, men denna exakta överensstämmelse får anses bero på en slump. Av teoretiska skäl synes det vara berättigat a t t fästa större avseende vid de resultat som erhållits, då man låtit både barnantalet och barnens ålderssumma ingå i beräkningarna. Enligt dessa beräkningar skulle den erforderliga kompensationen för en sju- eller åttaåring utgöra omkring 840 kronor, om det gäller att hålla livsmedelsprocenten konstant, och omkring 680 kronor, om det gäller a t t hålla kulturprocenten konstant. Skillnaden mellan de sistnämnda beloppen är icke större än att de båda metoderna kunna sägas h a givit samstämmiga resultat. I enlighet härmed skulle den inkomstökning som kräves för att bibehålla en familj vid oförändrad levnadsstandard, då den utökas med ett barn i åldern 7V2 år behöva uppgå till 700 å 800 kronor. Denna slutsats gäller beträffande familjer med en årsinkomst (år 1933) av omkring 4 000 kronor och ett a två barn. De försök som gjorts att beräkna motsvarande kompensation för familjer med olika barnantal, ha visat att det föreliggande materialet icke håller för dylika, mera ingående beräkningar.

Bilaga 3

EN UNDERSÖKNING ANGÅENDE LEVNADSSTANDARDENS VARIATION MED BARNANTALET Av sekreteraren fil. lic. Erland von Hofsten

119 D e t är ett allmänt känt förhållande, att varje barn, som tillkommer i en familj, innebär en ekonomisk belastning och följaktligen resulterar i en standardsänkning för familjen, såvida icke penningreserver av något slag kunna tillgripas, vilket dock är undantag. Redan före eller i samband med ett barns födelse måste föräldrarna vidkännas vissa utgifter, och dessa utgifter bli därefter allt större ä n d a till dess barnen äro så stora, att de själva kunna bidraga till sitt uppehälle. Därtill kommer, att tillkomsten av ett barn i en familj kan medföra a t t familjeinkomsten sjunker, beroende på att hustrun måste sluta förvärvsarbeta åtminstone under någon tid. Utgifterna för barnen äro särskilt betungande för hushåll, som äro bosatta i städer och andra samhällen. Även jordbrukarfamiljerna, vilkas hushållning numera i allt större utsträckning utgöres av penninghushållning, måste emellertid vidkännas avsevärda utgifter för barnen. Syftet med föreliggande promemoria är att med hjälp av olika föreliggande material belysa på vad sätt levnadsstandarden i en familj förändras, då barn tillkomma. Eftersom endast föga material finnes, som belyser levnadsstandarden vid olika barnantal inom jordbrukarhushåll och andra hushåll, som delvis anlita naturahushållning, kommer framställningen närmast att taga sikte på familjer, som äro bosatta i städer och andra samhällen och som icke anlita naturahushållning. . E n analys av levnadsstandardens variation med barnantalet bör till en början innefatta ett studium av inkomsternas förändringar med barnantalet.

Inkomstens variation med barnantalet. Något statistiskt material, som skulle göra det möjligt att i detalj studera hur inkomsten i de enskilda familjerna förändras, på grund av att barn tillkomma i familjen, finnes veterligen icke. Man torde kunna utgå från att mannens inkomst i flertalet fall icke påverkas av ett barns tillkomst. Om man med inkomst menar det nettobelopp, som återstår, sedan de direkta skatterna betalats, kan man visserligen anse att inkomsten ökar med det belopp, varmed skatten reduceras för varje barn. Det förefaller dock mera naturligt att betrakta skatterna som utgifter (se nedan). o I övrigt kan man utgå från a t t inkomsten i vissa fall förandras pa följande sätt på grund av att barn tillkomma. a) Inkomstökning på grund av att lönen är graderad efter barnantalet. En dylik familjelön förekommer dock i Sverige endast i sällsynta undantagsfall. ' . , .... b) Inkomstökning på grund av att familjeförsörjaren skaffar sig ett bättre avlönat arbete — eventuellt i form av extrainkomster — för a t t kunna försörja barnet eller barnen. .. , Flertalet personers möjligheter i detta hänseende torde fa anses begränsade. c) Inkomstminskning på grund av att hustrun är nödsakad a t t avstå från forvärvsarbete, som hon tidigare haft. . I många fall slutar hustrun sitt förvärvsarbete redan vid äktenskapets ingående I Stockholm och de andra större städerna, där det numera torde vara regel att hustrun har förvärvsarbete åtminstone till dess första barnet väntas spelar hustruns minskade inkomst i samband med att barnantalet stiger säkerligen en ganska stor roll. Någon analys av de förändringar i ett hushålls ekonomi, som

120 bli följden, då en förvärvsarbetande hustru övergår till hemarbete, skall dock h ä r icke företagas. Om det icke är möjligt att erhålla någon siffermässig belysning av de nyssn ä m n d a faktorernas betydelse för inkomstförändringar i samband med ett ökat barnantal, så kan man däremot med hjälp av siffror från 1936 års partiella folkräkning jämföra inkomstens höjd inom familjer med olika barnantal. Dessa siffror måste dock utnyttjas med försiktighet, enär jämförelsen sker mellan olika familjer, som sinsemellan förete även andra olikheter, varom mera i det följande Följande tablå åskådliggör medianinkomstens höjd inom familjer med olika antal minderåriga barn enligt 1936 års folkräkning.

Antal hemmavarande barn under 15 år 0

1 2 3 4 5 6

Medianinkomst år 1935 inom bestående äktenskap utan hemmavarande vuxna

barn

Landsbygden

Städerna

1 190 kr. 1 480 » 1440 > 1 400 > 1 340 » 1 330 » 1 270 »

3 090 2 900 3 060 2 920 2 780 2 540 •

kr. » > » » » »

Det visar sig, att på landsbygden familjer utan b a r a hade den lägsta genomsnittsinkomsten, 1 190 kronor. Familjer med ett barn hade en väsentligt högre medianinkomst, 1480 kronor. Därefter sjönk medianinkomsten med stigande barnantal. I fråga om familjer bosatta i städer finner man icke någon lika tydlig tendens. F r å n och med det fjärde barnet finner m a n dock även här en tydlig minskning i medianinkomsten. Ur siffror av här angivet slag kan man dock givetvis icke draga några slutsatser beträffande inkomstens variation med barnantalet i den enskilda familjen eller for ett genomsnitt av familjer. Anledningen till a t t beträffande städerna inkomsterna genomsnittligt äro lägre i barnrika äktenskap än i äktenskap med högst t r e barn kan vara att söka däri, att barnantalet är större i familjer med låga inkomster eller att barnantalet är större på de orter, där inkomsterna äro låga. v e r k e t f i n n a s siffr A Sl o r , som utvisa, a t t just dylika faktorer spela en roll. Andra siffror finnas nämligen, som visa att fruktsamheten är störst inom familjer med låga inkomster samt att — åtminstone vid den tidpunkt som dessa siffror hänföra sig till — bland städerna Stockholm uppvisar de högsta inkomsterna och det lägsta barnantalet, medan de mindre städerna ha lägre inkomster och jämförelsevis högt barnantal. r w T e n w ° m i n k o m s t e r n a ä r o l ä g s t i de barnrika familjerna, så utesluter detta likväl icke, a t t inkomsterna genomsnittligt öka med tilltagande barnantal, såväl mom barnrika som barnfattiga familjer. Följande siffror ge ett belägg för a t t det verkligen förhåller sig på detta sätt. Siffrorna, som ävenledes äro hämtade från 1936 års partiella folkräkning, utvisa medianinkomsten inom äktenskap av olika varaktighet.

121 Äktenskapens varaktighet

0— 4 å r 5—9 » 10—14 » . . . . 15—19 20—35 »

Medelantal födda barn

Medianinkomst år 1935

Landsbygden

Städerna

Landsbygden

Städerna

0-87 1-7 1 289 3-0G 4'07

0-60 1-20 1'68 2'18 3'02

1 428 kr. 1550 » 1640 > 1630 » 1430 »

2 880 kr. 3130 » 3 380 » 3 470 • 3 270 »

Av dessa siffror framgår, att inkomsterna genomsnittligt öka med äktenskapets varaktighet. Den högsta medianinkomsten uppvisa på landsbygden äktenskap med en varaktighet av 10—14 år och i städerna äktenskap med en varaktighet av 15—19 år. Jämfört med den lägsta varaktighetsgruppen, 0—4 år, utgör ökningen på landsbygden 15 96 och i städerna 20 %. Inkomstuppgifterna i tablån avse givetvis ej samma äktenskap u t a n olika grupper av äktenskap vid en och samma tidpunkt. Om man i stället hade k u n n a t följa en och samma grupp av äktenskap, skulle man sannolikt h a funnit en större ökning i inkomst med tilltagande varaktighet hos äktenskapen. P å grund av d e n allmänna förbättringen i inkomsterna under årtiondena n ä r m a s t före år 1936 kan m a n nämligen förutsätta, a t t äktenskap med en varaktighet av 0—4 år vid tidigare tidpunkter uppvisade lägre genomsnittlig inkomst än motsvarande äktenskap år 1936. De äktenskap i städerna, som år 1936 hade en varaktighet av 15 —19 år, uppvisade sålunda sannolikt femton år tidigare, då deras varaktighet var o—4 å r en medianinkomst, som var lägre än 2 880 kronor (räknat i 1936 å r s penningvärde). Den högsta varaktighetsgruppen, 20—35 år, uppvisar för såväl landsbygden som städerna en väsentligt lägre medianinkomst än n ä r m a s t föregående varaktighetsgrupp. Förklaringen härtill är sannolikt a t t söka däri, a t t den längsta varaktighetsgruppen innesluter äktenskap, vari mannen på grund av överårighet icke längre h a r någon inkomst. Samtidigt med a t t äktenskapen få större varaktighet, ökar antalet hemmavarande barn. Några siffror över antalet hemmavarande barn inom olika varaktighetsgrupper finnas ej; de i tablån angivna siffrorna avse hela antalet levande födda barn. Om tablån i stället avsett antalet hemmavarande barn under 15 år, skulle siffrorna på grund av dödsfall bland barnen ha varit lägre. Vidare skulle för d e högsta varaktighetsgrupperna h a erhållits ett väsentligt lägre barnantal beroende på a t t barnen överskridit åldern 15 år. Det finns anledning antaga, a t t siffrorna över antalet hemmavarande barn i stort sett uppvisa samma utveckling som inkomsterna, d. v. s. en ökning fram till en varaktighet av 15—20 å r s a m t en därpå följande minskning. Av de förda resonemangen och de anförda sifferuppgifterna har framgått, a t t den genomsnittliga utvecklingen synes vara den, a t t såväl inkomsterna som antalet hemmavarande minderåriga barn öka parallellt fram till en varaktighet hos äktenskapen av 15—20 år. Därpå sker en minskning i såväl inkomster som antal barn. Det förhållandet a t t inkomsterna öka samtidigt med barnantalet får dock givetvis icke föranleda den slutsatsen, a t t inkomsterna öka på grund av det ökade barnantalet. För a t t en uppfattning skall kunna erhållas om inkomstutvecklingens samband med barnantalet anges i tab. 1 medianinkomsterna år 1935 för äktenskap av olika varaktighet och med olika barnantal.

122 Tab. 1. Medianinkomst i kronor för äktenskap av olika varaktighet och med olika barnantal enligt 1936 års partiella folkrakning. A n t a l

Äktenskapets varaktighet 0

födda

barn

1040 1400 1440 1730 1560

1310 1500 1660 1480

2 060 2 780 3 330 3650 3 360

2 420 3 000 3 310 3 070

L a n d s b y g d e n 0— 4 år 5— 9 » 10-14 » 15—19 » 20—35 »

1590 1 690 1 500 1380 1160

1390 1690 1850 1820 1470

1310 1530 1750 1800 1570 S t ä d c r n a

0— 4 år 5— 9 » 10 — 14 » 15—19 » 20-35 »

3 300 3 510 3 590 3 410 3 230

2 630 3100 3 380 3 570 3 430

2 490 3 000 3 500 3 670 3 580

Av siffrorna i denna tabell framgå till en början, att bland äktenskap med kort varaktighet — 0—4 år — medianinkomsten sjunker starkt med tilltagande barnantal. Då äktenskapens varaktighet ökar, utjämnas olikheten i inkomst, och för de högsta varaktighetsgrupperna synas inkomsterna vara högst för äktenskap med två barn. Icke heller ur denna tabell är det emellertid möjligt att draga några säkra slutsatser rörande inkomstutvecklingeii inom var och en av tablåns spalter, enär inkomstsiffrorna icke avse samma äktenskap. O-barnsäktenskapen bli allt färre och exempelvis 4-barnsäktenskapen allt talrikare, när äktenskapens varaktighet ökar. Den enda jämförelse, som möjligen kan göras, är följande. Om man utgår från ett äktenskap med 0 barn inom varaktighetsgruppen 0-—4 år, finner man för landsbygden en medianinkomst av 1 590 kronor. För äktenskap med en varaktighet av 10—14 år, finner man en medianinkomst av 1 500 kronor för O-barnsäktenskap och 1 440 kronor för äktenskap med 3 barn. Inkomstutvecklingeii skulle alltså varit ungefär densamma för dessa båda grupper av äktenskap. För äktenskap i städerna finner man på motsvarande sätt, a t t medianinkomsten 3 300 kronor för äktenskap med 0 barn och en varaktighet av 0—4 år, inom varaktighetsgruppen 10—14 år motsvaras av medianinkomsten 3 590 kronor för äktenskap, som fortfarande äro barnlösa, och 3 330 kronor för äktenskap med 3 barn. Genom dylika jämförelser synes man ur siffrorna i den anförda tablån kunna draga den slutsatsen, att inkomstutvecklingen i varje fall icke mera avsevärt påverkas av barnantalet. Sammanfattningsvis kan man beträffande inkomstens variation med barnantalet säga, att det statistiska material som finnes tyder på a t t familjernas inkomster genomsnittligt stiga jämsides med att barnantalet stiger. Denna ökning är emellertid i första hand ett uttryck för att inkomsterna stiga, då föräldrarnabli äldre, och inkomstökningen synes vara ungefär lika stor i familjer som erhålla mänga barn som i familjer som erhålla få eller inga barn.

Förändringar i inkomstanvändningen på grund av ökat barnantal. Redan innan det första barnet födes i en familj, måste familjen vidkännas vissa utgifter för barnet. Efter hand som barnantalet blir större och barnens

123 ålder ökar, tillkomma nya utgiftsbehov för barnen. För att kunna täcka dessa utgifter måste familjens budget läggas om. Ehuru familjernas inkomster genomsnittligt öka, samtidigt med att barnantalet ökar, är denna ökning icke på långt n ä r tillräcklig för a t t motsvara de nödvändiga utgifterna för barnen. Om inkomsterna skola räcka till, tvingas följaktligen hushållet att förändra sin inkomstanvändning efter hand som barnen kräva utgifter. J u större barnantalet är, desto mindre del av inkomsterna k u n n a föräldrarna använda för sin egen del och desto större del måste utnyttjas för barnens del. Tillkomsten av ett b a r a i en familj innebär också andra förändringar, som ha ett nära samband med förändringar i inkomstanvändningen. H u s t r u n blir sålunda mera bunden till hemmet och hennes arbetsbörda växer med barnantalet. Till dylika faktorer tages dock här ingen hänsyn; avsikten är i första hand att få en uppfattning om barnantalets inflytande på kontanthushållningen i en familj. Några faktiska undersökningar över på vad sätt inkomstanvändningen i en familj påverkas, då barnantalet ökar, ha veterligen icke utförts, i vart fall icke i vårt land. Dylika undersökningar skulle förutsätta detaljerade upplysningar om konsumtionen under en lång följd av år för ett antal hushåll, som hela tiden vore desamma. Det säger sig självt, att det skulle erbjuda stora svårigheter att erhålla dylika uppgifter, som vore användbara. Många familjer byta vistelseort eller deras levnadsförhållanden förändras i så avsevärd utsträckning, att jämförelser svårligen k u n n a göras. Därtill kommer den olägenheten att jämförelser över en följd av år svårligen kunna göras på grund av allmänna förändringar i konsumtionsvanorna betingade av prisförändringar m. m. Genom socialstyrelsens olika undersökningar över konsumtionsvanorna inom hushållen är det emellertid möjligt att jämföra konsumtionen mellan familjer med olika barnantal, vilka ha ungefär lika stor inkomst. Eftersom, enligt vad som framhållits i det föregående, inkomstens höjd icke nämnvärt torde påverkas av barnantalet, bör det genom dylika jämförelser vara "möjligt att erhålla en någorlunda god uppfattning om på vad sätt inkomstanvändningen påverkas av ett ökat barnantal. Man bör dock ständigt ha i minnet, att de redovisade olikheterna i inkomstanvändningen mellan familjer med olika barnantal delvis kunna bero på a t t de familjer, mellan vilka jämförelsen sker, förete även andra olikheter än i fråga om antalet barn.

Socialstyrelsens undersökning av år 1933. Den av socialstyrelsen omkring år 1933 företagna konsumtionsundersökningen, i vilken sammanlagt 1 245 hushåll bosatta i städer och industriorter deltogo, är som bekant den senaste i Sverige utförda undersökningen avseende hushållens samlade konsumtion och en bokföringsperiod av ett helt år. Ehuru avsevärda förändringar i konsumtionen hunnit inträffa under de år, som förflutit sedan år 1933, torde denna undersöknings resultat fortfarande lämna en relativt god uppfattning om konsumtionsolikheterna mellan hushåll av olika typer. Det har därför synts motiverat a t t här lämna en relativt utförlig redogörelse för undersökningens resultat i berörda hänseenden. I tab. 2 anges utgifternas fördelning på olika större budgetposter inom olika inkomstklasser och familjetyper. Av denna tabell framgår vilka utgiftsposter, som spela en större och vilka som spela en mindre roll inom hushåll med flera barn jämförda med hushåll med färre barn eller utan barn. Jämförelserna underlättas med hjälp a v tab. 3, vari för den mellersta inkomstgruppen de olika budgetposterna angivits i procent av utgiften för familjer utan barn. I denna tabell ha budgetposterna specificerats något mera än i tab. 2.

124 T a b . 2.

U t g i f t e r för o l i k a ä n d a m å l inom olika i n k o m s t g r u p p e r och f a m i l j e t y p e r . 1933 å r s b u d g e t u n d e r s ö k n i n g . Familjer med barn, av vilka det (de) äldsta i en ålder av

Inkomstgrupper och utgiftsposter

Familjer utan barn

under 7 år

7—15 år

4 och 2 eller 2 eller 1 barn 1 barn flera 3 barn 3 barn barn

15 år och däröver 1 barn

2 eller 3 barn

4 och flera barn

Familjer med mindre än S 000 kr. i årsinkomst Födo- och njutningsämneu Bostad Bränsle och lyse Kläder och skodon Skatter Övriga utgifter

847-s 387-9 125-7 256-2 215-0 705-3

968-9 1 048-3 1040-1 1108-5 1 265-6 1 082-5 1 169-9 1214-0 399-4 343 c 355o 3 3 1 i 289-3 269-1 3 7 1 i 376-0 126-5 125-1 121-5 125-4 119-7 134-4 126-7 119-8 329-2 325-3 3 5 4 i 346-4 3263 331-2 3 5 1 i 290-9 183-3 124-9 173-2 128-3 72-6 214-8 124o l O l o 663-6 6 4 1 i 674-7 6 0 4 i 496-6 652-4 563-2 480-3

Summa 2 537 i 2 670-9 2608-s 2 718-6 2 643 8 2 570 i 2684 4 2 706 0 2 582 o Familjer med 3 000—5 000 kr. i årsinkomst. Födo- och njutningsämnen Bostad Bränsle och lyse Kläder och skodon Skatter Övriga utgifter

1 039-5 1157-6 1155-4 1271 649-7 660-7 548-9 568 154-8 158-5 160-7 146 419-6 433-s 424-6 465 345-4 274-1 235-9 270 1 257-2 1103-1 987-9 1049

1 367-6 1499-6 1188-3 1 487-0 1 728-1 555-s 539-2 532-4 531-9 476-4 1597 170-6 153-9 163-2 168-6 510.8 530-4 405-9 508-1 555-6 236o 161-6 300-4 257-4 162o 1 047-8 890-0 1067-1 1061-7 874-4

Summa 3 8(5(5-2 3 787-8 3 5 1 3 4 3 771 3877-2 3 791 4 3 648 0 4009 8 3 9 6 5 1 Familjer med o 000 kr. och däröver i årsinkomst. Födo- och njutningsämnen 1 324-9 1 593-5 1 685-4 1 415-0 1793-2 1 959-4 1 639 s 1817-7 2 287-2 Bostad 991-7 1127-7 920-3 1 089 4 1188-s 1 032-2 1110-4 984-3 827-1 199-4 239 6 257-7 222-2 262-1 273-2 260-7 233o 256-0 Bränsle och lyse 661-7 786-0 617-6 705-0 786-s 799-3 725-9 727-5 850-0 K l ä d e r och skodon 616-y 664-4 556-8 583-8 659-4 5 1 2 i 721-2 504-8 408-1 Skatter Övriga utgifter 2 074-9 2 160-6 2 099-6 2115 2 2 292-2 2 132-7 2115-9 1 760-s 1 943o Summa 5 869-5 6 5718 6137 4 6130 6 6 9815 6 708-9 6 573 4 6 027 6 6 5 7 1 4 Samtliga

familjer. 1 6087 1 273-6 1 547-4 1900-8 656-s 617-2 646-4 598-8 195-2 175-2 179-5 197-6 579-6 466-4 554-5 647-0 264-1 382-5 314-7 248-5 1 236-8 1 233-s 1 209-2 1241-7 Summa 3847-0 4120-9 4 0 7 7 1 3 942 8 4 460 4540 7 4148 2 4 4 5 1 7 4834 4

Födo- och njutningsämnen Bostad Bränsle och lyse Kläder och skodon Skatter Övriga utgifter

1 035-9 1 205-8 1 289-c 1 247-3 1432 635-9 695-s 607-9 610-4 678 154-5 168-4 181-0 154-0 179 416-4 486-5 457-3 482-0 553 357-8 339-7 304-8 301-8 325 1246-5 1225 2 1236 5 1147-3 1289

D e t v i s a r sig, a t t d e n u t g i f t s p o s t , s o m r e l a t i v t s e t t ö k a r k r a f t i g a s t d å b a r n a n t a l e t s t i g e r , ä r u t g i f t e r n a för s k o d o n . F ö r f a m i l j e r m e d 4 o c h f l e r a b a r n ä r o d e s s a u t g i f t e r m e r ä n d u b b e l t s å h ö g a s o m för f a m i l j e r u t a n b a r n . Ä v e n u t g i f t e r n a för m a t v a r o r ö k a k r a f t i g t , d å b a r n a n t a l e t s t i g e r . P å g r u n d a v d e n senare utgiftspostens stora betydelse är ökningen i kronor r ä k n a t givetvis mycket s t ö r r e i f r å g a o m m a t v a r o r ä n i f r å g a o m s k o d o n . U t g i f t e r n a för d r y c k e s v a r o r o c h t o b a k , för b r ä n s l e o c h lyse, för k l ä d e r s a m t för f ö r e n i n g s - och f ö r s ä k r i n g s -

125 Tab. 3. Utgifter för skilda ändamål inom familjer med olika barnantal, da utgifterna för familjer utan barn satts lika med 100. Hushåll med en årsinkomst mellan 3 000 och 5000 kronor enligt 1933 års budgetundersökning. Familjer med barn av vilka det (de) äldsta i en ålder av Utgiftspost

Dryckesvaror och t o b a k . . . .

Skatter Förenings-

och

Familjer utan barn

1 barn

2 eller 3 barn

1 barn

2 eller 3 barn

4 och liera barn

1 barn

2 eller 3 barn

100 100 100 100 100 100 100 100

113 95 100 101 98 122 78 73

124 90 89 110 100 141 72

124 131 88 96 106 141 79 60

137 108 84 101 109 174 67 54

165 87 86 114 116 206 4S 65

126 86 84 102 92 130 89 74

148 101 78 101 107 158 71

4 och flera barn 181 78 71 106 110 220 46 53

försäkrings-

Tidningar, böcker, skrivmateriel, porto, telefon .... Kroppsvård, rengöringsmedel, t v ä t t och s t r y k n i n g . . Ö v r i g a u t g i f t e r ( i n k l u s i v e förtäring atom hemmet) . . . .

15 år och diirövcr

7 — 15 år

under 7 år

96 72 85 89

86 109 49 61 78 77 67 85

avgifter variera endast obetydligt med barnantalet. Återstående utgiftsposter minska, då barnantalet stiger. Relativt sett är minskningen kraftigast i fråga om skatterna, vilket givetvis är ett uttryck för de barnrika familjernas skattelättnader. Även återstående budgetposter, d. v. s. bostad, inventarier, tidningar e t c , kroppsvård etc. samt övriga utgifter sjunka ganska avsevärt med stigande barnantal. Tab. 4. Olika utgiftsposter i procent av totalinkomsten inom olika inkomstgrupper och familjetyper. 1933 års budgetundersökning. Familjer med barn av vilka det (de) äldsta Inkomstgrupper och utgiftsposter

Familjer utan barn

15 åi och däröver

— 15 å r

under 7 år

en ålder av

4 och flera barn

1 barn

2 eller 3 barn

1 barn

2 eller 3 barn

4 och flera barn

1 barn

2 eller 3 barn

33i 15i 4-9 10-0 84 5-8

36-4 15-o 4-7 12-4 6-9 4-7

39-6 13-o 4-7 12-3 4-7 4-6

38-5 13-2 4-5 13i 6-4 2-7

42 l 12-6 4-8 13i 4-9 3-9

47-9 10-9 4-5 12-3 2-8 2-9

40-8 lOi 5-1 12-5 8-1 3-7

43-8 13-9 4-7 13i 4-6 3-5

46-8 14-5 4-6

7-1 13-1

7-6 12-1

7-6 14-7

73 11-8

6-5 9-4

6-4 14-5

6-3

4-6 10-6

98-6

100 7

1012 Familjer med under 3 000 kr. i årsinkomst. Födo- och n j u t n i n g s ä m n e n . .

Kläder och skodon Inventarier Förenings- och avgifter

försäkrings-

Samtliga utgifter i % av totalinkomsten

3-9 3-4

11-3

15-3 99l

Ila

996 1012

126 Tab. 4 forts. Familjer med barn av vilka det (de) äldsta i en ålder av Inkomstgrupper och utgiftsgrupper

Familjer utan barn

under 7 år

bai Familjer med 3 000—5 kr. i årsinkomst.

2 eller 3 barn

15 år

15 år och däröver

1 barn

2 eller 3 barn

4 och flera barn

33-5 3-9 12-3 7-1 4-3

35l 14-2 4-1 13-1 6i 3-9 7-9 15-2 99 6

1 barn

2 eller 3 barn

4 och flera barn

40-6 14-6 4-6 14-3 4-4 4-7

31-7 14-2 4-1 109 5-3

37-2 13-3 4-1 12 7 6-4 36

43-8 12i 4-3 14-1 4-1 3-8

5'9

6-9 16-3

7-5 15-5

6-o 12-4

000 Födo- och njutnings ä m n e n . . Bostad Bränsle och lyse Kläder och skodon Skatter Inventarier Förenings- och försäkringsavgifter Övriga utgifter

6-9 18-7

6-6 16-5

16-2

6-8 16-6

Samtliga utgifter i % av totalinkomsten

101 o

29-8 17-0 4i

15o

11-2 7-o

5É 2

13-5 1026

Familjer med 5 000 hr. och däröver i årsinkomst. Födo- och n j u t n i n g s ä m n e n . . Bostad Bränsle och lyse K l ä d e r o c h skodon. Skatter Inventarier Förenings- och försäkringsavgifter Övriga utgifter S a m t l i g a u t g i f t e r i % av totalinkomsten

21-3 16-o 3-2 10-7 99 3 4

22-(!

25-7

16o 3-4

14o

22-o 16-9 B-4 10-9 9i 3-8

24-9 16-5 36 10-9 9-1 4-8

23-3 15-8 3-7 10-3 10-3 2-9

28-9 15-7 37 11-6 4-1

34-o 12-3 3-8 12-6 6-1 3-9

ll-i 9-4 4-6

3-9 9-4 8-5 4-6

68 23-7

6-1 20-0

7-9 19-6

7-6 21-4

7-3

19-9

7-3 16-o

7-5 17-4

93 2

93 6

95i

96 8

95-9

34-3 14-3

3-8

38-9 12-3 4-o 13-3 5i 3-9

20-4 98-5 934

Samtliga

familjer.

Födo- och n j u t n i n g s ä m n e n . . Bostad Bränsle och lyse Kläder och skodon Skatter Inventarier Förenings- och försäkringsavgifter Övriga utgifter Samtliga utgifter i % a totalinkomsten

26-o 16-8 4-o 10-7 9-2 5-8

2816 31174-

30-3 14-3 4-2 107-1 4-5

31-2 15-3 3-8

31-7 15.0

12o 4o

12-2 7-2 4-2

35-4 14-4 4-3 12-7 5-8 4-5

617-

7-4 17i

7-1 17-6

7-6 16-7

6-4 16-3

6 17

7-3 15-6

6-7 14-9

98-7

96 3

95 6

98 5

98-5

99 8

98 6

99 l

7-5

4-o 12-3

7-o

En ytterligare belysning av det sätt, varpå konsumtionen förändras, då barnantalet ökar, erhålles om de olika utgiftsposterna anges i procent av inkomsten; se tab. 4. Då barnantalet stiger, måste som synes en allt större andel av inkomsten tagas i anspråk för födo- och njutningsämnen 1 . Även procenttalet för kläder och skodon stiger, åtminstone inom de lägre inkomstgrupperna. De övriga 1 I f r å g a om n j u t n i n g s ä m n e n a f ö r e l i g g e r g i v e t v i s i c k e n å g o t » t v å n g » . D e s p e l a e m e l l e r t i d en u n d e r o r d n a d roll och h a e n l i g t p r a x i s f ö r t s t i l l s a m m a g r u p p s o m f ö d o ä m n e n a .

127 budgetposterna uppvisa däremot oförändrade eller sjunkande procenttal. Den största nedgången utvisa budgetposterna skatter, inventarier och övriga utgifter. Sammanfattningsvis kan man säga, a t t de i det föregående anförda siffrorna h a givit ea allmän bild av att levnadsstandarden sjunker kraftigt, då barnantalet ökar och då barnen bli äldre. De primära behoven måste då i första hand tillfredsstillas, vilket först och främst innebär, att en allt större del av inkomsten måste 'ägas i anspråk för födoämnen. Tab. 5. Kostens innehåll av olika näringsfaktorer per 1000 kalorier enligt socialstyrelsens budgetundersökning i november 1941. H u s b. il 11 s t y p

Äggvita, gram

Järn. mg

Vitamin A, I.E.

Vitamin Bi

M a n cch h u s t r u u t a n b a r n » » » 1 b a r n 0— 6 å r ») n » 1 ,, 7—15 „ 2 » 0 — 6 » » » » 2 » 0 — 15 •> » » » 3 » 0—15 » » » » 4 » 0—15 »

31 29 31 30 30 30 29

5' 3

1 300 1300 1300 1300 1300 1280 1280

0-50 0-4 7 0-51 0-40 0-49 0'4 9 0.51

5-o 5-4

5-o 5-1

5o 5-o

Vitamin C, mg.

24f, 23-3 25-5 22i 22-1 21-9 22-6

De anförda siffrorna ha samtliga avsett tiden omkring år 1933. I fråga om livsmedel kunna de erhållna resultaten kompletteras med hjälp av uppgifter erhållna i samband med socialstyrelsens budgetundersökning i november 1941. Denna undersökning har i detta sammanhang ett särskilt värde därigenom a t t den gör det möjligt att jämföra kostens kvalitet inom hushåll av olika storlek; se tab. 5, som anger kostens innehåll av äggvita, järn och olika slag av vitaminer räknat per 1 000 kalorier. De i tab. 5 framkomna skillnaderna mellan de olika familjetyperna m å s t e sägas vara överraskande små. Den enda påtagliga försämringen i kostens kvalitet vid stigande barnantal synes äga r u m beträffande vitamin A, där siffrorna för de tre största hushållstyperna äro avgjort lägre än för de övriga hushållen. Det bör emellertid erinras om att barn ha ett större behov än vuxna av att kosten är av hög näringsfysiologisk kvalitet. Det skulle därför vara rimligt, om kostens halt av äggvita, järn och vitaminer bleve större, då barnantalet växer.

Hur mycket kostar ett barn? Om det är möjligt att genom jämförelser mellan familjer på samma inkomstnivå, men med olika barnantal, erhålla en någorlunda god uppfattning om det sätt, varpå den materiella standarden i en familj måste sänkas, då barn tillkomma i familjen, så erbjuder det betydligt större svårigheter att få en uppfattning om hur stora de faktiska utgifterna för barnen äro. Svårigheterna härvidlag äro av flera slag. Vissa utgifter för barnen, såsom för kläder, skodon, läkarvård, undervisning, leksaker, sportutrustning etc. kunna i detalj specificeras genom ett studium av förda räkenskaper. Dylika direkta och lätt redovisbara utgifter för barnen äro dock givetvis icke de enda, utan de spela tvärtom en relativt ringa roll. J u större barnen äro, desto större är deras matförbrukning, men a t t noggrant ange hur stor del av ett hushålls matutgifter, som bör hänföras till barnen, erbjuder stora svårigheter. Än större bli svårigheterna i fråga om sådana allmänna nyttigheter som bostaden m. m. Eftersom barnen taga upp ett väsentligt utrymme, bör dock rimligtvis en del av bostadskostnaden föras på barnens

128 konto, trots att barnen icke alltid eller ens som regel föranleda någon ökning i familjens bostadskostnad. Vad som ytterligare bidrager till svårigheterna a t t fixera den faktiska barnkostnaden är det förhållandet att kostnaden varierar högst väsentligt med inkomsten. Då inkomsten ökar, stiger exempelvis matens kvalitet och pris, och följden är, att även kostnaden för barnens mat blir större. Slutligen består en särskild svårighet i att fastställa de nuvarande kostnaderna för barnen däri, a t t priserna under krigsåren undergått så avsevärda förändringar. Om man utgår från sifferuppgifter, gällande tiden före krigsutbrottet, så måste resultatet bli skäligen inaktuellt och återspeglar ingalunda den nuvarande kostnaden för barnen. Aktuella sifferuppgifter finnas endast i ringa utsträckning. De anförda svårigheterna kunna emellertid i viss utsträckning kringgås, därigenom att man för var och en av de olika i en familjs totala utgiftssumma ingående budgetposterna söker beräkna vilken procentuell ökning, som budgetposten i fråga måste undergå, då bara tillkomma, för att det skall vara möjligt för familjen att leva på oförändrad standard. I det följande komma att redovisas vissa dylika beräkningar. Var och en av de i socialstyrelsens budgetundersökningår ingående posterna behandlas därvid för sig.

Födo- och njutningsämnen. I fråga om denna utgiftspost ligger det nära till hands att utgå från uppgifter över kaloriebehovet i olika åldrar. Åtskilliga i stort sett samstämmiga uppgifter häröver föreligga; de mest detaljerade och tillförlitliga torde vara de som angivits av Stiebeling och Phipard 1 ; se tab. 6. Dessa siffror ha för övrigt lagts till grund för den konsumtionsenhetsskala för kalorier, som numera användes av statens institut för folkhälsan och av socialstyrelsen. Tab. 0. Nettokaloribehov per dag för olika åldrar och kön, enligt Stiebeling och Phipard. Å l d e r 0 - 2 år 2— 3 » 4— 6 » 7 8 9-10 » 11 — 12 » 13 14—15 » 16—19 » 20—59 » , stillasittande arbete lätt arbete medeltungt arbete mycket t u n g t arbete 60—75 <> över 75 »

....

Män

Kvinnor

900 1200 1500 2100 2100 2 400 2 500 3 000 3 000 3 600 2 400 2 700 3 000 4 500 2 200 1900

900 1200 1500 1500 2100 2100 2 400 2 400 2 500 2 500 2100 2 300 2 500 3 000 1900 1700

Tabellens siffror avse a t t ge en uppfattning om det genomsnittliga kaloribehovet inom olika åldrar och kön samt för olika tungt arbete. I de enskilda fallen 1

Yearbook of agriculture 1939, s. 172.

129 kan kaloribehovet givetvis avvika avsevärt från de angivna värdena, beroende på varierande kroppsvikt och kroppslängd och andra förhållanden. Om man nu utgår från kaloribehovet för en familj utan bara och söker fastställa hur stort kaloritillskott som erfordras för b a r n i olika åldrar, så är det tydligt att det procentuella tillskott, som erfordras i en familj, i hög grad beror på hur tungt arbete föräldrarna ha. Om båda föräldrarna ha tungt arbete, uppgår deras sammanlagda kaloribehov till 7 500. För att täcka det erforderliga kaloribehovet för ett barn i åldern 2—3 år, 1 200 kalorier, erfordras då en ökning av kalorimängden, som ej utgör mer än 12 %. Om båda föräldrarna däremot ha stillasittande arbete, uppgår deras sammanlagda kaloribehov ej till med än 4 500 och ett tillskott av ej mindre än 27 % erfordras för att täcka kaloribehovet för ett barn i åldern 2—3 år. Det förefaller lämpligt att i detta sammanhang utgå från en familj, i vilken mannen har medeltungt arbete och hustrun lätt arbete (hushållsgöromål). Under denna förutsättning uppgår deras sammanlagda dagliga kaloribehov till 5 300. Följande procentuella tillskott erfordras följaktligen för barn av olika kön och inom olika åldrar. Barn 0 - 2 år » 2—3 » Pojkar 4 — 6 år » 7— 8 » » 9—10» 11—12»

17% 23% 28% 40 % 45% 47%

Pojkar 13—15 år » 16—19 » Flickor 4 — 7 » » 8—10 » » 11—13» » 14—19»

57% 68% 28% 40 % 45% 47%

De i tab. 6 anförda siffrorna avse behovet av kalorier, u t r ä k n a t genom fysiologiska undersökningar, på ett litet antal fall. Dessa siffror böra jämföras med undersökningar över den faktiska konsumtionen. Flertalet dylika undersökningar ge emellertid blott en uppfattning om de undersökta hushållens samlade konsumtion och äro sålunda icke användbara för här ifrågavarande syftemål. En relativt stor budgetundersökning föreligger emellertid för vårt land, vari hushållsmedlemmarnas individuella konsumtion studerats. 1 Materialet till denna undersökning utgjordes av detaljerade matprotokoll under 14 dagar från 53 familjer med sammanlagt 212 medlemmar. Matprotokollen omfattade dels hushållens samlade förbrukning, dels vägning av varje hushållsmedlems individuella förbrukning. De i undersökningen deltagande hushållen tillhörde tre olika yrkeskategorier, nämligen skogsarbetare, valsverksarbetare och tjänstemän. De resultat av undersökningen, som i detta sammanhang äro av det största intresset, redovisas i tab. 7. Antalet fall är som synes för litet för a t t tillåta några mera bestämda slutsatser. Trots att vissa avvikelser förekomma, kan m a n säga att tabellen i huvudsak lämnar samma resultat som Stiebeling och Phipards skala över kaloribehovet. Genom de i det föregående förda resonemangen har en viss uppfattning erhållits om den ökade kvantitet födoämnen i kalorier räknat, som erfordras i en familj, då barn tillkomma. Man önskar även erhålla en uppfattning om den ökade kostnad, som erfordras för att den ökade kvantiteten skall k u n n a uppnås. Därvid böra följande synpunkter beaktas. Å ena sidan kan man tänka sig att den procentuella kostnadsökningen icke behövde bli lika stor som ökningen i kalorimängden beroende på att förlusterna vid lagring och matlagning skulle bli mindre ju större hushållet är. Om barnen 1

BOALT, C. och ZOTTEEMAN, Y.: Kost och ransoner.

9 - 978 45

Stockholm 1943.

130 Tab. 7. Kaloriförbrukning per dag enligt Boalt och Zotterinan. Antal försökspersoner

Kaloritillförsel per dag

Män. Skogsarbetare Valsverksarbetare Tjänstemän

28 19 15

4 600 3 764 2 635

Kvinnor. Skogsarbetarhustrur Valsverksarbetarhustrur Tjänstemannahustrur

17 20 13

2 501 2161 2 151

Pojkar. 1 6 - 1 9 år 13—15 » 11—12 » 9—10 » 7—8 » 4—7 »

6 6 7 4 2 11

4 265 3 947 2 419 2 737 2 687 1701

Flickor. 14—19 år 11 — 13 » 8—10 » 4—7 »

4 8 8 10

2 342 2 516 2 218 1857

Barn. 2—3 år Under 2 år

9 4

1441 1183

Kategori

äta företrädesvis billiga födoämnen, blir också kostnadsökningen mindre än ökningen i kalorier. Å andra sidan bör kostnaden per kalori vara större för barnen än för de vuxna. Enligt allmänt accepterade näringsfysiologiska krav är det nämligen i fråga om barnens kost ännu viktigare än i fråga om de vuxnas att den består av tillräckliga mängder av äggvite- och vitaminrika livsmedel. Eftersom dylika livsmedel vanligen betinga ett relativt högt pris, är det ej orimligt, om kostnaden per kalori blir större för barnen än för de vuxna. I så fall blir den procentuella kostnadsökningen större än ökningen i kalorier. Det är givetvis svårt att säga huruvida någon av dessa båda tendenser överväger. I avsaknad av material för en bedömning av denna frågeställning har det synts rimligast att förutsätta, att kostnadsökningen behöver vara lika stor som den erforderliga ökningen i kalorimängd. De i tablån s. 129 angivna procenttalen ha följaktligen antagits gälla även beträffande kostnadsökningen. Siffrorna ha blott avrundats på nedanstående sätt för att procenttal för vissa i det följande använda åldersår skulle erhållas. Ålder

1 år 4 » 7 10 13 16

» » » »

Föräldrarnas matutgifter måste öka med 20 % 30 % 35 % 45 % 50 % 60 %

131 Bostad samt bränsle och lyse. Utgifterna för bränsle och lyse torde i stort sett kunna anses proportionella mot utgifterna för bostaden enbart, varför det synts motiverat att här sammanslå dessa olika budgetposter till en post. I praktiken ha endast få familjer möjlighet att utvidga sin bostad, då familjen blir större. Följden är att familjen i stället blir alltmera trångbodd. Om m a n nu frågar sig, hur stor ökning i bostadsutrymme och i bostadskostnad, som erfordras för att en familjs utrymmesstandard skall vara densamma, när barnantalet växer, så är detta en fråga, som icke objektivt kan besvaras. Det är icke möjligt att exempelvis ange huruvida en familj bestående av m a n och h u s t r u utan barn i en lägenhet om 1 r u m och kök har en högre eller lägre utrymmesstandard än en familj med 2 barn, som är bosatt i en lägenhet med 2 rum och kök. Den enda möjligheten består i att ställa upp vissa rimliga utrymmeskrav, som bostaden bör uppfylla. Det kan därvid vara lämpligt att utgå från en lägenhet om ett r u m och kök, vilken förutsattes vara tillräckligt stor för en familj bestående av makar utan barn. Redan om ett barn finnes, är denna lägenhet otillräcklig. Rimligtvis fordras då två rum och kök, oberoende av barnets ålder. Om två barn finnas, kan två rum och kök anses tillräckligt, åtminstone om båda barnen äro under skolåldern. Om barnen äro äldre, erfordras tre rum och kök i synnerhet om de äro av olika kön. För tre barn anses tre rum och kök erforderligt, oberoende av barnens kön. Om barnens antal uppgår till fyra eller fem, bör våningen ha fyra rum och kök. Tab. 8. Medelhyror i kronor per år för lägenheter med centralvärme enligt 1939 års hyresräkning. Lägenheter med centralvärme bestående av kök samt nedanstående antal rum:

0 r t

2515 2 034 1671 1573 1598 1530 1341 1 232 900

3157 2 491 2116 1950 1961 1838 1587 1524 1148

Årshyra i kronor Göteborg Malmö Förstadsorter Städer 20 000—100 000 invånare . . » m. m. 10 000 —20 000 invånare » » » 5 000—10 000 » » » » 1000— 5 000 »

1058 747 718 712 666 582 527 458 385

1457 1138 973 856 918 868 790 681 568

1948 1612 1337 1155 1249 1198 1056 909 734

Indextal (l rum och kök = 1 0 0 ) Stockholm Göteborg Malmö Förstadsorter Städer 20 000—100 000 invånare . . » m. 10 000—20 000 invånare » » 5 000—10 000 » » 1000— 5 000 -> >> under 1 000 invånare

100 100 100 100 100 100 100 100 100

138 152 136 120 138 149 150 149 148

184 216 186 162 188 206 200 198 191

238 272 233 221 240 263 254 269 234

298 333 295 274 294 316 301 333 298

Med utgångspunkt från dessa standardkrav och med hjälp av hyressiffror från 1939 års hyresräkning, är det möjligt att räkna u t h u r stor hyresökning, som

132 skulle erfordras för varje barn, för a t t de anförda standardkraven skola k u n n a uppfyllas. I tab. 8 anges för lägenheter med centralvärme dels medelhjror för vissa orter, dels indextal, varvid hyrorna för ett rum och kök satts lika msd 100. Indextalen äro som synes i stort sett desamma för olika orter. För enkelhetens skull ha följande avrundade indextal antagits gälla allmänt. 1 rum och kök 100 2 » » » 150 3 » » » 200 4 » » » 250 5 » » » 300 Om de anförda utrymmeskraven skola kunna uppfyllas, fordras alitså. a t t hyran för makar utan barn höjes med nedanstående procenttal, när bara tillkomma. 1 barn 50 % 2 » 0—7 år 50 % 2 » , varav det äldsta 7—15 100 % 3 » 100 % 4 » 150 % 5 » 150 %

Kläder och skodon. I socialstyrelsens budgetundersökning för år 1933 ha utgifterna för kläder och skodon för 140 familjer med bara specificerats på de olika familjemedlemmarna. Dessa utgifter framgå av följande tablå. Ålder

0— 4 år 4— 7 » 7—11 » 11—15 » 15—19 » Föräldrarna

Respektive utgiftsposter procent av föräldrarnas sammanlagda utgift (264-4 kr.) Män Kvinnor

Års utgifter för kläder och skodon i kr. per person Män

Kvinnor

49-9 78-8 79-5 102-4 1733 127-9

40-6 62-8 83-4 129-5 167-7 136-5

19 30 30 39 66 48

15 24 32 49 63 52

264-4 Av denna tablå framgår, att barnens klädutgifter stiga snabbt och i åldern 15—19 år äro väsentligt högre än föräldrarnas egna utgifter. Tablåns siffror ligga till grund för följande avrundade procenttal, som utvisa den procentuella ökning i föräldrarnas klädkonto som erfordras för att pengarna skola kunna räcka till kläder och skodon även åt ett bara utan att standarden skall behöva sänkas. Ålder

1 4 7 10 13 16

år » » » » »

Procent

20 25 30 35 45 60

Några siffror, som utvisa hur stora klädutgifterna äro för det andra barnet eller för därpå följande barn finnas ej. Man kan utgå från att det andra barnet

133 blir billigare an det första, i synnerhet om det är av samma kön som det första, i vilket fall möjligheterna att »ärva» kläder äro störst. Här har förutsatts, a t t kostnaderna för det andra barnet äro 5 % lägre än för det första och att alltså exempelvis i tioårsåldern skulle erfordras ett tillägg till föräldrarnas egna utgifter för kläder och skodon, om barnet i detta hänseende skulle leva på samma standard som föräldrarna. För varje följande barn har förutsatts ytterligare 5 % sänkning. Följande siffror ha därigenom erhållits. Ålder

Föräldrarnas egna utgifter för kläder och skodon ökas med

1 och 4 år 4 » 7 > 7 » 10 » 10 » 13 » 13 » 16 » Tre barn: 1, 4 och 7 år 4, 7 » 10 a 7, 10 » 13 » 1 0 , 1 3 » 16 » Fyra barn: 1, 4, 7 och 10 år 4, 7, 10 » 13 » 7, 10, 13 » 16 » Fem barn: 1, 4, 7, 10 och 13 år 4, 7, 10, 13 » 16 »

40% 50 % 60 % 75 % 100 % 65 % 80 % 100 96 130% 95% 120 % 155 % 135% 175%

Två barn:

Skatter. Detta är den enda utgiftspost vars variation med barnantalet exakt kan anges, om man bortser från skattevariationerna mellan olika orter. Följande tablå anger för olika inkomstlägen och barnantal krono- och kommunalskattens sammanlagda storlek. Kronoskatten avser såväl inkomst- och förmögenhetsskatt som v ä r n s k a t t enligt skattehöjden 1941—42 i ortsgrupp IV. Kommunalskatten h a r uträknats under förutsättning att den kommunala utdebiteringen utgör 10 kronor per skattekrona 1 . I n k o m s t Familjetyp

2 000 kr.

4 000 kr.

Ensamstående Makar utan barn .. » med 1 barn » » 2 » » » 3 » » » 4 »

168 100 62 45 36 27

594 443 346 286 212 181

000 kr.

8 000 kr.

1029 858 728 602 515 438

1505 1 306 1 162 1 019 835 744

Inventarier, förenings- och försäkringsavgifter samt återstående utgifter. Detta är den del av budgeten, som erbjuder de största svårigheterna. Att uppskatta hur stor del av ett hushålls möbelinköp, inköp av linne- och husgeråd, sjukkasseavgifter e t c , som bör räknas höra till barnen, är knappast möjligt. I fråga om vissa utgifter tillhörande denna budgetpost, såsom nöjen, leksaker, 1 Enär föreliggande beräkningar i övrigt huvudsakligen grundats på budgetsiffror avseende tiden k r i n g 1941—42, ha även skattesiffror från denna tid valts. Aktuella skattesiffror skulle endast föga förändra helhetsbilden.

134 sportartiklar m. m. skulle en uppdelning på de olika familjemedlemmarna vara möjlig, men några dylika beräkningar ha veterligen aldrig utförts. Så mycket är emellertid tydligt, att de under denna budgetpost upptagna utgiftsposterna borde uppvisa en ganska stark ökning vid stigande barnantal, om familjen skall kunna anses leva på samma standard som förut. I praktiken förhåller det sig som förut framhållits så, att de under denna budgetpost upptagna utgifterna måste väsentligt inskränkas, då barnantalet blir större. Det har förefallit rimligast att här räkna med a t t samma procentuella ökning erfordras som i fråga om kläder och skodon, om standarden skall anses oförändrad.

Erforderlig total utgiftsökning för barn vid olika inkomstlägen. Budgetens alla poster ha i det föregående genomgåtts. Den närmaste uppgiften består i att med ledning av de erhållna procenttalen för olika inkomstlägen uträkna de sammanlagda belopp, som skulle vara erforderliga för barn i olika åldrar, därest familjen skulle leva på oförändrad standard oberoende av barnens antal och ålder. Beräkningarna, som ha utförts för inkomstlägena 2 000, 4 000, 6 000 och 8 000 kronor, utgå från inkomstanvändningen i en barnlös familj; se tab. 9, som efter avrundningar erhållits från 1933 års budgetundersökning (jfr tab. 2). Tab. 9. Avrundade budgetsiffror för hushåll bestående av man och hustru utan barn enligt 1933 års budgetundersökning. Inkomst, Budgetpost

2 000

4 000

kr. 6 000

8 000

Utgifter i kronor Födo- och njutningsämnen Bostad samt bränsle och lyse Skatter Inventarier samt återstående utgifter Summa

800 400 200 100 500 2000

1000 800 400 440 1360 4000

1260 1200 600 840 2100 G 000

1440 1600 800 1280 2 880 8000

Procentuell utgiftsfördelning Födo- och njutningsämnen Bostad samt bränsle och lyse Kläder och skodon Inventarier samt återstående utgifter Summa

40 20 10 6 25 100

25 20 10 11 34 100

18 20 10 16 36 100

21 20 10 14 35 100

Som exempel på hur därpå den erforderliga kostnadsökningen per barn uträknats, anges i följande tablå beräkningssättet för en familj med 2 000 kronors inkomst, vari ett barn i åldern 1 år tillkommit. Budgetpost

Procentuell ökning för 1 barn i åldern 1 år

Ökning (— minskning) i kronor, som skulle erfordras för barnet

800 400 200 100 500

20 50 20 — 40 20

160 200 40 — 40 100

Summa 2 000

460 Utgifter för föräldrarna

Födo- och njutningsämnen Bostad samt bränsle och lyse . . . . Kläder och skodon Skatter Inventarier etc

135 Tab. 10. Erforderlig utgiftsökning i kronor per år, som vid olika inkomstlägen skulle erfordras då barn tillkomma 1 en familj, för att standarden skulle kunna bibehållas. Inkomsl för man och hustru utan barn, kr. Antal barn

Ålder 2 000

Ett

1 år

4 *

460 580 650 770 880

4 000

6 000

8 000

850 1040 1180 1370 1590 1960

1260 1530 1720 1990 2 320 2 850

1690 2 010 2 270 2 600 3 040 3 740

7 » 10 » 13 »» 16 »

1 och 4 år 4 » 7» 7 » 10 » 10 » 13 • 13 » 16 »

1010 1400 1630 1920

1540 1770 2 500 2 910 3 500

2 050 2 510 3 570 4160 5 030

2 710 3 300 4 670 5 450 6 580

Tre

1, 4 och 7 år 4, 7 » 10 » 7, 10 » 13 » 10, 13 » 16 »

1470 1770 2 070 2 480

2 560 3 080 3 630 4 410

3 770 4 490 5 200 6 320

4 750 5 660 6 690 8160

Fyra

1, 4, 7 och 10 år 4, 7, 10 » 13 »» 7, 10, 13 » 16 »

2 235 2 650 3135

3 910 4 650 5 570

5 580 6 640 7 960

7 210 8 570 10 380

1, 4, 7, 10, och 13 år 4, 7, 10, 13, » 16 »

2 905 3 505

5 090 6190

7 210 8 810

9 330 11390

Två

820 P å likartat sätt ha beräkningar utförts för barn i högre åldrar s a m t för flera än ett barn. Resultatet av beräkningarna för de olika inkomstlägena anges i tab. K). Denna tabell utvisar sålunda t. ex. att om en familj u t a n barn med 4 000 kronors inkomst behöver en inkomstökning av 1 770 kronor för a t t u t a n standardsänkning kunna h a två barn i åldrarna 4 och 7 år. De i tab. 10 angivna beloppen äro som synes mycket höga, och vid första påseende förefaller det orimligt, a t t barn verkligen skulle »kosta» så mycket som siffrorna i tabellen utvisa. Detta är ju ej heller fallet; såsom i det föregående flera gånger påpekats, äro de flesta familjer ur stånd att öka sina utgifter, när barnantalet stiger. Vad siffrorna i tab. 10 avse att visa är som rubriken anger den teoretiskt beräknade utgiftsökning, som skulle erfordras för a t t icke familjens standard skall sjunka vid stigande barnantal.

Levnadsstandardens utveckling i en växande familj med oförändrad inkomst. Genom en enkel omräkning kunna siffrorna i tab. 10 begagnas för a t t ange hur stor del av den totala utgiftssumman, som kan beräknas bli använd för barnens del. Det är därvid lämpligt a t t räkna u t det antal konsumtionsenheter, avseende hela konsumtionen, som barn i olika åldrar skola anses motsvara. Om m a n och hustru antagas motsvara 1,8 konsumtionsenheter och exempelvis två b a r n i åldern 10 och 13 år vid en inkomst av 4 000 kronor erfordra en inkomstökning

136 av 2 910 kronor (se tab. 10) så innebär detta tydligen, a t t de båda barnen till2 910 sammans motsvara • 1"8 = 1'8 konsumtionsenheter. 4 000 Som resultat av dylika beräkningar erhålles tab. 11, vari även angivits den procentuella andel av inkomsten, som följaktligen bör anses hänföra sig till barnen, samt den årliga utgiftssumma, som denna andel motsvarar, då inkomsten är 4 000 kronor. Tab. 11. Teoretiskt beräknad andel av hushållets inkomst, som skall anses hänföra sig till barnen.

Antal barn

Aider

Andel av Vid en årsinkomst hushållets av 4 000 kronor Antal konsumtions- inkomst, som blir följaktligen kostnaden för avgår till enheter barnen barnen Procent Kronor

Ett.

1 år 4 » 7 » 10 » 13 n 16 »

18 21 23 26 28 33

720 840 920 1040 1120 1320

Två

1 och 4 år 4 » 7 » 7 »> 10 » 10 » 13 »» 13 »> 16 »

28 31 38 42 47

1120 1240 1520 1680 1880

Tre

1, 4 och 7 år 4, 7 . 10 » 7, 10 . 13 » 0, 13 » 16 »

39 43 48 52

1560 1720 1920 2 080

Fyra

1, 4, 7 och 10 år 4, 7, 10 » 13 » 7, 10, 13 »> 16 »

49 54 58

1960 2 160 2 320

Fem

1, 4, 7, 10 och 13 åi 4, 7, 10, 13 » 16 »

56 61

2 240 2 440

De i tab. 11 angivna beloppen skulle alltså utvisa den faktiska kostnaden för barnen vid en årsinkomst av 4 000 kronor. Eftersom dessa siffror inkludera en del av utgifterna för bostad och andra nyttigheter, som hushållet utnyttjar gemensamt, är det givet att dessa siffror ligga väsentligt högre än hushållets faktiska merutgifter för barnen.

Bilaga 4

DEN ÄKTENSKAPLIGA FRUKTSAMHETENS BEROENDE AV BOSTADSMILJÖ En statistisk snabbundersökning av Professor Herman

Wold och Fil. kand. C.-O.

Zachrisson

1. Riktlinjer för undersökningen. 1. Undersökningen avser den äktenskapliga fruktsamheten i följande bostadsmiljöer i Stockholm: a) Barnrikehus, b) Småstugor, c) Storstadskvarter (»Kontrollgruppen»). Barnrikehusen, som företrädesvis äro belägna i Stockholms y t t r e stadsdelar, äro en produkt av de av statsmakterna år 1935 och senare beslutade åtgärderna i syfte att främja de barnrika familjernas bostadsförsörjning. Dessa åtgärder innebära förutom att goda lånemöjligheter i vissa fall lämnas från statens sida för uppförande av bostäder för barnrika familjer även, och vad som för vår undersökning är mera relevant, att hyresbidrag tillfalla mindre bemedlade barnrika familjer i dessa bostadshus. Hyresbidraget utgår årligen i form av avdrag å standardhyran med en viss summa, beräknad efter antalet hemmaboende barn under 16 år. För familjer med 3 minderåriga barn utgör familjebidraget sålunda 30 % av standardhyran, för familjer med 4 barn 40 %, för familjer med 5 barn 50 %, för familjer med 6—7 barn 60 % samt för familjer med 8 eller fler minderåriga barn 70 % av samma hyra. Stockholms stad utövar en viss kontroll över denna bostadstyp. Småstugorna, som huvudsakligen ligga i Bromma och de södra förorterna, äro moderna egna hem om 2—4 rum och kök. Till varje stuga hör dessutom en liten tomt. Dessa stugor uppföras av de blivande ägarna själva under stadens ledning, varvid staden tillhandahåller det för bygget erforderliga materialet, som i hög grad är standardiserat och förarbetat. Endast en ringa penningsumma äro de blivande egnahemsinnehavarna oundgängligen tvungna att erlägga. De kommunala småstugorna utgöra därför den billigaste lösningen på bostadsfrågan för familjer med begränsade inkomster och utan eget kapital, i synnerhet som mindre bemedlade barnrika familjer ha erhållit möjligheter att efter en på samma sätt som i barnrikehus efter barnantalet graderad skala få åtnjuta 8. k. statliga familjebidrag. Det är av två skäl, som småstugorna tagits med i undersökningen, nämligen dels på grund av den nästan likformiga bebyggelsen och dels på grund av lättheten att få reda på vilka familjer, som bodde där (se nedan). Kontrollgruppens bostadsmiljö, slutligen, är det ordinära storstadskvarteret. 2. Undersökningen avser åren 1938—1941 (4 år). 3. Undersökningen omfattar a) alla s. k. barnrikehus, där familjerna flyttat in den 1 april 1940 eller tidigare (91 hus); namnen på dessa familjer ha sammanställts med ledning av kortsystem hos Aktiebolaget Stockholmshem och Aktiebolaget Familjebostäder, b) alla småstugor, som år 1938 eller tidigare uppförts under kontroll från Stockholms stads småstugebyrå; namnen på hithörande familjer ha sammanställts med ledning av kortsystem hos byrån, c) »kontrollgruppen», d. v. s. ett mot a) och b) svarande antal familjer i de tätbebyggda delarna av Stockholm. Materialet omfattar här alla de familjer, som år 1938 bodde i 92 hus, valda på måfå enligt en fastställd fördelning på olika stadsdelar (Söder 50 96; Norr, Kungsholmen och Traneberg 50 96). Urvalet har ägt r u m bland hus, byggda senare än 1925, vilket skett för att bostadsstandarden skall vara någorlunda jämförlig med barnrikehusen och småstugorna. 4. Utom ovannämnda förteckning består undersökningens primärmaterial av utdrag ur mantals- och taxeringslängder; de senare bygga som bekant på de individuella självdeklarationerna. 5. De familjer, vilkas nativitet studeras, äro a )—b) i barnrikehusen och småstugorna: De familjer, som bodde här vid slutet av år 1941,

140 c) i »kontrollgruppen»: De familjer, som tillhörde denna grupp år 1938. Inom kontrollgruppen följas familjerna således framåt i tiden, och de omfattas av undersökningen även i den mån som de flytta till förstäderna eller andra delar av Stockholm. Härigenom tager undersökningen hänsyn till det viktiga förhållandet, att många stadsfamiljer flytta u t till förorterna, när barnen komma, 6. Den »observationsperiod», under vilken de enskilda familjerna omfattas av undersökningen, räknas a) för barnrikehusen: från tidpunkten för inflyttningen (senast 1 april 1940) till 31 december 1941. b)—c) för småstugorna och kontrollgruppen från 1 januari 1938 till 31 december 1941; för familjer stiftade senare än 1 januari 1938 dock endast från vigselåret, varvid halva vigselåret inräknas i observationsperioden. 7. Undersökningen begränsas till familjer, som uppfylla följande villkor: a) Man och hustru voro i livet vid slutet av år 1941. b) De voro icke frånskilda vid slutet av år 1941. »Sammanboende» par räknas som gifta, varvid vigselåret antagits vara året före det år, då första barnet fötts. c) Mannen var född år 1885 eller senare. Hustrun var född år 1900 eller senare. d) Familjeinkomsten år 1938 var mindre än 10 000 kronor. 8. Nativiteten är starkt beroende av andra faktorer än bostadsmiljön — antal b a r n i äktenskapet, familjeinkomsten o. s. v. —, och dessa faktorer kunna i allm ä n h e t icke förväntas göra sig gällande med lika styrka i de olika miljöerna. Vid nativitetsjämförelsen måste m a n därför söka eliminera inverkan av n ä m n d a faktorer. Härvid ligger det närmast till hands a t t indela de undersökta familjerna i grupper, som så nära som möjligt överensstämma ifråga om familjeinkomsten och övriga relevanta faktorer, och sedan jämföra nativiteten hos analoga delgrupper i de tre bostadsmiljöerna. Förfaringssättet möter emellertid den svårigheten, a t t antalet nativitetsinfluerande faktorer är stort i förhållande till primärmaterialets omfattning (se punkt 9), varför delgrupperna bli så små, a t t de icke utan vidare k u n n a läggas till grund för en nativitetsjämförelse. För a t t komma förbi denna svårighet måste man på något lämpligt sätt lägga nativitetsjämförelsen så, a t t den överspänner flera delgrupper. För ändamålet kan man som bekant använda den metod, som kallas »beräknade fallens metod» eller »kapacitetsmetoden», och denna har utnyttjats även här. En n ä r m a r e redogörelse för kapacitetsmetoden lämnas i avsnitten 3—4. 9. Den indelning av materialet, som verkställts i syfte att få fram homogena, jämförbara familjegrupper (se ovan, moment 8), är följande: a) Bostadsmiljö; 3 klasser, nämligen barnrikehus, småstugor och kontrollgrupp. b) Socialklasser; 2 klasser, nämligen dels arbetare, dels lägre tjänstemän och medelklass. c) Antal hemmavarande barn vid observationsperiodens början; 3 klasser, nämligen 0—2, 3—4 och 5— barn. Denna indelning är särskilt viktig, enär hyresrabatteringen i barnrikehusen som sagt endast gäller för familjer med minst 3 hemmavarande barn under 16 år. d) H u s t r u n s ålder; 4 klasser, nämligen födelseår 1900—04, 1905—09, 1910— 14 och 1915—. e) Äktenskapets varaktighet; 3 klasser, nämligen vigsel åren —1929, 1930—34 och 1935—. f) Familjeinkomsten under år 1938; 6 klasser, nämligen —2 500, 2 500—3 500, 3 500—4 500, 4 500—5 500, 5 500—7 000 och 7 000—10 000 kronor. 10. En överblick av ovanstående indelningsgrunder ger vid handen, att antalet möjliga delgrupper utgör 3 X 2 X 3 X 4 X 3 X 6

1296.

141 Kapacitetsmetoden utnyttjas för a t t vid nativitetsjämförelserna eliminera inflytandet av faktorerna d—f, d. v. s. hustruns ålder, äktenskapets varaktighet och familjeinkomsten. Antalet av familjegrupper, som skola jämföras, kan härigenom reduceras till 3 X 2 X 3 = 18. 11. Huvudsyftet med föreliggande undersökning är att studera sambandet mellan nativitet och bostadsmiljö, men från befolkningspolitisk synpunkt är det givetvis av betydelse att även studera det inflytande, som utövas av andra faktorer, särskilt sådana av social natur. Den indelning av materialet, som verkställts i enlighet med moment 10, tillåter oss a t t studera nativitetens beroende ej blott av bostadsmiljö utan även av faktorerna b—f, varvid särskilt intresse knyter sig till socialklass, familjeinkomst och antal b a r a vid observationsperiodens början. Vi förutskicka, a t t den utvidgade frågeställningen icke erfordrar någon speciell bearbetning av materialet; studiet av de olika faktorerna kan nämligen genomföras på grundval av de tabeller, som framkomma som biprodukt när kapacitetsmetoden tillämpas i syfte a t t utröna bostadsmiljöns inverkan på nativiteten. 12. Under den betraktade perioden 1938—1941 har de undersökta familjernas inkomstutveckling i åtskilliga fall varit mycket ojämn, dels på grund av militärinkallelser, dels på grund av arbetslöshet och andra förhållanden. Frågan i vilken mån en sådan ojämn inkomstutveckling inverkar på nativiteten är i och för sig ett vanskligt problem. För a t t undvika denna svårighet begränsas undersökningen i första hand till de familjer, som i stort sett haft en stabil inkomst under den betraktade perioden. För detta ändamål har primärmaterialet utökats med uppgifter om de enskilda familjernas inkomst under vart och ett av åren 1938, 1939 och 1940, varefter familjerna klassificerats med avseende på genomsnittsinkomsten för 3-årsperioden. Således har en dubbel inkomstklassificering genomförts, avseende dels inkomsten 1938, dels genomsnittsinkomsten 1938—1940. Undersökningen har sedan begränsats till de familjer, vilka i de två fallen höra till samma inkomstklass, varvid dock sådana gränsfall tolereras, där genomsnittsinkomsten avviker med mindre än 10 % från undre respektive övre klassgränsen.

2. Primärmaterialets sammansättning. Undersökningen omfattar 2 988 familjer. rialets sammansättning. A.

Barnrikehus Småstugor Kontrollgrupp Summa

Följande uppställning belyser mate-

I I . Lägre Arbetare tjänstemän och medelklass

822 761 430 2 013

B. Antal observationsår per familj

Antal familjer

191 454 330 975

II.

Samtliga

1013 1215 760 2 988

2-83 3-91 3-78

2-81 3-91 3-78

Av denna uppställning framgår bland annat att familjerna inom barnrikehusen i medeltal observerats under 1 års kortare tid. En mera detaljerad fördelning redovisas i tabell 1, som upptager de klasser, vilka erhållas enligt de härovan med c, d och e betecknade indelningsgrunderna.

142 Tab. 1. Antal undersökta familjer, fördelade efter bostadsmiljö, socialklass, familjeinkomst och antal hemmavarande barn vid observationsperiodens början. Inkomst, kronor per år — 2 500 2 500- 3 500— 4 500- 5 500— 7 0003 500 4 500 5 500 7 000 10 000 1. 0—2 b a r n vid observations periodens början. A) Arbetare Barnrikehus Småstugor , Kontrollgrupp B) Lägre tjänstemän och medel klass Barnrikehus Småstugor Kontrollgrupp 2. 3—4 b a r n vid observations periodens början. A) Arbetare Barnrikehus Småstugor Kontrollgrupp B) Lägre tjänstemän och medel klass Barnrikehus Småstugor Kontrollgrupp 3. 5— b a r n vid observationsperio dens början A) Arbetare Barnrikehus Småstugor Kontrollgrupp B) Lägre tjänstemän och medel klass Barnrikehus Småstugor Kontrollgrupp

Summa

37 20 22

71 75 72

85 216 136

27 198 115

2 135 73

0 35 11

222 679 429

18 8 16

17 45 61

19 114 49

7 103 73

3 102 77

0 55 48

64 427 324

112 2 0

149 7 1

187 30 0

71 19 0

11 14 0

0 4 0

530 76 1

24 0 2

34 3 0

31 4 0

16 7 1

3 6 2

1 4 1

109 24 6

26 0 0

7 0 0

26 3 0

5 1 0

1 1 0

70 6 0

5 0 0

4 0 0

4 1 0

3 1 0

0 0 0

2 1 0

18 3 0

Såsom var att vänta, ådagalägger tab. 1 stora skillnader i fråga om familjernas fördelning inom de olika bostadsmiljöerna. Exempelvis äro barnrikehusfamiljerna mera koncentrerade till de lägre inkomstklasserna, och vidare är det blott ett fåtal familjer i kontrollgruppen, som hade mer än 2 barn vid observationsperiodens början. Sistnämnda förhållande innebär, att material saknas för vissa viktiga nativitetsjämförelser, något som givetvis medför en begränsning av undersökningens räckvidd.

3. Genomsnittliga fruktsamheten inom olika familjegrupper. Med (årliga) fruktsamheten för en närmare bestämd familjegrupp skall i det följande förstås den kvot, som definieras genom procenttalet (1).

B 100-,

143 där T betecknar antalet observationsår och B betecknar antalet nyfödda under observationsperioden. Består gruppen av N familjer, och ha dessa observerats under respektive

tx, t2, . . ., tN år, är således

T = tt + ta + . . . + tN. I det speciella fall, då alla familjer observerats under lika lång tid, säg 4 år, är T = 4 N. P å grundval av primärmaterialets uppgifter kan man med hjälp av formel (1) framräkna fruktsamhetstal för större eller mindre delgrupper av de observerade familjerna. Tab. 2 ger prov på några sådana beräkningar. Tab. 2. Angivna familjegruppers genomsnittliga fruktsamhet, uttryckt i % per år.

Barnrikehus Småstugor Kontrollgrupp Alla

Arbetare

Lägre tjänstemän och medelklass

Alla

12-1 7-6 9-0

lOl 9-3 9-5

11-7 8-2 9-2

94 Av denna tabell framgår exempelvis, att bland 100 undersökta familjer i barnrikehusen föddes genomsnittligen 11,7 barn per år under perioden 1938—41. Nativitetssiffrorna i tab. 2 äro icke direkt jämförbara, ty familjegrupperna ha olika sammansättning i fråga om äktenskapets ålder och andra för nativiteten relevanta faktorer. Primärmaterialets uppgifter tillåta oss emellertid att jämföra nativitetssiffrorna under beaktande av 5 viktiga faktorer, nämligen äktenskapets ålder, hustruns ålder, familjeinkomst, socialklass samt antalet barn vid observatlonsperiodens början. Vi skola, som tidigare nämnts, verkställa sådana jämförelser med hjälp av kapacitetsmetoden. En redogörelse för denna metod lämnas i nästa avsnitt.

4. Detaljer angående kapacitetsmetoden. Det föreliggande materialet har indelats efter 6 klassificeringsgrunder, nämligen bostadsmiljö, socialklass, antal barn vid observationsperiodens början, h u s t r u n s ålder, äktenskapets varaktighet samt familjeinkomst (se 1 m o m . 9). Härigenom har erhållits 1 296 familjegrupper (se 1 mom. 10); låt dessa betecknas (2)

£ 15 £ 2 , • • •, ^ g e -

Motsvarande antal observationsår och antal nyfödda betecknas

respektive

144 Den enligt formel (1) beräknade fruktsamheten tecknas

(3)

) J 2

inom respektive grupper

be-

•) J 1 2 9 6 1296

De 1 296 delklasserna omfatta blott ett fåtal familjer vardera, varför fruktsamhetstalen (3) i hög grad bero av rena tillfälligheter. För a t t k u n n a ådagalägga bostadsmiljöns eventuella betydelse för nativiteten är det därför nödvändigt att härleda fruktsamhetstal som hänföra sig till större delklasser. För detta ändamål anlita vi kapacitetsmetoden, som kan sägas innebära att man vid jämförelsen mellan fruktsamhetstalen för olika bostadsmiljöer eliminerar en eller flera av de övriga nativitetsinfluerande faktorer, efter vilka materialet indelats. I det följande skall kapacitetsmetoden tillämpas för att eliminera 3 nativitetsinfluerande faktorer, nämligen hustruns ålder, äktenskapets ålder och familjeinkomsten, således 2 demografiska faktorer och 1 ekonomisk. Härvid göra vi det närliggande antagandet, att de 2 demografiska faktorernas inflytande på nativiteten är, i statistisk mening, oberoende av den ekonomiska faktorns. Detta antagande förenklar räkningarna, i det att vi kunna behandla de demografiska faktorerna för sig och den ekonomiska för sig. Den valda indelningen efter hustruns ålder och äktenskapets ålder har givit 4 X 3 = 12 delklasser (se avsnitt 1, moment 9). Vi beteckna dessa delklasser

(4)

-^li

^2)

De observerade 2 988 familjerna ha indelats i dessa klasser, varefter fruktsamhetstalet (1) beräknats för var och en av klasserna. De erhållna 12 fruktsamhetstalen betecknas

B, (5)

By,

27 T 2 ' • ' " r la

och redovisas i följande uppställning. Tab. 3. Genomsnittliga fruktsamheten, uttryckt i % per år, för angivna alternativ beträffande hustruns ålder och äktenskapets ålder. Hela materialet 1938—41. Vigselar

Hustruns födelseår

1900—04 1905—09 1910—14 1915—

-1929

1930—34

1935-

4-48 7-75

6-18 965 11-55 11-88

10-57 11-80 14-81 21-98

8-oo

Vi gripa nu ut en av klasserna (4), säg Kt, samt en av de i -ST, ingående delklasserna (2), säg Tcn+i. Vidare betrakta vi de 12 delklasserna bland (2), som överensstämma med Tcn i fråga om bostadsmiljö, antal barn vid observationsperiodens början, socialklass samt familjeinkomst. Dessa klasser betecknas kji + \i

^ n + 2)

•>

där vi ordna klasserna så, att 7cn + \ tillhör Klf

*n + l

hn+i tillhör JK~2, O. S. V .

145 Uttrycket

,. [t>j

* n+i — *n + i ' rji •*- i

anger ett beräknat antal nyfödda i klassen hn+i> varvid antalet beräknats under antagande att fruktsamheten i klassen Jcn+i varit lika med genomsnittliga fruktsamheten i klassen Ki, varav Tcn+i är en delklass. Vi ställa nu de observerade barnantalen i relation till de beräknade barnantalen, d. v. s. vi bilda kvoterna ,„. \ *)

*n+l ji

"n+2 i

n t-1

°n + Vl i

•

•-

°n+3

° v + Vl

Dessa kvoter utgöra relativa mått på fruktsamheten i klasaerua Jcn+i, kn+v, • • •, kn+n- Konstruktionen av dessa mått innebär, att de olikheter i fruktsamheten, som härröra från de 12 delklassernas olika sammansättning med avseende på hustruns ålder och äktenskapets varaktighet, blivit eliminerad med hjälp av kapacitetsmetoden. Vi kunna därför slå tillsamman två eller fler av de 12 delklasserna, säg Jcn+i, kn+2 och Jcn+3, och erhålla för den sammanlagda klassen det relativa fruktsamhetstalet

&'n+l + &'n+a + &nW

Det är just dylika sammanslagningar, kapacitetsmetoden går ut på. Fördelen med metoden ligger däri, att de slumpmässiga variationerna i fruktsamhetstalen minskas vid hopslagningen. Speciellt utgör &n+l + °n + 1 + • • • + Oji + 12 ^ » + 1 + " n + a ~r • • • + Ö n +lä 12

ett sammanfattande, relativt mått på fruktsamheten hos den betraktade kombinationen av bostadsmiljö, socialklass, familjeinkomst och antal barn vid observationsperiodens början. Kvoten (9) kan tydligen — och motsvarande gäller för kvoten av typen (8) — sägas utgöra ett korrigerat (eller rensat) fruktsamhetsm å t t för den ifrågavarande kombinationen, d. v. s. korrigerat för kombinationens speciella sammansättning i fråga om hustruns ålder och äktenskapets varaktighet. Antalet kombinationer av bostadsmiljö, antal barn vid observationsperiodens början, socialklass och familjeinkomst utgör enligt de valda indelningsgrunderna 3 x 3 x 2 x 6

108.

Enligt det föregående kan man för varje sådan kombination framräkna ett relativt fruktsamhetstal av typen (9). Dessa 108 tal utgöra jämförelsetal för nativiteten, tal som korrigerats för fruktsamhetens beroende av hustruns ålder och äktenskapets varaktighet. För att studera bostadsmiljöns inverkan på nativiteten har man nu närmast att för varje kombination av socialklass, familjeinkomst och antal barn vid observationsperiodens början gripa ut och jämföra de tre kvoter av typen (9), som hänföra sig till de tre bostadsmiljöerna. Härvid visar det sig ånyo, a t t varje kombination omfattar ett för litet antal familjer; de tre talen påJ0—973 46

146 verkas i så hög grad av rena tillfälligheter, att jämförelsen försvåras eller omöjliggöres. Vi föranledas sålunda att driva kapacitetsmetoden ännu ett steg, och välja denna gång att tillämpa den på familjeinkomsten. För den skull gripa vi u t en av de 6 valda inkomstklasserna och sammanföra från hela materialet de familjer, som tillhöra denna inkomstklass. För dessa familjer räkna vi ut dels sammanlagda antalet nyfödda barn och dels det motsvarande, enligt (6) beräknade antalet barn. Kvoten mellan dessa tal är ett relativt mått på fruktsamheten inom ifrågavarande inkomstklass. På så sätt ha nedanstående kvoter erhållits för de olika inkomstklasserna. Tab. 4. Relativa fruktsamheten i angivna inkomstklasser, uttryckt i %. Hela materialet åren 1938-41. Klassmr

0 Familjeinkomst . .

—2 500

1 2 5003 500

Relativtal

118-37

2 3 500— 4 500

3 4 500 5 500

4 5 500 7 000

5 7 000— 10 000

89-66

89'60

84*86

För att underlätta räkningarna kunna vi utan nämnvärd ändring av resultatet ersätta värdena för de tre högsta inkomstklasserna med en gemensam kvot. För denna erhölls värdet 88,9 4 %. För de sålunda konstruerade kvoterna införas beteckningarna F 0 = : 1 2 7 , 3 3 ; J P 1 = 1 1 8 , 3 7 ; F a = 97,04; Fs = Fi = F6 = 88,94. Vi betrakta nu en av klasserna (2), säg km, och antaga att denna tillhör p:te inkomstklassen. Uttrycket iii

anger ett beräknat antal nyfödda i klassen km. Som man ser, erhålles b"M genom att korrigera b'm med hänsyn till relativa fruktsamheten i den inkomst klass, varav Jcm utgör en delklass. Kvoten

bm 7» <> m

är ett mått på relativa fruktsamheten inom delklassen km. Konstruktionen av detta fruktsamhetsmått innebär, att även familjeinkomstens inflytande eliminerats. Kvoter av detta slag äro med andra ord direkt jämförbara, så länge man håller sig till samma kombination av de återstående 3 indelningsfaktorerna, d. v. s. bostadsmiljö, socialklass och antal barn vid observationstidens början. Inom varje sådan kombination kan man därför utföra sammanslagningar av typen (8), till exempel 6, 'm + l

i~ '•''/» + 2 jll , l ' l i h" <> m + l * '} m + 2~r °

;M>)

m+3

En total sammanslagning ger "m + l *+" Om + 1 "T- • • • • T &m-K73

i i "

J" 0

m + l"!

_i_ hn

_i_ m + 2 "t" •

•

• ~r <•> i\

147 denna kvot är ett relativt m å t t på fruktsamheten inom den betraktade kombinationen av bostadsmiljö, socialklass och antal barn vid observationsperiodens början, och detta m å t t är korrigerat med hänsyn till familjeinkomst, hustruns ålder och äktenskapets varaktighet.

5. Erhållna tabeller över relativa fruktsamheten i olika bostadsmiljöer. För varje kombination av bostadsmiljö, socialklass och antal barn vid observationsperiodens början redovisar tab. 5 (kolumnen 96) det enligt formel (11) beräknade relativa fruktsamhetstalet. Tabellen (kolumnerna observ. och beräkn.) redovisar även för varje familjegrupp täljare och nämnare i formel (11). Den förra anger hur många barn, som fötts under observationsperioden; den senare anger det antal barn, som skulle fötts under observationsperioden, därest fruktsamheten varit beroende endast av familjeinkomst, hustruns ålder och äktenskapets varaktighet. Tab. 5. Relativ nativitet (%), fördelad efter bostadsmiljö, socialklass och antal barn vid observationsperiodens början. Antal barn Arbetare rid obser vationsAntal barn periodens början observ. beräkn.

Bostadsmiljö

Lägre tjänstemän och medelklass

Antal barn

Samtliga

observ. | beräkn.

Barnrike- j hus

0-2 3—4 5—

79 169 32

64-21 139-73 1586

123 121 202

17 29 8

17-82 28-01 373

95 104 214

96 198 40

82-03 167-74 19-59

117 118 204

Småstugor.

0-2 3-4 5-

201 20 4

232-74 2078 1-52

86 96 263

162, 4 0

148-93 5 54 0-55

109 72 0

363 24 4

381-6 7 26-32 207

95 91 193

Kontroll- I grupp |

0-2 3-4 5-

146 0

178-80 0-37

82 0

118 1

129-62 1-77

91 56

264 1

308-42 2-14

86 47

En kraftig koncentrering av jämförelserna kan vinnas. Indelas nämligen hela materialet på de två socialklasserna, kommer man till nedanstående siffror. Antal nyfödda 1938—41 beräknat observerat enUgt (g) Arbetare L ä g r e tjänstemän och medelklass

651 339

654'0 336'0

Det visar sig således, att de två socialklasserna icke uppvisa någon märkbar skillnad i fråga om den genomsnittliga fruktsamheten. Man torde därför utan vidare kunna utsträcka jämförelserna över skilda socialklasser. Av samma skäl kan man i fråga om observerat och beräknat antal nyfödda slå ihop de två socialklasserna, såsom skett i tabellerna.

148 De i tab. 5 redovisade fruktsamhetstalen äro på det hela taget högst för barnrikehusen, under det att småstugorna och kontrollgruppen äro tämligen likartade, med någon dragning till högre värden för småstugorna. Klarast framträder denna tendens för de familjer, som hade 0—2 barn vid observationsperiodens början, vilken familjegrupp är starkast representerad i materialet; h ä r äro de relativa fruktsamhetstalen 117 % för barnrikehusen, 95 % för småstugorna och 86 % för kontrollgruppen. Ungefär analogt är förhållandet hos familjer med 3—4 barn vid periodens början; fruktsamhetstalen äro här 1 1 8 % för barnrikehusen och 91 % för småstugorna, under det att kontrollgruppens värde 47 96 ej kan tillmätas betydelse eftersom det blott baserar sig på ett fåtal födelser. Slutligen anger tabell 5 en hög relativ fruktsamhet (204 96) hos de familjer i barnrikehusen, som vid observationsperiodens början hade 5 eller fler barn. I de övriga bostadsmiljöerna saknas nästan alldeles familjer med så många barn, varför det icke kan avgöras om mångbarnsfamiljerna utgöra ett urval med hög fruktsamhet eller om denna höjning delvis får tillskrivas bostadsmiljön. Tab. 6 A. Relativ nativitet (%) enligt tab. 5, med fördelning- efter inkomst. Antal barn vid observationsperiodens början

Barnrikehus Inkomstklass

Antal barn observ. | beräkn.

0-2

3-4

5 eller fler *

Småstugor

Antal barn observ. beräkn.

0 1 2 3 4 5 0-2 3-5 Alla

24 29 31 11 1

19-36 29-72 24-70 7-54 0-71

124 98 126 146 141

11 54 105 85 82 26

13l9 54-80 115-79

84 12 96

73-78 825 82-03

114 145 117

170 193

183-78 197-89

0 1 2 3 4 5 0—2 3-5 Alla

41 72 52 27 6 0 165 33 198

45-08 55-06 48-13 16-66 2-66 015

91 131 108 162 226 0 111 169 118

1 5 6 5 7 0

1-08 2-98 8-97 667 5-04 1-58

12 12

1303 13 29

26-32

0 1 2 3 4 5 0—2 3-5 Alla

16 5 10 5 3 1 31 9 40

2 1 0 1

1-09 0-44 0-16 0-38

2 2 4

109 0-98

148-27 19-47 167-74 8-16 3-05

6-oo 1*26 0-72 0-41 17-20 2-89 19-59

196 164 167 397 417 243 180 377 204

Kontrollgrupp

94-os 76-92 26-94

2-07

Antal barn observ. beräkn.

83 99 91 90 107 97 93 98 95

15 50 75 61 43 20 140 124 264

308-42

74 72 98 90 79 96 84 87 86

93 168 67 75 139 0 92 90 91

0 0

0-89 0-21

0 0

1 0 0 0 1 1

0-28 048 0-28

357 0 0 0 96 47

183 227 0 263 183 204 193

20-27 69-13 76-31 67-57 54-2 7 20-87 165-71 142-71

l-io 1-04 214

— — —

149 Tab. 5 visar vidare, att tendensen till högre fruktsamhet i barnrikehusen gör sig gällande även om man skiljer ut och betraktar blott arbetarfamiljerna. Fruktsamhetstalen för lägre tjänstemän och medelklass följa icke samma tendens, åtminstone icke lika regelbundet. I tab. 5 ha totalerna till höger fördelats efter socialklass; på samma sätt kan givetvis en uppdelning genomföras med avseende på vilken som helst av de nativitetsinfluerande faktorerna. Tab. 6 A—D redovisa resultat som på så sätt erhållits vid gruppering av materialet efter (A) familjeinkomst, (B) hustruns ålder, (C) äktenskapets varaktighet, (D) kalenderår. E t t försök har dessutom gjorts att gruppera familjerna efter konjunkturkänsligheten hos mannens yrke, men dessa beräkningar ledde icke till resultat av intresse. Tab. 6 A visar, att den i tab. 5 framträdande skillnaden mellan nativiteten i olika bostadsmiljöer gör sig gällande även när familjerna grupperas efter årsinkomst. Det är av betydelse a t t konstatera, att skillnaden mellan bostadsmiljöerna här låter sig konstateras inom olika inkomstklasser. Särskilt höga fruktsamhetstal uppvisas av de högre inkomstklasserna i barnrikehusen. Tab. 6 B—C redovisar en analog fördelning efter hustruns födelseår respektive äktenskapets varaktighet. Enligt dessa tabeller synes det vara de högre åldersklasserna och äldre äktenskapen, som ge största bidraget till den högre nativiteten i barnrikehusen. Tab. 6 D ger en intressant belysning av hur familjernas nativitet varierat under de 4 år, undersökningen omfattar. I familjer med 0—2 barn vid observationsperiodens början var nativiteten hög åren 1938—39, men väsentligt lägre åren 1940 och särskilt 1941; denna utveckling gick i stort sett parallellt i de tre bostadsmiljöerna, således genomgående med högre fruktsamhetstal för barnrikehusen. För flerbarnsfamiljerna synes nativiteten däremot ha hållit sig tämligen konstant under de 4 åren. Tab. 6 B. Relativ nativitet {%) enligt tab. o, med fördelning efter hustruns ålder. Antal barn vid observationsperiodens början

Antal barn observ. beräkn.

0-2

3-4

5 eller fler

Kontrollgrupp

Småstugor

Barnrikebus Hustruns födelseår

Antal barn observ. beräkn.

Antal barn observ. | beräkn.

1900—04 1905-09 1910—14 1915-

17 39 25 15

13-75 2585 28-39 14-04

124 151 88 107

82 131 113 37

8419 15289 113-24 31-35

97 86 100 118

27 90 102 45

48-70 100-35 108-41 50-96

55 90 94 88

Alla

82o3

381-6 7

308-42

1900—04 1905—09 1910—14 1915-

57 86 53 2

42-72 7638 42-01 6-63

133 113 126 30

6 13 5

10-89 11-80 3-63

55 110 138

0 1

0-70 1-44

0 69

Alla

167-74

2-14

1900—04 1905-09 1 1910-14 1915—

22 15 3

7-26 8-74 3-59

303 172 84

2 2 0

1-04 0-58 0-45

192 345 0

—

Alla

19-59

2-07

— —

150 Tab. 6 C. Relativ nativitet {%) enligt tab. 5, med fördelning efter äktenskapets ålder. Antal barn vid observationspcri odens början

0-2

3-4

5 eller fler

)

B irnrikehns Vigselar

Antal barn observ.

beräkn.

—1929 1930-34 1935-

17 42 37

9-30 38-02 34-71

Alla

-1929 1930-34 1935-

Småstugor

Antal barn observ.

beräkn.

183 110 107

60 139 164

75-89 147-65 158-13

82-03

55 105 38

50-86 88-14 2874

108 119 132

Alla

167-74

—1929 1930-34 1935—

30 6 4

Alla

40 Kontrollgni >l>

Antal barn

observ.

beräkn.

80 94 104

14 72 178

27-34 82-74 198-34

51 87 90

381-67

308-42

12 10 2

13-21 10-66 2-45

91 94 82

1 0

1'65 0-49

61 0

2-14

11-35 5-95 2-29

264 101 175

4 0

1-40 0-6 7

286 0

—

19-5 9

—

— —

Tab. 6 D. Relativ nativitet (%) enligt tab. 5, med fördelning efter tidsperiod. Antal barn vid observationsperiodens början

0-2

3-4

5 eller fler

J j

Barnrikehus Observationeår

Anta) barn

S måstugor

Antal barn

observ.

beräkn.

118 90 58

145 64 55

142 38 81-90 84-14

102 78 65

381-67

308-42

10 5 9

13-10 6-61 6-61

76 76 136

1 0 0

1'08 0-53 0-53

93 0 0

2-14

6-55 6-40 6-64

198 188 226

1 3 0

l-03 0-52 0-52

97 58 0

—

19-59

2'07

—

observ.

beräkn.

1938—39 1940 1941

30 42 24

16-90 31-17 3396

Alla

1938-39 1940 1941

observ.

beräkn.

178 135 71

217 88 58

183-61 98-21 9985

82-03

65 66 67

52 - 72 56-29 58-73

125 117 114

Alla

167-74

1938-39 1940 1941

13 12 15

Alla

Kontrollgrupp

— -

— —

Signifikansberäkningar.

Därest nativiteten icke påverkades av a n d r a faktorer än dem, som vi elimin e r a t medelst kapacitetsmetoden, skulle samtliga relativa fruktsamhetstal i tabellerna 5 och 6 ligga i närheten av 1 (d. v. s. 100 %), och blott uppvisa slumpmässiga avvikelser från detta värde. Vi skola nu behandla frågan om

151 storleken hos sådana tillfälliga avvikelser, d. v. s. frågan om vilka avvikelser som få tillskrivas systematiska olikheter i fruktsamheten. För detta ändamål betrakta vi varje fruktsamhetstal av typen (3) som en centralkvot och utnyttja de sannolikhetsteoretiska egenskaperna hos sådana kvoter. 1 Härvid blir bm, det observerade antalet nyfödda, en statistisk variabel som följer Poissons fördelning med medelvärdet b"m, det beräknade antalet nyfödda. Samma gäller för varje sammansatt kvot av typen (10), säg B(>bs

enär summan av två eller fler poissonfördelade, oberoende variabler själv är poissonfördelad. Tack vare att B0bs följer Poissons fördelning, är variansen (medelfelets kvadrat) hos Boos lika med dess medelvärde, således lika med Bbcr. Så snart Boer ej är alltför litet, säg större än 5 å 10, gäller vidare, att poissonfördelningen nära ansluter sig till den s. k. normala fördelningen. Härav följer, a t t vår frågeställning kan behandlas medelst det välkända ^ 2 -kriteriet, närmare bestämt på så sätt, att vi bilda uttrycket

(13)

*•«= ®«?ZSbtr \/Bhe,.

och ur tillgängliga tabeller över vid 1 frihetsgrad svarar mot (U)

^-fördelningen 2 bestämma det P-värde, som

%' =

Ä2.

Det erhållna P-värdet kan tolkas som sannolikheten för att en rent tillfällig variation i relativa fruktsamhetstalet skall vara lika stor som eller större än den avvikelse (från värdet 100 96\ som faktiskt föreligger. Är P-värdet litet, föranledes man alltså att fästa avseende vid den föreliggande avvikelsen och betrakta den som signifikant, systematisk. Någon bestämd gräns för hur litet P skall vara för att ange signifikans finnes självfallet icke; m a n brukar ofta välja någon av gränserna P = 0 , 0 6 eller P = 0 , 0 1 . I förevarande fall böra anspråken icke ställas högt, eftersom det undersökta materialet ju är föga omfattande; vi välja därför P = 0 , 0 5 . Metoden kan på gängse sätt generaliseras. Den kan sålunda tillämpas vid jämförelse mellan två olika fruktsamhetstal. Betecknas motsvarande uttryck (13) med lx och / 2 har man då att beräkna

%' =

och bestämma motsvarande P-värde (1 frihetsgrad). 3 Vidare kan metoden användas för simultan jämförelse mellan två grupper av fruktsamhetstal, t. ex. hänförande sig till de olika inkomstklasserna i två bostadsmiljöer. Därvid be1 H. Cramer. Sannolikhetskalkylen och n å g r a av dess användningar (Stockholm 1927), sid. 157 — 161, samt Random variables and probability distributions (Cambridge 1937), s. 44. ? M. C Kendall, The advanced theory of statistics, Vol. 1 (London 1943). Appendix t a b . 6—7 samt diagram. s Vi b e t r a k t a alltså A, och /.2 som oberoende, en approximation som vi senare återkomma till.

152 räknas %2 som summan av de olika >j2-värdena av typen (15) (svarande mot de olika inkomstklasserna), under det att frihetsgraderna bli lika många som addenderna (d. v. s. som inkomstklasserna). Vid samtliga ifrågavarande jämförelser gå de avvikelser, som skola prövas, i en på förhand given riktning, exempelvis högre fruktsamhet i barnrikehusen. För att erhålla P-värden, som svara mot vår frågeställning, bör man därför halvera de ur tabellerna hämtade P-värdena, en skärpning i metodiken som givetvis utnyttjats. Med hjälp av de angivna metoderna undersöka vi först det relativa fruktsamhetstal, 204 96, som i tabell 5 redovisas för barnrikehusfamiljer med 5 eller fler barn vid observationsperiodens början. Enligt formel (13) erhålles l = 4,61; insättning i (14) ger Z 2 = 21,26 och P = 0 , o o o o i . Det är alltså ytterst osannolikt, att ett så högt fruktsamhetstal kan uppkomma av en ren slump. — För barnrikehusens 3 —4-barnsfamiljer, vilka givit fruktsamhetstalet 118 96, erhålles på samma sätt P = 0 , 0 1 . Även här kunna vi betrakta höjningen av fruktsamheten som signifikant. För 0—2-barnsfamiljerna i samma bostadsmiljö är fruktsamhetstalet 117 %, och kalkylerna ge här P = 0 , 0 6 ; överfruktsamheten kan i detta fall således knappast anses vara signifikant. Ovannämnda kalkyler säga ingenting i frågan, om de höga fruktsamhetstalen i barnrikehusen böra tillskrivas bostadsmiljön eller familjetypen. För att taga ställning till denna fråga erfordras till att börja med en jämförelse med motsvarande familjetyper i de övriga bostadsmiljöerna. För familjer med 5 eller fler bara saknas tyvärr material för en sådan jämförelse (jfr tab. 1); såsom vi redan framhållit, kan det därför icke avgöras om det höga fruktsamhetstalet för dessa familjer, 204 96, endast är ett uttryck för högre nativitet i mångbarnsfamiljerna eller om det i någon mån har orsakssammanhang med bostadsmiljön och dess speciella förmåner. Jämförelsen måste alltså begränsas till 0—2- och 3—4-barnsfamiljerna. Inom 0—2-barnsfamiljerna är relativa fruktsamhetstalet 117 % för barnrikehusen och 95 % för småstugorna. För att bedöma skillnaden tillämpas formel (15), som ger z 2 = 3,i25 och P = 0 , 0 4 . Skillnaden kan alltså anses signifikant, ehuru med tvekan. Sker jämförelsen däremot mellan barnrikehusens och kontrollgruppens 0—2-barnsfamiljer — de senare ha fruktsamhetstalet 86 % ~ erhålles y: = 8,28 och P= 0,002. Här kan det inte råda tvekan om att skillnaden är signifikant. För 3—4-barnsfamiljerna kan jämförelse göras endast mellan barnrikehusen och småstugorna, enär denna familjetyp är så fåtaligt representerad i kontrollgruppen. Fruktsamhetstalen äro 118 % och 91 96, och formel (15) ger %2 = 3,8 9, vilket svarar mot P = 0 , 0 2 . Skillnaden framstår alltså som signifikant. På liknande sätt ha tabellerna 6 A—D gjorts till föremål för signifikansberäkningar. Till följd av uppdelningen bliva emellertid de jämförda familjegrupperna ännu mindre än i tabell 5, varför avvikelserna mindre ofta visa sig signifikanta. Som exempel kan anföras, att den i tabell 6 A framträdande skillnaden mellan olika inkomstklasser i barnrikehusen knappast är signifikant; i varje fall vore det värdefullt att samla mer material för att få bättre belysning av hithörande frågor. Tabell 6 D förtjänar särskild uppmärksamhet. Inom 0—2-barnsfamiljerna har nativiteten sjunkit starkt under de 4 observationsåren, och denna sänkning visar sig vara signifikant. (Såsom redan framhållits, visa flerbarnsfamiljerna ingen sänkning av nativiteten). Nativitetsutvecklingen hos 0—2-barnsfamiljerna har som man ser varit ganska likformig i de tre bostadsmiljöerna; särskilt är a t t märka, a t t det hela tiden varit barnrikehusen, som uppvisat de högsta fruktsamhetstalen.

153 Det är av intresse att göra detta förhållande till föremål för signifikansanalys. Vi jämföra först barnrikehus och småstugor, där fruktsamhetstalen för de tre perioderna 1938—39, 1940 och 1941 äro 178 96; 135 96; 71 96 respektive 118 96; 90 96; 58 %. Tillämpas formel (15) för var och en av perioderna, erhållas y2värdena 0,27; 4,41; 3,08 och P-värdena 0,30; 0,02; 0,04. Nativitetsskillnaden har alltså varit signifikant åren 1940 och 1941, men ej åren 1938—39. — Vi kunna nu på förut angivit sätt sammanfatta de tre jämförelserna. För detta ändamål adderas de tre y2-värdena, vilket ger y2 = 7,7 6. Häremot svarar (vid 3 frihetsgrader) P = 0 , 0 3 . Detta innebär, att skillnaden mellan barnrikehusoch småstugefamiljernas nativitet framstår som systematisk, om man tager de tre perioderna i samtidigt betraktande. Signifikansen är något bättre säkerställd än vid motsvarande jämförelse på grundval av tabell 5, där vi ju hade P = 0,04. Sänkningen av P-värdet är oväsentlig; däremot är en annan omständighet av betydelse. Båda P-värdena härledas nämligen ur antagandet, att de i formel (15) uppträdande storheterna 2, och /«, äro oberoende, ett antagande som endast utgör en grov approximation vad beträffar tabell 5, men som är fullt adekvat i fråga om tabell 6 D. Den ur tabell 6 D erhållna P-värdet 0,0 3 ger sålunda en värdefull bekräftelse på den signifikansanalys, som utförts på grundval av tabell 5. Vi jämföra slutligen 0—2-barnsfamiljerna i barnrikehusen och kontrollgruppen; för de senare äro de tre periodernas fruktsamhetstal 102 96; 78 96; 65 96. Formel (15) ger x 2 v ä r d e n a 4,41; 7,68; 1,08; motsvarande P-värden äro 0,02; 0,003; 0,15. Skillnaden i nativiteten var alltså signifikant åren 1938—39 och 1940 men ej 1941. En sammanfattande jämförelse ger ^ - s u m m a n 13,17 och P-värdet 0,002. Detta värde överensstämmer med och bekräftar det ur tabell 5 erhållna värdet, varför nativitetsskillnaden får anses signifikant. Till sist ett allmänt bemärkande om räckvidden och begränsningen av de slutsatser, som kunna dragas ur signifikansanalysen, liksom över huvud taget ur statistiska undersökningar som denna. En signifikansanalys — den må ske med hjälp av medelfelsberäkningar, ;f-analys eller andra metoder — förmår endast ange storleksordningen av slumpmässiga variationer i de statistiska talen. Sedan är det en helt annan fråga, hur man skall tolka de systematiska variationer, som eventuellt visa sig föreligga. Detta är en fråga, där ingående realkännedom om de undersökta förhållandena är nödvändig; överväganden av teoretisk-statistisk natur äro långt ifrån tillräckliga. I förevarande fall gäller frågan, hur man skall tolka den faktiskt konstaterade högre nativiteten i barnrikehusen. Är denna helt och hållet en följd av subventionspolitiken? Eller är den delvis ett urvalsfenomen, uppkommet t. ex. på så sätt, att barnrikehusen i viss utsträckning rekryteras bland familjer, som även under vanliga förhållanden ha hög nativitet? Klarhet i hithörande frågor kan vinnas endast genom mer omfattande och mer djupgående studier. För övrigt säger det sig självt, att föreliggande snabbundersökning ej kunnat ge mer än en första orientering, samt att det är all anledning att nativiteten i barnrikehusen följes med uppmärksamhet och får bli föremål för fortsatta jämförande undersökningar.

Statens offentliga utredningar 1940 Systematisk

förteckning

(Siffrorna i n o m k l ä m m e r b e t e c k n a u t r e d n i n g a r n a s n u m m e r i den k r o n o l o g i s k a

Allmän l a g s t i f t n i n g .

Rättsskipning.

Fångvård.

V a t t e n vitsen.

förteckningen.

Skogsbruk.

Bergsbruk.

B e t ä n k a n d e m e d förslag Ull Undrade g r a n d e r l ö r flottnlngBl a g s t i f t n i n g e n m . m . [8j

Statsförfattning.

Allmän

Industri.

statsförvaltning

H a n d e l och s j ö f a r t .

K om ni ti na Iför va I t n i 11 v.

S t a t e n s och k o m m u n e r n a s

finansväsen.

K om m u n i k a t i o n s väsen. B e t ä n k a n d e a n g . r u n d r a d i o n i Sverige. Dess a k t u e l l a belli och r i k t l i n j e r för d e s s f r a m t i d a verksamhet. [1]

Politi. H a n k - , k r e d i t - och peiiiiiiigviiscii.

"Nationalekonomi och s o c i a l p o l i t i k . D ö d f ö d d h e t e n och t i d i g d ö d l i g h e t e n i Sverige. Dess s a m b a n d m e d n a t i v i t e t s m i n s k n i n g e n och d e s s f ö r h å l l a n d e vid olika former av förlossningsvård s a m t dess s o c i a l m e d i c i n s k a och b e f o l k u i n g s p o l i t i s k a b e t y d e l s e . [2j B e t ä n k a n d e om b a r n k o s t u a d e r n a s f ö r d e l n i n g m e d förslug till a l l m ä n n a b a r n b i d r a g m . m . [51 Bilagor. [6]

l l ä l s o - och s j u k v å r d .

Körsiikriiigsviisen.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i

Körsvarsväsen.

Allmänt näringsväsen.

B e t ä n k a n d e m e d förslag ang. u n i f o r m s p l i k t e n s för viss p e r s o n a l vid f ö r s v a r s v ä s e n d e t . 4

Fast egendom.

Jordbruk med

ffvrigt.

binäringar.

Utrikes ärenden.

Stockholm 1040. K. L. Beckmans B o k t r y c k e r i 'J78 15

omfattning

I n t e r n a t i o n e l l riitt.