Lika lön för män och kvinnor i det statliga lönesystemet : Likalönskommitténs betänkande

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1953:18 CIVILDEPARTEMENTET

LIKA LÖN FÖR

MÄN OCH KVINNOR I DET STATLIGA LÖNESYSTEMET

LIKALÖNSKOMMITTÉNS BETÄNKANDE

S T O C K H O L M 19

5 3

Statens offentliga utredningar 1953 Kronologisk

förteckning

1. Valkretsar vid fullmäktigeval i kommunerna.'1950 års folkomröstnings- och valsättsutrednings betänkande. 4. Kihlström. 36 s. Ju. 2. Betänkande med förslag till fiskeristadga m. m. Kihlström. 99 s. Jo. 3. Betänkande med förslag till åtgärder för stödjande av hästaveln m. m. Victor Petterson. 77 s. J o . 4. Nordisk passfrihet. Betänkande nr 4. Victor Petterson. 28 s. U. 5. Lättnader i fråga om tullbehandling m. ro. av motorfordon i trafiken mellan de nordiska länderna. Victor Petterson. 45 s. U. C. Generella metoder och fysiska kontroller inom investeringspolitiken. 229 s. Idun. S. 7. Läkarutbildningen. Victor Petterson. 394 s. E. 8. Utredning om fastighetsbeskattningen. Marcus. 136 s. Pl, 9. Förslag till lagstiftning om insemination. Katalog och Tidskriftstryck. 143 s. J u . 10. Förband och bygd. Victor Petterson. 180 s. Fö. 11. Betänkande med förslag till allmänna riktlinjer för den territoriella pastoratsindelningen och församlinpspriisterliga organisationen m. m. Berlingska Boktryckeriet, Lund. 350 s. E. 12. Fakta om olja. Gernandt. 80 s. H. 13. Landsbygdens elkraftförsörjning. Gernandt. 120 s. K. 14. Förslag till brottsbalk. Norstedt. 590 s. Ju. 15. Juridisk och samhällsvetenskaplig utbildning. 1. Katalog och Tidskriftstryck. 550 s. E. 16. Juridisk och samhällsvetenskaplig utbildning. 2. Bilagor. Beckman. 271 s. E. 17. Enhetligt frihetsstraff m. m. Marcus. 222 s. Ju. 18. Lika lön för män och kvinnor i det statliga lönesystemet. Beckman. 527 s. C.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E = ecklesiastikdepartementet, Jo = jordbruksdepartementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1953: 18 CIVILDEPARTEMENTET

LIKA LÖN FÖR

MÄN OCH KVINNOR I DET STATLIGA LÖNESYSTEMET

LIKALÖNSKOMMITTÉNS BETÄNKANDE

K. L. BECKMANS B O K T R Y C K E R I STOCKHOLM 1953

Innehåll Förkortningar och särskilda beteckningar

6 Litteratur

7 Skrivelse till departementschefen

9 Sammanfattning

av betänkandet

Kap. 1. Inledning

23 Utredningsuppdraget Utredningsarbetet Utredningar av arbetsmarknadens organisationer Internationella bestämmelser om lika lön

23 27 30 32

AVDELNING I Likalönsprincipens innebörd Kap. 2. Vad menas med likalönsprincipen ? Likalönsprincipens allmänna innebörd Definition av likalönsprincipen Likalönsprincipens konsekvenser för det statliga lönesystemet

39 39 40 41

A V D E L N I N G II Likalönsprincipens tillämpning förr och nu Kap. 3. Kvinnors rätt till statliga tjänster Före behörighetslagen Behörighetslagens tillkomst Behörighetslagens avveckling Statstjänsternas nuvarande fördelning mellan män och kvinnor

43 43 45 48 55

Kap. 4. Likalönsprincipens tillämpning — en historik Före 1919 1919—1921 års lönereglementen Behörighetssakkunniga 1921 års lönekommitté Finansdepartementets PM 1924 1925 års riksdag 1928 års lönekommitté 1937 års lönereglering för undervisningsväsendet Lika lön i samma befattning genomföres Likalönsprincipens tillämpning vid lönegradsplaceringar

60 60 62 71 72 79 84 94 96 102 104

Kap.

Kap.

Kap.

5. Arbetsuppgifter och löneställning för de år 1925 kvinnliga tjänsterna Tjänster vid fångvårdsanstalter och sinnessjukhus Övriga tjänster Sammanfattning 6. Motiveringar för lägre löner åt kvinnliga översikt Behovslöneprincipen Prestationslöneprincipen Pensionskostnader Arbetsprestationer Konkurrensmöjligheter Marknadslöneprincipen Statsfinansiella hänsyn

tjänstemän

lönegradsplacerade 107 109 113 136 — en

historisk

7. År likalönsprincipen genomförd? Likalönsprincipen före 1925 Likalönsprincipen och 1925 års riksdagsbeslut Likalönsprincipen efter 1925 År likalönsprincipen nu genomförd? Likalönsprincipen, behörigheten och arbetsfördelningen AVDELNING

138 138 161 161 174 190 193 201 206 206 207 209 211 212

III

För och emot likalönsprincipen Kap.

8. Behovslöneprincipen contra likalönsprincipen Behovslöneprincipens innebörd Behovslöneprincipens öppna tillämpning Behovslöneprincipens dolda tillämpning Vår mening om behovslöneprincipen

215 215 216 216 218

Kap.

9. Prestationslöneprincipen contra likalönsprincipen Prestationslöneprincipens innebörd Prestationslöneprincipens tillämpning Är de kvinnliga statstjänstemännen dyrare arbetskraft än de manliga? Sjukledighetsfrekvens Yrkesbeständighet, användbarhet m. fl. faktorer Pensionskostnader Vår mening om prestationslöneprincipen

220 220 220 222 223 232 236 240

Kap. 10. Marknadslöneprincipen contra likalönsprincipen Marknadslöneprincipens innebörd och tillämpning Marknadslöneprincipen som allmän grundsats för statlig lönesättning Kvinnornas lönenivå på den privata arbetsmarknaden Vår mening om marknadslöneprincipen

243 243 245 246 247

Kap. 11. För och emot likalönsprincipen

— en sammanfattning

AVDELNING

IV

Likalönsprincipens genomförande Kap. 12. Lönegradsplacering

enligt likalönsprincipen

Systematisk arbetsvärdering Vår mening Kap. 13. Kvinnliga

252 253 255

tjänster med direkt manlig motsvarighet

258 Fångvårdsanstalterna Statens sinnessjukhus och statens anstalt för fallandesjuka

259 Kap. 14. Tjänster

under den manliga

bottenlönegraden

262 Bottenlönefrågan Kontorsbiträdestjänster Telefonisttjänster Ekonomi- och sjukvårdstjänster Effektvårdare-, tågstäderske- och vagnstädersketjänster

26 Övriga tjänster Sammanfattande synpunkter på bottenlönefrågan

275 Kap. 15. Andra

»kvinnliga»

tjänster

Sårskilt yttrande

273 275 276 278

Tjänster i kontorskarriären Postexpeditörstjänster Telegrafexpeditörstjänster Telefonisttjänster Tjänster för ekonomipersonal Tjänster för sjuksköterskeutbildad personal Småskollärartjänster Kap. 16. Likalönsprincipens

~ 264

genomförande

278 - * *°°

9 00 0

286 287 900 -°° 291 9QQ JO

av herr Larsson

*

BILAGOR Bil.

1.

Historik över arbetsuppgifter och löneställning för befattningar som före lli 1925 tillhörde löneplan för kvinnliga tjänstemän

299 I. För kommunikationsverken speciella tjänster

302 A. Postverket B. Telegrafverket II.

302 314

Kontorstjänster vid kommunikationsverken och allmänna civil330 förvaltningen A. Kommunikationsverken före inplaceringen 1925 330 B. Allmänna civilförvaltningen före inplaceringen 1925

340 C. Inplaceringen 1925

D. Efter inplaceringen 1925 E. Utrikesförvaltningens kanslister F. Lotsverkets expeditionsbiträden

353 368 371

III. Tekniska tjänster A. Ritare och ritbiträden B. Laboratoriebiträden

373 373 379

IV. Tjänster vid fångvårds- och sinnessjukvårdsanstalter A. Fångvårdsanstalter m. fl B. Statens sinnessjukhus

380 38o 386

Bil.

2. Historik över löneställningen för lärare vid det statliga och det statsunderstödda kommunala skolväsendet 412

Bil.

3.

Ordinarie och extra ordinarie statliga tjänster som V10 1951 hade kvinnliga innehavare 437

Bil.

4.

Undersökning av sjukledighetsfrekvensen för manliga och kvinnliga statstjänstemän 450

Bil.

5.

Jämförande utredning angående pensionskostnader för manliga och kvinnliga statsanställda 486

Förkortningar och särskilda beteckningar AK = Andra kammaren(s protokoll) alt. = alternativ bet. = betänkande FK = Första kammaren(s protokoll) kv. = kvinna, kvinnor, kvinnlig lg = lönegrad LO = Landsorganisationen i Sverige m. = man, män, manlig prop. = proposition Rd. = Riksdagen RF == Regeringsformen Saar = Statens allmänna avlöningsreglemente (30/6 1948, nr 436) SAF = Svenska Arbetsgivareföreningen SFS «=* Svensk författningssamling skr. = skrivelse SOU = Statens offentliga utredningar SPP == Svenska Personal-Pensionskassan TCO = Tjänstemännens Centralorganisation uti. = utlåtande utsk. = utskott 6

Behörighetssakkunniga = av chefen för justitiedepartementet 1919 tillkallade sakkunniga för utredning av frågan om beredande av utsträckt behörighet för kvinnor att vinna tillträde till civil statstjänst. 1902 års löneregleringskommitté eller endast löneregleringskommittén — den av Kungl. Maj:t 3/10 1902 tillsatta kommittén rörande reglering av statens ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden m. m. PM 1924 = PM angående ordnande av kvinnliga befattningshavares avlöningsförhållanden m. m. (upprättad under år 1924 inom finansdepartementet; tryckt, dels separat, dels som bilaga till 1925 års statsverksproposition). PM 1924 alt. I eller endast alt. I = i PM 1924 framlagt alternativ I för de kvinnliga befattningarnas inplacering å den manliga löneplanen enligt s. k. kvantitativ metod. PM 1924 alt. II eller endast alt. II = i PM 1924 framlagt alternativ II för de kvinnliga befattningarnas inplacering å den manliga löneplanen enligt s. k. kvalitativ metod. Prop. 1925 = Statsverkspropositionen år 1925. Utgifterna. För flera huvudtitlar gemensamma frågor. I. Ordnandet av kvinnliga befattningshavares avlönings- och pensionsförhållanden. 1 kv. Ig osv. = 1 lönegraden i den för kvinnliga tjänstemän avsedda löneplanen (B i kommunikationsverkens avlöningsreglemente, SFS 1919: 343, och C i allmänna civilförvaltningens avlöningsreglemente, SFS 1921: 451). 1 m. Ig (== 9) osv. = 1 lönegraden i den för manliga tjänstemän gällande löneplanen (A i kommunikationsverkens och B i allmänna civilförvaltningens avlöningsreglemente), motsvarande nuv. Ig Ca 9. I betänkandet användes genomgående de f. n. (fr. o. m. 1/7 1947) gällande lönegradsnumren (löneplan 1 i Saar). Alla förut gällande lönegradsnummer har sålunda utbytts mot sina nuvarande motsvarigheter. I de fall där framställningen ansetts så fordra har ett »nuv.» insatts före ett »översatt» lönegradsnummer. Endast i direkta citat har de äldre lönegradsnumren bibehållits, åtföljda av de nya inom klämmer. Med beteckningen manliga tjänster resp. kvinnliga tjänster avses tjänster, som på grund av särskilda bestämmelser kan innehavas endast av män resp. endast av kvinnor. Med beteckningen »manliga» tjänster resp. »kvinnliga» tjänster avses tjänster som uteslutande eller huvudsakligen ( = till mer än 50 %) innehas av män resp. av kvinnor. Litteratur Här upptages sådana betänkanden och sådan övrig litteratur, som ger en mera allmän behandling av kvinnornas lönefråga. 1. Kommittébetänkanden Betänkande, Underdånigt, afg. af den af Kungl. Maj:t den 3 okt. 1902 tillsatta kommitté rörande reglering af statens ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden m. m. Sthlm. XXVII. Förslag till grunder, med tillämpning af hvilka infödda svenska kvinnor må kunna af Konungen utnämnas och befordras till vissa befattningar. 1911. Betänkande, Lärarelönenämndens. Sthlm. I: Bd. 1. Huvudbetänkande. 1914. 7

I: Bd. 2. Bilagor. Statistiska tabeller och specialutredningar. 1914. I : Bd. 3. Bilagor. Historik j ä m t e framställningar och utlåtanden rörande avlönings- och pensionsförhållanden. 1914. Betänkande och förslag i fråga om kvinnors tillträde till statstjänster. Sthlm. II. Kvinnas behörighet a t t innehava statstjänst. Avlöning och pensionering. Vissa statstjänsters reserverande för kvinnor. 1921. SOU 1923: 62. 1921 års lönekommitté. Betänkande ang. ordnandet av kvinnliga befattningshavares avlönings- och pensionsförhållanden m. m. Sthlm 1923. SOU 1930: 17. 1928 års lönekommitté. Betänkande med förslag till allmänt avlöningsreglemente för ordinarie tjänstemän, tillhörande den civila statsförvaltningen. Sthlm 1930. SOU 1930:20. 1928 års lönekommitté. Betänkande med förslag till lönereglering för befattningshavare vid undervisningsväsendet. Sthlm 1930. SOU 1937: 48. 1936 års lönekommitté. Betänkande med förslag till civilt avlöningsreglemente. Sthlm 1937. SOU 1938:47. Betänkande angående gift kvinnas förvärvsarbete m. m. Avg. av kvinnoarbetskommittén. Sthlm 1938. Betänkande avg. av Arbetsmarknadskommitténs kvinnoutredning, fAvg 1950 1 Sthlm: SAF—LO, 1951. Lika arbete—lika lön. [Utarb. av TCO:s likalönskommitté.] Sthlm 1949. (TCO:s skriftser. 1.) LO:s kvinnolönekommitté. Kvinnoarbetet och kvinnolönerna. Sthlm 1946. Royal commission on equal pay 1944—46. Report presented to Parliament bv Command of His Majesty October 1946. London 1946. International labour conference. 33rd session 1950. Report V: 1—2. Equal remuneration for men and women workers for work of equal value. Geneva 1949— 1950. International labour conference. 34th session 1951. Report V I I : 1—2. Equal remuneration for men and women workers for work of equal value. Geneva 1950— 1951. 2. Övrig litteratur Arrhén, E., Behovslön — eller likalön? E t t bidrag till diskussionen i befolkningsfrågan. Sthlm 1939. Gärde Widemar, Ingrid, H a t t och huva. H u r stat och kommun tillämpa behörighetslagens principer. Utredning utförd på uppdrag av Yrkeskvinnors samarbetsförbund. Sthlm 1945. Kvinnorna på arbetsmarknaden. Sthlm 1942. (LO:s skriftser. 61.) Myrdal, Alva, Folk och familj. Sthlm 1944. Nylund, S., Behovsprincipen i svensk lönelagstiftning. E n översikt och en granskning. Sthlm 1940. Rossel, J., Kvinnorna och kvinnorörelsen i Sverige 1850—1950. Sthlm 1950 (YSF-s skriftser. 2.) Rossel, J., Yrkesval och arbetsinsats. E n aktuell kvinnofråga. Förord av H a n n a Rydh. Sthlm 1945. (Fredrika-Bremer-förbundets skriftser. 10.) Wahlström, Lydia, Den svenska kvinnorörelsen. Historisk översikt. Sthlm 1933. Wiberg, Elisabeth, Arbete och lön. Förord av H a n n a Rydh. Sthlm 1944. (FredrikaBremer-förbundets skriftser. 8.)

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kimgl.

Civildepartementet.

Genom beslut den 10 januari 1947 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för finansdepartementet att tillkalla högst sju utredningsmän för att inom departementet biträda med utredning angående likalönsprincipens genomförande i statsförvaltningen. Med stöd av bemyndigandet tillkallade dåvarande chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, samma dag såsom utredningsmän generaldirektören A. E. V. Swartling, åt vilken uppdrogs att såsom ordförande leda utredningsmännens arbete, numera kamreraren Karin Almgren, ledamoten av riksdagens första kammare, bibliotekarien Ebon M. I. Andersson, dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare, ombudsmannen Sigrid H. E. Ekendahl, numera ordföranden i statens lönenämnd, statskommissarien B. E. Johnsson, förtroendemannen G. Jönsson samt dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare, numera statsrådet Hj. R. Nilson. Utredningsmännen antog benämningen likalönskommittén. Sedan Jönsson avlidit den 31 augusti 1948 tillkallade chefen för finansdepartementet den 21 oktober 1948 som utredningsman förbundsordföranden B. Larsson. Larsson avled den 15 juli 1952; som ersättare för Larsson förordnade chefen för civildepartementet den 15 oktober 1952 ledamoten av riksdagens andra kammare, ombudsmannen S. H. Henriksson. Sedan Nilson den 1 oktober 1951 utnämnts till statsråd och därefter icke deltagit i kommitténs arbete, beviljade chefen för civildepartementet den 29 september 1952, på därom gjord framställning, statsrådet Nilson entledigande från utredningsuppdraget och förordnade ledamoten av riksdagens första kammare, lantbrukaren N. H. T. Larsson till ledamot av kommittén i stället för Nilson. Till sekreterare åt kommittén förordnades den 18 mars 1947 dåvarande tf. byråsekreteraren i statskontoret C.-E. Grönlund, samt, sedan denne erhållit begärt entledigande, den 19 november 1947 numera byråsekreteraren i generalpoststyrelsen N. G. T. Olsson. Att såsom expert biträda kommittén med utredning angående pensionskostnaderna för män och kvinnor i statsförvaltningen tillkallades den 15 juni 1950 vice verkställande direktören i Svenska Personal-Pensionskassan, fil. dr E. T. Jansson.

På framställning från kommittén uppdrog Kungl. Maj:t den 10 september 1948 åt socialstyrelsen att i samråd med kommittén verkställa utredning rörande sjukledigheterna för manliga och kvinnliga befattningshavare inom statsförvaltningen. Socialstyrelsen överlämnade den 20 maj 1950 en redogörelse för undersökningen. Vid kompletterande utredningar av frågan har kommittén biträtts av numera byrådirektören i statens avtalsnämnd N. E. A. Ragna samt numera aktuarien i socialstyrelsen K.-E. Friberg. Historik över löneställningen för lärartjänster vid det statliga och det statsunderstödda kommunala skolväsendet har utarbetats av byråchefen i skolöverstyrelsen J. O. Ulne under medverkan av förste byråsekreteraren Brita Linnér. Vid utarbetandet av historik över arbetsuppgifter och löneställning för övriga tjänster har biträde lämnats av tjänstemän vid vissa verksstyrelser. Vissa kostnadsberäkningar har utförts av förste aktuarien i civildepartementet N. A. Aldestam. För studium av arbetsuppgifterna för manliga och kvinnliga ekonomibiträden vid sinnessjukhusen har kommittén den 19 maj 1950 besökt Ulleråkers sjukhus i Uppsala. Kommittén har den 21 november 1949, den 24 oktober 1950 och den 8 december 1951 till delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet avgivit yttranden angående förslag till internationell reglering av frågan om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde. Vi får härmed avlämna betänkande om »Lika lön för män och kvinnor i det statliga lönesystemet» och anser oss därmed ha slutfört vårt uppdrag. Undertecknad Larsson har avgivit särskilt yttrande. Stockholm den 18 maj 1953. ERIK SWARTLING KARIN ALMGREN

EBON ANDERSSON

SIGRID EKENDAHL

STURE H. HENRIKSSON

E. JOHNSSON

NILS LARSSON / Tore

10 Olsson.

Sammanfattning av betänkandet Vårt utredningsuppdrag gäller likalönsprincipens genomförande inom den egentliga statsförvaltningen och det statsunderstödda kommunala skolväsendet, dvs. inom det statliga lönesystemet. Vi skall enligt direktiven i första h a n d klarlägga principens innebörd och frågeställningarna; vidare har vi att undersöka i vad m å n tjänsters löneställning har bestämts med utgångspunkt från att de har varit avsedda föl kvinnor. Vårt betänkande, som främst är att anse som ett principbetänkande, vill besvara följande frågor: 1) Vad menas med likalönsprincipen? 2) Är likalönsprincipen genomförd? 3) Bör likalönsprincipen genomföras? och 4) Vilka åtgärder krävs för likalönsprincipens genomförande? I Vad menas med likalönsprincipen? Definitionen av likalönsprincipen bör ske från rent teoretisk utgångspunkt och utan hänsyn till de synpunkter, som kan tala för modifikationer vid principens tillämpning i praktiken. Man bör klart hålla isär likalönsproblemets två skilda moment: att ge en begreppsmässigt riktig definition av likalönsprincipen och att bestämma, i vilken utsträckning man vill genomföra denna princip. Rent begreppsmässigt betyder likalönsprincipen, dvs. principen om lika lön för m a n och kvinna, att lönen skall fastställas utan hänsyn till kön, att tillhörigheten till det ena eller det andra könet inte skall inverka på individens lön. Så fort m a n över huvud taget reducerar den enskilda kvinnans arbetslön på grund av faktorer, som inte har samband med det av henne själv utförda arbetet utan grundas på hennes egenskap av kvinna, sker lönesättningen inte enligt likalönsprincipen. Med utgångspunkt från den vid Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens 1951 antagna konventionen om lika lön för m ä n och kvinnor för arbete av lika värde har vi för det statliga lönesystemet formulerat likalönsprincipen som principen om lika lön för man och kvinna för likvärdig arbetsuppgift. Detta innebär, att lönen skall fastställas med hänsyn till den föreliggande arbetsuppgiften och att denna skall värdesättas efter samma normer, vare sig den utföres av m a n eller kvinna, II Är likalönsprincipen genomförd? 1) För att likalönsprincipen skall vara genomförd i det statliga lönesystemet fordras först och främst, att avlöningsförmånerna i en och s a m m a 11

tjänst är lika, vare sig den innehas av m a n eller kvinna (lika lön i samma befattning). 1925 års riksdagsbeslut om de kvinnliga statstjänstemännens löner stred redan i detta avseende mot likalönsprincipen, eftersom det inte gav kvinna rätt till sista ålderstillägget. Denna särbestämmelse borttogs fr. o. m. 1/7 1939 för statligt anställda tjänstemän och fr. o. m. 1/7 1947 även för tjänstemän inom det statsunderstödda kommunala skolväsendet. Därmed har principen om lika lön i samma befattning genomförts. Detta betyder emellertid inte, att det statliga lönesystemet helt står i överensstämmelse med likalönsprincipen: härför krävs att befattningarna också är lönegradsplacerade enligt denna princip. 2) Det strider givetvis mot likalönsprincipen, om för samma slags arbetsuppgifter har inrättats särskilda tjänster för män och särskilda tjänster för kvinnor och de kvinnliga tjänsterna har placerats i lägre lönegrad än de manliga. En sådan avvikelse från likalönsprincipen föreligger i fråga om vissa kvinnliga tjänster vid fångvårdsanstalterna och statens sinnessjukhus. Överensstämmelse i arbetsuppgifter mellan dessa kvinnliga och manliga tjänster har i olika sammanhang konstaterats, men ändring av de kvinnliga tjänsternas lönegradsplacering har fått anstå i avvaktan på utredning av likalönsfrågan i dess helhet. 3) De kvinnliga tjänsterna med direkt manlig motsvarighet utgör emellertid ett begränsat problem. Likalönsprincipen har sin största räckvidd, när det gäller lönegradsplaceringen av sådana tjänster, som visserligen inte är reserverade för kvinnor men som de facto uteslutande eller huvudsakligen innehas av kvinnor (vad vi kallat »kvinnliga» tjänster) och som inte har några direkta motsvarigheter bland de »manliga» tjänsterna (tjänster som uteslutande eller huvudsakligen innehas av män). Likalönsprincipen kräver, att de »kvinnliga» tjänsterna lönegradsplaceras med hänsyn till arbetsuppgifterna och värdesättes efter samma grunder som de »manliga» tjänsterna. I detta avseende föreligger de väsentligaste avvikelserna från likalönsprincipen inom det statliga lönesystemet. Vissa av de »kvinnliga» tjänsterna har vid jämförelse med »manliga» tjänster en med hänsyn till arbetsuppgifterna alltför låg löneställning. Detta gäller särskilt de »kvinnliga» tjänster, som är placerade under 10 lönegraden. Denna lönegrad kan betecknas som den manliga bottenlönegraden, dvs. den lägsta lönegrad, som i praktiken användes för ordinarie eller extra ordinarie tjänst, avsedd att rekryteras med män. Löneställningen för de »kvinnliga» tjänsterna är väsentligen betingad av 1925 års riksdagsbeslut i likalönsfrågan. Före beslutet fanns i avlöningsreglementena särskild löneplan för kvinnor och särskild löneplan för män. Detta betydde först och främst en genomgående lägre löneställning för sådana tjänster å den kvinnliga löneplanen, som motsvarades av tjänster med samma benämning å den manliga löneplanen; vår utredning h a r visat,

att flertalet av dessa likabenämnda kvinnliga och manliga tjänster också hade s a m m a arbetsuppgifter. Eftersom lönen sålunda i samtliga jämförbara fall hade satts lägre för kvinnor än för män, kan därav dras slutsatsen, att även de tjänster på den kvinnliga löneplanen som saknade direkta motsvarigheter på den manliga hade fått lägre löneställning än de skulle erhållit vid en värdering av de speciellt kvinnliga arbetsuppgifterna i förhållande till de manliga. Genom 1925 års riksdagsbeslut slopades den kvinnliga löneplanen; de kvinnliga tjänsterna överfördes till den manliga löneplanen och inplacerades där i lönegrader motsvarande lägst nuv. 5 och högst nuv. 21. Lönegradsplaceringen skedde på sådant sätt, att den tidigare löneställningen blev så gott som oförändrad (den »kvantitativa» inplaceringsmetoden) och i stort sett utan någon värdering av de kvinnliga tjänsternas arbetsuppgifter i förhållande till de manliga tjänsternas. I praktiken betydde 1925 års riksdagsbeslut, att den kvinnliga löneplanen »doldes» i den manliga. Förutvarande manliga och förutvarande kvinnliga tjänster med samma arbetsuppgifter, som genom den använda inplaceringsmetoden kom i olika lönegrader, fick olika tjänstebenämningar; det förutsattes, att en differentiering även av arbetsuppgifterna efter hand skulle genomföras. 1925 års riksdagsbeslut om de kvinnliga tjänsternas lönegradsplacering stred klart mot likalönsprincipen. Efter 1925 har emellertid inträtt sådana förändringar i arbetsuppgifter och kompetensfordringar för de förutvarande kvinnliga tjänsterna och deras manliga motsvarigheter, att utgångspunkterna för en lönegradsplacering enligt likalönsprincipen numera är annorlunda. Detta hindrar givetvis inte att vissa av de 1925 lönegradsplacerade tjänsterna fortfarande kan ha en ur likalönssynpunkt för låg lönegradsplacering — liksom ock efter 1925 lönesatta »kvinnliga» tjänster. 1937 års riksdagsbeslut om folkskolans löner innebar samma lönegradsplacering för manliga och kvinnliga folkskollärare; däremot k a n den »kvinnliga» småskollärartjänstens lönegradsplacering knappast anses ha överensstämt med likalönsprincipen. Frågan i vad m å n likalönsprincipen är genomförd i det statliga lönesystemet k a n generellt besvaras sålunda: lönegradsplaceringen för vissa »kvinnliga» tjänster (främst tjänster under 10 lönegraden) överensstämmer inte med principen om lika lön för likvärdig arbetsuppgift. Under avd. IV anger vi närmare på vilka punkter en ändring av de »kvinnliga» tjänsternas löneställning synes påkallad, om man helt vill genomföra likalönsprincipen. III Bör likalönsprincipen genomföras? De invändningar, som har gjorts och fortfarande göres mot ett fullständigt genomförande av likalönsprincipen, kan hänföras till tre olika löne13

sättningsprinciper: behovslöneprincipen, prestationslöneprincipen och marknadslöneprincipen. 1) Behovslöneprincipen har åberopats som skäl för en generell löneskillnad mellan m ä n och kvinnor, varvid anförts, att gruppen manliga tjänstemän i genomsnitt har större familjeförsörjningsbörda än gruppen kvinnliga tjänstemän. Genom besluten om lika lön i samma befattning får statsmakterna anses ha avvisat en sådan öppen tillämpning av behovslöneprincipen, som tar sig uttryck i olika lönebelopp för manliga och kvinnliga tjänstemän. Emellertid kan en »dold» tillämpning av behovslöneprincipen sägas ske genom lönegradsplacering av tjänster, om lönegraden med hänsyn till att en tjänst huvudsakligen rekryteras med kvinnor (som presumeras i regel vara utan familjeförsörjningsbörda) sättes lägre än för sådana tjänster med likvärdiga arbetsuppgifter, som främst är avsedda för män. Det statliga lönesystemet är på vissa punkter påverkat av en dylik dold behovslöneprincip. Löneställningen för de kvinnliga tjänsterna (vilken i stort sett lämnades orubbad av 1925 års riksdagsbeslut) var avpassad efter ickefamiljeförsörjares behov, medan avlöningen å de manliga tjänsterna avsåg att ge »anständig bärgning» åt en familj. På det aktuella planet fungerar behovslöneprincipen som en minimilöneprincip för m ä n : tjänst avsedd att rekryteras huvudsakligen med män har oavsett arbetsuppgifterna inte satts lägre än i 9, numera 10 lönegraden, eftersom lönen har ansetts böra avpassas efter en familjeförsörjares behov; tjänsterna under denna »manliga bottenlönegrad» är däremot praktiskt taget uteslutande sådana som endast eller huvudsakligen innehas av kvinnor. Vi avvisar behovslöneprincipen som skäl mot genomförande av likalönsprincipen. Lön bör betalas efter arbetet och oberoende av arbetstagarens personliga förhållanden; utjämning av försörjningsbördan bör ske genom skatte- och socialpolitiska åtgärder, som berör alla medborgare. Lönegradsplaceringen för en tjänst bör inte bli högre, därför att den är avsedd för en man, eller lägre, därför att den är avsedd för en kvinna. Tillämpas en viss minimilön för manliga tjänstemän, bör den också gälla för kvinnliga tjänstemän. Att anföra behovssynpunkter som motivering för lägre lönegradsplacering av »kvinnliga» tjänster blir orimligt redan av den anledningen, att ett stort antal kvinnor i statstjänst har fått sin lön bestämd utan dylika hänsyn. 2) Prestationslöneprincipen innebär, att lönen göres beroende av arbetstagarens prestation, varmed förstås den totala arbetsinsatsen under hela anställningstiden, ställd i relation till arbetsgivaren-statens utgifter för lön, pensionering, utbildning etc. Med åberopande av prestationslöneprincipen har yrkats på en generell lönereduktion för kvinnorna under hänvisning till att kvinnornas arbetsinsats i genomsnitt är lägre än männens. I och med att lika lön i samma befattning har genomförts kan presta14

tionslöneprincipen anses avvisad, när det gäller själva lönesystemets konstruktion: m ä n och kvinnor i samma befattning får samma lön, även om arbetsinsatsens värde i genomsnitt skulle vara lägre för kvinnorna. Statsmakterna får även anses ha tagit avstånd från prestationslöneprincipens tillämpning i form av lägre lönegradsplacering för »kvinnliga» tjänster. Emellertid anföres fortfarande som skäl mot ett fullständigt genomförande av likalönsprincipen i det statliga lönesystemet, att de kvinnliga tjänstem ä n n e n är dyrare arbetskraft än de manliga på grund av sin högre sjukledighetsfrekvens, kortare yrkesverksamma tid, mindre användbarhet etc. Vi h a r därför ansett oss böra undersöka dessa förhållanden, som ju spelar en stor roll för likalönsfrågan inom den privata sektorn av arbetsmarknaden. För vår räkning har socialstyrelsen undersökt sjukledighetsfrekvensen under 1948 för ca 11 000 manliga och kvinnliga statstjänstemän. Undersökningen visar, att sjukledighetsfrekvensen genomgående är högre för en grupp kvinnor än för en grupp män med samma arbetsuppgifter, att kvinnornas sjukledighetsfrekvens i allmänhet starkt påverkas av de höga siffrorna för de gifta kvinnorna men att även de ogifta kvinnorna har betydligt högre sjukledighetsfrekvens än gifta och ogifta m ä n med samma arbete och samma lön. De gifta kvinnornas högre sjukledighetsfrekvens torde sammanhänga med hemarbetet och i synnerhet vården av barnen. Av utredningen framgår också, att de individuella variationerna i sjukledighetsfrekvensen är mycket stora både för kvinnor och m ä n ; många kvinnor har ingen sjukledighet alls eller är mindre sjuka än genomsnittet för männen. Även om det med hänsyn till den genomsnittliga sjukledighetsfrekvensen måste anses sannolikt, att en grupp kvinnor vållar arbetsgivaren-staten större utgifter än en lika stor grupp män med samma lön, finner vi det orättvist att reducera lönen för en kvinnlig tjänsteman, därför att hon tillhör en viss, statistiskt lätt avgränsbar grupp. Det måste vara orimligt, att de av kvinnorna, som är friskare än genomsnittet bland männen, skall betala för de övriga kvinnornas sjukledigheter. Vi avvisar varje slags generell lönereduktion för kvinnliga tjänstemän på grund av denna grupps högre sjukledighetsfrekvens och anser följaktligen, att sjukledighets frekvensen inte får tas till intäkt för lägre lönegradsplacering av »kvinnliga» tjänster. Om hög sjukledighetsfrekvens skall ge anledning till särskilda löneavdrag, måste dessa avse såväl m ä n som kvinnor och innebära en bättre anpassning av det statliga lönesystemet till den individuella prestationen sådan den avspeglas i närvarofrekvensen. Till frågan om och hur sjukavdragsbestämmelserna i så fall bör ändras har vi emellertid inte tagit ställning. Översjukligheten för de gifta kvinnorna och särskilt de gifta kvinnorna med barn beror delvis på att de i hemmet utför ett för samhället nödvändigt arbete. Frågan är emellertid, om samhället skall bestrida denna sociala kostnad som löneutgift. Målsättningen bör vara att genom olika sociala åt-

gärder minska de svårigheter som begränsar värdet av de gifta förvärvsarbetande kvinnornas arbetsinsats. Den yrkesverksamma tiden för de kvinnliga tjänstemännen är i genomsnitt betydligt kortare än för de manliga. Kvinnornas förtidsavgång, som i allmänhet torde förorsakas av hemarbetet, medför ökade utbildnings-, administrations- m. fl. kostnader. ( E n annan sak är, att denna avgång — med för frivillig avgång f. n. gällande pensionsbestämmelser — betyder en viss minskning av pensionskostnaderna för de kvinnliga tjänstemännen.) I fråga om de kvinnliga tjänstemännens användbarhet har vi haft överläggningar med myndigheter och personalrepresentanter. Av de lämnade upplysningarna har vi ansett oss kunna dra den allmänna slutsatsen, att hänsynstagandet till de gifta kvinnliga tjänstemännens behov att tjänstgöra på samma ort som maken i regel inte har medfört några större ekonomiska eller organisatoriska nackdelar för verken. Inte heller har vi funnit något stöd för uppfattningen, att värdet av de kvinnliga tjänstemännens arbetsinsats skulle minskas genom mindre användbarhet för vissa arbetsuppgifter eller för förordnanden å högre tjänster. För att klarlägga om den högre sjukledighetskostnaden för kvinnliga tjänstemän som grupp uppväges av lägre pensionskostnader har vi låtit göra en jämförande utredning om pensionskostnader för manliga och kvinnliga statstjänstemän. Undersökningen h a r visat, att pensionskostnaderna för m ä n och kvinnor f. n. k a n anses ligga på ungefärligen samma nivå. Pensionskostnaderna kan sålunda inte anföras som vare sig kostnadsminskande eller kostnadsökande faktor vid jämförelse mellan statens utgifter för manlig och kvinnlig arbetskraft. Våra ovannämnda undersökningar visar, att — främst på grund av sjukledighetsfrekvensen — arbetskostnaden är högre för gruppen kvinnliga statstjänstemän än för gruppen manliga statstjänstemän. Vi anser emellertid, att en sådan gruppindelning inte bör påverka den statliga lönesättningen. Vi finner det principiellt orimligt, att individens lön skall göras beroende av den genomsnittliga prestationen för ett visst kön. För den privata arbetsmarknaden har en lönesättning efter kön ansetts t. v. vara en praktisk nödvändighet — främst med hänsyn till riskerna för att kvinnornas sysselsättningsmöjligheter eljest skulle försämras. Samma risker för den kvinnliga arbetskraften i statstjänst torde knappast föreligga. Prestationslöneprincipen bör inte utgöra skäl mot en ändring av löneställningen för de »kvinnliga» tjänster, vilkas lönegradsplacering inte överensstämmer med likalönsprincipen; det är inte befogat att tillämpa prestationslöneprincipen b a r a för kvinnor, som innehar sådana tjänster, men inte för de kvinnor, för vilka likalönsprincipen redan är genomförd. Även om m a n sålunda tar avstånd från en kollektivt tillämpad prestationslöneprincip, kan det emellertid ifrågasättas, om inte det statliga lönesystemet bör bättre anpassas efter den 16

individuella arbetsinsatsens värde — ett problem som vi dock inte tar ställning till. 3) Marknadslöneprincipen har vi kallat grundsatsen, att statstjänstemännens löner skall avvägas så, att lönen för visst arbete i statstjänst så nära som möjligt ansluter sig till den lön som på den privata arbetsmarknaden betalas för likartat arbete. Ehuru betydande variationer föreligger, torde man kunna utgå ifrån att avlöningen för sådana arbetsuppgifter i statstjänst, som huvudsakligen utföres av män, i stort sett anpassats efter lönenivån för »manliga» arbetsuppgifter på den privata arbetsmarknaden, och att arbetsuppgifter, som huvudsakligen utföres av kvinnor, i stort sett betalas med samma lön som »kvinnligt» arbete i enskild tjänst. Eftersom på den privata arbetsmarknaden arbete utfört av kvinnor i regel betalas lägre än arbete utfört av män, betyder marknadslöneprincipens tillämpning, att även i statstjänst »kvinnliga» arbetsuppgifter, »kvinnliga» tjänster, avlönas lägre än om de värderats enbart inom det statliga lönesystemet genom jämförelse med »manliga» arbetsuppgifter, »manliga» tjänster. När de kvinnliga tjänsterna 1925 inplacerades å den manliga löneplanen utan att deras arbetsuppgifter värderades i förhållande till de manliga tjänsternas, åberopades jämförelser med den privata arbetsmarknadens löner som skäl för den i stort sett oförändrade löneställning, som inplaceringsmetodcn innebar. Marknadslöneprincipens tillämpning är historiskt sett den främsta anledningen till att vissa »kvinnliga» tjänster är lönegradsplacerade i strid med likalönsprincipen. Därav framgår marknadslöneprincipens betydelse för ställningstagandet i likalönsfrågan. Vi finner det i princip riktigt, att inom det statliga lönesystemet lönegradsplaceringen av de »kvinnliga» tjänsterna oberoende av den privata arbetsmarknadens värderingar sker helt i överensstämmelse med likalönsprincipen. Detta förutsätter en så långt möjligt objektiv arbetsvärdering inom det statliga lönesystemet. Även om m a n vid konstruerande av ett lönesystem i överensstämmelse med likalönsprincipen bortser från den privata arbetsmarknadens lönesättning för kvinnlig arbetskraft, kvarstår emellertid frågan om marknadslöneprincipens inverkan när det gäller genomförandet av likalönsprincipen. Vi anser att staten med tillbörligt hänsynstagande till löneutvecklingen på den privata marknaden bör för sina anställda bedriva en lönepolitik som syftar till att fullständigt genomföra likalönsprincipen i det statliga lönesystemet. Vårt ställningstagande till frågan om genomförandet klarlägges närmare i avd. IV, punkt 4, av denna sammanfattning. IV Vilka åtgärder krävs för likalönsprincipens genomförande? Vår uppgift har varit att ange de allmänna förskjutningar i de »kvinnliga» tjänsternas löneställning, som påkallas av principen om lika lön för 2 — 1016 52

män och kvinnor för likvärdig arbetsuppgift. Därvid uppkommer först frågan, vad som menas med »likvärdig arbetsuppgift», dvs. frågan om arbetsvärdering inom det statliga lönesystemet. Vi har diskuterat frågan om användning av s. k. systematiska arbetsvärderingsmeloder för lönegradsplacering enligt likalönsprincipen men funnit att detta skulle förutsätta att arbetsvärderingen utsträcktes till hela det statliga lönesystemet, dvs. en allmän tjänsteförteckningsrevision. Vi har i stället sökt lösa vår uppgift genom den form av mera summarisk arbetsvärdering, som man hittills tillämpat vid statlig lönesättning. Vi har strävat efter att värdesätta de »kvinnliga» tjänsterna i förhållande till de »manliga» efter samma grunder som användes för bestämmande av relationerna mellan »manliga» tjänster inbördes: genom en allmän värdering av arbetsuppgifterna med hänsyn till deras krav i fråga om utbildning, erfarenhet, skicklighet, fysisk och psykisk ansträngning, ansvar, arbetsförhållanden etc. I det följande redovisar vi vår uppfattning om vissa »kvinnliga» tjänsters ställning ur likalönssynpunkt. 1. Kvinnliga

tjänster med direkt manlig

motsvarighet

Vid fångvårdsanstalterna har vaktfru och första vaktfru arbetsuppgifter av samma art som vaktkonstapel resp. överkonstapel men är placerade i lägre lönegrader. Vid likalönsprincipens genomförande bör vaktfru uppflyttas från 10 till 12 lönegraden och första vaktfru från 13 till 14 lönegraden. Likaledes bör den för kvinna avsedda uppsyningsmanstjänsten i 14 lönegraden placeras i samma lönegrad som manlig uppsyningsmanstjänst med motsvarande ansvar och arbetsuppgifter. Vid sinnessjukhusen är sköterskor och första sköterskor placerade i lägre lönegrader än manliga skötare resp. förste skötare ehuru full överensstämmelse i utbildning och arbetsuppgifter föreligger. Likalönsprincipen kräver, att sköterska uppflyttas från 10 till 12 lönegraden och första sköterska från 12 till 13 lönegraden. I samband med likalönsprincipens genomförande för ifrågavarande personal vid fångvårdsanstalter och sinnessjukhus bör också utjämnas de skiljaktigheter i fråga om pensionsålder och semesterrätt, som råder mellan män och kvinnor med samma arbetsuppgifter — även i de fall där lika lön redan tillämpas. 2. Tjänster

under den manliga

bottenlönegraden

Att för »manliga» tjänster oavsett göromålens art tillämpats en viss bottenlönegrad, numera 10 lönegraden, har medfört att denna lönegrad kommit att innehålla tjänster med stora skiljaktigheter i fråga om arbetsuppgifternas kvalitet. Som förut nämnts sammanhänger användningen av den manliga bottenlönegraden med behovslöneprincipen; de minst kvalificerade tjäns18

terna i bottenlönegraden kan sägas innehålla en behovsfaktor. Rent teoretiskt borde ett utrensande av behovshänsyn medföra en omprövning av löneställningen för både »manliga» och »kvinnliga» tjänster. Det kan emellertid inte anses tillhöra vårt uppdrag att ifrågasätta ändrad löneställning för »manliga» tjänster. Vi har därför utgått från den värdering av vissa göromål, som fastslagits genom de »manliga» tjänsternas placering i 10 lönegraden, och bedömt löneställningen för de »kvinnliga» tjänsterna under 10 lönegraden genom att jämföra deras arbetsuppgifter med arbetsuppgifterna å tjänster i den manliga bottenlönegraden. Kontorsbiträdestjänster. Vi har gjort en särskild utredning om arbetsuppgifter och utbildning för kontorsbiträden. Vid jämförelse mellan kontorsbiträden och expeditionsvakter har vi funnit kontorsbiträdenas göromål minst lika kvalificerade som expeditionsvakternas. Vi anser, att kontorsbiträdestjänsterna faller inom ramen för den manliga bottenlönegraden. Likalönsprincipens genomförande förutsätter sålunda, att kontorsbiträdestjänsten uppflyttas från 8 till 10 lönegraden. Detta påkallar i och för sig en ändring av den reglerade befordringsgången. Vi framlägger intet förslag härom men uttalar, att likalönsprincipen självfallet bör tillämpas även vid anordnande av bcfordringsgångar. Telefonisttjänster. Såväl lokaltelefonisttjänsten (6 lönegraden) som landstelefonisttjänsten (8 lönegraden) ligger enligt vår mening inom ramen för den manliga bottenlönegraden. Kvalitetsskillnaden mellan de båda tjänsterna synes inte vara större än den som finns mellan olika grupper av kontorsbiträdestjänster eller mellan olika manliga tjänster i bottenlönegraden. Råda telefonisttjänsterna bör därför vid likalönsprincipens genomförande placeras i 10 lönegraden. Ekonomi- och sjukvårdstjänster. De i 4 och 5 lönegraderna placerade kvinnliga ekonomibiträdena vid statens sinnessjukhus har enligt vår mening lika kvalificerade arbetsuppgifter som de manliga i 10 lönegraden och bör vid likalönsprincipens genomförande få samma löneställning som dessa. Därvid bör även övriga tjänster för ekonomi- och sjukvårdspersonal vid sinnessjukhus och övriga statliga anstalter uppflyttas till lägst 10 lönegraden; i anslutning härtill bör undersökas, om inte vissa av dessa tjänster bör placeras över den manliga bottenlönegraden. Effekt vårdare, tåg- och vagnstäderskor vid SJ bör placeras i den manliga bottenlönegraden. Övriga tjänster under den manliga bottenlönegraden, vilka med hänsyn till arbetsuppgifter är likvärdiga med de ovannämnda »kvinnliga» tjänsterna, bör också uppflyttas till 10 lönegraden. Likalönsprincipens genomförande skulle sålunda förutsätta att praktiskt taget alla de »kvinnliga» tjänster, som f. n. ligger under den manliga bottenlönegraden, uppflyttas till lägst 10 lönegraden. Detta innebär ändrade 19

relationer till de »manliga» tjänsterna: de »kvinnliga» tjänsternas uppflyttning får självfallet inte föranleda ändring av »manliga» tjänsters lönegradsplacering. 3. Andra »kvinnliga» tjänster Vi har inte ansett det möjligt att diskutera löneläget för samtliga »kvinnliga» tjänster i 10 och högre lönegrader utan har begränsat oss till några grupper, som har ett relativt stort antal innehavare eller som eljest kan anses normgivande eller betydelsefulla för lönegradsplaceringen av övriga »kvinnliga» tjänster. Tjänster i kontorskarriären. Mot en kontorskarriär med bottentjänsten (kontorsbiträdestjänsten) i 10 lönegraden och topptjänsterna i 19 och 21 lönegraderna synes någon erinran ur likalönssynpunkt inte kunna göras. En annan fråga är, om göromålens fördelning på de olika tjänsterna inom karriären står i överensstämmelse med likalönsprincipen. Av särskilt intresse i detta avseende är arbetsuppgifterna för karriärens tidigare topptjänst, kansliskrivartjänsten (15 lönegraden). I den mån större krav i fråga om göromålens kvalitet har ställts på »kvinnliga» än på »manliga» kansliskrivartjänster, bör en ur likalönssynpunkt riktigare löneställning för de »kvinnliga» tjänsterna åstadkommas genom inrättande av tjänster i 17 och högre lönegrader. Frågan om vilka lönegrader som bör användas för tjänster mellan kontorsbiträdes- och kansliskrivartjänsten samt hur arbetsuppgifterna bör fördelas på dessa mellantjänster är ett tjänsteförteckningsspörsmål, som vi inte har ansett ingå i vårt uppdrag. Postexpeditörs- och telegrafexpeditörstjänster. På grund av de förändringar som har inträtt efter 1925 kan inte av det historiska materialet dras några slutsatser om dessa tjänsters ställning ur likalönssynpunkt. Vid en bedömning enbart med hänsyn till nuvarande förhållanden har vi inte kunnat finna att de är »kvinnligt» lönesatta. Telefonisttjänster. Rikstelefonisttjänstens löneställning är tveksam ur likalönssynpunkt; vi förutsätter att den blir föremål för närmare överväganden i samband med en uppflyttning av lokal- och landstelefonisttjänsterna till 10 lönegraden vid likalönsprincipens genomförande. Därvid bör även bedömas lönegradsplaceringen för utlandstelefonisterna, vilkas löneställning uppenbarligen till viss del sammanhänger med rikstelefonisternas. Tjänster för ekonomipersonal. Vilka justeringar som ur likalönssynpunkt kan anses befogade för de »kvinnliga» ekonomitjänsterna kan avgöras först vid den allmänna översyn, som vi har förutsatt i samband med bottenlönegradens tillämpning för de lägst placerade ekonomibiträdestjänsterna. Tjänster för sjuksköterskeutbildad personal. Vi har inte ansett oss böra med hänsyn till likalönsprincipen ifrågasätta högre löneställning för kropps20

sjukhusens översköterskor än för sinnessjukhusens översköterskor, vilka numera är likställda med överskötarna. Småskollärartjänster. Avvägningen av den riktiga lönegradsskillnaden mellan småskollärartjänsten och folkskollärartjänsten synes inte i främsta rummet vara ett likalönsproblem. Genom uppflyttningen till 15 lönegraden har småskollärartjänsten uppnått ett löneläge, där en lönesättning efter »kvinnliga» grunder inte längre kan urskiljas. i. Likalönsprincipens genomförande Ett omedelbart genomförande av de ovan under punkterna 1 och 2 angivna ändringarna i det statliga lönesystemet skulle innebära en ökning av statens kostnader för löner med ca 51 miljoner kr per år. Därvid har inte räknats med någon kostnadsökning på grund av de förskjutningar i löneställningen för »kvinnliga» tjänster i 10 och högre lönegrader, som kan komma att föranledas av 10 lönegradens tillämpning som bottenlönegrad för både kvinnor och män. Till kostnadsökningen för löner kommer ökade kostnader för pensioner, övertidsersättning m. m. Med hänsyn till de stora förändringar i det statliga lönesystemet, som likalönsprincipens fullständiga genomförande skulle innebära, synes det oss naturligt, om principen inte genomföres på en enda gång. Redan av denna anledning måste man sålunda räkna med att ett genomförande i vissa etapper kan vara lämpligt. Frågan om i vilken takt likalönsprincipen bör genomföras i det statliga lönesystemet är emellertid ett spörsmål som inte bara angår detta lönesystem; den måste också ses i sitt sammanhang med den kommunala och den privata sektorn av arbetsmarknaden. I våra direktiv har utsagts, att vi bör beakta frågans samband med lönesättningen på den öppna marknaden. Vad den kommunala sektorn beträffar eftersträvas en utjämning av löneläget för statligt och kommunalt anställd personal med samma arbetsuppgifter. Det synes ofrånkomligt, att en lönegradsuppflyttning av de »kvinnliga» statliga befattningarna måste föra med sig lönejusteringar för motsvarande befattningar vid landsting, städer och andra kommuner. De lönejusteringar, som skulle föranledas av ändringarna i det statliga lönesystemet, har beräknats medföra en ökning av löneutgifterna för landstingen med ca 36, för städerna med ca 36 och för landskommunerna med ca 21 miljoner kr per år. Likalönsprincipens genomförande i det statliga lönesystemet måste också inverka på löneutvecklingen på den privata arbetsmarknaden. Likalönsfrågan är därför ytterst en fråga om löneutjämning mellan manliga och kvinnliga arbetstagare på hela arbetsmarknaden. Denna utjämning kan emellertid främjas genom att staten vid lönesättningen för sina anställda i snabbare takt förverkligar likalönsprincipen. I vilken takt förverkligandet bör ske är en politisk-ekonomisk avvägningsfråga, som faller utanför vårt uppdrag. 21

Sammanfattningsvis vill vi som vår mening uttala, att målet bör vara likalönsprincipens fullständiga genomförande i det statliga lönesystemet. Statsmakterna kan och bör genom successiva åtgärder i riktning mot detta mål verka för ett fullföljande snarast möjligt av den redan påbörjade utjämningen av lönerna för män och kvinnor. Kommittéledamoten N. H. T. Larsson har avgivit särskilt yttrande (s. 293—296).

KAPITEL 1

Inledning Utredningsuppdraget 1946 års riksdag anhåller om utredning Vid 1946 å r s r i k s d a g v ä c k t e s i b å d a k a m r a r n a l i k a l y d a n d e m o t i o n e r ( I : 62 a v f r ö k e n E b o n A n d e r s s o n m . fl. och I I : 124 av f r ö k e n H i l d u r Nyg r e n ni. fl.) o m t i l l ä m p n i n g av l i k a l ö n s p r i n c i p e n i n o m d e t s t a t l i g a a v l ö n i n g s systemet. Motionärerna, riksdagens samtliga kvinnliga ledamöter, anförde: »Den omläggning av det statliga avlöningssystemet, som skedde år 1925 i samband med behörighetslagens ikraftträdande, föregicks av ett av den så kallade kvinnolönekommittén utarbetat förslag till ordnande av de kvinnliga befattningshavarnas avlönings- och pensionsfrågor. Kommittén hade föreslagit ett på familjeförsörjningsprincipen grundat system, men i proposition till 1925 års riksdag förordade finansministern med frångående av kommitténs förslag ett på likalönsprincipen grundat system. I propositionen anfördes bl. a.: 'Bedömes frågan om kvinnornas löneställning ur principiell synpunkt måste man, på sätt jämväl behörighetssakkunniga yttrat, taga i betraktande den inverkan på hithörande förhållanden, som behörighetslagen medför. Då denna lag ger uttryck åt en allmän likställighet mellan män och kvinnor i statens tjänst, lärer konsekvensen fordra, att tävlan till statens tjänster får ske på lika villkor, d. v. s. med samma rättigheter och skyldigheter för kvinna som för man. En dylik uppfattning leder obestridligen fram till den ståndpunkten, att i en och samma befattning avlöningen måste vara lika vare sig tjänsten innehaves av en man eller av en kvinna.' Finansministern stödde sig alltså på behörighetssakkunniga, vilka i sitt tidigare avgivna betänkande motiverat löneprincipen 'Lika lön för man och kvinna i samma befattning' bl. a. på följande sätt: 'En lönereduktion till kvinnornas nackdel kan ej längre förklaras genom en hänvisning till att de i förhållande till männen i statstjänsten intaga en undantagsställning, vilken kunnat motivera upprätthållandet av särskilda avlöningsgrunder. Om det ena könets företräde till det stora flertalet tjänster upphör, är det i och för sig naturligt och följdriktigt, att likställighet bör gälla även i fråga om de rättigheter och skyldigheter, som åtfölja tjänsten.' Trots dessa klara uttalanden för det principiellt riktiga i ett på likalönsprincipen grundat lönesystem ansåg dock finansministern, att hänsyn till dåvarande statsfinansiella förhållanden knappast medgåve en så radikal tillämpning av denna p r i n c i p , att lönerna för de typiskt kvinnliga befattningarna omräknades efter samma normer, som gällde för de såsom typiskt manliga ansedda befattningarna. Däremot ansågs det självklart, att lönerna i övriga befattningar, d. v. s. sådana som efter behörighetslagens ikraftträdande skulle kunna innchavas av såväl män som kvinnor, bleve enhetliga. Vid riksdagens behandling av frågan blev likalönsprincipen erkänd som norm för det statliga avlöningssystemet. Detta erkännande blev dock skäligen betydelselöst, enär någon omvärdering av arbetet i de typiskt kvinnliga befattningarna icke samtidigt beslöts.

Sedan riksdagen behandlade denna fråga har över tjugu år förflutit, utan att de principer, till vilka riksdagen då anslöt sig, förverkligats. Följden är att flertalet kvinnor i statstjänst fortfarande befinna sig i de lägsta löneskikten, och deras befattningar äro alltjämt typiskt kvinnliga. För alla dessa grupper av kvinnliga befattningshavare har behörighetslagens princip om likställighet mellan män och kvinnor alltså kommit att bli utan avsedd verkan. Med hänsyn till den revision av behörighetslagstiftningen, som skedde vid 1945 års riksdag, anse vi tiden nu vara mogen för en revision av de kvinnliga lönerna.» Under åberopande av det anförda hemställde motionärerna, »att riksdagen ville besluta en sådan omarbetning av det statliga avlöningssystemet, att likalönsprincipcn kommer till full tillämpning samt att i samband härmed de såsom typiskt kvinnliga ansedda tjänsterna inordnas i tjänsteförteckningar efter en rent kvalitativ uppskattning av arbetets värde med bortseende från befattningshavarens kön». Statsutskottet (uti. 127) avstyrkte motionerna och anförde bl. a.: »I anslutning till 1945 års behörighetslag har utfärdats kungörelse om att statsmyndighet icke utan Kungl. Maj:ts medgivande äger förbehålla viss statstjänst eller annat allmänt uppdrag för endast män eller endast kvinnor. Vidare har vid arbetet på budgeten för nästa budgetår verkställts en omprövning av frågan om lämpligheten av den i tjänsteförteckningar verkställda uppdelningen av tjänsterna på manliga och kvinnliga innehavare. Beträffande härefter i tjänsteförteckningar kvarstående differentiering av befattningshavare efter kön har chefen för finansdepartementet anfört i statsvcrkspropositionen (För flera huvudtitlar gemensamma frågor, s. 3), att som allmän regel borde få förutsättas, att en i tjänsteförteckning (och däremot svarande personalförteckning) upptagen tjänstebenämning icke i och för sig vore avgörande för huruvida en befattning skulle anses förbehållen endast man eller kvinna, utan att detta spörsmål vore beroende av vilka särskilda bestämmelser härom, som i vederbörlig ordning kunde ha utfärdats. Mot nämnda uttalande har riksdagen vid behandlingen av ifrågavarande avsnitt av statsvcrkspropositionen ej gjort erinran (skrivelse nr 16). Med hänsyn till 1945 års revision av behörighetslagstiftningen har motionärerna ansett tiden vara mogen för en sådan omarbetning av det statliga avlöningssystemet, att likalönsprincipen kommer till full tillämpning. I anledning härav må erinras, att efter 1925 och 1939 års löneregleringar likalönsprincipen kan sägas vara fullt genomförd beträffande statliga befattningar i den mån densamma anses innebära, att man och kvinna skola erhålla samma lön i samma befattning. I avlöningsbestämmelserna för de statsunderstödda kommunala skolorna kvarstår emellertid den olikheten, att kvinnlig befattningshavare ej äger tillträda sista löneklassen (högsta ålderstillägget) i vederbörande lönegrad. Till frågan om denna jämte eventuellt andra återstående olikheter mellan de avlöningsförmåner i en och samma befattning, som utgå till män och kvinnor, har i första hand 1945 års lönekommitté att taga ställning. Utskottet får alltså fastslå, att genom de åtgärder, vilka vidtagits i anslutning till 1945 års behörighetslag, och genom nu gällande avlöningsbestämmelser full likställighet i princip införts i fråga om mäns och kvinnors tillträde till och avlöningsförmåner i skilda statliga befattningar. Emellertid kan likalönsprincipen givas en mera vidsträckt innebörd. För närvarande förekommer inom vissa förvaltningsområden, att befattningar, vilka på grund av göromålens natur äro förbehållna eller i varje fall huvudsakligen rekryteras av kvinnor, äro hänförda till lägre lönegrader än jämförliga befattningar, vilka huvudsakligen rekryteras av män. Sålunda har löneutredningen för viss fångvårdspersonal konstaterat, att arbetsuppgifterna för den del av den kvinnliga personalen, som huvudsakligen är sysselsatt med bevakningsgöromål

eller inom vcrkstadsdriften, äro i stort sett likartade med de åligganden, som ankomma på motsvarande manliga befattningshavare. Likalönsprincipens genomförande kan anses kräva, att dylika olikheter utjämnas. I propositionen nr 225 till innevarande riksdag angående vissa anslag till fångvården m. m. har chefen för justitiedepartementet ansett starka skäl tala för en sådan utjämning beträffande fångvårdens personal. Att departementschefen likväl icke i nämnda sammanhang kunde upptaga denna fråga berodde på att den stode inför sin lösning i ett större sammanhang. De spörsmål, som vore förenade med ett allmänt genomförande av likalönsprincipen inom statsförvaltningen, skulle nämligen inom en nära framtid komma att upptagas till behandling inom finansdepartementet. Vidare vill utskottet erinra, att manliga befattningshavare, då de efter en tids tjänstgöring erhålla med pensionsrätt förenad anställning på ordinarie eller extra ordinarie stat, i regel bruka hänföras till lägst 5 lönegraden. Undantagen härifrån äro förhållandevis få. Likalönsprincipen kan med anslutning till denna placeringsnorm tänkas tillskriven den innebörden, att samma lönegrad bör på motsvarande sätt vara normal rekryteringsgrad jämväl för typiskt kvinnliga befattningar, oavsett göromålens art. Principens genomförande skulle då medföra en lönesättning för kvinnlig arbetskraft, vilken i högst betydande grad komme att skilja sig ej blott från den nuvarande statliga lönesättningen utan jämväl från de löner, vilka kunna erhållas i den öppna marknaden. Det kan även förutses, att de nuvarande normerna för avlöning av manlig och kvinnlig arbetskraft i 5 lönegraden och högre lönelägen icke längre skulle visa sig hållbara. Åt likalönsprincipen kunna givas även andra formuleringar. Utskottet är icke berett tillstyrka motionärernas förslag om beslut redan av innevarande riksdag, att nämnda p r i n c i p skall genomföras i vidare utsträckning än vad för närvarande är fallet. Utskottet h a r ej heller ansett frågan nu befinna sig i sådant läge, att framställning om utredning av densamma genom särskilda sakkunniga bör göras hos Kungl. Maj:t, helst som spörsmålet, såsom chefen för justitiedepartementet meddelat, inom en nära framtid torde komma att upptagas till behandling inom finansdepartementet.» I en reservation till utskottets utlåtande yrkades, att riksdagen måtte anhålla om utredning angående likalönsprincipens genomförande i statsförvaltningen; det oklara läge, vari frågan befann sig, syntes inte böra utgöra hinder för att den omedelbart överlämnades till utredning av sakkunniga, vilka borde få till uppgift att klarlägga frågeställningarna och avgiva förslag rörande principeny genomförande, vilket eventuellt kunde tänkas ske i etapper. Riksdagsdebatten (15/5 1946, FK 19 s. 67 ff, AK 20 s. 108 ff) för och emot utskottets förslag gällde i första hand, om ett initiativ från riksdagens sida vore överflödigt med hänsyn till att frågan ändå skulle upptagas inom finansdepartementet eller om riksdagen — enligt reservanternas yrkande — borde anhålla om en utredning. I anslutning till denna frågeställning diskuterades i vad mån likalönsprincipen vore genomförd i statsförvaltningen; enighet synes ha rått om att riksdagen redan godkänt principen. Talesmännen för utskottet betonade, att likalönsprincipen i stort sett vore genomförd. »Det är endast i vissa enstaka fall, där befattningarna ha rent feminina beteckningar, som vi kunna säga att likalönsprincipen icke är genomförd. I de fall där tjänstetitlarna ha neutral beteckning kunna tjänsterna besättas av såväl män som kvinnor, och lönerna äro desamma oavsett kön.» I de olika lönegraderna fanns både män och kvinnor; »att sedan antalet kvinnor i vissa lönegrader är avgjort större än antalet män och att i andra lönegrader antalet män är avgjort större än antalet kvinnor, strider ju inte mot principen som sådan» (E. G. Eriksson i Stockholm, AK). Det påpekades även, att behörighetslagen gav kvinnorna möjligheter att tävla med männen om de allra flesta statstjänster. Häremot framhölls frän

talesmän för reservationen, att ett genomförande i praktiken av likalönsprincipen inte bara vore en fråga om att tillämpa behörighetslagen rättvist; det erinrades om den lägre lönegradsplaceringen för tjänster, avsedda att innehas av kvinnor, t. ex. vissa tjänster vid fångvårdsanstalterna samt rektors- och lärartjänster vid ungdomsvårdsskolorna. Det påyrkades en omarbetning av tjänsteförteckningarna och en värdering av arbetet med hänsyn till göromålens art. En talare för reservationen medgav, att om det också fanns endast en eller två män i en lönegrad, så kunde man säga att likalönsprincipen tillämpades: »Men vi ha talat om de typiskt kvinnliga yrkena — jag tänker t. ex. j)å sjuksköterskorna och de kvinnliga biträdena inom sjukvården. Där är det ofrånkomligt att vederbörandes kön varit utslagsgivande när lönegraden fastställts» (Hildur Nygren, AK). En annan talare underströk, att frågan inte bara gällde lika lön för lika arbete utan också »— och det är minst lika viktigt — en rättvis lönesättning för de typiskt s. k. kvinnliga yrkena» (Fagerholm, AK). Att likalönsprincipens genomförande såsom utskottet betonat skulle medföra högst betydande avvikelser från gällande statliga lönesättningar vore »ytterligare ett stöd för rättmätigheten uti våra önskemål» (Ebon Andersson, F K ) . Beträffande konsekvenserna för den icke-statliga sektorn av arbetsmarknaden ansåg en talare för utredningsyrkandet, att det skulle vara en riktig och lycklig utveckling, om staten föreginge med gott exempel inte bara för privata arbetsgivare utan också för kommunala myndigheter. Fagerholm (AK) var övertygad om att det ur männens synpunkt på arbetsmarknaden var av stort intresse att lönefrågorna ordnades för de kvinnliga kollegerna. »Männen ha inte något intresse av att deras egna löner tryckas ner eller av att de själva konkurreras ut genom en låg lönesättning för kvinnorna.» Rubbestad (AK) framförde en principiellt annan inställning till likalönsfrågan än övriga talare och ansåg, att förvärvsverksamheten framför allt borde utövas av männen; han framhöll särskilt kvinnornas större sjuklighet och därav följande mindre arbetsprestationer. Såväl första s o m a n d r a k a m m a r e n biföll d e n till u t s k o t t s u t l å t a n d e t fogade r e s e r v a t i o n e n . I s k r i v e l s e (255, 21/5 1946) a n h ö l l r i k s d a g e n o m u t redning angående likalönsprincipens genomförande i statsförvaltningen.

Utredningsdirektiven I a n f ö r a n d e till s t a t s r å d s p r o t o k o l l e t d e n 10 j a n u a r i 1947 a n f ö r d e d å v a r a n d e chefen för f i n a n s d e p a r t e m e n t e t , s t a t s r å d e t W i g f o r s s — efter en r e d o g ö r e l s e för f r å g a n s r i k s d a g s b e h a n d l i n g — bl. a. f ö l j a n d e : »Frågan om likalönsprincipens genomförande i statsförvaltningen har varit föremål för övervägande i olika sammanhang alltsedan tillkomsten av 1923 års behörighetslag. Såsom framgår av riksdagens förenämnda skrivelse råder emellertid ovisshet rörande principens innebörd. I den mån densamma anses innebära, att man och kvinna skola erhålla samma lön i samma befattning torde principen numera såsom riksdagen framhållit vara fullt genomförd beträffande statliga befattningar. Vid de statsunderstödda kommunala skolorna gäller för närvarande, att kvinnlig befattningshavare ej äger tillträda sista löneklassen i vederbörande lönegrad, men denna olikhet avses skola borttagas i samband med genomförandet av den nya allmänna löneregleringen. En mera vidsträckt innebörd erhåller emellertid likalönsprincipen, därest densamma skulle innebära likställighet i lönehänseende mellan befattningar, vilka på grund av göromålens natur äro förbehållna eller i varje fall huvudsakligen rekryteras av kvinnor, och jämförliga befattningar, vilka huvudsakligen

rekryteras av män. Dylika befattningar finnas bland annat inom fångvården och sjukvården. I riksdagsskrivelsen har framhållits att likalönsprincipen även kan givas den innebörden, att den nuvarande 5 lönegraden, som i allmänhet torde vara den lägsta rekryteringsgraden för manliga befattningshavare, bör vara normal rekryteringsgrad jämväl för typiskt kvinnliga befattningar, oavsett göromålens art. Principens genomförande skulle då enligt riksdagens mening medföra en lönesättning för kvinnlig arbetskraft, vilken i högst betydande grad komme att skilja sig ej blott från den nuvarande statliga lönesättningen utan jämväl från de löner, vilka kunna erhållas i den öppna marknaden. Riksdagen har vidare framhållit, att det även kan förutses, att de nuvarande normerna för avlöning av manlig och kvinnlig arbetskraft i 5 lönegraden och högre lönelägen icke längre skulle visa sig hållbara. Även andra formuleringar kunna givas åt likalönsprincipen. Den utredning rörande likalönsprincipens genomförande, som nu bör igångsättas, torde först böra taga sikte på att klarlägga principens innebörd och frågeställningarna. Vidare bör undersökas i vad mån den hittillsvarande lönesättningen för särskilda befattningar eller slag av befattningar kommit att bestämmas väsentligen med utgångspunkt från att befattningarna huvudsakligen avsetts skola rekryteras med kvinnor. För ändamålet synes en genomgång böra ske av gällande tjänsteförteckningar och däremot svarande personalförteckningar. Vad särskilt angår frågan om den lägsta normala rekryteringsgraden böra beaktas de synpunkter, som riksdagen framhållit rörande frågans samband med lönesättningen på den öppna marknaden samt med avvägningen av lönerna för annan manlig eller kvinnlig arbetskraft i samma eller högre lönelägen i statens tjänst. Utredningen bör avse ej blott den egentliga statsförvaltningen utan jämväl det statsunderstödda kommunala skolväsendet. T den mån så befinnes lämpligt böra förslag framläggas i etapper.» Utredningsarbetet Enligt direktiven skall vår utredning omfatta såväl den egentliga statsförvaltningen som det statsunderstödda kommunala skolväsendet. Utredningen gäller sålunda den sektor av arbetsmarknaden, som tillhör det statliga lönesystemet. Utredningsarbetet har i första hand inriktats på att klarlägga likalönsprincipens innebörd och frågeställningarna. De frågor som betänkandet avser att besvara är: 1) Vad menas med likalönsprincipen? 2) Är likalönsprincipen genomförd i det statliga lönesystemet? 3) Bör likalönsprincipen genomföras i det statliga lönesystemet? samt 4) Vilka åtgärder fordras för likalönsprincipens genomförande i det statliga lönesystemet? Dessa problemställningar motsvaras av de fyra avdelningar, i vilka betänkandet har indelats. För att belysa i vad mån likalönsprincipen har accepterats av statsmakterna och i vilken utsträckning den har genomförts i det statliga lönesystemet har vi ansett det nödvändigt att framlägga ett omfattande historiskt material. Vi har särskilt uppmärksammat de utredningar som föregick 1925 års riksdagsbeslut om de kvinnliga befattningshavarnas lönefråga. För bedömningen av likalönsfrågans nuvarande läge är det enligt vår

mening av största betydelse att klarlägga den verkliga innebörden av detta beslut. Frågan om likalönsprincipens tillämpning i det statliga lönesystemet är numera en fråga om lönegradsplaceringen för »kvinnliga» tjänster, dvs. tjänster som uteslutande eller huvudsakligen innehas av kvinnor. Då löneställningen för stora grupper av dessa »kvinnliga» tjänster går tillbaka på 1925 års riksdagsbeslut, har vi ansett oss böra göra en historisk utredning av deras löneställning och arbetsuppgifter. Vi har vidare ansett det erforderligt att utarbeta en historisk och systematisk framställning av de olika motiveringar för lägre löner åt kvinnliga tjänstemän, som har framförts vid skilda löneregleringar och som kan studeras i betänkanden och riksdagstryck. På grundval av denna framställning har vi undersökt, i vad mån de lönesättningsprinciper, som står i motsats till likalönsprincipen och som vi har kallat behovslöne-, prestationslöne- och marknadslöneprinciperna, fortfarande gör sig gällande i det statliga lönesystemet. Frågan om likalönsprincipens tillämpning inom det statliga lönesystemet har i diskussionen ofta sammankopplats med frågan om kvinnors formella och reella möjligheter att vinna tillträde till olika statstjänster och att i konkurrens med männen befordras till högre tjänster, med frågan om mäns och kvinnors lika »behörighet» (jfr exempelvis 1946 års riksdagsdebatt). I detta sammanhang har uppmärksammats en 1945 framlagd, på uppdrag av Yrkeskvinnors samarbetsförbund utförd utredning om kvinnornas rekryterings- och befordringsförhållanden i statlig och kommunal tjänst. 1 Vi har ansett oss böra lämna en historisk översikt över kvinnors rätt till statliga tjänster och en redogörelse för statstjänsternas nuvarande formella och reella fördelning mellan män och kvinnor; i anslutning därtill har vi diskuterat i vad mån behörighetsfrågan har samband med spörsmålet om likalönsprincipens genomförande, det problem som vi har haft att utreda. För att belysa de invändningar, som göres mot ett fullständigt genomförande av likalönsprincipen i det statliga lönesystemet, har vi företagit utredningar bl. a. om de kvinnliga statstjänstemännens sjukledighetsfrekvens och pensionskostnader. Vi har även genom överläggningar med vissa verksmyndigheter och personalrepresentanter sökt få del av erfarenheterna beträffande de kvinnliga tjänstemännens ev. bundenhet till viss tjänstgöringsort, mindre användbarhet för vissa arbetsuppgifter etc. Vår uppgift har även varit att klarlägga hur det statliga lönesystemet skulle se ut, om likalönsprincipen vore genomförd. Vi har haft att undersöka, vilka förskjutningar uppåt av de »kvinnliga» tjänsternas löneställning, som kan vara påkallade av likalönsprincipen. Löneutjämning mellan »kvinnliga» och »manliga» tjänster kan naturligtvis också åstadkommas genom sänkning av lönegradsplaceringen för »manliga» tjänster, men vi har ansett det inte ingå i vårt uppdrag att ifrågasätta ändrad löneställning i Gärde Widemar, Hatt och huva.

för några »manliga» tjänster. Vi har inte ansett oss kunna behandla löneställningen för alla »kvinnliga» tjänster utan har begränsat oss till dels tjänster med direkt manlig motsvarighet, dels tjänster som ligger under den manliga bottenlönegraden, dels ock sådana grupper av tjänster i och över denna grad, som har ett större antal innehavare eller vilkas lönegradsplacering eljest kan anses normgivande. Bortsett från tjänster med direkt manlig motsvarighet och sådana tjänster som vi ansett böra likställas med tjänster i den manliga bottenlönegraden har vår prövning ur likalönssynpunkt av de »kvinnliga» tjänsternas löneställning inte inneburit att vi angivit bestämda lönegradsplaceringar. Härför skulle ha behövts detaljerade undersökningar och överväganden även av andra faktorer än de som sammanhänger med likalönsprincipen. Vi har därför ansett oss endast böra angiva, om de av oss behandlade tjänsterna kan anses »kvinnligt» lönesatta och fördenskull en omprövning av deras löneställning kan anses påkallad vid likalönsprincipens genomförande. I detta sammanhang synes även böra beröras förhållandet till 1949 års tjänsteförteckningskommitté. Vid denna kommittés tillkallande (13/5 1949) upptog chefen för finansdepartementet bl. a. frågan om förhållandet till löneutredningar med mera speciell inriktning, varav vissa, exempelvis likalönskommittén berörde hela statsförvaltningen, övervägande skäl ansågs tala för att redan igångsatta utredningsuppdrag slutfördes i enlighet med tidigare givna direktiv, varvid förutsattes ett nära samarbete med tjänsteförteckningskommittén; det kunde också ifrågakomma, att av särskilda utredningsorgan utarbetade förslag överlämnades till tjänsteförteckningskommittén för fortsatt beredning. Efter samråd med tjänsteförteckningskommittén har vi ansett oss böra fullfölja vårt arbete oberoende av denna kommitté och först med avlämnande av detta betänkande framlägga våra utredningsresultat. Vi har tagit hänsyn till de ändringar i olika tjänsters lönegradsplacering, som efter förslag av tjänsteförteckningskommittén genomförts t. o. ra. år 1952. Vår utredning har gällt de löneplansanställda tjänstemännen inom den statliga sektorn av arbetsmarknaden. Likalönsfrågans läge inom den kommunala och den privata sektorn av arbetsmarknaden torde i korthet kunna anges sålunda. För personal anställd enligt kommunala tjänstereglementen torde i stort sett råda samma förhållanden som inom statsförvaltningen. I fråga om kollektivavtalsanställda tjänstemän och arbetare inom den kommunala och den privata sektorn av arbetsmarknaden gäller, att likalönsprincipen genomförts inom vissa avtalsområden. Flertalet kollektivavtal innehåller emellertid skilda lönesatser för manliga och kvinnliga arbetstagare. Lönedifferenserna mellan män och kvinnor på den privata arbetsmarknaden beröres närmare i kap. 10. Under de senaste åren har utredningar i likalönsfrågan företagits av LO, SAF och TCO. En redogörelse för dessa utredningar lämnas i följande avsnitt. I detta sammanhang synes även böra hänvisas till Kvinno29

arbetskommitténs betänkande angående gift kvinnas förvärvsarbete m. m. (SOU 1938: 47); betänkandet ger en utförlig framställning av kvinnornas arbetsförhållanden och lönevillkor och innehåller en utredning av dåvarande docenten Karin Kock om kvinnornas sysselsättning och löneproblem. Under tiden för vårt utredningsarbete har inom Internationella arbetsorganisationen antagits internationella bestämmelser om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde. Redogörelse för frågans behandling lämnas i sista avsnittet av detta kapitel.

Utredningar av arbetsmarknadens organisationer Inom Landsorganisationen utreddes frågan om kvinnoarbetet och kvinnolönerna av en 1943 tillsatt kommitté, som i december 1945 överlämnade sitt betänkande till landssekretariatet. 1 LO:s representantskap godkände 25/4 1946 av kommittén föreslagna riktlinjer för fackföreningsrörelsens och samhällets åtgärder i syfte att skapa likställighet mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden och uttalade därvid bl. a., att representantskåpet anslöt sig till den i arbetarrörelsens efterkrigsprogram uppställda principen lika lön för lika prestation. Strävandena att successivt utjämna lönedifferenserna mellan män och kvinnor borde inriktas på en allmän minskning av löneolikheterna genom höjning av alla kvinnors löneläge, i första hand där det vore särskilt lågt. Riktpunkten borde därvid vara, att »arbetskostnaden skall bli i stort sett lika hög, vare sig m ä n eller kvinnor utför arbetet». Utjämningen finge ej inskränkas till de relativt fåtaliga fall, där män och kvinnor sysselsattes i alldeles likartat arbete. Likalönsprincipen finge givetvis inte tillämpas på sådant sätt att resultatet i praktiken bleve ett utestängande av kvinnorna från vissa sysselsättningar. I uttalandet framhölls även, att likställighet mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden inte bara krävde utplånande av olikheter i lön för arbetsprestationer av likartat värde utan också förutsatte lika rätt till arbete och utbildning; en sådan rätt vore i själva verket ett villkor för utplånande av föreliggande löneolikheter. Sedan LO begärt, att frågan om kvinnolönerna och därmed sammanhängande spörsmål skulle göras till föremål för centrala förhandlingar mellan LO och SAF, upptogs frågan i Arbetsmarknadskommittén, som i maj 1948 tillsatte en för LO och SAF gemensam kommitté. Denna kommitté, Arbetsmarknadskommitténs kvinnoutredning, överlämnade i december 1950 sitt betänkande till Arbetsmarknadskommittén. 2 I betänkandet lramlägges utredningar bl. a. om tillgången på kvinnlig arbetskraft fram i LO:s kvinnolönekommitté. Kvinnoarbetet och kvinnolönerna. 2 Den ursprungliga stencilerade upplagan av betänkandet har 1951 tryckts med vissa förkortningar.

till 1965 och om löneläget för män och kvinnor inom industrin. Vidare redovisas en undersökning, omfattande cirka 30 000 arbetstagare, om frånvaro från arbetsplatsen. I kommitténs slutsatser och förslag framhölls bl. a., att genom de särskilda lönesatserna för kvinnor i kollektivavtalen på ett mycket grovt sätt hänsyn tagits till de speciella kvinnliga handicap, som medför att de kvinnliga arbetsinsatsernas värde i genomsnitt blir lägre än de manliga. Lönesättning efter kön vore givetvis en principiell orimlighet, men hade med den uppbyggnad det svenska avtalssystemet erhållit varit en praktisk nödvändighet. Det principiellt orimliga låge inte däri, att kvinnorna genomsnittligen erhöll lägre löner än männen, ty detta berodde på det genomsnittligt lägre värdet av deras arbetsinsats, utan däri att alla kvinnor behandlades lika, oavsett värdet av deras individuella arbetsinsats. Då kollektivavtalens lönesatser inte vore individualiserade utan standardiserade, kunde man endast på ett grovt och i det individuella fallet orättvist sätt differentiera lönerna med hänsyn till de för stora, lätt urskiljbara grupper gällande förutsättningarna. Ett omedelbart och generellt avskaffande av avtalens uppdelning av arbetstagarna i män och kvinnor skulle otvivelaktigt vara till fördel för de kvinnor, som kunde hävda sig på arbetsmarknaden, men medföra en strävan hos företagen att föredraga manlig arbetskraft framför kvinnlig, eftersom detta skulle betyda lägre arbetskostnad per enhet. Vid svagare sysselsättningskonjunktur finge man av denna anledning räkna med en försämring av kvinnornas sysselsättningsmöjligheter. Kommittén angav sin ståndpunkt i lönefrågan sålunda: »Det är ur såväl rättvise- som produktionssynpunkt riktigast att eftersträva en lönesättning, som går ut på lönens avvägning efter arbetsinsatsens värde. Till grund för löneavvägningen mellan män och kvinnor bör alltså läggas principen lika lön för likvärdig arbetsinsats. Härvid måste — hänsyn lagas till de faktorer, som direkt och indirekt inverka på arbetsinsatsens värde så att de totala produktionskostnaderna för arbetsgivaren bli desamma oavsett vem som sysselsattes med ett arbete. Denna princip kan tillämpas konsekvent endast om lönesystemet möjliggör en starkare individuell differentiering med hänsyn till arbetsuppgift, yrkeskvalifikationer och personligt förhållningssätt i de olika avseenden, som inverka på arbetsinsatsens värde. Därest det nuvarande avtalssystemet med standardiserade lönesatser för män och kvinnor bibehålles, kan principen endast användas som en generell vägledning vid lönesättningen» (s. 101). Kommittén föreslog olika åtgärder för att åstadkomma större jämställdhet mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden och att underlätta förvärvsarbetet för den kvinnliga arbetskraften. Betänkandet av Arbetsmarknadskommitténs kvinnoutredning har godkänts av LO och SAF, vilket angivits innebära, att man å ömse sidor accepterat den princip för löneavvägningen mellan män och kvinnor, som utredningen formulerat som »lika lön för likvärdig arbetsinsats». Vidare har tillsatts ett av utredningen föreslaget organ, Arbetsmarknadens kvinno31

nämnd, med uppgift bl. a. att följa och stimulera till åtgärder, ägnade att underlätta arbetet för den kvinnliga arbetskraften, att söka öka kvinnornas yrkesmedvetande och ambition samt att sprida uppfattningen om könens likställighet på arbetsmarknaden. Inom Tjänstemännens Centralorganisation har frågan om likalönsprincipen behandlats av en speciell kommitté, TCO:s likalönskommitté, som i december 1948 framlade resultatet av sitt arbete i publikationen »Lika arbete — lika lön». Den avsåg att på basis av vissa undersökningar ge en allmän orientering av likalönsfrågans aktuella läge för olika kvinnliga tjänstemannagrupper inom offentlig förvaltning och enskild tjänst. Kommittén uppställer som mål likställighet för man och kvinna på arbetsmarknaden, vilket anges innebära: »Lika rätt och samma möjligheter till yrkesutbildning. Lika rätt till yrken, tjänster och befordran. Lika lön för man och kvinna.» Med rätt till lika lön bör enligt kommitténs mening förstås »rätt till lika total arbetsersättning för samma arbetsprestation, vare sig denna utföres av man eller kvinna, förbunden med fri konkurrens om yrken och tjänster». Bland de åtgärder som rekommenderas av kommittén märkes åtgärder för att genomföra samma formella och reella rätt för kvinna som för man i fråga om tillträde till yrken och tjänster, lägre som högre, samt åtgärder för att åstadkomma en värdering efter rent kvalitativa grunder dels av arbete på områden, där nu i huvudsak kvinnlig arbetskraft är sysselsatt, dels av den kvinnliga arbetskraften vid tjänstetillsättningar och befordringar. Vidare förordas aktivt stöd åt socialpolitiska eller andra åtgärder i syfte att för kvinnorna underlätta hemarbete, barnavård, sjukvård m. m. Internationella bestämmelser om lika lön I inledningen till Förenta nationernas stadga (1945) betygas tron på lika rättigheter för män och kvinnor. Den allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, som Förenta nationernas generalförsamling antog 1948, innehåller (artikel 2 3 : 2 ) bestämmelsen, att envar utan åtskillnad har rätt till lika lön för lika arbete (equal pay for equal w o r k ) . Internationella arbetsorganisationen (ILO) uppställde redan i de 1919 antagna stadgarna (artikel 41) principen, att män och kvinnor bör erhålla samma ersättning för arbete av lika värde (equal remuneration for work of equal value), och har vid upprepade tillfällen bekräftat sin anslutning till denna princip. Under 1948 upptogs frågan om internationella likalönsbestämmelser inom ILO, vilket resulterade i att en konvention och en rekommendation om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde antogs vid 1951 års konferens. I det följande lämnas en redogörelse för frågans behandling inom ILO och i Sverige, varvid främst uppmärksammas likalönsprincipens innebörd och dess tillämpning inom det statliga lönesystemet.

Frågans preliminära behandling Internationella arbetsbyråns styrelse beslöt 1948 att på dagordningen för 1950 års internationella arbetskonferens uppsätta frågan om lika lön för m ä n och kvinnor för arbete av lika värde; ärendet skulle behandlas under den s. k. dubbeldiskussionsproceduren, dvs. slutligt avgöras först vid en följande konferens. 1949 framlade Internationella arbetsbyrån en preliminär rapport 1 med tillhörande frågeformulär, som underställdes medlemsstaternas regeringar. Frågorna gällde bl. a. om internationella bestämmelser i likalönsfrågan borde antagas, om dessa borde få formen av konvention eller rekommendation,- hur likalönsprincipen borde definieras, hur den skulle tillämpas på olika områden av arbetsmarknaden samt hur dess tillämpning skulle kunna underlättas genom särskilda åtgärder t. ex. i fråga om kvinnors yrkesutbildning. Beträffande definitionen diskuterades i rapporten tre olika tolkningar av likalönsprincipen: 1) Lönen bestämmes efter »the relative job performance», dvs. med hänsyn till relationen mellan de arbetsresultat (ur kvantitativ och kvalitativ synpunkt), som uppnås av män resp. kvinnor, sysselsatta med likartat arbete. 2) Lönen utgår efter arbetets värde, bestämt som »over-all value» för arbetsgivaren, dvs. med hänsyn till företagets totala produktionskostnader för manlig resp. kvinnlig arbetskraft. Bland faktorer ägnade att öka kostnaderna vid användning av kvinnlig arbetskraft nämndes i rapporten kvinnornas högre frånvarofrekvens, kortare yrkesverksamma tid, större rörlighet, sämre yrkesutbildning med därav följande mindre användbarhet. 3) Lönen bestämmes på grundval av arbetets innehåll, »job content» (fra. »nature du travail»), dvs. med hänsyn till arbetsuppgifterna och oberoende av arbetstagarens kön. 1 rapporten förordades den sistnämnda definitionen och rekommenderades användning av systematiska arbetsvärderingsmetoder för fastställande av arbetets värde med hänsyn till »job content». Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet inhämtade yttranden över rapporten jämte frågeformuläret från socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, LO, SAF, TCO, Yrkeskvinnors samarbetsförbund och Likalönskommittén. SAF förklarade att den föredrog en definition byggd på »the over-all value»principen; mot »job content»-principen framhölls bl. a., att den syntes förutsätta arbetsvärdering som obligatoriskt hjälpmedel vid lönesättningen och att den i Report V (1). I rapporten lämnas en redogörelse för likalönsfrågans tidigare behandling inom Förenta nationerna och Internationella arbetsorganisationen samt för frågans läge i olika länder. 2 Genom ratifikation av en konvention, antagen av Internationella arbetsorganisationen förpliktar sig medlemsstat att vidtaga åtgärder för genomförande av konventionens bestämmelser; en rekommendation har inte samma bindande karaktär utan är endast avsedd att övervägas vid lagstiftning eller annorledes (jfr prop. 1947:111). 3 — 1016 52

skulle medföra, att kvinnorna i första hand finge bära arbetslöshetsriskerna, eftersom deras arbete i jämförbara fall skulle medföra högre kostnader för arbetsgivaren än männens arbete. LO förordade definitionen lika lön för lika prestation. Gentemot principen »job content» framhöll LO, att principens tilllämpning skulle medföra högre kostnader vid anställandet av kvinnor än vid anställandet av män, varigenom man riskerade att kvinnorna helt eller delvis skulle utestängas från vissa sysselsättningar och hänvisas till andra och lägre betalda uppgifter. Detta gällde dock framför allt den privata arbetsmarknaden; i fråga om de statsanställda kunde man däremot överväga den av arbetsbyrån föreslagna definitionen, eftersom det vore en formsak, huruvida de av kvinnlig arbetskraft förorsakade merutgifterna bokfördes på lönekontot eller på de socialpolitiska utgifternas konto.1 I vårt yttrande (21/11 1949) framhöll vi bl. a., att vi inte ansåg oss kunna eller böra uttala någon mening om önskvärdheten av eller formen för internationell reglering av likalönsfrågan utan begränsat oss till sådana spörsmål, som vi själva hade att taga ställning till vid vår utredning om likalönsprincipens genomförande i det statliga lönesystemet, nämligen frågan om definitionen och det därmed sammanhängande problemet om arbetsvärdering. Vi anslöt oss till frågeformulärets definition av principen om lika lön för män och kvinnor för likvärdigt arbete såsom innebärande, att lönen skall fastställas på grundval av arbetsuppgifterna (»job content») och utan åtskillnad på grund av arbetstagarens kön. Vi framförde därvid i huvudsak samma allmänna synpunkter, som framlägges i kap. 2 av detta betänkande. Vi konstaterade vidare, att likalönsprincipen enligt den förordade definitionen inte var fullt genomförd i statsförvaltningen, eftersom lönegradsplaceringen för vissa »kvinnliga» befattningar inte överensstämde med denna princip. Lönesättning av »kvinnliga» befattningar med hänsyn till arbetsuppgifterna ansågs kunna ske utan användning av systematiska arbetsvärderingsmetoder, vilkas ev. tillämpning borde avse hela det statliga lönesystemet. Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet lämnade i sitt yttrande (23/12 1949) en översikt över likalönsprincipens tillämpning inom den statliga, kommunala och privata sektorn av arbetsmarknaden. I fråga om statsförvaltningen framhölls, att sedan samtliga kvinnliga befattningshavare fått rätt till sista ålderstillägget kunde »likalönsprincipen anses vara formellt erkänd inom statsförvaltningen, även om inom vissa områden viss olikhet i löneplaceringen ännu kvarstår. — — — I praktiken kan emellertid likställigheten i löneavseende anses ännu icke ha slagit igenom, detta beroende på traditionella och arbetsmarknadsekonomiska orsaker.» Svenska regeringen föreslog i sitt till internationella arbetsbyrån avgivna svar på rapportens frågeformulär, att termen »lika lön till män och kvinnor för likvärdigt arbete» skulle definieras sålunda, »att samma totala ersättning skall utgå för arbete av samma kvantitet och kvalitet, utan hänsyn till arbetstagarens kön; definitionen bör kompletteras med en förklaring om garantier för fri konkurrens om yrken och tjänster». I anslutning härtill återgavs de av oss framlagda synpunkterna om den enskilda kvinnans rätt till lön utan avdrag på grund av sin tillhörighet till gruppen kvinnor (jfr s. 39 f) och uttalades: »Om arbetskostnaden blir högre eller ej genom användandet av kvinnlig arbetskraft är ett sekundärt problem, som icke bör åberopas vid själva definitionen av begreppet 'lika lön'.» I svaret i SAF:s och LO:s yttranden refereras i betänkandet av Arbetsmarknadskommitténs kvinnoutredning (utförligare i den stencilerade upplagan).

anfördes vidare, att likalönsprincipen redan tillämpades i fråga om de statsanställda. Beträffande allmänna arbetsmarknaden framhölls, att regeringen avstod från varje inblandning i de fria förhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter. »Ehuru svenska regeringen accepterat likalönsprincipen, såsom framgår av dess ståndpunkt beträffande statstjänstemännen, och gillar principens allmänna genomförande ser sig regeringen fördenskull icke i stånd att vidtaga några direkta åtgärder för principens tilllämpning på allmänna arbetsmarknaden.» Ehuru det syntes ganska tveksamt, om det vore möjligt att genomföra internationella bestämmelser, ville regeringen inte motsätta sig antagandet av dylika i form av rekommendation. Förslag till konvention och rekommendation Sedan internationella arbetsbyrån på grundval av medlemsstaternas svar utarbetat ytterligare en rapport, 1 vari bl. a. föreslogs den i frågeformuläret framlagda definitionen, upptogs ärendet till behandling vid internationella arbetskonferensens 33:e sammanträde i Geneve juni—juli 1950. Därvid beslöts, att likalönsfrågan skulle bli föremål för internationell reglering men att formen för denna (konvention eller rekommendation) skulle lämnas öppen till 1951 års konferens. Definitionen av likalönsprincipen blev föremål för ingående debatter. Därvid avvisades definitionsförslag innebärande att begreppet lika lön för män och kvinnor skulle betyda lika höga genomsnittliga produktionskostnader för arbetsgivaren vid användande av män eller kvinnor. Konferensen antog slutligen en formulering, enligt vilken termen lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde skulle ha avseende på lönesatser fastställda utan åtskillnad på grund av arbetstagarens kön. Detta innebar, att det i arbetsbyråns ursprungliga definitionsförslag ingående uttrycket »på grundval av arbetets innehåll (job content)» bortföll ur själva definitionen. I stället uttalades i en särskild punkt, att åtgärder borde vidtagas för att främja en objektiv arbetsvärdering på grundval av arbetets innehåll eller på annan grundval, som kunde fastställas av för lönesättning ansvariga myndigheter eller avtalas mellan arbetsmarknadens parter. I det textförslag, som sedermera utformades av arbetsb\ ? rån, utbyttes begreppet »arbetets innehåll», som visat sig vara oklart, mot uttrycket »det arbete som skall utföras (the work to be performed) och de krav dess utförande ställer». I enlighet med konferensens beslut utarbetade internationella arbetsbyrån en rapport med förslag till konvention och/eller rekommendation, avsett att föreläggas 1951 års konferens. 2 över denna rapport inhämtade delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet yttranden från samma myndigheter och organisationer som tidigare. 1 2

Report V (2). Report VII (1).

I vårt yttrande (24/10 1950) ansåg vi oss kunna godtaga den nya definitionen och konstaterade, att föreskriften om arbetsvärdering uppmjukats, så att användning av systematiska arbetsvärderingsmetoder inte längre förutsattes. Vi framhöll ånyo, att likalönsprincipen enligt den föreslagna definitionen inte var helt genomförd inom statsförvaltningen; inte heller kunde man enligt vår mening utan vidare säga, att statsmakterna accepterat likalönsprincipen, vars innebörd vi fått i uppdrag att utreda. Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet ansåg i sitt yttrande (19/12 1950), att rekommendationsformen vore den för svenska förhållanden enda acceptabla; som en allmän reservation mot innehållet i rekommendationsförslaget framhölls, att i vårt land statsmakterna endast genom sitt eget exempel kunde verka för likalönsprincipens genomförande utanför det område, där staten ägde ett omedelbart inflytande över lönesättningen. På sådana områden av näringslivet, där hithörande frågor blev föremål för fria förhandlingar eller där statsmakterna eljest icke ägde befattning med lönesättningen, kunde statens godtagande av likalönsprincipen, ävensom dess medverkan vid utredningar rörande de problem, som sammanhängde med principens genomförande, visserligen verka opinionsbildande, men varje form av direkt påverkan från statsmakternas sida på de kommunala organen eller de fackliga organisationerna skulle strida mot hävdvunnen ordning. Dessa synpunkter framfördes i svenska regeringens svar till internationella arbetsbyrån. Antagande av konvention och rekommendation Vid internationella arbetskonferensens 34:e sammanträde i Geneve i juni 1951 upptogs likalönsfrågan till slutligt avgörande. Därvid uppnåddes majoritet för antagande av en konvention, kompletterad med en rekommendation. 1 I konventionen (artikel 1) definieras likalönsprincipen — i överensstämmelse med den 1950 antagna formuleringen — såsom innebärande att lönesatser skall fastställas utan åtskillnad på grund av arbetstagarens kön. I artikel 3 föreskrives att, såframt genomförandet av konventionens bestämmelser därigenom underlättas, åtgärder skall vidtagas för att främja en objektiv värdering av arbetsanställningar (jobs) på grundval av det arbete som skall utföras (the work to be performed). Denna artikel var föremål för en ingående debatt under konferensbehandlingen. Därvid avvisades förslag, att arbetsvärderingen i stället skulle avse det utförda arbetet (the work performed), vilket skulle öppnat en möjlighet att i värderingen inlägga en uppskattning även av de extra produktionskostnader, som ett användande av kvinnlig arbetskraft erfarenhetsmässigt ansågs medföra. Den antagna formuleringen innebär, att värderingen skall avse den föreliggande arbetsuppgiften. Enligt konventionens artikel 2 förbinder sig medlemsstat att med avseende å alla arbetstagare, på sätt som är förenligt med gällande ordning för fastställande av lönesatser, främja och, i den mån sagda ordning så medgiver, trygga tillämpningen av principen om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde; principen må kunna tillämpas genom lagstiftning, genom i lag fastställd eller erkänd i Redogörelse för konferensbehandlingen samt texter till konventionen och rekommendationen finns i prop. 1952:47. Jfr även en artikel i Sociala Meddelanden 1951:10 (Inga Thorsson: Likalönsfrågan inför sin internationella reglering).

ordning för bestämmande av lön, genom kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbetstagare eller genom angivna utvägar i förening. Rekommendationen lämnar anvisningar för den successiva tillämpningen av de i konventionen fastslagna principerna. Sålunda bör lämpliga åtgärder vidtagas för att trygga tillämpningen av principen beträffande samtliga anställda inom den centrala statsförvaltningen och sådana verksamhetsområden, där lönesättningen regleras eller kontrolleras av det allmänna. Vidare förordas att, om så är förenligt med gällande ordning för lönesättning, åtgärder genom lagstiftning bör vidtagas för en allmän tillämpning av principen. Om så befinnes lämpligt för att underlätta lönesättning enligt likalönsprincipen, bör i samråd med arbetsmarknadens organisationer införas eller främjas metoder för en objektiv värdering, genom arbetsanalys eller på annat sätt, av den arbetsuppgift som skall utföras, i syfte att uppnå en klassificering av arbetsanställningar utan avseende å kön. Olika åtgärder föreslås för att höja kvinnliga arbetstagares arbetsproduktivitet samt för att i skilda hänseenden likställa dem med manliga arbetstagare. Likställighet mellan manliga och kvinnliga arbetstagare i fråga om tillträde till yrken eller befattningar bör främjas. Slutligen framhålles, att intet bör underlåtas för att inför den allmänna opinionen klargöra skälen för ett genomförande av likalönsprincipen. Konventionen och rekommendationen inför riksdagen över konventionen och rekommendationen inhämtade delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet yttranden från samma myndigheter och organisationer som tidigare. Beträffande likalönsprincipens tillämpning inom det statliga lönesystemet anfördes i yttrandena bl. a. följande: Socialstyrelsen ansåg sig kunna konstatera, att likalönsprincipen vore accepterad — ehuru i praktiken ej helt genomförd — på statsförvaltningens område. Riktpunkten för statsförvaltningens vidkommande torde vara ett genomförande av likalönsprincipen i största möjliga utsträckning. LO uttalade, att den skulle välkomna åtgärder för likalönsprincipens mera systematiska tillämpning i allmän tjänst, under förutsättning av en sådan anordning, att lönesättningen verkligen anknöte till arbetsinsatsens varierande värde. TCO framhöll, att konventionens principer i stor utsträckning borde kunna vara vägledande för arbetsmarknadens parter och för åtgärder från statsmakternas sida på det område där staten fastställde lönerna. Yrkeskvinnors samarbetsförbund menade, att det borde vara en självklar sak, att riksdagen anslöte sig till rekommendationens föreskrift om tryggandet av tillämpningen av principen om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde beträffande samtliga anställda inom den centrala statsförvaltningen. I vårt eget yttrande (8/12 1951) återgav vi tidigare framförda synpunkter på bl. a. likalönsprincipens innebörd och konstaterade, att principen om lika lön för man och kvinna för likvärdig arbetsuppgift inte var genomförd inom statsförvaltningen. Vi uttalade, att det slutliga målet borde vara likalönsprincipens fullständiga genomförande i det statliga lönesystemet.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet anslöt sig till den av samtliga hörda myndigheter och organisationer framförda uppfattningen att konventionen inte borde ratificeras av Sverige, framför allt därför att detta skulle innebära ett frångående av den dittills allmänt godtagna principen om rätt för arbetsmarknadens parter att utan påverkan från statsmakterna genom fria avtalsförhandlingar träffa överenskommelser om löneförhållanden. Beträffande frågan om rekommendationens bestämmelser borde beaktas vid lönesättningen för statsanställda, borde överväganden lämpligen ske vid ställningstagande till likalönskommitténs utredning. Några särskilda åtgärder från statsmakternas sida med anledning av rekommendationen ansågs inte för tillfället påkallade. I prop. 1952: 47 hemställdes om riksdagens yttrande angående bl. a. konventionen och rekommendationen angående lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde. Departementschefen anslöt sig till den av delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet framförda uppfattningen, att konventionen inte borde ratificeras och att några omedelbara åtgärder i anledning av rekommendationen inte påkallades. Frågan om principens tillämpning vid lönesättning för statsanställda borde bedömas, när likalönskommittén slutfört sitt arbete. Riksdagen (andra lagutsk. uti. 21) anslöt sig till departementschefens yttrande.

AVDELNINGI

LIKALÖNSPRINCIPENS INNEBÖRD

KAPITEL 2

Vad menas med likalönsprincipen? Enligt våra direktiv har vi att i första hand taga sikte på att klarlägga likalönsprincipens innebörd och frågeställningarna. Att definiera likalönsprincipen synes också vara det primära. Först sedan man gett en klar definition av principen kan man avgöra, i vad mån den är genomförd i det statliga lönesystemet, om den bör genomföras och hur detta i så fall skall ske. För att definitionen av likalönsprincipen på detta sätt skall kunna bilda en fast grundval för det fortsatta utredningsarbetet, synes det viktigt, att definitionen sker från rent teoretisk utgångspunkt och utan hänsyn till de synpunkter, som kan tala för modifikationer vid principens tillämpning. Den oklarhet, som råder i fråga om likalönsprincipens innebörd, och de skiftande definitioner, som i skilda sammanhang har framkommit, synes oss framför allt bero på att själva definitionen av principen har influerats av den lönesättning, som man för tillfället har varit beredd att tillämpa. Definitionen av likalönsprincipen bör dock inte vara ett löneprogram utan en begreppsutredning. Man bör klart hålla isär likalönsproblemets två skilda moment: att ge en begreppsmässigt riktig definition av likalönsprincipen och att bestämma, i vilken utsträckning man vill genomföra denna princip. Likalönsprincipens allmänna innebörd Likalönsprincipen har enligt det allmänna språkbruket främst avseende på förhållandet mellan mäns och kvinnors löner och är sålunda liktydig med principen om lika lön för man och kvinna. Vad betyder då denna princip rent begreppsmässigt? Enligt vår mening kan den inte innebära något annat än att arbetstagarens egenskap av man eller kvinna är något lönen fullkomligt ovidkommande, att lön skall betalas utan hänsyn till kön. Likalönsprincipen måste innebära, att den enskilde individen inte blir gynnad eller missgynnad av själva tillhörigheten till det ena eller det andra könet. Principen om lika lön för man och kvinna betyder sålunda enligt vår mening, att den enskilda kvinnan får samma lön som den enskilde mannen, när hon fullgör samma arbete, och inte blir lidande på att hon tillhör en statistiskt lätt avgränsbar grupp, för vilken måhända kan påvisas ett

ogynnsammare genomsnittstal för exempelvis frånvarofrekvens eller yrkesbeständighet. Så fort man reducerar den enskilda kvinnans arbetslön på grund av faktorer, som inte har samband med det av henne själv utförda arbetet utan grundas på hennes egenskap av kvinna, kan enligt vår mening inte göras gällande, att lönesättningen sker enligt principen om lika lön för man och kvinna. Definition av likalönsprincipen När det gällt att formulera en definition av likalönsprincipen har vi utgått från den »konvention angående lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde», som 1951 antogs av internationella arbetsorganisationens allmänna konferens i Geneve. För konventionens tillkomst och innehåll har redogjorts i kap. 1; därav framgår bl. a. de olika förslag till definition av likalönsprincipen, som har debatterats under likalönsfrågans internationella behandling. Konventionen avser enligt rubriken »lika lön för m ä n och kvinnor för arbete av lika värde». I konventionens artikel 1 angives detta uttryck hänföra sig till »lönesatser, som fastställts utan åtskillnad på grund av arbetstagarens kön». Detta överensstämmer tydligen med den allmänna innebörd, som vi ovan har velat ge åt likalönsprincipen. När det gäller att främst för det statliga lönesystemet ge en formulering av likalönsprincipen är det självfallet önskvärt att så nära som möjligt anknyta till konventionen. Uttrycket »lika lön för män och kvinnor» borde egentligen vara en tillräcklig definition av likalönsprincipen såsom innebärande att m ä n och kvinnor skall behandlas lika vid lönesättning. Utvidgar man definitionen kommer man in på frågan om vilka lönesättningsmetoder som skall användas för att garantera denna likställighet — ett problem som strängt taget inte har med själva definitionen av likalönsprincipen att skaffa. Konventionens rubrik »lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde» utgör just en sådan definition, som även anger de gemensamma grunder, efter vilka mannens och kvinnans lön skall fastställas. Den definition, som ligger i rubriken, kräver i sin t u r en förklaring av uttrycket »arbete av lika värde». Självklart är, att detta uttryck inte får ges en innebörd, som strider mot den allmänna grundsatsen, att könet inte skall påverka lönen. Om med arbetets värde avses dess utbyte för arbetsgivaren för viss tidsperiod (varvid givetvis kostnader på grund av frånvaro, förtidsavgång osv. spelar in), innebär detta likställighet mellan man och kvinna endast under förutsättning, att värdet bestämmes genom individuell uppskattning eller genom en gruppindelning, som inte bygger på könstillhörigheten. Men om m a n bestämmer värdet som ett genomsnittsvärde för män och ett genomsnittsvärde för kvinnor, strider detta självfallet mot den enskilda kvinnans rätt till lön utan avdrag på grund av kön.

Att konventionens uttryck »arbete av lika värde» inte avser arbetets värde för arbetsgivaren utan i stället är liktydigt med arbetsuppgift av lika värde torde få anses klarlagt genom artikel 3, enligt vilken arbetets värde bör fastställas genom en objektiv värdering av den arbetsuppgift, som skall utföras (the work to be performed). Såsom framgår av kap. 1 (s. 36) avser detta uttryck att markera, att arbetsvärderingen skall gälla den föreliggande arbetsuppgiften och inte den utförda arbetsprestationen (the work performed). Likalönsprincipen synes sålunda genom konventionen ha getts definitionen lika lön för män och kvinnor för arbetsuppgift av lika värde. I överensstämmelse med likalönskonventionen vill vi för det statliga lönesystemets vidkommande definiera likalönsprincipen såsom principen om lika lön för man och kvinna för likvärdig arbetsuppgift. Denna definition innebär, att lönen skall fastställas med hänsyn till arbetsuppgiften och oberoende av om arbetstagaren är man eller kvinna. Detta betyder inte bara, att samma eller liknande arbetsuppgifter skall värderas lika, oavsett om de utföres av män eller kvinnor. Det innebär också, att arbetsuppgifter, som uteslutande eller huvudsakligen utföres av kvinnor, skall bedömas efter samma värderingsgrunder, som gäller för arbetsuppgifter, som uteslutande eller huvudsakligen utföres av män. Med accepterande av definitionen lika lön för likvärdig arbetsuppgift har vi också tagit avstånd från definitionen lika lön för lika prestation. I den sistnämnda definitionen har nämligen ordet prestation i allmänhet inte fått betyda individuell prestation, värdet av individuell arbetsinsats, utan genomsnittlig prestation, genomsnittlig produktionsinsats av en grupp kvinnor i relation till en grupp män. I denna betydelse står tydligen definitionen lika lön för lika prestation i strid med den allmänna innebörd av rättvisa åt den enskilda kvinnan, som vi har velat inlägga i likalönsprincipen.

Likalönsprincipens konsekvenser för det statliga lönesystemet Vilka är då förutsättningarna för att principen om lika lön för man och kvinna för likvärdig arbetsuppgift skall vara genomförd i det nuvarande statliga lönesystemet? 1) Först och främst fordras givetvis, att samtliga avlöningsförmåner i en och samma befattning skall vara lika, vare sig befattningen innehas av man eller av kvinna (lika lön i samma befattning). 2) Men likalönsprincipen ställer också krav på befattningarnas lönegradsplacering: a) Samma lönegrad för samma arbetsuppgifter: befattningar, med vilka är förenade samma arbetsuppgifter, skall också vara placerade i samma lönegrad och inte differentieras på manliga befattningar i en högre lönegrad och kvinnliga befattningar i en lägre lönegrad. b) Samma lönegrad för likvärdiga arbetsuppgifter: även om befatt41

ningar endast eller huvudsakligen innehas av kvinnor, skall de lönegradsplaceras med hänsyn till arbetsuppgifterna och värdesättas efter samma grunder, som gäller för befattningar, vilka endast eller huvudsakligen innehas av män. Härmed har vi angivit de tre fordringar, som enligt vår mening bör uppfyllas för att det nuvarande statliga lönesystemet helt skall överensstämma med likalönsprincipen sådan vi definierat den. Ibland förklaras emellertid likalönsprincipen även kräva, att män och kvinnor skall ha lika formella och reella möjligheter att bli innehavare av de olika statliga befattningarna. Det torde dock utan vidare vara klart, att detta krav inte — som de tre avoss anförda kraven — k a n direkt härledas ur principen om lika lön för likvärdig arbetsuppgift. Huruvida kravets uppfyllande är en förutsättning för likalönsprincipens genomförande i praktiken och sålunda har att göra med den Zönefråga, som vår utredning gäller, skall vi diskutera i kap. 7, där vi söker besvara spörsmålet, i vad mån likalönsprincipen är genomförd i det statliga lönesystemet.

A VDELNING

II

L I K A L Ö N S P R I N C I P E N S T I L L Ä M P N I N G FÖRR OCH NU

För att besvara frågan, i vad mån likalönsprincipen, sådan den definierats i kap. 2, är genomförd i det statliga lönesystemet, skall vi i denna avdelning (kap. 3—7) ge en historik över likalönsprincipens tillämpning inom statsförvaltningen och det statsunderstödda kommunala skolväsendet. Först lämnar vi i kap. 3 en redogörelse för frågan om kvinnors rätt till statliga tjänster, den s. k. behörighetsfrågan, som historiskt sett haft ett intimt samband med likalönsfrågan och som ibland fortfarande hopkopplas med själva lönefrågan; kapitlet innefattar också en översikt av statstjänsternas nuvarande formella och reella fördelning mellan män och kvinnor. Kap. 4 ger en allmän historik över frågan om avlöning till kvinnor i allmän tjänst; särskilt ingående behandlas det för likalönsproblemet grundläggande beslutet av 1925 års riksdag och förarbetena till detta beslut. I anslutning härtill framlägges i kap. 5 en historisk utredning om arbetsuppgifter och löneställning före och efter 1925 för de kvinnliga tjänster, som lönegradsplacerades genom 1925 års riksdagsbeslut. I kap. ö ger vi en historisk och systematisk översikt av de olika motiveringar för lägre avlöning åt kvinnor i allmän tjänst, som vid skilda tidpunkter har framförts. På grundval av det i kap. 3—6 framlagda materialet lämnar vi i kap. 7 en sammanfattning av likalönsfrågans utveckling och söker besvara frågan, i vad mån likalönsprincipen numera är genomförd i det statliga lönesystemet.

KAPITEL 3

Kvinnors rätt till statliga tjänster Före behörighetslagen Ursprungligen ägde endast män tillträde till de statliga tjänsterna. Från de tjänster, som tillsattes av Kungl. Maj:t, de s. k. fullmaktstjänsterna, var kvinnorna uteslutna genom stadgandet i regeringsformens § 28, enligt vilket Konungen till dylika tjänster ägde utnämna och befordra inf ödde svenske män. 1909 antogs slutgiltigt sådan ändring i denna paragraf, att även infödda svenska kvinnor skulle, med tillämpning av grunder, som

av Konungen och Riksdagen godkänts, kunna utnämnas och befordras bl. a. till läkarbefattningar och till lärarbefattningar vid statens läroanstalter. Ändringen fick emellertid praktisk betydelse först 1918, då Kungl. Maj:t i enlighet med riksdagens beslut utfärdade en kungörelse, varigenom infödd svensk kvinna förklarades behörig att i stadgad ordning av Konungen utnämnas och befordras till rektor vid högre lärarinneseminariet, kvinnligt folkskoleseminarium och statssamskola, lektor vid högre allmänt läroverk, högre lärarinneseminariet och folkskoleseminarium samt adjunkt vid allmänt läroverk. Även från de lägre statstjänster, som tillsattes av myndigheterna, var kvinnorna ursprungligen utestängda. Sedan kvinnorna fått tillträde till tjänster inom det kommunala skolväsendet (1853 till tjänster vid mindre folkskola och 1859 till samtliga lärartjänster vid folkskolorna med undantag av de som var förenade med klockartjänst) öppnades genom successiva beslut fr. o. m. 1863 vissa lägre statstjänster för kvinnorna. Det gällde i första hand tjänster inom kommunikationsverken, där kvinnor delvis kom att tagas i anspråk för samma göromål som män, exempelvis såsom postexpeditörer, telegrafister, kontorsskrivare (SJ). Efter hand inrättades även på andra områden särskilda för kvinnor avsedda ordinarie tjänster. Så skedde t. ex. inom fångvården och sinnessjukvården; här betydde det dock inte, att nya arbetsområden öppnades för kvinnor utan endast att redan anlitade kvinnor fick en fastare anställning. Detsamma kan sägas om de ordinarie biträdestjänster inom ämbetsverken, som fr. o. m. 1911 inrättades för att bereda ordinarie anställning åt huvudsakligen kvinnliga, för skrivgöromål e. d. anlitade biträden. Inom det statliga undervisningsväsendet tillkom också för kvinnor avsedda tjänster (övningslärartjänster, ämneslärarinnetjänster vid samskolor, adjunktstjänster vid folkskoleseminarier m. fl.). Frågor om kvinnors tillträde till olika statstjänster avgjordes i allmänhet i samband med statsregleringen. I de flesta avlöningsstater kom efter hand vissa tjänster att betecknas som kvinnliga, varav indirekt följde att de övriga var reserverade för männen. För män avsedda tjänster med samma benämning som kvinnliga betecknades uttryckligen manliga. I vissa fall framgick en tjänsts kvinnliga karaktär direkt av tjänstebenämningen (vaktfru, sköterska e t c ) , varför tillägget kvinnlig inte behövdes. De lägre statstjänster, som tillsattes av myndigheterna, kom sålunda att vid fastställande av avlöningsstater uppdelas på manliga och kvinnliga. Samma uppdelning kom till uttryck i de avlöningsreglementen, som utfärdades för de olika kommunikationsverken. Redan i 1897 års avlöningsreglemente för statens järnvägar upptogs manliga och kvinnliga kontorsskrivare och kontorsbiträden; i 1907 års avlöningsreglemente för telegrafverket markerades genom kursivering av vissa befattningar, att de var »avsedda att i regel innehavas av kvinnliga tjänstemän».

Uppdelningen av de lägre statstjänsterna i manliga och kvinnliga var självfallet i första hand en behörighetsfråga: statsmakterna prövade successivt kvinnornas lämplighet för varje särskild statstjänst. Men inrättandet av särskilda kvinnliga befattningar hade också ett naturligt samband med den löneskillnad mellan manliga och kvinnliga tjänstemän, som på ett tidigt stadium började tillämpas (se kap. 4). Den utveckling, som lett till statstjänsternas uppdelning på manliga och kvinnliga, fick ett sammanfattande uttryck i 1919 års avlöningsreglemente för kommunikationsverken (gällande fr. o. m. 1/7 1920). Det innehöll skilda löneplaner för manliga och kvinnliga tjänstemän och dess tjänsteförteckning upptog i särskilda avdelningar befattningar avsedda för manliga tjänstemän och befattningar avsedda för kvinnliga tjänstemän. Det efter mönster av kommunikationsverkens avfattade avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen (22/6 1921; gällande fr. o. m. 1/1 1922) upptog likaledes skilda löneplaner för män och kvinnor; i dess enhetliga tjänsteförteckning markerades de för kvinnor avsedda tjänsterna med löneplansbeteckningen C och tillägget kvinnlig till de benämningar, som icke var feminina. Sammanfattningsvis kan fördelningen av statstjänsterna mellan män och kvinnor närmast före 1/7 1925 anges sålunda. Fullmaktstjänsterna — med undantag av vissa lärartjänster — var förbehållna männen; övriga tjänster var — genom avlöningsreglementen och stater — uppdelade på två grupper, manliga och kvinnliga tjänster, reserverade för resp. kön.

Behörighetslagens tillkomst Behörighetssakkunniga 1919 uppdrogs åt sakkunniga — här kallade behörighetssakkunniga — att utreda frågan om beredande av utsträckt behörighet för kvinnor att vinna tillträde till civil statstjänst. Behörighetssakkunniga föreslog — för att undanröja grundlagshindren för kvinnors tillträde till statstjänster — i del I av sitt betänkande (14/2 1920) sådan ändring av § 28 regeringsformen, att även kvinnor skulle kunna utnämnas och befordras till där avsedda tjänster — med tillämpning av grunder, som av Konungen och riksdagen godkänts. Ändringsförslaget förelades 1920 års riksdag och antogs slutligt av 1921 års riksdag. Därefter gällde det att fastställa de grunder för kvinnas statsanställning, vilka utgjorde det nödvändiga komplementet till grundlagsbestämmelsen. I del II av betänkandet (27/12 1920) behandlade behörighetssakkunniga denna fråga. De ansåg, att frågan om kvinnas tillträde till statstjänster icke som dittills borde avgöras genom statsregleringsbeslut. Grunderna för kvinnas behörighet till stats-

tjänster borde fastställas i allmän lag, vari dels fastslogs den allmänna principen om lika behörighet för man och kvinna, dels angavs de tjänster, som icke fick innehavas av kvinna. Genom denna lag skulle sålunda flertalet av de manliga tjänsterna öppnas för kvinnorna, men en del fortfarande förbehållas männen. Av de kvinnliga tjänsterna borde enligt kommitténs mening flertalet alltjämt reserveras för kvinnorna; bestämmelser härom borde dock icke upptagas i den föreslagna lagstiftningen utan såsom dittills skett fastställas i samband med statsregleringen. Som skäl för vissa tjänsters reserverande för kvinnor anfördes huvudsakligen sociala synpunkter: nödvändigheten att säkra utkomstmöjligheter för kvinnliga självförsörjare. För varje befattning, som skulle kunna innehavas av man eller kvinna, borde den dåvarande skillnaden mellan manliga och kvinnliga tjänstemän upphöra och för befattningen angivas blott ett lönebelopp. 1 Avlöningsreglementenas uppdelning mellan manliga och kvinnliga tjänster borde ersättas med gemensamma tablåer, i vilka de för kvinnor reserverade befattningarna skulle upptagas under beteckning, utmärkande denna deras egenskap. Behörighetssakkunnigas förslag till lag innefattande bestämmelser angående kvinnors tillträde till statstjänst framlades i huvudsak oförändrat först för 1922 års riksdag, då frågan föll, och sedan för 1923 års riksdag, som biföll förslaget. Lagen skulle emellertid träda i kraft först den dag Konungen med riksdagen bestämde. Det ansågs nödvändigt att före lagens ikraftträdande fatta beslut om de kvinnliga tjänstemännens löne- och pensionsförhållanden. Den s. k. behörighetslagen utfärdades den 22 juni 1923 (SFS 249). I dess § 1 stadgades, att i fråga om behörighet att innehava statstjänst skulle med i lagen angivna undantag kvinna vara likställd med man. Undantagen (§ 2) gällde följande tjänster: 1. militära och civilmilitära tjänster ävensom sådana tjänster utom krigsmakten, med vilka är förenad skyldighet att tjänstgöra vid armén eller marinen; 2. tjänster vid fångvårdsanstalt, allmän uppfostringsanstalt, allmän alkoholistanstalt eller annan dylik inrättning, såvida med tjänsten är förenad skyldighet att inom anstalten utöva ledning eller bevakning huvudsakligen av män eller manliga minderåriga; dock må utan hinder härav kvinna kunna, där särskilda omständigheter därtill föranleda, innehava befattning såsom lärare vid anstalt, som nu sagts; 3. tjänster vid anstalt för sinnessjuka, med vilka tjänster är förenad skyldighet att handhava sådan vård av sinnessjuka, vilken icke skall handhavas av kvinna; 4. tjänster, med vilka är förenad skyldighet att ansvara för eller biträda vid upprätthållande av allmän ordning och säkerhet; dock må utan hinder härav kvinna kunna för särskild uppgift innehava anställning vid poliskår; 5. tjänster vid tullverket, med vilka är förenad skyldighet att fullgöra bevakning; 6. tjänster vid skogsstaten, med vilka är förenad skyldighet att fullgöra bevakning; 1

46 De sakkunnigas förslag i lönefrågan behandlas i kap. 4 (s. 71 f ) .

7. tjänster, med vilka är förenad skyldighet att meddela undervisning i gymnastik vid högre allmänt läroverk, realskola eller seminarium för utbildande av manliga folkskollärare. Anm. Punkt 7 fick genom lagändring 1932 (SFS 139) följande lydelse: 7. tjänster, med vilka är förenad skyldighet att vid högre gossläroverk, realskola för gossar eller folkskoleseminarium för endast manliga lärjungar meddela undervisning i gymnastik med lek och idrott eller att vid högre samläroverk å gymnasiet eller vid samseminarium meddela sådan undervisning åt manliga lärjungar. 1925 års riksdag För att behörighetslagen skulle kunna träda i kraft måste beslut fattas om de kvinnliga tjänstemännens avlöning och pension. Denna fråga ansågs böra ytterligare utredas, och redan innan propositionen om behörighetslagen förelagts riksdagen hade tillsatts en kommitté, 1921 års lönekommitté (SOU 1923: 62). För kommitténs förslag i lönefrågan redogöres i kap. 4. Kommitténs förslag grundades på en för manliga och kvinnliga befattningshavare gemensam löneplan, den förutvarande manliga löneplanen. De till den särskilda kvinnliga löneplanen hänförda befattningarna skulle överflyttas till den manliga. Kommittén ansåg de sociala skälen icke tillräckligt motivera, att vissa statstjänster reserverades för kvinnor, utan anslöt sig till den bl. a. av samtliga kvinnoorganisationer framförda uppfattningen, att de för kvinnor reserverade befattningarna skulle öppnas även för män. Kommittén betonade (s. 120), att undantag från denna regel borde göras i fråga om sådana befattningar, vilkas natur krävde kvinnlig innehavare. Detta borde vanligen ske genom att befattningen på tjänsteförteckningen erhöll en kvinnlig benämning (t. ex. yrkesinspektris, husmoder, sköterska, vaktfru). I vissa fall kunde det emellertid visa sig lämpligare att vid fastställande av stat för viss grupp av befattningshavare angiva ett visst minimiantal befattningar, som borde besättas med kvinnor (t. ex. vissa assistentbefattningar vid fångvården och yrkesinspektionen). I prop. 1925 föreslogs de kvinnliga befattningarna inplacerade å den förutvarande manliga löneplanen (se vidare kap. 4). Manliga och kvinnliga befattningar, som dittills haft samma benämning (t. ex. postexpeditör, kontorsskrivare), skildes åt genom olika benämningar i samband med de kvinnliga befattningarnas inplacering i lägre lönegrader än de manliga. I frågan om vissa tjänsters reserverande för kvinnor anslöt sig departementschefen (s. 164) till 1921 års lönekommitté: »Det synes mig nämligen principiellt riktigast, att, då genom behörighetslagens antagande inga andra tjänster förbehållits män än sådana, vilka med hänsyn till de därmed förenade göromålen äro av beskaffenhet att böra obetingat besättas med män, några andra tjänster icke böra reserveras för kvinnor än sådana, som äro av den art, att de ostridigt böra innehavas av kvinnor. — De uteslutande för kvinnor avsedda befattningarna skulle i enlighet härmed bliva vaktfru och första vaktfru vid fångvårdsstaten och statens tvångsarbetsanstalter samt vissa befattningar, tillhörande sjukvårds- och ekonomipersonalen vid statens

hospital och asyler, nämligen förestånderska av l:a och 2:a klass, sköterska och översköterska, arbetsförestånderska, bageriförestånderska, köksförestånderska av l:a och 2:a klass ävensom tvättförestånderska av l:a och 2:a klass. Hit skulle ock hänföras befattningen husmoder vid statens uppfostringsanstalt å Bona. Jämväl en del befattningar, vilkas beteckning enligt mitt förslag icke uttryckligen angiver dem som speciellt kvinnliga tjänster, torde böra besättas allenast med kvinnor. I den mån härför erfordras, att de uttryckligen förbehållas kvinnor, torde beslut därom få för varje särskilt fall meddelas i vanlig statsreglerings väg.» 1925 års riksdag beslöt i enlighet med propositionen. Fr. o. m. 1/7 1925 gällde sålunda samma löneplan och samma tjänsteförteckning för män och kvinnor. Samtidigt trädde behörighetslagen i kraft. Den formella uppdelningen av statstjänsterna fr. o. m. 1/7 1925 var sålunda den, att vissa tjänster genom behörighetslagen var reserverade för män och vissa tjänster genom tjänsteförteckningarnas feminina benämningar förbehållna kvinnor. Möjligheter att i statsregleringsväg inrätta särskilda kvinnliga befattningar fanns; däremot får behörighetslagen anses ha utgjort ett hinder för ett inrättande av speciella manliga befattningar. 1

Behörighetslagens avveckling Sakkunniga för revision av behörighetslagen Redan när behörighetslagen kom till uttalades en viss tveksamhet om behovet av de i lagen angivna undantagen. I fortsättningen var denna fråga vid flera tillfällen under diskussion, varvid gjordes gällande att några undantagsbestämmelser över huvud icke vore påkallade och att hela lagstiftningen utan olägenhet kunde avskaffas. Kvinnoarbetskommittén framhöll i sitt betänkande (SOU 1938:47), att de vid behörighetslagens tillkomst yppade farhågorna för att kvinnor skulle tränga in på för dem mindre lämpade områden visat sig sakna fog. På denna grund ansåg kommittén, att undantagsbestämmelserna saknade praktisk nödvändighet. Rekryterings- och befordringsförfärandet i den offentliga tjänsten måste i och för sig anses vara tillräcklig garanti för att för ämbetsutövning mindervärdig arbetskraft icke skulle komma att föredragas framför bättre kvalificerad. Skulle ytterligare försiktighetsmått vara behövliga, ansågs det bättre att överväga föreskrifter i särskilda instruktioner och reglementen än att i lagform fastlägga vissa särskilda, efter kön bestämda kompetenskrav. Efter granskning av de i behörighetslagen upptagna undantagsbestämmelserna förordade kommittén, att dessa upphävdes, och hemställde om revision av samtliga lagbestämmelser, som berörde frågan om kvinnors i Såsom framgår av bil. 1 (s. 370 f) gällde dock i fråga om utrikesdepartementets kanslisttjänster, att de högre (förste kanslisttjänsterna) var reserverade för män och de lägre (kanslisttjänsterna) för kvinnor; denna uppdelning slopades först fr. o. m. 1/7 1939.

behörighet att innehava offentlig tjänst och uppdrag, i syfte att uppnå en fullständigare likställighet mellan könen och en bättre anpassning till de förändrade förhållandena. 1939 års riksdag begärde en översyn av behörighetslagen i dess helhet. I anledning härav tillkallades sakkunniga för utredning rörande revision av lagstiftningen om kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag (SOU 1944: 24). De sakkunniga fann tiden mogen för ett genomförande av likställighetsprincipen i fråga om tillträde till alla i eke-prästerliga tjänster. En granskning av de särskilda undantagsbestämmelserna i behörighetslagen visade, att vissa av undantagen var direkt obefogade med hänsyn till att kvinnorna redan, trots laghindret, gjorde en betydande insats på ifrågavarande område eller till samhällets bästa skulle ha stora möjligheter om hindret försvunne (så t. ex. inom fångvården, sinnessjukvården, polisväsendet). I andra fall vore de i undantagsbestämmelserna avsedda tjänsterna väl i allmänhet icke i och för sig lämpade för kvinnor men lagbestämmelser behövdes dock icke, eftersom tjänsterna ändock icke skulle bli eftersökta av kvinnor. Efter genomgång av de olika undantagsbestämmelserna fann de sakkunniga, att samtliga kunde upphävas. Den naturliga formen för likställighetsprincipens genomförande vore att ur § 28 regeringsformen borttaga det där stadgade förbehållet beträffande utnämning och befordran av kvinnor. Till dess en grundlagsändring hunnit genomföras borde emellertid kvinnornas likställighet i fråga om rätt att innehava statstjänst komma till uttryck i en ny behörighetslag, vari endast fastslogs den allmänna grundsatsen om kvinnas likställighet med man utan annat undantag än beträffande prästerliga tjänster. Utöver förslag till ny lag om kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag framlade de sakkunniga även förslag till ändrad lydelse av bl. a. § 28 regeringsformen. Ändringen innebar i huvudsak, att uttrycket »infödde svenske män» ändrades till »svenske medborgare» och att i konsekvens härmed särbestämmelsen om utnämning av kvinnor slopades. Sedan den föreslagna ändringen i § 28 regeringsformen blivit genomförd, behövdes enligt de sakkunnigas uppfattning inga särskilda föreskrifter angående icke-fullmaktstjänster: när likställighetsprincipen blivit grundlagsfäst beträffande av Kungl. Maj :t tillsatta tjänster, måste den gälla även för av myndigheterna tillsatta befattningar. Efter grundlagsändringens slutliga antagande skulle därför den nya behörighetslagen ej längre fylla någon uppgift utan kunde och borde slopas. De sakkunniga diskuterade slutligen frågan, i vad mån även efter de föreslagna lagändringarna en differentiering av de statliga tjänsterna efter kön fortfarande vore möjlig. De erinrade (s. 51), att beträffande åtskilliga befattningar sådana kompetensfordringar uppställts, att befattningarna i själva verket kommit att stå öppna endast för det ena eller det andra könet. 49 4—1016 52

Så vore exempelvis fallet med militära beställningar, till vilka — oavsett behörighetslagens undantagsbestämmelse — endast de som genomgått viss militär utbildning kunde vinna tillträde, och liknande krav gällde även på sina håll inom den civila förvaltningen. I andra fall fordrades att vederbörande genomgått utbildningskurser, vilka — stundom till synes utan bärande skäl — stod öppna endast för män eller endast för kvinnor. Beträffande vissa befattningar angåve redan deras beteckning, att de förbehållits det ena eller det andra könet; manliga dylika tjänster vore fåtaliga, kvinnliga däremot ej ovanliga. »Enligt de sakkunnigas mening bör ett borttagande av de i lag fastställda undantagen från likställighetsprincipen icke förhindra att en dylik differentiering fortfarande sker, förutsatt att den är grundad på praktiskt nödvändiga hänsyn. Vad särskilt beträffar tjänstebeteckningarna kan det väl synas önskvärt, att 'neutrala' dylika genomgående infördes; såsom tjänsteförteckningssakkunniga framhållit, torde emellertid förutsättningar för genomförandet av en sådan ändring knappast föreligga. Av professor Fahlbecks utlåtande (s. 57 ff.) framgår, att den föreslagna ändringen i § 28 regeringsformen — som innebär allenast, att en inskränkning i Kungl. Maj:ts utnämningsrätt avlägsnas — icke kan anses medföra hinder för Kungl. Maj:t respektive underordnad myndighet att föreskriva visst kön såsom kompetensvillkor för vissa slag av befattningar. Hänsyn till begreppet 'skicklighet' i § 28 skulle tvärtom i enstaka fall kräva, att visst kön stipulerades såsom villkor eller hinder för tjänsten i fråga. Det torde kunna förutsättas, att rätten till differentiering kommer att utövas med varsamhet. Tillräcklig garanti mot missbruk lärer ligga däri att tillämpningen sker under konstitutionellt ansvar» (s. 51). Proposition 1945: 4 I prop, till 1945 års riksdag (nr 4) framlades förslag i enlighet med de sakkunnigas yttrande, till vilket departementschefen i allt väsentligt anslöt sig. Frågan om statstjänsternas uppdelning efter kön även efter de föreslagna lagändringarna diskuterades utförligt i propositionen. I åtskilliga yttranden över de sakkunnigas förslag hade åberopats de sakkunnigas uttalanden om möjlighet att även efter den föreslagna grundlagsändringens genomförande i administrativ ordning meddela bestämmelser om differentiering efter kön beträffande vissa slag av befattningar. I andra yttranden hade framförts erinringar mot det berättigade eller lämpliga i att på sådant sätt föreskriva begränsningar i behörigheten, särskilt om underordnade myndigheter skulle ha sådan befogenhet. Departementschefen framhöll, att efter lagändringarna kvinnlig sökandes behörighet komme att bedömas efter allmänna befordringsgrunder, i första hand regeringsformens stadgande om hänsynstagande till »förtjänst och skicklighet». Begreppet »skicklighet» inrymde ett bedömande från det allmännas synpunkt av sökandens lämplighet för en viss befattning. Lämplighet kunde i fråga om särskilda befattningar, t. ex. vid försvarsväsendet och polismakten, även innefatta vissa fysiska egenskaper. Det syntes då naturligt, att understundom kravet på »skicklighet», tolkat såsom innefattande krav på lämplighet för befattningen, måste innebära hänsynstagande till vederbörandes kön.

»För vissa särskilda befattningar skulle sålunda endast män kunna ifrågakomma, under det att beträffande andra uteslutande kvinnor vore behöriga. Därest en sådan differentiering i det särskilda fallet är grundad på bärande skäl, lärer den ej kunna anses stå i strid mot de sakkunnigas förslag om ändring i regeringsformen.» Vid tjänstetillsättningar skulle sålunda hänsyn kunna tagas till sökandenas kön, då detta vore av behovet påkallat. Dessutom skulle möjlighet föreligga att för vissa tjänster föreskriva kompetensvillkor innebärande att män eller kvinnor uteslötes från behörighet till tjänsten; detta skulle dock kunna ske endast i sådana undantagsfall, där differentieringen obestridligen vore påkallad med hänsyn till kravet på skicklighet för befattningen. Kompetensfordringar för tjänster kunde föreskrivas icke endast av Kungl. Maj :t och riksdagen utan även av underordnad myndighet, som dock icke utan särskilda skäl ägde uppställa villkor, som avveke från vad som i allmänhet gällde för jämförliga befattningar. Utövningen av denna befogenhet skedde givetvis under tjänsteansvar och myndighetens beslut kunde överklagas i vanlig ordning. Möjligheten för differentiering av befattningar efter kön grundades sålunda på regeringsformens stadgande om »skicklighet». För att denna möjlighet skulle föreligga även under den tid den nya behörighetslagen och icke regeringsformens § 28 var normgivande för utnämning av kvinnor, föreslog departementschefen viss ändring av de sakkunnigas förslag till behörighetslag. I lagen skulle sålunda föreskrivas, att kvinna skulle äga lika behörighet som man »att efter förtjänst och skicklighet befordras till statstjänst och annat allmänt uppdrag». I vissa yttranden hade ifrågasatts om icke redan i samband med den nya lagstiftningen borde utfärdas sådana inskränkande bestämmelser beträffande vissa tjänster, som funnes böra meddelas i administrativ ordning. Departementschefen erinrade om sin ståndpunkt, att möjlighet att på sådant sätt begränsa rätten att söka en viss befattning kunde anses föreligga endast i särskilda fall. Ett sådant vore gymnastiklärartjänsterna. Då skolöverstyrelsen tillstyrkt slopande av behörighetslagens undantagsbestämmelser för dessa tjänster, hade den förutsatt, att i läroverks- och seminariestadgorna skulle införas bestämmelser om att vissa gymnastiklärartjänster skulle förbehållas män och vissa kvinnor, varvid styrelsen utgått från uppfattningen, att de manliga elevernas gymnastikundervisning så vitt möjligt borde handhavas av manliga lärare, liksom de kvinnliga elevernas av kvinnliga lärare. Departementschefen anslöt sig till skolöverstyrelsens mening, då det med visst fog syntes k u n n a göras gällande, att de principer, efter vilka tjänsterna skulle anses förbehållna manliga eller kvinnliga gymnastiklärare, med hänsyn till de sökandes intressen borde finnas fastslagna i förväg. I övrigt syntes däremot icke föreligga något behov av inskränkande bestämmelser rörande kvinnas rätt att söka vissa befattningar.

Beträffande behörighetslagstiftningens inverkan på tjänsteförteckningarna anförde departementschefen (s. 51 f ) : »För närvarande förekommer i vissa fall i tjänsteförteckningar en uppdelning av befattningar enligt deras beteckning på manliga och kvinnliga tjänster. I den mån genom tjänsteförteckningar en differentiering efter kön skett inom områden, som ej omfattas av de nuvarande undantagsbestämmelserna i behörighetslagen, beröres differentieringen icke av en lagstiftning av den innebörd jag nu förordat. Vad åter angår sådana befattningar, som nu på grund av behörighetslagen äro förbehållna män, torde det vara uppenbart att enbart den omständigheten, att i tjänsteförteckning för befattningen använts en benämning, som språkligt sett åsyftar manlig innehavare, icke medför att befattningen efter den föreslagna nya behörighetslagens genomförande skall anses reserverad för män. I viss utsträckning förekommer emellertid även inom dessa områden en uttrycklig uppdelning pä manliga och kvinnliga tjänster. Som exempel må nämnas, att tjänsteförteckningen upptager beträffande fångvårdsanstalterna befattningarna vaktkonstaplar och vaktfruar samt beträffande sinnessjukhusens sjukvårdspersonal befattningarna skötare och sköterskor. En dylik differentiering efter kön lärer såsom jag förut anfört kunna ske även inom ramen för en reviderad lagstiftning, och tjänsteförteckningarnas förevarande bestämmelser, vilka torde få anses som anslagsvillkor, torde ej upphävas genom den föreslagna lagen. Då emellertid den verkställda differentieringen i dylika fall i viss utsträckning lärer ha grundats på den gällande behörighetslagens undantagsbestämmelser vilka enligt förslaget skola upphävas, torde anledning föreligga att ompröva frågan om lämpligheten av den fastställda uppdelningen av tjänsterna på manliga och kvinnliga innehavare. Frågan härom synes dock ej böra föranleda uppskov med den nu ifrågavarande lagstiftningsåtgärden utan torde framdeles, sedan denna genomförts, böra upptagas till behandling inom varje verksamhetsområde för sig i samband med Kungl. Maj:ts äskanden i statsverkspropositionen.» 1945 års riksdag Propositionen om behörighetslagen behandlades av sammansatt konstitutions- och första lagutskott (uti. 1). Utskottet ansåg i likhet med departementschefen, att samtliga i behörighetslagen givna undantagsbestämmelser rörande kvinnas tillträde till statstjänst kunde upphävas, och anslöt sig även till förslaget om grundlagsändring och ny behörighetslag, gällande till dess grundlagsändringen trätt i kraft. I fråga om behörighetslagens lydelse föreslog dock utskottet viss ändring. Utskottet ansåg visserligen, att regeringsformens stadgande om »skicklighet» även innefattade hänsyn till fysiska egenskaper, men menade, att detta begrepp icke kunde åberopas för en på förhand företagen differentiering av vissa befattningar efter kön. Oberoende av de sökandes kön borde en fri prövning av deras skicklighet äga r u m vid varje särskild tjänstetillsättning. Utskottet ansåg sålunda, att det åberopade stadgandet icke kunde utgöra grund för utfärdande av regler i stadgar, instruktioner, reglementen osv. om att vissa tjänster skulle förbehållas antingen kvinnor eller män. Beträffande av Kungl. Maj:t tillsatta tjänster ansågs någon differentiering

icke behövlig. Beträffande övriga tjänster kunde däremot föreligga ett praktiskt behov av differentiering. Dylik differentiering borde endast ske då beskaffenheten av de göromål, som vore förenade med viss befattning, gjorde det uppenbart, att befattningen kunde behörigen upprätthållas enbart av man eller enbart av kvinna. Generella bestämmelser om viss befattnings förbehållande enbart man eller enbart kvinna borde icke få utfärdas av underordnad myndighet utan endast av Kungl. Maj :t. I detta sammanhang framhöll utskottet (uti. s. 9 ) : >Enligt vad erfarenheten utvisat, ha kvinnor i vissa fall ej kunnat vinna behörighet till vissa befattningar, enär de ej erhållit tillträde till eller kunnat genomgå de kurser eller den utbildning, som erfordras för att kunna utnämnas till befattningarna i fråga. Bestämmelser och åtgärder, som utestänga män respektive kvinnor från sådan utbildning, äro enligt utskottets mening fullt jämförbara med regler, som förbehålla vissa tjänster för män och andra för kvinnor, och böra ej heller kunna utfärdas eller vidtagas av underordnad myndighet.» Utskottets majoritet föreslog, att i behörighetslagen skulle intagas följande föreskrift: »Finnes, med hänsyn till beskaffenheten av de göromål som äro förenade med viss tjänst, uppenbart att tjänsten kan behörigen upprätthållas enbart av man eller enbart av kvinna, äger dock Konungen bestämma att till tjänsten må befordras endast m a n eller endast kvinna.» Sedan grundlagsändringen trätt i kraft, borde, med beaktande av att regeringsformens regler ingalunda avsåg alla statstjänster och allmänna uppdrag, statsmakterna avgöra om behörighetslagen fortfarande borde i någon form kvarstå. E n minoritet inom utskottet motsatte sig ändring av Kungl. Maj :ts förslag till behörighetslag och menade, att begreppet skicklighet medgav, att bestämmelser redan på förhand kunde utfärdas, som förbehöll viss tjänst för m a n eller kvinna. Den i propositionen föreslagna texten till behörighetslagen utgjorde i varje fall inte hinder för en sådan differentiering. I likhet med majoriteten ansåg minoriteten, att de generella bestämmelserna skulle utfärdas av Kungl. Maj :t. Någon ändring av behörighetslagen behövdes emellertid inte, utan det borde räcka om riksdagen i skrivelse uttalade sin bestämda förväntan, att Kungl. Maj :t vidtoge sådana åtgärder, att underordnad myndighet ej på egen hand skulle kunna genomföra en differentiering av tjänster efter kön. FK biföll utskottets men AK Kungl. Maj :ts förslag. Sammansatta konstitutions- och första lagutskottet (mem. 4) föreslog sammanjämkning, innebärande 1) Kungl. Maj:ts förslag till behörighetslag oförändrat; 2) att riksdagen i skrivelse skulle uttala förväntan, att något särskiljande av tjänster i manliga och kvinnliga icke skulle äga rum i fråga om tjänster, som avsåges i § 28 regeringsformen och beträffande andra endast i fall, då

Kungl. Maj :t med hänsyn till beskaffenheten av de göromål, som vore förenade med viss tjänst, funne uppenbart, att tjänsten kunde behörigen upprätthållas endast av man eller endast av kvinna, samt att i administrativ ordning skulle utfärdas föreskrift därom att sådant förordnande finge meddelas allenast av Kungl. Maj :t. Riksdagen beslöt skrivelse (363) enligt sammanjämkningsförslaget. 1945 års behörighetslag I enlighet med riksdagens beslut utfärdades 15/6 1945 lag om kvinnas behörighet att innehava statstjänst eller annat allmänt uppdrag (SFS 1945:423), som stadgade, att »kvinna skall äga lika behörighet som man att efter förtjänst och skicklighet befordras till statstjänst eller annat allmänt uppdrag; dock att angående kvinnas behörighet att innehava prästerlig eller annan kyrklig tjänst gäller vad därom särskilt stadgas». Lagen trädde i kraft 1/1 1946 och skulle gälla till dess Konungen i riksdagen låtit uppläsa öppet brev, att kungörelse utfärdats om ändrad lydelse av bl. a. § 28 regeringsformen. I anslutning till denna lag utfärdades en kungörelse (1945:424) med föreskrift, att »statsmyndighet icke utan Kungl. Maj:ts medgivande äger förbehålla viss statstjänst eller annat allmänt uppdrag för endast män eller endast kvinnor». Kungörelsen trädde i kraft 1/1 1946, och däremot stridande föreskrift skulle därefter icke lända till efterrättelse. De vid 1945 års riksdag såsom vilande antagna grundlagsändringarna antogs slutligt av 1949 års riksdag. (Konst.-utsk. mem. 10, rd. skr. 93.) öppet brev om utfärdande av kungörelse (SFS 1949: 111) angående beslutade ändringar i regeringsformen upplästes 6/4 1949. Därmed hade 19ho års behörighetslag upphört att gälla. Vid 1945 års riksdag hade, som av det föregående framgår, i utskottsutlåtandet ifrågasatts prövning av frågan om behov av behörighetslagstiftning även efter grundlagsändringen. Utskottets uttalande inflöt emellertid icke i 1945 års riksdagsskrivelse. Frågan har icke efter grundlagsändringen förelagts riksdagen. Såsom de sakkunniga och departementschefen förutsatt är sålunda efter grundlagsändringen principerna för kvinnas likställighet med man i fråga om tillträde till statstjänster — såväl fullmaktstjänster som övriga — reglerade endast genom bestämmelserna i § 28 regeringsformen. I denna paragraf finns särbestämmelse för kvinnor endast i fråga om prästerlig tjänst; till dylik tjänst må kvinna ej utnämnas, där ej annorlunda blivit bestämt i den ordning, regeringsformens 87 § 2 mom. stadgar. 1 1 I betänkande (SOU 1950:48) har framlagts förslag till lag om kvinnas behörighet att innehava prästerlig eller annan kyrklig tjänst. Enligt förslaget skall kvinna äga lika behörighet som man att prästvigas och att innehava prästerlig tjänst; dock att kvinna ej må förordnas till prästerlig tjänstgöring eller utnämnas till prästerlig tjänst i annan församling än sådan, i vilken finns minst två prästerliga tjänster och av dessa minst en har manlig innehavare. Betänkandet har ännu icke föranlett förslag till riksdagen.

Statstjänsternas nuvarande fördelning mellan män och kvinnor Formell uppdelning Såsom av det föregående framgår förutsattes vid behörighetslagens avveckling att det även i fortsättningen skulle vara möjligt att på förhand, dvs. före en tjänstetillsättning, förbehålla en viss tjänst antingen för man eller för kvinna. Detta skulle kunna ske 1) genom i administrativ ordning (av Kungl. Maj:t eller med Kungl. Maj:ts medgivande av myndighet) utfärdade kompetensföreskrifter eller 2) genom tjänsteförteckningarna. 1) Administrativa föreskrifter om viss tjänsts förbehållande för man eller kvinna synes endast ha utfärdats beträffande de i prop. 1945:4 behandlade gymnastiklärartjänsterna. Enligt stadgan för övningslärare (SFS 1950: 376) gäller sålunda, att tjänst i gymnastik med lek och idrott kan sökas och innehavas vid manligt folkskoleseminarium och skolor med enbart manliga elever endast av man och vid kvinnligt folkskoleseminarium, småskoleseminarium och skolor med enbart kvinnliga elever endast av kvinna (18 § 2 mom.). 2) Beträffande tjänsteförteckningarna hade såsom av det föregående framgår i prop. 1945: 4 uttalats dels att differentiering av befattningar mellan män och kvinnor även i fortsättningen kunde ske genom tjänsteförteckningarna, vilkas bestämmelser vore att anse som anslagsvillkor, dels att tjänsteförteckningarnas dåvarande uppdelning av tjänsterna på manliga och kvinnliga innehavare borde omprövas i samband med Kungl. Maj :ts äskanden i statsverkspropositionen. Frågan om tjänsternas differentiering efter kön genom tjänsteförteckningarna behandlades i 1946 års statsverksproposition (gemensamma frågor, s. 3), vari framhölls: »Den nya behörighetslagen torde icke upphäva sådan differentiering av befattningar efter kön, som skett genom tjänsteförteckningar. Enär den sålunda verkställda differentieringen i viss utsträckning torde ha grundats på den hittillsvarande behörighetslagens undantagsbestämmelser, har ansetts påkallat att vid budgetarbetet ompröva frågan om lämpligheten av den fastställda uppdelningen av tjänsterna på manliga och kvinnliga innehavare. Vid övervägandet av denna fråga har ansetts, att något hinder icke i och för sig bör föreligga att bibehålla en dylik uppdelning, där det är uppenbart att vederbörande tjänst kan behörigen fullgöras allenast av man eller av kvinna, vilket exempelvis gäller den lägre bevaknings- och arbetsledarpersonalen vid fångvården. Där det nu anförda skälet för en bibehållen uppdelning icke förelegat, ha tjänsteförteckningarna ansetts böra ändras. Förslag om härav föranledda ändringar i gällande personalförteckningar framläggas under vederbörande huvudtitlar. I vissa fall har emellertid av särskilda skäl frågan om ändrad tjänstebenämning ansetts böra tills vidare anstå. Detta gäller närmast personalgrupper, vilkas anställnings- eller utbildningsförhållanden för närvarande äro föremål för utredning av särskilda sakkunniga, såsom sjukvårds- och viss lägre ekonomipersonal m. fl. Beträffande lärarinnetitlarna ifrågasattes icke nu någon ändring, då härav skulle föranledas ändringar i själva avlöningsreglementena, vilket ansetts böra undvikas med hänsyn till den

förestående allmänna lönerevisionen. Härvid torde få förutsättas som allmän regel, att en i tjänsteförteckning (och däremot svarande personalförteckning) upptagen tjänstebenämning icke i och för sig är avgörande för huruvida en befattning skall anses förbehållen endast man eller kvinna, utan att detta spörsmål är beroende av vilka särskilda bestämmelser härom, som i vederbörlig ordning kunna ha utfärdats.» Det citerade uttalandet synes inte ge full klarhet, om tjänster enbart genom tjänsteförteckningarna kan reserveras för antingen män eller kvinnor. Å ena sidan utsäges att efter genomgång av tjänsteförteckningarna manliga och kvinnliga tjänstebenämningar bibehållits, där det är uppenbart att tjänsten kan innehavas endast av man eller endast av kvinna, såsom exempelvis i fråga om bevakningspersonalen vid fångvårdsanstalterna. Här synes sålunda förutsättas, att enbart den efter genomgången bibehållna maskulina eller feminina tjänstebenämningen (exempelvis vaktkonstapel— vaktfru) skulle reservera tjänsten för man eller kvinna. Å andra sidan framhålles (visserligen i anslutning till diskussion om lärarinnetitlarna men på ett sätt som torde åsyfta generell giltighet), att det torde få förutsättas som allmän regel, att enbart tjänstebenämningen icke reserverar en tjänst för m a n eller kvinna utan att härför behövs särskilda bestämmelser. I en senare under samma år framlagd proposition (1946: 225) angående fångvården skiljes uttryckligen mellan manliga och kvinnliga befattningar inom bevaknings- och verkstadsdriften. Som kvinnliga betecknas vaktfru och första vaktfru, som manliga vaktkonstapel, överkonstapel, uppsyningsman och yrkesmästare. I fråga om de kvinnliga befattningarna hade 1945 års löneutredning för viss fångvårdspersonal — under erinran om 1945 års behörighetslag — övervägt att förorda samma benämningar för såväl manliga som kvinnliga befattningar inom bevaknings- och verkstadsdriften. Med hänsyn till beskaffenheten av de med ifrågavarande befattningar förenade göromålen hade utredningen dock funnit det uppenbart, att de dåvarande manliga tjänsterna kunde behörigen upprätthållas endast av män och de kvinnliga tjänsterna endast av kvinnor. På grund härav hade utredningen ansett att anordningen med särskilda kvinnliga tjänstebenämningar lämpligen borde bibehållas även i fortsättningen. För den nya, för kvinna avsedda tjänst i (nuv.) 13 lönegraden, som skulle inrättas vid centralfängelset i Växjö (höjning av en första vaktfru), hade utredningen dock föreslagit tjänstetiteln uppsyningsman. Yrkeskvinnors samarbetsförbund förordade gemensam benämning för såväl manliga som kvinnliga tjänster. Departementschefen anslöt sig till utredningens förslag om skilda benämningar. Med hänsyn till uttalandena i nu nämnda proposition om fångvården torde det få anses klart, att befattningarna vaktkonstapel—överkonstapel resp. vaktfru— första vaktfru kan besättas endast med män resp. endast med kvinnor. Beträffande personal vid sinnessjukhusen hade redan vid 1945 års riksdag (prop. 241) den för vissa befattningar, tillhörande ekonomipersonalen, förekommande tjänstebenämningen förestånderska genomgående ändrats

till föreståndare. Detta skedde i anslutning till yttrande av medicinalstyrelsen, som förordat att alla de ekonomitjänster i ledande ställning, som genom sina beteckningar var reserverade för kvinnor, genom ändrade benämningar skulle göras i princip tillgängliga även för män. Visserligen skulle tjänsterna i verkligheten — med hänsyn till kraven på yrkesutbildning — komma att besättas med kvinnor, men i motsats till vad fallet vore med vissa sjukvårdsbefattningar fanns inga sakliga motiv mot att de lämnades öppna även för män. I fråga om den i 1946 års statsverksproposition särskilt omnämnda sjukvårds- och lägre ekonomipersonalen avgavs förslag av 1944 års lönekommitté, avseende sjukvårds- och ekonomipersonal (SOU 1946:67). Kommittén sökte i sina förslag till tjänstebenämningar tillämpa de principer, som under senare år följts av statsmakterna. I anslutning till ovannämnda beslut av 1945 års riksdag använde kommittén sålunda genomgående beteckningen ekonomibiträde för ekonomipersonal i de lägre lönegraderna. I fråga om sjukvårdspersonalen vid sinnessjukhusen föreslogs däremot bibehållande av hittillsvarande benämningar, olika för manliga och kvinnliga befattningar (skötare, över skötare, uppsyningsman etc. resp. sköterska, översköterska, föreståndarinna e t c ) . De föreslagna tjänstebenämningarna godkändes av 1947 års riksdag, som emellertid beslöt olika lönegradsplacering icke endast för skötare-sköterska utan även — i motsats till kommitténs förslag — för överskötare-översköterska och högre befattningar i samma karriär. Inom fångvården och sinnessjukhusen förekommer sålunda befattningar, som genom tjänsteförteckningarna torde få anses reserverade för enbart män eller enbart kvinnor. Det rör sig här om manliga och kvinnliga befattningar, som direkt motsvarar varandra, dvs. har samma arbetsuppgifter, men som är placerade i olika lönegrader. Här föreligger sålunda ett samband mellan behörighetsfrågan och likalönsfrågan. Frågan är nu, om utöver de nyssnämnda »parallellbefattningarna» vid fångvården och sinnessjukhusen några befattningar genom tjänsteförteckningarna reserverats för män resp. kvinnor. Självfallet är först och främst att en maskulin tjänstebenämning inte utestänger en kvinna från tjänsten — i det föregående skildrade åtgärder har ju åsyftat dels att öppna manliga befattningar för kvinnor, dels att i största möjliga utsträckning ersätta feminina tjänstebenämningar med maskulina eller neutrala. Mera tveksamt är måhända, om en tjänst med kvinnlig benämning kan erhållas av en man. Rent praktiskt kan konstateras, att alla ordinarie och extra ordinarie tjänster med feminin tjänstebenämning (-ska, -inna, -fru etc.) 1/10 1951 hade endast kvinnliga innehavare. 3) Krav på viss utbildning som står öppen endast för män eller endast för kvinnor är ett tredje sätt, varigenom en tjänst kan förbehållas man eller kvinna. Officersutbildning kan exempelvis endast erhållas av m ä n ; den för vissa köksföreståndartjänster erforderliga kompetensen (avgångs57

examen såsom ekonomiföreståndarinna) kan endast förvärvas av kvinnor. Beträffande av myndigheterna anordnade utbildningskurser må erinras om det ovan (s. 53) återgivna utskottsuttalandet, enligt vilket förbehållande av viss utbildning för män eller kvinnor vore jämförbart med tjänsters reserverande och därför icke finge ske genom underordnad myndighet. Vid den underhandsundersökning, som vi företagit beträffande tillträde till utbildningskurser vid postverket, telegrafverket och statens järnvägar, konstaterades, att kvinnor inte var formellt utestängda från någon utbildningskurs. Faktisk uppdelning I stort sett oberoende av den formella uppdelningen, vilken —• som ovan visats — numera endast berör ett fåtal tjänster, föreligger en faktisk fördelning av de statliga tjänsterna mellan män och kvinnor. Ett stort antal tjänster är sålunda uteslutande eller nästan uteslutande besatta med kvinnor, medan många tjänster uteslutande eller nästan uteslutande innehas av män. Mellan dessa båda ytterligheter ligger en grupp tjänster, som inte domineras av ett kön utan där antalet manliga och kvinnliga innehavare är mera j ä m n t fördelat. I bil. 3 har förtecknats samtliga de ordinarie och extra ordinarie statliga tjänster, som enligt riksräkenskapsverkets personalstatistik den 1/10 1951 hade kvinnliga innehavare. Tab. 1 upptar dels tjänster, som uteslutande är besatta med kvinnor, dels tjänster, som även har manliga innehavare men dock huvudsakligen ( = till mer än 50 %) innehas av kvinnor. Flertalet av sistnämnda tjänster har endast ett i förhållande till antalet kvinnor obetydligt antal manliga innehavare (exempelvis ekonomibiträde i 2 Ig: 7 män 1 132 kvinnor; kontorsbiträde i 8 Ig: 265 m ä n 11 356 kvinnor; köksföreståndare i 12 Ig: 1 man 63 k v i n n o r ) ; i några fall råder dock större jämvikt mellan antalet män och kvinnor (exempelvis kansliskrivare i 15 Ig: 264 män 749 kvinnor; telegraf kommissarie i 23 Ig: 11 m ä n 15 kvinnor). Tab. 2 avser tjänster, som huvudsakligen var besatta med m ä n men även hade ett större eller mindre antal kvinnliga innehavare. Här finns tjänster, där antalet kvinnor är relativt stort (exempelvis kontorsskrivare i 19 Ig: 488 män 149 kvinnor; adjunkt i 26 Ig: 1 428 män 497 kvinnor) men också tjänster, där endast enstaka kvinnor förekommer bland många m ä n (exempelvis brevbärare i 9 Ig: 3 937 män 9 kvinnor; byråchef i 37 Ig: 175 män 2 kvinnor). De ordinarie och extra ordinarie tjänster, som inte finns förtecknade i de båda tabellerna, är sådana som uteslutande innehas av män. Med utgångspunkt från den faktiska fördelningen av de statliga tjänsterna kan man sålunda tala om »kvinnliga» tjänster och »manliga» tjänster. Med uttrycket »kvinnlig» tjänst avser vi tjänst, som de facto ute-

slutande eller huvudsakligen innehas av kvinnor, övriga tjänster betecknas följaktligen som »manliga». Med kvinnlig resp. manlig tjänst (utan citationstecken) menar vi däremot tjänst, som på grund av särskilda föreskrifter (jfr närmast föregående avsnitt) endast kan innehas av kvinna resp. man. Såsom framgår av sammanställningen i tab. 3 av bil. 3 är fördelningen av m ä n och kvinnor på tjänster i olika lönegrader mycket ojämn. Av sammanlagt 99 016 män och 41 396 kvinnor tillhörde sålunda 363 män och 22 133 kvinnor 1—8 lönegraderna, 65 660 m ä n och 12 538 kvinnor 9—14 lönegraderna, 21 590 m ä n och 5 413 kvinnor 15—23 lönegraderna samt 11 403 män och 1 312 kvinnor 24—37 lönegraderna. Frågan om sambandet mellan likalönsprincipen och den reella fördelningen av statstjänsterna mellan män och kvinnor diskuterar vi i kap. 7.

KAPITEL 4

Likalönsprincipens tillämpning — en historik Före 1919 När kvinnor fick tillträde till allmän tjänst tillämpades ursprungligen principen om lika lön för man och kvinna i samma befattning. För lärarinnor vid folk- och småskolor fastställdes sålunda samma löner som för de manliga lärarna. Principiellt samma lön för såväl män som kvinnor i samma befattning var ursprungligen regel även inom postverket och statens järnvägar, medan inom telegrafverket lönen redan från början var lägre för kvinnlig än för motsvarande manlig personal. Snart infördes även vid postverket och statens järnvägar en differentiering av lönen mellan man och kvinna i samma befattning. För ämneslärarinnor vid de statliga samskolorna fastställdes vid 1904 års riksdag lägre löner än för de manliga adjunkterna. Vid 1906 års lönereglering för folkskolans lärare sattes begynnelselönen fortfarande lika för folkskollärare och -lärarinnor, men ålderstilläggen för lärarinnorna bestämdes till 2k av lärarnas, varigenom sålunda en differentiering mellan mäns och kvinnors löner genomfördes även på folkskolans område. 1 Därmed hade så gott som genomgående den principen vunnit tillämpning, att kvinnor tillerkändes lägre lön än män i samma befattning. Skillnaden gällde icke endast ålderstilläggen utan — frånsett lärarpersonalen vid folkskolorna — även begynnelselönen. En utförlig historik över arbetsuppgifter och löneställning för de särskilda för kvinnor avsedda tjänsterna vid kommunikationsverken och allmänna civilförvaltningen framlägges i bilaga 1. Löneutvecklingen för tjänster vid det statliga och det statsunderstödda kommunala undervisningsväsendet behandlas i bilaga 2. Den primära orsaken till den generella löneskillnad mellan män och kvinnor, som successivt kom att genomföras vid löneregleringar på olika områden, var en schematisk tillämpning av behovslöneprincipen: alla män betraktades som familjeförsörjare och alla kvinnor som ickefamiljeförsörjare. För behovssynpunkternas inverkan på lönesättningen lämnas en utförligare redogörelse i kap. 6, avsnittet om behovslöneprincipen. Frågan om förhållandet mellan mäns och kvinnors löner i allmän tjänst kom att ägnas en mera ingående principiell behandling i de förslag till löneregleringar för huvudsakligen personal vid undervisningsväsendet, som framlades av 1902 års löneregleringskommitté (bet. XXVII, 13/1 1911) och lärarlönenämnden (bet. 31/10 1914).- Med anledning av 1909 års ändring av § 28 i 1 Manliga och kvinnliga lärare vid småskolan hade dock fortfarande (intill 1919) samma avlöning. 2 I lärarlönenämndens omfattande betänkande ingår en utförlig historik över kvinnors anställning i allmän tjänst och deras avlöningsförhållanden (band 2, s. 487—608).

regeringsformen, varigenom kvinnor skulle kunna få tillträde till vissa läraroch läkartjänster, framlade löneregleringskommittén »Förslag till grunder, med tillämpning av vilka infödda svenska kvinnor må kunna av Konungen utnämnas och befordras till vissa befattningar». Kommitténs utlåtande i lönefrågan utmynnade i förslaget, att kvinnlig innehavare av tjänst som bl. a. professor, adjunkt vid allmänt läroverk, provinsialläkare och läkare vid mindre lasarett skulle få begynnelseavlöning med 80 % samt ortstillägg, hyresbidrag och ålderstillägg med 50 % av de för manlig tjänsteman bestämda beloppen. Reduktionen för kvinnorna motiverades dels med kvinnornas pensionsförhållanden (se nedan s. 162 f), dels med behovslöneprincipen (se nedan s. 143 f). Löneregleringskommitténs förslag kom icke att läggas till grund för någon proposition eller i övrigt leda till någon åtgärd. Lärarlönenämnden hade till uppgift att avge förslag till lönereglering för såväl statsanställda lärare (vid allmänna läroverk, folkskoleseminarier m. fl.) som kommunalt anställda lärare (vid folk- och småskolor). I nämndens direktiv framhölls bl. a., att vid löneregleringen frågan om förhållandet mellan manliga och kvinnliga tjänstinnehavares förmåner måste komma under övervägande, ett spörsmål som på undervisningsområdet blivit mera brännande och mera svårt att undanskjuta, eftersom här det kvinnliga arbetet blivit ej blott till sin omfattning utan ock i betydelse mera likvärdigt det manliga än på de flesta andra verksamhetsfält. Lärarlönenämnden konstaterade, att, frånsett enstaka undantag, de kvinnliga tjänstemännen avlönades lägre, ofta väsentligt lägre än män i motsvarande tjänstebefattningar, vilket motiverats med behovsprincipen; mot denna princip hade uppställts principen lika arbete, lika lön. Efter ingående diskussion (se härom i kap. 6, s. 144 ff) förordade nämnden i princip införande av familjetillägg i statens lönesystem. Men även om man bortsåg från den lönedifferens, som påkallades av mannens försörjningsplikt, »torde en allmännare formell likställighet i lönehänseende mellan kvinnor och män icke kunna eller böra uppställas som utvecklingens mål». Postulatet lika lön för lika arbete saknade i de allra flesta fall sammanhang med själva samhällslivet, eftersom den faktiska organisationen genom differentiering mellan manligt och kvinnligt arbete innebar olika lön för olika arbete. Även där m ä n och kvinnor utförde samma slags arbete (såsom inom undervisningsväsendet) saknades den förutsättning för formell likställighet som låg i lika arbetsprestationer (jfr nedan s. 175 f ) ; nämnden hänvisade också till den tidigare pensioneringen av kvinnorna. I fråga om de statsanställda lärarna följde nämnden 1902 års löneregleringskommittés förslag om lönereduktion för de kvinnliga tjänstemännen, dels med hänsyn till pensionsförhållandena och dels med hänsyn till behovslöneprincipen. För de kommunalt anställda lärarna föreslog nämnden däremot i princip likställighet mellan manlig och kvinnlig lärares begynnelselön och ålderstillägg. (Begynnelselönen till kvinna reducerades dock med 61

hänsyn till pensionsförhållandena i syfte att åstadkomma samma »effektiva» avlöning, dvs. samma »livslön».) Behovslöneprincipen skulle i detta fall tillgodoses genom familjetillägg till de män och de änkor, som underhöll egna äkta barn. Vid 1918 års lagtima riksdag beslöts lönereglering för de statsanställda lärarna enligt lärarlönenämndens förslag. De kommunalt anställda lärarnas löner reglerades enligt samma grunder som de statsanställdas, med lägre lön för kvinnlig lärare än för manlig i samma befattning. Här frångicks sålunda lärarlönenämndens förslag om samma »livslön», kombinerad med familjetillägg. Sammanfattningsvis kan konstateras, att vid de speciella löneregleringar, som företogs före 1919, genomfördes en generell lönedifferentiering mellan m ä n och kvinnor. För de särskilda kvinnliga befattningar, som upptogs i avlöningsreglementen och stater för kommunikationsverken och i stater för allmänna civilförvaltningen, fastställdes lägre avlöning än för manliga befattningar med samma benämning och/eller samma arbetsuppgifter. Detta gällde såväl begynnelseavlöningen som slutavlöningen: de kvinnliga tjänstemännen fick färre och/eller lägre ålderstillägg än de manliga. 1919—1921 å r s lönereglementen Efter förslag av kommunikationsverkens lönekommitté (bet. 20/2 1919) antogs vid 1919 års riksdag avlöningsreglemente för tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk (utfärdat 19/6 1919 och gällande fr. o. m. 1/7 1920; SFS 1919: 343), här benämnt kommunikationsverkens avlöningsreglemente. Efter mönster av detta avlöningsreglemente utarbetade 1902 års löneregleringskommitté (bet. LXII, 3/11 1920) förslag till avlöningsreglemente för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, vilket av 1921 års riksdag bifölls att från 1922 års ingång gälla för personalen vid statsdepartement, överdomstolar, centrala ämbetsverk, beskickningar och konsulat samt fångvårdsstaten (SFS 1921: 451; 22/6 1921). Reglementet, här kallat allmänna civilförvaltningens avlöningsreglemente, gjordes från 1923 års början tillämpligt å befattningshavare vid ytterligare vissa förvaltningsgrenar, bl. a. tullverket samt statens hospital och asyler. Kommunikationsverkens lönekommitté, som icke fann sig böra föreslå en tillämpning av behovsprincipen, anslöt sig i fråga om det därmed n ä r a sammanhängande spörsmålet om förhållandet mellan manliga och kvinnliga befattningshavares avlöning till lärarlönenämndens synpunkter. För egen del anförde kommittén (s. 212): »En direkt jämförelse mellan manliga och kvinnliga befattningshavares ställning gent emot varandra erbjuder, vad kommunikationsverken angår, större svårigheter än beträffande lärarpersonalen, enär inom nämnda verk de arbetsområden, där samma eller likartat arbete utföres av såväl manliga som kvinn-

liga befattningshavare, äro relativt få. Frågan om ett rätt inbördes värdesättande av den manliga och den kvinnliga arbetskraften torde också tillhöra kretsen av de spörsmål, som böra lösas likformigt för statsförvaltningen i dess helhet. Kommittén anser sig ej heller sakna anledning antaga, att denna fråga och den därav följande angående förhållandet mellan männens och kvinnornas löner komma att inom en nära framtid tagas upp till enhetlig behandling. Kommittén har därför icke vidtagit några principiella ändringar i avseende å förhållandet mellan lönerna för manliga och kvinnliga befattningshavare vid de nu ifrågavarande verken, men har dock genom viss förskjutning i lönerna till förmån för de kvinnliga tjänstemännen sökt att förbättra dessas ställning, i den mån det på närvarande stadium synts kommittén möjligt, varjämte de även i semesterhänseende blivit i viss grad bättre tillgodosedda än de med dem i lönehänseende närmast jämförliga manliga tjänstemännen.»1 1902 års löneregleringskommitté ingick icke närmare på spörsmålet om förhållandet mellan lönerna för manliga och kvinnliga befattningshavare u t a n hänvisade till den utredning i frågan som redan igångsatts (behörighetssakkunniga) . Lönereglementenas konstruktion Både kommunikationsverkens avlöningsreglemente och allmänna civilförvaltningens innehöll en särskild löneplan för manliga tjänstemän (A i kommunikationsverkens och B i allmänna civilförvaltningens avlöningsreglemente) och en särskild löneplan för kvinnliga tjänstemän (B resp. C ) ; båda löneplanerna var differentierade på 7 ortsgrupper (A—G). Den manliga löneplanen (schematiskt återgiven i tab. 1) omfattade inom varje ortsgrupp 29 olika lönebelopp (löneklasser). Löneklasserna var fördelade på 20 lönegrader, av vilka lönegrad 1—11 omfattade 5 löneklasser ( = 4 ålderstillägg) och lönegraderna 12—20 4 löneklasser ( = 3 ålderstilllägg). Såsom av tabellen framgår var avståndet mellan två på varandra följande lönegrader i vissa fall mer än en löneklass; vissa lönegrader var s. a. s. överhoppade. (De överhoppade lönegraderna insattes fr. o. m. 1/7 1925.) De olika manliga lönegradernas motsvarighet i fr. o. m. 1/7 1925 och senare gällande löneplaner framgår av schemat i tab. 2. Den 1 :a manliga lönegraden i 1919—1921 års avlöningsreglementen (A 1 i kommunikationsverkens och B l i allmänna civilförvaltningens reglemente) motsvaras sålunda av lönegraden B 5 under tiden 1/7 1925—30/6 1939, A 5 under tiden 1/7 1939—30/6 1947 och Ca 9 fr. o. m. 1/7 1947.2 1 I vad mån genom det nya avlöningsreglementet relationerna mellan manlig och kvinnlig avlöning verkligen ändrades till kvinnornas förmån undersökes i utredningen om löneutvecklingen för särskilda kvinnliga tjänster (bil. 1). 2 I den fortsatta framställningen angives för manlig lönegrad (m. Ig) i 1919—1921 års avlöningsreglementen den nuvarande motsvarigheten inom parentes, sålunda 1 m. Ig ( = 9) osv. eller också »översättes» den direkt till nuvarande lönegrad, sålunda 9 Ig osv. (De för tiden 1/7 1925—30/6 1947 gällande lönegraderna transponeras direkt till sina nuvarande motsvarigheter.)

Tab. 1. Manlig och kvinnlig löneplan enligt 1919—1921 års avlöningsreglementen. Lönebelopp å billigaste (A) och dyraste (G) ort. Manlig Lönegrad 1

Omfattar löneklasscrna

1 (9) 2(10) 3(11) 4(12)

1— 5 2— 6 3— 7 4— 8

5(14)

6-10

6 (16)

8—12

7 (18) 8(19) 9 (20) 10 (21) 11 (22)

10-14 11—15 12—16 13-17 14—18

12 (23) 13 (24) 14 (25)

16—19 17—20 18-21

15 (27)

20-23

16 (29) 17 (30) 18 (31) 19 (32) 20 (33)

22-25 23—26 24-27 25-28 26—29

1 Kvinnlig

löneplan Löneklass 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29

Ortsgrupp A

G

1980 2100 2 220 2 340 2 460 2 580 2 730 2 880 3 060 3 240 3 450 3 660 3 960 4 260 4 560 4 860 5160 5 520 5 880 6 300 6 720 7140 7 620 8100 8 580 9 060 9 540 10 020 10 500

2 520 2 676 2 832 2 988 3144 3 300 3 486 3 672 3 888 4104 4 350 4 596 4 932 5 304 5 676 6 048 6 420 6 816 7 212 7 668 8124 8 580 9 060 9 540 10 020 10 500 10 980 11460 11940

löneplan

Lönegrad

Omfattar löneklasscrna

Löneklass

1- 4

4- 7

o

7-10 8-11

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21

4 5 6

11-14 12-15

7 15-18 8 18-21

Ortsgrupp A.

G

1440 1560 1680 1800 1920 2 040 2160 2 280 2 400 2 550 2 700 2 850 3 030 3 210 3 390 3 600 3 810 4 020 4 260 4 500 4 800

1800 1920 2 040 2160 2 298 2 436 2 574 2 712 2 850 3 018 3 204 3 390 3 606 3 828 4 056 4 284 4 512 4 740 4 980 5 220 5 520

Motsvarande lönegrad i nuvarande avlöningsreglemonte inom parentes.

Den kvinnliga löneplanen (schematiskt återgiven i tab. 1) omfattade (i allmänna civilförvaltningens avlöningsreglemente från ikraftträdandet och i kommunikationsverkens efter ändring fr. o. m. 1/7 1922) 21 löneklasser. Årslönen i löneklass 1, ortsgrupp A, 1 440 kr, motsvarade 73 % av beloppet för löneklass 1, ortsgrupp A å den manliga löneplanen. Såsom kan utläsas av tab. 1 ökade »ålderstilläggen», dvs. skillnaden mellan två på varandra följande löneklasser, mera på den manliga löneplanen. Avståndet mellan 1 och 21 löneklassen å A-ort var sålunda 4 740 kr å den manliga men endast 3 360 kr å den kvinnliga löneplanen. Även i fråga om »ortstilläggen», dvs. intervallerna mellan de olika ortsgrupperna, var den kvinnliga löneplanen sammanpressad i förhållande till den manliga. Skillnaden mellan ortsgrupp A och G var sålunda i l : a kvinnliga löneklassen 360 k r mot 540 k r i l : a manliga; i 11 :e kvinnliga löneklassen var »spänn-

Tab. 2. Schema urei* lönegradernas motsvarighet. Före VT 1925 mani. lönoplan

V? 1925—30/G 1947

Fr. o.m. VT 1947

Loncgradsbcteckningar A Kom.-verken

B VT 1925— 3 % 1939

B Allm. civilförvaltn.

A V» 1 9 3 9 - 3 % 1947

Ca

Löncgradsnummer

— — — — — 1 2 3 4

— 5

— 6

— 7 8 9 10 11

—

12 13 14

— 15

—

16 17 18 19 20

— 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22

—

23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33

vidden» 504 kr mot 756 kr för den å A-ort närmast motsvarande manliga 7:e löneklassen osv. De 21 kvinnliga löneklasserna var fördelade på 8 lönegrader, vardera omfattande 4 löneklasser ( = 3 ålderstillägg). Endast ett fåtal löneklasser var gemensamma för två eller flera lönegrader. Begynnelselöneklasserna i de olika lönegraderna var sålunda 1, 4, 7, 8, 11, 12, 15 och 18, vilken serie bättre än lönegradsnumren åskådliggör relationerna mellan de kvinnliga lönegraderna. 5—1010 52

De kvinnliga lönegraderna ( B l , osv. i kommunikationsverkens och C 1, osv. i allmänna civilförvaltningens lönereglemente) betecknas i den följande framställningen som »1 kvinnliga lönegraden», förkortat »1 kv. Ig» osv.1 De kvinnliga tjänstemännens lönegradsplacering Lönegradsplaceringen för samtliga de för kvinnliga tjänstemän avsedda befattningar, som fanns upptagna i de båda avlöningsreglementenas under budgetåret 1924/25 gällande tjänsteförteckningar framgår av tab. 3.2 Vissa av de kvinnliga befattningarna hade samma tjänstebenämning som till den manliga löneplanen hörande befattningar. Dessa befattningar har förtecknats i tab. 4. I vad mån den lika tjänstebenämningen också motsvarades av samma arbetsuppgifter och kvalifikationskrav utredes i kap. 5. Denna utredning visar också, att vissa kvinnliga och manliga befattningar med olika tjänstebenämning var förenade med samma arbetsuppgifter (ex. vaktfru—vaktkonstapel, sköterska—skötare). De manliga och kvinnliga befattningar, som genom tjänstebenämning eller arbetsuppgifter kan sägas ha motsvarat varandra, angives även i tab. 3. 1919—1921 års löneregleringar, genom vilka tillkom särskilda manliga och kvinnliga löneplaner, kan inte sägas ha inneburit någon principiell nyhet i förhållandet mellan mäns och kvinnors löner utan endast en systematisering och sammanfattning av den förut — i avlöningsreglementena för de olika kommunikationsverken och i avlöningsstaterna — tillämpade anordningen med särskilda manliga och kvinnliga befattningar med olika avlöningsbelopp. Denna ordning konserverades alltså genom de nya generella avlöningsreglementena. De kvinnliga tjänstemännens semesterförmåner och ersättning för tjänsteresor m. m. I fråga om semestertidens längd var de kvinnliga tjänstemännen gynnsammare ställda än manliga tjänstemän med samma eller högre avlöning. Man kan säga, att de kvinnliga lönegraderna i detta avseende motsvarade högre manliga lönegrader än själva lönebeloppen angav. Samtliga kvinnliga tjänstemän hade lika lång semester (25 dagar, fr. o. m. fyllda 40 år 35 dagar) som manliga tjänstemän i 6—14 m. Ig ( = 1 6 — 2 5 ) , medan där1 Den kvinnliga löneplanen i kommunikationsverkens lönereglemente omfattade under tiden 1/7 1920—30/6 1922 endast 18 löneklasser och 7 lönegrader, motsvarande kvinnliga lönegraderna 2—8 i allmänna civilförvaltningens avlöningsreglemente. För tillämpning fr. o. m. 1/7 1922 utbyggdes den nedåt och ändrades sålunda till full överensstämmelse med allmänna civilförvaltningens kvinnliga löneplan. I den följande framställningen användes — för underlättande av jämförelser — även för tiden före 1/7 1922 de 2efter denna tidpunkt gällande lönegradsnumren. I tabellen medtages även expeditionsbiträde, den enda kvinnliga befattningen enligt lots- och fyrstatens avlöningsreglemente.

Tab. 3. Befattningar tillhörande kvinnlig löneplau och förslag till deras inplacering i den manliga löneplanen. (Lönegraderna h a r genomgående angivits med nu gällande lönegradsnummer.) Kv. Ig resp. (begynnelselöneklass)

Befattning

1 (1) Vaktfru Skrivbiträde 2 (4) Kontorsbiträde Expeditionsbiträde (lots- och fyrstaten). . Stationsmästare av klass 3 (postverket). . Sköterska Tvättförestånderska av 2:a klass

Med hänsyn till begynnelselön motsvarande manlig lönegi-ad

Kvantitativ inplacering

Kvalitativ inplacering

PM 1924 alt. I

Prop. 1925

Manliga befattningar ned samma benämninq och/eller samma arbetsuppgifter

1921 I'M års löne- 1924 kom- alt. II Lg mitté 1

A-ort

G-ort

—

—

5 6

5 6

9 X 9

6 7

10 Vaktkonstapel

xll

xll

8 t

—

—

3 (7: Kanslibiträde 10—11 Stationsmästare av klass 2 (postverket). . Rikstelefonist F ö r s t a vaktfru Husmoder Ritbiträde Kameralbiträde Översköterska Arbetsförestånderska.. Bageriförestånderska.. Köksförestånderska av

9 Tvättförestånderska av l:a klass 4 (8) Kassör (telegrafverket) 1 1 - 1 2 1 0 - 1 1 Förestånderska av 2:a klass Köksförestånderska av l:a klass Laboratoriebiträde av 2:a klass (Statens provningsanstalt)

10 9

xl4

11 10 10 10 10 10 10 10 10

11 10 10 10 11 12 10 10 10

xl4 xl4 14 14 Xl4 12 14 14 14

13 11 11 11 11 11 11 11 11

(8)9 7

11 Xl6

xl6

12 Kontorsbiträde (SJ) 2

xll 11

8 8

Befattning

12 Expeditionsbiträde 10 Skötare

12 Överkonstapel 12 Kameralbiträde 12 Överskötare

14 Uppsyningsman av2:a klass

15 xl8 16 15 19 Kontorsskrivare 5(11) Kontorsskrivare 14—15 1 3 - 1 4 lo Postexpeditör xl8 17 15 19 Postexpeditör 15 Telegrafist 15 xl8 17 15 15 Vaktföreståndare .... xl8 16 14 15 Ritare xl8 15 19 Ritare Kassörska (sinnessjuk15 xl8 hus) 15 16 1 X framför lg betecknar, att även blivande manlig innehavare av tjänsten skulle vidkännas samma löneavdrag som föreslagits för kvinnliga tjänstemän. Av de tjänster, som saknar denna beteckning, är flertalet sådana som genom feminin tjänstebenämning reserverades för kvinnor. 2 Behandlades icke i PM 1924, ej heller i prop. 1925:1, gemensamma frågor, utan endast under vederbörande huvudtitel. I prop, föreslogs 8, men riksdagen höjde till 9.

C7

Kr. Ig resp. (begynnelselöneklass)

Befattning

2 Med hänsyn till begynnelselön motsvarande manlig lönegrad A-ort

G-ort

5(11) Laboratoriebiträde (kontrollstyrelsen) . . Laboratoriebiträde av l:aklass(Statens provningsanstalt) 6(12; Förste postexpeditör . . 15—16 1 4 - 1 5 Förste telegrafist Förste kassör (telegrafverket) Förste vaktf öreståndare Bokhållare Kassör och bokhållare Kanslist (UD) Förestånderska klass

8(18) P o s t m ä s t a r e av klass 3 2 1 - 2 2 20—21 Telegrafkommissarie av klass 5 Katalogredaktör Se not 1 a föreg. sida.

Kvalitativ inplacering

Prop. 1925

xl8

xl8

17 17

16 16

x20 x20

19 19

17 17 17 17 17 17

16 16 16 16 16 16

x20 x20 x20 x20 20 20

18 18 18 18 18 18

x21 18

19 Manliga befattningar med samma benämning och/eller samma arbetsuppgifter

1921 PM års löne- 1924 kom- alt. 11 Lg mitté l

PM 1924 alt. I

av l:a

7(15) Postmästare av klass 4 1 8 - 1 9 17—18 Telegrafkommissarie av klass 6

68 Kvantitativ inplacering

x21

9 Befattning 10

21 Förste postexpeditör

21 21 20 20

Bokhållare Bokhållare Assistent av 3:e kl. Kanslist

18 Uppsyningsman av l:a klass 22 Postmästare av klass 4

20 23 Postmästare av klass 3

21 21

x22 23

21 23 Kontrollör

bo

OJ

"M —i

T—1

en C5 i-H

OS

C5

1-4

^

r-(

i—I

0*

<?Q

0 O»

Is

-O •n

o

n ^

rt

s

a

en

CO

be

a o . 2

CO

^

u

|

co M

L O

>o

^H

r H

be

©

•8

CO

43 CO

-fl 44

xS

;s

^

O 03

CO

Pä

0 CO PH

i O 1-1

l O T-(

cS

<S

i

s fl

;° ?, be u-t

:cs

c

. 09 O

fa fa O

'Ja "3

CO

fi

o

1-4

fa

CO

0)

ft H

o S

c

a M

PH

CO

O

5 M

«t "P O

m

II

|

CO 03

Is

a 03

90 BB C3

fa

cS

0 d

45 BO O

<M

bev-i

c C3 1-5

CO k g .SPM

S

-*< co

M u

> 'Ji

4:

S

-2 -ic

_S>

-

fa

pH

|

•S (B

a o

!•

bo

co

t 2 ^ ^ 3

CO

cc

CS

cc

M

^

CO

CO

bo O

bO O

T3 d 1—(

fa

s »-H

03 »1

43 03

fa 03

*j

co H

>

-^

*

cS

S Ö

H

co

Is 5*-. a 03

fa 03

>

CP

fa fa

O

> >

43 CO

CO

>-5

co t>

0 t

d C 'S p

0 PH

PHH

0 PH

0 PH

X

c-

OJ

_

1—I

^-1

r-5

" 4

43 CO

> bo-e

Hco PH

aJ 4)

CO >

43 CO •ii

9 '5

^

Ö "fa 03 a bOV- 44 0 cS _ •H- £

• -

c

«5

g

. -e

^K

^'

M 3

c 41

1-5 "5

cö PM

«*

00 5C

43 I

ic£> —1

J3

® PH g 03

«M

03 CO

N J4« fa 43 03

s

? cS

"ao rs

co

^ j 03

CO T-H

i H

H a?

'O

a s

0 PH

ft , 2

O 43

.S

fa

to

"fe

«n eo

xB N

cS 03

fa fa cS cS MS

O ; O

-3 '3

eS

5 >

cS

03 fa

a c

CO CO

3 cS 03

a

CO CO

ti fa O

CM

cS t»

03 (4

C<3

"3 £

^4

• * CO CO

rdsstat arbetsl terna

a

T 3

CC

os

H

:oS

er.

fa rf 03

be c

'S E

ftfa

CO

g

§"3 fa ±i

£

(M O»

cc C

<D

tC

.2

<N

43 43 Cä

<M 1—1

f^

M

u

£

C3

be

-tJ

c

CT5

C!

r-t

a> M

i s T3 03 , a

o

•— co G

o3 a # bt a c

:0

_£ a a

43 ai

-+J

be be

'P«H

fa

"? «> OJ fa

QJ

o3

03 SO co *—i

«s

5»H

O

3 _p

fa fa

aa

ti

v | un 44 u eS co 03 03 > 0SD 3 3

g csfa

C

o

d

_S

cu "x

fa

44 J

s

fa

cS

3 '> 4:

«M

43 03

03 J4

03 DO

fa

d

03 43 03

> 03

CO CO

n

«s fa bo

<4->

fa

r/) 43

cS 3 .£ 13 h-i ca o PH F H c o X GQ PH EH co K* <j E- co Pä

43 CO

43 O PH-

h-5 * CO K >

p «s t

GM

CO

«x>

•X

f* "K

•

M

bo 03

4-

a

,4

CO

'.rt

i n

im

fa bO

O

>C

öä

C

03 CD

fa fa 03

_g > CO

43 CO

&6,

PH PH

CO

c^ co

M

3 J>

g 03

O

fa

• *

43 CO

CO CO

-3 03

cS --4

4H

cS

eS

be 03

:3

K8

a

fa '5

2 CO

O

h 03

Ö O

£CS

M

M

u

fa

ft

03 43 CO

cS

M

'fa

03 CO

en O

O

ft enfa O

0 c

03 CO

pH

M

JO

(£

&4

fa cS

•cg

fl 44 O

pa

|

:cS

CO

<i

03 CO

CO KS

S CO

c0

>

'co

a

cS

fa cS cS fa

CO

* •

CO

s

Ä <J

43 CO

O GH

emot manliga tjänstemän i 1—5 m. Ig ( = 9 — 1 4 ) endast hade 20 resp. 30 dagar. Detta betydde exempelvis, att ett kvinnligt kontorsbiträde vid SJ, vars slutlön å dyraste ort utgjorde 2 574 kr, hade längre semester än ett manligt kontorsbiträde med en motsvarande slutlön av 3 672 kr. En överpostiljon vid postverket, i lönegrad motsvarande nuv. 14, hade kortare semester än ett kvinnligt kontorsbiträde osv. Redan före ikraftträdandet av kommunikationsverkens avlöningsreglemente hade de kvinnliga tjänstemännen haft längre semester (30 dagar) än de manliga tjänstemän av lägre grad (ex. överpostiljon, linjemästare), vilka åtnjöt högre avlöning (15 dagars semester). Kommunikationsverkens lönekommitté motiverade bibehållandet av den »förhållandevis något rikligare tillmätta semestern för kvinnliga befattningshavare» med »kvinnans större behov av vila än mannens». Även i fråga om sjukhusvård var de kvinnliga tjänstemännens förmåner större än som svarade mot lönebeloppen. Medan manliga tjänstemän t. o. m. 4 m. Ig ( = 12), vars slutlon å dyraste ort var 3 672 kr, endast hade rätt till vård å allmän sal, hade kvinnliga tjänstemän fr. o. m. 4 kv. Ig, vars motsvarande slutlön endast var 3 204 kr, rätt till vård i halvenskilt rum. De kvinnliga tjänstemännens placering i reseklasser enligt allmänna resereglementet var också högre än som svarade mot deras avlöning. Enligt 1907 års resereglemente (SFS 1907:131, gällande t. o. m. 31/7 1925) utgick resekostnads- och traktamentser sättning enligt 6 olika klasser, av vilka 6 klassen var den lägsta; i SFS 1920: 857 lämnades bestämmelser om de klasser till vilka kommunikationsverkens befattningshavare skulle hänföras. Manliga tjänstemän t. o. m. 4 m. Ig ( = 1 2 ) , bl. a. förste postiljoner och manliga kontorsbiträden vid SJ hänfördes till 6 klassen, medan kvinnliga tjänstemän i 2 och 3 kv. Ig (kontorsbiträden och kanslibiträden) tillhörde närmast högre klass, 5.1 Fastän begynnelselönen till ett kvinnligt kontorsbiträde vid SJ å dyraste ort var endast 2 160 kr mot 2 988 kr till ett manligt (dvs. 72 % ) , reste de kvinnliga tjänstemännen sålunda efter högre rese- och traktamentsklass. Till klass 5 var hänförda manliga tjänstemän i 5—9 m. Ig ( = 1 4 — 2 0 ) . Postexpeditörer, telegrafassistenter m. fl. i 8 m. Ig tillhörde dock klass 4. Till klass 4 hänfördes också samtliga kvinnliga tjänstemän fr. o. m. 4 kv. Ig. Trots att de kvinnliga postexpeditörerna m. fl. hade lägre lön än sina manliga kolleger, tillhörde de dock samma reseklass som dessa och högre klass än sådana manliga tjänstemän som linjemästare (9 m. Ig = 20). Samma förhållanden gällde för allmänna civilförvaltningens del. Kontorsbiträden tillhörde sålunda högre reseklass än både vaktmästare och förste vaktmästare, ehuru dessa hade högre avlöning. Att de kvinnliga tjänstemännen i fråga om semester och reseersättning intog en bättre position än som svarade mot avlöningsbeloppen, kan givet1 1 5 klassen utgick resekostnadsersättning efter II klass å järnväg.

vis tänkas vara uttryck för en högre värdering av deras befattningar än som kom till uttryck i lönebeloppen, vilkas reducering var beroende på faktorer utanför själva arbetsvärderingen (främst hänsyn till behov). Det torde dock inte få förbises, att även andra värderingar, bl. a. av social natur, kan ha inverkat. Resereglementets klassindelning har möjligen influerats av en strävan att likställa manliga och kvinnliga tjänstemän med samma sociala rekrytering och utbildning. Att dylika hänsyn inverkat vid klassindelningen av de manliga tjänstemännen framgår bl. a. därav, att de i 8 m. Ig ( = 19) placerade tjänstemännen med högre utbildning (postexpeditörer m. fl.) sattes i högre reseklass än de till 9 m. Ig ( = 2 0 ) hörande, från tjänstemän i lägre grad rekryterade linjemästarna m. fl. B ehörighetss a k k u n n i g a Behörighetssakkunniga behandlade i del II av sitt betänkande även frågan om de kvinnliga statstjänstemännens avlöning och pension. Deras uppgift var begränsad till en allmän principutredning för besvarande av frågan, om likställighet mellan manliga och kvinnliga statstjänstemän borde genomföras även i lönehänseende. Utanför uppgiften ansågs falla frågor, som var av egentlig löneregleringsnatur eller i allmänhet hänförde sig till rent statsfinansiella synpunkter. De sakkunniga uttalade, att efter behörighetslagens genomförande det vore i och för sig naturligt och följdriktigt, att likställighet borde gälla även i fråga om de rättigheter och skyldigheter, som åtföljde tjänsten. Varje endast på olikheten i kön grundad avvikelse från denna likställighet blev en anomali, mer eller mindre starkt framträdande. Skulle en olikhet i avlöningsvillkor upprätthållas mellan i övrigt likställda befattningshavare, måste ställas skärpta anspråk på den bevisning, som skulle ådagalägga nödvändigheten av en sådan olikhet. De sakkunniga fann det inte riktigt att under bibehållande av dåvarande grunder för statens avlöningssystem låta behovs- eller familjeförsörjningsprincipen medföra en allmän löneskillnad mellan manliga och kvinnliga tjänstemän. Även övriga skäl, som i den allmänna diskussionen åberopats för en löneskillnad mellan man och kvinna, underkändes av de sakkunniga. Sålunda ansåg de inte någon generell lönesänkning för kvinnor böra ske på grund av kvinnornas arbetsprestationer och sjukledighetsfrekvens (se nedan s. 176 f) eller männens värnpliktstjänstgöring (se nedan s. 160). Olikheterna mellan man och kvinna i pensioneringshänseende borde inte heller få åberopas till stöd för en lägre avlöning åt kvinnliga tjänstemän; vid pensionsregleringen borde sådana anordningar träffas, att anledning inte förelåg att bryta med den s. k. likalönsprincipen (se nedan s. 164 f). De sakkunniga kom till resultatet, att »vilket lönesystem staten än finner sig böra tillämpa, någon endast å kön grundad åtskillnad icke bör upprätthållas i avlöningshänseende». Frågan om en mer eller mindre genom71

förd tillämpning av behovs- eller familj ef örsörjningsprincipen borde sålunda inte förbindas med det speciellt kvinnliga lönespörsmålet; skulle detta lösas inom ramen för det gällande avlöningssystemet krävde en konsekvent tillämpning av systemet, att för varje befattning skulle gälla blott ett avlöningsbelopp, lika för man och kvinna. Sin ståndpunkt ansåg de sakkunniga riktigare än med den gamla formeln lika arbete, lika lön böra betecknas såsom principen lika lön i samma befattning. Denna princip borde medföra, att för varje befattning, som kunde innehavas av man eller kvinna, den dittillsvarande skillnaden mellan manliga och kvinnliga tjänstemän skulle upphöra och endast ett lönebelopp angivas. Likaledes borde den i avlöningsreglementena gjorda uppdelningen mellan manliga och kvinnliga tjänster ersättas med gemensamma tablåer, i vilka de för kvinnor reserverade tjänsterna skulle särskilt utmärkas. Om det i något fall — särskilt vid kommunikationsverken — förekom, att likabenämnda manliga och kvinnliga tjänster var förenade med så olikartade göromål, att beteckningen måste anses ange två skilda tjänster, borde givetvis göras en uppdelning av tjänsterna. Å andra sidan borde under gemensam beteckning sammanföras sådana befattningar, som hade olika benämningar men var likartade med hänsyn till göromålen. De sakkunnigas förslag innebar dels att lika lön för man och kvinna skulle utgå i alla de manliga tjänster, som öppnades för kvinnor, dels ock att kvinnliga tjänster, som i fråga om göromålens art motsvarades av manliga tjänster (t. ex. postexpeditör, telegrafist, bokhållare), skulle sammanslås med sina manliga motsvarigheter och sålunda få samma löneställning. Däremot berörde de sakkunnigas förslag i lönefrågan inte de övriga kvinnliga tjänsterna (exempelvis rikstelefonist, kontorsbiträde), vilka föreslogs skola fortfarande reserveras för kvinnor. »Då i fråga om dessa befattningar någon omedelbar jämförelse icke kan göras med lön för manlig befattningshavare, har den av kommitterade förordade avlöningsprincipen icke tilllämpning å dessa rent kvinnliga befattningar. Frågan om fastställande av lönerna för dessa tjänster blir därför av ren löneregleringsnatur, och det torde för den skull icke tillhöra kommitterade att ingå i närmare prövning av densamma» (s. 155). 1921 års l ö n e k o m m i t t é För närmare utredningar av frågan om de kvinnliga tjänstemännens avlönings- och pensionsförhållanden tillsattes 29/6 1921 en särskild kommitté, 1921 års lönekommitté, den s. k. kvinnolönekommittén. I sitt betänkande (SOU 1923: 62) redovisade kommittén de utredningar, som den verkställt om mäns och kvinnors arbetsprestationer, om sjukledighet för manliga och kvinnliga befattningshavare i allmän tjänst samt om kvinnornas löneställning å den allmänna arbetsmarknaden. (Se härom kap. 6.)

Principiella uttalanden Kommittén tog först upp spörsmålet om familj ef örsörjningsprincipens tillämpning, vilket den ansåg böra lösas i samband med de kvinnliga tjänstemännens lönefråga. Av sociala och statsfinansiella skäl förordade kommittén ett införande av familj etilläggsprincipen i statens lönesystem. Kommittén föreslog särskilda barntillägg (s. k. familjetillägg) åt tjänstem a n (man eller kvinna), som helt eller till avsevärd del underhöll eget barn av äktenskaplig börd. I samband med familjetilläggens införande skulle antalet löneklasser i samtliga manliga lönegrader reduceras till tre, dvs. endast två ålderstillägg skulle utgå mot hittills fyra t. o. m. 11 m. Ig ( = 2 2 ) och tre fr. o. m. 12 m. Ig ( = 2 3 ) . De slopade ålderstilläggen ansågs delvis ha betingats av hänsyn till familjeförsörjarnas ökade behov, vilka nu skulle tillgodoses genom barntilläggen. I själva lönefrågan, dvs. frågan om de kvinnliga statstjänstemännens avlöning i förhållande till de manligas, framhöll kommittén som en grundläggande synpunkt att de nya lönebestämmelserna icke finge väsentligt öka statsverkets utgifter. Det vore också givet, att kvinnoarbetet i statens tjänst ej finge ställa sig dyrare än det manliga. Kommittén hade därför ansett sig böra undersöka, om det vore sannolikt att vid likalönsprincipens tillämpning statens kostnad för en viss arbetsprestation skulle bli densamma, vare sig arbetet utfördes av en man eller en kvinna. Med hänsyn till kvinnornas större sjuklighet, deras ställning i pensionshänseende (lägre pensionsålder, färre tjänsteår, högre medellivslängd), statens kostnader för pensionering av kvinnliga befattningshavares efterlevande barn samt förhållandet mellan mäns och kvinnors arbetsprestationer vore en viss nedsättning av kvinnornas lön i jämförelse med männens påkallad ur synpunkten, att kvinnornas arbete ej finge ställa sig dyrare för staten än männens. En reducering av de kvinnliga statstjänstemännens avlöning vore även betingad av det förhållandet att i den manliga löneplanen såväl begynnelseavlöningen som ålderstilläggen innehöll belopp, som varit avsedda att tillgodose utgifterna för familjebildningen och familjens uppehälle. Kommittén fann det vidare rättvist, att det försteg kvinnorna onekligen vunne genom att männen i allmänhet nödgades offra tid på värnpliktstjänstgöringen kompenserades genom en något förmånligare löneställning för männen. Slutligen kunde man enligt kommitténs mening icke undgå att i viss omfattning jämväl taga hänsyn till den å allmänna arbetsmarknaden rådande skillnaden mellan den manliga och den kvinnliga lönenivån. 1 De nämnda skälen för lägre lön åt kvinnorna ägde till fullo giltighet för befattningarna i de lägre lönegraderna, »där kvinnoarbetet i stor omfattning hittills tagits och säkerligen i än större omfattning framdeles 1

För kommitténs motiveringar redogöres närmare i kap. 6.

kommer att tagas i anspråk och där alltså detta arbetes ekonomiska värde måste bliva bestämmande för löneställningen». Annorlunda ställde det sig i fråga om de fåtaligare högre befattningarna, till vilka befordran skedde efter ett urval, som uteslöt behovet av hänsynstagande till sådana faktorer som t. ex. olika grad av sjuklighet och prestationsförmåga; här vore man också mera obunden av de statsfinansiella hänsyn, som delvis ansetts betinga den lägre löneställningen för kvinnor i de lägre befattningarna. Med dessa utgångspunkter ville kommittén förorda en viss procentuell löneskillnad för män och kvinnor i de lägre lönegraderna, vilken löneskillnad successivt skulle minska för befattningar med högre kvalifikationer och färre antal befattningshavare och slutligen upphöra i de högsta lönegraderna. Förslag Kommitténs förslag byggde på en för manliga och kvinnliga befattningshavare gemensam löneplan, nämligen den förutvarande manliga löneplanen (med ovan nämnd reducering av antalet löneklasser). Till denna löneplans lönegrader skulle sålunda de kvinnliga befattningarna överföras. Av tab. 3 (s. 67) framgår kommitténs förslag till lönegradsplacering. Förslaget utgick från en bedömning av de olika tjänsternas arbetsuppgifter etc. och torde därför i stort sett kunna sägas ha skett efter kvalitativa grunder. En inplacering av de kvinnliga befattningarna enligt kommitténs förslag skulle emellertid, om ej samtidigt en lönedifferentiering genomfördes, medföra att kvinnornas begynnelselöner ökades med 6—29 % och slutlönerna med 1—24 %, alltefter lönegrad och dyrort. Frågan om en förbättring av de förutvarande kvinnliga befattningarnas löneställning vore emellertid en vanlig löneregleringsfråga, som borde bedömas med hänsyn till å ena sidan behovet av löneförbättring och å andra sidan de statsfinansiella möjligheterna. Kommittén fann icke anledning att för de så sent som vid 1919—1922 års riksdagar lönereglerade kvinnliga befattningarna genomföra en ny lönereglering. Det statsfinansiella läget medgåve säkerligen fölen avsevärd tid framåt utgiftsökningar endast för verkligt trängande behov. Kommitténs resonemang utmynnade i förslaget att de kvinnliga befattningshavarna icke skulle få åtnjuta den avlöning, som enligt löneplanen skulle utgå i de lönegrader, vari de inplacerats, utan vidkännas en procentuell reduktion. Vid övervägande av den inverkan, som de av kommittén som skäl för lägre kvinnolön anförda faktorerna »skäligen böra utöva på de kvinnliga befattningshavarnas löneställning, samt med beaktande tillika av de statsfinansiella hänsyn, som här oundgängligen måste tillerkännas en avgörande betydelse», fann kommittén, att löneminskningen i de lägre lönegraderna borde bestämmas till 14 %. Denna procentsats ansågs böra gälla 1—6 m. Ig ( = 9 — 1 6 ) . För 7—9 m. Ig ( = 1 8 — 2 0 ) syntes procentsatsen böra sättas

till 12 % och lör 10—12 m. Ig ( = 21—23) till 10 %. Denna lönereduktion skulle gälla även för de kvinnor, som blev innehavare av förutvarande manliga befattningar i ifrågavarande lönegrader. I fråga om de manliga befattningarna i högre lönegrader föreslog kommittén att likalönsprincipen skulle genomföras fr. o. m. 15 m. Ig (—27), »i vilken befordran sker efter urval». För 13 och 14 m. Ig ( = 2 4 och 25), där befattningshavarnas antal var relativt stort och anställningen vunnits utan prövning i ordinarie anställning, gällde däremot i viss omfattning de anförda skälen för lägre lön åt kvinnorna; kommittén föreslog för dessa lönegrader en procentuell reduktion på 8 %. Å befattningar i 15 m. Ig ( = 2 7 ) och högre skulle kvinnornas lön reduceras endast med det belopp, som manlig innehavare av befattningen hade att erlägga till änke- och pupillpensionskassa. För lägre befattningar ansågs denna avgift inbegripen i det procentuella avdraget. Den föreslagna procentuella reduktionen av löneplanens belopp i 1—14 m. Ig ( = 9 — 2 5 ) skulle gälla alla kvinnor. Kommittén föreslog emellertid även, att samma löneavdrag skulle tillämpas för de män, som blev innehavare av förutvarande kvinnliga befattningar. Som motivering härför anfördes, att om avlöningen vid ifrågavarande tjänster skulle regleras efter samma grunder, som kommittén föreslagit för lägre statstjänster i allmänhet — nämligen högre lön för män än för kvinnor — skulle, i den mån män vunne anställning i de nu för kvinnor reserverade befattningarna, en avsevärd kostnadsökning inträda för statsverket. Förutsättningen för mäns tillträde till dessa befattningar borde därför vara, att lönen till manlig innehavare utginge efter enahanda grunder som för kvinnlig innehavare av samma befattning. I fråga om de förutvarande kvinnliga befattningar, vilkas benämning icke klart angav, att de var reserverade för kvinnor, utmärktes i kommitténs förslag till tjänsteförteckning, att löneavdrag å dessa befattningar skulle ske för såväl män som kvinnor, medan å de förutvarande manliga befattningarna under nuvarande 27 Ig löneavdrag skulle ske endast för kvinnor (se tab. 3). Ur praktisk synpunkt innebar kommitténs förslag beträffande de kvinnliga befattningarna i stort sett oförändrade avlöningar, vilket ju kommittén också — med starkt betonande av de statsfinansiella skälen — angett som riktpunkt för lönefrågans lösning. På grund av den manliga och kvinnliga löneplanens olika spännvidd i dyrortshänseende innebar dock en inplacering av kvinnliga befattningar med sikte på oförändrad lön å A-ort löneförbättringar å de högre dyrorterna. Då den nya löneplanen skulle innehålla endast två ålderstillägg mot tre i den förutvarande kvinnliga blev förbättringarna i fråga om slutavlöningarna i regel mindre; i vissa fall kunde t. o. m. en avlöningsminskning inträda.

Reservationer Helt bakom kommitténs olika förslag stod endast dess ordförande (dåvarande riksgäldsfullmäktigen C. G. Ekman) och ledamoten dåvarande överdirektören J. L. Widell. Kommittéledamoten Eriksson 1 kunde icke biträda förslaget om familjetillägg utan yrkade att den manliga löneplanen skulle bibehållas oförändrad. För kvinnliga tjänstemän borde fortfarande finnas en särskild löneplan. De båda kvinnliga ledamöterna av kommittén fru Emilia Broomé (tidigare behörighetssakkunnigas ordförande) och seminarierektorn Anna Sörensen vände sig i en gemensam reservation mot förslaget om särskilda procentuella avdrag på de kvinnliga lönerna. De ansåg, att en verkligt tillfredsställande lösning av lönefrågan endast kunde vinnas genom en fullt genomförd tillämpning av principen »lika lön för man och kvinna i samma befattning». Mot denna princip strede icke familjetilläggsprincipen (om den tillämpades lika för män och kvinnor), ej heller kravet att »lika lön» borde betyda likhet i behållen lön, och att staten icke borde vidkännas några av lägre pensionsålder eller kortare tjänstetid vållade merkostnader för kvinnliga befattningshavares pensionering. Kommittémajoriteten hade emellertid föreslagit avdrag å kvinnornas lön med högre procent än som svarade mot sistnämnda merkostnader, vilka kunde beräknas till 4 %, och som motivering härför, i jämbredd med den enligt reservanternas mening helt dominerande statsfinansiella synpunkten, anfört en del andra omständigheter, vilka förmenades giva stöd åt uppfattningen, att dessa avdrag även i och för sig skulle vara sakligt påkallade. Reservanterna bemötte utförligt de olika skäl för lägre kvinnolöner som kommittémajoriteten anfört (närmare härom s. 179 ff). Trots sin principiella inställning och utan att kunna godkänna motiveringen för de procentuella avdragen ställde reservanterna dock intet yrkande. Deras anslutning till det av kommittén föreslagna lönesystemet hade föranletts dels av önskan att trygga en omedelbar — om också av dem endast som provisorisk ansedd lösning — dels ock av insikten om att det statsfinansiella läget just då förhindrade att en omedelbar lösning också kunde bli principiellt tillfredsställande. »Det har synts oss utsiktslöst att i en tid, då ett ekonomiskt nödläge tvingar såväl den enskilde som det allmänna till indragningar och besparingar av alla slag och då försiktigheten bjuder att knappast räkna med någon snar förändring i detta hänseende, påyrka ett genomförande över hela linjen av en löneställning för kvinnorna, som beträffande de nuvarande kvinnliga befattningshavarna skulle medföra mycket väsentliga löneförbättringar och för staten särdeles kännbara kostnadsökningar, utan att några rekryteringssvårigheter i fråga om dessa befattningar kunnat påvisas. Å andra sidan har det synts oss nödvändigt, att man nu utan dröjsmål når fram till ett avgörande av frågan om kvinnornas löneställ1

76 Ledamoten av AK Ernst G. E. Eriksson i Stockholm.

ning, då ett sådant avgörande är förutsättningen för att den av 1923 års riksdag antagna lag, som ger kvinna rätt att innehava flertalet statstjänster, skall träda i kraft» (s. 237 f). Sammanfattning och analys E n analys av 1921 års lönekommittés förslag till lönefrågans lösning ger vid handen att förslaget innebar lika lön till män och kvinnor dels i de förutvarande manliga befattningarna i nuv. 27 och högre Ig, dels i de förutvarande kvinnliga befattningarna. Endast i de förutvarande manliga befattningarna i högst nuv. 25 Ig skulle utgå olika lön till man och kvinna i samma befattning. På den betydelsefullaste punkten, de förutvarande kvinnliga befattningarnas lönegradsplacering, innebar lönekommitténs förslag visserligen en inplacering efter kvalitativa grunder, en jämförelse med de förutvarande manliga befattningarna, men lönegradsplaceringen fick inte komma till uttryck i lönebeloppen, eftersom den kombinerades med lönereduktion för såväl manliga som kvinnliga innehavare av befattningarna. Det med statsfinansiella synpunkter motiverade förslaget om procentuell reduktion även för män som tillträdde förutvarande kvinnliga befattningar synes i viss m å n försvaga kommitténs allmänna synpunkt, att lägre lön till kvinnor än män vore nödvändig för att inte statens kostnad för samma tjänst skulle ställa sig högre vid användning av kvinnor. Vidare synes bestämmelsen om löneavdrag även för män förringa betydelsen av kommitténs lönegradsplaceringar såsom uttryck för en rent kvalitativ uppskattning av de kvinnliga tjänsterna. Meningen med en förutvarande kvinnlig befattnings kvalitativa lönegradsplacering på den manliga löneplanen måste ju rimligen vara att ange dess relation till de förutvarande manliga befattningarna. Men om en manlig tjänsteman — för vilken de speciella löneavdragsskälen inte skulle enligt kommitténs mening föreligga — i en dylik befattning inte erhåller den mot lönegraden svarande lönen utan en lägre lön, så är ju denna befattnings lönegradsplacering rent illusorisk, dvs. den anger inte befattningens värde i förhållande till andra befattningar. Det synes inte uteslutet att kommitténs höga formella lönegradsplaceringar till en viss grad influerats av de faktiska lönegradsplaceringar som avdragsbestämmelserna ledde till. Yttranden över lönekommitténs förslag Mot 1921 års lönekommittés förslag framfördes i flertalet däröver avgivna utlåtanden olika erinringar. I vissa fall hemställdes om omarbetning av kommittéförslaget eller ny utredning. Telegrafstyrelsen förordade att såväl den manliga som kvinnliga löneplanen skulle bibehållas helt orubbad och de kvinnor resp. män, som efter

behörighetslagens ikraftträdande kom att erhålla förutvarande manliga resp. kvinnliga befattningar, helt enkelt skulle erhålla de för dessa redan fastställda lönerna. Om man emellertid ville inplacera de kvinnliga befattningarna på den manliga löneplanen kunde detta ske antingen med utgångspunkt från de utgående lönebeloppen eller också genom kvalitativ jämförelse med de manliga. Den senare utvägen komme uppenbarligen att medföra en mera betydande kostnadsökning och innebure, att staten i sin framtida lönepolitik beträffande kvinnorna anlade även andra hänsyn än dem som dittills följts och vilka borde vara ensamt normgivande. Lönekommitténs lönegradsplaceringar fann telegrafstyrelsen orimliga. Järnvägsstyrelsen uttalade sig för lika lön för män och kvinnor i samma befattningar. Det enda extra avdrag, som borde göras å kvinnornas avlöning, vore det som betingades av de ökade kostnaderna för kvinnornas pensionering och avlönande under sjukdom, vilka borde kompenseras genom högre pensionsavgifter resp. en statistiskt beräknad premie. Avdraget borde vara lika för alla kvinnor; lönekommitténs fallande skala syntes varken teoretiskt riktig eller praktiskt lämplig. Kommunikationsverkens lönenämnd intog den principiella ståndpunkten, att ett till kvaliteten likartat arbete borde värdesättas efter enahanda grunder, vare sig det utfördes av män eller kvinnor. Omsatt i praktiken hade denna princip ansetts bäst komma till uttryck genom användandet av en för båda könen gemensam löneplan och tjänsteförteckning, vari de olika befattningarna inordnats utan hänsyn till befattningshavarnas kön och allenast efter en rent kvalitativ uppskattning av arbetets värde inom varje särskild befattning. Lönenämnden hade därför vid inplaceringen av de kvinnliga befattningarna tillämpat en s. k. kvalitativ inplaceringsmetod. Emellertid hade lönenämnden tillmätt de statsfinansiella hänsynen en avgörande betydelse och därför ifrågasatt att de kvinnliga befattningshavarna efter inordnandet i den manliga löneplanen skulle vidkännas ett visst procentuellt avdrag å lönen, vilket borde motsvara dels de manliga tjänstemännens avgifter för änke- och pupillpensionering och dels vad staten av finansiella skäl t. v. nödgades inbespara vid ett upphävande av den genomgående lägre löneskala, som gällde för kvinnor i jämförelse med män. Sjuklighetsmomentet ansågs t. v. i så måtto kunna tillmätas en supplerande betydelse, att det vid inträffande gynnsammare ekonomiska konjunkturer borde övervägas, om erfarenheten fortfarande motiverade ett avdrag på grund av sjukligheten, ehuru de statsfinansiella förhållandena skulle kunna medgiva avdragets bortfallande. Avdraget föreslogs till 8 % för 1—10 m. Ig (=: 9—21); därefter skulle endast avdragas ett belopp motsvarande manlig befattningshavares änke- och pupillpensionsavgift.

F i n a n s d e p a r t e m e n t e t s P M 1924 Den kritik mot 1921 års lönekommittés förslag, som framfördes i de under våren 1924 inkomna yttrandena, föranledde dåvarande chefen för finansdepartementet att låta inom departementet verkställa en överarbetning av kommittéförslaget, varvid samråd ägde r u m med representanter för kommunikationsverken och vissa andra verk samt ledande personer inom kvinnliga personalsammanslutningar. Resultatet av frågans beredning framlades i en »PM angående ordnande av kvinnliga befattningshavares avlöningsförhållanden m. m.» (PM 1924). Principdiskussion I PM 1924 konstaterades att de olika förslagen till lösning av kvinnolönefrågan följde två skilda linjer. 1) Å ena sidan hade föreslagits, att de kvinnliga befattningarna skulle inplaceras å den manliga löneplanen med hänsyn till den dåvarande löneställningen, dvs. i sådana lönegrader, vilkas lönebelopp närmast motsvarade de utgående kvinnliga lönerna. Efter denna inplacering enligt s. k. kvantitativ metod skulle principen »lika lön i samma befattning» tillämpas. 2) Å andra sidan hade 1921 års lönekommitté och kommunikationsverkens lönenämnd sökt genomföra inplaceringen av de kvinnliga befattningarna å den manliga löneplanen med hänsynstagande till arbetets art och tjänstens krav, således efter en kvalitativ uppskattning av arbetets värde, även om i detta avseende någon ren princip icke följts utan hänsyn jämväl tagits till verkningarna i lönehänseende av den ena eller andra inplaceringen. Med användningen av denna s. k. kvalitativa metod hade emellertid förknippats ett procentuellt avdrag för de kvinnliga befattningshavarna efter inplaceringen å den manliga löneplanen. Skillnaden mellan de båda alternativen vore mera skenbar än verklig. Vid den kvalitativa inplaceringen hade man icke kunnat undgå att taga hänsyn till de redan utgående lönerna, liksom m a n vid den kvantitativa lönegradsplaceringen i viss mån beaktat arten av de med tjänsten förenade göromålen samt tjänstens krav i övrigt. Om man med en kvalitativ inplacering förenade ett avdrag på lönerna för de inplacerade befattningarna vore det möjligt att komma till i stort sett samma praktiska resultat i fråga om löneställningen. Enligt den kvalitativa metoden hade de kvinnliga befattningarna placerats i så höga lönegrader å den manliga löneplanen, att man funnit de för dessa lönegrader bestämda lönerna medföra en för hög löneställning i förhållande till den nuvarande och därför nödgats göra vissa procentuella avdrag för dessa befattningars vidkommande. Enligt den kvantitativa metoden däremot hade inplaceringen skett till sådana lönegrader, att de för 79

dessa fastställda lönerna kunnat oavkortade utgå även vid de inplacerade befattningarna. PM ställde frågan om denna skillnad hade någon reell innebörd och tog till utgångspunkt för frågans besvarande ett allmänt resonemang om principerna för lönegradsplacering i det statliga lönesystemet. Den lämpliga lönegradsplaceringen för en tjänst kunde icke alltid bestämmas endast genom en värdering av tjänsterna sinsemellan med hänsyn till fordrade kvalifikationer och anvisade göromål. Även andra faktorer måste undersökas och tillmätas betydelse, exempelvis med tjänsten förenade särskilda besvärligheter och obehag, som icke gåve den något högre allmänt värde men kunde medföra behov av högre avlöning. I höjande riktning verkade ock knapp tillgång på arbetskraft inom vissa tjänsteområden (exempelvis på tekniskt utbildad personal). Å andra sidan verkade en god tillgång på arbetskraft i sänkande riktning, vilket till väsentlig del förklarade det faktum, att kvinnolönerna genomgående vore lägre än lönerna för m ä n i befattningar med motsvarande uppgifter. Den föreslagna kvalitativa inplaceringen av de kvinnliga tjänsterna innebure, att man låtit lönegradsplaceringarna bestämmas enbart av göromålens art och fordrade kvalifikationer men icke — såsom eljest skedde — tagit hänsyn till de förhållanden, vilka verkade i lönesänkande riktning. Man hade gått en eljest icke anlitad medelväg och låtit förhållandena väl verka till en sänkning av lönerna men ej till nedsättning i lönegradsplaceringen. PM betonade svårigheterna med en kvalitativ inplacering. De kvinnliga befattningarna hade endast i vissa fall bestämda motsvarigheter i den manliga tjänsteförteckningen. I sådana fall vore en kvalitativ inplacering lätt att utföra, men eljest bleve en jämförelse och värdesättning av tjänsterna tämligen oviss. »Att tala om att ett visst arbete är av högre värde än ett visst annat, när göromålen över huvud icke äro jämförbara, synes meningslöst. Den kvalitativa inplaceringen blir i dylika fall omöjlig att objektivt verkställa. Men vill man vid jämförelse mellan manliga och kvinnliga befattningar hålla sig till arbetets ekonomiska värde, så har man en för alla befattningar användbar jämförelseled i arbetets pris, dvs. om förhållandena äro normala, i lönen. Någon korrigering av detta mått på tjänsterna erfordras icke, där rekryteringen är och jämväl kan förväntas för den närmaste framtiden förbliva tillfredsställande» (s. 22 f). Om man utgick från att någon egentlig löneförhöjning för de kvinnliga befattningshavarna i allmänhet icke vore påkallad, måste man vid användningen av den kvalitativa inplaceringsmetoden bestämma sig för ett löneavdrag, som resulterade i ungefär oförändrad löneställning. Efter att h a värdesatt de kvinnliga befattningarna i förhållande till de manliga och placerat dem i samma lönegrader som »likvärda» manliga hade m a n alltså kvar den egentliga uppgiften: lönebestämningen. Det gällde då att finna ett så vitt möjligt procentuellt lika avdrag över hela linjen.

»Då emellertid detta skall visa sig nära nog oöverkomligt , frestas man att gå tillbaka och justera den gjorda värdesättningen av befattningarna och därmed inplaceringen. Så nödgas man jämka fram och tillbaka, till dess man funnit en inplacering och en avdragsprocent, som passa för varandra. Att värdesättningen därefter icke kan vara så rent kvalitativ torde vara uppenbart» (s. 23). Vid bedömande av frågan om de kvinnliga tjänstemännens avlöningsförhållanden kunde man utgå ifrån att statsmakterna vore obundna att antingen följa likalönsprincipen eller ock fastställa någon allmän skillnad mellan mäns och kvinnors löner. Med så mycket större skäl måste man alltjämt vara obunden när det gällde att bestämma, hur de olika befattningarna skulle inplaceras i löneplanen. Det ur statsfinansiell synpunkt betydelsefulla vore hur frågan ordnades för den stora massan av kvinnliga befattningshavare, vilken vore oberörd av behörighetslagen i och för sig. I stort sett syntes man vara ense om, att all anledning saknades för en genomgående höjning av dessa befattningshavares löner, då rekryteringen med de dåvarande lönerna vore tillfredsställande. »Från befattningshavarnas sida kunna icke heller rimligtvis några berättigade krav på en dylik lönehöjning framställas, då de sökt och erhållit sina befattningar mot de nuvarande lönerna samt dessa i jämförelse med avlöningarna å den allmänna arbetsmarknaden äro goda. Att i vissa fall, då kvinnor och män utföra samma arbete (t. ex. postexpeditörer), den manliga lönen är högre än den kvinnliga, kan lika litet nu som tillförene giva anledning till höjning av den senare upp till den förras nivå. Men en sak, som i dylika fall bör bliva föremål för undersökning, är frågan om utbyte av de högre avlönade befattningarna mot lägre avlönade. I den mån exempelvis postexpeditörsbefattningar kunna på ett fullt tillfredsställande sätt rekryteras med kvinnor, finns det ingen anledning för staten att å dessa befattningar använda den dyrare manliga arbetskraften. Visserligen lärer det icke vara möjligt att helt ersätta de nuvarande manliga postexpeditörerna med kvinnor, men så långt det lämpligen låter sig göra synes det böra ske. Att dylika förhållanden vid statsförvaltningen i dess helhet måste efter behörighetslagens ikraftträdande beaktas, synes uppenbart» (s. 27). Om någon allmän avlöningsförhöjning för innehavarna av de dåvarande kvinnliga befattningarna icke i det sammanhanget borde genomföras, syntes man blott ha att välja mellan de två förut omnämnda metoderna för befattningarnas inplacering: »en kvantitativ inplacering, avpassad så att de blivande lönerna skola i möjligaste mån sammanfalla med de nuvarande, eller en kvalitativ inplacering efter kvalifikationskrav och göromålens art samt därtill ett genomgående avdrag å lönerna för de inplacerade befattningarna». Förslag I enlighet med den ovan refererade diskussionen framlades två alternativa förslag till frågans lösning. Båda lämnade åsido frågan om införande av familjetilläggsprincipen. Båda räknade vidare med en gemensam löne6—1016 52

plan för män och kvinnor, den förutvarande manliga löneplanen, som för att möjliggöra en lämplig inplacering av de lägsta kvinnliga befattningshavargrupperna utbyggts nedåt, med 4 lönegrader enligt alt. I och med 3 lönegrader enligt alt. II. Alternativ I innebar tillämpning av en kvantitativ inplaceringsmetod, dvs. de kvinnliga befattningarna lönegradsplacerades med utgångspunkt från de dåvarande lönerna och med syfte att i möjligaste mån bibehålla löneställningen oförändrad. Lika lön skulle utgå till man och kvinna i samma befattning. Alternativ II innebar en kvalitativ inplacering av de förutvarande kvinnliga befattningarna, dvs. en värdesättning av varje kvinnlig tjänst med hänsyn till kvalifikationskrav och göromålens art. Den kvalitativa inplaceringen förknippades dock med ett löneavdrag av 8 % för samtliga kvinnliga befattningshavare i lönegraderna t. o. m. 10 m. Ig ( = 2 1 ) . Avdraget skulle drabba såväl innehavare av förutvarande kvinnliga befattningar som kvinnliga innehavare av förutvarande manliga befattningar i högst nämnda lönegrad. Den principiella skillnaden mellan de båda alternativen var alltså den, att enligt alt. I man och kvinna alltid skulle erhålla lika lön i en och samma befattning, medan däremot alt. II medförde en lägre lön för kvinnlig innehavare av befattning i högst (nuv.) 21 Ig. Av tab. 3 framgår den lönegradsplacering för de olika kvinnliga tjänsterna som föreslogs i PM. Lönegradsplaceringen enligt alt. I innebar i stort sett, att de kvinnliga befattningarna placerades i den lönegrad, vars begynnelselöneklass å A-ort närmast motsvarade den tidigare kvinnliga begynnelselöneklassen å samma ort. På grund av den kvinnliga löneplanens mindre dyrortstillägg betydde detta, att befattningshavare å G-ort fick ungefär en lönegrads högre placering än de rent kvantitativt skulle varit berättigade till. I vissa fall, exempelvis för flertalet befattningar i 3 kvinnliga lönegraden, vilkas begynnelselön å A-ort låg exakt mellan 2 och 3 m. Ig ( = 1 0 — 1 1 ) och för vilka den lägre lönegraden valts, medförde den kvantitativa inplaceringen löneminskningar i begynnelselöneklasserna å A-ort, vilka avtog med stigande löneklasser och högre dyrorter för att förbytas i löneökningar. Även den kvalitativa inplaceringen (med åtföljande procentuell reduktion) medförde både löneökningar och löneminskningar. De i vissa fall inträdande löneminskningarna föreslogs i PM kompenserade med personliga lönetilllägg. För att i möjligaste mån undvika dylika tillägg hade inplaceringen, särskilt i alt. I, genomgående hellre hållits hög än låg, varjämte vissa befattningars placering direkt syftat till någon löneförhöjning med hänsyn till under lönefrågans beredning framkomna yrkanden. Av dessa orsaker och då särskilt det fjärde ålderstillägg som vid en inplacering å den manliga löneplanen skulle tillföras de kvinnliga befattningarna var av stor betydelse i kostnadshänseende, måste inplaceringen medföra ej obetydliga utgiftsökningar för staten.

Yttranden över PM P M u t r e m i t t e r a d e s 17/10 1924 till o l i k a ä m b e t s v e r k och m y n d i g h e t e r . F l e r t a l e t a v d e s s a u t t a l a d e sin p r i n c i p i e l l a a n s l u t n i n g till alt. I. Alt. II f ö r o r d a d e s d o c k a v k o m m u n i k a t i o n s v e r k e n s och a l l m ä n n a civilförvaltningens lönenämnder samt riksförsäkringsanstalten, generalpoststyrels e n och g e n e r a l t u l l s t y r e l s e n . De p e r s o n a l o r g a n i s a t i o n e r , s o m tillfrågades, u t t a l a d e sig för alt. II. För alt. I anfördes bl. a., att det vore tekniskt enklare och byggde på principen lika lön i samma befattning. Gentemot alt. II framhölls, att den kvalitativa värderingen i många fall i brist på direkta jämförelsepunkter måste bli godtycklig och understundom kunde leda till en alltför hög formell placering. Skulle framdeles de procentuella avdragen bortfalla, komme avlöningarna att fastlåsas vid en högre lönenivå än den, som skäligen motsvarade arbetet å befattningarna (Medicinalstyrelsen). Om man en gång hänfört de kvinnliga befattningarna till lönegrader enligt alt. II, kunde den procentuella reduktionen ej under någon längre tid upprätthållas. En på detta sätt konstruerad — och för övrigt vid sin tillkomst åtminstone delvis av tillfälligt gällande statsfinansiella skäl motiverad — lönereduktion komme nämligen ofelbart och icke utan visst fog att av de kvinnliga befattningshavarna betraktas som en orättvisa; med visshet kunde förutses att reduktionen inom kort komme att upphävas, sannolikt utan möjlighet att i stället få infört ett sakligt befogat avdrag för de kvinnliga befattningshavarna (Järnvägsstyrelsen). Om frågan däremot löstes enligt alt. I, kunde de kvinnliga befattningshavarnas lönefråga anses såsom sådan avförd från dagordningen (Medicinalstyrelsen). För alt. II anfördes bl. a., att endast detta alternativ innebure en saklig lösning av den grundläggande frågan om placering i gemensamma lönegrader av de olika befattningsgrupperna. Utgångspunkten vore härvidlag att — oavsett huruvida nettoavlöningarna på grund av särskilda, av förhållandena påkallade beskärningar komme att ställa sig olika för manliga och kvinnliga befattningshavare — det arbete, staten av sina tjänstemän emottoge, i princip borde värdesättas efter enahanda grunder, vare sig det utfördes av män eller kvinnor. Då tillfälle nu erbjöde sig att på helt annat sätt än tidigare ägt r u m verkställa en dylik gemensam värdesättning, borde detta tillfälle utnyttjas genom inordnande i den gemensamma löneplanen av samtliga befattningar utan hänsyn till befattningshavarnas kön och efter en kvalitativ uppskattning av arbetets värde inom varje särskild tjänstekategori. Endast genom en dylik saklig jämförelse vunnes en i möjligaste mån rättvis avvägning av de manliga och de kvinnliga befattningshavarnas löner, ställda i relation till varandra, och en bestående grundval för lösningen av de i samband med behörighetslagens tillämpning uppstående organisationsproblemen (Allmänna civilförvaltningens lönenämnd). Gentemot alt. I framhölls, att det icke vore förenligt med huvudregeln vid lönebestämning, att väsentlig hänsyn skulle tagas till göromålen å en befattning i förhållande till andra befattningar. En högre lönegradsplacering borde bero på mera kvalificerade arbetsuppgifter eller i varje fall på förmansställning; emellertid hade enligt alt. I icke bara skriv- utan även kontorsbiträden placerats under expeditionsvakterna (Riksförsäkringsanstalten). Alt. I skulle betyda, att man vid värdesättningen av tjänsterna toge hänsyn till de faktorer, som inverkat i lönesänkande riktning för kvinnorna. I främsta rummet innebure detta förslag en undervärdering av det kvinnliga arbetet. En inplacering, som endast toge hänsyn till redan utgående lönebelopp men icke till full likvärdighet med motsvarande manliga tjänst, kunde icke med anspråk på rättvisa sägas vara uttryck för principen »lika lön i lika befattning» (Personalorganisationerna).

Beträffande det procentuella avdraget enligt alt. II framhölls, att det visserligen sakligt sett icke kunde anses överensstämma med grunderna för den kvalitativa inplaceringsmetoden och sålunda icke kunde godkännas såsom en för framtiden bestående inskränkning men att största hänsyn måste tagas till det statsfinansiella läget och avdraget vore avsett att motverka den betydande utgiftsökning, som eljest omedelbart skulle uppstå vid ett inordnande efter en verkligt kvalitativ måttstock av de hittillsvarande kvinnliga befattningarna i den manliga löneplanen (Allmänna civilförvaltningens lönenämnd). Från personalorganisationernas sida betonades, att avdraget vore motiverat endast av statsfinansiella skäl och borde bortfalla, så snart det statsfinansiella läget det medgåve. Avdraget borde gälla både män och kvinnor å de förutvarande kvinnliga befattningar, för vilka staten ej ansågs ha råd att betala mer än kvinnlig lön. 1925 års r i k s d a g Kungl. Maj:ts förslag I statsverkspropositionen till 1925 års riksdag, Utgifterna, För flera huvudtitlar gemensamma frågor, framlade dåvarande chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson, förslag om ordnandet av kvinnliga befattningshavares avlönings- och pensionsförhållanden. 1 Beträffande behovsprincipen och 1921 års lönekommittés förslag om familjetillägg framhölls, att anledning saknades att vid ordnandet av de kvinnliga befattningshavarnas lönefråga söka lösa ett så omstritt spörsmål. Kvinnolönefrågan kunde utan upptagande av familjetilläggsprincipen bringas till en även ur statsverkets synpunkt tillfredsställande lösning, vid vilken de manliga lönerna lämnades oberörda. Lika lön i samma befattning För att behörighetslagen skulle kunna träda i kraft, gällde det att avgöra frågan om kvinnor, som fick tillträde till förutvarande manliga befattningar, skulle ha samma lön som männen eller om de skulle få vidkännas en lönereduktion. Först i andra hand uppkom spörsmålet om lönerna å de förutvarande kvinnliga befattningarna borde ändras. Konsekvensen av behörighetslagen borde vara, att tävlan om statens tjänster skulle ske på lika villkor, dvs. med samma rättigheter och skyldigheter för kvinna som för man. En dylik uppfattning ledde obestridligen fram till den ståndpunkten, att i en och samma befattning avlöningen måste vara lika, vare sig tjänsten innehades av en man eller en kvinna. Även om departementschefen av denna orsak ville tillstyrka »en tillämpning av likalönsprincipen med den innebörd, jag här givit åt densamma», ville han dock ingalunda lämna åsido erforderliga hänsyn till statsfinansiella förhållanden eller till övriga omständigheter, som skäligen borde öva inflytande på frågan. 1

Till prop, fogades förslag till ändringar i allmänna civilförvaltningens avlöningsreglemente; motsvarande författningsförslag betr. kommunikationsverkens avlöningsreglemente framlades i prop. 1925:2.

Departementschefen övergick därefter till att granska lönekommitténs motivering för löneskillnad mellan man och kvinna och framhöll först, att kvinnornas pensionsförhållanden kunde lösas utan samband med lönefrågan och således inte borde påverka denna. Om lönekommitténs övriga skäl anfördes: »Vad vidare angår den männen i allmänhet åliggande försörjningsplikten och värnplikten, som av lönekommittén åberopats såsom skäl för en löneskillnad mellan man och kvinna, ansluter jag mig till den uppfattning, som gemenligen kommit till uttryck i de avgivna yttrandena, eller att hänsyn till nämnda förhållanden icke böra få leda till någon allmän lönenedsättning för statens kvinnliga befattningshavare, så länge icke en dylik nedsättning införts för manliga befattningshavare, vilka äro utan försörjningsplikt eller blivit befriade från värnplikt. Frågan, i vad mån familjeförsörjare och värnpliktiga böra genom statens försorg i en eller annan form beredas förmåner framför andra medborgare, äger för övrigt, på sätt från olika håll gjorts gällande, betydelse icke blott för statens befattningshavare utan för befolkningen i dess helhet och synes därför icke böra föras fram till lösning annat än i berörda större sammanhang. De av kommittén för den föreslagna löneskillnaden angivna skäl, som härefter återstå, äro kvinnornas större sjuklighet, förhållandet mellan mäns och kvinnors arbetsprestationer samt förhållandet mellan männens och kvinnornas löneställning på den allmänna arbetsmarknaden. Väl hava de av kommittén verkställda statistiska utredningarna för de undersökta fallen visat en genomsnittligt något större sjuklighet för kvinnliga än för manliga befattningshavare. Det synes emellertid tvivelaktigt, huruvida ur dessa utredningar kunna dragas några giltiga slutsatser beträffande sjuklighetsförhållandenas framtida inverkan på den kvinnliga arbetskraftens allmänna värde. Än mera osäkra äro de antaganden, som kunna byggas på kommitténs utredningar rörande kvinnornas arbetsprestationer i förhållande till männens. Däremot är kvinnornas lägre löneställning i förhållande till männen å den allmänna arbetsmarknaden en ganska allmän företeelse, som man icke lärer kunna undgå att räkna med» (s. 131 f). Departementschefen diskuterade frågan om likalönsprincipens tillämpning kunde komma att öka statsverkets kostnader för viss arbetsprestation. Han ansåg att anställnings- och befordringsordningen gav staten tillräckliga garantier för att av kvinna, som erhöll en manlig befattning, skulle kunna väntas arbetsprestationer av minst samma värde som de manliga inedsökandenas, »vadan också likalönsprincipen bör kunna utan statsekonomiska risker tillämpas». Sammanfattningsvis uttalade departementschefen, att han inte kunde finna lönekommitténs förslag om olika lön för man och kvinna i befattning, vartill kvinna genom behörighetslagen skulle vinna tillträde, tillräckligt motiverat. De kvinnliga befattningarnas lönegradsplacering Beträffande de dittillsvaran.de kvinnliga befattningarna, som omedelbart spelade en mera betydande roll för frågans statsfinansiella sida än de mer eller mindre fåtaliga fall, då kvinnor efter behörighetslagens ikraftträdande

komme att intränga på nya områden av statslivet, anförde departementschefen : »Ifrågavarande kvinnliga befattningshavare hava erhållit sina befattningar med de avlöningsförmåner, som för dem äro bestämda, och då dessa förmåner i stort sett äro goda i jämförelse med den allmänna arbetsmarknadens löner samt några rekryteringssvårigheter icke yppat sig eller kunna förväntas uppstå, saknas enligt min mening giltig anledning att vid den omreglering av lönerna för dessa befattningshavare, som kan behöva vidtagas i samband med behörighetslagens sättande i kraft, bereda dem någon avsevärd löneförhöjning. Härutinnan är jag således fullt ense med lönekommittén» (s. 133, kursiverat h ä r ) . Egentligen förutsatte behörighetslagen endast bestämmelser om avlöning till kvinnliga innehavare av manliga befattningar. Det kunde därför ifrågasättas om över huvud taget någon ändring vore påkallad i fråga om de kvinnliga befattningarna och om icke den kvinnliga löneplanen kunde bibehållas oförändrad. Att bibehålla två skilda, olika konstruerade löneplaner saknade emellertid rationell grund, sedan kvinnor vunnit tillträde till den manliga löneplanen och män till den kvinnliga. På grund härav borde likhet råda mellan män och kvinnor även så till vida, att de dittillsvarande kvinnliga befattningarna inplacerades i ett lönesystem, uppbyggt på samma grunder som det manliga. Självfallet borde man då välja den manliga löneplanen och till denna överflytta de kvinnliga befattningarna. Vid inplaceringen kunde man välja mellan de i finansdepartementets PM framlagda förslagen, alt. I och II. Utgångspunkten vid båda förslagen hade varit den, att någon anledning till mera betydande avlöningsförhöjningar för de kvinnliga befattningshavarna icke förelåge, men det hade å andra sidan — på grund av den manliga löneplanens olika byggnad mot den kvinnliga och främst med hänsyn till att de ifrågakommande manliga lönegraderna innehöll fem löneklasser mot allenast fyra i de kvinnliga lönegraderna — icke kunnat undgås, att över så gott som hela linjen vissa löneförhöjningar uppkommit, särskilt i den nya femte löneklassen. I detta avseende gåve de båda alternativa förslagen i stort sett samma resultat. Om, såsom lönekommittén föreslagit och jämväl från kvinnohåll livligt påyrkats, manlig innehavare av en dittillsvarande kvinnlig befattning också skulle få åtnöjas med den lägre lönen, komme ju även alt. II att för ifrågavarande befattningars del innebära en tillämpning av principen om lika lön till m a n och kvinna i samma befattning. Kvar stode härefter blott en något högre lönegradsplacering i alt. II utan att därmed följde högre löneställning. Att av denna anledning föredraga alt. II framför alt. I borde icke ifrågakomma. Även om de båda alternativen för tillfället gåve samma praktiska resultat, bleve emellertid den framtida utvecklingen olika. Enligt alt. I hade de kvinnliga befattningarna fått den placering inom löneplanen, som unge86

far motsvarade den dåvarande, efter noggrant övervägande givna löneställningen, och »vid en dylik placering torde få förbliva». Med alt. II däremot skulle förvisso komma att förenas krav på borttagande av det för detta fall tänkta avdraget, något som skulle innebära, att kvinnorna utan vidare erhölle en löneförhöjning. I detta avseende erinrades om de förbehåll i sådan riktning, som gjorts av samtliga kvinnoorganisationer, och det stöd, dylika krav vunnit genom uttalanden av lönenämndernas majoriteter. Om det med hänsyn till angivna förhållanden vore förklarligt att kvinnosammanslutningarna förordat alt. II, så skulle å andra sidan detta alternativ, därest det bleve av statsmakterna godkänt allenast under förutsättning, att den härmed givna löneställningen icke komme att rubbas genom avdragets borttagande, leda till ur kvinnosynpunkt icke önskvärda konsekvenser. Därigenom bleve nämligen regeln om lägre lön till kvinna än till man å nuvarande manliga befattningar för framtiden beståndande, varmed likställighet i löneavseende mellan manlig och kvinnlig befattningshavare vore uppgiven. Med hänsyn till det anförda, och då departementschefen fann övervägande skäl tala för att man sökte vinna tillämpning av principen om lika lön till m a n och kvinna i samma befattning, kunde han icke förorda alt. II utan anslöt sig till alt. I, som han ansåg äga ett avgjort företräde i lönetekniskt hänseende, då detsamma dels uppfyllde kraven på enkelhet och reda, dels gåve möjlighet att inom löneplanens hela område tillämpa ett enhetligt och rationellt system. Om den allmänna utgångspunkten för inplaceringen framhöll departementschefen, att alt. I icke uteslöt ett samtidigt hänsynstagande till befattningarnas betydelse inbördes ur synpunkten av fordrade kvalifikationer och göromålens art. Vid sin inplacering av de särskilda kvinnliga tjänsterna följde departementschefen i stort sett förslagen i alt. I av finansdepartementets PM (tab. 3). Lägre lönegradsplacering föreslogs dock för bl. a. samtliga tjänster i 6 kv. Ig (förste postexpeditör m. fl.), vilka sattes i Ig motsvarande nuv. 16 (i stället för 17 enligt alt. I ) , för sköterska (7 i stället för 8) etc. Högre löneställning än enligt alt. I förordades för bl. a. kanslibiträde (nuv. 11 i stället för 10 Ig). Vissa av de kvinnliga befattningarna hade haft samma benämning som manliga (tab. 4). Då de nu inplacerades i andra (lägre) lönegrader än dessa, föreslogs ändrade benämningar antingen för de kvinnliga (ex. kontorsskrivare—kansliskrivare, ritare—kopist etc.) eller för de manliga (kontorsbiträde—kontorist, postexpeditör—postassistent e t c ) . Därvid förutsattes, att differentieringen i benämningen även skulle åtföljas av en differentiering av göromålen, i den mån icke så redan var fallet (trots den lika tjänstebenämningen). 87

Statsutskottets utlåtande I sitt utlåtande (17) över Kungl. Maj:ts förslag behandlade utskottet först behovsprincipen och ansåg i motsats till departementschefen, att goda skäl kunde anföras för att just i det skedet behovsprincipens tillämplighet underkastades slutgiltig prövning. Då emellertid frågan om kvinnornas löneställning måste, med hänsyn till att hela budgetbehandlingen vid årets riksdag vore beroende av detta spörsmåls skyndsamma handläggning, erhålla ett snabbt avgörande, och då givetvis behovsprincipen kunde, åtminstone under nedan angiven förutsättning, jämväl senare — och särskilt i det av departementschefen antydda sambandet (vid inarbetande av dyrtidstillägget) — utan större olägenhet upptagas till slutlig prövning, hade utskottet funnit sig kunna biträda tanken på att det definitiva ställningstagandet till behovsprincipen t. v. uppsköts. Förutsättningen var, att den lönekonstruktion, som godkändes för de kvinnliga befattningshavarna, inte föregrep den senare prövningen av behovsprincipen och därigenom försvårade eller omöjliggjorde en framtida utveckling av denna löneform; detta skulle bli fallet om den av Kungl. Maj :t föreslagna löneplanen undantagslöst kom att gälla för såväl kvinnliga som manliga befattningshavare. Utskottet hade därför för kvinnliga tjänstemän indragit den sista löneklassen i samtliga lönegrader; ett ytterligare motiv för denna åtgärd vore att den tillika främjade »en ur utskottets synpunkt önskvärd jämkning med avseende på likalönskravet». Beträffande likalöns principen framhöll utskottet, att departementschefen för egen del löst spörsmålet på det sättet, att han principiellt anslutit sig till likalönsprincipen, medan han däremot vid inplaceringen av de kvinnliga befattningarna i den gemensamma löneplanen gång på gång funnit sig av ekonomiska och andra skäl böra avvika från samma princip. Departementschefen hade visserligen uttalat sig för samma rättigheter och skyldigheter för kvinna som för man i fråga om statens tjänster men samtidigt förklarat, att anledning saknades att förbättra de kvinnliga befattningshavarnas löneförmåner — •»vid vilkas bestämmande i samtliga med varandra jämförliga fall lönerna ostridigt blivit satta lägre för kvinnor än för män» (kursiverat h ä r ) . Utskottet hade inte kunnat biträda denna ståndpunkt. »Enligt förslaget till löneplan skulle innehavarna av hittillsvarande kvinnliga befattningar, samtliga på områden, å vilka kvinnlig arbetskraft ägt och förvisso alltjämt äger de största förutsättningarna att uppnå ett med männens jämbördigt arbetsresultat, bliva relativt sett vida sämre avlönade, än de kvinnor, som nu komme att gå in på nyöppnade arbetsfält, där den kvinnliga arbetseffektiviteten måste anses vida mera oviss. Flera exempel därpå kunna givas. Så kommer enligt propositionen en kvinnlig expeditionsvakt att erhålla en lön, som å exempelvis G-ort överstiger å samma ort i motsvarande löneklasser utgående löner till vaktfru med 624 kronor, till sköterska med 468 kronor och till kanslibiträde (kontorsbiträde) med 156 kronor. En kvinnlig brevbärare kommer att avlönas en lönegrad

högre än en kvinnlig stationsmästare å postexpedition osv. De ostridigt högre kvalificerade befattningshavarna få sålunda i vissa fall lägre löneställning än mindre kvalificerade sådana med mindre ansvar. Och en ändring därutinnan i riktning mot den erkända likalönsprincipen kan icke ske utan att antingen männens löner väsentligt reduceras eller staten får betala för det av kvinnor nu utförda arbetet ett betydligt högre pris än som är tillfyllest för att få detsamma tillfredsställande utfört, vilket resultat ju enligt tankegången i propositionen dock borde, ej blott nu, utan jämväl i fortsättningen, bestämt undvikas» (s. 30). Utskottet uttalade starka tvivel om »likalönsprincipens berättigande i och för sig». »Behörighetslagens ekonomiska konsekvens synes rimligen böra vara den, att det statliga förvaltningsarbetet kommer att i samma utsträckning utföras för samma kostnad, oberoende av lagens ikraftträdande eller ej. Av utredningen i ärendet framgår emellertid ovedersägligt, att det kvinnliga arbetet vid likalönsprincipens obeskurna tillämpning i statens löne- och pensioneringssystem måste, även under antagandet av lika arbetsprestationer, ställa sig mera dyrt, dels pä grund av kvinnornas genomsnittligt större sjuklighet, dels genom deras längre utsträckta pensionstid. Om därtill, i brist på allsidig erfarenhet rörande arbetsprestationerna på särskilt de områden, å vilka enligt propositionen likalönsprincipen verkligen skulle tillerkännas giltighet, hänsyn tages till det faktiskt skiljaktiga löneläget mellan män och kvinnor på den allmänna arbetsmarknaden, vars prisbildning icke kan tänkas stå helt oberörd av de olika arbetskrafternas effektiva värde, synas fullt tillräckliga skäl föreligga att nu icke binda statsmakterna vid principuttalanden, vilkas konsekvenser staten samtidigt av ekonomiska skäl skulle söka undandraga sig. Det förefaller utskottet tvärtom föreligga starka motiv för att riksdagen utan dylika utfästelser möjliggör behörighetslagens tillämpning genom en reform av avlöningsvillkoren, som, i avvaktan på erfarenhetens utslag i de omtvistade förhållandena, bereder de till statstjänst ifrågakommande kvinnliga arbetskrafterna en på praktiska hänsyn fotad, skälig löneställning» (s. 31). Utskottet medgav att dess inställning följdriktigt bort leda till ett helt nytt löneförslag, »enär, även efter de ändringar, utskottet förordar, flertalet av de anmärkta bristerna alltjämt kvarstå». »Men vid det förhållandet att ett skyndsamt beslut i denna fråga vid årets riksdag utgör en förutsättning för budgetarbetets normala fortgång samt då utskottet, på sätt inledningsvis betonats, livligt behjartar önskvärdheten av att kvinnornas löneställning och i samband därmed tidpunkten för behörighetslagens ikraftträdande snarast görligt fixeras, har utskottet stannat för att, med förkastande av motiveringen, i vad denna står i strid med utskottets egna uttalanden, tillstyrka Kungl. Maj :ts förslag med angivna ändringar.» Därmed uppnåddes dock vad som tedde sig som oundgängliga villkor för ett godkännande och olägenheten av att rationellt utarbetade och genomförda lönebestämmelser därmed icke vunnits syntes inte behöva befaras bli så stora, att de nödvändiggjorde ett uppskov med frågans lösning. Den väsentliga ändring i Kungl. Maj :ts förslag, som utskottet vidtog, var införandet av bestämmelsen att kvinnlig befattningshavare icke skulle

äga rätt att åtnjuta lön enligt högsta löneklassen inom vederbörande lönegrad. Såsom av det föregående framgår motiverades denna generella lönereduktion för kvinnorna med att den dels skulle möjliggöra en framtida prövning av behovsprincipen, dels främja en önskvärd jämkning i fråga om likalönskravet. Tio reservanter i statsutskottet (A. C. Lindblad, Oscar Olsson m. fl.) yrkade bifall till Kungl. Maj :ts förslag oförändrat. Ett godkännande av utskottets förslag skulle enligt deras mening innebära ett indirekt ställningstagande till förmån för behovsprincipen, som de bestämt vände sig emot. Bakom utskottsförslaget funnes visserligen ingen princip. Det anslöte sig varken till 1921 års lönekommitté eller till reservanten inom denna kommitté eller till likalönsprincipen. Även om denna frånvaro av principer måhända kunde komma att åberopas som en fördel, då det gällde att förbehålla riksdagen full handlingsfrihet för framtiden, skulle dock riksdagens beslut få sina mycket omfattande konsekvenser. En reservant (Olsson i Kullenbergstorp) yrkade avslag på både Kungl. Maj :ts och utskottets förslag och förordade ett bibehållande av skilda manliga och kvinnliga löneplaner. Riksdagsdebatten I riksdagsdebatten (21/2 1925; FK 12, AK 14) angrep utskottsmajoritetens talesmän Kungl. Maj :ts förslag från två skilda utgångspunkter. Dels tog man avstånd från Kungl. Maj:ts förslag om lika lön till män och kvinnor i samma befattning och argumenterade för lägre lön åt kvinnor. Dels framhölls, att förslaget om lika lön i samma befattning — på grund av det sätt, varpå de kvinnliga befattningarna inplacerats — icke medförde någon verklig likställighet mellan man och kvinna, icke innebar ett genomförande av »likalönsprincipen». Lika lön i samma befattning Som skäl för lägre lön åt kvinnor än män anfördes dels behovssynpunkter, dels hänsyn till att arbetskostnaden icke finge bli högre vid anlitande av kvinnor. 1 Utskottsförslaget om slopande av sista löneklassen för alla kvinnliga befattningshavare motiverades dels med att m a n ville hålla möjligheten öppen för ett framtida genomförande av behovsprincipen, dels med att man ville taga avstånd från den »likalönsprincip» som kommit till uttryck i Kungl. Maj :ts förslag om lika lön i samma befattning. Sålunda förklarade talesmannen för utskottets förslag, C. G. Ekman, att ett bifall till regeringsförslaget skulle innebära att riksdagen genom sitt principut1 I dessa delar refereras debatten i kap. 6, avsnitten om behovslöneprincipen och prestationslöneprincipen.

talande bundit sig så, att en rationell lösning av spörsmålet senare icke kunde ernås. Det vore nödvändigt att beslutet fattades så att statsmakterna hade möjlighet att åstadkomma en rättvis lönesättning med utgångspunkt från samma arbetskostnad vare sig arbetet utfördes av män eller kvinnor. J. L. Widell 1 (FK) anförde som ett skäl för sitt avståndstagande från regeringsförslaget att detta »åtminstone på papperet» anslöt sig till likalönsprincipen. Visserligen förhöll det sig icke så i verkligheten, men den principiella deklarationen hade i allt fall förefallit så betänklig, att han icke kunde ansluta sig till regeringsförslaget, eftersom han ansåg en viss löneskillnad mellan män och kvinnor riktig. Nilsson i Bonarp 2 (AK) framhöll, att den av utskottet föreslagna ändringen i löneplanen avsåg att »markera ett bestämt avstånd i fråga om direkt accepterande av likalönsprincipen». De kvinnliga tjänsternas inplacering Gentemot Kungl. May.ts förslag till lönegradsplacering av de kvinnliga befattningarna framhöll C. G. Ekman de löneskillnader, som placeringen medförde för män och kvinnor med likartat arbete, exempelvis postexpeditörer, sinnessjukhus- och fångvårdspersonal. Han ansåg det olämpligt med en principdeklaration, som för det stora flertalet kvinnor i praktiken underkänts och frångåtts. Man borde icke flagga med en principanslutning, som icke kunde vidhållas. Den lägre löneställning, som Kungl. Maj :ts förslag givit kvinnorna, bleve ohållbar i fortsättningen. »Har staten sagt, att det är rättvist, att kvinnan på varje sådant område, där det kan ifrågakomma både manliga och kvinnliga befattningshavare, skall stå i samma löneställning som mannen, så är det, såvitt jag förstår, omöjligt, otänkbart och orimligt, att staten sedermera, i strid mot avgivna deklarationer, skall förklara sig förhindrad medgiva en sådan löneställning» (FK s. 32). Ekman kunde icke förstå, att regeringen realiserade likalönsprincipen genom att på befattningar av sådan art, att de kunde utföras av både män och kvinnor, placera förut anställda kvinnor i lägre löneställning än männen, medan man samtidigt satte nyanställda kvinnor i samma löneställning som männen och tillika förklarade, att vid denna löneställning skulle förbliva. J. L. Widell (FK) ansåg, att Kungl. Maj:ts inplacering av de kvinnliga befattningarna rent av med naturnödvändighet måste driva mot en förändring, emot en placering som mera toge hänsyn till tjänsternas beskaffenhet och ansvar. I de centrala verken och i kommunikationsverken hade man kunnat placera in befattningshavarna efter deras faktiska löner genom att döpa om dem, men det kunde icke gärna vara möjligt att göra en namnskillnad mellan manliga och kvinnliga folkskollärare och placera in dem i olika lönegrader. Godkände man Kungl. Maj :ts förslag, stod man inför ett fait accompli vid löneregleringen för folkskolepersonalen och blev tvungen att tillämpa likalönsprincipen. Olsson i Kullenbergstorp undrade, om det verkligen var likställighet att bara peta in kvinnorna i den lönegrad, där lönen passade. Likställighet i lönehänseende borde betyda, »att för samma slags arbete, samma slags tjänst skulle utgå lika lön, vare sig tjänsten innehades av man eller av kvinna». Detta skulle enligt Kungl. Maj:ts förslag bara tillämpas för de kvinnor, som fick tillträde till manliga befattningar. »Varför skall man inte taga någon hänsyn till de kvinnliga tjänstemännen inbördes, jämföra dem, som redan äro anställda i statens tjänst, och dem, som sedan komma att där anställas?» (AK s. 44.) Kungl. Maj:t hade brutit mot principen om lika lön för samma befattning, dvs. för samma arbete i statens tjänst. Denna princip hade i verkligheten icke kommit i tillämpning på någon punkt i föri Liksom Ekman ledamot av 1921 års lönekommitté (jfr s. 76). Ledamot av statsutskottet.

slaget om de dåvarande kvinnliga tjänstemännen. När man icke i realiteten ville hålla på likställighets- och likalönsprincipen kunde man lika gärna ha kvar en särskild kvinnlig löneplan. Regeringen hade sökt få fram något som liknade likställighetsprincipen men likväl icke kostade något. Skulle det verkligen vara likställighet och lika lön kunde man icke genom några som helst trollkonster komma ifrån att det måste kosta synnerligen mycket pengar. Konsekvenserna av förslaget för lärarkåren var ofrånkomliga; här kunde man ju inte gärna fundera ut en ny titel och därigenom komma ifrån saken. / sitt försvar för Kungl. Maj:ts förslag till lönegradsplaceringar för de kvinnliga tjänsterna framhöll tf. chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, att Kungl. Maj:t inte försökt placera kvinnorna på de platser, som kvalitativt motsvarade det arbete de utförde. Han trodde för sin del inte att det fanns någon möjlighet att göra en dylik kvalitativ inplacering; vilket manligt arbete motsvarade t. ex. en kvinnlig telefonists? Kungl. Maj:t hade i stället tagit hänsyn till det faktiskt existerande löneläget på den allmänna arbetsmarknaden; där fanns det faktiska manliga löner och faktiska kvinnliga löner. Erfarenheten hade visat, att man kunde få den kvinnliga arbetskraften för en viss lön och att kvinnorna i stort sett var nöjda med den lönen; det fanns då ingen anledning att ändra deras löneställning. 1 I propositionen menades med likalönsprincipen »ingenting annat än det, att befattningshavarna behålla sina nuvarande löner». På de förutvarande kvinnliga befattningarna fick kvinnor och män samma lön som utgått till kvinnorna. På de förutvarande manliga befattningarna fick de kvinnor, som vann tillträde, samma lön som männen hade. Kungl. Maj:ts förslag vore i den mån det berörde frågan om lika lön icke ett provisorium utan ett definitivt förslag. De jämkningar som man ev. finge göra i framtiden — uppflyttningar, nya tjänster — vore endast jämkningar inom systemet. Beträffande farhågorna, att folkskollärarinnorna, sedan staten accepterat likalönsprincipen, skulle komma och kräva samma lön som folkskollärarna framhöll Wigforss att man enligt Kungl. Maj :ts förslag öppet kunde svara att man avstått från jämförelser mellan manliga och kvinnliga lärare och tagit det som ett faktum att man kunde få en kvinnlig folkskollärare för den utgående lönen. För Kungl. Majrts förslag talade även K. J. Beskow (AK) 2 . Han framhöll att det skulle bidraga att minska den överkvalificerade arbetskraften i statsförvaltningen. När manliga och kvinnliga postexpeditörer utförde samma arbete funnes ingen anledning att betala den manliga tjänstemannen så mycket högre lön, då arbetet kunde utföras billigare av den kvinnliga tjänstemannen. Å tjänsten b o r d e endast utgå den lön som hittills tillämpats för den kvinnliga tjänstemannen. Det vore icke möjligt att lyfta upp den kvinnliga folkskollärarkåren till jämnhöjd med den manliga. Tvärtom vore det angeläget att tillse, huruvida icke på detta o m r å d e kunde åstadkommas en differentiering, varigenom överkvalificerad arbetskraft så långt görligt undvekes. Här borde besparingar kunna åstadkommas med användandet av finansministerns inplaceringsmetod. Andra anhängare av Kungl. Maj:ts förslag medgav att detta icke innebar ett fullständigt realiserande av likställigheten emellan män och kvinnor. Alfred Petrén (FK) ansåg emellertid, att det medförde åtminstone en formell likställighet, som med årens lopp borde föra med sig även en reell. Av de kvinnliga riksdagsledamöter, som talade för Kungl. Majrts förslag, framhöll Kerstin Hesselgren (FK), att regeringen vid lönegradsplaceringen på flera punkter tagit avstånd från sin egen förklaring om likställighet. 1 Wigforss' argumentering för ett hänsynstagande till allmänna arbetsmarknadens löner återges utförligare i kap. 6, avsnittet om marknadslöneprincipen. 2 Finansminister 19/4 1923—18/10 1924, således under den tid, då finansdepartementets PM utarbetats.

Bertha Wellin (AK) summerade resultatet av propositionen sålunda: »Ett teoretiskt erkännande av principen men i stort sett en löneplan, som i själva verket går vid sidan av denna princip» (s. 51). Riksdagens beslut Första k a m m a r e n biföll statsutskottets hemställan, medan andra kammaren biföll reservationen, innebärande bifall till Kungl. Maj:ts förslag oförändrat. Vid gemensam omröstning (statsutskottets memorial 18) godkändes ett författningsförslag i enlighet med statsutskottets hemställan, främst innebärande att högsta löneklassen inom varje lönegrad icke skulle utgå till kvinnlig befattningshavare. I riksdagens skrivelse (63) inflöt inte någon motivering till de gjorda avvikelserna från Kungl. Maj :ts författningsförslag. 1 Beträffande de olika tjänsternas lönegradsplacering innebar riksdagens beslut ändring av Kungl. Maj :ts förslag endast på en punkt (höjning av stationsmästare av klass 3 vid postverket). I enlighet med Kungl. Maj :ts förslag och riksdagens beslut slopades fr. o. m. 1/7 1925 den särskilda kvinnliga löneplanen i 1919—1921 års avlöningsreglementen. Den gemensamma löneplan, som blev gällande för både m ä n och kvinnor, utgjordes av den förutvarande manliga löneplanen (tab. 1), utbyggd nedåt med följande 4 löneklasser och lönegrader. (Motsvarande lönegrad i nuvarande avlöningsreglemente inom parentes.) Lönegrad

Omfattar löneklasserna

Löneklass

1 (5) 2(6) 3(7) 4(8)

1-5 2—6 3-7 4—8

1 2 3 4

Ortsgrupp A

G

1500 1620 1740 1860

1896 2 052 2 208 2 364

Beloppen i löneklasserna 1—4 var sålunda redan å A-ort 60 kr högre än motsvarande löneklasser i den förutvarande kvinnliga löneplanen. I samband med utbyggnaden nedåt kompletterades den förutvarande manliga löneplanen med de dittills »överhoppade» lönegraderna och omnumrerades (jfr tab. 1 och 2). De förutvarande kvinnliga befattningarnas inplacering fr. o. m. 1/7 1925 framgår av tab. 3. Nettolönen, dvs. den utbetalade lönen, blev i varje löneklass lika för män och kvinnor. Kvinnorna fick nämligen erlägga samma tjänstepen1 I överensstämmelse med sitt i n ä m n d a skrivelse a n m ä l d a beslut om ändrad lydelse av a l l m ä n n a civilförvaltningens avlöningsreglemente beslöt riksdagen sedermera motsvarande ä n d r i n g a r i k o m m u n i k a t i o n s v e r k e n s avlöningsreglemente (statsutsk. uti. 33, rd. skr. 103).

sionsavgifter som männen (ehuru deras pensionsunderlag, som fixerats efter slutlönen i varje befattning, var lägre än männens) och dessutom blev de skyldiga att erlägga avgifter för pensionering av efterlevande barn med samma belopp, som manlig tjänsteman hade att inbetala till änke- och pupillkassa. 1 Kvinnlig tjänsteman, som fr. o. m. 1/7 1925 skulle fått minskad löneinkomst, gottgjordes med personlig lönefyllnad. De kvinnliga befattningarnas inplacering i mot lönebeloppen svarande manliga lönegrader betydde i vissa fall en försämring av de förmåner av semester och reseersättning, som förut varit förenade med dessa befattningar (se ovan s. 66 ff). Medan före 1/7 1925 semestrarna å alla kvinnliga befattningar utgått med 25—35 dagar, kom därefter för de tjänster, som inplacerades i högst lönegrad motsvarande nuvarande 14, att gälla samma semestertid som för de förutvarande manliga befattningarna i samma lönegrader, dvs. 20—30 dagar. (Genom övergångsbestämmelser bibehölls dock de i tjänst varande kvinnliga befattningshavarna vid sina gamla semesterförmåner.) Det nya resereglemente, som trädde i kraft 1/8 1925, medförde en sänkning av rese- och traktamentsklasserna för vissa av de kvinnliga tjänstemännen. 2 Klassindelningen kom att helt följa den nya löneplanen. I prop. 1925:95 diskuterades icke reseklasserna för de kvinnliga befattningshavarna utan uttalades endast, att dessa vid inordnandet i den manliga löneskalan givetvis finge åtfölja de manliga tjänstemännen i resereglementshänseende. Ett kvinnligt kontorsbiträde vid SJ kom att tillhöra lägsta klassen, III F ( = förutvarande 6 klassen), medan manligt kontorsbiträde ( = kontorist) hänfördes till III E ( = förutvarande 5 klassen), således en omkastning av de tidigare relationerna.

1928 års l ö n e k o m m i t t é 1928 års lönekommitté tog i sitt betänkande med förslag till allmänt avlöningsreglemente (SOU 1930: 17) avstånd från behovsprincipen och avböjde dess tillämpning »i vidare mån, än densamma redan kan sägas hava kommit till uttryck i gällande avlöningsreglementen» (s. 44). Med hänvisning till denna ståndpunkt föreslog kommittén, att kvinnorna skulle få rätt även till sista ålderstillägget, enär huvudskälet för den 1925 beslutade begränsningen i kvinnornas lönetur (att man ej velat föregripa en prövning av behovsprincipen) sålunda bortfallit. Kommittén hade även i övrigt ansett starka skäl tala för att kvinnornas undantagsställning borde upphöra och anförde härom (s. 136): »Vid överförandet av de kvinnliga befattningarna till den manliga löneplanen togs nämligen till utgångspunkt icke löneläget för närmast motsvarande manliga 1

Se härom n ä r m a r e kap. 6, s. 169 f. 2 Detta innebar bl. a. en nedflyttning från II till III klass å j ä r n v ä g ; i motion 1925: 1:222 (T. J u l i n ) påtalades detta som »en orättvis social deldassering».

befattningar, i den mån sådana funnos, utan löneläget enligt den kvinnliga löneplanen. Att så varit fallet visar redan den omständigheten, att löneplanen för att möjliggöra ett överflyttande av de lägsta kvinnliga befattningarna måst utbyggas nedåt med icke mindre än fyra lönegrader. De blygsamma avlöningsförbättringar, som det oaktat kommo de kvinnliga tjänstemännen till del vid inplaceringen i den utbyggda löneplanen, äro att tillskriva en delvis ändrad värdesättning av de kvinnliga tjänsterna, och 1925 års omläggning av statsanställda kvinnors avlöningsförhållanden kan sålunda svårligen sägas innebära något steg i riktning mot genomförande av den s. k. likalönsprincipen. I realiteten bibehöllo de kvinnliga tjänstemännen i avlöningshänseende samma ställning som förut, och erfarenheten har visat, att tjänsternas relativt låga placering å löneskalan medfört, att likvärdig manlig sökande endast i undantagsfall och under trycket av exceptionellt ogynnsamma befordringsförhållanden uppträtt som konkurrent till kvinnorna om dessa platser. Att under sådana förhållanden bibehålla en anordning, varigenom den i allt fall markerade och genom rekryterings- och befordringsordningen bibehållna skillnaden i lönehänseende mellan manliga och kvinnliga tjänstemän än ytterligare skarpes, kan kommittén icke finna befogat.» I sitt samtidigt avlämnade betänkande med förslag till lönereglering för befattningshavare vid undervisningsväsendet (SOU 1930:20) uttalade sig lönekommittén om innebörden av 1925 års beslut. Kommittén konstaterade att på grund av den gemensamma voteringen ingen motivering kommit att inflyta i riksdagens skrivelse och fortsatte (s. 2 2 ) : »I den mån vägledning för riksdagsmajoritetens ställning till dessa principer kan sökas i 1925 års riksdagsbehandling av ärendet, torde kunna fastslås, att riksdagen icke uttalat sig till förmån för likalönsprincipen, att riksdagen velat hålla öppen möjligheten att — närmast i samband med en kommande inarbetning av dyrtidstilläggen i den fasta lönen — framdeles pröva spörsmålet om behovsprincipens tillämpning i det statliga lönesystemet, samt att riksdagen betraktat 1925 års lönereglering vara av mera provisorisk natur. Statsutskottsmajoriteten vid 1925 års riksdag hade även uttalat, att den av utskottet förordade, av riksdagen sedermera godkända löneställningen för de kvinnliga befattningshavarna icke finge anses äga prejudicerande betydelse för behandlingen av statens lönefrågor i övrigt.» Beträffande undervisningsväsendet ansåg sig kommittén, i anslutning till de synpunkter, som gjorde sig gällande vid 1925 års beslut, böra föreslå, att den dåvarande relationen mellan manliga och kvinnliga befattningshavares löner i huvudsak bibehölls. Som motivering anfördes bl. a. (s. 2 4 ) : »Frågan om de kvinnliga befattningshavarnas avlöningsförhållanden har lösts genom 1925 års riksdagsbeslut, men detta beslut har icke givit något erkännande åt ett likalönssystem i den mening man från kvinnohåll velat giva åt detta begrepp. Behörighetslagens ikraftträdande ansågs icke böra medföra lika lön för manliga och kvinnliga befattningshavare inom den egentliga statsförvaltningen och kan lika litet göra det för undervisningsväsendets del. Den olika lönesättning för manliga och kvinnliga lärare, som för närvarande tillämpas och som enligt kommitténs uppfattning bör i huvudsak bibehållas, kan genomföras på olika sätt. För den egentliga statsförvaltningen genomfördes icke skillnaden mellan manlig och kvinnlig lön fullständigt så, att en kvinna alltid för sitt arbete avlönas lägre än en man med motsvarande uppgifter. Tvärtom an-

vändes en form, som teoretiskt innebär, att man och kvinna i en och samma befattning erhålla lika lön. Alla befattningar inplacerades i samma löneplan, och lönesättningen är lika, vare sig innehavaren är man eller kvinna, bortsett från att kvinnorna hittills icke kunnat uppnå högsta löneklassen i vederbörande lönegrad. Emellertid erhöllo de befattningar, som uteslutande eller huvudsakligen bekläddes med kvinnor, en inplacering i löneplanen, som i huvudsak motsvarade den dittillsvarande lönesättningen, även om manliga befattningar inom samma arbetsområde och med väsentligen samma uppgifter voro högre placerade. För att i dylika fall skilja de av män och kvinnor innehavda befattningarna åt gåvos dem olika benämningar, den ena befattningen placerad i en högre och den andra i en lägre lönegrad. Teoretiskt kunna män innehava även de lägre befattningarna och kvinnor de högre, men i praktiken räknar man med såsom regel, att de förra skola innehavas av kvinnor, de senare av män. En dylik fördelning av arbetskraften förutsätter man skola åvägabringas genom rekryterings- och befordringsväsendet. Inom undervisningsväsendet torde man enligt kommitténs mening icke lämpligen kunna förfara på samma sätt. För befordringar gälla här mera uteslutande examensmeriter och andra teoretiska kvalifikationer, till följd varav det näppeligen låter sig göra att genom rekrytering och befordran uppdela manlig och kvinnlig arbetskraft på olika avlöningslägen, som motsvara den allmänna skillnaden i värdesättning av manligt och kvinnligt arbete. Kommittén föreslår därför, att inom undervisningsväsendet, det statliga såväl som det kommunala, befattningar placeras i en lägre lönegrad, när de innehavas av kvinnor, och i en högre, när de innehavas av män.» Kommittén föreslog för kvinnliga lektorer, adjunkter och folkskollärare genomgående tre lönegraders lägre placering än för manliga. En reservant (fr. Köersner) fann det egendomligt, att enligt kommitténs förslag de kvinnliga läroverkslärarna, som redan 1918 fått behörighet att inneha fullmaktstjänster, skulle ställas i undantagsförhållande, medan kvinnliga j u r i s ter, läkare, akademici etc. erhöll samma lön för sitt arbete som sina manliga kolleger. Det tedde sig underligt, att en kvinnlig fil. dr såsom förste bibliotekarie skulle placeras i (nuv.) 29 Ig men såsom lektor endast i (nuv.) 27 Ig, trots att den förra tjänsten var lägre placerad på löneskalan än lektorstjänst i allmänhet. Lönekommitténs förslag föranledde icke någon framställning till riksdagen utan kom sedermera att överarbetas av andra kommittéer, 1936 års lärarlönesakkunniga, läroverkslönesakkunniga och 1936 års lönekommitté.

1937 års lönereglering för undervisningsväsendet Löneregleringen för folkskolan 1936 års lärarlönesakkunniga (SOU 1936:48) hade icke ansett sig böra ingå på något principiellt ståndpunktstagande till frågan om relationen mellan manliga och kvinnliga lärares avlöning, eftersom 1936 års lönekommitté enligt givna direktiv hade att behandla detta spörsmål. De hade därför i stort sett utgått från samma relation mellan manliga och kvinn-

liga lärare som de tidigare sakkunnigberedningarna. Med hänsyn till den för kvinnliga befattningshavare undantagslöst tillämpade regeln, att de ej ägde åtnjuta sista ålderstillägget, hade dock de sakkunniga ansett, att skillnaden mellan manlig och kvinnlig folkskollärares lön borde begränsas till allenast två lönegrader. För manlig folkskollärare föreslogs (nuv.) Ig 21, för kvinnlig 19; småskollärare inplacerades i 13 (med ett tillägg av 450 kr för år till manlig småskollärare). E n reservant, Conrad Jonsson, föreslog, att de kvinnliga folkskollärarna skulle placeras i samma lönegrad som de manliga, varvid han hänvisade till principen »lika lön för lika arbete». Det vore på folkskolans område mindre än annorstädes befogat att ställa en lärarinna i sämre löneställning än en lärare. I undervisningens intresse borde män och kvinnor på fullt lika grunder tävla om lärareplatserna. En konkurrens, där kvinnan hade företräde framför mannen, bara därför att hon kostade mindre, hade skolan intet gagn av. Lönegrad 21 skulle emellertid enligt reservantens förslag endast gälla för skoldistrikt med 39 veckors årlig lästid. I övrigt skulle Ig 19 tillämpas. För småskollärarinnor föreslogs Ig 12 resp. 10. / prop, till 1937 års riksdag (270) angående lönereglering för folk- och småskollärare m. m. föreslogs, att de kvinnliga folkskollärarna (efter en övergångstid av 5V2 år) skulle erhålla samma lönegradsplacering som de manliga (21, 20 eller 19 alltefter lästidens längd), dock liksom för kvinnliga statstjänstemän utan rätt att åtnjuta lön enligt högsta löneklassen inom vederbörande lönegrad. I sin motivering erinrade departementschefen, statsrådet Engberg, att likställighet i lönehänseende mellan manliga och kvinnliga befattningshavare — dock med begränsning i fråga om sista ålderstillägget — för statsförvaltningens del genomfördes år 1925. »Vid de kvinnliga befattningshavarnas inflyttning i den förut endast för män gällande löneplanen skapades emellertid för vissa befattningar — dock högst i den nuvarande 17:e [21] lönegraden — två olika lönelägen, vilka ursprungligen icke motsvarades av olika arbetsuppgifter. För att inga väsentliga individuella löneförändringar skulle inträda inplacerades männen omedelbart på den högre avlönade tjänsten, kvinnorna på den lägre avlönade. Men för såväl kvinnor som män öppnades tillträde till båda tjänsterna. Den anordning, som av 1925 års riksdag genomfördes, hade närmast till syfte att åstadkomma likställighet mellan manliga och kvinnliga befattningshavare utan att samtidigt väsentligt öka kostnaderna för statsverket så som skulle ha ägt rum genom uppflyttning av de kvinnliga befattningshavarna till motsvarande manliga lönegrad. Sedermera har i avseende å tjänstegöromålen och även å kompetensen en viss differentiering genomförts, som gör det möjligt att för uppdelningen anföra skäl, som icke från början voro tillfinnandes» (s. 70). När det statliga lönesystemets principer skulle tillämpas på de kommunalt anställda lärarna borde det ske i så nära anslutning som möjligt till den utformning detta lönesystem i övrigt erhållit. »Redan på formella grunder anser jag det därför icke möjligt att bibehålla en principiell skillnad mellan de manliga och de kvinnliga folkskollärarna med av7—1016 62

seende å löneställningen. Däremot har det övervägts, huruvida icke en uppdelning av tjänsterna på två olika lönegrader skulle kunna företagas, efter mönster av vad som skedde år 1925 vid genomförandet av en gemensam löneplan för manliga och kvinnliga befattningshavare. Liksom i fråga om de statliga skolorna hava emellertid de praktiska svårigheterna vid en dylik linjes genomförande visat sig vara så stora, att utvägen måst uppgivas» (s. 70 f). När 1925 övervägdes, att lika lön skulle genomföras blott i lönegraderna över (nuv.) 25 var den principiella utgångspunkten, att skälen för olika löneställning för män och kvinnor antogs kunna med mindre styrka göra sig gällande vid befattningar av mera kvalificerad art. Den nämnda synpunkten saknade tillämpning på skolans område. Anledning syntes icke föreligga att med avseende å kompetens och arbetsförmåga göra skillnad mellan manliga och kvinnliga folkskollärare. För småskollärare föreslogs — alltefter lästiden — lönegraderna 13, 12 och 11 (med 450 kr årligt tillägg för det fåtal manliga småskollärare, som ännu fanns). Kungl. Maj :ts förslag om lönegradsplacering för manliga och kvinnliga folkskollärare tillstyrktes av statsutskottet (uti. 140). I en reservation 1 yrkades dels att alla de manliga folkskollärarna efter viss övergångstid skulle placeras i 21 Ig, dels att de kvinnliga skulle sättas två lönegrader lägre, varvid som motivering anfördes att det torde få anses ådagalagt, att 1925 års riksdag icke i princip beslutat i lönehänseende likställa manliga och kvinnliga befattningshavare, och att 1936 års lönekommittés utredning icke borde föregripas. FK biföll reservationens förslag om kvinnlig folkskollärares lönegradsplacering men AK Kungl. Maj :ts förslag, som även segrade i den gemensamma voteringen. Riksdagen beslöt sålunda för manlig och kvinnlig folkskollärare samma lönegradsplacering (differentierad efter tjänstgöringstidens längd). Beträffande småskollärare tillstyrkte statsutskottet Kungl. Maj :ts förslag, medan i olika reservationer påyrkades enhetlig och/eller högre lönegradsplacering. Även i denna fråga stannade k a m r a r n a i olika beslut; den gemensamma voteringen resulterade i att samtliga ordinarie småskollärare efter viss övergångstid skulle placeras i nuv. 13 Ig. Riksdagsdebatten om folkskolans lönereglering Riksdagsdebatten (19/5 1937, FK 33, AK 33) rörde sig till stor del om likalönsprincipen. Dels åberopades som skäl för lägre löneställning åt de kvinnliga folkskollärarna hänsyn till behov, till kvinnornas mindre arbetsprestationer och större sjuklighet och till löneförhållandena på allmänna arbetsmarknaden. 2 Dels debatterades, huruvida riksdagen redan anslutit sig till likalönsprincipen genom 1925 års beslut och huru1 2

98 Av Johansson i Fredrikslund m. fl. I denna del refereras debatten i kap. 6.

vida lika lön till manliga och kvinnliga folkskollärare endast vore en konsekvens av detta beslut. En positiv uppfattning i detta avseende hävdades av statsrådet Engberg, som konstaterade, att lärarna skulle inkopplas i ett lönesystem, som icke räknade med manliga och kvinnliga löner. N. Wohlin (FK) framhöll, att i den civila statsförvaltningen tillämpades principen, att ett arbete av ett och samma slag skulle betalas lika, vem som än utförde det. Folkskollärarkåren borde inte i detta avseende intaga en undantagsställning gentemot andra grupper av statstjänare. Beth Hennings hänvisade till anslutningen till likalönsprincipen i 1925 års proposition. »Nu är det visserligen sant — och det erkänner jag villigt — att principen kringgicks i fråga om en rad av lägre tjänster. Det är också sant, att statsutskottet och riksdagen i så måtto frångingo likalönsprincipen, att man borttog det sista ålderstillägget för kvinnorna för att hålla vägen öppen för prövning av behovsprincipen. Men det är i alla fall ett faktum, att då antogs en gemensam löneplan, där det inte är skillnad mellan manliga och kvinnliga tjänster. Vidare äro numera alla tjänster öppna för alla» (AK s. 46). F r å n motsatt håll hänvisades till uttalandet av 1928 års lönekommitté och framhölls, att riksdagen icke godkänt likalönsprincipen utan att frågan vore öppen och borde utredas av 1936 års lönekommitté. Gentemot Hennings' citat av 1925 års proposition erinrade C. Lindskog (AK), att regeringsförslaget icke godkändes av riksdagen, vars beslut stod i strid med regeringens intentioner. Vidare framhölls, att likalönsprincipen i realiteten icke genomförts. R. Lundqvist i Rotebro (AK) erinrade om löneställningen för sköterskor och vaktfruar och om kvinnornas koncentration till de låga lönegraderna inom kommunikationsverken och konkluderade: »Även om det naturligtvis är formellt riktigt att säga, att principen om lika lön genomfördes år 1925, så måste man å andra sidan erkänna, att det hittills varit litet si och så med dess genomförande i praktiken» (AK s. 30 f). Lindskog (AK) åberopade en framställning från kvinnosammanslutningarnas centralråd, där man beklagat sig över att likalönsprincipen icke blivit allmänt genomförd och att hänsyn till arbetets kvalitet icke inverkade på lönegradsplaceringen. Lundqvist erinrade om Wigforss' uttalande 1925: »Tydligare och ärligare än vad herr Wigforss gjorde tycker jag knappast att man kan säga ifrån, att 1925 års beslut inte i och för sig kan tagas till intäkt för att de kvinnliga folkskollärarna nu utan vidare skola ha rätt till samma lön som de manliga» (AK s. 29). De talare, som hävdade, att 1925 års beslut icke inneburit ett godtagande av likalönsprincipen, underströk konsekvenserna av att riksdagen nu accepterade lika lön för manliga och kvinnliga folkskollärare. Lundqvist: »Jag tror därför, att ett fullständigt genomförande av likalönsprincipen på folkskolans område kan få konsekvenser även beträffande statsförvaltningen i övrigt» (AK s. 31). Bernhard Nilsson (FK): »Jag vill emellertid inte underlåta att framhålla, att den ståndpunkt riksdagen kommer att inta i fråga om lärarinnorna säkerligen blir prejudicerande för likalönsprincipens tillämpning på statens befattningshavare i övrigt» (FK s. 38). Beträffande den nu refererade diskussionen framhöll finansminister Wigforss: »Man har under diskussionen ständigt och jämt åberopat, att 1925 års lönereglering, som genomförde, som det hette, inplacering av män och kvinnor i samma löneplan, inte verkligt genomförde lika löner. Ja, låt oss inte tvista om vad som menas med att verkligt genomföra lika löner, utan låt oss bara säga, att vi äro villiga att i detta ögonblick genomföra lika stor likställighet mellan män

och kvinnor på undervisningsområdet, som den likställighet vi ha genomfört inom övriga delar av förvaltningen — det må sedan vara en fullständig likalön eller inte, det behöva vi inte diskutera. Och då kan ingen komma ifrån, att inom den övriga förvaltningen finnes det inga tjänster, som äro slutna för kvinnor, annat än sådana, där de, som man säger, av naturliga skäl inte kunna komma i fråga. Om vi taga en tjänst i 17 :e [21] lönegraden, t. ex. en s. k. förste postassistent, är det visserligen så, att det är många fler män än kvinnor i denna 17 :e [21] lönegrad, men kvinnorna hindras inte att komma dit. Det är emellertid detta som riksdagen nu vill genomföra genom att gå emot likalönsprincipen, genom att säga, det skall visserligen vid folkskolorna få finnas en 17:e [21] lönegrad, men denna får inte någon kvinnlig befattningshavare komma i. Det är detta, som utgör skillnaden mellan de förslag från reservanterna, som nu föreligga, och den form av lika lön — jag vill inte säga någonting mer — som redan är genomförd i den övriga förvaltningen. Där ha män och kvinnor rättighet att fritt och obehindrat tävla med varandra» (FK s. 96). Debatten om småskollärarinnornas löneställning kom delvis in på likalönsprincipen. Av talesmännen för högre lön åt småskollärarinnorna anfördes bl. a., att det icke vore rimligt att jämföra småskollärarinnorna med sjuksköterskorna, en notoriskt underbetald grupp. Det vore riktigare att jämföra småskollärarinnorna med folkskollärarinnorna, som ju arbetade inom samma område. Löneskillnaden mellan dessa båda grupper bleve alltför stor, större än skillnaden i utbildningstid motiverade. Småskollärarinnornas lönegradsplacering berodde på den undervärdering av kvinnoarbetet, som ecklesiastikministern talat om i fråga om folkskollärarinnorna. Ecklesiastikministern hade dragit konsekvensen av sitt ståndpunktstagande vid folkskollärarinnornas löneplacering men icke vid småskollärarinnornas: »Detta har kanske i första hand berott på att i ena fallet har man haft jämförliga manliga tjänster, i det andra har man praktiskt taget uteslutande kvinnliga tjänster, och det fåtal manliga småskollärare, som finnas, har därför inte behövt så värst störande inverka på bedömandet av denna fråga. Men det är ganska betecknande, att trots att man ställer sig på likalönsprincipens grund för småskolans vidkommande, har man stannat vid en löneplacering, som är så låg, att man inte anser sig kunna avlöna de manliga småskollärare som finnas, med dessa löner, utan för deras vidkommande föreslagit ett lönetillägg, som skall göra det möjligt för dem att draga sig fram på dessa löner.» Sjuksköterskorna hade också behandlats styvmoderligt och av samma skäl som småskollärarinnorna. »Man har inte heller när det gällde sjuksköterskorna haft att göra med någon manlig befattningshavargrupp, som kunnat pressa upp lönerna, utan sjuksköterskorna utgöra en speciellt kvinnlig befattningshavargrupp, och därför har man nöjt sig med en lägre lönenivå» (Wagnsson, FK s. 70). Likalönsprincipen åberopades direkt till förmån för högre lönegradsplacering av småskollärarinnorna: »Varför skall icke likalönsprincipen tillämpas, när det gäller denna lärarpersonal ? Vad som är rätt, då det gäller folkskollärarinnorna, är väl också rätt, då det gäller småskollärarinnorna?» Om riksdagen godtoge likalönsprincipen, borde den icke tveka att flytta upp småskollärarinnorna över lag. (Lundqvist, AK s. 31 f.) Småskollärarinnornas placering åtta lönegrader under folkskollärarinnorna gjorde det svårt att tala om lika lön för lika arbete. (O. Carlström, AK s. 93.)

Löneregleringen för läroverken 1928 års lönekommittés förslag till lönereglering för personal vid de allmänna läroverken m. fl. statliga läroanstalter överarbetades 1936 för propositionsändamål av läroverkslönesakkunniga, som erhöll direktiv att utgå från lika lön för män och kvinnor i samma befattning. De kom till den uppfattningen, att införandet av likställighet i nämnda hänseende icke borde föranleda, att löneställningen sattes lägre än som skulle ha bestämts för manliga befattningshavare vid systemet med lägre lön för kvinnor. Vidare utgick de sakkunniga från att i de fall då viss befattning för det dåvarande vore avsedd endast för kvinnlig innehavare och alltså en motsvarande lön för manlig lärare icke funnes fastställd, avlöningen enligt det nya systemet borde flyttas upp till den nivå, som kunde anses betingad av tjänstens beskaffenhet, oavsett att densamma även i framtiden komme att besättas med kvinnliga innehavare. I fråga om ämneslärarinnornas lönegradsplacering anslöt läroverkslönesakkunniga sig närmast till 1928 års lönekommittés förslag med den förändring, som betingades av att kommittén räknat med s. k. kvinnlig lön för ämneslärarinnorna, under det att läroverkslönesakkunniga tillämpat principen om lika lönegradsplacering för manliga och kvinnliga befattningshavare. I prop. 1937: 271 anslöt sig departementschefen till läroverkslönesakkunnigas förslag. Han erinrade, att kvinnliga rektorer, lektorer och adjunkter alltid haft väsentligt lägre löner än de manliga kollegerna och att för de för endast kvinnor avsedda ämneslärarinnebefattningarna fastställts en avlöning, som tillmätts väsentligt lägre än som torde hava blivit fallet, om befattningarna varit inrättade för män. Han påpekade vidare, att 1925 för kommunikations ver ken och allmänna civilförvaltningen gjorts en uppdelning på skilda lönegrader av vissa befattningar, som förut under samma tjänstebenämning avlönats olika, beroende på om innehavaren var man eller kvinna. De manliga befattningshavarna hade därvid placerats omedelbart på de — under särskilda benämningar — inrättade tjänsterna i högre lönegrad. Sedermera hade i avseende å såväl tjänstegöromålen som kompetensen en viss differentiering genomförts, vilket gjort ifrågavarande uppdelning mera berättigad än från början var fallet. Han hade ansett det böra göras ett försök att för den största enhetliga gruppen av de statsanställda lärarna — läroverksadjunkterna — göra en undersökning, huruvida en motsvarande uppdelning skulle kunna vidtagas, vilken sedermera kunde utsträckas att gälla jämväl andra lärargrupper. Denna undersökning hade emellertid givit vid handen, att betydande olägenheter skulle uppstå vid en sådan klyvning av adjunktsgruppen. Han kunde därför icke förorda en uppdelning. Han erinrade att alt. II 1925 förutsatte lägre lön för kvinnor än för män blott i lönegraderna under »den nuvarande 22:a» [= nuv. 25]. Även med tillämpning av den s. k. kvalitativa inplaceringsmetoden hade alltså tidigare i fråga om högre förvaltningstjänster någon åt101

skillnad mellan lönen för manlig och för kvinnlig tjänsteman icke ansetts vara motiverad. När avsikten nu vore att utsträcka det civila avlöningssystemet till att avse jämväl befattningshavarna vid det statliga undervisningsväsendet, syntes tillräckliga skäl saknas att icke för statens undervisningsväsen tilllämpa likalönsprincipen, givetvis med begränsning tills vidare i fråga om åtnjutandet av lön enligt högsta löneklassen. Ett konsekvent tillämpande av likalönsprincipen krävde, att de specifikt kvinnliga lärarbefattningarna Hyllades upp på den lönenivå, som betingades av de med tjänsten förenade göromålen. Eljest erhölls icke den rätta relationen de olika befattningarna emellan. 1937 års riksdag beslöt i enlighet med propositionen. I en reservation till statsutskottets utlåtande deklarerade vissa ledamöter som sin mening att ett uppskov med likalönsprincipens prövning bort ske och att kvinnlig lärare fördenskull bort tills vidare placeras två lönegrader lägre än manlig. Då riksdagen emellertid beslutat i motsatt riktning beträffande folkskolans lärare, hade reservanterna avstått från att göra något yrkande i denna riktning beträffande lärarna vid det statliga undervisningsväsendet. Någon debatt i denna fråga förekom icke vid riksdagsbehandlingen.

L i k a lön i s a m m a b e f a t t n i n g

genomföres

I direktiven för 1936 års lönekommitté (24/4 1936) anslöt sig finansminister Wigforss till 1928 års lönekommitté och ansåg, att principen om lika lön för män och kvinnor i samma befattning borde genomföras som allmän regel. Efter erinran att 1928 års lönekommitté även i övrigt avvisat tanken på en differentiering av lönerna enligt behovsprincipen framhöll departementschefen att vad som härvid särskilt varit föremål för diskussion varit frågan om särskilda tillägg för löntagare med försörjningsplikt mot barn. Ett övervägande av sistnämnda fråga borde ingå i kommitténs utredning. I sitt betänkande (SOU 1937:48) tog 1936 års lönekommitté avstånd från behovsprincipen och utformade lönebestämmelserna så, att lönen i samma befattning skulle utgå med lika belopp oavsett familjeförsörjningsbörda och kön. Detta gällde icke blott de fasta lönerna utan även den lönedel, som skulle utgå i form av rörligt tillägg. Beträffande kvinnornas rätt till sista ålderstillägget fann 1936 års lönekommitté de skäl, som 1925 anfördes för inskränkning i lönetursrätten för de kvinnliga befattningshavarna, icke längre bärande och förordade, att denna inskränkning skulle borttagas. »Då man — såsom vid 1925 års beslut om de kvinnliga befattningshavarnas inplacering å den gemensamma löneplanen skedde — utgått från grundsatsen, att lönen i en och samma befattning bör vara lika, oavsett om befattningen innehaves av man eller av 102

kvinna, synes det vara föga konsekvent att förvägra de kvinnliga befattningshavarna rätt till samma slutlön i befattningen, som tillkommer manlig tjänsteinnehavare» (s. 125). I prop. 1938: 263 med förslag till nytt civilt avlöningsreglemente biträdde departementschefen lönekommitténs förslag om kvinnornas rätt till sista ålderstillägget. Statsutskottet (uti. 161) tillstyrkte Kungl. Majrts förslag, som bifölls av riksdagen. Vissa reservanter i statsutskottet hade velat bibehålla begränsningen i kvinnornas lönetursrätt under motivering att männen såsom varande i allmänhet familjeförsörjare borde bibehållas vid något större lön än kvinnorna, som endast till mindre del var familjeförsörjare. I riksdagsdebatten blev frågan om kvinnornas sista ålderstillägg endast föremål för några kortare inlägg. Reservationens talesmän åberopade riksdagens beslut 1937 i lärarlönefrågan, enligt vilket kvinnliga lärare icke skulle få rätt till sista löneklassen. Frågan om de kvinnliga befattningshavarna i detta hänseende skulle komina i åtnjutande av samma löneförmåner som de manliga borde anstå, tills man hade tillfälle att pröva lönegradsplaceringen för samtliga kvinnliga befattningshavare, oavsett om de berördes av det civila avlöningsreglementet eller ej. Genom ett beslut enligt Kungl. Maj:ts förslag hade man uppenbarligen intagit en principiell ståndpunkt och hade ej fria händer när det gällde andra tjänstemannakategorier. Som skäl för slopandet av sista ålderstillägget anfördes uteslutande behovssynpunkter. Anhängare av Kungl. Maj :ts förslag vände sig mot den åberopade tolkningen av 1937 års beslut: »Ingen som var närvarande vid den debatten, kan bestrida att detta i realiteten innebar ett definitivt ställningstagande — såframt meningarna icke svängt — för ett konsekvent genomförande av likalönsprincipen» (Bergvall, AK 37 s. 65). »Jag hade hoppats och trott, att striden om likalönsprincipen var slutförd i fjol» (Arnemark, AK 37 s. 37). Genom det av 1938 års riksdag antagna civila avlöningsreglementct, gällande fr. o. m. 1/7 1939, erhöll de kvinnliga befattningshavare, på vilka reglementet blev tillämpligt, rätt till samma löneklasser som männen. Principen om lika lön i samma befattning genomfördes sålunda helt. Detta gällde även för de statligt anställda kvinnliga lärarna, för vilka civila avlöningsreglementet blev tillämpligt från ikraftträdandet. Däremot fick kommunalt anställda kvinnliga lärare, dvs. lärare vid folk- och småskolor, högre kommunala skolor e t c , för vilka gällde andra avlöningsreglementen, inte rätt till högsta löneklassen. 1941 års lärarlönesakkunniga framhöll (SOU 1942:9), att ur principiell synpunkt inga bärande skäl kunde anföras för bibehållande av för kvinnliga lärare vid det statsunderstödda kommunala undervisningsväsendet i nu ifrågavarande hänseende gällande undantagsbestämmelser. På grund av rådande statsfinansiella läge och även med hänsyn till dels de löneökningar, som 1937 års 103

lönereglering i allmänhet medförde för de kvinnliga lärarna, dels de löneklassuppflyttningar, som de kvinnliga lärarna efter löneregleringens genomförande tillgodonjutit på grund av särskilda övergångsbestämmelser, ansåg de sakkunniga emellertid, att undantagsbestämmelserna borde bibehållas tills vidare. I prop. 1942:278 anslöt sig departementschefen till de sakkunnigas synpunkter. Riksdagen godtog förslaget utan debatt men underströk i sin skrivelse uttalandet att ur principiell synpunkt inga bärande skäl för undantagsbestämmelsen numera kunde anföras. 19b5 års lönekommitté förordade, att de kvinnliga befattningshavarna vid det statsunderstödda kommunala skolväsendet vid löneregleringens ikraftträdande skulle erhålla rätt att åtnjuta lön jämväl enligt lönegradens högsta löneklass. 1946 års riksdag beslöt i enlighet härmed och fr. o. m. 1/7 1947 genomfördes principen om lika lön i samma befattning även inom det statsunderstödda kommunala skolväsendet och därmed inom hela det statliga lönesystemet.

Likalönsprincipens tillämpning vid lönegradsplaceringar Sedan lika lön för man och kvinna i en och samma befattning genomförts, har frågan om likalönsprincipens tillämpning i det statliga lönesystemet blivit en fråga om befattningarnas lönegradsplacering. En klar avvikelse från likalönsprincipen föreligger, om för arbetsuppgifter av samma slag inrättas särskilda befattningar för män och särskilda befattningar för kvinnor och de kvinnliga befattningarna placeras i lägre lönegrad än de manliga. Såsom av det föregående framgår avvisades genom 1937 års riksdagsbeslut en dylik differentiering inom det statliga och det statsunderstödda kommunala skolväsendet; män och kvinnor med samma arbetsuppgifter placerades i samma befattningar och därmed (sedan lika lön i samma befattning genomförts) i samma löneställning. Däremot finns det — som en följd av 1925 års riksdagsbeslut om de kvinnliga tjänsternas lönegradsplacering — vid fångvårdsanstalterna och vid statens sinnessjukhus kvinnliga befattningar med lägre lönegradsplacering än manliga befattningar med samma arbetsuppgifter. Detta påtagliga avsteg från likalönsprincipen har uppmärksammats av olika löneutredningar. Sakkunniga, som tillkallats för att i samråd med 1939 års tjänsteförteckningssakkunniga verkställa översyn av tjänsteförteckningen beträffande statens sinnessjukhus och statens anstalt för fallandesjuka, uttalade i sitt betänkande (18/1 1943, stencil) bl. a. följande (s. 6 ) : »Ett särskilt spörsmål är, huruvida de sakkunniga borde vid framläggandet av sina förslag utgå från en tillämpning av den s. k. likalönsprincipen, dvs. lika lön för manlig och kvinnlig innehavare av befattning av samma slag. Vid sinnessjukhusen är det härvid särskilt den talrika skotar- och sköterskekåren, som i nämnda hänseende skulle komma i betraktande; ett likställande i lönehänseende av sköterskorna med skötarna skulle innebära, att de förra skulle uppflyttas från 104

lönegraden A3 [Ca 7] till A 6 [Ca 10], under förutsättning att de senares löneställning icke i sådant sammanhang ansåges böra sänkas. De sakkunniga ha efter övervägande av olika föreliggande omständigheter funnit sig icke i nuvarande läge böra framlägga förslag angående en vidgad tillämpning av likalönsprincipen för sinnessjukhusens vidkommande, även om i och för sig vissa skäl kunna anföras till förmån för en sådan åtgärd.» Löneiitredningen för viss fångvårdspersonal (bet. 16/11 1945, stencil) yttrade bl. a. (s. 68 f ) : »Vid övervägande av spörsmålet om en allmän lönehöjning har utredningen även haft att taga ställning till huruvida anledning föreligger att bibehålla nuvarande olikhet i lönesättningen för manlig och kvinnlig personal. Då utredningen förutsätter, att den vittutseende frågan om ett allmänt genomförande inom statsförvaltningen av likalönsprincipen bör upptagas till prövning i ett större sammanhang än det förevarande, har utredningen utgått från hittillsvarande grunder för lönesättningen. Utredningen anser sig dock böra tillägga, att — såvitt utredningen kunnat finna — arbetsuppgifterna för den del av den kvinnliga personalen, som huvudsakligen är sysselsatt med bevakningsgöromål eller inom verkstadsdriften, äro i stort sett likartade med de åligganden, som ankomma på motsvarande manliga befattningshavare.» I prop. 1946:225 uttalade departementschefen bl. a. (s. 43): »Enär lönesättningen för manliga och kvinnliga befattningshavare med samma ansvar och arbetsuppgifter i princip bör vara densamma, tala därför starka skäl för att utjämna den nuvarande olikheten i detta hänseende beträffande fångvårdens personal. Att jag likväl icke nu kan upptaga denna fråga beror på att den står inför sin lösning i ett större sammanhang. De spörsmål, som äro förenade med ett allmänt genomförande av likalönsprincipen inom statsförvaltningen, torde nämligen inom en nära framtid komma att upptagas till behandling inom finansdepartementet.» I sitt utlåtande (170) framhöll statsutskottet, att riksdagen beslutat utredning om likalönsprincipens genomförande inom statsförvaltningen. I det föreliggande speciella avsnittet av frågan ansåg utskottet att riksdagen icke borde taga ställning innan den sålunda begärda utredningen blivit verkställd. 1944 års lönekommitté, avseende sjukvårds- och ekonomipersonal (SOU 1946: 67) konstaterade (s. 95), att sköterskornas utbildning och arbetsuppgifter helt överensstämde med skötarnas. Med hänsyn till den av statsmakterna i olika sammanhang bebådade utredningen av frågan om införande av likalönsprincipen hade emellertid kommittén ej ansett sig böra ingå på någon prövning av den inbördes löneställningen mellan manliga och kvinnliga befattningshavare vid sinnessjukhusen. Kommitténs ställningstagande föranledde intet uttalande av departementschefen (prop. 1947: 1, gemensamma frågor) eller 1947 års riksdag. Likalönsprincipens genomförande för de kvinnliga befattningar vid fångvårdsanstalter och sinnessjukhus, som har samma arbetsuppgifter som manliga befattningar, har sålunda gjorts beroende av den utredning av likalönsproblemet i dess helhet som vi har haft att verkställa. Frågan om lika-

lönsprincipens tillämpning för kvinnliga befattningar med samma arbetsuppgifter som manliga är av begränsad räckvidd; den stora frågan gäller lönegradsplaceringen för alla de »kvinnliga» ( = uteslutande eller huvudsakligen av kvinnor innehavda) befattningar, som saknar direkta manliga motsvarigheter. Detta problem har inte tagits upp till principiell behandling, sedan riksdagen år 1925 fattade beslut om inplacering i den manliga löneplanen av de dåvarande kvinnliga tjänsterna vid allmänna civilförvaltningen och kommunikationsverken. Beslutet innebar ett avvisande av den »kvalitativa» inplaceringsmetoden, som avsåg en värdering av varje kvinnlig tjänst med hänsyn till arbetsuppgifterna; i stället accepterades den »kvantitativa» metoden, som medförde i stort sett oförändrad löneställning för de kvinnliga tjänsterna. 1937 års riksdagsbeslut om lönereglering för undervisningsväsendet avsåg huvudsakligen män och kvinnor med samma arbetsuppgifter men innebar även lönegradsplacering för en speciellt kvinnlig tjänst: småskollärartjänsten. Frågan huruvida lönegradsplaceringen för denna tjänst stod i överensstämmelse med likalönsprincipen berördes i riksdagsdebatten (jfr ovan s. 100). Det tredje tillfälle, vid vilket lönegradsplaceringen för ett större antal »kvinnliga» tjänster fastställts, är vid 1947 års riksdag, då beslut fattades om inplacering i den nuvarande löneplanen av viss sjukvårds- och ekonomipersonal; denna lönegradsplacering skedde dock utan att likalönsprincipen togs upp till prövning. En kort sammanfattning av den i detta kapitel framlagda historiken över likalönsprincipens tillämpning lämnas i kap. 7, som även avser att besvara frågan, i vad mån likalönsprincipen numera är genomförd i det statliga lönesystemet.

KAPITEL

5 Arbetsuppgifter och löneställning för de år 1925 lönegradsplacerade kvinnliga tjänsterna Frågan om likalönsprincipens tillämpning i det statliga lönesystemet är numera helt en fråga om lönegradsplaceringen för de »kvinnliga» tjänsterna, dvs. de tjänster, som uteslutande eller huvudsakligen innehas av kvinnor. Löneställningen för dessa tjänster är väsentligen betingad av 1925 års riksdagsbeslut, varigenom de till särskild löneplan hörande, för kvinnor reserverade tjänsterna vid allmänna civilförvaltningen och kommunikationsverken överfördes till den manliga löneplanen och där inplacerades i lönegrader motsvarande lägst nuv. 5 och högst nuv. 21. Visserligen har lönegradsplaceringen för några av de år 1925 inplacerade tjänsterna senare justerats, men den är fortfarande oförändrad för sådana stora grupper som kontorsbiträden, kanslibiträden, rikstelefonister, kansliskrivare, postexpeditörer och telegrafexpeditörer. Det kan antagas, att löneställningen för »kvinnliga» tjänster, som lönegradsplacerats efter 1925, i åtskilliga fall bestämts med hänsyn till de år 1925 lönegradsplacerade tjänsterna. Det torde vara berättigat att säga, att det nuvarande allmänna löneläget för de »kvinnliga» tjänsterna i hög grad är beroende av 1925 års riksdagsbeslut. Detta beslut är därför en lämplig utgångspunkt för en undersökning, i vad mån de »kvinnliga» tjänsterna ä r lönegradsplacerade enligt principen om lika lön för likvärdig arbetsuppgift. Såsom framgått av kap. 4 innebar 1925 års beslut, att tjänsterna å den kvinnliga löneplanen inplacerades å den manliga på sådant sätt, att den tidigare löneställningen blev så gott som oförändrad (den »kvantitativa» inplaceringsmetoden). Lönegradsplaceringen skedde i regel utan någon värdering av arbetsuppgifterna å de kvinnliga tjänsterna i förhållande till de manliga. Efter 1925 års beslut blev lönerelationerna mellan de olika tjänsterna i stort sett desamma som när tjänsterna förut tillhört olika löneplaner. De särskilda löneplanerna för män och kvinnor enligt 1919—1921 års avlöningsreglementen hade bl. a. betytt genomgående lägre löneställning för sådana tjänster å den kvinnliga löneplanen som motsvarades av tjänster med samma tjänstebenämning å den manliga löneplanen; av olika uttalanden (som redovisas i den efterföljande utredningen) framgår, att flertalet av dessa likabenämnda kvinnliga och manliga tjänster också hade samma arbetsuppgifter, överensstämmelse i arbetsuppgifter förelåg även mellan kvinnliga och manliga tjänster med olika tjänstebenämning (främst vid fångvårdsanstalter och sinnessjukhus); männens löneställning var genomgående högre. Sammanfattningsvis kan förhållan107

det mellan de kvinnliga oeh de manliga tjänsternas löneställning anges med den av statsutskottet vid 1925 års riksdag använda formuleringen, att lönerna i samtliga med varandra jämförbara fall satts lägre för kvinnor än för män. Därav torde också kunna dras den slutsatsen, att kvinnliga tjänster ulan manlig motsvarighet fått lägre lönegradsplacering än de skulle erhållit vid en objektiv värdering av de speciellt kvinnliga arbetsuppgifterna. Den genomgående lägre lönen för kvinnliga tjänstemän, som sålunda karakteriserade 1919—1921 års avlöningsreglementen, gick såsom i kap. 4 visats tillbaka på den generella löneskillnad mellan män och kvinnor, som tidigt började tillämpas i det statliga lönesystemet. Eftersom 1925 års beslut som förut nämnts egentligen bara betydde, att den kvinnliga löneplanen »doldes» i den manliga, bibehölls sålunda i stort sett den förut gällande värderingen av arbete utfört av kvinnor i förhållande till arbete utfört av män. Samtidigt öppnades dock flertalet av de förutvarande kvinnliga tjänsterna för män och flertalet av de förutvarande manliga tjänsterna för kvinnor. I de fall då tjänster med samma arbetsuppgifter på grund av den använda inplaceringsmetoden satts i olika lönegrader och getts olika tjänstebenämningar förutsattes, att en differentiering även av arbetsuppgifterna efter hand skulle genomföras. Med hänsyn till den reella innebörden av 1925 års riksdagsbeslut och till den betydelse det fortfarande har för de »kvinnliga» tjänsternas lönegradsplacering har vi ansett det nödvändigt att göra en omfattande historisk undersökning om arbetsuppgifter och löneställning för samtliga de tjänster, som 1925 tillhörde särskild kvinnlig löneplan, och för de manliga tjänster, som motsvarade dem i fråga om arbetsuppgifter och/eller tjänstebenämning. Utredningen framlägges i bilaga 1. Den avser att belysa tjänsternas arbetsuppgifter och löneställning alltifrån deras inrättande och fram till närvarande tid. Särskilt undersökes relationerna mellan de kvinnliga och de manliga tjänsternas arbetsuppgifter vid 1925 års inplacering. Redogörelse lämnas för de under förarbetena till 1925 års beslut framlagda förslagen till de kvinnliga tjänsternas inplacering efter »kvalitativa» grunder, dvs. genom en värdering av deras arbetsuppgifter i förhållande till de manliga tjänsternas. Dessa förslag synes ge en viss uppfattning om den lönegradsplacering, som de kvinnliga tjänsterna skulle ha fått, om man 1925 tillämpat principen om lika lön för likvärdig arbetsuppgift; förslagen bör dock — såsom ovan (s. 77) framhållits — behandlas med en viss reservation, eftersom de var kombinerade med procentuella löneavdrag och därför gav en mera teoretisk än praktisk löneställning. Ett viktigt syfte med vår historiska utredning har också varit att klarlägga vilka förändringar i arbetsuppgifterna för de kvinnliga tjänsterna och deras manliga motsvarigheter som inträtt efter 1925 — förändringar som i vissa fall medfört, att utgångspunkterna för »kvalitativ» lönegradsplacering numera är annorlunda. 108

Det ligger i sakens natur, att de upplysningar om arbetsuppgifter i förfluten tid, som har kunnat erhållas ur riksdagstryck, kommittébetänkanden, officiella skrivelser e t c , i många fall är summariska och svävande. Om inträffade förändringar i arbetsuppgifter — särskilt ur kvalitetssynpunkt — k a n ibland olika meningar råda. Med hänsyn härtill och för att få det omfattande materialet så korrekt som möjligt har manuskriptet till bil. 1 — vid vars utarbetande biträde lämnats av tjänstemän från vissa berörda verk — under hand för granskning tillställts följande myndigheter, nämligen utrikesdepartementet, fångvårdsstyrelsen, sjökarteverket, medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, rikets allmänna kartverk och lotsstyrelsen. I det följande sammanfattas utredningen i bil. 1 och framlägges de slutsatser, som vi ansett oss k u n n a dra av utredningen. Sammanfattningen utgår från läget närmast före 1925 års beslut, dvs. från den tjänsteförteckning för kvinnliga tjänster, som gällde före inplaceringen. Medan tjänsterna i bil. 1 som regel grupperats efter förvaltningsområden, har de i det följande behandlats lönegradsvis; flertalet tjänster vid fångvårdsanstalter och sinnessjukhus har dock sammanförts till ett särskilt avsnitt. I sammanfattningen har endast medtagits de kvinnliga tjänster, som sammanställts eller jämförts med manliga tjänster. I övrigt hänvisas till den fullständiga framställningen i bil. 1 och till tab. 3 i kap. 4 (s. 67 f ) ; av denna tabell framgår de olika förslagen till tjänsternas kvantitativa och kvalitativa inplacering. Framställningen i bil. 1 har endast förts fram till 1/10 1951. I det följande lämnas emellertid även uppgifter om de förändringar i tjänsternas lönegradsplacering, som beslutats av 1951 års riksdags höstsession och 1952 års riksdag (jfr prop. 1951: 214, 227, 1952: 107, 241).

T j ä n s t e r v i d f å n g v å r d s a n s t a l t e r och s i n n e s s j u k h u s Det synes lämpligt att i denna översikt behandla bevaknings- och sjukvårdstjänsterna vid fångvårdsanstalterna resp. sinnessjukhusen för sig. Dessa tjänster intog och intager fortfarande en särställning i förhållande till andra tjänster i följande avseenden. Uppdelningen på särskilda manliga och särskilda kvinnliga tjänster med samma arbetsuppgifter bibehölls även efter 1925 års inplacering (se kap. 3). För dessa tjänster kan vidare konstateras en klar överensstämmelse i arbetsuppgifterna för m ä n och kvinnor både 1925 och för närvarande. Den av avvikelse från likalönsprincipen betingade lönegradsskillnaden kan sålunda i dessa fall exakt fixeras.

V aktfruar och första vak t fruar (fång värdsans t al ter na)

Vaktfru (1 kv. Ig) var 1925 egentligen den enda befattningen i 1 kv. Ig, eftersom skrivbiträdena genom tillfälligt lönetillägg uppflyttats en löneklass. Vaktfruar hade samma arbetsuppgifter i fråga om bevakning av kvinnliga fångar som vaktkonstaplar i fråga om manliga. De hade emellertid alltid haft lägre lön än sina manliga kolleger. Närmast före inplaceringen 1925 var deras begynnelse- resp. slutlön 1 67 resp. 65 % av vaktkonstaplarnas, vilkas placering å den manliga löneplanen motsvarade nuv. 10 Ig. PM 1924 placerade vaktfruarna kvalitativt i 6 Ig. De inplacerades 1925 kvantitativt i 5 Ig, dvs. fem lönegrader under vaktkonstaplarna, vilket betydde, att deras begynnelse- resp. slutlön efter inplaceringen utgjorde 71 resp. 72 % av vaktkonstaplarnas. Lönegradsskillnaden minskades till tre lönegrader, då vaktfruarna 1942 uppflyttades till 7 Ig, eller samma lönegrad som 1925 fastställts för sköterska vid statens sinnessjukhus (se ned a n ) . 1944 konstaterade fångvårdsstyrelsen, att vaktfruarnas arbetsuppgifter till arten var desamma som vaktkonstaplarnas och att löneskillnaden således inte var betingad av arbetets natur. 1945 fastslog löneutredningen för viss fångvårdspersonal, att kvinnliga och manliga befattningshavare i bevakning och verkstadsdrift hade i stort sett likartade arbetsuppgifter; utredningen ansåg sig dock inte kunna taga ställning till frågan om ett fullständigt genomförande av likalönsprincipen. 1946 uppflyttades såväl vaktfruar som vaktkonstaplar en lönegrad, till 8 resp. 11 Ig, vilket innebar ett bibehållande av den tidigare skillnaden på tre lönegrader. Fr. o. m. 1/7 1952 har vaktfruarna placerats i 10 Ig och vaktkonstaplarna i 12 Ig, varigenom löneskillnaden minskats till två lönegrader. Första vaktfru (3 kv. Ig) hade samma arbetsuppgifter som överkonstapel men hade hela tiden haft lägre lön. Före inplaceringen 1925 uppgick första vaktfruarnas begynnelse- resp. slutlön till 86 resp. 82 % av överkonstaplarnas, vilka å den manliga löneplanen var inplacerade i Ig motsvarande nuv. 12. PM 1924 ville kvalitativt placera första vaktfruarna en lönegrad lägre än överkonstaplarna, alltså i 11 Ig. Den kvantitativa inplaceringen i 10 Ig betydde, att första vaktfruarnas begynnelse- resp. slutlön blev 90 resp. 86 % av överkonstaplarnas. 1944 gjorde fångvårdsstyrelsen samma uttalande beträffande förhållandet mellan första vaktfruars och överkonstaplars arbetsuppgifter som i fråga om vaktfruars och vaktkonstaplars. Likartade arbetsuppgifter konstaterades också av löneutredningen för viss fångvårdspersonal. Enligt dennas förslag uppflyttades 1946 första vaktfruar och överkonstaplar en lönegrad, till 11 resp. 13 Ig, vilket innebar ett bibehållande av de två lönegraders skillnad, som bestått sedan 1925. Fr. o. m. 1/7 1952 har första vaktfruar höjts till 13 och överkonstaplar till 14 Ig; löneskillnaden utgör sålunda numera endast en lönegrad. i Jämförelsen avser här och i fortsättningen av detta kapitel — när ej annat angives — lönebeloppen å dyraste ort.

Sjukvårdspersonal vid statens sinnessjukhus Sköterska (2 kv. Ig). Kvinnliga sköterskor vid sinnessjukhusen hade från början samma utbildning (folkskola samt utbildningskurs vid sinnessjukhusen) och samma åligganden som de manliga skötarna. Deras lön var emellertid avsevärt lägre. Närmast före inplaceringen 1925 uppgick sköterskornas begynnelse- resp. slutlön till 81 resp. 78 % av de manliga skötarnas, vilka var placerade i Ig motsvarande nuv. 10. Den kvalitativa inplaceringen i PM 1924 satte sköterskorna i 9 Ig, dvs. en lönegrad under skötarna, varvid som skäl åberopades, att de sistnämnda även hade vårdnad om våldsammare och farligare patienter. Medan alt. I kvantitativt hade hänfört sköterskor till 8 Ig, föreslogs i prop. 1925 endast 7 Ig, varvid framhölls, att denna lönegrad bättre svarade mot den gällande löneställningen, som var högre än för landstingens kroppssjuksköterskor och tillräckligt hög för rekryteringen. Efter inplaceringen utgjorde sköterskornas begynnelse- resp. slutlön 83 resp. 81 % av skötarnas. 1944 års lönekommitté ville flytta upp skötarna till 11 Ig och konstaterade, att sköterskornas utbildning och arbetsuppgifter helt överensstämde med skötarnas. I avvaktan på utredning om likalönsprincipen föreslogs dock endast sköterskornas uppflyttning till 8 Ig, varigenom den tidigare skillnaden på tre lönegrader bibehölls. Förslagen genomfördes 1947. Samtidigt inrättades enligt kommitténs förslag befattningar som första sköterska och förste skötare. De manliga placerades enligt kommitténs förslag i 12 Ig, medan de kvinnliga av 1947 års riksdag sattes en lönegrad lägre än kommittén föreslagit eller i 10 Ig. Fr. o. m. 1/7 1952 har sköterskor uppflyttats till 10 Ig och skötare till 12 Ig. Löneskillnaden har sålunda minskats till två lönegrader. Första sköterskor har höjts till 12 Ig och förste skötare till 13 Ig, varigenom skillnaden numera utgör endast en lönegrad. Översköterska (3 kv. Ig), översköterskor vid sinnessjukhusen rekryterades ursprungligen från vid kroppssjukhus utbildade kvinnor, översköterskornas avlöning var lägre än de dem underställda manliga skötarnas. Fr. o. m. 1919 inrättades manliga överskötartjänster. Arbetsuppgifterna för överskötare 1 var desamma som för översköterskor 1 , dvs. förmanskap för vårdavdelning. Flertalet översköterskor rekryterades fortfarande utifrån med i kroppssjukvård utbildade kvinnor, överskötartjänsterna utgjorde befordringstjänster, som nåddes av skötare efter längre tids tjänstgöring och genomgående av särskild utbildning vid sinnessjukhusen. Före inplaceringen 1925 hade översköterskorna en begynnelse- resp. slutlön, som uppgick till 86 resp. 82 % av de manliga överskötarnas, vilka var placerade i Ig motsvarande nuv. 12. PM 1924 placerade översköterskorna kvalitativt en lönegrad lägre än i 1919—1922 användes benämningen förste skötare och första sköterska.

överskötare. Den kvantitativa inplaceringen fr. o. m. 1/7 1925 i 10 Ig, två lönegrader under överskötare, betydde en begynnelse- resp. slutlön av 90 resp. 86 % av överskötarnas. 1944 års lönekommitté konstaterade, att överskötare och översköterskor hade samma åligganden; för översköterskor föreslogs 13 Ig, dvs. samma placering som för översköterska vid kroppssjukhus, varvid förutsattes, att översköterskekompetens endast kunde förvärvas genom utbildning vid sjuksköterskeskola. Ehuru överskötarnas utbildning endast omfattade s. k. högre kurs vid sinnessjukhusen och deras uppflyttning i princip borde förutsätta samma utbildningskrav som för översköterskorna, föreslogs —- med hänvisning till överkonstaplarnas löneställning — samma lönegradsplacering som för översköterskor. 1947 års riksdag placerade översköterskorna endast i 12 Ig men uppflyttade trots detta överskötarna till 13 Ig. Numera rekryteras över skötersketjänsterna huvudsakligen från första sköterskor, vilka genomgått samma utbildning som över skotar na, dvs. högre kurs i sinnessjukvård. I okt. 1951 var endast ca Va av överskötersketj ans ter na besatta med vid sjuksköterskeskola utbildad personal. Genom beslut av 1951 års riksdag uppflyttades, räknat fr. 1/7 1951, till 14 Ig överskötersketjänster med särskilda arbetsuppgifter, som krävde sjuksköterskeutbildning (laboratorie-, röntgen- och apotekssköterskor). Fr. o. m. 1/7 1952 har även övriga över sköterske tjänster placerats i 14 Ig, samtidigt som överskötarna uppflyttats från 13 till 14 Ig. Förestånderska av l:a och 2:a klass (6 resp. 4 kv. Ig). Förestånderskor av 1 :a och 2:a klass fungerade — liksom manliga uppsyningsmän av 1 :a och 2:a klass — som förmän resp. biträdande förmän för flera sjukvårdsavdelningar (i regel samtliga kvinno- resp. mansavdelningar inom en överläkaravdelning). Förestånderskorna och uppsyningsmännen hade samma åligganden (manliga uppsyningsmän hade dock även uppsikt över patienters utearbeten). Förestånderskor och uppsyningsmän rekryterades från översköterskor resp. överskötare; de förra hade alltså i regel utbildning även i kroppssjukvård. Före inplaceringen 1925 hade förestånderska av 1 :a klass 83 resp. 76 % av begynnelse- resp. slutlönen till uppsyningsmän av samma klass (i Ig = nuv. 18), medan motsvarande relationstal för förestånderska och uppsyningsmän av 2:a klass (i Ig = nuv. 14) var 82 resp. 78 %. PM 1924 likställde kvalitativt förestånderska och uppsyningsmän av 1 :a klass, men satte förestånderska av 2:a klass en lönegrad lägre än uppsyningsmän av 2:a klass. Den kvantitativa inplaceringen 1925 (16 Ig för förestånderska av 1 :a klass och 11 Ig för förestånderska av 2:a klass) betydde två resp. tre lönegraders lägre placering än de manliga tjänsterna. Förestånderska av 1 :a klass fick 89 resp. 82 % av manlig begynnelse- resp. slutlön, förestånderska av 2:a klass 86 resp. 80 %. 1945 ändrades tjänstebenämningarna för uppsyningsper sonalen till förste uppsyningsmän och uppsyningsmän samt första föreståndarinna och 112

föreståndarinna. 1944 års lönekommitté föreslog 18 Ig för både första föreståndarinna och förste uppsyningsman och 15 Ig för föreståndarinna och uppsyningsman. 1947 års riksdag satte dock de kvinnliga tjänsterna en lönegrad under de manliga, i 17 resp. 14 Ig. Enligt beslut av 1951 års riksdag (höstsessionen) uppflyttades, fr. o. m. 1/7 1951 räknat, förste uppsyningsman i 18 Ig och första föreståndarinnor i 17 Ig till samma lönegrad, 19, samt uppsyningsman i 15 Ig och föreståndarinnor i 14 Ig likaledes till samma lönegrad, 16. Övriga tjänster Tjänster i 1—3 kv. lönegraderna Utöver de ovan behandlade tjänsterna samt tjänster för ekonomipersonal vid sinnessjukhusen fanns i 1—3 kv. Ig följande tjänster: 1 kv. Ig: skrivbiträde (befattningar inrättade endast vid allmänna civilförvaltningen), som dock genom tillfälligt lönetillägg uppflyttats en löneklass och därigenom placerats mellan 1 och 2 kv. Ig. 2 kv. Ig: kontorsbiträde (vid såväl kommunikationsverken som allmänna civilförvaltningen), expeditionsbiträde (vid lots- och fyrstaten) samt stationsmästare av klass 3 vid postverket. 3 kv. Ig: kanslibiträde (och den därmed likställda tjänsten ritbiträde vid kartverken), kameralbiträde (vid sinnessjukhusen), stationsmästare av klass 2 vid postverket samt rikstelefonist vid telegrafverket. Kontorsbiträden vid SJ (2 kv. Ig) För de kvinnliga kontorsbiträdena vid SJ var från början samma avlöningsbelopp fastställda som för de manliga; enligt för ålderstillägg tilllämpad praxis nådde de dock inte så hög slutavlöning som männen. Fr. o. m. 1898 bestämdes de kvinnliga kontorsbiträdenas begynnelse- resp. slutavlöning till 90 resp. 78 % av de manliga kontorsbiträdenas. De hade dock högre avlöning än stationskarlarna. Ursprungligen hade manliga och kvinnliga kontorsbiträden i inre expeditionstjänst samma arbetsuppgifter; de manliga användes också för »yttre» tjänstgöring (tågklarering o. d. göromål). Även i fråga om den »inre» tjänsten synes efter hand en viss differentiering ha kommit till stånd. Likställighet i lönehänseende mellan kvinnliga kontorsbiträden och stationskarlar genomfördes fr. o. m. 1907 men bröts till de senares förmån fr. o. m. 1917. Fr. o. m. 1919 fick stationskarlar och kvinnliga kontorsbiträden åter samma avlöning, dock endast å billigaste ort; på grund av stationskarlarnas högre bostadsersättningar kom deras sammanlagda avlöning å övriga orter att bli högre än de kvinnliga kontorsbiträdenas. I och med ikraftträdandet av kommunikationsverkens avlöningsreglemente ökades 8—1016 52

skillnaden; kvinnligt kontorsbiträde fick å dyraste ort en begynnelse- resp. slutlön, som motsvarade 86 resp. 82 % av lönen till stationskarl (1 m. Ig = nu v. 9). De manliga kontorsbiträdena inplacerades i det nya avlöningsreglementet i 4 m. Ig ( = nuv. 12 Ig). Lönegradsplaceringarna betydde, att skillnaden mellan avlöningen till manligt och kvinnligt kontorsbiträde ökades: kvinnornas begynnelse- resp. slutlön blev 72 resp. 70 % av männens. 1921 års lönekommitté ansåg, att de kvinnliga kontorsbiträdena vid SJ i allmänhet utförde mindre krävande arbete än de manliga och ville därför sätta dem en lönegrad lägre än männen, dvs. i nuv. 11 Ig, vilket blev utslagsgivande för kommitténs placering av alla övriga tjänster i 2 kv. Ig. PM 1924 alt. II förordade 9 Ig och framhöll, att den av järnvägsstyrelsen föreslagna 8 Ig vore alltför låg. I enlighet med det kvantitativa alternativet blev de kvinnliga kontorsbiträdena 1925 inplacerade i 8 Ig, varvid de manliga kontorsbiträdena med oförändrad löneställning, dvs. fyra lönegrader över de kvinnliga, fick benämningen kontorister. Sammanfattningsvis kan konstateras, att redan 1925 en skillnad i arbetsuppgifter förelåg mellan de likabenämnda kvinnliga och manliga kontorsbiträdena. Av 1925 års inplacering i detta fall kan sålunda inte dragas slutsatsen, att det »manliga» löneläget för kontorsarbete av det slag de kvinnliga utförde skulle ha legat i 12 Ig. Beträffande utvecklingen efter 1925 kan endast konstateras, att kontorsbiträden och kontorister vid SJ numera har helt skilda arbetsuppgifter. SJ:s kontorister har numera uppflyttats till den allmänna kontoristgraden, 13 Ig. Skrivbiträden samt kontorsbiträden vid allmänna civiKörvaltningen och kommunikationsverken utom SJ (1 resp. 2 kv. Ig) Kontorsbiträdestjänsterna vid allmänna civilförvaltningen härstammade från de 1910 inrättade biträdesbefattningar, vilka fr. o. m. 1915 (sedan biträdesbefattningar av två högre grader tillkommit) benämndes biträdesbefattningar av 1 :a graden och vilka vid inrättandet avsågs för renskrivning eller andra enklare göromål. Ursprungligen hade dessa biträden samma begynnelseavlöning som de manliga vaktmästarna (senare kallade expeditionsvakter) men högre slutavlöning. Det sistnämnda är särskilt anmärkningsvärt, eftersom även manliga tjänstemän med lägre begynnelseavlöning än kvinnliga brukade nå högre slutavlöning på grund av flera och högre ålderstillägg, motiverade med familj ef örsörjningsskäl. Då lägre kvinnlig än manlig lön för likvärdiga arbetsuppgifter vid denna tidpunkt var regel inom praktiskt taget alla områden, synes lönerelationerna mellan biträdena och vaktmästarna visa, att biträdesbefattningarna då värderades högre med hänsyn till arbetsuppgifterna. Även rekryterings- och utbildningssynpunkter spelade givetvis in. Vaktmästarna hade endast folkskola; även om några formella kompetensfordringar inte 114

gällde för biträdena, torde de dock i mycket stor utsträckning ha rekryterats bland läroverksutbildade kvinnor. När allmänna civilförvaltningens avlöningsreglemente trädde i kraft fr. o. m. 1922, inplacerades vaktmästare (expeditionsvakter) i 1 m. Ig ( = 9), vilket betydde, att de fick både högre begynnelselön och högre slutlön än de i 2 kv. Ig inplacerade biträdena av 1 :a graden (kontorsbiträdena). Kontorsbiträdenas begynnelse- resp. slutlön blev 86 resp. 82 % av expeditionsvakternas. Avståndet mellan den lägsta manliga och den lägsta kvinnliga graden inom departement och ämbetsverk ökades ytterligare genom att samtidigt inrättades en ny grad för kvinnliga biträden, skrivbiträdesgraden, som avsågs för arbetsuppgifter av okvalificerad art, såsom renskrivning, enklare räknearbeten o. d., för vilka folkskoleutbildning ansågs tillräcklig. Därvid uttalades, att biträdesbefattningarna av 1 :a graden också ursprungligen avsetts för kvinnor med endast folkskoleutbildning men i stor utsträckning kommit att besättas med kvinnor med högre utbildning. Kontorsbiträdestjänster vid postverket och telegrafverket inrättades vid ikraftträdandet av kommunikationsverkens avlöningsreglemente, då de ersatte dessa verks lägsta och enda biträdestjänster. Postverkets biträden hade tidigare under vissa perioder haft högre avlöning än brevbärarna. Genom avlöningsreglementet blev lönerelationerna mellan kontorsbiträden och brevbärare desamma som mellan allmänna civilförvaltningens kontorsbiträden och expeditionsvakter. Med utgångspunkt från att de kvinnliga kontorsbiträdena vid SJ borde sättas en lönegrad under de manliga föreslog 1921 års lönekommitté, att samtliga kontorsbiträden skulle inplaceras i 11 Ig. För skrivbiträden föreslogs den lägsta manliga lönegraden, dvs. nuv. 9. Vid den kvalitativa inplaceringen i PM 1924 föreslogs 9 Ig för kontorsbiträden och 7 Ig för skrivbiträden. Prop. 1925 satte enligt det kvantitativa alternativet kontorsbiträden i 8 Ig och skrivbiträden i 6 Ig. Beträffande kontorsbiträden framhölls, att de före 1919—1921 års löneregleringar varit i lönehänseende likställda med manliga tjänstemän i 1 m. Ig ( = 9 ) ; även om den vid löneregleringarna uppkomna skillnaden inte borde utjämnas, borde de dock inte sättas lägre än en lönegrad under expeditionsvakterna, särskilt som deras arbetsuppgifter på sina håll blivit mera kvalificerade genom skrivbiträdesbefattningens tillkomst. Kontorsbiträdenas begynnelse- resp. slutlön efter 1925 års inplacering blev 94 resp. 90 % av expeditionsvakternas. Genom 1925 års inplacering av skrivbiträdena fixerades skillnaden mellan den lägsta kvinnliga och den lägsta manliga graden till tre lönegrader. Denna skillnad förelåg dock endast vid de relativt få verk, där skrivbiträdestjänster inrättades. Vid andra verk, t. ex. postverket och SJ, var skillnaden endast en lönegrad. I olika sammanhang framställdes

yrkanden om utjämning av skillnaden mellan den manliga och kvinnliga bottengraden. Senast behandlade 1944 års personalutredning frågan om den lägsta ordinarie lönegraden för statsanställd kontorspersonal. Därvid framfördes även yrkande om 9 Ig som lägsta biträdesgrad, vilket motiverades dels med biträdenas utbildning, dels med deras arbetsuppgifter i förhållande till expeditionsvakternas. Utredningen avvisade förslaget om 9 Ig som lägsta ordinarie biträdesgrad bl. a. under hänvisning till den förestående utredningen om likalönsprincipen. Utredningen konstaterade, att den avsedda kategoriklyvningen mellan skrivbiträdestjänster och kontorsbiträdestjänster inte visat sig hållbar och föreslog 8 Ig som lägsta ordinarie grad och skrivbiträdesgradens bibehållande endast på icke-ordinarie stadiet. Enligt utredningens förslag infördes fr. o. m. 1/7 1947 reglerad befordringsgång för biträden med skriv- och kontorsgöromål (Cf4 V/t år—Ce 6 1 å r — C e 8 ) . Denna befordringsgång genomfördes för hela statsförvaltningen, således även för verk, där skrivbiträdestjänster inte funnits. För dessa verk betydde befordringsgången att löneskillnaden mellan den lägsta kvinnliga och den lägsta manliga rekryteringstjänsten ökades under en del av den icke-ordinarie anställningstiden. Fr. o. m. 1/7 1952 har expeditionsvakter och övriga tjänstemän i den manliga bottenlönegraden uppflyttats till 10 Ig.

Expeditionsbiträden vid lotsverket (2 kv. Ig) Vid lotsverkets distriktsexpeditioner fanns manliga och kvinnliga expeditionsbiträden med samma löneställning som SJ:s manliga och kvinnliga kontorsbiträden. Arbetsuppgifterna var samma för män och kvinnor. Intill 1923 hade någon lönedifferentiering efter kön inte förelegat. Vid inplaceringen 1925 sattes i princip ett biträde å varje distriktsexpedition i den förutvarande manliga expeditionsbiträdesgraden (= 12 Ig). Den ytterligare expeditionsbiträdesbefattning, som fanns å de tre största distriktsexpeditionerna, förändrades till kontorsbiträdestjänst, dvs. fick en löneställning ungefär motsvarande den förutvarande kvinnliga expeditionsbiträdesbefattningens. Detta betydde, att två kvinnliga expeditionsbiträden uppflyttades till 12 Ig. Å andra sidan omändrades två förutvarande manliga expeditionsbiträdestjänster till kontorsbiträdestjänster. (De var vakanta vid inplaceringen men uppehölls av män och fick sedan ordinarie manliga innehavare.) För expeditionsbiträdenas del genomfördes sålunda redan fr. o. m. 1/7 1925 en differentiering mellan befattningarna, som inte tog hänsyn till den då rådande fördelningen mellan könen utan endast till arbetsuppgifterna. Expeditionsbiträdestjänsterna uppflyttades 1942 till kontoristtjänster i 13 Ig (kansliskrivartjänster i 15 Ig fr. o. m. 1/7 1952).

Kanslibiträden (3 kv. Ig) Kanslibiträdestjänsterna härstammade vid allmänna civilförvaltningen från de biträdesbefattningar av högre typ, senare benämnda biträdesbefattningar av 2:a graden, som inrättats fr. o. m. 1913. Några särskilda kompetensfordringar för dessa hade inte uppställts. Vid kommunikationsverken inrättades kanslibiträdesbefattningen först fr. o. m. 1/7 1920. 1921 års lönekommitté satte kanslibiträdena i 14 Ig (liksom alla övriga kvinnliga befattningar i samma lönegrad, vilket bl. a. skulle inneburit, att första vaktfruar kommit två lönegrader högre än överkonstaplar). PM 1924 alt. II placerade kanslibiträdena i 11 Ig för att ernå likställighet kanslibiträde-rikstelefonist-manlig reparatör. I det kvantitativa alternativet sattes kanslibiträdena endast i 10 Ig, men i prop. 1925 framhölls bl. a. deras kvalificerade arbetsuppgifter och tidigare löneställning i förhållande till förste expeditionsvakter som motivering för inplacering i 11 Ig, medan flertalet övriga tjänster i 3 kv. Ig (främst rikstelefonist) endast fick den kvantitativa placeringen i 10 Ig. 1925 utgjorde kanslibiträdestjänsten graden mellan kontorsbiträde, 8 Ig, och kontorsskrivare (= nuv. kansliskrivare), 15 Ig. Sedermera har vid både allmänna civilförvaltningen och kommunikationsverken tillkommit ytterligare en mellangrad i biträdeskarriären, kontoristtjänsten i 13 Ig. Kameralbit raden vid sinnessjukhusen (3 kv. Ig) Kameralbiträdestjänsterna ledde sitt ursprung från de bokhållartjänster av lägre grad, vilka fr. o. m. 1919 inrättades för räkenskapers handhavande. Dessa tjänster var avsedda att i regel innehas av kvinnor och likställdes i lönehänseende med biträdestjänster av 2:a graden (jfr ovan). De kom emellertid att huvudsakligen besättas med män, som alltså hade »kvinnlig» lön. Fr. o. m. 1923 skedde en differentiering mellan männens och kvinnornas löner. Männen likställdes under benämningen manliga kameralbiträden med SJ:s manliga kontorsbiträden ( = nuv. 12 Ig). Kvinnliga kameralbiträden fick däremot fortfarande samma lön som kanslibiträden. 1921 års lönekommitté föreslog 14 Ig för kanslibiträden men förordade endast 12 Ig för de kvinnliga kameralbiträdena, eftersom dessa inte kunde sättas högre än manliga kameralbiträden. PM 1924 alt. II föreslog 11 Ig liksom för kanslibiträden. Medicinalstyrelsen påyrkade 12 Ig under hänvisning till de i huvudsak lika arbetsuppgifterna för manliga och kvinnliga kameralbiträden men meddelade samtidigt, att ingen kameralbiträdesbefattning för tillfället hade kvinnlig innehavare. Prop. 1925 inplacerade befattningen kvinnligt kameralbiträde i samma lönegrad som manligt kameralbiträde, dvs. befattningarna sammanslogs till en. Placeringen hade dock ingen omedelbar praktisk betydelse, då inga kvinnliga kameralbiträden fanns. (Först 1929 blev kameralbiträdestjänst åter besatt med kvinna.) 1945 förändrades kameralbiträdestjänsterna till kontoristtjänster i 13 Ig. De har numera lika många manliga och kvinnliga innehavare, 117

Rikstelefonister (3 kv. Ig) Rikstelefonisterna utgjorde 1925 den största gruppen av de i 3 kv. Ig placerade tjänstemännen. Från 1897 rekryterades dessa tjänster helt av folkskoleutbildade kvinnor, vilka börjat sin tjänstgöring som lokaltelefonister. De hade lägre lön än telegrafverkets kvinnliga biträden för kontorsgöromål. I avlöningsreglementet för kommunikationsverken blev rikstelefonister likställda med kanslibiträden. 1921 års lönekommitté föreslog också att de skulle inplaceras i samma lönegrad som kanslibiträden (14 Ig). Även i de båda alternativen i PM 1924 upptogs de till samma placering som kanslibiträden (kvalitativt 11 Ig, kvantitativt 10 Ig). Under beredningen i finansdepartementet hade telegrafstyrelsens representanter hävdat, att någon åtskillnad inte borde ifrågakomma mellan de stora grupperna kanslibiträde och rikstelefonist samt att rikstelefonist inte borde få högre placering än reparatör (11 Ig). Prop. 1925 upptog kanslibiträdena i 11 Ig men rikstelefonisterna endast i 10 Ig. Genom denna inplacering bröts sålunda den tidigare likställigheten mellan kanslibiträde och rikstelefonist. Sammanfattande synpunkter på de kvinnliga tjänsterna i 1—3 lönegraderna För alla i detta avsnitt behandlade kvinnliga tjänster i 1—3 kv. Ig (med undantag för kameralbiträdestjänsten vid sinnessjukhusen) hade några särskilda kompetensfordringar inte uppställts. De byggde sålunda — åtminstone i princip — på endast folkskoleutbildning. Beträffande kontorsbiträdes- och kanslibiträdestjänsterna uttalades, att de var avsedda för kvinnor utan någon teoretisk utbildning. I praktiken kom dock dessa tjänster att i mycket stor utsträckning besättas av kvinnor med läroverksutbildning, således av kvinnor med samma kompetens, som fordrades för kvinnliga tjänster i 5 och högre kv. Ig. När skrivbiträdesgraden inrättades framhölls också, att den — i motsats till kontorsbiträdesgraden — var avsedd för kvinnor med endast folkskoleutbildning. De kvinnliga tjänsterna i 1—3 Ig hade -— i motsats till de kvinnliga tjänsterna i högre lönegrader — bara ett fåtal manliga motsvarigheter med samma arbetsuppgifter. Det var endast sinnessjukhusens kvinnliga kameralbiträden (i 3 kv. Ig, alltså kanslibiträdesgraden) och lotsverkets kvinnliga expeditionsbiträden (i 2 kv. Ig, alltså kontorsbiträdesgraden), som motsvarades av manliga tjänster med samma benämning, samma kompetensfordringar och samma arbetsuppgifter. Dessa manliga tjänster hade en löneställning motsvarande nuv. 12 Ig. I dessa fall kom 1925 års beslut att innebära likställighet mellan de manliga och de kvinnliga tjänstemännen; den kvinnligakameralbiträdestjänstensammanslogs med den manliga, och lotsverkets manliga och kvinnliga expedi118

tionsbiträden fördelades på kontor sbiträdestjänster i 8 Ig och expeditionsbiträdestjänster i 12 Ig endast med hänsyn till arbetsuppgifter och inte efter kön. Men det bör understrykas, att det här gällde en inplacering som saknade praktisk betydelse: inga kvinnliga kameralbiträden fanns och antalet kvinnliga expeditionsbiträden vid lotsverket, som på grund av sina arbetsuppgifter uppflyttades till samma löneställning som de manliga tidigare ensamma innehaft, utgjorde två. I fråga om SJ:s manliga och kvinnliga kontorsbiträden hade redan före 1925 en viss differentiering i arbetsuppgifter inträtt; den lönegradsdifferens som fastställdes genom 1925 års inplacering, fyra lönegrader, motsvarade sålunda inte bara skillnaden mellan manlig och kvinnlig lönenivå utan innefattade även en verklig skillnad i arbetsuppgifter. Såsom av det föregående framgår var kontorsbiträdena före 1919—1921 års löneregleringar i lönehänseende likställda med vaktmästare (expeditionsvakter), stationskarlar och brevbärare. Likställigheten i lönehänseende betydde dock, som förut framhållits, inte att arbetsuppgifterna vid den tiden ansågs likvärdiga. Tvärtom måste den antyda, att kvinnornas arbetsuppgifter ansågs av högre värde, eftersom inom hela statsförvaltningen så gott som undantagslöst gällde principen att kvinnor avlönades lägre än män med samma arbetsuppgifter. En indikation på att de kvinnliga kontorsbiträdestjänsterna ansågs »högre» än de lägsta manliga tjänsterna, även sedan lönen satts lägre, var också deras förmånsställning i fråga om semester och reseersättning (se kap. 4, s. 66 ff). Vid dylika jämförelser torde dock böra beaktas, att kontorsbiträdestjänsterna i stor utsträckning faktiskt rekryterades med läroverksutbildade kvinnor. Det är sannolikt, att detta påverkat tjänsternas och arbetsuppgifternas sociala värdering. Medan lönerna till de lägsta inanliga tjänstemännen — såsom i kap. 6 närmare utvecklas — ursprungligen bestämts med hänsyn till behovsnivån för familjeförsörjare utan särskild utbildning, torde de kvinnliga kontorsbiträdeslönerna ha fixerats efter levnadskostnaderna för ensamstående »bildade» kvinnor, dvs. kvinnor som med dåtida utbildnings- och sociala förhållanden och med dåtida terminologi tillhörde en annan »samhällsklass» än de lägsta manliga tjänstemännen. Att de kvinnliga tjänsternas rekrytering och inte bara arbetsuppgifterna spelat in vid deras värdering i förhållande till de manliga synes också bestyrkas av det faktum, att inte bara de lägsta manliga tjänstemännen utan även manliga tjänstemän, vilkas arbetsuppgifter var desamma eller minst lika kvalificerade som de kvinnliga kontorsbiträdenas, t. ex. lotsverkets manliga expeditionsbiträden och statens järnvägars manliga kontorsbiträden, var sämre ställda än kvinnorna i fråga om semesterförmåner och reseersättning (men högre avlönade, beroende på behovslöneprincipens tillämpning).

Tjänster i 4 k v. lönegraden Utöver tjänsterna förestånderska av 2:a klass och köksförestånderska av l : a klass vid sinnessjukhusen hörde till denna lönegrad bara tjänsterna kassör vid telegrafverket och laboratoriebiträde av 2:a klass vid statens provningsanstalt. 4 kv. Ig var en föga utnyttjad mellangrad, vars tjänster vid 1925 års inplacering sattes i 11 Ig, eller i samma lönegrad som vissa av de till 3 kv. Ig hörande tjänsterna. Tjänster i 5 kv. lönegraden Till 5 kv. Ig hörde främst tjänsterna postexpeditör vid postverket, telegrafist vid telegrafverket samt kontorsskrivare vid kommunikationsverken (huvudsakligen SJ) och allmänna civilförvaltningen. Vidare fanns i denna lönegrad tjänsterna ritare, vaktföreståndare (vid telegrafverket), kassörska (vid sinnessjukhusen) samt laboratoriebiträde. Postexpeditörer Intill 1900 hade manliga och kvinnliga postexpeditörer samma avlöningsförmåner; befattningar av en högre grad var dock förbehållna männen. Fr. o. m. 1900 differentierades postexpeditörstjänsterna på högre avlönade manliga och lägre avlönade kvinnliga. Lönegradsplaceringen i kommunikationsverkens avlöningsreglemente, där manliga postexpeditörer inplacerades i Ig motsvarande nuv. 19, innebar att begynnelse- resp. slutlönen till kvinnlig postexpeditör utgjorde 74 resp. 67 96 av motsvarande lön till manlig postexpeditör. För manliga och kvinnliga postexpeditörer gällde samma kompetensvillkor: lägst realskoleexamen; fackutbildningen var också en gemensam s. k. postelevkurs. Det stora flertalet manliga postexpeditörer hade samma arbetsuppgifter som de kvinnliga (främst kassatjänst). Antalet manliga postexpeditörer utgjorde närmast före 1925 års inplacering ca 3A av hela antalet postexpeditörer. Endast ett mindre antal manliga postexpeditörer anlitades vid järnvägsposten eller för natttjänstgöring. De manliga postexpeditörerna rekryterade postverkets högre tjänster; de kvinnliga kunde dock befordras till förste postexpeditörer samt till postmästare av klass 3 och 4. Behörighetssakkunniga jämställde helt de manliga och kvinnliga postexpeditörerna. 1921 års lönekommitté ansåg, att de kvinnliga postexpeditörerna borde inplaceras en lönegrad under de manliga och fann detta motiverat med den differentiering i arbetsuppgifter, »som i vissa fall torde gälla». Häremot framhöll generalpoststyrelsen, att med då rådande arbetsförhållanden som utgångspunkt de manliga och kvinnliga postexpeditörerna, teoretiskt sett, borde hänföras till samma lönegrad; styrelsen motsatte sig dock den löneförhöjning för kvinnorna, som en sådan placering skulle medföra. I PM 1924 föreslogs de kvinnliga postexpeditörerna kvalitativt placerade två 120

lönegrader under de inanliga, varvid förutsattes en uppdelning av postexpeditörstjänsterna i en högre och en lägre grad. Om postexpeditörstjänster kunde på ett fullt tillfredsställande sätt rekryteras med kvinnor, hade staten ingen anledning att använda den dyrare manliga arbetskraften. I enlighet med det kvantitativa alternativet placerades de kvinnliga postexpeditörerna 1925 i 15 Ig, dvs. fyra lönegrader under de manliga, som fick benämningen postassistenter. Detta betydde, att begynnelse- resp. slutlönen till kvinnlig postexpeditör blev 80 resp. 72 % av motsvarande lön till manlig postassistent. Fr. o. m. 1/7 1926 fick i tjänst varande ordinarie kvinnliga postexpeditörer personlig placering i 16 Ig. Generalpoststyrelsen hade tillstyrkt en framställning från Posttjänstemännens förening om personlig placering i 19 Ig. Någon differentiering av arbetsuppgifterna för postassistenter och postexpeditörer kunde inte genomföras efter 1925 års inplacering, utan — bortsett från ett fåtal vid järnvägsposten tjänstgörande postassistenter — fullgjorde postassistenter och postexpeditörer samma arbetsuppgifter, huvudsakligen kassatjänst. Däremot vidtogs åtgärder för att nedbringa postassistentkårens storlek till ett antal som skulle svara mot dess främsta uppgift: att utgöra rekryteringsunderlag och vikariatskader för de högre tjänsterna i postverket. I fråga om rekrytering och utbildning genomfördes omedelbart en differentiering av den gamla postelevkursen i en kortare postexpeditörskurs och en längre postassistentkurs. Den förra kom att rekryteras huvudsakligen med kvinnor och den senare huvudsakligen med män. För postassistentbefattning uppställdes studentexamen som formell kompetensfordran. Genom rekrytering huvudsakligen av lägre tjänstemän inom verket har postexpeditör st jänsterna även fått manliga innehavare (1/10 1951 utgjorde männen ca 12 % av hela antalet ord. och e. o. postexpeditörer). På samma sätt har postassistentstjänster rekryterats även med kvinnor, huvudsakligen från postexpeditörsgraden men även direkt utifrån (såsom fallet är med flertalet m ä n ) . (1/10 1951 var ca 18 % av de ord. och e. o. postassistenterna kvinnor.) Någon differentiering postexpeditörer-postassistenter efter kön (som gällde omedelbart efter 1925 års inplacering) existerar således inte längre, även om postexpeditorskåren huvudsakligen är kvinnlig och postassistentkåren huvudsakligen manlig. Postexpeditörerna utför fortfarande arbetsuppgifter av samma karaktär, som före inplaceringen 1925 utfördes av både de manliga och kvinnliga postexpeditörerna, dvs. kassatjänst. Några särskilda arbetsuppgifter för postassistenterna har i stort sett inte kunnat skapas. Postassistenternas väsentliga uppgift har blivit att tjänstgöra som vikarier å befattningar i 21 och högre lönegrader. I regel anlitas postassistenterna endast under kortare tidsperioder för bestridande av postexpeditörsgöromål (kassatjänst). 121

Telegrafister Kvinnliga assistenter, från 1871 benämnda telegrafister, hade redan från början lägre avlöning än manliga assistenter. De sysselsattes — liksom de manliga — främst med telegramexpediering. Redan tidigt synes ha inträtt en viss differentiering mellan arbetsuppgifterna för de kvinnliga telegrafisterna och de manliga assistenterna; av de senare fordrades mera omfattande tekniska kunskaper samt förmåga att övervaka telegraflinjerna och avhjälpa fel. I en utredning 1901 konstaterades att de manliga assistenterna huvudsakligen anlitades för snabbtelegrafering, nattjänstgöring och arbetsledning. För antagning till de av telegrafverket anordnade utbildningskurserna fordrades intill 1907 av kvinnlig sökande normalskolekompetens och av manlig sökande studentexamen å reallinjen; därefter gällde realskoleexamen som lägsta kompetensvillkor för både m ä n och kvinnor. Utbildningen var differentierad på särskilda telegrafistkurser och särskilda, mera omfattande, assistentkurser. I kommunikationsverkens avlöningsreglemente placerades telegraf assistenter i (nuv.) 19 Ig; begynnelse- resp. slutlönen för telegrafist uppgick till 74 resp. 67 % av telegrafassistents motsvarande lön. Behörighetssakkunnigas likställande av befattningarna telegrafexpeditör och telegrafassistent bestreds av telegrafstyrelsen, som framhöll, att av männen fordrades mera omfattande teknisk utbildning och ett kroppsligt ofta mera ansträngande arbete. På grund av detta yttrande placerade 1921 års lönekommitté telegrafisterna en lönegrad under telegrafassistenterna. Vid den kvalitativa inplaceringen i PM 1924 sattes telegrafisterna två lönegrader lägre, dvs. i 17 Ig. Enligt det kvantitativa alternativet inplacerades de fr. o. m. 1/7 1925 under den nya benämningen telegrafexpeditörer i 15 Ig, vilket innebar, att deras begynnelse- resp. slutlön kom att utgöra 80 resp. 72 % av telegrafassistents motsvarande lön. De kvinnliga telcgrafexpeditörerna sattes alltså fyra lönegrader lägre än de manliga telegrafassistenterna, dvs. fick samma placering som kvinnlig postexpeditör i förhållande till manlig. Förhållandena var dock inte likartade. Medan de kvinnliga postexpeditörerna hade samma utbildning och arbetsuppgifter som de manliga, hade en uppdelning av arbetsuppgifter mellan telegrafassistenter och telegrafexpeditörer sedan flera år tillbaka ägt rum, varjämte telegraf assistenterna hade en mera omfattande utbildning. Detta åberopades också av finansministern, när han 1926 motsatte sig att i tjänst varande ordinarie telegrafexpeditörer liksom postexpeditörerna skulle få personlig placering i (nuv.) 16 Ig; riksdagen beslöt dock samma förmån för båda kategorierna. De förändringar i arbetsuppgifterna för telegrafexpeditörer och telegrafassistenter, som inträtt efter 1925, kan sammanfattas sålunda. Telegrafexpeditörerna sysselsattes fortfarande huvudsakligen med telegramexpediering. Nya telegraferingsmetoder har införts, varigenom telegrafe122

ringsarbetet förenklats. Telegrafexpeditörerna har övertagit även det telegramexpedieringsarbete, som 1925 utfördes av telegraf assistenter. De flesta telegraf assistenterna anlitades 1925 för telegramexpedieringsarbete vid huvudtelegrafstationerna, där de fullgjorde all nattjänstgöring och i övrigt främst utnyttjades för i tekniskt avseende mera krävande befattningar. Numera anlitas telegrafassistenter inte vidare i telegrafarbete utan alla har sådana administrativa arbetsuppgifter, som 1925 utfördes av en mindre del av assistentkåren. Telegrafassistenter och telegrafexpeditörer har sålunda fått helt skilda arbetsuppgifter, bl. a. genom att arbete, som 1925 utfördes av telegraf assistenter, numera tillförts telegraf expeditörer. Med hänsyn till telegrafarbetets ändrade karaktär övervägdes under åren 1936—1947 inrättande av ordinarie telegrafistbefattningar i lägre grad än telegrafexpeditörs. Rekryteringen och utbildningen av telegrafexpeditörer och telegrafassistenter är fortfarande helt differentierad. Telegrafexpeditörerna är fortfarande nästan uteslutande kvinnor (1/10 1951: 2 män) och telegrafassistenterna nästan uteslutande män (1/10 1951: 3 kvinnor). Kontorsskrivare vid SJ Vid järnvägsstyrelsen anlitades mot slutet av 1800-talet såväl kvinnliga som manliga kontorsskrivare. De kvinnliga var med hänsyn till rekryteringen och utbildningen att jämställa med postexpeditörer och telegrafister. Ursprungligen hade de kvinnliga kontorsskrivarna samma avlöning som de manliga, men enligt praxis utgick deras slutavlöning med lägre belopp. Fr. o. m. 1898 infördes särskild lägre avlöning för de kvinnliga kontorsskrivarna (begynnelseavlöning 83 % och slutavlöning 63 % av de manligas). Reduceringen motiverades med att av de kvinnliga kontorsskrivarna inte kunde påräknas samma arbetsprodukt. Någon skillnad i arbetsuppgifter antyddes inte. Tvärtom konstaterades 1907, att de flesta kvinnliga kontorsskrivarna utförde samma slags arbete som de manliga. I kommunikationsverkens avlöningsreglemente inplacerades manliga kontorsskrivare i Ig motsvarande nuv. 19. Lönerelationerna mellan manliga och kvinnliga kontorsskrivare var sålunda desamma som mellan manliga och kvinnliga postexpeditörer. Av ett 1913 avgivet betänkande framgår, att de manliga och kvinnliga kontorsskrivarna på järnvägsstyrelsens kontor i stort sett hade samma arbetsuppgifter; båda användes dock i stor utsträckning för mindre kvalificerade arbetsuppgifter, vilka inte krävde den utbildning som fordrades av kontorsskrivare (normalskolekompetens eller realskoleexamen). 1915 beslöts därför, att manliga och kvinnliga kontorsskrivartjänster successivt skulle ersättas med manliga och kvinnliga kontorsbiträdestjänster (för vilka 123

endast folkskolebildning förutsattes). Genom detta beslut klassificerades huvuddelen av kontorsskrivarnas dittillsvarande göromål (framför allt å kontrollkontoret, där de flesta var sysselsatta) som kontorsbiträdesarbeten. Kontorsskrivargraden reserverades dels för mera kvalificerade göromål, dels och framför allt för rekrytering av högre befattningar. Beslutet torde därigenom även ha bildat utgångspunkt för en viss differentiering av arbetet mellan manliga och kvinnliga kontorsskrivare. Det synes naturligt, att de mera kvalificerade göromålen i första hand tilldelades de manliga kontorsskrivare som i varje fall erfordrades för rekrytering av de högre befattningarna, till vilka kvinnor inte ägde tillträde. I sitt yttrande över behörighetssakkunnigas förslag framhöll järnvägsstyrelsen, att de manliga kontorsskrivarna inom de flesta tjänstegrenar hade vida mer krävande och oinfattande göromål än de kvinnliga: endast inom vissa av styrelsens kontor förelåg i viss utsträckning likartat arbete. Med hänsyn till detta yttrande satte 1921 års lönekommitté de kvinnliga kontorsskrivarna en lönegrad under de manliga. I PM:s kvalitativa alternativ uttalades, att göromålen för de kvinnliga kontorsskrivarna vid kommunikationsverken i allmänhet inte motiverade högre placering än 16 Ig. Enligt det kvantitativa alternativet placerades de kvinnliga kontorsskrivarna i 15 Ig, dvs. fyra lönegrader under de manliga, varvid deras titel ändrades till kansliskrivare. Efter inplaceringen 1925 har kansliskrivartjänsterna även fått manliga innehavare, och kvinnor har också utnämnts på de förutvarande manliga kontorsskrivartjänsterna. Under tiden närmast efter 1925 synes det ännu ha förekommit, att kansliskrivare och kontorsskrivare haft samma arbete, men numera torde en differentiering helt ha genomförts. Kontorsskrivare vid allmänna civilförvaltningen Fr. o. m. 1915 inrättades vid departement och centrala ämbetsverk kvinnliga biträdesbefattningar av 3:e graden. För dessa föreskrevs särskilda kompetensvillkor: minst realskoleexamen eller normalskolekompetens. Befattningarna avsågs för arbete, som tidigare brukat utföras av amanuenser eller ordinarie manliga tjänstemän av 1 :a graden (motsvarande nuv. byråsekreterargraden), såsom registrering, diarieföring, bokhållargöromål, uppsättning av enklare slag av skrivelser samt förmanskap över större kvinnlig personal. Som viktigt motiv för den nya gradens inrättande framhölls besparingen genom utbyte av manlig arbetskraft mot kvinnlig. Den kvinnliga biträdesbefattningen motsvarade med hänsyn till kompetensfordringar och avlöningsförmåner de långt tidigare inrättade kvinnliga postexpeditörs- och telegrafistbefattningarna samt kontorsskrivarbefattningarna vid SJ. Dessas begynnelselöner var vid denna tidpunkt ca 70—75 % av lönerna å motsvarande manliga befattningar, för vilka 124

gällde samma kompetensfordringar och vilka helt eller delvis hade samma arbetsuppgifter. Några manliga tjänstemän på samma kompetensnivå som biträdena av 3:e graden fanns däremot inte vid departement och centrala ämbetsverk. För de närmast högre manliga befattningshavarna, förstagradstjänstemännen, gällde krav på akademisk examen. Även om vid åtskilliga ämbetsverk de kvinnliga tredjegradsbiträdena övertog göromål från manliga förstagradstjänstemän, särskilt registrators- och bokhållerigöromål, och även om vid andra ämbetsverk motsvarande göromål fortfarande utfördes av de manliga förstagradstjänstemännen, kan självfallet inte göras gällande, att biträdestjänsterna och de manliga förstagradstjänsterna motsvarade varandra på samma sätt som kvinnliga och manliga kontorsskrivart jänster m. fl. vid kommunikationsverken. De manliga tjänstemännen avsågs väsentligen för sådana uppgifter, som krävde akademisk utbildning. De kvinnliga tjänstemännens övertagande av registrators- o. d. göromål får betraktas som ett led i åtgärderna för att inskränka användningen av överkvalificerad arbetskraft; sådana åtgärder vidtogs även på andra områden och innebar inte bara att män ersattes med lägre avlönade kvinnor, utan även att högre avlönade män utbyttes mot lägre avlönade män. Den enda större grupp m ä n inom allmänna civilförvaltningen, som liksom biträden av 3:e graden sysslade med kvalificerat kontorsarbete utan att akademisk utbildning krävdes, var landskanslister och landskontorister vid länsstyrelserna. Såsom i bil. 1 närmare utredes hade dessa tjänstemän arbetsuppgifter av ungefär samma karaktär som de kvinnliga biträdena av 3;e graden; dylika biträden saknades också vid länsstyrelserna. Relationerna mellan avlöningen till kvinnligt biträde av 3:e graden och till landskanslist var fr. o. m. 1919 ungefär desamma som mellan kommunikationsverkens kvinnliga och manliga kontorstjänster på läroverksplanet, dvs. den kvinnliga begynnelselönen var ca 70 % och slutlönen ca 65 % av den manliga. Dessa procentsiffror avspeglar alltså skillnaden mellan manlig och kvinnlig avlöning för sådant kvalificerat kontorsarbete, som ansågs kräva lägst realskoleexamen. När allmänna civilförvaltningens avlöningsreglemente trädde i kraft (1/1 1922), blev de kvinnliga biträdena av 3:e graden kontorsskrivare i 5 kv. Ig med samma avlöning som kommunikationsverkens kontorsskrivare, postexpeditörer och telegrafister. I bil. 1 (s. 346 ff) redovisas en undersökning av de arbetsuppgifter, som närmast före inplaceringen 1925 åvilade kontorsskrivare vid departement och centrala ämbetsverk. Såsom av denna undersökning framgår, tjänstgjorde 11 av de 51 kontorsskrivare, som fanns vid centrala ämbetsverk, såsom verksregistratorer, dvs. utförde göromål som vid andra ämbetsverk bestreds av akademiskt utbildade tjänstemän i (nuv.) 24 Ig (25 Ig vid departementen). En annan grupp kontorsskrivare sysslade med kassa- och bokföringsgöromål, som likaledes tidigare bestritts av manliga

kassörer i (nuv.) 24 Ig. En stor grupp kontorsskrivare hade till uppgift att utöva arbetsledning för med statistiskt arbete sysselsatt kvinnlig biträdespersonal. Departementens 13 kvinnliga kontorsskrivare hade i huvudsak göromål av samma karaktär som amanuenserna. PM 1924 alt. II konstaterade, att en kvalitetsskillnad i göromålshänseende förelåg mellan kvinnliga kontorsskrivare vid kommunikationsverken och dylika vid allmänna civilförvaltningen. De mera krävande arbetsuppgifter, som anförtroddes åt de sistnämnda, tillhörde vid kommunikationsverken de i 6 kv. Ig placerade befattningarna. Lg 16, som föreslogs för kontorsskrivare vid kommunikationsverken, ansågs för låg för allmänna civilförvaltningens kontorsskrivare, särskilt för sådana som handhade registrators- och kassörsgöromål. PM ifrågasatte inrättande av en högre kontorsskrivargrad, motsvarande kommunikationsverkens bokhållargrad. T. v. föreslogs emellertid även allmänna civilförvaltningens kontorsskrivare inplacerade i 16 lg. Att märka är att för postexpeditörer och telegrafister föreslogs kvalitativ inplacering i 17 lg. Prop. 1925 placerade enligt det kvantitativa alternativet alla kontorsskrivare i 15 lg, varvid tjänstebenämningen ändrades till kansliskrivare. I prop, framhölls, att en kvantitativ inplacering inte kunde anses fullt motsvara de ur kvalitativ synpunkt vitt skilda göromål, som kontorsskrivarna hade att utföra inom olika grenar av statsförvaltningen. Vissa av dessa göromål, såsom exempelvis kassörs- och registratorsgöromål, vilka ofta på sina håll utförts av manliga tjänstemän i 13 m. lg ( = 24), motiverade ett högre löneläge; frågan om en uppdelning av kontorsskrivargraden finge dock prövas framdeles. Genom 1925 års inplacering fixerades skillnaden mellan manligt och kvinnligt kvalificerat kontorsarbete till fyra lönegrader. Det torde nämligen vara berättigat att draga den slutsatsen, att ett stort antal av allmänna civilförvaltningens kansliskrivare, främst registratorerna och kassörerna, 1925 utförde i stort sett lika kvalificerat arbete som de manliga tjänstemän, vilka tillhörde nuv. 19 lg, exempelvis landskanslister och landskontorister. Efter 1925 har vid allmänna civilförvaltningen inträffat, att tjänster i nuv. Ig 18 och 19 inrättats för samma slags göromål (främst registratorsoch kassörsgöromål), som vid 1925 års inplacering ålåg kvinnliga tjänstemän i allmänna civilförvaltningens högsta grad, dvs. nuv. 15 lg. 1927 utbyttes dels den manlige registratorn i tullverket (i nuv. 24 lg), dels registratorerna i departementen (i nuv. 25 lg) mot kvinnliga registratorer. Men dessa placerades inte — som före 1925 skett vid motsvarande utbyte — i kontorsskrivare-(= kansliskrivare-) graden utan i 18 lg vid tullverket och i 19 lg vid departementen. Departementsregistratorerna sänktes sålunda från 25 till 19 lg. Denna lönegradssänkning kan dock inte — som stundom gjorts gällande — tillskrivas en »kvinnlig» lönesättning av registratorerna. Nedflyttningen berodde framför allt på att akademisk 126

examen inte vidare ansågs nödvändig för registratorsgöromålens utförande. Sedan k a n naturligtvis diskuteras, om 19 Ig var för låg med hänsyn till göromålens art och om lönen till manlig tjänsteman utan akademisk examen skulle ha legat högre än 19 Ig. Allmänna civilförvaltningens lönenämnd ansåg 21 Ig lämplig för departementsregistratorerna och jämförde därvid göromålen med de då helt »manliga» befattningarna förste postassistent och bokhållare. Att registratorn i tullverket kom just i 18 Ig torde ha berott på att man ville behålla den tidigare lönegradsskillnaden mellan departementsregistratorer och ämbetsverksregistratorer. Samtliga under åren 1927—1929 utbytta manliga registratorstjänster i nuv. 24 Ig ersattes med registratorstjänster i nu v. 18 Ig, dvs. tre lönegrader högre än de kvinnliga verksregistratorer (kansliskrivare) som fanns 1925. Av den i bil. 1 framlagda utredningen torde kunna dragas slutsatsen, att arbetsuppgifterna för de i 18 Ig placerade tjänsterna inte var av mera kvalificerad beskaffenhet än de som 1925 ålåg kansliskrivareregistratorer och att alltså inrättande av tjänster i 18 Ig innebar en högre värdering av arbetsuppgifter, som 1925 ålåg den högsta kvinnliga tjänsten i allmänna civilförvaltningen. Vidare torde det få anses sannolikt, att åtminstone någon av tjänsterna i 18 Ig var lika krävande som statsdepartementens registratorstjänster och att dessas högre placering mera berodde på den tidigare differensen mellan manliga registratorers lönegradsplacering än på verklig kvalitetsskillnad i göromålen. 1930 placerades för första gången efter 1925 en registratorstjänst åter i kansliskrivargraden. I fortsättningen kom registratorstjänsterna att differentieras på 15 och 18 Ig. Tjänster i sistnämnda lönegrad fick även manliga innehavare. Medan manliga kassörstjänster före 1925 utbyttes mot kansliskrivarbefattningar, inrättades fr. o. m. 1933 även kassörstjänster i 18 Ig. I fortsättningen differentierades kassörstjänsterna på 15 och 18 Ig. Den höjning av den högsta kvinnliga normalgraden från 15 till 18, som utvecklingen beträffande registrators- och kassörstjänster synes visa, kom även till uttryck i en uppflyttning 1931 av befattningen som föreståndare för varumärkesgranskningen vid patent- och registreringsverket från kansliskrivare till 18 Ig. Denna tjänst har genomlöpt samma stadier som vissa registratorstjänster, alltså 24—15—18. Höjningen till 18 Ig betingades inte av att arbetsuppgifterna blivit mera kvalificerade utan av att den 1924 satts i högsta graden för kvinnliga tjänstemän och att sedermera högre normalgrad för kvinnor införts. Denna utveckling synes ytterligare bestyrka, att inrättandet av tjänster i 18 Ig vid allmänna civilförvaltningen inneburit en ansats till utjämning av den löneklyfta mellan manligt och kvinnligt kvalificerat kontorsarbete, som 1925 fixerades till fyra lönegrader, dvs. 19—15. Härvid bör erinras, att de manliga tjänster vid kommunikationsverken (kontorsskrivare, postassistenter, telegrafassistenter), som 1925 127

hade kvinnliga motsvarigheter i nuv. 15 Ig, fortfarande står kvar i 19 Ig. Landskanslister och landskontorister, vilkas göromål enligt föregående resonemang 1925 var ungefär likvärdiga med den högsta biträdesgradens göromål, har däremot uppflyttats till 21 Ig. Därvid är emellertid att märka, att uppflyttningen motiverades med mera kvalificerade arbetsuppgifter i samband med organiserandet av arbetsdetaljer vid länsstyrelserna. Det torde knappast kunna göras gällande, att de i 18 och 19 Ig placerade kvinnliga registratorernas och kassörernas arbetsuppgifter på ett motsvarande sätt skiljer sig från de registrators- och kassörsgöromål, som 1925 utfördes av åtskilliga kansliskrivare. Utöver registratorstjänsterna i departementen har efter 1925 inrättats andra tjänster i 19 Ig, som huvudsakligen besatts med kvinnor och som kan sägas utgöra en motsvarighet till de manliga tjänster i nuv. 19 Ig, som 1925 fanns vid kommunikationsverken. Kontorsskri vartjänster i 19 Ig har sålunda inrättats vid olika verk inom allmänna civilförvaltningen. I 19 Ig har även placerats de bokhållar- och kanslistbefattningar, som fr. o. m. 1948 inrättats vid hovrätter och domsagor och vars göromål i viss mån synes överensstämma med göromålen å registrators- och kassörstjänsterna. Den skisserade utvecklingen skulle alltså ge vid handen, att för den högsta kvinnliga graden vid civilförvaltningen den 1925 uppkomna likalönsklyftan på fyra lönegrader delvis utjämnats genom att karriären utbyggts med tjänster i 18 och 19 Ig.1 Sammanfattande synpunkter på de kvinnliga tjänsterna i 5 lönegraden Tjänsterna i denna lönegrad torde vara de ur likalönssynpunkt mest intressanta. Här fanns de stora grupper kvinnliga tjänstemän vid kommunikationsverken, vilka hade manliga motsvarigheter i fråga om kompetensfordringar och — i stor utsträckning — även i fråga om arbetsuppgifter. Detta var lönegraden för kvinnor med kontorsarbete av sådant slag, att läroverksutbildning förutsattes. Dylikt kontorsarbete utfördes också av män. Här kan alltså skillnaden mellan manlig och kvinnlig lönenivå studeras bättre än när det gäller de i lägre kvinnliga lönegrader placerade kvinnliga kontorstjänsterna, där män med samma arbetsuppgifter som kvinnorna fanns endast i ett fåtal befattningar. Med undantag för vaktföreståndar- och ritartjänsterna gällde för de i 5 kv. Ig placerade tjänsterna fordran på läroverksutbildning, motsvarande lägst realskoleexamen. Samma kompetensvillkor var bestämda för kommui Efter förslag av 1949 års tjänsteförteckningskommitté och beslut av 1952 års riksdags höstsession (prop. 241) har registrators- och kassörstjänsterna i 18 Ig ersatts med tjänster i 17 och 19 Ig; tjänsten som föreståndare för varumärkesgranskningen har uppflyttats från 18 till 21 Ig.

nikationsverkens manliga tjänstemän i 8 m. Ig ( = nuv. 19 Ig), nämligen telegrafassistenter, manliga postexpeditörer och manliga kontorsskrivare vid SJ. Såsom förut visats hade vid 1925 års inplacering nästan alla manliga och kvinnliga postexpeditörer samma arbetsuppgifter; göromålen för manliga och kvinnliga kontorsskrivare torde också i många fall ha sammanfallit, medan en differentiering mellan arbetsuppgifterna för telegraf assistenter och telegraf ister genomförts i större utsträckning. 1925 å r s inplacering innebar, att de kvinnliga tjänsterna sattes fyra lönegrader under motsvarande manliga. Detta betydde omedelbart, att ett stort antal kvinnor (främst postexpeditörer) avlönades fyra lönegrader lägre än m ä n med samma utbildning och arbetsuppgifter, dvs. att 1925 års beslut inte innebar någon större ändring av de tidigare gällande lönerelationerna. Sedermera har emellertid för nu ifrågavarande kvinnliga och manliga tjänster vid kommunikationsverken genomförts en differentiering i fråga om arbetsuppgifter, i vissa fall även i fråga om kompetensfordringar och fackutbildning, varigenom underlag skapats för den differentiering i lönegradsplacering (och tjänstebenämning), som 1925 års beslut innebar. Samtidigt har de f. d. manliga tjänsterna kommit att innehavas även av kvinnor och de f. d. kvinnliga har fått även manliga innehavare, ehuru de fortfarande huvudsakligen är besatta med män resp. kvinnor. Ur likalönssynpunkt kvarstår frågan, om lönegradsskillnaden mellan de f. d. manliga och de f. d. kvinnliga tjänsterna motsvarar differentieringen i arbetsuppgifter och utbildning, eller annorlunda uttryckt, hur de arbetsuppgifter nu bör värderas, som före 1925 avlönades med nuv. 19 Ig, när de utfördes av män. Allmänna civilförvaltningens kontorsskri var tjänster saknade i motsats till kommunikationsverkens kvinnliga tjänster i 5 Ig manliga motsvarigheter. Ovan har visats, att deras arbetsuppgifter 1925 var likvärdiga med göromålen å de manliga tjänster vid länsstyrelserna, vilka 1925 placerades i Ig motsvarande nuv. 19. Även här var sålunda löneskillnaden fyra lönegrader mellan manligt och kvinnligt kvalificerat kontorsarbete, för vilket en reell — om icke formell — kompetensfordran på läroverksutbildning gällde. Efter 1925 har inträffat, att tjänster i (nuv.) 19 och 18 Ig inrättats för vissa av de arbetsuppgifter, som 1925 utfördes av i (nuv.) 15 Ig inplacerade kvinnliga kontorsskrivare (1925 namnförändrade till kansliskrivare). Likalönsproblemet blir sålunda här främst, huruvida kansliskrivarnas övriga arbetsuppgifter motiverar högre lönegradsplacering än 15 Ig.

Tjänster i 6 kv. lönegraden 6 kv. Ig omfattade — utöver den förut behandlade tjänsten förestånderska av 1 :a klass vid sinnessjukhusen — tjänsterna förste postexpeditör, förste telegrafist, förste kassör och förste vaktföreståndare vid tele5)—1016 52

grafverket, bokhållare vid SJ, bokhållare (kassör och bokhållare) vid statens vattenfallsverk, kanslist i UD samt assistent vid fångvårdsanstalterna.

Förste postexpeditörer Befattningar för förste postexpeditörer, manliga och kvinnliga, inrättades fr. o. in. 1910. De manliga och kvinnliga förste postexpeditörernu synes från början ha fått skilda arbetsuppgifter: de manliga främst arbetsledning och kontrollgöromål, de kvinnliga huvudsakligen föreståndarskap för tidningsexpedition. De kvinnliga förste postexpeditörernas begynnelse- resp. slutlön utgjorde fr. o. m. 1/7 1920 69 resp. 63 % av motsvarande lön till de manliga förste postexpeditörerna (vilka var placerade i Ig motsvarande nu v. 21). Något likställande av manliga och kvinnliga förste postexpeditörer föreslogs inte vid någon kvalitativ inplacering. 1921 års lönekommitté satte de kvinnliga en och PM 1924 alt. II två lönegrader under de manliga (alltså i nuv. 20 resp. 19 Ig). I yttrande över PM föreslog generalpoststyrelsen 20 Ig under motivering, att de kvinnliga förste postexpeditörerna i regel fullgjorde mera kvalificerade göromål än de manliga postexpeditörerna (== nuv. 19) och inom organisationen innehade befälsställning. Det kvantitativa alternativet satte förste postexpeditörerna i 17 Ig, men i prop. 1925 sänktes de till 16 Ig, alltså endast en lönegrad över de kvinnliga postexpeditörerna och fem lönegrader under de manliga förste postexpeditörerna (fr. o. m. 1/7 1925 benämnda förste postassistenter). Fr. o. m. 1/7 1926 fick i tjänst varande förste postexpeditörer personlig placering i nuv. 17 Ig; gcncralpoststyrelsen, som för postexpeditörer tillstyrkt samma personliga placering som för postassistenter (— nuv. 19), hade för förste postexpeditörerna föreslagit 20 Ig, dvs. en lönegrad under de manliga förste postassistenterna, som hade mera kvalificerade arbetsuppgifter än de kvinnliga förste postexpeditörerna. Förste postexpeditörer och förste postassistenter har — som fallet var redan vid 1925 års inplacering — helt skilda arbetsuppgifter. Förste postexpeditörernas gamla arbetsuppgift, föreståndarskap för tidningsexpedition, har numera i stort sett övertagits av överpostexpeditörer (i 19 Ig). De nuvarande förste postexpeditörerna har fått helt andra arbetsuppgifter: främst kassatjänst samt handhavandet av frankoteckensförråd vid vissa mindre postkontor. I anslutning härtill har de 1947 uppflyttats till 17 Ig. Förste postexpeditörstjänsten är fortfarande — liksom postexpeditörstjänsten — en »kvinnlig» tjänst.

Förste telegrafister En högre grad för både telegrafister och assistenter infördes fr. o. m. 1919. Redan från början synes förste telegraf assistenter (inplacerade i Ig motsvarande nuv. 21) och förste telegrafister ha tilldelats skilda arbetsuppgifter (arbetsledning å stora telegrafstationer resp. föreståndarskap för filialtelegrafstationer). 1921 års lönekommitté och PM 1924 alt. II föreslog samma kvalitativa inplacering för kvinnliga förste telegrafister som för förste postexpeditörer (en resp. två lönegrader under de manliga förste telegrafassistenterna). Alt. II likställde sålunda de kvinnliga förste telegrafisterna med de manliga telegrafassistenterna. Liksom förste postexpeditörer inplacerades de i prop. 1925 i Ig 16. Fr. o. m. 1/7 1926 blev också förste telegrafexpeditörer personligen placerade i 17 Ig. Först fr. o. m. 1/7 1952 har befattningen förste telegrafexpeditör höjts till 17 Ig, samma grad som förste postexpeditör. Den skillnad mellan arbetsuppgifterna för förste telegrafister och förste telegraf assistenter, som fanns redan vid 1925 ars inplacering, föreligger fortfarande. Förste telegrafexpeditörer fullgör numera vissa mera kvalificerade arbetsuppgifter i telegrafexpeditionen, som tidigare fullgjorts av telegraf assistenter. Endast ett fåtal förste telegraf assistenter disponeras numera för arbetsledning å telegrafstationer. Flertalet utnyttjas som biträdande trafikbefäl på centralstationerna och för administrativt arbete. En del av de arbetsuppgifter, som 1925 fullgjordes av förste tclegrafassistenter, har numera övertagits av förste telegrafexpeditörer.

Bokhållare vid SJ Kvinnliga bokhållarebefattningar inrättades fr. o. m. 1907 i järnvägsstyrelsen som en högre grad för de kvinnliga kontorsskrivare, åt vilka uppdragits regislratorsgöromål, uppsättande av skrivelser, förmanskap m. m. Därvid framhölls, att de skulle utföra samma arbete som ålegat de manliga bokhållarna. Avlöningen blev dock lägre för de kvinnliga bokhållarna (71 resp. 63 % av männens begynnelse- resp. slutlön). Sedan de manliga bokhållarna i kommunikationsverkens avlöningsreglemente inplacerats i Ig motsvarande nuv. 21, blev motsvarande relationstal 69 resp. 63 %. Av ett 1913 avgivet betänkande synes framgå, att manliga och kvinnliga bokhållare i stort sett hade olika arbetsuppgifter. För kvinnliga bokhållare föreslog 1921 års lönekommitté placering en lönegrad under de manliga och PM 1924 alt. II tre lönegrader under de manliga. I prop. 1925 framhölls, att järnvägsstyrelsen bestämt påyrkat bokhållarnas nedflyttning från 17 Ig (enligt alt. I) till 16 Ig, vilket också föreslogs i prop. Titeln ändrades till förste kansliskrivare.

Bokhållare (21 Ig) och förste kansliskrivare har numera helt skilda arbetsuppgifter. Förste kansliskrivartjänsten har fr. o. m. 1/7 1952 uppflyttats från 16 till 17 Ig. Kanslister i UD Kanslistbefattningar, som ursprungligen endast funnits vid beskickningar och konsulat, inrättades fr. o. m. 1/10 1919 även i utrikesdepartementet och blev där tillgängliga även för kvinnor. Endast kvinnor kom att utnämnas. De kvinnliga kanslisterna i utrikesdepartementet hade samma lön som de manliga i utlandet. Avlöningen var högre än till manlig kontorsskrivare Aid järnvägsstyrelsen. Fr. o. m. 1922 differentierades kanslistlönen i manlig och kvinnlig, samtidigt som även kanslistbefattningarna i utlandet öppnades för kvinnor. De manliga kanslisterna sattes i 9 m. Ig ( = 20), dvs. i lönegraden mellan manlig kontorsskrivare och bokhållare, och de kvinnliga i 6 kv. Ig, dvs. i samma lönegrad som kvinnlig bokhållare. För de kvinnliga kanslisterna, som ju tidigare haft »manlig» lön, innebar inplaceringen lönesänkning. Kvinnliga kanslister utnämndes även vid utrikesrepresentationen. 1921 års lönekommilté satte de kvinnliga kanslisterna i 20 Ig liksom de manliga, men PM 1924 alt. II föreslog endast 18 Ig. Vid inplaceringen 1925 sattes de kvinnliga kanslisterna i 16 Ig; de manliga i 20 Ig benämndes förste kanslister. De lägre befattningarna blev fortfarande reserverade för kvinnor och de högre för män. Huruvida en befattning skulle vara förste kanslist eller kanslist synes inte ha berott på placeringsorten utan på innehavarens kön. Sålunda efterträddes vid samma beskickning manlig förste kanslist av kvinnlig kanslist och vice versa. Fr. o. m. 1/7 1939 blev emellertid de två kanslistgraderna i stället för att dittills endast ha varit avsedda att skilja mellan manliga och kvinnliga befattningshavare verkliga steg i befordringsgången. Även män utnämndes å kanslistbefattningar; däremot har kvinnor ännu inte blivit förste kanslister. Befattningarna i utrikesdepartementet har hela tiden varit kanslistbefattningar och besatta med kvinnor. Assistenter En tjänst i 6 kv. Ig med klar manlig motsvarighet var assistent vid fångvårdsstaten. Fr. o. m. 1922 inrättades kvinnliga assislentbefattningar, av vilka en direkt ersatte en manlig assistentbefattning av 3 klass (placerad i Ig motsvarande nuv. 20). De kvinnliga assistenternas begynnelselön blev endast 75—77 % och slutlön endast 68—69 % av de manligas. 1921 års lönekommitté förordade de kvinnliga assistenternas likställande med de manliga; PM 1924 alt. II föreslog placering i 18 Ig. De in132

placerades kvantitativt i 16 Ig och benämndes assistenter av 4 klass; deras begynnelselön blev 79—80 % och slutlön 71—72 % av motsvarande löner till de manliga assistenterna av 3 klass. 1939 års tjänsteförteckningssakkunniga föreslog uppflyttning till 20 Ig, under hänvisning till att de kvinnliga assistenternas arbete inte på något sätt skilde sig från det som utfördes av deras manliga kolleger. Uppflyttningen genomfördes 1942.

Sammanfattande synpunkter på de kvinnliga tjänsterna i 6 lönegraden

Om man bortser från tjänsterna förste kassör och förste vaktföreståndare vid telegrafverket — för vilka inga särskilda kompetensfordringar gällde och vilka helt saknade manliga motsvarigheter — kan tjänsterna i denna lönegrad delas i två grupper. Den ena gruppen bildas av tjänsterna vid kommunikationsverken: förste postexpeditör, förste telegrafist och bokhållare (vid SJ och statens vattenfallsverk). För dessa tjänster gällde samma kompetensfordringar som för de i 5 kv. Ig placerade tjänsterna postexpeditör, telegrafist och kvinnlig kontorsskrivare; de var också befordringstjänster från dessa. I vissa fall torde ingen större skillnad i arbetsuppgifter ha förelegat mellan tjänster i 5 och 6 Ig. I varje fall torde det vara klart, att arbetsuppgifterna å kommunikationsverkens tjänster i 6 Ig var i kvalitetshänseende att jämställa med göromålen å vissa kontorsskrivartjänster vid departement och ämbetsverk, där det inte fanns kvinnliga tjänster i högre lönegrad än 5 kv. Ig (om man bortser från den speciella tjänsten kanslist i UD). Inrättande av en kvinnlig bokhållargrad vid allmänna civilförvaltningen diskuterades också i samband med 1925 års inplacering. Bortsett från behörighetssakkunniga torde inte i något sammanhang ha gjorts gällande, att kommunikationsverkens kvinnliga tjänstemän i 6 kv. Ig hade lika kvalificerade arbetsuppgifter som de delvis lika benämnda manliga tjänstemän, vilkas löneställning motsvarade nuv. 21 Ig (förste postexpeditör, förste telegrafassistent, bokhållare). Den kvalitativa inplaceringen i PM 1924 satte de kvinnliga tjänsterna två (förste postexpeditör och förste telegrafist) resp. tre (bokhållare) lönegrader under de nämnda manliga tjänsterna. Den kvantitativa inplaceringen i 16 Ig motsvarade fem lönegraders skillnad, varav sålunda endast en del kan anses ha berott på skillnad i manlig och kvinnlig lönenivå. Efter 1925 har inträffat, att förste postexpeditörer fått praktiskt taget helt nya arbetsuppgifter och redan 1947 uppflyttats till 17 Ig, att förste telegrafister ( = förste telegraf expeditörer) fått övertaga vissa göromål från telegrafassistenter och att den kvinnliga bokhållartjänsten (under den ändrade benämningen förste kansliskrivare) blivit en av både män och kvinnor passerad grad mellan kansliskrivartjänsten ( = den gamla kvinnliga kontorsskrivartjänsten) i 15 )g och kontorsskrivartjänsten ( = den gamla manliga kontorsskrivar-

tjänsten) i 19 Ig. Även förste telegrafexpeditörer och förste kansliskrivare har numera (fr. o. m. 1/7 1952) uppflyttats till 17 Ig. Den andra gruppen av kvinnliga tjänster i 6 kv. Ig innefattar kanslist i UD och assistent vid fångvårdsanstalterna, vilka tjänster hade direkta manliga motsvarigheter med samma arbetsuppgifter. För de manliga tjänsterna motsvarade löneläget nuv. 20 Ig, dvs. låg fyra lönegrader över den placering som de kvinnliga fick 1925. Efter 1925 har de kvinnliga assistenterna uppflyttats till samma lönegrad som de manliga. För de båda kanslistgraderna i UD (16 och 20) har den tidigare differentieringen efter kön ersatts med en differentiering efter arbetsuppgifter.

Tjänster i 7 och 8 kv. lönegraderna 7 och 8 kv. lönegraderna, dvs. de två högsta kvinnliga lönegraderna, omfattade uteslutande befattningar vid postverket och telegrafverket, nämligen postmästare av klass 4 och 3 samt telegrafkommissarier av klass 6 och 5 (ävensom den med sistnämnda befattning likställda tjänsten katalogredaktör). Kvinnliga postmästare av klass 4 och 3 Till kvinnliga postmästare av klass 4 och 3 utgick före 1910 samma avlöning som till manliga; endast ett fåtal kvinnor blev postmästare. Fr. o. m. 1910 differentierades avlöningarna så att den kvinnliga slutlönen blev 67 % av den manliga (å billigaste ort). Arbetsuppgifterna var identiska för manliga och kvinnliga postmästare. Ingen kvinna kom att utnämnas till postmästare av klass 3. I kommunikationsverkens avlöningsreglemente inplacerades de manliga postmästarna av klass 4 och 3 i lönegrader motsvarande nuv. 22 resp. 23. Begynnelse- resp. slutlönen till de kvinnliga postmästarna av klass 4 kom att utgöra 80 resp. 73 % av de manligas (å billigaste o r t ) . Vid inplaceringen 1925 fanns endast 1 ordinarie och 4 tf. kvinnliga postmästare av klass 4. I prop. 1925 föreslogs — med hänsyn till pågående omklassificering av postanstalterna — ingen inplacering av den kvinnliga postmästaren, som t. v. sattes på övergångsstat med bibehållna »kvinnliga» avlöningsförmåner; motsvarande ersättning skulle utgå till de tillförordnade. 1926 års omklassificering av postanstalterna innebar ett definitivt slopande av differentieringen mellan manliga och kvinnliga postmästartjänster. Den å övergångsstat uppförda kvinnliga postmästaren sattes på ordinarie stat i samma lönegrad som motsvarande manlig postmästare;

Telegrafkoniuiissarier av klass 6 och 5 Kvinnliga telegrafkommissarietjänsler inrättades fr. o. m. 1908. De för män avsedda telegrafstationerna, i regel de större, klassificerades för sig — efter uppbörden — i 4 klasser och de för kvinnor avsedda — likaledes efter uppbörden — i 3 klasser (5, G och 7). Manliga och kvinnliga stationer avgränsades sinsemellan inte bara genom uppbördens storlek utan också med hänsyn till tekniska och personella förhållanden. Utöver fast avlöning — bestämd med hänsyn till stationens klass — utgick till såväl manliga som kvinnliga telegrafkommissarier uppbördsprovision. Den fasta avlöningen (slutlön) för telegrafkommissarie av klass 5 utgjorde fr. o. m. 1913 75 % av slutlönen till manlig telegrafkommissaric av klass 4. Den procentuella uppbördsprovisioncn utjämnade i viss mån skillnaden mellan manlig och kvinnlig lön. Åtskilliga kvinnliga stationer av klass 5 överträffade i uppbörd manliga av klass 4. Vid ikraftträdandet av kommunikationsverkens avlöningsreglemente avskaffades uppbördsprovisionen. Manliga telegrafkommissarier av klass 4 och 3 inplacerades i Ig motsvarande nuv. 22 resp. 23. (Den lägsta kvinnliga klassen, 7, indrogs.) I sitt förslag till den omklassificering, som skedde fr. 1/7 1920, konstaterade telegrafstyrelsen, att sedan 1907 års klassificering manliga och kvinnliga stationer blivit i storlek blandade om varandra så att icke mindre än 28 kvinnliga stationer av klass 6 och 5 var större än den minsta manliga stationen. Med hänsyn till de kvinnliga tjänstemännens befordringsmöjligheter ni. m. bibehölls den faktiska fördelningen mellan manliga och kvinnliga stationer och lämnades de kvinnliga stationernas antal orubbat. Gentemot behörighetssakkunnigas likställande av manliga telegrafkommissarietjänster av klass 4 och 3 med kvinnliga av klass 6 och 5 framhöll telegrafstyrelsen, att de förra principiellt sett betecknade ett föreståndarskap av annan omfattning och med delvis andra kvalifikationer än de kvinnliga. 1921 års lönekommitté satte telegraf kommissarier av klass 5 i 22 Ig, dvs. likställde dem med manliga telegraf kommissarier av klass 4; telegraf kommissarier av klass 6 placerades i 21 Ig. PM 1924 alt. II föreslog 21 resp. 20 Ig. 1925 inplacerades telegraf kommissarier av klass 5 resp. G i 21 resp. 19 Ig. Vid omklassificeringen fr. o. m. 1/7 1926 klassificerades alla stationer likformigt efter en poängskala, innefattande olika faktorer. Det ännu 1920 tillämpade särskiljandet av de två lägsta (kvinnliga) klasserna till särskild grupp förekom sålunda inte. Som resultat av klassificeringen blev 17 stationer av klass 5 uppflyttade och deras kvinnliga föreståndare utnämnda till telegrafkommissarier av klass 4 och 3. Därmed synes de förutvarande kvinnliga stationernas inordnande i en för alla stationer gemensam skala ha genomförts. Även män har blivit telegrafkommissarier av klass 5. Vid klassificeringen fr. o. ni. 1/7 1948 slopades 135

såväl telegraf kommissarietjänster na av klass kommissarietjänsterna av klass 4 (Ca 22).

6 (Ca 19) som telegraf-

Sammanfattning Beträffande de kvinnliga tjänsterna i 7 och 8 kv. Ig behöver endast konstateras, att trafikanstalternas klassificering 1926 medförde full likställighet mellan manliga och kvinnliga tjänstemän. Sammanfattning För att besvara frågan i vad mån principen om lika lön för likvärdig arbetsuppgift genomförts vid lönegradsplacering av de tjänster, som före 1/7 1925 tillhörde särskild kvinnlig löneplan (se tab. 3, s. 67 f), kan m a n lämpligen gruppera dessa tjänster på följande sätt: A. Kvinnliga tjänster, vilka antingen 1925 eller senare fått samma lönegradsplacering som motsvarande manliga tjänster med samma arbetsuppgifter. 1. Kvinnligt kameralbiträde vid sinnessjukhusen, som 1925 fick samma lönegradsplacering och benämning som manligt (befattningen n u m e r a kontorist i 13 Ig). 2. Kvinnlig assistent vid fångvårdsstaten, som visserligen 1925 med annan benämning sattes fyra lönegrader under motsvarande manlig befattning men 1942 likställdes med denna. 3. Kvinnliga postmästare av klass 4 och 3, vilka 1925 inte fick någon inplacering utan 1926 sammanslogs med de manliga. 4. Förestånderska av l : a och 2:a klass (numera benämnda första föreståndarinna resp. föreståndarinna) samt översköterska (vid sinnessjukhusen), vilka tjänster efter beslut av 1951 och 1952 års riksdagar fått s a m m a lönegradsplacering som manliga tjänster med samma arbetsuppgifter. B. övriga kvinnliga tjänster. 1. Tjänster, vilka 1925 hade och fortfarande har samma arbetsuppgifter som manliga tjänster. Hit hör vaktfru och första vaktfru vid fångvårdsstaten samt sköterska (och den efter 1925 tillkomna tjänsten första sköterska) vid sinnessjukhusen. Även efter de fr. o. m. 1/7 1952 genomförda ändringarna i lönegradsplacering ligger vaktfru och sköterska två lönegrader samt första vaktfru och första sköterska en lönegrad under motsvarande manliga tjänstemän. För dessa tjänster är likalönsproblemet såtillvida klart som likheten i arbetsuppgifter erkänts i olika sammanhang men ett fullständigt utjämnande av lönedifferenserna uppskjutits i avvaktan på en principiell utredning av hela likalönsfrågan.

2. Tjänster, vilka 1925 helt eller åtminstone i viss utsträckning hade samma arbetsuppgifter som i regel lika benämnda manliga tjänster men vilka numera skiljer sig från dessa i fråga om arbetsuppgifter. De till denna grupp hörande tjänsterna är kvinnlig postexpeditör och kvinnlig kontorsskrivare (numera = kansliskrivare) vid kommunikations verken (främst SJ) samt kanslist i UD. Hit kan också räknas telegraf ist (numera = telegrafexpeditör) vid telegrafverket, ehuru den manliga befattningen redan 1925 hade annan benämning. Likalönsproblemet är här den riktiga värderingen av arbete, som 1925 när det i stor utsträckning utfördes av manlig arbetskraft, betalades högre än nu. 3. Tjänster, vilka 1925 hade väsentligen andra arbetsuppgifter än manliga tjänster med samma tjänstebenämning. Till denna grupp hör förste postexpeditörs-, bokhållar- och ritartjänsterna samt kontorsbiträdestjänsterna vid SJ och statens vattenfallsverk. För dessa tjänster är problemet om den år 1925 fastställda lönedifferensen i förhållande till manliga tjänster var större än som svarade mot skillnaden i arbetsuppgifter. 4. Tjänster, vilka 1925 inte hade någon motsvarighet bland de manliga tjänsterna vare sig i fråga om arbetsuppgifter eller tjänstebenämning. Hit hör tjänsterna skrivbiträde, kontorsbiträde (lika benämnda manliga tjänster endast vid SJ och vattenfallsverket), kanslibiträde, kontorsskrivare (numera == kansliskrivare) vid allmänna civilförvaltningen, rikstelefonist, vaktföreståndare, förste vaktföreståndare samt tjänsterna för ekonomipersonal vid sinnessjukhusen. Problemet blir här en värdering av dessa speciellt »kvinnliga» arbetsuppgifter.

KAPITEL 6

Motiveringar för lägre löner åt kvinnliga tjänstemän — en historisk översikt I detta kapitel avser vi att lämna en historisk oeh systematisk framställning av de olika skäl för lägre lön åt kvinnliga tjänstemän, som vid skilda lidpunkter anförts. Vi har funnit, att argumenten kan hänföras till tre principer för statlig lönesättning, vilka står i motsats till principen om lika lön till män och kvinnor för likvärdig arbetsuppgift. Vi har kallat dessa principer: 1) behovslöneprincipen, 2) prestationslöneprincipen och 3) marknadslöneprincipen. Utöver de argument, som går tillbaka på nämnda principer, har vid olika tillfällen åberopats 4) statsfinansiella hänsyn som skäl mot likalönsprincipens genomförande. Den utförliga redogörelse för behovslöneprincipens, prestationslöneprincipens och marknadslöneprincipens tillämpning i det statliga lönesystemet, som lämnas i de olika avsnitten av detta kapitel, sammanfattas i inledningen till kap. 8, 9 resp. 10; där undersökes också på vilka punkter dessa principer fortfarande gör sig gällande i det statliga lönesystemet och i vad mån de f. n. kan anses ha accepterats eller förkastats av statsmakterna. B e h o v s l ö n e p r i n c i p en Behovslöneprincipen eller behovsprincipen (som den i regel benämnts) 1 innebär som lönesättningsnorm rent allmänt, att lönen inte bara skall bestämmas som en ersättning för arbetet utan också skall anpassas efter arbetstagarens behov. Som en tillämpning av en behovslöneprincip i vidslräckt bemärkelse har ibland ansetts varje lönedifferentiering, som inte utgår från tjänsten utan från tjänsteinnehavarnas varierande inkomstbehov; sålunda har bl. a. dyrortsgruppering och ålderstillägg betraktats som uttryck för behovslöneprincipen.'- I regel har dock behovslöneprincipen endast haft avseende på den skillnad i olika löntagares behov, som sammanhänger med olikheter i försörjningsbörda. Den försörjningsbörda som m a n därvid haft i åtanke har i allmänhet bara gällt löntagarens egen familj; behovslöneprincipen har framträtt som familjeförsörjnings- eller familjetilläggsprincipen. Med ytterligare begränsning har behovslöneprincipen ansetts påkalla en lönedifferentiering uteslutande med hänsyn till försörjningsplikten mot barn; den har blivit liktydig med en barnförsörjnings- eller barntillläggsprincip. 1

I den efterföljande historiska framställningen användes därför främst detta uttryck. - Jfr Nylund, Behovsprincipen i svensk lönelagstiftning.

Behovslöneprincipeii har varit anledning till en löneskillnad mellan m ä n och kvinnor i det statliga lönesystemet därigenom att den fått en schematisk tillämpning: alla manliga tjänstemän har betraktats som familjeförsörjare och alla kvinnliga tjänstemän som icke-familjeförsörjare. Den primära anledningen till löneskillnaden mellan män och kvinnor i allmän Ijänst var just att lönen till en manlig tjänsteman utmättes för att tillgodose även familjens behov, medan avlöningen till en kvinnlig tjänsteman endast avsågs skola räcka till för en ensamstående. De högre löner som på detta sätt utgick också till män, som inte var familjeförsörjare, motiverades ibland med att även den ensamstående mannen hade större levnadsbehov än den ensamstående kvinnan. Allmänna civilförvaltningen och kommunikations verken före 1919 När det gällde att bestämma lönerna till statens tjänstemän, som ju ända till mitten av 1800-talet uteslutande utgjordes av män, fick hänsynen till levnadsbehoven tidigt en avgörande betydelse. Redan vid 1817—18 års riksdag framställdes som önskemål, att tjänstemännen av lönen skulle äga »anständig och tillräcklig utkomst». Då statens befattningshavare endast var m ä n och dessa förutsattes till övervägande del vara gifta, var det naturligt, att lönerna bestämdes med hänsyn till familjens levnadsbehov. 1874 uttalades exempelvis om lönen till en kanslisekreterare, att den borde •3)bereda honom, även med hustru och barn, en någorlunda sorgfri bärgning». Kravet på lönernas fixerande efter en för manliga familjeförsörjare avpassad behovsnorm kan sägas ha varit bestämmande även vid den genomgående reglering för den civila statsförvaltningen, som efter mönster av löneregleringen för statskontoret genomfördes under åren efter 1907. Även vid löneregleringar för kommunikationsverken utgick man vid lönernas fixerande från en manlig familjeförsörjares levnadsbehov. Så uttalades exempelvis 1901 i förslaget till lönereglering för postverket (jfr s. 303), att lönen till de manliga postexpedilörcrna borde ge dem möjlighet att underhålla sig och sin familj. Bakom hänsynstagandet till familjens levnadsbehov vid löneregleringarna låg uppfattningen om statens skyldighet att bereda de tjänare, vilkas arbetskraft helt togs i anspråk, »en anständig bärgning». Med detta uttryck åsyftades den minimiinkomst, som ansågs behövlig för att tjänstemannen och hans familj skulle kunna leva »ståndsinässigt» inom den socialgrupp, som han tillhörde på grund av sin utbildning och tjänstens karaktär. Man utgick sålunda vid löneregleringarna från olika »behovsnivåer», betingade av tjänstemännens sociala ställning, vilken självfallet stod i relation till den utbildning, som ansågs behövlig för tjänsten. Den lägsta bchovsnivån avsåg familjeförsörjare utan särskild utbildning. 139

Sålunda fixerades 1907 stationskarlarnas avlöning med hånsyn till »vad som i allmänhet anses utgöra levnadsbehovet för en familj i den samhällsklass, varom nu är fråga». I prop. 1914: l/II uttalades om löner till vaktpersonal vid fångvårdsstatcn i jämförelse med motsvarande kårer vid tull- och postverken: »Vid alla dessa kårer, där inträde kan vinnas utan att särskilda kunskaps- eller andra kompetensfordringar måste vara fyllda, sker rekryteringen inom samma samhällsklass; personalens sociala ställning blir också väsentligen densamma. Härav följer, att levnadsbehoven bliva i stort sett lika, med enahanda krav å medel för deras tillfredsställande» (s. 69). Den högsta »behovsnivån» gällde manliga tjänstemän med akademisk utbildning. Mellan den lägsta och högsta behovsnivån fanns — huvudsakligen vid kommunikationsverken (vid allmänna civilförvaltningen egentligen endast vid länsstyrelserna) — en behovsnivå, för vilken den sociala utgångspunkten var läroverksutbildning (postexpeditörer, stationsskrivare, landskanslister e t c ) . En särskild betydelse ur behovssynpunkt hade ålderstilläggen. De ansågs ha ett dubbelt syfte. »De äro nämligen avsedda att utgöra dels en uppmuntran för längre tids väl vitsordad tjänstgöring samt ett erkännande av det större värde, som vunnen erfarenhet bör förläna arbetet, dels ock ett medel att sätta en gift tjänsteman i stånd att möta de ökade utgifter, som bliva en följd av familjens tillväxt och därav härflytande större behov.» 1 När man bestämde löner för de inanliga tjänstemännen räknade man med att alla var familjeförsörjare och tog ingen hänsyn till att ganska många 2 förblev ogifta. När kvinnor efter mitten av 1800-talet fick tillträde till olika tjänster, främst inom kommunikationsverken, fick de i början som regel samma lön som fastställts för de manliga tjänstemännen (så exempelvis kvinnliga postexpeditörer, jfr s. 302, och kvinnliga kontorsskrivare vid SJ, jfr s. 333). Efter hand som antalet kvinnor ökade och krav på löneförbättringar för de manliga befattningshavarna framställdes, kom vid löneregleringarna att fastställas lägre lönebelopp för kvinnliga tjänstemän än för manliga med samma arbetsuppgifter. Därvid åberopades främst, att kvinnorna inte var familjeförsörjare. I vissa fall framhölls också, att levnadskostnaderna för kvinna var lägre än för man. Sålunda anfördes exempelvis vid 1907 års lönereglering för SJ (jfr s. 333) : »Vid bestämmande utav avlöningen för en kvinnlig tjänstemannabefattning i förhållande till den avlöning, som anses böra tillkomma en motsvarande befattning med manliga innehavare, kan man icke bortse från den skillnad i levnadskostnader, som äger rum emellan man och kvinna.» Vidare gällde, att avlöningen till manlig innehavare borde avvägas så att den satte honom i stånd att bilda egen familj, »vilket förhållande icke äger sin motsvarighet i fråga om en kvinna». 1902 års löneregleringskommitté framhöll 1911 (jfr s. 342) att de för kvinnliga biträden vid ämbetsverken fastställda avlöningarna inte syntes kunna lämna »tillräckligt uppehälle åt en tjänstemannafamilj (detta ord taget i dess dittills varande 1

1902 års löneregleringskommitté, bet. XXVII, s. 57. Enligt en utredning, framlagd i 1902 års löneregleringskommittés b e t ä n k a n d e I, Bihanget, s. 17, var 1903 34,7 % av samtliga ordinarie t j ä n s t e m ä n vid de centrala iimbetsverken ogifta. 2

allmänna betydelse)». Vid 1912 års riksdag uttalade statsutskottet (jfr s. 334), att det vore en hela statsförvaltningen genomgående princip, att avlöningen utgick med högre belopp till manlig tjänsteman än till kvinnlig; denna princip hade från statens synpunkt bl. a. det synnerligen viktiga skälet för sig, att man ville bereda de manliga tjänstemännen möjlighet att ingå äktenskap och bilda familj. 1913 uttalades i ett betänkande om avlöningar vid statens sinnessjukhus (jfr s. 387), »att faktiskt, på grund av en del fysiologiska och sociala förhållanden, levnadsomkostnaderna för kvinnan äro billigare än för mannen».1 Även i fråga om kvinnor synes man vid lönesättningen ha i stort sett utgått från tre olika, socialt betingade behovsnivåer. Man talade sålunda om kvinnliga befattningshavare »av betjäntklass» (ex. telefonister), för vilka ingen särskild utbildning förutsattes, och »av tjänstemannaklass» (ex. telegrafister, postexpeditörer), av vilka fordrades läroverksutbildning (normalskolekompetens eller realskoleexamen). 2 En högsta behovsnivå representerade de akademiskt utbildade kvinnorna, för vilka huvudsakligen tjänster vid undervisningsväsendet stod öppna. Kvinnor med viss utbildning och därmed sammanhängande »social ställning» fick sålunda — på grund av behovsprincipen — mindre lön än män med motsvarande utbildning; de kvinnliga tjänstemännens lön kunde ibland även understiga lönen till män med lägre utbildning. 3 Däremot rådde — som förut visats (s. 66 ff) — i fråga om semesterförmåner och ersättning vid tjänsteresor likställighet mellan män och kvinnor med samma sociala rekrytering. Ofta sattes lönerna till kvinnorna ännu lägre än som betingades av levnadskostnaderna för självförsörjande kvinnor inom resp. socialgrupper. Den kvinnliga statstjänstemannens lön blev endast ett bidrag till hennes försörjning. Av olika uttalanden framgår, att lönernas knapphet nödvändiggjorde bidrag från anhöriga. 4 Krav på löneförbättringar från de kvinnliga tjänstemännen motiverades med att lönerna inte räckte till uppehållet för en självförsörjande kvinna. Sammanfattningsvis kan konstateras, att vid de särskilda löneregleringarna för allmänna civilförvaltningen och kommunikationsverken genomfördes en generell lönedifferentiering mellan män och kvinnor, varvid männens högre löneställning främst motiverades med att de i regel var familjeförsörjare. Lönerna å de för kvinnor avsedda tjänsterna fastställdes med hänsyn till levnadsbehoven för ensamstående kvinnor. 1 Kvinnans låga levnadsomkostnader var ett av de skäl, som anfördes när det på 1850-talet blev fråga om att bereda kvinnor tillträde till allmän tjänst. Sålunda uttalade Kungl. Maj :t till 1859—60 års riksdag, att det för staten vore fördelaktigt att anlita kvinnor, »då kvinnan, som på lediga stunder själv kan sköta sitt hushåll, förfärdiga sina kläder eller eljest med handarbete något förtjäna, just därföre kan finna sig tillfredsställd med en avlöning, som för mannen vore otillräcklig för fyllande av de 2oundgängligaste levnadsbehoven». Belysande är vissa uttalanden om rikstelefonisternas rekrytering (jfr s. 327). 3 Jfr exempelvis förhållandet mellan avlöningarna till kvinnliga biträden och vaktmästare i ämbetsverken (s. 343 ff). Belysande är också förslaget om inrättande av manliga stationsmästartjänster vid telegrafverket (s. 321 f). •? Jfr exempelvis s. 315 (telegrafister), s. 334 (kvinnliga kontorsskrivarc vid SJ) och s. 337 (kvinnliga kontorsskrivare vid telegrafverket).

Undervisningsväsendet före 1919 Folkskolan var ett av de arbetsområden som först öppnades för kvinnorna; här fick de från början samma lön som männen och här upphävdes denna likställighet senare än på andra områden. Detta sammanhängde givetvis med den låga lönenivån; just lärarnas låga löner utgjorde en motivering för kvinnornas anställning vid folkskolan. I den motion vid 1856—58 års riksdag, som ledde till att kvinnorna fick tillträde även till folkskollärartjänster, framhöll sålunda motionären (Lars Johan Hierta), att lärarna var så svagt avlönade, att de knappt kunde påräkna för sitt uppehälle så mycket som en vanlig dagakarl; ingen som ägde utsikter till en mera tryggad bärgning eller de kunskaper, som kunde giva anspråk därpå, sökte sådana lärarbefattningar. Då det inte var möjligt att höja anslagen till folkskolan, föreslog han att kvinnor skulle anställas. »En lön av två eller trehundra riksdaler riksmynt, knappt tillräcklig till anskaffande av en ensam manspersons enklaste livsförnödenheter av föda och kläder och lämnande intet rum för tanken på att kunna försörja en familj — en sådan avlönings erhållande skulle däremot utgöra ett önskningsmål för månget väl uppfostrat och bildat fruntimmer, som är i saknad av egen förmögenhet. Kvinnan har vanligen långt ringare anspråk än mannen för levnadsbehovens tillfredsställande. Ogift är hon för de flesta fall van att inskränka sig till en stor tarvlighet och finner sig däruti med mera förnöjsamhet än mannen; är hon gift, men mannen icke har en oberoende förmögenhet eller ett indräktigare yrke, bliver det för henne ingen obetydlig vinst att, under en verksamhet av den ädlaste och mest fruktbärande beskaffenhet, på samma gång kunna bidraga till det gemensamma hushållet.» (Ridderskapets och adelns protokoll 1856—58, 1:336.) Skillnad mellan manliga och kvinnliga folkskollärares löner genomfördes först vid 1906 års riksdag, då åldcrstilläggen till folkskollärarinna bestämdes till 50 kr lägre belopp än för folkskollärare (jfr bil. 2). I prop. 51 motiverades differentieringen med hänsyn till levnadsbehoven. »Vad rättvisans bud kräver, är icke, att lärare och lärarinnor för lika arbete gottgöras med lika lönesumma, men väl att de med hänsyn till sina levnadsvillkor bliva lika förmånligt ställda.» I riksdagsdebatten opponerade sig prof. H. Hjärne mot den föreslagna löneskillnaden mellan män och kvinnor och anförde bl. a. (AK 1906: 44 s. 48): »Jag anser visserligen, att staten, när den tager en sin tjänares krafter i anspråk för hela livet, bör giva honom fullt tillräcklig avlöning även såsom familjeförsörjare. Sålunda anser jag, att mannens avlöning bör sättas så högt, att han därmed kan försörja en familj. Men däri finner jag intet skäl för att sätta en kvinnlig lärares avlöning lägre. Ty när kvinnan har samma kompetens och förrättar lika gott arbete, då bör icke staten för sin del taga hänsyn till dessa privata förhållanden. Jag anser sålunda även den grundsatsen oriktig att göra en skillnad på lönerna för kvinnor och ogifta män, å ena sidan, samt för gifta män, å andra sidan. Jag anser, att staten icke bör använda sin lönereglering på något vis såsom i förbigående även reglerande giftermålsfrekvensen. Det hör icke hit, utan staten bör uppställa vissa löneförmåner så höga, att den man, som ägnar sig

åt en statstjänst, bör kunna försörja sin familj därmed. Men det är icke någon anledning, varför icke kvinnor eller ogifta män böra ba samma löneförmåner som gifta män, eftersom samma arbete förrättas, vilande på samma kompetens.» Vad de allmänna läroverken beträffar fastställdes vid löneregleringen 1904 för de kvinnliga ämneslärarinnor, som skulle anställas vid statens samskolor, lägre lön än för de manliga ämneslärarna (jfr s. 412 ff). Som skäl lör lönedifferentieringen hade 1899 års läroverkskommitté anfört, att den vid sitt förslag till adjunkters och lektorers avlöning tagit särskild hänsyn till önskvärdheten av att lärarens lön satte honom i tillfälle att ingå äktenskap och underhålla familj; denna synpunkt gällde inte för lärarinnorna; deras lön borde »blott vara så stor, att den bereder dem själva ett fullt tillräckligt underhåll, lämpat efter deras samhällsställning och deras på studier nedlagda kostnader samt icke lägre än den avlöning, som på andra områden står med dem socialt likställiga kvinnor till buds». 1 1902 års löneregleringskommittc ansåg sig 1911 2 kunna konstatera, att man vid de på senare tiden företagna löneregleringarna otvivelaktigt bestämt avlöningarna »med särskild hänsyn till önskvärdheten därav, att avlöningen må sätta manlig tjänsteman i stånd att ingå äktenskap och underhålla familj». »En dylik hänsyn lärer åtminstone i regel icke kunna göras gällande i fråga om kvinnliga tjänstinnehavare» (s. 57). Ålderstilläggen till manliga tjänstemän ansåg kommittén delvis vara avsedda att möta ökade utgifter till följd av familjens tillväxt (jfr ovan s. 140). Då kvinnlig tjänsteman förutsattes i regel inte ha familj att försörja, borde hennes avlöning minskas med den del av ålderstilläggen, som ansågs betingad av hänsynen till familjeförsörjning. Kommittén föreslog först och främst att den för manliga tjänstinnehavare fastställda begynnelselönen skulle reduceras med hänsyn till kvinnornas lägre pensionsålder och högre levnadsålder så att man och kvinna skulle få samma »effektiva» avlöning, dvs. lika gottgörelse för tjänstår räknat. (Se nedan s. 162 f.) Men utöver denna »försäkringsmatematiska» reduktion borde ytterligare avdrag göras, så att kvinna inte fick uppbära den del av avlöningen, som var avsedd för underhåll av familj. Någon mera allmänt tillämplig grund för detta avdrags storlek hade kommittén inte kunnat få fram ur de senaste löneregleringarna men ansåg för sin del, att det åtminstone inte vederfors kvinnan någon orättvisa, om avdraget bestämdes till sådant belopp, »att den kvinnliga tjänstemannens effektiva avlöning, för tjänstår räknat, blir i medeltal omkring 90 % av motsvarande manlige tjänstemans effektiva avlöning för tjänstår» (s. 59). Kommittén föreslog därför, att kvinnans begynnelseavlöning skulle sättas till 80 % av mannens, varvid alltså även togs hänsyn till den rent matematiska reduktion, som var nödvändig för åstadkommande av samma »effektiva» avlöning per tjänstår. Av ålderstillägg och ortstillägg skulle kvinna få 1 2

1899 års läroverkskommitté, het. II s. 524. I bet. om kvinnors t i l l t r ä d e till vissa lakar- ocli l ä r a r t j ä n s t e r

(jfr ovan s. 60 f ) .

endast hälften, eller den del, som icke ansågs betingad av hänsynen till familj ef örsörj ning. De av kommittén föreslagna slutavlöningarna varierade mellan 68 % och 78 % av männens slutavlöningar. Kommittén framhöll, att den givit de ifrågavarande kvinnliga tjänstemännen i förhållande till de manliga avgjort förmånligare ställning än den som intogs av kvinnliga funktionärer i postverket och järnvägsstyrelsen (för de sistnämnda var begynnelselönen ca 70 % och slutlönen ca 62 % av männens). Löneregleringskommitténs förslag kom icke att läggas till grund för någon proposition eller i övrigt leda till någon åtgärd. Det har emellertid intresse genom att en del av männens avlöning uttryckligen angavs betingad av hänsyn till familjeförsörjning. Lärarlönenämnden tog upp behovsprincipen till ingående behandling. 1 Nämnden erinrade, att man på senare tid ifrågasatt ändrade lönegrunder, avsedda att skipa större rättvisa framför allt mellan manliga och kvinnliga löntagare. Då levnadskostnadernas stegring påkallat löneförhöjningar, hade gjorts gällande att löneökningen i första hand borde komma de tjänstemän till godo, som hade största känningen av de dyra tiderna, dvs. de som hade familj att försörja, en uppfattning, som också beaktats bl. a. av statsfinansiella skäl. Det förhållandet att kvinnor avlönades lägre, ofta väsentligen lägre än män i liknande eller motsvarande tjänstebefattningar, hade, särskilt från det allmännas representanter, motiverats med att männen såsom vanligen familjeförsörjare behövde större löneinkomst än kvinnorna såsom vanligen ickefamiljeförsörjare. Häremot hade framhållits, att tillägg till avlöning på grund av familjeförsörjning borde tillkomma även den familj ef örsörj ande kvinnan men däremot inte den icke-familj ef örsörj ande mannen. De sålunda påyrkade avlöningsgrunderna hade utformats till en ny avlöningsprincip, benämnd behovsprincipen. »Enligt denna bör avlöningen bestämmas med hänsyn till befattningshavarnas behov, särskilt i den mån detta varierar på grund av att befattningshavaren är familjeförsörjare eller icke, ävensom enligt somligas mening, i den mån behovet varierar efter som befattningshavaren är man eller kvinna. De, som omfatta denna teori, äro ense därom, att familjeförsörjare, vare sig män eller kvinnor, böra åtnjuta högre avlöning än icke-familjeförsörjare, dessa må nu vara män eller kvinnor. Beträffande den ensamstående mannens och den ensamstående kvinnans levnadsbehov gå meningarna i sär. Somliga anse, att i detta avseende ingen nämnvärd skillnad förefinnes, andra anse, att mannens levnadsbehov äro så mycket större än kvinnans, att hänsyn härtill bör tagas vid bestämmandet av lönens storlek» (s. 25). Mot den »nya avlöningsprincipen» hade ställts principen lika arbete, lika lön, vilken fått sitt konsekventaste uttryck i det ovan (s. 142 f) refererade yttrandet i 1906 års riksdagsdebatt. 1

I en särskild bilaga till nämndens betänkande (band 2, s. 403 ff) refereras utförligt tidigare diskussioner och uttalanden om behovsprincipen.

Nämnden framhöll, att avlöning enligt behovsprincipen faktiskt redan var införd i det statliga lönesystemet (genom särskilda lägre löneplaner för kvinnorna) och att det endast vore fråga om en konsekventare tilllämpning av denna princip. Satsen lika arbete, lika lön hade sålunda icke den tillämpning som m a n föreställt sig; i vad mån den gällde för manliga tjänstemän ansåg sig nämnden inte kunna avgöra, men nämnden ville framhålla, att särskilda avlöningstillägg åt familjeförsörjare lika litet eller lika mycket skulle strida mot grunderna för det statliga lönesystemet som en del redan införda avlöningsformer såsom ålderstillägg, ålderdomspension, avlöning under sjukdom osv. Frågan vore om till nu nämnda skäl för lönedifferentiering även skulle läggas familjeförsörjningen, dvs. om »till övriga statstjänarna ålagda försäkringar även skall läggas familjeförsäkring». Lärarlönenämnden förordade i princip att i statens avlöningssystem skulle införas särskilda familjetillägg. Dessa skulle endast utgå på grund av försörjningsplikt mot barn; »giftermålstillägg», tillägg för försörjningsplikt mot hustru avvisades däremot. Rätt till familjetillägg (för eget äkta barn) skulle tillkomma inte bara manlig tjänsteman utan också kvinnlig tjänsteman, som var änka (samt efter särskild prövning frånskild manlig och kvinnlig tjänsteman). Lärarlönenämnden ansåg sig för tillfället endast kunna förorda tillämpning av familjetilläggsprincipen för de kommunalt anställda lärarna. På detta område var den helt enkelt nödvändig. Folkoch småskollärarkåren kunde inte erhålla en lönereglering, som fullt tillgodosåg de manliga familjeförsörjarnas krav på en anständig bärgning, om inte lönen fördelades med hänsyn till familjeförsörjningen. Att dra gränsen mellan familjeförsörjare och icke-familjeförsörjare efter kön skulle innebära, att 2 278 icke-familjeförsörjande män kom att hänföras till familjeförsörjare; »undantag» som förekom i så stor omfattning kunde inte betraktas som obefintliga. De principiella skäl som talade för den nya löneprincipens tillämpning på folk- och småskollärarkårerna gällde naturligtvis även för läroverkslärarna, men dessa var dels relativt få, varför frågan inte hade så stor statsfinansiell betydelse, dels bättre avlönade, varför behovet av särskilda familjetillägg var mindre. Att tillämpa den nya löneprincipen på de statsanställda lärarna skulle få konsekvenser för övriga statstjänstemän; den borde därför införas på en gång efter hela linjen. Vad de statsanställda lärarna beträffar föreslog nämnden alltså inte några lönetillägg för familjeförsörjare. Alla manliga lärare, vare sig de var familjeförsörjare eller ej, ansågs böra få samma avlöning, bestämd med hänsyn till familjeförsörjarnas behov. För alla kvinnliga lärare skulle denna avlöning minskas med ett belopp, som kunde anses motsvara familjeförsörjningsbehovet. Detta avdrag borde — som löneregleringskommittén föreslagit — bestämmas så, att den kvinnliga statstjänstemannens effektiva avlöning, för tj anstår räknat, blev i medeltal omkring 90 % av motsvarande manlige tjänstemans effektiva avlöning för tjänstår. 10—1016 52

Vid beräkningen av lönerna till de kvinnliga lärarna utgick nämnden sålunda i fråga om de statsanställda från 90 % av avlöningen till manlig lärare och i fråga om de kommunalanställda från 100 % av avlöningen till manlig i eke-familj ef ör sörj ande lärare. Dessa belopp reducerades sedan efter »försäkringsmatematiska» grunder med hänsyn till kvinnornas pensionsförhållanden och männens värnpliktstjänstgöring (se nedan s. 163 och 160). I fråga om de kommunalt anställda lärarna innebar nämndens förslag samma »effektiva» avlöning åt icke-familj ef ör sörj ande kvinnor som åt icke-familj ef ör sörj ande män — trots uppfattningen att »kvinnorna vanligen kunna reda sig med mindre än männen», en fråga som utförligt diskuterades av nämnden (s. 44 ff). Lärarlönenämnden framhöll, att uppfattningen om kvinnans mindre levnadsbehov bottnade i omständigheter av historiskt-social art. »Sådana sysslor som att hålla rent, laga och tillverka kläder samt laga mat anses av gammalt som speciellt kvinnliga. På grund av sin mindre fallenhet för och förtrogenhet med sådana sysselsättningar har mannen svårare att reda sig ensam än kvinnan. Den ensamstående mannen måste för skötseln av sitt hem anlita mera hjälp än den ensamstående kvinnan och anses i följd härav hava större behov. Vad som emellertid mest bidragit till att kvinnorna hava eller anses hava mindre levnadsbehov än männen, är den i ekonomiskt hänseende beroende ställning, kvinnan intagit och fortfarande intar.» Mannens »större tillgångar hava framkallat större anspråk på rundhänthet hos honom;» »Särskilt torde den starkare ställning, mannen intager gent emot det svagare könet, i många livets förhållanden anses medföra förpliktelser av ekonomisk art.» Uppfattningen om kvinnans mindre levnadsbehov hade enligt nämndens mening varit en av anledningarna till hennes låga avlöning; å andra sidan hade den låga avlöningen tvungit kvinnan att i görligaste mån inskränka sina behov. Nämnden framhöll, att de historiskt-sociala skäl som låg bakom uppfattningen om kvinnans mindre levnadsbehov så småningom skulle förlora i kraft. Förr eller senare skulle den meningen vinna gehör, att en heltidstjänstgörande kvinna hade samma anspråk på vila, förströelse och utbildning som hennes manliga kamrat. En utjämning skulle också äga rum mellan mannens och kvinnans levnadsbehov dels genom att den kommande generationen män skulle vinnlägga sig om ett enklare levnadssätt, dels genom att »den självförsörjande, med stark självständighetskänsla utrustade kvinnan», i den mån kvinnolönerna höjdes, skulle lägga sig till med en del behov, »som nu för kvinnan anses som överflödsbehov». Löneregleringskommittén framhöll i yttrande över lärarlönenämndens förslag, att principen om särskilda avlöningstillägg åt familjeförsörjare borde införas först efter en ingående utredning och på en gång inom hela statstjänsten. Principens tillämpning på de kommunalt anställda lärarna skulle föregripa utredningen och avstyrktes därför av kommittén. I prop. 1918:260 ang. lönereglering för såväl läroverkslärare som folkoch småskollärare m. fl. uttalade chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Rydén, sin principiella anslutning till förslaget om särskilda avlöningstillägg för familjeförsörjare. Det sökte förverkliga den enligt h a n s mening riktiga grundsatsen, att man borde på ett bättre sätt lämpa avlöningarna efter »växlingarna i levnadsbehoven •— i synnerhet den försörjningsplikt, som kan åligga löntagaren».

Förslaget kunde jämväl bereda större möjlighet att rättvist avväga lönebeloppen mellan manliga och kvinnliga tjänstinnehavare än eljest tilllämpade lönesystem, vilket vore av särskild betydelse inom de kommunalt anställda lärarkårerna, där de kvinnliga lärarkrafterna vore synnerligen talrika samt verksamma med enahanda uppgift och med samma anspråk ställt på deras arbete i avseende å såväl arbetets kvalitet som dess kvantitet. På grund av de invändningar, löneregleringskommittén gjort, och för att icke äventyra den synnerligen trängande löneregleringen genom ytterligare utredningar fann departementschefen sig nödsakad att avstå från tillämpning av familjetilläggsprincipen och att även på folk- och småskolans område i enlighet med dittills gällande avlöningsprinciper föreslå lägre lön för kvinnlig lärare än för manlig i samma befattning. Vid beräkning av kvinnlig lärares lön i förhållande till manlig tillämpades samma principer som föreslagits för de statligt anställda lärarna. Utvecklingen 1919-1925 Löneregleringen fr. o. m. 1919 för undervisningsväsendet, såväl det statliga som det statsunderstödda kommunala, innebar, att även på detta område kom att tillämpas samma »faktiska och schablonmässiga» behovsprincip, som låg bakom de tidigare, särskilda löneregleringarna för kommunikationsverken och allmänna civilförvaltningen: en lägre löneplan för kvinnor, byggd på presumtionen om alla män som familjeförsörjare och alla kvinnor som icke-familjeförsörjare. Den lägre löneplanen för kvinnorna uppfattades dock inte alltid som uttryck för en medveten behovsprincip, tvärtom syftade kraven på »behovsprincipens» genomförande i det statliga lönesystemet till ett mera individualiserat hänsynstagande till familjeförsörjningsplikten. Strävandena att komma bort från den schematiska behovsprincipen genom ett system med familjetillägg och strävandena att vinna likställighet främst mellan i eke-familj ef ör sörj ande män och icke-familjeförsörjande kvinnor kom sålunda delvis att sammanfalla. Ett utformat behovslönesystem torde i allmänhet — även bland förkämparna för kvinnornas likställighet — ha ansetts som en nödvändig förutsättning för ett genomförande av lika lön för män och kvinnor. Ett avlöningssystem utan hänsynstagande till arbetstagarens behov, alltså helt baserat på det utförda arbetet, torde vid denna tid knappast ha ansetts som en praktisk möjlighet. De allmänna löneregleringarna för kommunikationsverken 1919 och för allmänna civilförvaltningen 1921 konserverade det system med olika löneplaner för män och kvinnor, som framgått ur de tidigare särskilda löneregleringarna, och bevarade därmed det schematiska behovslönesystemet. Däremot avvisades förslagen om införande av ett system med familjetilllägg. Kommunikationsverkens lönekommitté framhöll sålunda, att anledning inte fanns att särskilt för kommunikationsverken ifrågasätta en sådan anordning; då bland berörda personalgrupper tanken därpå rönt ett be-

stämt motstånd, hade det ej ens synts nödigt att närmare utveckla skälen för och emot systemet. 1902 års löneregleringskommitté vidhöll sin tidigare uppfattning (se ovan s. 146), att, om behovsprincipen efter ingående utredning skulle befinnas förtjäna beaktande, borde den genomföras efter enhetliga grunder inom statsförvaltningen i dess helhet. Behörighetssakkunniga

Behörighetssakkunniga konstaterade 1920 i del II av sitt betänkande, att det under senare tid blivit vanligt att mot varandra ställa två olika system eller principer: lika arbete, lika lön contra behovsprincipen. Den förra utgick från uppfattningen, att »arbetet såsom sådant skall betalas utan hänsyn till arbetarens personliga levnadsbehov», medan den senare syftade till att »bereda en arbetsgottgörelse, vilken, i möjligaste m å n avpassad efter individuella förhållanden, gör dem, som utföra samma arbete, i ekonomiskt avseende lika förmånligt ställda». De sakkunniga fann det uppenbart, att behovsprincipen inte kunde tänkas förverkligad utan väsentliga modifikationer: man kunde bara ta hänsyn till ett fåtal av de många omständigheter, som ägde betydelse för den enskildes ekonomi. I praktiken hade behovsprincipen endast inneburit krav på hänsynstagande till den enskilde befattningshavarens försörjningsplikt; den kunde därför mera egentligt betecknas som familjeförsörjnings principen. Konsekvent tillämpad skulle denna princip innebära, »att familjeförsörjare, vare sig m ä n eller kvinnor, borde åtnjuta högre avlöning än icke-familjeförsörjare, dessa må nu vara män eller kvinnor». Behörighetssakkunniga framhöll, att familjeförsörjningsprincipen dittills icke direkt lagts till grund för någon lönereglering men däremot ofta åberopats såsom förklaring till den genomgående skillnad, som ansetts böra upprätthållas mellan manliga och kvinnliga befattningshavares löner. »Man har utgått från det faktiska förhållandet, att männen vanligen äro eller bliva familjeförsörjare och därför äro i behov av en högre avlöning än kvinnorna. Den manliga avlöningen bör därför, har det sagts, bestämmas med hänsyn till nämnda förhållande; om ett mindre antal män först sent eller måhända aldrig blir familjeförsörjare, föreligga undantagsfall, som icke kunna erhålla inflytande på den allmänna regeln. Då härvid invänts, att jämväl kvinnor kunna vara familjeförsörjare och därför rätteligen borde komma i åtnjutande av samma förmån, har egentligen icke givits annat svar än att dylika fall vore alltför fåtaliga för att hänsyn skulle kunna tagas till dem. Stundom har rent uttalats, att de befattningar, till vilka kvinnor erhållit tillträde, icke finge anses avsedda att bereda uppehälle för andra än ogifta» (s. 142). De sakkunniga kunde inte dela uppfattningen, att lönesystemet var byggt på familj ef örsörjningsprincipen. Att de manliga lönerna var avsedda att möjliggöra familjeunderhåll, var självklart: »om icke familjeförsörjare skola över huvud avstängas från statstjänsten, måste staten uppenbarligen avlöna dem så, att ej blott de själva kunna leva, utan även de familjemedlemmar, för vilka de äro lagligen försörjningspliktiga». Däremot kunde inte

denna »helt visst för varje avlöningssystem naturliga och nödvändiga förutsättning» betecknas som ett uttryck för familjeförsörjningsprincipen. »En lön, som utgår med lika belopp till den, som är ogift, och till den, som är gift, men icke har barn eller har ett eller flera barn, måste tvärtom uppfattas såsom en ersättning, bestämd uteslutande med avseende å arbetets värde. De hänsyn till familjeförsörjningen, vilka bidragit till att göra avlöningen högre än som nödtorftigt kräves för en ensamståendes underhåll, komma även dem till godo, vilka icke äro underkastade försörjningsplikt. Från den nuvarande lönepolitikens ståndpunkt synes därför konsekvensen bjuda, att samma avlöningsgrunder skola gälla för alla befattningshavare. Att i detta avseende låta en viss kategori av statstjänare intaga en undantagsställning med hänvisning till att inom densamma finnes blott ett fåtal familjeförsörjare är ur principiell synpunkt icke hållbart» (s. 143 f). Då m a n ansett sig i fråga om de kvinnliga befattningshavarnas löner ha i viss mån tillämpat familjeförsörjningsprincipen hade enligt de sakkunnigas mening i själva verket den »allmännare och för vårt nuvarande avlöningssystem än mera främmande behovsprincipen» legat bakom en sådan tankegång. »Man synes därvid icke blott hava utgått från det förhållande, att enligt den vanliga uppfattningen mannens levnadsbehov i och för sig äro större än kvinnans, utan även rätt allmänt hava förbisett, att underhållsplikten mot anhöriga, sådan den i verkligheten ofta framträder och socialt gäller, icke alltid stannar vid den rent legala försörjningsskyldigheten. I denna bemärkelse torde ett stort antal kvinnliga befattningshavare hava varit vida mer än självförsörjande» (s. 144). Behörighetssakkunniga kom sålunda till den slutsatsen, att det icke kunde anses riktigt att »under bibehållande av nuvarande grunder för statens avlöningssystem låta behovs- eller familjeförsörjningsprincipen medföra en allmän löneskillnad mellan manliga och kvinnliga befattningshavare». Detta gällde inte bara begynnelseavlöningen utan också ålderstillläggen. Visserligen kunde det vara riktigt, att anordningen med olika löneklasser i viss m å n berott på hänsyn till familjeförsörjningen, men då reglerna för ålderstilläggen inte gjorde någon skillnad mellan familjeförsörjare och andra, fanns enligt de sakkunnigas uppfattning inte något giltigt skäl att för kvinnliga befattningshavare indraga eller reducera ålderstilläggen eller i övrigt låta dessa utgå efter andra grunder än som gällde för manliga befattningshavare. Frågan om en mer eller mindre genomförd tilllämpning av behovsprincipen eller närmast familjeförsörjningsprincipen borde inte förbindas med det speciellt kvinnliga lönespörsmålet; en konsekvent lösning av kvinnolönefrågan inom det gällande avlöningssystemets r a m krävde tillämpning av principen om lika lön för man och kvinna i samma befattning. 1921 års lönekommitté 1921 års lönekommitté fann det nödvändigt att lösa frågan om familjelörsörj ningens inverkan på löneställningen i omedelbart samband med

frågan om förhållandet mellan manliga och kvinnliga tjänstemäns löner i allmänhet. Med stöd av en återblick på det statliga lönesystemets utveckling ansåg sig kommittén kunna konstatera, att tanken på lönernas bestämmande efter tjänstemännens normala levnadsbehov icke varit främmande för äldre löneregleringar. Då i äldre tid kvinnor inte hade tillträde till statstjänst och männen till övervägande del var gifta, hade lönerna bestämts med hänsyn till familjens levnadsbehov. När sedermera kvinnor anställdes i statstjänst hade som skäl för lägre löneställning åt kvinnorna bl. a. åberopats, att de ej vore familjeförsörjare i samma bemärkelse som männen; avlöningen för de kvinnliga tjänsterna hade fastställts med hänsyn till levnadsbehoven för en icke-familjeförsörjare. Uppdelningen av löneplanen i en skala för män och en skala för kvinnor kunde således i viss omfattning sägas ge uttryck åt familjetilläggsprincipen. Emellertid vore det inte riktigt att betrakta alla män som familjeförsörjare och alla kvinnor som icke-familjeförsörjare. >Genom att egenskapen av man eller kvinna gjorts till det faktum, som berättigar till avlöning för familjeförsörjare, resp. icke-familjeförsörjare, har visserligen en enkel regel vunnits för lönens bestämmande åt den enskilde befattningshavaren, men den schablonmässiga uppdelning, som därmed följt, har ej inneburit en tillfredsställande lösning av föreliggande spörsmål» (s. 63 f). Till förmån för familjetilläggsprincipen anförde kommittén dels sociala synpunkter (staten borde främja familjebildning och barnuppfostran), dels statsfinansiella synpunkter (på grund av tjänstemannakårens ökning och nödvändigheten att begränsa statens utgifter kunde icke lönerna för samtliga tjänstemän bestämmas enligt familjeförsörjarens behov). Dessutom framhölls, att ett lönesystem, som icke gjorde skillnad mellan familjeförsörjare och icke-familjeförsörjare, lätteligen komme att bereda de senare en löneställning, som icke vore motiverad av deras normala levnadsbehov. Kommittén bemötte även vissa skäl, som anförts mot lönedifferentiering efter försörjningsbörda. 1) Gentemot påståendet om principens oförenlighet med lönesättningen på allmänna arbetsmarknaden framhöll kommittén, att på den privata arbetsmarknaden den giftes arbetskraft ofta blev högre värderad än den ogiftes. Även om staten i sin lönepolitik icke kunde isolera sig från allmänna arbetsmarknadens principer, borde detta icke hindra staten att genomföra en principiell lönedifferentiering efter försörjningsbörda. 2) Farhågorna för försämrad rekrytering som följd av totallönens minskning för icke-familjeförsörjare bemöttes sålunda: »Då emellertid möjligheten att bliva familjeförsörjare och därmed erhålla den för dessa bestämda högre avlöningen principiellt sett står öppen för alla, lärer en tillämpning av familjetilläggsprincipen ej behöva försämra statens rekryteringsmöjligheter» (s. 64). 3) Mot kravet på »lika lön i lika befattning» framhölls, att denna princip icke torde ensam för sig få anses ligga till grund för statens lönesystem, ens vad de manliga befattningshavarna beträffade, då de lönebelopp, som olika befattningshavare i likställda befattningar uppbure, kunde växla högst betydligt. (Kommittén hänvisade härvid till ålderstillägg, lön vid sjukdom, den av staten bekostade pensionsandelen.) I stället hade hänsynen till tjänstemannens anständiga bärgning av gammalt ansetts böra vara i väsentlig mån normgivande och med denna grundsats var anordningen med familjetillägg väl förenlig.

Kommitténs förslag (se ovan s. 73 ff) innebar barntillägg (s. k. familjetillägg) till både manliga och kvinnliga tjänstemän med underhållsplikt mot barn; samtidigt skulle alla ålderstillägg utöver två slopas såsom obehövliga för icke-familjeförsörjare. Så långt betydde kommitténs förslag full likställighet mellan manliga och kvinnliga tjänstemän (och en klar försämring för de manliga tjänstemän som inte skulle få några familjetillägg). Men dessutom föreslog kommittén för de kvinnliga tjänstemännen i högst (nuv.) 25 Ig en reduktion av löneplanens belopp med 14 %—8 %. Bland de olika skäl som kommittén ansåg motivera detta löneavdrag anfördes, att den förutvarande manliga löneplanen, som enligt förslaget skulle tilllämpas även för kvinnorna, delvis bestämts med hänsyn till familjeförsörjningen. »Ostridigt lärer nämligen vara, att i den manliga begynnelseavlöningen såväl som i ålderstilläggen ingå belopp, som varit avsedda att tillgodose utgifterna för familjebildningen och familjens uppehälle. Även om man icke uppskattar det bidrag till familjens underhåll, som sålunda kan anses ingå i begynnelseavlöningen, till så hög procent som löneregleringskommittén, lärer man dock ej kunna undgå att vid bestämmande av de kvinnliga befattningshavarnas löner taga hänsyn till berörda förhållande» (s. 127). Hur stor del av den procentuella reduktionen som kommittén ansåg betingad av det i löneplanen immanenta »familjeförsörjartillägget» framgår inte av betänkandet; för ett antagande att denna faktor tillmätts ganska liten betydelse talar den fallande procentsatsen och reduktionens upphörande i lönegrader över (nuv.) 25. Vidare borde ju som en konsekvens av kommitténs resonemang en viss reduktion av löneplansbeloppen ifrågasatts även för manliga icke-familjeförsörjare. I särskilt yttrande vände sig ledamöterna Emilia Broomé och Anna Sörensen mot de föreslagna löneavdragen för kvinnor. I fråga om hänsyn till familjeförsörjningsplikten tillgodosåg enligt deras mening kommitténs förslag om familjetillägg i tillräckligt hög grad familj ef örsörjarintresset, varför denna synpunkt skulle kunna helt avföras i diskussionen om mäns och kvinnors löner i statstjänsten. De hade intet att erinra mot en familjetilläggsprincip, som tillämpades lika för män och kvinnor; den stred inte mot den av dem förordade principen om lika lön i samma befattning. Emot kommitténs förslag om familjetillägg reserverade sig ledamoten E. G. Eriksson. Som avgörande skäl för sin ståndpunkt anförde reservanten, att staten i sin allmänna lönepolitik icke borde avvika från de grundsatser, som tillämpades på den allmänna arbetsmarknaden. Skulle statens bestånd kräva införande av familjetillägg för att motverka en befolkningsminskning, syntes man behöva söka ett system, som kunde nå befolkningen i dess helhet och icke blott statstjänstemännen.

1925 års riksdag 1921 års lönekommittés förslag att införa familjetillägg i statens lönesystem avstyrktes av nästan alla myndigheter. Särskilt framhölls 1 , att de föreslagna ändringarna i avlöningsbestämmelser för manliga tjänstemän icke betingades av kvinnornas avlöningsfråga, vilken kunde lösas fullt ut lika väl i anslutning till det gällande avlöningssystemet. Vidare anfördes, att kommittén alltför ensidigt betonat kravet på lönernas bestämmande efter en för familjeförsörjare avpassad behovsnorm. Hänsynen till statstjänstemännens levnadsbehov borde visserligen så till vida vinna beaktande, att envar tjänsteman borde erhålla en tillräcklig bärgning. Men avlöningen till statens tjänstemän borde icke i främsta rummet, än mindre uteslutande, betraktas såsom underhåll åt personer, över vilkas arbetskraft staten förfogade. Liksom inom det enskilda förvärvslivet vore även i förhållandet mellan staten och dess tjänare avlöningen att anse som ersättning för arbetet såsom sådant. Till grund för avlöningen borde därför läggas värdet i såväl kvantitativt som kvalitativt hänseende av den arbetsprestation, som ålåge befattningshavaren. De i finansdepartementets PM 1924 framlagda förslagen till lönefrågans lösning lämnade åsido tanken på ett införande av behovsprincipen i statens lönesystem. I prop, till 1925 års riksdag uttalade departementschefen sitt »erkännande åt vissa av de synpunkter, som åberopats till stöd för behovsprincipen». Såvitt han kunnat finna hade emellertid denna princip inte fått någon nämnvärd tillämpning i lönesystemet; såsom ett uttryck för behovsprincipen i avsedd bemärkelse kunde nämligen inte anses vare sig grundsatsen, att lönen skulle lämna tjänstemannen möjlighet till »anständig bärgning» även som familjeförsörjare, eller systemet med ålderstillägg. Det syntes då i viss mån betänkligt att utan stöd av ändrade förhållanden och mitt under pågående löneregleringar övergå till ett på nämnda princip grundat lönesystem, helst som kvinnolönefrågan kunde lösas utan ett system med familjetillägg. Först när andra omständigheter nödvändiggjorde en fullständig lönereglering — såsom då dyrtidstilläggen eventuellt en gång skulle inarbetas i lönerna — kunde det vara tid att ingående överväga, huruvida familjetillägg borde upptagas i statens lönesystem. Genom att behovsprincipen inte prövades i samband med ordnandet av de kvinnliga tjänstemännens lönefråga kunde man, »såsom önskvärt är», lämna de manliga lönerna oberörda av denna frågas lösning. I sin granskning av lönekommitténs motivering för en löneskillnad mellan man och kvinna uttalade departementschefen, att hänsyn till männen i allmänhet åliggande försörjningsplikt inte borde få leda till någon allmän lönenedsättning för statens kvinnliga befattningshavare, så länge 1

152 Yttrandena refererade efter prop. 1 9 2 5 : 1 .

inte en sådan nedsättning införts för manliga befattningshavare utan försörjningsplikt. Frågan i vad mån familjeförsörjare borde genom statens försorg i en eller annan form beredas förmåner framför andra medborgare ägde f. ö. betydelse inte bara för statens befattningshavare utan för befolkningen i dess helhet och borde därför inte föras fram till lösning annat än i detta större sammanhang. Propositionen utmynnade i förslag om lika lön för man och kvinna i samma befattning. Statsutskottets förslag, som kom att antagas av riksdagen (jfr ovan s. 93), innebar däremot, att kvinnlig tjänsteman inte skulle få åtnjuta sista ålderstillägget. Som motivering härför anfördes främst att den i propositionen föreslagna lönekonstruktionen skulle föregripa en senare prövning av behovsprincipen och därigenom försvåra eller omöjliggöra en framtida utveckling av denna löneform. De reservanter i utskottet, som yrkade bifall till Kungl. Maj:ts förslag, framhöll särskilt, att ett bifall till utskottets förslag måste anses innebära, att riksdagen indirekt anslutit sig till behovsprincipen. I riksdagsdebatten för och emot förslaget om lika lön i samma befattning gjorde talesmän för utskottets förslag, främst C. G. Ekman (FK) uttalanden till förmån för behovsprincipen. Lönesystemet vore till ganska väsentlig del byggt på bebovsprincipen. Samhället kunde icke undgå att i sin lönepolitik taga hänsyn till de statsanställdas behov att erhålla en sådan lön, att däri kunde ingå för var och en möjlighet att uppehålla sin familj. Det sista ålderstillägget hade alltid motiverats med en tillväxande familjs ökade behov. Mannen vore i regel familjeförsörjare, och det vore ett samhällsintresse, att han även i fortsättningen finge betraktas och behandlas som familjeförsörjare. Löneanspråk motiverades i regel med hänvisning till familjeförsörjares utgifter. Behovsprincipen tillämpades även vid enskilda företag. Utskottsförslaget innebure emellertid icke ett accepterande av behovsprincipen utan endast ett uppskov med prövningen. För att betrygga en möjlighet att vid en definitiv lönereglering tillgodose behovsprincipen utan utgiftsökning hade sista löneklassen slopats för kvinnorna. Dyrtidstillägget skulle icke ge tillräcklig marginal för behovsprincipens genomförande. J. L. Widell (FK) anförde som skäl för sitt avstyrkande av Kungl. Maj:ts förslag, att det innebure ett ståndpunktstagande mot behovsprincipen, sådan den faktiskt redan fanns i lönesystemet, dvs. i form av färre ålderstillägg till kvinnorna. Därför att det dåvarande lönesystemet lede av den bristen att en icke familjeförsörjande man finge samma lön som en familjeförsörjande, funnes inga skäl att utsträcka den oegentligheten till en helt ny grupp av befattningshavare, kvinnorna. Tf. finansminister Wigforss framhöll, att varken Kungl. Maj:ts eller utskottets förslag innebure något ställningstagande till behovsprincipen såsom innebärande högre lön åt familjeförsörjare. Man vore icke genom utskottets förslag mera obunden att i framtiden genomföra familjeförsörjningsprincipen, eftersom möjligheterna härför icke kunde väsentligt ökas genom de 225 000 kr, som sparades genom sista ålderstilläggens slopande. Kungl. Majrts förslag avvisade behovsprincipen om den skulle innebära skillnad mellan icke-familjeförsörjande manliga och kvinnliga befattningshavare. Utskottet hade givit ett finger åt denna princip genom att slopa sista ålderstillägget även för kvinnorna i de högre löne-

graderna, fastän 1921 års lönekommitté för dessa föreslagit lika lön med tanke på den genom urval garanterade lika arbetskapaciteten. Häri låge en antydan att man ville göra skillnad på grund av olika behov för ogifta män och kvinnor. (Härpå svarade Ekman, att avdraget för de högre kvinnliga tjänstemännen vore utan betydelse, eftersom hela lönefrågan måste omprövas, innan sista ålderstillägget — om 9 år — bleve aktuellt för dessa kvinnor.) Kerstin Hesselgren (FK) fann det oförståeligt, att behovsprincipens lösning skulle påbörjas genom avdrag på kvinnornas löner. Dessa ville icke ensamma bära konsekvenserna av behovsprincipens genomförande. Eliel Löfgren (AK) erinrade, att behovsprincipen ansetts innebära särskilt lönetillägg åt den som hade speciell försörjningsplikt. 1921 års lönekommitté hade också påyrkat indragning av de två sista ålderstilläggen även för gifta män utan barn. Men utskottet hade föreslagit ett indragande av sista ålderstillägget inom alla lönegrader för kvinnorna, ensamt för kvinnorna, utan att de ogifta eller barnlösa männens ställning på något sätt vidrörts i utskottsförslaget. Detta måste anses vara ett missförhållande, som särskilt starkt gjorde sig gällande beträffande de högre tjänster, där det vore fråga om förtjänst och skicklighet som främsta befordringsgrund. Han ville inte utan vidare ställa behovsprincipen och likalönsprincipen i oförsonlig motsättning till varandra. Man kunde mycket väl tänka sig en samtillämpning av båda principerna, där likalönsprincipen dock borde utgöra huvudlinjen. Likalönsprincipen kunde dock många gånger behöva modifieras av behovsprincipen, av statsfinansiella hänsyn i somliga fall, av humanitära i andra. Intet av de båda förslagen hade försökt sig på uppgiften att jämka ihop likalönsprincipen och behovsprincipen. Genomförande av lika lön i samma befattning 1928 års lönekommitté avböjde en tillämpning av behovsprincipen »i vidare mån, än densamma redan kan sägas ha kommit till uttryck i gällande avlöningsreglementen» (SOU 1930: 17 s. 44). I konsekvens härmed föreslog kommittén, att även kvinnliga tjänstemän skulle få rätt till sista ålderstillägget, dvs. att lika lön i samma befattning skulle utgå; huvudskälet för den 1925 genomförda begränsningen, nämligen att man ej velat föregripa behovsprincipens prövning, skulle ju bortfalla vid godkännande av kommitténs ställningstagande i principfrågan. Som skäl för sitt avståndstagande från behovsprincipen framhöll kommittén bl. a., att denna princip inte kunde läggas till grund för en rationell lönesättning, främst på grund av omöjligheten att ge ett korrekt och allmängiltigt matematiskt uttryck för skilda människors olika behov. Den av 1921 års lönekommitté föreslagna graderingen vore alltför schablonartad: en tjänstemans försörjningsplikter vore inte alltid inskränkta till den egna familjen och inte heller för familjeförsörjaren stod utgifterna alltid i direkt proportion till barnantalet; en sådan gradering skulle lätt nog kunna medföra betydande orättvisor. Kommittén erinrade också om en så gott som enhällig tjänstemannaopinion mot behovsprincipen. E n reservant i lönekommittén, N. Aug. Nilsson (i Kabbarp) reserverade sig till förmån för särskilt lönetillägg (en extra löneklass) åt familjeförsörjare ( = manlig tjänsteman, »som är eller varit gift och har eller haft barn att försörja» samt kvinnlig tjänsteman, »som är änka med angiven försörjningsplikt»).

1936 års lönekommitté fick i sina direktiv bl. a. uppdrag att med utgångsp u n k t från principen om lika lön för män och kvinnor i samma befattning undersöka frågan om särskilda lönetillägg för löntagare med försörjningsplikt mot barn. Medan lönekommittén arbetade framlades för 1937 års riksdag proposition (196) om provisorisk avlöningsförstärkning åt befattningshavare i statens tjänst att utgå dels såsom fast lönetillägg, dels såsom lönetillägg efter barnantal (120 kr per barn, dock högst 360 k r ) . Departementschefen, statsrådet Wigforss, ansåg det motiverat att i en provisorisk avlöningsförbättring, vars form främst bestämdes med hänsyn till behoven (högre tilllägg i de lägre löneklasserna), även inrymma förslag om tillägg, differentierade efter försörjningsplikt. Att dylik försörjningsplikt inte vore uttömd med försörjningsplikt mot barn, och att lönetillägg efter barnantal endast på ett ofullkomligt sätt gåve uttryck åt det som eftersträvades, hindrade inte, att barntillägg måste anses som det viktigaste steget. I prop, erinrades att frågan om försörjningsplikten spelat en roll inte minst i samband med de kvinnliga statstjänarnas krav på »lika lön», då det tyngst vägande argumentet för olikhet i lönesättningen alltid varit uppfattningen om manrten som familjeförsörjare. Ett klart ställningstagande av statsmakterna till behovsprincipen hade inte tidigare ägt rum. Vid 1925 års riksdag hade det uppskjutits i avvaktan på dyrtidstilläggens omläggning, som 1936 års lönekommitté höll på att utreda. Det framlagda förslaget till en provisorisk avlöningsförstärkning, utformad i främsta rummet med hänsyn till olika löntagares behov, avsåg att skapa större klarhet i frågan »huru den allmänna opinionen både bland de statsanställda och bland medborgarna i övrigt ställer sig till en differentiering av lönerna efter försörjningsplikt, och huruvida statsmakterna äro villiga att godtaga den ökning av det allmännas utgifter, som otvivelaktigt måste följa» (s. 7). Ett principiellt avgörande i ena eller andra riktningen skulle vara till väsentlig ledning för 1936 års lönekommitté vid dess fortsatta arbete. 1937 års riksdag (statsutsk. uti. 200, skr. 474) avvisade förslaget om särskilt provisoriskt barntillägg. Riksdagen framhöll, att förslaget sammanhängde med det stora problemkomplexet om det allmännas möjligheter över huvud att främja familjebildningen m. m. och allenast berörde en del av den betydelsefulla frågan om en utjämning av de olika ekonomiska villkoren för försörjningspliktiga och andra. Enligt riksdagens mening borde sistnämnda spörsmål upptagas till övervägande — fristående från frågan om utformningen av olika lönesystem — i ett sammanhang och därvid behandlas med hänsyn till befolkningen i dess helhet. Huruvida differentiering av statstjänstemännens löner efter försörjningsplikt borde utgöra en vid löneavvägningen inom det statliga lönesystemet grundläggande princip, kunde från denna utgångspunkt icke nu bedömas. Den ställning, riksdagen sålunda intagit i principfrågan om lönernas

differentiering efter försörjningsplikt, ansåg riksdagen dock inte hindra en höjning med 5 kr för månad och barn av de inom dyrtidstilläggens ram utgående barntilläggen. Efter riksdagens beslut upptog 1936 års lönekommitté överläggningar med tjänstemannaorganisationerna. Därvid mötte tanken på en lönedifferentiering enligt behovsprincipen ett enhälligt och kraftigt motstånd. Sålunda framhölls, att grundprincipen för lönesättningen borde vara, att staten betalade lön efter det av befattningshavarna utförda arbetet, efter de kvalifikationer, detta förutsatte, och efter det ansvar, som därmed följde. Lönen vore en fråga endast mellan staten såsom arbetsgivare och den i statens tjänst anställde; omvårdnaden om familjeförsörjare vore däremot en lönesättningen ovidkommande social fråga, vars lösning borde sökas främst genom socialpolitiska och skattepolitiska åtgärder. I den mån dylika åtgärder genomfördes, borde statstjänstemännen bliva delaktiga därav i samma utsträckning som andra medborgargrupper; däremot borde icke i bestämningen av lönebeloppen ingå något socialt understödsmoment. Statstjänstemännen borde icke i fråga om stöd för försörjningspliktens fullgörande intaga någon undantagsställning, som lätt kunde väcka ond blod hos andra löntagare eller andra samhällsgrupper, som icke kunde göras delaktiga av en motsvarande förmån. För egen del framhöll lönekommittén, att en lönedifferentiering efter barnförsörjningsbördan skulle harmoniera med vissa traditionella och säregna drag inom det statliga lönesystemet. »Lönesättning med hänsyn till kravet på en 'anständig bärgning' har tidigare uttryckligen angivits såsom en allmän princip inom statens lönesystem, och i de statliga lönebestämmelserna ingå sedan gammalt en del moment av rent sociala förmåner, vilka i själva verket med tiden allt mer utbyggts och differentierats. F r å n detta allmänna hänsynstagande till behovssynpunkter vid själva lönenivåns bestämmande och vid utformningen av vissa avlöningsregler till en avvägning av lönebeloppen för olika befattningshavare direkt efter försörjningsbörda är dock steget långt, — — —» (s. 21). Kommittén framhöll svårigheterna att avgränsa den försörjningsplikt, till vilken hänsyn borde tagas, och de principiella betänkligheterna mot att endast statstjänstemän skulle bli delaktiga av ett familj ef örsörjningsbidrag. Huru än utfallet skulle bliva av en slutlig prövning av de olika omständigheter, vilka talade för och emot ett uppbyggande av det statliga lönesystemet på tillämpning av behovsprincipen, borde enligt kommitténs mening i dåvarande läge en sådan omläggning av dittillsvarande löneprinciper icke ifrågakomma. Kommittén hade därvid tagit hänsyn dels till det bestämda motstånd, som från personalens sida upprests häremot, dels, och icke minst, till de uttalanden, som gjorts av 1937 års riksdag i anledning av propositionen om den provisoriska avlöningsförstärkningen. Kommittén hade sålunda ansett sig icke böra utarbeta något förslag beträffande löneavvägning ur behovssynpunkt utan ut156

format lönebestämmelserna så, att lönen i samma befattning skulle utgå med lika belopp oavsett familjeförsörjningsbörda och kön. Kommittén föreslog ett slopande även av de inom dyrtidstilläggets r a m utgående särskilda barntilläggen. Vid framläggande av lönekommitténs förslag för 1938 års riksdag (prop. 263) framhöll chefen för finansdepartementet, att den klarhet, som åsyftats genom 1937 års förslag till provisorisk avlöningsförstärkning, i viss mån kunde anses vunnen. Han hade därav dragit slutsatsen att f. n. »förutsättningar saknas för övergång till ett lönesystem, där hänsyn i högre grad än förut tages till familjestorlek och försörjningsplikt» och anslöt sig sålunda till kommitténs förslag om avveckling av barntilläggen. Även i fråga om kvinnornas rätt till sista ålderstillägget biträdde han lönekommitténs förslag. Riksdagen biföll förslaget. 1937 års lönereglering Debatten vid 1937 års riksdag (FK 33, AK 33) om lönereglering för folkoch småskollärare (jfr ovan s. 98 ff) kom att i stor utsträckning röra sig om behovsprincipen contra likalönsprincipen. Vissa av förespråkarna för lönedifferentiering mellan manliga och kvinnliga folkskollärare med hänsyn till behovsprincipen framhöll, att det gällde att skapa samma levnadsstandard mellan manliga och kvinnliga lärare; flertalet män var familjeförsörjare, flertalet kvinnor utan försörjningsplikt. »Man lagstiftar inte för några undantag, även om dessa i och för sig kunna vara många» (F. Hamrin, FK s. 91). Andra anhängare av behovsprincipen erkände, att det var oriktigt att draga gränslinjen efter kön. Man borde emellertid inte genomföra lika lön för man och kvinna förrän man skapat ett nytt lönesystem, byggt på lönedifferentiering efter familjens storlek. »Vi äro på högerhåll inte alls motståndare till likalönsprincipen men vi opponera emot att man på en viss punkt slopar den nuvarande löneprincipen, som i viss mån, låt vara på ett grovt och otillfredsställande sätt, tager hänsyn till behovet och utgår ifrån att familjeförsörjare behöva större lön än andra» (G. Lindskog, AK s. 82). Det vore orimligt att likställa kvinnliga och manliga folkskollärare på en lönegrad, som uppenbarligen vore tillmätt för att ge tillräcklig lön för en familjeförsörjare. Framtida krav på familjetillägg skulle därför få allvarliga konsekvenser ur statsfinansiell synpunkt. »Det är enligt min mening obestridligt, att vi inom en nära framtid komma att ställas inför problemet att åstadkomma någon differentiering på löneområdet i syfte att ge en ökad lön åt familjeförsörjare, och därvid vill jag särskilt betona, att jag icke skiljer på manliga och kvinnliga familjeförsörjare» (Ivar Anderson i Norrköping, AK s. 65). Av talare på denna linje framhölls också, att man inte kunde komma ifrån behovsprincipen vid den statliga lönesättningen. Hamrin ville göra gällande att »uppskattningen av en människas arbete alltid blir mer eller mindre individuell, mer eller mindre subjektiv. Med andra ord: vad vi här kalla behovsprincipen kommer fram, medvetet eller omedvetet, vid bestämmande av de löner som befattningshavare skola tillerkännas» (FK s. 89). Lindskog anförde bl. a.: »Det har sagts, att lönen borde avpassas efter arbetets värde. Det är ett gammalt slagord, som det är så förfärligt lätt att kasta fram, men vad är egentligen ett arbete värt? Här kommer man, vare sig man vill det eller inte,

in på en tanke, som man alltid får höra talas om vid avtalsförhandlingar: man leva anständigtvis på den eller den lönen?» (AK s. 83).

Kan

Från anhängarna av samma lönegradsplacering för manliga och kvinnliga folkskollärare framhölls först och främst, att det numera vore föråldrat att draga gränsen mellan familjeförsörjare och icke-familjeförsörjare efter kön. En ogift manlig lärare utan försörjningsplikt borde icke ha högre lön än en kvinnlig lärare med betungande försörjningsplikt. »Man bör väl jämföra familjeförsörjare med familjeförsörjare och ensamstående lärare med ensamstående lärarinnor. Gör man inte det tror jag inte, att jämförelserna komma att ha något övertygande värde. Man kan ju säga, att en ungkarl behöver mer än en ensamstående lärarinna. Ja, men då får man gå vidare: då behöver en ödslande ungkarl för sin levnadsstandards uppehållande bra mycket mer än en sparsam» (Oscar Olsson, FK s. 56). »Åtskilliga mena, att eftersom männen äro familjeförsörjare men kvinnorna icke, är det befogat, att männen skola ha mera betalt än kvinnorna. Detta resonemang faller ju på det faktiska förhållandet, att icke p å långt när alla manliga lärare äro familjeförsörjare, och att många kvinnliga hava försörjningsplikt. Andra mena, att en kvinna kan leva billigare än en man. Hon h a r icke så stora fordringar på livet, hon kan laga sin mat själv, så gott det nu går, och kan sy sina kläder själv — ja, det har verkligen anförts såsom skäl — under det att mannen icke kan det. Han måste anlita kvinnlig hjälp för sådana saker, och därför blir det så mycket dyrare för honom att taga sig fram. Man förbiser nu vad som är det väsentliga, nämligen att lönen skall vara betalning för det arbete, som utföres» (Conrad Jonsson, AK s. 22). »Själva grundförutsättningen för ett tillgodoseende av behovsprincipen måste vara, att det finns en grundläggande lön, som utmätes endast efter arbetets värde och som är lika för alla» (Beth Hennings, AK s. 48). »Det är ju b r a om staten ger sin uppmuntran åt dem, som hava barn. Men inte behöva de uppmuntras för att de äro män» (Kerstin Hesselgren, AK s. 68). Många anhängare av lika lön betonade en positiv inställning till frågan om understöd åt familjeförsörjare, som emellertid borde lösas i ett större sammanhang, varvid olika vägar vore tänkbara (lönetillägg, barntillägg, skatteavdrag eller socialpolitiska å t g ä r d e r ) . I anslutning härtill gjordes gällande, att behovsprincipen icke låge till grund för statens lönesystem. Wohlin ansåg det »klart ådagalagt, att ett lönesystem, grundat på behovsprincipen, för närvarande icke finnes i Sverige och alltså icke existerar i den civila administrationen, med vilken jämförelse närmast bör göras, vadan det ur alla synpunkter är olämpligt att plötsligt kasta in denna behovsprincip, till vilken riksdagen aldrig tidigare h a r fattat någon ståndpunkt, i diskussionen om skollärarkåren» (FK s. 88). Finansminister Wigforss hänvisade till sitt förslag om provisorisk avlöningsförstärkning differentierad efter försörjningsplikt. »Regeringen är sålunda fullt medveten om, att vid sidan om placeringen av befattningshavare efter deras prestation finnes det också ett problem om, låt mig säga, samhällets erkännande av deras arbete under hänsynstagande till deras behov. Men just därför, att denna fråga om hur man skall ta hänsyn till behoven är så kvistig, just därför att det finnes och kommer att finnas så mycket delade meningar om de vägar, på vilka man därvid bör gå, när den ene säger, att vi skola gå fram genom att lätta på skatterna, den andre säger, att vi skola gå fram på den socialpolitiska vägen, den tredje, att vi skola gå fram lönevägen och den fjärde, att vi skola gå fram på alla vägarna tillsammans — just därför att så är förhållandet, måste m a n erkänna, att denna fråga inte är mogen för sin lösning på samma sätt som frågan om placering i samma lönegrad, när man utför samma arbete.» Man borde utgå ifrån, »att lönen i statens lönesystem åtminstone tills vidare väsentligen och i främsta rummet är en ersättning för det utförda arbetet» (FK s. 95). Ebon Andersson deklarerade som sin principiella inställning, att man helt och hållet borde ut-

mönstra behovssynpunkten ur löneresonemangen. »Jag anser, att det är alldeles felaktigt att lägga den till grund för ett bedömande av lönefrågan, som ju i själva verket är en fråga om inkomstfördelningen i samhället. Detta är en sak, som man inte kan komma ifrån. Dels skapar behovsprincipens tillämpning orättvisor — dels — och det kanske är det väsentligaste — kan den inte tillämpas där den kanske bäst behövs, med andra ord bland de grupper i samhället, som ha de osäkraste arbetsförhållandena.» Om man genomförde en lönedifferentiering mellan folkskollärare och folkskollärarinnor, finge antingen folkskollärarinnorna för låg lön och då uppstode frågan: varför skulle just de »beskattas» genom att bidraga till sina manliga kamraters familjeförsörjning. Eller också skulle de manliga lärarna få högre lön än arbetsprestationen motsvarade. Då blev å andra sidan frågan varför just folkskollärarna i första hand vore de som behövde understöd. »Det är understöd en person får, om han erhåller högre lön än som motsvarar hans prestation». Givetvis kunde staten tillämpa principer, som icke kunde tillämpas i det privata näringslivet. Men statsmakterna hade redan beslutat och komme att besluta olika åtgärder för att stödja familjerna. Om staten samtidigt tillämpade behovsprincipen i sitt lönesystem, skulle statstjänarna få dubbelt understöd (AK s. 49 f). Den nu refererade debatten för och emot behovsprincipen fördes helt i anslutning till frågan om lönegradsdifferentiering mellan manliga och kvinnliga folkskollärare. En av dem, som i denna fråga talat mot behovsprincipen, Conrad Jonsson, kom i samma anförande vid sitt försvar för småskollärarinnornas lönegradsplacering att plädera för ett hänsynstagande till behov, för den gamla principen om anständig bärgning. Han yttrade bl. a.: »Är den lön som bjudes så dålig, att en småskollärarinna icke kan anständigt leva på den? Ingen kan rimligen svara ja på den frågan. Med riksdagens medgivande ha nämligen åtskilliga grupper av statens manliga befattningshavare med ganska maktpåliggande sysslor placerats i lägre löneställningar än vad det är fråga om att en småskollärarinna i lägsta lönegraden nu skall komma i. An- • ser man, att sådana befattningshavare skola kunna dra sig fram något så när bekymmerfritt på den lön man bjuder och ger dem, skall också en småskollärarinna, som får den bjudna lönen, också kunna dra sig fram på den och dessutom få en erkänsla i lönen för sitt betydelsefulla arbete samt få så mycket över att hon kan amortera sina studieskulder, som icke äro så orimligt stora» (AK s. 24). Om detta yttrande framhöll Lindskog: »Där gled han [Jonsson] in på behovsprincipen utan att själv tänka på det!» (AK s. 82). Männens värnpliktstjänstgöring I anslutning till den ovan lämnade redogörelsen för behovsprincipen som argument för lägre lön åt kvinnliga tjänstemän synes även böra omnämnas de vid olika löneregleringar framkomna yrkandena om hänsynstagande till männens värnpliktstjänstgöring. Det gäller även i detta avseende en lönesättning med hänsyn till löntagarens sociala förpliktelser, vilka förpliktelser presumerats åvila samtliga män i motsats till kvinnorna. Man har sålunda inte fäst avseende vid att några m ä n inte fullgjort värnplikt, liksom man vid behovsprincipens tillämpning bortsett från att en del män inte är familjeförsörjare.

Hänsyn till männens värnpliktstjänstgöring togs vid de beräkningar av »samma effektiva gottgörelse per tjänstår», som utfördes av lärarlönenämnden och vilka i främsta rummet avsåg att utjämna skilj aktigheterna mellan m ä n och kvinnor i pensionshänseende (se nedan s. 163). Enligt lärarlönenämndens förslag skulle vid avvägningen av de kvinnliga befattningshavarnas löneläge även den männen åliggande värnpliktstjänstgöringen komma i betraktande. Därvid beräknade nämnden värnpliktsåret som ett tjänstår med en inkomst av 500 kr, ungefärligen motsvarande statens utgifter för den värnpliktiges föda, kläder och dagavlöning. Genom att värnpliktsåret sålunda inräknades i tjänstgöringstiden, kom de manliga lärarnas effektiva avlöning att något minskas, och då kvinnornas löner av nämnden beräknades med hänsyn till männens effektiva avlöning, blev kvinnornas löner något reducerade på grund av nu angivna förhållande. Behörighetssakkunniga ansåg sig kunna lämna öppet, om värnplikten över huvud borde uppfattas som en faktor av beskaffenhet att inverka på avlöningen men hyste den meningen, »att så länge i detta hänseende en åtskillnad icke göres mellan de män, som äro underkastade värnplikt, och dem, som befriats från denna skyldighet, det icke kan anses riktigt att låta värnplikten verka till nackdel för kvinnorna vid avlöningens bestämmande > (s. 150). 1921 års lönekommitté ansåg rättvist, att det försteg kvinnorna vid befordran onekligen vunne genom att männen i allmänhet nödgades offra tid på värnpliktstjänstgöringen kompenserades genom en något förmånligare löneställning för männen i jämförelse med kvinnorna. Kommittén erinrade, att Akademiskt bildade kvinnors förening 1913 föreslagit, att manlig lärare, som fullgjort värnplikt, skulle få första ålderstillägget ett år tidigare än kvinnlig lärare och manlig lärare, som befriats från värnplikt. Med hänsyn till det ringa antalet frikallade män och lönetekniska svårigheter för lönedifferentiering baserad på fullgjord värnplikt fann kommittén icke tillräcklig anledning att föreslå ändrad löneställning för m ä n som befriats från värnplikt. Kommittén fann skäligt att vid bestämmande av relationen mellan den manliga och kvinnliga lönenivån taga viss hänsyn till den männen i allmänhet åliggande värnpliktstjänstgöringen. Männens värnpliktstjänstgöring ingick bland de faktorer, som kommittén anförde som motivering för det procentuella avdraget på kvinnornas löner. I prop, till 1925 års riksdag anslöt sig departementschefen till den uppfattning, som gemenligen kommit till uttryck i de avgivna yttrandena, eller att hänsyn till värnplikt icke borde få leda till någon allmän lönenedsättning för statens kvinnliga befattningshavare, så länge icke en dylik nedsättning införts för manliga befattningshavare, vilka befriats från värnplikt. Frågan i vad mån värnpliktiga i en eller annan form borde beredas förmåner framför andra medborgare ägde betydelse för befolkningen i dess helhet och borde lösas i ett större sammanhang. 160

I statsutskottets utlåtande berördes inte alls frågan om värnpliktens inverkan på lönesättningen. Efter 1925 synes frågan om hänsynstagande till värnpliktstjänstgöringen vid lönesättning inte ha debatterats i samband med löneregleringar. Prestationslöneprincipen Under denna rubrik refererar vi de argument för lägre lön åt kvinnliga statstjänstemän som utgått från grundsatsen, att statens kostnad för en viss arbetsprestation bör bli densamma, vare sig arbetet utföres av en man eller en kvinna. Vi kommer sålunda att behandla de olika faktorer, som ansetts ägnade att vid lika lön fördyra användningen av kvinnlig arbetskraft och som därför ansetts böra föranleda en generell reduktion av kvinnornas löner i syfte att åstadkomma samma arbetskostnad för kvinnlig som för manlig arbetskraft. I första avsnittet, pensionskostnader, behandlas det minskade utbyte av kvinnlig arbetskraft och den ökade kostnad för staten, som ansetts uppkomma dels genom att kvinnlig tjänsteman pensionerats tidigare än manlig, dels genom kvinnornas högre medellivslängd. I andra underavdelningen, arbetsprestationer, redogöres för de faktorer, som i diskussionen anförts som orsak till mindre utbyte av den till kvinnliga statstjänstemän utbetalade lönen, såsom kvinnornas mindre arbetseffektivitet, mindre användbarhet, högre sjukledighetsfrekvens. Prestationslöneprincipens tillämpning i det statliga lönesystemet — dvs. en reducering av de kvinnliga tjänstemännens lön med hänsyn till deras pensioneringskostnader och arbetsprestationer — har påyrkats dels med tanke på arbetsgivaren-statens kostnader, dels för kvinnornas egen skull, för att hindra att kvinnorna såsom dyrare arbetskraft uttränges av männen. För detta sistnämnda argument redogöres i avsnittet konkurrensmöjligheter. Pensionskostnader Före 1920 De högre pensioneringskostnader för kvinnliga statstjänstemän, som vid olika tillfällen åberopades i lönedebatten, hade främst sin grund i att för kvinnor fastställts lägre pensionsålder än för män. Ursprungligen gällde för de kvinnor, som efter hand kom att anställas i pensionsberättigande befattningar, samma pensionsbestämmelser som för männen. Genom 1907 års civila pensionslag,1 som avsåg såväl allmänna civilförvaltningen som postverket, fastställdes den normala pensionsåldern för män till 67 levnadsår (för hel pension krävdes 35 tjänstår) och för kvinnor till 60 levnadsår (30 tjänstår för hel pension). F r å n denna regel gjordes vissa undantag; ämneslärarinnor skulle sålunda pensioneras vid 55 levnads- och 25 tjänstår och flertalet manliga lärare — liksom vissa »betjänte» — vid 65 levnadsoch 35 tjänstår. I prop. (1907: 18) om pensionslagen hade den generellt 1

Lag 11/10 1907 angående civila tjänstinnehavares rätt till pension (SFS 1907:85).

11 — 1016 52

lägre pensionsåldern för kvinnor motiverats med att allt fler tjänster kommit att besättas med kvinnor och att erfarenheten ådagalagt, att en minskning i arbetskraft inträdde för kvinnor i allmänhet tidigare än för män. Genom 1907 års avlöningsreglemente för telegrafverket fastställdes pensionsåldern för de kvinnliga tjänstemännen till 60 år mot 65 år för flertalet manliga. (För telegrafister och interurbantelefonister skulle dock gälla 55 år; för de förstnämnda sattes pensionsåldern till 60 år fr. o. m. 1915, samtidigt som den för de manliga assistenterna höjdes från 60 till 65 år.) Genom 1910 års lag om rätt till pension för tjänstemän vid SJ bestämdes en pensionsålder av 60 år för kvinnliga tjänstemän (och lokomotivförare) mot 63, 65 eller 67 år för manliga tjänstemän. 1919 fastställdes för sjukvårdspersonalen vid statens sinnessjukhus en pensionsålder av 55 år för kvinnlig och 60 år för manlig befattningshavare. Bortsett från pensionsåldern gällde i 1907 års civila pensionslag samma bestämmelser för män och kvinnor. Högsta pension (pensionsunderlaget) motsvarade i regel -lz av hela avlöningen. Pensionsavgift skulle erläggas med viss procent, lägst 3, av pensionsunderlaget. Vid SJ utgick pensionsavgiften med viss progressiv procent, lägst 3,2, av avlöningen; pensionsunderlaget utgjorde 70 % av avlöningen. Vid telegrafverket, där särskilda pensionsunderlag bestämts för varje tjänst, beräknades pensionsavgifterna individuellt för varje tjänsteman efter försäkringstekniska grunder. Utöver nämnda tjänstepensionsavgifter var samtliga ordinarie manliga befattningshavare vid såväl kommunikationsverken som allmänna civilförvaltningen skyldiga att till änke- och pupillkassa erlägga avgifter för pensionering av änkor och barn. Kvinnorna var uteslutna från delaktighet i familjepensionskassor. Frågan om en »matematisk» reducering av de kvinnliga tjänstemännens löner med hänsyn till deras pensionsförhållanden behandlades av såväl 1902 års löneregleringskommitté (1911) som lärarlönenämnden (1914). Löneregleringskommittén beräknade den sammanlagda avlöning och pension för hela livstiden som en manlig och kvinnlig befattningshavare skulle uppbära under den antagna förutsättningen av lika årsavlöning och pension. Pensionsberäkningen grundades på den statistiska medellivslängden för m ä n resp. kvinnor. Summan av avlöning och pension fördelades på antalet tjänstår, varigenom man fick fram »den effektiva gottgörelsen per tjänsteår». Kalkylerna visade, att den kvinnliga tjänstemannens sammanlagda förmåner skulle avsevärt överskjuta motsvarande manliga tjänstemans, vilket berodde på 1) kvinnans färre tj anstår, 2) den kortare tid, varunder kvinnan sålunda etiade bidrag till sin pensionering, 3) kvinnans frihet från avgifter till änke- och pupillkassa, 4) kvinnans lägre pensionsålder och 5) kvinnans högre medellivslängd. Ett avlöningssystem, som skulle bereda en kvinnlig statsfunktionär ända till 28 % högre »effektiv avlöning» än motsvarande manlige funktionär, ansåg kommittén orättvist och fann att för 162

ernående av »matematisk rättvisa», dvs. lika ersättning för tjänstår räknat, de manliga universitetsprofessorernas, läroverksadjunkternas och förstagradstjänstemännens begynnelseavlöning skulle för kvinnliga befattningshavare behöva reduceras med resp. 12, 9 och 4 %> Lärarlönenämnden accepterade likaledes principen om »samma effektiva gottgörelse per tjänstår» och verkställde för reduktion av kvinnornas nominella avlöning i huvudsak samma beräkningar som löneregleringskommittén. I de manliga lärarnas tjänstgöringstid inräknades även värnpliktsåret med en inkomst av 500 kr (jfr ovan s. 160). Som pensionsålder för de statligt anställda kvinnliga lärarna föreslog nämnden den för kvinnor i statstjänst generellt gällande 60-årsåldern (30 tjänstår) mot 65 år (33 tjänstår) för de manliga lärarna. Förslaget innebar för ämneslärarinnorna en höjning med 5 år. Beträffande folkskolornas lärare föreslogs däremot 60 levnads- och 33 tjänstår för både män och kvinnor (höjning för båda med 5 levnads- och 3 tjänstår). För dessa lärare kom alltså den matematiska reduktionen av kvinnans avlöning alt bli helt beroende på den olika medellivslängden samt männens värnpliktsår och avgifter till efterlevandes pensionering. De sålunda föreslagna pensionsåldrarna fastställdes vid den fr. o. m. 1919 gällande löneregleringen för undervisningsväsendet. 1920—1921 års pensionsregleringar Kommunikationsverkens lönekommitté ägnade i sitt betänkande angående tjänstepension (29/1 1920) jämförelsevis ringa utrymme åt pensionsfrågans principiella sida. Då enligt dess förslag till pensionsreglering för kommunikationsverken pensionen skulle utgöra 2/3 av slutlönen ä billigaste ort inom vederbörande lönegrad, och då skilda löneskalor utarbetats för män och kvinnor, måste därav följa, att för kvinnorna även skulle gälla från männens numeriskt skiljaktiga pensionsunderlag. Beträffande pensionsålder föreslogs ingen ändring i förutvarande bestämmelser. För samtliga kvinnor (utom rikstelefonister) skulle gälla 60 år mot 67 eller 65 för män i motsvarande befattningar. Antalet för full pension erforderliga tjänstår sattes däremot för både män och kvinnor till 30 år. Pensionsavgifter skulle endast betalas under 30 år. De av kommittén föreslagna, för varje lönegrad till vissa årsbelopp fixerade pensionsavgifterna beräknades efter försäkringstekniska grunder. Detta innebar för de kvinnliga befattningshavarna procentuellt högre avgifter än för de manliga tjänstemännen, vilket »har sin givna förklaringsgrund däri, att kvinnorna hava tidigare avgångsålder men högre medellivslängd än män i allmänhet, varigenom kostnaden för kvinnornas pensionering måste bliva jämförelsevis hog. Att märka är emellertid, att de föreslagna pensionsavgifterna för kvinnor beräknats täcka en något mindre del av pensionskostnaden än 1 Som förut nämnts (s. 143 f) föreslog kommittén ytterligare lönereducering med hänsyn till behovsprincipen.

tea

för män» (s. 24). (De manliga tjänstemännens avgifter täckte i genomsnitt 34,o % och de kvinnligas 32,5 % av pensionskostnaderna.) Lönekommitténs förslag godkändes i allt väsentligt av 1920 års riksdag och en pensionslag för kommunikationsverken (SFS 1920: 254) utfärdades för tilllämpning samtidigt med det nya avlöningsreglementet. För allmänna civilförvaltningen hlev pensionsbestämmelser av i huvudsak samma innebörd gällande fr. o. m. 1/1 1922 genom provisoriska ändringar till 1907 års civila pensionslag (SFS 1921:455—456). Bestämmelserna skilde sig emellertid från kommunikationsverkens därigenom, att olika tjänstår bibehölls för man och kvinna (i regel 35 resp. 30) och att avgifterna skulle erläggas under hela tjänstetiden. De nya pensionsbestämmelserna för kommunikationsverken och allmänna civilförvaltningen innebar, att kvinnornas pensionsavgifter i förhållande till pensionsunderlaget blev högre än männens. Mot pensionsunderlaget 1 644 kr i 1 m. Ig svarade sålunda en årlig pensionsavgift av 48 kr ( = 2 , 9 %) och mot ett pensionsunderlag av 1 200 kr i 1 kv. Ig en årlig pensionsavgift av 63 kr ( = 5 , 3 %). Man tog vid bestämmande av pensionsavgifterna hänsyn till de faktorer (kvinnornas lägre pensionsålder och högre medellivslängd) som löneregleringskommittén och lärarlönenämnden ansett böra föranleda en sänkning av kvinnornas löner. Båda tillvägagångssätten betyder ju en reducering av kvinnornas behållna lön i syfte att täcka statens högre kostnader för pensionering av kvinnor. Behörighetssakkunniga Behörighetssakkunniga framhöll, att det samband som rådde mellan kvinnornas pensionsålder och avlöningens bestämmande varit det förnämsta skälet för yrkandet om lika pensionsålder. Knappast från något håll ifrågasattes det berättigade i att en tidigare avgång från tjänsten på något sätt »ekonomiskt kompenserades», antingen genom ökade pensionsavgifter eller genom minskad pension »i båda fallen eller vid en kombination av dem efter en beräkning, som ställer dessa belopp i en riktig relation till den merkostnad för kvinnornas pensionering, som uppkommer på grund av deras tidigare avgångsålder». Ingendera av dessa utvägar hade emellertid dittills anlitats. Pension och pensionsavgifter var för alla tjänstemän proportionella mot lönen. Den tidigare pensioneringen för kvinnorna hade därför blivit en faktor vid avlöningens bestämmande; den förut nämnda »kompensationen» hade vunnits i form av lägre avlöning. »Att de kvinnliga statstjänarnas avlöning varit lägre än de manligas, har berott av flera orsaker, men till en väsentlig del har denna olikhet kunnat motiveras genom skillnaden i pensionsålder. Om denna skillnad kan bringas att upphöra eller åtminstone minskas, måste detta omedelbart återverka på de kvinnliga befattningshavarnas avlöningsfråga; det är därför naturligt, att frågan om den kvinnliga pensionsålderns höjande spelat en viktig roll i strävandena att vinna likställighet i löneavseende mellan manliga och kvinnliga befattningshavare» (s. 189). 164

Som grund för lägre pensionsålder för kvinnliga tjänstemän hade legat ett antagande om tidigare inträdande minskning i arbetskraft. Till stöd härför hade åberopats dels allmänt fysiologiska grunder, dels, och framför allt, den dittills vunna praktiska erfarenheten. Härom framhöll de sakkunniga bl. a.: »De statsanställda kvinnorna — har det sagts — hade hittills varit så gott som uteslutande hänvisade till de lägre tjänsterna med deras oftast mekaniska sysslor, vilka i motsats till arbetet i högre uppgifter verka nedtryckande på spänstigheten. Deras löner hade väsentligt understigit männens i motsvarande ställning och över huvud hållits å ett sådant plan, att flertalet av dem måste försaka tillfällena till vila efter arbetet i tjänsten och även måttliga anspråk på bekvämlighet i det dagliga livet. Härav härleddes naturligt en överansträngning, vilken medförde behov av en tidigare pensionering. Med hänsyn till dessa för de statsanställda kvinnorna ogynnsamma förhållanden måste en jämförelse med de manliga befattningshavarna giva ett mindre tillförlitligt resultat. För de högre tjänsterna funnes över huvud icke någon verklig erfarenhet att bygga på» (s. 189 f). Behörighetssakkunniga ansåg, alt det fysiologiska problemet om kvinnornas uthållighet utöver en viss åldersgräns borde lämnas åsido. Med hänsyn till den dittills vunna erfarenheten och innan kvinnor prövats på de nya befattningarna fann sig de sakkunniga förhindrade att föreslå samma pensionsålder för män och kvinnor, men de förordade, att den generella skillnaden skulle minskas från 7 till 5 år (alltså en pensionsålder av 62 resp. 60 år för kvinnor, när för män gällde 67 resp. 65) och att även vid allmänna civilförvaltningen antalet för full pension erforderliga tjanstår skulle bestämmas lika för m ä n och kvinnor (35 tjänstår). I fråga om pensionsavgifterna föreslog behörighetssakkunniga, som förutsatte lika lön i samma befattning och alltså samma pension för män och kvinnor, att pensionsavgiften för kvinnlig befattningshavare i förhållande till pensionsavgiften för manlig innehavare av samma befattning skulle ökas med 10 % jämte ytterligare 25 % for varje år, varmed pensionsåldern understeg den för manlig befattningshavare stadgade. Det förra procenttalet motsvarade den ökade kostnad, som betingades av den högre kvinnliga medellivslängden, det senare procenttalet merkostnaden på grund av olikheten i pensionsålder. De försäkringsmatematiska beräkningar, som låg till grund för förslaget, hade baserats på förutsättningen av samma antal tjänstår för män och kvinnor. (Om kvinnor till följd av den lägre pensionsåldern icke uppnådde tillräckligt antal tjänstår skulle de ju få avkortad pension, varför hänsyn till tjänstår ej behövde tagas vid beräkningarna.) Kvinnlig befattningshavare skulle vidare åläggas att sörja för pensionering av efterlevande barn (ej make) och härför erlägga avgift med 1 % av för befattningen gällande familjepensionsunderlag. 1 1 Avgiften beräknad med hänsyn till familjeförhållandena bland folkskollärarinnorna och givetvis — på försäkringstekniska grunder — avsevärt lägre än för manliga befattningshavare; kvinnlig bokhållare vid SJ skulle sålunda fått en årlig familjepensionsavgift av 9 kr mot 217 kr för manlig.

1921 års lönekommitté 1921 års lönekommitté behandlade utförligt frågan om kvinnornas pensionsålder. Inhämtade upplysningar från medicinsk sakkunskap hade inte givit någon vetenskapligt styrkt grund för påståendet, att kvinnan åldrades tidigare än mannen och därför borde pensioneras tidigare. Den dittills vunna erfarenheten inom statsförvaltningen i fråga om den kvinnliga arbetskraftens uthållighet vid äldre år vore synnerligen begränsad. Kommitténs utredningar huruvida generellt sett sjuklighet och invaliditet kunde sägas i de högre åldrarna vara mera förhärskande för kvinnor än för män hade inte gett anledning förmoda, att hälsotillstånd och därmed även arbetsduglighet skulle efter passerandet av 60-årsgränsen för kvinnorna försämras avsevärt snabbare än för männen. Då männen i regel utnyttjades till fyllda 67 år, borde även kvinnornas arbetskraft kunna tagas i anspråk ett gott stycke över 60-årsgränsen. Kommittén ansåg sig kunna gå längre än behörighetssakkunniga och föreslog en normal åtskillnad mellan mäns och kvinnors pensionsålder av 3 år, ett förslag, som ansågs förenligt med den försiktighet, som vid en höjning av pensionsåldern givetvis vore påkallad. Först sedan kvinnorna prövats under någon längre tid på de nya befattningarna och ett mera avsevärt antal kvinnor beretts möjlighet att tjänstgöra över 60-årsgränsen, kunde bedömas, om en ytterligare höjning av den kvinnliga pensionsåldern utan olägenhet kunde genomföras. På grund av den lägre pensionsåldern skulle kvinnorna dels intjäna den av staten bekostade pensionsandelen genom kortare tjänstelid än männen, dels — frånsett kommunikationsverken — betala pensionsavgifter under mindre antal år; den tidigare pensioneringen och kvinnornas högre medellivslängd skulle vidare medföra, att de i genomsnitt fick uppbära pension under längre tid än männen. Den av dessa förhållanden betingade merkostnaden för staten kunde — såsom behörighetssakkunniga föreslagit — kompenseras genom höjda pensionsavgifter. Då emellertid lönekommittén av andra skäl ansåg sig böra föreslå procentuella löneavdrag för kvinnliga tjänstemän, syntes det lämpligt att i detta avdrag inlägga även skillnaden i pensionsavgifter. Den av behörighetssakkunniga föreslagna ökningen av kvinnornas tjänstepensionsavgift (till 185 96 av männens 1 ) representerade genomsnittligt 2—3 % å den manliga slutlönen enligt kommitténs löneplan. I det procentuella löneavdraget skulle även inbegripas avgift för pensionering av kvinnliga tjänstemäns efterlevande barn, vilken pensionering borde övertagas av statsverket. Av det procentuella löneavdraget (14—8 % alltefter lönegraden) beräknades 4 % motsvara merkostnad för kvinnlig befattningshavares egenpensionering jämte avgift för pupillpensionering. För kvinnlig tjänsteman i (nuv.) 27 och högre lönegrader, där procentuellt löneavdrag inte skulle göras, skulle i stället lönen minskas med samma belopp 1 Vid en pensionsåldersskillnad av 3 år skulle pensionsavgiften enligt behörighetssakkunnigas förslag ökas med (10 -f 3 x 25 = ) 85 %.

som manlig tjänsteman hade alt betala till änke- oeh pupillkassa; då pensionering av kvinnliga tjänstemäns barn endast relativt sällan ansågs komma i fråga, kunde det enligt kommitténs mening förväntas, att detta belopp försäkringstekniskt sett skulle lämna ett överskott tillräckligt att täcka även merkostnaden för den kvinnliga tjänstemannens egen pensionering. F r å n såväl männens som kvinnornas avlöning skulle avdragas tjänstepensionsavgifter, lika för m ä n och kvinnor i den meningen, att de var direkt proportionella mot tjänstepensionsunderlaget. På grund av det procentuella löneavdraget för kvinnliga tjänstemän t. o. m. (nuv.) 25 Ig skulle dessa kvinnor emellertid få lägre pensionsunderlag och därmed också lägre pensionsavgifter än män i samma befattningar. För kvinnor i högre lönegrader skulle däremot gälla samma tjänstepensionsunderlag och tjänstepensionsavgifter som för män. 1925 års riksdag I PM 192k togs ingen ställning till spörsmålet om kvinnornas pensionsålder och avgifter för den egna pensioneringen; familjepensioneringen förutsattes i huvudsak ordnad på det av 1921 års lönekommitté föreslagna sättet. Både alt. I och alt. II innebar, att man och kvinna skulle erlägga familjepensionsavgifter med samma belopp. I det procentuella avdrag av 8 % för högst (nuv.) 21 Ig, som föreslogs i alt. II, ingick icke familjepensionsavgifterna. Skulle dessa inläggas direkt i avdraget, borde detta höjas Ull 12 %. I yttrande över PM vände sig riksräkenskapsverket mot förslaget om lika lamiljepensionsavgifter för män och kvinnor. De flesta kvinnliga befattningshavare vore ogifta och syntes alltså icke få någon nytta av familjepensioneringen. Av denna anledning borde de kvinnliga barnpensionsavgifterna vara betydligt lägre än männens och, då ingen motsvarighet till änkepensionsrätten föreslagits, borde härtill hörande del av familj epensionsavgiften helt och hållet bortfalla. Att i allt fall familjepensionsavgifterna satts lika, innebure således ett verkligt löneavdrag för kvinnorna. 1921 års pensionskommitté behandlade i sitt betänkande III (SOU 1924: 56) med förslag till civil tjänstepensionslag även spörsmålet om de kvinnliga befattningshavarnas ställning i pensionshänseende. Kommittén utgick från principen »lika lön i samma befattning» och föreslog under sådan förutsättning lika pensionsunderlag för m a n och kvinna i samma befattning. Beträffande pensionsåldern erinrade kommittén, att den utveckling, som småningom lett fram till differentiering mellan män och kvinnor, näppeligen lorde få anses giva vid handen, att behovet av lägre pensionsålder för kvinnor än för män blivit genom erfarenhetens vittnesbörd styrkt. Med utgångspunkt från den likställighetsprincip, som kommittén omfattade, ansåg kommittén att m a n och kvinna i samma befattning borde vara under-

kastade enahanda villkor. Kommittén fann att betänkligheter ej borde möta mot en höjning av den normala kvinnliga pensionsåldern till 67 år. Under förutsättning att pensionsålder och pensionsunderlag bleve lika för man och kvinna borde också samma pensionsavgifter utgå. Fördyringen av kvinnornas pensionering på grund av den högre kvinnliga medellivslängden skulle enligt kommitténs mening uppvägas genom att kvinnorna, ehuru deras familjepensionering ställde sig billigare än männens, för denna pensionering finge betala samma avgifter som dessa. 1 prop. 1925 framhöll departementschefen, att en sammankoppling av pensionsspörsmålen med lönefrågan inte behövde ske; även pensionsspörsmål, som speciellt angick de kvinnliga tjänstemännen, borde därför framläggas i en senare proposition om civil tjänstepensionslag. Han angav emellertid sin principiella ställning till frågan om kvinnornas pensionsalder, pensionsavgifter och familjepensionering. Den kvinnliga pensionsåldern borde sättas lika med den manliga, vilket överensstämde med lönefrågans lösning på likställighetens grund och önskemålen från kvinnohåll. Detta innebar givetvis inte, att 67 år skulle gälla för alla kvinnliga befattningar. Liksom fallet var med manliga befattningar borde lägre pensionsålder kunna fastställas för kvinnliga befattningar, vilka med hänsyn till göromålens mera ansträngande natur kunde antagas medföra arbetsförmågans snabbare avtagande. Om pensionsåldern sattes lika för man och kvinna, skulle den merkostnad för statsverket som vid lika pensionsunderlag och lika pensionsavgifter skulle uppkomma för de kvinnliga befattningshavarnas pensionering, bli av mindre betydelse och kunde f. ö. uppvägas genom en lämplig anordning av familjepensioneringen, vilken skulle ombesörjas av statsverket. Kvinnlig tjänsteman skulle till staten erlägga samma avgift som manlig hade att betala till änke- och pupillkassa. Genom lika tjänste- och familjepensionsavgifter för män och kvinnor skulle den behållna lönen bli lika i samma befattning. De belopp av de kvinnliga tjänstemännens familjepensionsavgifter, som inte behövdes för familj epensioneringen, skulle tillgodoföras tjänstepensionsfonderna. »I den mån, överskottet ej erfordras för att täcka merkostnaden för kvinnornas tjänstepensionering, kommer det alltså att nedbringa statens kostnader för tjänstepensioneringen över huvud taget. Ifrågavarande kostnadsminskning har approximativt beräknats till i runt tal 330 000 kronor årligen.» Statsutskottet, som föreslog slopande av sista löneklassen för kvinnliga tjänstemän, påpekade att även kvinnornas pension därigenom skulle bli lägre än männens, eftersom pensionen borde vara beroende av slutlönen. Detta syntes befogat ej minst ur den synpunkten, att pensionen till en manlig befattningshavare i flertalet fall måste vara tillräcklig för ej blott pensionstagarens eget utan även hans hustrus uppehälle, medan den kvinnliga pensionären som regel hade att sörja blott för sig själv. Beträffande pensionsåldern ansåg utskottet försiktigheten bjuda att intill dess erfaren168

het vunnits av kvinnliga tjänstemäns arbetsförmåga i ifrågavarande åldrar stanna vid 64 år. Att sålunda enligt utskottets mening olika pensionsbelopp och pensionsålder borde fastställas för män och kvinnor, syntes dock icke böra medföra, att avgifterna för den egna pensioneringen bestämdes olika för de båda grupperna av befattningshavare. »Skulle nämligen en efter försäkringstekniska principer utförd beräkning visa, att kvinnornas avgifter rätteligen borde vara högre än männens, kan denna skillnad anses täckt genom uppkommande överskott på de avgifter för pupillpensionering, som de kvinnliga befattningshavarna enligt departementschefens, av utskottet förordade förslag böra erlägga. Skulle åter en sådan beräkning visa, att kvinnornas avgifter rätteligen borde vara lägre än männens, bör likväl en sänkning av kvinnornas avgifter icke ske, då härav skulle bliva en följd, att i ett stort antal fall en kvinnlig befattningshavares behållna avlöning bleve större än en manlig befattningshavares i samma ställning, något som enligt utskottets mening måste undvikas» (s. 34). I riksdagsdebatten framhöll C. G. Ekman bland de faktorer, som fördyrade den kvinnliga arbetskraften, att man i genomsnitt måste räkna med ett treårigt pensionsbelopp mera för kvinnliga än för manliga befattningshavare. Kerstin Hesselgren (FK) erinrade, att en matematisk utredning (som förutsatt 3 års skillnad i pensionsålder) visat att om kvinnorna erlade samma familjepensionsavgifter som männen skulle därmed betäckas både deras större livslängd och lägre pensionsålder. Vid lika pensionsålder skulle enligt Kungl. Maj:t uppkomma en vinst av 300 000 kr. Då man t. o. m. kunde räkna med vinst på kvinnornas pensionsavgifter, syntes detta motiv för ett avdrag av sista ålderstillägget icke berättigat. Olsson i Kullenbergstorp (AK), som förordade en särskild löneplan för kvinnor, ansåg att likalönsprincipen endast vore skenbar, om man plockade tillbaka en del av avlöningen genom att ålägga kvinnorna större pensionsavgifter än vad som erfordrades för dessas egentliga ändamål; »och detta kallar man till på köpet rättvisa och billighet». Något uttalande om pensionsförhållandena gjordes inte i riksdagens skrivelse (daterad 6/3 1925). Därefter framlade Kungl. Maj:t i särskilda propositioner (1925: 153, 155) förslag om ny civil tjänstepensionslag och ändringar i tjänstepcnsionslagen för kommunikationsvcrken. Däri föreslogs, att samma pensionsålder, samma tjanstår och samma pensionsavgifter skulle gälla för m ä n och kvinnor. Med hänsyn till riksdagens beslut i lönefrågan hade däremot tjänstepensionsunderlaget satts lägre för kvinna. På grund av k a m r a r n a s skiljaktiga beslut förföll emellertid frågan om ny civil tjänstepensionslag. Den gamla civila tjänstepensionslagen, ined bestämmelser om olika pensionsålder och tjanstår för män och kvinnor, blev sålunda fortfarande gällande för allmänna civilförvaltningen. I tjänstepensionslagen för kommunikationsverken ersattes de skilda åldersförteckningarna för manliga och kvinnliga befattningar med en gemensam förteckning. Därvid höjdes pensionsåldern för de förutvarande kvinnliga tjänsterna (som förut generellt varit 60 år) till lägst 63 år (exempelvis för kontorsbiträde), för vissa tjänster till 65 år (exempelvis telegrafexpeditör) och 67 år (exempelvis postexpeditör). 1 För kvinnlig innehavare av såväl de 1

För rikstelefonister bibehölls den tidigare speciella pensionsåldern 55 år.

t*, d. kvinnliga tjänsterna som de f. d. manliga (vilkas pensionsålder i regel var 65 eller 67 år) fixerades emellertid — genom särskild föreskrift — 64 av som högsta pensionsålder. Beträffande tjänstepensionsunderlag och tjänstepensionsavgifter godkändes Kungl. Maj :ts förslag, vilket hctydde, alt i samma lönegrad pensionsavgifterna blev lika för män och kvinnor, men pensionsunderlaget lägre för kvinna än för man. De kvinnliga tjänstemännens familjepensionering ordnades enligt Kungl. Maj:ts förslag. Enligt kungörelse angående pensionering av efterlevande barn till kvinnliga befattningshavare i statens tjänst (SFS 1925: 279) ålades kvinnlig befattningshavare att till statsverket erlägga familjepensionsavgifter med samma belopp, som manlig innehavare av samma befattning hade att betala till familjepensionskassa. Pensionsrätten gällde emellertid endast efterlevande barn. Den behållna lönen för man och kvinna i samma löneklass blev sålunda lika, men för samma tjänstepensionsavgifter som männen fick kvinnorna lägre tjänstepension, varjämte deras familjepensionsavgifter givetvis var avsevärt högre än som betingades av barnpensioneringskostnaderna. Ärligen uppstod betydande överskott å de kvinnliga befattningshavarnas till resp. tjänstepensionsfonder redovisade familjcpensionsavgifter. 1934 års tjänstepeiisionsreglemente Genom det vid 1934 års riksdag antagna och 1/7 1935 ikraftträdande civila tjänstepensionsreglementet (SFS 1934:442), som avsåg både kommunikationsverken och allmänna civilförvaltningen, slopades en av olikheterna mellan mäns och kvinnors pensionsförhållanden, nämligen kvinnornas generellt lägre pensionsålder. 1930 års pensionssakkunniga (SOU 1932: 19), som förordade en generell pensionsålder av 63 år t. o. m. (nuv.) 16 Ig, 65 år för Ig 17—23 och 67 år för 24 och högre Ig, föreslog »såsom en viktig principiell nyhet» samma pensionsålder för man och kvinna i samma befattning. 1 Därvid uttalades endast (s. 30), att de sakkunniga för sin del inte kunnat finna tillräckligt stöd för uppehållande av en avsevärt lägre pensionsålder för kvinnor än för män. De sakkunniga konstaterade vidare, att flertalet kvinnor tillhörde de lönegrader, som skulle få pensionsåldern 63 år, och att förslaget sålunda inte innebar något större avsteg från den tidigare kvinnliga pensionsåldern 60 år vid allmänna civilförvaltningen och 63—64 år vid kommunikationsverken. I prop. 1934:222 föreslogs, att den normala pensionsåldern skulle vara 60 år i lönegraderna t. o. m. (nuv.) 16 och 65 år i högre lönegrader. För ett mindre antal huvudsakligen »manliga» tjänster föreslogs 63 år, varjämte i En av de sakkunniga, riksdagsman E. G. Eriksson, uttalade sig reservationsvis för en allmän pensionsålder av 60 år, lika för män och kvinnor.

— liksom tidigare — pensionsåldern 55 år skulle gälla för rikstelefonister samt kvinnlig vårdpersonal vid sinnessjukhusen. Förslaget om lika pensionsålder för man och kvinna ansåg departementschefen sig obetingat böra tillstyrka och framhöll som uppenbart, att den föreslagna sänkningen av de normala pensionsåldrarna vore ägnad att förminska stödet för vissa yrkanden om lägre pensionsålder för kvinnor, eftersom övervägande antalet kvinnor tillhörde lönegraderna t. o. m. (nuv.) 16 och alltså fick behålla den för kvinnor inom allmänna civilförvaltningen generellt gällande pensionsåldern 60 år. För erhållande av hel pension skulle av såväl män som kvinnor fordras samma antal tjanstår. Riksdagen (bankoutsk. uti. 60, rd. skr. 384) gjorde bl. a. den ändringen i det föreslagna tjänstepensionsreglementet, att pensionsåldern 63 år fastställdes för ett antal befattningar, för vilka enligt huvudregeln skulle gällt 60 år, främst befattningar, å vilka män tidigare pensionerats vid 65 eller 67 år, men även vissa »kvinnliga» tjänster, såsom kansliskrivare, postexpeditör och telegrafexpeditör. I fråga om pensionsunderlag och pensionsavgifter1 medförde civila tjänslepensionsreglementet ingen ändring i skiljaktigheterna mellan män och kvinnor (dvs. i samma befattning samma pensionsavdrag men lägre pension för kvinna). 1930 års pensionssakkunniga hade — med utgångspunkt ii ån 1928 års lönekommittés förslag om lika lön i samma befattning — föreslagit samma pension och samma pensionsavdrag för man och kvinna. Pensionsavdragen grundade sig på en av fil. dr Tim Jansson verkställd försäkringsteknisk utredning (s. 172—208 i betänkandet). I denna togs vid avdragens beräkning inte någon hänsyn till kvinnornas lägre dödlighet; det framhölls, att de kvinnliga familjepensionsavgifterna endast till obetydlig del åtgick för bestridande av familjepensioner, varför man endast behövde utnyttja en mindre del av dessa belopp för att kompensera skillnaden mellan mäns och kvinnors dödlighet. I prop. 1934: 222 föreslogs lägre pensionsunderlag för kvinnliga tjänstemän, eftersom de fortfarande hade lägre slutlön än manliga. Pensionsavdragen föreslogs utgå med oförändrade belopp lika för man och kvinna, varvid dock framhölls, att anordningen med samma tjänste- och familj epensionsavgift för man och kvinna i samma befattning — som byggde på grundsatsen att den behållna lönen borde vara lika i samma befattning — knappast kunde betraktas som fullt rationell, eftersom kvinnornas tjänstepensionsunderlag satts lägre än männens och deras familjepensionsrält endast avsåg efterlevande barn. Med hänsyn bl. a. till den pågående utredningen om familjepensioneringen ansåg sig departementschefen emellertid icke kunna föreslå någon ändring och anförde vidare: »Det må för övrigt erinras, att ehuru propositionen till 1925 års riksdag angående ordnandet av kvinnliga befattningshavares löne- och pensionsförhållanden ut1

Pensionsavgifterna utbyttes mot pensionsavdrag, vilka reellt tjänade samma syfte.

gick från att ett inordnande av de kvinnliga tjänstemännen å den för manliga och kvinnliga befattningshavare gemensamma löneplanen icke borde få innebära mera betydande avlöningsförhöjningar, inplaceringen likväl kom att för flertalet kvinnliga tjänstemän medföra en löneökning, vilken uppvägde den merutgift för pensioneringen, som tillfördes dessa tjänstemän genom de nytillkommande familjepensionsavgifterna.» 1936 års familjepensionsreglementc Allmänna familjepensionsreglementet (SFS 1936: 542) grundade sig på förslag av 1930 års pensionssakkunniga (SOU 1934: 29) och 1934 års familjepensionsutredning (bet. 23/1 1936, stencil) samt beslut av 1936 års riksdag (prop. 201, bankoutsk. uti. 75). Reglementet trädde i kraft 1/7 1937 och innebar bl. a. att staten helt övertog familjepensioneringen även för manliga befattningshavare, vilken dittills till största delen bestritts av särskilda ickc-statliga änkc- och pupillkassor. För de kvinnliga befattningshavarnas vidkommande medförde reglementet, att pensionsrätten utsträcktes att även avse efterlevande make, varigenom kvinnorna i familj epensionshänseende blev helt likställda med männen. Detta hade föreslagits av 1930 års pensionssakkunniga; då principen lika behållen lön i samma löneklass borde upprätthållas och därför familjepensionsavdragen inte kunde differentieras efter kön, hade de ansett mest rationellt och rättvist att helt likställa män och kvinnor i familjepensionshänseende. Även med den föreslagna utvidgningen skulle emellertid kvinnornas familjepensionering bli avsevärt billigare än männens, främst beroende på att antalet gifta kvinnor utgjorde en betydligt mindre procent av hela antalet kvinnliga befattningshavare än motsvarande relationstal för manliga tjänstemän. Om familjepensionsavdragen beräknades kollektivt för män och kvinnor som en enhet betraktade, skulle kvinnornas billigare familjepensionering medföra lägre avdrag för samtliga tjänstemän, »och någon orättvisa gentemot kvinnorna begår man icke, enär full likställighet i familjepensionshänseende genomföres». Departementschefen fann »redan konsekvens och rättvisa — — — bjuda, att staten, därest den ålägger de kvinnliga tjänstemännen att erlägga samma bidrag till familjepensioneringen som de manliga tjänstemännen, också tillförsäkrar dem motsvarande förmåner för efterlevande make och barn» (s. 59). De i reglementet fastställda familj epensionsunderlagen och familj epensionsavdragen, lika för man och kvinna, grundade sig på försäkringstekniska beräkningar 1 av 1934 års familjepensionsutredning. Utredningen framhöll särskilt, att man för en allmän sänkning av avgiftsnivån ansett sig böra taga i anspråk det överskott, som måste uppkomma å de kvinnliga befattningshavarnas avgifter, om dessa för sin billigare familjepensionering skulle få vidkännas samma avgifter som männen. 1

172 Utförtia av fil. dr Tim Jansson och tryckta som bil. D till prop. 1936:201.

Likställigheten i avgiftshänseende mellan män och kvinnor vore i sin tur betingad av den princip, som av statsmakterna godkänts i samband med kvinnornas inordnande under den för manliga tjänstemän uppgjorda löneplanen och som innebure, att den behållna lönen i samma löneklass skulle vara lika för män och kvinnor. Det sålunda uppkomna överskottet hade familjepensionsutredningen ansett böra utnyttjas för såväl den civila som den militära tjänstemannakåren, oavsett de kvinnliga befattningshavarnas ojämna fördelning på dessa kårer. Med ett dylikt utnyttjande för både civila och militära personalkårer av överskottet å de kvinnliga befattningshavarnas avgifter kunde de för män och kvinnor kollektivt beräknade familjepensionsavdragen sättas till belopp, som låg ungefär 9 % under den avdragsnivå, vilken framkomme vid beräkning av familjepensionsavdragen för civila manliga tjänstemän såsom en särskild grupp. Om man i stället utnyttjat överskottet å de kvinnliga befattningshavarnas avdrag allenast för sänkning av den »civila» avdragsskalan, skulle avdragsnivån i denna skala kunnat sättas ungefär 13 % lägre än i enbart för manliga tjänstemän konstruerad skala. Beräkningsprinciperna innebar för de civila manliga tjänstemännen ca 91 % täckning, för de civila kvinnliga tjänstemännen ca 405 % täckning, för civila tjänstemän tillsammans ca 105 % täckning och för de militära befattningshavarna ca 74 % täckning. Kvinnoarbetskommittén framlade i sin ekonomiska jämförelse mellan manlig och kvinnlig arbetskraft en utredning om pensioneringskostnaderna för manliga och kvinnliga folkskollärare (SOU 1938:47 bil. 3) och ställde dessa i relation till bl. a. kostnaderna för sjukledighet (jfr nedan s. 188 f). Full likställighet genomförd Genom de ändringar till 1934 års civila tjänstepensionsreglemente, som genomfördes fr. o. m. 1/7 1939, samtidigt med det nya avlöningsreglementets ikraftträdande, fastställdes samma tjänstepensionsunderlag för kvinna som för man (prop. 1939: 277). 1938 års pensionssakkunniga (bet. 3/1 1939, stencil) hade framhållit upphävandet av undantagsföreskriften beträffande kvinnliga befattningshavares ställning i pensionshänseende som en konsekvens av att kvinnorna genom det nya avlöningsreglementet skulle få rätt även till högsta löneklassen inom varje lönegrad. Ändringen vore givetvis icke utan betydelse för statens kostnader för pensioneringen, men hade likväl ansetts kunna ske i detta sammanhang, enär kvinnliga befattningshavare redan vidkändes samma pensionsavdrag som manliga innehavare av befattning i samma lönegrad »utan att de faktorer, som bestämma pensioneringskostnaderna för kvinnor, med avseende å sin samlade verkan i någon högre grad avvika från dem, som gälla för män». Sedan sålunda den sista skiljaktigheten mellan manliga och kvinnliga tjänstemän i pensionshänseende undanröjts, har något hänsynstagande till ev. olika tjänste- och familjepensionskostnader för män och kvinnor icke ifrågasatts. I det betänkande av 1938 års pensionssakkunniga (SOU 1941:10), som låg till grund för 1941 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen (gällande fr. o. m. 1/7 1942, SFS 1941:1008 resp. 1009), utfördes beräkningarna rörande de försäkringstekniskt erforderliga

Ijänstepensionsavgifterna under antagande av samma dödlighet för kvinnor som för män. 1 Om hänsyn tagits till kvinnornas högre medellivslängd, skulle den försäkringstekniskt heräknade premien för tjänstepension blivit 4 % högre för kvinnor än för män. Beträffande familjepensionsavdragen gjordes inte några beräkningar; oförändrade avdrag föreslogs. För 1945 års lönekommittés räkning utfördes vissa approximativa beräkningar för belysande av de netto- och bruttolöner, som för det dåvarande kunde anses utgå till befattningshavarna. 2 Beräkningen i fråga om tjänstepensionsavgifter byggde på de kalkyler, som verkställts av 1938 års pensionssakkunniga. Nya beräkningar utfördes i fråga om försäkringstekniskt erforderliga avgifter för familjepensionering. Påfallande är de låga avgiftsbeloppen för just de lönegrader, som domineras av kvinnliga tjänstemän. I utredningen framhålles också »den stora skillnad, som för närvarande råder mellan familjepensionens värde för manliga och kvinnliga befattningshavare och som bland annat beror på olikheten i giftermålsfrekvensen». Enligt kommitténs förslag infördes fr. o. m. 1/7 1947 nettolönesystemet; lönerna minskas sålunda inte vidare med pensionsavdrag. Såsom av det föregående framgår genomfördes fr. o. m. 1/7 1935 likställighet i fråga om pensionsåldrarna mellan man och kvinna i samma befattning. 1948. års pensionsålderskommitté ansåg sig i sitt 29/12 1950 avgivna betänkande (stencilerat) böra förorda ett bibehållande av denna principiella likställighet. Enligt kommitténs mening gav dock vissa omständigheter — främst i fråga om sjukpensionerings- och sjukledighetsfrekvensen bland de kvinnliga befattningshavarna — stöd för den uppfattningen att lämpligheten av likställigheten kunde ifrågasättas.

Arbetsprestationer Utöver den helt dominerande behovssynpunkten framfördes ibland vid löneregleringar som skäl för lägre lön åt kvinnliga än manliga tjänstemän i samma slags befattningar, att kvinnorna hade mindre uthållighet, inte kunde utföra samma arbetsprestationer, var mindre användbara än m ä n n e n osv. Bortsett från undervisningsväsendet var det vid kommunikationsverke.il som kvinnor först kom att användas i samma slags befattningar som m ä n ; jämförelser mellan mäns och kvinnors arbetsprestationer åberopades vid vissa löneregleringar för dessa verk. Sålunda motiverades 1895 lägre lön till kvinnlig än manlig kontorsskrivare med att samma arbetsprodukt inte kunde, särskilt vid mera framskriden ålder, påräknas av kvinna som av man. I riksdagsdebatten (1897) uttalades, »att hur samvetsgrant och troget än de kvinnliga biträdena sköta sina befattningar, 1 Bil. 2 till betänkandet, utarbetad fil. lic. B. Wingborg. 2 SOU 1946:48, bil. D, av Wingborg.

av

dåv. förste akluarien, n u m e r a

byråchefen

de dock icke till följd av sitt kön hava den uthållighet i längden som männen. Deras nervsystem är för svagt och de bliva förr utarbetade än männen» (jfr s. 333). Lägre lön till kvinnliga postexpeditörer motiverades 1898 av generalpoststyrelsen med att de trots flit och redbarhet inte kunde i allo likställas med de manliga i fråga om användbarhet (jfr s. 302). 1913 ifrågasattes beträffande personal vid sinnessjukhusen om kravet på lika lön kunde anses rättvist »med hänsyn därtill, att kvinnorna, åtminstone inom det arbete, varom här är fråga, ej kunna prestera samma arbetskvantitet som männen» (jfr s. 387). I fråga om undervisningsväsendet synes man ha utgått från likvärdighet mellan mäns och kvinnors arbete. I prop. 1906 om lönereglering för folkskolans lärare uttalades också, att lärare och lärarinnor finge anses uträtta ungefär samma arbete; frångåendet av likalönen motiverades med behovslöneprincipen. I sitt 1911 avgivna betänkande om kvinnors tillträde till vissa lakar- och lärarbefattningar bortsåg 1902 års löneregleringskommitté »från spörsmålet om eventuell skillnad mellan det manliga och kvinnliga arbetet i kvalitativt hänseende» och förutsatte lika kvalitet och kvantitet, vare sig arbetet utfördes av man eller kvinna. Lärarlönenämnden Lärarlönenämnden hänvisade till en utredning av prof. Eli Heckscher, vari denne som en orsak till den större efterfrågan på manlig arbetskraft anfört, »att mannens arbetsresultat vanligen anses kvantitativt eller kvalitativt överlägset, att mannen, även om han ej är dugligare än kvinnan för underordnade poster, likväl även på dessa har ett ökat värde, därför att lian har mera initiativ eller auktoritet, vid förefallande behov kan sättas till mera ansvarsfulla eller ledande uppgifter o. s. v. — allt välkända saker». 1 Lärarlönenämnden ville inte ifrågasätta riktigheten härav men framhöll, att förhållandena vore olika på olika områden; sålunda var inte kvinnans arbete på undervisningsområdet, åtminstone beträffande yngre och kvinnliga lärjungar, underlägset mannens. Vidare yttrade nämnden: »Rätt ofta får man höra det påståendet, att 'den unga kvinnan icke intresserar sig för och går upp i arbetet på samma sätt som hennes manlige kamrat.» »Den unga kvinnan ser som sin huvuduppgift att bliva maka och mor och betraktar därför ofta icke sin anställning som den blivande levnadsuppgiften. Vad sålunda anförts saknar enligt nämndens mening icke grund men får icke för mycket generaliseras» (s. 43). »Den omständigheten, att männen i högre grad än kvinnorna förfoga över den högre och högsta bildningen, förlänar dem en dominerande ställning. På grund av detta och andra — skäl, ävensom männens obenägenhet mot att få kvinnor till överordnade, få kvinnorna ofta stanna på mera underordnade platser. Härtill bidrager ock kvinnans nedärvda känsla av beroende» (s. 44). Nämnden fann, att för det dåvarande förutsättningar för formell likställighet i lönehänseende mellan manliga och kvinnliga lärare icke fanns. »För sådant ändamål skulle fordras, att, om man bortser från övriga om1

Bil. XVI till lärarlönenämndens betänkande (bd 2, s. 679).

ständigheter, de kvinnliga lärarnas arbete vore icke blott av samma art utan även av samma omfattning som de manliga lärarnas, m. a. o. att kvinnan ägde samma kraft och uthållighet som mannen. Såvitt nämnden kunnat utröna, förhåller det sig så, att kvinnorna i allmänhet icke anses kunna rå med samma arbetsbörda som männen, där arbetet är av mera krävande art. I sammanhang härmed må erinras om, att kvinnorna vanligen pensioneras tidigare än männen» (s. 49). I fråga om kvinnornas sjukledighetsfrekvens ansåg nämnden det kunna antagas, att, »under i övrigt lika förhållanden, lärarinnan på grund av omständigheter, som ligga i kvinnokönets natur, är mera utsatt för att av hälsoskäl distraheras i sin tjänstgöring» (s. 67). Något mått på kvinnans underlägsenhet i detta avseende funnes dock icke, och nämnden ansåg, att framtida erfarenheter måste avvaktas. Behörighetssakkunniga Behörighetssakkunniga framhöll, att som argument för en löneskillnad mellan manliga och kvinnliga befattningshavare ej sällan anförts, att oaktat befattningshavarnas lika kompetens i formellt hänseende kvinnornas arbetsprestation i en viss tjänsteställning ofta vore underlägsen männens. Detta påstående hänförde sig då till ett antagande om en ringare grad av fysisk kraft och uthållighet hos kvinnorna. Till stöd för detta antagande hade vanligen erinrats om det förhållande, att kvinnor i allmänhet pensionerades tidigare än män. Sistnämnda hänvisning ansåg sakkunniga helt förfelad i sammanhanget. Även om man antagit, att kvinnor behövde pensioneras tidigare än män, kunde m a n därav inte dra slutsatsen, att de fram till den för dem fastställda lägre pensionsåldern inte skulle vara i lika hög grad tjänstbara som männen till tiden för deras avgång. I övrigt syntes frågan om kvinnornas förmåga att i samma utsträckning som männen fullgöra sina tjänsteplikter böra anses avgjord i och med att kvinnor skulle få tillträde till samma tjänster som männen. Förutsättningen härför måste vara den, att i allt, som rörde tjänsten, på kvinnorna ställdes samma krav som på männen. »Det kan då ej synas annat än egendomligt att låta ett antagande om en allmän underlägsenhet hos kvinnorna vinna stöd genom att av nämnda orsak nedsätta deras avlöning. En främmande och i sina konsekvenser betänklig princip skulle därmed införas i förhållandet mellan staten och dess tjänare. Den större eller mindre skickligheten eller arbetsamheten utgör över huvud icke någon grund för en skillnad i avlöningshänseende mellan olika innehavare av samma befattning. För kvinnor som för män måste gälla, att de icke böra befordras till andra tjänster än sådana, som de kunna antagas sköta på ett tillfredsställande sätt. Skulle i fråga om en eller annan befattning en allmännare erfarenhet komma att ådagalägga, att de kvinnliga innehavarna av en sådan befattning i något visst avseende stå tillbaka för de manliga, lärer den naturliga följden härav bliva en strängare prövning av kvinnors förutsättningar för befattningen i fråga» (s. 146).

Behörighetssakkunniga tog också upp frågan om kvinnorna på grund av hälsoskäl skulle vara i behov av större ledighet från tjänsten än männen och om de därför — med hänsyn till ett ökat behov av vikarier och andra ölägenheter för tjänsten — icke skulle kunna äga anspråk på samma lön som männen. Det ville synas som om en mer eller mindre bestämd erfarenhet från statstjänsten skulle giva stöd för ett antagande om större sjuklighet hos kvinnliga befattningshavare än hos manliga. Denna erfarenhet syntes allmängiltig och bestyrktes bl. a. av sjukförsäkringsstatistiken. Även om det sålunda vore sannolikt att en något högre sjuklighet hos kvinnorna måste betraktas som en tämligen konstant företeelse, kunde det dock inte ifrågasättas att av denna anledning låta samtliga kvinnliga befattningshavare få vidkännas en nedsättning av lönen. Man hade ännu att räkna med mycket ovissa faktorer; först senare, med en rikare praktisk erfarenhet, kunde man bedöma, om något större avseende borde fästas vid »denna för kvinnorna och deras ställning i statstjänsten ogynnsamma omständighet». »Under alla omständigheter synes det med fog kunna sättas i fråga, huruvida den rätta utvägen skulle vara att på grund av det högre sjuktal, som till äventyrs kan påvisas för ett större eller mindre antal kvinnor, vidtaga en allmän lönereduktion för de kvinnliga befattningshavarna» (s. 148). De sakkunniga ansåg det riktigare att låta samma krav på befattningshavaren gälla för kvinnor som för män och därigenom låta den högre sjuklighetens följder bäras individuellt. I yttrande över sakkunnigas betänkande framhöll riksräkenskapsverket, att kvinnans fysik vore underkastad sådana växlingar, att hon i avseende å arbetsprodukten vore mannen visserligen icke nödvändigtvis kvalitativt men obestridligen kvantitativt underlägsen. Om en tjänst som vore byggd på att en manlig individs hela arbetskraft skulle tagas i anspråk, komme att beklädas av en kvinna, skulle det, med hänsyn till kvinnans fysiska underlägsenhet, i ett avsevärt antal fall otvivelaktigt inträffa, antingen att göromålen icke medhunnes eller att den kvinnliga befattningshavaren överansträngdes eller också att göromålens utförande bleve underhaltigt. Grundsatsen »lika lön i samma befattning» vore till sin innebörd falsk, om man därmed ville uttala detsamma som med formeln lika arbete, lika lön samt för såvitt kvinna skulle erhålla tillträde till tjänst, som vore avsedd att taga en manlig individs hela arbetskraft i anspråk. Lönen för kvinnlig befattningshavare borde emellertid lika väl som för manlig befattningshavare avmätas efter förmågan att prestera arbete; därav följde oundvikligt att en lägre löneskala måste fastställas för kvinnlig personal. Riksräkenskapsverket ifrågasatte ingående vetenskapliga undersökningar beträffande den kvinnliga arbetskraftens jämförbarhet med männens arbetskraft. Kravet på kvinnans likställighet med mannen borde icke längre baseras enbart på ett dimmigt känslotänkande. 1921 års lönekommitté 1921 års lönekommitté framlade i sitt betänkande utredningar dels om mäns och kvinnors arbetsprestationer, dels om sjukledigheten för manliga och kvinnliga befattningshavare. 1 2 — 1 0 ] t i 52

Arbetsprestationerna i statstjänst vore i allmänhet av natur att ej medgiva någon mätning i kvantitativt hänseende; kommittén konstaterade också, att det ej visat sig möjligt att åstadkomma utredningar, som kunde ge någon säkrare vägledning för avgörande av frågan om förhållandet i kvantitativt hänseende mellan mäns och kvinnors arbetsprestationer. I stället försökte kommittén göra jämförelser mellan män och kvinnor på en del områden inom näringslivet; sålunda jämfördes bl. a. provisionsförtjänster för manliga och kvinnliga expediter vid ett större varuhus i Stockholm, ackordsförtjänster för manliga och kvinnliga beräkningssättare, inkomster för vissa manliga och kvinnliga rörelseidkare (minuthandlare med tobaksvaror och med beklädnadsartiklar samt fotografer). Vidare anordnades en undersökning om studietiden för vissa akademiska examina. Kommittén framhöll bristerna och ojämnheterna i det hopbragta utredningsmaterialet men ansåg sig dock som ett allmänt omdöme om de verkställda utredningarna kunna uttala, att vissa av utredningarna onekligen syntes peka hän på en i genomsnitt mindre prestationsförmåga hos kvinnorna än hos männen, men att något allmängiltigt belägg på omfattningen av denna skillnad inte kunde anses vara vunnet. Kommitténs utredning om sjukledigheter avsåg åren 1919—21 och gällde samtliga befattningshavare (utom chefer och vaktmästare) vid flertalet centrala ämbetsverk samt ett urval bland kommunikationsverkens tjänstemän; hela materialet omfattade 6 368 män och 9 442 kvinnor. Antalet sjukdagar per år uppgick enligt utredningen i genomsnitt till 24, G för man och 34,9 för kvinna (häri ingick emellertid ledighet i samband med havandeskap och barnsbörd, vilken dock endast beräknades ha omfattat 2 % av kvinnornas sammanlagda sjukledighet). Procenttalet befattningshavare som icke under 3-års-perioden åtnjutit någon ledighet var 28 % för män och 19 % för kvinnor (därav 11 % för gifta och 20% för ej gifta). Beträffande antalet sjukdagar per år konstaterade kommittén, att en kvinnlig tjänstemans årliga sjukledighet översteg en manlig tjänstemans motsvarande ledighet med 10,3 dagar, vilket — efter frånräknande av en genomsnittlig semester om 30 dagar — utgjorde 3,08 % av beräknade 335 tjänstgöringsdagar per år. »Skillnaden i värde mellan manliga och kvinnliga befattningshavares arbetseffektivitet ur nu förevarande synpunkt inskränker sig emellertid icke till nyssnämnda procenttal. Hänsyn bör nämligen även tagas till de olägenheter, som i många fall vållas för arbetets gång genom det av kvinnornas större sjukledighet föranledda ökade inkallandet av reservpersonal. Därjämte bör tagas i beaktande, att sjukligheten ofta efterföljes av en längre eller kortare period, under vilken arbetsförmågan är nedsatt. Någon exakt kalkyl rörande sistnämnda båda faktorers betydelse är helt naturligt ej möjligt att lämna» (s. 44). I sitt yttrande i lönefrågan framhöll kommittén som en ledande synpunkt, att statens kostnad för en viss arbetsprestation borde bliva densamma, vare sig arbetet utfördes av en man eller en kvinna. Under hänvisning till sin sjukstatistiska undersökning uttalade kommittén först och främst, att en

mot den större sjukligheten ungefärligen svarande sänkning av de kvinnliga befattningshavarnas avlöning i allmänhet vore erforderlig, om inte det kvinnliga arbetet i statens tjänst skulle ställa sig dyrare än det manliga. I fråga om mäns och kvinnors arbetsprestationer i kvalitativt hänseende funnes icke anledning antaga någon mera avsevärd skiljaktighet; kvinnoarbetet i statstjänsten hade dittills varit i kvalitativt avseende i stort sett jämbördigt med och i en del fall överlägset motsvarande arbete utfört av män — givetvis på arbetsområden, som i stort sett lämpade sig lika väl för kvinnor som för män. Däremot ansåg kommittén erfarenheten ha givit vid handen, att den kvinnliga arbetskraften inte vore lika mångsidigt användbar som den manliga. I fråga om sina egna undersökningar om mäns och kvinnors arbetsprestationer medgav kommittén, att det kunde ifrågasättas, om några slutsatser av värde kunde dragas ur ett material, som hänförde sig till från statstjänsten vitt skilda verksamhetsområden. »Även om ett visst fog ej kan frånkännas en dylik anmärkning, bör dock å andra sidan erinras, att många av de egenskaper, som inom ifrågavarande arbetsområden, t. ex. inom affärslivet, äro ägnade att främja ett gott arbetsresultat, givetvis också äro av värde vid statstjänstens fullgörande och sålunda kunna förväntas jämväl där lämna ett gynnsamt utbyte. Ehuru helt naturligt något till omfattningen närmare fixerat resultat ingalunda kan anses vunnet genom ifrågavarande utredningar, torde dock — med vidhållande av den förut framhållna synpunkten, att genom kvinnornas allmänna inträde i statsförvaltningen utgifterna icke måtte med hänsyn till arbetsresultatet komma att ökas — försiktigheten bjuda, att visst avseende vid lönefrågans avgörande fästes vid den totalbild av mäns och kvinnors prestationsförmåga, som undersökningen lämnat» (s. 126). Även förhållandet mellan mäns och kvinnors arbetsprestationer räknade kommittén till de faktorer, som påkallade en viss nedsättning av kvinnornas lön i jämförelse med männens. De kvinnliga ledamöterna i kommittén vände sig i sin reservation mot kommittémajoritetens åberopande av kvinnornas större sjuklighet och mindre prestationsförmåga som motivering för lönenedsättning. Vad först beträffar sjukledigheten framhölls, att såväl kommitténs undersökning som allmän erfarenhet visade, att de individuella variationerna var synnerligen stora såväl bland kvinnor som bland män. Det kunde därför ifrågasättas, om fullt friska kvinnor borde få löneminskning på grund av andra kvinnors relativt stora sjuklighet, medan den abnormt stora sjukligheten hos vissa män inte medförde sådan påföljd vare sig för dem själva eller för övriga manliga befattningshavare. Enligt avlöningsreglementena fick ju varje befattningshavare till en viss grad individuellt bära följderna av sin sjuklighet genom sjukledighetsavdrag, beräknade enligt samma grunder för män och kvinnor, medan staten fick bära den återstående förlusten. Om det skulle befinnas önskvärt att belasta befattningshavarna med större del av den genom sjukledigheten uppkomna förlusten, borde en sådan omläggning av löneprinciperna inte bara drabba kvinnorna. Kommittémajoriteten hade

inte föreslagit, att den större sjukledigheten för kommunikationsverkens tjänstemän i förhållande till de centrala verken skulle medföra något löneavdrag och inte heller ifrågasatt någon förändring i förhållandet mellan ordinarie och icke ordinarie tjänstemäns löneställning på grund av olikheter i sjukledighetsfrekvens. Men när man inte tagit någon hänsyn till de större skillnaderna i sjukledighetshänseende mellan dessa grupper, vore det inte rimligt att låta särskilt de kvinnliga tjänstemännens löneställning »ogynnsamt påverkas därav, att dessa genomsnittligt förete en sjuklighet, som relativt obetydligt överstiger den genomsnittliga sjukligheten hos manliga befattningshavare». Vidare pekades på det nära sammanhang, som kunde förmodas existera mellan den kvinnliga sjukligheten och den kvinnliga lönenivån. »De knappa möjligheter den senare medgivit att tillbörligt sörja för rimliga levnadsbehov, däribland vila och rekreation, äro med all sannolikhet — åtminstone vad angår de många i statistiken ingående äldre kvinnliga befattningshavare, som tidigare måst utföra sitt arbete under vida ogynnsammare förhållanden än de nuvarande — en starkt bidragande orsak till ett mindre tillfredsställande hälsotillstånd» (s. 228). Reservanterna riktade vidare en skarp och ingående kritik mot kommitténs utredningar och slutsatser i fråga om kvinnornas arbetsprestationer. Beträffande undersökningarna om vissa rörelseidkares inkomster påpekades ensidigheten att bedöma den personliga arbetsdugligheten efter inkomstsiffran och framhölls, att de av kvinnorna bedrivna affärerna var av en helt annan typ än de till samma yrkesgrupp nominellt hörande affärer, som bedrevs av män. Reservanterna fann det egendomligt att ur kommitténs föga vägande utredningsresultat hämta motiv för en nedsättning av kvinnornas lön. Kommittén överförde vad som icke ens kunde kallas erfarenheter utan på sin höjd intryck från ett område till helt andra. »Den omständigheten, att kvinnorna icke synas hava haft samma framgång i att sälja tobak som männen, skulle alltså enligt kommittémajoritetens mening bliva avgörande för värdesättningen av kvinnliga statstjänares arbete, även när det gäller områden, där kvinnor visat en alldeles särskild lämplighet för arbetet» (s. 232 f). Reservanterna erinrade också om att statstjänstemannens lön bestämdes efter arten av befattningen, inte efter kvantiteten av det presterade arbetet. Det inträffade i själva verket oupphörligt, att mellan innehavare av samma befattning rådde rätt väsentliga olikheter i avseende på prestationsförmåga, liksom i avseende på intresse för tjänsten, omdömesförmåga, noggrannhet och allmän duglighet. »Vi våga påstå, att skiljelinjen mellan de ur sådana synpunkter mera värdefulla och mindre värdefulla tjänstemännen icke går så, att i det övre skiktet befinna sig de manliga befattningshavarna, i det undre kvinnorna. — Då individuella olikheter i egenskaper, som äro värdefulla för statstjänsten, icke få något uttryck i avlöningen, så snart det gäller jämförelse mellan individer av samma kön, synes det oss innebära ett tämligen kraftigt avsteg från gällande löneprinciper att vilja motivera ett förslag om lägre lön för kvinna än för man i samma befattning — till och med utan förutsättning av individuell underlägsen-

hel hos kvinnan — med en förmodan, att den kvinnliga prestationsförmågan skulle vara genomsnittligt lägre än den manliga. Det orimliga i en sådan tankegång illustreras kanske bäst genom en jämförelse. I flertalet länder finnas människor av olika slags härstamning. I vårt östra grannland t. ex. leva sida vid sida två folkstammar, den svenska och den finska, som utmärka sig för rätt betydande rasskillnader. I flertalet länder förekomma bland den övriga befolkningen mer eller mindre starka inslag av judiska folkelement. Det är troligt, att mellan medborgargrupper, som skilja sig i avseende på härstamning, ofta nog skulle kunna konstateras en viss genomsnittlig skillnad i avseende på intelligens, prestationsförmåga eller allmän duglighet. Om det likväl icke faller någon in att på olika härstamning grunda en olika löneställning inom statstjänsten, hänger detta tydligen samman med den uppfattningen, att var och en, vars individuella duglighet är tillräcklig för att fullgöra de med en viss befattning förenade skyldigheterna, också har rätt att uppbära de med tjänsten förenade löneförmånerna, alldeles oberoende av om han kan inräknas i en kategori med större eller mindre genomsnittlig prestationsförmåga. Resonemanget kan utan vidare tillämpas på de i statstjänst anställda kvinnorna. Det har icke ådagalagts, att kvinnorna genomsnittligt äro mindre väl skickade än männen för detta arbete. Men även om majoritetens förmodan i detta hänseende vore riktig, kunde därmed icke rimligen för de kvinnor, som äga erforderliga kvalifikationer, motiveras en lägre lönenivå än den, som gäller för både mer och mindre dugliga män i samma tjänsteställning» (s. 233 f). Yttranden över lönekommitténs förslag I sina yttranden över 1921 års lönekommittés betänkande framhöll flera myndigheter, att erfarenheten av kvinnornas prestationsförmåga ännu var alltför obetydlig och resultatet av kommitténs undersökningar alltför obestämt för att man därav skulle våga förutsätta någon generell underlägsenhet hos kvinnorna. Påståendet om en viss skillnad i allmän prestationsförmåga syntes näppeligen med praktiskt användbart statistiskt material kunna någonsin påvisas. Riksräkenskapsverket anförde bl. a.: Vad arbetsprestationen beträffade vore det ett fundamentalt och odisputabelt faktum, att den vore olika för olika individer. Huruvida för vissa befattningar, som först nu skulle öppnas för kvinnor, dessa i medeltal vore männen underlägsna, därom kunde ännu ingen statistik upplysa. Och även när man en gång finge en sådan statistik, kunde man icke på densamma stödja en allmän nedsättning av ettdera könets lön. Det vore lika orätt som att göra en statistik över lämpligheten för visst arbete hos personer från olika landskap och på medeltalsberäkningar av denna statistik grunda bestämmelser om olika lön för arbetare från olika provinser. Det enda rätta vore givetvis, likaväl i det ena som i det andra fallet, att lönen sattes lika för lika arbete, men att kompetensen för varje befattning avgjordes individuellt. Vidare framhölls av olika myndigheter det oriktiga i att på grund av en presumerad lägre arbetsprestation för kvinnliga tjänstemän i allmänhet beskära lönen för en kvinna, som utnämnts till en viss befattning, och sålunda ge henne lägre lön än som skulle tillkommit de män, med vilka hon konkurrerat om tjänsten. En person som fått en tjänst måste anses fullt skickad att oberoende av kön utföra det till tjänsten h ö r a n d e arbetet. Det betonades, att arbetsprestationer hade betydelse vid tjänstetillsättning men inte borde få inverka på lönesättningen. Sålunda anförde järnvägsstyrelsen, att hänsyn till kvinnornas eventuellt mindre arbetskapacitet eller användbarhet icke borde tagas vid lönesättning men däremot vid befordringsfrågors avgörande. Kvinnor, som ej hölle måttet i tävlan med män, borde få vika för dem; vidare borde givetvis undvikas att befordra en kvinna till en post, som vare sig i och för sig eller genom att utgöra passage-

plats till högre befattning ställde krav på henne, som till följd av hennes mindre mångsidiga användbarhet icke eller endast ofullständigt kunde fyllas. Slentrianmässig befordran efter pappersmeriter och tjänstår borde sålunda än mindre för kvinnor än för män få förekomma. Men beaktades detta, syntes den kvinnliga befattningshavaren med fog kunna göra anspråk på samma lön som den manliga. Statistiska centralbyrån framhöll, att skyldighet att verkställa urval med hänsynstagande till de sökandes större eller mindre grad av sjuklighet och prestationsförmåga förelåg beträffande alla befattningar. Utnämndes i varje fall den för tjänsten bäst skickade, uppfylldes det fullt riktiga kravet att kvinnoarbetet ej finge ställa sig dyrare än det manliga. Vissa myndigheter förutsatte likvärdig arbetsprestation av kvinna endast å sådana för män avsedda befattningar, till vilka kvinna efter behörighetslagens genomförande skulle kunna utnämnas i konkurrens med man. Sålunda ansåg medicinalstyrelsen det givet, att å de lägre befattningar, där arbetet vore avpassat för kvinnliga arbetsprestationer, avlöningen borde bestämmas efter för kvinnligt arbete gängse lönestandard. Å de högre befattningar, som skulle öppnas för kvinnor, borde fordringarna på arbete bibehållas oförminskade och följaktligen endast sådana kvinnor utnämnas som kunde utföra samma arbete som män. Försäkringsinspektionen ansåg, att man hade skäl förvänta, att kvinnans genomsnittsprestation vore underlägsen mannens på andra arbetsområden än dem, dit hennes natur i främsta rummet hänvisade henne, nämligen moderns och uppfostrarinnans samt närstående områden. Den som ville hävda kvinnans rätt till lika lön som mannen i de nya statstjänster, till vilka hon nu fått behörighet, vore skyldig att förklara, varför hon i det enskilda näringslivet trots förment lika genomsnittsduglighet endast i ringa mån blivit använd i motsvarande befattningar. I fråga om sjukledighetsfrekvensens inverkan p å lönesättningen framhöll medicinalstyrelsen, att sjukligheten var så växlande för olika kvinnor, att den inte rättvisligen borde medföra löneminskning för samtliga kvinnor i statens tjänst; statens kostnader borde kompenseras genom löneavdrag vid varje särskilt fall av sjukledighet; ansågs statens kompensation för liten, borde sjukledighetsavdragen höjas. Järnvägsstyrelsen ville uppväga den större sjuklighetens risker genom att av alla kvinnliga tjänstemän uppta en statistiskt beräknad premie. Kommunikationsverkens lönenämnd ansåg, att frågan om lägre lön till kvinnorna t. v. borde lämnas öppen, då utredningarna om kvinnornas sjukledigheter icke lämnade tillräcklig ledning för frågans bedömande. Nämnden föreslog av statsfinansiella skäl ett procentuellt avdrag å kvinnornas löner i högst nuv. 21 Ig, varvid sjuklighetsmomentet syntes t. v. i så måtto kunna tillmätas en supplerande betydelse, att det vid inträffande gynnsammare ekonomiska konjunkturer borde tagas under övervägande, huruvida erfarenheten då kunde anses hava givit vid handen, all ett avdrag fortfarande på grund av detsamma vore motiverat, ehuru de statsfinansiella förhållandena skulle kunna medgiva avdragets bortfallande. 1925 års riksdag I PM 1924 b e r ö r d e s i n t e f r å g a n o m de k v i n n l i g a t j ä n s t e m ä n n e n s a r b e t s p r e s t a t i o n e r . Vid d i s k u s s i o n av p r i s s k i l l n a d e n m e l l a n m a n l i g t och k v i n n l i g t arbete på allmänna a r b e t s m a r k n a d e n framhölls dock, att d e n n a prisskillnad m å s t e h a sin g r u n d i n å g o n a l l m ä n t f ö r e k o m m a n d e eller a n t a g e n s k i l l n a d i v ä r d e t m e l l a n m a n l i g och k v i n n l i g a r b e t s k r a f t i n o m de o m r å d e n , d ä r d e n antydda prisskillnaden existerade.

1 prop. 1925 tog departementschefen avstånd från de av 1921 års lönekommitté anförda skälen för löneskillnad mellan man och kvinna och föreslog lika lön i samma befattning. Kommitténs utredningar hade visserligen visat något större sjuklighet för kvinnliga än för manliga befattningshavare, men det syntes tvivelaktigt, om därav kunde dragas några giltiga slutsatser beträffande sjuklighetsförhållandenas framtida inverkan på den kvinnliga arbetskraftens allmänna värde. Ännu mer osäkra var utredningarna om kvinnornas arbetsprestationer i förhållande till männens. Departementschefen accepterade kommitténs grundsats att statsverket inte borde få ökade kostnader för viss arbetsprestation men ansåg inte att likalönsprincipens tillämpning borde få sådana konsekvenser. Såväl beträffande de högre befattningar, för vilka lönekommittén föreslagit likalönsprincipens genomförande, som i fråga om övriga manliga befattningar, vilka skulle öppnas för kvinna, kunde man räkna med en noggrann prövning av aspiranternas kvalifikationer och personliga lämplighet. »Om, efter det en sådan prövning skett, befattningen lämnas åt en kvinna, är man förvisso berättigad antaga, att hennes arbetsprestationer skola bliva av minst samma värde som de manliga medsökandenas, vadan också likalönsprincipen bör kunna utan statsekonomiska risker tillämpas» (s. 132). Statsutskottet uttalade däremot starka tvivel om likalönsprincipens berättigande i och för sig. Utredningarna visade ovedersägligt att det kvinnliga arbetet vid likalönsprincipens obeskurna tillämpning måste, även under antagande av lika arbetsprestationer, ställa sig mera dyrt, dels på grund av kvinnornas genomsnittligt större sjuklighet, dels på grund av deras längre utsträckta pensionstid. I fråga om arbetsprestationerna hänvisade utskottet till allmänna arbetsmarknadens löneskillnad mellan män och kvinnor, vilken inte kunde vara helt oberörd av de olika arbetskrafternas effektiva värde. När utskottet — i första hand med hänsyn till behovsprincipen — föreslog olika lön i samma befattning, dvs. att kvinnorna inte skulle få högsta löneklassen, betonades särskilt att därigenom även främjades »en ur utskottets synpunkt önskvärd jämkning med avseende på likalönskravet». I riksdagsdebatten kom denna utskottets »andrahandsmotivering» förolika lön i samma befattning, dvs. hänsyn till prestation, att spela väl så stor roll som behovsprincipen. Talesmännen för utskottets förslag framhöll kvinnornas mindre arbetsprestationer som skäl för lägre lön. Som indicium på att kvinnornas arbetsprestationer var lägre än männens anförde C. G. Ekman (FK) bl. a. arbetspriserna i allmänna lönemarknaden, vilka icke enbart och uteslutande vore ett uttryck av maskulint förtryck, en kvarleva av barbari, utan i sig inneslöte en viss ekonomisk innebörd och alltså måste i någon mån motsvaras av arbetsprestationernas värde. Man kunde inte undgå att taga hänsyn till att kvinnorna på 35 års tjänstgöring hade ungefär ett års längre sjukledighet än männen. Mot invändningen att kvinnorna icke borde behandlas kollektivt utan individuellt framhöll Ekman, att när i statstjänst inkomme en ny stor grupp, denna borde behandlas efter dess egna förutsättningar

som grupp betraktad, tills erfarenheten visat, huruvida de skiljaktigheter, som på det sättet uppkommit, kunde bortfalla utan risk för staten. J. Pålsson i Anderslöv (FK) ansåg likalönsprincipen riktig endast om det kunde bevisas, att kvinnorna gave staten samma arbetsprestation som männen, vilket han ansåg icke vara fallet. Att ge kvinnan lika lön som mannen utan att bevisa, att hon gjorde samma arbete, vore en gåva till de statsanställda kvinnorna. Av m o t s i d a n s t a l a r e f r a m h ö l l tf. f i n a n s m i n i s t e r W i g f o r s s , a t t m a n inte u l a n v i d a r e k u n d e ta l ö n e f ö r h å l l a n d e n a p å a l l m ä n n a a r b e t s m a r k n a d e n till bevis för a t t k v i n n o r n a v o r e m i n d r e effektiva. Även o m d e n k v i n n l i g a arb e t s k r a f t e n s k u l l e v a r a m i n d r e effektiv, k u n d e m a n icke d ä r a v d r a g a den s l u t s a t s e n , a t t k v i n n o r n a i g e m e n s k u l l e h a l ä g r e lön. D e t t a v o r e a t t b e h a n d l a k v i n n o r n a s o m l i k f o r m i g a e x e m p l a r av n å g o t visst s l ä k t e i stället för att b e h a n d l a d e m som l e v a n d e i n d i v i d e r . U t s k o t t e t h a d e b e h a n d l a t k v i n n o r n a s å s o m e n g r u p p , d ä r d e n e n a i n d i v i d e n av g r u p p e n fick b ä r a d e n a n d r a s s y n d e r , u n d e r det a l t K u n g l . M a j : t s förslag b e h a n d l a d e k v i n n o r n a s o m enskilda individer. »Man kan inte låta staten säga till k v i n n o r n a : Vi ta inte hänsyn till om du individuellt är lika duglig, som den man, som har samma befattning som du. Du är helt enkelt kvinna, och därför skall du ha lägre lön än mannen, ty det kön, som du tillhör, presterar i genomsnitt ett sämre arbete än mannen. Det är den principen, som utskottet vill ha fastslagen, när utskottet säger, att den dugligaste kvinna, som har en befattning ända upp till byråchefsgraden, alltid skall ha mindre betalt än den odugligaste man i samma befattning, därför att kvinnan tillhör en grupp, om vilken man tror, att man på statistisk väg kan visa upp, att den i genomsnitt utför mindre arbete än männen, även de tagna i genomsnitt. Kungl. Maj:ts förslag säger i stället: Det må vara sant, vi behöva inte tills vidare disputera om den saken. Det är möjligt, att det finnes en grupp, som vi kalla kvinnor, som utföra i genomsnitt mindre effektivt arbete, men vi bry oss inte om att taga hänsyn till genomsnittet, utan vi vilja behandla kvinnorna såsom individer. Är du duglig; kan du utföra detta arbete lika bra som mannen, skall du också ha samma lön som mannen. Om du inte duger att utföra detta arbete, så får du helt enkelt låta bli. Man tillämpar på kvinnorna samma princip, som man tillämpar p å männen. Skulle man på detta sätt uppställa grupper av mindre och högre duglighet skulle det helt säkert inte möta någon större svårighet alt samla ihop individer av mankön och säga till dem: Nu skola vi undersöka era kvalifikationer; finna vi, att den grupp ni tillhör utför mindre arbete än en annan grupp av män, giva vi den sämre gruppen lägre lön» (AK 14 s. 39). Man hade faktiskt motiverat utskottets förslag med en skillnad i effektivitei, som man tagit hänsyn till genom att slopa sista ålderstillägget. »Skillnaden mellan utskottets förslag och Kungl. Maj:ts förslag kan förefalla ganska liten, men säkert är, att den skillnaden uppfattas och kommer av kvinnorna att uppfattas såsom ett uttryck för den gamla benägenheten hos männen att betrakta kvinnorna såsom ett slags människor, som endast kunna utföra ett mindre effektivt arbete, och det kommer att verka oroande och förvirrande vid den fortsatta behandlingen av statens lönefrågor» (AK 14 s. 40). När nu utskottet uttryckligen sagt, att det icke ville gå behovsprincipens väg, kunde han icke förstå vad man vunne genom utskottets utlåtande. »Är det verkligen då lönt att — bara för att m a r k e r a sin teoretiska uppfattning, att kvinnoarbetet är mindre effektivt, för att liksom slå fast, att kvinnorna få finna sig i, att vi anse dem för mindre effektiva — är det verkligen skäl att för nöjet, så alt

säga, att slå fast detta, mana fram en konflikt mellan ä ena sidan männen oeh å andra sidan kvinnorna, som icke kommer att lägga sig, förrän denna rest av underlägsenhetsstämpel har försvunnit?» (FK 12 s. 18). Wigforss fann det också vara en mycket egendomlig tanke, att kvinnorna som någon slags klass skulle bära sin inbördes större sjuklighet: »Denna föreställning går ut på, att man här har en grupp, som man statistiskt kan bedöma och som är lätt att avgränsa från andra på grund av vissa bestämda yttre kännetecken, och man finner, att medeltalet inom denna klass förhåller sig på ett visst sätt, t. ex. i fråga om sjuklighet, samt säger då, att denna grupp inom sig bör vara mera solidarisk än alla andra grupper, och skapar på det sättet i fråga om sjukledighet och sjukavdrag en kvinnlig solidaritet gent emot alla andra befattningshavare» (FK 12 s. 15). Gentemot Ekmans påstående om arbetsmarknadens löner som mätare för kvinnornas arbetsprestationer framhöll Kerstin Hesselgren (FK), att det funnes vissa icke övervunna fördomar på allmänna arbetsmarknaden, och Oscar Olsson (FK) påpekade, att i Amerika kulierna inte fick samma avlöning som de vita, även om de gjorde lika gott arbete. Han förstod kvinnornas aversion mot en princip, som skulle göra männens arbete till något med de vita männens arbete jämförligt och kvinnorna till någon sorts kuliarbetare i statens tjänst. Ekmans »likställighet» innebar, att även den allra duktigaste kvinna i visst slags statstjänst skulle ha sämre betalt än de män, som sämst utförde samma slags arbete. Denna debatt — för och emot en kollektivt tillämpad prestalionslöneprincip enligt utskottets förslag — synes visa, att riksdagens beslut om slopande av sista löncklassen lör kvinnorna inte bara var en eftergift för behovsprincipeii utan också uppfattades som ett godtagande av utskottets undra motivering för lägre kvinnolön: kvinnornas arbetsprestationer i förhållande till männens och särskilt deras sjukledighetsfrekvens. När sedermera denna inskränkning i de kvinnliga tjänstemännens löneförmåner skulle undanröjas, betraktades den såsom helt betingad av hänsyn till behovslöneprincipen och någon diskussion för och emot prestationslöneprincipen kom inte att upptagas. 1928 års lönekonnnitté 1928 års statsrevisorer gjorde en undersökning av ledigheler under 1(J27 för 1 036 män och 2 677 kvinnor inom statsförvaltningen. Enligt undersökningen var antalet sjukledighetsdagar för samtliga män i medeltal 12,i och för samtliga kvinnor 24,6 (ordinarie: gifta 25,2, ogifta 27,3; extra ordinarie: gifta 25,o, ogifta 16,4). Revisorerna ansåg skillnaden mellan manliga och kvinnliga tjänstemän i viss mån ha sin förklaring i olika hög fysisk och psykisk motståndskraft och m å h ä n d a även i vederbörandes större eller mindre lämplighet för tjänstgöring av ifrågavarande slag. Revisorerna ifrågasatte, om icke de ordinaries mera fasta anställningsform ävensom de gifta kvinnornas ställning beträffande hemmet och vad därmed sammanhängde medverkat till att skapa en mindre uthållighet i tjänsten och en större benägenhet att giva efter för sjukdomssymptom. Revisorerna ansåg

utredningen böra beaktas av 1928 års lönekommitté, varvid särskild uppmärksamhet borde ägnas åt den kostnadsfria sjukledigheten, vilken utnyttjades särskilt av de kvinnliga befattningshavarna och främst av de gifta kvinnorna. De lägre siffrorna för männen ansågs endast i viss mån kunna förklaras därav, att dessa i regel hade längre semester än kvinnorna. Med anledning av detta uttalande från statsrevisorernas sida avlät de kvinnliga kårsammanslutningarnas centralråd en skrivelse till statsutskottet vid 1929 års riksdag, vari gjordes gällande: •t. att den av 1928 års statsrevisorer gjorda utredningen angående förhållandet mellan manliga och kvinnliga befattningshavares sjukledighet bygger på ett ej jämförbart, oriktigt använt och felaktigt bearbetat material och därför saknar all beviskraft; 2. att en av centralrådet verkställd utredning i samma fråga, omfattande en grupp manliga och kvinnliga befattningshavare med samma lönevillkor och arbetsförhållanden (postexpeditörcr), visar ett överskott i sjukledighet för kvinnorna av endast 0-4 dagar per år; 3. att varje gruppindelning av tjänstinnehavare såsom underlag för en på olikbct i sjuklighet grundad löneskillnad är ohållbar.» Med anledning av vad som sålunda förekommit verkställde 1928 års lönekommitté (SOU 1930: 17) en utredning om antalet sjukdagar med oavkortad lön för ordinarie tjänstemän. Utredningen, som omfattade 17 790 män och 4 135 kvinnor, visade att 41,4 % av männen och 60, i % av kvinnorna åtnjutit sådan ledighet. Antalet kostnadsfria sjukdagar utgjorde i medeltal 4,6 för männen och 6,9 för kvinnorna. Kommittén fann det synnerligen vanskligt att dra några bestämda slutsatser ur materialet men ansåg sig dock, utan att begå någon orättvisa mot kvinnorna, kunna fastslå, att sjokfrekvensen bland kvinnliga tjänstemän var betydligt större än bland manliga. Man borde emellertid inte överdriva betydelsen av kvinnornas större sjuklighet. »De fysiologiska faktorer, som därvidlag spela in, torde vara alltför välbekanta för att behöva närmare beröras. Icke heller torde på sjuksiffrorna kunna grundas något allmännare omdöme rörande kvinnliga befattningshavares större eller mindre lämplighet för statstjänsten, lika litet som det med fog lärer kunna påstås, att kvinnorna visa mindre uthållighet i det dagliga arbetet än sina manliga kamrater. Vad speciellt de gifta kvinnorna beträffar, kunna visserligen dessa kvinnors dubbla verksamhetsfält, ämbetsverket och hemmet, medföra för staten såsom arbetsgivare icke önskvärda konsekvenser i form av ökat behov av tjänstledighet, men då statsmakterna redan gått in för principen att medgiva gifta kvinnor samma rätt att innehava statstjänst, som tillkommer de ogifta, lärer anledning icke förefinnas att gentemot gifta kvinnor tillämpa andra och strängare avdragsbestämmelser vid inträffande behov av tjänstledighet än för övriga kvinnliga befattningshavare» (s. 159 f). Kommittén fann, att några särskilda bestämmelser för kvinnliga tjänstemän inte var av behovet påkallade. Däremot föreslog kommittén, att den kostnadsfria sjukledigheten skulle avskaffas för samtliga tjänstemän —

för alt skapa en god ordning och hindra ett försvagande av tjänstemännens ansvarskänsla. »Den mänskliga naturen är nu en gång sådan, att bara tanken på att behöva avstå någon del av lönen vid ledighet för sjukdom kan avhålla en tjänsteman från eventuell benägenhet att giva efter för mindre krämpor och sjukdomssymptom, medan vetskapen om att ledigheten icke kostar något lätt nog innebalen frestelse att 'känna efter, bur man mår', mera än vad som strängt taget kan anses nödvändigt eller lämpligt» (s. 161 f). Kommittén ansåg det principiellt oriktigt, att kortare sjukledigheter skulle bedömas efter andra och förmånligare grunder än längre (ur humanitär synpunkt borde det snarare vara tvärtom). Förslaget att slopa rätten till avdragsfri sjukledighet avvisades av 1930 års lönekommitté, som ansåg, att ett borttagande av en i de statliga lönebestämmelserna sedan länge ingående social förmån inte kunde komma i fråga utan tvingande skäl; i stället förordades en viss utvidgning av förmånen, vilket även bifölls av 1938 års riksdag.

1937 års riksdag I debatten om löneregleringen för folkskolan (FK 33, AK 33) åberopades även förhållandet mellan mäns och kvinnors arbetsprestationer som skäl för lägre lönegradsplacering av kvinnliga folkskollärare. O. Bergqvist (FK) ifrågasatte, om kvinnan över huvud taget i längden kunde prestera samma arbete som en man. »Det är ett uppslitande arbete att dag ut och dag in undervisa barn, att hålla uppsikt över dem och se till att disciplinen upprätthålles. Det är nervslitande, men kvinnan har nu icke samma starka nerver som mannen. Det kan icke hjälpas, och det är icke något nedsättande för kvinnans del. Det är beroende på hennes byggnad. Hon har skapats svagare än mannen» (FK s. 85). Felix Hamrin (FK) yttrade bl. a.: »Det finns mindre arbetsförmåga, mindre motståndskraft hos kvinnorna. Det är naturens ordning, och den lära inte herrarna kunna upphäva med några slags beslut och några slags utredningar eller någonting i den vägen» (FK s. 100). E. Sjödahl: »Innan en så stor och viktig principfråga som frågan om lika lön genomföres för lärargruppernas del, borde det ha skett en ordentlig undersökning med uppgift att konstatera, att de kvinnliga lärarna i det långa loppet verkligen orka med att utföra samma arbete som männen. Det är ju ändå därpå som principiellt sett hela frågan om lika lön grundar sig. Och det är också ett faktum, som väl knappast ens i en lönediskussion skall kunna bestridas, att kvinnorna fysiologiskt sett åldras fortare än männen» (FK s. 78 f). G. A. Mosesson (AK) framhöll, att frånvaroprocenten för de kvinnliga lärarna var 5 mot endast 2 för de manliga; staten skulle sålunda få betala bra mycket mer för att få arbetet utfört av kvinna. Gentemot argumenten för olika lön framhöll Wohlin, att det skulle vara en grov orättvisa mot den stora och högtstående kvinnliga folkskollärarkåren, om man på lönepolitikens område degraderade densamma och därmed gåve uttryck för den uppfattningen, att dess arbetsinsatser och dess prestationer vore mindre värda än de manliga lärarnas arbete och insatser.

Finansminister Wigforss vände sig särskilt mot argumentet om sjukledighetsfrekvensen. »Varför i all världen göra skillnad just mellan män och kvinnor? Varför inte finna på en väg, som säger: Vi skola göra större avdrag, när folk är sjuka, och på det viset komma till, att om kvinnorna äro mycket mera sjuka än männen, få de så mycket större avdrag och så mycket lägre löner. Det är det felet, som genomgående göres i alla dessa diskussioner av dem, som av gamla inrotade föreställningar vilja göra skillnad just mellan män och kvinnor, att de ständigt ocli jämt se världen uppdelad i dessa två kön» (FK s. 95). Ebon Andersson ansåg personligen, att kvinnornas större sjukledighet var det största kruxet för likalönsprincipen, men menade att man icke därav kunde draga slutsatsen, att lönen skulle vara olika. »Det är olämpligt och orättvist, att alla kvinnor, även de som sällan eller aldrig äro sjuka, skola ha lägre lön på grund av att vissa av deras kamrater ha större sjukledighet.» Hon ifrågasatte, att de kvinnor, som var sjuka utöver en viss genomsnittlig procent i förhållande till sina manliga kamrater, skulle få vidkännas ett större sjukavdrag (AK s. 51). Kviiinoarbetskommittén Kviniioarbetskommittén ägnade ett kapitel av sitt betänkande (SOU 1938:47) åt en ekonomisk jämförelse mellan manlig och kvinnlig arbetskraft avseende mäns och kvinnors prestationskapacitet i samma arbe le, arbetspauscr i manligt och kvinnligt arbete, mäns och kvinnors arbetsledigheter samt pensionskostnaden för manlig och kvinnlig arbetskraft. Beträffande arbetskapaciteten framhöll kommittén svårigheterna att göra några jämförelser och kritiserade de av 1921 års lönekommitté utförda undersökningarna. Undersökningsresultaten måste alltid bli beroende av vilka arbetsområden som valts. »Det skulle icke vara svårt att ge många exempel på områden, där män uppnå en större arbetseffektivitet, och andra, där kvinnor äro lika överlägsna. Om exempel även väljas från områden, där ej erfarenhetsmässiga jämförelser i samma mån stått till buds, torde det dock knappast av någon förnekas, att män genomsnittligt kunna prestera ett bättre arbete i polisbevakning och kvinnor i sjukvård. Varje jämförelse mellan mäns och kvinnors prestationsförmåga och duglighet måste göras under fullt hänsynstagande till denna starka variation i duglighet på olika områden; generella omdömen sakna berättigande. För de få områden, där män och kvinnor stå i en direkt yrkeskonkurrens, saknas ännu objektiva jämförelser» (s. 172). Beträffande ledigheterna framhöll kommittén inledningsvis, att om man ansåg att arbetsgivarens kostnader härför i viss mån skulle kompenseras genom löneolikheter, sjukavdrag e t c , måste man avgöra, »huruvida de olika kostnadsposterna skola räknas betunga den individuella befattningshavaren i direkt proportion till dennes verkliga eller sannolika ledighetsbehov, eller huruvida i stället en viss kollektiv utjämning av riskmomentet skall ske inom på olika sätt bestämda grupper. Den största svårigheten torde bestå i att bestämma, vilka dessa grupper skola vara. Vanligen har man endast uppmärksammat skillnaden mellan män och kvinnor och menat, att inom vardera av dessa grupper funnes en så stor homogenitet, att den kunde berättiga till att kostnader för ledighet skulle utslås på hela gruppen. Emellertid visar det sig vid analyserandet av tillgänglig statistik på området, att andra fasta grupper

även finnas, t. ex. för olika åldersklasser, för ordinarie och extra ordinarie eller för olika tjänsteområdens befattningshavare. Jämförelsen blir här visserligen icke helt densamma. Är sjukledigheten konstant olika inom olika verksamhetsområden, torde den sålunda vara att föra tillbaka på yrkets art och ej på individens disposition. Vad åter gäller åldersskillnaden, måste det uppmärksammas, att varje individuell befattningshavare vid olika tillfällen kommer att befinna sig i olika åldersgrupp och tjänsteställning, varför en viss utjämning under åren kommer till stånd» (s. 174). Efter en redogörelse för undersökningarna av 1921 års lönekommitté och 1928 års statsrevisorer samt för kommunikationsverkens statistik framhöll kommittén, att man icke hade en betryggande garanti, att verkligt jämförbara grupper av män och kvinnor undersökts. I syfte att vinna ytterligare klarhet hade kommittén undersökt samtliga sjukledigheter under ett läsår inom landets folkskollärarkår, den nära nog enda kår av större betydelse, där män och kvinnor varit så nära jämställda med hänsyn såväl till arbete som löner och andra villkor. Undersökningen, som omfattade 8 011 manliga och 5 733 kvinnliga folkskollärare, gav bl. a. följande resultat. Procentuellt antal sjuklediga: manliga 12,? %, kvinnliga gifta 32,6 %, kvinnliga ogifta 23,9 %; sjukdagar i medeltal: manliga 5,5, kvinnliga gifta 14,8, kvinnliga ogifta 14,i dagar. Kommittén lät även göra en ekonomisk jämförelse mellan kostnaderna för manliga och kvinnliga folkskollärare, med hänsynstagande till sjukledigheten och pensioneringskostnaderna. Utredningen visade en totalkostnad »per enhet presterat arbete» av 6 300 kr för manlig och 5 900 kr för kvinnlig folkskollärare; kommittén konstaterade, att över sjukligheten dittills mer än uppvägts av den rådande löneskillnaden och i fortsättningen kom att kompenseras av familjepensionsöverskottet. Kommittén framhöll de förändringar, som med största sannolikhet kunde förutses i framtiden. Å ena sidan kunde kvinnornas översjuklighet väntas minska, då kvinnor allmänt uppnådde med män mera enhetliga löner och som följd härav och även av andra skäl deras yrkesallvar och ambition ökades. Å andra sidan vore det troligt, att de yrkesarbetande kvinnorna i större utsträckning skulle gifta sig och som följd härav efterlämna fler pensionsberättigade anhöriga; därigenom skulle det familjepensionsöverskott, som kunde ställas upp mot de större ledighetskostnaderna, i större eller mindre mån försvinna. I bägge hänseendena skulle sålunda ske en utjämning till större jämlikhet mellan manliga och kvinnliga anställda. Kvinnoarbetskommittén betonade, att man vid en jämförelse mellan män och kvinnor inte bara borde betrakta dem som faktorer på arbetsmarknaden utan även ge utrymme åt en vidare förståelse av samhällets behov och intressen. Som mödrar kom kvinnorna ständigt att vara i någon mån handikappade på arbetsmarknaden. Samhället och dess arbetsmarknad måste räkna med kvinnornas moderskap såsom en realitet och rentav som en önskvärd realitet, för vilken i barnens intresse ett visst tillrättaläggande av den ekonomiska, ramen måste göras.

För den offentliga tjänsten fanns två olika möjligheter att på ett rationellare sätt än dittills ordna de särskilt genom de olika ledighetsbehoven uppkommande problemen: »(Den tredje tänkbara möjligheten, nämligen att differentiera genom lönesättningen för grupperna, är numera icke aktuell, efter det att statsmakterna beslutat om lika lön för manliga och kvinnliga befattningshavare.) Antingen kan nämligen kvinnornas större ledighetskrav betraktas såsom en social angelägenhet, vilken icke bör betunga dem såsom grupp och därför icke motivera lägre löner eller dylikt, utan vilken i stället bäres som en oundviklig samhällskostnad, eller också kan — och bland en del kvinnoorganisationer har den uppfattningen vunnit ett visst understöd — de enskilda sjuka individerna åläggas att bära en större del av ledighetskostnaderna än hittills. Det har sålunda tidigare i den offentliga debatten framställts förslag, att det vid sjukledighet uttagna löneavdraget skulle göras kraftigare, liksom det även i snarlikt syfte föreslagits, att ett visst antal dagar vid varje ledighets början skulle vara helt oberättigade till lön» (s. 190). 1942 års statsrevisorer Riksdagens år 1942 församlade revisorer gjorde en utredning om sjukledigheter och sjukvårdskostnader inom civila statsförvaltningen, främst avseende budgetåret 1941/42. Undersökningen av sjukledighetsfrekvensen omslöt 28 048 män och 15 375 kvinnor. Genomsnittliga antalet ledighetsdagar till följd av sjukdom och svag hälsas vårdande utgjorde för män 11,2 och för kvinnor 19,4; kvinnornas översjuklighet var ca 113%. Undersökningen visade större sjukledighetsfrekvens för gifta än för ogifta kvinnor. Kostnaderna för medicin utgjorde per manlig tjänsteman kr (i: 85, per gift kvinnlig tjänsteman kr 12: 16 och per ogift kvinnlig tjänsteman kr 8: 17. I sitt uttalande om undersökningen berörde revisorerna inte alls de påvisade skiljaktigheterna mellan män och kvinnor utan förordade endast olika åtgärder för ett generellt nedbringande av statens kostnader för sjukledigheter och sjukvård. Konkurrensmöjligheter Som ett skäl mot likalönsprincipen och för en lönesättning med hänsynstagande till prestationslöneprincipen har anförts, att kvinnorna annars skulle undanträngas av männen, eftersom arbetsgivaren — även staten vid lika lön skulle föredraga män framför kvinnor, dels på grund av de olika direkt mätbara kostnadsökande faktorerna vid användning av kvinnlig arbetskraft, dels på grund av allmänna föreställningar om den manliga arbetskraftens högre värde. Problemet om de kvinnliga statstjänstemännens risk att utkonkurreras av manliga aktualiserades för statstjänstens del först i samband med behörighetslagens tillkomst, när det blev fråga om att ge m ä n och kvinnor samma rätt till flertalet statliga tjänster och samma lön. Tidigare hade ju kvinnorna successivt fått tillträde till vissa tjänster och därvid — ome-

delbart eller efter relativt kort tid — fått lägre lön än manliga innehavare av motsvarande tjänster. Utvecklingen hade lett till en uppdelning av statstjänsterna i en mindre grupp, reserverad för kvinnor, och en större grupp, reserverad för män, med skilda löneskalor för de båda olika grupperna. Någon risk för att kvinnorna skulle utkonkurreras av männen hade sålunda inte förelegat. Tvärtom hade statsmakterna medvetet sökt ersätta den dyrare manliga arbetskraften med den billigare kvinnliga. Denna strävan motiverades inte bara med statsfinansiella skäl utan även med sociala hänsyn: nödvändigheten att bereda sysselsättning åt den kvinnliga arbetskraft, som industrialismen gjort överflödig i hemmen. Behörighetssakkunniga När behörighetssakkunniga föreslog, att vissa tjänster — även sådana, där arbetets art inte fordrade kvinnliga innehavare — fortfarande skulle reserveras för kvinnor, skedde det under uttryckligt betonande av sociala hänsyn, av försörjningssynpunkter. De sakkunniga ansåg, att kostnadsskälet inte var tillräcklig förklaring till att ett stort antal tjänster kommit att förbehållas kvinnor, »då ju, från nämnda synpunkt sett, det måste vara för staten lika gott, om en m a n velat åtnöjas med den avlöning, som bjudits». De ansåg det som ett verkligt statsintresse att bereda lämplig verksamhet för kvinnliga självförsörjare »utan annan utbildning än den som av flertalet kvinnor vanligen förvärvas». De för kvinnor reserverade tjänsterna hade arbetsuppgifter, »om vilka det i allmänhet kan sägas icke vara önskvärt, att manlig arbetskraft dragés till dem från andra områden, där den i regel kan utnyttjas till större gagn». Behörighetssakkunniga föreslog som förut framhållits (ovan s. 72) inte någon ändring i löneställningen för de tjänster, som fortfarande skulle vara reserverade för kvinnor. När det gällde de förutvarande manliga tjänster, som skulle öppnas för kvinnorna, framhöll de sakkunniga som ett skäl för lika lön, att det ur flera synpunkter vore mindre lyckligt, att kvinnornas arbetskraft erbjöds till lägre pris än männens. Några farhågor för att lika lön skulle minska kvinnornas möjligheter att konkurrera om dessa tjänster hyste de sakkunniga således inte. I yttranden över de sakkunnigas förslag avstyrkte flertalet myndigheter bibehållandet av anordningen med för kvinnor reserverade befattningar, varvid särskilt framhölls, att den vore stridande mot principen om likställighet mellan män och kvinnor och att något direkt statsintresse ej kunde påvisas. De kvinnliga personalorganisationerna vände sig också mot de sakkunnigas förslag på denna punkt. 1921 års lönekommitté 1921 års lönekommitté fann inte de sociala skälen ha så stor betydelse, att de motiverade ett reserverande av vissa tjänster för kvinnor. Någon

19*1

fara för att kvinnorna på ifrågavarande arbetsområden skulle bli undanträngda av män ansågs näppeligen föreligga. De män, som vann tillträde till de förutvarande kvinnliga tjänsterna, skulle enligt kommitténs förslag få samma lön som kvinnorna, dvs. få vidkännas samma procentuella reducering av löneplanens belopp, som kommittén — främst med hänsyn till arbetskostnaden — föreslog för samtliga kvinnor i högst (nuv.) 25 Ig. Förslaget motiverades med att männens tillträde till de förutvarande kvinnliga tjänsterna eljest skulle medföra en avsevärd kostnadsökning; kommittén förutsatte tydligen att män trots högre lön skulle ha anställts. Frågan om mäns och kvinnors konkurrensmöjligheter vid den föreslagna lika lönen berördes inte alls i det sammanhanget. Däremot framhölls konkurrenssynpunkten som ett skäl för lägre lön åt kvinnor å förutvarande manliga tjänster; eljest skulle den kvinnliga arbetskraften i mindre utsträckning, än som i och för sig vore motiverat, vinna användning i statstjänsten. Synpunkten att likalönsprincipen skulle gagna männens intresse att bibehållas vid statstjänsterna borde enligt kommitténs mening inte vara utslagsgivande. Såväl det allmännas som den enskildes intresse vore bäst betjänt, om kvinnoarbetet alltjämt bereddes möjlighet att under ekonomiskt jämförbara förutsättningar tävla med det manliga arbetet. »Ej minst uppgiften att skapa förutsättningar för kvinnoarbetet att komma till användning inom statstjänsten torde bjuda, att nu, då åt kvinnorna beredes allmänt tillträde till dylika tjänster, vid lönernas bestämmande hänsyn tages till sådana med anställningens innehavande förbundna ekonomiska verkningar, som kunna influera på möjligheten för kvinnor att ej blott erhålla utan även med fördel för det allmänna bibehållas i denna anställning» (s. 138). 1925 års riksdag I PM 1924 framhölls beträffande lönekommitténs förslag om lägre löner till både män och kvinnor å de förutvarande kvinnliga befattningarna, att detta knappast vore följdriktigt, om man anslöte sig till kommitténs motivering för lägre kvinnolöner. Från praktisk synpunkt kunde emellertid ett förvägrande av de högre lönerna åt manliga innehavare av ifrågavarande befattningar även i detta fall försvaras, därest man över huvud icke önskade, att männen skulle i nämnvärd utsträckning söka sig till dessa befattningar; den lägre lönen verkade därvid i samma riktning som en bestämmelse om tjänsternas reserverande för kvinnor. I prop. 1925 framhölls som konsekvens av behörighetslagen, att »tävlan till statens tjänster får ske på lika villkor, dvs. med samma rättigheter och skyldigheter för kvinna som för man». I övrigt berördes icke konkurrenssynpunkter i propositionen. I fråga om vissa tjänsters reserverande för kvinnor anslöt sig departementschefen till lönekommitténs förslag. Endast tjänster »av den art, att de ostridigt böra innehavas av kvinnor», skulle reserveras för kvinnor genom tjänstebeteckning eller särskilt beslut i statsregleringsväg.

I riksdagsdebatten 1925 framhöll tf. finansminister Wigforss beträffande den ofta framförda synpunkten, att kvinnorna genom lika lön skulle mista sitt främsta vapen på arbetsmarknaden: »Det finns så pass starka skäl, som tala för att kvinnorna kunna klara sig fram under jämn konkurrens med männen, och vi få ta det som ett faktum, att kvinnorna själva vilja taga den risk, som det kan innebära för dem. Och till <let ögonblick, då de själva säga, att de se, att det icke längre går på denna väg, så länge har ingen annan rättighet att som förmyndare för dem säga: Ni veta icke edert eget bästa, och därför skola vi besluta för er» (FK 12 s. 18). Kerstin Hesselgren (FK) vände sig också mot argumentet, att kvinnorna såsom svag och mindervärdig arbetskraft måste skyddas mot den fria konkurrensen och att lika lön skulle betyda »massutdrivning av kvinnor från ämbetsverken». Kvinnorna vore inte tillfredsställda med skyddslagar utan ville komma ut i den verkligt fria tävlingen och visa vad de dugde till; det skulle sporra dem att ge sina bästa krafter i arbetet. J. Pålsson i Anderslöv (FK) ansåg, att likalönsprincipens genomförande visserligen vore till nytta för redan anställda kvinnor men att den för framtiden skulle göra det svårare för en kvinna att få en befattning i konkurrens med männen. Konkurrensen skulle beröva många kvinnor de befattningar, som hittills varit reserverade för dem. Kvinnorna skulle sälja sin förstfödslorätt för en grynvälling. K. J. Beskow (AK) framhöll, att likalönsprincipen skulle försvåra anställningen av kvinnor på förutvarande manliga befattningar; det hade dock ingen betydelse, då dessa befattningar i stor utsträckning inte lämpade sig för genomsnittskvinnan. Det fanns ringa risk för att de förutvarande manliga befattningarna I större utsträckning skulle fyllas med kvinnor; den kvinnliga arbetskraften komme även i fortsättningen att koncentreras till de förutvarande kvinnliga tjänsterna. 1937 års lönereglering I propositionen 1937 om lönereglering för folkskolan diskuterades frågan om den lika lönen skulle minska de kvinnliga folkskollärarnas utsikter att vinna anställning; möjligheten ansågs inte utesluten, men det fanns anledning förvänta, att den kvinnliga arbetskraften i regel skulle visa sig fullt konkurrensduglig. I riksdagsdebatten framhöll Ivar Anderson i Norrköping (AK), att om likalönsprincipen ledde till ökade svårigheter för kvinnliga folkskollärare att få anställning, skulle därigenom skapas ett nytt allvarligt socialt problem. Kerstin Hesselgren (AK) ville inte taga lättvindigt på saken men trodde inte att kvinnorna skulle utträngas. Kvinnoarbetskommitténs undersökning hade visat, »att i de yrken, där kvinnorna äro skickliga, är det ingen fara för, att de bliva utträngda, även o m de skulle hitta på att få samma lön» (AK 33 s. 68). Marknadslöneprincipen Som motivering för den lägre lönen till kvinnliga statstjänstemän har bl. a. anförts, att lönerna till kvinnor i statstjänst måste anpassas efter det på den privata arbetsmarknaden rådande lägre priset på kvinnlig ar1 3 —1016 52

betskraft. Vi har hänfört dessa argument till en statlig lönesättningsprincip, kallad marknadslöncpriiicipen, varmed vi avser grundsatsen, att statstjänstemännens löner skall avvägas med hänsyn till löneförhållandena på den privata arbetsmarknaden, så att lönen för visst arbete i statstjänst i slort sett ansluter sig till den lön som på den privata arbetsmarknaden utgår för motsvarande arbete. När lönenivån på den privata arbetsmarknaden är lägre för kvinnor än för män, innebär en tillämpning av m a r k nadslöneprincipen en lönesättning i strid mot likalönsprincipen i betydelsen lika lön för likvärdig arbetsuppgift. När kvinnor fick tillträde till statstjänst skedde det bl. a. med den motiveringen, att staten borde dra fördel av det lägre priset på kvinnlig arbetskraft. Man torde kunna utgå ifrån, att lönesättningen för de kvinnliga tjänstemännen influerades av marknadslöneläget, kanske i högre grad än för de manliga tjänstemännen, där även föreställningen om statens skyldighet att ge sina tjänare en anständig och ståndsmässig bärgning torde ha varit av väsentlig betydelse, medan man vid lönesättning för kvinnor inte behövde ta hänsyn till försörjningssynpunkter (se ovan om behovslöneprincipens tillämpning). Vid vissa löneregleringar hänvisades direkt till löneläget på den privata arbetsmarknaden. 1 Sålunda motiverades 1899 den föreslagna avlöningen till kvinnliga postexpeditörer med hänsyn till de avlöningsförmåner kvinnor med någorlunda jämförlig sysselsättning i allmänhet kunde påräkna på annat håll (jfr s. 302 f). I prop. 1907 om lönereglering för telegrafverket framhölls, att det trots de låga avlöningarna inte fanns den ringaste svårighet att få skrivbiträden i telegrafstyrelsen och att på allmänna arbetsmarknaden begynnelsepriset för kvinnlig arbetskraft av motsvarande beskaffenhet i allmänhet var lägre än den föreslagna avlöningen, 900 kr, vilket berodde på, att många av de arbetssökande inte behövde lita uteslutande till inkomsten av sitt arbete utan hade sitt egentliga ekonomiska stöd i föräldrahemmet. Denna omständighet ansågs dock inte böra alltför mycket spela in; det vore staten värdigast att lämpa ersättningen efter arbetets beskaffenhet (jfr s. 337). — Redan vid detta tillfälle framträdde alltså motsatsen mellan löncsättning efter marknadsläget och lönesättning efter arbetsvärdering inom det statliga lönesystemet. Lärarlönenämnden fogade till sitt betänkande den förut omnämnda p r o memorian av professor Eli Heckscher. Däri framhölls bl. a. löneskillnaden mellan män och kvinnor som ett universellt och fundamentalt faktum, som man måste erkänna och handla efter. Staten kunde visserligen handla som den ville men vore icke herre över följderna av sitt handlingssätt. Lika lön till manliga och kvinnliga lärare skulle betyda högre lönenivå än för kvinnor i allmänhet, medföra stor tillströmning av kvinnor Ull lärarbanan och för överskådlig framtid avskära möjligheterna till löneförbättringar — med resultat att männen i längden komme att övergiva lärarbanan, om icke en arbetsfördelning även här komme till stånd, så att de sämre 1 I de olika yttranden och uttalanden, som i det följande redovisas, användes i regel uttrycket »allmänna arbetsmarknaden».

betalda och mera underordnade platserna i verkligheten bleve besatta med enbart kvinnor och de bättre platserna med män. Lärarlönenämnden ansåg farhågan lör en alltför stark tillströmning av kvinnor till lärarbanan och männens utträngande icke böra överskattas. Nämnden hade sökt att i avlöningsförhållandena på andra verksamhetsområden finna en norm för bestämmandet av de kvinnliga lärarnas löner men icke lyckats, över huvud taget syntes det svårt att i prisförhållandena på den allmänna arbetsmarknaden få någon säker ledning för fastställandet av lönerna för statens tjänare, när deras arbete vore av mera kvalificerad art (s. 58 f). Behörighetssakkunniga Behörighetssakkunniga berörde i sitt yttrande om kvinnliga befattningshavares avlöning inte alls frågan om lönernas avvägning i förhållande till den privata arbetsmarknaden. I yttrande över behörighetssakkunnigas förslag framhöll telegrafstyrelsen, att likalönsprincipens tillämpande skulle utöva en synnerligen ofördelaktig inverkan på verkets ekonomi, vilken i hög grad vore baserad på prisbilligheten av den kvinnliga arbetskraften. Att kvinnlig arbetskraft kommit till en mycket stor användning vid telegrafverket vore huvudsakligen att tillskriva den omständigheten, att kvinnlig arbetskraft kunnat erhållas för billigare pris än den manliga. Järnvägsstyrelsen betonade, att med en strikt tillämpning av kommitterades princip: lika lön — oberoende av kön — för innehavare av samma befattning, SJ givetvis skulle komma i ett ogynnsammare läge än dert enskilda företagsamheten, närmast de enskilda järnvägarna, som obundet kunde tillgodogöra sig den på arbetsmarknaden faktiskt befintliga skillnaden i kostnaden för manlig och kvinnlig arbetskraft. Vattenfallsstyrelsen påtalade, att utredning saknades om förhållandena på den fria arbetsmarknaden. Frågan gällde dock, huruvida staten i sin lönepolitik skulle följa utvecklingen på den allmänna lönemarknaden eller söka föregripa och påverka samma utveckling. Det förstnämnda alternativet ansågs riktigast. 1921 års lönekommitté 1921 års lönekommitté ägnade ett kapitel av sitt betänkande åt kvinnornas löneställning å den allmänna arbetsmarknaden. Av de uppgifter, som stått till kommitténs förfogande, framgick, att kvinnornas löneinkomst i allmänhet uppgick till mellan hälften och två tredjedelar av männens. Enligt socialstyrelsens lönestatistik för år 1919 utgjorde de kvinnliga kontorsanställdas lön i genomsnitt 75 % av de manligas i rutinbetonat arbete men endast 62 % vid mera kvalificerat arbete. Kommittén diskuterade den allmänna frågan om staten i sin lönepolitik kan handla helt oberoende av den på allmänna arbetsmarknaden rådande avsevärda skillnaden mellan den manliga och kvinnliga lönenivån, 195

Medan professor Heckscher i sin PM till lärarlönenämnden med skärpa betonat, att staten i sin lönepolitik måste taga hänsyn till denna skillnad, hade professor Brisnian 1 ansett, att man av förhållandena på allmänna arbetsmarknaden icke kunde draga någon som helst slutsats om hur tjänstemannalönen kunde anordnas. »Det är just dennas utmärkande drag, att den kan ordnas efter förnuftiga grunder; det är ej blott arbetsgivarens skyldighet, utan hans plikt att ordna denna lön i överensstämmelse med vad som befinnes principiellt riktigt och lämpligt .» För egen del framhöll kommittén vissa praktiska synpunkter. Det kunde visserligen tänkas möjligt, att om staten strängt begränsade sina uppgifter till den rena förvaltningsverksamheten, staten kunde i sin lönepolitik åtminstone i viss omfattning frigöra sig ifrån den allmänna arbetsmarknadens prissättning och tillämpa likalönsprincipen. Så kunde däremot inte ske när staten själv uppträdde såsom företagare på det privatekonomiska området och där utövade verksamhet i konkurrens med enskilda näringsidkare. För att statsverksamheten ej skulle ställa sig oekonomisk i jämförelse med privatdrift, måste staten givetvis i viss omfattning anpassa verksamheten efter de förutsättningar, under vilka den enskilde arbetade, och därvid bl. a. jämväl taga hänsyn till löneläget på den allmänna arbetsmarknaden. Detta gällde inte bara för SJ utan även i de fall, där statsdriften tillförsäkrats monopol; detta kunde i längden upprätthållas endast om verksamheten ej avsevärt fördyrades i jämförelse ined enskild verksamhet. Kommittén avvisade tanken att en ev. lönedifferentiering mellan m ä n och kvinnor skulle kunna begränsas till de affärsdrivande verken och att hinder inte borde möta mot att tillämpa likalönsprincipen inom den egentliga statsförvaltningen. Kommittén kom fram till slutsatsen, att man inte kunde undgå att i viss omfattning jämväl ta hänsyn till löneställningen å den allmänna arbetsmarknaden vid bestämmande av lönenivån för de kvinnliga befattningshavarna i statens tjänst. Förhållandet mellan m ä n s och kvinnors löner på allmänna arbetsmarknaden angavs av kommittén såsom en av de faktorer som motiverade den föreslagna procentuella lönereduktionen för kvinnor. De kvinnliga reservanterna i lönekommittén betonade den principiella skillnaden mellan tjänstemannalön och lön på allmänna arbetsmarknaden (en skillnad, som kommittémajoriteten ju erkänt genom sitt förslag om familjetillägg). Man borde framgå med synnerligen stor försiktighet, om m a n från förhållandena på den allmänna arbetsmarknaden ville draga direkta slutsatser om vad som vore rimligt och riktigt i statstjänsten. I yttrande över lönekommitténs förslag erinrade telegrafstyrelsen, att orsakerna till att kvinnor anställts i telegrafverket vore dels att de funnits vara mest lämpade för vjsst arbete, t. ex. vid telefonväxlarna, dels att den lön, man funnit skälig för arbetet, icke under normala tider lockat män till befattningarna, 1

196 I en artikel i Forum 1915:3.

under det att kvinnor åtnöjt sig med densamma. I det förhållandet att vissa arbetsuppgifter vore särskilt lämpade för män och vissa andra för kvinnor samt att under normala tider kvinnor stode till buds för utförande av relativt mindre kvalificerat arbete mot lägre lön än män syntes behörighetslagen icke kunna eller böra medföra någon ändring. Styrelsen ville påstå, att liksom de löner, som då utbetalades till män, bestämts med hänsyn till vad som vid tiden för lönernas fastställande ansetts nödigt för förvärvande av arbetskrafter utav tillräckligt hög kvalitet, så hade ock de kvinnliga lönerna bestämts till sina dåvarande belopp av samma hänsyn. Dessa vore de enda grundvalar, på vilka staten i längden kunde uppbygga sitt lönesystem. Vattenfallsstyrelsen ansåg, att avlöningarna för såväl kvinnliga som mariliga statstjänstemän borde bestämmas till vad som erfordrades för förvärvande av kompetenta befattningshavare och med utgångspunkt från det faktum att på den allmänna lönemarknaden kvinnor erhöll lägre lön än män i motsvarande ställning. 1925 års riksdag PM 192b kan sägas ha byggt på marknadslöneprincipen, när det gällde att bestämma löneställningen för de kvinnliga tjänsterna. I PM framhölls, att en objektiv värdering av de kvinnliga tjänster, som saknade manliga motsvarigheter med jämförbara göromål, inte gärna vore möjlig. Ville man däremot vid jämförelse mellan manliga och kvinnliga tjänster hålla sig till arbetets ekonomiska värde, så hade man en för alla befattningar användbar jämförelseled i arbetets pris. Någon korrigering av detta mått erfordrades icke så länge rekryteringen var tillfredsställande. Båda alternativen i PM utgick från förutsättningen, att de kvinnliga tjänsternas löneställning skulle bli i stort sett oförändrad; tjänstemännen kunde inte gärna begära lönehöjning, »då de sökt och erhållit sina befattningar mot de nuvarande lönerna samt dessa i jämförelse med avlöningarna å den allmänna arbetsmarknaden äro goda». I yttrande över PM 1924 framhöll järnvägsstyrelsen bl. a., att en jämförelse med löneställningen för kvinnor i enskild tjänst otvetydigt syntes ge vid handen, att de kvinnliga befattningshavarna vore i förhållande till vad i allmänna marknaden bjödes, såsom kår betraktade, väl, t. o. ni. mycket väl, avlönade. I prop. 1925 uttalades bl. a., att kvinnornas lägre löneställning i förhållande till männen på den allmänna arbetsmarknaden vore en ganska allmän företeelse, som man inte kunde undgå att räkna med. Prop, föreslog visserligen lika lön i samma befattning, men när det gällde lönegradsplaceringen av de kvinnliga tjänsterna hävdades samma synpunkter som i PM 1924, dvs. ett hänsynstagande till marknadslöneprincipen. Anledning till löneförhöjning saknades, då de kvinnliga tjänstemännen »erhållit sina befattningar med de avlöningsförmåner, som för dem äro bestämda, och då dessa förmåner i stort sett äro goda i jämförelse med den allmänna arbetsmarknadens löner samt några rekryteringssvårigheter icke yppat sig eller kunna förväntas uppstå». 197

Statsutskottet påtalade, att prop, principiellt anslutit sig till likalönsprincipen men vid de kvinnliga tjänsternas lönegradsplacering gång på gång av ekonomiska och andra skäl avvikit från denna princip. Samtidigt som departementschefen förordat likställighet mellan man och kvinna, hade han förklarat de kvinnliga tjänstemännens löneförmåner, vid vilkas bestämmande i samtliga med varandra jämförliga fall lönerna ostridigt satts lägre för kvinna än för man, i stort sett goda i jämförelse med allmänna arbetsmarknaden och förordat oförändrad löneställning. Utskottets förslag innebar emellertid ingen ändring av de föreslagna lönegradsplaceringarna för kvinnliga tjänster u t a n i stället en minskning av den i propositionen föreslagna avlöningen till de kvinnliga tjänstemännen (genom den med behovslöne- och prestationslönesynpunkter motiverade indragningen av sista ålderstillägget). I riksdagsdebatten försvarade tf. finansminister Wigforss propositionens inplacering av de kvinnliga tjänsterna med hänvisning till det faktiskt existerande löneläget på allmänna arbetsmarknaden. Erfarenheten visade, att m a n kunde få den kvinnliga arbetskraften för en viss lön och att kvinnorna i stort sett var nöjda med denna. Det fanns då ingen anledning att ändra placeringen vid genomförandet av behörighetslagen och likställigheten. »Men då säger någon: men detta är väl att släppa hela jämlikheten? Ja, om jag inte fruktade att chockera kammaren, skulle jag säga, att jag tror, att det både hos många kvinnor och 1921 års lönekommitté och utskottsmajoriteten finnes en rest av den där outrotliga föreställningen, att mannen egentligen är den normala människan, att mannen är den riktiga människan, som kvinnan skall försöka att likna och att mannens lön är den riktiga lönen, som kvinnan skall sträva efter. Det finns inte något hållbart skäl för att påstå, att på arbetsmarknaden den ena lönen är mera riktig än den andra. Vi ha faktiska löner och ingenting annat. Vi ha faktiska manliga löner och faktiska kvinnliga löner. Skall man likställa män och kvinnor, finnes ingen anledning att ändra något i dessa löner i princip, utan man säger endast: De nuvarande manliga befattningarna med deras löner öppnas för kvinnor, och de nuvarande kvinnliga befattningarna med deras löner öppnas för män. Om vi skulle försöka, som utskottet förutsätter, att bestämma lönerna efter det ansvar, som är förenat med tjänsterna, skulle vi komma till helt andra placeringar än de, som nu finnas i statens lönesystem. Är det, för att taga ett litet exempel, någon här i kammaren, som skulle kunna säga: En lokomotivförares arbete är icke så ansvarsfullt som, låt oss säga, en andre kanslisekreterares. Jag menar, att jag inte förstår, hur man skall kunna jämföra dessa befattningar. Det finnes ingen möjlighet därtill. Vi hava lönerna. Varpå de bero och hur de tillkommit är ett invecklat problem. Det ligger historiska traditioner där bakom; tillgång och efterfrågan ha i stor utsträckning varit bestämmande, och trots allt vad man säger om, att statens lönesystem hållit sig fritt från principerna, på den öppna arbetsmarknaden, har detta icke varit förhållandet, utan staten har i största omfattning kopierat det faktiska lönesystem, som utvecklat sig på den öppna marknaden. Jag skall icke närmare gå in på denna invändning om, att det blir en oriktig placering av tjänsterna, om i fortsättningen kvinnorna skulle tränga in på nya

områden och bliva brevbärare eller expeditionsvakter eller stationskarlar. Ifall det skulle visa sig, att detta sker i sådan utsträckning, att nian lika bra kan fä arbetet utfört av kvinnor, uppstår dä för sparsamhetsvännerna en möjlighet att undersöka, om man inte skulle kunna få dylikt arbete utfört litet billigare. Skulle återigen därigenom vissa grupper av kontorstjänster avfolkas och det bleve svårare att fylla dessa platser, skulle det helt enkelt innebära, att lönerna för sådana tjänster finge höjas en smula» (FK 12 s. 121). I fråga om de förutvarande manliga befattningar, där kvinnorna enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle få samma lön som männen, anförde Wigforss ytterligare: »Vi skola låta män och kvinnor tävla om platserna med nuvarande manliga löner, men skulle det visa sig vid en del av de befattningar, som nu innehavas av endast män, att arbetet kan utföras precis lika bra av kvinnor, då ha vi åtminstone anledning att fråga oss, om det inte skulle vara möjligt att skapa en ny lönegrad, som ligger under den nu existerande, där man också kan släppa in kvinnorna och där man kan få fullt upp med kvinnor, som utföra arbetet. Jag menar, att man på detta sätt inom det statliga lönesystemet, som verkligen är mycket stelt, bereder sig en möjlighet att få en ersättning för den rörlighet, som existerar för den privata arbetsgivaren. Man har faktiskt på detta sätt skapat, låt oss säga två lönenivåer för samma arbete, och man prövar sig fram med dessa lönenivåer, tills man får klart för sig, huruvida man bör nöja sig med den lägre eller om man möjligen bör hålla bägge två öppna» (FK 12 s. 14). Beträffande farhågorna, att folkskollärarinnorna, sedan staten accepterat likalönsprincipen, skulle komma att kräva samma lön som folkskollärarna, framhöll Wigforss att man enligt Kungl. Maj:ts förslag öppet kunde svara: »Vi ha helt enkelt avstått från att göra någon jämförelse mellan er och de manliga lärarna. Vi ha tagit det som ett faktum, att man kan få en kvinnlig folkskollärare för den lön, som nu betalas. Vi kunna få effektivt arbete för den ersättningen och ha därför inte den ringaste anledning att höja lönen» (FK 12 s. 13). I polemik mot Wigforss framhöll C. G. E k m a n : »Väl kan jag förstå, att man rör sig med två olika lönebegrepp, nämligen ett löneläge, som är framkommet med hänsyn till kvinnornas löneställning i den allmänna marknaden, och ett lönebegrepp, som i allmänhet omfattar manliga befattningshavares motsvarande löneställning. Och naturligtvis kan man operera jämsides med dessa båda begrepp. Men att man realiserar likalönsprincipen genom att man infogar det förstnämnda av dessa lönelägen på vissa, men endast på vissa punkter i en gemensam löneplan, det är det, jag icke kan förstå» (FK 12 s. 52).

Efter 1925 Vid 1937 års riksdagsdebatt o m l ä r a r l ö n e r e g l e r i n g e n f r a m h ö l l Gösta Bagge a l l m ä n n a a r b e t s m a r k n a d e n s l ö n e s ä t t n i n g s o m m o t i v för ett f r å n g å e n d e av likalönsprincipen: »Å ena sidan erkänner jag villigt, att det förefaller något onaturligt, att man skall ge människor, som utföra samma arbete och som ha samma utbildning, en olika lön för detta deras arbete på den grund att den ene är man och den a n d r a är kvinna. Men mot denna synpunkt bryta sig de faktiska förhållandena, som vi inte kunna komma ifrån, nämligen att den kvinnliga arbetskraften i allmänhet för närvarande av olika skäl betalas mycket lägre än den manliga, vi må tycka vad som helst om den saken. Detta förhållande medför, att om man går in på principen om lika lön för man och kvinna vid folkskolorna, så kommer det att innebära en i hög grad olika lön kvinnorna emellan» (AK 33 s. 80).

De för manliga folkskollärare föreslagna lönerna stod i ungefärlig paritet med avlöningen till män i likartad ställning och med ungefär likartat arbete, vilket däremot inte var fallet med de kvinnliga folkskollärarna. Många andra kvinnliga löntagarkategorier låg ofantligt mycket lägre i lönehänseende än folkskollärarinnorna och naturligtvis ännu mycket lägre än folkskollärarna. Inför dessa faktiska förhållanden ifrågasatte Bagge om det vore en riktig löneregleringsprincip att höja folkskollärarinnorna till samma lönenivå som folkskollärarna. Genom den föreslagna löneregleringen skulle de komina betydligt mycket högre än andra i olika hänseenden med dem jämförliga kvinnliga löntagare. Den faktiska utvecklingen hade medfört en utjämning av skillnaden i lönehänseende mellan man och kvinna. Men utvecklingen borde inte forceras, vilket skulle leda till besvärliga konsekvenser. »Om vi nu höja lönen för folkskollärarinnorna, så att dessa komma överalla andra med dem jämförliga kvinnliga löntagare, i vilken situation hamna vi då? Jo, i en uppenbart orättvis och kanske besvärlig situation eller också stå vi inför nödvändigheten av att höja lönen även för dessa andra. Äro vi beredda att göra detta och beredda att göra det nu utan att på något sätt ha överskådat konsekvenserna av ett sådant beslut? Jag undrar om det inte är bättre att gå litet försiktigare tillväga och att i stället och framför allt försöka få upp sädana löner, som äro orimligt låga» (s. 81). Bortsett från det ovan refererade inlägget vid 1937 års riksdag synes frågan om lönesättningen för de »kvinnliga» befattningarna i förhållande till den privata arbetsmarknadens löner icke ha upptagits till principiell diskussion efter år 1925. Den allmänna frågan om relationen mellan statstjänstemännens löner och lönerna på den privata arbetsmarknaden behandlades av 1936 års lönekommitté, som enligt sina direktiv hade att verkställa en realprövning av lönesättningen för de statsanställda bl. a. mot bakgrunden av utanför statsförvaltningen tillämpade löner. Kommittén gjorde omfattande lönestatistiska undersökningar för att dels belysa löneutvecklingen 1860—1935 för olika grupper av anställda i statlig och icke-statlig verksamhet, dels söka fastställa den absoluta lönenivån år 1935 för skilda konkreta sysselsättningsområden och yrkesspecialiteter, varigenom m a n skulle få en uppfattning av lönerelationerna i stort sett mellan approximativt jämförliga a n ställningar i och utom statens tjänst (SOU 1937:48 s. 44 ff samt bil. 7 och 8). Kommittén underströk, att möjligheterna att jämföra lönenivåerna inom olika yrken med nödvändighet var begränsade. Undersökningarna synes endast ha fått bilda underlag till ett främst av löneutvecklingen motiverat förslag om en allmän höjning av statstjänstemannens lönenivå. I sina kommentarer till löneutvecklingen framhöll kommittén bl. a., att av marknadsmässiga hänsyn lönerna för statstjänstemännen inte k u n d e få försämras så, att rekryteringsmöjligheterna bleve avsevärt sämre; å andra sidan kunde avvikelse i motsatt riktning inte gå särdeles långt Utan

att väcka en enligt erfarenheten känslig och stark opinion. Förskjutningar inom lönestrukturen — såväl i förhållandet mellan lönenivån för statstjänstemännen i allmänhet och lönenivåerna för andra grupper av löntagare som i förhållandet mellan lönerna för statstjänstemän i olika lönegrader — kunde både vara befogade ur marknadsmässig synpunkt och te sig önskvärda ur »synpunkten av den sociala värdering, som anlägges». 19b5 års lönekommitté konstaterade, att de vid 1939 års lönereglering fastställda lönerna avvägts under hänsynstagande till löneförhållandena år 1935 på den allmänna arbetsmarknaden. Kommittén delade 1936 års kommittés uppfattning om vanskligheten att göra mera preciserade jämförelser mellan löneförhållandena i allmän tjänst och det privata näringslivet och begränsade sina lönestatistiska undersökningar till att avse, hur lönerna på den allmänna arbetsmarknaden i grova drag förändrats efter år 1935 (SOU 1946:48, bil. A—C). Chefslöneutredningen (bet. 15/10 1949, stencil) återgav vissa uttalanden av 1936 års och 1945 års lönekommittéer såsom ägnade att klarlägga, vilka normer som använts vid avvägande av den allmänna lönenivån för statstjänstemännen och framhöll för egen del (s. 61): »Av dessa uttalanden framgår, att den nuvarande allmänna lönenivån för statstjänstemännen fastställts under visst hänsynstagande till löneläget på den allm ä n n a arbetsmarknaden. Närmare överensstämmelse med detta löneläge h a r emellertid endast eftersträvats i fråga om de lägre tjänstemannagrupperna.»

Statsfinansiella

hänsyn

Som argument mot likalönsprincipens tillämpning i det statliga lönesystemet har vid olika tillfällen anförts s. k. statsfinansiella skäl, dvs. hänsyn till nödvändigheten att begränsa statsbudgetens löneutgifter. Man torde k u n n a påstå, att statsfinansiella hänsyn utgjorde en viktig anledning till att den billigare kvinnliga arbetskraften började anställas i allmän tjänst. Dels anställdes kvinnor — med samma lön som män -— inom områden, där lönerna var för låga för att man skulle få tillräckligt med manlig arbetskraft, dels fastställdes i andra fall redan från början lägre lön för kvinnor än för män. Den lönedifferentiering mellan män och kvinnor i det statliga lönesystemet, som efter hand allmänt genomfördes och som främst motiverades med behovslöneprincipen, bottnade självfallet i statsfinansiella hänsyn. När levnadskostnadernas stegring framtvingade löneregleringar, ansågs det angeläget att i första hand tillgodose de befattningshavare som hade största känningen av de dyra tiderna, n ä m ligen familjeförsörjarna. Lärarlönenämnden framhöll 1914, att det av hänsyn till statsmedlens knapphet icke var möjligt att lönen för samtliga folkskolans lärare be-

stämdes efter familjeförsörjarnas behov. Ju större en kår vore, desto svårare vore det att, utan lönens fördelning med hänsyn till familjeförsörjning, för kåren åstadkomma en lönereglering, vid vilken såväl familjeförsörjarnas intressen som ock statens ekonomiska intressen på en gång behörigen tillvaratoges. Behörighetssakkunniga påpekade, att de rent ekonomiska hänsyn, vilka otvivelaktigt varit avgörande vid det första anställandet av kvinnor i statens tjänst, blivit mindre starkt betonade, sedan diskussionen om löneskillnaden mellan män och kvinnor börjat röra sig kring principiella synpunkter. »Att oaktat denna mer teoretiska behandling av ämnet den statsfinansiella synpunkten dock städse behållits i sikte och nog ofta haft ett väsentligt inflytande vid avgörandena om de kvinnliga statstjänarnas löneförhållanden, är naturligt och har heller icke blivit förnekat» (s. 141). De sakkunniga ansåg sitt uppdrag ej innefatta skyldighet att närmare söka utreda frågans rent statsfinansiella sida, men hade beträffande befattningarna vid kommunikationsverken samt lärartjänsterna verkställt en beräkning av den ungefärliga kostnaden för genomförande av principen lika lön i samma befattning. 1921 års lönekommitté 1921 års lönekommitté ansåg de statsfinansiella synpunkterna vara ett synnerligen betydelsefullt skäl för familjetilläggsprincipens införande i statens lönesystem. Då tjänstemannakåren kraftigt ökade och staten sannolikt för avsevärd tid framåt var tvungen att begränsa sina utgifter, vore det »en bjudande plikt att söka nå fram till ett lönesystem, som behörigcn tillgodoser tjänstemännens behov, utan att statens ekonomiska förmåga över hövan anstränges» (s. 66). Även för det föreslagna procentuella avdraget på kvinnornas löner anfördes statsfinansiella skäl. Lönefrågans lösning fick inte föranleda väsentligt ökade utgifter för statsverket. Då de kvinnliga befattningarnas löner reglerats så sent som 1919—22, fanns ingen anledning till en allmän löneförbättring för dessa befattningshavare. Det statsfinansiella läget medgav för avsevärd tid framåt utgiftsökningar endast för verkligt trängande behov. Kommitténs förslag innebar, att de kvinnliga befattningarna lönegradsplaccrades efter kvalitativa grunder, men att löneplansbeloppen minskades med ett procentuellt avdrag, så att lönen blev i stort sett oförändrad och kommitténs grundsats att undvika utgiftsökning sålunda tillgodosågs. Som skäl för det procentuella löneavdraget anfördes dels de faktorer, som ansetts böra öva inverkan på kvinnornas löneställning (ovan behandlade under avsnitten om behovslöne-, prestationslöne- och marknadslöneprinciperna), dels statsfinansiella hänsyn, »som här oundgängligen måste tillerkännas en avgörande betydelse» (s. 135). Ett indicium på att de statsfinansiella hänsynen betytt väl så mycket som de övriga skälen synes vara kom202

mittens förslag, att det procentuella löneavdraget skulle gälla även män som erhöll förutvarande kvinnliga befattningar. Detta motiverades med att en tillströmning av män till dessa befattningar eljest skulle medföra en avsevärd kostnadsökning för statsverket (jfr ovan s. 75). När de kvinnliga reservanterna i lönekommittén trots sin principiella inställning förklarade sig för tillfället kunna ansluta sig till det av kommittén föreslagna lönesystemet, skedde det främst under hänvisning till alt det statsfinansiella läget just då förhindrade en principiellt tillfredsställande lösning av kvinnornas lönefråga (jfr ovan s. 76 f). I yttrande över kommitténs förslag förordade kommunikationsverkens lönenämnd ett procentuellt avdrag på de kvinnliga befattningshavarnas löner, vilket huvudsakligen skulle motsvara vad staten av finansiella skäl t. v. nödgades inbespara vid ett upphävande av den för kvinnorna gällande lägre löneskalan. Vid inträffande gynnsammare ekonomiska konjunkturer borde övervägas, om vunnen erfarenhet av kvinnornas sjukledighet fortfarande motiverade ett avdrag, ehuru de statsfinansiella förhållandena skulle k u n n a medgiva avdragets bortfallande. Fredrika-Bremer-förbundet ansåg, att hänsynen till statsfinanserna och pensionsförhållandena vore de enda berättigade skälen till bibehållande av en lägre löneställning för kvinnorna. De kvinnliga kårsammanslutningarnas centralråd framhöll, att ett avdrag, såvitt det icke motsvarade avgifterna för änke- och pupillpensionering, borde vara av tillfällig natur och successivt avskrivas i den mån statsfinanserna förbättrades samt gälla befattningen och icke befattningens innehavare. Styrelsen för föreningen Kvinnor i statens tjänst insåg till fullo, att det statsfinansiella läget för tillfället icke tilläte den ökning av budgeten, som ett fullständigt genomförande av likalönsprincipen skulle medföra, och motsatte sig därför icke en med hänsyn härtill beräknad nedsättning av lönerna i graderna 1—12 ( = 9 — 2 3 ) . (Det bör här understrykas, att samtliga ifrågavarande kvinnoorganisationer förutsatte en kvalitativ inplacering av de kvinnliga befattningarna.) 3925 års riksdag 1 PM 192h framhölls, att det ur statsfinansiell synpunkt betydelsefulla var hur lönefrågan löstes för den stora massan av kvinnliga befattningshavare, som var oberörd av behörighetslagen i och för sig. I stort sett syntes man vara ense om, att all anledning saknades för en genomgående höjning av dessa befattningshavares löner. De i PM framlagda förslagen om de kvinnliga befattningarnas lönegradsplacering — en kvantitativ inplacering, så att lönerna blev i stort sett oförändrade, och en kvalitativ inplacering kombinerad med löneavdrag — lämnade ur statsfinansiell synpunkt ungefär samma resultat (en årlig kostnadsökning med G67 000 kr resp. 594 000 k r ) . I yttrande över PM 192b framhöll allmänna civilförvaltningens lönenämnd, som förordade kvalitativ inplacering, att avdraget icke kunde god203

kännas som en tor framtiden bestående inskränkning i den av nämnden förordade likställigheten i lönehänseende mellan manliga och kvinnliga befattningshavare. Nämnden ansåg sig emellertid böra t. v. biträda förslaget om avdrag, då under dåvarande förhållanden största hänsyn måste tagas till det statsfinansiella läget och avdraget vore avsett att motverka den betydande kostnadsökning, som eljest omedelbart skulle uppstå vid ett inordnande av de kvinnliga befattningarna efter en verkligt kvalitativ måttstock. De hörda personalorganisationerna förordade samtliga kvalitativ inplacering och betonade, att det därmed förenade procentuella avdraget vore motiverat endast av statsfinansiella skäl och borde bortfalla så snart det finansiella läget det medgåve. I prop. 1925 förklarade finansministern, att han ingalunda ville lämna åsido erforderliga hänsyn till statsfinansiella förhållanden. Skulle hänsyn av sådan art kräva, att lägre lön bestämdes för kvinna än för man i en och samma befattning, kunde onekligen skäl föreligga att låta de principiella synpunkterna vika; enligt hans mening behövde man emellertid ej ur antydda synpunkter tillgripa en dylik utväg. Finansministern ansåg sig kunna förorda lika lön i samma befattning. Beträffande de kvinnliga befattningarna, »vilka omedelbart spela en mera betydande roll för frågans statsfinansiella sida», uttalade finansministern, att giltig anledning till någon avsevärd löneförhöjning saknades. Detta var utgångspunkten för båda de i PM 1924 framlagda alternativen, vilka ur ekonomisk synpunkt gav ungefär samma resultat. Finansministern förordade alt. I, den kvantitativa inplaceringen, bl. a. under framhållande att tjänsternas löneställning därmed vore definitivt avgjord, medan alt. II skulle leda till framtida krav på det procentuella löneavdragets borttagande, varigenom kvinnorna utan vidare skulle få en löneförhöjning. Förslaget beräknades medföra en årlig kostnadsökning av 1 030 000 kr, vilken dock genom det beräknade överskottet på kvinnornas pensionsavgifter kunde antagas nedgå till ca 700 000 kr. Statsutskottet framhöll, att ett bifall till prop, skulle medföra en betydande utgiftsökning per befattningshavare. Det syntes kunna ifrågasättas, om departementschefen lyckats följa det av honom uppställda statsekonomiska direktivet, nämligen att befattningshavarnas löneställning, som helt nyligen undergått prövning i vanlig löneregleringsväg, skulle bli i det väsentliga oförändrad. Frånsett vad som skett under kristiden, torde tidigare icke ens en lönereglering ha givit de därav omfattade över huvud taget ett motsvarande lönetillskott. Utskottet erinrade, att statsverket just då fann sig nödgat att på olika områden nedbringa sina utgifter, bl. a. genom avskedande av personal. Genom ett godkännande av utskottets förslag (slopande av sista löneklassen för kvinnor i samtliga lönegrader) skulle kostnadsökningen minskas till 475 000 kr för att efter hand nedgå under detta belopp.

I riksdagsdebatten framhöll tf. finansminister Wigforss, att de statsfinansiella synpunkterna betydde så mycket, att man inte utan vidare kunde flytta upp alla kvinnor till den lönegrad, som kunde anses ungefär motsvara det arbete de utförde. Staten hade åtminstone under den rådande depressionsperiodeu inte råd att ge alla kvinnor samma lön som män med motsvarande arbete. Detta vore emellertid en mera tillfällig motivering; den grundläggande invändningen vore att staten inte hade någon anledning att betala mera, när den kunde få kvinnlig arbetskraft till de redan utgående lönerna (jfr ovan ang. marknadslöneprincipen, s. 198 f). Alfred Petrén (FK), talesman för de reservanter i statsutskottet, som förordat bifall till Kungl. Maj:ts förslag om lika lön i samma befattning, framhöll den statsfinansiella situationen som orsak till att den princip, varpå Kungl. Maj:ts förslag byggde, blivit något ofullkomligt tillämpad vid de kvinnliga befattningarnas inplacering. Bertha Wellin (AK) påpekade, att på grund av statsfinansiella skäl konsekvenserna av den i Kungl. Maj:ts förslag accepterade likalönsprincipen icke kunnat genomföras vid den praktiska tillämpningen annat än för vissa undantagsfall. Hon erkände villigt, att såväl Kungl. Maj:t som utskottet i det dåvarande finansiella läget och med den ej oväsentliga kostnadsökning som det gällde hade ett starkt skydd mot varje kritik och en nog så påtaglig förklaring över inkonsekvenser.

KAPITEL 7

Är likalönsprincipen genomförd? Med utgångspunkt från den i kap. 2 lämnade definitionen av likalönsprincipen och den i kap. 3—6 framlagda historiken skall vi i detta kapitel söka besvara frågan, i vad mån likalönsprincipen numera är genomförd i det statliga lönesystemet. Vi vill först erinra om våra i anslutning till definitionen av likalönsprincipen uppställda tre förutsättningar för att denna princip skall vara genomförd i ett lönesystem av den karaktär, som det svenska statliga lönesystemet f. n. har. 1) Lika lön i samma befattning. 2) Samma lönegradsplacering för manliga och kvinnliga befattningar med samma arbetsuppgifter. 3) Samma lönegradsplacering för män och kvinnor med likvärdiga arbetsuppgifter, vilket betyder, att »kvinnliga» befattningar (dvs. befattningar, som uteslutande eller huvudsakligen innehas av kvinnor) skall lönegradsplaceras med hänsyn till arbetsuppgifterna och därvid värdesättas enligt samma normer, som gäller för »manliga» befattningar (dvs. befattningar, som uteslutande eller huvudsakligen innehas av m ä n ) . Mot bakgrunden av dessa tre förutsättningar skall vi först ge en sammanfattande översikt av den historiska utvecklingen och särskilt undersöka, i vad mån 1925 års riksdagsbeslut och senare riksdagars beslut har inneburit ett realiserande av likalönsprincipen. Likalönsprincipen före 1925 Det lönesystem, som gällde före 1925 års riksdagsbeslut, avvek i alla avseenden från likalönsprincipen. De flesta statliga tjänsterna var förbehållna männen; de tjänster, som öppnats för kvinnorna, var i avlöningsreglementena för kommunikationsverken och allmänna civilförvaltningen hänförda till en särskild kvinnlig löneplan. Detta innebar först och främst, att för kvinnliga tjänster gällde lägre lönebelopp än för manliga tjänster med samma arbetsuppgifter, vare sig dessa tjänster hade samma benämning (t. ex. postexpeditör, assistent, kanslist) eller olika benämning (tjänster vid fångvårdsanstalterna och sinnessjukhusen). I fråga om en del manliga och kvinnliga tjänster med samma benämning rådde en viss differentiering i arbetsuppgifterna; löneskillnaden var dock uppenbart större än som svarade häremot. Slutligen fanns det kvinnliga tjänster, vilkas arbetsuppgifter saknade motsvarighet bland de manliga tjänsterna; eftersom lönen i samtliga jämförbara fall var lägre för kvinna än för man, synes det

berättigat att antaga, att lönen även för dylika kvinnliga tjänstemän satts lägre än som skulle skett om arbetsuppgifterna åvilat män. Även för de tjänster inom statsförvaltningen, som inte var inordnade i de ovannämnda avlöningsreglementena (t. ex. tjänsterna inom det statliga undervisningsväsendet), gällde löneskillnad mellan man och kvinna. Också inom det statsunderstödda kommunala folkskoleväsendet tillämpades samma princip. Grundsatsen om lägre lön till kvinna än till m a n hade i flertalet fall tilllämpats ända sedan kvinnorna fått tillträde till allmän tjänst. Om lönen i viss befattning ursprungligen satts lika för kvinna och man, hade det icke dröjt länge, förrän männen i samband med löneregleringar tillerkänts högre lön. Såsom i kap. 6 närmare utretts berodde denna lönesättning främst på en tillämpning av behovslöneprincipen (samtliga män presumerades vara familjeförsörjare; lönen skulle ge »anständig bärgning» åt en familj); de låga kvinnolönerna på den privata arbetsmarknaden påverkade givetvis också lönerna för kvinnor i allmän tjänst.

Likalönsprincipen och 1925_års riksdagsbeslut Behörighetslagen aktualiserade frågan om förhållandet mellan mäns och kvinnors löner. Först och främst gällde det att bestämma lönerna till de kvinnor, som genom behörighetslagen skulle få tillträde till förut för m ä n reserverade befattningar. Skulle man göra som dittills, när manliga befattningar öppnats för kvinnor: fastställa lägre lönebelopp för kvinna eller skulle m a n tillämpa likalönsprincipen? Skälen för en generell löneskillnad mellan män och kvinnor kom under debatt; särskilt ifrågasattes ett lönesystem byggt på behovslöneprincipen. Det av Kungl. Maj :t för 1925 års riksdag framlagda förslaget innebar emellertid lika lön för kvinna och man i alla de förutvarande manliga befattningar, som skulle öppnas för kvinnorna. Men behörighetslagen kom även att medföra en omprövning av lönerna till de kvinnor, som redan innehade tjänster med eller utan manlig motsvarighet. Detta var i själva verket den ur kostnadssynpunkt betydelsefullaste frågan. Inom finansdepartementet utarbetades två alternativa förslag, som båda gick ut på att den särskilda kvinnliga löneplanen skulle slopas och de kvinnliga tjänsterna flyttas över till den manliga löneplanen. Riktpunkten för båda förslagen kan sägas ha varit att i möjligaste mån undvika ökade statsutgifter. Det ena förslaget innebar en inplacering av de kvinnliga tjänsterna efter kvalitativa grunder, dvs. genom en värdering av de kvinnliga tjänsternas arbetsuppgifter i förhållande till de manligas. I fråga om lönegradsplaceringen av de kvinnliga tjänsterna realiserade detta alternativ i stort sett principen om lika lön för likvärdig arbetsuppgift. Den kvalitativa inplaceringsmetoden var dock förknippad med ett procentuellt

löneavdrag för kvinnor, vilket betydde olika lön för man och kvinna i samma befattning. Även det kvalitativa alternativet stod sålunda i strid med likalönsprincipen. Om detta alternativ för de kvinnliga tjänsternas inplacering kommit att realiseras, hade emellertid avsteget från likalönsprincipen varit klart markerat och därmed lättare tillgängligt för rättelse. I prop, till 1925 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t de kvinnliga tjänsternas inplacering enligt det andra alternativet, det kvantitativa. Detta byggde på principen om lika lön i samma befattning men inplacerade de kvinnliga tjänsterna i den manliga löneplanen på sådant sätt, att lönen blev i stort sett oförändrad. Det innebar i själva verket, att man bibehöll den särskilda kvinnliga löneplanen men dolde den i den manliga. Någon värdering av de kvinnliga befattningarna med hänsyn till arbetsuppgifterna skedde sålunda inte. Bibehållandet av de förutvarande lönerna motiverades med att de överensstämde med det kvinnliga löneläget på allmänna arbetsmarknaden. De kvinnliga befattningar, som haft samma benämning som manliga befattningar, kom vid inplaceringen i lägre lönegrad. 1 Detta nödvändiggjorde namnändring för endera av befattningarna. Man fick alltså två skilda befattningar, båda principiellt öppna för både män och kvinnor. Denna uppdelning anknöt i vissa fall otvivelaktigt till den differentiering i arbetsuppgifter, som redan skett mellan likabenämnda manliga och kvinnliga befattningar (exempelvis för kontorsbiträden vid SJ, ritare och förste postexpedit ö r e r ) ; den löneskillnad, som konserverades genom inplaceringen, var dock större än differentieringen motiverade. I andra fall (t. ex. i fråga om postexpeditör, kanslist i UD, assistent vid fångvårdsstaten) innebar inplaceringen, att tjänster, som vid inplaceringstillfället hade samma arbetsuppgifter, fick olika benämning och olika lönegradsplacering. Kungl. Maj.ts förslag till 1925 års riksdag betydde sålunda tillämpning av principen om lika lön i samma befattning och därmed ett fullständigt realiserande av likalönsprincipen för de förutvarande manliga befattningarna. Men på den väsentligaste punkten — de förutvarande kvinnliga tjänsternas lönegradsplacering — innebar förslaget ett klart avsteg från likalönsprincipens krav på samma lönegrad för samma arbetsuppgifter och samma lönegrad för likvärdiga arbetsuppgifter. Det realiserade likalönsprincipen för det fåtal kvinnor, som skulle tillträda förutvarande manliga befattningar, men betydde status quo för den stora massan av kvinnor. Statsutskottet vid 1925 års riksdag invände mot Kungl. Maj:ts förslag, att detta principiellt anslutit sig till »likalönsprincipen» men vid lönegradsplaceringen av de kvinnliga befattningarna gång på gång avvikit från denna princip. Kungl. Maj :ts förslag innebar helt enkelt att de kvinnliga tjänstemännen fick bibehålla sina dåvarande löneförmåner. Utskottet konstaterade, att dessa löner för kvinnorna, som alltså skulle konserveras genom Kungl. Maj:ts lönegradsplaceringar, i samtliga med varandra jämförliga i Med ett betydelselöst undantag (kameralbitriide).

fall blivit satta lägre för kvinna än för m a n ; utskottet påtalade den orättvisa som skulle uppstå mellan de kvinnor som innehade eller skulle komma att inneha de tidigare kvinnliga befattningarna och de kvinnor som skulle få tillträde till de manliga befattningarna. Å andra sidan uttalade utskottet starka tvivel på likalönsprincipens berättigande i och för sig och föreslog, att kvinnorna icke skulle få uppbära sista ålderstillägget; därigenom skulle m a n dels hålla möjligheterna öppna för en framtida prövning av behovsprincipen, dels främja en ur utskottets synpunkt önskvärd jämkning med avseende på likalönskravet. Kungl. Maj :ts av utskottet kritiserade lönegradsplaceringar lämnades däremot orubbade. 1925 års riksdag beslöt i enlighet med statsutskottets förslag och avvek därigenom från likalönsprincipen på två sätt: 1) genom att inte tillerkänna kvinnorna högsta löneklassen inom varje lönegrad, vilket betydde ett avsteg från principen om lika lön i samma befattning; 2) genom att godtaga Kungl. Maj:ts förslag till de förutvarande kvinnliga tjänsternas lönegradsplacering, vilken som förut visats stod i strid med principen om samma lönegradsplacering för tjänster med samma eller likvärdiga arbetsuppgifter.

Likalönsprincipen efter 1925 1925 års beslut i lönefrågan avsåg endast tjänster, som tidigare inordnats i lönereglementen. Det innefattade sålunda inte tjänster vid det statliga undervisningsväsendet och inte heller tjänster vid det statsunderstödda kommunala skolväsendet. När det gällde att lönegradsplacera dessa tjänster, för vilka fortfarande tillämpades principen om olika lön till man och kvinna, kom självfallet likalönsprincipen och innebörden av 1925 års riksdagsbeslut att ställas under debatt. 1928 års lönekommitté ansåg, att 1925 års riksdag inte uttalat sig till förmån för »likalönsprincipen». Kommittén konstaterade, att de kvinnliga befattningarna lönegradsplacerats efter sin dittillsvarande löneställning och satts lägre än manliga befattningar inom samma arbetsområde och med väsentligen samma uppgifter. Teoretiskt kunde män innehava även de lägre befattningarna och kvinnor de högre, men i praktiken räknade m a n med såsom regel, att de lägre skulle innehavas av kvinnor, de högre av män, och en dylik fördelning av arbetskraften förutsatte man skola åvägabringas genom rekryterings- och befordringsväsendet. Inom undervisningsväsendet kunde man inte förfara på samma sätt och kommittén föreslog därför, att inom såväl det statliga som det kommunala undervisningsväsendet befattningar skulle placeras i en lägre lönegrad, när de innehades av kvinnor, och i en högre, när de innehades av män. Denna tolkning av 1925 års beslut accepterades emellertid inte av Kungl. 14—1016 52

Maj:t. I prop, till 1937 års riksdag om lönereglering för folkskolan framhölls, att den uppdelning på skilda lönegrader av förutvarande manliga och kvinnliga tjänster med samma arbetsuppgifter, som skedde 1925, efterföljts av en viss differentiering i fråga om arbetsuppgifter och kompetensfordringar och att båda slaget tjänster från början gjorts tillgängliga för både män och kvinnor. Då en uppdelning av folkskollärartjänsten på två lönegrader inte på samma sätt var möjlig, föreslogs samma lönegradsplacering för manliga och kvinnliga folkskollärare. När 1937 års riksdag enligt Kungl. Maj :ts förslag beslöt samma lönegradsplacering för manliga och kvinnliga folkskollärare (samt i konsekvens härmed även för manliga och kvinnliga läroverkslärare), torde detta även få anses ha inneburit ett accepterande av principen, att m ä n och kvinnor med samma arbete bör tillhöra samma lönegrad (samma befattning) och inte få olika lön genom att tilldelas olika befattningar. 1937 års riksdagsbeslut synes sålunda kunna åberopas som motivering för samma lönegradsplacering för de kvinnor och män som vid fångvårdsanstalter och sinnessjukhus har samma arbetsuppgifter. Fastän 1937 års riksdagsbeslut i fråga om manliga och kvinnliga folkskollärares lönegradsplacering innebar en tillämpning av likalönsprincipen, synes detta däremot inte ha varit fallet i fråga om det vid samma riksdag fattade beslutet om småskollärarnas löner. Det torde knappast kunna göras gällande, att småskollärartjänsten värderades enligt samma normer, som gällde för lönegradsplacering av »manliga» tjänster. Genom beslut av 1938 års riksdag undanröjdes den ena av de avvikelser från likalönsprincipen, som 1925 års beslut innebar. Fr. o. m. 1/7 1939 fick sålunda kvinnorna rätt till sista ålderstillägget, dvs. principen om lika lön i samma befattning genomfördes för de statligt anställda tjänstemännen. Inom det statsunderstödda kommunala skolväsendet kom denna princip inte att genomföras förrän fr. o. m. 1/7 1947. I vad mån består då fortfarande den avvikelse från likalönsprincipen, som 1925 skedde genom de förutvarande kvinnliga tjänsternas lönegradsplacering? För de kvinnliga tjänster, som 1925 sattes i lägre lönegrad än sina manliga motsvarigheter, gäller, att numera sådana förändringar inträtt både i fråga om de f. d. kvinnliga och de f. d. manliga tjänsterna, att i efterhand skapats underlag för den år 1925 genomförda differentieringen. Därmed är inte sagt, att inte vissa av dessa f. d. kvinnliga tjänster fortfarande kan ha en för låg lönegradsplacering i förhållande till arbetsuppgifterna. Detta gäller naturligtvis än mer om de f. d. kvinnliga tjänster, som inte hade någon manlig motsvarighet. Även de lönegradsplaceririgar, som skett efter 1925, kan givetvis ha skett i strid med likalönsprincipen.

Är likalönsprincipen nu genomförd? Med utgångspunkt från de inledningsvis uppställda tre förutsättningarna för likalönsprincipens realiserande kan likalönsprincipens nuvarande tilllämpning i det statliga lönesystemet anges sålunda. A. Likalönsprincipen genomförd Lika lön i samma befattning. Lika lön gäller för m a n och kvinna, som innehar samma befattning. Samma avlöningsförmåner utgår sålunda till manligt och kvinnligt kontorsbiträde, manlig och kvinnlig expeditionsvakt, manlig och kvinnlig folkskollärare, manlig och kvinnlig byråchef osv. B. Likalönsprincipen icke genomförd Vissa befattningar, som uteslutande eller huvudsakligen innehas av kvinnor, har inte lönegradsplacerats i överensstämmelse med likalönsprincipen. 1. Olika lönegrads placering för manliga och kvinnliga befattningar med samma arbetsuppgifter. Vissa för kvinnor reserverade befattningar vid fångvårdsanstalterna och statens sinnessjukhus är placerade i lägre lönegrad än motsvarande för män reserverade befattningar, trots att full överensstämmelse och likvärdighet i arbetsuppgifter konstaterats. Här föreligger sålunda en lönedifferentiering mellan män och kvinnor med samma arbetsuppgifter genom inrättande av i olika lönegrader placerade befattningar, reserverade för män eller kvinnor. Med hänsyn till bl. a. 1937 års riksdagsbeslut torde kunna sägas, att statsmakterna redan i princip tagit avstånd från en sådan differentiering. Av uttalanden i samband med de senaste löneregleringarna för fångvårds- och sinnessjukhuspersonalen (jfr ovan s. 104 f) framgår, att undanröjandet av denna klara, men relativt begränsade avvikelse från likalönsprincipen uppskjutits i avvaktan på utredning av hela likalönsproblemet. 2. För låg lönegradsplacering av »kvinnliga» befattningar utan direkt manlig motsvarighet, dvs. »kvinnliga» befattningar har placerats lägre än »manliga» befattningar, vilkas arbetsuppgifter — även om direkta jämförelser inte kan göras — måste anses likvärdiga. Detta innebär, att »kvinnliga» befattningar har lönegradsplacerats efter andra värderingar än »manliga». Ett indicium härpå är främst den placeringsmetod som användes 1925; den innebar ju, att de kvinnliga befattningarna helt enkelt fick bibehålla den tidigare löneställningen, vilken i samtliga jämförbara fall var lägre än de manliga befattningarnas. 211

Frågan om likalönsprincipens genomförande i det statliga lönesystemet är således numera en fråga om ändrad lönegradsplacering för vissa tjänster, som uteslutande eller huvudsakligen innehas av kvinnor, dvs. vad vi kallat »kvinnliga» tjänster. Likalönsfrågan h a r emellertid ibland hopkopplats med frågan om kvinnors formella och reella tillträde till statliga tjänster och med frågan om den faktiska arbetsfördelningen mellan män och kvinnor i statstjänst. I följande avsnitt diskuteras om något sådant samband föreligger. Likalönsprincipen, behörigheten och arbetsfördelningen Den allmänna frågan om kvinnornas likställighet med männen på arbetsmarknaden innefattar två delspörsmål. 1) Frågan om kvinnornas rätt till samma arbete som männen. Detta betyder för den del av arbetsmarknaden, som regleras av det statliga lönesystemet, frågan om kvinnornas rätt att inneha samma statstjänster som männen, dvs. vad som brukat kallas kvinnornas »behörighet» till statliga tjänster. Likaberättigandet på denna p u n k t innefattar givetvis inte endast en formell behörighet utan även reella möjligheter för kvinnorna att få tillträde till alla de statstjänster, som de eftersträvar (Behörighetsfrågan). 2) Frågan om kvinnornas rätt till samma ersättning som männen för samma eller likvärdigt arbete (Likalönsfrågan). Vårt uppdrag att utreda likalönsprincipens genomförande i det statliga lönesystemet innefattar självfallet endast den sistnämnda frågan. Vår i kap. 2 lämnade definition av likalönsprincipen såsom lika lön för m a n och kvinna för likvärdig arbetsuppgift och våra i anslutning därtill uppställda förutsättningar för principens förverkligande i det statliga lönesystemet tar också sikte bara på själva lönefrågan, på frågan hur löneplanen skall vara konstruerad och hur tjänsterna skall lönegradsplaceras. Med hänsyn till behörighetsfrågans sammankoppling med likalönsfrågan både under den historiska utvecklingen och i den aktuella diskussionen har vi emellertid i kap. 3 lämnat en redogörelse för behörighetsfrågans historia och nuvarande läge. Finns det då något samband mellan likalönsfrågan och behörighetsfrågan? Förutsätter likalönsprincipens genomförande i det statliga lönesystemet även kvinnornas formella och reella likställighet med männen i fråga om tillträde till statliga tjänster? Ett samband mellan behörighetsfrågan och likalönsfrågan uppkommer givetvis om vissa tjänster formellt (genom tjänsteförteckningar, administrativa föreskrifter o. d.) reserveras för män, medan tjänster med samma arbetsuppgifter men med lägre lönegradsplacering är förbehållna kvinnor. Sådana tjänster finns som förut nämnts vid fångvårdsanstalterna och sinnessjukhusen. Man kan naturligtvis säga, att här har behörighetsbestäm212

melserna använts som medel för att göra avsteg från likalönsprincipen, på samma sätt som man före 1925 åstadkom olika lön genom att ha särskilda manliga och kvinnliga befattningar för samma arbetsuppgifter. Det väsentliga är emellertid inte behörigheten utan de kvinnliga tjänsternas lönegradsplacering. Om dessa flyttas u p p till samma lönegrad som motsvarande manliga, blir givetvis den genom behörighetsbestämmelserna åstadkomna uppdelningen på olika befattningar betydelselös. I realiteten blir det endast fråga om en befattning. När det i diskussionen om likalönsprincipens genomförande göres gällande, att likalönsprincipen i praktiken åsidosattes genom mäns och kvinnors olika möjligheter att vinna tillträde till statliga tjänster, är det inte så mycket de få skillnaderna i den formella behörigheten som åberopas. I stället framhålles, att lika behörighet till statliga tjänster visserligen är genomförd på papperet men att den i praktiken ofta åsidosattes, att många tjänster och ibland hela karriärer genom faktiska avgöranden vid rekrytering och befordran kommit att bli så gott som uteslutande manliga, att endast ett fåtal kvinnor h a r vunnit tillträde till tjänster i högre lönegrader och att kvinnorna är koncentrerade till de lägsta lönegraderna. Under hänvisning till dessa förhållanden påstås sålunda dels att lika reell behörighet för m ä n och kvinnor till statliga tjänster inte existerar, dels att likalönsprincipen i praktiken inte är genomförd. Uppfattningen att den reella fördelningen av statstjänsterna mellan män och kvinnor var av betydelse för likalönsprincipen framfördes, som förut nämnts, av 1928 års lönekommitté; denna kommitté ansåg att likalönsprincipen inte var genomförd, eftersom tjänster inom samma arbetsområde och med väsentligen samma arbetsuppgifter genom »rekryterings- och befordringsväsendet» i praktiken uppdelats på högre manliga och lägre kvinnliga. Avgörande för frågeställningen är givetvis sambandet mellan arbetsuppgifter och tjänsternas lönegradsplacering. För att man skall kunna göra gällande att likalönsprincipen kränkes genom att inom ett och samma arbetsområde de högre tjänsterna i praktiken tilldelas männen och de lägre kvinnorna, måste man givetvis förutsätta antingen att arbetsuppgifterna är i stort sett likartade, att sålunda för samma arbetsuppgifter inrättats befattningar i olika lönegrader, eller att löneskillnaden mellan de »manliga» och de »kvinnliga» tjänsterna är större än differensen i arbetsuppgifternas kvalitet. Men i så fall blir det hela en fråga om de »kvinnliga» tjänsternas lönegradsplacering. Sker denna enligt likalönsprincipens krav är antalet m ä n eller kvinnor på den ena eller andra befattningen givetvis likgiltigt u r likalönssynpunkt. Det är meningslöst att som bevis för att likalönsprincipen inte är genomförd inom ett visst område av statsförvaltningen anföra, att kvinnorna tillhör de lägre lönegraderna och männen de högre, om man inte samtidigt kan visa, att de lägre avlönade kvinnorna utför samma eller likvärdiga arbetsuppgifter som de högre avlönade männen. 213

Som generellt bevis för att likalönsprincipen inte är genomförd i det statliga lönesystemet har ibland anförts, att kvinnorna är koncentrerade till de lägre lönegraderna och förekommer mycket sparsamt i de högre (jfr ovan kap. 3, s. 58 f). I och för sig säger naturligtvis den faktiska arbetsfördelningen mellan män och kvinnor i statstjänst ingenting om likalönsprincipen. Det är inget brott mot likalönsprincipen, om det — såsom enligt 1951 års statistik — finns 11 356 kvinnliga kontorsbiträden i 8 lönegraden mot 265 manliga men endast 2 kvinnliga byråchefer i 37 lönegraden mot 175 manliga. Avsteg från likalönsprincipen innebär det däremot om den »kvinnliga» kontorsbiträdestjänsten är placerad i lägre lönegrad än »manliga» befattningar, vilkas arbetsuppgifter inte kan bedömas vara av högre värde. Att ordinarie och extra ordinarie tjänster under 10 lönegraden praktiskt taget endast innehas av kvinnor kan sägas strida mot likalönsprincipen först om det visas, att de arbetsuppgifter, som är förenade med dessa tjänster, i kvalitativt hänseende måste sättas minst lika högt som de göromål, som utföres av vissa i högre lönegrad placerade manliga tjänstemän. Vi har sålunda funnit, att frågan om likalönsprincipens genomförande i det statliga lönesystemet är oberoende av frågan om kvinnornas lika formella och reella behörighet till statliga tjänster. Likalönsprincipen kräver, att lönen skall fastställas med hänsyn till arbetsuppgifterna, oavsett arbetstagarens kön. Likalönsfrågan är en fråga om de statliga tjänsternas lönegradsplacering enligt principen om lika lön för likvärdig arbetsuppgift. Behörighetsfrågan är en fråga om tjänstetillsättning oberoende av kön och uteslutande efter individens förtjänst och skicklighet; i den mån inga formella bestämmelser hindrar kvinnans rekrytering eller befordran till viss statlig tjänst, synes man endast från fall till fall kunna avgöra, om vid tjänstetillsättningen även reell likställighet iakttagits.

A VDELNING

III

FÖR OCH EMOT L I K A L Ö N S P R I N C I P E N

I denna avdelning diskuterar vi de olika invändningar, som göres mot en tillämpning i det statliga lönesystemet av likalönsprincipen, dvs. principen om lika lön för m a n och kvinna för likvärdig arbetsuppgift. Vi anknyter vår diskussion till den i kap. 6 lämnade historiska översikten av de skäl, som vid skilda tidpunkter har anförts mot lika lön för manliga och kvinnliga tjänstemän. Såsom historiken torde visa går dessa argument tillbaka på tre lönesättningsprinciper, som har ställts som motsats till likalönsprincipen. Vi har kallat dem behovslöneprincipen, prestationslöneprincipen och marknadslöneprincipen. Dessa tre principer tar vi upp till debatt i de följande kapitlen (8—10). De s.k. statsfinansiella skäl — dvs. hänsyn till statens utgifter — som enligt den historiska översikten vid olika tillfällen h a r åberopats för lägre löner till kvinnliga statstjänstemän, hör däremot inte hemma i en principdiskussion för och emot införande av lika lön i det statliga lönesystemet; en annan sak är, att de kan vara betydelsefulla för frågan, i vilken takt lönesystemet kan ändras till överensstämmelse med likalönsprincipen: en praktiskt-politisk fördelningsfråga. I kap. 11 sammanfattar vi vårt ställningstagande till behovslöne-, prestationslöne- och marknadslöneprinciperna och tar därmed principiell ståndpunkt till frågan om likalönsprincipens genomförande i det statliga lönesystemet.

KAPITEL 8

Behovslöneprincipen contra likalönsprincipen Behovslöneprincipens innebörd Behovslöneprincipen som lönesättningsnorm innebär rent allmänt, att avlöningen skall bestämmas med hänsyn till arbetstagarnas varierande levnadsbehov; variationerna i behoven har i regel ansetts beroende av familjeförsörjningsbördan. Med behovslöneprincipen har man sålunda velat moti-

vera ett lönesystem med särskilda familj eför sörj ar- eller barntillägg. I den mån ett behovslönesystem utformas så, att det tar hänsyn till den enskilde arbetstagarens förhållanden, behöver det inte innebära olika behandlingav man och kvinna, även om det strider mot en likalönsprincip, som tar arbetsuppgiften till utgångspunkt för lönesättningen. Men behovslöneprincipen har framför allt åberopats som skäl för en generell löneskillnad mellan män och kvinnor, motiverad med att gruppen manliga tjänstemän i genomsnitt har större familjeförsörjningsbörda än gruppen kvinnliga statstjänstemän. I denna mening står behovslöneprincipen givetvis i strid såväl med den allmänna grundsatsen om likställighet mellan man och kvinna som med principen om lika lön för likvärdigt arbete. När vi i det följande diskuterar behovslöneprincipen som motsats till likalönsprincipen, menar vi behovslöneprincipen i sistnämnda betydelse, dvs. principen att kvinna bör ha lägre lön än man på grund av mannens i regel större försörjningsbörda. Behovslöneprincipens öppna tillämpning Såsom av den historiska översikten i kap. 6 (s. 138 ff) framgår byggde det före 1925 års riksdagsbeslut gällande lönesystemet öppet på behovslöneprincipen. I samtliga fall, där män och kvinnor hade samma arbetsuppgifter, utgick lägre lön till kvinnorna, och denna löneskillnad motiverades framför allt med att männen i regel var familjeförsörjare. 1925 års riksdag beslöt — i strid med Kungl. Maj:ts proposition — olika lön till man och kvinna i samma befattning genom att kvinnorna inte fick rätt till sista ålderstillägget; denna generella löneskillnad mellan m ä n och kvinnor motiverades främst med att man ville hålla möjligheterna öppna för en senare prövning av behovslöneprincipen. 1928 års lönekommitté föreslog lika lön i samma befattning och avböjde därmed en tillämpning av behovslöneprincipen »i vidare mån än densamma redan kan anses ha kommit till uttryck i gällande avlöningsreglementen». Den slutliga prövning av behovslöneprincipen, som 1925 års provisorium åsyftat, skedde vid 1938 års riksdag, som avskaffade den generella löneskillnaden mellan manliga och kvinnliga statstjänstemän och införde lika lön i samma befattning fr.o.m. 1/7 1939. Genom besluten om lika lön i samma befattning k a n statsmakterna sägas ha avvisat en sådan öppen tillämpning av behovslöneprincipen, som tar sig uttryck i olika lönebelopp för manliga och kvinnliga tjänstemän. Behovslöneprincipens dolda tillämpning E n dold tillämpning av behovslöneprincipen kan sägas ske genom lönegradsplacering av tjänster, om lönegraden med hänsyn till att en tjänst huvudsakligen rekryteras med kvinnor (som presumeras i regel vara u t a n 216

familjeförsörjningsbörda) sättes lägre än för sådana tjänster med likvärdiga arbetsuppgifter, som främst är avsedda för män. Såsom torde framgå av den historiska översikten i kap. 6 är det nuvarande statliga lönesystemet på vissa punkter påverkat av en sådan »dold» behovslöneprincip. Även om vid både 1919 och 1921 års allmänna löneregleringar avvisades ett öppet hänsynstagande till behovslöneprincipen, kan man dock säga, att anordningen med särskilda manliga och kvinnliga löneplaner innebar en tillämpning av denna princip; den manliga löneplanen utgick från familjeförsörjarens behov, den kvinnliga var avsedd för icke-familjeförsörjare. De till den kvinnliga löneplanen hörande tjänsterna fick 1925 en inplacering, som innebar i stort sett oförändrad lön; lönegradsplaceringen för dessa tjänster kan sålunda anses bestämd med hänsyn till behovssynpunkter. (Detsamma gäller givetvis då sådana efter 1925 lönegradsplacerade tjänster, vilkas löneställning anpassats efter de kvinnliga tjänster, som fanns 1925.) Detta förhållande ändras självfallet inte av det faktum, att dylika f. d. kvinnliga tjänster numera även har fått manliga familjeförsörjare till innehavare. Tanken på att tillämpa behovslöneprincipen genom lägre lönegradsplacering av för kvinnor avsedda tjänster var levande ännu så sent som år 1937. I debatten om löneregleringen för folkskolan motiverades yrkandena om lägre lönegradsplacering för kvinnliga folkskollärare främst med behovslöneprincipen, just med hänvisning till att de manliga folkskollärarna i allmänhet hade familj att försörja. När 1937 års riksdag beslöt lika lönegradsplacering för manliga och kvinnliga folkskollärare, torde detta få betraktas som ett avvisande av behovslöneprincipen såsom motivering för lägre lönegradsplacering av för kvinnor avsedda tjänster. Därmed torde också få anses fastslaget, att behovslöneprincipen inte kan åberopas som skäl mot ändrad lönegradsplacering för »kvinnliga» tjänster, vilka — just genom behovslöneprincipens tillämpning — fått en med hänsyn till arbetsuppgifterna alltför låg lönegradsplacering. Behovslöneprincipens främsta betydelse för det statliga lönesystemet ligger i dess påverkan av lönegradsplaceringen för de lägsta »manliga» och de lägsta »kvinnliga» tjänsterna. I den lägsta lönegraden på den före 1/7 1925 gällande särskilda manliga löneplanen var placerade ett stort antal tjänster med arbetsuppgifter av sinsemellan olika karaktär och kvalitet. Det gemensamma var, att lönebeloppen för alla dessa manliga tjänstemän avvägts för att ge, som man uttryckte det, »anständig bärgning» åt en familj. Man kan tala om ett slags manlig minimilön, motsvarande den lägsta standard, som staten ansåg sig kunna ge åt manliga familjeförsörjare. Den lägsta lönegraden i den manliga löneplanen blev i den fr.o.m. 1/7 1925 gällande gemensamma löneplanen 5 lönegraden, vilken i nuvarande löneplan motsvaras av 9 lönegraden. Denna lönegrad har varit den lägsta lönegraden för »manliga» tjänster. För ordinarie eller extra ordinarie 217

tjänst, avsedd att rekryteras med män, har oavsett arbetsuppgifternas karaktär inte ansetts k u n n a fastställas lägre lönegrad än nuv. 9. Fr. o. m. 1/7 1952 har alla till 9 lönegraden hörande »manliga» tjänster uppflyttats till 10 lönegraden, som sålunda numera är den manliga bottenlönegraden. I lönegrader under den manliga bottengraden är praktiskt taget uteslutande placerade sådana ordinarie eller extra ordinarie tjänster, som endast eller huvudsakligen innehas av kvinnor. Denna skillnad i bottengraden för »manliga» och »kvinnliga» tjänster, det s.k. bottenlöneproblemet, får anses beroende på att lönegradsplaceringen påverkats av behovssynpunkter, av en »dold» behovslöneprincip. Dels i positiv riktning: tjänst avsedd att rekryteras huvudsakligen med m ä n har inte ansetts kunna sättas lägre än i 9, fr.o.m. 1/7 1952 10 lönegraden, därför att lönen måst avpassas efter en familjeförsörjares behov. Dels i negativ riktning: tjänst avsedd att rekryteras huvudsakligen med kvinnor har kunnat sättas i lägre lönegrad, eftersom m a n h ä r inte har haft att ta hänsyn till familjeförsörjarens behov utan har räknat med att lönen endast behövde räcka för en ensamstående kvinna eller utgöra tillskott till en familjeinkomst. Naturligtvis är bottenlöneskillnaden inte bara ett indicium på en mer eller mindre medveten tillämpning av behovslöneprincipen vid statlig lönesättning, utan skillnaden sammanhänger även med lönedifferenserna för manlig och kvinnlig arbetskraft på den privata arbetsmarknaden. Men bakom dessa differenser ligger givetvis, att kvinnlig arbetskraft har kunnat utbjudas till lägre pris, eftersom lönen i regel inte har behövt ge full familj ef ör sörj ning. Behovslöneprincipens betydelse för det statliga lönesystemet k a n sammanfattningsvis anges sålunda: dels är den en av de viktigaste orsakerna till att vissa »kvinnliga» tjänster vid jämförelse med »manliga» tjänster har en med hänsyn till arbetsuppgifterna alltför låg lönegradsplacering, dels fungerar den på det aktuella planet såsom en minimilöneprincip, tilllämplig för män men icke för kvinnor.

Vår mening om behovslöneprincipen Vi finner det inte nödvändigt att här föra någon längre diskussion för och emot behovslöneprincipen. Om det ur social synpunkt är behövligt och önskvärt med en utjämning av levnadsstandarden mellan ensamstående och familjeförsörjare eller mellan familjer av olika typ, bör detta inte ske genom fastställande av olika löner utan genom skattepolitiska och socialpolitiska åtgärder, som berör alla medborgargrupper. Sådana åtgärder har ju också redan vidtagits i viss utsträckning. Det torde få anses vara en godtagen grundprincip för den statliga lönesättningen, att lönen skall utmätas med hänsyn endast till arbetet och obe218

roende av arbetstagarens personliga förhållanden. Det är arbetet som skall betalas, inte arbetstagaren. Lönen för ett visst arbete i statens tjänst får följaktligen inte göras beroende av om den utgör hela den kontanta inkomsten för en familj eller endast en del av den kontanta familjeinkomsten eller endast inkomst för en ensamstående person. Mot principen lön efter arbete strider det »allmänna hänsynstagande till behovssynpunkter vid själva lönenivåns bestämmande», som 1936 års lönekommitté fann karakterisera det statliga lönesystemet (jfr s. 156). Dessa allmänna behovssynpunkter har som vi förut visat påverkat lönegradsplaceringen för »kvinnliga» tjänster; framför allt är de orsaken till att för tjänster, avsedda att rekryteras med män, har tillämpats en viss bottenlönegrad, vilken däremot inte har gällt för tjänster, avsedda att rekryteras med kvinnor. Även om det är ett faktiskt förhållande, att manliga tjänstemän i större utsträckning än kvinnliga har att svara för en familjs hela kontanta inkomst, bör detta enligt vår mening inte få påverka lönegradsplaceringen av statliga tjänster. Lönegradsplaceringen för en tjänst bör sålunda inte bli högre, därför att tjänsten är avsedd för en man, eller lägre, därför att tjänsten är avsedd för en kvinna. Tillämpar m a n en viss minimilön för manliga tjänstemän, bör också samma minimilön gälla för kvinnliga tjänstemän — eljest innebär ju den manliga minimilönen ett familjetillägg utöver den av arbetet betingade ersättningen. Att anföra behovssynpunkter som motivering för lägre lönegradsplacering av »kvinnliga» tjänster blir orimligt redan av den anledningen, att ett stort antal kvinnor i statstjänst har fått sin lön bestämd utan dylika hänsyn. Det kan inte gärna göras gällande, att kvinnliga folkskollärare ur behovs-(familjeförsörjnings-) synpunkt är mera likställda med manliga folkskollärare än kvinnliga ekonomibiträden med manliga ekonomibiträden eller kvinnliga kontorsbiträden med exempelvis manliga expeditionsvakter. Har man eliminerat behovssynpunkterna i det ena fallet, bör man också göra det i det andra. Sammanfattningsvis k a n vår ståndpunkt i fråga om behovslöneprincipen anges sålunda. Vi avvisar behovslöneprincipen som skäl mot genomförande av principen om lika lön för likvärdig arbetsuppgift. Detta innebär inte bara att lika lön skall utgå i samma befattning, utan också att lönegradsplacering av tjänster genomgående skall ske utan hänsynstagande till behovssynpunkter. Skillnader mellan kvinnliga och manliga tjänstemän i den genomsnittliga försörjningsbördan kan sålunda enligt vår mening inte motivera att tjänster, som endast eller huvudsakligen rekryteras med kvinnor, placeras i lägre lönegrad än sådana tjänster med likvärdiga arbetsuppgifter, som endast eller huvudsakligen rekryteras med män.

KAPITEL

9 Prestationslöneprincipen contra likalönsprincipen Prestationslöneprincipens

innebörd

Med prestationslöneprincipen avser vi den lönesättningsprincip, enligt vilken lönen göres beroende av arbetstagarens prestation, varmed förstås den totala arbetsinsatsen under hela anställningstiden, ställd i relation till arbetsgivaren-statens utgifter för lön, pensionering, utbildning etc. Det är den princip, som av 1921 års lönekommitté formulerades som en »arbetskostnadsprincip»: statens kostnad för en viss arbetsprestation bör bli densamma, vare sig arbetet utföres av en man eller en kvinna. LO:s kvinnolönekommitté uppställde 1945 för allmänna arbetsmarknaden samma princip: arbetskostnaden skall i stort sett bli lika hög, vare sig män eller kvinnor utför arbetet. I betänkandet av Arbetsmarknadskommitténs kvinnoutredning (jfr ovan s. 30 f) formuleras prestationslöneprincipen som »lika lön för likvärdig arbetsinsats», varvid framhålles, att detta är en likalönsprincip endast vid individuell lönesättning. En prestationslöneprincip, som innebär lika lön för likvärdig individuell arbetsinsats 1 , strider självfallet inte mot kvinnans likställighet med mannen; den är om man så vill en likalönsprincip. Men den prestationslöneprincip, vars tillämpning varit aktuell för det statliga lönesystemet, har avsett en lönesättning efter den genomsnittliga arbetsinsatsen för gruppen kvinnor i förhållande till gruppen män. Med åberopande av prestationslöneprincipen har påyrkats en generell lönereduktion för kvinnorna under hänvisning till att kvinnornas arbetsinsats i genomsnitt är lägre än männens. En lönesättning efter varje individs arbetsinsats tillämpas inte — och har aldrig tillämpats — i det statliga lönesystemet. Med hänsyn till de nuvarande statliga lönesättningsmetoderna har vi därför i kap. 2 formulerat likalönsprincipen som »lika lön för likvärdig arbetsuppgift» och inte som »lika lön för likvärdig arbetsinsats». 1 Likalönsprincipen enligt vår formulering står sålunda i motsats till prestationslöneprincipen i såväl dess individuella som dess kollektiva tillämpning. När vi i fortsättningen talar om prestationslöneprincipen menar vi emellertid en kollektiv prestationslöneprincip: principen om en generell lönereduktion för kvinnor med hänsyn till den kvinnliga arbetsinsatsens genomsnittliga värde. Prestationslöneprincipens

tillämpning

I kap. 6 (s. 161 ff) har vi lämnat en historisk översikt över prestationslöneprincipen som argument för och anledning till lägre lön för kvinnliga 1 Med arbetsinsats avses det u n d e r viss tidsperiod utförda arbetet, med arbetsuppgift det arbete, som skall utföras (jfr uttrycken »the work performed» och »the w o r k to be performed»; s. 36 och 41).

statstjänstemän. I det följande ger vi en sammanfattning samt undersöker statsmakternas ståndpunktstagande till prestationslöneprincipen och denna princips nuvarande tillämpning i det statliga lönesystemet. Vid de speciella löneregleringarna före år 1919 anfördes ofta kvinnornas lägre arbetsprestationer i allmänhet som skäl för löneskillnad mellan män och kvinnor. De kvinnliga statstjänstemännens högre sjukledighetsfrekvens kom fram som argument i samband med de utredningar som föregick behörighetslagens genomförande. 1921 års lönekommitté framlade undersökningar, som ansågs påvisa kvinnornas lägre arbetsprestationer och större sjukledighetsfrekvens, och föreslog med hänsyn bl.a. härtill generell och procentuell lönereduktion för alla kvinnor i lönegrader under nuv. 27. I prop, till 1925 års riksdag tog Kungl. Maj:t emellertid avstånd från prestationslöneprincipen och föreslog lika lön för man och kvinna i samma befattning. Statsutskottet anslöt sig däremot klart till prestationslöneprincipen: vid lika lön skulle kvinnoarbetet ställa sig dyrare på grund av kvinnornas större sjukledighet, längre utsträckta pensionstid och lägre arbetsprestationer. Slopandet av sista ålderstillägget föreslogs inte endast för att möjliggöra en framtida prövning av behovslöneprincipen utan även för att främja »en ur utskottets synpunkt önskvärd jämkning med avseende på likalönskravet». Riksdagsdebatten fördes också i stor utsträckning för och emot prestationslöneprincipen, dvs. mellan anhängarna av en generell lönereduktion för kvinnliga befattningshavare och förespråkarna för Kungl. Maj :ts förslag om lika lön i samma befattning. Av debatten synes framgå, att ett bifall till utskottets förslag ansågs innebära ett godtagande av prestationslöneprincipen, medan Kungl. Maj :ts förslag betydde ett avvisande av alla generella löneskillnader mellan man och kvinna på grund av kvinnornas mindre effektivitet, större sjukledighet osv. När nu riksdagen beslöt att slopa sista ålderstillägget för alla kvinnor, kan man inte komma ifrån att detta även innebar ett godtagande av generell lönereduktion för kvinnor enligt prestationslöneprincipen. Denna synpunkt kom emellertid helt bort, när kvinnorna 1938 fick rätt till sista ålderstillägget. Borttagandet av denna begränsning motiverades endast med avståndstagande från behovslöneprincipen, medan de andra skälen för 1925 års reduktion inte berördes. Prestationslöneprincipen som motivering för olika lön i samma befattning kom sålunda att utan debatt försvinna ur det statliga lönesystemet. I och med att lika lön i samma befattning genomförts kan prestationslöneprincipen sålunda anses avvisad, när det gäller själva lönesystemets konstruktion: män och kvinnor i samma befattning får samma lön, även om arbetsinsatsens värde i genomsnitt skulle vara lägre för kvinnorna. Häremot kan möjligen invändas, att prestationslöneprincipen kommit i tilllämpning vid lönegradsplacering av vissa »kvinnliga» befattningar. Det skulle i så fall vara fråga om en partiell tillämpning av principen. Trots att Kungl. Maj :ts förslag till 1925 års riksdag direkt tog avstånd från 221

prestationslöneprincipen, skulle då de förutvarande kvinnliga befattningarnas kvantitativa inplacering vid samma riksdag innebära en indirekt tilllämpning av denna princip. I riksdagsdebatten om folkskollärarnas löner 1937 åberopades bl.a. prestationslöneprincipen som skäl för lägre lönegradsplacering av kvinnliga folkskollärartjänster. Beslutet om lika lön för manliga och kvinnliga folkskollärare torde få anses som ett avståndstagande från en tillämpning av prestationslöneprincipen även i form av lägre lönegradsplacering för »kvinnliga» tjänster. Det ovan anförda synes berättiga till den slutsatsen, att prestationslöneprincipen numera inte är accepterad som norm för det statliga lönesystemet. De avvikelser från likalönsprincipen, som föreligger i form av för låg lönegradsplacering av vissa »kvinnliga» tjänster, torde knappast kunna sägas vara grundade på prestationslöneprincipen. Därmed skulle vi egentligen inte vidare behöva sysselsätta oss med denna princip. Emellertid har frågan om den kvinnliga arbetsinsatsens värde, främst med hänsyn till frånvarofrekvensen, spelat en mycket stor roll i debatten om de kvinnliga statstjänstemännens löner. Prestationslöneprincipen intar alltjämt en central plats i likalönsdebatten. När det gäller den privata arbetsmarknaden är ju — som framgår av Arbetsmarknadskommitténs kvinnoutredning — den kvinnliga arbetsinsatsens värde en kardinalpunkt. Trots att statsmakterna får anses ha tagit avstånd från prestationslöneprincipens tillämpning i det statliga lönesystemet, kan det därför förutses att som skäl mot en lönegradsplacering av de »kvinnliga» befattningarna enligt likalönsprincipen kommer att anföras sådana faktorer som de kvinnliga statstjänstemännens större sjukledighetsfrekvens, lägre yrkesbeständighet, mindre användbarhet, vilka faktorer anses öka den genomsnittliga arbetskostnaden vid användning av kvinnlig arbetskraft. Vi har därför funnit det nödvändigt att närmare undersöka dessa förhållanden.

Ä r de k v i n n l i g a s t a t s t j ä n s t e m ä n n e n d y r a r e ä n de m a n l i g a ?

arbetskraft

Som anledning till att staten vid anlitande av kvinnlig arbetskraft med samma lön som manlig skulle få mindre valuta för löneutgiften brukar i första hand anföras de kvinnliga statstjänstemännens genomsnittligt högre sjukledighetsfrekvens och lägre yrke she ständighet. Utöver dessa statistiskt mätbara förhållanden har som skäl för att kvinnor skulle utgöra mindre värdefull arbetskraft än män anförts sådana andra faktorer som kvinnornas större bundenhet vid viss tjänstgöringsort, mindre användbarhet för vissa arbetsuppgifter eller för förordnanden å högre tjänster etc. Medan de nu nämnda faktorerna har ansetts ägnade att minska statens valuta för den till kvinnor utbetalade lönen, alltså inkomsten för löneut-

giften, har såsom en för m ä n och kvinnor olika post på utgiftssidan anförts pensionskostnaden. Därvid har å ena sidan gjorts gällande, att kvinnornas pensionering ställer sig dyrare än männens på grund av deras högre medellivslängd och större sjukpensioneringsfrekvens. Å andra sidan har framhållits statens låga kostnader för familjepensionering av efterlevande till kvinnliga statstjänstemän; de belopp, som staten därigenom inbesparar, skulle täcka inte bara de ev. högre tjänstepensioneringskostnaderna utan även de kvinnliga tjänstemännens genomsnittligt sett större sjukledighetskostnader. Sj ukledighetsfr ek vens Undersökningens igångsättande Såsom framgår av den historiska översikten i kap. 6 har tidigare verkställts vissa undersökningar om de kvinnliga tjänstemännens sjukledighetsfrekvens. Dessa utredningar, liksom den fortlöpande statistiken över tjänstledigheter vid kommunikationsverken, visar en generellt högre sjukledighetsfrekvens för kvinnliga tjänstemän. De ger dock i allmänhet inte möjligheter till jämförelser mellan män och kvinnor med samma löneställning, arbetsuppgifter och arbetsförhållanden; ej heller kan därav utläsas i vad mån kvinnornas översjuklighet har orsaker av social karaktär. Vi fann det därför nödvändigt att få till stånd en mera ingående undersökning av de kvinnliga statstjänstemannens sjukledighetsfrekvens. Då vi övervägde detta, visade det sig, att planer för en sådan undersökning redan förelåg. I skrivelse (7/12 1945) till Kungl. Maj:t hade Yrkeskvinnors samarbetsförbund hemställt, att en utredning angående sjukledigheten för manliga och kvinnliga tjänstemän inom civila statsförvaltningen måtte komma till stånd och att socialstyrelsen måtte erhålla i uppdrag att utarbeta de närmare riktlinjerna för en sådan utredning. Framställningen hade (9/4 1946) tillstyrkts av socialstyrelsen, som begärt bemyndigande att verkställa en dylik utredning enligt av styrelsen framlagd plan. Efter kontakt med socialstyrelsen anhöll vi (8/7 1948), att Kungl. Maj :t ville uppdraga åt socialstyrelsen att i samråd med oss och i huvudsaklig överensstämmelse med den förut av styrelsen framlagda planen verkställa en utredning angående sjukledigheterna för män och kvinnor i statsförvaltningen. Vår framställning bifölls (10/9 1948). I sin ovannämnda skrivelse anförde Yrkeskvinnors samarbetsförbund, att förhållandet mellan mäns och kvinnors sjukledighet knappast blivit tillfredsställande utrett. I tidigare undersökningar hade man nöjt sig med att konstatera en viss översjuklighet hos kvinnorna utan att studera de bakomliggande orsakerna. Det vore av särskilt intresse att få klarlagt sjukledighetens fördelning på olika sjukdomstillfällen, längre eller kortare sammanhängande perioder m.m. samt ev. skillnad i ledighet för gifta och ogifta

kvinnor, beroende på hemförhållanden o.d. Sådana olikheter i arbetsförhållanden, arbetslokaler m. m. som kunde inverka på sjukdom eller frånvaro borde även belysas. Genom att klarlägga de verkliga orsakerna till en ev. större sjukledighet hos kvinnor skulle man få möjlighet att finna åtgärder för att eliminera dessa orsaker. I sitt yttrande över framställningen påpekade socialstyrelsen, att tillgänglig statistik inte gav en tillfredsställande belysning av i vad m å n de kvinnliga statstjänstemannens s.k. översjuklighet påverkades av å ena sidan tjänstens art och å andra sidan hemförhållanden o.d. I vår skrivelse till Kungl. Maj:t framhöll vi, att det framför allt syntes böra utredas, om en eventuell kvinnlig översjuklighet sammanhängde med de kvinnliga tjänstemännens löne- och arbetsförhållanden och i vilken utsträckning den hade orsaker av rent social karaktär. Socialstyrelsens undersökning; vid vars planläggning vi medverkade, genomfördes i två etapper. I den första etappen infordrades i början av 1949 från vissa statliga verk individuella uppgifter om ledigheter under år 1948, ålder, civilstånd etc. för vissa tjänstemannagrupper. (För urvalet redogöres närmare i det följande.) Alla kvinnor, som ingick i första etappen, tillställdes ett formulär med frågor om bl.a. antalet barn i olika åldrar, bostads- och hemhjälpsförhållanden. Frågeformuläret (se s. 484 f) utformades i samråd med Yrkeskvinnors samarbetsförbund och vid formulärets utsändande bifogades en vädjan från förbundet, att frågorna skulle besvaras så fullständigt som möjligt. Sedan vi under hand erhållit en preliminär rapport från socialstyrelsen och på vår begäran vissa ytterligare tabeller utarbetats, översände socialstyrelsen 20/5 1950 till oss en slutlig redogörelse för undersökningen 1 . Bilaga b utgör en sammanfattning och bearbetning av socialstyrelsens redogörelse. De viktigaste resultaten av undersökningen framlägges i det följande. Undersökningens resultat Det första syftet med undersökningen var att jämföra sjukledighetsfrekvensen för manliga och kvinnliga statstjänstemän med samma arbetsförhållanden. Tyvärr finns det inte så inånga större grupper av män och kvinnor, som sysselsattes med samma arbete. De väsentligaste grupperna torde vara assistenter vid arbetsförmedlingarna, läroverkslärare samt vårdpersonal vid statens sinnessjukhus. Det är mellan män och kvinnor inom dessa grupper, som jämförelserna främst bör göras. 2 De i undersökningen ingående grupperna från postverket består också av män och kvinnor med 1 2

I sammandrag publicerad i Sociala meddelanden 1950:5. I fråga om vårdpersonal vid sinnessjukhusen bör framhållas, att alla män och kvinnor med samma arbetsuppgifter vid tiden för undersökningen var placerade i olika lönegrader.

identiskt arbete; i vissa av dessa grupper (exempelvis postassistenter) är dock antalet män övervägande, medan andra (exempelvis postexpeditörer) huvudsakligen består av kvinnor. I materialet ingår även manliga och kvinnliga amanuenser vid några ämbetsverk; de kvinnliga amanuenserna är dock fåtaliga i förhållande till de manliga. Med hänsyn till undersökningens andra syfte — att belysa orsakerna till kvinnornas sjukledigheter — medtogs även några större kvinnliga yrkesgrupper utan manlig motsvarighet (biträdespersonal vid vissa ämbetsverk samt telefonistpersonal vid Göteborgs telefonstation). Materialet omfattar sammanlagt 11 127 tjänstemän, varav 4 631 m ä n (=42%) och 6 496 kvinnor ( = 5 8 % ) . Undersökningen visar, att sjukledighetsfrekvensen inom de undersökta arbetsområdena genomgående är högre för en grupp kvinnor än för en grupp m ä n med samma arbetsuppgifter, att kvinnornas sjukledighetsfrekvens i allmänhet starkt påverkas av de höga siffrorna för de gifta kvinnorna men att även de ogifta kvinnorna har betydligt högre sjukledighetsfrekvens än gifta och ogifta män med samma arbete. Det bör understrykas, att siffrorna för sjukledighetsfrekvensen endast avser tjänstledighet på grund av sjukdom; havandeskapsledigheter ingår sålunda inte. Sjukledighetsfrekvensen, mätt i genomsnittligt antal sjukdagar per år och tjänsteman (tab. 2), utgör inom de arbetsområden, där jämförelser mellan större grupper m ä n och kvinnor med samma arbetsuppgifter kan göras: Arbets•,,• förmedlingarna 7-5 ( 7-8) 7-2 ( 8-8) 7-7 ( 7-7) 16"0 (17'5) 14-o (13-5) 18-3 (22-0) f..

Män Ogifta Gifta Kvinnor Ogifta Gifta

Sinnes... sjukhusen 16-8 (17-4) l l - l (10-8) 17-2 (18-i) 28-5 (30*0) 23-7 (21-9) 3 4 3 (38i)

~ . , . Postverket

x ..

10-9 (14-2) 10-4 (14"5) 107 (132) 28-0 (31"4) 21-0 (20-7) 34-0 (38o)

7 s ( 4-6) 3-8 ( 1-g) 7 4 ( 4-9) 14"5 (11-7) 13-8 ( 7'2) 133 (16-3)

Läroverken

Siffrorna inom parentes avser genomsnitt, som standardräknats för att eliminera den olika åldersfördelningen. Vi vill framhålla, att de anförda talen endast bör användas för att jämföra m ä n och kvinnor inom samma arbetsområde; jämförelser mellan de olika arbetsområdena blir mindre rättvisande, då sjukledighetsfrekvensen för både män och kvinnor givetvis påverkas av arbetsuppgifterna, praxis i fråga om ledigheter och vikarie etc. Vad läroverken beträffar bör särskilt understrykas, att för vissa skolor ledigheter under 3 dagar inte har kunnat medtagas. 1 De kvinnliga tjänstemännens »översjuklighet», uttryckt i procent av 1 De i undersökningen redovisade siffrorna för centrala ämbetsverk grundas på ett material, som endast i mindre utsträckning omfattar m ä n och kvinnor med s a m m a arbetsuppgifter. Vi h a r därför inte ansett oss böra anföra de siffrorna i detta s a m m a n hang.

15—1016 52

de ovan angivna standardräknade genomsnittstalen för manliga tjänstemän med samma civilstånd blir (jfr s. 452):

Ogifta Gifta Samtliga

... Arbets... förmedlingarna

.Sinnes,, sjukhusen

T. . , . rostverket

153 286 224

203 210 172

143 288 221

T ••

,_ Läroverken 400 333 254

Om man uttrycker sjukledighetsfrekvensen som antalet sjukdagar i procent av antalet »arbetsdagar» (= anställningsdagar, sedan all tjänstledighet av annan orsak än sjukdom fråndragits) får man för arbetsförmedlingarna, sinnessjukhusen och postverket följande siffror 1 (jfr tab. 5; de anförda siffrorna är standardräknade):

Män Ogifta Gifta Kvinnor Ogifta Gifta

Arbets,.. ,.. ionnedhngarna 2-ä 25 2'l 5'o 3-8 6-3

Sinnes. ,, sjukhusen 4-8 3-o 5'0 87 6-5 11-2

., , , . rostverket 39 4-0 36 &9 5-7 ll-i

Det högre genomsnittliga antalet sjukdagar för de kvinnliga tjänstemännen är betingat av de tre faktorerna: fler sjuklediga, flera sjukdomstillfällen per sjukledig och längre sjukledighetsperioder. Procenttalet under år 1948 icke sjuklediga kvinnor var sålunda vid arbetsförmedlingarna 24,6 (männen 42,9), vid sinnessjukhusen 43,2 (männen 49,o) och vid postverket 33,8 (männen 60,2). Procenttalet icke sjuklediga ogifta kvinnor var vid arbetsförmedlingarna 30,8 (ogifta män 53,7), vid sinnessjukhusen 51,2 (ogifta män 54,4) och vid postverket 41,7 (ogifta män 64,4). Anmärkningsvärd synes vara den låga procentsiffran ej sjuklediga för kvinnor vid centrala ämbetsverk (huvudsakligen biträdespersonal) — endast 8,6 % (gifta 7,4 och ogifta 9,3; av de sistnämnda noteras »sämsta» siffran för kvinnor under 30 å r : endast 6,5 % helt friska under året). Antalet frånvaroperioder per 100 tjänstemän (tab. 6) utgjorde: Arbets... ,,. iorniedlmgarna

Sinnes... sjukhusen

T> , , . Tostverket

Män Ogifta Gifta

109 77 118

80 59 82

58 53 60

Kvinnor Ogifta Gifta

193 158 227

95 76 120

129 102 154

1 Det kan ha sitt intresse att j ä m f ö r a dessa procenttal med den frekvens för f r å n varo på grund av sjukdom (i procent av totala arbetstiden), som redovisas i Arbetsmarknadskommitténs k v i n n o u t r e d n i n g : ogifta m ä n 4,38, gifta m ä n 3,77, ogifta kvinnor 6,5 och gifta kvinnor 8,57.

I fråga om sjukperiodernas längd visar undersökningen, att det relativa antalet långtidssjuka (100 dagar och däröver) är avsevärt större för de kvinnliga tjänstemännen men också att en årlig sjuktid mellan 20 och 100 dagar är betydligt vanligare för kvinnliga tjänstemän. Den större sjukledighetsfrekvensen för kvinnor i förhållande till män medför, att löneutgifterna för en grupp kvinnliga tjänstemän blir större än för en lika stor grupp manliga tjänstemän. 1 I undersökningen har beräknats hur stor procent av årslönen, som i genomsnitt utgått till vissa grupper av manliga och kvinnliga tjänstemän under tjänstledighet för sjukdom (tab. 7). Denna genomsnittliga sjukavlöning utgjorde exempelvis för tjänstemän i 16 lönegraden vid arbetsförmedlingarna 1,6 % resp. 4,i % av årslönen för män resp. kvinnor, vilket, beräknat på under år 1951 utgående årslöner 2 i slutlöneklassen å 3-ort, motsvarade ca 152 kr per manlig och 390 kr per kvinnlig tjänsteman. Merkostnaden per kvinnlig tjänsteman utgjorde sålunda 238 kr. För manlig skötare (11 lönegraden) och kvinnlig sköterska (8 lönegraden) utgjorde den genomsnittliga sjukavlöningen 4,2 % resp. 7,8 % av årslönen, vilket vid beräkning enligt samma förutsättningar som ovan motsvarar 326 resp. 531 kr och en merkostnad per kvinnlig tjänsteman av 205 kr. I den redogörelse för utredningens resultat i fråga om sjukledighetsfrekvens, som vi nu lämnat, har vi hela tiden talat om genomsnittet för kvinnor i motsats till genomsnittet för m ä n ; det är ju denna genomsnittsskillnad, som tages till utgångspunkt för yrkanden om generell lönereduktion för kvinnor. Men undersökningen visar också, att de individuella variationerna i sjukledighetsfrekvensen är mycket stora både för kvinnor och för män. Denna fråga belyses närmare i en särskild avdelning av undersökningen (s. 454 f). Därav framgår bl. a. hur stor del av de kvinnliga tjänstemännen som har kortare årlig sjuktid än de manliga tjänstemännens genomsnitt och vidare hur många manliga tjänstemän, som har längre årlig sjuktid än genomsnittet för de kvinnliga tjänstemännen. Sålunda hade 66 96 av kvinnorna vid arbetsförmedlingarna och 70 % av kvinnorna vid sinnessjukhusen lägre sjukledighetsfrekvens än medeltalet för de manliga tjänstemännen, samtidigt som 12 % av männen vid arbetsförmedlingarna och 13 % 1 I detta sammanhang bör erinras om de bestämmelser, som gäller beträffande statstjänstemäns avlöning under sjukledighet. Under tjänstledighet för sjukdom i allmänhet utgår till alla ordinarie och extra ordinarie tjänstemän (samt övriga tjänstemän med minst 36 anställningsmånader) dels full lön under visst antal dagar per år (25 dagar i lönegraderna 1—14, 20 i lönegraderna 15—26 och 10 i 27 och högre lönegrader), dels för obegränsad tid därutöver lön minskad med A-avdrag. A-avdraget är progressivt (ca 11 % för lägsta och 27 % för högsta löneklassen). För 8 löneklassen motsvarar A-avdraget ca 15% av lönen; efter att ha åtnjutit full lön i 25 dagar per år äger således tjänsteman i denna löneklass under hela tiden för fortsatt sjukledighet behålla 85 % av sin avlöning. Statens kostnad för sjukdomsfallet blir den avlöning, som utgår till den sjukledige, minskad med den ev. besparingen genom att vikariens lön är lägre än den lediges fulla lön. 2 1951 års löner användes som grundval för beräkningen, eftersom utredningen om pensionskostnaderna (bil. 5) bygger på dessa lönebelopp.

av männen vid sinnessjukhusen hade högre sjukledighetsfrekvens än medeltalet för de kvinnliga tjänstemännen. När det gäller orsakerna till den generellt högre sjukledighetsfrekvensen för de kvinnliga tjänstemännen bör först konstateras, att den inte bara beror på de gifta kvinnorna; även de ogifta kvinnorna har väsentligt högre sjukledighetsfrekvens än männen. Frågan blir då först, om sjukledighetsfrekvensen påverkas av speciella löne- och arbetsförhållanden för kvinnliga tjänstemän. Det har ibland framhållits, att de kvinnliga tjänstemännen i väsentligt större utsträckning än de manliga tillhör låga lönegrader och har rutinbetonade arbetsuppgifter, som inte kan väcka arbetsglädje och sporra till lägsta möjliga frånvarofrekvens. Det har också gjorts gällande, att sjukledighetsfrekvensen sjunker med högre lönegradsplacering och därmed sammanhängande mera intressanta och ansvarskrävande arbetsuppgifter. Vi har särskilt undersökt om det finns något samband mellan sjukledighetsfrekvens och lönegradsplacering (s. 455 ff). Vi h a r j ä m fört sjukledighetsfrekvensen mellan män och kvinnor i samma lönegrader och samma tjänster; i allmänhet har kvinnorna väsentligt högre sjukledighetsfrekvens; i fråga om manliga och kvinnliga amanuenser föreligger dock inga större skiljaktigheter. Om man gör jämförelser mellan kvinnor i olika lönegrader, finner man inte något enhetligt samband mellan lönegrad och sjukledighetsfrekvens. I vissa fall stiger sjukledighetsfrekvensen med lönegraden (även om man vid jämförelserna eliminerar den olika åldersfördelningen). I fråga om biträdespersonal vid de centrala ämbetsverken föreligger däremot en klar tendens till minskad sjukledighet vid högre lönegradsplacering, vilket sålunda vad detta arbetsområde beträffar skulle ge ett visst belägg för antagandet att sjukledighetsfrekvensen sjunker med intressantare arbetsuppgifter och högre lön. 1 Den sociala bakgrunden till de kvinnliga tjänstemännens sjukledigheter skulle närmare belysas av den förut nämnda intervjuundersökningen, som avsåg att klarlägga sjukledighetens samband med hem och familjeförhållanden. I fråga om de ogifta kvinnornas sjukledigheter har undersökningsmaterialet inte givit några upplysningar. Beträffande de gifta kvinnorna har deras förut konstaterade generellt högre sjukledighetsfrekvens k u n n a t sättas i relation till barnantalet och hemhjälpsförhållandena. Gifta kvinnor (under 40 år) med barn har högre genomsnittlig sjukledighet än gifta kvinnor utan barn 2 , vilka kvinnor i sin tur är mer sjuklediga än de ogifta kvinnorna. Skillnaden i sjukledighetsfrekvens mellan ogifta kvinnor och gifta kvinnor utan barn är större än skillnaden mellan gifta kvinnor utan barn och gifta kvinnor med barn. Sjukledighetsfrekvensen för gifta kvinnor i procent av de ogiftas är: i Jfr det av Arbetsmarknadskommitténs kvinnoutredning konstaterade sambandet mellan högre lön och lägre sjukledighetsfrekvens för kvinnliga arbetstagare. 2 Detta gäller dock icke i fråga om telefonisterna vid Göteborgs telefonstation.

Gifta kvinnor utan barn med barn Centrala ämbetsverk Arbetsförmedlingarna Postverket Sinnessjukbusen Läroverken Göteborgs telefonstation

122 128 155 153 64 228

143 141 195 213 129 158

Enligt undersökningen var antalet sjukdagar per 100 arbetsdagar högst för de kvinnor, som under år 1948 haft spädbarn att vårda; en del av sjukledigheten för dessa kvinnor torde ha haft samband med havandeskapsledighet. Sjukledighetsfrekvensen var högre för kvinnor, som under året åtnjutit havandeskapsledighet. Den högre sjukledighetsfrekvensen för gifta kvinnor berodde inte främst på flera utan på längre sjukperioder. Kvinnor utan hembiträde hade högre sjukledighetsfrekvens än de som hade hembiträde hela året. Något samband mellan sjukledighetsfrekvens och familjemedlems hjälp med hemarbetet eller mellan sjukledighetsfrekvens och barnens omhändertagande under moders arbetstid har inte kunnat konstateras. Vår m e n i n g

Undersökningen visar, att sjukledighetsfrekvensen i genomsnitt är högre för kvinnliga än för manliga tjänstemän, över sjukligheten är särskilt stor för de gifta kvinnorna, men även de ogifta kvinnorna har i genomsnitt högre sjukledighetsfrekvens än m ä n med samma arbete och samma lön. Av undersökningen synes också framgå, att de gifta kvinnornas större sjukledighetsfrekvens sammanhänger med hemarbetet och i synnerhet vården av barnen. Det kan antagas, att även de ogifta kvinnornas över sjuklighet i viss utsträckning har sociala orsaker; av undersökningsmaterialet kan emellertid inte dragas några slutsatser i detta avseende. Vi har ovan exemplifierat den ökade löneutgift, som vållas av översjukligheten hos en grupp kvinnor jämförd med en lika stor och lika avlönad grupp män. Merkostnaden skulle sålunda för 16 lönegraden vid arbetsförmedlingarna uppgå till ca 23 800 kr per år för 100 kvinnliga tjänstem ä n jämförda med 100 manliga. Den till den sjukledige tjänstemannen utbetalade lönen är dock inte den enda kostnad, som sjukledigheten vållar arbetsgivaren-staten; därtill kommer utgifter, som inte direkt kan fixeras i siffror, såsom administrationskostnader, kostnader för överdimensionering av personalen, mindre kvalificerad arbetsprestation av vikarien och därav följande återverkningar på arbetsgången i stort, upplärningskostnader etc. Det är alltså uppenbart, att arbetsgivaren-staten vid anställande av en grupp kvinnor måste anse det sannolikt, att de kommer att vålla större utgifter än en lika stor grupp män med samma lön. Det är med utgångspunkt härifrån, som man påyrkat en generell reduktion av kvin229

nornas löner för att täcka statens kostnader för den större kvinnliga sjukledigheten. Vi finner det emellertid orättvist att reducera lönen för en kvinnlig tjänsteman därför att hon tillhör en viss, statistiskt lätt avgränsbar grupp. Säkert skulle m a n kunna indela statens tjänstemän i andra grupper än män— kvinnor och få fram vissa skiljaktigheter även mellan sådana grupper. Vår undersökning visar inte bara större genomsnittlig sjukledighet för gruppen kvinnor; den visar också starka individuella variationer bland kvinnorna och bland männen. En stor procent kvinnor har aldrig någon sjukledighet. Många är mindre sjuka än genomsnittet för männen. Det måste vara orimligt att av dessa kvinnor kräva, att de av något slags solidaritet mot sitt kön skall betala för de sjuka kvinnornas ledigheter. Att en frisk kvinna skulle få lägre lön än en sjuklig m a n med samma arbetsuppgift är också en orimlighet. Vi avvisar sålunda varje slags generell lönereduktion för kvinnliga tjänstemän på grund av den högre sjukledighetsfrekvensen för kvinnorna såsom grupp. Det skulle ju betyda, att man för det statliga lönesystemet införde den kollektivt beräknade prestationslön, som finns på den privata arbetsmarknaden och som Arbetsmarknadskommitténs kvinnoutredning ansett vara en principiell orimlighet (fast t.v. en praktisk nödvändighet). Om hög sjukledighetsfrekvens skall ge anledning till särskilda löneavdrag, måste dessa givetvis anknytas till själva sjukledigheten och avse de sjuklediga, såväl män som kvinnor. Det måste i så fall bli fråga om en bättre anpassning av det statliga lönesystemet till den individuella prestationen sådan den återspeglas i närvarofrekvensen. En ansats till dylik individuell prestationslön finns ju redan i det avdrag på lönen, som utgår vid sjukledighet utöver viss årlig tid. Detta avdrag täcker, som tidigare visats, endast en ringa del av statens kostnad för sjukledigheten. Ville man minska statens kostnader för sjukledigheter utöver det »normala» genomsnittet och sålunda låta den enskilda tjänstemannen bära bördan av sin »översjuklighet», kunde man göra sjukavdragsskalan progressiv i förhållande till ledighetstiden. Att på detta sätt särskilt belasta de långtidssjuka tjänstemännen kan dock knappast anses försvarbart ur sociala synpunkter. En principiellt motsatt lösning vore att minska sjukledighetsförmånerna vid kortare ledigheter. Det har ibland gjorts gällande, att avdragsfria sjukdagar skulle uttagas utan att hälsotillståndet gör det nödvändigt; dylika »okynnessjukledigheter» skulle — har det sagts — delvis förklara den höga sjukledighetsfrekvensen bland unga ogifta kvinnor. Vår undersökning om sjukledighetsfrekvensen har inte kunnat ge något svar på denna fråga. Givetvis är det — inte minst ur produktionssynpunkt — angeläget att sjukavdragsbestämmelserna utformas så, att »onödig» sjukledighet motverkas. Å andra sidan är det viktigt att tjänstemännen inte av ekonomiska hänsyn hindras att ta behövlig ledighet. Vi har här endast velat antyda några

problemställningar vid överväganden om ändrade sjukavdragsbestämmelser, men anser oss varken kunna eller böra ta ställning till frågan, om och på vad sätt sjukavdragsbestämmelserna bör ändras. Vi har fört denna diskussion om sjukavdragsbestämmelserna därför att vi inte har ansett oss kunna avfärda frågan om de kvinnliga statstjänstemännens översjuklighet enbart med konstaterandet, att det är orimligt att i detta hänseende behandla kvinnorna som en grupp. Onekligen påverkar kvinnornas översjuklighet deras möjlighet att vinna gehör för kravet på lika lön för likvärdig arbetsuppgift. Ett särskilt problem är över sjukligheten för de gifta kvinnorna och i synnerhet för de gifta kvinnorna med barn. Den har en allvarlig social bakgrund: svårigheterna för kvinnorna att förena förvärvsarbete med hemarbete. Det har gjorts gällande, att kostnaderna för de gifta kvinnliga statstjänstemännens översjuklighet vore att anse som en social kostnad, vilken borde bäras av samhället och inte ge anledning till lägre kvinnolöner. I anslutning härtill har antytts, att en del av de gifta kvinnliga statstjänstemännens sjukdagar icke skulle bero på sjukdom utan tagas ut, när barnen eller maken är sjuka eller när hemarbetet i övrigt ställer särskilda krav. Vi har ingen uppfattning om i vad mån sjukledigheterna för de kvinnliga statstjänstemännen har en sådan karaktär. Vi vill emellertid bestämt vända oss mot den åsikten, att sådana »sjukledigheter» skulle vara att anse som berättigade. Frånvaro för hemangelägenheter är givetvis fullt legitim. Men under sådan frånvaro skall enligt avlöningsbestämmelserna i regel inte utgå någon lön. Om man förutsätter att sjukdagarna beror på ett verkligt behov av ledighet på grund av egen sjukdom, kan det dock antagas, att denna sjuklighet sammanhänger med det pressande dubbelarbetet. Kvinnornas sjukledigheter torde alltså delvis bero på att de i hemmet utför ett för samhället nödvändigt arbete. Frågan är emellertid, om samhället skall bestrida denna sociala kostnad som löneutgift. Enligt vår mening bör målsättningen vara att genom olika sociala åtgärder minska de svårigheter som begränsar värdet av de gifta förvärvsarbetande kvinnornas arbetsinsats. Såsom av det föregående framgår anser vi att sjukledighetsfrekvensen för de kvinnliga statstjänstemännen inte får ge anledning till en generell lönereduktion för kvinnor. En konsekvens av denna uppfattning är att sjukledighetsfrekvensen inte heller får tas till intäkt för en lägre lönegradsplacering av »kvinnliga» tjänster. Vissa »kvinnliga» tjänster är med hänsyn till arbetsuppgifterna alltför lågt placerade i jämförelse med »manliga» tjänster. Den lägre lönegradsplaceringen kan inte motiveras med den kvinnliga över sjukligheten: det kan inte visas, att just kvinnorna å dessa tjänster är mer sjuklediga än de kvinnor, som redan åtnjuter lika lön för likvärdig arbetsuppgift. Ett accepterande av status quo för de »kvinnliga» tjänsternas lönegradsplacering med hänvisning till den högre sjukledighetsfrekvensen för gruppen kvinnor skulle sålunda innebära en orättvisa 231

även mellan kvinnorna inbördes. Vi anser sålunda, att kvinnornas högre sjukledighetsfrekvens inte får utgöra skäl mot en uppflyttning av de »kvinnliga» tjänster, vilkas lönegradsplacering f.n. inte överensstämmer med principen om lika lön för likvärdig arbetsuppgift.

Yrkesbeständighet, användbarhet in. fl. faktorer Yrkesbeständighet Det är en känd sak, att de kvinnliga statstjänstemännen i genomsnitt har väsentligt lägre yrkesbeständighet än de manliga. I betydligt större utsträckning än de manliga avgår de ur tjänst av annan anledning ä n pensionering eller dödsfall; de torde i regel göra detta för att helt ägna sig åt skötsel av hem och barn. Vi har inte ansett det nödvändigt att belysa de kvinnliga statstjänstemännens förtidsavgång genom några mera omfattande utredningar. Vi har gjort en undersökning beträffande avgången för personal ur alla karriärer vid postverket under ett år (1949). I samband med utredningen om pensionskostnaderna (se nedan s. 237) har införskaffats material beträffande avgången för ekonomi- och sjukvårdspersonal vid de åtta största sinnessjukhusen under två år (1949—50). Den på grundval av detta material beräknade avgångsfrekvensen framgår av tab. 21 och 22 i bil. 5; såsom i utredningen framhålles kan siffrorna inte anses representativa för statsförvaltningen i dess helhet. Tabellerna visar avsevärt högre avgångsfrekvens för kvinnor än för män. Avgångsanledningarna för personalen vid postverket belyses närmare av nedanstående tablå. Manliga tjänstemän

Kvinnliga tjänstemän

Karriär

Karriär

Avgångsanledning

1. A n n a n s t a t l i g e l l e r k o m m u n a l anställning 2. P r i v a t a n s t ä l l n i n g 3. S k ö t s e l a v h e m m e t 4. A n n a n a n l e d n i n g ä n o v a n n ä m n t s (ev. i c k e a n g i v e n o r s a k ) Summa I promille av hela antalet tjänstem ä n v i d i n g å n g e n a v å r 1949 . . . . 1

232 Postassistont

Postexpeditör

Brevbärare

1 1

2 1

12 20

Postassistent

Postoxpeditör

Kontorsbiträde

Gift

Ogift

Gift

Ogift

2 1

3 1 116

14 7

*23

1-8

34-5

»34

5T, r

47-6

61-9

Anledningen i de fall den kunnat iitforskas mestac els avffj ttning i samband med giftermål.

Nedanstående sammanställning visar hur kvinnliga tjänstemännen hade vid avgången.

många barn de avgångna

Antal tjänstemän med

Karriär

Postexpeditör Kontorsbiträde Summa

0 barn

1 barn

2 barn

3 barn

Summa

6 52

16 76

9 19

34 154

3 7 10

188 På grundval av den frekvens för frivillig avgång, som framkommit genom de nämnda undersökningarna, och med hänsynstagande till dödsfall samt sjuk- och invalidpensionsfall men däremot inte till fall av återanställning har vid utredningen om pensionskostnaderna gjorts vissa beräkningar om den yrkesverksamma tiden för manliga och kvinnliga statstjänstemän (bil. 5, tab. 23). Enligt den vid postverket konstaterade avgångsfrekvensen skulle den yrkesverksamma tiden för m a n bli ca 35 år och för kvinna ca 18 år. Som förut framhållits kan postverkets siffror inte anses representativa för statsförvaltningen i dess helhet; de påverkas starkt av det stora antalet kontorsbiträden med hög avgångsfrekvens. E n avgångsfrekvens motsvarande hälften av den för postverket konstaterade ger en yrkesverksam tid av ca 36 år för man och ca 26 år för kvinna. Vad betyder de kvinnliga statstjänstemännens i genomsnitt kortare yrkesverksamma tid u r kostnadssynpunkt för staten-arbetsgivaren? Först och främst innebär den förtida avgången ökade utbildnings- och upplärningskostnader i genomsnitt per kvinnlig tjänsteman, en faktor som har speciell betydelse när verket bekostat särskild yrkesutbildning, såsom för vissa tjänstemän vid kommunikationsverken. Vidare medför en starkare omsättning på personal ökade administrationskostnader o.d. Det är inte gärna möjligt att ge något siffermässigt uttryck för den kostnadsökning, som vållas av de kvinnliga statstjänstemännens förtidsavgång. Mot kostnadsökningen bör emellertid ställas den kostnadsminskning som staten kan tillgodogöra sig genom de för frivillig avgång gällande pensionsbestämmelserna; detta belyses närmare i bil. 5 (s. 509 ff). Användbarhet Det generaliserande omdömet att de kvinnliga tjänstemännen skulle i tjänsten vara mindre användbara än de manliga synes i allmänhet innefatta två saker: 1) De kvinnliga tjänstemännen skulle vara mera bundna till viss tjänstgöringsort än de manliga; sålunda skulle de gifta kvinnorna vara beroende av att tjänstgöra på samma plats som maken, varigenom de inte på samma

sätt som manliga tjänstemän skulle kunna placeras på de ur tjänstesynpunkt lämpligaste platserna och disponeras för tillfällig tjänstgöring å annan ort; de skulle inte heller vara benägna att söka befordran medförande förflyttning. Denna kvinnornas bundenhet i fråga om tjänstgöringsorten skulle innebära, att de inte alltid kan utnyttjas på det ur organisatorisk och ekonomisk synpunkt riktigaste sättet, vilket skulle medföra en direkt eller indirekt ökning av verkens personalkostnader. 2) De kvinnliga tjänstemännen skulle ibland inte k u n n a användas för vissa till en befattning hörande arbetsuppgifter; vidare skulle de inte alltid vara benägna att åtaga sig förordnanden å högre tjänster. Vi har ansett det av intresse att få del av myndigheternas erfarenheter i dessa frågor. Med hänsyn till problemet om kvinnornas bundenhet till viss tjänstgöringsort har vi begränsat oss till vissa arbetsområden, där ett större antal kvinnor sysselsattes på skilda orter: postverket, telegrafverket, arbetsförmedlingarna, sinnessjukhusen och folkskoleväsendet. Vid våra överläggningar med verkens representanter har även de berörda personalorganisationerna, och särskilt de kvinnliga tjänstemännen, varit representerade och haft tillfälle att framlägga sina synpunkter. De vid överläggningarna lämnade upplysningarna torde kunna sammanfattas på följande sätt. 1 1) De kvinnliga tjänstemännens bundenhet till viss tjänstgöringsort gäller — frånsett undantagsfall — endast gifta kvinnor. Dessas önskemål om placering å plats, där maken har sitt arbete, synes i allmänhet k u n n a tillgodoses utan större organisatoriska eller ekonomiska nackdelar för verken. Vissa svårigheter kan givetvis uppkomma, när det gäller att bereda gift kvinna önskad förflyttning i samband med makes ombyte av arbetsplats. Förflyttningen kan ibland medföra nedflyftning i tjänstegrad eller sämre befordringstur. För tillfälliga tjänstgöringsuppdrag utanför bostadsorten har gifta kvinnliga tjänstemän i regel inte tagits i anspråk; ett hänsynstagande till deras önskemål i detta avseende synes emellertid inte ha vållat verken några svårigheter eller särskilda kostnader. Ett specialproblem av begränsad räckvidd utgör postverkets assistentkår, vilken är avsedd huvudsakligen för förordnanden å högre tjänst. Hänsynstagande till de kvinnliga postassistenternas önskemål om tjänstgöring å makes bostadsort har i enstaka fall inneburit placering å ort, där de inte i tillräcklig utsträckning kunnat disponeras för arbetsuppgifter, som svarar mot lön och utbildning; i några fall har kraven på att kvinnliga postassistenter skulle åtaga sig tjänstgöring utanför bostadsorten lett till att de begärt nedflyttning till postexpeditörsgraden, varigenom verket inte fått utbyte av kostnaden för den särskilda postassistentutbildningen. 1 I sammanfattningen beröres inte de särskilda förhållandena på folkskolans område, för vilket — enligt vad som framgick vid överläggningarna — frågeställningarna knappast har någon relevans.

På vår fråga om de kvinnliga tjänstemännen i större utsträckning än de manliga underlåtit att söka befordran medförande förflyttning har framhållits, vissa svårigheter att besätta för kvinnor avsedda tjänster vid arbetsförmedlingarna. För postverkets del har konstaterats, att vissa tjänster med ett rekryteringsunderlag av huvudsakligen kvinnor inte kunnat tillsättas av brist på sökande; det synes emellertid i regel röra sig om tjänster å sådana mindre orter, som inte heller verkar särskilt lockande på manliga tjänstemän. Den bundenhet till viss tjänstgöringsort, som av naturliga skäl är speciellt framträdande för de gifta kvinnliga tjänstemännen, kan ibland föreligga även för manliga tjänstemän. Hänsyn till hustruns förvärvsarbete eller barnens utbildningsmöjligheter eller kommunala uppdrag kan sålunda medföra obenägenhet för m ä n att ändra tjänstgöringsort. 2) På vår fråga om kvinnliga tjänstemän å befattningar, som innehas av både m ä n och kvinnor, inte i samma utsträckning som männen kan användas för vissa arbetsuppgifter, har inte framkommit några upplysningar av allmännare räckvidd. Ej heller har påvisats, att kvinnliga tjänstemän varit mindre benägna än manliga att å sitt tjänsteställe åtaga sig förordnanden å högre tjänster. Av de vid överläggningarna lämnade upplysningarna skulle vi vilja dra den allmänna slutsatsen, att hänsynstagandet till de gifta kvinnliga tjänstemännens behov att tjänstgöra å samma ort som maken i regel inte har medfört några större ekonomiska eller organisatoriska nackdelar för verken. Att den gifta kvinnan i regel får rätta sin tjänstgöringsort efter mannens och inte tvärtom torde främst bero på att mannen oftast har den största inkomsten men också på traditionella hänsyn. Frågan om de gifta kvinnornas större bundenhet vid tjänstgöringsorten berör f.ö. endast ett relativt begränsat antal kvinnliga tjänstemän inom vissa verksamhetsområden. För de stora tjänstemannagrupper, vilkas karriär regelmässigt sker på en och samma ort, kan ju frågan över huvud taget inte uppkomma. Redan detta förhållande gör det klart, att faktorn bundenhet vid tjänstgöringsorten inte k a n utgöra skäl till generell lönereduktion för kvinnliga statstjänstemän. Inte heller har vi vid våra överläggningar funnit något stöd för uppfattningen att värdet av de kvinnliga tjänstemännens arbetsinsats skulle minskas genom deras mindre användbarhet för vissa arbetsuppgifter eller för högre förordnanden å tjänstgöringsorten. Vi är fullt medvetna om att de informationer, som vi inhämtat, ingalunda ger en fullständig bild av de speciella problem i fråga om den kvinnliga arbetskraften i statens tjänst som k a n föreligga. Men vi har ansett det icke utan betydelse att för några stora arbetsområden söka klarlägga, vilket faktiskt underlag som kan finnas för de generaliserande omdömena om de kvinnliga tjänstemännens mindre användbarhet.

Arbetsprestationer Såsom av den historiska översikten framgår, har som skäl för lägre lön åt kvinnorna ofta anförts, att kvinna i allmänhet skulle göra sämre kvantitativa och kvalitativa prestationer än m a n i samma befattning. Ännu i riksdagsdebatten om folkskollärarnas lönefråga år 1937 framfördes detta argument som skäl för lägre lönegradsplacering av folkskollärarinnor. Vi anser oss dock inte behöva närmare diskutera dessa påståenden. Det kunde räcka med att citera vad behörighetssakkunniga anförde redan år 1920 (jfr ovan s. 176): »Den större eller mindre skickligheten eller arbetsamheten utgör över huvud icke någon grund för en skillnad i avlöningshänseende mellan olika innehavare av samma befattning. För kvinnor som för män måste gälla, att de icke böra befordras till andra tjänster än sådana, som de kunna antagas sköta på ett tillfredsställande sätt.» Självfallet förekommer inom samma slags befattning betydande individuella variationer i fråga om tjänstemännens arbetsprestationer. Att gränsen mellan de mera och de mindre effektiva befattningshavarna skulle gå mellan män och kvinnor lär väl inte med fog kunna göras gällande. Även om kvinnorna i genomsnitt skulle göra sämre arbetsprestationer — något som väl knappast torde kunna påvisas — vore det här liksom i fråga om sjukledigheten orimligt att låta en effektiv kvinna genom generella löneavdrag eller för låg lönegradsplacering av tjänsten umgälla mindre skicklighet hos andra kvinnor, medan en mindre effektiv man inte på samma sätt finge bära några följder ens av sina egna brister.

Pensionskostnader Problemställningen Såsom framgår av historiken i kap. 6 (s. 161 ff) spelade de kvinnliga statstjänstemännens pensionsförhållanden tidigare en betydande roll i likalönsdebatten; kvinnornas lägre pensionsålder och högre medellivslängd förmenades medföra sådana kostnader för staten, att en lönereduktion ansågs motiverad redan av denna anledning. Besluten vid 1925 års riksdag medförde ingen ändring i fråga om den generellt lägre pensionsåldern för kvinnliga tjänstemän; kvinnorna fick betala samma pensionsavgifter som män i samma befattning men fick — som en konsekvens av att de icke ägde uppbära sista ålderstillägget — lägre tjänstepension än männen. Fr.o.m. 1/7 1925 fick de kvinnliga tjänstemännen även erlägga familjepensionsavgifter med samma belopp som de manliga; pensionsrätten avsåg dock endast efterlevande barn. Fr.o.m. 1/7 1935 genomfördes samma pensionsålder för man och kvinna i samma befattning; fr.o.m. 1/7 1937 fick kvinnorna pensionsrätt även för efterlevande make och blev därigenom i familjepensionshänseende helt likställda med männen. I samband med genomförandet av lika lön i samma befattning

(fr.o.m.

1/7 1939) fastställdes också samma tjänstepension för man och kvinna i samma befattning. Därmed hade den sista skiljaktigheten i pensionshänseende mellan m ä n och kvinnor undanröjts. Även om samma pensionsålder (pensioneringsperiod) gäller för man och kvinna i samma befattning, kan dock konstateras, att för vissa av de kvinnliga befattningar, vilka har med hänsyn till arbetsuppgifterna direkta manliga motsvarigheter i högre lönegrad, gäller en lägre pensioneringsperiod än för motsvarande manliga; så t.ex. gäller för första vaktfru pensioneringsperioden 60—63 år mot 63—65 år för överkonstapel, för sköterska, första sköterska och översköterska 55—58 år mot 60—63 år för skötare, förste skötare och överskötare. Det bör vidare noteras, att den speciellt låga pensioneringsperioden 55—58 år (utom för militär personal och viss polispersonal) gäller endast för befattningar, som uteslutande innehas av kvinnor (exempelvis lokal-, lands- och rikstelefonister). Trots att full likställighet i pensionshänseende råder mellan män och kvinnor i samma befattning, kan givetvis statens faktiska pensionskostnader för en grupp kvinnor skilja sig från de faktiska pensionskostnaderna för en lika stor grupp män. Såsom av den historiska översikten framgår har i olika sammanhang betonats det förhållandet, att statens kostnader för pensionering av efterlevande till kvinnliga tjänstemän är avsevärt lägre än motsvarande kostnader för de manliga tjänstemännen. Även om tjänstepensionskostnaderna (främst på grund av kvinnornas högre medellivslängd) vore högre för de kvinnliga tjänstemännen, skulle statens sammanlagda pensionsutgifter bli lägre för kvinnliga än för manliga tjänstemän. Eftersom vi genom utredningen om de kvinnliga statstjänstemännens sjukledighetsfrekvens sökt fastställa den ökade kostnad för gruppen kvinnor, som över sjukligheten vållar staten-arbetsgivaren, har vi också ansett det nödvändigt att undersöka, i vad mån denna kostnadsökning uppväges av lägre pensionskostnader för gruppen kvinnor i förhållande till gruppen män. I bilaga 5 framlägges den av kommitténs expert, vice verkställande direktören i SPP, fil. dr Tim Jansson, utförda jämförande utredningen angående pensionskostnaderna för manliga och kvinnliga statsanställda. (Utredningen avslutades i december 1951.) Sammanfattning av utredningen Statens årliga kostnader för tjänstepension och familjepension har beräknats som de pensionsavgifter (försäkringspremier) enligt s. k. premiereservsystem, vilka skulle erfordras för att täcka statens pensionsåtaganden. För dessa beräkningar har behövts vissa antaganden om räntefot, dödlighet, sjuk- och invalidpensionsrisk samt familjesammansättning. I fråga om kvinnornas dödlighet i förhållande till männens

har två alternativ utformats, alt. 1 (byggt på erfarenheten beträffande tjänstemannadödlighet) innebärande 4 års åldersförskjutning och alt. 2 (byggt på befolkningsstatistiken) innebärande endast 1 års åldersförskjutning. Det förstnämnda har redovisats som huvudalternativ. Invalidiseringsfrekvensen, dvs. frekvensen av sjuk- och invalidpensionsfall, har beräknats på grundval av erfarenheter dels från postverket, telegrafverket och SJ, dels från SPP. Beräkningsantagandet i fråga om proportionen gifta bland de kvinnliga statstjänstemännen utgår från proportionen gifta kvinnor bland kvinnlig förvaltningspersonal i ståtligtjänst enligt 1945 års folkräkning, och proportionstalen har förhöjts med 30 % med hänsyn till den fortgående ökningen av gifta kvinnors deltagande i förvärvsarbetet. Pensionsavgifter har beräknats för lönegraderna 8, 15, 19 och 24, dvs. begynnelselönegraderna för större kategorier såväl manliga som kvinnliga tjänstemän. (På grund av den ringa skillnaden i löne- och pensionsbelopp mellan 8 och 9 lönegraderna har beräkningar gjorts endast för den förstnämnda lönegraden.) Pensionsåldern har antagits vara 60 år för 8 lönegraden, 63 år för 15 lönegraden och 65 år för övriga lönegrader. Beräkningarnas resultat — utan hänsyn till frivillig avgång i förtid — återfinns i tabellen s. 526. Tabellen visar, att kostnaderna för tjänstepension är högre för kvinnor än för män, vilket beror på lägre dödlighet och avsevärt högre sjukpensionskostnad för kvinnorna. I fråga om familjepensionen blir kostnaden lägre för kvinnor på grund av kvinnornas lägre dödlighet samt än mer på grund av familjesammansättningens karaktär (låg giftermålsfrekvens, högre ålder i genomsnitt för maken e t c ) . De sammanlagda årliga pensionskostnaderna för kvinnor (jfr tab. 24 och 25) ligger praktiskt taget genomgående över motsvarande kostnader för män — om m a n tillämpar huvudalternativet för kvinnors dödlighet (4 års åldersförskjutning). Vid det andra alternativet (1 års åldersförskjutning) blir däremot förhållandet det omvända. Vid intetdera alternativet är det emellertid fråga om några större avvikelser mellan pensionskostnaderna för m ä n och kvinnor. Vid dessa jämförelser mellan pensionskostnaderna för män och kvinnor har hänsyn inte tagits till den reduktion av statens pensionskostnader, som uppstår genom den frivilliga avgången i förtid och som beror på att staten vid sådan avgång inte ger den avgångne hela den försäkringstekniskt sett intjänade pensionsrätten. Beräkningar h a r gjorts om den frivilliga avgångens inverkan på pensionskostnaderna. Dessa beräkningar har haft till utgångspunkt de siffror beträffande avgångsfrekvensen vid postverket och sinnessjukhusen, som berörts i föregående avsnitt om kvinnornas yrkesbeständighet (ovan s. 232 f). Siffrorna kan som förut nämnts visserligen inte anses representativa för statsförvaltningen i dess helhet, men de har vid beräkningarna genom procentuella reduktioner anpassats efter olika 238

tänkbara lägre nivåer för avgångsfrekvensen. Sålunda har vid avgiftsberäkningarna för kvinnor även räknats med avgångsfrekvenser motsvarande endast 20 % och 50 % av frekvensen enligt postverkets erfarenhet; till möjligheten av högre avgångsfrekvenser än för sinnessjukhusens personal har inte tagits hänsyn. De årliga pensionskostnaderna vid hänsynstagande till frivillig avgång i förtid framgår av tab. 26 (s. 517). Tabellen visar den reduktion av kvinnornas pensionskostnader, som blir följden av deras stora avgångsfrekvens. Vid tillämpning av alternativen med den lägsta avgångsfrekvensen (20 % och 50 % av postverkets frekvens) — ett för statsförvaltningen i dess helhet rimligare antagande — kommer kvinnornas pensionskostnader att i stort sett ligga på samma nivå som männens, ehuru man begagnar det för kvinnorna ogynnsammaste alternativet för dödligheten, 4 års differens. Utredningsmannen sammanfattar sina resultat sålunda: »Sammanfattningsvis torde kunna uttalas, att kvinnornas och männens pensionskostnader f. n. i stort sett kunna anses ligga på ungefärligen samma nivå, varvid förutsatts en frivillig avgång av måttlig omfattning. Beträffande effekten av vissa möjliga förändringar i framtiden må nämnas, att en omläggning av statens regler för beräkning av intjänt pensionsrätt vid frivillig avgång i förtid eller en utveckling mot ett starkare deltagande av gifta kvinnor i förvärvslivet än som ovan antagits, kunna leda till att kostnaden för kvinnas pensionering kommer att i viss mån överstiga kostnaden för mans.» Vår mening Den verkställda utredningen torde visa, att pensionskostnaderna f.n. inte k a n anföras som vare sig kostnadsminskande eller kostnadsökande faktor vid bedömningen av statens utgifter för kvinnlig arbetskraft enligt en kollektivt tillämpad prestationslöneprincip. Beräkningsresultaten blir givetvis i hög grad beroende av antagandena om kvinnornas dödlighet och giftermålsfrekvens i förhållande till männens. Vid tillämpning av huvudalternativet för kvinnornas dödlighet blir sammanlagda pensionskostnaderna för kvinnor högre än för män, men skillnaden utjämnas i stort sett om m a n tar hänsyn till den minskning av pensionskostnaderna som uppkommer genom kvinnornas högre frekvens för frivillig avgång, vilken emellertid — som tidigare framhållits — generellt sett knappast k a n anses som en kostnadsminskande faktor. Även om ett annat dödlighetsantagande ger lägre tjänstepensionskostnader och därmed lägre sammanlagda pensionskostnader för kvinnorna, bör framhållas, att kvinnornas familjepensionskostnader, som nu är avsevärt lägre än männens, ökas i den mån proportionen gifta bland de kvinnliga tjänstemännen tilltar. Vår undersökning har åsyftat att klarlägga, om den högre sjukledighetskostnaden för gruppen kvinnliga statstjänstemän uppväges av lägre pen239

sionskostnader för samma grupp. Av det ovanstående framgår att detta knappast kan anses vara fallet. Några större skillnader i fråga om pensionskostnader för kvinnor och män torde inte f. n. föreligga. Oavsett undersökningens resultat vill vi emellertid framhålla, att kvinnorna inte bör behandlas som grupp i fråga om pensionskostnader — lika litet som i fråga om sjukledighetsfrekvens. Den enskilda kvinnans lön bör inte påverkas av den högre eller lägre pensionskostnad som kan fastställas för gruppen kvinnliga statstjänstemän. Även om kvinnornas pensioneringskostnader i framtiden skulle bli högre än männens, utgör detta enligt vår mening intet skäl till generell lönereduktion för de kvinnliga statstjänstemännen.

Vår mening om

prestationslöneprincipen

Är de kvinnliga statstjänstemännen dyrare arbetskraft än de manliga? var den fråga vi ställde i föregående avsnitt. Våra undersökningar torde ha visat, att om man betraktar de kvinnliga statstjänstemännen som en grupp i motsats till gruppen manliga statstjänstemän, så blir arbetskostnaden högre för gruppen kvinnor än för gruppen män. Detta beror framför allt på de kvinnliga statstjänstemännens genomsnittligt högre sjukledighetsfrekvens. Även yrkesbeständigheten påverkar givetvis den genomsnittliga kostnaden för kvinnlig arbetskraft, men här utgör statens vinst vid frivillig avgång enligt nuvarande pensionsbestämmelser en kostnadsreducerande faktor. Några större skillnader i pensionskostnaderna för kvinnor och män torde inte f. n. föreligga. Övriga faktorer, som ansetts minska det genomsnittliga värdet av kvinnlig arbetskraft, såsom de gifta kvinnornas större bundenhet vid viss tjänstgöringsort e t c , torde knappast ha någon större betydelse ur ekonomisk synpunkt. Om vi sålunda — med utgångspunkt från den frågeställning, som använts i likalönsdebatten — konstaterar, att den genomsnittliga prestationen ur arbetskostnadssynpunkt är lägre för gruppen kvinnliga statstjänstemän än för gruppen manliga statstjänstemän, så innebär detta inte, att vi accepterar denna gruppindelning i män och kvinnor, när det gäller att bestämma statstjänstemännens löner. Redan genom definitionen av likalönsprincipen som lika lön för likvärdig arbetsuppgift har vi angett, att vi finner det principiellt orimligt med en lönesättning, som gör individens lön beroende av den genomsnittliga prestationen för ett visst kön. Nu har vi att ta ställning till frågan om en lönesättning på basis av gruppindelningen män-kvinnor i praktiken är nödvändig, om alltså likalönsprincipen bör få vika för en kollektivt tillämpad prestationslöneprincip, motiverad av ekonomiska, arbetsmarknadspolitiska eller andra skäl. Först och främst bör understrykas en väsentlig skillnad mellan den privata arbetsmarknadens kollektivavtalslönesystem och det statliga lönesystemet: någon gruppindelning män-kvinnor existerar numera inte i det

statliga lönesystemet. Anordningen med särskilda lönesatser för kvinnor, som finns i det kollektiva avtalssystemet, försvann definitivt i det statliga lönesystemet, när lika lön i samma befattning genomfördes. Att den avskaffade gruppindelningen män-kvinnor skulle återinföras i det statliga lönesystemet kan väl knappast på allvar ifrågasättas. Nödvändigheten att på den privata arbetsmarknaden t. v. vid lönesättning ta hänsyn till den genomsnittligt högre kostnaden för kvinnlig arbetskraft har framför allt motiverats med kvinnornas konkurrensmöjligheter, i synnerhet vid en minskad sysselsättningsnivå; särskilt har pekats på risken att kvinnorna skulle bli hänvisade till de traditionella, lågavlönade kvinnoyrkena, varigenom utvecklingen mot en större likställighet mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden skulle försvåras. Samma risker för den kvinnliga arbetskraften i statstjänst torde knappast föreligga. Först och främst k a n konstateras, att likalönsprincipen redan är genomförd på vissa arbetsområden utan att man kan påvisa någon tendens hos statsmyndigheterna att — av hänsyn till den högre arbetskostnaden för kvinnor — föredraga manlig arbetskraft framför kvinnlig. Likalönsprincipens fullständiga genomförande i det statliga lönesystemet skulle innebära högre löneställning för en del tjänster, som uteslutande eller huvudsakligen innehas av kvinnor. Det kan knappast anses sannolikt, att en lönegradsuppflyftning av dessa tjänster skulle föranleda myndigheterna att i ökad utsträckning söka rekrytera män i syfte att nedbringa löneutgifterna. 1 Vid tillsättande av statliga tjänster skall grundlagsenligt fästas avseende endast vid förtjänst och skicklighet; att ta hänsyn till en presumerad högre arbetskostnad för kvinnor, dvs. att föredraga en man därför att en kvinna — på grund av sin egenskap av kvinna — kan beräknas bli dyrare arbetskraft står enligt vår mening i strid med grundlagens föreskrift. Redan häri borde ligga en garanti för att likalönsprincipens genomförande inom det statliga lönesystemet inte skall medföra risker för minskad användning av kvinnor. De högre kostnaderna för den kvinnliga arbetskraften i statstjänst är otvivelaktigt till viss del sociala kostnader, dvs. kostnader beroende på kvinnornas särskilda samhällsfunktion: att föda och vårda barn. Utan att diskutera spörsmålet om staten som arbetsgivare bör låta de sociala utgifterna för kvinnlig arbetskraft belasta sitt lönekonto, kan vi bara konstatera, att detta redan sker i fråga om det icke ringa antal kvinnliga statstjänstemän, för vilka likalönsprincipen redan är genomförd. Om man inte anser det motiverat att frångå likalönsprincipen till förmån för en kollektiv prestationslöneprincip, bör denna ståndpunkt givetvis gälla hela det statliga lönesystemet. Det kan inte vara riktigt att tillämpa prestationslöneprincipen bara för vissa sektorer, för vissa arbetsområden. Man kan sålunda inte med hänvisning till prestationslöneprincipen försvara en 1 En annan sak är, att högre löneläge för vissa »kvinnliga» tjänster, t. ex. kontorsbiträdestjänster, kan antas leda till ökad tillströmning av manliga sökande.

16—1016 52

lönegradsplacering för »kvinnliga» tjänster, som inte står i överensstämmelse med principen om lika lön för likvärdig arbetsuppgift. Det vore just att acceptera en partiell tillämpning av prestationslöneprincipen. Den skulle då drabba endast vissa grupper av kvinnor utan att det kan påvisas, att principen är mera befogad för dessa grupper än för andra kvinnliga grupper. Vi anser sålunda, att en kollektivt tillämpad prestationslöneprincip inte bör åberopas som skäl mot ett fullständigt genomförande av likalönsprincipen. Återstår frågan om man bör sträva efter att bättre anpassa det statliga lönesystemet efter den individuella arbetsinsatsens värde, om man bör eftertrakta en lönesättning enligt en individuellt tillämpad prestationslöneprincip. Det skulle innebära, att det statliga lönesystemet, som huvudsakligen baseras på värderingar av den arbetsuppgift, som skall utföras, även skulle ta hänsyn till den utförda arbetsuppgiften, m.a.o. arbetsinsatsen, prestationen sådan den bl.a. tar sig uttryck i närvarofrekvens, yrkesbeständighet, yrkesskicklighet etc. En bättre anpassning av det statliga lönesystemet efter den individuella arbetsinsatsens värde skulle främst avse ändrade bestämmelser om avdrag vid sjukledighet. Denna fråga har vi förut diskuterat (ovan s. 230 f). Man skulle också kunna tänka sig någon form av hänsynstagande till yrkesbeständigheten (varvid givetvis även pensionsbestämmelserna vid frivillig avgång bör uppmärksammas). Större hänsynstagande till skickligheten vid befordringar är givetvis ägnat att stimulera individens arbetsinsatser. Vi har endast — utan något ställningstagande — velat peka på några möjligheter för ökat hänsynstagande till den individuella prestationen, men vi har därmed inte velat uttala, att ändringar i denna riktning är en förutsättning för ett genomförande av principen om lika lön för likvärdig arbetsuppgift.

K A P I T E L 10

Marknadslöneprincipen contra likalönsprincipen Marknadslöneprincipens innebörd och tillämpning Med marknadslöneprincipen avser vi grundsatsen, att statstjänstemännens löner skall avvägas med hänsyn till löneförhållandena på den privata arbetsmarknaden, så att lönen för visst arbete i statstjänst i stort sett ansluter sig till den lön som på den privata arbetsmarknaden betalas för likartat arbete. Eftersom på den privata arbetsmarknaden lönerna för kvinnor generellt sett är lägre än lönerna för män, betyder marknadslöneprincipens tillämpning inom det statliga lönesystemet, att avlöningen för arbetsuppgifter, som huvudsakligen utföres av kvinnor, blir lägre än avlöningen för likvärdiga arbetsuppgifter, som huvudsakligen bestrides av män. Såsom framgår av den historiska översikten i kap. 6 (s. 193 ff) åberopades vid olika löneregleringar det på den privata arbetsmarknaden rådande lägre priset på kvinnlig arbetskraft som motivering för lägre lön åt kvinnliga statstjänstemän. I yttranden över behörighetssakkunnigas förslag påpekades från kommunikationsverken bl. a. betydelsen av att de liksom enskild företagsamhet kunde tillgodogöra sig den på arbetsmarknaden faktiskt befintliga lönedifferensen mellan män och kvinnor. 1921 års lönekommitté ansåg, att m a n inte kunde undgå att vid bestämmande av lönenivån för de kvinnliga befattningshavarna i statens tjänst i viss omfattning även ta hänsyn till löneställningen å den privata arbetsmarknaden. Kommittén lönegradsplacerade visserligen de kvinnliga tjänsterna uteslutande genom jämförelser med arbetsuppgifterna för manliga statliga tjänster och utan hänsyn till den privata arbetsmarknadens löner för kvinnligt arbete men åberopade i stället dessa löner som ett av skälen för en procentuell reduktion av lönebeloppen för alla kvinnor under nuv. 27 lönegraden. De båda alternativa förslag som framlades i finansdepartementets PM 1924 utgick från att någon löneförhöjning för de kvinnliga tjänstemännen inte var befogad med hänsyn till den privata arbetsmarknadens löner. Man kunde då antingen lönegradsplacera de kvinnliga tjänsterna så att löneställningen blev oförändrad eller också först lönegradsplacera dem genom kvalitativ jämförelse med de manliga tjänsterna men därefter genom procentuellt avdrag på lönebeloppen åstadkomma samma faktiska avlöning som förut. Kungl. Maj:t valde den första metoden och åberopade i prop, till 1925 års riksdag klart marknadslöneprincipen som motivering för de kvinnliga tjänsternas inplacering efter »kvantitativa» grunder, vilket betydde i huvudsak oförändrad löneställning. Sålunda framhölls, att de kvinnliga befattnings-

havarnas löneförmåner i stort sett var goda i jämförelse med den privata arbetsmarknadens löner och att några rekryteringssvårigheter inte yppat sig eller kunde förväntas uppstå, varför anledning till löneförhöjning saknades. Kvinnornas lägre löneställning i förhållande till männen på den privata arbetsmarknaden var en ganska allmän företeelse, som man inte kunde undgå att räkna med. Statsutskottet vid 1925 års riksdag kritiserade propositionens lönegradsplaceringar: de stred mot den i propositionen principiellt förordade likalönsprincipen och innebar, att kvinnor å förutvarande kvinnliga tjänster skulle missgynnas i förhållande till kvinnor å förutvarande manliga. I riksdagsdebatten hävdade finansminister Wigforss marknadslöneprincipen som grundval för lönegradsplacering av de kvinnliga tjänsterna. En lönegradsplacering kunde inte ske genom kvalitativ jämförelse mellan olika tjänster utan endast genom hänsynstagande till de faktiska löner som tillämpades på den privata arbetsmarknaden; där fanns en kvinnlig lön som i genomsnitt var lägre än den manliga. Den manliga lönen var inte mera »riktig» än den kvinnliga. Staten borde acceptera det faktum, att m a n kunde få kvinnlig arbetskraft för en viss lön och hade ingen anledning att höja lönen; detta borde även gälla vid den kommande löneregleringen för folkskollärarinnor. När 1925 års riksdag accepterade Kungl. Maj:ts lönegradsplaceringar, får den därmed anses ha godtagit marknadslöneprincipen som grundval för lönegradsplacering av »kvinnliga» befattningar. För kvinnor, som fick tillträde till förutvarande manliga befattningar, tillämpades däremot likalönsprincipen i fråga om lönegradsplaceringen; dessa kvinnor fick alltså en löneställning oberoende av den privata arbetsmarknadens generellt lägre löner för kvinnlig arbetskraft. Det rörde sig i början om ett fåtal kvinnor och om arbetsområden, för vilka några speciella kvinnolöner på den privata arbetsmarknaden knappast fanns (exempelvis i fråga om tjänster med akademisk utbildning som kompetenskrav). I 1937 års riksdagsdebatt om lönereglering för folkskolan anfördes även hänsyn till den privata arbetsmarknadens löner som skäl mot lika lön för manliga och kvinnliga folkskollärare (se s. 199 f). Sålunda framhölls, att eftersom på den privata arbetsmarknaden kvinnlig arbetskraft i regel betalades lägre än manlig, skulle lika lön för manliga och kvinnliga folkskollärare innebära, att de kvinnliga kom i betydligt högre löneställning än med dem jämförliga kvinnliga löntagargrupper (under det att de manliga folkskollärarna kom i paritet med andra män med likartat arbete). De kvinnliga folkskollärarnas lönegradsplacering skulle betyda en i hög grad olika lön kvinnorna emellan. Riksdagsbeslutet om lika lönegradsplacering för manliga och kvinnliga folkskollärare kan också betraktas som ett avståndstagande från marknadslöneprincipens tillämpning på denna punkt. Det var egentligen samma sak som inträffade 1925: för kvinnor i statstjänst med »manliga» arbetsuppgifter togs ingen hänsyn till den privata arbetsmarknadens värdering av kvinnlig arbetskraft.

I fråga om det betydelsefullaste tillämpningsområdet för marknadslöneprincipen, nämligen det kvinnliga arbetet utan direkt manlig motsvarighet, dvs. de »kvinnliga» tjänsterna, betydde däremot 1937 års riksdagsbeslut inte något avståndstagande från marknadslöneprincipen. Tvärtom motiverades småskollärarinnornas lönegradsplacering med direkt hänvisning till löneläget för speciellt kvinnliga grupper såsom sjuksköterskorna. Man kan nog säga, att den 1937 beslutade stora löneskillnaden mellan småskollärarinnor och folkskollärarinnor berodde på att marknadslöneprincipen tillämpades för småskollärarinnorna men inte för folkskollärarinnorna. Sammanfattningsvis kan sägas, att marknadslöneprincipen är den främsta anledningen till att tjänster med arbetsuppgifter, som bestrides huvudsakligen av kvinnor, inte är lönegradsplacerade enligt likalönsprincipen. För kvinnor å »manliga» tjänster är ju likalönsprincipen redan genomförd; de kvinnor vid fångvårdsanstalterna och sinnessjukhusen som har samma arbete som män men lägre lönegradsplacering utgör också ett begränsat problem. Frågan om likalönsprincipens genomförande i det statliga lönesystemet gäller som förut betonats väsentligen en ändrad lönegradsplacering för de »kvinnliga» tjänsterna utan manlig motsvarighet, en omvärdering av de arbetsuppgifter i statstjänst som uteslutande eller huvudsakligen utföres av kvinnor. Därmed har också angivits marknadslöneprincipens betydelse för likalönsprincipens genomförande i statsförvaltningen. Marknadslöneprincipen som allmän grundsats för statlig lönesättning Innan man tar ställning till marknadslöneprincipen bör klargöras, om den allmänt tillämpas för såväl »kvinnliga» som »manliga» tjänster, dvs. om den statliga lönenivån generellt är anpassad efter marknadslönenivån. Denna fråga har senast berörts av chefslöneutredningen (se s. 201); utredningen återger vissa uttalanden av 1936 och 1945 års lönekommittéer och anser därav framgå, att den nuvarande allmänna lönenivån för statstjänstemännen fastställts under visst hänsynstagande till löneläget på den privata arbetsmarknaden men att närmare överensstämmelse med detta löneläge endast eftersträvats i fråga om de lägre tjänstemannagrupperna. 1949 års tjänsteförteckningskommitté skall enligt direktiven överväga frågan om lönegrads jämkning i syfte att ernå en närmare anpassning av lönerna i det statliga lönesystemet till marknadsnivån. Självklart är att staten i stor utsträckning måste förvärva sin arbetskraft i konkurrens med den enskilda arbetsmarknaden och därför inte för längre tid kan bjuda väsentligt lägre löner, om en tillfredsställande rekrytering skall kunna uppnås. Å andra sidan torde för både manliga och kvinnliga tjänstemän i allmänhet ha gällt vad som 1925 uttalades om kvinnorna: staten hade inte anledning att höja lönerna, när några rekryteringssvårig245

heter inte uppstått. Man torde nog kunna säga, att det statliga lönesystemet i fråga om nyckeltjänsterna, dvs. bottengraderna i de olika karriärerna, eftersträvat en anpassning till lönenivån på den privata arbetsmarknaden. Detta utesluter givetvis inte, att många statliga tjänster har lönesatts enbart genom jämförelser inom det statliga lönesystemet; självfallet gäller detta för statliga tjänster, vilkas arbetsuppgifter inte har någon motsvarighet utanför den statliga sektorn av arbetsmarknaden. Ehuru betydande variationer föreligger, torde m a n kunna utgå ifrån att avlöningen för »manliga» arbetsuppgifter i statstjänst i stort sett anpassats efter lönenivån för »manliga» arbetsuppgifter på den privata arbetsmarknaden och att »kvinnliga» arbetsuppgifter i stort sett betalas med samma lön som »kvinnligt» arbete i enskild tjänst. Frågan blir då, vilka lönedifferenser som föreligger mellan män och kvinnor på den privata arbetsmarknaden. Kvinnornas lönenivå på den privata arbetsmarknaden Likalönsfrågans läge på den privata arbetsmarknaden torde i korthet kunna anges sålunda: även om lika lön för män och kvinnor tillämpas på vissa arbetsområden, föreligger i regel avsevärda differenser mellan lönenivån för manlig och kvinnlig arbetskraft. Kvinnorna har lägre lön även om de sysselsattes med samma eller likartat arbete som män och — framför allt — arbete, som endast eller huvudsakligen utföres av kvinnor, hör till det lägst avlönade. Relationen mellan lönerna för manliga och kvinnliga arbetare inom industrin under år 1948 har undersökts av Arbetsmarknadskommitténs kvinnoutredning. Utredningen konstaterar, att de kvinnliga arbetarnas förtjänster i genomsnitt utgjorde 67—77 % av de manliga arbetarnas i samma bransch; vid jämförelse mellan grupper med likartade arbetsuppgifter blev differensen något mindre. I kollektivavtalen uppgick kvinnornas timlöner till 67—81 % av männens och ackordsriktpunkterna jämte dyrtidstillägg till 68—82 % för jämförbara grupper. Enligt socialstyrelsens lönestatistik för industriarbetare utgjorde under år 1951 för samtliga redovisade industrigrupper kvinnornas genomsnittliga timförtjänst (exkl. övertids- och skifttillägg, semesterlön och naturaförmåner) 72 % av männens. (För år 1938 var motsvarande procenttal 63 och för år 1945 67.) Spännvidden mellan männens och kvinnornas löner var enligt denna statistik minst inom ylleoch bomullsindustrin, där relativt många kvinnor sysselsattes och där deras genomsnittliga timförtjänst uppgick till ca 80 % av männens. De största lönedifferenserna mellan män och kvinnor redovisas för jord- och stenindustri (kvinnornas timförtjänst 69 % av männens), för pappersvaruoch grafisk industri samt för malmbrytning och metallindustri; för de undergrupper inom dessa näringsgrenar, där kvinnor förekommer i nämnvärd utsträckning, är dock spännvidden mindre.

I fråga om tjänstemän på den privata arbetsmarknaden kan som exempel på lönerelationerna mellan män och kvinnor anföras, att enligt socialstyrelsens lönestatistik för industrin i september 1951 den genomsnittliga månadslönen för kvinnlig kontorspersonal med okvalificerat arbete utgjorde 69 % av månadslönen för motsvarande manlig personal; för butikspersonal var relationen 71 %. I vad mån denna lönedifferens påverkats av skillnader mellan m ä n och kvinnor i åldersfördelning och arbetsuppgifter framgår inte av statistiken. Ett material som bättre belyser dessa förhållanden är socialstyrelsens lönestatistik för anställda inom den privata varuhandeln samt inom konsumentkooperativa företag. Den största och vad arbetsuppgifterna beträffar bäst jämförbara yrkesgruppen är här butiksbiträden. För samtliga redovisade butiksbiträden inom de privata företagen (på dyrort 3) utgjorde kvinnornas löner i september 1951 något över 70 % av männens. Denna relation varierar emellertid från bransch till bransch och från åldersgrupp till åldersgrupp. De kvinnliga biträdena inom livsmedelsbranschen hade omkring 80 % av de manliga biträdenas löner i motsvarande åldersgrupper, medan lönedifferensen inom manufaktur- och konfektionsbranschen var något större. Vid de konsumentkooperativa föreningarna utgjorde kvinnornas löner omkring 80 % av männens. Lönedifferensen mellan män och kvinnor synes i flera fall öka med stigande ålder. 1 I vad mån de här nämnda lönedifferenserna kan bero på olikheter i övertidsarbete, branschvana o. d. ger materialet inte någon upplysning om. Det kan ju t. ex. tänkas, att antalet extra anställda är större bland kvinnliga än bland manliga biträden. För kontorstjänstemännen är det svårare att finna något så när stora grupper av manliga och kvinnliga anställda med likartade arbetsuppgifter. Materialet synes dock tyda på att kvinnornas löner utgör mellan 70 och 80 % av männens. Det bör slutligen understrykas, att utvecklingen går mot en successiv minskning av lönedifferenserna mellan män och kvinnor på den privata arbetsmarknaden. Löneökningarna i kollektivavtalen har sålunda under de senaste åren varit procentuellt högre för de kvinnliga arbetarna. De större löneförhöjningarna för låglönegrupperna har också varit till fördel för kvinnorna, som i stor utsträckning sysselsattes inom sådana arbetsområden. Vår mening om marknadslöneprincipen Marknadslöneprincipen innebär enligt vår definition ett hänsynstagande till den privata arbetsmarknadens löner vid den värdering av de statliga tjänsternas arbetsuppgifter, som tar sig uttryck i de olika befattningarnas lönegradsplacering. Den är som lönesättningsprincip av annan karaktär 1

Detta hänger troligen samman med att kvinnorna i stor utsträckning efter en första kontakt med arbetsmarknaden avbryter sitt förvärvsarbete och sedan kommer tillbaka efter några år. Då har emellertid männen större branschvana och därmed högre lön.

än de i föregående kapitel behandlade behovslöne- och prestationslöneprinciperna; den gör ingen direkt åtskillnad mellan m ä n och kvinnor i det statliga lönesystemet utan innebär tvärtom, att lönen för såväl »manliga» som »kvinnliga» tjänster anpassas efter löneläget för arbetstagare med motsvarande arbete inom den privata sektorn av arbetsmarknaden. Eftersom på den privata arbetsmarknaden arbete utfört av kvinnor i regel betalas lägre än arbete utfört av män, betyder emellertid marknadslöneprincipens tillämpning, att även i statstjänst »kvinnliga» arbetsuppgifter, »kvinnliga» tjänster avlönas lägre än om de värderats enbart inom det statliga lönesystemet genom jämförelser med »manliga» arbetsuppgifter, »manliga» tjänster. I kap. 2 har vi definierat likalönsprincipen såsom principen om lika lön för man och kvinna för likvärdig arbetsuppgift; som en konsekvens av den sålunda definierade principen har vi angivit, att »kvinnliga» tjänster skall lönegradsplaceras med hänsyn till arbetsuppgifterna och värdesättas efter samma grunder, som gäller för »manliga» tjänster. Om m a n under nuvarande förhållanden vill ändra det statliga lönesystemet till full överensstämmelse med likalönsprincipen, fordras att lönegradsplaceringen av de »kvinnliga» tjänsterna sker utan hänsyn till marknadslöneprincipen, dvs. oberoende av den privata arbetsmarknadens värderingar av de »kvinnliga» arbetsuppgifterna. Lika lön för likvärdig arbetsuppgift i det statliga lönesystemet förutsätter en så långt möjligt objektiv arbetsvärdering inom detta system. Vi finner det i princip riktigt, att inom det statliga lönesystemet lönegradsplaceringen av de »kvinnliga» tjänsterna sker helt i överensstämmelse med principen om lika lön för man och kvinna för likvärdig arbetsuppgift. När det gäller att göra en sådan lönegradsplacering uppkommer emellertid problemet: kan man överhuvudtaget lönegradsplacera statliga tjänster utan hänsynstagande till den värdering av arbetsuppgifterna, som ligger i den privata arbetsmarknadens pris på arbetskraft av visst slag? Kan m a n överhuvudtaget göra en rent »kvalitativ» placering av statliga tjänster? (Jfr diskussionerna vid 1925 års beslut.) Kan man göra några objektiva jämförelser mellan arbetsuppgifter av helt olika karaktär? Vi är fullt medvetna om svårigheterna att göra arbetsvärderingar, när man helt släpper de korrektiv, som ligger i den privata arbetsmarknadens löner. Vid en lönegradsplacering enligt likalönsprincipen måste man emellertid sträva efter att värdera de »kvinnliga» tjänsterna i förhållande till de »manliga» efter samma allmänna normer, som tillämpas vid" den inbördes värderingen av »manliga» tjänster. I kap. 12 diskuterar vi närmare möjligheterna för en lönegradsplacering enligt likalönsprincipen, och i de följande kapitlen, 13—15, undersöker vi vilka allmänna förskjutningar i löneställningen för »kvinnliga» tjänster som skulle behövas för att det statliga lönesystemet skulle stå i överensstämmelse med likalönsprincipen.

Även om man vid konstruerande av ett lönesystem i överensstämmelse med likalönsprincipen bortser från den privata arbetsmarknadens lönesättning för kvinnlig arbetskraft, kvarstår frågan om marknadslöneprincipens inverkan, när det gäller genomförandet av likalönsprincipen i det statliga lönesystemet. Om också hänsyn till lönerna på den privata arbetsmarknaden tagits och väl också framdeles kommer att tagas vid den statliga lönesättningen, får detta uppenbarligen inte fattas så att staten i sin lönepolitik skulle vara bunden av löneutvecklingen på den privata arbetsmarknaden. En sådan tillämpning har aldrig givits åt marknadslöneprincipen. Man kan inte heller tala om något enhetligt lönesystem på den privata arbetsmarknaden. De skilda arbetsområdena företer betydande olikheter sinsemellan såväl när det gäller löneavvägningen som i fråga om andra anställningsförmåner. Att det statliga lönesystemet också utvisar vissa särdrag står i full överensstämmelse härmed. På samma sätt som den statliga lönesättningen påverkas av löneförhållandena på den privata arbetsmarknaden påverkas också dessa i sin tur av statens lönepolitik. Det är sålunda fullt berättigat att uppställa frågan, om staten bör på likalönsområdet bedriva en självständig lönepolitik. Vi menar då inte, att staten bör bedriva en sådan politik utan hänsynstagande till lönesättningen på den privata arbetsmarknaden. Det kan knappast anses försvarligt att tillskapa alltför stora ojämnheter mellan de löneförmåner, som för samma slags arbete utgår i allmän och privat tjänst. I all synnerhet gäller detta för arbetsområden, där erfarenhetsmässigt arbetskraftens rörlighet är mycket stor och där alltså övergång från allmän till privat anställning och vice versa ofta förekommer. Vi anser att staten med tillbörligt beaktande av vad sålunda framhållits rörande marknadslöneprincipen bör för sina anställda bedriva en lönepolitik, som syftar till att fullständigt genomföra likalönsprincipen i det statliga lönesystemet. Vi skall återkomma till denna fråga i slutkapitlet om likalönsprincipens genomförande (kap. 16).

K A P I T E L 11

För och emot likalönsprincipen — en sammanfattning Vi har definierat likalönsprincipen som principen om lika lön för man och kvinna för likvärdig arbetsuppgift (kap. 2) och konstaterat (kap. 7), att denna princip inte är helt genomförd i det statliga lönesystemet, eftersom lönegradsplaceringen för vissa »kvinnliga» tjänster inte överensstämmer med principen. För likalönsprincipens genomförande fordras, att dessa tjänster lönegradsplaceras med hänsyn till arbetsuppgifterna och efter samma allmänna arbetsvärderingsnormer, som gäller för »manliga» tjänster. Frågan blir då, om dessa ändringar i lönegradsplaceringen för vissa »kvinnliga» tjänster bör vidtagas och likalönsprincipen sålunda bli tillämplig även på de kvinnor, som innehar just dessa tjänster — liksom principen redan till fullo gäller för övriga kvinnor inom det statliga lönesystemet (vilka dock utgör en minoritet). Vi har i närmast föregående tre kapitel (8—10) behandlat de lönesättningsprinciper, som kan ställas i motsats till principen om lika lön för likvärdig arbetsuppgift och sålunda diskuterat i vad mån det statliga lönesystemet bör ta hänsyn till behovslöneprincipen, prestationslöneprincipen och marknadslöneprincipen. Vad först angår behovslöneprincipen och prestationslöneprincipen har vi visat, att statsmakterna får anses ha tagit avstånd från dessa principer, både när det gäller en individuell tillämpning (lönesättning efter varje individs behov resp. arbetsprestation) och en kollektiv tillämpning (lönesättning efter det genomsnittliga behovet resp. den genomsnittliga arbetsprestationen för gruppen kvinnliga statstjänstemän i motsats till gruppen manliga statstjänstemän). Det kan då inte vara riktigt att låta dessa principer drabba vissa kvinnliga statstjänstemän, nämligen innehavarna av de tjänster, vilkas lönegradsplacering inte överensstämmer med principen om lika lön för likvärdig arbetsuppgift. Det kan inte påvisas, att det är särskilt befogat att tillämpa principerna just för dessa kvinnor. Det torde få anses uteslutet att återgå till ett tidigare lönesystem, i vilket behovsoch prestationslöneprinciperna tillämpades för alla kvinnliga statstjänstemän. Men då bör inte heller dessa principer åberopas mot ett fullständigt genomförande av likalönsprincipen. Marknadslöneprincipen är av annan karaktär än behovslöne- och prestationslöneprinciperna. Det är här inte fråga om en lönesättningsprincip som gör direkt åtskillnad mellan män och kvinnor i det statliga lönesystemet. Den innebär tvärtom, att lönerna för både »manliga» och »kvinnliga» tjänster anpassas efter marknadsnivån, att värderingen av arbetsuppgifterna inom det statliga lönesystemet ansluter sig till värderingen på den privata arbetsmarknaden. Men eftersom på den privata arbetsmarknaden arbete ut250

fört av kvinnor i regel avlönas lägre än arbete utfört av män, medför en tilllämpning av marknadslöneprincipen, att »kvinnliga» arbetsuppgifter i statstjänst, »kvinnliga» tjänster avlönas lägre än om de värderats enbart inom det statliga lönesystemet genom så långt möjligt objektiva jämförelser med »manliga» arbetsuppgifter, »manliga» tjänster. Marknadslöneprincipens tillämpning — särskilt vid 1925 års inplacering av de kvinnliga tjänsterna i den manliga löneplanen — är historiskt sett den främsta anledningen till vissa »kvinnliga» tjänsters lönegradsplacering i strid mot likalönsprincipen. Därav framgår marknadslöneprincipens betydelse för ställningstagandet i likalönsfrågan. Vi finner det i princip riktigt, att inom det statliga lönesystemet löne«radsplaceringen av de »kvinnliga» tjänsterna oberoende av den privata arbetsmarknadens värderingar sker helt i överensstämmelse med principen om lika lön för man och kvinna för likvärdig arbetsuppgift. Detta förutsätter en så långt möjligt objektiv arbetsvärdering inom det statliga lönesystemet. Även om man vid konstruerande av ett lönesystem i överensstämmelse med likalönsprincipen bortser från den privata arbetsmarknadens lönesättning för kvinnlig arbetskraft, kvarstår emellertid frågan om marknadslöneprincipens inverkan, när det gäller genomförandet av likalönsprincipen i det statliga lönesystemet. Såsom i kap. 10 närmare utvecklats anser vi att staten med tillbörligt hänsynstagande till löneutvecklingen på den privata marknaden bör för sina anställda bedriva en lönepolitik som syftar till att fullständigt genomföra likalönsprincipen i det statliga lönesystemet. Frågan om takten i likalönsprincipens genomförande diskuterar vi i slutkapitlet (kap. 16).

A VDELNING

IV

LIKALÖNSPRINCIPENS GENOMFÖRANDE

I denna avdelning skall vi behandla frågan om de åtgärder, som kräves för likalönsprincipens fullständiga genomförande i det statliga lönesystemet. Det gäller då först och främst att undersöka, hur det statliga lönesystemet i stora drag skulle se ut, om likalönsprincipen vore helt genomförd. Uppgiften blir sålunda att ange de allmänna förskjutningar i de »kvinnliga» tjänsternas löneställning, som påkallas av principen om lika lön för man och kvinna för likvärdig arbetsuppgift. Därvid uppstår först frågan vilka värderingsgrunder som man har att tillämpa för att lönegradsplacera de »kvinnliga» tjänsterna i överensstämmelse med likalönsprincipen. Detta spörsmål diskuteras i avdelningens inledningskapitel, kap. 12. Därefter behandlas i kap. 13 lönegradsplaceringen för sådana »kvinnliga» tjänster, som har direkta manliga motsvarigheter i fråga om arbetsuppgifter, nämligen vissa tjänster vid fångvårdsanstalterna och statens sinnessjukhus. I kap. 14 diskuteras löneställningen för de »kvinnliga» tjänster som är placerade i lönegrader under den manliga bottenlönegraden (fr. o. m. 1/7 1952 10 lönegraden). I kap. 15 behandlas de betydelsefullaste grupperna av sådana »kvinnliga» tjänster, som tillhör 10 och högre lönegrader. I slutkapitlet, kap. 16, diskuterar vi frågan om genomförandet av de i kap. 13—15 angivna förändringarna.

KAPITEL

12 Lönegradsplacering enligt likalönsprincipen När det gäller att lönegradsplacera de »kvinnliga» tjänsterna enligt principen om lika lön för man och kvinna för likvärdig arbetsuppgift, uppkommer först frågan vad som egentligen menas med likvärdig arbetsuppgift. I kap. 10 har vi framhållit, att principen lika lön för likvärdig arbetsuppgift förutsätter en så långt möjligt objektiv värdering inom det statliga lönesystemet utan hänsynstagande till den privata arbetsmarknadens löner. Vi har också understrukit svårigheterna att göra en dylik värdering och uttalat, att lönegradsplacering enligt likalönsprincipen förutsätter en värdering av de »kvinnliga» tjänsterna enligt samma allmänna normer som till252

lämpas för den inbördes värderingen av »manliga» tjänster. Vi skall nu n ä r m a r e diskutera frågan om arbetsvärdering inom det statliga lönesystemet.

Systematisk arbetsvärdering I olika sammanhang har gjorts gällande, att en likformig värdering av »manliga» och »kvinnliga» arbetsuppgifter skulle underlättas genom användning av systematiska metoder för arbetsvärdering, innebärande en värdesättning (exempelvis genom poängvärdering) av olika i arbetet ingående faktorer, dvs. arbetets krav i fråga om utbildning, erfarenhet, ansvar, psykisk och fysisk ansträngning etc. Frågan om sättet för fastställande av arbetets »värde» var en betydelsefull punkt vid behandlingen inom den internationella arbetsorganisationen av förslagen till konvention och/eller rekommendation angående lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde (jfr ovan s. 32 ff). I den slutligt antagna konventionen föreskrives, att åtgärder skall vidtagas för att främja en objektiv värdering av arbetsanställningar på grundval av den föreliggande arbetsuppgiften. I rekommendationen förordas metoder för arbetsvärdering, exempelvis arbetsanalys, som hjälpmedel att uppnå en klassificering av arbetsanställningar utan avseende på kön. I Sverige har under de senare åren diskuterats möjligheterna att införa arbetsvärdering som grund för löneavvägningen inom industrin, men i praktiken har systematiska arbetsvärderingsmetoder kommit till användning endast i ringa utsträckning. En av Uppsala stadsfullmäktige 1947 tillsatt kommitté, »Arbetsvärderingskommittén», med uppdrag att verkställa en översyn och därav ev. föranledd omvärdering av arbetsuppgifternas art för manliga och kvinnliga befattningshavare framlade i mars 1949 en utredning om arbetsvärdering av ordinarie och extra ordinarie befattningar hos staden, vilket torde vara det första praktiska försöket i Sverige till arbetsvärdering för kontorsarbeten. 1 Enligt kommitténs förslag har praktiskt taget samtliga stadens befattningar (tillhopa 406) poängvärderats efter ett av kommittén utformat arbetsvärderingsschema. Schemat innefattar fyra huvudfaktorer: utbildning och erfarenhet (högst 200 poäng); ansvar (högst 150 poäng); variation, självständighet och initiativ (högst 100 poäng) samt arbetsförhållanden (högst 50 poäng). Huvudfaktorerna är uppspaltade på delfaktorer, exempelvis huvudfaktorn ansvar på delfaktorerna arbetsledning m. m. (högst 60 poäng), ansvar för maskiner eller utrustning (högst 20 poäng), ansvar för kassamedel (högst 20 poäng) samt ansvar för människor (högst 50 poäng). Varje delfaktor är indelad i olika grader med olika poängvärde; så kan 1 Utredningen tryckt i Uppsala stads fullmäktiges tryck 16/3 1951. Ser. A. N:r 30. Utredningen lämnar bl. a. en redogörelse för arbetsvärderingsmetodernas tillämpning i Sverige och återger några tidskriftsartiklar i ämnet.

exempelvis »ansvar för människor» ge 10, 30 eller 50 poäng. På grundval av utförliga arbetsbeskrivningar och arhetsvärderingsschemats definitioner av de olika graderna uträknas faktorpoäng och total poäng för varje befattning. Arbetsvärderingskommitténs utredning överlämnades i mars 1951 av Uppsala stadsfullmäktige till Svenska stadsförbundet med hemställan att stadsförbundet ville undersöka möjligheterna att genomföra en planmässig arbetsvärdering för det kommunala förvaltningsområdet. Frågan om systematisk arbetsvärdering inom det statliga lönesystemet har behandlats även av riksdagen. I två likalydande motioner till 1951 års riksdag (1:268 och 11:353) hemställdes om utredning rörande möjligheten att vid inplacering av de statligt anställda i det statliga lönegradssystemet tillämpa en systematisk metod för arbetsvärdering. Motionärerna erinrade om den systematiska arbetsvärdering som införts vid vissa industriföretag och om förslaget till arbetsvärdering för Uppsala stads anställda och anförde: »Arbetsvärdering är i och för sig intet nytt. En viss värdesättning av de krav olika arbeten ställa på sina utövare äger som regel rum för att få en grund för den inbördes avvägningen av lönerna. Det nya och vad som anses ligga i begreppet arbetsvärdering är att en värdering av mer systematisk natur göres av de fordringar, som arbetet ställer på den anställde ur olika synpunkter såsom behärskande av yrket, ansträngning av såväl fysisk som psykisk art, utbildning, ansvar och arbetsförhållanden m. m.» Motionärerna framhöll vidare, att tjänsteförteckningsrevisionerna i det statliga lönesystemet skett utan att någon systematisk metod för arbetsvärdering tillämpats. De ifrågasatte om inte vissa arbeten vanemässigt nedvärderats. »Speciellt den många gånger låga värderingen av arbetsuppgifter, som skötas av kvinnor, har, som känt är, varit föremål för stark kritik.» Motionärerna ville inte påstå, att en arbetsvärderingsmetod skulle kunna utarbetas, som fyllde kraven på fullständig objektivitet, men ansåg att det på väsentliga områden fanns förutsättningar att nå ett mera objektivt resultat än med det dittillsvarande förfarandet. över motionerna avgavs yttranden av Statens avtalsnämnd, Statens lönenämnd, LO, SAF och TCO. Statens lönenämnd framhöll bl. a., att med nuvarande ordning lönegradsplaceringen för en tjänst av naturliga skäl i stor utsträckning vore ett resultat av olika subjektiva bedömanden; ställningstagandet till lönegradsplaceringsfrågan bleve beroende av uppfattningen om arbetsuppgifternas kvalitativa beskaffenhet och förhållandet mellan dessa göromål och de göromål som handhavas av andra närliggande, inom lönesystemet inrangerade grupper. Lönenämnden ansåg det vara av stort värde om ett mera objektivt lönesystem kunde tillskapas, men ifrågasatte starkt om några egentliga förbättringar över huvud taget kunde åstadkommas genom införandet av systematisk arbetsvärdering. Stora svårigheter måste göra sig gällande vid utarbetandet av ett inom statsförvaltningen i dess helhet tillämpligt system. Efter en redogörelse för »Uppsalasystemet» framhöll lönenämnden, att arbetet med uppgörandet av ett arbets-

värderingsschema innefattade ett flertal känsliga avvägningsfrågor, beträffande vilka de olika tjänstemannakategorierna hade ett starkt intresse att få sina speciella synpunkter tillgodosedda. Lönenämnden underströk svårigheterna att för den heterogena tjänstemannapersonalen inom statsförvaltningen erhålla ett poängvärde, som kunde godtagas av alla, exempelvis för faktorn utbildning. Det avsedda systemet vore inte heller ett objektivt system utan snarare »ett system, där det samlade övervägandet rörande arbetsuppgifter, kompetenskrav, ansvar osv. i en tjänst, som nu sker vid lönesättningen, uppdelas på flera subjektiva 'delöverväganden'». I anslutning till vad motionärerna uttalat rörande värderingen av arbetsuppgifter som skötes av kvinnor erinrades om likalönskommitténs uppdrag. LO ansåg det riktigast att olika system för systematisk arbetsvärdering först prövades inom mindre och relativt enhetliga grupper av anställda inom den statliga sektorn av arbetsmarknaden. Så snart det gällde att jämföra väsentligt olika typer av befattningar och arbeten vore det ej längre möjligt att tillämpa ett gemensamt system för arbetsvärdering. TCO ansåg det kunna starkt ifrågasättas, om arbetsvärderingsprincipen genomgående kunde tillämpas vid löneavvägningen mellan de i fråga om utbildning, arbetsuppgifter, ansvarsställning och tjänstgöringsförhållanden starkt varierande grupperna i statstjänst. Statsutskottet (uti. 201) erinrade — liksom flertalet remissinstanser — om att ett begränsat förslag om arbetsvärdering kunde väntas från arbetsledareutredningen. Vad anginge värderingen av arbetsuppgifter, som utfördes av kvinnor, erinrades om det inom likalönskommittén pågående utredningsarbetet. Utskottet ansåg det välbetänkt att avvakta erfarenheterna beträffande speciella grupper av anställda, innan åtgärder vidtoges för en allmän arbetsvärdering. Motionerna avstyrktes följaktligen. Riksdagen beslöt enligt statsutskottets hemställan. Arbetsledareutredningen har i betänkande (23/7 1952, stencil) framlagt förslag till lönegruppering av statliga arbetsledartjänster, vilken verkställts med hjälp av systematisk arbetsvärdering enligt en av utredningen utarbetad arbetsvärderingsskala. Förslaget avser endast en klassificering av arbetsledartjänsterna inbördes men inte någon avvägning av deras löneställning i förhållande till andra personalgrupper; själva lönegradsplaceringen har ansetts ankomma på 1949 års tjänsteförteckningskommitté.

Vår mening Frågan om användning av s. k. systematisk arbetsvärdering som hjälpmedel för lönegradsplacering av »kvinnliga» tjänster enligt likalönsprincipen har vi diskuterat i anslutning till det av Uppsala stads arbetsvärderingskommitté framlagda förslaget (se ovan s. 253). Vi har också haft anledning att taga ställning till frågan i vårt 21/11 1949 till delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet avgivna yttrande om förslaget till internationell reglering av likalönsfrågan. Vi har funnit, att man inte kan använda systematiska arbetsvärderingsmetoder för löneavvägningen mellan »kvinnliga» och »manliga» tjänster utan

att utsträcka arbetsvärderingen till hela det statliga lönesystemet. Arbetsvärderingen måste självfallet omfatta både »kvinnliga» och »manliga» tjänster och bli av betydelse även för lönerelationerna mellan olika »kvinnliga» och olika »manliga» tjänster inbördes. I praktiken skulle detta innebära en allmän tjänsteförteckningsrevision. Det bör framhållas, att arbetsvärderingen i Uppsala omfattade så gott som samtliga stadens tjänster, både »manliga» och »kvinnliga», och att den byggde på noggranna arbetsbeskrivningar av varje tjänst. För att systematiska arbetsvärderingsmetoder över huvud taget skall kunna bli ett hjälpmedel för löneavvägningen mellan män och kvinnor i statstjänst förutsattes sålunda en mera generell tillämpning av dylika metoder i det statliga lönesystemet, en fråga som vi inte har att ta ställ-j ning till. Vi vill emellertid framhålla, att det enligt vår mening knappast torde vara möjligt att konstruera ett arbetsvärderingsschema, godtagbart för hela det statliga lönesystemet, som ju rymmer arbetsuppgifter av mycket skiftande karaktär. Arbetsvärdering synes hittills främst ha kommit till användning för arbeten av någorlunda lika art inom ett och samma företag. Den partiella arbetsvärdering inom det statliga lönesystemet, som arbetsledareutredningen utfört, avser endast klassificering av tjänster inom en grupp med homogent arbete men avgör inte gruppens löneställning i förhållande till andra grupper. Arbetsvärderingsmetoderna skulle ha sin främsta betydelse för likalönsfrågan, om de kunde åstadkomma större objektivitet vid jämförelse mellan män och kvinnor med olikartade arbetsuppgifter. Det synes emellertid tvivelaktigt, om man genom systematisk arbetsvärdering kan nå ett större mått av objektivitet vid lönesättning än genom hittills tillämpade metoder. Såsom Statens lönenämnd framhållit i sitt ovan refererade yttrande innefattar den systematiska arbetsvärderingen ett flertal subjektiva delbedömanden. Det poängvärde som tillmätes de särskilda faktorerna måste få en avgörande betydelse för relationen mellan olika tjänster. En jämförelse mellan t. ex. den »kvinnliga» kontorsbiträdestjänsten och sådana tjänster i den manliga bottenlönegraden som brevbärare och stationskarlar torde sålunda i hög grad bli beroende av vilken vikt man ger åt faktorn »fysisk ansträngning». Vår uppgift att undersöka vilka allmänna förskjutningar i de »kvinnliga» tjänsternas löneställning som behöves för att den skall stå i överensstämmelse med principen om lika lön för likvärdig arbetsuppgift har vi sålunda haft att lösa utan tillämpning av systematiska arbetsvärderingsmetoder. Vi har sökt göra jämförelser mellan »kvinnliga» och »manliga» tjänster genom den form av mera summarisk arbetsvärdering, som hittills tillämpats vid statlig lönesättning. Vi har därvid strävat efter att värdesätta de »kvinnliga» tjänsterna i förhållande till de »manliga» efter samma grunder som användes för bestämmande av relationerna mellan »manliga» tjänster inbördes: genom en allmän värdering av arbetsuppgifterna med 256

hänsyn till deras krav i fråga om utbildning, erfarenhet, skicklighet, fysisk och psykisk ansträngning, ansvar, arbetsförhållanden etc. För de tjänster, där män och kvinnor har samma arbete, erbjuder uppgiften givetvis inga svårigheter. När det gäller »kvinnliga» tjänster under den manliga bottenlönegraden, är också likvärdigheten mellan »manliga» och »kvinnliga» arbetsuppgifter ofta tämligen påtaglig. Svårigheterna att lönesätta »kvinnliga» tjänster enligt principen om lika lön för likvärdigt arbete gäller främst tjänsterna över den manliga bottenlönegraden. Såsom av kap. 15 framgår har vi inte i fråga om dessa tjänster kunnat fixera någon viss lönegrad som den ur likalönssynpunkt riktiga utan endast mera allmänt kunnat uttala oss om, huruvida en viss tjänst kan anses »kvinnligt lönesatt».

17—1016 52

K A P I T E L 13

Kvinnliga tjänster med direkt manlig motsvarighet I detta kapitel behandlar vi de kvinnliga ( = för kvinnor reserverade) tjänster, som i fråga om arbetsuppgifterna direkt motsvaras av i högre lönegrad placerade manliga ( = för män reserverade) tjänster. Sådana kvinnliga tjänster finns — såsom av det föregående framgår — vid fångvårdsanstalterna och vid statens sinnessjukhus (samt vid statens anstalt för fallandesjuka). Överensstämmelse i arbetsuppgifter mellan dessa kvinnliga och manliga tjänster har i olika sammanhang konstaterats men ändring av lönegradsplaceringen har fått anstå i avvaktan på den allmänna utredning om likalönsprincipens genomförande i statsförvaltningen, som vi har haft att verkställa. Att befattningar med samma arbetsuppgifter inte bör differentieras på i olika lönegrader placerade manliga och kvinnliga tjänster torde få anses fastslaget genom 1937 års riksdagsbeslut i folkskollärarnas lönefråga.

Fångvårdsanstalterna Såsom framgår av kap. 3 är tjänsterna vaktfru och första vaktfru reserverade för kvinnor, medan tjänsterna vaktkonstapel och överkonstapel är förbehållna män. Vaktfruar och första vaktfruar utövar bevakning (vård och tillsyn) av huvudsakligen kvinnor, medan vaktkonstaplar och överkonstaplar övervakar huvudsakligen män. Med hänsyn till beskaffenheten av de med ifrågavarande befattningar förenade göromålen fann 1945 års löneutredning för viss fångvårdspersonal uppenbart, att de manliga tjänsterna kunde behörigen upprätthållas endast av män och de kvinnliga tjänsterna endast av kvinnor, varför de särskilda kvinnliga tjänstebenämningarna lämpligen borde bibehållas även i fortsättningen. I olika sammanhang har framhållits, att arbetsuppgifterna för vaktfruar och första vaktfruar är likartade med arbetsuppgifterna för vaktkonstaplar resp. överkonstaplar (se ovan s. 110). I prop. 1946: 225 fann chefen för justitiedepartementet starka skäl tala för att utjämna löneskillnaden mellan den manliga och kvinnliga personalen i fångvården, »enär lönesättningen för manliga och kvinnliga befattningshavare med samma ansvar och arbetsuppgifter i princip bör vara densamma»; han ansåg sig emellertid icke kunna upptaga frågan med hänsyn till den bebådade utredningen om likalönsprincipens genomförande i statsförvaltningen. Likvärdigheten i arbetsuppgifter mellan vaktfru — vaktkonstapel och första vaktfru — överkonstapel kan anses bestyrkt. Likalönsprincipen kräver följaktligen, att vaktfru placeras i samma lönegrad som vaktkonstapel och första vaktfru i samma lönegrad som överkonstapel. Efter för258

slag av 1949 års tjänsteförteckningskommitté (prop. 1952: 107) har fr. o. m. 1/7 1952 vaktfru uppflyttats från 8 till 10 lönegraden och vaktkonstapel från 11 till 12 lönegraden. Vid genomförande av likalönsprincipen bör sålunda vaktfru placeras i 12 lönegraden. Första vaktfru har likaledes fr. o. m. 1/7 1952 uppflyttats från 11 till 13 lönegraden och överkonstapel från 13 till 14 lönegraden; vid tillämpning av likalönsprincipen bör även första vaktfru sättas i 14 lönegraden. I samband med de kvinnliga befattningarnas uppflyttning till samma lönegrader som motsvarande manliga torde böra uppmärksammas, att f. n. pensioneringsperioden II (63 —65 år) tillämpas för överkonstapel men pensioneringsperioden I (60—63 år) för första vaktfru (liksom för både vaktkonstapel och vaktfru). Likalönsprincipens genomförande bör också föranleda ändrad lönegradsplacering för den enda i personalförteckningen upptagna uppsyningsmannatjänsten i Ca 14 (Ca 13 före 1/7 1952), vilken är avsedd för och innehaves av kvinna (anstalten i Växjö). Tjänsten inrättades (jfr prop. 1946: 225) för en befattningshavare (första vaktfru), som fullgjorde i huvudsak motsvarande göromål som uppsyningsman i bevakningstjänst; den ansågs utgöra en motsvarighet till befattningen som uppsyningsman vid centralfängelserna för manliga intagna. De för m ä n avsedda uppsyningsmannatjänsterna har fr. o. m. 1/7 1952 uppflyttats till lönegraderna 16 (förut 15) och 18 (förut 17). Likalönsprincipen kräver, att den kvinnliga uppsyningsmannatjänsten uppflyttas till samma lönegrad som manlig uppsyningsmannatjänst med motsvarande ansvar och arbetsuppgifter.

Statens sinnessjukhus och statens anstalt för fallandesjuka Av nedanstående tablå framgår de manliga och kvinnliga tjänster för sjukvårdspersonal, som finns vid statens sinnessjukhus, samt dessa tjänsters lönegradsplacering dels före och dels efter 1952 års riksdagsbeslut (prop.1952:107). M a n l i g

K v i n n l i g

Lönegrad

Lönegrad Tjänst

före VT 1952

Första föreståndarinna 1

8 10 122 16 19

Tjänst

efter 1952

VT

VT

10 12 14 16 19

Skötare 1

Förste u p p s y n i n g s m a n . .

efter

före 1952

VT 1952

11 12 13 16 19

12 13 14 16 19

1 Tjänsten finns även vid statens anstalt för fallandesjuka. Genom beslut av 1951 års riksdag uppflyttades vissa överskötersketjänster (tjänster för vilka utbildning vid sjuksköterskeskola var nödvändig) till 14 Ig (räknat fr. o. m. Vio 1951). 2

Sköterskornas utbildning och arbetsuppgifter överensstämmer helt med skötarnas; detta har bl. a. konstaterats av 1944 års lönekommitté, avseende viss sjukvårdspersonal, vilken kommitté emellertid med hänsyn till den bebådade utredningen om likalönsprincipen icke ansåg sig böra ingå på någon prövning av den inbördes löneställningen mellan manliga och kvinnliga befattningshavare vid sinnessjukhusen. Första sköterskor och första skötare — vilka å vårdavdelning tjänstgör som ställföreträdare för översköterskor och överskötare — har likaledes samma arbetsuppgifter; samma kompetensfordringar gäller. Med hänsyn till den överensstämmelse i arbetsuppgifter, som föreligger mellan nu ifrågavarande manliga och kvinnliga tjänster, kräver likalönsprincipen, att de kvinnliga uppflyttas till samma lönegrad som de manliga. Sköterska bör sålunda placeras i 12 lönegraden och första sköterska i 13 lönegraden. Fr. o. m. 1/7 1952 är samtliga översköterske- och överskötartjänster vid sinnessjukhusen placerade i samma lönegrad (14). Därmed får likalönsprincipen betraktas som genomförd i fråga om dessa tjänster. Vi anser oss inte ha anledning att ur likalönssynpunkt ta ställning till frågan om lönerelationen mellan överskötersketjänster med arbetsuppgifter, för vilka krävs utbildning vid sjuksköterskeskola, och övriga överskötersketjänster. I samband med de manliga och kvinnliga tjänsternas placering i samma lönegrad uppkommer frågan om deras likställande även i fråga om semesterrätt och pensionsålder. Årssemestern för till avdragsgrupp 3 hörande skötare, förste skötare och överskötare är (enligt de allmänna bestämmelserna i Saar § 29) 20 dagar intill det kalenderår, under vilket tjänstemannen fyller 40 år, och därefter 30 dagar; enligt särskilda bestämmelser skall däremot årssemestern för till avdragsgrupp 3 hörande översköterska, första sköterska eller sköterska omfatta minst 25 dagar eller, fr. o. m. det kalenderår tjänstemannen fyller 40 år, minst 35 dagar. För skötare, förste skötare och överskötare gäller f. n. pensioneringsperioden I (60—63 å r ) , medan för sköterska, första sköterska och översköterska tillämpas den speciella pensioneringsperioden 55—58 år. Såväl den längre semestern som den lägre pensionsåldern för de kvinnliga tjänstemännen har givetvis sin grund i de krävande arbetsuppgifter de har att utföra; skillnaden mellan män och kvinnor synes bottna i uppfattningen, att den kvinnliga sjukvårdspersonalen inte på samma sätt som den manliga står ut med dessa arbetsuppgifter. För staten som arbetsgivare betyder givetvis den längre semestern och den kortare tjänstetiden ökad arbetskostnad för varje kvinnlig tjänsteman jämfört med motsvarande manlig, en skillnad som hittills i viss utsträckning kompenserats genom kvinnornas lägre löneställning. Ett genomförande av lika lön, motiverad med likvärdighet i arbetsuppgifter, bör enligt vår mening medföra, att de nuvarande skiljaktigheterna i fråga om semester och pensionsålder mellan manliga och kvinnliga tjänstemän utjämnas.

Vad beträffar uppsyningspersonalen vid sinnessjukhusen avlägsnades den tidigare löneskillnaden mellan män och kvinnor med samma arbetsuppgifter redan genom beslut av 1951 års riksdag, varigenom föreståndarinna och uppsyningsman placerades i samma lönegrad (16), liksom ock första föreståndarinna och förste uppsyningsman (19). Genom lönegradsplaceringen har samma allmänna bestämmelser om semester kommit att gälla för föreståndarinna och uppsyningsman, liksom tidigare varit fallet beträffande första föreståndarinna och förste uppsyningsman. Däremot gäller olika pensioneringsperioder för uppsyningsman (60—63 år) och föreståndarinna (55—58 å r ) ; även på denna punkt torde ur likalönssynpunkt likställighet mellan män och kvinnor böra genomföras.

K A P I T E L 14

Tjänster under den manliga bottenlönegraden Bottenlönefrågan Bottenlönefrågan, som nära sammanhänger med behovslöneprincipen och som vi därför redan varit inne på i kap. 8, innebär — såsom saken uttryckes i våra direktiv — spörsmålet om »5 [ = nuv. 9] lönegraden, som i allmänhet torde vara den lägsta rekryteringsgraden för manliga befattningshavare, bör vara normal rekryteringsgrad jämväl för typiskt kvinnliga befattningar, oavsett göromålens art». Utgångspunkten för bottenlönefrågan är det faktiska förhållandet att praktiskt taget inga ordinarie eller extra ordinarie »manliga» tjänster (dvs. tjänster som uteslutande eller huvudsakligen innehas av m ä n ) placerats i lägre lönegrad än nuv. 9. Fr. o. m. 1/7 1952 har de »manliga» tjänsterna i 9 lönegraden uppflyttats till 10 lönegraden, som sålunda numera är den »manliga» bottenlönegraden. De i högst 8 lönegraden placerade ordinarie och extra ordinarie tjänsterna var — enligt 1951 års personalstatistik (jfr bil. 3) — »kvinnliga» tjänster, dvs. uteslutande eller huvudsakligen besatta med kvinnor. Såsom framgår av kap. 8 är det behovssynpunkter som ligger bakom användningen av en särskild manlig bottenlönegrad. Den är den lägsta lönegrad, i vilken man ansett sig kunna placera en manlig tjänsteman med försörjningsplikt mot familj, den lägsta lönegrad, som gett »anständig bärgning» åt en familjeförsörjare. Då sålunda tjänst, avsedd att rekryteras med män, inte ansetts k u n n a sättas lägre än i den manliga bottenlönegraden, har följden blivit, att denna lönegrad kommit att innehålla tjänster med stora skiljaktigheter i fråga om arbetsuppgifternas kvalitet. Den spännvidd mellan lönegradens mest och minst kvalificerade tjänst, som givetvis finns inom de flesta lönegrader, torde sålunda vara särskilt stor inom den manliga bottenlönegraden. Man kan säga, att lönen för de minst kvalificerade tjänsterna inom den manliga bottenlönegraden innehåller en behovsfaktor: lönesättning baserad på jämförelse med arbetsuppgifterna för andra »manliga» och »kvinnliga» tjänster skulle resulterat i lägre lönegradsplacering, om inte spärren nedåt hindrat detta. I kap. 8 har vi tagit avstånd från behovslöneprincipen och funnit, att lönegradsplacering av tjänster bör ske på grundval av arbetsuppgifterna och utan hänsynstagande till behovssynpunkter. Rent teoretiskt borde ett utrensande av behovshänsyn ur det statliga lönesystemet och en lönesättning på grundval av arbetsuppgifterna medföra, att man omprövar löneställningen inte bara för »kvinnliga» utan också för »manliga» tjänster.

Ett bortfallande av behovsfaktorn för de lägst kvalificerade tjänsterna i den manliga bottenlönegraden skulle då kunna resultera i att de placerades under denna grad. Lika lön för likvärdig arbetsuppgift kan sålunda åstadkommas inte bara genom höjning av »kvinnliga» utan också genom sänkning av »manliga» tjänster. Detta resonemang har emellertid endast teoretiskt intresse; i praktiken torde det inte vara möjligt att sänka lönegradsplaceringen för några tjänster i den manliga bottenlönegraden. Tjänst, till vilken staten vill rekrytera män, kan givetvis inte lönesättas utan hänsyn till marknadsnivån för manlig arbetskraft. Även bortsett härifrån kan det inte anses ingå i vårt uppdrag att föreslå ändrade löner för »manliga» tjänster. Vår uppgift är endast att bedöma löneställningen för »kvinnliga» tjänster med utgångspunkt från den värdering av olika arbetsuppgifter, som s. a. s. fastslagits genom den faktiska löneställningen för »manliga» tjänster. De »kvinnliga» tjänster, som nu ligger under den manliga bottenlönegraden, bör sålunda lönegradsplaceras med hänsyn till göromålens kvalitet i förhållande till de arbetsuppgifter, som är förenade med tjänsterna i den manliga bottenlönegraden. Detta betyder inte utan vidare, att alla dessa »kvinnliga» tjänster skall uppflyttas lägst till den manliga bottenlönegraden »oavsett göromålens art», som saken uttryckts i våra direktiv. »Kvinnlig» tjänst, som har uppenbart mindre kvalificerade göromål än någon »manlig» tjänst, bör placeras under den manliga bottenlönegraden. I och för sig kräver likalönsprincipen inte, att alla »kvinnliga» tjänster skall sättas lägst i den manliga bottenlönegraden. I verkligheten får en lönegradsplacering enligt likalönsprincipen ett sådant resultat, om ingen »kvinnlig» tjänst har arbetsuppgifter av mindre kvalificerad art än de göromål som nu betalas enligt den manliga bottenlönegraden. I det följande skall vi undersöka vilken löneställning som vid tillämpning av likalönsprincipen bör tillkomma de »kvinnliga» tjänsterna under 10 lönegraden och därvid jämföra deras arbetsuppgifter med de göromål, som är förenade med »manliga» tjänster i bottenlönegraden. Till denna grad hör bl. a. följande tjänster, som praktiskt taget uteslutande innehas av män (antalet ordinarie och extra ordinarie tjänstemän å varje tjänst enligt 1951 års personalstatistik): stationskarl (18 563), brevbärare (3 946, varav 9 kvinnor), banvakt (2 049), förrådsman (1071, varav 1 kvinna), tullvakt (967), expeditionsvakt (814, varav 10 kvinnor), vaktmästare (332, varav 4 kvinnor), ekonomibiträde (253, varav 1 kvinna).

Kontorsbiträdestjänster Med kontorsbiträdestjänster avses i det följande såväl de ordinarie kontorsbiträdestjänsterna i Ca 8 som de icke-ordinarie tjänster, som ingår i den reglerade befordringsgången för biträden med skriv- och kontorsgöromål (Ce 8, Ce 6, Cf 4 och extra tjänster i motsvarande lönegrader). Alla dessa tjänster kan betraktas som en med hänsyn till arbetsuppgifterna enhetlig tjänst.

Tidigare lönerelationer mellan kontorsbiträdes- och expeditionsvaktstjänster Av den historiska utredningen i kap. 5 framgår, att de kvinnliga biträden vid departement och ämbetsverk, som motsvarade de senare kontorsbiträdena, ursprungligen hade högre avlöning än de manliga vaktmästarna (de senare expeditionsvakterna). Fr. o. m. 1922 fastställdes visserligen högre lön till expeditionsvakterna, men löneskillnaden får anses ha varit mindre än den, som tillämpades mellan män och kvinnor med samma eller likvärdiga arbetsuppgifter. Härav torde kunna dragas den slutsatsen, att kontorsbiträdenas arbetsuppgifter vid denna tidpunkt värderades högre än expeditionsvakternas; därvid får emellertid inte förbises, att värderingen av arbetsuppgifterna inte torde ha varit utan påverkan av dåtida sociala värderingar: kontorsbiträdena hade i regel högre utbildning än expeditionsvakterna och rekryterades i allmänhet från en annan socialgrupp. Vidare bör uppmärksammas, att fr. o. m. 1922 även inrättades en biträdesgrad med lägre avlöning än kontorsbiträdesgraden, den s. k. skrivbiträdesgraden, varigenom skillnaden mellan den lägsta manliga och den lägsta kvinnliga graden i ämbetsverken ytterligare ökades. Eftersom skrivbiträdestjänsterna avsågs för folkskoleutbildade flickor, kan löneskillnaden mellan skrivbiträden och expeditionsvakter måhända sägas ha motsvarat den skillnad, som främst med hänsyn till behovssynpunkter var gängse mellan likvärdigt manligt och kvinnligt arbete. Genom 1925 års »kvantitativa» inplacering fixerades löneskillnaden mellan kontorsbiträden och expeditionsvakter till en lönegrad och mellan skrivbiträden och expeditionsvakter till tre lönegrader. Genom skrivbiträdesgradens avskaffande som ordinarie grad fr. o. m. 1/7 1947 begränsades visserligen löneskillnaden mellan den »manliga» och »kvinnliga» rekryteringsgraden till en lönegrad, men på grund av den reglerade befordringsgången för kontorsbiträdena blev dock löneskillnaden större under den första anställningstiden. Genom expeditionsvakternas uppflyftning till 10 lönegraden fr. o. m. 1/7 1952 har avståndet mellan ordinarie graden för expeditionsvakter och kontorsbiträden ökats till två lönegrader.

Arbetsuppgifter å kontorsbiträdestjänster När det gäller att göra en kvalitativ lönegradsplacering av de »kvinnliga» kontorsbiträdestjänsterna i förhållande till »manliga» tjänster är det självfallet av största betydelse att erhålla så noggrann kännedom som möjligt om de göromål, som numera är förenade med kontorsbiträdestjänster, och om de krav i fråga om utbildning e t c , som arbetsuppgifterna medför. Någon kartläggning av de högst skiftande arbetsuppgifterna å kontorsbiträdestjänsterna torde inte ha gjorts. I 1944 års personalutrednings betänkande (och kungörelsen om den reglerade befordringsgången) betecknas arbetsuppgifterna med den sammanfattande benämningen »skriv- och kontorsgöromål» men någon närmare definition eller exemplifiering av göromålens art lämnas inte. Utredningen förutsatte i huvudsak likartade arbetsuppgifter för alla tjänsteinnehavare inom befordringsgången (lönegraderna 4—8); någon differentiering av arbetsuppgifter efter lönegrader skulle sålunda inte ske. Åt 1947 års biträdesutredning uppdrogs bl. a. att klarlägga vilka förutsättningar i fråga om kompetens och arbetsuppgifter som borde föreligga för att en befattning skulle placeras i kanslibiträdesgraden. Därmed erhålles självfallet en avgränsning uppåt av kontorsbiträdesgradens arbetsuppgifter. I biträdesutredningens PM 22/9 1948 framlades förslag till allmänna riktlinjer beträffande göromålens differentiering på nuvarande lönegraderna 8, 11, 13 och 15, och lämnades följaktligen även en summarisk förteckning å arbetsuppgifter, som borde tillhöra kontorsbiträdesgraden. Vi ansåg emellertid inte denna PM ge en tillfyllestgörande grundval för en värdering av kontorsbiträdestjänsternas arbetsuppgifter. Efter samråd med biträdesutredningen igångsatte vi därför hösten 1950 en utredning om dessa arbetsuppgifter. Självfallet kunde det inte bli fråga om att inhämta upplysningar om samtliga kontorsbiträdestjänster; lönegradsplaceringen måste ju också bestämmas med hänsyn till arbetsuppgifterna för det stora flertalet kontorsbiträdestjänster. Vi begränsade därför vår undersökning till verk med ett större antal (i regel minst 50) biträden i lönegraderna 4—8. Uppgifter inhämtades sålunda från arméförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen, försvarets civilförvaltning, socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen 1 , järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, generaltullstyrelsen och statistiska centralbyrån. Uppgifter skulle endast lämnas beträffande biträden, som kunde sammanföras till grupper, omfattande minst 5 biträden med i stort sett likartade göromål. (Biträden med göromål av så speciell natur, att de inte kunde hänföras till dylika »göromålsgrupper», ingår sålunda inte i vårt undersökningsmaterial.) Grupperna av biträden med i stort sett 1 Uppgifterna betr. telegrafverkets distrikts- oeh lokalförvaltningar omfatta endast ett av verkets sex distrikt.

inskränktes till att

likartade göromål borde göras så stora som möjligt, varvid hänsyn främst skulle tagas till de göromål, som upptoge den övervägande delen av arbetstiden. Utöver arbetsuppgifterna för varje grupp skulle även angivas den utbildning — skolutbildning och/eller fackutbildning (maskinskrivnings-, handelsutbildning etc.) — som av myndigheten ansågs nödvändig för arbetsuppgifternas fullgörande; hänsyn skulle sålunda inte tagas till om vissa eller samtliga biträden hade högre utbildning än som verkligen behövdes för göromålen. Uppgifter lämnades för sammanlagt 7 724 biträden, varav 2 003 från generalpoststyrelsens bankavdelning, 518 från postverkets distrikts- och lokalförvaltningar, 1 083 från försvaret och 759 från statens järnvägars distrikts- och lokalförvaltningar. Av de olika myndigheterna lämnade uppgifter om göromål måste givetvis i många fall innebära en mer eller mindre summarisk och schematisk etikettering. Bakom begrepp som »registrering, bokföring, granskning» kan givetvis dölja sig arbetsuppgifter av växlande innehåll och kvalitet. Självfallet är den av myndigheterna använda terminologin inte alltid entydig» vilket i viss mån försvårat en sammanfattande gruppering av materialet; att i varje särskilt fall klarlägga de arbetsoperationer, som avses, skulle kräva relativt vittgående undersökningar och studier på platsen. En sammanställning utvisar att de i undersökningen ingående biträdena procentuellt fördelar sig på följande grupper av arbetsuppgifter:

1. Sortering, stämpling, prägling, in- och utplockning av handlingar 2. Registrering, journalisering o. d 3. Tjänstgöring i telefonväxel 4. Kollationering, kontrollslagning, maskinbokföring 5. Hålkortsarbete (stansning, tabulering o. d.) G. Maskinskrivning (enbart 17.1, i förening med sortering, kollationering o. d. 5.2) 7. Maskinskrivning och stenografi 8. Granskningsarbete, statistiskt arbete, uträkning av avlöningar, avgifter o. d 9. Övriga allmänna kontors- och expeditionsgöromål vid centrala ämbetsverk och distriktsförvaltningar 10. För tullverkets och kommunikationsverkens lokalförvaltningar speciella göromål a) självständig kassatjänst vid postverket 4.0 b) upplysnings- och resebyråtjänst 2.1 c) allmänna kontors- och expeditionsgöromål 2.8

4.1 16.2 43 17.3 6.7 22.3 4.5 9.6 6.1

39 Summa 100.0 Vid bedömande av ovanstående sammanställning bör bl. a. ihågkommas, att biträden från kommunikationsverken utgör det största antalet,

att verk med ett mindre antal biträden inte ingår i undersökningen och att undersökningen endast omfattar biträden, som bildar en grupp på minst 5 med likartade göromål. Sammanställningen torde dock ge en någorlunda riktig bild av de arbetsuppgifter, som karakteriserar det övervägande flertalet kontorsbiträdestjänster inom statsförvaltningen. De angivna göromålsgrupperna är helt naturligt av sinsemellan skiftande kvalitet med hänsyn till de krav som ställts i fråga om utbildning, ansvar, självständighet osv. För kontorsbiträdestjänster — liksom för de flesta andra tjänster — gäller givetvis, att arbetsuppgifterna representerar en skala av större eller mindre bredd, där de högst resp. minst kvalificerade teoretiskt kan anses ligga något över resp. något under tjänstens lönegrad, till vilken alltså arbetsuppgifterna i mitten på skalan närmast kan hänföras. Ett särskilt problem är i vad mån de arbetsuppgifter för kontorsbiträdestjänster, som framkommit vid vår utredning, kan anses tillhöra kanslibiträdesgraden. F r å g a n om gränsdragningen mellan kontorsbiträdes- och kanslibiträdestjänsterna har bl. a. varit en uppgift för 1947 års biträdesutredning. I betänkande (10/10 1951) har biträdesutredningen framlagt förslag till normer för lönegradsplacering av biträdespersonal, vilka normer i stort sett godkänts av 1952 års riksdag. Givetvis måste vi vid vårt bedömande av kontorsbiträdestjänsternas lönegradsplacering bortse från sådana arbetsuppgifter, som enligt dessa normer hänförts till kanslibiträdesgraden. Rent allmänt synes ha förutsatts, att de med kanslibiträdéstjänst förenade arbetsuppgifterna regelmässigt inte skall vara av rutinmässig karaktär. Beträffande den arbetsuppgift, som enligt vår undersökning åvilar den största gruppen av kontorsbiträden, nämligen maskinskrivning, har uttalats, att för maskinskrivning normalt ej bör förekomma högre lönegrad än kontorsbiträdesgrad, så länge utskriften väsentligen innefattar överflyttning av handskriven eller talad nutida svensk skrift till maskinskrift. Beträffande kompetensfordringar och utbildning för kontorsbiträden avsåg vår utredning — som förut nämnts — att klarlägga, vilken utbildning som kunde anses nödvändig för arbetsuppgifternas fullgörande, oavsett om kontorsbiträdena i verkligheten hade högre utbildning. I myndigheternas svar har självfallet utbildning i maskinskrivning, stenograf i och hålkortsbokföring angivits som erforderlig för de biträden som sysselsattes med sådana göromål. Bokföringskunskap eller handelsutbildning har uppgivits nödvändig för vissa tjänster inom de militära förvaltningsorganen. Av speciellt intresse är, i vilken utsträckning realexamen (eller normalskolekompetens) uppställts som krav för biträdesanställning. Av myndigheternas svar framgår, att dylik skolutbildning anses nödvändig för åtskilliga kontorsbiträdestjänster. Vissa myndigheter har direkt angivit de göromål, för vilka realexamen anses nödvändig, exempelvis för resebyråarbete, maskinskrivning, stenografi, kamerala göromål etc. Vissa myndigheter

har angivit realexamen som behövlig för samtliga biträdestjänster; andra h a r ansett det nödvändigt eller önskvärt, att en del av biträdena har kunskaper motsvarande minst realexamen bl. a. för att säkerställa en tillfredsställande rekrytering till högre biträdesgrader. Av vår utredning har sålunda framgått att myndigheterna fortfarande i ganska stor utsträckning anser realexamen eller motsvarande utbildning nödvändig för kontorsbiträdestjänster. Enligt den 1946 utarbetade sammanställningen över kompetensfordringar för bl. a. statliga tjänster (SOU 1947:19) har också realexamen eller normalskolekompetens av flera myndigheter uppställts som kompetensfordran för kontorsbiträdestjänster. Vid myndigheternas annonsering anges ofta realexamen e. d. som nödvändig eller önskvärd. 1947 års biträdesutredning har i sitt betänkande uttalat, att generellt gällande allmänteoretiska kompetensvillkor inte bör föreskrivas för någon biträdesgrad.

Arbetsuppgifter å expeditions vaktstjänster När det gäller att bedöma arbetsuppgifterna å kontorsbiträdestjänsterna i förhållande till göromålen å »manliga» tjänster i bottenlönegraden, ligger en jämförelse med expeditionsvaktstjänsterna vid departement och ämbetsverk nära till hands och är också naturlig med hänsyn till de tidigare lönerelationerna mellan kontorsbiträdes- och expeditionsvaktstjänsterna. Arbetsuppgifterna för expeditionsvakterna kan — enligt vad som framgår av organisationsundersökningar, som Statens organisationsnämnd utfört vid vissa ämbetsverk och inom Kungl. Maj :ts kansli — i korthet anges som bud utom byggnadskomplexet (yttre b u d ) , bud inom komplexet (inre bud) samt övriga göromål, såsom stencilering och härmed sammanhängande arbete, öppning och kuvertering av post, lämnande av upplysningar till besökande, arkiv- och förrådsarbete.

Vår mening om kontorsbiträdestjänsternas lönegradsplacering När vi jämfört de arbetsuppgifter, som åvilar kontorsbiträden i allmänhet, och de göromål, som i regel utföres av expeditionsvakter, har vi funnit det uppenbart, att kontorsbiträdenas arbetsuppgifter måste anses minst lika kvalificerade som expeditionsvakternas. Då man — med bortseende från behovssynpunkter — endast har att konstatera, att expeditionsvakternas arbetsuppgifter numera är värderade till 10 lönegraden, följer därav, att kontorsbiträdestjänsterna ur likalönssynpunkt inte kan sättas lägre. Om kontorsbiträdestjänsterna sålunda — med utgångspunkt från j ä m förelsen med expeditionsvaktstjänsterna — skulle inplaceras i den manliga bottenlönegraden, uppstår frågan om deras relationer till övriga »manliga» 268

tjänster i samma lönegrad. Först och främst måste betonas, att denna lönegrad har en mycket stor spännvidd i fråga om arbetsuppgifternas kvalitet. Till de minst kvalificerade arbetsuppgifterna torde höra de som bestrides av manliga ekonomibiträden i sinnessjukhusens kök (närmare redogörelse härför se nedan s. 274). Till de mest ansvarsfulla och krävande arbetsuppgifterna torde exempelvis få räknas de som åligger vissa stationskarlar. Expeditionsvakterna torde med hänsyn till göromålens krav ligga på den undre delen av skalan. Självfallet kan vi inte ge oss in på någon gradering av de »manliga» tjänsterna i bottenlönegraden; med exemplifierande av tjänster, som enligt vår mening ligger »lägst» och »högst» på skalan, har vi endast velat ge en utgångspunkt för bedömandet, huruvida kontorsbiträdestjänsterna kan anses falla inom den nuvarande »göromålsskalan» för den manliga bottenlönegraden. Att jämföra kontorsbiträdestjänsterna med de särskilda »manliga» tjänsterna är självfallet mycket svårt, då det här rör sig om skilda arbetsområden och helt olika arbetsuppgifter. Med denna självklara reservation vill vi som vår mening uttala, att kontorsbiträdestjänsterna med hänsyn till de arbetsuppgifter, som åvilar det stora flertalet kontorsbiträden, faller inom ramen för den manliga bottenlönegraden (10 lönegraden). Detta innebär först och främst, att kontorsbiträdestjänsterna ur likalönssynpunkt inte kan placeras under denna lönegrad; vissa »manliga» tjänster i bottenlönegraden ligger enligt vår bedömning kvalitetsmässigt lägre än genomsnittet av kontorsbiträdestjänsterna. Men det innebär också, att kontorsbiträdest jänsterna inte bör sättas högre än den manliga bottenlönegraden, dvs. inte högre än de mest kvalificerade »manliga» tjänster, som tillhör denna grad. Ibland har emellertid påyrkats, att kontorsbiträdest jänsterna skulle placeras högre än de »manliga» tjänsterna i bottenlönegraden; som skäl härför har anförts kontorsbiträdenas högre utbildning och mera kvalificerade arbetsuppgifter. Vad först utbildningen beträffar anser vi, att den omständigheten att ett stort antal kontorsbiträden har realexamen eller motsvarande utbildning inte kan åberopas vid lönegradsplaceringen. Endast den utbildning, som behövs för bestridande av de till en tjänst hörande arbetsuppgifterna, kan givetvis få påverka lönegradsplaceringen; därvid får man emellertid inte bara ta hänsyn till uppställda formella kompetensfordringar utan även till de faktiska krav som göromålens art medför. Såsom förut nämnts har myndigheterna i vår utredning om kontorsbiträdenas arbetsuppgifter i stor utsträckning angivit realexamen eller motsvarande skolutbildning som erforderlig för vissa arbetsuppgifter; dessutom har det ansetts nödvändigt att en viss del av kontorsbiträdena har dylik skolutbildning främst med tanke på rekryteringen till högre tjänster i kontorskarriären. Utan att ingå på en bedömning av myndig269

heternas kompetensfordringar vill vi ifrågasätta, om inte kravet pä realexamen eller normalskolekompetens ibland kan ha influerats av traditionella hänsyn och sålunda bl. a. sammanhänger med det tidigare stora utbudet av kvinnlig arbetskraft med högre skolutbildning inom kontorsyrket. Enligt vår mening borde de arbetsuppgifter, som åvilar det stora flertalet kontorsbiträden, i allmänhet inte kräva annan utbildning än folkskola, i förekommande fall kompletterad med specialutbildning t. ex. i maskinskrivning. Frågan om löneställningen för kontorsbiträdestjänster, för vilka krav på högre skolutbildning uppställes, måste bedömas från fall till fall med hänsyn till arbetsuppgifternas kvalitet. Vi vill emellertid framhålla, att även om arbetsuppgifterna är av sådan beskaffenhet att för deras behöriga fullgörande kräves kunskaper motsvarande realexamen, behöver denna omständighet inte i och för sig förändra en tjänsts karaktär av kontorsbiträdestjänst. Med kompetensfordringarna sammanhänger nära det andra argument, som anföres för kontorsbiträdestjänstens placering ovanför den manliga bottenlönegraden: man hänvisar till att många kontorsbiträden vid åtskilliga ämbetsverk har anförtrotts mycket ansvarsfulla och krävande arbetsuppgifter. Såsom förut framhållits ingår kontorsbiträdestjänster med speciella göromål inte i vår undersökning om kontorsbiträdestjänsternas arbetsuppgifter. Självklart är emellertid att kontorsbiträdestjänstens lönegradsplacering ur likalönssynpunkt måste bedömas med hänsyn till arbetsuppgifterna för det stora flertalet kontorsbiträden. E n annan fråga är om särskilda kontorsbiträdestjänster med hänsyn till göromålens art bör utbytas mot högre tjänster. Prövning härav har ankommit på 1947 års biträdesutredning; resultaten av utredningens översyn har i olika propositioner förelagts 1952 års riksdag. Vi har inte kunnat finna, att ur likalönssynpunkt skäl föreligger för att placera kontorsbiträdestjänsten ovanför den »manliga» bottenlönegraden. Det synes f. ö. ur likalönssynpunkt riktigt, att den lägsta tjänsten inom den »kvinnliga» karriär, som principiellt bygger på folkskoleutbildning, börjar i samma ordinarie lönegrad som »manliga» karriärer, för vilka likaledes inga formella kompetensfordringar gäller, förutsatt att någon betydande kvalitetsskillnad i arbetsuppgifter inte föreligger mellan den lägsta »kvinnliga» och den lägsta »manliga» tjänsten. Likalönsprincipens genomförande i statsförvaltningen förutsätter sålunda enligt vår mening, att den till lönegrad Ca 8 hänförda kontorsbiträdestjänsten uppflyttas till den manliga bottenlönegraden (Ca 10). En uppf lyftning av den ordinarie kontorsbiträdest jänsten från Ca 8 till Ca 10 påkallar i och för sig en ändring av den reglerade befordringsgången (Cf 4—Ce 6—Ce8). Men därjämte uppstår frågan, om inte befordringsgången bör vara densamma till kontorsbiträdestjänster som till tjänster i den manliga bottenlönegraden, såsom expeditionsvakts-, stationskarls- och brev-

bärartjänster. Samma befordringsgång till ordinarie kontorsbiträdestjänst och till exempelvis expeditionsvaktstjänst kan givetvis åstadkommas inte bara genom att ändra den reglerade befordringsgången för kontorsbiträdena utan också genom att för expeditionsvakter anordna en reglerad befordringsgång. Några förslag om ändringar i lönegradsplacering eller om befordringsgång för »manliga» tjänster har vi — såsom tidigare framhållits — inte ansett oss kunna framlägga. Vi vill endast uttala, att likalönsprincipen självfallet bör tillämpas även vid anordnande av befordringsgångar. Detta innebär naturligtvis inte att samma befordringsgång bör gälla för alla tjänster, som är placerade i samma lönegrad. E n befordringsgång, som ju kan betraktas som ett slags förlängd aspiranttid, bör enligt vår åsikt anordnas med hänsynstagande bl. a. till den för tjänsten erforderliga prövnings- och utbildningstiden, vilken givetvis är beroende på arbetsuppgifter, kompetensvillkor, rekryteringsålder osv. Däremot får vid bedömande av frågan, om och hur en befordringsgång skall anordnas ingen betydelse tillmätas det förhållandet, att tjänsten är »manlig» eller »kvinnlig», dvs. avsedd att rekryteras huvudsakligen med m ä n eller huvudsakligen med kvinnor. Telefonisttjänster Tjänsterna lokaltelefonist (Ca 6) och landstelefonist (Ca 8), vilkas lönegradsplacering ursprungligen fastställts i anslutning till skrivbiträdesoch kontorsbiträdestjänsterna, bör lämpligen behandlas i samband med nämnda tjänster. Såsom av historiken (bil. 1) framgår fanns vid 1925 års inplacering inga ordinarie eller extra ordinarie befattningar för lokal- och landstelefonister, utan dessa avlönades som extra tjänstemän enligt kollektivavtal. Det förekom i stor utsträckning, att dessa telefonister utnyttjades för kontorsarbete och därefter överfördes till skriv- och kontorsbiträdesbefattningar; härom uttalade kommunikationsverkens lönenämnd (8/6 1925), att likvärdighet borde anses föreligga mellan skrivbiträde-lokaltelefonist och kontorsbiträde-landstelefonist. När e. o. lokal- resp. landstelefonistbefattningar inrättades fr. o. m. 1/6 1935, hänfördes dessa också till samma lönegrader som skriv- resp. kontorsbiträdesbefattningarna, dvs. nuvarande 6 resp. 8 lönegraderna; vid inrättande av ordinarie befattningar fr. o. m. 1/7 1936 erinrade lönenämnden om sitt ovannämnda yttrande. Den reglerade befordringsgången, som innefattar även icke-ordinarie biträden med tjänstgöring såsom telefonister, gäller inte för telegrafverkets telefonister. Efter elevutbildning (som i regel omfattar 8 veckor) sker anställning i Cf4 eller Cg 4; 3 år därefter ifrågakommer anställning som e. o. lokaltelefonist (Ce 6) eller — om permanent förordnande som landstelefonist erhållits — som e. o. landstelefonist (Ce8V. Har per1 Om så anses erforderligt med hänsyn till förestående automatisering, tillämpas i stället för e. o. anställning extra anställning i Cg 6 resp. Cg 8.

manent förordnande som rikstelefonist erhållits, sker första e. o. anställningen i stället i Ce 10. Befordran från lokal- till landstelefonist och från lokal- eller landstelefonist till rikstelefonist sker i den mån befattningar blir lediga vid den station, där telefonisten är anställd. Lokaltelefonister och landstelefonister har skilda arbetsuppgifter och lokaltelefonist erhåller sålunda vikariatsersättning vid tjänstgöring såsom landstelefonist. Arbetsuppgifterna för lokal- och landstelefonister k a n — enligt vad vi under hand inhämtat från telegrafstyrelsen — i korthet anges sålunda. Lokaltelefonisterna uppsätter lokalsamtal och biträder vid uppsättningen av vissa mellanortssamtal. De utför sålunda den enklaste delen av telefonistarbetet, nämligen själva uppkopplingsarbetet, som i allmänhet består i att medelst kopplingssnöre eller omkastare sammankoppla två telefonförbindelser. Landstelefonisterna sköter expeditionen av kortväga mellanortssamtal och debiterar avgiftsbelagda dylika samtal. Landstelefonisternas arbete är mera ansvarskrävande än lokaltelefonisternas bl. a. därför att utnyttjandet av mellanortsförbindelserna i hög grad blir beroende av deras arbetsprestationer. Vid telegrafverket finns inte några större grupper av tjänstemän i den manliga bottengraden, med vilkas arbetsuppgifter lokal- och landstelefonisternas kan jämföras. Expeditionsvakterna vid telegrafverket torde ha samma arbetsuppgifter som expeditionsvakter i allmänhet; de i samma lönegrad placerade stationsbiträdena sysselsattes vid telegrafstationerna med sorterings- och distributionsarbete samt utför diverse göromål, såsom stansning och tryckning av adresser för telefonräkningar. Med h ä n s y n till fåtaligheten hos telegrafverkets grupper i den manliga bottenlönegraden kunde möjligen ifrågasättas att jämföra arbetsuppgifter och löneställning för lokal- och landstelefonister med arbetsuppgifter och löneställning för den stora grupp av manlig personal, som utgöres av de kollektivavtalsanställda linjearbetarna. Vi har emellertid ansett oss inte böra ingå på jämförelser med manliga grupper utanför löneplanen; huruvida dessa grupper har en med hänsyn till arbetsuppgifterna riktig löneställning i förhållande till manliga löneplansplacerade tjänstemän är en bedömning, som givetvis faller helt utanför vårt uppdrag. Någon anledning att upphäva den gamla likställigheten mellan kontorsbiträdes- och landstelefonisttjänster torde inte föreligga. Vad lokaltelefonisterna beträffar torde väl deras göromål vara något mindre kvalificerade än landstelefonisternas. Denna kvalitetsskillnad synes dock inte större än den som föreligger mellan olika grupper av kontorsbiträden eller mellan olika »manliga» tjänster i bottenlönegraden. Det torde knappast kunna göras gällande, att en lokaltelefonists arbete är mindre krävande och ansvarsfullt än exempelvis det sorteringsarbete, som åligger vissa grupper

av kontorsbiträden. Tjänstgöring i ett ämbetsverks telefonväxel har också hänförts till kontorsbiträdesgraden. Någon anledning att på grund av arbetsuppgifterna ifrågasätta lägre löneställning för en lokaltelefonist än för en cxpeditionsvakt synes inte heller föreligga. Vi har kommit till den uppfattningen, att såväl lokaltelefonist- som landstelefonisttjänsterna ligger inom ramen för den manliga bottenlönegraden, som ju har en mycket stor spännvidd i fråga om arbetsuppgifternas kvalitet. De ordinarie lokal- och landstelefonisttjänsterna synes därför vid likalönsprincipens genomförande böra placeras i 10 lönegraden. På frågan om en speciell befordringsgång på detta område bor konstrueras anser vi oss inte kunna ingå — lika litet, som när det gäller befordringsgåiigen till kontorsbiträdestjänsterna. Ekonomi- och sjukvårdstjänster Den lägre vård- och ekonomipersonalen inplacerades i nu gällande löneplan efter utredning av 1944 års lönekommitté, avseende sjukvårds- och ekonomipersonal (SOU 1946:67) och beslut av 1947 års riksdag. Lönegraderna för de två lägsta grupperna av ekonomibiträden vid bl. a. statens sinnessjukhus, arméns sjukvårdsinrättningar och de statliga kroppssjukhusen fastställdes därvid till Ce 2 och Ce 3. Fr. o. m. 1/7 1949 uppflyttades de i dessa lönegrader placerade ekonomibiträdena vid Karolinska sjukhuset och Serafimerlasarettet till Ce 4. Genom beslut av 1951 års riksdag (prop. 214, statsutsk. uti. 207), har, från 1/7 1951 räknat, ekonomibiträdena i lönegrad 2 uppflyttats till lönegrad 4 1 (till lönegrad 5 i Stockholm, Solna och Sundbyberg) och ekonomibiträdena i lönegraderna 3 och 4 till lönegrad 5. När det gällt att ur likalönssynpunkt bedöma löneställningen för de lägst placerade ekonomibiträdena i jämförelse med manliga tjänstemän med likartade arbetsuppgifter har vi i första hand tagit sikte på förhållandena vid statens sinnessjukhus. Vi har därvid kunnat bygga dels på de ingående redogörelser för arbetsuppgifter m. m., som lämnats oss från medicinalstyrelsen, dels på egna iakttagelser vid studiebesök å Ulleråkers .sjukhus i Uppsala 1950. Arbetsuppgifterna för de ekonomibiträden, som t. o. m. budgetåret 1950/51 var placerade i lönegraderna 2 och 3, kan i korthet anges sålunda: Ekonomibiträden i 2 (numera 4) lönegraden anlitas främst i kök (för diskning, städning och förberedelsearbeten), i matsalar (för servering och städning), i tvätt (manuellt arbete vid varmmangel) samt för städning i allmänhet. 1 Enligt beslut av 1952 års riksdags höstsession (prop. 241, statsutsk. uti. 230) skall till ekonomibiträde i lönegrad 4 utgå ett lönetillägg på 15 kr for m a n a d .

l o — 1 0 1 6 52

Ekonomibiträden i 3 (numera 5) lönegraden anlitas i kök för mera kvalificerade arbeten (såsom biträdande kokerskor), i tvätt (för de mera ansvarsfulla arbetena vid in- och utlämning av tvätt) samt i sy- och vävsalar för sömnad och vävning. Manliga ekonomibiträden i 9 (fr. o. m. 1/7 1952 10) lönegraden anlitas bl. a. i kök (för transporter och andra arbeten som fordrar fysisk styrka samt dessutom bl. a. för potatistvättning och potatisskalning), i trädgårdar, jordbruk och ladugårdar, i tvätterier (som maskintvättare); vissa ekonomibiträden är uteslutande sysselsatta med renhållningsgöromål; andra är avsedda för transporter och diverse göromål. Vid en jämförelse mellan arbetsuppgifterna för de i köken sysselsatta manliga och kvinnliga ekonomibiträdena har vi funnit att de göromål, som utföres av de lägst placerade kvinnliga ekonomibiträdena, är lika kvalificerade som de manligas. Om också de manliga ekonomibiträdenas arbete i köket skulle kräva större fysisk styrka än de kvinnligas, synes detta arbete dock inte vid ett hänsynstagande även till övriga faktorer kunna värderas högre än de kvinnligas. Enligt vår mening bör sålunda vid tillämpning av likalönsprincipen de manliga och kvinnliga ekonomibiträdena i sinnessjukhusens kök ha samma löneställning. Då vi inte kan ifrågasätta någon ändring i de manliga ekonomibiträdenas lönegradsplacering utan endast har att konstatera, att deras arbetsuppgifter är värderade till 10 lönegraden, följer härav att samma lönegrad bör vara den lägsta lönegraden även för kvinnlig ekonomipersonal. Vid vårt bedömande av lönegradsplaceringen för ekonomibiträden har vi utgått från förhållandena vid sinnessjukhusen. Samma placering som ekonomibiträdena vid sinnessjukhusen bör självfallet tillkomma motsvarande ekonomibiträden vid övriga statliga sjukhus och anstalter. Om de f. n. i lönegraderna 4 och 5 placerade ekonomibiträdena uppflyttas till den manliga bottenlönegraden, bör givetvis även övriga tjänster för kvinnlig ekonomipersonal uppflyttas till lägst denna lönegrad (10 lönegraden). Frågan är, om inte vissa av dessa tjänster vid tillämpning av likalönsprincipen bör sättas högre än i den manliga bottenlönegraden. Å ena sidan synes i och för sig intet vara att invända mot att tjänster för ekonoinipersonal, som f. n. är differentierade på olika lönegrader, kommer i samma lönegrad, den manliga bottenlönegraden. Denna har ju — som vi ofta haft anledning att framhålla — just på grund av sin karaktär av bottenlönegrad en mycket stor spännvidd i fråga om arbetsuppgifternas kvalitet, även om kvalitetsskillnaden inte föreligger mellan tjänster inom samma arbetsområde. Det synes då naturligt, att den som bottenlönegrad även för kvinnor kommer att inrymma ett stort antal »kvinnliga» tjänster, som sinsemellan skiljer sig ganska mycket i fråga om arbetsuppgifternas kvalitet. Å andra sidan kan ifrågasättas om inte de tjänster, som f. n. ligger relativt nära den manliga bottenlönegraden, vid de

lägsta ekonomi tjänsternas uppflyttning till bottenlönegraden bör placeras över denna lönegrad. Att avgöra vilken placering över den manliga bottenlönegraden, som vid tillämpning av likalönsprincipen borde tillkomma vissa tjänster för ekonomipersonal, skulle emellertid kräva detaljerade undersökningar beträffande dessa tjänsters arbetsuppgifter. För att klarlägga i vad m å n de »kvinnliga» ekonomitjänsterna på ett markerat sätt höjer sig över de »manliga» tjänsterna i bottenlönegraden måste man först göra en kartläggning av de »manliga» tjänsternas arbetsuppgifter och därigenom fastställa den övre kvalitetsgränsen för dessa tjänster. När en uppflyttning till manliga bottenlönegraden av tjänsterna for ekonomipersonal aktualiseras, bör övervägas, om och på vad sätt en differentiering av dessa tjänster bör ske, dvs. om vissa bör sättas i högre lönegrad än den manliga bottenlönegraden. Beträffande tjänster för sjukvårdspersonal gäller vad som ovan anförts om ekonomipersonal. De med ekonomibiträdena i lönegradshänseende likställda sjukvårdsbiträdena bör också uppflyttas till den manliga bottenlönegraden. Även övrig under den manliga bottenlönegraden placerad sjukvårdspersonal bör vid likalönsprincipens genomförande placeras lägst i den manliga bottenlönegraden; därvid bör dock — liksom i fråga om ekonomipersonal — övervägas om vissa tjänster bör sättas högre.

Effektvårdare-, tågstäderske- och vagnstädersketjänster Effektvårdare handhar reseffekter, som inlämnas av resandena; tågstäderskor åtföljer de långgående snälltågen för att ombesörja städning, tömma papperskorgar, fylla på vatten m. m.; vagnstäderskor sköter inre rengöring av personvagnar under dessas uppehåll vid ändstationer. (Den yttre rengöringen utföres av fast eller tillfällig manlig personal, bl. a. stationskarlar.) De nämnda tjänsterna, som tidigare varit placerade i 5 lönegraden, har fr. o. m. 1/7 1952 uppflyttats till 6 lönegraden. Vid jämförelse mellan å ena sidan de arbetsuppgifter, som utföres av effektvårdare, tågstäderskor och vagnstäderskor, och å andra sidan de arbetsuppgifter, som åvilar exempelvis de kvinnliga och de manliga ekonomibiträdena vid sinnessjukhusen, liksom vissa stationskarlar, h a r vi funnit att effektvårdare, tågstäderskor och vagnstäderskor ur likalönssynpunkt bör placeras i den manliga bottenlönegraden (10 lönegraden).

Övriga tjänster I det föregående har vi endast behandlat större grupper av »kvinnliga» tjänster, som ligger under 10 lönegraden. Vi har funnit, att samtliga u r likalönssynpunkt bör vara placerade lägst i den manliga bottenlönegra275

den. Detsamma bör givetvis gälla övriga tjänster, vilka med hänsyn till arbetsuppgifter är likvärdiga med de av oss särskilt nämnda tjänsterna. Sammanfattande synpunkter på bottenlönefrågan ^ I det inledande avsnittet till detta kapitel har vi framhållit, att det förhållandet, att en bottenlönegrad tillämpas för »manliga» tjänster, ur likalönssynpunkt inte utan vidare kräver, att samma bottenlönegrad skall gälla för »kvinnliga» tjänster oavsett göroinålens art, dvs. att över huvud taget inga ordinarie och extra ordinarie tjänster (frånsett tjänster i befordringsgång) placeras under den manliga bottenlönegraden. Vi har i stället utgått från, att de »manliga» tjänsternas lönegradsplacering (som vi inte ansett oss kunna föreslå ändrad) inneburit en faktisk värdering av vissa arbetsuppgifter. Vi har undersökt, om de »kvinnliga» tjänsterna under den manliga bottenlönegraden — med hänsynstagande uteslutande till arbetsuppgifterna och med tillämpning av principen om lika lön för likvärdig arbetsuppgift — bör sättas under, i eller över denna lönegrad. Ingen av de stora grupper av »kvinnliga» tjänster, som vi behandlat, har vi ansett oss böra med hänsyn till arbetsuppgifternas kvalitet placera under den manliga bottenlönegraden. Vid likalönsprincipens genomförande skulle sålunda praktiskt taget alla de tjänster, som f. n. ligger under den manliga bottenlönegraden, uppflyttas lägst till denna grad. Enligt våra direktiv har vi att i bottenlönefrågan (frågan om lägsta normala rekryteringsgraden) beakta de synpunkter, som riksdagen framhållit rörande frågans samband med lönesättningen på den öppna marknaden samt med avvägningen av lönerna för annan manlig och kvinnlig arbetskraft i samma eller högre lönelägen i statens tjänst. Att den lönegradsplacering av »kvinnliga» tjänster, som vi i det föregående föreslagit, på de flesta punkter skulle innebära en lönesättning över marknadsnivån för motsvarande kvinnlig arbetskraft är uppenbart. Den principiella frågan om marknadslöneprincipen som motsats till likalönsprincipen har vi redan behandlat i kap. 10. I detta sammanhang skall vi endast beröra frågan om konsekvenserna för det statliga lönesystemet av likalönsprincipens genomförande. Riksdagen framhöll i sin skrivelse om likalönsutredningen att om samma rekryteringsgrad skulle gälla för manliga och kvinnliga tjänster det kunde förutses, att »de nuvarande normerna för avlöning av manlig och kvinnlig arbetskraft i 5 [ = nu v. 9] lönegraden och högre lönelägen icke längre skulle visa sig hållbara». Frågan om lönegradsplacering av »kvinnliga» tjänster i 10 och högre lönegrader behandlar vi i nästa kapitel. Vad beträffar konsekvenserna för de »manliga» tjänsterna vill vi bestämt framhålla, att en uppflyttning av »kvinnliga» tjänster för genomförande av principen lika lön för likvärdig arbetsuppgift självfallet inte

k a n åberopas som skäl för ändring av några »manliga» tjänsters lönegradsplacering för att tidigare relationer i lönehänseende skall bibehållas. I så fall skulle det ju aldrig bli möjligt att genomföra någon likalönsprincip. Om ändringar i lönegradsplaceringen för vissa grupper av tjänster s. a. s. automatiskt skulle medföra förskjutningar för andra grupper, skulle aldrig löneställningen för eftersatta grupper kunna revideras, utan den en gång gjorda relativa värderingen av arbetsuppgifterna skulle gälla för all framtid. Att tidigare relationer olika tjänster emellan inte kan bibehållas vid en lönegradsplacering av »kvinnliga» tjänster enligt för »manliga» tjänster tillämpade normer gäller naturligtvis också i fråga om relationerna mellan de »kvinnliga» tjänsterna inbördes. Att de lägsta »kvinnliga» ekonomibiträdestjänsterna uppflyttas till den manliga bottenlönegraden (10 lönegraden) kan således inte i och för sig motivera någon placering över denna grad för de f. n. fyra lönegrader högre placerade kontorsbiträdestjänsterna. Spännvidden i fråga om arbetsuppgifterna är ju stor mellan olika »manliga» tjänster i bottenlönegraden; det synes då naturligt att även »kvinnliga» tjänster av skiftande kvalitet rymmes i samma lönegrad. Uppflyt.tning till den manliga bottenlönegraden av praktiskt taget alla tjänster, som nu befinner sig lägre, innebär för många tjänster betydande höjningar i lönegradshänseende. Det bör emellertid framhållas, att en viss förbättring av löneläget för tjänsterna under den manliga bottenlönegraden redan skett utan lönegradsändring. Genom den höjning av statstjänstemännens löner, som beslutats för år 1952, har nämligen ökningen av lönebeloppen blivit procentuellt större för de lägsta löneklasserna, vilket bl. a. kommit de lägst avlönade kvinnliga statstjänstemännen till godo.

K A P I T E L 15

Andra »kvinnliga» tjänster Sedan vi i kap. 14 behandlat de »kvinnliga» tjänster, som är placerade under den manliga bottenlönegraden (numera 10 lönegraden), skall vi nu ur likalönssynpunkt granska löneställningen för sådana »kvinnliga» tjänster, som tillhör 10 och högre lönegrader. Vilka dessa tjänster är framgår av tab. 1 i bil. 3, som avser förhållandena den 1/10 1951; efter denna tidpunkt har för några av de i tabellen upptagna tjänsterna lönegradsplaceringen ändrats genom beslut av 1951 och 1952 års riksdagar. Vi har inte ansett det möjligt att diskutera löneläget för samtliga eller ens flertalet av dessa »kvinnliga» tjänster utan har begränsat oss till ett fåtal grupper. Vi har huvudsakligen behandlat tjänster, som har ett relativt stort antal innehavare eller som eljest kan anses normgivande eller betydelsefulla för lönegradsplaceringen av övriga »kvinnliga» tjänster. I första hand har vi sålunda medtagit »kvinnliga» tjänster, som lönegradsplacerades genom 1925 års riksdagsbeslut; en historik över dessas arbetsuppgifter och löneställning har vi förut framlagt i kap. 5. Utöver statliga tjänster behandlas även en »kvinnlig» tjänst tillhörande det statsunderstödda kommunala skolväsendet, nämligen småskollärartjänsten. De grupper av tjänster, vilkas löneställning vi skall diskutera i detta kapitel, är följande: 1) tjänster i kontorskarriären, 2) postexpeditörstjänster, 3) telegrafexpeditörstjänster, 4) telefonisttjänster, 5) tjänster för ekonomipersonal, 6) tjänster för sjuksköterskeutbildad personal och 7) småskollärartjänster. Tjänster i kontorskarriären Med tjänster i kontorskarriären menar vi dels tjänster för biträdespersonal, varmed i överensstämmelse med 1947 års biträdesutrednings betänkande avses med skriv- och kontorsgöromål sysselsatt personal i högst 15 lönegraden, dels ock sådana tjänster i högre lönegrad än 15, vilka normalt rekryteras bland biträdespersonal. När det gäller att ur likalönssynpunkt bedöma denna karriär har m a n självfallet att i första hand ta sikte på löneläget för bottengraden och toppgraden. I fråga oin tjänsten i bottengraden, kontorsbiträdestjänsten, har vi förut uttalat (kap. 14, s. 270), att den vid likalönsprincipens genomförande bör placeras i den manliga bottenlönegraden, numera 10 lönegraden. Frågan om löneställningen för toppgraden i kontorskarriären bör ses mot bakgrunden av den historiska utveckling, som utförligt skildrats i bil. 1 och som sammanfattats i kap. 5 (s. 124 ff). 278

1925 var toppgraden för kontorskarriären inom allmänna civilförvaltningen den kvinnliga kontorsskrivartjänsten, som med den ändrade tjänstebenämningen kansliskrivare inplacerades i lönegrad motsvarande nuv. 15. Med åtskilliga av kansliskrivartjänsterna var 1925 förenade registratorseller kassörsgöromål eller andra kvalificerade kontorsgöromål; såsom den historiska utredningen torde visa kan dessa göromål anses ha varit i stort sett likvärdiga med de arbetsuppgifter, som vid samma tidpunkt utfördes av manliga tjänstemän, placerade i lönegrad motsvarande nuv. 19. Man torde därför k u n n a påstå, att den kvinnliga tjänstens inplacering 1925 betydde, att av kvinnor utfört kvalificerat kontorsarbete värderades fyra lönegrader lägre än motsvarande arbete utfört av män. 1 Kansliskrivartjänsten har fortfarande samma löneställning som efter 1925 års inplacering, men den är inte längre den högsta tjänsten inom kontorskarriären. Efter 1925 har inträffat, att tjänster i lönegraderna 18 och 19 inrättats för göromål, främst kassörs- och registratorsgöromål, som före 1925 anförtroddes åt kvinnliga kontorsskrivare ( = kansliskrivare). 2 Det kan ifrågasättas, om inte kontorskarriärens påbyggnad till 19 lönegraden inneburit ett utfyllande av den likalönsklyfta, som otvivelaktigt fanns efter 1925 års inplacering. Detta skulle betyda, att arbetsuppgifter, som 1925 värderades »kvinnligt» ( = nuv. 15 lönegraden), numera fått en högre värdering, en värdering som överensstämmer med eller åtminstone närmar sig den värdering som fäller för kontorsarbete utfört av män. Mot detta resonemang kan invändas, att inrättandet av tjänster i kontorskarriären ovanför 15 lönegraden inte inneburit en ur likalönssynpunkt riktigare uppskattning av göromål, som 1925 åvilade kvinnliga kontorsskrivare ( = kansliskrivare), utan i stället betytt, att kontorskarriären tillförts arbetsuppgifter av mera kvalificerad karaktär än den hade 1925. Otvivelaktigt är att — som en följd av den fortgående rationaliseringen — på tjänster i kontorskarriären överflyttats arbetsuppgifter, som tidigare åvilat manliga tjänstemän med högre utbildning. Det kan nog göras gällande att jämfört med förhållandena år 1925 en allmän kvalitetshöjning inträtt för samtliga tjänster inom kontorskarriären. Men detta torde gälla också för de flesta manliga karriärer och bör sålunda inte påverka bedömningen ur likalönssynpunkt. Självfallet är det mycket svårt att bygga några slutsatser på jämförelser mellan tjänsters nuvarande och tidigare arbetsuppgifter. Det blir i stor utsträckning fråga om rena sannolikhetsantaganden. Man torde dock kunna påstå, att åtminstone registrators- och kassörsgöromål inom kontorskarriären erhållit en högre värdering än 1925 och att på detta område något egentligt likalönsproblem inte längre föreligger. i Pä samma sätt sattes också den enda kvinnliga tjänst vid statsdepartement och ämbetsverk, som hade högre löneställning än kontorsskrivartjänsten, nämligen kanslisttjänsten i Utrikesdepartementet, fyra lönegrader under motsvarande manliga tjänst. 2 Enligt beslut av 1952 års riksdag har registrators- och kassörstjänsterna i 18 lönegraden fördelats på lönegraderna 17 och 19.

Vårt på den historiska utvecklingen baserade antagande, att kontorskarriärens utbyggnad till 19 lönegraden inom allmänna civilförvaltningen betytt en anpassning till likalönsprincipen, synes också kunna stödjas genom jämförelser på det aktuella planet med »manliga» karriärer. Vad nu sagts gäller allmänna civilförvaltningen. Inom kommunikationsverken k a n en liknande utbyggnad av kontorskarriären sägas ha skett genom att den manliga kontors skri var tjänst i lönegrad motsvarande nu v. 19, som före 1/7 1925 fanns vid SJ och vattenfallsverket, blivit befordringstjänst även för kvinnlig personal inom kontorskarriären. Redan 1925 fanns inom två av kommunikationsverken (SJ och vattenfallsverket) kvinnliga tjänster i kontorskarriären med högre löneställning än de kvinnliga kontorsskrivarna, nämligen de kvinnliga bokhållarna, som 1925 under benämningen förste kansliskrivare inplacerades i 16 lönegraden (fr. o. m. 1/7 1952 uppflyttade till 17 lönegraden). Utöver 19 lönegraden har kontorskarriären både vid allmänna civilförvaltningen och kommunikationsverken utbyggts genom inrättande av tjänster i 21 lönegraden (bokhållare eller förste kontorsskrivare). Ehuru det här rör sig om ett begränsat antal specialtjänster, torde det dock vara riktigt att numera beteckna 21 lönegraden som toppgraden inom kontorskarriären. När det gäller att bedöma kontorskarriären ur likalönssynpunkt bör man komina ihåg att de till densamma hörande tjänsterna inte är uteslutande »kvinnliga» tjänster. Såsom av bil. 3 framgår är kontorsskrivartjänsten i 19 lönegraden en »manlig» tjänst, vilket beror på det stora antalet manliga kontorsskrivare inom försvarsväsendet och kommunikationsverken. Huruvida de kontorsskrivartjänster, som innehas av kvinnor, har mera kvalificerade arbetsuppgifter än motsvarande tjänster besatta med män, kan avgöras endast genom detaljerade jämförelser mellan de särskilda tjänsterna. I varje fall torde det vara riktigt att säga att kontorsskrivartjänsten i och för sig är »manligt» lönesatt. Vi har kommit till den uppfattningen, att ur likalönssynpunkt någon erinran inte kan göras mot en kontorskarriär, som börjar i 10 lönegraden och slutar i 19—21 lönegraden. En annan fråga är om arbetsuppgifternas fördelning på de olika tjänsterna inom karriären står i överensstämmelse med likalönsprincipen. Av särskilt intresse i detta avseende är arbetsuppgifterna för kontorskarriärens tidigare toppgrad, kansliskrivartjänsten. Som ovan nämnts har vissa av de arbetsuppgifter, som 1925 var förenade med denna tjänst, numera fått en högre och u r likalönssynpunkt riktigare värdering. Frågan är om med hänsyn till likalönsprincipen en omvärderingar befogad även för andra av kansliskrivartjänstens arbetsuppgifter, både för sådana som redan 1925 tillhörde tjänsten och för sådana som senare tillförts densamma. 1947 års biträdesutredning har i sitt betänkande (10/10 1951, sten280

cil) framlagt förslag till allmänna riktlinjer för biträdestjänsternas inplacering i 11, 13 och 15 lönegraderna. Dessa riktlinjer (med vissa av Kungl. Maj:t företagna jämkningar) har godkänts av 1952 års riksdag (prop. 14. statsutsk. uti. 31, rd. skr. 45). De innebär bl. a., att med kansliskrivartjänst skall förenas sådana arbetsuppgifter som självständig mera kvalificerad korrespondens, utarbetande av mera kvalificerade promemorior, översättning till och från främmande språk. Även om normerna är allmänt hållna och det kan vara svårt att avgöra vad som i realiteten ligger bakom sådana uttryck som »självständig» och »kvalificerad», kan det dock ifrågasättas., o m inte vissa av de till kansliskrivartjänsten hänförda arbetsuppgifterna ä r av så kvalificerad natur, att de vid bedömning ur likalönssynpunkt borde tillhöra högre tjänst inom kontorskarriären. Därvid bör ihågkommas, att biträdesutredningen vid arbetsuppgifternas fördelning på de olika lönegraderna i viss utsträckning gjort jämförelser med löneläget på den privata arbetsmarknaden för personal med i huvudsak motsvarande arbetsuppgifter. Häri kan ligga ett indicium på att arbetsuppgifter, som främst utföres av kvinnor, värderats lägre än som skulle skett vid jämförelser enbart inom det statliga lönesystemet — den metod som vi har att tillämpa vid tjänsternas lönegradsplacering enligt likalönsprincipen. I detta sammanhang bor också erinras om Statens lönenämnds yttrande (4/11 1948) över biträdesutredningens första PM (22/9 1948); nämnden framhöll, att 15 lönegraden borde vara maximum endast för biträdesgöromål i egentlig mening, vilka utföres efter anvisningar eller under kontroll av högre tjänstem a n ; för arbetsuppgifter av självständig och krävande art ansågs högre placering motiverad. Efter förslag av 1949 års tjänsteförteckningskommitté har 1952 års riksdag vid sin höstsession beslutat om uppflyttning av ett antal kansliskrivartjänster vid allmänna civilförvaltningen till förste kansliskrivartjänster i 17 lönegraden; några kansliskrivartjänster har höjts till 19 lönegraden. Det torde få förutsättas, att uppflyttningarna endast avsett kansliskrivartjänster, vilkas arbetsuppgifter varit mera kvalificerade än de arbetsuppgifter, som enligt biträdesutredningens normer skall tillhöra kansliskri vargraden. Kansliskrivartjänstens ställning ur likalönssynpunkt kan självfallet inte bedömas enbart på grundval av biträdesutredningens allmänt formulerade normer. Det betydelsefulla är hur dessa normer i praktiken tillämpats och kommer att tillämpas. Det bör också framhållas, att kansliskrivartjänsten inom vissa områden av statsförvaltningen, t. ex. försvaret, tillhör en »maiir lig» karriär och är uteslutande eller huvudsakligen besatt med män. Om de »manliga» kansliskrivartjänsterna varit och alltjämt är förenade med mindre kvalificerade göromål än de »kvinnliga», kan endast bedömas» genom undersökningar av de särskilda tjänsternas arbetsuppgifter; i varje fall synes de »manliga» kansliskrivartjänsterna knappast kunna anses 281

»kvinnligt» lönesatta. I den mån på de »kvinnliga» kansliskrivartjänsterna ställts större krav i fråga om göromålens kvalitet än på de »manliga» bör en ur likalönssynpunkt riktigare löneställning för de »kvinnliga» tjänsterna åstadkommas genom inrättande av tjänster i 17 och högre lönegrader inom kontorskarriären. Kansliskrivartjänstens placering i 15 lönegraden bör däremot lämnas oförändrad. Sedan vi ur likalönssynpunkt bedömt löneläget för den högsta biträdestjänsten, kansliskrivartjänsten, och den lägsta, kontorsbiträdestjänsten, återstår frågan om lönegradsplacering och arbetsuppgifter för de mellanliggande biträdestjänsterna, kanslibiträdestjänsten i 11 lönegraden och kontoristtjänsten i 13 lönegraden. Först bör konstateras, att enligt förslag av 1947 års biträdesutredning ett betydande antal tjänster uppflyttats från 11 och 13 lönegraderna till högre lönegrader. Då det här rör sig om huvudsakligen »kvinnliga» tjänster, har genom biträdesutredningen skett en utjämning ur likalönssynpunkt. I den mån denna utjämning inte är fullständig, bör den fullföljas genom ytterligare uppflyftningar av tjänster inom kontorskarriären. Frågan om vilka lönegrader som bör användas för biträdestjänster mellan 10 lönegraden (kontorsbiträdestjänsten) och 15 lönegraden (kansliskrivartjänsten) samt hur arbetsuppgifterna bör fördelas på dessa »mellantjänster», är ett tjänsteförteckningsspörsmål, som vi ansett inte ingå i vårt uppdrag. Den omprövning av löneställningen för kanslibiträdes- och kontoristtjänsterna, som kan komma att påkallas av kontorsbiträdestjänstens uppflyttning till 10 lönegraden, bör sålunda enligt vår mening ske i tjänsteförteckningsväg. Vi har därför ansett oss inte böra närmare ingå på de olika problem, som kan uppstå i detta sammanhang. Vi vill emellertid framhålla, att — såsom vi tidigare i annat sammanhang understrukit —• likalönsprincipens genomförande självfallet inte kan få föranleda höjd löneställning för »manligt» lönesatta tjänster. Postexpeditörstj änster Frågan om postexpeditörstjänsten är ur likalönssynpunkt för lågt placerad bör först ses mot bakgrunden av den historiska utveckling, som skildrats i bil. 1 och sammanfattats i kap. 5 (s. 120 f). När riksdagen 1925 fattade sitt beslut om de kvinnliga postexpeditörernas placering på den manliga löneplanen, utfördes kassatjänsten i postverket av såväl manliga postexpeditörer (i lönegrad motsvarande nuv. 19) som kvinnliga postexpeditörer; de manliga utgjorde ungefär */< av hela antalet postexpeditörer; endast ett relativt litet antal manliga postexpeditörer hade andra arbetsuppgifter än kassatjänst. De manliga och kvinnliga postexpeditörerna hade samma utbildning. De kvinnliga kunde befordras till kvinnliga förste postexpeditörstjänster och kvinnliga postmästartjänster av klass 3 och 4, de manliga till manliga förste postexpeditörstjänster (med andra arbetsupp282

gifter än de kvinnliga) samt till övriga högre tjänster inom postverket. De kvinnliga postexpeditörernas befordringsmöjligheter var få i förhållande till de manligas; männen togs följaktligen i betydligt större utsträckning än kvinnorna i anspråk för vikariat å högre tjänst än den egna. Den kvinnliga postexpeditörstjänstens inplacering år 1925 i lönegrad motsvarande nuv. 15 (medan den manliga — med den ändrade benämningen postassistent — bibehölls i löneställning motsvarande nuv. 19 lönegraden) innebar under då rådande förhållanden ett avsteg från likalönsprincipen, ett avsteg som drabbade de dåvarande kvinnliga postexpeditörerna med samma utbildning och arbetsuppgifter som de manliga. Emellertid åsyftades redan vid 1925 års inplacering att för framtiden klart särskilja befattningarna postassistent och postexpeditör både i fråga om arbetsuppgifter och utbildning. Denna differentiering är numera genomförd. Postassistentkåren, som består av både män och kvinnor, är uteslutande avsedd som en vikariats- och rekryteringskader för tjänster i 21 och högre lönegrader; några speciella postassistentgöromål finns praktiskt taget inte. Postassistentutbildningen är mera omfattande än den tidigare för manliga och kvinnliga postexpeditörer gemensamma postelevkursen. Postexpeditörstjänsterna, som har både manliga och kvinnliga innehavare, är — frånsett ett fåtal specialtjänster i generalpoststyrelsen — uteslutande förenade med kassatjänst. Utbildningen för postexpeditörskarriären är kortare än den tidigare postelevkursen. Som kompetenskrav gäller realexamen eller motsvarande skolbildning, medan studentexamen i princip fordras för postassistentskarriären. Det är otvivelaktigt, att de nuvarande postexpeditörstjänsterna genom sin olika organisatoriska ställning har en delvis annan karaktär än de manliga postexpeditör st jänster, som fanns vid 1925 års inplacering. De manliga postexpeditörernas dåvarande löneställning (i lönegrad motsvarande nuv. 19) synes knappast ha betingats enbart av kassatjänsten utan torde också ha påverkats av deras dåvarande uppgift att rekrytera de högre tjänsterna i postverket — en uppgift som numera helt åvilar postassistentkåren. De förändringar, som sedan år 1925 inträtt både i fråga om postexpeditörs- och postassistenttjänsterna, gör det svårt att ur det historiska materialet hämta någon säker ledning för bedömning av frågan, om postexpeditörstjänsten numera k a n anses ur likalönssynpunkt för lågt lönesatt. Vid en prövning av postexpeditörstjänstens löneställning enbart med hänsyn till nuvarande förhållanden har vi inte kunnat finna att den är ett fall av »kvinnlig» lönesättning. Telegrafexpeditörstj änster Såsom av kap. 5 framgår skilde sig redan vid 1925 års inplacering den kvinnliga telegraf isttjänsten (under den ändrade benämningen telegraf expediter inplacerad i nuv. 15 lönegraden) från den manliga telegrafassistent283

tjänsten (i nuv. 19 lönegraden). En viss uppdelning av arbetsuppgifter mellan telegrafister och telegrafassistenter hade sedan flera år tillbaka ägt rum, varjämte telegraf assistenterna hade en mera omfattande utbildning. 1 alla förslag om kvalitativ inplacering sattes också telegrafisterna lägre än telegraf assistenterna. Telegrafexpeditörerna har fortfarande liksom år 1925 som huvudsaklig arbetsuppgift telegramexpediering. Telegrafexpeditörer har övertagit sådant telegramexpedieringsarbete, som 1925 utfördes av telegrafassistenter (bl. a. nattvakter). Telegrafassistenter, som ännu 1925 anlitades även för telegramexpedieringsarbete, har numera uteslutande administrativa arbetsuppgifter. Även om telegrafexpeditörernas inplacering år 1925 möjligen betydde en undervärdering i förhållande till telegrafassistenterna, synes sedan dess sådana förändringar i de båda tjänsternas arbetsuppgifter ha inträtt, alt man inte av tidigare förhållanden kan dra några slutsatser om telegrafexpeditörstjänstens ställning ur likalönssynpunkt. Vid hänsynstagande enbart till nuvarande förhållanden har vi inte kunnat finna att telegrafexpeditörstjänsten är »kvinnligt» lönesatt.

Telefonisttjänster Rikstelefonister Rikstelefonisterna är placerade i 10 lönegraden och rekryteras från lokaloch landstelefonister (jfr ovan s. 271). De är alla kvinnor. Arbetsuppgifterna kan — enligt vad vi under hand inhämtat från telegrafstyrelsen — i korthet anges sålunda. Rikstelefonisterna sysselsattes huvudsakligen med uppsättning och debitering av långväga rikssamtal och samtal med Danmark, Finland och Norge. Expeditionen av dessa samtal blir särskilt krävande därigenom att en stor del av dem är förmedlade samtal, för vilkas uppsättning medverkan fordias av en eller flera förmedlingsstationer. Vidare är en avsevärd del av dessa långväga samtal förenade med avi, vilket i allmänhet innebär, att viss person skall sökas vid adressapparaten, varigenom telefonistens arbete med expeditionen blir omständligare. Av historiken i kap. 5 kan bl. a. inhämtas, att rikstelefonisternas nuvarande löneställning går tillbaka på 1925 års inplacering; denna innebar att de sattes en lönegrad under kanslibiträdena, med vilka de förut varit likställda. Det historiska materialet synes emellertid knappast ge någon ledning, när det gäller att bedöma, om rikstelefonisttjänsten numera är ur likalönssynpunkt för lågt placerad. Vid en sådan bedömning har m a n främst att jämföra rikstelefonisternas göromål med arbetsuppgifterna för »manliga» tjänster. Självfallet uppkommer därvid också frågan om rikstelefonisltjänsternas relation till lokal- och landstelefonisttjänsterna. Vi h a r tidigare

uttalat, att dessa tjänster vid likalönsprincipens genomförande bör uppflyttas till den manliga bottenlönegraden, 10 lönegraden. Vid vår diskussion av rikstelefonisttjänstens ställning ur likalönssynpunkt har å ena sidan framhållits, att den omständigheten att lokal- och landstelefonisterna vid likalönsprincipens genomförande bör uppflyttas till den manliga bottenlönegraden, 10 lönegraden, inte i och för sig kan vara avgörande för rikstelefonisternas löneställning, eftersom just denna lönegrad har en mycket stor spännvidd i fråga om göromålens kvalitet. Ett sammanförande till en lönegrad av samtliga telefonisttjänster kan knappast anses vara en mera genomgripande ändring än likställandet av de lägsta ekonoinibiträdestjänsterna med kontorsbiträdestjänsterna. Å andra sidan har gjorts gällande, att man inte utan vidare kan bortse från den olika värdering av arbetsuppgifterna för lokal-, lands- och rikstelefonisttjänsterna, som kommit till uttryck i deras nuvarande placering i lönegraderna 6, 8 och 10: denna lönegradsdifferens synes bottna i en bestämd uppfattning — från såväl verkets som personalorganisationernas sida — att en sådan kvalitetsskillnad i göromålen föreligger, att den bör föranleda högre lönegradsplacering för rikstelefonisterna. Vidare har framhållits, att rikstelefonisttjänsten genom den tidigare placeringen en lönegrad över den förutvarande manliga bottenlönegraden bedömts vara mera kvalificerad än de tidigare i 9, numera i 10 lönegraden placerade »manliga» tjänsterna. Vi är ense om att fördelningen på lönegrader av telefonister med i viss mån skilda arbetsuppgifter inte bara är ett likalönsproblem; frågan bör också bedömas ur organisatoriska och andra synpunkter, som man har att ta hänsyn till vid tjänsters lönegradsplacering. Vi förutsätter, att frågan om rikstelefonisternas lönegradsplacering blir föremål för närmare överväganden i samband med en uppflyttning av lokaloch landstelefonister till 10 lönegraden vid likalönsprincipens genomförande. Utlandstelefonister Utlandstelefonisternas arbete består i expediering av telefonsamtal på Sveriges direkta förbindelser med andra främmande länder än Danmark, Finland och Norge. Jämfört med inländsk riksexpedition kompliceras den internationella telefonexpeditionen främst av den omständigheten, att kommunikationen mellan de expedierande telefonisterna och ofta även mellan telefonist och trafikant sker på främmande språk (engelska, franska eller tyska). Vid normalt fortgående expedition användes i viss utsträckning bestämda fraser, men telefonisterna får vara beredda att avvika från dessa, om medexpedierande station gör avvikelser eller om särfall uppstår. I kontakten med trafikanterna kan expedienterna bli tvungna att föra en helt improviserad konversation på utländskt språk. De internationella expeditionsföre-

skrifterna är i vissa delar betydligt mer invecklade än de inländska; telefonisterna måste känna till eller snabbt kunna ta reda på användbara befordringsvägar, gällande inskränkningar i telefontrafiken etc. Med hänsyn till utlandstelefonisternas arbetsuppgifter fordras goda kunskaper i de vid expeditionen begagnade främmande språken, främst förmåga att uppfatta och förstå det talade språket samt att själv i tal utan svårighet göra sig förstådd. Några formella kompetensfordringar gäller inte för utlandstelefonisterna. De rekryteras bland i telegrafverket anställda telefonister, som förvärvat behövliga språkkunskaper antingen genom självstudier eller genom att deltaga i av telegrafverket på tjänstgöringstid anordnade kostnadsfria språkkurser. Av de nuvarande utlandstelefonisterna har flertalet ingen annan skolutbildning än folkskola. Sedan en telefonist skaffat sig erforderliga språkkunskaper, får hon efter ansökan genomgå övning i expedition på »språkledningar»; övningen omfattar minst en månad för varje expeditionsspråk. Flertalet utlandstelefonister kan använda alla de tre expeditionsspråken (engelska, franska och t y s k a ) ; endast ett mindre antal utlartdstelefonister är f. n. godkända bara i ett språk. Utlandstelefonisttjänsterna, som uteslutande innehas av kvinnor, har sedan inrättandet 1942 varit placerade i nuv. 12 lönegraden. Efter förslag av 1949 års tjänsteförteckningskommitté och beslut av 1952 års riksdags höstsession (prop. 1952:241) har tjänsterna uppflyttats till 13 lönegraden. På utlandstelefonisterna ställes betydande krav, särskilt i fråga om språkkunskaper. I vad mån efter uppflyftningen till 13 lönegraden deras lönegradsplacering är påverkad av »kvinnliga» värderingsgrunder, är det emellertid svårt att uttala någon bestämd mening om. Eftersom utlandstelefonisternas löneställning uppenbarligen till viss del sammanhänger med rikstelefonisternas, anser vi att den bör bedömas i samband med ovan nämnda överväganden av rikstelefonisttjänstens lönegradsplacering. Tjänster för ekonomipersonal Köksföreståndartjänsterna vid statens sinnessjukhus inplacerades 1925 i lönegrader motsvarande nuv. 11 och 10. 1945 uppflyttades de till lönegraderna 14, 12 och 10, varvid förutsattes högre kunskapskrav än tidigare (i regel utbildningskurs för ekonomiföreståndarinnor eller motsvarande utbildning). Det torde vara otvivelaktigt, att även denna lönegradsplacering innebar en lönesättning enligt »kvinnliga» grunder. Genom beslut av 1951 års riksdag uppflyttades — enligt förslag av 1949 års tjänsteförteckningskommitté — köksföreståndartjänsterna vid sinnessjukhusen till 20, 18 och 16 lönegraderna, dvs. med sex lönegrader; vidare uppflyttades tjänsterna som biträdande köksföreståndare från 9 lönegraden till lönegraderna 16 eller 14, dvs. med sju resp. fem lönegrader. För innehav av samtliga tjänster förutsattes avgångsexamen såsom ekonomiföreståndarinna (tjänsteinnehavare 286

utan sådan kompetens skall i regel placeras fyra lönegrader lägre). Efter dessa uppflyftningar har köksföreståndartjänsterna vid sinnessjukhusen enligt vår mening kommit i ett sådant löneläge, att de inte längre torde innebära något problem ur likalönssynpunkt. Detsamma torde gälla i fråga om de övriga statliga köksföreståndartjänster, som enligt beslut av 1951 års riksdag uppflyttats i lönegrad. Vad beträffar övriga »kvinnliga» tjänster för ekonomipersonal, placerade i och över den manliga bottenlönegraden, har 1952 års riksdag — efter förslag av 1949 års tjänsteförteckningskommitté — beslutat om vissa uppflyttningar (i allmänhet med en eller två lönegrader). Även »manliga» ekonomitjänster har uppflyttats. Vilka justeringar som u r likalönssynpunkt kan anses befogade för de »kvinnliga» ekonomitjänsterna synes k u n n a avgöras först vid en allmän översyn av samtliga tjänster för ekonomipersonal. En dylik översyn har vi — såsom framgår av föregående kapitel — ansett böra företagas i anslutning till den manliga bottenlönegradens tillämpning såsom minimilönegrad för samtliga under 10 lönegraden placerade »kvinnliga» tjänster. Tjänster för sjuksköterskeutbildad personal De med hänsyn till tjänstemännens antal betydelsefulla tjänsterna inom denna kategori är tjänsterna sjuksköterska och översköterska vid statens kroppssj ukhus (Karolinska sjukhuset, Serafimerla såret tet samt garnisonssjukhusen). Över skötersketjänsterna vid sinnessjukhusen har vi redan behandlat i kap. 13. Lönegradsplaceringen för sådana statliga tjänster, för vilka kräves sjuksköterskeutbildning, behandlades senast av 1951 års riksdag vid dess höstsession (prop. 214, statsutsk. uti. 207). Därvid uppflyttades bl. a. — i anslutning till avtalsuppgörelser på det kommunala området —- de tidigare i 10 och 11 lönegraderna placerade sjukskötersketjänsterna till 12 lönegraden och de förut i 12 lönegraden placerade överskötersketjänsterna till 14 lönegraden. Uppflyttningen till 14 lönegraden gällde även sådana översköterskor vid sinnessjukhusen, för vilka krävdes sjuksköterskeutbildning, dvs. översköterskor med tjänstgöring såsom laboratoriesköterska, röntgensköterska eller apotekssköterska. De sjuksköterskeutbildade översköterskor vid sinnessjukhusen, för vilka sjuksköterskeutbildning inte formligen krävdes, fick — liksom sinnessjukhusens översköterskor utan dylik utbildning — t. v. kvar stanna i 12 lönegraden. Genom beslut av 1952 års riksdag (prop. 107, statsutsk. uti. 153) har samtliga översköter sket jänster vid sinnessjukhusen placerats i samma lönegrad som överskötartjänsterna (14). Vi h a r i kap. 13 (s. 260) uttalat, att vi inte anser oss ha anledning att ur likalönssynpunkt ta ställning till frågan, om översköterskor vid sinnessjukhusen med sådana arbetsuppgifter, för vilka kräves sjuksköterskeutbildning, 287

l)ör ha högre löneställning än övriga översköterskor (sjuksköterskeutbildade eller icke), som har samma arbetsuppgifter som överskötarna. I konsekvens härmed finner vi oss inte böra med hänsyn till likalönsprincipen ifrågasätta högre löneställning för kroppssjukhusens översköterskor än för sinnessjukhusens översköterskor. På grund av den ståndpunkt, som vi sålunda har intagit till översköter sket jänsternas lönegradsplacering, anser vi att frågan om löneställningen för sjukskötersketjänsterna vid kroppssjukhusen inte påkallar något uttalande ur likalönssynpunkt. Småskollärartjänster Tjänsten som småskollärare kan numera anses reserverad för kvinnor, eftersom inga manliga elever intages i småskoleseminarier; sedan mitten av 1920-talet har inte utexaminerats några manliga småskollärare. Antalet ordinarie och extra ordinarie manliga småskollärare utgjorde vid slutet av vårterminen 1951 endast 9 mot 11 395 kvinnor. Såsom framgår av historiken i bil. 2 hade manliga och kvinnliga småskollärare samma avlöningsförmåner ända till 1918 års lönereglering, då de manliga tillerkändes ett lönetillägg av 200 kr per år. När småskollärare 1937 inplacerades i det statliga lönesystemet, fick manlig småskollärare genom övergångsbestämmelser till avlöningsreglementet ett särskilt lönetillägg å 450 kr för å r ; fr. o. m. 1/7 1939 ökades detta tillägg till 510 kr för år. Lönetillägget motsvarade å lägsta dyrort en löneökning av ca tre löneklasser och å högsta dyrort en ökning av mellan två och tre löneklasser. Efter 1942 års lönereglering utgår inte längre något rörligt tillägg å lönetillägget; detta ger numera å såväl lägsta som högsta dyrort en löneförhöjning av mellan en och två löneklasser. Det torde kunna påstås, att löneförmånerna å småskollärartjänsten tidigare avvägts med hänsyn till att den så gott som uteslutande var avsedd för kvinnor utan försörjningsplikt. När tjänsten 1937 inordnades i det statliga lönesystemet och placerades i lönegrad motsvarande nuv. 13, får detta anses ha inneburit en lönesättning efter »kvinnliga» grunder. Härpå iyder inte bara det särskilda lönetillägg, som genom övergångsbestämmelser tillerkändes de fåtaliga manliga småskollärarna, utan framför allt den stora lönegradsskillnaden i förhållande till de kvinnliga folkskollärarna, vilka fick samma lönegradsplacering som de manliga folkskollärarna (nuv. 21 lönegraden vid maximal lästid). Man torde k u n n a säga, att de kvinnliga småskollärarna kom på en »kvinnlig» och de kvinnliga folkskollärarna på en »manlig» löneplan; i 1936 års lärarlönesakkunnigas förslag hade däremot de kvinnliga folkskollärarna placerats två lönegrader onder de manliga, i nuv. 19 lönegraden, dvs. endast sex lönegrader över de kvinnliga småskollärarna. 288

1941 års lärarlönesakkunniga (SOU 1942:9) förklarade, att framför allt med hänsyn till relationen mellan kvinnliga folk- och småskollärares löner skäl kunde anföras för vidtagande av åtgärder i syfte att giva småskollärare en något förmånligare lönegradsplacering men att de sakkunniga jämväl med beaktande av det allmänna ekonomiska läget ansett sig icke kunna framlägga förslag härom (jfr s. 434). Även senare — i betänkandet om lönereglering för övningslärare (SOU 1947:15) — kom lärarlönesakkunniga in på jämförelser med småskollärare (jfr s. 424) och påpekade att lärarinnorna i kvinnlig slöjd vid den föreslagna placeringen i Ca 16 kunde förefalla gynnade i förhållande till småskollärarinnorna, vilkas arbete icke kunde sägas vara av mindre betydelse för det uppväxande släktet än slöjdlärarinnornas. Särskilt som småskollärarinnornas löneställning för tillfället vore något svävande, hade de sakkunniga dock icke ansett att deras placering i Ca 13 behövde utgöra något oöverstigligt hinder för en mera definitiv placering av slöjdlärarinnorna i Ca 16. Den år 1937 fastställda lönegradsplaceringen för småskollärartjänsten liar numera ändrats, sedan tjänsten genom beslut av 1952 års riksdag (prop. 107) — efter förslag av 1949 års tjänsteförteckningskommitté — uppflyttats från Ca 13 till Ca 15. För oss gäller det i första hand att bedöma, vilken lönegradsplacering som skulle tillkommit småskollärartjänsten, om den varit en »manlig» tjänst. En viss ledning ger det särskilda lönetillägg, som 1937 tillerkändes manlig småskollärare. Som ovan nämnts innebar det å lägsta dyrort ca tre löneklassers förhöjning; »manlig» småskollärartjänst blev sålunda placerad ungefär i lönegrad motsvarande nu v. 16. Ett annat indicium på den »manliga» lönegradsplacering, som 1937 skulle tillkommit småskollärartjänsten, är förslaget om kvinnliga folkskollärares placering två lönegrader under de manliga folkskollärarna. Om man antar, att samma löneskillnad skulle tilllämpats mellan manliga och kvinnliga småskollärare, betyder detta att småskollärartjänsten efter »manliga» grunder skulle ha placerats i nuv. 15 lönegraden. Mot denna jämförelse kan dock invändas, att differensen mellan »manliga» och »kvinnliga» löner i regel varit störst i de lägsta lönegraderna (jfr bottenlönefrågan) och tenderat mot utjämning i de högre lönegraderna; även om kvinnolöneskillnaden skulle vara två lönegrader i löneläget omkring 19 lönegraden, kan den därför tänkas vara större i löneläget omkring 13 lönegraden. En bedömning ur likalönssynpunkt av sinåskollärartjänstens lönegradsplacering kan emellertid knappast byggas på dessa jämförelser med ett verkligt eller antaget löneläge för en »manlig» småskollärartjänst; det rörde sig ju om en mycket liten, ur lönesynpunkt betydelselös grupp manliga småskollärare, en grupp satt på avskrivning sedan 1920-talet. Man är därför främst hänvisad till en värdering av småskollärartjänstens arbetsuppgifter 19—1016 82

i förhållande till likartade tjänster, som lönesatts efter »manliga» normer. Någon »manlig» tjänst som kan likställas med småskollärartjänsten i fråga om utbildning och arbetsuppgifter torde inte finnas. Jämförelser har framför allt anställts med folkskollärartjänsten i Ca 21, som har flera manliga än kvinnliga innehavare och sedan 1937 otvivelaktigt är »manligt» lönesatt. Det har gjorts gällande, att avståndet i lönegradspla cering mellan folkskollärartjänsten och småskollärartjänsten (åtta lönegrader intill 1/7 1952, f. n. sex lönegrader) är större än som kan anses motiverat av skillnaden i utbildningstid och arbetsuppgifter. Såsom framgår av historiken i bil. 2 har vid olika tillfällen krävts, att småskollärarnas lön skulle utgöra 4/s av folkskollärarnas. Om man utgår från begynnelselöneklassen för ordinarie folkskollärartjänst (21), motsvarar 4/s härav ungefär begynnelselönen i 16 lönegraden, medan VÖ av slutlönen (24 löneklassen) ungefär motsvarar slutlönen i 17 lönegraden. I en 1948 till Konungen överlämnad framställning, åtföljd av särskild utredning 1 hemställde Sveriges småskollärarinneförbund om småskol lärartjänstens placering i 17 lönegraden under framhållande, att högst fyra lönegraders skillnad mellan folkskollärar- och småskollärartjänsten kunde anses motiverad. Vi anser att avvägningen av den riktiga lönegradsskillnaden mellan de ii praktiskt taget uteslutande av kvinnor besatta småskollärartjänsten och den av både män och kvinnor innehavda folkskollärartjänsten inte i främsta rummet är ett likalönsproblem. Den är en fråga om värdering av småskollärararbetet i förhållande till folkskollärararbetet, en fråga som är direkt beroende av folkskoleväsendets organisation. Genom den 1952 beslutade uppflyftningen av småskollärartjänsten från 13 till 15 lönegraden har denna tjänst uppnått ett löneläge, där en lönesättning efter »kvinnliga» grunder inte längre kan urskiljas.

i Småskollärarinnornas löneställning. "En aktuell fråga — som måste lösas. Utredning, verkställd av Sveriges småsköllärarinneförbund. Stockholm 1948.

KAPITEL

16 Likalönsprincipens genomförande I kapitlen 13—15 har vi angivit de förändringar i »kvinnliga» tjänsters lönegradsplacering, som erfordras för likalönsprincipens genomförande i det statliga lönesystemet. De viktigaste av dessa ändringar kan sammanfattas sålunda. 1) Uppflyttning av de kvinnliga tjänsterna vaktfru och första vaktfru vid fångvårdsstaten samt sköterska och första sköterska vid statens sinnessjukhus (och statens anstalt för fallandesjuka) till samma lönegrader som manliga tjänster med samma arbetsuppgifter. 2) Uppflyttning till den manliga bottenlönegraden (10 lönegraden) av kontorsbiträdes-, lokal- och landstelefonisttjänster. 3) Uppflyttning till den manliga bottenlönegraden (10 lönegraden) av övriga under 10 lönegraden placerade ordinarie och extra ordinarie tjänster, däribland de för närvarande i 4 och 5 lönegraderna placerade ekonomibiträdena. Därvid förutsattes en översyn i syfte att klarlägga, om vissa av dessa tjänster vid likalönsprincipens genomförande bör placeras högre än i 10 lönegraden. När det gäller »kvinnliga» tjänster i 10 och högre lönegrader är frågan om likalönsprincipens genomförande inte längre av samma omfattning, som när vi började vår utredning. Genom de ändringar i lönegradsplaceringar som under tiden genomförts, främst på förslag av 1949 års tjänsteförteckningskommitté, har en viss utjämning ur likalönssynpunkt redan skett. Även de på förslag av 1947 års biträdesutredning genomförda förändringarna har — som vi tidigare framhållit — betytt en sådan utjämning. Den tillämpning av den nuvarande manliga bottenlönegraden även för »kvinnliga» tjänster, som är den väsentliga åtgärden för likalönsprincipens genomförande i det statliga lönesystemet, skulle innebära avsevärda lönehöjningar för ett stort antal »kvinnliga» tjänster. Så skulle exempelvis för de lägst placerade ekonomibiträdena vid statens sinnessjukhus (som för närvarande tillhör 4 lönegraden med ett särskilt lönetillägg på 15 kr per månad) en uppflyttning till den manliga bottenlönegraden betyda 6 lönegraders högre placering och en ökning av begynnelselönen (vid tillträdande av extra ordinarie tjänst) med 141—169 kr per månad eller 1 692—2 028 kr per år (för lägsta resp. högsta dyrort). Ett omedelbart genomförande av de ovan under 1)—3) angivna ändringarna i det statliga lönesystemet skulle innebära en ökning av statens, kostnader för löner med ca 51 miljoner kr per år. Därvid har inte r ä k n a t s med någon kostnadsökning på grund av de förskjutningar i löneställningen

för »kvinnliga» tjänster i 10 och högre lönegrader, som kan komma att föranledas av 10 lönegradens tillämpning som bottenlönegrad för både kvinnor och män. Till kostnadsökningen för löner kommer ökade kostnader för pensioner, övertidsersättning m. m. Med hänsyn till de stora förändringar i det statliga lönesystemet, som likalönsprincipens fullständiga genomförande skulle innebära, synes det oss naturligt, om principen inte genomföres på en enda gång. Redan av denna anledning måste man sålunda räkna med att ett genomförande i vissa etapper kan vara lämpligt. Frågan om i vilken takt likalönsprincipen bör genomföras i det statliga lönesystemet är emellertid ett spörsmål som inte bara angår detta lönesystem; den måste också ses i sitt sammanhang med den kommunala och den privata sektorn av arbetsmarknaden. I våra direktiv har utsagts, att vi bör beakta frågans samband med lönesättningen på den öppna marknaden. I kapitlet om marknadslöneprincipen (kap. 10) har vi varit inne på detta problem. Vad den kommunala sektorn beträffar eftersträvas en utjämning av löneläget för statligt och kommunalt anställd personal med samma arbetsuppgifter. Det synes ofrånkomligt, att en lönegradsuppflyttning av de »kvinnliga» statliga befattningarna måste föra med sig lönejusteringar för motsvarande befattningar vid landsting, städer och andra kommuner. De lönejusteringar, som skulle föranledas av ändringarna i det statliga lönesystemet, har beräknats medföra en ökning av löneutgifterna för landstingen med ca 36, för städerna med ca 36 och för landskommunerna med ca 21 miljoner kr per år. Likalönsprincipens genomförande i det statliga lönesystemet måste också inverka på löneutvecklingen på den privata arbetsmarknaden. Likalönsfrågan är därför ytterst en fråga om löneutjämning mellan manliga och kvinnliga arbetstagare på hela arbetsmarknaden. Denna utjämning kan emellertid främjas genom att staten vid lönesättningen för sina anställda i snabbare takt förverkligar likalönsprincipen. I vilken takt förverkligandet bör ske är en politisk-ekonomisk avvägningsfråga, som faller utanför vårt uppdrag. Sammanfattningsvis vill vi som vår mening uttala, att målet bör vara likalönsprincipens fullständiga genomförande i det statliga lönesystemet. Statsmakterna kan och bör genom successiva åtgärder i riktning mot detta mål verka för ett fullföljande snarast möjligt av den redan påbörjade utjämningen av lönerna för män och kvinnor.

Särskilt yttrande av herr Larsson Jag delar uppfattningen, att lönen principiellt skall fastställas utan hänsyn till kön och att sålunda tillhörigheten till ett visst kön inte i och för sig skall inverka på individens lön. Däremot kan jag inte finna, att övertygande skäl anförts för att likalönsprincipen skall utformas såsom principen om »lika lön för man och kvinna för likvärdig arbetsuppgift». J a g anser, alt m a n vid lönesättningen inte bara bör utgå från den föreliggande arbetsuppgiften, från det arbete som skall utföras, utan också har att ta hänsyn till det utförda arbetet, dvs. till prestationen. I utredningen har konstaterats, att arbetskostnaden för kvinnor — på grund av olika omständigheter, främst sjukledighetsfrekvensen — är högre än för män, att alltså kvinnorna är dyrare arbetskraft. På den privata arbetsmarknaden har man — så länge inte ett individualiserat lönesystem kan tillämpas — ansett det nödvändigt att ta hänsyn till den högre arbetskostnaden vid anlitandet av kvinnlig arbetskraft för att inte försämra kvinnornas sysselsättningsmöjligheter. I motsats till kommittémajoriteten anser jag, att samma risker föreligga för kvinnorna på det statliga och kommunala området. Varje verksamhetsområde inom samhället måste sträva efter att lör rimliga kostnader nå bästa möjliga arbetsresultat. Jag kan inte finna någon som helst anledning till att staten med sin alltmer mångskiftande verksamhet i detta avseende skulle kunna intaga en annan principiell ståndpunkt. Förutsättningen för ett fullständigt genomförande av likalönsprincipen synes mig därför vara, att det statliga lönesystemet först utformas så att detsamma möjliggör en lönesättning efter individens arbetsinsats. Det synes mig därför nödvändigt, att definitionen kompletteras med orden »för likvärdig individuell prestation» och att denna definition får konsekvenser för lönesättningen, både när det gäller män och kvinnor. Detta förutsätter, att det statliga lönesystemet omlägges så att det bättre anpassas efter individens arbetsinsats. Jag kan sålunda inte ansluta mig till kommittémajoritetens avvisande av prestationslöneprincipen utan anser att den bör beaktas även vid den statliga lönesättningen. Vad beträffar behovslöneprincipen delar jag kommittémajoritetens mening att utjämning av försörjningsbördan inte skall ske genom lönesättning utan genom skatte- och socialpolitiska åtgärder, som beröra alla medborgargrupper. Jag k a n emellertid inte finna, att ett eliminerande av behovssynpunkter vid den statliga lönesättningen bör ske endast genom att kvinnornas löner anpassas efter männens. Behovslöneprincipen har spelat en avgörande roll vid lönesättningen för män. Kommittén har också fun-

nit, att denna princip ligger bakom användningen av en särskild manlig bottenlönegrad och att i lönen för de lägst kvalificerade tjänsterna inom denna lönegrad ingår en behovsfaktor, dvs. att lönen satts högre än som skulle ha skett med hänsyn till enbart arbetsuppgifterna. Ett utrensande av behovshänsyn ur det statliga lönesystemet bör enligt min mening medföra en omprövning av löneställningen för såväl »manliga» som »kvinnliga» tjänster. Därvid bör givetvis den del av männens löner som kan anses betingad av behovsprincipen falla bort. I motsats till kommittémajoriteten anser jag, att man vid ett genomförande av likalöiisprincipen inte kan utan vidare lämna de »manliga» lönerna orubbade. En arbetsvärdering av såväl »manliga» som »kvinnliga» arbetsuppgifter kan måhända ge vid handen att den »riktiga» lönen i vissa fall skall ligga någonstans mellan nuvarande »manliga» och »kvinnliga» löner och i andra fall i direkt anslutning till nu tillämpad lönesättning för kvinna. Det är sålunda enligt min mening ingalunda givet, att exempelvis ekonomi- och sjukvårdsbiträdestjänster eller kontorsbiträdestjänster skola lyftas till 10 lönegraden uteslutande av den anledningen att för närvarande lägsta manliga löner på det statliga området utgå efter nämnda lönegrad. En lönesättning baserad på arbetsvärdering skulle måhända leda till ett annat resultat. Därför att den manliga bottenlönegraden f. n. r y m m e r »manliga» tjänster med stora differenser i fråga om arbetsuppgifternas kvalitet, synes det inte nödvändigt att vid likalönsprincipens genoinförande till 10 lönegraden hänföra även ett mycket stort antal »kvinnliga» tjänster, som f. n. äro uppdelade på lönegraderna 4—8 och som sinsemellan äro mycket olika i fråga om arbetsuppgifternas art och kvalitet. Enligt min mening bör sålunda vid likalönsprincipens genomförande en omprövning ske av löneställningen för såväl »manliga» som »kvinnliga» tjänster. Det står emellertid fullt klart för mig, att man inte gärna k a n tänka sig ert sänkning av den manliga lönenivån på det statliga områdel, och detta främst på grund av marknadslöneprincipen. Man måste konstatera, att denna princip spelat och alltjämt spelar en stor roll särskilt i fråga om de lägsta manslönerna. Men om man inte kan bortse från m a r k nadslönerna vid lönesättningen för män, så synes det inte rimligt att kvinnornas löner skola fastställas utan hänsyn till marknadslönerna. Jag vill erinra om att statsmakterna under senare år medvetet strävat efter en närmare anpassning av lönenivån för de statsanställda till vad som gäller såväl inom den privata arbetsmarknaden som på det kommunala området. Det synes mig uppenbart, att detta är och måste vara en riktig lönepolitik. Även om man rent teoretiskt kan göra en lönegradsplacering av de »kvinnliga» tjänsterna med bortseende från värderingarna på den privata arbetsmarknaden, så måste uppenbarligen — såsom kommittémajoriteten också framhållit — genomförandet av dessa förändringar ske med tillbörligt beaktande av löneutvecklingen på den privata arbetsmarknaden. I motsats

till kommittémajoriteten tinner jag att staten inte kan gå i spetsen för genomförandet av en lönesättningsprincip, som helt avviker från vad som tillämpas på den privata arbetsmarknaden. En likalönsprincip — hur den än kommer att utformas — bör förverkligas i intim kontakt med den utjämning mellan mäns och kvinnors löner som sker på den privata arbetsmarknaden. Enligt min mening kan emellertid en sådan utjämning icke ske annat än till en viss gräns. För att konlma till en fullständig utjämning kräves inte blott en omvärdering av de »manliga» och »kvinnliga» lönerna utan även vissa socialpolitiska åtgärder. Ett fullständigt genomförande av likalönsprincipen, på sätt majoriteten föreslagit, kommer utan tvekan att skapa betydande problem för familjebildningen och standarden för familjer, där hustrun på grund av omvårdnaden av minderåriga barn är förhindrad åtaga sig förvärvsarbete. För att exempelvis inte familjer med barn skola komma i ett påtagligt försämrat läge i förhållande till familjer utan barn, måste därför ett fullständigt genomförande av likalönsprincipen förutsätta sociala åtgärder i form av ökade barnbidrag och måhända även någon form av bidrag till hustru, som måste vistas i hemmet och därför icke kan ha förvärvsarbete. För att finansiera dylika åtgärder torde kanske även en omprövning av skattesystemet befinnas nödvändig. Del kan inte vara riktigt att nu framlägga förslag, som innebära förespeglingar om högst avsevärda löneförbättringar för stora grupper — när det måste stå klart för alla att möjligheterna att realisera förslagen på det sättet äro ytterst små och, som ovan framhållits, skulle förutsätta en radikal omläggning av skatte-, social- och lönepolitiken. Majoritetens uttalande att genomförandet av likalönsprincipen bör ske snarast möjligt synes mig därför sakna verklighetsunderlag. Ett genomförande av kommittémajoritetens förslag skulle först och främst innebära betydande ökningar av statens lönekostnader. Men dessutom skulle förändringarna omedelbart slå igenom på det kommunala området och i hög grad betunga landstingens, städernas och landskommunernas budget, säkerligen på ett sådant sätt att högst betydande skattehöjningar bli ofrånkomliga, ökningen av de direkta lönekostnaderna har för staten och kommunerna tillhopa beräknats till ca 144 miljoner kr per år. Vidare kan förutsättas, att principens genomförande kommer att föranleda kostnadskrävande socialpolitiska åtgärder, varför de ekonomiska konsekvenserna av förslaget komma att bli högst betydande. Det skulle vidare innebära att de kvinnliga stats- och kommunalanställdas löneförhöjningar till icke oväsentlig del finge betalas av folkgrupper, som i ekonomiskt avseende äro betydligt sämre ställda. Vidare synes det mig uppenbart, att de grupper som med hänsyn till arbetsuppgifternas art och kvalitet samt den utbildning, som erfordras för tjänsten, äro placerade i lönegrad 10 och de närmaste lönegraderna däröver ej komma att acceptera ett system, som innebär ingen eller ringa löne295

skillnad i förhållande till de lägsta tjänsterna. Ett genomförande av kommitténs förslag kan därför befaras komma att riva upp hela den nuvarande löneawägningen icke blott i fråga om tjänster under lönegrad 10 utan långt däröver. Med hänsyn till det anförda kan jag icke ansluta mig till den av majoriteten omfattade definitionen och icke heller till de av majoriteten föreslagna åtgärderna för likalönsprincipens genomförande.

B IL A GOR

Bilaga 1 (jfr s. (50 och 108).

Historik över arbetsuppgifter och löneställning för befattningar som före 1/7 1925 tillhörde löneplan för kvinnliga tjänstemän Historiken omfattar samtliga för kvinnor avsedda befattningar, som fanns upptagna i de närmast före 1/7 1925 gällande tjänsteförteckningarna till kommunikationsverkens avlöningsreglemente (SFS 1919:343), allmänna civilförvaltningens avlöningsreglemente (SFS 1921:451) samt lots- och fyrstatens avlöningsreglemente (SFS 1922:379). Vilka dessa tjänster var, deras antal, lönegradsplacer i n g och fördelning på olika verk framgår av efterföljande översikt. Historiken avser att utreda de kvinnliga tjänsternas arbetsuppgifter och löneställning såväl före som efter deras inplacering i den manliga löneplanen fr.o.m. 1/7 1925. Särskilt har undersökts, i vad mån arbetsuppgifterna för kvinnliga tjänster sammanfallit med arbetsuppgifterna för manliga tjänster, vilka lönediffer e n s e r som vid olika tidpunkter förelegat mellan kvinnliga och manliga tjänster med samma eller likvärdiga arbetsuppgifter samt de motiveringar för dessa differenser, som framförts. Utredningen har främst åsyftat att klarlägga, i vilken utsträckning kvinnliga tjänster vid 1925 års inplacering hade samma arbetsuppgifter som manliga tjänster och vilka förändringar som senare inträtt. I det sammanhanget h a r uppmärksammats olika förslag till de kvinnliga tjänsternas inplacering efter kvalitativa grunder, dvs. genom värdering av deras arbetsuppgifter i förhållande till arbetsuppgifterna för manliga tjänster. . \1925 års riksdag godtog — med ett undantag — i statsverkspropositionen framlagda förslag till de kvinnliga tjänsternas inplacering i den manliga löneplaheh; de i det följande under beteckningen »prop. 1925» angivna lönegraderna överens4 stämmer sålunda med de fr.o.m. 1/7 1925 gällande. Historiken har förts fram till den 1 okt. 1951, vilken tidpunkt sålunda avses med uttrycken »f.n.», »nuvarande förhållanden» etc. Uppgifter om antalet tjänstemän hänför sig också — när inte annat anges — till förhållandena 1/10 1951 enligt riksräkenskapsverkets personalstatistik (jfr bil. 3). De lönebelopp som anföres avser — om inte annat anmärkes — årslöner. Då två lönebelopp anges, åtskilda av —, avser det förra begynnelse- och det senare slutavlöning. Lönebeloppen innefattar inte rörlig dyrtidskompensation. I historiken användes genomgående — liksom i övriga delar av betänkandet T— d e fr.o.m. 1/7 1947 gällande lönegradsnumren (löneplan 1 i Saar). Alla förut gällande lönegradsnummer h a r sålunda utbytts mot sina nuvarande motsvarigheter; endast i de fall där framställningen ansetts så fordra har ett »nuv.» insatts före ett »översatt» lönegradsnummer. Förslag om de kvinnliga tjänsternas inplacering i den manliga löneplanen angives följaktligen med de nu gällande lönegrader* som motsvarar de förutvarande manliga lönegraderna. 1 I fråga om förkortningar, särskilda beteckningar etc. hänvisas till förteck' ningen å s. 6. 1 Endast i direkta citat har de äldre lönegradsnumren bibehållits, åtföljda av de nya inom hakar.

O r c r s i k t ay de kvinnliga t j ä n s t e r , som fanns »o/e 1036. Lönegradsplacerade tjänster. (Tjänster u p p t a g n a i tjänsteförteckningar till avlöningsreglementen.;

Kv. If A.

i.

Postverket: 117

Stationsmästare av kl. 3 Kanslibiträde Stationsmästare av kl. 2 Postexpeditör Förste postexpeditör P o s t m ä s t a r e av kl. 4 P o s t m ä s t a r e av kl. 3

17 85 83 274 37 3

2.

Kanslibiträde Pikstelefonist Kassör

200 1569 61

Kontorsskrivare

53 Ritare Telegrafist Vaktföreståndare Förste kassör Förste telegrafist Förste vaktföreståndare Telegrafkommissarie av kl. 6 Katalogredaktör Telegraf kommissarie av kl. 5

1 569 192 18 34 13 32 1 42

i 336-338, 350-351 ) 1 353—356 / 3 3 6 - 3 3 8 , 3 5 0 - 3 5 2 , 357 327—329 329-330 1336-338, 350, 352—353) \ 358-360 / 374—375 314-321 328—329 329-330 316—321 328-329 321—326 326—327 321—326

Sta tens järn väga t • :

Kontorsbiträde

99 Kanslibiträde

1 Kontorsskrivare

238 Ritare

6 Bokhållare

17 Statens

i \

330-333. 350-351 \ 3 5 3 - 3 5 6 , 357—358 J 350—352, 357 1333—335, 350, 352—3531 \ 358-359 l 373-375 f 335—336, 350 ) \ 353, 3 5 8 - 3 5 9 /

vattenfallsverk:

Kontorsbiträde

9 Kanslibiträde

24 Kontorsskrivare

10 Bokhållare Kassör och bokhållare

(338, 3 5 0 - 3 5 1 \ \ 353-356 I 313—314 338, 350—352, 357 313-314 302-309 304-310 310—312 310-312

Telegrafverket:

Kontorsbiträde

4.

i tab.

KOMMUNIKATIONS V E R K E N .

Kontorsbiträde

3.

Tjänsten behandlad

Antal tjänster

/ \

338-340, 350-351 \ 353-356 | 3 3 8 - 3 4 0 , 3 5 0 - 3 5 2 , 357 / 338—340, 350, 352—3531 1 358-359 I / 3 3 8 - 3 4 0 , 350, 353 \ l 358-359 { I 3 3 8 - 3 4 0 , 350, 353 I \ 358-359 |

Antal tjänster

Tjänsten behandlad

Skrivbiträde

33 Kontorsbiträde

310 9 202

(344-346, 350-\ \ 351, 353-356 f 1340-346, 350 i \351, 353-356! 7,8 371-373 1342-346, 350-\ \ 352, 357 f

Kv.

B.

i tab.

S T A T S D E P A R T E M E X T OCH CENTRALA ÄMBETSVERK

(inkl. tullstaten och lots- och fyrstaten).

Expeditionsbiträde (Lots- och fyrstaten; Kanslibiträde Ritbiträde (Rikets allm. kartverk och sjökarte verket) Laboratoriebiträde av 2:a klass (Statens provningsanstalt)

375-379 4 64 1

379—380 /342-350. 352-\ \353, 360—368 j 379-380

2 3 4

379-380 375—378 368-371

1 3 3 6

11 11

1 4

380-384 380-384 384 384-386

2 2

791 1 — 12 4 14 203 11 13 26 11 15 17

386—391 392-394 395-398 395-398 392-394 392—394 386—391 392-394 392—394 386—392 392-394 395-398 386-392

13 Kontorsskrivare Laboratoriebiträde (Kontrollstyrelsen) Laboratoriebiträde av l:a klass (Statens ningsanstalt) Ritare (Rikets allm. kartverk) Kanslist (UD)

C.

1.

10 A N S T A L T E R F Ö R FÅNGVÅRD OCH SINNESSJUKVÅRD.

Fångvårds- och tvångsarbetsanstalter (samt statens uppfostringsanstalt å Bona):

Vaktfru Första vaktfru Husmoder (Bona) Assistent 2.

prov

i

12 Statens hospital och asyler:

Sköterska Tvättförestånderska av 2:a klass Kameralbiträde Kanslibiträde Köksförestånderska av 2:a klass. Tvättförestånderska av l:a k l a s s . Oversköterska Bageriförestånderska Arbetsförestånderska Förestånderska av 2:a klass Köksförestånderska av l:a k l a s s . Kassörska Förestånderska av l:a klass

o

3 3 3 3 3 o

4 4 5 6

13 14 15 14

I. FÖR KOMMUNIKATIONSVERKEN SPECIELLA TJÄNSTER A. Postverket 1. Postexpeditörer och förste postexpeditörer Före inplaceringen 1925 1871 medgavs, att även kvinnor fick anställas vid postanstalterna som extra biträden, dvs. som icke ordinarie postexpeditörer. 1884 framhöll generalpoststyrelsen, att som extra biträden i första hand borde anställas »fruntimmer»; för dessa vore levnadskostnaderna i allmänhet lägre och de kunde därför lättare övertaga befattningar, vilkas innebavare hade mindre utsikt till befordran. De kvinnliga extra biträdena fick lägre lön än män med samma tjänsteålder. Genom kungl. brev 19/12 1884 fick kvinnorna tillträde även till de ordinarie postexpeditörsbefattningarna. Dessa var fördelade på två lönegrader utan att någon skillnad i arbetsuppgifterna torde ha förelegat. Postexpeditörsbefattningarna av den högre ( l : a ) graden kom även i fortsättningen att förbehållas männen. De kvinnor som förordnades såsom postexpeditörer av 2:a graden erhöll (fr.o.m. 1892) samma avlöningsförmåner som manliga postexpeditörer av samma grad (begynnelseavlöning 1 600 kr jämte två ålderstillägg å 400 kr; härtill kom uppbördsprovision). Eftersom kvinnorna endast erhöll förordnande å sina befattningar, kunde de inte få någon pension. I skr. 22/11 1898 med förslag till stater för år 1900 föreslog generalpoststyrelsen inrättande av en 3:e lönegrad, huvudsakligen avsedd för kvinnor. Styrelsen framhöll, att de kvinnliga expeditörerna, med allt erkännande av deras flit och redbarhet, icke i allo kunde likställas med manliga expeditörer i fråga om användbarhet inom postverket. Den kvinnliga tjänstemannapersonalen kunde nämligen varken tjänstgöra vid järnvägsposten eller vid mera kroppsansträngande sysslor och icke heller annat än undantagsvis påräknas vid skötandet av nattposterna utan måste dessa besvärligare befattningar anförtros åt manlig personal. På grund därav syntes det styrelsen icke vara orättvist, om jämväl avlöningen för den ordinarie kvinnliga postpersonalen i regel bleve, liksom förhållandet redan vore med avlöningen för de kvinnliga extra biträdena, satt något lägre än för den manliga personalen. Dessa synpunkter hade föranlett styrelsen att, då den begärde inrättande av 293 nya postexpeditörsbefattningar, föreslå en 3:e grad av postexpeditörer, vilken grad väl till en början skulle besättas även med manlig personal men huvudsakligen vara avsedd för kvinnlig personal. Kvinnorna skulle i regel komma att stanna inom den föreslagna 3:e graden, om icke särskild anledning till uppflyttning i högre lönegrad förekomme eller kvinnlig postexpeditör redan före tillkomsten av den nya graden erhållit högre lönegrad, »i vilken hon i sådant fall rättvisligen borde bibehållas». Medan för l : a och 2:a graden föreslogs begynnelseavlöningar på 2 300 resp. 2 000 kr jämte två ålderstillägg a 400 kr, skulle begynnelseavlöningen i 3:e graden utgöra endast 1 500 kr och ålderstilläggen utgå med endast halva beloppet eller 200 k r ; sistnämnda förslag motiverades med att ålderstilläggen vore dels en uppmuntran till fortsatt träget arbete, dels ock ett medel att fylla det behov av ökade inkomster, vilket vanligen vid mera framskriden ålder uppstode för familjeförsörjare, och beträffande kvinnlig personal allenast det förra av dessa skäl för ålderstillägget förefunnes. I prop. 1899:1/VII föreslog departementschefen ännu lägre avlöning till de kvinnliga postexpeditörerna (1 200 kr -f två ålderstillägg ä 150 k r ) , varvid åberopades dels hänsyn till de avlöningsförmåner, kvinnor med någorlunda jämförlig

sysselsättning i allmänhet kunde påräkna på annat håll, dels att slutavlöningcn till mötsvarande tjänsteinnehavare vid SJ (kvinnliga kontorsskrivare) 1897 bestämts till det föreslagna beloppet. I en motion (1899:11:175, av Fridtjuv Berg och Adolf Hedin) framhölls, att förslaget skulle innebära en högst väsentlig försämring i den vid postverket anställda kvinnliga tjänstepersonalens ställning och påtalades, att ett visst arbete i postverkets tjänst skulle gottgöras med 2 800 k r (jämte befordringsutsikter och pensionsrätt), då det förrättades av man, men med »endast 1 900 ja endast 1 500 kr (utan befordringsutsikter och pensionsrätt)», då det förrättades av kvinna. Likheten i kompetensfordringar framhävdes. Motionärerna ansåg, att »den gamla uppfattningen om mannen såsom försörjande andra och kvinnan såsom försörjd av andra numera förlorat sin allmängiltighet samt att här är fråga just om sådana kvinnor, vilka icke allenast äro i full mening självförsörjare utan därjämte i stor utsträckning familjeförsörjare, d.ä. det ekonomiska stödet för flera eller färre av dem beroende anhöriga». Skälet att de kvinnliga tjänstemännen just på grund av sitt kön hade lägre levnadsbehov och vore befriade från försörjningsplikt ägde sålunda icke den omfattande betydelse, som det tillmätts. Riksdagen beslöt (skr. 1899:06) — enligt en reservation i statsutskottet (uti. (;0) — att inrätta två nya, huvudsakligen för kvinnor avsedda lönegrader, 3:e och 4:e, den senare med den av Kungl. Maj:t föreslagna avlöningen och den förra med 200 kr högre avlöning, vartill för båda graderna skulle komma uppbördsprovision. (Se tab. 1.) Beslutet kom i realiteten att innebära en differentiering av postexpeditörstjänsterna i kvinnliga och manliga och försämrade avlöningsvillkor för kvinnorna. Statsutskottets formulering berövade visserligen inte lagligen kvinnlig postexpeditör hennes hittillsvarande rättighet till 2:a lönegraden, men efter inrättandet av 3:e och 4:e lönegraden blev i själva verket ingen kvinnlig postexpeditör uppflyttad i 2:a. De som tidigare tilldelats 2:a lönegraden kvarstod däremot i denna lönegrad. Å andra sidan förekom i åtskilliga fall, att vid utnämning av manliga postexpeditörer någon ledig tjänst inte fanns inom de högre lönegraderna, samt att till följd härav de utnämnda måste t.v. placeras i någondera av de lägre lönegraderna. Mellan 1 :a och 2:a lönegraden samt mellan 3:e och 4:e lönegraden skedde fördelningen huvudsakligen efter anciennitet. Uppflyttningen från 2:a till l : a lönegraden och från 4:e till 3:e lönegraden kom därför att verka närmast såsom ett extra ålderstillägg. Några tillkännagivna regler för uppflyttning i lönegrad fanns inte. Löneregleringen fr.o.m. 1903, då uppbördsprovisionen avskaffades, innebar för postexpeditörerna av 3:e och 4:e graden, som ju huvudsakligen utgjordes av kvinnor, i stort sett endast en fixering av redan utgående belopp, medan avlöningen ökades för de huvudsakligen manliga postexpeditörerna av l : a och 2:a graden. I förslaget till lönereglering 1 hade också uttalats, att särskilt de manliga postexpeditörerna borde så tillgodoses, att för dem möjligheten att å sin avlöning kunna underhålla sig och sin familj icke bleve utesluten. Genom beslut av 1907 års riksdag fick kvinnlig tjänsteman rätt till pension och konstituerades därefter å ordinarie befattning i samma ordning som manlig tjänsteman. Genom den fr.o.m, 1910 genomförda löneregleringen (prop. 1909: 1/VI, rd. skr. 196) sammanslogs postexpeditörstjänsterna inom 1 :a och 2:a lönegraderna till en enda grupp, avsedd för manliga innehavare, och postexpeditörstjänsterna inom 3:e och 4:e lönegraderna till en annan grupp, avsedd för kvinnliga innehavare. Såsom av tab. 1 framgår, blev begynnelseavlöningen för kvinnlig postexpeditör 75 % och slutavlöningen 55 % av motsvarande avlöningar till manlig 1 Bet. 31/10 1901 av kommittén för utarbetande av förslag till nya stater för post- och telegrafverken. _ . „ .*., t

postexpeditör. Den stora skillnaden i slutavlöningen berodde på att de manliga fick 8 ålderstillägg (4 å 300 och 4 a 200 k r ) , men de kvinnliga endast 3 (å 200 k r ) . I det förslag, som låg till grund för löneregleringen 1 , konstaterades att den förordade avlöningsförbättringen var mindre för kvinnliga än för manliga befattningshavare, vilket sammanhängde med att hänsyn tagits till de för telegrafverket och statens järnvägar 1907 beslutade löneregleringarna. Fr.o.m. 1910 uppfördes på ordinarie stat manliga och kvinnliga förste postexpeditörer. De kvinnligas avlöning blev endast 58—60 % av de manligas. De manliga och kvinnliga förste postexpeditörerna synes redan från början ha fått skilda arbetsuppgifter: de manliga främst arbetsledning och kontrollgöromål, de kvinnliga huvudsakligen föreståndarskap för tidningsexpedition. Några kvinnliga förste postexpeditörstjänster förenades med kassatjänst av mera krävande art. Den provisoriska avlöningsregleringen fr.o.m. 1919 medförde vissa ändringar till de kvinnliga tjänstemännens förmån av relationstalen mellan slutavlöningarna till manliga och kvinnliga postexpeditörer. 1915 års kommission för gemensamma avlöningsbestämmelser vid kommunikationsverken konstaterade bl.a., att på de kvinnliga postexpeditörerna ställdes i huvudsak samma fordringar i fråga om kompetens, utbildning och tjänstgöring som på de manliga postexpeditörerna. I kommunikationsverkens avlöningsreglemente (fr.o.m. 1/7 1920) inplacerades de manliga postexpeditörerna och förste postexpeditörerna i 8 m. Ig (— 19) resp. 10 m. Ig ( = 2 1 ) och de kvinnliga postexpeditörerna och förste postexpeditörerna i (4, fr. 1/7 1922 z=) 5 kv. Ig resp. (5, fr. 1/7 1922 = ) 6 kv. Ig. Detta innebar smärre förbättringar av kvinnornas löner i förhållande till männens. 1 utlåtande av 1923 års postkommitterade 2 anges för manlig och kvinnlig postexpeditör samma arbetsuppgifter (främst kassatjänst och expediering av p o s t ) . Ett mindre antal manliga postexpeditörer tjänstgjorde som förmän i postkupéer. För kvinnlig förste postexpeditör upptages föreståndarskap för tidningsexpedition, allmänhetens betjänande å vissa större postkontor samt, i några fall, kontrollgöromål. Manlig förste postexpeditör hade till uppgift bl.a. förmanskap över viss personal (vaktföreståndare) samt kontrollgöromål. Vid ett fåtal (7) större postkontor fungerade manlig förste postexpeditör som föreståndare för tidningsexpedition. Å andra sidan anlitades kvinnliga förste postexpeditörer, vid sidan av sitt föreståndarskap för tidningsexpedition, i mån av tid som b i t r ä d e åt postmästaren med kontrollgöromål. I stort sett torde emellertid kunna sägas, att manliga och kvinnliga förste postexpeditörer hade olika arbetsuppgifter. Manliga och kvinnliga postexpeditörer hade samma utbildning (gemensam postelevkurs omfattande 21 m å n a d e r ) . Samma kompetensfordringar gällde: lägst realskoleexamen. De kvinnliga postexpeditörerna och förste postexpeditörerna kunde befordras till postmästare av klass 4 och 3; de manliga även till övriga högre befattningar i postverket. Vid utgången av år 1924 var antalet postexpeditörer, e.o. postexpeditörer och postexpeditörsaspiranter 942 män och 339 kvinnor. Vid samma tidpunkt fanns 205 manliga och 37 kvinnliga förste postexpeditörer. Inplaceringen 1925 Av nedanstående tablå framgår de olika förslagen till inplacering i den m a n liga löneplanen, å vilken manlig postexpeditör och manlig förste postexpeditör tillhörde lönegrader motsvarande nuv. 19 resp. 21. i 1907 års postkommission (bet. 28/11 1907). Utlåtande och förslag ang. revision av vissa personalförhållanden vid postverket, 31/5 1923, stencil. 2

„ , Kvalitativ inplacering: 1921 års lönekommitté PM 1924 alt. II Generalpoststyrelsen Kvantitativ inplacering: PM 1924 alt. 1 Prop. 1925

,.,.. 18 17 19

Förste postexpeanor 20 19 *0

15 15

17 16

1921 års lönekommitté ansåg, att om telegrafisterna placerades i 18 Ig (se nedan s. 317) borde detta bli avgörande även för de kvinnliga postexpeditörernas placering, då dessa icke skäligen kunde ställas högre än telegrafisterna. När därvid de kvinnliga postexpeditörerna kom att stå en lönegrad under de manliga, anslöt sig denna placering f.ö. till »den differentiering med avseende på arbetsuppgifter, som nu i vissa fall torde gälla». Om de kvinnliga postexpeditörerna placerades i 18 Ig, de manliga i 19 Ig och de manliga förste postexpeditörerna i 21 Ig, borde uppenbarligen de kvinnliga förste postexpeditörerna sättas i 20 Ig. I sitt yttrande över lönekommitténs förslag framhöll generalpoststyrelsen beträffande kommitténs uttalande om differentiering av arbetsuppgifterna mellan manliga och kvinnliga postexpeditörer, att manliga och kvinnliga arbetskrafter användes omväxlande även p å mera ansvarsfulla postexpeditörstjänster. Endast ett ringa antal postexpeditörer anlitades vid järnvägsposten; antalet postexpeditörstjänster med mera ansträngande nattjänstgöring eller direkt befälsföring över större personal var ej heller avsevärt stort. Endast ett jämförelsevis litet antal tjänster kunde därför utan vidare avskiljas till en manlig tjänstegrad. Beträffande det övervägande antalet postexpeditörstjänster vore det visserligen synnerligen svårt att åvägabringa den av kommitténs förslag betingade arbetsdifferentieringen men skulle ett dylikt särskiljande erbjuda vissa fördelar. Även om med dåvarande förhållanden som utgångspunkt, teoretiskt sett, de manliga och kvinnliga postexpeditörerna borde hänföras till samma lönegrad, skulle detta emellertid medföra en löneförhöjning för de kvinnliga postexpeditörerna, som styrelsen icke kunde finna vara av omständigheterna påkallad. Styrelsen ansåg, att lönerna för de kvinnliga befattningshavarna borde lämnas orubbade vid behörighetslagens genomförande. För postverkets vidkommande förefanns sakligt sett icke någon anledning till löneförhöjning för kvinnorna. PM 1924 alt II förutsatte vid inplaceringen av de kvinnliga postexpeditörerna i 17 Ig, dvs. 2 lönegrader u n d e r de manliga, en uppdelning av postexpeditörstjänsterna i en högre och en lägre. Ett överförande av den kvinnliga postexpeditörstjänsten till den manliga löneplanen syntes knappast kunna ske på annat sätt, än att ifrågavarande kvinnliga befattning finge en lägre placering p å löneplanen än som tillkomme manlig postexpeditör. Visserligen hade generalpoststyrelsens representanter vid ärendets beredning i departementet ansett, att vid kvalitativ värdering icke fanns någon anledning till åtskillnad mellan manlig och kvinnlig postexpeditörsbefattning, men en placering i 19 Ig skulle för de kvinnliga postexpeditörerna medföra en löneökning, som, särskilt med hänsyn till de med dem i lönehänseende likställda kvinnliga befattningshavarna, icke läte sig försvaras. Av samma skäl hade de kvinnliga förste postexpeditörerna icke ansetts kunna placeras i 20 Ig, vilket föreslagits av postverkets representanter. I det principiella avsnittet av PM 1924 (s. 27) framhölls bl.a., att det i de fall, »då kvinnor och män utföra samma arbete (t.ex. postexpeditörer)», icke funnes anledning att höja den lägre kvinnliga lönen u p p till den manligas nivå. I stället borde övervägas ett utbyte av de högre avlönade befattningarna mot lägre av20—1016 52

lönade. I den mån exempelvis postexpeditörsbefattningar kunde på ett fullt tillfredsställande sätt rekryteras med kvinnor, funnes det ingen anledning för staten att å dessa befattningar använda den dyrare manliga arbetskraften. Visserligen syntes det icke vara möjligt att helt ersätta de manliga postexpeditörerna med kvinnor, men så långt det lämpligen läte sig göra, borde det ske. I sitt yttrande över PM 1924 erinrade generalpoststyrelsen, att huvudmassan av de manliga och de kvinnliga postexpeditörerna utförde jämsides med varandra fullt ut lika kvalificerade och ansvarsfulla göromål, huvudsakligen kassagöromål. Även om en differentiering av kassatjänstgöringen efter svårighetsgrad teoretiskt läte sig genomföra, skulle den i praktiken vara förenad med svårigheter och betydande omflyttningar av personalen. Styrelsen föreslog, att som en övergångsanordning samtliga dåvarande kvinnliga postexpeditörer skulle hänföras till samma lönegrad som de manliga, dvs. 19. För nytillträdande tjänstemän skulle inrättas en befattning i 17 Ig, för vilken skulle fordras endast en avkortad postelevkurs (utan de närmast för befälsgraderna avsedda kursmomenten). För befordran till tjänst i 19 och högre lönegrader skulle fordras ytterligare utbildningskurs. De kvinnliga förste postexpeditörerna borde placeras i 20 Ig, då de i regel fullgjorde mera kvalificerade göromål än de manliga postexpeditörerna och inom organisationen innehade befälsställning. Prop. 1925 placerade enligt alt. I postexpeditörerna i 15 Ig men sänkte förste postexpeditörerna till 16 Ig. De manliga postexpeditörerna och förste postexpeditörerna namnförändrades till postassistenter resp. förste postassistenter. Efter inplaceringen 1925 Fr.o.m. 1/7 1925 blev samtliga manliga postexpeditörer och förste postexpeditörer automatiskt postassistenter resp. förste postassistenter med oförändrad avlöning, motsvarande nuv. 19 resp. 21 Ig. De kvinnliga postexpeditörerna och förste postexpeditörerna fick som ovan nämnts 4 resp. 5 lönegraders lägre placering. De manliga e.o. postexpeditörerna och postexpeditörsaspiranterna blev e.o. postassistenter och postassistentsaspiranter med 4 löneklassers högre avlöning än de kvinnliga e.o. postexpeditörerna och postexpeditörsaspiranterna, vilka hade samma utbildning som de manliga. Någon differentiering av arbetsuppgifterna för postassistenter och postexpeditörer (och motsvarande icke-ordinarie tjänstemän) genomfördes inte utan — bortsett från vid järnvägsposten tjänstgörande postassistenter — fullgjorde postassistenter och postexpeditörer samma arbetsuppgifter, huvudsakligen kassatjänst. Förste postassistenter och förste postexpeditörer hade däremot skilda arbetsuppgifter. Personlig lönegradsplacering för vissa postexpeditörer och förste postexpeditörer. Redan 22/8 1925 begärde Posttjänstemännens förening, att postexpeditörer och förste postexpeditörer skulle uppflyttas till 19 resp. 21 Ig, varvid framhölls, att behörighetslagens ikraftträdande inneburit en orättvisa mot de kvinnliga postexpeditörerna och förste postexpeditörerna, vilka på grund av utbildning och kompetens i tjänstehänseende varit fullt likställda med de manliga tjänstemän, som hänförts till postassistents- resp. förste postassistentsgraden. Generalpoststyrelsen föreslog personlig placering i 19 resp. 20 Ig av de ifrågavarande kvinnliga tjänstemännen; den lägre placeringen för de kvinnliga förste postexpeditör e r n a motiverades med att de inte hade lika kvalificerade arbetsuppgifter som de manliga förste postassistenterna. Kommunikationsverkens lönenämnd föreslog, att befattningarna postexpeditör och förste postexpeditör (samt telegrafexpeditör och förste telegraf expeditör), vilka enligt nämndens uppfattning blivit för lågt inplacerade, skulle uppflyttas till 16 resp. 17 Ig. Enligt i p r o p . 1926:184 framlagt

förslag beslöt 1926 års riksdag, att den 1 juli 1926 i tjänst varande (ordinarie) postexpeditör och förste postexpeditör skulle i lönehänseende vara placerad i (nuv.) 16 resp. 17 Ig. Denna personliga lönegradsplacering gällde däremot inte de kvinnliga e.o. postexpeditörer och postexpeditörsaspiranter, som genomgått den tidigare för män och kvinnor likartade utbildningen men blev ordinarie först efter 1/7 1926. Postassistenttjänsternas nya karaktär. Redan 1925 övervägdes åtgärder för att åstadkomma den differentiering i arbetsuppgifter mellan postassistenter och postexpeditörer, som förutsattes vid inplaceringen. I skrivelse till Kungl. Maj:t (31/10 1925) framhöll generalpoststyrelsen, att antalet assistenter borde bestämmas allenast med hänsyn till vad som fordrades för rekrytering av den högre befälskåren, då det antal assistenter, som med sådan utgångspunkt visade sig erforderligt, antoges bliva tillfyllest för bestridande av sådana befattningar, med vilka vore förenade de mest maktpåliggande göromålen inom de förutvarande postexpeditörernas verksamhetsområde, samt för vikariatstjänstgöring å högre tjänster. Det erforderliga antalet assistenter beräknades till 400. Enligt Kungl. Maj:ts beslut kom under de följande åren flertalet ledigblivande ordinarie postassistentsbefattningar att inte tillsättas, vilket medförde en avsevärd försening av de manliga e.o. postassistenternas ordinarieblivande (de fick därför möjlighet att konstitueras till ordinarie postexpeditörer i 16 Ig). 1927 utnämndes manliga e.o. postassistenter å tre postassistentstjänster, som även sökts av kvinnliga postexpeditörer och förste postexpeditörer. På besvär av dessa upphävde Kungl. Maj:t utnämningarna (17/9 1927) och lämnade direktiv beträffande tillsättandet av postassistenttjänster, varvid bl.a. uttalades: »Enligt de riktlinjer, som av Kungl. Maj:t och riksdagen godkänts beträffande sammansättningen av postverkets personalbestånd, skall postassistenternas antal högst avsevärt nedbringas och detta antal allenast svara mot vad som erfordras för rekryteringen av det högre befälsbeståndet i verket. Därjämte har avsetts en sådan uppdelning av det arbete, som hittills utförts av befattningshavare med den för assistenter och postexpeditörer gemensamma utbildningen, att huvuddelen av detta arbete skall anförtros åt postexpeditörer och förste postexpeditörer med lägre utbildning än förut, under det att de mera kvalificerade uppgifterna förbehållas assistenterna. Innan nu berörda omläggning hunnit genomföras, komma de nuvarande kvinnliga postexpeditörerna och förste postexpeditörerna att i viss utsträckning få utföra arbete av samma art och svårighetsgrad som åtskilliga assistenter. Denna omständighet kan emellertid enligt min mening icke i och för sig berättiga dem till befordran, då den personliga löneförbättring, som vid 1926 års riksdag beviljades dessa befattningshavare, just avsett att utgöra kompensation i sådant hänseende.» För befordran till assistentsbefattning borde krävas — förutom relativt ung levnadsålder — att vederbörande ägde i möjligaste mån prövade förutsättningar att kunna utnyttjas inom skilda områden av det postala arbetsfältet, att vikariera å högre befattningar av olika slag och att framdeles kunna fylla vakanser i sådana befattningar. De kvinnliga befattningshavarna, som dittills icke haft möjligheter att befordras till högre tjänster, borde icke vara uteslutna från möjligheter att meritera sig för sådana befattningar. De borde därför få tillfälle att genom tjänstgöring på olika platser och under skilda förhållanden ådagalägga sin lämplighet. Även om de manliga aspiranterna haft tillfälle till mera skiftande tjänstgöring än de kvinnliga, vore det dock — med hänsyn till assistentsbefattningarnas ändrade karaktär och det rådande personalöverskottet — motiverat med en mera ingående prövning än dittills skett. Med anledning av Kungl. Maj:ts beslut anordnades för kvinnliga tjänstemän, som genomgått postelevkurs, särskild prövning vid postkontor, postdirektioner och postkupéer under omkring fyra månader. Av 58 kvinnor, som uttogs till provet, godkändes 11, vilka efter hand blev befordrade till postassistenter. Även samtliga manliga e.o. postassistenter underkastades liknande prövning, varvid alla utom en godkändes och sedermera konstituerades till postassistenter. Striden om postassistenttjänsterna föranledde bl.a. ett uttalande av styrelsen för Posttjänstemännens förening, som protesterade mot att kvinnliga tjänstemän på be-

kostnad av de manliga tjänstemännen skulle beredas förutvarande manlig avlöning och att under en övergångstid en mindre grupp manliga tjänstemän inom postverket skulle betala de kostnader för behörighetslagens genomförande som statsmakterna vägrat vidkännas. De manliga e.o. assistenternas krav på erhållandet av vid anställningen utlovad avlöning borde gå före de kvinnliga tjänstemännens krav på löneuppflyttning. Därmed hade föreningsstyrelsen inte frånträtt sin redan 1925 intagna — och av generalpoststyrelsen vid olika tillfällen understödda — ståndpunkt, att samtliga kvinnliga tjänstemän med fullständig utbildning övergångsvis borde tillerkännas samma avlöning som sina jämställda manliga kamrater. Differentiering av utbildningen. I fråga om utbildningen av den personal, som rekryterades efter 1925, genomfördes omedelbart en differentiering. Den gamla postelevkursen förkortades till en postexpeditörskurs om ca 14 månader vilken skulle medföra kompetens till postexpeditörs- och förste postexpeditörstjänster samt stationsmästartjänster av klass 1. (Postexpeditörer som genomgått postelevkurs hade kvar sin gamla rättighet att bli postmästare av klass 4 och 3.) För anställning i postassistents- och högre lönegrader fordrades genomgående av postassistentskurs om ca 33 månader, omfattande dels en grundläggande postexpeditörskurs, dels särskild postassistentsutbildning. De teoretiska kompetensfordringarna för tillträde till kurserna var ursprungligen lika (studentexamen eller realexamen eller normalskolekompetens). Först i 1930 års instruktion för generalpoststyrelsen uppställdes krav på studentexamen för befordran till postassistent, dock med rätt för styrelsen att konstituera person, som avlagt för postexpeditörskurs erforderlig examen (lägst realexamen). Till postexpeditörskurserna antogs ursprungligen framför allt kvinnor utanför postverket med studentexamen eller normalskolekompetens samt ett mindre antal manliga och kvinnliga tjänstemän i lägre grad än postexpeditörs (även med endast realexamen). (De första manliga postexpeditörsaspiranterna antogs 1927.) Senare har till postexpeditörskurserna också antagits både män och kvinnor med endast realexamen, vilka inte tidigare haft anställning i verket. Postexpeditörskurserna har fortfarande huvudsakligen kvinnliga deltagare. Ehuru postexpeditörstjänster numera innehas även av män, är de dock till övervägande del besatta med kvinnor (1/10 1951 fanns 145 manliga ordinarie och e.o. postexpeditörer mot 1043 kvinnliga, dvs. männen utgjorde 12% av hela antalet). Till de postassistentskurser, som påbörjades under åren 1927—1934, antogs endast manliga studenter; till den särskilda postassistentsutbildningen under kursens senare del fick ett mindre antal manliga och kvinnliga postexpeditörer tillträde, varför även kvinnor kom att antagas till e. o. postassistenter (de första 1932). Fr.o.m. 1935 antogs alla sökande (män som kvinnor) endast till postexpeditörskurs; de som genomgått denna med kvalificerade betyg fick direkt fortsätta i postassistentskurs ( = den tidigare särskilda assistentsutbildningen), till vilken som förut även äldre kvinnliga och manliga postexpeditörer antogs. Denna direkta övergångsmöjlighet från postexpeditörs- till postassistentskurs fanns dock intill 1945 endast för manliga elever med studentexamen, varför i realiteten ingen väsentlig skillnad i postassistentsutbildningens organisation inträtt. Först fr.o.m. 1945 fick även kvinnliga elever i postexpeditörskurs möjlighet att omedelbart fortsätta i postassistentskurs. Fr.o.m. 1949 har ånyo införts det tidigare systemet med direkt antagning till en separat postassistentskurs, numera öppen för både manliga och kvinnliga sökande med studentexamen. Samtidigt har kursutbildningen i någon mån omlagts, så att den redan från början tar sikte på kursdeltagarnas framtida uppgifter som arbetsledare. Den teoretiska utbildningen i första delen av kursen ansluter sig emellertid fortfarande i huvudsak till postexpeditörskursen.

Liksom postexpeditörsgraden fortfarande domineras av kvinnorna är postassistenttjänster huvudsakligen besatta med män. Antalet kvinnliga postassistenter och e.o. postassistenter utgjorde 1/10 1951 55, dvs. 1 8 % av hela antalet (305). Differentieringen av arbetsuppgifterna mellan postexpeditörer och postassistenter tänktes ursprungligen skola ske på det sättet, att det löpande expeditionsarbetet, främst kassatjänsten, skulle uppdelas i två grupper allt efter svårighetsgrad. En sådan uppdelning visade sig dock inte genomförbar i praktiken. I den mån postassistenterna (såväl de före som efter 1925 utbildade) inte togs i anspråk för vikariat å högre befattningar eller för tjänstgöring å ett fåtal speciella postassistentsbefattningar vid generalpoststyrelsen, postdirektionerna, järnvägsposten och vissa postkontor, sysselsattes de alltså jämsides med postexpeditörerna »i samma löpande expeditionsarbete, ett arbete som, alldenstund för detsammas tillfredsställande utförande den nuvarande postexpeditörsutbildningen är tillräcklig och de flesta, som sysselsättas därmed, äro postexpeditörer, får betecknas såsom postexpeditörsarbete» (generalpoststyrelsen 27/9 1938). Kassatjänsten, som före 1925 var arbetsuppgift för såväl kvinnliga postexpeditörer som ett ännu större antal manliga postexpeditörer (med högre avlöning än de kvinnliga), h a r sålunda helt blivit en arbetsuppgift för postexpeditörer (kvinnliga och ett mindre antal manliga). Postassistenternas väsentliga uppgift h a r blivit att tjänstgöra såsom vikarier å befattningar i lönegrad Ca 21 och högre och att bilda rekryteringsunderlag för dessa. Det är för dessa befattningar, som den särskilda postassistentsutbildningen i första hand erfordras. Några speciella postassistentsgöromål förekommer numera praktiskt taget inte. Egentliga postassistenttjänster (sammanlagt ett tjugotal) finns bara vid de postanstalter, som utväxlar post med utlandet. I regel anlitas postassistenterna endast under kortare tidsperioder — företrädesvis under de första åren efter examen — för bestridande av postexpeditörsgöromål. Prövning av postexpeditörernas lönefråga efter riksdagens beslut om lika lön till manliga och kvinnliga folkskollärare. Under åberopande av 1937 års riksdags beslut i folkskollärarnas lönefråga hemställde Kvinnliga postföreningen i skr. till Kungl. Maj:t, att de postexpeditörer och förste postexpeditörer, som före 1/7 1925 genomgått postelevkurs, måtte placeras i 19 resp. 20 Ig, eftersom statsmakterna fastslagit principen, att manliga och kvinnliga befattningshavare med samma utbildning och arbetsuppgifter borde vara likställda i lönehänseende. 1 Framställningen föranledde ingen åtgärd. I sitt avstyrkande utlåtande (8/2 1938) påpekade generalpoststyrelsen bl.a., att manliga och kvinnliga folkskollärare hade samma utbildning, samma arbete och samma rätt till befordran, och att den enda skillnaden mellan dem således vore den, att somliga vore män och somliga kvinnor, och att det vore h ä r p å som den vid 1937 års ingång förefintliga skillnaden i deras avlöningsförhållanden varit grundad. Förhållandet med postassistenterna och postexpeditörerna vore annorlunda. »Postassistentkåren, vilken består av både manliga och kvinnliga befattningshavare, är avsedd att vara rekryteringskår beträffande högre befattningar i verket. Denna uppgift h a r icke postexpeditörskåren, vilken består även den av både manliga och kvinnliga befattningshavare. Postassistenternas högre avlöning är motiverad med deras rekryteringsuppgift och de större kompetenskrav, som på grund därav måste ställas på dem, och icke med att de äro män, vilket, såsom sades, numera icke alla äro. Postexpeditörernas lägre lönegradsplacering beror icke på att postexpeditörskåren skulle bestå av uteslutande kvinnor, ty så är, såsom ock sades, icke förhållandet.» 1 Framställningen gällde sålunda inte en generell höjning av befattningarna och följaktligen inte de efter 1925 anställda postexpeditörerna.

Förste postexpeditörers arbetsuppgifter och löneställning. Såsom av det föregående framgår hade kvinnliga förste postexpeditörer redan 1925 andra arbetsuppgifter än de manliga förste postexpeditörerna (förste postassistenterna). Flertalet förste postexpeditörer var föreståndare för tidningsexpeditioner; några hade mera krävande kassatjänst vid postkontor i Stockholm. Förste postassistenterna sysslade huvudsakligen med arbetsledning och kontrollgöromål. Vissa av förste postassistenternas mindre kvalificerade arbetsuppgifter, främst kontrollgöromål och upplysningstjänst gentemot allmänheten, har särskilt efter en fr.o.m. 1/7 1947 företagen omorganisation överflyttats på de år 1941 nyinrättade överpostexpeditörsbefattningarna i 19 Ig, vilka rekryteras från postexpeditörskåren och har huvudsakligen kvinnliga innehavare (106 kv. och 17 m.). Vid omorganisationen indrogs i princip de förste postexpeditörsbefattningar, vilkas innehavare var föreståndare för tidningsexpeditioner; de kvalificerade tidningsgöromålen övertogs av överpostexpeditörer jämsides med andra arbetsuppgifter. Vid ett antal mindre postkontor inrättades förste postexpeditörsbefattningar med helt andra arbetsuppgifter (kassatjänst jämte handhavande av frankoteckensförrådet som tidigare innehafts av postmästaren). Dessa nya förste postexpeditörsbefattningar uppflyttades till 17 Ig (liksom även det fåtal befattningar, med vilka var förenad kassatjänst vid postkontor i Stockholm). I fortsättningen har förste postexpeditörstjänster även inrättats för postexpeditörsutbildade sorterare vid utrikesexpeditionerna (förut postassistenter). De nuvarande förste postexpeditörstjänsterna har sålunda knappast mer än tjänstebenämningen gemensam med de förste postexpeditörstjänster, som fanns efter inplaceringen 1925. Arbetsuppgifterna är nya och lönegradsplaceringen höjd. Flertalet förste postexpeditörer är kvinnor (74 kv. och 29 m.).

2. Postmästare av klass 4 och 3 Före inplaceringen 1925 Samtidigt som kvinnorna fick tillträde till postexpeditörsbefattningarna fick de även rätt att bli postmästare vid postkontor av de två lägsta klasserna (fr.o.m. 1903 benämnda 4 och 3). Liksom i fråga om postexpeditörsbefattningarna erhöll kvinnorna intill 1908 endast förordnande. Någon skillnad i avlöning mellan manliga och kvinnliga postmästare förelåg inte (tab. 2). Endast ett fåtal kvinnor blev postmästare. 1907 års postkommission konstaterade, att endast ett självständigt postkontor och två filialpostkontor förvaltades av kvinnliga föreståndare. Postkommissionen ansåg, att kvinnornas möjlighet att bli postmästare oftare b o r d e utnyttjas. I sitt förslag till avlöningsreglemente utgick kommissionen från att postkontor av såväl 3:e som 4:e klassen skulle kunna komma att förvaltas av kvinnor. Till skillnad mot vad tidigare gällt föreslogs olika avlöning för manliga och kvinnliga postmästare. Manliga postmästare av klass 3 borde få 3 800—5 000 kr; de kvinnligas avlöning borde fastställas till ett lägre belopp, »så mycket hellre som, enligt vad kommissionen avsett, endast några av de minst fordrande postkontoren inom denna klass böra förvaltas av kvinnliga föreståndare» (s. 153). Därför föreslogs 2 900—3 400 kr ( = 76—68% av männens l ö n ) . För manliga postmästare av klass 4 föreslogs 3 500—4 600 kr och för kvinnliga 2 700—3 100 k r (— 77—67 %). De av kommissionen föreslagna avlöningsbeloppen fastställdes av 1909 års riksdag för tillämpning fr.o.m. 1910 (prop. 1/VI, skr. 196). I p r o p , berördes även en framställning till Kungl. Maj:t från Kvinnliga postföreningen, att minst 25 postkontor av klass 3 och 4 skulle förbehållas kvinnliga posttjänstemän. I denna fråga hade generalpoststyrelsen bl.a. framhållit, att ehuru sedan

1884 omkring 250 kvinnor antagits till postexpeditörer, dittills icke någon kvinnlig postexpeditör vunnit befordran till postmästartjänst, då nämligen ett par fall, där kvinna förordnats att t v . bestrida föreståndarbefattning vid förenad postoch telegrafanstalt eller vid filialpostkontor, icke kunde medräknas vid tal om kvinnas befordran till chef för eget postkontor. Sedan de tidigast utnämnda kvinnliga postexpeditörerna förvärvat för befordran erforderliga tjänstemeriter, hade mer än 50 postmästartjänster tillsatts, men alla med män, trots att mer än 100 kvinnliga postexpeditörer varit överlägsna i tjänstemeriter. Frånsett ett p a r undantagsfall hade åtminstone icke under de senaste 20 åren någon kvinnlig postexpeditör anmält sig som sökande till ledig postmästartjänst. I de nämnda undantagsfallen hade de kvinnliga sökandena varit underlägsna i meritväg. »Att kvinnliga postexpeditörer hittills icke befordrats till postmästare beror således nästan uteslutande på dem själva.» Som förklaring till de kvinnliga postexpeditörernas »obenägenhet för postmästartjänst» anförde generalpoststyrelsen främst, att postmästare hade att utöva förmanskap över såväl manlig som kvinnlig personal och att företaga inspektionsresor. »Det bör icke väcka förundran, om kvinnan i allmänhet känner sig mindre väl skickad för en sådan tjänsteställning och om h o n känner, att hennes naturell icke låter sig väl anpassas för nu angivna och andra liknande tjänsteåligganden. Och h ä r i torde främst vara att söka orsaken till hennes redan anmärkta obenägenhet att söka postmästartjänst.» Undantagsfall funnes, men för dessa borde icke reserveras ett visst antal postmästartjänster. Det riktiga syntes vara, att utan sådan fixering låta den kvinnliga posttjänstemannen vara likställd med den manliga i fråga om befordringsrätt. Departementschefen anslöt sig till styrelsens uppfattning att ett visst antal postkontor inte borde reserveras för kvinnor. Under åren 1909 till 1922 utnämndes sammanlagt 14 kvinnor till postmästare av klass 4 men ingen till postmästare av klass 3. Antalet postkontor av klass 4 utgjorde fr.o.m. 1910 100 och fr.o.m. 1915 87. Någon skillnad i arbetsuppgifter för manliga och kvinnliga postmästare av klass 4 fanns inte. Möjligen utnämndes kvinnor företrädesvis till postkontor med ringa antal underlydande postanstalter och relativt liten personal; även män placerades emellertid å dylika postkontor. Den provisoriska löneregleringen fr.o.m. 1919 och det fr.o.m. 1/7 1920 gällande nya avlöningsreglementet medförde inga större förändringar i förhållandet mellan manliga och kvinnliga postmästares avlöningar. I den kvinnliga löneplanen inplacerades postmästare av klass 4 i (6, fr. 1/7 1922 = ) 7 och postmästare av klass 3 i (7, fr. 1/7 1922 = ) 8 Ig. Manliga postmästare av klass 4 resp. klass 3 sattes i 11 resp. 12 m. Ig ( = 22 resp. 23). Inplaceringen 1925 De olika förslagen framgår av nedanstående tablå. Kvinnlig postmästare iiy klass

1921 års lönekommitté P M 1924 (alt. I och II) Kommunikationsverkens lönenämnd P r o p . 1925

21 22 19

— 23 21

Ingen inplacering (jfr nedan)

1921 års lönekommitté föreslog som konsekvens av sitt förslag om inplacering av kvinnliga telegrafkommissarier (se nedan s. 325), att kvinnliga postmästare av klass 4 skulle placeras i 21 Ig under benämningen postmästare av klass 4 B.

Den i 11 m. Ig ( = 2 2 ) placerade postmästarbefattningen av klass 4 betecknades 4 A. Kommittén synes ha tänkt sig en verklig differentiering av de lägsta postmästarbefattningarna i klass 4 A och 4 B, den senare klassen i regel förbehållen kvinnliga innehavare. Kvinnliga postmästare av klass 3 fanns inte; kommittén föreslog ingen placering för denna befattning. PM 192k framhöll, att det då fanns endast 1 ordinarie och 4 tillförordnade kvinnliga postmästare av klass 4. (I avvaktan på omklassificering tillsattes fr. 1/7 1920 alla postmästartjänster endast på förordnande.) Befattningen hade därför uteslutits i förslaget; till kvinna, som framdeles blev innehavare av dylik befattning, skulle alltså lönen utgå med samma belopp som för manlig innehavare. Detsamma borde gälla för framtida kvinnlig innehavare av postmästarbefattning av klass 3. Prop. 1925 redogjorde för olika förslag om inrättande av främst för kvinnor avsedda lägre postmästartjänster, motsvarande telegrafkommissarietjänsterna av klass 5 och G. Emellertid ansågs det icke lämpligt att föregripa den pågående utredningen om postanstalternas klassificering genom inplacering av de kvinnliga postmästarbefattningarna å den gemensamma löneplanen. I avvaktan på utredningens resultat borde den enda ordinarie kvinnliga postmästaren av klass 4 sättas på övergångsstat.

Efter inplaceringen 1925 Enligt kungl. brev 6/6 1925 blev den enda ordinarie kvinnliga postmästaren av klass 4 fr.o.m. 1/7 1925 uppförd å övergångsstat »med åtnjutande av de nu å ordinarie stat för henne bestämda löneförmåner». I samma kungl. brev lämnades särskilda föreskrifter om avlöningsförmånerna till de kvinnliga befattningshavare, som på förordnande uppehöll eller efter 1/7 1925 förordnades att uppehålla postmästartjänst av klass 3 eller 4. Bestämmelserna innebar, att den sammanlagda ersättningen under förordnandet skulle motsvara vad som skulle utgått enligt de tidigare avlöningsbestämmelserna. Även förordnanden meddelade såväl före som efter 1/7 1925 sattes s.a.s. på övergångsstat. 1925 års beslut om de kvinnliga postmästarbefattningarna kan sägas ha inneburit ett uppskov med deras inordnande i den manliga löneplanen. Deras försvinnande ur tjänsteförteckningen fr. 1/7 1925 betydde sålunda icke omedelbart deras sammansmältning med de manliga och likalönsprincipens genomförande på detta avsnitt. De lägre förmånerna för kvinnor vid förordnande å postmästartjänster av klass 3 och 4 synes närmast peka på en planerad lägre klass av postmästarbefattningar, avsedda främst för kvinnor. 1926 års omklassificering av postanstalterna innebar ett definitivt slopande av differentieringen mellan manliga och kvinnliga postmästartjänster. Den på övergångsstat uppförda enda kvinnliga ordinarie postmästaren av klass 4 u p p fördes på ordinarie stat i samma lönegrad som de manliga. Två tf. kvinnliga postmästare av klass 4 med avlöning enligt förut nämnda särskilda bestämmelser konstituerades till ordinarie i samma lönegrad och i fortsättningen utnämndes ytterligare kvinnor till postmästare av klass 4. Den första kvinnliga postmästaren av klass 3 utnämndes 1936. Vid utgången av år 1936 (efter omklassificeringen fr. 1/7 1936) var 4 kvinnor och 48 män postmästare av klass 4 samt 1 kvinna och 66 män postmästare av klass 3. Fr.o.m. 1/7 1948 slopades klass 4 och u p p flyttades flertalet postkontor av denna klass till klass 3, i fortsättningen benämnd klass 23. 1/10 1951 fanns 77 m. och 9 kv. postmästare av klass 23; av kvinnorna hade en genomgått postassistentskurs och de övriga postelevkurs (2 av dessa h a d e dock efter 1925 konstituerats till postassistenter).

3. Stationsmästare av klass 3 och 2 Före inplaceringen 1925 Fr.o.m. 1/7 1922 inrättades på förslag av 1920 års postkommitté (bet. 10/10 1921, stencil) för kvinnor avsedda postexpeditioner av klass 2 och 3, i samband varmed de tidigare inrättade, för manliga tjänstemän ur postiljonskarriären, stationsmästare i 6 m. Ig (— 16), avsedda postexpeditionerna benämndes postexpeditioner av klass 1. De kvinnliga stationsmästarna av klass 3 resp. klass 2 placerades i 2 kv. Ig resp. 3 kv. Ig, dvs. i samma lönegrader som kontorsbiträden resp. kanslibiträden. Vid bestämmande av avlöningen för föreståndarna för de nya postexpeditionerna hade postkommittén, då det med befattningarna förenade arbetet synnerligen väl kunde utföras av kvinna, utgått från att dessa tjänster skulle uppehållas av kvinnliga befattningshavare. Befattningarna borde i regel likställas med rikstelefonister, vilka förestode större växelstationer, och alltså placeras i 3 kv. Ig. Då det emellertid kunde tänkas, att särskilda omständigheter påkallade anställandet av en dylik befattningshavare såsom föreståndare för en postanstalt, där arbetet ej vore av den omfattning, att avlöning i 3 Ig för föreståndaren vore fullt motiverad, syntes möjlighet böra finnas att disponera en något lägre avlöning, alltså 2 kv. Ig. I p r o p . 1922:195 framhölls, att inrättandet av de föreslagna nya befattningarna skulle ge möjlighet till fastare anställning för vissa kvinnliga poststationsföreståndare med full daglig tjänstgöring. Inplaceringen 1925 De olika förslagen till inplacering av stationsmästare av klass 3 resp. 2 (stm 3, stm 2) framgår av nedanstående tablå, vari även angives förslagen beträffande de i samma kvinnliga lönegrader inplacerade kontorsbiträdena resp. kanslibiträdena (kb, k l b ) . Kvalitativ inplacering: 1921 års lönekommitté PM 1924 alt. II

Kb 11 9

Stm 3 11 10

Klb 14 11

Stm 2 14 13

Kvantitativ inplacering: PM 1924 alt. I Prop. 1925 Rd. 1925

8 8 8

8 8 9

10 11 11

11 11 11

1925 års riksdag vidtog enligt statsutskottets yrkande den ändringen i propositionens förslag, att stationsmästare av klass 3 uppflyttades från 8 till 9 Ig. Utskottet hade anfört, att dessa befattningshavare såsom utövande förmanskap för postexpedition inte borde placeras lägre än brevbärare. Efter inplaceringen 1925 Fr.o.m. 1/7 1926 benämndes postexpeditionerna av klass 2 och 3 — med oförändrad lönegradsplacering för föreståndaren — postexpeditioner av klass 7 och 8. Fr.o.m. 1/7 1942 uppflyttades ifrågavarande stationsmästartjänster 2 lönegrader, till nuv. 13 och 11 Ig, i samband varmed klassbeteckningen ändrades till 8 och 9. Fr.o.m. 1/7 1948 benämndes de stationsmästartjänster av klass 13 och 11. De är inte längre uteslutande kvinnliga tjänster; de första manliga stationsmästarna av den högre resp. den lägre klassen utnämndes 1926 resp. 1927. Till

övervägande del är dessa stationsmästartjänster dock fortfarande besatta av kvinnor (1/10 1951 stationsmästare 1 1 : 89 män, 336 kvinnor; stationsmästare 13: 41 män och 80 k v i n n o r ) . Rekryteringen sker dels från kontorsbiträdeskarriären (huvudsakligen k v i n n o r ) , dels från poststationsföreståndargruppen (såväl män som k v i n n o r ) , det senare i allmänhet då stationsmästartjänst nyinrättas vid utbyte av poststation mot postexpedition.

B. Telegrafverket 1. Telegrafis ter och förste telegrafis ter Före inplaceringen 1925 Som biträdande tjänstemän vid telegrafstationerna anställdes ursprungligen manliga assistenter. Anställandet av kvinnlig arbetskraft avstyrktes av telegrafstyrelsen i yttranden 1860 och 1863, varvid främst anfördes, att telegraftjänsteman även måste kunna reparera skador å linjerna. Sedan riksdagen 1863 anhållit om åtgärder för kvinnas anställning i lämpliga tjänstebefattningar, bemyndigade emellertid Kungl. Maj:t samma år telegrafstyrelsen att till assistentbefattning antaga kvinna, som behörigen styrkt sig äga erforderliga kunskaper och skicklighet. 1864 utfärdade telegrafstyrelsen generella regler för anställning av kvinnliga elever och deras befordran till e.o. assistenter. För antagning till telegrafelev fordrades bl.a. nöjaktiga kunskaper i språk samt för befordran till e.o. assistent bl.a. betyg om genomgången kurs i elektricitetslära m. m. och fullkomlig skicklighet i telegrafering. De föreskrivna villkoren skilde sig från motsvarande villkor för manliga elever såtillvida, att för att antagas till manlig elev fordrades student-, officers- eller lantmäteriexamen eller avgångsexamen från kungl. teknologiska institutet eller annat högre läroverk, och att manliga e.o. assistenter skulle ha kännedom även om sättet att verkställa undersökningar för upptäckandet av fel å ledningar ävensom att avhjälpa dylika fel. De kvinnliga e.o. assistenterna fick först tjänstgöra såsom vikarier å mindre och medelstora stationer — däremot ej vid stationer med nattjänst— och erhöll därvid ett arvode av 50 riksdaler i månaden (mot 60 a 75 riksdaler för de manliga). 1865 föreslog telegrafstyrelsen, att mindre stationer skulle kunna förestås av manliga eller kvinnliga assistenter i stället för kommissarier, varigenom man skulle kunna avsevärt förbilliga driftskostnaderna, särskilt vid användande av kvinnliga assistenter, vilkas löner borde kunna sättas lägre än de manligas. Härigenom skulle också möjlighet beredas kvinnor att erhålla fast anställning, då telegrafstyrelsen alltjämt hyste betänkligheter mot att låta män och kvinnor gemensamt tjänstgöra på samma station. De kvinnliga föreståndarna måste dock befrias från skyldigheten att övervaka linjerna och avhjälpa uppkommande fel. Kvinnor borde därför endast tilldelas stationer på så kort avstånd från annan station att därvarande manlig personal kunde sköta linjeunderhållet. I enlighet med telegrafstyrelsens förslag erhöll under 1866 2 stationer manliga och 14 stationer kvinnliga assistenter som föreståndare. 1871 ändrades de kvinnliga assistenternas titel till telegrafist. 1872 förklarade sig telegrafstyrelsen »i allmänhet ganska belåten» med de kvinnliga telegraftjänstemännen; 1 dock hade de — på grund av sin svagare 1 Svenska telegrafverket. Historisk framställning utgiven enligt beslut av Kungl. Telegrafstyrelsen. II. Det elektriska telegrafväsendet 1853—1902 av Hans Heimbiirger, s. 239.

kroppsbyggnad och den iver, varmed de oftast hängav sig åt arbetet — å vissa stationer blivit överansträngda; vidare saknade de stundom praktisk skicklighet i fråga om apparaternas sammansättning och vård, varför manliga tjänstemän inte sällan måst tillkallas från annan station för att avhjälpa uppkomna fel. 1872 utgick avlöning till manlig assistent, som var stationsföreståndare, med 1 300 riksdaler och till annan manlig assistent med 1 000 riksdaler. De kvinnliga telegrafisterna — stationsföreståndarna avlönades enligt två klasser, med 800 riksdaler i klass 1 och med 600 riksdaler i klass 2. Fr.o.m. 1875 fick manlig assistent, som var stationsföreståndare, 2 000 kr och annan manlig assistent 1 600 kr, medan de kvinnliga telegrafisterna av 1 :a klass hade 1 000 kr och av 2 :a klass 800 kr. De kvinnliga telegrafisternas löner utgjorde sålunda endast hälften av de manliga assistenternas. Telegrafstyrelsen påpekade 1877, att den lägsta avlöningen, 800 kr, icke täckte levnadskostnaderna, varför ifrågavarande tjänster icke kunde eftersträvas av de obemedlade extra telegrafister, som ej kunde erhålla bidrag av anhöriga. Fr.o.m. 1876 uppfördes på ordinarie stat även andra kvinnliga telegrafistbefattningar än stationsföreståndarbefattningar, sedan erfarenheten visat, att kvinnliga telegrafister med fördel kunde användas för apparattjänst även å de allra största stationerna. F r å n 1870-talets slut utbyttes åtskilliga manliga assistenttjänster mot kvinnliga telegrafisttjänster. Även manliga kommissarier ersattes i viss utsträckning som stationsföreståndare med kvinnliga telegrafister, allt i syfte att förbilliga driftskostnaderna. Departementschefen uttalade 1882 sitt erkännande åt strävandena att anlita mindre »dyrlegda» kvinnliga biträden eller telegrafister. Mot slutet av 1800-talet upphörde dock det successiva utbytet av manliga befattningar mot kvinnliga. På grund av telefontrafikens starka utveckling ansåg telegrafstyrelsen det nödvändigt att ha manliga föreståndare för telegrafstationer med större telefonnät, emedan »männen i långt högre grad besitta de egenskaper, som äro behövliga för en tillfredsställande teknisk och ekonomisk förvaltning av ett stort telefonnät». 1 Utbildningen av manliga assistenter och kvinnliga telegrafister, som fr.o.m. 1874 skedde vid en särskild undervisningsanstalt, var differentierad på skilda kurser; den manliga kursen var något mera omfattande. Fr.o.m. 1883 indrogs både den högsta assistentklassen (inga assistenter anlitades vidare som föreståndare för telegrafstationer) och den högsta telegrafistklassen. Begynnelseavlöningen för alla assistenter blev sålunda 1 600 kr och för alla telegrafister 800 kr. De telegrafister, vilka inte såsom stationsföreståndare hade fri bostad, erhöll dessutom ett provisoriskt lönetillägg av 100 kr. Fr.o.m. 1887 höjdes begynnelseavlöningen till 900 kr för alla telegrafister, varvid det nämnda provisoriska tillägget bortföll. Kommittén för utarbetande av förslag till nya stater för post- och telegrafverken (bet. 31/10 1901) fann, att de kvinnliga telegrafisterna, av vilka 100 förestod stationer och 110 var biträdande telegrafister å större stationer, hade för låg avlöning, »särskilt då för anställning såsom telegrafist fordras att ha genomgått fullständigt elementarläroverk för flickor ävensom särskild vid telegrafverket anordnad kurs». Genom den fr.o.m. 1903 genomförda löneregleringen fick de kvinnliga telegrafisterna en begynnelseavlöning av 1 300 kr och en slutavlöning av 1 600 kr, vilket motsvarade 59 % resp. 57 % av de manliga telegrafassistenternas. Av ovannämnda kommittébetänkande framgår, att assistenterna var anställda på de större och medelstora stationerna, där de huvudsakligen skötte snabbtelegraferingen och nattjänstgöringen samt vaktföreståndarskap. En viss differentiering mellan arbetsuppgifterna för manliga assistenter och kvinnliga telegrafister synes sålunda ha inträtt redan vid denna 1

A. a. s. 463.

tidpunkt. Enligt telegrafstyrelsens instruktion för stationerna 1904 (liksom f.ö. redan enligt 1878 års upplaga av instruktionen) fordrades för antagning såsom telegrafelev av manlig sökande studentexamen å reallinjen (eller fullständig avgångsexamen från teknisk elementarskola) och av kvinnlig sökande normalskolekompetens. Fr.o.m. 1907 ändrades kompetensfordringarna till lägst realskoleexamen för både manliga och kvinnliga sökande. Löneutvecklingen för telegrafister och assistenter fr.o.m. 1903 framgår av tab. 3. Löneregleringen fr.o.m. 1908 innebar en betydande minskning av assistenternas begynnelseavlöning, vilken motiverades med att realskoleexamen införts som kompetensfordran i stället för studentexamen. Ehuru även telegrafisternas begynnelseavlöning något minskade, kom den att utgöra 84 % av de manliga assistenternas mot förut 59 %. Fr.o.m. 1913 höjdes de manliga assistenternas begynnelseavlöning, medan de kvinnliga telegrafisternas blev oförändrad, varigenom den kom att utgöra endast 70 % av männens, en relation som bibehölls vid den provisoriska löneregleringen fr.o.m. 1919, då däremot telegrafisternas slutavlöning förbättrades (till 64—65 % av assistenternas). Fr.o.m. 1913 hade telegrafist samma slutavlöning som kvinnlig postexpeditör och assistent samma slutavlöning som manlig postexpeditör. I kommunikationsverkens avlöningsreglemente (fr. 1/7 1920) inplacerades de manliga assistenterna (under benämningen telegrafassistenter) i 8 m. Ig (— 19) och de kvinnliga telegrafisterna i (4, fr. 1/7 1922 =) 5 kv. Ig. Såsom av tab. 3 framgår betydde inplaceringen en viss förskjutning till de kvinnliga tjänstemännens förmån. Fr.o.m. 1919 hade införts en högre grad för såväl assistenter som telegrafister. I kommunikationsverkens avlöningsreglemente benämndes dessa förste telegrafassistenter resp. förste telegrafister och inplacerades i 10 m. Ig ( = 21) resp. (5, fr. 1/7 1922 —) 6 kv. Ig, dvs. i samma lönegrader som manliga resp. kvinnliga förste postexpeditörer. Lönerelationen mellan förste telegrafassistent och förste telegrafexpeditör blev ungefär densamma som mellan telegrafassistent och telegrafist. De nya befattningarna avsågs vid inrättandet (prop. 1918:383, s. 25) för sådana befattningshavare, som redan hade sig anförtrott visst högre kvalificerat arbete än det rena expedieringsarbetet och som under vederbörande kontrollörs överinseende i viss mån intog en förmansställning till de med expeditionsarbetet sysselsatta assistenterna och telegrafisterna. Vidare skulle till den högre graden hänföras de assistenter och telegrafister, vilka tjänstgjorde som föreståndare för filialstationer och vilka redan blivit i så måtto ställda på ett högre plan än övriga assistenter och telegrafister, att de uppbar ett tilläggsarvode av högst 200 kr för år, vilket arvode därmed bortföll. Innehavarna av de fr.o.m. 1919 inrättade förste telegrafassistentbefattningarna anlitades huvudsakligen vid Stockholms, Göteborgs och Malmös telegrafstationer såsom föreståndare för olika underavdelningar, varvid deras arbete bestod i bl.a. ledning och övervakning av expeditionen, tillsyn av mera komplicerade apparatsystem samt handläggning av tjänstetelegram. Flertalet förste telegrafister blev föreståndare för filialtelegrafstationer. Redan från början synes sålunda förste telegrafassistenter och förste telegrafexpeditörer i allmänhet ha tilldelats skilda arbetsuppgifter. Behörighetssakkunniga uttalade i sitt betänkande II (s. 216), att några av de tjänster vid telegrafverket, som reserverats för kvinnor, endast till beteckningen syntes skilja sig från vissa manliga tjänster. »Sålunda lära de med de kvinnliga befattningarna telegrafist och första telegrafist förenade göromålen överensstämma med de åligganden, som tillhöra de manliga befattningarna telegrafassistent och förste telegrafassistent.» Detta bestreds emellertid av telegrafstyrelsen i yttrande över betänkandet. »Att de sakkunniga icke helt gjort sig

r e d a för skillnaden i valör mellan det arbete, som nu anförtros kvinnor, och det, som kräves av män, synes styrelsen framgå av vissa uttalanden beträffande en del befattningar vid telegrafverket.» Styrelsen framhöll, att av telegraf assistent e r n a och förste telegrafassistenterna fordrades mera omfattande teknisk utbildning och ett kroppsligt ofta mera ansträngande arbete än av telegrafisterna och förste telegrafisterna. Det kunde således inte bliva fråga om att helt enkelt utbyta samtliga telegrafist- och förste telegrafistbefattningar mot telegrafassistento c h förste telegrafassistentbefattningar, utan de förstnämnda två befattningsgrupp e r n a borde bibehållas — dock tillgängliga även för män — med en lägre lön ä n den för assistenter och förste assistenter fastställda. Inplaceringen 1925 De olika förslagen till inplacering av telegrafist och förste telegrafist framgår av nedanstående sammanställning. (Telegrafassistents lönegrad motsvarade nuv. 19, förste telegrafassistents nuv. 21.)

Kvalitativ inplacering: 1921 års lönekommitté PM 1924 alt. II Telegrafstyrelsen Kommunikationsverkens lönenämnd . .

Tel ° 18 17 17 16

fist

Förste telegrafist 20 19 19 19

Kvantitativ inplacering : PM 1924 alt. I Telegrafstyrelsen Kommunikationsverkens lönenämnd .. Prop. 1925

15 14 14 15

17 15 15 16

1921 års lönekommitté ansåg, att på grund av vad telegrafstyrelsen anfört i sitt yttrande över behörighetssakkunnigas förslag jämställdhet mellan telegrafister och telegrafassistenter inte borde genomföras, utan telegrafisterna placeras en lönegrad lägre. För förste telegrafister föreslogs samma lönegrad som för förste postexpeditörer. PM 1924- alt. II satte telegrafist i samma lönegrad som föreslagits för postexpeditör, »enär befattningen telegrafist vid telegrafverket lärer i allt väsentligt böra jämställas med kvinnlig postexpeditör» (s. 39). Förste telegrafister borde likställas med telegrafassistenter och sålunda placeras i 19 Ig. I motioner (1925: I I : 150 samt 1:161 och I I : 217) yrkades, att telegrafist skulle placeras i 16 och förste telegrafist i 19 Ig, varvid bl. a. framhölls, att de kvinnliga telegrafisterna inte borde sättas lägre än de i 16 Ig placerade manliga radiotelegrafisterna, av vilka endast krävdes folkskolebildning och 6 å 7 månaders kurs, medan telegrafister hade lägst realskoleexamen och tre gånger så lång fackutbildning. Det erinrades också, att telegrafstyrelsen föreslagit 17 Ig vid kvalitativ inplacering. Beträffande förste telegrafisterna framhölls, att de med få undantag vore anställda som föreståndare för filialtelegrafstationer eller såsom gruppchefer å de större telegrafstationerna och där utövade ett omfattande befäl, som i den punkten ansågs vara mera jämförligt med en förste assistents än en assistents arbete. Efter inplaceringen 1925 I samband med inplaceringen ändrades titlarna telegrafist och förste telegrafist till telegrafexpeditör resp. förste telegrafexpeditör.

Personlig lönegradsplacering för vissa telegrafexpeditörer och förste telegrafexpeditörer. Redan 1926 års riksdag fick behandla frågan om förbättrad löneställning för telegrafexpeditörer och förste telegrafexpeditörer (prop. 1926: 184). I anledning av generalpoststyrelsens förslag om personlig inplacering i 19 resp. 20 Ig av kvinnliga postexpeditörer och förste postexpeditörer (jfr s. 306) hade Kvinnliga telegrafpersonalens förening hemställt, att befattningarna telegrafexpeditör och förste telegraf expeditör skulle uppflyttas till åtminstone 16 resp. 19 Ig. Kommunikationsverkens lönenämnd föreslog att befattningarna postexpeditör — telegrafexpeditör resp. förste postexpeditör — förste telegrafexpeditör, vilka enligt nämndens uppfattning 1925 blivit väl lågt placerade, skulle uppflyttas till 16 resp. 17 Ig. Likställigheten mellan postexpeditörer och telegrafexpeditörer borde upprätthållas. Departementschefen ansåg vissa skäl tala för att avvakta resultatet av pågående omläggningar av ifrågavarande tjänstemäns utbildningsoch arbetsförhållanden. Han tillstyrkte därför endast en personlig höjning av postexpeditörer och förste postexpeditörer till 16 resp. 17 Ig, men ansåg inte skäl föreligga för en liknande förmån för telegrafexpeditörerna. Vid telegrafverket hade en uppdelning av arbetsuppgifter mellan telegrafassistenter och telegrafexpeditörer sedan flera år tillbaka (kursiverat här) ägt rum, varvid de mera kvalificerade uppgifterna förbehållits assistenterna, och hade i enlighet därmed assistentbefattningar successivt utbytts mot telegrafexpeditörsbefattningar. Den fackliga utbildningen hade även varit mera omfattande än motsvarande utbildning för de kvinnliga befattningarna. I motioner (1:270 och 11:401) påyrkades uppflyttning till 16 resp. 17 Ig av nu ifrågavarande befattningar vid både post- och telegrafverken. Beträffande propositionens uppgift om en fortgående differentiering av telegrafexpeditörers och telegraf assistenters arbetsuppgifter framhölls: »Detta övertagande av för högre tjänstemän förut reserverade arbetsuppgifter bör givetvis dock ej sänka nivån för den personalgrupp, som fått arbetet överflyttat på sig, snarare tvärtom.» Statsutskottet (uti. 108) motsatte sig en generell uppflyttning av befattningarna post- och telegrafexpeditör resp. förste post- och telegrafexpeditör men utsträckte — utan motivering — den i propositionen föreslagna personliga lönegradsplaceringen av i tjänst varande postexpeditörer och förste postexpeditörer till att avse även dåvarande telegrafexpeditörer och förste telegrafexpeditörer. Riksdagen följde statsutskottet. I kungl. brev 4/6 1926 föreskrevs, att den 1 juli 1926 i tjänst varande telegrafexpeditör och förste telegrafexpeditör skulle, så länge vederbörande kvarstod i dylik befattning, i lönehänseende vara placerad i 16 resp. 17 Ig. Arbetsuppgifter för telegrafexpeditörer och telegrafassistenter. De förändringar i arbetsuppgifterna för telegrafister (telegrafexpeditörer) och telegrafassistenter, som inträtt efter 1925, är i stort sett följande. Telegrafexpeditörerna sysselsattes fortfarande huvudsakligen med telegramexpediering (mottagning av telegram från allmänheten och taxering av dessa, sändning och mottagning av telegram på telegrafförbindelserna mellan skilda telegrafstationer). Telegraferingsmetoderna h a r emellertid ändrats genom att det s.k. morsesystemet under 1930- och 1940-talen successivt ersatts med fjärrskriftstelegrafering (teletype och teleprinter), övergången från manuell morsetelegrafering till fjärrskrift har medfört att telegraferingsarbetet förenklats samtidigt som expeditionshastigheten mer än fördubblats. För radioförbindelserna med utlandet, som ombesörjes av radiocentralen vid Stockholms telegrafstation, användes dock alltjämt i stor utsträckning morsesystemet utformat för snabbskriftstelegrafi. Av telegrafassistenterna tjänstgjorde vid årsskiftet 1924/25 flertalet (115 av 151 ord. och e.o.) vid huvudtelegrafstationerna (Stockholm, Göteborg, Malmö

och Sundsvall). Dessa telegrafassistenter var liksom telegrafisterna (telegrafexpeditörerna) sysselsatta med telegramexpedieringsarbete. De disponerades emellertid främst för sådana befattningar, vilka med hänsyn till behovet av tekniskt k u n n a n d e var särskilt krävande, och utnj'ttjades vidare för all nattjänstgöring vid dessa stationer. De övriga telegrafassistenterna hade sin tjänstgöring förlagd till telegrafstyrelsen, trafikdistriktsbyråerna, radiodistriktet samt till andra stationer än huvudtelegrafstationerna. De hade speciella arbetsuppgifter, vilka inte torde h a företett någon likhet med telegrafisternas (telegraf expeditörernas) normala arbetsuppgifter. Behovet av assistentpersonal h a r på de större telegrafstationerna (de ovann ä m n d a huvudtelegrafstationerna) fortlöpande avtagit, allteftersom den tekniska utvecklingen medfört förenkling av telegrafarbetet samt ökad stabilitet hos den tekniska utrustningen. Följaktligen har telegrafassistenter på detta arbetsfält successivt kunnat ersättas med telegrafexpeditörspersonal, som sålunda bl.a. övertagit de nattvakter, som före 1925 uteslutande bestreds av telegrafassistenter. Sedan de sista i telegrafexpeditionstjänst sysselsatta telegrafassistenterna under år 1948 överförts till a n d r a arbetsuppgifter, finns inte längre några telegrafassistentbefattningar på stationernas telegrafavdelningar. Vissa av de mera kvalificerade arbetsuppgifterna i telegrafexpeditionen — vilka i någon mån kan anses motsvara de tidigare assistentgöromålen — är numera tilldelade förste telegrafexpeditörer och radiotelegrafister. Telegrafassistenterna disponeras nu företrädesvis såsom biträdande trafikbefäl på centralstationerna samt för administrativt arbete av skiftande karaktär hos telegrafstyrelsen och vid distriktsförvaltningarna. (Arbetsuppgifter av detta slag förekom även före 1925 för en mindre del av telegraf assistenterna.) De förändringar i arbetsuppgifterna för telegrafexpeditörer och telegrafassistenter, som sålunda inträtt efter 1925, torde kunna sammanfattas sålunda. Telegrafexpeditörer och telegrafassistenter h a r numera arbetsuppgifter av helt olika karaktär. Telegrafassistenter anlitas inte vidare i telegrafarbete utan h a r alla sådana administrativa arbetsuppgifter, som närmast före 1925 utfördes av en mindre del av assistentpersonalen. Telegrafexpeditörer har övertagit arbetsuppgifter, som före 1925 utfördes av assistenter. Nya telegraferingsmetoder h a r införts, varigenom telegraferingsarbetet förenklats. Arbetsuppgifter för förste telegrafexpeditörer och förste telegrafassistenter. Även beträffande arbetsuppgifterna för förste telegrafexpeditörer och förste telegrafassistenter har sedan 1925 vissa förändringar inträtt. Av de 33 förste telegrafister (förste telegrafexpeditörer), som fanns vid årsskiftet 1924/25, tjänstgjorde 4 i telegrafstyrelsen, 10 som föreståndare för filialtelegrafstationer och 19 som arbetsledare och förmän för telegrafistpersonal på huvudstationerna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Även numera fungerar flertalet förste telegrafexpeditörer såsom arbetsledare och närmaste förmän för telegrafexpeditörspersonal vid de största telegrafstationerna. Med vissa förste telegrafexpeditörsbefattningar är förenade sådana arbetsuppgifter som handläggning av tjänstetelegram rörande telegramkorrespondensen och tjänstgöring i vissa speciellt krävande och ansvarsfulla expeditionsplatser. Såsom förut nämnts har vissa mera kvalificerade arbetsuppgifter i telegrafexpeditionen, vilka tidigare fullgjorts av assistenter, numera övertagits av förste telegrafexpeditörer. Fortfarande anlitas förste telegrafexpeditörer som föreståndare för filialtelegrafstationer. Av de 29 förste telegrafassistenter, som fanns vid årsskiftet 1924/25, tjänstgjorde flertalet (19) vid stationerna i Stockholm, Göteborg och Malmö dels som föreståndare för snabbskriftsexpeditionerna på de viktigaste förbindelserna och dels som vaktföreståndare i budsändningsavdelningarna. Deras arbete bestod

dels i ledning och övervakning av expeditionen samt teknisk tillsyn av telegraferingsapparaturen, dels i handläggning av tjänstetelegram rörande telegramkorrespondensen. Såsom förut nämnts har efter 1925 den tekniska utvecklingen av telegraferingsmetoderna medfört, att behovet av assistentutbildad personal på de större telegrafstationerna fortlöpande avtagit, vilket givetvis även gäller behovet av personal i förste telegrafassistents grad. Endast ett fåtal förste telegrafassistenter disponeras numera för tjänstgöring på dylika stationer, varvid de tjänstgör som befäl för telegrafexpeditörer och förste telegrafexpeditörer. Det stora flertalet förste telegrafassistenter utnyttjas som biträdande trafikbefäl på centralstationerna och för administrativt arbete. En del av de arbetsuppgifter, som 1925 handhades av förste telegrafassistenter, såsom handläggning av tjänsletelegram, vissa funktioner som biträdande befäl m.m., har numera tilldelats förste telegrafexpeditörer och radiotelegrafister. Telcgrafexpeditörernas rekrytering m.m. Samtliga f.n. befintliga förste telegrafexpeditörsbefattningar uppehälles av kvinnor. Även telegrafexpeditörsbefaltningarna innehas till övervägande del av kvinnor. Av de 660 ordinarie och extra ordinarie telegrafexpeditörer, som fanns 1/10 1951, var endast 2 män. Bland den under åren 1948—1951 antagna rekryteringspersonalen till telegrafexpeditörsgraden fanns dock ytterligare 14 manliga tjänstemän. Den sista telegrafistkursen före 1925 avslutades 1921. Under åren närmast efter första världskriget (1918—1920) antogs ett mycket stort antal kvinnliga telegrafelever. Enär telegramtrafiken under förra hälften av 1920-talet minskade mycket starkt, blev flertalet av dessa övertaliga kort tid efter att de anställts i telegrafverket. Många lämnade verket och en del utnyttjades för kontorsgöromål med lön såsom kanslibiträden. En del kvarstod dock som e.o. telegrafexpeditörer och disponerades som vikarier för den fasta telegrafpersonalen. Någon nyrekrytering av telegrafpersonal befanns inte behövlig förrän 1936. Då anordnades en kurs för utbildning av ny kvinnlig telegrafpersonal. De kvinnliga telegrafelever, som antogs till denna kurs och till de följande, åren 1938, 1939 och 1942 påbörjade kurserna, fick efter slutad utbildning anställning som extra telegrafister i (nuv.) 11 Ig och antogs sedermera till e.o. telegrafister i samma lönegrad. Fr.o.m. 1/7 1944 uppflyttades samtliga extra och e.o. telegrafister till nuv. 13 Ig. Telegrafisterna anlitades under sin tjänstgöring på telegrafstationerna för i huvudsak samma arbetsuppgifter som telegrafexpeditörerna. Telegrafstyrelsen övervägde — med hänsyn till telegrafarbetets ändrade karaktär — inrättande av ordinarie telegrafistbefattningar i lägre grad än telegrafexpeditörs. Emellertid övergavs dessa planer och fr.o.m. 1/6 1947 antogs de e.o. telegrafisterna i 13 Ig till e.o. telegrafexpeditörer i 15 Ig och konstituerades efter hand till ordinarie telegrafexpeditörer i samma lönegrad. Telegrafassistenternas rekrytering. Telegrafassistent- och förste telegrafassistentbefattningarna innehas fortfarande till övervägande delen av män (1/10 1951 fanns 3 e.o. kvinnliga telegrafassistenter mot 13 ordinarie och 19 e.o. manliga samt 6 kvinnliga förste telegrafassistenter, alla ordinarie, mot 42 ordinarie och 13 e.o. manliga). De 1927 och 1930 påbörjade telegrafassistentkurserna kungjordes endast för manliga elever, vilket föranledde överklagande hos och beslut av Kungl. Maj:t (11/11 1932), att kvinna inte skulle vara utesluten från rätt att söka tillträde till assistentkurser. En överklagning i anledning av att inga kvinnliga sökande vann tillträde till nästa kurs, 1934, föranledde, att Kungl. Maj:t (16/11 1934) uttalade sin förväntan att telegrafstyrelsen »framdeles vid uttagandet av elever till motsvarande kurser skall låta sig angeläget vara att i fråga om krav på sökandes personliga lämplighet och kunskaper tillämpa i möjligaste mån enhetliga grunder».

I 1938—1941 års telegrafassistentkurs utexaminerades de första kvinnorna och antogs till e.o. telegrafassistenter. Samtliga de kvinnor, som vunnit tillträde till telegrafassistentkurser, h a r •— med ett undantag 1 — inte tidigare haft anställning inom verket. Enligt telegrafstyrelsens instruktion gäller för telegrafassistenter och förste telegrafassistenter samma kompetensfordran som för telegrafexpeditörer, dvs. lägst realexamen, medan befattningshavare i 23 och högre lönegrader (vilka till stor del rekryteras från telegrafassistenterna) skall ha avlagt studentexamen eller examen från tekniskt gymnasium. Medan till telegrafassistentkurserna åren 1910 —1921 även antagits sökande med realskoleexamen (för vilka verket anordnade kompletterande utbildning), h a r som villkor för tillträde till alla telegrafassistentkurser efter 1925 uppställts studentexamen. 2. Telegrafkommissarier av klass 6 och 5 Före inplaceringen 1925 ^ Kvinnliga telegrafkommissariebefattningar inrättades först fr.o.m. 1908, men såsom framgår av föregående avsnitt anlitades fr.o.m. 1866 kvinnliga telegrafister som föreståndare för ett antal mindre telegrafstationer, medan de övriga stationerna (utom de allra största) förestods av manliga kommissarier, indelade i olika avlöningsklasser och rekryterade från de manliga assistenterna; under åren 1866—1882 anlitades även assistenter som föreståndare. Kommissariestationer utbyttes successivt mot telegrafiststationer, varvid betonades besparingen genom anlitande som föreståndare av »ogifta kvinnor med lägre avlöning än den manliga personalen». Vid stationernas fördelning mellan kommissarier och telegrafister togs hänsyn inte endast till telegraf- och telefonexpeditionens omfattning utan även till behovet av att för tillsyn och iståndsättande av linjer och apparater äga tillgång till manlig föreståndare. Vid utgången av år 1902 fanns 66 manliga kommissarier och 100 kvinnliga telegrafister — stationsföreståndare. 1901 års post- och telegrafkommitté (bet. 31/10 1901) föreslog, att vissa av telegrafiststationerna skulle få förestås av manliga stationsmästare med endast folkskolebildning, rekryterade ur den s.k. »betjäntklassen» och med samma avlöning som de kvinnliga telegrafisterna. E h u r u förslaget avvisades av 1902 års riksdag (skr. 115) torde det dock böra beröras såsom belysande för dåtida uppfattning om lönerelationerna mellan män och kvinnor och om avlöningens beroende av personalens utbildning och sociala rekrytering. Utgångspunkten för kommitténs förslag var att kvinnliga telegrafister inte ansågs lämpliga för sådana stationer, där skyldigheter förekom i fråga om linjeunderhållet, där reparatörer fanns anställda under stationsföreståndarens befäl och där upplysningar skulle lämnas allmänheten om telefonförhållanden. Att ersätta dem med manliga kommissarier skulle bli för dyrt; »då i regel en lämplig arbetskraft av manlig tjänstemannaklass icke torde kunna erhållas för samma avlöning som den, varmed en kvinnlig stationsföreståndare avlönas, lärer man följaktligen för det kvinnliga arbetets ersättande — — — vara hänvisad till betjäntklassen» (s. 153). Det syntes vara med rättvisa och billighet överensstämmande, att avlöningen sattes lika för manliga stationsmästare och kvinnliga telegrafister, efterkom de förra skulle kunna leva med familj på sin avlöning. (Här förutsattes alltså, att en man med endast folkskolebildning skulle ha samma avlöning som en ogift kvinna med läroverksutbildning, medan däremot en man med samma utbildning som kvinnor borde ha högre avlöning, dvs. hänsynen till mannens behov som familjeförsörjare uppvägde i det förra fallet hänsynen till 1 Undantaget utgöres av ett kvinnligt ritbiträde med studentexamen, som antogs till 1948 års kurs.

21—1016 52

kvinnans högre utbildning.) En reservant i kommittén (byråchef i telegrafstyrelsen) motsatte sig förslaget och anförde bl.a. att det vore olämpligt med två grupper av manliga stationsföreståndare, dvs. både kommissarier och stationsmästare med olika kompetens och löneförmåner men med samma arbete. Don för kvinnlig telegrafist fullt tillfredsställande avlöningen kunde inte räcka fölen gift manlig stationsmästare, som skulle bli missnöjd och »jämförelsen mod den ställning, som en kommissarie intar, vilken måhända sköter en mindre station än han, framkallas självmant och skärpt till ytterlighet» (s. 372). Av reservantens yttrande i övrigt framgår, att vid flera av de till stationsmästarstationer föreslagna telegrafiststationerna förekom större uppbörd och mera ansvarsfulla göromål än vid de minsta kommissariestationerna. Telegrafstyrelsen förordade bestämt anordningen med manliga stationsmästare ur betjäntklassen. Man borde i allmänhet inte ställa högre fordringar på personalens bildningsgrad och sociala ställning än som motsvarade arbetets beskaffenhet, ty endast genom att använda personal, som stod i riktigt förhållande till sitt arbete kunde avlöningarna sättas i rätt förhållande till det presterade arbetet och kunde missnöje hos personalen undvikas. Man kunde inte av en kvinnlig stationsföreståndare begära, att hon skulle kunna öva tillsyn över telefonanläggningarna med därtill hörande kommando över reparatörspersonal, att hon skulle kunna föranstalta om avhjälpandet av tillfälliga fel å linjer och apparater eller vid behov själv avhjälpa sådana osv., vilket allt numera måste anses A^ara det viktigaste kompetensvillkoret för sådana stationsföreståndare. Av tab. 4 framgår, att den avlöning, vilken fr.o.m. 1903 gällde för de kvinnliga telegrafister som var stationsföreståndare, endast utgjorde omkring hälften av den som utgick till manlig telegrafkommissarie av lägsta klass. Fr.o.m. 1908 inrättades kvinnliga telegrafkommissarietjänster efter förslag av år 1906 tillkallade kommitterade (bet. 14/1 1907). Dessa förordade införande av uppbördsprovision för stationsföreståndare. För bestämmande av den fasta lönen borde dock stationerna fortfarande sammanföras i vissa klasser. De för män avsedda stationerna skulle fortfarande vara indelade i fyra klasser. De för kvinnor avsedda stationerna hade hittills utgjort en enda grupp. Då arbetet och ansvaret vid dessa stationer vore i olika fall väsentligt olika och de största stationerna med kvinnlig föreståndare i betydelse närmade sig de stationer, som förestods av män, hade kommittén icke kunnat underlåta att även inom de för kvinnliga föreståndare avsedda stationerna göra en lönegruppering. De kommitterade föreslog tre grader av kvinnliga föreståndare, kommissarier av 5, 6 och 7 graden. Klassificeringen skedde efter uppbörden. Till den högsta, 5 graden, fördes sålunda stationer med en årlig uppbörd över 15 000 kr och till den lägsta stationer med en uppbörd under 5 000 kr. Någon övre gräns för de kvinnliga stationerna av 5 graden eller undre gräns för de manliga av 4 graden angavs inte. Vid stationernas uppdelning på manliga och kvinnliga synes hänsyn inte endast ha tagits till uppbördens storlek utan även till tekniska och personella förhållanden. Vissa av de till kvinnliga 5 graden hänförda stationerna hade sålunda högre uppbörd än manliga stationer av 4 graden. Avlöningen till kvinnliga telegrafkommissarier av de två högsta klasserna (5 och G) och manliga av de två lägsta framgår av tab. 4. Löneregleringen fr.o.m. 1913 innebar ingen ändring i avlöningarna för de provisionsberättigade tjänstemännen vid telegrafverket. Genom den fortgående stegringen av uppbördsprovisionen fick dock flertalet kommissarier en successiv förbättring av sina avlöningsförmåner. 1913 överträffade två kvinnliga stationer av 5 klass i uppbörd alla (manliga) 4 klass-stationer samt 2 av 3 klassen och 1 av 2 klassen. Den högsta uppbördsprovisionen vid kvinnlig station (Bollnäs: uppbörd 73 000 kr)

utgjorde 1531 kr och den lägsta vid manlig station (Varekil: uppbörd 40 000 kr) 1 201 kr, vilket innebar en sammanlagd slutavlöning av 3 631 kr för den kvinnliga och 4 001 kr för den manlige kommissarien. Trots den tendens till utjämning mellan »manlig» och »kvinnlig» lön, som låg i den procentuella uppbördsprovisionen, blev sålunda — genom de olika bottenavlöningarna — de sammanlagda avlöningsförmånerna större för en manlig kommissarie med 40 000 kr uppbörd än för en kvinnlig med 73 000 kr uppbörd. En jämförelse mellan stationsföreståndarnas arbete och ansvar kan dock självfallet icke göras enbart på grundval av uppbördsprovisionen utan hänsyn måste tagas även till andra faktorer (vilka n u m e r a inverkar på klassificeringen). Vid den provisoriska löneregleringen fr.o.m. 1919 ökades den fasta lönen och minskades uppbördsprovisionsprocenten för såväl manliga som kvinnliga telegrafkommissarier. Ett minimiprovisionsbelopp för varje föreståndarkategori fastställdes. Skillnaden i fast slutavlöning mellan telegrafkommissarier av klass 4 och 5 kom att uppgå till endast 200 kr per år. År 1919 hade 12 kvinnliga telegrafstationer av klass 5 en uppbördsprovision överstigande 1 600 kr, vilket gav deras föreståndare högre slutavlöning än slutavlöningen för manlig telegrafkommissarie å station av klass 4 med endast minimiuppbördsprovision. När kommunikationsverkens avlöningsreglemente trädde i kraft 1/7 1920 avskaffades uppbördsprovisionen. Kommunikationsverkens lönekommitté hade framhållit, att uppbördsprovisionen »näppeligen alltid» stod i direkt förhållande till föreståndarens arbetsbörda, och erinrat om att en av andra hänsyn än storleken av stationens uppbörd förestavad indelning av stationerna i klasser med olika hög lön för stationernas föreståndare måst bibehållas, bl.a. för att föreståndare för vissa arbetskrävande stationer med ringa uppbörd icke skulle erhålla för låg avlöning, exempelvis stationer med stor genomgångstrafik eller med många underlydande men små växelstationer. De kvinnliga telegrafkommissarierna av klass 5 och 6 inplacerades i (7, fr. 1/7 1922 —) 8 resp. (6, fr. 1/7 1 9 2 2 = ) 7 kv. Ig, dvs. i samma lönegrader som kvinnliga postmästare av klass 3 resp. 4. (Den lägsta kommissariegraden, klass 7, indrogs.) De manliga telegrafkommissarierna av klass 3 resp. 4 hänfördes till 12 resp. 11 m. Ig (— 23 resp. 22). Med anledning av uppbördsprovisionens avskaffande omklassificerades telegrafstationerna från tiden för det nya avlöningsreglementets ikraftträdande (prop. 1920:243). I sitt klassificeringsförslag frångick telegrafstyrelsen hittills tillämpade principer att — frånsett ett fåtal stationer med särskilt stor genomgångstrafik eller besvärande underhållsarbete — låta stationens klass bestämmas av uppbörden. Förutom till uppbörden hade styrelsen tagit hänsyn till storleken av det totala arbete, som vederbörande station hade att utföra, vidare till omfattningen och svårighetsgraden av det lednings- och apparatunderhåll, som ombesörjdes av den under stationsföreståndarens befäl och ledning stående reparatörspersonalen, samt slutligen till landsnätens storlek och understationernas antal och betydelse ur arbets- och förvaltningssynpunkt. Sedan den inbördes ordningen mellan stationerna enligt dessa principer blivit fastställd, hade gränserna mellan de olika klasserna uppdragits med ledning av den allmänna kännedom, styrelsen ägde i fråga om stationernas absoluta storlek och i de krav som ställdes på föreståndarnas duglighet och omdömesförmåga. Styrelsen påpekade, att det förhållandet, att stationerna under årens lopp vuxit i omfattning olika fort, under det att den år 1907 fastställda klassindelningen hela tiden bibehållits i det närmaste oförändrad, hade haft till följd, att ett antal stationer med kvinnlig föreståndare numera nått en storlek, som vida överstege de minsta manliga stationernas. Under det att 1907 års klassificering utgått från och konsekvent genomfört den principen, att de större stationerna skulle undantagslöst förbehållas de

manliga tjänstemännen och endast de mindre betydande stationerna erhålla kvinnliga föreståndare, hade nu den situationen inträtt, att manliga och kvinnliga kommissariestationer vore i storleksordning blandade om varandra. Så vore för närvarande icke mindre än 28 stationer av klasserna 5 och 6 i omfattning större än den minsta av de stationer, som år 1907 på grund av sin uppbördsstorlek erhållit och ännu hade kvar manlig föreståndare. Styrelsen hade funnit det mindre lämpligt att nu återupptaga den förut tillämpade principen i fråga om stationernas fördelning mellan manliga och kvinnliga tjänsteinnehavare. Oaktat man kunde säga, att stationerna, då de nått en viss storlek, såsom regel borde ställas under manligt befäl, vore styrelsen dock i tillfälle att konstatera, att i vissa fall även relativt stora stationer under de gångna åren visat sig kunna förtjänstfullt skötas av kvinnliga föreståndare. Frågan om överförandet av en station från kvinnlig till manlig eller från manlig till kvinnlig klass borde därför enligt styrelsens mening hädanefter såsom hittills göras till föremål för prövning från fall till fall. De synnerligen svåra förhållanden, som vore r å d a n d e å bostadsmarknaden, gjorde det dessutom till en personalens egen angelägenhet, att så få omkastningar som möjligt vidtoges inom den närmaste tiden i fråga om stationernas besättande med manlig eller kvinnlig föreståndare. Hänsynen till de kvinnliga tjänstemännens befordringsförhållanden, vilka skulle i hög grad förryckas genom ett generellt tillämpande av den äldre principen, manade ock till försiktighet i detta hänseende. Det hade därför synts styrelsen vara den enklaste och naturligaste utvägen att för de här ifrågavarande stationerna föreslå en klassificering, som, med bibehållande tills vidare av den faktiska fördelningen mellan manliga och kvinnliga tjänstemän, endast innebure ett uppdragande av rättvist avvägda gränser dels mellan klasserna 3 och 4 och dels mellan klasserna 5 och 6. Vid klassificeringen blev sammanlagda antalet kvinnliga telegrafstationer oförändrat (79). Behörighetssakkunniga (bet. II, s. 216) ansåg, att någon bestämd olikhet i tjänstegöromål inte fanns mellan å ena sidan de för män avsedda telegrafkommissarietjänsterna av klass 3 och 4 och å andra sidan de för kvinnor avsedda telegrafkommissarietjänsterna av klass 5 och 6. Telegrafstyrelsen framhöll däremot, att de manliga telegrafkommissarietjänsterna av klass 3 och 4, principiellt sett, betecknade ett föreståndarskap av annan omfattning och med delvis a n d r a kvalifikationer hos innehavaren än de kvinnliga. En och annan av de kvinnliga telegrafkommissarieposterna hade dock nått den omfattning, att den rätteligen borde omvandlas till kommissariebefattning av högre klass, men fått förbliva i sin klass av hänsyn till befattningens innehavare eller för att bereda särskilt dugande kvinnor befordringsmöjligheter. De övriga kunde inte anses likvärdiga med de manliga stationsföreståndartjänsterna. Inplaceringen 1925 Av nedanstående tablå framgår de olika förslagen till inplacering. (Löneställningen för de manliga telegrafkommissarietjänsterna av klass 3 och 4 motsvarade 23 resp. 22 lönegraderna.)

Kvalitativ inplacering: 1921 års lönekommitté PM 1924 alt. II Kvantitativ inplacering: PM 1924 alt. I Prop. 1925

324 Telegrafkommissario tiv klass 5 6 22 21 21 20 20 21

18 19

1921 års lönekommitté framhöll, att en rationell inplacering av telegrafkommissarierna av klass 5 och 6 i lönegraderna närmast under de för telegrafkommissarier av klass 3 och 4 gällande, dvs. i 21 resp. 20 Ig, skulle medföra en avsevärt försämrad löneställning för kommissarietjänsterna av klass 5, vilka befattningar, med hänsyn till att de hittills utgjort sluttjänster för de kvinnliga befattningshavarna vid telegrafverket, erhållit en förhållandevis förmånlig löneställning. Kommittén ansåg det därför skäligt att placera telegrafkommissarier av klass 5 i samma lönegrad som telegrafkommissarier av klass 4, dvs. i 22 Ig, varvid den procentuella lönereduktion för kvinnor, som kommittén föreslagit, skulle tillämpas även för manlig innehavare av telegrafkommissarietjänst av klass 5. En manlig kommissarie av klass 5 skulle således få löneförhöjning vid förflyttning till station av klass 4, varemot en kvinna vid motsvarande förflyttning skulle kvarstå vid sin förutvarande lön. I prop. 1925 erinrades, att telegrafstyrelsen och kommunikationsverkens löncn ä m n d påyrkat inplacering av telegraf kommissarierna av klass 5 resp. 6 i 21 resp. 19 Ig, och framhölls, att det övervägande antalet kvinnliga telegrafkommissarier skulle komma att tillhöra någon av de sista löneklasserna i den nya lönegraden (där löneökningen blev störst). Trots sin tvekan på grund av de betydande löneökningar, som i vissa fall skulle uppstå, ville departementschefen inte motsätta sig placeringen i 21 resp. 19 Ig. Efter inplaceringen 1925 I samband med behörighetslagens ikraftträdande utsträckte telegrafstyrelsen kravet på fullständig assistentutbildning till kommissarietjänsterna av klass 5 och 6 (vilka ju dittills varit reserverade för k v i n n o r ) . Detta motiverades med att ett betydande antal stationer av dessa klasser nått en storlek, som motsvarade högre stationsklass och därför krävde högre facklig kompetens hos föreståndaren. (Att de inte uppflyttats i högre grad hade — som av det föregående framgår — berott på att telegrafstyrelsen inte velat minska de kvinnliga tjänstemännens befordringsmöjligheter.) Emellertid utlovade telegrafstyrelsen i skrivelse 19/8 1925 generell dispens till kommissarietjänster av 5 och 6 klass för dels de dåvarande kvinnliga kommissarierna och dels de förste telegrafexpeditörer och telegrafexpeditörer, som genomgått särskild utbildningskurs i stationsföreståndargöromål. Fr.o.m. 1/7 1926 genomfördes en omklassificering av bl.a. telegrafverkets stationer. Stationsföreståndartjänsternas inbördes värde fastställdes genom direkt poängsättning, grundad på värdering av vissa trafikfaktorer (underlydande personal och stationer, telegraf- och telefontrafiken, abonnemangsrörelsen, uppbördsoch räkenskapsväsendet, anläggnings- och underhållsarbetet, nattjänst e t c ) . Klassificeringssystemet genomfördes likformigt utefter hela skalan och för alla stationer. Det ännu 1920 tillämpade särskiljandet av de två lägsta klasserna till en särskild grupp förekom sålunda inte. Klassificeringen innebar bl.a., att 17 stationer av klass 5 uppflyttades, 3 till klass 3 och 14 till klass 4. Även en station av klass 6 uppflyttades till klass 4. Flertalet av de uppflyttade stationerna fick behålla sina kvinnliga föreståndare, vilka i samband med stationernas höjning befordrades till kommissarier av klass 3 och 4. För dessa befordringar beviljade telegrafstyrelsen dispens från gällande kompetensbestämmelser. Sedan genom omklassificeringen de större stationerna av klass 5 och 6 uppflyttats, omfattade 5 och 6 klasserna endast relativt små stationer. Med hänsyn härtill slopades 1927 kravet på assistentutbildning för dessa stationer. För stationer av 4 och högre klass gällde dock fortfarande assistentutbildning som kompetensfordran. Med anledning av framställning från Kvinnliga telegrafpersonalens förening om möjlighet för kvinnlig personal att förvärva erforderlig kompetens

genom deltagande i assistentkurs, anordnades hösten 1928 en särskild påbyggnadskurs för kvinnliga kommissarier (såväl de dispenserade av 3 och 4 klass som de av 5 och 6 klass) samt för förste telegrafexpeditörer och telegrafexpeditörer. Genomgången kurs skulle ungefärligen ge »det mått av facklig kunskap, som normalt erfordras för förvaltande av kommissarietjänst av klass 4». Dylika kurser har även senare anordnats vid behov. Telegrafexpeditörer, förste telegrafexpeditörer och kvinnliga telegrafkommissarier av klass 5 och 6, som genomgått sådana påbyggnadskurser, h a r befordrats till telegrafkommissarier av klass 3 och 4. I samband med omklassificering har även kvinnor befordrats till telegrafkommissarier av klass 2 (Ca 25). Den första manliga telegraf kommissarien av klass 5 utnämndes 1930. Även i fortsättningen har ett mindre antal manliga assistenter passerat telegrafkommissarietjänst av klass 5. Vid klassificeringen fr.o.m. 1/7 1948 slopades telegrafkommissarietjänsterna av klass 4 (Ca 22) och av klass 6 (Ca 19). F.n. (1/1 1951) är antalet telegrafkommissarier i 21 lönegraden (förutvarande klass 5) 12, samtliga kvinnor, i 23 lönegraden (förutvarande klass 3) 26, varav 15 kvinnor, och i 25 lönegraden (förutvarande klass 2) 29, varav 2 kvinnor. Med undantag av en (av klass 23), som är assistentutbildad, har dessa kvinnliga telegrafkommissarier endast normalskolekompetens eller realexamen samt har endast genomgått telegrafist-(telegrafexpeditörs-) kurs. De har alltså vad klasserna 23 och 25 beträffar dispenserals från eljest gällande krav på formell kompetens. 3. Katalogredaktör En specialtjänst, som på grund av rekrytering, lönesättning etc. nära anknöt till de ovan behandlade tjänsterna i telegrafexpeditörskarriären, var befattningen som katalogredaktör. Fr.o.m. 1908 uppfördes på ordinarie stat vid telegrafstyrelsen en befattning som »föreståndare för katalogexpeditionen», avsedd för kvinnlig tjänsteman. I sitt förslag härom framhöll 1906 års kommitterade (bet. 14/1 1907), att den kvinnliga föreståndaren för katalogexpeditionen hade ett synnerligen ansvarsfullt arbete och utövade föreståndarskapet för en rätt stor personal. »Hon har sålunda sig anförtrott ett uppdrag, som icke kan i något hänseende sättas ringare än vad som eljest i de centrala ämbetsverken anses kräva en manlig tjänsteman» (s. 107). Begynnelseavlöningen blev 1800 kr och slutavlöningen 2 400 kr, dvs. 53 % resp. 40 % av motsvarande avlöningar till de manliga byråtjänstemännen (notarier rn.fl.). Katalogredaktören fick högre begynnelseavlöning än manlig assistent, som emellertid på grund av flera och högre ålderstillägg hade större slutavlöning. Fr.o.m. 1913 höjdes avlöningen till assistent (jfr tab. 3), men katalogredaktörens avlöningsförmåner blev oförändrade. Till föreståndare för katalogexpeditionen utnämndes fr.o.m. 1908 en kvinnlig tjänsteman, tidigare e.o. telegrafist, som sedan 1897 haft ständigt förordnande å tjänsten. Även hennes efterträdare kom från telegrafistkåren. Vid den provisoriska avlöningsregleringen fr.o.m. 1919 fick katalogredaktören en begynnelse- resp. slutavlöning på 2 725 resp. 3 325 kr, vilket var 95 % resp. 70 % av motsvarande avlöningar till manlig assistent. Slutavlöningen blev densamma som för kvinnlig förste telegrafist. I kommunikationsverkens lönereglemente inplacerades katalogredaktören i den högsta kvinnliga lönegraden (fr.o.m. 1/7 1922 = 8), dvs. i samma lönegrad som kvinnliga telegrafkommissarier av klass 5 och kvinnliga postmästare av klass 3 (de sistnämndas manliga motsvarigheter tillhörde 12 m. Ig — 23). Såväl 1921 års lönekommitté som PM 1924 alt. II förutsatte, att befattningen skulle förändras till kontrollörstjänst i 23 Ig. I yttrande över PM 1924 föreslog

telegrafstyrelsen, att tjänsten i avvaktan på resultatet av pågående utredning om rikstelefonkatalogens utarbetande t.v. skulle sättas i samma grad som telegrafkommissarie av klass 5 (Ig 21). Härtill anslöt sig kommunikationsverkens lönen ä m n d , som ansåg att en placering i kontrollörsgraden skulle innebära en av arbetsuppgifterna icke betingad löneställning. I p r o p . 1925 föreslogs, att befattningen »katalogredaktör» i avvaktan på närmare utredning rörande dess rätta plats skulle hänföras till 21 Ig, vilket även blev riksdagens beslut. 1928 föreslog telegrafstyrelsen höjning till kontrollörsgraden, varvid bl.a. åberopades att befattningen genom katalogarbelets ökning och decentralisering kvalitativt höjts. Sedan utredningen om rikstelefonkatalogen slutförts och omorganisationen trätt i kraft borde befattningen placeras i en lönegrad, som motsvarade d e t ansvarsfulla och betydande arbetet. Fr.o.m. 1/7 1929 ersattes katalogredaktörstjänsten med en kontrollörstjänst, å vilken utnämndes den förutvarande kvinnliga tjänsteinnehavaren. Efter hennes död utnämndes å kontrollörstjänsten en manlig förste telegrafassistent. Fr.o.m. 1/7 1946 höjdes tjänsten till byråsekreterargrad. Den h a r f.n. manlig innehavare. 4. Rikstelefonister, vaktföreståndare och förste vaktföreståndare Före inplaceringen 1925 Ursprungligen antogs till telefonister enbart kvinnor med sådan utbildning, bl.a. i fråga om språkkunskaper, att de efter viss tids tjänstgöring som telefonister och efter genomgången kurs vid telegrafverkets undervisningsanstalt skulle kunna erhålla telegrafistbefattning. Denna kombination av telefonist- och telegrafisttjänsterna visade sig emellertid snart nog alldeles ohållbar redan av den anledningen, att telefonister måste anställas i så stort antal, att det kunde förutses, att endast ett ringa fåtal någonsin skulle kunna påräkna att erhålla telegrafistbefattning. Telefonarbetets natur ansågs icke heller i och för sig motivera att till personer, som endast tjänstgjorde som telefonister, utbetala lika höga löner som de e.o. telegrafisterna uppbar. Vidare ansåg man sig icke ha haft enbart goda erfarenheter av den tillämpade ordningen, varigenom telefonisterna kommit att rekryteras från de mera välbärgade samhällsklasserna. 1 1893 uttalade chefen för telegrafverket bl.a., att damerna ur de bättre samhällsklasserna icke hade tillräcklig »arbetsvana och ihållighet» och nog starka nerver för växlingstjänsten. En annan olägenhet av att växelpersonalen i socialt hänseende stått på ett högre trappsteg än göromålen krävde var att avlöningen blivit för hög i förhållande till arbetets natur. »Så hög, att den bereder fullständig utkomst för en person i bättre samhällsställning, är den dock icke. Härav h a r åter alstrats en viss missbelåtenhet, som tagit sig uttryck i en ofta h ö r d klagan över för låg betalning. Detta missförhållande kan endast på det sätt hävas, att personer med mindre anspråk på samhällsställning och levebröd antagas i dylik tjänst. Arbetet skulle i alla fall bliva ersatt efter sitt verkliga värde. I stället för en, om jag så får säga, svagt avlönad och i följd därav missbelåten telefonistklass i tjänstemannagraden, skulle man erhålla en fullt tillräckligt avlönad med betjäningsgrad, tillfreds med både sina göromål, sin avlöning och sin samhällsställning.» 2 Det ovan anförda var alltså motivet till att telegrafstyrelsen 1892 beslöt att till telefonelever skulle antagas flickor med endast folkskolebildning, vilka icke 1 Framställningen följer Svenska telegrafverket. Historisk framställning utgiven enligt beslut av Kungl. Telegrafstyrelsen. I. Det statliga telefonväsendet 1881—1902 av Hans Heimburger, s. 288 f. 2 Cit. efter a. a., s. 289 f.

skulle deltaga i telegrafistkurserna. Vid de interurbana ledningarna bibehölls emellertid alltjämt en längre tid e.o. telegrafister. Interurbanexpeditionen ansågs nämligen vara av mera ansvarsfull beskaffenhet, då den bl.a. innefattade debitering av samtalsavgifter, och dessutom fordrades telegraferingskunnighet för signalgivning och för beställningsuppgifternas framförande telegrafiskt i stället för per telefon. Likaledes utsågs e.o. telegrafister till vaktföreståndare, då sådana befattningar efter hand inrättades vid de större telefonstationerna för att övervaka telefonexpeditionen, öva tillsyn över personalen och besvara allmänhetens förfrågningar. Det visade sig emellertid snart nog, att interurbanexpeditionen fullt lika väl kunde skötas av endast folkskolebildad personal, och med tiden kom först interurbantelefonisterna och sedan även vaktföreståndarna att utväljas ur denna personalgrupp. 1897 beslöts att befattningarna som interurbantelefonister skulle reserveras för lokaltelefonisterna. Med hänsyn till att lokaltelefonisternas antal var betydligt större än interurbantelefonisternas kunde emellertid endast en del av lokaltelefonisterna erhålla sådan befordran. Lokaltelefonist, som icke efter 5 års anställning befordrats till interurbantelefonist, entledigades med avskedsgratifikation. Fr.o.m. 1903 uppfördes interurbantelefonister och vaktföreståndare på ordinarie stat. Efter löneregleringen fr.o.m. 1908 var vaktföreståndare i lönehänseende helt likställda med telegrafister. Interurbantelefonister hade lägre avlöning än bokhållare (telegrafverkets enda biträdesbefattning för kontorsgöromål vid distriktsförvaltningarna, se s. 336 ff). Efter den provisoriska löneregleringen fr.o.m. 1919, i samband med vilken tjänstebenämningen interurbantelefonist ändrades till rikstelefonist, utgjorde avlöningen å billigaste ort för dylik telefonist 1 380—1 800 kr, för kvinnlig bokhållare 1 500—2 100 kr, för manlig reparatör 1 670—2 150 kr och för stationsbiträde 1 560—1 950 kr. I kommunikationsverkens avlöningsreglemente inplacerades rikstelefonister i (2, fr. 1/7 1922 —) 3 kv. Ig, dvs. i samma lönegrad som kanslibiträden.i Stationsbiträden sattes i 1 m. Ig ( = 9) och reparatörer i 3 m. Ig ( = 1 1 ) . Vaktföreståndare fick fortfarande samma lönegradsplacering som telegrafist, dvs. (4, fr. 1/7 1922 = ) 5 kv. Ig. I 6 kv. Ig placerades en nyinrättad befattning som förste vaktföreståndare (vid Stockholms, Göteborgs och Malmös telefonstationer).

Inplaceringen 1925 De olika förslagen till rikstelefonisternas tablå: Kvalitativ

inplacering framgår av nedanstående

inplacering:

1 921 års lönekommitté P M 1924 alt. II Kvantitativ inplacering : PM 1924 alt. 1 Prop. 1925

.....!!

14 11

10 10

PM 192b alt. II framhöll att telegrafstyrelsens representanter hävdat, att någon åtskillnad icke borde ifrågakomma mellan de två stora grupperna kanslibiträdc och rikstelefonist och att rikstelefonist icke borde placeras högre än reparatör. Medan alt. I satt både kanslibiträde och rikstelefonist i 10 Ig, höjdes i p r o p . 1 Telegrafverkets kvinnliga bokhållarebefattningar differentierades på kontorsbiträdes-, kanslibiträdes- och kontorsskrivarbefattningar, se s. 338.

1925 kanslibiträdena till 11 Ig, medan rikstelefonisterna kom endast i 10 Ig. Den sedan 1/7 1920 bestående likställigheten frångicks sålunda. Förslagen till placering av vaktföreståndare och förste vaktföreståndare var följande: Kvalitativ

inplacering:

1921 års lönekommitté P M 1924 alt. I I Kvantitativ P M 1924 alt. I P r o p . 1925

Vaktföreståndare

Förste vaktföreståndare

18 16

20 18

15 15

17 16

inplacering:

Samtliga förslag med undantag av alt. II innebar likställighet mellan vaktföreståndare — telegrafist och förste vaktföreståndare — förste telegrafist. Alt. II satte telegrafist i 17 och förste telegrafist i 19 Ig. För kontorsskrivare föreslogs endast 16 Ig. Då särskild teoretisk kompetens inte krävdes av vaktföreståndare kunde det vara motiverat att sätta denna befattning lägre. Kraven på vaktföreståndare var dock av den art att lägre löneställning än kontorsskrivare inte b o r d e ifrågakomma. Efter inplaceringen 1925 Någon ändring av lönegradsplaceringen h a r inte skett. Ifrågavarande tjänster innehas fortfarande uteslutande av kvinnor. Fr.o.m. 1/7 1942 inrättades en befattning som utlandstelefonist i nuv. 12 Ig. Några ordinarie eller extra ordinarie befattningar för lokal- och landstelefonister fanns inte vid 1925 års ingång, utan dessa telefonister avlönades enligt kollektivavtal. Fr.o.m. 1/6 1935 inrättades extra ordinarie lokal- och landstelefonistbefattningar, vilka hänfördes till lönegrader motsvarande nuv. 6 resp. 8, dvs. samma lönegrader som skrivbiträde resp. kontorsbiträde. Redan 8/6 1925 hade kommunikationsverkens lönenämnd ansett likvärdighet föreligga mellan lokaltelefonisttjänst och skrivbiträdestjänst resp. mellan landstelefonist- och kontorsbiträdestjänst. Fr.o.m. 1/7 1936 inrättades ordinarie befattningar för landstelefonister och lokaltelefonister.

5. Kassörer och förste kassörer Till de för telegrafverket speciella kvinnliga befattningarna synes även böra räknas kassörsbefattningarna. Fr.o.m. 1908 uppfördes på ordinarie stat kvinnliga kassörsbefattningar dels vid linjedistrikten (kassa och utbetalning), dels vid de större stationerna (mottagning av och ansvar för u p p b ö r d e n ) . De kvinnliga kassörerna hänfördes till två olika lönegrader. Avlöningen i den högre lönegraden, som bl.a. omfattade kassörerna vid linjedistrikten, blev fr.o.m. 1913 densamma som för telegrafist. I kommunikationsverkens avlöningsreglemente (fr.o.m. 1/7 1920) sattes dessa kassörer under benämningen förste kassörer till samma lönegrad som förste telegrafist. Kassör av den lägre lönegraden, benämnd kassör, hänfördes till (3, fr. 1/7 1922 = ) 4 kv. Ig (dvs. graden mellan kanslibiträde och telegrafist), som inte omfattade någon annan tjänst vid kommunikationsverken. De olika förslagen till inplacering i den manliga löneplanen framgår av nedanstående sammanställning.

Kvalitativ inplacering: 1921 års lönekommitté PM 1924 alt. II

Kassör

Förste kassör

16 14

20 18

12 11

17 16

Kvantitativ inplacering: PM 1924 alt. I Prop. 1925

Alt. II innebar, att förste kassör sattes en lönegrad under förste telegrafist och att kassör placerades tre lönegrader över kanslibiträde. Alt. I likställde förste kassör och förste telegrafist och satte kassör två lönegrader över kanslibiträde eller i 12 Ig, vilket telegrafstyrelsen och kommunikationsverkens lönenämnd fann vara en lönegrad för högt. I prop. 1925 föreslogs därför 11 Ig, dvs. samma lönegrad som för kanslibiträde. I motioner till 1925 års riksdag (1:161, 11:217) påyrkades bl.a. kassörsbefattningens uppflyttning till 12 Ig. Riksdagen gjorde ingen ändring i Kungl. Maj:ts förslag men statsutskottet framhöll just kassörsbefattningarna vid telegrafverket som exempel på befattningar, vilka vid inplaceringen kommit i mindre gynnsam ställning. Redan 26/8 1925 hemställde telegrafstyrelsen, att kassör skulle uppflyttas till 12 Ig, varvid bl.a. framhölls, att kassör ofta hade att utöva befäl över kanslibiträden. För ytterligare differentiering av kassörstjänsterna efter uppbördens storlek föreslogs inrättandet av kassörsbefattningar i 14 Ig. Förslagen genomfördes fr.o.m. 1/7 1926. En 1937 avslutad utredning om lönegradsplacering av tjänster inom telegrafverket föreslog kassörstjänsternas höjning till lönegraderna 13, 15 och 17, men tjänsteförteckningssakkunniga för statens affärsdrivande verk (SOU 1939:5) förordade ingen ändring i lönegradsplaceringen. 1947 fastställdes enligt telegrafstyrelsens förslag uppbördsgränserna för inrättande av kassörstjänster i 14 Ig resp. förste kassörstjänster i 16 Ig till 1 250 000 kr resp. 2 000 000 kr per år. I samband härmed framhöll telegrafstyrelsen, att uppbörd och utbetalning av penningar ingalunda utgjorde den största eller viktigaste delen av en stationskassörs arbete. »Kassören är föreståndare för stationens kassa-, bokförings- och redovisningsavdelning och h a r som sådan att inför stationsföreståndaren svara för stationens kamerala arbete samt att utöva befäl över den å avdelningen tjänstgörande personalen.» Såväl kassörstjänsterna i 12 och 14 Ig som förste kassörstjänsterna i 16 Ig h a r fortfarande uteslutande kvinnliga innehavare.

II. KONTORSTJÄNSTER VID KOMMUNIKATIONSVERKEN OCH ALLMÄNNA CIVILFÖRVALTNINGEN A. Kommunikationsverken före inplaceringen 1925 1. Statens järnvägar Kontorsbiträden Befattningen som manligt kontorsbiträde vid järnvägsstationerna inrättades 1885 i syfte att erhålla billigare arbetskraft för utförande av en del enklare expeditionsgöromål, som dittills verkställts av stationsskrivare. Även kvinnor

kom efter h a n d att antagas till kontorsbiträden med samma arvode som männen. Enligt p r a x i s utgick dock slutavlöningen med lägre belopp för kvinnorna. Genom 1897 års avlöningsreglemente (SFS 1897:87) inrättades särskilda kvinnliga kontorsbiträdesbefattningar med lägre arvode än för de manliga. Såsom av tab. 5 framgår, blev begynnelseavlöningen för kvinnligt kontorsbiträde vid distrikten 90 % och slutavlöningen 78 % av motsvarande avlöning till manligt kontorsbiträde. Däremot hade kvinnligt kontorsbiträde högre avlöning än stationskarl (113—117 %). Vid 1907 års lönereglering sammanfördes kvinnliga kontorsbiträden med stationskarlar, banvakter m. fl. manliga befattningshavare till en lägsta avlöningsgrupp, benämnd stationskarlsgruppen. Vid bestämmande av avlöningen till denna grupp borde man enligt det avgivna kommittéförslaget 1 »taga till utgångspunkt det belopp, som enligt nuvarande förhållanden kan anses såsom existensminimum för en familj vid början av dess tillvaro. Detta får dock icke förstås så, som vore det kommitténs mening, att avlöningen borde avpassas nätt och jämt efter vad som oundgängligen erfordras för livets nödtorft, utan synes fasthällre vid avlöningens bestämmande hänsyn böra tagas till vad som i allmänhet anses utgöra levnadsbehovet för en familj i den samhällsklass, varom nu är fråga.» De manliga kontorsbiträdena sattes 2 lönegrupper högre än de kvinnliga. 1907 års lönereglering innebar i stort sett ett bibehållande av de relationer mellan manliga och kvinnliga kontorsbiträdens löneställning, som bestått sedan 1897. Av lönekommitténs betänkande framgår, att de kvinnliga kontorsbiträdena, som utgjorde ett relativt litet antal (21 mot 518 manliga), sysselsattes med »inre» tjänstgöring å olika expeditioner (bokförings-, registrerings- och skrivgöromål). Intet ger vid handen att de hade andra arbetsuppgifter än de manliga kontorsbiträden som uteslutande användes för »inre» tjänstgöring. Däremot användes manliga kontorsbiträden även för s.k. yttertjänst, bl.a. såsom stationsföreståndarens närmaste man vid mindre stationer, varvid de — såsom i olika sammanhang betonades — utförde göromål, som i huvudsak överensstämde med stationsskrivares. De kvinnliga kontorsbiträdena rekryterades från vid stationerna anlitade extra skrivbiträden (före 1897 från extra kontorsbiträden); de manliga kontorsbiträdena rekryterades ursprungligen från extra kontorsbiträden (med mera kvalificerade arbetsuppgifter än extra skrivbiträden), men hämtades fr.o.m. 1907 från stationskarlskåren. Varken för manliga eller kvinnliga kontorsbiträden gällde några särskilda kompetensfordringar. F r å n 1911 anordnades emellertid för utbildning av manliga kontorsbiträden särskilda kurser, avsedda för ordinarie tjänstemän av lägre grad och i regel obligatoriska för befordran till manligt kontorsbiträde. Såsom av det sagda framgår torde kunna antagas, att manliga och kvinnliga kontorsbiträden i inre expeditionstjänst ursprungligen hade samma arbetsuppgifter. 1917 års undervisningskommittés betänkande synes dock visa, att en viss differentiering efter h a n d utvecklat sig. I en reservation mot kommittémajoritetens förslag om särskilda utbildningskurser även för kvinnliga kontorsbiträden (dock av m i n d r e omfattning än de för män avsedda k u r s e r n a ) 2 framhölls sålunda, att en dylik utbildning inte var erforderlig, då de kvinnliga kontorsbiträdena så gott som uteslutande användes för listinföring, notisprickning, journalisering, renskrivning, maskinskrivning och liknande expeditionella göromål av enkel beskaffenhet samt för telegrafering och telefonskötsel; däremot användes de inte för biljettförsäljning eller godstaxering. I 1919 års upplaga av allmänna personalbestämmelser för SJ anges olika arbets1 2

Bet. 18/2 1907 ang. reglering av löneförhållandena för personalen vid SJ, s. 139 f. Undervisningskommitténs förslag om utbildningskurser kom inte att genomföras.

uppgifter för manliga och kvinnliga kontorsbiträden vid järnvägsstationerna. De manliga skulle sålunda å stationer av 4 och högre klass användas i tågklarerartjänst, i uppbördstjänst i såväl biljett- som godsexpeditioner, för godstaxering, för kontrollräkning av listor å ankommande gods, i telegraftjänst å större självständiga expeditioner; å stationer av lägre klass skulle de tjänstgöra som stationsföreståndarens närmaste man. Kvinnliga kontorsbiträden skulle användas å större telegrafexpeditioner samt å godsexpeditioner med omfattande godsrörelse för enklare skrivgöromål och kontrollprickning. Vid denna tidpunkt synes sålunda en klar differentiering av arbetsuppgifterna mellan manliga och kvinnliga kontorsbiträden ha genomförts. Det ovan sagda gäller kontorsbiträden vid distrikten (främst järnvägsstation e r n a ) . Genom beslut av 1916 års riksdag inrättades manliga och kvinnliga koutorsbiträdesbefattningar vid järnvägsstyrelsen. 1912 års kommission för undersökning rörande vissa personal- och befordringsförhållanden vid SJ (bet. 20/12 1913) hade nämligen konstaterat, att åtskilligt av det arbete, som i järnvägsstyrelsen, främst vid kontrollkontoret, utfördes av manliga och kvinnliga kontorsskrivare och bokhållare, dvs. tjänstemän med minst realskoleexamen, borde kunna utföras av personer med endast folkskoleutbildning, vilka med hänsyn till de för dem avsedda arbetsuppgifterna syntes i stort sett kunna likställas med kontorsbiträdena vid distrikten. Kommissionen räknade i sina kalkyler med att manliga kontorsskrivare skulle ersättas med manliga kontorsbiträden och kvinnliga kontorsskrivare med kvinnliga kontorsbiträden men rekommenderade ökad användning av kvinnlig arbetskraft, varigenom besparingen skulle bli större. Kommissionen avsåg att de manliga och kvinnliga kontorsbiträdena skulle få i stort sett samma arbetsuppgifter. I sitt yttrande över kommissionens betänkande framhöll dock järnvägsstyrelsen, att kvinnliga tjänstemän vore mindre lämpade på vissa avdelningar bl.a. på grund av tjänstens fysiskt krävande art. Styrelsen ansåg folkskoleutbildning tillräcklig för den övervägande delen av arbetet å styrelsens kontor, men ville dock vid rekrytering lämna företräde åt personer som skaffat sig mera vidgad teoretisk utbildning i handelsskola eller genomgått några läroverksklasser, praktiskt prövats i kontorsgöromål, förskaffat sig kunskaper i språk m.m. Rekryteringen finge icke uteslutande ske bland folkskoleutbildade. De relationer mellan manliga och kvinnliga kontorsbiträden, som fastställts genom 1907 års lönereglering, blev i stort sett oförändrade fram till löneregleringen fr.o.m. 1/7 1920 (jfr tab. 5). Likställigheten i lönehänseende mellan kvinnligt kontorsbiträde och stationskarl ändrades till de kvinnliga kontorsbiträdenas nackdel genom att stationskarl för 1917 och 1918 tillerkändes högre tillfälligt lönetillägg. Vid den provisoriska löneregleringen fr.o.m. 1919 fick visserligen kvinnligt kontorsbiträde och stationskarl liksom tidigare samma begynnelse- och slutarvode, men den procentuella bostadsersättningen fixerades till lägre maximibelopp för de kvinnliga kontorsbiträdena, varigenom dessas sammanlagda avlöning å dyraste ort kom att bli lägre än stationskarlarnas. Som motivering för lönedifferentieringen hade 1915 års kommission för gemensamma avlöningsbestämmelser för kommunikationsverken bl.a. anfört (s. 4 2 ) : »För de kvinnliga tjänstemännens vidkommande påkallas emellertid vissa särskilda begränsningar föranledda därav, att den sammanlagda avlöningen för dessa befattningshavare måste bestämmas även med någon hänsyn till den ställning, som i allmänhet ansetts böra intagas av de kvinnliga tjänstemännen inom statsförvaltningen.» Vidare erinrade kommissionen om att »redan nu till följd av 1917 års riksdags beslut att bevilja ett något lägre lönetillägg till kvinnliga befattningshavare än till manliga sådana, de kvinnliga kontorsbiträdena uppbära en lägre sammanlagd avlöning än de manliga tjänstemännen inom stationskarlsgruppen». Det

fr.o.m. 1/7 1920 ikraftträdande avlöningsreglementet för kommunikationsverken medförde att avlöningsskillnaden mellan kvinnligt kontorsbiträde och stationsk a r l ökade. Vidare innebar det nya avlöningsreglementet en betydande förskjutning av lönerelationerna mellan de manliga och kvinnliga kontorsbiträdena. De kvinnligas begynnelseavlöning blev sålunda å dyraste ort endast 72 % och deras slutavlöning endast 70 % av de manligas mot förut 94 % resp. 80 %. I fråga om kvinnliga kontorsbiträden vid SJ gäller sålunda inte kommunikationsverkens lönekommittés uttalande, att kommittén åstadkommit en viss förskjutning i lönerna till de kvinnliga tjänstemännens förmån. Kontorsskrivare Motsvarigheten inom SJ till de av läroverksutbildade kvinnor rekryterade befattningarna postexpeditör och telegrafist var den kvinnliga kontorsskrivarbefattningen. Kvinnliga kontorsskrivarbefattningar upptogs först i 1897 års avlöningsreglemente (vid såväl styrelsen som distrikten). Redan tidigare hade emellertid kvinnor anställts som kontorsskrivare med samma avlöning som männ e n ; enligt praxis hade dock slutavlöningen till kvinnorna utgått med lägre belopp (i järnvägsstyrelsen 1800 kr mot 2 400 kr för m a n ; vid distrikten 1500 kr mot 2 100 k r ) . I sitt förslag 1892 till avlöningsreglemente gjorde järnvägsstyrelsen ingen åtskillnad mellan manliga och kvinnliga kontorsskrivare; ej heller berördes dittills tillämpad praxis med lägre slutavlöning för kvinnorna. 1893 års järnvägskommitté (bet. 24/10 1895) upptog däremot i sitt reglementsförslag särskilda kvinnliga kontorsskrivarbefattningar med lägre såväl begynnelse- som slutavlöning. Kommittén hade ansett sig böra, i överensstämmelse med vad i viss mån faktiskt tillämpades, föreslå särskild lägre avlöning för kvinnlig kontorsskrivare »av den anledning att samma arbetsprodukt icke kan, särskilt vid mera framskriden ålder, påräknas av kvinna som av man» (s. 289). Kommittén föreslog sänkning av den dittills enligt praxis vid järnvägsstyrelsen tillämpade slutavlöningen för kvinnlig kontorsskrivare till 1 500 k r ; järnvägsstyrelsen motsatte sig reduktionen men kommitténs förslag bifölls av Kungl. Maj:t och 1897 års riksdag (prop. 27, skr. 114). I riksdagsdebatten (AK 36, s. 29 ff) framhöll en talare, att han inte kunde begripa, varför ovillkorligen en manlig tjänsteman skulle ha större lön än en kvinnlig, om de presterade samma arbete. En annan talare framhöll att som skäl för lägre avlöning till kvinnorna anförts, att »huru samvetsgrant och troget än de kvinnliga biträdena sköta sina befattningar, de dock icke till följd av sitt kön hava den uthållighet i längden som männen. Deras nervsystem är för svagt och de bliva förr utarbetade än männen.» Löneskillnad mellan män och kvinnor förekomme inom alla andra förvaltningar: om den gjordes för liten eller helt bortfölle skulle männen undantränga kvinnorna. Varken i kommitténs betänkande, propositionen eller riksdagsdebatten förekommer något uttalande om skiljaktiga arbetsuppgifter för manliga och kvinnliga kontorsskrivare. I det 1907 avgivna löneregleringsbetänkandet konstaterades, att de kvinnliga kontorsskrivarna i järnvägsstyrelsen i stor utsträckning utförde samma slags arbete som de manliga, dvs. verkligt kontorsarbete. Endast ett fåtal sysslade uteslutande med renskrivningsarbete. Vid bestämmande av relationen mellan de manliga och kvinnliga kontorsskrivarnas avlöning kunde man »icke bortse från den skillnad i levnadskostnader, som äger rum emellan man och kvinna» (s. 242). Vidare borde den manlige befattningshavarens avlöning avvägas så att han åtminstone någon tid efter ordinarieblivandet kunde bilda egen familj, »vilket förhållande icke äger sin motsvarighet i fråga om en kvinna». För den manlige befattningshavaren växte »levnadsbehoven i regel under en längre tidrymd till följd av familjens tillväxt, under det att de för en kvinna hålla sig mera kon-

stanta»; detta betingade en längre löneförhöjningsperiod för mannen än för kvinnan. De manliga kontorsskrivarna jämställdes med bl.a. telegrafassistenter och postexpeditörer av 2:a graden; de kvinnliga med kvinnliga postexpeditörcr och telegrafister. Kommitténs förslag innebar en slutavlöning av 2 700 kr -|850 kr bostadsersättning (motsvarande 3 rum och kök) — 3 550 kr till manlig kontorsskrivare mot endast 1 500 kr -f 400 kr bostadsersättning (motsvarande 1 rum och kök) — 1 900 kr till kvinnlig. Kungl. Maj:t föreslog (prop. 1907: 164) samma belopp som kommittén men i anledning av motioner höjde 1907 års riksdag (skr. 242) slutavlöningen för kvinnlig kontorsskrivare med 300 kr. (Se tab. 6.) I riksdagsdebatten påtalade en av motionärerna 1 (FK 52, s. 16 ff) den försämring av de kvinnliga kontorsskrivarnas avlöning i förhållande till de manligas, som inträtt under de senaste 20 åren. Den föreslagna skillnaden i avlöningen för »samma arbete» fann han orättvis. Regeln borde vara »lika lön för lika arbete». Uppfattningen att »man icke skall betala mera än som ytterst är nödigt» fann han »mindre värdig och lämplig»; tvärtom borde staten »föregå enskilda arbetsgivare och förty betala den flitiga tjänaren eller tjänarinnan vad deras arbete är värt, och i varje fall fullt tillräckligt för att täcka tjänstemannens alla nödiga levnadskostnader. En svag avlöning till de kvinnliga tjänstinnehavarna skulle dessutom monopolisera döttrar till den mera burgna medelklassen i Stockholm, vilka, då de kunna vara boende hos sina föräldrar, äro i tillfälle att lättare än andra draga sig fram på en svag avlöning.» Vid 1912 års riksdag avslogs motioner om en förbättring av de kvinnliga kontorsskrivarnas bostadsersättning. I en av motionerna (11:20, av Daniel Persson i Tallberg) framhölls bl.a. att »icke ens de, som hysa den enligt min åsikt egendomliga uppfattningen, att arbete, som utföres av manlig tjänsteman, skall ersättas högre än lika beskaffat arbete, utfört av kvinnlig sådan, skulle kunna hava något att erinra mot mitt förslag, ty det lär väl ändå få fastslås, att bostad icke kan stå kvinnlig tjänsteman till buds för billigare pris än för manlig. Lika litet kan det ock vara möjligt för de förra att betinga sig billigare pris på bränsle än de senare.» Statsutskottet avstyrkte (uti. 81) och framhöll bl.a. att det vore en hela statsförvaltningen genomgående princip, att avlöningen (av vilken bostadsersältningen vore en del) utginge med högre belopp till manlig tjänsteman än till kvinnlig och att därvid icke tagits hänsyn till, om den manliga tjänstemannen vore gift eller ej. Det kunde därför icke vara lämpligt att »för ett enda fall inom en enda gren av statsförvaltningen rubba denna p r i n c i p , som från statens synpunkt har, bland andra, det synnerligen viktiga skälet för sig, att man för de manliga tjänstemännen vill bereda möjlighet att ingå äktenskap och bilda familj». Betänkandet av 1912 års kommission för undersökning rörande vissa personaloch befordringsförhållanden vid SJ synes visa, att manliga och kvinnliga kontorsskrivare vid järnvägsstyrelsens kontor i stort sett hade samma arbetsuppgifter. Detsamma gällde styrelsens byråer; här användes dock kvinnliga kontorsskrivare även för renskrivningsarbete. Kommissionen konstaterade, att kontorsskrivare i stor utsträckning anlitades för mindre kvalificerade arbetsuppgifter, som kunde utföras utan den utbildning som fordrades av kontorsskrivare (realskoleexamen eller normalskolekompetens). Kommissionen föreslog därför, att ett stort antal manliga och kvinnliga kontorsskrivare med mera mekaniskt arbete skulle ersättas med manliga och kvinnliga kontorsbiträden, av vilka icke skulle krävas annan utbildning än folkskola (se ovan s. 332). Järnvägsstyrelsens i anledningav utredningen framlagda och av Kungl. Maj:t 1915 godkända plan för personaluppsättningen i järnvägsstyrelsen förutsatte, att 179 kvinnliga och 40 manliga 1

334 Kronolänsman E. Hägglund, Västernorrlands län.

kontorsskrivarbefattningar successivt skulle indragas och 132 kvinnliga och 106 manliga kontorsbiträdestjänster inrättas. I fråga om kontrollkontoret, där största delen av kontorsskrivarna var sysselsatta, betydde planen indragning av samtliga 120 kvinnliga kontorsskrivarbefattningar och de manliga kontorsskrivarbefattningarnas reducering från 86 till 51. Kontorsskrivare skulle endast finnas för vissa kvalificerade göromål samt för rekrytering av och vikariat å högre befattningar. Den främsta betydelsen av 1915 års beslut synes vara, att huvuddelen av kontorsskrivarnas dittillsvarande göromål klassificerats som kontorsbiträdesarbete och att kontorsskrivargraden reserverats dels — och framför allt — för rekrytering av högre befattningar, dels för mera kvalificerade göromål. Beslutet torde emellertid även ha bildat utgångspunkt för en viss differentiering av arbetet mellan manliga och kvinnliga kontorsskrivare. Det synes naturligt, att de mera kvalificerade göromålen i första h a n d tilldelades de manliga kontorsskrivare, som i alla fall erfordrades för rekrytering av de högre befattningarna (till vilka kvinnorna inte hade tillträde). Den kraftiga reducering av de kvinnliga kontorsskrivarnas antal, som planen förutsatte, torde sålunda främst ha sammanhängt med kontorsskrivargradens egenskap av rekryteringsgrad till högre befattningar. Beträffande de kvinnliga kontorsskrivarna vid distrikten framgår av 1917 års undervisningskommittés betänkande, att de — liksom de kvinnliga kontorsskrivarna å styrelsens byråer — huvudsakligen var sysselsatta med diarieföring, stenografering, maskinskrivning samt rent expeditionella göromål. I sitt yttrande över behörighetssakkunnigas förslag framhöll järnvägsstyrelsen, att manliga och kvinnliga kontorsskrivare inom de flesta tjänstegrenar inte fullgjorde enahanda funktioner. Männen hade »de vida mer krävande och mera omfattande göromålen». Endast inom vissa av styrelsens kontor förelåg likartat arbete i viss utsträckning. Statsbanornas kvinnliga tjänstemannaförening hävdade däremot i yttrande över PM 1924 att de kvinnliga kontorsskrivarna såväl med hänsyn till fordrade kvalifikationer som till en stor del tjänsteuppgifter vore jämställda med de manliga. Endast vid nedgång i trafikfrekvensen förbehölls en del mera krävande arbeten manliga kontorsskrivare för att giva dem tillfälle till meritering för befordran; eljest vore jämställdheten flerstädes så fullständig, att kvinnliga kontorsskrivare avlöste manliga i samma arbete och vice versa. Såsom framgår av tab. 6 utgjorde efter 1907 års lönereglering de kvinnliga kontorsskrivarnas begynnelseavlöning (i Stockholm) 70 % och deras slutavlöning 62 % av de manligas. Ungefärligen samma relationer gällde efter den provisoriska löneregleringen fr.o.m. år 1919. Fr.o.m. 1/7 1920 blev de kvinnliga kontorsskrivarnas begynnelseavlöning 74 % av de manligas och slutavlöningen 67 %, vilket sålunda betydde en viss förskjutning till förmån för de kvinnliga tjänstemännen.

Bokhållare Kvinnliga bokhållarbefattningar inrättades genom beslut av 1906 års riksdag (prop. 1/VI). Järnvägsstyrelsen hade framhållit, att åt kvinnliga kontorsskrivare uppdragits en del självständiga och mera krävande göromål, såsom registratorsgöromål, biträde med uppsättande av skrivelser och expeditioner i vissa ärenden, översättningar till och från främmande språk samt förmanskap och tillsyn över annan kvinnlig personal. I längden kunde man dock icke låta kontorsskrivare utföra sådant arbete, som till följd av sin art rätteligen borde verkställas av befattningshavare med bokhållargrad. Det skulle därför bliva nödvändigt att för åtminstone en del av de nämnda göromålen inrätta ytterligare manliga bok-

hållarbefattningar. Då det emellertid blivit utrönt, att i vissa fall och i viss utsträckning bokhållargöromål vore för kvinna passande, samt kvinnor visat sig äga erforderliga kunskaper och duglighet till desammas skötande hade styrelsen ansett fullgiltiga skäl tala för att i sådant hänseende utvidga området för kvinnlig tjänstehavares verksamhet, vilket även vore fördelaktigt ur ekonomisk synpunkt, då, enligt styrelsens mening, icke för de eventuella kvinnliga bokhållarbefattningarna torde böra ifrågasättas lika höga arvoden som för manliga. I överensstämmelse med vad dittills tillämpats i fråga om andra befattningar, avsedda för såväl män som kvinnor föreslogs något lägre avlöning för de kvinnliga bokhållarna, nämligen en begynnelseavlöning av 1 800 kr och en slutavlöning av 2 400 kr mot 2 400 resp. 3 000 kr för de manliga ( = 7 5 resp. 80 %). I prop, framhölls, att de göromål, som ålåge bokhållare i järnvägsstyrelsen, säkerligen i allmänhet kunde lika väl utföras av kvinnor som av män, varför icke något hinder borde finnas för kvinnor att bekläda dessa befattningar, helst som de ju redan en längre tid förrättat samma arbete som ålåge de manliga bokhållarna. Vid 1907 års lönereglering höjdes avlöningarna för såväl manliga som kvinnliga bokhållare (tab. 6). I den totala avlöningen ingick bostadsersättning till manlig bokhållare med 840—1 100 kr, motsvarande 4 rum och kök, och till kvinnlig bokhållare med 600—650 kr, motsvarande 2 r u m och kök. Kvinnlig bokhållares begynnelseavlöning blev 71 % och slutavlöning 63 % av manligs, vilket sålunda trots löneförhöjningen innebar en försämring av de relationer mellan manliga och kvinnliga bokhållare, som fastställts då befattningen inrättades vid 1906 års riksdag. Begynnelseavlöningen för kvinnlig bokhållare blev densamma som för manlig kontorsskrivare (som emellertid hade högre slutavlöning). Enligt betänkandet av 1912 års kommission fanns i april 1912 sammanlagt 11 kvinnliga bokhållare, varav 6 å kontrollkontoret. Medan de manliga bokhållarna å kontrollkontoret hade att utföra »viktigare gransknings- och bokföringsarbeten» skulle de kvinnliga leda, övervaka och instruera den kvinnliga personalen samt i övrigt deltaga i förekommande arbeten. I anledning av kommissionens betänkande föreslog järnvägsstyrelsen successiv indragning av alla kvinnliga bokhållare å kontrollkontoret och milkontoret. Varken den provisoriska löneregleringen fr.o.m. 1919 eller kommunikationsverkens avlöningsreglemente fr.o.m. 1/7 1920 medförde några större förändringar i lönerelationerna mellan manliga och kvinnliga bokhållare. Däremot bröts den tidigare likställigheten i begynnelseavlöning mellan manliga kontorsskrivare och kvinnliga bokhållare till männens förmån. De kvinnliga bokhållarna placerades i det nya avlöningsreglementet i (5, fr.o.m. 1/7 1922 = ) 6 kv. Ig. I sitt yttrande över förslaget till avlöningsreglemente hade järnvägsstyrelsen framhållit, att de kvinnliga bokhållarnas avlöning vore för låg: relationen mellan kvinnlig kontorsskrivare och kvinnlig bokhållare vore ett missförhållande. I ett utlåtande (15/1 1920) över en av kvinnliga bokhållare gjord ansökning om återställande av den relation mellan manlig och kvinnlig bokhållare, som fastställts 1906, vidhöll styrelsen detta uttalande och framhöll, att det måste betraktas som en verklig orättvisa, att slutlönen för den kvalificerade tjänst, som sökandena innehade, icke ens komme upp till manlig kontorsskrivares begynnelselön.

2. Telegrafverket F r a m till den gemensamma löneregleringen för kommunikationsverken fr.o.m. 1/7 1920 fanns vid telegrafverket endast en avlöningstyp för ordinarie kvinnlig biträdespersonal. Befattningen benämndes kontorsskrivare i telegrafstyrelsen och bokhållare vid distriktsförvaltningarna. Bokhållarbefattningar vid distriktsför-

valtningarna och kontorsskrivarbefattningar i telegrafstyrelsen inrättades fr.o.m. 1908. (Redan fr.o.m. 1903 hade dock funnits två kvinnliga bokhållarbefattningar, vid Stockholms och Göteborgs centraltelefonstationer.) De kvinnliga bokhållarbefattningarna vid linjedistrikten tillkom genom utbyte av manliga bokhållarbefattningar. Inrättandet av kontorsskrivarbefattningarna i telegrafstyrelsen innebar, att styrelsens kvinnliga biträden fick möjlighet till ordinarie anställning. I p r o p . 1907:84 föreslogs en begynnelseavlöning av 1020 och en slutavlöning av 1 800 kr. (Motsvarande avlöningsförmåner till vaktmästare i telegrafstyrelsen föreslogs till 1 140 resp. 1 650 kr.) Kommitterade (bet. 14/1 1907) hade föreslagit en begynnelseavlöning av endast 900 kr, men departementschefen fann denna begynnelseavlöning otillräcklig, eftersom kontorsskrivarna skulle ha sin verksamhet i Stockholm och av dem fordrades betydligt större utbildning än t.ex. av telefonister. Han anförde vidare (s. 4 1 ) : >Nu är det väl sant, att det f.n. trots de låga avlöningarna icke förefinnes den ringaste svårighet att erhålla kvinnliga skrivbiträden i telegrafstyrelsen och att p å den allmänna arbetsmarknaden begynnelsepriset för kvinnlig arbetskraft av motsvarande beskaffenhet i allmänhet är lägre än 900 kr. Denna omständighet, som givetvis är beroende därpå, att många av dessa arbetssökande kvinnor icke behöva lita uteslutande till inkomsten av sitt arbete utan hava sitt egentliga ekonomiska stöd i föräldrahemmet, synes dock icke böra alltför mycket spela in då det gäller kvinnliga biträden åt vilka skulle anförtros en del i styrelsen förekommande arbete, som eljest utföres av manliga tjänstemän, och man följaktligen av dessa kvinnor måste fordra en viss utbildning. Det torde därför vara staten värdigast att lämpa ersättningen efter arbetets beskaffenhet.» För bokhållare föreslog departementschefen något lägre avlöning (960—1650 k r ) , eftersom de till övervägande delen var placerade i landsorten och kompetensfordringarna för dem kunde sättas något lägre än för kontorsskrivare. 1907 års riksdag beslöt enligt y r k a n d e i en motion (av Lindhagen) att höja begynnelseavlöningen för kontorsskrivare till 1 260 och för bokhållare till 1 020 kr. I riksdagsdebatten (FK 43, s. 46 ff, AK 57, s. 26 ff) framhölls, att de i propositionen föreslagna beloppen inte beredde en någorlunda tillfredsställande bärgning. Även de kvinnliga befattningshavarnas löner borde utmätas någorlunda fullt efter behovet. Enbart inackorderingsavgiften för »en kvinna i denna samhällsställning» utgjorde 960 kr per år. Men hon borde väl även ha »berättigat anspråk på att få ett eget, om ock litet och mycket tarvligt hem». Det vore inte staten värdigt att räkna med kvinnornas understöd från föräldrahemmet. Dessutom påpekades, att för SJ :s kvinnliga kontorsskrivare hade Kungl. Maj :t föreslagit en avlöning av 1 480 —1 900 kr. Gentemot dessa argument framhölls den låga inträdesåldern (18—22 år) och att endast folkskolebildning fordrades. Vidare ansågs att två kvinnliga kontorsskrivare till förbilligande av levnadskostnaderna kunde slå sig tillhopa om ett gemensamt hushåll. Den fortsatta löneutvecklingen framgår av tab. 7. Vid löneregleringen fr.o.m. 1913 framhöll telegrafstyrelsen, att alla styrelsens kontorsskrivare hade kvalificerat arbete och att för flertalet krävdes specialkunskaper (t. ex. i språk och bokföring). En uppdelning av kontorsskrivarna i två grupper med hänsyn till göromålens kvalitet ansågs inte möjlig. Den provisoriska löneregleringen fr.o.m. 1919 innebar, att kontorsskrivare och bokhållare helt likställdes i avlöningshänseende. Någon berättigad anledning till löneskillnad för de båda kategorierna ansågs inte föreligga. Visserligen vore vissa kontorsskrivares arbete mera kvalificerat än de övrigas men någon differentiering av befattningarna ansågs fortfarande inte böra komma till stånd. Såsom av tab. 7 framgår motsvarade telegrafverkets kontorsskrivare och bok-

22—1016 62

hållare i avlöningshänseende närmast SJ:s lägsta grupp av kvinnlig biträdespersonal, kontorsbiträdena. Avlöningen låg också endast obetydligt över allmänna civilförvaltningens lägsta biträdesgrad. Vid ikraftträdandet av kommunikationsverkens avlöningsreglemente differentierades telegrafverkets kontorsskrivar- och bokhållarbefattningar på tre olika slags befattningar, kontorsbiträde, kanslibiträde och kontorsskrivare. Fr.o.m. 1/7 1920 inrättades vid telegrafverket 70 kontorsbiträdesbefattningar, 200 kanslibiträdesbefattningar och 53 kontorsskrivarbefattningar. I sitt personalstatförslag framhöll telegrafstyrelsen bl.a., att samtliga kontorsskrivare och bokhållare innehade högre kompetens än den för kontorsbiträde föreskrivna. De borde därför, även om de genom tillfälliga omständigheter komme att tilldelas göromål, som å den nya staten rätteligen borde anförtros kontorsbiträden, som en personlig förmån tilldelas kanslibiträdes tjänsteställning.

3. Postverket Enligt beslut av 1912 års riksdag uppfördes fr.o.m. 1913 å postverkets stat kvinnliga biträden (25 vid generalpoststyrelsen och 16 vid distrikts- och lokalförvaltningarna). Begynnelseavlöningen (i Stockholm) fastställdes till 1400 kr och slutavlöningen till 1 800 kr, medan motsvarande avlöning till allmänna civilförvaltningens biträden av s.k. normaltyp utgjorde 1200—1600 kr (se tab. 7). Den högre avlöningen till postverkets biträden hade av 1902 års löneregleringskommitté (bet. XXIX, 29/6 1911) motiverats med deras längre dagliga tjänstgöringstid (minst 7 tim mot 6 tim för allmänna civilförvaltningens b i t r ä d e n ) . Arbetsuppgifterna för de vid generalpoststyrelsen och postdirektionerna tjänstgörande biträdena var huvudsakligen renskrivning, kontroll vid frankoteckenstillverkningen samt revisionsgöromål. Avlöningen till vaktmästare vid generalpoststyrelsen och postsparbanken utgick med 1 140—1 650 kr. Postvaktmästare (vilka motsvarade de nuvarande brevbärarna) åtnjöt i Stockholm en begynnelseavlöning av 1 450 kr och en slutavlöning av 2 000 kr, dvs. högre avlöning än de kvinnliga biträdena. Genom den provisoriska avlöningsregleringen fr.o.m. 1919 höjdes de kvinnliga biträdenas begynnelseavlöning till 1925 och slutavlöning till 2 325 kr (i Stockholm). Brevbärare ( = postiljoner klass 2) och vaktmästare i generalpoststyrelsen fick 1 900 resp. 2 400 kr. De kvinnliga biträdenas begynnelseavlöning låg sålunda nu över brevbärarnas. Löneregleringen fr.o.m. 1/7 1920 innebar att (å dyraste ort) de kvinnliga kontorsbiträdenas begynnelselön blev endast 86 % och deras slutlön endast 82 % av brevbärarnas. (Jfr ovan betr. relationerna stationskarl — kv. kontorsbiträde vid SJ.) Fr.o.m. 1/7 1920 uppdelades postverkets enhetliga grupp av kvinnliga biträden på två grupper, kontorsbiträden (97) och kanslibiträden (54).

4. Statens vattenfallsverk Det första avlöningsreglementet för vattenfallsverket, gällande fr.o.m. 1914, upptog endast en för kvinnor avsedd befattning, kvinnlig kontorsskrivare, vilken också fram till löneregleringen för kommunikationsverken var den enda ordinarie kvinnliga befattningen vid verket. De från början fastställda avlöningsförmånerna översteg obetydligt avlöningarna till SJ:s kvinnliga kontorsskrivare. 1915 års kommission för gemensamma avlöningsbestämmelser vid kommunikationsverken m.fl. verk uttalade, att de kvinnliga kontorsskrivarna vid vattenfallsverket inne-

fattade såväl egentliga skrivbiträden som biträden med högre kvalificerat arbete, varför de syntes närmast vara att jämföra med kvinnliga bokhållare och kontorsskrivare vid telegrafverket. Efter den enligt kommissionens förslag genomförda provisoriska löneregleringen fr.o.m. 1919 kom slutavlöningen till vattenfallsverkets kvinnliga kontorsskrivare att endast relativt obetydligt överstiga motsvarande avlöning till telegrafverkets kvinnliga kontorsskrivare. SJ:s kvinnliga kontorsskrivare låg däremot högre. Några manliga kontorsskrivare fanns inte vid vattenfallsverket, däremot manliga bokhållare av l : a och 2:a graden. Bokhållarna av 2:a graden var de lägsta o r d i n a r i e manliga tjänstemännen för utförande av kontorsarbete; deras arbete var — enligt 1915 års kommission — av relativt enkel beskaffenhet och ingalunda jämförligt med det som utfördes av SJ:s bokhållare. De torde närmast ha varit att jämställa med manliga kontorsskrivare vid SJ. Deras avlöning låg (fr.o.m. 1919) något under dessas. Begynnelse- resp. slutavlöningen till de kvinnliga kontorsskrivarna utgjorde fr.o.m. 1919 å dyraste ort 69 % resp. 59 % av motsvarande avlöning till manliga bokhållare av 2:a graden (motsvarande relationer mellan SJ:s kvinnliga och manliga kontorsskrivare var 71 % resp. 60 %). De manliga bokhållarna och kvinnliga kontorsskrivarna vid vattenfallsverket torde dock knappast ha haft identiska arbetsuppgifter — såsom i stor utsträckning var fallet med SJ:s manliga och kvinnliga kontorsskrivare. Enligt de upplysningar, som stått att vinna, hade av de 12 manliga bokhållare av 2:a graden, som fanns närmast före 1/7 1920, »9 kamerala 1 arbetsuppgifter, under det att 3 voro att hänföra till kanaltrafikpersonal i kontorstjänst». Av de kvinnliga kontorsskrivarna (16) sysslade 1 med driftstatistik, 1 med kassagöromål, 1 med siffergranskning av u p p b u r n a kanalavgifter, 1 med kraftdebitering, 3 med registratorsgöromål samt 9 med stenografi- och skrivgöromål. Enligt den före 1/7 1920 gällande instruktionen för vattenfallsverket gällde inte några formella kompetensfordringar för vare sig de kvinnliga kontorsskriv a r n a eller de manliga bokhållarna. Fr.o.m. 1/7 1920 differentierades den tidigare enhetliga kvinnliga kontorsskrivarbefattningen p å 5 olika befattningar, nämligen kontorsbiträde, kanslibiträde, kontorsskrivare, bokhållare samt kassör och bokhållare. Av de 16 ordinarie kvinnliga kontorsskrivarna övergick 9 till kanslibiträdes- och 5 till kontorsskrivarbefattningar, medan 1 befordrades till bokhållare och 1 till kassör och bokhållare. De manliga bokhållarna av 2:a graden fick fr.o.m. 1/7 1920 samma benämning och lönegradsplacering (8 m. Ig = 19) som SJ:s kontorsskrivare, då kommunikationsverkens lönekommitté ansåg att dessa i regel utförde jämförligt arbete. Bokhållare av l : a graden jämställdes med SJ:s bokhållare (10 m. Ig = 21). En helt ny ordinarie befattning bland kontorspersonalen inrättades också, nämligen manligt kontorsbiträde, som jämställdes med SJ:s manliga kontorsbiträden (4 m. Ig = 12). I den fr.o.m. 1/7 1920 gällande instruktionen uppställdes krav på lägst realskoleexamen för kvinnlig bokhållare, kvinnlig kassör och bokhållare samt kvinnlig kontorsskrivare. Samma kompetensfordran skulle gälla för manlig bokhållare och manlig kontorsskrivare. Om arbetsuppgifterna under tiden närmast före 1925 för de ovannämnda kvinnliga och manliga befattningarna h a r endast summariska upplysningar kunnat vinnas. De kvinnliga kontors- och kanslibiträdena sysselsattes huvudsakligen med maskinskrivning, stenografi och enklare registrerings- eller ritgöromål. De (9) manliga kontorsbiträdena hade »kamerala» 1 arbetsuppgifter av enklare natur. Av 1

Detta uttryck synes innefatta bl.a. ärenden rörande personal, upphandling, avgiftsdebitering, bokföring och revision.

de 8 kvinnliga kontorsskrivarna var 5 registratorer vid vattenfallsstyrelsens byråer eller vid vissa lokalförvaltningars huvudkontor, de övriga hade räkenskapsgöromål. Registratorerna vid de två största styrelsebyråerna var kvinnliga bokhållare; en kvinnlig bokhållare h a n d h a d e driftstatistiken å styrelsens driftkontor. De kvinnliga kassörerna och bokhållarna (3) h a n d h a d e kassorna vid vissa kraftverk. (Manliga kassörer i 13 m. Ig = 24 förestod de större kassorna vid styrelsen och Trollhättan.) De manliga kontorsskrivarna och bokhållarna handhade olika slag av »kamerala» 1 göromål. Dessa upplysningar synes ge vid handen, att innehavarna av de likabenämnda manliga och kvinnliga befattningarna kontorsbiträde, kontorsskrivare och bokhållare i regel hade arbetsuppgifter av olika karaktär. 1921 års lönekommitté anförde, att den beträffande förhållandena vid statens vattenfalls verk inhämtat, att »för bokhållare, kontorsskrivare och kontorsbiträden arbetsuppgifterna äro olika för män och kvinnor, varvid genomgående de manliga befattningshavarna utföra det mera kvalificerade arbetet» (s. 206). Vad särskilt beträffar de kvinnliga kontorsbiträdena och kontorsskrivarna hade vattenfallsstyrelsen uppgivit, att de i allmänhet utförde mindre krävande arbete än manliga innehavare av lika benämnda befattningar.

B. Allmänna civilförvaltningen före inplaceringen 1925 De olika biträdestjänsternas inrättande och löneställning Den manliga personalen vid ämbetsverken. Vid 1900-talets början utgjordes den ordinarie personalen vid ett centralt ämbetsverk i allmänhet förutom chefen av manliga tjänstemän av 3:e graden (byråchefer m i l . ) , 2:a graden (sekreterare m.fl.) och l : a graden (notarier, aktuarier m.fl.) samt av manliga vaktbetjänte (förste vaktmästare och vaktmästare). Enligt 1907 års lönereglering för statskontoret, vars grunder efter h a n d blev tillämpliga på flertalet övriga centrala ämbetsverk, utgick till tjänsteman av första (lägsta) graden en begynnelseavlöning av 4 000 kr och en slutavlöning av 5 500 kr. Förste vaktmästare hade 1 500 kr (inga ålderstillägg) och vaktmästare en begynnelseavlöning av 1 200 kr och en slutavlöning av 1 300 kr. För ordinarie tjänsteinnehavare skulle den dagliga arbetstiden å tjänsterummet varje söckendag utgöra 6 timmar. Utöver den ordinarie personalen tjänstgjorde i ämbetsverken manliga e.o. tjänstemän såväl med fast arvode (i regel benämnda amanuenser) som utan dylikt arvode; dessutom fanns manliga extra vaktbetjänte. De manliga amanuenserna hade i regel endast deltidstjänstgöring, varför de ofta tjänstgjorde i flera ämbetsverk. Såväl amanuensernas tjänstgöringstid som arvoden växlade ganska betydligt. Som allmän norm för amanuensernas arvoden uppställdes 1907 — u n d e r förutsättning av 4 timmars söckendagligt arbete — ett minimiarvode av 1 200 kr och ett maximiarvode av 2 000 kr. Som kompetensfordran för anställning som e.o. tjänsteman gällde i regel akademisk examen. För vaktbetjänte gällde inga kompetensfordringar. Inrättande av kvinnliga biträdesbefattningar. Vid sidan av ovannämnda b å d a manliga grupper, tjänstemän och betjänte, anlitades huvudsakligen kvinnliga s.k. extra biträden för renskrivning och andra enklare göromål. De extra biträdenas antal hade ständigt ökats, dels på grund av statsförvaltningens utveckling, dels genom att från tjänstemännen överflyttades göromål, vilka delvis var mera krävande än de huvudsakligen mekaniska arbeten, som ursprungligen anförtroddes 1

340 Se noten å föregående sida.

åt de extra biträdena. I sitt allmänna principbetänkande (I, 18/11 1903) framhöll 1902 års löneregleringskommitté, att det måste anses som en misshushållning och b ö r a undvikas att låta tjänstemän verkställa rent mekaniska arbeten såsom renskrivning o.d. De extra biträdenas anställningsförhållanden var av tämligen los n a t u r . I motioner av Lindhagen till riksdagarna 1905 (II: 164) och 1906 (II: 105) påtalades de extra biträdenas dåliga ställning och påyrkades åtgärder for att ge dem ordinarie anställning i likhet med tjänstemän och vaktbetjånte. I anledning av motionen begärde 1906 års riksdag (skr. 171) utredning, »huruvida och i vad mån personer, som äro hos statens ämbetsverk och myndigheter pa ett stadigvarande sätt sysselsatta med skrivgöromål och dylika sysslor, må kunna erhålla någon fastare anställning». Utredningen verkställdes av 1902 års loneregleringskommitté (bet. VII, 31/10 1907). Av utredningen framgår, att antalet ständiga biträden, som helt eller huvudsakligen avlönades av staten, utgjorde 29 män och 291 kvinnor. Av dessa 320 biträden sysselsattes 26, 2 % med renskrift, 13 8 % med statistik, 7, 2 % med revisionsgöromål, 10, 3 % med bokföring, 5 % m é d »expedition» och 37,5 % med andra göromål, såsom registrering dianeforing, uppsättning av skrivelser, korrekturläsning, översättningar, ritningsarbeten, kanslioch kassagöromål, arkiv- och biblioteksgöromål. Kommittén konstaterade (s. 22), att »kvinnlig personal numera är satt att hos statens myndigheter utföra icke blott sådana mera mekaniska göromål, som i regel icke åläggas manliga tjänstemän såsom renskrift o.d., utan även en hel del arbeten, vilka ända intill senare tider i allmänhet ansetts icke kunna anförtros åt andra än tjänstemän exempelvis diarieföring och registrering». Kommittén ansåg vissa av biträdena utförda göromål lika krävande som de vilka ombesörjdes av åtskilliga ordinarie tjänsteman. Särskilda bestämmelser om kompetensfordringar hade i allmänhet inte meddelats. Av de 291 kvinnliga biträdena hade 2,8 % avlagt mogenhetsexamen, 69 % åtnjutit undervisning vid högre läroverk eller högre flickskola samt 28, 2 % endast genomgått folkskola eller åtnjutit privat undervisning. Motsvarande siffror for de 29 männen var 27,6 %, 4 1 , 4 % och 31 %. Kommittén föreslog, att myndigheterna skulle få anställa fasta biträden, som visserligen inte skulle få ställning som ordinarie men ändå få rätt till semester, sjukhjälp och ålderdomsunderstöd. I regel borde endast kvinnor anställas som fasta biträden. Fast biträdesanställning borde kunna ifrågakomma ej blott for enklare göromål, såsom renskrivning o.d. utan även för uppgifter av mera kravande natur. Tjänstgöringstiden borde vara densamma som för de ordinarie tjänstemännen, dvs. i allmänhet 6 timmar per söckendag. I fråga om avlöningen föreslog kommittén vissa maximi- och minimibelopp. Med hänsyn till rådande prisförhållanden i huvudstaden ansågs begynnelsearvodet för fasta biträden inte böra bestämmas till lägre belopp än 1 200 kr. Detta arvode skulle sedermera, i den mån sådant funnes av förhållandena påkallat, kunna efter hand höjas, dock inte utöver 1 800 kr. Kommitténs förslag behandlades vid 1910 års riksdag. I motsats till kommittén h a d e Kungl. Maj:t föreslagit, att biträdesbefattning skulle uppföras å ordinarie stat med samma rättigheter och skyldigheter som för tjänstemännen. Riksdagen beslöt inrättande av ordinarie biträdesbefattningar vid fångvårdsstyrelsen och generaltullstyrelsen och fastställde en begynnelseavlöning av 1 200 kr, vartill kom 2 ålderstillägg å 200 kr, så att slutavlöningen uppgick till 1 600 kr. Vid följande års riksdag uppfördes ytterligare biträdesbefattningar å ordinarie stat. De vid 1910 års riksdag fastställda avlöningsförmånerna för de kvinnliga skrivbiträdena kan ställas i relation till de avlöningsbelopp, som samtidigt bestämdes för vaktmästare och förste vaktmästare vid samma myndigheter och som sedermera blev n o r m e r a n d e för flertalet ämbetsverk. Såsom av tab. 8 framgår hade kvinnligt

skrivbiträde samma begynnelseavlöning som vaktmästare men högre slutavlöning. Inrättande av biträdesbefattningar av högre typ. Vid 1912 års riksdag inrättades biträdesbefattningar av högre typ. Förslag härom hade framlagts av löneregleringskommittén (bet. XXIX, 29/6 1911). Kommittén ansåg, att avlöning efter den vid 1910 års riksdag godtagna normaltypen skulle utgå till sådana biträden, som avsågs skola syssla uteslutande eller huvudsakligen med renskrivning eller andra enklare göromål. För utförande av mera kvalificerade göromål borde inrättas en ny ordinarie biträdestyp. Riksdagen fastställde en begynnelseavlöning av 1 600 kr och en slutavlöning av 2 000 kr (sålunda högre än för förste vaktmästare). 1912 års riksdag uttalade bl.a., att för kompetens till biträdesbefattning av normaltypen icke syntes böra i något fall fordras annat än kunnighet i renskrivning och maskinskrivning samt förmåga att fullgöra därmed jämförliga enklare göromål. Beträffande kompetensfordringar för den högre biträdesgraden gjordes sedermera på särskild anledning ett uttalande av 1913 års riksdag, som framhöll, att någon särskild högre teoretisk utbildning i allmänhet icke vore erforderlig! Biträdesbefattningarnas reserverande för kvinnor. I sitt betänkande 1911 behandlade löneregleringskommittén även frågan om biträdesbefattningarnas reserverande för kvinnor. Kommittén fann det tydligt, att såväl de dittills inrättade befattningarna som de nytillkommande var avsedda för kvinnor. Avlöningen — även för den högre typen — syntes icke kunna lämna »tillräckligt uppehälle åt en tjänstemannafamilj (detta ord taget i dess hittillsvarande allmänna betydelse)». I statsverksprop. till 1912 års riksdag (gemensamma frågor), anförde chefen för finansdepartementet bl.a., att med hänsyn till de relativt begränsade avlöningarna biträdesbefattningarna även i fortsättningen till övervägande del skulle komma att besättas med kvinnor, även om de icke uttryckligen reserverades för kvinnor. Konkurrensen från männens sida kunde antagas bli så ringa, att det ur synpunkten av det speciella kvinnointresset icke vore oundgängligen nödvändigt att förbehålla dem för kvinnorna. Å andra sidan syntes det ur andra synpunkter i särskilda fall önskvärt att kunna besätta befattningarna med män. Departementschefen ansåg sålunda, att för varje särskilt ämbetsverk borde prövas om befattningarna borde förbehållas kvinnor eller stå öppna även för män. Inrättande av den högsta biträdesgraden. Ytterligare en högre avlöningstyp för biträden föreslogs av 1902 års löneregleringskommitté i betänkande 13/10 1913 (XL). Befattningarna avsågs för de fall, »där erfarenheten visat, att göromål av mera ansvarsfull beskaffenhet med fördel kunna på självständigare sätt utföras av kvinnor med prövad omdömes- och arbetsförmåga samt med den för göromålens behöriga skötande erforderliga allmänna och speciella utbildning» (s. 76). Som exempel på dylika mera kvalificerade arbetsuppgifter anförde kommittén förmanskap for större kvinnlig personal och räkenskapsföring av mera ansvarsfull beskaffenhet; bokhallargoromal, som enligt praxis anförtrotts manliga befattningshavare, hade redan i ett och annat ämbetsverk anförtrotts åt kvinnliga befattningshavare; även i fram iden kunde det befinnas lämpligt att för dylika göromål i stället för manliga inrätta kvmnhga befattningar. Ett annat slag av arbete, som på senare tiden ansetts i vissa fall kunna anförtros åt kvinnor och som syntes, där det av dem utfördes på självständigt satt och icke vore av mera enkel och ensartad beskaffenhet, skäligen böra betinga högre ersättning än enligt dåvarande högre avlöningstyp för kvinnliga biträden utgjordes av de till dittillsvarande registratorer hörande registrerings- och diarieföringsgoromal. I en del fall hade kvinnliga befattningshavare befunnits kunna med fördel användas for uppsättning av skrivelser, därvid det understundom — t. ex. vid granskning av statistiska primäruppgifter — ålagts dem ej allenast att förslagsvis bestämma skrivelsernas formella avfattning utan även att undersöka, i vilka fall skrivelser vore behövliga och vad de borde i sak innehålla. Dylikt arbete hade tidigare plägat utföras av amanuenser eller andra manliga tjänstemän. Det vore i vissa fall av skäligen enkel beskaffenhet men siällde i andra fall ej oväsentligt större krav på vederbörandes

iakttagelse- och omdömesförmåga samt förtrogenhet med sitt arbetsområde, än vanligen kunde påräknas hos kvinnliga biträden. Även arbete av denna beskaffenhet borde sålunda kunna hänföras till sådant mera kvalificerat arbete, som kunde giva anledning till inrättande av kvinnliga tjänstebefattningar av en ny högre typ. Kommittén underströk, att de nya högre biträdesbefattningarna skulle komma att tillsättas genom strängt urval, varvid tjänsteåldern städse måste bli av synnerligen underordnad betydelse. Vid frågans framläggande för 1914 års förra riksdag sammanfattade chefen för finansdepartementet de högre kvalificerade uppgifter, som kommittén i främsta rummet funnit lämpade för kvinnor, sålunda: 1) förmanskap för andra kvinnliga biträden i ämbetsverk, där en större kvinnlig personal stadigvarande vore verksam; 2) vissa bokhållerigöromål; 3) registrerings- och diarieföringsgöromål samt 4) uppsättning av enklare slag av skrivelser. Den nya graden borde emellertid inte schematiskt bindas endast vid dessa fyra grupper utan principiellt även stå öppen för annat, i svårighetsgrad och betydelse likvärdigt arbete. Riksdagen beslöt med »stor tvekan» den nya gradens inrättande men gjorde ett restriktivt uttalande om dess användning. Många av de för de nya tjänsterna avsedda göromålen kunde och borde utföras av biträden av den förutvarande högre avlöningsgraden. För att den nyinrättade graden skulle användas borde fordras, att arbetet vid den nya tjänsten vore av väsentligt mer krävande art och förenat med betydligt större ansvar än som avsetts med de tidigare högsta biträdesbefattningarna. Vid prövningen härav borde icke hänsyn till löneförbättring eller befordringsmöjligheter få inverka. Om dessa synpunkter beaktades ville riksdagen icke motsätta sig den nya tjänstegradens inrättande och detta så mycket mindre, som åtgärden i fråga möjligen kunde antagas leda till någon besparing genom utbytande i vissa fall av manlig arbetskraft mot kvinnlig. De nya biträdesbefattningarna benämndes kvinnliga biträdesbefattningar av 3:e graden, och de förutvarande biträdesbefattningarna av normaltyp resp. högre avlöningsgraden biträdesbefattningar av l : a resp. 2:a graden. Avlöningsförmånerna framgår av tab. 9. För biträdesbefattning av 3:e graden föreskrevs särskilda kompetensvillkor (SFS 1914:364): minst realskoleexamen eller normalskolekompetens. Den nyinrättade högsta kvinnliga biträdesbefattningen motsvarades med hänsyn till kompetensfordringar och avlöningsförmåner närmast av de långt tidigare inrättade postexpeditörsbefattningarna vid postverket, telegrafistbefattningarna vid telegrafverket och kontorsskrivarbefattningarna vid SJ. Slutlönen till ett kvinnligt biträde av 3:e graden (2 400 kr) överensstämde ganska nära med slutlönen till kvinnlig postexpeditör och kvinnlig telegrafexpeditör (2 325 kr) och till kvinnlig kontorsskrivare vid SJ efter lönetillägget fr.o.m. 1917 (2 420 k r ) . Jämförelser med vaktmästarnas avlöning. Såsom av tab. 8 framgår ökades fr.o.m. 1918 vaktmästarnas löneförmåner, så att vaktmästare fick 400 kr högre begynnelseavlöning och 300 kr högre slutavlöning än biträde av 1 :a graden. Även förste vaktmästare fick högre begynnelse- och slutavlöning än biträden av 2:a graden. Förslag om lönereglering för vaktmästare hade först framlagts av löneregleringskommittén (bet. LI, 14/11 1916 och LVI, 15/4 1918, vari föreslogs de belopp, som fastställdes för tillämpning fr.o.m. 1918). Av kommitténs utredning (bet. LI, s. 146 ff) framgår, att vaktmästarna hade att utföra »dels vad man förstår med 'vanliga' vaktmästargöromål, såsom uppassning, budskickning, hämtning och avlämnande av post, passning av telefon, handlingars hophäftande och genomdragning med sigill, distribuering av blanketter samt tillsyn över tjänsterummens städning, vädring och eldning m.m. dylikt, dels ock därutöver, vid vissa institutioner, en del andra göromål av skiftande beskaffenhet». Förste vakt-

mästarna hade, jämte att de i allmänhet deltog i de löpande göromålen, till uppgift att tillse att övriga vaktmästare behörigen fullgjorde sina åligganden. Kommittén framhöll bl.a. (s. 240), att vaktmästares tjänstgöringstid i större utsträckning borde utfyllas av effektivt arbete men att en nödvändig förutsättning härför vore vissa minimifordringar på kompetens, närmast förmåga att skriva en redig handstil, möjligen ock någon färdighet i maskinskrivning. Beträffande avlöningen framhöll kommittén som obestridligt att denna på grund av stegringen av levnadskostnaderna svårligen kunde anses tillräcklig för en familjeförsörjare; emellertid togs vaktmästarnas tid och krafter icke helt i anspråk av det allmänna, varför de borde kunna skaffa sig inkomst genom arbete utom tjänsten; trots detta ville kommittén likväl icke avstyrka en löneförhöjning. Häremot framhöll Statens vaktmästares förening, att den dagliga tjänstgöringstiden för vaktmästare i allmänhet vore minst lika lång som för övriga ordinarie befattningshavare och att avlöningen även för dem borde tillmätas så, att de för fyllande av de oundgängliga behoven icke skulle vara nödsakade att förskaffa sig extra inkomster. Löneregleringar för biträdena. Frågan om reglering av även de kvinnliga biträdenas avlöningar behandlades av löneregleringskommittén i betänkande 11/11 1918 (nr LVIII). De kvinnliga biträdena i departementen hade i framställningar om löneförhöjningar framhållit att de dåvarande förhållandena erbjöd snart sagt oöverstigliga svårigheter för dem som vore självförsörjande. Det vore endast en åtgärd av rättvisa att de finge sådan gottgörelse, att de kunde på drägligt sätt försörja sig utan att hemmen betungades. Styrelsen för föreningen Kvinnor i statens tjänst hade framhållit, att vid upprepade tillfällen, med eller utan fog, en sammanställning ägt rum mellan kvinnliga biträden och ämbetsverkens vaktmästare såväl i avlöningshänseende som beträffande a n d r a tjänsten b e r ö r a n d e förhållanden. Den dittills rådande likheten i avlöningshänseende h a d e brutits genom den senaste löneregleringen för vaktmästarna. Även om — vilket dock ingalunda alltid vore fallet — åt dessa biträden anförtroddes allenast renskrivning, för hand eller maskin, från ofta synnerligen svårtydda koncept eller a n d r a s.k. enklare göromål syntes dock icke kunna förnekas, att detta arbete på sina utövare ställde långt större fordringar i fråga om teoretiska kunskaper, rutin och omdöme än som erfordrades för fullgörande av en vaktmästare åliggande sysslor. Vid framläggande av sitt löneregleringsförslag ville kommittén särskilt framhålla, att den förutsatt, att biträdesbefattningar, till vilka även män kunde befordras, i regel skulle, liksom förevarande tjänster i allmänhet, beklädas av kvinnor. Kommitténs förslag bifölls av 1919 års riksdag för tillämpning fr.o.m. 1920 (för 1919 utgick provisoriskt lönetillägg, se tab. 8). Genom löneregleringen återställdes den tidigare likheten i begynnelseavlöning mellan vaktmästare och biträden av l : a graden. De sistnämndas slutavlöning blev högre. Biträde av 2:a graden fick åter högre begynnelse- och slutavlöning än förste vaktmästare. I det fr.o.m. 1/1 1922 gällande avlöningsreglementet för allmänna civilförvaltningen inplacerades civilförvaltningens kvinnliga biträden av l:a, 2:a och 3:e graden under benämningarna kontorsbiträden, kanslibiträden resp. kontorsskrivare i 2, 3 resp. 5 kv. Ig, vilket innebar samma avlöningsbelopp som kommunikationsverkens motsvarande befattningshavare. Skrivbiträdesgradens inrättande. Samtidigt med avlöningsreglementets ikraftträdande inrättades en ny kvinnlig biträdesgrad, skrivbiträde, som låg u n d e r den dittillsvarande lägsta graden. Uppslaget till den nya gradens införande h a d e givits i finansministerns direktiv (31/12 1919) till 1902 års löneregleringskommitté med uppdrag att verkställa utredning angående ny definitiv lönereglering för statsdepartementen och de centrala ämbetsverken. Kommittén skulle u n d e r -

söka »huruvida tiden ej nu kunde vara inne att för kvinnliga biträden anordna en ny lönegrad, lägre än den nuvarande första, i syfte att kvinnor med den skolbildning, som folkskolan skänkte, skulle kunna å befattningar inom denna nya lönegrad finna större användning». I sitt betänkande (LXII, 3/11 1920) framhöll lönekommittén, att även om första biträdesgraden ursprungligen avsetts för kvinnor med allenast folkskolebildning, h a d e dock utvecklingen gått därhän, att dessa befattningar i stor omfattning komm i t att besättas med kvinnor med högre utbildning, något som, efter vad kommittén trott sig finna, åtminstone i någon mån inverkat på utmätandet av avlöningen åt lägre kvinnliga befattningshavare vid kommunikationsverkens lönereglering. Då kommittén höll före, att enklare skrivarbeten och andra mindre k r ä v a n d e göromål — vilka anförtroddes åt kvinnliga biträden med en utbildning i många fall långt utöver den folkskolan gåve — med fördel kunde lämnas åt mindre kvalificerade biträden, ansåg kommittén, att en anordning av angiven art givetvis måste vara att även från ekonomisk synpunkt förorda. När befattning av l : a graden framdeles bleve ledig borde undersökas om den kunde utbytas mot befattning av den nya lägre graden. Kommittén förutsatte såsom självfallet att motsvar a n d e nya lönegrad skulle inrättas även vid kommunikationsverken. Kommittén föreslog, att befattningshavarna i den nya graden skulle inplaceras i 1 kv. Ig och benämnas skrivbiträden; på dem skulle icke ställas andra krav än folkskolebildning och åt dem skulle allenast anförtros arbetsuppgifter av okvalificerad art, såsom renskrivning, enklare räknearbeten o.d. 1921 års riksdag beslöt enligt kommitténs av departementschefen förordade förslag. I tjänsteförteckningen till det nya avlöningsreglementet upptogs kvinnliga skrivbiträden endast vid fångvårdsstyrelsen och kommerskollegium. I för budgetåret 1924/25 gällande personalförteckningar upptogs sammanlagt 33 skrivbiträdesbefattningar, varav 17 vid tullverket och de övriga vid 10 olika verk. (Fr.o.m. 1/7 1922 infördes den nya lönegraden och befattningen även vid kommunikationsverken, men några skrivbiträdesbefattningar kom inte att inrättas vid dessa verk.) Ändrade lönerelationer biträden — vaktmästare. Vaktmästare inplacerades under benämningen expeditionsvakt i det nya avlöningsreglementet i 1 m. Ig ( = 9), dvs. samma lönegrad som expeditionsvakter, brevbärare m. fl. vid kommunikationsverken. Löneregleringskommittén hade erinrat om kommunikationsverkens lönekommittés uttalande, att utbytet av benämningen vaktmästare mot expeditionsvakt avsetts skola bli icke endast av formell beskaffenhet utan att vid sidan av vaktmästarsysslorna borde befattningshavarna, såsom på sina håll i m i n d r e utsträckning redan skett, kunna anförtros förrättandet jämväl av en del mera kvalificerade göromål; en del biträdesgöromål kunde mycket väl utföras av expeditionsvakterna, »till fromma även för dem själva. Genom att på detta sätt giva något mera innehåll åt vaktmästarbefattningarna, varigenom arbetet skulle bliva mindre enformigt för tjänsternas innehavare, kommer säkerligen kåren i sin helhet att högre värdesättas, och motiv komma också att finnas för tillerkännande av en bättre avlöning åt dem.» 1 Löneregleringskommittén erinrade även om sitt uttalande 1916 (se ovan s. 343 f) om vaktmästarkårens rekrytering och tjänstgöringsförhållanden och ansåg att dessa synpunkter borde vinna beaktande vid den icke oväsentliga avlöningsförhöjning som kommitténs förslag innebar. Såsom av tab. 8 framgår innebar det nya avlöningsreglementets ikraftträdande, att vaktmästare (expeditionsvakt), som närmast förut haft samma begynnelseavlöning som biträde av första graden (kontorsbiträde) men 300 kr lägre slutavlöning, nu fick 360 kr högre begynnelseavlöning och 570 kr högre slutavlöning. 1

Kommunikationsverkens lönekommittés betänkande 20/2 1919, s. 165.

En ytterligare åtskillnad mellan den lägsta manliga och kvinnliga graden inträdde genom inrättande av skrivbiträdesbefattningen, vars slutavlöning blev lägre än den som förut utgått till biträde av första graden. Löneförbättring för skrivbiträden. En viss förbättring i skrivbiträdenas avlöningsförmåner genomfördes för budgetåret 1924/25. Under detta utgick ett tillfälligt lönetillägg på 120 kr vilket betydde en uppflyttning med en löneklass. I prop. 1924:141 framhölls bl.a., att skrivbiträdenas avlöningsförmåner alltifrån befattningarnas tillkomst varit relativt svaga och med hänsyn till arbetets beskaffenhet alltför låga även för de anspråk, som rimligen kunde ställas av befattningshavare med endast folkskolebildning. Den högsta biträdesgradens arbetsuppgifter Vid en bedömning av de kvinnliga befattningarnas lönegradsplacering år 1925 är det självfallet av stor betydelse att ha närmare kännedom om arbetsuppgifterna för de kvinnliga biträdena av högsta graden, fr.o.m. 1922 b e n ä m n d a kontorsskrivare och vid 1925 års inplacering namnförändrade till kansliskrivare. Frånsett de i 6 kv. Ig placerade kvinnliga kanslistbefattningarna vid utrikesdepartementet (se under E ) , var kontorsskrivarbefattningarna 1925 de högsta kvinnliga befattningarna vid departement och centrala ämbetsverk. Dessa befattningar, som i många fall tillkommit genom utbyte av amanuensbefattningar och tjänstemannabefattningar av första graden (motsvarande nuv. Ig 24), representerade alltså gränsen gentemot den manliga tjänstemannasektorn inom förvaltningen. Enligt för budgetåret 1924/25 gällande personalförteckningar fanns sammanlagt 64 kontorsskrivarbefattningar. Av dessa var 13 placerade vid departement och 51 vid olika centrala ämbetsverk. Befattningarna hade tillkommit genom successiva beslut av riksdagarna fr.o.m. 1914 och t.o.m. 1924. I propositionerna om tjänsternas inrättande lämnas i regel en relativt utförlig redogörelse för arbetsuppgifterna. Den följande framställningen bygger helt på dessa redogörelser. Givetvis kan större eller mindre förskjutningar i en tjänsts arbetsuppgifter ha inträffat under tiden från tjänstens inrättande och fram till 1925. Skriftliga belägg för dylika förändringar torde emellertid i regel saknas. Upplysningar skulle möjligen i något fall ha kunnat vinnas vid genomgång av vederbörande ämbetsverks handlingar, vilka även ev. kunde tänkas ge en mera uttömmande och nyanserad framställning av tjänstens arbetsuppgifter än som erhålles av propositionerna. En så omfattande undersökning h a r emellertid varken ansetts möjlig eller nödvändig. Man torde kunna utgå ifrån att de upplysningar, som kan hämtas ur riksdagstrycket, ger en i stort sett riktig bild av de arbetsuppgifter, som budgetåret 1924/25 karakteriserade kontorsskrivartjänsterna. Vid de centrala ämbetsverken hade den största gruppen av kontorsskrivare registratorsgöromål. Vid följande 11 ämbetsverk var befattningen som verksregistrator kontorsskrivartjänst: medicinalstyrelsen, pensionsstyrelsen, försäkringsrådet, lantbruksstyrelsen, statens meteorologisk-hydrografiska anstalt, socialstyrelsen, försäkringsinspektionen (manlig registrator kvar å övergångsstat), statens provningsanstalt, riksräkenskapsverket, fångvårdsstyrelsen och kontrollstyrelsen. En del av dessa tjänster hade tillkommit genom direkt utbyte av manliga förstagradstjänstemän i 13 m. Ig ( = 24). Tidigare hade det varit regel, att registratorsgöromålen bestreds av dylika manliga tjänstemän, och fortfarande fanns manliga verksregistratorer vid många ämbetsverk, bl.a. kammarkollegiet, statskontoret, statistiska centralbyrån, generaltullstyrelsen, kommerskollegium. Det första utbytet av manlig förstagradstjänsteman mot kvinnlig kontorsskrivare skedde vid medicinalstyrelsen fr.o.m. 1915. Sakkunniga betr. styrelsens omorganisation h a d e

funnit att registrators- och de därmed sammanhängande aktuariegöromålen skulle k u n n a utan större svårighet anförtros åt ett kvinnligt biträde; den enda mera avsevärda olägenheten som kunde befaras vore att det kvinnliga biträdet icke kunde lämna upplysningar i samma utsträckning som den juridiskt utbildade tjänstemannen. I p r o p . (1914 B: 1/VI) betonades, att de sakkunnigas förslag icke endast innebar en besparing utan ock ett fullföljande av den under de senare åren mer och mer tillämpade tanken att ej använda juridiskt utbildad eller eljest överkvalificerad arbetskraft, där icke arbetets beskaffenhet sådant krävde. För den likaledes fr. 1915 inrättade kvinnliga registrators- och kassörsbefattningen vid pensionsstyrelsen hade styrelsen föreslagit en avlöning, som låg mellan avlöningen till biträde av 3:e graden och tjänsteman av l : a graden. Arbetsuppgifterna motiverade visserligen till fullo en manlig tjänstemannabefattning men besparing skulle vinnas genom inrättande av en kvinnlig tjänst. Den omständigheten att tjänsten skulle innehas av en kvinna borde dock inte medföra lägre avlöning än vad som skäligen kunde anses motsvara göromålens vikt och natur samt det med dem förenade ansvaret. Departementschefen (prop. 1914 B: 140) medgav gärna, att arbetsuppgifterna syntes »maktpåliggande och ansvarsfulla samt tilläventyrs jämförliga med dem, som inom vissa ämbetsverk utföras av manliga befattningshavare» men ansåg sig inte kunna placera befattningen högre än som biträde av 3:e graden med hänsyn till de stora krav som samma års (förra) riksdag uppställt för de högsta biträdesbefattningarna, »vartill kommer att riksdagen synes hava tänkt sig, att genom inrättandet av nämnda biträdesgrad skulle kunna i vissa fall åstadkommas ett utbyte av manlig arbetskraft mot kvinnlig». I förslaget till organisation av riksräkenskapsverket (inrättat fr. 1921) föreslogs (bet. 18/12 1919; prop. 1920:1/VII) att befattningen såsom registrator och aktuarie inom verket skulle bestridas av ett kvinnligt biträde av 3:e graden. De sakkunniga menade, att de göromål, som i allmänhet ålåge en registrator i ett centralt ämbetsverk (mottagning av handlingar, diarieföring, redovisning av avlöningsmedel och expenser m.m.) finge — vad det nya verket beträffade — anses vara av så enkel beskaffenhet att för deras utförande alldeles icke krävdes vanliga tjänstemannakvalifikationer, utan endast gott omdöme, punktlighet och ordentlighet. Göromålen syntes därför böra anförtros åt en kvinnlig registrator utan annan utbildning än den som vanligen krävdes av kvinnliga biträden. Emellertid framhöll de sakkunniga som uppenbart, att befattningen krävde kvalifikationer vida utöver måttet för de kvinnliga biträdesbefattningarna i allmänhet. »Det torde t.o.m. icke utan skäl kunna göras gällande, att, då motsvarande tjänst å de flesta andra håll inom statsförvaltningen avlönas efter de för manliga tjänstinnehavare gällande grunder, man borde här införa ett avlöningsbelopp efter helt ny beräkning, om icke helt motsvarande så dock närmande sig till vad för enahanda göromål utgår till manlig befattningshavare, dvs. avlöning uti första normalgraden.» Med hänsyn till spörsmålets principiella betydelse, som ändå torde komma att tilldraga detsamma uppmärksamhet i samband med pågående särskilda utredningar angående avlöningen till statens befattningshavare, hade de sakkunniga dock icke velat göra bestämt yrkande i sådan riktning. Utöver de ovan nämnda verksregistratorerna tjänstgjorde inom socialstyrelsen 4 och inom arméförvaltningen 3 kontorsskrivare som registratorer för olika byråer resp. avdelningar. Utöver registratorsgöromålen hade de vid socialstyrelsen tjänstgörande kontorsskrivarna speciella arbetsuppgifter. En annan grupp av kontorsskrivare bildade de, som sysselsattes med kassa- och bokföringsgöromål. Två rena kassörstjänster fanns, en vid riksförsäkringsanstalten och en vid fångvårdsstyrelsen. Den sistnämnda hade tillkommit genom utbyte av en manlig förstagradstjänst. Bokföringsgöromål ålåg 2 kontorsskrivare vid var-

dera arméförvaltningen och pensionsstyrelsen samt 1 vid statskontoret (kontroll av statsverkets giroräkning i riksbanken). En stor grupp kontorsskrivare (sammanlagt 13) hade till uppgift att utövat arbetsledning för med statistiskt arbete sysselsatt kvinnlig biträdespersonal. Med arbetsledningen förenades i vissa fall granskning av primärmaterial, tabellarbeten och uppsättande av skrivelser. Vid riksräkenskapsverket hade en kvinnlig kontorsskrivare att utöva arbetsledning för verkets kvinnliga personal. De huvudsakliga arbetsuppgifterna för kontorsskrivare vid centrala ämbetsverk var sålunda registrators-, kassörs- och bokföringsgöromål samt arbetsledning. Vid några ämbetsverk hade kontorsskrivartjänster inrättats för arbetsuppgifter av speciell karaktär. Vid departementen inrättades de första befattningarna för kontorsskrivare (då benämnda biträden av 3:e graden) fr.o.m. 1918. I förslag härom (prop. 1917: 230) framhöll chefen för justitiedepartementet bl.a. den besparing som skulle vinnas genom anlitande av kvinnlig arbetskraft i stället för anställandet av manliga befattningshavare, särskilt om dessa skulle erhålla ordinarie tjänstemäns ställning. För sådan extra ordinarie manlig personal, som skulle kunna komma till användning, stode avlöningen visserligen i regel till beloppet tämligen nära den som skulle utgå till ifrågavarande biträden, men det måste ändock för staten såsom arbetsgivare vara att anse såsom avsevärda fördelar, dels att de kvinnliga befattningshavarna skulle förpliktigas att åt sin tjänstgöring ägna visst större antal timmar dagligen, än av den extra ordinarie manliga personalen i regel kunde fordras, dels ock att de kvinnliga befattningshavarna vanligen kunde påräknas under längre tid i följd vara att tillgå för uppehållande av samma slag av tjänstgöring. Av propositionens uppgifter om göromål å de föreslagna befattningarna framgår, att en väsentlig uppgift var biträde med propositionsarbetet, bl.a. genom författandet av reciter, granskning av korrektur, uppehållande av förbindelser med tryckeriet etc. Därjämte angavs som arbetsuppgifter bl.a. uppsättande av expeditioner och statsrådsprotokoll, diarieföring, kollationering, en del utredningsarbeten, som betecknades såsom »i många fall av mera krävande art». Det betonades att ovan angivna göromål eljest plägat utföras av amanuenser. Besparingssynpunkten framhölls: i stället för den föreslagna tjänsten i (dåv.) civildepartementet skulle sålunda erfordras »en och, med hänsyn till deras kortare tjänstgöringstid, möjligen två amanuenser». Av särskilt intresse är de två tjänsterna inom ecklesiastikdepartementet. Dessa inrättades för två kvinnliga biträden, vilka 1913 — utan hinder av att de icke avlagt föreskriven examen — antagits till amanuenser och hade samma arvode som de högst avlönade manliga amanuenserna, 2 000 kr, men i motsats till dessa full tjänstgöringsskyldighet (6 timmar p e r dag). I prop, betonades, att deras tjänstgöring i stort sett varit till arten fullt jämförlig med de högst avlönade manliga amanuensernas. Eftersom de på grund av gällande bestämmelser icke kunde i likhet med sina manliga kolleger vinna befordran ansågs de icke böra bibehållas i den osäkra ställningen av amanuenser utan i stället erhålla ordinarie biträdesbefattningar. I förslag om inrättande av biträdesbefattning av 3:e graden vid jordbruksdepartementet ( p r o p . 1919: 1/IX) angavs i stort sett samma arbetsuppgifter som för de tidigare inrättade. Särskilt framhölls, att det för statsverket givetvis var ekonomiskt fördelaktigare att anförtro dessa arbetsuppgifter åt ett kvinnligt biträde än att överlämna dem åt en manlig befattningshavare. »Därest av denne skulle krävas lika lång arbetstid som av henne, skulle vida högre avlöning tarvas.» Jämförelse med manliga befattningar. De med biträdesbefattningarna av tredje graden likställda kvinnliga kontorsskrivarbefattningarna vid SJ och vattenfallsverket hade manliga motsvarigheter, vilkas innehavare hade samma utbildning och åtminstone i viss mån samma arbetsuppgifter som kvinnorna. Även vissa

a n d r a av kommunikationsverkens kvinnliga befattningar i samma lönegrad som kontorsskrivare hade manliga motsvarigheter i fråga om utbildning och arbetsuppgifter (postexpeditörer). Vid departementen och de centrala ämbetsverken saknades detta manliga »mellanskikt», som liksom den kvinnliga kontorsskrivargraden grundade sig på läroverksutbildning. Några manliga tjänstemän mellan de folkskolebildade expeditionsvakterna och de i regel akademiskt utbildade tjänstemännen av första graden fanns sålunda inte. Såsom den föregående redogörelsen torde visa hade de högsta kvinnliga biträdena i stor utsträckning övertagit göromål, som åvilat — och på andra håll ännu åvilade — manliga förstagradstjänstemän (eller deras icke-ordinarie motsvarighet, dvs. amanuenserna). Därmed följer givetvis inte att de högsta kvinnliga tjänsterna kan likställas med de manliga förstagradstjänsterna (i Ig motsv. nuv. 24). De manliga tjänster inom allmänna civilförvaltningen, som närmast erbjuder sig som jämförelseobjekt, är landskanslist- och landskontoristtjänsterna vid länsstyrelserna (vilka först fr.o.m. 1/7 1925 inordnades i allmänna civilförvaltningens avlöningsreglemente). Länsstyrelsernas personalorganisation skilde sig från de centrala ämbetsverkens. Närmast under den juridiskt utbildade personalen fanns en grupp manliga tjänstemän, landskanslister och landskontorister, vilka utförde sådant kontorsarbete, som inte ansågs kräva juridisk kompetens. Dessutom fanns kvinnliga biträden av l : a och 2:a men inte av 3:e graden. Av den icke-juridiska personalen vid länsstyrelserna var landskanslist- och landskontoristgruppen den ursprungliga; först fr.o.m. 1921 hade annat kontorsarbete än renskrivning överförts på kvinnlig biträdespersonal. Arbetsuppgifterna för landskanslister och landskontorister angavs vid 1908 års lönereglering (prop. 1908:71) som »diarieföring samt uppsättning av enklare skrivelser». I skrivelse till 1902 års löneregleringskommitté (bet. 251, stencil, 11/5 1923) anförde föreningen Sveriges landskanslister och landskontorister, att en icke obetydlig del av dessa tjänstemäns tidigare göromål överflyttats till biträdespersonal; i stället hade de fått övertaga en väsentlig del av de juridiskt bildade tjänstemännens arbete. Landskanslisternas och landskontoristernas arbete bestode i diarieföring samt uppsättande av skrivelser, enklare utlåtanden, utslag och resolutioner, verkställande av bötespåföring och bötesförvandling samt beredning av beskattningsärenden. 1924 års landsstatlönesakkunniga (bet. 30/9 1924) framhöll, att åt landskanslister och landskontorister anförtrotts »flere uppgifter av relativt kvalificerad art, exempelvis handhavandet av en del speciella diarier hos länsstyrelserna», vilket förutom vanliga registreringsgöromål även innebure åtskillig saklig omvårdnad om ärendena, särskilt i fråga om dessas beredning och expedition. Ett senare uttalande i fråga om arbetsuppgifterna för landskanslister och landskontorister omkring år 1925 föreligger i ett (25/2 1943) avgivet betänkande om löneförhållanden för landskanslister och landskontorister, vari uttalas, att vid lönegradsplaceringen 1925 (i lönegrad motsv. nuv. 19) torde ha förutsatts att »bland arbetsuppgifterna i stor utsträckning även skulle ingå vissa enklare göromål, såsom själva förandet av diarier, uppsättning jämväl av mycket enkla och rutinmässiga skrivelser». 1 1 Häremot må ställas ett uttalande av föreningen Sveriges landskanslister och landskontorister till länsstyrelseutredningen (SOU 1936:56, s. 134 f); föreningen hävdade, att redan 1925 framträtt en förskjutning av arbetsuppgifterna så att det mindre kvalificerade, expeditionellt betonade arbetet avlastats från landskanslister och landskontorister, vilka i stället fått mera krävande arbetsuppgifter. Länsstyrelseutredningen konstaterade för egen del (s. 136), att handhavandet av diarier och därmed förenade registreringsgöromål, som ursprungligen utgjorde en väsentlig del av ifrågavarande befattningshavares arbete, hade blivit allenast en obetydlig del av deras åligganden; i vad mån denna förändring inträtt redan 1925 framgår däremot inte av betänkandet. De skiftande uttalandena om arbetsuppgifterna torde i någon mån bero på att arbetet varit mycket olika organiserat i olika län (jfr Sörndal, Den svenska länsstyrelsen, 1937, s. 185).

Trots svårigheten att med ledning av summariska uttalanden i efterhand bilda sig en uppfattning om arbetsuppgifters art torde det kunna anses berättigat att draga den slutsatsen, att de göromål, som närmast före 1925 års inplacering åvilade landskanslister och landskontorister, i stort sett var kvalitativt likvärdiga med arbetsuppgifterna för flertalet kvinnliga kontorsskrivare inom departement och ämbetsverk. Den omständigheten att inga kvinnliga kontorsskrivarbefattningar inrättats vid länsstyrelserna synes också utgöra ett visst stöd härför. Att manlig kontorspersonal föredrogs framför kvinnlig vid länsstyrelserna synes ha sammanhängt med det förhållandet, att landskanslist- och landskontoristtjänsterna i viss utsträckning rekryterades av personer från landsfiskals- och häradsskrivarorganisationen och att de utgjorde övergångstjänster till landsfiskals- och häradsskrivartjänster. Särskilda kompetenskrav för landskanslister och landskontorister gällde inte men i praktiken hade de lägst realskoleexamen. Löneutvecklingen för dels landskanslister och landskontorister, dels kvinnliga biträden av 3:e graden (kontorsskrivare) framgår av tab. 9. Vid 1908 års lönereglering jämställdes landskanslisterna och landskontoristerna närmast med manliga kontorsskrivare vid SJ (jfr tab. 16). Allmänna civilförvaltningens avlöningsreglemente blev tillämpligt på dem först fr.o.m. 1/7 1925. De placerades då i samma lönegrad som manliga postexpeditörer och kontorsskrivare, dvs. i nuv. 19. Landskanslister och landskontorister kan sägas ha utgjort allmänna civilförvaltningens motsvarighet till kommunikationsverkens manliga kontorsskrivare, postexpeditörer m.fl. Deras avlöning kan sägas motsvara den »manliga» lönen för sådana arbetsuppgifter, som vid departement och centrala ämbetsverk utfördes av kvinnliga kontorsskrivare. Också ur utbildningssynpunkt bildade de en motsvarighet till de kvinnliga kontorsskrivarna, i det i praktiken läroverksutbildning förutsattes, ehuru formella kompetensvillkor inte uppställts (såsom för de kvinnliga kontorsskrivarna).

C. Inplaceringen 1925 De olika förslagen till lönegradsplacering för skrivbiträden, kontorsbiträden, kanslibiträden, kontorsskrivare samt bokhållare framgår av nedanstående tablå. Kvalitativ inplacering KT.

lönegrad

Kvinnlig tjänst

1 2 3 5 6

Skrivbiträde . . . . Kontorsbiträde . . Kanslibiträde . . . . Kontorsskrivare Bokhållare

Kvantitativ inplacering

1921 års lönokom.

Kom.verk. lönenämnd

PM 1924 alt. I l

PM 1924 alt. I

Prop. 1925

9 11 14 18 20

9 11 16 19

7 9 11 16 18

6 8 10 15 17

6 8 11 15 16

Motsvarande manlig tjänst

Lönegrad

Kontorsbiträde . .

12 Kontorsskrivare. . Bokhållare

19 21

1. Skrivbiträden 1921 års lö ne kommitté satte skrivbiträdena i den lägsta manliga lönegraden, dvs. expeditionsvakts-, brevbärar- och stationskarlsgraden, »då det icke synes lämpligt att tillskapa någon ny ordinarie lönegrad, lägre än den nuvarande första manliga». Visserligen fick skrivbiträdena (och vaktfruarna) — även med till-

dämpning av det procentuella löneavdraget för kvinnliga tjänstemän — därigenom en ej oväsentlig löneförbättring men denna syntes tillräckligt motiverad av befattningarnas låga löneställning. Kommittén framhöll särskilt, att löneförbättring för skrivbiträdena vore skälig, då deras avlöning tidigare tillmätts alltför knappt. Prop. 1925 fann en placering av skrivbiträdena i 6 Ig (enl. alt. I) väl avvägd; en nedflyttning till 5 Ig skulle i allmänhet innebära en direkt löneminskning. Beträffande uttalandet av kommunikationsverkens lönenämnd, att skrivbiträdesbefattningen inte kommit till användning och ej heller vore behövlig vid kommunikationsverken, framhölls att det inte vore uteslutet att behov av befattningen kunde uppstå även vid dessa verk, varför den bibehållits i tjänsteförteckningen. 2. Kontorsbiträden 1921 års lönekommitté framhöll, att de kvinnliga kontorsbiträdena vid statens järnvägar och statens vattenfallsverk — enligt vad verksstyrelserna uppgivit — i allmänhet utförde mindre krävande arbete än de manliga (i 4 ra. Ig = 12). De borde därför inte erhålla högre placering än 3 m. Ig ( = 1 1 ) . Att åter placera dem lägre syntes ej skäligen böra ifrågasättas. PM 1924 alt. II påpekade, att vid ärendets beredning i departementet representanter för generalpoststyrelsen och fångvårdsstyrelsen föreslagit 10 Ig, representanter för telegrafstyrelsen och vattenfallsstyrelsen 9 Ig, medan järnvägsstyrelsens representanter ansett, att befattningen borde tillhöra en lönegrad under den lägsta manliga lönegraden. Om ock de tjänsteåligganden, som tillkomme de kvinnliga kontorsbiträdena vid vissa verk, möjligen skulle kunna motivera en placering i 10 Ig, hade dock de göromål, som de i allmänhet utförde, icke synts böra föranleda högre placering än 9 Ig. Å andra sidan kunde en så låg placering som den av järnvägsstyrelsen föreslagna icke förordas. Prop. 1925 erinrade, att kontorsbiträden före 1919—1921 års löneregleringar såväl vid kommunikationsverken som vid allmänna civilförvaltningen varit i lönehänseende jämställda med expeditionsvakter och ett flertal andra befattningshavare inom den lägsta manliga lönegraden och vid civilförvaltningen t.o.m. haft högre slutavlöning. Genom löneregleringarna hade de däremot fått lägre löneställning än manliga befattningshavare i 1 m. Ig. Även om departementschefen fann berörda löneskillnad icke böra utjämnas, ansåg han dock icke skäligt placera de kvinnliga kontorsbiträdena lägre än en lönegrad under expeditionsvakterna. Genom skrivbiträdesbefattningens tillkomst syntes kontorsbiträdenas göromål på sina håll ha blivit av mera kvalificerad art än tidigare. De manliga kontorsbiträdena (i Ig motsv. nuv. 12) vid SJ och statens vattenfallsverk namnförändrades fr.o.m. 1/7 1925 till kontorister. 3. Kanslibiträden 1921 års lönekommitté gav inte någon motivering för sin inplacering i 14 Ig av samtliga till 3 kv. Ig hörande kvinnliga befattningshavare — med undantag äv kameralbiträden vid sinnessjukhusen (vilka sattes i endast 12 Ig, dvs. i samma lönegrad som de manliga, se nedan s. 396). PM 1924 alt. II framhöll, att från telegrafstyrelsens representanter hävdats, att någon åtskillnad icke borde göras mellan de dittills jämställda stora grupperna kanslibiträde och rikstelefonist. Då rikstelefonist icke borde placeras högre än reparatör (jfr ovan s. 328), hade såväl kanslibiträde som rikstelefonist hänförts till 11 Ig.

Prop. 1925 erinrade, att före 1921 års lönereglering kanslibiträdena (biträdena av andra graden) haft högre löneställning än förste expeditionsvakterna, men alt relationen vid löneregleringen — liksom i fråga om kontorsbiträden och expeditionsvakter — avsevärt förskjutits till de manliga befattningshavarnas förmån. I fråga om kanslibiträdena gällde i än högre grad än för kontorsbiträdena, att deras löneökning vid löneregleringen procentuellt varit m i n d r e än för övriga kvinnliga befattningshavargrupper. Departementschefen sade sig ha uppmärksammat, att på kanslibiträdena i allmänhet ställdes större anspråk på duglighet än i fråga om de båda lägre kvinnliga tjänstegraderna. Åt vissa kanslibiträden anförtroddes mera självständigt arbete och understundom befäl över underlydande kvinnlig personal. Med hänsyn bl.a. till de kvalifikationer, som sålunda krävdes av kanslibiträdena, fann han skäl föreligga att bereda dem något bättre placering å löneskalan än enligt alt. I och föreslog deras inplacering i 11 Ig. 4 . Kontorsskrivare 1921 års lönekommitté konstaterade, att i fråga om kvinnliga kontorsskrivare vid statens järnvägar och statens vattenfallsverk från vederbörande verksstyrelser framhållits, att dessa befattningshavare utförde mindre krävande arbete än manliga innehavare av tjänster med samma benämning. Med hänsyn härtill borde de placeras i 18 Ig, dvs. en lönegrad under de manliga. PM 1924 alt. II fastslog, att vitt skilda meningar syntes r å d a om den kvinnliga kontorsskrivarbefattningens rätta inplacering. Generalpoststyrelsens representanter hade förordat 19 Ig, fångvårdsstyrelsens t.o.m. 20 Ig, medan telegrafstyrelsens representanter föreslagit 16 Ig och järnvägsstyrelsens ansett 14 Ig tillfyllest. Orsaken till denna skillnad i uppfattningen rörande kontorsskrivartjänstens kvalitativa värdesättning låge givetvis främst i den olika beskaffenhet av de göromål, som kontorsskrivarna hade att utföra vid de särskilda verken. Vid kommunikationsverken torde de mera krävande av de arbetsuppgifter, som inom den allmänna civilförvaltningen i regel anförtroddes åt kvinnliga kontorsskrivare, i allmänhet tillhöra de i 6 kv. Ig placerade befattningarna. Göromålen för de kvinnliga kontorsskrivarna vid kommunikationsverken syntes därför i allmänhet icke motivera högre placering än 16 Ig. Vid allmänna civilförvaltningen torde dock en sådan placering vara att anse såsom väl låg för vissa befattningar, särskilt för sådana med vilka var förenade registrators- och kassörsåligganden. Fråga hade då uppstått, huruvida icke för den allmänna civilförvaltningens del b o r d e inrättas en högre kontorsskrivargrad motsvarande kommunikationsverkens bokhållargrad. I avvaktan på närmare prövning av detta spörsmål hade även de kvinnliga kontorsskrivarna vid allmänna civilförvaltningen hänförts till 16 Ig. Prop. 1925 konstaterade, att myndigheterna framfört skilda uppfattningar om den i alt. I föreslagna placeringen av kontorsskrivarna i 15 Ig — väl närmast i anledning av den förefintliga skillnaden i göromålens art. Sålunda hade socialstyrelsen yrkat 17 eller 18 Ig på grund av de kvalificerade göromål, som ålåge verkets kontorsskrivare. Statskontoret hade velat införa bokhållargraden även inom allmänna civilförvaltningen, då det otvivelaktigt inom denna funnes tjänster likvärdiga med kommunikationsverkens bokhållartjänster. Om sådana befattningar kom att inrättas vid civilförvaltningen och man icke förfor alltför snävt vid avgörande av vilka tjänster, som skulle ifrågakomma till uppflyttning till denna lönegrad, syntes kunna ifrågasättas, om icke kontorsskrivarbefattningen borde nedflyttas till 14 Ig. Detta skulle också minska den väl stora skillnaden i lön mellan kanslibiträde och kontorsskrivare, som sannolikt ofta icke motsvarades av en lika stor skillnad i arbetsuppgifternas art. Telegrafstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och kommunikationsverkens lönenämnd hade däremot ansett, att

kontorsskrivarbefattningen vid kvantitativ inplacering inte borde sättas högre än i 14 Ig. Departementschefen fann att en inplacering med utgångspunkt endast från det dåvarande löneläget inte kunde anses fullt motsvara de ur kvalitativ synpunkt vitt skilda göromål, som kontorsskrivarna hade att utföra inom olika grenar av statsförvaltningen. Vissa av dessa göromål, såsom exempelvis kassörsoch registratorsgöromål m. m., vilka ofta på sina håll tidigare utförts av manliga tjänstemän i 13 m. Ig ( = 2 4 ) , motiverade uppenbarligen ett något högre löneläge än för kontorsskrivarna i allmänhet. I PM 1924 hade också en högre löneställning för vissa kontorsskrivarbefattningar ifrågasatts. Departementschefen var emellertid inte beredd att taga ställning till frågan om en uppdelning av kontorss k r i v a r g r a d e n ; detta spörsmål finge närmare prövas vid den allmänna eftersyn inom statsförvaltningen, som han förordat. Departementschefen föreslog 15 Ig (enl. alt. I ) . Som skäl härför — närmast mot den av vissa myndigheter påyrkade sänkningen till 14 Ig — anfördes bl.a. att någon differentiering av de kvinnliga befattningarna i 5 kv. Ig vid kommunikationsverken inte ansetts böra ifrågakomma. Vidare erinrades, att den kvalitativa inplaceringen i 16 Ig, som av ämbetsverken inte ansetts för hög, men väl av några för låg, skulle ge ett löneläge (efter den procentuella reduktionen), som låg jämförelsevis obetydligt under det i alt. I föreslagna.

5. Bokhållare 1921 års lönekommitté utgick vid sin placering av samtliga till 6 kv. Ig hörande befattningar från den lämpliga placeringen för förste postexpeditörer (se ovan s. 305). PM 1924 alt. II konstaterade, att motsvarande skiljaktigheter i uppfattningen rådde som i fråga om kontorsskrivarbefattningen. En placering i 18 Ig hade synts lämpligt avvägd. Prop. 1925 framhöll, att järnvägsstyrelsen bestämt påyrkat bokhållarnas nedflyftning till 16 Ig och att vattenfallsstyrelsen haft samma yrkande. Departementschefen anslöt sig härtill.

D . Efter inplaceringen 1925 1. Bottengraden 1925 års inplacering innebar, att den 1922 uppkomna löneskillnaden mellan expeditionsvakter och kontorsbiträden fixerades till en lönegrad (nuv. 9 resp. 8 Ig) samt löneskillnaden mellan expeditionsvakter och skrivbiträden till tre lönegrader (nuv. 9 resp. 6 Ig). Sistnämnda löneskillnad förelåg emellertid bara vid de relativt fåtaliga verk, där skrivbiträdestjänster inrättades. Vid övriga verk, t.ex. postverket och SJ, var löneskillnaden mellan den manliga och kvinnliga rekryteringsgraden endast en lönegrad. I olika sammanhang har yrkanden framställts om utjämning av skillnaden mellan den manliga och kvinnliga bottengraden. I särskilt yttrande till betänkandet om revision av tjänsteförteckningen för statens affärsdrivande verk (SOU 1939:5) yrkade representanten för de kvinnliga kårsammanslutningarnas centralråd, att befattningarna i (nuv.) 6 och 8 Ig skulle uppflyttas till 9 Ig. Som skäl framhölls, att kvalifikationskraven för 9 Ig icke vore större än för 6 och 8 graderna. Ett omvänt förhållande förekomme däremot 23—1016 52

ofta, i det att genomgången folkskola vore tillfyllest för 9 Ig, medan för 6 och 8 graderna fordrades betydligt mer teoretisk utbildning. Olikheten i löneställningen måste alltså ha annan orsak än kvalifikationskrav och syntes icke kunna förklaras på annat sätt än i den ringa uppskattning, som komme arbetet i 6 och 8 Ig till del, därför att det uteslutande utfördes av kvinnor (s. 157). 1939 års tjänsteförteckningssakkunniga för allmänna civilförvaltningen konstaterade i sitt betänkande I (SOU 1941:17, s. 21 ff), att skrivbiträdesbefattningar kommit till användning såsom ordinarie vid ett fåtal verk och vid dessa i mycket ringa omfattning, medan befattningen såsom icke-ordinarie förekom i väsentligt större utsträckning. De sakkunniga bemötte de yrkanden som framställts om avskaffande av de ordinarie skrivbiträdesbefattningarna. Vid jämförelse med det allmänna löneläget inom den privata arbetsmarknaden kunde icke med fog göras gällande, att en placering i skrivbiträdesgraden innebure en underbetalning i och för sig och än mindre i förhållande till det arbete, som åvilade befattningshavare i denna grad. De sakkunniga förordade, att användningen av ordinarie skrivbiträdestjänster skulle utvidgas och dylika tjänster inrättas vid de flesta verk. Vidare föreslogs, att e.o. befattningar skulle inrättas endast i rekryteringsgraden — skrivbiträdesgraden. Mot den från personalhåll framförda invändningen, att detta förslag med tiden kunde komma att medföra en förskjutning av det genomsnittliga löneläget från 8 till 6 Ig, framhölls att så icke behövde bli fallet, om proportionen mellan ordinarie skrivbiträden och kontorsbiträden på lämpligt sätt avvägdes, så att befordran till kontorsbiträdestjänst regelmässigt kunde vinnas efter icke alltför lång anställningstid. De sakkunniga förutsatte, att »befordran till ordinarie kontorsbiträde i allmänhet skall ernås av skrivbiträden, vilka ej på grund av bristande duglighet böra kvarstanna i den lägre graden. Någon egentlig åtskillnad torde i regel icke kunna göras mellan de arbetsuppgifter, som åvila skrivbiträden å ena och kontorsbiträden å andra sidan, utan de båda graderna kunna inom flertalet verk betraktas såsom en rekryterings- respektive en befordringsgrad för de biträden, vilka utföra vanligt kontorsarbete av skiftande slag. Härav följer att för skrivbiträdes- och kontorsbiträdesbefattningarna böra gälla enahanda kompetenskrav. I det föregående har angivits, att vid skrivbiträdesbefattningarnas inrättande icke krävdes annan utbildning för erhållande av sådan befattning än folkskolebildning. Någon skärpning av detta krav är icke påkallad. En annan sak är, att konkurrensen om statlig anställning och även den enskildes strävan att genom utbildning vinna förutsättningar för befordran till mera kvalificerade tjänster härvid spelar in. Nämnda omständigheter ha redan lett till och kunna tänkas leda till en ytterligare höjning av ifrågavarande befattningshavares kompetens.» I särskilt yttrande till betänkandet framhöll representanten för föreningen Kvinnor i statens tjänst, att de sakkunnigas förslag i realiteten skulle innebära att arbete av den art, att det borde berättiga till placering i lägst 8 Ig, skulle utföras av befattningshavare i 6 Ig. Placeringen i 6 Ig innebure en undervärdering, vilken efter den företagna utökningen av tjänsterna i 6 Ig framträdde såsom ännu mer kännbar och orimlig än förut. Reservanten erinrade om det vid flera tillfällen framförda önskemålet, att 9 Ig (begynnelsegraden för expeditionsvakter) även borde bli begynnelsegrad för biträdespersonalen. Med hänsyn till det försämrade ekonomiska läget ansåg sig reservanten f.n. böra frångå detta, trots dess stora berättigande, och i stället endast kräva att lägsta ordinarie tjänst för biträdespersonalen bleve 8 Ig. Tjänsteförteckningssakkunnigas förslag upptogs till behandling i 1942 års statsverksproposition, varvid frågan om skrivbiträdesgradens användning ansågs böra bli föremål för ytterligare utredning, innefattande även spörsmålet om beford-

ringsgång för biträdespersonalen. Denna utredning uppdrogs åt särskilda sakkunniga (1944 års personalutredning). 19H års personalutredning (SOU 1946: 66) tog till utgångspunkt för sina överväganden »frågan vilken den lägsta ordinarie lönegraden för statsanställd kontorspersonal bör vara». Utredningen konstaterade, att kontorsbiträdestjänsten vid flertalet verk var den lägsta ordinarie biträdesgraden. Ordinarie skrivbiträdestjänster utgjorde blott ett 100-tal (fördelat på 20 verk) inom ett personalbestånd av 13 000 kvinnliga biträden. Vid diskussionen om Ca 6 eller Ca 8 som lägsta ordinarie biträdesgrad framfördes inom utredningen även yrkande om Ca 9 som lägsta ordinarie biträdesgrad. I betänkandet anfördes härom följande (s. 33 ff): »Till förmån för förslaget om kontorsbiträdestjänsternas uppflyttning till A 5 [= Ca 9] har inom utredningen bland annat anförts, att flertalet arbetsuppgifter för biträdena knappast vore av mindre kvalificerad art än dem, som regelmässigt åvila en del nuvarande befattningshavare i lönegrad A 5 [ = C a 9 ] , exempelvis vissa expeditionsvakter inom allmänna civilförvaltningen. Det har gjorts gällande, att kraven på biträdena på det hela taget kunde sägas vara åtminstone lika stora som de, vilka merendels ställas på sistnämnda befattningshavare. Även den särskilda fackutbildning, som erfordras av biträdena, kunde vid en jämförelse med utbildningskraven för exempelvis expeditionsvaktsgruppen åberopas till förmån för att de förra icke borde placeras lägre än i A 5 [=:Ca9]. Det har även framhållits, att frågan om lönegradsplacering av biträdena borde ses mot bakgrunden av en sedan lång tid rådande tendens till utjämning mellan manliga och kvinnliga anställdas löneförmåner, främst inom näringslivet. Inom statsförvaltningen vore visserligen likalönsprincipen antagen och även formellt genomförd såtillvida, att praktiskt taget alla befattningar stode öppna för såväl män som kvinnor. Det vore likväl ett faktum, att biträdestjänsterna till övervägande delen rekryterades av kvinnlig arbetskraft och att dessa befattningar vore lägre placerade i lönegrad än befattningar av jämförlig karaktär, som huvudsakligen besattes med manlig arbetskraft. En uppflyttning av kontorsbiträdesbefattningarna i lönegrad skulle således väsentligen komma kvinnlig arbetskraft till godo och därigenom ligga helt i linje med den allmänna utvecklingen på lönemarknaden. Slutligen har anförts, att — även om man bortsåge från det förhållandet att biträdestjänsterna huvudsakligen rekryteras med kvinnlig arbetskraft — de med 4 [ = 8] lönegraden förenade löneförmånerna måste anses vara alltför låga med hänsyn till att det här vore fråga om tjänster, i vilka flertalet biträden, åtminstone inom allmänna civilförvaltningen, i allmänhet måste räkna med att kvarstanna fram till pensionsåldern. A andra sidan har inom utredningen framhållits, att förslaget om kontorsbiträdestjänsternas uppflyttning till A 5 [= Ca 9] vore av vittutseende karaktär och på grund av sina konsekvenser lätt skulle kunna väcka så många särskilda spörsmål, att ett förverkligande av utredningens förslag i dess helhet därigenom skulle kunna försvåras. Härvid har bland annat anförts att, även om vissa nu till lönegraden A 5 [ = C a 9 ] hänförda befattningar — för närvarande företrädesvis besatta med manliga innehavare — icke kunde sägas ha i det hela mera kvalificerade arbetsuppgifter än kontorsbiträdena, detta dock icke gällde generellt, eftersom på vissa andra befattningshavargrupper i A 5 [= Ca 9] lagts arbetsuppgifter, vilka kunde mäta sig med eller vore av mera krävande natur än kontorsbiträdenas. Vidare har påpekats, att problemet om kontorsbiträdenas uppflyttning till A 5 [= Ca 9] innebure ett spörsmål om den riktiga avvägningen av deras nuvarande lönegradsplacering. Detta spörsmål vore närmast en tjänsteförteckningsfråga, som icke kunde lösas utan en jämförande prövning av olika tjänster, på vilken utredningen icke kunnat ingå. Med hänsyn till nu angivna förhållanden har inom utredningen — även med erkännande av ett visst berättigande i de till förmån för lönegraden A 5 [= Ca 9] framförda synpunkterna — uttalats, att tillräckliga skäl icke förelåge för utredningen att framställa förslag om A 5 [ = C a 9 ] såsom lägsta ordinarie biträdesgrad. Personalutredningen vill erinra, att 1946 års riksdag i skrivelse nr 255 begärt utredning om den s.k. likalönsprincipens genomförande i statsförvaltningen. Det synes uppenbart, att frågan om löneställningen för befattningar, vilka nu äro placerade i lägre lönegrad än A 5 [= Ca 9] och vilka rekryteras huvudsakligen med kvinnlig arbetskraft, därvid måste komma under övervägande. Vidare torde det vara att förvänta, att det år 1942 uppskjutna ställningstagandet till 1939 års tjänsteförteckningssakkunnigas förslag i fråga om uppflyttning av kontorsbiträdestjänster till kanslibiträdesgraden inom en relativt nära framtid kommer att underkastas en omprövning, vilken måhända kan

komma att i viss mån påverka bedömandet av kontorsbiträdenas löneställning. I det läge, som sålunda nu föreligger, har utredningen — utan att ingå på en prövning av skälen för och emot lönegraden A 5 [= Ca 9] såsom lägsta ordinarie biträdesgrad — stannat vid att icke framlägga förslag om ändrad lönegradsplacering av kontorsbiträdesbefattningarna.» Valet av lägsta ordinarie biträdesgrad borde alltså enligt utredningens uppfattning då stå mellan Ca 6 och Ca 8. Motståndet från personalhåll mot tjänsteförteckningssakkunnigas förslag om Ca 6 bottnade huvudsakligen i uppfattningen, att Ca 6 vore för låg och att tillräckligt med tjänster i Ca 8 ej skulle inrättas, varigenom slutresultatet lätt kunde bli ett sänkt löneläge för biträdespersonalen betraktad såsom enhetlig grupp. Personalutredningen ansåg sig böra förorda den lösningen, att 6 Ig kom till användning enbart för icke-ordinarie men ej för ordinarie tjänster. Det måste anses vara en fördel att ha endast en ordinarie grad för tjänster med arbetsuppgifter av i huvudsak likvärdig beskaffenhet. Den vid skrivbiträdesgradens inrättande förutsatta kategoriklyvningen mellan biträden med endast folkskoleutbildning och biträden med högre utbildning hade icke visat sig hållbar och borde slopas. Utredningen förordade att kontorsbiträdesgraden (Ca 8) skulle utgöra den lägsta ordinarie biträdesgraden, vilken regelmässigt borde uppnås av varje biträde. Som normal begynnelselönegrad vid nyanställning av biträdespersonal föreslog utredningen Cf 4, vilken vore lämpligt avvägd med hänsyn till att biträdena i regel vunne anställning vid unga år och tämligen snart efter slutad skolutbildning. Vidare framhölls, att även om det vanligen icke förelåge någon nämnvärd skillnad mellan de arbetsuppgifter, som anförtroddes skrivbiträden å ena och kontorsbiträden å andra sidan, det icke syntes omotiverat att på icke-ordinarie stadiet bibehålla en särskild rekryteringsgrad, inom vilken biträdena borde stanna viss tid för att inhämta erforderlig rutin, samtidigt som möjlighet därigenom bereddes att få en uppfattning om vederbörandes duglighet och på ett relativt tidigt stadium av befordringsgången skilja de mindre lämpliga från anställningen. Utredningen föreslog en befordringsgång, enligt vilken aspiranttiden i Cf 4 skulle utgöra l\f2 år, varpå skulle följa e.o. anställning, först i 6 Ig och efter ytterligare 1 år i 8 Ig. Ordinarie kontorsbiträdestjänst skulle i normala fall erhållas högst 7 år efter första anställningen. Utredningens förslag till befordringsgång t.o.m. Ce 8 godkändes av 1947 års riksdag, varefter utfärdades kungörelse om reglerad befordringsgång för viss ickeordinarie personal, gällande fr.o.m. 1/7 1947 (SFS 1947:436). Genom den reglerade befordringsgången avskaffades visserligen skrivbiträdesgraden som ordinarie grad men samtidigt bevarades den under de 2Va år, som infaller efter första anställningen. Vid de verk, t.ex. postverket och SJ, där skrivbiträdesgraden inte tidigare använts och kontorsbiträden anställts som aspiranter i (nuv.) 6 och som e.o. i (nuv.) 8 Ig, betydde befordringsgångens införande en sänkning av begynnelsegraden för kontorsbiträdeskarriären med 2 lönegrader och sålunda en försämring i förhållande till den lägsta »manliga» karriären. Kontorsbiträdestjänsten hör till de kvinnliga tjänster, som efter 1/7 1925 även fått manliga innehavare. Antalet män är emellertid mycket obetydligt i förhållande till antalet kvinnor (jfr bil. 3). De manliga kontorsbiträdestjänster (fr.o.m. 1/7 1925 = kontoristtjänster) i Ig motsv. nuv. 12, som vid 1925 års inplacering fanns vid SJ och statens vattenfallsverk och vilkas arbetsuppgifter redan då skilde sig från de kvinnligas (jfr ovan s. 351), har numera även fått kvinnliga innehavare; en klar differentiering i arbetsuppgifter mellan kontorsbiträdestjänsterna och kontoristtjänsterna föreligger (jfr följande avsnitt).

2. Mellangraderna Den mellangrad som 1925 fanns mellan den lägsta och högsta biträdesgraden, den i Ig motsv. nuv. 11 inplacerade kanslibiträdestjänsten, h a r fortfarande ett övervägande antal kvinnliga innehavare (1/10 1951 fanns 293 manliga ordinarie och e.o. kanslibiträden mot 4 021 kvinnliga). Efter 1925 har ytterligare en mellangrad tillkommit genom inrättandet av kontoristtjänster i nuv. 13 Ig. Den första kontoristtjänsten inrättades 1927 vid statens biografbyrå. Vid omorganisationen av pensionsstyrelsen 1936 inrättades också ett antal kontoristbefattningar. Därvid anförde allmänna civilförvaltningens lönenämnd, att det framstått som ett önskemål att kunna bereda befattningshavare i biträdesgrad en löneställning motsvarande någon av lönegraderna mellan 11 och 15; sålunda hade beträffande vissa kanslibiträdesbefattningar förelegat skäl för en något förbättrad lönegradsplacering, utan att likväl tjänsterna kunnat anses tillräckligt kvalificerade för att uppflyttas till kansliskrivargraden. En särskild befattning i exempelvis 13 Ig skulle lämpligen kunna komma till användning för åtskilliga arbetsuppgifter av mera kvalificerad art. Sedermera tillkom kontoristtjänster vid ännu några verk och 1939 års tjänsteförteckningssakkunniga för allmänna civilförvaltningen (SOU 1941:17) föreslog inrättande av ytterligare kontoristbefattningar; dylika finns numera vid flertalet verk. Om man borträknar SJ:s kontorister vid trafikavdelningen (1/10 1951: 1 708 m. och 15 kv., jfr nedan) kan även kontoristtjänsten i 13 Ig anses som en »kvinnlig» tjänst (1/10 1951 331 m. och 832 kv.). Frågan om gränsdragningen mellan de olika biträdesgraderna har utretts av 1947 års biträdesutredning, som haft att klarlägga de allmänna förutsättningarna (i fråga om kompetens och arbetsuppgifter) för att en biträdestjänst skall hänföras till kanslibiträdes-, kontorist- eller kansliskrivargraden (lönegraderna 11, 13 resp. 15).i Utöver kontoristtjänsterna i Ca 13 finns även kontoristtjänster i Ca 12 vid SJ, vattenfallsverket och telegrafverket (samt förste kontoristtjänster i Ca 14 vid SJ och vattenfallsverket). SJ:s och vattenfallsverkets kontoristtjänster leder sitt ursprung från de förutvarande manliga kontorsbiträdestjänsterna vilka namnförändrades 1925 (jfr föregående avsnitt). Huvudparten av SJ:s kontoristtjänster i Ca 12, befattningarna vid trafikavdelningen, uppflyttades fr. 1/7 1948 till Ca 13 under motivering att tjänstgöringen vid trafikavdelningen var mera mångskiftande och ansvarsfull än annan kontoristtjänst; sålunda förekom vid sidan av vanliga kontoristgöromål sådana göromål som tågklarering, biljett- och godsexpeditionstjänst m.m. Av de återstående kontoristtjänsterna i Ca 12 vid SJ innehades 1/10 1951 393 av män och 50 av kvinnor. 1948 års personalkommission vid SJ (SOU 1951:3) ansåg inte att de uppflyttade kontoristernas göromål kvalitativt sett låg över de övrigas och förordade Ca 13 för samtliga kontoristtjänster. Vid statens vattenfallsverk h a r den f.d. manliga kontoristtjänsten i Ca 12 kommit att få huvudsakligen kvinnliga innehavare; några kontoristtjänster i 13 Ig finns f.n. inte vid detta verk.2 Telegrafverkets kontoristtjänster i 12 Ig härstammar från de ursprungligen för manlig personal avsedda tjänster som inrättades fr.o.m. 1/7 1925. Tjänsten är besatt med ungefär lika många män som kvinnor och är att betrakta som en befordringstjänst mellan 11 och 13 lönegraden. 1 I betänkande (10/10 1951) har biträdesutredningen framlagt förslag till normer för lönegradsplacering av biträdespersonal, vilka normer i stort sett godkänts av 1952 års riksdag (prop. 14, statsutsk. uti. 31). 2 1930 inrättades en motsvarighet till SJ:s förste kontoristtjänst i 14 Ig; den innehas av både män och kvinnor.

Kontoristtjänsterna i Ca 12 är av speciellt intresse ur likalönssynpunkt, därför att det här otvivelaktigt är fråga om en ursprungligen »manlig» lönesättning. Det kan ifrågasättas, om inte också kontoristtjänsterna i Ga 13 kan anses ligga på en »manlig» löneplan — jfr SJ:s från 12 till 13 lönegraden uppflyttade, huvudsakligen manliga kontorister. Såsom nedan visas under avd. IV: B: 3 h a r också sinnessjukhusens kontoristtjänster i 13 lönegraden ursprungligen tillhört den manliga löneplanen (— f.d. manliga kameralbiträden).

3. Toppgraden vid kommunikationsverken Såsom av det föregående framgår fanns budgetåret 1924/25 vid SJ och statens vattenfallsverk både manliga och kvinnliga kontorsskrivare. Vid 1925 års inplacering bibehöll de manliga sin löneställning, motsvarande nuv. 19 Ig, medan de kvinnliga under benämningen kansliskrivare inplacerades i nuv. 15 Ig. Vid telegrafverket fanns intill 1/7 1925 endast kvinnliga kontorsskrivare (— kansliskrivare). Från denna tidpunkt inrättades manliga kontorsskrivarbefattningar i samma lönegrad som vid SJ. Vid postverket inrättades kansliskrivarbefattningar först 1927 och kontorsskrivarbefattningar först 1944. Vid SJ och statens vattenfallsverk var kontorsskrivargraden inte den kvinnliga toppgraden i kontorskarriären; där fanns också kvinnliga bokhållare, som under namnet förste kansliskrivare inplacerades i nuv. 16 Ig. I samma lönegrad inplacerades också vattenfallsverkets kvinnliga kassörer och bokhållare, namnförändrade till kassörer (kassörstjänsten i 13 m. Ig = 24 benämndes förste kassör, numera huvudkassör). Förste kansliskrivarbefattningar har sedermera (1946) inrättats även vid telegrafverket men däremot inte vid postverket. Statens järnvägar. Efter 1925 har den förutvarande kvinnliga kontorsskrivartjänsten dvs. kansliskrivartjänsten också fått manliga innehavare; även kvinnor har utnämnts å de förut för män reserverade kontorsskrivarbefattningarna. Förste kansliskrivartjänsterna, de förutvarande kvinnliga bokhållartjänsterna, har fått ett fåtal manliga innehavare men innehas ännu till övervägande delen av kvinnor. På samma sätt har den förutvarande manliga bokhållartjänsten i Ig 21 kommit att innehas även av enstaka kvinnor. En differentiering av arbetsuppgifterna för nämnda fyra tjänster, svarande mot lönegradsplaceringarna 15, 16, 19 och 21 h a r efter 1925 successivt genomförts. Vad först beträffar kvinnliga kontorsskrivare ( = kansliskrivare) och manliga kontorsskrivare, som 1925 delvis hade likartade arbetsuppgifter, framhöll järnvägsstyrelsen i ett yttrande över en framställning (november 1925) om höjd lönegradsplacering för kansliskrivartjänsten, att om, som i framställningen gjorts gällande, kansliskrivare och kontorsskrivare fullgjorde samma arbete, detta vore ett av speciella omständigheter betingat undantagsförhållande av övergående natur, som ej kunde tillmätas betydelse vid bestämmande av kansliskrivarnas avlöning. I ett överklagningsärende 1927, gällande kontorsskrivartjänster vid kontrollkontoret, erinrade järnvägsstyrelsen, att den efter kansliskrivargradens tillkomst 1925 sökt genomföra en uppdelning av de förut för endast kontorsskrivare avsedda kvalificerade arbetena. Därvid hade dessa kvalificerade arbetsuppgifter till övervägande grad måst anses lämpade för den lägre graden, dvs. kansliskrivargraden. Mellan 1915 och 1925 kunde man sätta likhetstecken mellan kvalificerade och kontorsskrivararbeten. »Nu äro de kvalificerade arbetena uppdelade, icke blott så, att man fordrar högre kvalificerade arbeten s.a.s. på samma plan för kontorsskrivare utan även och framför allt så, att man fordrar kvalifikationer av helt annan art för kontorsskrivare än för kansliskrivare.» (Kontrollkontorets chef 8/7 1927.)

I sitt förslag till personalstat för 1932 framhöll järnvägsstyrelsen, att kansliskrivare (som enligt styrelsens instruktion skulle ha lägst realexamen) borde ha »högre kvalificerat arbete, såsom registrerings-, annotations- och enklare uppsättningsarbeten». Då åtskilliga kansliskrivare såväl vid kontrollkontoret som vid styrelsens övriga kontor och byråer inte bestred göromål, som svarade mot lönegradsplaceringen, föreslog järnvägsstyrelsen i olika statförslag utbyte av kansliskrivartjänster mot kanslibiträdesbefattningar. Härigenom har en successiv minskning av antalet kansliskrivare ägt rum. Medan antalet ordinarie kvinnliga kontorsskrivare; i järnvägsstyrelsen 1924 utgjorde 184, varav 102 på kontrollkontoret, hade antalet kansliskrivare i järnvägsstyrelsen 1945 nedgått till 89, varav 39 på kontrollkontoret. I fråga om förste kansliskrivarna (de förutvarande kvinnliga bokhållarna) gjorde järnvägsstyrelsen i ett yttrande (nov. 1925) gällande, att de ofta nog erhållit sin löneställning inte på grund av speciellt krävande arbetsuppgifter utan mera som ett slags ålderstillägg; gentemot detta framhöll Statsbanornas kvinnliga tjänstemannaförening, att dylika befattningar inrättats för särskilt kvalificerade göromål, såsom vård av biblioteket, arbetsledning, registratorsgöromål å utrikes taxebyrån etc. I förslag till personalstat för 1932 framhöll styrelsen, att förste kansliskrivare borde förekomma endast å tjänster med mera speciella arbetsuppgifter. I skrivelse till 1936 års lönekommitté hemställde Statsbanornas kvinnliga tjänstemannaförening, att förste kansliskrivare skulle placeras i 18 Ig, dvs. en lönegrad under kontorsskrivare; därvid gjordes gällande, att före 1925 ingen skillnad funnits mellan manliga och kvinnliga bokhållares arbetsuppgifter och att den därefter verkställda uppdelningen inte motiverade den betydande skillnaden i lönegradsplacering; förste kansliskrivarnas arbetsuppgifter vore av liknande art som kansliskrivares men låge kontorsskrivares arbete kvalitativt nära. Statens vattenfallsverk. De förutvarande kvinnliga befattningarna kontorsskrivare ( = kansliskrivare, 15 Ig) och bokhållare (rr: förste kansliskrivare, 16 Ig) och den förutvarande manliga befattningen kontorsskrivare, 19 Ig, har blivit befordringstjänster, tillgängliga för både män och kvinnor, från kontorist- och förste kontoristtjänsterna i 12 och 14 Ig. De mera kvalificerade arbetsuppgifterna i kontorskarriären är sålunda differentierade på lönegradsserien 12, 14, 15, 16 och 19. Kansliskrivartjänsten i 15 Ig användes numera endast i mindre utsträckning (för registrators- och handsekreterargöromål); 3 tjänster i Ca 15 och 10 i Ce 15 innehas samtliga av kvinnor. Förste kansliskrivartjänsten användes för såväl registratorsgöromål som kamerala (jfr ovan s. 339) arbetsuppgifter. De 2 ordinarie tjänsterna i Ca 16 har båda kvinnliga innehavare; de e.o. innehas av både män och kvinnor (60 m., 20 kv.). Även kvinnor har numera befordrats till kontorsskrivare i 19 Ig med samma arbetsuppgifter som männen (kvalificerade kamerala göromål, arbetsledning o.d.). Den förutvarande kvinnliga kassörstjänsten i 16 Ig har numera även manlig innehavare. Telegrafverket. Någon manlig motsvarighet till de kvinnliga kontorsskrivarbefattningarna fanns inte under budgetåret 1924/25, men samtidigt som dessa förändrades till kansliskrivarbefattningar, dvs. fr.o.m. 1/7 1925, inrättades kontorsskrivarbefattningar i nuv. 19 Ig, närmast avsedda för icke-ordinarie manlig kontorspersonal vid verkstaden, vilken inte tidigare kunnat erhålla ordinarie anställning, då ordinarie befattningar för manlig kontorspersonal ej funnits. Ännu åtskilliga år efter 1925 var kansliskrivarbefattningarna uteslutande besatta med kvinnor och kontorsskrivarbefattningarna uteslutande med män. 1927 resp. 1936 utnämndes de första kvinnliga kontorsskrivarna resp. manliga kansliskrivarna. F.n. finnas ungefär lika många manliga som kvinnliga kontorsskrivare, medan kansliskrivarbefattningarna till ca 4/s innehas av kvinnor. Den 1946 inrättade förste kansliskrivarbefattningen har blivit en övervägande kvinnlig befattning.

Arbetsuppgifterna för kansliskrivar-, förste kansliskrivar- och kontorsskrivarbefattningarna torde i stort sett vara differentierade med hänsyn till lönegradsplaceringen 15, 16 och 19. Det bör understrykas, att kontorsskrivarbefattningarna (i nuv. 19 Ig) och förste kansliskrivarbefattningarna vid telegrafverket — i motsats till SJ och vattenfalls verket — tillkommit efter 1925 års inplacering. Postverket. Vid postverket fanns vid 1925 års inplacering inga kvinnliga kontorsskrivare (— kansliskrivare). De kvalificerade kontorsgöromålen vid styrelsen bestreds i stället av postexpeditörer och förste postexpeditörer. Först fr.o.m. 1/7 1927 inrättades kansliskrivarbefattningar, avsedda som befordringstjänstcr för den icke postexpeditörsutbildade personalen inom kontorskarriären. 1928 angavs arbetsuppgifterna för kansliskrivare såsom »arbete av självständig art och i dylikt hänseende jämförligt med det som utfördes av postexpeditörer», arbetsledning för mindre personalstyrka av kansli- och kontorsbiträden samt arbete som krävde språkkunskaper. Kansliskrivartjänsten har hela tiden varit och är fortfarande en »kvinnlig» tjänst. Detsamma är fallet med den fr.o.m. 1/7 1944 inrättade kontorsskrivartjänsten. Den nya befattningen avsågs för uppflyttning i lönegrad av sådana inom generalpoststyrelsen placerade befattningshavare i 15 och 16 Ig, vilka hade att självständigt handlägga och svara för viss viktig arbetsdetalj eller utöva förmanskap över en större, med kontorsarbete sysselsatt personalgrupp eller biträda såsom arbetsledare. Den skulle stå öppen såväl för personal med postexpeditörsutbildning som för personal inom den egentliga kontorskarriären. Sedan 1944 har ett antal kansliskrivar- och förste postexpeditörsbefattningar vid generalpoststyrelsen uppflyttats till kontorsskrivargraden. Fr.o.m. 1/7 1949 inrättades vid de fem största postdirektionerna kontorsskrivarbefattningar, vilkas innehavare fick övertaga redogörargöromål, som tidigare åvilat förste postassistenter (Ca 21). Arbetsuppgifterna för postverkets kontorsskrivare kan sammanfattningsvis angivas sålunda: arbetsledning, kontroll- och revisionsarbete, kansligöromål (för vilka postassistentutbildning inte erfordras) samt redogörarskap vid postdirektion.

4. Toppgraden vid allmänna civilförvaltningen Såsom förut framhållits var — bortsett från utrikesförvaltningens kanslister - de kvinnliga kontorsskrivarna (efter inplaceringen 1925 kallade kansliskrivare) de högsta kvinnliga tjänstemännen vid allmänna civilförvaltningen, medan vid kommunikationsverken (SJ och statens vattenfallsverk) utöver kvinnliga kontorsskrivare även fanns kvinnliga bokhållare, vilka 1925 under benämningen förste kansliskrivare inplacerades i nuv. 16 Ig. Dessa relativt fåtaliga kvinnliga bokhållare torde i regel ha haft något mera kvalificerade göromål än kontorsskrivarna vid samma verk. Av olika uttalanden vid inplaceringen 1925 framgår, att åtskilliga av allmänna civilförvaltningens kontorsskrivare hade göromål av minst lika kvalificerad art som kommunikationsverkens bokhållare (av vilka åtskilliga var registratorer). Införandet av en bokhållargrad även vid allmänna civilförvaltningen diskuterades vid inplaceringen — men ställdes på framtiden, varför alla kontorsskrivare (=r kansliskrivare) vid allmänna civilförvaltningen fick en löneställning motsv. nuv. 15 Ig. Detta betydde att de placerades 4 lönegrader under kommunikationsverkens manliga kontorsskrivare m.fl. och 4 lönegrader under landskanslister och landskontorister, vilkas göromål, som tidigare visats, torde kunna anses ha varit i stort sett likvärdiga med göromålen å åtminstone de mest kvalificerade kvinnliga kontorsskrivartjänsterna vid departement och ämbetsverk. Efter inplaceringen 1925 var sålunda den kvinnliga topplönen för

det mest kvalificerade kontorsarbetet nuv. 15 Ig vid allmänna civilförvaltningen och 16 Ig vid kommunikationsverken, medan motsv. »manliga» lön var nuv. 19 Ig. Efter 1925 har vid allmänna civilförvaltningen inträffat, att tjänster i nuv.. Ig 18 och 19 inrättats för samma slags göromål, som 1925 ålåg vissa kvinnliga tjänstemän i den kvinnliga toppgraden (främst registrators- och kassörsgöromål). Registratorstjänster i 18 och 19 lönegraderna. Såsom den föregående framställningen visat innehades budgetåret 1924/25 befattningen som verksregistrator vid ett flertal verk av kvinnliga kontorsskrivare. Flera av dessa kvinnliga tjänster hade tillkommit genom utbyte av manliga registratorstjänster i 13 m. Ig (— 24). Fr.o.m. budgetåret 1927/28 utbyttes även den manlige registratorn i tullstyrelsen och de en lönegrad högre placerade manliga registratorerna i departementen mot kvinnliga registratorer, men dessa placerades inte i samma grad som de före 1925 tillkomna kvinnliga registratorerna utan i stället inrättades särskilda registratorstjänster i 19 Ig vid departementen och i 18 Ig vid tullstyrelsen. I p r o p . 1927:1, gemensamma frågor, erinrade chefen för finansdepartementet om det utbyte av akademiskt utbildade manliga registratorer mot kvinnlig personal, som verkställts inom ett flertal centrala ämbetsverk. I en inom finansdepartementet upprättad PM hade ifrågasatts, om inte även inom statsdepartementen de med registratorstjänster (i Ig motsv. nuv. 25) förenade göromålen borde k u n n a anförtros åt m i n d r e kvalificerad personal. Registratorernas huvuduppgift (diarieföring samt ordnande och vård av handlingar) syntes utan nämnvärda olägenheter kunna övertagas av befattningshavare utan universitetsutbildning. Registratorernas uppgift att lämna upplysningar åt myndigheter och enskilda skulle vid utbyte mot lägre kvalificerade befattningshavare måhända i större omfattning komma att åvila vederbörande b y r å inom departementet, vilket dock inte syntes utgöra något hinder för den ifrågasatta omläggningen. Om registratorernas skötsel av departementets ekonomiska angelägenheter anförtroddes åt befattningshavare med lägre kompetens, syntes det bliva erforderligt att en n ä r m a r e tillsyn över handhavandet av de ekonomiska frågorna utövades av någon högre tjänsteman i departementet. Reträffande lönegradsplaceringen för de nya, icke juridiskt utbildade registratorerna ansågs övervägande skäl tala för att de fick en något högre löneställning än ämbetsverkens registratorer; 18 Ig föreslogs. Allmänna civilförvaltningens lönenämnd fann denna placering väl låg, även om en avsevärt lägre löneställning än 25 Ig finge anses fylla anspråken p å en skälig lönegradsplacering. Det syntes nämnden mest ändamålsenligt, att statsdepartementens registratorer även vid en allmän nedflyttning i lönegrad dock tilldelades en sådan löneställning, att för befattningarna kunde förvärvas tjänstemän med tillräcklig utbildning och erfarenhet, för att åt dem fortfarande skulle kunna uppdragas även de till överflyttning på andra befattningshavare tilltänkta göromålen. Nämnden ansåg, att departementens registratorer inte borde sättas lägre än i 21 Ig och erinrade bl.a., att i denna lönegrad placerats befattningarna förste postassistent vid postverket och bokhållare vid de övriga kommunikationsverken, med vilka befattningar vore förenade arbetsuppgifter, som i avseende å vikt och betydelse syntes kunna anses jämförliga med departementsregistratorernas. Departementschefen anförde, att även om det kunde befinnas nödigt att undantagsvis å annan befattningshavare överflytta göromål, som då åvilade registratorerna, syntes göromålen i det s*tora hela inte vara av den art, att för deras behöriga fullgörande behövdes de kvalifikationer, som dittills krävts av registratorerna. Departementschefen ansåg en placering i 19 Ig tillräcklig. 1927 års riksdag biföll förslaget om departementsregistratorerna och beslöt även inrättande av en registratorstjänst i 18 Ig vid generaltullstyrelsen i utbyte

mot en manlig registratorstjänst i 24 Ig (prop. 1927:70). 1926 års besparingssakkunniga hade föreslagit 20 Ig, varvid som motivering för högre placering än för vid övriga ämbetsverk inrättade verksregistratorsbefattningar framhållits de särskilda arbetsuppgifterna (vård av generaltullstyrelsens ganska omfattande arkiv och uppdrag att på begäran av åklagare tillhandahålla uppgifter ur registret över för smuggelbrott dömda p e r s o n e r ) . Allmänna civilförvaltningens lönenämnd hade erinrat om sitt förslag, att departementsregistratorerna skulle placeras i 21 Ig; för registratorstjänsten i tullstyrelsen, med vilken redogöraransvar icke eller endast i ringa mån vore förenat, syntes 20 Ig skälig. Departementschefen fann — vid det förhållandet, att de förut i 25 Ig placerade departementsregistratorerna föreslagits till 19 Ig — att den i 24 Ig placerade registratorstjänsten i tullstyrelsen inte lämpligen borde sättas högre än i 18 Ig, dvs. fortfarande en lönegrad lägre än motsvarande tjänster i statsdepartementen. Därmed hade han dock inte tagit någon ståndpunkt till frågan om övriga registratorers i de centrala verken lönegradsplacering. Vid 1928 års riksdag inrättades ytterligare en registratorstjänst i 18 Ig (vid statskontoret) och vid 1929 års riksdag ytterligare tre (statistiska centralbyrån, kammarkollegium och kommerskollegium). I samtliga fallen övertogs registratorsgöromålen från tjänstemän i nuv. 24 Ig. Beträffande registratorstjänsten vid statskontoret förekom en diskussion om lönegradsplaceringen. 1926 års besparingssakkunniga hade funnit kansliskrivargraden fullt tillräcklig, men statskontoret ansåg det inte rimligt eller rättvist att tjänsten skulle nedflyttas fler lönegrader än statsdepartementens registratorer, av vilka flera syntes hava m i n d r e omfattande och krävande göromål. Statskontoret påyrkade därför placering i 18 Ig och fick understöd av allmänna civilförvaltningens lönenämnd, som framhöll att registratorstjänsten i statskontoret vore en av de mera krävande b l a n d centrala ämbetsverkens registratorstjänster. Lönenämnden tryckte särskilt p å registratorns ekonomiska ansvar. Visserligen hade i åtskilliga fall registratorso c h därmed ofta även redogörargöromålen ålagts befattningshavare i kansliskrivargraden, men nämnden erinrade om departementschefens uttalande vid 1925 års inplacering av de kvinnliga befattningarna, att vissa av de göromål, som utfördes av de dåvarande kontorsskrivarna, t.ex. registrators- och kassörsgöromål, motiverade ett högre löneläge än för kontorsskrivare i allmänhet. (Två reservanter i lönenämnden gjorde gällande, att varken registreringsarbetet eller kassörsgöromålen i statskontoret var mera kvalificerade än de som på a n d r a håll utfördes av kansliskrivare.) Departementschefen fann det inte riktigt, att tjänsten jämställdes med kansliskrivargraden; göromålens omfattning och beskaffenhet — särskilt kassörsgöromålen — syntes motivera 18 Ig. Sammanfattningsvis kan alltså konstateras, att de under åren 1927—1929 indragna manliga registratorstjänsterna i 24 Ig vid centrala ämbetsverk samtliga ersattes med registratorstjänster i 18 Ig, dvs. tre lönegrader högre än de kvinnliga verksregistratorer, som fanns 1925. Frågan blir då, om registratorstjänsterna i 18 Ig var mera kvalificerade än de förut inrättade, i 15 Ig kvarstående eller om lönegradsplaceringen innebar en högre värdering av arbetsuppgifterna för •de kvinnliga tjänster, som 1925 placerats i 15 Ig. Diskussionen kring tjänsten vid statskontoret synes ge ett visst stöd för antagandet, att bland de före 1925 inrättade registratorstjänsterna i kansliskrivargraden fanns åtminstone några som var lika krävande som tjänsten i statskontoret. Detta skulle tala för antagandet att inrättandet av registratorstjänster i 18 Ig innebar en högre värdering av arbetsuppgifter som redan 1925 ålåg tjänstemän i allmänna civilförvaltningens högsta kvinnliga normalgrad. Användandet av 18 Ig synes ha varit beroende av departementsregistratorernas tidigare beslutade placering i 19 Ig och innebar ett bibo-

hållande av en lönegrads skillnad mellan departements- och ämbetsverksregistratorer. Lönegradsskillnaden 18—19 synes sålunda inte ha baserats på någon direkt jämförelse mellan arbetsuppgifterna för ämbetsverks- och departementsregistratorerna. Att 18 Ig efter 1927—1929 års beslut betraktats som normalgrad för ämbetsverksregistratorer synes framgå av ett i prop. 1930:233 återgivet bet. ang. lotsstyrelsens organisation, i vilket bl.a. föreslogs, att registratorstjänsten skulle sänkas från 24 till 18 Ig; ännu 1925 hade visserligen ifrågasatts kansliskrivartjänst, men »under senare år» hade registratorstjänster i centrala ämbetsverk placerats i 18 Ig. Förslaget accepterades emellertid inte av allmänna civilförvaltningens lönenämnd som framhöll, att särskilda skäl åberopats vid inplacering i 18 Ig av registratorstjänsterna vid generaltullstyrelsen och statskontoret. Med registratorstjänsten vid lotsstyrelsen vore icke förenat något ekonomiskt ansvar i följd av kassarörelse. Ej heller i övrigt syntes göromålen motivera befattningshavarens särskiljande från de med registratorsgöromål sysselsatta kansliskrivarna inom ett flertal övriga verk. Departementschefen anslöt sig i ovannämnda prop, till lönenämndens uppfattning och föreslog att registratorstjänsten vid inträffande ledighet skulle utbytas mot kansliskrivartjänst, vilket även blev riksdagens beslut. För första gången efter 1925 kom sålunda en registratorstjänst att placeras i endast kansliskrivargraden. 1934 placerades likaledes registratorstjänsten vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen endast i 15 Ig, varvid emellertid lönenämnden uttalade, att skäl skulle kunna anföras för tjänstens omedelbara placering i högre lönegrad, eftersom registratorsbefattningar i några fall hos centrala ämbetsverk placerats i 18 Ig. År 1935 tillkom dels en registratorstjänst i 15 Ig vid riksförsäkringsanstalten, dels en i 18 Ig vid patent- och registreringsverket. Någon särskild motivering för den senare tjänstens placering anfördes inte, men i fråga om den förra framhöll statskontoret, att — i anslutning till vad som uttalades vid nedflyttningen av registratorsbefattningen i lotsstyrelsen — torde böra krävas särskilda skäl, såsom t.ex. ekonomiskt ansvar till följd av kassarörelse, för att registratorsbefattning skulle placeras högre än i 15 Ig. 1936 placerades i 18 Ig registratorstjänsten vid lantmäteristyrelsen — utan särskild i propositionen anförd motivering. Medan under åren 1927—1929 alla nyinrättade registratorstjänster vid centrala ämbetsverk satts i 18 Ig, differentierades de sålunda fr.o.m. 1930 på 15 och 18 Ig. Någon höjning av år 1925 förefintliga, av kansliskrivare uppehållna registratorstjänster skedde däremot inte. De u n d e r åren 1927—1941 inrättade registratorstjänsterna i 18 Ig besattes med kvinnor — med undantag för tjänsterna vid statskontoret och kammarkollegiet. Tjänsterna i 15 Ig synes alla ha fått kvinnliga innehavare. Kassörstjänster. Inrättandet av registratorstjänster i 18 och 19 Ig synes även ha influerat på lönegradsplaceringen för kassörstjänster. Närmast före 1/7 1925 innehade kvinnliga kontorsskrivare tjänster med huvudsakligen kassagöromål (fångvårdsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten), vilka tillkommit genom utbyte av manliga kassörsbefattningar i 13 m. Ig ( = nuv. 24). Vid ett flertal verk fanns ännu 1925 dylika manliga kassörstjänster kvar. Även kassörsgöromålen hörde till de av kontorsskrivarnas göromål, som departementschefen i sitt uttalande i p r o p . 1925 ansåg motivera ett högre löneläge. År 1933 inrättades den första kassörstjänsten i 18 Ig (lantmäteristyrelsen). I sitt förslag om lönegradsplacering erinrade allmänna civilförvaltningens lönenämnd, att under senare år befattningshavare med registrators- och liknande göromål hänförts till 18 Ig; en reservant befarade konsekvenser på andra håll, där befattningshavare i 15 Ig utförde liknande arbete. Fr.o.m. 1937 uppflyttades en kansliskrivare i pensionsstyrelsen till kassör i 18 Ig och samma år inrättades en befattning som kassör och registrator i 18 Ig vid rikets allmänna kartverk.

Fr.o.m. 1938 uppflyttades till 18 lg dels en kansliskrivare i riksförsäkringsanstalten, dels en kansliskrivare i socialstyrelsen (registrator och kassör). Förslag om uppflyttning av sistnämnda tjänst hade under hänvisning till registratorernas lönegradsplacering framförts redan 1929. Även sedan 18 lg börjat användas för kassörstjänster inrättades emellertid kassörstjänster i kansliskrivargraden. Utvecklingen betydde sålunda — liksom för registratorstjänsterna — en differentiering på 18 och 15 lg. Några principer för differentieringen kan inte utläsas ur förslagen om tjänsternas inrättande. Den iakttagelsen kan dock göras, att kassörstjänsterna i 18 lg i regel tillkom vid verk, där kamrerartjänster inte fanns, och där kassörerna sålunda kan antas ha haft även mer kvalificerade kamerala göromål än de rena kassörsgöromålen. Även om det skulle vara möjligt att få fram en klar avgränsning mellan de olika slagen av kassörstjänster kvarstår samma problem som i fråga om registratorstjänsterna: innebar användningen av 18 lg en omvärdering av göromål, som 1925 åvilade de i 15 lg inplacerade kvinnliga kontorsskrivartjänsterna, eller var de till 18 lg hänförda kassörstjänsterna väsentligt mer kvalificerade än någon eller några av de kontorsskrivartjänster med kassörsgöromål som fanns 1925? Tre av kassörstjänsterna i 18 lg tillkom genom höjning av kansliskrivartjänster, varvid i två fall direkt åberopades ökat arbete och ansvar. I varje fall kan man konstatera, att genom anlitandet av 18 lg för registratorer vid centrala ämbetsverk tillkommit en ny toppgrad för biträdeskarriären och att den även kom att utnyttjas för kassörstjänster. Samtliga de nya kassörstjänsterna i 18 lg fick kvinnliga innehavare. Den »kvinnliga» toppgraden i departementet, 19, kom även att användas för en kassörstjänst vid ett centralt ämbetsverk. Den 1937 vid arméförvaltningen inrättade kassörstjänsten, som betecknades som kvinnlig och även fick kvinnlig innehavare, placerades nämligen i 19 lg under direkt hänvisning till löneställningen för departementens kvinnliga registratorer. Uppflyttning av föreståndaren för varumärkesgranskningen. Den höjning av den högsta kvinnliga normalgraden från 15 till 18, som den nu skildrade utvecklingen beträffande registrators- och kassörstjänster synes visa, kom även till uttryck i en uppflyttning 1931 av befattningen som föreståndare för varumärkesgranskningen vid patent- och registreringsverket. Denna befattning hade 1899 uppförts som tjänst i första normalgraden (13 m. lg = nuv. 24) men från början fått en kvinnlig innehavare, som sålunda haft samma lön som manliga förstagradstjänstemän. Sedan den ursprungliga kvinnliga innehavaren avgått, begärde patent- och registreringsverket i sina petita för budgetåret 1924/25, att den i 13 m. lg uppförda befattningen, som fortfarande lämpligen borde besättas med kvinnlig innehavare, skulle förändras till en befattning för kvinnliga tjänstemän. Arbetet med granskning av varumärkesansökningar samt ordnande och vården av det därför erforderliga granskningsmaterialet vore synnerligen maktpåliggande och ansvarsfullt och betingade ovillkorligen en kvinnlig kontorsskrivartjänst. Departementschefen hade intet att erinra mot den av ämbetsverket självt förordade nedflyttningen från 13 m. lg till 5 kv. lg och i staten fr.o.m. budgetåret 1924/25 uppfördes en kontorsskrivartjänst (fr.o.m. 1/7 1925 = kansliskrivare). I ett sakkunnigbetänkande 1930 föreslogs tjänstens höjning till 18 lg. Patent- och registreringsverket framhöll, att då tjänsten 1924 satts i 5 kv. lg detta hade varit den högsta lönegrad, i vilken kvinnliga befattningshavare inom den centrala statsförvaltningen då placerades. Enär befattningen vore mycket krävande och snarast av den karaktär, som plägade påkalla anlitandet av manlig arbetskraft, ifrågasattes dess placering i 22 lg, varvid erinrades att den före 1924 var uppförd i lönegrad motsv. 24. Kungl. Maj:t (prop. 1931:135) och riksdagen ansåg emellertid 18 lg tillräcklig.

I sina petita för budgetåret 1935/36 föreslog patent- och registreringsverket höjning till 24 Ig, varvid erinrades att tjänsten ursprungligen tillhört notariegraden och också väl uthärdade en jämförelse med befattningarna i denna grad. Att befattningen 1924 ändrades till kvinnlig kontorsskrivartjänst berodde enligt ämbetsverket ingalunda på att den tidigare övervärderats utan därpå att tjänsten ansågs alltjämt böra besättas med kvinna och därför förändras till en befattning för kvinnliga tjänstemän, vid vilket förhållande den då ej gärna kunde komma på högre plan än kontorsskrivartjänst. »Visserligen blev, när högre normalgrad för kvinnliga befattningshavare än B 11 [ = Ca 15] införts, föreståndarbefattningen år 1931 uppflyttad till B 14 [ = C a l 8 ] , men den är alltjämt, liksom år 1924, betraktad såsom 'en befattning för kvinnliga tjänstemän'.» Ämbetsverkets framställning kom inte att föranleda någon åtgärd. Befattningen kvarstår fortfarande i 18 Ig och h a r kvinnlig innehavare. Bortsett från det faktum att den manliga tjänsten i 13 m. Ig 1899—1924 hade kvinnlig innehavare, h a r sålunda föreståndarebefattningen genomlöpt samma stadier som vissa registratorstjänster: 24—15—18. Tjänstens höjning från 15 till 18 Ig synes utgöra ett stöd för antagandet, att inrättande av tjänster i 18 Ig inneburit en höjning av den kvinnliga toppgraden från 15 till 18. Av patent- och registreringsverkets ovan refererade yttrande framgår ju också, att man 1934 hade den uppfattningen att en ny högsta normalgrad för kvinnliga befattningshavare införts. Normer för lönegradsplaceringen av registrators- och kassörstjänster uppställdes av tjänsteförteckningssakkunniga för allmänna civilförvaltningen (SOU 1941: 17). Efter en historik över registratorsbefattningarnas tidigare löneställning (s. 47 f) konstaterade de sakkunniga att befattningshavare med registratorsgöromål utgjorde en i lönehänseende föga enhetlig grupp. Olikheterna i löneställning hade sin reella orsak i skiljaktigheter beträffande tjänsteåliggandena, vilka gjorde en lönedifferentiering ofrånkomlig. Däremot kunde påstås, att gällande lönegradsplaceringar icke i allo vore uttryck för en konsekvent genomförd värderingsp r i n c i p . De sakkunniga fann de allmänna skäl, vilka anförts till stöd för tidigare beslut om nedflyttning av registratorstjänster, vara bärande och ansåg alltså, att registratorsgöromål i regel kunde med fördel överlämnas åt befattningshavare utan akademiska examensmeriter. Det fölle sig naturligt att ställa registratorstjänsterna i visst samband med de s.k. biträdesbefattningarna, vilka regelmässigt hänförts till 6, 8, 11, 13 och 15 Ig. Då registratorsgöromålen otvivelaktigt borde räknas till de mest krävande av arbetsuppgifterna för tjänstemän i biträdesgrad, syntes som normalgrad för verksregistrator inte böra ifrågasättas annan löneställning än 15 Ig. Med hänsyn till registratorsgöromålens olika sammansättning vid olika myndigheter ansågs dock högre löneläge påkallat för åtskilliga verksregistratorstjänster, bl.a. för tjänster med särskilt ansvarsfulla ekonomiska uppgifter (redogöraruppgifter). F ö r de kvalificerade registratorstjänsterna ansågs 18 och 21 Ig böra ifrågakomma. (Någon registratorstjänst som borde placeras i 21 Ig hade de sakkunniga dock inte funnit.) Statsdepartementens registratorsbefattningar, som efter nämnda riktlinjer borde vara placerade i 18 Ig, syntes i viss mån intaga en särställning, varför de sakkunniga inte föreslog någon ändring av deras placering i 19 Ig. Kassörstjänsterna borde enligt de sakkunniga i normala fall vara placerade i 15 Ig samt i fall, då göromålen vore att anse såsom mera kvalificerade, i 18 Ig. Vid bedömandet av huruvida en kassörstjänst borde hänföras till 15 eller till 18 Ig, måste hänsyn tagas till flera faktorer, bl.a. göromålens egentliga svårighetsgrad, kassarörelsens omfattning och därmed sammanhängande bokföringsorganisatoriska problem, förekomsten av högre kamerala tjänstemän. Kassörstjänsterna

karakteriserades av de sakkunniga — till skillnad från kamrerar- och redogörartjänster med fullt redogöraransvar i alla principfrågor r ö r a n d e författningstolkning o.d. — såsom »verkställighetsorgan med eget ansvar i stort sett endast för att utbetalning sker enligt meddelat anordningsbeslut och till där angiven betalningsmottagare samt att utbetalningen är siffermässigt riktig» (s. 60). De sakkunnigas förslag om registrators- och kassörstjänsters lönegradsplacering, vilka innebar såväl höjningar som sänkningar, bifölls i stort sett av 1942 års riksdag. Bl.a. nedflyttades från 18 till 15 Ig registratorstjänsten vid generaltullstyrelsen, dvs. den första registratorstjänst, för vilken 18 Ig kommit till användning. Inrättande av kontorsskrivartjänster vid allmänna civilförvaltningen. Utöver de registrators- och kassörstjänster, som i det föregående behandlats, har fr.o.m. 1935 vid allmänna civilförvaltningen inrättats kontorsskrivartjänster i 19 Ig. Dessa motsvarar sålunda i lönehänseende de manliga kontorsskrivartjänster, som före 1/7 1925 fanns vid de båda kommunikationsverken SJ och statens vattenfallsverk och som numera även har kvinnliga innehavare. De första ordinarie kontorsskrivartjänsterna utanför kommunikationsverken inrättades vid riksförsäkringsanstalten fr.o.m. budgetåret 1935/36. Redan 1918 hade riksförsäkringsanstalten velat inrätta tjänster motsvarande järnvägsstyrelsens manliga kontorsskrivartjänster. Därvid framhölls, att en del göromål vid anstalten vore av den natur, att de ej lämpligen kunde anförtros åt kvinnliga biträden men dock inte krävde mera kvalificerad utbildning. Framställningen om inrättande av ordinarie tjänster föranledde ingen åtgärd, men från början av 1920-talet inrättades extra ordinarie tjänster i lönegrader motsv. nuv. 19, 18 och 16. Fram till 1931 innehades dessa tjänster uteslutande av män men därefter förordnades i enstaka fall även kvinnor från biträdeskarriären. I sina petita för budgetåret 1935/36 begärde riksförsäkringsanstalten ordinarie kontorsskrivartjänster i såväl 19 som 21 Ig. Allmänna civilförvaltningens lönenämnd ansåg att frågan om inrättande av nya ordinarie tjänster i dessa lönegrader kunde vara av betydelse även för andra verk inom den centrala statsförvaltningen och ifrågasatte om inte förslaget borde prövas i ett vidare sammanhang. Fr.o.m. 1935/36 inrättades endast tjänster i 19 Ig men efter upprepade framställningar från riksförsäkringsanstalten tillkom fr.o.m. 1945/46 även förste kontorsskrivartjänster i 21 Ig. Antalet kontorsskrivare i Ca och Ce 19 vid riksförsäkringsanstalten är f.n. 3 m ä n och 18 kvinnor; vidare finns 8 manliga och 5 kvinnliga förste kontorsskrivare (Ca och C e 2 1 ) . Även vid pensionsstyrelsen har (fr.o.m. budgetåret 1947/48) inrättats kontorsskrivartjänster i Ca 19 (1/10 1951 1 man och 7 kvinnor) samt förste kontorsskrivartjänster i Ca 21 (1 man och 1 kvinna). Sedan ordinarie kontorsskrivartjänster 1935 inrättats vid riksförsäkringsanstalten kom befattningen till användning för höjning av kansliskrivartjänster (innehavda av kvinnor) vid domänstyrelsen (1942) och karolinska-mediko-kirurgiska institutet (1947). 1 Befattningshavaren vid domänstyrelsen hade vid h ö j uingen till uppgift att biträda vid arbetet med avlönings-, pensions- och matrikelärenden; numera omfattar göromålen huvudsakligen pensionsuträkning. Arbetsuppgifterna för kansliskrivaren vid karolinska institutet innefattade inte b a r a 1 Befattningen kom även till användning vid försäkringsinspektionen, där en från e.o. kansliskrivare till e.o. kontorsskrivare höjd befattning ordinariesattes 1942. Denna kontorsskrivarbefattning, med vilken förenats speciella arbetsuppgifter (granskning och revision av de uppgifter rörande verksamheten, som författningsenligt inges till inspektionen av de s.k. riksbolag, vilkas rörelse omfattar skadeförsäkring, inkl. sjuk- och olycksfallsförsäkring), utbyttes emellertid redan 1947 mot en befattning som revisionsassistent i Ca 22.

registratorsgöromål utan också speciella kansligöromål. Som motiv för höjningen framhöll lärarkollegiet bl.a., att arbetsuppgifterna väl kunde jämföras med dem som fullgjordes av föreståndare för arbetsdetalj vid länsstyrelserna (landskanslist,, landskontorist i Ca 21). Universitetskanslern framhöll, att göromålen väl kunde jämställas med registratorernas i statsdepartementen. 1 Andra tjänster i 19 lönegraden. Befattningar i samma lönegrad som kontorsskrivarbefattningen men med annan tjänstebenämning inrättades fr.o.m. 1948, nämligen bokhållarbefattningar vid 3 hovrätter och kanslistbefattningar vid 2 hovrätter och 17 domsagor. Arbetsuppgifterna å dessa befattningar synes i viss. mån likartade med göromålen å kassörs- resp. registratorsbefattningar. Bokhållarbefattningarna innehas alla av kvinnor; av kanslisterna vid hovrätterna är en manlig och en kvinnlig och vid domsagorna finns 4 manliga kanslister mot 13 kvinnliga. Förslag om befattningarnas inrättande framlades i p r o p . 1947:268. Enligt prop, skulle innehavarna av bokhållarbefattningarna självständigt utföra kamerala arbetsuppgifter. Kanslisten vid Svea hovrätt skulle bl.a. föra diarium över till hovrätten inkommande skrivelser i administrativa ärenden, handlägga personalärenden och i övrigt biträda hovrättssekreteraren. Kanslisten vid Göta hovrätt skulle främst ansvara för vården av hovrättens arkiv. Kanslistbefattningar i 19 Ig hade av 1943 års domarutredning (SOU 1946:57) föreslagits inrättade vid de större domsagorna för domsagobiträden, åt vilka i större utsträckning anförtroddes att på eget ansvar h a n d h a sådana expeditionella uppgifter vid domsagokanslierna som uppsättande och delgivning av stämningar, kallelser, förelägganden och andra beslut. Vid de större domsagor, där kanslistbefattningar inte inrättades, anförtroddes dessa arbetsuppgifter åt kansliskrivare och vid de mindre domsagorna åt kontorister. Den förstärkning av domsagornas biträdespersonal, som genomfördes fr.o.m. 1948, avsåg dels att möta den nya rättegångsordningens stegrade krav på häradsrätternas kanslier dels att främja önskemålet att från juristpersonalen avlasta icke juridiska göromål. Jämförelse med förutvarande manliga befattningar. Såsom förut framhållits (s. 349) fanns 1925 vid departement och centrala ämbetsverk praktiskt taget inga tjänster mellan de högsta kvinnliga tjänsterna (inplacerade i Ig motsv. nuv. 15) och de manliga i nuv. 24 Ig. Motsvarighet saknades alltså till kommunikationsverkens manliga tjänster i nuv. 19 Ig; dock fanns vid länsstyrelserna manliga landskontorister och landskanslister, vilka just fr.o.m. 1/7 1925 inordnades i avlöningsreglementet och placerades i samma lönegrad som kommunikationsverkens manliga tjänster i nuv. 19 Ig. Förut har visats (s. 349 f) att arbetsuppgifterna för landskanslister och landskontorister 1925 torde ha varit i stort sett likvärdiga med göromålen å allmänna civilförvaltningens kvinnliga tjänster i nuv. 15 Ig.. Efter 1925 h a r som av det föregående framgår vid departement och centrala ämbetsverk inrättats tjänster i 18 och 19 Ig, med vilka förenats göromål av samma slag, som vid 1925 års inplacering åvilade vissa av de kvinnliga tjänsterna i nuv. 15 Ig; dessa tjänster är huvudsakligen besatta med kvinnor. De manliga tjänster i 19 Ig vid kommunikationsverken, som 1925 svarade mot dessa verks kvinnliga tjänster i 15 Ig, har fortfarande samma löneställning, även om arbetsuppgifterna för vissa av dem, exempelvis postassistenter och telegrafassistenter, i viss mån ändrats. Däremot h a r landskanslisterna och landskontoristerna fr.o.m. 1944 uppflyttats till 21 Ig (prop. 1943:301). Arbetsuppgifterna å dessa tjänster torde ha undergått avsevärda förändringar sedan år 1925. Sålunda framhöll särskilda sakkunniga (bet. 25/2 1943), att de rena registratorsgöromålen blivit ett allt ringare moment i befattningshavarnas arbetsuppgifter 1 Utöver ovan behandlade ordinarie kontorsskrivartjänster har e.o. kontorsskrivartjänster (Ce 19) inrättats vid ett flertal andra verk inom allmänna civilförvaltningen. De har både kvinnliga och manliga innehavare.

och att dessa i stället i betydande utsträckning anförtrotts bestyren med ärendenas beredning samt uppsättande av förslag till beslut, samtidigt varmed mindre kvalificerade arbetsuppgifter överflyttats på tjänstemän av lägre grad. De sakkunniga ansåg uppflyttning motiverad av att ifrågavarande tjänstemän fått sig anförtrodda mera kvalificerade arbetsuppgifter än vid lönegradsplaceringen 1925 (jfr ovan s. 349). Som skäl för höjning anfördes vidare, att landskanslister och landskontorister enligt framlagt organisationsförslag skulle bli föreståndare för arbetsdetaljer med förhållandevis självständigt arbete och att deras tjänster vore sluttjänster. Samtidigt med omorganisationen fr.o.m. 1944 inrättades vid länsstyrelserna kansliskrivartjänster i 15 Ig.

E . Utrikesförvaltningens kanslister Före inplaceringen 1925 Kanslistbefattningar fanns ursprungligen b a r a vid beskickningar och konsulat. De tillsattes av konungen genom fullmakt och kunde sålunda endast innehas av män. Arbetsuppgifterna var bl. a. registrering, räkenskapsföring, u p p d r a g hos lokala myndigheter, biträde vid allmänhetens betjänande. I fråga om kompetens uttalades 1913, att fordringarna motsvarade de som i affärslivet ställdes p å en duglig språkkunnig kontorist. Fr. o. m. 1914 utgjorde begynnelseavlöningen 3 000 kr och slutavlöningen 4 500 kr, dvs. ungefär detsamma som utgick till manlig bokhållare i järnvägsstyrelsen. Dessutom utgick särskilda ortstillägg, vilka inte b a r a avsågs utgöra ersättning för ökade levnadskostnader utan delvis kunde anses tillhöra lönen. Enligt beslut av 1919 års riksdag (prop. 360, skr. 329) inrättades fr.o.m. 1/10 1919 kanslistbefattningar även inom UD för »uppgifter av alldeles samma natur» som de, vilka vid beskickningarna och konsulaten omhänderhades av kanslister. Det avsågs, att de skulle utgöra rekryteringstjänster till motsvarande befattningar vid utrikesrepresentationen. För att möjliggöra avsedd cirkulation mellan den inre och yttre karriären tillerkändes kanslisterna i UD samma lön och ålderstillägg som kanslister i utlandet samt dessutom ett extra avlöningstillägg å 600 kr som kompensation för de senares ortstillägg. Inklusive detta tillägg blev begynnelseavlöningen 3 600 kr och slutavlöningen 5 100 kr. Begynnelseavlöningen kom sålunda att ligga nära begynnelseavlöningen till manlig bokhållare vid SJ (tab. 10 och 17). Vid jämförelse bör dock uppmärksammas, att de av UD:s tjänstemän, som var underkastade förflyttningar, enligt uttalande vid löneregleringen ansågs böra avlönas högre än motsvarande tjänstemän vid andra verk. Riksdagen framhöll, att det förhållandet, att vissa av UD:s tjänstemän kom att erhålla högre avlöningsförmåner än närmast motsvarande befattningshavare inom övriga departement, icke innebar någon värdesättning av arbetet inom de olika departementen utan endast föranletts av önskvärdheten att genomföra en cirkulation mellan befattningshavare vid beskickningar och konsulat och inom departementet samt icke fick på något sätt anses prejudicera en blivande lönereglering för departementen i allmänhet. Kanslistbefattningarna i UD skulle tillsättas av utrikesministern och blev sålunda inte såsom motsvarande befattningar i utlandet underkastade regeringsformens bestämmelser. De nyinrättade befattningarna besattes med enbart kvinnor, som alltså fick samma lön som de manliga kanslisterna i utlandet och högre lön än manliga tjänstemän med kvalificerat kontorsarbete vid kommunikationsverken (t.ex. manliga kontorsskrivare och postexpeditörer). Att kanslistbefattningarna i UD även (och kanske främst) varit avsedda för män framgår av att

d e T ^ såsom förut nämnts — avsågs som rekryteringstjänster för kanslistbefattningarna i utlandet, till vilka ju fortfarande endast män kunde ifrågakomma. De kvinnliga kanslisterna i UD kan sägas ha haft »manlig» lön. Deras lön låg avsevärt över lönen till departementets kvinnliga biträden av tredje graden, vilka — liksom motsvarande biträden på andra områden — hade en begynnelseavlöning av 2 400 kr och e n slutavlöning av 3 000 kr. Den lika lönen till manliga och kvinnliga kanslister utgick under tiden 1/10 1019—31/12 1921. Därefter differentierades kanslistlönen på manlig och kvinnlig, samtidigt som även kanslistbefattningarna i utlandet öppnades för kvinnor. De sakkunniga för omorganisationen av UD berörde i sitt förslag till avlöningsbestämmelser för utrikesförvaltningen (20/12 1920) frågan om lönernas beräknande för kvinnliga befattningshavare. Om utrikesministern finge befogenhet att utnämna även kanslister utomlands och grundlagshindret för kvinnors utnämning därmed bortfölle, komme kvinnor i ökad utsträckning att användas inom utrikesrepresentationen, varför deras ställning i lönehänseende, jämförd med de manliga kanslisternas, krävde sin lösning. Då det måste anses riktigt att därvid icke föregripa den allmänna utredning i ämnet, som igångsatts, hade de sakkunniga stannat vid att föreslå samma begynnelselön för manliga och kvinnliga kanslister, men väsentligen högre och flera ålderstillägg för de manliga kanslisterna. (Män 4 000 kr -f 5 ålderstillägg å 400 kr = slutlön 6 000 kr, kvinnor 4 000 kr + 3 ålderstillägg å 250 kr — slutlön 4 750 kr, dvs. 79 % av männens.) Efter en detaljer a d redogörelse för arbetsuppgifterna för kanslister i utlandet framhöll de sakkunniga, att även i departementet hade kanslisterna göromål, som syntes fullt motivera den föreslagna begynnelselönen. I statsverksprop. 1921 godtogs i stort sett de sakkunnigas förslag till avlöningsbestämmelser. Den enda anmärkning av principiell innebörd, som departementschefen ville framföra, var att lönens grundbelopp satts lika för manliga och kvinnliga kanslister. »Innan frågan om förhållandet mellan lönerna för manliga och kvinnliga befattningshavare bragts till lösning, torde det icke få anses lämpligt att frångå den hittills vid löneregleringar följda principen om olika grunder för avlöning åt manliga och kvinnliga befattningshavare» (kursiverat h ä r ) . I prop, föreslogs därför en begynnelseavlöning på 4 392 kr för de manliga och endast 3 996 kr för de kvinnliga kanslisterna. I fråga o m alderstilläggen ifrågasattes ingen ändring, varför slutavlöningen skulle bli 6 408 kr för manlig och 4 752 kr för kvinnlig kanslist. Den föreslagna höjningen av de manliga kanslisternas begynnelselön syntes väl motiverad av fordringarna i fråga om utbildning och arbete. Särskilt framhölls skälen för att ge högre löner åt UD:s tjänstemän än åt andra statstjänare i motsvarande ställning. 1921 års riksdag (skr. 3 A) följde inte propositionens förslag om särskilt avlöningsreglemente utan beslöt att det tidigare av riksdagen antagna allmänna civilförvaltningens avlöningsreglemente skulle tillämpas även å diplomatisk och konsulär personal. Riksdagen ansåg, att UD:s tjänstemän inte borde tilldelas högre löner än ungefärligen motsvarande befattningshavare i övriga centrala verk. Beträffande inplaceringen på löneskalan av kanslisterna framhöll riksdagen, att någon direkt motsvarighet till dessa befattningshavare inte fanns inom den övriga statsförvaltningen. De betydande språkkunskaper, som utgjorde en förutsättning för utövande av dessa befattningar ej mindre än beskaffenheten av ifrågavarande arbetsuppgifter, som i stor utsträckning måste betecknas som kvalificerade, ansågs böra medföra, att de manliga kanslisterna placerades i 9 m. Ig (—20) och d e kvinnliga i 6 kv. Ig. Detta betydde för de manliga kanslisterna 204 kr högre o c h för de kvinnliga 606 kr lägre begynnelseavlöning än som föreslagits i p r o positionen. Även jämfört med de lönebelopp, som tidigare utgått, betydde de kvinnliga kanslisternas lönegradsplacering fr.o.m. 1922 en löneminskning (tab. 10). 24—1016 52

Deras löneställning, som tidigare legat mellan lönen till manliga kontorsskrivare och bokhållare vid SJ, blev nu densamma som för kvinnliga bokhållare vid SJ. De manliga kanslisterna kom att ligga mellan manliga kontorsskrivare och manliga bokhållare. Löneregleringen fr.o.m. 1922 innebar, att de kvinnliga kanslisterna övergick från »manlig» till »kvinnlig» lön. I staterna för såväl UD som för beskickningar och konsulat upptogs manliga eller kvinnliga kanslister. I departementet inrättades uteslutande kvinnliga kanslistbefattningar. Inom utrikesrepresentationen utnämndes endast två kvinnliga kanslister. Inplaceringen 1925 De olika förslagen till inplacering framgår av nedanstående tablå. liga kanslisternas lönegrad motsvarade nuv. 20 Ig.) Kvalitativ inplacering: 1921 års lönekommitté PM 1924 alt. II

(De man-

20 18

Kvantitativ inplacering: PM 1924 alt. I 17 Prop. 1925 16 1921 års lönekommitté placerade — med utgångspunkt från den för förste postexpeditörer föreslagna lönegraden (se ovan s. 305) — samtliga tjänster i 6 kv. Ig i 20 Ig. För de kvinnliga kanslisternas del innebar detta samma lönegrad som för de manliga. PM 1924 alt. II ville uppdela kanslistbefattningen i två grader, kanslister av 1 klass (20 Ig) och kanslister av 2 klass (18 Ig). Prop. 1925 föreslog 16 Ig för tjänstemän i 6 kv. Ig vid kommunikations verken och i konsekvens därmed för de kvinnliga kanslisterna. »Den kvinnliga kanslistbefattningen synes mig lämpligen böra benämnas kanslist; och bör förty den manliga kanslistbefattningen betecknas förste kanslist.» Utrikesministern framhöll (under III ht av prop.) fördelarna av den dittills gällande ordningen, enligt vilken kanslistbefattningarna »med hänsyn till de i skilda länder r å d a n d e omständigheter och uppfattningssätt liksom till arbetsförhållandena vid beskickningar och konsulat allt efter behovet» kunnat besättas med manlig eller kvinnlig innehavare. För att fortfarande möjliggöra denna »anpassning efter olika förhållanden» borde i staterna endast angivas antalet kanslistbefattningar och Kungl. Maj:t avgöra, om ledig befattning skulle hänföras till den högre eller lägre typen. I enlighet härmed upptogs i staterna alternativt förste kanslister i 20 Ig eller kanslister i 16 Ig. Såsom av det föregående framgår förutsattes, att de förra skulle besättas med män och de senare med kvinnor. Medan i övriga fall den h ö g r e , förutvarande manliga befattningen blev tillgänglig även för kvinnor och den lägre, förutvarande kvinnliga befattningen även för män (jfr postassistent — postexped i t ö r ) , bibehölls alltså inom utrikesförvaltningen med endast formell ändring den före 1/7 1925 gällande anordningen med skilda manliga och kvinnliga befattningar med samma arbetsuppgifter, men med olika löneställning (löneskillnad motsvarande 4 lönegrader). Fr.o.m. 1/7 1925 benämndes de manliga kanslisterna vid beskickningar o c h konsulat förste kanslister och bibehöll därigenom sin löneställning oförändrad (motsv. nuv. 20.1g). De två kvinnliga kanslisterna inplacerades som kanslister i Ig motsvarande nuv. 16. Av kanslisterna i UD blev en manlig förste kanslist o c h två kvinnliga kanslister. .

:MQ

Efter inplaceringen 1925 Under tiden efter 1/7 1925 utnämndes endast män till förste kanslister och endast kvinnor till kanslister. Huruvida en befattning skulle vara förste kanslisteller kanslistbefattning synes inte ha berott på placeringsorten utan på innehavarens kön. Sålunda efterträddes vid samma beskickning manlig förste kanslist av kvinnlig kanslist och vice versa. Sakkunniga för omreglering av utrikesrepresentationens avlöningsförhållanden (bet. 7/9 1938) konstaterade, att vid 1925 års inplacering förutsatts, att de högre kanslisttjänsterna alltjämt skulle vara förbehållna för män och de lägre för kvinnor. De sakkunniga föreslog, att de två kanslistgraderna — i stället för att endast vara avsedda för att skilja mellan manliga och kvinnliga befattningshavare — gjordes till verkliga steg i befordringen. Första anställningen skulle ske som kanslist i 16 Ig och befordran till förste kanslist i 20 Ig ske i mån av uppstående vakanser och ådagalagd kompetens för mera kvalificerade arbetsuppgifter. De sakkunnigas förslag upptogs i prop. 1939:1/111, vari bl.a. uttalades, att de två slagen av befattningar i framtiden inte borde förbehållas för män resp. kvinnor. Riksdagen biföll propositionen och fr.o.m. 1/7 1939 kom sålunda att för utrikesrepresentationen genomföras en differentiering av förutvarande manliga och kvinnliga befattningar, oberoende av kön, enligt samma principer, som fr.o.m. 1/7 1925 genomförts på andra områden. I personalförteckningen för budgetåret 1939/40 för beskickningar och konsulat upptogs 20 förste kanslister eller kanslister, vilket antal sedermera i regleringsbrevet för samma budgetår fördelades på 11 förste kanslister och 9 kanslister. Efter 1939 har även män utnämnts till kanslister i 16 Ig, däremot h a r ännu inte någon kvinna blivit förste kanslist i 20 Ig. 1/10 1951 fanns vid beskickningar och konsulat 13 förste kanslister i Ca 20, samtliga män, och 32 kanslister i Ca eller Ce 16, därav 3 kvinnor. Kanslistbefattningarna vid utrikesdepartementet berördes inte av 1939 års proposition. Alltsedan 1/7 1925 har personalförteckningen för utrikesdepartementet upptagit 3 förste kanslister eller kanslister. Sedan den ovannämnde manlige förste kanslisten i utrikesdepartementet 1926 avgått, har vid departementet endast förekommit kanslistbefattningar i 16 Ig, hela tiden besatta med kvinnor. 1947 års biträdesutredning erinrade (skr. 19/4 1948), att den ursprungliga tanken att kanslistbefattningarna i utrikesdepartementet skulle utgöra rekryteringstjänster till motsvarande befattningar vid utrikesrepresentationen inte kommit att förverkligas. Utredningen ifrågasatte, om inte för kanslisterna i utrikesdepartementet borde tillämpas samma lönesättning som för motsvarande eller likställda tjänstemän inom statsförvaltningen i övrigt och att de i personalförteckningen upptagna båda kanslistgraderna i Ca 20 resp. Ca 16 skulle utbytas mot en enda kanslistgrad i Ca 19. Utredningen framlade dock inte något förslag om ändring i organisationen, men framhöll med utgångspunkt från denna organisation, att arbetsuppgifterna å två kanslistbefattningar (personalavdelningen och arkivet) motiver a d e uppflyttning till Ca 20 (förste kanslist).

F. Lotsverkets expeditionsbiträden ....... Fore inplaceringen 1925 Sedan slutet av 1800-talet fanns å lotsverkets distriktsexpeditiöner både kvinnliga och manliga skrivbiträden. De fick ett arvode, avpassat efter expeditionens arbetsbörda öcli tjänstemannens kvalifikationer. 1922 fanns SäJämanlagt 7 manliga skrivbiträden med följande arvoderi: 1 a 875 kr; 1 st 1 500 kr, 4 å i 875 k r

371-

och 1 ä 2 400 kr, samt 4 kvinnliga med följande arvoden: 1 å 1 125 kr, 1 å 1250 kr, 1 å 1 500 kr och 1 å 2 250 kr. Någon lönedifferentiering beroende på kön synes sålunda inte ha förelegat. Fr.o.m. 1923 inrättades för skrivbiträdena ordinarie expeditionsbiträdestjänster enligt förslag av lotsstyrelsen och av styrelsen tillkallade lönesakkunniga, vilka konstaterat, att ett stadigvarande behov av arbetskrafter förefanns för verkställande av åtskilligt expeditionsarbete, såsom förande av räkenskaper, diarier o.d. Med hänsyn till såväl de å expeditionerna då tjänstgörande biträdena som önskvärdheten av att för framtiden erhålla för varje expedition lämpligen avpassad arbetskraft, borde tjänsterna i staten uppföras såsom alternativt manliga eller kvinnliga. De manliga expeditionsbiträdena hänfördes till 4 m. Ig (— 12) och de kvinnliga till 2 kv. Ig, varigenom de likställdes med manliga resp. kvinnliga kontorsbiträden vid kommunikationsverken. Lönedifferensen mellan manliga och kvinnliga expeditionsbiträden blev sålunda densamma som mellan SJ:s manliga och kvinnliga kontorsbiträden (tab. 5). Av 9 expeditionsbiträdestjänster, som inrättades fr.o.m. 1923, placerades 2 vid vardera av distriktsexpeditionerna i Stockholm (1 manlig och 1 kvinnlig), Göteborg (2 manliga) och Malmö (2 manliga) samt 1 vid vardera av de 3 övriga distriktsexpeditionerna (Kalmar, manlig, Umeå och Gävle, kvinnlig). Det ena manliga expeditionsbiträdet vid vardera av expeditionerna i Malmö och Göteborg avgick under 1924, varför dessa båda tjänster var vakanta vid utgången av budgetåret 1924/25. De uppehölls på förordnande av manliga e.o. tjänstemän i 1 resp. 4 m. Ig ( = nuv. 9 resp. 12).

Inplaceringen 1925 1921 års lönekommitté konstaterade (s. 205), att de manliga och kvinnliga expeditionsbiträdena utförde fullt likartat arbete men inplacerade de senare i samma lönegrad som de kvinnliga kontorsbiträdena vid förvaltningen i övrigt, dvs. i 11 Ig. I prop. 1925:1/X ansåg departementschefen billigheten kräva, att såväl det e n samma biträdet å var och en av expeditionerna i Umeå, Gävle och Kalmar som ett av de båda biträdena å expeditionerna i Stockholm, Göteborg och Malmö behölls i 4 m. Ig ( = 1 2 ) . De tre övriga biträdena borde däremot inplaceras ä den manliga löneplanen med utgångspunkt från den för kvinnligt expeditionsbiträde utgående lönen, vilken motsvarade lönen till de kvinnliga kontorsbiträdena inom statsförvaltningen i övrigt; de borde erhålla samma benämning. Departementschefen framhöll, att personalförhållandena inte lade hinder för en dylik anordning. (Härmed torde ha åsyftats, att de två manliga expeditionsbiträdestjänster, vilka skulle sänkas, inte hade någon ordinarie innehavare.) 1925 å r s riksdag beslöt enligt propositionen och å personalförteckningen uppfördes G expeditionsbiträdestjänster i nuv. 12 Ig och 3 kontorsbiträdestjänster i nuv. 8 Ig. Enligt utfärdade övergångsbestämmelser fick manliga expeditionsbiträden bibehålla oförändrad lönegradsplacering, motsvarande nuv. 12 Ig. Vidare föreskrevs, att kvinnligt expeditionsbiträde å distriktsexpedition, där endast ett expeditionsbiträde fanns anställt, skulle med bibehållande av tjänstebenämningen inplaceras i samma lönegrad som männen. För annat kvinnligt expeditionsbiträde meddelat konstitutorial skulle gälla som konstitutorial å kontorsbiträdesbefattning. Som följd av bestämmelserna kom sålunda två kvinnliga expeditionsbiträden (Umeå och Gävle) att uppflyttas till samma lönegrad som de manliga, medan ett (Stockholm) kvarstod som kontorsbiträde. De två vakanta »andre» expeditionsbiträdesbefattningarna i Malmö och Göteborg förändrades till kontorsbiträdesbefattningar; å dessa förordnades med oförändrad lön de manliga e.o. tjänstemän, som tidigare

uppehållit expeditionsbiträdestjänsterna (ingen av dem hade åtnjutit högre lön än som motsvarade högsta löneklassen för kontorsbiträde). Under 1931 fick dessa kontorsbiträdestjänster ordinarie manliga innehavare. Efter inplaceringen 1925 Fr.o.m. 1/7 1938 inrättades ytterligare tre kontorsbiträdesbefattningar, av vilka två besattes med män och en med kvinna. 1939 års tjänsteförteckningssakkunniga (SOU 1941:17) föreslog, att expeditionsbiträdena skulle uppflyttas till kontorister i 13 Ig. I yttrande över betänkandet hemställde lotsstyrelsen, att expeditionsbiträdesbefattningarna skulle förändras till kassörsbefattningar i 16 Ig och kontorsbiträdesbefattningarna uppflyttas till 10 Ig. Därvid framhölls, att expeditionsbiträdena i verkligheten till övervägande del tjänstgjorde som kassörer och avlöningsuträknare. De biträdde även distriktsbefälet i administrativa och nautiska ärenden. På grund av arbetsuppgifternas natur hade det visat sig lämpligast att för biträdesbefattningarna förvärva män. Beträffande kontorsbiträdena påpekade lotsstyrelsen, att de utom renskrivningsarbete även utförde registratorsgöromål och borde vara kompetenta att vikariera för expeditionsbiträdet. Styrelsen framhöll, att 5 av de 6 kontorsbiträdesbefattningarna var besatta med män, och ansåg det med hänsyn till arbetsuppgifterna önskvärt att även för framtiden kunna förvärva män. »Därest befattningarna äro besatta med män, vilka såsom man torde få räkna med, ofta äro familjeförsörjare, är den nuvarande lönegradsplaceringen uppenbart för låg.» Detta framträdde särskilt vid jämförelse med expeditionsvakterna. Lotsstyrelsens förslag vann inte bifall av Kungl. Maj:t och riksdagen. I enlighet med tjänsteförteckningssakkunnigas förslag uppflyttades expeditionsbiträdestjänsterna fr.o.m. 1/7 1942 till kontoristtjänster i 13 Ig. Allt eftersom de kvinnliga tjänstemännen avgått från sina befattningar h a r de efterträtts av män. F.n. är endast 1 av de 6 kontoristerna kvinna. Kontorsbiträdeha är samtliga män.

III. TEKNISKA TJÄNSTER A. Ritare och ritbiträden 1. K o m m u n i k a t i o n s v e r k e n Före inplaceringen 1925 Kvinnliga ritartjänster fanns 1925 vid SJ och telegrafverket (den i tjänsteförteckningen för statens vattenfallsverk upptagna kvinnliga ritarbefattningen hade inte kommit till användning). Statens järnvägar. Manliga ritare vid SJ var sedan 1907 i lönehänseende likställda med manliga kontorsskrivare. 1916 uppfördes på ordinarie stat även kvinnliga ritare med samma avlöning som kvinnliga kontorsskrivare. Även i fortsättningen var manliga och kvinnliga ritare likställda med manliga resp. kvinnliga kontorsskrivare. Lönerelationerna framgår sålunda av tab. 6. Fr.o.m. 1/7 1920 inplacerades manliga ritare (och kontorsskrivare) i 8 m. Ig ( = 1 9 ) och kvinnliga ritare (och kontorsskrivare) i (4, fr. 1/7 1 9 2 2 = ) 5 kv. Ig.

Med avseende på arbetsuppgifter förelåg den skillnaden mellan manliga och kvinnliga ritare, att männen användes för konstruktiva arbetsuppgifter, tekniska utredningar och beräkningar, mätningsarbeten och byggnadskontroll m.m., under det att kvinnorna sysselsattes med renritningsarbeten, exempelvis med uppritning av bangårdsplaner, lantmäterikartor o.d. Några formella kompetensvillkor var inte stadgade för erhållande av ritarbefattning. Ett flertal manliga ritare innehade dock viss teknisk utbildning, i allmänhet examen från teknisk elementarskola eller liknande läroanstalt. På de kvinnliga ritarna torde som regel inte ha ställts andra kompetenskrav än genomgången kartritningskurs eller på annat sätt förvärvad färdighet i ritgöromål. Antalet ordinarie manliga och kvinnliga ritare vid SJ 1/1 1925 uppgick till 79 resp. 6> Telegrafverket. Fr.o.m. 1919 inrättades vid telegrafstyrelsen manliga ritarbefattningar för de dittills tillfälligt anställda ritarna vid linjebyråns konstruktionsavdelning. Dessas arbetsuppgifter var mera kvalificerade än vanlig renritning, ty de måste självständigt kunna utarbeta ett nytt ledningsschema eller en ny konstruktion. För anställning fordrades någon teknisk examen. Avlöningen sattes lika med telegrafassistents. Fr.o.m. 1/7 1920 placerades ritare och telegrafassistent i 8 m. Ig ( = 1 9 ) . Samtidigt inrättades kvinnliga ritarbefattningar i samma lönegrad som telegrafist och kontorsskrivare, dvs. i (4, fr. 1/7 1922 = ) 5 kv. Ig. Lönerelationen kvinnlig — manlig ritare blev sålunda densamma som mellan telegrafist och telegraf assistent (tab. 3). Endast en kvinnlig ritarbefattning kom att inrättas (å dåvarande linjebyrån). Arbetsuppgifterna skilde sig från de manliga ritarnas och torde i huvudsak ha bestått i uppritning och komplettering av vissa kartor över telefonnät etc.

Inplaceringen 1925 Av nedanstående tablå framgår olika förslag till inplacering i den manliga löneplanen, där manliga ritare tillhörde lönegrad motsv. nuv. 19. För jämförelse h a r medtagits motsv. förslag beträffande de kvinnliga kontorsskrivarna. Kontorsskrivare

Kvalitativ inplacering: 1921 års lönekommitté PM 1924 alt. II

18 15

18 16

Kvantitativ inplacering: PM 1924 alt. I Prop. 1925

14 15

15 15

1921 års lönekommitté erinrade, att i fråga om ritare vid telegrafverket verkstyrelsen framhållit, att de utförde m i n d r e krävande arbete än manliga i n n e h a v a r e av tjänster med samma benämning; därför placerades kvinnliga ritare en lönegrad under de manliga. PM 1924 alt. / a n s å g , att de kvinnliga ritarna hade en med hänsyn till fordrade kvalifikationer något för hög löneställning, varför de sattes en lönegrad u n d e r övriga tjänster: i 5 kv. Ig. Prop. 1925 biträdde järnvägsstyrelsens mening att ritare inte borde p l a c e r a s lägre än kontorsskrivare och hänförde dem därför till 15 Ig* Då ritare skulle förekomma även i 19 Ig, borde tjänstetiteln kvinnlig ritare vid; kommunikations; verken utbytas mot kopist. '. : i

Efter inplaceringen 1925 Statens järnvägar. I och med förändringen av befattningen som kvinnlig ritare till kopisttjänst kunde dylik befattning även tillsättas med manlig innehavare. Den första manliga kopisten utnämndes 1931. Att det övervägande antalet kopister nu utgores av manliga tjänstemän torde närmast bero på att åt kopist numera som regel anförtros uppgifter, som kräver ett visst mått av teknisk utbildning, under det att de renritningsarbeten, som ålåg de kvinnliga ritarna, efter hand ansetts kunna påläggas befattningshavare i lägre lönegrader. De förutvarande kvinnliga ritare (nu kopister), som ännu kvarstår i tjänst, har i stort sett samma arbetsuppgifter som före inplaceringen 1925, dvs. huvudsakligen renritningsarbeten. Deras arbetsuppgifter sammanfaller sålunda inte med de manliga kopisternas. Inga formella kompetensvillkor är stadgade för kopistbefattningarna, men enligt gällande anställnings- och befordringsnormer rekryteras de med s.k. institutsingenjörer. För de förutvarande manliga ritarbefattningarna har i fråga om arbetsuppgifter i huvudsak ingen annan ändring inträtt än att enklare konstruktionsuppgifter m.m. pålagts befattningshavare i lägre lönegrader (kopister m.fl.). Reellt fordras numera som regel en teknisk examen för sådan tjänst. Enligt upprättade normer rekryteras ritartjänsterna från de s.k. läroverksingenjörerna. Endast ett fåtal kvinnliga läroverksingenjörer har anställts. 1/10 1951 fanns 2 kvinnliga ritare i Ca 19. Till ritare har vidare i ej obetydlig utsträckning befordrats manliga kopister, som innehar lägre teknisk utbildning än läroverksingenjörerna (ofta s.k. institutexamen), men som genom längre tids anställning vid verket eller på annat sätt kvalificerat sig för ritarbefattning. Telegrafverket. Fr.o.m. 1/7 1925 öppnades kopistbefattningarna även för män. Den första ordinarie manliga kopisten utnämndes 1926. Kopistbefattningen har numera blivit en »manlig» befattning. Endast 3 kvinnliga kopister finns, samtliga ursprungligen anställda som extra ritbiträden. Deras arbetsuppgifter är — liksom för den kvinnliga ritare som fanns 1925 — huvudsakligen uppritning och komplettering av olika kartor. De manliga kopisterna rekryteras numera liksom vid SJ med s.k. institutsingenjörer. De har bl.a. till uppgift att uppgöra vissa ritningar (såsom t.ex. inkopplings- och kabelföringsritningar), att biträda vid kostnadsutredningar och arbetsplanering samt att utarbeta enkla mekaniska konstruktioner. Ritarbefattningarna är fortfarande uteslutande besatta med män och rekryteras i regel med s.k. läroverksingenjörer. 2. Rikets allmänna kartverk och sj ökar teverket Före inplaceringen 1925 Bikets allmänna kartverk uppfördes på ordinarie stat fr.o.m. 1913 och den civila personalens avlöningsförhållanden reglerades enligt förslag av 1902 års löneregleringskommitté (bet. XXX, 10/11 1911). Vid den topografiska avdelningen fanns bl.a. manliga ritare och gravörer; ritarna hade att upprätta s.k. heliogravyrkoncépt och gravörerna att retuschera den efter konceptet framställda kopparplåten. De utbildades även för och deltog i fältarbeten. Å avdelningen för utarbetande av ekonomiska kartor fanns bl.a. kvinnliga ritare. För manliga ritare Och gravörer föreslog löneregleringskommittén en begynnelseavlöning av 2 400 kr och en slutavlöning av 4 000 kr. Kvinnliga ritare föreslogs skola jämställas med biträden av andra graden (begynnelseavlöning 1600 kr, slutavlöning 2 000 k r ) ; därvid åberopades som jämförelse att biträden i denna grad hos domänstyrelsen syssel-

sattes med kartritning. 1912 års riksdag beslöt enligt förslaget. Kartverkschefen hade i sitt till löneregleringskommittén avgivna förslag förordat samma begynnelseavlöning till manliga och kvinnliga ritare, men endast halva antalet ålderstillägg, varvid han åberopade att de manliga ritarna borde »genom sin avlöning iståndsättas att bilda familj, under det att de kvinnliga ritarna, om de än utgjorde stöd för någon familj, dock i regeln ej borde anses vara detta oftare eller i högre grad än en man, som därjämte vore stöd för den familj han själv bildat». 1 Fr.o.m. 1919 höjdes de manliga ritarnas avlöning till 3 000—4 200 kr. De kvinnliga ritarna fick fr.o.m. 1920 samma avlöningsförhöjning som övriga biträden av andra graden: 2 000—2 600 kr. Enligt beslut av 1920 års riksdag uppflyttades 3 kvinnliga ritare till tredje biträdesgraden (2 400—3 000 k r ) . Deras begynnelseavlöning kom att uppgå till 80 % och slutavlöningen till 71 % av de manliga ritarnas, medan de övrigas utgjorde 67 % resp. 62 % av de manliga ritarnas. Som motivering för uppflyttningen åberopades, att ifrågavarande 3 ritare utförde renritningsarbeten för de ekonomiska kartornas reproduktion och utgivning, vilket arbete ställde större krav på utbildning och yrkesskicklighet än de karttransporterings- och färgläggningsarbeten, som de övriga kvinnliga ritarna sysslade med. När allmänna civilförvaltningens avlöningsreglemente fr.o.m. 1/7 1923 blev tillämpligt på kartverket, inplacerades de manliga r i t a r n a och gravörerna i samma lönegrad som SJ:s och telegrafverkets manliga ritare, dvs. i 8 m. Ig (nr 19). De 3 kvinnliga ritare, vilka tidigare likställts med biträden av 3:e graden, placerades liksom dessa i 5 kv. Ig (kontorsskrivargraden) och de 5 övriga, med biträden av 2 :a graden likställda i 3 kv. Ig, dvs. kanslibiträdesgraden. Sjökarteverket uppfördes likaledes på ordinarie stat fr.o.m. 1913 enligt förslag av 1902 års löneregleringskommitté (bet. XXXI, 14/12 1911). För rit- och gravyrarbeten var då anställda 9 manliga ritare och gravörer samt 2 kvinnliga biträden. Chefen för sjökarteverket hade föreslagit två grader av ritare och gravörer. Den lägre graden av ritare skulle vara öppen även för kvinnor, som skulle ha samma avlöning som manliga ritare av denna grad. Marinförvaltningen hade uttalat, att för kvinnliga tjänstinnehavare lönesatserna kunde och borde sättas något lägre, för att inte det av kvinnor förrättade arbetet skulle ställa sig dyrare för staten än det av manliga befattningshavare utförda, med hänsyn därtill att å ena sidan för kvinnor pensionsåldern måste sättas avsevärt lägre än för män och å a n d r a sidan pension kunde med visshet beräknas komma att utgå för kvinnor till b e tydligt högre levnadsålder. Gentemot detta hade kartverkschefen framhållit, att han vid sitt förslag om lika lön till man och kvinna inte bortsett från att kvinnlig arbetskraft kunde bli i någon mån dyrare för staten än manlig. Men han ansåg, att »detta faktum till en viss grad borteliminerades därav, att de kvinnliga tjänstemännen oftare än männen frånträdde tjänsten före u p p n å d d pensionsålder och i sådant fall utan eget gagn och utan möjlighet till restitution fått erlägga pensionsavgifter» (bet., s. 77). Genom sitt förslag att kvinnlig ritare skulle stanna i den lägre graden hade han emellertid ansett att marinförvaltningens synpunkter skulle vinna vederbörligt beaktande. En sådan lösning vore för den relativt fåtaliga kvinnliga personal, som kunde ifrågakomma vid sjökarteverket, betydligt mera enkel och ändamålsenlig än systemet med olika löneskala för man och kvinna. Löneregleringskommittén ansåg det inte lämpligt att kvinna anställdes i r i t a r befattriing, då för fullgörande av ritarnas åligganden någon vana vid sjömätningar vore av värde och det därför vore önskligt att r i t a r n a vid verket deltoge i sjömätningar. Till gravör borde kvinna ej heller ifrågakomma. Även vid sjökarteverket fanns dock åtskilliga göromål, som med fördel kunde utföras av kvinnor. Kommittén ansåg, att vid sjökarteverket de befattningar, i vilka kvinnor vore avsedda 1

376 Cit. efter kommitténs bet., • s. 139.

att användas, borde alldeles skiljas från de manliga ritar- och gravörbefattnlngarna — såsom skett vid rikets allmänna kartverk. För de manliga ritarna och gravörerna föreslogs samma avlöning som för motsvarande befattningshavare vid rikets allmänna kartverk. Beträffande de båda kvinnliga biträdena ansåg kommittén det ena vara att h ä n föra till biträden med mera kvalificerade arbetsuppgifter (— biträden av andra graden — de kvinnliga ritarna vid rikets allmänna kartverk), under det att det andra vore att jämställa med vanligt skrivbiträde ( = biträde av första g r a d e n ) . En reservant i kommittén (chefen för sjökarteverket) ansåg beträffande kommitténs uppskattning av det manliga ritarbetet i jämförelse med det kvinnliga, att det kvinnliga arbetet blivit för lågt värdesatt. »I betraktande av att vid inträde i tjänst den manliga och den kvinnliga riteleven i regel besitta samma förutsättningar för själva ritarbetet, synes det mig som om åtminstone det mera kvalificerade kvinnliga ritbiträdet borde kunna uppnå en slutavlöning, vilken icke allt för mycket understege, vad kommittén vill tillerkänna den manliga ritaren redan såsom begynnelseavlöning och vare sig han är familjeförsörjare eller icke» (s. 136). 1912 års riksdag beslöt i enlighet med löneregleringskommitténs förslag. Befattningshavarna vid sjökarteverket fick samma avlöningsförhöjningar som motsvarande befattningshavare vid rikets allmänna kartverk. Fr.o.m. 1/7 1923 inplacerades de manliga ritarna och gravörerna — liksom vid rikets allmänna kartverk — i 8 m. Ig ( = 1 9 ) , de två biträdena av 2:a graden i 3 kv. Ig under benämningen »kvinnliga ritbiträden» och biträdet av l : a graden i 2 kv. Ig u n d e r benämningen »kvinnligt biträde». Inplaceringen 1925 Rikets allmänna kartverks kvinnliga ritare i 5 kv. Ig fick samma inplacering som kommunikationsverkens motsvarande ritare, dvs. nuv. Ig 15. De manliga ritarna (i nuv. 19 Ig) fick benämningen heliogravyrritare. De kvinnliga ritbiträdena i 3 kv. Ig vid båda kartverken placerades av 1921 års lönekommitté och i PM 1924 i samma lönegrad som kanslibiträden. Chefen för rikets allmänna kartverk framhöll, att ritbiträdesarbetet vore synnerligen ansträngande och föranledde stor sjukfrekvens, varför önskan fanns att kunna rekrytera män, vilket lättare kunde ske om löneförmånerna förbättrades. P r o p . 1925 fann — med hänsyn till detta uttalande och ritbiträdenas arbetsuppgifter i allmänhet — skäligt att de liksom kanslibiträden placerades i 11 Ig. Sjökarteverkets kvinnliga biträde sammanfördes i alla förslag med kontorsbiträde och fick också fr.o.m. 1/7 1925 denna benämning. Efter inplaceringen 1925 Rikets allmänna kartverk. Fr.o.m. 1/7 1937 namnförändrades de i 15 Ig placerade ritarna till förste ritare; ritbiträdena i 11 Ig benämndes ritare och en befattning som ritbiträde i 8 Ig inrättades. Ändringarna skedde i samband med kartverkets omorganisation och införandet av ä n d r a d procedur för den ekonomiska kartläggningen (fotokarta), vilket föreslagits av särskilda sakkunniga (SOU 1936: 42). Om personalen på den föreslagna ekonomiska kartbyrån (motsvarande förutvarande avdelningen för ekonomiska kartor, å vilken den kvinnliga ritpersonalen var placerad) anförde de sakkunniga bl.a., att särskilt kvalificerade r i t a r e i 15 Ig fortfarande i viss utsträckning behövdes för textningsarbete o.d. I övrigt torde med den föreslagna karttypen och arbetssättet fordringarna på ritarbetet kunna ställas lägre än förut. Större delen av ritarbetet — i den mån det i n t e

utfördes vid fältarbetet av därvid tjänstgörande manlig arbetskraft—kunde därför övertagas av ritbiträdena i 11 Ig. Transporteringsarbetet, som utgjorde större -delen av ritbiträdenas arbete, vore väsentligen ett rent rutinarbete och krävde i allmänhet inte större ritskicklighet. Med hänsyn till att motsvarande personal vid exempelvis lantmäterikontor och i lantmäteristyrelsen till stor del vore placerad i 8 Ig, syntes denna lönegrad åtminstone delvis kunna numera tillämpas även vid kartverket. För personal, som sysselsattes med mera krävande transporteringsarbete eller med renritningsarbete, vore Ig 11 motiverad, men för enklare transporteringsarbete och därvid förekommande ritarbete kunde biträdesbefattningarna vara placerade i 8 Ig. I utredningsmännens förslag till personalorganisation markerades befattningarna förste ritare, ritare och ritbiträde som »(kvinnliga)». Samtliga tjänster innehas f.n. av kvinnor. Följande kompetensfordringar gäller. Ritbiträde skall ha genomgått kartritningskurs; normalskolekompetens eller realexamen är önskvärd. För anställning som ritare fordras längre praktisk utbildning som ritbiträde. Till förste ritare befordras som regel endast ritare vid kartverket med fullgod utbildning i reproduktionsritning för kartornas utgivning i tryck. Den förutvarande manliga befattningen gravör eller heliogravyrritare i 19 Ig namnförändrades fr.o.m. 1/7 1937 till gravör och fr.o.m. 1/7 1946 till kartassistent (19 Ig). Från sistnämnda tidpunkt inrättades även kartassistentbefattningar i 16 Ig, avsedda att ersätta dels de fr.o.m. 1/7 1937 inrättade, för manlig personal avsedda befattningarna som tekniskt biträde (15 Ig), dels ock de likaledes fr.o.m. 1/7 1937 tillkomna och i 15 Ig placerade icke-ordinarie befattningarna gravyrritare (rekryteringstjänst för gravörpersonal) och fotografbiträde. (Befattningen som tekniskt biträde inrättades för att tillgodose behovet av lägre kvalificerad manlig arbetskraft för själva kartläggningsarbetena å fältet, varjämte den skulle kunna utnyttjas för ritarbeten, arealberäkning och transporteringsarbeten.) Arbetsuppgifterna för de nuvarande kartassistenterna i 19 Ig på topografiska kartbyrån motsvaras av de som 1925 utfördes av gravörer och heliogravyrritare (topografisk fältmätning, gravyr och reproduktionsritning); på övriga byråer av kartverket utför de fältarbeten och därmed sammanhängande byråarbeten. Även kartassistenterna i 16 Ig har att utföra fältarbeten och därmed sammanhängande byråarbeten. På f otogrammetriska byrån och den numera inrättade beställningsavdelningen har större delen av kartassistenterna dock enbart byråarbete (fotografiskt arbete och stereoarbete); å andra sidan har fr.o.m. år 1950 tillkommit på nämnda byrå tjänster som »kartassistent och flygförare» i Ig 19. Kartassistenterna vid t.ex. ekonomiska kartbyrån utför nu den mera rutinmässiga delen av det arbete, som tidigare åvilade statskartograferna både beträffande fältarbete och byråarbete. De kartassistenter, som vid byråarbete ej användes för nämnda arbeten, utnyttjas dels för översyn och komplettering avekonomiska konceptbladens ritning och textning för reproduktion, pantografering och därmed sammanhängande arbeten m.m. på ekonomiska kartbyrån och dels vid arbeten på fotogrammetriska byrån. Såsom av ovanstående torde framgå har kartassistenterna och ritarna arbetsuppgifter av väsentligt olika karaktär, vilket även torde ha varit fallet med de manliga och kvinnliga ritarna före inplaceringen 1925. Kartassistentbefattningarna rekryteras så gött som uteslutande med manlig personal. F.n. finns endast två kvinnliga kartassistenter (Ca 16 och Cel6). Sjökarteverket. Beträffande den förutvarande kvinnliga befattningen ritbiträde (11 Ig) har ingen ändring inträtt i fråga om tjänstebenämning eller arbetsuppgifter. Samtliga ritbiträdesbefattningar innehas av kvinnor. De utför i huvudsak rent manuellt kopieringsarbete. Den f. d. manliga befattningen ritare eller gravör i nuv. 19 Ig särskildes fr.o.m.

37*

1/7 1937 i ritarebefattningar och gravörsbefattningar. Fr.o.m. 1/7 1946 benämndes ritarna kartografer. Kartografernas och grayörernas arbetsuppgifter är oförändrade sedan 1925. Kartograferna har till uppgift att deltaga i sjömätningar, inlägga siffror å mätningshandlingarna samt upprätta grundkartor och sjökartor. Gravörerna h a r att gravera kartorna på kopparplåtar. De tjänstgör också vid sjömätningarna för att även behärska ritningsarbetet ombord. Samtliga kartograf- och gravörsbefattningar innehas av män.

B. Laboratoriebiträden Före inplaceringen 1925 I närmast före 1/7 1925 gällande tjänsteförteckningar fanns laboratoriebiträdestjänster dels i 5 kv. Ig (1 laboratoriebiträde vid kontrollstyrelsen och 2 laboratöriebiträden av 1 :a klass vid statens provningsanstalt), dels i 4 kv. Ig (4 laborätoriebiträden av 2:a klass vid statens provningsanstalt). Kontrollstyrelsens laboratoriebiträde uppfördes på ordinarie stat fr.o.m. 1921 som kvinnligt biträde av 3:e graden (laboratoriebiträde). Biträdets arbetsuppgifter var bl.a. att biträda laboratorn å avdelningen för skattefri sprit med analyser, registrering, granskning av r a p p o r t e r etc. Befattningen ansågs kräva specialkunskaper (enligt instruktionen skulle innehavaren äga erforderliga insikter i kemi) och innehades först av en kvinnlig fil. mag. och sedermera av en kvinnlig med. kand. Fr.o.m. 1922 placerades befattningen med benämningen laboratoriebiträde i samma lönegrad som övriga biträden av 3:e graden, dvs. i 5 k v. Ig. Vid statens provningsanstalt upptogs fr.o.m. 1920 å avlöningsstat bl.a. 6 kvinn r liga biträden av tredje graden (assistent) med för dylika biträden gällande avlöning. Fr.o.m. 1923 inplacerades 2 av dem under benämningen laboratoriebiträden av l : a klass i 5 kv. Ig, dvs. den for kvinnliga biträden av 3:e graden (kontorsskrivare) gällande lönegraden. De 4 övriga sattes däremot såsom läböra,toriebiträden av 2 :a klass i 4 kv. Ig. Någon motivering till nedflyttningen lämnas inte vare sig i löneregleringskommitténs betänkande (19/11 1921) eller propositionen (1922:1/X). Inplaceringen 1925 > I de olika förslagen upptogs de i 5 kv. Ig placerade laboratoriebiträdena genomgående i samma lönegrader som de i lönehänseende likställda kontorsskrivärnä (1921 års lönekommitté 18, PM 1924 alt. I I 1 6 , alt. 1 1 5 ) . För de i 4 kv. Ig placerade föreslog 1921 års lönekommitté 16, PM 1924 alt. I I 1 3 , PM alt. 1 1 1 . I p r o p . 1925 förordades (enligt alt. I) 15 Ig för de högre laboratoriebiträdena o c h , 11 för de lägre. De lägre laboratoriebiträdena kom sålunda att likställas med kanslibiträden, som förut stått en lönegrad under. Fr.o.m. 1/7 1925 benämndes provningsanstaltens laboratoriebiträden av 1 :a klass förste laboratoriebiträden och av 2:a klass endast laboratoriebiträden. Efter inplaceringen 1925 Kontrollstyrelsen hemställde 1932, att laboratoriebiträdet skulle uppflyttas från 15 till 19 Ig. Därvid framhölls, att biträdets arbetsuppgifter i allt väsentligt bestode i utförande av analyser p å eget ansvar. Allmänna civilförvaltningens löne.nämnd tillstyrkte uppflyttningen till 19 Ig och framhöll, att arbetsuppgifterna uppenbarligen vore av mera kvalificerad art än de som i allmänhet åvilade befattningshavare i 151g. I prop. 1934:1/VII föreslogs uppflyttning till endast 18'lg t

vilket även blev riksdagens beslut; förslaget synes ha påverkats av den nya högsta kvinnliga normalgrad, vilken börjat tillämpas för vissa förut i 15 Ig placerade registrators- och kassörstjänster (jfr ovan s. 361 ff). I fr.o.m. 1935 gällande ändring till instruktionen för kontrollstyrelsen uppställdes som kompetensfordran »genom avlagd examen eller på annat sätt» styrkta kunskaper i kemi, motsvarande betyget godkänd i fil. kand.-examen. Sedan kontrollstyrelsens laboratorium införlivats med tullverkets huvudlaboratorium överfördes tjänsten fr.o.m. 1/7 1941 till tullverket, samtidigt varmed innehavaren erhöll särskilt arvode, varigenom löneförmånerna kom att motsvara nuv. Ig Ce 20. Fr.o.m. 1/7 1945 förändrades tjänsten till kammarskrivartjänst (Ca 20). Den innehas fortfarande av den kvinnliga med. kand., som 1921 utnämndes till biträde av 3:e graden. Statens provningsanstalts personalförteckning upptar fortfarande samma antal laboratoriebiträdestjänster som 1925/26, nämligen 2 förste laboratoriebiträdestjänster i Ca 15 och 4 laboratoriebiträdestjänster i Ca 11, vilka samtliga innehas av kvinnor. Tjänster inrättade efter inplaceringen 1925. De lönegrader, som vid inplaceringen 1925 fastställdes för de i tjänsteförteckningarna då uppförda laboratoriebiträdestjänsterna, nuv. 15 och 11 Ig, dvs. samma som för kansliskrivare resp. kanslibiträden, har i regel använts för ordinarie laboratoriebiträdestjänster, inrättade fr.o.m. 1/7 1925 eller senare. De biträden av 3:e resp. 2:a graden (motsv. kansliskrivare resp. kanslibiträden), som 1925 fanns vid vissa institutioner, blev, då avlöningsreglementet gjordes tillämpligt på dessa, laboratoriebiträden i motsvarande lönegrader. De biträden av l:a graden (motsv. kontorsbiträden), som 1925 fanns ATid vissa laboratorier, blev laboratoriebiträden i nuv. 8 Ig. För laboratoriebiträden kom sålunda att användas samma lönegradsserie som för tjänster i kontorskarriären. Även 10 Ig har emellertid tagits i anspråk för laboratoriebiträden. Laboratoriebiträdestjänsterna innehas huvudsakligen av kvinnor. Laboratoriebiträdesutredningen (bet. 11/10 1948, stencil) föreslog C a l l som lägsta ordinarie lönegrad för laboratoriebiträden, varvid tjänster i Ca 8 eller Ca 10 skulle föras på övergångsstat eller utbytas mot tjänster i Ca 11. Som utgångspunkt för förslaget togs jämförelser med bl.a. institutionsvaktmästare i C a l l ; laboratoriebiträdenas arbetsuppgifter vore icke av mindre kvalificerad art än institutionsvaktmästarnas (preparering, reparationer m.m.). För laboratoriebiträdena gällande fordringar på utbildning måste sägas vara åtminstone lika stora som de krav på förvärvad yrkesskicklighet som ställdes på en institutionsvaktmästäre. Vid jämförelse med lägre kontorspersonal konstaterades att rekryteringen byggde på samma skolunderbyggnad, men att av laboratoriebiträden krävdes speciell utbildning och större självständighet. Utredningens förslag har ännu inte föranlett någon åtgärd.

IV. T J Ä N S T E R V I D FÅNGVÅRDS- OCH S I N N E S S J U K VÅR D SAN S TÄLT E R A. Fångvårds anstalter m . fl. 1. Vaktfra och första vaktfru Före inplaceringen 1925 Vid de för kvinnor avsedda fångvårdsavdelningarna utgjordes i början av 1900-talet den s.k. vaktbetjäningen av vaktfruar och vaktkvinnor, vilka hade 380

samma arbetsuppgifter som underofficerare (förste vaktkonstaplar) resp. vaktkonstaplar inom de manliga avdelningarna. Medan avlöningarna till manliga vaktbetjänte varit uppförda å ordinarie stat fr.o.m. 1883, sattes den kvinnliga vaktpersonalen å ordinarie stat först vid 1903 års riksdag. Därvid fastställdes lägre avlöningar för de kvinnliga befattningarna än för motsvarande manliga. Efter lönereglering fr.o.m. 1908 var vaktkvinnas lön 73 % av vaktkonstapels och vaktfrus lön 72 % av underofficers (förste vaktkonstapels). De efter ny lönereglering fr.o.m. 1911 gällande beloppen framgår av tab. 11. I samband med denna lönereglering ändrades benämningarna underofficer och förste vaktkon.stapel till överkonstapel. Vaktkvinna benämndes vaktfru och vaktfru första vaktfru. I 1902 års löneregleringskommittés betänkande (XXXIX, 10/10 1913) om lönereglering för fångvårdsstaten redogöres för fångvårdspersonalens åligganden. Första vaktfru hade att i avseende å kvinnliga fångar i tillämpliga delar ställa sig till efterrättelse de för överkonstapel meddelade bestämmelser. Vaktfru ålåg det att i fråga om kvinnliga fångar fullgöra bevakningstjänst, att biträda vid sjukvården inom anstalten ävensom vid arbetsdriften, jämväl med personligt deltagande i arbetet, samt att vid fångvårdsanstalt utan särskild kokerska bestrida kokerskas göromål och vid annan anstalt, i mån åligganden som vaktfru medgåve, biträda i anstaltens kök. Vaktkonstapel skulle fullgöra bevakningstjänst och annan vakttjänstgöring samt fångforsling, vara behjälplig vid sjukvård inom fångvårdsanstalten samt biträda vid arbetsdriften därstädes. I arbetsordningen gällde särskilda bestämmelser för vaktkonstapel och särskilda för första vaktfru och vaktfru. Åliggandena i fråga om bevakning synes ha varit av i stort sett samma karaktär. I huvudsaklig överensstämmelse med löneregleringskommitténs förslag beslöts vid 1914 års förra riksdag lönereglering för fångvårdspersonalen fr.o.m. 1915. (Se tab. 11.) Fr.o.m. 1922 blev allmänna civilförvaltningens avlöningsreglemente tillämpligt på befattningshavare vid fångvårdsstaten. I sitt förslag till lönegradsplacering (bet. LXIII, 24/1 1921) framhöll 1902 års löneregleringskommitté, att den med hänsyn till de säregna förhållanden, varunder fångvårdspersonalens tjänstgöring ägde rum, och de särskilda kvalifikationer, som måste krävas, förordat en löneställning, som måhända eljest icke skulle hava enligt vanliga grunder tillkommit den, och som i varje fall icke finge anses normerande för befattningshavarna i allmänhet. I enlighet med kommitténs förslag inplacerades vaktkonstaplar i 2 m. Ig (— 10), överkonstaplar i 4 m. Ig ( — 1 2 ) , vaktfruar i 1 kv. Ig och första vaktfruar i 3 kv. Ig. Annan motivering än dittillsvarande löneställning lämnades inte. Löneregleringskommittén uttalade om arbetsuppgifterna endast, att första vaktfruarna intoge i förhållande till vaktfruarna motsvarande ställning som överkonstaplar gentemot vaktkonstaplar. Såsom av tab. 11 framgår betydde inplaceringen i avlöningsreglementet ungefär samma lönerelation mellan vaktfru och vaktkonstapel som tidigare, medan första vaktfruarnas avlöning förbättrades i förhållande till överkonstaplarnas. När vid 1924 års riksdag de i samma lönegrad som vaktfruarna placerade skrivbiträdena tillerkändes ett tillfälligt lönetillägg på 120 kr, ansågs dylikt tillägg inte böra ifrågakomma för vaktfruar med hänsyn till deras avlöningsförhållanden före löneregleringen och till arten av deras arbete. Inplaceringen 1925 De olika förslagen till de kvinnliga befattningarnas inplacering i den manliga löneplanen framgår av följande tablå.

Kvinnliga tjänster

Taktfru Första vaktfru

Kvalitativ inplacering 1921 rit års 1924 lönealt. 11 kom.

9 14

6 11

Kvantitativ inplacering PM 1924 alt. I

Prop. 1925

5 10

5 10

Motsvarande manliga tjänster

Vaktkonstapel

10 12

1921 års lönekommitté inplacerade alla tjänster i den lägsta kvinnliga lönegraden (vaktfruar och skrivbiträden) i den lägsta manliga (1 m. Ig = 9 ) . (Se ovan s. 350 f.) Samtliga kvinnliga befattningar i 3 kv. Ig, däribland första vaktfru, sattes utan särskild motivering i 14 Ig. Detta innebar, att första vaktfru placerades två lönegrader högre än överkonstapel, medan vaktfru sattes en lönegrad under vaktkonstapel. PM 1924 alt. II ansåg inte vaktfruars göromål motivera så hög placering som 1 m. Ig. Första vaktfru likställdes med kanslibiträde. Fångvårdsstyrelsen erinrade i sitt yttrande över PM, att den i sitt utlåtande över 1921 års lönekommittés betänkande framhållit önskvärdheten av ett strängt upprätthållande av principen om full likställighet könen emellan beträffande såväl förpliktelser som rättigheter. »Detta skulle innebära att lika avlöning borde tillkomma en befattningshavare, vare sig man eller kvinna, och att inga tjänster — utom i vissa undantagsfall — vore förbehållna åt ena eller andra könet. Så långt har emellertid likställighetsprincipen icke följts i någotdera av de förslag, som inom Finansdepartementet utarbetats.» Fångvårdsstyrelsen framhöll, att bevakningstjänstgöringen vid de olika fängelserna i det stora hela vore ensartad. Den omhänderhades i allmänhet av manliga tjänstemän, vid vilkas sida funnes ett mindre antal kvinnliga befattningshavare för tillsynen över de fåtaliga kvinnofångarna, för matlagningen eller deltagande däri m.m. »Endast vid det för kvinnor avsedda centralfängelset i Växjö utgöres bevakningen huvudsakligen av kvinnor, vilka här utföra alldeles samma arbete, som annorstädes åligger vaktkonstaplar.» En tillämpning av likställighetsprincipen skulle således i fråga om sistnämnda vaktfruar föranleda deras placering i samma lönegrad som vaktkonstapel; detta hade också föreslagits av styrelsens representant vid frågans beredning inom finansdepartementet, varvid ifrågasatts en sådan uppdelning av vaktfrubefattningarna, att de m i n d r e betungande placerades i någon lönegrad under 1 m. Ig. E h u r u styrelsen inte fann den i PM för samtliga vaktfruar föreslagna avlöningen tillfredsställande även för vaktfruarna vid centralfängelset i Växjö ville den dock inte yrka på lönegradsuppflyttning. Styrelsen framhöll emellertid, att där vid de m i n d r e fängelserna vaktfruarnas arbete ställde sig ojämförligt ringare än vid de större, en relation i avlöningsförhållandena kunde ernås genom befattningarnas överförande till icke ordinarie. Efter 1925 års inplacering rådde likställighet i lönegradsplacering mellan vaktkonstapel och skötare vid sinnessjukhusen, mellan överkonstapel och överskötare samt mellan första vaktfru och översköterska. Vaktfru kom däremot 2 lönegrader under sköterska. Efter inplaceringen 1925 / motioner till 1926 års riksdag (1:167, 11:242) begärdes vaktfruarna uppflyttade Ull 7 Ig, varvid framhölls, att deras tunga och ansvarsfulla arbete undervärderats genom placeringen i 5 Ig. Vidare anfördes att vaktfruarna vid det för kvin-

38£

nor avsedda centralfängelset i Växjö och statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona, om man bortsåge från den större personliga fysiska styrka det i de flesta fall erfordrades för att upprätthålla ordningen vid de för män avsedda än vid de för kvinnor avsedda anstalterna, hade att utföra samma tjänst som de manliga tjänstemännen vid för män avsedda interneringsanstalter. Beträffande vaktfruarna vid landets övriga fängelser vore tjänstgöringen, ehuru måhända rent kvantitativt sett icke fullt jämförbar med förhållandena vid de båda förstnämnda anstalterna, ur kvalitativ synpunkt i de flesta fall minst lika krävande. Förutom den vanliga vakttjänstgöringen hade vaktfruarna vid de mindre fängelserna i regel sig ålagt att biträda läkaren vid anstalten med sjukvården jämväl beträffande de manliga fångarna samt h a n d h a vården om fängelsets medikamentsförråd och sjukvårdsattiraljer, att utföra ofta långa och med stort ansvar förenade fångtransporter samt att i vissa fall förestå mattillredningen för fångpersonalen. Motionerna avslogs. 1939 års Ijänsteförteckningssakkunniga (SOU 1941:17, s. 74) ansåg vaktfruarnas lönegradsplacering innebära en påtaglig undervärdering av det ansvarsfulla arbete, som så gott som undantagslöst åvilade dem. Då sköterskorna vid statens sinnessjukhus, vilkas arbetsuppgifter vore närmast jämförbara med vaktfruarnas, tillhörde 7 Ig fann de sakkunniga rättvist att vaktfruarna uppflyttades till samma lönegrad. Förslaget bifölls av 1942 års riksdag. I petitaskrivelse för budgetåret 1945/46 föreslog fångvårdsstyrelsen förbättrad löneställning för personal i bevakning och verkstadsdrift. Efter en redogörelse för fångvårdstjänstens ändrade karaktär och de avsevärt stegrade kraven på fångvårdspersonalen anförde styrelsen: »Vad här sagts gäller i lika mån om manliga och kvinnliga befattningshavare. Vaktfruarnas och första vaktfruarnas arbetsuppgifter äro till arten desamma som motsvarande manliga befattningshavares. Den skillnad i lön, som förefinnes mellan mån och kvinnor, är således icke betingad av arbetets natur» (kursiverat h ä r ) . Styrelsen förordade en uppflyttning av vaktkonstapel, överkonstapel och första vaktfru med 2 lönegrader och av vaktfru med 3 lönegrader. Löneutredningen för viss fångvårdspersonal (bet. 16/11 1945, stencil) föreslog en allmän uppflyttning av personalen (såväl manlig som kvinnlig) inom bevakningen och verkstadsdriften med genomgående en lönegrad. Uppflyttningen motiverades främst med mera kvalificerade uppgifter för personalen i samband med ändrade former för behandlingen av de intagna samt skärpta kompetens- och utbildningskrav. Till utgångspunkt togs rekryteringsgraden för manliga befattningshavare; en uppflyttning av vaktkonstaplar till 11 Ig skulle enligt utredningens mening innebära en skälig avvägning i förhållande till andra tjänstemannagrupper. Utredningen ansåg sig inte kunna taga ställning till frågan om ett fullständigt genomförande av likalönsprincipen men hade funnit, att arbetsuppgifterna för den del av den kvinnliga personalen, som huvudsakligen var sysselsatt med bevakningsgöromål eller inom verkstadsdriften, i stort sett var likartade med de åligganden, som ankom på motsvarande manliga befattningshavare. Utredningen diskuterade även frågan om lägre lönegradsplacering för de vaktfruar Vid mindre anstalter, som huvudsakligen tjänstgjorde som kokerskor, men avvisade denna tanke bl.a. med hänvisning till att på dessa befattningshavare principiellt måste ställas samma krav som på den kvinnliga bevakningspersonalen vid a n d r a anstalter. Utredningen konstaterade, att dess förslag innebar ett brytande av likställigheten nléd jämförlig personal vid sinnessjukhusen men framhöll att för denna, personal inte genomförts någon lika genomgripande förändring av behandlings-; former eller kompetensvillkor som för fångvårdens personal, A-arför den upp-, komna löneskillnaden vore befogad;

$m

I p r o p . 1946:225 framhöll departementschefen, att starka skäl talade för att utjämna olikheten i lönesättning för manliga och kvinnliga befattningshavare inom fångvården men att frågan stod inför sin lösning i ett större sammanhang (— utredningen om ett allmänt genomförande av likalönsprincipen i statsförvaltn i n g e n ) . 1946 års riksdag godtog de föreslagna lönegradsplaceringarna, som framgår av nedanstående tablå. Vaktkonstapel Överkonstapel

11 13

Vaktfru Första vaktfru

8 11

2. Husmoder vid statens uppfostringsanstalt å Bona Enligt stadga för tvångsuppfostringsanstalten vid Bona (SFS 1904:41) skulle vid anstalten vara anställd bl.a. en husmoder med åliggande att förestå hushållet o c h öva tillsyn över de elever, som anvisats till biträde i köket. Enligt en fr.o.m. 1912 genomförd lönereglering jämställdes husmodern med vaktfru, medan de manliga förmännen, som hade att leda och undervisa eleverna i olika arbetsgrenar, likställdes med vaktkonstaplar. Fr.o.m. 1918 uppfördes anstalten på ordinarie stat, varvid husmodern i lönehänseende likställdes med första vaktfru <— under motivering att hon hade att utöva förmanskap såväl över en del tjänare som for de elever som sysselsattes i kök och bageri. När fr.o.m. 1923 allmänna civilförvaltningens avlöningsreglemente blev gällande för uppfostringsanstalten, inplacerades husmodern i samma lönegrad som första vaktfru, dvs. i 3 kv. Ig. I d e olika förslagen om de kvinnliga befattningshavarnas inplacering å den gemensamma löneplanen fr.o.m. 1/7 1925 nämndes husmoder inte särskilt utan fick åtfölja första vaktfru och inplacerades i 10 Ig. Likställigheten husmoder — första vaktfru — förman — vaktkonstapel bröts först fr.o.m. 1/7 1946, då vaktkonstapel, första vaktfru och förman uppflyttades till 11 Ig efter förslag av löneutredningen för viss fångvårdspersonal. Utredningen föreslog för uppfostringsanstalten en allmän lönegradsuppflyttning, vilken emellertid liksom inom fångvården borde begränsas till befattningshavare med huvudsaklig uppgift att utöva tillsyn över och handleda eleverna. Följaktligen föreslogs förman uppflyttad till 11 Ig, medan husmoderns placering i 10 Ig ansågs lämpligt avvägd. Tjänstebenämningen ändrades — med hänsyn till de nya behörighetsreglerna — till köksföreståndare. Bona avvecklades som uppfostringsanstalt vid utgången av budgetåret 1947/48 och överflyttades till den statliga sinnessjukvården, dit köksföreståndarebefattningen överfördes med oförändrad lönegradsplacering. 3. Assistent Före inplaceringen 1925 Befattningen kvinnlig assistent inrättades fr.o.m. 1922 dels vid centralfängelset i Växjö, dels vid statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona. I sitt betänkande (LXIII, 24/1 1921) om allmänna civilförvaltningens avlöningsreglementes tillämpning på fångvårdsstaten hade 1902 års löneregleringskommitté tillstyrkt ett förslag av fångvårdsstyrelsen att vid det för kvinnor avsedda centralfängelset i Växjö utbyta den manliga assistenten mot kvinnlig. En lämplig kvinna skulle genom sin närmare förståelse av de kvinnliga säregenskaperna hos fångarna kunna lättare vinna deras förtroende och å dem utöva starkare verkan, än o m befattningen innehades av man. Dessutom skulle fångvårdsstyrelsen få tillgång

till en särskilt sakkunnig i fråga om vården av kvinnliga fångar. För behörighet till kvinnlig assistentbefattning borde fordras studentexamen eller avgångsexamen från högre lärarinneseminariet eller åttaklassigt läroverk. Även den vid växjöanstalten mot arvode avlönade lärarinnan borde anställas som ordinarie kvinnlig assistent. De båda kvinnliga assistenttjänsterna placerades i 6 kv. Ig. Den manliga assistenten hade tillhört den lägre gruppen av manliga assistenter, vilka under benämningen assistenter av 3 klass inplacerades i 9 m. Ig ( = r 2 0 ) . Liksom lärarinnebefattningen vid växjöanstalten utbyttes mot kvinnlig assistenttjänst, omändrades de manliga lärarbefattningarna vid andra anstalter till assistenttjänster (av 2 klass eller 3 klass). Under erinran om sitt förslag beträffande växjöanstalten föreslog lönekommittén i ett senare betänkande (10/3 1921) betr. statens tvångsarbetsanstalter, att vid den för kvinnor avsedda anstalten i Landskrona skulle inrättas två kvinnliga assistenttjänster. Dessa skulle ersätta dels en manlig assistenttjänst, dels en ickeordinarie lärarinnebefattning. Den ena kvinnliga assistenten skulle även h a n d h a redocörarsysslorna. De båda kvinnliga assistenterna i Landskrona jämställdes med de i Växjö och placerades sålunda i 6 kv. Ig. A\ tab. 12 framgår avlöningen till kvinnliga assistenter å B-ort (Växjö) och E-ort (Landskrona) samt till manliga assistenter av den lägsta klassen (klass 3) å samma ortsgrupper. Den kvinnliga begynnelseavlöningen var 77 % resp. 75 % av den manliga och slutavlöningen 69 % resp. 68 % av den manliga.

Inplaceringen 1925 De olika förslagen till inplacering i den manliga löneplanen, där manlig assistent tillhörde lönegrad motsv. nuv. 20, framgår av följande tablå. Kvalitativ inplacering: 1921 års lönekommitté PM 1924 alt. II

20 18

Kvantitativ inplacering: PM 1924 alt. I Prop. 1925

17 16

1921 års lönekommitté förordade, att de kvinnliga assistenterna skulle erhålla samma lönegradsplacering och benämning som de manliga assistenterna av 3 klass. I PM 1924 alt. II anfördes, att fångvårdsstyrelsens representant förordat likställande med manlig assistent; emellertid föreslogs endast 18, eller samma lönegrad som för de i 6 kv. Ig placerade kvinnliga bokhållarna. En högre placering ansågs inte böra ifrågakomma »utan att vederbörande verk fått särskilt motivera densamma». (Andra kvinnliga befattningar i 6 kv. Ig föreslogs dock till högre lönegrad vid kvalitativ inplacering — förste postexpeditör och förste telegrafist sattes i 19 Ig.) Prop. 1925 satte alla befattningar i 6 kv. Ig i 16 Ig, sålunda en lönegrad lägre än alt. I. De kvinnliga assistentbefattningarna benämndes fr.o.m. 1/7 1925 assistentbefattningar av 4 klass. Det synes klart, att de manliga och kvinnliga assistentbefattningarna 1925 var med hänsyn till göromålen fullt likvärdiga; de kvinnliga inplacerades dock 4 lönegrader lägre än de manliga. Såsom av tab. 12 framgår blev begynnelselönen 79—80 % och slutlönen 71—72 % av motsvarande avlöningar till assistenter av 3 klass. 25—1016 52

Efter inplaceringen 1925 I 1939 års tjänsteförteckningssakkunnigas betänkande I (SOU 1941:17, s. 75) återges en skrivelse av Svenska fångvårdssällskapet, enligt vilken arbetet för de kvinnliga assistenterna vid centralfängelset i Växjö — den ena redogörare, den andra lärarinna — icke på något sätt skilde sig från det arbete, som utfördes av deras manliga kolleger vid andra fängelser av samma storleksordning. Fångvårdsstyrelsen hade framhållit, att lönegradsplaceringen sedan länge framstått som alltför låg och att deras arbete icke i någon mån vore mindre krävande och ansvarsfullt än assistenternas av 3 klass. Med hänsyn till vad sålunda anförts förordade tjänsteförteckningssakkunniga, att tjänstegraden assistent av 4 klass inom fångvårdsstaten uteslöts ur tjänsteförteckningen samt att de två kvinnliga assistenterna uppflyttades till assistenter av 3 klass i (nuv.) 20 Ig. 1942 års riksdag beslöt i enlighet härmed. De båda kvinnliga assistenterna vid anstalten i Landskrona innefattades inte i uppflyttningen. Anstalten hade nämligen sedan 14/6 1940 disponerats för andra ändamål och dess klientel överförts, dels till centralfängelset i Växjö, dels till alkoholistanstalten i Haknäs. Fr.o.m. 1/7 1941 sattes den ena assistenten på övergångsstat och den andra upptogs å Haknäsanstaltens stat med tjänstgöring som föreståndarinna med ett årsarvode av 750 kr som kompensation för det ökade ansvaret. Fr.o.m. 1/7 1947 höjdes tjänsten — med slopande av klassbeteckningen — till 20 Ig, varvid åberopades uppflyttningen av motsvarande assistentbefattningar vid fångvården. Tilläggsarvodet för föreståndarinneskapet reducerades samtidigt till 408 kr.

B . Statens sinnessjukhus 1. Sjukvårdspersonal Före inplaceringen 1925 I ett 29/9 1913 avgivet betänkande av 1912 års kommittérade för utredning angående personalens vid statens anstalter för sinnessjuka uppförande på ordinarie stat lämnas bl.a. en historik och en redogörelse för dåvarande förhållanden. . Sjukvårdspersonalen rekryterades efter två linjer. Manliga skötare och kvinnliga sköterskor hade i regel endast folkskolebildning och fick genomgå en utbildningskurs vid sinnessjukhusen. Skötare och sköterskor hade samma åligganden. Såsom översköterskor anställdes kvinnor, som erhållit utbildning i kroppssjukvård. För antagande till översköterskeelev fordrades elementarskolebildning ungefär motsvarande normalskolans 6:e klass samt minst 6 mån. tjänstgöring på kroppssjukhus, översköterskornas elevtid vid sinnessjukhusen var i regel kort, inte så sällan antogs de direkt till översköterskor. Vissa skötare och sköterskor hade ställning som »ansvariga» mot särskild ersättning och fyllde då i det hela samma funktion som översköterskorna, dvs. hade ansvar för en vårdavdelning. Som förmän för flera sjukvårdsavdelningar (i regel samtliga manliga resp. samtliga kvinnliga inom en överläkaravdelning) fanns anställda manliga uppsyningsmän och kvinnliga föreståndarinnor, vilka i regel rekryterades från den ansvariga sjukvårdspersonalen. Dessutom fanns biträdande uppsyningsmän och föreståndarinnor. Uppsyningsmän och föreståndarinnor hade samma åligganden; på de flesta platser hade dock uppsyningsmännen särskild uppsikt över de utomhus sysselsatta skötarna och patienterna.

De kvinnliga sköterskorna hade avsevärt lägre avlöning än de manliga skötarna (se tab. 13). Fr.o.m. 1908 var sålunda en sköterskas avlöning endast 56 % av en skötares. Även översköterskorna hade trots högre utbildning och mera kvalificerade arbetsuppgifter lägre avlöning än de manliga skötarna. Föreståndarinnornas avlöning var 74—82 % av uppsyningsmännens (tab. 14). 1912 års kommittérade föreslog, att vid sinnessjukhusen skulle inrättas även överskötaretjänster, avsedda för de ansvariga skötarna. Kommittérade diskuterade emellertid möjligheten att besätta förmanstjänsterna å såväl manliga som kvinnliga avdelningar med enbart kvinnor, utbildade i vanlig sjukvård och med efterutbildning i sinnessjukvård (s. 89 ff). Ett dylikt system kunde ha stora fördelar. »Det torde ju kunna anses såsom odisputabelt, att kvinnorna ha en del egenskaper, som göra dem mera skickade för sjukvårdskallet än männen, och det får ju heller icke anses såsom en föraktlig omständighet, att den kvinnliga arbetskraften för närvarande är väsentligt billigare än den manliga.» Kommittérade ansåg det önskvärt, att kvinnlig personal i största möjliga utsträckning anställdes på mansavdelningarna men kunde inte tillstyrka systemet med endast kvinnliga förmän. Manliga skötare komme alltjämt att behövas för vård av manliga sinnessjuka och de kunde inte utestängas från utsikter till befordran, vilket skulle skada rekryteringen. Det vore också av viss vikt att icke de tjänster försvunne, som utgjorde en övergång till uppsyningsmanstjänsterna. »Mindre avseende torde man böra fästa vid det ofta framkomna påståendet, att kvinnorna skulle svårare än männen kunna uppehålla disciplin bland manliga underlydande, och vid den åsikt, som här och där skymtat fram, att det skulle kännas förnedrande för en man att stå under kvinnligt förmanskap.» Översköterskekompetens skulle enligt kommitterades förslag vinnas genom 2årig utbildning (1 år vid kropps- och 1 år vid sinnessjukhus). Tillträde till utbildningen skulle i första hand ges åt lämpliga sköterskor, men även översköterskeelever med skolbildning motsvarande normalskolans 6:e klass eller gedigen utbildning i vanlig sjukvård skulle antagas; för framtiden borde eftersträvas att även »bildade kvinnor» skulle »passera graderna» och således från början genomgå samma utbildning som de folkskolebildade. Ehuru kommittén ansåg en omsorgsfull utbildning för högre kompetens lika viktig för männen som för kvinnorna och inte ville förneka önskvärdheten av full likhet i utbildningshänseende, ansåg den sig dock — med hänsyn till att skötarna till övervägande del komme att vara familjeförsörjare — nödsakad att föreslå endast hälften så lång utbildning för överskötare. Kommitténs förslag till förhållningsregler var desamma för skötare — sköterska, överskötare — översköterska och uppsyningsman — föreståndarinna. Kommittérade uppgjorde ett förslag till avlöningsreglemente efter mönster av telegrafverkets. Kommittérade sade sig ha diskuterat möjligheten att »tillämpa p r i n c i p e n : större lön för familjeförsörjarna än för de ogifta, då man också lättare skulle kunna tillmötesgå kravet på lika lön för kvinnor och män i samma arbete — i den mån detta kan anses rättvist med hänsyn därtill, att kvinnorna, åtminstone inom det arbete, varom här är fråga, ej kunna prestera samma arbetskvantitet som männen, och att faktiskt, på grund av en del fysiologiska och sociala förhållanden, levnadsomkostnaderna för kvinnan äro billigare än för mannen». Ehuru kommittén hyste sympati för principen (om högre lön för familjeförsörjare) hade den dock inte ansett sig böra framlägga förslag i den riktningen, eftersom principen borde tillämpas samtidigt för alla statens tjänstemän. Kommitténs förslag innebar, att de kvinnliga tjänstemännen placerades i lägre begynnelselöneklasser än motsvarande manliga tjänstemän (sköterskor 4 löneklasser lägre, översköterskor 2—3, föreståndarinnor 2). För männen föreslogs

5 lönetillägg (löneklassuppflyttningar), varvid familjeförsörjningsplikten framhölls. Kvinnorna fick endast 4 lönetillägg. De kommitterades förslag i utbildningsfrågan medförde inga beslut, men förslaget till avlöningsreglemente bearbetades av 1902 års löneregleringskommitté (bet. LVII, 24/4 1918), som vidtog några smärre justeringar, och antogs därefter av 1918 års riksdag för tillämpning fr.o.m. 1919. För sköterska resp. första sköterska ( = förutvarande översköterska) blev begynnelselönen 3 och slutlönen 4 löneklasser lägre än för skötare resp. förste skötare. För förestånderskor ( = förutvarande föreståndarinnor) blev begynnelselönen 1 och slutlönen 2 löneklasser lägre än för uppsyningsmännen. För förste skötare och första sköterskor anordnades vid sinnessjukhusen särskild utbildning utöver den för skötare och sköterska avsedda. Första sköterskor kom emellertid alltjämt att huvudsakligen rekryteras med i kroppssjukvård utbildade kvinnor. Fr.o.m. 1923 blev allmänna civilförvaltningens avlöningsreglemente tillämpligt på befattningshavare vid statens sinnessjukhus (bet. LXV, 31/10 1921 av 1902 års löneregleringskommitté, beslut av 1922 års riksdag). Sjukvårdspersonalens inplacering i den manliga och kvinnliga löneplanen framgår av nedanstående tablå.

Manlig befattning

Manlig Ig i

Kvinnlig befattning

Skötare Överskötare 2 Uppsyningsman 3 av 2:a klass Uppsyningsman av l:a klass

2 (10) 4(12) 5(14) 7(18)

Sköterska Översköterska 2 Förestånderska* av 2:a klass Förestånderska av l:a klass . .

1 2 3

Kvinnlig Ig

Nuvarande lönegrad inom parentes. Ny benämning på förste skötare resp. första sköterska. Uppsyningsman och förestånderskor av 3:e graden indrogs.

Inplaceringen innebar en förbättrad löneställning för sköterskorna i relation till skötarna (begynnelselön 86—81 % av skötares mot förut 76 %). Även översköterskornas och förestånderskornas lön förbättrades i förhållande till överskötarnas resp. uppsyningsmännens. (Se tab. 13 och 14.) Inplaceringen 1925 Av nedanstående tablå framgår de olika förslagen om de kvinnliga tjänsternas inordnande i den manliga löneplanen.

Kvinnliga tjänster

Sköterska Oversköterska Förestånderska av 2:a klass Förestånderska av l:a klass

388 Kvalitativ inplacering 1921 PM års 1924 lönealt. II kom.

Kvantitativ inplacering PM 1924 alt. I

Prop. 1925

11 14

9 11

8 10

7 10

16 Motsvarande manliga tjänster

10 Överskötare Uppsyningsman av 2:a klass Uppsyningsman av l:a klass

12 14 18

Sköterska. 1921 års lönekommitté hänförde samtliga tjänster i 2 kv. Ig till den lönegrad, som ansågs skälig för kvinnliga kontorsbiträden, dvs. 11 Ig (se ovan s. 351). PM 1924 alt. II satte sköterska en lönegrad lägre än skötare; därvid framhölls att sköterskornas arbete visserligen ansetts vara i stort sett likartat med skötarnas men att de sistnämnda i många fall hade vårdnad om våldsammare och farligare patienter, vilkas vård inte lämpligen kunde anförtros åt kvinnor; sköterskornas tjänsteåliggande ansågs därför i viss mån mindre krävande. PM 1924 alt. I ifrågasatte placering i 7 Ig, dvs. en grad lägre än övriga i 2 kv. Ig. Prop. 1925 åberopade medicinalstyrelsens yttrande, att 7 Ig närmare än 8 Ig motsvarade sköterskornas dåvarande löner, vilka vore fullt tillräckliga för vinnande av god rekrytering och i allmänhet överstege de avlöningar, som utginge till sköterskor för kroppsligt sjuka i landstings eller kommuns tjänst. Höjning till 8 Ig vore således obehövlig och skulle ytterligare vidga löneklyftan mellan statligt och kommunalt anställda sköterskor. Översköterska. 1921 års lönekommitté föreslog utan närmare motivering, alt samtliga tjänster i 3 kv. Ig skulle sättas i 14 Ig. PM 1924 alt. II utgick från kanslibiträdes placering i 11 Ig och föreslog samma lönegrad för översköterska. P r o p . 1925 höjde kanslibiträde från 10 till 11 Ig men bibehöll för övriga tjänster i 3 kv. Ig placeringen i 10 Ig enligt alt. I. Förestånderska av 2:a klass. 1921 års lönekommitté satte utan motivering alla tjänster i 4 kv. Ig i 16 Ig, vilket innebar, att förestånderska av 2:a klass skulle kommit 2 lönegrader över uppsyningsman av samma klass. PM 1924 alt. II föreslog däremot en lönegrad under uppsyningsman. Prop. 1925 följde den kvantitativa inplaceringen i 11 Ig (3 lönegrader under uppsyningsman). Förestånderska av l:a klass. 1921 års lönekommitté satte med utgångspunkt från den för förste postexpeditörer föreslagna placeringen (se ovan s. 305) samtliga till 6 kv. Ig hörande tjänster i 20 Ig; förestånderska placerades sålunda 2 lönegrader över uppsyningsman av motsvarande klass. PM 1924 alt. II ville sätta förestånderska och uppsyningsman av l : a klass i samma lönegrad (18). P r o p , sänkte den i alt. I föreslagna placeringen från 17 till 16 Ig. Utgångspunkten var därvid att de kvinnliga tjänsterna i 6 kv. Ig vid kommunikationsverken inte borde sättas högre än i 16 Ig. Efter inplaceringen 1925 Ändringar i sjukvårdspersonalens löneställning gjordes först fr.o.m 1/7 1947, sedan frågan utretts dels av sakkunniga tillkallade att i samråd med 1939 års tjänsteförteckningssakkunniga verkställa översyn av tjänsteförteckningen beträffande statens sinnessjukhus och statens anstalt för fallandesjuka (bet. 18/1 1943, stencil), här kallade tjänsteförteckningssakkunniga, dels av 1944 års lönekommitté, avseende sjukvårds- och ekonomipersonal (SOU 1946:67). Sköterska. Tjänsteförteckningssakkunniga fann sig inte böra framlägga förslag om vidgad tillämpning av »den s.k. likalönsprincipen, dvs. lika lön för manlig och kvinnlig innehavare av befattning av samma slag» (s. 6), och föreslog därför ingen ändring i lönegradsplaceringen för skötare och sköterskor. 1944 års lönekommitté förordade, att skötarna skulle placeras i 11 Ig, innebärande en reell uppflyttning med en lönegrad och fortsatt likställighet i lönehänseende med vaktkonstaplarna vid fångvårdsanstalterna. Kommittén konstaterade, att sköterskornas utbildning och arbetsuppgifter helt överensstämde med skötarnas, men ansåg sig inte — med hänsyn till den bebådade utredningen om likalönsprincipens införande — böra ingå på någon prövning av den inbördes löneställningen mellan manliga och kvinnliga befattningshavare vid sinnessjukhusen. Dock föreslog kommittén uppflyttning av sköterskorna till 8 Ig med hänsyn bl.a. till vaktfruarnas

placering och den skärpning i fråga om kompetenskrav, som förutsatts skola genomföras. Kommitténs förslag, som bifölls av 1947 års riksdag, innebar sålunda ett bibehållande av den sedan 1925 gällande skillnaden på 3 lönegrader mellan skötare och sköterska. Såväl tjänsteförteckningssakkunniga som 1944 års lönekommitté föreslog inrättande av befattningar som förste skötare och första sköterska, avsedda för skötare och sköterskor med s.k. nästansvarsarvode (ersättning för uppdraget att under överskötares eller översköterskas frånvaro ansvara för avdelningens tillsyn m.m.). Tjänsteförteckningssakkunniga föreslog för förste skötare 11 Ig och för första sköterskor, vilka förutsattes ha genomgått sjuksköterskeskola, 9 Ig eller samma lönegrad som för assistentsköterska vid kroppssjukhus. 1944 års lönekommitté föreslog för förste skötare 12 Ig och första sköterska 11 Ig, dvs. två lönegrader lägre än översköterska och samma lönegrad som kommittén föreslagit för assistentsköterska vid kroppssjukhus. 1947 års riksdag, som sänkte avdelningssköterska och assistentsköterska vid kroppssjukhus till resp. 12 och 10 Ig, placerade i konsekvens härmed första sköterska i 10 Ig men gjorde ingen ändring beträffande förste skötarnas placering i 12 Ig. För behörighet som förste skötare och första sköterska uppställdes samma kompetensfordringar som för överskötare resp. översköterska, dvs. genomgång av s.k. högre teoretisk kurs i sinnessjukvård (eller sjuksköterskeskola). I samband härmed fick även sköterskor tillträde till dessa utbildningskurser, som u n d e r den senaste 1 O-årsperioden endast anordnats för manliga skötares utbildning till överskötare. Flertalet första sköterskor kom att rekryteras på denna väg. F.n. (okt. 1951) finns endast 3 första sköterskor, som genomgått sjuksköterskeskola. översköterska. Enligt de båda utredningarnas betänkanden hade överskötare och översköterskor samma åligganden (ansvar för viss sjukvårdsavdelning). De manliga överskötarna rekryterades uteslutande från skötare, som genomgått viss kurs (s.k. högre utbildningskurs) i sinnessjukvård. Flertalet översköterskor hade däremot genomgått av staten godkänd sjuksköterskeskola; utbildning till översköterska kunde endast förvärvas på detta sätt. 1 1944 års lönekommitté ansåg liksom tjänsteförteckningssakkunniga för sinnessjukhusen att översköterskor borde jämställas med sjuksköterskor vid kroppssjukhusen och föreslog för båda dessa kategorier 13 Ig. Överskötarnas uppflyttning från 12 till 13 Ig borde i p r i n c i p förutsätta samma utbildningskrav, men kommittén föreslog dock av a n d r a skäl — överskötarnas jämställande med överkonstaplar vid fångvården — samma lönegrad som för översköterskor. 1947 års riksdag placerade såväl avdelningssköterskor vid kroppssjukhusen som översköterskor vid sinnessjukhusen en lönegrad lägre än kommittén föreslagit, dvs. i 12 Ig, men lämnade överskötarnas placering i 13 Ig orubbad. Fr.o.m. 1947 har även sköterskor fått tillfälle att genomgå den högre kurs vid sinnessjukhusen, som — alternativt till genomgång av sjuksköterskeskola — utgör kompetensfordran för översköterske- och överskötaretjänst (samt för tjänst som förste skötare och första sköterska, jfr ovan). Som en följd härav och av bristen på i kroppssjukvård utbildad personal har under de senare åren överskötersketjänsterna i allt större utsträckning kommit att rekryteras från sköterskor — första sköterskor. Dessa översköterskor h a r sålunda — i motsats till de vid sjuksköterskeskola utbildade — samma utbildning som de manliga över1 1946 års kommitté för sjuksköterskeutbildningen konstaterade i sitt 31/12 1947 avgivna betänkande (SOU 1948: 17), att under den senaste tioårsperioden sköterskor inte haft möjlighet att genom deltagande i högre kurs erhålla behörighet till överskötersketjänst. »Denna personal har i stället hänvisats till genomgående av fullständig kurs vid sjuksköterskeskola» (s. 66).

skötarna. Medan ännu 1947 det övervägande antalet översköterskor genomgått sjuksköterskeskola är numera endast ca Vs av överskötersketjänsterna besatta med sjuksköterskeutbildad personal. (Okt. 1951:160 av 458 tjänster.) Beträffande inrättandet (fr.o.m. budgetåret 1951/52) av särskilda, för arbetsterapeuter avsedda överskötare- och överskötersketjänster, se nedan s. 394 f. Förestånderska. Tjänsteförteckningssakkunniga för sinnessjukhusen fann det angeläget, att ledningen och övervakningen av det inre sjukvårdsarbetet å de olika överläkaravdelningarna omhänderhades av personal med grundläggande utbildning å sjuksköterskeskola, dvs. förestånderskor. Uppsyningsmän borde dock anlitas vid s.k. fasta avdelningar samt vid specialavdelning för psykopatpatienter. I övrigt skulle uppsyningsmännens åligganden främst avse ledning av patienternas ntearbete. För de med inre sjukvårdstjänst sysselsatta uppsyningsmännen föreslogs 17 Ig, dvs. en lönegrad lägre än som gällde för uppsyningsmän av l : a klass. För de övriga föreslogs 14 Ig, dvs. samma löneställning som innehades av uppsyningsmän av 2:a klass. För förestånderskor av l : a klass föreslogs 15 Ig, dvs. en grads nedflyttning, och för förestånderskor av 2:a klass, benämnda biträdande föreståndarinnor, 12 Ig, dvs. en lönegrads uppflyttning. Om de sistnämnda uttalades, att de inte borde vara placerade lägre än de dem underställda överskötarna. Genom beslut av 1945 års riksdag ändrades för förestånderskor tjänstebenämningarna till första föreståndarinna och föreståndarinna. I avvaktan på ytterligare utredning vidtogs ingen ändring i lönegradsplaceringen för vare sig den manliga eller kvinnliga uppsyningspersonalen. Enligt de normer, som 1945 fastställdes, skulle tjänsterna som förste uppsyningsmän, första föreståndarinna och föreståndarinna vara avsedda för det inre sjukvårdsarbetet samt tjänsterna som uppsyningsmän för ledningen av manliga patienters utearbeten. Den normala organisationen för det inre sjukvårdsarbetet var två tjänster för uppsyningspersonal per överläkaravdelning. 1944 års lönekommitté föreslog, att första föreståndarinna skulle placeras i 18 Ig (höjning med två lönegrader) och föreståndarinna i 15 Ig (4 lönegraders uppflyttning). Förste uppsyningsmän borde — med beaktande av de förutsatta ökade kraven på sjukvårdsutbildning — ha samma löneställning som första föreståndarinna, vilket innebar oförändrad lönegradsplacering. Uppsyningsmän borde liksom motsvarande tjänsteman vid fångvårdsanstalterna placeras i 15 Ig (uppflyttning med 1 lönegrad). 1947 års riksdag gjorde ingen ändring av de för den manliga uppsyningspersonalen föreslagna lönegradsplaceringarna men satte — som följd av sitt ställningstagande beträffande översköterska — första föreståndarinna och föreståndarinna en lönegrad lägre, dvs. i 17 resp. 14 Ig. I p r o p . 1949:123 framlades bl.a. principförslag till omorganisation av uppsyningspersonalen enligt förslag som framlagts av Statens sjukhusutredning av år 1943 (SOU 1948:37, s. 82 ff). Enligt detta skulle uppsyningspersonalen avlastas från vissa arbetsuppgifter (personalärenden, kamerala uppgifter), varjämte dess övervakning av sjukvårdsarbetet inom de olika vårdavdelningarna skulle begränsas. Antalet tjänster för uppsyningspersonal i det inre sjukvårdsarbetet skulle därigenom kunna nedbringas från två till en å varje överläkaravdelning. Utredningen hade föreslagit, att denna tjänst skulle benämnas avdelningsföreståndare och placeras i den högsta lönegraden för uppsyningspersonal, dvs. 18. Lika lön borde utgå till dessa befattningshavare vare sig de vore män eller kvinnor. Departementschefen ansåg sig dock inte kunna »i nuvarande läge» tillstyrka en sådan lönegradsuppflyttning av första föreståndarinnor, som detta skulle innebära, och föreslog därför bibehållande av tjänstebe-

nämningarna förste uppsyningsman och första föreståndarinna samt lönegraderna 18 resp. 17. Föreståndarinne- och uppsyningsmanstjänster borde överföras till övergångsstat. De för tillsyn av manliga patienters utearbete avsedda uppsyningsmännen (som av sjukhusutredningen föreslagits utbytta mot arbetsterapeuter) borde dock t.v. bibehållas. 1949 års riksdag fattade principbeslut om omorganisation av uppsyningspersonalen enligt propositionens förslag. I anslutning härtill beslöts vid 1950 års riksdag organisationens genomförande fr.o.m. budgetåret 1950/51.

2. Ekonomipersonal Före inplaceringen 1925 Liksom sjukvårdspersonalen uppfördes viss ekonomipersonal vid sinnessjukhusen på ordinarie stat fr.o.m. 1919, då det av 1918 års riksdag antagna avlöningsreglementet trädde i kraft. Fr.o.m. 1923 inplacerades såväl sjukvårds- som ekonomipersonal i allmänna civilförvaltningens lönereglemente. I 4 kv. Ig eller samma grad som lägsta förestånderskegraden för sjukvårdspersonal placerades endast köksförestånderskor av l : a klass (vid 11 sjukhus). I 3 kv. Ig eller samma grad som översköterska sattes köksförestånderskor av 2:a klass (4 st.), tvättförestånderskor av 1 :a klass (14 st. dvs. vid samtliga sjukhus utom 1), bageriförestånderskor samt arbetsförestånderskor. I 2 kv. Ig (sköterskegraden) placerades endast 1 befattning, nämligen tvättförestånderskan (betecknad 2:a klass) vid Nyköpings hospital. I stort sett innebar sålunda inplaceringen, att de kvinnor, som utövade förmanskap för tvätt och bageri samt i arbetssalar, placerades i samma lönegrad som översköterskor, medan förestånderskorna för köken vid alla sjukhus utom 4 sattes en lönegrad högre. Översköterskor motsvarades på den manliga löneplanen av överskötare i 4 m. Ig (— 12), Av de manliga befattningarna placerades hantverksföreståndare av l : a klass (— skrädderi-, skomakeri- och snickeriföreståndare, vilka förutom sitt hantverk hade att handleda patienter i arbetet på verkstäderna) i 5 m. Ig ( = 14) och hantverksföreståndare av 2:a klass (= övriga hantverksföreståndare, såsom målare) i 4 m. Ig ( = 1 2 ) . I 2 m. Ig ( = 1 0 ) sattes bl.a. hantverkare. Inplaceringen 1925 De olika förslagen till inplacering framgår av nedanstående tablå.

Kv. Ig

4 3

2 Kvalitativ inplacering Tjänst

Kvantitativ inplacering

1921 års PM 1924 PM 1924 lönekom. alt. 11 alt. I Köksförestånderska av l:a klass Köksförestånderska av 2:a klass Arbetsförestånderska Bageriföreståii derska Tvättförestånderska av l:a klass Tvättförestånderska av 2-.a klass

....

16 14 14 14 14 11

13 11 11 11 11 9

11 10 10 10 10 8

Prop. 1925 11 10 10 10 10 7

1921 års lönekommittés förslag innebar, att översköterska och samtliga med översköterska likställda ekonomibefattningar placerades 2 lönegrader högre än

överskötare, dvs. i samma lönegrad som manliga hantverksföreståndare av l : a klass. Tvättförestånderska av 2:a klass skulle fortfarande ha samma placering som sköterska. Medan alt. II satte kanslibiträden — och därmed översköterskegruppen — i 11 Ig upptog alt. I kanslibiträdena endast i 10 Ig, vilket medförde samma placering för översköterskegruppen. I prop. 1925 höjdes kanslibiträdena till 11 Ig men inte översköterskor och därmed jämställda, vilka placerades i 10 Ig. Tvättförestånderska av 2:a klass fick följa med sköterskornas sänkning till 7 Ig. Såsom vid jämförelse med sjukvårdspersonalens inplacering framgår blev köksförestånderska av l : a klass fortfarande likställd med förestånderska av 2:a klass, vars motsvarande manliga befattning, uppsyningsman av 2:a klass, låg tre lönegrader högre. »Översköterskegruppens» befattningar låg två lönegrader under överskötare. Efter inplaceringen 1925 Fr.o.m. 1/7 1930 återinfördes på ordinarie stat de fr.o.m. 1923 till icke-ordinarie förändrade befattningarna som närmaste biträde åt köks-, bageri- eller tvättförestånderska samt sömmerska och väverska. Medicinalstyrelsen hade framhållit, att närmaste biträdena hade till uppgift att närmast under förestånderskorna leda arbetet och att de borde ha samma högre yrkesutbildning som dessa. Sömmerskor och väverskor hade till huvudsaklig uppgift att handleda patienterna i sömnad och vävnad, vilket fordrade särskild lämplighet och vana att behandla de sjuka. Enligt förslag av allmänna civilförvaltningens lönenämnd placerades närmaste biträde till köksförestånderska i 9 Ig, övriga närmaste biträden i 7 Ig samt sömmerskor och väverskor i 7 Ig. Lönenämnden framhöll att närmaste biträde åt köksförestånderska hade att utöva förmanskap över manliga e.o. befattningshavare i 8 Ig samt att sömmerskor och väverskor borde sättas i samma lönegrad som sköterskor, eftersom de måste ha särskild yrkesutbildning och liksom sköterskorna måste taga direkt befattning med patienterna. (Fr.o.m. 1/7 1939 namnförändrades närmaste biträden till biträdande köksförestånderska etc.) Fr.o.m. 1/7 1945 (prop. 1945:241) ändrades efter förslag av tjänsteförteckningssakkunniga (jfr s. 389) lönegradsplaceringen för såväl manliga som kvinnliga ekonomibefattningar. De nya lönegradsplaceringarna framgår av nedanstående tablå. Förutvarande

Ändrad till

benämning

Ig

Köksförestånderska av l:a k l a s s . . Köksförestånderska av 2:a k l a s s . .

11 10

Arbetsförestånderska Bageriförestånderska Tvättförestånderska av l:a klass B:tr. köksförestånderska

10 10 10 9 7 7 7 7

' tvättförestånderska Tvättförestånderska av 2:a klass Sömmerska, väverska

benämning Köksföreståndare

»

„ Bageriföreståndare Tvättföreståndare Bitr. köksföreståndare » bageriföreståndare » tvättföreståndare Sömmerska, väverska

Ig 14 12 10 12 10 11 9 7 7 8 7

Ur motiveringarna till ändringarna må följande anföras. Köksförestånderska. De sakkunniga föreslog uppdelning på 3 lönegrader för tillgodoseende av kravet på erforderlig differentiering med hänsyn till förekom-

mande olikheter i utspisningens storlek och därav följande skillnad i ekonomiskt ansvar för mathållningen. De sakkunniga betonade, att högre kunskapskrav än tidigare måste ställas. De utgick från att Ig 12 och 14 såsom regel skulle if rågakomma endast för köksföreståndarinnor, som genomgått vederbörlig utbildningskurs för ekonomiföreståndarinnor vid större anstalter eller förvärvat skolkökslärarinneutbildning. Tvättförestånderska. De sakkunniga föreslog 11 Ig för tvättförestånderska av l : a klass vid sjukhus, där även biträdande tvättförestånderska fanns. Tvättförestånderskor av 2:a klass, som var ensamma i sitt slag, borde sättas i 8 Ig, dvs. högre än biträdande tvättförestånderskor. Medicinalstyrelsen påpekade, att det mindre lyckliga förhållandet skulle uppstå att biträdande tvättförestånderska och i vissa fall även tvättförestånderska skulle få lägre löneställning än de underlydande manliga ekonomibiträden i 9 Ig, som var placerade å tvättinrättningarna. Departementschefen ansåg dock denna omständighet i och för sig knappast tillräcklig att motivera en högre placering, så länge likalönsprincipen för manlig och kvinnlig personal inte genomförts vid sinnessjukhusen. Manlig personal förekomme f.ö. icke vid de mindre sjukhus, där den lägre graden av tvättföreståndare var placerad. Kritiken riktade sig därför närmast mot förhållandena vid de sjukhus, där biträdande tvättföreståndare tjänstgjorde; där vore dock ölägenheterna väsentligt reducerade genom att en tvättföreståndare i 11 Ig vore förman å avdelningen. Arbetsförestånderska. Sinnessjukhusens arbetsledareförbund hade begärt uppflyttning till 16 Ig, varvid bl.a. anförts, att arbetsförestånderskornas uppgifter och ansvar ökat med arbetsterapins utveckling. De hade numera att planlägga och ansvara för utförandet av arbetsprodukter inom det textila och delvis konstnärliga området. I regel krävdes fyra års fackutbildning efter realexamen eller flickskola samt olika specialkurser. De sakkunniga konstaterade, att arbetsuppgifterna var krävande och mycket betydelsefulla för sjukhusets ekonomi. Gedigen fackutbildning och särskilda personliga kvalifikationer var nödvändiga. Svårigheter med rekryteringen hade framträtt. De sakkunniga, som inte kunde tillstyrka 16 Ig, hade efter ingående övervägande kommit till den uppfattningen, att arbetsförestånderskorna med hänsyn till arbetets art inte skäligen borde placeras lägre än i 11 Ig. Lönenämnden menade att de sakkunnigas resonemang skäligen bort föranleda förslag om högre löneställning än 11 Ig och ansåg skäl tala för att arbetsförestånderskorna inplacerades i samma lönegrad som hantverksföreståndare av den lägre klassen, dvs. i 12 Ig. Departementschefen fann vägande skäl tala för 12 Ig. Titeln ändrades till slöjdföreståndare. (De manliga hantverksföreståndarnas lönegradsplacering, l : a klass i 14 Ig och 2:a klass i 12 Ig, ändrades inte.) Statens sjukhusutredning av år 1943 (SOU 1948: 37) konstaterade, att ungefär halva antalet slöjdföreståndare hade utbildning såsom slöjdlärarinnor eller liknande. Utredningen ansåg arbetet inom avdelningarna för textilarbeten vara av den art, att dessa avdelningar för såväl manliga som kvinnliga patienter borde förestås av befattningshavare med slöjdlärarinneutbildning. I anslutning till sitt förslag att som villkor för behörighet till tjänst såsom slöjdföreståndare skulle uppställas godkänd examen som lärarinna i kvinnlig slöjd eller därmed jämförlig utbildning föreslog utredningen uppflyttning till 15 Ig. Utredningens förslag i denna fråga har ännu inte föranlett någon åtgärd. I anslutning härtill bör omnämnas, att utredningen föreslog inrättande av arbetsterapeuttjänster. De av dessa, »som kräva eller närmast äro avsedda för kvinnliga innehavare», borde t.v. »i avvaktan på resultatet av utredningen r ö r a n d e likalöneprincipen» placeras i samma lönegrad som översköterska (12 Ig); de manliga borde likställas med överskötare (13 Ig). I enlighet med utredningens

förslag har fr.o.m. budgetåret 1951/52 inrättats särskilda överskötare- och överskötersketjänster, avsedda för manliga resp. kvinnliga arbetsterapeuter.

3. Kontorspersonal Före inplaceringen 1925 Intill 1919 utgjordes kontorspersonalen vid sinnessjukhusen av sysslomän (alla manliga) samt bokhållare, varav några var kvinnor; dessa hade samma arvode som männen. Fr.o.m. 1919 uppdelades — närmast för att undvika ökning av antalet manliga bokhållare, vilket skulle ytterligare försämrat deras utsikter att befordras till sysslomanstjänst — bokhållarbefattningen på två grader, en högre, avsedd endast för män, och en lägre, som även skulle kunna innehas av kvinna. Bokhållare av den högre graden, för vilka bestämdes en begynnelseavlöning av 2 100 kr och en slutavlöning av 2 900 kr, skulle vara sysslomännens närmaste man och vikarie. (I medicinalstyrelsens förslag till avlöning framhölls att avlöningen borde bereda bokhållaren möjlighet att »drägligt försörja sig och sin familj».) Som kompetensfordran gällde realskoleexamen med vissa överbetyg eller studentexamen samt tvåårig kurs på handelsskola eller motsvarande utbildning. Bokhållare av den lägre graden skulle främst handha arbetet med hospitalens räkenskaper, vilket till stor del var »av beskaffenhet att med fördel kunna utföras av kvinnor». De jämställdes med kvinnliga biträden av 2:a graden och fick en avlöning av 1 450— 1850 kr (tab. 15). Som kompetensfordran gällde realskoleexamen eller normalskolekompetens samt ettårig kurs vid handelsskola eller motsvarande utbildning. Den avlöning som fr.o.m. 1919 kom att utgå till bokhållare av andra graden understeg den till manliga och kvinnliga bokhållare förut utgående. Både de manliga bokhållare, som inte befordrades till bokhållare av första graden, och samtliga kvinnliga (vilka ju inte hade möjlighet att vinna dylik befordran) förordnades till bokhållare av andra graden med bibehållande av den tidigare avlöningen. E h u r u i den fr.o.m. 1919 gällande avlöningsstaten fanns anmärkningen »Befattningen avsedd för att i regel innehavas av kvinna», kom bokhållarbefattningarna av a n d r a graden att i fortsättningen huvudsakligen besättas med män, som alltså hade samma lön som de kvinnliga tjänsteinnehavarna, dvs. den lön som utgick till statsförvaltningens kvinnliga biträden av 2:a graden. De kvinnliga skrivbiträdesbefattningar, som likaledes kom på ordinarie stat fr.o.m. 1919 och främst var avsedda för renskrivningsgöromål å överläkarexpeditionerna, jämställdes också med biträdesbefattningarna av 2:a graden och fick alltså samma löneställning som bokhållartjänsterna av lägre grad. Fr.o.m. 1919 inrättades även kvinnliga kassörskebefattningar. I sitt förslag om dessa befattningars inrättande hade medicinalstyrelsen bl.a. framhållit, att erfarenheten från olika grenar inom affärslivet givit vid handen, att kvinnlig arbetskraft med fördel kunde användas för utförande av kassagöromål. För kassörskorna gällde samma kompetensvillkor som för bokhållarna av andra graden. Kassörskorna jämställdes med de högsta kvinnliga biträdena vid ämbetsverken, dvs. biträden av 3 :e graden, och fick en avlöning av 1 850—2 250 kr. Såväl kassörskor som bokhållare av andra graden hade fri bostad och fick därför inte uppbära det ortstillägg, 150 kr, som utgick till ämbetsverkens biträden. När avlöningarna till statsförvaltningens kvinnliga biträden höjdes fr.o.m. 1920 fick kassörskorna och bokhållarna av andra graden motsvarande förhöjning (tab. 15). När allmänna civilförvaltningens avlöningsreglemente fr.o.m. 1923 blev tillämpligt å hospitalsstaten, likställdes de manliga bokhållarna av högre graden med bl.a. manliga postexpeditörer och kontorsskrivare och placerades under benäm-

ningen bokhållare i 8 m. Ig ( = 1 9 ) . De manliga bokhållarna av lägre graden placerades under benämningen manliga kameralbiträden i 4 m. Ig ( — 1 2 ) , motsvarande placeringen av manliga kontorsbiträden vid SJ. De kvinnliga bokhållarna av samma grad, som dittills haft samma avlöning som de manliga, sattes under benämningen kvinnliga kameralbiträden i 3 kv. Ig, dvs. i samma lönegrad som kanslibiträden — förutvarande biträden av 2:a graden, med vilka ju både de manliga och kvinnliga dittills varit i lönehänseende likställda. Differentieringen innebar, att å dyraste ort de kvinnliga kameralbiträdenas begynnelselön blev endast 86 % och deras slutlön endast 82 % av de manligas. Såväl departementschefen (prop. 1922:146) som 1922 års riksdag uttalade, att de manliga och kvinnliga kameralbiträdenas inplacering inte innebar något ståndpunktstagande i frågan om förhållandet mellan manliga och kvinnliga befattningshavares avlöning. De kvinnliga skrivbiträdena fick bibehålla sin likställighet med ämbetsverkens biträden av 2:a graden och placerades under benämningen kanslibiträden i 3 kv. Ig.

Inplaceringen 1925 De olika förslagen framgår av nedanstående tablå.

Tjänst

Kassörska Kameralbiträde Kanslibiträde

Kvalitativ inplacering

Kvantitativ inplacering

1921 års lönekom.

PM 1924 alt. II

PM 1924 alt. I

Prop. 1925

18 12 14

16 11 11

15 10 10

15 12 11

Kassörska. 1921 års lönekommitté föreslog 18 Ig för samtliga befattningar i 5 kv. Ig, däribland kassörska. Medicinalstyrelsen påyrkade högre placering än enligt alt. I med hänsyn till kassörskornas ansträngande och ansvarsfyllda arbete. I prop. 1925 uttalades bl.a., att kassörska i varje fall inte borde sättas högre än kvinnliga postexpeditörer, vilka i regel hade en avsevärd kassarörelse om h a n d . Då befattningen inte borde reserveras för kvinnor, ändrades benämningen till kassör. Kameralbiträde. Medan 1921 års lönekommitté satte alla övriga till 3 kv. Ig hörande tjänstemän, däribland kanslibiträde, i 14 Ig, föreslogs för kameralbiträde endast 12 Ig eller samma som för de manliga kameralbiträdena, vilkas placering överensstämde med de manliga kontorsbiträdenas vid SJ. Kommittén framhöll, att högre placering inte kunde förordas, »då de kvinnliga kameralbiträdenas arbetsuppgifter icke torde vara mera krävande än de manligas». Lägre löneställning syntes ej heller böra ifrågakomma. PM 1924 alt. II kunde — med hänsyn till rikstelefonisterna — inte sätta kanslibiträde högre än i 11 Ig och placerade övriga till 3 kv. Ig hörande befattningar i samma lönegrad. Kvinnliga kameralbiträden sattes alltså en lönegrad under de manliga, vilka betecknades som »kameralbiträden av l : a klass», medan de kvinnliga benämndes »kameralbiträden av 2:a klass». Olika arbetsuppgifter antyddes inte i förslaget. Medicinalstyrelsen framhöll, att kameralbiträdets arbete vore i huvudsak detsamma, vare sig arbetet utfördes av manlig eller kvinnlig befattningshavare. Möjligen kunde åt ett manligt kameralbiträde anförtros uppdrag att utföra vid sidan av det egentliga kontorsarbetet

liggande förvaltningsgöromål, som i regel icke uppdrogs åt ett kvinnligt kameralbiträde. Då emellertid de egentliga uppgifterna föll inom kontorsarbetet, syntes någon uppdelning i två klasser inte böra vidtagas, utan borde befattningen hänföras till 12 Ig (den lönegrad som gällde för manligt kameralbiträde). Härvid erinrades ock att någon kameralbiträdesbefattning då inte var besatt med ordinarie kvinnlig innehavare. P r o p . 1925 anslöt sig till medicinalstyrelsens förslag. Denna kvinnliga befattning kom sålunda fr.o.m. 1/7 1925 att placeras i samma lönegrad som den manliga, vilket dock inte då hade någon praktisk betydelse, eftersom den inte hade någon innehavare. Utvecklingsgången för kameralbiträdestjänsten kan sammanfattas sålunda. Den fr.o.m. 1919 inrättade lägre bokhållartjänsten var avsedd att i regel innehas av kvinna och likställdes med kvinnliga biträdestjänster av 2:a graden, de senare kanslibiträdestjänsterna. Tjänsterna kom emellertid huvudsakligen att innehas av män, som alltså hade »kvinnlig» lön. Fr.o.m. 1923 skedde en differentiering mellan mäns och kvinnors löner, varvid männen likställdes med SJ:s manliga kontorsbiträden men kvinnorna fortfarande fick samma lön som kanslibiträden. 1921 års lönekommitté föreslog 14 Ig för kanslibiträden men 12 Ig för kvinnliga kameralbiträden, eftersom de inte kunde sättas högre än de manliga kameralbiträdena. Fr.o.m. 1/7 1925 sattes alla kanslibiträden i 11 Ig men kvinnliga kameralbiträden i 12 Ig, dvs. samma lönegrad som de manliga, varigenom den före 1923 gällande lika lönen för manliga och kvinnliga kameralbiträden återställdes. Några kvinnliga kameralbiträden fanns dock inte 1925. Efter inplaceringen 1925 Liksom den förutvarande manliga befattningen bokhållare (nuv. 19 Ig) 1 fr.o.m. 1/7 1925 blev tillgänglig även för kvinnor (den första kvinnliga bokhållaren utnämndes 1931), blev den förutvarande kvinnliga befattningen kassörska (namnä n d r a d till kassör) tillgänglig även för män (första manliga kassören utnämnd 1929). 1929 kom kameralbiträdestjänst att ånyo besättas av kvinna. Löneställningen för kassörer och kameralbiträden ändrades fr.o.m. 1/7 1945 efter förslag av tjänsteförteckningssakkunniga (jfr s. 389). Beträffande kassörstjänsterna framhöll de sakkunniga, att kassörerna vid de minsta sinnessjukhusen, där bokhållare saknades, hade att utföra åtskilliga arbetsuppgifter, som vid de större sjukhusen tillkom bokhållare. De sakkunniga underströk vidare, att kassörstjänsterna vid sinnessjukhusen företedde ur olika synpunkter väsentliga skiljaktigheter i jämförelse med kassörstjänsterna inom civilförvaltningen i allmänhet. I det hela kunde sägas, att kassörerna vid sinnessjukhusen innehade en betydelsefull förtroendeställning och att de måste uppfylla förhållandevis stora krav i fråga om omdöme, ansvarskänsla och arbetsförmåga. De sakkunniga fann kassörernas placering i den för civilförvaltningen i allmänhet normala kassörsgraden, 15 Ig, alltför låg, men kunde inte tillstyrka en allmän uppflyftning till 18 Ig. De ansåg sig dock inte kunna föreslå en differentiering utan stannade vid att föreslå en allmän höjning till 16 Ig. 1945 års riksdag beslöt emellertid enligt Kungl. Maj:ts förslag att kassörstjänsterna vid de åtta största sinnessjukhusen skulle placeras i 18 Ig och de övriga i 16 Ig. Som skäl för differentiering anfördes i propositionen bl.a., att en högre värdering av kassörstjänsterna vid de största sjukhusen bl.a. tagit sig uttryck i de fr.o.m. 1/7 1943 successivt avvecklade felräkningspengarnas gradering efter sjukhusens storlek. Genom en differentiering av kassörstjänsterna skulle vidare en del kvinnliga befattningshavare, som väl fyllde kraven på en god kassör men av olika anledningar 1

Fr.o.m. 1/7 1945 namnförändrad till assistent.

inte lämpade sig för befordran till sjukhusintendent eller dennes ställföreträdare, kunna beredas en sluttjänst, som bättre än en placering i 16 Ig överensstämde med vederbörandes skicklighet och förtjänst. Av kassörstjänsterna vid sinnessjukhusen innehades 1/10 1951 de högre (Ca 18) av 5 män och 3 kvinnor och de lägre (Ca 16) av 6 män och 10 kvinnor. Kameralbiträdestjänsterna förändrades fr.o.m. 1/7 1945 till kontoristtjänster i 13 Ig. De sakkunniga hade i sitt förslag om uppflyttning bl.a. framhållit, att kameralbiträdena vid sinnessjukhusen i allmänhet handhade utspisningen och fullgjorde självständiga och ekonomiskt betydelsefulla arbetsuppgifter. Av kontoristerna vid sinnessjukhusen var 1/10 1951 7 manliga och 7 kvinnliga.

Tabeller över löneutvecklingen för vissa tjänster. De angivna beloppen avser grundlöner per år (lön j ä m t e i förekommande fall tjänstgöringspengar, hyresbidrag eller bostadsersättning, dyrortstillägg). Krigstidshjälp, krigstidstillägg, dyrtidstillagg, rörligt tillägg eller kristillägg ingår sålunda inte i beloppen. b betecknar begynnelselön s » slutlön. I kolumnerna för ortsgrupp h a r använts beteckningen 1 för billigaste och 5 för dyraste ort. Tab. 1. Postexpeditör och förste postexpeditör. Förste postexpeditör

Postexpeditör Fr. o. m.

Ortsgrupp b

s

b

s

kr

kr

kr

kr

2:a graden

kvinnlig

manlig

kvinnli g

manlig

% av manlig b s

b

s

b

s

kr

kr

kr

kr

% av manlig s b

2:a graden

U600 *2 400 U600 !2 400 100 100 8 1967 2 2 767 2 1967 2 2 767 100 100

Före 1900

1:8 graden s x 2

1800 ^ 6 0 0 2 2 217 3 017 2:a graden

4:e graden

x UöOO *2 400 U200 1500 2 1 994 2 2 794 2 1503 2 1803

Vi 1900

l:a graden

75 75

63 65

78 77

65 67

2100 75 2 325 75 1900 2 700 76 2125 2 925 74 2 700 3 210 78 3 204 3 828 74

55 55

3:e graden

»1800 »2 600 ^ 4 0 0 »1700 2 2 2218 3 018 • 1 712 2 012

2:a graden

Vi 1903

2 200

4:e graden

2 800 1500

l:a graden

3:e graden

2 500 3 300 1750 Vi 1910

1 5

Vi 1919

1 5 1 5

Vi 1920

V« 1925

1 5

Vt 1926

1 5

2 000 2 300

3 800 4 250 2 500 4 300 2 875 4 750 3 450 4 560 4 350 5 676

1500 1725

2 050

63 62 70 67

3 200 4 200 1900 3 650 4 650 2125 3 500 4 700 2 300 4150 5150 2 525 3 960 5160 2 850 4 932 6 420 3 390

2 500 2 725 3100 3 325 3 390 4 056

59 58 66 61

60 59

72 69

66 63

66 65

Postassistent

Försto postassistent

4 4 3 450 4 560 2 730 3 240 79 71 4 4 4104 80 72 4 350 5 676 3 486 4 4 8 2 880 8 3 450 83 76 4 8 3 672 8 4 350 84 4 77

6 3 960 5160 2 880 3 450 73 66 67 6 6 420 74 68 3 672 4 350 4 932 6 9 »3 060 3 660 e6 77 71 9 3 888 »4 596 79 672

Postexpcditör Fr. o. ra.

Ortsgrupp

manlig

Försto postexpeditör

kvinnlig

b

s

b

kr

kr

kr

kr

manlig

% « manlig Ii s

4 050 58 81

kvinnlig

1)

s

b

s

% av manlig

kr

kr

kr

kr

b

s

4 278 7 75 7 72 7 7

Vi 1939

1 5 1 5

5 77 4 050 5 256 3 291 5 5 346 6 816 4 395 5 346 82 78 8 8 5 3 438 4 278 85 581 — — 8 4 590 8 5 622 5 86 582

4 596 5 916 3 438 6 012 7 668 4 590 5 622 76 73 °3 630 9 4 596 7 79 7 78 — — °4 830 9 6 012 7 80 7 78

VT 1947

1 5 1 5

6 528 7 680 5 544 6 240 6 85 581 5 6 7 776 9144 6 600 7 428 85 81 8 8 5 — 5 760 6 528 5 88 55 85 8 — 6 864 8 7 776 88 85

7 248 8 604 6 000 6 828 7 83 7 79 7 7 8 628 10 236 7140 8136 83 79

1 Fast avlöning. Fast avlöning jämte uppbördsprovision (medeltal). 3 Kvinnliga postoxpeditörer av l:a graden fanns inte. 4 Kvinnlig postexpeditörs avlöning i % av manlig postassistonts. 5 Kvinnlig eller manlig postexpeditörs avlöning i % av kvinnlig eller manlig postassistents. 6 Kvinnlig försto postexpeditörs avlöning i % av manlig förste postassistents. 7 Kvinnlig eller manlig förste postexpeditörs avlöning i % av kvinnlig eller manlig förste postassistents. 8 Postexpeditör med personlig placering i Ig motsv. nuv. Ca 16. 9 Förste postexpeditör med personlig placering i Ig motsv. nuv. Ca 17. 2

Tab. 2. Postmästare av klass 4 och 3. Postmästare a^ - klass 4 l F r . o. m.

Ortsgrupp

manlig

Postmästare a\ klass 3 *

kvinnlig

b

s

b

s

kr

kr

kr

kr

manlig % av manlig s b

kvinnlig

b

s

b

s

kr

kr

kr

kr

% av manlig b s

F ö r e Vi

1903 s

1800 2 600 1800 2 600 100 100. 2 000 2 800 2 000 2 800 100 100 s

—

2 600 3 400 2 600 3 400 100 100

3 000 3 800 3 000 3 800 100 100

Vi 1910

1 5

3 500 4 600 2 700 3100 3 950 5 050 2 925 3 325

77 74

67 66

3 800 5 000 2 900 3 400 4 250 5 450 3125 3 625

76 74

68 67

Vi 1919

1 5

3 900 5100 3100 3 500 4 350 5 550 3 325 3 725

79 76

69 67

4 300 5 500 3 300 3 800 4 750 5 950 3 525 4 025

77 74

69 68

VT 1920

1 5

4 260 5 520 3 390 4 020 5 304 6 816 4 056 4 740

80 76

73 70

4 860 5 880 4 020 4 800 6 048 7 212 4 740 5 520

83 78

82 77

VT 1925

1 5

4 260 5 520 4 260 5160 100 5 304 6 816 5 304 6 420 100

93 94

4 860 5 880 4 860 5 520 100 6 048 7 212 6 048 6 816 100

94 95

VT 1939

1 5

4 926 6 300 4 926 6 300 100 100 6 414 8 100 6 414 8100 100 100

Vi 1903

1 Före Vi 1903 klass 6. Före Vi 1903 klass 5. 3 I beloppen är inte provisionsförmånerna medräknade. 2

5 586 6 750 5 586 6 750 100 100 7 242 8 550 7 242 8 550 100 100

Tab. 3. Telegrafassistent och telegrafis! samt förste telegrafasiistent och förste telegraflst.

b

s

b

s

kr

kr

kr

kr

Assistent

% av manlig s b

2 200

2 800

1 5

1500 1725

3 400 3 910

1 260 1800 84 1449 2 070 84

53 53

Vi 1913

1 5

1800 2070

3 800 4 250

1260 1449

55 55

Assistent av 2:a lönegraden Vi 1919

1 5

2 500 4 300 2 875 4 750 Telegrafassistent

VT

1 5

3 450 4 350

4 560 5 676

b

s

b

kr

kr

kr

kr

2100 70' 2 325 70

65 64

1800 2 800 72 2 025 3 025 70

. 1 5

3 450 4 350

4 560 5 676

3100 3 550

V; 1926

1 5

—

—

1 5

4 050 5 346

VT

VT

1 5 1 5 1 5

6 528 7 680 7 776 9144

—

—

66 65

Förste telegraflst

70 67

3 960 5160 2 850 4 932 6 420 3 390

71 *72 J 76 177 »77 2 78 2 81 2 82

3 960 5160 4 932 6 420

2 700 3 210 78 3 204 3 828 74

5 256 3 291 4 050 2 81 6 81H 4 395 5 346 2 82 — 65 3 438 55 4 278 »85 4 590 5 622 2 86

2 250 3100 73 2 475 3 325 70

4 700 5150

Förste telegrafassistent

Telegraflst

2 730 3 240 *79 l 3 486 4104 8 0 x 5 6 2 880 3 450 83 5 3 676 5 4 350 l 8 5

Telegraflst av l:a lönegraden

Assistent ay l:a lönegraden

Telegraflst ay 2:a lönegraden

3 390 4 056

72 69

66 63

Förste telegrafeipeditör

Tolegrafexpeditör VT

% av manlig b s

Telegraflst

Vi 1908

Vi 1903

Kvinnlig

Manlig

Kvinnlig

Manlig OrtsYr. o. m. grupp

J

5 544 6 240 2 85 ' 8 1 2 2 6 600 7 428 85 81 5 2 B 5 760 6 528 »88 85 5 6 864 5 7 776 2 88 2 85

2 880 3 450 »73 8 67 3 3 3 672 4 350 74 68 8 6 8 8 77 71 3 060 3 660 8 8 3 888 4 596 »79 »72 4 596 5 916 3 438 4 278 4 75 4 72 6 012 7 668 4 590 5 622 4 76 4 73

—

__

3 630 6 4 596 4 79 4 830 6 6 012 4 80

4 4

78 78

7 248 8 604 5 760 6 528 4 79 4 76 4 4 8 628 10 236 6 864 7 776 80 76 4 6 6 — — 8 6 000 6 6 828 4 83 44 79 7 140 8136 83 79

1 Kvinnlig telegrafexpeditörs avlöning i % av manlig telegrafassistents. Kvinnlig eller manlig telegrafexpeditörs avlöning i % av kvinnlig eller manlig telegrafassistents. Kvinnlig förste telegrafexpeditörs avlöning i % av manlig förste telegrafassistents. 4 Kvinnlig eller manlig förste telegrafexpeditörs avlöning i % av kvinnlig eller manlig förste telegrafassistents. 6 Telegrafexpeditör med personlig placering i Ig motsv. nuv. Ca 16. 6 Förste telegrafexpeditör med personlig placering i Ig motsy. nuv. Ca 17. 2

26—1016 52

T a b . 4.

Telegrafkommissarie ar k l a s s 3-- 4 (manlig) och klass 5—6 (kvinnlig). M a n l i g

OrtsFr. o. m. grupp

Vi 1903 Vi 1908

telegrafkommissarie ar klass 3 (tk3)

telegrafkommissarie av klass 4 (tké)

b

s

b

s

kr

kr

kr

kr

telegrafkommissarie av klass 5 (före Vi 1908 telegrafisl - stationsföreståndare) b kr

— 3 200 4 000 2 800 3 600 x 1 5 0 0 — »2 400 2 3 000 2 2 200 2 2 800 4 1 3 5 0

% av % av tk 3 tk 4 47 56 65

x

b

kr

% av % av tk 3 tk 4

— »4 958 »5 558 »4 334 »4 934 »3 593

2 800 2 3 400 2 2 600 2 3 200 5 2 100

75 72

81 5 3 000 83 »4 493

Vi 1920

1 5

4 020 4 740

83 78

94 89

82 77

87 81

V» 1925

1 5

81 82 82 83

83 84

88 89

1 5

3 960 4 932 4 596 6 012

93 93

Vi 1939

4 860 5 880 4 260 6 048 7 212 5 304 4 860 5880 4 260 6 048 7 212 5 304 5 586 6 750 4 926 7 242 8 550 6 414

88 90

94 95

Vi 1947

1 5

8136 9 744 9 684 11376

7 248 8 628

89 89

88 90

94 95

Vi 1919

5 520 6 816 5 520 6 816 6 300 8100

7 680 9168 9144 10 800 slopad från V» 1948

4 800 5 520 4 860 6 048

93 5 916 94 7 668 94 8 604 94 10 236

s % av tk4

kr

75 1350 79 »1990 75 4 1350 80 »2161 94 5 2 100 91 »3 079

61 4 1 8 0 0 59 »2 440 61 4 1 8 0 0 61 »2 611

64 61 64 63

81 5 2 600 81 71 »3 579 73 3 390 80 4 020 73 4 056 76 4 740 70 3 450 81 4 260 77 4 350 82 5 304 78 4 050 82 5 256 83 83 6 816 5 346 84 6 528 85 7 680 84 7 776 85 9 1 4 4 85 slopad från 1/7 1948

I beloppet ingår bostadsförmån eller hyresbidrag å 200 kr. Beloppet avser endast fast avlöning. Beloppet avser fast avlöning (i förekommande fall med hyresbidrag samt uppbördsprovision (medeltal). 4 I beloppet ingår bostadsförmån eller hyresbidrag ä 300 kr. 6 I beloppet ingår bostadsförmån eller hyresbidrag å 600 kr. 2

% a tk 4

_ 4

56 64

»4054 »4 654 »3 558 »4158 »2 590

kr

70 74 70 72 88 81

— 2 2 400 2 3 000 2 2 200 2 2 800 4 1 3 5 0

telegrafkommissarie av klass 6

s

61 2 100 71 »3166 61 4 2 100 73 »3 340

»3 692 »4 292 »3 385 »3 985 »2 416 Vi 1913

—.^—

K v i ii n 1 i g

Tab. 5. Kontorsbiträde (manligt och kvinnligt) samt stationskarl vid statens järnvägar. Manligt kontorsbiträde Fr. o. m.

Ortsgrupp

Kvinnligt kontorsbiträde

Stationskarl

% av b

s

b

b

kr

kr

kr

kr

kr

kr

manligt kb:s

stationskarls

b

s

b

8 Vi 1898

1—5

78'

117 Vi 1907

1 5 1 5

11080 11320

11800 12160

H008 11236

U368 11600

1008 1236

1368 1600

93 94

76 74

100 100

100 100

11200 11440

11128 11356

11488 U720

1128 1356

1488 1720

!1380 !1720

x

1308 11636

11628 12 008

1248 1564

1568 1936

80 77 78 79

100 100

1 5

94 94 90 91

100 100

Vi 1917

11860 12 220 12 000 x 2 440

95 96

96 96

Vi 1919

1 5 1 5

!1620 11990

12 340 12 830

11980 12 410

1530 1875

1980 2 250

94 94

85 80

100 99

100 93

2 340 2 988

2 880 3 672

*1530 11885 1980 2 520

2 460 3144

1800 2160

2160 2 574

77 72

75 70

91 86

88 82

Vi 1915

1/7 1920

% av kontorists 2

% av stationsktirls

b

b

2 220 2 832

79 79

94 94

90 90

2 877 3 837 3 972 4 668 4 728 5 556

81 81

77 77 84 84

95 95

95 95

81 81

84 84

95 95

95 95

Kontorist

1/7 1925

1 5

VT 1939

1 5 1 5

V7 1947

2 340 2 988 2 877 3 837 4 896 5 820

2 880 3 672 3 438 4 590 5 544 6 600

1980 2 520

2 460 3144

1860 2 364

2 466 3 282 4188 4 992

3 015 4 023 4 896 5 820

2 334 3102

1 Dessutom fri uniform eller beklädnadsersättning 120 kr. 2 Manlig, fr. o. m. V7 1939 manlig eller kvinnlig.

Tab. 6. Kontorsskrirare och bokhållare rid statens järnramar. Kontorsskrirare F r . o. m.

Orts-

manlig

kvinnlig

x

Vi 1898 Jl - 5 1296 5 1080 Vi 1907 1 1800 5 2100 Vi 1917 1 2 000 5 2 340 Vi 1919 1 2 520 5 2 940 Vi 1920 1 3 450 5 4 350

VT 1947

kvinnlig

1 5 1 5 1 5

3 450 4 350 4 050 5 346 6 528 7 776

% av manlig

s kr

b kr

kr

b

s

2 520 2 400 3 240 3 550 3 440 3 890 4 320 4 800 4 560 5 676

1008 900 1296 1480 1496 1752 1800 2100 2 700 3 204

1296 1500 2150 2 200 2 260 2 420 2 700 2 900 3 210 3 828

78 83 72 70 75 75 71 71 78 74

51 1800 2 880 63 2 400 3 000 66 2 520 3 960 62 2 940 4 400 66 2 720 4140 62 3180 4 716 63 3 240 4 680 60 3 780 5 460 70 3 960 5160 67 4 932 6 420

Kontorsskrivare

VT 1939

manlig

grupp b kr

VT 1925

Bokhållare

4 560 5 676 5 256 6 816 7 680 9144

8 Kansliskrivare

2730 3 486 3 291 4 395 5 544 6 600

3 240 »79 4104 3 80 4 050 4 81 4 5 346 82 4 6 240 85 7 428 4 85

b kr

kr

Bokhållare 3

71 3 960 5160 72 4 932 6 420 4 77 4 596 5 916 4 78 6 012 7 668 4 81 7 248 8 604 4 81 8 628 10 236 3

b kr

s kr

% av manlig b

s

2100 2 750

2 280 2 340 2 700 2 850 3 390

72 72 71 72 69

62 65 60 66 63

2 910 3 060 3 300 3 390 4 056

Förste kansliskrivare

2 880 3 672 3 438 4 590 5 760 6 864

3 450 6 73 6 67 4 350 5 74 »68 4 278 8 75 6 72 6 73 5 622 6 76 6 528 66 79 6 76 6 76 7 776 80

Vid distrikten. Vid järnvägsstyrelsen. Kvinnlig kansliskrivares avlöning i % av manlig kontorsskrivares. 4 Kvinnlig eller manlig kansliskrivares avlöning i % av kvinnlig eller manlig kontorsskrivares. 6 Kvinnlig förste kansliskrivares avlöning i % av manlig bokhållares. 6 Kvinnlig eller manlig förste kansliskrivares avlöning i % av kvinnlig eller manlig bokhållares. 2

Tab. 7. Telegrafverkets och postverkets kvinnliga biträden samt kvinnliga biträden av lägsta graden vid statens järnvägar och allmänna civilförvaltningen.

Fr. o. ra.

Ortsgrupp

Vi 1907

1 5

Vi 1908

1 5

Vi 1911

1 5

Vi 1913

1 5

Telegrafverket

Postverket

Statens järnvägar

Allm. civilförvaltningen

Kvinnlig

Kvinnligt biträde

Kvinnligt kontorsbiträde

Kvinnligt biträde av l:a graden l

bokhållare

kontorsskrivare

s kr

b kr

kr

—

1008 1236

1368 1600

—

—

—

—

—

—

—

—

1250 1400

1650 1800

—

—

—

— . —

—

1128 1356

1488 1720

1248 1564

1568 1936

1530 1875

1980 2 250

kr

b kr

kr

b kr

kr

—

—

—

—

—

1020 1020

1650 1650

1020 1173

1650 1875

—

8 Vi 1915

1 5

—

—

Vi 1917

1 5

—

—

Vi 1919

1 5

1500 2 325 1725

Vi 1920

b kr

b kr

,

—

— '

2100 2 325

1700 1925

2100 2 325

—

1 5

—

1350 1550

1950 2150

1400 1600

2 000 2 200

—

—

Kanslibiträde ell er kontorsbiträde

V7 1920

1 5

Kanslibiträde

Kontorsbiträde

b kr

kr

b kr

kr

2160 2 574

2 550 3 018

1800 2160

2160 2 574

1800 2160

2160 2 574

Kontorsbiträde Vi 1922

1 5

1 5

VT

2 220 2 832

2 580 3 300

1860 2 364

2 220 2 832

1860 2364

2 220 2 832

1800 2160

2160 2 574

—

—

1913 —1914 »kvinnligt biträde av normaltyp».

Tab. 8. Vaktmästare och förste vaktmästare samt kvinnliga biträden. Kvinnligt biträde av l:a graden l

Vaktmästare

% av vaktmästares (expeditionsvakts)

Fr. o. m.

Vi 1911 Vi 1913 Vi 1915 Vi 1918 Vi 1919 Vi 1920

Vi 1922 VT 1925 VT 1939 VT 1947

b

s

b

kr

kr

kr

kr

1200 1200 1200 1600 1600 1600

1400 1400 1400 1900 1900 1900

1200 1200 1200 1200 1550 1600

1600 1600 1600 1600 2150 2 200

b

s

100 100 100 75 97 100

114 114 114 84 113 116

Expeditionsvakt

Kontorsbiträde

2 520 2 520 3 282 4 992

2 574 2 832 3 837 5 556

3144 2160 3144 2 364 4 023 3102 5 820 4 728

Förste vaktmästare

86 94 95 95

Kvinnligt biträdo av 2:a graden 2

b

b

s

kr

kr

kr

kr

1500 1500 1500 1900 1900 1900

1600 1600 1600 2 200 2 200 2 200

1600 1600 1600 1950 2 000

Förste expeditionsvakt 82 90 95 95

2 832 2 832 3 651 5 556

3 486 3 486 4 395 6 336

2 000 2 000 2 000 2 550 2 600

% av förstt vaktmästare» (förste expeditionsvakts) b

107 107 84 103 105

125 125 91 116 118

Kanslibiträde 2 574 3 018 2 832 3 300 3 651 4 395 5 556 6 336

91 100 100 100

87 95 100 100

Beloppen avser Stockholm. 1 2

Före Vi 1915 benämnt »biträde av normaltyp». Före Vi 1915 benämnt »biträde av högre avlöningstyp».

Tab. 9. Landskanslist och kvinnligt biträde av 3:e graden. Kvinnligt biträde av 3:e graden — kontorsskrivare l — kansliskrivare 2

Landskanslist Fr. o. m.

Vi 1909 Vi 1915 Vi 1918 Vi 1919 Vi 1920 Vi 1922 VT 1925 VT 1939

b

a

b

s

kr

kr

kr

kr

2 200 2 200 2 600 3 250 3 250 3 250 4 350 5 346

3100 3100 3 800 4 450 4 450 4 450 5 676 6 816

2 000 2 000 2 350 2 400 3 204 3 486 4 395

2 400 2 400 2 950 3 000 3 828 4104 5 346

Beloppen avser Stockholm. 1 2

406 Fr. o. m. Vi 1922 t. o. m. s % 1925. Fr. o. m. VT 1925.

% av landskanslists b

91 77 72 74 99 80 82

77 63 66 67 86 72 78

Tab. 10. Kanslist i ntrikesföryaltningen.

F r . o. m.

Vio 1919 Vi 1922

Manlig

Kvinnlig

kanslist

kanslist % av manlig

b

s

b

s

kr

kr

kr

kr

b

s

3 600 4 596

5100 6 048

3 600 3 390

5100 4 056

100 74

100 67

3 672 4 590 6 864

4 350 5 622 7 776

!80 2 82 8 84

172 Förste kanslist

6 048 7 242 9 684

4 596 5 622 8136

1925 1939 1947

VT VT VT

2 78 2

1 Kvinnlig kanslists avlöning i % av manlig förste kanslists. 2 Kvinnlig eller manlig kanslists avlöning i % av manlig eller kvinnlig förste kanslists (några kvinnliga förste kanslister finns dock inte).

Tab. 11. Vaktkonstapel och vaktfru samt överkonstapel och första yaktfru.

Fr. 0. m.

Vi 1911 Vi 1 9 1 5 Vi 1922 VT

1925 VT

1939 VT

1942 VT

1946 VT

1 5 1 5 1 5 1 5 1 5 1 5

b

s

b

s

kr

kr

kr

kr

11100 11 300 11300 11500 2100 2 580 2 676 3 300 2100 2 580 2 676 3 300 2 601 3153 3 465 4 209 2 601 3153 3 465 4 209 2 739 3 291 3 651 4 395 4 668 5328 5 556 6 336

% av manlig s b

800 2 950 73 900 3 1000 69 1440 1800 69 1800 2160 67 1500 1860 71 1896 2 364 71 1938 2 466 75 2 562 3 282 74 2 202 2 739 85 2 922 3 651 84 2 334 2 877 85 3102 3 837 85 3 972 4 668 85 4 728 5 556 85 2

3 Första vaktfru

Överkonstapel

Vaktfru

Vaktkonstapel Ortsgrupp

b

b

s

kr

kr

kr

kr

2 950 2 1100 73 H300 11500 3 3 67 11550 U750 1050 1150 70 2 340 2 880 2160 2 550 65 2 988 3 672 2 574 3 018 72 2 340 2 880 2100 2 460 72 2 988 3 672 2 676 3144 78 2 877 3 438 2 601 3153 78 3 837 4 590 3 465 4 209 87 2 877 3 438 2 601 3153 87 3 837 4 590 3 465 4 209 87 3 015 3 630 2 739 3 291 87 4 023 4830 3 651 4 395 88 5112 5760 4 668 5 328 88 6 084 6 864 5 556 6 336

%

av manlig b

73 73 68 66 92 89 86 82 90 85 90 86 90 92 90 92 90 92 90 92 91 91 91 91 91 93 91 92

1 Dessutom fri bostad eller hyresersättning samt beklädnadsersättning, 100 kr. Dessutom fri bostad eller hyresersättning. Dessutom fri bostad eller hyresersättning samt beklädnadsersättning, 50 kr.

Tab. 12. Manlig och kvinnlig assistent rid fångvårdsanstalterna.

F r . o. m.

Vi 1922

Ortsgrupp

2 8

B E

Manlig

Kvinnlig

assistent ar 3:c k l a s s 1

assistent

b kr

b kr

s kr

% av manlig

kr

b

s

3 816 4 284

5 058 5 652

2 940 3 210

3 501 3 834

77 75

69 66

79 80 81 77

71 72 81 77

100 100

100 100

8 Assistent av 4:e klass VT 1925

B E B E

VT 1939

3 816 4 284 4 446 5 793

5 058 5 652 4 950 6 414

3 012 3 408 3582 4 446

3 600 4 050 4 014 4 950

Assistent a r 3:e klass * VT 1942

B E

4 446 5 793

4 950 6 414

4 446 5 793

4 950 6 414

1 Klassbeteckningen slopad fr. o. m. VT 1946. * = Växjö. = Landskrona.

3 Tab. 13. Skötare och sköterska samt överskötare och översköterska. Skötare F r . o. m.

Vi 1905> Vi 1908» Vi 1919» Vi 1923 VT 1925 VT 1939 VT 1947

Ortsgrupp

1 5 1 5 1 5 1 5

Sköterska

Överskötare

%

b

b

s

kr

kr

kr

kr

b

480 600 1260 2100 2 676 2100 2 676 2 601 3 465 4 668 5 556

672 276 840 336 1950 960 2 580 1800 3 300 2160 2 580 1740 3 300 2 208 3153 2 202 4 209 2 922 5 328 3 972 6 336 4 728

386 470 1380 2160 2 574 2100 2 676 2 739 3 651 4 668 5 556

58 56 76 86 81 83 83 85 84 85 85

av manlig |

57 56 71 84 78 81 81 87 87 88 88

ÖTersköterska

%

b

s

b

s

av manlig

kr

kr

kr

kr

b i s

560 700 1650 2 550 3 018 2 460 3144 3153 4 209 5 544 6 600

76 92 86 90 90 90 90 96 96

400 500 1500 2 400 1140 2 340 2 880 2160 2 988 3 672 2 574 2 340 2 880 2100 2 988 3 672 2 676 2 877 3 438 2 601 3 837 4 590 3 465 5112 5 760 4 896 6 084 6 864 5 820

69 89 82 85 86 92 92 96 96

1 Utöver de angivna kontanta avlöningsförmånerna åtnjöt tjänstemännen fri bostad eller bostadsersättning samt fri kost. * Utöver de angivna kontanta avlöningsförmånerna åtnjöt tjänstemännen fri bostad eller bostadsersättning.

Tab. 14. Uppsyningsman av l:a graden (klass) Fr. o. m.

Uppsyningsman och föreståndarinna. Uppsynings- Föreståndarinna (förestånFöreståndarinna (förestånderska) av man av 2:a derska) av 2:a graden l:a graden (klass) graden (klass) (klass)

Ortsgrupp

%

b

av manlig

b

B

b

av manlig

kr

kr

kr

kr

b

kr

kr

kr

kr

b

3 000

2 400

2 580 3 300 2 580 3 300 3153 4 209 5 544 6 600

3 240 4104

2 280 2 700 2 712 3 204 3 240 2 220 2 580 4104 2 832 3 300 3 822 2 739 3 291 5 070 3 651 4 395 6 240 5 328 6 000 7 428 6 336 7140

88 82

83 78 80 80 86 87 96 96

910-1170 500—700 650- 910 71—78 7 1 - 7 8

Vi 19051

700--900

Vi 19081

850-1100 1190-1540 6 2 5 - 9 0 0 875-1 260 74—82 7 4 - 8 2 79 1800 2700 92 3 400 1950

Vi 1919 • Vi 1923

1 5

3-240 4104

V7 1925

1 5

1/7 1939

1 5 1 5

3 240 4104 3 822 5 070 6 240 7 428

1/7 1947

%

b

4 260 5 304 4 260 5 304 4 926 6 414 7 248 8 628

2 850 3 390 2 880 3 672 3 438 4 590 6 000 7140

3 390 4 056 3 450 4 350 4 278 5622

88 83

80 76

89 89 90 91

81 82 87 88

6 828 8136

96 96

94 94

86 86 87 87 96 96

i Utöver de angivna kontanta avlöningsförmånerna åtnjöt tjänstemännen fri bostad eller bostadsersättning samt fri kött * Utöver de angivna kontanta avlöningsförmånerna åtnjöt tjänstemännen fri bostad eller bostadsersättning. Tab. 15. B o k h å l l a r e ar l:a graden (bokhållare) och kassörska samt bokhållare ar 2:a graden (kameralbiträde) Tid statens sinnessjukhus. Bokhållare av 2:a graden

Bokhållare av l:a graden (manlig) Fr. o. m.

Kassörska kvinnlig

manlig

Ortsgrupp b

s

b

kr

kr

kr

kr

% av manlig bokhållares b

s

%

b

b

av manlig

kr

kr

kr

kr

b

s

Vi 19191

2 900

2 250

1850 100 100

i/i 19201

2 900

2 200

2 800

2 400

2 400 100 100

» Bokhållare Vi 1923

1 5

3 450 4 350

4 560 5 676

2 700 3 204

Kamoralbiträde

8 Kameralbiträde

3 210 3 828

78 74

70 67

2 340 2 880 2 160 2 988 3 672 2 574

3 240 4104

79 80 81 82

71 72 77 78

2 340 2 988

2 550 3 018

92 86

89 82

Kassör 1/7 1925

1 5

1/7 1939

1 5

3 450 4 350 4 050 5 346

4 560 5 676 5 256 6 816

2 730 3 486 3 291 4 395

4 050 5 346

2 880 3 672 2 877 3 438 3 837 4 590

2 340 2 730 100 95 2 988 3 486 100 95 2 877 3 438 100 100 3 837 4 590 100 100

1 Utöver de angivna kontanta avlöningsförmånerna åtnjöt tjänstemännen fri bostad eller bostadsersättning. * Från 1/7 1945 = assistent. * Från 1/7 1945 = kontorist.

Tab. 16. Sammanställning över löneutvecklingen 1907-1925 för vissa kvinnliga befattningar i 5 kv< Ig (fr. o. m. VT 1925 inplacerade i Ig motsv. nuv. 15) och vissa manliga befattningar i 8 m. Ig ( = nuv. 19). (Dyraste ort.) Manliga befattningar

Befattning

Kontors skriv are (SJ) Assistent (Telegrafverket) , Landskanslist Postexpeditör Assistent (Telegrafverket) ,

Fr. o. m

Vi 07

Vi 13

Kontorsskrivare (SJ) .. Landskanslist Postexpeditör Assistent av 2:a lönegraden (Telegrafverket) Kontorsskrivare (SJ) .. Landskanslist Postexpeditör Telegrafassistent . .. Kontorsskrivare (SJ) Postassistent Telegraf assistent Kontorsskrivare Landskanslist.. . . 1

=

/T 20

VT 25

Kvinnliga befattningar

b kr

kr

3 550 Kontorsskrivare (SJ) .

1725 2 200 2 300

3 910 Telegrafist 3100 4 250 Postexpeditör

Fr. o. m.

% av manlig befattnings

b kr

kr

Vi 07

2 200

62 Vi 08

2 070

53 Vi 10

2 325

2 070 4 250 Telegrafist Vi 13 Vi 15 Kv. bitr. 3 gr 2 340 3 890 Kontorsskrivare (SJ) . Vi 17 2 600 3 800 2 875 4 750 Postexpeditör Vi 19 Telegrafist av 2:a löne graden , 2 875 4 750 2 940 4 800 Kontorsskrivare (SJ) .. 3 250 4 450 Kv. bitr. 3 gr » » 3 » '., » » Vi 20 Postexpeditör 4 350 5 676 Telegrafist VT 20 Kontorsskrivare (SJ) . . Kv. bitr. 3 gr. ( = kontorsskrivare) /i 22 Postexpeditör 1 I /? 2 5 4 350 5 676 Telegrafexpeditör Kansliskrivare

1449 2 000 1752

2 325 70 2 400 *91 2 420 75 2125 2 925 74 2 025 3 025 70 2100 2 900 71 l 2 350 2 950 72 2 400 3 000 x74

55 •77 62

3 204

3 828

3 204

3 828 *99

% av avlöningen till landskanslist.

410 Befattning

3 486 4104

62 64 60 66 67

Pab. 17. Sammanställning över löneutvecklingen 1907—1925 för vissa kvinnliga befattningar i 6 kr. Ig (fr. o. m. V» 1925 inplacerade i Ig mots v. nuv. 16) och vissa manliga befattningar i 10 m. Ig ( = nuv. 21) och 9 m. Ig ( = nuv. 20). (Dyraste ort.) Kyinnliga befattningar

Manliga befattningar

Befattning

Bokhållare (SJ) Bokhållare (SJ) l:e postexpeditör Assistent av l:a lönegraden (Telegraf-

Befattning

Fr. o. m.

b

s

kr

kr

Vi 07 Vi 10 Vi 17 Vi 19

2 940 3 650 3180 4150

4 400 Bokhållare (SJ) . . . . . . . . 4 650 l:e postexpeditör 4 716 Bokhållare (SJ) 5150

» »

3 550 5150 Telegrafist av l:a graden » » » » 3 780 5 460 Bokhållare (SJ) Vio 19 5100 Kanslist (UD) 3 600 l:e postexpeditör UT 20 6 420 l:e telegrafist 4 932 Bokhållare (SJ) Vi 22 6 048 Kanslist (UD) 4 596 l:e postexpeditör 6 420 l:e telegrafexpeditör . . y/i 25 4 932 l:e kansliskrivare VT 25 6 048 Kanslist (UD) 4 596

Fr. o. m.

» » Bokhållare (SJ) Vio 19 Kanslist (UD) l:e postexpeditör l:e telegraf a s s i s t e n t . . . . [VT 20 Bokhållare (SJ) Vi 22 Kanslist (UD) l:e postassistent l:e telegraf assistent. . . . IVT 25 Bokhållare Förste kanslist (UD) . . VT 25

Vi 07 Vi 10 Vi 17 Vi 19

% ay manlig befattnings

b

s

kr

kr

b

2100 2125 2 280 2 525

2 750 2 725 2 910 3 325

71 58 72 61

63 59 62 65

2 475 3 325 70 2 700 3 300 71 5100 100 3 600 4 056 69 3 390 4 056 74 3 390 4 350 74 3 672 4 350 80 3 672

65 60

100 63 67 68 72

Bilaga 2 (jfr s. 60).

Historik över löneställningen för lärare vid det statliga och det statsunderstödda kommunala skolväsendet Av byråchefen J. O. Vine och förste byråsekreteraren B. Linnér. 1.

Ämneslärare vid statliga läroanstalter och högre kommunala skolor

De principiella frågorna om storleken av kvinnliga lärares löner vid statliga och högre kommunala skolor ha i betänkanden och propositioner i regel diskuterats i samband med löneregleringar för de allmänna läroverken. Den följande redogörelsen kan därför i huvudsak begränsas till denna skolform. Den första allmänna löneregleringen för ämneslärarna vid allmänna läroverk fastställdes av 1858 års riksdag. Den avsåg endast manliga ämneslärare, då vid denna tid kvinnliga ämneslärare ej funnos vid läroverken. Frågan om kvinnliga lärares löneställning blev först aktuell i samband med 1904 års lönereglering för de allmänna läroverken. Löneregleringen byggde på ett av 1899 års läroverkskommitté avgivet betänkande år 1902. Propositionen (nr 50) i ämnet förelades 1904 års riksdag, som i allt väsentligt biföll densamma. Löneregleringen år 1904 avsåg även kvinnliga lärare vid statens samskolor. Med stöd av riksdagens beslut utfärdades deu 27 augusti 1904 kungörelse (nr 42) angående ny löne- och pensionsreglering för lärare och lärarinnor vid rikets allmänna läroverk. Lön jämte tjänstgöringspengar enligt denna kungörelse framgå av följande uppställning. L ö n e g r a d

B e f a t t n i n g 1 Lektor Ordinarie första lärarinna Ordinarie lärarinna Extra ordinarie ämneslärare (full kompetens) Extra ordinarie ämneslärarinna (full kompetens)

4 000 3 000 2 000 1500 2 000 1400

4 500 5 000 5 500 6 000 3 500 4 000 4 500 5 000 2 500 2 000

Uppflyttning i lönegrad skedde efter fem års väl vitsordad tjänstgöring. I propositionen refererades bl. a. följande uttalanden av läroverkskommittén, vilka icke föranledde någon erinran från riksdagens sida. Realskolan skulle å vissa orter anordnas som samskola för gossar och flickor, inrättad i huvudsak efter enahanda grunder som gällde för övriga realskolor. I anledning härav skulle lärarinnor anställas vid samskola. För behörighet att erhålla ordinarie anställning som lärarinna vid samskola, borde godkänt avgångsbetyg från den treåriga kursen vid högre lärarinneseminariet vara det normala examensvillkoret. Dessutom skulle fordras två års tjänstgöring vid allmänt läroverk eller examensberättigad enskild flick- eller samskola. Kompetens till dylika befattningar borde även tillkomma kvinnor, vilka avlagt sådana akademiska examina, som för män medförde adjunkts- eller lektorskompetens. Vidare

borde sökande till samskolelärarinneplats vara underkastad samma fordringar med avseende på provar och tjänstgöring som manliga sökande till adjunktsoch lektorsbefattningar. Sökande till ordinarie ämneslärarinnebefattning skulle vid ansökan styrka att hon vore ogift. Vidare skulle ordnarie ämneslärarinna, som gifte sig, vara skyldig att avgå från sin befattning. Till stöd för detta förslag uttalade kommittén, att det kall, ämneslärarinnorna vid de föreslagna samskolorna hade att fylla, vore så maktpåliggande och krävande, att det svårligen utan att åsidosättas kunde förenas med de husmoderliga plikter och bestyr, som ålåge den gifta kvinnan. Den lägre löneställningen för lärarinnorna motiverades med att kommittén vid framställande av förslag till adjunkters och lektorers avlöning tagit särskild hänsyn till önskvärdheten därav, att lärarens lön satte honom i stånd att ingå äktenskap och underhålla familj, men att denna synpunkt icke gällde i fråga om avlöningen för lärarinnor vid de av kommittén föreslagna samskolorna, ty deras lön borde blott vara så stor, att den beredde dem själva ett fullt tillräckligt underhåll, lämpat efter deras samhällsställning och deras på studier nedlagda kostnader samt icke lägre än den avlöning, som på andra områden stode med dem socialt likställda kvinnor till buds. Kommittén ansåg vidare antalet undervisningstimmar i veckan böra vara något mindre för lärarinnor än för adjunkter, ävensom att pensionsåldern borde sättas lägre än för manliga lärare. Dessutom komme samskolorna att ligga å mindre orter med billigare levnadskostnader. I propositionen 1904:50 yttrade departementschefen i denna fråga bl. a. i anledning av vissa petitioner följande: »Vad den sålunda påyrkade likställigheten mellan manliga och kvinnliga lärare vidkommer, tillåter jag mig erinra därom, att jag i likhet med kommittén ansett mig böra föreslå en lindrigare tjänstgöring för lärarinnorna än för lärarne, ävensom att jag likaledes biträtt kommitténs uppfattning, att kompetensfordringarna kunna sättas lägre för lärarinnor än för lärare. Då vidare, såsom erfarenheten nogsamt givit vid handen, kvinnliga lärare icke hava samma uthållighet som manliga, kommer jag att föreslå, att pensionsåldern för lärarinnor skall inträda tio år tidigare än för lärare, såväl i fråga om levnads- som tjänsteår. Och att hänsyn till möjligheten att bilda familj, som bör göra sig gällande vid bestämmande av lärarnes löner, ej kan tagas med i räkningen, då det är fråga om lärarinnornas, finner jag uppenbart, då det ej är meningen, att de senare med sin lön skola försörja man och barn. Av denna olikhet framgår jämväl behovet av ett större antal lönegrader för den manliga läraren än för den kvinnliga, enär omkostnaderna för familjens underhåll bli drygare, i den mån familjen ökas och barnen växa till. För övrigt lärer staten, lika litet som den enskilde arbetsgivaren, vid bestämmande av lönebeloppen åt en viss klass av tjänare, kunna helt och hållet frigöra sig från hänsyn till prisförhållandena å andra motsvarande verksamhetsområden. Skulle staten anse den av petitionärerna påyrkade lönen vara erforderlig för kvinna, som undervisar å det till realskolexamen ledande skolstadiet, så vill det synas, som om de privata och kommunala samskolor och flickskolor med dimissionsrätt, vilka efter den nya organisationens genomförande tänkts böra komma till stånd, skulle försättas i en ännu brydsammare ekonomisk belägenhet än den, i vilken motsvarande skolor för närvarande ofta befinna sig. Vad vidare beträffar förslaget därom, att de lärarinnor, som förvärvat sig adjunkts kompetens, skulle erhålla adjunkts lön, så synes detta gå ut på införande av helt nya grunder för bestämmande av lönerna för ordinarie befattning. Innehavare av samma ordinarie tjänst skulle avlönas olika, allteftersom de innehade högre eller lägre teoretisk kompetens. I fråga om de konsekvenser, ett dylikt avlöningssystem skulle draga med sig, torde jag blott

behöva nämna, att en adjunkt, som avlagt filosofisk doktorsgrad och innehar lektorskompetens, med lika stort fog kunde göra anspråk på högre lön än en adjunkt, som endast innehar minsta erforderliga kompetens. På grund av vad jag sålunda anfört anser jag mig i fråga om samskolelärarinnornas löner böra instämma i kommitténs förslag.» Särskilda utskottet (1904 nr 1) anförde i utlåtande nr 2 (s. 114 f), att utskottet instämde i departementschefens uttalanden angående kompetensvillkoren och behövligheten av lindrigare tjänstgöring för lärarinnor vid samskola ävensom angående deras rätt att vid tidigare ålder avgå med pension. Vid sådant förhållande kunde utskottet ej heller finna den motionsvis påyrkade likställigheten med avseende på avlöning berättigad, utan anslöte sig även i detta hänseende till Kungl. Maj:ts förslag. Likaledes delade utskottet departementschefens åsikt, att ordinarie ämneslärarinna, som trädde i gifte, skulle vara skyldig att avgå från sin befattning. Utskottet kunde icke heller för det dåvarande tillstyrka, att någon åtgärd från riksdagens sida vidtoges i fråga om utvidgande av kvinnas rätt att i likhet med man vinna befordran till lärarbefattningarna vid de allmänna läroverken. Riksdagen (skr. 1904: 172) biträdde vad utskottet föreslagit. De av 1904 års riksdag beslutade lönevillkoren gällde i allt väsentligt till dess en ny lönereglering genomfördes den 1 januari 1919 efter beslut av 1918 års riksdag. Till grund för 1918 års lönereglering lågo två betänkanden, av vilka det ena avgivits den 31 oktober 1914 av lärarlönenämnden och det andra den 21 februari 1918 av löneregleringskommittén. Nämnda betänkanden refereras utförligt i propositionen i ämnet (1918:260). Beträffande förhållandet mellan manliga och kvinnliga lärares avlöning m. m. framhöll lärarlönenämnden bl. a. följande. Sedan industrialismen inskränkt den husliga verksamhetskretsen och drivit ut en större mängd kvinnor på den öppna arbetsmarknaden samt även i a n d r a avseenden omgestaltat de samhälleliga förhållandena, hade frågan om kvinnornas löner i förhållande till männens inträtt i ett nytt och mera aktuellt skede. Den starka ökningen i antalet självförsörjande kvinnor, deras stegrade självkänsla, kvinnornas ökade inflytande på de samhälleliga angelägenheterna, deras sammanslutningar för gemensamma intressen och energiska agitation kunde antagas komma att föranleda en höjning av deras löner i förhållande till männens. Att utvecklingen skulle resultera i en mera generell tillämpning av löneprincipen lika arbete, lika lön, anser nämnden icke sannolikt, i alla händelser från statens synpunkt icke önskvärt. Enligt nämndens mening borde staten åtminstone under nuvarande förhållanden hålla på att den familjeförsörjande mannen skulle komma i åtnjutande av högre löneinkomst än den icke-familjeförsörjande kvinnan. Även om samma slags tjänster komme att stå öppna för såväl kvinnor som män, funnes, såvitt för närvarande kunde ses, icke förutsättningar för formell likställighet i lönehänseende mellan manliga och kvinnliga lärare. F ö r sådant ändamål skulle fordras, att, om man bortsåge från övriga omständigheter, de kvinnliga lärarnas arbete vore icke blott av samma art utan även av samma omfattning som de manliga lärarnas, med andra ord att kvinnan ägde samma kraft och uthållighet som mannen. Såvitt nämnden kunnat utröna, förhölle det sig så, att kvinnorna i allmänhet icke ansåges kunna r å med samma arbetsbörda som männen, där arbetet vore av mera krävande art. I sammanhang h ä r m e d ville nämnden erinra om att kvinnorna vanligen pensionerades tidigare än männen. Om man begränsade frågan till de fall, där manliga och kvinnliga lärare h a d e

samma utbildning och samma slags tjänster, borde de kvinnliga lärarnas avlöning sättas lägre än de manliga lärarnas på grund av dels männens familjeförsörjningsplikt, dels ock männens större arbetsprestation, där skillnad i sådant avseende förefunnes. Till de faktorer, som ansetts böra betinga skillnad mellan manliga och kvinnliga lärares löner, har nämnden lagt ytterligare en, nämligen männens värnplikt, därvid nämnden beräknat värnpliktsåret som ett tjänstår med en inkomst av 500 kronor, ungefärligen motsvarande statens utgifter för den värnpliktiges föda, kläder och dagavlöning. Slutligen har nämnden vid beräkningen av kvinnliga lärares avlöning, i nära anslutning till löneregleringskommittén, tagit hänsyn till de olika dödlighetsförhållandena bland manliga och kvinnliga lärare, ävensom, i likhet med kommittén, till manliga lärares skyldighet att bidraga till efterlevande anhörigas pensionering. I nu berörda avseenden hade vid nämndens betänkande fogats särskilda yttranden dels av herr Per Elof Lindström, som, bland annat, framhöll, att man åtminstone tills vidare, och intill dess man erhållit en större erfarenhet rörande kvinnornas prestationsförmåga i offentliga tjänster, borde lösa frågan om kvinnliga befattningshavares löner oberoende av vad som i de särskilda fallen kunde varda för tillfället stadgat rörande deras anställnings-, tjänstgörings- och pensionsförhållanden m. m., att man följaktligen måste avstå från att söka lösa frågan med matematisk exakthet och i stället tänka sig en mera diskretionär lösning av spörsmålet, samt att han för egen del ej kunde finna någon skäligare norm för bestämmandet av de kvinnliga lärarnas löner än den, att avlöningen skulle vara sådan, att den satte lärarinnan i stånd att hålla sig uppe på samma sociala och kulturella nivå som hennes manlige kamrat; dels av herr Olof Olsson, som förklarade sig ej kunna biträda förslaget att vid bestämmandet av de statsanställda lärarinnornas löner låta reducera dessa med ett belopp, motsvarande familjeförsörjningsbehovet; dels ock av fröken Anna Sörensen, som ansåg, att nämnden bort föreslå, att de statsanställda kvinnliga lärarnas avlöningsförmåner avvägdes så, att deras effektiva avlöning så nära som möjligt komme att närma sig den effektiva avlöningen för manlig icke-familjeförsörjare med de av nämnden föreslagna avlöningsförmånerna. Löneregleringskommittén anslöt sig i allt väsentligt till lärarlönenämndens förslag. Departementschefen (prop. 1918:260 s. 42 och 43) anförde följande. Till de faktorer, vilka inverka på spörsmålet om beräkning av de kvinnliga lärarnas avlöning, hör, bland andra, frågan om lärarinnornas pensionsålder. På sätt av det följande framgår, har jag ansett mig böra i avseende å den levnadsålder, vid vilken kvinnliga lärare skola äga rätt att komma i åtnjutande av pension, utgå från de bestämmelser, som i den civila pensionslagen äro stadgade för kvinnliga tjänstinnehavare i allmänhet. Från denna utgångspunkt och med tillämpning i övrigt av de grunder, på vilka lärarlönenämndens och löneregleringskommitténs förslag i förevarande avseende äro byggda, har jag låtit verkställa beräkning av de avlöningsbelopp, vilka skulle tillkomma de kvinnliga befattningshavare, om vilka här är fråga. Jag har därvid i stort sett kommit till samma belopp, vilka återfinnas i kommitténs förslag. De lönebelopp, som beslötos vid 1918 års lönereglering, inflöto i kungörelsen den 22 juli 1918, nr 660, och framgå av följande uppställning.

A v l ö n i n g B e f a t t n i n g

manlig befattningshavare

R e k t o r 1 vid högre allmänt läroverk »

l

kr

t i l l

kvinnlig befattningshavare

7 500

» realskola

6 400

5000 Lektor

/ 5 800 + tvä ålders\ tillägg & 500

4 800 + t v å ålderstillägg å 400

Adjunkt

( 4 300 + tre ålders\ tillägg å 500

3 600 4- tre åldeTstillägg å 300

Ämneslärarinna vid samskola Extra och vik. ämneslärare (behörig tilll adjunktstjänst vid allmänt läroverk) . . . . / E x t r a och vik. ämneslärare (icke behörig tilll adjunktstjänst vid allmänt läroverk) . . . . /

[ 2 800 + t r e ålders[ tillägg å 300 3 300 2 900

3 000 2 600

Vik. ämneslärarinna (behörig till ämneslära-1 rinnebefattning) /

2600 Vik. ämneslärarinna (icke behörig till ämnes-1 lärarinnebefattning) /

2 400

Timlärare (behörig till adjunktstjänst allmänt läroverk)

vidl / 140 för veckotimme

130 för veckotimme

Timlärare (icke behörig till adjunktstjänst vid^ allmänt läroverk) J 120 för veckotimme

110 för veckotimme

1 Rektor åtnjöt dessutom fri bostad eller ersättning därför.

F r å g a n o m en ny lönereglering i n o m u n d e r v i s n i n g s v ä s e n d e t , s o m a n p a s s a d e d e s s l ö n e s y s t e m till d e t f ö r k o m m u n i k a t i o n s v e r k e n g ä l l a n d e , u t r e d d e s r e d a n u n d e r 1920-talet a v dels l ä r a r l ö n e k o m m i t t é n (SOU 1 9 2 4 : 1 3 ) , dels 1928 å r s l ö n e k o m m i t t é (SOU 1 9 3 0 : 2 0 ) . D e s s a b e t ä n k a n d e n f ö r a n l e d d e e m e l l e r t i d i c k e n å g o n p r o p o s i tion i ämnet. Beträffande kvinnliga befattningshavares avlöning framhöll lärarlönekommittén, a t t K u n g l . Maj:t d e n 29 j u n i 1921 t i l l s a t t e n k o m m i t t é (1921 å r s l ö n e k o m m i t t é ) m e d u p p d r a g a t t m e d h ä n s y n till d e n d å p å g å e n d e u t r e d n i n g e n a v s p ö r s m å l e t a n g å e n d e u t s t r ä c k t t i l l t r ä d e för k v i n n o r till s t a t s t j ä n s t v e r k s t ä l l a y t t e r l i g a r e u t r e d n i n g av frågan om o r d n a n d e t av kvinnliga befattningshavares avlönings- o c h pensionsförhållanden. Eftersom d e n n a k o m m i t t é d å ä n n u icke avgivit sitt förs l a g a v s t o d e l ä r a r l ö n e k o m m i t t é n f r å n ett s t å n d p u n k t s t a g a n d e till d e i k v i n n o r nas lönefråga förut framlagda förslagen. L ä r a r l ö n e k o m m i t t é n föreslog d ä r f ö r s å s o m ett p r o v i s o r i u m e t t l ö n e s y s t e m , s o m v i l a d e p å d å v a r a n d e g r u n d e r f ö r k v i n n lig l ä r a r e s avlöning. Detta b o r d e i s i n o m tid avlösas av de definitiva a n o r d n i n g a r , s o m k u n d e f r a m g å s å s o m d e t s l u t l i g a r e s u l t a t e t a v 1921 å r s l ö n e k o m m i t t é s u t r e d ning. I e n l i g h e t h ä r m e d f ö r e s l o g l ä r a r l ö n e k o m m i t t é n e n s ä r s k i l d l ö n e p l a n (B) f ö r kvinnliga lärare. De kvinnliga l ä r a r n a skulle visserligen tillhöra l ö n e g r a d m e d s a m m a o r d n i n g s n u m m e r s o m d e m a n l i g a l ä r a r n a , s o m h ä n f ö r d e s till l ö n e p l a n A , m e n b e l o p p e n i l ö n e p l a n B m o t s v a r a d e u n g e f ä r l i g e n l ö n efter e n l ö n e g r a d , s o m v a r 3 l ö n e g r a d e r l ä g r e i l ö n e p l a n A. 1937 års lönereglering. F r å g a n o m en lönereglering efter det statliga l ö n e s y s t e m e t för l ä r o v e r k m . fl. a n s t a l t e r h ä n s k ö t s d e n 7 f e b r u a r i 1936 till låroverks-

lönesakkunniga. De sakkunnigas uppdrag var huvudsakligen att för propositionsändamål överarbeta de tidigare framlagda förslagen samt att fullständiga utredningsmaterialet. De sakkunniga framlade sina utredningar i promemorior, vilka lågo till grund för propositionen i ämnet (1937: 271). Beträffande de kvinnliga lärarnas avlöning framhöllo läroverkslönesakkunniga, att de erhållit direktiv att vid utarbetande av löneplan utgå från lika lön för män och kvinnor i samma befattning. De sakkunniga hade kommit till den uppfattningen, att införandet av likställighet i n ä o n d a hänseende icke borde föranleda, att löneställningen sattes lägre än som skulle hava bestämts för manliga befattningshavare vid systemet med lägre lön för kvinnor. Vidare hade de sakkunniga utgått från att, i de fall då viss befattning vore avsedd endast för kvinnlig innehavare och alltså en motsvarande lön för manlig lärare icke funnes fastställd, avlöningen enligt det nya systemet borde flyttas upp till den nivå, som kunde anses vara betingad av tjänstens beskaffenhet, oavsett att densamma ii ven i framtiden torde komma att besättas med kvinnliga innehavare. Departementschefen (s. 33 och 34) anförde bl. a. följande. »Vid de kvinnliga befattningshavarnas inflyttande på den förut endast för män gällande löneplanen gjordes en uppdelning på skilda lönegrader av vissa befattningar, som förut under samma tjänstebenämning avlönats olika, beroende på om innehavaren var man eller kvinna. De manliga befattningshavarna placerades härvid omedelbart på de — under särskilda benämningar — inrättade tjänsterna i högre lönegrad. Sedermera har i avseende å såväl tjänstegöromålen som kompetensen en viss differentiering genomförts, vilket gjort ifrågavarande uppdelning mera berättigad än från början var fallet. Jag har för min del ansett det böra göras ett försök att för den största enhetliga gruppen av de statsanställda lärarna — läroverksadjunkterna — göra en undersökning, huruvida en motsvarande uppdelning skulle kunna, vidtagas, vilken sedermera kunde utsträckas att gälla jämväl andra lärargrupper. Denna undersökning, som utförts av läroverkslönesakkunniga, har emellertid givit vid handen, att betydande olägenheter skulle uppstå vid en sådan klyvning av adjunktsgruppen. Att på ett tillfredsställande sätt ordna förhållandet i avlöningshänseende mellan de lägre adjunkterna och ämneslärarinnorna vid läroverken skulle knappast låta sig göra. Ur befordringssynpunkt skulle vidare avsevärda svårigheter uppstå, med hänsyn särskilt till att ämneskombinationerna äro mycket skiftande vid de olika läroverken. För att undvika alltför talrika förflyttningar skulle visserligen kunna ordnas så, att den lägre gruppens lärare automatiskt — efter utnämningsdatum — finge uppflyttas i den högre gruppen. Detta skulle emellertid i verkligheten innebära, att klyvningen av adjunktsgruppen närmast finge karaktär av en utsträckning nedåt av avlöningsskalan. Någon rationell uppdelning av det adjunkterna åvilande arbetet i göromål av mera resp. mindre krävande beskaffenhet torde ej heller kunna genomföras. Med hänsyn till nu anförda och ytterligare omständigheter har jag — i likhet med läroverkslönesakkunniga — funnit en uppdelning av adjunktsgruppen icke böra förordas. Vid sådant förhållande torde ock få övergivas tanken på att vidtaga en motsvarande åtgärd beträffande andra befattningshavare vid de statliga läroanstalterna. När avsikten nu är att utsträcka det för närvarande gällande civila avlöningssystemet till att avse jämväl befattningshavarna vid det statliga undervisningsväsendet, synas, med hänsyn till vad förut anförts, tillräckliga skäl saknas att icke för statens undervisningsväsen tillämpa likalönsprincipen, givetvis med den begränsning tills vidare i fråga om åtnjutandet av lön enligt högsta löneklassen, varom jag i det föregående talat. Jag delar läroverkslönesakkunnigas mening, att ett konsekvent tillämpande av likalönsprincipen kräver, att de specifikt kvinnliga lärarbefattningarna flyt2 7 — l O l f i 52

tas upp på den lönenivå, som betingas av de med tjänsten förenade göromålen. Eljest erhålles icke den rätta relationen de olika befattningarna emellan. De principer i fråga om lönegradsplaceringen för kvinnliga lärare, som jag sålunda funnit mig böra förorda, medföra givetvis i åtskilliga fall relativt störa individuella löneökningar. Jag har på grund härav ansett det ur flera synpunkter önskligt, att övergången för de kvinnliga lärarna till den nya lönenivån ej blir alltför oförmedlad.» I propositionen föreslogs i enlighet med det anförda samma lönegrader för manliga och kvinnliga lärare av samma slag. Övergångsvis skulle dock lärarinnorna under en övergångstid på 51/» år uppbära lön enligt en lägre löneklass än sina manliga kolleger. Löneregleringen trädde i kraft den 1 januari 1938 och särskilda avlöningsreglementen utfärdades för lärarna (1937:873 och 954). Vid 1939 års riksdag (prop, nr 217) beslöts, att bestämmelserna om lärarlöner skulle inflyta i civila avlöningsreglementet. Vid 1947 och 1948 års allmänna löneregleringar ifrågasattes icke annat än att manliga och kvinnliga lärare skulle åtnjuta samma kontanta nettolön. 2.

Ovningslärare

Den av riksdagen år 1858 beslutade löneregleringen för de allmänna läroverken omfattade även övningslärarna. Den gällde med vissa jämkningar intill 1904 års lönereglering. Lönebeloppen vid högre läroverk voro större än vid lägre läroverk, vilket sammanhängde med att tjänstgöringen var mera omfattande vid de högre läroverken. Lönebeloppen vid sistnämnda läroverk framgå av följande uppställning. Uppflyttning i lönegrad skedde efter 5 års väl vitsordad tjänstgöring. Teckningslärnre År

lönegrad

1858—1873 1874-1878 1879—1882 188;'»—1900 1901-1902

o

500 75U 1000 1 100 1210

750 1000 1 250 1 325 1457

extra arvode per veckotimme utöver 15 veckotimmar

1000 1250 1 500) ( 75. 75 respektive 1 550 1 i 100 kr 1 705 * 82:50. 82:50 resp. 110 kr

Gy m nasti k! ärare År

1858 -18G3 1864-1873 1874—1682 1883—1900 1901-1902

Musiklärare

lönegrad 1

500 800 1 000 1100 1 210

750 800 1 250 1325 1457

lönegrad o

o

1000 1200 1500 1550 1705

500 500 750 875 962

750 750 1000 1100 1210

1000 1000 1250 1 325 1457

••>

År 1869 medgåvos kvinnor ansökningsrätt till musiklärar- och teckningslärartjänster vid lägre läroverk (2-, 3- och 5-åriga läroverk). Härvid erhöllo de samma arvode som sina manliga kolleger.

I det av 1S99 urs läroverkskommitté år 1902 avgivna betänkandet föreslogs en mindre höjning av lönerna till lärarna i teckning, musik och gymnastik vid de allmänna läroverken. Det dittills tillämpade lönesystemet bibehölls med vissa jämkningar. Kommittén föreslog, att anställande av särskild yymnastiklärariima för flickorna vid samskolor borde bero av vederbörande kommuns beslut, och att avlöningen helt borde bekostas av kommunala medel. I följd härav borde även hennes avlöning bestämmas av vederbörande kommunalstyrelse. Arvode till lärarinnor i kvinnlig slöjd vid samskolorna skulle bekostas med Vs av kommunen och 2 / 3 av staten. Med avseende på möjligheten att ordna slöjdundervisningen på flera eller färre timmar alltefter avdelningarnas och lokalernas storlek ansåg kommittén, att slöjdlärarinnornas arvode ej borde beräknas för år, utan efter antalet undervisningstimmar, samt att det borde bestämmas till ett belopp, som lämnade utsikt till att erhålla en lärarinna med förmåga att meddela pedagogisk handledning i ämnet. Med särskild undervisning för varje klass eller 12 timmars slöjdundervisning i 6 klasser skulle ett timarvode av 1 krona 50 öre giva slöjdlärarinnan en årsinkomst av omkring 650 kronor, och även om genom samundervisning av några klasser timtalet minskades, borde med detta timarvode nyssnämnda önskemål kunna vinnas. På grund härav ansåg kommittén, att timarvodet för lärarinna i slöjd vid samskolor borde bestämmas till 1 krona 50 öre. För kvinnliga gymnastik- och teckningslärare vid de allmänna läroverken ifrågasatte kommittén ej annan lön än den som utgick till manliga dylika lärare. Enligt 1904 års lönereglering skulle följande lönebelopp gälla. L o n e

g r a d

700 1400

800 1600

900 1800

2 000

550 1100

650 1300

750 1500

1700 L ä r a r e

Teckningslärare och gymnastiklärare vid

Musiklärare vid

Uppflyttning i lönegrad skedde efter 5 års väl vitsordad tjänstgöring. Teckningslärare skulle vara skyldiga att för den fastställda lönen tjänstgöra vid realskola 8 veckotimmar och vid högre allmänt läroverk 15 veckotimmar samt musiklärare vid realskola 6 veckotimmar och vid högre allmänt läroverk 12 veckotimmar. Ytterligare tjänstgöring skulle kunna åläggas tecknings- och musiklärare mot en årlig ersättning för varje veckotimme av 80 kronor i första, 95 kronor i andra, 110 kronor i tredje och, vid högre allmänt läroverk, 125 kronor i fjärde lönegraden. Ersättning för sådan extra tjänstgöring fick dock ej utgå för högre antal veckotimmar än 24 till teckningslärare vid realskola, 17 till teckningslärare vid högre allmänt läroverk och 3 till musiklärare. Gymnastiklärare med mera ansträngande eller omfattande tjänstgöring kunde efter bestämmande av Kungl. Maj:* åtnjuta ett tilläggsarvode med högst 650 kronor. Vid tjänstledighet på grund av sjukdom skulle övningslärare uppbära 3A av de löneförmåner, som han skulle ha uppburit, om han själv bestritt sin tjänst. För timlärarinna i kvinnlig slöjd vid samskola skulle gälla ett arvode av 1 krona 50 öre för undervisningstimme.

Pensionsåldern för manlig gymnastiklärare skulle vara 62 år (30 och för annan manlig övningslärare 65 år (35 tjänstår). För kvinnlig lärare var pensionsåldern 60 år (30 tjänstår).

tjänstår) övnings-

I sitt löneregleringsförslag år 1914 anförde lärarlönenämnden bl. a. följande. Med avseende å den för undervisningen i övningsämnena erforderliga utbildningen har lärarlönenämnden ansett, att dessa ämnen kunde indelas i två grupper, nämligen å ena sidan teckning, musik och gymnastik, å a n d r a sidan manlig slöjd, kvinnlig slöjd och hushållsgöromål. Med avseende å undervisningsstadiet har nämnden ansett, att en skillnad borde göras mellan å ena sidan de högre allmänna läroverken, folkskoleseminarierna och högre lärarinneseminariet, å andra sidan realskolorna för gossar och statssamskolorna. Frågan om avlöningen för kvinnlig lärare, då hon innehar samma slags tjänst som manlig lärare, anser nämnden böra lösas sålunda, att avlöningen för den förra sättes i ungefärligen samma relation till avlöningen för den senare som avlöningen för kvinnlig läroverksadjunkt till avlöningen för manlig läroverksadjunkt. Löneregleringskommittén anslöt sig beträffande frågan om övningslärarnas avlöning i allt väsentligt till lärarlönenämndens förslag. Beträffande avlöningarna för manliga och kvinnliga övningslärare tillämpade kommittén enahanda principer i avseende å beräkning av lönebeloppen, som kommittén använt, då det gällt att bestämma avlöningarna för ämneslärare. / propositionen 1918: 260 anförde föredragande departementschefen följande. I en till Kungl. Maj:t ingiven skrift ävensom i ett antal till mig gjorda hänvändelser hava åtskilliga kvinnliga övningslärarc vid de allmänna läroverken anhållit, att kvinnlig övningslärares avlöning, såsom hittills varit fallet, måtte utgå efter samma grunder som för manlig övningslärare under förutsättning av Jika tjänstgöringstid. Med hänsyn till de allmänna grundsatser, löneregleringskommittén gjort gällande i fråga om förhållandet mellan manlig och kvinnlig lärares avlöning, torde emellertid ett sådant yrkande ej kunna röna tillmötesgående, utan har jag funnit mig böra avfatta mitt förslag i enlighet med kommitténs hemställan. Vid 1918 års lönereglering bestämdes den avlöning för lärare i teckning, musik och gymnastik, som framgår av tabellen överst å följande sida (kungörelsen 1918:660). Till lärarinna i kvinnligt handarbete vid samskola bestämdes enligt samma kungörelse lönen till 480 kronor i l:a, 552 kronor i 2:a, 624 kronor i 3:e och 696 kronor i 4:e avlöningsgraden, med en maximiavlöning av 1 392 kronor för 12 veckotimmars undervisning. För den fastställda lönen skulle dylik lärarinna tjänstgöra 6 veckotimmar och för varje veckotimme därutöver erhålla 80 kronor i l:a, 92 kronor i 2:a, 104 kronor i 3:e och 116 kronor i 4:e avlöningsgraden. Vikarierande lärarinna i kvinnligt handarbete skulle erhålla 75 kronor för veckotimme. 1937 års

lönereglering.

Lårarlönekommittén, som avstod från ett ståndpunktstagande till de i kvinnornas lönefråga förut framlagda förslagen, uppbyggde som ett provisorium ett lönesystem, som vilade på de dåvarande grunderna för kvinnliga lärares avlöning. Liksom för ämneslärarna föreslog kommittén även för övningslärarna, att de kvinnliga lärarna skulle föras under en särskild löneplan, där lönen i de olika lönegraderna var lägre än lönegraderna med samma nummer för manliga lärare. Skillnaden motsvarade i runt tal 3 löneklasser. Vidare föreslog kommittén, att olika lönegrader skulle gälla för övningslärartjänster i samma ämne allt efter det antal veckotimmar, som ingick i tjänsten.

mani.

Högre allmänt

Musik

Gymnastik

Teck ning kv.

mani.

k v.

mani.

kv.

kr

kr

kr

kr

kr

kr

1 800 2 025 2 250 2 475 5 280 32

1 575 1 755 1 935 2115 4 512 32

2 520 2 835 3 150 3 465 5 280 32

1 150 1 300 1 450 1600 5 120 32

1 000 1 120 1240 1360 4 352 32

1 495 1 690 1885 2 080 5 120 32

15 10

15 10

21 13

120 135 150 165

105 117 I2y 141

120 135 150

115 130 145 160

100 112 124 136

115 130 145 160

UOO 112 124 136

115 130 145 160

100 112 124 136

»85

läroverk:

» 2 s 3 » 4 Maximiavlöning

1800 2 025 2 250 2 475 2 970 18

Realskola: »

''. 4

1 300 1456 1612 1768 4 352 32

1 035 1 170 1 305 1440 1 920 12

900 1008 1 116 1 224 1 688 12

21 13

15 9

15 9

Un der v is u i ngsskyld ighet. För lönen i veckotimmar:

Timarvode för maximitjänstg

varje öring.

tilläggstimme

intill

H ö g r e allmänt läroverk: Lönegrad 1 » 2 4 lie al skola: Lönegrad 1 i)

»

4 Vikarierande 1

lärare, per veckotimme

kr

120 J35 150 165

ic»5

Endast samskola

I 1928 års lönekommittés betänkande år 1930 framhölls, att innebörden av 1925 års riksdagsbeslut om förhållandet mellan avlöning till manliga och kvinnliga befattningshavare vore oklar. Kommittén föreslog beträffande lärarpersonalen, att manliga och kvinnliga befattningshavare skulle placeras i olika lönegrader. Skillnaden borde för övningslärarnas del i allmänhet vara 2 lönegrader, varvid kommittén utgått från att kvinnliga lärare komme i åtnjutande av sista löneklassen inom vederbörliga lönegrader. Beträffande avlöningen föreslog kommittén enhetliga lönegrader oavsett antalet veckotimmar på tjänsterna. I stället skulle lönen reduceras med 3 procent för varje veckotimme, varmed undervisningsskyldigheten vore lägre än 30 veckotimmar (treprocentregeln). I propositionen 1937: Til föreslogs att övningslärarna vid statliga skolor skulle inordnas i det för statsförvaltningen i övrigt gällande lönesystemet. I enlighet med vad läroverkslönesakkunniga förordat föreslogs vidare, att manliga och kvinn-

liga lärare skulle placeras i samma lönegrader (likalönsprincipen) samt att treprocentregeln skulle tillämpas. Beträffande lönegradsplaceringen må här endast nämnas, att lärarinnor i kvinnlig slöjd placerades i samma lönegrad som lärare i manlig slöjd under åberopande av likalönsprincipen (s. 88). Kvinnliga lärare skulle icke uppbära lön efter sista löneklassen inom lönegraden. Bestämmelserna i ämnet utfärdades i särskilda avlöningsreglementen för statens undervisningsväsende (1937:873 och 954). En lönereglering efter i stort sett samma principer genomfördes därefter för lärare inberäknat övningslärare vid högre kommunala skolor (avlöningsreglementet 1938:660). Vid 1939 års riksdag beslöts, att de statliga lärarna skulle inordnas under civila avlöningsreglementet medan övningslärarna vid de högre kommunala skolorna tills vidare fingo kvarstå på 1938 års reglemente. Sårskild lönereglering för övningslärare. Frågan om övningslärarnas anställnings- och avlöningsförhållanden blev föremål för en särskild utredning av 1941 års lärarlönesakkiinniga (SOU 1947:15). De sakkunniga framlade förslag till stadga och avlöningsreglemente för övningslärare omfattande utom flertalet statliga skolor även högre kommunala skolor, folkskolor och fortsättningsskolor. De sakkunnigas förslag innebar, att övningslärarna skulle kunna förena tjänstgöring vid olika skolor och även i viss utsträckning i olika övningsämnen till enhetliga tjänster. Härigenom skulle lärarna i väsentligt ökad omfattning kunna beredas full tjänstgöring på sina tjänster. På grund härav föreslogo de sakkunniga, att ordinarie övningslärartjänster alltid skulle vara heltidstjänster omfattande 30 veckotimmar. Dessutom skulle lärarna om så påfordrades vara skyldiga att tjänstgöra ytterligare 4 veckotimmar mot särskild ersättning. För de extra ordinarie övningslärarna bibehölls emellertid systemet med varierande antal veckotimmar på tjänsten. Antalet veckotimmar skulle dock vara minst 15 och högst 34. Full lön enligt vederbörande löneklass skulle utgå vid 30 veckotimmar. Vid mindre omfattande tjänstgöring skulle lönen reduceras med Vso för varje veckotimme, varmed undervisningsskyldigheten understeg 30 veckotimmar. För tjänstgöring utöver 30 veckotimmar skulle särskild ersättning (timarvode) utgå. Frågan om övningslärarnas lönegrader behandlades ingående (s. 138—159). De sakkunnigas förslag innebar, att lärarna bortsett från seminarier skulle placeras i följande lönegrader. Till jämförelse angivas de lönegrader, som då gällde för lärarna enligt civila avlöningsreglementet m. m. T j ä n s t e r

De sakkunniga

Civ. nvl.-rcffl.

Teckning, musik, gymnastik: högre allmänt eller tekniskt läroverk övriga skolformer

Ca 23 Ca 22

Ce 21 Ce 21

A 20 A 20

Eo 18 Eo 18

Hushållsgöromdl: kommunal flickskola, statens normalskola övriga skolformer

Ca 20 Ca 18

Ce 17 Ce 17

A 16 A 16

Eo 15 Eo 15

Kvinnlig slöjd: kommunal flickskola, statens normalskola

Ca 18

Ce 15

A 16

Eo 15

Manlig slöjd: högre kompetens lägre kompetens

Ca 18 Ca 16

Ce 17 Ce 15

A 16 A 16

Eo 15 Eo 15

Till grund för ovan angivna förslag till lönegrader hade de sakkunniga lagt p r i n c i p e n : samma lönegrad för lärare i samma ämne vid olika skolformer, om lärjungarna tillhöra samma åldersstadium, men med möjlighet till högre lönegradsplacering, om lärjungarna i en skolform representera högre åldersstadium. Vägledande för lönegradsplaceringarna voro vidare lönegraderna för läroverkens ämneslärare och folkskolans lärare. De sakkunniga framhöllo emellertid, att många övningslärare hade mer än 30 veckotimmars tjänstgöring och att de genom den särskilda ersättningen för tilläggstimmar kunde erhålla en högre avlöning än lönegradslöncn utvisade. Vidare framhöllo de sakkunniga, att de sakkunniga övervägt om icke — med hänsyn till att övningslärarnas arbete vid sidan av lektionerna i regel måste anses mindre tidskrävande än ämneslärarnas och folkskollärarnas — full tjänstgöring för övningslärare lämpligen borde fastställas till ett något högre timtal. Betydande olägenheter skulle emellertid vara förenade med en sådan höjning. Redan schematekniskt skulle den möta svårigheter. Därtill komme, att det sammanlagda timtalet i ett övningsämne ofta vore knappt vid de högre skolorna. Skulle ett högre timtal än 30 fordras för full tjänstgöring, skulle antalet tjänster med sådan tjänstgöring bli ganska begränsat, även om möjligheterna till kombinationer med andra skolor utnyttjades. De sakkunniga diskuterade utförligt frågan om den inbördes avvägningen av lönegradsplaceringen för lärare i teckning, musik och gymnastik. Därvid kommo de sakkunniga till det resultatet, att det varken med hänsyn till arbetets omfattning eller utbildningen funnes skäl att i fråga om lönegradsplaceringen göra någon skillnad mellan gymnastiklärare, teckningslärare och musiklärare. Dock ville de sakkunniga icke motsätta sig att gymnastiklärarna finge tillgodoräkna sig arbetet med friluftsverksamheten såsom 2 veckotimmar vid de skolformer, där särskild ersättning då utginge härför. Beträffande lärarinnor i hushållsgöromål ansågo de sakkunniga, att de i fråga om tjänstgöring och utbildning närmast borde jämföras med folkskollärarinnor (Ca 21, A 17). Emellertid torde folkskollärarinnornas arbete få anses något mer betungande dels till följd av mer omfattande hemarbete, dels till följd av det allmänna ansvar för lärjungarnas fostran, som åvilade dem. Enligt de sakkunnigas mening borde därför l ä r a r i n n o r n a i hushållsgöromål i regel erhålla en något lägre löneställning än folkskollärarinnorna. På grund härav föreslogo de sakkunniga att lärarna i hushållsgöromål i regel skulle placeras 3 lönegrader lägre än folkskollärarinnorna. De sakkunniga framhöllo, att de därvid icke förbisåge, att skäl för en något högre lönegradsplacering kunde åberopas, icke minst därför att skolkökslärarinnornas insats för skapande av sundare och mera rationella hushållsvanor kunde vara av mycket stor nationalekonomisk betydelse. Särskilt med hänsyn till det stora antal skolkökslärarinnor vid folkskola och fortsättningsskola, som komme att omfattas av löneregleringen och därigenom få sin avlöning högst väsentligt förbättrad, hade de sakkunniga dock icke ansett sig böra föreslå högre placering än den nu angivna. Beträffande lärarinnor i kvinnlig slöjd påpekade de sakkunniga, att slöjdlärarinnor vid folkskolan i regel hade mycket låga löner. I ett litet antal skoldistrikt vore de förhållandevis väl avlönade. Vid de allmänna läroverken åter vore de placerade i lönegrad A 16. Vidare anförde de sakkunniga följande. »De sakkunniga finna sig icke ha någon anledning att beträffande slöjdlärarinnorna frångå principen om lika lön i folkskola och realskola, och det kan under sådana förhållanden svårligen undgås, att de sakkunnigas förslag till lönegradsplacering måste stanna någonstädes mellan de för närvarande högst avlönades och de lägre avlönades. Efter överväganden från olika utgångspunkter föreslå de sakkunniga Ca 16 (motsvarande A12) vid andra skolformer än kommunala flickskolor och seminarier.

En sänkning med fyra lönegrader vid flera skolformer, låt vara, att icke så många lärarinnor vid dessa skolformer haft annat än ganska begränsad tjänstgöring, är givetvis en mycket uppseendeväckande åtgärd. Och även bortsett från den helt naturliga opposition, som ett sådant förslag måste framkalla från den därav berörda lärarkårens sida, kunna tvivelsutan invändningar göras mot denna placering, invändningar av olika innebörd alltefter utgångspunkten. Att slöjdlärarinnorna böra placeras betydligt lägre än folkskollärarinnorna, torde vara ganska obestridligt. Dels föreligger alltjämt viss skillnad i utbildningstidens omfattning, dels måste folkskollärarinnornas arbete anses mer arbetstyngt och ansvarsfullt. Det är dock fördenskull icke givet, att så mvcket som fem lönegraders skillnad därigenom kan motiveras. Även placeringen i förhållande till skolkökslärarinnorna är något osäker. Denna senare lärarkategori har dock något längre utbildningstid, och den har också i regel varit något bättre avlönad vid folk- och fortsättningsskolorna än slöjdlärarinnorna. De sakkunniga ha likaså kommit till den uppfattningen, att skolkökslärarinnornas arbete är något mer krävande i fråga om preparationer och organisationsförmåga — eleverna representera också i stort sett något senare ålderskategorier. Framstår en placering av slöjdlärarinnorna i Ca 16 relativt låg ur senast anförda synpunkter, kan den åter från en annan utgångspunkt synas förhållandevis hög. I stor utsträckning är nu slöjdlärarinnornas avlöning vid folkskola reglerad till ungefärlig överensstämmelse med småskollärarinnornas. Dessa senare äro placerade i A 9, närmast motsvarande Ca 13. Då småskollärarinnornas arbete icke kan sägas vara av mindre betydelse för det uppväxande släktets fostran än slöjdlärarinnornas, kunna slöjdlärarinnorna med placering i A 12 förefalla gynnade i förhållande till småskollärarinnorna. De sakkunniga vilja emellertid erinra om, att de i sitt betänkande med förslag till folkskolans avlöningsreglemente m. ra. (SOU 1942:9) förklarade, att framför allt med hänsyn till relationen mellan kvinnliga folk- och småskollärares löner 'skäl kunde anföras för vidtagande av åtgärder i syfte att giva småskollärare en något förmånligare lönegradsplacering' men att 'de sakkunniga jämväl med beaktande av det allmänna ekonomiska läget ansett sig icke kunna framlägga förslag härom'. I anledning av proposition med förslag till folkskolans avlöningsreglementc uttalade också 1942 års riksdag (skrivelse nr 443), att frågan om den riktiga avvägningen mellan småskollärarnas och folkskollärarnas löner icke torde kunna 'på ett definitivt sätt upptagas till omprövning, förrän det slutgiltiga resultatet av 1940 års skolutrednings pågående arbete föreligger och ställning tagits till spörsmålet om småskolans och folkskolans inbördes förhållande i organisatoriskt hänseende'. Särskilt som småskollärarinnornas löneställning, enligt vad av ovanstående framgår, för närvarande är något svävande, ha de sakkunniga icke ansett småskollärarinnornas placering i A 9 behöva utgöra något oöverstigligt h i n d e r fölen mer definitiv placering av slöjdlärarinnorna i Ca 16. I övrigt bör enligt de sakkunnigas mening i ett avlöningsreglemente, som skall omfatta samtliga övningslärare men inga andra befattningshavare, jämförelsen mellan de olika kategorierna av övninc/slärare i första hand bli bestämmande för lönegradsplaceringarna.» Beträffande lönegradsplaceringen av lärare i manlig slöjd anförde de sakkunniga bl. a. följande. »Lönegradsplaceringen av lärarna i manlig slöjd försvåras väsentligt av tvenne omständigheter: dels finnes icke någon ordnad lärarutbildning eller några fastställda behörighetskrav för dessa lärare, dels torde det vara nödvändigt att för deras vidkommande beakta den rådande konkurrensen å arbetsmarknaden. Den förra av dessa omständigheter skulle möjligen kunna tala för uppskov med slöjdlärarnas mera definitiva lönegradsplacering, till dess deras utbildning blivit ordnad. De sakkunniga anse sig dock ej böra föreslå, att så sker. Det^

finns många slöjdlärare med en formellt och väl även reellt sett ganska svag kompetens, men det finns också mycket väl kvalificerade lärare. Det framstår icke minst med hänsyn till konkurrensen på arbetsmarknaden angeläget, att dessa senare lärare få lön efter sina kvalifikationer och icke lockas över till andra banor. Slöjdlärarbanan måste göras så pass lönande, att den också kan draga till sig skickliga yrkesmän och betala de kostnader dessa måst lägga ned på att skaffa sig erforderliga pedagogiska insikter. Det skulle dock icke vara tillräckligt motiverat att utsträcka en mera förmånlig lönegradsplacering även till lärare, som icke äga eller komma att förvärva annat än tämligen medelmåttiga kvalifikationer. De sakkunniga vilja därför beträffande manlig slöjd föreslå — förutom speciella lönegradsplaceringar vid vissa läroanstalter — två skilda lönegrader alltefter lärarens individuella kompetens och ha därvid stannat för Ca 18, närmast motsvarande A 14, för lärare med särskilt god kompetens och Ca 10 för annan behörig lärare.» Lärarlönesakkunnigas förslag förelades som principproposition 1948 å r s riksdag (prop, nr 130). I denna följde departementschefen i allt väsentligt de sakkunnigas förslag utom i fråga om lönegraderna för lärare i teckning, musik och gymnastik. Lönegrad Ca 23 bibehölls visserligen vid högre allmänna och tekniska läroverk men för »övriga skolformer» föreslogs en sänkning från lönegrad Ca 22 till Ca 21 eller till den lönegrad, som gällde för folkskollärare med 39 veckors årlig lästid. Till följd härav sänktes även lönegraden för motsvarande extra ordinarie lärare från Ce 21 till Ce 20. Propositionen bifölls av riksdagen. För 1950 års riksdag framlades proposition (nr 234) med detaljförslag i ämnet, som likaledes bifölls av riksdagen. Den sålunda beslutade löneregleringen trädde i kraft den 1 juli 1950. 3.

Folkskollärare

Före 1906. Vid 1840—1841 års riksdag (skrivelse den 14 juni 1841 nr 412) fattades beslut om inrättande av obligatorisk folkskola. Enligt den första folkskolestadgan av den 18 juni 1842 borde i varje stadsförsamling och varje socken på landet finnas minst en, helst fast skola, med vederbörligen godkänd lärare. Lärare skulle, sedan ledig befattning blivit kungjord, och tre av de sökande u p p förts på förslag, tillsättas genom val av församlingens sockenstämma mellan dem som uppförts på förslaget. Lärarna voro alltså och äro alltjämt kommunalt anställda. Redan i den första folkskolestadgan lämnades vissa föreskrifter (§ 4) om minimiavlöning till folkskollärare. Nämnda bestämmelser angående minimiavlöning kunde endast avse manliga folkskollärare, enär för kvinnliga lärare möjligheter då icke funnos att annat än i undantagsfall erhålla vederbörlig utbildning vid seminarium. Enligt kungörelsen 1859:58 skulle emellertid kvinnliga lärjungar mottagas för undervisning vid vissa seminarier från och med läsåret 1860/61. De första kvinnliga seminarierna trädde i verksamhet 1860 i Skara, Kalmar och Strängnäs. Denna kungörelse stadgade även att vad i folkskolestadgan och kungörelsen 1853: 65 (angående lärare vid mindre folkskolor m. m.) föreskrivits angående bl. a. minimilön skulle gälla jämväl för kvinnliga folkskollärare. Här gällde alltså likalönsprincipen. De kvinnliga lärarna ägde dock icke inneha »förenade» folkskollärar-klockartjänster. Från början fanns intet stadgat rörande längden av den lästid under året» för vilken den bestämda lärarlönen skulle utgå. Först vid 1859—1860 års riksdag fastslogs principen om särskild ersättning för varje läsmånad över åtta månader. De lönebelopp, som gällt för folkskollärare, framgå av Tabell 1, som intagits i slutet av denna bilaga (s. 435).

Under denna tid var frågan om likalönsprincipens tillämpning på folkskollärare vid ett tillfälle föremål för riksdagens prövning. Vid 1883 års riksdag framlades en motion om en grundlön å: för manliga lärare 600 kronor, för kvinnliga lärare 500 kronor jämte två ålderstillägg å 100 kronor. Motionären motiverade sitt förslag om olika lön för manliga och kvinnliga lärare med vad som senare ofta blivit kallat behovsprincipen. Lönen borde och finge icke ensamt eller huvudsakligast bestämmas med hänsyn till arbetet utan fastmer med hänsyn till arbetarens levnadsbehov, så att lönen vore tillräcklig för arbetarens anständiga bärgning. Lärarinnan borde därför med hänsyn till sina inskränktare behov icke kunna göra anspråk på lika stor lön som läraren. Beträffande den ifrågasatta olikheten i lönebeloppen för lärare och lärarinnor tillät sig statsutskottet (utlåtande nr 12 a) endast erinra, att denna fråga ingalunda kunde anses utredd i och genom motionärens belysning av densamma. Då det här gällde att antagligen för en längre framtid fastställa en ny princip ansåg utskottet ett bifall till motionärens ifrågavarande hemställan icke då vara av omständigheterna berättigat. Motionen föranledde ingen ändring i relationen mellan lönerna för manliga och kvinnliga lärare. 1906 års beslut. I proposition till 1906 års riksdag (nr 51) föreslogs löneförbättring för folkskollärarna. Minimilönen föreslogs höjd till 900 kronor för såväl ordinarie manliga som ordinarie kvinnliga lärare. Ålderstilläggen skulle för både lärare och lärarinnor vara tre att utgå efter 5, 10 och 15 års oförvitlig tjänstgöring. Beloppen skulle dock vara olika: 150 kronor för lärare och 100 kronor för lärarinna. Utöver de statsfinansiella skälen anförde departementschefen även annan motivering för olikhet i lön för lärare och lärarinnor. Under de fem första tjänståren torde lärarna i allmänhet vara ogifta, men senare bleve de i regel familjeförsörjare med därav följande högre levnadskostnader; vad rättvisan krävde vore icke, att lärare och lärarinnor för lika arbete gottgjordes med lika lönesumma, men väl, att de med hänsyn till sina levnadsvillkor bleve lika förmånligt ställda. Uppmärksammas borde även, att, medan tillgången på lärarinnor vore jämförelsevis riklig, tillströmningen av manlig arbetskraft vore synnerligen knapp. Biksdagen biföll i huvudsak Kungl. Majrts förslag (skrivelse n r 105). Dock skulle lärare, som ingick på den nya löneregleringen eller som tillsattes efter det kungörelse i ämnet utkommit, vara skyldig att utan särskild ersättning underkasta sig den ökade tjänstgöringsskyldighet, som kunde för honom uppkomma, därest i vederbörlig ordning skulle komma att för samtliga skoldistrikt stadgas förlängning av den då lagstadgade undervisningstiden av 3472 veckor, dock under en tid av sammanlagt högst 3G veckor av året. De löner, som tillkommo lärarna genom 1906 års lönereglering i dess lydelse enligt kungörelsen den 14 september 1906, ökades från och med år 1916, då riksdagen anvisade medel för beredande av tillfällig löneförbättring till folkskollärare. För år 1916 utgick tillfällig löneförbättring med 250 kronor till sådan ordinarie lärare vid folkskola, vilken vid ingången av nämnda år h a d e eget äkta barn, som icke uppnått 18 års ålder. 1917 beviljades samma belopp, varjämte även annan ordinarie lärare beviljades tillfällig löneförbättring med 150 kronor. För år 1918 ökades löneförbättringen till 600 kronor för ordinarie lärare, som i visst avseende vore att betrakta som familjeförsörjare, och till 400 kronor för annan ordinarie lärare. De löner, som folkskollärarna erhöllo genom löneregleringen 1906, ansågos av många alltför knappt tillmätta. Lönefrågan blev återigen aktuell och i juli 1912 tillsattes en nämnd, lärarlönenämnden, för att underkasta olika l ä r a r k å r e r s lönespörsmål gemensam utredning. Lärarlönenämnden avgav den 31 oktober 1914 förslag till löne- och pensionsreglering för lärarpersonalen vid bl. a. folkskolor. Förslaget samt över detsamma avgivna utlåtanden överlämnades sedermera

till 1902 års löneregleringskommitté, som den 21 februari 1918 avgav betänkande i ämnet. 1918 års lönereglering. Till det förslag till lönereglering för lärarpersonalen vid folkskola, som framlagts av löneregleringskommittén, uttalade departements^ chefen i det stora hela sin anslutning (prop. 1918:260) och hemställde att för ordinarie lärare vid folkskola avlöningen skulle utgöra, förutom fri bostad och bränsle eller motsvarande ersättning enligt ortens pris, 2 100 kronor för manlig och 1900 kronor för kvinnlig lärare, vartill efter respektive 5, 10 och 15 år skulle komma tre ålderstillägg, vart och ett å 300 kronor för manlig och 200 kronor för kvinnlig lärare. Statsutskottet tillstyrkte i allt väsentligt Kungl. Maj:ts förslag (utlåtande nr 197), vilket bifölls av riksdagen (skr. nr 394). Kungörelsen i ämnet 1918:700 trädde i kraft den 1 januari 1919. Den lägre lönen för kvinnlig lärare motiverades dels med lärarinnornas mindre arbetsprestation, dels ock med männens familjeförsörjningsplikt och värnplikt. Förutom nämnda kontanta löneförmåner åtnjöto lärarna enligt kungörelsen 1918:792 fri bostad och bränsle eller däremot svarande kontantersättning. För ordinarie manlig folkskollärare skulle bostad innehålla minst 3 rum och kök och för ordinarie kvinnlig folkskollärare minst 2 rum och kök. 1918 års lönereglering kom i stort sett att gälla ända fram till den 1 januari 1938. 1918 års kungörelse blev emellertid gång efter annan ändrad ocli den ;i0 juni 1936 utfärdade Kungl. Maj:t helt ny kungörelse i ämnet (nr 434). Å kontantlönen utgick dyrtidstillägg enligt för statens befattningshavare vid s. k. oreglerade verk gällande grunder. I avvaktan på en blivande lönereglering för lärarna beviljade 1929 års riksdag på förslag av Kungl. Maj :t (prop. 1929:180) en provisorisk avlöningsförbättring, som uppgick till följande belopp för folkskollärarna (kungörelsen 1929:241): Ordinarie lärare manli°" kvinnlig".'.'.'.'.'.".'.'.,.'.".".'.'.'.".'.'.'.'.'.'.'.'.'.'.'.'.

å A olt

" kr 258: — » 216:-

å övri

kr »

Sa orter 288: — 240:-

Icke-ordinarie manlig kvinnlig

kr »

kr »

204:180: —

lärare 184:160:—

Enligt kungörelsen 1935:514 beviljades icke-ordinarie lärare, som varit anställda på viss tid vid folkskola och innehaft anställning med full tjänstgöring minst fem läsår, provisoriskt lönetillägg med, för år räknat, följande belopp: manlig folkskollärare 300 kronor och kvinnlig folkskollärare 200 kronor. 1937 års lönereglering. Genom beslut av 1937 års riksdag inordnades folkoch småskollärarna i det lönesystem, som gällde för kommunikationsverken och för den allmänna civilförvaltningen (prop. 1937:270, statsutskottets utlåtande nr 140 och riksdagens skrivelse nr 468). Kungörelsen i ämnet 1937:868 trädde i kraft den 1 januari 1938. Frågan om tillämpandet av det statliga lönesystemet på folk- och småskollärare hade tidigare varit föremål för utredning av såväl lärarlönekommittén (SOU 1924:13) som 1928 års lönekommitté (SOU 1930:20). Ingetdera av förslagen hade emellertid realiserats, främst på grund av statsfinansiella skäl. Förslaget till avlöningsreglemente för folk- och småskollärare enligt det statliga lönesvstemet hade utarbetats av 1936 års lärarlöncsakkunniga (SOU 1936:48).

Enligt nämnda kungörelse skulle bruttolönesystemet tillämpas för folkskollärarna. Ordinarie manlig folkskollärare med en årlig tjänstgöring av högst 36 veckor skulle placeras i lönegraden B 15, med en tjänstgöring av mer än 36 men ej 39 veckor i lönegraden B 16 samt med en tjänstgöring av 39 veckor i lönegraden B 17. Samma lönegradsplacering tillkom de ordinarie kvinnliga folkskollärarna. De sakkunniga hade emellertid föreslagit, att de kvinnliga lärarna skulle inplaceras i lönegraden B 15, vilket dock ej tillstyrktes av departementschefen, som förordade samma lönegradsplacering för såväl manliga som kvinnliga lärare! Kvinnlig lärare skulle dock icke äga rätt att åtnjuta lön enligt lönegradens högsta loneklass. Den principiella likställdheten i lön, som sålunda genomfördes för manliga och kvinnliga lärare, skulle dock föregås av särskilda övergångsbestämmelser. Kvinnliga folkskollärare skulle till och med den 30 juni 1940 äga uppbara avlöning enligt en löneklass, som var två löneklasser lägre än den som enligt avlöningsreglementet eljest skulle ha gällt, och under tiden 1 juli 1940-... 30 juni 1943 enligt löneklass, som var närmast lägre än den i avlöningsreglementet föreskrivna. Lönegraderna B 15—17 motsvarade nuvarande lönegrader Ca 19—21. Icke-ordinarie folkskollärare skulle icke vara placerade i lönegrader utan endast i löneklasser och tillhöra någon av löneklasserna 14—19; dock fick kvinnlig folkskollärare icke placeras i 19 löneklassen. Beträffande icke-ordinarie kvinnliga lärares placering i löneklass gällde samma övergångsbestämmelser som för ordinarie kvinnliga lärare. 1942 års lönereglering. I och med att en lönereglering för statligt anställda befattningshavare trädde i kraft den 1 juli 1939, ansågs även, att en revision av gällande avlöningsbestämmelser för bl. a. folk- och småskollärare borde vidtagas. 1941 års lärarlönesakkunniga, som erhöllo i uppdrag att verkställa utredning härom, avgåvo betänkande i ämnet den 9 februari 1942 (SOU 1942:9). De sakkunniga föreslogo, att läsåret vid folkskolan skulle omfatta antingen 36 4/7 veckor eller 39 veckor. Den särskilt på landsbygden tillämpade årliga lästiden om 34 </? veckor skulle alltså upphöra. Bedan 1939 års riksdag hade fattat beslut härom (prop. 1939:149), men beslutet hade ej trätt i kraft av statsfinansiella skäl. Antalet lönegrader för folkskollärarna kunde till följd härav begränsas till två, för ordinarie LO 16 vid en årlig lästid om 36 4 / 7 veckor och LO 17 vid en årlig lästid om 39 veckor. LO 16 och 17 motsvarade nuvarande lönegraderna Ca 20 och 21. På motsvarande sätt hänfördes extra ordinarie folkskollärare till lönegraderna LEo 14 och LEo 15 (Ce 18 och 19). AnställningsformeBi extra infördes, vilken omfattade löneklasserna 12—16. Dessa lönegrader och löneklasser skulle även gälla för kvinnliga folkskollärare. Dock skulle de icke äga rätt uppbära lön efter högsta löneklassen inom lönegraden eller efter löneklass 16 som extra lärare. De sakkunniga framhöllo emellertid, att ur principiell synpunkt inga bärande skäl kunde anföras för bibehållande av för kvinnliga lärare vid det statsunderstödda kommunala undervisningsväsendet i nu ifrågavarande hänseende gällande undantagsbestämmelser. I dåvarande statsfinansiella läge ansåge dock de sakkunniga ett uppskov med frågans lösning vara motiverat. De sakkunnigas förslag underställdes riksdagen (prop. 1942: 278), som i allt väsentligt biföll detsamma (skrivelse 1942:443). Biksdagen underströk därvid de sakkunnigas nyssnämnda uttalande. Genom boställsordningen för folkskolans lärare den 30 december 1946 (nr 883)i upphävdes den tidigare gällande skillnaden i tjänstebostadshänseende mellan manliga och kvinnliga folkskollärare. För båda kategorierna fastställdes enhetliga bestämmelser i detta hänseende. För ordinarie folkskollärare skall tjänstebostad omfatta 3 rum och kök (omkring 90 m*) och för icke-ordinarie folkskollärare 2 rum och kök (omkring 60 m 2 ) .

1947 års lönereglering. Under budgetåret 1947/48 gällde 1947 års avlöningsreglemente för folkskolan. Ordinarie folkskollärare hänfördes till lönegrad Ca 21 resp. Ca 20 och e. o. folkskollärare till lönegraderna Ce 19 resp. Ce 18. Extra folkskollärare hänfördes till lönegraden Cg 17. Enligt nämnda reglemente och det avlöningsreglemente för folkskolan, som trädde i kraft den 1 juli 1948, äga kvinnliga lärare numera åtnjuta lön enligt lönegradens högsta löneklass. Nämnda ändring hade förordats av 1945 års lönekommitté i dess betänkande (SOU 194G: 48). F r å n och med den 1 juli 1947 gäller alltså likalönsprincipen utan någon inskränkning för folkskollärare (bortsett från vissa övergångsbestämmelser angående lärare, som äga uppbära högre lön med stöd av vissa äldre bestämmelser). Vidare må nämnas, att genom beslut av 1952 års riksdag den årliga lästiden vid folkskolan generellt fastställts till 39 veckor (kung. 1952:596). För folkskollärarna innebär detta, att lönegraderna Ca 20 och Ce 18 ej längre bli tillämpliga på dem.

4.

Småskollärare

Före 1918. Genom kungörelsen 1853:65 tillkommo mindre folkskolor, vilkas lärare ej hade seminarieutbildning och vid 1856—58 års riksdag anvisades medel till inrättande av småskolor. Genom ett tillägg till mom. 3 i folkskolestadgans £ 1 föreskrevs, att sådana mindre skolor måtte, överallt å landet, oberoende utav avståndet från folkskola, som vore med examinerad lärare försedd, och till det antal, som församlingen för lättad tillgång till undervisning för därinom varande barn funne behövligt, inrättas för att det första förberedande kunskapsmåttet för nybörjare måtte kunna inhämtas. Vidare skulle de skolor, för vilka enligt folkskolestadgan examinerade lärare erfordrades, företrädesvis ha till föremål de mera försigkomna barnens undervisning. För undervisning i småskola fordrades samma kompetens som vid mindre folkskola. Redan tidigt namnes i skolförordningarna begreppet »biträdande lärare». Behovet av denna lärarkategori framträdde särskilt i samband med 1860-talets skolreform, då avdelnings- och klassindelningen i den egentliga folkskolan enligt K. cirkuläret den 22 april 1864 krävde ett starkt ökat antal lärarkrafter, men examinerade lärare ej funnos att tillgå eller blevo för dyra att anställa. T den förnyade folkskolestadgan den 20 januari 1882 genomfördes differentieringen av de tre g r u p p e r n a : lärare vid småskola, lärare vid mindre folkskola och biträdande lärare, på samma gång som dessa lärarkategorier tillika sammanfördes som en kår med gemensamma kompetensvillkor, vilka emellertid voro mycket små. Så småningom skärptes kraven på prövningen av dessa lärare. Prövningen av småskollärare kom att förläggas till folkskoleseminarierna och särskilt upprättade småskoleseminarier. Vid flera folkskoleseminarier inrättades kurser för småskollärarutbildning. På 1870-talet började småskoleseminarier inrättas. Lärarkurserna vid dessa omfattade först l 1 /* sedermera 2 år. Manliga elever hade tillträde till småskoleseminarier tills dessa förstatligades år 1933. Antalet manliga elever var emellertid obetydligt. Under de senare åren förekommo manliga elever egentligen endast vid småskoleseminarierna i Falun och Östersund. Den sista småskollärarexamen av manlig elev avlades i mitten på 1920talet. Avlöningsförmånerna för småskolans lärare reglerades först från och med år 1872 genom kungörelsen den 22 juni 1871, enligt vilken staten började lämna bidrag till småskolekåren. Såsom villkor för statsbidrag uppställdes, att lärarna åtnjöto viss minimilön. Någon skillnad i lönehänseende gjordes ej mellan manliga och kvinnliga lärare. Likalönsprincipen tillämpades för manliga och kvinn-

liga småskollärare, biträdande lärare och lärare vid mindre folkskolor fram till 1918 års lönereglering. De lönebelopp, som gällt för småskollärare, framgå av Tabell 2, som intagils i slutet av denna bilaga (s. 436). 1918 års lönereglering. Småskollärarnas lönefråga omprövades i likhet med folkskollärarnas av lärarlönenämnden och senare av löneregleringskommittén, vars förslag lades till grund för 1918 års lönereglering. I propositionen 1918: 260 hemställde föredragande departementschefen, att för lärare vid småskola, lärare vid mindre folkskola och biträdande lärare vid folkskola, vilken blivit anställd tills vidare med ömsesidig rätt till minst fyra månaders uppsägning, avlöningen skulle utgöra, förutom fri bostad och bränsle eller motsvarande ersättning enligt ortens pris, 1 200 kronor, vartill kunde efter resp. 5, 10 och 15 år komma tre ålderstillägg å 150 kronor vartdera samt att för lärare vid nämnda skolor, vilken blivit anställd på viss tid eller som vikarie, ävensom för sådan tills vidare anställd lärare, vilken ej kunde komma i åtnjutande av nyss förordade avlöningsförmåner, avlöningen skulle utgöra, förutom fri bostad och bränsle eller motsvarande ersättning, 1 000 kronor. I motion vid 1918 års riksdag (I: 186) föreslogs, att manlig småskollärare skulle åtnjuta en grundlön, som med 200 kronor översteg vad som kunde komma att bliva beviljat motsvarande kvinnlig lärare. Som skäl härför åberopades, att en liknande skillnad i lönehänseende gjorts beträffande folkskollärare. Enligt uppgift för år 1916 funnes då sammanlagt 154 manliga lärare med småskolckompetens. Statsutskottet tillstyrkte Kungl. Maj:ts förslag samt förordade nämnda motion på det sätt, att för manlig lärare vid småskola och vid mindre folkskola ävensom manlig biträdande lärare vid folkskola, vilken blivit anställd före den 1 januari 1919, avlöningen skulle utgå med 200 kronor utöver vad lärare tillhörande småskollärarkåren i allmänhet åtnjöte (utlåtande nr 197). Utskottet anförde bl. a. (s. 42). »Med hänsyn därtill, att den ursprungligen tilltänkta avlöningsformen familjetillägg icke blivit upptagen i det föreliggande förslaget, och i betraktande av att denna avlöningsform genom den de senare åren beviljade tillfälliga löneförbättringen blivit tillämpad å ifrågavarande lärarkår, finner utskottet skäl föreligga för ett sådant tillägg till Kungl. Maj:ts förslag, som nyssberörda motion avser. Det torde jämväl böra erinras, att det är ett synnerligen litet antal l ä r a r e , som det här kan bliva tal om, att dessa äro stadda på successiv avskrivning och att följaktligen ett bifall till motionen icke spelar någon nämnvärd roll i koslnadshänseende. Någon ökning av vederbörande anslag torde vid bifall till motionen icke vara erforderligt.» Riksdagen biföll förslaget (skrivelse nr 394). Utöver nämnda kontanta löneförmåner åtnjöto lärarna enligt kungörelsen 1918:792 fri bostad och bränsle eller däremot svarande kontantersättning. Bostaden skulle innehålla minst 1 rum och kök. Å ovannämnda lönebelopp utgick dessutom dyrtidstillägg enligt för statens befattningshavare vid s. k. oreglerade verk gällande grunder. Dessa löner kommo i likhet med folkskollärarnas att med vissa tillägg gälla fram till 1938. Lönerna voro minimilöner och skoldistrikten kunde bevilja högre avlöning. 1937 års lönereglering. Lärarlönekommittén föreslog, att småskollärarinnor skulle inplaceras i lönegraden B 4 a. Därtill skulle komma naturaförmåner i enlighet med vad för sagda lärare vore bestämt. Vidare föreslog kommittén utan närmare motivering, att det särskilda arvodet till manliga lärare skulle höjas från 200 till 300 kronor. I fråga om småskollärarnas löneställning anförde 1928 års lönekommitté i

sitt betänkande (SOU 1930:20) bl. a. följande: »Beträffande småskollärare ansåg sig lärarlönekommittén icke kunna tillmötesgå framställda krav om att deras löner skulle bestämmas i viss relation till folkskollärarinnornas lön; i den nuvarande relationen borde emellertid en allt för stark förskjutning till småskoll ä r a r i n n o r n a s nackdel undvikas. Skolöverstyrelsen ansåg att 6 [10] lönegraden var den lägsta, som i jämförelse med andra läraregrupper och andra jämförliga befattningshavare i statens tjänst borde ifrågakomma. Kommittén anser icke en jämförelse med andra statens tjänstemän leda till den placering, som lärarelönekommittén föreslog. De gjorda jämförelserna med rikstelefonisterna vid telegrafverket hava icke i tillbörlig mån skilt på obligatoriska krav på förbildning vid inträdet på banan och de skärpningar, som av olika anledningar tillkommit på grund av tillströmning och konkurrens. Det förhållandet, att inträde i småskoleseminarium numera sökes av ett stort antal, vilka avlagt realskolexamen eller förvärvat normalskolekompetens, vittnar visserligen om trångheten just nu på de levnadsbanor, som en ung flicka även med nämnd utbildning har att välja på, men det vittnar även om att inom småskolan givna löneförmåner icke äro oskäligt låga. Kommittén anser det föga rationellt att höja lönerna till sådan nivå, att nya skärpningar vid inträdet på lärarbanan, som icke äro erforderliga, skulle göra sig gällande. Även i det hänseendet är en jämförelse med rikstelefonist vilseledande, att ordinarie sådan tjänst erhålles vid långt senare ålder, än anställning såsom småskollärarinna förvärvas. För övrigt är det allmänt erkänt, att rikstelefonistens arbete är synnerligen slitsamt, och hänsyn därtill är tagen även i fråga om pensionsåldern, som är satt till 55 levnadsår. I jämförelse med kvinnliga folkskollärare skulle småskolans lärare placeras i 4 [8] lönegraden, om en 'allt för stark förskjutning' i relationen skulle undvikas. Kommittén anser emellertid, att överstyrelsens starka framhävande av behovet av en avsevärd löneökning särskilt för ifrågavarande grupp lärare bör beaktas, och föreslår 5 [9] lönegraden.» Av särskilt intresse i detta sammanhang äro vissa uttalanden av småskollärarinnan Karola Pålsson fogade till 1928 års lönekommittés betänkande. Däri anfördes bl. a., att en jämförelse mellan de av 1928 års lönekommitté föreslagna småskollärarinnelönerna samt de sedan lång tid tillbaka utgående löneförmånerna ät rikstelefonisterna icke vore belysande i detta avseende. Dessa senare befattningshavare vore i det allmänna lönesystemet placerade i G [10] lönegraden, medan småskollärarinnorna av kommittén placerats i den femte [9]. Det torde icke kunna förnekas, att lärarnas arbete vore mera maktpåliggande och ansvarsfullt. Då det gällde att fastställa denna placering, torde det vara riktigt att utgå från en jämförelse med befattningshavare, som dels redan fått sina löner reglerade, dels också med hänsyn till utbildnings- och arbetsförhållanden intoge en med småskollärarinnorna i viss mån jämförlig ställning. För sådant ändamål måtte en jämförelse med telegrafexpeditörerna, vilka i det allmänna lönesystemet vore placerade i 11 [15] lönegraden, ligga närmast till hands, en jämförelse, som för övrigt gjorts redan av folkskollärarkårens representantskap i lönefrågor i skrivelse till 1928 års lönekommitté. Småskollärarinnorna kunde enligt Pålssons mening i utbildningshänseende ej rättvisligen ställas efter telegrafexpeditörerna. För att ytterligare belysa rättmätigheten av småskollärarkårens krav på en högre placering borde även jämförelse i lönehänseende göras mellan små- och folkskolkårerna, en jämförelse som ju också låge nära till hands med anledning av de likartade uppgifter, som påvilade de båda kårerna. Vid 1900-talets början utgjorde en småskollärarinnas lön 50 % av folkskollärarinnas i lägsta lönegraden och 44 % i högsta. Dåmera utgjorde relationstalet mellan de båda kårernas löneförmåner 64 resp. 66 %. Enligt kommittérades förslag skulle småskollärarinna erhålla omkring 6 9 % av folkskollärarinnas löneförmåner. T någon mån hade följaktligen genom förslaget

småskollärarinnornas ekonomiska ställning förbättrats i förhållande till folkskollärarinnorna, en höjning, som emellertid i realiteten för småskollärarinnorna endast korarae att medföra en skenbar förbättring i lönehänseende, då folkskollärarinnorna i kommittérades förslag placerats i en för dem synnerligen ofördelaktig lönegrad. Vad anginge utbildningen borde framhållas, att inträdesfordringarna till småskole- och folkskoleseminarium i stort sett kunde sägas vara desamma. Den väsentliga skillnaden betingades av seminarietidens längd. Till följd av den längre utbildningen för folkskollärarna bleve folkskollärarnas studiekostnad 3 000 kronor högre än småskollärarnas. Denna merkostnad för folkskollärarinneutbildningen samt det faktum att småskollärarinna till följd av sin kortare utbildningstid komme i tjänstgöring 2 år tidigare än folkskollärarinna, motiverade sålunda en viss minskning av småskollärarinnas sammanlagda löneförmåner under en antagen ordinarie tjänstgöringstid av 35 år. Härtill komme, att arbetet i folkskolan vore mera omfattande än i småskolan. Lästimmarnas antal per vecka i folkskolan vore större än i småskolan. Dock finge småskollärarinnorna offra mera tid på samarbete med hemmet än folk.skollärarinnorna. Vidare vore det både fysiskt och psykiskt mera påfrestande att införa de mindre barnen i skolans regelmässiga och ordnade arbete och samtidigt tillgodose deras oavvisliga behov av sysselsättning och omväxling. Allmänt känt torde även vara, att nyare psykologisk forskning påvisat den stora betydelse, som uppfostran och intryck under de tidigare barnaåren hacklör barnets framtida utveckling. Av vad som h ä r anförts beträffande såväl samarbete mellan skola och hem som de stora krav, den första undervisningen ställer på lärarinnan, torde framgå, att en procentuell höjning av småskollärarinnornas lön i förhållande till folkskollärarinnornas kunde anses motiverad, och sålunda den skillnad, som för närvarande förelåge mellan dessa båda kårers lönevillkor borde mera utjämnas. Sveriges allmänna folkskollärareförening hade även hävdat denna synpunkt i ett uttalande, som gjordes av denna förenings ombudsmöte i Göteborg år 1919. Detta ombudsmöte, vid vilket både folkskollärare, folkskollärarinnor och småskollärarinnor varit representerade, uttalade sig nämligen enhälligt för att småskollärarinnornas lön borde utgöra minst a /i av folkskollärarinnornas. I anslutning till detta uttalande hade sedermera centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärareförening vid två olika tillfällen gjort framställning hos Kungl. Maj:t om ett behjärtande av detta krav vid kommande löneregleringar. Sedan nämnda uttalande gjordes hade emellertid ytterligare omständigheter tillkommit, till vilka hänsyn icke hade kunnat tagas vid ombudsmötet år 1919. Hit hörde bl. a. den nya undervisningsplanens tillkomst. Denna hade betytt en genomgripande omläggning ej minst med hänsyn till den första undervisningen. Vidare hade genom tillkomsten av ny seminariestadga en tvåårig utbildningstid för småskollärarinnor lagfästs, varigenom fordringarna på de blivande lärarinnorna utökats högst väsentligt. Slutligen måtte i detta sammanhang jämväl framhållas pensionsålderns höjning för småskollärarinnor från 55 till 60 levnadsår. Med anledning av dessa organisationsförändringar hade Sveriges småskollärarinneförening och dess styrelse vid upprepade tillfällen uttalat sig för en höjning av förhållandetalet mellan småskollärarinnas och folkskollärarinnas lön med en tjugondel eller en ökning av detta tal från av ombudsmötet och Sveriges allmänna folkskollärarförenings centralstyrelse i skrivelse till Kungl. Maj:t föreslagna >minst 3/4» till 4 /s. Pålssons slutliga yrkande var att småskollärarinnorna vid en förestående lönereglering borde placeras i en lönegrad, motsvarande 4 /s av folkskollärarin-

nas lön, samt att denna placering icke bleve lägre än dvs. 11 [ = nuv. 15] lönegraden.

telegrafexpeditörernas,

1936 års lärarlönesakkunniga, som föreslogo 9 lönegraden (motsvarar nu Ca 13) för ordinarie småskollärare, motiverade detta dels med att småskollärarnas dåvarande löner måste anses alltför knappt tillmätta i förhållande till det ansvarsfulla och krävande arbete, som ålåge dem såsom de mindre barnens handledare och fostrare, dels ock med de skärpta fordringarna i utbildningshänseende, som dåmera uppställts för ifrågavarande lärargrupp (SOU 1936:48, s. 41). För manliga småskollärare föreslogo de sakkunniga liksom 1928 års lönekommitté, att det särskilda arvodet skulle höjas från 200 till 450 kronor för år. Någon motivering härför lämnades icke. Det av lärare vid mindre folkskolor och biträdande lärare vid folkskolor framställda kravet på en högre lönegradsplacering än för lärare vid småskolor funno de sakkunniga icke sakna visst berättigande, men ansågo icke tillräckligt starka skäl vara anförda för att den jämställdhet, som dittills rått mellan dessa lärare och småskollärare skulle brytas. I propositionen 1937: 270 anförde vederbörande departementschef beträffande den föreslagna lönegradsplaceringen för småskollärarna, att avlöningen borde anpassas efter undervisningstiden och förordade, att småskollärare med en undervisningsskyldighet av högst 36 veckor placerades i lönegraden B 7 ( = Ca 11), med en undervisningsskyldighet av mer än 36 veckor men ej 39 veckor i lönegraden B 8 ( = Ca 12) och med en undervisningsskyldighet uppgående till 39 veckor i lönegraden B 9 ( = Ca 13). Med hänsyn till den låga löneställning ifrågavarande lärare intogo ansåg sig departementschefen icke böra ifrågasätta några övergångsbestämmelser liknande de, som förordats för andra kvinnliga befattningshavare. Förslaget till lönegradsplacering för ordinarie lärare tillstyrktes av statsutskottet (utlåtande nr 140). Riksdagen beslöt emellertid (skrivelse nr 468), att alla ordinarie lärare vid småskola efter en övergångsperiod av fyra och ett halvt år skulle hänföras till lönegraden B 9 ( = C a l 3 ) . Icke-ordinarie småskollärare föreslogos av de sakkunniga böra erhålla begynnelseavlöning enligt löneklass, som vore tre löneklasser lägre än begynnelselönen för ordinarie lärare, vilket godtogs av statsutskottet och riksdagen. Därvid utgick man från den lönegrad, som skulle tilllämpas för e. o. lärare med en årlig lästid av 39 veckor. Icke-ordinarie småskollärare skulle åtnjuta lön enligt någon av löneklasserna 6—11. Varken ordinarie eller icke-ordinarie kvinnliga lärare ägde dock rätt att åtnjuta lön enligt högsta löneklassen. I övergångsbestämmelserna till avlöningsreglementet 1937: 868 punkt 4 intogs ett stadgande, att till manlig lärare vid småskola eller mindre folkskola lönetillägg med 450 kronor för år skulle utgå, vilket skulle jämställas med den läraren tillkommande lönen. På lönetillägget utgick till följd härav dyrtidstillägg (15%) enligt kungörelsen 1938:12. Detta lönetillägg innebar å A-ort en ökning av lönen motsvarande ungefär 3 löneklasser. Å G-ort motsvarade löneökningen mer än 2 men icke 3 löneklasser. Enligt kungörelsen 1938:418, som erhöll retroaktiv tillämpning fr. o. m. den 1 januari 1938, tillerkändes även biträdande manlig lärare vid folkskola lönetillägg med samma belopp. Vidare skulle enligt samma kungörelse till såväl manlig som kvinnlig lärare vid mindre folkskola och biträdande lärare utgå ett särskilt lönetillägg med belopp motsvarande, för år räknat, löneskillnaden inom vederbörande ortsgrupp mellan den löneklass, läraren tillhörde, och närmast högre löneklass. Lönetillägget skulle anses tillhöra lönen. Genom särskilda föreskrifter angående avlöning under budgetåret 1939/40 åt lärare vid folk- och småskolor anpassades lönebeloppen för dessa lärare efter civila avlöningsreglementets bestämmelser (kungörelsen 1939:469). Enligt samma 2 8 — 1016 52

kungörelse ökades det särskilda lönetillägget för manliga lärare till 510 kronor för år. Dyrtidstillägget bortföll och ersattes av rörligt tillägg. De manliga lärarnas merinkomst genom lönetillägget innebar å A-ort en löneökning av ungefär 3 löneklasser och å I-ort en ökning, som låg mellan 2 och 3 löneklasser. Samma belopp gällde även under budgetåren 1940/42. 1942 års lönereglering. För småskollärarnas del innebar löneregleringen endast mindre ändringar. De ordinarie lärarna bibehöllos i lönegrad 9 (LO 9). De extra ordinarie småskollärarna placerades i lönegrad LEo 7 (Ce 11) och extra småskollärare i någon av löneklasserna 4—8. Samtidigt höjdes dock undervisningsskyldigheten till 30 veckotimmar vid 36 iJi veckors årlig lästid och 28 veckotimmar vid 39 veckors årlig lästid. För lärare vid mindre folkskola och biträdande lärare skulle motsvarande löneförmåner utgå som enligt 1937 års lönereglering. Därvid uttalade dock 1941 års lärarlönesakkunniga (SOU 1942:9 s. 16): »Ehuru — framför allt med hänsyn till relationen mellan kvinnliga folk- och småskollärares löner — enligt de sakkunnigas mening skäl kunna anföras för vidtagande av åtgärder i syfte att giva småskollärare en något förmånligare lönegradsplacering, ha de sakkunniga jämväl med beaktande av det allmänna ekonomiska läget ansett sig icke kunna framlägga förslag härom.» Riksdagen (skrivelse nr 443), som citerade de sakkunnigas nämnda uttalande, framhöll, att frågan om den riktiga inbördes avvägningen av småskollärarnas löner i jämförelse med folkskollärarnas icke torde kunna på ett definitivt sätt upptagas till omprövning förrän det slutliga resultatet av 1940 års skolutrednings pågående arbete förelåge och ställning tagits till spörsmålet om småskolans och folkskolans inbördes förhållande i organisatoriskt hänseende. I likhet med kvinnliga folkskollärare skulle icke heller kvinnliga småskollärare äga uppbära lön efter högsta löneklassen i lönegraden eller efter löneklass 8 som extra. Till manlig lärare vid småskola eller mindre folkskola och till manlig biträdande lärare skulle utgå lönetillägg med 510 kronor för år. Rörligt tillägg skulle icke längre utgå härå, vilket innebar en minskning av de särskilda förmånerna till dessa lärare. 1947 års lönereglering. De kvinnliga småskollärarna erhöllo liksom de kvinnliga folkskollärarna rätt till lön efter lönegradens högsta löneklass. De lönegrader, som blevo gällande enligt de nya avlöningsreglementena (1947:414 och 1948:437), voro Ca 13, C e l l och Cg 9. Till motsvarande manliga lärare skulle utgå lönetillägg med oförändrat belopp om 510 kronor för år, vara rörligt tillägg icke skulle utgå (kungörelsen 1948:565). Lönetillägget motsvarar numera en lönehöjning av mellan en och två löneklasser i både högsta och lägsta ortsgrupp. I hela riket finnas nu sammanlagt ett tiotal manliga småskollärare. 1950 års principbeslut om enhetsskolan innebär, att denna skall indelas i 3 stadier, varje omfattande 3 läsår. Det lägsta stadiet om 3 år skall handhavas av småskollärare. Deras arbetsområde kommer alltså att ökas från 2 till 3 klasser. En sådan utvidgning har redan på sina håll vidtagits. Frågan i vad mån d e n n a utvidgning skall inverka på småskollärarnas löneförmåner får ännu anses vara öppen. Vid 1952 års riksdag (prop, nr 107, s. 49) beslöts, att småskollärarna skulle uppflyttas 2 lönegrader. För dem gälla alltså numera lönegraderna Ca 15, Ce 13 och Cg 11. I samband därmed gjordes i propositionen icke något uttalande om utvidgning av tjänstgöringsskyldigheten till klass 3 inom folkskolan.

O

2 !fl ° 33

* a

C3 O

o o

o

i—i

H

"*

1-1

"

k. kl

B cs3 :0 et k. c k a k :a

-

:o

fl

fe

• o rrj 1 3 S3 O

|

-44

fl £

bo

c

1 P-l

c V

s ja ">•

M ja © 6»

S3

S3

T3

o

d

M 'u

o

o o »o

© ©

O

'C o o

O o

o o

o o

O ©

>*

c . so S3 3 c a :o T3

to

k*

'k!

4>

» a

I—I

M

e

fl

t V

U

fl

:o

k< : 0

o

S3

S3

"o

fl "5 fe

•*

|

a bo SJ

m

fl

a

B

_r ' Öfl

44 M

'C o

'C o o

©

>*

oss

a :0

S3

g _fl "cl

k

d k

CO

fe S3 bo

— -

fl

c

4>

° TT fe bo "w fl 5

»

•3

fl fl

CS3

m

a :c3

t a

m •J H

:o o to

kl

IS S3 kl 3

bo o

PQ

bo C

'3 cd

Vi

ki :C

fe

fl °2 :s3 s S ja

f»

-3 a°.2 ffl - u - S fl

13 O

43 AH44

bO

fl PH

N'S C H S

13 >H fl S S3

2 >-

45 4 3 kl

.

ki

fl

A.

O

ts 00

S3

bO i

kl

fl

flp fl

flo

44 M

MkH

M

© © 00

© © ©

© ©

© ©

. kl

© O

sT

fl

:s3

.fl

fl

kl

•°13

© © to

T3~ S3

t^

M

—1

sT

S3*~

fl

to

:s3 H k. O ^ 3 •»-«

^ kT r a S3

„

-1

HJ

03 C|_,

O 43 k< S3 "ca 13

kl

M

'u o o

© ©

o M

o fe 43 - f l ,

kH

kH

O

O

kl

O kl

flo fl © © 00

«D S3 00

fl ^

O

n)

k. 43

ki

o •->

13 S3

S3

Ifl

0 ^ h!£

O S,

|

|

i-l

fl

O

O kH

O kH

44 M

M

© © ©

©

»fl co

© © ©

i—I

^

CO

fl

. 'fl N

e»

„

iA 3 k* - ° 1 3 ö

4^

-<J

i 3 kH

4°3 .O fl,

k< O O kl 44

44 T-l

o

'u o o

© © to

© © to

• *

kl

kH

o o

O

fl fl o u M

:s3 u

|

•sJ S3 i.2. 4O3 O O fl fl0

• "

kH

O kH

kH

. 13

t>

i - 1 03 :s3 • • co

fH

2 <N

OJ vfl

© CO

kO

U3

oc

U3 t^

00 to 00

OJ

CO

© to t^

r~ 00 »H

cö

t~ 00 H

» Ö 00

oö 133

tö © C»

i—I

TH

H—1

t-^ co CIS »H

<fi

1—1

00 *—1

© © C5

dö

tH

** "o

.M

M

^

44 M

M

00 W

w

M

M

M

M

W

M

M

M

fl. S3 (B |>

PH

O

©

-rt

o

, 44 2 * bo

S 'ö ^i ~* os3

^

Tfl

<* l^

eö

to 00

• *

kl

t^

© ©

©

«C H

ki

** fl s fl

Ä

13"

iC

w

fl

fl

:s3 kH

©

fl

»•

H co

©

fl

JA 'u

CN

03 - i

u M

13 44

S3 ° *

O 43

M

si bo

>

sT

ki S3

fl

Mi-oS

kH

43.°, O

^

"-•

S3 ^*" fl 13*"

kH

CN

• • ^-^ 5 ^

© © C3

ki

flo

^S3

:s3

kH

O

** "to m

• • eo

fl

:s3

13 I

O

fl

tet kH

|

t^

kH

d fl *

kH

© © OJ

© © C^

© ©

O ^3

ti

"ÖS 13 a M

kl

o S3 13

T3

4)

© © to

© ©

kH

4§£

fl fl

fl

© ©

S-

:s3

ki

-B «S

S3

fl

:e3 u 43

"SfJ

O

"5

O O 43 44

"fl

0*.

SJ

c

:s3 k<

a

© C»

© ©

sT

B

:s3 ki M O 43 " 1 ~ kT

© ©

fl 1 3 fe A 2 S3

O CN

>fl

Jk 'C

kl ^

. 13 © 00 I M C3 :s3 - . co "

CM

:s>

k l Cl-4 CO kl

kH

O B O

a

. ;fl

kl

O B O

O k. 44

-13

_fl fl :s3 *-i G3

O O I d

o rH

"*

kH

o

O

co sS 3 ki kl fl

|

O 43

kH

kH

If O

1.2, k.

O

o

H^

is" S3

fl

-fl -o t3

^

o

R

o

"3 ki S3 bO

fl

ki S3

;

fl

S3

fl

kl

s3 S J 0S, 4^4 S<D J5

usle, and, atura

k<

O

k.

,0

•-H

4.

fll

S3

c o

:s3

•t;

O kl

ki

kl SJ

i*

S3 S3

'fl

ki

,13

.

_fl fe w> O fl .5 fl

6 tu pann arav

fl 1

S3 . 2

O kl

o o >n

• *

|

7-1

fl

O kl

"08

© ©

kH

kH

S3

10 OJ

:s3

kH

S3

UO C3

43 O

o

1 S3

kH

M O

(-i

13 S3 to

O

ki

"3

o"

^fl -°-fl :s3

*^ • ^

O O 43 44

kl

"53

CO 00

O

13 03

2 «

PH

kl 03

a

4= 3 3 4ki

ki S3

bO

o

k3i

:s3 M

a

00 00

** sT 'so

fl ^3

*M

k<

© ©

kl

S)

kl

,

os3

e

o fl to " C 'O :s3 k. ki o 4= « 1

ki S3

ts

kS3

~*

* • *

oo t - O O

2 « kH

© ©

-I

3 13 fe A k3 l . O0

•—

a

s .

SS

co

a

© O

B 17: (vid 3 årlig .

> .bo

ss i3

C»

en

O*

• • ^-^ 53 •*' t»'

O «" J A to

-* 03 *H

t* 2 0 S,

"* ^ H—1

t >

H*

co

^.. ^"* ^H 0 0 OJ ^

^.4^

M

§

K

bo

o o

o o

^ b

fl a

Q

OSS

°s3

M

t. :cJ • ^

ti

cä ti

" c :s! t»

CO

^

fl 43

S3 t»

ti cä

O

J3

CO

'C o

PM

>. bo

"g* ħti CO

13 B

M

fl

fl

KU

:0

: 0

B C3

ID

R 3 S3

O

a a

o o

,A o

fl S

CM

44 Å

fl

o CM

ti M

O

O

o

o

"B, oo _bp t. - 5

S3 bO

"s3 T3

l-

CO

fl a M a fl os3

c3

S3

o ti S3

u

£i

bo

fl

O

M

CM

44 O

ti

o

»o CM

° o

o »o

u CO

ocS

m

ti

CM

M o

O O • ^

o o

o

o

\Q TTI

o

>H

ti

t.

ti

ti

o

o

fl

o c o ti

M

o o co

o o co

o B o ti 44 o o m

o

o ti M

O

o co

a

s•

a

bo

:o

,

o

0 GQ

• fl

SÖ

bo

B °s3

B

ti

a

„

o o

fl M

O O

O» 44

ti

° Js

fl

?< O >o

M o ti

c3

fl c3

£;

O i£i CO

bo

fl

b 2 fl 43

"3 03

'C

CO

»o

O

** • *

Pn

oi

•3 S3

cä

pq

o oo

0 OS

CM C73

i n 03

ti

co

\a

cö

ö

C73

a> cji

pq

0 Hl

(M

a

S3

S3

a

ti O

ti

ti

o o fl

o B o

o

O ti

ti

ti 44

fl

ti

M o o

M

• *

-*

o o

M o 00 CD

*

ti

flo

o 00

^

~

s

Ä

a

•

«

•

•

f-

ti

t.

S3

o X) ti

o O lO

A. o

°

° oKfl

<M

flo

O O

ti

° ° o

»O CM

ti ,M

M o o co

ti

o

o

ti

ti

flo o o

CO

fl o

fl

o

ti

ti

o o

o

o o

CO

IQ

flo

44 o o

^ o o

t »

eo

CM

u3

ö

00 t ^

c»

l ~ 03 00

1-1

\o

0 hJ

ci

flo o o

ni"

ti S3 t>

•H

t>

CD

a

A

co 00

«4-l u •.O

fl

:s3 ti ^3

> fltfSfl

fl PH

'3

Tä

ti CO tS3

bo 03

bo

:s3

, +

ti

o

g

rH

J4

C73

^ j

„

"5

co

g

""

ti

ctS 4- g 2 fl 2 fl

Ä 03 _

-fl

eo M

»O

44 Si

© ^H

0 -H

O

K5

O un

+ 0

..

0 P3 >*

O -H i-q >o

1 M

O

•*•

ti

1 CM

fö" S3

o x>

,i fl

•^3

oo3

lo

OC

"*

CO

o

fl

ti

a

ti

•9 'C

o

^0

»

fl

fl 3> -

p-f CO

flHo

o B o 44 o o

0 03

CO

43 T3

ti

flo

«

rQ

M

o

a

:s3

: 0 C

ti

o

c

ti

o

•

:s3 t>-

B 3

ti

CO 03

t ^ 00

• *

4 t4i

-t» 00

"ÖS tsi

~<

*—. fl 2

ef0

o o

B O ti

o o

b 'S :s3 • ^

9 O

ti CO

:e8

oSi M

*

o o

CQ

•*

a

S3

o o

o o

>o eo

fl

ti

K

a

:<3 ti ^3

it 3 B t»

_

1-1

CO

s :cä

2 M o

o o

M CO

>-, u bo ffl PHfl

:©

B

O ti

"i" fe

s

a

:s3 "T3

05 00

O ^2

o lO

o o

o o

S3

ti O

-'

o o

1-1

-=

Ä

M CO *C3 T3

bo

0S3

g

:s3

fl

lO

.2

c

T 3

o o

CO

.5?

S3

^

bo

~

- f

E 3

:si

s

o o

si

B

:o u

o o

t~ 00 I-1

T-H

»o o o

eo co

•* o

O) t—1

en

o o

uo

+

+

..

o

(33

fl

W44

00 l ^

CO t~

r^

o o»

o>

CO 03

»-1

• *

00 CD 00

S3 .. 03

(33

co CM

<* 03 •H

I-l

M

*-' ^J

"•*

44*

M

J4

44"

44"

M

44'

M*

M

w

w ti

M

M

w

M

M*

+ fe + S! ti 0 fl

0 g H l 44

r-<

*-" ..

0 ti

cä

0 —1

eo M

>ra I—1 .. 10

ej 0 ti 44

S3

0 iH

O uo

»0

• * —< Tf<

1^ CO 1*1

IC3

t ^ Tt< 03 rt

co Tt< 03 T-l

CM lO 03

eo

"*

"-1 •"iil 44'

M § M

Bilaga 3 (jfr s. 58).

Ordinarie och extra ordinarie statliga tjänster (med lönegradsbeteckningarna Ca resp. Ce) som 1/10 1951 hade

kvinnliga innehavare Förteckningen har sammanställts på grundval av riksräkenskapsverkets statistik över i statens tjänst anställd personal den 1 oktober 1951 (jfr riksräkenskapsverkets årsbok 1952, s. 114 ff). Tab. 1. Tjänster, som uteslutande eller huvudsakligen innehades av kvinnor. Antal Lönegrad

T j ä n s t

Ekonomibiträde Tamburvakt Ekonomibiträde Första biträde Hushållerska Sjukvårdsbiträde Biträde Ekonomibiträde Fotografibiträde Kontorsbiträde Sjukvårdsbiträde Tjänsteman Barnsköterska , Effektvårdare Ekonomibiträde Garderobsvakt Nattvakt Städerska å tågfärja Stämplingsbiträde.... Tågstäderska Undersköterska Vagnstäderska Biträde Ekonomibiträde Första biträde Gravörbiträde Handräckningsbiträde Kontorsbiträde Kopieringsbiträde....

(= till mer än 50 %)

tjänstemän Kvinnor

Män Ord.

E. o.

Sa

—

1132 2

1132 2

— — 4

— — —

299 2 1 274

299 2 1 274

—

—

—

—

32 252 3 7 109 2

32 252 3 7 109 2

—

—

9 2 1 3 1 6 3 9 54 138

9 42 1 3 1 9 3 29 54 445

28 99 1 1

28 158 1 1 3 784 1

Sa

Ord.

E. o. 7

—

—

—

—

—

_ —

—

—

—

—

—

— _ — — — —

—

—

—

—

—

—

— —

3 1

—

—

—

—

—

—

—

783 1

An t a 1 t j änstemän Lönegrad

T j ä n s t

Män Ord.

438 Laboratoriebiträde Lokaltelefonist Museibiträde Sjukvårdsbiträde Skrivbiträde Stämplingsbiträde Sömmerska Tekniskt biträde Telefonist Tjänsteman

Biträdande köksföreståndare Bokbindare Fotograf Museibiträde Tekniskt biträde Telefonist Teleprinterbiträde Tvättföreståndare

Sa

2 Ord. 2 591

Badföreståndare Biträdande bageriföreståndare Biträdande husmoder Biträdande tvättföreståndare Ekonomibiträde Fotografibiträde Kokerska Laboratoriebiträde Sjukvårdsbiträde Sömmerska Undersköterska Vårdarinna Väverska Apoteksbiträde Biträdande tvättföreståndare Ekonomibiträde Fotografibiträde Frökontrollbiträde Kartriterska Konserveringsbiträde Kontorsbiträde Laboratoriebiträde . . . Landstelefonist Ljuskopist Museibiträde Bitbiträde Sköterska Tandsköterska Tekniskt biträde Telefonist Tjänsteman Tryckeribiträde Tvättföreståndare Vaktfru Vårdarinna

E. o.

Kvinnor E. o.

Sa

7 2 012 1 5 7 1 3 2 17 6

7 2 603 1 5 7 1 3 2 17 6

4 12 1

1 1 11 1 1 3 5

30 2 36 13

206 6

265 6

3 321 1 536

1 12 1358

24 1

24 1

3 25 4 29

11 6

l

4 1 13 11 1 1 3 5 30 2 36 13

7 1 5 2 78 1 9 8 035 76 1338 2 3 23 623 48 74 39 2 1 1 10 1

7 1 5 4 78 1 9 11356 77 1874 2 4 35 1981 48 77 64 2 1 5 39 1

2 2 2 3 5 2 12 1

13 2 8 3 5 2 12 1

Antal Lönegrad

T j ä n s t

12 Bageriföreståndare Biträdande föreståndarinna vid nomadskolehem Biträdande köksföreståndare Första sköterska Kanslibiträde Klinikbiträde Kontrollbiträde Köksföreståndare Laboratoriebiträde Operationssköterska Rikstelefonist Ritbiträde Röntgenbiträde Sjuksköterska Tandsköterska Tekniskt biträde Arbetsledare Arkivbiträde Assistent Avdelningssköterska Avdelningstandsköterska . . Badföreståndare Biträdande tvättföreståndare Expeditionsbiträde Frökontrollbiträde F ö r s t a vaktfru Husmoder Kanslibiträde Kartbiträde Kassör Kliniskt biträde Konserveringsbiträde Laboratoriebiträde Maskinbokförare Museibiträde Preparatris Ritare Sjuksköterska Stationsmästare Tandtekniker Telefonist, tillika föreståndarinna Teleprinterbiträde Tvättföreståndare Arbetsinstruktör Arbetsledare Arkivbiträde Avdelningssköterska Barnmorska Biträdande operationssköterska Husmoder Kameralbiträde Kassör

Kvinnor

Män Ord.

tjänstemän

E. o.

Sa

Ord.

E. o.

3 68 350

10 Sa

2 8 5 3179 7 52 12

176 1

293 1

1 22

1 3 7 2 329 1 2 51

28 4 1 2

16 2 336 1 19

5 1 4 1 23 1 1131 28 4 139 30 19

1 2 11 3 1 1692 1 2 1 4 136 1 3 4 3 15

3 78 350 5 1 6 9 28 1 4 310 28 11 191 42 19 l 5 2 1 9 1 1 2 12 6 8 4 021 2 4 1 4 187 1 7 4 19 17 336 1 1 4 20 3 1 1 7 3

1 56

1 1 1 56

Lönegrad

Antal T j ä n s t

Män Ord.

440 E. o.

Kvinnor Sa

Köksföreståndare L ä r a r i n n a i kvinnlig slöjd.. Ritbiträde Sjuksköterska Skolsköterska Slöjdföreståndare Slöjdlärarinna Sysselsättningsterapeut Utlandstelefonist Översköterska Biträdande husföreståndare Biträdande instruktionssköterska F ö r e s t å n d a r i n n a vid nomadskolehem Förste laboratoriebiträde . . L ä r a r e vid visteskola Sjukgymnast Sjuksköterska Socialassistent Stationsrnästare

Ord.

E. o.

9 1 9 11

12 24 2

62 620

2 3 145 15 1

10 4 1 41

41 Bokbinderiförman Föreståndarinna Första kon serveringsbiträde Förste ritbiträde Kassör Köksföreståndare Lärarinna i tvätt Sjuksköterska Tjänsteman Åldfru Ackompanjatör Assistent Biblioteksassistent Biträdande föreståndarinna Föreståndarinna Förste arkivbiträde Förste laboratoriebiträde . . Förste ritare Husföreståndare Instruktionssköterska Kansliskrivare Kassör Kindergartenlärarinna Kindergarten- och gymnastiklärarinna Kontorsskrivare Köksföreståndare Laboratoriebiträde Lärarinna L ä r a r i n n a i kvinnlig slöjd.. Personalkonsulent Postexpeditör Registrator

tjänstemän

11 10 11

80 55 27 52

1 2 1 1 3 1

2 12 1

133 12

264 12

1 2 12 6 12 1 574 11 1 1 12 3 4 6 3

29 2

145 2

536 2

2 2 18 1

4 5 175 9

4 2 1 46 3 507 1

Antal Lönograd

T j ä n s t

Män Ord.

tjänstemän

E. o.

Kvinnor Sa

3 402 315 4 32 6 12 11

Föreståndarinna Förste kassör Förste telegrafexpeditör. . . . Förste vaktföreståndare . . . . Kassör Kontorsskrivare Lärarinna i kvinnlig slöjd. . Postexpeditör Telegrafexpeditör

Bokhållare Föreståndare för varumärkesgranskningen Förste kontorsskrivare . . . . Kassör och bokhållare . . . . Kassör, tillika registrator . . Kontorsskrivare Lärarinna i hushållsgöromål L ä r a r i n n a i kvinnlig slöjd.. Registrator Registrator och kassör . . . . Skolkökslärarinna Barnavårdslärarinna Bokhållare Första föreståndarinna . . . . Förste k ö k s f ö r e s t å n d a r e . . . . Instruktionsbarnmorska . . . . Instruktionssköterska Kanslist Lärarinna i hushållsgöromål Lärarinna i kvinnlig slöjd. . Lärarinna i slöjd Registrator Skolkökslärarinna

E. o.

1 Ritare Sjuksköterska Slöjdlärarinna Teknisk assistent Telegrafexpeditör Vaktföreståndare

Expeditions föreståndare . . . . Första föreståndarinna . . . . Förste postexpeditör Förste telegrafexpeditör. . . . Husföreståndare Lärarinna Lärarinna i hushållsgöromål L ä r a r i n n a i kvinnlig slöjd och hushållsgöromål . . . . Social k u r a t o r Vaktmästare Ämneslärare (folkskollärare)

Ord.

1 90 1

1 13

44 12 160

43 74 51 1 1

1 33 5 11 1 1

1 9 1 1

— 13 3 5

— —

— 2

— — 2 1

— 1 1 1

1 3 3 2 2 1 14 4 8 3 9 1

— — — — 1 2 9 4

— — —

An t a 1 t j i n s t e m ä n Lönegrad

T j ä n s t

Män Ord.

21 Skolköks- och kindergartenlärarinna Överpostexpeditör Övningsskollärare

E. o.

17 Kassör Lärare i gymnastik med lek och idrott Lärarinna i hushållsgöromål Proberare Amneslärarinna Övningsskollärare

53 Kvinnor Sa

Ord.

2 106

25 Biträdande byråinspektör . . Föreståndarinna Lärarinna i hushållsgöromål Lärarinna i kunskapsämne Lärarinna i kvinnlig slöjd.. Telegrafkommissarie

5 15

5 15

73 8 1 2 1

6 30 28 12 1 5

2 1 1

5 1

2 1 1

54 78

73 1 4

4 11

Bibliotekarie Biblioteksassistent Byråinspektör Personalkonsulent Textilkonservator Amneslärarinna

11 2

34 14 15

26 1 1 6 30 28 12 1 5 1 1 5 2 1 1 54 78 1 4 4 34 14 15

4 1 2 1 1 301

4 1 2 1 1 301

Lärarinna i hushållsgöromål Socialinspektör Amneslärarinna

11 5 3 7

11 5 11 7

Bibliotekskonsulent Gymnastikkonsulent

1 1

2 Lärare i gymnastik med lek 9

26 1 1

2 106 3

1 2 1

22 Botanist Folkskollärare Lärarinna i kunskapsämne Proberare Sjuksköterskeinspektris . . . . Telegrafkommissarie Ämneslärarinna Övningsskollärare

Sa

8 Barnavårdsassistent Bibliotekarie Byråbarnmorska Lärare i teckning L ä r a r i n n a i kvinnlig slöjd.. Telegrafkommissarie

E. o.

Antal Lönegrad

T j ä n s t

Kvinnor

Män Ord.

tjänstemän

E. o.

Ord.

Sa

E. o.

Hjälpkonsulent och inspektör för sinnesslöundervis-

Sa

Stabsbibliotekarie

1 1 1

1 1 3 1

27 Hemhjälpskonsulent

29 Länsarbetsdirektör

1 2

9 1 10 1 1 1 1 1 4

— 1

1 Tab. 2. Övriga tjänster med kvinnliga innehavare. 8 9

2 826 125 464

1111 127 340 37 1070 13

—

Flygplatsman Förrådsman Kontorsbiträde Maskintvättare Ritbiträde Vaktmästare

— —

2 251

3 937 252 804 37 1070 13 1 2 328

Expeditionsvakt Kontorist Tjänsteman Trafikbiträde

22 30 2 1 55

75 30 2 3 516 166

— — —

1 1 26 57 8 22 11

1 1 26 59 8 159 31

—

87 4 7

569 4 7

7 258 12 7 67 35 2 5

7 2 039 15 7 67 35 2 5 2

Brevbärare

1 77

— —

3 515 111

Biblioteksbiträde

—

Ritbiträde Tekniskt biträde Tjänsteman

—

Vårdare 12

—

Kontorist Tandtekniker Ingenjör Kontorist Preparator Ritbiträde

137 20 482

— — — 1781 3

Tekniskt biträde

—

Tvättföreståndare Uppsyningsman

— 2

—

1 9

— — — 1

6 3

3 3 2

— — — 601 1

— 1 1

1 1 1 1 1 1 3 1 27 1 1

—

1 27 1 7 3

1 1 15 44 1 3 8

103 2 1

245 2 1

1 259 5 1 7 1 1 2

1 860 6 1 7 1 1 3 1

1 1 12 44 1

—

An t a 1 t j å n s t e m ä n Lönegrad

T j ä n s t

Män Ord.

16 Assistent Civilförsvarsassistent Förman Förste kontorist Preparator Tvättföreståndare Biträdande a r b e t s l e d a r e . . . . Ingenjör Kopist Tekniker Tjänsteman Vägkassör Assistent Förste kansliskrivare Kanslist Kartassistent Kontorsföreståndare Landskontorist Meteorologassistent Radiotelegrafist Stationsmästare Tullkontorist Tvättmästare

265 13

60 22 303 139

17 Ingenjör Ingenjörsbiträde Kontorsskrivare Laborant Tjänsteman 18

19 Förste radiotelegrafist Kassör Stationsmästare Tjänsteman

44 7 299

Arbetslärare Assistent Biträdande ingenjör Föreståndare Förste tullkontorist Kassör Kontorsskrivare Laborant . . . . , Landskanslist Landskontorist Personalassistent Postassistent

9 71

Telegrafassistent Tjänsteman Tulluppbördsman Ämneslärare (folkskollärare)

444 E. o.

Sa

74 14 23 78 4 1

74 14 23 343 17 1

11 15 43 139 18

11 15 94 139 18 11

11 7 8 15 43 15

59 36 237 1 15 4 214 112 13

it v i n n o r

40 1

154 83 31 80 107 24 23 266 57 303 179 1

1 22 130 80 26 6 3 44 8 4 32

147 75 16 37 92 24 23 206 35

128 252 10 3 9 251 34 53 193 1 36 240 19 7

24 36

Ord.

19 2

E. o.

Sa

58 3 1 30

58 3 1 49 2 1

1 4 1 6 14 1 11 24 33 ' 5 1 3

114 25 1 1 6 4 4 5 2

4 1 6 14 1 11

4 1

138 58 6 2 9 4 4 5 2 18 33 1

1 22 130 80 26 6

1 1 3 7 1 2

1 1 3 7 1 2

3 88 15 303 32

1 3 2

1 3 10 7 9

9 199 252 69 39 9 488 35 68 197 1 250 352 32 7 24 36

18 29

8 7

9 7 42

46 3

6 5 108 3 44 2

2 41 2 10 17 1 11 3 1

4 15

7 88 3 6 5 2 149 2 13 17 1 55 2 3 1 4 15

Antal Lönejrad

T j ä n s t

23 Amanuens Assistent Attaché Civilförsvarsassistent Kammarskrivare Länsbokhållare Lärare i musik Lärare i t e c k n i n g . . . . Stationsmästare Adjunkt Bokhållare Folkskollärare Förste kontorsskrivare . . . . Förste postassistent Förste telegrafassistent . . . . Ingenjör Kassör Landskanslist Landskontorist Lärare i gymnastik med lek och idrott L ä r a r e i musik L ä r a r e i trädgårdsskötsel . . L ä r a r e vid byskola Ämneslärare (folkskollärare) Amanuens Assistent Avdelningstandläkare . . Bankkassör Föreståndare Förste assistent Förste kammarskrivare Förste p o s t a s s i s t e n t . . . . Kassör Länsbokhållare Bevisionsassistent Amanuens Assistent Bankkassör Bankrevisor Kamrerare Kontrollör Länsnotarie Lärare i gymnastik med lek och idrott L ä r a r e i kunskapsämne . . . . L ä r a r e i musik Lärare i teckning Meteorolog Ombudsman Personalkonsulent Postmästare Ämneslärare Ovningsskollärare

Kvinnor

Män Sa

56 35 16 18 73 5 16 37 2

56 62 16 18 313 5 16 37 263

92 58 6 9 8 13 426 15

101 107

92 284 14 12 228 53 512 15 101 107

33 12 6 6 2

33 12 6 6 2

27 240

261 226 8 3 220 40 86

101 97 23

7 20 42 25 4

2 85 4 20 9 3

18 15 15 1 265 55 35 32 63

77 1 78

112 12 7 13 17 31 19 18 9 1

E. o.

Sa

25 3 1 1 23 2 10 33

25 6 1 1 75 2 10 33 13

87 7 3 5 2

3 9

87 20 5 8 20 5 1 4 3 9

32 6 4 2 2

32 6 4 2 2

Ord.

E. o.

Ord. 20

tjänstemän

3 52

13 13 2 3 18 5

43 12 1

101 110 23 7 22 127 29 4 20 9 3 112 30 15 15 8 278 72 35 63 82 18 9 1 77 1 78

29 5 2 1 1 1 2 2 12 32 1 8 14

1 67

28 7 1 1 3 24 11 10 1 1 1

43 13 1 5 1 37 5 1 5 2 2 28 8 1 2 3 13 3 56 1 19 24 1 1 1 8 1 67

Antal Lönegrad

T j ä n s t

Män Ord.

25 Adjunkt Aktuarie Amanuens Andre kanslisekreterare . . . . Antikvarie Arkivarie Assistent Byråsekreterare Forskningsassistent Förste assistent Huvudkassör Inspektör Konsulent Länsbokhållare av 2:a klass Länsnotarie av 2:a klass . . Revisor Stiftsnotarie Tullkontrollör Adjunkt Assistent Byråinspektör Fiskal Inspektör Kamrerare Lärare Lärare i musik Lärare i teckning Telegrafkommissarie Tingssekreterare

446 Adjunkt Antikvarie Bibliotekarie Fattigvårds- och barnavårdskonsulent Museiassistent

t j änstemän

27 37 1 2 151 1 3 14 19 89 12 138

K v i n n or

E. o.

Sa

216 29 6 12 6 6 33 153 50 46

216 56 6 49 6 7 35 304 50 46 1 13 8 33 45 126 21 138

10 8 19 26 37 9

16 Ord.

1 3

1428 9 27

7 2

7 12

28 o

28 14 6 18 14 218 26 13 3 3

2 2 1 2 2

16 7 4 16 145 3 48

3 1 1 1 7 1 1

Assistent Byråinspektör Direktör Förste aktuarie Förste byråinspektör Förste byråsekreterare . . . . Förste revisor Länsbokhållare av l:a klass Lärare Rektor

11 6 11 7 117 18 13 2 3

Andre läkare Byrådirektör Förste avdelningsingenjör. . Förste bibliotekarie Förste byråsekreterare . . . . Förste intendent Förste k a n s l i s e k r e t e r a r e . . . .

7 6 4 15 87 3 36

7 7 101 8 1 9 1 1 58 12

9 39 5 3 1 5 1 2 2

15 3 7

17 17

170 8 5 3 2 1 9 69 5 3 1 1 5 1 3 3 2 1

1413 6 20

22 36 13 14 7 27

170 2 5 3 2

3 4

Sa

16 1 11 16 15 22 53 30 14 7 27 20

1 8 12 15

E. o.

1 1 4

1 1 3 10 1 1 6 1 4 7 2 1

1 7

497 1 17

6 1

6 1

2 1

2 2 1 1 1 9 2 1 2 2

1 2 6 1 1

6 1 4 7 2 497 10

1 1

1 1 7

4 1 1

7 1 1 2 8 1 j.

Antal Lönegrad

29 T j ä n s t

E. o.

Sa

Ord.

12 33 8 4

2 8 1 3

14 41 9 7

1 1 1 1

137 27

198 27

2 7

1 Förste läkare

3 7

Assessor

5 60

67 60

1 8

2 8

157 10

18 3

175 13

2 3

Intendent Laborator Rektor Överläkare

37 Kvinnor

Män Ord.

tjänstemän

E. o.

2 Sa 1 3 1 1

2 3

A n m . I tabellerna ingår även tjänster vid riksdagens verk med lönegradsbeteckningarna Ca och Ce.

Tab. 3.

Antalet ordinarie och extra ordinarie tjänstemän (i lönegrader med beteckningarna Ca o. Ce) den 1/10 1951.

Antal män och kvinnoi å tjänster besatta med Lönegrad

Su m m a 100% kvinnor kv.

1 2 3 4 5 6 7 8 Sa 1—8

2 3 405 596 2 837 110 4 058 8011

mer än 50 % kvinnor m.

7 5 — — 28 1 298 339

minst 50 % män

Lönegrad

100% män

kv.

m.

kv.

m.

ra.

1132 573 — — 791 11 11613

— — — — — —

— — — — — —

— —

7 5 1

kv.

1 — 15 5 1

— 43 6 301

1134 576 405 596 3 628 121 15 673

2 2

2 2

30 96 4 596 63 101 — 4 886

6 444 3 789 285 580 2179 472 13 749

29 39 73 248 881 114 1384

22 367 5 983 9 269 9 359 1632 2 807

28 814 9 799 9 974 9 940 3 854 3 279

75 5128 4 750 1277 1036 272

65 660

12 538

9 10 11 12 13 14 Sa 9—14

6 268

3 27 420 1 43 — 491

15 16 17 18 19 20 21 22 23 Sa 15-23

445 277 143 36 53 13 68 64 57 1156

430 10 30 4 26 53 20 76 11 660

2 347 24 85 6 125 73 36 85 15 2 796

288 1308 265 441 2 067 786 1477 455 902 7 989

37 280 15 30 373 166 208 115 237

1025 6 035 564 480 1478 505 727 1158 969

1743 7 353 859 925 3 571 1344 2 224 1689 1882

2 829 581 243 72 551 252 312 264 309

12 941

24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37

304 23 6 1 — 3 — — — —

3 9 1 — — — — — — —

6 11 3 — — — — — — —

1160 232 1483 343 — 310 698 225 127 —

292 38 522 23 — 27 28 10 10 —

967 1249 198 1381 29 1239 524 232 336 36

2130 1490 1682 1724 29 1549 1222 457 463 36

602 72 531 24 — 30 28 10 10 —

—

—

—

—

—

16 4 993 81 966 54 158

—

—

—

—

5 Sa 24—37

4 766

6 624

1312 Totalsumma

15 772

26 506

3 802

99 016

1 2 3 4 5 6 4

9 10 11 12 13 14

15 16 17 18 19 20 21 22 23

24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37

Sammanställning över antalet män och kvinnor (den 1/10 1951) å övriga statliga lönegradsplacerade tjänster. Löneplan 1 :

Män

Kvinnor

3 937 7 710 272 15 944

5 155 10 168 10 —

Löneplan 2

2 Löneplan 3 (provinsialläkare)

7 Löneplan 4 (distriktsveterinärer)

—

Löneplan 5 (militärt manskap)

4 296

—

Cf (aspiranter) Cg (extra tjänstemän) Cb (rektorer) Militära tjänster

Sammanställning över antalet manliga och kvinnliga lärare inom det statsunderstödda kommunala skolväsendet. Män

Kvinnor

8 608 935 922

5 430 1 458 1 458

9 — 3

9 473 1 922 1 478

1. Lärare vid högre kommunala skolor vid början av höstterminen 1951 2. Folk- och småskollärare vid slutet av vårterminen 1951. Folkskollärare: Ordinarie Extra ordinarie Extra Småskollärare: Ordinarie Extra ordinarie Extra

29—1016 52

Bilaga 4 (jfr s. 224).

Undersökning av sjukledighetsfrekvensen för manliga och kvinnliga statstjänstemän Sedan Kungl. Maj:t (10/9 1948) uppdragit åt socialstyrelsen att i samråd med likalönskommittén verkställa en utredning om sjukledighetsfrekvensen för manliga och kvinnliga statstjänstemän, överlämnade socialstyrelsen (20/5 1950) till kommittén en redogörelse för undersökningen. Följande framställning utgör en sammanfattning och bearbetning av socialstyrelsens redogörelse och har för likalönskommitténs räkning utarbetats av amanuensen i socialstyrelsen Karl-Erik Friberg under medverkan av förste byråsekreterare Nils Ragna och kommitténs sekreterare. 1. U n d e r s ö k n i n g e n s

uppläggning och

materialets

sammansättning Syftet med undersökningen var dels att undersöka sjukledighetsfrekvensen för män och kvinnor med likartade arbetsförhållanden, dels att söka närmare belysa orsakerna till en ev. högre sjukledighetsfrekvens för kvinnorna. Urvalet av observationsenheter verkställdes därför med tanke på att få sådana områden representerade, där arbetsbetingelserna så vitt möjligt vore likartade för män och kvinnor. Sålunda utvaldes bl.a. assistentpersonal vid arbetsförmedlingar, lärarpersonal vid h.a. läroverk och realskolor, vårdpersonal vid sinnessjukhus samt amanuenspersonal (lönegraderna 17—24) vid centrala ämbetsverk. Med hänsyn till den särskilda undersökning av orsakerna till ev. kvinnlig översjuklighet som skulle göras ansågs det önskvärt att dessutom erhålla uppgifter för ett p a r större kvinnliga yrkesgrupper (utan jämförbar manlig personal). Därför medtogs i undersökningen telefonistpersonal vid Göteborgs telefonstation samt biträdespersonal (lönegraderna 4—15) inom vissa centrala ämbetsverk. I samb a n d härmed erhölls även uppgifter om expeditionsvaktspersonalen inom vissa av dessa ämbetsverk. I tab. 1 redovisas undersökningsmaterialets sammansättning på olika verksmyndigheter, befattningar och lönegrader. Inom grupperna arbetsförmedlingar, sinnessjukhus och postverket medtogs all personal å de i tabellen angivna befattningarna. Gruppen h.a. läroverk och realskolor (i fortsättningen endast kallad läroverk) omfattar ca hälften av rikets h.a. läroverk och realskolor. F r å n centrala ämbetsverk har medtagits amanuens-, biträdes- och expeditionsvaktspersonal inom följande verk: statistiska centralbyrån, statens utlänningskommission, skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, patent- och registreringsverket, statskontoret samt Kungl. Maj:ts kansli. För vissa av dessa verk har uppgifter lämnats endast för amanuenspersonal, för andra endast för biträdes- och expeditionsvaktspersonal. F r å n riksförsäkringsanstalten h a r uppgifter erhållits för all personal t.o.m. 31 lönegraden. Vidare ingår i materialet för centrala ämbetsverk kontorsbiträden och kontorsskrivare inom järnvägsstyrelsen samt följande personal från vattenfallsstyrelsen: kontorister (lönegrad 12), förste kontorister (lönegrad 14), kansliskrivare (lönegrad 15) samt förste kansliskrivare (lönegrad 16).

Det bör kraftigt framhållas, att urvalet ej gjordes med tanke på att få ett material, som var representativt för hela statsförvaltningen. Materialets sammansättning är av den art, att en summering av personalen inom de olika arbets-, områdena till en totalsumma för hela undersökningen inte har ansetts böra göras. Varje arbetsområde bör i stället behandlas som en självständig undersökningsenhet. Jämförelser av sjukfrekvensen mellan de olika arbetsområdena bör göras med försiktighet. Undersökningen genomfördes i två etapper. I den första etappen infordrades från ovan anförda statliga verk individuella uppgifter för de angivna tjänstemannagrupperna om bl.a. ålder, civilstånd, anställningstid, lönegrad, avdragsgrupp, antal sjukdagar under år 1948 samt sjukperiodernas antal och längd. Vidare begärdes uppgift om antal frånvarodagar under året av annan orsak än sjukdom, havandeskapsledigheter samt antal uttagna semesterdagar. (Uppgiftsblanketten återges å s. 483.) Den andra undersökningsetappen avsåg att närmare belysa orsakerna till de kvinnliga tjänstemännens sjukledigheter. Till samtliga de kvinnliga tjänstemän, som ingick i den första etappen, sändes ett formulär med frågor om bl.a. vissa hem- och familjeförhållanden under år 1948. (Frågeformuläret återges å s. 484 f.) För denna undersökningsetapp redogöres i avd. 9. De infordrade uppgifterna omfattade ordinarie, extra ordinarie och extra tjänstemän samt aspiranter. Den statistiska bearbetningen av materialet avser endast tjänstemän, som under hela år 1948 varit anställda vid resp. verksmyndigheter samt under hela året varit placerade i samma avdragsgrupp. I undersökningen ingår sammanlagt 4 631 män och 6 496 kvinnor. Materialet h a r bearbetats enligt h å l kortsmetoden. Beträffande läroverken bör framhållas, att redovisningen av sjukledigheterna där inte är enhetlig. Vid vissa skolor har statistik förts över alla ledigheter under året, även sådana kortare ledigheter, då annan lärare övertagit lektionerna. Andra skolor h a r däremot endast haft möjlighet att redovisa sådana ledigheter för vilka lärare har skyldighet att anskaffa vikarie (i regel minst 3 dagar). De uppgifter, som h a r erhållits om sjuknivåns höjd för lärarpersonalen, är därför inte jämförbara med motsvarande tal för andra tjänstemannagrupper. Med sjukdagar avses i denna undersökning endast dagar varunder åtnjutits tjänstledighet på grund av sjukdom (Saar 28 § punkt A I 6 B). Ledighet för svag hälsas vårdande och för olycksfall i arbetet redovisas som »annan tjänstledighet»; ledighet för havandeskap redovisas särskilt (se avd. 7).

2. Medeltal sjukdagar samt tjänstemännens fördelning efter antal sjukdagar I tab. 2 anges antalet sjukdagar per tjänsteman (genomsnittstal och medianvärden) samt en fördelning av tjänstemännen efter antalet sjukdagar under året. Redovisningen lämnas på verk, kön, civilstånd och ålder. P å grund av det samband som både för män och kvinnor kan konstateras mellan ålder och sjukledighetsfrekvens (se vidare s. 452) kan en ev. olikartad åldersfördelning inom grupper som man vill jämföra påverka genomsnittstalen. För att eliminera denna felkälla presenteras i tabellen även genomsnittstal som standardräknats med hänsyn till åldern. Därvid har åldersfördelningen för samtliga i undersökningen ingående män använts som vägningstal. Denna åldersfördelning är följande:

Under 30 år 30—39 » 40—49 » 50 år och över Samtliga

Antal

i %

702 1 706 1161 1062 4 631

15"2 36-8 86i 22'9 100 o

De redovisade genomsnittstalen för antalet sjukdagar per år och tjänsteman visar, att kvinnorna genomgående har högre sjukledighetsfrekvens än männen. Om man sätter genomsnittliga antalet sjukdagar för de manliga tjänstemännen = 100 inom olika verk och civilstånd, får man följande indextal för de kvinnliga tjänstemännen. Inom parentes anges indextal för de standardräknade genomsnittstalen.

Postverket Arbetsförmedlingar Läroverk Centrala ämbetsverk Sinnessjukhus

Samtliga (män = 100) 257 (221) 213 (224) 193 (254) 173 (173) 170 (172)

Ogifta (män = 100) 202 (143) 194 (153) 363 (400) 294 (286) 214 (203)

Gifta (män = 1 0 0 ) 318 (288) 238 (286) 180 (333) 169 (175) 199 (210)

Dessa tal visar, att den genomsnittliga sjukledigheten för kvinnor inom de angivna arbetsområdena är ungefär dubbelt så hög som för män. De standardräknade talen ger samma resultat. Jämför man genomsnittstalen enligt tab. 2 inom olika åldrar finner man i de flesta fall ett samband: högre sjukledighetsfrekvens med stigande ålder. Inom postverket och inom centrala ämbetsverk är detta samband tydligast för de manliga tjänstemännen, medan inom läroverk tendensen framträder tydligast för de kvinnliga tjänstemännen. Medan vid arbetsförmedlingar och sinnessjukhus samt vid Göteborgs telefonstation kvinnor i åldern 50 år och däröver har ca 20 flera sjukdagar än kvinnor i åldern under 30 år, är motsvarande antal överskjutande sjukdagar inom centrala ämbetsverk och inom postverket 7 å 8. I följande sammanställning anges det antal sjukdagar, varmed de kvinnliga tjänstemännens genomsnittliga sjuktid överstiger de manliga tjänstemännens. j,. Under 30 år 30—39 »» 40—49 » 50 år och över

Centrala Arbetsförämbetsverk medlingar 11-3 28 13-8 12i 7-2 1-7 3"7 194

Sinnessjukhus 11-6 13-9 11-5 123

Postverket 15"3 25'J 19i 2"8

T ..

— 0*3 6"5 2-0 184

En jämförelse mellan det genomsnittliga antalet sjukdagar och civilståndet ger vid handen att de gifta tjänstemännen — såväl de manliga som de kvinnliga — h a r högre sjukledighetsfrekvens än de ogifta. Detta kan ju tänkas bero på att medelåldern är högre bland de gifta tjänstemännen. Studerar man sjukledighetsfrekvensen inom olika åldersgrupper bland gifta och ogifta finner man emellertid, att antalet sjukdagar i de flesta fall är högre för de gifta än för de ogifta. Särskilt stor är skillnaden mellan ogifta och gifta kvinnor vid postverket och vid Göteborgs telefonstation. De standardräknade talen ger också till resultat att genomsnittliga antalet sjukdagar är högre för de gifta tjänstemännen. Om man jämför antalet sjukdagar för ogifta manliga tjänstemän med antalet sjukdagar för ogifta kvinnliga tjänstemän åldersgrupp för åldersgrupp visar det sig, att kvinnorna i de flesta fall har ca dubbelt så höga tal som männen. Då de anförda genomsnittstalen starkt påverkas av enstaka höga värden har det ansetts önskvärt att även presentera mediantal. Medianen anger i detta fallet an-

talet sjukdagar för den mittersta individen, om samtliga individer i en grupp ordnas efter antalet sjukdagar från de lägsta värdena till de högsta. Medianen är opåverkad av extremvärden. Tab. 2 visar, att mediantalen för sjukledighetsfrekvensen genomgående är betydligt lägre än genomsnittstalen, vilket tyder på att den studerade fördelningen ä r mycket sned. För de manliga tjänstemännen ligger medianen i samtliga fall mycket lågt, beroende på att så procentuellt stor andel av männen inte varit sjuka någon dag under året eller blott några få dagar. För kvinnorna är mediantalen genomgående betydligt högre. I vissa fall är mediantalet = 0, vilket betyder att minst hälften av tjänstemännen inom gruppen ej varit sjuka någon dag u n d e r året. I det undersökta materialet är emellertid de individuella variationerna i antalet sjukdagar mycket stora. Det är därför av stort intresse att studera dessa variationer, varigenom man får en god bild av hur medeltalen har uppstått. I tab. 2 h a r även angivits en procentuell fördelning av tjänstemännen efter det antal dagar de under året varit borta på grund av sjukdom. Antalet tjänstemän, som under året icke åtnjutit någon som helst ledighet för sjukdom, är procentuellt sett inom samtliga arbetsområden högre för de manliga tjänstemännen än för de kvinnliga. Vid arbetsförmedlingarna och postverket är procentuella antalet under året ej sjuklediga i det närmaste dubbelt så högt för de manliga tjänstemännen som för de kvinnliga och vid centrala ämbetsverk ungefär tre gånger så högt. Vid sinnessjukhusen och läroverken är skillnaden mellan manliga och kvinnliga tjänstemän i detta avseende ej så stor. Av tabellen framgår, att det relativa antalet långtidssjuka (100 dagar och däröver) är avsevärt större för de kvinnliga tjänstemännen, men också att en årlig sjuktid av mellan 20 och 100 dagar är betydligt vanligare för kvinnliga tjänstemän. I regel h a r de gifta tjänstemännen varit sjuklediga längre tid än de ogifta och de äldre längre tid än de yngre. Att de långtidssjuka starkt påverkar genomsnittstalen visar följande tablå, där tjänstemän med över 100 dagars sjukledighet ej ingår.

Centrala ämbetsverk Arbetsförmedlingar Postverket Sinnessjukhus Göteborgs telefonstation

Genomsnittligt antal sjukdagar per tjänsteman Samtliga Ogifta Gifta män kv. män kv. män kv. 9-8 18-7 6-8 15-4 8-7 16"9 6-9 13-6 4-i 8-9 6'3 11"4 7-2 21-3 6-8 13-7 6"9 17-8 8-9 15-6 64 9-2 8*6 12"0 — 31-8 — 25-7 - 27'2

I nedanstående tablå h a r det genomsnittliga antalet sjukdagar för manliga tjänstemän enligt tablån här ovan satts lika med 100, varvid följande indextal för de kvinnliga tjänstemännen har erhållits. Samtliga Ogifta (män = 100) (män = 100) Postverket Centrala ämbetsverk Arbetsförmedlingar Sinnessjukhus

251 194 181 140

218 227 217 144

Gifta (män = 100) 296 201 197 175

En jämförelse mellan dessa indextal och indextalen på s. 452 visar, att när långtidsledigheterna bortrensats blir sjukindex för samtliga kvinnor — dvs. deras översjuklighet i förhållande till männen — något lägre (undantag: centrala ämbetsverk).

3. Närmare jämförelse mellan männens och kvinnornas genomsnittliga sjukledighet Den procentuella fördelningen av tjänstemännen i tab. 2 visar hur stor del av de manliga resp. kvinnliga tjänstemännen, som faller under ett visst värde, t.ex. 10 dagar. Likalönskommittén har emellertid ansett det vara av intresse att se, hur stor del av de kvinnliga tjänstemännen, som har kortare årlig sjuktid än de manliga tjänstemännens genomsnitt samt å andra sidan hur stor del av de manliga tjänstemännen, som har längre årlig sjuktid än genomsnittet för de kvinnliga tjänstemännen. För den skull har uppgjorts efterföljande tablåer, som innefattar såväl genomsnittstal som median- och kvartilvärden 1 . Av nedanstående tablå framgår bl.a. hur stor del av de kvinnliga tjänstemännen som hade kortare sjuktid än genomsnittet för de manliga tjänstemännen. Man finner t.ex. att 66 % av kvinnorna vid arbetsförmedlingar och 70 % av kvinnorna vid sinnessjukhusen faller under medeltalen för de manliga tjänstemännen. Man bör emellertid härvid observera, att 75 % resp. 80 % av de manliga tjänstemännen faller under sistnämnda medeltal. Antal tjänstemän (i %) inom olika verk som faller under resp. över det genomsnittliga antalet sjukdagar.

Arbetsområde

Centrala

Medeltal sjukdagar

Antal tjänstemän (i %) under medeltalet

oyer medeltalet

75-3 71-2

24-7 28-8

Antal män Antal kvinnor (i %) över (i %) under medeltalet medeltalet för kvinnorna för männen

ämbetsverk.

Män Kvinnor

12-7 22-0

52-8

•

Arbetsförmedlingar. Män Kvinnor

13-8

7-5 16-o

73i 75-1

26-9 24-9

12-4

10-9 28-0

83-4 85-0

16-6 15o

10-0

16-8 28-5

78-9 80-0

21-o 20-o

13-o

7-6 14-9

89l 84-4

10-9 15-6

7-5

662 Postverket. Män Kvinnor

492 Sinnessjukhus. Män Kvinnor

70-2

Läroverk. Män Kvinnor

83-0

1 Nedre kvartilen anger det antal sjukdagar som underskrides av V* av tjänstemännen; övre kvartilen det antal sjukdagar som överskrides av Vi av tjänstemännen. Vid studiet av dessa tablåer bör det observeras, att median- och kvartilvärdena ofta faller i stora grupper (t. ex. O-dagarsgruppen). Det har då måst angivas, var inom gruppen dessa värden faller och med ledning av denna angivelse av läget inom gruppen har frekvensfördelningen uträknats för det motsatta könet. Tablåerna är därför behäftade med en viss osäkerhet men torde i stort sett ge en riktig bild av fördelningarna.

I de två följande tablåerna kan man studera hur frekvensfördelningen för det ena könet blir, om den angives med det motsatta könets median- och kvartilvärden för sjukledigheten. Man finner bl.a., att de manliga och kvinnliga tjänstem ä n n e n vid centrala ämbetsverk, arbetsförmedlingar och postverket har ganska olikartade fördelningar. Vid arbetsförmedlingarna ligger ca 70 % av kvinnorna över medianvärdet för männen (över vilket 5 0 % av dessa ligger), medan ca 72 % av männen ligger under medianvärdet för kvinnorna (under vilket 50 % av dessa ligger). Vid sinnessjukhusen och läroverken är däremot fördelningen av män och kvinnor mera likartad. Vid sinnessjukhusen faller t. ex. 56 % av kvinn o r n a över medianvärdet för männen, medan ungefär lika stor andel män faller u n d e r medianvärdet för kvinnorna. De kvinnliga tjänstemännen fördelade efter de manliga tjänstemannens sjukledighet (median- och kvartilviirden). Procentuella antalet kvinnliga tjänstemän som låg Arbetsområde

Centrala ämbetsverk Arbetsförmedlingar . Postverket Sinnessjukhus Läroverk

under nedre kvartilen

8-7 7-8 14-1 22-0 22-7

mellan medianen och nedre kvartilen

mellan medianen och övre kvartilen

f ö

m a n n e n

16-o 229 Hl 22-3 22-8

30-3 24-6 18-1 21-1 22-7

over ovro kvartilen

45-0 44-7 537 34-6 31-8

De manliga tjänstemännen fördelade efter de kvinnliga tjänstemännens sjukledighet (median- och kvartilvärdeu). Procentuella antalet manliga tjänstemän som låg Arbetsområde

under nedre kvartilen

mellan medianen och nedre kvartilen för

Centrala ämbetsverk Arbetsförmedlingar . Postverket Sinnessjukhus Läroverk

50-1 43-3 44-5 28-4 27-7

23-4 28-3 33-3 27-9 27-4

mellan medianen och övre kvartilen

over övre kvartilen

k v i n n o r n 14-4 15-8 13-8 26-6 28-2

12-1 12-6 8-4 17-1 16-7

4. Sjukledigheten inom olika lönegrader För att belysa frågan om sjukledighetsfrekvensen står i något samband med tjänstemännens lönegradsplacering redovisas i tab. 3 det genomsnittliga antalet sjukdagar per år och tjänsteman inom olika lönegrader samt en fördelning av tjänstemännen efter antalet sjukdagar under året.

# • « % a t t f ? " n i ; a . J a m f ö r a sjukledigheten inom olika lönegrader bör man ta hänsyn till åldersfördelningen. Jämför man t.ex. lönegraderna 8 och 15 för kvinnor inom centrala ämbetsverk har man 22,6 resp. 30,4 sjukdagar. Åldersfördelningen är emellertid helt olika inom de två lönegraderna. För att säkrare kunna studera sjukledigheten inom olika lönegrader bör man använda standardräknade tal där olikheter i åldersfördelningen eliminerats. Standardräkningen medför emellertid att ett enstaka sjuktal inom en liten grupp kan alltför kraftigt påverka resultatet. 1 traga om arbetsförmedlingarna har man möjlighet att jämföra män och kvinnor i samma tjänster. Studerar man t.ex. de två största grupperna, assistenter Innf^v ? « a ° C h 1 9 f i n n e r m a n ' a t t k v i n n <>™as sjukindex (om männens = 100) blir 165 resp. 207. Ser man på antalet som under året ej haft någon sjukledighet inom dessa lönegrader är antalet män ungefär dubbelt så högt som antalet kvinnor. ° Inom sinnessjukhusen är kvinnor och män med likartade arbetsuppgifter placerade i olika lönegrader. Lönegrad 8 för kvinnorna och 11 för männen omfattar skoterskor och skötare. Kvinnornas sjukindex är här 173. Inom närmast högre befattning första sköterska (lönegrad 10) resp. förste skötare (lönegrad 12) är kvinnornas sjukindex 155. Det relativa antalet som under året ej åtnjutit någon sjukledighet ar ungefär lika för män och kvinnor i motsvarande tjänster, m e d a n de långtidssjuka är starkare företrädda bland kvinnorna än bland männen Inom centrala ämbetsverk kan jämförelse mellan männens och kvinnornas sjuktal endast göras för amanuenspersonalen (lönegrad 17—24). Jämförelsen visar, att de standardräknade sjuktalen är obetydligt högre för kvinnorna än för männen. En jämförelse av sjukledighetsfrekvensen för män och kvinnor var för sig inom olika lönegrader i olika verk ger inte något entydigt utslag mellan lönegrad och sjukledighet. I vissa fall är sjuktalen högre i en högre lönegrad, i andra fall lägre. Inom sinnessjukhusen är förste skötare borta kortare tid 'än skötarna. Detsamma gäller första sköterskorna i förhållande till sköterskorna. For kvinnliga tjänstemän i lönegraderna 16—22 vid arbetsförmedlingar stiger sjukledighetsfrekvensen med stigande lönegrader. Samma tendens gör sig gällande for tjänstemännen vid Göteborgs telefonstation. Inom centrala ämbetsverk är däremot sjukledighetsfrekvensen för de kvinnliga tjänstemännen (under 50 år) lägre i de högre lönegraderna. Detta framgår tydligare av nedanstående tablå som visar det genomsnittliga antalet sjukdagar för kvinnor i olika åldrar inom lönegraderna 8, 11—13 samt 15.

L ö n e g r a d Ålder

8 Antal kvinnor

Under 30 år 30—39 » . 40—49 » 50 år och över

337 108 81 62

Sjukdagar

21a 24-6 25-8 23-2

11 — 13 Antal Sjukdagar kvinnor 68 92 109 90

15-3 16-9 22-5 24-9

15 Antal kvinnor

Sjukdagar

2 16 28 81

65 14-1 18-7 38-3

Att sambandet mellan sjukledighetsfrekvensen och lönegraden inte är enhetligt framgår även av tab. 4, som visar det genomsnittliga antalet sjukdagar per tjänsteman inom olika »semestergrupper». Tabellen visar, att vid två av tre verk kvinnliga tjänstemän med 25 semesterdagar (alltså i lönegrad 15—26 och under 40 år)

h a r ett högre antal sjukdagar än kvinnliga tjänstemän med 20 semesterdagar (1—14 l ö n e g r a d e n ) ; samma förhållande kan konstateras vid en jämförelse av sjukledigheten för kvinnliga tjänstemän med 35 resp. 30 semesterdagar, dvs. kvinnor i motsvarande lönegrader, som är 40 år eller däröver. Det kan i detta sammanhang vara av intresse att se, om det finns någon tendens hos tjänstemännen att mera allmänt ta ut samtliga sjukdagar utan löneavdrag. Man kan tänka sig, att det finns ett stort antal tjänstemän som har tagit ut samtliga eller nästan samtliga fria sjukdagar. För närmare studium av denna fråga h a r ett p a r grupper utvalts, nämligen kvinnliga tjänstemän vid centrala ämbetsverk samt manliga och kvinnliga tjänstemän vid arbetsförmedlingar, samtliga tillhörande avdragsgrupp 3. (Tjänstemän, som åtnjutit havandeskapsledighet har inte medtagits, ej heller tjänstemän som av annan anledning än sjukdom varit tjänstlediga mer än 20 dagar.) En fördelning efter antalet sjukdagar under året ger — som nedanstående tablåer visar — inte till resultat någon markerad anhopning av tjänstemän just vid gränsen mellan avdragsfria sjukdagar och sjukdagar med löneavdrag. Därav med följande antal sjukdagar

Antal tjänstemän Centrala

ämbetsverk.

Kvinnor, lönegrad 1—14, (25 avdragsfria ogifta sjukdagar) gifta S:a

598 307 905

21 1 22 23

5 9 14

9 2 11

5 5 10

4 3 7

11 8 19

2 9 11

8 2 10

10 3 13

6 5 11

3 1 4

Därav med följande antal sjukdagar

Antal tjänstemän Centrala

ämbetsverk.

Kvinnor, lönegrad 15—24, (20 avdragsfria ogifta sjukdagar) gifta S:a

131 73 204

2 2 4

2 1

1 2 3

1 2 3

1 1 2

1 1

2 2

2 1 3

1 2 3

1 2

edlingar.

Män, lönegrad Ib—22 Kvinnor, » 15—22 (20 avdragsfria sjukdagar)

447 211

4 Därav med följande antal sjukdagar

Antal tjänstemän Arbetsform

5 11 16

3 1

1 1

4 2

2 3

4 3

5 4

5. Antal sjukdagar per 100 arbetsdagar Med ledning av det genomsnittliga antalet sjukdagar under året, som återfinnes i tab. 2, kan man räkna ut »sjukprocenten», dvs. det genomsnittliga antalet sjukdagar per 100 anställningsdagar. Efter 366 anställningsdagar på året (1948) får man efter omräkning av medeltalen följande »sjukprocent» för män och kvinnor inom olika verksmyndigheter.

Antal sjukdagar per 100 anställningadagar för män kvinnor 35 6-o 2'0 4'4 4'6 7'8 3'0 7*7 — 10'2 2'0 4-o

Centrala ämbetsverk Arbetsförmedlingar Sinnessjukhus Postverket Göteborgs telefonstation Läroverk

Antalet sjukdagar har här ställts i relation till hela anställningstiden (dvs. hela å r e t ) . En tjänsteman, som har varit tjänstledig av annan orsak än sjukdom under t.ex. halva året, har givetvis inte haft samma »risk» att få en hög sjukprocent som en tjänsteman utan någon sådan ledighet under hela året. I tab. 5 redovisas därför antalet sjukdagar i procent av antalet anställningsdagar, sedan all tjänstledighet av annan orsak än sjukdom fråndragits. Självfallet ger denna beräkningsmetod ett högre procenttal, men några större förändringar i relationen mellan män och kvinnor framkommer ej. Jämföres de kvinnliga tjänstemännens sjukprocent med de manliga tjänstemännens blir relationen i stort sett densamma som erhölls vid jämförelsen mellan genomsnittstalen enligt tab. 2.

6. Antal sjukperioder och dessas längd Genom undersökningen erhölls — såsom tidigare omtalats — även uppgift för varje tjänsteman om antalet sjukperioder under året samt om dessas längd. Därvid skildes mellan sjukledigheter om 1 dag, 2—3 dagar, 4—7 dagar samt 8 och flera dagar. I tab. 6 redovisas det antal sjukperioder av olika längd som man med ledning av de bearbetade uppgifterna har anledning vänta per 100 helårsanställda tjänstemän samt procentuella antalet sjukperioder av olika längd. Läroverken har inte medtagits på grund av den oenhetliga redovisningen av sjukledigheterna. Tabellen visar, att — med undantag för sinnessjukhusen — de kvinnliga tjänstemännen under året har varit borta för sjukdom ungefär dubbelt så många gånger som de manliga. De gifta har genomgående flera sjukperioder än de ogifta. Vad beträffar sjukperiodernas variation med åldern visar tabellen ingen enhetlig tenAntal sjukledigheter om 1—7 dagars varaktighet i % av samtliga. Relativa antalet sjukperioder med en varaktighet av följande antal dagar

Verk

Centrala ämbetsverk Arbetsförmedlingar Sinnessjukhus Postverket Göteborgs telefonstation

2—3

4—7

Summa 86-9 86-4

m. kv. m. kv. m. kv. m. kv.

36-4 35-6

37-2 39-4

32-9 32-8

35o 32-2

13-3 11-4 13-9 13-6

10-9 14-1

16-2 12-6

25-2 19-4

52-3 46-1

7-6 6-0

12-6 111

23-2 20-9

kv.

5-4

8-5

26-7

43-4 38-o 40-6

81-8 78-1

dens. Antalet längre sjukperioder (8 dagar och flera) stiger dock i regel med åldern, medan de kortare perioderna är vanligare inom de lägre åldrarna. Uppgifterna om det relativa antalet sjukperioder av olika längd visar, att skilln a d e r n a är stora mellan de olika verken, medan däremot några större differenser mellan manliga och kvinnliga tjänstemän inte kan iakttagas. I tablån p å föregående sida har en sammanfattning av dessa uppgifter gjorts. Genom att dividera antalet sjukdagar inom olika grupper med antalet sjukp e r i o d e r inom samma grupper erhåller man genomsnittstal för antalet sjukdagar p e r sjukperiod. I följande sammanställning redovisas de så erhållna talen.

Genomsnittlig t antal sjukdagar per sjukdomsfall Verk

för kvinnor

för män ogifta

gifta

samtliga

ogifta

t> ifta

samtliga

38 i) 3 18-7 19-4

6-8 6-o 209 17-9

6-o

5-4 8-9 31o 20-6 12-0

57 8-1 28-5 29-o 15'5

55 8-4 29-7 21-5 13l

6-9 20-7 183

7. F r å n v a r o a v a n n a n o r s a k ä n

sjukdom

I nedanstående tablå redovisas i korthet det genomsnittliga antalet frånvarodagar på grund av sjukdom, havandeskap och annan anledning. Som havandeskapsledighet h a r räknats dels tjänstledighet för havandeskap eller barnsbörd med delvis bibehållen lön (A- eller B-avdrag under högst 120 dagar), dels den ytterligare tjänstledighet (med C-avdrag), som erhållits i anslutning till havandeskap.

Genomsnittligt antal frånvarodagar under 1948 på grund av V e r k tjänstledighet för sjukdom

tjänstledighet för havandeskap

annan tjänstledighot

Män. Centrala ämbetsverk Arbetsförmedlingar Sinnessjukhus Postverket Läroverk

13-7 54 4-1 12o 7-5

12-8 7-5 16-8 10-9 7-5

Kvinnor. Centrala ämbetsverk Arbetsförmedlingar Sinnessjukhus Postverket Göteborgs telefonstation Läroverk

22-0 16-o 28-5 28-0 37-4 14-5

77 13-o 8-2 11-3 10-5 35

»Annan tjänstledighet» är som synes för de manliga tjänstemännen inom centrala ämbetsverk och postverket högre än för de kvinnliga tjänstemännen. Det bör emellertid observeras, att i »annan tjänstledighet» ingår bl.a. militärtjänstgöring. I följande tablå visas det genomsnittliga antalet tjänstledighetsdagar för havandeskap och »annan tjänstledighet» per tjänsteman i avdragsgrupp 3 samt dessa tjänstledighetsdagars procentuella fördelning efter löneavdragets storlek.

Verk

Antal Antal tjänsttjänste- ledigmän hetsdagar

. . m. 607 8 619 kv. 1228 12 500 Arbetsförmedlingar . . . . m. 502 2 798 kv. 293 2 740 Centrala ämbetsverk

Postverket

m. 608 7 542 kv. 1044 12 642 Sinnessjukhus m. 1982 8 206 kv. 2 561 53 055 Göteborgs telefonstation kv. 387 5 580

Genom- Procentuella antalet snittl. dagar antal tjänstmed utan med Autan A- eller med med C- ledigClöne- eller BlöneBavdrag hetsavdrag avdrag dagar avdrag avdrag avdrag Därav antal dagar

247 470 394 26 330 855 2 418 4 203 71

1376 6 996 1332 10 698 640 1 764 274 2 440 2 481 4 731 812 10 975 2 091 3 697 4 510 44 342 309 5 200

8 . L ö n för ej a r b e t a d

14-2 10-2

29 3-8

16-0 106

81-1 85-6

5-6 9-4

14-1 0-9

22-9 10-0

63-0 89l

12-4 12-1

44 6-8

32-9 6-4

627 86-8

4-1 20-7

29-5 7-9

25-5 85

45-0 83-6

14-4

1-8

5-5

93-2

tid

Med ledning av de uppgifter, som erhållits om sjukledighet med olika slags löneavdrag, har ett försök gjorts att beräkna den del av de till tjänstemän i vissa lönegrader utbetalda lönesummorna, som utgått för tid, som ej arbetats på grund av sjukdom eller annan tjänstledighet. Resultaten av denna beräkning återfinnes i tab. 7. Som synes spelar »annan tjänstledighet» jämförd med sjukledigheten en obetydlig roll ur kostnadssynpunkt.

9. Sjukledighetsfrekvensen jämförd med hem- och familj ef örhållanden Som förut nämnts företogs en särskild intervjuundersökning i avsikt att närmare belysa orsakerna till de kvinnliga tjänstemännens högre frånvarofrekvens. De kvinnliga tjänstemännen som ingick i undersökningen tillställdes ett formulär med frågor om sina hem- och familjeförhållanden under 1948. I nedanstående tablå redovisas svarsfrekvensen i denna undersökningsetapp.

Antal kvinnliga tjänstemän som tillställts besvarat frågefrågeSvarsprocent blanketten blanketten

VerkCentrala, ämbetsverk . . . Arbetsförmedlingar Sinnessjukbus Postverket G-öteborgs telefonstation Läroverk

1365 293 2 563 1047 798 430

1223 276 2 205 947 674 388

89-6 94-2 86-o 90-4 845 90-2

3 812 2 684

3 265 2 448

85-7 9l2

3 637 2 561

3 241 2 187

89-1 85-4

Ålder. Under 40 år Över 40 år Civilstånd. Ogifta Gifta

Svarsfrekvensen kan betecknas som tämligen god. Den ligger totalt omkring 85—95 %. Materialet har med avseende på tjänstemännens ålder delats i två g r u p p e r : tjänstemän under 40 år och tjänstemän över 40 år. Då den förra gruppen är av störst intresse är det i de flesta fall endast den som behandlas i det följande. Sjukledighetsfrekvensen jämförd med förekomsten av barn. Tab. 8 visar bl.a. det genomsnittliga antalet sjukdagar för kvinnliga tjänstemän under 40 år med Jndex

J kvinnor utan barn

kvinnor med barn

228 213

1 1 195

150 122

155 141

1 I I

50 Centrala ämbetsverk

Arbetsförmedlingar

153 Postverket

Sinnessjukhus

129 F^

%

i

^ Läroverk

Göteborgs telefonstation

Sjukindex för gifta kvinnor med och utan barn. (Ogifta k v i n n o r = 100)

och utan barn under året. De gifta m ö d r a r n a har fördelats på fem grupper efter barnets eller barnens ålder. En grupp omfattar de som endast hade spädbarn (dvs. barn som inte under året fyllt 1 å r ) , en annan de som endast hade barn i åldern 1—6 år (dvs. barn som fyllt 1 men ej 7 år) och en tredje grupp de som endast hade barn i eller över skolåldern (dvs. barn som fyllt 7 å r ) . Hänsyn h a r här ej tagits till om tjänstemannen hade ett eller flera barn i samma åldersgrupp. De två återstående grupperna omfattar tjänstemän med två eller flera barn tillhörande olika åldersgrupper, antingen spädbarn samt äldre barn eller barn under skolåldern samt äldre barn. Av tabellen framgår, att gifta kvinnor med barn har högre genomsnittlig sjukledighet än gifta kvinnor utan barn (undantag: Göteborgs telefonister). Gifta kvinnor utan barn har emellertid i sin tur högre genomsnittlig sjukledighet än de ogifta kvinnorna. Som diagrammet på föregående sida visar är skillnaden i sjukledighetsfrekvens mellan ogifta kvinnor och gifta kvinnor utan barn större än skillnaden mellan gifta kvinnor utan barn och gifta kvinnor med barn. Skillnaderna kan i viss mån bero på att de giftas medelålder är något högre än de ogiftas, men detta kan endast förklara en del av den konstaterade differensen. I nedanstående tablå meddelas vissa uppgifter, som avser kvinnor över 40 år. Där är barnen i allmänhet äldre, och där visar de gifta kvinnorna med b a r n i allmänhet en lägre sjukledighetsfrekvens än de gifta utan barn. Genomsnittligt antal sjukdagar för kvinnor över 40 år gifta

ogifta Centrala ämbetsverk Postverket Arbetsförmedlingar Sinnessjukhus Göteborgs telefonstation Läroverk

utan barn

med barn

29-6 495 32-0 47-8 41-7 14-3

23-6 24-3 111 33-6 51-9 14-1

22-5 23-8 19-1 23-2 49-0 16-9

De gifta kvinnorna med barn och de ogifta kvinnorna har — som tablån visar — ungefär lika hög genomsnittlig sjukledighetsfrekvens. Då de gifta och i synnerhet de gifta med spädbarn ofta har åtnjutit lång tjänstledighet av annan orsak än sjukdom bör man för att kunna jämföra sjukledighetsfrekvensen mellan olika grupper räkna bort all tjänstledighet av annan orsak än sjukdom och räkna ut »sjukprocenten» enligt samma metod som tidigare använts (se s. 458). De genom en sådan uträkning erhållna talen redovisas i tabell 8. Tabellen visar bl.a., att de tjänstemän som haft spädbarn att vårda Antal sjukdagar per 100 arbetsdagar för gifta kvinnliga tjänstemän som under året Ålder

haft havandeskapsledighet

20—29 år 30—39 » Samtliga

ej haft havandeskapsledighet

Antal

Sjukdagar

Antal

Sjukdagar

268 146

13-2 19-6

677 788

10-9 12-5

h a r den högsta sjukprocenten. De flesta av dessa tjänstemän har under året varit borta från arbetet på grund av havandeskap eller barnsbörd. En del av sjukledigheterna för dessa kvinnor torde ha samband med havandeskapsledighet. Att sjukfrekvensen är högre för de kvinnor som under året åtnjutit havandeskapsledighet än för övriga gifta kvinnor visar föregående sammanställning. Antal sjukperioder per tjänsteman samt sjukperiodernas längd för olika grupper av kvinnliga tjänstemän redovisas i tab. 9. Som synes beror den högre sjukfrekvensen för gifta inte främst på flera utan i stället på längre sjukperioder. Särskilt de kvinnor, som endast har barn under ett år, har förhållandevis många längre sjukperioder (8 dagar och flera). Det procentuella antalet kvinnor, som under året ej åtnjutit någon sjukledighet, framgår av tab. 8. Sjukledighetsfrekvensen jämförd med hemhjälpsförhållanden. Av de insamlade uppgifterna om hemhjälpsförhållandena kan man konstatera, att förekomsten av hembiträde är olika dels för anställda i olika verk, dels också i familjer av olika typer. I nedanstående sammanställning visas det procentuella antalet kvinnor u n d e r 40 år som under någon del av året haft hembiträde. Centrala ämbetsverk Ogifta Gifta,

utan barn med b a r n

ArbetsSinnesförmedlingar sjukhus

Post- Göteborgs ,.. verket telefonstation

,

0-4

0i

0"7

-

1'7 50o

11*1 87"0

1*5 429

9"8 80"9

23 13-4

11'8 85"2

Vanligast förekommer — som synes — hembiträde hos kvinnor vid postverket, arbetsförmedlingarna och läroverken, alltså i de verk där de kvinnliga tjänstem ä n n e n har tjänster i högre lönegrader. Kvinnor med enbart spädbarn har hembiträde i väsentligt mindre utsträckning än andra kvinnor med b a r n ; för dem h a r hemhjälpsbehovet ännu inte blivit aktuellt på samma sätt som för familjer med flera och/eller äldre b a r n ; i allmänhet torde modern vara sjuk- eller tjänstledig under större delen av det år då barnet föds. Tab. 10 lämnar vissa uppgifter om sjukledighetsfrekvensen för kvinnor under 40 år fördelade efter förekomsten av hembiträde under året. Tabellen presenterar det genomsnittliga antalet sjukdagar per tjänsteman, det procentuella antalet ej sjuklediga, antalet sjukdagar per 100 tjänstgöringsdagar samt antalet sjukperioder per tjänsteman och periodernas längd. Tabellen visar, att de kvinnor, som inte har haft hembiträde under året, har större sjukledighetsfrekvens än de som haft hembiträde hela året. Höga tal noteras även för dem som haft hembiträde endast en del av året. Annan lejd arbetskraft än hembiträde har i svaren redovisats i mycket ringa utsträckning. Den statistiska bearbetningen av svaren på frågan om familjemedlem i större eller mindre utsträckning hjälpt till med hemarbetet har resulterat i så små grupper, att några säkra jämförelser inte har kunnat göras. Något enhetligt samband mellan sjukledighetsfrekvens och familjemedlems hjälp med hemarbetet har inte kunnat konstateras. Svaren på frågan om de mindre barnens omhändertagande under moderns arbetstid har inte gett möjlighet att konstatera något samband med moderns sjukledighetsfrekvens. Antalet barn för vilka uppgift lämnats är f.ö. litet. övriga frågor. Utöver de ovan behandlade frågorna om barn och hemhjälpsförhållanden begärdes i frågeformuläret bl. a. uppgifter om semesterns uppdel-

ning på olika perioder, om bostadsförhållanden samt om vissa förhållanden på arbetsplatsen (arbetsrummets storlek, antal personer i arbetsrummet samt övertidsarbete). Svarsfrekvensen på frågorna om semesterns uppdelning på perioder av olika längd är ganska god. Något samband mellan antalet semesterperioder och sjukledighetsfrekvensen eller mellan antalet semesterperioder och barnantalet kan dock ej iakttagas. Svaren på frågorna om bostadsförhållandena har jämförts med sjukledighetsfrekvensen, men då de redovisade grupperna blir ganska små kan man inte med säkerhet draga några slutsatser. I vissa fall märker man en tendens till högre sjukfrekvens med större lägenhet, som nedanstående tablå visar.

Antal tjänstemän

Gifta kvinnor under 40 år inom

: Centrala ämbetsverk . . . . u t a n b a r n med barn

101 96

med barn

85 214

utan barn med barn

181 249

Sinnessjukhus

Genomsnittligt antal sjukdagar för tjänsteman i lägenhet om 1 rum och kök

2 rum och kök

17-6 16-6

21-4 38-8

18-4 20-0

3 eller flera rum och kök

22-4 33-0

295 18-9 26-3 34-2

26-o 36-3

37-7 41-o

Beträffande frågorna om förhållandena på arbetsplatsen kan nämnas, att antalet tjänstemän som under år 1948 haft betalt övertidsarbete var relativt lågt. Inom de flesta arbetsområden hade mer än 2/s av de redovisade tjänstemännen inga eller mindre än 10 övertidstimmar under året. Svaren på frågorna om arbetslokalernas storlek samt om antalet personer i arbetslokalerna är fåtaliga och ofullständiga, varför någon statistisk bearbetning inte har ansetts kunna göras. Sammanfattning Bland de viktigare resultat till vilka undersökningen kommit må i denna koncentrerade sammanfattning nämnas följande: 1. Sjukledighetsfrekvensen år genomgående högre för de kvinnliga tjänstemännen än för de manliga. Mätes sjukledighetsfrekvensen med det genomsnittliga antalet sjukdagar per år och tjänsteman blir den ungefär dubbelt så hög för kvinnor som för män. (Se tab. 2 och tablån på s. 452.) Detta förhållande ändras ej nämnvärt om man tar hänsyn till skillnader i åldersfördelningen genom s.k. standardräkning. (Se tab. 2.) Att den kvinnliga översjukligheten till stor del beror på långa sjukdomsfall har påpekats (se s. 453). De kvinnliga tjänstemännen har i genomsnitt ungefär dubbelt så många sjukperioder som de manliga (se tab. 6), medan några större skillnader i det relativa antalet sjukperioder av olika längd ej kan iakttagas. 2. De gifta tjänstemännen har högre sjukledighetsfrekvens än de ogifta. Detta gäller såväl för manliga som för kvinnliga tjänstemän och är fallet även om man gör jämförelserna åldersklass för åldersklass. Det genomsnittliga antalet sjukperioder är högre för de gifta än för de ogifta.

3. Sjukledighetsfrekvensen ökar med stigande ålder för såväl manliga som kvinnliga tjänstemän (se tab. 2). De längre sjukperioderna — om 8 eller flera dagar — blir av större relativ betydelse med stigande ålder (se tab. 6). Skillnaden i sjukledighetsfrekvens mellan män och kvinnor synes i vissa fall vara störst i de lägre åldrarna. (Se tablån s. 452.) 4. Något entydigt samband mellan sjukledighetsfrekvens och lönegradsplacering har ej framkommit. I vissa fall — t.ex. för kvinnor vid arbetsförmedlingar — stiger sjukledighetsfrekvensen med högre lönegrad, i andra fall — t.ex. för kvinnor vid centrala ämbetsverk — minskar sjukledighetsfrekvensen med stigande lönegrad. (Se tab. 3.) 5. Bland de gifta kvinnorna har de som under året vårdat barn genomsnittligt högre sjukledighetsfrekvens än övriga. Särskilt bland dem som under året haft vårdnad om yngre b a r n är sjukledighetsfrekvensen hög. (Se tab. 8.) Kvinnor med havandeskapsledighet h a r hög sjukledighetsfrekvens. (Se tablån s. 462.) För kvinnor, som h a r haft barn att vårda, överväger de längre sjukperioderna. 6. Kvinnor med barn att vårda och utan någon hemhjälp under året eller del av året har högre genomsnittlig sjukledighetsfrekvens än mödrar som haft hemhjälp. Tab. 1. Antal i undersökningen redovisade tjänstemän. Verk och tjänst *

Lönegrader)

Antal

Verk och tjänst l

Lönegrader)

män

man kvinnor Centrala

ämbetsverk

4-7 8 9—10 11-13 15 2 16 s 19 (Amanuenspersonal) 17,20-24 27—31 Arbetsförmedlingar Assistent (eo, extra) Assistent » Förste a s s i s t e n t . . . . Sinnessjukhus Sköterska F ö r s t a sköterska . . Skötare Förste skötare . . . . Översköterska . . . . Överskötare Föreståndarinna . . Uppsyningsman.... F ö r s t a föreståndarinna Förste uppsyningsman

14 16 19 22 8 10 11 12 12 13 14 15

644 1365 18 150 10 589 56 16 122 360 37 127 52 26 112 32 204 64 33 1 524 293 44 48 157 133 182 73 141 39 1982 2 563 — 1867 — 272 1654 — 161 — — 335 135 — 58 — 14 —

—

—

Antal

Postverket Stationsmästare.... Postexp. asp. , Postexpeditörer.. . . Förste postexpeditörer Överpostexpeditörer Postassistenter . . . . Göteborgs telefonstation Lokaltelefonist (asp. o. extra) Lokaltelefonist . . . . Landstelefonist . . . . Bikstelefonist Utlandstelefonist . .

11—13 16-20 13 15 17 19 19

kvinnor

608 1047 46 169 107 30 24 27 52 624 18 9 352

76 87 34 798

4 6 8 10 12

Läroverk 21 Adjunkt, extra . . . . 24 » eo » ord 26 Ämneslärarinna, 20 extra 22 » eo 24 » ord. Adjunkt- o. ämnes 25 lärare 30 Lektor Eektor (Cb 7 - 1 3 )

873 27 77 505

387 . 57 78 268 8 430 17 97 136 3 27 132

13 179 72

6 9 3

1 I tabellen angiven tjänstebenämning innefattar (om ej anställningsform särskilt angives) såväl ordinarie som — i förekommande fall — extra ordinarie och extra tjänster. 2 Huvudsakligen försto kansliskrivaro vid vattenfallsstyrelsen. 3 Huvudsakligen kontorsskrivare vid järnvägsstyrelsen.

30—1016 52

lab.

2.

Antal sjukdagar per tjänsteman jämte fördelning av dessa tjänstemän efter antalet sjukdagar under året.

Personalkategori

Antal sjukdagar per tjänsteman Antal redovisade stantjänstedard- median män genom- räknat värde : snitt genomsnitt »

Antal tjänstemän i procent av samtliga redovisade, som under 1948 varit sjuklediga

icke varit sjuklediga

1—9 10—19 20—49 50—99 dagar dagar dagar dagar

CENTRALA ÄMBETSVERK. Män

13l

46o

31-6

45-2

12-6

9-s

30 8 31-6 38-1 28-6

462 50-o 33-3 42-8

12-8 10-5 14-3 14-3

9-4 7-9 9-5 14-3

22-3

46-3

13-4

11-9

28-2 27-1 20-8 15o

50 o 526 46-5 37o

11 5 11-8 10-9

6-4 6-o 13-8 19-7

6-7

46-6

29-7 26-8 23-6 16-3

47-7 52-0 43-9 38-1

12-3 11-7 11-4 17-7

8-2 6-7 13-8 19i

8-6

21-i

23l

Ogifta

6-s

under 30 år 30—39 » 40—49 » 50 år och över

117 38 21 14

66 6-5 8-o 7-6

Gifta

14-9

under 30 år 30—39 år 40 - 4 9 » 50 år och över

78 134 101 126

10-9 7-7 15-8 24-7

F ö r u t gifta

23-3

195 179 123 147

8-o 14-6 23-o

Kvinnor

22o

22e

11 Ogifta

2&0

19 7

under 30 år 30—39 » 40—49 » 50 år och över

373 136 104 154

17-1 21-o 18-8 26-9

14-4

24-8

18-9 13-3

20o

S amtliga. under 30 år 30—39 »> 40—49 » 50 år och över

Gifta

25-2

under 30 år 30—39 » 40—49 » 50 år och över

159 122 120 88

25-2 22-4 25-0 29-6

Förut

21-2

539 279 261 286

19-6 21-8 21-8 26-7

gifta

25-2

20-8

9-3

40-6

21-8

19-7

6-5 12-4 11-6 11-7

41-9 45-s 42-3 31-8

25-5 19o 19-2 16-9

19-4 11-7 22-1 26-0

31-9

20-4

28 o

3-7 11-5 7-5 8-1

27-3 32 8 37-5 31-4

23-6 19-7 20-0 16-3

32-3 27-0 23-3 27-9

9-2

35'8

20-2

25 7

0-6

37-5 37-3 40-6 32-9

24-8 20-1 19-6 16-8

23-4 20-8 21-8 26-2

Samtliga. under 30 år 30—39 » 40—49 » 50 år och över 1

166 Se s. 451 ff.

11-8 92 10-5

Antal tjänstemän i procent av samtliga Anta) sjukdag ar per redovisade, som undei 1948 Antal tjänsterna n redostanvisade varit sjuklediga icke i dardtjänstemedian- varit 100 dgr män genom- räknat sjukvärde 1 — 9 10—19 20—49 50—99 och snitt genomlediga dagar dagar dagar dagar däröver snitt

Person al kategori

ARBETSFÖRMEDLINGAR.

Män

7-8

38-s

53-7 428 64-7 50-0

Ogifta

7-2

u n d e r 30 å r 30—39 » 40—49 B 50 å r o c h ö v e r . .

42 51 16 1

5-9 1-7 26-9

Gifta

7-7

u n d e r 30 å r 30—39 » 40—49 » 50 å r o c h ö v e r

65 188 111 45

8-4 7-2 7-9 8-0

..

7-7

2-7

2-4

33-6

42-9 29-4

25-o

9-2 59 12-5

39-s

39-9

8-3

2B

36-9 38-8 406 48-9

44-6 42-0 35-1 35-6

4-6 9-1 14-4

10-8 7-4 6-8 133

3-1 2-7 2-7

6-2

6-3

—

5 Förut gifta

2i

—

0-7 0-5 0-9 2-2

—

Samtliga. u n d e r 30 å r 30—39 » 40—49 » 50 å r o c h ö v e r

107 239 130 48

7'4 6-o 10-1 8-3

Kvinnor

175 Ogifta

14-o

13-6

u n d e r 30 å r 30—39 » 4 0 — 4 9 »» 50 å r o c h ö v e r

33 47 25 15

8-9 14i 7-7 35-6

Gifta

18-3

u n d e r 30 å r 30—39 » 40—49 » 50 å r o c h ö v e r

48 68 25 14

ll-i 20-7 17-o 33-9

9-2

82 118 54 39

10-2 18-1 11-8 27-7

Förut

..

..

..

gifta

22o

39-3 43-9 42-3 47-9

43-9 39-3 33-9 33-3

6-5 8-4 13-8

7-5 5-9 6-2 16-7

2-8 2-1 2-8

24-6

13 7

4-8

2 7

30s

13-3

6-7

4-2

36-4 21-3 40o 33-3

39-4 48-9 40-0

20-o

18-2 12-8 12-0 6-7

3-0 6-4 4-0 20o

6-4 4-0 67

13-3

19-4

39-3

15-6

18i

5-8

1-9

25-0 20-6 8-0 14-3

43-8 33-8 44-o 42-9

12-5 19i 20-0

12-5 17-7 20'0 35-7

62 5-9

27-8

38-9

lli

22-2

—

—

29-3 20-3 24-1 28-2

42-7 39-0 44-4 30-8

14-6 16-1 14-8 7-7

8-5 15-3 111 23-1

3-7 5-9 5*6 2-5

1-2 34

0-4 1-5 2-1

3-0 42

8-o 7-1

Samtliga. 30—39 » 40—49 » 50 å r o c h ö v e r

..

7-7

Personalkategori

Antal sjukdagar per Antal tjänstemän i procent av samtliga Antal tjänsteman redovisade, som under 1948 redovisade stanvarit sjuklediga icke tjänstedard- median varit män genom- räknat 100 dg värde sjuk- 1—9 0—19 20—49 50—99 snitt- genomlediga dagar dagar dagar dagar och däröver snitt

SINNESSJUKHUS.

Män Ogifta under 30 år 30—39 » 40—49 » 50 år och över Gifta under 30 år 30—39 » 40—49 » 50 år och över F ö r u t gifta

. ..

16 8

49o

3-7

180 52 95 24 9

ll-i

10-8

54-4

20-6

11-7

10-o

53-8 56-8 54-2

23i 21-1 16-7

15-4 8-4 8-3

7-7 10-5 12-5

4-2

48-s

21-7

Ila

10-8

4-o

50-8 45-9 51-9 48-9

26-2 246 18-7 17-0

10-7 12-5 10-4

8-2 11-5 10-6 10-1

0-8 3-1 4-9 6-6

50-o

20-o

51-7 46-8 52-3 48-7

25-3 24-3 18-4 17-0

12-1 12-2 10-3 9-6

8-o 11-8 10-5 10-1

0-6 2-7 4-8 6-6

1 772 122 824 509 317 30

5-3 11-9 17-2 18-1 17a 11-2 13-3 17-4 29-1 29-3

9-2 13-3

34 Samtliga.

174 930 543 335

9-5 13-5 17-3 29-o

Kvinnor

2 563

28-5

30o

Ogifta

1457 294 497 445 221

23-r

21-9

1034 160 424 358 92

34-3

.. .

43-4

under 30 år 30—39 » 40—49 » 50 år och över

457 940 838 328

21-1 27-4 28-8 41-3

under 30 år 30—39 »> 40—49 » 50 år och över

under 30 år 30—39 » 40—49 » 50 år och över Gifta under 30 år 30—39 » 40—49 » 50 år och över F ö r u t gifta

17-8 21-9 24-1 34-5 38-i

27-8 32-2 34-4 55-7 13

51-a

18-3

9-6

10-2

4-8

55-4 52-9 49-4 45-2

19-7 18-1 18-2 17-2

7-1 9-3 10-8 10-9

9'9 99

ll-o 10-o

3-8 4-8 47 63

33-3

18-6

15»

15-3

34-4 33o 332 32-6

18-1 17-7 20-7 15-2

14-4 17-9 12-6 14-2

17-5 14-9 15-7 13-0

10-o 8-5 10-3 8-7

25o

23-6

18i

11-1

47-9 43-3 41-5 40-8

19-0 18-1 19-6 16-8

99 13-1 11-6 11-9

12-7 12-3 13-3 10-7

5-9 6-6 7-4 7-3

Samtliga.

Personalkategori

Antal redovisade tjänstemän

Antal sjukdagar per tjänsteman

Antal tjänstemän i procent av samtliga redovisade, som under 1948

stanicke dardi median- varit enom- räknat värde sjuksnitt genomlediga snitt

varit sjuklediga 100 dgr 1—9 10—19 20—49 50—99 och dagar dagrar dagar dagar däröver

POSTVERKET.

60s

ll-o

8-4

2-8

64-4

15-3

8-9

6-4

2 B

68-4 60-0

15-8 20-o

92 10-o

7-1 2-5

5-o

18-2

18-2

11-9

9-2

2-9

4-3 7-0 12-9 17-8

1-7 0-6

0-9 14 4-3 9-2

92 Män

14 2

Ogifta u n d e r 30 år 30—39 » 40—49 » 50 år och över

10-4

14s

98 40 8 11

4-3 9-8 60-1

9-1

Gifta

10-7

58-7

15-6

13-2

116 172 85 73

43 7-6 10-1 28-8

638 57o 61-2 52i

198 21-5 7i 4-1

10-4 12-8 14i 9-6

214 214 93 87

4-3 7-9 10-9

17-8 21-0 64 4-6

9-8 12i 14-0

34-4

65-9 58-0 62-4 49-4

8o

5-6 6-i 11-8 17-3

Kvinnor

28o

41-7

15'3

14-7

18-s

40'i 43-9 43-0 42-0

23-0 14-3 8-6 1-4

13-8 13-2 16i 17-4

17-1 18-7 19-4 21 7

3-7 6-6 7-6 13l

25-s

13a

16-7

25-3

12o

23-7 40-5 34-3 44 2

25-0 21-3 30-6 31-1

13i 17-o 10-7

23-2 25-0 28-9 24-4

7-2 16-o 11-6

2-2

26-8 12-2 11-6 111

32-0

45' 6

10 9

10-9

16-4

19-6 33-8 30-o 36-7

33-1 29-6 36 i 41-2

19-0 15-7 10-6 1-5

19-8 11-9 13-2 14-7

19-7 23l 24-2 20-6

u n d e r 30 år 30-39 » 40—49 » 50 år och över Förut gifta

4-7 8-2

...

S amtliga. u n d e r 30 år 30—39 » 40—49 » 50 år och över

Ogifta

470-

21-o

u n d e r 30 år 30—39 » 40—49 » 50 år och över

217 91 93 69

16-5 21-3 25-5 28-5

Gifta

34-o

u n d e r 30 år 30—39 » 40—49 » 50 år och över F ö r u t gifta

168 188 121 45

.. .

38-o

15-6 5-4

Samtliga. u n d e r 30 år 30—39 » 40—49 » 50 år och över

390 294 227 136

5-1 12-9 9-3 12-5

Personalkategori

Antal redovisade tjänste-

Antal sjukdagar per tjänsteman

Antal tjänstemän i procent av samtliga redovisade, som under 1948

stanicke dard- median varit räknat ;enom värde sjuksnitt genomlediga snitt

100 dgr 1—9 10 — 19 20—49 5 0 - 99 och dagar diii. dagar daarar däröver

varit sjuklediga

GÖTEBORGS TELE FONSTATION. Kvinnor

15-5

35-i

21 U-2

14-3

17a

34-1

15-9

11-6 16-2 13-9 8-6

15-8 15-0 13-9 9-9

16-8 18-2 22-2 ll-i

41i 32-9 27-8 33-3

13-7 14-5 16-7 24-7

8-7

10-6

llo

37-6

18-3

11-8 9-7 5-1 8-3

11-8 3-2 12-8

11-8 9-7 10-3

41-1 41-9 30-8 41-7

16-5 12-9 20-5 25-0

18a

13-6

Ogifta

31o

under 30 år 30—39 » 40—49 » : 50 år och över

441 36 50 31

27-5 33-4 45-2

Gifta

218 85 31 78 24

SO-o

under 30 år 30—39 » 40—49 » 50 år och. över Förut gifta

72B

527 70 136 65

29-5 55-8 52-0 50-8

Män

75 Ogifta

115 5 30 30 50

3-s

56i 55-7

39-7 70-2

566 392

8'3

22-7

12-5 18-ä

Samtliga. under 30 år 30—39 » 40—49 » 50 år och över

14-6 11-4 59 7-7

14-6 8-6 14-o 9-2

16-9 15-7 llo 13'8

357 34-3 32-3 30-8

14-8 14-3 20-6 24-6

78-8

1-8

80-o

lOé

2-6

5a

0-9

88-5 90-4 70-9

7-7 3'2

3-2

3-8 3-2 7-3

1-8

2-0

l-o

1-9 2-1 1-8

09 2-1 4-

0-9 1-3

3-9

83 2-1 2-2 2-o

— 1-4 2-2 5-2

LÄROVERK.

u n d e r 30 år , 30—39 » 40—49 » 50 år och över . Gifta

1-3 1-6 6-9

under 30 år . . . . . . . 30—39 » 40—49 » 50 år och över .

732 7 112 236 377

0-8 7-3 9-6

89-8 82-1 74-0

F ö r u t gifta

26-3

69-2

4-9

78-9

.

14-6 12-6 7-4

10-7 15-3 11B

Samtliga. under 30 år 30—39 » 40-49 » 60 år och över .

12 144 272 445

Vt 0-9 6-5 10-4

83-4 88-9 81-6 73-7

8-3 7-6 114 14-4

0-7 1-3

Antal tjänstomän i procent av samtliga Antal sjukdagar per redovisade, som under 1948 tjänsteman Antal redostanvisade varit sjuklediga icke dard- median- varit tjänstei män genom- räknat värde sjuk- 1—9 10 — 19 20—49 50—99 100 dgr och snitt genomlediga dagar dagar dagar dagar däröver snitt

Personalkategori

Ogifta u n d e r 30 år 30—39 »> 40-49 » 50 år och över

..

13-8

7-a

10 52 96 107

2-3 7'3 9-1 22-4 16-3

72 i

5i 49

Go

5-7

2-3

4i

73-9

9-i

71-4 78-0 73-7 725

14-3 14-o 8-1 7-3

4-o 5-1 5-5

8-1 5-5

3-0 2-8

4-o 2o 64

70s

12 6

6-3

5-6

1-4

5«

7-o 8-3

7-0 4-2 8-7

2-3 1-4

2-3 1-4

13-6

4B

Gifta

13-3

u n d e r 30 år 30—39 » 40—49 » 50 år och över . .

7 44 70 22

7-7 8-8 44-7

74-4 69-4 65-3

7-o 15-3 13-0

F ö r u t gifta

30-9

59i

13-T

13-o 9i

Samtliga. under 30 år 30—39 » 40—49 »> 50 år och över . .

17 99 175 139

1-5 7-4 8-5 28-8

88-2 76-8 714 67-6

5'9 10-1 11-4 10-1

5-1 6'3 4-3

59 4-0 69 6-5

l-o 23 29

3-0 1-7

8o

Tab. 3. Genomsnittligt antal sjukdagar per tjänsteman i olika lönegrader jämte fördelning av dessa tjänstemän efter antalet sjukdagar under året. Antal sjukAntal tjänstemän i procent av samtliga dagar per Antal redovisade, som under 1948 tjänsteman redovisade stanvarit sjuklcdiga icke tjänstedardvarit män genom räknat 100dgr sjuk1—9 10 — 19 20—49 50 — 99 snitt genom- lediga och dagar dagar dagar dagar 1 snitt däröver

Personalkategori

CENTRALA

ÄMBETSVERK.

Män Lönegrad 9 11—14 15 16 19 17, 2 0 — 2 4 2

Kvinnor ... Lönegrad 9 11—14 15 16 19 17, 2 0 — 2 4 2

12 7

18 10 56 122 37 52 112 204

9-6 4-9 6-8 13-7 13-9 9-8 16-2 13-1

1365 150 589 16 360 127 26 32 64

13 i 9-o

24 7

46o

72-2 40-o 42-9 45i 37-9 44-3 45-5 46-6

11-1 30-o 14-3 12-3 8-1 3-8 14-3 15'7

11-1

7-6 19-2 9-5 13-3 15-4 13-5

5-6 30-0 32-1 27-9 297 30-8 20-5 211

8-9 9-8 18-9 17-3 14-3 10-8

22o

22-6

8-6

23i

20-2 22-6 27-9 20-3 30-4 21-3 16-0 14-6

21-4 24-1

15i

4-7 53 12-5 11-4 10-3 11-5 15-6 21-9

39-3 35-7 37-5 41-4 30-7 38-5 34-4 37-5

21-3 22-7 18'7 19-2 18-1 26-9 12-5 25-0

26-0 25-6 18-7 20-0 24-4 11-5 31-2 94

19-9 19-7 20-3

23 ARBETSFÖRMEDLINGAR.

Män Lönegrad

Kvinnor Lönegrad

14 16 19 22 14 16 19 22

7-5

7-8

38-3

8-6

2l

44 157 182 141

3-6 9-o 7-5 7-2

2-i 9-2 8-7 7-6

65-9 43-9 40-7 37-6

27-3 369 39-6 41-9

4-5 8-9 8-2 9-9

64 93 7-8

2"3 2-6 11 2-8

16-0

24e

13 7

4-8

48 133 73 39

10-7 16-3 16-1 21-5

16-2 15-2 18i 22-2

31-2 22-6 24-7 23-1

37-5 39-1 438 38-5

14-6 15o 12-3 154

14-6 14'3 13-7 10-2

2-1 6-8 14 7-7

16 8

49o

1654 161 135 14 18

17-4

20i 10-7

47-9 50-9 55-6 85-7 61i

22-6 14-3

11-2 13-1 9-6 7-2 H l

105 14-9 8-2

3" 6 5-6

-

SINNESSJUKHUS.

Män Lönegrad

1 Då nägon åldersgrupp företagas. 2 Amanuenspersonal.

11 12 13 15 18 inom

12-o 15-4 26-9 3-8

20o 222

viss lönegrad varit orepresenterad, har standardräkning inte kunnat

Antal sjukAntal tjänstemän i trocent av samtliga dagai• per redovisade, som under 1948 tjänsteman stanvisade vari t sjuklediga icke tjänstedard- varit i 100dgr män genom- räknat sjuk1 — 9 10 — 1920—49 50—99 och genomsnitt lediga dagar dagar dagar dagar däröver snitt Antal

Personalkate jjori

2 568 8 10 12 14 17

30o

43 2

18-6

7o

17-8 21-7 191 20-7 25-8

12-1 12-2 11-8 10-3 3-2

13-3 ll-o 107 52 16i

6-8 7-o 7-5 34 65

7-7 1-8 7-5 5-2 97

1867 272 335 58 31

30-5 15-5 30-o 19-6 24-8

347 16-6 31-4

•

42-3 46-3 439 55-2 38-7

llo

8-4

10-9 23-7 167 16-9 6-5

8-7 14-5 22-2 10-8 8-4

4-3 6-6 11-1 7-2 14-9

2-2 2-6

—

•

73-9 51-3 44-4 59-8 63-6

2-5 4-7

1-3 5-6 2-8 1-9

POSTVERKET.

Lönegrad . . . .

Lönegrad

. ..

11—13 * 13 2 , 15 17 19 16, 18, 20 11-131 13», 15 17 19 16, 18, 20

46 76 18 361 107

5-1 86 21-7 10-8 13-6

28-0

33 8

5-8

170 650 76 121 30

20-1 32-1 28-9 18-3 21-0

18-1 50o 29-1 18-5

523 27-2 38-2 36-4 53-4

5-3 16-9 11-8 13-2 3-3

15-3 16-5 7-9 16-5 10-o

15-3 23i 21-1 24-0 23-3

6-5 9-8 11-8 9-1 3-3

5-3 6-5 92 0-8 67

37*

49 7

7-5 3-e 1-8 7-7 14-2 12-5

8-5

.

20-1

GÖTEBORGS TELEFONSTATION. 4 6 8 10 12

15-o 17-5 11-5 7-5 12-5

16-o 15-8 19-3 7'8 12-5

16-8 17-5 20-5 11-9 12-5

33i 36-9 26-9 38-4 37-5

15"5 10-5 14-1 20-2 12-5

78-8

2-2

4-8 47 2-5

79-3 76-5 81-9

12-5 12-3 8-3

1-6 3-4 2-8

3-7 4-5 14

0-6 0-5 4-2

23 2-8 1-4

72i

5i

6o

2i

6'4

1-7 167

4-5

387 57 78 268 8

29-8 24-5 33 7 52-6 40-0

20-8 33-1 56-4

622 179 72

7-3 8-7 5-9

14 5

LÄROVERK.

L öne grad

L önegrad

1 2

21—26 30 Cb 7—13

20—26 högre

418 12

14-5 15-1

12-1 7-1

71-8 66-7

10-8 8-3

4-8 83

~

Statiohsmästare. Postexpeditörsaspiranter.

Tab. 4,

Genomsnittligt antal sjukdagar per tjänsteman inom olika »semestergmpper». Genomsnittligt antal sjukdagar per tjänsteman som ej fyllt 40 år och med rätt till

Arbetsområde Kön

Centrala ämbetsverk. Män Kvinnor

som fyllt 40 år och med rätt till

20 1 semesterdagar

25 i! semesterdagar

30l semesterdagar

35* semesterdagar

Antal Antal tjm sjukdgr

Antal Antal tjm sjukdgr

Antal Antal tjm sjukdgr

Antal Antal tjm sjukdgr

155 739

6-5 20 7

219 79

93 17-o

51 377

219 170

17-8 26-6

29 39

4-8 10-0

317 161

6-6 16-0

10 6

168 87

10-1 18-5

1103 1397

12-8 25-3

36 61

2-5 16-8

392 623

32-6

24-9 23-3

Arbetsförmedlingar. Kvinnor Sinnessjukhus. Män

847 1135

22i 32-5

31 31

14l 24-8

34 135

5-6 21-8

146 228

26l 38-8

51f,

Postverket. 6'5 26-5

Göteborgs telefonstation.

1 Lönegraderna 1 — 1 4 . * Lönegraderna 15—26.

Tab. 5. Genomsnittligt antal sjukdagar per 100 arbetsdagar (tjänstledighet ay annan orsak än sjukdom frånräknad) för helårsanställda tjänstemän. Genomsnittligt antal sjukdagar per 100 arbetsdagar vid Personalkategori

Män Ogifta Gifta F ö r u t gifta . Under 30 år . . . 30—39 » . . . 40—49 » . . . 50 år o. över

centrala ämbetsverk

arbetsförmedlingar

sinnessjukhus

(3-7)

2-1 (2-a)

4-6

(4-8)

2-o 4-2 6-4

d-9)

2-o (2-5)

Bi 47 8-0

(3-o) (5-o) (8-4)

(4-o) (36)

(4-o) (68)

2-4 2-3 4-1 6-3

2'1

(2-1)

postverket

Göteborgs telefonstation

2-6 3-7 48 8-o

2-1 1-7 2-8 2-3

Kvinnor

(6-4)

(5-0)

8-4

(8'7)

(8-9)

10 8 (14 3)

Ogifta Gifta F ö r u t gifta Under 30 år

..

56 7-5 5'9

(5-5) (7-4) (5-8)

(3-8) (6-3) (3-0)

6-9 (6-6) 10-3 (11-2) 12-2 (13-9)

(5-7) (11-1) (9'6)

7 (18-7) 6 (17-1) 2 (25-1)

30-39 » 40—49 » . . . . 50 år o. över

5-6 64 6-1 7-3

4-o 5-4 25 3-o 5-3 3-3 7-6

66 8-3 8-2 il-4

1614 Siffrorna inom parentes är standardräknade med avseende på åldern.

Tab. 6. Genomsnittliga antalet frånvaroperioder för sjukdom per 100 helårsanställda tjänstemän samt procentuella antalet frånvaroperioder av olika längd.

Personalkategori

Antal sjukperioder per 100 helårsanställda Antal Antal tjänstemän redo- sjukvisade periodärav omfattande tjänste- der Hela 8 män an1 2—3 4—7 talet dag dgr dgr 0. fl. dgr

Procentuella antalet sjukperioder omfattande

1 dag

2—3 dagar

4—7 8 o. fl. dagar dagar

CENTRALA ÄMBETSVERK. Ma/u •

13i

65 82

23 29

19 31

40o 35-7 29o

36-4 37-0 43-6

12-7 13-2 17-7

10-9 14-1 9-7

ogifta gifta förut gifta

190 439 15

338 972 62

178 221

71 79

under 30 år 30—39 » 40—49 • 50-

195 179 123 147

361 353 290 368

185 197 236 250

81 66 84 70 73 88 70 100

21 23 43 31

17 20 32 49

43-5 425 31o 28-0

35-7 35-7 37-3 399

11-4 11-9 18-3 12-5

9-4 99 134 196

143 159

ogifta gifta förut gifta

767 489 109

2 848 2168 482

371 444 442

134 146 157 170 148 194

42 53 45

49 64 55

36-2 35-3 33-4

39-5 384 44-0

11-2 11-9 10-2

13-1 14-4 124

under 30 år 30—39 -» 40—49 •> 50—

539 279 261 286

2 469 1071 950 1008

458 384 363 352

179 141 118 101

174 143 156 147

54 45 38 39

51 55 51 65

39-2 36-7 32-5 28-6

38-0 37-3 42-9 41'8

11-7 11-7 10-5 11-2

111 14-3 14-1 18-4

Kciitnor.

ARBETSFÖRMEDLINGAR. 524

35o

18-2

ogifta gifta förut gifta

110 409 5

85 482 4

77 118

22 40

31 40

13 16

11 22

28-2 34-0

40o 33-8

17-7 13-3

14-1 18-9

under 30 år 30—39 » 40—49 » 50—

107 239 130 48

121 242 153 55

113 101 118 115

43 32 35 44

43 38 38 29

11 13 22 15

16 18 23 27

38-0 314 29-4 38-2

38-0 37-2 327 25-5

99 13-2 18-3 12-7

14-1 18-2 19-6 23-6

Män.

ogifta gifta förut gifta

120 155 18

190 351 25

158 227

59 69

45 78

19 32

35 48

374 30-5

28-4 34-5

12l 13-9

22-1 21i

under 30 år 30—39 » 40—49 » 50»

82 118 54 39

146 241 103 76

178 205 191 194

56 75 54 51

67 58 69 56

23 28 24 31

32 44 44 56

31-5 36-5 282 26-3

37-7 28-2 35-9 29o

13o 13-7 12-6 15-8

17-8 21-6 23-3 28-9

Kvinnor.

Personalkategori

Antal Antal redosjukvisade periotjänsteder män

Antal sjukp jrioder per 100 helårsanställda tjänstemän Hela antalet

Procentuella antalet sjukperioder omfattande

därav omfattande 8 1 2 - 3 4—7 o. ii. dag dgr dgr dgr

1 dag

2—3 dagar

4—7 dagar

8 o. fl. dagar

SINNESSJUKHUS. Mån.

10-o

47 7

ogifta gifta förut gifta

180 1772 30

107 1456 30

59 82 100

7 9 13

12 13 23

11 21 17

29 39 47

12i 10-7 13-3

20-6 15-8 23-3

18-7 25-8 16'7

48-6 47-7 467

u n d e r 30 30—39 40—49 50—

174 930 543 335

115 790 405 283

66 85 75 85

7 10 7 8

13 14 13 11

18 23 19 18

28 38 36 48

10-4 12-o 96 9-5

20-0 16i 17-8 13i

27-o 26-8 24-4 20-9

42-6 45-1 48-2 56-5

år » » »

Kvinnor.

2 563

2 443

1*1

ogifta gifta förut gifta

1457 1034 72

1111 1241 91

76 120 126

11 16 24

10 15 19

15 23 14

40 66 69

14-4 13-5 18-7

13-o 12-1 15"4

19-8 19-7 ll-o

52-8 54-7 54-9

u n d e r 30 30—39 40—49 50—

457 940 838 328

387 892 833 331

85 95 99 101

10 14 14 15

11 11 14 10

19 20 17 18

45 50 54 58

12-4 15-0 13-9 14-2

12-7 11-6 14-6 10-3

22-2 20-7 17-2 18i

52-7 52-7 54-3 57-4

12-6

23 2

8-3 14-3

32-2 20-3

52-4 57-5

år » » »

POSTVERKET. Män.

7 6

ogifta gifta förut gifta

157 446 5

84 266 7

53 60

4 5

4 9

17 12

28 34

7-1 7-9

u n d e r 30 å r 30—39 » 4 0 - 4 9 -> 50— •

214 214 93 87

95 129 47 86

44 60 50 99

5 4 5 2

Kvinnor.

• 8 11

•

18 27 40 78

12-6 6-2 10'7 23

17-9 18-6

13 18 5 14

—

4-6

28-4 30-2 106 14-o

41-1 45-0 78-7 79-1

—

6o

62o

ogifta gifta förut gifta

470 522 55

478 805 63

102 154 114

9 7 5

13 15 20

21 33 13

59 99 76

8-6 4-6 4-8

12-3 99 17-5

21-1 21-5 ll-i

58-0 64-o 66-6

u n d e r 30 30—39 40—49 50—

390 294 227 136

498 442 255 151

128 150 112 111

12 8 4 1

19 17 9 5

37 28 18 11

60 97 81 94

9-2 57 8-i 1-3

14-7 11-3 8-2 4-9

28-7 18-5 16i 9-9

47-4 64-5 72-6 84-8

år » » »

Personalkategori

Antal Antal redosjukvisade periotjänsteder män

Antal sjukperioder per 100 helårsanställda tjänstemän

Procentuella antalot sjukperioder omfattande

därav omfattande Hela antalet

8 1 2 — 3 4—7 0. fl. dag dgr dgr dgr

1 dag

2—3 dagar

4—7 8 o. fl. dagar dagar

GÖTEBORGS TELEFONSTATION.

798 2 210 558 1445 705 218 60 22

277 259 323

15 13 22

24 19 34

74 164 74 153 74 193

8-5

ogifta gifta förut gifta

4-9 6-7 5-0

7-4 10-6 11-7

28-7 23-0 200

59-o 59-7 63-3

u n d e r 30 å r 30-39 » 40—49 » 50-

527 1349 70 212 412 136 237 65

256 303 303 365

13 20 16 28

17 29 35 52

75 151 67 187 63 189 91 194

4-9 6-6 5-3 7'6

65 9-4 11-4 14-3

29-4 22-2 20-9 24-9

59-2 61-8 624 53-2

Kciiinor.

Tab. 7. Procentnell del av lönen för tjänstemän i vissa lönegrader, vilken utgått för ej arbetad tid på grund av sjukdom och annan tjänstledighet. Antal tjänstemän

Personalkategori

Del av lönen (i %) som utgått vid annan sjukdom tjänstledighet

CENTRALA ÄMBETSVERK. Män,

Kvinnor,

lönegrad » » >.

15 16 19 24

35 51 110 100

3-8 2-6 40 4-1

1-6 0-5 0-9 06

»

8 11 15

583 262 117

6-0 55 7-1

0-3 0-3 0-4

l ö n e g r a d 16 » 19 » 22

144 177 58

1-6 1-9 1-4

0-2 l-o 0-1

16 19

132 73

4-1 4-1

0-2 0-2

l ö n e g r a d 11 » 12 » 13

1654 161 135

4-2 8i 36

0-6 0-5 0-6

8 10 12

1866 272 334

7-8 3-9 7-2

lo 0'7 0-9

l ö n e g r a d 13 » 15

56 52

1-3 3-2

0-3

116 623 121

5-8 8-2 4-6

78 270

13i

» ARBETSFÖRMEDLINGAR. Män,

Kvinnor,

» »

SINNESSJUKHUS. Män,

Kvinnor,

» » »

POSTVERKET. Män,

Kvinnor,

» » »

13 15 19

o-i o-i 0-4 0-8

GÖTEBORGS T E L E F O N STATION. Kvinnor, lönegrad 8 » 10

9-0

o-i 0-3

Tab. S. Antal sjukdagar för kvinnliga tjänstemän under 40 år samt procentuella antalet under året ej sjuklediga. Antal tjänstemän

Genomsnittligt Procentuella Antal sjukantal sjukantalet ej dagar per 100 dagar per sjuklediga arbetsdagar tjänsteman tjänstemän

CENTRALA ÄMBETSVERK.

Ogifta

17-9

5-o

82 Gifta,

120 108

21-8 256

6i 8-7

3-3 7-4

25 15 46 14 8 13 22

24-1 27-7 23-5 346

11-8 12 7 6-8 10-4

8-o 20o 6-5

26-2 24-6

8-o 7-o

15-4 13-6

12i

21-3

49 55

15-5 17-1

4-4 5-5

14-3 309

13 9 26 2 5

27-7

11-2

7-7

15-8

4-4

46-2

16-8

54-8

208 272

25-7 35-7

73 11-6

37-5 32-4

53 21 131 33 34

38-2 24-3 43-2 19-2 25-8

35-8 23-8 32-8 24-2 38-2

11 21

22-7 42-5

18-2 10-2 12-8 5-7 7-2 7-5 11-8

17i

4-7

40-7

90 217

26-5 33-4

7-6

26-7 22-1

31 20 109 44 13

24-8

utan barn med b a r n

därav med: endast b a r n under 1 år b a r n u n d e r 1 år samt ä l d r e . . . . b a r n 1—6 år samt äldre endast b a r n över 7 år Förut gifta, u t a n barn med b a r n ARBETSFÖRMEDLINGAR.

Ogifta Gifta, u t a n b a r n med b a r n därav m e d : endast barn under 1 år b a r n under 1 år samt äldre . . . . endast b a r n 1 — 6 år barn 1—6 år samt äldre

SINNESSJUKHUS.

Ogifta Gifta,

utan b a r n med b a r n

därav med: endast b a r n u n d e r 1 år barn under 1 år samt äldre . . . . endast b a r n 1—6 år barn 1—6 år samt äldre endast b a r n över 7 år Förut gifta, u t a n b a r n med b a r n

72-7 19-o

POSTVERKET.

Ogifta Gifta,

utan b a r n med barn

därav m e d : endast b a r n under 1 år barn under 1 år samt äldre endast b a r n 1—6 år barn 1—6 år samt äldre endast b a r n över 7 år

10-7

16a 34-2 33-o 75-5

11-3 7-3 10-0 9-8

29-0 35o 17-4 15-9 46-2

Antal tjänstemän

Genomsnittligt Procentuella Antal sjukantal sjukantalet ej dagar per dagar per 100 sjuklediga arbetsdagar tjänsteman tjänstemän

GÖTEBORGS TELEFONSTATION

Ogifta

25-1

44 45

57-2 397

ro 16-9 14-3

17-5

Gifta, u t a n b a r n med b a r n därav med: endast b a r n under 1 år b a r n under 1 år samt äldre . endast b a r n 1—6 år barn 1 — 6 år samt äldre endast b a r n över 7 år

11 3 22 3 6

15i

7-8

36-4

47-2

15 7

13-6

1-3

2-9 5-8

0-8 1-8

76-5 77-8

4-5 15-6

LÄROVERK. Ogifta Gifta,

58 u t a n barn med b a r n

17 27

Tab. 9. Genomsnittligt antal sjukperioder samt sjukperiodernas längd för kvinnliga tjänstemän under 40 år fördelade efter civilstånd och förekomsten av barn i olika åldrar.

Personalkategori

Antal tj änsteiiiiiii

Antal sjukperioder per 100 tjänstemän

Procentuella antalet sjukperioder omfattande 2—3

4—7 dagrar

CENTRALA ÄMBETSVERK Ogifta

37-8

39-0

11-3

Gifta,

120 108

488 430

36-9 34-5

38i 37-3

13-0 12-9

40-1

29-9

13-4

49 55

204 193

32-0 34-o

30-0 37-7

17o 10-4

15-8

12-o

208 272

125 112

15-5 12-1

11-6 9-8

21-2 23-0

10-9

14-9

26-4

90 217

148 168

10-5

13-6 10-4

24-8 244

utan barn med b a r n

ARBETSFÖRMEDLINGAR. Ogifta Gifta,

utan barn med b a r n SINNESSJUKHUS.

Ogifta Gifta,

utan barn med b a r n POSTVERKET.

Ogifta Gifta,

utan barn med b a r n GÖTEBORGS TELEFONSTATION.

Ogifta Gifta,

u t a n barn med b a r n

4'7

6-1

29-4

44 45

361 304

10-7 3-7

7-6 12-4

20-1 27-7

10-o

20-0

20-0

17 27

35 30

—

33-8 12-5

16-7 12-5

LÄROVERK. Ogifta Gifta,

u t a n barn med b a r n

31 —1016 52

Tab. 10. Genomsnittliga antalet sjukdagar, sjnkprocent, sjukperioder samt antalet ej sjuklediga och sjukperiodernas längd för gifta kvinnliga tjänstemän under 40 år med barn fördelade efter förekomsten ar hembiträde. Antal Antal Pro- Antal Procentuella antalet sjukcent, perioder omfattande Antal sjuk- sjuk- antalet sjukdagar dagar periotjänstesom ej per per 100 der per män tjänste- arbets- varit tjänste2-3 4—7 8 o. fl. sjukman dagar man 1 dag dgr dgr dagar lediga Centrala

ämbetsverk.

Hembiträde hela å r e t . . . » del av å r e t . Utan hembiträde

28 26 54

23-5 225 28-1

7-1 8-5 97

10'7 7-7 5-6

37 8-o 5-2

31-7 38-0 34-5

423 31-6 37-0

13-5 10-1 13-5

12-5 20-3 15-o

29 19 7

20-7 7-8

62 2-9

17-3 36-9

2-o 1*7

35-6 39-4

33-9 36-4

13-6 9-i

16-9 15-1

70 56 146

32-6 50-8 31-3

9-3 17-8 10-6

31-4 30 4 35-6

1-3 1-1 11

12-5 11-1 12-3

9-1 9-5 10-4

33o

23-8 16-9

55G

103 74 40

30-6 37-8 32-7

9-o 12-9 11-4

17-5 25-7 35-0

2-o 1-6 11

24 2-6 4-4

93 13-0 8-9

28-8 17-4 22-2

59-5 67-o 64-5

2 4 39

35-4

12-8

17-9

9-5

28-6

58i

5-2 4-2

15 1-3

84-6 70-0

0-2 0-4

— 25-o

25-0

100-0 50-o

Arbetsförmedlingar. Hembiträde hela året . . . » del av året . Utan hembiträde Sinnessjukhus. Hembiträde hela året . . . » del av å r e t . Utan hembiträde

604 Postverket. Hembiträde hela året . . . » del av året . Utan hembiträde Göteborgs

telefonstation.

H e m b i t r ä d e hela å r e t . . . » del av året . Utan hembiträde Läroverk. H e m b i t r ä d e hela året . . » del av å r e t . Utan hembiträde

13 10 4

—

—

S^i

"aäi

to q Tö\J ->

3 D »

© o a

o o *~

« O 4

S

3 CD •> *« .C g

l i b

3 te a « J J

ti fe •* «

—-r to

p-op fl

g** i*

S

** ^ ^

m "H

i-ri-

. -i»

S *»

§ 6

0 C ~o

«J ** 9 "~-' —«

>

3 O*" «fi*• 9- "*«R

fe.-f a •

4 a

,-• e * , o c c M «tl U-i • a -t d~*~*

. - , . . _ , n^lM . Q • • •

5,?.ils-als.as*-* I s »s • * l a 3 - 5 -^

<*--*-

c 0

* • * -

-c o

^

o o p o a>

N .1 » L - S

3a "^5 r

c

c

k44

Öl

,?3«Ä5 J f l 5 o

q I k -H & H - o. •> •

s

*H 3 3

:P

et--9*^

S3 &-

TO 1 -8

c o ^? Of-

c

i i! - i a § 5111 ' 5<

P ?

g. * S •

-UN $£

cS

cSs Lo?»

^

E o-S

] i f]|i Jj 1 1 § i l l * 5» I : ! !|§3 - i 1 1 1 S 3 R I ^5 t>

K g K 3

u a

p

•é « 3 - « D.q fi. M 3; u q :3 -<

o c

als

S

I .-8 B l 8 " 23 I •sj a 1 N 1 1 1 1 1 fe f^ Ö4q^C T1^ ^tH -tid ^ to8 1Jr6•- a| 2r

•5<

| ~ | ^ a l 3 affef =rj

-^3

•5 f

Jrta

"c E

3 c

=1* IT Ii

be

B

s eS be

"S

T3 A3 '

'

2 S

cö

:cö

jcä

un

^ •^

M_ •—;

C^H —j

OC P

- S i *h

"

•

.„

£• Ä

(V

:cä

•a

37 D

P

pq Pw PM

.-H

CN

co

-*

*

»

»o

as OJ

Ti CS

ej

W

«

O)

,H

!N

£

CO

iS

•e

M

H

•Q

::DDD £

•-

PQ

.S 9

O

ia

m Et »a H B o ht) C

P

i

i*

I

fl

O

eä te

fl

-S

wc!

a .9

i-

e

CO

oCj

:©

w

o

A ö os

|DDD |DDD

1DDDDD

i

orS

s s

«3 "3 ^-' P

B rö

0 01

fl

,-—. ca c3 , o

bo

«

S-I

t* g O

a i?

W ,2

s-i :ca

«

W -5 P' 3

IM

Bilaga

5 G'fr s. 237).

Jämförande utredning angående pensionskostnader för manliga och kvinnliga statsanställda Av vice verkställande direktören i SPP fil. dr Tim

Jansson.

1. Utredningens syfte m. m. Förevarande utredning har av mig verkställts på uppdrag av likalönskommittén. På olika punkter av utredningen och vid beräkningarnas utförande h a r biträde lämnats mig av aktuarien hos SPP fil. kand. G. Ericsson samt av tjänstemännen p å SPP:s aktuarieavdelning fil. kand. L.-G. Söderström och E. Kandre. Utredningen åsyftar en beräkning av pensionskostnadsnivån för statsanställda, avlönade enligt löneplan nr 1 i statens löneplansförordning. Beräkningen skall härvid anordnas på det sätt, att en jämförelse möjliggöres mellan pensionskostnaderna för manliga och kvinnliga anställda. Som utgångspunkt tagas nu gällande pensioneringsbestämmelser, vilka ge egenoch efterlevandepension enligt samma regler för manliga som för kvinnliga statsanställda. Sålunda gälla exempelvis samma bestämmelser om pensionsåldrar för män och kvinnor i samma befattning, och familjepension efter avliden anställd, manlig eller kvinnlig, utgår till efterlevande make och barn. Kostnaderna för pensioneringen, beräknade i relation till löne- eller pensionsbelopp, bliva olika för olika grupper av anställda, beroende på varje grupps sammansättning. Göres gruppindelningen efter kön, bliva för de båda könen sinsemellan de relativa kostnaderna påtagligt olika för de i pensioneringen ingående särskilda momenten, och i regel olika även sammanlagt för de olika pensionsförmånerna. Dessa förhållanden behandlas närmare i det följande.

2. F ö r u t s ä t t n i n g a n g å e n d e fördelningen p å olika år pensioneringskostnadernas redovisning

av

För staten-arbetsgivaren kunna pensioneringskostnaderna på olika sätt hänföras till olika år. Exempelvis kan pensionen hänföras som utgift antingen med de faktiska pensionsbeloppen för de resp. år, då den utbetalas — en metod, som numera i huvudsak tillämpas i statsbudgeten — eller med pensionens kapitalvärde för det år, då pensionen börjar utgå, eller slutligen med mot pensionen svarande efter s. k. premiereservsystem beräknade försäkringspremier, belöpande på de år av den anställdes tjänstetid, under vilka pensionen intjänas. För här ifrågavarande ändamål synes sistnämnda fördelning på de olika anställningsåren böra tillämpas, varigenom pensionsrätten evalveras till ett lönebelopp. Pensioneringskostnaden har i anslutning härtill vid förevarande beräkningar upptagits såsom beloppet av premien för en försäkring, som täcker statens pensionsåtaganden. Denna premie, som tankes erlagd under den anställdes aktiva tid, utgår i princip med oförändrat belopp under tid då de försäkrade pensionsbeloppen varit oförändrade. Pensionsförmånernas storlek antages reglerad enligt f.n. (dec. 1951) gällande bestämmelser, med inräknande av rörligt tillägg av

nuvarande storlek; någon hänsyn till eventuella framtida ändringar i de rörliga tilläggen har självfallet ej kunnat tagas.

3. Försäkrings tekniska beräkningsgrunder För beräkning av de försäkringspremier, som skulle täcka statens pensionsåtaganden, erfordras bl.a. antaganden om räntefot, dödlighet, sjuk- och invalidpensionsrisk samt familjesammansättning. Dylika antaganden ha använts i äldre utredningar angående pensionering av statstjänstemän, och antaganden av liknande art finnas även av Kungl. Maj:t stadfästa för privat kollektiv pensionsförsäkring. Då dessa antaganden emellertid behöva moderniseras och då de, i den mån de fastställts för privat kollektiv pensionsförsäkring, avse pensionsbestämmelser, som i åtskilliga hänseenden avvika från de statliga, måste särskilda nya antaganden konstrueras för förevarande utredning. Räntefoten har enligt av likalönskommittén meddelade direktiv fixerats till 3 %. Det må framhållas, att relationen mellan avgifterna för män och kvinnor ej väsentligt påverkas av valet av räntefot inom det område, som här kan komma i fråga. Vid konstruktion av övriga beräkningsgrunder för här ifrågavarande ändamål är det nödvändigt, att val av beräkningsgrunder för män och kvinnor göres i ett sammanhang och på det sätt att, såvitt sig låter a priori bedömas, en riktig relation mellan siffrorna för de båda könen tillämpas. Ett viktigt och svårbedömligt spörsmål är den framtida utvecklingen av dödligheten och andra riskförhållanden. Dessa skola här bedömas efter s.k. självkostnadsgrunder, dvs. så, att man gör en prognos av den framtida utvecklingen utan inläggande av några säkerhetsmarginaler. Uppdelningen på olika beräkningselement har gjorts med hänsyn till att i förevarande utredning beräkningarna angående sjuk- och invalidpensioner grunda sig på s.k. sjukränteteknik. De tillämpade formlerna för beräkning av försäkringspremier återgivas i bihang A. Ett alternativ av kostnadsberäkningarna har genomförts med tillämpning även av ett antagande om frivillig avgång [se härom nedan under f ) ] . a) Dödligheten för samtliga levande Det dödlighetsantagande, som skall tillämpas beträffande här ifrågavarande anställda, borde egentligen differentieras med hänsyn till huruvida fråga är om nuvarande anställda eller framtida anställda, varvid i senare fallet främst är fråga om personer, som nyanställas inom de närmaste åren. För nuvarande anställda har en större eller mindre del av anställningstiden redan förflutit, och av samma generation äro åtskilliga anställda redan avlidna eller avgångna från tjänsten av annan orsak. Beräkningar angående pensionskostnaden, uttryckt som en del av bruttolönen, borde därför få delvis retroaktiv karaktär. Enär lön redan åtnjutits under gången tid och för denna tid icke sedermera ändras, samt enär en evalvering i lönehänseende av de successivt gjorda ändringarna i pensionsbestämmelserna, om den överhuvudtaget kunde entydigt genomföras, skulle leda till synnerligen svåröverskådliga resultat, synas dylika pensionsberäkningar vara mindre ägnade för belysning av nu aktuella lönefrågor. Pensionsberäkningarna ha därför inskränkts till att avse under den närmaste liden nyanställda personer. Det valda dödlighetsantagandet h a r i första h a n d konstruerats med utgångspunkt från befolkningsdödligheten i Sverige. Siffror angående denna dödlighet finnas publicerade för tiden t.o.m. år 1947, och genom tillmötesgående

från Statistiska Centralbyrån ha även ställts till förfogande preliminära siffror for åren 1948 och 1949. För femårsperioder t.o.m. 1941—1945 ha för åldrar fr.o.m. 30 t.o.m. 90 år dödlighetsintensiteter funnits tillgängliga, utjämnade enligt Makehams formel jjx z=a + /8c* och med tillämpning av den s.k. Z 2 -minimummetoden (se Cramér-Wold, Skandinavisk Aktuarietidskrift 1935, s. 172—177); utjäisningsarbetet för åren 1931— 1945 har verkställts av livbolagens teknikdelegation. Enligt samma förfarande ha utjämningar nu i första h a n d verkställts dels för treårsperioden 1946—1948 dels för tvåårsperioden 1946 + 1948. Det sistnämnda alternativet h a r medtagits] enär år 1947 företer vissa påtagliga avvikelser från den dödlighetsutveckling' som ägt rum fram till år 1946, medan siffrorna för år 1948 åter ansluta sig till nyssnämnda tidigare utveckling. Det har därför ansetts vara av värde att göra en utjämning med uteslutande av år 1947. Sedan omedelbart före denna utrednings färdigställande material erhållits för år 1949, har en utjämning gjorts även för sistnämnda år. Dödlighetssiffrorna för år 1949 befinnas väl ansluta sig till 1948 års, 1946 års och närmast tidigare femårsperioders. I nedanstående tab. 1 återgivas Makehamkonstanterna enligt de erhållna utjämningarna fr.o.m. perioden 1926—1930. Tab. 1. Makehamkonstanter enligt utjämningar av befolkningsdödligheten i Sveri; Män

Kvinnor

Period s

1926—1930 1931-1935 1936-1940 1941—1945 1946—1948 1946 + 1948 1949

10 «

S

10 /S

3-5 2-7 2-1 1-7 l-i 11 0-7

0-0322 0-0344 0-0407 0-0316 00321 0-0836 00359

log c

10 «

103/S

log c

00442 0-0438 00431 0-0440 0-0441 0-0437 0 0434

3-5 2-8 2-2 1-7 1-2 11 OS

0'0209 00216 0 0223 0 0187 0'0170 0-0179 0'0183

0-0461 00460 0-0460 0-0464 0-0471 0-0467 0 0466

Tab. 2. Utjämnad dödlighet för befolkningen i Sverige. Dödlighetsintensitet pro mille vid åldern Kön och period

30 år

40 år

50 år

4-2 3-4 2-9 2-4 1-8 1-8 1-4

5-4 4-6 4-s 3-5 3-o 3-o 2-7

4-o 33 2-7 2-2 1-6 1-6 1-3

5-o 4-3 3-7 3o 2-5 2-4 2-1

60 år

70 år

80 år

90 år

8-7 8-0 7-9 67 6-2 6-2 6-0

17-9 17-3 17-8 15-5 15-3 15-2 15i

43-5 42-7 44-4 39-7 40-3 39-6 39-9

1141 112-5 116-3 106-3 109-4 106-4 107-1

309-6 3037 310i 289-9 300-0 289-1 289-8

7-7 7-1 6-6 5-6 5-o 5-o 4-7

15-7 15-2 15o 13-1 12-6 12-4 12-2

38-7 38-6 39-2 34-8 34-9 34-4 34-3

105-4 106-2 108-9 98-0 100-8 98-6 98-6

298-0 301-0 310o 282-1 296-6 286-8 286-8

1 Män. 1926-1930 1931—1935 1936—1940 1941—1945 1946—1948 1946 + 1948 1949 Kvinnor. 1926-1930 1931—1935 1936—1940 1941—1945 1946—1948 1946 + 1948 1949

I tab. 2 angivas för vissa åldrar de enligt de nyssnämnda utjämningarna fr.o.m. perioden 1926—1930 uträknade dödlighetsintensiteterna pro mille. De meddelade siffrorna utvisa — i likhet med de outjämnade, vilka ej h ä r återgivas — en fortgående dödlighetssänkning, vilken är särskilt påtaglig för de aktiva åldrarna. Vidare framgår av siffrorna, att den utjämnade dödligheten för kvinna hela tiden varit lägre än för man i samma ålder. Det dödlighetsantagande, som skall tillämpas, bör enligt det ovan sagda avse dödligheten under framtida år för en nu nyinträdande generation, s.k. generationsdödlighet. Räknar man härvid med 25-åringar, som inträda under observation år 1950, tillhöra dessa samma årsklass som 22-åringar inträdda under observation år 1947. Vid beräkningarna har som en utgångspunkt valts en hypotetisk dödlighetsnivå för år 1947, vilken av de skäl, som legat till grund för ovannämnda uteslutande av året 1947 och som vunnit i styrka, sedan även siffrorna för år 1949 framkommit, antagits utgöra medeltalet för åren 1946 och 1948. F ö r att göra en extrapolation från de kända siffrorna för åren 1946 och 1948 h a r man närmast att taga hänsyn till tidsavståndet från år 1947 till det framtida år dödligheten skall avse. Självfallet vore det för en dylik extrapolation av värde att ha studerat ej blott utvecklingen av den totala dödligheten inom befolkningen utan även att så ingående som möjligt ha undersökt utvecklingen av olika specialfrågor beträffande dödligheten, särskilt dödligheten för olika dödsorsaker. Med hänsyn till önskvärdheten av att begränsa omfattningen av förevarande utredning har jag emellertid ansett mig böra avstå från ytterligare undersökningar angående hela befolkningen, detta så mycket mer som relationen mellan dödligheten för manliga och kvinnliga anställda i hög grad påverkas också av faktorer, som ej kunna belysas med siffror från befolkningsstatistiken. En geometrisk extrapolation har för män verkställts med utgångspunkt från basperioden 1926—1930 (dödlighetsintensiteten fi'x) och de båda nyssnämnda åren 1946 och 1948 sammantagna (dödlighetsintensiteten fi"x). Dödlighetsintensiteterna för åldrarna 32,5, 37,5 87,5 år ha antagits lika med de outjämnade centrala dödskvoterna för de femåriga åldersintervallerna 30—35, 35—40, — 85—90 år, beräknade ur antalet dödsfall och medelfolkmängden enligt publikationen Befolkningsrörelsen (resp. för år 1948 ur siffror från manuskripttabeller). Den extrapolerade dödligheten fix har med tillämpning av den nyss angivna principen beräknats enligt formeln _

n fr *

i9

De så erhållna px -talen för män ha för åldrarna 30—90 år utjämnats enligt Makehams formel med tillämpning av principerna för X 2 -minimummetoden, varvid för bestämning av vikttalen i stället för observationsår valts antalssiffror enligt befolkningsfördelningen i genomsnitt åren 1946 och 1948. Den resulterande dödlighetstabellen för män, i det följande benämnd P 51, representeras av formeln 10" [tx-= 0,57 + 0,018 • 10 0046 * Dödlighetssiffrorna för år 1949, vilka voro kända först sedan ovannämnda extrapolation hade verkställts, skulle, om även de beaktades, endast medföra föga betydande ändringar i extrapolationsresultatet, och det har därför ej ansetts erforderligt att med utnyttjande av dem göra någon justering av P 51. I tab. 3 göres en jämförelse mellan P 51 och de på sätt ovan sagts utjämnade befolkningsdödlighetstabellerna för 1926—1930, 1946 + 1948 samt den av livförsäkringsbolagen nu tillämpade tabellen L 37.

Tab. 3. Jämförelse mellan dödligheten för män enligt P 51 och vissa andra dödlighetstabeller. Dödlighetsintensitet i % o enligt Ålder

utjämn. av bef.-dödl. för P 51 1926-1930 1946+1948

30 år 40 • 50 » 60 » 70 » 80 » 90 »

l - 00 1*82 4"16 10-93 30-44 86-72 249-04

4'18 5-39 872 17-95 43-48 114-13 309-5 9

1-79 2-98 6-24 15-17 39-59 10638 289-06

Dödlighetsintensitet enl. P 51 i % av utjämnad bef.-dödl. för

L37 1926-1930 1946+1948 225 3-46 666 15-08 37-21 9543 248-55

24 34 48 61 70 76 80

56 61 67 72 77 82 86

L37

44 53 62 73 82 91 100

Frågan, i vad mån den framtida dödlighetsutvecklingen faktiskt kommer att överensstämma med den sålunda förutberäknade, kan självfallet bliva starkt beroende av en del i framtiden inträffande förhållanden, vilka ej nu kunna förutses. En faktor, vars inflytande ännu är svårbedömligt men måhända blir mycket avsevärt, är den hälsoförbättring i högre åldrar, vilken kan bliva ett resultat av den moderna forskningen rörande ålderdomens sjukdomar. Även måste ändringar i sysselsättnings- och andra levnadsförhållanden ha en stor betydelse. Som bekant existera väsentliga olikheter mellan dödlighetssiffrorna i olika länder, bl.a. beroende på de olika levnadsförhållandena. Beträffande dylika olikheter vid jämförelse med våra grannländer må nämnas, att dödlighetsnivån i 50-, 60- och 70-årsåldrarna synes i Danmark i stort sett vara lika med eller obetydligt lägre än i Sverige men i Norge avsevärt lägre än i Sverige — den låg i Norge år 1948 10 å 17 % lägre för män och ca 20 % lägre för kvinnor — något som i varje fall synes tyda på, att en kraftig nedgång av dödlighetssiffrorna i dessa åldrar under vissa förhållanden borde vara möjlig i vårt land. Det torde vara berättigat att uttala, att några överdrivna säkerhetshänsyn icke tagits vid konstruktionen av dödlighetstabellen P 51, vilken vid förevarande beräkningar i övervägande grad fungerar som livsfallsdödlighetstabell. . Här må även beröras dödlighetserfarenheterna för manliga tjänstemän. Undersökningar beträffande dödligheten för statstjänstemän tillhörande den civila förvaltningen ha verkställts för perioden 1921—1932 och återfinnas i SOU 1934:29 (se s. 99—102 jämte tabellbilagor). Undersökningarna visade, att under åren 1921—1932 dödligheten för män för en bestämd ålder låg på en tämligen enhetlig nivå för de lägre lönegraderna inom olika verk eller grupper av verk och på en annan enhetlig nivå för de högre lönegraderna inom de olika verken eller grupp e r n a ; till lägre lönegrader räknades härvid befattningar motsvarande högst nuvarande 16:de lönegraden och till högre lönegrader övriga befattningar. Bortsett från de lägsta åldrarna låg de högre gradernas dödlighet i stort sett på en betydligt högre nivå än de lägre gradernas. Även beträffande militär personal ha för ungefär samma tidsperiod verkställts dödlighetsundersökningar, vilka redovisas i olika propositioner angående statens övertagande av de militära familjepensionskassorna. Några nyare undersökningar beträffande statstjänstemän föreligga veterligen icke. Inom SPP ha fortlöpande undersökningar verkställts beträffande dödligheten hos där försäkrade anställda, och för närvarande ha dessa undersökningar framförts t.o.m. år 1950. För SPP:s vidkommande synes numera dödligheten för manliga tjänstemän över 50 år tämligen väl överensstämma med befolkningsdödlig-

heten så långt denna är känd, medan för åldrar under 50 år dödlighetsintensiteterna ungefärligen äro av storleksordningen 75 % av motsvarande intensiteter för befolkningen, vilket belyses av efterföljande tab. 4. Relationen mellan tjänstemannadödligheten enligt SPP:s erfarenhet och befolkningsdödligheten ansluter sig härvid till sin storleksordning rätt väl till den relation, som under åren 1921— 1932 förelåg mellan dödligheten för civila statstjänstemän i lägre lönegrader och befolkningsdödligheten. Det nyss sagda avser i samtliga fall män. Vissa resultat från en Makehamutjämning av SPP:s dödlighetserfarenheter för såväl män som kvinnor återfinnas i efterföljande tab. 5. Tab. 4. Dödlighet bland egenpensionsförsäkrade män i SPF. (Vikttal: antal observationsår i SPP.) Contrala pro

Åldrar

millo

för

dödsk To ter i % av outjämnad befolkningsdödlighet för samma period

perioden

1936—40 1941—45 1946—48 1949—50 1946 — 50 1936—40 1941—45 1 9 4 6 — 4 8

30-34 år 35-39 » 40—44 » 45—49 » 50—54 » 55-59 » 60-64 » 65-69 » 70-74 »»

2-2 2'5 34 5-5 10-7 13-5 25-0 353

60o

1-4 2-3 2-9 5-0 7-4 12-5 20-4 32-2 42-4

30—49 » 50-74 »

34 154

2-8 13-6

50-2

1-7 44 7'7 10-7 20-4 34-9 36-5

11-4 19-6 324 43-4

71 69 71 85 113 98 117 107 112

2-3 14-6

1-9 14-7

2-1 14-7

75 109

1-4 1-9 2-6 38 8-2 12-1 18-9

30i

1-2

ro

1-3 1-5 2-2 4-1

8-o

54 74 74 91 91 102 109 110 89

67 79 81 79 106 101 100 98 104

76 101

77 102

En uppskattning har gjorts angående den ändring i pensionsavgiftsnivån som följer, om man för män utgår från tjänstemannadödligheten i stället för från befolkningsdödligheten och härvid antager, att dödligheten före 50 års ålder ligger 25 % under P 51 och efter 50 års ålder överensstämmer med P 51. Att en diskontinuitet i dödlighetskurvan för tjänstemän uppstår på grund av detta förenklade antagande har ingen praktisk betydelse i förevarande sammanhang. Resultatet blir, att pensionsavgiften höjes för egenpension med 0,5 a 0,7 %, sänkes för familjepension med 5,5 å 6 % och sänkes sammanlagt för egenpension och familjepension med 0,5 å 1,2 %. På grund av det ringa inflytande en ä n d r i n g av dödligheten i nämnda riktning alltså skulle få, har det ansetts tillräckligt att grunda beräkningarna på den här företagna extrapolationen av befolkningsdödligheten ( P 5 1 ) . Med hänsyn till förevarande utrednings syfte har det ansetts lämpligt att uttrycka kvinnornas dödlighetstal som en funktion av männens, något som enklast och med en noggrannhet, som i praxis plägar anses tillräcklig, ernås genom att framställa kvinnodödligheten genom en åldersförskjutning i dödlighetstabellen för män. Ett dylikt förfaringssätt har tidigare tillämpats exempelvis i fråga om dödlighetstabellen R 32, konstruerad av inom Handelsdepartementet tillkallade sakkunniga (SOU 1 9 3 2 : 4 ) ; sålunda är i sistnämnda tabell kvinnas dödlighet för åldrar fr.o.m. 20 år uttryckt som dödligheten för en ett år yngre man. Vid den av livförsäkringsbolagen för vanliga uppskjutna livräntor tillämpade tabellen L 3 7 gäller genomgående en dylik åldersförskjutning av ett år för erhållande av kvinnas dödlighet ur dödligheten för man.

Tab. 5. Utjämning ay dödligheten bland SPP:s egenpensionsförsäkrade i åldrarna 30-90 år. Dödlighetsintensitefcen framställes genom Makehams formel ux = c + @cx, och utjämningen verkställes härvid enligt ^ 2 -minimummetoden. Materialels storlek. Antal observationsår

Antal dödsfall

Period

1931—1935 1936-1940 1941—1945 1946-1948 1946-1950

Man

Kvinna

Man

Kvinna

66 811 131 858 201 707 178 820 331 858

13 931 27 728 42 517 38150 71790

391 861 1234 1061 1942

38 123 146 139 235

Makehamkonstanter. Konstanter vid tillämpning av bästa c-värde Period

1931—1935 1936—1940 1941—1945 1946—1948 1946-1950

Man

Kvinna

10»«

iov

log c

10V

iov

log C

1-12 0-75 0-51 0-22 0-08

00245 0-0488 0-0393 0-0490 0-0423

0-048 0-0430 0-0434 0-0415 0-0426

0-66 1-71 0-87 0-78

0-0231 0'00184 0-00599 0'00780

0-048 0-060 0-054 0-051

Konstanter vid tillämpning av log c = Man

1931—1935 1936—1940 1941—1945 1946-1948 1946-1950

0'042 Kvinna

103«

10V

10s«

10V

0-40 0-60 0-32 0-29 — O-oi

00576 0-0565 0-0486 0-0453 0-0465

0-60 — OlO 0-72 — 0-11 0-13

0*0305 00566 0-0290 0-0377 00311

E h u r u förevarande utredning närmast avser anställda, må i fråga om kvinnas Jödlighet relativt mans först undersökas förhållandena inom hela befolkningen, för vilken ett fullständigare utredningsmaterial föreligger. Härvid är det lämpligt att för var och en av de olika perioddödlighetstabellerna för män inom befolkningen söka den åldersförskjutning, vilken approximativt skulle leda till dödlighetstabellen för kvinnor inom befolkningen under samma period. Vid de beräkningar, som häröver verkställts, har man utgått från ett fixerat log c = 0,045 i Makehams formel, motsvarande ett ungefärligt medeltal för män och kvinnor under åren 1926—1948; det må emellertid framhållas, att den resulterade åldersförskjutningen mycket oväsentligt påverkas av valet av c-värde. Sedan tabellen för män utjämnats med det n ä m n d a c-värdet, h a r det framkomna a-värdet för den manliga tabellen fixerats som a -värde även vid utjämningen av kvinnornas dödlighet, varefter ^-värdet för kvinnor beräknats och satts i relation till /S-värdet för män. Denna relation h a r omräknats i en åldersförskjutning. Resultaten framgå av omstående tabell.

Tab. 6.

Period

1926—80 1931—35 1936-40 1941—45 1946-48 1946 + 48 1949

Det utjämnade dödstalet för kvinnor överensstämmer med det utjämnade dödstalet tor en nedanstående antal år yngre man 1-1 0-9 1*2 1*3 1'3 1-8 1-3

år » » » » » »

Den åldersförskjutning, vilken kan anses genomsnittligen karakterisera skillnaden i dödlighet mellan män och kvinnor, har alltså under de senaste decennierna visat en tendens att ökas. Å andra sidan förelåg vid 1900-talets början i stället en tendens till minskning. Man torde för här ifrågavarande ändamål kunna som ett mått avseende män och kvinnor inom befolkningen välja en åldersförskjutning, avrundad till 1 år. En bedömning av den åldersförskjutning, som kan anses karakterisera skillnaden i dödlighet för män och kvinnor, bör emellertid i förevarande utredning främst grundas på speciella dödlighetserfarenheter rörande anställda män och kvinnor. Härvid föreligger dels en äldre undersökning rörande manliga och kvinnliga tjänstemän inom den civila statsförvaltningen 1921—32 (SOU 1934:29, se särskilt s. 102 och 123), dels en undersökning rörande män och kvinnor försäkrade i SPP för undersökningsperioden 1940—49. Ur den förstnämnda undersökningen må citeras: »Av jämförelsen framgår, att om manlig tjänstemans dödlighet jämföres med dödligheten för ett, resp. två år äldre kvinna, kvinnornas dödlighet fortfarande i stort sett är lägre än m ä n n e n s ; för de åldersintervaller, där kvinnas dödsrisk blir högre vid en dylik åldersförskjutning är differensen mellan kvinnors och mäns dödsrisker relativt obetydlig, medan differensen blir större vid det övervägande antal intervaller, där kvinnas dödsrisk är lägre. Ännu för tre år äldre kvinnor ligger dödligheten övervägande under männens. Först vid fyra års åldersdifferens ligger kvinnornas dödlighet i huvudsak över männens.» Undersökningen inom SPP utvisar, att kvinnornas dödlighetstal enligt genomsnittsberäkning på basis av Makehamutjämning överensstämma med dödligheten för 3,8 år yngre män. Det må emellertid framhållas, att SPP:s material beträffande kvinnorna är föga omfattande och att man därför ej bör bygga på slutsatser ur detsamma, i den mån de icke ha stöd i annat större material. Enligt de båda relaterade undersökningarna, vilka uteslutande avse tjänstemän och därmed i fråga om avlöningsförhållanden likställda kategorier, har man anledning räkna med att kvinnornas dödlighet ungefär motsvarar dödligheten för 3 å 4 år yngre män. Något material för bedömning av dödlighetsförhållandena för andra kvinnliga anställda än de nämnda kategorierna h a r icke stått till förfogande. Det må emellertid nämnas, att en nyligen företagen undersökning beträffande de försäkrade inom Pensionsstyrelsens frivilliga försäkring — anställda och icke-anställda — åren 1939—1948 visade en lägre dödlighet för kvinnor än för män, varvid skillnaden i dödligheten mellan könen motsvarade en åldersförskjutning av ungefär

2,8 år, när begränsning gjordes till s.k. slutdödlighet avseende tiden fr.o.m. 6:e försäkringsåret. Åldersförskjutningen blev avsevärt större vid en dödlighetsundersökning avseende de 5 första försäkringsåren. Erfarenheten beträffande tjänstemannadödlighet skulle närmast leda till en åldersförskjutning av bortåt 4 år. Det är emellertid av intresse, att konstatera huru pensionskostnaderna för kvinnor ändras vid en ändring av åldersförskjutningens storlek, varför en beräkning även med ett annat värde på åldersförskjutningen synes önskvärd. Härvid har det ansetts motiverat att taga hänsyn till möjligheten av en sådan utveckling, vid vilken åldersförskjutningen för anställda skulle tendera att minskas till det värde, som gäller för hela befolkningen. Med ledning av ovannämnda resultat har kvinnodödligheten utformats i två olika alternativ: Alt. 1. Kvinna antages ha samma dödlighet som en 4 år yngre man. Alt. 2. Kvinna antages ha samma dödlighet som en 1 år yngre man. Valet av alternativ blir i viss mån beroende av om man skall beakta i första hand sådana befattningar, som faktiskt innehas eller komma att innehas av män och kvinnor under jämförbara förhållanden, eller om man i stället skall utgå från befattningar för civila manliga tjänstemän i allmänhet och kvinnliga tjänstemän i allmänhet. För det först angivna fallet, avseende innehav av befattningar under jämförbara förhållanden, har man intet material att bygga på beträffande dödligheten, och storleken av den åldersförskjutning, som karakteriserar skillnaden mellan männens och kvinnornas dödlighetstabeller, måste därför bli rent hypotetisk. Skulle den ej vara av samma storlek som för hela antalet tjänstemän, synes man i varje fall sakna anledning att antaga, att den skulle understiga den från befolkningsstatistiken framräknade differensen 1 år. För det senare fallet närmar sig åldersförskjutningen 4 år. Som huvudalternativ har jag redovisat beräkning efter en åldersförskjutning av 4 år. De ifrågavarande dödlighetsundersökningarna avse vad beträffar befolkningen »samtliga levande», alltså aktiva och invalider sammantagna och beträffande tjänstemän såväl aktiva jämte ålderspensionärer som sådana f.d. tjänstemän, vilka avgått med sjuk- eller invalidpension, här benämnda invalider. Nedan under b) behandlas den speciella invaliddödligheten. Det må än en gång framhållas, att de gjorda antagandena angående dödlighet etc. såsom nämnts avse under den närmaste tiden nyanställda personer, något som medför, att de uträknade absoluta beloppen av pensionsavgifterna icke äro tillämpliga för nuvarande anställda. Detta h i n d r a r emellertid icke, att om man ändrade antagandena angående dödlighet e t c , så att de gällde för nuvarande anställda, relationen mellan avgifterna för män och kvinnor torde bliva åtminstone approximativt densamma som den här beräknade. b) Dödligheten för personer med sjuk- eller invalidpension I fråga om invalider, alltså dem som åtnjuta sjuk- eller invalidpension, finnes ett större material för bedömning av dödligheten endast rörande befolkningen i dess helhet, dock icke av nyare datum (se B. Wingborg, Skand. aktuarietidskrift 1930, s. 112—146). Beträffande invalider, som innehaft tjänstemanna- eller därmed jämförlig anställning, förefinnes nyare material, ehuru av ringa omfattning, beträffande sjuk- och invalidpensioneringen inom SPP samt beträffande sjuk- och invalidpensioneringen av postverkets personal. Vid den konstruktion, som nu gjorts av antagande för invaliddödligheten, h a r det ansetts motiverat att med hänsyn till den ringa omfattningen av aktuellt material välja en så enkel formel som möjligt. Efter en del försök h a r man utgått från formeln

?>'x =C

+

fJx,

där p'x betecknar dödlighetsintensiteten för invalider, /ix dödlighetsintensiteten för samtliga levande och C utgör en konstant. I huvudsaklig anslutning till den Wingborgska tabellen men med viss hänsyn till erfarenheterna från SPP och postverket har valts för m ä n fi = 0,035 + (JIX (enligt tabellen P 51) för kvinnor Px = 0,020 + px (enligt den för kvinna genom åldersförskjutning i tabellen P 51 tillämpade dödlighetstabellen). c) Änkors och änklingars dödlighet Befolkningsstatistiken lämnar icke tillräckligt specificerade uppdelningar för en direkt bedömning av dödligheten bland änklingar och änkor; dessa kategorier redovisas nämligen ej i tillräcklig omfattning för sig utan ingå i den mera omfattande kategorien »förut gifta». Indirekt synas emellertid vissa slutsatser kunna dragas av siffror, som avse förut gifta, dvs. änklingar och frånskilda män resp. änkor och frånskilda kvinnor. Nedan i tab. 7 meddelas för perioderna 1931—35 och 1941—45 relationen mellan dödligheten för förut gifta och för hela befolkningen (centrala dödskvoter) samt även det procenttal antalet änklingar resp. änkor utgör av antalet förut gifta män resp. kvinnor. Motsvarande procenttal för frånskilda är 100 minus procenttalet i tabellens högra hälft. Tab. 7. Dödligheten för förut gifta i % av dödligheten för hela befolkningen Ålder 1931—35

30—35 år 35-40 » 40—45 » 45—50 » 50—55 » 55—60 »» 60—65 » 65—70 » 70—75 »» 7 5 - 8 0 »» 80 år o. däröver

1941-45

Antal änklingar (änkor) i % av antalet förut gifta män (kvinnor) 1931-35

1941-45

Män

Kvinnor

Män

Kvinnor

Män

Kvinnor

Män

Kvinnor

149 144 151 134 115 120 114 112 108 105 108

128 136 113 114 111 107 105 101 104 103 104

129 192 176 144 133 125 114 110 107 105 109

160 154 118 116 110 109 102 105 102 101 104

59 62 69 74 81 87 91 95 97 98 99

60 67 74 80 86 90 94 96 98 98 99

36 43 50 60 70 79 86 91 95 97 99

44 53 63 71 79 85 90 94 96 97 99

De anförda siffrorna visa 1) att för vartdera könet de förut giftas dödlighet genomgående överstiger hela befolkningens 2) att de förut giftas dödlighet är obetydligt högre än befolkningens i åldrar, där det ingående relativa antalet frånskilda är obetydligt 3) att överdödligheten hos förut gifta i stort sett stiger med det procenttal antalet frånskilda utgör av hela antalet förut gifta. Nyssnämnda resultat tillåta den tolkningen, att änklingars resp. änkors dödlighet ungefärligen överensstämmer med hela den manliga resp. kvinnliga befolk-

ningens, medan de frånskildas är större. En undersökning beträffande änkor efter statstjänstemän 1921—1932 (SOU 1934:29) utvisade, att änkornas dödlighet tämligen väl överensstämde med hela den kvinnliga befolkningens. I förevarande utredning har med visst stöd av det nyss sagda dödligheten för änklingar resp. änkor antagits överensstämma med den på grundval av befolkningsdödligheten konstruerade tabellen för samtliga levande män resp. kvinnor. Sålunda har dödligheten för änklingar antagits följa tabell P 51. För änkor har valts tabell P 51 med åldersförskjutning, men medan motsvarande åldersförskjutning för kvinnliga tjänstemän tagit sig uttryck i en ålderssänkning, som alternativt valts till 4 resp. 1 år, h a r endast sistnämnda alternativ, en ålderssänkning på 1 år, ansetts böra ifrågakomma för änkor, detta enär änkorna ju i dödlighetshänseende antagits förete ungefär samma förhållanden som hela den kvinnliga befolkningen.

d) Inyalidiseringsfrekvens Invalidiseringsfrekvensen, dvs. frekvensen av nyinträffade sjuk- och invalidpensionsfall, antages i förevarande utredning beräknad i förhållande till antalet levande (aktiva + invalider). Material för bedömning av denna frekvens har erhållits från statens järnvägar för åren 1947—49, från postverket för åren 1944—49 och från telegrafverket för åren 1941—48. Något material från allmänna civilförvaltningen eller förvaltningen i övrigt har däremot ej kunnat erhållas för någon nära liggande tidsperiod. Intet av de tre nämnda affärsverken ensamt, ej heller två av dem eller de tre sammantagna synes emellertid utgöra ett representativt genomsnitt för hela förvaltningen. För en tidigare period (1920—29) framgår detta förhållande av siffror i SOU 1932:19, s. 175— 178; att frekvenserna för ifrågavarande affärsverk äro avsevärt högre än för allmänna civilförvaltningen beror — bortsett från en del tidigare gällande olikheter mellan pensionsbestämmelserna för affärsverken och den allmänna civilförvaltningen — på de speciella tjänstgöringsförhållandena inom vissa stora personalg r u p p e r i affärsverken. Det har ansetts lämpligt att komplettera undersökningen med erfarenheterna från SPP:s sjuk- och invalidpensionering; denna avser nämligen personalgrupper, som synas i viss mån jämförliga med personalen inom sådana delar av statsförvaltningen, för vilka invalidiseringsfrekvenser ej nu kunnat erhållas. E n ä r sjuk- och invalidpension inom SPP börjar utgå redan efter tre hela kalendermånaders sjukdom, oberoende av om det gäller permanent eller övergående arbetsoförmåga, borde SPP-siffrorna härvid i p r i n c i p korrigeras till att avse endast permanent arbetsoförmåga. Även vissa andra förhållanden böra emellertid i detta sammanhang beaktas. Jämförelsen i förevarande utredning mellan män och kvinnor gäller sålunda den del av vederlaget för utfört arbete, vilken honoreras i form av pension. Vid sådana sjukfall som leda till sjukpension för statsanställd, utgår avlöningen reducerad med ett löneavdrag, så länge vederbörande kvarstår i tjänst. Praxis torde ej vara fullt enhetlig beträffande tidpunkten för övergång från lön till pension. Detta gör att variationer i praxis kunna föranleda förskjutningar mellan löneoch pensionskostnader. Upptages vid en viss bedömning av pensioneringstidpunkten pensionskostnaden för högt genom valet av tidpunkt, leder detta, om man utgår från ett konsekvent behandlat material, till att sjukavlöningskostnaden upptages för lågt, och omvänt. Jag nämner detta för att framhålla, att de antaganden, som här göras beträffande sjuk- och invalidpensioneringen, i viss mån indirekt kunna innebära antaganden beträffande vissa moment i sjuklönekostnaden.

Vid den statliga sjuk- och invalidpensioneringen kan en pension, som en gång beviljats, i p r i n c i p ej indragas, om pensionären skulle återvinna sin arbetsförmåga. Pension skall därför beviljas först sedan så lång tid gått, att den framtida arbetsförmågan mera säkert kan bedömas. Praxis synes härvidlag icke vara enhetlig inom statsförvaltningen. Enligt vad jag inhämtat från kommittén, torde man som genomsnitt kunna räkna med en tid av arbetsoförmåga av tre år, innan sjukpension beviljas. Till viss ledning vid bedömning av den erforderliga avvaktandetiden torde även kunna tjäna siffror angående reaktiveringsfrekvensen inom SPP:s sjuk- och invalidpensionering. För åren 1940—48 h a r uträknats antalet reaktiveringar inom SPP per månad i promille av antalet invalider vid resp. månads början. Vägda medeltal av dessa siffror för längre avvecklingsperioder återgivas i nedanstående tab. 8.

Tab. 8. Reaktireringsfrekvens inom SPP:s sjuk- och invalidpensionering (promille). Duration efter arbetsoförmågans inträde (i hela kalendermånader) Ålder Tid arbetsoförmågans inträde

mindre än 30 år

30—39 » 40-49 » 50—59 » 60 år o. däröver

Kvinnor

Män 9—15

15—27

27—51

9—15

15—27

27—51

56 64 54 20

59 26 26

17 19 6-6 3-1

83 67 47 12

33 25 25

93 17-o 6'7 3-2

1-6

4-1 1-2

52 Siffrorna visa en mycket påtaglig nedgång av reaktiveringen i det tredje durationsintervallet 27—51 månader, för högre åldrar redan i det andra durationsintervallet 15—27 månader. Då SPP:s erfarenhet nu utnyttjas för en bedömning av statens sjuk- och invalidpensionskostnader, har man i överensstämmelse med den uppfattning, som ovan refererats angående tiden för arbetsoförmåga för sjuk- och invalidpensionsfall vid den statliga pensioneringen, ansett dylika fall jämförliga med sådana sjuk- och invalidpensionsfall i SPP, för vilka mer än 36 kalendermånader förflutit efter arbetsoförmågans inträde. Det må nämnas, att de fall, där SPP praktiskt taget anser pensionen definitiv (»pension tills vidare»), bliva relativt få och ej synas direkt jämförbara med statens sjuk- och invalidpensionsfall. Att en SPP-pension bestämmes som praktiskt taget definitiv innebär nämligen icke, att pensionen uppgår till annat belopp än om den skulle ha bestämts för viss tid; utgår sjukavlöning från arbetsgivaren, torde dylik avlönings u p p h ö r a n d e i regel vara oberoende av tidpunkten för beviljande av tillsvidarepension i SPP. Det h a r därför ingen egentlig ekonomisk betydelse för den anställde, h u r snart ett mera definitivt bestämmande sker. Vid den statliga pensioneringen innebär däremot det definitiva konstaterandet av att arbetsoförmågan är permanent, att sjukavlöningen nedsättes till sjukpension, och det h a r därför en väsentlig ekonomisk betydelse för den anställde, vid vilken tidpunkt konstaterandet sker. Den för avgiftsberäkningarna tillämpade regeln innebär såsom nämnts, att man för den statliga pensioneringen ej r ä k n a r med någon reaktivering efter 36 månaders arbetsoförmåga, ehuru reaktivering i verkligheten kan inträffa efter 32—1016 52

nämnda duration. Dylik sen reaktivering synes vara så sällan förekommande, att ifrågavarande regel har ansetts böra godtagas som en approximation. Det bör vidare framhållas, att SPP:s sjuk- och invalidpensioner vid fullständig arbetsoförmåga utgå med ett belopp lika med ålderspensionens. Vid partiell invaliditet — vilken vid tjänstemannapensionering är sällsynt vid långvarig arbetsoförmåga — utgår pensionen i proportion till invaliditetsgraden. Vid bearbetningen av det ovan nämnda materialet för tre av statens affärsverk har det ansetts önskvärt att i första h a n d hänföra undersökningarna för de olika verken till samma observationsperiod, eller i varje fall till lika långa perioder. Enär materialet för SJ omfattar tre år, emot sex år för postverket och åtta år för telegrafverket, ha för de båda sistnämnda verken vid en första bearbetning medtagits endast de tre sista undersökningsåren. Vissa outjämnade värden på invalidiseringsfrekvenserna meddelas i tab. 9, som även upptager värden på invalidiseringsintensiteten enligt formeln varvid yx beräknas i förhållande till antalet levande; konstantvärdena angivas i efterföljande tab. 11. Tab. 9, Invalidiseringsfrekvens enligt erfarenhet från SJ, post- och telegrafverken (beräknad i förhållande till antalet levande).

SJ 1947 — 49

Postverket 1947 — 49

Telegrafverket 1946—48

SJ -f- postverket 4telegrafverket

Invalidiseringsintensitet promille enl. formeln (Tör mittåldern)

(2)

(.'()

(4

fö)

(6)

(7)

24-5 år 34-5 » 44-5 54-5 62'5 •

0-3 0-8 2-o

0-o O-o

20o

0-o O-i 0-9 5" 9 10 o

0-3 0-6 1-5 8-4 17'7

0-5 0-6 1-8 6'5 12-4

24'5 Sr 34-5 » 44-5 i) 54-5

2-1 14-4 24'7 29'4

08 Or, l-o 6'9

0-o 1-7 6'9 12-3

0-4 2'4 6-8

18-9

0-3 1-7 5-8 12-4

508 57

39 12

9 119

556 188

Invalidiseringsfrekvens pro mille (o utjämnade centrala kvoter)

Kön och aider

(1)

Mittålder

Man 2 0 - 2 9 ar 3 0 - 3 9 >» 40-49 » 50-59 » (JO-65 »

9T>

0-6 1-3 5"i

Kvinna 20—29 Ar 30-39 » 40-49 » 50-59 » Antal sjuk- och invalidpensionsfall: Man Kvinna

SJ utvisar genomgående avsevärt högre invalidiseringsfrekvenser än post- och telegrafverken. Vid konstruktion av intensitetsfunktion enligt formeln h a r man ej direkt utgått från totalsiffran i tab. 9, kol. 6, utan denna har i stället ändrats, i allmänhet minskats, så att materialet för post- och telegrafverken erhållit större vikt än som skulle vara motiverat på grund av dessa verks storlek, detta med h ä n -

syn till att de icke medtagna verken kunna antagas utvisa genomsnittsfrekvenser p å sin höjd lika med post- och telegrafverkens. Den höjning av frekvensen i åldersintervallet 20—29 år för män, som härvid uppkommit, får ses mot bakgrunden av att materialet här är relativt obetydligt. Värdena enligt formeln ge för kvinnor genomgående lägre nivå än tab. 9, kol. 6, och för män i genomsnitt en lägre nivå än sagda kolumn. Till ytterligare belysning härav meddelas i tab. 10 kapitalvärdet av en sjuk- och invalidpension på 1 krona årligen till förmån för en nu aktiv anställd. Trots den i huvudsak i sänkande riktning gjorda ändringen i förhållande till tab. 9, kol. G ligga efter allt att döma även värdena enligt formeln ej obetydligt högre än som motsvarar genomsnittet för samtliga verk inom statsförvaltningen. Tab. 10. Kapitalvärdet av sjuk- och iuvalidpension till eu nu aktiv anställd. Avsbelopp 1 kr utgående högst till pensionsåldern. Kapitalvärdet i kr. av 1 kr. årlig sjuk- och invalidpension appr. beräkn. på basis av outjämnade invalidiseringsfrekv. (utan omräkn. av vikterna, se tab. 9. kol. 6)

beräkn. enligt formeln

(2)

(8)

(4)

(5)

20 år

60 år 65 »

0-2573 0-4004

0-2788 0-4002

108 100

30 »

60 » 65 »

0-3073 0*9000

0 2964 0-4585

96 92

Kvinna 20 år

60 år

0-8068

0-67 35

30 »

60 »

1-0255

0'8408

82 Man

Kön och Mder

Pensionsålder

U)

Kol. 4 i % av kol. 3

Det ligger nära till hands att jämföra invalidiseringsfrekvenscrna inom de olika verken med resultaten av den sjukledighetsundersökning för år 1948, vilken socialstyrelsen verkställt för kommitténs räkning 1 . Tillgängligt material medgiver emellertid endast en jämförelse mellan kvinnlig personal i post- och telegrafverken samt mellan manlig och kvinnlig personal i postverket. Denna jämförelse utvisar, att vid fixerad ålder det högre genomsnittliga antalet sjukdagar per kvinnlig tjänsteman inom telegrafverket än per kvinnlig tjänsteman inom postverket i stort sett motsvaras också av en högre invalidiseringsfrekvens samt att kvinnlig personal i postverket genomgående företer högre genomsnittligt antal sjukdagar per tjänsteman och högre invalidiseringsfrekvens än manlig personal inom samma verk. När man bedömer erfarenheterna från de tre statliga affärsverken, bör man observera, att det icke varit möjligt för verken att lämna sådant material,, att detta kunnat bringas i enhetlig form, och att i övrigt svårigheter f ö r l e g a t att lämna en mera ingående belysning av invaliditetsrisken. Det hade sålunda varit önskvärt med en uppdelning på olika riskklasser för vartdera könet, eftersom för vissa grupper av anställda, exempelvis för SJ:s manliga och kvinnliga personal i utetjänst och telegrafverkets telefonister, kunna förväntas gälla invalidiseringsfrekvenser, som icke oväsentligt avvika från den övriga personalens. En diskussion med verken har visat, att fullständiga dylika uppdelningar ej nu varit möjliga att erhålla. Svårigheterna för en rationell uppdelning på riskklasser ligga be1 Undersökningen återgives i sammandrag i bil. 4 till kommitténs betänkande.

träffande vissa av dessa kategorier däri, att personal, som tillhör en för påfrestn i n g a r särskilt utsatt grupp, vid minskad arbetsförmåga överföres till en annan g r u p p med mindre påfrestande tjänstgöring. Invaliditetsundersökningarna skola i princip omfatta samtliga personer, som ä r o underkastade allmänna tjänstepensionsreglementet. Denna gränsdragning t o r d e ej genomgående ha kunnat strikt iakttagas. Då vidare för den övervägande delen av materialet de erhållna siffrorna icke kunnat uppdelas i mindre åldersklasser än 1 O-årsklasser, kunna de erhållna invalidiseringsfrekvenserna endast anses som ungefärliga. De torde likväl vid sidan av erfarenheterna från SPP k u n n a användas vid en uppskattning av den mindre del av pensionskostnaderna, som belöper på sjuk- och invalidpensioneringen. Ovan meddelade formeltyp tillämpas även för en utjämning av invalidiseringsintensiteterna enligt SPP:s erfarenhet 1940—1948, beräknade under förutsättning av tre års karens. Följande värden ha erhållits för konstanterna. Tab. 11. Konstanter i formeln för invalidiseringsintensiteten. 10 s «

ioV

r

d

Mån. A) S P P , 3 års karens B) SJ + postverket + telegrafverket (med omräkning av vikterna)

0-5

J3-7

—00027

73 Ofi

14 o

—O'OOIO

70 Kvinnor. A) S P P , 3 års karens B) S J + postverket -f telegrafverket (med omräkning av vikterna)

1-8

— 00009

0-o

16-8

—O'ooio

66 Här nedan meddelas för åldrarna 30, 40, 50 och 60 år den enligt formeln uträknade invalidiseringsintensiteten p r o mille. Tab. 12. Utjämnad invnlidiseringsintensitet pro mille. Kvinnor i åldern

Män i åldern

A) S P P , 3 års karens B) SJ + postverket + telegrafverket (med omräkning av vikterna)

30 år

40 år

50 år

G0 år

30 år

40 år

50 år

G0 år

0 50

0-5 2

l-oi

;")-29

1-39

1-80

3'69

8 02

0-54

1-0:3

3'84

10-60

0'8Ö

3'54

15-4G

Liksom praktiskt taget genomgående var fallet i tab. 9 ligger i tab. 12 vid en fixerad ålder kvinnornas invalidiseringsintensitet väsentligt högre än männens inom motsvarande material. Vidare framgår, att erfarenhetsmaterialet från de tre affärsverken, även efter omräkningen av vikterna, med endast något undantag representerar avsevärt högre invalidiseringsintensiteter än SPP:s material. Medan den statliga invalidpensionen (pension efter olycksfall i tjänsten) utgår med belopp oberoende av antalet u p p n å d d a tjänstår, göres vid beräkning av den statliga sjukpensionen ett visst avdrag, då antalet tjänstår ej uppgår till 30 (eller undantagsvis 25). Enär det relativa antalet invalidpensioner visar sig vara obetydligt, 1 ha beräkningarna ansetts kunna ske, som om invalidpensionerna utginge enligt reglerna för sjukpension. 1 För SJ, post- och telegrafverken s a m m a n t a g n a utgjorde u n d e r den till grund för tab. 9 lagda undersökningstiden antalet beviljade invalidpensioner för m ä n 7, m e d a n a n t a l e t beviljade sjukpensioner var 549; för kvinnor var antalet invalidpensioner 0 och a n t a l e t sjukpensioner 188.

e ) Speciella antaganden för beräkningar rörande familjepension Beräkningar av kostnaderna för familjepension grundas i förevarande utredning dels på antaganden om räntefot, dödlighet och invaliditet, dels på följande speciella antaganden: 1. Sannolikheten gx för en x-krig man resp. kvinna att vara gift. 2. Genomsnittliga åldersskillnaden ux mellan en x-årig anställd och dennes make. 3. Barnpensionskostnaden /£, dvs. kapitalvärdet vid en anställds död vid x års aider, räknat för 1 kr familjepensionstal, av pension till efterlevande familj utöver den pension, som skulle utgå, därest inga pensionsberättigade barn funnes. 4. Änkors resp. änklingars omgiftesintensitet. Antaganden av dylik art användas i den privata pensionsförsäkringens beräkningsteknik. För valet av h ä r ifrågavarande antaganden har man icke konsekvent kunnat lägga till grund något undersökningsmaterial, avseende just de grupper av anställda, varom fråga är i förevarande utredning. I stället har till föremål för undersökning tagits olika material, vilka i hithörande avseenden delvis icke äro representativa för statstjänstemän. En brist i fråga om den direkta representativiteten kan emellertid i viss mån uppvägas därav, att de faktorer, som påverka pensionskostnaderna, få antagas i huvudsak uppvisa samma tendens eller samma inbördes relation som i fråga om kollektivet statstjänstemän. o-_v.antagandet för män (jx -antagandet för män har gjorts till föremål för studium från olika utgångspunkter. Härvid har man bestämt kvoten mellan antalet gifta män och hela antalet män inom olika åldersklasser vid skilda tidpunkter. Dessutom h a r man emellertid fastställt intensiteter för icke-gifta mäns ingående av giftermål och för äktenskaps upplösning genom skilsmässa samt, för gifta män i olika åldrar, hustruns dödlighetsintensitet. Man har nu antagit, att den ovan nämnda kvoten, storheten (Jx, från ett visst utgångsläge utvecklar sig i tiden under inflytande av ,dessa intensiteter, som förutsatts verka oförändrade en viss tid framåt. På detta sätt har man gjort en prognos om utvecklingen av storheten gx. Förutberäkningar av angivet slag ha utförts på grundval av uppgifter r ö r a n d e hela den manliga befolkningen i riket enligt befolkningsstatistiken för åren 1925, 1930, 1935, 1938, 1941, 1943—1947. Av materialet framgår, att proportionen gifta bland männen icke undergått någon starkare förändring under åren 1945—1947. Med utgångspunkt från värdena av nyssnämnda intensiteter finner man, att det ej heller synes föreligga anledning att antaga någon större ändring för den närmaste framtiden. I Folkräkningen den 31/12 1945 redovisas fördelningen av förvaltningspersonal i statlig tjänst på kön, ålder och civilstånd inom en tolftedelssampling, som torde kunna anses vara representativ. Den på grundval av dessa siffror framräknade kvoten mellan gifta män och samtliga män har med stöd av ovannämnda studium lagts till grund för ^ - a n t a g a n d e t i denna utredning. Enligt bestämmelserna i allmänna familjepensionsreglementet utgår ej familjepension till änka (änkling) efter avliden tjänsteman om äktenskapet ingåtts efter det tjänstemannen uppnått 60 års ålder. Dessa från änke- (änklings-) pensionsrätt uteslutna äktenskap ingå visserligen i den statistik som använts vid beräkningarna, men ett särskiljande av dem har ej ansetts nödvändigt, eftersom effekten härav vid beräkningarna har ringa betydelse. Å andra sidan h a r ej heller hänsyn tagits till frånskild makes rätt till familjepension.

gx har utjämnats och uttryckts enligt formeln • Ox = 0,9 8 • t

" -"' '

för x < 47

^ = 0,93 • e- T -V )*•" "' '

för .r > 4 7

I tab. 13 angives dels ovannämnda kvot, beräknad enligt Folkräkningen, dels (jx enligt den angivna formeln. Tab. 18. Jämförelse mellan ont jämnade oeJi utjämnade r/,-värdeu för män. 100 • (),,• Åldersklass

2 5 - 3 0 år 30-85 » 35-40 » 40-45 » 45-50 » 50-55 » 55—60 » 60-65 » 65-70 »

Mittålder

outjämnat \ ärclö enl. Folkräkn.

enligt

för

för

åldersklassen

27 5 år 32-5 >» 87' 5 >> 42'ö » 47-5 »

57' i

81*8 89-8 91-o 93'6 91-2 91-7 87'8 81-5

52T» »

57'5 » 62:. • 67-5 »

formeln

niittåldern

61*2 80-2 89-9 92-8 93' o 92-6 90-s 87'4 82o

^ - a n t a g a n d e t för kvinnor Proportionen gifta bland förvärvsarbetande kvinnor är lägre än proportionen gifta i hela den kvinnliga befolkningen. Enligt befolkningsstatistiken voro den 31/12 1945 33,2 % av kvinnlig förvaltningspersonal mellan 25 och 05 års ålder gifta, medan motsvarande procentsiffra för hela den kvinnliga befolkningen mellan 25 och 65 års ålder vid samma tidpunkt var 70,2 %. Den utsträckning, i vilken gifta kvinnor utöva förvärvsarbete, och förändringarna härutinnan med tiden ha avsevärt större betydelse för ^.-antagandet än proportionen gifta i hela den kvinnliga befolkningen och förändringar i denna proportion. För den skull har undersökningen rörande ^.-antagandet för kvinnor utförts efter delvis andra metoder än för män. Tab. 14. Proportionen gifta bland kvinnlig förvaltningspersonal i hela riket enligt folkräkningarna Sl/u 1940 och Sl/ia 1945.

Ålder

% gifta bland kvinnlig förvaltvaltniugspersonal (i statlig, kommunal eller enskild tjänst)

(3) (2)

•Vw 1940

(1)

(2)

25—35 år 35—45 » 45—55 » 55—65 »

27-2 30-2 21'8 18-5

25-65 •

26-2

S1

/i2 1945 (8)

(4)

35'i 28c. 18-6

1-29 1-27 1-81 1-88

33'2

1'2 7

38'4

Det allmänt kända förhållandet att gifta kvinnor under senare tid i allt större utsträckning utöva förvärvsarbete belyses i tab. 14, som anger proportionen gifta bland kvinnlig förvaltningspersonal i hela riket enligt Folkräkningen den 31/12 1940 och Folkräkningen den 31/12 1945. Tablån utvisar att proportionen gifta stigit med i genomsnitt 27 % under fem år. Material har icke stått till förfogande för konstaterande, huruvida ökningen fortgår efter 1945 — Folkräkningen per 31/12 1950 ligger för närvarande under förberedande bearbetning, och några siffror därifrån ha ej ännu kunnat erhållas. En fortgående ökning synes emellertid sannolik, ehuru olika förhållanden möjligen h a kunnat verka dämpande på den tidigare snabba utvecklingen i denna riktning. Med ledning av ovanstående synpunkter ha till grund för denna utrednings < /x -antagande för kvinnor lagts uppgifter i Folkräkningen den 31/12 1945 rörande proportionen gifta kvinnor bland kvinnlig förvaltningspersonal i statlig tjänst, och proportionstalen ha med hänsyn till utvecklingstendenserna förhöjts med 30 %. ax har sedermera utjämnats och uttryckts enligt formeln

— (—) </.v. = 0,6 2 5 -e

v lo ]

för , i ' ^ 3 o

gx = 0,G2 5 • e v 80 ' för x ^ 35 i vilken alltså fixeras utredningens beräkningsantagande på denna punkt. 1 tab. 15 angives värdet av gx enligt Folkräkningen och enligt ovanstående formel. Tal». 15. Jämförelse mellan outjämnade och utjämnade r/x-y'åråen för kvinnor. 100 • gx Åldersklass

Mittälder

enligt enligt Folkräkningen enligt formeln Folkräkningen 3 den Vi2 1945 den »Vtl 1945 med 30 % liöjn. tor åldersklassen

2 5 - 3 0 år 30-35 » 35-40 » 40-45 » 45-50 » 50-55 » 55-60 » 60—65 » 65—70 »

27'5 är 32' 5 » 37"5 » 42-5 » 47'5 » 52 5 »» 57-5 » 62'5 » 67'5 »

38'5

46i 50-8 41-4 36-7 31'7 27-2 18-2 31'6

50-o 59'9 66-0 53'a 47-7 41-2 35-4 23-7 41-1

för mittåldern 48-7 60-8

62'i 58'7 52-5 44-5 35-6 27'0 19-3

it v -antagandet för män Beräkningar av det slag, som ovan nämnts vid undersökning rörande ^ - a n t a gandet för män, ha också utförts vid undersökning rörande ux -antagandet för män. Ehuru det hade varit önskvärt att vid förevarande utredning bestämma ux och gx ur samma material, har detta ej visat sig möjligt, utan man har — med utnyttjande av principiellt samma metod för manliga och kvinnliga anställda — måst bestämma ux ur siffrorna för en större befolkningsgrupp än den, som lagts till grund vid ^ - b e r ä k n i n g e n . BLa. efter en gjord jämförelse med en gx- och /^-undersökning inom SPP har den här valda metoden ansetts godtagbar.

I Folkräkningen den 31/12 1945 läranas uppgifter om fördelningen av samboende äkta makar efter båda m a k a r n a s ålder inom hela befolkningen och vissa grupper därav. Till grund för denna utrednings åldersskillnadsantagande för män i en viss åldersklass ha lagts ur nyssnämnda uppgifter för denna åldersklass framräknade genomsnittliga åldrar för hustrurna, vilka åldrar i regel äro lägre än männens. Genomsnitten ha beräknats rent aritmetiskt dvs. enligt formeln U,

-II"

där n är antalet hustrur, y hustrus ålder och y „, medelvärdet av denna åldeiv En >vägning» efter kapitalvärden av änkepensioner — dvs. en beräkning av ett medelvärde ymf som satisfierar ekvationen I

v

II

n

_

— vore principiellt riktigare, men skillnaden mellan genomsnittsvärdena enligt de båda metoderna är obetydlig. Vid denna undersökning har jordbruksbefolkningen undantagits liksom också icke förvärvsarbetande män. Det må nämnas, att inom jordbruksbefolkningen, om vilken ju här ej är fråga, åldersskillnaden mellan man och hustru i genomsnitt är något större än inom befolkningen i övrigt. De icke förvärvsarbetande männen utgöra en ringa minoritet utom i de högsta åldersklasserna, och det skulle med visst fog kunna göras gällande, att, med hänsyn till tjänstepensionärernas familjepensionsrätt, även denna kategori bör beaktas för ifrågavarande syfte. Effekten av en ändring härvidlag h a r emellertid relativt liten betydelse. ^ I fråga om äktenskap ingångna efter det manlig eller kvinnlig tjänsteman uppnått 60 års ålder gäller vad ovan sagts under rubriken » ^ - a n t a g a n d e t för män». De för olika åldersklasser erhållna genomsnittliga n u v ä r d e n a ha gjorts till föremål för en utjämning enligt minstakvadratmetoden, varvid för här ifrågavarande beräkningsantagande erhållits resultatet n* =

0 , 0 0 0 1 3 7 7 5 x 3 — 0,021287a; 2 + 1.1277ÖX— 1(5,741

I tab. 16 angives dels den enligt ovan beräknade åldersskillnaden mellan förvärvsarbetande gifta män och deras hustrur i hela befolkningen (utom jordbruksbefolkningen) enligt Folkräkningen den 31/12 1945, dels Ux enligt den angivna formeln. Tab. IG. Jämförelse mellan ontjämnadc och utjämnade «.t-värden för män. Mannens ålder

åldersklass

20—25 år 25-30 » 30-35 » 35-40 » 40—45 » 45—50 » 50—55 » 55—60 » 60-65 » 65—70 » 70—75 »

mittålder

22-5 år 27-5 » 32'5 » 37-5 • 42-5 » 47-5 » 525 » 57" 5 » 62" 5 » 67-5 » 72-5 »

Åldersskillnad ux i år mellan gift nian och hans hustru enligt Folkräkningen den 9 VM 1945

enligt formeln

för åldersklassen

för mittå Idem

— 0-60 + 1-07 + 2-18 + 2'85 + 3-86 + 3'54 + 3-69 -r 3-92 + 4-26 + 4'83 + 5'61

-0-57 + 1-04 + 2-16 -f 2-88 + 3-31 + 3-o 6 + 3'7 3 + 3-91 -f 4-22 + 4-70 + 5-6 2

undantagandet för kvinnor Vid bedömning av i^-antagandet för kvinnor föreligger större svårighet att genomföra erforderliga undersökningar än i fråga om ux -antagandet för m ä n . Detta sammanhänger med nödvändigheten av att vid sådana undersökningar beträffande kvinnor särskilja förvärvsarbetande och icke förvärvsarbetande. De b e r ä k n i n g a r och jämförelser, som kunnat göras mellan olika undersökningsmater i a l o c h för skilda tidpunkter, giva emellertid vid handen, att uppgifterna i Folkräkningen den 31/12 1945 rörande fördelningen av samboende äkta m a k a r efter b å d a makarnas ålder böra kunna läggas till grund för det här ifrågavarande ändamålet. Den genomsnittliga åldern hos jämnåriga förvärvsarbetande kvinnors m a k a r h a r i enlighet h ä r m e d framräknats ur nämnda fördelning inom befolkningen (med u n d a n t a g av jordbruksbefolkningen). Efter utjämning enligt minstakvadratmetoden h a r följande u^-värde erhållits att läggas till grund vid beräkningarna: Ux = 0 , 0 0 0 1 2 0 9 9 x 3 — 0,01622t>;T 2 + 0 , 7 6 6 6 x — 14,604.

I tab. 17 angives åldersskillnaden dels enligt ovan nämnda beräkningar på uppgifter ur Folkräkningen den 31/12 1945, dels enligt den angivna formeln. Tab. 17. Jämförelse mellan outjämnade och utjämnade n < -värden för kvinnor. Hustruns ålder

åldersklass

20—25 år 25—30 » 30-35 » 35-40 » 40—45 » 45-50 » 50-55 » 55-60 » 60-65 »» 65-70 » 70-75 »

mittålder

22-5 år 27-5 -> 32-5 » 37-5 » 42 5 » 47-5 » 52-5 » 57-5 » 62-5 » 67 - 5 » 72-5 »

Åldersskillnad ux i Sr mellan hustrun och hennes make enligt Folkräkningen den 31 /i2 1945

enligt formeln

för åldersklassen

för mittåldern

— 4-56 — 3'0 8 — 2-7 4 — 2-80 — 2-41 — 2-59 — 1-63 — 1*58 — 1 32 + 0 io -f 1-05

-4-32 — 345 — 2-90 — 2-57 — 2-37 — 2-21

— 2oo — 1*65 — 1-06 — 0'18 -f- l - l ö

De i det föregående behandlade speciella antagandena för beräkningar r ö r a n d e familjepension ha konstruerats med utgångspunkt från siffror ur befolkningsstatistiken. Det må nämnas, att antagandena även ha visst stöd i siffror från SPP:s erfarenhet. /'J-anlagandel för män Medan antagandena om gx och ux i stort sett kunna oförändrade tillämpas vid olika förekommande pensionsanordningar, blir /'^-antagandet beroende av de pensionsbestämmelser, som förutsättas. Sålunda beror fx av den ålder för barnet, intill vilken barnpension utgår, och av den s.k. familjepensionsskalan, dvs. kvoten mellan grundbelopp och familjepensionstal vid olika familjesammansättningar. Vidare blir fx beroende av faktorer, som måste bestämmas på grundval av statistiskt underlag, nämligen relativa antalet b a r n under slutåldern för barnpensionen och dessa barns relativa fördelning på åldrar. Även den för beräkningarna valda räntefoten har betydelse. De uppgifter ur befolkningsstatistiken,

vilka stått till förfogande, ha icke varit tillfyllest för en beräkning av /^-antagandet, och detsamma gäller de uppgifter, som erhållits rörande speciellt statstjänstemännen. Därför har man i huvudsak varit hänvisad till resultat av undersökningar, utförda inom SPP. Inom SPP har barnpensionskostnadsantagandet för manliga tjänstemän undersökts bl.a. med hänsyn till barnpensionskostnad vid såväl gifta mäns som änklingars och frånskilda mäns frånfälle, till kostnad för pension till postuma barn m.m. Kostnadsantagandet f* har fastställts på grundval av familjesammansättning och barnens åldersfördelning sådana dessa faktorer konstaterats vara vid olika tidpunkter. Dessutom h a r man emellertid också använt de ovan i samband med behandlingen av ^ - a n t a g a n d e t för män omnämnda intensiteterna jämte födelseintensiteter. Man har därvid, på sätt motsvarande det vid behandlingen av ^ - a n t a g a n d e t för män tillämpade, antagit att / ' från ett visst utgångsläge utvecklar sig i tiden under inflytande av intensiteterna för giftermål, skilsmässor, födelser etc. På detta sätt har man gjort en prognos om utvecklingen av fx. Beräkningarna utvisa en tendens hos barnpensionskostnadstalet / ' att öka under 1940-talet, främst beroende på nativitetsförhållandena. Denna tendens oaktat ha emellertid familjesammansättning och åldersfördelning, sådana som dessa konstaterats per den 1/4 1945, tidpunkten för SPP:s senaste fullständiga statistiska undersökning av hithörande slag, utan extrapolation för väntad kostnadsökning bedömts vara lämpligt underlag för denna utrednings /"'-antagande. Detta motiveras av att en extrapolation väl kan utföras för manliga anställda på grundval av de undersökningar, vilka utförts beträffande dessa, men att då för kvinnliga anställda lika ingående undersökningar ej ha kunnat göras, den inbördes relationen mellan männens och kvinnornas / ' - a n t a g a n d e vid en dylik extrapolation kunde bliva på okontrollerbart sätt förändrad. I övrigt är nämnda ökning ej alltför betydande i förhållande till de ursprungliga / ' - v ä r d e n a , vilka i sin tur ha relativt liten betydelse för hela pensionskostnaden. Då sålunda SPP:s undersökning per den 1/4 1945 lagts till grund för bestämningen av /"'-antagandet, har emellertid detta skett med det förbehållet, att i den mån jämförelser mellan resultatet av SPP:s undersökning och annan statistik av betydelse härvidlag kunnat göras, behörig hänsyn skall tagas härtill. En sådan jämförelse har utförts rörande antalet barn, varom Folkräkningen den 31/12 1945 lämnar vissa upplysningar. Av dessa kan framräknas genomsnittligt antal b a r n under 18 års ålder per familjeföreståndare tillhörande familjetyp samboende äkta makar i hela befolkningen utom jordbruksbefolkningen. Tab. 18. Antal barn under IS ur i genomsnitt per gift inan. Antal barn under 18 år i genomsnitt per gift inan enligt Mannens ålder

25—35 är 35—45 » 45-55 » 55-65 »

Folkräkningen den »Vii 1945

Sl'P:s undersökning per l.U 1945

111 1-5 0 0-97 0-84

O-o-i 1'38 0-96 0-29

Som synes av tab. 18 uppvisar SPP:s undersökning lägre värden i lägre åldrar, medan i högre åldrar värdena enligt Folkräkningen och enligt SPP:s undersökning ligga på ungefär samma nivå. Då detta förhållande torde kunna förklaras

av att familjebildningen ofta inträder något senare för tjänstemän än för andra befolkningsgrupper — en relativ förskjutning som kan antagas gälla även de anställda, som omfattas av förevarande utredning — har någon ändring ej ansetts b ö r a göras av den på grundval av SPP:s undersökning framkomna barnpensionskostnadsnivån för manliga anställda. /£-antagandet h a r alltså grundats på de beräkningar som utförts inom SPP, varvid på grund av olikheter mellan SPP:s försäkringsvillkor och statens familjepensionsreglemente evalvering gjorts med hänsyn till skiljaktigheter beträffande den ålder för barnet, intill vilken barnpension utgår, familjepensionsskalan och ränteantagandet. /*-antagandet för män har sålunda efter utjämning bestämts enligt formeln rb 0024 :i7i '* = 9x

6,6 -10 - ° '

'*-

f'x- antagandet för kvinnor I fråga om kvinnor föreligga ej blott de ovan omtalade svårigheter för bestämning av /t-antagandet, vilka uppträda i fråga om män, utan därtill kommer även, att SPP icke utfört lika ingående undersökningar rörande kvinnornas /'*-antagande som rörande männens, detta främst beroende på att dylika undersökningar, med hänsyn till det ringa antalet försäkrade kvinnliga tjänstemän, skulle ha ett rätt begränsat värde. Av samma anledning har en sådan bearbetning av detta material för föreliggande utredning icke ansetts motiverad. I stället har tillämpats en indirekt metod, där som utgångspunkt valts SPP:s undersökningar av material rörande manliga anställda. Som ett ungefärligt mått på barnpensionskostnaden fördelad på kvinnliga anställda har tagits den ur nämnda SPP-material för manliga anställda beräknade genomsnittliga barnpensionskostnaden, fördelad på hustrurna efter dessas åldrar x. En felkälla av betydelse är, att säkerligen endast en minoritet bland dessa hustrur har tjänstemannaställning och att man därför icke kan förvänta, att nämnda kostnad utan korrektion skall vara tillämplig för kvinnliga tjänstemän. Det har emellertid bedömts som godtagbart att låta dessa kostnadssiffror angiva de verkliga kostnadernas proportion vid olika kvinnoåldrar. Sedan evalvering gjorts med hänsyn till skiljaktigheter mellan SPP:s försäkringsvillkor och statens familjepensionsreglemente efter i huvudsak samma principer som beträffande fbx -antagandet för män, har det återstått att bestämma nivån för kvinnornas barnpensionskostnad. För bedömning av nämnda nivå har gjorts en jämförelse mellan antal barn i genomsnitt per gift kvinna. Folkräkningen den 31/12 1945 innehåller uppgifter rörande antal hustrur tillhörande familjetyp samboende äkta makar inom hela befolkningen utom jordbruksbefolkningen den 31/12 1945, efter ålder och efter antal barn under 18 år, och härur har beräknats antal b a r n i genomsnitt per hustru. Vidare redovisas i byråchefen J. östlinds kostnadsutredning av den 15/4 1948 rörande pensioneringen av Stockholms stads tjänstemän ett material, v a r u r antal barn under 19 år i genomsnitt per gift kvinnlig tjänsteman har framräknats. Detta antal har genom proportionering mot motsvarande antal i SPP:s material omräknats till att gälla antal barn under 18 år. I detta sammanhang må nämnas, att materialet från undersökningen för Stockholms stad icke varit lämpat för direkt utnyttjande för den här ifrågavarande beräkningen av fx. I tab. 19 redovisas antalet barn per gift kvinna enligt de olika undersökningarna. Även barn till ogifta mödrar ha härvid, vad gäller de i tabellen upptagna talen n och n men ej n , fördelats på de gifta.

Tab. 15). Antal barn under 18 år i genomsnitt per gift kvinna. Antal barn under 18 år i genomsnitt per gift kvinna Kvinnans alder

25-35 Ar 35-45 45—55 » 55—65 »

enligt enligt undersökning enligt Sl'P:s underFolkräkningen för Stockholms stads sökning ior l)ustrur 31 den )2 1945 tjänstemin till manliga anställda "i

"2

"s

-

(>64 0-7 2 f>86 008

1-12 1'86 0-64 0-11

l 30 1-46 0-69 015

KV1

ino

'3

"3

116 107 108 136

57 53 55 73

Det genomsnittliga antal barn som framräknats ur Folkräkningens uppgifter avser, liksom ock var fallet vid SPP:s undersökning, icke enbart förvärvsarbetande kvinnor, varför det är naturligt att hithörande värden överstiga antalet barn per kvinna enligt undersökningen för Stockholms stad, vilken avsåg uteslutande gifta kvinnliga tjänstemän anställda hos staden. Antalet barn per gift kvinnlig tjänsteman i hela riket torde ej understiga antalet barn per gift kvinnlig tjänsteman i Stockholm. Jag har ansett mig kunna utgå från en nivå för det genomsnittliga barnantalet i anslutning till undersökningen för Stockholms stad. Med hänsyn till att familjepensionsskalan åstadkommer, att relativa avvikelser i barnantal motsvara något mindre relativa avvikelser i barnpensionskostnaden har sålunda, med utgångspunkt från relationen ~-=-i ovann,

stående tabell, '— för kvinnor i föreliggande undersökning bedömts utgöra 60 % 9* av det enligt ovan på grundval av SPP:s undersökning framräknade värdet. Skulle nyssnämnda procenttal ändras med 5 enheter, komme detta att betyda en ändring av den sammanlagda pensioneringskostnaden för kvinnor med endast 0,0 2 å 0,0 3 %. Efter utjämning har jbx-antagandet för kvinnor fastställts enligt formeln

lb ' • v — - .j . J Q —0.0036 (*—88,5)»

g* Det bör framhållas, att den under rubriken »^-antagandet för kvinnor» nämnda förhöjningen av gx med 30 % på grund av ovanstående formels konstruktion kommer att gälla även/f Omgiftesintensiteten för änkor resp. änklingar För bedömning av omgiftesintensiteten för änkor efter statstjänstemän finnes icke något nyare material. Beräkningar, som utförts å uppgifter ur befolkningsstatistiken, utvisa omgiftesintensiteten och utvecklingstendenser för denna i fråga om änkor i hela riket. Emellertid ha änkor, vilka uppbära änkepension, avsevärt lägre omgiftesintensitet än samtliga änkor i hela riket, vilket främst torde bero på att pensionen upphör vid omgifte. Sålunda har i SOU 1934:29 (s. 102^103) påvisats, att omgiftesintensiteten för änkor efter statstjänstemän under perioden 1921—1932 utgjorde ungefär V3 av omgiftesintensiteten för änkor inom hc.la

befolkningen åren 1911—1920 och att nedan angivna, av riksförsäkringsanstalten tillämpade antagande kunde anses lämpat för beräkningar rörande pension till änkor efter statstjänstemän. Vidare har omgiftesintensiteten för änkor, vilka u p p b ä r a änkepension från SPP — materialet har dock ännu relativt liten omfattning — befunnits ligga på samma nivå som enligt nämnda antagande för riksförsäkringsanstalten. Med hänsyn till ovanstående har i förevarande utredning riksförsäkringsanstaltens antagande tillämpats, dvs. omgiftesintensiteten för en x-årig änka har antagits bliva uttryckt genom formeln 0,03 • 1 0 - ° 0 0 1 ^ - 1 7 ) 2 Det m å framhållas, att måttliga variationer i omgiftesantagandet ha relativt obetydligt inflytande på pensionskostnaden. Den tillämpade omgiftesintensiteten för änkor utgör ca 20 % av den från befolkningsstatistiken för år 1945 beräknade omgiftesintensiteten för änkor. I fråga om änklingar har man i förevarande utredning utgått ifrån att det förhållandet, att pensionen u p p h ö r vid omgifte, verkar minskande på omgiftesfrekvensen i relativt m i n d r e grad än i fråga om änkor. Någon egentlig undersökning häröver har icke kunnat göras. Omgiftesintensiteten för änklingar h a r emellertid i denna utredning med utgångspunkt från det förut sagda antagits utgöra 30 % av omgiftesintensiteten för änklingar i hela riket under år 1945. Efter verkställd utjämning av omgiftesintensiteten för änklingar inom befolkningen h a r antagits, att omgiftesintensiteten för a>årig änkling efter statsanställd kvinna följer formeln 0 , 0 5 6 5 - 1 0 -0,0009 {*-27)S

f) A n t a g a n d e o m frivillig a v g å n g Inom det enskilda näringslivet h a r den s.k. oantastbarhetsprincipen i fråga om personalpensioneringen mer och mer vunnit terräng. Den gäller numera i det övervägande antalet fall vid pensionering av förvaltningspersonal och tillämpas helt vid pensionering i SPP. Denna princip innebär bland annat, att en anställd, som avgår ur tjänst på grund av annan orsak än dödsfall, sjuk- och invalidpensionering eller uppnående av pensionsåldern, efter försäkringsteknisk beräkning gottskrives hela den pensionsrätt, som svarar mot av honom själv och hans arbetsgivare erlagda avgifter. Det må framhållas, att intjänt pensionsrätt i regel ej torde tillgodoräknas beträffande rörligt tillägg, å vilket försäkring ej tecknats. Under förutsättning att pensionsförmånerna från början helt försäkrats, komme en statsanställd vid tillämpning av denna inom den privata pensionsförsäkringen gällande princip att vid avgång i förtid få behålla hela den intjänta pensionsrätten. Skulle för en befattningshavare, som redan en tid varit i statstjänst, pensionsnivån höjas på grund av automatiska pensionsregleringar (exempelvis genom ett reglementsenligt rörligt tillägg) eller på grund av pensionsregleringar i särskild ordning, bleve den försäkringstekniskt beräknade intjänta pensionsrätten mindre än om den nya nivån hade gällt redan från anställningens början. Om man emellertid bortser från dylika nivåhöjningar efter inträdet i statstjänst och alltså räknar med oförändrad nivå för pensionen från en och samma befattning, finner man, att vid tillämpning av oantastbarhetsprincipen de totala pensionskostnaderna för staten, uttryckta i pensionsavgifter, icke skulle — under i övrigt oförändrade förhållanden — påverkas av frivillig förtidsavgång ur tjänst. Vid de faktiskt gällande reglerna för den statliga pensioneringen blir däremot förhållandet ett annat, enär vid en statsanställds frivilliga avgång i förtid den avgångnes intjänta pensionsrätt beräknas enligt för honom ofördelaktigare grun-

Tab. 20. Pensionsrätt Tid frivillig avgång ur tjänst uttryckt i procent av «let med rörligt tillägg (33 %) höjda begynnelse, resp. slutunderlaget. InträdesSlder 25 Ar. Alternativ a: Intjänt pensionsrätt, beräknad enligt den privata pensionsförsäkringens teknik, med bibehållande av den ursprungliga pensionsåldern (00 resp. 65 år) och ined sjuk- och invalidpensionen nedsatt i samma proportion som ålderspensionen. Alternativ b: Intjänt pensionsrätt, beräknad enligt den privata pensionsförsäkringens teknik, med generell tillämpning enligt 24 § i allmänna tjänstepensionsreglementet av en pensionsålder av 65 år och med sjuk- och invalidpension enligt grunderna för 26 § 2 mom. i allmänna tjänstepensionsreglementet. Alternativ c: Tjänste- och familjelivränta enligt de statliga pensionsreglementena. Beräkningsgrunder fur alternativen a och b: För man P 51 3 %, för kvinna P 51, för 4 år yngre man, 3 %. Invalidisering enligt SPP:s erfarenhet med 3 års karens.

Alternativ a Ålder Tid frivillig avgång ur tjänst

Alternativ 1>

Tjänstepension och familjepension Man

Kvinna

26 Ar 27 »

45 8-8

4-1 8-1

is »

13o 21o 39*2 55-o

12i

Man

Lönegrad

30 » 35 » 40 » 45 « 50 »> 55 » 59 »

68-7 80-6

91o 98-3

12-5 18-5 29-9 55-7 78-3 98-2 115-8 131-4 142-7

J9 6 37-1 52-6 66-3 78-4 89-1 96-8

27 > 28 » 30 • 35 » 40 •> 45 " 50 » 55 » 60 » 64 »

4-1 8-1 12-o 19-4 36-3 50-9 63-6 74- 7 84-3 92-7 98-6

3 7 7'8 10-9 17-7 33T, 47-8 605 71-7 81-7

90-e 97-2

Man och kvinna Kvinna

8, pensionsålder

6-a

Lönegrad

26 år

Alternativ c

4-3 8-5 12-5 20-2 37*6 52-4 65 3 76-4 85*7 93-3 98-7

4-2 8-2 12-2 19-7 36 9 51-7 64-5 75-4 84-1 91-5 97-2

Familjepension

0-0 00 5-0 8-5 17-3 26-5 36i 46i 56-4 63-9

0-o O-o

53-7 64-4 73*0

0-o

0-o

60 dr.

6-2 12-3 18-2 29-5 55-3 78-0 97-8 115-2 130-3 141-3

19, pensionsålder

Tjänstepension

6-4 10-7 21-5 32-2

43-o

05 dr.

Oo 5-o 8-5 173 26-5 36i 46i 56-4 65-8 73-3

0-o 5-6 9-4 18-8 28-2 37-6

47-o 56-4

65-s 73-s

der än vid oantastbar privat pensionsförsäkring. De beräknade pensionskostnader (avgifter), som i förevarande utredning bygga på den privata pensionsförsäkringens premiereservteknik (jfr den nedan under 4. avhandlade tabellen i Bihang D), äro därför större än de faktiska. Skillnaden kan sägas utgöra den kost-

Tab. 21. Frivillig avgång ur tjänst i förtid. Siffror avseende personal hos postverket år 1949. Pro mille-sHfrorna inom parentes bygga på ett mycket obetydligt material.; Postassistenter Män • Antal observationsår Antal avgångsfall

Postexpeditörer

Brevbärare

Kontorsbiträden

Samtliga

1 177 2

145 3

8 431 39

— —

9 753 44

1038 41

— —

4 052 198

5 185 239

— — — — — — — — — —

0 8 8 7 2 1 0 0 0 0

0 52 77 66 44 18 8 0 0 0

0 50 67 65 49 18 6 0 0 0

Kvinnor. Antal Antal

observationsår avgångsfall

—

Avgängsfrekvcns i °/oo

Ålder

Män. 1 5 — 1 9 år 2 0 — 2 4 .» 25-29 » 3 0 - 3 4 -» 35—39 » 40—44 » 45-49 » 50-54 » 5 5 - 5 9 >» 60 år och däröver

— 0 0 4 0 16 0 0 0 0

(0) (0) (36) (36) (0) (0) (0) (0) (0)

0 8 8

0 41 39 65 66 19 0 0 0 0

— — — — —

t

3 0 0 0 0 0

Kvinnor. 1 5 — 1 9 år 20—24 » 25-29 » 30—34 » 35—39 » 40—44 » 45-49 » 50—54 » 55—59 » 60 år och däröver

(0) (0) (0) (0) (0) (0) (0) (0) (0)