('angående lönereglering för landsstaterna i länen m. in.',)

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 71. 1

N:o 71.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående lönereglering för landsstaterna i länen m. in.; gifven Stockholms slott den 21 februari 1.908.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen 1:°) medgifva, att länsstyrelsernas kassarörelse skall från den 1 januari 1909 öfverflyttas på riksbankens skilda kontor i residensstäderna, samt att Kungl. Maj:t, efter öfverenskommelse med fullmäktige i riks­ banken, må meddela de bestämmelser, som i afseende härå må finnas erforderliga; 2: o) att godkänna följande aflöningsstat och öfver gångsstat för lands­ staterna att tillämpas från och med år 1909:

Aflöningsstat.

Tjänst- Förvaltgörings- Orts- Summa Lön. nings- Anmärkningar. pennin- tillägg. kr. biörag. gar.

Landssekreterare och landskamrerare:

i första klassens län: Malmöhus samt Göteborgs och Bohus. 8,200 lEfter 5 år kan lönen

Transport 20,000 11,600 1,200 — 32,800 Bill. till Biksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 1 Band. 54 Haft. (No 71). 1

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71. 5

Tjänstgörings- Förvalt­ Orts- Summa Lön. nings - Anmärkningar. pennin- tillägg. kr. gar.

Transport 899,100 479,950 13,625 32,400 1,425,075 med 40,000 intill 50,000 ijjv. o.s.v med 200 kr. för hvarje 10,000 tal af folkmängden, förslagsvis — — — 27,200 27,200

Häradsskrifvare: 1 tjänsteman (Jämtlands, Yästerbottens och Norrbottens län) 2,200 1,000 200 3,400 11 tjänstemän (Jämtlands, Yä- Efter 5 år kan lönen sterbottens och höjas med 500 kr. Norrbottens län) 24,200 11,000 2,200 — 37,400 5 år med likaledes

94 tjänstemän » » 206,800 94,000 — — 300,800 hvartill kommer förvaltningsbidrag med 150 kr. för hvarje fullt 5,000-tal af folkmängden i tjänstedistriktet, förslagsvis 113,550 113,550

Länsmän:

1 tjänsteman (Jämtlands, Yä-

sterbottens och Norrbottens län) 1,500 1,000 200 300 3,000 67 tjänstemän (Jämtlands, Yä- Efter 5 år kan lönen sterbottens och höjas med 300 kr. . och efter ytterligare Norrbottens län) 100,500 67,000 13,400 20,100 201,000 5 år med likaledes

Summa! 1,865,000 1,073,95o| 29,62ö| 319,250 3,287,825

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

Öfvergångsstat.

Tjänst- Förvaltgörings- Orts- Summa Lön. nings- Anmärkningar. pennin- tillägg. kr. bidrag. gar.

hvartill kommer rörligt förvaltningsbidrag åt 12 kronofogdar och åt 12 häradsskrifvare**) Summa 159,800 85,600 400 12,600 258,400

3:o) att — med undantag för landträntmästarne — godkänna föl­ jande villkor och bestämmelser för åtnjutande af de i staten upptagna aflöningsförmåner, nämligen: att innehafvare af ordinarie befattning vid landsstaten skall vara underkastad såväl den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet och jämk­ ning i åligganden som ock den reglering af tjänstgöringsområde, som kan varda föreskrifven; att med ordinarie befattning vid landsstaten icke må förenas annan tjänst å rikets eller riksdagens stat och med landssekreterar- eller landskamrerartjänst ej heller befattning å kommuns stat; att med ordinarie befattning vid landsstaten icke heller må förenas vare sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är med Kungl. Maj:ts oktroj försedt eller blifvit såsom aktiebolag registreradt, eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag eller annan tjänstebefattning af hvad slag som helst, så framt ej, hvad angår landssekreterare och landskamrerare, Kungl. Maj:t och, hvad angår innehafvare af annan befattning, Konungens befall­ ningshafvande, uppå därom gjord framställning och efter pröfning, att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning ej må anses inverka

*) Inberäknad en tjänsteman på Öland, hvars befattning enligt tidigare beslut förklarats skola indragas. **) hvilket inbogripos i det uti aflöningsstatcn för ändamålet upptagna belopp.

Kungl. Maj.is Nåd, Proposition N:o 71. 7 hinderligt för tjänstgöringen vid landsstaten, finner uppdraget eller tjänstebefattningen kunna få tills vidare mottagas och behållas; att tjänstgöringspenningar få uppbäras endast för den tid, befattnmgsinnehafvare verkligen tjänstgjort eller åtnjutit semester, men för den tid, han eljest varit från tjänstgöring befriad, skola utgå till den som uppehållit befattningen; att den . med häradsskrifvartjänst förenade förmån af debetsedelslösen skall tillfalla den, som under ordinarie tjänstinnehafvares tjänst­ ledighet ^ förrättat debiteringen och utfärdat debetsedlarna, dock att, därest skilda personer därmed tagit befattning och öfverenskommelse dem emellan ej träffas, fördelning af ifrågavarande debetsedelslösen skall verkställas af Kungl. Maj:ts befallningshafvande; att den, som af sjukdom hindras att förrätta sin befattning, äger uppbära hela lönen, jämte ortstillägg, där sådant förekommer, men att den, som undfår ledighet för svag hälsas vårdande, enskilda angelägen­ heter eller särskilda uppdrag eller i behörig ordning afstänges från tjänstgöring eller eljest är lagligen förhindrad att sköta befattningen, kan förpliktas att under ledigheten utöfver sina tjänstgöringspenningar afstå så mycket af lönen eller ortstillägget, som för befattningens uppe­ hållande erfordras eller eljest pröfvas skäligt; att aflöning ej . må utgå till tjänsteman eller betjänt för den tid, hvarunder han afhållit sig från tjänstgöring utan att hafva i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet eller kunnat styrka giltigt förfall; att därest tjänsteman eller betjänt varder afstängd från tjänst­ göring eller i häkte tagen, den del af hans aflöning, som icke af Konungens befallningshafvande pröfvas böra användas till befattningens uppehållande, skall under tiden innehallas, såvida ej Konungens be­ fallningshafvande finner skäligt låta honom uppbära något däraf; att, därest förhöjning af lönen efter viss tids fortsatt innehafvande af samma tjänst är i stat medgifven, tidpunkten för första förhöjningen bestämmes att inträda efter fem år, under villkor att innehafvaren under mer än fyra femtedelar af den tjänste­ tid, som erfordras för att vinna nämnda förhöjning, med godt vitsord bestndt sin egen eller, på grund af förordnande, annan statens tjänst eller fullgjort annat offentligt uppdrag, dock att härvid icke må föras honom till last den tid, han åtnjutit semester, och för andra förhöjningen, om sådan äger rum, efter ytterligare fem år, på samma villkor, samt för tredje förhöjningen, därest sådan kan ske, efter än ytterligare fem år, äfvenledes på samma villkor,

8 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 71.

under iakttagande dels hvad hvar och en af omförmälda löneförhöj­ ningar angår, att den högre aflöningen ej får tillträdas förr än vid början af kalenderåret näst efter det, hvarunder den stadgade tjänsteåldern blifvit uppnådd, och dels att löntagare därvid tillgodoräknas den tid, som före den nja aflöningsstatens trädande i kraft förflutit från hans tillträde till befattningen på grund af vare sig fullmakt eller konstitutorial eller förordnande i följd af frågan om reglering af löne­ förhållandena m. m. vid landsstaten; att likväl löntagare, som, då han intjänat stadgad tid för erhållande af löneförhöjning, redan uppnått den lefnads- och tjänsteålder, som be­ rättigar honom till pension, icke må samma förhöjning tillträda; att semester må, när sådant kan ske utan hinder för göromålens behöriga gång, åtnjutas af landssekreterare och landskamrerare enhvar under en och en half månad samt af öfriga tjänstemän vid länsstyrel­ serna enhvar under en månad årligen; att länsman, som har boställe sig anslaget, skall vara där bosatt, såvida icke Kungl. Maj:t finner skäligt annorlunda medgifva; att vid afgång från tjänsten till följd af afskedstagande, entledi­ gande eller dödsfall själfva lönen äfvensom ortstillägget utgår till må­ nadens slut; att i fråga om skyldighet att från tjänsten afgå äfvensom i fråga om rätt till pension skall gälla hvad i särskild lag angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension är vid tiden för den nya lönestatens ikraftträdande eller, såvidt angår innehafvare af befattning, som där­ efter tillträdes, vid tillträdet till befattningen stadgadt; att den, som tillträder den nya aflöningsstaten, skall vara skyldig underkasta sig, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, upphörande af eller minskning i extra inkomster, som kunna åtfölja tjänstbefattning eller utgå för .bestyr i sammanhang därmed; 4:o) att förklara ej mindre att enhvar, som med eller efter 1909 års ingång tillträder i aflöningsstaten upptagen befattning vid landsstaten, skall vara pliktig att underkasta sig nu omförmälda villkor och bestämmelser; samt att de förutvarande innehafvare af dylika befattningar, hvilka icke före den 1 november 1908 anmäla att de vilja underkasta sig den nya aflöningsstaten samt nyssnämnda villkor och bestämmelser, och som icke lagligen kunna därtill förbindas, skola varda bibehållna vid 'dem dittills tillkommande aflöningsförmåner äfvensom, i den mån ej annat föranledes af bestämmelserna i förenämnda lag, vid den rätt till pen­ sion, som dittills tillkommit dem;

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71. 9

5:o) att för beredande af tillgång till arfvode åt extra länsnotarie!och öfriga extra biträden hos länsstyrelserna samt till vikariatsersättning under semester för därtill berättigade tjänstemän anvisa på ordinarie stat ett reservationsanslag af 193,000 kronor med rätt för Kungl. Maj:t att af detta anslag redan år 1908 använda 15,000 kronor till ökning af arfvodena åt de extra biträdena vid de länsstyrelser, där sådan ökning firmes vara mest behöflig, samt med förklarande att efter in­ dragning af landträntmästaretjänst Kungl. Maj:ts vederbörande befall­ ningshafvande skall äga att uppbära samt mot redovisning och med besparing af anslag från nyssnämnda reservationsanslag, på sätt Kungl. Maj:t kan finna godt stadga, till extra biträdens aflöning använda de den indragna tjänsten tillhörande provisioner. Vid bifall till hvad under punkterna 2:o) och 5:o) här ofvan föreslagits kommer det ordinarie anslaget till landsstaterna i länen kr. 2,739,350: — hvilket med afdrag för beloppet af landshöfdingarnas

däraf 150,000 kr. reservationsanslag, att höjas med... » 1,318,375: —

däraf 193,000 kronor reservationsanslag och 140,750 kronor förslags­ anslag.

Vidare föreslår Kungl. Maj:t Riksdagen dels att för juridiskt biträde åt de svenska lapparna i Norge samt till lappfogdar och lappförmän äfvensom ordningsmän inom lappbyarna på extra stat för år 1909 anvisa 20,500 kronor, dels och att likaledes på extra stat för år 1909 ställa till Kungl. Maj:ts förfogande ett förslagsanslag af 350,000 kronor att, hufvudsakligen under de i bifogade protokoll angifna villkor för åtnjutande af bidrag från anslaget, användas till aflöning och underhåll af särskild polisstyrka på landet, där sådan kan af förhållandena påkallas under medgif­ vande tillika dels att af detta anslag ett belopp af 10,000 kronor må i län, där länsdetektiv ej anställts, användas till åtgärder i särskilda fall för gröfre brotts upptäckande och förbrytares efterspanande och gripande, dels att Kungl. Maj:t må af anslaget använda lämpligt belopp till årsarfvode åt en polistjänstemän, som förordnas att inom civildepartementet biträda ej mindre vid uppläggning och förande af register öfver den polisstyrka, som kan komma att ur vissa städers poliskårer ställas till länsstyrelsernas förfogande för beredande af polis- Bih. till Riksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 1 Band. 54 Häft. 2

10 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71. skydd vid oroligheter å rikets landsbygd, än ock vid beredning inom departementet af frågor om samma polisstyrkas användning i före­ kommande fall dels ock att Kungl. Maj: t må af detta anslag redan för år 1908 använda ett belopp af 10,000 kronor för det med anslaget afsedda ändamål. De till ärendet hörande handlingar skola riksdagens vederbörande utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Hugo Hamilton.

Kung},. Maj.is Nåd. Proposition N:o 71. 11

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21 februari 1908.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern L indman , Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena T rolle , Statsråden : A lbert P etersson , A lfred P etersson , H ederstierna , H ammarskjöld , Roos, grefve H amilton , grefve E hrensvård , M alm .

1: o ).

Departementschefen, statsrådet grefve Hamilton, anhöll i under­ dånighet att få underställa Kungl. Maj:ts pröfning frågan om lands­ statens lönereglering och organisation samt yttrade: Nu gällande lönebestämmelser för landsstaten återfinnas hufvud­ sakligen uti nådiga brefven till kammarkollegium och statskontoret den 31 maj 1878, angående lönereglering för vissa af de till landsstaten hörande tjänster, den 28 maj 1880, angående lönereglering för härads-

12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

skrifvare, samt den 22 juni 1883, angående lönereglering för landt­ räntmästare. Med anledning af särskilda underdåniga framställningar om för­ bättrade aflöningsförmåner för vissa tjänstemän och betjänte vid lands­ staten, hvilka framställningar remitterats till statskontoret för utlåtande, har statskontoret den 2 oktober 1900 yttrat, att den omständigheten, att göromålens mängd och beskaffenhet hos de olika länsstyrelserna undergått väsentliga förändringar, sedan lönerna för landsstaten senast reglerades, jämte hvad i öfrigt anförts uti vissa af statskontoret tidigare efter nådiga remisser behandlade ansökningar om lönereglering för särskilda grupper af landsstatstjänstemän, syntes statskontoret tala för en allmän om­ reglering af lönerna för landsstatens ämbets- och tjänstemän. Stats­ kontoret, som icke fann sig kunna eller böra tillstyrka lönereglering för en grupp bland dessa tjänstemän, utan att samtidigt frågan om öfriga landsstatstjänstemäns löneförmåner, efter verkställd utredning och jäm­ förelse de särskilda grupperna emellan, tagits under öfvervägande, hem­ ställde därför, det Kungl. Maj:t måtte förordna om en allmän revision af löneförhållandena vid landsstaten. Genom nådigt bref den 26 okto­ ber 1900 anbefalldes statskontoret ock att föranstalta om en dylik revi­ sion och därefter till Kungl. Maj:t afgifva det yttrande och förslag i ämnet, hvartill berörda revision kunde anses föranleda.

Stats­ Uti sitt med anledning häraf den 14 oktober 1902 afgifna under­ kontorets ut­ dåniga utlåtande yttrade statskontoret, bland annat, att ämbetsverket låtande den 14 oktober ansåge det obestridligt, att under den tid, som förflutit sedan nu gällande 1902. aflöningar för landsstaten fastställdes, mångahanda förändringar inträffat såväl beträffande lefnadskostnader och den allmänna lefnadsnivån som i fråga om arbetet vid länsstyrelserna, och att dessa förändringar vore allestädes så väsentliga, att de påkallade vidtagandet snarast möjligt af en ganska omfattande lönereglering. En högst betydande prisstegring å nästan alla lifvets förnödenheter och omfattande rikets samtliga län, såväl stad som land, måste anses till fullo konstaterad. Denna pris­ stegring hade fortvara så lång tid, att ingen anledning förelåge till ett antagande, att densamma komme att annat än högst tillfälligtvis och då endast beträffande färre, mindre betydande artiklar utvisa en åter­ gång. — Enahanda vore förhållandet med den allmänna lefnadsnivån i jämförelse med den tid, då nu gällande löneregleringar fastställdes. I samband härmed hade såväl kostnaderna för tjänstemännens utbild­ ning som anspråken på dem i öfrigt i hög grad stegrats. En stigande välmåga hos landets befolkning i allmänhet både höjt anspråken på en

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71. 13

förbättrad lefnadsställning inom alla samhällslager. Härtill komme, att en stor del af de löner, hvilka genom berörda regleringar fast­ ställdes, blifvit bestämda under förutsättning af möjlighet för tjänsteinnehafvaren att vid sidan af sin statstjänst utöfva annan verksam­ het — en förutsättning, som dels icke allestädes visat sig vara verk­ lighet och dels numera måste anses otidsenlig, då det gällde tjänster, hvilka såsom landsstatstjänsterna borde upptaga tjänstemannens helaarbetstid. Detta nödtvång för en tjänsteman att för sin utkomst till­ gripa bisysselsättningar icke blott skapade minskadt intresse för stats­ tjänsten, utan äfventyrade ock den själfständighet gent emot privata inflytelser, som särskild! vore af betydelse vid utöfvande af landsstatstjänst. En löneförbättring för alla landsstatstjänstemän ansåge statskontoret därför vara af trängande behof påkallad, om landsstaten skulle hafva utsikt att förvärfva och bibehålla dugande krafter till utförandet af de mångsidiga och för allmänheten, de centrala ämbetsverken, Kungl. Maj:t och Riksdagen viktiga och ansvarsfulla värf, som ålåge denna tjänstemannakår. Efter detta allmänna uttalande i fråga om behofvet af en lönereg­ lering för landsstaten öfvergick statskontoret till frågan om grunderna för aflöningens bestämmande och anförde, att den egentliga så kallade lönen borde utgå med samma belopp åt tjänstemän i samma grad utan hänsyn därtill, att dessa tjänstemäns arbetsprodukt i skilda län till följd af länens olika storlek och andra omständigheter vore olika; att däremot för sådana tjänster, hvilkas besvärlighet växlade efter länens storlek, folkmängd eller andra förhållanden, tjänstgöringspenningarna för samma tjänstegrad borde bestämmas efter förhållandena i olika län och en indelning af länen i klasser för sådant ändamål företagas, dock att eu sådan klassindelning torde böra afse endast landssekreterare och landskamrerare, landträntmästare samt länsnotarie!’ och länsbokhållare, enär för öfriga landsstatstjänstemän arbetskvantiteten, om den också växlade inom olika län och distrikt, dock icke lämpligen kunde läggas till grund för en klassindelning; att den indelning af länen, som för nu angifna ändamål borde ske, syntes böra företagas lika för alla de nyss upp­ räknade, vid länsstyrelserna anställda tjänstemännen, då skäl saknades för det antagandet, att länens storlek och folkmängd skulle verka olika på de skilda tjänsternas besvärlighet; att, enligt statskontorets mening, det alltså saknades fog för det i vissa fall för närvarande rådande för­ hållandet-, att ett och samma län i fråga om landssekreterare och lands-

14 Eungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

kamrerare hänförts till en klass och beträffande landträntmästare, länsnotarier och länsbokhållare till en annan; att åtskilliga länsstyrelser visser­ ligen uttalat, att all klassindelning efter tjänsternas besvärlighet i de olika länen borde upphäfvas, men att det skäl, som för detta yrkande hufvudsakligen anförts eller att länsstyrelserna i de större länen i all­ mänhet hade att förfoga öfver större arbetskrafter än länsstyrelserna i de mindre länen, ity att vid de förra vore anställda flera extra tjänste­ män samt dessutom ofta extra länsnotarie!' och extra länsbokhållare, syntes statskontoret icke böra föranleda till upphäfvande af klassindelningen, då, för den händelse någon ojämnhet i tillgången på extra arbetskrafter i för­ hållande till de skilda länens större eller mindre behof däraf förekomme, denna ojämnhet torde böra regleras annorledes än genom de ifrågakomna ordinarie tjänstemännens i de mindre länen likställande i aflöningshänseende med motsvarande tjänstemän i de större länen; i sammanhang hvarmed statskontoret ock, gent emot ett framfördt motsatt påstående, ville göra gällande, att äfven arbetet med utlåtanden, som från de centrala ämbets­ verken infordrades från länsstyrelserna, obestridligt till större antal före­ komme för de större länen än för de mindre, om man undantoge remisser i sådana ämnen, uti hvilka alla länsstyrelsers yttranden infordrades; att , beträffande därefter grunden för länsindelningen , statskontoret funne folkmängdens storlek utgöra den säkraste mätaren på besvärlig­ heten af ifrågavarande tjänster i de olika länen; att det visserligen kunde ifrågasättas, att man borde vid indelningen taga hänsyn jämväl till andra omständigheter, exempelvis till det nydaningsarbete och de däraf uppkommande stridigheterna mellan olika intressen, som i de norr­ ländska länen i så hög grad toge länstyrelsernas tid och arbete i an­ språk, men att hvarje försök att uppställa någon annan allmängiltig grund för en indelning än folkmängden mötte stora svårigheter, i sam­ manhang hvarmed erinrades därom, att de kulturellt och industriellt mera utvecklade förhållandena i de större södra länen för öfrigt torde i icke mindre män än de mera outvecklade förhållandena i de norra länen taga länsstyrelsernas uppmärksamhet i anspråk, hvarjämte i de folkrikare södra länen dessutom tillkomme den kvantitativt ökade ar­ betsbörda, som följde direkt af den större folkmängden; att, hvad vidare anginge frågan , huruvida länen borde indelas i tvä eller flera ldasser , flera länsstyrelser väl ifrågasatt, att län med en folk­ mängd af 200,000 invånare eller därutöfver skulle hänföras till första klassen och alla öfriga län till andra klassen, under det att icke vidare något län skulle, såsom nu vore fallet, komma att hänföras till en tredje klass; men att, då folkmängden växlade så väsentligt att högsta folk-

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 71. 15

mängdssiffran vore omkring 400,000 i Malmöhus län och den lägsta omkring 52,000 i Gottlands län, statskontoret ansett sig icke kunna'till­ styrka borttagandet af den indelning af länen i tre klasser, som för närvarande vore gällande, enligt hvilken, hvad tjänstgöringspenningarna föi landsseki eterare och landskamrerare samt länsnotarier och länsbok­ hållare beträffade, folkmängden lades till grund sålunda, att län med öfver 200,000 invånare hänfördes till första klassen, 150,000—200,000 invånare till andra klassen och län, uti hvilka invånarantalet icke uppgick till 150,000, till tredje klassen; att om samma grund jämväl vid nu förestående lönereglering bibehölles, skulle, enligt de af sta­ tistiska centralbyrån offentliggjorda folkmängdssiffror, afseende förhål­ landena vid 1901 års slut, Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Kristian­ stads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Ålfsborgs, Skaraborgs, Värm­ lands, Kopparbergs, Gäfleborgs och Västernorrlands län med mera än 200.000 invånare komma att, beträffande tjänstgöringspenningarna för landssekreterare och landskamrerare, landträntmästare samt länsnotarier och länsbokhållare, tillföras första klassen, Stockholms, Södermanlands, Kronobergs och Örebro län med 150,000—200,000 invånare föras till andra klassen, samt Uppsala, Gottlands, Blekinge, Hallands, Västman­ lands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län med mindre än 150.000 invånare till tredje klassen. Då det. vore obestridligt, att om en tjänsteman af staten placera­ des till en i öfrigt beträffande kvalitet och kvantitet lika tjänstgöring å. en dyrare ort, han borde hafva grundade anspråk att af staten åt­ njuta en något högre aflöning än den med honom jämnställda tjänste­ man, som placerats till tjänstgöring å en billigare ort, skulle' alltså, enligt statskontorets tanke, det innebära endast en enkel rättvisa, om exempelvis landskamreraren i Stockholm finge uppbära en sammanlagd högre aflöning än landskamreraren i Växiö, ehuru Stockholms och Kro­ nobergs län vid indelningen på grund af länens folkmängd borde hän­ föras till en och samma klass. Detta förhållande syntes statskontoret kunna lättast ordnas genom införande i aflöningen, jämte lön och tjänstgöringspennmgar, af ett hyresbidrag , normeradt efter de olika orternas större eller mindre bostadshyror och lefnadskostnader i öfrigt; och har statskontoret, efter undersökning, framlagt ett förslag till dyrhetsJclasser , enligt hvilket Stockholm hänförts till första klassen, Malmö, Göteborg, Östersund, Umeå och Luleå till andra klassen samt öfriga residensstä­ der till tredje klassen. Da emellertid, enligt hvad den af statskontoret därom förebragta utredning gåfve vid handen, åtskilliga landsstatstjänster för sina innehafvare medförde så stora extra inkomster i tjänsten,

16 Kung!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 71.

att något behof af hyresbidrag icke enligt ämbetsverkets mening för dem torde föreligga, har statskontoret ansett, att vid hyresbidragets utbetalande hänsyn till berörda extra inkomster på visst angifvet sätt borde tagas och afdrag i förhållande till de extra inkomsternas belopp äga rum i den ordning statskontorets förslag närmare utvisade. Hvad därefter angår öfriga landsstatstjänstemän, har statskontoret icke funnit skäl att för dem föreslå särskild! hyresbidrag , då dessa — nämligen kronofogdar, häradsskrifvare och länsmän kunna vara bo­ satta å landsbygden, som icke erbjöde så stora växlingar i fråga om lefnads- och hyreskostnader som städerna. Statskontoret faun någon löneförhöjning för kronofogdarne icke böra förekomma, då 1878 års lönereglering måste betraktas såsom för dem tillfredsställande; dock att med hänsyn till tjänsteresornas besvärlighet i de nordligaste länen kronofogdarnes expensmedel borde i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län höjas från nu utgående 300 kronor till 500 kronor årligen. Likaledes fann statskontoret häradsskrifvarnes löneförmåner, sådana de nu vore bestämda, tillfredsställande; hvaremot och då det måste anses till fullo ådagalagdt, att deras tjänsteåligganden icke kunde i något fögderi fullgöras utan anlitande af ständigt tjänstebiträde, samt att ett trängande behof af expensmedel för häradsskrifvarne förefunnes — ett behof som vid senaste lönereglering ej tillgodosetts — stats­ kontoret hemställde, att häradsskrifvarne måtte, utöfver de aflöningsförmåner, som vore dem enligt nu gällande stat tillförsäkrade, tilläggas bidrag till aflöning af tjänstebiträde med 500 kronor årligen äfvensom expensmedel i likhet med kronofogdarne, att utgå med 500 kronor i Jämtlands, Västerbottens oeh Norrbottens län och med 300 kronor i öfriga län. _ . Vidkommande slutligen de med länsmanstjänst förenade anönmgsförmåner, har statskontoret pa anförda skäl ansett en väsentlig för­ bättring i länsmännens af staten beroende ekonomiska förhållanden vara oundgängligen nödvändig. Tillika har statskontoret med afseende på de länsmännen åliggande, synnerligen betungande tjänsteresor, som icke af staten eller enskilde ersattes, hemställt, att dem måtte beredas dels fria resor inom distriktet på såväl statens järnvägar som de en­ skilda järnvägar, med afseende å hvilka sådant kunde utan hinder af nu gällande koncessioner föreskrifvas, dels reseersättning efter resereglemente för alla resor, som på Kungl. Maj:ts befallningshafvandes kallelse företoges till och från residensstaden, för resor i och för ordinarie och extra vägsyner samt för resor till och från ting, dels ock att expensmedelsanslaget måtte förhöjas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition ]ST:o 71. 17

Beträffande en väckt fråga om länsmansboställenas indragning, delade statskontoret den uppfattning, som af flera länsstyrelser uttalats, att någon allmän indragning af boställena icke nu borde ifrågakomma, men hemställde, att då onekligen en del boställen vore olämpligt be­ lägna, Kungl. Maj:t täcktes, uppå anmälan, hvarje gång en med bo­ ställe förenad länsmanstjänst blefve ledig, innan tjänsten tillsattes och efter vederbörandes hörande besluta, om bostället borde, såsom till be­ lägenheten eller omfånget af därmed förenadt jordbruk olämpligt till boställe för länsman, till statsverket indragas. Beträffande till sist den genom nådiga cirkuläret den 25 oktober 1901 väckta frågan, huruvida genom förenklingar i förvaltningen tillfälle kunde beredas till indragning af tjänster vid landsstaten , ansåge sig statskontoret böra uttala, att hvad Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs och Västmanlands län anfört om möjligheten att indraga kronofogde- och landträntmästartjänsterna syntes ämbetsverket värdt att tagas under öfvervägande och blifva föremål för en allsidig utred­ ning, som det emellertid icke torde åligga statskontoret att i detta sammanhang förebringa, helst på denna frågas bedömande, hvad sär­ skild! kronofogdarnes behöflighet beträffade, mångahanda förhållanden inverkade, de där icke folie inom området för statskontorets verksam­ het. Det uttalandet ansåge sig dock statskontoret böra göra, att hvad uppbörds- och redovisningsväsendet beträffade, hvarken kronofogde­ tjänsternas eller landträntmästarbefattningarnas indragning torde komma att verka hindrande för ett tidsenligt och betryggande ordnande däraf, därest en sådan indragning ur andra synpunkter befunnes vara lämp­ lig eller önskvärd.

Jag har med uteslutande af de utaf statskontoret föreslagna aflö- Departements­ ningsstater ansett mig böra tämligen fullständigt redogöra för detta chefen. statskontorets utlåtande företrädesvis därför, att detsamma innefattar det tidigaste officiella uttalandet i det ämne, som nu skall göras till föremål för Eders Kungl. Maj:ts nådiga pröfning, men äfven därför att, beträffande själfva behofvet af en lönereglering för landsstaten, i detta utlåtande framställts tankar, som jag funnit allmängiltiga såsom motiv för att frågan nu. bringas till afgörande, och slutligen af den orsak, att i utlåtandet blifvit, om ock i förbigående, berörd frågan om ränt­ mästare'änsternas indragning, på hvilken jag vill i det följande fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet. Bil. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 1 Band. 54 Raft. 3

18 Kungl.. May.ts Nåd. Proposition N:o 71.

Frågan om lönereglering lör landstaten har sedermera befunnits af den vikt, att den ' af Kungl. Maj:t tillsatta kommittén för af­ gifvande af utlåtande och förslag rörande reglering af statens ämbets­ verks och myndigheters löneförhållanden m. m. genom nådigt bref den 4 november 1904 fick sig anbefalldt att, sedan den afslutat sina da på­ gående arbeten beträffande reglering af löneförhållandena m. in. vid statskontoret, öfvergå till behandling af frågan om sådan reglering lör landsstaten; i sammanhang hvarmed dåvarande länsbokhållare i Uppsala län August Robert Hagen och länsmannen i Örebro härads östra distrikt Carl Emil Flodqvist lorordnades att under den tid, sistnämnda fråga utgjorde föremål för kommitténs behandling, deltaga i dess ölverläggningar utan rätt att deltaga i besluten, men med rätt att till kommit­ téns protokoll afgifva den särskilda mening, hvartill en hvar af dem kunde finna sig befogad.

Löneregle- Löneregleringskommittén, sålunda förstärkt, afgaf sitt utlåtande och ringskommit- förslag den 27 februari 1906; och sedan detsamma, utgörande delen V tén af den 3 oktober 1902. af kommitténs betänkanden, blifvit befordradt till trycket, fann Kungl. Maj:t godt uppdraga åt sina befallningshafvande i samtliga län att, efter det vederbörande ortsinvånare på lämpligt sätt hörts såväl öfver de af kommittén ifrågasatta indragningar eller omregleringar af fögderier eller länsmansdistrikt inom vederbörande län som äfven rörande de förslag i enahanda syfte, hvilka Kungl. Maj:ts ^befall­ ningshafvande för sin del kunde finna påkallade, öfver kommitténs för­ slag i sin helhet afgifva underdånigt utlåtande. Efter det flertalet af Kungl. Maj:ts befallningshafvande med sålunda infordrade utlåtan­ den inkommit och därvid tillika öfverlämnat yttranden, som i ämnet afgifvits icke blott af ortsinvånare utan äfven af åtskilliga tjänsteinnehafvare inom landsstaten, har Kungl. Maj:t genom nådig remiss an­ befallt kammarkollegium och statskontoret att gemensamt afgifva ut­ låtande i detta ärende. Sedermera blefvo till ämbetsverken, för att tagas i öfvervägande vid afgifvande af det sålunda infordrade under­ dåniga utlåtandet, öfverlämnade dels underdåniga yttranden i ämnet, hvilka emellertid inkommit från öfriga bland Kungl. Maj:ts befall­ ningshafvande, dels ett af länsstyrelsen i Västmanlands län afgifvet underdånigt förslag i fråga om länsmansdistriktsindelningen i detta län, dels en af lappfogdarne i Västerbottens och Norrbottens län gjord un­ derdånig framställning om förbättrade löneförmåner jämte löneregleringskommitténs och vederbörandes däröfver afgifna underdåniga utlå­ tanden, dels ock särskilda i ämnet gjorda framställningar af förenin-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71. 19

gen Sveriges kronolänsmän och af kronofogden K. G. Anjou m. fl. å kronofogdarnes vägnar. Ämbetsverkens utlåtande i ämnet är afgifvet den 9 februari 1907 och upptar till behandling endast de inom området för kammarkollegii och statskontorets verksamhet fallande delar af kommitténs förslag, så vidt de föranledt någon erinran från ämbetsverkens sida. Såsom löneregleringskommittén framhållit (bet. sid. 5), berör dess betänkande ej frågan om lönereglering för landshöfdingarna. I öfver­ ensstämmelse härmed har jag ej heller ansett mig böra nu underställa Eders Kungl. Majts pröfning denna fråga, hvilken, när den finnes böra göras till föremål för utredning, lämpligen torde kunna fristående behandlas. Efter denna allmänna öfversikt af hvad hittills i ämnet förekommit anhåller jag att få inför Eders Kungl. Maj:t framlägga frågan om reg­ lering af löneförhållandena vid landsstaten jämte de organisationsfrågor, som stå i närmaste sammanhang därmed. Det ligger i sakens natur, att förvaltningens organisation ställes under ompröfning i samband med ett ämbetsverks lönereglering; och Kungl. Maj:t, som genom nådigt cirkulär den 25 oktober 1901 anbefallde, bland andra, samtliga sina befallningshafvande att inkomma med utredning, huruvida för tiden efter år 1902 ändringar i vederbörande lönestater ansåges böra äga rum, föreskref därjämte, att vid berörda utredning »borde komma under öfver­ vägande, huruvida genom förenklingar i förvaltningen tillfälle kunde beredas till indragning af tjänster, som genom förändrade anordningar kunde undvaras.» Till vinnande af enhetlighet i plan och erforderlig öfversikt har det synts mig lämpligt att vid föredragningen följa kommittébetän­ kandet med dess skilda rubriker.

Länsstyrelsernas arbete och organisation.

Ämbetsuppgifter och arbetssätt in. in.

Kommittén har erinrat, att under tiden efter utfärdandet af 1855 arS Lönregleringalandshöfdingeinstruktion länsstyrelsernas ordinarie tjänstemannapersonal kommitténblifvit tillökad med allenast eu landskanslist och en landskontorist i hvart och ett af 23 län, medan däremot länsstyrelsernas tjänsteåliggan­ den under samma tid högst betydligt ökats, hvaraf följden blifvit, att jämte det de ordinarie tjänstemännen vore af tjänsten strängt upptagna, extra arbetskrafter måst i allt vidsträcktare mån anlitas. — Därefter har kommittén för sig framställt den frågan, huruvida och i hvilken

20 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

mån ändringar till äfventyr kunde, till lättnad i länsstyrelsernas arbete, finnas påkallade eller böra vidtagas beträffande deras ämbetsuppgifter. Mera eller mindre direkt inverkande på länsstyrelsernas arbete vore därvid åtskilliga, af löneregleringskommittén i dess tidigare be­ tänkande^ rörande reglering af löneförhållandena m. m. vid kammar­ kollegium, kammarrätten och statskontoret, framställda förslag: a) att till allmänna domstolarne öfverlämna att upptaga och hand­ lägga tvister: emellan församling eller enskilda hennes medlemmar samt för­ samlingens prästerskap, kyrkobetjening eller folkskollärare om, huru och till hvad belopp de senares löningsrättigheter skulle enligt lag, fast­ ställda löneregleringar eller särskilda öfverenskommelser utgöras; samt om tydning och tillämpning af gällande bestämmelser rörande barnmorskors löneförmåner; b) att från kammarkollegium till Kungl. Maj :ts vederbörande befall­ ningshafvande öfverflytta pröfning och afgörande i första hand af ärenden om bortförande från de under kollegii vård och inseende ställda hem­ man och lägenheter af foder, när tillfälligt öfverskott däraf uppstått, m. m; c) att underställning till kammarrätten af Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut angående afkortning, afskrifning eller restitution af kro­ noutskylder, böter eller andra allmänna medel icke vidare skulle äga rum likasom icke heller underställning ske af Kungl. Maj:ts befallningshafvandes eller andra myndigheters beslut om afskrifning ur deras räkenskap af materiel m. m. eller i afseende å beslut i visst fall rör­ ande afskrifning af kronans penningfordringar; d) att Kungl. Maj:ts befallningshafvande skulle äga att definitivt an­ ordna sådana å därför bestämda anslag anvisade utgifter, hvilka hittills af Kungl. Maj:ts befallningshafvande förskottsvis utbetalats mot ersättning af statskontoret; samt att sådana utgifter enligt stat eller särskilda före­ skrifter, som hittills af statskontoret anordnats för att å landtränterierna utbetalas, borde af Kungl. Maj:ts befallningshafvande anordnas, där ej med utbetalningen förbundna särskilda omständigheter föranledde, att anordnandet borde äga rum i statskontoret; e) att de kammarkollegium och statskontoret tillhörande åligganden i afseende på tillsättande af landsstatstjänstemän samt tjänstledighet och afsked för dem måtte upphöra; samt f) att i mål, där talan fullföljes till kammarkollegium eller kammar­ rätten mot beslut, meddeladt af Kungl. Maj:ts befallningshafvande, besvä­ ren skulle aflämnas till vederbörande befallningshafvande, som med iakt­ tagande af gifna föreskrifter borde infordra vederbörandes förklaring och

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71. 21

insända handlingarna jämte eget utlåtande till det ämbetsverk, som ve­ derborde.

Beträffande det under d) här ofvan angifna förslag har statsrådet Departe­ mentschef eu. och chefen för finansdepartementet i sitt yttrande till statsrådsprotokollet den 15 mars 1907 i fråga om lönereglering för statskontoret på an­ förda skäl uttalat, att förslaget ägde en skäligen ringa betydelse för ordnandet af statskontorets arbete såsom ett helt betraktadt och knappast kunde öfva någon mera afsevärd inverkan å den då förelig­ gande frågan om statskontorets organisation. I hvad denna fråga rörer länsstyrelserna, finner jag mig manad att göra enahanda uttalande som chefen för finansdepartementet sålunda gjort beträffande frågans betydelse för statskontoret och håller före, att förslaget, oberoende af löneregleringen för landsstaten och läns­ styrelsernas organisation, lämpligen kan själfständigt upptagas, om och när anledning därtill må förekomma. Hvad vidare angår det under a) anmärkta förslag rörande öfver­ flyttning på de allmänna domstolarne af vissa, enligt gällande landshöfdingeinstruktion §§ 27 och 29 m. fl. författningar till länsstyrelsernas handläggning nu hörande mål, lärer detta förslag böra för beredning och föredragning öfverlämnas till justitiedepartementet, eventuellt för beredning gemensamt med annat departement. Icke heller denna punkt i förslaget synes vara afl beskaffenhet att i nämnvärd mån öfva infly­ tande på frågan om länsstyrelsernas arbetsbörda. De öfriga under punkterna b) c) och f) anmärkta ämnen lära alla blifva föremål för Eders Kung!. Majds pröfning i sammanhang med kommitténs betänkande angående reglering af löneförhållanden in. in. vid kammarkollegium och kammarrätten; och då, beträffande försla­ get under e), Kungl. Maj:t uti nådig instruktion för statskontoret den 18 oktober 1907 uti § 1 lämnat föreskrift om statskontorets be­ fattning med afseende å tillsättande af landskamrerar-, landträntmästar- och kronofogdetjänst, samt frågan om kammarkollegii hittills varande befattning med dessa ärenden lärer blifva behandlad vid revi­ sion af sistnämnda ämbetsverks instruktion, torde något vidare yttrande från min sida i afseende härå ej erfordras. Till hvad jag sålunda anfört beträffande löneregleringskommitténs förslag om förändring i afseende på länstyrelsernas ämbetsuppgifter, har jag funnit mig äga desto större fog, som kommittén själ! anmärkt, att den med berörda förändring åsyftade lättnad på det hela »icke torde

22 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

vara af den omfattning, att den i och för sig kan öfva något inflytande vid bestämmandet af länsstyrelsernas behof af arbetskrafter». Kommittén har vidare sökt utreda, om och i hvad mån möjlighet kunde finnas att i anordningen af länsstyrelsernas arbete och sättet för dess bedrifvande åstadkomma förenkling, som kunde leda till besparing af tid och arbetskraft, och har därvid behandlat frågan om diarie­ föringen, konceptföringen, användning af stämplar och blanketter, skrifsättets förenkling m. m., rörande hvilket allt jag icke vid detta tillfälle har anledning till annan erinran än att Kungl. Maj:t redan ge­ nom nådiga cirkuläret den 22 mars 1907 till samtliga förvaltande ämbetsmyndigheter i riket, angående affattandet af utlåtanden, skrivelser m. m. i ämbetsärenden, sökt verka i syfte att det skrifsätt, som användes vid affattande af framställningar och yttranden i ämbetsärenden, måtte komma att tillgodose tillbörliga anspråk på enkelhet och tydlighet, att vid besvarandet af remisser och ämbetsskrivelser yttrandet måtte under viss förutsättning kunna tecknas å skrivelsen eller remissakten o. s. v.

Löneregle- Däremot har kommittén i detta sammanhang framställt motiverade ringskomförslag: mittén. 1) att bestämmelse måtte meddelas i syfte att vederbörande afdelningschef eller annan föredragande måtte äga att utan föredragning vidtaga förberedande åtgärder för bringande af mål och ärenden i det för deras pröfning erforderliga skick, 2) att föreskrift måtte gifvas i syfte att för meddelanden emellan centralt ämbetsverk och dess underordnade i orterna länsstyrelserna måtte anlitas såsom mellanhand allenast då sådant funnes af särskilda förhållan­ den påkalladt, 3) att bestämmelserna i nådiga kungörelsen den 11 oktober 1878, angående sättet för skriftväxling emellan domstolar, civila och ecklesi­ astika ämbetsmyndigheter samt ämbets- och tjänstemän i vissa handräckningsärenden, måtte utsträckas till att gälla dylika ärenden i all­ mänhet samt innefatta föreskrift, att där angifna förfaringssätt skall tillämpas i alla de fall, där ej särskilda omständigheter kräfva annat förfarande, . 4) att bestämmelse måtte meddelas i syfte att Kungl. Maj:ts befall­ ningshafvande undantagsvis kunde, då sådant funnes af behof påkalladt, förordna länsnotarie och länsbokhållare att, i vederbörande afdelningschefs ställe, föredraga visst ärende eller viss grupp af ärenden; samt 5) att föreskrift måtte meddelas därom, att samtliga ordinarie tjänste­ män och betjente vid länsstyrelserna skulle, där ej för särskilda fall

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71. 23

undantag, efter pröfning, medgåfves, vara å tjänsterummen tillstädes minst sex timmar hvarje söckendag. I sammanhang med denna sistnämnda hemställan har kommittén fästat uppmärksamheten a angelägenheten däraf, att de tider, hvarunder läns­ styrelsernas olika afdelningar och särskildt deras kassor hållas för all­ mänheten tillgängliga, varda bestämda på sätt, som kan anses påkalladt för behörigt tillgodoseende af allmänhetens intressen.

Hvad då först beträffar de under punkterna 1, 2 och 4 här ofvan Departe­ nämnda förslag, behagade Eders Ivungl. Maj:t finna, att ehuru dessa mentschefen. förslag otvifvelaktigt torde vara af beskaffenhet att lända till förenkling af länsstyrelsernas arbete, desamma dock ingalunda äro af den vikt, att de kunna inverka på frågan om de för länsstyrelserna erforderliga arbetskrafter. Emellertid torde man kunna säga, att förslagens genom­ förande borde bereda tillfälle för vederbörande landshöfdingar och länsstyrelsernas afdelningschefer att åt de på dem beroende, mång­ faldiga och olikartade frågor af större vikt ägna ökad omsorg och arbete, en förmån, som ingalunda må underskattas. För närvarande har jag i afseende å dessa förslag allenast den hemställan att göra, att de måtte komma under ompröfning, då fråga föreligger om utfär­ dande af ny instruktion för länsstyrelserna. Af väsentligen större betydelse synas mig de under punkterna 3 och 5 anmärkta förslag. Vidkommande då först förslaget under punkten 5, angående viss minimitid för tjänstemäns och betjäntes närvaro å tjänsterummen hvarje söckendag, har den frågan vant föremål för Riksdagens pröfning år 1907 i sammanhang med godkännande af aflöningsstat för statskontoret. Med åberopande af Riksdagens skrifvelse i nyssnämnda ärende den 14 maj 1907 och då Kungl. Maj:t genom nådiga brefvet den 17 oktober 1907, angående ny instruktion och aflöningsstat för statskontoret, god­ känt hvad riksdagen i detta ämne beträffande statskontoret för sin del beslutit, finner jag väl följdriktigheten fordra, att enahanda bestäm­ melse, som i detta hänseende meddelats för statskontoret, bör gälla vid lönereglering för landsstaten, såvidt rörer de vid länsstyrelserna anställda tjänstemän och betjänte. Men jag har, hvad angår tillämp­ ningen af en eventuell sådan föreskrift för länsstyrelsernas tjänstemän, ansett mig icke böra underlåta att fästa uppmärksamhet vid det för­ hållandet, att länsstyrelsernas ämbetslokaler flerstädes äro till utrym­ met så begränsade, att ända till sju tjänstemän understundom nödgas förrätta sitt arbete i ett och samma rum, ett förhållande, som, oafsedt

24 Kungl. Maj:ts Nåd Proposition N:o 71.

de ur sanitär synpunkt mindre tillfredsställande verkningarna däraf, utan allt tvifvel länder till men för åtminstone det rent intellektuella arbetet och följaktligen torde komma att, där lokala förhållanden med nödvändighet sådant påkalla, medföra eftergift från en kategorisk be­ stämmelse om vistelse å ämbetsrummet under viss minimitid. Hvad därefter angår förslaget under punkten 3 därom, att bestäm­ melserna i nådiga kungörelsen den 11 oktober 1878, angående sättet för skriftväxling i vissa handräckningsärenden, skulle utsträckas att gälla dylika ärenden i allmänhet samt innefatta föreskrift, att där angifna förfaringssätt borde tillämpas i alla de fall, där ej särskilda om­ ständigheter kräfde annat förfarande, bör jag till en början erinra därom, att genom ofvanberörda kungörelse förklarats, att för domstol, civil och ecklesiastik ämbetsmyndighet samt ämbets- och tjänsteman hinder icke möter, att, när i ärende, som till dess befattning hör, in­ hämtandet af någon upplysning eller, såvidt fråga icke är om indrif­ ning af andra penningemedel än de i § 6 af nådiga förordningen den 12 juli 1878 omförmälda, påkallandet af någon handräckningsåtgärd är af nöden, i sådant afseende utan anlitande af annan myndighets med­ verkan göra framställning hos den, hvilken enligt lag eller särskild författning det tillkommer att sådan upplysning anskaffa eller ämbetsåtgärd vidtaga, hvarefter den upplysning eller underrättelse, som af den emottagna framställningen föranledes, bör, när så lämpligen ske kan, i samma ordning lämnas den, från hvilken framställningen kom­ mit. Då i § 6 af nådiga förordningen den 12 juli 1878 omförmälas endast kommunalutskylder och församlings afgifter till prästerskapet, för hvilkas indrifning omedelbar handräckning redogörare emellan således är i förordningen den 11 oktober 1878 medgifven, lärer gifvetvis i förevarande fall hafva åsyftats att från omedelbart handräckningsförfarande undantaga dels de »årliga utskylder och afgifter till kronan äfvensom sådana utskylder och afgifter eller sammanskott af menig­ heter, som enligt gifna stadganden skola uppbäras och redovisas af dem, som uppbörden af utskylderna till kronan åligger», hvarom, allt stadgas i uppbördsreglementet den 10 maj 1895, dels böter, om hvilkas indrifning stadgas i nådiga kungörelsen angående redovisning inom länen för verkställigheten af meddelade bötesbeslut och för influtna bötesmedel den 5 juli 1884, dels ock slutligen expeditionslösen eller andra medel af hvad slag som helst, hvarom icke i författningarna stadgats något särskilt indrifningsförfarande. Löneregleringskommitténs förslag i denna del omfattar tydligen två önskemål, det ena att bestämmelserna i kungörelsen den 11 oktober

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71. 25

1878 måtte ändras därhän, att uti sådana ärenden, som i kungörelsen afses, vederbörande skola vara skyldiga att, utan anlitande af länssty­ relse såsom mellanhand, skriftväxla direkt, så framt ej i särskilda fall anses erforderligt att jämväl erhålla länsstyrelsens yttrande eller att eljest bringa ärendet till dess kännedom; det andra: att författningens bestämmelse^ om direkt skriftväxling måtte utsträckas att gälla äfven ärenden angående handräckning för uttagande af de här ofvan om­ nämnda kronoutskylder och afgifter, som i sammanhang med dem de­ biteras och. uppbäras, böter samt andra handräckningsmedel. Kommittén har härom hört länsstyrelserna, af hvilka, beträffande det förra önskemålet, flertalet förklarat sig anse det påkalladt och tjänligt, att . till lättnad för länsstyrelserna bestämmelser träffades hvarigenom i högre grad än hittills framställningar från andra myn­ digheter. i fråga om upplysningar eller annan handräckning skedde direkt till de länsstyrelserna underlydande tjänstemän i orterna. Af annan mening voro dock sju länsstyrelser, uppenbarligen ur kontroll­ synpunkt. Beträffande åter frågan om utsträckning af 1878 års sist åbero­ pade författning att gälla äfven kronoutskylder och böter m. m., hafva tretton länsstyrelser ansett detta likaledes ur kontrollsynpukt icke till­ rådligt, fyra hafva menat, att för erforderlig kontroll magistrater och kronofogdai borde begära handräckning för indrifning af kronoutskyl­ der och böter hos länsstyrelsen i det egna länet, men denna — såsom uppgifvits redan vara praxis — vända sig till vederbörande magistrater och kronofogdar i andra län; öfriga sju länsstyrelser hafva förordat den ifrågasatta förändringen, hvarvid särskildt framhållits, att utöf­ vande! det oaktadt af erforderlig kontroll i viss mån skulle under­ lättas genom de^i nådiga kungörelsen den 10 juli 1899 meddelade be­ stämmelser angående inventeringar hos kronofogdar och andra utmätningsmän. Då sålunda flera länsstyrelser bestämdt uttalat, att den nödiga kontrollen skulle försvagas genom den föreslagna förändringen af be­ stämmelserna i nådiga kungörelsen den 11 oktober 1878, hafva kam­ markollegium och statskontoret i sitt utlåtande funnit förändringen mindre välbetänkt och således afstyrkt förslaget i denna del. \ id öfvervägande af hvad sålunda förekommit har jag funnit de betänkligheter öfverdrifna, hvilka uttalats dels emot att göra den direkta skriftväxlingen emellan de i 1878 års kungörelse afsedda ämbetsmyndigheter och vederbörande i orterna obligatorisk i stället för fakul­ tativ, dels emot utsträckning af författningen att gälla äfven kronout- Bth. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 1 Band. 54 Käft. 4

26 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71. skylder och böter m. m. Särskilt gäller detta, när man, hvad beträffar obligatorisk direkt skriftväxling, velat motsätta sig denna nr kontroll­ synpunkt. Det synes mig nämligen ligga i sakens natur, att om t. ex. länsstyrelsen i rikets nordligaste län bar behof af handräckning bos en kronolänsman i det sydligaste, denna handräckning bör och skall vid direkt Invändning, såvidt på länsmanen beror, lamnas lika snabbt, som om den äskats af länsmannens egen länsstyrelse. Att i detta tall, för kontrollens skull, påkalla förmedling af länsstyrelsen i det sist­ nämnda länet, hvilken måhända i sin ordning skulle anlita såsom mellan­ hand den kronofogde, under hvilken den ifrågavarande länsmannen sor­ terade, lärer icke vidare böra få förekomma. Blifva föreskrifterna ändrade i riktning af obligatorisk skriftväxlings införande i nu före­ varande fall, lära myndigheterna ingalunda sakna medel i sm hand att ernå den erforderliga kontrollen. Däremot säger det sig sjalft, att i de fall, då det ur någon synpunkt kan pröfvas af vikt, att ärendet blir föremål för en förmedlande myndighets uppmärksamhet, dennas ämbetsåtgärd af vederbörande anlitas. . Hvad åter beträffar förslaget att utsträcka tillämpningen åt nadiga kungörelsen den 11 oktober 1878 att gälla jämväl i afseende på indrif­ ning af kronoutskylder och böter, kan det visserligen ej bestridas, att den nu stadgade inskränkningen härutinnan — hvilken nödgar magi­ strater och kronofogdar att i fråga om handräckning för indrifning åt dylika medel hos från staden eller fögderiet afflyttade personer vånda sig till sin länsstyrelse — lämnar denna tillfälle att öfva kontroll öfver handhafvande! af dessa indrifningsärenden. Länsstyrelsen kan och bor nämligen vid mottagandet af redogörarens redovisning för dylika balan­ serande medel jämföra de lämnade uppgifterna med sitt handräcknmgsdiarium. Men förutom det, att denna kontroll icke omfattar de krono­ utskylder och böter, som stå ute inom staden eller fögderiet, ej heller resterande kommunalutskylder, har det påpekats, att erforderlig kontroll numera i viss mån underlättats genom de i kungörelsen den 10 juli 1899 meddelade bestämmelser angående inventeringar hos kronofogdar och andra utmätniugsmän under förutsättning naturligtvis, att dessa bestämmelser tillämpas på ett sådant sätt, att ändamålet med inven­ teringarna verkligen ernås. I ett visst samband med denna kontro står därjämte, enligt min uppfattning, den sistnämnda dag meddelade föreskriften om kronofogdes skyldighet att enligt fastställdt formulär föra kassajournal, hvaraf summariskt utdrag skall för hvarje kvartal till Kungl. Majrts befallningshafvande insändas. Skulle Kungl. Maj:ts be­ fallningshafvande för öfrigt vid granskning af kronofogdens redogo-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71. 27

relse för utestående kronouppbördsmedel och böter finna, att ett mera afsevärdt belopp balanserar eller att föreskrifven redovisningstid väsent­ ligt öfverskridits, har Kungl. Maj:ts befallningshafvande i hvarje fall utvägar att förskaffa sig erforderlig utredning. Däremot synes mig icke, på sätt ifrågasatt varit, böra stadgas skyldighet för den, hos hvilken handräckning begäres, att därå afgifva erkännande enligt gifvet enkelt formulär, hvilket erkännande uppbördsmannen skulle hafva att bifoga redovisningen. Ett sådant erkännande skulle, åtminstone i de fall att handräckningen omfattar flera personer, blifva i anseende till expeditionen ganska betungande. Lika med löneregleringskommittén anser jag således, att goda skäl tala för att kungörelsen den 11 oktober 1878 ändras därhän, att dels den däri antydda direkta skriftväxlingen göres obligatorisk i stället för fakultativ, så framt icke i särskilda fall anses erforderligt, att jämväl erhålla länsstyrelsens yttrande eller att eljest bringa ärendet till dess kännedom; och dels att författningens bestämmelser om direkt skrift­ växling måtte utsträckas att gälla äfven ärenden angående handräck­ ning för uttagande af de här ofvan omnämnda kronoutskylder och ut­ gifter, som i sammanhang med dem debiteras och uppbäras, böter samt andra handräckningsmedel. Men jag har för denna min åsikt ännu ett skäl. Omdömet, i hvad mån ifrågavarande handräckningsbestyr tynga på landskontorets arbetsbörda, har visserligen i de utaf länsstyrelserna afgifna yttranden varit olika. Men då antalet däraf föranledda skrivelser från visst håll uppgifvits till tusental, vill det synas uppenbart, att, om än för denna expedition anlitas underordnade arbetskrafter, ärendena dock utgöra en verklig tunga för landskontoren. För den händelse Eders Kungl. Maj:t bifaller det förslag jag här nedan har att göra beträffande indragning af räntmästarsysslan och öfverflyttning till riksbankens kontor i resi­ densstäderna af alla bestyr vid länsstyrelsens kassarörelse, kommer otvifvelaktigt att till landskontoret förläggas en väsentlig del af den bokföring, som nu besörjes af räntmästaren. Det har därför synts mig af synnerlig vikt att genom befrielse för landskontoret af den vidlyf­ tiga handräckningsexpedition, hvarom nu är fråga, bereda landskamreraren ökad möjlighet att ombesörja den genom räntmästartjänstens indragning landskontoret tillkommande arbetsbörda. Och det synes, mig icke finnas något tvifvel därom, att den arbetskraft, som nu an­ vändes för handräckningsexpeditionen, om än kvalitativt underordnad, bör kunna blifva användbar vid den nya bokföring, som vid en even­ tuell indragning af ränteriet lärer komma att förläggas till landskontoret.

28 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

Slutligen har jag i detta sammanhang att fästa uppmärksam­ het därå, att den föreslagna ändringen af kungörelsen den 11 ok­ tober 1878 berör i första rummet nådiga förordningen angående för­ ändrade föreskrifter om utmätning för krono- och kommunalutskylder, allmänna afgifter m. m. den 12 juli 1878, vidare nådiga kungörelsen angående redovisning inom länen för verkställigheten af meddelade bo tesbeslut och för influtna bötesmedel den 5 juli 1884 samt slutligen uppbördsreglementet den 10 maj 1895. Åt vederbörande statsdeparte­ ment torde få uppdragas att gemensamt med civildepartementet bereda frågan om de författningsförslag, som med anledning af den nu berörda frågan kunna påkallas.

Landträntmästartjänsterna.

Landträntmä- I fråga om länsstyrelsernas organisation har löneregleringskommitstarsysslans tén haft att behandla spörsmålet, huruvida möjlighet kunde förefinnas indragning. att indraga någon tjänstebefattning hos länsstyrelserna eller, om så ej funnes kunna ske, huruvida möjligt vore att, förutom genom åtgärder i andra afseenden, jämväl genom förändringar i organisativa hänseen­ den utvinna mera arbete af vissa befattningars innehafvare, och har kommitténs uppmärksamhet därvid kommit att särskilt fästas vid landt­ räntmästartjänsterna. i 87S års Redan den år 1873 tillsatta landsstatskommitten hade framhållit, landsstats- att landträntmästartjänsterna i allmänhet icke gåfve full sysselsättning kommitté. åt deras innehafvare, samt därföre föreslagit dessa tjänsters indragning pa sådant sätt, att i stället skulle å hvarje landskontor anställas en länskassör med åliggande att handhafva landtränterigöromålen och i öfrigt biträda med det arbete å landskontoret, som blefve honom förelagdt. Nästan alla Kungl. Maj:ts befallningshafvande såväl som ämbetsver­ ken, som fingo yttra sig öfver kommittéförslaget, afstyrkte den före­ slagna indragningen, och vederbörande departementschef ansåg ock, att landträntmästarbefattningarna borde bibehållas, därvid likväl borde vid utfärdande af ny instruktion tagas under öfvervägande, huruvida icke vissa landskontorsgöromål kunde öfverflyttas på räntmästarne. Kungl. Maj: t lämnade sitt bifall till hvad departementschefen anfört och framlade förslag till lönereglering för landträntmästarne vid 1880 års Riksdag. Löneregleringen genomfördes emellertid icke förrän vid 1883 års Riksdag, och i den nådiga kungörelse, som den 22 juni 1883 utfärdades angående villkoren för åtnjutande af de ändrade löne­ förmånerna, stadgades, bland annat, skyldighet för landträntmästaren att lämna det biträde vid göromålen å landskontoret, som kunde varda honom genom i vederbörlig ordning utfärdad instruktion ålagdt.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71. 29

Löneregleringskommittén har som sagdt uti sitt förslag återupp­ 1902 års löneregleringstagit frågan om indragning af landträntmästartjänsterna. Kommittén kommitté. har därvid intagit samma ståndpunkt som 1873 års landsstatskommitté samt framhållit, att, om också sistnämnda kommittés förslag i denna del icke vann bifall, såväl regering som Riksdag likväl delat uppfatt­ ningen, att landträntmästare, åtminstone under vissa tider och förhål­ landen, icke skulle blifva af sin tjänst fullt sysselsatta. Den fortgående ökningen af länsstyrelsernas göromål hade väl gjort sig gällande äfven å landtränterierna, men de från landtränterierna af kommittén infor­ drade uppgifterna angående omfattningen af deras göromål gåfve dock vid handen, att missförhållandet med otillräckliga göromål för landt­ räntmästarne åtminstone flerstädes fortfarande ägde giltighet. Någon särskild instruktion i det med ofvannämnda nådiga kungörelse den 22 juni 1883 afsedda syfte hade aldrig blifvit utfärdad, och, ehuru landt­ räntmästarne i flera län biträdt med landskontorsgöromål, framginge dock utaf kommitténs utredning, att denna tjänstemans arbetskraft i allmänhet icke tillräckligt tillvaratagits. Uppenbart vore ock, att, därest landträntmästaren kvarstode i sin nuvarande ställning såsom förestån­ dare för en mera fristående afdelning inom länsstyrelsen, detta skulle försvåra utkräfvande af hans biträde i önskvärd och tillbörlig omfatt­ ning vid landskontorsgöromålen. Kommittén har vidare erinrat, hurusom fyra länsstyrelser i sina på grund af nådigt cirkulär den 25 oktober 1901 afgifna underdåniga utlåtanden rörande möjlighet till indragning af tjänster genom förenk­ lingar i förvaltningen ifrågasatt landträntmästartjänsternas indragning samt öfverflyttande af en del af landtränteriernas åligganden på riksbankskontoren och resten på landskontoren. Huruvida till minskning af göromålen å landtränteriet en del af dgss åligganden lämpligen skulle kunna öfverflyttas på riksbanken, vore emellertid, förmenade kom­ mittén, ett spörsmål, hvarom meningarna hos dem, saken rörde, torde vara ganska delade. Att särskildt inbetalningar borde kunna hos läns­ styrelserna lika väl som hos statskontoret i större utsträckning än nu ske genom riksbankskontoren, syntes kommittén vara påtagligt. Äfven utbetalningar borde, åtminstone beträffande större belopp, kunna verk­ ställas genom dessa kontor. Denna fråga torde dock icke kunna lösas enbart ur synpunkten af hvad eu lämplig organisation inom länsstyrel­ serna kräfde, utan därvid borde hänsyn tagas äfven till dess inverkan på arbetet och beliofvet af tjänstemän vid riksbankskontoren. Någon närmare utredning, i hvilken omfattning riksbankens öfvertagande af länsstyrelsernas kassagöromål skulle kunna gå för sig, har

30 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

kommittén emellertid icke åstadkommit utan åtnöjt sig med nyssberörda antydningar samt på grund af dem uttalat den meningen, att länssty­ relsernas kassamedel därigenom kunde än ytterligare förminskas samt att landträntmästarnes bibehållande för handhafvande af dessa kassagöromål icke vore af behofvet påkalladt. Kommittén har sålunda icke förbundit sitt förslag till indragning af landtränterierna med någon väsentlig omorganisation af länsstyrel­ sernas penningeförvaltning utan i likhet med 1873 års landsstatskommitté hemställt, att landtränterigöromålen skulle öfverltyttas till lands­ kontoret att därstädes bestridas af en särskild tjänsteman med benäm­ ning länskassör och bokhållare och med skyldighet att utöfver kassörsgöromålen biträda med andra göromål å landskontoret. Åt denna tjän­ steman borde enligt kommitténs förslag beredas samma aflöningsförmåner som åt länsnotarie!' och länsbokhållare med allenast den skillnaden, att denna nya tjänsteman skulle äga att tillsvidare åtnjuta de till landträntmästaren nu utgående sportler.

Reservationer. Inom kommittén har emellertid icke rådt enighet om detta förslag, Titan hafva de båda af Kungl. Maj:t förordnade särskilda repre­ sentanterna för landsstaten på anförda skäl afstyrkt den af kommitténs flertal föreslagna omregleringen af landträntmästare'änsterna.

Länsstyrel­ Denna de båda landsstatsrepresentanternas mening har omfattats serna och af icke mindre än nitton länsstyrelser såväl som af ämbetsverken i ämbetsverken. deras öfver kommittéförslaget afgifna yttranden, därvid dels åberopats samma skäl, som legat till grund för 1883 års Riksdags beslut om landt­ räntmästare änsternas bibehållande dels ock ytterligare framhållits flera betänkligheter emot nedsättning' af dessa tjänstemäns aflöningsförmåner, så länge uppbörd och utbetalningar till stora belopp allt fortfarande gånge genom deras händer.

Anförda De skäl, som anförts emot kommittéförslaget i fråga om landtränte­ skäl emot rierna, äro hufvudsakligen följande. kommitté­ förslaget. Såvidt förslaget afsåge utvinnandet af större arbetsresultat af ifråga­ varande tjänstebefattningar, innebure detsamma i själfva verket icke annat än en betydelselös förändring af benämningen å tjänsten med åt­ följande lägre aflöning, alldenstund de nuvarande landträntmästarne redan med nu gällande bestämmelser kunde påläggas samma tjänste­ åligganden, som skulle tillkomma länskassörerna. Med namnförändringen följde emellertid äfven en förändring i

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71. 31

tjänsteställning, som medförde, att ansvaret för ränterigöromålens be­ höriga gång och räkenskapens upprättande inom rätt tid komme att öfver flyttas på landskamreraren. Med afseende å göromålens ökning år för år borde reformer inom länsstyrelserna hellre gå ut på att skärpa ansvarskänslan vid de särskilda tjänstebefattningarna och sålunda mera fördela ansvaret än att, såsom här föresloges, aflyfta det hufvudsakliga ansvaret från en tjänsteman för att i stället öka ansvar och arbete för landskamreraren, som i allt fall hade mycket nog att sköta. Nedsättningen af aflöningsförmånerna vore icke heller lämplig, så länge tjänsten vore förenad med betydande uppbörd, utan borde denna uppbördstjänst vara så aflönad, att tjänsteinnehafvaren icke genom eko­ nomiskt betryck komme i frestelse att brista i redbarhet. Den af kommittén antjMningsvis ifrågasatta minskningen af landtränteriernas handkassor genom öfverflyttande af en del af kassarörelsen på riksbanken vore icke ägnad att göra befattningarne mindre ansvars­ fulla såsom uppbördstjänster. Visserligen hade kommittén icke närmare utvecklat, i hvad mån en sådan öfverflyttning skulle ske, men helt säkert komme den hufvudsakliga uppbörden att fortfarande gå genom ränterierna. Minskningen af handkassorna blefve vid sådant förhållande icke af någon betydelse i fråga om uppbördsansvaret, men komme otvifvelaktigt att föranleda ökadt arbete genom nödvändigheten att i större utsträckning utfärda invisningar. Olämpligheten af lönenedsättningen framträdde desto skarpare, som själfva kontrollen å uppbörden försvårades eller rent af skulle bringas i fara genom den föreslagna omregleringen. Med landträntmästarens nuvarande i förhållande till landskontoret och landskamreraren mera fristående tjänsteställning hade en fullt tillfredsställande kontroll å landtränteriet kunnat utöfvas med ledning af kontrollbokföringen å lands­ kontoret. Äfven om efter omregleringen den nuvarande dubbla bok­ föringen komme att bibehållas, skulle emellertid dessa räkenskaper i viss mån förlora sin hufvudsakliga betydelse såsom hvarandra kontrol­ lerande, då hela räkenskapen komme att föras å landskontoret med dess chef såsom ansvarig för densamma. Den rent personliga kontrollen blefve äfvenledes af mindre värde, sedan handhafvaren af kassarörelsen fråntagits sin nuvarande mera själfständiga ställning och blifvit en landskamreraren direkt underordnad tjänsteman, som kanske dessutom vissa tider komme att på förordnande tjänstgöra såsom landskamrerare. Länskassörstjänsten blefve nämligen efter löneminskningen en öfvergångstjänst, som med afseende å sportlerna säkerligen komme att i afvaktan på vidare befordran sökas af länsbokhållaren. Länskassören

32 Kungl. Maj.ls Nåd. Proposition N:o 71.

blefve alltså den, som på grund af erfarenhet och tjänstemeriter i all­ mänhet vore närmast att komma ifråga till landskamrersförordnanden. Befattningens egenskap af öfvergångstjänst komme tillika att med­ föra täta ombyten af innehafvare, hvilket icke kunde verka annat än ytterst menligt för det allmänna, framför allt med hänsyn till uppbörden, men äfven därföre, att rutin vore i hög grad behöflig vid denna tjänsts utöfvande, särskilt i de större länen, där ränterigöromålen vissa tider vore mycket brådskande.

Departements­ Hvad sålunda anförts har jag funnit vara fullt öfvertygande i fråga chefen. om olämpligheten af en omreglering i enlighet med löneregleringskommitténs förslag. Efter min uppfattning innebär detta förslag icke en indragning af landträntmästare’änsterna utan deras bibehållande med eu för uppbördskontrollen skadlig, men i öfrigt oväsentlig, förändring af tjänsteställningen samt med en försämring i lönevillkor, hvilken icke medför någon afsevärd besparing för statsverket men kan befaras till skada för staten förminska dessa uppbördstjänstemäns vederhäftighet.

Kiksbankens Om det sålunda skulle befinnas nödvändigt att låta länsstyrelsernas öfvertagande af länsstyrel­ kassarörelse handhafvas af en länstyrelsens tjänsteman, anser jag alltså sernas kassa­ den nuvarande landträntmästare’än sten obetingadt vara att föredraga rörelse. framför den föreslagna länskassörstjänsten. Emellertid har jag alldeles icke kännt mig öfvertygad, att möjlighet saknas till länsstyrelsernas befriande från den penningförvaltning, som omhänderhafves af landtränterierna. Sedan frågan om landträntmästaretjänsternas indragningsenast förekom till behandling af Ivungl. Maj:t och Riksdagen, har den­ samma så till vida kommit uti ett nytt läge, att riksbankskontor in­ rättats uti alla länens residensstäder, hvadan anledning förekommit undersöka, huruvida det icke kunde låta sig göra att helt och hållet öfverflytta länsstyrelsernas kassarörelse på riksbankskontoren. Tan­ ken härpå har icke heller varit främmande för länsstyrelserna, af hvilka flera, såsom förut blifvit nämndt, redan i sina på grund af nådiga cirkuläret den 25 oktober 1901 afgifna underdåniga utlåtanden yttrat sig om en sådan möjlighet och än mera i sina underdåniga utlåtanden öfver löneregleringskommitténs förslag framhållit lämpligheten af att låta riksbanken öfvertaga kassarörelsen i dess helhet. Statskontoret har äfvenledes redan uti sitt underdåniga utlåtande af den 14 oktober 1902 förklarat sig anse, att landträntmästartjänsternas indragning icke skulle verka hindrande för ett tidsenligt och betryggande ordnande af uppbörds- och redovisningsväsendet. Ehuru

Kiingl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71. 33

.sedermera kammarkollegium och statskontoret i sitt utlåtande i anledning af löneregleringskommitténs förslag funnit sig icke för det dåvarande kunna tillstyrka en sådan indragning, framgår tydligen af utlåtandet, att denna ämbetsverkens ståndpunkt härledt sig från saknaden af utredning om den inverkan omregleringen komme att hafva på lands­ kontorens och riksbankens öfriga åligganden. Det har därför varit angeläget att söka åstadkomma en sådan utredning för att tillse, om med räntmästartjänstens indragning ett be­ tryggande sätt för kassarörelsens öfverflyttning till riksbanken kunde utfinnas utan alltför stor ökning af arbetet hos länsstyrelserna och riksbankskontoren. I sådant afseende har uppdragits åt särskildt till­ kallade sakkunniga från olika länsstyrelser att verkställa en ingående undersökning af detta spörsmål för att tillse, om frågan kunde till­ fredsställande .ordnas; och hafva dessa till departementschefen aflämnat en promemoria, hvilken torde få fogas såsom bilaga vid detta proto­ koll och för hvars innehåll jag följaktligen anser mig böra endast i största korthet här redogöra.

Enligt det af de sakkunnige uppgjorda förslaget skulle alla utbe- Utbetalningar. talningar för länsstyrelsens räkning göras af riksbankens vederbörande kontor på grund af checker, utfärdade af länsstyrelsen och i allmän­ het ställda till viss man. Den som hade fordran hos länsstyrelsen och själf inställt sig för betalnings erhållande skulle alltså få mottaga check å beloppet. Emellertid skulle inställelser personligen eller genom om­ bud för lyftande af medel hos länsstyrelsen icke vara behöfliga, utan skulle, efter det rekvisitionshandlingarna med posten till länsstyrelsen inkommit samt där undergått granskning, till vederbörande med tjänstepost utsändas check å det till betalning godkända beloppet. I fall, där sådant kunde anses lämpligare såsom vid flera utbetalningar till­ hörande samma anordningstitel, skulle länsstyrelsen för undvikande af .alltför många checker kunna utfärda en enda till länsstyrelsens egen •order ställd check å hela sammanlagda utbetalningsbeloppet jämte an­ modan att till vederbörande på tjänstepost afsända medlen enligt en specifik förteckning, upptagande namn, adress och belopp. . Checkerna borde numreras i löpande ordningsföljd från årets början till. slut samt bokföras af länsbokållaren, hvilken jämväl hade att kontrasignera checkerna, innan de till länsstyrelsens underskrift franilades. Äfvenledes hade länsbokhållaren att före framläggandet förse rekvisitionshandlingarne med bevis om granskning samt hänvisning till vederbörligt checknummer. Länsstyrelsen hade därefter att ingå i prof­ il. till Riksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afl. 1 Band. 54 Räft. 5

34 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

ning af rekvisitionshandlingarna, fatta beslut ifråga om betalningen och underskrifva check å godkändt belopp. Sjkifva utbetalningsbeslutet finge alltså anses ligga uti den underskrift checken, hvadan sär­ skild utanordning icke därförut eller samtidigt borde behöfva utfärdas och underskrifvas utan kunde anstå till något senare tillfälle. Därigenom vun­ nes en betydande lättnad i landskontorsarbetet, då möjlighet bereddes landskontoret att för hvarje månad sammanslå flera eller alla till samma anordningstitel hörande rekvisitionshandlingar uti en anordning, hvilken lättnad bestode uti minskadt besvär icke blott med anordningars ut­ skrifvande och underskrifvande utan äfven med själfva bokföringen, som komme att upptaga ett betydligt mindre antal utgiftsposter än soin eljest behöfde förekomma. Länsstyrelsens utanordningar blefve alltså icke såsom nu beslut om betalning, utan finge mera karaktären af beslut, huru och under hvilka titlar de förut under månaden genom checker gjorda utbetalningarna skulle i räkenskapen afföras. I arbetsbesparingssyfte hafva de sakkunnige vidare ansett läns­ styrelserna böra befrias från anskaffande af vederbörandes kvittenser å erhållna betalningar. Då länsstyrelsen icke komme att med kontanta medel bestrida betalningar utan med checker, som af riksbanken in­ lösas, sedan de blifvit vederbörligen kvitterade, borde särskilda kvit­ tenser å länsstyrelsens verifikationshandlingar vara obehöflig^,. . Det borde, enligt de sakkunniges mening, vara tillräckligt, att rekvisitionshandlingarna försetts med hänvisningar till vederbörliga checknummer, äfvensom att länsstyrelsen uti de al länsstyrelsen underskrifna anord­ ningarna intygade, att anordningarna betalts genom checker, hvilka till nummer och'belopp uti anordningstexten specificerats. Riksbanken skulle dessutom dagligen till länsstyrelsen lämna uppgift å inlösta checker, upptagande checkernas nummer och belopp äfvensom de personer, till hvilka checker utfärdats, hvarjämte riksbanken, i händelse medel en­ ligt länsstyrelsens anmodan på sätt förut nämnts blifvit af riksbanken utsända enligt förteckning, skulle till länsstyrelsen återsända det ena exemplaret af den i två exemplar utskrida förteckningen, försedt med attest, att riksbanken verkställt utbetalningarna. Dessa riksbankens uppgifter å inlösta checker äfvensom attester om verkställda utbetal­ ningar borde ur revisionssynpunkt kunna godkännas såsom bevis, att länsstyrelsens i räkenskapen afbörda utgifter blifvit bestridda och kom­ mit rätta vederbörande till godo. Checkerna skulle dragas å statskontorets giroräkning, där länssty­ relsen skulle hafva jämväl diverse verks medel innestående.

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71. 35

Inbetalningar af medel till länsstyrelsen skulle, enligt de sakkun­ Inbetalningar. niges förslag, göras hos riksbankens vederbörande kontor, som skulle upptaga inbetalningarne å statskontorets giroräkning och därå lämna vanliga girokvitton. Girokvittot borde insättaren, om ban personligen eller genom ombud inställt sig för att leverera medel, aflämna till landskontoret jämte reversal i två exemplar, hvaraf landskontoret skulle behålla ena exemplaret tillika med girokvittot samt återställa det andra exemplaret till insättaren, försedt med bevis, att medlen enligt girokvitto levererats i riksbanken och behörigen antecknats i landskonto­ ret. Reversalen skulle numreras i löpande ordningsföljd från årets början till slut och bokföras i länsräkenskapen. Lika litet bär som vid utbetalningar skulle emellertid inställelser personligen eller genom ombud behöfva ifrågakomma. Levereringarna kunde jämväl med all­ männa posten insändas till riksbanken med bifogande af de för lands­ kontoret afsedda reversalen, och borde i sådant fall åligga riksbanken att hvarje dag omedelbart efter kassatimmens slut aflämna reversal och girokvitton till landskontoret, som, efter levereringarnes antecknande, till vederbörande insättare med tjänstepost borde öfversända ena exem­ plaret af reversalen med åtecknadt bevis af innehåll, som förut nämnts. I sammanhang därmed borde riksbanken äfvenledes hvarje dag aflämna summarisk uppgift å de för dagen insatta medel. Riksbanken skulle enligt förslaget icke öfvertaga förandet af nå­ Bokföringen. gon del utaf länsräkenskapen, utan borde denna fortfarande åligga länsstyrelsen och då närmast länsbokhållaren. Denna räkenskap, hvil­ ken komme att motsvara den nuvarande ränteriräkenskapen, blefve emellertid högst väsentligt drygare än den, länsbokhållaren för när­ varande både att föra. Då själfva tekniken vid räkenskapens förande vore jämförelsevis lätt inlärd, ansåge de sakkunnige, att biträde med lägre kvalifikationer kunde ställas till länsbokbållarens förfogande vid bokföringsarbetet. Med afseende å det ökade arbetet som förslaget skulle medföra Stämpelför­ råden. för länsbokhållaren och äfven för landskamreraren vore det emellertid nödvändigt att länsstyrelserna i sammanhang med räntmästartjänsternas indragning blefve befriade från omliänderhafvande af stämpelför­ råden. De sakkunnige, som under band inhämtat, att fullmäk­ tige i riksbanken icke vore benägna att låta riksbankskontoren öfver­ taga stämpelförråden, hafva därföre tänkt sig, att statskontorets stäm­ pelbyrå kunde träda i direkt förbindelse med stämpelförsäljarne i lands­ orten. Med nu i riket befintliga kommunikationer borde detta utan afsevärda svårigheter låta sig göra. Det måste ju visserligen antagas,

36 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

att detta skulle kräfva något ökad personal å vederbörlig afdelning i statskontoret, men arbetsbesparing skulle gifvetvis vinnas, om detta arbete lades i händerna på personer, som uteslutande hade att därmed syssla, i stället för att lägga arbetet på landskamreraren eller annan landskontorstjänsteman, som då måste dagligdags gång efter annan af­ bryta sitt egentliga arbete för att gå till stämpelförrådet och uppräknasamt expediera stämplar. Pensionsutbe- Ett annat landtränteriernas åliggande, som efter landträntmästartalningar. tjänsternas indragning skulle blifva besvärligt att sköta å landskontoret,, vore pensionsutbetalningar för åtskilliga pensionskassor, nämligen folkskollärarnes pensionsinrättning och änke- och pupillkassa, elementarlärarnes vid allmänna läroverken änke- och pupillkassa, arméns pen­ sionskassa samt flottans pensionskassa. De sakkunnige hafva tänkt sig att dessa pensionsinrättningar borde kunna på annat sätt ombesörja sina pensionsutbetalningar, exempelvis genom postsparbankerna i riket. Öfver detta förslag hafva utlåtanden inhämtats från fullmäktige i riksbanken äfvensom från statskontoret, länsstyrelserna, styrelsen för postsparbanken och direktionerna för ofvanberörda pensionsinrättningar. Hikebanks- Fullmäktige i riksbanken, som ansett sig hafva att öfverväga den fullmäktige. föreslagna anordningen endast i hvad anginge riksbanken, hafva i sitt utlåtande förklarat sig från denna synpunkt icke hafva funnit något att erinra mot lämpligheten eller möjligheten af anordningens genom­ förande. Enligt 17 § banklagen vore riksbanken pliktig mottaga penningar för statsverkets räkning samt verkställa utbetalningar af dessa medel. Denna skyldighet medförde å andra sidan en ganska afsevärd förmån för riksbanken, i det att statsverket icke ägde att å dess hos banken innestående medel tillgodonjuta någon ränta. Vid dessa förhållanden borde enligt fullmäktiges mening riksbanken söka att, så långt med dess uppgift kunde vara förenligt, medverka till nödiga förenklingar i statsförvaltningen, äfven om dessa skulle för riksbanken medföra ökade förvaltningsutgifter. Den i omförmälda P. M. åberopade tabell* rörande in- och utbetal­ ningar m. m. vid landtränteri erna angåfve antalet inbetalningar till ränterierna med jämförelsevis små siffror. Förmedlandet af dessa inbe­ talningar samt aflämnandet af summariska uppgifter å de för hvarje dag insatta medlen torde därför icke blifva för riksbankens kontor sär­ deles betungande. Annat torde, såsom ock af de sakkunnige anmärkts, förhållandet blifva i afseende å verkställandet af utbetalningarna för länsstyrelsernasräkning. Dessa utbetalningar fördelade sig naturligtvis ganska ojämnt *) Se löneregleringskommitténs statist, utredningar [Bill. till betänkandet Y] sid. 33.

Kung}. Maj.is Nåd. Proposition N:o 71. 37

på årets olika dagar; och då nyss nämnda tabell för det län, som visade största siffran, upptoge antalet utbetalningar till omkring 25 i medeltal för hvarje arbetsdag, torde det med skäl kunna antagas, att utbetalningarnas antal i detta län vissa dagar komme att räknas i hundratal. Enahanda torde förhållandet blifva äfven i andra län. Att expediera utbetalningar i sådant antal samma dag förteckning därå mottagits, kunde riksbanken omöjligen åtaga sig. Det torde därför blifva nödvändigt att, såsom äfven af de sakkunnige föreslagits, utsän­ dandet af medel enligt särskilda förteckningar inskränktes till vissa bestämda dagar i veckan, förslagsvis två, samt att länsstyrelsen i till­ räckligt god tid till bankkontoret aflämnade de för utbetalningarna dessa dagar afsedda förteckningar. Äfven med det rådrum, som här­ igenom erhölles, torde det nog ej kunna undvikas att vid ett eller annat kontor anskaffa ökad arbetshjälp, men den kostnad, som häraf för kontoret uppkomme, motsvarades naturligtvis äfven af en ökning i arbetskraft för kontorets verksamhet i dess helhet. I den uppgjorda P. M. vore afsedt, att riksbanken skulle för hvarje dag till länsstyrelsen lämna uppgift å inlösta checker, upptagande icke blott checks nummer och belopp utan äfven namnet å den, till hvilken check utfärdats. De böcker, som i riksbanken fördes för girorörelsen, vore ej in­ rättade för upptagande däri af namnen å dem, på hvilka de för uttag å giroräkning använda checker utställas. För så vidt ifrågavarande uppgift skulle kunna hämtas från bankens räkenskapsböcker, måste således i böckerna uppläggas eu särskild kolumn, upptagande dessa namn. Denna anordning medförde uppenbarligen ett betydligt ökadt bokföringsbesvär och vore för banken utan något som helst värde. Skulle åter uppgiften hämtas från verifikationerna, blefve det härmed förenade besväret knappast mindre. Till följd häraf måste det för fullmäktige framstå såsom högst önskvärdt, att de ifrågavarande uppgifterna, som i och för sig föranledde en högst väsentlig ökning af bankkontorens expeditionsgöromål, afsåge allenast de inlösta checkernas nummer och belopp utan upptagande af namnen. Fullmäktige funne uppenbart, att uppgifterna, äfven så be­ skaffade, vore för länsstyrelserna själfva fullt tillräckliga. Och icke ens för den reviderande myndigheten torde den fullständigare uppgiften vara behöflig, detta så mycket mindre som myndigheten äfven på annat sätt kunde öfva kontroll öfver utbetalningarna. Det vore nämligen så anordnadt, att riksbanken vid hvarje månadsskifte till länsstyrelsen aflämnade särskild förteckning, angifvande nummer och belopp å alla

38 Kungl. Ma,j;ts Nåd. Proposition N:o 71.

af länsstyrelsen utställda, enligt kungl. kungörelsen den 8 april 1904 aviserade checker, hvilka ej blifvit vid kontoret infriade. Dessa för­ teckningar, särskildt den som aflämnades vid årsskiftet, innefattade då bevis, att alla öfriga af länsstyrelsen utställda checker verkligen blifvit inlösta. Den kontroll, som härigenom vunnes, torde vara fullt betryg­ gande på samma gång som den uppenbarligen vore den enklast och bekvämast möjliga. I det fall att utbetalningar skulle äga rum genom riksbankens försorg i enlighet med länsstyrelsens specifika förteckning, hade förut­ satts, att den åtföljande checken skulle ställas till länsstyrelsens egen order. Det syntes fullmäktige lämpligare, att checken i sådant fall ställdes till riksbankens order.

Särskildt ytt­ Fullmäktiges sålunda afgifna utlåtande var åtföljdt af protokollsrande af utdrag, utvisande, att herrar riksbanksfullmäktige R. Törnebladh och fmllm. Törnebladh och Olof Jonsson anmält i viss mån afvikande mening. Olof Jonsson. I likhet med öfrige fullmäktige hade reservanterna funnit det i sin ordning, att riksbanken i sin mån biträdde länsstyrelserna med kassautbetalningar och för det ändamålet äfven finge öfvertaga vissa därmed sammanhängande förvaltningsbestyr. Reservanterna ansåge sig dock böra uttala tveksamhet om vidden af de ökade kostnader, som genom det föreliggande förslaget skulle ådragas riksbanken. Det kunde nämligen lätt inträffa, att vid åtskilliga om ej många afdelningskontor behofvet af ökade arbetskrafter skulle visa sig större, än som nu kunde tillförlitligt beräknas. Till ej ringa del torde detta komma att bero af den omständigheten, i hvad mån de nya åliggandena komme att falla i större mängd och med större tyngd på vissa särskilda månadsdagar, då göromålen redan förut plägat hopa sig och då svårigheter att snabbt nog betjäna allmänheten kunde uppstå, allrahelst om pensionsutbetalningar till vissa kårer skulle förekomma, hvarom ännu icke definitivt syntes vara afgjordt. De ökade utgifter, som påkallades af riksbankens öfvertagande af vissa förrättningar i stället för landtränterierna, borde natur­ ligtvis icke förbises vid uppgörandet af den föreslagna förändringens debet och kredit i deras helhet.

Statskontoret. Statskontoret har uti sitt utlåtande anfört, att det icke vore till­ rådligt att, såsom ifrågasatt blifvit, ordna utbetalningarna så, att utställlandet af check skulle föregå utfärdandet af anordning. _ Det måste nämligen anses vara af grundläggande betydelse, att anordningen blefve det primära, som följdes af utskrifvandet af anvisningen eller checken.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 71. 39

Genom vederbörlig anteckning i den föreslagna journalen skulle visser­ ligen upplysning kunna vinnas om den utanordning, hvarje särskild check afsåge; men uppskötes utskrifvandet af anordning och därmed följande bokföring å vederbörlig anslagstitel — och ett sådant upp­ skof hade de sakkunnige tänkt sig kunna i vissa fall utsträckas till en hel månad — skulle icke, såsom önskligt vore, ett anslags ställning vid hvarje tillfälle kunna öfverskådas. Härmed sammanhängde nära frågan om sättet för- utkvitterandet af de utanordnade beloppen. Visserligen vore det sannt att, om riks­ banken lämnat uppgift, att en check blifvit inlöst, så innefattade detta bevis därom, att beloppet blifvit utbetaldt. Men ur revisionssynpunkt kunde — oafsedt de svårigheter, som måste uppstå vid verifikationer­ nas ordnande — detta icke anses tillfredsställande, så länge icke jäm­ väl förelåge bevis att beloppet blifvit lyftadt af rätt person. Härut­ öfver torde äfven kunna anmärkas, att under tiden mellan ckeckens uttagande i landskontoret och dess inlösen i riksbanken statsverket icke skulle äga något som hälst kvitto, hvilket gifvetvis måste anses betänkligt, hälst om checken någon längre tid förblefve utelöpande. Mot den sammanföring å statskontorets giroräkning af statsmedel och diverse verks medel, hvilken blifvit af de sakkunnige förordad, syntes jämväl erinringar böra göras. Utom det att en sådan samman­ föring skulle gifva en under vissa tider alldeles vilseledande uppfatt­ ning om statskontorets verkliga kassaställning, synes den, då stats­ kontoret icke hade att taga någon som helst befattning med en stor del af dessa medel, vara principiellt oriktig och i alla händelser förefölle det mindre lämpligt att, utan särskilda skäl, i statens kassarörelse indraga medel, som tillhörde kommuner eller vore af enskild natur. Hvarutinnan de förordade förändringarne skulle — såsom de sak­ kunnige på ett ställe förklara — komma att för allmänheten medföra »högst väsentliga» fördelar, har statskontoret icke lyckats af betänkandet utröna; men då i detta sammanhang framhållits, hurusom de af läns­ styrelserna å statskontorets giroräkning utfärdade checker — om hvilka det i annat sammanhang sades, att de »i allmänhet borde vara ställda till viss man» — skulle komma att »i allmänna rörelsen mottagas såsom penningar», så hade statskontoret ansett det kunna ifrågasättas, huru­ vida det kunde anses vara önskvärdt, att dylika utelöpande checker till större antal förekomme. Sådant skulle nämligen i hög grad för­ svåra den kontroll i afseende å öfverensstämmelsen mellan statskon­ torets bankräkning och riksbankens veckorapporter, som måste inom statskontoret utöfvas.

40 Kungl. Maj:ts Nåd. 'Proposition N:o 71.

På frågan, hvad som ur besparingssynpunkt skulle vara för clet allmänna att vinna, därest de föreslagna förändringarna blefve genom­ förda, lämnade det föreliggande betänkandet icke något bestämdt svar. Det antyddes dock, att en väsentlig besparing för statsverket skulle vara att vänta. Då man emellertid finner, att de sakkunnige själfva ägt anledning till tveksamhet, huruvida det genom ränteriernas indrag­ ning ökade arbetet inom länsstyrelserna skulle kunna medhinnas utan inrättande af någon ny tjänst; då vidare uppställdes såsom oeftergiflig fordran, att länsstyrelserna efter omregleringen blefve befriade från det af landträntmästarne nu omhänderhafda stämpelförrådet, hvilket natur­ ligtvis innebure, att de med detta bestyrs öfverflyttande på andra händer förenade utgifter komme att ytterligare minska den genom landt­ räntmästare^] änsternas indragning åsyftade besparing; och då slutligen i betraktande toges, hurusom de sakkunnige vid uppgörande af sina beräkningar syntes hafva utgått från det antagande, att länsstyrelserna skulle hafva att motse upphörandet af vissa dem nu åliggande bestyr med utbetalning af pensioner för folkskollärarnes pensionsinrättning och änke- och pupillkassa, lärarnes vid elementarläroverken änke- och pupillkassa, arméns pensionskassa och flottans pensionskassa, men högst osäkert torde vara, om och i hvad mån denna förutsättning komme att förverkligas — finge det vara förklarligt, om statskontoret måste ställa sig något tveksamt beträffande den ekonomiska vinsten af ränt­ mästare änsternas indragning. Såsom ett af skälen, hvarför den föreslagna reformen vore önsk­ värd hade anförts, att landträntmästarnes tjänstegöromål för närvarande .mångenstädes ej under hela året beredde tjänstinnehafvarne full syssel­ sättning. Då det emellertid ej blifvit tillförlitligen utredt, att icke landträntmästarne skulle kunna lämpligen öfvertaga vissa göromål från landskontoret, kunde statskontoret för sin del ej tillmäta nyssnämnda skäl stor betydelse. Beträffande en af de nu antydda förutsättningarna för landträntmästartjänsternas indragning ansåge sig statskontoret böra något närmare uttala sig. Såsom oeftergifligt villkor för en sådan indragning hade uppställts, att länsstyrelserna befriades från det dem enligt gäll­ ande förordningar om stämpelafgiften och om en särskild stämpel­ afgift för försäljning af punsch m. m. nu åliggande bestyret med länens förråd af stämplar af olika slag; och de sakkunnige hafva icke funnit annan utväg erbjuda sig för ernående af detta mål än den, att man läte statskontorets stämpelbyrå träda i direkt förbindelse med en hvar stämpelförsäljare och stämpelredogörare i landsorten. Om så blefve

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 71. 41

fallet, kunde enligt de sakkunniges mening vidare ifrågasättas, antingen att länsstyrelserna fortfarande skulle utöfva den närmare tillsynen öfver stämpelförsäljningen i landsorten och föra räkenskap däröfver samt sålunda till stämpelförsäljarne utanordna rekvirerade stämplar och öfverlämna ett exemplar af rekvisitionen till statskontoret för stämp­ larnas afsändande, eller ock att statskontoret öfvertoge hela tillsynen öfver stämpelförsäljarne och deras stämpelräkningar, så att länsstyrel­ serna helt befriades från denna uppbörd och räkenskap, i hvilket senare fall skulle vinnas en så afsevärd lättnad i länsbokhållarens landsboksarbete och jämväl i den dagliga expeditionen, att därmed »alla svårig­ heter» vid öfvertagandet af de ökade göromålen i följd af landträntmäs tar tjänsternas indragning blefve undanröjda. De sakkunnige hade dock nödgats antaga, att denna förändring skulle kräfva något ökad personal å vederbörlig afdelning inom statskontoret. Hvad först beträffade förslaget att nu indraga de af ålder i ränterierna befintliga stämpeldepåerna, så förefölle det egendomligt att fråga härom väckts vid en tidpunkt, då denna skatteuppbördsform anli­ tades i så betydligt högre grad än tillförene, och då anledning icke torde saknas till det antagande, att den allt fort komme att tagas i anspråk på ett, särskildt för den stora allmänheten, betydelsefullt sätt. Det måste nämligen ligga i såväl denna allmänhets som statens eget välförstådda intresse, att dessa skattemärken vore lätt tillgängliga; och det torde icke kunna förnekas, att om all distribution af olika stämpel­ sorter och stämpelvalörer skulle förläggas till en enda plats för hela riket, så komme det berättigade krafvet på en lätt och snabb tillgång till de i hvarje fall erforderliga skattemärkena icke att kunna tillgodo­ ses på ett lika nöjaktigt sätt som om en välförsedd depå förefunnes inom hvarje län. I ett land med den utsträckning som vårt torde kommunikationerna aldrig blifva så fullkomlig;’, att det kunde vara betydelselöst, om stämpeldepåer funnes i landsorterna eller icke. Ansåges de nu antydda olägenheterna af indragning af statskon­ torets stämpeldepåer hos länsstyrelserna icke böra utgöra hinder för en sådan åtgärd, återstode att taga i öfvervägande, under hvilka förutsätt­ ningar statskontoret skulle kunna åtaga sig ombesörjandet af stämp­ larnas öfversändande direkt till en hvar stämpelredogörare och stämpelförsäljningsman utom Stockholm. Genom tillmötesgående af förestån­ daren för riksbankens sedeltryckeri hade hittills alla remisser af punschstämplar till landsorten ägt rum direkt från sedeltryckeriet till veder­ börande ränteri; och detta hade icke blott för statskontorets stämpel­ kassör och dennes kontrollant inneburit en stor besparing i tid och Bih. till Rihsd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 1 Band. 54 Hdft. 6

42 Kung!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 71.

arbete utan äfven utgjort eu af de lokala förhållandena inom statskon­ toret påkallad, hardt när nödvändig förutsättning för ordnandet af detta bestyr. Högst tvifvelaktigt torde vara, om denna anordningskulle kunna bibehållas efter borttagande af ränterierna såsom mellan­ händer vid stämpeldistributionen, då detta tydligen skulle medföra ett mångdubbelt ökadt besvär för sedeltryckeriet. Att borttagandet af dessa mellanhänder skulle påkalla en fullständig omläggning och en väsentlig utvidgning af statskontorets stämpelbyrå, syntes under alla förhållanden uppenbart, då det toges i betraktande att under år 1906 funnes i rikets olika län tillsammans 363 stämpelförsäljningsmän och redogörare. Antalet dylika försäljningsman och redogörare utgjorde för närvarande inom Stockholms stad omkring 30. Att nu framlägga ett i detalj utarbetadt förslag till en sådan om­ läggning och utvidgning af statskontorets stämpelbyrå, som nyss an­ tyddes, hade den för detta ärendes behandling hos statskontoret till­ mätta tiden icke medgifvit. Redan nu torde dock böra utsägas, att statskontoret icke under några förhållanden ansåge sig kunna, på sätt de sakkunnige alternativt ifrågasatt, öfvertaga den Kungi. Maj:ts befall­ ningshafvande tilldelade uppgiften att utse stämpelförsäljningsmän å platser, där sådana behöfdes, att godkänna, förvara och bevaka stämpelförsäljningsmäns och öfriga stämpelredogörares i länen uppbördssäkerheter samt att öfver dem och deras redogörelser utöfva stadgad kontroll. Innan beslut fattades om indragning af landträntmästareänsterna, hvilka för närvarande vore af den största betydelse för statsmedlens och en stor del andra under statens kontroll stående medels uppbörd och redovisning, ansåge statskontoret därför såsom oeftergiflig! villkor böra fordras, att fullständig utredning vunnits, dels att sådan indrag­ ning kunde ske utan någon eftergift i afseende å reda i bokföringen samt säkerhet och fullständighet i kontrollen, dels och att genom indragningen det allmänna tillskyndades någon mera afsevärd besparing i utgifter. "Då sådan utredning icke för närvarande kunde anses föreligga, tilltrodde sig statskontoret icke att kunna förorda det förevarande för­ slaget till landträntmästareänsternas indragning. Enligt det vid statskontorets utlåtande fogade prototokollsutdrag hade föredraganden statskommissarien Tenow äfvensom generaldirek­ tören grefve Wachtmeister varit från beslutet skiljaktiga. Statskom m. Statskommissarien Tenow hade icke kunnat i något hänseende Tenows dela de af statskontorets majoritet uttalade betänkligheterna. reservation.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71. 43

Visserligen vore förslaget både genomgripande och. vidtomfattande och visserligen hade den tid, som tillmätts för detta utlåtandes afgif­ vande, varit alltför ringa för en genomarbetning jämväl af det förslag till ändringar i räkenskaps formulären, som af de sakkunnige framställts, men dessa formulär, hvilka, såsom de sakkunnige jämväl antydt, endast afsåge att belysa huru de sakkunnige, med så liten rubbning som möj­ ligt i nu gällande formulär, tänkt sig det tekniska utförandet af vissa detaljer, kunde och borde blifva föremål för ett särskildt öfvervägande, sedan själfva reformen blifvit beslutad. Det förhållande, att åtskilliga erinringar kunde framställas mot de sakkunniges förslag till räkenskapsformulär, hvilka kunde tänkas uppställda på flera olika sätt, kunde icke afhålla reservanten ifrån att tillstyrka själfva reformen, som icke i någon mån vore beroende af hur man kunde med större eller mindre smidighet tekniskt lösa en eller annan bokföringsdetalj. Och frågan om landträntmästarnes indragning, som för öfrigt vid liera föregående tillfällen varit föremål för ämbetsverkets öfvervägande, hade, i den före­ liggande promemorian fått en fullt tillfredsställande utredning, som väl kunde läggas till grund för ett beslut i frågan. Utredningen visade till fullo, att de föreslagna nya anordningarna icke i någon som helst mindre mån än de nuvarande skulle vara äg­ nade att tillgodose de fordringar, som måste ställas på en effektiv kon­ troll och på fullständighet i de särskilda posternas verificering. Hvad särskildt kassakontrollen beträffade, blefve denna ju enligt den nya ord­ ningen fullkomligt onödig hos länsstyrelserna, då någon kassa icke vi­ dare skulle där finnas, och den kontroll å statskontorets giroräkning i sin helhet, som gifvetvis såsom hittills alltjämt måste försiggå i stats­ kontoret på grund af inkomna rapporter om länsstyrelsernas insätt­ ningar och uttag, skulle enligt den nya ordningen icke blifva mera invecklad än nu vore fallet, om ock denna kontroll till följd af det större antalet checker komme att omfatta flera poster. Kontrollen, blefve i öfrigt inskränkt till själfva bokföringen, hvilket måste anses såsom eu högst väsentlig fördel, och de förändringar, som därutinnan föreslagits, vore icke på någon punkt af den beskaffenhet, att kontrol­ len skulle kunna anses blifva mindre effektiv enligt det nya systemet än enligt det nu tillämpade. Hvad därefter verificeringen beträffade, hade statskontorets majori­ tet visserligen medgifvit hvad som är alldeles uppenbart eller att, om riksbanken lämnat uppgift att en check blifvit inlöst, så innefattade detta bevis, att beloppet blifvit utbetaldt. Men majoriteten tillägger, att detta icke »ur revisionssynpunkt kunde anses tillfredsställande så länge

44 Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

icke jämväl förelåge bevis att beloppet blifvit lyftadt af rätt person).». För reservanten syntes det däremot obestridligt, att då länsstyrelsen ntställt eu check till viss person, ålåge det riksbanken att tillse att just denne person och ingen annan finge lyfta beloppet, och risken af misstag härutinnan kunde icke under några omständigheter drabba läns­ styrelsen eller statsverket. Då länsstyrelsen för närvarande utlämnade en anordning, hvilken företeddes å landtränteriet och där kvitterades, torde länsstyrelsen i de flesta fall ha lika liten eller lika stor garanti för att beloppet blefve lyftadt af rätt person, som om beloppet lyftades å riksbanken. Skulle det emellertid anses nödvändigt att äga ett direkt bevis om att check blifvit utlämnad och utlämnad till viss person, torde det förorsaka föga besvär och tidsutdräkt att då check uttoges å landskon­ toret uttagaren å rekvisitionshandlingen eller i en särskild kvittensbok anmodades teckna särskildt kvitto om mottagande af checken, i hvilket fall den jämväl framställda invändningen, att om fordringsägaren för­ nekade, att han mottagit checken, landskontoret skulle sakna kvitto, torde förfalla. Om check utsändts med tjänsteposten, torde särskildt bevis därom vara erforderligt lika litet för ett statens kontor som för ett enskildt affärskontor, hvilket till en fordringsägare utsände, exem­ pelvis, en postremissvexel. Därest check förkomme och anmälan därom inginge till landskon­ toret, kunde detta lätt å riksbanken förvissa sig om att checken icke blifvit inlöst och därefter, med dödande af den första checken, utfärda duplettclieck, hvarom naturligtvis riksbankskontoret borde särskildt un­ derrättas till förekommande af att båda checkerna blefve inlösta. Från revisionssynpunkt ställde sig för öfrigt kontrollen å checkerna enklare än någonsin, tv då ett antal checker med löpande nummer blifvit af länstyrelsen enligt dess böcker utfärdade och riksbankens afdelningskontor vid årsskiftet, på sätt vore föreskrifvet i nådiga kun­ görelsen den 8 april 1904, vitsordat, att af dessa de och de numren med de och de beloppen icke inlösts, så innefattade detta fullt bevis om att alla öfriga af länsstyrelsen utställda checker blifvit inlösta, och revisionstjänstemännens undersökning kunde inskränka sig uteslu­ tande till dessa icke inlösta checker. Väl vore det sannt, såsom statskontorets majoritet erinrat, att de sakkunnige framhållit, hurusom de af länsstyrelserna å statskontorets giroräkning utfärdade checkerna skulle komma att »i allmänna rörelsen mottagas såsom penningar», men härmed torde de sakkunniga icke hafva afsett, hvad majoriteten däri inlade, utan endast att de till viss man

Kungl. Majds Nåd. Proposition No 71. 45

ställda checkerna kunde transportéras på annan person och sålunda icke medföra den olägenheten att icke kunna till inlösen i riksbanken företes af annan än den, till hvilken de utställts. Med den utvecklingbankväsendet nu ernått öfver hela landet med filialer af enskilda ban­ ker i nästan hvarje stationssamhälle, skulle dessa checker komma att förvandlas i penningar i närmaste bankfilial alldeles som fallet nu vore med verkliga postremissvexlar, hvilka i affärsvärden allmänt användes som betalningsmedel vid stora och små likvider. Bankkontoren komme naturligtvis i sin ordning att låta checkerna gå direkt till inlösen hos vederbörande afdelningskontor af riksbanken. Och det vore alldeles icke att befara, att utelöpande checker skulle förekomma i så stor ut­ sträckning, att det komme i någon som helst mån försvåra eller tynga den mycket enkla och oberoende af checkernas större eller min­ dre antal fullkomligt träffsäkra kontroll å giroräkningen, som numera införts i statskontoret. Äfven reservanten skulle hafva föredragit om reformen kunnat ge­ nomföras utan rubbning i det nu föreskrifna förfaringssättet med an­ ordningen som det primära, hvilket följdes af utskrifvandet af anvis­ ningen eller checken. Men då detta efter landtränteriernas indragningmåste medföra utfärdande af såväl check som anordning för hvarje särskild utbetalningspost, och detta i sin ordning skulle, enligt hvad de sakkunnige försäkrat, förorsaka en så stor arbetsökning för landskontoren, att fördelen af landträntmästartjänsternas indragning, åtminstone i de större länen, blefve i besparingshänseende ringa eller ingen, måste re­ servanten afstå från yrkandet härpå. Och han ansåge sig kunna göra detta, då förslaget förutsatte, att rekvisitionshandlingarna skulle gran­ skas och pröfvas redan före checks utskrifvande, hvarigenom checken i själfva verket komme att innefatta anordningsbeslutet och anordningens utfärdande därefter komme att blifva af en mera formell effekt. Men detta innebure i sin ordning som en oundgänglig nödvändighet, att checken borde underskrifvas förutom af landskamreraren med länsbokhållare^ kontrasignation jämväl af landshöfdingen eller landssekreteraren, och icke, såsom de sakkunnige, dock mera tveksamt, ifrågasatt, endast af landskamreraren med länsbokhållare^ kontrasignation. Om blott detta iakttoges, kunde ingen berättigad anmärkning göras därutinnan, att landskamreraren skulle kunna missbruka giroräkningen, ty han komme att kontrolleras nedifrån af länsbokhållaren och uppifrån af landshöf­ dingen eller landssekreteraren. Da journalen vid hvarje tid lämnade en lätt tillgänglig- upplysningom de med checker täckta utbetalningarnas storlek och natur och då de sakkunnige tillika förutsatt, att de särskilda liggare för specifika

46 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

anteckningar rörande vissa utanordningar, som redan nu — oafsedt anordningsboken —- måste föras å landskontoren, alltjämt skulle bibehållas,, kunde reservanten icke dela statskontorets majoritets uppfattning, att genom ett uppskof på några dagar eller en vecka med ordern om deutbetalda beloppens afförande från vederbörliga anslag öfverskådlighet och reda skulle äfventyras. Detta skulle möjligen kunna inträffa i stats­ kontoret, som måste vid hvarje tidpunkt äga kännedom om ställningen å vissa stora, hela riket omfattande anslag, men länsstyrelsernas förvalt­ ning af de till deras disposition anvisade anslagen eller delar af anslag eller fonder vore en helt annan, och den ölverblick, som de behöfde, begränsades af länsstatens förut gifna ram och de nyssomförmälda löneliggarne samt de särskilda konti för diverse medlen. _ Det lägedärför, enligt reservantens förmenande, en betydlig öfverdrift i majo­ ritetens kraf på öfverskådlighet i fråga om ett material, som icke vore mera vidtomfattande. Majoriteten hade vidare gjort erinringar emot den sammanföring å statskontorets giroräkning af statsmedel och diverse medel, hvilken blifvit af de sakkunnige förordad. Majoriteten förmenade, att en sådan sammanföring skulle gifva en under vissa tider alldeles 'vilseledande uppfattning om statskontorets verkliga kassaställning samt uttalade, att, då statskontoret icke hade att taga någon som helst befattning med en stor del af dessa medel, vore denna sammanföring principiellt oriktig. _ _ _ . Häremot ville reservanten till en början erinra, att statkontoret själft , utan att olägenhet däraf någonsin försports, alltjämt hade fonders och diverse medel, ofta till högst betydande belopp, insätta å statskontorets giroräkning, därvid statskontoret — alldeles som de sakkunnige nu föreslå beträffande länsstyrelserna — endast genom bokföringen skiljde dessa medel från statsmedlen. Då denna giroräkning redan nu måstebetraktas såsom en statsverkets giroräkning och icke, såsom dess benäm­ ning oegentligt angåfve, uteslutande en statskontorets giroräkning, kunde reservanten icke finna, något principiellt oriktigt däri, att länsstyrel­ serna finge å samma räkning insätta och uttaga de diverse verks me­ del, som de hade under sin särskilda förvaltning. Någon viseledande uppfattning om den verkliga kassaställningen behöfde däraf ingalunda uppkomma. Redan utan utvidgning af de rapporter, som nu manatligen inkomme till statskontoret från länen, kunde med största lätthet upplysning vinnas om de belopp, till hvilka diverse medlen vid månads­ skiftena uppginge och genom en föga tidsödande sammanställning ur de inkomna reversalen samt en obetydlig, endast till lättnad för statskon-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 71. 47

horets bokföring i öfrigt ledande förändring af de dagliga uppgifterna å dragningar på statskontorets giroräkning, skulle statskontoret äfven mellan månadsskiftena kunna följa växlingarna med afseende å diverse medlens förekomst å giroräkningen. Det vore så långt ifrån, att någon vilseledande uppfattning om den verkliga ställningen skulle genom de nya anordningarna uppstå, att tvärtom den vilseledande uppfattning, till hvilken den nuvarande ordningen inbjöde, skulle försvinna. Enligt den tabell, som funnes intagen i slutet af det tryckta ka­ pitalkontot till rikshufvudboken, uppginge de medel, som funnes insatta å länsstyrelsernas giroräkningar i allmänhet, till omkring 3,000,000 kronor. Vid de tilliällen af året, då dessa medel för hela riket öfver- ®tigit detta belopp, hade detta i allmänhet berott häraf, att statsmedel, speciellt under uppbördstiderna, insatts å dessa räkningar i afvaktan på utredning om medlens natur. I det hänseendet skulle man alltså kunna säga, att diversemedelsräkningarne verkligen för närvarande vore missvisande, enär de vissa tider af året upptoge högst betydande be­ lopp af statsmedel, men ingalunda skulle någon missvisning kunna för den uppmärksamme iakttagaren uppstå, därest diverse medlen alltjämt insattes å statsverkets gemensamma giroräkning, ty lätt åstadkomna fortlöpande statistiska anteckningar skulle snart gifva vid handen en viss regelbundenhet i detta som i andra hänseenden. Under det att dessa medels frånvaro från den stora gemensamma räkningen bunde större kassakapital än nödigt, skulle deras samman­ förande med statsmedlen tvärtom nedbringa behofvet af kassaförlag, hvilket, då det här kunde ske utan ringaste olägenhet, väl vore att -eftersträfva. För länsstyrelserna skulle det utan tvifvel innebära en stor lättnad i arbetet att icke såsom nu behöfva hvarje dag göra öfverflyttningar mellan styrelsens egen och statskontorets giroräkning, och för statskontoret skulle, såsom reservanten sökt visa, den nya anord­ ningen icke förorsaka det ringaste obehag. Statskontorets majoritet hade förmält sig icke hafva lyckats af promemorian utröna, hvarutinnan de förordade förändringarne skulle, såsom de sakkunnige på ett ställe förklara, komma att för allmänheten med­ föra högst väsentliga fördelar. Om man med uppmärksamhet genom­ läste de sakkunniges yttrande i denna del, skulle man dock lätt nog finna, att desse därmed afsåge, att hvem som helst hädanefter skulle kunna fullgöra levereringar och erhålla kvitto därå med allmänna pos­ ten samt likaledes med tjänstepost få, emot insändande af rekvisitionshandlingar, betalning till sig öfversänd i form af check. Hos flera länsstyrelser hade visserligen redan nu tillämpats, att betalning öfver-

48 Rungi. Maj.is Nåd. Proposition No 71.

sändts med tjänstepost, då rekvisitionshandlingarna varit kvitterade, men enligt de föreslagna förändrade bestämmelserna skulle allmänheten kunna påräkna, att detta alltid blefve förhållandet i alla län, vare sig rekvisitionshandlingarna före insändandet varit kvitterade eller icke. Denna fördel måste väl kunna med allt skäl betecknas såsom högst väsentlig och mera än väl uppväga den ganska betydelselösa olägenhet, som den nya ordningen kunde innebära för dem, som personligen ville infinna sig: först i landskontoret för att mottaga check och sedermera i riksbanken för att förvandla denna till kontanta penningar. _ Denna omgång behöfde ingen, som icke särskild! ville, underkasta sig. Om han å rekvisitionshandlingarna uppgåtve sin adress, mottoge han i sin bostad med posten antingen check (direkt från länsstyrelsen) eller post­ anvisning, resp. postremissväxel (från riksbanken). Reservanten kunde därför icke instämma i majoritetens utsago, att de påstådda fördelarna för allmänheten icke kunde af promemorian utrönas. I detta sammanhang ville reservanten emellertid framställa ett för­ slås:, som enligt hans förmenande skulle leda till en afsevärd förenkling. De sakkunnige hade föreslagit, att i ett stort antal fall medel skulle från riksbanken utsändas enligt förteckningar, upptagande namn, adress och belopp. Detta skulle tillgå sålunda, att då flere rekvisitionshandlingar tillhörande samma anordningstitel innelåge, skulle en check, ställd till länsstyrelsens (riksbankens?) egen order, utfärdas å samman­ lagda beloppet och öfverlämnas jämte specifik förteckning i två exem­ plar till riksbanken, som skulle utsända beloppen och därefter åter­ ställa ena exemplaret af förteckningen med attest, att beloppen blifvit till vederbörande utsända. Detta utsändande af riksbanken torde väl i det öfvervägande an­ talet fall komma att ske medels postanvisning eller postremissvexel. Det ville då synas, som om landskontoret utan större tidsutdräkt skulle kunna direkt verkställa detta utsändande i alla de fall, då beloppen icke öfverstege 500 kronor, som vore det högsta belopp, som finge försändas genom postanvisning. Uppgörandet af en förteckning in duplo torde icke innebära väsentligen mindre besvär än utskrifvande för hvarje belopp af en postanvisning. Dessa postanvisningar kunde å postkontoret likvideras med en check å postanvisningarnas samman­ lagda belopp, ställd till postkontorets order. Häremot torde väl näppe­ ligen från postverkets sida resas något hinder. För belopp högre än 500 kronor kunde länsstyrelsen alltid utsända check, som i allmänna rörelsen verkade alldeles som en postremissväxel.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 71. 49

Om detta system utsträcktes till alla eller åtminstone de flesta ut­ betalningar från landskontoret, så komme icke blott checkernas antal på det hela att förminskas utan äfven de utelöpande checkernas antal att blifva mindre, hvarförutom kvitteringsfrågan blefve löst på det naturligaste sätt, ity att postkvitto erhölles på hvarje utbetalning å mindre belopp än 500 kronor. Reservanten hade redan framhållit, att en med tjänstepost utsänd, till viss man ställd check, lika litet som en postremissväxel behöfde särskilt kvitteras. Att detta system, förnuf­ tigt genomfördt, skulle minska omgången i landskontoret och hos riks­ banken funne reservanten ögonskenlig^. Majoriteten hade slutligen ställt i tvifvelsmål, att det allmänna skulle genom indragningen tillskyndas någon mera afsevärd besparing. De föreslagna förändringarna — som endast innebure ett fort­ skridande på den förenklingsväg i fråga om statsverkets kassaförhållan­ den, hvarpå man slagit in redan genom nåd. beslutet den 3 oktober 1881 och på hvilken man alltjämt gått vidare — riktade sig på att dels befria kamerala tjänstemän, såsom därtill, i saknad af erforderlig utbildning, mindre skickade, från kassa- och bankgöromål och öfverlyfta dylika funktioner på riksbanken, dels ock i denna punkt anpassa statsverkets arbetssätt efter de former, som affärslifvet allt mera tagit. Då reservanten ansåge detta vara i sig själf eftersträfvansvärdt, skulle han icke vilja motsätta sig förändringarnas genomförande, äfven om de icke komme att medföra någon mera afsevärd pekuniär besparing för statsverket. Om förändringen vore tidsenlig, ansåge reservanten den innebära vinning nog. Men därtill komme, att, såvidt reservanten kunde se, här verkligen kunde väntas en icke obetydlig besparing för statsverket. De aflöningar, innefattande lön, tjänstgöringspenningar och ålderstillägg, som landträntmästarne år 1907 uppburit, belöpte sig till sammanlagdt 98,200 kronor. Därest det förslag till löneförbättring för desse tjänstemän, som innefattades uti kammarkollegii och statskon­ torets und. utlåtande den 9 februari 1907, blefve af Kungl. Maj:t och Riksdagen antaget — och det torde under nuvarande förhållanden kunna betecknas såsom ett minimum — skulle rikets nuvarande landt­ räntmästare komma att uppbära tillsammans 129,500 kronor. Om man beräknade, att i halfva antalet län en ökning i arbetskrafterna skulle blifva behöflig efter de föreslagna nya anordningarna och erfordra en anslagsökning af 2,000 kronor för hvarje län — ett belopp, som efter den utredning som de sakkunnige lämnat måste betecknas som ganska högt — skulle 24,000 kr. därtill åtgå. Lades härtill för statskontorets Bill. till Eiksd. Prat. 1008. 1 Sami. 1 Afd. 1 Band. 54 Raft. 7

50 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

öfvertagande af stämpelexpeditionen ett belopp af 5,000 kronor i an­ slagsökning för statskontoret, och öfriga af förändringen föranledda kostnader beräknades till 5,000 kronor årligen, så nppstode i alla fall en besparing för statsverket, som öfverstege 90,000 kronor om året. Under åberopande af hvad reservanten sålunda anfört, tillstyrkte han de sakkunniges förslag. GrefveWacht- Generaldirektören grefve Wachtmeister bär delat majoritetens me- ”ervatfoiT" ning utom hvad anginge betänkligheterna mot sammanföringen å stats­ kontorets giroräkning af statsmedel och diverse medel. I öfrigt hade grefve Wachtmeister uttalat, att, såvidt nu kunde bedömas, ur teknisk synpunkt afgörande hinder icke borde möta mot landtränteri ästartjänsternas indragning. Den åstadkomna utredningen hade emellertid icke till­ räckligt ådagalagt, huruvida någon fördel i besparingsafseende kunde därigenom vinnas. Läns- Utaf de från länsstyrelserna inkomna utlåtanden har inhämtats, att styrelserna, länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Malmö­ hus, Västmanlands, Kopparbergs, Gäfleborgs och Jämtlands län antingen helt biträdt förslaget eller med vissa erinringar, för hvilka jag här nedan kommer att redogöra, förklarat sig icke hafva något emot den föreslagna omregleringen. Länsstyrelsen i Hallands Jän, som förut förordat räntmästare’än sternas indragning, har väl fortfarande vidhållit denna sin mening, men länsstyrelsen har icke velat biträda det nu framlagda förslaget. I stäl­ let för att låta riksbankens utbetalningar grundas å checker, hade läns­ styrelsen förordat ett af landskamreraren i länet författadt utkast till förändrade bestämmelser, enligt hvilka länsstyrelsens anordningar skulle öfverlämnas till riksbanken med order att på grund af dem verkställa utbetalningarne. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har uttalat ungefär samma uppfattning samt dessutom framhållit, att en större del af den bokföring, som ålegat ränterierna, borde öfverflyttas på riksbankskontoren, därest räntmästare’änsterna skulle indragas. Det torde emellertid förtjäna i detta sammanhang omnämnas, att de inom departementet tillkallade sakkunnige före utarbetandet af sitt förslag råd fört sig med vederbörande fullmäktig i riksbanken och där­ vid under hand fått besked, att riksbanksfullmäktige näppeligen kunde öfvertaga länsstyrelsernas utbetalningar, såvida icke därvid begagnades sådana former, som öfverensstämde med affärskutym. Bestridande af utbetalningar på grund af länsstyrelsens anordningar kunde alltså icke

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 71. 51

ifrågakomma, utan borde alla utbetalningar grunda sig å anvisningar eller checker. Länsstyrelsen i Alfsborgs län har väl gjort en del erinringar emot det framlagda förslaget, men icke afstyrkt detsamma. De tolf återstående länsstyrelserna hafva däremot bestämdt afstyrkt landträntmästartjänsternas indragning, och anser jag mig böra i korthet redogöra för de hufvud sakligaste invändningar, som emot förslaget fram­ ställts, därvid jag på samma gång tillåter mig bemöta dessa invänd­ ningar. Först och främst har anmärkts — och detta icke blott utaf de Departementslänsstyrelser, som afstyrkt förslaget, utan äfven utaf flera af dem, som chefenicke motsatt sig detsamma — att den uppgifna anledningen till refor­ men, nämligen otillräckligt arbete för landträntmästarne, antingen icke vore eller åtminstone icke behöfde vara förhanden, då jämlikt gällande bestämmelser landträntmästaren kunde genom i vederbörlig ordning ut­ färdad instruktion åläggas att biträda med arbete å landskontoret. Till och med länsstyrelsen i Gottlands län har gjort denna invändning. Denna länsstyrelse såväl som flera af dem, där själfva landtränterigöromålen säkerligen icke utgöra tillräckligt arbetsmått, hafva väl i sina yttranden gifvit anvisningar, hvilka landskontorsgöromål genom sin beskaffenhet lämpligen »skulle kunna» ytterligare påläggas landt­ räntmästarne. Men af yttrandena synes emellertid framgå, att äfven i fall, där sådant kunnat ske, föreskriften om landträntmästarens arbetsskyldighet å landskontoret icke hittills i afsevärd omfattning tillämpats, något, som ock torde framgå däraf, att icke mera än en länsstyrelse, nämligen i Stockholms län, gjort framställning hos Kungl. Maj:t om instruktion för landträntmästaren, hvithet skedde så sent som år 1905. Då de nu gällande bestämmelserna alltså icke under de gångna tjugu­ fem åren verkat tillfyllestgörande för att tillvarataga landträntmästarens fulla arbetskraft i län, där ränterigöromålen i sig själfva icke varit till­ räckliga, synes mig knappast utsikt förefinnas att samma bestämmelser skola medföra bättre resultat i framtiden. Emot detaljerna i förslaget har anmärkts, att det Lomme att med­ föra olägenheter för allmänheten. Därvid har framhållits, att check­ väsendet skulle vålla svårigheter för de likvidsökande, af hvilka många saknade skrif- och affärsvana. Detta blefve särskild! förhållandet för dem, som finge checker sig tillsända ut på landsbygden, där bank­ inrättningar saknades. Om man å checkblanketterna låter trycka förklarande anmärk­ ningar, huru checken bör kvitteras och hvad vederbörande eljest har

52 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

att iakttaga för likvids erhållande, så tror jag icke svårigheter skola uppstå för någon, huru föga affärsvan han än må vara. Om check­ väsendet vinner större utbredning, torde allmänheten för öfrigt snart få vana därvid och checkerna komma säkerligen att, efter vederbörliga endossement, mottagas icke blott hos vanliga bankinrättningar, utan komma äfven att inlösas af sparbanker och utaf handlandena i orterna. Om likvid icke kan på detta sätt erhållas, finnes ju alltid den möjlig­ heten att insända checken till riksbanken, som därefter med tjänstepost öfversänder likvid till vederbörande. För öfrigt kan länsstyrelsen, där sådant begärts eller länsstyrelsen eljest med hänsyn till förhållandena finner lämpligt, utställa checken till riksbankens egen order med an­ modan att öfversända kontanta medel till rekvirenten. Den nya ordningen skulle äfvenledes, har det anmärkts, vid in­ betalningar medföra olägenheter för allmänheten härutinnan, att, om. medel insändas med posten, kvittensets framkomst till den levererande komme att försenas en dag, samt att, om den levererande personligen inställde sig, han skulle få ökadt besvär och tidsspillan genom besök såväl å riksbanken som å landskontoret. Särskildt, säger man, skulle svårigheter härutinnan möta i de icke sällsynta fall, då personer sådana och exempelvis köpare af smärre kronolägenhet er eller svagdrickstillverkare, som behöfde hjälp med upprättande af reversal och kanske icke ägde kännedom om betalningsbeloppet, skulle inleverera medel. Det kan visserligen icke hjälpas, att den levererande, som själf inställer sig, får hafva besväret att gå på två ställen för levereringens behöriga fullgörande, såvida han genast vill hafva kvitto å levereringen och icke föredrager att få det sig tillsändt med tjänstepost. Däremot äro betänkligheterna i fråga om kvittensets försenande vid leverering med allmänna posten obefogade. Kvittensets afsändande behöfver näm­ ligen icke och får icke af landskontoret uppskjutas till påföljande dag. Hvarje middag strax före riksbankens stängningstid afhämtas girokvitton och reversal från riksbanken, hvarefter levereringarna omedel­ bart antecknas i länsräkenskapen och ena exemplaret al reversalen, kvitterade, med dagens post afsändas till vederbörande, i >etta bör äfven de dagar, då många inbetalningar skett, kunna mycket väl medhinnas. Hvad angår de anförda exemplen i fråga om köpare af smärre krono­ lägenheter eller svagdrickstillverkare och dylika, hvilka i allmänhet förmenats icke förstå sig på att skrifva reversal och understundom sakna kännedom om betalningsbeloppet, så torde inga svårigheter behöfva uppkomma. Dessa levereringar kunna nämligen allt fortfarande såsom hittills insändas till länsstyrelsen, som ombesörjer reversalen och levere­ ringarna.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71. 53

Att förslaget i det hela innebär väsentliga fördelar för allmänheten, lärer väl icke kunna bestridas, då allmänheten under alla förhållanden skulle med tjänstepost få sig öfversända såväl rekvirerade medel som ock kvitton å inbetalda medel. Å andra sidan kan det ju icke för­ nekas, att samma fördelar skulle äfven med den nuvarande ordningen kunna genom särskilda bestämmelser härom införas, och i praktiken torde äfven utan sådana bestämmelser flera länsstyrelser hafva mera eller mindre beredt allmänheten fördelar i berörda afseenden. Det torde förtjäna anmärkas, att ett par länsstyrelser såsom olägen­ heter för allmänheten framhållit den tidsspillan, som allmänheten behöfde underkasta sig genom väntan på checks utskrifvande och underskrifvande. I sammanhang därmed har ock påståtts, att länsbokållarens tid skulle splittras allt för mycket genom det dagliga utskrifvandet af checker. Då det ju obestridligen förorsakar mindre tidsspillan att utskrifva och bokföra check än anordning, skulle nyss berörda påståenden förefalla oförklarliga, om icke de ifrågavarande länsstyrelserna på samma gång upplyst, att hos dem plägat så förfaras, att landtränterierna finge utan länsstyrelsens anordningar bestrida utbetalningar på grund af rekvisitionshandlingarna efter dessas granskning allenast af länsbokhållaren. Därigenom hade ock hos dessa länsstyrelser redan förut vunnits den i förslaget omtalade arbetsbesparing, som bestode uti uppskof med anordningarnes utfärdande och därmed förenad möjlighet att sammanslå flera eller alla till samma anordningstitel hörande rekvisitioner uti eu anordning. Denna utaf nyssberörda länsstyrelser uttalade och tillämpade upp­ fattning star i skarpaste motsats emot den, som gjort sig gällande hos flera andra länsstyrelser äfvensom hos statskontoret, då de framställt betänkligheter just emot det af de sakkunniga föreslagna förfarings­ sättet att först utfärda check samt därefter låta anstå med anordnings utfärdande för att bereda möjlighet till sammanslagning af flera utbetalningsposter i en anordning. Detta blefve, säga dessa länsstyrelser, eu omvänd och felaktig ordning, då checken allenast hade karaktären af betalningsmedel samt förutsatte ett föregående utanordningsbeslut. Lika litet som jag kan gilla det af vissa länsstyrelser tillämpade och med gällande instruktion föga öfverensstämmande förfaringssättet att låta laudtränteriet bestrida utbetalningar på grund af länsbokhållarens granskning, men utan att länsstyrelsen förut beslutat utbetalningen samt till och med utan att ens landskamreraren, som närmast är för utbetalningen ansvarig, pröfvat. densamma, lika litet finner jag fog före-

54 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

ligga för betänkligheter emot det af de sakkunnige föreslagna för­ faringssättet. Enligt detta förslag skulle ju checkens underskrifvande — som bör ske af länsstyrelsen och icke, såsom de sakkunnige mera tveksamt ifrågasatt, ensamt af landskamreraren — föregås af pröfning och beslut rörande utbetalningen. Checken kommer alltså att innefatta länsstyrelsens utbetalningsbeslut och anordningen får karaktären af en order, huru utgiften bör i räkenskapen afföras. De, som undertecknat checken, blifva alltså ansvariga för utbetalningen, men icke de, som undertecknat afföringsordern. Nu skulle visserligen häremot kunna invändas, att den granskande myndigheten icke blir i tillfälle att utaf verifikationerna till länsräkenskapen utröna, hvem som i egenskap af landskamrerare är för utbetalningsbeslutet ansvarig. Detta torde dock vara af mindre betydelse, om blott sådana anteckningar föras hos läns­ styrelsen, att detta förhållande där kan utredas utan att man behöfver gå till de hos riksbanken förvarade checkerna. Då kan den granskande myndigheten utan uppgifvande af namn rikta anmärkningar mot den, som i egenskap af landskamrerare är för utbetalningsbeslutet ansvarig, hvarefter det bör tillkomma länsstyrelsen tillse att rätter ansvarig afgifver förklaring. De anteckningar, som i sådant afseende torde böra föras hos länsstyrelsen, behöfva icke blifva betungande utan kunna be­ stå i anteckning af vederbörandes signaturer antingen i checkbokens stam eller i särskild kolumn i journalen vid de där införda checkerna. Enligt förslaget skall länsbokhållaren kontrasignera checkerna till bevis om skedd bokföring af desamma. Om man i en blifvande in­ struktion dessutom gör honom jämte landskamreraren ansvarig för till­ syn därå, att checkernas belopp stå i öfverensstämmelse med verifika­ tioner, äfvensom att check utfärdats till rätt person enligt behöriga verifikationer och de bestämmelser i ämnet, som varda utfärdade, så tror jag mig därmed hafva undanröjt anledningarna till de utaf ett par länsstyrelser framhållna svårigheterna att utöfva tillfredsställande kontroll däröfver, att genom checker anvisade medel komme till an­ vändning för de ändamål, hvartill de vore afsedda. Sistberörda länsstyrelser hafva nämligen gjort anmärkning i berörda afseende samt därvid uttalat, att länsbokhållarens kontroll kunde göras värdelös af en landskamrerare, som önskade till sin fördel för längre eller kor­ tare tid använda de medel, som stode till länsstyrelsens förfogande. Detta uttalande skulle gifvetvis sakna fog, därest man iklädde läns­ bokhållaren ett ansvar, från hvilket han icke kunde befrias utan att hafva hänskjuta frågan under Kungi. Maj:ts befallningshafvandes af­ görande. Då skulle visserligen kunna påstås, att länsbokhållaren utan

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71. 55

hänsyn till eget ansvar skulle med afseende å sitt tjänsteförhållande kunna af eu oredlig landskamererare förmås att utan motsvarande verifikationshandling kontrasignera check eller utställa sådan till annan person än den, som enligt verifikationshandlingen hade fordran, men då antingen landshöfdingen eller landssekreteraren skulle jämte landskamreraren underskrifva checken och på samma gång tillse, att behörig och motsvarande verifikation funnes, torde, enligt mitt förmenande, till­ räcklig kontroll å landskamreraren hafva anordnats. Dessutom torde föreskrift kunna meddelas om månatliga inventeringar af landshöfdingen eller landssekreteraren för jämförande af verifikationshandlingarna och utanordningarna med under månaden utfärdade checker enligt bok­ föringen och riksbankens uppgifter. Härmed sammanhänger eu annan invändning, som af ett par läns­ styrelser i likhet med statskontoret gjorts emot förslaget i den delen, att länsstyrelsen icke skulle behöfva tillse, att kvitto å betalning erhölles för att bifogas länsstyrelsens verifikationer. Det har därvid sagts, att kvitton ur revisionssynpunkt vore nödiga, för att den granskande myndigheten skulle blifva i tillfälle att mera direkt öfvertyga sig där­ om, att betalning kommit rätter vederbörande tillhanda och af denne behörigen kvitterats. Jag skulle härutinnan visserligen kunna inskränka mig till en hänvisning till hvad jag här ofvan nyss anfört i fråga om länsbokhållarens ansvar samt i öfrigt till ett "åberopande af statskommissarien Tenows i hans reservation uttalade mening i berörda afseende, uti hvilken jag till alla delar kan instämma, men jag ber att i denna fråga få ytterligare tillägga följande. Uti förslaget ingår äfven den föreskriften, att riksbanken i dess uppgifter om inlösta checker skall utom checknummer samt belopp jämväl upptaga den persons namn, till hvilken checken utfärdats. Om dessa uppgifter, som bifogas länsräkenskapen, sammanställas med verifikationshandlingarna, så torde den granskande myndigheten blifva i tillfälle öfvertyga sig, att rätt person fått betalning. Visserligen hafva riksbanksfullmäktige i sitt yttrande uttalat önskvärdheten af att icke behöfva i uppgifterna upp­ taga checkemottagarens namn, emedan det skulle för riksbanken med­ föra ökadt bokföringsbesvär; men därest detta anses nödigt för verificering i nu omtalade afseende, så lärer öfverenskommelse få träffas med herrar riksbanksfullmäktige för ordnande af denna angelägenhet på lämp­ ligaste sätt. Skulle länsstyrelserna nödgas anskaffa kvittenser å gjorda utbetalningar, blefve följden den, att dessa kvittenser komme att, såsom nu oftast sker, påfordras i förväg, innan betalning lämnas eller check

56 Kung1 Maj:ts Nåd. Proposition No 71.

utfärdas, ett förfaringssätt, som väl medför, att kvittenser kunna för den granskande myndigheten uppvisas, men som ingalunda utgör större garanti, att betalning kommit rätt person till godo, än enligt det nu föreliggande förslaget. En länsstyrelse bär ifrågasatt, att svårigheter skulle kunna uppstå vid riksbankens utsändande af medel, på sätt i promemorian föreslagits, för den händelse medlen icke kunde vederbörande tillställas, exempelvis på grund af dödsfall. Länsstyrelsen har uttalat tveksamhet, huru man då skulle förfara med dylika genom utfärdad check anvisade medel i afvaktan på erforderlig utredning, hvem medlen borde tillkomma. Hin­ der lärer emellertid icke möta att i dylika fall åter insätta medlen på statskontorets giroräkning, från hvilken de genom checken uttagits. En annan länsstyrelse har anmärkt, att promemorian* ingenting innehållit om förfaringssättet, därest en check blefve utelöpande öfver ett månadsskifte eller kanske helt förkomme; och icke heller både i promemorian förutsetts möjligheten däraf, att en person gjort inbetal­ ning i riksbanken och erhållit girokvitto men underlåtit aflämna girokvittot hos länsst 3 U'elsen för annotation. Med anledning häraf får jag till en början framhålla, att det för månadsafslutningen i räkenskapen icke har någon betydelse, huruvida en check utelöper öfver ett månadsskifte eller huruvida en hos riks­ banken gjord inbetalning icke blir inom månadens slut hos länsstyrelsen annoterad. Af räkenskapsformuläret framgår nämligen, att en å stats­ kontorets giroräkning dragen och å inkomstsidan i journalen antecknad check blir före månadens slut å utgiftssidan afförd såsom anordning å vederbörlig titel, oafsedt huruvida den blifvit hos riksbanken inlöst eller icke. En hos riksbanken gjord men hos länsstyrelsen icke annote­ rad inbetalning blir naturligtvis icke synlig i länsräkenskapen, hvadan en sådan inbetalning icke heller öfvar inverkan på månadsafslutningen. Några balanser i berörda afseenden uppkomma alltså icke. Då det emellertid vore otillfredsställande, om checker komme att längre tid förbli oinlösta, bör å check blanketten tryckas en erinran, att checken utan dröjsmål bör till inlösen företes, med särskild hän­ visning till innehållet i § 10 checklagen. Landskontoret bör dessutom gifvetvis i journalen afpricka inlösta checker och tid efter annan tillse, hvilka checker utelöpa, samt, då anledning därtill emellanåt förefinnes, gifva vederbörande anmaning att aflämna checken till inlösen, alldeles såsom nu gång efter annan måste ske i fråga om utelöpande anord­ ningar. Visar det sig att check förkommit, bör därvid förfaras i enlig­ het med checklagens föreskrift. Detta torde dock sällan behöfva ifråga-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71. 57

komma, särdeles om länsstyrelsen vid checkers utsändande iakttager försiktigheten att rekommendera eller assurera försändelserna. Har en hos riksbanken gjord inbetalning icke anmälts till annote­ ring å landskontoret, framgår detta för landskontoret genast vid jäm­ förande af den från riksbanken ankomna summariska uppgiften å in­ sättningar med landskontorets annoteringar. Vinnes vid denna jämförelse icke sammanstämmande resultat, blir det lätt att hos riksbanken ut­ röna, hvilken person gjort inbetalning utan att få denna antecknad hos landskontoret, hvarefter denne anmanas inkomma med reversal och girokvitto. Förfaringssättet blir alltså enahanda, som nu måste an­ vändas, då inbetalning skett i ränteriet utan att ränterikvittot förevisats i landskontoret för annotation. Flera länsstyrelser hafva ansett länsbokhållaren genom förslaget få sig pålagdt mera arbete än han kunde medhinna. Det har därvid af några länsstyrelser uttalats, att bokföringsarbetet blefve vida besvär­ ligare än i promemorian beräknats. I fråga om utbetalningar blefve nödvändigt att fortfarande föra liggare icke blott, såsom i förslaget angifvits, öfver löntagare och statspensionärer samt öfver folkskole­ väsendet, utan äfven »öfver en del andra i staten förekommande titlar». Jämväl öfver inkomster blefve särskilda liggare oundgängliga, bland annat, för att tjäna till ledning vid granskning af specialräkningarna och öfriga till landskontoret inkommande räkenskaper äfvensom vid för­ delning emellan väghållningsdistrikten af den i »ränteriräkcnskapen» utan specifikation bokförda vägskatten. Den nuvarande å landskontoret förda kontrollerande räkenskapen — anordningsboken och antecknings­ boken — blefve alltså fortfarande behöflig. Dessutom har framhållits, att landsbokssemestern, som föreslagits till 3 månader, blefve för kort, för att länsbokhållaren skulle kunna medhinna förutom landsboken jäm­ väl den nuvarande specialräkningen med tillhörande verifikationer. Härtill kan emellertid svaras, att uti specialen öfver statsmedlen och specialen öfver förskotten samt i hufvud räkningen, sådana de uti förslaget uppställts, såväl utgifter som inkomster mycket väl kunna bokföras med så fullständig specifikation, som anses nödig, hvadan dubbel bokföring omöjligen kan behöfvas. Ingenting hindrar alltså att till exempel i hufvudräkningen under rubriken vägskatt upptaga sär­ skilda kolumner för hvarje väghållningsdistrikt, eller, om man så vill, särskildt konto för hvarje vägstyrelse. Hvad landsbokssemesterns till­ räcklighet beträffar, torde allenast behöfva erinras, att landträntmästare!» enligt nu gällande ordning skall hafva sin specialräkning färdig inom januari månad utan att han för detta arbete åtnjuter ledighet från andra Bill. till Biksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afä. 1 Band. 51 Höft. 8

58 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 71.

göromål. Om detta kan utaf landträntmästaren medhinnas, så bör det ock kunna gå för sig för länsbokhållaren, om hans landsbokssemester får begynna från januari månads början, och särskildt böra inga svårig­ heter möta, sedan länsbokhållaren befriats från stämpelredogörelserna, hvilkas granskning och sammanfattning i de större länen upptagit hufvudsakligaste delen af semestertiden under januari månad. Några länsstyrelser, däribland märkligt nog de uti Stockholms och Uppsala län, hafva ansett stämpelexpeditionernas öfverflyttande på stats­ kontoret ställa allt för stora fordringar på stampelförsäljarne och deras förmåga att »långt i förväg» beräkna sitt stämpelbehof. Om man emeller­ tid undantager de allra nordligaste länen samt Gottland, lärer väl post­ gången till hufvudstaden vara så bekväm, att större dröjsmål med re­ kvirerade stämplars erhållande från statskontoret i de flesta fall icke kan befaras än om de skulle rekvireras från länsstyrelsen. För de med afseende å postgång alltför aflägset från hufvudstaden belägna länen skulle särskilda stämpelförråd kunna, där sådant undantagsvis pröfvades nödigt, inrättas, hvilket torde komma att tagas i öfvervägande i sam­ manhang med framläggande för Riksdagen af förslag till erforderliga ändringar i stämpelförordningen. Gifvetvis borde, såsom statskontoret i sitt utlåtande framhållit, antagande och entledigande af stämpelförsäljningsmän samt tillsynen öfver ställda säkerheter fortfarande af läns­ styrelserna omhänderhafvas äfven efter det stämpelförråden hos läns­ styrelserna indragits. Öfver förslaget att låta vissa pensionsutbetalningar, som nu verk­ ställas af landtränterierna, öfverflyttas på postsparbanken, hafva direk­ tionerna för pensionsinrättningarna äfvensom styrelsen för postsparbanken blifvit hörda. Direktionerna för pensionsinrättningarna hafva uti sina yttranden förmenat hinder möta för postsparbanken att åtaga sig utbetal­ ningar af änkepensioner äfvensom sådana pensioner, vid hvilkas utbetal­ ning vissa afgifter skola innehållas. Styrelsen för postsparbanken har där­ emot, under påpekande, att en högst afsevärd förmån skulle beredas pensionstagarna, om pensionerna finge lyftas vid postsparbankskontoren i orterna, förklarat sig beredd att lämna medverkan till beredande af eu dylik förmån. Skulle det emellertid vid den undersökning, som ytter­ ligare torde komma att göras i denna fråga, visa sig omöjligt att befria länsstyrelserna från bestyret med dessa pensionsutbetalningar, så lära, såsom ett par länsstyrelser påpekat, dessa utbetalningar kunna anför­ tros åt kronofogdar och magistrater, som härför skulle förskottsvis för­ ses med medel genom länsstyrelsernas försorg. Denna fråga torde alltså icke behöfva lägga hinder för landtränteriernas indragning.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 71. 59

Bland alla de invändningar, som af länsstyrelserna emot förslaget framställts, har ingen med större enighet omfattats än den, att någon afsevärd besparing för statsverket knappast kunde förväntas uppkomma genom landträntmästartjänsternas indragning, alldenstund ökade arbets­ krafter skulle kräfvas icke blott hos länsstyrelserna utan äfven hos statskontoret och riksbankskontoren. Hvad länsstyrelserna beträffar, så hafva de flesta förklarat sig be­ höfva en ny ordinarie länsbokhållareänst i stället för den indragna landträntmästartjänsten, andra hafva ansett sig behöfva en ny ordinarie landskontoristbefattning för öfvertagande af all landskontorets bokföring samt några få trott sig kunna reda sig utan annan ökning i arbets­ krafter än möjligen ett ytterligare extra biträde. De länsstyrelser, som gjort anspråk på en ny ordinarie länsbokhållartjänst i sammanhang med landträntmästartjänstens indragning hafva i allmänhet såsom skäl härför framhållit, förutom de ökade göromålen å landskontoret, som blefve en följd af indragningen, jämväl den omständigheten, att länsbokhållaren icke komme att under vanliga förhållanden uppehålla sin egen tjänst mera än högst 5 månader årligen. Hans landsbokssemester komme nämligen att räcka 3 månader och hans semesterledighet 1 månad, hvarjämte han komme att förrätta landskamrerartjänsten under

landskamrerarens semesterledighet 1 Vs månad samt under landskam-

rerarens semester för pröfningsnämndsarbetet enligt nya bevillnings-

förordningen 1 Vs månad. Alltså skulle den redan nu i de flesta län

synnerligen besvärliga och efter landträntmästartjänstens indragning än mera maktpåliggande länsbokhållartjänsten med nödvändighet komma att uppehållas af vikarie under större delen af året, något som ovill­ korligen måste blifva förenadt med stora svårigheter i län, där icke mera än en kompetent länsbokhållare finnes anställd. Hvad sålunda anförts anser jag mig visserligen icke kunna jäfva, men dessa svårigheter föranledas endast i mindre grad af förslaget om landträntmästartjänsternas indragning, utan finnas redan förut eller hafva ökats efter nya bevillningsförordningens införande. Förslaget om räntmästartjänstens indragning skulle nämligen icke öka tiden för länsbokhållarens frånvaro från egen expedition med mera än en half månad, under det att nya bevillningsförordningen föranleder 1 V* månads ök­ ning af samma tid. Det vidlyftiga pröfningsnämndsarbetet kommer äfvenledes att medföra väsentlig ökning af göromålen för landskontoret, hvilket torde bli kännbart icke blott för landskamreraren utan äfven, ehuru visserligen i mindre grad, för länsbokhållaren. Det kan alltså alltför väl tänkas medföra svårigheter för flera af de större till mellan-

60 Kung!. Maj ds Nåd. Proposition No 71.

klassen körande länen att i längden reda sig med allenast en länsbok­ hållare, som under högst fem månader skulle komma att själf uppe­ hålla sin egen tjänst och som sällan eller aldrig skulle blifva i tillfälle att mera afsevärdt biträda landskamreraren och under dennes mera direkta handledning sätta sig in uti landskamrerargöromål. Om sålunda i vissa län behofvet af en ytterligare länsbokhållartjänst skulle efter landträntmästartjänstens indragning befinnas oändeligt, så vill jag likväl på det bestämdaste framhålla, att detta behof inga­ lunda kan anses enbart eller ens till största delen hafva sin orsak uti omorganisationen af länsstyrelsernas kassarörelse och landträntmästar­ tjänstens indragning, enär det utan tvifvel väsentligt ökade bokföringsarbetet å landskontoret förvisso icke kräfver länsbokhållarkvalifikationer för dess fullgörande utan kan fullkomligt lika bra utföras af en lands­ kontorist eller ett mera stadigvarande extra biträde allt efter göromålens omfattning i olika län. Redan utaf hvad jag nu anfört torde framgå, huru vanskligt det skulle ställa sig att söka med siffror beräkna den besparing för stats­ verket, som den föreslagna omorganisationen komme att medföra. Ån mera framgår detta, om man betänker, att öfverflyttandet. af länststyrelsernas kassarörelse på riksbanken bör komma till stånd på en gång samtidigt i alla län, under det att afvecklingen af landtränt­ mästare' änsterna kommer till utförande så småningom i män af landträntmästarnes afgång. Det synes nämligen icke böra komma ifråga att sätta landträntmästarne på indragningsstat, utan böra de, i sammanhang med riksbankens öfvertagande af länsstyrelsernas kassarörelse, inflytta på landskontoret för att utföra bokföringsarbete eller annat arbete, som kan finnas lämpligt. Med landträntmästarens inflyttning på landskontoret vinnes alltså genast där en ny arbetskraft, hvilken allt efter hans ålder och andra egenskaper i öfrigt åstadkommer besparing i utgifter för landskontoret och under alla förhållanden undanröjer de förut omtalade svårigheterna med afseende å länsbokhållargöromålens uppehållande under den del af året, då länsbokhållaren är förhindrad att själf sköta dessa göromål. Då landträntmästaren från tjänsten afgår, torde böra i hvarje särskilda fall pröfvas, i hvad mån länsstyrelsens göromål kräfva en ny ordinarie tjänsteman i hans ställe eller göromålen kunna genom tillökning af extra biträdesanslaget uppehållas. Därest ordinarie tjänstepersonalen anses behöfva ökas, får i hvarje särskildt fall tillses, huruvida detta bör ske genom inrättande af en länsbokkållartjänst eller allenast en landskontoristbefattning, allt efter göromålens omfattning och besvär­ lighet hos hvarje särskild länsstyrelse. Om man förutsatte, att samt-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71. 61

liga landträntmästare nu på en gång afginge, så skulle alltså kräfvas en rätt ingående undersökning för afgörande, i hvad män nya arbets­ krafter behöfdes i de särskilda länsstyrelserna; och det bör alltså vara lätt insedt, huru vanskligt eller rättare sagdt omöjligt det ställer sig att nu göra en sådan beräkning för den i många fall rätt af­ lägsna framtid, då landträntmästarens afgång kommer att inträffa. Det kan hända att göromålens mängd då ökats hos länsstyrelsen i sådan grad, att det kan behöfvas ersätta honom med en länsbok­ hållare i län, som för närvarande skulle kunna åtnöja sig med ett extra biträde, i händelse afgången inträffade nu. Om det alltså icke låter sig göra att i siffror beräkna besparingen för statsverket genom omorganisationen, så lärer å andra sidan icke kunna förnekas, att besparing måste uppkomma — och detta äfven om hvarje landträntmästare skulle behöfva ersättas med en länsbokhållare, hvit ket emellertid med all säkerhet icke behöfver ske. Skillnaden i löne­ förmåner mellan dessa tjänstemän är ju rätt afsevärd, och därtill kommer, att de nya tjänstebefattningar, som kunna varda inrättade i stället för landträntmästartjänsterna, blifva för landskontorsgöromålen i öfrigt nyttigare och jämväl på detta sätt medföra besparing i utgifterna för dessa göromåls uppehållande. Med landträntmästares afgång blifva ock de honom tillkommande provisioner å diverse verks medel disponibla att af länsstyrelsen användas till extra biträdens aflönande, hvarigenom kostnaderna härför kunna nedbringas. Väl är det sannt, att de ökade göromålen hos riksbanken och hos statskontoret skulle föranleda någon ökning i utgifterna hos dessa verk, men denna ökning torde icke blifva afsevärd i förhållande till besparingarna hos länststyrelserna. För öfrigt åberopar jag i detta afseende riksbanksfullmäktiges yttrande äfvensom statskommissarie!! Tenows reservation. I likhet med statskommissarien Tenow är jag dessutom af den uppfattningen, att den föreslagna omorganisationen är ett steg i rätt riktning och jämväl i öfrigt förenad med så stora fördelar, att den borde förordas, äfven om någon direkt besparing därigenom icke vunnes. Det kan icke heller vara mening uti att låta länsstyrelserna befatta sig med kassarörelse, sedan staten fått egna penningverk uti hvarje residensstad. Visserligen hafva anmärkningar framställts -emot det framlagda förslagets detaljer, men dels torde, såsom jag ofvan sökt påvisa, många utaf de framställda anmärkningarna vara temligen obefogade eller betydelselösa, och dels torde vid utarbetande af de föreskrifter, hvartill omorganisationen gifver anledning, behörigt afseende kunna fästas vid

62 Kungl. MajHs Nåd. Proposition N:o 71.

de framställda anmärkningarna. De särskildt tillkallade sakkunnige, Indika inom departementet biträdt, vid beredande af landsstatslöneregleringsfrågan, hafva icke haft uppdrag att uppgöra detaljeradt förslag rörande omorganisationen, hvithet också näppeligen kunnat ske under den tid, som stått till förfogande, utan deras åliggande, har vant att verkställa undersökning, huruvida och på hvad sätt en indragning af landträntmästartjänsterna skulle kunna komma till stånd. I sådant af­ seende har jag funnit den förebragta utredningen gifva vid handen, att indragning af landträntmästartjänsterna och öfverflyttande åt läns­ styrelsernas kassarörelse på riksbanken kan äga rum icke blott utan olägenhet utan med afsevärd fördel för statsverket. Beslutas en sådan omorganisation, så lärer omarbetandet af nu gällande bestämmelser kunna följa efteråt. Beträffande tiden för omorganisationens genomförande bör, såsom jag förut anmärkt, riksbankens öfvertagande af länsstyrelsernas kassa­ rörelse försiggå på en gång hos alla länsstyrelser, under det att nu­ varande landträntmästareänsters afveckling bör ske i mån af tjänstinnehafvarnes afgång. Om alla landträntmästartjänsterna i riket för närvarande vore med ordinarie innehafvare besatta, så skulle öfverflyttandet af kassarörelsen kunna ännu något år undanskjutas, men nu förhåller det sig så, att dessa tjänster äro vakanta samt uppehållas på förordnande i Stockholms, Jönköpings, Skaraborgs och Västmanlands län. All anledning synes mig alltså tala för reformens genomförande redan från den 1 januari 1909, så att fullständig indragning af landt­ räntmästartjänsterna må kunna i dessa fyra län äga rum från och med nämnda dag. Det skulle då kunna komma ifråga att i sammanhang med indrag­ ningen genast besluta om den ökning af ölriga ordinarie arbetskrafter, som hos nyssberörda fyra länsstyrelser kan erfordras i stället för den indragna landträntmästartjänsten, men jag håller emellertid före, att det vore lämpligare låta anstå därmed ett års tid, hvarunder dessa läns­ styrelser kunde uppehålla de ökade göromålen genom extra biträde samt vinna erfarenhet, i hvad mån en ny ordinarie tjänsteman verk­ ligen behöfdes. Möjligt kan ock vara, att föreskriften om minst sex timmars arbete hvarje dag för tjänstemännen kan härå öfva inverkan. Det torde emellertid böra ur länsstyrelsernas yttranden i ärendet om­ nämnas, att länsstyrelsen i Stockholms län, som motsatt sig den före­ slagna indragningen, icke uppgifvit, hvilken förstärkning af den ordi­ narie tjänstepersonalen skulle behöfvas, om landträntmästartjänsten indroges; att länsstyrelsen i Jönköpings län ansett sig behöfva en ny

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 71. 63

ordinarie landskontoristtjänst för bokföringens eftertagande; att länssty­ relsen i Skaraborgs län yrkat inrättande af en ny ordinarie länsbok­ hållare änst; samt att länsstyrelsen i Västmanlands län icke framställt yrkande på någon ny ordinarie tjänst. På grund af hvad jag sålunda anfört anser jag mig kunna förorda att riksbanken skall från och med 1909 års början öfvertaga länssty­ relsernas kassarörelse, att landträntmästartjänsterna skola indragas i män dessa tjänsters innehafvare afgå, samt att de landträntmästartjänsten tillkommande provisioner skola efter tjänstens indragning af läns­ styrelsen redovisas och användas till extra biträdens aflöning i enlighet med därom gällande bestämmelser. Därest hvad jag sålunda föreslagit vinner Eders Kungl. Maj:ts godkännande, har jag för afsikt att hos chefen för finansdepartementet gorå framställning, att han måtte gå i författning om utarbetande af för­ ning till erforderliga ändringar i gällande stämpelförordning äfvensom låta utreda, huruvida någon förstärkning i statskontorets arbetskrafter .kan erfordras på grund af det ifrågasatta ändrade sättet för stämplar­ nas tillhandahållande.

Extra länsnotarie!* och extra länsbokhållare samt andra extra biträden hos länsstyrelserna ni. m.

Löneregleringskommittén har erinrat därom, att i mån af arbetets Antalet biträdande -ökning hos länsstyrelserna extra arbetskrafter måst anlitas i allt vid­ tjänstemän på sträcktare grad, understundom till och med i större omfattning, än som ordinarie stat. torde kunna anses gagneligt och lämpligt. Detta blefve i längden allt mera otillfredsställande icke blott ur det allmännas synpunkt, utan billig­ heten kräfde att hänsyn jämväl toges till denna extra personal, hvars arbetstid och arbetsprodukt i statens tjänst, såsom länsstyrelserna fram­ hållit, i alla afseenden sammanfölle med motsvarande ordinarie beställningsinnehafvares och hvars lefnadsställning jämväl i öfrigt bestämdes -af samma villkor och förhållanden, som gällde för de ordinarie tjänste­ männen. De extra tjänstemän, som vore för göromålens behöriga gång nödvändiga, torde därföre äga välgrundade anspråk att komma i åt­ njutande af förmånen utaf fast anställning med lön på ordinarie stat.

Hvad då först angår de hos länsstyrelserna anställda länsnota- Länsnotarierna. xierna, har löneregleringskommittén erinrat, hurusom redan 1873 års landsstatskommitté föreslagit anställande af två ordinarie länsnotarie!* i Löneregle­ rings­ sådana län, där de afgjorda målens antal å landskansliet i medeltal kommittén.

64 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

uppginge till 8,000. Vid senaste lönereglering vann detta förslag emel­ lertid icke Kungl. Maj:ts och. Riksdagens bifall, utan anslogs af­ löning å ordinarie stat allenast åt en länsnotarie i hvarje län samt öfverlämnades till Kungl. Maj:ts nådiga pröfning i hvarje särskildt fall frågan om anställande därutöfver af extra länsnotarier, att aflönas med arfvoden af högst 2,000 kronor hvardera. I enlighet härmed hade på grund af särskilda nådiga beslut under årens lopp blifvit an­ ställda två extra länsnotarier i Malmöhus län och likaledes två i Göte­ borgs och Bohus län samt en i hvart och ett af öfriga län med undan­ tag af Uppsala, Södermanlands, Gottlands och Västmanlands, län. Af extra länsnotarierna torde i regel påfordras fullt ut lika mycket arbete som af de ordinarie, och, då de flesta af dessa extra tjänstebe­ fattningar tillkommit för längre tid sedan samt behofvet af dessa tjän­ stemän måste antagas i ett stort antal län äfven för framtiden blifva påkalla dt, hade kommittén ansett nödigt, att flera länsnotarier blefve uppförda å ordinarie stat. Vid öfvervägande af frågan, i hvad mån en sådan öfverflyttning a ordinarie stat borde äga rum, ansåge iöneregleringskommittén målens antal å landskansliet enligt arbetsredogörelserna icke höra tilläggas af­ görande betydelse. Dessa arbetsredogörelser syntes nämligen vara upp­ gjorda efter så olika grunder, att de icke lämnade någon tillfyllestgö­ rande ledning för bedömande af de olika länsstyrelsernas arbetsbördor. Utan att förbise, att länsstyrelsernas arbete påverkades af ett flertal faktorer, däraf länets folkmängd blott utgjorde en, hölle dock. löneregleringskommittén före, att för bedömande af arbetets omfattning folk­ mängden torde lämna det relativt säkraste utslaget, och syntes. därföre kommittén folkmängdsförhållandena böra i främsta rummet tjäna till ledning för afgörande, om och i hvilken grad förstärkning af de ordi­ narie arbetskrafterna kräfdes hos särskilda länsstyrelser. Kommittén har enligt denna beräkningsgrund särskildt framhållit beträffande Malmöhus län, att det, med en folkmängd den 31 december 1904 af 426,000 invånare, vore det ojämförligt folkrikaste länet samt att närbelägenheten till utlandet tillskyndade länsstyrelsen och synner­ ligast landssekreteraren ett i de öfriga länen icke så ofta förekommande arbete med öfversändande till utrikes ort af främmande lösdrifvare och meddelande af understöd åt hemvändande och i utblottadt tillstånd va­ rande svenskar samt däraf föranledda förhör. På grund, häraf har kommittén ansett att bägge extra länsnotariebefattningarne i detta län borde öfverflyttas å ordinarie stat. Förutom Malmöhus län ägde elfva andra län den 31 december 1904:

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71. 65

hvart och ett eu folkmängd af mer än 200,000 invånare, nämligen Östergötlands, Jonköpings, Kalmar, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Allsborgs, bkaraborgs, Värmlands, Kopparbergs, Gäfleborgs och Västernorrlands lan. Närmast dessa komme, i afseende å folkmängd, Örebro lan, hvars invånarantal så föga understege 200,000, att detta tal nu­ mera torde vara öfverskridet.. Med hänsyn till folkmängden borde dessa lan företrädesvis vara i behof af ytterligare länsnotarie!’, men dessutom borde ifrågakomma dels Stockholms län dels ock de tre nord­ ligaste länen, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, hvilka på S1 lmc\ a* särskilda förhållanden orsakade vederbörande länsstyrelser be­ tydande arbete, delvis af annan och mera tyngande art än i öfriga län. Inom hvart och ett af dessa senast uppräknade sexton län borde, enligt kommitténs mening, anställas ytterligare en länsnotarie. Däremot kunde tills vidare anstå med öfverflyttande till ordinarie stat af de nuvarande extra länsnotarie^ i Kronobergs, Blekinge och Hallands län äfvensom åt den senast tillkomne extra länsnotarien i Göteborgs och Bohus län.

Jag anser mig böra anmärka, att länsstyrelserna i Blekinge samt Departements- Droteborgs och Bohus län i sina yttranden öfver löneregleringskom- chefen, mittens förslag framhållit behofvet af ytterligare en ordinarie länsnotarie i hvartdera länet utöfver hvad kommittén föreslagit. Lika med kommittén har jag dock icke funnit detta kraf för när­ varande vara oafvisligt utan får — med erinran, att folkmängden den ol December 1906 uppgick i Örebro län till 200,924 invånare och i otockholms län till 198,322 invånare — förorda, att antalet ordinarie länsnotarie!’ måtte bestämmas till tre i Malmöhus län, två i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Kristian­ stads, Goteborgs och Bohus, Alfsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Kopparbergs Gäfleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt en i öfriga län.

Förutom en_ ordinarie länsbokhållare i hvarje län hafva på grund Länsbok­ af särskilda nådiga beslut blifvit antagna två extra länsbokhållare i hållare. Malmöhus län, en i Kristianstads län och en i Göteborgs och Bohus Lönereglelan, af hvilka befattningar den ena extra länsbokhållartjänsten i Malmö­ ringskommittén. hus lan harledt sig från 1880-talet, medan de öfriga tillkommit så nvi!?nnvSrm äl’ 1900 eller därefter- Hvad angår den extra länsbokn altar b e f attnmg, som sedan längre tid tillbaka funnits i Malmöhus län har kommittén ansett behofvet af densamma kunna anses konstant samt tillstyrkt dess öfverflyttande på ordinarie stat. En liknande förstärk- Bih. till BiTcsd, Prat. 1008. 1 Samt. 1 Afä. 1 Band. 04 Käft. 9

Kung!, Maj.is Nåd. Proposition No 71.

af ordinarie arbetskrafter tiar kommittén funnit påkallad jämväl i Göteborgs och Bohus län med hänsyn till de omfattande göromål i fråga om beskattnings- och uppbördsväsende, hvilka staden Göteboig förorsakade landskamreraren och landskontoret. Däremot torde, enligt kommitténs mening, kunna tillsvidare anstå med öfverflyttande åt den senast tillkomna extra länsbokhållarbefattningen i Malmöhus län äfven­ som den i Kristianstads län befintliga befattningen af samma slag i afvaktan på resultaten af hvad kommittén föreslagit om utsträckning åt bestämmelserna angående direkt skriftväxling till att gälla äfven handräckningsärenden för uttagande af resterande kronoutskylder och böter, äfvensom hvad kommittén i en del andra hänseenden hemställt berät­ tande länsstyrelsernas ämbetsuppgifter och arbete.

Kungl. Maiits befallningshafvande i Malmöhus län har emellertid Länsstyrelsen i Malmöhus i sitt yttrande' öfver kommittéförslaget hemställt, att bada de extra länsbokhållare därstädes skulle göras till ordinarie. Kommittén både, län. säger Kungl. Maj ds befallningshafvande, icke fullt beaktat den sär­ ställning, länet intoge i afseende å göromålens mängd. Om kommitén föreställt sig, att länsbokhållarna ens i någon man anvandes till arbete, som föranleddes af skriftväxlingen i handräckningsärenden, så vore det icke att förvåna sig öfver, att kommittén dragit sig för att föreslå bägge de extra länsbokhållaretjänsterna till uppflyttning å ordi­ narie stat, men en sådan misshushållning med arbetskraft kunde icke förekomma. Den föreslagna förändringen i handräcknmgsärendenas behandling kunde icke medföra någon som helst lindring i lansbokhallarnas göromål och icke ens någon kännbar lättnad i landskamrerarens. Utan att vidare ingå på närmare detaljer rörande länsbokhållarnes göro­ mål, ansåge Kungl. Maj:ts befallningshafvande sig allenast hora om­ nämna en väsentlig ökning, som tillkommit, efter det den andra extra länsbokhållare änsten i länet inrättades, nämligen bestridandet åt de numera högst besvärliga aflöningarne till sju allmänna läroverk, v a större seminarier, ett landtbruksinstitut och en teknisk elementarskola. Säkert vore, att göromål i tillräcklig mängd funnes för tre lansbokhållartjänster, och anledning vore icke att befara minskning i arbetet, så att någon af dessa tjänster blefve onödig.

Kuno-1. Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads län har anfört^ Länsstyrelsen i Kristian­ att extra0 länsbokhållare!! biträdde landskamreraren hufvudsakligen vid stads län. beredandet af ärenden rörande kronodomäner och jordafsondnngar, hvadan sålunda de skäl, kommittén anfört för uppskof med befattnm-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71. 67

gens öfverföring å ordinarie stat, icke berörde de göromål, som upp­ drag^ åt extra länsbokhållaren. Landskontorets bestyr med förvalt­ ningen af kronodomänerna ökades år för år i följd af landtbrakets all­ jämt fortgående utveckling och detsamma vore förhållandet med jordafsöndringarne, hvilkas antal vore synnerligen stort. Kungl. Majds befallningshafvande hemställde därföre, att extra länsbokhållarebefattningen skulle göras till ordinarie. Vid öfvervägande af hvad sålunda förekommit har jag ansett mig böra Departementsbiträda Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i Malmöhus och Kristian- chefenstads län framställningar. Det har från flera håll framhållits, att läns­ styrelsernas arbete i högre grad än många andra myndigheters påver­ kas af den allmänna utvecklingen inom olika områden af samhällslifvet, och man kan alltså med säkerhet beräkna att den alltjämt fortgående samhällsutvecklingen kommer att kräfva en likaledes fortgående ökning af arbetsbördan. Att de ifrågavarande länsbokhållartjänsterna, hvilka sedan flera år befunnits nödiga för göromålen vid dessa länsstyrelser skulle kunna blifva obehöfliga, finner jag således otänkbart. Det torde ock förtjäna omnämnas, att det ökade arbete, som genom nya bevillningsförordningen lagts på landskamrerarne och som ansetts böra på­ kalla en och en half månads tjänstledighet från andra göromål för taxeringsärendenas beredning till pröfningsnämnden, än ytterligare styr­ ker behofvet för framtiden af de ifrågavarande länsbokhållartjänsterna. Vid dessa landskontor, särskildt vid Malmöhus läns, handläggas göro­ mål, som antingen alls icke eller åtminstone icke i samma grad åter­ finnas hos andra landskontor, såsom till exempel tillsynen öfver och beskattningen af sockerfabrikationen, utarrenderingen af en högst be­ tydande mängd annex- och mensalhemman, läroverkshemman, domkyrkohemman samt andra kyrkors hemman och lägenheter m. m. Ehuru i mindre grad förekomma dessa göromål äfven inom Kristianstads lands­ kontor, som dessutom har bestyret med ett större antal, mera än ett hälft hundratal, brännerier än uti något annat län. Den betydande jordstyckningen inom denna landsända föranleder äfven mycket arbete å dessa landskontor. Redan af dessa skäl skulle jag varit benägen tillstyrka de båda extra länsbokhållartjänsternas i Malmöhus län och den nuvarande extra länsbokhållartjänstens i Kristianstads län öfverflyttande på ordinarie stat. Dessutom har emellertid tillkommit ytterligare en anledning, som gör denna åtgärd än mera påkallad, nämligen det ökade arbete å länsbokhållarexpeditionen, som föranledes af det af mig förut omförmälda för­ slaget att indraga landträntmästartjänsterna. Om Kungl. Maj ds befall-

68 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

ningshafvandes i Malmöhus och Kristianstads län framställningar bifallas, blifva de ordinarie tjänsterna i dessa län i allt fall icke flera än enligt löneregleringskommitténs förslag. Däremot har jag icke funnit, att tillräckliga skäl anförts för bifall till en af länsstyrelsen i Östergötlands län gjord framställning om inrättande därstädes af en ytterligare länsbokhållartjänst på ordinarie stat. Jag anser alltså, att antalet ordinarie länsbokhållare bör bestämmas till tre i Malmöhus län, två i Göteborgs och Bohus län och två i Kristianstads län samt en i de öfriga länen. Landskans- Löneregleringskommittén erinrar därom, att för närvarande funnes lister och på ordinarie stat anställda två landskanslister och två land skontorister landskontorister. i hvarje af rikets län utom i Gottlands län, hvars länsstyrelse hade Löneregleallenast en ordinarie af hvartdera slaget. Härförutom hade länsstyrel­ ringskommittén. serna hos sig anställda ett betydande antal extra landskanslister och landskontorister, som aflönades af anslaget till extra länsnotarier och andra extra biträden hos länsstyrelserna. Det vore obestridligt, att dessa extra tjänstemän förrättade en ingalunda obetydlig del af arbetet hos länsstyrelserna, och deras tjänstgöringstid vore i många fall betyd­ ligt längre än för amanuenser och därmed jämförliga biträden inom de centrala ämbetsverken. Det kunde alltså visserligen finnas fog för öfverflyttning af en del af dessa extra tjänstebefattningar på ordinarie stat, men kommittén vore härvid utaf den åsikten, att det icke lämpligen läte sig göra att låta allt arbete hos länsstyrelserna besörjas enbart genom ordinarie personal. Arbetet vore icke så jämnt fördeladt på olika tider af året, att behofvet af arbetskraft vore konstant. Tjänstens intresse fordrade ock, att den unge tjänstemannaaspiranten finge till­ fälle till öfning samt profvande af sin förmåga och lämplighet i tjänsten. Likaså kräfdes tillgång på extra personal för upprätthållande af de ordinarie tjänsterna vid innehafvarnes sjukdom eller ledighet. Att gå till mötes anspråken på anställande af ordinarie tjänstemän så långt, som från vissa håll ifrågaställts, skulle därför, om det vore möjligt, i utförandet visa sig vara till föga gagn för arbetet i dess helhet. Emellertid syntes det kommittén uppenbart, att i vissa län för­ stärkning redan nu kräfdes af antalet ordinarie landskanslister och landskontorister. I främsta rummet gällde detta de två folkrikaste länen, Malmöhus samt Göteborgs och Bolms län, uti hvilka syntes böra på ordinarie stat uppföras ytterligare två landskanslister och två lands­ kontorister. Men en sådan förstärkning syntes äfven, om än i mindre grad, erforderlig i Östergötlands, Ålfsborgs och Värmlands län, af hvilka

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 71. 69

hvart och ett den 31 december 1904 hade eu folkmängd af mer än 250,000 invånare. I sistnämnda tre län torde vederbörande länsstyrelser böra erhålla hvar sin ytterligare landskanslist och hvar sin ytterligare landskontorist på ordinarie stat.

Med. gillande af hvad kommittén sålunda anfört och då jag icke Departementsanser mig nu äga grundade skäl att förorda särskilda framställningar chefenfrån länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar och Västernorrlands län om uppförande på ordinarie stat af ytterligare en landskanslist- och en lands­ kontorist^’änst samt i Kopparbergs län om erhållande af ännu en landskanslistbefattning på ordinarie stat, anser jag att antalet ordinarie landskanslister och landskontorister bör be­ stämmas till, beträffande hvardera tjänstebefattningen, fyra i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, tre i Östergötlands, Ålfsborgs och Värm­ lands län, en i Gottlands län samt två i öfriga län.

Vid den lönereglering, som fastställdes af 1853—54 årens Riksdag, Vaktbetjähade å stat uppförts två vaktmästare’änster hos hvarje länsstyrelse, n.!ngen hos men redan vid 1856—58 årens Riksdag beviljades löneanslag å stat för .“‘SEST1' ytterligare en vaktmästarsyssla vid hvardera af länsstyrelserna i Upp- Lönereglesala och Jönköpings län. Såsom skäl för behofvet af ökad vaktbetjäning nngekommi dessa bada län hade i sin tid anförts, bland annat, af länsstyrelsen i Uppsala län, att den otillräckliga postgången till kronobetjäningen ofta föranledde afsändande af expresser, exempelvis för anordnande af kungsoch kronoskjutsar, samt af länsstyrelsen i Jönköpings län, att vaktmästarne ofta finge afsändas till Kronobergs läns gräns för att där mottaga och till gränsen af Östergötland beledsaga söder ifrån ankom­ mande penningremisser m. m. Dessa och andra anförda skäl för större ordinarie vaktbetjäning hos länsstyrelserna i Uppsala och Jönköping än vid de öfriga länsstyrelserna måste, säger kommittén, numera i följd af ändrade förhållanden anses hafva antingen helt och hållet eller åtminstone till väsentlig del förlorat sin giltighet. Med erinran att de sålunda tillkomna vaktmästartjänsterna alltsedan bibehållits, har kommittén föreslagit indragning af en vaktmästartjänst vid hvardera af länsstyrelserna i Uppsala och Jönköpings län samt hemställt, att antalet ordinarie vaktmästare hos hvarje länsstyrelse måtte bestämmas till två.

Emellertid hade Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län Kungi. Majas uti underdånig skrifvelse den 6 oktober 1905 framhållit, att dess år för befallningshafvande i Malmöhus län.

70 Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 71.

år ökade arbete tydligtvis medfört ökade göromål äfven för vaktmästarne, samt att länsstyrelsen hade behof af ytterligare en ordinarie vaktmästare.

Statskontoret. Statskontoret, som hörts öfver denna framställning, anförde, att, då arbetsmängden vid länsstyrelsen i Malmöhus län obestridligen vore större än vid öfriga länsstyrelser, så torde däraf följa, att länsstyrelsen i Malmö behöfde mer vaktmästarbiträde än öfriga länsstyrelser.

Löneregle- Löneregleringskommittén, som äfvenledes haft att yttra sig öfver ringskomframställningen, kunde icke finna sig öfvertygad därom, att den större mittén. arbetsmängden, som hvilade pa tjänstepersonalen hos länsstyrelsen i Malmöhus län, i och för sig med nödvändighet betingade ökadt behof af vaktmästarbiträde, och då, såvidt handlingarne utmärkte, behofvet af ökadt vaktmästarbiträde syntes hafva yppats först under senaste tid, hölle kommittén, före, att, intill dess någon längre erfarenhet vunnits, det icke borde ifrågakomma, att öka de ordinarie vaktmästarnes antal, utan borde det yppade behofvet tillgodoses genom anlitande af anslag till extra vaktmästare. Länsstyrelsen Länsstyrelsen i Stockholms län har i sitt yttrande öfver löneregi Stockholms leringskommitténs betänkande framhållit behofvet för ämbetsverket af län. en ytterligare vaktmästare speciellt med hänsyn till en mycket liflig telefontrafik emellan allmänheten och länsstyrelsen.

Departements­ Efter öfvervägande af hvad sålunda förekommit har jag ansett chefen. hinder icke möta för indragning af tredje vaktmästarsysslorna i Uppsala och Jönköpings län, likasom jag anser tillräckliga skäl för anställande af en tredje vaktmästare hos Stockholms länsstyrelse icke hafva förebragts. ' Däremot kan jag icke undgå att finna länsstyrelsens i Malmöhus län framställning om ytterligare en vaktmästartjänst äga befogenhet. Det måste anses förhålla sig så, som länsstyrelsen i Malmö framhållit, att den större arbetsmängden hos länsstyrelsen kräfver flera budskickningar och alltså mera biträde af vaktmästare, och det kan icke vara ur god sparsamhetssynpunkt lämpligt att under­ låta ställa sådant biträde till förfogande, då denna underlåtenhet kan medföra hinder i göromålens gång därigenom, att tjänstepersonalen blir nödsakad lämna sitt arbete för att fullgöra sådana uppdrag, som kunna och böra af vaktmästare uträttas. Jag finner mig därför höra förorda, att, med indragning af en vaktmästartjänst i hvartdera af Uppsala och Jönköpings län, hvilka befattningar enligt nådigt beslut den 30

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 71. 71

Mars 1906 för närvarande äro och i afbidan på Riksdagens beslut fort­ farande hållas vakanta, vaktmästarnes antal bestämmes till tre i Malmö­ hus län och två i öfriga län.

Gifvet är, att flera af de här ofvan omförmälda omorganisationer, Kevision af landshöfdingesärskilt landtränteriernas indragning, kräfva en revision af nu gällande instruktionen. landshöfdingeinstruktion. Löneregleringskommittén har ock berört detta Departements­ chefen. ämne, men funnit det icke falla inom ramen för sitt uppdrag och för öfrigt icke ansett lämpligt att i sammanhang med upprättande af förslag till lönereglering inlåta sig på ett så omfattande och tidskräfvande arbete som omarbetning af instruktionerna för länsstyrelserna och för landsstatstjänstemännen ute i länen. Icke heller nu i detta sammanhang finner jag nödigt framlägga förslag i berörda afseenden, utan lärer Eders Kungl. Maj:t i särskild ordning taga denna fråga under nådig pröfning.

Fögderiförvaltningens arbete och. organisation.

Såsom bekant föreslog 1873 års landsstatskommitté i afseende å 1873 års landsstats­ fögderiförvaltningen dels, att kronofogde- och länsmanstjänsterna skulle kommitté. sammanslås till en tjänstemannaklass, kronofogdarnas, hvilka tjänstemän skulle med biträde af s. k. fogdefullmäktige bestrida de kronofogdar och länsmän hufvudsakligen åliggande göromålen, dels att häradsskrifvartjänsterna skulle indragas, hvarvid vissa af de till dessa tjänster hörande göromål skulle öfverflyttas på kronofogdarna, men debiteringen verkställas genom en för sådant ändamål å landskontoret anställd andre länsbokhållare. Afstyrkta af flertalet hörda länsstyrelser, blefvo dessa förslag icke bifallna, utan landsstatspersonalen ute i länen bibehölls så till organisation som till storlek oförändrad.

Med erinran härom har löneregleringskommittén anmärkt, att fråga Löneregle­ ringskom­ sedermera icke hos statsmakterna förevarit om indragning af häradsmittén. skrifvartjänsterna, likasom kommittén själf icke funnit anledning ifråga­ sätta sådan indragning. Hvad däremot beträffade kronofogdetjänsterna, hade gång efter annan fråga väckts om indragning af nämnda tjänster. Sålunda hade motioner i ämnet förevarit vid två riksdagar, ehuru utan att leda till något posi­ tivt resultat; och med anledning af den i nådiga cirkuläret den 25 oktober 1901 vederbörande ämbetsverk och myndigheter gifna befallning att, i sammanhang med frågan om behöfligheten af ändringar i aflönings-

72 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 71,

förhållandena, jämväl taga under öfvervägande, huruvida genom för­ enklingar i förvaltningen tillfälle kunde beredas till indragning af tjänster, som genom de förändrade anordningarna kunde undvaras, hafva från två af rikets länsstju-elser uttalanden gjorts därom, att krono­ fogdetjänsterna under vissa förutsättningar borde kunna indragas och dem tillhörande göromål öfverflyttas på länsmanstjänsterna, af hvilkas innehafvare dock i sådant fall måste fordras högre kompetens. Med afseende härå och då frågan uppenbarligen ur såväl förenklingssom ekonomisk synpunkt vore förtjänt att göras till föremål för en mera ingående behandling, hade löneregleringskommittén funnit ange­ läget att söka utreda, huruvida indragning af kronofogdetjänsterna kunde befinnas möjlig och lämplig. Och icke nog härmed. Kommittén hade därjämte dryftat det spörsmålet, huruvida man kunde indraga de nuvarande länsmanstjänsterna och öfverflytta de med dem förbundna göromålen å kronofogdarne. Vid den senare undersökningen hade kommittén tillika öfverväga möjligheten af att, till lindring i den arbets­ mängd, som komme att påhvila innehafvarne af de nya kronofogde­ tjänsterna, öfverflytta uppbörds- och redovisningsväsendet helt eller delvis å andra tjänstemän. I sådant hänseende hade ifrågasatts en anordning, hvartill förebild i viss mån hämtats från den nya organi­ sationen af amtsförvaltningen i Norge. Resultatet af denna undersökning, hvarunder yttranden inhämtats från sakkunnige, blef emellertid, att kommittén fann sig icke kunna framlägga förslag till uppbörds- och redovisningsväsendets ombildning på antydt sätt, ej heller förorda indragning af vare sig kronofogde- eller länsmanstjänsterna, utan inskränkte sig till att föreslå en bättre fördel­ ning af arbetet mellan dessa tjänsters innehafvare. Jag tillåter mig att beträffande enskildheterna i denna undersökning hänvisa till kom­ mitténs betänkande sid. 132—139.

Sär sk. un­ Med särskild! fästadt afseende vid hvad en ledamot i löneregle­ dersöka. inom ringskommittén landshöfdingen J. Widén uti sin vid betänkandet fo­ departem. Hofman-Bangs gade reservation anfört i fråga om polisväsendet på landsbygden samt förslag. organisationen af därför afsedda institutioner, enligt hvilken reserva­ tion kronofogde- och länsmanstjänsterna borde sammanslås till en enda, ansåg min företrädare i ämbetet sig icke kunna låta bero vid det resultat, hvartill löneregleringskommittén kommit, utan uppdrog med nådigt tillstånd sommaren 1907 åt kronofogden i Södertörns fög­ deri John Ludvig Hofman-Bang att inom civildepartementet biträda vid ytterligare utredning af frågan om fögderiförvaltningens organisation,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 71. 73

hvarvid han hade att ägna särskild uppmärksamhet åt frågan, huru­ vida de af löneregleringskommittén funna hinder mot en samman­ slagning af kronofogde- och länsmanstjänsterna till en syssla kunde undanröjas genom afskiljande af vissa bestyr från kronofogdens och läns­ mannens uti gällande författningar och instruktioner bestämda göromål. Kronofogden Hofman-Bang afgaf med anledning häraf den 20 augusti 1907 en promemoria i ämnet, för hvars hufvud sakliga inne­ håll jag anser mig böra, om än i sammanträngd form, här något när­ mare redogöra. Till en början vill jag då anmärka, att häradsskrifvarsysslan af i denna promemoria anförda skäl lämnas alldeles orubbad; dock att antalet tjänster, i öfverensstämmelse med kammarkollegii och stats­ kontorets den 9 februari 1907 afgifna utlåtande i ämnet, föreslogs till 108, eventuellt, med inbegrepp af en utaf ämbetsverken under viss förutsättning förordad häradsskrifvarbefattning i Västerbottens län, till 109. Annorlunda ställde sig enligt promemorian förhållandet med krono­ fogde- och länsmanstjänsterna. Anpassade efter de vid tiden för ut­ färdandet af gällande landshöfdingeinstruktion rådande förhållanden, hade, trots ett utveckladt samhällstillstånd samt nya behof och ökade anspråk, ifrågavarande tjänster och de för deras innehafvare gällande instruktioner icke undergått nämnvärd förändring, hvarigenom institu­ tionerna så att säga blifvit efter sin tid. Att de ej längre motsvarade de kraf, som ställdes på dem, därom vittnade erfarenheten och den omständigheten, att omorganisation af ifrågavarande tjänster upprepade gånger varit på tal och gjorts till föremål för framställningar hos både regering och Riksdag. Ehuru löneregleringskommitténs förslag till bättre fördelning af arbetet emellan kronofogdar och länsmän innebure smärre förbättringar, fann promemorians författare dessa förslag inga­ lunda tillfyllestgörande för ett tillfredsställande ordnande af ifrågava­ rande tjänster, något som enligt hans förmenande icke kunde ernås utan en fullständig och genomgripande omorganisation af dem. Med utgångspunkt från landshöfdingen Widéns nyss nämnda re­ servation och i syfte att närmare utföra de principer, hvarefter denne reservant tänkt sig en omreglering af nämnda sysslor samt en omda­ ning af landtpolisväsendet, har Hofman-Bang — då lönereglerings­ kommittén och de däröfver afgifna yttranden syntes ådagalägga, att en uppdelning af göromålen emellan dessa tjänster icke med fördel kunde ske i nämnvärd omfattning — fullföljt reservantens förslag om tjänsternas sammanslagning till en tjänst, hvars innehafvare borde äga Bill. till Bibel. Prof. 1908. 1 Sami, 1 Afl. 1 Band. 54 Raft. 10

74 Kungl. Majds Nåd. Proposition No 71.

samma kompetens och ställning som de nuvarande kronofogdarne. Fjärdingsmannen borde bibehållas för indrifning af restantier, utföran­ de af bandräckningsgöromål och i öfrigt enahanda bestyr som nu med undantag af polisgöromål, för hvilkas handhafvande inom hvarje fög­ deri borde under kronofogden ställas erforderligt antal polismän med skyldighet att biträda jämväl med vissa andra göromål. En förutsättning för genomförandet af denna organisation, enligt hvilken de nya kronofogdarnas antal beräknats till omkring 200 samt distriktspolismännens till omkring 900 med bibehållande af nu varan­ de extra polismän i orterna, vore dock, att de nya kronofogdarne be­ friades från en del dem åliggande bestyr, hvilka särskildt i fråga om polisväsendet nu ställde sig hindrande och upptoge allt för mycken tid.. Kronofogdarne borde sålunda befrias från: l:o. Krono upp b ördss tä mm orna . Detta kunde ske på sådant sätt, att häradsskrifvaren upprättade och till Kungl. Maj:ts befallningshafvande öfversände särskild upp­ bördsbok för hvarje kommun. Uppbördsböckerna jämte förteckning öfver medel, som skulle utbetalas, remitterades af Kungl. Majtrs befall­ ningshafvande till vederbörande kommunalnämnder, hvilka å viss af länsstyrelsen bestämd dag — i eller utan sammanhang med kommunal­ uppbörden — verkställde uppbörd af kronoutskylderna och omedelbart därefter afsände rapport till Kungl. Maj:ts befallningshafvande om beloppet af influtna och utbetalda medel och till kronofogden öfverlämnade den kontanta uppbörden, kvittenser och uppbördsboken, hvars kolumner för influtna och resterande medel därvid borde vara ifyllda och summerade. Kronofogden skulle därefter hafva att i vanlig ord­ ning leverera uppbörden samt utskrifva restlängden och indrifva restantierna. Gent emot de anmärkningar, som kunde vara att vänta mot att betunga kommunalnämnden med detta uppdrag, mot dess kompetens och mot att uppbörd och indrifning af restantier öfverlämnades till olika personer, yttras i promemorian hufvudsakligen: att endast en mindre del af uppbörden, i regel endast mantalspenningar, bevillning och inkomstskatt, utgjorde utskylder till kronan, under det att den hufvudsakligaste delen af uppbörden bestode i dels afgifter till landsting, rägkassor och försäkringsbolag, dels afbetalningar å sjösänknings- och egna hemslån, dels slutligen sådana enskilda medel som riddarhusafgifter, debetsedelslösen, arrendemedel och prästlöneregleringsfondens medel; att det således syntes icke obilligt, att en del af uppbördsväsendet lä­ des på kommunalnämnderna mot andel i provisionerna; att de kommu-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 71. 75

Hala utskylder, som af nämnderna anmärkningsfritt uppbures, vore långt större än kronoutskylderna; samtal de svårigheter, som härflöte af upp­ bördens och restantieindrifningen s anförtroende åt skilda personer, väl ej kunde förnekas, men att de ej vore af den betydenhet att böra hindra införandet af det ifrågasatta uppbördssättet. 2:o. Syner å kronans egendomar och ekonomiska besiktningar å ecklesiastika boställen , länsmansboställen, tullverkets byggnader , soldat- och bätsmanstorp m. m. I detta afseende hänvisades till lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907. S:o. Vägsyner. Om än staten hade intresse af att de allmänna vägarne hölles i farbart skick, desto hellre som staten bidroge till deras anläggning och underhåll, berörde denna angelägenhet dock närmare de särskilda orterna, hvadan ock tillsynen öfver de allmänna vägarnes underhåll i första hand lämpligen kunde åläggas vederbörande vägstyrelser. På dessas anmodan kunde således vägsynerna förrättas af samma per­ soner, hvilka enligt nyss nämnda lag hade att förrätta syner å jord­ bruks- och andra fastigheter. I viss mån vore dessa personers kom­ petens härtill erkänd därigenom, att länsmannens befogenhet vid väg­ syner begränsats i den år 1905 införda ändring i lagen om väghållningsbesvärets utgörande på landet, en ändring, som ledde därhän, att länsmannen närmast vore att anse såsom protokollsförare åt nämndemän­ nen. Dock borde ej kronobetjäningen helt och hållet befrias från vägsynebesväret, helst vägstyrelserna själfva understundom vore väghållare. Åt en polisman kunde därför uppdragas att hålla särskild tillsyn öfver allmänna vägarne och deras underhåll med skyldighet för honom dels att, då anledning därtill förekomme, anmana vederbörande väghållare att försätta väg i laggilt skick och dels att, om sådan anmaning icke åtlyddes, därom göra anmälan hos ortens kronofogde för vidare åtgärd. 4:o. Balansrelationen. _ Denna arbetskräfvande redogörelse hade ursprungligen varit be­ höflig i och för kontrollen, men genom bestämmelserna om skyldighet för kronofogden att föra kassajournal och om årlig inventering af de penningar och värdehandlingar, kronofogden å tjänstens vägnar mottagit, torde behofvet af ifrågavarande redogörelse ur kontrollsynpunkt bortfallit. Måhända kunde en föreskrift utfärdas af innehåll, att krono­ fogden exempelvis sista helgfria dagen i månaderna maj—november skulle i ränteriet deponera de efter den summariska räkningens afgif­ vande influtna kronouppbördsmedel, hvilka därpå i sammanhang med den summariska räkningens afgifvande borde levereras.

76 Kung!, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

5:o. Vissa delar af exekutionsväsendet. Med den kompetens, som längre fram i promemorian föreslagits för de inom fögderierna anställda polismän, borde dessa berättigas att, utom för uttagande af resterande utskylder, verkställa utmätning och försäljning af lös egendom på kronofogdens ansvar, dock att försälj­ ning af utmätt fartyg och fördelning af köpeskillingen för exekutivt försåld lös egendom borde verkställas af kronofogden. Därigenom kun­ de man nedbringa de nu mången gång allt för betungande utmätningskostnaderna, livilka förekomme förhatliga, vai’e sig de betalades af gäldenären eller af fordringsägaren. Lindringen vore desto mera önskvärd, som, vid tillämpning af lagen om handräckning för fordrans utfående, utmätningsärendenas antal med all sannolikhet komme att högst vä­ sentligt ökas. Dessa förrättningar komme för öfrigt att taga allt för stor del af kronofogdens tid i anspråk. Polismannen borde ställa sä­ kerhet för de medel, han såsom utmätningsman omhänderhade, hvilken säkerhet kunde ordnas genom kollektiv- eller ömsesidighetsförsäkring. 6: o. Taxering sväsendet. I detta ämne erinrades om det förändrade läge, hvari taxeringsförrättningarne kommit genom den nya bevillningsstadgan. Kronofogdarnes anlitande blefve beroende af länsstyrelsernas val af ordfö­ rande i taxeringsnämnderna, vid hvilka val hänsyn ju måste tagas till kronofogdarnes tid. 7:o. Mantalsskrifning ar ne. Då det ifrågasatts, att länsmännen borde befrias från närvaro vid dessa förrättningar, torde detsamma böra gälla äfven de nya kronofogdarne. Fördelarne af den sålunda ifrågasatta sammanslagningen hafva i promemorian angifvits vara: minskning i tjänstemännens antal, bere­ dande åt dem af full sysselsättning med bättre aflöning, utan att sta­ ten åsamkades allt för stora utgifter; tjänstemännen skulle mera odeladt kunna ägna sig åt det dem anförtrodda värf och de skulle kom­ ma att intaga mera själfständig och oberoende ställning gent emot all­ mänheten. Slutligen komme tjänstemännens kompetens att ökas till båtnad ej blott för åklagarkallet utan ock för deras öfriga mång­ skiftande göromål. I denna promemoria behandlas också landtpolisväsendet. Skulle en sammanslagning af kronofogde- och länsmanssysslorna komma till stånd, borde under kronofogden såsom polischef inom fögderiet ställas dels lämpligt antal polismän med tjänstgöringsdistrikt, som skulle be­ stämmas af vederbörande länsstyrelse, dels den på landet nu varande

Kungl. Ma,j:ts Nåd. Proposition No 71. 77

extra polisbevakningen. Den förra gruppen polismän borde benämnas distriktspoliser. Distriktspolisen skulle åligga att inom sitt distrikt tillse, att allmän ordning och säkerhet till person och egendom upprätthölles, att söka upptäcka begångna brott och förseelser, som lyda under allmänt åtal, och om dem göra anmälan hos kronofogden, att utöfva tillsyn öfver lösdrifvare, samt att i öfrigt lämna den handräckning och fullgöra de plikter, som kunna enligt lag, författningar och instruktioner åligga polismän. Därjämte skulle, såsom förut nämnts, distriktspolisen hafva tillsyn å väghållningen och tjänstgöra såsom utmätningsman i vissa fall. Han skulle däremot icke äga att i tjänstgöromål anlita fjärdings­ mannen, men det syntes lämpligt, att inom hvarje kommun en eller flera personer utsåges till hans biträde vid afstyrande af oordningar, brottslingars gripande o. s. v. Distriktspolisen borde aflönas af staten och landstinget; han skulle antagas af Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som jämväl skulle äga bestraffningsrätt öfver honom; han skulle besitta visst kunskapsmått, för hvars bibringande kurser kunde anordnas vid folkhögskolorna; under­ befäl vid armén kunde rekrytera polispersonalen. Den nu befintliga extra polisbevakningen syntes, utom hvad beträf­ fade extra länsmän och vice länsmän, böra i allmänhet bibehållas, och särskild polisman borde kunna framgent som hittills anställas i municipalsamhällen och på andra platser med större sammanträngd befolkning. Ridande polis borde anordnas i öfverensstämmelse med hvad löneregleringskommittén och ämbetsverken tillstyrkt; detektiv polis borde inrättas länsvis. Om kostnaderna likasom i fråga om öfvergångstiden innehåller promemorian särskildt förslag.

För att så skyndsamt som möjligt erfara länsstyrelsernas uppfatt­ Sakkunnige ning beträffande det sålunda utaf kronofogden Hofman-Bang utarbetade från länssty­ relserna. förslaget utverkade min närmaste företrädare inom departementet sig nådigt bemyndigande att till en konferens här i hufvudstaden inkalla eu representant från hvarje af rikets länsstyrelser. Dessa represen­ tanter sammanträdde inför honom den 26 augusti 1907 och följande dagar. Efter föredragning af det förslag, Hofman-Bang utarbetat och för hvars allmänna drag jag i det föregående redogjort, framställdes inom konferensen flera erinringar däremot.

78 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 71.

Hvad till en början beträffade kronouppbörden, vore det visserligen uppenbart, att — med de stora distrikt förslaget afsåge och då kronofogdarne skulle ensamma fullgöra åklagarkallet — kronouppbördsstämmorna icke kunde ombesörjas af kronofogdarne; men kommunal­ nämndernas anlitande syntes å andra sidan föga tilltalande. Principiella betänkligheter måste resas emot att staten för sin uppbörd begagnade kommunala förtroendemän. Visserligen kunde deras kompetens ej för närvarande betviflas, men nämndernas sammansättning kunde i fram­ tiden ändras. I hvarje fäll bereddes staten icke tillfredsställande garan­ tier för ett noggrannt handhafvande af uppbörden genom kommunal­ nämnderna eller för vederbörliga anteckningar i uppbördslängderna, hvartill komme, att arbetet för nämnderna icke inskränkte sig till blott och bart uppbörd, utan vid stämmorna förekomme ock åtskilliga utbe­ talningar för kronans räkning, hvilket i någon mån försvårade det arbete, som skulle åläggas kommunalnämnderna. — Utan ersättning till nämn­ den borde uppdraget icke ifrågasättas, men ersättningens bestämmande vore högeligen vanskligt. Mest betryggande vore, att kommunen iklädde sig ansvarighet för uppbörden, eller att åtminstone nämndens medlem­ mar vore solidariskt ansvarige, men krafvetdiärå vore motbjudande. De nu anförda betänkligheterna gjorde, att man allenast som en nödfalls­ utväg, när andra sätt vore afstängda, syntes böra tillgripa kronouppbördsstämmornas hållande af kommunalnämnderna. Att genom från landskontoret utsända tjänstemän upptaga kronouppbörden, kunde nog ifrågasättas, men anordningen blefve dyrbar. I fråga om syner å kronans domäner uttalades, att det i förslaget antydda sättet för dessa förrättningars hållande enligt lagen den 14 juni 1907 tvifvelsutan blefve olämpligt, och vägsynerna kunde man desto mindre anförtro vägstyrelserna, som dessa, enligt hvad erfarenheten skulle ådagalagt, understundom själfva visade försumlighet beträffande underhållet af de styrelserna till underhåll ålagda vägar. Möjligheten att för taxeringsväsendet anlita kronofogdarne, hvilket efter 1907 års riksdags beslut blefve af nöden i så vidsträckt omfattning som möjligt, skulle genom förslaget väsentligt inskränkas. Ehuru, hvad anginge polisväsendet å landsbygden, det konferensen förelagda förslaget utan tvifvel innebure åtskilliga fördelar, vidlådde dock samma förslag stora betänkligheter. Åt personer i den ställning och med den utbildning och aflöning, som distriktspoliserna skulle äga, kunde icke anförtros de delar af exekutionsväsendet, som förslaget antydde och som afsåge länsmännens nuvarande befogenhet. Ofta vore med utmätningar och försäljning af utmätt lös egendom sådana svårigheter

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 71. 79

förknippade, att dessa förrättningar skulle öfverstiga distriktspolisernas kompetens. För all enskild rätt vore äfventyrligt att icke alltid kunna räkna med kompetenta utmätningsförrättare, åtminstone i de mera maktpåliggande utsökningsmålen. Kronofogdens ansvar för distrikts­ polisernas utmätningsåtgärder blefve säkerligen ej sällan vådligt för kronofogdarne och skulle föranleda dem att själfva utföra de viktigare utmätningsärendena i den omfattning, deras tid medgåfve; men därmed blefve ock exekutionskostnaderna högst väsentligt ökade. Kostnaden för distriktspolisväsendet enligt förslaget vore icke till­ fredsställande. För att man ej skulle nödgas anställa kvalitativt under­ måligt folk ansåges, att distriktspolisernas i förslaget till 1,200 å 1,500 kronor satta löner måste höjas till 1,500 å 1,800 kronor; och då an­ språket på landstingsbidrag för en till 900 man beräknad kår knappast vore att förorda, återstode för statsverket en häraf vållad högst ansen­ lig årsutgift. Rekrytering af och kontroll öfver en så betydande kår blefve antagligen mycket vanskliga, och ett upphäfvande af länsmans­ kåren och dess ersättande hufvudsakligen med polisuppsyningsman skulle sänka hfela polisväsendets å landet nivå. Menliga inverkningar häraf vore icke uteslutna, i det att de grannlaga ordningsmålen kunde antagas ofta blifva behandlade med mindre humanitet och insikt än nu. En rubbning i nuvarande förhållanden af stor våldsamhet och genom­ gripande art skulle inträda — en rubbning, så mycket mera betänklig, som den gällde en organisation, som varit sig skäligen lik under tre århundraden och i stort sedt fungerat till båtnad för landet samt växt sig in i folkets medvetande och förtroende. Hufvudsakligen på nu angifna grunder ville flertalet af de i kon­ ferensen deltagande representanterna afråda, att det Hofman-Bangska förslaget lades till grund för en omorganisation af fögderiförvaltningen.

Länsstyrelsernas representanter vid ifrågavarande konferens funno emellertid sin uppgift böra gå ut på jämväl en undersökning, huruvida de ändamål, som kronofogden Hofman-Bangs förslag afsåge att främja, kunde vinnas under andra organisationsformer, än denne föreslagit, eller medelst genomgripande förändringar i hans förslag. I sådant afseende ville representanterna först anmärka, att principi­ ella eller mera allmängiltiga skäl icke kunde anföras mot att de hufvudsakliga göromål, som nu ålåge kronofogde och länsman, handhades af en person. Det måste därvid förutsättas, att häradsskrifvarbefattningarne bibehölles ungefär som nu. Öfvertygade därom, att den krono-

80 Kungl. Majrts Nåd. Proposition N:o 71.

fogdar och länsmän påhvilande arbetsbörda icke kunde anses större, än att den borde kunna bäras af tjänstemän till ungefär det antal som de nuvarande länsmännen, ja, att till och med ur denna synpunkt någon reduktion i antalet kunde ske, framhöllo representanterna dock som en gifven förutsättning därför, att staten tillförsäkrade dessa tjänstemän en god och mot deras ställning passande aflöning, så att de icke behöfde inkomster utanför tjänsten, hvilka de dessutom komme att sakna tid att förskaffa sig. Gifvetvis borde i sammanhang härmed lämpliga förenklingar med afseende å göromålens utförande vidtagas. Det kunde icke bestridas, att vissa fördelar vore att hämta af en sammanslagning utaf kronofogde- och länsmanstjänsterna; men hvarje sammanslagning vore mycket svår att genomföra och en sådan reform saknade nog ej sina nackdelar. Ett vägande mot hvarandra af fördelar och olägenheter utaf en sammanslagning af kronofogde- och länsmanstjänsterna blefve alltid en mycket vansklig sak.

Positivt för­ Genom en inom representanternas krets utsedd delegation hade dock ett förslag rörande sammanslagningen utarbetats, hvilket afsåga slag från länsstyrelser­ nas sakkun­ att med så liten rubbning som möjligt af nuvarande anordningar rö­ niga. rande uppbörds-, exekutions- och polisväsendet anförtro kronofogdes och länsmans uppgifter åt en fögderitjänsteman. För sådant ändamål måste emellertid denne tjänstemans distrikt afpassas så, att han visser­ ligen blefve fullt upptagen af sin tjänst men också under normala för­ hållanden borde kunna medhinna att tillfredsställande handhafva honom åliggande göromål. Detta torde blifva fallet, om dessa fögderitjänste­ mäns antal sattes ungefär lika med det antal länsmän, kammarkolle­ gium och statskontoret föreslagit i sitt yttrande öfver löneregleringskommitténs förslag, eller 481, möjligen med en reduktion till 450 å 460. Inom sitt fögderi skulle denne funktionär hufvudsakligen svara för uppbörds- och exekutionsväsendet, polisuppsikten, åklagarkallet, vägväsendet och handräckningsärendena; hans instruktion blefve en sammanarbetning af kronofogdens och länsmannens nuvarande instruk­ tioner. Kronouppbörden skulle således inom fögderiet verkställas af denne fögderitjänsteman; uppbörds- och restantieväsendet lades i samma hand. Då häradsskrifvarne, samtidigt med kronouppbörden upptagna af mantalsskrifningarne, ej kunde kontrollera uppbörden, samt man syntes för kostnadens skull böra undvika utsändande af särskilda kontrollanter, re­ kommenderade delegationen till beaktande det s. k. talongsystemet, hvilket gåfve en rätt god kontroll. Möjligen skulle ett ökadt flertal redogö-

Kung!. Maj.-ts Nåd. Proposition N:o 71. 81

rare i orterna medföra behofvet för landskontoret i de större länen af ännu en landskontorist, men i öfrigt väntade man ej från landskonto­ rens sida någon invändning mot den antydda ordningen för uppbördsstämmornas hållande. Exekutionsväsendet förblefve ordnadt såsom nu, så att den nye fögderitjänstemannen öfvertoge kronofogdarnes nuvarande åligganden och vore en_ sådan anordning med den kompetens, man tillämnat åt denne nye tjänsteman, betryggande. Ej heller skulle de nya distrik­ tens omfattning medföra några afskräckande exekutionskostnader. Man kunde för öfrigt taga under ompröfning frågan om vissa kostnadslindrmgar för allmänheten. \ idkommande taxeringsväsendet, syner och besiktningar, vägväsendet och särskild! vägsynerna _ skulle de nye fögderitjänstemännen med hänsyn till distriktens skäliga begränsning kunna fullgöra hvad som nu fordrades af kronofogde och länsman. Med ett sådant distrikts nrr f(^å^.ncleib såväl lokala som personliga, borde tjänstemannen blifva fullt förtrogen, och med den bildning och ställning, han besutte borde han kunna verka godt i flera afseenden. Beträffande kompetensen borde den nye fögderitjänstemannen lik­ ställas med de nuvarande kronofogdarna; den lägre juridiska ämbetsexamen innefattade ett minimum härutinnan. Men med sådan utbildning borde desse tjänstemän komma att utgöra en kunnigare åklagarkår än den nuvarande länsmanskåren såsom en helhet betraktad. Ur flera synpunkter vore uppenbart, att under öfvergångstiden dispens från den nämnda kompetensfordran måste i icke ringa omfatt­ ning meddelas. Tillsättningen borde tillkomma Kungl. Maj:t. Hvad beträffade den benämning, som borde gifvas åt ifrågavarande fögderitjänstemän, hade olika förslag öfvervägts såsom: landsfiskal, lands­ fogde; men delegationen hade stannat vid benämningen kronofogde.

Under öfverläggningen angående detta förslag, som för öfrio-t behandlade lönefrågan och förfarandet under öfvergångstiden m. in., yttrade de flesta representanterna, att de väl funne detsamma äga företräde fiamför det af kronofogden Hofman-Bang framlagda, hvar­ emot knappast någon tilltrodde sig att i det outredda skick, hvari frågan då befunne sig, förorda en reform i nu antydd riktning, enär man ingalunda vore öfvertygad, att förslaget ägde högre värde änden nuvarande organisationen.

Bill. till Piksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Åfd. 1 Band. 54 Käft. 11

82 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 71.

Löneregleringskommitténs undersökning rörande möjligheten af en Departe­ mentschefen. indragning vare sig af kronofogde- eller länsmanstjänsterna har, såsom ofvan antydts, gifvit ett negativt resultat. Likaså har det utkast till förslag om en sammanslagning af bägge de skilda tjänsterna till. eu syssla, hvilket af kronofogden Hofman-Bang uppgjorts, vid öfverläggning inom en konferens af sakkunnige från rikets alla länsstyrelser mötts af betänkligheter från dessas sida, hvilkas vikt jag ej kunnat under­ känna; och ehuru flertalet af de vid nämnda konferens tillstadeskomna representanter för länsstyrelserna uttalat, att enligt deras åsikt några principiella hinder icke torde möta emot en sammanslagning af ifråga­ varande sysslor till en enda, har dock den allmänna meningen inom konferensen ingalunda varit, att en dylik reform skulle äga ett obe­ tingadt företräde framför den nuvarande organisationen, äfven om den vore att föredraga framför det förslag till lösning af trågan, hvilket ursprungligen blef konferensen förelagdt. Efter öfvervägande af hvad i frågan sålunda förekommit har jag funnit tiden icke ännu vara inne att vidtaga någon väsentlig rubbning af landtregeringens uråldriga organisation. Det har nämligen synts mig, att såsom ett oundgängligt underlag för. en reform härutinnan måste finnas en allmänt utbredd och vederböiligen bekräftad mening därom, att den nuvarande organisationen icke i det hela tillfredsstäl­ lande fungerar. Men en sådan mening torde icke vara föi handen. Väl förspörjas klagomål däröfver, att kronofogdar och länsmän icke skulle vara af sina tjänster fullt upptagna och att åklagarkallet å lands­ bygden icke med nödig insikt allestädes och på hvarje tid utöfvades, och visserligen kan det ingalunda förnekas, att invånarne a landsbyg­ den icke äro i åtnjutande af erforderligt polisskydd.. Men allt detta — åt hvilket löneregleringskommittén i sitt betänkande sid.' 134 139 gifvit uttryck — utgör icke enligt min mening fullgoda skäl för att nu vid­ taga en fullständig omläggning af den grund, hvarpå landtregeringen sedan århundraden hvilat. Hvad som därvid för mig varit af väsentlig betydelse är svårigheterna att kunna vid en sammanslagning af krono­ fogde- och länsmanstjänsterna på ett för den allmänna rättssäkerheten tillfredsställande sätt ordna åklagarväsendet på landsbygden, något som icke lärer kunna ske allenast genom att uppställa fordran på något högre kompetens — en juridisk examen — för sökande till den genom sammanslagning nybildade tjänsten. Denna fråga bör dock . ej öfvergifvas, men det synes mig, som den rätteligen borde föras fram till lösning i sammanhang med ombildande af vårt omoderna rättegångsförfarande i brottmål. Och om det än kan sägas, att det nuvarande åklagarväsendet

Kungl Maj:ts Nåd. Proposition No 71. 83

lämnar rum för befogade anmärkningar, är det dock min erfarenhet, att länsmannen i det stora hela , om ock understundom i något patriar­ kalisk^, former, väl fyllt sitt värf såsom åklagare. Å andra sidan synes det mig vara fortfarande tillsvidare nödvändigt, att det finnes en läns­ mannen öfverordnad tjänsteman, kronofogden, som utöfvar kontroll äfven öfver denna del af länsmannens verksamhet och som i fall af behof kan däri direkt ingripa. Åt denna sida af saken synes böra ägnas särskild uppmärksamhet vid den revision af instruktionerna för kronofogdar och för länsmän, som lärer blifva nödvändig, och hvarom jag blir i tillfälle att längre fram närmare yttra mig. Jag ber. ytterligare få anmärka, att genom de indragningar af åt­ skilliga distrikt, jag har för afsikt att föreslå, samtliga kronofogdar och länsmän torde blifva fullt upptagna af sina tjänster. Polisväsendet å landet lärer också med Riksdagens påräknade kraftiga medverkan, kunna ordnas på ett mera tillfredsställande sätt än hittills inom ramen för den nuvarande organisationen. Angående häradsskrifvarnes funktion har, mig veterligen, icke någon anmärkning försports. Hvad då först beträffar frågan om landtpolisväsendet, har jag låtit inom. departementet göra denna fråga till föremål för en särskild under­ sökning, till hvilken jag ber att längre fram få återkomma, och vill jag bär allenast gorå det uttalandet, att likasom jag anser, att handhafvandet af. polisväsendet, å landsbygden fortfarande, under Kungl. Maj-.ts befallningshafvandes inseende, ytterst bör vara anförtrodt åt kronofogden och länsmannen med underordnade biträden, jag funnit löneregleringskommitténs å sid. 142 i dess betänkande framställda förslag till fördel­ ning emellan kronofogden och länsmannen af polisgöromålen — om detta förslag ens kan anses innefatta någon fördelning, eftersom dessa göromål af kommittén läggas å länsmannen under kronofogdens uppsikt - ingalunda innefatta någon ändring eller förbättring af hvad gällande instruktion för kronofogdarne i § 4 och instruktionen för länsmännen § 4 redan stadga. Vidkommande därefter frågan om det sätt, hvarpå åklagarkallet å rikets landsbygd utöfvas, har kommittén utgått från det antagandet, att vederbörande länsmän med de kompetensfordringar, som för sådana tjänstemän nu gälla, icke skulle i hvarje fall vara vuxna uppdraget såsom allmänna åklagare, och har det därför synts kommittén angeläget, att för denna kräfvande uppgift kronofogdarne blefve anlitade i större om­ fattning än hvad hittills varit fallet. Ehuru åtskilliga vanskligheter enligt kommitténs åsikt möta vid uppdelandet af åklagargöromålen

84 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

emellan kronofogdar och länsmän, och ehuru kronofogden fortfarande borde vara i första hand ansvarig för att åklagargöromålen inom di­ striktet blefve behörigen fullgjorda, har kommittén ansett kronofogden därutöfver vara pliktig personligen föra talan i de mål, där en eller flera af de tilltalade vore häktade, hvilka mål i regel vore de mest kräfvande. Ett flertal af Kungl. Maj:ts befallningshafvande har afstyrkt en föreskrift härom och såsom hufvudsakliga anmärkningar emot förslaget har anförts bland annat följande. Då kommittén icke ifrågasatt annat än att länsmannen fortfarande skulle verkställa de förberedande undersökningarna och utredningarna äfvensom verkställa häktning, samt för öfrigt länsmannens befogenhet i afseende å häktning knappast torde kunna inskränkas, skulle, följden af den af kommittén föreslagna anordningen blifva att å ena sidan ut­ redningen och häktningsåtgärden och å den andra själfva åtalet komme att ligga i olika händer. Det vore nämligen endast i ytterst sällsynta fall kronofogden själf häktade en brottsling. Häktningen verkställdes nästan ständigt af länsmannen, hvilken i sammanhang därmed, innan spåren af förbrytelsen hunne utplånas, genom undersökning och förhör beredde bevismaterialet, hvartill han ock på grund af sin större lokaloch personalkännedom företrädesvis vore skickad. Han finge efter hand alla beviskedjans länkar i sin hand, och först när detta viktiga arbete vore gjordt, skulle kronofogden ingripa — genom att från bör­ jan sätta sig in i alla enskildheter af länsmannens undersökning och af länsmannen instrueras i hvad han för åtalets utförande behöfde känna. En sådan arbetsfördelning vore principiellt oriktig. Jämväl vore att uppmärksamma, hurusom det icke sällan inträffade att häktning af en tilltalad ägde rum först sedan rannsakning vid ett eller flera till­ fällen inför domstol ägt rum. Då skulle enligt förslaget länsmannen blifva inkompetent och kronofogden utan vidare aflösa länsmannen, och det behöfde knappast påpekas, till hvilka orimligheter ett sådant nödtvunget utbyte skulle leda. På dessa och öfriga anförda skäl, hvilka återgifvits i kammarkollegii och statskontorets utlåtande den 9 februari 1907 (sidd. 5.6 64), till hvilket jag ber få hänvisa, hafva ämbetsverken förklarat sig anse det lända till bestämdt förfång för rättssäkerheten, om länsmannen skulle förklaras inkompetent att annat än vid förfall för kronofogden föra talan i mål angående häktad, på samma gång ämbetsverken antydt vikten däraf, att särskildt i de fall, då lämpligt rättegångsbiträde ställts till den häktades förfogande, åklagarsidan bör vara på bästa

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 71. 85

sätt representerad, hvaröfver Kung!. Maj:ts befallningshafvande icke torde underlåta att hålla hand. öfvertygad om befogenheten af hvad sålunda emot förslaget an­ förts får jag således hemställa, att kommitténs förslag i denna del ej måtte föranleda vidare åtgärd. Däremot och då, på sätt ofvan antydts, jag lika med ämbetsverken anser, att befogade anmärkningar utan tvifvel kunna göras emot det sätt, hvarpå åklagarväsendet å landsbygden för närvarande är inrättadt, samt det icke lärer kunna bestridas, att kronofogden teoretiskt taget måste anses innehafva bättre kvalifikationer för åklagarkallet än länsmannen, anser jag, att denna synpunkt bör komma till ett alldeles särskild! beaktande vid en förväntad revision af kronofogde- och länsmansinstruktionerna i syfte att den redan nu kronofogden åliggande kontroll öfver länsmän­ nens tjänsteutöfning måtte speciellt i fråga om åklagarkallets utöf­ vande än kraftigare uti instruktionen inskärpas och med erforderliga nya bestämmelser lagbindas. Frågan om åklagarkallet har jag med hänsyn till dess synnerligen framträdande vikt ansett mig böra på sätt som skett lösrycka för en något vidlyftigare behandling. Af icke mindre vikt har jag funnit den af löneregleringskommittén än vidare (å sid. 150—152) fullföljda undersökningen i hvad mån de för fögderiförvaltningen nu anställda tjänstemän kunna anses vara af sina befattningar sysselsatta. Denna undersökning har ytterst ledt till förslaget om en inskränkning i antalet såväl länsmansdistrikt som fög­ derier; och då jag efter tagen kännedom af ortsinvånarnes, fögderiförvaltningarnes, Kungl. Maj:ts vederbörande befallningshafvandes samt de hörda ämbetsverkens yttranden i detta ämne kommit till den uppfattning, att vissa indragningar kunna och böra göras, om än icke i så vidsträckt grad som kommittén föreslagit, skall jag här längre ned vid fråga om distriktsindelningen närmare och i detalj ingå på denna fråga. Men med ifrågavarande undersökning sammanhänga på det närmaste vissa ännu ej af mig berörda förslag, dem löneregleringskommittén framställt beträffande bättre fördelning af arbetet emellan kronofogdar och länsmän och om förenkling i arbetssättet m. m. Såsom kommittén sid. 139 anmärkt, hafva af de tjänstegöromål, hvilka i första hand åligga kronofogden, men må af honom anförtros åt länsman, vissa grupper numera så godt som helt och hållet öfverflyttats på länsmännen; och äfven i öfrigt har en förskjutning af det gemensamma arbetet ägt rum, så att kronofogdens befattning kommit

86 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

att i större omfattning, än från början torde hafva varit afsedt, inskränkas till att allenast öfvervaka länsmännen. Kommittén bär önskat en ändring härutinnan och velat träffa sådana bestämmelser rörande fördelningen af göromålen, att dels kronofogdarna icke måtte genom ett alltför vidsträckt anlitande af underordnade bereda sig själfva för stor lättnad, dels ock särskild! krön ofogdar nes arbetskraft, såsom högre kvalificerad är länsmännens, måtte blifva tillgodogjord för de mera kräfvande uppgifterna. Om polis- och åklagarväsendet har jag redan yttrat mig. Hvad; beträffar exekutionsväsendet, bestyren med taxeringsväsendet och såsom kronans ombudsman, åliggandena i afseende å den allmänna hushåll­ ningen m. in. har kommittén icke haft någon hemställan härvidlag; dock anser jag, med anledning af hvad å sid. 141 o. f. i betänkandet an­ förts i afseende å exekutionskostnaderna, lämpligt, att frågan härom öfverlämnas till justitiedepartementet för att där tagas i öfvervägande. Återstå så uppbördsväsendet och handräckningsgöromålen. Hvad kommittén härom föreslår, afser dels, i fråga om restantieindrifningen, att kronofogden skulle utan länsmännens mellanhand direkt påkalla fjärdingsmännens biträde, dels ock, hvad rörer handräckningsgöromålen, att där i visst fall uppenbart är, att behöflig handräckning bör kunna lämnas af länsman lika väl som af kronofogde, framställning därom ock bör sko direkt till länsmannen, så framt ej af särskilda skäl anses önskvärdt att bereda kronofogden kännedom om förhållandet. Vidare höra hit vissa frågor om befrielse för länsmannen att vara närvarande vid mantalsskrifningsförrättningar och uppbördsstämma- i andra fall än där så­ dant särskild! funnes af behofvet påkalladt, om konceptföring, använ­ dande af blanketter m. m. Häröfver hörda hafva vissa länsstyrelser meddelat, att särskilda afl de föreslagna åtgärderna redan på somliga håll vunnit tillämpning, och ämbetsverkens yttrande, enligt hvilket vissa af förslagen afstyrkts, går i öfrigt ut på, att andra af kommitténs förslag knappast skulle med­ föra eu lättnad, som i någon mera afsevärd mån vore kännbar. För egen del får jag i detta hänseende anföra, att ehuru, på sätt anmärkt blifvit, det knappast kan förnekas, att ju icke en förskjutning af arbetena ägt rum inom det tjänsteområde, som är för kronofogde och länsman gemensamt, så att en del af de dem åliggande bestyr kommit att nästan uteslutande hvila å länsmannen, det dock synes mig möta ganska stora vanskligheter vid att skarpt precisera, livilka göromål skola enbart tillhöra kronofogden och hvilka skola uteslutande af länsmännen förrättas. Redan det, att kronofogdens distrikt är så ofantligt mycket mera om-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 71. 87

fattande,, verkar med nödvändighet, att hans befattning till väsentliga delar blir öfvervakande, och det vore i månget fall meningslöst, att kronofogden personligen skulle verkställa bestyr, dem länsmannen med vida mindre besvär och tidsuppoffring lika väl besörjer. Såsom Eders Kungl. Maj:t också täcktes finna, inskränka sig löneregleringskommitténs förslag, om man undantar fördelningen af åklagargöromålen, hufvud­ sakligen till vissa önskemål, som man visserligen icke torde kunna från­ känna allt berättigande, men som icke torde kunna realiseras annorledes än genom att göras till synpunkter vid affattandet af de nya instruk­ tioner, som Eders Kungl. Maj:t torde vilja låta utfärda, sedan ny lönestat kommit till stånd.

.Däremot har löneregleringskommittén såsom ofvan antydts före­ Fögderiindelslagit vissa ändringar i distriktsindelningen, hvilka, i den mån ändringarna ningen. kunna genomföras, föranleda indragningar af tjänster och därmed ock omedelbart en skälig utjämning i arbetet, så att hvarje distrikt öfver hufvud taget kan väntas komma att gifva full sysselsättning åt landstatstjänstemännen ute i orterna.

I afseende på flera distrikt har löneregleringskommittén väckt för­ De ordinarie slag om tjänsteindragning, emot hvilka förslag ortsbefolkningen eller tjänstemän­ nens antal och ortsmyndigheterna, Kungl. Maj:ts befallningshafvande eller ämbets­ distrikt. verken gjort invändningar, dem jag anser mig ej kunna jäfva. Jagtillåter mig därför att vid föredragningen förbigå alla dylika förslag och vill uppehålla mig allenast vid dem, där jag af utredningen funnit framgå, att indragning verkligen kan och bör ske. I sammanhang härmed anser jag mig böra fästa uppmärksamhet därvid, att under löneregleringsfrågans förberedande behandling fler­ städes påpekats missförhållanden i afseende på rikets indelning, hvilka tvifvelsutan i vissa fall må vara af beskaffenhet att förtjäna beaktande. Jag har dock icke ansett af nöden att nu vidröra dessa fall, då de icke stå i förbindelse med förslag om indragning af tjänst, utan lärer Eders Kungl. Maj:t vilja vid annat tillfälle därom besluta. Jag anser mig emellertid böra erinra, att till dessa ärenden höra två af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Värmlands samt Göteborgs och Bohus län väckta framställningar om reglering af vissa länsmansdistrikt och att dessa ärenden, i hvilka ämbetsverken afgifvit särskilda utlåtanden den 9 februari 1907, äro på Eders Kungl. Maj:ts pröfning beroende. Endast i tre fall har i sammanhang med löneregleringsfrågan väckts

88 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

förslag om inrättande af nya tjänster genom uppdelning af tjänste­ områden. Jag öfvergår då till framställning af de särskilda regleringar af fögderitjänster, jag i sammanhang med löneregleringen anser mig böra föreslå.

Stockholms län.

Indragning af en kronofogdetjänst, en liäradsskrifrartjänst och två länsmanstjänster.

Fögderiindelningen.

Löneregleringskommittén har föreslagit: att Vaxholms och Svartsjö fögderier skulle sammanslås till ett fögderi och att Västra fögderiet och Mellersta Roslags fögderi skulle tillhopa utgöra ett fögderi. Då Kungl. Maj:ts befallningshafvande öfver detta förslag lät höra ortsbefolkningen, ansåg sig Kungl. Maj:ts befallningshafvande äfven böra inhämta befolkningens åsikt om en omreglering på sådant sätt att, med bibehållande af Vaxholms fögderi oförändradt. Svartsjö fögderi samt Västra fögderiets västra och södra länsmansdistrikt förenades till ett fögderi äfvensom sistnämnda fögderis norra och östra distrikt sammansloges med Mellersta Roslags fögderi. Den sedermera förebragta utredningen i ämnet har dock gifvit vid handen, att Vaxholms fögderi redan med sin nuvarande omfattning och sönderbrutna öformation af fögderiförvaltningen därstädes kräfver så stort arbete, att detta fögderi under nuvarande förhållanden ej lämpligen kan ökas. De öfriga ifrågavarande fögderierna torde däremot icke lämna de respektive fögderiförvaltningarna full sysselsättning; och om än ortsinvånarna och de myndigheter, som i ärendet afgifvit yttrande, i allmänhet ej visat sig gynsamt stämda mot ändring i förevarande hänseende af de be­ stående förhållandena, så synas, på sätt ämbetsverken uttalat, mera afsevärda hinder icke böra möta för en reglering af dessa fögderier. Då emellertid den föreliggande utredningen ej är tillfyllestgörande för bedömande af lämpligaste sättet för regleringens verkställande, så torde, med nådigt bifall till förslaget om indragning af ett fögderi, Kungl. Maj:ts befallningshafvande böra anmodas afgifva det förslag till om­ reglering af Västra fögderiet med Svartsjö och Mellersta Roslags fögde­ rier, hvartill omständigheterna kunna föranleda.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 71. 89

Länsmansdistriktsindelningen. Löneregleringskommitténs underdåniga betänkande innehåller för­ slag, att Västra fögderiets fyra länsmansdistrikt skulle sammanslås, östra och norra distrikten till ett distrikt samt västra och södra distrik­ ten till ett distrikt. Kungl. Maj:ts befallningshafvande har i likhet med ortsbefolk­ ningen förordat bibehållande af den nuvarande distriktsindelningen. Kronofogden och tre af länsmännen hafva alternativt ifrågasatt möjlig­ heten af fögderiets uppdelning i tre distrikt. Ämbetsverken hafva biträdt sistnämnda alternativ; och ehuru af hvad i ärendet förekommit och vid jämförelse såväl i fråga om brottmålsfrekvensen som i öfrigt med förhål­ landet beträffande länsmansdistrikten inom andra delar af landet, det kunde tyckas, som om anledning ej funnes att inom detta fögderis om­ råde hafva mer än två länsmän anställda, har jag likväl ansett mig icke äga fullgiltigt skäl att ansluta mig till kommitténs förslag om indrag­ ning af två länsmanstjänster, utan anser, att för nuvarande Västra fögderiet bör anvisas lön till tre länsmanstjänster och Kungl. Maj:ts befallningshafvande förständigas att i sammanhang med förslag till den förändrade fögderiindelning, som genom ett fögderis indragning föranledes, jämväl afgifva förslag angående ifrågavarande länsmansdistrikts reglering.

Enligt löneregleringskommitténs förslag borde inom Mellersta Roslags fögderi Lyhunda härads distrikt uppdelas mellan Bro och Vätö skeppslags distrikt och Sjuhundra härads distrikt. Med vitsordande att den sålunda föreslagna regleringen läte sig göra, har Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som låtit höra ortsbefolk­ ningen öfver förslaget, ansett ett af kronofogden i fögderiet framställdt förslag, att Lyhundra härads distrikt borde i sin helhet förenas med Sjuhundra härads distrikt, äga företräde framför kommitténs för­ slag; och då jämväl ämbetsverken ansett regleringen företrädesvis böra verkställas genom sammanslagning af nämnda två härad, har jag funnit mig böra biträda det af myndigheterna sålunda förordade förslaget.

Uppsala läo.

Indragning af en kronofogdetjänst, en häradsskrifvartjänst och fem länsmanstjänster.

Fögderiindelningen. Af löneregleringskommittén har föreslagits, att Mellersta fögderiet skulle uppdelas mellan Södra fögderiet och Olands fögderi sålunda, att Bill. till Eiksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 1 Band. 54 Höft. 12

90 Kung!. Maj ds Nåd. Proposition No 71.

till Södra fögderiet förlädes Lagunda och Hagunda härad samt åter­ stående delen förenades med Olands fögderi. Emot detta förslag har af såväl ortsinvånare som fögderitjänstemän framställts åtskilliga anmärkningar och Kungl. Maj:ts befallnings­ hafvande har i sitt underdåniga utlåtande uttalat den uppfattning, att man icke utan i nödfall borde frångå den bestående indelningen och att kommittéförslaget vore fullkomligt omöjligt, enär båda de nya fögderierna skulle få en med hänsyn till ortsförhallandena synnerligen olämplig utsträckning, och därför hemställt, att fögderiindelningen måtte lämnas orubbad. I sammanhang härmed har emellertid Kungl. Maj ris befallningshafvande, för den händelse Ivungl. Maj it skulle anse minsk­ ning af fögderiernas antal böra ske, föreslagit, att en eventuell om­ reglering af fögderiindelningen borde verkställas sålunda, att med nuvarande Södra fögderiet förenades Lagunda härad af Mellersta fögderiet, att till återstående delen af Mellersta fögderiet lades dels från Örbyhus fögderi Norunda härad och Vendels förra tingslag af Örbyhus härad och dels från Olands fögderi Olands förra tingslag af Olands härad samt att återstående delarna af Olands fögderi och Örby­ hus fögderi sammansloges till ett fögderi. Det af Kungl. Maj ris befallningshafvande sålunda uppgjorda alter­ nativa förslaget har förordats af ämbetsverken. Med hänsyn till areal, folkmängd och öfriga på frågan inverkande förhållanden synes mig uppenbart, att Uppsala län, som för närvarande innehåller fyra fögderier, ej bör vara indeladt i mer än tre fögderier. Det gäller endast att finna lämpligaste sättet för regleringens verk­ ställande. Dess genomförande enligt det af Kungl. Majris befallnings­ hafvande uppgjorda förslag förefaller visserligen lämpligare än enligt löneregleringskommitténs i samma syfte upprättade förslag; men då vederbörande inom länet ej blifvit hörda öfver Kungl. Majris befallningshafvandes förslag, förordar jag, att bestämmelse nu måtte med­ delas endast därom, att en kronofogde- och en häradsskrifvartjänst inom Uppsala län skola indragas, och lärer, i händelse af bifall härtill, Kungl. Majris befallningshafvande böra undfå befallning att, efter vederbörandes hörande, inkomma med det förslag till fögderiernas omreg­ lering, hvartill omständigheterna då kunna föranleda.

Länsmansdistriktsindelningen. Löneregleringskommittén har föreslagit: dels indragning af tre länsmansdistrikt inom Södra fögderiet genom sammanslagning till ett distrikt af Håbo härads distrikt, Bro

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71. 91

härads distrikt och Trögds härads nedre distrikt samt förening till ett distrikt af Asunda härads distrikt och Trögds härads öfre distrikt, dels indragning af tre länsmanstjänster inom Mellersta fögderiet genom sammanslagning af Lagunda härads distrikt och Hagunda härads distrikt, genom Ulleråkers härads distrikts förening med Bälinge härads distrikt och genom sammanslagning af Vaksala härads distrikt och Rasbo härads distrikt; och dels indragning af två länsmanstjänster inom Örbyhus fögderi genom fördelning af Västlands och Tolfva distrikt mellan Tierps tings­ lags distrikt och Ålfkarleby distrikt sålunda, att med det förra förena­ des Tolfta socken och med det senare Västlands socken samt genom sammanslagning af Vendels tingslags distrikt och Norunda härads distrikt. Efter vederbörlig utredning hafva, på grund af hvad därvid före­ kommit, ämbetsverken i likhet med Kungl. Maj:ts befallningshafvande tillstyrkt sammanslagning af dels Håbo härads distrikt och Bro härads distrikt, dels Trögds härads öfre distrikt och Trögds härads nedre di­ strikt, dels Ulleråkers härads distrikt och Bälinge härads distrikt, dels Vaksala härads distrikt och Rasbo härads distrikt och dels Vendels tingslags distrikt och Norunda härads distrikt, hvaremot löneregleringskommitténs ifrågavarande förslag i öfriga delar af samtliga vederbörande afstyrkts. Indragning har sålunda blifvit tillstyrkt af fem bland länets nitton länsmansdistrikt, och omständigheterna synas gifva vid handen, att sådan minskning af distriktens antal utan afsevärd olägenhet kan ske. Det lärer emellertid icke låta sig göra att, innan den förändrade fögderiindelningen blifvit slutligen afgjord, fastslå de nya länsmansdistriktens omfattning, utan torde Kungl. Maj:ts befallningshafvande erhålla nådig befallning att i sammanhang med förslag till ny fögderiindelning inom länet jämväl afgifva förslag till länets indelande i fjorton länsmans­ distrikt.

Södermanlands län.

Indragning af en kronofogde- och en häradsskrifvartjänst.

Löneregleringskommittén har föreslagit uppdelning af Gripsholms fögderi å Nyköpings fögderi och Rekarne fögderi sålunda, att med det förra skulle förenas Daga härad och med det senare Åkers härad och Selebo härad.

92 Kungl. Maj ds Nåd, Proposition N:o 71.

Emot detta förslag hafva flertalet af de ortsinvånare, som yttrat sig i frågan, och fögderitjänstemännen ej haft något att erinra och Kungl. Maj:ts befallningshafvande har, under förutsättning. att Fors och Klosters socknar öfverflyttades från Rekarne fögderi till Eskils­ tuna stad, ej heller haft något att invända däremot. Jämte meddelande, att nämnda socknar numera införlifvats med Eskilstuna, hafva jämväl ämbetsverken tillstyrkt bifall till det nu före­ liggande förslaget, hvilket jag därför anser mig böra förorda.

Östergötlands län.

Indragning af två kronofogdetjäuster, två Läradsskrifvartjänster och två länsmanstjänster.

Fögderiindelningen.

Länet är för närvarande indeladt i åtta fögderier och löneregleringskommittén har föreslagit indragning af två fögderier genom Aska, Dals och Bobergs härads fögderis fördelning mellan Vifolka, Valkebo och Gullbergs härads fögderi och Lysings och Göstrings härads fögderi på sådant sätt, att med det förra skulle förenas Bobergs härad och med det senare oAska och Dals härad samt genom förening af Åkerbo, Bankekinds och. Hanekinds härads fögderi med Hammarkinds och Skärkinds fögderi. Vid inhämtande af ortsbefolkningens och öfriga vederbörandes yttranden öfver detta kommitténs förslag har Kungl. Maj:ts befallnings­ hafvande äfven låtit höra vederbörande. öfver ett af Kungl. Maj:ts befallningshafvande upprättadt alternativt förslag till omreglering af fögderierna genom länets indelning i sex fögderier, bestående ett af Kinda och Ydre härad, ett af Lysings, Göstrings och Vifolka härad, ett af Aska, Dals, Bobergs och Gullbergs härad, ett af Åkerbo, Bankekinds, Hanekinds, Skärkinds och Valkebo härad, ett af Finspånga läns, Bråbo och Memmings härad samt ett af Björkekinds, Östkinds, Lösings och Hammarkinds härad. I häröfver afgifna yttranden hafva vederbörande i allmänhet väl ansett önskligt, att nuvarande fögderiindelningen finge bibehållas, men tillika har från flera håll uttalats den åsikt, att anledning ej funnes att

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71. 93

motsätta sig förslaget om indragning af två fögderier. Skulle sådan indragning befinnas böra ske, har det af Kungl. Maj:ts befallnings­ hafvande upprättade förslaget allmänt ansetts äga afgjordt företräde framför kommittéförslaget, hvilket sistnämnda förslag ej förordats af någon. Efter det Kungl. Maj:ts befallningshafvande i afgifvet utlåtande uttalat sig emot inskränkning af fögderiernas antal och, om sådan inskränkning skulle ske, framhållit de fördelar Kungl. Maj:ts befallningshafvandes förslag ägde framför kommittéförslaget, hafva ämbetsverken, som af de i ärendet afgifna yttranden vunnit den öfvertygelse, att en förminskning af fögderiernas antal från åtta till sex kunde ske utan några mera afsevärda svårigheter vare sig för ortsinvånarna eller med hänsyn till tjänsteinnehafvarna, för sin del hemställt, att Eders Kungl. Maj:t täcktes, med indragning af två kronofogde- och två häradsskrifvartjänster, förordna, att Östergötlands län skall vara indeladt i sex fögde­ rier på sätt Kungl. Majits befallningshafvande föreslagit. Till denna ämbetsverkens hemställan anser jag mig böra förorda nådigt bifall.

Länsmansdistriktsindelningen.

Det af löneregleringskommittén afgifna underdåniga betänkandet innehåller bland annat förslag dels om indragning af en länsman stjänst inom Kinda och Ydre härads fögderi genom sammanslagning af Ydre härads södra distrikt och Ydre härads norra distrikt och dels om indragning af en länsmanstjänst inom Aska m. fl. härads fögderi genom sammanslagning af Aska härads södra distrikt och Dals härads distrikt. Flertalet ortsinvånare och fögderitjänstemän, som yttrat sig i ären­ det, hafva uttalat sig till förmån för förslaget i dessa delar, och då Kungl. Maj:ts befallningshafvande ej ställt sig afvisande däremot och ämbetsverken ansett sammanslagningen kunna ske utan vidare olägen­ het, tillstyrker jag, att löneregleringskommitténs ifrågavarande förslag måtte vinna nådigt bifall.

94 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 71.

Jönköpings län.

Indragning af en kronofogdetjänst, en käradsskrifvartjänst och tre länsmanstjänster.

Fögderiindelningen.

Utaf löneregleringskommittén har föreslagits indragning af ett fögderi genom förläggande af Västra härads fögderis norra länsmans­ distrikt till östra härads fögderi samt dess östra och västra länsmansdistrikt till Östbo härads fögderi. Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som af principiella skäl och med hänsyn ej mindre till den af löneregleringskommittén föreslagna fördelning af arbetet mellan kronofogdar och länsmän än äfven därtill, att vårt land för närvarande tycktes gå en hastig utveckling till mötes, i allmänhet uttalat sig mot indragning af kronpfogde- och länsmans­ tjänster, har väl vitsordat att Östra härads och Östbo härads fögderier vore mindre än länets öfriga fögderier till folkmängd, areal och samman­ lagd längd af allmänna vägar, men då vissa delar af dessa fögderier befunne sig i starkt uppsving samt indragning af ett af ifrågavarande fögderier skulle vålla olägenheter för såväl fögderiförvaltningen som ortsbefolkningen, har Kungl. Maj:ts befallningshafvande afstyrkt kom­ mitténs förslag, därvid Kungl. Maj:ts befallningshafvande, i likhet med en del af ortsinvånarna och fögderitjänstemännen, hemställt att, om en uppdelning af Västra härads fögderi på Östra härads och Östbo härads fögderier ändock skulle äga rum, densamma borde ske sålunda, att Västra härads östra länsmansdistrikt hänfördes till Östra härads fögderi samt dess norra och västra länsmansdistrikt förlädes till Östbo härads fögderi. Ämbetsverken hafva ansett ifrågavarande fögderier icke vara större än att de hvart för sig borde kunna tåla någon utvidgning och att sådana omständigheter icke blifvit ådagalagda, som syntes vara af be­ skaffenhet att utgöra hinder för de tre fögderiernas reglering till alle­ nast två; och då af de föreliggande förslagen det af Kungl. Maj:ts befallningshafvande villkorligt förordade och inom orten understödda torde hafva företräde framför kommitténs, ansågo sig ämbetsverken böra tillstyrka Eders Kungl. Maj:t att, med indragning af krono­ fogde- och häradsskrifvartjänsterna i Västra härads fögderi, förordna, att nämnda härads östra länsmansdistrikt skall förenas med Östra härads

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 71. 95

fögderi samt dess norra och västra länsmansdistrikt med Östbo härads fögderi. Af den förebragta utredningen har jag funnit det af ämbetsverken förordade förslag vara väl grundadt och anhåller därför om nådigt bifall till detsamma.

Länsmansdistriktsindelningen.

Löneregleringskommittén har föreslagit indragning af en länsmanstjänst inom Tveta, Vista och Mo härads fögderi genom sammanslagning af Vista härads landtdistrikt och Visingsö distrikt. Af ortsinvånarna hafva Visingsöborna i likhet med kronofogden i fögderiet afstyrkt bifall till förslaget med hänsyn till de afbrott i trafiken mellan fastlandet och Visingsö, som till följd af stormar och ishinder å Vättern ofta förekomma, men däremot har förslaget tillstyrkts af länsmännen på grund af de ringa göromål, som ålåge länsmannen å ön, och af Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som, då ön numera hade goda ångbåtskommunikationer och telefonförbindelse med fastlandet, ansett den framställda invändningen om öns svårtillgänglighet ej böra tillmätas någon afgörande betydelse; och då jämväl ämbetsverken till­ styrkt förslaget, hemställer jag, att Eders Kungl. Maj:t måtte förordna, att Vista härads landtdistrikt och Visingsö distrikt skola sammanslås dill ett distrikt.

Inom Norra och Södra Vedbo härads fögderi har lönereglerings­ kommittén föreslagit indragning af en länsmanstjänst genom förening till ett distrikt af Norra Vedbo härads andra distrikt och Norra Vedbo härads tredje distrikt. Af fögderitjänstemännen, hvilka i fråga om den föreslagna regle­ ringen varit af skiljaktiga meningar, har länsmannen i andra distriktet väl ansett, att Norra Vedbo härad, som för närvarande omfattade tre länsmansdistrikt, kunde fördelas i endast två distrikt, men hållit före, att en sådan fördelning för att blifva mera likformig, borde ske så­ lunda, att af tredje distriktet Adelöfs socken förlädes till första distriktet samt Lommaryds, Vireda och Hagrida socknar förenades med andra distriktet. Ortsinvånarna, som hörts ej endast öfver kommitténs utan äfven öfver länsmannens i andra distriktet förslag, hafva motsatt sig hvarje indragning af något länsmansdistrikt i fögderiet.

96 Eungl. Maj ds Nåd. Proposition No 71.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande bär med hänsyn till länsmansdistriktens områdesbegränsning och den lättnad i tjänsten, som be­ reddes länsmannen i första distriktet därigenom, att särskild polisuppsyningsman med åtals- och häktningsrätt funnes anställd i den inom nämnda distrikt belägna folkrika Tranås köping, ansett sig böra ansluta sig till länsmannens i andra distriktet förslag. Däremot hafva ämbetsverken, med afseende å folkmängdsförhållandena inom distrikten,, funnit sig häraf föranledda att understödja den af kommittén föreslagna omregleringen. Af den i ärendet förebragta utredning framgår, att inom Norra och Södra Vedbo härads fögderi ett länsmansdistrikt utan större olägen­ het kan indragas, men då i fråga om sättet för regleringens verk­ ställande de skäl, som anförts till stöd för löneregleringskommitténs. förslag, ej synts vara af beskaffenhet att framför Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i ärendet gjorda uttalande böra tillmätas afgörande be­ tydelse, hemställer jag, att Eders Kungl. Maj:t täcktes förordna, att Norra Vedbo härad skall bestå af två länsmansdistrikt, omfattande, det ena nuvarande första distriktet jämte Adelöfs socken, och det andra nuvarande andra distriktet jämte Lommaryds, Vireda och Hagrida socknar.

Af löneregleringskommittén föreslås vidare indragning af en länsmanstjänst inom Östbo härads fögderi genom omreglering af fögderiets tre distrikt sålunda, att Fryele socken af mellandistriktet förenas med norra distriktet samt återstående delen sammanslås med södra distriktet. Detta förslag har afstyrkts af ortsinvånarna med hänsyn till polis­ bevakningen och af farhåga att. indragningen skulle lända till men för såväl kommunerna, hvilka antagligen skulle nödgas bättre aflöna sina fjärdingsmän, då större anspråk komme att ställas på dem, som ock de enskilde, på grund af det ökade afståndet till vederbörande länsmans bostad, hvaremot länsmännen i orten och kronofogden i fögderiet ej haft något att invända mot föreslagna regleringen, hvilken särskilt kronofogden, med afseende å de nuvarande lätta kommunikationerna inom orten, ansett utan olägenhet kunna genomföras. Kungl. Maj:ts befallningshafvande har afstyrkt förslaget under åberopande af hvad Kungl. Maj:ts befallningshafvande anfört i förut afgifna yttrande öfver den föreslagna indragningen af ett fögderi i "länet, med tillägg att södra distriktet visserligen vore rätt litet,,

Kung!. Maj.is Nåd. Proposition N:o 71. 97

men att detsamma hade ett tillväxande samhälle vid Smålands Rydaholms station å Borås—Alfvesta järnväg, hvarjämte där anträffats svart granit i större mängd, som redan börjat bearbetas i stor skala, och liera goda vattenfall därstädes vore ännu ej använda. Från detta yttrande var landssekreteraren i länet grefve J. V. Spens af skiljaktig mening och uttalade såsom sin åsikt, att en länsmanstjänst i Östbo härad kunde indragas. Ämbetsverken hafva anfört, att de, ehuru länsmännen och kronofogden icke haft något att erinra emot det föreliggande förslaget, lik­ väl med. hänsyn till polisväsendet och nppsikten öfver de allmänna vägarna icke tilltrodde sig tillstyrka bifall till samma förslag. Vid öfvervägande af hvad i ärendet förekommit har jag vunnit den infattning, att en länsmanstjänst inom Östbo härads fögderi utan afsevärd olägenhet kan indragas, och hemställer jag därför, att fögderiet måtte uppdelas i två länsmansdistrikt genom omreglering af de nuvarande distrikten i enlighet med löneregleringskommitténs förslag.

Kronobergs län.

Indragning af eu kronofogdetjänst, eu Iiäradsskrifvartjänst och eu länsmanstjänst.

Fögderiindelningen. Löneregleringskommittén har föreslagit indragning af en kronofogde- och .en häradsskrifvaretjänst genom förläggande af Kinnevalds °j -Norrviainge härads fögderis ena härad, Kinnevalds, till Konga hä­ rads fögderi och dess andra härad, Norrvidinge, till Allbo härads fög­ deri, med. öfverflyttande, samtidigt af Konga härads fögderis norra läns­ mansdistrikt till Uppvidinge härads fögderi. Ehuru såväl ortsinvånarna som vederbörande tjänstemän beredts tillfälle att öfver förslaget yttra sig, har ingen begagnat sig häraf. Kungl. Maj:ts. befallningshafvande, som endast med stor tvekan ansett sig böra tillstyrka indragning af fogde- och länsmanstjänster, har, då kommitténs förslag i förevarande hänseende syntes utan allt för betydande olägenheter låta sig genomföra, funnit sig icke böra afv/rua * denna del, och ämbetsverken hafva hemställt om bifall till ifrågavarande regleringsförslag, hvars genomförande jag därför anser mig böra föreslå.

Länsmansdistriktsindelningen. I sitt underdåniga betänkande har kommittén föreslagit indragning af en länsmanstjänst inom Sunnerbo härads fögderi genom Sunnerbo Bih. till Riksd. Prut. 1908. 1 Rami. 1 Afd. 1 Band. 54 Höft. 13

98 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 71.

härads sydöstra, sydvästra, norra och östra länsmansdistrikts omregiering till endast tre sådana, bestående, ett af nuvarande sydöstra distrik­ tet samt Agunnaryds och Pjätteryds socknar, ett af nuvarande syd­ västra distriktet samt Angelstads och Känna socknar och ett af åter­ stoden utaf nuvarande norra och östra distrikten. Kronofogden i fögderiet har, i anslutning till ortsinvånarnas i ärendet gjorda uttalande, jämte det han afstyrkt indragning.af länsmansdistrikt inom fögderiet, för den händelse sådan indragning likväl ansåges böra ske, föreslagit fögderiets indelning i följande distrikt, nämligen det norra, omfattande Hvittaryds, Berga, Dörarps, Ljunghy, Kanna, Ryssby och Tutaryds socknar, det östra, omfattande Agunnaryds, Pjätteryds, Göteryds, Södra Ljunga och Hamneda socknar, det södra, omfattande Markaryds, Hinneryds, Traryds och Hallaryds socknar och det västra, omfattande Angelstads, Annerstads, Torpa, Nöttja, Odensjö, Lidhults och Yrå socknar. Detta kronofogdens förslag har biträdts af häradsskrifvaren i orten och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som, såsom förut nämnts, endast med stor tvekan ansett sig böra tillstyrka indragningar af fogde- och länsmanstjänster, har äfven anslutit sig till den af krono­ fogden uttalade mening. Ämbetsverken hafva, då från ortsmyndigheternas sida icke fram­ ställts några vidare betänkligheter mot distriktens förstorande, samt därtill komme att folkmängden i denna ort under senare tider varit stadd i oafbruten tillbakagång, ansett sig icke hafva anledning mot­ sätta sig indragning af eu af länsmanstjänsterna i Sunnerbo fögderi. Och då det af kronofogden framlagda regleringsförslaget syntes hafva företräde framför kommitténs hafva ämbetsverken i underdånighet hem­ ställt, att Eders Kungl. Maj:t, med indragning af en af länsmanstjän­ sterna, måtte förordna, att Sunnerbo fögderi skall indelas i fyra länsmansdistrikt, benämnda norra, östra, södra och västra, med den om­ fattning Kungl. Maj:ts befallningshafvande tillstyrkt. Det af ämbetsverken sålunda förordade förslag hemställer jag, att Eders Kungl. Maj:t måtte bifalla.

Kalmar läs).

Indragning af tre länsmanstjänster. Löneregleringskommittén har föreslagit indragning af en länsmanstjänst inom Aspelands och Handbörds härads fögderi genom omregle-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71. 99

ring af fögderiets nuvarande fyra länsmansdistrikt — Aspelands härads östra och västra samt Handbörds härads östra och västra — till endast tre sådana distrikt, bestående, det ena af nuvarande Aspelands härads västra distrikt samt Målilla och Tveta socknar, det andra af Mörlunda, Fågelfors, Fagerhults och Kråksmåla socknar och det tredje af Högsby, Fliseryds och Långemåla socknar. I häröfver afgifvet yttrande hafva ortsinvånarna, med uttalande af sin önskan att få behålla den nuvarande distriktsindelningen, hemställt att, om ett distrikt skulle indragas, regleringen måtte ske så, att di­ strikten komme att omfatta ett hela Aspelands härad, ett Fågelfors, Fagerhults och Kråksmåla socknar och ett Högsby, Långemåla och Fliseryds socknar. I öfverensstämmelse härmed hafva flertalet fögderitjänstemän och Kungl. Maj:ts befallningshafvande uttalat sig och ämbetsverken, som, ehuru ej utan tvekan, tillstyrkt indragning af en af länsmanstjänsterna i fögderiet, hafva beträffande sättet för länsmansdistriktens om­ reglering anslutit sig till orlsinvånarnas förslag. På grund af hvad sålunda förekommit hemställer jag, att en af länsmanstjänsterna inom Aspelands och Handbörds härads fögderi måtte indragas samt fögderiet förklaras skola vara indeladt i tre länsmans­ distrikt med omfattning enligt det af myndigheterna biträdda förslag.

Vidare har löneregleringskommittén föreslagit indragning af en länsmanstjänst inom Norra Möre och Stranda härads fögderi genom omreglering af fögderiets nuvarande fyra länsmansdistrikt — Norra Möre härads södra och norra samt Stranda härads södra och norra —till tre sådana distrikt, bestående, det ena af nuvarande Norra Möre härads södra distrikt samt Åby socken, det andra af nuvarande Stranda härads norra distrikt och Mönsterås församling samt det tredje af Ålems, Bäckebo och Ryssby socknar. Regleringen har mött motstånd hos större delen af ortsbefolknin­ gen, men tillstyrkts af flertalet bland fögderitjänstemännen. De invändningar, som framställts mot den ifrågasatta regleringen af länsmansdistrikten inom detta fögderi, har Kungl. Maj:ts befallnings­ hafvande ej ansett vara af den beskaffenhet, att de borde utgöra hinder för regleringens genomförande, utan har Kungl. Maj ds befallnings­ hafvande till kommittéförslaget i denna del tillstyrkt bifall, och ämbets­ verken hafva, med tagen hänsyn äfven därtill, att folkmängden inom

100 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

fögderiet under senare tider varit i oafbruten nedgång, förordat kom­ mittéförslaget, till hvilket jag därför anser mig böra i nu förevarande del tillstyrka bifall.

Inom Södra Möre härads fögderi har löneregleriugskommittén före­ slagit indragning af en länsmanstjänst genom omreglering af tre utaf fögderiets sex länsmansdistrikt, nämligen Södra Möre härads västra, östra och sydöstra distrikt, till två distrikt, omfattande, det ena nuva­ rande västra distriktet och Karlslunda socken af östra distriktet samt det andra nuvarande östra distriktet i öfrigt och nuvarande sydöstra distriktet. Af ortsbefolkningen har endast en ringa del begagnat sig af lämnadt tillfälle att yttra sig i frågan och därvid afstyrkt förslaget. Där­ emot hafva fögderi tjänstemännen ej haft något att erinra mot förslaget och Kung!. Maj:ts befallningshafvande har obetingadt tillstyrkt bifall till detsamma. Då jämväl ämbetsverken förordat ifrågavarande förslag, synes ett länsmansdistrikt kunna utan olägenhet indragas. Under ärendets behandling i departementet har emellertid dit in­ kommit framställning från Karlslunda socknemän, att nämnda socken måtte förläggas till Södra Möre härads nordöstra eller östra distrikt; men då vederbörande myndigheter ej blifvit häröfver hörda och jagvid sådant förhållande ej är i tillfälle bedöma den gjorda framställnin­ gens befogenhet, hemställer jag, att det afseende måtte fästas vid framställningen, att ärendet i dess nuvarande skick ej företages till slutligt afgörande, utan att Eders Kungl. Maj:t ville, med förklarande att Södra Möre härads västra, östra och sydöstra distrikt skola om­ regleras till två distrikt, anbefalla Kungl. Maj:ts befallningshafvande att, efter vederbörandes hörande, inkomma med det förslag till distrik­ tens omreglering, hvartill omständigheterna då kunna föranleda.

Hallands län.

Indragning af eu kronofogde- och eu liäradsskr ifvartjänst.

Inom Hallands län, som för närvarande omfattar fyra fögderier och tre domsagor, har löneregleringskommittén föreslagit indragning af ett fögderi genom \7arbergs fögderis fördelning mellan Halmstads och Kungsbacka fögderier sålunda, att med Halmstads fögderi förena-

Kung1. Maj tfa Nåd. Proposition No 71. 101

des Varbergs fögderis södra länsmansdistrikt och med Kungsbacka fögderi Varbergs fögderis mellersta och norra länsmansdistrikt. De ortsinvånare, som yttrat sig i ärendet, hafva ej haft något att erinra mot förslaget, hvaremot en del af fögderitjänstemännen afstyrka detsamma. Kung].. Maj:ts befallningshafvande har förklarat sig val anse, att kommitténs förslag icke vore omöjligt att genomföra, men att den beräknade minskningen i utgifterna för landsstaten icke skulle komma att uppväga de olägenheter, som genom den ifrågasatta fögderiindel­ ningen skulle uppstå för allmänheten, hvarför tillfyllestgörande skäl saknades för Kungl. Maj:ts befallningshafvande att förorda bifall till en dylik minskning i fögderiernas antal. Skulle emellertid någon ny indelning i administrativt hänseende anses böra för Hallands län komma till stånd, syntes denna böra sammanfalla med den judiciella indelningen inom länet. De invändningar, som framställts mot den ifrågasatta regleringen af länets fögderier hafva ämbetsverken icke funnit vara af den beskaf­ fenhet, att de syntes böra utgöra hinder för regleringens genomförande. Ej heller hafva enligt ämbetsverkens mening framställts några be­ fogade anmärkningar i fråga om områdesbegränsningen för de nya fög­ derierna, och då en indelning af fögderierna i öfverensstämmelse med den judiciella indelningen, ehuru från flera synpunkter fördelaktig, icke kunnat vinna ämbetsverkens understöd redan på den grund, att fögde­ rierna därigenom skulle erhålla till såväl areal som invånarantal syn­ nerligen ojämn omfattning, hafva ämbetsverken hemställt om bifall till kommitténs ifrågavarande förslag. Hvad ämbetsverken sålunda hemställt anser jag mig böra förorda.

Älfsborgs län.

Indragning af eu länsinanstjänst.

Af löneregleringskommittén har föreslagits indragning af en länsmanstjänst inom Redvägs och Kinds fögderi genom sammanslagning af Redvägs härads norra och Redvägs härads södra distrikt. Kungl. Majds befallningshafvande har, då någon mera betydande invändning mot kommitténs förslag icke kunde göras, samt häradsborna utan större meningsskiljaktighet godkänt detsamma, funnit sig böra tillstyrka bifall till den ifrågasatta sammanslagningen; och har densamma jämväl af ämbetsverken blifvit förordad. f På grund häraf hemställer jag om bifall till löneregleringskommitténs ifrågavarande förslag.

102 Kung!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 71.

Skaraborgs län.

Indragning af två kronofogdetjänster, två Läradsskrifvartjänster och tre länsmanstjänster.

Fögderiindelningen. Löneregleringskommittén har inom Skaraborgs län, som för nät-varande är indeladt i sju fögderier, föreslagit indragning af två fögde­ rier genom uppdelning af Södra Vadsbo fögderi mellan Norra Vadsbo fögderi och Sköfde fögderi sålunda, att Valla tingslag lörlades till det förra och Binnebergs tingslag till det senare fögderiet samt uppdelning af Lidköpings fögderi mellan Skara fögderi och Barne fögderi sålunda, att Kinnefjärdings och Sinne härad förlädes till det förra och Kållands härad till det senare. Vid hållna sammanträden med ortsinvånarna hafva sockenombudens öfvervägande flertal motsatt sig de föreslagna ändringarna i fögderi­ indelningen och större delen af fögderitjänstemännen hafva uttalat sig för bibehållande af den nuvarande indelningen. Kungl. Maj:ts befallningshafvande har erinrat därom, att^ fög­ deriernas antal i detta län tillförene varit fem, såsom kommittén nu föreslagit, men enligt nådigt bref den 17 september 1867 blifvit ökadt till sju, så att fögderierna nu mera hvart för sig sammanfölle med en af länets sju domsagor. Med hänsyn till de fördelar, som med denna anordning vore förenade och till den omständighet, att göromålen för fögderiförvaltningen efter år 1867 i ganska afsevärd mån ökats, har Kungl. Maj:ts befallningshafvande, med afseende jämväl å hvad såväl ortsinvånarna som kronofogdarna och häradsskrifvarna anfört till stöd för bibehållande af den nuvarande indelningen, för sin del afstyrkt bifall till kommitténs ifrågavarande regleringsförslag. Ämbetsverken hafva till en början framhållit, att de till omregle­ ring föreslagna fögderierna syntes icke vara större eller bereda tjänsteinnehafvarne tyngre arbete, än att de hvart för sig torde kunna i nå­ gon mån utvidgas. Inom Södra och Norra Vadsbo fögderier och Sköfde fögderi hade också vissa bland fögderitjänstemännen ansett förslaget beträffande dessa fögderier kunna genomföras, och då folkmängdssiffrorna för nämnda fögderier under en längre tidsföljd varit i sjunkande, ansågo sig ämbetsverken icke hafva tillräckligt skäl att afstyrka bifall till kommittéförslaget i fråga om Södra och Norra Vadsbo fögderier och Sköfde fögderi.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71. 103

Hvad åter angår regleringen mellan Lidköpings, Skara och Bänne fögderier hafva ämbetsverken ansett det icke utan skäl kunna ifråga­ sättas, om icke den af kommittén föreslagna utvidgningen blefve allt för omfattande, i det att de nya fögderierna erhölle sådan storlek, att de af sina tjänsteinnehafvare, särskilt häradsskrifvarna, kräfde anli­ tande af biträde i större omfattning än som skäligen kunde fordras. Med hänsyn jämväl till innehållet i de uppgifter, som för dessa fögde­ rier lämnats af kronofogdar och häradsskrifvare angående deras arbets­ tid och af häradsskrifvarna angående deras anlitande af tjänstebiträden, hafva ämbetsverken, under erinran att det synnerligen stora antalet socknar i de ifrågasatta nya fögderierna tvifvelsutan skulle komma att i sin mån medverka till arbetets ökning, ansett sig icke hafva tillräck­ ligt skäl att tillstyrka bifall till förslaget i denna del, utan hemställt att förslaget beträffande Lidköpings fögderis uppdelning mellan Skara fögderi och Barne fögderi icke måtte till vidare åtgärd föranleda. Vid öfvervägande af hvad sålunda förekommit har jag väl funnit de skäl, som anförts mot indragning af två fögderier inom Skaraborgs län i viss mån beaktansvärda, men å andra sidan synas de fögderier, hvilkas omreglering ifrågasatts, med hänsyn till areal, folkmängd och öfriga förhållanden ej vara större än att de, på sätt ämbetsverken äfven anfört, kunna tåla någon utvidning. Hvad särskilt angår den invändning mot kommittéförslaget, som i fråga om Lidköpings, Skara och Barne fögderier anförts därom, att tillökningen i arbete för vederbörande tjänsteinnehafvare genom dessa fögderiers reglering skulle blifva allt för betungande, tillåter jag mig nämna, att jag vid framläggande af förslag till lönereglering för lands­ staten kommer att tillstyrka Eders Kungl. Maj:t att föreslå förvaltningsbidrag till kronofogdar och häradsskrifvare, anpassade efter göromålens myckenhet. Härmed synes det väsentligaste skälet emot föreslagna reg­ leringen af dessa fögderier hafva bortfallit. På grund af nu anförda förhållanden och då de omständigheter i öfrigt, som anförts mot indragning af två fögderier inom länet, icke synas vara af beskaffenhet att böra utgöra hinder mot sådan indragning, hemställer jag, att Eders Kungl. Maj:t täcktes besluta, att antalet fögde­ rier inom Skaraborgs län skall minskas från sju till fem, men då jag icke är öfvertygad om, att den af löneregleringskommittén föreslagna fögderiindelningen är den med hänsyn till förhållandena inom orten lämpligaste och vederbörande i allt fall synas böra lämnas tillfälle att härom yttra sig, tillåter jag mig föreslå, att Eders Kungl. Maj:ts befallnings­ hafvande måtte i sinom tid undfå nådig befallning att efter veder-

104 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

börandes hörande inkomma med det förslag till fögderiindelning inom länet, hvartill omständigheterna då kunna föranleda.

Länsmansdistri/ctsindelningen. Löneregleringskommittén har föreslagit dels indragning af en länsman stjänst inom nuvarande Södra Vadsbo fögderi på sådant sätt, att med Valla tingslags västra distrikt förenades den till samma tingslags norra distrikt hörande Halna socken och den till tingslagets östra distrikt hörande Ransbergs socken, samt att åter­ stående delarna af Valla tingslags norra och dess östra distrikt förena­ des till ett distrikt, dels indragning af två länsinanstjänster inom Vartofta fögderi så­ lunda, att Dimbo tingslags västra distrikt och Frökinds härads och Ollebergs fjärdings tingslags af Vartofta härad distrikt jämte Hvalstads, Vättaks, Ivymbo och Suntaks socknar af Slättängs tingslags västra distrikt förenades till ett länsmansdistrikt, och återstående delen af sist­ nämnda distrikt jämte Slättängs tingslags östra distrikt bildade ettdistrikt och dels indragning af en länsmanstjänst inom Skara fögderi genom omreglering af Vilske härads distrikt, Valle härads distrikt, Skånings härads norra distrikt och Skånings härads södra distrikt sålunda, att Vilske härad jämte Norra Vänga och Edsvära socknar af Skånings härad sammanfördes till ett distrikt, Valle härad äfvensom af Skånings härad Marums, Skånings—Åsaka, Händene och Härlunda socknar samt Skara landskommun till ett distrikt samt Skånings härad i öfrigt ut­ gjorde ett distrikt. Hvad då först beträffar regleringen af Valla tingslags västra, norraoch östra distrikt, så hafva flertalet af ortsinvånarna motsatt sig regle­ ringen, under det att länsmännen i distrikten och kronofogden i fögderiet ej haft något att erinra mot densamma. Kungl. Maj:ts be­ fallningshafvande åter har uttalat den mening, att, om hänsyn toges allenast till de förvaltningsbestyr, som af länsmännen utfördes, länetslänsmäns antal nog kunde i någon mån minskas, men tillika framhållit att de uppgifter, som länsmännen hade att lösa i egenskap af allmänna åklagare och polistjänstemän, vore af den vikt och betydelse, att läns­ männens antal hellre borde ökas än minskas, hvadan ock numera all­ mänt gjort sig gällande klagan öfver polistjänstemännens å landet få­ talighet. Vid sådant förhållande och med afseende å de åsikter, som. hufvudsakligen gjort sig gällande hos sockenombuden, ansåg sig KungL Maj:ts Befallningshafvande icke kunna tillstyrka bifall till det nu ifråga­ varande förslaget.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71, 105

Ämbetsverken åter hafva, med upplysning att invånarantalet i Valla tingslag under senaste femton åren minskats, ej funnit de skäl, som anförts emot sammanslagningen, böra utgöra hinder för den ifråga­ satta indragningen utan tillstyrkt bifall till kommittéförslaget i nu före­ varande del. I fråga om indragning af två länsmanstjänster inom Vartofta fög­ deri hafva ortsinvånarna genom utsedda ombud enats om att tillstyrka, att Vartofta fögeri, söm för närvarande omfattar fem länsmansdistrikt, skulle på angifvet sätt indelas i fyra distrikt, och detta förslag, i hvilket flertalet fögderitjänstemän instämt, bar biträdts ej mindre af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som därvid hemställt att, om sådan omreglering af fögderiets länsmansdistrikt skulle genomföras, framdeles få yttra sig rörande fördelningen af socknarna å de fyra distrikten, än äfven af ämbetsverken, som hemställt, att sättet för regleringens genom­ förande måtte få bero på framtida pröfning. Däremot hafva alla, som i ärendet yttrat sig, afstyrkt löneregleringskommitténs förslag om in­ dragning af två utaf fögderiets länsmansdistrikt. Beträffande förslaget om indragning af en länsmanstjänst inom Skara fögderi hafva ortsinvånarna och kronobetj aningen väl ej ansett hinder möta, att fögderiets länsmansdistrikt, för närvarande till antalet fyra, minskades till tre, men har däremot anmärkning framställts mot den för de nya distrikten föreslagna omfattning. Kungl. Maj:ts befallningshafvande har af samma skäl som i fråga om indragning af en länsmanstjänst inom Södra Vadsbo fögderi af­ styrkt nu ifrågavarande reglering. Slutligen hafva ämbetsverken tillstyrkt indragning af en länsmans­ tjänst inom Skara fögderi och i sammanhang därmed hemställt att, då fullständig utredning saknades beträffande frågan om sättet för fögde­ riets lämpligaste indelning i tre länsmansdistrikt, denna fråga måtte få blifva beroende på framdeles skeende framställning. På grund af hvad sålunda förekommit hemställer jag, att tre läns­ manstjänster inom Skaraborgs län måtte förklaras skola indragas och Kungl. Maj:ts befallningshafvande förständigas att i sammanhang med förslag till den förändrade fögderiindelning, som genom indragning af två utaf länets fögderier må föranledas, jämväl afgifva förslag till reglering af ifrågavarande länsmansdistrikt.

Bih. till Riksd. Prat. 1908. 1 Sand. 1 Afd. 1 Band. 51 Iläft. 14

106 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

Västmanlands län.

Indragning af en kronofogdetjänst, en Mradsskrifvartjänst och tre länsmanstjänster.

Fö g der iin d elningen. Löneregleringskommittén har föreslagit, att i Västmanlands län, som för närvarande omfattar fyra fögderier, skulle indragas en krono­ fogde- och en häradsskrifvartjänst genom Västerås fögderis fördelning mellan länets öfriga fögderier sålunda, att dess andra länsmansdistrikt jämte de till tredje länsmansdistriktet hörande socknarna Dingtuna, Lundby och Västerås—Barkarö förlädes till Kungsörs fögderi, att dess första länsmansdistrikt jämte Lillhärads till tredje distriktet hörande socken förlädes till Bergslags fögderi samt att dess fjärde distrikt jämte till tredje distriktet hörande Badelunda, Hubbo och Tillberga socknar äfvensom fögderidelen af S:t Ilians socken förlädes till Salbergs—Väsby fögderi. Vid hållna sammanträden med ortsbefolkningen hafva uttalanden gjorts, än till förmån för bibehållande af den nuvarande fögderiindel­ ningen, än för löneregleringskommitténs förslag och än för fögderi­ ernas reglering på annat sätt än enligt kommittéförslaget. Fögderitjänstemännen hafva i allmänhet motsatt sig indragning af ett fögderi och i allt fall ansett sådan indragning ej böra ske enligt löneregleringskommitténs förslag. Kungl. Maj:ts befallningshafvande har, med erinran att Västman­ lands län, som tillförene omfattat sex fögderier, på 1870-talet blifvit till sin indelning regleradt, så att detsamma kommit att utgöra de nuvarande fyra fögderierna, hvart och ett sammanfallande med en domsaga, fram­ hållit de olägenheter, som skulle blifva en följd af den ifrågasatta rubb­ ningen i den sålunda vunna enhetligheten i indelningen, hvars bibe­ hållande Kungl. Maj:ts befallningshafvande ansåg vara synnerligen önskligt. Ämbetsverken hafva — då Kungl. Maj ds befallningshafvande icke häntydt på att ur synpunkten af den fogdarna och häradsskrifvarna åliggande arbetsbörda hinder skulle möta för den ifrågasatta regle­ ringen och då de onekligen afsevärda fördelar, öfverensstämmelsen mel­ lan den administrativa och judieiella indelningen medförde, ej torde vara så stora, att de borde utgöra hinder för en omreglering, som af andra skäl ansåges böra genomföras — funnit sig, ehuru icke utan tvekan, äga anledning tillstyrka indragning af en kronofogde- och en härads-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71. 107

skrifvar tjänst inom länet; men med hänsyn till de till synes välgrun­ dade anmärkningar, som framställts mot kommitténs förslag till ny fögderiindelning, äfvensom därtill att under ärendets behandling i orten framlagts olika regleringsförslag, hafva ämbetsverken, då enighet i regleringsfrågan ej ernåtts och då Kungl. Maj:ts befallningshafvande ej yttrat sig angående företrädet mellan de olika förslagen, hemställt, att Eders Kungl. Maj:t måtte förklara att, med indragning af en krono­ fogde- och en häradsskrifvartjänst i länet, länet skulle vara indeladt i tre fögderier; och borde, i händelse af bifall härtill, Kungl. Maj:ts be­ fallningshafvande undfå nådig befallning att inkomma med det förslag rörande fögderiernas omreglering, hvartill omständigheterna då kunde föranleda. Till hvad ämbetsverken sålunda hemställt får jag tillstyrka nådigt bifall. Länsmansdistriktsindelningen.

I löneregleringskommitténs betänkande föreslås indragning af tre länsmanstjänster genom indelning af Kungsörs fögderi med dess föreslagna utvidgade område i fyra länsmansdistrikt, omfattande, det första nuvarande Sldnnskattebergs distrikt samt Odensvi socken af Köpings distrikt; det andra nuvarande Köpings distrikt i öfrigt samt Himmeta och Medåkers socknar af Arboga distrikt; det tredje nuvarande Arboga distrikt i öfrigt samt nuvarande Kungsörs distrikt; och det fjärde den fögderiet tillförda delen af nu­ varande Västerås fögderi; indelning af Bergslags fögderi med dess föreslagna utvidgade om­ råde i fyra länsmansdistrikt, af hvilka tre skulle sammanfalla med hvar sitt af fögderiets tre nuvarande distrikt och det fjärde utgöras af den fögderiet tillagda delen af nuvarande Västerås fögderi; samt indelning af Salbergs—Väsby fögderi med dess föreslagna utvid­ gade område i fem länsmansdistrikt, bestående, det första af nuvarande Våla distrikt, det andra af nuvarande Heby distrikt och Norrby socken, det tredje af nuvarande Sala distrikt samt Rumla och Tärna socknar, det fjärde af nuvarande Torstuna distrikt och Simtuna socken samt det femte af den fögderiet tillagda delen af nuvarande Västerås fögderi. Efter det ortsinvånarna och kronobetjäningen blifvit i ärendet hörda och därvid angående den ifrågasatta regleringen uttalat väsentligen skiljaktiga meningar, har Kungl. Maj:ts befallningshafvande i afgifvet utlåtande emot kommittéförslaget anmärkt hufvudsakligen, att enligt detsamma härad flerstädes uppdelats på olika länsmansdistrikt, till-

108 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

hörande skilda fögderier och domsagor, att understundom en socken, hvars samfärdsel med den yttre världen läge hufvudsakligen åt en viss ort, förts tillsamman med ett främmande länsmansdistrikt, hvartill knap­ past ledde allmänna vägar, samt att kommuner med lifliga industri­ samhällen, som nu i beskattningshänseende hörde tillsamman, blifvit skilda och förts till olika taxeringsdistrikt. Kungl. Maj:ts befallnings­ hafvande har emellertid ansett möjligt, att en utjämning af arbetet mellan de olika länsmansdistrikten kunde och borde äga rum och i sådant afseende sedermera inkommit med förslag, därvid Kungl. Maj:ts befallningshafvande, under förutsättning att platsen Kungsör . inom närmaste framtiden finge inträda i utöfning af köpingsrätt, gifvit till­ känna, att genom förändrad indelning af tre af länets nuvarande fög­ derier, indragning af tre länsmanstjänster kunde ske; och har Kungl. Maj:ts befallningshafvande i sammanhang härmed uppgjort förslag till sådan ny indelning. Ämbetsverken hafva, jämte meddelande, att enligt Kungl. Maj:ts nådiga beslut den 31 december 1906 platsen Kungsör vid ingången af år 1907 inträdt i utöfning af köpingsrätt, i öfrigt uttalat den uppfattning att tre af länsmansbefattningarna inom länet skulle kunna utan mera afsevärda svårigheter indragas, men då indelningen i läns­ mansdistrikt måste sättas i beroende af fögderiindelningen, angående hvilken senare fråga ämbetsverken, på sätt ofvan anförts, icke vore i tillfälle att nu tillstyrka något visst förslag, borde jämväl de närmare bestämmelserna om länsmansdistriktsindelningens genom­ förande få blifva beroende på framdeles skeende anmälan; och hafva ämbetsverken fördenskull i underdånighet tillstyrkt Eders Kungl. Maj:t att, med indragning af tre länsmanstjänster i länet, anbefalla sin be­ fallningshafvande att inkomma med det förslag till distriktens omreg­ lering, hvartill omständigheterna då kunde föranleda. Jag hemställer, att Eders Kungl. Maj:t måtte i öfverensstämmelse härmed i ärendet besluta.

Kopparbergs län.

Indragning af tre länsmanstjänster.

Löneregleringskommittén har föreslagit att inom Hedemora fögderi, som för närvarande är indeladt i sex länsmansdistrikt, nämligen Folkärna distrikt, Stora Skedvi och Säters distrikt, Husby distrikt, Hede-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71. 109

mera distrikt, Garpenbergs distrikt och By distrikt, två länsmanstjänster måtte indragas genom omreglering af Stora Skedvi och Säters distrikt, Husby distrikt och Hedemora distrikt till två distrikt, bestående, det ena af Stora Skedvi och Husby socknar och det andra af Säters och Hedemora socknar, samt sammanslagning till ett af Garpenbergs distrikt och By distrikt. Kronofogden i orten har, i öfverensstämmelse med förslag, som framställts af ortsinvånare och länsmän i fögderiet, hemställt, att Hede­ mora fögderi måtte indelas i fyra distrikt med angifven omfattning. Kungl. Maj:ts befallningshafvande har afstyrka hvarje förändring i den nuvarande indelningen af länsmansdistrikten inom länet, men skulle det oaktadt den välbehöfliga förbättringen af landsstatstjänstemännens löneförmåner med nödvändighet anses kräfva detta offer, har Kungl. Maj:ts befallningshafvande på de af ortsbefolkningen och kronobetjäningen anförda grunder funnit sig böra gifva företräde åt de af dem framställda förslag och i sådant hänseende, med bestämdt afstyrkande af vidare rubbning i nu bestående förhållanden inom fögderiet, hem­ ställt, att sådan ändring i nuvarande dis t riktsindelningen eventuellt måtte i samband med löneregleringen genomföras, att Stora Skedvi socken och Husby distrikt sammanfördes till ett distrikt samt Säters och, Hedemora landsförsamlingar förenades med Garpenbergs socken till ett distrikt. Ämbetsverken hafva på grund af hvad i ärendet förekommit ansett sig böra biträda Kungl. Maj:ts befallningshafvandes förslag och alltså hemställt, det täcktes Eders Kungl. Maj:t, med indragning af två länsmanstjänster inom Hedemora fögderi, förordna, att fögderiet skall vara indeladt i fyra länsmansdistrikt, nämligen Folkärna distrikt, Stora Skedvi och Husby distrikt, Säters, Hedemora och Garpenbergs distrikt samt By distrikt. Den af ämbetsverken sålunda gjorda hemställan anser jag mig böra förorda till nådigt bifall.

I löneregleringskommitténs betänkande föreslås inom Nedan-Siljans fögderi reglering af länsmansdistrikten bland annat genom samman­ slagning af Åls distrikt och Bjursås distrikt till ett distrikt. Såväl ortsbefolkningen som kronobetjäningen hafva, särskildt med hänsyn till distriktens läge och kommunikationsförhållanden, uttalat sig mot sammanslagningen, men däremot har antydts, att om Åls

no Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

distrikt skulle förenas med annat distrikt, en sammanslagning med Gagnefs distrikt vore den naturligaste och lämpligaste, då dessa distrikt med hvarandra ägde utmärkta förbindelser såväl medelst lands- och järnväg som sjöledes. Kungl. Maj ds befallningshafvande har, under samma förutsättning som i fråga om reglering af Stora Skedvi och Säters m. fl. distrikt ofvan angifvits, hemställt, att sådan ändring i nuvarande distriktsindelningen eventuellt måtte i samband med löneregleringen genom­ föras, att Gagnefs distrikt och Äls distrikt sammansloges till ett di­ strikt; och ämbetsverken hafva, då Kungl. Majds befallningshafvande ansett denna sammanslagning äga företräde framför den af kommittén föreslagna regleringen, ej haft något att erinra däremot. Jag hemställer därför, att Åls och Gagnefs distrikt måtte förklaras skola tillsamman utgöra ett länsmansdistrikt.

Vidare har löneregleringskommittén föreslagit indragning af en länsmanstjänst inom Västerdals fögderi genom sammanslagning af Järna och Äppelbo distrikt. * Ortsinvånarna hafva bestridt den ifrågasatta sammanslagningen, hvaremot kronobetjäningen ansett hinder ej möta mot densamma. Kungl. Majds befallningshafvande har äfven i fråga om denna indragning, under enahanda förutsättning som i fråga om reglering af Stora Skedvi och Säters in. fl. distrikt, eventuellt tillstyrkt den föreslagna sammanslagningen; och då ämbetsverken ej haft något att erinra mot densamma, får jag till löneregleringskommitténs förslag i denna del tillstyrka nådigt bifall.

Gäfleborgs !än.

In dragning af två länsmanstjänster och inrättande af en ny länsmanstjänst.

Enligt kommitténs förslag borde inom Norra Hälsinglands fögderi tre länsmanstjänster indragas genom sammanslagning dels af Hälsingtuna distrikt och Forsa distrikt, dels af Rogsta distrikt och Harmångers distrikt, samt dels af Gnarps distrikt och Bergsjö distrikt. Bland ortsinvånarna och kronobetjäningen har i allmänhet den ön­ skan gjort sig gällande att vid nuvarande indelningen måtte få för­ blifva, och särskildt har en omreglering af distrikten i enlighet med

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71. in

kommitténs förslag med hänsyn till såväl ortsförhållandena som läns­ männens göromål ansetts olämplig; men samtidigt därmed ha bland ortsbefolkningen och länsmännen samt af kronofogden i orten gjorts uttalanden om att indragning kunde ske beträffande två länsmanstjänster på sådant sätt, att Hälsingtuna och Rogsta distrikt förenades till ett samt Harmångers och Gnarps distrikt till ett distrikt. Kungl. Maj:ts befallningshafvande har med hänvisning till de så­ lunda gjorda uttalandena samt med hänsyn till lokala förhållanden, länsmansdistriktens areal och folkmängd samt karaktär och kynne hos vissa delar af befolkningen förklarat sig anse någon annan indragning af länsmansdistrikt inom länet ej lämpligen kunna låta sig göra än genom förening dels af Hälsingtuna och Rogsta distrikt och dels af Harmångers och Gnarps distrikt; och då detta Kungl. Maj:ts befallningshafvandes förslag blifvit tillstyrkt af ämbetsverken, anser jag mig böra förorda detsamma till fastställelse.

Gästriklands fögderi, som sammanfaller med Gästriklands domsaga, är för närvarande indefinit i sex länsmansdistrikt, nämligen Hedesunda och Arsunda distrikt, Ofvansjö och Jäderbo distrikt, Torsåkers distrikt, Ockelbo distrikt, Hamrånge och Hille distrikt samt Valbo och Högbo distrikt. I denna distriktsindelning har kommittén icke föreslagit någon ändring. Däremot blef vid ett inför kronofogden med ortsinvånarna hållet sammanträde af Högbo socknemän fråga väckt om delning af Valbo och Högbo distrikt. Med upplysning att folkmänden inom Valbo och Högbo distrikt vid 1905 års slut ökats till 20,574 personer, har kronofogden uttalat den mening, att samma distrikt utan tvifvel vore för stort och förden­ skull tillstyrkt bifall till socknemännens förslag. Sandvikens, inom Högbo socken belägna, stora järnverk med öfver 6,000 invånare på ett tämligen begränsadt område vore alltjämt i tillväxt, hvarför talande skäl funnes för att Högbo socken finge egen länsman, boende i eller invid Sandviken. Valbo vidsträckta och folkrika socken, belägen intill Gäfle stad, vore äfven i ^behof af egen länsman. Med Högbo socken borde lämpligen förenas Årsunda socken. I händelse Årsunda socken sålunda skildes från Hedesunda, borde till ett distrikt sammanföras sistnämnda socken och Öster-Färnebo socken. Genom den nu ifråga­ satta omregleringen skulle Torsåkers socken komma att utgöra ett länsmansdistrikt för sig.

112 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

Kung! Maj:ts befallningshafvande bar biträdt kronofogdens för­ slag, och ämbetsverken, som ansett bebofvet af Valbo och Högbo länsmansdistrikts delning vara tydligen ådagalagdt samt föreslagna omreg­ leringen i öfrigt fördelaktig, hafva på grund häraf i underdånighet hemställt, det täcktes Eders Kungl. Maj:t förklara, att Gästriklands fögderi skall vara deladt i sju länsmarlsdistrikt, bestående ett af Hedesunda socken jämte länsdelen af Söderfors socken samt Öster-Färnebo socken, ett af Ofvansjö och Jäderbo socknar, ett af Torsåkers socken, ett af Ockelbo socken (med Åmots kapell), ett af Hamrånge och Hille socknar (med Oslättfors kapell), ett af Högbo och Årsunda socknar samt ett af Valbo socken. Härtill anser jag mig böra förorda nådigt bifall. I detta sammanhang och på grund af den personliga kännedom,, jag såsom innehafvare af landshöfdingämbetet i Gäfleborgs län förvärfvat, anser jag mig böra erinra därom, att ehuru jag icke nu funnit oundgängligt, att Gästriklands fögderi — det till folkmängden största i riket och med inemot 68,000 invånare — uppdelas i två fögderier, denna fråga dock icke länge torde kunna undanskjutas, och jag bör tillägga, att skälet, hvarför jag icke nu framlägger förslag därom, är det, att det i löneregleringen föreslagna förvaltningsbidraget, i fall det af Riksdagen godkännes, synes mig böra först verka någon tid, så att man blir i tillfälle erfara, om det därigenom afsedda tillfället för krono­ fogden och häradsskrifvaren att bereda sig ökadt tjänstebiträde väsent­ ligt underlättar deras förmåga att fylla sina tjänsteuppgifter.

Jämtlands län.

Indragning af en länsnianstjänst.

Af löneregleringskommittén har föreslagits indragning af en länsmanstjänst inom Jämtlands västra fögderi genom Ovikens distrikts förening med Hallens distrikt. Förslaget har rönt motstånd hos ortsinvånarna och länsmännen i distrikten med hänsyn till det nya distriktets vidsträckta omfattning, hvaremot Kungl. Maj:ts befallningshafvande i likhet med fögderiför­ valtningen ansett den ifrågasatta sammanslagningen ej medföra någon

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71. 113

nämnvärd olägenhet, och ämbetsverken hafva icke ansett sig äga till­ räckliga skäl att afstyrka kommitteförslaget i nu föreliggande del. På grund af hvad i ärendet förekommit anser jag mig böra till­ styrka nådigt bifall till samma förslag.

Västerbottens län.

Inrättande af eu kronofogde- och eu Iiäradsskrifvartjänst samt indragning af en länsmanstjäust.

Fögderiindelningen.

Löneregleringskommittén har icke väckt fråga om omreglering af Västerbottens läns fögderier, men förslag i sådant syfte har däremot framställts af Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som ansett, att en delning af Lappmarksfögderiet med nödvändighet måste företagas och att detta lämpligast kunde ske på sådant sätt, att däraf jämte Mala socken i Skellefteå fögderi bildades två fögderier, bestående det ena Lycksele, Tärna, Stensele, Sorsele och Malå socknar samt det andra af _ Asele, Fredrika med Örträsk, Vilhelmina och Dorotea socknar. Till stöd för detta förslag som utställts till ortsinvånarnas hörande och af dem enhälligt tillstyrkts, har Kungl. Maj:ts befallningshafvande erinrat bland annat, att Lappmarksfögderiet, som till arealen vore det största i riket, innehade en ytvidd, som med öfver 1,000 kvadratkilometer öfverstege hela arealen af Malmöhus, Kristianstads, Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bohus, Kronobergs och Gottlands län tillsamman­ tagna, samt att folkmängden, hvilken den 31 december 1905 uppgått till. 32,785 personer, vore större än i flertalet andra fögderier och därjämte befunne sig i ständigt stigande. Förslaget om öfverfö­ rande af Mala socken, som utgör särskildt länsmans distrikt, från Skel­ lefteå fögderi till ett af de ifrågasatta båda Lappmarksfögderierna har Kungl. Maj:ts befallningshafvande ansett sig böra framställa dels därför, att Skellefteå fögderi vore alldeles för stort och Malå socken inom detta fögderi läge besvärligt i en utkant, dels ock därför att nämnda socken genom sitt läge, sin natur och sin renskötsel borde betraktas tillhöra lappmarken och jämväl i öfrigt ansåges vara lappmarkssocken. Bih. till Rikad. Prot. 1908. 1 Sand. 1 Afd, 1 Band. 54 Käft. 15

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

Ämbetsverken hafva för sin del biträdt Kungl. Maj:ts befallningshafvandes förslag, och anser jag mig böra förorda detsamma till bifall.

Inom Lappmarksfögderiet finnes för närvarande ej särskild härads­ skrifvare anställd, utan bestridas häradsskrifvargöromålen där af kro­ nofogden mot visst arvode jämte sportler. Löneregleringskomnutten har ansett att en dylik förening af tjänster ej vidare borde förekomma, utan att den regeln helt borde genomföras, att i hvarje fögderi skulle finnas en häradsskrifvare. n „ , Vid framställning om inrättande af ytterligare en kronofogdetjänst genom delning af Lappmarksfögderiet har emellertid Kungl. Maj:ts befallningshafvande anfört, att i sammanhang därmed kunde ifrågakomma att tillsätta en häradsskrifvare för hvart och ett af de föreslagna nya fögderierna; men _ åtminstone tills vidare torde enligt länsstyrelsens mening behofvet ej kräfva mer än en häradsskrifvare för båda fögderierna, detta dock allenast under förutsättning att, såsom hittills, mantalsskrifningarna finge förrättas af länsmännen. . I anledning häraf hemställer jag, att Eders Kung! Maj:t behagade anvisa lön åt en för de båda nya Lappmarksfögderierna gemensam häradsskrifvare.

Länsmansdistriktsindelningen.

Enligt löneregleringskommitténs förslag borde en länsman stjänst indragas inom Skellefteå fögderi genom förening af Nysättra och Löfångers distrikt. .. . Af ortsinnevånarne hafva endast Löfångers socknemän yttrat sig rörande förslaget och därvid uttalat sig emot detsamma. _ I liket med vederbörande kronofogde har emellertid Kungl. Maj:ts befallningshafvande ansett den ifrågasatta sammanslagningen böra kunna äga rum och tillstyrkt densamma, och då äfven ämbetsverken förordat bifall till förslaget, hemställer jag, att det måtte vinna Eders Kungl. Maj:ts godkännande.

Kung1. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 71. 115

Norrbottens län.

Inrättande af ytterligare eu kronofogde- och en häradsskrifvartjänst.

Beträffande detta län, hvilket för närvarande är indeladt i fyra fögderier, har löneregleringskommittén icke föreslagit någon förändring i afseende å vare sig fögderi- eller länsmansdistriktsindelningen. Där­ emot har Kungl. Maj:ts befallningshafvande — efter det fögderiförvaltningarna ifrågaställt bildandet af ett nytt fögderi inom länet — i sitt i ärendet afgifna underdåniga utlåtande erinrat om den snabba utvecklingen inom länet och ökningen af folkmängden, hvilken, efter det nu gällande fögderiindelning inom länet år 1868 blifvit fastställd, i det närma­ ste fördubblats. Sålunda både invånarantalet den 31 december 1868 ut­ gjort i Piteå fögderi 18,253, i Luleå fögderi 17,735, i Kalix fögderi 19,396 och i Torneå fögeri 15,897 personer. Motsvarande folkmängdssiffror ut­ gjorde den 31 december 1905 33,026, 32,445, 42,626 och 29,122. Med hänsyn till denna betydande ökning af folkmängden och de nuvarande fögderiernas stora areal ansåge Kungl. Maj:ts befallningshafvande nödvändigt att åtminstone ett ytterligare fögderi inrättades inom länet, hvaremot Kungl. Ma:jts befallningshafvande icke för närvarande kunde framlägga något förslag om sättet för utbrytning af ett nytt fögderi. De skäl, Kungl. Maj:ts befallningshafvande sålunda anfört för inrättande inom Norrbottens län af ytterligare ett fögderi, däri så­ väl kronofogde som häradsskrifvare borde vara anställda, hafva äm­ betsverken ansett vara fullt giltiga och fördenskull hemställt, det täck­ tes Kungl. Maj:t förordna, att Norrbottens län skall vara fördeladt i fem fögderier, hvartdera med kronofogde och häradsskrifvare, samt att pröfningen af frågan om länets fördelning på nämnda antal fög­ derier måtte få blifva beroende på framställning af Kungl. Maj:ts befällningshafvande. Till denna ämbetsverkens hemställan får jag förorda nådigt bifall.

För att lämna en åskådlig bild af rikets indelning i fögderier och länsmansdistrikt samt de förändringar, som skulle uppkomma dels enligt löneregleringskommitténs förslag dels enligt hvad jag här ofvan tillstyrkt, har jag låtit inom departementet upprätta efterföljande tabell, som be­ träffande nuvarande förhållanden grundar sig på löneregleringskomitténs uppgifter. Folkmängdens fördelning har dock i hela tabellen uppgif­ va enligt de kända talen för den 31 december 1906.

Kung!. Maj.is Nåd. Proposition No 71. 117

distrikt med uppgifter om areal och folkmängd den 31 december IDOG.

kommitténs förslag. Enligt departementschefens förslag.

Länsmans distrikts Fögderiers Länsmansdistrikts L ä n. medel - medeltal medel­ medeltal medel­ medeltal antal. areal inv. antal. areal inv. antal. areal inv. | | ny mil. 31/i2l906. | | nymil. 3Vi2l906 □ nymil. 31/ i 21906.

.

18 4.32 9,999 5 15.55 35,997 21 3.73 8,571 Stockholms. 11 4.81 O 8,736 ö 17.62 32,034 14 3.78 6,864 Uppsala. 10 6.7 G 12,823 3 22.52 42,743 12 O.G3 10,686 Södermanlands. 19 5.80 11,449 0 18.35 36,209 27 4.09 8,057 Östergötlands. 18 6.38 9,896 5 22.95 35,625 ! 20 5.74 8,906 Jönköpings. 10 6.19 9,350 4 24.75 37,399 16 6.19 9,350 Kronobergs. 21 5.47 9,141 O3) 19.4 31,994 22 5.73 8,726 Kalmar. 0 5.23 7,386 2 15.68 22,159 6 5.23 7,386 Gottlands. 9 3.32 12,069 2 14.90 54,310 9 3.32 12,069 Blekinge. 23 2.79 8,890 4 16.05 51,118 23 2.79 8,890 Kristianstads. 20 1.83 10,764 6 7.92 46,645 26 1.83 10,764 Malmöhus. 11 4.44 10,321 3 16.2G 37,842 11 4.4 4 10,321 Hallands. 17 2.93 10,835 5 9.95 36,838 21 2.87 8,771 Göteborgs och Bohus. 25 5.0G 9,805 0 21.09 40,936 28 4.52 8,772 Alfsbox’gs. 21 4.oo 10,076 5 16.81 42,320 24 3.50 8,817 Skaraborgs. 19 10.13 12,006 7 27.50 32,572 19 10.13 12,000 Värmlands. 15 6.03 11,202 4 22.62 42,009 17 5.32 9,884 Örebro. 13 5.ii 8,917 3 22,13 38,641 13 5.ii 8.917 Västmanlands. 27 11.04 7,820 0 49.68 35,371 32 9.31 6,632 Kopparbergs. 23 8.31 8,692 4 47.7 7 49,979 28 6.82 7,140 Gäfleborgs. 28 9.09 7,662 6 42.45 35,755 30 8.49 7,151 Västernorrlands. 24 21.11 4,426 4 126.68 26,553 25 20.27 4,248 Jämtlands. 25 23.59 5,918 4 147.45 36,986 25 23 59 5,918 Västerbottens. 18 57.96 7,728 5 208.65 27,822 18 57.96 7,728 Norrbottens. 443 - ! — 108 — — 487 —

1906 sammanslagits till ett distrikt, utgör antalet länsmansdistrikt i Kalmar län rätteligen 25. län utgöia endast 17, hvilket torde bero på att den med år 1901 inrättade länsmanssysslan i Älfsby distrikt af nämnda län statskontorets underd. framställning den 14 december 1907, angående bestämmande för år 1909 af ordinarie anslaget till

slagning af do två fögderierna på Öland, ett beslut, som icke ännu verkställts.

118 Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition No 71.

Aflöningsförmånerna för ordinarie tjänstemän och betjänte.

Åflöningsför- I det föregående har jag redogjort för statskontorets utlåtande den ordinäre tjSn 14 oktober 1902, i hvad det rörer, bland annat, dess förslag till läns- 0stémän ocT indelning och däraf beroende olika aflöningsförmåner vid olika länsund^statln styrelser, och har utaf denna redogörelse framgått, att statskontoret LäTenT inTei- velat bibehålla den enligt 1878 års lönereglering gällande indelning af ning i klasser, länen i klasser med olika tjänstgöriugspenningar för vissa af länssty­ relsernas tjänstemän allt efter den klass länet tillhörde. Löreregie- Löneregleringskominittén har i princip uttalat sig emot bestäm- 1 mfttén™ mande af olika aflöningsförmåner för samma tjänstegrader hos olika länsstyrelser, men kommittén har likväl ansett sig böra ifråga om aflö­ ningsförmåner åt afdelningsclieferna hänföra Uppsala, Gottlands, Blekinge, Hallands och Västmanlands län till en lägre aflöningsklass, enär dessa län »ännu stode i viss mån efter öfriga län». Ämbetsverken. Uti sitt gemensamma utlåtande öfver löneregleringskommitténs för­ slag har statskontoret vidhållit sin förut intagna ståndpunkt i fråga om länsindelningen och kammarkollegium har förklarat sig sakna an­ ledning att därifrån afvika. Med ledning af folkmängdssiffrorna den 31 december 1905 och med tillämpning af samma grunder, som vid 1878 års lönereglering användts för uppdelning af länen i tre klasser för normerande af afdelningschefernas aflöningsförmåner, hafva ämbets­ verken hemställt, att länen skulle indelas sålunda: första klassens län: Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Kristian­ stads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älfsborgs, Skaraborgs, Värm­ lands, Örebro, Kopparbergs, Gäfleborgs och Västernorrlands län — till­ hopa 13 län; andra klassens län: Stockholms, Södermanlands, Kronobergs, Väster­ bottens och Norrbottens län — tillhopa 5 län; tredje klassens län: Uppsala, Blekinge, Gottlands, Hallands, Väst­ manlands och Jämtlands län — tillhopa 6 län. Denna klassindelning af länen hafva ämbetsverken ansett böra vara bestämmande för tjänstgöringspenningarnes belopp icke blott ifråga om afdelningscheferna utan äfven ifråga om länsnotarier och länsbok­ hållare, hvadan den särskilda länsindelning i två klasser, som enligt 1878 års lönereglering gällt för länsnotarier och länsbokhållare, icke skulle tillämpas. Departements- De skäl, so in föranledt Kungl. Maj:t och Riksdagen att vid chefen. senaste lönereglering fastställa olika löneförmåner för vissa länsstyrel-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71. 119

sernas ämbets- och tjänstemän allt efter göromålens omfattning vid de olika länsstyrelserna, kvarstå fortfarande och måste enligt sakens natur äfven för framtiden komma att gälla. Länens olika storlek och vissa landsorters hastigare utveckling medföra gifvetvis för de särskilda länsstyrelsernas tjänstemän en tämligen ojämnt fördelad arbetsbörda särdeles för afdelningscheferna, men äfven för deras närmaste män, länsnotarierna och länsbokhållarne. Väl är det sannt, hvad löneregleringskommittén påpekat, att dessa olika förhållanden i möjligaste mån utjämnats därigenom, att helt naturligt större antal arbetskrafter måst ställas till länsstyrelsernas i de större länen förfogande, men det kan dock icke med fog förnekas, att i allt fall större arbetsbörda och i följd däraf äfven vidsträcktare ansvar medfölja tjänsterna i de större länen än i de mindre. För min del har jag därföre i likhet med ämbetsverken funnit en indelning af länen i klasser för normerande af tjänstgöringspenningarne efter tjänsternas besvärlighet äga goda skäl för sig. Såväl 1873 års landsstatskommitté som 1902 års löneregleringskommitté hafva uppvisat, att annan lämpligare måttstock än folkmäng­ den icke gifves för bedömande af de olika länsstyrelsernas större eller mindre arbetsbörda, och ämbetsverken, som delat denna mening, hafva med utgångspunkt härifrån låtit samma folkmängdstal, som vid 1878 års löneregleringskommitté användts, vara bestämmande för sitt för­ slag till klassindelning, så att alltså till l:a klassen skulle räknas län med 200,000 invånare och därutöfver, till 2:dra klassen län med 150,000 och intill 200,000 invånare samt till 3:dje klassen län med mindre än 150,000 invånare. Sedan år 1878 hafva emellertid folkmängdsförhållandena undergått sådana förändringar, att en indelningsgrund, som då haft berättigande, icke kan anses lika lämplig nu. Detta torde bäst framgå af följande uppställning af länen efter deras folkmängd den 31 december 1906 enligt statistiska centralbyråns offentliggjorda uppgift:

Malmöhus län 436,705 invånare Göteborgs och Bohus » 362,213 » Östergötlands » 288,380 » Alfsborgs )) 281,160 » Värmlands » 255,464 » Gäfleborgs » 247,821 » Västernorr lands » 243,058 » Skaraborgs » 239,472 »

120 Kung!. Maj.is Nåd. Proposition No 71.

Kalmar län 226,681 invånare Kopparbergs )> 226,401 » Kristianstads » 221,174 » Jönköpings )) 207,766 » Örebro » 200,924 » Stockholms » 198,322 » Södermanlands » 170,033 » Kronobergs » 157,609 » Västerbottens » 154,548 » Norrbottens » 152,385 )) Västmanlands » 149,029 » Blekinge » 148,279 » Hallands » 144,277 )> Uppsala » 125,371 » Jämtlands » 113,707 » Gottlands )) 53,508 »

Enligt ämbetsverkens förslag skulle alltså de tretton första bär uppräknade länen höra till l:a klassen, de fem därpå följande till 2:dra klassen och de sex sista till 3:dje klassen. Då man af ofvanstående folkmängdstabell finner, att skillnaden emellan det största länet och det minsta den 31 december 1906 utgjorde icke mindre än 383,197 invånare, torde häraf framgå icke blott, att fog finnes för en klassindelning, utan äfven, att rättvisa svårligen här­ vid kan vinnas med en indelning i färre klasser än tre. Men en jäm­ förande öfverblick af folkmängdssiffrorna visar tillika, att den hittills tillämpade och af ämbetsverken vidhållna indelningsgrunden numera icke är den lämpligaste, ett förhållande, som särskildt framträder, om man med hvarandra jämför folkmängdstalen i de största länen af hvarje klass efter ämbetsverkens indelning. Det visar sig då, att skillnaden mellan Malmöhus län i l:a klassen och Stockholms län i 2:dra klassen

medan skillnaden emellan sistberörda län i 2:a klas­ sen samt Västmanlands län i 3:dje klassen utgör

Det kan icke vara riktigt, att låta mellanklassen, som borde vara den allmänna och normerande, begränsas af två hvarandra så nära liggande tal som 150,000 och 200,000, då skillnaden i folkmängd

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition No 71. 121

mellan, det största och det minsta länet utgör, såsom förut nämnts, ett så betydande tal som 383,000. Vida egentligare torde då vara att vid klassindelningen använda en beräkningsgrund, som gifver till­ närmelsevis lika förhallandetal mellan de olika klasserna. Om man i stället bestämmer mellanklassen af län efter folkmängdstalen 150,000 och 300,000, så skulle till l:a klassen hänföras allenast Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, till 2:dra klassen de sexton i ofvanstående tabell därefter uppräknade länen och till 3:dje klassen de sex sista i tabellen angifna länen. Om man vid denna indelning jämför folkmängdssiffrorna i de folkrikaste länen af hvarje klass, så får man skillnaden emellan

Malmöhus län i l:a klassen samt Östergötlands län i

samt emellan sistberörda län i 2:dra klassen och Väst­

Det synes mig uppenbart, att man med denna indelningsgrund kominer till ett vida rättvisare resultat. Detta närmar sig ock mera löneregleringskommitténs mening, att klassindelning i allmänhet icke borde, förekomma men att vissa mindre län skulle intaga en undantags­ ställning. Med samma fog torde man ock kunna åt de två största länen, hvilkas folkmängdssiffror högst betydligt öfverstiga folkmängden i hvart och ett af de öfriga länen, gifva en särskild undantagsställning, under det att det stora flertalet öfriga län blifva likställda. Väl har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län uti en framställning, som inkommit, efter det ämbetsverkens utlåtande afgafs, sökt göra gällande, att löneregleringskommitténs förslag till bestämmande af aflöningen för landssekreterare och landskamrerare samt länsnotarier och länsbokhållare vore att föredraga framför ämbetsverkens klassindelningsförslag, och i hvarje fall yrkat, att aflöningsförmånerna för nämnda tjänstemän i Jämtlands län måtte, med hänsyn till vissa an­ gifna förhållanden, hvaribland särskildt framhållits målens svårare be­ skaffenhet, icke sättas under hvad som i ämbetsverkens förslag beräknats för flertalet af de län, dem ämbetsverken fört till första klassen. Men då, såsom förut yttrats, jag funnit en klassindelning vara af rättvisa påkallad, samt sådan indelning under inga förhållanden lärer, såsom länsstyrelsen i Jämtlands län ifrågasatt, kunna objektivt bestämmas af ofvan angifna förhållanden, har jag funnit mig icke kunna taga vidare hänsyn till ifrågavarande framställning i öfrigt. Dock vill jag fram­ hålla, att enligt mitt förslag landssekreterare och landskamrerare i endast Bill. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afä. 1 Band. 54 Höft. 16

122 Kung!,. Maj.is Nåd. Proposition N:o 71.

tre län komma att erhålla större förhöjning i nuvarande löneförmåner än motsvarande tjänstemän i Jämtlands län. Hvad särskildt länsnotarier och länsbokhållare beträffar, är den af klassindelningen verkade skillnad i löneförmåner icke synnerligen vä­ sentlig. Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att för tjänstgöringspenningarnes beräknande antaga den af mig sålunda föreslagna klassindelning af länen. Hyresbidrag Såsom förut nämnts hade statskontoret i sitt den 14 oktober 1902 afeller ortstillgifna utlåtande föreslagit införande af en ny atlöningsform, kallad hyres­ lägg- Statskontorets bidrag, att beräknas med hänsyn till de olika orternas större eller utlåtande år mindre bostadshyror och lefnadskostnader i öfrigt. Denna aflönings- 1902. form skulle, enligt statskontorets förslag, användas allenast för länssty­ relsernas tjänstemän och betjänte, och hade statskontoret i sådant af­ seende på grundvalen af inkomna prisuppgifter indelat residensstäderna i tre dyrhetsklasser på sådant sätt, att Stockholm skulle ensamt höra till l:a dyrhetsklassen, Malmö, Göteborg, Östersund, Umeå och Luleå till 2:dra dyrhetsklassen samt öfriga residensstäder till 3:dje dyrhetsklassen. Departements­ Statskontorets förslag om införande af en aflöningsform med för­ chefen. måga att växla efter lefnadskostnaderna å olika orter har upptagits i senare löneregleringar, och Kungl. Maj:t och Riksdagen hafva jäm­ väl fastställt en sådan aflöningsform uti den senaste löneregleringen för statskontoret; men i stället för »hyresbidrag» till mera af sevärda belopp har införts ett mindre betydande »ortstillägg». Då detta ortstillägg, såsom ock benämningen antyder, är afsedt att å dyrare platser utgöra ett tillägg till öfriga löneförmåner för att göra dem likvärdiga med motsvarande löneförmåner å orter med mera normala lefnadskost­ nader, så torde däraf följa, att sådant tillägg icke bör utgå till tjänste­ män, som äro bosatta å sistberörda orter. Denna aflöningsform har jag ansett böra användas jämväl vid landsstatens lönereglering och torde, beträffande länsstyrelsernas tjänste­ män, den af statskontoret föreslagna indelning af residensstäderna i dyrhetsklasser därvid böra gälla sålunda, att till l:a dyrhetsklassen räk­ nas allenast Stockholm och till 2:a dyrhetsklassen Malmö,_ Göteborg, Östersund, Umeå och Luleå, hvaremot ortstillägg i öfriga residensstäder icke skulle utgå. Till landsstatens tjänstemän ute i länen, hvilka kunna, om de vilja, bosätta sig å landsbygden, behöfver ortstillägg i allmänhet icke utgå, men jag har ansett fog föreligga att tilldela dessa tjänstemän i de tre nordligaste länen, där lefnadskostnaderna äro större än i öfriga delar af riket, sådant tillägg.

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 71. 123

De skäl, som af departementschefen vid senaste löneregleringen Sportler. för landsstaten anförts för bibehållande af vissa sportler i tjänsten, hafva synts löneregleringskommittén fortfarande äga giltighet, hvadan kommittén funnit sig ej böra föreslå någon åtgärd i syfte af indrag­ ning eller inskränkning af dess sportler. Dock har kommittén fäst uppmärksamhet vid en sportelförmån, som uppstått för nästan alla landssekreterare och i någon ringa grad för vissa landskamrerare genom öfverskott vid påförande af afgift för vissa enskilda tillkännagifvanden i länskungörelserna. Genom Kungl. Maj:ts nådiga cirkulär till samtliga länsstyrelser den 30 november 1876 — hvarigenom stadgades, att kostnaden för tryckning af länskungörelserna skulle, med nedan nämnda undantag, af landtränterimedlen godtgöras efter vederbörligen granskad räk­ ning och beloppet afföras under sjätte hufvuatitelns förslagsanslag till skrifmaterialier och expenser, ved m. m. — har tillika föreskrifvits, att, hvad beträffade vissa enskilda tillkännagifvanden, Kungl. Maj:ts befallningshafvande skulle äga att med ledning af trycknings- och öfriga omkostnader därför bestämma en lämplig afgift, hvilken borde till veder­ börande expeditionshafvande erläggas emot skyldighet för honom att därmed bestrida kostnaden. På sätt kommittén antagit, lärer med denna föreskrift afsetts, att, på samma gång säkerhet bereddes för att afgiften ej blefve högre än som erfordrades för täckande af de direkta utgifterna för tryckning m. m., någon ersättning komme expeditionshafvanden till godo för besvär med korrekturläsning och dylikt. Af den utredning i ämnet, som förekommer i såväl statskontorets utlåtande den 14 oktober 1902 som ock löneregleringskommitténs betänkande, framgår, att öfverskott vid afgiftens beräkning uppkommit hufvudsak­ ligen på landskanslisidan, hvarifrån flertalet af dessa enskilda kungörel­ ser publiceras; att detta öfverskott i kansliets afräkning med boktryckarne i två län belöpt sig till omkring 1,000 kronor men i öfrigt under de 14 åren 1891—1904 i några län stannat vid ett belopp under 500 kronor och i mängden af län understigit 300 kronor. Efter min uppfattning visar denna redogörelse en ojämnhet i til­ lämpningen af det nådiga cirkuläret, hvilken visserligen kan härflyta af växlande tryckningskostnader och mängden af kungörelser, men som knappast lärer kunna på detta sätt helt förklaras. Då boktryckarnes pris i allmänhet utgår efter ark om 16 sidor med särskild! tillägg för tabell­ tryck, eller, efter hvad utredningen visar, i några fall per sida, och afgift för hel sida plär utgå, äfven om den endast är till någon del påbörjad, är häraf klart, att den verkliga kostnaden för ett tillkänna-

124 KungI. Maj\ts Nåd. Proposition N:o 71.

gifvande icke låter sig på förhand noggrannt bestämmas. Men jag upp­ repar, att det åberopade cirkulärets mening måste vara den, att afgiften dock skall så noga ske kan anpassas efter länsstyrelsens med boktryc­ karen afhandlade pris med iakttagande att någon ersättning beredes expeditionshafvanden för det besvär, som onekligen förorsakas honom genom nödvändigheten af räknings förande och utsändande till veder­ börande, tryckningskostnadens förskotterande och af korrekturläsningen, hvilken särskildt beträffande trafiktaxor och dylikt kräft mycken vak­ samhet och ansvar. I fråga om trafiktaxor ber jag dock få nämna, att vid deras fastställande sedan någon tid icke vidare föreskrifves, att taxan i sin helhet skall införas i länskungörelserna. Med erinran härom och då statsverket ej har med dessa enskilda tillkännagifvanden att skaffa, kan jag visserligen icke tillstyrka löneregleringskommitténs hemställan, att det öfverskott, som i hvarje fall måste vid kostnadens bestämmande inrymmas, skall ingå till statsverket; men ehuru expeditionshafvanden således, enligt min uppfattning, lärer i öfverensstämmelse med 1876 års cirkulär böra berättigas att fort­ farande uppbära det öfverskott, som äfven med den noggrannaste be­ räkning bör och måste uppkomma, såvidt ej förlust skall inträffa, anser jag, att frågan tillfredsställande ordnas, om man förebygger, att behåll­ ningen oskäligt växer såsom ofvan visats hafva i några län varit fallet. Jag förordrar således, att Kungl. Maj:t täcktes i sinom tid med åberopande af sitt ofvanberörda cirkulär den 30 nov. 1876 förständiga sina befallningshafvande i orterna att underkasta de nu i detta ämne gällande beslut en sorgfällig granskning i syfte, att vederbörande expeditionshafvandes behållning af afgiftssatserna för enskildes i läns­ kungörelserna införda tillkännagifvanden måtte, där sådant befinnes icke vara iakttaget, hållas inom skäliga gränser, med föreskrift tillika, att den af Kungl. Maj:ts befallningshafvande sålunda bestämda taxa skall till allmänhetens kännedom i länskungörelserna och i tidning inom residensstaden införas en gång årligen. Aflöningsbe- Sedan jag i det föregående redogjort för de olika förslagen i fråga loppen. om dels länens indelning i klasser efter folkmängden, såsom afgörande för tjänstgöringspenningarnas storlek, dels ock länsresidensstädernas indelning dyrhetsklasser för beräknande af hyresbidrag eller ortstilllägg, öfvergår jag nu till behandling af de särskilda aflöningsbeloppen. Landssekrete­ För landssekreterare och landskamrerare utgå aflöningsförmånerna rare och för närvarande med: landskam- 1878 års lönereglering.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71. 127

kamreiarn.es löner till samma belopp som tredje gradens tjänstemän hos statskontoret nu fått, eller 5,000 kronor. Hvad tjänstgöringspenningarna vidkommer, har jag i det före­ gående framställt särskildt förslag i fråga om länens indelning i klasser efter folkmängden samt tjänstgöringspenningarnas bestämmande enligt denna klassindelning till olika belopp på grund af tjänsternas olika besvär­ lighet. Enligt förut gällande stater hafva tjänstgöringspenningarna i mellanklassen af län varit lika med tjänstgöringspenningarna för tredje gradens tjänster i de centrala verken, under det att tjänstgöringspen­ ningarna i l:a klassens län varit 500 kronor högre och i 3:e klassens lä,n 500 kr. lägre. Ungefärligen samma proportion har synts mig böra bibehållas allenast med nedsättning af skillnadsbeloppet till 400 kronor. Då tjänstgöringspenningarna för tredje gradens tjänstemän hos stats­ kontoret nu blifvit fastställda till 2,500 kronor, har jag alltså ansett detta belopp böra utgå till landssekreterare och landskamrerare i mellan­ klassen af län, med 400 kronors förhöjning i l:a klassens och 400 kronors nedsättning i 3:e klassens län. Såsom jag förut framhållit, anser jag ortstillägg böra införas jäm­ väl vid löneregleringen för landsstaten, och bör ortstillägget i Stock­ holms stad, tillhörande l:a dyrhetsklassen, utgå till landssekreteraren och landskamreraren i Stockholms län med samma belopp, som bestämts för motsvarande tjänstemän hos statskontoret, eller 600 kronor. För land ssekreterarn e och landskamrerarne i Malmö, Göteborg, Östersund, Umeå och Luleå, tillhörande 2:a dyrhetsklassen, har jag ansett orts­ tillägget böra sättas till 300 kronor/ Härtill bör komma ålderstillägg efter 5 års oförvitlig tjänstgöring med 600 kronor. Jag förordar alltså, att Kungl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att be­ stämma aflöningsförmånerna för landssekreterarne och landskamrerarne till:

tjänstgöring spenningar: i l:a klassens län (Malmöhus samt Göteborgs och

i 2:a klassens län (Östergötlands, Jönköpings, Kal­ mar, Kristianstads, Ålfsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Kopparbergs, Gäfleborgs, Västernorrlands, Stockholms, Södermanlands, Kronobergs, Västerbottens och Norrbottens,

samt i 3:e klassens län (Uppsala, Blekinge, Gottlands, Hallands, Västmanlands och Jämtlands

128 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition No 71.

ortstillägg i länsresidensstäder, tillhörande:

2:a )) (Malmö, Göteborg, Östersund,

För vinnande af öfversikt öfver de olika förslagen hänvisas till föl­ jande tabell:

Statskontorets för­ Kommitténs förslag Ämbetsverkens för­ Departements­ Nuvarande löne förmåner slag 1902 1906 slag 1907 chefens förslag

Begyn- Begyn- Begyn- Bogyn- Begyn­ Slut- Slut- Slut- Slut- Slutnclse- nelse- nelse- nelse- na] seafi ilning aflöning afiöning aflöning aflöning aflöning aiiöning aflöning aflöning aflöning Lands s ekr eterar e och landskam- ' rerare: 7,000 7,400 8,000 7,000 7,600 8,100 8,800 8,100 8,700 Stockholms län 6,400 Uppsala » 5,900 — 6,500 — 6,400 — 7,000 — 6,500 — 7,100 — 7,100 — 7,800 — 7,100 — 7,700 — Södermanlands » 6,400 — 7,000 — 6,900 — 7,500 — 7,000 — 7,600 — 7,600 — 8,300 — 7,500 — 8,100 — Östergötlands » 6,900 — 7,500 — 7,400 — 8,000 — 7,000 — 7,600 — 8,100 — 8,800 — 7,500 — 8,100 — Jönköpings )> 6,400 — 7,000 — 7,400 — 8,000 — 7,000 -- 7,600 — 8,100 — 8,800 — 7,500 — 8,100 — Kronobergs )) 6,400 — 7,000 — 6,900 — 7,500 — 7,000 — 7,600 - 7,600 — 8,300 — 7,500 — 8,100 — Kalmar » 6,900 — 7,500 — 7,400 — 8,000 — 7,000 - 7,600 — 8,100 — 8,800 — 7,500 — 8,100 — Gottlands » 5,900 — 6,500 — 6,400 — 7,000 — 6,500 — 7,100 — 7,100 — 7,800 — 7,100 — 7,700 — Blekinge » 5,900 — 6,500 — 6,400 — 7,000 — 6 500 — 7,100 — 7,100 — 7,800 — 7,100 — 7,700 — Kristianstads » 6,900 — 7,500 — 7,400 — 8,000 — 7,000 — 7,600 - 8,100 — 8,800 — 7,500 — 8,100 — Malmöhus » 6,900 — 7,500 — 7,600 — 8,200 — 7,000 — 7,600 — 8,300 — 9,000 — 8,200 — 8,800 — Hallands » 5,900 — 6,500 — 6,400 — 7,000 — 6,500 — 7,100 — 7,100 — 7,800 — 7,100 — 7,700 — Göteborgs o. Bohus » 6,900 — 7,500 — 7,600 — 8,200 — 7,000 — 7,600 — 8,300 — 9,000 — 8,200 — 8,800 — Älfsborgs » 6,900 — 7,500 — ! 7,400 — 8,000 — 7,000 — 7,600 — 8,100 — 8,800 — 7,500 — 8100‘ — Skaraborgs )) 6,900 — 7,500 — 7,400 — 8,000 — 7,000 — 7,600 — 8,100 — 8,800 — 7,500 — 8,100 — Värmlands )) 6,900 — 7,500 — 7,400 — 8,000 — 7,000 — 7,600 — 8,100 — 8,800 — 7,500 — 8,100 — Örebro » 6,400 — 7,000 — 6,900 — 7,500 — 7,000 — 7,600 — 8,100 — 8,800 — 7,500 — 8,100 — Västmanlands n 5,900 — 6,500 — 6,400 — 7,000 — 6,500 — 7,100 — 7,100 — 7,800 — 7,100 — 7,700 — Kopparbergs » 6,400 — 7,000 — 7,400 — 8,000 — 7,000 — 7,600 — 8,100 — 8,800 7,500 — 8,100 — Gäfleborgs w 6,400 — 7,000 — 7,400 — 8,000 — 7,000 — 7,600 — 8,100 — 8,800 7,500 — 8,100 — Västernorrlands » 6,400 — 7,000 — 7,400 — 8,000 — 7,000 — 7,600 — 8,100 — 8,800 7,500 — 8,100 — Jämtlands » 5,900 — 6,500 — 6,600 — 7,200 — 7,000 — 7,600 — 7,300 — 8,000 7,400 — 8,000 — Västerbottens » 5,900 — 6,500 — 6,600 — 7,200 — 7,000 — 7,600 — 7,800 - 8,500 7,800 — 8,400 — Norrbottens » 5,900 — 6,500 — 6,600 — 7,200 — 7,000 — 7,600 7,800 — 8,500 7,800 — 8,400 —

Ktmgl Maj:ts Nåd. Proposition No 71. 131

ålderstillägg efter 5 års tjänstgöring 500 kronor, efter 10 års tjänst­ göring ytterligare 500 kronor och efter 15 års tjänstgöring ytter­ ligare 500 kronor.

För länsnotarier och länsbokhållare erfordras ovillkorligen en rätt Departementsafsevärd förhöjning af nu utgående löneförmåner, hvilka hittills icke chefen' stått i rimligt förhållande till de fordringar i afseende å utbildning, skicklighet och omdömesförmåga, som måste ställas på dessa tjänste­ män, för att de skola vara kompetenta icke blott att arbeta under sina förmäns direkta tillsyn och ledning utan äfven vid förfall för afdelningscheferna inträda i deras ställe. Man får icke glömma, att det är ur länsnotariernas och länsbokhållarnas tjänstemannaklass, som afdelningschefsbefattningarna i allmänhet måste rekryteras, hvadan det är af största vikt, att länsnotarie- och länsbokhållaretjänsterna varda så aflönade, att dugliga jurister icke finna alltför oförmånligt att söka dessa tjänster och vid dem kvarstanna en oftast rätt lång tid, innan befordran vinnes. Befogenheten af den utaf länsnotarierna och länsbokhållarna själfva uti deras underdåniga framställning gjorda jämförelsen emellan sina tjänstebefattningar och exempelvis distriktssekreteraretjänsterna vid statens järnvägar kan jag icke underkänna. Kompetensen är den­ samma, och man lärer icke med fog kunna påstå, att göromålens kvali­ tet är lägre eller af mindre betydelse än distriktssekreterarnas. Jag vill då erinra, att dessa senares aflöningsförmåner vid nästlidna riksdag bestämts till 4,200 kronor såsom begynnelseaflöning och 5,100 kronor såsom slutaflöning. Då jag emellertid, trots min mening om dessa tjänsters jämställdhet, likväl här nedan föreslår, att länsnotariernas och länsbokhållarnas aflöning skall sättas något lägre än distriktssekreterarnas, så har detta sin grund däruti, att länsnotarier och länsbok­ hållare i allmänhet torde hafva något större befordringsmöjligheter än distriktssekreterarna. Länsnotarierna och länsbokhållarna hafva vidare i den underdåniga framställningen velat likställa sina tjänster med 2:a gradens tjänster i de centrala verken. Om jag också icke är benägen att godkänna denna uppfattning, så vågar jag åtminstone påstå, att länsnotarie- och länsbokhållarebefattningarna höra värdesättas minst lika med eller högre än l:a gradens tjänster i de centrala verken. Med erinran, att nästlidna riks­ dag vid löneregleringen för statskontoret bestämt aflöningsförmånerna

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 71. 133

och efter 10 års tjänstgöring ytterligare.. » 500: —

För öfverskådlighetens skull bifogas följande tabell öfver de olika förslagen, såvidt de röra första länsnotarie- och länsbokbållaretjänsterna:

Nuvarande löne­ Statskontorets för­ Kommitténs förslag Ämbetsverkens för­ Departements­ förmåner. slag 1902 1906 slag 1907 chefens förslag

Begyn­ Begyn- Begyn- Begyn- Begyn- Slut- Slut- Slut- Slut- Slutnelse- nelse- nolse- nelse- nelseaflöning aflöning aflöning aflöning aflöning aflöning aflöning aflöning aflöning aflöning

länsbokhållare: Stockholms lan 2,500 3,000 3,200 4,200 3,000 3,500 3,500 4,500 4,000 5,000 Uppsala » 2,000 — 2,500 — 2,600 — 3,600 — 3,000 — 3,500 — 2,900 — 3,900 — 3,600 — 4,600 — Södermanlands » 2,500 — 3,000 — 2,800 — 3,800 — 3,000 — 3,500 — 3,100 — 4,100 — 3,700 — 4,700 — Östergötlands n 2,500 — 3,000 — 3,000 — 4,000 — 3,000 — 3,500 — 3,300 — 4,300 — 3,700 — 4,700 — Jönköpings » 2,500 — 3,000 — 3,000 — 4,000 — 3,000 — 3,500 — 3,300 — 4,300 — 3,700 — 4,700 — Kronobergs » 2,500 — 3,000 — 2,800 - 8,800 — 3,000 — 3,500 — 3,100 — 4,100 — 3,700 — 4,700 — Kalmar » 2,500 — 3,000 — 3,000 — 4,000 — 3,000 — 3,500 — 3,300 — 4,300 — 3,700 — 4,700 —- Gottlands n 2,000 — 2,500 — 2,600 — 3,600 — 3,000 — 3,50C — 2,900 — 3,900 — 3,600 — 4,600 — Blekinge n 2,000 — 2,500 — 2,600 — 3,600 — 3,000 — 3,500 — 2,900 — 3,900 — 3,600 — 4,600 — Kristianstads » 2,500 — 3,000 — 3,000 — 4,000 — 3,000 — 3,500 — 3,300 — 4,300 — 3,700 — 4,700 — Malmöhus » 2,500 — 3,000 — 3,200 — 4,200 — 3,000 — 3,500 — 3,500 — 4,500 — 3,950 — 4,950 — Hallands » 2,000 — 2,500 — 2,600 — 3,600 — 3,000 — 3,500 — 2,900 — 3,900 — 3,600 — 4,600 — Göteborgs o. Bohus » 2,500 — 3,000 — 3,200 — 4,200 — 3,000 — 3,500 — ,500 — 4,500 — 3,950 — 4,950 — Ålfsborgs » 2,500 — 3,000 — 3,000 — 4,000 — 3,000 — 3,500 — 3,300 — 4,300 — 3,700 — 4,700 — Skaraborgs » 2,500 — 3,000 — 3,000 — 4,000 — 3,000 — 3,500 — 3,300 — 4,300 — 3,700 — 4,700 — Värmlands » 2,500 — 3,000 — 3,000 — 4,000 — 3,000 — 3,500 — 3,300 — 4,300 — 3,700 — 4,700 — Örebro » 2,500 — 3,000 — 2,800 — 3,800 — 3,000 — 3,500 — 3,300 — 4,300 — 3,700 — 4,700 — Västmanlands » 2,000 — 2,500 — 2,600 — 3,600 — 3,000 — 3,500 — 2,900 — 3,900 — 3,600 — 4,600 — Kopparbergs » 2,500 — 3,000 — 3,000 - 4,000 — 3,000 — 3,500 — 3,300 — 4,300 — 3,700 — 4,700 — Gäfleborgs » 2,500 — 3,000 — 3,000 — 4,000 — 3,000 — 3,500 — 3,300 — 4,300 — 3,700 — 4,700 — Västernorrlands » 2,500 — 3,000 — 3,000 — 4,000 — 3,000 — 3,500 — 3,300 — 4,300 — 3,700 — 4,700 — Jämtlands » 2,500 — 3,000 — 2,800 — 3,800 — 3,000 ~ 3,500 — 3,100 — 4,100 — 3,750 — 4,750 — Västerbottens » 2,000 — 2,500 — 2,800 — 3,800 — 3,000 — 3,500 — 3,300 — 4,300 — 3,850 — 4,850 — Norrbottens » 2,500 — 3,000 — 2,800 — 3,800 - 3,000 — 3,500 — 3,300 — 4,300 — 3,850 — 4,850 —

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 71. 139

För öfverskådlighet öfver de olika förslagen bifogas följande tabell:

Nuvarande löne^ Statskontorets för­ Kommitténs förslag Ämbetsverkens för­ Departements­ förmåner. slag 1902 1906 slag år 1907 chefens förslag

Bcgyn Bcgyn- Bcgyn Bcgyn Begyn- Slut- Slut- Slut- Slut- Slutnelse- nelsc- nelse nelse nelseaflöning. aflöning aflöning aflöning aflöning aflönin 3" aflöning aflönin s aflönin g aflöning

ä Vaktmästare: **) *) **) Stockholms län 800 900 1,100 1,200 1,100 1,200 1,250 1,400 1,200 1,300 Uppsala )) 800 — 900 — 1,000 — 1,100 — 1,100 — 1,200 — 1,150 — 1,300 — 1,050 — 1,150 _

Södermanlands )) 800 _ 900 — 1,000 — 1,100 — 1.100 —

1,200 — 1,150 — 1,300 — 1,050 — 1,150 _ Östergötlands » 800 — 900 — 1,000 — 1,100 — 1.100 — 1,200 — 1,150 — 1,300 — 1,050 — 1,150 _ Jönköpings » 800 — 900 — 1,000 - 1,100 — 1,100 — 1,200 — 1,150 — 1,300 — 1,050 — 1,150 — Kronobergs » 800 — 900 — 1,000 — 1,100 — 1,100 — 1,200 — 1,150 — 1,300 — 1,050 — 1,150 —

Kalmar )) 800 — 900 — 1.000 — 1,100 — 1,100 — 1,200 — 1,150 — 1,300 — 1,050 — 1.150 —

Gottlands » 800 — 900 — 1,000 — 1,100 — 1,100 — 1,200 — 1,150 — 1,300 — 1,050 — 1,150 — Blekinge » 800. — 900 — 1,000 — 1,100 — 1,100 — 1,200 — 1,150 — 1,300 — 1,050 — 1.150 — Kristianstads )) 800 — 900 — 1,000 — 1,100 - 1,100 — 1,200 — 1,150 — 1,300 — 1,050 — 1,150 — Malmöhus )) 800 — 900 — 1,050 — 1,150 — 1,100 — 1,200 — 1,200 — 1,350 — 1,125 — 1,225 — Hallands » 800 — 900 — 1,000 — 1,100 — 1,100 — 1,200 — 1,150 — 1,300 — 1,050 — 1,150 — Göteborgs o. Bohus )) 800 — 900 — 1,050 — 1,150 — 1,100 — 1,200 — 1,200 — 1,350 — 1.125 — 1,225 —

Ålfsborgs 800 » 900 — 1,000 — 1,100 — 1,100 — 1,200 — 1,150 — 1,300 — 1,050 — 1,150 — Skaraborgs » 800 900 — 1,000 — 1,100 — 1,100 — 1,200 — 1,150 — 1,300 — 1,050 — 1,150 — Värmlands » 800 — 900 — 1,000 — 1,100 — 1,100 — 1,200 — 1,150 — 1,300 — 1,050 — 1,150 —

Örebro » 800 — 900 — 1,000 — 1,100 — 1,100 — 1,200 — 1,150 — 1,300 — 1,050 — 1,150 — Västmanlands )) 800 — 900 — 1,000 — 1,100 — 1,100 — 1,200 — 1,150 — 1,300 — 1,050 — 1,150 — Kopparbergs » 800 — 900 — 1,000 — 1,100 — 1,100 — 1,200 — 1,150 — 1,300 — 1,050 — 1,150 —

Västerbottens » 800 — 900 — 1,050 — 1,150 — 1,100 — 1,200 1,200 1,350 1,125 1,225 — — — — — Norrbottens )) 800 — 900 — 1,050 — 1,150 — 1,100 — 1,200 — 1,200 — 1,350 — 1,125 — 1,225 —

*) Med afdrag där fri bostad förekommer. **) Med afdrag af hyresbidrag, där fri bostad förekommer. ***) Därest vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad och bränsle, skall, så länge denna förmån kvarstår, ortstil- Jägg icke utgå samt afdrag å lönen göras med 100 kronor.

142 Kungl, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

Departements­ Till en början ber jag få anmäla, att kronofogdarna genom utsedda chefen. representanter uti en under ärendets beredning aflämnad underdånig skrift begärt framläggandet af en lönereglering, för dem vida fördelaktigare än hvad jag här nedan vill föreslå, nämligen:

kronor 5,400: —

med två ålderstillägg å 500 kronor och i förvaltning sbidrag 35 kronor för hvarje fullt tusental af folkmängden. Statskontoret, som på nådig befallning yttrat sig öfver skriften, har därvid förklarat sig icke hafva anledning frångå det förslag, som framlagts i kammarkollegiets och statskontorets gemensamma utlåtande af den 9 februari 1907. För egen del anhåller jag, hvad först beträffar själfva lönen, få meddela, att jag anser lämpligare, att begynnelselönen sättes något lägre än ämbetsverken föreslagit, men att slutlönen åter genom bestäm­ mande af ytterligare ett ålderstillägg blir något högre, och får jag därför föreslå begynnelselönen till 3,200 kronor, hvilken lön kan efter fem år höjas med 500 kronor och efter 10 år med ytterligare 500 kronor. Då man måste tillse, att vikarie för kronofogde skall kunna erhållas för tjänstgöringspenningarnas belopp, föranlåtes jag hemställa, att detta icke måtte sättas lägre än till 1,500 kronor. Hvad beträffar expensmedlen, kan jag ej gilla den åskådning, åt hvilken löneregleringskommittén å sid. 231 gifvit uttryck, nämligen att de obestridliga skiljaktigheterna i olika fögderiers besvärlighet för krono­ fogdarna icke behöfva motsvaras af olika löneförmåner. Allmänt er­ kännes nödvändigheten häraf i hvad rörer häradsskrifvarna; och ehuru kommittén tydligen lagt sig vinn om att för landssekreterare och landskamrerare borttaga den hittills gällande, på länens folkmängd grundade skiljaktigheten i tjänstgöringspenningarnas belopp, har kom­ mittén dock beträffande fem af de mindre länen icke ansett sig kunna fullfölja nämnda syfte, utan föreslagit för dessa län lägre tjänstgörings­ penningar. Kommittén förnekar icke heller det allbekanta faktum, åt! kronofogdetjänstens besvärlighet är mycket växlande i skilda fögderier, men kommittén vill göra gällande, att det tyngre arbetet godtgöres medelst de med en större folkmängd växande sportlerna. Men då dessa sportler hufvudsakligen utgöras af provisioner å vägskatt och vissa inrättningars i krön oräkenskapen debiterade och redovisade medel, hvarmed statsverket icke i öfrigt har något att skaffa, förekommer

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71. 143

det mig icke rättvist, att ifrågavarande sportler, som äro att anse som betalning för särskildt arbete och ansvar, åberopas såsom ersätt­ ningsform för ett väsentligt ökadt arbete åt staten. Äfven häradsskrifvarna skulle såsom nyss antydts enligt kommitténs förslag åtnjuta provision af ofvan angifna medel, men icke förty har kommittén låtit deras tjänstgöringspenningar växla allt efter fögderiernas storlek. I hufvudsak bör enligt min mening beträffande kronfogdarna gälla hvad jag här efteråt yttrar i fråga om häradsskrifvarna, men med den skillnad, att, under det bördan af häradsskrifvarens arbete enligt sakens natur är ytterst känslig för hvarje ej alltför obetydlig ökning i folk­ mängden, beröres kronofogdens arbete häraf i väsentligt mindre grad. Jag föreslår således, att expensmedel eller — såsom denna löne­ form med ett egentligare uttryck torde böra benämnas — förvaltningsbidrag anvisas åt kronofogde med 300 kronor i fögderi, hvars invånar­ antal ej uppnår 30,000 invånare och hvilket kronofogden torde för närvarande kunna i allmänhet sköta utan ständigt biträde. I hvad mån detta antagande blir gällande äfven efter utfärdande af ett nu under beredning varande nytt uppbördsreglemente, låter sig icke nu afgöra. För större fögderier lärer kronofogde utan all fråga redan nu nödgas använda mera stadigvarande biträde. Ej allenast billighet, men rätt­ visa, synes mig fordra, att någon ersättning af statsmedel härför läm­ nas, och har jag därför tänkt mig, att denna ersättning borde utgå med 200 kronor för hvarje påbörjadt nytt 10,000-tal invånare, under det att förvaltningsbidraget för häradsskrifvarna här nedan föreslås att växa för hvarje påbörjadt 5,000-tal af folkmängden. Jag erinrar i detta sammanhang, att redan 1873 års landsstatskommitté i detta syfte upp­ fört i sitt förslag ett s. k. kontorshåll, växlande emellan 400 och 900 kronor. Under förutsältning, att staten kommer att upptaga 108 krono­ fogdetjänster har jag låtit verkställa en approximativ beräkning öfver antalet fögderier inom de olika folkmängdsgrupperna, hvarvid befun­ nits, att ifrågavarande förvaltningsbidrag skulle uppgå: i 26 fögderier under 30,000 inv. med 300 kr. — 7,800 __ i 43 » med 30,000 » intill 40,000 inv. » 500 » — 21,500 — i 25 » » 40,000 » » 50,000 » » 700 » — 17,500 — i 13 » » 50,000 » » 60,000 » » 900 » — 11,700 __ il» » 60,000 » » 70,000 » »1,100 » 1,100 — 108 kronofogdetjänster. kr. 59,600 — i Jag tillåter mig således tillstyrka, att Eders Kungl. Maj:t behagade föreslå Riksdagen att för kronofogdarna bestämma

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 71. 145

Expensmedel eller, såsom jag tillåtit mig benämna ifrågavarande medel, förvaltning sbidrag utgår:

l:o) enligt statskontorets förslag 1902 och ämbetsverkens förslag 1907: med 300 kronor årligen för alla utom för kronofogdar inom Jämtlands, Västerbottens, Norrbottens län, där det utgör 500 kro­ nor årligen; 2:o) enligt kommitténs förslag 1906: med 300 kronor årligen för alla utom för dem i Jämtlands norra och södra fögderier samt lappmarksfögderiet i Västerbottens län, där det utgår med 500 kronor årligen; 3:o) enligt departementschefens förslag 1908, se här ofvan.

Nu gällande löneförmåner för här adsskrifvarna utgå med: Häradsskrif­ varna.

med tillägg af 75 kronor för hvarje börjadt 5,000-tal af folkmängden i tjänstedistriktet, dock så att tillägget icke i något fall får understiga 300 kronor.

Statskontoret, som ansett till fullo ådagalagdt, att häradsskrifvarnas statskontorets tjänsteåligganden icke kunde i något fögderi fullgöras utan anlitande utlåj®“*e år af ständigt tjänstebiträde, samt att för den skull behofvet af särskild! anslag till expensmedel vore synnerligen trängande, har i sitt utlåtande år 1902 hemställt, att häradskrifvarna skulle, utöfver nuvarande löne­ förmåner,^ erhålla bidrag till aflöning af tjänstebiträde med 500 kronor årligen äfvensom expensmedel i likhet med kronofogdarna, att utgå med 500 kronor i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län och med 300 kronor i öfriga län.

Löneregleringskommittén har föreslagit häradsskrifvarnas aflönings- Löneregleförmåner att utgå med: ringskommittén. kronor 2,200: tjänstg öring spenning ar » 500: med tillägg af 75 kronor för hvarje börjadt 5,000-tal af folkmängden i tjänstedistriktet, Bih. till Rihsd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Åfd. 1 Band. 54 Raft. 19

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 71. 147

denna förordning, att för vissa landstatstjänstemän (häradsskrifvarne) skulle beredas ersättning till skrifbiträden». I samma sammanhang för­ klarade sig regeringen ock ämna taga denna sak under ompröfning vid den stundande löneregleringen, hvadan jag till fullgörande af denna utfästelse funnit mig böra upptaga denna aflöningsform åt häradsskrifvarna. Anslaget till tjänstebiträde bör så noga som möjligt afvägas på sådant sätt, att det tillsammans med debetsedellösen blir skälig ersätt­ ning för dessa omkostnader. I sådant afseende kunna omöjligen de af löneregleringskommittén föreslagna tjänstgöringspenningarna med olika belopp efter folkmängden blifva tillräckliga. Icke heller finner jag det riktigt att, såsom ämbetsverken föreslagit, fastställa ett lika belopp för alla häradsskrifvare såsom anslag till tjänstebiträde samt låta deras olika aflöningsförmåner bestämmas af tjänstgöringspenningarna efter folk­ mängden. Skalan för tjänstgöringspenningarna torde nämligen enligt ämbetsverkens förslag icke vara afvägd på sådant sätt, att den med tillräcklig effektivitet normerar aflöningsformånerna efter tjänsternas be­ svärlighet och beliofvet af biträden. Å andra sidan tjänar intet till att hafva två aflöningstitlar, varierande efter folkmängden, och då det na­ turligaste torde vara att låta anslaget till tjänstebiträde vara rörligt, 6å har jag ansett tjänstgöringspenningarna böra bestämmas till fast belopp. För att kunna beräkna, huru stort anslaget till förvaltningsbiträde bör vara för att tillsammans med debetsedellösen något så nära förslå till omkostnader för biträden bär jag, med ledning af de vid löneregleringskommitténs betänkande uti tab. XVII fogade uppgifter öfver häradsskrifvarnas extra inkomster i medeltal för åren 1901—1904 låtit verkställa en beräkning af debetsedellösen och därvid funnit, att denna i medeltal utgjort: för fögderier med 30,000 invånare eller därunder 500 kronor » » » 35,000 )) » » 640 )) » » 40,000 » » » 690 » » » » 45,000 » » )) 830 y> )) » » 50,000 » » » 960 ).« » )> » 55,000 » » 920 » » )) 60,000 D » » 1,000 » » » » 65,000 )) » » 0 » )) » » 70,000 » » y> 1,460

Vid uppgörande af denna tabell har så förfarits, att uppgifna debetsedellösenbelopp för alla fögderier med invånarantal intill hvarje af

148 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 71.

ofvanstående folkmängdssiffror gruppvis sammanlagts, hvarefter medel­ beloppet uträknats. Då debetsedellösen gifvetvis ställer sig tämligen olika i olika fögderier, beroende på bevillningen i fögderierna, kan däraf lätt förklaras, att debetsedellösen icke stiger i alldeles samma förhållande som folkmängden. Det torde ock förtjäna anmärkas såsom förklaring till nedgången af debetsedellösensiffran för fögderier mellan 50,000 och 55,000, att denna siffra utgör medeltalet för allenast ett myckot ringa antal fögderier, uti hvilka häradsskrifvarna haft exceptionellt liten debet­ sedellösen. Dessutom bör omnämnas, att intet fögderi funnits med folkmängd mellan 60,000 och 65,000 invånare samt allenast ett, Gästrik­ lands fögderi, med öfver 65,000 invånare. Om det alltså ställer sig svårt, att med fullständig noggrannhet beräkna debetsedellösen efter folkmängdssiffrorna, så må ofvanstående beräkning af debetsedellösen åtminstone kunna anses tillräcklig för be­ dömande af det anslag till tjänstebiträde, som tillsammans med debet­ sedellösen kan vara behöflig! för häradsskrifvarna. Jag har tänkt mig att detta anslag borde utgå med 150 kronor för hvarje fullt 5,000-tal af folkmängden i tjänstedistriktet, hvarigenom alltså till häradsskrifvare i fögderier med öfver 25,000 men icke 30,000 invånare skulle för biträdes aflöning stå till förfogande 750 kronors anslag och omkring 500 kronor debetsedellösen eller tillhopa 1,250 kronor och, exempelvis till häradsskrifvaren i Gästriklands fögderi med 68,000 invånare, 1,950 kronor i anslag till biträde och omkring 1,500 kronor i debetsedellösen eller tillhopa 3,450 kronor. Redan dessa exempel torde för den, som kan bedöma häradsskrifvargöromålens om­ fattning, gifva vid handen, att jag någorlunda rätt träffat behofvet. Häradsskrifvarföreningen har ock, med erinran om verkningarna af nya bevillningsförordningen, uti underdånig framställning anhållit om förvaltDingsbidrag åt häradsskrifvarna med 1,000 kronor för fögderi om högst 20,000 invånare jämte 25 kronor därutöfver för hvarje påbörjadt 1,000-tal invånare. Då nya bevillningsförordningen redan år 1908 trädt i tillämpning, har häradsskrifvarföreningen begärt, att förvaltningsbidrag måtte få utgå redan från och med nämnda års ingång. Behofvet af förvaltningsbidrag har vitsordats af samtliga däröfver hörda länsstyrelser med undantag af länsstyrelsen i Kronobergs län, som dock, enligt hvad utaf yttrandet framgår, föreställt sig att lönen skulle komma att för häradsskrifvarna fastställas till 500 kronor högre belopp än jag föreslår.

Kungl. Maj:ts Nåd■ Proposition N:o 71. 149

Kammarkollegium och statskontoret, som äfvenledes hörts öfver häradsskrifvarföreningens nyssberörda framställning, hafva väl ansett, att de vidtagna ändringarna med afseende å debitering och uppbörd komme att förorsaka ett forceradt arbete under vissa tider af året, men tillika antagit, att arbetet komme att under andra tider af året blifva i motsvarande mån minskadt, så att på det hela taget någon ökning icke torde kunna väntas. Med hänsyn härtill och då i hvarje händelse till­ räcklig utredning icke förelåge för frågans bedömande, hafva ämbets­ verken icke funnit anledning frångå sitt redan afgifna och af mig förut omnämnda förslag i fråga om förvaltningsbidraget till häradsskrifvarna. Ehuru, såsom jag förut framhållit, jag funnit uppenbart, att häradsskrifvarnas förvaltningskostnader ökats på grund af nya bevillningsförordningen, bär jag likväl ansett mig icke böra för år 1908 föreslå någon särskild höjning af häradsskrifvarnas aflöningsförmåner. Hvad åter angår nu förevarande lönereglering biträder jag med afseende å lönen löneregleringskommitténs och ämbetsverkens' förslag. Tjänstgöringspenningarna har jag ansett böra fixeras till 1,000 kronor. Två ålderstillägg, hvartdera till nu utgående belopp af 500 kronor, böra tillerkännas häradsskrifvarna efter 5 och 10 års väl vitsordad tjänst­ göring. Jag föreslår alltså häradsskrifvarnas aflöningsförmåner att utgå

ortstillägg, att utgå till häradsskrifvarna i Jämtlands,

förn ältning sbidrag: 150 kronor för hvarje fullt 5,000tal af folkmängden i tjänstedistriktet,

och efter 10 års tjänstgöring ytterligare .. » 500: —

Med anledning af de föreslagna fögderiindragningarna är det för närvarande omöjligt att exakt beräkna invånarantalet uti fögderierna, sådana de komma att blifva efter det indragningarna skett, hvadan icke heller med full säkerhet kan beräknas beloppet af statsverkets kost­ nader för beredande af förvaltningsbidrag åt häradsskrifvarna, men dessa kostnader komma att ställa sig ungefärligen sålunda:

150 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 71.

1 fögderi med fullt 15,000, men icke 20,000 inv. å 450 — 450 — 4 fögderier » » 20,000, » 25,000 » » 600 — 2,400 — 19 » » » 25,000, » 30,000 » » 750 — 14,250 — 21 » » » 30,000, X> 35,000 » » 900 — 18,900 — 23 )> » » 35,000, » 40,000 » 1,050 — 24,150 — 18 )) » » 40,000, y> » 45,000 » )> 1,200 — 21,600 — 7 » » » 45,000, 5 » 50,000 » 1,350 — 9,450 — 7 » » » 50,000, D » 55,000 » 1,500 — 10,500 — 6 » » » 55,000, )) » 60,000 » » 1,650 — 9,900 — 1 » » » 65,000, )) » 70,000 )) » 1,950 — 1,950 — 107 häradsskrifvartjänster kronor 113,550 —

Kronoläns- Genom skrifvelse till kammarkollegium och statskontoret den männen . 31 maj 1878 förklarade Ivungl. Maj:t, jämlikt Riksdagens beslut i ämnet, att befintliga länsmansboställen finge fortfarande, och intilldess annorlunda i hvarje särskildt fall förordnades, vid tjänsterna bibehållas mot skyldighet för tjänsteinnehafvaren att efter den uppskattning, som blefve bestämd, vidkännas afdrag för boställsafkomsten i första rummet å den kontanta lönen och, därest afkomsten skulle öfverstiga dennas belopp, därefter jämväl å tjänstgöringspenningarna och expensmedlen samt att i sistnämnda fall, då han af statsverket icke uppbure kontant så mycket, som motsvarade tjänstgöringspenningarna och expens­ medlen, under ledighet till vikarien utgifva hvad utöfver den kontanta aflöningen erfordrades till fyllnad i det belopp, hvartill tjänstgörings­ penningarna och expensmedlen borde uppgå. Efter särskild pröfning hafva sedermera många länsmansboställen indragits, men effektiva sådana kvarstå dock flerstädes i rätt stort antal. Löneregleringskommittén har i sitt betänkande sid. 246—247 upptagit frågan om länsmansboställena såsom aflöningsförmån och anfört, att innehafvandet af dylikt boställe i åtskilliga fall för vederbörande tjänsteinnehafvare innebure en ganska väsentlig ekonomisk fördel, men att rätten till boställe äfven ofta icke medförde någon vinst utan till och med vållade förlust; att omsorgerna om bostället ock understundom torde, till skada för tjänsten, inkräkta på den tid, boställshafvaren borde ägna åt tjänstens behöriga skötande, och att boställenas bibe­ hållande jämväl i sin mån bidroge till ojämnhet i aflöningsförhållandena. Då härtill komme, att kommunikationsväsendets utveckling medförde större frihet för länsmannen att välja sin boningsplats samt det förden­ skull endast undantagsvis för honom mötte svårigheter att erhålla lämplig bostad, har kommittén förordat, att, förutom i fall, där undantagsför-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71. 151

hållanden förelåge, länsmansboställena måtte, i mån af vederbörande indelningshafvares afgång från tjänsten, till statsverket indragas. Kammarkollegium och statskontoret hafva i sitt underdåniga ut­ låtande den 9 februari 1907 i denna del åberopat hvad statskontoret tidigare i utlåtande den 14 oktober 1902 härom yttrat, nämligen att någon allmän indragning af boställena nu icke borde ifrågakomma, hvaremot hemställdes att, då onekligen en del boställen vore olämpligt belägna, Kungl. Maj:t täcktes, på anmälan, hvarje gång en med boställe förenad länsmanstjänst blefve ledig, innan tjänsten tillsattes och efter vederbörandes hörande besluta, om bostället borde såsom till belägen­ heten eller omfånget af därmed förenadt jordbruk olämpligt till boställe för länsman, till statsverket indragas. Vid öfvervägande af hvad sålunda förekommit har jag funnit mig böra, med anslutning till ämbetsverkens uttalande, förorda, att Kungl. Maj:t måtte i öfverensstämmelse därmed förordna; till följd hvaraf Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länen lära undfå befallning att i förekommande fall, innan en med boställe förbunden ledigvorden länsmanssyssla återbesättes, hos Eders Kungl. Maj:t göra anmälan om ledigheten i och för nådig pröfning, huruvida bostället skall med sysslan fortfarande vara förenadt. Hvad själfva lönefrågan beträffar, ber jag till en början få erinra, att länsmännen enligt 1878 års lönestat åtnjuta i lön 900 kronor, i tjänstgöringspenningar 600 kronor och i expensmedel 100 kronor, till­ hopa 1,600 kronor, hvarförutom lönen efter tio år kan höjas med 300 kronor. Det bör ock iakttagas, att ett lönetillägg af 300 kronor seder­ mera beviljats länsmännen i vissa distrikt af Norrbottens län samt Tärna distrikt af Västerbottens län. Att dessa aflöningsförmåner uppenbar­ ligen icke förslå till tjänsteinnehafvarens anständiga bärgning, utan att denne ända hittills varit hänvisad att i vidsträckt mån söka biinkomster, det är ett förhållande, som af statskontoret år 1902 påpekats och dess­ utom så allmänt erkänts, att jag icke lärer vidare behöfva därvid uppe­ hålla mig. Det enda jag kunde känna mig manad att ytterligare tilllägga, det är att de länsmän, hvilka icke dylikt förvärf stått till buds, — och de äro icke få — antagligen i många fall bragts i en verk­ ligen nödställd belägenhet, hvilken naturligen icke kan annat än lända till stort men för den ställning länsmannen i sin ort bör i förhållande till allmänheten intaga. Sådant måste nu förekommas, och jag tillåter mig fästa Eders Kungh Majrts uppmärksamhet därå, att genom den af mig föreslagna reduktion i länsmansdistriktens antal, hvarigenom cirka 6 % skulle in­

154 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition No 71.

det från statsintresset sedt vore utan tvifvel bäst att låta kostnaderna för de af statskontoret åsyftade resor bäras af länsmännen själfva. Jag kan, enligt hvad jag antydt, ej dela denna kommitténs mening, utan anser, med stöd af hvad kammarkollegium och statskontoret yttrat å sid. 306 — 307 i sitt utlåtande, att länsmännen böra till­ försäkras rätt att uppbära resekostnads- och traktamentsersättning enligt resereglementet för alla resor, som på Kungl. Maj:ts befallningshafvandes kallelse företagas till och från länsresidensstaden, för resor i och för ordinarie och extra vägsyner samt för resor till och från ting; och lärer, vid nådigt bifall härtill, erforderlig ändring böra vidtagas i kungörelsen den 22 september 1899 angående kostnads­ ersättning till landsstats- m. fl. tjänstemän för en del resor inom tjänstgöringsdistrikten. Då, hvad beträffar länsmansdistrikten, löneförmånerna svårligen lära kunna afvägas efter tjänsternas olika besvärlighet på samma sätt, som genom förvaltningsbidraget åsyftats för kronofogdar och häradsskrifvare, har jag genom att biträda ämbetsverkens ifrågavarande förslag trott, att det antydda syftet skulle äfven i fråga om länsmännen i någon mån vinnas. Med erinran därom, att föreningen »Sveriges kronolänsmän» uti en redan år 1907 ingifven underdånig framställning ifrågasatt någon höjning i länsmännens löneförmåner i afbidan på genomförandet af en förväntad ny lönereglering, samt att statskontoret uti infordradt utlåtande för­ klarat sig icke kunna förorda nämnda framställning, får jag tillkänna­ gifva, att jag beträffande länsmännen lika litet som i fråga om häradsskrifvarna funnit mig kunna tillstyrka någon särskild löneförbättring för år 1908 utöfver hvad för öfriga tjänstemän föreslagits.

Tillkor för åtnjutande af de med ordinarie befattning vid landsstaten förenade aflöningsförmåner.

Aflönings- Detta ämne behandlas å sidd. 252 ff. i löneregleringskommitténs villkor. betänkande, och själfva villkoren finnas upptagna å sidd. 263—266 i betänkandet. I hufvudsak har jag icke funnit något att anmärka vid kommitténs förslag i denna del, men har dock ansett mig böra erinra, att å sid. 264 förekommer en bestämmelse, hämtad från kungl. kungörelsen den 28 maj 1880, angående villkoren för åtnjutande af de från 1881 års

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 71. 155

början fastställda, förändrade löneförmånerna för häradsskrifvare, att den med häradsskrifvaretjänst förenade förmån af debetssedelslösen skall tillfalla den, som under ordinarie tjänsteinnehafvares tjänstledig­ het förrättat debiteringen. I nu gällande uppbördsreglemente af den 10 maj 1895 stadgas däremot i § 5, att den som utfärdar debetsedel, är berättigad att åtnjuta ersättning för detta bestyr i enlighet med hvad därom särskild! är bestämdt; och härmed öfverensstämmer före­ skriften i nådiga kungörelsen den 3 december 1897, att den, som ut­ färdar debetsedlar, är berättigad till viss där bestämd debetsedelslösen. Då frågan icke alldeles saknar praktisk betydelse, anser jag att bland aflöningsvillkoren lämplig ny föreskrift härom bör införas; och torde det ankomma på finansdepartementet att vid utfärdande af nytt uppbördsreglemente tillse, att lämpliga bestämmelser i ämnet jämväl uti nämnda reglemente må inflyta. Ofriga af mig såsom nödiga ansedda förändringar i löneregleringskommitténs förslag äro betingade hufvudsakligen dels af den nya aflöningsformen ortstillägg, dels af den nu antagna pensionsförfattningen. Med erinran, att landträntmästare enligt organisationsförslaget skulle befrias från ett betydande ansvar och tvifvelsutan faktiskt erhålla lindring i sina åligganden, samt att jag fördenskull ansett någon än­ dring i deras aflöningsvillkor icke böra ifrågasättas, utan hållit före, att de borde kvarstå på gammal stat med oförändrade villkor för aflöningsförmånernas åtnjutande, får jag hemställa, att för öfriga tjänste­ män och betjänte vid landsstaten måtte för åtnjutande af de sålunda föreslagna aflöningsförmånerna stadgas följande villkor och bestämmelser: att innehafvare af ordinarie befattning vid landsstaten skall vara underkastad såväl den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet och jämk­ ning i åligganden som ock den reglering af tjänstgöringsområde, som kan varda föreskrifven; att med ordinarie befattning vid landsstaten icke må förenas annan tjänst å rikets eller Riksdagens stat och med landssekreterar- eller landskamrerartjänst ej heller befattning å kommuns stat; att med ordinarie befattning vid landsstaten icke heller må förenas vare sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är med Kungl, Maj:ts oktroj försedt eller blifvit såsom aktiebolag registreradt, eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag eller annan tjänstebefattning af hvad slag som helst, så framt ej, hvad angår landssekreterare och landskamrerare, Kungl. Maj:t och, hvad angår innehafvare af annan befattning, Konungens befall­ ningshafvande, uppå därom gjord framställning och efter pröfning,

156 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning ej må anses inverka hinderlig^ för tjänstgöringen vid landsstaten, finner uppdraget eller tjänstebefattningen kunna få tills vidare mottagas och behållas; att tjänstgöringspenningar få uppbäras endast för den tid, befattningsinnehafvare verkligen tjänstgjort eller åtnjutit semester, men för den tid, han eljest varit från tjänstgöring befriad, skola utgå till den som uppehållit befattningen; att den med häradsskrifvartjänst förenade förmån af debetsedelslösen skall tillfalla den, som under ordinarie tjänsteinnehafvares tjänst­ ledighet förrättat debiteringen och utfärdat debetsedlarna; dock att, därest skilda personer därmed tagit befattning och öfverenskommelse dem emellan ej träffas, fördelning af ifrågavarande debetsedelslösen skall verkställas af Kungl. Maj:ts befallningshafvande; att den, som af sjukdom hindras att förrätta sin befattning, äger uppbära hela lönen, jämte ortstillägg, där sådant förekommer, men att den, som undfår ledighet för svag hälsas vårdande, enskilda angelägen­ heter eller särskilda uppdrag eller i behörig ordning afstänges från tjänstgöring eller eljest är lagligen förhindrad att sköta befattningen, kan förpliktas att under ledigheten utöfver sina tjänstgöringspenningar afstå så mycket af lönen eller ortstillägget, som för befattningens uppe­ hållande erfordras eller eljest pröfvas skäligt; att aflöning ej må utgå till tjänsteman eller betjänt för den tid, hvarunder han afhållit sig från tjänstgöring utan att hafva i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet eller kunnat styrka giltigt förfall; att därest tjänsteman eller betjänt varder afstängd från tjänst­ göring eller i häkte tagen, den del af hans aflöning, som icke af Konungens befallningshafvande pröfvas böra användas till befattningens uppehållande, skall under tiden innehållas, såvida ej Konungens be­ fallningshafvande finner skäligt låta honom uppbära något däraf; att, därest förhöjning af lönen efter viss tids fortsatt innehafvande af samma tjänst är i stat medgifven, tidpunkten för första förhöjningen bestämmes att inträda efter fem år, under villkor att innehafvaren under mer än fyra femtedelar af den tjänste­ tid, som erfordras för att vinna nämnda förhöjning, med godt vitsord bestridt sin egen eller, på grund af förordnande, annan statens tjänst eller fullgjort annat offentligt uppdrag, dock att härvid icke må föras honom till last den tid, han åtnjutit semester, och för andra förhöjningen, om sådan äger rum, efter ytterligare fem år, på samma villkor, samt

Kung!.. Majds Nåd. Proposition N:o 71. 157

för tredje förhöjningen, därest sådan kan ske, efter än ytterligare fem år, äfvenledes på samma villkor, under iakttagande dels hvad hvar och en af omförmälda löneförhöj­ ningar angår, att den högre aflöningen ej får tillträdas förr än vid början af kalenderåret näst efter det, hvarunder den stadgade tjänsteåldern blifvit uppnådd, och dels att löntagare därvid tillgodoräknas den tid, som före den nya aflöningsstatens trädande i kraft förflutit från hans tillträde till befattningen på grund af vare sig fullmakt eller kon­ stitutorial eller förordnande i följd af frågan om reglering af löneför­ hållandena m. m. vid landsstaten; att likväl löntagare, som, då han intjänat stadgad tid för erhållande af löneförhöjning, redan uppnått den lefnads- och tjänsteålder, som be­ rättigar honom till pension, icke må samma förhöjning tillträda; att semester må, när sådant kan ske utan hinder för göromålens behöriga gång, åtnjutas af landssekreterare och landskamrerare enhvar under en och en half månad samt af öfriga tjänstemän vid länsstyrel­ serna enhvar under en månad årligen; att länsman, som har boställe sig anslaget, skall vara där bosatt, såvida icke Kungl. Maj:t finner skäligt annorlunda medgifva; att vid afgång från tjänsten till följd af afskedstagande, entledi­ gande eller dödsfall själfva lönen äfvensom ortstillägget utgår till må­ nadens slut; att i fråga om skyldighet att från tjänsten afgå äfvensom i fråga om rätt till pension skall gälla hvad i särskild lag angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension är vid tiden för den nya lönestatens ikraftträdande eller, såvidt angår innehafvare af befattning, som där­ efter tillträdes, vid tillträdet till befattningen stadgadt; att den, som tillträder den nya aflöningsstaten, skall vara skyldig underkasta sig, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, upphörande af eller minskning i extra inkomster, som kunna åtfölja tjänstebefattning eller utgå för bestyr i sammanhang därmed.

Slutligen hemställer jag, att föreskrift måtte meddelas, dels därom, att enhvar, som med eller efter 1909 års ingång tillträder i aflöningsstaten upptagen befattning vid landsstaten, skall vara pliktig att underkasta sig nu omförmälda villkor och bestämmelser; dels därom, att de förutvarande innehafvare af dylika befattningar, hvilka icke före den 1 november 1908 anmäla, att de vilja underkasta sig den nya aflöningsstaten samt nyssnämnda villkor och bestämmelser, och som icke lagligen kunna

158 Kungi. Maj.is Nåd. Proposition N:o 71.

därtill förbindas, skola varda bibehållna vid dem dittills tillkommande aflöningsförmåner äfvensom, i den mån ej annat föranledes af bestäm­ melserna i förenämnda lag, vid den rätt till pension, som dittills till­ kommit dem.

Semester. Hvad beträffar den af ett flertal fögderi tjänstemän väckta och af några länsstyrelser förordade rätt för fögderitjänstemän eller vissa bland dem till årlig kostnadsfri semester, får jag, hufvudsakligen på de af löneregleringskommittén sid. 262 anförda skål, hvilka jämväl af stats­ kontoret biträdts, afstyrka berörda framställning. Vidkommande härefter kommitténs hemställan å sid. 267 därom, att förteckning borde hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande föras öfver alla beslut i afseende å tillstånd till förening med ordinarie be­ fattning vid landsstaten af annan tjänstebefattning eller uppdrag, lärer denna hemställan komma under öfvervägande vid affattande af ny instruktion för landshöfdingarne i rikets län och de vid länsstyrelserna anställda tjänstemän.

Arfvodesbestämmelser för extra länsnotarier och extra länsbokhållare samt andra extra biträden hos länsstyrelserna.

Löneregle- Detta ämne är af löneregleringskommittén behandladt å sidd. 268 ringskom- —282, hvadan jag, med hänvisning till betänkandet, allenast ber att mittén. här få erinra om hufvudpunkterna i kommitténs yttrande. Det anmärkes sålunda till en början, att den extra personalen hittills varit alltför talrik i förhållande till den ordinarie, ett missför­ hållande, som genom inrättande af flera nya ordinarie tjänster nu skulle undanröjas. Men att besörja allt arbete hos länsstyrelserna genom ordinarie tjänstemän läte sig dock naturligen ej göra. Nödvändigheten att uppamma nya krafter lör statstjänsten samt behofvet af substitut för de ordinarie vid sjukdom och semester utgjorde, bland annat, en maning att i mån af behof anlita extra tjänstemän.

Ktmgl. Maj:ts Nåd. Proposition JST:o 71. 159

Beträffande då först anställningen af extra tjänstemän hos läns­ styrelserna föreslår löneregleringskommittén, att anteckning därom all­ tid bör göras i protokoll, i registratur eller på annat sätt; att antagningsbevis eller förordnande utfärdas och att de mera fast anställda extra ordinarie tjänstemännen bos länsstyrelserna böra i afseende å tjänstgöringstiden i regel vara likställda med de ordinarie. Under dessa förutsättningar finner kommittén vidare ock naturligt, att de extra ordinarie tjänstemännens arfvoden måste likasom de ordi­ naries löneförmåner förbättras. Alltsedan år 1878 bär arfvodet för extra länsnotarie och extra länsbokhållare utgjort 2,000 kronor samt för extra landskanslister och extra landskontorister högst 1,000 kronor, hvilket sistnämnda belopp dock i allmänhet utgått till endast en sådan tjänsteman å hvardera af länsstyrelsens två afdelningar. Kommittén föreslår nu, att lägsta arfvodet för de extra länsnotarie!' och extra länsbokhållare, hvilkas anställande torde, oafsedt inrättade nya sysslor, vara oundgängligt på ett eller annat ställe, bör blifva i begynnelsen minst 2,000 kronor för år, och att samma arfvode, i den mån sådant pröfvas skäligt, sedermera bör kunna höjas till 2,500 kronor. För extra landskanslister och extra landskontorister med full tjänstgörings­ skyldighet föreslås ett lägsta begynnelsearfvode af 1,200 kronor, som efter hand, i den mån det pröfvas skäligt, bör kunna höjas till .1,500 kronor. Med iakttagande, att antalet extra ordinarie tjänstemän bör beräk­ nas ej blott med hänsyn till det nuvarande antalet dylika tjänstemän, utan efter hvad, vid jämförande af detta antal med länens folkmängd och arbetskvantiteten hos länsstyrelserna, behofvet må anses kräfva, har kommittén menat, att inom länen i allmänhet kräfves på en hvar af länsstyrelsens afdelningar ett extra biträde med ständig tjänstgöring såsom kanslist eller kontorist, samt därutöfver i vissa uppräknade län ännu en extra tjänsteman å hvardera afdelningen; dock att i Gottlands län icke torde behöfva beräknas mera än ett extra biträde gemensamt för kansliet och kontoret. I öfverensstämmelse härmed har kommittén för 65 extra kanslister och extra kontorister med växlande arfvoden

för extra länsnotarier och extra länsbokhållare i

för extra biträden af mera tillfällig art har beräk­ nats ungefär hälften eller något mera af arfvo­ det till extra landskanslister och landskontorister Transport kronor 103,000:

160 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

Transport kronor 103,000: med ständig tjänstgöring, som i rundt tal upp­

för bekostande af arfvoden eller gratifikationer åt

för vikariatsersättning samt för bestridande af länsbokhållares göromål under ledighet för lands-

till kronor 193,000: —

Därest detta belopp upptages, borde enligt kommitténs mening och på skäl, som anförts å sid. 278 i betänkandet, den del af anslaget till aflöning åt domänintendenter och uppehållande af domängöromålen hos länsstyrelserna, som är afsedd för sistberörda ändamål, för närvarande 6,800 kronor, kunna indragas. Likaså har kommittén i sammanhang härmed hemställt om indragning af det belopp å 630 kronor, som är å staten för länsstyrelsen i Stockholms län uppförd såsom aflöning åt en ' landsgevaldiger och uppbäres af en hos länsstyrelsen anställd e. o. landskanslist, hvilken är förordnad att uppehålla befattningen. Kungl. Maj:ts Befallningshafvande i Stockholms län har i afseende å indragning af detta anslag icke erinrat annat, än att densamma tydli­ gen inverkade på länsstyrelsens behof af anslag för extra biträden vid landskansliet.

Departements­ För egen del får jag i detta ämne anföra, att jag till en början chefen. lika med kommittén anser de två sistberörda anslagen kunna och böra indragas, och fäster jag i detta sammanhang uppmärksamhet därå, attanslaget för uppehållande af domängöromålen hos länsstyrelserna, 6,800 kronor, lärer ingå i det uti riksstaten för innevarande år å 9:de hufvudtiteln uppförda extra anslag till den lokala förvaltningen af statens jordbruksdomäner, hvadan frågan i denna del torde få öfverlämnas till iakttagande af chefen för jordbruksdepartementet. Likaså delar jag kommitténs åsikt beträffande de yttre formerna för anställandet hos länsstyrelserna af extra tjänstemän. I fråga om beloppet af hvad såsom arfvode åt extra tjänstemän med ständig tjänst­ göringsskyldighet bör bestås, får jag nämna, att de extra ordinarie landskanslisterna och landskontoristerna vid ett flertal af rikets län uti en år 1907 aflämnad underdånig ansökning hemställt bland annat, att

Kungl, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71. 161

nämnda arfvode måtte bestämmas till 1,200 kronor med förböjning af 300 kronor efter tre års väl vitsordad tjänstgöring och med ytterligare 300 kronor efter fem års dylik tjänstgöring; och har statskontoret uti infordradt utlåtande den 22 Augusti 1907 förklarat sig hafva funnit ifrågavarande framställning icke föranleda statskontoret att frångå löneregleringskommitténs, af statskontoret tidigare biträdda förslag i ämnet. I öfverensstämmelse härmed har jag ansett mig kunna gilla kom­ mitténs förslag i afseende å bestämmande af arfvodesbelopp för extra ordinarie tjänstemän hos länsstyrelserna. Vidkommande åter beräkningen af anslagsbehofvet i detta hänseende för år 1909, förekomma flera omständigheter, som göra densammas uppställande vanskligt. Detta torde utan svårighet inses, när man be­ tänker, att på Riksdagens pröfning bero vissa i detta mitt yttrande berörda frågor dels om indragning af räntmästartjänsterna, hvilket i ett och annat län, där tjänsten nu är eller den närmaste framtiden blir vakant, tvifvelsutan medför ett oeftergifligt behof af extra arbetskrafter å lands­ kontoret utöfver hvad hittills erfordrats och således en ökning af anslagssiffran, dels om uppförande på ordinarie stat af vissa, nu med arf­ vode från ifrågavarande anslag aflönade länsnotarie- och länsbokhållarsamt landskanslist- och landskontoristsysslor, hvarigenom allt en minsk­ ning . i anslagets belopp skulle uppstå. Och härtill kommer den om­ ständigheten, att i detta anslag jämväl ingår vikariatsersättning för en del ordinarie tjänstemän, hvilken ersättnings belopp är beroende ej mindre åt Riksdagens beslut angående inrättande af flera dylika tjänster med villkorlig semester-rätt än äfven af det ökade semesterbehof, som i den nya bevillningsförordningen förutsättes för landskamreraren med hän­ syn till honom åliggande beredning af de på länets pröfningsnämnd beroende göromål. Slutligen har jag icke förbisett, att den af mig på annat ställe omnämnda bestämmelse om utsträckt tjänstetid på läns­ styrelsens ämbetsrum i sin mån kan inverka på anslagsbehofvet. Med fästadt afseende på alla dessa samverkande omständigheter har jag föreställt mig, att om och i den mån Riksdagen bifaller de förslag, Kungl. Maj:t i anledning af mitt förevarande yttrande kan vilja proponera, Kungl. Maj:ts befallningshafvande böra undfå nådig befallning att hvar för sitt län under år 1908 afgifva fullständig, på befintliga förhållanden grundad utredning om det behof af såväl extra arbetskrafter som andel i därför afsedt anslag, som, med iakttagande af de utaf löneregleringskommittén föreslagna och af mig ofvan till­ styrkta grunder, erfordras från och med år 1909. Bih. till Rik-sd. Prof. 1908. 1 Sami, 1 Afl, 1 Band, 54 Höft. 21

162 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

På grund af livad jag nu anfört och med afseende jämväl därå, att af arfvodeeanslaget till extra tjänstemän för år 1909 ett visst be­ lopp lärer, såsom jag strax vill visa, böra ställas till Kungl. Maj:ts förfogande redan år 1908, kan jag i ärendets så beskaffade skick icke tillstyrka, att anslaget för år 1909 beräknas lägre än löneregleringskommittén gjort, utan hemställer, att Eders Kungl. Maj:t måtte för" år 1909 äska af Riksdagen ett reservationsanslag till belopp af 193,000 kronor för extra länsnotarie!- och extra länsbokhållare samt andra extra biträden hos länsstyrelserna m. m. I sammanhang härmed anser jag mig böra anmäla, att åtskilliga framställningar till Kungl. Maj:t under år 1907 inkommit från dels Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands, Jönköpings, Krono­ bergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro, Gäfieborgs, Jämt­ lands och Västerbottens län, angående anvisande för år 1908 af nya eller förhöjda anslag till extra tjänstemän, dels Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län om anslag för uppehållande under samma år af en landskontoristsyssla under innehafvarens sjukdom och dels åtskilliga extra biträden hos Kungl. Maj:ts befallningshaf­ vande i Jönköpings län, angående förhöjning i dem för år 1907 tilllagda arfvoden. Statskontoret, som haft att häröfver yttra sig, har i utlåtande den 27 december 1907 behandlat samtliga ifrågavarande fram­ ställningar i ett sammanhang och därvid anfört, att af de vid 1907 års början förefintliga besparingar å det för ändamålet anvisade reserva­ tionsanslag vid utlåtandets afgifvande återstode odisponeradt ett belopp af 1,987 kronor 19 öre, hvartill komme den odisponerade delen af 1907 års anslag, 24 kronor 97 öre, så att för ifrågavarande ändamål till för­ fogande funnes ett belopp af 2,012 kronor 16 öre, om hvilkas fördel­ ning statskontoret särskildt yttrat sig. 1 öfrigt anför statskontoret, att af hvad i ärendet förekommit framginge, att länsstyrelsernas behof af ökade medel för aflöning under år 1908 åt extra biträden icke på långt när blifvit nöjaktigt tillgodosedda genom den fördelning af befintliga medel, statskontoret föreslagit, hvarför det enligt statskontorets me­ ning framställde sig såsom en oafvislig nödvändighet att ytterligare medel för ändamålet bereddes; och hemställde statskontoret fördenskull, att, på det att vederbörande länsstyrelser måtte blifva i tillfälle att re­ dan under 1908 i de fall, där sådant vore mest af behofvet påkalladt, höja de extra biträdenas arfvoden, Kungl. Maj:t måtte, i samman­ hang med framläggandet inför Riksdagen af förslag om höjning af hittillsvarande reservationsanslaget från och med år 1909, föreslå Riks­ dagen att på extra stat för samma år bevilja ett belopp af åtminstone

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 71. 163

10,000 kronor för att, på sätt Kungl. Maj:t bestämde, redan under 1908 användas till ökning af arfvodena åt de extra biträdena vid de läns­ styrelser, där sådan ökning funnes vara mest behöflig. Genom nådigt bref den 24 januari 1908 bär Eders Kungl. Magt beslutit beträffande dispositionen af ofvannämnda nu tillgängliga medel 2,012 kr. 16 öre. Hvad angår förslaget, att någon del af reservationsanslaget för år 1909 måtte redan år 1908 få användas för därmed afsedt ändamål, an­ ser jag efter tagen kännedom af länsstyrelsernas framställningar, att denna del af anslaget bör bestämmas till 15,000 kronor. Med afseende ej mindre å hvad löneregleringskommittén å sid. 282—284 anfört i fråga om billigheten af beredande i visst fall af reseoch traktamentsersättning till och från tjänstgöringsorten åt vikarie för kronofogde, häradsskrifvare och länsman, än ock å en af vissa extra ordinarie tjänstemän i Västernorrlands län gjord underdånig framställ­ ning i enahanda ämne, i hvithet statskontoret sedermera sig yttrat, tillåter jag mig allenast erinra, att Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 3 maj 1907 resolverat i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad i löneregleringskommitténs framställning åsyftats.

Arfvode åt lappfogdar.

På framställning af vissa lappfogdar inom Västerbottens och Norr- Lappfogdarne. bottens län angående förbättrade villkor för dessa inom Jämtlands och nämnda två län årligen förordnade tjänstemän, har Kungl. Maj:t, i detta ärende hört ej mindre löneregleringskommittén och Kungl. Maj:ts befallningshafvande i nämnda tre län utan ock kammarkollegium och statskontoret, Indika ämbetsverk i sitt utlåtande den 9 februari 1907 sid. 309—316 redogjort såväl för själfva framställningen som för de däröfver afgifna yttranden och utlåtanden. Jag tillåter mig hänvisa till ämbetsverkens betänkande, hvaraf framgår, att lappfogdarnas verksamhet fortfarande måste anses ound­ gänglig för ordnandet af lapparnes rättsförhållanden gentemot den bo­ fasta befolkningen och äfven sins emellan inbördes. Kungl. Maj:ts Befallningshafvande i Norrbottens län anser till och med, att lappfog­ dens tid och krafter komma att i allt större omfattning tagas i anspråk och att hans uppgift blifver allt mera maktpåliggande. Vid sådant för­ hållande och änskönt hans tjänsteställning icke får anses likvärdig med kronofogdens, men dock i flera afseende!! mera kräfvande än länsman-

164 Kunc,il. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

nens, har jag ansett, att nu utgående arfvodet för lappfogde af 3,000 kronor jämte dyrtidstillägg af 300 kronor och reseersättning icke utgör skälig ersättning för hans arbete, utan håller före, att arfvodet med afseende på de aflöningsförmåner, som nu föreslås för kronofogdar och länsmän, bör sättas till 4,000 kronor förutom reseersättning som hittills. För de tre lappfogdarna inom Jämtlands, Västerbottens och Norr­ bottens län skulle alltså kräfvas 12,000 kronor, till följd hvaraf hittills på extra stat för juridiskt biträde åt de svenska lapparna i Norge samt till lappfogdar och lappförmän äfvensom ordningsmän inom lappbyarna anvisade anslaget af 17,500 kronor torde böra höjas med 3,000 kronor till 20,500 kronor. I fråga om

upphörande af skyldighet att ställa uppbördssäkerliet

får jag på de af kommittén, sidd. 287 och följande, anförda skäl till­ styrka att nu befintliga föreskrifter om skyldighet för vissa tjänstemän vid landsstaten att ställa uppbördssäkerhet måtte uppliäfvas. Likaledes har jag, beträffande

ordningen för länsmanstjänsts tillsättande,

icke något att invända emot nådigt bifall till kommitténs förslag, att föreskrift måtte meddelas därom, att länsmanstjänster skola kungöras till ansökning lediga i enahanda ordning, som är stadgad beträffande länsnotarie- och länsbokhållarsysslor, utan anser, att en bestäm­ melse i sådant afseende bör i landshöfdingeinstruktionen införas. Till denna instruktion torde ock höra den å skid. 292 och 293 i betänkandet behandlade frågan om villkoren för länsmans skiljande från tjänsten, en fråga, hvilken följaktligen lärer blifva föremål för öfver­ vägande vid den revision af nämnda instruktion, hvarom Eders Kungl. Maj:t framdeles lärer vilja förordna.

Ansökningstid för lediga land sstatstjänster i allmänhet.

Vid nådig pröfning af nyssnämnda fråga om revision af landshöfdinginstruktionen lärer jämväl böra komma under bedömande en

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71. 165

af landshöfdingämbetet i Jönköpings län den 11 maj 1907 väckt under­ dånig framställning rörande förkortande af ansökningstiden till landsstatstjänster i allmänhet, öfver hvilken framställning samtliga länssty­ relser yttrat sig och därvid i allmänhet tillstyrkt nådigt bifall till den­ samma.

Polisväsendet på landsbygden.

Bland de uppgifter, som tillhöra Kungl. Maj:ts befallningshafvande Landtpolisoch landsstaten, intager polisuppsikten på rikets landsbygd en synner­ väsendet. ligen viktig plats. Af ålder har denna polisuppsikt, som bekant, varit anförtrodd Kungl. Maj:ts befallningshafvande såsom högsta polismyndighet i länen och under honom kronofogdar, länsmän och fjärdingsmän, hvar­ jemte i senare tid utvecklingen fört med sig anställandet af extra polismän till fots eller till häst i särskilda, mera tätt befolkade orter såsom i municipalsamhällen eller vid industriella anläggningar m. m. Dessutom finnas i flera län landsfiskaler, hvilkas uppgift dock begrän­ sats till åklagarkallet, hvadan de icke kunna räknas till ordningspolis i egentlig mening. Kungl. Maj:t har tidigare haft sin uppmärksamhet riktad på en af tidsförhållandena påkallad utveckling af landtpolisväsendet. Efter det Riksdagen första gången år 1875, på grund af enskilda motio­ ner, ställt till Kungl. Maj:ts förfogande för hvart och ett af åren 1875 och 1876 ett anslag af 20,000 kronor att i mån af behof an­ vändas dels till aflöning och underhåll af särskild polisstyrka, som till ordningens och säkerhetens uppehållande kunde i följd af särskilda förhållanden behöfva anställas å en och annan ort på landsbygden, dels och till belöningar åt krono- och polistjänstemän och betjänte samt andra, hvilka inlagt utmärktare förtjänst om gröfre brotts upptäckande samt förbrytares efterspanande eller gripande, har efter proposition af Kungl. Maj:t ifrågavarande anslag år från år efter hand ökats, till dess anslaget vid 1902 års riksdag på framställning af Kungl. Maj:t delades så, att för år 1903 beviljades särskild! anslag till aflöning och underhåll af särskild polisstyrka på landet 95,000 kronor samt

166 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

särskild! anslag af 25,000 kronor till åtgärder för gröfre brotts upp­ täckande samt förbrytares efterspanande och gripande, under med­ gifvande tillika att reservationer å det förra anslaget jämväl finge, när sådant funnes behöfligt, användas för det ändamål, det senare anslaget var afsedt att tillgodose. Enahanda beslut fattades vid 1903 års Riks­ dag för år 1904, och har sedermera allenast den förändring inträdt, att anslaget till aflöning och underhåll af särskild polisstyrka på landet förhöjts till 110,000 kronor. Dessförinnan hade Kung!. Maj:t deD 22 november 1901 uppdragit åt mig, som då förvaltade mitt landshöfdingämbete i Gäfleborgs län, samt landssekreteraren m. in. H. L. Udden och dåvarande länsmannen, nuvarande landskamreraren A. R. Hagen att inom civildepartementet biträda vid utredning af frågan om erforderliga förändrade anordningar beträffande landtpolisen, och hafva bemälde kommitterade den 28 maj 1902 afgifvit betänkande i ämnet. För detta betänkande — hvari läm­ nas utredning dels för de då rådande missförhållanden beträffande polisväsendet å landet dels ock för de åtgärder, som af kommitterade befunnits böra vidtagas till afhjälpande af dessa missförhållanden —har statsrådet och chefen för civildepartementet närmare redogjort i sitt yttrande till statsrådsprotokollet den 12 januari 1904 i. fråga om reglerandet af utgifterna under riksstatens sjätte hufvudtitel för år 1905 (skid. 134—157 af det tryckta protokollet), hvadan jag anhåller att få dit hänvisa. Allenast må det här erinras, att sedan kommit­ terade såsom nödiga åtgärder för afhjälpande åt anmärkta missför­ hållanden vid landtpolisen angifvit, bland annat, att kronofogdar och länsmän borde beredas godtgörelse för deras af polisåtgärder föran­ ledda utgifter och att kostnadsfri telefon måtte beredas polisfunktio­ närerna, så ock efter det Riksdagen, med bifall till Kungl Maj:ts därom gjorda framställningar, anvisat erforderliga medel, har Kungl. Maj:t den 17 juni 1904 utfärdat nådig kungörelse angående ersättning åt kronofogdar och länsmän för vissa af deras polisverksamhet föranledda utgifter äfvensom för telefonafgifter. Då det kan äga sitt intresse att i detta sammanhang erfara, till hvad belopp statsverkets utgifter jämlikt berörda författning hittills uppgått, får jag med ledning af från lands­ kontorens anordningsböcker inhämtade upplysningar meddela, att be­ rörda utgifter utgjort

år 1905 kr. 16,937: — år 1906 » 33,777: — år 1907 (t. o. m. november) » 34,393: —

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71. 167

Då landtpoliskommittén beräknade utgiften till vid pass 32,000 kr. årligen, synes häraf, att denna beräkning ganska noga träffat verklig­ heten. I detta sammanhang anser jag mig böra anmärka, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län uti underdånig skrifvelse den 20 december 1905, med erinran att nådiga kungörelsen den 17 juni 1904 icke tillerkände länsmän rätt till ersättning för resor i och för polis­ förhör om inträffade olycksfall i arbete, på anförda skäl hemställt, att kronolänsman måtte för verkställande af polisförhör rörande olycksfall i arbete beredas ersättning af statsmedel enligt enahanda grunder, som i ofvannämnda kungörelse funnes stadgade. Hörda öfver berörda framställning hafva statskontoret och kommers­ kollegium tillstyrkt densamma. Med erinran särskild!, därom, att Riksdagen i sin skrifvelse den 20 maj 1904, angående regleringen af utgifterna under sjätte hufvudtiteln, anmält, att Riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts 'framställning om beredande af tillgång till ersättning åt kronofogdar och länsmän för tjänsteresor i polisärenden, från och med år 1905 för sådant ändamål höjt det under nämnda hufvudtitel uppförda anslag till rese- och traktamentspenningar, har statskontoret i sitt yttrande den 22 februari 1906 särskild! anmärkt, att då nu ifrågavarande tjänsteresor i och för olycks­ fall i arbetet borde hänföras under berörda anslag, särskild framställ­ ning till Riksdagen i ärendet icke enligt statskontorets mening syntes erforderlig. Med afseende därå, att kommerskollegium i sitt yttrande den 24 juli 1906 upplyst, att af de omkring 7,000 olycksfall i arbete, om hvilka anmälan dittills under samma år ingått, vid pass 9 % föranledt polisundersökning, har jag, då berörda uppgift lärer afse äfven städerna och således icke i nu ifrågavarande ämne vara tillämplig, hos kollega afdelning för arbétsstatistik sökt upplysning, huru förhållandet ställer sig enbart för landsbygden, och därvid erfarit, att af 8,558 un­ der år 1906 inträffade olycksfall i arbete å landsbygden 394 fall eller 4,6 °/o föranledt polisundersökning. Med erinran härom får jag tillkännagifva, att länsstyrelsens i Jön­ köpings län ifrågavarande framställning, hvilken synes förtjänt att vinna bifall, framdeles lärer komma att göras till föremål för Kungl. Maj:ts pröfning.

Landtpoliskommittén hade i sitt ofvanberörda betänkande den 28 Landtpoliskommittén. maj 1902 bland åtgärder, som af kommitterade ansetts böra vidtagas för afhjälpande af rådande missförhållanden beträffande polisväsendet

168 Kungi. Maj:is Nåd. Proposition N:o 71.

å landet, föreslagit äfven två andra anordningar nämligen dels ^anstäl­ landet af länsdetektiver och dels inrättande af ridande polis å orter, där behofvet af sådan särskildt gjorde sig gällande; men dåvarande chefen för civildepartementet förklarade vid frågans föredragning inför Kungl. Maj:t, att, enligt hans åsikt, dessa förslag borde anstå, till dess frågan om ny lönereglering för landsstaten komme under om­ pröfning, en åsikt, som Kungl. Maj:t ock gillade. Kungl. Magt uppdrog sedermera den 8 december 1904 åt löneregleringskommittén att vid fullgörande af dess uppdrag taga i öfver­ vägande landtpoliskommitténs utlåtande, i hvad det afsåg nyss nämnda två åtgärder nämligen anställandet af länsdetektiver och af ridande polis. Hvad då först beträffar frågan om länsdetektivinrättningen, bör här anmärkas, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms och Östergötlands län uti en till Kungl. Maj:t ingifven gemensam fram­ ställning af den 14 december 1901 uttalat sig om nödvändigheten af och sättet för åstadkommande af en förbättring af polisväsendet å landet samt därvid föreslagit, att saken borde ordnas efter vissa hufvudgrunder, för hvilka jag anser mig böra här i största korthet redogöra. Vid sidan af nuvarande polisfunktionärer och med bibehållande af deras befattning med polisväsendet anställas inom hvarje län omedel­ bart under Kungl. Maj:ts befallningshafvande skolade polismän — länspoliser — med utbildning såväl för detektiv- som ordnings­ polistjänst. Antalet af dessa polismän bör i allmänhet sammanfalla med fögderiernas med ökning eller minskning, där sådant af förhållan­ dena påkallades. Kung]. Maj:ts befallningshafvande indelar länet i länspolisdistrikt och antager för hvart och ett en länspolis med bestämd boningsort. Hans åligganden, som borde* i en af Kungl. Maj:ts befallningshafvande utfärdad instruktion närmare bestämmas, äro: att jämte kronobetjäningen inom distriktet söka upptäcka i synnerhet gröfre brott, efterspana förbrytare, företaga polisundersökningar, hålla uppsikt öfver lösdrifvare; att efter fastställd plan vissa gånger i måna­ den företaga patrullresor genom distriktet och efter order jämväl utom distriktet göra efterspaningar; samt att efter Kungl. Maj:ts befallningshafvandes uppdrag utföra tjänsteåtal. Hans arfvode utgår af statsmedel, och bör däri ingå förutom anskaffnings- och slitningsersättning för uniform jämväl anskaffnings- och underhållskostnad för häst eller ock visst belopp såsom godtgörelse för resor inom distriktet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 71. 169

Landtpoliskommittén upptog därefter i sitt förslag om eu länsdetektivi isättning det hufvudsakliga af hvad dessa hufvudgrunder inne­ hålla, men anmärkte till en början, att då man med anordnande af detektiv polis för hvarje fögderi knappast skulle kunna gifva full sysselsättning åt detektiverna, förslaget syntes böra genomföras med länet såsom distriktsenhet i regel. Enär emellertid särskilda förhållan­ den kunde föranleda till att för två eller flera angränsande län en eller flera gemensamma länsdetektiver borde anställas eller en länsdetektiv för vissa delar af olika län, ansåg kommittén, att Kungl. Maj:t borde, efter sig företeende förhållanden inom de olika länen, bestämma länsdetektivs distrikt. Vederbörande länsstyrelse skulle för­ ordna detektiv för ett år i sänder med befogenhet att när som helst entlediga honom. Han skulle stå helt och hållet till Kungl. Maj:ts befallningshafvandes förfogande men kunde ställas under närmaste för­ manskap och inseende af någon tjänsteman vid landsstaten eller polis­ mästare eller borgmästare. Vidkommande därefter frågan om ridande polis , anmärkte landt­ poliskommittén, att en hela rikets landsbygd omfattande preventiv polisuppsikt icke kunde för kostnadsfrågans skull ifrågakomma och dessutom i vidsträckta, endast glest befolkade delar af landet ej heller kunde anses erforderlig, men att däremot sådan polisuppsikt borde i de orter, där ett kostnaderna motsvarande behof verkligen gjorde sig gällande, öfver!åtas åt ridande polis i enlighet med hvad redan ägde rum i Blekinge och Malmöhus län. Med åberopande i öfrigt af en vid utlåtandet fogad berättelse rörande en af vissa kommitténs leda­ möter företagen resa för iakttagelser af den ridande polisens organisa­ tion och verksamhet inom nämnda län yttrar kommittén vidare, att frågan, huruvida uppsättande af ridande polis borde ifrågakomma, så­ ledes torde bero af lokala förhållanden. Det läge i sakens natur, att en så kostsam inrättning kunde ifrågasättas endast i de orter, där en större rörlig arbetarbefolkning visat sig göra samfärdseln å de all­ männa vägarna osäker samt i öfrigt störde lugnet och ordningen. Så­ som utgörande en utveckling af den med statsmedel understödda, redan införda förstärkta polisbevakningen å landet, syntes den ridande polisen endast i det fall böra understödjas med statsmedel, att de särskilda orterna vare sig genom enskildas eller kommuners sammanskott eller genom landstings anslag bekostat den första uppsättningen samt där­ efter bidroge till det framtida underhållet. Men hade uppsättningen af ridande polis bekostats af orten, då hade, enligt kommitténs mening, staten därigenom erhållit det kraftigaste bevis för att ett verkligt be- Bih. till Biksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 1 Band. 54 Höft. 22

170 .Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 71.

hof af sådant polisskydd förelåge, och då torde ock statens plikt att med orten deltaga i uppehållandet af detta skydd vara oafvisligt. Kost­ naderna för uppsättning af ridande polis vore äfven så stora, att den ort, som iklädde sig eu sådan utgift, borde tillförsäkras rätt till stats­ bidrag. Landtpoliskommittén föreslog alltså, att statsmedel måtte be­ redas till understöd af ridande polis för särskilda orter i riket och att såsom villkor för erhållande af anslag för sådant polisskydd måtte stadgas, att det skulle åligga den landsort, som af dylikt anslag ville komma i åtnjutande, att, vare sig genom enskildas eller kommuners sammanskott eller genom landstings anslag, bekosta första uppsätt­ ningen af minst tre för ändamålet fullt dugliga hästar med erforderlig mundering samt uniform och beväpning för två ryttare, med rätt för orten att därefter af statsmedel årligen, så länge stationen vederbör­ ligen uppehölles, uppbära hälften af årsunderhållet, deruti inberäknad nyanskaffning af såväl hästar som mundering och uniformspersedlar, allt enligt af Kung]. Majts befallningshafvande vederbörligen granskad och godkänd räkning; och skulle sådan polisstation stå under närmaste uppsikt och kontroll af en utaf Kungl. Majt:s befallningshafvande särskildt förordnad polisman samt dess verksamhet bestämmas genom af Kungl. Majts befallninghafvande utfärdad instruktion.

Löneregle- Vid öfvervägande af hvad sålunda förekommit har löneregleringskommittén till en början antydt, att vissa af densamma under rubrik ringakomrait' tén. Fögderiförvaltningens arbete och organisation framställda förslag till en bättre fördelning af arbetet mellan kronofogdar och länsmän borde för de senare medföra en icke oväsentlig lättnad i deras nuvarande arbete, hvarigenom för dem bereddes möjlighet att ägna ökad tid åt polisgöromålen. Dock torde enligt kommitténs uppfattning fortfarande blifva oundgängligt att å vissa orter på landsbygden, där för längre eller kortare tid en större folkmängd funnes hopad, ej sällan till en betydande del bestående af mera rörliga element, hafva anställda särskilda polisfunk­ tionärer, åt hvilken bevakning, såsom antagligen växlande å olika tider, dock ej torde böra gifvas allt för fasta former. Det syntes kommittén alltså icke påkalladt, att någon ändring vidtoges i själfva det nuvarande systemet för polisbevakuing å landsbygden, utan borde denna såsom nu, vid sidan af den ordinarie kronobetjäningen och fjärdingsmännen, besörjas af särskildt förordnade polismän, samt kostnaden för denna extra polisbevakning i första hand bäras af kommuner och enskilda å vederbörande orter men fortfarande såsom hittills understöd lämnas af staten för ändamålet i skälig omfattning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71. 171

Föreskrifter borde dock gifvas i syfte att åvägabringa större lik­ formighet och bestämdhet i afseende å den särskilda polisbevakningen än nu vore fallet. Alla funktionärer borde väl ej hafva samma befo­ genhet, då bekofvet därutinnan kunde växla efter olika orter och för­ hållanden, men vissa principer borde genomgående göras gällande, be­ nämningarna anslutas till tjänstebefogenheten m, m., i afseende hvarå hänvisas till betänkandet (sid. 307 och 308). Hvad angår landtpoliskommitténs förslag om anställande ytterligare vid sidan af den ordinarie kronobetjaningen af s. k. länsdetektiver, har löneregleringskommittén funnit sig icke äga anledning tillstyrka detta förslag. Genom den enligt nådiga kungörelsen den 17 juni 1904 kronofogdar och länsmän tillagda ersättning för vissa af deras polis­ verksamhet föranledda utgifter, genom den af löneregleringskommittén föreslagna, mera bestämda arbetsfördelningen emellan kronofogdarna och länsmännen, genom det särskilda anslaget till åtgärder för gröfre brotts upptäckande samt förbrytares efterspanande och gripande hade utvägar vunnits för en mera effektiv och nitisk polisverksamhet, så att, om de nu angifna anordningarna vederbörligen utnyttjades, de nuvarande po­ lisfunktionärerna å landsbygden borde åtminstone i allmänhet blifva i stånd att nöjaktigt fullgöra hvad dem ålåge äfven i afseende på upp­ spaning af brott. Att i undantagsfall biträde af särskilt skolade detek­ tiver behöfdes, torde nog vara en sanning, men det kunde ej anses påkalladt att för dylika tillfälliga behof skapa en permanent institution sådan som den af landtpoliskommittén föreslagna. Mest ändamålsenligt för dylika tillfälliga behof vore att i samråd med polismyndigheten i någon stad med mera utveckladt polisväsen på förhand träffa någon anordning, hvarigenom tillfälle bereddes till erhållande af skolade detek­ tiver. Slutligen har löneregleringskommittén i detta sammanhang ut­ talat farhågor för att länsdetektiver i de flesta delar af landet knappast kunde finna tillräcklig sysselsättning i detektivtjänst, och därmed vore fara, att deras intresse och duglighet komme att slappas, så att de blefve af mindre värde just för det ändamål, hvarför de tillkommit. Beträffande åter den ridande polisen har löneregleringskommittén i allt hufvudsakligt biträdt landtpoliskommitténs förslag allenast med den inskränkning, att bidrag till uppehållande af sådan polis borde efter Kungl. Maj:ts pröfning kunna för ett år i sänder erhållas, dock högst intill hälften af årliga underhållskostnaden samt under villkor därjämte, såsom landtpoliskommittén föreslagit, att denna polis, hvars verksamhet skulle närmare bestämmas genom af länsstyrelsen utfärdad

172 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

instruktion, ställdes under uppsikt oclr kontroll af en utaf länsstyrelsen särskildt förordnad polisman.

Departe­ För egen del får jag i detta ämne anföra följande. Frågan om mentschefen. beredande af erforderligt polisskydd å landet lärer otvifvelaktigt nu böra af statsmakterna lösas i sammanhang med landsstatens organisa­ tion och lönereglering. Ofta nog hafva å landsbygden förekommit oroligbeter, som icke alltid kunnat af den i orten tillgängliga polis­ makten stillas. Man har understundom nödgats anlita rikets krigs­ makt för stäfjande af orostiftarnes framfart, men militärmaktens in­ gripande lär dock endast i yttersta nödfall böra för det inre lugnets uppehållande ifrågakomma, särskildt numera, då krigsmakten till vä­ sentligaste del består af rikets värnpliktiga ungdom. Tvärtom hyser jag den öfvertygelse, som jag tror delas af det allmänna tänkesättet, att landet både"vill, bör och kan med civil polis sörja för vidmakthållande af allmän ordning ute i orterna. Frågan gäller efter min uppfattning att ordna detta civila polisskydd så, att detsamma under vanliga lugna för­ hållanden kan anpassas efter hvarje orts särskilda behof och att det­ samma vid utomordentliga tillfällen må kunna svälla ut enligt på för­ hand gifna föreskrifter, utan att man därför behöfver i afvaktan på sådana olyckliga tillfällen hålla i overksam beredskap större eller mindre polistrupper. Men för detta mål kräfvas, såsom lätteligen bör inses, penningeuppoffringar, större än vårt land tillförene gjort i detta hän­ seende. Planen för ett effektivt polisskydd å rikets landsbygd anser jagböra fotas på de bestående förhållandena och gå ut på eu fullt natur­ lig utveckling af dessa.

a) Ordnings­ Jag har således tänkt mig, att staten fortfarande, men i ökad grad, polisen i skulle lämna bidrag till den förstärkta polisbevakning å rikets lands­ allmänhet. bygd, eller med andra ord ordningspolisen, hvilken med understöd af statsmedel uppehållits sedan mera än 30 år. I afseende å detta stats­ bidrag gäller, som bekant, att sådant bidrag företrädesvis tilldelas kom­ muner, hvilka vilja själfva lämna motsvarande tillskott, eller där lands­ ting eller enskilda äro villiga att för ändamålet bidraga, samt att un­ dantag härifrån må medgifva^ endast i särskilda fall, då behof vet af förstärkt polisuppsikt finnes oafvisligt och annat bidrag till kostnaderna därför icke kan erhållas. Förutsättningen för statsbidraget har således varit, att orten skulle lämna »motsvarande tillskott)) och att statsmedel

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71. 173

skulle finnas tillgängliga; men att detta icke alltid varit händelsen, visas däraf, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länen

begärde år 1904 kronor 107,150: —, men erhöllo kronor 95,700: — » » 1905 » 126,000:—, » » » 107,250: — " » 1906 )» 116,650: —, » » » 109,525: — » » 1907 » 134,475: —, » » » 110,900: —

Att . större kraf på bidrag af statsmedel icke uppställts, lärer uppen­ barligen bero på vetskapen om tillgängliga anslags knapphet. Enligt åt löneregleringskommittén insamlade uppgifter från alla rikets län ställde sig statens och orternas tillskott ej heller så, som man af de i ämnet gällande bestämmelser kunde vänta. Statens bidrag var nämligen ett år 87,585 kronor, men orternas 249,574 kronor, hvadan statens bi­ drag utgjorde omkring 25 % i stället för 50 % af det hela. Synner­ ligen ojämnt har statsbidraget utfallit; oafsedt att staten, enligt löneregleringskommitténs tabellbilaga, (sid. 109 i Bill. till betänkandet) be­ talade i ett län hela aflöningen eller 100 %, hvilken uppgift dock, efter hvad jag inhämtat, måtte bero af något missförstånd, lämnades i ett annat uteslutande ortsbidrag, i ett tredje bestod staten 15 %, i ett fjärde endast omkring 10 %. Äfven om man icke för det närvarande har anledning att frångå den som grund antagna proportionen af statsbidrag till högst 50 % af årskostnaden, synes mig däremot som om landsbygden i allmänhet borde tillförsäkras rätt till undfående af detta bidrag, förutsatt att behofvet af polisförstärkningen af länsstyrelsen pröfvas vara oafvisligt. Man får nämligen icke förgäta, att en af statens allra främsta uppgifter är rätts­ tillståndets uppehållande, och redan ortens beslut att lämna den erforder­ liga aflöningen torde, enligt min uppfattning, på ett öfvertygande sätt vittna om att ett verkligt behof af polisskydd föreligger. Därtill kommer, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande har att vid rekvisition af anslag redogöra för förhållandena och att profningen ytterst beror af Eders Kungl. Magt. Dock håller jag före, att, såsom hittills varit sed, den extra polisbevakning med större eller mindre befogenhet, som erfor­ dras för mera tillfälliga orsaker, såsom vid järnvägsbyggnader eller andra till sammandragning af en större mängd folk föranledande sär­ skilda förhållanden, bör bekostas uteslutande af den, som vållat behof­ vet af polisbevakning, vare sig nu detta är staten eller enskilde. Jag antydde här ofvan, att staten borde i ökad grad bidraga till den förstärkta ordningspolisen å landsbygden. Ökningen skulle, enligt

174 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

det ofvan anförda, betingas dels af att statsbidraget verkligen borde utgå med hälften af årskostnaden, men dels äfven däraf, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande, enligt min uppfattning, torde böra sättas i tillfälle att utan afvaktan på förhöjning af det till fixt belopp satta statsanslaget bereda flera platser, som kunna vara däraf i behof och vilja lämna erforderligt tillskott, förmånen af särskildt polisskydd. Slutligen kommer härtill, att staten enligt min uppfattning icke fyller sin uppgift för rättstillståndets upprätthållande, med mindre staten lämnar sin kraftiga medverkan till xitvecklingen och underhållet af såväl ridande polisinstitutionen som detektivpolisväsendet äfvensom själf an­ svarar för ett för utomordentliga tillfällen afsedt reservpolisskydd, hvar­ till jag ber att här nedan få återkomma. Med hänsyn därtill att det för år 1908 tillgängliga anslaget för särskild polisstyrka på landet redan är nästan fullständigt disponerad!, synes lämpligt, att Eders Kungl. Maj:t erhåller bemyndigande att af det anslag, som för ändamålet beviljas för år 1909, använda ett be­ lopp af 10,000 kronor redan under innevarande år.

1 d ) Bidande I öfverensstämmelse med hvad såväl landtpoliskommittén som lönepolis. regleringskommittén hemställt, anser jag således vidare, att af anslaget till förstärkt polisbevakning å landet bör under de förutsättningar, som af bägge kommittéerna uppställts, utgå statsbidrag till de stationer för ridande polis, hvilka kunna komma att å en eller annan ort uppsättas. Väl är denna form af polisbevakning icke ännu i vårt land mycket pröfvad; men de goda resultaten af den ridande polisens verksamhet i Malmöhus och Blekinge län äro tämligen bekanta, och enligt min uppfattning finnes all anledning till sådan polisbevaknings införande äfven annorstädes, exempelvis i de tätt bebyggda delarna af landskom­ muner, som angränsa till större städer, samt i ett och annat industri­ distrikt. — Men jag är i så måtto skiljaktig från löneregleringskommittén, att jag i likhet med landtpoliskommittén anser, att, där en ort genom inrättandet af en station ridande polis om minst tre för ändamålet fullt dugliga hästar med erforderlig mundering samt två ryttare med uniform och beväpning visat sig vilja på ett verksamt sätt upprätthålla ordningen, där skall ock statsbidrag till den ort utgå med hälften af årskostnaden, så länge stationen nöjaktigt uppehälles. Det är nämligen knappast an­ tagligt, att någon ort vill påtaga sig den första uppsättningen inför endast en fakultativ utfästelse af staten att lämna bidrag till årsunderhållet.

Kimgl. Maj.ls Nåd. Proposition No 71. 175

Löneregleringskommittén har ansett sig icke äga anledning till- c ) Länsdetek­ styrka, landtpoliskommitténs förslag om anställande vid sidan af kronotiver. betjäningen af s. k. länsdetektiver, utan har löneregleringskommittén menat, att behofvet däraf vore, utom i vissa undantagsfall, undauröjdt genom särskilda, af samma kommitté anvisade och här ofvan relaterade åtgärder. Jag kan icke dela denna åsikt. Väl har jag ofvan uttalat, att ett effektivare polisskydd å rikets landsbygd enligt mitt förmenande bör fotas på de bestående förhållandena, men jag har ock yttrat, att det­ samma bör framgå som en naturlig utveckling af dessa befintliga för­ hållanden. Just detta anser jag ock äga rum beträffande det förslag till inrättande af en vissserligen ej mångtalig, men dock särskild! orga­ niserad detektiv poliskår, som jag nu går att framställa. Kronofogdar och länsmän, hvilkas antal enligt den organisation, jag ofvan föreslagit, skulle väsentligen, inskränkas, äro, enligt hvad landtpoliskommittén af år 1901 anmärkt, i hög grad upptagna af en mängd utom polisväsen­ det liggande tjänstegöromål, hvilka åtminstone tidtals hindra deras verksamhet såsom polismän. Väl är det sannt, att dessa tjänstemän trots mångfalden af sina åligganden under åtskilliga delar af året böra äga ganska. god tid för sin polisverksamhet, men tidtals åter äro de upptagna af sådana tjänstegöromål, som hvarken kunna eller få upp­ skjutas ens på kortare tid. Äfven med bästa vilja äro de då icke i stånd att tillfredsställande fullgöra sina polisåligganden, i synner­ het om det gäller undersökningar för utredande af gröfre och mera invecklade brottmål, hvilka undersökningar ej sällan äro af den om­ fattning . att för effektivt utförande kräfva, att vederbörande polis­ man åtminstone någorlunda odeladt och kanske för längre tid kan ägna sig däråt. Detektivtjänsten är för öfrigt af den art, att den gärna kiäfver alldeles bestämda anlag, till hvilkas förefintlighet hänsyn ej alltid ^kan tagas vid befordran till kronofogde- eller länsmanstjänst. Pin . ytterligare omständighet, som stundom måste utöfva ett häm­ mande .inflytande å kronofogdes och länsmans polisverksamhet, är att dessa tjänstemän äro till sin verksamhet bundna af området för tjänstgöringsdistriktet. Det inses lätt, att i våra dagar genom de lättade kommunikationerna med däraf föranledd liflig samfärdsel öfver vid­ sträckta delar af landet uppdagandet af ett brott eller förbrytares er­ tappande mången gång kräfver spaningar vida utöfver ett fögderi eller länsmansdistrikt, och ofta torde polismannens efterspaningar ej ens kunna begränsas af länsindelningen. Vare sig att en annan polisman

176 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 71.

då fortsätter spaningarna eller vidsträcktare befogenhet kan för den, som begynt dem, utverkas, uppstår ett ofta menligt dröjsmål. Dessa af landtpoliskommittén uttalade tankar kan jag ej annat än gilla och jag anser, att de anmärkta hindren för de nuvarande polis­ funktionärernas effektivare detektivtjänst skulle, i högst väsentlig grad häfvas genom anställande, där så pröfvas lämpligen kunna ske, af sär­ skilda skolade detektiver. Dessa behöfva, såsom ofvan antydts, åtminstone ej för det närvarande, blifva synnerligen mångtaliga. Tvärtom håller jag före, att mångenstädes två län kunna efter öfverenskommelse emellan länsstyrelserna förena sig om en man eller tre län om två män, hvilkas distrikt i hvarje fall borde af Eders Kungl. Maj:t fastställas. Eu hufvudsak är utan allt tvifvel, att detektiven blir af sin tjänst fullt upptagen. Det gäller nämligen för polismän kanske i högre grad än för andra, att en oaflåtlig öfning och träning i tjänsten är ett lifsvillkor för en fullt effektiv verksamhet. Efter vederbörande länsstyrelses aftal med lämplig polischef i stad borde således detektiven blifva bunden vid denna stads polisväsen den tid, då hans verksamhet till äfventyrs icke påkallas ute å landsbygden. Jag hänför mig härvid till det exem­ pel från Malmöhus län, hvarmed landtpoliskommittén tämligen utförligt belyst frågan. Mot visst månadsarfvode borde därför detektiven anställas vid en stads poliskår, under polischefens inseende och närmaste förmansskap tjänstgörande där, men med skyldighet att efter Kungl. Maj:ts befallningshafvandes order ögonblickligen lämna tjänstgöringen vid sta­ tionen för att helt och odeladt ägna sig åt viss spaningspolistjänst ute å landsbygden. Instruktion för hans tjänstgöring skulle af Kungl. Maj:ts befallningshafvande fastställas; och vill jag här nedan något utförligare yttra mig om hans allmänna tjänsteställning och åligganden. Emot hvad jag här ofvan anfört skall man till äfventyrs invända, hvad ock redan på ett och annat hall erinrats, att dylikt detektivbi­ träde borde kunna i förekommande fall erhållas mot skälig godtgörelse från större städers detektivstationer. Detta kan vara sannt i ett och annat enstaka fall. Men erfarenheten lärer ådagalagt dels att sådant biträde ofta alldeles icke står att få i det ögonblick det beliöfves och då något verkligen kan uträttas, dels att en stads detektiver stå all­ deles främmande för lokala och personliga förhållanden å den plats ute å landet, där deras tjänst påkallas. Af yttersta vikt anser jag, att en för visst eller för vissa län förordnad detektiv polisman får tillfälle, när tiden det tillåter, att efter af Kungl. Maj:ts befallnings­ hafvande fastställd plan genom resor göra sig förtrogen med den

Kungl. Maj.is Nåd, Proposition No 71. 177

landsort, där lian skall fungera, på det att lian vid inträffande fall må vara någorlunda hemmastadd i trakten. Någon svårighet synes mig ej böra möta att bereda länsdetektiv kostnadsfria resor, förutom å statens järnvägar, jämväl på de enskilda, vare sig att bestämmelse därom införes i blifvande koncessioner eller öfverenskommelse måste träffas med styrelser för redan trafikerade banor. Det synes mig näm­ ligen påtagligt, att detektivens resor skulle för den allmänna trafiken i och för sig blifva af synnerligt gagn; ju tätare de infälle, desto bättre. Ehuru jag anser, att länsdetektiv såsom utgörande ett organ för den egentliga justitiepolisen, kompletterande kronofogdes och länsmans speciella verksamhet i denna riktning, borde uteslutande af statsmedel bekostas, bär jag dock trott, att man med exemplet från Malmöhus och Gäfleborgs län, där dylika polisorgan anställts med understöd från landstingsmedel, bör tillsvidare låta landsortens förseende med länsdetektiver blifva beroende af hvarje landsdels behof af och intresse för en dylik förstärkning i dess spaningspolis. Det är klart, att länsdetektiven bör utom sitt månatliga arfvode beredas godtgörelse för resor och andra sina utgifter enligt af Kungl. Maj:ts befallningshafvande fastställda grunder och efter vederbörligen granskad och godkänd räkning.. Men har Kungl. Maj:ts befallningshafvande hos landsting eller eljest utverkat erforderligt belopp för anställande i ett eller flera län af en länsdetektiv, inclusive ersättning för resor in. m., anser jag, att hälften af årskostnaden bör utgå af anslaget till förstärkt polisbevakning å landet.

Slutligen öfvergår jag till den anordning för förstärkt polisbevak­ d) Tillfällig ning å landet, hvilken är afsedd att införas för sådana, tyvärr allt reservpolisstyrka på vanligare fall, där en folkmängd samlar sig tillhopa och störer lugnet landet. eller allmänna ordningen samt visar trotsighet mot offentlig myndighets befallning. Jag ber att härvid få ytterligare betona, hvad jag tidigare antydt, att regeringen synes mig oeftergiflig böra utan anlitande af militär handräckning vara rustad att äfven i dessa fall svara för ordningen i landet. Men därför erfordras, att offentlig myndighet kan till sitt för­ fogande snabbt samla erforderlig civil polisstyrka. Intill närvarande tid har, som bekant, detta icke i vårt land låtit sig göra. Då det af lätt insedda skäl ingalunda torde böra sättas i fråga, såsom jag förut antydt, att staten skulle hålla i overksam beredskap en större poliskår, stationerad å en eller flera platser, har min uppgift följaktligen varit Bill. till Biksd. Prof. 1908. 1 Sami, 1 Afl. 1 Barn!. 51 Höft. ' ' 23

178 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 71.

att utfinna en möjlighet att, enligt pa förhand träffade anordningar, snabbt samla och till viss ort försända en annorledes till buds stående civil polisstyrka. Vid öfvervägande af de resurser, som i detta afse­ ende kunna erbjuda sig, och då organisationen af frivilliga poliskårer icke synes mig lämna den tillfredsställande garanti, som staten har af nöden, lärer frågan knappast kunna lösas på mera än ett sätt. I sådant afseende vill jag föreslå, att Eders Kungl. Maj:t lämnar sitt tillstånd därtill, att med vissa större städer, där polisorganisationen anses vara på ett tillfredsställande sätt ordnad, aftal träffas därom, att staden mot erhållande af en efter viss grund utgående årlig ersättning ställer till förfogande åt staten visst antal poliskonstaplar af den i staden fast anställda poliskåren för att i samma ögonblick som däraf göres behof på statens bekostnad försändas till viss uppgifven plats för att där ställas under högsta befäl af någon utaf Kungl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande i orten utsedd kronofogde eller annan lämplig polisman. Erfordras ej större styrka än att den kan fyllas af städer inom länet, torde Kungl. Maj:ts befallningshafvande äga befogenhet att utan vidare inkalla denna styrka, hvaremot, om behofvet anses kräfva större antal polismän, än att det egna länet kan lämna dem, framställning synes böra göras hos chefen för civildepartementet. För att ej blott vid dylika tillfällen utan öfver hufvud i allmänhet ordna denna angelägenhet inom civildepartementet har jag tänkt, att departementschefen skulle äga till sitt ständiga biträde en särskildt mot visst arfvode förordnad lämplig person af de under öfverståthållarämbetet lydande ämbetsmän. Till grund för min hemställan i detta hänseende ligger en till min närmaste företrädare i ämbetet den 12 november 1907 aflåten fram­ ställning från de utaf honom med nådigt bemyndigande inkallade sak­ kunnige, hvilka haft i uppdrag att inom civildepartementet biträda vid beredning af förslaget rörande reglering af löneförhållanden m.. m. vid landsstaten äfvensom i samband därmed stående frågor. Då jag an­ håller, att denna framställning måtte få såsom bilaga fogas till proto­ kollet, lärer någon redogörelse för dess innehåll icke här erfordras i vidare mån än att hufvud grunderna för den föreslagna uppgörelsen med städerna torde böra återgifvas, så lydande: »För hvarje polisman, som af stad ställes till statens förfogande, erhåller staden af statsverket en årlig godtgörelse af 500 kronor. Då sådan polisman inkallas till tjänstgöring för statens räkning, öfvertager staten hans aflöning, som under denna tjänstgöring utgår med det belopp, per dag räknadt, som han enligt för staden upprättad stat äger

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71. 179

af staden uppbära, ökadt med 50 %. Alla kostnader för manskapets transport till och från tjänstgöringsorterna och underhåll därstädes be­ stridas af stat verket». Då det syntes af vikt att snart få från städernas styrelser er­ fara, huru förslaget i sina allmänna drag af dem upptoges, blef be­ rörda framställning remitterad till yttrande af Kungl. Maj:ts befall­ ningshafvande och städerna. De inkomna svaren utmärka, att städerna, som i allmänhet mycket välvilligt upptagit förslaget, erbjudit sin med­ verkan till dess realiserande med en konstapelnumerär, som icke obe­ tydligt öfverstiger hvad som ifrågasatts, dock att af en och annan stadsstyrelse framhållits bland annat, dels att ett eventuellt aftal med staten förutsatte samtycke af manskapet, som icke antagits med skyl­ dighet af tjänstgöring å annan ort, dels att den föreslagna ersättningen af statsmedel synts väl låg och snarare borde bestämmas efter någon procent af vederbörande stads utgifter för polisväsendet, dels att den ifrågasatta dagaflöningen till utkommenderadt manskap måhända borde sättas lika för alla inom samma grad, och dels slutligen att staten borde åtaga sig att ersätta ej allenast under sådan kommendering in­ träffad skada å uniform och persedlar utan ock den i dess tjänst in­ kallade poliskonstaplar tillskyndade skada till lif och lem. Vid granskning af de inkomna svaren finner man, att städer, som hufvudsakligen åtnöjas med de föreslagna allmänna villkoren, hafva erbjudit manskap till ett antal af 195, hvaremot andra städer, som funnit ersättningen för låg eller önskat deusamma bestämd efter någon procent af stadens verkliga utgifter för sitt polisväsende, torde under förutsättning af bifall till sina anspråk uppställa omkring 48 man. Samtliga Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande med undantag af fem hafva funnit förslaget praktiskt och välbetänkt eller i hvarje fall icke haft något att däremot erinra. Klart är, att erforderlig hänsyn måste fästas vid vissa af de från städernas sida gjorda erinringar, men i hufvudsak vill det synas, som om icke några hinder skola möta mot förslagets genomförande på antydt sätt. Då, efter hvad häraf lärer framgå, för särskilda tillfällen kan upp­ ställas en styrka af 150 å 200 man, anser jag, att landets behof af lugn för nu ifrågavarande eventualiteter bör vara tillfredsställdt. Jag förordar således, att under förutsättning af erforderligt anslag från Riksdagens sida nådigt bemyndigande i sinom tid måtte lämnas mig att till den numerär, hvarom jag här nedan vill väcka förslag, få för viss tid med viss ömsesidig uppsägningsrätt träffa aftal å statens vägnar

180 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 71.

med lämpliga städer hufvudsakligen på de ofvan angifna grunder, som af flertalet hörda stadsstyrelser ansetts antagliga; dock att modifikation af villkoren torde i vissa fall böra i mån af behof tillstädjas.

Antydningar Innan jag öfvergår till kostnadsberäkningen, anser jag mig böra vidröra en organisationsdetalj, som löneregleringskommittén i sitt be­ rörande landtpolieorganieationen. tänkande upptagit, i det att kommittén uttalat önskvärdheten af före­ skrifter i ändamål att åvägabringa större likformighet och bestämdhet i afseende å den särskilda polisbevakningen än nu är fallet. Det har därvid synts kommittén önskvärdt, att de särskilda polismännens be­ fogenhet blefve närmare och mera enhetligt bestämd, icke så att alla tillädes enhanda befogenhet, då behofvet därutinnan kunde vara väsent­ ligt olika allt efter olika orter och förhållanden, men så att i dylikt afseende vissa principer genomgående gjordes gällande. Vidare borde i sammanhang därmed också benämningarna å dessa polismän när­ mare anslutas till den dem tillagda olika tjänstebefogenhet, så att polismän med enahanda befogenhet i allmänhet erhölle samma be­ nämning. Hvad kommittén sålunda anfört har synts mig af den vikt, att, då fråga nu är om ett tillfredsställande ordnande af landtpolisens organisa­ tion, äfven denna enskildhet lärer böra af Eders Kungl. Maj:t pröfvas och afgöras. Det kan nämligen icke vara med god ordning öfverens­ stämmande, att, enligt hvad kommittén genom infordrade uppgifter från de skilda länen utrönt, sådana växlande benämningar å landtpolismän förekomma som polischef, polisinspektör, extra länsman, vice läns­ man, polisuppsyningsman, extra polisman; ej heller synes det förhållan­ det tillfredsställande, att dels med dels utan Éders Kungl. Maj:ts tillstånd dessa funktionärer beklädts med åtals- och häktningsrätt, några med bägge dessa befogenheter, andra med endera af dem. Flertalet s. k. polisuppsyningsmän hafva dock annan ringare befogenhet, merendels må hända jämnställd med fjärdingsmännens. Med länsmans befogenhet verkade sålunda år 1905 i skilda län 15 särskildt förordnade polismän, med åtals- och häktningsrätt 20, med endast åtalsrätt 10, med häkt­ ningsrätt 43 samt med annan ringare befogenhet 397. I rikets kö­ pingar finnes ordinarie polis anställd, vanligen med titel af polisupp­ syningsmän. Såsom i en inom civildepartementet utaf sekreteraren Hj. von Sydow år 1907 utarbetad redogörelse anmärkts, har Kungl. Maj:t åtminstone efter år 1864 föreskrifvit för köpingar, som ny­ bildats, att det skulle åligga den nya köpingen att bekosta skälig

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71. 181

aflöning åt en polisuppsyningsman, hvilken, antagen af Kungl. Maj:ts befallningshafvande, »har att under åtnjutande af det skydd, som till­ kommer länsman eller stadsfiskal, handhafva köpingens säkerhets- och ordningspolis, åtala där timade brott och förseelser af den art, att allmän åklagare äger dem beifra, samt för öfrigt i alla ärenden, hvilka angå köpingens befolkning, fullgöra de bestyr, som på landet åligga fjärdingsman»,. dels ock att, om och när anställandet af en eller flera polisbetjänte till uppsyningsmannens biträde funnes erforderligt, bekosta jämväl sådant biträde. Hvem som skall vara allmän åklagare finnes, hvad städerna angår, uttryckligen bestämdt genom nådiga instruktionen för stadsfiskaler den 12 oktober 1894; för landet däremot saknas annan föreskrift i ämnet än nådiga instruktionen för kronofogdarne den 10 oktober 1855, § 4, hvarest säges, att, om sådana öfverträdelse!- af lag och allmänna stadganden upptäckas, som tillhöra allmän åklagares handläggning, krono­ fogde skall antingen själf eller genom underlydande länsmän ombesörja deras lagliga beifrande. Likartad bestämmelse förekommer i länsmansinstruktionen af samma dag, hvarigenom länsmannen ålägges att »vid­ taga de laga åtgärder», som påkallas däraf, att nyssnämnda fall inträffa. I afseende på häktningsbefogenhetens utöfning innehåller allmänna lagen som bekant stadgande i 19 § förordningen om strafflagens införande den 16 februari 1864, så lydande: »Konungens befallnings­ hafvande i länet, så ock borgmästare och råd i stad, äge förordna om häkte å viss person, som för brott misstänkt hålles — —; hafve ock kronofogde eller länsman å landet och stadsfiskal i stad makt att, på eget ansvar, sådan person häkta eller häkta låta. — Hvad om Konungens befallningshafvande eller borgmästare och råd här sagdt är, gälle äfven om magistratens ordförande, så ock om polisämbetsman, där sådan för viss stad eller ort särskild't förordnad finness. Hvem som skall lämna dylikt förordnande, är däremot ej utsagdt. I öfverensstämmelse med hvad Kungl. Maj:t, enligt hvad ofvan erinrats, plägat stadga för orter, hvilka undfå köpingsrättigheter, synes mig dock Eders Kungl. Maj:ts föreskrift böra inhämtas för det fall, att eljest på landet behof uppstår att åt viss polisman inrymma åtals- och häktningsrätt. Det lärer nämligen, såsom ofvan antydts, icke vara med god ordning öfverensstämmande, att i vissa fall Kungl. Maj:t, i andra åter Kungl. Maj:ts befallningshafvande utfärdar erforderligt bemyndigande i berörda hänseende. Såväl ur allmänhetens som domstolarnes synpunkt lärer enhetlighet härutinnan vara af nöden.

182 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 71.

Hvad därefter beträffar frågan om lämplig benämning å de befattningshafvare, som vid sidan af kronofogdar och länsmän handhafva landsbygdens säkerhets- och ordningspolis, har jag ansett det inga­ lunda oviktigt, att benämningen anpassas efter uppgiften och att, då denna egentligen sönderfaller i två, den ena med åtals- och häktningsrätt, den andra utan dylik befogenhet, benämningarna böra blifva tvänne. Titeln polisuppsyningsman är visserligen i vårt land både gammal och vidt utbredd; men dels är den i sin nuvarande användning tvetydig, i det att den på en del platser betecknar den större befogenheten att häkta och åtala, hvarom nyss är sagd!, å andra åter endast vanlig patrullerings- eller konstapeltjänst. Ordet »länsman» är benämning på en tjänsteman med många olikartade uppgifter; och då de nu ifrågavarande personerna icke utom polisväsendet handlägga en läns­ mans göromål, lärer denna titel ej vara passande för särskilda för landsbygden anställda polismän. Med anslutning därför i viss mån till sekreteraren von Sydows ofvan relaterade förslag har jag därför funnit benämningen poliskommissarie tillfredsställande för de sär­ skilda polismän å landsbygden, äfven köpingarna, hvilka beklädas med befogenhet att åtala i egenskap af allmänna åklagare och att häkta. I denna mening lärer benämningen flerstädes utomlands användas så i städerna som å landet; och det torde ej kunna nekas, att densamma både hindrar förväxling med den urgamla benämningen länsman och tillika angifver tjänsteinnehafvarens med länsmannens likställda vid­ sträcktare befogenhet. Nära till hands erbjuder sig då också för mig att såsom benämning å särskilda landtpolismän med den inskränkta befogenhet hufvudsakligen att patrullera och fullgöra en fjärdingsmans polissyssla föreslå ordet poliskonstapel, som därjämte framför polis­ uppsyningsman har fördelen att vara kortare. Den passar ock såväl för gående som ridande polisbetjänte. Vid sidan af kronofogdar och länsmän skulle således å landet kunna finnas poliskommissarie, länsdetektiv och poliskonstapel, alla benämningarne visserligen af främmande ursprung, men dock redan införlifvade med det gängse språkbruket samt signifikativa.

Kostnads­ Härefter torde jag få öfvergå till kostnadsfrågan. Från och med frågan. år 1903 har anslaget till landtpolisväsendet varit uppdeladt i två skilda belopp, ett för aflönande och underhåll af förstärkt polisbevakning å

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71. 183

landet, ett annat afsedt för gröfre brotts upptäckande och. förbrytares efterspanande.

Kr. 135,000

Ofvan har jag antydt, att jag höll före, det Riksdagen borde med­ gifva en ökning af anslaget till förstärkt polisbevakning å landet dels i syfte att anslaget till orterna verkligen lomme att utgå med hälften af årskostnaden dels på det Kungl. Maj:ts befallningshafvande, utan afvaktan på erforderlig förhöjning af det starkt anlitade, till fixt be­ lopp satta statsanslaget, måtte blifva i tillfälle att bereda flera platser, som kunna vara däraf i behof och vilja lämna erforderligt tillskott för förmånen af särskilt polisskydd. Att någorlunda exakt angifva hvilket belopp, som härför erfordras, låter sig knappast göra, men jag håller sannolikt, att då statens bidrag enligt hvad jag ofvan visat, merendels betydligt understigit hvad detsamma efter en proportion af 50 procent bort utgöra, man antagligen bör nu räkna med en höjning af 40,000 kronor. Ännu större svårighet möter vid att beräkna kostnaden för an­ ställandet af länsdetektiver dels därför att man ännu ej vet, i hvilka landsorter dessa polismän kunna komma att med landstingsbidrag eller eljest blifva engagerade, dels ock af den orsak att arfvodesbeloppet sannolikt kommer att växla på olika orter. Att döma af den aflöning, städerna nu bestå sina öfverkonstaplar och detektiver, vill det dock synas, som om arfvodet för en detektivpolis knappast kan sättas under 2.000 kronor, helst denne funktionär enligt sakens natur icke skäligen kan påräkna en fastare anställning utan, med risken att kunna för olämplighet när som helst afskedas, måste betinga sig ett relativt högt arfvode. Härtill komma de växlande utgifterna för hans dagtrakta­ mente _ under resor och för öfriga af tjänstgöringen föranledda kostnader. Men jag föreställer mig, att hela årskostnaden för en länsdektiv — som år 1901 i Malmöhus län var endast 3,076 kronor 95 öre, — skall uppgå till i medeltal 5,000 kronor, hvaraf på statsverket skulle falla hälften med 2,500 kronor. Antar man så, att det första året 8 läns­ detektiver tillsättas, skulle alltså kostnaden belöpa sig för staten till 20.000 kronor. Någon ersättning från den stad, där länsdetektiven stationerats, för de tider då han, fri från resor å landsbygden, borde vid stationen tjänstgöra, torde ej böra ifrågasättas, utan lärer stadens förmån däraf uppvägas af den kontroll öfver länsdetektiven, hvarom aftal med polischefen bör träffas.

Kungi. Maj.is Nåd. Proposition N:o 71. 185

bestrida manskapets jämte nödigt underbefäls aflöning med skälig för­ höjning, dess transport, inhysning och förplägnad, skadestånd m. m., som i blifvande kontrakt lärer inrymmas. Afsättes för transport och förplägnad m. in. ett belopp af 38,000 kronor, torde årsanslaget i öfrigt icke böra bestämmas lägre än till 100,000 kronor, hvaraf ock torde kunna utgå arfvode till den polistjänstemän, som kan blifva till departe­ mentschefens biträde anställd i och för ordnande af dessa ärenden. Emedan slutligen Kungl. Maj:t ej bör sakna medel i sin hand till extra åtgärder för gröfre brotts upptäckande och förbrytares efterspa­ nande särskildt i de landsändar, där detektiv polis ej hunnit anställas, har jag ansett, att 10,000 kronor böra för detta ändamål i beräkningen ingå; hvaremot under förutsättning af bifall till nu nämnda anslagskraf det hittills för förstärkt polisbevakning å landet samt för gröfre brotts upptäckande i riksstaten uppförda extra anslag af tillhopa 135,000 kronor torde kunna utgå. Ett sammandrag af ofvan gjorda beräkningar får följande innehåll:

för förstärkt ordningspolis i allmänhet å landsbygden kronor 150,000: — för till denna kategori hörande beriden polis, för­ slagsvis år 1909 vid 10 stationer om 2 ryttare

för likaledes förslagsvis antagna 8 detektivstationer » 20,000: — till åtgärder i öfrigt för gröfre brotts upptäckande

för föreslagna aftal med städer om cirka 150 man re­

för transport och underhåll däraf m. in. vid eventuellt

Kronor 350,000: —

Att denna beräkning är låg, lärer vid ett uppmärksamt öfver­ vägande nogsamt framgå; men jag har trott, att man för år 1909, da polisorganisationen borde enligt nu antydda grunder komma till stånd, kunde stanna vid nämnda anslagsbelopp desto hellre, som det torde utan svårighet inses, att anslagsbeloppet, med hänsyn till de skilda posternas natur, åtminstone till en början bör äga karaktären af ett förslagsanslag. Att första året, innan ännu orternas intresse af att i fullt organiserad samverkan med staten tillförsäkra sig ett kraftigare polisskydd blifvit utrönt, fixt bestämma anslaget, har jag icke ansett Bill. till Biksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 1 Band. 54 Käft. 24

186 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

tillrådligt; men det är sannolikt, att anslaget framdeles, därest orga­ nisationen befinnes verksam och. praktisk, kan fixeras, äfven om det­ samma i sådant fall måste sättas högre än nu föreslaget blifvit. På grund af hvad jag sålunda anfört får jag tillstyrka, att Eders Kungl. Maj: t täcktes föreslå Riksdagen att på extra stat för år 1909 ställa till Kung]. Maj:ts förfogande ett förslagsanslag af 350,000 kro­ nor att användas till aflöning och underhåll af särskild polisstyrka på landet, där sådan kan af förhållandena påkallas under medgifvande tillika, dels att af detta anslag ett belopp af 10,000 kronor må i län, där länsdetektiv ej anställts, användas till åtgärder i särskilda fall för gröfre brotts upptäckande och förbrytares efterspanande och gripande, dels och att Kungl. Maj:t må af anslaget använda lämpligt belopp till årsarfvode åt en polistjänstemän, som förordnas att inom civildeparte­ mentet biträda ej mindre vid uppläggning och förande af register öfver den polisstyrka, som kan komma att ur vissa städers poliskårer ställas till länsstyrelsernas förfogande för beredande af polisskydd vid orolig­ heter å rikets landsbygd, än ock vid beredning inom departementet af frågor om samma polisstyrkas användning i förekommande fall. Såsom villkor för erhållande af bidrag från det sålunda ifrågasatta polisanslaget torde böra stadgas: att bidrag till aflönande af poliskommissarie och poliskonstapel å landet må med hälften af därför belöpande kostnad tilldelas företrädes­ vis kommuner, hvilka vilja själfva lämna motsvarande tillskott, eller där landsting eller enskilda äro villiga att för ändamålet bidraga; att undantag härifrån endast må medgifvas i särskilda fall, då behofvet af förstärkt polisuppsikt finnes oafvisligt och annat bidrag till bestridande af kostnaderna därför icke kan erhållas; äfvensom att i de fall, då extra polisbiträde påkallas vid hälsobrunnar, marknader, kapplöpningar eller dylikt, bidrag från polisanslaget ej utan oafvisligaste behof må lämnas, därest icke vederbörande i omkostnaderna med skäligt belopp deltaga; att, där genom enskildas eller kommuners sammanskott eller genom landstings anslag helt och hållet bekostas första uppsättningen af ri­ dande polis med minst tre för ändamålet fullt dugliga hästar jämte mundering samt uniform och beväpning för två ryttare, bidrag till fram­ tida uppehållande af sådan polis må årligen, så länge stationen veder­ börligen uppehälles, och mot det att orten förskjuter härför erforderlig årskostnad, åtnjutas af statsmedel med hälften af därför belöpande kostnad, däruti inberäknad nyanskaffning af såväl hästar som mundering

Kungl. Majtts Nåd. Proposition N:o 71. 187

och uniformspersedlar, allt enligt af Kung]. Maj:ts befallningshafvande vederbörligen granskad och godkänd räkning samt under villkor därjämte, att dessa ridande poliskonstaplar ställas under uppsikt, kontroll och för­ manskap af en utaf länsstyrelsen särskildt förordnad polisman; att då enligt landstings beslut visst län för sig eller två län ge­ mensamt anvisa nödigt befunnet anslag för anställande af en länsdetektiv, samt härför erforderliga medel inom orten förskjutas, bidrag till länsdetektivs aflöning och öfriga utgifter för hans verksamhet må, efter för hvarje år afslutad och af vederbörlig myndighet granskad och godkänd räkning, utgå af därför anvisade statsmedel med hälften af ortens kostnader för sådan detektivs verksamhet; skolande Kungl. Maj:ts befallningshafvande i län, för hvilket läns­ detektiv icke blifvit förordnad, äga att i förekommande fall, när sådant pröfvas oundgängligt, hos Kungl. Maj:t göra framställning om särskildt bidrag utaf det för gröfre brotts upptäckande och förbrytares efter­ spanande anvisade anslag.

Öfvergångsforhållanden.

I afseende å den ordinarie personalen bär sålunda föreslagits: Öfvergångs­ förhållanden. dels indragning af: 24 landträntmästartjänster, 2 vaktmästartjänster, eu i Uppsala län och en i Jönköpings län, II kronofogdetjänster utan inberäkning af den kronofogdetjänst på Oland, om hvars indragning beslut tidigare fattats, som ännu icke gått i verkställighet, 11 häradsskrifvartjänster, likaledes utan inberäkning af den häradsskrifvartjänst på Öland, om hvars indragning beslut tidigare fattats, som ännu icke gått i verkställighet, samt 30 länsmanstjänster, dels nyinrättande af: 18 länsnotarietjänster, 4 länsbokhållartjänster,

188 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

14 landskanslist- och landskontorist^ änster, 1 vaktmästare änst, 2 kronofogdetjänster, 2 häradsskrifvartjänster, 1 länsmanstjänst.

1 fråga om landträntmästartjänsterna är att märka, att innehafvare af sådan tjänst är, enligt de i nådiga kungörelsen den 22 juni 1883 intagna aflöningsvillkor underkastad »den vidsträktare tjänstgörings­ skyldighet och jämkning i åligganden, som vid en förändrad organisa­ tion af uppbörds- och utgiftsväsendet inom länen eller eljest i allmän­ het kan varda stadgad, så ock att lämna det biträde vid göromålen å landskontoret, som kan varda honom genom i vederbörlig ordning ut­ färdad instruktion ålagdt». Då efter omorganisationen en stor del af de nuvarande landtränterigöromålen kommer att öfverflyttas på lands­ kontoret och då landträntmästaren på grund af nyss anförda stadganden kan åläggas att biträda med länsbokhållar- och andra landskontorsgöromål, så torde i händelse af bifall till förslaget de ordinarie landt­ räntmästare, som kvarstå vid den tid, då organisationsförändringen träder i kraft, få bibehålla dem nu tillförsäkrade titel och aflöningsförmåner men åläggas tjänstgöringsskyldighet å landskontoret. De medel, som till landträntmästarnes aflöning erfordras, torde böra an­ visas å öfvergångsstat. I händelse beslut fattas om minskning af fögderipersonalen, böra å öfvergångsstat medel till aflöningar åt det antal kronofogdar, härads­ skrifvare och länsmän, hvilkas befattningar skola, i mån af den nya organisationens genomförande, indragas, anvisas till samma belopp, som för motsvarande från den nya lönestaten aflönade tjänster. Beträffande de aflöningsbelopp, som sålunda skulle komma att upp­ föras på öfvergångsstat, är att märka, att desamma skulle afse blott begynnelseaflöningarna för vederbörande. Ålderstillägg till befattningshafvande å öfvergångsstat torde liksom till de å den nya lönestaten uppförda böra utgå från det under sjätte hufvudtiteln anvisade gemen­ samma förslagsanslaget för ålderstillägg. Det kan äfven komma att inträffa, att befattningshafvare vid lands­ staten, för hvilken plats finnes å den nya staten, vägrar ingå därpå och icke kan lagligen därtill förbindas. Det låter sig emellertid icke på förhand beräknas, till hvilket belopp medel af sådan anledning kunna behöfva anvisas å öfvergångsstat.

192 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 71.

Tjänst­ Förvalt­ Summa görings- Orts- Lön. nings- Anmärkningar. pennin- tillägg. kr. bidrag gar.

Transport 553,500 317,950 11,025 882,475

Kronofogdar: 1 tjänsteman (Jämtlands, Yästerbottens och Norrbottens län) 3,200 1,500 200 300 5,200 12 tjänstemän (Jämtlands, Yä- Efter 5 år kan lönen böjas med 500 kr. sterbottens och > och efter ytterligare

Norrbottens län) 38,400 18,000 2,400 3,600 62,400 5 år med likaledes

med tillägg å förvaltningsbidraget af 200 kr. för fögderi med 30,000 intill 40,000 inv., af ytterligare 200 kr. för fögderi med 40,000 intill 50,000 inv. o. s. v. med 200 kr. för hvarje 10,000tal af folkmängden, förslagsvis 27,200 27,200

Häradsskrifvare: 1 tjänsteman (Jämtlands, Yästerbottens och Norrbottens län) 2,200 1,000 200 — 3,400 11 tjänstemän (Jämtlands, Yä- Efter 5 år kan lönen höjas med 500 kr. sterbottens och och efter ytterligar o Norrbottens län) 24,200 11,000 2,200 — 37,400 5 år med likaledes 1,000 — 3,200 500 kr.

hvartill kQmmer förvaltningsbidrag med 150 kr. för hvarje fullt 5,000-tal af folkmängden i tjänstedistriktet, förslagsvis 113,550 113,550

Transport 1,134,500 586,950 16,025 173,15o|l,910,625

Kungl. Mag ds Nåd. Proposition N:o 71. 195

mäktige i riksbanken, må meddela de bestämmelser, som i afseende härå må finnas erforderliga; 2:o) att godkänna de förslag till aflöningsstat och öfvergångstat för landsstaterna, hvilka jag här ofvan framställt; 3:o) att godkänna de af mig — med undantag för landträntmästarne — tillstyrkta villkor och bestämmelser för åtnjutande af de i aflöningsstaten och i ö Övergångsstaten upptagna aflöningsförmåner; 4:o) att förklara ej mindre, att eu hvar, som med eller efter 1909 års ingång till­ träder i aflöningsstaten upptagen befattning vid landsstaten, skall vara pliktig att underkasta sig nyssberörda villkor och bestämmelser, än äfven att de förutvarande innehafvare af befattningar vid lands­ staten, hvilka icke före den 1 november 1908 anmäla, att de vilja underkasta sig den nya aflöningsstaten samt nämnda villkor och be­ stämmelser och som icke lagligen kunna därtill förbindas, skola varda bibehållna vid dem dittills tillkommande aflöningsförmåner äfvensom, i den mån ej annat föranledes af bestämmelserna i särskild lag angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension, vid den rätt till pension, som dittills tillkommit dem; 5:o) att för beredande af tillgång till arfvode åt extra länsnotarie!och öfriga extra biträden hos länsstyrelserna samt till vikariatsersättning under semester för därtill berättigade tjänstemän anvisa på ordi­ narie stat ett reservationsanslag af 193,000 kronor med rätt för Kung], Maj:t att af detta anslag redan år 1908 använda 15,000 kronor till ökning af arfvodena åt de extra biträdena vid de länsstyrelser, där sådan ökning finnes vara mest behöflig, samt med förklarande att efter indragning af landträntmästartjänst Kungl. Maj:ts vederbörande Befall­ ningshafvande skall äga att uppbära samt mot redovisning och med besparing af anslag från nyssnämnda reservationsanslag, på sätt Kungl. Maj:t kan finna godt stadga, till extra biträdens aflöning använda do den indragna tjänsten tillhörande provisioner.

Vid bifall till hvad under punkterna 2:o) och 5:o) här ofvan föreslagits kommer det ordinarie anslaget

hvilket med afdrag för beloppet af landshöfdingarnas

nu utgör kr. 2,420,850: —

däraf 150,000 kr. reservationsanslag, att höjas med .. kr. 1,318,375: — eller till kr. 3,739,225: —

196 Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 71.

däraf 193,000 kronor reservationsanslag ocli 140,750 kronor förslags­ anslag.

Vidare hemställer jag, att Eders Kung!. Maj:t behagade föreslå Riksdagen dels att för juridiskt biträde åt de svenska lapparna i Norge samt till lappfogdar och lappförmän äfvensom ordningsmän inom lappbyarna på extra stat för år 1909 anvisa 20,500 kronor, . dels och likaledes på extra stat för år 1909 ställa till Kungl. May.ts förfogande ett förslagsanslag af 350,000 kronor att, hufvudsakligen under de af mig här ofvan i protokollet angifna villkor för åtnjutande af bidrag från anslaget, användas till aflöning och underhåll af särskild polisstyrka på landet, där sådan kan af förhållandena påkallas under medgifvande tillika dels att af detta anslag ett belopp af 10,000 kionor må i län, där länsdetektiv ej anställts, användas till åtgärder i sär­ skilda fall för gröfre brotts upptäckande och förbrytares efterspanande och gripande, dels att Kungl. Maj it ma af anslaget använda lämpligt belopp till årsarfvode åt en polistjänstemän, som förordnas att inom civildepartementet biträda ej mindre vid uppläggning och förande af register öfver den polisstyrka, som kan komma att ur vissa städers poliskårer ställas till länsstyrelsernas förfogande för beredande af polisskydd vid oroligheter å rikets landsbygd, än ock vid beredning inom departementet af frågor om samma polisstyrkas användning i före­ kommande fall, dels ock att Kungl. Maj:t inå af detta anslag redan för år 1908 använda ett belopp af 10,000 kronor för det med anslaget afsedda ändamål. . , Hvad föredragande departementschefen sålunda hemställt, däri statsrådets öfriga ledamöter instämde, behagade Hans Maj:t Konungen bifalla; och skulle nådig proposition till Riksdagen aflåtas af den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet

,/. V. Wallin.

KungI. Maj:ts Nåd. Proposition No 71. 197

Bilaga A.

V. P. M.

till hr statsrådet och chefen för Kungl. civildepartementet, angående landträntmästare änsternas indragning samt riksbankens öfvertagande af länsstyrelsernas kassarörelse.

Det lärer knappast kunna förnekas, att landträntmästartjänsterna i många län under en stor del af året icke gifva tillräcklig sysselsätt­ ning åt dessa tjänsters innehafvare. För afhjälpande af detta miss­ förhållande finnes väl i nu gällande bestämmelser stadgadt, att landträntmästarne skola vara pliktiga lämna det biträde vid göromålen å landskontoren, som kan varda i utfärdade instruktioner föreskrifvet, men detta stadgande torde dock knappast i afsevärd utsträckning hafva tillämpats, och ifrågasättas kan, om det ens låter sig praktiskt tilläm­ pas på sådant sätt, att någon egentlig fördel för landskontorsarbetet kan däraf påräknas, så länge landträntmästaren intager sin nuvarande, i viss mån själfständiga tjänsteställning och, såsom i flera län är för­ hållandet, har sitt arbete förlagdt till en afsides från landskontoret be­ lägen lokal. Den år 1902 tillsatta löneregleringskommittén har därföre uti sitt förslag fråntagit handhafvare!! af länsstyrelsens kassarörelse hans nu­ varande mera fristående tjänsteställning och satt honom under benäm­ ning af länskassör och bokhållare såsom tjänsteman å landskontoret under landskamrerarens mera direkta arbetsledning. Emot en omreglering i sådan riktning hafva emellertid de allra flesta länsstyrelserna såväl som ämbetsverken anfört skäl, som icke kunna jäfvas, däraf främst torde böra anmärkas, att till och med den nödiga kontrollen å denna viktiga uppbördstjänst därigenom kunde bringas i fara.

198 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 71.

Emellertid hafva några länsstyrelser uti sina yttranden öfver kom­ mittéförslaget framkastat tanken att låta riksbanken helt och hållet öfvertaga länsstyrelsernas kassarörelse, såväl in- som utbetalningar, och ämbetsverken hafva därom yttrat, att detta icke komme att verka hindrande för ett tidsenligt och betryggande ordnande af uppbördsoch redovisningsväsendet, men ämbetsverken hafva ansett sig icke äga anledning att i sitt yttrande närmare ingå härpå, då utredning sakna­ des om den inverkan, en sådan anordning skulle komma att utöfva på landskontorens och riksbankens öfriga åligganden. Användandet af riksbanken såsom förmedlare af länens kassa­ rörelse synes enligt vårt förmenande vara enda sättet för denna frågas lyckliga lösning. En sådan omreglering ginge för öfrigt i samma riktning, som utvecklingen redan tagit, i det att, i mån som riksbankslcontor inrättats i länsresidensstäderna, därvarande landtränterier fråntagits det hufvudsakliga af sina uppbördskassor och fått för löpande utgifter röra sig med mindre handkassor samt bestrida större utbetal­ ningar genom invisningar på riksbanken. Sedan riksbankskontor mi­ nera inrättats i alla residensstäder, torde hinder icke finnas att taga steget fullt ut och låta riksbanken öfvertaga kassarörelsen i dess helhet. Härvid gäller emellertid, hvad ock löneregleringskommittén på­ pekat, att denna fråga icke kan lösas enbart ur synpunkten af hvad en lämplig organisation inom länsstyrelserna klöfver, utan hänsyn måste tagas äfven till dess inverkan på arbetet vid riksbankskontoren. För att dessa senare icke skola för mycket betungas, måste gifvetvis först och främst den egentliga bokföringen tvärstanna såsom ett landskonto­ rens åliggande, hvarjemte länsstyrelsernas samarbete med riksbanken måste så mycket som möjligt inordnas under sådana former, som öfver­ ensstämma med affärskutym och riksbankens arbetssätt. Med hänsyn tagen till dessa förhållanden hafva vi efter samråd med vederbörande fullmäktig i riksbanken tänkt oss ifrågavarande samarbete kunna ordnas på följande sätt.

Utbetalningar.

Utbetalningar för länsstyrelsens räkning göras af riksbankens vederbörande kontor på grund af checker, utfärdade af länsstyrelsen och i allmänhet ställda till viss man. Om nu denna allmänna regel med nödvändighet behöfde medföra utfärdande af såväl check som utanordning för hvarje särskild utbetalningspost, så skulle omregleringen innebära icke blott att allt det landt-

Kimgl. Maj:ts Nåd. Proposition No 71. 199

ränterierna nu åliggande arbetet skulle påläggas landskontoren, utan detta arbete skulle dessutom blifva väsentligen drygare genom använ­ dande af checker såsom betalningsmedel i stället för penningar, hvar­ jemte länsbokhållare^ nuvarande göromål skulle betydligt ökas genom utan ordningars utfärdande för hvarje särskild utbetalningspost i stäl­ let för, såsom nu sker, sammanslagning af flera poster under samma titel uti en utanordning. Fördelen af landträndtmästartjänsternas in­ dragning blefve då i besparingsafseende ringa eller ingen, åtminstone i de större länen. Emellertid torde expeditionen kunna ordnas på bekvämare sätt. Från liksbankens sida lärer nämligen hinder icke möta för utsändande af medel enligt förteckningar, upptagande namn, adress och belopp. Då alltså liera rekvisitionshandlingar, tillhörande samma anordningstitel, inneligga, kan en check, ställd till länsstyrelsens egen order, ut­ färdas å sammanlagda beloppet och öfverlämnas jämte specifik förteck­ ning i två exemplar till riksbanken, som utsänder beloppen och där­ efter återställer ena exemplaret af förteckningen med attest, att be­ loppen blifvit till vederbörande utsända. Åt hvarje person, som själf inställer sig hos länsstyrelsen för mot­ tagande af betalning enligt rekvisition, måste däremot särskild check utfärdas, likasom ock särskilda checker utfärdas och med tjänstepost öfversändas till rekvirenterna i alla de fall, då rekvisitionerna icke lämpa sig att sammanföras med andra rekvisitioner i en förteckning på sätt förut blifvit sagdt.. Checkerna numreras i löpande ordningsföljd från årets början till slut och bokföras af länsbokhållaren. Till bevis om vederbörlig bok­ föring böra checkerna vara af länsbokhållaren kontrasignerade, innan de framläggas till länsstyrelsens underskrift. Ifrågasättas kan ock, huruvida länsstyrelsens underskrift må vara nödvändig eller huruvida det icke . kan vara tillräckligt med landskamrerarens underskrift, då landshöfdingen eller landssekreteraren i allt fall knappast kunna blifva i tillfälle att personligen öfva den kontroll, som deras underskrifter borde betinga, men denna fråga lärer icke behöfva i detta samman­ hang tagas under ompröfning utan kunna anstå till en blifvande om­ arbetning af gällande bestämmelser. _ Checkerna skola hos riksbanken påföras vederbörlig giroräkning. Enligt nu gällande ordning skulle alltså checker, som afse statsmedel­ utbetalningar,_ påföras statskontorets giroräkning, samt checker, som afse utbetalningar af öfriga medel, påföras länsstyrelsens giroräkning. Detta skulle ju ock, hvad utbetalningarne angår, kunna äfven med den

200 Kung!. Maj:tf," Nåd. Proposition N:o 71.

nya ordningen utan svårighet låta sig göra, då checkerna därom kunde lämna anvisning och för öfrigt gifvas olika utseende för statsmedel och för diverse verks medel; men då det, såsom nedan kommer att påvi­ sas, skulle vid inbetalningar ställa sig bekvämligare att hafva jämväl diverse verks medel innestående å statskontorets giroräkning, borde checkerna vid utbetalningar alltid påföras sistnämnda räkning. _ Hvad länsstyrelsens utanordningsbeslut beträffar, så måste ju rekvisitionshandlingarne redan före checks utskrifvande granskas och före checks underskrifvande undergå vederbörlig pröfning, hvadan utbetalningsbeslutet kan anses ligg;a uti själfva checken. Emellertid skall ett utanordningsbeslut jämväl innefatta föreskrift rörande den titel, hvar­ under utbetalningen skall afföras. Anordningar måste alltså utfärdas, men det kan dock icke anses nödigt, att en af länsstyrelsen underskrifven anordning föreligger vid checkens utfärdande utan torde där­ med kunna anstå till något senare tillfälle. _ Därigenom beredes en ofantlig lättnad i landskontorsarbetet, då möjlighet förefinnes att, där sådant lämpar sig, sammanslå flera eller alla till samma titel hörande rekvisitioner uti en anordning. Den lättnad, som därigenom vinnes, består icke blott uti det minskade besväret vid anordningarnes utskrif­ vande och underskrifvande, utan äfven i själfva bokföringsarbetet, i det att allenast ett fåtal utgiftsposter, om man så vill, allenast en enda i månaden för hvarje anordningstitel behöfva i räkenskapen upptagas. Länsstyrelsens anordningar komma alltså egentligen att innefatta order, huru de genom checker gjorda utbetalningarne skola i räken­ skapen afföras, och böra anordningarne tillika innehålla, att utanordnade beloppen blifvit betalda genom checker, hvilkas nummer och måhända äfven belopp i anordningstexten böra uppräknas. De vid anordningarne fogade verifikationerna böra ock hvar för sig efter granskningen hafva försetts, förutom med bevis om granskning, jämväl med uppgift om nummer å de checker, som på grund af rekvisitionshandlingarne ut­ färdats. . „ Riksbanken har att hvarje dag till länsstyrelsen lämna uppgift a inlösta checker, upptagande checkens nummer och belopp äfvensom den person, till hvilken check utfärdats. Denna uppgift bilägges länsräkenskapen för att tjäna såsom bevis om skedd betalning, hvadan kvitton å rekvisitionshandlingarne eller an­ ordningarne icke lära blifva behöfliga. Då länsstyrelsen icke kommer att handhafva någon kassa och alltså icke själf eller genom någon dess tjänsteman bestrider utbetalningar med kontanta medel utan med checker, torde nämligen länsstyrelsens uti anordningen lämnade uppgift,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71. 20.1

att check å beloppet utfärdats, utgöra ett ur revisionssynpunkt tillräck­ ligt betalnigsbevis, som måste godkännas, helst som detta ytterligare bestyrkes genom riksbankens uppgift å inlösta checker eller attest om utsändande af medel till vederbörande enligt förteckning.

Inbetalningar.

Alla inbetalningar af medel till länsstyrelsen skola göras hos riks­ bankens _ vederbörande kontor, som upptager levereringarne å behörig giroräkning och därå lämnar vanliga girokvitton. Dessa girokvitton öfverlämnas af insättaren till landskontoret jämte reversal i två exem­ plar, hvaraf landskontoret behåller ena exemplaret tillika med girokvittot samt återställer andra exemplaret till insättaren försedt med bevis, att medlen enligt girokvitto levererats i riksbanken samt behö­ rigen antecknats i landskontoret. Reversalen numreras i löpande ord­ ningsföljd från årets början till slut och bokföras i länsräkenskapen. Levereringarne kunna jämväl med allmänna posten insändas till riksbanken med bifogande af de för landskontoret afsedda reversa­ len, och bör i sådant fall åligga riksbanken att hvarje dag ome­ delbart efter kassatimmens slut öfverlämna reversal och girokvitton till landskontoret, som, efter levereringarnes antecknande, till vederbö­ rande insättare med tjänstepost öfversänder ena exemplaret af rever­ salen med åtecknadt bevis af innehåll, som förut nämnts. I samman­ hang . därmed bör riksbanken äfvenledes hvarje dag afkunna summarisk uppgift å de för dagen insatta medel. Då det för riksbanken knappast låter sig göra att utreda, huru­ vida inlevererade medel äro att anse såsom statsmedel eller diverse verks medel, skulle det utan tvifvel lända till lättnad i arbetet, om med­ len alltid insattes å statskontorets giroräkning. Några olägenheter däraf, att jämväl diverse verks medel komme att innestå å statskontorets giroräkning, kunna icke tänkas uppkomma, då ju medlen alltid blefve skilda i länsräkenskapen, samt underrättelser om innestående diverseverksmedels belopp komme att lämnas statskontoret i de månatliga uppgifterna från länsstyrelserna.

Efter denna kortfattade redogörelse, huru vi tänkt oss expeditio­ nens gång i händelse af ränteriernas indragning och öfverflyttning af länsstyrelsernas kassarörelse på riksbanken, torde böra närmare skär­ skådas, huru de sålunda förändrade förhållandena komme att ställa sig Bih. till Riksd. Prat. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 1 Band. 54 Raft. 26

202 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

för allmänheten, för länsstyrelserna, speciellt landskontoren, och för riksbanken. För allmänheten skalle fördelarne af sålunda förändrade bestäm­ melser blifva högst väsentliga. Väl är det sannt, att den, som själf inställer sig för att leverera medel, måste först aflämna medlen i riks­ banken och därefter inställa sig å landskontoret för afhämtande af länsstyrelsens kvitto, samt att den, som vill lyfta medel, icke kan få kontanta penningar utan istället får åtnöja sig med en check, men olägenheterna häraf torde vara betydelselösa och mera än väl uppvägas häraf, att hvem som helst kan fullgöra levereringar och erhålla kvitto därå med allmänna posten samt likaledes med tjänstepost få, emot in­ sändande af rekvisitionshandlingar, betalning till sig öfversänd i form af check, som i allmänna rörelsen mottages såsom penningar. Allt användande af kommissionär i dylika ärenden blir sålunda onödigt, hvadan också personliga inställelser för sådana affärers uträttande torde blifva mera sällsynta. Hos flera länsstyrelser har visserligen redan nu tillämpats, att betalning öfversändts med tjänstepost, då rekvisitionshandlingarne varit kvitterade, men enligt de föreslagna förändrade be­ stämmelserna skulle allmänheten kunna påräkna att detta alltid blefve förhållandet i alla län, vare sig rekvisitionshandlingar ne före insändan­ det varit kvitterade eller icke. I fråga om den sålunda föreslagna omregleringens inverkan på länsstyrelsernas åligganden måste först och främst framhållas befrielsen från det ansvar, som gifvetvis är förenadt med kassarörelsens bestri­ dande af en länsstyrelsen underlydande tjänsteman. En rätt bedrifven kontroll å landtränterierna har icke kunnat inskränkas till de föreskrifna månatliga inventeringarne, utan bär daglig kontroll, genom dagrapporter från landtränteriet och dessas granskning å landskontoret, ansetts nödig att införa i län, där kassarörelsen är af större omfattning. Detta kontrolleringsarbete har vissa tider varit ganska tidsödande, hvadan dess upphörande måste anses medföra en afsevärd lättnad i arbetet å landskontoret. Afskaffande! af länsstyrelsens egen giroräkning medför äfvenledes en beaktansvärd fördel ehuru af mindre betydelse. Däremot blir den löpande expeditionen väsentligt lättare och mera tidsbesparande för länsbokhållaren. Det dagliga utskrifvandet af anordningar och dessas bokförande å särskilda titlar, ett ar­ bete, som icke lämpligen kunnat utföras af någon annan än länsbok­ hållaren själf, har varit ganska tidsödande och hinderlig! under bråd­ skande expedition. Hädanefter skulle med anordningars utfärdande

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71. 203

kunna anstå och under löpande expedition icke behöfva utskrifvas annat än checker, som i ordningsföljd bokföras å inkomstsidan i journalen. Om i en del län extra biträde behöfver ställas till länsbokhållarens förfo­ gande för det ökade bokföringsarbetet, så kan åt detta biträde öfverlämnas checkarnas utskrifvande och införande i kassajournalen, hvari­ genom länsbokhållaren kan under expeditionstiden mera odeladt ägna sig åt granskning af rekvisitionshandlingar, dessa handlingars förseende med bevis om granskning och anteckning åt checknummer, kollatione­ ring af utskrifna checker och deras införande i kassajournalen samt checkernas kontrasignerande. I län, där allmänheten fått vana att in­ ställa sig med sina rekvisitioner och blifva genast expedierad, kom­ mer det nya sättet alldeles säkert att befordra en afsevärdt snabbare expedition. Bokföringsarbetet hos länsstyrelsen kommer äfvenledes att i det hela undergå en väsentlig minskning, i det att den dubbla bokföringen för kontroll å landtränteriet blir öfverflödig. Sålunda komma de nu å landskontoret förda anordnings- och anteckningsböckerna äfvensom månadskontrollräkningen att upphöra. Däremot öfverflyttas på landskontoret eller närmast på länsbok­ hållaren en betydligt större och vidlyftigare räkenskap, motsvarande den, som nu åligger landtränteriet, och bestående uti journal, hufvud­ räkning, special öfver statsmedlen, special öfver förskotten samt balansextrakt. Någon väsentlig förändring af dessa räkenskaper påkallas väl icke af den föreslagna omregleringen, men för att lättare kunna öfverskåda, uti hvilka afseenden de förändrade kassaförhållandena in­ verka på räkenskapen, har ansetts lämpligt att omarbeta nu gällande formulär för att såsom bilaga åtfölja denna utredning. Länsbokhållarens landsboksarbete ökas också dels med upprättande af en räkenskap motsvarande den nuvarande ränterispecialräkningen dels ock med det i de större länen besvärliga ordnandet af samtliga därtill hörande inkomst- och utgiftsverifikationer. Förutom detta ökade bokföringsarbete får länsbokhållaren sig pålagdt än ytterligare arbete, som förut påhvilat landträntmästaren. Han får upprätta rekvisitioner å ersättningar för förskottsanordningar, upp­ rätta kvartalsräkningar med fångvårdsstyrelsen och domänstyrelsen äfvensom summariska kvartalsräkningar till statskontoret rörande läns­ styrelsens mellanhafvande med nyssnämnda två verk, upprätta årsräk­ ning med fångvårdsstyrelsen rörande utgifter för byggnader och repa­ rationer samt årsräkningar med vägstyrelserna inom länet äfvensom med andra verk eller inrättningar, hvilkas uppbörd omhänderhafves af kronans uppbördsmän.

204 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

Å landskontoret får ock tillses, att diverseverksmedel varda å be­ höriga tider remitterade till vederbörande, ett åliggande, som i allmän­ het torde hafva påhvilat landträntmästaren. Det bör slutligen anmärkas, att, om anordningsboken upphör, länsbokhållaren i allt fall måste i särskild liggare föra specifika anteck­ ningar rörande alla utanordningar till löntagare och statspensionärer för att kunna tillse, att utananordningarne öfverensstämma med stat. För denna löneliggare torde icke behöfva eller böra fastställas särskildt formulär utan hellre öfverlämnas åt hvarje länsstyrelse att förfara så­ som den finner mest praktiskt. Det blir ock nödigt, att specifika an­ teckningar göras rörande alla anordningar af statsbidrag till folkskole­ väsendet för att läggas till grund för upprättandet af föreskrifna sta­ tistiska uppgifter. Sammanlägger man de sålunda ökade göromålen med länsbokhållarens förutvarande och efter ränteriernas indragning kvarstående åligganden, så kunde man visserligen äga anledning till tveksamhet, huruvida detta ökade arbete, särskildt i en del län, skall kunna medhinnas utan inrättande af någon ny tjänst. Härvid bör emellertid beaktas, att sjkifva tekniken vid en stor del af räkenskapernas upprättande är så lätt inlärd, att länsbokhållarkvalifikationer ingalunda erfordras för deras förande. Naturligtvis bör räkenskapsarbetet verkställas under länsbokhållarens tillsyn och ansvar, men till hans hjälp kan i mån af behof tillhandahållas biträde, som efter någon tids öfning bör kunna utan allt för mycken handledning utföra en stor del af bokföringsarbetet och andra till länsbokhållarens expedition hörande göromål. Med eu klok fördelning af arbetet, så att en tjänsteman med högre kvali­ fikationer icke behöfver ödsla tid på sådant, som lika bra kan uträttas af en mindre kvalificerad, bör räntmästareänsternas indragning, äfven om arbetskrafterna vid en eller annan länsstyrelse behöfva ökas, likväl medföra en väsentlig besparing för statsverket. Härvid bör ock erin­ ras, att, därest löneregleringskommitténs förslag om direkt skriftväxling jämväl i fråga om kronoutskylder, handräckning m. m. vinner bifall, en hittills för dessa göromål använd arbetskraft kan påräknas till bi­ träde för de genom landträntmästartjänsternas indragning ökade landskontorsgör omålen. Den besvärligaste tiden för länsbokhållare!! blir emellerid i det större länen den, då han har att utföra landsboksarbetet. Det betyd­ liga arbete, som ytterligare pålägges honom genom öfvertagande af den nuvarande ränterispecialräkningen samt därtill hörande verifikatio­ ner, kräfver ovillkorligen ökad tid för landsboksarbetet. Helst borde

Kungl- Majrts Nåd. Proposition N;o 71. 205

detta ske genom framflyttande af tiden för landsbokens aflemnande med en månad, men, om detta möter hinder för riksbokslutsarbetet hos statskontoret, borde län sbokhållarens landsbokssemester åtminstone få taga sin början den 2 januari och fortsätta i mån af behof till mars månads slut. Ehuru, på sätt ofvan anförts, de ökade landskontorsgöromålen i allmänhet komma att mera direkt falla på länsbokhållaren, så är dock uppenbart att landskamreraren får taga sin dryga del däraf. Så länge landträntmästaren med sin mera själfständiga tjänsteställning har dessa göromål om händer, behöfver landskamreraren icke så mycket bekymra sig därom. Det är då landträntmästaren själf, som i första hand bär ansvaret för göromålens behöriga fullgörande i rätt tid. Förhållandet blir gifvetvis ett annat, om göromålen läggas på landskontoret och alltså komma under landskamrerarens mera direkta tillsyn och ansvar, men denna ökning af landskamrerarens arbete och ansvar torde dock få anses uppvägas af befrielsen från kontrollerandet af ränteriernas penningeförvaltning. För att emellertid den föreslagna omregleringen icke skall verka därhän, att landskamrerarnes redan förut strängt upptagna tid blir allt för mycket tagen i anspråk af rena expeditionsgöromål, fordras dock ovillkorligen, att länsstyrelserna befrias från det af landträntmästaren förut omhänderhafda stämpelförrådet. Om detta efter landträntmästartjänsternas indragning fortfarande skall finnas i länsstyrelsens vård, kommer ansvaret för detsamma att helt öfverflyttas på landskamreraren, som då blir nödsakad att själf lägga hand vid uttagning och utlämning af stämplar samt öfvervaka deras inläggande i konvolut och öfver­ sändande till stämpelförsäljarne. På länsbokhållaren kan detta ansvar icke läggas och för öfrig! medgifver icke heller hans tid honom att lämna andra göromål åsido för att expediera stämpelförsändningar. Åt annan tjänsteman å landskontoret kan icke lämpligen anförtros tillvara­ tagandet af ett stämpelförråd, hvars värde i större län torde i allmänhet uppgå till öfver en million kronor och vid hvars handhafvande under brådskande expedition knappast kan undgås att göra förluster. Om dessutom tages i betraktande, att för vinnande af erforderlig kontroll vid stämplars uppräknande två personer måste samtidigt tagas i anspråk för dessa expeditionsgöromål, så inses lätt, huru betungande och tids­ ödande stämpelförrådets handhafvande skulle blifva i ett län sådant som exempelvis Malmöhus län, där för närvarande finnas 41 stämpelförsäljare, af hvilka en del inkomma med stämpelrekvisitioner hvarje vecka. Ansvaret för förrådet måste påhvila viss tjänsteman, och kan, såsom

206 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

nämnts, knappast lämpligen åläggas annan än landskamreraren, hvilket ock rätteligen borde föranleda inventering hvarje gång han af en eller annan anledning äfven tillfälligt är hindrad att själf tjänstgöra, något som af lätt insedda skäl blir omöjligt. Åtgärders vidtagande för länsstyrelsernas befriande från stämpel­ förrådet äro ock desto mera af behofvet påkallade, som expeditionsgöromålen i berörda afseende äro mest besvärliga just i de län, där länsstyrelserna redan förut hafva den tyngsta arbetsbördan och dessutom få den största ökningen af göromål i öfrigt sig pålagd genom landt­ räntmästare änstemas indragning. Man kunde då tänka sig att äfven stämpel förråden öfvertoges af riksbankskontoren. Emellertid hafva vi, på därom gjord förfrågan, erfarit, att herrar riksbanksfullmäktige icke äro benägna härtill, enär de funnit härmed förenade göromål alltför främmande för riksbankens uppgift och verksamhet. Vid sådant förhållande lärer knappast annan utväg återstå än att indraga stämpelförråden hos länsstyrelserna och låta statskontorets stämpelbyrå träda i direkt förbindelse med stämpelförsäljarne i lands­ orten. Med de nu i riket befintliga kommunikationerna torde detta utan afsevärda svårigheter låta sig göra. För domarena å landet lärer hinder icke möta att omedelbart efter ett tingssammanträdes slut beräkna behofvet af stämplar till nästa tingssammanträde och i god tid rekvirera erforderligt förråd i stället för att, såsom nu allmänt sker, ingifva rekvisitionerna i sista stund före tinget. Äfven rådstufvurätternas stämpelbehof torde kunna i rätt tid tillgodoses, därest stämplarne rekvi­ reras så fort sig göra låter efter rådstufvurättens sammanträden. Vid öfriga stämpelförsäljares antagande torde böra pröfvas personens lämp­ lighet jämväl ur synpunkten att kunna ställa säkerhet för belopp, som kan pröfvas tillräckligt för hållande af så stort stämpellager, som stämpel­ försäljningen på platsen kräfver, så att icke, såsom nu ofta är för­ hållandet, rekvisitioner behöfva ingifvas för smärre stämpelbehof. Om alltså stämpelförsäljarne skola direkt från statskontoret erhålla stämplar, så kan ifrågasättas, antingen att länsstyrelserna fortfarande skola utöfva den närmare tillsynen öfver stämpelförsäljningen i lands­ orten och föra räkenskaperna däröfver samt sålunda till stämpel­ försäljarne utanordna rekvirerade stämplar och öfverlämna ett exemplar af rekvisitionen till statskontoret för stämplarnes afsändande, eller ock att statskontoret öfvertager hela tillsynen öfver stämpelförsäljarne och deras stämpelräkningar, så att länsstyrelserna helt befrias från denna uppbörd och räkenskap. Det sistnämdna skulle medföra en så afsevärd

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 71. 207

lättnad i länsbokhållarens landsboksarbete och jämväl i den dagliga expeditionen, att därmed alla svårigheter vid öfvertagandet af de ökade göromålen i följd af landträntmästartjänsternas indragning blefve undan­ röjda. Det måste ju visserligen antagas, att detta skulle kräfva något ökad personal å vederbörlig afdelning i statskontoret, men det säger sig själft, att dessa göromåls läggande i händerna på personer, som uteslutande hade att därmed syssla, icke skulle föranleda samma tids­ ödande missbruk af arbetskraft, som ovillkorligen måste bli följden däraf, att personer hufvudsakligen upptagna af andra göromål måste daglig­ dags gång efter annan öfvergifva sitt egentliga arbete för att gå till stämpelförrådet och uppräkna och expediera stämplar. Ett annat landtränteriernas åliggande, som efter landträntmästar­ tjänsternas indragning skulle blifva besvärligt att sköta å landskontoret, är pensionsbetalningar för åtskilliga pensionskassor, nämligen folkskollärarnes pensionsinrättning och änke- och pupillkassa, elementarlärarnes vid allmänna läroverken änke- och pupillkassa, arméns pensionskassa samt flottans pensionskassa. Ombesörjandet af utbetalningar för arméns pensionskassa torde emellertid i allt fall komma att upphöra, enär denna kassa lärer hafva träffat aftal med postsparbanksstyrelsen angående pensionsutbetalningar för kassans räkning. Hinder lärer icke heller möta för öfriga ofvannämnda pensionsinrättningar att på enahanda sätt få sina pensionsutbetalningar ombesörjda, och torde såsom belysande för lämpligheten häraf förtjäna omnämnas, att herrar fullmäktige för delägarne i civilstatens pensionsinrättning vid sitt sammanträde under innevarande höst beslutit förslag till sådana förändrade bestämmelser för pensionsutbetalningar, att dessa hädanefter skulle verkställas genom postsparbankskontoren i de olika orterna. Då detta med hänsyn till pensionstagarnes bekvämlighet ansetts lämpligt för en pensionsinrättning, som i allt fall i hvarje residensstad haft och fortfarande kommer att hafva särskild redogörare, hvilken hittills bestridt dessa utbetalningar, så lärer med än större skäl kunna ifrågasättas, att liknande åtgärder vidtagas af ofvanberörda pensionsinrättningar i stället för att använda länsstyrelserna till sina kommissionärer, synnerligast sedan länsstyrel­ sernas kassarörelse upphört. För bedömande, i hvilken omfattning de särskilda riksbankskontorens göromål komma att ökas genom öfvertagande af länsstyrel­ sernas kassarörelse och eventuel! äfven länens stämpelförråd, torde kunna tjäna till ledning den uti bihanget till 1902 års löneregleringskommittés betänkande tabell VIII åstadkomna utredning angående antalet in- och utbetalningsposter samt antalet poster för stämplars utlämnande

208 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 71.

vid rikets landtränterier under åren 1902—1904. Därvid torde emellertid tagas i betraktande, att göromålen vid länsstyrelserna ocli i följd däraf äfven kassarörelsen år för år ökats, äfvensom att ökning under senare åren särskildt förekommit dels på grund af förändradt sätt för sockertillverkningsafgifters erläggande ocli dels på grund däraf, att flera utgifter, som förut bestridts af statskontoret, numera utanordnas af länsstyrelserna. Den del af expeditionen, som enligt detta förslag skulle komma att för riksbanken falla sig besvärligast, blir utan tvifvel utsändandet af medel enligt förteckningar, på sätt ofvan nämnts, men för att den icke skall blifva alltför betungande, bör denna expedition inskränkas till två bestämda dagar i veckan, med förbehåll likväl, att, därest förteckningarne afse lönemedel eller pensioner, därom förteckningarne böra lämna upplysning, dylika medel utan uppskof och om möjligt den första dagen i hvarje månad böra afsändas. Utsändandet af medel bör ske på tjänstepost och borde kanske strängt taget dessa postafgifter påföras länsstyrelserna. Då emellertid länsstyrelserna numera icke i sina räkenskaper hafva någon utgiftstitel för bestridande af dylika utgifter samt alltså icke äro i tillfälle att upp­ göra några mellanhafvanden med riksbanken i berörda afseende, borde dessa utgifter stanna å riksbanken, såvida icke riksbanken föredrager att hos vederbörlig ämbetsmyndighet i Stockholm till ersättande anmäla häfda utgifter för ifrågavarande postafgifter. Stockholm den 9 december 1907.

Herman Uddén. G. V. Eiserman.

Kung!. Majds Nåd. Proposition No 71. 209

P. M.

rörande räkenskapsformuläret.

Obs.! De emellan räkenskapskolnmnerna insatta foliosiffror hänvisa till den siälfständiga paginering, som uti räkenskapsformuläret anbragts vid hvarje sidas underkant.

Upprättandet af nytt r äk en s kap s for mul är torde väl egentligen an­ komma på Kungl. Statskontoret. Det nu framlagda formuläret är icke heller ämnadt att utgöra något definitivt, förslag rörande sättet för räkenskapens förande i händelse omregleringen kommer till stånd, utan afser endast att visa att den föreslagna anordningen med öfverflyttande till Riksbanken af landtränteriernas kassarörelse låter sig genomföras med räkenskapsverkets bibehållande hos Konungens Befallningshafvande och med i hufvudsak oförändrade former för dessa räkenskapers uppställning. Formuläret har därför gjorts helt kortfattadt och upptager endast en månad med afsilning för denna och med upptagande af så många poster, som an­ setts nödiga för att visa, huru efter förändringen de nu å ränterierna van­ ligast förekommande inkomst- & utgiftsposter kunna för framtiden bokföras. I. själfva landsboken synas andra ändringar ej erfordras, än att ränteriets konto och förekommande hänvisningar till ränteriets räkningar utbytas mot landskontorets konto och hänvisningar till de af lands­ kontorets räkningar, som motsvara de nuvarande ränteriräkningarna, samt att, då någon »kontant» behållning icke kan vidare förekomma, denna tillgångsbenämning utbytes mot annan lämpligare sådan t. ex! behållning innestående å Kungl. Statskontorets giroräkning i Riksbanken. Beträffande ränteriets räkenskaper, skulle dessa, ehuru öfverflyttade till landskontoret, blifva desamma som nu med benämningar ändrade endast med hänsyn till, att räkenskapen skall vara landskontorets i stället för ränteriets, hvarjämte och då någon kassa ej skall finnas å landskontoret, kassajournalens namn synts böra ändras till Journal. Bih. till Riksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Ajd. 1 Band. 54 Höft. 27

210 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 71.

Denna journal är afsedd att vara grundläggande för hela räken­ skapen, så att alla poster, som på ett eller annat sätt förekomma till redovisning i öfriga räkenskaper, skola återfinnas i journalen. Då alla inbetalningar och utgifter skola gå genom Riksbanken och där påföras Kungl. Statskontorets giroräkning, kommer hvarje inbetal­ ning att motsvaras af en insättning å Kungl. Statskontorets giro­ räkning (Remiss till Kungl. Statskontoret) och hvarje utbetalning att motsvaras af en check, dragen å Kungl. Statskontorets giroräkning (Remiss från Kungl. Statskontoret). Som följd häraf skulle, därest ingen ändring i uppställningen vidtoges, räkenskapens samtliga konti komma att till fullo utjämnas, så att några öfverskott till redovisning ej skulle kvarstå och landskontoret följaktligen ej ha andra tillgångar att balansera än fordringar och tillgodohafvanden för förskott, hvaremot några behållningar å diverse verks medlen ej skulle af räkenskapen utvisas. För att emellertid kunna behörigen redovisa sistnämnda behållningar, hvilka såsom insatta på Kungl. Statskontorets giroräkning i Riksbanken ej kunna där hållas skilda från statsmedlen, har föreslagits den förändring af nu gällande formulär, att alla uttag och insättningar å Kungl. Statskontorets giro­ räkning i Riksbanken skola föras för sig i särskilda kolumner, en för statsmedel och en för öfriga medel. Dessa kolumner summeras sedan hvar för sig två gånger i månaden (den 15 och den sista dagen i må­ naden), hvarefter statsmedlen utföras till hufvudkolumnen i journalen och där upptagas såsom remiss af statsmedel från och till Kungl. Stats­ kontoret. Någon sådan utföring sker däremot ej i fråga om öfriga medel, och å dessa kommer journalens hufvudkolumn därför att uppvisa ett saldo af å Kungl. Statskontorets giroräkning innestående medel, in­ flutna genom insättning å denna räkning. Till redovisning såsom diverse verks medel förekomma emellertid äfven remisser, såsom i fråga om skogsmedel, anslag till särskild polis­ styrka å landet, registreringsafgifter m. m. Då länsstyrelserna ej komma att hafva någon kassa eller någon egen bankräkning, kunna dessa remisser lämpligen ske allenast genom skrifvelser från eller till Kungl. Statskontoret och därjämte måhända äfven den särskilda myndighet t. ex. Kungl. Domänstyrelsen, till hvars förvaltning medlen närmast höra, samt genom anteckning i räkenskapens hufvudkolumn, såsom formuläret utvisar. Härtill kommer ytterligare det fall, då uppbörd af diverse verks medel sker genom innehållning vid anordning, såsom beträffande afgifterna till småskollärares m. flis ålderdomsunderstödsanstalt. Dessa afgifter uppdebiteras likasom nu såsom uppbörd i behörig kolumn, men då be­

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 71. 211

loppet skall tagas af statsmedel, som samtidigt utanordnas, måste tyd­ ligen samma belopp jämväl uppdebiteras som remiss af statsmedel från Kungl. Statskontoret, hvilket sker i journalens hufvud kolumn. Genom det förfarande, som sålunda föreslagits i fråga om diverse verks medlens redovisning i journalen, och då i hufvudräkningen ej upptagas andra belopp än de, som förekomma i journalens hufvudkolumn, måste tydligen, som ock formuläret visar, journalens saldo å diverse verks medlen blifva lika med summan af de i balansextraktet utförda behållningarna å hufvudräkningens konti för dessa medel.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71. 213

N. N. läns landskontors

Journal

för år

Obs.! De emellan räkenskapskolumnerna insatta foliosiffror hänvisa till den själfständiga paginering, som uti räkenskapsformnläret anbragts vid hvarje sidas underkant.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 71. 219

N. N. läns landskontors

Hufvudräkning

för år

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71. 223

N. N. läns landskontors

Special

öfver

Statsmedlen

år

/

Kungl. Maj ris Nåd. Proposition No 71.

N. N. läns landskontors

Special

öfver

Förskotten

för år

Kung!. Mcij:ts Nåd. Proposition No 71. 231

N. X. läns landskontors

Balansextrakt

för år

234 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 71.

Förklarande anmärkningar till räkenskapsformuläret.

1) Afser öfvergångsåret. 2) Då diverseverksmedlen alltid innestå på Kungl. Statskontorets giroräkning i Riksbanken,, lära Kungl. Statskontorets remisser af dessa medel icke behöfva ske genom utanordning ellergenom verklig remiss af medel utan allenast genom skrifvelse med bemyndigande för Konun­ gens Befallningshafvande att å vederbörande diverseverksmedels konto uppdebitera beloppet. 3) Remisser af diverseverksmedel från Konungens Befallningshafvande till Kungl. Statskontoret, kunna ske allenast genom skrivelser till Kungl. Statskontoret med underrättande, att Konun­ gens Befallningshafvande å vederbörligt diverseverksmedels konto affart beloppet att af Kungl. Statskontoret disponeras. 4) Denna skrifvelse skulle alltså motsvara nuvarande remisser af statsmedel till Kungl. Stats­ kontoret. Huru ofta sådana remisser eller rapporter om de å Kungl. Statskontorets giroräk­ ning insatta statsmedlen böra afgå, torde ankomma på Kungl. Statskontoret att bestämma. I räkenskapsformuläret har förutsatts, att det skulle vara tillräckligt med två gånger i måna­ den. Under alla förhållanden torde väl icke behöfvas att i dessa remisser eller rapporterupptaga de insatta beloppen specifikt, enär detta skulle förorsaka allt för mycket arbete hos Länsstyrelser med stor uppbörd. För den händelse i dessa remisser eller rapporter skulle ingå statsmedelsbelopp af sär­ skilda slag, sådana som köpeskillingar för försålda smärre kronolägenheter, böra samman­ lagda beloppen af sådan beskaffenhet i rapporten uppgifvas. 5) Härvid har man utgått från, att remisserna komma att ske på grund af Kungl. Domän­ styrelsens hos Kungl. Statskontoret gjorda begäran, att medel ställas till länsstyrelsens förfogande, samt • att detta senare försiggår på sätt här ofvan under 2) omförmälts. 6) Anordning utfärdas å hela statsbidragsbeloppet, men checken lyder å detta belopp med af­ drag af dels afgifter till Folkskolelärames Pensionsinrättning och dels afgifter till Småskolelärares m. flis Ålderdomsunderstödsanstalt. Då Pensionsinrättningen redan af statsmedel för­ skottsvis bekommit sina afgifter, böra alltså dessa uppdebiteras såsom ersatt förskott. Af~ gifterna till Ålderdomsunderstödsanstalten däremot skola uppdebiteras å vederbörande diverse verksmedelskonto och måste alltså dessutom upptagas såsom remisser från Kungl. Stats­ kontoret, eftersom uppdebiteringen sker på bekostnad af statsmedlen. 7) Härom gäller i tillämpliga delar hvad under 4) härofvan anförts i fråga om remisser af stats­ medel till Kungl. Statskontoret. Specifika rapporter synas i förevarande fall desto mera obehöfliga, som sådana ju komma att afsändas till Riksbankens hufvudkontor hvarje dag å» alla utfärdade checker vare sig de afse statsmedel eller öfriga medel.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71. 235

N, N. läns Landskontors

Specialräkning

för år

240 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

Bil B.

Till herr statsrådet och chefen för Kungl. civildepartementet.

I sammanhang med. det, att herr statsrådet åt oss lämnat i uppdrag att inom civildepartementet biträda vid beredning af den på Kungl. Maj:ts pröfning beroende frågan om landsstatens organisation och löne­ reglering, har herr statsrådet tillika fästat vår uppmärksamhet å vikten däraf, att i samband med landsstatens nu ifrågasatta organisation an­ ordningar träffades, hvarigenom åt riket bereddes ett verksamt polis­ skydd särskild! å landsbygden. Vi lära framdeles blifva i tillfälle att underställa herr statsrådet ett fullständigt förslag, hvari, med utgångspunkt från bestående förhållanden, vi vilja söka åt landtpolisväsendet i dess helhet gifva en utveckling, som man kan hoppas skola lämna ett tillfredsställande skydd. Men redan i ärendets nuvarande skick hafva vi ansett oss böra för herr statsrådet framlägga en viktig detalj af vårt förslag, hvilken synes oss böra särskildt afhandlas. Frågan rörer de tyvärr allt oftare återkommande tillfällen, då den allmänna ordningen och säkerheten störas i sådan grad, att de å lands­ bygden befintliga polisorgan icke med bästa vilja förmå att åt orten lämna erforderligt skydd. Medan under lugna förhållanden medborgare merendels lära kunna påräkna erforderlig polishandräckning hos den ordinarie landtpolisen — kronofogdar, länsmän och fjärdingsmän — hvilka numera allt lättare äro tillgängliga genom det vidt utbredda tele­ fonnätet, eller hos de allt allmännare utposterade polisuppsyningsmännen, saknar rikets landtpolisväsen för närvarande möjlighet att vid uppkom­ mande allvarliga oroligheter kunna så att säga svälla ut till den styrka, som vid sådana tillfällen är oundgänglig. Erfarenheten visar ock, att administrationen esomoftast i dylika fall saknat annan utväg än att på­ kalla militär handräckning, en utväg, om hvars olägenheter — ur flera synpunkter — meningarna knappast lära vara delade. Det har därför för oss gällt att kunna för herr statsrådet fram­ lägga en organisation, hvarigenom under nu ifrågavarande förutsättningar landet skulle kunna, utan att militär behöfde ifrågakomma, erbjudas en snabbt samlad, på förhand skolad och organiserad polisstyrka. I sådant afseende hafva vi funnit anledning att rikta vår uppmärk­ samhet på vissa stadssamhällens organiserade polisväsende för att under-

Kungl. Majrfs Nåd. Proposition N:o 71. 241

söka, huruvida staten skulle kunna emot skälig ersättning betinga sig rätt att — för uppehållande af allmän ordning och säkerhet vid in­ träffande oroligheter såväl i städerna som på landsbygden — från städernas poliskårer samla den härför erforderliga polisstyrkan. Då det icke i vårt land lärer böra ifrågakomma att uppsätta och under­ hålla en särskildt för dylika eventualiteter anordnad gendarm er i kår, hvilken, oafsedt kostnadsfrågan, knappast skulle kunna undgå de olägen­ heter och faror, som äro förbundna med längre eller kortare tids overk­ samhet, borde däremot, enligt vår mening, kunna för nu ifrågavarande behof med städerna träffas aftal, fördelaktiga såväl för staten som för städerna, för de senare ej minst därigenom att jämväl för städernas lugn ifrågavarande polisskydd skulle vara lätt tillgängligt. Den polisstyrka, som, uttagen med något visst procenttal af vissa städers nuvarande konstapelstyrka, förslagsvis 20 å 25 %, kunde för rikets lugn vara erforderlig, hafva vi beräknat till 150 å 200 man. Redan med ett detachement af 50 disciplinerade och beväpnade polis­ män, ställda under lämpligt befäl, kommer man ganska långt äfven vid mera kritiska fall; men kunde då riket å hvarje tidpunkt hastigt upp­ ställa 3 å 4 dylika styrkor, borde, enligt vår uppfattning, det i detta hänseende vara skäligen väl sörj dt. Vederbörliga kontrakt borde härom med städerna uppgöras, och den sålunda organiserade polisstyrkan skulle, enligt hvad vi våga före­ slå, administreras inom civildepartementet med biträde af någon för ändamålet utsedd polistjänstemän inom hufvudstaden, hvilken för detta uppdrag kunde tillförsäkras ett lämpligt årsarfvode af blifvande anslag till förstärkt polisbevakning å landet. Inom departementet skulle så­ ledes föras register öfver de kontingenter, hvarje stad skulle ögonblick­ ligen lämna, dit skulle Konungens vederbörande befallningshafvande äga att i förekommande fall ingå med framställning om viss styrkas utkommenderande till viss plats, och från departementschefen skulle enventuellt också föreskrift utgå om inkallande af det i hvarje fall nödiga underbefäl, som under vederbörande kronofogde, länsman eller polischef i stad skulle på platsen leda den sammandragna styrkan. För det fall, att inom ett län ej större styrka erfordrades, än att den kunde inom samma län uppbringas, torde dock Kungl. Maj:ts befallnings­ hafvande böra bemyndigas att — med anmälan till civildepartementet om förhållandet — själf sammandraga denna styrka. Men det har synts oss, att organisationen med denna modifikation borde läggas i civildepartementets händer. Med afseende å villkoren för städernas medverkan till den sålunda ifrågasatta anordningen gifvas naturligtvis olika utvägar. För vår del Bill. till Piksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 1 Band. oi Höft. 31

242 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 71.

hafva vi stannat vid följande förslag, hvarvid vi haft för ögonen, att den ifrågasatta anordningen bör medföra fördelar icke blott för staten utan ock för städerna och för det manskap, som från deras poliskårer tages i anspråk för statens räkning. I fråga om städerna torde det visserligen få anses obestridligt, att, om, såsom vi ofvan ifrågasatt, den polisstyrka, som skall ställas till statens förfogande, får användas till att vid behof förstärka polisskyddet ej blott på landsbygden utan ock i städerna, redan detta för stads­ samhällena innebär en gifven fördel, som af dem bör tagas i betraktande vid öfvervägande af de ifrågasatta öfverenskommelserna. Men då de fall, då ett sådant tillfälligt förstärkande af städernas polisstyrka blir af nöden, dock alltid måste blifva jämförelsevis sällsynta, hafva vi ansett städerna böra tillerkännas visst fixt anslag af statsmedel för hvarje polisman, som af dem ställes till statens förfogande, hvilket anslag sålunda är att att anse dels såsom ett vederlag till städerna därför, att de i öfverenskommen utsträckning ställa sin polisstyrka till statens för­ fogande, dels och såsom en ersättning för den eventuella kostnad för anställande af nödigt reservmanskap, som städerna genom berörda åtagande kunna åsamkas. 1 detta hänsende hafva vi tänkt oss, att staten för hvarje man, som enligt kontrakt ställes till statens förfogande, skulle till vederbörande stad erlägga en årlig afgift af 500 kronor. Denna afgift utgår sålunda till staden, äfven om dess polisstyrka något år af staten ej tages i anspråk. Att, då polismän från städerna inkallas till tjänstgöring för statens räkning, alla härmed förknippade kostnader för manskapets transport och underhåll höra vidkännas af statsverket, torde få anses såsom själffallet. Under sådan tjänstgöring bör emellertid enligt vår tanke äfven manskapets aflöning öfvertagas af statsverket, hvarvid, på det ej någon som helst kostnad eller förlust må tillskyndas städerna, aflöningen bör utgå med det kontanta belopp, som den inkallade i hvarje fall, enligt för staden gällande stat och med inräknande af samtliga kontanta löne­ förmåner, har att uppbära per dag räknadt. Genom denna anordning, hvars genomförande och kontrollerande ej synes erbjuda några afsevärda svårigheter, böra städerna ytterligare sättas i tillfälle att utan ökad kostnad hålla nödigt reservmanskap under de tider, då någon del af deras polisstyrkor är inkallad till tjänstgöring för statens räkning. För att den ifrågasatta anordningen skall kunna genomföras fordras emellertid utan tvifvel, såsom vi redan antydt, jämväl att manskapet tillförsäkras någon fördel af tjänstgöringen för statens räkning. Och synes detta vara så mycket mer påkalladt som denna tjänstgöring,

Ktmgl. Maj:ts Nåd. Proposition No 71. 243

'under hvilken manskapet måste vistas borta från hemmen, ofta torde komma att äga rum under förhållanden, som ställa stora anspråk på manskapets uthållighet och plikttrohet. Vi hafva därför tänkt oss den i hvarje fall polismannen tillkommande kontanta aflöningen per dag under tjänstgöring för statens räkning böra höjas med 50 %. Sammanfattande hvad vid sålunda anfört, föreslå vi alltså, att de nu ifrågavarande öfverenskommelserna med städerna fotas på följande hufvudgrunder. För hvarje polisman, som af stad ställes till statens förfogande, erhåller staden af statsverket en årlig godtgörelse af 500 kronor. Då sådan polisman inkallas till tjänstgöring för statens räkning, öfvertager staten hans aflöning, som under denna tjänstgöring utgår med det belopp per dag räknadt. som han enligt för staden upprättad stat äger af staden uppbära, ökadt med 50 %. Alla kostnader för manskapets transport till och från tjänstgöringsorterna och underhåll därstädes be­ stridas af statsverket.

Visserligen tro vi oss äga giltig grund för det antagandet, att städerna skola i allmänhet gynnsamt upptaga det ifrågavarande för­ slaget, men då det är af synnerlig vikt, med hänsyn till den oss af herr statsrådet förelagda uppgift, att snart få från städernas styrelser erfara, huru förslaget i sina allmänna drag af dem upptages, hemställa vi vördsamt, att från ett större antal af Sveriges städer måtte infordras yttrande, huruvida, i händelse Kungl. Maj:t och Riksdagen skulle å sin sida firma förslaget antagligt, de särskilda städerna kunna vara villiga att, hufvudsakligen på de af oss angifna villkor, sluta aftal med staten angående tillhandahållande af 20 å 25 % utaf konstapelnumerären för tjänstgöring i ofvan antydda fall. Hvad Stockholm och Göteborg be­ träffar, torde dock ifrågavarande procenttal kunna betydligt nedsättas. Slutligen hafva vi ansett böra här anmärkas, att, ehuru vid sam­ mandragning af en större styrka polismanskap nödigt underbefäl utöfver den högsta ledningen på platsen är oundgängligt och vi alltför väl inse, att statens utgifter för dylikt befäl torde blifva relativt högre än de af oss för manskapet ifrågasatta, denna fråga dock ej lärer behöfva i detta sammanhang behandlas. Stockholm den 12 november 1907.

HUGO E. G. HAMILTON. H erman U ddén . G. V. E iserman .