Doc 1925:1

KUNGL. MAJ:TS

PROPOSITION

TILL

Riksdagen

angående statsverkets tillstånd och behov under budgetåret 1925—1926.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt.

KUNGL. MAJ:TS

PROPOSITION

TILL

Riksdagen

angående statsverkets tillstånd och behov under budgetåret 1925—1926;

Given Stockholms slott den 2 januari 1935.

Jämlikt grundlagens bud avgiver Kungl. Maj:t härmed proposition angående statsverkets tillstånd och behov under budgetåret 1925—1926.

Med åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokoll angående statsverkspropositionens justering vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att godkänna de i ovannämnda protokoll berörda förslag och alltså upptaga statsverkets inkomster och utgifter sålunda:

Inkomsterna

4 Kung;!. Maj:ts proposition Nr 1 år 1925.

Specifikation av statens inkomster.

A. Egentliga statsinkomster.

I. Skatter:

1. Mantalspenningar........................

2. Prästerskapets till statsverket indragna tionde . .

3. Skatt på inkomst, förmögenhet och rörelse:

a. Inkomst- och förmögenhetsskatt, bevillning:

n. Skatt å inkomst och förmögenhet........ 141,000,000

p. B-skatt å aktiebolag m. fl. . . 1,000,000 142,000,000

b. Bevillning av fast egendom samt

av inkomst, bevillning....... 3,400,000

c. Bevillningsavgifter för särskilda

förmåner och rättigheter, bevillning ................... 450,000

d. Stämpelmedel, bevillning...... 40,000,000

e. Lastpenningar, bevillning...... 600,000

Kronor

950,000

2,648,700

186,450,000

4. Automobilskattemedel, bevillning............ 15,000,000

5. Tullar och acciser:

a. Tullmedel, bevillning......... 135,000,000

b. Sockerskatt, bevillning........ 28,000,000

c. Tobaksskatt, bevillning........ 50,000,000

d. Brännvinstillverkningsskatt, be-

villning ................. 14,500,000

e. Rusdrycksförsäljningsmedel, be-

villning ............... . . . 14,000,000

f. Omsättnings- och utskänknings-

skatt å spritdrycker, bevillning 38,000,000

g. Maltskatt, bevillning......... 15,000,000 294,500,000

I II. Uppbörd i statens verksamhet:

1. Vattendomstolsavgifler....................

2. Bidrag till försäkringsrådet och riksförsäkringsan-

stalten..............................

3. Avgifter för registrering av automobiler.......

4. Hyresmedel från under byggnadsstyrelsens vård

stående egendomar.....................

5. Inkomst av myntning och justering..........

6. Bidrag till bankinspektionen...............

7. Bidrag till fondinspektionen................

40,000

525.000 500,000:

:

410.000 639,000: 109,500;

66,500!

i

'

499,548,700!

Runni. Maj:ts proposition Nr 1 år 1925.

5 Kronor

8. Bidrag för tillsyn över sparbankerna........ 55,000

9. Kontrollstämpelmedel................... 140,000

10. Avgifter för kontroll å handeln med skattefri sprit 30,000

11. Terminsavgifter från läroverken............ 850,000

12. Avgifter för granskning av biografbilder..... 76,500

13. Inkomster av statens lagerhus och fryshus . . . 90,000

14. Inkomster av statens centrala frökontrollanstalt 88,500

15. Inkomster av statens reproduktionsanstalt .... 223,100

16. Fyr- och båkmedel..................... 2,640,000

17. Lotspenningar......................... 2,300,000

18. Patent- och varumärkes- samlregistreringsavgifter 1,061,000

19. Bidrag till försäkringsinspektionen.......... 143,300

20. Inkomster av statens provningsanstalt....... 250,000

III. Diverse inkomster..............................

Säger för egentliga statsinkomster 512,086,088 kronor.

B. Inkomster av statens produktiva fonder.

I. Statens affärsverksamhet (överskott):

1. Postverket, bevillning....................

2. Telegrafverket........................

3. Statens järnvägar......................

4. Statens vattenfallsverk:

a. Statens kanalverk.......... 400,000

b. Statens kraftverk.......... 10,430,000

c. Statens vattenfallsverks fastig-

hetsförvaltning........... 70,000

5. Statens domäner.......................

3,642,500

6,380,000

—

6,000:

1,800,000

106.000 300,000

19,000

500,000

II. Statens aktier:

1. Utdelning i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag:

a. Enligt 1907 ärs överenskommelse 2,350,000

b. Enligt 1908 års överenskommelse 642,500

c. Enligt 1913 års överenskommelse —

d. Enligt 1918 års överenskommelse 650,000

2. Utdelning i aktiebolaget svenska tobaksmonopolet

III. Statens utlåningsfonder (överskott):

1. Lånefonden för tjänstemannasamhället vid Mörby

2. Lånefonden för bekämpande av arbetslösheten

bland stenarbetare.....................

3. Allmänna järnvägslånefonden...............

4. Bibanelånefonden.......................

5. Vattenkraflslånefonden...................

6. Allmänna byggnadslånefonden..............

7. Fonden för räntefria studielån.............

8. Odlingslånefonden.......................

13.000. 000 16,200,000

36.000. 000

10,900,000;

9,000,000!

10,537,400

1,999,988

85,100,000

10,022,500

6 Kung!. Majrts proposition Nr 1 år 1925.

Kronor

9. Egnahemsl&nefonden..................... 3,980,000i

10. Fiskerilånefonden ...................... 120,000

11. Dräneringsfonden....................... 100

12. Norrländska nyodlingsfonden.............. 65,000]

13. Jordförmedlingsfondcn................... 50,000]

14. Lånefonden för inköp av ädla avelsston...... 100

15. Täckdikningslånefonden................... 50,000

16. Allmänna nyodlingsfonden...... 15,000

17. Norrländska andelsmejerifonden............ 8,000

18. Kraftledningslånefonden.................. 550,000

19. Gödselvårdslånefonden................... 35,000

20. Lånefonden för mindre linberedningsanstalter. . . 5,000

21. Norrbottens nybyggeslånefond.............. 3,000

22. Lånefonden för inköp av renar ............ —

23. Kolonisternas kreaturslånefond............. 1,000'

24. Hantverkslånefonden .................... 15,000

25. Rederilånefonden....................... 750,000'

26. Torvindustrilånefonden................... 150,000 8 643 200

IV. Statsverkets fond av rusdrycksmedel (överskott) ............I 2,500,000

V. Fonden för låneunderstöd (överskott) ....................i 76,600

Säger för inkomster av statens produktiva fonder 106,342,300 kronor.

C. Andel i riksbankens vinst för år 1924 .............. 14,000,000

D. I anspråk tagna kapitaltillgångar.

I. Uppkomna av andra statsinkomster än lånemedel:

1. Statsverkets kassafond................... 7,056,178

2. Statens järnvägar....................... 11,000,000

3. Allmänna byggnadslånefonden.............. 21,600'

4. Statsverkets fond av rusdrycksmedel......... 1,165,0001 19‘>42 778

II. Uppkomna av lånemedel:

1. Anslaget till lånefonden för bekämpande av ar-

betslösheten bland stenarbetare........... 2,900,000

2. Statens järnvägar....................... 495,4341

3. Statens vattenfallsverk................... 1,339,000!

4. Allmänna järnvägslånefonden.............. 925,000

5. Fonden för låneunderstöd................. 1,750,000 7 409 434

Säger för i anspråk tagna kapitaltillgångar 26,652,212 kronor.

E. Lånemedel.

I. Fast upplåning ....................................j 53,873,000

II. Tdlfållig upplåning................................. 385,000

Säger för lånemedel 54,258,000 kronor.

Summa 713,338,600

Utgifterna.

8 Kung!. Majrts proposition Nr 1 år 1925.

Verkliga utgifter.

I. Första huvudtiteln. Kungl. hov- och slottsstaterna.

Kung!' Maj:ts proposition Nr 1 år 1925.

i 9

10 i 11

1 12 ! 13

18 Övriga kung! slott:

Drottningholms slott .........................

Förstärkning av anslaget till Drottningholms slott

Gripsholms slott .............................

Förstärkning av anslaget till Gripsholms slott . . •

Ulriksdals slott .............................

Förstärkning av anslaget till Ulriksdals slott.....

Haga lustslott och park .......................

Förstärkning av anslaget till Haga lustslott och park

Strömsholms slott ...........................

Förstärkning av anslaget till Strömsholms slott Rosersbergs slott ............................

Säger för kungl. slottsstaten

Summa 1,345,000 491,200

10 Kung!. Maj:ts proposition Nr 1 år 1925.

Verkliga utgifter.

II. Andra huvudtiteln. Justitiedepartementet.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 1 år 1925.

11 Beräknat belopp.

12 Kung!. Maj:ts proposition Nr 1 år 1925.

KiiiirI. Maj:ts proposition Nr 1 år 1925.

* Beräknat belopp.

14 Kung]. Maj:ts proposition Nr 1 år 1925.

Verkliga utgifter.

III. Tredje huvudtiteln. Utrikesdepartementet.

Beräknat belopp.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 1 år 1925.

* Beräknat belopp.

16 Kung!. Maj:ts proposition Nr 1 år 1925.

Verkliga utgifter.

IV. Fjärde huvudtiteln. Försvarsdepartementet.

Säger för de värnpliktigas avlöning, inskrivning och|

redovisning .....................................i 5,610,000

* Beräknat belopp.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 1 år 1925.

17 Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt.

18 Kung!. Maj:ts proposition Nr 1 år 1925.

Kun;;!. Mnj:ls proposition Nr 1 År 1925.

1!)

Beräknat belopp.

20 Kung!. Maj:ts proposition Nr 1 år 1925,

<5

3 Kung!- Maj:ts proposition Nr 1 år 1925.

21 Kustartilleriets krigsberedskap och övningar, reservationsanslag .....................................

Förstärkning av reservationsanslaget till kustartilleriets

krigsberedskap och övningar......................

Krigsövningar vid kustfästningarna, reservationsanslag Lega och furagering m. m. för hästar vid kustartilleriet

F. Sjukvård.

Sjukvård för marinen, reservationsanslag

G. Flytande materiel och byggnader.

Underhåll av flottans fartyg och byggnader m. in., reservationsanslag ...........'..................

Förstärkning av reservationsanslaget till underhåll av

flottans fartyg och byggnader in. in...........

Flottans ersättningsbyggnad, reservationsanslag . .. Fullföljande av arbetena på en docka å Beckholmen, reservationsanslag ...........................

tionsanslag..................................

Inventarieutrustning för flygstation, reservationsanslag ..

tionsanslag

kustartilleriets kaserner m. in. .............

Kustartilleriets materiel m. m., reservationsanslag

materiel m. m. onservering av anslag .....

teknisk materiel.

reservationsanslag ...........................

Eldledningsmateriel för flottan, reservationsanslag

noner, reservationsanslag

22 Käng!. Maj.-ts proposition Nr 1 år 1925.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 1 År 1925. 2ii

Beräknat belopp.

24 Kunjrl. Maj:ts proposition Nr 1 år 1925.

Verkliga utgifter.

V. Femte huvudtiteln. Socialdepartementet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1 år 1925.

26 Kimgl. Maj:ts proposition Nr 1 år 1925.

i 37 | 38 | 39 | 40 41

j 42

43 ! 44

i 4 r>

1 i

2 !

:

3 i

5 !

Kung!. Majrts proposition Nr 1 år 1925.

28 Kung!. Maj:ts proposition Nr 1 år 1925.

Kung!. Maj:tu proposition Nr 1 år 1925.

30 Kungl. Maj:ts proposition Nr 1 år 1925.

* Beräknat belopp.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 1 år 1925.

31 Beräknat belopp.

32 Kung!. Maj:ts proposition Nr 1 år 1925.

Verkliga utgifter.

VI. Sjätte huvudtiteln. Kommunikationsdepartementet.

Kun fri. Maj:ts proposition Nr 1 år 1925,

* Beräknat belopp.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 saml.

34 Kungl. Majrts proposition Nr 1 år 1925.

* Beräknat belopp.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 1 år 1925.

35 Beräknat belopp.

36 Kungl. Maj:ts proposition Nr 1 år 1925.

Verkliga utgifter.

VII. Sjunde huvudtiteln. Finansdepartementet.

Kung]. Maj:ts proposition Nr 1 år 1925.

37 Beräknat belopp.

38 Kungl. Maj:ts proposition Nr 1 år 1925.

Runt;!. Maj:ts proposition Nr 1 år 1925.

39 Verkliga utgifter.

Vill. Åttonde huvudtiteln. Ecklesiastikdepartementet.

40 Kungl. Maj:ts proposition Nr 1 år 1925.

Beräknat belopp.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 1 år 1925.

41 Beräknat belopp.

42 Kung!. Maj:ts proposition Nr 1 år 1925.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 1 år 1925.

6a

6b

6c

6d

6e

6f

6g

6h

8 9

13 Vetenskapsakademien.

Akademien ...................................

Årsavgifter till internationella unionen för* geodesi och

geofysik ...................................

Katalog över svensk naturvetenskaplig litteratur .. Bidrag till underhåll av vetenskapsakademiens av makarna Mittag-Leffler donerade matematiska bibliotek ............................................

Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien.

99,900

Akademien:

Förslagsanslag ..................

Reservationsanslag:

Underhåll och förökande av de under akademiens inseende

ställda samlingar ............ 18,000

Tryckningskostnader samt utgivande av planschverk över fornsaker och andra märkvärdiga föremål i statens historiska

museum m. m............... 14,000

Underhåll och fortsättning av inredningen i statens historiska museum och myntkabinettet ..

Undersökning och beskrivning av fäderneslandets fornlämningar .

Fornlämningars vård ..........

Transporter, lyshållning och vissa

andra expensutgifter ........ 10,000

Vård och underhåll av Visby ruiner och andra byggnadsminnesmärken ....................

Omedelbara iståndsättningsåtgärder å vissa byggnadsminnesmärken, reservationsanslag ....

Ytterligare medel för fornminnesvården,

anslag..........................................

Ytterligare medel till avlönande av icke-ordinarie befattningshavare ....................................

Inventering och konservering av vissa samlingar i historiska museet m. m, .....................

Vård och underhåll av biblioteket, reservationsanslag .. Underhåll av antikvariskt-topografiska arkivet, reservationsanslag ......................................

Ändringsarbeten i museilokalerna, reservationsanslag ..

4,000

5.00° 61,000. 160,900

reservations-

160,900

42,250

15,000

3,000

1,500

147,000

233,750

44 Kungi. Maj:ts proposition Nr 1 år 1925.

* Beräknat belopp.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 1 år 1925.

* Beräknat belopp.

46 Kung!. Maj:ts proposition Nr 1 år 1925.

*• Beräknat belopp.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 1 år 1925.

48 Kungl. Maj:ts proposition Nr 1 år 1925.

Beräknat belopp.

K un tf 1. Maj:tg proposition Nr 1 år 1925.

* Beräknat belopp.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt

50 Kung!. Maj:ts proposition Nr 1 år 1925.

Kung!. Alaj:ts proposition Nr 1 år 1925.

52 Kung!. Maj:ts proposition Nr 1 år 1925.

Beräknat belopp.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 1 år 1925,

54 Kungi. Maj:ts proposition Nr 1 år 1925.

Kun fri. Maj:ts proposition Nr 1 år 1925.

56 Kung!. Maj:ts proposition Nr 1 år 1925.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 1 år 1925.

57 Beräknat belopp

58 Kung!. Maj:ts proposition Nr 1 år 1925.

Verkliga utgifter.

IX. Nionde huvudtiteln. Jordbruksdepartementet.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 1 år 1925.

60 Kung!. Maj:ts proposition Nr 1 år 1925.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 1 år 1925.

62 Kung!. Maj:ts proposition Nr 1 år 1926.

Kung). Maj:ts proposition Nr 1 år 1925.

63 Beräknat belopp.

64 Kung!. Maj:ts proposition Nr 1 år 1925.

Kung!. Maj:ts proposition Nr I år 1925.

* Beräknat belopp.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt.

66 Kimgl. Maj:ts proposition Nr 1 år 1925.

Kung!. Maj ris proposition Nr 1 år 1925.

<>7

68 Kungl. Maj:ts proposition Nr 1 år 1925.

* Beräknat belopp.

• . ? I

.. ■ , .. i

i

;

I

;

Knnjrl. Maj :ts proposition Nr 1 år 1925.

i

]

!

Verkliga utgifter.

Beräknat belopp.

70 Knngl. Maj :ts proposition Nr 1: år 1925.

Kung!. Maj ris proposition Nr 1 år 1925. 71

Beräknat belopp.

72 KntJi.-!. Maj:t.g proposition Nr 1 år 1925.

Verkliga utgifter.

XI. Elfte huvudtiteln. Pensionsväsendet.

Beräknat belopp.

6 Känsel. Maj:ts proposition Nr 1 år 1925.

73 Ordinarie Extra

anslag anslag

Kronor

i

Kronor

Bidrag till kostnaderna för pensionering av dövstum-

lärare m. fl.....................................

Tillfälliga understöd åt pensionerade kronojägare, för-

!

35,000

slagsanslag ......................... ............

Handelsflottans pensionsanstalt:

Bidrag till handelsflottans pensionsanstalt, förslagsanslag ....................................... ioi,ooo|

Förbättring av pensioneringen från handelsflottans

pensionsanstalt, förslagsanslag ..................

Förbättring av pensioneringen inom de tre första klasserna av handelsflottans pensionsanstalt..........

Tilläggspensioner under år 1925 åt pensionstagarna vid handelsflottans pensionsanstalt, förslagsanslag Bidrag till bestridande av förvaltningskostnaderna vid handelsflottans pensionsanstalt .................

ioi,ooo|

Tillfälliga understöd åt f. d. befattningshavare vid lots-

verket, förslagsanslag ........................... i

Ersättning för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena under 1914—1919 årsj

världskrig, förslagsanslag ........................I__i

Säger för civila pensionsväsendetj 11,901,316

B. Militära pensionsväsendet.

Lånt försvaret.

31,000

31,000

106,000

1,600

169,600

4,890

150,000

9,166,490

i

i

’

Arméns pensionskassa:

Ersättning för mistade löneinne-

hållningar .................. 19,021

Ersättning för nådårs- och begrav-

ningshjälpsbesparingar ........ 28,080 ,

Ersättning för inkomster från Vadstena krigsmanshuskassas

äldre medel ......... 106,000

Bidrag till pensionering av änkor och barn efter befäl och underbefäl med vederlikar vid armén 136,617

Ytterligare bidrag för tiden 1 juli 1923—30 juni 1924 till pensionering av änkor och barn efter befäl och underbefäl med vederlikar vid armén ............. 6,959

Arméns pensionskassas egen pensionering m. m., förslagsanslag 3,800,000

74 Kung!. Majrts proposition Nr 1 år 1925.

* Beräknat belopp.

Kung!* Majjts proposition Nr il år 192$.

75 I

7fi

Körtel. Majrts proposition Nr 1 åt 1925.

Verkliga utgifter.

XIII. Riksdags- och revisionskostnader m. m.

Klinik. Majrtg <»rnpetition Nr t &r 111%.

78 Konst. Maj ris proposition Nrl‘ftr J&2&.

13 Summa j..........j 83,100,908

:

Runni- Maj:ts proposition Nr 1 år 1925.

79 Utgifter för kapitalökning.

I. Statens affärsverksamhet.

A. Postverket.

Inventarier, reservationsanslag............

B. Telegrafverket.

Fortsatt utveckling av statens telefon- och telegrafväsende, reservationsanslag ......

C. Statens järnvägar.

Nya byggnader och anläggningar vid statens trafikerade järnvägar:

Bangårdar:

Bangårdsombyggnader:

Omläggning av västra stambanans ingångslinje över Hammarbyleden samt förbättrade anordningar vid Stockholms centralstation m. m.,

reservationsanslag..............

Inlösen av vissa järnvägshotell, därav att utgå av statsverkets fond av rusdrycks-

medel 800,000 kronor..............

Iståndsättande av vissa järnvägshotell,

reservationsanslag ..................

Elektrifiering av linjen Stockholm —Göteborg, reservationsanslag .............

Nya statsbanebyggnader:

Inlandsbanan mellan Volgsjön och Gällivare, reservationsanslag.............

Statsbanan Forsmo — kloting, reservationsanslag ...........................

Statsbanan Ilällnäs — Stensele, reservationsanslag ...........................

Statsbanan Jörn—Gubblijaure, reservationsanslag ...........................

Säger för statens järnvägar

80 Kung!. Maj:ts proposition Nr 1 år 1925.

Kiingl. Mai:fs proposition Nr 1 År 1925. SI

Utgifter för kapitalökning.

II. Statens utlåningsfonder.

Att täckas av

Allmänna järn vägslånefonden, reservations- j anslag.............................j

Vattenkraftslånefonden, reservationsanslag . . Fonden för räntefria studielån, reservationsanslag .............................

Odlingslånefonden, reservationsanslag......

Egnahemslånefonden, reservationsanslag . .. Kraftledningslånefonden, reservationsanslag .

Summa

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt.

82 Käng!. Maj:ts proposition Nr 1 år 1925.

Utgifter för kapitalökning.

III. Avbetalning å statsskulden.

A. De fonderade statslånen.

Amortering.

1880 års 3* 1/. % lån

1886 » 3'/“ % *

1890 » 378 %

1899 » 37, %

»

»

B. Fonden för statsskuldens amortering.

1 j Avsättning till fonden för statsskuldens amortering ..........................

C. Övertagna lån.

Kommunlån..........................

Örebro —Svartå järnvägsaktiebolags obligationslån ............................

Järnvägsaktiebolaget Malmö — Kontinentens obligationslån:

Av år 1898................... 47,000

» » 1902.............. 23,000

Mora—Vänerns järnvägsaktiebolags obligationslån:

Av 77 1896 ................. 68,000

» 7» 1896 ................. 17,000

» år 1903 ................. 90,000

Summa

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1 år 1925.

83 Utgifter för kapitalökning.

IV. Statsverkets fond av rusdrycksmedel.

84 Kung!. Maj:ts proposition Nr 1 år 1$2S.

Utgifter för kapitalökning.

V. Låneunderstöd.

Utgifter för kapitalökning.

VI. Återbetalning av tillfälliga lånemedel.

Beräknat belopp.

Kung). Maj:ts proposition Nr 1 år 1925.

85 Totalsumman av de i riksstaten förekommande utgifter uppgår till 713,338,600 kronor eller samma belopp, vartill statsverkets inkomster för budgetåret 1925—1926 här förut beräknats; och erhåller riksstaten följande utseende:

86 Kung!. Maj:ts proposition Nr 1 år 1925.

Riksstat för budget-

c.

D.

E.

Andel i riksbankens vinst för år 192i

14,000,000

7 anspråk tagna kapitaltillgångar:

I. Uppkomna av andra statsinkomster än lånemedel

II. Uppkomna av lånemedel................

19,242,778

7,409,434

26,652,212

Lånemedel:

I. Fast upplåning . . .

II. Tillfällig upplåning.

53,873,000

385,000

54,258,000

Summa 713,338,600

Kung!. Maj:ts proposition Nr 1 år 1925.

året 1925—1926.

88 Knngl. Maj:ts proposition Nr 1 år 1925.

Specifikation av utgifter, att täckas av lånemedel.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 1 år 1925.

89 Samtliga de i denna proposition åberopade eller för övrigt med statsregleringen sammanhängande handlingar skola tillhandahållas riksdagens vederbörande utskott.

GUSTAF.

F. V. Thorsson.

bihang till riksdagens protokoll i925. 1 samt.

. r.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1 ar 1925.

91 Statsverkspropositionens justering.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 2 januari 1925.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Hansson, Linders, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.

Med åberopande av de förslag till riksdagen, varom hemställanden gjorts av vederbörande departementschefer enligt vad som framgår av statsrådsprotokollet för denna dag angående

inkomsterna samt angående

utgifterna, för flera huvudtitlar gemensamma frågor, första till och med elfte huvudtitlarna, oförutsedda utgifter, riksdags- och revisionskostnader m. m., räntor å statsskulden m. m. samt utgifter för kapitalökning, föredrager chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson, ett i överensstämmelse med Kungl. Maj:ts enligt samma protokoll fattade beslut uppsatt förslag till proposition angående statsverkets tillstånd och behov under budgetåret 1925—1926.

Departementschefen hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att godkänna de härovan berörda förslag och alltså upptaga statsverkets inkomster och utgifter på sätt bilaga till detta protokoll utvisar.

Till vad föredragande departementschefen sålunda, med instämmande av statsrådets övriga ledamöter, hemställt finner Hans Maj:t Konungen gott lämna bifall och förordnar tillika, att omförmälda proposition skall i enlighet därmed avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet: R. Borgström.

Inkomsterna.

I

Inkomsterna.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 2 januari 1925.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Thorsson, Olsson, Sandler. Nothin, Hansson, Linders, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson, anför:

Jag anhåller nu att få underställa Kungl. Maj:ts prövning finansplan för statsregleringen vid den instundande riksdagen ävensom beräkning av statens inkomster för nästkommande budgetår eller tiden 1 juli 1925—30 juni 1926. Härvid har jag att anmäla dels riksräkenskapsverkets skrivelse den 9 december 1924 med inkomstberäkning för nämnda tid, dels ock en av fullmäktige i riksgäldskontoret till chefen för finansdepartementet avlåten skrivelse den 27 november 1924 med förslagsberäkningar över sådana riksgäldskontorets inkomster och utgifter under nästa budgetår, som böra i riksstaten upptagas.

Såvitt nu kan förutses, behöva några anslag icke äskas å tilläggsstat för första halvåret 1925.

Finansplanen.

Vid anmälan för Kungl. Maj:t den 2 januari 1924 av frågan om finansplan för den då förestående statsregleringen konstaterade min företrädare i ämbetet, att förutsättningen för inkomstberäkningen för budgetåret 1923— 1924 eller en viss ytterligare förbättring av det ekonomiska läget dittills visat sig i det stora hela riktig. Beträffande den fortsatta utvecklingen angav departementschefen vissa tecken på förbättring i konjunkturerna men även en del omständigheter, som gjorde, att den ekonomiska konjunkturen för budgetåret 1924—1925 ej syntes alltför lovande. Sålunda framhölls det osäkra politiska läget i Europa, vissa främmande valutors fortgående fall samt de vikande priserna på svenska exportvaror ävensom den ogynnsamma utvecklingen av vår handelsbalans. Departementschefen uttalade, att förhållandena närmast gåve intryck av att nödig jämvikt mellan produktion och konsumtion saknades, samt framhöll, att, även om det funnes anledning Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 saml. 1

2 Inkomsterna.

hoppas, att en utjämning utan kriser skulle äga rum, vårt ekonomiska läge uppenbarligen manade till iakttagande av stor försiktighet vid statsregleringsförslagets uppgörande.

Då vi nu befinna oss i mitten av den statsregleringsperiod, som berörda uttalanden närmast gällde, torde man kunna beteckna den gångna tidens utveckling så, att förbättringen av konjunkturerna i stort sett kvarstått eller ytterligare fortskridit, medan de framhållna anledningarna till bekymmer avtagit i betydelse. Över huvud kännetecknas läget av att den sedan ett par år skönjbara stabiliseringen av de ekonomiska förhållandena ej blott i Sverige utan även utomlands alltmer framträtt.

I vårt land förete de ekonomiska förhållandena i mängt och mycket samma bild som föregående år. Dock kan man på vissa betydelsefulla områden konstatera ytterligare förbättringar, om ock försämringar ej heller uteblivit.

Ställningen å arbetsmarknaden har, glädjande nog, varit vida bättre än under år 1923, som hade att uppvisa omfattande arbetskonflikter. Produktionen har gått framåt, och arbetslösheten har ytterligare minskats. Den ökning av antalet arbetslösa, som inträffat under höstmånaderna, synes i huvudsak vara att betrakta som en övergående säsongföreteelse.

Exportindustrierna hava i stort sett hävdat sin ställning från år 1923. För trävaror får man dock, såvitt framgår av hittills kända uppgifter, räkna med någon minskning av exportkvantiteten, vartill kommer, att priserna ytterligare nedgått, Däremot hava försäljningarna av trämassa och papper undergått en betydande ökning; priserna, som under vår- och sommarmånaderna varit oförmånliga, hava under höstmånaderna förbättrats. I samband med den inträdda lättnaden i Ruhrockupationen har exporten av järnmalm ånyo tagit normal omfattning. Inom järnindustrien har efter uppgången under slutet av år 1923 och början av år 1924 en avmattning inträtt. På sista tiden lärer dock någon ljusning kunna spåras. Den ökade livaktighet, som redan under år 1923 förmärktes inom maskinindustrien, har under första halvåret 1924 ytterligare betonats, men andra halvåret har haft att uppvisa någon tillbakagång.

Resultatet av 1924 års skörd är ej tillfredsställande. Brödsädesskörden är kvantitativt betydligt mindre än år 1923, men kvaliteten är god. I övrigt hålla sig skörderesultaten vid eller något under siffrorna för år 1923. Foderväxterna visa ett jämförelsevis gott resultat. Marknadsläget för jordbruksprodukter har i följd av den även utomlands mindre rikliga skörden i förening med ökad efterfrågan från vissa länder kommit att kännetecknas av starkt stigande priser.

Sveriges utrikeshandel har under året vuxit i omfattning. Både importen och exporten hava att uppvisa högre värdesiffror än för år 1923. Värdet av exporten har dock ökats relativt mera än värdet av importen. Preliminära siffror för importen utvisa för tiden januari—november 1924 ett importöverskott av cirka 154 miljoner kronor mot 222 miljoner kronor för samma

Inkomsterna. It

månader 1923. Minskningen av importöverskottet innebär en motsvarande lättnad för handelsbalansen.

Genom beslutet om Sveriges återgång till guldmyntfot har förtroendet för vårt penningväsende ytterligare stärkts och näringslivet såmedelst beretts ett välbehövligt lugn.

Vad den allmänna prisnivån beträffar har den alltsedan år 1921 fortgående sänkningen numera avstannat. Kommer skollegi i indextal för svenska grosshandelspriser, som utgjort i medeltal 359 för år 1920, 222 för år 1921 och 173 för år 1922, hade år 1923 nedgått till ett medeltal av 163. Under första kvartalet 1924 höll sig indexsiffran vid ett medeltal av 162 men sjönk därefter till 157 i juli. Med augusti månad har inträffat eu uppåtgående prisrörelse, som lett till en indexsiffra av 167 för månaderna oktober och november. Denna uppåtgående prisrörelse under höstmånaderna har sin motsvarighet på de flesta håll utomlands. Så har Englands prisnivå stigit från 168 i juni till 180 i oktober och 179 i november, Förenta staternas från 145 i juni till 153 i november och Nederländernas från 151 i juni till 161 i oktober. Socialstyrelsens indextal för de allmänna levnadskostnaderna, som nådde sin högsta höjd med siffran 281 den 1 oktober 1920, har sedan dess sjunkit till 231 den 1 oktober 1921, 190 den 1 oktober 1922 och 177 den 1 oktober 1923. Siffrorna äro under år 1924 för januari 176, för april 173, för juli 171, för oktober 174. Siffran för det nyss passerade kvartalsskiftet är ännu icke känd men torde komma att innebära ytterligare någon ökning.

Några mera betydande förskjutningar i den allmänna prisnivån hava alltså under år 1924 ej inträffat. Både grosshandelspriser och allmänna levnadskostnader hava under första halvåret fortsatt att något sjunka men förete efter halvårsskiftet en uppåtgående rörelse. Till att betrakta det sålunda inträffade avbrottet i de senaste årens fortgående sänkning som inledning till någon omfattande allmän prisstegring finnes enligt min mening för närvarande ej anledning. Härvid är särskilt att beakta, hurusom indextalens höjning väsentligen är att tillskriva ökade priser på jordbruksnäringens produkter.

Givetvis är det vanskligt att fälla något säkert omdöme om utvecklingen av de ekonomiska förhållandena under den budgetperiod, för vilken statsregleringsförslag nu skall framläggas. De avgörande faktorerna tyda dock på en ytterligare stabilisering. I allt väsentligt är man hänvisad att räkna med i huvudsak oförändrade förhållanden eller någon utveckling till det bättre. Härtill synes man vara så mycket mer berättigad, som det ekonomiska världsläget i allmänhet undergått en förbättring. Sedan förra årets finansplan uppgjordes, hava utsikterna ljusnat ej blott vad angår våra egna förhållanden utan även beträffande Europas framtid i det hela.

Om än sålunda läget berättigar till ett visst större mått av tillförsikt än hittills, måste man dock vid budgetförslagets uppgörande iakttaga stor försiktighet i beräkningarna av de inkomster, vilka för statsregleringen stå till buds. Förhållandena äro trots allt ännu ingalunda säkra.

4 Inkomsterna.

Vad inkomst- och förmögenhetsskatten beträffar äger man emellertid i det stora hela kännedom om de faktorer, som bestämma dess avkastning, i det att 1924 års inkomstförhållanden härvidlag äro avgörande. Enligt vad erfarenheten visar kan denna inkomsttitel numera beräknas med tillfredsställande noggrannhet.

De flesta andra större inkomsttitlar hänföra sig i regel till förhållandena, sådana de gestalta sig under själva statsregleringsperioden. Vid deras beräkning har jag, såsom min föregående framställning ger vid handen, ansett mig höra i stort sett lägga till grund antagandet, att de ekonomiska förhållandena numera vunnit eu relativ stadga. Härav följer, att jag icke räknar med några större förändringar i inkomsttitlarnas nuvarande avkastning.

Innan jag övergår till statsregleringsförslaget för nästkommande budgetår, skall jag lämna en kort översikt över budgetutfallet under närmast föregående budgetperioder.

Budgeten för år 1919 lämnade ett nettoöverskott av 321 miljoner kronor å inkomstsidan och en besparing av 66 miljoner kronor på utgiftssidan, alltså ett överskott av 387 miljoner kronor å hela budgeten.

Å 1920 års budget uppstod ett nettoöverskott av 164 miljoner kronor, svarande mot ett överskott å inkomstsidan av 184 miljoner kronor och eu brist å anslagen av 20 miljoner kronor.

1921 års budget visade på inkomstsidan ett överskott av omkring 61 miljoner kronor och på utgiftssidan en brist av omkring 108 miljoner kronor, eller alltså en nettobrist av omkring 47 miljoner kronor.

För år 1922 uppstod ett överskott å inkomsttitlar av ungefär 13 miljoner kronor och en brist å utgiftssidan med omkring 59 miljoner kronor, alltså eu totalbrist på omkring 46 miljoner kronor.

Halvårsbudgeten 1 januari—30 juni 1923 lämnade ett överskott på inkomsttitlarna av inemot 17 miljoner kronor och en brist på utgiftssidan av något över 25 miljoner kronor. Nettobristen å denna budget belöpte sig alltså till över 8 miljoner kronor.

Behållningen i kassafonden, som vid 1920 års utgång uppgick till ej mindre än omkring 490 miljoner kronor, hade den 30 juni 1923 nedgått till ett minimum av 21 miljoner kronor.

Budgeten för statsregleringsperioden 1923—1924 har utfallit med ett nettoöverskott å inkomsttitlar av 55.9 miljoner kronor samt en nettobrist å anslagen av 14.7 miljoner kronor, resulterande i ett nettoöverskott å budgeten av 41.2 miljoner kronor. Härigenom har kassafonden den 30 juni 1924 nått en höjd av 62.2 miljoner kronor.

Utfallet av budgeten för innevarande statsregleringsperiod är givetvis vanskligt att förutsäga. Erfarenheten från det sist förflutna budgetåret och den gångna delen av innevarande budgetår synes dock närmast peka på att å inkomstsidan kommer att uppstå ett ej obetydligt överskott, medan å ut-

Inkomsterna.

giftssidan i det hela torde ta räknas med en brist, vars storlek icke nu kan med någon säkerhet bedömas. Enbart mai- och klövsjukan har hittills under budgetåret föranlett en extra belastning av omkring 4 miljoner kronor. Emellertid torde det kunna antagas, att kassafonden kommer att erhålla ett tillskott även från statsregel-]ngen för budgetåret 1924 1925.

Med den storlek kassafonden sålunda kan beräknas uppnå vid ingången av budgetåret 1925—1926 lärer fonden kunna nöjaktigt fylla de uppgifter, som numera, sedan anspråken på fonden såsom kassaförlag avsevärt nedgått, under normala förhållanden åvila densamma. Något större bidrag till den nya budgetens finansiering kan dock fonden icke lämna. Emellertid har jag funnit mig böra föreslå, att därav tagas i anspråk ungefär 7 miljoner kronor för återbetalning av vissa anslag, vilka på sin tid av riksdagen anvisats att utgå av tillfälliga lånemedel, nämligen till inköp av fastigheter i kvarteren Mercurius och Rosenbad i Stockholm. Då dessa anslag, därest ej särskilda omständigheter föranlett nyssnämnda anordning, givetvis skulle, på grund av ändamålens beskaffenhet, hava å vederbörande budgeter inrymts bland anslag att täckas av verkliga statsinkomster, har det nämligen synts mig fullt i sin ordning, att kassafonden nu får användas för avvecklingen av den tillfälliga anordning, som här avses. Jag återkommer i annat sammanhang till detta spörsmål.

Även om det, såsom nyss nämnts, för närvarande kan antagas, att kassafonden skall under nästa budgetår bliva tillräcklig för fyllande av sina normala uppgifter, måste dock vid den förestående statsregleringen om möjligt undvikas, att brist å budgeten uppkommer. Då vissa förslagsanslag, trots de senaste årens uppräkningar, visat sig vara för lågt beräknade, har det alltså blivit nödigt att ytterligare höja beräkningen av dessa anslag. över huvud har jag ansett mig böra i budgeten upptaga såväl inkomster som utgifter med de belopp, vartill desamma på grund av vunnen erfarenhet och efter fullt objektiv beräkning kunna antagas komma att i verkligheten uppgå.

Arbetet på åstadkommande av besparingar i statens utgifter har såsom hittills bedrivits av statens besparingskommitté. Några nya förslag utöver dem, som blevo föremål för prövning av 1924 års riksdag, hava dock icke från kommittén avlämnats. Det är emellertid min förhoppning, att förslag i vissa frågor skola från kommittén inkomma så tidigt, att de kunna föreläggas den instundande riksdagen.

I övrigt har besparingsarbetet nu i stort sett nått fram till den punkt, där det icke längre är möjligt att ernå verkliga besparingar enbart genom att ytterligare nedpressa anslagsmedlen till respektive ändamål. Vad som härefter kräves, om något skall stå att vinna, är organisatoriska förenklingar i förvaltningsapparaten och en mindre kostsam handläggning av ärendena. Antydda förhållande återspeglar sig i det föreliggande budgetförslaget, vars slutsumma icke kunnat hållas nere vid samma nivå som för innevarande budgetår utan måst undergå en ej obetydlig höjning. Den ojämförligt största

6 Inkomsterna.

Riksstaten

Utgifterna.

delen av anslagshöjningarna faller på ofrånkomliga ökningar av förslagsanslagen och vissa andra anslag. De verkliga kostnadsökningarna, där dessa icke äro konsekvenser av tidigare fattade beslut eller framställningar från riksdagen, äro av obetydlig omfattning.

Av vad nu anförts och då en ökning av skattebördan framför allt måst undvikas, framstå tydligt svårigheterna vid uppgörande av statsregleringstorslaget för budgetåret 1925—1926. Att inga nya inkomsttitlar behövt uppsökas för att bereda täckning för den ökade anslagssumman har sin grund däri, att de nuvarande inkomsttitlarna kunnat beräknas tillsammans giva ej obetydligt mera än man tidigare antagit, att i samband med föreslagen omläggning av avsättningarna till rusdrycksmedelsfonden inkomsterna å rusdrycksmedelstitlarna beräknats skola bidraga till budgetens allmänna finansiering i större omfattning än för innevarande budgetår samt att vissa återbetalta anslagsmedel kunnat tagas i anspråk för statsregleringen. Någon skattesänkning, hur önskvärd den än må vara, har emellertid icke heller nu kunnat föreslås.

Härefter övergår jag till det föreliggande riksstatsförslaget. Detta slutar pa ett belopp av 713.3 miljoner kronor.

En jämförelse med de senaste statsregleringarnas belopp erhålles ur följande sammanställning av de å vederbörande riksstater och tilläggsstater upptagna belopp. Riksstaten för första halvåret 1923 uteslutes härvid. Vissa i de äldre staterna dubbelförda poster hava i sammanställningen frånräknats.

1919 1920 1921 1922 1923/24 1924/25 1925/20

Miljoner kronor ............ 944.5 929.4 1,118.3 930.6 751.3 659.4 713.3.

Såsom sammanställningen utvisar, överstiga utgifterna i budgetförslaget med 53.9 miljoner kronor det belopp, som återfinnes i riksstaten för innevarande budgetår. Härtill må emellertid omedelbart anmärkas, att efter framställning av fjolårets riksdag å riksstaten bokföringsmässigt upptagits automobilskattemedlen jämte motsvarande utgiftsanslag, varigenom budgetens slutsumma höjts med ett belopp av 15 miljoner kronor.

Anslagen till utgifter för kapitalökning hava i budgetförslaget upptagits till 90 miljoner kronor mot 92.8 miljoner kronor eller, med frånräknande av till rusdrycksmedelsfonden avsatt men ånyo för budgeten i anspråk taget belopp, 77.8 miljoner kronor i riksstaten för innevarande budgetår. De viktigaste skiljaktigheterna mellan innevarande budgetårs kapitalökningsr anslag och sådana anslag i det föreliggande budgetförslaget äro följande.

Avsättningen till rusdrycksmedelsfonden har i budgeten för 1924—1925 upptagits till 27.9 miljoner kronor, varvid emellertid är att märka, att för budgetens finansiering från fonden tagits i anspråk ett belopp av 15.4 miljoner kronor. På grund av förutberörda omläggning av bestämmelserna om avsättning till rusdrycksmedelsfonden har i förslaget till riksstat för bud-

Inkomsterna.

getåret 1925—1926 avsättningsbeloppet upptagits till allenast 6.5 miljoner kronor. Efter därom av 1924 års riksdag gjord framställning har inom finansdepartementet verkställts utredning rörande ordnandet av avsättningarna till fonden i syfte att vinna rättelse i de missförhållanden i avseende å beräknandet av dessa avsättningar, som uppkommit i följd av den exceptionella nedgången under åren 1917, 1918 och 1919 uti statsverkets inkomster av de i fondförordningen omförmälda rusdrycksmedelstitlarna. För den närmare innebörden av utredningens resultat torde jag fa redogöra i annat sammanhang. Här torde jag likväl böra anmäla, att jag beräknar avsätt ning till statsverkets fond av rusdrycksmedel för nästkommande budgetår Ii 1 j — förutom den till 2.5 miljoner kronor beräknade avkastningen a fonden

_ 4 miljoner kronor. Härvid maste med bestämdhet förutsättas, att rus-

d rycksmedelsfondens tillgångar icke — på sätt under de senare åren skett skola tagas i anspråk för budgetens inkomstsida annat än för täckande av utgifter, vartill fonden enligt fondförordningen i dess blivande lydelse är avsedd.

Budgetförslaget upptager vidare en post om något mer än 7 miljonex kronor till återbetalning av tillfälliga lånemedel, varemot svarar ett lika stort belopp i anspråk tagna kapitaltillgångar å inkomstsidan. I det föregående har jag närmare redogjort för ändamålet med ifrågavarande anslag. Något anslag till återbetalning av tillfälliga lånemedel linnes ej upptaget i den nu gällande budgeten.

I årets budgetförslag saknas anslag till statens aktier, medan den nu gällande budgeten för sådant ändamål upptager ett belopp å 4 miljoner kronor till teckning av aktier i Ostkustbanans aktiebolag. I stället hava anslagen till låneunderstöd, som för budgetåret 1924—1925 belöpa sig till allenast 2 miljoner kronor, i det föreliggande budgetförslaget uppförts med ej mindre än 13.4 miljoner kronor, i vilket sistnämnda belopp ingå 11.5 miljoner kronor till lån åt Ostkustbanans aktiebolag, huvudsakligen i överensstämmelse med 1923 års plan för statens medverkan vid finansieringen av detta företag.

I övrigt hava kapitalökningsanslagen undergått allenast mindre höjningar. Sålunda har för statens affärsverksamhet upptagits ett belopp av 31.8 miljoner kronor mot 29.9 miljonor kronor för innevarande budgetår. Anslagen till statens utlåningsfonder hava höjts från 21 miljoner till 23.2 miljoner kronor och anslagen till avbetalning å statsskulden från 7.9 miljoner till 8.1 miljoner kronor.

De verkliga utgifterna uppgå i budgetförslaget till 623.3 miljoner kronor. Motsvarande belopp i riksstater och tilläggsstater för tiden alltifrån 1919, sammanställda med nyssnämnda belopp, hava utgjort:

1919 1920 1921 1922 1923/24 1924/25 1925/20 743.1 703.5 785.6 736.5 587.1 581.6 623.3.

Miljoner kronor

8 Inkomsterna.

Den sålunda framkomna ökningen av de verkliga utgifterna, 41.7 miljoner kronor, i förhållande till innevarande budgetår fördelar sig i anseende till anslagens olika natur på följande sätt:

Vad först beträffar ökningen å förslagsanslagen hava, såsom redan framhållits, åtskilliga sådana anslag måst höjas, enär det befunnits, att desamma varit för lågt beräknade, vadan uppräkningar varit nödvändiga för att anslagsbrister i möjligaste mån skulle kunna undvikas. Vidare stiga utgifterna å vissa betydande anslag automatiskt på grund av gällande bestämmelser, varför av denna orsak avsevärda anslagshöjningar måst äga rum. I det hela uppvisa förslagsanslagen, utan ändring av grunderna för anslagens användning, ökningar å tillhopa 9.7 miljoner kronor.

Beträffande återstående del av förstnämnda höjning å 13.3 miljoner kronor, uppgående till 3.6 miljoner kronor, har man att räkna med avsevärda poster i såväl höjande som sänkande riktning. Till höjningen hava i främsta rummet bidragit den avsedda löneregleringen för landshövdingarna och länsstyrelserna samt ifrågasatta pensionsförhöjningar åt f. d. befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer. I motsatt riktning hava inverkat minskningen av förslagsanslagen till räntor å statsskulden med 2.2 miljoner kronor samt den omständigheten, att ett i nu gällande budget uppfört engångsanslag å 2 miljoner kronor under sjätte huvudtiteln saknar motsvarighet i det föreliggande budgetförslaget.

I höjningen å reservationsanslagen, 20.7 miljoner kronor, ingå, såsom förut berörts, två mot inkomsttiteln »Automobilskattemedel» svarande reservationsanslag under sjätte huvudtiteln å tillhopa 15 miljoner kronor. Mot den nya inkomsttiteln »Hyresmedel från under byggnadsstyrelsens vård stående egendomar» å 0.4 miljoner kronor svarar en anslagsökning under samma huvudtitel. Slutligen har det utgiftsanslag under sjunde huvudtiteln, som motsvarar inkomsttiteln »Bevillning av fast egendom samt av inkomst», höjts med samma belopp som ifrågavarande inkomsttitel eller 0.4 miljoner kronor. Samtliga nu angivna höjningar hava endast bokföringsmässig betydelse.

Den återstående delen av ökningen å reservationsanslagen, eller omkring 4.9 miljoner kronor, har till en betydande del föranletts därav, att numera å anslagen innestå avsevärt mindre reservationer än vad fallet varit under föregående statsregleringsperioder, varav följt, att anslagen i stor utsträckning måst upptagas med hela det belopp, vartill utgifterna beräknats.

Vad slutligen angår höjningen å de obetecknade anslagen, 7.7 miljoner kronor, reduceras denna till allenast 1.6 miljoner kronor, om man bortser från höjningen å de obetecknade anslagen till statsskuldens förräntning,

förslagsanslag ......

reservationsanslag

13.3 miljoner kronor 20.7 » »

7.7 » »

obetecknade anslag........

tillhopa 41.7 miljoner kronor.

Inkomsterna.

vilka anslag ökats med omkring 6.1 miljoner kronor. Till angivna ökning a 1.6 miljoner kronor hava bland andra anslagshöjningar bidragit de på grund av den förestående löneregleringen för universiteten och karolinska inedikokirurgiska institutet beräknade ökningarna av vederbörande avlöningsanslag.

Liksom för innevarande budgetår har man ej heller i statsregleringsförslaget för budgetåret 1925—1926 behövt räkna med något anslag till arbetslöshetens bekämpande.

Någon ändring i grunderna för tjänstemännens dyrtidstillägg har jag ansett icke böra nu ifrågasättas. Vid beräkningen av anslagen till dyrtidstillägg har jag utgått från en genomsnittlig index för levnadskostnadsökningen av 175, vilket är något högre än det tal, som legat till grund för riksdagens beräkningar av anslagen för innevarande budgetår. Denna uppräkning av dyrtidstilläggsanslagen motsvarar ungefär 2.6 miljoner kronor.

Jämväl beträffande det nu föreliggande statsregleringsförslaget gäller, att utgifterna måst i största möjliga utsträckning hållas tillbaka, även där ändamålen tett sig mycket behjärtansvärda. Liksom hittills har särskilt statens understödsverksamhet, avseende andra än egentliga statsändamål, fått starkt begränsas.

Såsom redan nämnts belöpa sig utgifterna för kapitalökning i det före- Inkomsterna. liggande statsregleringsförslaget till i runt tal 90 miljoner kronor. Härav äro 54.2 miljoner kronor avsedda att täckas av lånemedel, medan 35.8 miljoner kronor skulle bestridas av andra statsinkomster. Även beträffande den förevarande statsregleringen hava för budgetändamål kunnat disponeras vissa belopp av återbetalta kapitaltillgångar, ehuru dock icke i samma omfattning som för innevarande budgetår. Härigenom har upplåningen kunnat begränsas till nyssnämnda belopp, 54.2 miljoner kronor.

De egentliga statsinkomsterna äro i budgetförslaget upptagna med ett belopp av 512.1 miljoner kronor. Motsvarande siffror för de senaste årens riksstater och tilläggsstater, sammanställda med nyssnämnda siffra i det föreliggande riksstatsförslaget, utvisa följande:

19X9 1920 1921 1922 1923/24 1924/25 1925/26

Miljoner kronor ........ 476.0 528.8 608.1 581.4 478.5 472.1 512.1.

Under budgetåret 1925—1926 beräknas skatterna inbringa 499.5 miljoner kronor. Häri ingår inkomst- och förmögenhetsskatten — nu 135 miljoner kronor — med 142 miljoner kronor, varvid jag förutsätter, att skatten uttages med samma procenttal av grundbeloppet som under de senaste fyra åren. Stämpelmedlen äro upptagna till 40 miljoner kronor eller samma belopp som i innevarande års riksstat. Den nytillkomna inkomsttiteln »Automobilskattemedel» är uppförd med 15 miljoner kronor. Tullmedlen, som i den nu tilllämpade budgeten äro upptagna till 123.5 miljoner kronor, hava beräknats giva 135 miljoner kronor, däri inbegripen mertullen å arrak och rom. Sockerskatten är upptagen till 28 miljoner kronor mot 25 miljoner kronor för inne-

10 Inkomsterna.

varande budgetår. Tobaksskatten, omsättnings- och utskänkningsskatten å spritdrycker samt maltskatten hava beräknats till samma belopp som för närvarande eller respektive 50, 38 och 15 miljoner kronor. Brännvinstillverkningsskatt och rusdrycksförsäljningsmedel hava upptagits, den förra till 14.5 och de senare till 14 miljoner kronor.

Jag beräknar uppbörd i statens verksamhet till 10.5 miljoner kronor.

Inkomsttiteln »Diverse inkomster» har för nästkommande budgetår beräknats giva 2 miljoner kronor i nettoöverskott.

Inkomsterna av statens produktiva fonder beräknas uppgå till 106.3 miljoner kronor. Av följande, sammanställning framgå motsvarande siffror i de senaste årens riksstater:

1919 1920 1921 1922 1923/24 1924/25 1925/26

Miljoner kronor................ 58.9 93.5 69.6 57.9 116.1 113.i 106.3.

Sänkningen i förhållande till innevarande budgetår kommer i huvudsak på statens domäner, som beräknas giva ett överskott av allenast 9 miljoner kronor mot 13 miljoner kronor för 1924—1925, samt postverket, vars överskott upptages till 13 miljoner kronor mot 15 miljoner kronor i gällande riksstat. Även statens aktier hava beräknats giva en omkring 2.3 miljoner kronor lägre inkomst än som är beräknad för nu löpande budgetår. Detta har sin grund i den sänkning av utdelningen i aktiebolaget svenska tobaksmonopolet, som är en följd av 1924 års beslut angående avtal med monopolet.

Riksbanksvinsten har i budgetförslaget upptagits med samma belopp som för innevarande budgetår eller 14 miljoner kronor.

Jämväl i det nu föreliggande statsregleringsförslaget understiga de verkliga utgifterna vad som med en motsvarande terminologi skulle kunna benämnas »verkliga inkomster», d. v. s. egentliga statsinkomster, inkomster av statens produktiva fonder samt riksbanksvinsten. De verkliga utgifterna uppgå nämligen till 623.3 miljoner kronor, medan de verkliga inkomsterna belöpa sig till 632.4 miljoner kronor. Dessa inkomster räcka alltså utom till täckande uv löpande utgifter även till amortering av statsskulden. I detta sammanhang bör dock framhållas, att vissa återbetalta förlagsmedel, vilka å budgetförslaget upptagits bland i anspråk tagna kapitaltillgångar, delvis använts “till täckande av verkliga utgifter. Jag syftar härvid på ett från statens järnvägar återlevererat belopp å 11 miljoner kronor, på sin tid av riksdagen anvisat såsom anslag till ökat förlag att utgå av andra statsinkomster än lånemedel. Det statsfinansiella läget har ej medgivit, att hela detta belopp tagits i anspråk för bestridande av nya kapitalökningsutgifter utan att skattehöjning eller införande av nya skatter därigenom nödvändiggjorts. För kapitalökning hava använts i runt tal 6 miljoner kronor, medan återstoden tagits i anspråk för andra budgetutgifter. Några betänkligheter mot ett dylikt förfaringssätt har jag ansett icke böra möta, då anslagsändamålet numera bortfallit och medlen i fråga ursprungligen uppkommit av andra statsinkomster än lånemedel.

Inkomsterna.

11 Beräkningen av de särskilda inkomsttitlarna.

Då jag härefter övergår till beräkningen av de särskilda inkomsttitlarna i det föreliggande budgetförslaget, kan jag i stort sett ansluta mig till riksräkenskapsverkets förslagsberäkning, vilken jag finner vara präglad av nödig försiktighet. Endast på några punkter föreslår jag mindre ändringar i förhållande till vad riksräkenskapsverket beräknat. I de fall, där jag ej haft något att erinra mot vare sig beräkningen eller grunderna för densamma, finner jag något särskilt yttrande från min sida icke vara erforderligt.

Egentliga statsinkomster.

Under rubriken »Skatt på inkomst, förmögenhet och rörelse» återfinnes såsom den största posten inkovist- och förmögenhetsskatten. Riksräkenskapsverket har, med utgångspunkt från utfallet av innevarande års taxeringar, vilkas resultat numera är känt, beräknat slutsumman av denna skatt till 140.8 miljoner kronor. Hela detta belopp har angivits såsom skatt å inkomst och förmögenhet; B-skatten å aktiebolag m. fl. skulle enligt riksräkenskapsverkets uppfattning ej lämna någon behållen inkomst.

Beträffande beräkningen av inkomst- och förmögenhetsskatten i statsverkspropositionerna till 1923 och 1924 års riksdagar hade inom finansdepartementet tillämpats en metod, för vilken utförlig redogörelse meddelats i en bilaga till 1923 års statsverksproposition. Även innevarande år har beräkningen skett med användande av samma tillvägagångssätt. Resultatet framgår av de uppgifter, som lämnas i tabellerna A och B, vilka torde få fogas vid statsrådsprotokollet såsom bilaga I.

Tabell A' upptager utfallet av 1924 års taxeringar. Korrigering av den i fjolårets statsverksproposition intagna uppställningen beträffande dessa taxeringar har skett med hänsyn till de faktiskt erhållna taxeringsresultaten. Med utgångspunkt från tabell A har uppgjorts tabellen B, vilken angiver det beräknade resultatet av 1925 års taxeringar.

Vid utarbetande av tabellen B har så tillgått, att man vidtagit vissa höjningar och sänkningar av de i tabellen A förekommande detaljsiffror. Angående dessa förskjutningar må meddelas följande.

Inkomst av jordbruksfastighet har sänkts vad angår enskilda med 4 procent och beträffande aktiebolag m. fl. med 8 procent. Sänkningen har huvudsakligen motiverats med den nedgång, inkomsten av skogsbruk utan tvivel har att uppvisa för år 1924. I den för enskilda antagna nedsättningen har dock hänsyn jämväl tagits till inträffad minskning av inkomst från det egentliga jordbruket. Som bolagens inkomst av jordbruksfastighet väsentligen torde utgöras av inkomst av skogsbruk, har sänkningen för dessa beräknats så högt som till 8 procent.

Inkomsten av annan fastighet har däremot, med hänsyn till att inkomsten

12 Inkomsterna.

av hyresfastigheter under år 1924 i genomsnitt varit högre än under år

1923, ansetts kunna upptagas till ett något förhöjt belopp. För bolagen, vilkas inkomst av annan fastighet huvudsakligen utgöres av inkomst från i rörelse använd fastighet, har någon höjning av inkomst från annan fastighet icke beräknats. För enskilda har höjningen begränsats till 4.5 procent.

Vad beträffar inkomsten av kapital, har denna otvivelaktigt stigit under år

1924. Dels hava räntesatserna under nämnda år varit ej obetydligt högre än under närmast föregående år, vilket givit upphov till högre ränteinkomster, dels hava utdelningarna å aktier enligt verkställda undersökningar avsevärt höjts år 1924 i jämförelse med år 1923. Med anledning härav har beträffande enskilda räknats med en höjning av kapitalinkomsten om 15 miljoner kronor. För aktiebolag m. fl. har den i tabell A angivna siffran för kapitalinkomsten bibehållits oförändrad i tabell B, enär den allmänna ökningen av kapitalinkomsten beträffande dessa skattskyldiga torde motvägas av att vissa tillfälliga, vid 1924 års taxering upptagna kapitalinkomster komma att bortfalla.

I fråga om beloppet för inkomst av arbetsanställning m. m. har en relativt obetydlig höjning vidtagits. Lönesatserna torde visserligen under år 1924 i medeltal hava legat på ungefär samma höjd som under år 1923. Arbetslösheten har däremot under förstnämnda år varit mindre. Av än större betydelse är emellertid, att arbetskonflikterna under år 1924 varit få och mindre omfattande, medan föregående år karaktäriserats av stora och långvariga konflikter. Med hänsyn till anförda förhållanden torde den i tabell B förutsatta höjningen av den taxerade inkomsten av arbetsanställning m. m. med omkring 1 procent vara väl grundad.

Beträffande inkomst av rörelse eller yrke har beräknats en ökning av sammanlagt 15 miljoner kronor. Vid fastställandet av denna ökning har man utgått från att industri, handel och sjöfart ävensom privatbankerna i samband med den fortskridande stabiliseringen skola uppvisa någon förbättring. Vad särskilt angår industrien, torde de i regel stegrade produktionssiffrorna tyda på att 1924 års vinstresultat förbättrats eller åtminstone bibehållits vid samma nivå som för år 1923. Beträffande flera stora industrigrenar torde detta i avsevärd utsträckning vara att hänföra till förut angivna omständighet, att år 1924 i motsats till närmast föregående år haft att uppvisa endast få och mindre omfattande arbetskonflikter. För handelns vidkommande tyder den stegrade importen och exporten på ökad omsättning. Privatbankerna torde likaledes hava under året avsevärt stärkt sin ställning. Av hela den uppskattade ökningen av nu ifrågavarande inkomstkälla hava 8.5 miljoner kronor hänförts till enskilda skattskyldiga och 6.5 miljoner kronor till aktiebolag m. fl.

Sammanställas nu de omnämnda höjningarna och minskningarna, kan alltså mot den vidtagna sänkningen av inkomst av jordbruksfastighet om 18 miljoner kronor ställas en höjning av inkomsten av övriga inkomstkällor om sammanlagt 66 miljoner kronor. Såsom slutresultat har härur framgått en nettoökning av 48 miljoner kronor.

Inkomsterna.

13 Vad härefter beträffar avdragsposterna, har beloppet för sådana avdrag, som omförinälas i 11 §2 mom. 4:o bevillningsförordningen — d. v. s. för ränta å gäld, förlust å viss inkomstkälla, periodiskt understöd, försäkringspremier m. m. — bibehållits ungefär oförändrat. I fråga om avdragen för kommunalutskylder har sänkning vidtagits med 43 miljoner kronor, vilken sänkning beräknats med ledning av de sammanlagda, till betalning förfallna kommunalutskylderna respektive år. Övriga vid bevillningstaxeringen ej åtnjutna avdrag, d. v. s. för värdeminskning å byggnader, vissa förluster m. m., hava sänkts med 5 miljoner kronor. Såväl sistnämnda avdrag som avdragen för kommunalutskylder hava i tabell B fördelats på enskilda och aktiebolag i samma proportion som motsvarande avdrag i tabell A.

Slutligen har sextiondedelen av den taxerade förmögenheten i beräkningen bibehållits oförändrad vid det belopp, som antagits för 1924 års taxering.

Det till inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet skulle enligt förestående beräkningar bliva för enskilda 4,379 miljoner kronor samt för aktiebolag 417 miljoner kronor eller tillsammans 4,796 miljoner kronor. Från det nu angivna beloppet för enskilda skattskyldiga avgå orts- och familjeavdrag, vilka upptagits med samma belopp som beträffande 1924 års taxering.

Den nu verkställda beräkningen avviker endast i ringa mån från riksräkenskapsverkets. Såsom närmare framgår av efterföljande sammanställning, har i finansdepartementets beräkning den sammanlagda uppskattade inkomsten upptagits till ett belopp, som med 11 miljoner kronor understiger riksräkenskapsverkets motsvarande siffra. Samtidigt hava avdragsposterna i finansdepartementets beräkning upptagits till 7 miljoner kronor högre belopp än enligt riksräkenskapsverkets kalkyl. Sextiondedelen av den taxerade förmögenheten har i båda beräkningarna upptagits till samma belopp. Såsom resultat av angivna skillnader framgår, att de beskattningsbara beloppen enligt finansdepartementets beräkning understiga de av riksräkenskapsverket antagna siffrorna med 18 miljoner kronor. Hava sålunda de båda beräkningarna i fråga om totalsumman av de beskattningsbara beloppen givit nära sammanfallande resultat, skilja de sig däremot beträffande denna summas fördelning på enskilda och aktiebolag, i det att enligt finansdepartementets beräkning en större andel hänföres till aktiebolagen än enligt riksräkenskapsverkets uppskattning.

14 Inkomsterna.

Riksräken- Finansdeskapsverkets partementets

beräkning beräkning Milj. kr. Milj. kr.

Inkomst av fast egendom ................................................ 610 575

» » kapital....................................... 378 400

» » arbetsanställning m. m............................ 3,300 3,300

. » » rörelse eller yrke eller eljest .................... 843 845

Summa uppskattad inkomst 5,131 5,120

Avdrag ................................................................................ 552 564

Återstod 4,57.9 4,556

7,jo av den taxerade förmögenheten................................ 240 240

Till inkomst- och förmögenhetsskatt taxerat belopp ... 4,819 4,796

Utnyttjade orts- och familjeavdrag ................................ 2,640 2,635

Beskattningsbart belopp............................................... 2,179 2,161

Därav:

a) Enskilda skattskyldiga............................................... 1,768 1,744

b) Aktiebolag m. fl............................................................. 411 417

Medelskatteprocenten har år 1924 för enskilda skattskyldiga uppgått till 6.34 procent och för aktiebolag m. fl. till 9.6 6 procent. Med den obetydliga ändring, som beräknats i avseende å de taxerade beloppen, har det ansetts riktigt att även för 1925 års taxering antaga, att skatten skall i medeltal utgå efter samma procenttal. Såsom uträknad inkomst- och förmögenhetsskatt (exkl. B-skatt) skulle härigenom framgå ett sammanlagt belopp om 150.9 miljoner kronor.

Av den uträknade inkomst- och förmögenhetsskatten (exkl. B-skatt) beräknas inflyta 93.5 5 procent, d. v. s. samma procenttal som riksräkenskapsverket med ledning av räkenskaperna för budgetåret 1923—1924 fram räkna t Enligt detta antagande skulle alltså 141.2 miljoner kronor komma att inflyta.

Den uträknade B-skatten å aktiebolag in. fl. har enligt finansdepartementets uppskattning upptagits till 3.o miljoner kronor, vilket innebär en nedsättning i förhållande till 1924 års taxering med omkring 12 procent. För beräknande av den behållna inkomsten av ifrågavarande skatt under budgetåret 1925—1926 saknas säkra hållpunkter. Med hänsyn till att restitutionerna av denna skatt äro i hastig tillväxt, har riksräkenskapsverket — såsom tidigare angivits — för sin del icke ansett sig kunna för nämnda budgetår påräkna någon behållen inkomst. Enligt min mening bör dock B-skatten kunna utan åsidosättande av tillbörlig försiktighet för nästkommande budgetår upptagas till l.o miljon kronor.

I enlighet med de nu angivna beräkningsgrunderna torde efter vederbörlig avrundning inkomst- och förmögenhetsskatten i riksstaten för nästkommande budgetår böra upptagas till 141 miljoner kronor av skatt å inkomst och

Fn koin sten) a.

förmögenhet och till 1 miljon kronor av B-skatt å aktiebolag m. fl. eller sammanlagt till 142 miljoner kronor. Härvid har jag, såsom tidigare antytts, utgått från att någon sänkning av det procenttal av grundbeloppet, med vilket skatten skall uttagas, icke kan äga rum utan att nämnda procenttal fortfarande hör beräknas till det senast fastställda eller 175.

Bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter hava från och

med år 1919 influtit med följande belopp, nämligen:

år 1919 ............................................................................................ kronor 283,240

» 1920 ........................................................................................... » 392,534

» 1921 ............................................................................................ » 374,520

» 1922 ............................................................................................ » 358,501

första halvåret 1923 ............................................ * 247,054

budgetåret 1923 —1924 .................................................................... * 487,820.

Riksräkenskapsverket har, med hänsyn till att nettoinkomsten å titeln under månaderna juli—oktober 1924 uppgått till 177,413 kronor, ansett sig böra föreslå höjning av det i riksstaten för innevarande budgetår upptagna beloppet, 350,000 kronor, till 500,000 kronor. I betraktande av under de senare åren fortgående stegring av behållna inkomsten å ifrågavarande titel har ock jag funnit en höjning av det i riksstaten upptagna beloppet böra äga rum. Emellertid har jag ansett de hittills för helt budgetår kända nettoinkomsterna icke giva anledning att beräkna högre belopp än 450,000 kronor.

Härefter ber jag att få anmäla frågan om upptagande å riksstaten av en ny inkomsttitel, nämligen automobilskattemedel. Under denna benämning sammanfattas för närvarande inkomster enligt följande huvudsakliga bestämmelser, nämligen:

Au tom obilskatt (Sv. ffs. 1922 : 260, 1923: 74, 1924 : 128) utgår, för helt kalenderår räknat, med följande belopp:

a) för motorcykel utan bi vagn med femton kronor;

b) för motorcykel med bivagn med tjugufem kronor;

c) för annan automobil, med ringar av mjuk kautschuk, med åtta kronor för varje påbörjat tal av etthundra kilogram av automobilens egen vikt vid användning av tyngsta till automobilen hörande karosseri; samt

d) för annan automobil, med ringar av annat ämne än mjuk kautschuk, med femtio kronor för varje påbörjat tal av etthundra kilogram av automobilens egen vikt vid användning av tyngsta till automobilen hörande karosseri.

Särskild skatt å automobilgummiringar (Sv. ffs. 1922: 261,1923 : 73) utgår med en krona 50 öre för varje helt kilogram av ringens vikt.

Skatt å automobil, som för tillfälligt brukande i riket från utlandet införts, (Sv. ffs. 1923: 11, 1924: 264) utgör, för varje påbörjad dag,

a) beträffande motorcykel 25 öre;

16 Inkomsterna.

b) beträffande lastautomobil med ringar av mjuk kautschuk, som icke äro massiva, tre kronor;

c) beträffande lastautomobil med massiva ringar av mjuk kautschuk fem kronor;

d) beträffande lastautomobil med ringar av annat ämne än mjuk kautschuk åtta kronor; samt

e) beträffande annan automobil en krona.

Särskild skatt å bensin och'motorsprit skall erläggas med 5 öre för liter jämlikt förordningen den 23 maj 1924 (nr 126), som, i vad densamma avser särskild skatt å bensin, tillämpats från och med den 1 juni 1924, men, i vad den avser särskild skatt å motorsprit, träder i kraft först den 1 juli 1929.

De jämlikt nu anförda bestämmelser influtna medlen bokföras hos statskontoret såsom diverse medel och tillfalla rikets städer för att användas för dessas gatu- och väghållning samt landsbygden för att användas företrädesvis till förbättring och underhåll av för den allmänna samfärdseln särskilt betydelsefulla vägar och broar, allt enligt de fördelningsgrunder, som innefattas i förordningen den 20 juni 1924 (nr 258).

I samband med anmälan av sitt beslut om sistnämnda förordning, som trädde i stället för den tidigare i ämnet gällande förordningen av den 2 juni 1922 (nr 262), anhöll 1924 års riksdag i skrivelse den 10 juni 1924 (nr 326), att Kungl. Maj:t måtte verkställa utredning rörande automobilskattemedlens uppförande å riksstaten samt för riksdagen framlägga det förslag i ämnet, vartill utredningen kunde giva anledning, över riksdagens berörda skrivelse hava riksräkenskapsverket, statskontoret samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avgivit infordrade utlåtanden. Härvid bär riksräkenskapsverket hemställt, att i förslaget till riksstat för budgetåret 1925— 1926 måtte uppföras dels å inkomstsidan under rubriken »A. Egentliga statsinkomster. I. Skatter» en ny titel: »5. Automobilskattemedel», dels å utgiftssidan under sjätte huvudtiteln och rubriken »Väg- och vattenbyggnadsväsendet» tvenne nya titlar: »Gatu- och väghållning i rikets städer, reservationsanslag, att av automobilskattemedel direkt utgå» och »Förbättring och underhåll av för den allmänna samfärdseln särskilt betydelsefulla vägar och broar, m. m., reservationsanslag, att av automobilskattemedel direkt utgå». Detta förslag har biträtts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ävensom, ehuru med viss tvekan, av statskontoret.

I sin inkomstberäkning för budgetåret 1925—1926 har nu riksräkenskapsverket, i överensstämmelse med den i förberörda utlåtande gjorda hemställan, å inkomstsidan uppfört automobilskattemedel och beräknat inkomsten för nämnda budgetår å denna titel till 15,000,000 kronor.

För egen del biträder jag riksräkenskapsverkets och väg- och vattenbyggnadsstyrelsens mening, att automobilskattemedlen och de med dem sammanhörande utgiftsanslagen böra uppföras å riksstaten. Statskontorets uttalade tveksamhet i detta spörsmål synes i sak vara föranledd av de konsekvenser,

Inkomsterna.

som åtgärden kunde medföra i avseende å vissa andra statsmedel. Såsom jag senare kommer att anmäla, har jag emellertid igångsatt en undersökning i syfte att klarlägga, i vad mån vissa uppbördsmedel i statens verksamhet, vilka nu tillföras vederbörande utgiftsanslag, böra uppföras i budgeten som självständiga inkomsttitlar. Det finnes då anledning att till prövning upptaga jämväl frågan om den budgetära behandlingen av de medel, som statskontoret ansett kunna ur förevarande synpunkter jämföras med automobilskattemedlen.

Beträffande de mot den nya inkomsttiteln svarande utgiftsanslagen kommer chefen för kommunikationsdepartementet att senare i dag framlägga förslag. Till dessa anslag skall givetvis överföras den behållning å automobilskattemedlen, som må förefinnas vid ingången av budgetåret 1925—1926.

För vinnande av förenklad handläggning av de till förvaltningen av automobilskattemedel hörande ärendena synas dessa böra, på sätt vederbörande ämbetsverk förordat, överflyttas från statskontoret till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Mot riksräkenskapsverkets beräkning av automobilskattemedlens avkastning för budgetåret 1925—1926 har jag ingen erinran att göra. I mitt förslag till riksstat har titeln ifråga uppförts närmast efter skatterna på inkomst, förmögenhet och rörelse.

Tullmedlen äro i riksstaten för innevarande budgetår upptagna till 123.5 miljoner kronor. Under månaderna december 1923—november 1924 har beloppet av influtna tullmedel uppgått till ej mindre än närmare 147 miljoner kronor. Det må dock beaktas, att efter den vid 1924 års riksdag beslutade omläggningen av tobaksbeskattningen från och med den 1 juli 1924 gäller tullfrihet för tobak och tobaksvaror, och att de förutvarande tullavgifterna — utom i vissa obetydliga undantagsfall — överförts till tobaksskatt. Den härigenom förorsakade minskningen i tullinkomsten har beräknats till 6 miljoner kronor för år. Emellertid torde det kunna förväntas, att tullmedlen för innevarande budgetår i verkligheten komma att inflyta med ett icke obetydligt högre belopp än det i riksstaten upptagna. För budgetåret 1925—1926 har generaltullstyrelsen beräknat den inflytande tulluppbörden till omkring 135 miljoner kronor under förutsättning av normal import och oförändrade tullsatser. Riksräkenskapsverket har anslutit sig till denna beräkning men därjämte, på anförda skäl, föreslagit, att den år 1920 beslutade mertullen å arrak och rom — av generaltullstyrelsen för budgetåret 1925— 1926 beräknad till 700,000 kronor — skulle upptagas såsom särskild inkomsttitel bland rusdrycksmedelstitlarna. I sitt förslag till inkomstberäkning bar riksräkenskapsverket alltså upptagit tullmedlen med 134.3 miljoner kronor.

Beräkningen av förevarande inkomsttitel är givetvis synnerligen vansklig, helst densamma omedelbart röner inflytande av växlingarna i de ekonomiska konjunkturerna. Med beaktande av de allmänna synpunkter å den sannolika ekonomiska utvecklingen, som jag framlagt i finansplanen för ifrågavarande Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 2

18 Inkomsterna.

statsregleringsperiod, har jag likväl funnit den av generaltullstyrelsen och riksräkenskapsverket gjorda beräkningen av det belopp i tullmedel, som kan förväntas inflyta under budgetperioden, vara präglad av nödig försiktighet.

I samband med den av mig förut omförmälda frågan om ordnandet av avsättningarna till statsverkets fond av rusdrycksmedel har jag för avsikt föreslå, att mertullen å arralt och rom icke vidare skall bidraga till rusdrycksmedelsfonden. Vid ett bifall till detta förslag finnes ingen anledning att upptaga mertullen såsom särskild inkomsttitel. I mitt förslag till riksstat har jag förty uppfört tullmedlen med ett belopp av 135 miljoner kronor.

Brännvinstillverkning sskatten är i riksstaten för innevarande budgetår uppförd med 14 miljoner kronor. För budgetåret 1923—1924 har skatten givit en behållen inkomst å 14,461,210 kronor 50 öre. I en inom kontrollstyrelsen utarbetad promemoria, som överlämnats till riksräkenskapsverket, har framhållits, att några sådana förhållanden icke kunde väntas inträda, varigenom väsentlig förändring med avseende å behållningen av brännvinstillverkningsskatten skulle uppkomma för budgetåret 1925—1926. Kontrollstyrelsen har föreslagit, att inkomsttiteln skulle upptagas till ett belopp av 14.5 miljoner kronor. Kiksräkenskapsverket har ansett sig dock böra stanna vid 14.4 miljoner kronor.

I enlighet med vad kontrollstyrelsen föreslagit, anser jag, att förevarande inkomsttitel bör upptagas i riksstatsförslaget med ett till 14.5 miljoner kronor avrundat belopp.

Rusdrycksförsäljningsmedlen äro i riksstaten för innevarande budgetår upptagna till ett belopp av 15 miljoner kronor. Statsverkets behållna inkomst av samma medel under budgetåret 1923—1924 uppgick till 14.5 miljoner kronor. I en från kontrollstyrelsen till riksräkenskapsverket avgiven promemoria har styrelsen beräknat, att rusdrycksförsäljningsmedlen under budgetåret 1925—1926 skulle inflyta med 13 miljoner kronor, varemot riksräkenskapsverket i sin föreliggande förslagsberäkning ansett, att den påräkneliga inkomsten icke behövde sättas lägre än till 13.5 miljoner kronor. I en till mig numera inkommen, den 16 december 1924 dagtecknad promemoria har chefen för kontrollstyrelsen meddelat, att enligt kontrollstyrelsen tillhandakomna uppgifter rörande rusdrycksförsäljningsbolagens beräknade nettovinst av 1924 års rörelse, denna vinst skulle komma att uppgå till i runt tal 15.3 miljoner kronor. Enär, såvitt då kunde bedömas, under innevarande försäljningsår sådana förhållanden icke komme att inträffa, att rusdrycksförsäljningsbolagens ekonomiska avkastning i väsentligare grad skulle påverkas, syntes det av kontrollstyrelsen tidigare beräknade beloppet av under budgetåret 1925—1926 inflytande rusdrycksförsäljningsmedel kunna höjas med 1 miljon kronor till 14 miljoner kronor.

I enlighet med den i sistberörda promemoria angivna beräkningen till-

Inkomsterna. 19

styrker jag, att rusdrycksförsäljningsmedlen i riksstatsförslaget upptagas med 14 miljoner kronor.

I enlighet med vad jag nu tillstyrkt skulle skatteinkomsterna komma att i riksstaten för budgetåret 1925—1926 upptagas sålunda:

Mantalspenningar................................................................................... 950,000

Prästerskapets till statsverket indragna tionde................................ 2,648,700

Skatt på inkomst, förmögenhet och rörelse:

Inkomst- och förmögenhetsskatt, bevillning:

Skatt å inkomst och förmögenhet... 141,000,000

B-skatt å aktiebolag m. fl................. 1,000,000 142,000,000

Bevillning av fast egendom samt av inkomst, bevillning ....................................................................

Bevillningsavgifter för särskilda förmåner och

rättigheter, bevillning ............................................

Stämpelmedel, bevillning ........................................

Lastpenningar, bevillning ........................................

3,400,000

450.000 40,000,000

600.000 186,450,000

Automohilskattemedel, bevillning .................................................... 15,000,000

Tullar och acciser:

Tullmedel, bevillning ............................................... 135,000,000

Sockerskatt, bevillning................................................ 28,000,000

Tobaksskatt, bevillning ............................................ 50,000,000

Brännvinstillverkningsskatt, bevillning ................ 14,500,000

Rusdrycksförsäljningsmedel, bevillning ................ 14,000,000

Omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker,

bevillning ............................................................... 38,000,000

Maltskatt, bevillning ................................................ 15,000,000 294,500,000

Summa kronor 499,548,700.

Beträffande inkomsttitlarna under rubriken uppbörd i statens verksamhet har riksräkenskapsverket förnyat sin år 1923 i samband med beräkningen av inkomsterna för innevarande budgetår gjorda framställning om uppförande i riksstaten av viss uppbörd, som hittills beräknats skola direkt tillföras motsvarande anslagstitlar. I detta hänseende har riksräkenskapsverket i sin förslagstabell över statsverkets inkomster bland titlarna för uppbörd i statens verksamhet upptagit följande inkomster till angivna belopp:

Hospitalspatientavgifter.......................................................................... 4,600,000

Indrivna försäkringsavgifter enligt olycksfallsförsäkringslagen .... 550,000

Bidrag till kostnader för pensionstillägg och understöd.................... 8,500,000

Indragna provisioner ................................................................................ 350,000

Kontrollkostnadsbidrag och nederlagsavgifter ................................... 100,000

Registreringsavgifter vid anmälan till förenings-, försäkrings- och handelsregistren .................................................................................... 70,000.

20 Inkomsterna.

I princip är jag ense med riksräkenskapsverket därom, att riksstaten kan behöva undergå komplettering så till vida, att vissa inkomstmedel, som nu ej komma till synes å riksstaten, skola bliva särskilt upptagna å densamma. Jag har också inom finansdepartementet igångsatt en undersökning i syfte att vinna en allmän överblick över de medel, som med tilllämpning av de utav riksräkenskapsverket i detta ämne framförda synpunkterna eller av annan anledning böra kunna komma i fråga vid en dylik reform. Emellertid vill jag betona, att det icke bör ifrågakomma att uppföra såsom särskilda inkomsttitlar uppbördsmedel, som äro alltför obetydliga. Det kan jämväl eljest i vissa fall föreligga ett praktiskt intresse, att uppbördsmedel behållas för anslagsändamålen. Dessa och andra hithörande frågor bliva föremål för bedömande vid den omförmälda utredningen. Jag har sålunda ej nu ansett mig böra till närmare övervägande upptaga de av riksräkenskapsverket framförda förslagen i avseende å uppförandet av vissa uppbördsmedel å riksstaten för budgetåret 1925—1926.

Vissa poster under förevarande rubrik korrespondera fullt med utgiftsanslag och skola förty upptagas till samma belopp som motsvarande anslag. Härav föranledas ändringar i förhållande till riksräkenskapsverkets beräkningar beträffande följande inkomstposter: inkomst av myntning och justering, bidrag till bankinspektionen, bidrag till fondinspektionen, avgifter för granskning av biografbilder, inkomster av statens lagerhus och fryshus, inkomster av statens centrala frökontrollanstalt, patent- och varumärkes- samt registreringsavgifter ävensom bidrag till försäkringsinspektionen.

Vid anmälan av behovet av anslag för byggnader och reparationer för budgetåret 1925—1926 har byggnadsstyrelsen föreslagit, att hyresmedlen från de under styrelsens vård stående egendomarna från och med den 1 juli 1925 av styrelsen skulle redovisas under inkomsttiteln »Diverse inkomster». I avgivet utlåtande har emellertid riksräkenskapsverket ifrågasatt, att inkomsterna borde upptagas såsom en särskild inkomsttitel »Hyresmedel från de under byggnadsstyrelsens vård stående egendomarna» och i riksstaten upptagas under rubriken »Uppbörd i statens verksamhet». Chefen för kommunikationsdepartementet kommer att vid anmälan av frågan om berörda anslag närmare redogöra för detta spörsmål. I förevarande sammanhang har jag allenast att anmäla, att jag, på sätt riksräkenskapsverket föreslagit, under rubriken »Uppbörd i statens verksamhet» såsom en särskild inkomsttitel beräknar hyresmedel från under byggnadsstyrelsens vård stående egendomar till ett belopp av 410,000 kronor.

Vid avgivande av utlåtande i fråga om anslag till statens reproduktionsanstalt har riksräkenskapsverket, på sätt chefen för jordbruksdepartementet kommer att anmäla, berört reproduktionsanstaltens ställning i budgettekniskt hänseende i allmänhet och därvid för sin del förordat, att anstalten skulle omläggas till ett affärsdrivande verk, i samband varmed för anstalten borde uppläggas — förutom eget konto i rikshuvudboken — en särskild fond, benämnd: Fonden för statens reproduktionsanstalt. I överensstämmelse med

Inkomsterna.

detta förslag har riksräkenskapsverket nu i sin beräkning av statsverkets inkomster för budgetåret 1925—1926 behandlat förevarande inkomsttitel under rubriken »Inkomster av statens produktiva fonder. I. Statens affärsverksamhet»; överskottet har därvid beräknats till 14,000 kronor. Vad angår det av riksräkenskapsverket sålunda väckta spörsmålet rörande omläggning av reproduktionsanstaltens budgettekniska ställning, så att anstalten inordnades bland statens affärsdrivande verk, synas mig onekligen vissa skäl tala för en sådan anordning. Jag har i ärendet samrått med chefen för jordbruksdepartementet, och synes mig förslaget förtjäna att göras till föremål för ingående utredning, varefter frågan torde kunna underställas 1926 års riksdag. För budgetåret 1925—1926 böra inkomster av statens reproduktionsanstalt alltså fortfarande upptagas under rubriken »Uppbörd i statens verksamhet» med det sammanlagda belopp om 223,100 kronor, vartill motsvarande utgiftsanslag komma att äskas.

Av chefen för handelsdepartementet kommer förslag att för Kungl. Maj:t framläggas om äskande av anslag å riksstaten för budgetåret 1925—1926 till bestridande av drift- och underhållskostnader för statens isbrytarfartyg till ett belopp av 140,000 kronor. Till täckande av berörda kostnader har en särskild avgift av sjöfarten ansetts böra upptagas. Ehuru det i frågans nuvarande läge icke är möjligt att avgöra, huruvida för sådant ändamål en höjning av fyr- och båkavgiften kan komma att vidtagas eller en särskild isbrytaravgift påläggas, har jag likväl, för att förslaget till riksstat för budgetåret 1925—1926 skall bliva så rättvisande som möjligt, ansett lämpligt att tillsvidare i sagda förslag upptaga inkomsttiteln fyr- och båkmedel till ett belopp, som med 140,000 kronor överstiger den summa, varmed nämnda inkomsttitel — oavsett avgiften för statsisbrytarens •drift och underhåll — skulle upptagas. Då riksräkenskapsverket beräknat inkomsttiteln ifråga till 2.5 miljoner kronor, emot vilken beräkning jag ej har någon erinran, torde fyr- och båkmedlen i riksstatsförslaget uppföras med 2,640,000 kronor.

Inkomsttitlarna under uppbörd i statens verksamhet skulle i enlighet med det nu anförda i riksstaten upptagas sålunda:

Vattendomstolsavgifter............................................................................ 40,000

Bidrag till försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten ............ 525,000

Avgifter för registrering av automobiler ........................................ 500,000

Hyresmedel från under byggnadsstyrelsens vård stående egendomar ................................................................................................... 410,000

Inkomst av myntning och justering.................................................... 639,000

Bidrag till bankinspektionen 109,500

Bidrag till fondinspektionen ................................................................ 66,500

Bidrag för tillsyn över sparbankerna ................................................ 55,000

Kontrollstämpelmedel ........................................................................... 440,000

Avgifter för kontroll å handeln med skattefri sprit .................... 30,000

22 Inkomsterna.

Terminsavgifter från läroverken ........................................................ 850,000

Avgifter för granskning ^av biograf bilder ........................................ 76,500

Inkomster av statens lagerhus och fryshus .................................... 90,000

Inkomster av statens centrala frökontrollanstalt ............................ 88,500

Inkomster av statens reproduktionsanstalt........................................ 223,100

Fyr- och båkmedel ................................................................................ 2,640,000

Lotspenningar............................................................................................ 2,300,000

Patent- och varumärkes- samt registreringsavgifter....................... 1,061,000

Bidrag till försäkringsinspektionen .................................................. 143,300

Inkomster av statens provningsanstalt................................................ 250,000

Summa kronor 10,537,400.

Av de egentliga statsinkomsterna återstår härefter endast titeln diverse inkomster. Riksräkenskapsverket har i sin beräkning av riksstatsinkomsterna för budgetåret 1925—1926 beräknat en nettouppbörd å ifrågavarande inkomsttitel för nämnda budgetår av i runt tal 4.8 miljoner kronor, under förutsättning att icke några restitutioner skulle påföras titeln. Emellertid åvila, såsom ock riksräkenskapsverket framhållit, sagda inkomsttitel restitutioner å äldre inkomsttitlar, vilka icke längre finnas uppförda i riksstaten, framför allt restitutioner av krigskonjunkturskatt. Riksräkenskapsverket har uppskattat dessa restitutioner för budgetåret 1925—1926 till icke mindre än 6.3 miljoner kronor, vadan alltså å inkomsttiteln skulle för nämnda budgetår uppstå en brist av 1.5 miljoner kronor. Enligt av riksdagen i sådant avseende lämnat medgivande skulle berörda brist komma att belasta förslagsanslaget till oförutsedda utgifter. Riksräkenskapsverket har dock ansett, att man med hänsyn till titeln »Diverse inkomster» tillflytande andel i aktiebolaget Vin- och spritcentralens vinst kan utgå ifrån, att i varje fall' någon starkare belastning av omförmälda förslagsanslag med utgifter för restitutioner icke skall behöva ifrågakomma. Inkomsttiteln »Diverse inkomster» har ämbetsverket emellertid ansett på nu anförda skäl böra i riksstaten för budgetåret 1925—1926 upptagas utan något belopp.

Vid beräkningen av förut nämnda nettouppbördsbelopp å diverse inkomsttiteln av 4.8 miljoner kronor har riksräkenskapsverket räknat med, att titeln ifråga skulle, såsom skett i riksstaten för nu löpande budgetår, tillföras vissa i riksgäldskontoret innestående behållningar av kristidskommissionernas medel; och har det belopp, som av dylika medel skulle komma att under budgetåret 1925—1926 tillföras inkomsttiteln, av riksräkenskapsverket uppskattats till i runt tal 2 miljoner kronor. En inom finansdepartementet verkställd undersökning har ock givit vid handen, att för budgetändamål skulle av de hos riksgäldskontoret innestående behållningarna för nedannämnda kommissioner kunna under budgetåret 1925—1926 disponeras följande belopp, nämligen:

Inkomsterna.

från statens krigsförsäkringskommission................................ kronor 115,000

» folkhushållningskommissionen ........................................ » 1,590,000

» handelskommissionen ........................................................ » 255,000

eller tillhopa kronor 1,960,000.

Vidare ingå i merberörda nettouppbördsbelopp i riksgäldskontoret inflytande intressemedel och kursvinster till ett beräknat belopp av 673,000 kronor. I sin den 27 november 1924 avgivna beräkning av de riksstatsinkomster, vilka kunna antagas komma att inflyta i riksgäldskontoret under budgetåret 1925—1926, hava emellertid fullmäktige i riksgäldskontoret upptagit den diverse inkomsttiteln tillkommande uppbörden av intressemedel, kursvinster in. m. till 884,000 kronor, vadan alltså utöver vad riksräkenskapsverket beräknat skulle komma att tillföras inkomsttiteln i fråga 211,000 kronor.

Ytterligare inkomster torde emellertid kunna antagas komma att under budgetåret 1925—1926 tillgodoföras sagda titel. Enligt uppgift från aktiebolaget Vin- och spritcentralen lärer nämligen under nämnda budgetår komma att av omförmälda bolags vinst tillföras titeln omkring 2 miljoner kronor, d. v. s. minst 500,000 kronor mer än vad riksräkenskapsverket synes hava beräknat. Vidare är att märka, att, i enlighet med vad jag nyss uttalat i fråga om upptagandet i riksstaten för budgetåret 1925—1926 av vissa uppbördsmedel, någon särskild inkomsttitel icke nu skall uppföras för till statsverket indragna provisionsandelar för debitering och uppbörd av landstingsskatt m. in. ävensom statsverket i övrigt tillkommande provisionsandelar av medel, vilka debiteras och uppbäras i samband med kronouppbörden; nämnda indragna provisionsandelar, vilka av riksräkenskapsverket uppskattats till 350,000 kronor, komma alltså att i budgeten för nämnda period upptagas bland diverse inkomster. Utöver berörda provisionsandelar komma dessutom i händelse av bifall till det förslag till definitiv lönereglering för länsstyrelserna, som torde komma att föreläggas riksdagen, att i indragna sportler tillföras nämnda inkomsttitel ytterligare omkring 500,000 kronor.

Härjämte torde, såsom tillförene och senast i tilläggsstaten för år 1922 ägt rum, kunna såsom bidrag till finansieringen av riksstaten för budgetåret 1925—1926 tillföras inkomsttiteln diverse inkomster viss del av behållningen å den av statskontoret redovisade diversemedelstiteln »Hästförsäljningsmedel», och vill jag efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet föreslå, att för sådant ändamål måtte få från nämnda diversemedelstitel till »Diverse inkomster» överföras ett belopp av 200,000 kronor.

Slutligen vill jag framhålla, att, då riksräkenskapsverket vid beräkningen av skatterestitutioner å ifrågavarande inkomsttitel tagit till utgångspunkt utgifterna för restitutioner under juli—oktober månader 1924, ett sådant beräkningssätt synes giva ett väl högt resultat, särskilt med hänsyn till den successivt skeende minskningen i utbetalningarna av restituerade krigskonjunkturskattemedel. Det av riksräkenskapsverket beräknade restitutionsbeloppet torde på grund härav enligt min mening kunna nedsättas.

24 Inkomsterna.

Med hänsyn härtill och på grund av vad jag nyss anfört i fråga om de inkomster, vilka kunna påräknas såsom diverse inkomster för budgetåret 1925—1926, tvekar jag icke att beräkna inkomsten å berörda titel för nämnda budgetår till 2 miljoner kronor. Härav följer ock, att några skatterestitutioner icke beräknas komma att drabba anslaget till oförutsedda utgifter under budgetåret 1925—1926.

För avrundande av de i riksstaten för nämnda budgetår upptagna inkomsternas slutsumma torde emellertid ifrågavarande inkomstbelopp böra minskas med 12 kronor till 1,999,988 kronor, med vilket belopp jag föreslår att inkomsttiteln »Diverse inkomster» uppföres i sagda riksstat.

Statens produktiva fonder.

Postverkets överskott har i riksstaten för innevarande budgetår beräknats till 15 miljoner kronor. Numera räknar emellertid generalpoststyrelsen med att poströrelsen under år 1924 kommer att lämna ett nettoöverskott av allenast 13.4 miljoner kronor. Beträffande år 1925 har styrelsen, under antagande att frankoteckensuppbörden skulle undergå en ökning i förhållande till år 1924 med 3 procent och under förutsättning av oförändrade postavgifter, ansett sig böra kalkylera med ett överskott av 13 miljoner kronor. Detta överskott skulle, enligt nu gällande inlevereringsbestämmelser, komma budgeten till godo under statsregleringgperioden 1925—1926.

Frankoteckensuppbörden, som utgör huvudparten av postverkets inkomster och som mest röner inverkan av konjunkturväxlingarna, har år 1923 visat en stegring i jämförelse med år 1922 av omkring 6 procent, under det att ökningen från år 1923 till år 1924 av generalpoststyrelsen icke beräknats högre än till 3 procent, allt med bortseende från verkningarna av företagna portoändringar. Styrelsen har meddelat, att uppbörden under de sista åren hållit sig vid och över kurvan för 4 procent kontinuerlig ökning. I anslutning härtill har styrelsen yttrat, att man måhända på grund av angivna förhållande borde kalkylera med en motsvarande ökning för år 1925. Emellertid har styrelsen, under hänvisning till rådande osäkra förhållanden på det ekonomiska området, ansett sig icke böra räkna med större ökning än den för år 1924 i förhållande till år 1923 uppskattade eller 3 procent.

Generalpoststyrelsens beräkningar av driftresultatet för år 1925 äro gjorda under förutsättning, att nu utgående postavgifter skola bliva gällande jämväl under hela nämnda år. I fråga om de inrikes postavgifterna har emellertid styrelsen ansett det böra tagas under övervägande, huruvida icke en sänkning av paketportot nu borde vidtagas. Styrelsen har erinrat, att, medan så gott som alla postavgifter numera nedsatts, paketportot fortfarande utgår med de belopp, vartill det bestämts genom beslut vid 1920 års riksdag och

Inkomsterna.

som innebär en höjning av mellan 86 och 166 procent, medan brevportot företer en höjning av allenast 50 procent, allt i jämförelse med avgifterna före världskriget. På anförda skäl har styrelsen förklarat sig anse, att en nedsättning av paketportot nu borde vidtagas, och hade styrelsen för avsikt att framdeles inkomma till Kungl. Maj:t med förslag härom. En sådan nedsättning, vilken icke borde träda i kraft tidigare än den 1 juli 1925, har beräknats kunna komma att medföra en inkomstminskning av omkring 2 miljoner kronor per år, vilket belopp dock antagits komma att efter hand nedgå genom en av portosänkningen föranledd ökning av trafiken. Den på år 1925 belöpande inkomstminskningen skulle icke bliva större än omkring hälften av det angivna beloppet per år, eller omkring 1 miljon kronor. I anslutning härtill har styrelsen föreslagit, att inkomstöverskottet av poströrelsen i riksstaten för budgetåret 1925—1926 upptages till 12 miljoner kronor.

Riksräkenskapsverket har i sin förslagstabell över statsverkets inkomster uppfört inkomstöverskottet av poströrelsen med det av generalpoststyrelsen föreslagna beloppet.

Beträffande poströrelsens resultat under år 1925 har jag ansett mig böra i någon mån frångå general poststyrelsens beräkningar. Sålunda synes mig tillräcklig anledning icke föreligga att nu kalkylera med en så låg ökningsprocent för frankoteckensuppbörden som 3 procent, då man under de senaste åren i genomsnitt haft att räkna med en kontinuerlig ökning av 4 procent eller däröver. Vad angår den av generalpoststyrelsen ifrågasatta portosänkningen för paket, vill jag visserligen giva min anslutning till ett dylikt förslag, men jag anser dock, att paketportot i varje fall icke bör sänkas mer än som motsvarar nedgången i den allmänna prisnivån.

Å andra sidan är att iakttaga viss ökning av postverkets driftkostnader i anledning av det förslag i fråga om ordnandet av kvinnliga befattningshavares avlönings- och pensionsförhållanden, som kommer att föreläggas 1925 års riksdag. Oavsett denna ökning bör överskottet å poströrelsen kunna, på grund av vad jag nyss anfört, upptagas till 13 miljoner kronor i det föreliggande budgetförslaget.

Vid mina beräkningar angående det överskott från postverket, som kan vara att påräkna för den nu förestående statsregleringen, har jag, i likhet med generalpoststyrelsen, icke kunnat taga någon hänsyn till ifrågasatt omläggning av postverkets inlevereringar av rörelseöverskotten, i syfte att dessa inlevereringar må äga rum månadsvis eller kvartalsvis.

Inkomsten från telegrafverket är i riksstaten för innevarande budgetår upptagen till 17 miljoner kronor. Enligt telegrafstyrelsens beräkningar skulle för kalenderåret 1924 kunna påräknas ett överskott av omkring 21 miljoner kronor eller, under förutsättning av bifall till styrelsens framställning om extra avsättning till förnyelsefonden, omkring 19 miljoner kronor. För år 1925 har styrelsen räknat med en avkastning av rörelsen om 16.2 miljoner

26 Inkomsterna.

kronor, under förutsättning att de nuvarande taxorna i det stora hela bleve gällande hela året. Då det kapital, som under år 1925 skall av styrelsen förräntas, uppskattats till omkring 270 miljoner kronor, skulle alltså avkastningen motsvara omkring 6 procent.

Riksräkenskapsverket har i förslagstabellen över statsverkets inkomster för budgetåret 1925—1926 upptagit det av telegrafstyrelsen beräknade beloppet, 16.2 miljoner kronor.

Även för telegrafverket skulle genom förslaget angående ordnandet av kvinnliga befattningshavares avlönings- och pensionsförhållanden en kostnadsökning uppkomma. Denna ökning är visserligen för detta verks del rätt avsevärd, nämligen omkring 0.5 miljoner kronor. Emellertid synas mig styrelsens beräkningar angående driftsresultatet för år 1925 vara så försiktigt hållna, att berörda kostnadsökning icke skall behöva föranleda någon sänkning av det överskottsbelopp, styrelsen föreslagit till upptagande i budgeten för 1925—1926. Jag finner således överskottet av telegrafverkets rörelse böra upptagas till 16.2 miljoner kronor.

Vad angår överskottet från statens järnvägar har riksräkenskapsverket, i överensstämmelse med järnvägsstyrelsens förslag i skrivelse till riksräkenskapsverket den 6 november 1924, upptagit detsamma till 37.5 miljoner kronor. Emellertid har järnvägsstyrelsen sedermera i skrivelse till Kungl. Maj:t den 5 december 1924 framlagt en förnyad beräkning av den behållna inkomsten av rörelsen för budgetåret 1925—1926. Beräkningarna sluta å ett nettoöverskott av 35.9 miljoner kronor för kalenderåret 1925, därvid förutsatts, att ingen ändring skulle ske i gällande taxor för person-, post- och godsbefordran. På andra halvåret 1925 har härvid ansetts belöpa 20 miljoner kronor. För första halvåret 1926 har styrelsen räknat med ett överskott av 16.4 miljoner kronor. Det belopp, som kunde förväntas bliva inlevererat till statsverket under budgetåret 1925—1926, skulle alltså uppgå till 36.4 miljoner kronor. I en från chefen för statens järnvägar sedermera erhållen promemoria har betonats, att den sista beräkningen, vilken grundats på mera aktuellt och väsentligt fullständigare material, borde givas vitsord framför den tidigare.

Genom förberörda förslag i fråga om ordnandet av kvinnliga befattningshavares avlönings- och pensionsförhållanden uppkommer jämväl för statens järnvägar en kostnadsökning, som torde komma att röra sig om något mer än O.i miljon kronor. Med hänsyn härtill och i betraktande jämväl därav, att någon tendens till minskning av statens järnvägars överskott på sista tiden framträtt, synes mig det av järnvägsstyrelsen senast beräknade beloppet böra avrundas nedåt till samma belopp, som finnes upptaget i innevarande års riksstat, eller 36 miljoner kronor.

Riksräkenskapsverkets beräkningar av inkomsterna från statens vattenfallsverk och statens domäner hava ej givit mig anledning till erinran.

Inkomsterna.

27 För det förstnämnda verket skulle väl uppstå någon kostnadsökning i anledning av förslaget om ordnandet av kvinnliga befattningshavares avlöningsoeh pensionsförhållanden, men är denna kostnadsökning i förevarande sammanhang utan all betydelse.

Vid bifall till mina nu gjorda beräkningar rörande överskotten av de affärsdrivande verken skulle ifrågavarande inkomsttitlar i det föreliggande budgetförslaget upptagas med följande belopp:

Postverket, bevillning ...........................................

Telegrafverket ...........................'•...........................

Statens järnvägar ...................................................

Statens vattenfallsverk:

Statens kanalverk...............................................

Statens kraftverk ...............................................

Statens vattenfallsverks fastighetsförvaltning

Statens domäner ...................................................

13.000. 000 16,200,000

36.000. 000

400,000

....... 10,430,000

70,000 10,900,000

........................... 9,000.000

Summa kronor 85,100,000.

Riksräkenskapsverkets förslag till beräkning av inkomsten av statens aktier föranleder ingen annan erinran från min sida än att jag ej anser någon inkomsttitel böra upptagas för aktiebolaget jordbrukarbanken eller för svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergen, förrän anledning är att antaga, att inkomst av bolagens verksamhet skall tillflyta statsverket.

Beträffande utdelningen i aktiebolaget svenska tobaksmonopolet vill jag, utöver vad riksräkenskapsverket anfört, framhålla, att kostnaderna för understöd i vissa fall åt genom tobaksmonopolets införande nödlidande personer enligt träffad överenskommelse hädanefter skola bestridas av bolaget, i följd varav något anslag för ändamålet icke längre behöver å riksstaten uppföras.

Inkomsttitlarna under statens aktier komma vid sådant förhållande att upptagas på följande sätt:

Utdelning i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag:

Enligt 1907 års överenskommelse ................................ 2,350,000

Enligt 1908 års överenskommelse ................................ 642,500

Enligt 1913 års överenskommelse ............................... —

Enligt 1918 års överenskommelse ................................ 650,000

Utdelning i aktiebolaget svenska tobaksmonopolet ........................

Summa kronor

3,642,500

6,380,000

10,022,500.

Inkomsterna av statens utlånings fonder torde i enlighet med riksräkenskapsverkets förslag böra upptagas med följande belopp:

28 Inkomsterna.

Lånefonden för tjänstemannasamhället vid Mörby ........ kronor 115,000

Lånefonden för bekämpande av arbetslösheten bland stenarbetare ..............................................:................................ » 6,000

Allmänna järnvägslånefonden ............................................ » 1,800,000

Bibanelånefonden ................................................................. » 106,000

Vattenkraftslånefonden ....................................................... » 300,000

Allmänna byggnadslånefonden...................................... » 19,000

Fonden för räntefria studielån............................................. » —

Odlingslånefonden.................................................................. » 500,000

Egnabemslånefonden........................................ » 3,980,000

Fiskerilånefonden ................................................................ » 120,000

Dräneringsfonden ............................................................... » ioo

Norrländska nyodlingsfonden............................................... » 65,000

Jordförmedlingsfonden ............................................... » 50,000

Lånefonden för inköp av ädla avelsston ........................... » 100

Täckdikningslånefonden ................................................... » 50,000

Allmänna nyodlingsfonden.................................................. » 15,000

Norrländska andelsmejerifonden ......................................... » 8,000

Kraftledningslånefonden ...................................................... » 550,000

Gödselvårdslånefonden.......................................................... » 35,000

Lånefonden för mindre linberedningsanstalter.................. » 5,000

Norrbottens nybyggeslånefond .......................................... » 3,000

Lånefonden för inköp av renar ........................................ » —

Kolonisternas kreaturslånefond.......................................... » 1,000

Hantverkslånefonden ........................................................... » 15,000

Rederilånef onden..................................................................... » 750,000

Torvindustrilånefonden ........................................................ » 150,000

Summa kronor 8,643,200.

Ränteavkastningen av statsverkets fond av rusdrycksmedel, vilken allt fortfarande skall avsättas såsom kapitalökning å fonden, torde i enlighet med riksräkenskapsverkets förslag beräknas till 2.5 miljoner kronor. I

I sin skrivelse den 27 november 1924 med förslagsberäkningar rörande riksgäldskontorets inkomster och utgifter för tiden 1 juli 1925—30 juni 1926 hava fullmäktige i riksgäldskontoret bland inkomster av statens produktiva fonder under titel fonden för låneunderstöd upptagit ett belopp av 76,600 kronor, utgörande under ifrågavarande budgetår förfallande räntor å från nämnda fond utlämnade lån till svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergen samt till svenska mosskulturföreningen. Berörda räntebelopp torde nu böra uppföras i riksstaten närmast efter överskott å statsverkets fond av rusdrycksmedel under titel »Fonden för låneunderstöd (överskott)» och för budgetåret 1925—1926 beräknas till det av fullmäktige i riksgäldskontoret angivna beloppet.

Inkomsterna.

29 Andel i riksbankens vinst.

Riksräkenskapsverket har i sill förslagsberäkning icke upptagit något belopp för andel i riksbankens vinst. Enligt vad förste deputeraden i riksbanken meddelat mig, föreligger emellertid ej hinder att av riksbanksvinsten för år 1924 för riksstaten taga i anspråk ett belopp av 14 miljoner kronor. Detta belopp torde således uppföras å riksstatsförslagets inkomstsida.

I anspråk tagna kapitaltillgångar.

Under kapitaltillgångar, uppkomna av andra statsinkomster än lånemedel, torde jämte den av riksräkenskapsverket upptagna titeln för allmänna byggnadslånefonden uppföras vissa andra tillgängliga kapitaltillgångar.

Såsom jag förut anfört, böra för återbetalning av vissa anslag, vilka på sin tid av riksdagen anvisats att utgå av tillfälliga lånemedel, nämligen till inköp av fastigheter i kvarteren Mercurius och Rosenbad i Stockholm, medel tagas i anspråk från statsverkets kassafond. Det härför erforderliga beloppet uppgår till 7,056,178 kronor.

Uti skrivelse den 21 september 1923 till chefen för kommunikationsdepartementet anmälde järnvägsstyrelsen sin avsikt att genom successiva inbetalningar till statskontoret återbetala återstående, av andra statsinkomster än lånemedel givna anslag till ökat förlag, för det dåvarande 16,333,393 kronor 16] öre. Av nämnda belopp inbetalades 5,333,393 kronor 16 öre den 29 december 1923, vilka medel, på 16 öre när, tagits i anspråk för statsregleringen för innevarande budgetår. Sedermera bär järnvägsstyrelsen till statskontoret inbetalt ytterligare 11 miljoner kronor. Angivna belopp har nu upptagits i riksstatsförslaget för budgetåret 1925—1926.

Slutligen bar för ändamål, som av cheferna för social-, kommunikationsoch ecklesiastikdepartementen komma att närmare angivas, av rusdrycksmedelsfondens behållning tagits i anspråk ett belopp av 1,165,000 kronor.

Kapitaltillgångar, uppkomna av andra statsinkomster än lånemedel, böra

följaktligen i riksstaten uppföras sålunda:

Statsverkets kassafond ........................................................................ 7,056,178

Statens järnvägar ................................................................................ 11,000,000

Allmänna byggnadslånefonden............................................................ 21,600

Statsverkets fond av rusdrycksmedel ............................................ 1,165,000

Summa kronor 19,242,778.

Vad angår kapitaltillgångar, uppkomna av lånemedel, böra till en början, på sätt riksräkenskapsverket föreslagit, upptagas titlar för allmänna järnvägslånefonden och fonden för låneunderstöd.

I skrivelse den 6 mars 1924 till chefen för finansdepartementet hava fullmäktige i riksgäldskontoret meddelat, att å det av riksdagen å riks-

30 Inkomsterna.

staten för år 1917 anvisade anslag å 3,500,000 kronor till lånefonden för bekämpande av arbetslösheten bland stenarbetare förefunnes en behållning å 2,900,000 kronor, som icke vidare vore erforderlig för det ändamål, nämnda lånefond hade till uppgift att tillgodose. Nämnda behållning har nu tagits i anspråk för statsregleringen.

Vidare hava i riksstatsförslaget upptagits från statens järnvägar och statens vattenfallsverk till riksgäldskontoret återlevererade anslagsbelopp om respektive 495,434 kronor och 1,339,000 kronor. Det av statens järnvägar återbetalta beloppet, som exakt uppgår till 495,434 kronor 98 öre, hänför sig till 1902 och 1903 års anslag till provisoriska anordningar vid centralstationen i Stockholm in. m. De från statens vattenfallsverk återlevererade medlen utgöras av följande anslagsbelopp, nämligen 1916 års anslag till anordningar för elektrisk uppvärmning av isgrindarna vid Älvkarleby kraftstation, 125,000 kronor, av 1920 års anslag till bostadshus för tjänstemän vid postverket, telegrafverket samt statens järnvägar och vattenfallsverk 314,000 kronor ävensom av 1921 års anslag till rörelsekapital för vattenfallsverken 600,000 kronor samt till inventarier för samma verk 300,000 kronor.

De av lånemedel uppkomna kapitaltillgångarna skulle alltså upptagas med följande belopp:

Anslaget till lånefonden för bekämpande av arbetslösheten bland

stenarbetare ........................................................................................... 2,900,000

Statens järnvägar .................................................................................... 495,434

Statens vattenfallsverk ............................................................................ 1,339,000

Allmänna järnvägslånefonden ................................................................. 925,000

Fonden för låneunderstöd...................................................................... 1,750,000

Summa kronor 7,409,434.

Lånemedel.

Lånemedelsinkomsterna uppgå till 54,258,000 kronor, varav 385,000 kronor falla på tillfällig upplåning och återstoden på fast upplåning.

Riksräkenskapsverkets åberopade skrivelse den 9 december 1924 ävensom fullmäktiges i riksgäldskontoret skrivelse den 27 november 1924 torde få såsom bilagor II och III fogas vid detta protokoll.

Jag hemställer nu, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

dels besluta, att inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1925 skall utgå med 175 procent av de i 19 § förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt stadgade grundbelopp,

dels ock upptaga inkomsterna å riksstaten för budgetåret 1925—1926 enligt följande

Inkomsterna.

31 Specifikation av statens inkomster.

A. Egentliga statsinkomster.

I. Skatter:

1. Mantalspenningar.......................

2. Prästerskapets till statsverket indragna tionde . .

3. Skatt på inkomst, förmögenhet och rörelse:

a. Inkomst- och förmögenhetsskatt, bevillning:

«. Skatt å inkomst och förmögenhet ....... 141,000,000

(i. B-skatt å aktiebolag m. fl. . 1,000,000 142,000,000

b. Bevillning av fast egendom samt

av inkomst, bevillning....... 3,400,000

c. Bevillningsavgifter för särskilda

förmåner och rättigheter, bevillning ................... 450,000

d. Stämpelmedel, bevillning ..... 40,000,000

e. Lastpenningar, bevillning..... 600,000

4. Automobilskattemedel, bevillning............

5. Tullar och acciser:

a. Tullmedel, bevillning ........ 135,000,000

b. Sockerskatt, bevillning........ 28,000,000

c. Tobaksskatt, bevillning....... 50,000,000

d. Brännvinstillverkningsskatt, be-

villning................. 14,500,000

e. Rusdrycksförsäljningsmedel, be-

villning................. 14,000,000

f. Omsättnings- och utskänknings-

skatt å spritdrycker, bevillning 38,000,000

g. Maltskatt, bevillning ......... 15,000,000

II. Uppbörd i statens verksamhet:

1. Vattendomstolsavgifter ...................

2. Bidrag till försäkringsrådet och riksförsäkrings-

anstalten...........................

3. Avgifter för registrering av automobiler......

4. Hyresmedel från under byggnadsstyrelsens vård

stående egendomar ....................

5. Inkomst av myntning och justering .........

6. Bidrag till bankinspektionen ...............

7. Bidrag till fondinspektionen i . . . ...........

Kronor

950,000

2,648,700

186,450,000

15,000,000

i

294,500,000

40,000

639.000 109,500

66,500

499,548,700i

32 Inkomsterna.

Kronor

8. Bidrag för tillsyn över sparbankerna........ 55,000

9. Kontrollstämpelmedel................... 440,000

10. Avgifter för kontroll å handeln med skattefri sprit 30,000

11. Terminsavgifter från läroverken........... 850,000

12. Avgifter för granskning av biografbilder..... 76,500

13. Inkomster av statens lagerhus och fryshus . . . 90,000

14. Inkomster av statens centrala frökontrollanstalt 88,500

15. Inkomster av statens reproduktionsanstalt .... 223,100

16. Fyr- och båkmedel .................... 2,640,000

17. Lotspenningar........................ 2,300,000

18. Patent-och varumärkes-samt registreringsavgifter 1,061,000

19. Bidrag till försäkringsinspektionen.......... 143,300

20. Inkomster av statens provningsanstalt....... 250,000

III. Diverse inkomster..........................

Säger för egentliga statsinkomster 512,086,088 kronor.

10,537,400

1,999,988

. B. Inkomster av statens produktiva fonder.

I. Statens affärsverksamhet (överskott):

1. Postverket, bevillning...................

2. Telegrafverket........................

3. Statens järnvägar......................

4. Statens vattenfallsverk:

a. Statens kanalverk.......... 400,000

b. Statens kraftverk.......... 10,430,000

c. Statens vattenfallsverks fastig-

hetsförvaltning .......... 70,000

5. Statens domäner.......................

13.000. 000 16,200,000

36.000. 000

10,900,000

9,000,000

II. Statens aktier:

1. Utdelning i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag:

a. Enligt 1907 års överenskommelse 2,350,000

b. Enligt 1908 års överenskommelse 642,500

c. Enligt 1913 års överenskommelse —

d. Enligt 1918 års överenskommelse 650,000 3,642,500

2. Utdelning i aktiebolaget svenska tobaksmonopolet 6,380,000

III. Statens utlånings fonder (överskott):

1. Lånefonden för tjänstemannasamhället vid Mörby 115,000

2. Lånefonden för bekämpande av arbetslösheten

bland stenarbetare..................... 6,000

3. Allmänna järnvägslånefonden.............. 1,800,000

4. Bibanelånefonden....................... 106,000

5. Vattenkraftslånefonden................... 300,000

6. Allmänna byggnadslånefonden.............. 19,000

85,100,000

10,022,500

Inkomsterna.

33 Kronor

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

15. 10.

17.

18.

19.

20. 21. 22.

23.

24.

25.

20.

IV. Statsverkets fond av rusdrijcksmedel (överskott).............

V. Fonden för låneunderstöd (överskott).....................

Säger för inkomster av statens produktiva fonder 106,342,300 kronor.

C. Andel i riksbankens vinst för år 1S24

II.

I.

! II.

D. I anspråk tagna kapitaltillgångar.

Uppkomna av andra statsinkomster än lånemedel:

1. Statsverkets kassafond....................

2. Statens järnvägar.......................I

3. Allmänna byggnadslånefonden..............

4. Statsverkets fond av rusdrycksmedel.........

Uppkomna av lånemedel:

1. Anslaget till lånefonden för bekämpande av arbets-

lösheten bland stenarbetare..............

2. Statens järnvägar.......................

3. Statens vattenfallsverk...................

4. Allmänna järnvägslånefonden...............

5. Fonden för låneunderstöd.................

Säger för i anspråk tagna kapitaltillgångar 26,652,212 B. Lånemedel.

Fast upplåning ............................

Tillfällig upplåning..........................

7,050,178 1,000,000 21,000 1,165,000

2.900.000 495,434

1.339.000 925,000

kronor.

Säger för lånemedel 54,258,000 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt.

Summa

8,643,200

2,500,000

76,600

14,000,000

19,242,778

7,409,434;

53,873,000

385,000

713,338,600

34 Inkomsterna.

De av departementschefen sålunda i avseende å beräkningen av statens ovan omförmälda tillgångar och därmed sammanhängande ämnen gjorda hemställanden och förslag, däri statsrådets övriga ledamöter instämma, behagar Hans Maj:t Konungen bifalla.

Ur protokollet:

R. Borgström.

Inkomsterna.

35 Bilaga I.

Tab. A. Beräkningar angående 1924 årw skattetaxeringar.

(Milj. kronor.)

Summa avdrag

81.6 Återstod

1/6o av den taxerade förmögenheten........................

Till inkomst- och förmögenhetsskatt taxerat belopp

Utnyttjade orts- och familjeavdrag ........................

Beskattningsbart belopp......................................

Uträknad skatt (exkl. B-skatt) ..............................

Uträknad B-skatt

Summa uträknad inkomst- och förmögenhetsskatt}

Därav inflytande: Enskilda + A-skatt}

B-skatt

2.0 Summa behållen skatteinkomst

36 Inkomsterna.

Tab. B. Beräkningar angående 11)25 års skattetaxeringar.

(Milj. kronor.)

j Beskattningsbart belopp....................................... 1,744 417 I

Skatteproeent i medeltal...................................... 6-34 % ff.ee % |

Uträknad skatt (exkl. B-skatt) ............................[ 110.6 40.S j

Uträknad B-skatt .................................................................................i

Summa uträknad inkomst- och förmögenhetsskatt]

Därav inflytande: Enskilda + A-skatt

B-skatt

Summa behållen skatteinkomst'

149.2 Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag. 1925.

Riksräkenskapsverkets inkomstberäkning för budgetåret 1925—1926. 1

Bilaga II.

Till KONUNGEN.

Enligt den för riksräkenskapsverket gällande instruktionen åligger det detta ämbetsverk att senast denna dag till Elders Kungl. Maj:t avlämna förslag till beräknande av statsverkets inkomster vid nästföljande stats-

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 1

2 Riksräkenskapsverkets inkomstberäkning för budgetåret 1925—1926.

reglering ävensom upplysningar rörande förhållanden i övrigt av beskaffenhet att böra bringas till Eders Kungl. Maj:ts kännedom i och för uppgörande av proposition till riksdagen angående statsverkets tillstånd och behov.

Vid fullgörande av detta åliggande har ämbetsverket att i första hand granda sina beräkningar beträffande de särskilda inkomsttitlarna på förhandenvarande räkenskapsstatistiskt material från närmast föregående år samt på de förändringar i den ekonomiska lagstiftningen, som i vissa fall förekommit. I avseende å de titlar, vilka mera direkt påverkas av det allmänna ekonomiska läget, synes någon anledning till särskild pessimism vid inkomstberäkningen för den nu ifrågavarande budgetperioden icke förefinnas, då förhållandena knappast kunna anses hava undergått någon avsevärd förändring till det sämre, sedan riksstaten fastställdes för nu löpande budgetperiod, men givetvis har ämbetsverket funnit sig av den osäkerhet på det ekonomiska området, som dock obestridligen alltjämt förefinnes, manat till att, nu liksom förut, i varje detalj iakttaga en vaksam försiktighet.

Det förefintliga siffermaterialet framlägges i det följande under varje titel, samtidigt därmed att de speciella förhållandena angivas. Öretal äro i regel uteslutna.

Riksräkenskapsverkets förslag till inkomstberäkning för budgetåret 1925 —1926 innefattas i bifogade tab. A.

Beträffande de särskilda inkomsttitlarna hänvisar riksräkenskapsverket till en början till den utförliga utredning därom, som förekommer i ämbetsverkets revisionsberättelse för år 1923 sidorna 16 och följande.

I övrigt får riksräkenskapsverket anföra beträffande

A. Egentliga statsinkomster.

I. Skatter.

i

Mantalspenningar. Å denna inkomsttitel, som i riksstaterna för 1918 och 1919 var upptagen till 850,000 kronor och för åren 1920—1922 samt budgetåren 1923—1924 och 1924—1925 höjts till 900,000 kronor, inflöto under 1918 962,634 kronor, år 1919 934,102 kronor, år 1920 950,749 kronor, år 1921 878,550 kronor, år 1922 886,693 kronor och budgetåret 1923—1924 958,466 kronor.

I riksstaten för budgetåret 1925—1926 torde denna inkomsttitel kunna upptagas med ett belopp av 950,000 kronor.

Prästerskapets tiii statsverket indragna tionde. Denna titel har i riksstaterna för budgetåren 1923—1924 och 1924—1925 upptagits till respektive

2,577,000 och 2,646,500 kronor. Till grund för bestämmandet av dessa inkomstbelopp lågo av kammarkollegium verkställda utredningar angående den ersättning för prästerskapets tionde, som skall utgå från statsverket till kyrkofonden jämlikt 4 § i lagen om indragning till statsverket och avskrivning av prästerskapets tionde samt om ersättning därför den 9 december 1910 (nr 141, sid. 25). Enligt uppgift från kammarkollegium hava vid verkställd ny utredning ersättningarna för den tionde och de avgifter, som med nedannämnda ecklesiastikår indragits, upptagits till följande belopp:

Riksräkenskapsverkets inkomstberäkning för budgetåret 1925—1926. 3

Summa kronor 4,486,622: 47.

På grund härav har kammarkollegium i underdånig skrivelse den 16 sistlidne september föreslagit, att det i riksstaten upptagna förslagsanslaget till ersättning för prästerskapets tionde måtte för budgetåret 1925 —1926 bestämmas till 4,486,600 kronor och det bland inkomsterna under förevarande inkomsttitel upptagna belopp samtidigt fastställas till i runt tal 2,648,700 kronor.

Sistnämnda belopp har erhållits genom uträkning enligt föreskrifterna i 5 och 6 §§ av ovannämnda lag den 9 december 1910, vari stadgas att de till statsverket indragna avgifter skola under loppet av tjugu ecklesiastikår, räknade för varje pastorat från och med det år, då indragningen där vid- . tager, avskrivas i sådan ordning, att av den summa, kammarkollegium enligt 3 § fastställt, inom vederbörande församling till statsverket årligen erläggas under de första tio åren sextio procent, under därpå följande fem år fyrtio procent och under de sista fem åren tjugu procent, varefter från och med det tjuguförsta året återstoden eftergives. Vad av den för en församling fastställda avgiftssumma enligt sålunda stadgade grunder icke den 30 april 1944 förfallit till betalning skall omedelbart avskrivas.

I den mån de till statsverket indragna avgifter icke avskrivits, skola de av kronans uppbördsförvaltning debiteras, uppbäras och redovisas i samband med kronouppbörden.

Den i riksstaten på grundval av från kammarkollegium erhållna uppgifter beräknade samt den i verkligheten behållna inkomsten å förevarande titel under de sex sistförflutna åren framgår av följande tabell:

I riksstaten beräknad inkomst

Behållen

inkomst

år 1918 ............................. kronor 1,032,000 1,031,892

» 1919 ................................ »

» 1920 ................................ »

» 1921 ................................ »

» 1922 ................................ »

budgetåret 1923—1924

1.431.000 1,410,003

1.841.000 1,693,558

2,176,140 2,241,555

2,426,100 2,424,070

2.577.000 2,609,549.

Såsom tabellen utvisar, ansluta sig de beräknade inkomsterna någorlunda nära till de i själva verket influtna beloppen. Riksräkenskapsverket har icke funnit skäl att frångå den av kammarkollegium för budgetåret 1925—1926 beräknade uppbörden 2,648,700 kronor.

4 Riksräkenskapsverkets inkomstberäkning för budgetåret 1925—1926.

Skatt på inkomst, förmögenhet och rörelse. Inkomst- och förmögenhetsskatt, bevillning.

De svårigheter, som i allmänhet under icke normala tider möta vid förutberäkning av framtida inkomster, äro särskilt framträdande vid förevarande titel. De omständigheter, som kunna inverka förändrande på de för den gångna tiden givna siffrorna, äro nämligen i detta fall både många och ovissa. Av de upplysningar riksräkenskapsverket inhämtat synes dock framgå, att, om än konjunkturerna för vissa industrier, särskilt trävara-, pappers- och cellulosaindustrierna, äro synnerligen dåliga, på det hela de inkomster, för vilka enskilda skattskyldiga skola debiteras nästa år, torde komma att i någon mån utvisa förbättring.

Här nedan behandlar riksräkenskapsverket till en början endast den del av inkomttiteln, som benämnes »Skatt å inkomst och förmögenhet». I riksstaten för innevarande år är denna skatt upptagen med 133,000,000 kronor.

Enligt från statistiska centralbyrån erhållna preliminära uppgifter svara häremot följande faktiskt debiterade belopp:

För enskilda.................... kronor 105,320,851

A-skatt av bolag ............ » 39,009,853 144,330,704.

Härav kunna, enligt vad i det följande framhålles, 93 procent eller således i runt tal 134,200,000 kronor antagas komma att inflyta.

Enligt nyssnämnda preliminära sifferuppgifter utgjorde den för innevarande år till bevillning uppskattade inkomsten av fast egendom 211.7 miljoner kronor. Denna siffra anger emellertid jämlikt 11 § 2 mom. i bevil lningsförordningen endast den inkomst av fast egendom, som återstår efter avdrag bland annat för jordbruksfastighet av 6 procent och för annan fastighet av 5 procent av egendomens taxeringsvärde vid näst föregående års utgång. Men inkomstskatt skall erläggas för hela inkomsten. Till förestående siffror böra därför vid ifrågavarande kalkyl läggas de avdragna beloppen. Givetvis hava dock icke alla skattskyldiga varit i tillfälle att vid sin bevillningstaxering komma i åtnjutande av hela det avdrag, som nyssnämnda lagrum medgiver, och det belopp, varmed den till bevillning uppskattade inkomsten av fast egendom skall ökas för erhållande av den enligt inkomstskattelagen taxerade, bör därför utgöra en mindre del av fastigheternas taxeringsvärde än som angives av nyss omförmälda procenttal. Efter en undersökning av hela det statistiska material, som funnits tillgängligt, har riksräkenskapsverket trott sig kunna fastställa den för innevarande år inkomstskattetaxerade inkomsten av fast egendom till 595.» miljoner kronor. Efter de antaganden, som sålunda synts för innevarande ar mest sannolika, och med hänsyn tagen till att den enskildes inkomst av jordbruk torde hava varit sämre 1923 än innevarande år, har riksräkenskapsverket uppskattat inkomst av fast egendom för år 1925 till 610 miljoner kronor.

Härvid och vid hela föreliggande beräkning har riksräkenskapsverket utgått från att inkomstskatten nästa år, liksom innevarande år, kommer att utgå med 175 procent av grundbeloppet.

inkomst av kapital är för innevarande år bevillningstaxerad till 368.5 miljoner kronor, varav på aktiebolag och solidariska bankbolag belöpa 23.i miljoner kronor. Det inkomstskattetaxerade beloppet torde endast vara obetydligt större. Riksräkenskapsverket har antagit det till 373.2

Riksräkenskapsverkets inkomstberäkning för budgetåret 1925—1926. 5

miljoner kronor. Med hänsyn till ökningen i bolagens inkomster från 1923 till 1924 och därav följande ökning i den utdelning till aktieägarna, för vilken dessa hava att skatta år 1925, har riksräkenskapsverket ansett sig kunna beräkna den sistnämnda år inkomstskattetaxerade inkomsten av kapital till 378 miljoner kronor.

I avseende på inkomst av urbetsanställning, som för innevarande år bevillningstaxerats till 3,269 miljoner kronor, förefinnas skäl att hoppas på någon stegring, t. ex. arbetslöshetens minskning och inom några industrier höjda arbetslöner. Riksräkenskapsverket har därför trott sig för år 1925 kunna avrunda beloppet till 3,300 miljoner kronor.

Inkomsten av rörelse har riksräkenskapsverket, med ledning av det för bevillningstaxeringen angivna beloppet, antagit vara vid innevarande års inkomstskattetaxering upptaget till 825 miljoner kronor. Utgående från att i avseende på enskildas rörelse kan väntas någon förbättring oeh i avseende på bolags status quo, har riksräkenskapsverket för nästa taxering antagit ett belopp av 843 miljoner kronor.

Från det under olika avdelningar uppgivna inkomstbeloppet äger skattskyldig att i och för taxeringen enligt inkomstskattelagen göra dels samma avdrag, som äro medgivna vid bevillningstaxeringen, dels även vissa andra avdrag särskilt för utskylder med undantag av kronoutskylder. Förstnämnda avdrag hava enligt statistiska centralbyråns uppgifter uppgått till 221.;; miljoner kronor innevarande år. För år 1925 torde de kunna beräknas till 222 miljoner kronor. Övriga avdrag synas vid innevarande års taxering hava uppgått till 380.8 miljoner kronor, och med hänsyn till den sänkning, som innevarande års kommunalutskylder undergått i jämförelse med föregående års, torde ifrågavarande avdrag, av vilka en huvudpart motsvarar dessa kommunalutskylder, icke behöva upptagas till mer än 330 miljoner kronor för år 1925. Avdragen i sin helhet skulle då uppgå till 552 miljoner kronor.

Till det efter dessa avdrag erhållna beloppet skall för enskilda läggas eu sextiondedel av förmögenheten. Beloppet härav synes — så vitt av för riksräkenskapsverket tillgängligt material framgår — vid innevarande års taxering vara upptaget till omkring 240 miljoner kronor, motsvarande ett förmögenhetsvärde av 14,400 miljoner kronor, och riksräkenskapsverket har för nästa år räknat med samma belopp.

Utom de i det föregående nämnda avdragen hava andra skattskyldiga än aktiebolag och solidariska bankbolag rätt till så kallade orts- och familjeavdrag. Dessa hava vid innevarande års taxering uppgått till 2,635.2 miljoner kronor, och då grunderna för nästa års taxering äro oförändrade, skulle man kunna räkna med samma belopp för år 1925. Riksräkenskapsverket har dock avrundat detsamma till 2,640 miljoner kronor, vilket i sin mån är en åtgärd av försiktighet.

De här ovan beräknade taxeringsbeloppen hava utgjort:

för inkomst av fast egendom ........................................ 610 miljoner kronor

» » » kapital .................................................... 378 » »

» » » arbetsanställning.................................... 3,300 » »

» » » rörelse .................................................... 843 » »

en sextiondedel av förmögenheten .............................. 240 »___»______

Summa 5,371 miljoner kronor. Avdrag 552 -j- 2,640 = 3,192_»_»

således beskattningsbart belopp .................................... 2,179 miljoner kronor.

6 Riksräkenskapsverkets inkomstberäkning för budgetåret 1925—1926.

Den fördelning av sistnämnda belopp, som vid jämförelse med uppgifterna för innevarande år framkommit såsom mest sannolik, är följande:

för andra skattskyldiga......................i............................. 1,768 miljoner kronor

» aktiebolag och solidariska bankbolag .................. 411 » »

Summa 2,179 miljoner kronor.

pen innevarande år debiterade skatten har för enskilda uppgått till 105.3 miljoner kronor eller 6.34 procent av det beskattningsbara beloppet och för bolag till 39 miljoner kronor eller 9.65 procent av det beskattningsbara beloppet. För år 1925 anser riksräkenskapsverket, att man kan beräkna för enskilda 113.2 miljoner kronor, motsvarande 6.4 procent och för bolag 39.5 miljoner kronor, motsvarande 9.6 procent.

Efter denna beräkning skulle således år 1924 debiterad skatt å inkomstoch förmögenhet av enskilda uppgå till 113.2 och bolags A-skatt till 39.5 eller tillsammans 152.7 miljoner kronor. Emellertid har i proposition den 14 mars 1924, nr 192, i sammanhang med omläggning av tobaksbeskattningen antagits en minskning av l.s miljoner kronor i inkomst- och förmögenhetsskatt (se här nedan under rubriken »Tobaksskatt»). Beloppet 152.7 bör därför nedsättas till 151.4 miljoner kronor.

Att iakttaga är vidare, att ovan beräknade debiterade belopp icke kommer att sammanfalla med det influtna och för budgetårets statsreglering behållna beloppet å denna sbattetitel. Å ena sidan tillkomma nämligen till det beräknade beloppet rester från föregående budgetår och en del efterdebiterade belopp, å andra sidan måste frånräknas avkortade, avskrivna och restituerade samt på restlängd till följande budgetår kvarstående belopp. Enligt det i riksräkenskapsverket gjorda sammandraget över överståthållarämbetets och länens debiterings- och uppbördsredogörelser för budgetåret 1923—1924 framkommo för inkomsttiteln »A I. 3. a. <\ Skatt å inkomst och förmögenhet» följande belopp, angivna i miljoner kronor:

Uppdebiterade ............................................................ 141.3 3

Härav efterdebiterade c:a ........................................ 0.4 o

således enligt taxeringslängden 140.93.

Avkortningar och avskrivningar uppgingo enligt debiterings- och uppbördsredogörelserna till................ 6.8 2

Restitutioner enligt budgetredovisningen............... 2.27

Tillsammans 9.0 9

vilket utgör 6.45 procent av det enligt taxeringslängderna debiterade beloppet. Man torde således vara på den säkra sidan, om man antager, att mot den under ett budgetår debiterade skatten svarar ett för statsregleringen behållet belopp av 93 procent.

I enlighet härmed uppför riksräkenskapsverket i bilagan, tab. A, skatt å inkomst och förmögenhet med ett belopp av 140,800,000 kronor.

B-skatt å aktiebolag m. fl., som i riksstaten för budgetåret 1924—1925 beräknats till 2,000,000 kronor, har enligt statistiska centralbyråns förut nämnda uppgifter för innevarande år debiterats med 3,379,733 kronor. Denna del av inkomst- och förmögenhetsskatten infördes genom nådiga

Riksräkcnskapsverkets inkomstberäkning för budgetåret 1925—1926. 7

förordningen den 31 oktober 1919, nr 733, om ändring i vissa delar .av förordningen don 28 oktober 1910 (nr 115) om inkomst- och förmögenhetsskatt. Efter i 19 § 1 mom. av 1919 års förordning meddelade bestämmelser angående inkomst- och förmögenhetsskatt för andra skattskyldiga än in-, ländska aktiebolag och solidariska bankbolag samt A-skatt för inländskt aktiebolag eller solidariskt bankbolag, föreskrives i de följande momenten av samma paragraf:

»2 mom. Utöver den inkomstskatt, varom i 1 mom. är stadgat, skall av där omförmält bolag erläggas inkomstskatt med viss procent av ett grundbelopp, vilket utgör två kronor för varje fullt hundratal kronor av den del av bolagets nästföregående år till beskattning enligt nyssnämnda moment taxerade inkomst, som icke i vanlig ordning utdelats till delägarna; dock efter avdrag av de å sagda inkomst belöpande kronoutskylder, ävensom, i fråga om försäkringsaktiebolag, av vinstutdelning till försäkringstagare eller av för samma ändamål reserverade medel. (B-skatt)..

3 mom. I den mån enligt 2 mom. beskattade tillgångar i vanlig ordning utdelas, äger bolaget åtnjuta restitution med viss procent av ett grundbelopp, vilket utgör två kronor för varje fullt hundratal kronor av de till delägarna sålunda utdelade tillgångar, skolande därvid iakttagas, att sammanlagda beloppet av restituerade medel icke må uppgå till högre belopp än de av bolaget enligt. 2 mom. erlagda skattemedel. Restitution sker i den ordning, som är stadgad i fråga om restitution av kronoutskylder.»

Beloppen av uppbörd och restitution av B-skatt hava enligt budgetredovisningarna uppgått till

Den under tiden januari 1920—juni 1924 influtna B-skatten uppgår således, efter fråndrag av restituerad skatt, till 38,079,443 kronor, för vilket belopp restitution jämlikt nyss anförda förordning kan komma att påyrkas. Vid sådant förhållande och då tabellen här ovan visar, att uppbörden av denna skatt snabbt minskas — på ett år, från 1922 till 1923, till mindre än hälften — men restitutionen är i hastig tillväxt — den har. under samma tid mer än sexdubblats — torde det endast vara en tidsfråga, när restitutionen kommer att överstiga uppbörden. I allt fall har riksräkenskapsverket icke ansett sig för budgetåret 1925—1926 kunna påräkna någon behållen B-skatt.

Bevillning av fast egendom samt av inkomst, bevillning, vilken i riksstaten för innevarande budgetår är upptagen till 3,000,000 kronor, har enligt till statistiska centralbyrån inkomna uppgifter i taxeringslängderna för innevarande år debiterats med 3,728,416 kronor. Riksräkenskapsverket föreslår, liksom föregående år, att denna skatt i riksstaten höjes till 3,400,000 kronor, till vilket belopp i sådant fall även det under sjunde huvudtiteln

8 Riksräkenskapsverkets inkomstberäkning för budgetåret 1925—1926.

anvisade extra anslaget »Bidrag till landsting och städer, som icke deltaga i landsting» bör upptagas.

Bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter, bevillning. Under denna titel sammanfattas de särskilda avgifter, som enligt förordningen den 23 oktober 1908 erläggas av vissa handlande och handelsexpediter samt för vissa offentliga föreställningar, varförutom hit även föras avgifter för rättighet till skogsfång och kolningsfrihet på allmänningar. Ben behållna inkomsten av dessa avgifter har uppgått till

år 1919 ........................................................ kronor 283,240

» 1920 ........................................................ » 392,534

» 1921 ........................................................ » 374,526

» 1922 ........................................................ » 358,501

första halvåret 1923.................................... » 247,054

budgetåret 1923—1924................................ » 487,820.

Å denna inkomsttitel, vilken i riksstaten för budgetåret 1924—1925 uppförts med 350,000 kronor, har under de fyra månaderna juli—oktober 1924 influtit netto icke mindre än 177,413 kronor, motsvarande för helt år 532,239 kronor. Då anledning icke föreligger att beräkna en lägre siffra för budgetåret 1925—1926 än för nu löpande budgetår, har riksräkenskapsverket i tabell A uppfört här ifrågavarande inkomsttitel med 500,000 kronor.

Stämpelmedel, bevillning, hava enligt budgetredovisningarna, i den mån de till statsverket inlevererats och för statsregleringen behållits, utgjort:

år 1919 .................................................... kronor 66,900,369

» 1920 .................................................... » 60,143,222

» 1921 .................................................... » 54,934,371

» 1922 .................................................... » 47,698,065

första halvåret 1923 ............................ » 22,657,644

budgetåret 1923—1924 ........................ » 41,658,844.

Enligt i statistiska centralbyrån utarbetade uppgifter å beloppet av de stämplar, som använts till nedannämnda handlingar, har detta belopp under åren 1920—1923 utgjort:

Riksräkenskapsvcrkets inkomstberäkning för budgetåret 1925—1926. 9

Rörande arvsskatt och skatt för gåva utfärdades deri 19 november 1914 nådig förordning (nr 381), vilken trätt i kraft den 1 januari 1915. Till dessa skatter äro av de i förestående statistik upptagna avgifter hänförliga, utom avgifterna för bouppteckningar och testamenten somt deklarationerna om gåva, även de i beloppen för rubriken »handlingar till lagfartsprotokollet» ingående stämpelavgifterna för gåvobrev och fideikomissbrev rörande fast egendom.

Sammanlagt hava ifrågavarande skatter belöpt sig till:

år 1919 .................................................... kronor 21,728,394

» 1920 .................................................... » 17,056,152

» 1921 .................................................... » 17,946,906

» 1922 .................................................... » 14,992,789

» 1923 ................................................... » 14,552,983.

För budgetåret 1925—1926 torde man kunna beräkna arvsskatt och skatt för gåva till 13,000,000 kronor.

Förestående beräkning har gjorts, då det kan vara av ett visst intresse att känna, huru mycket arvsskatt och skatt på gåva inbringa, ehuru de icke redovisas särskilt för sig i räkenskaperna och beräkningen icke inverkar på efterföljande utredning, som avser hela skattetiteln »Stämpelmedel».

Genom nådiga förordningen den 27 juni 1924, nr 270, hava vissa smärre ändringar vidtagits i gällande förordning angående stämpelavgiften. Om dessa ändringar har dock bevillningsutskottet vid innevarande års riksdag uttalat, att de icke synas vara av den betydelse, att hänsyn till desamma behöver tagas vid inkomstberäkningen.

I riksräkenskapsverket tillhandakomna skrivelser den 3 oktober och 15 november 1924 meddelar generalpoststyrelsen, att de från styrelsen månad för månad till statskassan inlevererade stämpelmedlen under år 1923 samt intill utgången av september månad 1924 framgå av nedanstående tabellv vari endast avrundade belopp insatts.

10 Riksräkenskapsverkets inkomstberäkning för budgetåret 1925—1926.

I riksstaten för innevarande budgetår äro stämpelmedlen beräknade till

40,000,000 kronor, och till detta belopp föreslår generalpoststyrelsen att denna titel upptages jämväl för budgetåret 1925—1926. Enligt förestående tablå bar uppbörden under de tolv månaderna november 1923—oktober 1924 uppgått till 40 .55 miljoner kronor.

Under förutsättning av fortsatt tillämpning av såväl förordningen den 17 maj 1923 om utgörande av en särskild stämpelavgift i vissa fall vid köp, byte eller införsel till riket av pärlor m. fl. lyxvaror som ock förordningen den 13 april 1922 om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 6 november 1908 angående eu särskild stämpelavgift vid kön och byte av fondpapper, vilkas giltighetstid utgår den 30 juni 1925 enligt i år givna förordningar nr 129 och 115, har riksräkenskapsverket beräknat stämpelmedlen för budgetåret 1925—1926 till 40,000,000 kronor.

Lastpenningar, bevillning, hava lämnat en behållen inkomst av

år 1918 ........................

» 1919 .......................

» 1920 ........................

» 1921 ........................

» 1922 ........................

budgetåret 1923—1924

kronor 450,180 » 579,388

» 864,435

» 585,511

» 599,781

» 585,907.

Den redan år 1920 av generaltullstyrelsen väckta och av kommerskollegium och statskontoret omfattade tanken att lastpenningarna borde i samband med en eventuell omreglering av fyr- och båkmedlen avskaffas har sedermera befunnit sig under utredning, därvid man avsett att undersöka möjligheten och lämpligheten av en ändring av nuvarande system för beräknandet och uppbörden av allmänna sjöf artsavgifter med undantag ay lotsavgifter.. Denna utredning har jämlikt nådig föreskrift vilat från och med den 1 januari 1923 men numera, på grund av nådigt beslut den 13 sistlidne juni ånyo upptagits. Då den emellertid, enligt vad riksräkenskapsverket inhämtat, ännu icke så fortskridit, att man kan vänta lastpenningarnas borttagande under det budgetår, som nu är i fråga, har ämbetsverket upptagit inkomsttiteln »lastpenningar» jämväl i nu föreliggande förslag.

Enligt nådiga förordningen den 2 maj 1924, nr 104, vilken trädde i kraft den 1 juli 1924 och gäller till och med den 30 juni 1927, är befrielse i vissa fall från erläggande av lastpenningar medgiven. Förordningen avser i huvudsak en fortsatt tillämpning av förut gällande förordning av den 19 maj 1922, nr 208, dock så, att den nya förordningen medgiver något mindre lättnader i skyldigheten att erlägga lastpenningar. Vid sådant förhållande torde man kunna till grund för beräkningen för budgetåret 1925— 1926 lägga medeltalet av lastpenningbeloppen för år 1922 och budgetåret

1923—1924. Då detta medeltal utgör 592,844 kronor, hemställer riksräkenskapsverket, att lastpenningarna uppföras i riksstaten med oförändrat belopp, 600,000 kronor.

Tullar och acciser.

Tullmedel, bevillning, hava enligt budgetredovisningarna lämnat en behållen inkomst av:

Riksräkenskapsverkets inkomstberäkning för budgetåret 1925—1926. 11

år 1920...........................

» 1921..........................

» 1922..........................

» 1923 C/,—30/,) ......

budgetåret 1923—1924

kronor 144,674,952 » 102,333,299

» 108,714,123

» 62,452,153

» 149,320,831

I riksstaten för budgetåret 1924—1925 äro dessa medel upptagna till

123,500,000 kronor.

Enligt nådiga kungörelsen den 20 maj 1922 (nr 203) genomfördes från. och med den 22 i samma månad en tullförhöjning å kaffe, vilken beräknats komma att under ett år tillföra statskassan nya inkomster till ett sammanlagt belopp av 15,000,000 kronor. Med utgången av nyss omförmälda månad inträffade även den förändringen, att de förordningar, som reglerade glidtullarna å spannmål, upphörde att gälla, varefter de tullsatser, som gällde före glidtullsystemets införande, åter trädde i kraft.

Generaltullstyrelsen har i skrivelse till riksräkenskapsverket den 7 nästlidne månad beräknat den inflytande uppbörden av tullmedel för budgetåret 1925—1926 till omkring 135,000,000 kronor under förutsättning av normal import och oförändrade tullsatser.

Riksräkenskapsverket har låtit upprätta följande tabell, utvisande den debiterade tulluppbörden under tiden december 1922—november 1923 och motsvarande tid åren 1923—1924.

Summa kronor 141,744,874: 6 7 149,250,859: 13

Av denna tablå framgår, att stegring förefunnits även under den sist tilländalupna årsperioden.

Avkortningar och restitutioner för denna titel hava utgjort:

Vi—3% 1^23 ............................................ kronor 1,004,523

V, 1923—1»% 1924 .................................... » 2,350,569

Genom nådiga kungörelsen den 20 sistlidne juni, nr 246, vilken trätt i kraft den 1 juli 1924, har för tobak och tobaksvaror stadgats tullfrihet och de förutvarande tullavgifterna överförts till tobaksskatt. (Tull skall dock allt fortfarande utgå dels för färdiga tobaksvaror, som från utrikes ort ankommande resande för eget bruk — utöver viss mindre kvantitet — medföra, dels ock för av vederbörligen legitimerad handelsresande från utrikes ort medförda prov å dylika varor). Den härigenom förorsakade minskningen i tullinkomst har, enligt det vid propositionen den 14 mars 1924, nr 192, fogade utdraget av statsrådsprotokollet, av föredragande de-

12 Riksräkenskapsverkets inkomstberäkning för budgetåret 1925—1926.

partementschefen beräknats till 6,000,000 kronor för år. Utan denna minskning skulle man, i stället för ovan anförda, av generaltullstyrelsen beräknade belopp 135,000,000 kronor, kunnat för budgetåret 1925—1926 motse en tulluppbörd av 141,000,000 kronor.

Generaltullstyrelsens förslag synes innebära en befogad försiktighet. I denna inkomsttitel ingår emellertid även av riksdagen särskilt beslutad mertull å arrak och rom, vilken för budgetåret 1925—1926 av generaltullstyrelsen beräknats till cirka 700,000 kronor. Beträffande denna mertull förefinnas synnerligen starka skäl för ett utbrytande från de övriga tullmedlen så att den må bliva budgetärt och räkenskapsmässigt förd för sig. I detta hänseende erinrar riksräkenskapsverket om föreskriften i nådiga förordningen den 9 juni 1922, nr 252, om ändrad lydelse av H i förordningen angående statsverkets fond av rusdrycksmedel, enligt vilken ifrågavarande mertull tillhör de medel, av vilka överskottet utöver visst belopp skall ingå till nyssnämnda fond. Det måste då ligga vikt uppå, att årsbeloppet direkt och utan särskild utredning erhålles genom bokföringen, vilket för närvarande icke är fallet. För detta ändamål föreslår riksräkenskapsverket, att mertullen upptages såsom särskild inkomsttitel, lämpligen i riksstaten placerad bland de övriga rusdryckstitlarna.

Om man minskar det av generaltullstyrelsen beräknade beloppet av tullmedel, 135,000,000 kronor, med beloppet av mertull å arrak och rom,

700,000 kronor, erhålles 134,300,000 kronor, med vilket belopp riksräkenskapsverket uppfört tullmedel i förslagstabellen.

Önskvärdheten av att redan i den för redovisningen normerande riksstaten särskilja vad som vid tillämpningen måste särskiljas inskränker sig icke till nu ifrågavarande inkomsttitel utan förefinnes även i avseende på andra inkomst- eller anslagstafla!-, och eu successiv reform i nu antydda hänseende av riksstatens såväl inkomst- som utgiftssida är enligt riksräkenskapsverkets mening ur många synpunkter påkallad. Detta skulle i princip endast innebära ett konsekvent fullföljande av 1911 års störa budgetreform och skulle ur praktisk synpunkt medföra många fördelar. Biksräkenskapsverket har för avsikt att efter hand fullfölja denna tanke.

Sockerskatt, bevillning, är i riksstaterna för budgetåren 1923—1924 och

1924—1925 upptagen till 26,000,000 respektive 25,000,000 kronor.

Den behållna inkomsten har utgjort:

år 1920 ......................

» 1921 ........................

» 1922 ........................

» 1923 (7i-3%)........

budgetåret 1923—1924 I

kronor 26,646,282 > 25,113,690

» 24,718,447

» 11,679,525

» 28,266,992

I eu från kontrollstyrelsen till riksräkenskapsverket överlämnad promemoria anföres: »Den influtna sockerskatten för budgetåret 1923—1924 har uppgått till 28,266,992 kronor, vilket innebär ett betydande överskott gent emot den beräknade inkomsten. Tillgängliga uppgifter om från sockerfabrikerna utlämnat socker under innevarande kvartal (juli—september), jämförda med motsvarande siffror för kvartalet juli—september 1923, utvisa eu fortsatt höjning i den debiterade sockerskatten så till vida, som nämnda skatt för innevarande kvartal uppgår till omkring 7,900,000 kronor, varemot för samma kvartal under föregående år svarar ett belopp av 6,085,630 kronor 96 öre. Ehuru den ökning i myckenheten till fritt br.uk

Riksräkenskapsverkets inkomstberäkning för budgetåret 1925—1926. 13

utlämnat, som inträtt under nämnda budgetår, tyder på eu ökning i sockerkonsumtionen, torde försiktigheten bjuda att icke upptaga inkomsten av sockerskatten för budgetåret 1925—1926 till högre belopp än 27,(HK),(((Ml kronor.»

Emellertid synes kontrollstyrelsen vid fixerandet av denna slutsiffra icke hava tagit tillbörlig hänsyn till skatten å det socker, som införes till riket, vilken skatt uppbäres och redovisas av tullverket. Den behållna inkomsten å sistnämnda skatt uppgick

år 1922 till................................................ kronor 1,041,715

» 1923 ('/,—*%) till ............................ » 121,407

budgetåret 1923—1924 till .................... » 3,445,700

och har av generaltullstyrelsen för budgetåret 1924—1925 beräknats till

3,000,000 kronor.

Den betydande stegring i behållna skattemedel av nämnda art, som kan iakttagas vid eu jämförelse mellan år 1922 och budgetåret 1923—1924 torde innebära ett kraftigt stöd åt det i kontrollstyrelsens ovanberörda promemoria gjorda antagandet om en ökning av sockerkonsumtionen. Den avtullverket under månaderna juli—oktober uppburna sockerskattens belopp synes också tyda på att ökningen även kommer att fortsätta under innevarande budgetår.

De influtna skattemedlen under denna tid uppgå nämligen till 2,201,380 kronor eller nära 2/3 av hela det belopp, som inflöt genom tullverket å denna inkomsttitel föregående budgetår.

All sannolikhet synes sålunda tala för att sockerskatten under budgetåret 1925—1926 kommer att inflyta med minst lika stort belopp som under nästförflutna budgetår, varför riksräkenskapsverket i sin förslagstabell uppfört sockerskatten med ett till 28,000,000 höjt belopp.

Tobaksskatt, bevillning. Statens utnyttjande av tobaken som inkomstkälla skedde före den 1 juli inenvarande år, dels i form av en ordinarie tobaksskatt, beräknad i vissa procent av försäljningspriset, dels genom eu särskild skatt å tobaksvaror, beräknad efter stycketal eller vikt och dels genom licens- och tullavgifter å importerad tobak. Härtill kommer dessutom utdelning å staten tillhöriga aktier i A.-B. Svenska Tobaksmonopolet.

Genom nådiga förordningen den 20 juni 1924 (nr 245), som trädde i kraft den 1 juli i år, hava vissa ändringar i tobaksbeskattningen genomförts.

Den ändrade tobaksbeskattningen innebär i sina huvuddrag, att de förutvarande tullavgifterna å såväl råtobak som färdiga tobaksvaror överförts till en efter stycketal respektive vikt utgående skatt, i samband varmed till skydd för den svenska tobaksodlingen monopolets utövare berättigats att tillgodoföra sig ett mot råtobakstullen svarande belopp för varje inköpt kilogram av svensk tobak, att den ordinarie och särskilda skatten sammanslagits till en efter värdet utgående procentuell skatt, att, med bibehållande i övrigt av ungefär den förutvarande sammanlagda skattebelastningen å tobak och tobaksvaror, 3 procent av monopolbolagets totalomsättning överförts från vinst till skatt, i samband varmed den i licensavgiften ingående andelen till monopolbolaget, som tidigare utgått med 18 procent av priskurantpriset, begränsats till högst 14 procent av samma pris, att skattesatserna de olika varuslagen emellan så avvägts, att med

14 Riksräkenskapsverkets inkomstberäkning för budgetåret 1925—1926.

utgångspunkt från den förutvarande skattebelastningen den beslutade överföringen av vinst till skatt i huvudsak drabbar röktobak, som förut varit lågt beskattad och som visat den ojämförligt kraftigaste omsättningen, samt därefter i fallande skala snus, cigarretter, tuggtobak och cigarrer, samt att den sedan år 1922 införda merbelastning, som utöver tullen åvilar de importerade varorna, hibehålles, ehuru med någon jämkning nedåt.

Till statsrådsprotokollet över finansärenden för den 14 mars 1924 har departementschefen i fråga om beräkningen av statsverkets olika inkomster av tobakshanteringen anfört följande: »De under särskilda titlar uppförda inkomsterna av tobakshanteringen hava sålunda i förslaget1 till riksstat för budgetåret 1924—1925 uppskattats till belopp, som härefter angivas, därvid till jämförelse meddelas motsvarande siffror i riksstaterna för år 1922 och budgetåret 1923—1924:

kronor

Tobaksskatt ................................ 35,000,000

Särskild skatt å tobaksvaror.... 1 2 8,000,000 Utdelning .................................... 9,000,000

52,000,000

1923—1924

kronor

32.000. 000

11.000. 000 8,990,000

51,990,000

1924—1923

kronor

30.000. 000

10.000. 000 11,600,000

51,600,000

Av den till promemorian3 hörande och vid statsrådsprotokollet fogade tabellen I (bilaga 10),4 däri inlagts de av mig föreslagna skattesatserna, framgår, att — med utgångspunkt från 1923 års omsättning och priser — följande skattebelopp kunna antagas komma att inflyta till statsverket, nämligen omkring 45,340,000 kronor tobaksskatt, utgående i procent av priskurantpriset, och omkring 8,310,000 kronor tobaksskatt, utgående per styck eller kilogram, d. v. s. tillhopa omkring 53,650,000 kronor. Till jämförelse må anföras följande under sagda förutsättning beräknade intäkter med nu gällande tull- och skattesatser (i runda tal):

Tull för oarbetad tobak........................ kronor 4,920,000

» » arbetad » » 1,200,000

Tobaksskatt .......................................... » 32,250,000

Särskild skatt å tobaksvaror................ » 10,950,000

kronor 49,320,000.

Ökningen i tobaksskatten utgöres huvudsakligen av de från vinst till skatt överförda tre procent å totalomsättningen (136,725,000 kronor) eller omkring 4,100,000 kronor.

Den på grundval av 1923 års omsättning och priser verkställda beräkningen torde med hänsyn till den prissänkning, som enligt vad jag tidigare anfört lärer kunna förutses, behöva göras till föremål för vissa jämkningar. År 1923 utgjorde hela omsättningen, såsom nämnt, omkring

136,725,000 kronor, och den procentuella tobaksskatten uppgick till 32,250,000 kronor, vilket motsvarar en genomsnittsprocent av 23.g. Den för instundande budgetår beräknade tobaksskatten av 30,000,000 kronor mot-

1 Nämligen ett i statsverkspropositionen framlagt förslag.

s Å tilläggsstat till riksstaten för år 1922.

8 Åsyftar en inom finansdepartementets lagbyrå upprättad promemoria angående tobaksbeskattningen.

4 Här ej avtryckt.

Riksräkenskapsverkets inkomstberäkning lör budgetåret 1925—1926. 15

svarar efter samma procent ett omsättningsbelopp av cirka 127,000,000 kronor. Av förutnämnda tabell 1 framgår, att hela den av mig föreslagna skattebelastningen utgör cirka 39.24 procent av priskurantpriset. Efter denna procentsats skulle en beräknad omsättning av 127,000,000 kronor lämna i runt tal 50,000,000 kronor.

Vid eu beräkning av övriga inkomster av tobakshanteringen, utdelning i Aktiebolaget Svenska Tobaksmonopolet samt inkomst- och förmögenhetsskatt, bör uppmärksammas, att dessa inkomstposter för budgetåret 1924— 1925 hänföra sig till monopolets verksamhet under kalenderåret 1924. Under nämnda verksamhetsår kommer emellertid monopolbolaget att under hälften av året arbeta med nu gällande skattesatser, och eventuell prissänkning torde icke komma att vidtagas, förrän de nya skattesatserna trätt i kraft. Vid sådant förhållande synes mig för instundande budgetår utdelningen kunna upptagas till 9,000,000 kronor, varjämte inkomst- och förmögenhetsskatten torde böra beräknas till 2,200,000 kronor.

Statsverkets inkomster under budgetåret 1924—1925 torde alltså kunna i runda tal uppskattas till följande belopp, därvid till jämförelse angivas motsvarande inkomster, därest gällande tull- och skattesatser skolat tilllämpas:

Enligt gällande tulloch skattesatser

kronor

Råtobakstull........................................................ 4,900,000

Tull å importerade färdiga tobaksvaror........ 1,200,000

Tobaksskatt ....................................................... 30,000,000

Särskild skatt å tobaksvaror .......................... 10,000,000

Inkomst- och förmögenhetsskatt .................... 3,500,000

Utdelning........................................................... 11,600,000

Enligt föreslagna skattesatser kronor

50,000,000

2,200,000

9,000,000

Summa 61,200,000 61,200,000.

En omräkning av vissa i det uti innevarande års statsverksproposition framlagda förslaget till riksstat för budgetåret 1924—1925 uppförda inkomsttitlar torde alltså böra företagas. Sålunda torde titlarna tullmedel och utdelning i Aktiebolaget Svenska Tobaksmonopolet böra sänkas till respektive 114 och 9 miljoner kronor, under det att de till en titel tobaksskatt sammanförda inkomsttitlarna tobakskatt och särskild skatt å tobaksvaror torde böra upptagas med sammanlagt 50 miljoner kronor. Däremot torde ett bifall till det nu framlagda förslaget icke behöva medföra någon ändring av det belopp å 135 miljoner kronor, varmed titeln inkomst- och förmögenhetsskatt upptagits i förenämnda riksstatsförslag, med hänsyn till de försiktiga beräkningar, vilka ligga till grund för berörda belopps uppförande i sagda förslag.»

I överensstämmelse med vad departementschefen sålunda föreslagit har i riksstaten för budgetåret 1924—1925 titeln tobaksskatt uppförts med

50,000,000 kronor.

Aktiebolaget Svenska Tobaksmonopolet har i skrivelse till finansdepartementet den 24 sistlidne september ansett sig kunna uppskatta inkomsten av tobaksskatten för budgetåret 1925—1926 till samma belopp, eller 50,000,000 kronor. Denna beräkning har gjorts under förutsättning av oförändrade skattesatser samt med utgångspunkt från någorlunda konstant totalförbrukning och med en beräknad mindre sänkning av nu gällande priser i överensstämmelse med ett i samband med tobaksbeskattningsomläggningen

16 Riksräkenskaps verkets inkomstberäkning' lör budgetåret 1925—1926.

intaget tillägg till det mellan staten och tobaksmonopolet gällande kontraktet, vilket tillägg innehåller en bestämmelse, som förpliktar tobaksmonopolet att vid prissättningen »så avväga den del av belastningen ä varan, som avser att lämna vinst å rörelsen, att vinsten därvid icke beräknas högre än som är erforderligt för beredande åt bolaget av skälig inkomst å rörelsen».

Riksräkenskapsverket, som icke bär något att erinra mot den av tobaksmonopolet verkställda beräkningen, har i tabell A uppfört skatten med

50,000,000 kronor.

Brännvinstillverkningsskatt, bevillning, är i riksstaterna för nedannämnda år uppförd med följande belopp:

år 1919 .........................

» 1920 ........................

» 1921 .......................

» 1922 ........................

» 1923 (7i-3%)........

budgetåret 1923—1924

Den behållna inkomsten har utgjort:

kronor 2,800,000 » 8,000,000

» 15,000,000

» 17,000,000

» 6,000,000

» 13,000,000

I riksstaten för innevarande budgetår har ifrågavarande inkomsttitel uppförts med 14,000,000 kronor. Enligt vad som i en inom kontrollstyrelsen utarbetad promemoria framhålles, kunna några sådana förhållanden icke väntas inträda, varigenom väsentlig förändring med avseende å behållningen av brännvinstillverkningsskatten skulle uppkomma för budgetåret

1925—1926. Med hänsyn till utfallet för senaste budgetår synes en höjning för 1925—1926 kunna ifrågasättas. Kontrollstyrelsen har i skrivelse den 3 sistlidne oktober föreslagit, att inkomsttiteln nu skulle upptagas itill ett belopp av 14,500,000 kronor.

Riksräkenskapsverket anser sig dock böra stanna vid 14,400,000 kronor.

Rusdrycksförsäljningsmedel. Ä denna titel, som är avsedd att upptaga rusdrycksbolagens vinstmedel för föregående kalenderår, hava till statsverket influtit i behållen inkomst under nedanstående år följande belopp:

år 1919 .......................

» 1920 ........................

» 1921 ........................

» 1922 ........................

» 1923 (Vi—3%)........

budgetåret 1923—1924 I

.... kronor 12,098,539 » 28,840,599

» 37,383,097

» 21,128,374

» 13,074,778

» 14,501,517

I en från kontrollstyrelsen erhållen promemoria anföres rörande denna skatt: »Nämnda medel äro i riksstaten för budgetåret 1924—1925 upptagna till 15 miljoner kronor. Statsverkets behållna inkomst av samma medel

Riksräkenskapsverkets inkomstberäkning för budgetåret 1925—1926. 17

under budgetåret 1923—1924 var 14.:> miljoner kronor. Huruvida vinstmedlen för innevarande budgetår verkligen komma att uppgå till beräknat belopp, är ännu alltjämt omöjligt att med säkerhet förutsäga. Av tillgängliga statistiska uppgifter att döma, torde emellertid bruttovinsten ä rusdrycksförsäljningen, trots eu konsumtionsökning av spritdrycker från

26..! miljoner till omkring 28.r. miljoner liter, komma att stanna något under motsvarande bruttovinst för år 1923. Systembolagens inköp av spritdrycker (exklusive omsättningsskatt) och viner belöpte sig sålunda under de åtta första, månaderna 1924 till endast 52 miljoner kronor mot 53 miljoner kronor under samma tid år 1923, och då handelsvinsten å samtliga försäljningsrörelser utom egen utskänkning, där viss förhöjning inträtt, i år utgår med praktiskt taget samma procentuella tillägg å inköpspriset som förra året och inköpsprisen komma att ytterligare sjunka under sista kvartalet, medför detta självfallet även en minskning absolut taget av bruttovinsten å försålda rusdrycker. Då för innevarande år varken något större överskott eller någon större brist kan väntas uppkomma i för utskylder reserverade medel, är frågan huruvida nettovinsten kommer att uppgå till i riksstaten angivet belopp närmast beroende av huruvida den nedgång, som enligt inom kontrollstyrelsen verkställda beräkningar otvivelaktigt ägt rum i systembolagens omkostnader, är tillräcklig att kompensera den av prissänkningarna förorsakade nedgången i bruttovinsten å varor. Då det ekonomiska utbytet av bolagens verksamhet sålunda för närvarande synes undergå någon minskning torde försiktigheten bjuda, att rusdrycksförsäljningsmedlen beräknas under budgetåret 1925—1926 inflyta med ett till 13 miljoner kronor minskat belopp.»

Riksräkenskapsverket finner, att de av kontrollstyrelsen anförda omständigheterna böra föranleda en sänkning av denna inkomsttitels beräkning, men anser, att, då under senaste budgetår uppnåtts 14,500,000 kronor, sänkningen kan stanna vid 13,500,000 kronor, vilket belopp ämbetsverket uppfört i sin förslagstabell.

Maltskatt, bevillning, tillförde statsverket under nedannämnda år följande inkomstbelopp:

år 1919........................................................ kronor 2,616,204

» 1920....................................................... » 4,423,902

» 1921........................................................ » 4,294,883

» 1922........................................................ » 3,693,186

För första halvåret 1923 uppfördes titeln i enlighet med kontrollstyrelsens förslag med 2,200,000 kronor, under det att i själva verket 1,698,752 kronor under sistnämnda tidsperiod utgjorde den behållna inkomsten.

Under nämnda tid utgick maltskatten med 17 öre för de första 100,000 kilogrammen malt, som under visst tillverkningsår tillverkas vid bryggeri, där även andra maltdrycker än av första klassen få tillverkas, 20 öre för nästa 100,000 kilogram och 23 öre för varje kilogram utöver 200,000 kilogram. Eu höjning liar emellertid ägt rum genom förordningen den 1 juni 1923 (nr 140), vilken trädde i kraft den 1 oktober samma år. Enligt nämnda förordning skall för malt, som i skattepliktigt bryggeri användes vid tillverkning av maltdryck, skatt erläggas med 75 öre för varje kilogram, dock att för varje bryggeri skatten för de första under tillverkningsåret avverkade 100,000 kilogrammen malt utgår med 65 öre för kilogram och för de nästa 100,000 kilogrammen med 70 öre för kilogram.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 saml. 2

18 Riksräkenskapsverkets inkomstberäkning’ för budgetåret 1925—1926.

Den avsevärda höjning av maltskatten, som av statsfinansiella skäl sålunda ägt rum, beräknades för budgetåret 1923—1924 ha en sådan inverkan på skattens behållna inkomst, att skatten i riksstaten för nämnda tidsperiod uppfördes med 11,000,000 kronor.

Emellertid inflöto under nämnda budgetår av beräknade 11,000,000 kronor allenast 8,969,411 kronor. Anledningen till att den influtna maltskatten så väsentligen understigit den beräknade är icke att söka i nedgång av maltavverkningen, vilken tvärtom visar stegring under samma tid gent emot föregående motsvarande period, och som under budgetåret 1923—1924 utgjorde 22,698,823 kilogram, varigenom den debiterade maltskatten kom att belöpa sig till 12,667,293 kronor. Orsaken till underskottet sammanhänger i stället, enligt vad som i en till riksräkenskapsverket från kontrollstyrelsen överlämnad promemoria framhålles, därmed att upplupna maltskattebelopp, vilka erlades av sådana bryggerier, som åtnjöto anstånd med skattebetalningen, influtit först under början av innevarande budgetår.

För innevarande budgetår har maltavverkningen beräknats till 22,000,000 kilogram och har inkomsten av maltskatt för samma tid i riksstaten upptagits till 15,000,000 kronor. Beträffande budgetåret 1925—1926 torde maltavverkningen, med den tendens till ökning i nämnda avverkning, som kunnat konstateras, böra beräknas till 23,000,000 kilogram, varemot approximativt svarar en debiterad maltskatt av 16,100,000 kronor. Detta belopp bör likväl minskas med utgifter för restitutioner och eftergifter med förslagsvis 900,000 kronor, vadan den behållna inkomsten skulle bliva

15,200,000 kronor. På grund härav synes inkomsten av maltskatt böra i riksstaten för budgetåret 1925—1926 upptagas med oförändrat belopp, och riksräkenskapsverket bar förty i sin förslagstabell uppfört inkomsttiteln med 15,000.000 kronor.

Mertull å arrak och rom. Av skäl, som riksräkenskapsverket vid behandlingen av titeln »Tullmedel» nyss närmare utvecklat, bar ämbetsverket funnit inkomsterna av den av riksdagen särskilt beslutade mertullen å arrak och rom böra i riksstaten uppföras under en särskild titel i samband med övriga skatter å sprit- och maltdrycker. Jämväl mertullen å arrak och rom är nämligen närmast att anse som en form av beskattning av dessa drycker.

Den behållna inkomsten av denna tull utgjorde:

år 1921 .................................................... kronor 1,249,669

» 1922 .................................................... » 1,082,411

» 1923 (>/, .................................... » 583,103

budgetåret 1923—1924 ............................ » 863,641.

För budgetåren 1924—1925 och 1925—1926 bär generaltullstyrelsen beräknat. inkomsten till 800,000 respektive 700,000 kronor.

På sätt framgår av ovanstående äro såväl de verkliga som de beräknade inkomsterna å denna titel sjunkande, och siffrorna för de fyra första månaderna av innevarande budgetår (behållen inkomst = 243,907 kronor) giva onekligen stöd åt den av generaltullstyrelsen senast föreslagna sänkn ingen.

Riksräkenskapsverket har fördenskull i tabell A uppfört mertull å arrak och rom med av generaltullstyrelsen föreslaget belopp 700,000 kronor.

ltiksräkenskapsverkets inkomstberäkning för budgetåret 1925—1926. 19

Omsättningsskatt och utskänkningsskatt å spritdrycker, bevillning. Denne uppfördes a 1921 ars riksstat och tilläggsstat med tillsammans 47,000,000 kronor, a 1922 Ars riksstat och tilläggsstat med tillsammans 07,000,000 kronor, å riksstaterna för första halvåret 1923 och budgetåret 1923—1924 med

35.000. 000, respektive 43,700,000 kronor samt för budgetåret 1924___1925 med

33.000. 000 kronor.

Den behållna inkomsten utgjorde:

År 1921 ................................................. kronor 46,335,932

» 1922 .................................................., 55,995,723

» 1923 (l/i—:i0/c).................................. » 27,460,003

budgetåret 1923—1924 ........................ » 39,533,490.

Eldigt nådiga förordningen den 22 juni 1920 (nr 330) utgjorde omsättningsskatten 25 procent av det belopp, för vilket rusdrycksförsäljningsbolagen inköpa spritdrycker, och utskänkningsskatten 2 kronor för varje liter. Genom nådiga förordningen den 22 juni 1921 (nr 325) fördubbiades från och med den 1 juli 1921 skattesatserna till respektive 50 procent och 4 kronor, eu ökning, vars förutsatta inverkan på riksstaten för år 1922 framträdde i inkomsttitelns höjande till 62,000,000 kronor. Vidare höjdes genom nådiga förordningen den 9 juni 1922 (nr 249) omsättningsskatten till 65 procent, under det att utskänkningsskatten allt fortfarande skulle utgå med 4 kronor för varje liter. Genom förordningen den 8 juni 1923 (ur 155) vilken trädde i kraft den 1 juli samma år ändrades ånyo skattesatserna. Omsättningsskatten utgår i enlighet med denna förordning, med däri genom kungi. förordning den 20 juni 1924 (nr 228) företagna smärre ändringar, för närvarande med 50 procent av det belopp för vilket detaljhandelsbolagen inköpa spritdrycker; dock att skatten för renat egentligt brännvin med högst 40 procent alkoholhalt samt för sprit skall, då drycken

1 buteljerat skick inköpes hos partihandelsbolag, utgå efter det pris, drycken skulle hava betingat vid inköp å fat. Utskänkningsskatten utgår med

2 kronor för liter egentligt brännvin och 4 kronor för liter av andra spritdrycker. För renat egentligt brännvin av högst 40 procent alkoholhalt utgår emellertid icke utskänkningsskatt.

I en från kontrollstyrelsen inkommen promemoria anföres beträffande bär ifrågavarande inkomsttitel, att då under tiden juli—oktober innevarande år influtit omkring 12,600,000 kronor (d. v. s. på 1U år 33 procent av det för hela budgetåret beräknade beloppet, 38,000,000 kronor), och spritdry ekskonsumtion en under månaderna juli—oktober normalt något understiger x/3 av årsförsäljningen, det beräknade beloppet sannolikt torde komma att inflyta. Då emellertid redan beslutade och eventuellt ytterligare prissänkningar helt komma att kompensera den sannolikt något ökade konsumtionen under återstoden av detta och nästkommande budgetår, torde, under förutsättning av oförändrade skattesatser, omsättnings- och utskänkningsskatt kunna beräknas inflyta med oförändrat belopp eller 38,000,000 kronor under budgetåret 1925—1926.

Riksräkenskapsverket har icke något att erinra mot denna kontrollstyrelsens beräkning.

Automobilskattemedel. Sedan Eders Kung]. Maj:t, med anledning’ av vad riksdagen i skrivelse den 10 juni 1924, nr 326, anfört rörande automobilskattemedlens uppförande å riksstaten, låtit härom igångsätta utredning, har riksräkenskapsverket, som anbefallts att i ärendet avgiva un-

20 Riksräkenskapsverkets inkomstberäkning’ för budgetåret 1925—1926.

derdånigt utlåtande, i skrivelse den SO sistlidne september i underdånighet anfört bland annat följande:

»I förberörda skrivelse anhöll riksdagen om utredning och förslag rörande automobilskattemedlens uppförande å riksstaten. Denna riksdagenanhållan var föranledd av en i andra kammaren väckt motion, nr 428, i vilken erinrades, att den reform beträffande riksstatens uppställning, som genomfördes vid 1911 ars riksdag, bland annat avsåg att gorå riksstaten till en åtminstone i det väsentliga fullständig sammanställning av statens inkomster och utgifter under budgetåret. I överensstämmelse härmed hade också sådana institutioner, som exempelvis bankinspektionen och försäkringsinspektionen, vilka uppehållas uteslutande av inkomster, som härflyta av särskilda avgifter från bank- och försäkringsverksamheten, tipp förts i riksstaten, där lika belopp återfinnas a inkomstsidan som a utgiftssidan såsom inkomst av, respektive anslag till berörda ändamål.

Riksräkenskapsverket delar motionärens asikt, att i ett fall, sådant som det nu föreliggande, inkomster och utgifter böra passera riksstaten, liksom bidrag till bank- och törsäkringsinspektionerna. I motsats mot dessa medel torde dock automobilskattemedlen icke böra uppföras under rubriken 'Uppbörd i statens verksamhet’, utan rätteligen höra till avdelningen ’I. Skatter’ och där lämpligen upptagas såsom en femte underavdelning.

Enligt nådiga förordningen den 20 juni 1924, nr 258, om fördelning av automobilskattemedel, skola av influtna dylika medel 20 procent tillfalla rikets städer för att användas för dessas gata- och väghållning samt 80 procent landsbygden för att användas företrädesvis till förbättring och underhåll av för den allmänna samfärdseln särskilt betydelsefulla vägar och broar. Da de sålunda fördelade medlen icke sedermera få med varandra samman7 blandas,men vill av vartdera slaget kunna vid årsskiftena förekomma behållningar, som fa reserveras till följande budgetår, torde å riksstatens utgiftssida under sjätte huvudtiteln böra uppföras tvenne reservationsanslag till de ändamål, som bär ovan angivits.

Då automobilskattemedel inflyta jämlikt förordningarna om automobilskatt, om särskild skatt ä automobilgummiringar och om särskild skatt a bensin, och motorsprit eller jämlikt de särskilda bestämmelser, Eders Kungl. Maj:t enligt 18 § i förstnämnda förordning må hava meddelat, kunde även. beträffande inkomstsidan eu uppdelning i flera titlar i riksstaten ifrågasättas. Skälen härför synas dock icke nog starka för att riksräkenskapsverket nu skulle väcka något förslag i detta hänseende.

På grund av vad riksräkenskapsverket sålunda anfört hemställer riksräkenskapsverket, att i förslaget til riksstat för budgetåret 1925—1926 ma uppföras dels å inkomstsidan under rubriken ’A. Egentliga inkomster. I. Skatter’ eu ny titel: ’5. Automobilskattemedel’, dels å utgiftssidan under sjätte huvudtiteln och huvudrubriken 'B. Väg- och vattenbyggnadsväsendet’ tvenne nya titlar: ’Gatu- och väghållning i rikets städer, reservationsanslag, att av automobilskattemedel direkt utgå’ och 'Förbättring och underhåll av för den allmänna samfärdseln särskilt betydelsefulla vägar och bi-oar, m. m., reservationsanslag, att av automobilskattemedel direkt utgå’.'

I överensstämmelse härmed har riksräkenskapsverket å riksstatens inkomstsida under rubriken ’A. Egentliga inkomster. I. Skatter’ uppfört en ny titel: ’5. Automobilskattemeder.

Beträffande de grunder efter vilka automobilskattemedel för närvarande inflyta kan sammanfattningsvis anföras följande:

Automobilskatt utgår för helt kalenderår räknat med följande belopp:

Riksräkenskapsverkets inkomstberäkning för budgetåret 1925—1926. 21

a) för motorcykel utan bivagn med 15 kronor;

b) » » med » » 25 »

e) » annan automobil, med ringar av mjuk kautschuk, med 8 kronor för varje påbörjat tal av 100 kilogram av automobilens egen vikt; samt

d) för annan automobil, med ringar av annat ämne än mjuk kautschuk, med 50 kronor för varje påbörjat tal av 100 kilogram av automobilens egen vikt.

Särskild skatt å automobilgummiringar utgår med l krona 50 öre per kilogram av ringens vikt.

Skatten å automobil, som för tillfälligt brukande i riket från utlandet införts, utgör för varje påbörjad dag

a) beträffande motorcykel 25 öre;

b) » lastautomobil med ringar av mjuk kautschuk, som icke äro mässiva, 3 kronor;

c) beträffande lastautomobil med massiva ringar av mjuk kautschuk 5 kronor;

d) beträffande lastautomobil med ringar av annat ämne än mjuk kautschuk 8 kronor; samt

e) beträffande annan automobil 1 krona.

Särskild skatt å bensin och motorsprit skall erläggas med 5 öre för literjämlikt förordningen den 23 maj 1924 (nr 126), som, i vad densamma avser särskild skatt å bensin, tillämpas sedan den 1 sistlidne juni, men, i vad den avser särskild skatt å motorsprit, träder i kraft först den 1 juli 1929.

Influtna automobilskattemedel utgjorde, enligt vad som framgår av statskontorets tryckta utdrag ur de under dess förvaltning stående fonders och diverse medels räkenskaper, för tiden

Yi—3% 1923 ........................................... 4,045,897 kronor samt för

budgetåret 1923—1924 ............................ 9,142,612 kronor.

Enär samma skattesatser, som gälla beträffande de i automobilskattemedlen under första halvåret 1923 och budgetåret 1923—1924 ingående objektskatterna allt fortfarande gälla i så gott som oförändrat skick, kunna ovan anförda siffror läggas till grund för beräkningen av vad som kan väntas inflyta å samma skattetitlar under budgetåret 1925—1926. Automobilismen har under senare år varit stadd i stark utveckling, och erfarenheten har visat, att den automobilbeskattning, som infördes att gälla från och med år 1923, icke haft någon hämmande verkan på denna utveckling. Fastmera liar användandet av motorfordon trots skatten i hög grad ökats, så att antalet i bruk varande sådana fordon, vilket vid ingången av år 1922 torde hava utgjort cirka 45,000 nu uppskattas till omkring

65,000, därvid märkes, att hela ökningen faller på egentliga automobiler. Under år 1923 importerades omkring 12,000 personautomobiler. 2,500 lastautomobiler och 2,150 motorcyklar. Värdet av hela denna import har uppgått till omkring 36,000,000 kronor, medan värdet av importen utav bensin och olja för motorfordon uppskattats till 35,000,000 kronor och av automobilgummi till i runt tal 8,000,000 kronor.

Att antomobi Immens utveckling icke kommer att avstanna' torde få anses som visst, varför ännu högre importsiffror säkerligen kunna beräknas för innevarande och nästpåföljande år. På grund härav har riksräkenskapsverket ansett sig böra för budgetåret 1925—1926 uppskatta den del av automobilskattemedlen, som utgöres av automobilskatt, särskild skatt å gummiringar och skatt å automobil, som för tillfälligt brukande i riket

22 Kiksräkenskapsverkets inkomstberäkning för budgetåret 1925—1926.

från utlandet införes, till 10,000,000 kronor. För beräkning av den totala inkomsten av automobilskattemedel bör härtill läggas den särskilda skatten å bensin. Dä hela konsumtionen av bensin för andra än industriella ändamål kan beräknas uppgå till omkring 100,000,000 liter för år, skulle skatten räknad efter 5 öre per liter, komma att belöpa sig till 5,000,000 kronor. Inkomsttiteln automobilskattemedel skulle alltså sammanlagt kunna be-räknas uppgå till lo,000,000 kronor, mod vilket belopp, riksräkenskapsverket även uppfört densamma i tabell A.

II. Uppbörd i statens verksamhet.

Beträffande grupperingen av inkomsttitlarna under rubriken »Uppbörd i statens verksamhet» anförde riksräkenskapsverket i sin inkomstberäkning för budgetåret 1924—1925 följande:

»Denna rubrik infördes i riksstaten från och med år 1912 på förslag av riksstatskommitterade. Hithörande inkomster äro icke av skattenatur, såsom avdelning A. I. av riksstatens egentliga statsinkomster, och härröra icke heller från statens affärsverksamhet eller utlåningsrörelse, såsom avdelning B. Varje särskild inkomsttitel står i något mer eller mindre nära samband med ett visst eller några vissa anslag bland riksstatens verkliga utgifter.

Med hänsyn till arten av detta samband kunna dessa inkomsttitlar indelas i följande grupper:

a) med samma beräknade belopp som motsvarande anslagstitlar,

b) med högre beräknade belopp än motsvarande anslagstitlar,

c) med lägre beräknade belopp än motsvarande anslagstitlar.

För alla inkomsttitlar tillhörande de två förstnämnda av dessa grupper gäller, att å motsvarande anslagstitel i riksstaten angives, från vilken inkomsttitel utgifterna skola helt och hållet eller åtminstone i första hand utgå. Ifråga om den tredje gruppen äger detta icke rum.

Ur här ovan angivna synpunkter, vilka riksräkenskapsverket framhållit redan i sin revisionsberättelse för år 1922, sid. 40, bär riksräkenskapsverket i det följande verkställt en omgruppering av hithörande inkomsttitla r.

I avseende på rubriken »Uppbörd i statens verksamhet» får riksräkenskapsverket för övrigt erinra, att riksstatskommitterade i sitt den 4 oktober 1910 avgivna betänkande med förslag rörande riksstatens uppställning jämte därmed sammanhängande ämnen yttrade (sid. 26):

_»I de flesta förvaltningsgrenar, som för statsverket representera eu utgift, finnas också diverse inkomster. Sådana inkomster kunna ingå till statsverket och beräknas som tillgång på riksstaten. Så är t. ex. förhållandet med 'terminsavgifter från läroverken’. Men merendels behållas dessa inkomster för den ifrågavarande förvaltningsgrenen, bokföras som särskilda uppbördsmedel för motsvarande utgiftsanslag och disponeras för det ändamål, till vilket anslaget är givet. Sådana inkomster komma icke till synes i riksstaten. Om inkomsten är något så när betydande, är naturligtvis anslaget avpassat därefter, d. v. s. motsvarar endast nettoutgiften för den ifrågavarande verksamhetsgrenen. I sådana fall följer riksstaten alltså nettosystemet. Om åter inkomsterna i en förvaltningsgren äro helt obetydliga, Iran man förutsätta, att de icke tagits i betraktande vid anslagets fastställande. De komma naturligtvis likafullt att medföra en besparing å anslaget eller, om brist ändå uppstår, en minskad brist.

Riksräkenskapsverkets inkomstberäkning för budgetåret 1925—1929. ‘iö

Att inkomster av nu ifrågavarande art behållas för motsvarande utgiftsanslag torde i vissa fall ha den praktiska fördelen, att inkomsterna bättre tillvaratagas. Där denna synpunkt kan göras gällande, såsom exempelvis beträffande försäljningsmedel för kasserade effekter, vissa anstalters inkomst av jordbruk o. d. synes den nuvarande ordningen böra bibehållas. Detsamma gäller för de fall, då inkomsterna endast uppgå till obetydliga belopp.

I do fall åter, då inkomsterna härröra av faststiillda avgifter eller bidrag och uppgå til! avsevärda belopp, synas de lämpligen böra beräknas som tillgång på riksstaten. Motsvarande anslag böra då uppföras med de belopp, vartill utgifterna i deras helhet beräknas.»

It i kss t a tsk om mit te rade ansågo det särdeles önskvärt, att posten »Särskilda uppbördsmedel för utgiftsanslagen» så långt möjligt är nedbringas. Bland de inkomster, som borde frångå dessa uppbördsmedel för att i stället upptagas å riksstatens inkomstsida, nämnde kommitterade, utom sådana, med vilka sedermera förfarits på av dem föreslaget sätt, även hospitalens patientavgifter, åtskilliga undervisningsavgifter, bidrag till kontrollkostnader in. in.

Genom åtgärder i nu nämnd riktning skulle riksstaten väsentligen vinna i fullständighet.

Riksräkenskapsverket, som delar riksstatskommitterades åsikter, föreslår nu, att alla inkomster, som anses vara av någon betydelse i och för sig, må beräknas å riksstatens inkomstsida.

De slag av särskilda uppbördsmedel, som i första hand synas kunna i sådant hänseende komma i fråga äro:

Hospitalspatient av gifter;

Indrivna försäkringsavgifter, för kostnader enligt 19 och 37 §§ i lagen om försäkring för olycksfall i arbete;

Av kommuner och landsting inbetalda andelar i kostnader för pensionstillägg och understöd;

De indragna lanträntmästare- och kronofogdetjänsterna tillhörande provisioner;

Kontrollkostnadsbidrag;

Nederlugsavgifter och

Registrering sav gifter i anledning av anmälan till förenings-, försäkrings- och handelsregistren.

Därest Eders Kungl. Maj:t gillar den uppfattning angående dessa medel, åt vilken riksräkenskapsverket här i anslutning till riksstatskommitterades uppslag, givit uttryck, bör för eu del av dessa medel, vilka synts vara av särskilt intresse, ruin beredas i riksstaten under rubriken 'Uppbörd i statens verksamhet’. Förslagsvis upptagas ifrågavarande titlar här nedan sist bland inkomster, tillhörande grupp c).

Det bör framhållas, att riksräkenskapsverkets förslag att uppföra vissa av anslagens hittillsvarande särskilda uppbördsmedel såsom inkomster i riksstaten under egna titlar i full överensstämmelse med principerna för 1911 års budgetreform innebär ett fullföljande i hittills icke reglerade delar av den övergång till bruttobudget, som nämnda reform åsyftade. Därest förslaget godkännes och således inkomstsidan i riksstaten ökas med vissa slag av inkomster, som förut icke varit där upptagna, måste givetvis å utgiftssidan vederbörliga anslag ökas med motsvarande belopp».

Dåvarande finansministern gjorde i anledning av vad riksräkenskapsverket sålunda i förra årets inkomstberäkning anförde följande utta-

24 Riksräkenskapsverkets inkomstberäkning- för budgetåret 1925—1926.

lande till statsrådsprotokollet den 2 januari 1924: »Utan tvivel tala vissa skäl för ett godkännande i större eller mindre utsträckning av dessa riksräkenskapsverkets förslag. Frågan torde emellertid ej äga någon mera avsevärd betydelse. Enligt mitt förmenande innebär det för övrigt eu påtaglig olägenhet att i avseende å riksstatens uppställning företaga partiella ändringar av sådan beskaffenhet, att därigenom en jämförelse med tidigare års riksstater och budgetredovisningar försvåras. Riksräkenskapsverkets antydda förslag synes mig därför åtminstone icke nu böra genomföras». Någon förändring i riksstaten för budgetåret 1924—1925 i av riksräkenskapsverket föreslagen riktning blev heller icke vidtagen.

Då riksräkenskapsverket nu går att förnya sin i det föregående refererade framställning i vad den avsåg uppförande i riksstaten av viss uppbörd, som hittills beräknats skola direkt tillföras motsvarande anslagstitlar, sker det på den grund, att ämbetsverket icke kunnat finna de antydda olägenheterna av ändringsförslagets genomförande i nu nämnt hänseende ens tillnärmelsevis uppväga de fördelar, som därmed sta att vinna i fråga om ökad överskådlighet och klarhet beträffande riksstaten. De av riksräkenskapsverket föreslagna ändringarna i riksstateus uppställning innebära nämligen ett vid budgetreformens genomförande förutsatt, men då av rent tillfälliga omständigheter uppskjutet steg i riktning mot ett förverkligande av själva huvudsyftet med 1911 års budgetreform: att åt riksstaten giva en så vitt möjligt fullständig" och klar bild av statens verkliga inkomster och utgifter. Betydelsen härav anser sig riksräkenskapsverket, som icke kan undandraga sig att städse söka motverka att budgetreformen av tillfälliga omständigheter fördröjes eller förryckes, böra kraftigt understryka.

Vad dåvarande finansministern anförde därom, att det vore eu påtaglig olägenhet att företaga partiella ändringar av sådan beskaffenhet, att eu jämförelse med tidigare års riksstater och budgetredovisningar försvaras, skulle kunna anföras mot varje nytt i och för sig än så förnuftigt förslag, men synes i varje händelse icke äga tillämplighet på det bär föreliggande, eftersom de uppbördsmedel, varom här är fråga, i sin nuvarande budgettekniska behandling ofta äro sammanblandade med allehanda olikartade uppbördsposter — ja t. o. in. i avsevärd omfattning rena omföringsposter, vilka fullständigt omöjliggöra varje jämförelse olika är emellan. Denna betydande olägenhet skulle avhjälpas just genom riksräkenskapsverkets förslag, som syftar till eu renodling och till ett inöj liggörande av fruktbringande jämförelser. Detta förslag har alltså eu nog sa reel] innebörd. Eljest både ämbetsverket givetvis icke ansett sigböra nu ånyo bringa det på tal.

Vattendomstolsavgifter. I vattenlagen den 28 juni 1918 stadgas i 11 kap. 95 §, enligt den lydelse denna paragraf fått genom lagen den 11 juni 1920 (nr 459): »Lämnas jämlikt denna lag medgivande till byggande i vatten för vattnets tillgodogörande såsom drivkraft eller till vattenreglering eller till torrläggningsföretag, som avses i 7 kap., eller meddelas i syfte att vinna ökad möjlighet att utnyttja vattenkraft ändrade bestämmelse]rörande hushållningen med vattnet, åligge sökanden att, innan medgivet arbete må påbörjas, eller, där fråga är om ändrade hushallningsbestämmelser, dessa må tillämpas, erlägga viss avgift såsom bidrag till kostnaden för vattendomstolarnas organisation och verksamhet.

Avgift, som nu nämnts, skall beträffande byggnad för vattnets tillgodo-

Riksräkenskapsverkets inkomstberäkning lör budgetåret 1925—1926. 25

görande såsom drivkraft bestämmas i förhållande till den förut icke till godogjorda vattenkraft, som beräknas kunna vid lågvatten uttagas vid byggnaden, dock med avdrag för den vattenkraft, för vilken i samband med regleringsföretag avgift förut erlagts. Där med vattenreglering eller med ändrade hushållningsbestämmelser åsyftas ökning i uttagbar vattenkraft, skall avgiften bestämmas i förhållande till ökningen i den vattenkraft, som vid lågvatten kan uttagas i sökandens eller, då fråga är om vattenreglering, enligt 3 kap. 1 §, samtliga till regler in gssamfälligheten hörande strömfall. Avses att möjliggöra utnyttjande av förut uttagbar vattenkraft på fördelaktigare sätt, varde avgiften bestämd i förhållande till den ökning i vattenkraftens värde, som genom företaget eller genom de ändrade hushållningsbestämmelserna beredes. Är ändamålet med vattenreglering jämväl torrläggning av mark, skall avgift tillika utgå i förhållande till värdet av den båtnad, som i nämnda hänseende vinnes genom företaget. Vad nu sagts äge ock tillämpning i fråga om företag enligt 7 kap. Där till grund för avgiften skall läggas storleken av viss vattenkraft, skall den utgå med en krona för varje hästkraft till och med 5,000 kronor, 50 öre för varje hästkraft över 5,000 till och med 10,000, samt 25 öre för varje hästkraft utöver 10,000, men må ej, utom då fråga är om vattenreglering, överstiga 20,000 kronor. Skall avgiften beräknas efter ökningen i värde å vattenkraft eller efter båtnad, som beredes mark, varde den erlagd med en för tusen av värdeökningen eller båtnaden.

Avgift, som efter ovan nämnd beräkning skulle uppgå till mindre belopp än tio kronor, skall icke erläggas».

Inkomsttiteln är i riksstaten för budgetåren 1923—1924 och 1924—1925 upptagen till respektive 7,000 och 10,000 kronor.

Den behållna inkomsten har utgjort:

år 1919............................................................ kronor 40

» 1920............................................................ » 1,912

» 1921............................................................ * 2,285

» 1922 ......................................................... » 11,759

» 1923 :i%) ........................................ » 3,328

budgetåret 1923—1924 ................................ » 45,072.

Som synes utvisa influtna vattendomstolsavgifter under nästförflutna budgetår en avsevärd stegring i jämförelse med föregående års behållna inkomst. Under juli—oktober innevarande år uppgingo vattendomstolsavgifterna till sammanlagt 12,882 kronor, varav 11,788 kronor hänföra sig enbart till oktober månad.

Riksräkenskapsverket har ansett sig kunna i tabell A uppföra titeln »Vattendomstolsavgifter» med ett till 40,000 kronor höjt belopp.

Bidrag till försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten. Enligt 16 § lagen

om försäkring för olycksfall i arbete skall såsom bidrag till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens verksamhet för varje försäkring i riksförsäkringsanstalten till statsverket erläggas tilläggsavgift med belopp, motsvarande fem procent av försäkringsavgiften, beräknad utan hänsyn till avdrag, som i 11 § omförmäles. Försäkringsbolag, som i 4 § avses, är ock skyldigt att till statsverket erlägga bidrag till bestridande av nämnda omkostnader. Bidraget erlägges för varje räkenskapsår efter årets utgång på tid och sätt, som av Eders Kungl. Maj:t bestämmes, med belopp, motsvarande tre procent av

26 Riksräkenskapsverkets inkomstberäkning' för budgetåret 1925—1926.

summan av försäkringsavgifterna, beräknade utan hänsyn till avdrag, som i 11 § omförmäles, för de i bolaget under räkenskapsåret tagna försäkringar.

Den behållna inkomsten av denna titel har utgjort:

I försäkringsavgifter enligt förenämnda lag beräknas under budgetåret 192o—1926 komma att inflyta till riksförsäkringsanstalten omkring

5.800.000 kronor. Lindring i försäkringsavgifter enligt 15 § i samma lag antages representera omkring 500,000 kronor. Tilläggsavgifterna, vilka utgöra 5 procent å summan av dessa båda belopp, 6,300,000 kronor, kunna således uppskattas till omkring 315,000 kronor.

Under budgetåret 1923—1924 inlevererades i tilläggsavgifter till statsverket 292,663 kronor. För budgetåret 1924—1925 beräknades inflyta omkring 330,000 kronor.

Summan av de försäkringsavgifter, inklusive förekommande lindringsbelopp enligt 15 § i olycksfallsförsäkringslagen, som under år 1924 komma att inflyta till de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen, kan antagas komma att uppgå till omkring 7,000,000 kronor. Bidragen, som utgöra 3 procent av försäkringsavgifterna, kunna sålunda anslås till omkring

210.000 kronor.

Under budgetåret 1923—1924 inlevererades i bidrag 217,939 kronor. Under budgetåret 1924—1925 skall enligt försäkringsinspektionens skrivelse till statskontoret den 1 november 1924 inlevereras 194,764 kronor.

Tilläggsavgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämte bidrag från de ömsesidiga bolagen enligt 16 § i olycksfallsförsäkringslagen, torde sålunda under budgetåret 1925—1926 kunna antagas komma att inflyta med ett sammanlagt belopp av 525,000 kronor, med vilket belopp riksräkenskapsverket uppfört förevarande titel i tabell A.

Avgifter för registrering av automobiler. A förevarande titel, som i riksstaterna för budgetåren 1923—1924 och 1924—1925 upptagits med 250,000, respektive 300,000 kronor, har under förstnämnda tidsperiod den behållna inkomsten utgjort 479,198 kronor eller nära dubbelt så mycket som beräknats. Under tiden juli—oktober månader innevarande budgetår uppgick nettouppbörden till 187,783 kronor.

Enligt till publikationen »Meddelanden angående automobiltrafik» inkomna uppgifter från överståthållarämbetet och länsstyrelserna hava under de tolv månaderna november 1923—oktober 1924 i riket nyregistrerats i runt tal 19,000 automobiler och 5,000 motorcyklar. Övergått till ny ägare hava cirka 5,600 automobiler och 4,600 motorcyklar. Under samma tid hava anmälts såsom ur automobilregistret avförda cirka 4,000 automobiler och 2,500 motorcyklar. Anmälan om efterbesiktning har gjorts beträffande cirka 6,800 automobiler och 82 motorcyklar.

För budgetåret 1925—1926 torde man kunna räkna med ungefär motsvarande siffror.

Det ur nu nämnda uppgifter med stöd av bestämmelserna i § 3 av nådiga kungörelsen den 14 december 1923 (nr 453) om automobilregisters förande

» 1923 (V"-»%)"••••■■

budgetåret 1923—1924

år 1920 » 1921 » 1922

kronor 993,494

» 880,284

» 715,619

» 253,233

» 510,602.

Riksräkenskapsverkets inkomstberäkning för budgetåret 1925—1926. 27

m. jo. beräknade avgiftsbeloppet uppgår till cirka 413,500 kronor. AU denna slutsiffra vid jämförelse med den under budgetåret 1923—1924 behållna inkomsten, 479,198 kronor, stannar vid ett så avsevärt mycket lägre belopp beror enligt uppgift därpå, att de i »Meddelanden angående automobiltrafik» publicerade statistiska uppgifterna icke kunna anses vara fullständiga. Med hänsyn därtill och i betraktande jämväl av den redan under titeln »Automobilskattemedel» uppmärksammade ständigt stegrade importen av automobiler, särskilt billiga amerikanska vagnar, finner riksräkenskapsverket därför icke' heller skäl att för budgetåret 1925—1926 räkna med mindre belopp för nämnda inkomsttitel än vad den behållna inkomsten för nästförflutna budgetår utvisar utan anser tvärtom, att inkomsttiteln utan risk kan upptagas i riksstaten för budgetåret 1925—1920 med ett till 500,000 kronor förhöjt belopp.

Inkomst av myntning och justering. Denna inkomsttitel och de häremot svarande, under sjunde huvudtiteln uppförda reservationsanslagen till mynt- och justeringsverkets drift och till dyrtidstillägg vid mynt- och justeringsverket avvägas mot varandra och upptagas i riksstaten med samma belopp. Därest överskott uppstår, reserveras detta å driftanslaget för de med anslaget förenade ändamål.

Inkomsttiteln och motsvarande anslag äro i riksstaterna för budgetåren

1923—1924 och 1924—1925 upptagna till 1,092,000, respektive 632,000 kronor. I skrivelse den 5 nästlidne november har mynt- och justeringsverket hemställt, att vid beräkningen av statsverkets inkomster för budgetåret 1925— 1926 inkomst av myntning och justering upptages till 600,000 kronor, eller samma belopp, vartill jämlikt nådigt brev den 25 april 1924 anslaget till bestridande av de med mynt- och justeringsverkets drift förenade kostnaderna upptagits i riksstaten för budgetåret 1924—1925. Riksräkenskapsverket vill emellertid påpeka, att härvid hänsyn icke tagits till dyrtidstilläggen. Dessa hava i riksstaten för budgetåret 1924—1925 upptagits till 32,000 kronor att direkt utgå av inkomst av myntning och justering. Under förutsättning att dyrtidstilläggen komma att under budgetåret 1925—1926 utgå efter samma grunder som under nu löpande budgetår, har riksräkenskapsverket i sin förslagstabell uppfört här ifrågavarande inkomsttitel med oförändrat belopp, 632,000 kronor.

Bidrag till bankinspektionen. Under denna titel upptagas i statsverkets räkenskaper de bidrag till bestridande av kostnaden för bankinspektionens organisation och verksamhet, som det, enligt 239 § i lagen om bankrörelse' den 22 juni 1911 med den ändrade lydelse detta lagrum erhållit genom lagen den 28 januari 1921, åligger bankbolag att årligen erlägga, och vilka för närvarande, jämlikt nådiga kungörelsen av sistnämnda dag, för varje år och varje bolag uppgå till tolv tusendels procent av bolagets egna fonder vid utgången av nästföregående kalenderår. Av denna och närmast efterföljande inkomsttitel utgå anslagen till »bank- och fondinspektionens verksamhet» och »dyrtidstillägg vid bank- och fondinspektionen». Inkomsttiteln upptages till samma belopp som de motsvarande utgiftstitlarna sammanlagt.

1 skrivelse till riksräkenskapsverket den 4 nästlidne november har bank- och fondinspektionen beräknat anslagsbehovet enligt gällande stat för inspektionen för budgetåret 1925—1926 till ett belopp av 157,000 kro-

28 Riksräkenskapsverkets inkomstberäkning för budgetåret 1925—1926.

ii or att med 97,000 kronor bestridas av bidrag till bankinspektionen och med 60,000 kronor av bidrag till fondinspektionen.

Därest dyrtidstillägg skulle komma att utgå efter samma grunder som för närvarande, kunna för sådana tillägg beräknas erforderliga: av bidrag till bankinspektionen 13,000 kronor och av bidrag till fondinspektionen 7,000 kronor.

Riksräkenskapsverket har därför i förslågstabellen uppfört bidrag till bankinspektionen med 110,000 kronor.

Bidrag till iondinspektionen. Under denna titel upptagas de bidrag, som det enligt 41 § i lagen om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet den 16 maj 1919 åligger fondkommissionärer att årligen erlägga. Dessa bidrag tillsammans med det under nästföregående inkomsttitel uppförda inkomstbelopp motsvaras av de å sjunde huvudtiteln anvisade reservationsanslag till bank- och fondinspektionen.

Med hänvisning till vad ovan anförts beträffande bidrag till bankinspektionen uppför riksräkenskapsverket i tabell A bidrag till fondinspektionen med 67,000 kronor.

Bidrag lör tillsyn över sparbankerna. Denna inkomsttitel finnes upptagen för första gången i riksstaten för budgetåret 1924—1925 och har föranletts av lagen om sparbanker den 29 juni 1923 (nr 286), där det om tillsyn över sparbanker bland annat stadgats, att för varje sparbank inom ett län Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande skall förordna ett allmänt ombud. Kostnaderna för arvoden åt dessa allmänna ombud skola enligt samma lag till hälften gäldas av sparbankerna i riket genom ärligt bidrag, som skall utgå efter visst, för samtliga sparbanker lika förhållande till sammanlagda beloppet av de utav sparbank vid utgången av nästföregående kalenderår förvaltade medlen; dock att bidraget icke må överstiga 'Yl,000 procent av detta belopp. Återstoden gäldas av statsverket. I nådiga kungörelsen om arvode till allmänt ombud för övervakande avsparbanks förvaltning och om sparbankernas bidrag till bestridande av kostnaderna för sådana arvoden, den 21 december 1923 (nr 452) stadgas vidare (§ 4): »Konungens befallningshavande har att för varje kalenderår, så snart ske kan, till statistiska centralbyrån insända uppgift om sammanlagda beloppet av de ersättningar, som av Konungens befallningshavande utanordnats till allmänna ombud.

Statistiska centralbyrån uträknar med ledning av inkomna uppgifter och statistiken rörande sparbanker det bidrag, som varje sparbank jämlikt 63 § i lagen om sparbanker har att gälda, och underrättar därom Konungens befallningshavande, som har att uttaga och i räkenskaperna redovisa bidraget».

Kostnaderna för tillsyn över sparbankerna bär för innevarande budgetår beräknats till 110,000 kronor, därav hälften skall gäldas av sparbankerna. Detta belopp, d. v. s. 55,000 kronor, har också uppförts på riksstatens inkomstsida.

Som riksräkenskapsverket icke med ledning av tillgängligt siffermaterial kan bedöma huruvida de sålunda uppskattade kostnaderna komma att motsvara de verkliga, enär den nya lagen om sparbankerna ägt tilllämpning först från innevarande års början och tillförlitliga uppgifter om dess ekonomiska konsekvenser fördenskull ej kunna erhållas förrän nästa

Riksräkcnskapsverkets inkomstberäkning för budgetåret 1925—1926. 29

år, bär riksrälcenskupsverket i tabell A uppfört titeln »Bidras för tillsyn över sparbankerna» med oförändrat belopp eller 55,000 kronor.

Kontrollstäinpelniedel, som i 1912—1914 årens riksstater upptagits med

95.000 kronor och i 1915—1919 årens riksstater med 100,000 kronor, höjdes i 1920 års riksstat till 125,000 kronor, i 1921 och 1922 årens riksstater till

150.000 kronor, i riksstaterna för första lialvåret 1923 och budgetåret 1923 —1924 till 300,000 kronor samt i riksstaten för budgetåret 1924—1925 till

350.000 kronor.

Den behållna inkomsten bar utgjort:

år 1919 ........................

» 1920 .......................

» 1921 ........................

» 1922 .........................

» 1923 (Vi—3%)........

budgetåret 1923—1924

kronor 242,782 » 254,784

» 143,913

» 293,057

» 115,359

» 444,404.

Kontrollstämplingsavgifterna utgå numera, jämlikt förordningen den 9 juni 1922 (nr 326), från och med den 1 juli nämnda år med tredubbla beloppen mot förut samt proberingsavgifterna med två och en halv gånger förhöjda belopp. I skrivelse den 1 november 1923 med beräkning av ifrågavarande inkomster för budgetåret 1924—1925 framhöll mynt- och justeringsverket på anförda skäl, att om man ock kunde hava berättigad anledning antaga, att för de närmaste åren kontrollstämpelsuppbörden ltomme att uppgå till cirka 400,000 kronor per år, verket dock ansåge försiktigheten bjuda att ej räkna med kontrollstäinpelniedel till högre belopp iin 350,000 kronor för budgetåret 1924—1925.

Att denna siffra var uppenbart för låg — såsom riksräkenskapsverket i sin inkomstberäkning också framhöll — visar en jämförelse mellan influtna och beräknade kontrollstämpelmedel för budgetåret 1923—1924 (se ovan) alldenstund någon tendens till minskning i kontrollstämpelmedelsuppbörden icke förefinnes. I skrivelse den 5 november detta år anför myntverket:

»En jämförelse mellan influtna kontrollstämpelmedel i Stockholm under tredje kvartalet 1923 och samma kvartal 1924 giver till resultat eu så gott som likartad uppbördssiffra, eller cirka 72,000 kronor. Med stöd därav torde man hava berättigad anledning antaga, att. kontrollstämpelmedelsuppbörden för budgetåret 1925—1926 kommer att uppgå till ungefär samma belopp som under sist förflutna budgetåret eller åtminstone icke understiga 400,000 kronor. I detta sammanhang torde böra erinras, att förordningen angående kontroll å platinaarbeten av den 2 mars 1923 träder i kraft den 1 januari 1925. Jämlikt övergångsbestämmelserna vid nämnda förordning hava arbeten av platina, vilka före den 1 januari 1925 inkommit till eller tillverkats inom riket, kunnat redan från och med den 1 maj 1923 och till förordningens ikraftträdande inlämnas till mynt- och justeringsverket i och för viss kontrollåtgärd. Att döma av det ytterst ringa antal dylika arbeten, som hittills inlämnats till verket, torde kontrollavgifterna för platinaarbeten, åtminstone under de närmaste åren, sannolikt komma att uppgå till ganska blygsamma belopp, måhända ett eller annat tusental kronor för år.»

Med stöd av vad mynt- och justeringsverket sålunda anfört hemställer

30 Riksräkenskapsverkets inkomstberäkning- för budgetåret 1925—1926.

verlcet, att kontrollstämpelmedlen i riksstaten för budget A ref 1925_1926

upptagas till 400,000 kronor.

.Riksräkenskapsverket liar icke kunnat undgå att finna mynt- och justeringsverkets beräkningar överdrivet försiktiga. Bortsett från det ovissa .stämpelbelopp, som kan väntas inflyta för kontroll av platinaarbeten, synes det riksräkenskapsverket som om förevarande inkomsttitel utan fara kan upptagas till 440,000 kronor, med vilket belopp titeln även uppförts i tabell A.

Avgifter för kontroll å handeln med skattefri sprit. Denna inkomsttitel uppfördes under nuvarande rubrik första gången i riksstaten för budgetaret 1924 1925. Uppbörden utgjordes tidigare av influtna denatureringsavgifter och benämndes i överensstämmelse därmed »Denatureringsavgifter». Dessa avgifter användes för bestridande av kostnaderna för koutrollstyrelsens avdelning för ärenden angående skattefri sprit m. m., eu avdelning med från styrelsen i övrigt skild stat och ekonomisk förvaltning. Emellertid har genom instruktionen för kontrollstyrelsen den 27 juni 1924. (nr 357) en omorganisation av styrelsen ägt rum. Denna omorganisation innebar, i vad den berörde förevarande inkomsttitel, bland annat, att någon avdelning inom styrelsen för ärenden angående skattefri sprit icke vidare finnes och att denatureringsavgifterna i samband härmed blivit högst väsentligt nedsatta. Finansministern anförde härom i statsrådsprotokollet till statsverkspropositionen till innevarande års riksdag, att den skattefria spritindustrien samt handeln med skattefri sprit icke borde betungas med avgifter för statens kontrollverksamhet, i den mån dessa översköte de kostnader, som berörde nämnda industri och handel. Emellertid vore det under förhanden varande statsfinansiella situation icke lämpligt, att statsverket helt avsade sig afl ersättning för kostnaden med kontrollen å handeln med skattefri sprit, när en någorlunda tillfredsställande uppskattning av denna kostnad, vore möjlig och ersättning med avsevärt större belopp hittills utgått. Någon skatt vore det här ej fråga om, utan endast om ersättning för viss direkt kostnad för statsverket. Liknande ersättningar uttoges ju iiven i andra liknande fall. t. ex. för bankoch fondinspektionens verksamhet, kontrollstämplingar å ädla metaller o. d. Någon praktisk svårighet att uttaga avgifterna förefunnes för närvarande icke, då Aktiebolaget Skattefri Sprit ägde uteslutande rätt till partihandel med skattefri sprit och Kungl. Maj:t i meddelad oktrojresolution beträffande tiden från och med den 1 januari 1924 för nämnda bolag intagit förbehåll om skyldighet för bolaget att inbetala eventuella avgifter. Avgifter för kontroll å handeln med skattefri sprit borde därför även efter kontrollstyrelsens omorganisation utgå. I anslutning till kontrollstyrelsens uppskattning av kontrollkostnaden beräknades avgifternas sammanlagda belopp för budgetåret 1924—1925 till 30,000 kronor.

Riksräkenskapsverket, som icke funnit någon anledning att frångå denna beräkning, har i tabell A uppfört titeln »Avgifter för kontroll å handeln med skattefri sprit» med oförändrat belopp eller 30,000 kronor.

Terminsavgifter från läroverken.

år 1918 ..............................

» 1919 .............................

» 1920 ..............................

» 1921...............................

Å denna inkomsttitel inflöto:

....................... kronor 618,024

....................... » 657,678

....................... » 685,871

....................... » 761,524

»

RJksräkenskapsverkets inkomstberäkning för budgetåret 1925—1926. 31

år 1922 ....................................................... kronor 716,485

» 1923 (V,—:i%)........................................ * 369,299

budgetåret 1923—1924 ............................ » 804,365.

Om man antager, att medeltalet mellan 1918 och 1919 årens uppbörd, således 637,851 kronor, motsvarar uppbörden för tiden 1/7 1918—3% 1919, visar tabellen här ovan eu stegringstendens från denna tid av i medeltal 33,303 kronor om året. Med hänsyn härtill skulle man för budgetåret 1925—1926 kunna motse eu uppbörd av 870,971 kronor. Itiksräkenskapsverket föreslår dock försiktigtvis endast, att i riksstaten för sistnämnda år beräknas

850,000 kronor

Avgifter för granskning av biografbilder. Föreskrifter angående granskning av biografbilder finnas meddelade i nådiga förordningen angående biografföreställningar den 22 juni 1911 (nr 71) med i nådiga kungörelsen den 18 juni 1920 (nr 448) vidtagna ändringar. För granskning erlägges, vare sig godkännande följer eller icke, avgift efter följande taxa:

a) för värjo exemplar av granskad bildserie med nedannämnda undantag 1 krona med tillägg av 50 öre för varje påbörjat 50-tal meter, varmed filmens längd överstiger 100 meter;

b) för bildserie, vilken uppenbarligen icke är tagen efter verkligheten, utan inspelad, ävensom för bildserie, som före avgörandet erfordrar mer iin en granskning, fyra gånger beloppet av den i punkt a) angivna avgift.

Vid granskning av flera exemplar av samma bildserie skall, därest granskningen kan ske i en följd, för varje exemplar samt, om granskningen ej kan så ske, för varje exemplar utom det först granskade granskningsavgifter nedsättas till hälften av vad i a) och b) är stadgat, dock att av bildserie, som troget skildrar nyligen inträffade händelser, avgift utgår allenast för de fem första exemplaren.

För budgetåren 1923—1924 och 1924—1925 äro här ifrågavarande avgifter beräknade till 73,000 respektive 73,500 kronor.

Riksräkenskapsverket har från statens biografbyrå inhämtat, att man vid en kalkyl av den sannolika inkomsten i första hand kan hålla sig till en undersökning av den sannolika filmkvantitet, som under ifrågavarande budgetår passerar statens biografbyrå. Det visar sig då, att filmkvantiteten alltsedan fredsslutet 1919 visat en påfallande tendens att hålla sig ganska konstant. Den utgjorde i runda tal under tiden

1 juli 1919—30 juni 1920 ........................ 3,421,000 meter

» 1920— » 1921 3,157,000 »

» 1921— » 1922 2,916,000 »

» 1922— » 1923 3,432,000 »

» 1923— » 1924 3,441,000 »

Tillflödet under innevarande granskningssäsong är hittills så starkt, att för budgetåret 1924—1925 filmkvantiteten torde kunna förmodas bli lika stor som för budgetåret 1923—1924. Någon positiv anledning att förmoda, att den under budgetåret 1925—1926 skulle bli mindre än under

1924—1925 föreligger icke. Under förutsättning av nuvarande granskningstaxas fortbestånd skulle alltså för budgetåret 1925—1926 kunna påräknas en inkomst av granskning av biografbilder lika stor som den under, budgetåret 1923—1924, vilken uppgick till i runt tal 129,000 kronor. Men för att hava lämplig säkerhetsmarginal — då det ju skulle kunna tänkas,

32 Riksräkenskaps verkets inkomstberäkning- för budgetåret 1925—1926.

att vissa firmor upphörde med sin verksamhet eller att någon kartellbildning mellan firmor komme till stånd — torde man, framhåller biografbyrån, böra räkna med en inkomst av högst • 115,000 kronor.

I underdånig skrivelse den 31 augusti 1923 hemställde föreståndaren för statens biografbyrå om åtgärder för byråns försättande på ordinarie stat. Denna framställning, vilken förutsatte ett ordinarie reservationsanslag å 77,200 kronor, ävensom ett extra anslag till dyrtidstillägg å 7,000 kronor, har i år upprepats med avseende å budgetåret 1925—1926. Alternativt — därest framställningen icke skulle bifallas — har föreslagits, att nuvarande anslaget till byrån alltjämt måtte utgå, allenast med den skillnad, att det ökas med ytterligare 500 kronor till 61,000 kronor för att bereda föreståndaren ett andra personligt ålderstillägg. I samband härmed uttalades, att byråns inkomster under budgetåret torde, därest icke oväntade omständigheter inträffa, visa sig tillräckliga för utgifternas bestridande och för utbetalande av dyrtidstillägg, vilka icke inberäknats i ovannämnda summa av 61,000 kronor.

Då förevarande inkomsttitel hittills varit avsedd att täcka de med biografcensuren förenade omkostnaderna men icke att lämna några bidragtill statsregleringen i allmänhet, bör titeln i riksstaten upptagas med sammanlagda beloppet av de mot densamma svarande utgiftsanslag. För åstadkommande härav måste antingen det här ovan angivna sammanlagda anslagsbeloppet höjas eller inkomstbeloppet sänkas. Då sistnämnda alternativ synes vara att föredraga, har riksräkenskapsverket under förutsättning, att den föreslagna löneregleringen kommer till stånd, i tab. A förslagsvis uppfört ett belopp av 84,200 kronor.

Inkomster av statens lagerhus och fryshus. Denna titel upptogs första gängen i riksstaten för budgetåret 1923—1924 och uppfördes där med

93,000 kronor. Samtidigt anvisades ett förslagsanslag till enahanda belopp å nionde huvudtiteln för bestridande av utgifterna för statens lagerhus och fryshus, att utgå i företa hand av nämnda inkomsttitel.

Enligt budgetredovisningen för 1923—1924 utgjorde den behållna inkomsten av statens lagerhus och fryshus för nämnda budgetår 25,959 kronor, under det att nettoutgifterna belöpte sig till 68,261 kronor. Bristen, som fick täckas ur kassafonden, uppgick till 42,302 kronor.

T skrivelse den 19 sistlidne november har statens lagerhus- och fryshusstyrelse meddelat, att inkomsterna för budgetåret 1925—1926 beräknats till 108,500 kronor samt utgifterna till 122,000 kronor. Underskottet bleve alltså för sagda budgetår 13,500 kronor.

Inkomsterna skulle enligt styrelsens förslag till inkomst- och utgiftsstat fördela sig på följande sätt:

beräknad hyra av bostäder vid centralfryshuset i Hallsberg kronor 4,000

» » » spannmålslagerhusen i Eskilstuna............ » 500

» inkomst av 7 spannmålslagerhus............................... » 104,000

Summa kronor 108,500.

Emellertid är denna beräkning gjord under förutsättning, dels att Eders Kungl. Maj:t godkänner av styrelsen föreslagen försäljning av spannmålslagerhuset i Roma, dels att armén fortsätter med den nu pågående inlagringen av spannmål i spannmålslagerhusen i Tomelilla, Linköping, Vara och Hallsberg. Beträffande spannmålslagringen anföres i en till riksrä-

Riksräkenskapsverkcts inkomstberäkning för budgetåret 1925—1926. 38

kenskapsverket överlämnad promemoria, att, da för arméns räkning skall inlagras 2,000 ton i vartdera av spannmälslagerhusen i Tomelilla, Linköping och Hallsberg samt 700 ton i spannmålslagerliuset i Vara, har statens lagerhus- och fryshusstyrelse, som förutsatt, att havren skulle förvaras i lagerhus i genomsnitt 5 månader, beräknat eu inkomst av 46,000 kronor av denna havrelagring. Därutöver har beräknats en inkomst av

4,000 kronor av brödsädslagring vid spannmålslagerliuset i Linköping samt 12,000 kronor av spannmålslagring vid lagerhuset i Vara. 1 lagerhuset i Linköping kan nämligen utöver arméns havre intagas 500 å 600 ton spannmål, och anledning finnes att förutsätta, att denna spannmålskvantitet kommer att inläggas i lagerhuset. Beträffande lagerhuset i Vara har styrelsen träffat avtal med ett kvarnbolag, som förbundit sig inlag ra all för förmalning avsedd spannmål i lagerhuset, och dessutom påräknar styrelsen lagring jämväl av annan, enskilda tillhörig spannmål. För vart och ett av lagerhusen i Klagstorp, Eslöv och Åstorp har beräknats eu inkomst av 14,000 kronor, men dessa inkomster äro givetvis beroende av förhållandena på spannmålsmarknaden samt väderleksförhållandena under skördetiden. Bruttoinkomsten av spannmälslagerhusen uppgick för det sistförflutna budgetåret till 81,969 kronor 5 öre.

Lagerhus- och fryshusstyrelsen framhåller emellertid vidare i sin förenämnda skrivelse den 19 november, att, därest en försäljning av spannmålslagerhuset i Roma ej skulle komma till stånd, av detsamma visserligen kan beräknas inflyta i hyra 1,000 kronor, men att utgifterna för en del nödvändiga ändrings- och reparationsarbeten samt skatter skulle komma att uppgå till 16,600 kronor. Därest arméns havrelagring ej kommer att fortsättas, kunna inga inkomster beräknas från lagerhusen i Tomelilla och Hallsberg, och inkomsterna av lagerhusen i Linköping och Vara beräknas komma att minskas med omkring 14,000 respektive 4,900 kronor.

I vad män lagerhus- och fryshusstyrelsens beräkningar kunna komma att motsvaras av verkligheten, saknar riksräkenskapsverket givetvis möjlighet att säkert bedöma. Emellertid förefalla beräkningarna vara präglade av väl stor optimism i jämförelse med resultatet av verksamheten under föregående år. Statens lagerhus och fryshus hava alltid visat svagt ekonomiskt resultat och torde sakna varje förutsättning för att någonsin bliva en god affär. Riksräkenskapsverket ifrågasätter därför, att rörelsen må snarast möjligt avvecklas.

I fråga om den föreslagna försäljningen av spannmålslagerliuset i Roma förtjänar att i detta sammanhang anmärkas, att, därest en försäljning kommer till stånd, inkomsten härav i riksstaten bör upptagas under rubriken »I anspråk tågna kapitaltillgångar: Fonden för anord-

nande av spannmålslagerhus och kylhus». Sistnämnda fond är för närvarande uppförd i rikshuvudboken med 11,800,000 kronor. Enär huvudtillgångarna å denna fond utgöras av lagerhusens och fryshusens fastighetsvärden beräknade efter krisårens toppriser, och husen vid en försäljning knappast kunna förväntas inbringa mera än en bråkdel av vad de kostat staten i inköp eller uppförande, synes tiden nu vara inne för ett verkställande av erforderliga avskrivningar å fondens bokförda värde.

Vad beträffar arméns spannmålslagring, till vilken styrelsen synes ställa sina största förhoppningar, kan anmärkas, att densamma säkerligen med för staten förmånligare resultat kan anförtros åt privata företagare eller ock på eget ansvar övertagas av arméförvaltningen.

Med hänsyn till det i det föregående angivna beloppet av den behållna Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 sand.

34 Riksräkenskapsverkets inkomstberäkning för budgetåret 1925—1926.

inkomsten under budgetåret 1923—1924 har riksräkenskapsverket i sin förslagstaibell A uppfört titeln »Inkomster av statens lagerhus och fryshus» med ett till 30,000 kronor nedsatt belopp.

Inkomster av statens centrala frökontrollanstalt. Denna titel upptogs för första gången i riksstaten för innevarande budgetår och bestämdes då till 65,100 kronor. Samtidigt anvisades ett förslagsanslag till enahanda belopp å nionde huvudtiteln för bestridande av utgifterna för statens centrala frökontrollanstalts verksamhet, att utgå i första hand av nämnda inkomsttitel. Då någon erfarenhet av dessa 'inkomster ännu icke vunnits, saknar riksräkenskapsverket anledning att föreslå någon ändring i beräkningen av denna inkomsttitel för nu ifrågavarande budgetperiod.

' Inkomster av statens reproduktionsanstalt. 1 överensstämmelse med sitt i underdånigt utlåtande den 22 nästlidne november över statens reproduktionsanstalts anslagsäskanden för budgetåret 1925—1926 avgivna förslag har riksräkenskapsverket behandlat förevarande inkomsttitel under rubriken »Inkomster av statens produktiva fonder. I. Statens affärsverksamhet »<

Fyr- och båkmedel hava influtit med:

Medeltalet för de fem åren 1918—1922 utgör således 2,190,764 kronor.

Efter den ej obetydliga nedgång, som inkomsttiteln företedde under åren 1917—1919 inträdde år 1920, såsom av tabellen synes, en högst väsentlig stegring, vilken emellertid följande år upphörde och åter resulterade i tillbakagång.

Genom nådiga förordningen den 19 maj 1922, nr 209, vilken trädde i kraft den 1 juli 1922 och gällde till och med den 30 juni 1924, har befrielse i vissa fall från erläggande av fyr- och bäkavgift medgivits. Det oaktat inflöt å förevarande titel under första halvåret 1923 1,175,672 kronor och under budgetåret 1923—1924 2,231,467 kronor. 1922 års förordning har från och med den 1 juli innevarande år ersatts med nådiga förordningen den 2 maj 1924 (nr 105), som gäller till och med den 30 juni 1927. Sistnämnda förordning utgör en överarbetning och komplettering av den förut gällande och innehåller vissa viktiga inskränkningar i förut medgiven rätt till befrielse från erläggande av fyr- och bäkavgift.

En jämförelse mellan influtna fyr- och båkavgifter under juli—oktober månader innevarande år med motsvarande tid år 1923 ger vid handen att mot en behållen inkomst å 1,147,094 kronor i år svarar ett belopp av 814,664 kronor år 1923. Inkomsttiteln visar alltså en bestämd tendens till ökning. Då sjöfarten icke torde vara nämnvärt livligare i år än föregående år synes denna ökning böra huvudsakligen tillskrivas de ändrade författningsbestämmelserna.

I skrivelse till riksräkenskapsverket den 7 nästlidne november har gene-

år 1918 » 1919 » 1920 » 1921 » 1922

kronor 1,816,798 » 1,976,580

» 2,967,422

» 1,947,205

» 2,245,816.

Itiksräkcnskapsverkets inkomstberäkning för budgetåret 1925—1926. 35

raltullstyrelsen uppskattat uppbörden av fyr- och båkmedel för budgetåret

1925—1926 till 2,500,000 kronor.

Riksräkenskapsverket, som icke har något att erinra mot denna generaltullstyrelsens beräkning, har uppfört sistnämnda belopp i tab. A.

Lotspenningarna, vilka före år 1915 behållits å den plats, där uppbörden skett, såsom avlöning åt därstädes anställda lotsar, och icke upptagits såsom inkomst vare sig i riksstaten eller hos lotsstyrelsen men från och med nämnda år indragits till statsverket, hava i riksstaterna för åren 1915— 1921 uppförts med ett belopp av 1,200,000 kronor och höjdes i 1922 års riksstat till 1,800,000 kronor på grund av statsmakternas beslut om en från och med den 1 juli 1921 gällande provisorisk förhöjning med 50 procent av taxorna å lotsavgifter. I riksstaterna för första halvåret 1923 samt budgetåren 1923—1924 och 1924—1925 äro de beräknade till 750,000, respektive

2.100.000 kronor.

Den behållna inkomsten å denna titel har utgjort:

år 1919 .................................................... kronor 2,435,980

» 1920 .................................................... » 2,272,406

» 1921 .................................................... » 1,462,643

» 1922 .................................................... » 2,030,484

» 1923 CA—3%).................................... » 906,286

budgetåret 1923—1924 ............................ » 2,344,539.

Inkomsten av lotspenningarna för första kvartalet av innevarande budgetår har uppgått till 741,267 kronor, under det att för motsvarande period under år 1923 inkomsten utgjorde 665,741 kronor.

I skrivelse den 7 sistlidne november har lotsstyrelsen anfört bland annat, att, då man torde våga antaga att sjöfarten under budgetåret 1925—1926 kommer att erhålla ungefärligen samma omfattning som under det nyligen förflutna budgetåret, lotsstyrelsen finner sig, under förutsättning likväl att förberörda provisoriska förhöjning får bestå även under ifrågavarande budgetår, kunna föreslå, att i förslaget till riksstat för budgetåret 1925—1926 inkomsttiteln »Lotspenningar» upptages med ett med 100,000 kronor förhöjt belopp till 2,200,000 kronor.

Riksräkenskapsverket, som icke kunnat undgå att finna lotsstyrelsens beräkning präglad av väl stor försiktighet, håller före att ingen grundad anledning föreligger att räkna med mindre behållen inkomst av lotspenningar än vad siffrorna för budgetåret 1923—1924 utvisa. Riksräkenskapsverket har ansett fullt motiverat att uppföra lotspenningar med ett till

2.300.000 kronor förhöjt belopp.

Patent- och varumärkes- samt registreringsavgifter. Inkomsterna å denna titel uppgingo för budgetåret 1923—1924 till 1,257,527 kronor. I skrivelse den 7 sistlidne november har patent- och registreringsverket meddelat, att ämbetsverket ansåge försiktigheten bjuda, att dessa inkomster för budgetåret 1925—1926, även under förutsättning av nuvarande avgiftsbelopps bibehållande, beräknades komma att uppgå till ett något lägre belopp eller till omkring 1,200,000 kronor.

Enligt nådigt brev den 25 april innevarande år har stat för patent- och registreringsverket fastställts till en summa av 921,200 kronor samt för dyrtidstillägg beräknats 120,000 kronor, för vilka utgifter anslag finnas uppförda under tionde huvudtiteln, att direkt utgå av patent- och varu-

36 Riksräkenskapsverkets inkomstberäkning för budgetåret 1925 1926.

märkes samt registreringsavgifters medel. Under erinran, att utgifter och inkomster i nu förevarande fall höra i riksstaten upptagas med sammanfallande belopp, har riksräkenskapsverket i tab. A uppfört ifrågavarande inkomsttitel med mot utgiftsanslagen korresponderande belopp eller 1,041,200 kronor.

Bidrag till försäkringsinspektionen. Denna inkomsttitel, som å riksstatens utgiftssida motsvaras av två reservationsanslag, till försäkringsinspektionens verksamhet och till dyrtidstillägg vid försäkringsinspektio nen, är i riksstaten för budgetåret 1924—1925 uppförd med 139,400 kronor.

Den i nådiga kungörelsen den 21 december 1917 (nr 976)angående. forsäkringsanstalternas bidrag till bestridande av kostnaden för försäkringsinspektionen till en tiondels procent fastställda avgiftssats för nämnda bidrag bar genom nådiga kungörelsen den 29 oktober 1923 (nr 389) sänkts till två tredjedels pro mille. Anledningen till den sålunda företagna sänkningen är att söka i den alltjämt ökade behållningen å det mot förevarande inkomsttitel å tionde huvudtiteln uppförda reservationsanslaget till försäkringsinspektionens verksamhet.

Försäkringsinspektionen har i skrivelse till riksräkenskapsverket den 4 sistlidne november meddelat, att någon ändring beträffande den genom nådiga breven den 1 juni 1923 och 5 april 1924 fastställda staten icke av inspektionen föreslagits. Nämnda stat slutar på ett belopp av 125,400

Då dyrtidstillägg icke ingå i denna summa, har riksräkenskapsverket, under förutsättning att sådana tillägg komma att enligt nuvarande grunder utgå jämväl under budgetåret 1925—1926, i tabell A uppfört bidrag till försäkringsinspektionen med oförändrat belopp 139,400 kronor.

I sammanhang härmed finner sig riksräkenskapsverket böra erinra därom, att reservationen å utgiftsanslaget till försäkringsinspektionens verksamhet vid utgången av sistförflutna budgetar uppgick till icke mindre än 780,515 kronor 41 öre eller mer än fem gånger årsbehovet. En ytterligare sänkning av bidragens storlek synes därför vara påkallad.

Inkomster av statens provningsanstalt. När denna anstalt ombildades till statsanstalt och därmed frågan om uppförande i riksstaten av förevarande inkomsttitel först uppkom, anförde föredragande departementschefen, enligt det utdrag ur statsrådsprotokollet, som finnes fogat vid Eders Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen den 25 februari 1919, nr 165, bland annat följande:

»För bestridande av anstaltens utgifter lära, såsom ock i riksstatsiorslaget för år 1920 förutsatts och av såväl styrelsen för anstalten som statskontoret förordats, i första hand böra tagas i anspråk anstaltens egna inkomster. Anstalten skulle alltså komma att intaga ungefärligen samma ställning som exempelvis patent- och registreringsverket, statens biografbyrå och försäkringsinspektionen. I ett hänseende föreligger emellertid, såsom ock i statskontorets utlåtande antydes, en bestämd skillnad. Medan för ovan angivna iTerk inkomsterna i riksstaten upptagas till samma belopp som utgifterna och i själva verket i allmänhet överstiga desamma, skulle nämligen i avseende å provningsanstalten inkomsterna icke förslå till täckande av utgifterna. Detta lärer i sin tur föranleda en viss olikhet i budgettekniskt hänseende mellan å ena sidan till exempel patent och registreringsverket och å andra sidan provningsanstalten. Anslaget

Riksräkenskapsverkets inkomstberäkning för budgetåret 1925—1926. 37

till uppehållande av patent- och registreringsverkets verksamhet har nämligen med hänsyn till påräknade inkomstöverskott givits reservationsanslags natur, vadan uppkomna besparingar kunna, därest brist i anslaget något år skulle uppstå, tagas i anspråk för det med anslaget avsedda ändamål Provningsanstaltens verksamhet skulle däremot, enligt vad som beräknats, åtminstone tillsvidare årligen komma att uppvisa ett betydligt underskott, vadan även om anslaget till anstalten gaves reservationsanslags natur, några besparingar icke vid uppkommande brist i någon anslagspost skulle finnas att tillgå. Då styrelsen för anstalten emellertid bestämt hävdar, att styrelsen, med hänsyn till arten av anstaltens verksamhet måste beträffande vissa poster å omkostnadsstaten hava möjlighet att i fall av behov kunna överskrida det i staten upptagna anslagsbelÖppet samt det under sådana omständigheter lärer höra sörjas för att erfoid 1liga medel för dylika eventualiteter stå till förfogande, synes det mig lämpligast att, på sätt statskontoret också föreslår, tillsvidare giva anslaget till provningsanstalten, i stället för reservationsanslags karakter, naturen av förslagsanslag, att i första hand av anstaltens inkomster direkt utgå. Skulle det framdeles befinnas, att anstaltens inkomster forsla till täckande av utgifterna, torde emellertid då få tagas under övervägande, huruvida, såsom statskontoret under hänvisning till f oi f aringssattet beträffande statens biografbyrå, förordat, anslagsbeteckningen bor ändras, sfi att anslaget erhåller reservationsanslags natur och anstaltens ställning i budgettekniskt hänseende blir fullt överensstämmande med exempelvis patent- och registreringsverkets.» , ,, , .

Vid behandlingen av detta ärende uttalade 1919 ars riksdag, att det måste anses ömkligt, att, sedan nu statsverket ställt nya lokaler och annan för rationell drift lämpad utrustning till anstaltens förfogande, dennas verksamhet så bedrives, att anstalten kan bära sina egna utgifter.

I underdånig skrivelse den 4 sistlidne september med förslag till utgittsstat för budgetåret 1925-1926 har styrelsen för statens provning samtal rörande anstaltens arbetsuppgifter och hittillsvarande verksamhet bland

' ^Enligt för anstalten gällande instruktion har anstalten till uppgift att för det allmännas och för enskildas räkning samt i vetenskapligt syfte utföra provningar och undersökningar av materialier, konstruktionsdelar, instrument och apparater med avseende på deras mekaniska, kemiska och fysiska egenskaper och beskaffenhet.

Provningarna och undersökningarna utföras:.

a) på uppdrag av offentliga myndigheter och institutioner samt enskilda

mot betalning; .

b) i tekniskt-vetenskapligt syfte för en fortgående utveckling av anstaltens arbetsmetoder; ,

c) i det allmännas och vetenskapens intresse, i den mån det kan ske utan avsevärda extra kostnader för anstalten eller för ändamålet erforderliga särskilda medel ställas till anstaltens förfogande samt i den utsträckning övriga arbeten inom anstalten det medgiva.

Vidare skall anstalten utöva den befattning med kontrollen över normalpapper och normalbläck in. m., som tillkommer anstalten enligt de i dessa ämnen utfärdade författningar och övriga föreskrifter, och slutligen tillkommer även anstalten att besvara myndigheters remisser och skrivelser och att i samband därmed verkställa utredningar och avgiva utlåtanden.

38 Riksräkenskapsverkets inkomstberäkning- för budgetåret 1925—1926.

Med avseende på de under a) upptagna arbetsuppgifterna så utgöra desamma huvudändamålet med anstaltens verksamhet; dessa betalade uppdrag böra tydligen alltid, även av rent ekonomiska hänsyn, av anstalten utföras så skyndsamt som möjligt inom ramen för dess sakkunskap och utrustning. ----—

Såsom anstaltens chef i skrivelse av den 17 oktober 1923 till statsrådet och chefen för handelsdepartementet närmare utvecklat, kan anstalten icke vara och har heller icke vid inrättandet beräknats vara fullt självförsörjande, utan för att anstalten skall kunna fylla de krav, som ställas på densamma och för vilka den inrättades, är ett statsbidrag nödvändigt, liksom är fallet vid motsvarande institutioner i alla andra länder. Anstaltens kostnad för statsverket motsvarar därför skillnaden mellan dess utgifter och dess inkomster av betalade uppdrag.

I nedanstående tabell angivas i avrundade siffror anstaltens inkomster av utförda uppdrag, inberäknat järnkontorets anslag, samt dess utgifter, dyrtidstillägg och resulterande tillskott av statsmedel; i dessa siffror ingn samtliga bidrag av statsmedel, utom engångsanslagen för anstaltens utrustning; däremot äro icke medräknade vissa utgifter för forskningsarbeten, som direkt bestritts av för ändamålet särskilt beviljade medel från ingen jörsvetenskapsakademien.

Siffrorna för tiden 1920—30 juni 1924 äro faktiska.

» » » 1924—1925 äro uppskattade med ledning av läget för

närvarande.

Siffrorna för tiden 1925—1926 äro i enlighet med styrelsens efterföljande statförslag.

Såsom av tabellen framgår, har tillskottet av statsmedel under det gångna året kraftigt nedbringats. Detta har kunnat ske på grund av dels att mängden inkommande betalade uppdrag och därigenom anstaltens inkomster hava ökats, dels att det störa anhopade arbete, som förelåg att bringa anstaltens arbetsmetoder något så när i jämnhöjd med teknikens utveckling numera blivit till väsentlig del slutfört, så att all personal efter de gjorda indragningarna fullständigt utnyttjas för fullgörandet av arbete i samband med betalade uppdrag eller sådana icke betalade uppdrag, såsom remisser och utredningar, vilka givits anstalten av statens myndigheter.

Det kan ifrågasättas, huruvida icke ytterligare minskning av statsbidraget skulle kunna_ ernås genom ändring av anstaltens taxa. Detta försöktes genom dyrtidsförhöjningens ökning till 50 procent under 1921

Riksräkenskapsverkets inkomstberäkning för budgetåret 1925—1926. 39

varvid dock omedelbart eu stark nedgång av inkomsterna inträffade. 1 vad män uppdragsmängdens minskning orsakades av konjunkturens förändring eller av taxans höjning, kan styrelsen icke avgöra. Styrelsen ansåg emellertid rådligt att snart föreslå sänkning av taxan; sedan förhöjningen från juli 1922 åter sänkts till 30 procent, började inkomsterna att stiga. En fortsatt sänkning av taxan skulle kunna tänkas ytterligare stimulera till ökad mängd uppdrag, vilka skulle kunna utföras med vinst genom motsvarande ökning av extra och tillfälliga hiträden. Styrelsen har under övervägande lämpligheten av en sådan åtgärd, men är icke ännu beredd att föreslå vidare sänkning av taxan.

I den mån den numera stadigt tilltagande betalade uppdragsmängden fortfar att ökas, innebär detta eu fortgående minskning i tillskottet av statsmedel, under förutsättning att anstalten icke genom begränsning av arbetskrafterna eller driftsmöjligheterna blir förhindrad att fullgöra uppdragen och utnyttja den därav härflytande inkomstökningen.»

Efter utförlig motivering föreslår därefter styrelsen, att följande utgifter måtte beräknas för statens provningsanstalt för budgetåret 1925— 1926:

på avlöningsstat............................................ 227,000 kronor

» omkostnadsstat........................................ 84,000 »

och att det ordinarie förslagsanslaget till upprätthållande av statens provningsanstalts verksamhet måtte för nämnda budgetår upptagas till 311,000 kronor, att i första hand utgå av anstaltens inkomster. Dyrtidstillägg äro häri icke inräknade.

Beträffande anstaltens inkomster anför styrelsen sammanfattningsvis, att inkomsterna av betalade provningsuppdrag böra, i enlighet med vad som nu kan bedömas, beräknas till 250,000 kronor, under förutsättning att de i statförslaget föreslagna utgifterna till ordinarie och extra personal och tillfälliga biträden även beräknas. Styrelsen anför vidare, att ifall anslagen till dessa utgifter i anstaltens stat fixeras lägre, bör den.samhöriga inkomstsiffran i samma stat också beräknas lägre. Minskningen i inkomster bör då beräknas uppgå till dubbla beloppet av minskning från styrelsens förslag till avlöning för anställd personal och biträden.

Riksräkenskapsverket, som med hänsyn till provningsanstaltens ändamål och inkomsternas direkta beroende av möjligheten för dess ledning att i man av behov fritt anställa extra personal, icke finner det kunna ifrågasättas att avknappa utgiftssidan med risk att förlora statsinkomster vida utöver utgifterna, har i tabell A infört det av anstalten föreslagna beloppet, 250,000 kronor.

Hospitalspatientavgiiter hava hittills i riksliuvudböckerna redovisats såsom särskilda uppbördsmedel för anslaget till hospitals underhåll, men upptagas i riksräkenskapsverkets föreliggande förslagstabell bland övriga inkomsttitlar under rubriken »uppbörd i statens verksamhet» i enlighet med vad i det föregående anförts. Motsvarande anslag, vilket i riksstaten för budgetåret 1924—1925 har rubriken »V. C. 18. Hospital och asyler, förslagsanslag», bör i nästa riksstat till sitt belopp ökas med det belopp, som å riksstatens inkomstsida må komma att beräknas under ovan angivna titel. Därjämte bör i anslagets titel tilläggas: »att utgå i första hand av hospitalspatientavgifter».

Ifrågavarande avgifter hava influtit med

40 Riksräkenskapsverkets inkomstberäkning för budgetåret 1925—1926.

år 1920 ..........................

» 1921..........................

» 1922..........................

» 1923..........................

budgetåret 1923—1924

kronor 6,020,026 » 8,034,475

» 6,375,621

» 5,364,312

» 4,598,833

De betydande differenser förevarande sammanställning utvisar i fråga om den behallna inkomstens storlek äro mindre beroende på växlingar i patientantalet än på förändringar i avseende å avgiftsbeloppen. Sålunda hava patientavgifterna, som böjdes från och med ingången av år 1921, ånyo underkastats sänkningar såväl år 1922 som 1923. För budgetåret 1924— 1925 torde man, under förutsättning att samma avgifter som de nuvarande komma att utgå, kunna räkna med ungefär motsvarande uppbördssiffra som för budgetåret 1923—1924.

Riksräkenskapsverket har fördenskull i tabell A uppfört ifrågavarande inkomsttitel med 4,600,000 kronor.

Indrivna försäkringsavgifter enligt olycksfallsförsäkringslagen. Enligt

19 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete den 17 juni 1916 skola avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten, vilka icke blivit på föreskrivet sätt erlagda, förskjutas av statsverket och indrivas i den ordning, som för indrivning av resterande kronoutskylder är stadgat. Enligt nådiga kungörelsen den 31 mars 1922 (in* 132) med närmare bestämmelser om inbetalning och redovisning av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt förenämnda lag skola de av statsverket förskjutna avgifterna avföras å det i riksstaten för sådant ändamål uppföroa anslaget och de sedermera indrivna beloppen tillgodoföra^ samma anslag. _ I sistnämnda hänseende skulle nu den ändring ske, att de indrivna, försäkringsavgifterna uppdebiteras på vederbörlig i riksstaten angiven inkomsttitel. Den erforderliga ändringen i nyssnämnda kungörelse är av företrädesvis formell natur och lärer därefter vidtagas.

De särskilda uppbördsmedlen för ovan omförmälda utgiftsanslag uppgingo år 1922 till 853,627 kronor, första halvåret 1923 till 365,257 kronor och under budgetaret 1923 1924 till 52a,951 kronor. I tabell A har riksräkenskapsverket uppfört den med 550,000 kronor och har då, under åberopande av vad riksräkenskapsverket anfört under rubriken »Hospitalspatientavgifter», förutsatt, att med vederbörligt belopp under femte huvudtiteln kommer att beviljas ett anslag till »Kostnader enligt 19 och 37 §§ i lagen om försäkring för olycksfall i arbetet förslagsanslag, att utgå i första hand av indrivna försäkringsavgifter enligt olycksfallsförsäkringslagen».

Bidrag till kostnader för pensionstillägg och understöd. Enligt 10 § i lagen om allmän pensionsförsäkring den 30 juni 1913 skall kostnaden för pensionstilläggen till en fjärdedel bestridas av landstingen och kommunerna. Ifrågavarande andelar uppdebiteras för närvarande å det i riksstaten å femte huvudtiteln uppförda anslaget »Statens kostnad för pensionstillägg och understöd åt de personer, som äro därtill berättigade jämlikt lagen om allmän pensionsförsäkring enligt dess lydelse före lagen den 8 juni 1915». De särskilda uppbördsmedlen å nämnda anslag utgjorde år 1921 4,591,595 kronor, år 1922 7,690,129 kronor, första halvåret 1923 8,000,001' kronor och budgetåret 1923—1924 8,908,181 kronor.

I tabell A har riksräkenskapsverket uppfört bidrag till kostnader för

Riksräkenskapsverkets inkomstberäkning för budgetåret 1925—192(i. 41

pensionstillägg och understöd med 8,500,000 kronor. Under hänvisning till vad ovan anförts under rubriken »Hospitalspatientavgifter» förutsätter riksräkenskapsverket, att med vederbörligt belopp under femte huvudtiteln l>eviljas ett anslag till »Statens kostnad för pensionstillägg och understöd åt de personer, som äro därtill berättigade jämlikt lagen om allmän pensionsförsäkring, enligt dess lydelse före lagen den 8 juni 1915, förslagsanslag, att utgå i första hand av bidrag till kostnader för pensionstillägg och understöd».

Indragna provisioner. Enligt förordningen den 15 juni 1922, nr 269, med särskilda föreskrifter angående ersättning för debitering och uppbörd av landstingsskatt in. m. skola de till statsverket indragna provisionsandelarna å landstingsmedel, vilka tidigare utgått till lanträntmästare med en fjärdedels procent och till kronofogde med 1 procent, från och med den 1 juli 1922 utgå med eu halv procent.

Lanträntmästarna tillkommande provisioner hava, efter det ränterierna indragits och i mån som lanträntmästarna avgått, tidigare bokförts som särskilda uppbördsmedel för reservationsanslaget till arvoden åt extra biträden hos länsstyrelserna m. m. under femte huvudtiteln, landsstaten. Kronofogdarnas provisionsandelar hava alltsedan kronofogdetjänsterna indragits tillgodoförts det under elfte huvudtiteln, allmänna indragningsstaten upptagna förslagsanslaget till diverse föremål. Detta förfarande har icke kunnat i riksstaten komma till synes på annat sätt, än att de beräknade utgifterna å förenämnda två utgiftsanslag minskats med den beräknade inkomsten av de till statsverket indragna provisionerna.

Enligt Eders Kungl. Maj ds beslut den 2 mars 1923 skulle bägge dessa slag av provisioner för budgetåret 1923—1924 uppdebiteras å förenämnda anslag under elfte huvudtiteln, under det att för innevarande budgetår' medlen i riksstaten skola redovisas under titeln »Diverse inkomster» i överensstämmelse med av statskontoret i underdånigt utlåtande den 14 december 1922 ifrågasatt anordning.

Enligt inom riksräkenskapsverket verkställda utredningar uppgingo här ifrågavarande provisioner under tiden 1 juli 1922—30 juni 1923 till 453,689 kronor och under budgetåret 1923—1924 till 368,566 kronor. För' budgetåret 1924—1925 beräknade finansministern i innevarande års statsverksproposition den behållna inkomsten till 350,000 kronor, detta med hänsyn till den sjunkande uppbörden av landstingsskatt m. m.

Under åberopande av vad riksräkenskapsverket anfört vid beräkningen av hospitalspatientavgifter samt här nedan vid beräkningen av »Diverse inkomster» uppför riksräkenskapsverket i tabell A indragna provisioner med 350,000 kronor under särskild titel och förutsätter därvid, att med vederbörligt belopp under elfte huvudtiteln, allmänna indragningsstaten, beviljas ett anslag till »Diverse föremål, förslagsanslag, att utgå i första hand av indragna provisioner».

Kontrollkostnadsbidrag och nederlagsavgifter redovisas för närvarande i rikshuvudboken såsom särskilda uppbördsmedel för ett i riksstaten å sjunde huvudtiteln uppfört förslagsanslag »Kontroll å tillverkningsavgifter».

Riksräkenskapsverket liar i tabell A uppfört nämnda bidrag och avgifter med 100,000 kronor, under förutsättning att i riksstaten med vederbörligt belopp upptages ett anslag benämnt »Kontroll å tillverknings-

42 Riksräkenskapsverkets inkomstberäkning- för budgetåret 1925—1926.

avgifter, förslagsanslag, att utgå i första hand av kontrollkostnadsbidrag och nederlagsavgifter».

Registreringsavgifter vid anmälan till förenings-, försäkrings- och handelsregistren. Dessa avgifter, vilka hittills tillförts ett å riksstatens tionde huvudtitel uppfört förslagsanslag benämnt »Kostnaderna för den överståthållarämbetet och länsstyrelserna åliggande befattning med vissa slag av registrering» uppgingo år 1922 till 67,798 kronor, första halvåret 1923 till 35,687 kronor och budgetåret 1923—1924 till 70,781 kronor.

Under förutsättning att i riksstaten med vederbörligt belopp uppföres ett anslag med nyss nämnd beteckning jämte tillägget »Förslagsanslag, att utgå i första hand av registreringsavgifter vid anmälan till förenings-, försäkrings- och handelsregistren» har riksräkenskapsverket i tabell A' uppfört här ifrågavarande avgifter med 70,000 kronor.

III. Diverse inkomster.

Under denna titel sammanfattas från och med år 1912 dels vad som förut i allmänhet bokförts under benämningen »Extra uppbörd», dels bötesmedel, dels ock ränteinkomsten å riksgäldskontorets tills vidare förräntade medel.

Den totala behållningen å förevarande titel för budgetåret 1923—1924 utgjorde enligt budgetredovisningen för nämnda tidsperiod 7,458,738 kronor. Till riksräkenskapsverket inkomna kassarapporter utvisa för inkomster och utgifter å »Diverse inkomster» under juli—oktober månader innevarande budgetår följande siffror:

Månad

Inkomster

juli ....................................... 181,300

augusti.................................... 1,190,620

september............................... 335,823

oktober.................................... 290,322

Summa kronor 1,998,065

Utgifter

1,301,771

923,503

207,563

558,866

27991,703.

Titeln företer således en brist vid oktober månads utgång av 993,638 kronor.

I detta sammanhang vill riksräkenskapsverket erinra därom, att statsrådet och chefen för finansdepartementet i skrivelse den 20 september 1922 anmodade riksräkenskapsverket att till nämnda departement inkomma med utredning rörande frågan, huruvida förslagsanslaget till restitutioner borde bibehållas i riksstaten efter den av riksräkenskapsverket i dess revisionsberättelse för år 1921 ifrågasatta ändringen beträffandte statsmedelsrestitutionernas bokföring, samt med vilket ungefärligt belopp anslaget i sådant fall borde upptagas. I skrivelse den 15 november 1922 föreslog riksräkenskapsverket i anledning härav, att något anslag till restitutioner icke måtte vidare uppföras i riksstaten. Vid bifall härtill hemställde riksräkenskapsverket, bland annat, att restituerade belopp å ur riksstaten försvunna inkomsttitlar måtte få avföras å titeln »Diverse inkomster». Enligt uttalande till statsrådsprotokollet den 8 januari 1923 anslöt sig statsrådet och chefen för finansdepartementet i huvudsak till ämbetsverkets förslag. Dock var statsrådet av den uppfattningen att di. verseinkomsttiteln icke borde belastas med restitutioner till belopp, överstigande tillgången å inkomsttiteln. Överskjutande restitutionsbeloppet borde avföras å förslagsanslaget till oförutsedda utgifter. I enlighet här-

Itiksräkenskapsverkets inkomstberäkning för ljud getåret 1925—1926. 43

med har från och med hudgetåret 1923—1!)24 det förut ä sjunde huvudtiteln förefintliga förslagsanslaget till restitutioner uteslutits ur riksstaten. Häri ligger förklaringen till att förevarande titel under månaderna juli—oktober innevarande år utvisar brist i stället för överskott.

Det ställer sig förvisso ytterst svårt att på förhand beräkna, i vilken omfattning restitutioner under ett kommande år kunna äga rum. Riksräkenskaps verket har emellertid all anledning förmoda, att här ifrågavarande inkomsttitel för budgetåret 1925—1920 torde fa vidkännas rätt avsevärda restitutioner, främst sådana av krigskonjunkturskatt, även om desamma icke kunna väntas uppgå till fullt så stort belopp, som under budgetåret 1923—1924 och innevarande budgetår. Utgifterna a inkomsttiteln, som till största delen utgöras av restitutioner, hava under innevarande budgetårs fyra första månader uppgått till 2,991,703 kronor. Under förutsättning att ifrågavarande utgifter komma att utgå i samma proportion under innevarande budgetårs samtliga tolv månader, skulle en utgift å i runt tal 9,000,000 kronor vara att förvänta. Med hänsyn tagen till dels de av Eders Kungl. Maj:ts utslag beroende krigskonjunkturskattemål, dels ock den hos kammarrätten förefintliga balansen av oavgjorda skattemål, torde man för budgetåret 1925—1926 icke kunna beräkna att restitutioner å krigskonjunkturskatt skola nedgå, med mer än 30 procent i förhållande till innevarande budgetårs restitutioner.

Vid beräkningen av de inkomster, som kunna antagas komma att tillgod oföras titeln »Diverse inkomster» under budgetåret 1924 1925, har riksräkenskapsverket till utgångspunkt tagit inkomsterna å titeln under budgetåret 1923—1924. Dessa utgjorde, såsom ovan nämnts, netto 7,458,738 kronor. Detta nettobelopp reduceras emellertid till 2,154,380 kronor, om man tillsvidare i och för beräkningen utesluter såväl inkomster som utgifter för intressemedel och kursvinster, krigskonjunkturskatt, folkhushållningskommissionens överskottsmedel, krigsförsäkringskommissionens medel samt andel i aktiebolaget Vin- och spritcentralens vinst..

Den 7 nästlidne november innestod i riksgäldskontoret av krigsförsäkrings-, folkhushållnings-, handels- och bränslekommissionernas överskottsmedel 4,578,931 kronor. Härav har enligt den vid innevarande års riksdag framlagda finansplanen (prop. 1, inkomster sid. 22) beräknats kunna för innevarande år disponeras 2,480,000 kronor. För 1925 1926 års budget återstår disponibelt ett belopp av i runt tal 2,000,000 kronor.

Riksgäld skontorets uppbörd av intressemedel och kursvinster, som numera betydligt nedgått, kan för budgetaret 192o—1926 beräknas till endast

673.000 kronor. Lägges detta belopp till ovanstående 2,000,000 kronor och 2,154,380 kronor, erhålles 4,827,380 kronor eller i runt tal 4,800,000 kronor, som kunnat beräknas såsom nettouppbörd å inkomsttiteln under budgetåret 1925—1926 under förutsättning att icke några restitutioner påfördes inkomsttiteln.

För innevarande budgetår kunna efter vad här ovan framhållits, restitutioner hänförliga till »Diverse inkomster» beräknas till 9,000,000 kronor. Därest, såsom ovan antagits, till titeln hänförliga restitutioner under budgetåret 1925—1926 komma att uppgå till 70 procent härav eller 6,300,000 kronor, framkommer efter avdrag av nyssnämnda beräknade uppbörd,

4.800.000 kronor, en brist å titeln uppgående till 1,500,000 kronor.

Enligt finansministerns här ovan omnämnda yttrande till statsrådsprotokollet den 8 januari 1923 bör dylik brist överföras till utgiftstiteln för »Oförutsedda utgifter».

44 Riksräkenskapsverkets inkomstberäkning för budgetåret 1925—1926.

Emellertid tillåter sig riksräkenskapsverket här åberopa vad statsrådet och chefen för finansdepartementet förra året vid föredragningen av finansbetänkandet anförde, att nämligen till uppbörden under titeln »Diverse inkomster» även bör läggas någon inkomst från aktiebolaget Vinoch spritcentralen. Inkomsten å partihandeln med rusdrycker skall visserligen i huvudsak utgå i form av omsättnings- och utskänkningsskatten å spritdrycker, och med hänvisning härtill har från bolaget meddelats, att ingen bestämd inkomst för statsverket kan under nu ifrågavarande titel från bolaget påräknas. Det ligger emellertid i sakens natur, att ett företag av aktiebolaget Vin- och spritcentralens omfattning även med en prispolitik, som avser att hålla balans mellan inkomster och utgifter samt därutöver intjäna visst belopp till utdelning å aktierna i företaget, vid sitt bokslut bör befinnas lämna ytterligare något överskott. Till vilket belopp ett sådant överskott bör beräknas, kan nu icke förutses. Det vill emellertid förefalla, som om de inflytande beloppen under inkomsttiteln böra kunna beräknas till eu sådan summa, att största delen av väntade restitutioner därigenom kommer att täckas samt att i varje fall någon starkare belastning av utgiftsanslaget för oförutsedda utgifter icke skall behöva ifrågakomma för nu ifrågavarande ändamål. Inkomsttiteln torde emellertid, på sätt riksräkenskapsverket i sin inkomstberäkning förra året föreslagit, få upptagas utan något belopp.

Riksräkenskapsverket vill bär påpeka, att riksräkenskapsverket vid sin uppskattning av den påräkneliga uppbörden av »Diverse inkomster» icke medräknat till statsverket indragna provisionsandelar för debitering och uppbörd av landstingsskatt m. in., eller statsverket i övrigt tillkommande provisionsandelar av medel, vilka debiteras och uppbäras i samband med kronouppbörden. Angående sådana provisionsandelar bestämdes genom nådigt beslut den 2 mars 1923, att de för budgetåret 1923—1924 skulle såsom särskilda uppbördsmedel uppdebiteras å förslagsanslaget under elfte huvudtiteln, allmänna indragningsstaten, till diverse föremål. Vid uppgörande av riksstaten för innevarande budgetår inrangerades dessa inkomster under titeln »Diverse inkomster». Något nådigt beslut angående uppbörden för framtiden har dock icke fattats, såvitt riksräkenskapsverket har sig bekant. Men väl har önskvärdheten av att icke under en och samma titel i eu klumpsumma sammanföra belopp av olika art vunnit erkännande på sista tiden. Under sådana förhållanden har riksräkenskapsverket trott sig böra ånyo upptaga sitt förra året framställda förslag om införande för ifrågavarande provisioner av en särskild titel, vilken av riksräkenskapsverket, såsom framgår av vad i det föregående anförts under »Uppbörd i statens verksamhet», placerats under denna huvudrubrik.

B. Inkomster av statens produktiva fonder.

I. Statens affärsverksamhet.

1. Postverket, bevillning, är i riksstaten för budgetåret 1924—1925 uppfört med ett belopp av 15,000,000 kronor, vilket belopp beräknats bliva postverkets överskott å rörelsen 1924. I underdånig skrivelse den 15 sistlidne november beräknar emellertid generalpoststyrelsen det ekonomiska resultatet av poströrelsen under år 1924 sålunda:

Riksräkenskapsverkets inkomstberäkning för budgetåret 1925—1926. 45

inkomster, omkring ...................... 65.8 miljoner kronor

driftkostnader, omkring ................ 52.4 » ■»

överskott 13.4 miljoner kronor.

Hela överskottet för år 1924 är avsett att inlevereras till statsverket under budgetåret 1924—1925.

Beträffande 1925 års överskott framhåller generalpoststyrelsen till en början vanskligheten av att, sa beroende som den vida övervägande delen av postverkets inkomster är av konjunkturerna på handelns och näringarnas områden, med större anspråk på tillförlitlighet kalkylera ifrågavarande inkomster längre tid i förväg och såsom ett belysande exempel på nämnda inverkan anför generalpoststyrelsen förhållandena under innevarande år, då stillaståendet i näringslivet åstadkommit en viss stagnation i posttrafiken med ty åtföljande inkomstminskning.

Vad beträffar frankoteckensuppbörden, som utgör huvudparten av postverkets inkomster och som mest röner inverkan av konjunkturväxlingarna, har densamma, om verkningarna av vidtagna portoändringar bortelimineras, år 1923 visat en stegring i jämförelse med år 1922 av omkring 6 procent, under det att ökningen från 1923 till 1924 torde utgöra högst

3 procent. I tidigare avgivna förslag till beräkning av postverkets inkomstöverskott har generalpoststyrelsen anmält, hurusom under åren 1911—1915, då i stort sett normala ekonomiska förhållanden rådde i vårt land, den genomsnittliga årliga ökningen i uppbörden varit omkring 5 procent. Vid 1922 års slut belöpte sig uppbörden, med verkningarna av portoförhöjningarna fråndragna — efter att hava visat en abnormt stor ökning under kristiden — till ungefärligen det belopp, vartill man kommer vid beräknande av en kontinuerlig ökning av 1911 års uppbörd med

4 procent, och vid utgången av år 1924 torde uppbörden utan portoförhöjningar befinna sig obetydligt över kurvan för en kontinuerlig ökning av 4 procent.

Måhända skulle man på grund av att uppbörden, med bortseende från portoändringarna, under de sista åren hållit sig vid och över kurvan för 4 procent kontinuerlig ökning böra kalkylera med, att ej heller för år 1925 frankoteckensintäkterna utan portoförhöjningar skulle sjunka under sagda kurva. Med hänsyn särskilt till de rådande osäkra förhållandena på det ekonomiska området anser generalpoststyrelsen sig emellertid icke höra räkna med större ökning än den under år 1924 i förhållande till år 1923 nu uppskattade, eller 3 procent.

Övriga inkomster av inrikes rörelsen, nämligen för tidningsabonnemang, befordran av utgivarkorsband, registrering av ankomna försändelser m. m., torde komma att förete någon ökning år 1925 i förhållande till år 1924. Till största delen är denna ökning beroende på de ändringar beträffande postavgifterna vid postabonnemang å tidningar, som beslutals av 1924 års riksdag och vilka enligt gjorda beräkningar uppskattas innebära en inkomststegring av cirka 400,000 kronor.

I postverkets inkomster av utrikes rörelsen beräknas däremot år 1925 minskning inträda vid jämförelse med år 1924. Ifrågavarande inkomster utgöras av transitersättning för utländska försändelsers befordran över Sverige, portoandelar för försändelser från utlandet samt extra ordinarie uppbörd. Transitersättningen bestämmes för en tid av tre år i sänder på grundval av statistik, som upptages under viss i världspostkonventiouen bestämd tid. En sådan statistisk period har pågått under tiden 15

46 Riksräkenskapsverkets inkomstberäkning' för budgetåret 1925—1926.

oktober—11 november 1924, och på densamma skall grundas transitgottgörelsen för åren 1924—1926. Denna statistik torde icke hinna bliva bearbetad samt vederbörande avräkningar utställda i sådan tid, att något belopp på grund av densamma hinner vare sig utbetalas under år 1925 eller inflyta till postverket under samma år.

Såsom tidigare framhållits är det för övrigt vanskligt att beträffande likvider från andra postverk med sannolikhet beräkna tidpunkten, då dylika likvider bliva fullgjorda.

Vad beträffar inkomster för bestyr, som ligga utom ramen för postverkets egentliga verksamhet, anför generalpoststyrelsen följande.

Ersättningen för stämpelväsendets handhav ande, vilken inbetalas till postverket året efter det, densamma avser, synes kunna beräknas till ungefär samma belopp, som för bestyret influtit under år 1924.

Gottgörelsen för postverkets bestyr med kronoskatteuppbörden å landsbygden tillföres likaledes postverket året efter det, som densamma avser. Ifrågavarande ersättning är beroende av — förutom antalet utsända debetsedlar — postanvisningsavgiften s storlek, antalet inbetalade skattepostanvisningar och skattepostanvisningarnas medelbelopp. Ersättningen sammansättes nämligen av dels en avgift av 5 öre per utsänd debetsedel, dels ock för varje inbetalad skattepostanvisning vanlig postanvisningsavgift minskad med 5 öre å förenämnda medelbelopp. Sedan från och med den f oktober 1924 postanvisningsavgif ten sänkts med genomgående 5 öre per avgiftsgrupp, minskas således enbart av denna anledning postverkets nu ifrågavarande, under år 1925 inflytande ersättning med 5 öre per inbetalad skattepostanvisning i jämförelse med den år 1924 bekomna ersättningen. Skulle dessutom medelbeloppet per skattepostanvisning, vilket under nästföregående skatteinbetalningsperiod utgjorde i runt tal 59 kronor, sjunka till 50 kronor eller därunder — något som icke synes otroligt — minskas postverkets ersättning med ytterligare 10 öre per skattepostanvisning.

Sedan utbetalningen av folkpensioner från och med år 1924 omlagts att ske kvartalsvis i stället för tidigare månadsvis, kommer postverkets ersättning för verkets bestyr med utbetalande av folkpensioner, vilken inflyter till postverkets kassa året efter det, ersättningen avser, att undergå en betydande minskning. I riksstaten för budgetåret 1924—1925 är för sagda gottgörelse, avseende år 1924, beviljat ett förslagsanslag av 155,000 kronor. En approximativ beräkning har givit vid handen, att postverket under år 1925 torde komma att tillföras ersättning motsvarande ungefärligen sistnämnda belopp.

Ersättningen för postsparbanksgöromålens handhavande, vilken sönderfaller i dels gottgörelse för direkta merutgifter, åsamkade av postsparbankens inordnande i postverket, dels ock ersättning för postsparbanksgöromålens handläggning å postanstalterna, upptages till samma belopp som för år 1924, eller omkring 800,000 kronor. Av detta belopp utgöra 500,000 kronor ersättning för de direkta merutgifterna. Sistnämndasumma är i det samtidigt härmed avgivna förslaget till driftkostnadsstat uppdelat på olika i sagda stat ingående titlar.

År 1925 kommer jämlikt 1924 års riksdags beslut en ny rörelsegren att tilläggas postverket, nämligen postgirorörelsen. Givetvis är det, innan denna rörelse någon tid varit i funktion, omöjligt att med tillförlitlighet beräkna postverkets inkomster av densamma. Generalpoststyrelsen ansei; sig emellertid kunna utgå ifrån, att postgirorörelsen skall under det för-

Riksräkenskapsverkets inkomstberäkning för budgetåret 1925—1926. 47

sta året lämna ungefärligen så stor inkomst, som erfordras för att täcka postverkets samtliga kostnader för rörelsegrenen. I vad dessa utgöra påtagbara merkostnader för postverket, äro de inräknade å de olika utgiftstitlarna uti förslaget till driftkostnadsstat. Generalpoststyrelsen upptager ett belopp av 400,000 kronor å inkomstsidan.

På grund av det anförda har generalpoststyrelsen kommit till det resultatet, att postverkets inkomster av poströrelsen under år 1925, därest nuvarande posttaxor, som äro fastställda att gälla till och med utgången av sistnämnda år, oförändrade bibehållas, kunna beräknas till 66.5 miljoner kronor. I det förenämnda förslaget till driftkostnadsstat har generalpoststyrelsen på däri närmare angivna skäl föreslagit upptagande under de särskilda huvudutgiftstitlarna av de belopp, som framgå av nedanstående tabell, vari jämväl införts motsvarande siffror ur den fastställda driftkostnadsstaten för år 1924 ävensom öknings- respektive minskningsbelopp.

Ökning (+) resp. minsk-

Det ekonomiska resultatet av poströrelsen under år 1925 skulle således under angivna förutsättningar bliva följande:

inkomster............................................ 66.5 miljoner kronor

driftkostnader .................................... 53.5. » »

överskott 13.o miljoner kronor.

Beräkningarna äro, såsom nämnts, gjorda under förutsättning att nu utgående postavgifter skola bliva gällande jämväl under hela år 1925. Visserligen hava vid världspostkongressen i Stockholm fattats åtskilliga beslut, vilka kunna tänkas inverka på de avgifter, som i Sverige skola upptagas för internationella försändelser, men generalpoststyrelsen är icke beredd att nu taga ståndpunkt härtill, och — med hänsyn till, att kongressens beslut skola tillämpas först från och med den 1 oktober 1925 — lära. un der alla förhållanden eventuella ändringar icke bliva av nämnvärd ekonomisk betydelse.

I fråga om de inrikes postavgifterna har generalpoststyrelsen emellertid ansett sig böra taga under övervägande, huruvida icke en sänkning

48 Riksräkenskapsverkets inkomstberäkning- för budgetåret 1925—1926.

av paketportot nu bör vidtagas. Under det att så gott som alla övriga postavgifter numera nedsatts, utgår paketportot fortfarande med de belopp, vartill det bestämts genom beslut av 1920 års riksdag. Jämfört med avgifterna före världskriget företer brevportot nu en höjning av 50 procent, varemot paketportots höjning varierar i de olika viktgrupperna mellan 166 och 86 procent samt utgör i medeltal 122 procent. Från affärsvärlden har också hos generalpoststyrelsen gjorts framställningar om nedsättning av paketportot. Postverkets pakettrafik visar under de senaste åren en icke obetydlig nedgång, vilket synes tyda på, att avgifterna nu icke äro lämpligt avvägda. Med hänsyn härtill har inom generalpoststyrelsen igångsatts en utredning, vilken visserligen icke ännu är slutförd, men styrelsen har dock kommit till den uppfattningen, att en nedsättning bör vidtagas, och har styrelsen för avsikt att framdeles inkomma till Kungl. Maj:t med förslag härom. Angående nedsättningens omfattning har styrelsen ännu icke intagit någon bestämd ståndpunkt, men det torde böra räknas med, att en sådan nedsättning — vilken dock icke lärer böra träda i kraft tidigare än den 1 juli 1925 — kan komma att medföra en inkomstminskning av omkring 2 miljoner kronor per år. Detta belopp antages dock efter hand komma att nedgå genom en av portosänkningen föranledd ökning av trafiken. Den på år 1925 belöpande inkomstminskningen skulle därför, vid bifall till generalpoststyrelsens blivande förslag, icke bliva större än omkring hälften av det ovan angivna minskningsbeloppet per år, eller alltså omkring 1 miljon kronor.

I anslutning härtill föreslår generalpoststyrelsen, att inkomstöverskottet av poströrelsen upptages i riksstaten för budgetåret 1925—1926 till 12 miljoner kronor.

Då det av generalpoststyrelsen framhållna och åberopade stillaståendet? i näringslivet synes vara ett. ofrånkomligt faktum och även övriga av styrelsen anförda skäl för dess beräkning torde vara hållbara, har riksräkenskapsverket i tabell A uppfört överskottet från postverket med

12,000,000 kronor.

2. Telegrafverket. Enligt telegrafstyrelsens uppgifter i underdånig skrivelse den 12 nästlidne november hava telegrafverkets inkomster och deras årliga stegring under senaste tioårsperioden uppgått till:

För år 1924 beräknar telegrafstyrelsen nu inkomsterna till omkring

78,000,000 kronor, innebärande en minskning från år 1923 med 4,049,361 kronor eller något över 4.9 procent.

Riksräkenskapsverkets inkomstberäkning för budgetåret 1925—1926. 49

Inkomsterna för år 1925 kunna under förutsättning att de nuvarande taxorna skola i det stora hela bliva gällande hela året samt att trafiken skall något stegras beräknas till 75,200,000 kronor, utgörande en minskning från år 1924 av 2,800,000 kronor, eller ungefär 3.g procent.

Driftkostnaderna för år 1924, vilka i driftkostnadsstaten äro upptagna till 56,400,000 kronor, komma enligt nu verkställda beräkningar att uppgå till omkring 57,000,000 kronor. I telegrafverkets förslag till stat för telegrafverkets driftkostnader år 1925, hava samma kostnader upptagits till

59,000,000 kronor.

överskottet av telegrafverkets rörelse har enligt telegrafstyrelsens uppgift under senaste tioårsperioden utgjort:

Enligt ovan gjorda beräkningar över inkomster och driftkostnader skulle överskottet för år 1924 bliva omkring 21,000,000 kronor eller, under förutsättning av bifall till telegrafstyrelsens framställning den 27 augusti 1924 om extra avsättning till förnyelsefonden av 2,050,000 kronor, omkring

19.000. 000 kronor och för år 1925 16,200,000 kronor. Enär det kapital, som under år 1925 skall förräntas, torde kunna uppskattas till omkring

270.000. 000 kronor, skulle avkastningen för år 1925 således motsvara omkring 6 procent.

På grund av vad sålunda anförts, hemställer telegrafstyrelsen, att överskottet från telegrafverket för år 1925 upptages i riksstaten med 16,200,000 kronor.

Riksräkenskapsverket har i förslagstabellen uppfört sistnämnda belopp.

3. Statens järnvägar. I skrivelse till finansdepartementet den 3 oktober 1924 har järnvägsstyrelsen meddelat, att det överskott å statens järnvägars verksamhet, som kan förväntas bliva inlevererat till statsverket under tiden 1 juli 1925—30 juni 1926 har beräknats till följande belopp:

Alt. 1: Därest dyrtidstillägg kommer att utgå endast

t. o. m. juni 1925 ........................................... 52.2 miljoner kronor-

Alt. II: Därest dyrtidstillägg (enligt nuvarande grunder och index 175) kommer att utgå även under ifrågavarande budgetår........................ 37.5 » »

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt.

50 Riksräkenskapsverkets inkomstberäkning för budgetåret 1925—1926.

Anförda belopp fördela sig på följande sätt:

Alt. i Alt. II

Miljoner kronor

Avseende statens järnvägar exkl. malmbanan under tiden

juni—december 1925 ........................................................ 28.7 20..6

Avseende statens järnvägar exkl. malmbanan under tiden

januari—maj 1926 ............................. 17.6 11.o

Avseende malmbanan kalenderåret 1925................................ 5.9 5.9

Vid genomförandet av de kalkyler, som ligga till grund för ovanstående uppgifter, har järnvägsstyrelsen i övrigt förutsatt

dels att nu gällande faxor i person-, post- och godstrafik bibehållas oförändrade,

dels att persontrafiken kommer att vara något svagare, godstrafiken däremot något bättre under ifrågavarande tidsperiod än för närvarande, samt

dels att konsumtionspriset för bränsle kan hållas vid 25 kronor per ton.

Sedermera har järnvägsstyrelsen i skrivelse till riksräkenskapsverket den 6 nästlidne november meddelat, att de statistiska uppgifter, som under oktober erhållits, icke föranleda någon ändring i de i ovan nämnda skrivelse av den 3 oktober meddelade siffrorna. Däremot ville styrelsen framhålla, att sannolikheten för förverkligandet av däri anfört antagande om nu gällande taxors — i person-, post- och godstrafik — bibehållande måhända minskats. Järnvägsstyrelsen hade nämligen genom ämbetsskrivelse från kommunikationsdepartementet den 4 oktober 1924 anbefallts inkomma med utredning och förslag angående möjligheterna att från och med 1 januari 1925 åstadkomma vissa sänkningar framförallt av persontaxan. Med hänsyn till förhandenvarande förhållanden kunde styrelsen emellertid icke nu göra något bestämt uttalande, vare sig beträffande sannolikheten att den ifrågasatta taxesänkningen verkligen kommer till stånd — och i så fall vilken omfattning kommer att givas åt densamma — eller ifråga om de ekonomiska konsekvenserna av en eventuell taxenedsättning.

På grund av dessa meddelanden har riksräkenskapsverket i tabell A upptagit överskottet från statens järnvägar till 37,500,000 kronor.

4. Statens vattenfajlsverk. I underdånig skrivelse den 14 nästlidne no vember har vattenfallsstyrelsen beräknat det inkomstöverskott å statens vattenfallsverks rörelse, som bör upptagas i riksstaten för budgetåret 1 juli 1925—30 juni 1926 sålunda:

Kraftverk ................................................ kronor 10,430,000

Kanalverk ................................................ » 400,000

Fastighetsförvaltning ....................... »_____70,000

Säger för statens vattenfallsverk kronor 10,900,000.

Härvid har vattenfallsstyrelsen beräknat, att under ifrågavarande budgetår till statsverket inlevereras det driftöverskott, som belöper på kalenderåret 1925 enligt nedanstående specificerade beräkning:

Riksräkenskapsverkets inkomstberäkning för budgetåret 1925—192(5. 51

Summa kronorl 20,210,000 | 9,310,000 | 10,900,000

Vid beräkningen av driftöverskotten för de olika kraftverken bar ej iakttagits den fördelning av inkomsterna mellan Trollhätte kraftverk, Älvkarleby kraftverk, Motala kraftverk och Västerås kraftverk med stamlinjen, som skall ske i samband med bokslutet, men inverkar detta ju icke på den totala summan av inkomsterna.

Det på kanalverken belöpande inkomstöverskottet är beräknat under förutsättning att nu gällande kanalavgifter bibehållas oförändrade under år 1925.

I sin förbemälda skrivelse fortsätter vattenfallsstyrelsen sålunda:

»För den händelse vattenfallsstyrelsens underdåniga hemställan den 27 september 1924 rörande bemyndigande att investera ett belopp av 7,000,000 kronor av kraftverkens förnyelsefond i driftfärdiga distributionsanläggningar, mot att förnyelsefonden tillföres en årlig ränta av driftinkomster med fem procent å nämnda belopp, skulle vinna bifall, skulle det årliga driftöverskottet komma att minskas med motsvarande räntebelopp, utgörande 350,000 kronor. Då anslagsmedel motsvarande nämnda belopp av

7,000,000 kronor samtidigt skulle kunna återlevereras till statsverket, komme emellertid statsverkets utgifter för förräntning av statens vattenfallsverks andel i statsskulden att minskas med upplåningsräntan för samma belopp. Alldenstund riksdagens godkännande av bemälda åtgärd' torde bliva erforderligt, skulle ifrågavarande investering komma att verkställas tidigast den 1 juli 1925. Under förutsättning att 3,500,000 kronor disponerades för sådant ändamål från vardera av Trollhätte och Älvkarleby kraftverks förnyelsefonder, komme de på räntor belöpande driftinkomstema för år 1925 att minskas med cirka 80,000 kronor för vartdera kraftverket. Då driftkostnaderna samtidigt skulle komma att ökas med cirka 10,000 kronor för vartdera av ifrågavarande båda kraftverk med anledning av ökad avsättning för viss räntegottgörelse till förnyelsefon-

52 Riksräkenskapsverkets inkomstberäkning- för budgetåret 1925—1926.

den, skulle det på vartdera av omförmälda kraftverk belöpande överskottet för år 1925 komma att minskas med cirka 90,000 kronor».

Därest sist omförmälda förslag varder antaget, kommer detta att för framtiden för vattenfallsverkets del medföra, dels att 7,000,000 kronor av dess förnyelsefonder bliva bundna i olikvida tillgångar, dels att verkets eget kapital minskas med 7,000,000 kronor och dess årsavkastning med 5 procent å samma belopp eller således med 350,000 kronor. För statsverkets del innebär detta, att överskottet från vattenfallsverket för år räknat minskas med 350,000 kronor, samtidigt med att 7,000,000 kronor återbetalas. Om kapitalåterbetalningen sker den 1 juli 1925, uppgår minskningen i det överskott, som kan beräknas bliva till statsverket inbetalt under budgetåret 1925—1926 endast till hälften av det årliga beloppet, således i runt tal till 180,000 kronor. I detta fall böra 7,000,000 kronor upptagas i riksstaten för budgetåret 1925—1926 bland i anspråk tagna kapitaltillgångar.

Då emellertid frågan om vattenfallsstyrelsens förslag angående förnyelsefonderna, över vilket riksräkenskapsverket icke blivit satt i tillfälle att yttra sig, ännu är oavgjord, har riksräkenskapsverket icke ansett sig i sin inkomstberäkning kunna taga hänsyn till densamma, utan har i förslagstabellen uppfört nu förevarande inkomsttitel med 10,900,000 kronor.

5. Statens domäner. Det under budgetåret 1923—1924 till statsverket inlevererade överskottet uppgick enligt budgetredovisningen till 32,118,627 kronor. Härav utgjorde dock 22,338,155 kronor överskott för tiden före åt 1923.

Vad beträffar inkomsterna under år 1925 har domänstyrelsen i underdånig skrivelse den 18 nästlidne november meddelat, att dessa icke för närvarande kunde med någon större grad av säkerhet beräknas. Såvitt styrelsen kunde bedöma, torde dock omkring 28 miljoner kronor kunna upptagas såsom bruttoinkomst från statens skogar och jordbruksdomäner.

I samma skrivelse beräknas driftkostnaderna sålunda:

för domänstyrelsen................................ kronor 751,500

» statens skogsdomäner .................... » 16,960,300

» » jordbruksdomäner ............ » 362,000

» dyrtidstillägg.................................... » 926,200

kronor 19,000,000.

I förslagstabellen för budgetåret 1925—1926 har riksräkenskapsverket upptagit skillnaden mellan förenämnda inkomst- och utgiftsbelopp eller således 9,000,000 kronor.

6. Statens reproduktionsanstalt. Inkomster av statens reproduktionsanstalt upptagas för närvarande i riksstaten såsom en inkomsttitel under rubriken »Uppbörd i statens verksamhet», under det att för anstaltens omkostnader anslag äro uppförda å riksstatens utgiftssida under »Verkliga utgifters» nionde huvudtitel. De i riksstaterna för budgetåren 1923—1924 och 1924—1925 uppförda beloppen samt de verkliga inkomsterna och omkostnaderna enligt budgetredovisningen för 1923—1924 framgå av följande tablå:

Kiksräkcnskapsverkets inkomstberäkning för budgetåret 1925—1920. 53

Kiksstaten 1923 — 1924

Budgetredovisningen 1923 — 1921

Kiksstaten 1924 —1925

Kronor Kronor Kronor

Inkomster

200,440 265,677 206,000

Omkostnader:

Anstaltens verksamhet................................

Personligt lönetillägg till föreståndaren Dyrtidstillägg................................................

200,000 289,664 200,000

1,940 1,940 1,940

4,500 3,838 4,060

206,440 295,442 206,000

20,000 20,000 20,000

Summa

Härtill kommer för nyanskaffning

Tillsammans

226,440 315,442 226,000.

Lantmäteristyrelsen, under vilken anstalten lyder, har beräknat anslagsbehovet för budgetåret 1925—1926 till samma belopp, som upptagits i riksstaten för 1924—1925, under det att anstaltens föreståndare i skrivelse till riksräkenskapsverket den 8 nästlidne november beräknat inkomsterna för nästkommande budgetår till 325,000 kronor.

Efter en diskussion angående lantmäteristyrelsens anslagskrav har riksräkenskapsverket i underdånigt utlåtande den 22 nästlidne november anfört följande:

»Med hänsyn till anstaltens rent ekonomiska struktur och frånvaron av varje statsadministrativt och socialt inslag i vad avser driften, är det principiellt riktigare att nu omedelbart taga steget fullt ut och hänföra reproduktionsanstalten till de affärsdrivande verken, dit anstalten också rätteligen hör. Såsom ytterligare stöd härför får riksräkenskapsverket framhålla, att anstaltens ekonomiska förhållanden i budgetredovisningen komma till synes endast vad beträffar rena kassainkomster och kassautgifter. Det verkliga ekonomiska utfallet av anstaltens rörelse kan därför icke utläsas ur någon officiell publikation. Visserligen uppgöres inom anstalten en tablå över verksamheten, av vilken anstaltens vinster och förluster framgå, och som lantmäteristyrelsen i sin förevarande framställning bygger på, men denna tablå har endast eu rent statistisk struktur. Den ekonomiska överblicken över ett affärsföretag skall vara grundad på affärsmässig bokföring, och sådan kan anstalten icke erhålla förrän den även i budgetärt hänseende behandlas såsom affärsdrivande verk. Under nuvarande förhållanden måste anstaltens bokföring inskränka sig till att bliva en redovisning gentemot budgeten och detta förrycker omdömet om anstalten. Omlades däremot anstalten i budgethänseende till ett affärsdrivande verk, skulle för anstalten, förutom eget konto i rikshuvudboken, uppläggas en särskild fond benämnd ’Fonden för statens reproduktionsanstalt’.

I analogi med de övriga affärsdrivande verken skulle vidare för anstalten uppgöras en särskild stat; anstaltens överskott skulle hänföras till en särskild inkomsttitel under rubriken 'Inkomster av statens produktiva fonder: Statens affärsverksamhet’; varjämte dess anslag till nyanskaffningar skulle anvisas såsom utgifter för kapitalökning.

överskottet, som inlevererades till statskontoret under nyss nämnda inkomsttitel, skulle utgöras av anstaltens bokföringsmässiga vinst, vilken uppkommit sedan även hänsyn tagits till behörig avsättning till förnyelsefond».

54 Riksräkenskapsverkets inkomstberäkning för budgetåret 1925—1926.

Med åberopande av vad riksräkenskapsverket sålunda anfört, hemställer riksräkenskapsverket, att i riksstaten för 1925—1926 överskottet av anstaltens inkomster utöver driftkostnader må uppföras under huvudrubriken »Statens affärsverksamhet».

Vad beloppet av överskottet beträffar, synes man kunna hämta någon ledning för dess beräknande av lantmäteristyrelsens i riksräkenskapsverkets ovannämnda utlåtande den 22 nästlidne november omförmälda förslag att för ersättnings- eller nyinköp skulle av anstalten få disponeras ett belopp motsvarande vad som av uppkommande vinst för budgetåret 1924— 1925 möjligen återstår, sedan skäliga avskrivningar verkställts och ränta efter 5 procent beräknats å i anstalten nedlagt kapital. Av detta förslag framgår ju, att anstalten åtminstone för nu löpande budgetår väntar sig en vinst överstigande 5 procent å anstaltens kapital; och då detta kapital av lantmäteristyrelsen beräknas till 328,929 kronor, borde vinsten för budgetåret kunna upptagas till 17,000 kronor. Riksräkenskapsverket har emellertid med ledning av den upplysning angående den affärsmässiga vinsten för sist förflutna budgetår, som kan hämtas ur ovanberörda tablå över verksamheten, i tab. A förslagsvis upptagit överskottet till 14,000 kronor.

Såsom redan i utlåtandet den 22 november framhållits, bör, vid bifall till vad riksräkenskapsverket nu föreslagit, anstaltens nyanskaffningsanslag uppföras under rubriken »Utgifter för kapitalökning».

II. Statens aktier.

1. Utdelning i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag. Enligt meddelande från trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund torde under tiden 1 juli 1925— 30 juni 1926 på grund av statsavtalen angående malmbrytning i Lappland följande inbetalningar till statsverket kunna beräknas:

den 31 december 1925:

utdelning å preferensaktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag för bokföringsåret 1924—1925 enligt 1907 års avtal: för 4,200,000 ton Kirunamalm å 1 krona per ton

för hälften ........................................................ kr. 2,100,000

» 1,000,000 ton Gellivaremalm å kronor 0.5 o

per ton för hälften .................................:......: » 250,000 kr. 2,350,000

avgift från Trafikaktiebolaget Grängesberg-Öxelösund för brytning i Luossavaara under kalenderåret 1925 enligt 1918 års avtal:

minimiavgift ............................................................ kr. 350,000

tillägg för 150,000 ton å 2 kronor........................ 300,000 kr. 650,000

den 15 april 1926:

royalty enligt 1908 års statsavtal för kalenderåret 1925 beräknad å 215,000 ton Kirunamalm

å 2 kronor ................ kr. 430,000

och å 85,000 ton Gellivaremalm å kronor 2.50 .. » 212,500 kr. 642,500

tillsammans

kr. 3,642,500.

Riksriikenskapsverkets inkomstberäkning för budgetåret 1925—1926. 55

Riksräkenskapsverket har i förslagstabellen infört inkomsttiteln i enlighot med förestående beräkning.

2. Utdelning i aktiebolaget svenska tobaksmonopolet liar under föregående budgetår influtit med 11,600,000 kronor och i riksstaten för innevarande budgetår beräknats till 9,000,000 kronor. För budgetåret 1925—1926 uppskattar bolaget den till 6,380,000 kronor. Härom yttrar bolaget i skrivelse till riksräkenskapsverket den 11 nästlidne november:

.»Det av oss beräknade utdelningsbeloppet torde förefalla lågt vid jämförelse med utdelningen för de senast gångna åren. I samband med tobaksbeskattningsomläggningen intogs emellertid som tillägg till det mellan staten och Tobaksmonopolet gällande kontraktet en bestämmelse, som förpliktar Tobaksmonopolet att vid prissättningen ’så avväga den del av belastningen å varan, som avser att lämna vinst å rörelsen, att vinsten därvid icke beräknas högre än som erforderligt för beredande åt bolaget av skälig inkomst å rörelsen’. Genom att hänsyn tagits till de prissänkningar, som bliva en följd av denna tilläggsbestämmelse, hava vi kommit till de av oss beräknade beloppen.»

I förslagstabellen bar riksräkenskapsverket infört det av bolaget beräknade utdelningsbeloppet.

3. Utdelning i aktiebolaget jordbrukarbanken. På förfrågan från riksräkenskapsverket har från banken meddelats, att bankens blivande nettovinst kommer att föreslås till avskrivningar, så att någon utdelning icke kan påräknas.

4. Utdelning i svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergen. Förmedelst av riksdagen beviljade anslag å tilläggsstat för år 1921 och riksstat för år 1922 har svenska staten blivit ägare av stamaktier i ovanberörda bolag till nominellt belopp av 1,250,000 kronor och av preferensaktier i samma bolag till nominellt 750,000 kronor.

Efter vad riksräkenskapsverket inhämtat omfattar detta bolags räkenskapsår tiden 1 juli ett visst kalenderår — 30 juni nästa år. Den utdelning, som eventuellt kunde tillfalla statsverket under budgetåret 1925—1926, skulle således avse den vinst, som möjligen uppkomme under bolagets verksamhetsår 1924—1925. Riksräkenskapsverket har emellertid från bolaget erhållit meddelande om, att utsikt icke förefinnes till någon vinstutdelning för detta verksamhetsår. III.

III. Statens utlåningsfonder (överskott).

Med stöd av i statskontoret verkställda beräkningar (bil. B) och med antagande av förvaltningsbidrag, utgående från täckdikningslånefonden med

30,000 kronor, från gödselvardslanefonden med 10,000 kronor samt från egnahemslånefonden med 520,000 kronor, bar riksräkenskapsverket i förslagstabellen upptagit nedanstående belopp såsom överskott från statens utlåningsfonder. Räntebeloppen från dräneringsfonden samt lånefonden för inköp av ädla avelsston hava därvid, trots sina ringa belopp, medtagits för att fondernas plats i budgeten må varda i riksstaten angiven. Av samma anledning hava även lånefonden för räntefria studielån samt lånefonden för inköp av renar upptagits, ehuru intet överskott från sistnämnda fonder kan påräknas.

56 Riksräkenskapsverkets inkomstberäkning- för budgetåret 1925—1926.

Lånefonden för tjänstemannasamhället vid Mörby................ kronor 115,000

Lånefonden för bekämpande av arbetslösheten bland stenarbetare ....................................................................................... » 6,000

Vattenkraftslånefonden ................................................................ » 300,000

Lånefonden för räntefria studielån............................................ » —

Odlingslånefonden ........................................................................ » 500,000

Torvindustrilånefonden............................................................... » 150,000

Egnabemslånefonden ....................................................... » 3,980,000

Fiskerilånefonden ........................................................................ » 120,000

Dräneringsfonden ....................................................................... » 100

Norrländska nyodlingsfonden .................................................... » 65,000

Jordförmedlingsfonden .........-r...................................................... » 50,000

Lånefonden för inköp av ädla avelsston .................................» 100

Täckdikningslånefonden .............................•.................................. » 50,000

Allmänna nyodlingsfonden ........................................................ » 15,000

Norrländska andelsmejerifonden ................................................ » 8,000

Kraftledningslånefonden ....... » 550,000

Gödselvårdslånefonden ............................................................. » 35,000

Lånefonden för mindre linberedningsanstalter........................ » 5,000

Norrbottens nybyggeslånefond................................................... » 3,000

Hantverkslånefonden.................................................................... » 15,000

Rederilånefonden.......................................................................... » 750,000

Lånefonden för inköp av renar ................................................ » —

Kolonisternas kreaturslånefond ................................................ » 1,000.

Från riksgäldskontor har riksräkenskapsverket inhämtat, att ränteavkastningen för budgetåret 1925—1926 av allmänna järnvägslånefonden beräknats till 1,800,000 kronor, av bibanelånefonden till 106,000 kronor och av allmänna byggnadslånefonden till 19,000 kronor, vilka belopp upptagits i riksräkenskapsverkets förslagstabell.

I detta sammanhang anser sig riksräkenskapsverket liksom i inkomstberäkningen förra året böra fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på en fond för utlämnande av lån, som under de senaste åren uppkommit. Till låneunderstöd har nämligen av riksdagen beviljats

å 1918 års tilläggsstat:

Lån till svenska diakonissällskapet för uppförande å Viebäck av ett fjärde skyddshem för minderåriga

kvinnliga förbrytare....................................................... 155,000

Lån till hushållningssällskapen för anskaffande och tillhandahållande av förädlade utsäden............................ 2,970,000

Lån till aktiebolaget Svenska linberedningssällskapet 225,000 3,350,000

å 1919 års tilläggsstat:

Lån till svenska diakonissällskapet för uppförande å Viebäck av ett fjärde skyddshem för minderåriga kvinn-

liga förbrytare................................................................... 65,000

å 1921 års riksstat:

Lån till svenska lufttrafikaktiebolaget för anordnande

av en luftskeppsstation i Stockholm............................ 1,750,000

Lån till ostkustbanans aktiebolag ................................... 3,000,000 4,750,000

Riksräkenskapsverkets inkomstberäkning Iför budgetåret 1925—1926. 57

å 1921 års tilläggsstat:

Lån åt överstyrelsen för svenska föreningen Röda korset 359,780

Lån till allmänna barnhuset i Stockholm .................... 740,000

Lån till svenska mosskulturföreningen............................ 60,000 1,159,780

å 1922 års riksstat:

Lån till svenska mosskulturföreningen............................ 20,000

å 1922 års tilläggsstat:

Lån till ostkustbanans aktiebolag .................................... 3,000,000

å 1923—1924 års riksstat:

Lån till ostkustbanans aktiebolag.................................... 5,000,000

Räntefritt lån till Växjö domkyrka............................... 20,000

Tillfällig försträckning till fullbordande av akademiska

sjukhusets i Uppsala ny- och ombyggnad.................... 600,000

Lån till svenska mosskulturföreningen........................... 40,000

Lån åt företag för framställning av jordbrukskalk ... 50,000

Lån till svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergen 1,000,000 6,710,000

å 1924—1925 års riksstat:

Räntefria lån för inköp av vårutsäde, att utgå av tillfälliga lånemedel............................................................... 1,500,000

Lån till svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergen..........500,000 2,000,000

Summa kronor 21,054,780

Ännu hava icke alla dessa belopp utbetalats. Efter skedd utbetalning få de emellertid, eftersom de anvisats under rubriken »Utgifter för kapitalökning», icke avföras ur rikshuvudboken utan måste i denna bok redovisas bland kapitaltillgångarna. För detta ändamål bär ett konto upplagts för »Fonden för låneunderstöd» å vilket även uppdebiterats vissa anståndsräntor, som förfalla till inbetalning först längre fram i tiden. Kontot utvisade den 30 juni 1924 en behållning av 15,943,417 kronor 49 öre.

Sistnämnda belopp fördelar sig på följande olika slag av tillgångar:

Utlånta medel:

Svenska diakonissällskapet........ 194,000: —

Svenska föreningen röda korset 359,780: —

Allmänna barnhuset i Stockholm ........................................ 740,000: —

Svenska mosskulturföreningen 120,000: —

Växjö domkyrka ........................ 20,000: —

Svenska stenkolsaktiebolaget

Spetsbergen ............................ 1,000,000: —

Aktier:

Ostkustbanans aktiebolag ................................

Övriga fordringar:

Riksgäldsverkets fond 1,800,000: —

Ostkustbanans aktiebolag (an-

ståndsränta) ............................ 683,865: 2 7

Svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergen (upplupen icke

förfallen ränta)....................... 25,000: —

Svenska mosskulturföreningen

(upplupen förfallen ränta) 772: 22

2,433,780: — 11,000,000: —

2,509,637: 49

15,943,417:49

Bihang till riksdagens protokoll 192f>. 1 sand.

58 Riksräkenskapsverkets inkomstberäkning' för budgetåret 1925—1926.

En del av låneunderstöden äro räntebärande, och i avseende på denna del är fonden för låneunderstöd så likartad med statens utlåningsfonder, att det synes böra tagas under övervägande, om den icke bör i budgettekniskt hänseende inordnas bland dessa. I sådant fall torde föi*valtningen böra överlämnas åt ett enda ämbetsverk.

Då den ränta, som för tiden 1 juli 1924—30 juni 1925 beräknades inflyta, endast uppgick till 18,000 kronor, framställde riksräkenskapsverket icke i sin inkomstberäkning förra året något förslag i frågan utan ville endast för Eders Kungl. Maj:t anmäla vad sålunda förekommit.

Under sist förflutna budgetår har fonden vuxit. Därför och då räntan å fonden i rikshuvudboken för budgetåret 1^23—1924 redovisats med 500,773 kronor och nu av riksgäldskontor för budgetåret 1925—1926 beräknas till 76,600 kronor, hemställer riksräkenskapsverket, att det må tagas under övervägande, huruvida fortfarande, såsom hittills, räntan skall få läggas till kapitalet eller om den icke fastmera bör, i enlighet med principerna för 1911 års budgetreform, uppföras å riksstatens inkomstsida bland utlåningsfondernas överskottsmedel och den del därav, som anses skäligen böra få för fondens ändamål behållas, inräknas i riksstatens eventuella anslag till utgifter för kapitalökning åt fonden.

IV. Statsverkets fond av rusdrycksmedel.

Avkastningen av denna fond har i enlighet med från statskontorets fondbyrå erhållet meddelande upptagits till 2,500,000 kronor.

«

D. Andel i riksbankens vinst

har icke kunnat medtagas i beräkningen i tab. A, då uppgift från riksbanken saknas.

E. I anspråk tågna kapitaltillgångar.

I. Uppkomna av andra statsinkomster än lånemedel.

Allmänna byggnadslånefonden. Under denna titel har riksräkenskapsverket uppfört det av riksgäldskontoret föreslagna beloppet, 21,600 kronor.

II. Uppkomna av lånemedel.

Riksräkenskapsverket har i bil. A infört följande belopp, som av riksgäldskontoret uppgivits kunna tagas i anspråk, nämligen d?ls 1,709,435 kronor av till riksgäldskontoret återbetalda fasta lånemedel, dels 1,750,000 kronor från fonden för låneunderstöd, dels slutligen 925,000 kronor från allmänna järnvägslånefonden.

I behandlingen av detta ärende har byråchefen A. Litzén deltagit jämte undertecknade.

Stockholm den 9 december 1924.

Underdånigst CHR. L. TENOW.

K. BECKMAN.

E. Norberg.

Riksräkenskapsverkets inkomstberäkning' för budgetåret 1925—1926. 59

Bil. A.

Statsverkets inkomster.

1. Mantalspenningar................... 950,000

2. Prästerskapets till statsverket indragna tionde . . 2,648,700

II.

3. Skatt på inkomst, förmögenhet och rörelse: a. Inkomst och förmögenhetsskatt, bevillning: ru Skatt å inkomst

och förmögenhet 140,800,000

(i. B-skatt å aktiebolag m. fl. . . — 140,800,000

b. Bevillning av fast egendom samt

av inkomst, bevillning...... 3,400,000

c. Bevillningsavgifter för särskilda

förmåner och rättigheter, bevillning.............'• • . »00,000

d. Stämpelmedel, bevillning..... 40,000,000

e. Lastpenningar, bevillning..... 600,000

4. Tullar och acciser:

a. Tullmedel, bevillning....... 134,300,000

b. Sockerskatt, bevillning....... 28,000,000

c. Tobaksskatt, bevillning...... 50,000,000

d. Brännvinstillverk-

ningsskatt, bevillning 14,400,000

e. Rusdrycksförsäljnings-

medel, bevillning . . 13,500,000

f. Maltskatt, bevillning . 15,000,000

g. Mertull å arrak och

rom, bevillning . . . 700,000 43,600,000

h. Omsättnings- och utskänknings-

skatt å spritdrycker, bevillning . 38,000,000

5. Automobilskattemedel...............•

Uppbörd i statens verksamhet:

185,300,000

293,900,000

15,000,000

|

497,798,7001

1. Vattendomstolsavgifter...............

2. Bidrag till försäkringsrådet och riksförsäkrings-

anstalten................... • • 525,000

3. Avgifter för registrering av automobiler..... 500,000

4. Inkomst av myntning och justering........ 632,000

5. Bidrag till bankinspektionen............ 110,000

60 Riksräkenskapsverkets inkomstberäkning för budgetåret 1925—1926.

Riksräkenskapsverkets inkomstberäkning- för budgetåret 1925—1926. 61

Kronor

2. Utdelning i aktiebolaget svenska tobaksinonopolet

3. Utdelning i aktiebolaget jordbruk arbanken.....

4. Utdelning i svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergen

III. Statens utlåningsfonder (överskott):

0,380,000

10,022,500

i

1.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

17.

18.

19.

20. 21. 22.

23.

24.

25.

26.

Lånefonden för tjänstemannasamhället vid Mörby Lånefonden för bekämpande av arbetslösheten

bland stenarbetare.................

Allmänna järnvägslånefonden............

Bibanelånefonden...................

Vattenkraftslånefonden................

Allmänna byggnadslånefonden ...........

Fonden för räntefria studielån...........

Odlingslånefonden..................

Egnahemslånefonden.................

Fiskerilånefonden ..................

Dräneringsfonden...................

Norrländska nyodlingsfonden............

Jordförmedlingsfonden................

Lånefonden för inköp av ädla avelsston......

Täckdikningslånefonden...............

Allmänna nyodlingsfonden..............

Norrländska andelsmejerifonden..........

Kraftledningslånefonden...............

Gödselvårdslånefonden................

Lånefonden för mindre linberedningsanstalter . . .

Norrbottens nybyggeslånefond............

Lånefonden för inköp av renar...........

Kolonisternas kreaturslånefond...........

Ilantverkslånefonden.................

Rederilånefonden...................

Torvindustrilånefonden ...............

115,000

6,000

1,800,000

106,000

300,000

19,000

500.000 3,980,000

120.000 100

50.000 100

8,000

35.000 5,000' 3,000j

1,000

8,643,200:

IV. Statsverkets fond av rusdrijcksmedel (överskott)..........

Säger för inkomster av statens produktiva fonder 106,779,700 kronor, j

2,500,000

C. Andel i riksbankens vinst för år 1924

D. I anspråk tagna kapitaltillgångar.

I. Uppkomna av andra statsinkomster än lånemedel:

1. Allmänna byggnadslånefonden..................

II. Uppkomna av lånemedel:

1. Till riksgäldskontor återbetalda fasta lånemedel 1,709,435

2. Allmänna järnvägslånefonden............. 925,000

3. Fonden för låneunderstöd.............. 1,750,000

Summa

21,600

4,384,435:

632,813,335

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt.

(>

62 Riksräkenskapsverkets inkomstberäkning för budgetåret 1925—1926.

Bil. B.

P. M.

För budgetåret 1925—1926 beräknas inflyta följande räntebelopp å nedannämnda under statskontorets förvaltning stående fonder.

Lånefonden för tjänstemannasamhället vid Mörby ................ kronor 115,000

Lånefonden för bekämpande av arbetslösheten bland stenarbetare ....................................................................................... » 6,000

Vattenkraftslånefonden .......................................... » 300,000

Odlingslånefonden ........................................................................ » 500,000

Torvindustrilånefonden ................................................................ » 150,000

Egnahemslånefonden .................................................................... » 4,500,000

Fiskerilånefonden ....................................................................... » 120,000

Dräneringsfonden ....................................................................... » 100

Norrländska nyodlingsfonden .................................................... » 65,000

Jordförmedlingsfonden ............................................................... » 50,000

Lånefonden för inköp av ädla avelsston ................................ » 100

Täckdikningslånefonden ............................................................... » 80,000

Allmänna nyodlingsfonden ...................................................... » 15,000

Norrländska andelsmejerifonden ................................................ » 8,000

Kraftledningslånefonden................................................................ » 550,000

Gödselvårdslånefonden ............................................................... » 45,000

Lånefonden för mindre linberedningsanstalter........................ » 5,000

Norrbottens nybyggeslånefond .................................................... » 3,000

Hantverkslånefonden ................................................................... » 15,000

Rederilånefonden........................................................................... » 750,000

Kolonisternas kreaturslånefond................................................... » 1,000

Statsverkets fond av rusd ryck smedel ........................................ » 2,500,000

Förvaltningsbidrag torde under samma tid få beräknas utgå från nedanstående fonder med följande belopp:

Täckdikningslånefonden................................................................ kronor 30,000

Gödselvårdslånefonden ................................................................ » 10,000

Egnahemslånefonden .................................................................... » 520,000

Stockholm och Kungl. statskontorets fondbyrå den 20 november 1924.

E. Johnsson.

t. f. kamrerare.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1925.

Riksgäldsfullmäktiges yttrande ang. riksgäldskontorets ställning. 1

Bilaga III.

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Finansdepartementet.

Fullmäktige i riksgäldskontor hava äran härmed överlämna förslagsvis uppgjorda beräkningar över sådana riksgäldskontorets inkomster och utgifter under tiden 1 juli 1925—30 juni 1926, som böra upptagas i riksstaten för samma budgetperiod.

Stockholm den 27 november 1924.

EMIL KINANDER.

G. LAGERBJELKE.

G. KOBB.

Eric Öhlin.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 saml.

2 Riksgäldsf ullmäktiges yttrande ang. riksgäldskontorets ställning.

Förslagsberäkning över riksgäldskontorets inkomster och utgifter, som böra upptagas i riksstaten för budgetåret 1925—1926.

Inkomster.

A. Egentliga statsinkomster.

M. Diverse inkomster................ kr. *884,000: —

B. Inkomster av statens produktiva fonder.

III. Statens utlåningsfonder (överskott).

3. Allmänna järnvägslånefonden............................................ kr. 1,800,000: —

4. Bibanelånefonden ................................................................ » 106,000: —

6. Allmänna byggnadslånefonden ........................................ » 19,000: —

Fonden för låneunderstöd ........................................................... » 76,600: —

D. I anspråk tagna kapitaltillgångar.

I. Uppkomna av andra statsinkomster än lånemedel.

5. Allmänna byggnadslånefonden........................................... kr. 21,600: —

II. Uppkomna av lånemedel.

1. Statens järnvägar................................................................ kr. 495,435: —

2. Statens vattenfallsverk ................................................... » 1,214,000: —

3. Fonden för låneunderstöd ................................................ » 1,750,000: —

4. Lånefonden för bekämpande av arbetslösheten bland

stenarbetare .................................................................... » 2,900,000: —

5. Allmänna järnvägslånefonden............................................ » 925,000: —

Utgifter.

Yerkliga utgifter.

XIII. Riksdags- och revisionskostnader m. m.

1. Riksdags- och revisionskostnader samt kostnader för

riksdagens hus, förslagsanslag ............................................ kr. 3,300,000: —

2. Avlöningar och pensioner m. m. vid riksgälds- och riks-

dagsförvaltningen, förslagsanslag ........................................ » 400,000: —

* Eventuell behållning å kristidskommissionernas i riksgäldskontoret innestående överskott den 30 juni 1925 är icke medräknad.

Riksgäldsfullmäktigcs yttrande ang. riksgiildskontorets ställning. 3

Kostnader för riksdagsbiblioteket:

3. Avlöningar, arvoden m. m., vikariatsersättningar och

expenser, förslagsanslag ....................... kr. 55,000: —

4. Riksdagsbibliotekets komplettering och ut-

vidgning, reservationsanslag ................ » 18,000: —

5. Renskrivning av katalogmanuskript........ » 1,000: — kr,

6. Kontorsexpenser, inlösningsprovisioner och andra omkost-

nader för statsskulden, förslagsanslag.........................■••••■• »

7. Avlöningar, resekostnader och expenser för justitie-

ombudsmannen och hans expedition, förslagsanslag ...... »

8. Avlöningar, resekostnader. och expenser för militie-

ombudsmannen och hans" expedition, förslagsanslag..._»_

Summa kr.

74,000: —

300,000: —

65,000: —

65,000: — 4,204,000: —

XIV. Räntor å statsskulden m. m.

A. De fonderade statslånen.

Summa kr.

78,337,900

B. Övrig statsskuld.

1. Ränta å medgiven och beräknad, ännu icke verkställd

upplåning, förslagsanslag.............................................. kr. 1,917,980: —

2. Kommunlån ........................................... kr. 620: —

3. Örebro—Svartå jämvägsaktiebolags 4 %

obligationslån av år 1895 ................ » 16,060: —

4 Riksgäldsfullmäktiges yttrande ang. riksgäldskontorets ställning.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

Järnvägsaktiebolaget Malmö—Kontinentens obligationslån:

av år 1898 ............................................

» » 1902 ............................................

Mora—Yänerns järnvägsaktiebolags obligationslån :

kr.

41,160: — 23,180: —

av 1/7 1896 å 4 %

39,440

9,940

109,170

» Va 1896 » 4 % ....

» år 1903 » 4 V2 X ___

Ränta å lån hos statens anstalt för pensionering av

folkskollärare m. fl., förslagsanslag ............................

Arsanslaget till Hans Maj:t Konungen, reservationsanslag ................................................................................

Ränta å köpeskillingen för fastigheten nr 1 i kvarteret

Lejonet i Stockholm, reservationsanslag ....................

Ränta å Konung Carl XIII:s hemgiftskapital, reservationsanslag ......................................................................

Ränta å Göta kanals reparationsfond ............................

kr.

239,570

2,200,000

300,000

90,000

7,500

7,050

Summa kr. 83,100,000

1.

2.

3.

4.

1.

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

Utgifter för kapitalökning.

IV. Avbetalning å statsskulden.

1880 års 3 1/i % lån.

1886 » 3 >/2 % » ..

1890 » 3 V2 X »

1899 » 3 L, % »

De fonderade statslånen.

............................ kr. 4,573,800

............................ » 790,230

.............'............... » 904,450

............................ » 561,960

kr. 6,830,440: —

Fonden för statsskuldens amortering. Avsättning till fonden för statsskuldens amortering ..

Övertagna lån.

Kommunlån.................................................... kr

Örebro—Svartå järnvägsaktiebolags obliga-

1,000,000: —

tionslån å 4 %

J ärnvägsaktiebolaget Malmö —Kontinentens obligationslån å 4 % :

Av år 1898 ...................................................

» » 1902....................................................

Mora—V änerns j ärnvägsaktiebolags obligationslån :

Av 7, 1896 å 4 % ....................................

» Va 1896 » 4 % ....................................

» år 1903 » 4 1/2 % ................................

4,150: — 25,000: —

47,000: — 23,000: —

68,000

» 274,150:

Summa kr. 8,104,590:

Riksgäldsfullinaktiges yttrande ang. riksgäldskontorets stallning. 5

Rörande ovan beräknade inkomster och utgifter för budgetåret 1925—1926 torde följande böra framhållas.

Beträffande beräkningen av inkomsterna:

Under titel »Diverse inkomster» har beräknats räntor ä utländska statspapper, uppköpta svenska statsobligationer, avkastning å aktiebolaget kreditkassan av år 1922, kursvinster utöver kursförluster, likvid för försålt riksdagstryck, preskriberade kuponger in. in. Däremot har i det beräknade inkomstbeloppet under sagda titel icke inberäknats eventuellt tillgängliga behållningar å krigsförsäkrings-, folkhushållnings-, handels- och bränslekommissionernas i riksgäldskontoret innestående fonder, för närvarande utgörande 4,543,930:91. Härav har emellertid enligt den vid 1924 års riksdag framlagda finansplanen beräknats kunna disponeras för innevarande budgetårs stat å titel »Diverse inkomster» sammanlagt kronor 2,480,000. Därefter återstår för framtida disposition omkring kronor 2,063,000.

Under titeln »Fonden för låneunderstöd» har upptagits under budgetåret förfallande räntor å från nämnda fond utlämnade lån till Svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergen, kronor 75,000, samt till Svenska mosskulturföreningen kronor 1,600.

Under rubriken »I anspråk tagna kapitaltillgångar, uppkomna av lånemedel» hava upptagits

dels följande till riksgäldskontoret återlevererade belopp, vilka tidigare utbetalts av fasta lånemedel och icke längre äro för sitt ursprungliga ändamål erforderliga, nämligen:

av statens järnvägar återlevererat belopp å 1902 och 1903 års anslag till provisoriska anordningar vid centralstationen i Stockholm kronor 495,434: 98,

utjämnat till.................................................................................... kr. 495,435: —

av statens vattenfallsverh återlevererade belopp

å anslaget å 1920 års tilläggsstat till uppförande av bostadshus för tjänstemän vid kommunikationsverken................ » 314,000: —

å anslagen å 1921 års tilläggsstat

till rörelsekapital............................................................... » 600,000: —

och till inventarier............................................................ » 300,000: —

dels från »Fonden för låneunderstöd» ett belopp av............ » 1,750,000: —

motsvarande ett å riksstaten för år 1921 anvisat anslag till svenska lufttrafikaktiebolaget för anordnande av en luftskeppsstation i Stockholm, vilket anslag icke kommer att för avsedda ändamålet disponeras,

dels ock från »Lånefonden för bekämpande av arbetslösheten bland stenarbetare»............................................................ » 2,900,000: —

utgörande å 1917 års anslag till samma fond av statskontoret till riksgäldskontoret återlevererat

belopp ............................................................ kr. 2,000,000: —

samt i riksgäldskontoret olyftat belopp » 900,000: —

kr. 2,900,000: —

vilket belopp icke lärer vidare komma att erfordras för det med anslaget åsyftade ändamålet.

Det från »Allmänna järnvägslånefonden» i anspråk tagna beloppet, kronor 925,000, utgör den beräknade kapitalinbetalningen under budgetåret 1925—1926 å från sagda fond utlämnade lån.

6 Riksgäldsfullmäktiges yttrande ang. riksgäldskontorets ställning.

Beträffande beräkningen av utgifterna:

A anslaget XIII: 1, riksdags- och revisionskostnader samt kostnader för riksdagens hus, å kronor 3,300,000 uppkom budgetåret 1923—1924 en besparing å omkring 179,000 kronor. Anslaget upptages dock här med oförändrat belopp med hänsyn till dels den utsträckta tiden för statsrevisorernas sammanträde, dels under budgettiden sammanträdande ordinarie kyrkomöte.

Rörande anslagen XIII: 3—5 till riksdagens bibliotek har biblioteksstyrelsen i skrivelse till riksgäldsfullmäktige den 17 september 1924 föreslagit följande:

»Styrelsen för riksdagsbiblioteket får härmed anhålla, att fullmäktige vid överlämnande till herr statsrådet och chefen för Kungl. finansdepartementet av förslagsvis uppgjorda beräkningar över sådana riksgäldskontorets inkomster och utgifter under tiden 1 juli 1925—30 juni 1926, som böra upptagas i riksstaten för sagda budgetperiod, ville under kostnader för riksdagsbiblioteket, utan att någon förändring för övrigt i staten föresloges,

dels beräkna anslaget till riksdagsbibliotekets komplettering och utvidgning, nu 15,000 kronor till 18,000 kronor,

dels uppföra ett särskilt engångsanslag å 1.000 kronor för renskrivning m. m. av manuskript till en ny upplaga av bibliotekets katalog.»

I fråga om höjning av anslaget till bibliotekets komplettering och utvidgning har överbibliotekarien inom styrelsen gjort följande uttalanden:

»Beträffande bibliotekets bokanslag och den enligt min mening nödvändiga höjningen av detsamma vill jag först erinra därom, att i den stat, som 1918 fastställdes för riksdagsbiblioteket i dess utvidgade ställning, anslaget för bokinköp och bindning upptogs till 12,000 kronor. Det visade sig emellertid mycket snart, att detta anslag ej var tillfyllestgörande. Redan efter ett års förlopp fann sig biblioteksstyrelsen föranlåten att göra en framställning om dess höjande, varvid man dock ansåg sig kunna stanna vid en höjning av

3,000 kronor och därmed åtminstone tillsvidare låta sig nöja. Riksdagen 1920 gav sitt bifall till den gjorda framställningen, och det till 15,000 kronor förhöjda anslaget beviljades att utgå redan från och med samma år.

Med detta anslag har sedermera årligen i medeltal bestritts bokinköp för cirka 7,000 kronor och bindning för cirka 8,000 kronor. Inköpen hava omfattat komplettering i viss grad av bibliotekets äldre bokbestånd, fortsättningav tidskrifter och periodica samt förvärv av nyutkommen litteratur i den utsträckning, som varit möjlig. Därvid har summan för fortsättningar belupit sig till cirka 4,500 kronor, under det att för nyinköpen alltså återstått ett belopp av endast cirka 2,500 kronor. Bindningen har omfattat såväl inköpta skrifter som även den på gåvo- och bytesväg inkomna litteraturen.

Det torde vara anmärkningsvärt, huru liten den summa är, som stått och står till förfogande, när det gäller verkliga nyinköp, ett förhållande, som blir så mycket mer i ögonen fallande, när man tar i betraktande, att biblioteket måste söka följa med både inom den svenska och utländska litteraturen. Detta har ej heller i önskvärd grad visat sig möjligt, och under sådana förhållanden har särskilt den utländska litteraturen inom alla discipliner fått stå hårt tillbaka. Det är självsagt, att jag ägnat denna för biblioteket så viktiga angelägenhet det livligaste beaktande. Vid flerfaldiga tillfällen har jag bragt frågan på tal inom styrelsen, men på grund av de rådande finansiella förhållandena tvekat att komma med ett anslagsäskande. Emellertid anser jag mig icke längre kunna uppskjuta härmed. Jag finner det ofrånkomligt, att biblioteket i sin viktiga ställning som bokcentral såväl för riksdagen som den centrala statsförvaltningen sättes i stånd att på ett något så när tillfredsställande sätt kunna följa med inom de discipliner, som i bibliotekets stadgar

Riksgäldsfiillmäktiges yttrande ang. riksgäldskontor» ställning. 7

äro detsamma anbefallda. Vid den prövning av ärendet, som det varit möjligt att vidtaga, har jag trott mig finna, att en förhöjning av 5,000 kronor skulle visa sig tillräcklig för tillgodoseende av de mest trängande behoven.»

Med hänsyn till vad överbibliotekarien anfört, har styrelsen trots rådande finansiella förhållanden ansett framställning om höjning av ifrågavarande anslag böra göras, vilken höjning styrelsen dock anser åtminstone för närvarande kunna begränsas till 3,000 kronor.

Vad angår det särskilda engångsanslaget å 1,000 kronor, skall styrelsen därutinnan inkomma till riksdagen med särskild framställning.

I enlighet med biblioteksstyrelsens ovan återgivna uttalanden ha anslagen till riksdagens bibliotek XIII: 3—5 i föreliggande förslag rörande budgetåret 1925—1926 upptagits med resp. 55,000, 18,000 och 1,000 kronor.

Vid beräkningen av anslagen å XIII:e huvudtiteln har ingen väsentlig ändring i levnadskostnadsindex förutsatts.

A titeln »Ränta ä medgiven och beräknad, ännu icke verkställd upplåning» har beräknats ett belopp av kronor 1,917,980.

Sedan riksgäldskontorets lånebehov för budgetåret 1925—1926 i stort sett torde hava tillgodosetts genom 1924 års 5 V2 % dollarlån, torde denna utgiftstitel under nämnda budgetår endast behöva belastas med diskont å riksgäldskontorets växlar, beräknad till kronor 800,000, ränta å i riksgäldskontoret placerade medel, tillhörande vattenfallsverkens förnyelsefonder, beräknad till kronor 450,000, samt ränta å fonden för statsskuldens amortering m. fl. fonder, beräknad till kronor 675,000, utgörande tillsammans kronor 1,925,000, vilket belopp för vinnande av jämn slutsiffra för huvudtiteln utföres med kronor 1,917,980.

Utgifterna.

Utgifterna.

För flera huvudtitlar gemensamma frågor.

1. Ordnandet av kvinnliga befattningshavares avlöningsoch pensionsförhållanden.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 31 december 1924.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Hansson, Linders, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson, följande:

Jag anhåller nu att få underställa Kungl. Maj:ts prövning den sedan länge på dagordningen stående frågan om ordnandet av kvinnliga befattningshavares avlönings- och pensionsförhållanden.

Innan jag närmare ingår på denna fråga, torde jag emellertid inledningsvis böra i korthet redogöra för de avlönings- och pensionsbestämmelser, som för närvarande gälla inom den civila statsförvaltningen.

A. Översikt över gällande avlönings- och pensionsbestämmelser m. m.

Om man bortser från militär och civilmilitär personal samt från prästerliga befattningshavare, vilka senare ej äro att anse såsom statstjänstemän i egentlig mening, bygga nu gällande löneregleringar för civila befattningshavare i stort sett på de grunder, som lades vid 1907 års riksdag, då beslut fattades om reglering av löneförhållandena för befattningshavare vid dels de båda centrala ämbetsverken statskontoret och arméförvaltningen, dels ock statens järnvägar och telegrafverket. Dessa år 1907 genomförda löneregleringar voro dock icke av likartad natur utan företedde i åtskilliga hänseenden betydande principiella olikheter. Man kan i själva verket tala om två skilda lönesystem, av vilka det ena, representerande den s. k. stats- Rihang till riksdagens protokoll 192!). 1 sand. (I) 1

Avlöningsöe-

stämmelser.

2 Utgifterna.

kontorstypen, följdes i fråga om statskontoret och arméförvaltningen, under det att den andra, det s. k. kommunikationsverkens lönesystem, vann till lämpning beträffande statens järnvägar och telegrafverket.

Dessa båda lönesystem skilde sig bland annat därutinnan, att det förra, statskontorstypens, vilket i första hand avsågs för befattningshavare vid centrala ämbetsverk, icke räknade med eller, så länge frågan gällde allenast dylik personal, hade anledning räkna med den ofta särdeles betydande skillnaden i levnadskostnader på olika orter, en faktor, som givetvis påkallat särskild uppmärksamhet vid ordnandet av löneförhållandena för en över landets olika delar så spridd personal som den vid statens järnvägar och telegrafverket. Även i övrigt var det förra systemet, såsom i främsta rummet avpassat efter förhållandena vid de centrala ämbetsverken, av enklare natur än kommunikationsverkens lönesystem, inom vilket en vida starkare differentiering ansetts i skilda hänseenden erforderlig.

,Under ett tiotal år framåt, från år 1907 räknat, fortgick med anlitande av kommittéer och sakkunniga såsom utredande organ arbetet med lönereglering för olika grupper av statstjänare efter i huvudsak det ena eller andra av de nu nämnda systemen. I nära anslutning till statskontorstypen ordnades sålunda löneförhållandena ej blott vid flertalet centrala verk utan även vid åtskilliga lokala förvaltningar, och kommunikationsverkens lönesystem, vilket, såsom nämnts, år 1907 godtagits för statens järnvägar och telegrafverket, om än med rätt betydande skiljaktigheter de båda verken emellan, vann därefter på liknande sätt tillämpning vid motsvarande löneregleringar för postverket, vattenfallsverken och postsparbanken. I viss utsträckning fick detta lönesystem även tjäna till förebild vid ordnandet av tullverkets löneförhållanden. Exempel saknas ej heller på att båda systemen blivit tillämpade för olika personalgrupper inom samma förvaltningsgren. Så sent som år 1918 fick sålunda läkar- och kontorspersonalen vid statens hospital och asyler lönereglering genomförd enligt statskontorstypen, under det att samtidigt sjukvårds- och ekonomipersonalens löneförhållanden anpassades närmast efter kommunikationsverkens lönesystem.

Den olikformighet, som sålunda kommit att på detta område göra sig gällande, gav inom kort anledning till missnöje inom olika personalgrupper, i det att olikheter ansågos vara för handen i talrika fall, där någon objektiv grund för desamma icke kunde angivas. Iledan på ett förhållandevis tidigt stadium befanns det ock nödvändigt att vidtaga särskilda åtgärder för att i detta avseende åstadkomma en uniformering. I sådant syfte tillsattes år 1915 en särskild kommission med uppdrag att undersöka, huruvida då gällande avlöningsreglementen för tjänstemän vid vissa av de större förvaltningsgrenarna, nämligen statens järnvägar, postverket, telegrafverket, statens vattenfallsverk och tullverket, kunde ersättas av i huvudsak gemensamma avlöningsbestämmelser för samtliga nämnda verk, och sedermera utsträcktes detta uppdrag att omfatta jämväl domän-

Utgifterna.

styrelsen och dess underlydande personal. Innan dessa uniformeringssträvanden ännu lett till något resultat, hade emellertid verkningarna av den efter krigsutbrottet inträffade allmänna prisstegringen alltmera gjort sig gällande och nödvändiggjort särskilda åtgärder till förbättrande av statstjänstemännens ekonomiska ställning. Sålunda hade redan 1916 års riksdag för det då löpande året beviljat en särskild förmån att under namn av krigstidshjälp utgå till vissa statens befattningshavare, som tillika voro familjeförsörjare, och för tiden därefter hava dylika förmåner i väsentligt ökad omfattning anvisats till mötande av den särskilda prisfördyring, vartill krigsförhållandena givit anledning.

Den inträdda prisstegringen hade jämväl dragit uppmärksamheten till frågan om den prisnivå, efter vilken de för olika personalgrupper genom gällande löneregleringar fastställda avlöningarna rätteligen borde anses avpassade. Vid löneregleringarnas genomförande, medan ännu det allmänna prisläget var förhållandevis stabilt, hade denna fråga icke tillräckligt beaktats. I syfte huvudsakligen att bereda kompensation för den intill tiden för krigsutbrottet inträffade prisstegringen åvägabragtes genom beslut av 1918 års lagtima riksdag löneregleringar av mera provisorisk natur för befattningshavare vid kommunikationsverken och vissa andra av de större förvaltningarna att gälla från 1919 års början, och i enahanda syfte beslöt 1919 års lagtima riksdag att retroaktivt från samma års ingång medgiva sådana befattningshavare, företrädesvis vid de efter statskontorstypen reglerade verken, som icke ansågos hava i annan ordning fått sina löneförhållanden på tillfredsställande sätt ordnade, en särskild förmån under namn av tillfällig löneförbättring att utgå med visst för varje befattning angivet belopp.

Då med dessa åtgärder avsågs att bringa avlöningarna upp till en nivå, som ungefär motsvarade prisläget vid krigsutbrottet, ansågs ock därav böra följa, att den ytterligare prisstegring, som därefter inträtt, kompenserades genom särskilda krigstidstillägg eller däremot svarande förmåner och att sålunda tillägg beräknades även å nyssberörda för vissa personalgrupper medgivna tillfälliga löneförbättring.

Oavsett nu omförmälda, av prisstegringen föranledda åtgärder fortgick emellertid det allmänna löneregleringsarbetet oavbrutet, varvid kommunikationsverken kommo att intaga försteget. Sedan 1915 års kommission för utarbetande av gemensamma avlöningsbestämmelser för kommunikationsverken med flera verk i början av år 1918 avgivit betänkande i ämnet, hade nämligen fråga upptagits om åvägabringande av en ny lönereglering på bredare grundval, i det att genom Kungl. Maj:ts beslut den 28 juni 1918 uppdragits åt en samma dag tillsatt kommitté att verkställa utredning beträffande löne- och organisationsförhållanden vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk samt att skyndsammast möjligt avgiva de förslag, som av utredningen föranleddes. Det förslag, denna kommitté i februari 1919 avgav, innebar i lönetekniskt hän-

4 Utgifterna.

seende tillämpning av åtskilliga nya principer och i avseende å avlöningarnas belopp en väsentlig höjning. Vid fixerandet av dessa lönebelopp hade emellertid kommittén tagit ett steg längre än tidigare i något fall förekommit, i det att kommittén utgick icke från prisläget vid tiden för krigsutbrottet utan från en prisnivå, motsvarande »den procentuella stegring, levnadskostnaderna dels faktiskt undergått intill tiden för krigsutbrottet och dels för tiden därefter antagas skulle hava undergått, därest normala förhållanden varit rådande».

Kommitténs förslag blev med några ändringar antaget av riksdagen, att träda i kraft den 1 juli 1920 (avlöningsreglemente den 19 juni 1919, nr 343).

Det nya lönesystemets genomförande för kommunikationsverken gav omedelbart anledning till framställande av önskemål och krav, att detta system och därmed förknippade löneprinciper måtte överföras och vinna tillämpning även inom andra grenar av den civila statsförvaltningen. Dessa framställningar vunno beaktande, och med utgångspunkt från kommunikationsverkens lönesystem har igångsatts och numera delvis genomförts en allmän revision av de inom övriga förvaltningsgrenar gällande löneregleringar med därtill hörande särskilda föreskrifter. Den förberedande utredningen i detta ämne har anförtrotts åt ett flertal kommittéer och grupper av sakkunniga.

På grundvalen av ett utav kommunikationsverkens lönekommitté uppgjort förslag och med tillämpning av det nya lönesystemets, principer genomfördes sålunda vid 1920 års riksdag lönereglering, dock endast av provisorisk natur, för befattningshavare vid domänverket, att gälla från 1921 års ingång (avlöningsreglemente den 22 juni 1920, nr 493).

I tur härefter utarbetades av 1902 års löneregleringskommitté ett på samma allmänna grunder byggt förslag till gemensamt avlöningsreglemente för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen. Förslaget, vilket var avsett att till en början vinna tillämpning allenast för vissa grupper av befattningshavare men så avfattat, att efter hand allt flera grupper skulle kunna infattas under det nya avlöningsreglementets tillämplighetsområde, blev med några jämkningar av Kungl. Maj:t förelagt 1921 års riksdag och av riksdagen bifallet att från 1922 års ingång gälla för personalen vid statsdepartement, överdomstolar, centrala ämbetsverk, beskickningar och konsulat ävensom fångvårdsstaten (avlöningsreglemente den 22 juni 1921, nr 451). Sedermera har enligt beslut vid 1922 års riksdag det nya avlöningsreglementet från 1923 års början gjorts tillämpligt å befattningshavare vid ytterligare vissa förvaltningsgrenar, varibland må nämnas tullverket samt statens hospital och asyler.

Vid 1921 års riksdag genomfördes en tills vidare provisorisk lönereglering för officerare och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare på aktiv stat m. fl. vid armén och marinen (avlöningsreglemente den 29 juni 1921, nr 388).

Utgifterna.

5 För lots- och fyrpersonalen har vid 1922 års riksdag lönereglering genomförts med tillämpning i huvudsak av de nya grunderna, varvid dock, med hänsyn till de för nämnda personal rådande särskilda tjänstgöringsförhållandena, ansetts nödvändigt att för densamma utarbeta ett särskilt avlöningsreglemente (den 9 juni 1922, nr 379).

Äldre löneregleringar — enligt statskontorstypen — gälla emellertid fortfarande för ett avsevärt antal personalgrupper, däribland befattningshavarna vid landsstaten samt vid statens högre och lägre läroanstalter, ehuru även för dessa förvaltningsgrenar nyregleringar äro å bane.

Att i detta sammanhang ingå på någon redogörelse för det äldre lönesystemet synes mig icke vara erforderligt. Däremot synes det mig vara på sin plats, att huvuddragen i det nya lönesystemet — kommunikationsverkens lönesystem — här i korthet angivas.

I enlighet med detta system skola till en del befattningshavare i chefseller därmed jämförlig ställning, vilka tillsättas genom förordnande, utgå arvoden med i vederbörande avlöningsreglemente angivna belopp. Detta gäller om cheferna för postverket, telegrafverket, statens järnvägar, statens vattenfallsverk, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, byggnadsstyrelsen, kommerskollegium, tullverket och stuteriöverstyrelsen, om statssekreterare och expeditionschefer i statsdepartementen, överdirektörer och överingenjörer vid statens järnvägar in. fl. Arvodena växla från högst 35,000 kronor för chefen för statens järnvägar till lägst 8,000 kronor för chefen för stuteriöverstyrelsen.

Övriga ordinarie tjänstemän, vilka tillsättas genom fullmakt eller konstitutorial, äga uppbära lön enligt en i avlöningsreglementet införd löneplan, upptagande erforderligt antal lönegrader med visst antal löneklasser inom varje lönegrad och med särskilda inom varje löneklass för olika ortsgrupper fastställda lönebelopp. I särskild tjänsteförteckning har angivits den lönegrad, till vilken envar befattning är att hänföra. De orter, där tjänstemännen äro placerade, fördelas å de i löneplanen angivna ortsgrupperna med tagen hänsyn till de allmänna levnadskostnadernas storlek.

Löneplanen är uppdelad i en avdelning för manliga och en avdelning för kvinnliga tjänstemän. Den förra innehåller tjugu lönegrader, av vilka lönegraderna 1—11 innehålla fem löneklasser vardera, medan var och en av lönegraderna 12—20 innehåller fyra löneklasser. Löneplanen för kvinnliga tjänstemän upptager åtta lönegrader, vardera med fyra löneklasser. Till sin byggnad är denna kvinnliga löneplan även så till vida olik den manliga, att ortstilläggen och ålderstilläggen äro mindre i den förra än i den senare.

Såsom huvudregel gäller, att tjänsteman vid tillträdande av viss befattning erhåller lön enligt lägsta klassen i den lönegrad, till vilken tjänsten hör, samt med belopp, som i löneplanen angives för den ortsgrupp, till vilken hans stationeringsort blivit hänförd. Vidare gäller såsom regel, att tjänsteman, efter att hava tillhört lägsta löneklassen under tre år, upp-

ti

Utgifterna.

Pens:onsbe-

stämnielser.

flyttas till närmast högre löneklass samt efter ytterligare tre år till den därpå följande högre löneklassen och så vidare, intill dess den för lönegraden fastställda högsta löneklassen uppnåtts. Uppflyttning till högre löneklass inom vederbörande lönegrad sker vid ingången av kalenderkvartalet näst efter det, under vilket stadgad tjänstetid i den lägre löneklassen tilländagått.

Den enligt äldre lönesystemet förekommande fördelningen av avlöningen i lön och tjänstgöringspenningar har avskaffats, och i stället hava införts särskilda tjänstledighetsavdrag för reglerande av vad en tjänsteman i regel skall avstå vid ledighet eller uppbära under vikariat. Den sålunda till ett enda belopp för år fastställda lönen utbetalas med en tolftedel månadsvis i efterskott.

Tidigare förekommande naturaförmåner och ersättningar vid sidan av den egentliga avlöningen — såsom fri bostad med bränsle eller ersättning därför, sportler och andra extra inkomster m. m. — hava i allmänhet borttaga. För begagnande av tjänstebostad skall alltså ersättning i viss ordning erläggas genom avdrag å lönen. Avdragets storlek skall i vissa fall bestämmas av en särskild bostadsnämnd.

Semestertiden, lägst tjugu och högst fyrtiofem dagar för år, har förvissa lönegrader satts i beroende av tjänstemannens levnadsålder.

Under vissa förutsättningar kunna särskilda ersättningar utgå, såsom kallortstillägg, tjänstgöringstraktamente under tjänstutövning å annan ort än stationeringsorten, ersättning för flyttningskostnad, felräkningspenningar, ersättning för övertidsarbete o. s. v. Avlider tjänsteman, utgår till hans dödsbo begravningshjälp enligt angivna regler.

De allmänna bestämmelserna angående, pensionering av statens civila tjänstemän hava sedan år 1907 varit sammanförda i lagen den 11 oktober nämnda år angående civila tjänstinnehavares rätt till pension. Med vissa senare vidtagna ändringar innehåller denna lag i huvudsak följande.

Rätt till pension tillkommer under de i lagen stadgade villkor envar ordinarie innehavare av civil tjänst med lön å stat, som blivit fastställd av Konungen och riksdagen. Från lagens tillämpning äro dock undantagna vissa i lagen uppräknade ämbeten och tjänster, nämligen statsrådsämbeten, civila tjänster med pensionsrätt i arméns eller flottans pensionskassa, tjänster vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk, lärarbefattningar vid folkskoleseminariernas övningsskolor samt befattningar, som äro uteslutande prästerliga.

Där ej för viss tjänst särskilt pensionsunderlag finnes avgivet, gäller för bestämmande av pensionsunderlag följande:

för tjänst, med vilken jämte lön tjänstgöringspenningar äro förenade, utgöres pensionsunderlaget av hela lönen;

för annan tjänst motsvarar pensionsunderlaget två tredjedelar av lönen.

Utgifterna.

Pensionen är till sitt belopp antingen Hel eller avkortad. Hel pension utgör, där ej för särskilt fall annorlunda är stadgat, samma belopp som, det för tjänstinnehavaren vid tiden för hans avgång från tjänsten gällande pensionsunderlaget. Avkortad pension utgår med viss del av hel pension och beräknas på sätt i lagen närmare föreskrives.

Rätt att komma i åtnjutande av hel pension inträder för manlig tjänstinnehavare vid uppnådda sextiosju levnads- och trettiofem tjänstår samt för kvinnlig tjänstinnehavare vid uppnådda sextio levnads- och trettio tjänstår. Från denna huvudregel stadgas dock ett flertal i lagen närmare angivna undantag.

I fråga om skyldighet att från tjänsten avgå stadgas, att sådan förpliktelse inträder för innehavare av domarämbete vid fyllda sjuttio år, eller, där sådan tjänstinnehavare, efter att hava uppnått de i lagen för rätt till hel pension stadgade levnads- och tjänstår, oavbrutet under sex månader på grund av sjukdom varit och fortfarande befinnes vara till tjänstgöring oförmögen. För annan tjänstinnehavare inträder berörda skyldighet vid uppnåendet av den för rätt till hel pension stadgade levnadsålder. Emellertid kan i vissa fall med avskedet anstå, därest och så länge tjänstinnehavaren prövas i tjänsten på ett tillfredsställande sätt kunna gagna det allmänna, dock icke i något fall längre än till fyllda sjuttio år.

Enligt lagens bestämmelser kan skyldighet att avgå från tjänsten inträda jämväl i andra fall än de förut nämnda. Sålunda föreskrives, att dylik skyldighet åligger tjänstinnehavare, innan han uppnått nyss omförmälda levnadsålder, därest han, efter att under fem på varandra följande år i följd av sjukdom, vanförhet eller lyte varit ur stånd att tjänstgöra, befinnes vara för framtiden oförmögen till tjänstgöring.

Därjämte må nämnas, att Kungl. Maj:t äger att, på därom av vederbörande myndighet gjord framställning, under vissa i lagen närmare angivna betingelser i fråga om uppnådd levnadsålder förklara sådan tjänstinnehavare skyldig avgå från tjänsten, som på grund av sjukdom eller minskad arbetsförmåga är urståndsatt att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänståligganden.

Pensionsavgiften är enligt lagen ej fixerad till visst belopp för varje befattning utan utgår med viss procent — högst 6, lägst 3 — av det för befattningshavaren gällande pensionsunderlaget,

Sedan, på sätt förut nämnts, av 1919 års lagtima riksdag antagits ett på delvis helt nya löneprinciper grundat avlöningssystem för kommunikationsverken, utarbetades av kommunikationsverkens lönekommitté för dessa verk ett förslag till ny pensionslag, framlagt i ett den 29 januari 1920 dagtecknat betänkande.

T vissa delar var förslaget i fråga omedelbart betingat av de för det nya lönesystemet gällande principerna. Sålunda hade i förslaget, enär i

8 Utgifterna.

nämnda lönesystem någon uppdelning av avlöningen i lön och tjänstgöringspenningar ej var genomförd, pensionsunderlagen bestämts på annat sätt än som i allmänhet gäller enligt 1907 års lag, nämligen till ett fixt belopp för envar # av de i avlöningsreglementets löneplan intagna lönegrader, ungefärligen motsvarande två tredjedelar av slutlönen å billigaste ort inom lönegraden.

Vidkommande beräkningen av pensionsavgifternas belopp föreslog kommittén den i jämförelse med 1907 års lag förenklade anordning, att avgifterna skulle sättas till visst belopp för varje lönegrad.

Önskemålet om ett i möjligaste mån rättvist avvägande mellan utgående pension och av tjänstemannen erlagda pensionsavgifter sökte kommittén tillgodose genom att i viss omfattning särskilja den del av tjänstepensionen, som motsvarade av tjänstemannen inbetalda avgifter, från den del av pensionen, som var beräknad att bestridas av statsmedel. Den förra delen av pensionen, den s. k. av giftspensionen, skulle till sin storlek i regel vara beroende på det antal år, under vilka pensionsavgift erlagts.

Den del av tjänstepensionen, som beräknades skola bestridas av statsmedel, betecknades av kommittén såsom statspension och skulle för hel pension utgöra två tredjedelar av tjänstepensionen.

Ett på lönekommitténs betänkande grundat förslag till pensionslag antogs av 1920 års riksdag; och utfärdades den 4 juni 1920 lag angående rätt till tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk (nr 254).

När sedermera fråga uppstod, att det för kommunikationsverken antagna nya lönesystemet skulle komma i tillämpning jämväl vid statsdepartementen och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, uppkom givetvis spörsmålet, huruvida de i kommunikationsverkens pensionslag genomförda pensioneringsgrundsatserna borde vinna tillämpning jämväl på befattningshavarna vid ifrågavarande verk.

Efter förslag av 1902 års löneregleringskommitté utarbetades propositioner i ämnet och förelädes 1921 års riksdag. De framlagda författningsförslagen vunno riksdagens bifall, och utfärdades den 29 juni 1921 lag (nr 455) om vissa ändringar i lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares rätt till pension samt kungörelse (nr 456) med bestämmelser för vissa tjänstemän vid statsdepartement och andra till den civila statsförvaltningen hörande verk i fråga om rätt till pension.

I fråga om tjänstemän, som tillsättas genom fullmakt eller konstitutorial, stadgas i nyssnämnda kungörelse den 29 juni 1921, att bestämmelserna i 1907 års pensionslag skola, i vad de avse rätt till pension samt skyldighet att från tjänsten avgå, för dem äga giltighet, dock med iakttagande av vissa i kungörelsen särskilt angivna föreskrifter.

De nyssnämnda särskilda föreskrifterna avse huvudsakligen pensionernas och pensionsavgifternas belopp samt tjänstå rsberäkningen.

Utgifterna.

9 Sedan det för kommunikationsverken närmast avsedda avlöningssystemet, såsom förut nämnts, utsträckts att omfatta avsevärda områden av statsförvaltningen i övrigt, hava åtskilliga erinringar mot detsamma försports. Framhållits har sålunda, att betydande svårigheter gjort sig gällande vid systemets anpassande å den allmänna civilförvaltningen med dess olikartade tjänstgörings- och anställningsförhållanden samt att de nya avlöningsbestämmelserna, vilka återfinnas dels i avlöningsreglementet och dels i ett flertal därtill hörande författningar, såväl härigenom som på grund av alltför många och invecklade detaljföreskrifter, saknade överskådlighet och vore svåra att tillämpa.

I avsikt att undanröja de allvarligaste olägenheterna i berörda hänseenden utarbetades inom finansdepartementet under hösten 1922 förslag till dels reviderat avlöningsreglemente för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, dels ock kungörelse med särskilda föreskrifter rörande nämnda avlöningsreglemente m. m.

Den 28 mars 1923 anmäldes frågan om en avlöningsrevision i statsrådet. På mitt förslag beslöt Kungl. Maj:t anbefalla samtliga verk och myndigheter, å vilka avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451) för befattningshavare vid statsdepartement m. fl. verk är tillämpligt, ävensom allmänna civilförvaltningens lönenämnd att avgiva yttrande i vissa av mig berörda hänseenden; och beredde Kungl. Maj:t sedermera fullmäktige såväl i riksbanken som i riksgäldskontoret tillfälle att yttra sig i ämnet.

Den 29 juni 1923 upptogs i statsrådet spörsmålet om bearbetning av de från ämbetsverken och lönenämnden inkomna yttranden i fråga om avlöningsrevisionen ävensom angående uppgörande av förslag i ämnet.

På grund av Kungl. Maj:ts nämnda dag lämnade bemyndigande uppdrog chefen för finansdepertementet åt en sakkunnig person att verkställa bearbetning av de dåmera från ämbetsverken inkomna yttrandena rörande avlöningsrevisionen ävensom uppgöra förslag i ämnet.

Yttrande och förslag i fråga om revision av gällande avlöningsbestämmelser avlämnades av den sakkunnige den 8 november 1923. Över detta förslag hava vederbörande myndigheter avgivit utlåtanden.

Den sålunda förberedda avlöningsrevisionens syfte torde kunna sägas vara en huvudsakligen formell omarbetning av det för allmänna civilförvaltningen gällande avlöningsreglementet och därtill hörande författningar. Till en början gällde det alltså att åstadkomma en ändamålsenlig uppställning av avlöningsförfattningarna samt en begränsning av deras innehåll. Bestämmelser av mera speciell innebörd, avseende endast visst eller vissa verk, ansågos icke böra tillhöra själva avlöningsreglementet utan böra av Kungl. Maj:t meddelas i samband med fastställande av staterna eller eljest i särskild ordning. Detsamma ansågs böra gälla tjänsteförteckningar för verken. Omarbetningen av avlöningsreglementet i övrigt kom emellertid också att innefatta ej obetydliga ändringar i sak.

Ifrågasatt revision av avlöningsbestämmelserna.

JO

Utgifterna.

Sådana ändringar avsågos särskilt i fråga om bestämmelserna angående tillgodoräkning av tjänstetid för uppflyttning i loneklass, avlöning under olika slag av ledighet, rätt till semester samt vikariatsersättning. Slutligen torde jag böra omnämna, att i sakkunnigförslaget ifrågasatts sådan komplettering av den nuvarande manliga löneplanen, att skillnaden mellan två på varandra följande lönegrader genomgående bleve allenast en löneklass, varigenom löneplanen bleve i enlighet med sin byggnad fullständig och ändringar lättare kunde undvikas. Därjämte avsågs en påbyggnad av löneplanen uppåt med två lönegrader.

Då jag av olika anledningar funnit mig icke böra under nuvarande förhållanden framlägga något förslag till en i huvudsak allenast formell revision av de nya avlöningsreglementena, har jag ansett mig böra på sätt som skett omnämna de hittills vidtagna åtgärderna för en dylik revision. I samband med frågan om ordnande av kvinnliga befattningshavares avlöningsförhållanden får jag tillfälle återkomma till ett och annat av de uppslag, som framkommit vid utredningen om avlöningsrevisionen.

B. Kvinnolöncfrågans uppkomst och hittillsvarande behandling.

För utredning av frågan om beredande av utsträckt behörighet för kvinnor att vinna tillträde till civil statstjänst tillkallades på grund av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 maj 1919 särskilda sakkunniga inom justitiedepartementet. Sedan de sakkunniga den 14 februari 1920 avlämnat första delen av sitt betänkande, antogos vid sistnämnda års riksdag såsom vilande till vidare grundlagsenlig behandling sådana ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen, vilka erfordrades för undanröjande av de hinder, grundlagarna i deras dittillsvarande avfattning inneburit för kvinnors tillträde till statstjänster. Vid 1921 års riksdag blevo de erforderliga grundlagsändringarna slutligen antagna. Av dessa må här allenast nämnas ändringen i ■§> 28 regeringsformen. Denna ändring innebär, att till de i nämnda paragraf avsedda ämbeten och tjänster även kvinnor kunna med tillämpning av grunder, som av Konungen och riksdagen godkänts, utnämnas och befordras; dock att kvinna ej må utnämnas till prästerlig tjänst, där ej annorledes blivit bestämt i den ordning, 87 § 2 mom. regeringsformen stadgar.

Den 27 december 1920 avgåvo de sakkunniga andra delen av sitt betänkande. Denna del innefattar utredning angående frågorna om kvinnas behörighet att innehava statstjänst i allmänhet, om kvinnliga statstjänares avlönings- och pensionsförhållanden samt om vissa statstjänsters reserverande för kvinnor.

Beträffande den ordning, i vilken de i § 28 regeringsformen avsedda grunderna för kvinnors tillträde till statstjänster borde komma till stånd,

lituifterna.

Ii

föreslogo de sakkunniga följande. I lagform borde stadgas, dels att kvinna principiellt vore likställd med man i fråga om behörighet att innehava statstjänst, dels ock, såsom undantagsbestämmelse, att kvinnor skulle vara uteslutna från vissa närmare angivna områden av statstjänst; därest speciella bestämmelser erfordrades i fråga om gift kvinnas behörighet att innehava statstjänst, borde de också hänvisas till sagda lag. Frågorna om vissa statstjänsters eventuella reserverande för kvinnor samt om principerna för de kvinnliga statstjänarnas avlönande borde liksom dittills behandlas såsom statsregleringsärenden.

Beträffande sambandet mellan frågan om behörighet för kvinnor att innehava vissa statstjänster, å ena, samt ett ordnande av de kvinnliga statstjänarnas avlönings- och pensionsförhållanden, å andra sidan, anförde de sakkunniga, att ett antagande av den utav de sakkunniga föreslagna lagen angående kvinnas tillträde till statstjänst torde innebära, att kvinna, som utnämndes till i lagen avsedd befattning, vore berättigad åtnjuta de tjänsteförmåner, som vore förenade med befattningen. Intill dess eventuellt en särskild lön bleve bestämd för kvinnlig innehavare av befattningen, ägde hon alltså — yttra de sakkunniga — uppbära samma lön, som tillkomme manlig innehavare av densamma. I fråga om de befattningar, beträffande vilka olika avlöningsbelopp vore fastställda för manliga och kvinnliga innehavare, medförde i detta avseende den nya lagstiftningen, så länge särskilt avgörande i motsatt riktning ej träffats, icke någon förändring. Antingen nu principen om lika lön i samma befattning vunne godkännande eller icke, vore det helt naturligt önskvärt, att denna fråga kunde avgöras, innan behörighetslagen trädde i kraft. Träffades nämligen icke i sammanhang med behandlingen av denna lag ett sådant avgörande, komme den nämnda löneprincipen att, utan särskilt beslut i sådant avseende, erhålla tillämpning beträffande vissa befattningar, beträffande andra icke.

Efter det utlåtanden över andra delen av de sakkunnigas betänkande inkommit från skilda ämbetsmyndigheter, upptogs i statsrådet den 29 juni 1921 frågan om ytterligare utredning av spörsmålet angående kvinnliga statstjänaresavlönings- och pensionsförhållanden. På föredragning av chefen för finansdepartementet tillsatte Kungl. Maj:t nämnda dag en särskild kommitté för att, med förberörda sakkunnigbetänkande såsom utgångspunkt, till behandling upptaga nyssnämnda spörsmål, därvid kommittén skulle äga att, i den mån den funne uppdraget därtill giva anledning, göra även andra delar av betänkandet till föremål för granskning. Kommittén antog benämningen 1921 års lönekommitté.

Utan att frågan om kvinnliga statstjänares avlönings- och pensionsförhållanden blivit slutligen utredd, framlades vid 1922 års riksdag proposition med förslag till lag innefattande bestämmelser angående kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag, vilken lag enligt förslaget skulle träda i kraft den 1 januari 1923. I utlåtande nr 7

12 Utgifterna.

tillstyrkte sammansatta stats- och första lagutskottet Kungl. Maj:ts förslag med den ändring, att lagen skulle träda i kraft den dag, Konungen med riksdagen bestämde. Utskottet var nämligen av den meningen, att behörighetslagen borde vila, intill dess avlönings- och pensionsfrågorna blivit avgjorda. I första kammaren bifölls emellertid ett rent avslagsyrkande, medan andra kammaren godkände utskottets förslag. Genom kamrarnas olika beslut hade alltså frågan förfallit.

Till 1923 års riksdag framlades ånyo proposition med förslag till lag innefattande bestämmelser angående kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag, därvid den av sammansatta utskottet föreslagna bestämmelsen angående lagens ikraftträdande upptogs. Med viss ändring blev behörighetslagen av 1923 års riksdag antagen. Lagen utfärdades den 22 juni 1923 (nr 249) och träder i kraft den dag, Konungen med riksdagen bestämmer.

Behörighetslagen innehåller i 1 § den bestämmelsen, att i fråga om behörighet att innehava statstjänst kvinna skall med de undantag, som i lagen angivas, vara likställd med man. Angående kvinnas behörighet att innehava prästerlig eller annan kyrklig tjänst har hänvisats till särskilt stadgande. I 2 § hava uppräknats de statstjänster, vilka ej må innehavas av kvinna. Enligt 3 § skall kvinna vara likställd med man jämväl i fråga om behörighet att innehava allmänt uppdrag, vilket icke är att hänföra till statstjänst.

Den 12 oktober 1923 avgav 1921 års lönekommitté betänkande angående ordnandet av kvinnliga befattningshavares avlönings- och pensionsföihållanden m. m. Efter en redogörelse för de sakkunnigas yttrande och förslag i lönefrågan samt däröver avgivna utlåtanden har kommittén lämnat en framställning av de utredningar i lönefrågan, som kommittén själv verkställt, ävensom rörande kvinnornas löneställning å den allmänna arbetsmarknaden. Kommittébetänkandet behandlar i övrigt i särskilda avdelningar familjeförsörjningsprincipens tillämpning i det statliga lönesystemet, kvinnliga befattningshavares pensionsålder, gift kvinnas ställning samt vissa statstjänsters reserverande för kvinnor och upptager därefter kommitténs eget yttrande i lönefrågan.

I korthet sagt går lönekommitténs förslag ut på införande i viss mån av den s. k. behovsprincipen i det statliga lönesystemet. Tjänsteman, som ej innehar chefs- eller därmed jämförlig ställning, skulle nämligen enligt kommittéförslaget, därest han helt eller till avsevärd del underhåller eget barn av äktenskaplig börd, äga uppbära familjetillägg med vissa i förhållande till lönegradsställningen och barnens antal bestämda belopp.

Vad särskilt angår frågan om förhållandet mellan mäns och kvinnors löner, innebär kommittéförslaget, att en åtskillnad skulle förefinnas i de nuvarande lönegraderna 1—14 å den manliga löneplanen, i vilken jämväl de nuvarande kvinnliga befattningarna skulle inplaceras. För kvinnliga innehavare av befattningar i högre lönegrader skulle lönen enligt löne-

Utgifterna.

planen minskas med ett belopp, motsvarande de avgifter, manlig innehavare av befattningen skolat erlägga till vederbörande änke- och pupillkassa. För samtliga kvinnliga befattningar skulle pupillpensionering införas och ombesörjas av statsverket.

över lönekommitténs ifrågavarande betänkande hava utlåtanden inhämtats från följande ämbetsverk och myndigheter, nämligen: justitiekanslersämbetet, Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, fångvårdsstyrelsen, styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona, arméförvaltningen, marinförvaltningen, chefen för generalstaben, chefen för marinstaben, chefen för sjökarteverket, inspektören för militärläroverken m. m., riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet, socialstyrelsen, styrelserna för statens tvångsarbetsanstalter å Svartsjö och i Landskrona, arbetsrådet, pensionsstyrelsen, medicinalstyrelsen, överståthållarämbetet och länsstyrelserna, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, kammarkollegium, statskontoret, mynt- och justeringsverket, kammarrätten, statistiska centralbyrån, bank- och fondinspektionen, riksräkenskapsverket, generaltullstyrelsen, kontrollstyrelsen, riksarkivet, riksbibliotekarien, chefen för nationalmuseum, vetenskapsakademien, vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien, musikaliska akademien, kanslern för rikets universitet, styrelsen för farmaceutiska institutet, styrelsen för tekniska högskolan, styrelsen för Chalmers tekniska institut, skolöverstyrelsen, direktionen för gymnastiska centralinstitutet, lantbruksstyrelsen, lantbruksakademien, styrelsen för centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet, styrelsen för lantbruksinstitutet vid Ultima, styrelsen för lantbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp, stuteriöverstyrelsen, styrelsen för veterinärhögskolan, styrelsen för skogshögskolan och statens skogsförsöksanstalt, lantmäteristyrelsen, chefen för rikets allmänna kartverk, Sveriges geologiska undersökning, statens meteorologisk-hydrografiska anstalt, domänstyrelsen, kommerskollegium, lotsstyrelsen, patent- och registreringsverket, försäkringsinspektionen, statens provningsanstalt samt kommunikationsverkens och allmänna civilförvaltningens lönenämnder. Efter det vidare fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontor beretts tillfälle att yttra sig över betänkandet, hava jämväl nämnda myndigheter avgivit utlåtanden i ärendet. Slutligen hava yttranden över betänkandet ingivits från följande personalsammanslutningar, nämligen: akademiskt bildade kvinnors förening, Fredrika Bremer-förbundet, de kvinnliga kårsammanslutningarnas centralråd, styrelsen för föreningen kvinnor i statens tjänst, styrelsen för statsbanornas kvinnliga tjänstemannaförening, styrelsen för posttjänstemännens förening, statens järnvägars ban- och maskininspektors- samt underingenjörsförening, styrelsen för statsförvaltningens tjänstemannaförening, statstjänarnas centralorganisation samt styrelsen för trafiktjänstemännens riksförbund.

14 Utgifterna.

Historik.

Löneregleringar under 1800-talet.

Då i de avgivna yttrandena åtskilliga erinringar gjorts mot kommitténs förslag samt vissa ämbetsverk framställt särskilda från kommittéförslaget helt avvikande förslag, har frågan undergått ytterligare beredning inom finansdepartementet, därvid jämväl samråd ägt rum med representanter för vissa ämbetsverk och kvinnliga personalsammanslutningar. Den överarbetning av kommittébetänkandet och de avgivna yttrandena, som sålunda ägt rum, har resulterat i två alternativa förslag till lönefrågans lösning. Över dessa förslag hava utlåtanden inhämtats från kommunikationsverken och vissa andra verk ävensom kommunikationsverkens och allmänna civilförvaltningens lönenämnder. Därjämte hava yttranden över förslagen inkommit från vissa personalsammanslutningar.

Efter den nu lämnade översikten över den föreliggande frågans uppkomst och hittillsvarande behandling torde jag få övergå till att närmare granska de huvudsakliga spörsmål, som i detta ärende föreligga, samt angiva min egen ställning till lösningen av dessa spörsmål. Jag skall därvid tillåta mig att till en början upptaga till behandling den av lönekommittén framförda frågan angående behovsprincipens tillämpning i det statliga lönesystemet för att därefter övergå till den fråga, vilken måste betecknas såsom den centrala i detta sammanhang, nämligen frågan om de kvinnliga befattningshavarnas löner i förhållande till de manliga.

€. Behovsprincipens tillämpning.

Då jag i det följande lämnar en kortfattad historisk översikt över det hittillsvarande statliga lönesystemet ur synpunkten av i vad mån den s. k. behovsprincipen vunnit tillämpning i sagda system, följer jag i huvudsak den framställning, som lämnats i lönekommitténs betänkande.

Beträffande de under 1800-talet genomförda löneregleringar lämnar kommittén följande översikt:

»Bland de önskemål, som i fråga om den civila förvaltningens reformering vid 1800-talets början gjorde sig gällande, framträdde även kravet på inskränkning av mångsyssleriet inom statsförvaltningen. Tjänstemännen borde, menade man, mera odelat ägna sig envar åt allenast en befattning. Detta önskemål kunde emellertid ej uppfyllas med mindre lönerna bestämdes — för att citera ett yttrande av det särskilda utskott, som vid 1817—1818 års riksdag handlade förevarande fråga -— så att tjänstemännen av sitt ämbete eller sin tjänst var i sin stad hade 'anständig och tillräcklig utkomst’. Redan tidigt har således vid lönernas bestämmande hänsynen till tjänstemännens levnadsbehov tillerkänts en avgö-

Utgifterna.

L5

rande betydelse. Samma synpunkt kom till uttryck i det program för statens lönepolitik, som chefen för finansdepartementet framlade vid föredragning i statsrådet den 11 oktober 1856 av frågan om ny lönereglering för statstjänstemannen.

Angivna synpunkt gjorde sig ock gällande vid löneregleringarna på 1870-talet. Vid föredragning i statsrådet den 19 december 1874 av frågan om lönereglering för tjänstemännen i Kungl. Maj:ts kansli yttrade chefen för finansdepartementet bl. a., att lönen till kanslisekreterare borde bestämmas så, att den skulle 'bereda honom, även med hustru och barn, eu någorlunda sorgfri bärgning.'»

Kravet på lönernas bestämmande efter en för manliga familjeförsörjare avpassad behovsnorm kan sägas hava varit bestämmande även vid den genomgående lönereglering för den civila statsförvaltningen, som med utgångspunkt från löneregleringen för statskontoret år 1907 under de följande åren genomfördes. Man utgick därvid från den stegring i levnadskostnaderna, som ägt rum från åren 1876—1885 till omkring år 1905, och avpassade lönerna i de olika lönegraderna så, att tjänstemännen skulle erhålla en mot levnadskostnadernas stegring i någon mån svarande löneförhöjning. För de högre befattningarna, vilkas innehavare icke ansågos i samma mån som tjänstemännen i lägre löneställning vara beroende av prisstegringen, vidtogs dock en relativt något mindre avlöningsförhöjning än för befattningshavarna av lägre grad.

Jämväl vid de löneregleringar, som tid efter annan ägt rum för befattningshavare inom stater och kårer utanför den civila statsförvaltningen i egentlig mening, har samma krav på avlöningens fixering efter en manlig familjeförsörjares levnadsbehov hävdats.

Det må härvid, vad kommunikationsverken beträffar, erinras om att den av Kungl. Maj:t den 2 juni 1899 tillsatta kommittén för utredning av frågan om nya stater för post- och telegrafverken i sitt den 31 oktober 1901 avgivna betänkande beträffande postexpeditörerna framhöll, att, då dessas befattningar framdeles i allt större omfattning bleve att betrakta såsom sluttjänster, särskilt de manliga postexpeditörerna borde i avlöningsvillkor så tillgodoses, att för dem möjlighet att å sin avlöning underhålla sig och familj ej bleve utesluten.

Motsvarande synpunkter gjordes i fråga om tjänstemännen i lägsta graden vid statens järnvägar gällande av den s. k. järnvägsstatens löneregleringskommitté, vilkens den 18 februari 1907 avgivna betänkande låg till grund för den av samma års riksdag beslutade löneregleringen för statens järnvägar.

Även den kommitté, som den 22 juni 1906 tillsatts för utredning av frågan rörande omorganisation av telegrafstyrelsen m. m., framhöll i sitt den 14 januari 1907 avgivna betänkande bland annat, att, om man utginge ifrån att tjänstemännens avlöning borde beräknas icke allenast med hänsyn till deras egna personliga levnadsbehov utan till deras behov såsom

Löneregleringar under början av 1900-talet.

It)

Utgifterna.

familjefäder och fostrare av det kommande släktet, det vore uppenbarligen oriktigt att, vid beräknande av vad till tjänstemannens nödiga bärgning hörde, icke taga hänsyn till, huru utgifterna för en familjs underhåll tilltoge, i den mån barnen tillkomme och med dessas uppväxt.

Lärarnas Inne- Vad läroverkslärarnas löneförhållanden beträffar må nämnas, att 1899 regleringar. ^s läroverkskommitté vid lönens bestämmande för läroverksadjunkterna, efter inhämtande av uppgifter om de normala levnadskostnaderna för gifta läroverkslärare, uppgjorde en beräkning över levnadskostnaderna för en gift adjunkt under de första åren av hans äktenskap, vilken beräkning slutade på en summa av 3,000 kronor. Med hänvisning till att det vore av vikt, att redan begynnelselönen gjorde det möjligt för en adjunkt att träda i äktenskap, och då beloppen för de olika utgiftsposterna i normalstaten vore så knappt tillmätta, att de icke rimligtvis kunde sättas lägre, hade kommittén icke ansett sig kunna såsom adjunktslön i första lönegraden föreslå ett lägre belopp än 3,000 kronor. Härtill skulle komma tre ålderstillägg, vart och ett å 500 kronor. I enlighet med Kungl. Maj:ts förslag bestämdes emellertid ålderstilläggens antal till fyra, så att slutavlöningen uppgick till 5,000 kronor.

Även under förarbetena till 1906 års lönereglering för folkskollärarna betonades nödvändigheten att vid utmätande av lönen åt de manliga folkskollärarna taga hänsyn till de normala levnadsbehoven för en familjeförsörjare i ordets egentliga mening. I Kungl. Maj:ts proposition i ärendet föreslogs därför ock en differentiering mellan manliga och kvinnliga folkskollärares löner, genomförd på det sätt att de senares ålderstillägg bestämdes till två tredjedelar av de förras.

I riksdagen framfördes motionsvis kravet, att i fråga om ålderstilläggen ogift lärare måtte likställas med lärarinna.

Vederbörande utskott hemställde emellertid om bifall till propositionen, vilken även vann riksdagens gillande.

1908 års riks- I anledning av eu inom andra kammaren vid 1908 års riksdag väckt dag- motion upptogs frågan om familjetillägg till behandling. I motionen hade framförts kravet på en utredning av statstjänarnas löneregleringsfråga enligt vissa i motionen angivna grundsatser.

Andra kammarens tillfälliga utskott nr 3 tillstyrkte i avgivet utlåtande motionen på det sätt, att utskottet hemställde om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning av frågan, huruvida och i vad mån vid reglering av statstjänarnas löneförmåner borde ifrågakomma ändrade grundsatser i syfte att mera än dittills tillgodose det större levnadsbehov, som de statstjänare, vilka vore familjeförsörjare, hade i jämförelse med dem, som icke vore familjeförsörjare.

Vid ärendets behandling i andra kammaren vann emellertid utskottets hemställan icke bifall, varmed frågan vid denna riksdag förföll.

Utgifterna.

17 I sitt betänkande angående folkskoleseminarierna, avgivet den 20 december 1911, förordade folkundervisningskommittén, att vid lönebeloppens avvägande en viss hänsyn borde tagas till de olika levnadsbehoven och i synnerhet till den försörjningsplikt, som kunde åligga löntagaren. En indelning av löntagarna i de två grupperna manliga och kvinnliga lärare skulle, enligt kommitténs mening, kränka hänsynen till levnadsbehoven, under det att en löneprincip, som skilde mellan familjeförsörjare och ickefamiljeförsörjare, vore för staten såsom arbetsgivare av största intresse.

Dock kunde man icke heller bygga lönesystemet på principen »lika be hov — lika lön». Och något dylikt hade heller aldrig blivit ifrågasatt. Eättvisan skulle eljest bliva lika overklig som vid tillämpningen av principen »lika arbete — lika lön». Under åberopande av ett uttalande i det statsrådsprotokoll, vilket varit fogat till Kungl. Maj:ts proposition till 1906 års riksdag angående lönereglering för folkskolornas lärarkår, hävdade kommittén, att grundsatsen för löneregleringen borde vara, att de, som utförde lika arbete, väl icke alltid borde avlönas med lika lönebelopp men däremot borde, så vitt möjligt, med hänsyn till sina levnadsvillkor bliva lika förmånligt ställda.

Ett fullständigt genomförande av nämnda grundsats läte sig dock icke göra, enär levnadsvillkoren växlade för olika individer. Dessa måste därför sammanföras i ett fåtal grupper, för vilka avlöningarna kunde bestämmas efter genomsnittsförhållanden. Kommittén fann önskvärt, att man kunde göra åtskillnad mellan familjer utan eller med barn samt bland de senare mellan sådana, som hade ett fåtal barn, och dem, som hade många, samt även vid fall, där försörjningsplikten gällde andra än hustru och barn. Vidare påpekades svårigheterna vid bestämmandet av i vad mån kvinnan kunde betraktas som familjeförsörjare, vilket senare dock ansågs ligga alldeles klart i det fall, att hon vore änka med barn.

Kommitténs förslag innefattade ett lönesystem i tre olika löneplaner, en för manlig gift, en för manlig ogift samt en för kvinnlig tjänstinnehavare. Mellan de två förstnämnda löneplanerna gjordes skillnaden proportionsvis större än mellan de båda senare. En direkt proportion mellan respektive löner och de olika kategoriernas levnadsomkostnader ansågs dock varken möjlig eller ens korrekt, enär lönerna i första rummet borde bestämmas av arbetets art och omfattning. Till kvinnlig befattningshavare, som vore änka med ett eller flera oförsörjda barn, skulle utgå ett särskilt lönetillägg.

Jämväl den år 1912 tillsatta lärarlönenämnden upptog i sitt den 31 oktober 1914 avgivna huvudbetänkande till diskussion de allmänna avlöningsprinciperna.

Emot påståendet, att principen »lika lön för lika arbete» läge till grund för det rådande avlöningssystemet, invände nämnden, att ett flertal löneförmåner — bland annat ålderstillägg. statens bidrag till befattningshava-

Folkundervisning skommittén.

Lärarlöne-

nämnden.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt.

(I) 2

18 Utgifterna.

1915 års riksdag.

Fortsatt behandling av lärarlönenämndens förslag.

rens pensionering och till reliktpension ävensom avlöning under sjukdom — vore uttryck för den s. k. behovsprincipen, vilken i fråga om avlöningen till statliga befattningshavare vunnit beaktande genom en jämnare fördelning av avlöningen över tjänstemannens livstid och eventuellt även efter, hans död. Såsom ett moment vid denna lönefördelning ville nämnden även införa särskilda avlöningstillägg till lärare, som vore familjeförsörjare, en anordning, som nämnden dock — med hänsyn till sambandet mellan det allmänna statliga avlöningssystemet och de statsanställda lärarnas avlöning — tillsvidare ville begränsa till de kommunalt anställda lärarna.

Familjetillägg skulle utgå till ordinarie manlig befattningshavare ävensom till kvinnlig befattningshavare, som vore änka, därest befattningshavaren hade eget äkta barn, som vore ogift och ej uppnått 21 års ålder. Antalet tillägg skulle vara begränsat till tre.

Frågan om beredande av familjetillägg åt folkskollärare var sedermera i anledning av väckt motion föremål för behandling vid 1915 års riksdag. Under hänvisning till det ekonomiska betryck, vari en stor del av folkskollärarkåren befunne sig, hemställde motionären, att enligt de av lärarlönenämnden föreslagna grunderna måtte utgå familjelönetillägg med 200 kronor åt dem, som hade ett eget barn under 21 år att försörja, samt med 400 respektive 600 kronor åt dem, som hade tre respektive fem dylika barn att försörja.

Statsutskottet ansåg emellertid motionärens förslag kunna föregripa den definitiva löneregleringen, varjämte utskottet över huvud taget icke kunde på löneregleringsfrågans dåvarande ståndpunkt förorda ett förslag, som innebure, att löneförbättringen bestämdes till olika belopp med hänsyn till olika antal barn. Utskottet tillstyrkte samma löneförbättringsbelopp till alla befattningshavare inom samma kår oavsett barnantalet eller 250 kronor för folkskollärare och 150 kronor för småskollärare. Härvid betonades med styrka, att utskottet genom sitt förslag i intet avseende tagit ståndpunkt till den viktiga frågan, huruvida en kommande lönereglering för folkskollärarkåren borde i någon mån byggas på principen om särskilda lönetillägg för familjeförsörjare eller icke, utan stode detta spörsmål för utskottets vidkommande fullständigt öppet och oavgjort.

Kiksdagen biföll utskottets hemställan.

I sitt den 21 februari 1918 avgivna utlåtande över lärarlönenämndens förslag yttrade 1902 års löneregleringskommitté angående behovsprincipens tillämpning bland annat, att, därest det överhuvud skulle befinnas från statens sida sett ändamålsenligt att för lärarna tillämpa principen om särskilda avlöningstillägg åt familjeföi-sörjare, detta spörsmål borde underkastas en ingående utredning, och att, därest denna löneprincip eventuellt skulle visa sig förtjänt av beaktande, den borde genomföras på en gång inom statsförvaltningen i dess helhet eller åtminstone inom väsentliga

Utgifterna. 19

delar därav och ej mera försöksvis allenast inom vissa grenar av statstjänsten.

En dylik allmän utredning fann kommittén så mycket mera nödvändig, som ifrågavarande princips utformande i detalj visat sig vara föremål för delade meningar beträffande ett flertal frågor — bland annat om giftermålstillägg i stället för ett av barntilläggen, om den av barnen uppnådda ålder, vid vilken tilläggen skulle upphöra att utgå, om tilläggens utgående efter lärarens pensionering samt om deras förhållande till ålderstilläggen och avlöningen i övrigt.

Kommittén yrkade därför, att lärarnas avlöning måtte bestämmas med tillämpning av dittills vanliga avlöningsprinciper.

Vid föredragning i statsrådet den 22 mars 1918 av frågan om proposition till riksdagen angående löne- och pensionsreglering för lärarpersonalerna vid vissa undervisningsanstalter yttrade vederbörande departementschef beträffande särskilda lönetillägg till familjeförsörjare:

»Lärarlönenämndens förslag i fråga om särskilda avlöningstillägg åt familjeförsörjare söker förverkliga den enligt min mening riktiga grundsatsen, att man bör på ett bättre sätt tillgodose växlingarna i levnadsbehoven — i synnerhet den försörjningsplikt, som kan åligga löntagaren — och därefter jämka avlöningsförmånerna. Förslaget kan jämväl bereda större möjlighet att rättvist avväga lönebeloppen mellan manliga och kvinnliga tjänstinnehavare än eljest tillämpade avlöningssystem.

Emellertid har det visat sig, att med principens genomförande äro förenade vissa svårigheter. Löneregleringskommittén har framhållit, hurusom principens utformande i detalj visat sig vara föremål för delade meningar beträffande ett flertal frågor, på vilka kommittén anfört vissa exempel, och har kommittén med hänsyn härtill pekat på nödvändigheten av en utredning i frågan. Det lärer ej heller kunna bestridas, att ett genomförande av dessa avlöningsprinciper på nu förevarande område kan vara ägnat att framkalla synnerligen vittgående konsekvenser med hänsyn till avlöningarna för statens egna tjänstemän.

Om jag också å ena sidan----anser mig böra skänka mitt erkän-

nande åt rättvisan i de grundsatser, lärarlönenämnden med sitt förslag i nu berörda avseende velat förverkliga, har jag å andra sidan icke kunnat undgå att finna de av löneregleringskommittén gjorda invändningarna under förhandenvarande förhållanden utgöra ett avgörande hinder för förslagets avfattande efter nämndens linjer. Hela lönefrågans lösning skulle enligt min övertygelse äventyras på grund av uppkommande motsättningar med avseende på själva löneprincipen, och då en ytterligare utredning skulle till en oviss framtid uppskjuta denna synnerligen trängande lönereglering, har jag funnit mig böra ansluta mig till löneregleringskommitténs på hittillsvarande grunder byggda och i denna punkt enhälliga förslag.»

I överensstämmelse härmed avfattades Kungl. Maj ds proposition nr 260 till 1918 års lagtima riksdag, vilken proposition i denna del vann riksdagens gillande.

De nya definitiva löneregleringarna.

Dyrtids-

tillägg.

Utländska

förhållanden

20 Utgifterna.

Det av kommunikationsverkens lönekommitté den 20 februari 1919 avgivna förslaget till lönereglering vid kommunikationsverken upptog ej systemet med familjetillägg. Kommittén anförde i detta sammanhang bland annat, att, då kommittén vid behandlingen av dessa spörsmål icke funnit anledning föreligga att särskilt för kommunikationsverkens del ifrågasätta vare sig en tillämpning av behovsprincipen i dess mera omfattande form eller av ett avlöningssystem med lönetillägg åt familjeförsörjare, och då bland de personalgrupper, som kommitténs arbete avsåge, införandet av ett dylikt avlöningssystem rönt bestämt motstånd, det icke både synts nödigt att utveckla skälen för och emot detsamma.

I sitt betänkande angående lönereglering vid de centrala verken, avgivet den 3 november 1920, förklarade sig 1902 års löneregleringskommitté vidhålla sin tidigare uttalade uppfattning, att, därest behovsprincipen efter en ingående utredning befunnes förtjäna beaktande, den borde genomföras efter enhetliga grunder inom statsförvaltningen i dess helhet.

Principen om avlöningsförhöjning åt familjeförsörjare har i viss mån erhållit tillämpning vid bestämmande av dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst. Av de överläggningar, som föregått besluten i detta ämne, har emellertid framgått, att besluten icke kunna anses innebära ett principiellt godkännande av att familjeförsörjningen göres till avlöningsgrund. Att i detta fall denna princip kommit till användning, torde väsentligen hava berott därpå, att, då det av statsfinansiella orsaker funnits icke möjligt att över hela linjen bevilja ett tillägg, som fullt motsvarade penningvärdets sjunkande, de befattningshavare ansetts böra i främsta rummet tillgodoses, vilka måste antagas mest lida av dyrtidens tryck.

I -sitt betänkande har 1921 års lönekommitté å sid. 60—61 lämnat en kort redogörelse för familjeförsörjningsprincipens tillämpning utomlands.

Kommittén har därvid till en början erinrat, att liksom hos oss även flerstädes i utlandet vid beräknande av dyrtidstillägg eller däremot svarande löneförbättring hänsyn tagits till familjeförsörjning på det sätt, att familjeförsörjare tillagts något större avlöningsförbättring än ickefamiljeförsörjare.

Bland de länder, vilkas ordinarie löneförhållanden varit föremål för närmare undersökning av kommittén, hava endast Finland, Nederländerna och Belgien befunnits hava i viss omfattning infört familjeförsörjningsprincipen i sitt ordinarie lönesystem. Beträffande sagda länder tillåter jag mig att lämna följande redogörelse, därvid jag i huvudsak följer kommittébetänkandet.

I Finland har sedan år 1908 familjeförsörjningsprincipen tillämpats vid löneregleringen för vissa lärare. Gällande bestämmelser återfinnas i lagen den 15 april 1921 angående kostnaderna för folkskoleväsendet. En-

Utgifterna.

ligt denna författning åtnjuter folkskollärare, som är eller varit gift och utgör familjens huvudsakliga försörjare, ett särskilt uppfostringsbidrag på 480 mark årligen för varje barn under 18 år. Sedermera har uppfostringsbidraget åt landskommunernas folkskollärare upptagits till 1,200 mark för varje barn. För stadskommunerna utgör det i lagen stadgade beloppet allenast ett minimum.

Efter beslut vid 1923 års riksdag har den 29 december nämnda år utfärdats lag om grunderna för avlöning i statens tjänster och befattningar.

Enligt denna lag skola till befattningshavare utom i de högsta avlöningsklasserna, därest de hava flera än ett barn, som av dem höra underhållas och äro under 16 år, utgå familjetillägg med högst 1,200 mark för varje sådant barn utöver ett. Makar, av vilka vardera innehar statstjänst, äro icke berättigade till familjetillägg.

Enligt den i Nederländerna gällande löneregleringen av den 23 januari 1920 uppbär tjänsteman, som har mer än två legitima eller legitimerade barn under 18 år, ett särskilt s. k. barntillägg å 50 fl. årligen för varje dylikt barn utöver två. Sammanlagt får dock lön och barntillägg ej överstiga 5,000 fl. Innehava båda föräldrarna statstjänst, räknar man i detta avseende med den högst avlönades löneförmåner. För lärare i den lägre undervisningens tjänst gälla särskilda föreskrifter.

I Belgien utgår till statst jänstemännen förutom lön och dyrtidstillägg ett bostadstillägg å 200 respektive 240 fr. för ogifta och 600 respektive 720 fr. för gifta befattningshavare, beroende på huruvida avlöningen under-, respektive överstiger 6,001 fr., ävensom ett särskilt familjetillägg med O.so fr. för dag för varje barn, som står under tjänstemannens vård.

Enligt vad jag inhämtat, har numera även Tyskland infört särskilda barntillägg.

Förenämnda sakkunniga för utredning av frågan om beredande av ut- Behörighetssträckt behörighet för kvinnor att vinna tillträde till statstjänst avgåvo sakkunn'Baicke något omdöme, huruvida familj ef örsörjningsprincipen kunde anses böra vinna tillämpning-vid bestämmande av statst jänarnas avlöning, utan ansågo frågan i då förevarande .sammanhang endast gälla, huruvida med nuvarande avlöningsgrunder såsom utgångspunkt en lägre avlöning för kvinnliga befattningshavare kunde anses motiverad med hänsyn till famil jeförsörjningsprincipen.

Till besvarande av sistnämnda fråga anförde de sakkunniga:

»Såsom förut anmärkts, har stundom den mening gjorts gällande, att vårt nuvarande avlöningssystem så till vida vore byggt på familjeförsörjningsprincipen, att de manliga lönerna vore beräknade med hänsyn till möjligheten för befattningshavaren att bilda familj. Till den del, detta påstående innebär, att lönen är avsedd att möjliggöra familjennderhå 11, är därmed blott uttalad en självklar sats; om icke familjeförsörjare skola över huvud avstängas från statstjänsten, måste staten uppenbarligen avlöna dem så, att ej blott de själva kunna leva, utan även de familjemed-

22 Utgifterna.

lemmar, för vilka de äro lagligen försörjningspliktiga. Däremot lärer det icke vara riktigt att såsom ett uttryck för familjeförsörjningsprincipen beteckna nämnda, helt visst för varje avlöningssystem naturliga och nödvändiga förutsättning. Fn lön, som utgår med lika belopp till den, som är ogift, och till den, som är gift, men icke har barn eller har ett eller flera barn, måste tvärtom uppfattas såsom en ersättning, bestämd uteslutande med avseende a arbetets värde. De hänsyn till familjeförsörjningen, vilka bidragit till att göra avlöningen högre än som nödtorftigt kräves för eu ensamståendes underhall, komma även dem till godo, vilka icke äro underkastade försörjningsplikt. Från den nuvarande lönepolitikens ståndpunkt synes därför konsekvensen bjuda, att samma avlöningsgrunder skola gälla för alla befattningshavare. Att i detta avseende låta en viss kategori av statstjänare intaga en undantagsställning med hänvisning till att inom densamma finnes blott ett fåtal familjeförsörjare är ur principiell synpunkt icke hållbart. Om det måhända i viss mån varit berättigat och utan tvivel. också i hög grad skett, att man hittills betraktat kvinnornas anställning i statstjänsten väsentligen såsom en utväg att förhjälpa dem till självförsörjning, kan uppenbarligen en dylik synpunkt ej längre anläggas, då kvinnorna förklarats kunna bekläda även de mest viktiga och maktpåliggande poster i statstjänsten. Med det av löneregleringskommittén gjorda uttalandet, att en tillämpning av familjeförsörjningsprincipen icke bör ifrågakomma annat än för statstjänsten i dess helhet eller väsentliga delar därav, torde också den uppfattning stå i god överensstämmelse, att en dylik tillämpning måste förutsättas komma att ske likformigt för manliga och kvinnliga befattningshavare.

Då man ansett sig i fråga om de kvinnliga befattningshavarnas nuvarande löner hava i viss mån tillämpat familjeförsörjningsprincipen, torde det i själva verket hava varit den allmännare och för vårt nuvarande avlöningssystem än mera främmande behovsprincipen, som legat bakom en dylik tankegång. Man synes därvid icke blott hava utgått från det förhållande, att enligt den vanliga uppfattningen mannens levnadshehov i och för sig äro större än kvinnans, utan även rätt allmänt hava förbisett, att underhållsplikten mot anhöriga, sådan den i verkligheten ofta framträder och socialt gäller, icke alltid stannar vid den rent legala fö^sörjningsskyldigheten. I denna bemärkelse torde ett stort antal kvinnliga befattningshavare hava varit vida mer än självförsörjande.

Då sålunda enligt kommitterades uppfattning det icke kan anses riktigt att under bibehållande av nuvarande grunder för statens avlöningssystem låta behovs- eller familjeförsörjningsprincipen medföra eu allmän löneskillnad mellan manliga och kvinnliga befattningshavare, gäller detta icke blott grund- eller begynn el seavlöningen utan även ålderstilläggen. Beträffande ålderstilläggen har sagts, att de äro avsedda att utgöra dels en uppmuntran för längre tids val vitsordad tjänstgöring samt ett erkännande av det större värde, som vunnen erfarenhet hör förläna arbetet, dels ock ett medel att sätta gift tjänsteman i stånd att möta de ökade utgifter, som bliva en följd av familjens tillväxt och därav härflytande större behov. Löneregleringskommittén beräknade i sitt betänkande den 13 januari Wll. den del av ålderstilläggen, som borde anses betingad med hänsyn till f am i 1 ie fö r so r i n in gen, till hälften av deras belopp och föreslog för den skull, att kvinnlig befattningshavare icke skulle vara berättigad till mer än hälften av ålderstillägg eller däremot svarande avlöningsförhöjning. Att till grund för anordningen med olika löneklasser 5 samma befattning i

Utgifterna.

2:i

viss män kan hava legat antydda hänsyn till familjeförsörjningen, mä vara riktigt på samma siitt som att enahanda hänsyn haft inflytande vid fastställandet av begynnelselönen. Dä emellertid i avlöningsföreskrifterna ej heller i fråga om ålderstilläggen gjorts skillnad mellan familjeförsörjare och andra, sakna ålderstilläggen i verkligheten denna egenskap att vara speciellt för familjeförsörjare avsedda avlöningstillägg, utan sker uppllyttningen i högre löiieklass efter samma regler för alla befattningshavare. Så länge detta är förhållandet, föreligger enligt kommitterades uppfattning icke något giltigt skäl för att, såsom ifrågasatts, för kvinnliga befattningshavare indraga eller reducera ålderstilläggen eller i övrigt låta dem utgå efter andra grunder än som gälla för manliga befattningshavare.»

I sitt förevarande betänkande har 1921 års lönekommitté för egen del till en början yttrat sig angående spörsmålet, huruvida frågan om familjetillläggsprincipen borde komma till avgörande i samband med lönefrågan för de kvinnliga tjänstemännen. Kommittén har besvarat detta spörsmål jakande och till stöd härför anfört följande:

»Att låta med prövningen av nämnda spörsmål anstå, tills frågan om de kvinnliga befattningshavarnas löneställning i princip blivit avgjord, synes ej vara lämpligt. Frågan om familjeförsörjningens inverkan på löneställningen måste nämligen i varje fall avgöras vid löneregleringen för de kvinnliga befattningshavarna. Att i det lönesystem, som därvid väljes, senare inpassa familjetilläggsprincipen komma säkerligen att vara förenat med synnerliga svårigheter. Enligt kommitténs förmenande bör således, därest denna princip över huvud taget befinnes lämplig att upptagas i vårt lönesystem, detta ske i omedelbart sammanhang med att statsmakterna taga ställning till frågan om förhållandet mellan manliga och kvinnliga tjänstemäns löner i allmänhet.

Det kunde måhända synas, som om tidpunkten för nämnda princips genomförande ej vore lämpligt vald med hänsyn till den genomgripande lönereglering, som pågår inom statsförvaltningen.

Denna omständighet synes dock ej böra utgöra något hinder för genomförande av familjetilläggsprincipen, då, såsom i det följande närmare kommer att utvecklas, denna torde kunna införas i det nya lönesystemet, utan att några större rubbningar behöva ske i detsamma,

Vidare är att märka, att det nya lönesystemet hittills icke tillämpats enbart för sig utan blott i förening med dyrtidstillägg, vid vilkas utmätande viss hänsyn tagits till familjeförsörjningen. Det torde vara att förvänta, att dyrtidstilläggen efter hand komma att ersättas av tillägg i annan form till de fasta avlöningsförmånerna eller, sedan penningvärdet stabiliserats, förenas med den ordinarie avlöningen. Då i samband med en dylik omläggning möjlighet torde förefinnas för familjetilläggsprincipens

genomförande för hela statens tjänstemannakår---synes jämväl av

detta skäl spörsmålet om nämnda princips tillämpning nu böra bringas till avgörande.»

Efter det lönekommittén vidare gjort gällande, att statens nuvarande lönesystem i vissa avseenden redan innebure tillämpning av behovsprincipen, har kommittén till övervägande upptagit skälen emot och skälen för ett genomförande av familjetilläggsprincipen i nämnda lönesystem.

Löne-

Icommittén

Lämpligt alt nu lösa spörsmålet om jami/jetillläggsprincipen?

Skäl för och emot familjetilläggsprincipen.

24 Utgifterna.

Beträffande de skal, som anförts emot familjetilläggsprincipen, har kommittén yttrat följande:

»Emot familjetilläggsprincipens införande i statens lönesystem har aniörts bl. a., att detta därmed skulle baseras på en grundsats, som i det enskilda förvärvslivet vunnit förhållandevis ringa tillämpning. Emellertid bör icke bortses ifrån att, även om en anordning med direkta familjetillägg endast mera sällan kommit till användning på den privata arbetsmarknaden, familjeförsörjarna dock ofta i olika form indirekt givits en förmånligare löneställning, såsom genom bostads- och vissa andra naturaförmåner. Särskilt är detta fallet inom jordbruket. Det torde därför kunna sägas, att på den privata arbetsmarknaden den gifte arbetarens arbetskraft ofta blir högre värderad än den ogiftes. Även om man hyser den uppfattningen, att staten i sin lönepolitik ej kan isolera sig ifrån de för den allmänna arbetsmarknaden gällande principerna, lärer dock denna ståndpunkt ej böra drivas så långt, att den under ovan angivna förhållanden skulle utgöra hinder för staten att genom eu anordning med särskilda familjetillägg införa eu principiell differentiering mellan familjeförsörjares och icke-familjeförsörjares avlöning.

Ett annat skäl, som kunde tänkas bliva anfört emot familjetilläggsprincipen, skulle vara hänsynen till rekryteringen, då denna möjligen kunde bliva ogynnsamt influerad därav, att med familjetilläggsprincipens genomförande totallönen för icke-familjeförsörjare måste bliva lägre, än om lika lön gåves till alla oavsett deras ställning i familjehänseende. Då emellertid möjligheten att bliva familjeförsörjare och därmed erhålla den för dessa bestämda högre avlöningen principelit sett står öppen för alla, lärer en tillämpning av familjetilläggsprincipen ej behöva försämra statens rekryteringsmöjligheter. Om f. ö.. såsom enligt kommitténs nedan angivna förslag, begynnelseavlöningen och jämväl i viss omfattning ålderstilläggen bliva desamma som enligt nu gällande grunder, behöver man säkerligen icke befara, att personer, som vid nuvarande lönesystem uppträda såsom aspiranter på tjänstemannabanan, skulle under ett system med familjetillägg avstå därifrån.

Emot systemet med familjetillägg liar ur principiell synpunkt ofta anförts, att, då en icke-familjeförsörjare utför samma arbete som en familjeförsörjare, han ock bör vara berättigad att uppbära samma betalning som denne. Det är, menar man, arbetet, som bör betalas, och ej arbetaren. Höft vi san skulle kräva, att lika lön gåves för lika arbete. Det har också påståtts, att vårt nuvarande lönesystem skulle vara byggt på denna princip.

Häremot må till en början erinras, att själva formeln 'lika lön för lika arbete’ över huvud taget ej är tillämplig i fråga om arbete av det slag, som utföres av statens tjänstemän. De arbetsprestationer, som skilda befattningshavare i likställda befattningar utföra, äro nämligen på grund av de individuella variationerna i arbetsförmåga helt naturligt mycket olika. Nämnda formel torde ej kunna tillämpas inom andra arbetsområden än sådana, där avlöningen utgår efter beting. Riktigare synes vara att utbyta formeln dika lön för lika arbete’ mot beteckningen 'lika lön i lika befattning’. Emellertid torde ej heller en sådan princip ensam för sig få anses ligga till grund för statens lönesystem, ens vad de manliga befattningshavarna beträffar, då de lönebelopp, som olika befattningshavare i likställda befattningar uppbära, kunna växla högst betydligt. Genom att ålderstillägg beviljas befattningshavare efter viss tids tjänstgöring, avlöning till

Utgifterna.

2f)

honom i viss omfattning utgår även under sjukdom och slutligen den av staten bekostade andelen av hans pension kan komma att uppgå till för olika befattningshavare mycket växlande totalbelopp, ställer sig givetvis den avlöning staten betalar till skilda innehavare av likställda befattningar mycket olika. Enligt kommitténs förmenande kan det därför icke med skäl göras gällande, att vare sig principen 'lika lön för lika arbete’ eller principen 'lika lön i lika befattning’ skulle ensam för sig ligga till grund för vårt nuvarande lönesystem. I stället har, såsom redan i det föregående påpekats, hänsynen till tjänstemannens 'anständiga bärgning’ av gammalt ansetts böra vid lönens bestämmande vara i väsentlig män normgivande. Att en anordning med särskilda familjetillägg är val förenlig med denna avlöningsgrundsats, torde utan vidare vara klart.

Ovan berörda skäl emot införandet av familjetilläggsprincipen hava alltså enligt kommitténs förmenande visat sig icke hållbara.»

Kommittén har härefter övergått till att taga i betraktande de synpunkter, vilka kommittén funnit tala till förmån för familjetilläggsprineipens upptagande i statens lönesystem. I detta avseende har kommittén yttrat:

»Härvid torde i första hand komma i betraktande de sociala synpunkterna. Då statens fortbestånd är grundat på familjen, bör staten ock se till, att dess lönepolitik ej lägger hinder i vägen för familjebildandet. Tvärtom bör staten, därest det kan ske utan att andra viktiga intressen trädas för när, i görligaste mån främja familjebildandet. Visserligen kan ej anordningen med familjetillägg i och för sig förväntas medföra någon mera betydande verkan på detta område — familjetilläggen kunna ju i varje fall ej sättas till sådana belopp, att de uppväga de med familjebildandet vanligen förenade kostnaderna — men det kan dock väntas, att, då genom familjetilläggen ökade utkomstmöjligheter beredas för en tillväxande familj, tjänstemannen skall finna det möjligt att redan vid yngre år, än eljest kunde ske, inträda i äktenskap.

Obestridligen är det ett samhälleligt önskemål, att föräldrar.sättas i stånd att bereda barnen den bästa möjliga uppfostran. Kan staten härvidlag genom ett ur denna synpunkt smidigare lönesystem än det nuvarande främja föräldrarnas strävan, bör den förvisso icke underlåta att utnyttja de möjligheter, som härutinnan erbjuda sig.

Det bör även beaktas, att ett lönesystem, som icke gör åtskillnad mellan familjeförsörjare och icke-familjeförsörjare, lätteligen kommer att bereda de senare en löneställning, som icke är motiverad av deras normala leynadsbehov. Även ur befattningshavarnas egen synpunkt kan en dylik anordning icke anses odelat fördelaktig. En förhållandevis riklig tillgång på medel vid yngre år grundlägger gärna hos individen vanor och levnadsbehov, som sedermera kunna ställa sig hindrande för familjebildandet och i fortsättningen ofördelaktigt inverka på vederbörandes ekonomi. Jämväl i detta avseende skulle införandet av familjetilläggssystemet kunna antagas medföra verkningar i gynnsam riktning.

Slutligen höra givetvis de statsfinansiella synpunkterna tilläggas synnerlig betydelse vid frågans bedömande. Kommittén vill härvid erinra om den starka expansion, som statens verksamhet under de senaste årtiondena undergått, varmed följt en högst betydlig ökning av tjänstemannakåren och därmed jämväl av statens utgifter.»

26 Utgifterna.

För att belysa ökningen av tjänstemannakåren under de båda sista årtiondena har kommittén utarbetat en statistik över antalet ordinarie befattningar inom statsdepartementen och de centrala verken m. fl. samt inom de affärsdrivande verken, avseende förhållandena vid ingången av åren 1902, 1907, 1912, 1917 och 1922. Statistiken utvisar, att antalet ordinarie befattningar vuxit från 18,139 år 1902 till 44,795 år 1922. I anslutning härtill har kommittén förklarat sig hava funnit det uppenbart, att grunderna för statens lönepolitik spelade en dominerande roll för statens finanser; och har kommittén uttalat, att, då staten sannolikt för en avsevärd tid framåt, på grund av finansiella svårigheter, skulle nödgas till det yttersta begränsa sina utgifter, det torde få anses vara en bjudande plikt att söka nå fram till ett lönesystem, som behörigen tiilgodosåge tjänstemännens behov utan att statens ekonomiska förmåga över hövan ansträngdes.

Kommittén har vidare yttrat:

»Om familjetilläggsprincipen icke genomföres, erbjuda sig tre möjligheter för lönefrågans lösning. Lönérna kunna bestämmas antingen med hänsyn till familjeförsörjarens behov eller efter icke-familjeförsörjarens behov eller slutligen till något belopp, som ligger däremellan, d. v. s. som understiger familjeförsörjarens och överstiger icke-familjeförsörjarens behov.

Hittills har staten i sin lönepolitik i stor utsträckning kunnat följa det förstnämnda av ifrågavarande alternativ. Av statsfinansiella skäl lärer dock, som ovan nämnts, stora svårigheter möta för en fortsatt tillämpning av den sålunda förda lönepolitiken.

Vid de krav på löneförhöjningar, som tid efter annan framkommit, hava också i regel såsom motiv åberopats familjeförsörjarnas levnadsbehov. Upptages ej familjetilläggssystemet, torde man sannolikt vara nödsakad att bestämma lönerna till lägre belopp, än som för de familjeförsörjande befattningshavarna äro lämpliga och skäliga. Upptagandet av familjetillläggssystemet skulle däremot öka möjligheten för staten att även framdeles kunna behörigen tillgodose de tjänstemän, som hava familj att försörja.

Då sålunda enligt kommitténs mening såväl sociala som finansiella skäl starkt tala för familjetilläggsprincipen och då de emot denna princip anförda invändningarna, såsom ovan nämnts, synas icke hållbara, tvekar kommittén ej att föreslå familjetilläggsprincipens införande i vårt ordinarie lönesystem.»

Den tekniska Vad angår den tekniska utformningen av familjetilläggssystemet er- Utfv™miljen inrar kommittén, att stundom framhållits, hurusom stora svårigheter tillaggs- mötte vid dess praktiska tillämpning. Kommittén förklarar sig hava funsystemet. nit, att så näppeligen behövde bliva fallet. En granskning av kommittén» förslagsvis uppgjorda författningsbestämmelser i ämnet torde tvärtom — yttrar kommittén — ådagalägga, att införandet av familjetillägg ej krävde några invecklade avlöningsbestämmelser. Härefter har kommittén anfört:

»Vad därnäst beträffar frågan om familjetilläggsprincipens överförande på det nuvarande lönesystemet, må till en början nämnas, att kommittén

27 Utgifterna.

ur olika synpunkter funnit lämpligt att för manliga tjänstemän bibehålla orubbade såväl begynnelselönerna som de två närmast följande löneklasserna i nuvarande löneskala, sådan den fastställts i gällande avlöningsreglemente för kommunikationsverken och övriga till detta sig anslutande avlöningsreglementen. Däremot skulle den eller de återstående löneklasserna uteslutas ur löneplanen.

En dylik åtgärd, varigenom manliga tjänstemän, som icke äro familjeförsörjare, genomgående skulle komma i åtnjutande av allenast två avlöningsförhöjningar, linner kommittén fullt motiverad med hänsyn till att löneförhöjningarna, såsom tidigare nämnts, delvis ansetts betingade av hänsyn till familjeförsörjarens ökade behov. I den mån i motiven till avlöningsförhöjningarna ingår hänsyn till det större värde, som ökad erfarenhet bör förläna arbetet, torde även eu icke-familjeförsörjare vara tillräckligt tillgodosedd genom de två förhöjningar, som oavkortade skulle komma honom till godo.

Med hänsyn till att antalet löneförhöjningar sålunda skulle begränsas, synes lämpligt, att tidsintervallen mellan förhöjningarna något vidgas, och torde tidrymden i fråga lämpligen kunna bestämmas till fem år eller samma tidrymd, som före nuvarande lönereglerings genomförande tillämpades inom flertalet förvaltningsgrenar.

Under den tidigare diskussionen i ämnet hava skilda meningar yppats angående den omfattning, i vilken familjetillägg borde beviljas. Sålunda föreslog på sin tid folkundervisningskommittén, att den högre avlöningen till manlig familjeförsörjare borde utgå redan vid inträde i äktenskap. I flera av de över detta förslag avgivna utlåtandena yrkades emellertid, att hänsyn endast borde tagas till befintligheten av barn i äktenskapet.

Till sistnämnda ståndpunkt anslöt sig också lärarlönenämnden. Enligt dess förslag skulle ett familjetillägg utgå, om befattningshavaren hade ett eller två egna barn att försörja, två familjetillägg skulle tillkomma den, som försörjde tre eller fyra barn, och tre familjetillägg den, som försörjde minst fem barn. Från nämndens uppfattning i denna del voro dock två av nämndens ledamöter skiljaktiga. Dessa yrkade, att ett av familjetillläggen borde utgå såsom giftermålstillägg och de övriga två som barntillägg efter tillkomsten av resp. andra och fjärde barnet. Som skäl för en dylik anordning framhölls särskilt giftermålets grundläggande betydelse för familjebildningen och den därmed förenade utgiftsstegringen. En dylik avlöningsform skulle ock enligt reservanternas mening i hög grad bidraga till att redan från början rädda hustrun åt hemmet. Till reservanternas yrkande i denna del anslöt sig läroverksöverstyrelsen i sitt yttrande över lärarlönenämndens förslag.

Då kommitténs förslag om familjetillägg förutsätter bibehållande av nuvarande grundlöner med närmast följande två löneklasser och alltså innebär indragande av allenast den eller de återstående löneklasserna, vilka i regel torde tillfalla befattningshavare först efter giftermålet, bliva de ekonomiska möjligheterna för tjänstemännen att inträda i äktenskap och bära de därmed förenade utgifterna i allmänhet ej försämrade vid ett genomförande av föreliggande förslag. Med denna anordning lärer således behov av särskilda giftermålstillägg ej förefinnas, utan torde samtliga familjetillägg böra utgå såsom barntillägg. Det kan f. ö. ifrågasättas, huruvida alltid genom giftermålet ökade levnadskostnader verkligen uppstå. Det bör också beaktas, att vissa av de skäl, som tidigare anförts för att mo-

28 Utgifterna.

tivera familjetilläggen — särskilt vad beträffar barnens uppfostran — ej kunna åberopas till förmån för systemet med giftermålstillägg.

I den tidigare diskussionen i ämnet har någon gång ifrågasatts, att familjetillägg borde utgå jämväl på grund av fullgjord försörjningsskyldighet mot föräldrar. Emot en dylik anordning kan dock anföras, att den tekniska utformningen av ett sålunda utsträckt system med familjetillägg skulle erbjuda synnerligen stora svårigheter, bl. a. med hänsyn till att underhållet av föräldrar ofta utan några därom uppgjorda avtal bestrides av flera personer gemensamt. F. ö. bör ej förbises, att genom den allmänna ålderdomspensioneringen staten redan nu i någon mån lämnar bidrag till fullgörande av den försörjningsplikt, varom här är fråga.»

Utan att närmare ingå på den av kommittén anförda motiveringen för utformningen av bestämmelserna om familjetillägg skall jag här tillåta mig att angiva innehållet av dessa bestämmelser.

Familjetillägg skulle icke utgå till tjänstemän, vilka omförmälas i 2 kap. av avlöningsreglementet (vissa chefer, statssekreterare m. fl.), och ej heller till befattningshavare, som hänförts till avdelning A av löneplanen för allmänna civilförvaltningen (tjänstemän i chefs- och därmed jämförlig ställning). Eljest skulle tjänsteman, som helt eller till avsevärd del underhåller eget barn av äktenskaplig börd, äga uppbära familjetillägg med följande belopp:

Till tjänsteman, som är i äktenskap förenad med annan innehavare av sådan befattning i statens tjänst, vid vilken familjetillägg må åtnjutas, skulle dylikt tillägg utgå med hälften av ovan stadgade belopp.

Familjetillägg skulle utgå från och med månaden näst efter den, under vilken barnet fötts eller genom föräldrarnas äktenskap legitimerats, till och med den månad, under vilken förutsättningarna för familjetilläggets åtnjutande bortfallit; dock i varje fall ej längre än till och med den månad, under vilket barnet fyllt, för befattningshavare tillhörande lönegrad

B 1—B 4..................... 16 år, B 12—B 16................ 19 år,

B 5—B 7..................... 17 år, B 17—B 20 ............... 20 år.

B 8—B 11 .................. 18 år,

Reserva- I avseende å frågan om införande av s. k. familjetillägg i statens lönetion. system har en av kommitténs manliga ledamöter ansett sig icke kunna biträda kommitténs förslag. Till motivering av denna sin ståndpunkt har reservanten anfört huvudsakligen följande:

Utgifterna.

»För eu .socialt intresserad person ligger del något bestickande i strävandena att bereda de stora familjerna en bättre ställning i ekonomiskt hänseende. Alltför ofta har man nämligen varit i tillfälle att se, under vilka svårigheter föräldrar med många barn haft att draga fram sin störa barnskara. Fn åtgärd, som medför lättnader i dessa familjeförsörjares bekymmersamma ställning, är därför i och för sig tilltalande. Kommittén har också anfört ett flertal skid, soin tala till förmån för ett lönesystem med särskilda familjetillägg. Då jag det oaktat icke kan biträda förslaget om ett dylikt avlöningssystem för statens tjänstemän, är det förnämligast av den anledningen, att jag anser, att staten i sin allmänna lönepolitik icke bör avvika från de grundsatser, som tillämpas på den allmänna arbetsmarknaden. Därest förhållandet vore så, att statens tjänstemän utgjordes av ett jämförelsevis ringa antal, för administrationen avsedda högre tjänstemän, kunde man måhända lättare vid avlöningens tillmätande beträda fullkomligt nya vägar. Men då det största antalet av statens manliga tjänstemän äro anställda vid de affärsdrivande verken och befinner sig i ställningar och villkor, som nära, för att inte säga fullständigt, sammanfalla med dem, varunder vårt lands övriga arbetarklass lever, synes det mig icke vara möjligt att fullständigt bryta med de inom övriga arbetsområden gällande löneförhållandena.

Måhända skall man invända, att, då det statliga lönesystemet är uppbyggt med fasta årslöner och efter vissa tjänstår tillkommande ålderstillägg, detsamma redan nu företer en bestämd skillnad från löneförhållandena för industriarbetarna. Detta kan vara sant, men skillnaden blotta mera skenbar än verklig. Exempelvis förekommer inom stora områden i avtalen endast minimilöner —- vilka kunna anses motsvara tjänstemännens begynnelselön — jämte bestämmelse om att allt efter skicklighet och flit arbetaren erhåller högre lön än minimilönen. Dessa löneförhöjningar kunna i viss mån anses motsvara tjänstemännens ålderstillägg. Största skillnaden mellan de båda lönesystemen ligger däri, att en duglig arbetare kan erhålla uppflyttningar oftare än en tjänsteman, ävensom däri att äldre arbetare kunna erhålla reducerad avlöning på grund av minskad arbetsförmåga, vilket ju icke sker för en äldre tjänsteman, så länge han anses kunna uppehålla tjänsten. Inom de områden, där uteslutande kvantitetsackord förekomma eller där för alla arbetare lika timlöner gälla, äro dock löneförhållandena givetvis annorlunda än för statens t jänstemän.

Kommitténs förslag avser allenast ordinarie tjänstemän. Det torde dock böra förutsättas, att samma lönesystem skall komma att tillämpas även för de extra ordinarie tjänstemännen, enär det för dessa gällande lönesystemet nära ansluter sig till det för de ordinarie tjänstemännen tillämpade. Vid de affärsdrivande verken och även på andra håll And statens verk finnes emellertid en stor icke-ordinarie personal, som icke är anställd som extra ordinarie tjänstemän, och vars avlöning utgår i anslutning till de principer, som på angränsande enskilda områden äro gällande. Jag syftar härvid på arbetare vid verkstäder samt vid affärsverkens nybyggnads- och underhållsarbeten anställd personal. För dessa torde familjetilläggssystemet icke kunna tillämpas. Ett tillämpande av detta system, exempelvis för den mera rörliga, yrkesutbildade verkstadspersonalen, skulle givetvis medföra, att den yngre eller barnlöse arbetaren sökte sig över till enskild drift, där han kunde påräkna högre avlöning, än han skulle erhålla i statens tjänst. Vid statens verkstäder skulle då komma

30 Utgifterna.

att kvarbliva ett relativt stort antal familjeförsörjare, ett förhållande vilket i sin tur skulle medföra, att statens kostnader för det utförda arbetet bleve högre än vad som skulle vara fallet, därest verksamheten bedreves av enskild företagare.

Skulle å andra sidan principen om familjetillägg tillämpas för tjänstemännen och icke för arbetarna, komme säkerligen också slitningar att uppstå. Man behöver därvid allenast göra en jämförelse emellan banvakter och banarbetare vid statens järnvägar. Dessa kategorier rekryteras från samma befolkningslager, de utföra i viss utsträckning samma arbete och leva under samma villkor. Enda skillnaden är, att banvakterna hava en mera fast anställning, men ofta har även banarbetarnas anställning varat under en lång följd av år. Skulle nu till banvakterna utgå familjetillägg men icke till banarbetarna, uppstode hos dem av de senare, som både minderåriga barn att försörja, ett ständigt missnöje för att de saknade denna förmån, medan å andra sidan de banvakter, som icke hade minderåriga barn att försörja, skulle sjunka ned till en lönenivå, lika med el ler måhända understigande hanarbetarens, vilket i sin tur skulle ge anledning till missnöje. Införande av familjetillägg till de lägre statstjänstemannen skulle alltså bliva eu källa till ständiga misshälligheter och stridigheter de olika grupperna emellan eller mellan statens tjänstemän å ena och landets övriga innebyggare å andra sidan.

Kommittén uttalar, att då statens fortbestånd är grundat på familjen, bör staten ock se till, alt dess lönepolitik ej lägger hinder i vägen för. familjebildandet. Därest härmed avses att uttala, att kommitténs förslag bättre än det, nu gällande lönesystemet kommer att främja familjebildandet, synes det mig vara att överdriva verkningarna av ett lönesystem med familjetillägg. Erfarenheten visar, att statens manliga tjänstemän, åtminstone i de lägre graderna, äro familjeförsörjare i större omfattning an andra män inom landet, och då torde icke föreligga något behov att för dem införa ett dylikt lönesystem. Skulle statens bestånd kräva införande av familjetillägg för att motverka en befolkningsminskning, synes man behöva söka ett system, som kan nå befolkningen i dess helhet och icke blott den ringa del, som äro statstjänstemän. Givet är emellertid, att man i sådant fall icke kan nå målet genom att införa familjetillägget såsom löneform, enär vårt folk i sig innesluter stora lager, som icke arbeta för annans räkning eller äro hos annan anställda. Därest dessa befolkningslager skola kunna erhålla ett bidrag till hjälp för bestridande av kostnaderna för uppfostran av barn, måste detta tillskott givas dem på annat sätt än som eu löneform.

Det må även erinras om att statens tjänstemän själva i allmänhet äro motståndare till ett avlöningssystem byggt på familjetillägg. Och icke ens utsikten, att tjänstemännen som helhet, såsom kommitténs förslag innebär, genom införandet av familjetillägg skulle erhålla ett större totalbelopp i avlöning, än vad som enligt nuvarande grunder utgår, torde komma att förändra denna tjänstemännens uppfattning. Det synes mig därför vara föga klokt av staten att mot tjänstemännens egen uppfattning söka genomföra ett till sina principer nytt avlöningssystem. Även om man finner systemet rationellt och för dess genomförande vill vidkännas vissa ökade kostnader, torde införandet av detsamma icke vara välbetänkt; de gjorda uppoffringarna bliva icke uppskattade och resultatet allenast ett groende missnöje, som ytterst skadar staten såsom arbetsgivare.»

Utgifterna.

31 De ämbetsverk och myndigheter, som enligt vad förut nämnts yttrat sig över lönekommitténs betänkande, hava med få undantag avstyrkt kommitténs förslag om införande av familjetillägg i statens ordinarie lönesystem. Väl hava några myndigheter lämnat kommittéförslaget utan vidare erinran jämväl i förevarande del, men, i den mån detta skett utan att frågan mera ingående övervägts, lärer man knappast vara berättigad antaga, att myndigheterna under alla förhållanden ansluta sig till kommitténs uppfattning i det avseende, varom här är fråga.

Göta hovrätt har biträtt kommitténs uppfattning om det berättigade uti att familjeförsörjare bereddes en i förhållande till icke-familjeförsörjare bättre ställning i avlöningshänseende. Emellertid har hovrätten ansett sig böra på det kraftigaste avstyrka det förslag till genomförande av en dylik grundsats, som av kommittén framlagts. Länsstyrelsen i Jönköpings lön har ansett sig böra godkänna de principer, på vilka kommitténs förslag är grundat, och har uttalat, att, därest en lönereduktion i detta sammanhang vore ofrånkomlig, det syntes länsstyrelsen fullt riktigt, att denna reduktion i första hand drabbade icke-familjeförsörjare. Likaså delade länsstyrelsen kommitténs mening, att familjeförsörjare borde tillgodoses genom särskilda avlöningstillägg, s. k. familjetillägg, men länsstyrelsen kunde däremot icke anse kommitténs förslag beträffande familjetilläggen tillfredsställande. Ej heller länsstyrelsen i Gotlands län har funnit något principiellt vara att erinra mot särskilda lönetillägg i mån av familjens storlek, ehuru länsstyrelsen, som ansåge ett genomförande av eu så pass ingripande omarbetning av lönesystemet förutsätta en mera allsidig utredning än kommittén kunnat åstadkomma, funne sig icke kunna utan vidare förorda antagande av kommitténs förslag härutinnan. Länsstyrelsen i Hallands län har funnit sig med hänsyn till den av kommittén förebragta utredningen böra förorda, att familjetilläggsprincipen komme till viss begränsad tillämpning i statens avlöningssystem. Emellertid har länsstyrelsen gjort vissa erinringar mot detaljerna i kommitténs förslag. Riksbibliotekarien har yttrat, att det vore ett statsintresse att understödja familjebildan det genom ekonomiskt bispringande av sädana statstjänare, som hade försörjningsplikt för större eller mindre antal uppväxande barn. De nu föreslagna s. k. familjetilläggen kunde anses åtminstone någorlunda fylla den därmed avsedda uppgiften. Familjetilläggen medförde sådana sociala fördelar, att dessa i varje fall kunde anses avgjort överväga nackdelarna. Statens meteorologisk-hydrografiska anstalt har ansett sig, om ock med tvekan, böra förorda kommitténs förslag angående familjetillägg, dock med viss ändring. Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har givit sitt erkännande både åt de skäl, som anförts emot en tillämpning av familjetilläggsprincipen, och åt de omständigheter, vilka ansetts giva stöd för principens införande i det statliga lönesystemet. Någon direkt ställning till frågan, huruvida staten bör upptaga familjetilläggsprincipen i sitt lönesystem, har nämnden icke intagit. Lönenämnden har uttalat, att, om än nämnden ansåge sig icke kunna biträda lönekommitténs förslag rörande det sätt, varpå familjetilläggsprincipen skulle i förevarande fall bringas i tillämpning, nämnden dock måste giva uttryck åt den meningen, att framför allt hänsynen till de ekonomiska konjunkturer, med valka man för närvarande .och för en avsevärd tid framåt hade att räkna, gjorde det nödvändigt att ytterligare överväga, huruvida ej berörda princip borde i större eller

Yttranden över kommittéförslaoet.

32 Utgifterna.

mindre grad vinna tillämpning i den statliga löneregleringen; tilläventyrs skulle det därvid visa sig, att de svårigheter, som obestridligen gåve sig tillkänna vid principens omsättning i praktiskt tillämpliga regler, kunde åtminstone i huvudsak övervinnas.

I övrigt hava myndigheterna allmänt avstyrkt kommittéförslaget i förevarande del. Någon detaljerad redogörelse för de särskilda yttrandena torde jag icke behöva lämna, då i stort sett samma synpunkter framhållits av flertalet myndigheter. Jag skall endast i korthet angiva det huvudsakliga innehållet av de argument, vilka myndigheterna anfört till stöd för sitt ställningstagande emot förslaget, för att därefter något närmare dröja vid de utlåtanden, vari synpunkterna erhållit en vidare utveckling eller som eljest äro av särskilt intresse.

I åtskilliga fall hava myndigheterna framhållit, att de föreslagna ändringarna i nuvarande avlöningshestämmelser för manliga tjänstemän icke betingades av kvinnornas avlöningsfråga, vilken kunde lösas fullt ut lika väl i anslutning till nuvarande avlöningssystem. Vid den granskning av det föreliggande förslaget, som myndigheterna det oaktat företagit, hava de föranletts till avstyrkande såväl av principiella som av praktiska skäl. Sålunda har anförts, att kommittén alltför ensidigt betonat kravet på lönernas bestämmande efter en för familjeförsörjare avpassad behovsnorm. Hänsynen till statstjänstemännens levnadsbehov borde visserligen så till vida vinna beaktande, att envar tjänsteman borde erhålla en tillräcklig bärgning. Men avlöningen till statens tjänstemän borde icke i främsta rummet, än mindre uteslutande, betraktas såsom underhåll åt personer, över vilkas arbetskraft staten förfogade. Liksom inom det enskilda förvärvslivet vore även i förhållandet mellan staten och dess tjänare avlöningen att anse såsom ersättning för arbetet såsom sådant. Till grund för lönesystemet borde därför läggas värdet såväl i kvantitativt som i kvalitativt hänseende av den arbetsprestation, som ålåge befattningshavaren. Vidare har framhållits, att familjetilläggsprincipen icke borde införas i det statliga lönesystemet, så länge principen vunnit ytterst ringa tillämpning å den allmänna arbetsmarknaden. Att opinionen bland statstjänstemännen själva i regel är avgjort emot behovsprincipens genomförande i lönesystemet har ansetts böra föranleda, att staten ej utan tvingande skäl inför sagda princip. Det har vidare ansetts icke vara möjligt att utfinna rättvisa normer för lönernas avpassande efter det faktiska behovet. Ett genomförande av familjetilläggsprincipen skulle därjämte i praktiken medföra ökat arbete och på så sätt motverka den förenkling, som man eljest eftersträvade på de flesta av statslivets områden. I varje fall har kommittéförslaget ansetts vara ur kameral synpunkt mycket invecklat och besvärligt i tillämpningen. Ämbetsverken hava ock framhållit, att ett införande av familjetillägg framför allt ej borde ske på det sätt kommittén tänkt sig, enär avlöningsförmånerna i många fall redan nu vore så knappt tillmätta, att svårigheter yppat sig

Utgifterna.

för eu tillfredsställande rekrytering. Även ur andra synpunkter liar ett genomförande av kommittéförslaget i förevarande avseende ansetts komma att utöva en oförmånlig inverkan på rekryteringen. I flertalet fall hava myndigheterna anslutit sig till de synpunkter, vilka kommit till uttryck i den av mig omförmälda reservationen till lönekommitténs betänkande.

Svea hovrätt har efter utveckling av sin principiella ställning till behovsprincipen uttalat, att hovrätten redan av principiella skäl ville avstyrka lönekommitténs förslag att nu infoga farin! jetilläggsprincipen i statens lönesystem. Allra minst borde — yttrar hovrätten vidare — beviljandet av familjetillägg ske på den av kommittén föreslagna vägen, nämligen att för manliga tjänstemän, som icke vore familjeförsörjare, bibehålla endast begynnelselönen och de två närmast följande löneklasserna samt i sammanhang därmed vidga tidsintervallen mellan förhöjningarna. Avlöningsförmånerna för hovrätternas befattningshavare vore redan nu så knappt tillmätta, att tid efter annan svårigheter yppat sig att på ett fullt tillfredsställande sätt rekrytera hovrätterna. Därest genom lönesystemets omläggning i enlighet med lönekommitténs förslag totallönen för ickefamiljeförsörjare skulle bliva ännu lägre än enligt nuvarande löneplan samt ålderstilläggens intjänande kräva längre tidrymd än för närvarande, kunde det befaras, att hovrätterna i konkurrensen med det enskilda förvärvslivet icke skulle kunna draga till sig fullt kvalificerade krafter.

Försäkringsrådet har anmärkt, att kommittén, vilkens uppdrag endast avsett frågan om de kvinnliga civila befattningshavarnas avlönings- och pensionsförhållanden, bland annat genom upptagandet på sätt som skett av familjeförsörjningsprincipen även inlåtit sig på frågan om avlöningsförhållandena för manliga befattningshavare samt genom de föreslagna ändringarna i detta avseende för vissa manliga befattningshavare försämrat avlöningsförhållandena, en försämring, som icke torde vara påkallad. Avlöningsförhållandena för befattningshavare i statens tjänst borde tydligen ordnas efter så enkla linjer som möjligt. Att denna grundsats icke blivit följd vid tillkomsten av nu gällande avlöningsreglemente för den civila statsförvaltningen hade föranlett betydande svårigheter. De nu föreslagna reglementena med invecklade bestämmelser om löneavdrag för kvinnliga befattningshavare inom olika lönegrader, om familjetilläggens belopp m. m. syntes i ännu högre grad bryta mot nyss angivna grundsats.

Socialstyrelsen har yttrat, att styrelsen för sin del varken kunde finna det lämpligt eller riktigt, att staten — nu närmast med hänsyn till den motsedda ökningen av antalet kvinnliga befattningshavare, vilka ju i regel förutsattes vara ensamförsörjare —- skulle frångå sin gamla ståndpunkt i fråga om principerna för lönernas utmätande till statens befattningshavare och låta behovsprincipen komma till direkt uttryck i sitt lönesystem. Ämbetsverket har härvid framhållit, att familjetilläggsprincipen, liksom behovsprincipen över huvud taget, torde kunna sägas vara i stort sett främmande för de i vårt land tillämpade lönesystemen för statens befattningshavare. Den omständigheten, att man vid dyrtidstilläggens bestämmande i främsta rummet tillgodosett de befattningshavare, som tillika vore familjeförsörjare, finge icke anses innebära något godtagande av förenämnda princip såsom avlöningsgrund utan hade, vilket även kommittén

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt.

(I) 3

34 Utgifterna.

själv framhållit, motiverats huvudsakligen av statsfinansiella skäl. Först och främst syntes hänsynen till en rationell personalrekrytering kräva, att avlöningen utginge, icke efter levnadshehovets storlek eller andra, arbetet ovidkommande omständigheter utan endast efter värdet av den fordrade arbetsprestationen. Inom statstjänsten utmynnade detta betraktelsesätt i kravet på »lika lön i lika befattning». Vidare syntes det icke vara möjligt att utfinna rättvisa normer för lönernas avpassande efter det faktiska behovet. Det av kommittén förordade systemet med familjetillägg kunde i allt fall ej anses utgöra en tillfredsställande anordning i berörda avseende. Den omständigheten, att familjetilläggsprincipen ej vunnit någon nämnvärd tillämpning i det enskilda förvärvslivet, syntes jämväl lämna bevis för olämpligheten över huvud taget av ifrågavarande princip.

De synpunkter, kommittén haft att anföra till förmån för familjetillläggsprincipens upptagande i statens lönesystem, hava av socialstyrelsen ansetts mindre vägande. Visserligen underskattade styrelsen ingalunda betydelsen av åtgärder för främjande av familjebildandet, men styrelsen ansåge dessa åtgärder helst höra vara av sådan art, att de komme befolkningen i dess helhet till godo och ej blott statens befattningshavare.

Pensionsstyrelsen har erinrat, att det nuvarande lönesystemet inom statsförvaltningen i huvudsak vore grundat på principen om lika lön för likartad befattning. Klart vore, att med ett sådant system vederbörliga hänsyn icke kunde tagas till den större eller mindre dugligheten och således ej heller till den större eller mindre nytta, som olika befattningshavare i likartade befattningar genom sitt arbete beredde statsverket. Den mindre duglige, mot vilken icke några direkta anmärkningar kunde framställas, erhölle undan för undan sina ålderstillägg och, åtminstone i de lägre graderna, i regel även i sinom tid befordran. I många fall kunde detta leda till mindre tillfredsställande resultat. Den verkligt duglige, som presterade ett kvalitativt och kvantitativt överlägset arbete, finge icke på grund härav sina avlöningsförmåner förbättrade. Befordringsmöjligheterna, där den duglige hade ett företräde, vore i regel alltför få för att kunna tjänstgöra såsom tillräcklig motvikt i detta avseende. Att gå ännu längre på denna väg syntes ej lämpligt eller önskvärt. Men otvivelaktigt skulle man genom att följa kommittén i dess förslag om tilllämpning av familjeförsörjningsprincipen öka anledningarna till sådana mindre tilltalande resultat som de nu anförda. Kunde man ej — och det läte sig sannolikt icke göra — inom statsförvaltningen komma till principen om lika lön för lika arbete, kvalitativt och kvantitativt, förelåge ej skäl att frångå den hittills tillämpade regeln om lika lön för likartad befattning. Den omständigheten att en befattningshavare hade ett eller flera barn att försörja borde icke vara en regulator i fråga om bestämmandet av lönens storlek. I övrigt mötte det stora svårigheter att i praktiken på ett rättvist sätt tillämpa behovsprincipen. Behovet vore icke allenast beroende av antalet minderåriga barn inom äktenskapet, utan därpå inverkade eu hel mängd andra omständigheter, som icke läte sig helt generellt angivas. Det sätt, på vilket kommittén utformat sitt förslag, syntes jämväl i övrigt otillfredsställande med den växande storleken av barntilläggen och begränsningen till olika åldrar, för barn till befattningshavare i olika lönegrader. Genom bestämmelserna om minskat antal ålderstillägg och förlängning av tiden för ålderstilläggens intjänande komme förslagets genomförande även att medföra en avsevärd försämring av löneförmånerna för ett mycket stort antal befattningshavare i järn-

Utgifterna.

3f)

förelse med tillämpningen av nu gällande bestämmelser. Slutligen borde staten i sin lönepolitik ej heller alltför mycket avvika från de regler, som i detta hänseende tillämpades på den allmänna arbetsmarknaden.

Medicinalstyrelsen har, bland annat, anfört följande.

Mot kommitténs förslag, att s. k. familjetillägg skulle utgå, sedan befattningshavaren erhållit barn, syntes den invändningen kunna göras, att befattningshavarna, redan innan de inginge äktenskap, borde beredas tillfälle att avbetala studieskulder och över huvud taget skapa sig en sådan ställning, att äktenskapet bleve ekonomiskt säkerställt och att bosättning kunde ske utan ökad skuldsättning. Att familjebidraget skulle upphöra att utgå, sedan barnen uppnått viss ålder, måste anses hårt drabba de befattningshavare, vilka ansåge sig böra bereda sina barn en god utbildning och därför just under de år, då barnen uppnådde sagda ålder, hade särskilt stora omkostnader för deras utbildning.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har anfört, att länsstyrelsen icke kunde för sin del godkänna den av kommittén förordade behovsprincipen som lämplig grund för statens avlöningsväsen. Denna grund vore ej heller tillämpad på den allmänna arbetsmarknaden, utan torde väl där regeln vara, att lön betalades för visst arbete, utfört så, att detsamma motsvarade fastställda fordringar, varvid dock icke kunde undvikas, att lönerna måhända i en del fall pressades ned genom en del arbetstagares villighet att arbeta för underpris, därför att de på annat sätt än genom sin arbetsförtjänst erhölle mer eller mindre betydande bidrag till sin utkomst. Sist antydda omständighet hade dock icke ifrågasatts att tillämpas i statens avlöningsväsen, utan skulle även enligt kommitténs mening lön utgå till samma belopp oberoende av tjänstemannens förmögenhetsställning eller den möjlighet, han kunde hava att från annat håll bekomma bidrag till sitt uppehälle. Däremot skulle enligt kommitténs förslag tjänsteman, som helt eller till avsevärd del underhölle eget barn av äktenskaplig börd, äga uppbära familjetillägg med vissa belopp. Redan detta stadgande visade, hur svårtillämplig behovsprincipen i själva verket vore. Behovet av familjetillägg kunde naturligtvis icke anses fullt tillgodosett genom kommitténs förslag. Även underhåll av barn av utomäktenskaplig börd, likasom underhåll av föräldrar, syskon eller andra, ökade givetvis vederbörande tjänstemans behov av penningar, och den avknappning i inkomst, sådan tjänsteman skulle få vidkännas i jämförelse med kamraten med barn av äktenskaplig börd måste väl komma att gå ut över såväl honom själv som den eller dem, han kunde hava att försörja. När kommittén allenast talade om barn av äktenskaplig börd, torde därför få antagas, att grunden för familjetillägget vore icke blott behovsprincipen utan även en önskan att befordra familjebildandet. Om åtgärder från statens sida i sådant syfte ansåges lämpliga och nödvändiga, torde desamma dock, på sätt reservationsvis blivit framhållet i betänkandet, böra inriktas på att nå icke blott statstjänarna utan befolkningen i dess helhet. Det kunde heller aldrig komma att verka rättvist och befordrande av drift i arbetet, om t. ex. den skicklige och nitiske tjänstemannen utan barn och utan förmögenhet men med måhända rätt tyngande försörjningsplikt av annat slag skulle se sitt arbete ersatt med mindre lön än den, som tillkomme en förmögen men i tjänsten svag kamrat, som hade barn av äktenskaplig börd att försörja. Härtill komme den ytterst besvärliga tillämpningen av ett lönesystem, som avvägde lönerna efter varje särskild tjänstemans familjeförhål-

36 Utgifterna.

landen, en svårighet, som dyrtidstilläggen givit rikliga exempel på, men som man kunnat hoppas skulle komma bort vid en rationell lönereglering, motsvarande tidens krav. Denna svårighet skulle helt säkert ej heller minskas av stadgandet, att som förutsättning för familjetillägg fordrades, att tjänstemannen skulle helt eller till avsevärd del underhålla barnet i fråga. Helt säkert kunde denna bestämmelse i många fall komma att visa sig ganska svårtillämpad.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har särskilt ifrågasatt, huruvida det vore konsekvent och riktigt rättvist vare sig att beräkna tiden för tilläggets utgående olika i de olika löneklasserna eller att begränsa tillägget så, att det utginge med enahanda belopp för fyra som t. ex. för tio eller tolv eller än flera barn. Om över huvud taget behovsprincipen en gång komme att erkännas såsom en betydelsefull princip i och för beräkningen av statstjänstemännens löner — vilket knappast syntes önskvärt i fråga om de egentliga statstjänstemännen till skillnad från alla de i statens affärsverksamhet anställda funktionärerna, med avseende å vilkas avlönande särskilda synpunkter måhända borde få göra sig gällande — hade man att göra klart för sig, att konsekvenserna härav, såsom i många andra fall brukade inträffa, bleve vida mera omfattande än på förhand kunde beräknas.

Länsstyrelsen i Blekinge län har anfört, att, även om en del av de synpunkter, som kommittémajoriteten framfört för familjetilläggens införande, icke kunde anses sakna fog för sig, vore det. dock obestridligt, att å den allmänna arbetsmarknaden lönen för ogifta män utginge med samma belopp som för gifta män, och om staten skulle införa en annan princip, torde, såsom av en reservant inom kommittén framhållits, det icke bliva till dess båtnad. Att en äldre tjänsteman, i den mån barnen överskrede den bestämda åldersgränsen för familjetillägg, skulle se sin lön gång efter annan minskad, trots att utgifterna för barnen faktiskt ökats, måste för honom anses bittert och torde ej heller vinna förståelse i den allmänna rättsuppfattningen, helst denna lönereducering ofta komme att ske, då hans arbetsprestationer fortfarande vore fullgoda; och gällde detta, om ock oftast i de högre lönegraderna, säkerligen i stor omfattning även i de lägre.

Länsstyrelsen i Malmöhus lön har framhållit, att det alltid torde bliva förenat med synnerliga svårigheter att utfinna någon fullt tillfredsställande och lämplig form för tillämpningen av behovsprincipen, vilken ståndpunkt man än intoge till frågan, huruvida ifrågavarande princip över huvud taget borde inordnas i lönesystemet. Såvitt länsstyrelsen kunnat finna, hade de kommitterade icke lyckats helt överkomma dessa svårigheter. Så kunde mot förslaget först och främst göras den invändningen, att de befattningshavare, vilka icke fyllde de i förslaget uppställda villkoren för erhållande av familjetillägg, mången gång på grund av andra omständigheter, såsom försörjningsplikt mot andra än barn, sjukdom, skuldsättning för sin utbildning och dylikt, kunde vara i lika eller större behov av samma avlöning än en till kategorien familjeförsörjare hörande tjänsteman, vilket förhållande framträdde än skarpare, om denne senare exempelvis ägde enskild förmögenhet eller annars hade inkomster utöver dem, som härledde sig från hans tjänst. Även om sådana fall icke skulle bliva så talrika, torde de dock alltid giva anledning till missnöje inom

Utgifterna.

tjänstemannakårerna. Härav torde också kunna förklaras det förhållande, att avlöningssystem med familjetillägg i allmänhet omfattades med ganska ringa sympatier av dem, det närmast gällde, eller tjänstemännen själva.

Byggnadsstyrelsen har yttrat, att ämbetsverket icke kunnat underlåta att finna det anmärkningsvärt, att kommitténs uppdrag att verkställa »utredning om ordnandet av kvinnliga befattningshavares avlönings- och pensionsförhållanden» lett till en synnerligen genomgripande omläggning av jämväl de manliga befattningshavarnas löneförhållanden. Denna utvidgning av det givna uppdraget syntes styrelsen så mycket mera betänklig i betraktande därav, att för närvarande nya lönereglementen vore under utformning för stora delar av förvaltningen. Vidkommande kommitténs förklaring, att huvudsyftet med familjetilläggen vore av social natur, ville byggnadsstyrelsen såsom sin mening framhålla, att det syftemål, varom i sådant avseende vore fråga, borde vinnas på andra vägar, exempelvis genom skatt å ogifta eller skatteavdrag för familjeförsörjare. Då staten uppträdde såsom arbetsgivare, borde lönepolitiken gå ut på betalning för det fordrade arbetet och icke sammankopplas med dylika sociala spörsmål, allra helst då, såsom i förevarande fall, anordningen i fråga endast avsåge en jämförelsevis ringa del av landets befolkning. Kommittén hade också själv måst erkänna, att anordningen med familjetillägg i och för sig icke kunde väntas medföra någon mera betydande verkan i den avsedda riktningen.

Generalvoststyrelsen har anfört i huvudsak följande.

Även om staten icke kunde helt anpassa sin lönepolitik efter förhållandena å den allmänna arbetsmarknaden, syntes det dock böra möta allt för stora betänkligheter mot att införa en princip, som uppenbarligen aldrig kunde komma till användande på den allmänna arbetsmarknaden. Särskilt för kommunikationsverkens vidkommande hölle generalpoststyrelsen — i motsats mot lönekommitténs majoritet — före, att staten genom eu sådan princips införande otvivelaktigt skulle komma till korta i konkurrensen om den verkligt dugande arbetskraften. Ämbetsverket kunde icke dela den av kommittémajoriteten hävdade uppfattningen, att, då enligt förslaget begynnelseavlöningen och jämväl i viss omfattning ålderstilläggen skulle bliva desamma som enligt nu gällande grunder, det icke skulle behöva befaras, att personer, som vid nuvarande lönesystem uppträdde som aspiranter på tjänstemannabanan, skulle under ett system med familjetillägg avstå därifrån. Generalpoststyrelsen trodde än mindre, att de för staten verkligen eftersträvansvärda aspiranterna, d. v. s. de, vilka övervägde löneutsikterna för hela anställningstiden och icke läte begynnelselönen vara avgörande vid valet av levnadsbana, skulle låta sig nöja därmed, att, såsom kommittén uttryckt det, möjligheten att bliva familjeförsörjare principiellt stode dem öppen. För de bästa arbetskrafterna eller dem, som vid valet av levnadsbana eller sedermera, vid eventuellt uppkommande anledning att överväga lämpligheten att lämna statstjänst för ekonomiskt mera lönande anställning i enskild tjänst, ingående prövade alla för ett sådant val grundläggande omständigheter, torde det, enligt generalpoststyrelsens uppfattning, otvivelaktigt även verka avskräckande att räkna därmed, att de, i motsats till vad nu vore fallet, kunde komma att vid mera framskriden ålder, mot slutet av sin tjänstemannabana, få vidkännas avsevärd minskning av sina löneförmåner. Det nu rådande motsatta förhållandet torde otvivelaktigt hava varit till fördel för staten

38 Utgifterna.

vid dess konkurrens med den enskilde arbetsgivaren om de dugande arbetskrafterna och hade utgjort en verksamt bidragande orsak till att statsförvaltningens personal, oaktat en åtminstone för de mera kvalificerade arbetskrafterna jämförelsevis låg lönesättning, dock kunnat i stort sett tillfredsställande rekryteras. Att det övervägande antalet av de nuvarande tjänstemännen skulle anse det obilligt, därest statsmakterna så snart efter genomförandet av en avlöningsreglering, som då vitsordats vara rättvis, nu skulle vidtaga en genomgripande förändring därav, innebärande bland annat att den påräknade bättre löneställningen vid äldre år skulle bortfalla, måste generalpoststyrelsen för sin del anse fullt befogat. Man borde i detta sammanhang icke underlåta att även beakta, att den högst avsevärda inkomstminskning, som en tjänstemans överförande på pensionsstaten för honom innebure, i regel krävde avsättande av medel under de sista tjänståren för mötande av denna inkomstminskning. De av kommittén framhållna sociala synpunkterna ville generalpoststyrelsen gärna giva allt erkännande. Styrelsen vore visserligen icke kompetent att avgöra, huruvida förhållandena för närvarande kunde motivera några extraordinära åtgärder från statens sida för nativitetens höjande. Om sådana åtgärder funnes påkallade, hölle styrelsen dock i likhet med reservanten inom kommittén före, att man med dylika åtgärder borde söka nå befolkningen i dess helhet. Då kommittén bland de sociala synpunkter, som enligt dess åsikt talade för förslaget, även framhållit, att en förhållandevis riklig tillgång pa medel vid yngre år gärna hos individen grundläde vanor och levnadsbehov, som sedermera kunde ställa sig hindrande för familjebildandet och i fortsättningen ofördelaktigt inverka på vederbörandes ekonomi, kunde styrelsen villigt medgiva riktigheten av detta påstående. Men att kommitténs löneförslag skulle innebära något korrektiv häremot, kunde knappast sägas vara förhållandet, då begynnelselönerna för de ordinarie tjänstemännen och i följd därav även de enligt nu gällande lönesystem i omedelbar anslutning till dessa löner stående avlöningarna till extra ordinarie tjänstemän och aspiranter skulle förbliva oförändrade. Enda skillnaden bleve, att första löneförhöjningen åt den ordinarie tjänstemannen utfölle två år senare än nu, något som i förevarande sammanhang knappast hade betydelse.

Järnvägsstyrelsen, vars uppfattning i detta avseende delats av telegrafstyrelsen och vattenfallsstyrelsen, har anfört, att styrelsen ej kunnat undgå att beakta, att de föreslagna ändringarna i nuvarande avlöningsbestämmelser icke på något sätt logiskt betingades av kvinnornas avlöningsfråga, vilken uppenbarligen — såsom för övrigt framginge av den avgivna reservationen mot kommitténs förslag — kunde lösas fullt ut lika väl i anslutning till nuvarande avlöningssystem. När så vore fallet, kunde styrelsen icke finna det annat än onödigt och — då kommitténs avlöningsprinciper vore åtminstone högst omtvistliga — jämväl olyckligt, att kvinnornas lönefråga blivit sammankopplad med de föreslagna ändringarna i bestående system.

Införandet av behovsprincipen, åtminstone så som kommittén hade utformat densamma, måste — då det givetvis ej kunde förutsättas, att staten beredde några sina befattningshavare en bättre löneställning än som svarade mot värdet av deras arbete ■— innebära, att staten icke skulle avlöna alla sina befattningshavare efter värdet av deras arbete, och betydde allt-, så i själva verket, att staten läte vissa befattningshavare genom löneavdrag helt eller delvis betala andras högre lön. Ett dylikt system syntes

ämbetsverket uppenbart oriktigt och försvarligt allenast som provisorium i ett statsfinansiellt nödläge. Infört såsom definitiv löneform skulle det enligt styrelsens mening icke motsvara tjänstemannens berättigade anspråk på att som andra medborgare erhålla betalning, avpassad efter hans arbete. Styrelsen hölle sålunda före, att relationen i avlöningshänseende olika befattningshavare emellan borde bestämmas uteslutande med hänsyn till värdet av deras arbetsprestationer, därvid naturligtvis även måsto beaktas förhållandena i förevarande avseende å den allmänna arbetsmarknaden. Rent principiellt torde även kunna anmärkas, att, om staten önskade bereda särskilda förmåner åt ekonomiskt mera betungade befattningshavare, den riktiga och naturliga vägen för vinnande av detta ändamål torde vara införande av effektiva skatteavdrag för dylika befattningshavare. Enahanda avdrag borde då också tillkomma andra medborgare i motsvarande belägenhet, varigenom en likformig behandling från statens sida gentemot alla medborgare skulle ernås. Även praktiska skäl talade emellertid mot beliovsprineipen. Så långt det varit möjligt utröna stämningen bland såväl järnvägstjänstemännen som övriga statstjänstemän, hade ämbetsverket sålunda funnit opinionen enhälligt och avgjort vara mot behovsprincipens införande i lönesystemet. Det kunde vidare ej bortses ifrån att, då enligt sakens natur behovsprincipens tillämpning i praktiken måste verka synnerligen ojämnt — något som givetvis i särskild grad bleve fallet, då den, såsom i föreliggande förslag, fått allenast ofullständigt utrymme i systemet — ständiga anledningar till missnöje och slitningar skulle uppkomma. Man kunde sålunda exempelvis icke förvåna sig över om det bland kamraterna väckte anstöt, därest en tjänsteman, som genom ingående av äktenskap komme i ett förmånligare förmögenhetsläge än förut och måhända finge det ekonomiskt vida bättre ställt än dessa, tillika erhölle särskilt lönetillägg för barn i äktenskap, under det de, som underhölle gamla orkeslösa föräldrar, finge försaka varje bidrag. Ett genomförande av beliovsprineipen skulle också vad statens järnvägar vidkomme — så länge principen ej tillämpades, å allmänna arbetsmarknaden — innebära försämrade konkurrensmöjligheter i förhållande till de enskilda järnvägarna ävensom andra trafikföretag, som icke behövde lämna personal med barn högre avlöning än annan. Skulle ifrågavarande lönesystem åter bliva infört å allmänna arbetsmarknaden — exempelvis genom lagstiftningsåtgärder — innebure detta, såvitt ämbetsverket kunde finna, eu stor fara för de barnrika anställningssökandena, vilka då givetvis skulle få svårigheter att i konkurrens med barnlösa eller med färre barn försedda sökande erhålla anställning.

Statskontoret har yttrat, att man visserligen från statens sida vid bestämmandet av den ordinarie avlöningen till befattningshavare i de lägsta lönegraderna tagit viss hänsyn till att densamma skulle för dem bereda möjlighet till försörjning, men att beliovsprineipen icke kunde anses ligga till grund för lönesystemet i allmänhet. Av tjänstemännen själva torde den avlöning, de åtnjöte för sitt arbete, allmänt anses i sin helhet utgöra ersättning för arbetsprestationen och icke ens till någon del uppfattas .såsom varande ett av staten lämnat underhåll för tjänstemännens familjer. Då behovsprincipens tillämpning i av kommittén föreslagen form beräknades skola för statsverket medföra en utgiftsökning av omkring 1,000,000 kronor, syntes förslaget i denna del icke stå i god överensstämmelse med de krav på besparingar inom förvaltningen, som under de senaste åren

40 Utgifterna.

med styrka gjorts gällande och som även föranlett sänkning av till statstjänstemannen utgående dyrtidst/illägg. Även ur statsfinansiell synpunkt maste därför ämbetsverket ställa sig tveksamt gent emot kommitténs nu förevarande förslag. Jämväl den omständigheten, att en omläggning i nu föreslagen riktning av de principer, varpå det nuvarande lönesystemet vilade, icke av stat stjänstemännen själva begärts eller ens ansetts önskvärd, torde icke vara utan betydelse för bedömandet av det föreliggande löneregleringsspörsmålet. Ansåges särskilda åtgärder behöva från statens sida vidtagas för att främja familjebildandet eller bereda ökat understöd vid försörjningsplikt, syntes detta kunna på samma gång lämpligare och mera effektivt än genom kommitténs förslag om familjetillägg ske genom omarbetning i sådant syfte av de delar av skattelagstiftningen, som reglerade förhållandet mellan beskattningen av gifta och ogifta. Gent emot kommitténs utformning av bestämmelserna om familjetillägg syntes kunna göras den erinringen, att de föreslagna bestämmelserna icke kunde anses var så tydliga, att svårigheter vid tillämpningen undvekes. Därjämte syntes det av kommittén föreslagna familjetilläggssystemet, genom familjetilläggens differentiering i sådant hänseende att för befattningshavare i en högre lönegrad tilläggen utginge under längre tid än för befattningshavare i en lägre lönegrad, kunna medföra mindre rättvisa resultat i socialt hänseende. Då statskontoret alltså funne sig böra bestämt avstyrka kommitténs föreliggande förslag i vad det avsåge införande av familjetillägg i lönesystemet, ansåge sig ämbetsverket böra förorda, att någon rubbning icke nu vidtoges i de för manliga befattningshavare gällande löneplanerna.

Kammarrätten har framhållit, att staten visserligen kunde genomdriva behovsprincipens tillämpande på det ringa procenttal av rikets befolkning, som hade sin utkomst från allmän tjänst, men att statens makt skulle komma till korta, om det gällde att få samma princip tillämpad å arbetare och andra löntagare i enskild tjänst. En arbetare, som under åberopande av en lagstiftning i sådant syfte sökte anställning, skulle uppenbarligen få erfara, att hans utsikter till anställning bleve mindre i samma mån som han hade lagligt krav på familjetillägg; och av sådan anledning bleve en dylik lagstiftning ett effektivt medel att stjälpa dem, man ville hjälpa. Vidare kunde den anmärkningen mot kommitténs förslag i fråga om familjetillägg göras, att dels rätten till familjetillägg icke syntes böra begränsas till eget barn i äktenskaplig börd utan rättvisligen borde utsträckas att gälla alla statstjänare, för vilka försörjningsplikt gent emot barn faktiskt förelåge, dels ock uttrycket »helt eller till avsevärd del» lede av betänklig brist på klarhet och till följd därav uppenbarligen komme att leda till störa svårigheter vid tolkningen, i synnerhet som denna skulle utföras av tusentals redogörare, av vilka det stora flertalet saknade förutsättningar för prövning av dylika svävande bestämmelser.

Generaltullstyrelsen har ansett frågan om behovsprincipens genomförande i det statliga lönesystemet icke böra få sin lösning i förevarande sammanhang. De svårigheter, kommittén befarat komma att möta för ett senare inpassande av familjetilläggsprincipen i det lönesystem, som kunde komma att väljas, ansåge styrelsen icke behöva bliva alltför kännbara. I varje fall syntes, om de kvinnliga befattningshavarnas lönetabeller tills vidare uppbyggdes efter hittillsvarande grundprinciper och först sedermera omlades enligt ett lönesystem med familjetillägg, den tekniska ut-

Utgifterna.

formningen framdeles av ett dylikt system icke behöva bliva förbunden med större besvärligheter än den omarbetning av de manliga befattningshavarnas lönetabeller, som kommittén nu tänkt sig till genomförande. Vad särskilt anginge kommitténs eget yttrande därom, att de statsfinansiella synpunkterna borde tilläggas synnerlig betydelse vid bedömande av ifrågavarande spörsmål, finge styrelsen, som väl funne angeläget, att statens personalkostnader icke hölles högre än som skäligen erfordrades för statsverksamhetens tillfredsställande drift, emellertid såsom sin mening framhålla, att strävan till ernående av ett sådant resultat ur statsnyttans synpunkt hellre borde hava till föremål en ytterligare begränsning av statens verksamhet tillika med nedbringandet av statens personalstyrka än en ^knäppning i den helt nyligen efter ingående undersökning såsom skälig ansedda avlöningen för åtskilliga statstjänstemän.

Riksräkenskapsverket har särskilt betonat besvärligheterna vid tilllämpningen av kommitténs förslag samt, under åberopande av sin erfarenhet om svårigheterna vid tolkningen av avlöningsreglementena, uttalat, att riksräkenskapsverket alls icke kunde instämma i kommitténs omdöme, att »det lärer ej med fog kunna göras gällande, att förslagets genomförande skulle komma att i någon nämnvärd grad verka betungande för den kamerala administrationen».

Skolöverstyrelsen har yttrat, att, vilken principiell ståndpunkt man än intoge beträffande den s. k. familjetilläggsprincipen, överstyrelsen måste anse kommitténs härutinnan framlagda utredning och förslag otillfredsställande. Så t. ex. funne ämbetsverket de föreslagna bestämmelserna i fråga om familjetilläggs upphörande, när barnet uppnått viss ålder, olika allt efter vederbörande befattningshavares ställning på löneskalan, föga motiverade och i det hela stridande mot vår tids allmänna tendens till jämlikhet och likställighet. Vid tillämpningen av de av kommittén föreslagna bestämmelserna om familjetillägg skulle det vidare mången gång komma att för vederbörande ämbetsverk bliva svårt att avgöra, huruvida befattningshavare till avsevärd del underhölle barn, särskilt då detta åtnjöte egen inkomst av förmögenhet eller arbete. Ett konstaterande av nämnda förutsättning för familjetilläggs åtnjutande syntes i varje fall innebära ett obefogat intrång på privatlivets område.

Kanslern för rikets universitet har hänvisat till vad större akademiska konsistoriet i Uppsala och Karolinska mediko-kirurgiska institutets lärarkollegium uti deras till kanslersämbetet i ärendet avgivna, kanslersämbetets utlåtande bilagda yttranden anfört angående olägenheterna av familjetilläggsprincipens tillämpning i fråga om akademiska lärare. För egen del har universitetskanslern anfört, att det naturligtvis vore omöjligt att fullt konsekvent tillämpa den s. k. behovsprincipen vid fastställande av statstjänstemännens avlöning. Ett i formalistiskt nivelleringssyfte gjort försök i sådan riktning skulle utan tvivel leda till de orimligaste konsekvenser. Men även den partiella tillämpning av denna princip, som innefattades i kommitténs förslag om familjetillägg till vissa familjeförsörjare, skulle säkerligen, på grund av skiftande individuella förhållanden, medföra påtagliga orättvisor, t. ex. uti en hel del gränsfall, där behovet måhända vore vida större än i många sådana fall, som skulle hänföras under bestämmelserna om familjetillägg. Utan tvivel skulle också de

42 Utgifterna.

av kommittén föreslagna bestämmelserna om familjetillägg i tillämpningen medföra stora besvärligheter, då ju hithörande förhållanden även från år till år vore underkastade växlingar genom födelser och dödsfall.

Lantmäter istyr elsen har bestämt avstyrkt kommitténs förslag om införande av familjetillägg i avlöningssystemet samt i anslutning därtill uttalat, att staten visserligen i sin dyrtidstilläggspolitik ej varit helt främmande för en behovsprincip men att det måste väcka starka betänkligheter att införa en dylik princip såsom en permanent institution. Lönen vore ersättning för utförd tjänst, ej ett understöd; med kommitténs uppfattning syntes man ledas in på vidare differentiering mellan löntagarna med hänsyn till annan försörjningsplikt, till enskilda förmögenhetsförhållanden o. s. v.

Lantbruk sst yr elsen har, i likhet med ett flertal andra verk, pekat på det ökade arbete och de svårigheter för redogörare och revisionspersonal, som skulle föranledas av ett godtagande av kommitténs förslag i förevarande hänseende, varjämte ämbetsverket betonat, att frågan om nya avlöningsgrunder för statens manliga befattningshavare för närvarande icke vore aktuell samt att det måste kunna förebäras synnerliga skäl för att i dessa tider, då hela statsförvaltningen lede av osäkerheten i avlöningsförhållandena, även börja rucka på grundlönerna i det nya avlöningssystemet i nedåtgående riktning.

Kommunikationsverkens lönenämnd har till en början, beträffande de av kommittén åberopade sociala synpunkterna, erinrat, att inom den medborgargrupp, som utgjordes av statstjänstemännen, familjebildandet för närvarande syntes äga rum i en omfattning, som måste anses fullt normal, om man jämförde denna grupp med landets övriga innevånare. Vad särskilt beträffade kommunikationsverkens personal, vore procenten av gifta manliga befattningshavare avsevärt högre än motsvarande procenttal för landets manliga befolkning i dess helhet, vartill komme, att, synnerligast inom de lägre avlönade tjänstegraderna vid ifrågavarande verk, genomsnittsåldern för äktenskaps ingående ingalunda vore avsevärt hög. Redan det nuvarande lönesystemets byggnad syntes sålunda icke lägga hinder i vägen för tillgodoseende av det statsintresse, som bestode i att främja familjebildandet. Det av lönekommittén utformade systemet med familjetillägg till vissa befattningshavare, vilka hade försörjningsplikt gent emot barn intill en viss ålder, syntes å andra sidan icke erbjuda några särskilda fördelar ur nu omhandlade synpunkt. Enligt kommitténs förslag medförde nämligen familjebildandet icke i och för sig någon som helst förändring i lönehänseende, utan skulle en differentiering mellan löneförmånerna för familjeförsörjande och icke-familjeförsörjande befattningshavare inträda först i och med uppkomsten av försörjningsplikt gent emot barn av äktenskaplig börd. Och mycket ofta skulle icke ens förefintligheten av sådan försörjningsplikt medföra någon förbättring i jämförelse med vad som nu utginge till den ogifte tjänstemannen. Familjetilläggen, sådana som kommittén tänkt sig dem — och som med ett egentligare namn borde benämnas barntillägg — skulle nämligen endast i vissa lönelägen eller under förutsättning, att tillägg utginge för ett relativt stort barnantal, komma att uppväga den av kommittén föreslagna indragningen av den eller de högsta löneklasserna inom varje särskild lönegrad.

Utgifterna.

43 Du lönekommittén såsom ett annat motiv för införandet av familjetilllägg framhållit, att, därest åtskillnad ej gjordes mellan familjeförsörjare och icke-familjeförsörjare, de icke-familjeförsörjande tjänstemännen lätteligen komme att erhålla en löneställning, som icke vore motiverad av deras normala behov, hade lönenämnden ansett sig böra erinra därom, att det av kommittén föreslagna lönesystemet icke för någon grupp av befattningshavare medförde rubbning av de fasta lönebelopp, som för närvarande tillkomme tjänstemän inom de lägre löneklasserna av varje särskild lönegrad. Kommitténs allmänna uttalande på denna punkt syntes sålunda i varje fall icke kunna åberopas till förmån för det speciella system av lönedifferentiering mellan familjeförsörjare och icke-familjeförsörjare, som kommitténs förslag innebure.

I varje fall syntes den för tillfället föreliggande frågan om ordnandet av de kvinnliga befattningshavarnas avlöningsförhållanden i samband med den s. k. behörighetslagens ikraftträdande icke för sin lösning kräva en omläggning av tjänstemannalönerna — för såväl män som kvinnor — efter den synnerligen omtvistade princip, som av lönekommittén i förevarande hänseende framställts.

Beträffande förhållandet till den allmänna arbetsmarknaden ville lönenämnden ansluta sig till förberörda reservation inom lönekommittén och särskilt framhålla de konsekvenser, som behovsprincipens genomförande för de ordinarie tjänstemännen skulle medföra i fråga om avlöningarna till sådana vid kommunikationsverken anställda grupper av till övervägande del icke-ordinarie personal, vilkas tjänstgöringsförhållanden och villkor i övrigt nära överensstämde med de egentliga arbetargruppernas inom angränsande verksamhetsområden.

Vad beträffar de av personalorganisationerna avgivna yttranden torde få framhållas, att de kvinnliga sammanslutningarna samtliga avhållit sig från att göra några uttalanden i sak angående kommitténs förslag'om införande av familjetillägg.

De manliga personalsammanslutningarna däremot hava så gott som allmänt uttalat sig emot familjetilläggsprincipen. Jag skall i korthet återgiva de huvudsakliga synpunkter, som framträtt i dessa sammanslutningars yttranden.

Styrelsen för statsförvaltningens tjänstemannaförening har anfört, att statens tjänstemän i allmänhet vore motståndare till ett avlöningssystem med familjetillägg. Till grund för lönens utmätande borde enligt styrelsens uppfattning ligga värdet i såväl kvantitativt som framför allt kvalitativt hänseende av den arbetsprestation, som ålåge befattningshavaren. I övrigt har styrelsen från principiell synpunkt gjort åtskilliga invändningar mot behovsprincipen.

Statstjänarnas centralorganisation har funnit det egendomligt, att lönekommittén framlagt ett förslag, baserat på behovsprincipen, då kommunikationsverkens lönekommitté fastslagit, att ett dylikt avlöningssystem rönt bestämt motstånd från personalens sida. Organisationen, som åberopat förut omförmälda reservation till förstnämnda kommittés betänkande, har uttalat, att behovsprincipen vore ägnad att minska arbetsglädjen och bibringa statstjänarna den uppfattningen, att deras arbete underskattades. Löneformen i fråga

44 Utgifterna.

Departe-

ments-

chefen.

syntes ej kunna förenas med affärsmässig drift av ett företag, varför den ej torde komma att tillämpas på den privata arbetsmarknaden. Inom statstjänsten med dess varierande anställningsformer kunde löneformen ej heller införas utan att medföra ständiga slitningar. Dyrtidstilläggen kunde ej åberopas till stöd för behovsprineipen, helst ett närmare skärskådande av de principer, riksdagen följt vid desammas fastställande, gåve vid handen, att riksdagen i stället alltmer frångått behovsprineipen. Beträffande utformningen av kommitténs förslag i förevarande avseende uppstode enligt organisationens förmenande i åtskilliga avseenden orättvisor vid förslagets tilllämpning.

Styrelsen för trafiktjänstemännens riksförbund har gjort gällande, att kommitténs förslag icke skulle vara förenligt med statens intresse, då man nu vunnit en viss erfarenhet om de nya lönebestämmelserna såväl hos ämbetsverken som bland personalen. Vidare har styrelsen framhållit, att de kvinnliga befattningshavarnas lönefråga ej borde lösas på ett sätt, som medförde rubbning i det för de manliga befattningshavarna gällande lönesystemet. Ett av de mest vägande skälen mot behovsprineipen vore, enligt styrelsens mening, att den ej tillämpats på den privata arbetsmarknaden.

Då jag nu går att angiva min egen ställning till kommitténs förslag om införande i det ordinarie statliga lönesystemet av en familjetilläggsprincip, vill jag till en början framhålla, att jag giver mitt erkännande åt vissa av de synpunkter, som åberopats till stöd för behovsprineipen. Så vitt jag kunnat finna, har emellertid denna princip icke fått någon nämnvärd tillämpning i vårt hittillsvarande ordinarie avlöningssystem; såsom ett uttryck för behovsprineipen i här avsedd bemärkelse kan nämligen icke anses vare sig grundsatsen, att lönen skall lämna tjänstemannen möjlighet till »anständig bärgning» även som familjeförsörjare, eller systemet med ålderstillägg. Det kan då synas i viss mån betänkligt att utan stöd av ändrade förhållanden och mitt under pågående löneregleringar, vilka fortskridit så långt, att den övervägande delen av ifrågakommande personal erhållit sina löner nyreglerade, övergå till ett på nämnda princip grundat lönesystem. I alla händelser synes det mig saknas anledning att i förevarande sammanhang, då frågan endast gäller att på grund av behörighetslagens antagande ordna avlönings- och pensionsförhållandena för de kvinnliga befattningshavarnas vidkommande, söka föra fram till lösning ett så omstritt spörsmål som behovsprincipens tilllämpning. Såsom i det följande skall visas, är nämligen ett system med familjetillägg icke behövligt för att komma fram till en tillfredsställande lösning av frågan om de kvinnliga befattningshavarnas avlönings- och pensionsförhållanden, och det synes mig tvivelaktigt, huruvida systemet över huvud kan bereda några fördelar vid lösningen av sagda fråga. Kommitténs förnämsta syftemål med ett upptagande av problemet i förevarande sammanhang synes hava varit att därigenom, med hänsyn till de statsfinansiella förhållandena, kunna i största möjliga mån begränsa statsverkets kostnader för den förestående kvinnolöneregleringen. Det oaktat

Utgifterna.

skulle kommitténs förslag, slutligen genomfört, enligt kommitténs egna beräkningar medföra avsevärda kostnadsökningar. För min del har jag funnit det vara möjligt att utan upptagande av familjetilläggsprincipen bringa kvinnolönefrågan till en jämväl ur statsverkets synpunkt tillfredsställande lösning.

Om alltså familjetilläggsprincipens införande enligt min mening icke är ägnat att underlätta lösningen av frågan om de kvinnliga befattningshavarnas löneförhållanden och därför ej behöver i detta sammanhang upptagas till närmare prövning, synes det mig föreligga positiva skäl, som tala för uppskjutande av en sådan prövning. Det löneregleringsarbete, som sedan några år pågått, torde böra bringas till slut, och de fastställda löneregleringarna böra någon tid praktiskt prövas, innan man går att genomföra så vidlyftiga ändringar, som kommittéförslaget innebär. Största möjliga fasthet i det statliga lönesystemet bör eftersträvas, och ändringar böra ej vidtagas utan att starka praktiska skäl tala därför. Nu behöves en tid av lugn, för att de genomförda regleringarna skola hinna stabiliseras och bliva till gagn. Först när andra omständigheter nödvändiggöra en fullständig omreglering av de nuvarande lönerna och omarbetning av löneplanerna — såsom då dyrtidstilläggen eventuellt en gång skola inarbetas i lönerna — kan det vara tid att ingående överväga, huruvida familjetillägg böra upptagas i statens lönesystem.

Med min nu angivna ståndpunkt i förevarande avseende saknar jag anledning att vidare yttra mig angående familjetilläggsprincipen. Jag kan dock ej underlåta att framhålla, hurusom man vid en eventuell framtida prövning av frågan om nämnda princips införande synes böra taga hänsyn dels till förhållandena på den allmänna arbetsmarknaden, dels ock till den ställning, som vederbörande personalgrupper intaga till frågan. Därjämte får ej förbises, att svårigheter alltid torde uppstå vid utformningen av ett lönesystem enligt behovsprincipen även i begränsad omfattning. Enligt myndigheternas så gott som samstämmiga uppfattning är kommittéförslaget i antydda avseende behäftat med brister av större eller mindre betydelse.

Då sålunda spörsmålet om behovsprincipens lämplighet för det statliga lönesystemet ej synes böra upptagas till slutlig prövning i samband med frågan om ordnandet av kvinnliga befattningshavares avlönings- och pensionsförhållanden, följer härav, att de nuvarande manliga lönerna, såsom önskvärt är, kunna lämnas oberörda av sistnämnda frågas lösning.

46 Utgifterna.

D. Lönefrågan.

Historik. Innan jag ingår på en närmare redogörelse för de förslag i fråga om ordnandet av kvinnliga befattningshavares löneförhållanden, som, i enlighet med vad förut blivit omförmält, framlagts dels av de s. k. behörighetssakkunniga, dels av 1921 års lönekommitté, torde jag böra lämna en kortfattad översikt över vad tidigare förekommit rörande kvinnors i statstjänst ställning i lönehänseende i vårt land, varjämte jag torde få på grundval av inhämtade upplysningar redogöra för kvinnliga statsanställdas löneförhållanden i vissa andra länder. Beträffande svenska förhållanden kan jag i huvudsak följa den redogörelse härutinnan, som lämnats av behörighetssakkunniga i deras förut omförmälda betänkande.

Tiden före Lika lön för man och kvinna i samma befattning var den princip, som

1SS3

vann tillämpning vid bestämmande av avlöningsförmånerna för statsanställda kvinnliga befattningshavare, när kvinnor för första gången erhöllo rätt att vinna anställning i statens tjänst. Sedan 1856—1858 års riksdag i anledning av en inom riksdagen väckt motion i skrivelse till Kungl. Maj:t anhållit, att kvinnor måtte såsom lärare få anställas såväl vid småskolorna som ock vid sådana folkskolor, där annan examinerad lärare vore anställd, ävensom vid alla flickskolor samt Kungl. Maj:t genom kungörelse den 21 oktober 1859 lämnat kvinnor tillträde jämväl till samtliga folkskollärartjänster med undantag av sådana i förening med klockartjänst, fastställdes för lärarinnor vid samtliga nämnda slag av skolor samma löner som för de manliga lärarna.

I de motioner och riksdagsdebatter, som vid de följande riksdagarna berörde frågan om tillträde för kvinnor till vissa tjänstebefattningar, motiverades ofta förslagen om den kvinnliga arbetskraftens utnyttjande i dylika tjänster med att kvinnor bättre än män kunde försörja sig på de av staten anslagna lönerna och att det därför vore ekonomiskt fördelaktigt för staten att i viss omfattning utbyta manlig arbetskraft mot kvinnlig. Av särskild betydelse var detta inom de redan vid denna tid hastigt växande kommunikationsverken. Principiellt samma lön för såväl män som kvinnor inom samma tjänstebefattning synes emellertid även inom dessa verk ursprungligen hava varit regel. Inom postverket voro sålunda på de för kvinnor tillgängliga platserna lönevillkoren desamma som för män i motsvarande tjänster med den skillnaden, att kvinna icke ägde rätt till ålderstillägg och pension. Vid statens järnvägar, där kvinnor redan på 1860-talet vunnit inträde, fanns ända till 1897 års lönereglering ingen skillnad i lönehänseende mellan manlig och kvinnlig befattningshavare angiven i avlöningsreglementet; enligt praxis var dock det högsta arvodet lägre för kvinnor än för män. Vid telegrafverket däremot var lönen även i avlöningsstaten något lägre för kvinnlig än för motsvarande manlig personal.

Utgifterna.

47 Emellertid började snart en annan princip framträda i fråga om avlöning till kvinnor i skolans och kommunikationsverkens tjänst. I en inom andra kammaren vid 1883 års riksdag väckt motion angående löneförbättring för folkskolans lärare och lärarinnor anfördes, bland annat, att ett större behov av löneförbättring gjorde sig gällande för folkskolläraren än för folkskollärarinnan och att lönen för den förre därför borde bestämmas i någon mån högre än för den senare. I utlåtande över nämnda motion anförde statsutskottet beträffande den ifrågasatta olikheten i lönebeloppen för lärare och lärarinnor, att, då det gällde att antagligen för en längre framtid fastställa en ny princip, utskottet ansåge ett bifall till detta förslag icke vara av omständigheterna berättigat. Motionen vann ej heller riksdagens bifall.

Frågan om avlöningsförhållandena för kvinnor i statens tjänst upptogs sedermera till behandling av den kommitté, som år 1899 tillsatts för utredning av vissa frågor rörande de allmänna läroverken. I sitt den 8 december 1902 avgivna betänkande anförde nämnda kommitté, bland annat, att densamma vid uppgörande av sitt förslag till adjunkters och lektorers avlöning tagit särskild hänsyn till önskvärdheten av att lärarens lön satte honom i tillfälle att ingå äktenskap och underhålla familj. I fråga om avlöning till lärarinnorna gällde icke denna synpunkt, utan borde avlöningen för dem vara blott så stor, att den beredde dem själva ett fullt tillräckligt underhåll, lämpat efter deras samhällsställning och deras på studier nedlagda kostnader samt icke lägre än den avlöning, som på andra områden stode med dem socialt likställda kvinnor till buds. Kommitténs förslag i fråga om ämneslärarinnornas löner upptogs i den proposition angående ändrad anordning av rikets allmänna läroverk m. m., som förelädes 1904 års riksdag, och vann jämväl riksdagens gillande.

En i viss mån annan uppfattning gjorde sig gällande vid den år 1906 företagna regleringen av lönerna för folkskolans ordinarie lärare. Till det vid Kungl. Maj:ts proposition i ärendet fogade utdrag av statsrådsprotokollet anförde vederbörande departementschef, bland annat, att begynnelselönen fortfarande borde sättas till samma belopp för lärare som för lärarinna. Beträffande ålderstilläggen åter hade dessa för sin tillkomst huvudsakligen att tacka den erfarenheten, att med stigande ålder en tjänsteman i allmänhet intill en viss gräns finge ökade existensbehov samt på grund härav krävde och måste kräva ökade existensmedel. Ehuru även den tanken härvid till någon del medverkat, att den med åren ökade skickligheten måste bidraga att göra själva arbetet mera värdefullt, vore systemet med ålderstillägg framför allt byggt på den principen, att olika levnadsbehov måste tillgodoses genom olika lönebelopp. Vad folkskolan beträffade, hade länge varit yrkat, att ålderstillläggen borde sättas högre för lärare än för lärarinnor. Detta tillstyrktes ock av departementschefen.

1883 års riksdag.

1904 års riksdag.

1906 års riksdag.

48 Utgifterna.

1902 års lönereglering skommittés betänkande den 13 januari 1911.

I utlåtande över propositionen anförde sammansatta stats- och lagutskottet, bland annat, att om än skäl kunde anföras för att i fråga om begynnelselönen icke fasthålla grundsatsen om lika lön för lärare och lärarinnor, vilken dittills följts, dessa skäl å andra sidan icke ägde samma betydelse, som då fråga vore om ålderstilläggen. Det bestämmande för utskottets ståndpunkt i frågan hade dock varit, att med fästat avseende på den föreslagna lönen i dess helhet och särskilt med hänsyn till att ifrågavarande lönereglering antagligen komme att gälla en avsevärd tid framåt den föreslagna begynnelselönen för kvinnliga lärare icke kunde anses vara för högt tilltagen. Utskottet fann de av departementschefen anförda skälen för högre ålderstillägg åt manliga än åt kvinnliga lärare icke kunna frånkännas giltighet. Utskottet tillstyrkte i följd härav bifall till de i propositionen föreslagna lönebeloppen, och utskottets förslag vann riksdagens bifall.

1909 års ändring av § 28 regeringsformen, varigenom infödda svenska kvinnor erhöllo tillträde till vissa fullmaktstjänster, förutsatte utarbetande av förslag till grunder, med tillämpning av vilka kvinnor skulle kunna av Konungen utnämnas och befordras till ifrågavarande statstjänster. Uppdraget att utarbeta,förslag i sådant hänseende överlämnades till 1902 års löneregleringskommitté, som den 13 januari 1911 avgav betänkande i ämnet. I detta betänkande lämnades även åt lönespörsmålet en ingående belysning.

För utrönande av verkningarna av ett lönesystem, som i samma tjänstebefattning gåve kvinnorna samma lön som männen, företog kommittén en undersökning rörande storleken av de avlöningsförmåner, som under hela tjänste- och pensionstiden skulle tillfalla dels en manlig, dels en kvinnlig innehavare av professur vid universiteten, adjunktur vid de allmänna läroverken och förstagradstjänst vid de centrala ämbetsverken. Vid beräkning av tjänstetiden förutsattes, att kvinna på grund av befrielse från värnplikt skulle i regel börja sin tjänsteanställning ett år tidigare än man, samt vidare att ingen ändring komme att vidtagas i gällande pensionslags stadganden om den ålder, vid vilken kvinnlig statsfunktionär vore berättigad till pension. Kommittén kom vid sina beräkningar till det resultat, att en kvinnlig befattningshavares effektiva gottgörelse för ett tjänstår skulle i de nämnda befattningarna bliva resp. 117, 128 och 121 procent av motsvarande manlig befattningshavares. Förklaringen härtill vore, att kvinnans tjänstår vore färre än mannens, att kvinnan alltså kortare tid än mannen erlade bidrag till sin egen pensionering, att kvinnan vore fri från obligatoriska avgifter till efterlevande anhörigas pensionering, att kvinnan bleve pensionsberättigad vid lägre levnadsålder än mannen samt att kvinnans medellivslängd vore större än mannens.

Kommittén sökte följaktligen bilda sig en föreställning om den reduktion av de kvinnliga tjänstinnehavarnas löneförmåner i förhållande till de för män gällande, som skulle erfordras för att ernå vad kommittén benämnde

Utgifterna.

»matematisk rättvisa», il. v. s. lika ersättning, för tjänstår räknat, till manlig och kvinnlig innehavare av samma tjänst. Undersökningen gav till resultat, att man för att på detta sätt förverkliga begreppet »lika lön för lika arbete» skulle behöva för kvinnlig tjänstinnehavare reducera de manliga universitetsprofessorernas, läroverksadjunkternas och förstagradstjänstemännens i begynnelseavlöningen ingående lön och tjänstgöringspenningar med i runda tal resp. 12, 9 och 4 procent. Det hade för kommittén av vissa praktiska skäl framstått såsom mest lämpligt, att avlöningarna för de kvinnliga tjänstinnehavarna bleve bestämda, icke genom särskilda stater, utan på sådant sätt, att deras avlöning sattes till vissa procent av motsvarande manliga tjänstemäns, och önskvärt vore ur enkelhetens synpunkt, att denna lönereduktion kunde fastställas till en viss för alla tjänster lika procent. Beträffande frågan om det avdrag, som med hänsyn till männens och kvinnornas olika ställning till familjeförsörjningen borde göras för kvinnornas del, hade kommittén kommit till den övertygelsen, att det åtminstone ej vederfores kvinnorna någon orättvisa, om berörda avdrag bestämdes till sådant belopp, att den kvinnliga tjänstemannens effektiva avlöning för tjänstår räknat bleve i medeltal omkring 90 procent av motsvarande manlige tjänstemans effektiva avlöning för tjänstår.

Kommitténs utlåtande i lönefrågan utmynnade i det förslag, att kvinnlig innehavare av vissa av kommittén angivna statstjänster skulle äga »att av de med tjänsten enligt stat förenade avlöningsförmåner, under iakttagande av gällande avlöningsvillkor, tillgodonjuta: fyra femtedelar axlön och tjänstgöringspenningar eller arvode, som ingå i den i stat upptagna begynnelseavlöningen; hälften av ortstillägg och av hyresbidrag eller hyresersättning, som utgå av statsmedel; samt hälften av ålderstillägg eller däremot svarande avlöningsförhöjning».

I en vid kommitténs betänkande fogad reservation förklarade eu av de hos kommittén vid ärendets behandling adjungerade särskilda sakkunniga, bland annat, att han i princip vore av den uppfattningen, att kvinna såsom innehavare av statstjänst, tillsatt av Kungl. Maj:t, likaväl som man borde åtminstone såsom begynnelselön erhålla den i stat för befattningen uppförda avlöningen. I detta principuttalande förklarade sig i särskilda reservationer jämväl två andra sakkunniga instämma.

Det outredda skick, i vilket de kvinnliga statstjänstemännens lönefråga alltjämt i vissa delar befann sig, och den kritik, som i avgivna utlåtanden framkommit mot särskilt de matematiska beräkningarna i löneregleringskommitténs förslag, torde hava varit huvudorsakerna till att detta förslag icke kom att läggas till grund för någon proposition eller i övrigt ledde till någon åtgärd. Frågan om förhållandet mellan manliga och kvinnliga tjänstinnehavares löner blev sedermera ett av de spörsmål, som hänvisades till övervägande av den kommitté, den s. k. lärarlönenämnden, som av Kungl. Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 4

LärarlÖnenämncltns betänkande den 31 oktober 1914.

50 Utgifterna.

Maj:t den 5 juli 1912 tillsattes för utarbetande av förslag till ny löneoch pensionsreglering vid rikets läroanstalter.

Den 31 oktober 1914 avgav lärarlönenämnden, såsom förut nämnts, sitt huvudbetänkande, innefattande förslag till löne- och pensionsreglering för lärarpersonalen vid allmänna läroverk, högre lärarinneseminariet, statens folkskoleseminarier, folkskolor m. fl. läroanstalter. I fråga om mäns och kvinnors avlöning anförde lärarlönenämnden, efter att hava påpekat, att kvinnornas lägre avlöning i jämförelse med männens hörde till de mest konstanta lagbundenheterna inom det ekonomiska livet, att huvudorsaken till nyssnämnda förhållande vore enligt ett av professorn E. Heckscher till nämnden avgivet utlåtande, att efterfrågan på manligt arbete vore starkare än efterfrågan på kvinnligt arbete vid samma lön. Orsaken härtill vore i sin tur, att männens arbetsresultat vanligen ansåges kvantitativt eller kvalitativt överlägset kvinnornas.

För egen del anförde nämnden, att nämnden ansåge en allmännare likställighet i inkomst mellan kvinnor och män icke kunna eller böra uppställas som utvecklingens mål. Den olikhet i fysiskt och psykiskt hänseende, som faktiskt förefunnes mellan könen, ledde vanligen till en differentiering mellan manligt och kvinnligt arbete. Det i diskussionen om manliga och kvinnliga löner uppställda postulatet »lika lön för lika arbete» saknade i de allra flesta fall sammanhang med verkligheten, i det att den faktiska organisationen av samhällslivet i regel åstadkomme en differentiering mellan manligt och kvinnligt arbete och alltså ledde till olika lön för olika arbete. Områden funnes emellertid och komme väl alltid att finnas, där män och kvinnor utförde samma slags arbete. Exempel härpå erbjöde just de områden, med vilkas avlöningsförhållanden nämnden hade att syssla. Men även om samma slags tjänster komme att stå öppna för kvinnor och män, funnes icke förutsättningar för formell likställighet i lönehänseende mellan manliga och kvinnliga lärare. För sådant ändamål skulle fordras, att, om man bortsåge från övriga omständigheter, de kvinnliga lärarnas arbete vore icke blott av samma art utan även av samma omfattning som de manliga lärarnas, med andra ord att kvinnorna ägde samma kraft och uthållighet som männen. Såvitt nämnden kunnat utröna, förhölle det sig så, att kvinnorna i allmänhet icke ansåges kunna rå med samma arbetsbörda som männen, där arbetet vore av mera krävande art. I sammanhang härmed ville nämnden erinra om att kvinnorna vanligen pensionerades tidigare än männen.

Vad angår de statsanställda lärarna följde nämnden löneregleringskommitténs förslag om sådant avdrag för de kvinnliga tjänstemännens del, att deras effektiva avlöning, för tjänstår räknat, bleve i medeltal omkring 90 procent av motsvarande manliga tjänstemans effektiva avlöning för tjänstår.

Utgifterna.

.jj

Lärarlönenämndens, av löneregleringskommittén i avgivet utlåtande huvudsakligen tillstyrkta förslag till reglering av de manliga och kvinnliga lärarnas löner upptogs av Kungl. Maj:t i förut nämnda proposition till 1918 års riksdag (nr 260) i samband med frågan angående löne- och pensionsreglering för lärarpersonalen vid rikets läroanstalter. I skrivelse (nr 394) till Kungl. Maj:t i anledning av ifrågavarande proposition anförde riksdagen beträffande frågan om förhållandet mellan manliga och kvinnliga lärares avlöning, att den funnit sig sakna anledning till erinran mot de grunder, som i detta hänseende vunnit tillämpning.

Ett arbetsområde, där kvinnor i väsentlig omfattning utöva samma slags verksamhet som män, är läkarens. Alltsedan kvinnor genom kungörelsen den 6 november 1903 (nr 114) beretts tillträde till vissa statliga och kommunala läkartjänster, hava de kvinnliga läkarna åtnjutit samma lön som sina manliga kolleger. Med de allt starkare kraven på utsträckt behörighet för kvinnor att söka och innehava läkartjänster och efter löneregleringskommitténs och lärarlönenämndens principuttalanden för lägre avlöning åt kvinnliga befattningshavare har emellertid jämväl de kvinnliga läkarnas lönefråga kommit under diskussion. Det första mera utförliga inlägget i frågan om de kvinnliga läkarnas avlöningsförhållanden avgavs av en permanent kommitté, som av de kvinnliga läkarna tillsatts för bevakande av kårens ekonomiska och sociala intressen. I skrivelse den 11 november 1918 till medicinalstyrelsen, som av Kungl. Maj:t anbefallts verkställa utredning i frågan om kvinnors tillträde till ordinarie hospitalsläkartjänster, framhöll nämnda kommitté, att det för de kvinnliga läkarna vore av avgörande vikt, att kvinnlig tjänstinnehavare erhölle samma lön som manlig. Såsom villkor härför borde dock enligt kommitténs förmenande föreskrivas, bland annat, samma pensionsålder för kvinnlig befattningshavare som för manlig samt skyldighet för kvinna att erlägga samma avgift som man till änke- och pupillkassan.

I sitt den 13 januari 1919 dagtecknade, i anledning av nyssberörda uppdrag avgivna utlåtande uttalade medicinalstyrelsen, att styrelsen — som icke hade ett självständigt förslag att framlägga och dessutom hade anledning utgå från att statsmakterna, som helt nyligen vid bestämmandet av avlöning för de kvinnliga lärarna i huvudsak godtagit den av löneregleringskommittén föreslagna principen, icke i fråga om kvinnliga läkares avlöning skulle besluta sig för ett väsentligt avvikande från densamma — ansåge, att löneregleringskommitténs förslag med vissa jämkningar borde tillämpas även beträffande de kvinnliga läkarna.

I anledning av medicinalstyrelsens ifrågavarande utlåtande inkommo de kvinnliga läkarna genom sin permanenta kommitté i skrivelse till Kung]. Maj:t den 20 februari 1919 med vissa påminnelser och bemötte de

1918 åra riksdag.

Kvinnlig a läkar kommitténs skrivelse den 11 november 1918.

Medicinalstyrelsens utlåtande den 13 januari 1919.

Kvinnliga läkarkommitténs skrivelse den 20 februari 1919.

52 Utgifterna.

skäl, som av löneregleringskommittén anförts för lägre lön till kvinnor än till män. Efter att under åberopande av sin tidigare skrivelse i ärendet hava ytterligare betonat lämpligheten av samma pensionsålder för kvinnor som för män och uppvisat, att aldrig några bärande skäl åberopats för den lägre pensionsåldern, övergingo kommitterade till ett bemötande av att kvinnornas högre medellivslängd anförts såsom skäl för lägre lön. Det syntes kommitterade godtyckligt att vid beräkningen av kvinnornas medellivslängd stödja sig på siffror, som gällde befolkningen i dess helhet och vilka icke utan vidare läte sig tillämpas för en yrkesgrupp, där båda könen utförde samma arbete och löpte samma yrkesrisk. Det vore för övrigt ytterst tvivelaktigt, huruvida det över huvud taget kunde anses berättigat, att staten skulle för samma arbete avlöna en viss befolkningsgrupp, som visat sig ha en i genomsnitt längre livslängd, lägre än en annan med i genomsnitt kortare livslängd. Med samma skäl som för kvinnor skulle man ju från denna utgångspunkt kunna påyrka lägre löner åt organiserade absolutister, då ju dessa, enligt livförsäkringsstatistiken, i genomsnitt företedde en väsentligt längre livslängd än icke absolutister. Orimligheten härav läge i öppen dag. I fråga om värnplikten åberopade kommitterade sin skrivelse den 11 november 1918, vari bland annat framhållits, att för de manliga medicinare, som ej i någon form fullgjorde värnplikt och vilkas antal torde procentuellt vara ungefär dubbelt så stort som procenttalet kvinnliga medicinare, ingen kompensation föreskreves.

Utländska Härefter skall jag tillåta mig att i största korthet lämna några uppforhållanden. lysningar angående kvinnliga befattningshavares avlöningsförhållanden i vissa främmande länder.

Xorge. När frågan om rätt för kvinna att bekläda statens ämbeten diskuterades och avgjordes av 1912 års storting, framställdes icke från något hall den tanken, att avlöningsförmånerna i det stora antal tjänster, som då öppnades för kvinnor, skulle kunna bestämmas olika för kvinnor och för män. Det har också sedermera, då kvinnor blivit utnämnda till innehavare av statsämbeten, ansetts självfallet, att den likställighetsprincip, som accepterats med hänsyn till rätten att innehava dylika tjänster, skulle gälla även i avseende å lönevillkoren. Kvinnlig ämbetsman erhåller alltså i Norge samma lön som man, anställd i samma befattning. Samma princip tillämpas i stor utsträckning även å sådana allmänna tjänster, som icke äro att hänföra till ämbeten, t. ex. vissa läkarbefattningar, tjänster vid postverket och vid bibliotek. Beträffande lärartjänsterna vid folkskolan gäller lika-lönsprincipen på det sätt, att avlöningen per timme är densamma för kvinna som för man, under det att lärarinnas undervisningsskyldighet ofta är begränsad till ett färre antal undervisningstimmar i veckan än den manliga lärarens.

Det saknas emellertid icke exempel pa att olika lön för man och kvinna i samma befattning kan förekomma i den norska statstjänsten. Särskilt

Utgifterna.

kali detta inträffa på sådana arbetsområden, inom vilka kvinnorna sedan läng tid tillbaka haft rätt till anställning. Vid telegrafverket, där en lönereglering ägt rum så sent som 1920, har visserligen en förskjutning mot lika-lönsprincipens tillämpning ägt rum, men ännu kvarstå här vissa olikheter mellan mäns och kvinnors såväl avlönings- som befordringsförhållanden.

Den 12 september 1919 utfärdades i Danmark eu Lov om Statens Tjenastemcend, som är byggd på förslag, framlagda av en sedan 1917 arbetande stor Lonningskommission. Beträffande värdesättningen av kvinnans arbete i statstjänst hade Lonningskommissionen, som bestod av eu kvinnlig och tjugu manliga medlemmar, förebragt eu utredning, som ledde till att kommissionens flertal (femton medlemmar) efter att hava uttalat, att sakliga skäl svårligen kunde förebringas för olika avlöning åt män och kvinnor, samlade sig kring den principiella ståndpunkten, att det borde fastställas samma lön för kvinnor och män i samma befattning. Minoriteten inom kommissionen framställde intet eget förslag, men syntes omfatta den mening, att begynnelselönen borde vara lika för man och kvinna, under det att i avseende å ålderstilläggen en skillnad till mannens förmån borde äga rum. Regeringen anslöt sig till majoritetsförslaget, som sedermera också vann riksdagens bifall. Den nya Lov om Statens Tjenestemrend, som framgick av riksdagens beslut, anger sålunda för alla slags befattningar endast ett lönebelopp, lika gällande för man och kvinna. Överallt, där förut en olikhet i detta hänseende förekommit, har den utplånats, så att den kvinnliga lönen numera undantagslöst utgår med samma belopp som den manliga. Kvinnlig tjänsteman kan emellertid medgivas 6 veckors tjänstledighet för barnsbörd mot avstående av halv avlöning, varjämte gift kvinnlig tjänsteman kan få tjänstgöringstiden begränsad mot en häremot svarande nedsättning i löneförmånerna.

Enligt lagen den 29 december 1923 om grunderna för avlöning i statens tjänster och befattningar är principen om lika lön för man och kvinna i samma tjänst tillämpad genomgående och utan undantag. Samma är ock förhållandet' i fråga om avlöning till folkskollärare enligt lagen av den 15 april 1921 angående kostnaderna för folkskoleväsendet.

I Holland föreligger sedan långt tillbaka erfarenhet om lika lönevillkor för man och kvinna i samma befattning. Detta har nämligen varit den regel, som tillämpats åtminstone då det gällt anställningar i högre befattningar i statens tjänst. Regeln har dock till helt nyligen haft åtskilliga undantag. Betecknande är emellertid, att så länge kommunerna självständigt fastställde avlöningen för vissa lärargrupper, endast i ungefär 1 procent av dessa kommuner förekommit olika lön för manlig och kvinnlig lärare.

Den 27 mars 1917 tillsattes av regeringen en kommission med uppgift att

Danmark.

Finland.

Holland

Tyskland.

England.

54 Utgifterna.

utarbeta förslag till lönereglering för hela den i civil statstjänst anställda personalen. Denna kommission uttalade i sitt betänkande av den 13 juli 1918 såsom sin uppfattning, att »män och kvinnor, gifta och ogifta, skola för samma tjänstgöring åtnjuta samma löneförmåner». Sedan kommissionens förslag samma år antagits, råder numera i Holland full likställighet i lönehänseende mellan män och kvinnor å hela området för statstjänsten.

Principiellt har för hela tyska riket i riksförfattningen uttalats, att alla undantagsbestämmelser rörande kvinnliga befattningshavare skola upphävas.

Lagen den 30 april 1920 angående avlöningsförhållandena för befattningshavare i tyska rikets tjänst gör ingen åtskillnad mellan manlig och kvinnlig befattningshavare. Emellertid gäller, att gifta kvinnor i statens tjänst icke äga uppbära mera än hälften av det eljest utgående ortstillägget. Barntillägg utgår till gift kvinnlig tjänsteman endast i det fall, att mannen icke förmår sörja för barnens underhåll.

I november 1919 antogs ett regeringsförslag, varigenom bestämdes, att i princip kvinnligt kön ej skulle vara hinder för anställning i offentlig tjänst, civilt ämbete eller domarämbete, eller för rätten att fungera som juryman, dock med lätt för regeringen att föreskriva särskilda grunder och villkor, enligt vilka kvinnor skulle kunna vinna anställning i administrativa befattningar. Regeringen har sedermera efter förslag av en kommitté fastställt sådana grunder och villkor.

Detta förslag innebär en omorganisation av administrationen. Tjänstemännen indelas i fyra klasser av olika grad, den första för enklare, mera mekaniskt arbete — skrivbiträdesklassen — den andra för något högre arbetsuppgifter — kanslistklassen — den tredje för mera kvalificerade arbetsuppgifter och den fjärde för högre administrativa tjänster — chefsplatser. Dessutom finnas inom administrationen två lägre tjänstegrader för maskinskriverskor och stenografer samt även högre poster, de senare dock ej inordnade i klasser utan med för varje särskilt fall bestämda anställnings- och lönevillkor. Tjänsteklasserna för maskinskriverskor och stenografer äro reserverade för kvinnor. Övriga tjänster stå öppna för män och kvinnor. Förslaget framhåller, att kommittén strävat efter att, så långt det enligt dess mening för närvarande är rådligt, göra anställningsvillkoren lika för män och kvinnor samt att bereda kvinnor varje möjlighet till arbete jämsides med män, och att det således bör vara en plikt för vederbörande att se till att kvinnors kompetens för samma arbete som män inom de olika tjänsteklasserna eikännes, samt att åt kvinnor givas de vidsträcktaste möjligheter att ådagalägga administrativ duglighet.

Begynnelselönen är i alla tjänsteklasser lika för män och kvinnor. I klasserna 2—4 liksom i de särskilda tjänstegrader, som finnas för provtjänstgöring till högre klass, äi’o emellertid ålderstilläggen olika eller utgå under olika antal år, varför kvinnornas slutlön blir lägre.

Utgifterna.

55 När frågan om verkställande av utredning angående utsträckt behörighet för kvinnor att vinna tillträde till civil statstjänst förevar inför Kungl. Maj:t, framhöll föredragande departementschefen, att utredningen borde avse jämväl grunderna för de kvinnliga tjänstemännens avlönande och särskilt spörsmålet, huruvida dessa borde i avlöningsliänseende likställas med de manliga tjänstemännen eller på sätt förut varit vanligt en skillnad härutinnan till förmån för de senare fortfarande borde upprätthållas. Den uppgift, som förelädes de sakkunniga, var sålunda begränsad till en allmän principutredning och i första hand till att söka besvara frågan, huruvida jämväl i lönehänseende likställighet borde genomföras mellan manliga och kvinnliga statstjänare. Frågor, som voro av egentlig löneregleringsnatur eller i allmänhet hänförde sig till rent statsfinansiella synpunkter, ansågos icke ingå i de sakkunnigas uppdrag.

Sin principiella ståndpunkt i lönefrågan hava de sakkunniga sammanfattat i förslaget, att principen »lika lön för man och kvinna i samma befattning» bör läggas till grund för avlöningens bestämmande beträffande såväl begynnelse- eller grundlön som ålderstillägg och övriga avlöningsförmåner.

I motiveringen till sitt förslag framhålla de sakkunniga, efter att hava erinrat om föregående utredningar i ämnet, att, sedan kvinnornas lönefråga senast varit föremål för prövning i samband med löneregleringar för speciella tjänstemannakårer, en omständighet tillkommit, vilken måste tillläggas den största betydelse vid den ytterligare utredning av frågan, som blivit de sakkunniga anförtrodd. I detta hänseende hava de sakkunniga anfört följande:

»Såsom en förutsättning för denna utredning gäller nämligen, att kvinnor skola i princip erhålla samma behörighet som män till statens alla ämbeten och tjänster. Huvudvikten ligger härvid icke därpå, att efter genomförandet av denna reform antalet kvinnliga befattningshavare torde komma att växa och att därmed kvinnornas lönespörsmål erhåller en ökad räckvidd. I ett beslut av nämnda innebörd måste framför allt inläggas en ny värdesättning av kvinnornas förmåga att såsom statstjänare gagna det allmänna. Under det att kvinnorna hittills blott steg för steg upptagits på nya områden av statst jänsten för att prövas i skilda uppgifter, måste efter likställighetsprincipens godkännande denna prövning anses avslutad och ett erkännande givet, att det kvinnliga arbetet för statstjänsten i dess helhet har icke mindre värde än det manliga. I fråga om behörigheten för kvinnor att innehava statstjänst kommer därmed en omkastning att äga rum: vad som förut var undantag, blir hädanefter regel. Det förändrade läge, i vilket frågan om kvinnornas ställning i statstjänsten därmed inträder, kan näppeligen undgå att inverka på bedömandet av de kvinnliga statstjänarnas avlöningsfråga. Så länge kvinnornas upptagande i statstjänsten skedde successivt, kunde häri ligga ett visst berättigande för att åtminstone iillsvidare hålla deras avlöning på ett något lägre plan än för män i motsvarande ställning. Kvinnornas anställande både då ännu i viss män karaktären av experiment, och man kunde därför hava skäl för att vilja avvakta resultatet, innan man defi-

Behörighets

sakkunniga.

5(>

Utgifterna.

nitivi bestämde sig för att med avseende å löneförmåner jämställa dem med de manliga befattningshavarna. Annorlunda blir förhållandet, närman finner kvinnorna kunna i allmänhet bekläda samma befattningar som män; en lönereduktion till kvinnornas nackdel kan då ej längre förklaras genom en hänvisning till att de i förhållande till männen i statstjänsten intaga en undantagsställning, vilken kunnat motivera upprätthållandet av särskilda avlöningsgrunder. Om det ena könets företräde till det störa flertalet tjänster upphör, är det i och för sig naturligt och följdriktigt, att likställighet bör gälla även i fråga om de rättigheter och skyldigheter, som åtfölja tjänsten. Varje endast på olikheten i kön grundad avvikelse från denna likställighet blir en anomali, mer eller mindre starkt framträdande. Anomalien kan måhända förklaras och försvaras, den kali vara nyttig eller nödvändig. Men för densamma skola då kunna visas särskilda skäl. Hur man än förut betraktat det kvinnliga lönespörsmålet och vilken ståndpunkt man än intagit till detsamma, lärer det ej kunna frånkomma^, att läget nu väsentligen förändrats. Skall eu olikhet i avlöningsvillkor upprätthållas mellan i övrigt likställda befattningshavare, måste ställas skärpta anspråk på den bevisning, som skall ådagalägga nödvändigheten av eu sådan olikhet. Den här föreliggande uppgiften blir då närmast att till granskning upptaga de skäl, som åberopats till stöd för de nuvarande avlöningsgrunderna, för att efterse, huruvida dessa skäl kunna anses hålla måttet även under den nya förutsättning, från vilken frågan enligt kommitterades uppfattning numera bör betraktas.»

De sakkunniga hava härefter erinrat om den historiska utvecklingen av kvinnornas lönefråga. Lika lön för män och kvinnor i samma befattning hade ganska länge varit regel inom de tjänsteområden, till vilka kvinnor först erhållit tillträde. Detta förhållande hade dock ingalunda varit uttryck för en till sin riktighet klart erkänd avlöningsprincip. Att kvinnlig arbetskraft över huvud kommit att tagas i bruk för allmän tjänst hade sin närmaste orsak däri, att de löner, som varit förenade med dessa befattningar, ofta visat sig vara för låga för att till dem kunna i erforderlig utsträckning draga den manliga arbetskraften. Först sedan de befattningar, i vilka både män och kvinnor anställdes, blivit allt flera och otillräckligheten av lönerna från de manliga befattningshavarnas sida framkallat krav på en förbättrad ställning, hade en åtskillnad i lönehänseende blivit genomförd. Denna åtskillnad hade småningom utvecklats alltmera systematiskt, och kvinnornas löneproblem hade sålunda kommit att i högre grad än tidigare betraktas från principiella synpunkter. Även statsflnansiella hänsyn hade emellertid ofta haft ett väsentligt inflytande vid avgörandena om de kvinnliga statstjänarnas löneförhållanden. Denna synpunkt hade jämte vissa hänsyn av annan art helt visst inverkat vid inrättandet av speciellt kvinnliga befattningar; genom uteslutande av den manliga konkurrensen hade det mera invecklade spörsmålet om ett rättvist avvägande av förhållandet mellan manliga och kvinnliga löner i dessa fall kunnat förvandlas till en jämförelsevis enkel och fristående 1 öneregler ingsf råga.

Utgifterna.

ö7

Efter att hava utvecklat den betydelse, behovs- eller familjeförsörjningsprincipen givits vid reglering av manliga och kvinnliga, befattningshavares löneförhållanden, och efter att hava angivit den ståndpunkt, de sakkunniga själva intoge till denna princip, hava de sakkunniga uppehållit sig vid de argument, som i övrigt anförts för en löneskillnad mellan manliga och kvinnliga befattningshavare. Dit hörde påståendet, att kvinnornas arbetsprestation i en viss tjänsteställning, oaktat befattningshavarnas lika kompetens i formellt hänseende, ofta vore underlägsen männens. Detta påstående hänförde sig — framhålla de sakkunniga — icke till de teoretiska kvalifikationerna, vilka måste förutsättas vara desamma, utan till ett antagande om en ringare grad av fysisk kraft och uthållighet hos kvinnorna. Till stöd för nämnda antagande hade vanligen erinrats om det förhållandet, att kvinnor i allmänhet pensionerades tidigare än män. Till bemötande av berörda påstående hava de sakkunniga anfört:

»Vad först angår hänvisningen till kvinnornas tidigare pensioneringsynes densamma i detta sammanhang vara förfelad. Att det ansetts nödvändigt låta kvinnor avgå från tjänsten vid en lägre levnadsålder än den, som gäller för män, beror på ett antagande, att deras fulla verksamhetsförmåga börjar avtaga vid eu något tidigare period av livet än männens. Men att. därifrån sluta till att kvinnorna intill den för dem fastställda pensionsåldern icke skulle vara i lika hög grad tjänstbara såsom männen äro det till tiden för deras obligatoriska avgång, lärer icke vara riktigt. I övrigt synes frågan om kvinnornas förmåga att i samma utsträckning som männen fullgöra sina tjänsteplikter böra anses avgjord i och med att bestämmelser givits om kvinnors behörighet att inneha va vissa tjänster. Förutsättningen för att kvinnor skola erhålla tillträde till samma befattningar som män måste vara den, att i allt, som rör tjänsten, på kvinnorna ställas samma krav som på männen. Det kan då ej synas annat än egendomligt att låta ett antagande om en allmän underlägsenhet hos kvinnorna vinna stöd genom att av nämnda orsak nedsätta deras avlöning. En främmande och i sina konsekvenser betänklig princip skulle därmed införas i förhållandet mellan staten och dess tjänare. Den större eller mindre skickligheten eller arbetsamheten utgör över huvud icke någon grund för en skillnad i avlöningshänseende mellan olika innehavare av samma befattning. För kvinnor som för män måste gälla, att de icke böra befordras till andra tjänster än sådana, som de kunna antagas sköta på ett tillfredsställande sätt. Skulle i fråga om en eller annan befattning en allmännare erfarenhet komma att ådagalägga, att de kvinnliga innehavarna av en sådan befattning i något visst avseende stå tillbaka för de manliga, lärer den naturliga följden härav bliva eu strängare prövning av kvinnors förutsättningar för befattningen i fråga.»

De sakkunniga hava vidare berört spörsmålet, huruvida kvinnorna på grund av hälsoskäl skulle vara i behov av större ledighet från tjänsten än männen och därför med hänsyn till ett ökat behov av vikarier och andra olägenheter för tjänsten icke skulle kunna äga anspråk på samma lön som de manliga befattningshavarna.

58 Utgifterna.

Efter att hava erinrat om att vissa föreliggande sjukstatistiska uppgifter utvisade en något större sjuklighet bland kvinnor än bland män, hava de sakkunniga framhållit, att, även om detta sannolikt måste betraktas som en tämligen konstant företeelse, det enligt deras uppfattning icke kunde ifrågasättas att med anledning därav låta samtliga kvinnliga befattningshavare vidkännas en nedsättning av den lön, som eljest borde bestämmas för dem. De faktorer, med vilka man här hade att räkna, vore ännu i höggrad ovissa. Först vid en senare tidpunkt, då en rikare praktisk erfarenhet stode till buds, skulle det enligt de sakkunnigas mening bliva möjligt att bedöma, huruvida något större avseende borde fästas vid denna för kvinnorna och deras ställning i statstjänsten ogynnsamma omständighet. För det dåvarande syntes — såsom också lärarlönenämnden uttalat — varje säker hållpunkt saknas för att låta det ifrågavarande förhållandet inverka vid fastställandet av kvinnornas löner. Under alla omständigheter syntes det med fog kunna sättas i fråga, huruvida den rätta utvägen skulle vara att på grund av det högre sjuktal, som till äventyrs kunde påvisas för ett större eller mindre antal kvinnor, vidtaga en allmän lönenedsättning för de kvinnliga befattningshavarna. Riktigare vore då att låta den högre sjuklighetens följder individuellt bäras av dem, som därtill vore närmast.

I fråga om den de manliga befattningshavarna åliggande värnpliktstjänstgöringens inverkan på lönefrågan hava de sakkunniga anfört:

»I fråga om den inverkan, värnplikten skäligen bör utöva på förhållandet mellan manliga och kvinnliga statstjänares löner, intaga kommitterade samma ståndpunkt som till frågan om försörjningsplikten såsom avlöningsgrund. Kommitterade anse sig alltså kunna lämna öppet, huruvida värnplikten över huvud bör uppfattas såsom en faktor av beskaffenhet att inverka på avlöningen, men hysa den mening, att så länge i detta hänseende en åtskillnad icke göres mellan de män, som äro underkastade värnplikt, och dem, som befriats från denna skyldighet, det icke kan anses riktigt att låta värnplikten verka till nackdel för kvinnorna vid avlöningens bestämmande.»

De sakkunniga hava härefter övergått till spörsmålet, huruvida de för kvinnornas ställning i pensionshänseende säregna förhållandena med lägre pensionsålder men längre medellivslängd än männens borde inverka på de kvinnliga tjänstemännens allmänna löneställning.

Då de omständigheter, vilka här vore i fråga, stode i omedelbart sammanhang med pensionsförhållandena, borde, enligt de sakkunnigas mening, närmast tillses, huruvida vid pensionsregleringen sådana anordningar kunde träffas, att anledning ej förelåge att bryta med likalönsprincipen. Den undersökning, de sakkunniga för sådant ändamål företagit, hade givit vid handen, att detta läte sig utföra på ett sätt, som syntes innefatta en tillfredsställande lösning både i syfte att låta de kvinnliga befattningshavarna bära merkostnaden av sin pensionering och ur synpunkten att upprätthålla en tillbörlig jämvikt mellan mäns och kvinnors behållna löner.

Utgifterna.

59 Till stöd för likalönsprincipens genomförande för de högre befattningarnas — fullmaktstjänsternas — del hava de sakkunniga ytterligare framhållit, att de skäl, som i allmänhet kunde åberopas till förmån för denna princip, ägde sin största styrka i fråga om nämnda tjänster. De sakkunniga hava i detta sammanhang vidare yttrat:

»Förtjänst och skicklighet äro därvid de enda befordringsgrunder, »om erkännas, och något tvivel får icke förefinnas om lika kompetens hos man och kvinna såsom innehavare av samma befattning. Men svårligen lärer det kunna bestridas, att den kvinnliga befattningshavarens ställning försvagas, om hennes avlöning sättes lägre blott av den anledning, att hon är kvinna. I och utom tjänsten kan därmed lätt nog befästas den uppfattning, att de kvinnliga tjänstemännen, vilka sålunda i ett avseende bilda en från de manliga skild klass, även i annat stå på ett lägre plan och att staten genom deras anställande låtit sig nöja med arbetskrafter, vilka icke fylla de strängaste anspråkens matt. Att undvika eu dylik deklassering av de kvinnliga tjänstemännen måste ur statstjänstens egen synpunkt framstå såsom i hög grad angeläget. För det allmänna föreställningssättet torde det också komma att te sig oegentligt och främmande, om för statens högre tjänster skulle fastställas skilda löner för män och kvinnor.»

Beträffande de lägre befattningarna hava de sakkunniga anfört, att åtskillnaden i lönehänseende mellan man och kvinna numera blivit regel, varför hos många icke torde finnas någon tvekan om denna skillnads berättigande. I anslutning härtill hava de sakkunniga yttrat:

»Eu förändring härutinnan lärer emellertid med säkerhet inträda, om eu dylik olikhet befinnes icke kunna upprätthållas i fråga om de högre befattningarna. Har principen lika lön i samma befattning en gång vunnit tilllämpning inom ett stort område av statstjänsten, bör den uppenbarligen sträckas även till de övriga. Varje gräns, som i detta hänseende uppdrages, måste komma att framstå såsom mer eller mindre godtycklig och blir efter hand utplånad. Då efter genomförande av den nu ifrågavarande reformen fri konkurrens mellan män och kvinnor i större utsträckning än hittills kommer att råda i fråga om de lägre statstjänsterna, är det också ur flera synpunkter mindre lyckligt, att kvinnornas arbetskraft erbjudes för ett lägre pris än männens. Visserligen är olägenheten härav mindre framträdande, då staten är arbetsgivaren, men det torde dock icke kunna betvivlas, att även vad statstjänsten angår vissa slitningar måste bliva eu följd av denna olikhet».

De sakkunniga hava slutligen erinrat om att införandet av likställighet mellan man och kvinna i fråga om tillträde till statens ämbeten och tjänster utgjort ett led i en internationell utveckling, som i längden icke torde lämna något land oberört. Där likställighetsprincipen trängt igenom, hade den i regel kommit att gälla även i lönehänseende. Särskilt i våra grannländer hade likalönsprincipen blivit i stort sett konsekvent genomförd. Då denna princip på så många håll och i synnerhet i länder, vilka i alla avseenden stode vårt land nära, ansetts böra vinna tillämpning, hade de sakkunniga icke kunnat undgå att även i detta förhållande finna ett starkt stöd för sin uppfattning, att den borde komma till genomförande även hos oss.

Yttranden över de sakkunnigas förslag.

tiO Utgifterna.

Rörande de ändringar i avlöningsstater och avlöningsbestämmelser, som borde vidtagas vid likalönsprincipens genomförande, hava de sakkunniga anfört, att beträffande varje befattning, som kunde innehavas av man eller kvinna, skillnaden mellan manliga och kvinnliga tjänstemän borde upphöra och för befattningen angivas blott ett lönebelopp. Likaledes borde den i avlöningsreglementena för kommunikationsverken och allmänna civilförvaltningen gjorda uppdelningen mellan manliga och kvinnliga tjänster såväl vad anginge lönegrader och löneklasser som i fråga om tjänstledighetsavdrag ersättas med gemensamma tablåer, i vilka de för kvinnor reserverade befattningarna upptoges under sådan beteckning, som utmärkte denna deras egenskap.

Av de myndigheter, som yttrat sig över de sakkunnigas förslag, har endast ett fåtal berört frågan om de kvinnliga befattningshavarnas avlöning, beroende på att i den remiss, genom vilken utlåtanden infordrats, ämbetsverken anbefalldes att avgiva yttrande, såvitt anginge behörighet för kvinna att innehava statstjänst inom vederbörande myndighets tjänsteområde.

Till förmån för likalönsprincipen eller med förklaring, att anledningtill erinran emot de sakkunnigas förslag i förevarande avseende ej förelegat, hava yttrat sig överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Jämtlands län, \ äg- och vattenbyggnadsstyrelsen, större akademiska konsistoriet i Uppsala, musikaliska akademien, lärarkollegiet vid gymnastiska centralinstitutet samt lantmäteristyrelsen.

Några ämbetsverk hava mera utförligt behandlat själva lönespörsmålet.

Sålunda har medicinalstyrelsen anfört, att styrelsen ansett sig böra biträda de sakkunnigas förslag om lika avlöning för män och kvinnor i samma befattning. Därvid hade dock ämbetsverket ansett sig böra göra en reservation i fråga om den del av avlöningen, som avsåge att åtminstone delvis direkt utgöra bidrag till familjeförsörjare, nämligen ålderstillaggen. Såsom framginge av i ärendet åberopade yttrande av löneleglerrngskommittén, vore de ålderstillägg, som åtnjötes av manliga befattningshavare, avsedda att vara dels uppmuntran och ersättning för det högre värde, som vunnen erfarenhet borde förläna befattningshavarens arbete, dels ock medel att sätta eu gift tjänsteman i stånd att möta de större utgifter, som medföljde familjens tillväxt. I enlighet med ålderstilläggens ifiågavarande natur att till en del utgöra direkt famil jeunderstöd syntes det vara principvidrigt, om denna del av ålderstilläggen skulle utgå till kvinnliga statstjänare, vilka i regel aldrig såsom sådana bleve familjeförsörjare.

På grund av vad sålunda anförts, ansåge styrelsen, att den del av åldersfiRaggen, som vore att anse såsom familjeunderstöd, icke borde utgå till kvinnliga befattningshavare. Huru en uppdelning av ålderstilläggen efter dessas natur av dels ersättning för ökat arbetsvärde och dels familjeunderstöd lämpligen borde ske, ansåge sig styrelsen knappast äga sakkunskap att föreslå. Men det syntes styrelsen, att en sådan uppdelning borde enklast kunna ske på det sätt, att det första ålderstillägget å varje befatt-

Utgifterna.

(il

ning ansåges utgöra ersättning för det högre arbetsvärdet och således borde utgå till samtliga befattningshavare, såväl manliga som kvinnliga, medan de följande ålderstilläggen ä befattningen ansåges såsom familjeunderstöd och såsom sådana borde utgå endast till manliga befattningshavare.

Telegrafstyrelsen bär yttrat, att styrelsen sett sig nödgad redan från början framhålla, att ett godtagande av de sakkunnigas princip om lika lön för man och kvinna i samma befattning givetvis icke finge medföra, att lönerna för den mängd befattningar vid telegrafverket, vilka företrädesvis avsetts för kvinnor, i ett slag skulle höjas så, att de bleve likvärdiga lönerna för manliga befattningar. Skulle detta bliva fallet, komma det att medföra eu revolutionerande inverkan på telegrafverkets taxor, vilkas storlek i främsta rummet vore beroende av personalens löner. Del vore nämligen att märka, att kvinnlig arbetskraft kommit till eu myckel stor användning vid telegrafverket, säkerligen större än vid något annal statens verk, ett förhållande, som huvudsakligen vore att tillskriva den omständigheten, att kvinnlig arbetskraft kunnat erhållas för billigare pris än den manliga. Till belysande härav ville ämbetsverket anföra, att av hela den vid telegrafverket sysselsatta personalen, uppgående vid 1920 års slut till omkring 17,000 personer, icke mindre än 12,000 utgjordes av kvinnor. Även om den anförda principen icke gåves den utsträckta tillämp ning, som nyss antytts, skulle densammas tillämpande vid telegrafverket ändock utöva en synnerligen ofördelaktig inverkan på verkets ekonomi, vilken såsom nämnt i hög grad vore baserad på prisbilligheten av den kvinnliga arbetskraften. Mot principen om lika lön för man och kvinna i samma befattning syntes dock, så länge behovsprincipen icke på andra områden gjorts normgivande, någon gensaga näppeligen kunna göras utom i det hänseendet, att enligt den vid telegrafverket förda statistiken kvinnornas större sjuklighet föranledde betydligt drygare kost nådår för verket än männens. Med tillämpandet av nämnda grund för lönernas tillmätande borde emellertid otvivelaktigt följa, att det måste krävas fullt ut lika arbete av kvinna som av man och att den företrädes ställning i avseende å semestertidens längd, som kvinnorna åtminstone vid kommunikationsverken intoge, borde bortfalla. Styrelsen befarade emellertid, att likställigheten i löneanspråk från kvinnornas sida koinme afl medföra, att kvinnorna på många områden komme att undanträngas av männen.

Järnvägsstyrelsen har ansett sig böra betona, att med eu strikt tillämpning av kommitterades princip 'dika lön — oberoende av kön för innehavare av samma befattning» statens järnvägar åtminstone med gällande terminologi för befattningarna skulle komma i ett ogynnsammare läge än den enskilda företagsamheten pa enahanda och liknande områden, häi närmast de enskilda järnvägarna, som obundet kunde tillgodogöra sig den pa arbetsmarknaden faktiskt befintliga skillnaden i kostnaden för. manlig och kvinnlig arbetskraft. Denna synpunkt vore ingalunda utan sin stora betydelse, då det allmänt krävdes att staten i sin affärsdrivande verksamhet skulle kunna uppnå samma resultat, som kunde ske i den privata före tagsamheten. Då kommitterade vidare av de nuvarande benämningarna a tjänsterna inom verket syntes hava dragit den slutsats,, att manlig ocn kvinnlig kontorsskrivare fullgjorde enahanda funktioner inom verket och att enahanda vore fallet med manliga och kvinnliga kontorsbiträden, funne stvretsen anledning framhålla, att så inom rle flesta tjänstegrenar inom

62 Utgifterna.

verket ingalunda vore fallet. Tvärtom utförde såväl i linjetjänsten som inom många av styrelsens byråer de manliga befattningshavarna efter utbildning inom skilda grenar av järnvägsverksamheten de vida mer krävande och mera omfattande göromålen inom respektive tjänsteområde, medan endast inom vissa av kontoren inom styrelsen likartat arbete i viss utsträckning förelåge för manliga och kvinnliga befattningshavare.

Vattenfallsstyrelsen har ansett det kunna ifrågasättas, om icke den av de sakkunniga föreslagna löneprincipen komme att försvåra kvinnors tillträde till en hel mängd sådana befattningar, som redan förut i stor utsträckning beklätts med kvinnor, just emedan avlöningen för kvinnorna kunnat sättas lägre än för männen. Därjämte borde det övervägas, i vad mån ogynnsamma inverkningar på familjebildningen kunde antagas uppkomma genom införandet av den allmänna regeln, att eu kvinnlig befattningshavare skulle erhålla samma lön, som vore beräknad att förslå till underhåll av en hel familj i motsvarande sociala ställning.

Riksräkenskapsverket har yttrat, att den arbetsprestation, som kunde avvinnas eu befattningshavare, torde i allmänhet kunna sägas vara en produkt av dennes intellektuella och fysiska resurser. Det måste medgivas, att kvinnans fysik vore underkastad sådana växlingar, att hon i avseende a arbetsprodukten vore mannen visserligen icke nödvändigtvis kvalitativt, men obestridligen kvantitativt underlägsen. Visserligen funnes tjänster, som nu vore reserverade för män, där arbetsbördan ej vore tyngre än att den skulle kunna under alla — även växlande — förhållanden uppbäras av en kvinna. Då syntes några hinder ej heller böra resas mot att låta kvinnor erhålla tillträde till sådan tjänst. Vid genomförandet av de särskilda verkens, styrelsernas och institutionernas organisation hade man emellertid för tjänster, till vilka kvinnor enligt de sakkunnigas föreliggande förslag skulle äga tillträde, avmätt arbetsbördan med hänsyn till mannens fysiska krafter. Härtill komme, att i stor utsträckning utvecklingen gått i den riktningen, att arbetsbördan på de olika tjänsterna, sedan någon tid föi-gått från deras tillkomst, ökats i väsentlig mån. Hade man vid en tjänsts inrättande räknat med att kunna taga en manlig individs hela arbetsförmåga i anspråk, vore det givet, att det icke ginge för sig att utan vidare besätta denna tjänst med kvinnlig innehavare, även om de speciella arbetsuppgifterna vad kvaliteten beträffade skulle kunna anförtros åt kvinnlig arbetskraft. Det vore nämligen icke samma sak att utföra den eller den speciella arbetsuppgiften och att bestrida den eller den tjänsten med skyldighet att utföra samtliga med samma tjänst förenade åligganden. Därest i de fall, då en tjänst vore byggd på att en manlig individs hela arbetskraft skulle tagas i anspråk för densamma, tjänsten komme att beklädas av en kvinna, skulle det. med hänsyn till kvinnans fysiska underlägsenhet, i ett avsevärt antal fall otvivelaktigt inträffa, antingen att göromålen icke medhunnes eller att den kvinnliga befattningshavaren överansträngdes eller också att göromålens utförande bleve underhaltigt. Under sådana förhållanden kunde frågan om kvinnans tillträde till statstjänst icke lösas utan en efter organisatoriska förhållanden skeende grundlig utredning av löneförhållandena för den kvinnliga personalen. Ty det kunde ju ingalunda vara lämpligt att betala arbetet högre, om det utfördes av kvinnor än av män, vilket skulle bliva fallet, för den händelse de sakkunnigas förslag genomfördes. Härav följde också.

Utgifterna.

att den av de sakkunniga uttalade grundsatsen »lika lön i samma befattning» vore till sin innebörd falsk, därest man därmed ville uttala detsamma som med formeln »lika arbete lika lön» samt lör så vitt kvinna skulle erhålla tillträde till tjänst, som vore avsedd att taga en manlig individs hela arbetskraft i anspråk. Lönen för kvinnlig befattningshavare borde emellertid lika väl som för manlig befattningshavare avmätas efter förmågan att prestera arbete. Men om detta vore riktigt och befattningarna bibehölles vid samma arbetsrayon som i nuvarande orga nisation, så följde därav oundvikligt, att en lägre löneskala måste fast ställas för kvinnlig personal. Även om man tillämpade behovsprincipen, syntes resultatet bliva detsamma.

Förutom de av myndigheterna avgivna utlåtandena hava till justitiedepartementet i ärendet inkommit framställningar från styrelsen för akademiskt bildade kvinnors förening, styrelsen för Fredrika Bremer-förbundet, de kvinnliga kårsammanslutningarnas centralråd, styrelsen för föreningen kvinnor i statens tjänst samt kommitterade för den kvinnliga telegrafpersonalen. I dessa yttranden, vilka till övervägande del avhandla frågorna om kvinnliga befattningshavares avlönings- och pensionsförhållanden samt om vissa statstjänsters reserverande för kvinnor, hava vederbörande uttalat sin fulla anslutning till principen om lika lön för man och kvinna i samma befattning.

Såsom jag förut framhållit, hava behörighetssakkunniga erinrat om tvenne argument, vilka i den tidigare diskussionen i lönefrågan stundom anförts till stöd för en differentiering i lönehänseende mellan manliga och kvinnliga befattningshavare, nämligen dels att, oavsett befattningshavarnas lika kompetens i formellt hänseende, kvinnornas arbetsprestation i en viss tjänsteställning skulle vara underlägsen männens, dels ock att kvinnorna på grund av hälsoskäl skulle vara i behov av större ledighet från tjänsten än männen. Intetdera av dessa förhållanden har dock av de sakkunniga ansetts böra läggas till grund för en löneskillnad. 1921 års lönekommitté har emellertid funnit båda dessa synpunkter böra underkastas en grundligare utredning än som förut vidtagits.

Lönekom-

mitten.

Beträffande frågan om det kvantitativa förhållandet mellan mäns och kvinnors arbetsprestationer har kommittén inledningsvis erinrat, att utredningen av detta spörsmål helt naturligt visat sig erbjuda mycket betydande svårigheter. De arbetsprestationer, som förekomme i statstjänsten, vore nämligen i allmänhet av natur att ej medgiva någon mätning i kvantitativt hänseende. Och även där arbetet vore av rent mekanisk art, förefunnes endast undantagsvis en enhetlig beräkningsgrund för en jämförelse.

Till belysande av ifrågavarande spörsmål har kommittén införskaffat vissa statistiska och andra uppgifter, hämtade icke blott från det statliga verksamhetsområdet utan även från det kommunala arbetsfältet och det enskilda förvärvslivet.

Lönekommitténs utredningar lönefrågan.

Mäns och kvinnors arbetspreslcitionzr

64 Utgifterna.

Sålunda har kommittén framlagt vissa siffror rörande arbetskvantiteten för manliga och kvinnliga befattningshavare å statens järnvägars kontrollkontor, godssamtrafikavdelningen. En del utredningar i förevarande syfte, som verkställts vid postverket och vid riksförsäkringsanstalten, hava icke lämnat några resultat av den art, att kommittén ansett desamma böra upptagas i betänkandet. Beträffande det kommunala verksamhetsfältet har kommittén anfört vissa siffror rörande arbetsresultatet för manliga och kvinnliga tandläkare å tandklinikerna vid Stockholms stads folkskolor.

I fråga om hithörande förhållanden inom det enskilda förvärvslivet hava uppgifter insamlats från vitt skilda verksamhetsområden. Kommittén har sålunda utsänt förfrågan till ett antal apoteksföreståndare, huruvida de å respektive apotek anställda kvinnliga biträden, som avlagt farmacie kandidat-examen, visat sig i avseende å arbetsförmåga och arbetsresultat på olika arbetsområden vara likvärdiga med de manliga med motsvarande utbildning. Vidare har kommittén från ett större varuhus i Stockholm införskaffat uppgifter om den provision, som under åren 1920 och 1921 intjänats av manliga och kvinnliga expediter å sådana försäljningsavdelningar, där dessa arbetat under i stort sett liknande förhållanden. Vidkommande mäns och kvinnors arbete inom industrien hava från tryckeribranschen hämtats vissa siffror, utvisande manliga och kvinnliga beräkningssättares ackordsförtjänst i Stockholm juni månad 1920. Liknande uppgifter, avseende vissa delar av åren 1921 och 1922, hava ock framlagts beträffande ett antal manliga och kvinnliga tobaksarbetare vid aktiebolaget Svenska tobaksmonopolets fabriker i Malmö, Stockholm och Gävle. Ytterligare har kommittén meddelat resultatet av en undersökning rörande vissa yrkesutövares inkomster av rörelse, som verkställts i samband med den inom statistiska centralbyrån företagna bearbetningen av 1920 års folkräkning. Nu ifrågavarande undersökning, som i lokalt hänseende begränsats till Stockholms stad, har omfattat följande yrkesgrupper, nämligen minuthandlare med tobak och cigarrer, minuthandlare med beklädnadsartiklar samt fotografer. Uppgifterna om inkomst av rörelsen hava hämtats från vederbörandes deklaration för år 1920 och avse således inkomsten under nämnda kalenderår eller under det räkenskapsår, som tilländagått närmast före den 1 mars 1921. De av kommittén upprättade statistiska sammanställningarna utvisa, bland annat, medelinkomsten för manliga och kvinnliga yrkesidkare, fördelade efter yrkesgrupper, åldersgrupper och civilstånd.

Slutligen har kommittén utarbetat en speciell examensstatistik, avsedd att belysa studietidens längd för män och kvinnor vid avläggande av vissa akademiska examina. Examensstatistiken i fråga vilar på uppgifter angående från och med höstterminen 1907 till och med vårterminen 1922 inskrivna studerande vid universiteten i Uppsala och Lund, karolinska mediko-kirurgiska institutet samt Stockholms och Göteborgs högskolor.

För ett närmare studium av det utav kommittén framlagda, av mig nu

Utgifterna.

»>5

omförmälda utredningsmaterialet torde jag fä hänvisa till den å sid. 28 IT. i kommitténs betänkande lämnade redogörelsen.

Kommittén bär härefter angivit sin uppfattning rörande resultatet av de utav kommittén verkställda utredningarna. Inledningsvis liar kom mittén härvid erinrat, hurusom principen »lika lön för män och kvinnor i samma befattning» tidigare varit gällande a ett flertal statliga verksam hetsområden — exempelvis postverket och statens järnvägar — där numera en differentiering mellan manliga och kvinnliga tjänstemäns löner kommit till stånd; och har kommittén tillika angivit de skäl, som i uttalanden vid skilda tillfällen gjorts gällande i .samband med genomförande av eu sådan löneskillnad.

Även om ■— såsom kommittén framhållit — de omdömen, vilka sålunda tidigare fällts om de kvinnliga befattningshavarnas arbetsprestationer i jämförelse med de manligas, ej grundats på någon egentlig utredning, syntes dock enligt kommitténs mening den allmänna erfarenhet, som kommit till uttryck i dessa uttalanden, ej böra frånkännas all betydelse. I varje fall syntes det förhållandet, att man såväl i postverket som vid statens järnvägar på anförda grunder övergått från den tidigare tillämpade likalönsprincipen till ett system med differentiering mellan mäns och kvinnors löner, böra utgöra ett skäl att ägna frågan om förhållandet i kvantitativt hänseende mellan mäns och kvinnors arbetsprestationer eu särskild uppmärksamhet.

Sitt omdöme om de nu verkställda undersökningarna i förevarande spörsmål har kommittén sammanfattat på följande sätt:

»Då kommittén nu går att bedöma det material till förevarande spörsmåls belysning, som i det föregående framlagts, må till en början erinras om att på ett område som detta det knappast torde vara möjligt att erhålla ett fullständigt klargörande och exakt utredningsmaterial. Såsom redan nämnts, torde det nämligen vara på ytterligt få verksamhetsområden, som män och kvinnor utföra alldeles samma arbete under fullt likartade förutsättningar. Utvecklingen har såväl i det enskilda näringslivet som i fråga om statstjänsten gått i riktning mot eu differentiering mellan manligt och kvinnligt arbete. Och även i de relativt få undantagsfall, där män och kvinnor arbeta i fullt jämförliga sysselsättningar, häva för materialets utnyttjande ur här ifrågakommande synpunkt svårigheter i andra hänseenden yppats. Vad beträffar statistiken rörande skoltandläkarnas arbetsprestationer — — —, enligt vilken antalet reducerade behandlingar per tjänstgöringsdag och befattningshavare utgjort för män 6.32 och för kvinnor 6.41, må nämnas, att ifrågavarande arbete givetvis icke är av beskaffenhet att lämpa sig för en kvantitetsmätning. Här inverkar nämligen det utförda arbetets kvalitet i hög grad på den åstadkomna arbetskvantiteten. Ett i det senare hänseendet gynnsamt resultat vinnes ofta på bekostnad av kvaliteten. Och dock kan en ur denna synpunkt god arbetsprestation i sin helhet betraktad vara värdefullare än ett kvantitativt gynnsamt arbetsresultat, som i kvalitativt avseende är underhaltigt. Vidare äro de erhållna genomsnittssiffrorna på antalet reducerade behandlingar per dag i hög grad beroende på de relationstal, som använts vid

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 sand. (Ii 5

Utgifterna.

6(j

reduktionen, och i detta hänseende kan givetvis en viss tvekan råda, huruvida beräkningen av antalet reducerade behandlingar fullt motsvarar de verkliga förhållandena. Slutligen är det material, som legat till grund för beräkningen, givetvis alldeles för ringa för att medgiva några säkra slutsatser i den ena eller andra riktningen.

Erinringar av sistnämnda slag kunna även riktas emot den utredning om resultatet av fördelningsarbetet vid statens järnvägars kontrollkontor

_____enligt vilken medeltalet per timme uträknade fördelningar utgjort

för männen 15.o och för kvinnorna 15.i. Även här är antalet observerade individer särskilt på kvinnosidan förhållandevis obetydligt. Därtill kommer, att förutsättningarna för arbetets utförande ej varit å ömse håll lika. De kvinnliga tjänstemännen hava i jämförelse med männen till godo — förutom en högre teoretisk utbildning — en mångårig tjänstgöring på avdelningen, ett förhållande, som i fråga om detta till väsentlig del rent mekaniska arbete givetvis är av stor betydelse. Flertalet av de manliga tjänstemännen har däremot tagits från linjetjänstgöringen och har endast jämförelsevis kort tid sysselsatts med ifrågavarande arbete. Å andra sidan hava ett par av de manliga tjänstemännen varit i tillfälle att begagna vissa mekaniska hjälpmedel, vilket givetvis varit ägnat att höja deras prestationsmöjligheter. De siffror, som vid denna utredning vunnits, kunna således enligt kommitténs mening ej tillerkännas någon större betydelse för bedömande av förevarande spörsmål.

' Även det material, som erhållits från A. B. Svenska tobaksmonopolet,

lider av brister i samma hänseende. Enligt denna statistik---har

kvinnornas ackordsarbetsförtjänst vid halvhandsarbete utgjort 94.42.% av männens. Här liksom i föregående fall hava de jämförda grupperna ej varit likställda i avseende på förutsättningarna för arbetets utförande. Jämförelsen har nämligen stått mellan de skickligaste av de kvinnliga arbetarna och eu grupp mindre skickliga manliga arbetare.

Större betydelse äger onekligen den för manliga och kvinnliga beräkningssättare återgivna lönestatistiken----. I avseende å förutsättnin-

garna för arbetets utförande torde de jämförda grupperna här vara fullt likställda. Arbetet är också av natur att väl lämpa sig för eu mätning i kvantitativt hänseende. Vad som möjligen kan göra de anförda siffrorna något osäkra såsom mätare på arbetseffektiviteten å ömse håll, är det förhållande, att de manliga arbetarna måhända i större omfattning än kvinnorna sysslat med arbete efter högre ackordssatser samt att gifta män åtnjutit ett särskilt familjetillägg av 2 kr. i veckan. Bortsett från dessa omständigheter utvisa- siffrorna, att kvinnornas arbetsförtjänst utgjort i genomsnitt 82.w % av männens.

Av intresse äro också de uppgifter angående expediters provision, som inhämtats från ett varuhus i Stockholm. Materialet är visserligen förhållandevis begränsat, men arbetet är av den beskaffenhet, att de jämförda grupperna i avseende å förutsättningarna för arbetets utförande varit i det hela likställda, och provisionen, som utgått efter eu för båda könen lika procentsats, är onekligen i viss män en mätare på den individuella arbetsintensiteten. Jämförelsen utvisar som synes, att kvinnornas provision i genomsnitt utgjort 87.(13 % av männens. Emellertid framgar av tabellen å sid. 25, att förlmllandena varit synnerligen växlande de olika avdelningarna emellan.

Den utredning, som verkställts angående mäns och kvinnors inkomster av vissa slag av rörelse, utvisar, såsom av tabellen å sid. 27 framgår, att

Utgifterna.

(i 7

kvinnornus arbetsinkomstér i genomsnitt för hela antalet undersökta fall utgjort 39.76 % av männens. Största differensen faller på minuthandlarna med beklädnadsartiklar, där kvinnornas inkomst uppgått till allenast 36.4ii % av männens. Motsvarande siffror för minuthandlare med tobaksvaror och fotografer äro resp. 68.80 och 49.39 %.

I eu särskild tabell å sid. 28 har en beräkning av inkomstfördelningen skett, varvid endast de fall mcdtagits, där vederbörandes inkomst ej överstigit 20,000 kronor. Kvinnornas inkomst i "a> av männens har därvid befunnits vara: för minuthandlare med tobaksvaror 72.16, för minuthandlare med beklädnadsartiklar 65.79 och för fotografer 75.ih %.

Enligt den av kommittén verkställda examensstatistiska undersökningen skulle några större avvikelser i medelstudietiden för män och kvinnor icke föreligga. Enligt denna beräkning har kvinnornas medelstudietid i

procent av männens utgjort för avläggande av

medicine kandidatexamen ........ 91.9 4

» licentiatexamen.......................................... 100.5 5

filosofisk ämbetsexamen ........................................... 96.3o

filosofie kandidatexamen ............................................ 106.62

» licentiatexamen:

a) efter avlagd filosofie kandidatexamen............ 102.0 7

b) efter avlagd filosofisk ämbetsexamen ............ 105.8 4

Emellertid är att märka, att, såsom redan framhållits, för männens del bör avräknas den värnpliktstid, som ingår i studietiden. Vilken betydelse, denna faktor äger är givetvis omöjligt att ens någorlunda exakt beräkna. Om man emellertid betänker, att värnpliktstiden under den period, statistiken omfattat, uppgått till — oberäknat inkallelser vid mobilisering —lägst 182 och högst 500 dagar, torde — även med beaktande av att en del manliga studerande icke fått sin studietid förlängd genom någon värnpliktstjänstgöring — männens effektiva studietid generellt sett kunna sägas ej oväsentligt understiga kvinnornas. Rörande anledningen till att kvinnornas studietid sålunda överstiger männens kunna visserligen skilda meningar yppas.. Det må dock i detta sammanhang erinras om att medicinska fakulteten i Uppsala, i ett yttrande över betänkandet i fråga om kvinnors tillträde till statstjänster (\ ttranden, sid. 160) påpekat, att bl. a. genom en jämförelse mellan män och kvinnor beträffande studietidens längd för de olika examina värdefulla, upplysningar ur nu förevarande kvantitativa synpunkt kunde vinnas. Även om det faktum, att kvinnornas studietid sålunda är längre än männens, icke för den huvudfråga, som kommitténs utredning avser, kan äga mera vittgående betydelse, håller dock kommittén före, att nämnda förhållande ej kan helt lämnas ur räkningen, när det gäller att bedöma frågan om förhållandet mellan mäns och kvinnors arbetsprestationer i kvantitativt hänseende.

Det kunde synas, som om en viss vägledning för avgörandet av detta spörsmål borde kunna hämtas ur den allmänna erfarenhet, som på skilda områden vunnits i fråga om den kvinnliga arbetskraften, och att ett lämpligt sätt att tillgodogöra sig denna erfarenhet hade varit att genom eu förfrågan till ett antal verkschefer och enskilda arbetsgivare inhämta deras uppfattning i ämnet. Kommittén har emellertid ansett, att något mera värdefullt material till frågans belysning på detta sätt icke skulle vinnas. Det subjektiva moment, som merendels brukar prägla dylika allmänt

68 Utgifterna.

Sjuklighetsförhållanden.

hållna uttalanden, begränsar givetvis desammaå värde för en objektiv undersökning. Därtill kommer, att den enskilde arbetsgivarens eller verkschefens omdöme i förevarande avseende helt naturligt grundas på den ofta rätt begränsade erfarenhet, som vederbörande anser sig ha vunnit, och då en värdesättning av de olika uttalandena alltefter omfattningen av det erfarenhetsmaterial, som stått vederbörande till buds, givetvis ej är möjlig, bliva de slutsatser, till vilka ett på så sätt samlat material leder, lätt felaktiga.

I ett fall har kommittén emellertid verkställt eu utredning av ifrågavarande slag, nämligen genom den förut omnämnda enquéten till olika apoteksföreståndare. Vid det personurval, som därvid företagits, har kommittén dock sökt undvika de ovan antydda olägenheterna genom att förfrågan riktats allenast till sådana apoteksföreståndare, som vid ingången av år 1922 haft i sin tjänst minst 2 kvinnliga biträden, som avlagt farmacio kandidatexamen. I stort sett torde de avgivna svaren kunna sägas gå i riktning mot ett erkännande av den kvinnliga arbetskraftens jämbördighet med den manligas. På grund av den begränsade omfattning, som undersökningen ägt, och den osäkerhet, som givetvis gör sig gällande vid det inbördes värdesättandet av de ofta rätt avvikande omdömena, synes dock någon större betydelse ej böra tillmätas dessa uttalanden.

Såsom ett allmänt omdöme rörande de sålunda verkställda utredningarna vill kommittén för sin del uttala, att vissa av dessa utredningar onekligen synas peka hän på en i genomsnitt mindre prestationsförmåga hos kvinnorna än hos männen, men att något allmängiltigt belägg på omfattningen av denna skillnad icke kan anses vara vunnet.»

Såsom jag förut nämnt, har kommittén funnit erforderligt att grundligare än förut skett verkställa eu undersökning om den ledighet, som för sjukdom eller svag hälsas vårdande åtnjutits av manliga och kvinnliga befattningshavare i allmän tjänst.

Efter att hava omnämnt de undersökningar i sådant hänseende, som tidigare verkställts, har kommittén lämnat en redogörelse för de riktlinjer, efter vilka utredningen företagits. Undersökningen har ansetts kunna inskränkas till tre år, nämligen åren 1919—1921, och begränsas till de tjänstemän, som vid utgången av år 1921 voro anställda vid vederbörande verk eller inrättningar. Densamma har, vad beträffar statens tjänstemän, omfattat såväl ordinarie som icke-ordinarie tjänstemän men har begränsats till de tjänstemän, för vilka en normal daglig arbetstid av minst 6 timmar varit i vederbörlig ordning föreskriven. Från undersökningen hava uteslutits chefer och ledamöter i de centrala verken in. fl. ävensom vaktmästare och med dem jämförliga befattningshavare. För kommunikationsverkens del hava uppgifter infordrats allenast för vissa befattningshavare. I den slutliga bearbetningen av det vid undersökningen införskaffade statistiska materialet hava följande verk ingått, nämligen: rikets hovrätter, socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, postverket, telegrafverket, järnvägsstyrelsen, statens vattenfallsverk, generaltullstyrelsen, statistiska centralbyrån, riksräkenskapsverket, kungl. biblioteket, domänstyrelsen, iantbruksstyrelsen, rikets allmänna kartverk, Sveriges

Utgifterna.

geologiska undersökning, statens meteorologisk-hydrograliska anstalt, statens skogsförsöksanstalt, lotsstyrelsen och statens provningsanstalt.

Det av kommittén bearbetade statistiska materialet bar sammanställts, bland annat, i en tabell, angivande dels hela antalet tjänstgöringsdagar och sjukdagar för de i utredningen ingående befattningshavarna, dels ock antalet sjukdagar per år och befattningshavare, med fördelning av befattningshavarna efter åldersgrupper och kön. I fråga om detaljerna i nu förevarande utredning torde jag få hänvisa till kommitténs betänkande sid. 37 IT.

Beträffande betydelsen av den sålunda verkställda undersökningen har kommittén yttrat sig sålunda:

»Vid bedömande av den sjukstatistiska undersökningens betydelse för förhållandet mellan mäns och kvinnors löneställning torde man böra utgå från de ovan sid. 41 anförda siffrorna på sammanlagda antalet sjukdagar för en tjänsteman under åldern 25—60 år, alltså 35 tjänstår, nämligen för

manlig tjänsteman .................... 860.8.-) sjukdagar

kvinnlig » .................... l,222.io »

Antalet sjukdagar per år uppgår i genomsnitt till 24.go för man och 34.92 för kvinna. En kvinnlig tjänstemans årliga sjukledighet överstiger således en manlig tjänstemans motsvarande ledighet med 10.32 dagar, vilket — efter frånräknande av en genomsnittlig semester om 30 dagar — utgör 3.08 % av beräknade 335 tjänstgöringsdagar per år.

Skillnaden i värde mellan manliga och kvinnliga befattningshavares arbetseffektivitet ur nu förevarande synpunkt inskränker sig emellertid icke till nyssnämnda procenttal. Hänsyn bör nämligen även tagas till de olägenheter, som i många fall vållas för arbetets gång genom det av kvinnornas större sjukledighet föranledda ökade inkallandet av reservpersonal. Därjämte bör tagas i beaktande, att sjukledigheten ofta efterföljes av eu längre eller kortare period, under vilken arbetsförmågan är nedsatt. Någon exakt kalkyl rörande sistnämnda båda faktorers betydelse är helt naturligt ej möjligt att lämna.»

Med hänsyn till önskvärdheten av en allsidig belysning av frågan om Kvinnornas

förhållandet mellan mäns och kvinnors löner i statstjänst har kommittén löneställning

. a den all•

insamlat vissa uppgifter för utrönande av huru samma förhållande ter sig manna arbetsök den allmänna arbetsmarknaden. I förbigående har kommittén härvid marknaden. anmärkt, att kommittén i detta sammanhang icke velat ingå på frågan, om och i vad mån vid statens lönepolitik hänsyn borde tagas till sistnämnda förhållande.

Vidkommande kvinnornas löneställning inom det enskilda näringslivet har kommittén till en början anfört, att en differentiering i allmänhet gjort sig gällande mellan mäns och kvinnors arbete och att det därför endast undantagsvis syntes vara möjligt att anställa en jämförelse mellan den avlöning, som vid prisbildningen å den allmänna arbetsmarknaden betingades för en viss arbetsprestation, utförd av en man, och avlöningen

70 Utgifterna.

för samma arbetsprestation, utförd av en kvinna. Däremot kunde givetvis en jämförelse ske mellan den allmänna lönenivån för män och kvinnor. Av de uppgifter, som stått till kommitténs förfogande, framginge, att kvinnornas löneinkomst i allmänhet uppginge till mellan hälften och två tredjedelar av männens.

Med ledning av dels den officiella jordbruksstatistiken, dels socialstyrelsens lönestatistik har kommittén beräknat de procenttal, som angiva förhållandet mellan mäns och kvinnors löner inom vissa verksamhetsgrenar. Ur det av kommittén sålunda anförda siffermaterialet (sid. 46 ff. i betänkandet) kan beträffande jordbruksarbetarnas kategori omnämnas, att kvinnors årslön i husbondes kost utgjort i procent av männens lön

för åren 1911—1915 ............................................... 60.9

» » 1916—1920 .............................................. 57.8

» år 1921 ...............................:............................ 64.4

* * 1922 ........................................................ 70.9.

Inom industri, samfärdsel in. fl. näringsgrenar hava de vuxna kvinnliga arbetarnas lön per dag enligt kommitténs beräkningar utgjort i procent av vuxna manliga arbetares lön

» »1917...................................................ä!

* * 1918 .......................................................... 51.5

* * 1919 ............................................................ 53.2

* !> 1920 .......................................................... 59.4

» » 1921 ......................................................... 58.7

» » 1922 ........................................................ 62.2.

I kontorsarbete hava kvinnors lön i procenttal av männens utgjort

för år 1913 .......................................................... 34 4

5 * 1917 ......................................................... 53.6

* * 1918 ......................................................... 55.5

» » 1919 ............................................................. 54.9

* * 1920 ............................................................. 58.5

» * 1922 ........................................................... 63.3.

Samtliga nu anförda siffror hänföra sig till den genomsnittliga arbetsförtjänst, som på olika områden uppnåtts av män och kvinnor.

Med begagnande av de mera specificerade siffror, som förefinnas i socialstyrelsens lönestatistik för år 1919, har kommittén vidare beräknat kvinnliga kontorsanstälklas lön i procent av manligas lön inom olika yrkesgrenar, såsom grosshandel, detaljhandel, industri, banker in. fl. företag, och med fördelning av materialet på två grupper, omfattande, den ena, mera kvalificerat arbete (grupp A) och, den andra, rutinarbete (grupp B).

Utgifterna.

71 Av (lön sammanställning, kommittén härutinnan utarbetat, framgår bland annat, att kvinnornas lön i procent av männens utgjort i genomsnitt för samtliga yrkesgrenar, beträffande grupp A, 62.2 0 och, i fråga om grupp B, 75.4 1.

Kommittén bär jämväl tagit del av vissa kollektivavtal för afl årsällställda och av ett av dessa avtal inhämtat, att kvinnligt biträdes lön i procent av manligt utgjorde för biträde, som fyllt 21 år, 77.78, för biträde, som fyllt 22 år, 72.oo och för biträde, som fyllt 23 år, 72.73. Enligt andra av dessa avtal uppgick för kvinnlig kontorist, som fyllt 18 år, lönen till följande procent av lönen för manlig kontorist, som fyllt 18 år, nämligen under l:a året som ordinarie 88.4 6, under 2:a året 83.8 7, under 3:e året 80.5 6, under 4:c året 76.io och under 5:e året som ordinarie 77.08. Ätten löneskillnad mellan män och kvinnor ägde bestånd ej endast inom de lägre befattningarna utan jämväl på mera ansvarsfulla poster framginge av vissa siffror från ett större affärsföretag i Stockholm. Lönerna för fyra manliga kontorsföreståndare hade uppgått till respektive 10,800, 9,000, 7,500 och 7,200 kronor samt för fyra kvinnliga kontorsföreståndare till respektive 7,200, 6,100, 5,640 och 4,800 kronor. De kvinnliga kontorsföreståndarnas löner i procent av männens utgjorde alltså i genomsnitt 68.8.

I fråga slutligen om förhållandet mellan mäns och kvinnors löneställning i utlandet har kommittén anfört, att likalönsprincipen under kriget vunnit vidsträckt tillämpning i England, där kvinnorna inom industrien i stor omfattning övertagit männens arbete. Kravet på lika lön hade har framförts — märkligt nog delvis i opposition mot önskemålen på kvinnohåll — från den manliga arbetspersonalens sida, då likalönsprincipen ansetts vara en av de säkraste garantierna för att männen efter kriget skulle återvinna sin ställning.

Kommittén har inlett sitt yttrande i själva sakfrågan med att erinra, hurusom den principiella frågan om bestämmandet av förhållandet mellan avlöningen till manliga och kvinnliga statstjänstemän sedan början av 1900-talet vid tre särskilda tillfällen varit föremål för ingående utredningar, nämligen dels av 1902 års löneregleringskommitté år 1911, dels av lärarlönenämnden år 1914 samt dels av de sakkunniga i fråga om kvinnas tillträde till statstjänst år 1920; och har kommittén härvid lämnat en kortfattad redogörelse för de förslag i lönefrågan, som vid dessa tillfällen framställts. I det föregående har jag utförligt redogjort för dessa förslag.

Kommittén har därefter angivit den utgångspunkt, som för lönekommittén varit bestämmande vid lönefrågans behandling och därvid betonat, hurusom kommitténs uppgift varit att bedöma ifrågavarande spörsmål med hänsyn till ståtsfinansiella och lönetekniska synpunkter. Härom har kommittén vidare yttrat följande:

Kommitténs yttrande i lönefrågan.

Utqinqspunkt för lönefrågans behandling.

72 Utgifterna.

"För lönefrågans bedömande bör enligt kommitténs mening en grundläggande. synpunkt vara den, att de nya lönebestämmelser, som nu må komma till stånd, icke få för statsverket föranleda väsentligt ökade utgifter.

Givet är också, att kvinnoarbetet i statens tjänst ej får ställa sig dyrare än det manliga. Eu sådan grundsats är motiverad såväl av statsfinansiella skäl som av hänsyn till kvinnornas ställning i statstjänsten. Skulle lönefrågan lösas så, att det kvinnliga arbetet bleve för staten dyrare än det manliga, skulle nämligen — i den mån kvinnor erhölle befattningar, som lika väl kunde innehavas av män — staten få vidkännas en omotiverad utgiftsökning, som förvisso skulle föranleda, att den kvinnliga arbetskraften i mindre utsträckning, än som i och för sig vore motiverat, vunne användning inom statstjänsten.»

På de kvinnliga befattningshavarnas lönefråga inverkande faktorer.

Med utgångspunkt från detta betraktelsesätt bär kommittén ansett sig höra undersöka, huruvida sannolikhet föreflinnés för att vid likalönsprincipens tillämpning statens kostnad för en viss arbetsprestation skulle bliva densamma, vare sig arbetet utfördes av eu man eller en kvinna. Bland de faktorer, som härvidlag borde komma i fråga, vore den större sjukligheten bland kvinnliga befattningshavare i jämförelse med manliga. Härom har kommittén yttrat:

»Bland de faktorer, som härvidlag komma i fråga, torde den större sjukligheten bland kvinnliga befattningshavare i jämförelse med manliga vara en av dem, vilkas statsfinansiella betydelse lättast kan beräknas. Såsom av utredningen i kapitlet II---—- framgår, har den av kommittén verk-

ställda sjukstatistiska undersökningen givit till resultat, att en kvinnlig tjänsteman genomsnittligt per tjänstgöringsår är på grund av sjukdom tjänstledig 3.os % mer än en manlig tjänsteman. Härtill bör emellertid, såsom tidigare nämnts, läggas den förlust statsverket lider genom ökad användning av mindre tränade vikarier ävensom till följd av den nedsättning i arbetsförmågan, som under konvalescenstiden kan göra sig gällande. En emot denna större sjuklighet ungefärligen svarande sänkning av de kvinnliga befattningshavarnas avlöning torde enligt kommitténs mening i allmänhet vara erforderlig, därest ej det kvinnliga arbetet i statens tjänst skall bliva dyrare än det manliga.»

En annan faktor vore kvinnornas ställning i gensionshänseende. T fråga härom har kommittén anfört:

»Kommittén har i det föregående kommit till den uppfattning, att de kvinnliga befattningshavarnas pensionsålder i allmänhet bör med 3 år understiga den för manliga innehavare av motsvarande befattningar stadgade, och att en härav betingad reduktion i regel bör ske jämväl i fråga om tjänståren. De kvinnliga befattningshavarna skulle sålunda komma att i allmänhet vara i tjänst kortare tid än de manliga.»

Med uttrycket »i det föregående» åsyftas den i kommitténs betänkande intagna utredning rörande de kvinnliga befattningshavarnas pensionsålder, som kommittén verkställt, och de förslag i sådant hänseende, som kommittén framlagt.

Ijtjylf loma.

73 Kommittén har vidare yttrat:

»Då den av staten bekostade andelen av tjänstemannens pension är att anse såsom en del av det vederlag-, som kominer tjänstemannen till godo för det under hela tjänstetiden utförda arbetet, skulle således kvinnorna intjäna denna del av pensionen genom tjänstgöring under färre antal år än männen. Därtill kommer, att — frånsett kommunikationsverken, där lika betalningstid stadgats -— kvinnorna även under kortare tid än männen skulle erlägga avgift för den egna pensionen samt att kvinnorna till följd av tidigare pensionering och större medellivslängd kunna beräknas i genomsnitt uppbära pension under längre tid än männen.

Det kan visserligen tänkas, såsom de sakkunniga i fråga om kvinnas tillträde till statstjänst jämväl föreslagit, att den av nämnda förhållanden betingade merkostnaden för statsverket skulle kompenseras genom höjda pensionsavgifter för kvinnorna. En sådan anordning låter sig också utan större svårighet genomföras.

Enligt en vid de sakkunnigas betänkande fogad utredning skulle pensionsavgiften för kvinnliga befattningshavares tjänstepension utgå med ett belopp, som utgör den för manlig innehavare av samma befattning stadgade pensionsavgiften ökad med 10 % —- betingade av kvinnornas längre livslängd — jämte 25 % för varje år, varmed pensionsåldern understiger den för manlig befattningshavare stadgade. Då kommittén, såsom nämnts, föreslår en åtskillnad mellan den manliga och den kvinnliga pensionsåldern av i regel 3 år, skulle kvinnornas pensionsavgift enligt ovanstående beräkning utgå med 185 % av männens.

Då emellertid av andra skäl kommitténs förslag kommer att utmynna i en anordning med procentuella löneavdrag för kvinnliga innehavare av vissa befattningar, synes detta avdrag lämpligen kunna omfatta jämväl skillnaden i pensionsavgifter. Därmed vinnes den fördelen, att man ej behöver räkna pensionsavgifterna för män och kvinnor efter olika grunder. En av kommittén verkställd kalkyl utvisar, att nyss angivna ökning i kvinnornas pensionsavgift genomsnittligt representerar mellan 2 och 3 % å den manliga slutlönen enligt kommitténs löneplan.»

Kommittén har vidare åberopat den betydelse, genomförandet av pensionering av de kvinnliga befattningshavarnas efterlevande barn skulle få ur statsfinansiell synpunkt och därvid hänvisat till det förslag, kommittén i denna punkt utarbetat. Till detta förslag återkommer jag senare. I förevarande sammanhang har kommittén anfört:

»Då kommittén i det följande föreslår, att statsverket skall övertaga pensioneringen av de kvinnliga befattningshavarnas efterlevande barn, utan att någon särskild pensionsavgift härför beräknas, bör givetvis ett emot en dylik avgift svarande belopp inräknas i det avdrag, som kommittén föreslår skola äga rum å de kvinnliga tjänstemännens avlöning.»

Vidkommande frågan, huruvida skillnaden i arbetsprestation mellan manlig .och kvinnlig befattningshavare vore en faktor av betydelse i förevarande sammanhang, har kommittén till en början erinrat, att såväl löneregleringskommittén som lärarlönenämnden och även de sakkunniga i fråga om kvinnas tillträde till statstjänst vid uppgörande av sina respektive förslag i lönefrågan utgått från att en kvinnlig tjänstemans fullgjorda arbete vore såväl kvalitativt som kvantitativt jämngott med motsvarande

74 Utgifterna.

arbete utfört av en likställd manlig tjänsteman. Å andra sidan både emellertid, bland annat när det gällt att giva en nationalekonomisk förklaring till skillnaden mellan mäns och kvinnors löner, stundom gjorts gällande, att mannens arbetsresultat vore kvantitativt eller kvalitativt överlägset kvinnans. Det hade också från vissa håll framhållits, att den kvinnliga arbetskraften, då det gällde befattningar med mångskiftande uppgifter, ej vore lika användbar som den manliga.

För egen del har kommittén, vad angår värdet av den kvinnliga arbetsprestationen i kvalitativt hänseende, gjort följande uttalande:

»Vad beträffar frågan om förhållandet i kvalitativt hänseende mellan mäns och kvinnors arbetsprestationer föreligger enligt kommitténs mening icke anledning att antaga, det någon mera avsevärd skiljaktighet härvidlag skulle göra sig gällande. Erfarenheten torde visa, att kvinnoarbetet inom de grenar av statstjänsten, där detsamma hittills i någon större utsträckning kommit till användning, varit i kvalitativt avseende i stort sett jämbördigt med och i en del fall överlägset motsvarande arbete utfört av manliga befattningshavare. Detta gäller givetvis för de arbetsområden, som i stort sett lämpa sig minst lika väl för kvinnor som för män.»

Att döma av yttranden från olika håll syntes däremot erfarenheten — framhåller kommittén — hava givit vid handen, att den kvinnliga arbetskraften ej vore lika mångsidigt användbar som den manliga. Sålunda hade t. ex. redan vid införandet av differentieringen i avlöningen till manliga och kvinnliga posttjänstemän från generalpoststyrelsens sida framhållits, att de kvinnliga postexpeditörerna icke i allo kundo likställas med manliga postexpeditörer i fråga om användbarhet inom postverket. Samma synpunkt hade generalpoststyrelsen ock gjort gällande i sitt utlåtande över betänkandet i fråga om kvinnors tillträde till statstjänst. Även telegrafstyrelsen hade i sitt utlåtande över samma betänkande påpekat, att det med befälsposterna vid linjeavdelningen samt trafikdirektörsbefattningarna och stationsföreståndartjänsterna vid de största och medelstora stationerna förenade chefsskapet över stora manliga personalstyrkor gjorde kvinnorna mindre skickade att innehava sådana befattningar. Större akademiska konsistoriet i Uppsala hade i yttrandet över behöriglietssakkunnigas betänkande framhållit, att det torde vara otvivelaktigt, att kvinnan, frånsett rent fysiska och fysiologiska betingelser, som i längden gjorde hennes arbete mindre effektivt på områden, som ej vore särskilt lämpade för hennes naturell, särskilt på det rent vetenskapliga området företedde en viss underlägsenhet i arbetsförmåga och intensitet i jämförelse med mannen, vartill även i regel komme underlägsenhet i personlig auktoritet utåt och förmåga av disciplin. Slutligen både i vissa av de utav kommittén från apoteksföreståndare inhämtade uttalandena gjorts gällande, att kvinnorna ej lämpade sig för mera ansträngande sysslor (t. ex. laboratorietjänstgöring) och att de ej heller vore lämpliga att utöva förmanskap över en större personal m. m.

Vad angår det kvantitativa förhållandet mellan de båda könens arbeta-

Utgifterna.

prestationer tiar kommittén erinrat, hurusom pa sin tid införandet av eu differentiering mellan manlig och kvinnlig lön vid postverket och statens järnvägar i häda fallen motiverats därmed, att de kvinnliga befattningshavarnas arbetsprestationer i kvantitativt hänseende ej kunde anses fullt likvärdiga med de manliga befattningliavarnas. I yttrande över behörighetssakkunnigas betänkande hade ock riksräkenskapsverket uttalat, att kvinnan obestridligen vore mannen kvantitativt underlägsen i avseende ä arbetsproduktion. De psykotekniska undersökningar rörande män och kvinnor, som flerstädes i utlandet blivit utförda och av vilka kommittén ur till buds stående material tagit del, syntes enligt kommitténs förmenande icke kunna lämna någon mera avsevärd vägledning vid bedömande av frågan om förhållandet mellan manliga och kvinnliga befattningshavares arbete ur kvantitativ synpunkt.

Rörande betydelsen av kommitténs egna, på grundval av införskaffat utredningsmaterial verkställda undersökningar i förevarande spörsmål har kommittén hänvisat till det uttalande härutinnan, kommittén gjort i sin redogörelse för dessa utredningar. Enligt ifrågavarande uttalande syntes vissa av utredningarna onekligen peka hän på en i genomsnitt mindre prestationsförmåga hos kvinnorna än hos männen, men kunde något allmängiltigt belägg på omfattningen av denna skillnad icke anses vara vunnet. T förevarande sammanhang har kommittén ytterligare anfört följande:

»Det torde komma att sättas i fråga, om man över huvud taget är berättigad att ur föreliggande material draga några slutsatser av värde för bedömande av de statsanställda kvinnornas lönefråga. Det göres måhända gällande, att flertalet av dessa utredningar — och speciellt de, som äro av någon större omfattning — hänföra sig till verksamhetsområden, som i avseende å arbetets natur äro vitt skilda från statstjänsten. Även om ett visst fog ej kan frånkännas en dylik anmärkning, bör dock å andra sidan erinras, att många av de egenskaper, som inom ifrågavarande arbetsområden, t. ex. inom affärslivet, äro ägnade att främja ett gott arbetsresultat, givetvis också äro av värde vid statstjänstens fullgörande och sålunda kunna förväntas jämväl där jämna ett gynnsamt utbyte. Ehuru helt naturligt något till omfattningen närmare fixerat resultat ingalunda kan anses vunnet genom ifrågavarande utredningar, torde dock — med vidhållande av den förut framhållna synpunkten, att genom kvinnornas allmänna inträde i statsförvaltningen utgifterna icke måtte med hänsyn till arbetsresultatet komma att ökas — försiktigheten bjuda, att visst avseende vid lönefrågans avgörande fästes vid den totalbild av mäns och kvinnors prestationsförmåga, som undersökningen lämnat.»

Sitt allmänna slutomdöme om den betydelse för lönebestämningen, som bör tillmätas de av kommittén åberopade faktorerna — kvinnornas större sjuklighet, deras ställning i pensionshänseende, statens kostnad för pensionering av kvinnliga befattningshavares efterlevande barn ävensom förhållandet mellan mäns och kvinnors arbetsprestationer — har kommittén

7ti

Utgifterna.

sammanfattat så, att en viss nedsättning av kvinnornas lön i jämförelse med männens syntes vara av förhållandena påkallad.

Emellertid har kommittén utöver dessa faktorer funnit vissa andra vara av betydelse vid bestämmandet av den kvinnliga lönenivån. Till en början liar kommittén härvid erinrat om löneregleringskommitténs och lärarlönenämndens av mig förut återgivna förslag att bestämma förhållandet mellan mäns och kvinnors löner med hänsyn till familjeförsörjarens levnadsbehov. Kommittén har härom yttrat:

»Såväl löneregleringskommittén som lärarlönenämnden föreslog, såsom tidigare påpekats, att vid bestämmande av förhållandet mellan mäns och kvinnors löner hänsyn jämväl skulle tagas till det förhållande, att de manliga befattningshavarnas avlöning utmätts efter en familjeförsörjares levnadsbehov. Av sådan anledning skulle enligt löneregleringskommitténs förslag kvinnliga befattningshavare vidkännas en reduktion av 10 % å den manliga begynnelseavlöningen och 50 % å orts- och åldersfillägg samt enligt lärarlönenämndens förslag 10 % av motsvarande manliga tjänstemäns effektiva avlöning per tjänstår. Sistnämnda förslag avsåg dock allenast de statsanställda lärarna. Då de kommunalt anställda lärarna enligt förslaget skulle erhålla särskilda familjetillägg, togs till utgångspunkt för bestämmande av avlöningen till kvinnlig kommunalanställd lärare avlöningen till dylik icke-familjeförsörjande manlig lärare.

Då även kommitténs förslag är grundat på tillämpning av familjetillläggsprincipen, kunde det synas, som om bestämmandet av relationen mellan manliga och kvinnliga löner borde ske utan hänsyn till det förhållande, att de manliga lönerna hittills avsett att täcka kostnaderna jämväl

för familjens uppehälle. Emellertid är kommitténs förslag----baserat

på att den i gällande löneplan för varje lönegrad intagna begynnelseavlöningen jämte de två första ålderstilläggen skola bibehållas orubbade. Sker så, bör givetvis vid bestämmande av kvinnornas avlöning hänsyn tagas jämväl till nu förevarande omständighet. Ostridigt lärer nämligen vara, att i den manliga begynnelseavlöningen såväl som i ålderstilläggen ingå belopp, som varit avsedda att tillgodose utgifterna för familjebildningen och familjens uppehälle.

Även om man icke uppskattar det bidrag till familjens underhåll, som sålunda kan anses ingå i begynnelseavlöningen, till så hög procent som löneregleringskommittén, lärer man dock ej kunna undgå att vid bestämmande av de kvinnliga befattningshavarnas löner taga hänsyn till berörda förhållande.»

En annan omständighet, som kommittén i detta sammanhang fört på tal, är den männen åliggande värnpliktstjänstgöringen. Härom har kommittén yttrat följande:

»Såsom nämnts skulle enligt lärarlönenämndens förslag vid avvägningen av de kvinnliga befattningshavarnas löneläge även den männen åliggande värnpliktstjänstgöringen komma i betraktande, och beräknade nämnden därvid värnpliktsåret som ett tjänstår med en inkomst av 500 kronor, ungefärligen motsvarande statens utgifter för den värnpliktiges föda, kläder och dagavlöning. Genom att värnpliktsåret sålunda inräknades i tjänstgöringstiden, kom de manliga lärarnas effektiva avlöning att något minskas, och då kvinnornas löner av nämnden beräknades med

Utgifterna.

hänsyn till männens effektiva avlöning, bleve de förras löner något redueeradc på grund av nu angivna förhållande.

De sakkunniga i fråga om kvinnas tillträde till statstjänst hava ansett, att, sa länge i detta hänseende eu åtskillnad icke gjordes mellan de män, som voro underkastade värnplikt, och dem, som befriats från denna skyl dighet, det icke kunde anses riktigt att låta värnplikten verka till nåck del för kvinnorna vid avlöningens bestämmande.

Enligt kommitténs mening kan det icke bestridas, att den i statens intresse männen åliggande värnpliktstjänstgöringen lägger ett avsevärt hinder i vägen för de manliga tjänstemannaaspirantemas befordran i konkurrens med eu kvinnlig aspirant. Även om detta förhållande hittills med det begränsade tillträde till statstjänsterna, som stått kvinnorna till buds, varit av relativt underordnad betydelse, blir förhållandet givetvis ett annat, när efter behörighetslagens ikraftträdande kvinnorna kunna vinna tillträde till så gott som alla statstjänster. Det kan då icke vara annat än rättvist, att det försteg kvinnorna vid befordran onekligen vinna genom att männen i allmänhet nödgas offra tid på värnpliktstjänstgöringen kompenseras genom en något förmånligare löneställning för männen i jämförelse med kvinnorna.

Det kan visserligen, såsom här och även i de sakkunnigas betänkande skeft, sättas i fråga, om ej även de manliga befattningshavare, som åtnjutit befrielse från värnpliktstjänstgöringen, borde ställas i ett något sämre löneläge än deras manliga kamrater, som fullgjort värnpliktstjänstgöringen. Härvid är dock att märka, att de, som av dylik anledning medgivits befrielse från värnplikten, i allmänhet icke torde ifrågakomma till statstjänst. Inom en del verksamhetsområden såsom t. ex. för vissa tjänster vid kommunikationsverken äro kraven i avseende pa hälsotillståndet t. o. in. större än vid militärtjänstgöringen, varför redan av denna anledning vederbörande icke torde vinna tillträde till statstjänst. Vad åter beträffar innehavare av sådana befattningar, för vilka kräves högre skolunderbyggnad, torde någon befrielse från värnplikten i allmänhet ej hava blivit dem beredd, utan torde de i stor utsträckning uttagits såsom ickevapenföra värnpliktiga.

Då således dels antalet manliga befattningshavare, som icke fullgjort värnpliktstjänstgöring, torde vara förhållandevis mycket ringa, dels givetvis vissa lönetekniska svårigheter skulle, möta att genomföra en lönedifferentiering med hänsyn enbart till fullgjord värnpliktstjänstgöring, synes tillräcklig anledning att ur nu ifrågavarande synpunkt föreslå förändrad löneställning för manliga befattningshavare, som varit befriade från värnpliktstjänstgöring, icke föreligga.

På anförda grunder bär kommittén funnit skäligt att vid bestämmande av relationen mellan den manliga och kvinnliga lönenivån taga viss hänsyn till den männen i allmänhet åliggande värnpliktstjänstgöringen.»

Ytterligare en mera allmän synpunkt bär kommittén ansett sig i förevarande sammanhang böra beröra, nämligen den, vilken betydelse, som borde tilläggas det faktum, att, såsom ock framginge av kommitténs egna utredningar, beträffande lönenivån på den allmänna arbetsmarknaden eu avsevärd differentiering i allmänhet förefunnes mellan män och kvinnor. Efter att hava framhållit, att beträffande frågans mera teoretiska sida — huruvida staten i sin lönepolitik kan handla helt oberoende av denna

78 Utgifterna.

på den fria arbetsmarknaden förekommande lönedifferentiering — skilda meningar yppats bland vetenskapsmännen, har kommittén återgivit två av professorerna Heckscher och Brisman tidigare gjorda uttalanden, däri den förre med skärpa betonat, att staten i sin lönepolitik måste taga hänsyn till förhållandena i förevarande hänseende på den allmänna arbetsmarknaden, och den senare hävdat en närmast motsatt uppfattning, nämligen att det vore arbetsgivarens plikt att ordna tjänstemannalönen i överensstämmelse med vad som befunnes principiellt riktigt och lämpligt och härvid ej borde utan vidare taga hänsyn till vad som kunde vara praxis på andra håll.

För egen del har kommittén anfört:

»Kommittén är givetvis icke i tillfälle att bedöma föreliggande fråga annat än ur rent praktisk synpunkt. Det kan ju visserligen tänkas möjligt, att, om staten strängt begränsade sina uppgifter till den rena förvaltningsye.rksamheten, staten kunde i sin lönepolitik åtminstone i viss omfatt- *r 1Sora sig ifrån den allmänna arbetsmarknadens prissättning och tillämpa likalönsprincipen. Så lärer däremot icke kunna ske, därest — såsom faktiskt för närvarande är och måhända än mera framdeles kan bliva iallet — staten själv uppträder såsom företagare på det privatekonomiska området och där utövar verksamhet i konkurrens med enskilda näl.inRJs.!dk)are- För att statsverksamheten ej skall ställa sig oekonomisk i jämförelse med privatdrift, måste staten givetvis i viss omfattning anpassa verksamheten efter de förutsättningar, under vilka den enskilde arbetar, och därvid bl. a. jämväl taga hänsyn till löneläget på den allmänna arbetsmarknaden.

I sitt yttrande över sakkunnigbetänkandet angående kvinnors tillträde tril statstjänster har också järnvägsstyrelsen berört denna synpunkt under framkallande, att med en strikt tillämpning av de sakkunnigas princip: lika lön oberoende, av kön — för innehavare av samma befattning, statens järnvägar åtminstone under nuvarande terminologi för befattningarna givetvis skulle komma i ett ogynnsammare läge än den enskilda företagsamheten på enahanda och liknande områden, här närmast de enskilda järnvägarna, som. obundet kunde tillgodogöra sig den på arbetsmarknaden faktiskt befintliga skillnaden i kostnaden för manlig och kvinnlig arbetskraft. Denna synpunkt vore enligt järnvägsstyrelsens förmenande ingalunda utan sin stora betydelse, då det allmänt krävdes, att staten i sin affärsdrivande verksamhet skulle kunna uppnå samma resultat, som kunde ske i den privata företagsamheten.

Den sålunda anförda synpunkten äger i viss mån även giltighet, där — såsom fallet är med post, telegraf och numera även telefon — statsdriften

föisäkrats monopol och således drives utan konkurrens med enskild företagsamhet. I dylika fall lärer nämligen monopolställningen i längden kunna upprätthållas allenast, därest verksamheten ej mera avsevärt fördyras i jämförelse med vad som skulle vara fallet, om den bedreves av enskild näringsidkare.

Det kan i anledning av det sagda måhända göras gällande, att eu eventuell lönedifferentiering mellan män och kvinnor borde begränsas till lönelegleiingarna för de affärsdrivande verken, och att hinder ur anförda synpunkt ej boide möta mot att tillämpa likalönsprincipen inom den egentliga statsförvaltningen. Införandet av en dylik åtskillnad i principerna för

Utgifterna.

7!»

statens lönepolitik kun dock ej förordas. Därmed skulle nämligen den enhetlighet i lönesystemet hrytas, som de nya löneregleringarna avsett att genomföra och som länge utgjort ett önskemål ej minst från befattningshavarhåll.

På anförda skäl är kommittén av den uppfattning, att man icke lärer kunna undgå att i viss omfattning jämväl taga hänsyn till löneställningen å den allmänna arbetsmarknaden vid bestämmande av lönenivån för de kvinnliga befattningshavarna i statens tjänst.»

De nu senast berörda faktorerna, nämligen det förhållandet, att avlöningen enligt löneplanen för de manliga tjänstemännen delvis bestämts med hänsyn till familjeförsörjningen, vidare den männen åvilande värnpliktstjänstgöringen samt slutligen även förhållandet mellan männens och kvinnornas löneställning på den allmänna arbetsmarknaden, hava föranlett det uttalandet från kommitténs sida, att jämväl ifrågavarande faktorer enligt kommitténs förmenande under nuvarande förhållanden betingade en lägre löneställning för de kvinnliga statstjänstemännen än för de manliga. Härtill komme ock den förut av kommittén anförda synpunkten, att kvinnornas arbete ej finge ställa sig dyrare för staten än männens.

Kommittén har härefter övergått till att mera principiellt besvara frågan, i vad mån och till vilken omfattning en olika löneställning mellan män och kvinnor bör komma till stånd. I nu berörda hänseende har kommittén uttalat sig sålunda:

»Från vissa håll kommer måhända att hävdas, att — i likhet med vad i England under kriget gjordes gällande — likalönsprincipen vore ägnad att tillgodose männens intresse att bibehållas vid statstjänsterna. En sådan synpunkt har dock kommittén ansett ej böra få vara utslagsgivande, utan synes såväl det allmännas som den enskildes intresse bliva bäst betjänt, om kvinnoarbetet alltjämt beredes möjlighet att under ekonomiskt jämförbara förutsättningar tävla med det manliga arbetet.

De skäl, som sålunda ansetts betinga en olika löneställning för män och kvinnor, göra sig dock i väsentligt olika grad gällande inom de skilda verksamhetsområden, till vilka kvinnor hittills ägt eller nu beredas tillträde. Medan nämnda skäl till fullo äga giltighet i fråga om befattningar i de lägre lönegraderna, där kvinnoarbetet i stor omfattning hittills tagits och säkerligen i än större omfattning framdeles kommer att tagas i anspråk och där alltså detta arbetes ekonomiska värde måste bliva bestämmande för löneställningen, ställa sig förhållandena annorlunda, då det gäller de mera fåtaliga befattningarna i högre eller ledande ställning. Därest och i den mån kvinnor på grund av föregående tjänstgöring och vitsordade kvalifikationer i tävlan med män erhålla dylika befattningar, synas nämligen de viktigaste förutsättningarna för en olika löneställning mellan män och kvinnor hava bortfallit. De skäl, som av de sakkunniga för kvinnans tillträde till statstjänst anförts till förmån för likställighetsprincipen, kunna i fråga om dessa senare befattningar tillerkännas giltighet, alldenstund befordran till dem sker efter ett urval, som utesluter behovet av ett hänsynstagande till sådana faktorer som t. ex. olika grad av sjuklighet och prestationsförmåga. Man står också här i högre grad än beträffande de lägre befattningarna obunden av de statsfinansiella hänsyn, som

80 Utgifterna.

delvis ansetts betinga den lägre löneställningen för kvinnorna i dessa befattningar.

De anförda synpunkterna leda alltså fram till eu lönekonstruktion, som för ett antal lägre lönegrader, med deras förhållandevis låga kompetenskrav och talrika kvinnliga befattningshavare, stadgar viss procentuell löneskillnad mellan män och kvinnor, vilken löneskillnad sedermera successivt minskas, i den mån befattningar med högre kvalifikationer och färre antal befattningshavare ifrågakomma, för att slutligen i de högsta lönegraderna utmynna i en för män och kvinnor lika löneställning.»

Kommittén har vidare angivit, i vilken omfattning och form en differentiering mellan manlig och kvinnlig lön bör enligt kommitténs förmenande vid de nyreglerade verken genomföras. T sådant hänseende har kommittén anfört:

»Det spörsmål, som nu föreligger till bedömande, sönderfaller vid närmare granskning i tre skilda frågor. Det gäller nämligen dels att bestämma avlöningen för de kvinnliga befattningshavare, som redan nu finnas anställda i statstjänst och i regel åtnjuta avlöning enligt de särskilda löneplanerna för kvinnor, dels att bestämma avlöningen för framtida kvinnliga innehavare av sådana, hittills för män reserverade befattningar, som vid behörighetslagens ikraftträdande komma att öppnas jämväl för kvinnor och som i avseende ä löneställningen kunna anses äga en viss motsvarighet bland de befattningar, som avses i de kvinnliga löneplanerna, dels ock att bestämma avlöningen för kvinnliga innehavare av sådana hittills för män reserverade befattningar, som saknat motsvarighet i de kvinnliga löneplanerna.

Kommittén har icke funnit skäl att bibehålla den nuvarande anordningen med särskild löneplan för kvinnliga befattningshavare, utan är kommitténs förslag grundat på en för manliga och kvinnliga befattningshavare gemensam löneplan, vilken för de civila verkens del alltjämt skulle vara uppdelad i eu avdelning A (för tjänstemän i chefs- eller därmed jämförlig ställning) och en avdelning B (för övriga tjänstemän). De för närvarande till den särskilda kvinnliga löneplanen hänförda befattningarna skulle således enligt kommitténs förslag överflyttas till den gemensamma löneplanen, som utgöres av den nuvarande manliga löneplanen, dock med den av famil jetil läggssystemets tillämpning föranledda ändring, att i lönegraderna 1—11 de två högsta löneklasserna och i lönegraderna 12—20 den högsta löneklassen borttagits.

Vid lösande av det första av ovan berörda tre spörsmål, eller med andra ord överflyttningen av de nuvarande kvinnliga befattningarna till den gemensamma löneplanen, uppkommer frågan, huruvida för dessa befattningars del i förevarande sammanhang någon lönereglering i egentlig mening bör äga rum, d. v. s. om en förbättring i deras löneställning är motiverad.

Snörsmålet är en vanlig löneregleringsfråga, som i likhet med andra dylika bör bedömas med hänsyn till å ena sidan behovet av löneförbättring och å andra sidan den statsfinansiella möjligheten att tillgodose ett dylikt behov. Ur förstnämnda .synpunkt må nämnas, att de nuvarande kvinnliga lönebeloppen fixerats så sent som av 1919—1922 årens riksdagar. Anledning att för dessa så nyligen omreglerade befattningar nu genomföra en ny lönereglering i syfte att bereda dem eu allmän löneförbättring

Utgifterna.

SI

lärer enligt kommitténs mening icke föreligga. Att på grund av det stats- 1‘inansiella läget såväl f. n. som säkerligen för en avsevärd tid framåt utgiftsökningar kunna medgivas endast för verkligt trängande behov, torde ej behöva bär närmare belysas.

Även om kommittén således icke kan förorda en allmän löneförbättring för de nuvarande kvinnliga befattningarna, synes dock undantag böra göras för den lägsta lönegraden — skrivbiträdesgraden. För denna torde nämligen den nuvarande avlöningen vara tillmätt alltför knappt, och synes någon löneförbättring för dessa befattningshavare därför skäligen böra genomföras.»

Enligt kommitténs förslag skulle de nuvarande kvinnliga befattningarna inplaceras på den av kommittén föreslagna nya löneplanen på följande sätt:

En överflyttning av de kvinnliga befattningshavarna till angivna lönegrader i den gemensamma löneplanen skulle, därest ej samtidigt en lönedifferentiering genomfördes, för de kvinnliga befattningshavarna med- Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. (I) 6

82 Utgifterna.

föra en lönestegring i de olika lönegraderna med följande procenttal för ortsgrupperna A, D och G:

Då kommittén härefter övervägt den inverkan, som de av kommittén angivna faktorerna skäligen borde utöva på de kvinnliga befattningshavarnas löneställning, har kommittén, med beaktande tillika av de statsfinansiella hänsyn, som enligt kommitténs uttalande oundgängligen måste tillerkännas en avgörande betydelse, funnit erforderligt att för de nuvarande kvinnliga befattningarnas vidkommande minska de manliga lönebeloppen med vissa procent, nämligen för lönegraderna 1—6 med 14 procent, för lönegraderna 7—9 med 12 procent och för lönegraderna 10—12 med 10 procent. Härefter bar kommittén yttrat:

»I och med att kommittén sålunda fixerat löneställningen för de nuvarande kvinnliga befattningarna, bar i själva verket även det andra av de ovan uppställda spörsmålen — bestämmandet av lönen till kvinnlig innehavare av hittillsvarande manlig befattning med viss motsvarighet i den nuvarande kvinnliga löneskalan — erhållit sin lösning. Det är givet, att någon olikhet ej kan få råda mellan löneställningen för en kvinnlig' innehavare av dylik befattning och kvinnlig innehavare av till samma lönegrad enligt kommitténs förslag hänförd befattning, som tidigare tillhört den kvinnliga löneskalan. Vad kommittén ovan föreslagit för de nuvarande kvinnliga befattningshavarna bör därför även gälla för framtida kvinnliga innehavare av de f. n. manliga befattningarna inom motsvarande lönegrader.

Vad slutligen angår bestämmandet av lönenivån för kvinnliga innehavare av sådana hittills för män reserverade befattningar, som saknat motsvarighet i den nuvarande kvinnliga lönepianen, är såsom tidigare angivits läget helt visst ett annat än vid löneregleringen för de nyss berörda befattningarna.

För de lägsta av nu ifrågavarande lönegrader, nämligen 13:e och 14:e lönegraderna, ur vilka rekrytering av befattningshavare i de högre lönegraderna i regel sker, och där befattningshavarnas antal är föi*hållandevis avsevärt och anställningen i regel vunnits utan prövning av föregående

Utgifterna.

tjänstgöring i ordinarie anställning, gälla i viss omfattning de skäl för en lägre löneställning, som anförts för de i det föregående behandlade befattningshavargrupperna. Då kommittén emellertid anser, att likalönsprincipen bör genomföras fr. o. m. femtonde lönegraden, i vilken befordran sker efter urval, är erforderligt att vinna en övergång från den avdragsprocent — 10 procent — som föreslagits skola gälla för tolfte lönegraden, till lika löneställning och bar med hänsyn härtill avdraget i trettonde och fjortonde lönegraderna begränsats till 8 procent.»

Beträffande löneställningen för kvinnliga tjänstinnehavare i 15:e och högre lönegrader bar kommittén föreslagit, att den i löneplanen angivna lönen skulle minskas med ett belopp, motsvarande de avgifter, manlig innehavare av befattningen skolat erlägga till vederbörande änke- och pupillkassa. Till kommitténs förslag i fråga om de kvinnliga befattningshavarnas familjepensionering över huvud återkommer jag i annat sammanhang.

Den lösning av de kvinnliga statstjänarnas lönefråga, som kommittén förordat, innebär alltså i korthet sagt, att å den i löneplanen upptagna avlöningen ett avdrag sker för kvinnlig innehavare av befattning i:

lönegraderna 1 — 6 med 14 procent,

» 7 — 9 » 12 »

» 10 — 12 » 10 »

» 13 och 14 » 8 »

varefter likalönsprincipen tillämpas från och med 15:e lönegraden på det sätt, att avdrag sker endast med det belopp, som manlig innehavare av befattningen skulle erlägga i änke- och pupillpensionsavgift.

Om den föreslagna lösningen av de kvinnliga befattningshavarnas lönefråga har kommittén yttrat sig sålunda:

»Även om kommittén icke funnit möjligt att tillmötesgå de längre gående krav på likställighet, som från kvinnohåll med styrka gjorts gällande, innebär dock den lösning, som kommittén föreslår, ett förverkligande av likställighetstanken, så långt denna låtit sig förenas med det utredningsresultat, som i det föregående framlagts och till vilket kommittén ej kunnat undgå att taga hänsyn.

Ej minst uppgiften att skapa förutsättningar för kvinnoarbetet att komma till användning inom statstjänsten torde bjuda, att nu, då åt kvinnorna beredes allmänt tillträde till dylika tjänster, vid lönernas bestämmande hänsyn tages till sådana med anställningens innehavande förbundna ekonomiska verkningar, som kunna influera på möjligheten för kvinnor att ej blott erhålla utan även med fördel för det allmänna bibehållas i denna anställning.

Kommitténs löneförslag är så uppställt, att, därest erfarenheten ej skulle bestyrka de förutsättningar, från vilka kommittén utgått, en jämkning fram till ökad eller fullständig formell likställighet lönetekniskt låter sig lätt och utan rubbning av systemet genomföras.»

Slutligen torde här böra omförmälas, att kommittén i syfte att undvika kostnadsökning för statsverket föreslagit, att manliga innehavare av nu för

84 Utgifterna.

kvinnor reserverade befattningar skulle få vidkännas samma avdrag å de i vederbörande lönegrader upptagna löner som kvinnorna.

Kommittén har ock avgivit förslag till bestämmelser i fråga om avlöning och pensionering av sådana kvinnliga befattningshavare, vilka efter behörighetslagens ikraftträdande kunna komma att tillträda nu för män reserverade befattningar vid de verk, för vilka ny definitiv lönereglering icke genomförts. Jag torde i fortsättningen närmare få ingå på detta spörsmål.

Reservatio- Efter den redogörelse, jag nu lämnat för lönekommitténs yttrande och ner. förslag rörande ordnandet av de kvinnliga befattningshavarnas löneförhållanden, torde jag böra något beröra de synpunkter på detta spörsmål, som framkommit i vissa vid kommitténs betänkande fogade reservationer. Jag anhåller sålunda att något få uppehålla mig dels vid den av kommitténs kvinnliga ledamöter gemensamt avgivna reservationen, dels ock vid det särskilda förslag till lösning av ifrågavarande spörsmål, som av en av kommitténs övriga ledamöter framlagts i det av mig förut omförmälda särskilda yttrandet.

De kvinnliga reservanterna hava uttalat sig på i huvudsak följande sätt.

Den lösning, som föreslagits i fråga om förhållandet mellan mäns och kvinnors löner i statens tjänst, kunde av reservanterna icke betraktas såsom principiellt tillfredsställande och därför ej heller såsom slutgiltig. På grund av skäl, som framlagts av de sakkunniga för kvinnas tillträde till statstjänst i deras betänkande, hyste reservanterna den uppfattningen, att en verkligt tillfredsställande lösning av denna fråga endast kunde vinnas genom en fullt ut genomförd tillämpning av den av nyssnämnda sakkunniga förordade löneprincipen »lika lön för man och kvinna i samma befattning».

Såsom motiv för ett procentuellt avdrag för kvinnorna i de lägsta lönegraderna utöver avdraget för kvinnornas familjepensionering hade kommitténs majoritet, i jämnbredd med den enligt reservanternas mening helt dominerande statslinansiella synpunkten, åberopat, bland annat, den männen åliggande värnpliktstjänstgöringen samt den omständigheten, att även efter familjetilläggsprincipens genomförande en viss del av de i löneplanen upptagna lönebeloppen måste anses avsedd att tillgodose familjebildningen och familjens uppehälle. Gentemot dessa skäl ville reservanterna framhålla, att det icke kunde anses stå i överensstämmelse med statens gällande löneprinciper att på sådana grunder göra någon åtskillnad mellan mäns och kvinnors löner, så länge de i löneplanen upptagna beloppen utan åtskillnad uppbures av alla manliga befattningshavare, vare sig dessa fullgjort eller icke fullgjort värnplikt, vare sig de bildat familj eller levde ogifta.

Kommittémajoritetens motivering för en lägre löneställning för kvinnliga befattningshavare byggde rätt väsentligt på tvenne omständigheter, till vilka man vid föregående tillfällen, då de kvinnliga statstjänarnas lönefråga varit föremål för utredning, icke ansett sig kunna eller böra taga hänsyn, nämligen dels förhållandet mellan mäns och kvinnors sjuklighet, dels förhållandet mellan mäns och kvinnors kvantitativa prestationsförmåga. Beträffande sjukligheten syntes det reservanterna klart framgå av den genom

Utgifterna.

sr>

kommittén verkställda specialutredningen om manliga och kvinnliga befattningshavares sjukledighet, att inom statstjänsten eu större genomsnittlig sjuklighet gjorde sig gällande bland kvinnor än bland män. En annan fråga vore, om detta förhållande borde medföra en lägre lönenivå för kvinnor än för män inom alla befattningar, som tillhörde l:a—14:e lönegraderna. Såväl kommitténs undersökning som allmän erfarenhet gåve vid handen, att de individuella variationerna i avseende på sjuklighet vore synnerligen stora såväl bland kvinnor som bland män. Det syntes reservanterna mer än väl kunna ifrågasättas, huruvida spörsmålet om ersättning för de förluster, som vållades statsverket genom befattningshavares sjuklighet, rimligen borde lösas på det sätt, som majoritetens tankegång innebure, nämligen sä, att fullt friska kvinnor skulle vidkännas löneminskning på grund av andra kvinnors relativt stora sjuklighet, medan den abnormt stora sjukligheten hos vissa män icke medförde sådan påföljd vare sig för dem själva eller för övriga manliga befattningshavare.

Andra omständigheter än könet syntes öva inflytande på behovet av sjukledighet. Kommitténs utredningar visade, att skillnaden i sjuklighet mellan män i ordinarie och män i icke-ordinarie tjänsteställning samt mellan kvinnor i ordinarie och kvinnor i icke-ordinarie ställning vore vida större än skillnaden mellan män och kvinnor i ordinarie ställning samt män och kvinnor i icke-ordinarie ställning. En vida större skillnad i sjuklighet förefunnes ock mellan grupperna befattningshavare vid centrala verk samt befattningshavare vid kommunikationsverken än mellan män och kvinnor inom vardera gruppen eller mellan grupperna samtliga undersökta män och samtliga undersökta kvinnor. Även den av kommittén anförda invaliditetsstatistiken hade enligt reservanternas förmenande ådagalagt, icke blott att det relativa antalet helt arbetsoförmögna vore större bland samtliga undersökta kvinnor i olika åldersgrupper än motsvarande siffror för samtliga män, utan också att en gruppindelning efter civilstånd och boningsort — stad eller landsbygd — medfört liknande betydliga differenser. Då det icke funnits skäligt att i lönehänseende taga hänsyn till de större skillnaderna i sjuklighetshänseende mellan kommunikationsverkens befattningshavare och befattningshavarna vid de centrala verken eller mellan ordinarie och ickeordinarie befattningshavare, kunde det icke heller vara rimligt att ur kommitténs sjuklighetsstatistik draga den slutsatsen, att särskilt de kvinnliga befattningshavarnas löneställning borde ogynnsamt påverkas därav, att dessa genomsnittligt företedde en sjuklighet, som relativt obetydligt överstege den genomsnittliga sjukligheten hos manliga befattningshavare. Från kvinnohåll hade ofta framhållits, att det kunde förmodas existera ett nära sammanhang mellan den kvinnliga sjukligheten och den kvinnliga lönenivån. De knappa möjligheter den senare medgivit att tillbörligt sörja för rimliga levnadsbehov, däribland vila och rekreation, vore med all sannolikhet — åtminstone vad anginge de många i statistiken ingående äldre kvinnliga befattningshavare, som tidigare måst utföra sitt arbete under vida ogynnsammare förhållanden än de nuvarande — en starkt bidragande orsak till ett mindre tillfredsställande hälsotillstånd.

Även i fråga om förhållandet mellan mäns och kvinnors arbetsprestationer funne reservanterna anledning till invändningar mot kommitténs utredningar och slutsatser och kunde ej tillerkänna utredningarna den beviskraft, kommittén velat tillmäta destimma. På intet område av kommitténs utredningar i fråga om arbetsprestationen vore enligt reservanternas mening felkällorna så många, som då kommittémajoriteten sökt att med utgångs-

86 Utgifterna.

punkt från vissa yrkesidkares inkomst av rörelse draga jämförande slutsatser angående arbetsprestationernas kvantitet. Det syntes till en början kunna anmärkas, att det vore att anlägga en något ensidig syn, då man ville mäta den personliga arbetsdugligheten uteslutande efter inkomstsiffran, enär denna ju vore beroende av en mängd omständigheter, bland annat den, hur företagsledaren fördelade vinsten mellan sig och sina medhjälpare. Det vore i minuthandeln med beklädnaasartiklar, som den största skillnaden mellan mäns och kvinnors inkomster förefunnes. Det stora antalet av kvinnor innehavda affärer i denna bransch torde bestå av småaffärer, vid mindre centralt belägna gator, där varorna vore lämpade efter de mindre bemedlades behov, alltså billiga varor.

Studietidens längd kunde icke användas som mätare på arbetseffektiviteten, då man vid beräkningen endast hade tillfälle taga hänsyn till den tid, som förflutit mellan inskrivningen vid universitetet respektive högskolan och avläggandet av examen, och alltså icke kände till, hur lång tid som faktiskt använts för studier och för hur lång tid avbrott i studierna eventuellt ägt rum.

Beträffande kommitténs undersökning om mäns och kvinnors arbetsprestationer sträckte sig den längst gående slutsats, kommittémajoriteten kunnat draga därav, icke vidare än till ett uttalande, att vissa av dessa utredningar onekligen syntes peka hän på en i genomsnitt mindre prestationsförmåga hos kvinnorna än hos männen. Det vore enligt reservanternas mening egendomligt att ur ett så föga vägande utredningsresultat hämta motiv för en nedsättning i kvinnornas lön i jämförelse med männens. Därvid hade kommittémajoriteten icke endast byggt på ett löst och osäkert bevismaterial utan ock överfört vad som icke ens kunde kallas erfarenheter utan på sin höjd intryck från ett område till helt andra.

Gentemot tanken på kompensation för de större risker i avseende å hälsotillstånd och arbetsprestation, som anställandet av kvinnor förutsattes kunna vålla staten, ville reservanterna ytterligare framhålla, att med det av kommittén föreslagna lönesystemet en vida större risk förelåge, att männen skulle bliva en för staten dyrare arbetskraft, än att kvinnorna skulle bliva det. Äktenskapsfrekvensen vore enligt all erfarenhet ofantligt mycket större bland manliga än bland kvinnliga tjänstemän. Belysande siffror kunde i det hänseendet hämtas från ett område, där något hinder för gifta kvinnors kvarstannande i tjänst aldrig förekommit, nämligen folkskollärarkårens. Medan 57.8 procent av samtliga manliga folkskollärare hade barn under 21 år, stannade motsvarande siffra för folkskollärarinnorna vid 9.7 procent. Dessa siffror gåve möjlighet att överblicka, i vad mån risken för staten att få betala familjetillägg bleve större, om en befattning innehades av en man än om den innehades av en kvinna. Att denna risk vore vida större och i ekonomiskt hänseende mera betydelsefull än de förut omnämnda risker, som anställande av kvinnor kunde tänkas innebära, syntes icke kunna av någon bestridas.

Förut omförmälda reservant bland kommitténs manliga ledamöter har i sin reservation anfört huvudsakligen följande.

Beträffande löneställningen för de tjänster, till vilka kvinnorna redan före den nya behörighetslagens ikraftträdande ägt tillträde, hade reservanten inom kommittén framfört den meningen, att kvinnornas tillträde till nya områden inom statstjänsten icke borde utöva någon inverkan på löneställningen för de kvinnor, som redan innehade statstjänst. De nu existerande kvinnliga

Utgifterna.

S7

befattningarna borde därför ingå i löneplanen med i stort sett oförändrade avlöningsbelopp. Dä emellertid löneställningen för de tjänster, till valka kvinnorna genom behörighetslagen (inge tillträde, inäste bestämmas med hänsyn tagen till den nu gällande löneskalan för manliga tjänstemän och i ett visst förhållande till denna, skulle löneskalan för de kvinnliga tjänstemännen komma att erbjuda åtskilliga egendomligheter, om dess lägre del skulle bildas av den nu i avlöningsreglementena ingående kvinnliga löneskalan. Och dä de lägsta kvinnliga befattningarna, enligt reservantens mening, erhållit en alltför låg löneställning, hade han gärna velat instämma i det förslag till förhöjning av deras avlöning, som kommittén framlagt. Under sådana förhållanden hade det icke varit möjligt att helt tillämpa grundsatsen om oförändrad löneställning för de nuvarande kvinnliga tjänstemännen. åled hänsyn till dessa omständigheter hade reservanten kommit till den ståndpunkten, att förslaget borde byggas på en omarbetning av löneplanen även beträffande de tjänster, till vilka kvinnorna redan ägde tillträde.

Ur flera olika synpunkter syntes det reservanten vara lämpligt att bibehålla den nuvarande uppställningen av löneplanen i en avdelning för manliga tjänstemän och en avdelning för kvinnliga tjänstemän. Därigenom kunde man genast ur avlöningsreglementet utläsa det avlöningsbelopp, som i ett visst angivet fall tillkomme vederbörande tjänsteman. Och alldeles särskilt syntes det reservanten olämpligt, att en viss löneklass skulle på samma ort betyda olika belopp, beroende på till vilken lönegrad den tjänsteman, som uppbure avlöningen, hänförts.

Efter övervägande av olika på frågan inverkande omständigheter, hade reservanten ansett sig kunna i stort sett instämma i den löneställning, som kommittén föreslagit för de kvinnliga tjänstemännen. Men då han ansåge det vara nödvändigt, att lönebeloppen för de kvinnliga befattningarna intoges direkt i avlöningsreglementena genom att i desamma infördes en särskild löneplan, följde därav, att denna måste utarbetas efter principer, som anslöte sig till dem, enligt vilka den manliga löneplanen vore uppbyggd.

Reservanten hade - såsom en följd av sitt ståndpunktstagande till familjetillägget — vid uppgörande av sitt förslag till löneplan förutsatt, att löneplanen för manliga tjänstemän i de nu gällande avlöningsreglementena skulle bibehållas oförändrad och att följaktligen antalet ålderstillägg och tidsintervallerna för desammas erhållande skulle beträffande manliga tjänstemän bliva desamma som nu.

De nu gällande löneplanerna för kvinnliga tjänstemän innehölle ett ålderstillägg mindre än för de manliga tjänstemännen i de motsvarande lönegraderna. Detta förhållande ansåge reservanten böra bibehållas och jämväl utsträckas till de högre lönegrader, beträffande vilka nu i de kvinnliga löneplanerna icke funnes motsvarigheter till de manliga lönegraderna. Då ålderstilläggen skulle erhållas efter samma tidsintervaller som de, vilka nu gällde, komme sålunda de kvinnliga tjänstemännen att enligt reservantens förslag uppnå slutlönen efter nio års tjänst i befattning, tillhörande någon av l:a — H:e lönegraderna, och efter sex års tjänst i befattning, tillhörande någon av 12:e—20:e lönegraderna.

Någon i detalj gående redogörelse för reservantens förslag torde jag ej här behöva lämna, utan får jag i sådant avseende hänvisa till den vid betänkandet fogade reservationen.

88 Utgifterna.

Avgivna ytt- Bland de ämbetsverk och myndigheter, som avgivit utlåtanden över komranden. mitténs betänkande, hava allenast ett fåtal förklarat sig kunna i huvudsak biträda kommitténs förslag till lösning av de kvinnliga befattningshavarnas lönefråga. Av de nittotvå verk och myndigheter, från vilka yttranden infordrats, hava sålunda endast följande lämnat kommitténs förslag i allt väsentligt utan erinran eller uttalat sig i tillstyrkande riktning, nämligen hovrätten över Skåne och Blekinge, inspektören för militärläroverken m. m., styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona, länsstyrelserna i Kronobergs, Kalmar, Hallands, Västmanlands och Norrbottens län samt styrelserna för farmaceutiska institutet, Chalmers tekniska institut och lantbruksinstituten vid Ultuna och Alnarp.

I flertalet utlåtanden hava däremot mer eller mindre vägande erinringar framställts mot kommitténs förslag. I anslutning härtill hava i vissa fall ämbetsverken jämväl hemställt om eu omarbetning av kommittéförslaget eller förordat ny utredning av lönefrågan; i vissa fall har man inskränkt . sig till att avstyrka bifall till förslaget.

Om ock i en del utlåtanden direkta uttalanden rörande önskvärdheten av en omarbetning av förslaget icke gjorts, synes man dock kunna utgå ifrån, att åtskilliga av de verk och myndigheter, som funnit anledning till anmärkningar mot kommittéförslaget, ansett detsamma böra underkastas en mer eller mindre ingående överarbetning, innan förslag i ärendet förelädes riksdagen. Jag torde i detta sammanhang böra omförmäla, att vissa ämbetsverk, såsom statskontoret, riksräkenskapsverket, skolöverstyrelsen och lantbruksstyrelsen, ifrågasatt, huruvida det icke vore lämpligt att nu genomföra en provisorisk lösning av lönefrågan i avvaktan på ytterligare utredning av detta spörsmål eller i avbidan på vidgad erfarenhet rörande de kvinnliga befattningshavarnas anställning i de tjänster, vartill de genom behörighetslagen skola få tillträde.

Med hänsyn till den grundprincip, som ansetts böra vara vägledande vid ordnandet av de kvinnliga befattningshavarnas löneförhållanden, synes man bland de ämbetsverk och myndigheter, som icke funnit sig kunna godkänna kommitténs förberörda löneförslag i dess av kommittén framlagda skick, kunna urskilja två olika grupper.

Den ena av dessa grupper representeras av de ämbetsverk, som förordat likalönsprincipens tillämpning vid lönebestämningen. I utlåtanden från dessa verk har i allmänhet anförts, att, sedan kvinna blivit likställd med man i avseende å rätt att innehava statens tjänster, för innehavare av sådana tjänster, som nu äro förbehållna männen, framdeles liksom hittills måste gälla, att befattningshavaren, oavsett om han är man eller kvinna, fullgör såväl kvantitativt som kvalitativt de arbetsprestationer, vilka äro med befattningen förenade. Då så är förhållandet, har likställighetskravet ansetts böra upprätthållas jämväl i lönehänseende. Det har gjorts gällande, att de omständigheter, kommittén anfört för en

Utgifterna.

lägre lön till kvinna än till man, icke vore grundade på vunnen erfarenhet eller i alla händelser icke vore ägnade att motivera eu genomsnittlig differentiering i lönehänseende mellan män och kvinnor. Vidare har anförts, att, även om kvinnan, såsom kommittén sökt påvisa, vore mannen i vissa hänseenden underlägsen med avseende på förmågan att fullgöra det till en viss befattning hörande arbetet, detta icke borde, sedan en kvinna i konkurrens med en man visat sig kvalificerad för befattningen, få inverka på löneställningen på så sätt, att den förra erhölle en lägre lön än som skulle hava tillkommit den senare, om han utnämnts till befattningen. Det har ansetts vara arbetet som sådant, som borde betalas, och det vore de utnämnande myndigheternas sak att tillse, att till varje befattning allenast den utnämndes, som vore för tjänsten mest lämpad. Det har ock i detta sammanhang framhållits, att man hädanefter vid befordringsfrågornas behandling mera borde beakta, att dugligheten komme till sin rätt, i stället för att, såsom nu ofta skedde, låta s. k. pappersmeriter inverka på personvalet vid tjänstetillsättningarna. I anslutning härtill har anförts, att vid ett sådant mera rationellt befordringssystem ingen anledning förefunnes att för kvinnlig befattningshavare bestämma lönen lägre än för manlig, alldenstund under denna förutsättning andra kvinnor icke skulle komma att utnämnas eller befordras till lediga tjänster än som i fri tävlan med männen visat sig besitta de för vederbörande befattningar nödiga och bästa kvalifikationerna. Härigenom har kvinnoarbetet ansetts icke heller komma att för statsverket ställa sig dyrare än manligt arbete. Att vid tjänstetillsättningen giva kvinnorna det företräde, som kunde ligga däri, att deras arbete skulle för staten bliva billigare än männens, har ansetts icke vara önskvärt.

Om de nyss anförda synpunkterna ansetts i allmänhet gälla beträffande tjänster,, som genom behörighetslagens ikraftträdande skola öppnas för kvinnor, hava emellertid vissa myndigheter framhållit, att i fråga om nuvarande kvinnliga' tjänster någon anledning icke förelåge att tilllämpa annan lönesättning, än som för närvarande vore gällande. Sålunda har medicinalstyrelsen uttalat, att, där arbetet vore avpassat för kvinnliga arbetsprestationer, avlöningen borde bestämmas efter för kvinnligt arbete gängse lönestandard. Länsstyrelsen i Uppsala län har uttalat, att det icke syntes nödvändigt att såsom konsekvens av kvinnornas vidgade tillträde till statstjänster höja avlöningen för befattningar, som redan förut vore för dem tillgängliga eller förbehållna. Samma synpunkt har ock gjorts gällande av telegrafstyrelsen.

Jag torde i detta sammanhang böra omförmäla, att även de sammanslutningar av statstjänstemän, som till Kungl. Maj:t inkommit med framställningar i anledning av lönekommitténs betänkande, i regel anslutit sig till likalönsprincipen.

Till den andra gruppen äro att räkna de ämbetsverk, som visserligen

90 Utgifterna.

varit ense med kommittén därutinnan, att en genomsnittligt lägre lön bör för kvinnornas del fastställas i fråga om det stora flertalet av de befattningar, vilka nu skola bliva tillgängliga för kvinnor, men som däremot icke kunnat godkänna kommitténs allmänna motiv för en lägre löneställning eller som funnit kommitténs sätt att bestämma de kvinnliga lönerna otillfredsställande.

Vad de av kommittén för en lägre löneställning för kvinnorna anförda allmänna motiven beträffar, hava sålunda de hittills förebragta utredningarna rörande sjukligheten hos kvinnor i jämförelse med män icke ansetts vara av beskaffenhet att kunna åberopas till stöd för ett allmänt löneavdrag för kvinnorna; och hava dylika uttalanden hänförts antingen till det förhållandet, att utredningarna över huvud icke kunde lämna bevis för en även i framtiden genomgående större sjuklighet hos kvinnliga än hos manliga statstjänare, eller till den uppfattningen, att, även om en dylik större sjuklighet finge förutsättas, detta icke borde föranleda till ett allmänt löneavdrag för kvinnorna utan i stället individuellt drabba vederbörande befattningshavare själv, på sätt nu sker för de manliga tjänstemännens vidkommande. Vidare har den erfarenhet, man hittills har om kvinnornas prestationsförmåga, funnits alltför obetydlig och resultatet av kommitténs undersökningar alltför obestämt, för att man därav skulle våga förutsätta någon generell underlägsenhet hos kvinnan. Den mannen åliggande värnpliktstjänstgöringen har icke ansetts böra tagas i betraktande, då ett betydande antal manliga tjänstemän bleve befriade från dylik tjänstgöring. Slutligen har det synts olämpligt, att statens större kostnader för kvinnornas pensionering skulle inverka till minskning av deras avlöning. Denna ökade kostnad borde i stället lämpligen kompenseras genom högre pensionsavgifter.

De anmärkningar, som av ifrågavarande grupp av ämbetsverk i övrigt riktats mot kommitténs förslag, avse i första rummet löneavdragens form. I ett flertal utlåtanden har anförts, att anordningen med procentuella avdrag lede av brist på överskådlighet och reda i lönebestämmelserna och åsamkade redogörarna hos de särskilda ämbetsverken omgång och ökat arbete vid löneuträkningarna. Det har sålunda yrkats, att särskilda löneplaner måtte upprättas för manliga och kvinnliga befattningshavare. Från olika håll har härutinnan det reservationsvis inom kommittén framlagda löneförslaget anvisats såsom en lämplig utväg vid lönebestämmelsernas utformande. Andra åter hava väl uttalat sig för en gemensam löneplan för manliga och kvinnliga befattningshavare men däremot haft erinringar att göra mot den av kommittén verkställda inplaceringen.

I samband härmed torde jag ock böra omförmäla, hurusom kritik riktats mot kommitténs förslag om olika avdragsprocent för kvinnliga befattningshavare i de lägre lönegraderna. I sådant avseende har framhållits, att en för samtliga lönegrader lika avdragsprocent vore bäst ägnad att tillfredsställa kravet på rättvisa de olika tjänstinnehavargrupperna emellan. Här-

Utgifterna.

!)1

vid har av några verk påyrkats, att avdragsprocenten måtte utsträckas att gälla hela löneskalan. Jämväl krav på en inskränkning av det procentuella löneavdraget till färre lönegrader än det av kommittén föreslagna har förekommit. Äter andra verk hava funnit ett procentuellt avdrag mindre lämpligt och i stället förordat en sådan form för lägre lön åt kvinnor, att lönen bestämdes till en eller två löneklasser under den för manlig befattningshavare gällande. Ett mindre antal verk har framställt erinringar mot kommitténs förslag att för manlig innehavare av de nu för kvinnor avsedda befattningarna skulle bestämmas samma lön som för kvinnlig innehavare. Det torde slutligen ock böra betonas, att skilda meningai gjort sig gällande, huruvida i förevarande sammanhang en mera allmän löneförbättring borde genomföras beträffande innehavare av nuvarande kvinnliga befattningar.

Efter denna mera allmänna redogörelse för de yttranden och förslag, som kommit till uttryck i de över lönekommitténs betänkande avgivna utlåtandena, torde jag böra lämna en närmare redogörelse för de synpunkter, som i de skilda yttrandena anlagts på förevarande lönespörsmål. Härvid har jag icke ansett nödigt att särskilt omförmäla inom ämbetsverken avgivna reservationer, då de i dessa framförda synpunkter eljest kommit till uttryck i de avgivna utlåtandena.

Svea hovrätt har anfört, att, om det vore riktigt, att de kvinnliga befattningshavarnas arbetsprestationer i kvantitativt hänseende icke vore fullt likvärdiga med de manliga befattningshavarnas, användandet av kvinnlig arbetskraft uppenbarligen måste föranleda inrättandet av nya tjänster för avarbetande av den arbetskvantitet, varmed de kvinnliga befattningshavarnas arbetsprestation understege de manligas. Därest ett visst ämbetsverks arbetsuppgifter, organisation och arbetssätt uteslöte möjlighet att genom dylika anordningar åstadkomma den behövliga arbetsprodukten, vore man även beträffande lägre tjänster nödsakad att utkräva samma arbetsprestation av eu kvinnlig befattningshavare som av en manlig innehavare av befattningen. Detta vore förhållandet inom hovrätterna. Även med avseende å de befattningshavare inom hovrätterna, som folie inom lönegraden B 14 i nu gällande löneplan — aktuarier, arkivarie, notarier och fiskaler — måste för kvinnor lika väl som för män gälla, att innehavaren av befattningen såväl kvantitativt som kvalitativt hade att fullgöra den arbetsprestation, som vore med tjänsten förenad. Någon minskning av arbetsprodukten för kvinnlig innehavare av dylik tjänst kunde icke medgivas. Därav syntes följa, att även likställighet i avlöningshänseende borde äga rum och sålunda för kvinnliga befattningshavare inga andra avdrag göras å de för motsvarande manliga befattningshavare fastställda löner än de, som betingades av de senares skyldighet att fullgöra de inbetalningar till änke- och pupillkassa, som de på grund av sin tjänst vore skyldiga tillhöra.

Beträffande löneplanen har hovrätten yttrat, att, därest en differentiering i lönehänseende mellan män och kvinnor skulle genomföras, det syntes, som om ökad överskådlighet och enkelhet skulle vinnas, därest särskild löneplan för kvinnliga befattningshavare upprättades.

92 Utgifterna.

Fångvårdsstyrelsen har framhållit, att, då enligt behörighetslagen kvinna skulle äga tillträde till arbetsområden, som nu vore männen förbehållna, detta borde ske under strängt upprätthållande av principen om full likställighet könen emellan beträffande såväl förpliktelser som rättigheter. Därest kommitténs mening skulle godtagas, nämligen att vid bestämmandet av kvinnors avlöning i de lägre lönegraderna avseende borde fästas vid kvinnornas större sjuklighet, deras ställning i pensionshänseende, deras frihet från värnpliktstjänstgöring och andra förhållanden, syntes det styrelsen, som borde konsekvensen med nödvändighet fordra, att dessa förhållanden eller åtminstone vissa av dem finge spela in vid avvägandet av kvinnors avlöning även i högre lönegrader. Å andra sidan syntes, med den utgångspunkt kommittén intagit, förslaget, att män i vissa fall skulle avlönas enligt de för kvinnliga befattningshavare ifrågasatta grunderna, icke kunna försvaras. Därjämte ville ämbetsverket särskilt framhålla olägenheterna av det invecklade system, som — med kommitténs utgångspunkt — följde av gemensam löneplan, men med vissa avdrag för kvinnlig befattningshavare eller för manlig innehavare av för kvinna särskilt avsedd befattning. Enligt styrelsens förmenande vore under givna förhållanden det av förenämnda reservant inom kommittén förordade systemet med skilda löneplaner för manliga och kvinnliga befattningshavare att föredraga.

Arméförvaltningen har ansett sig i allt väsentligt kunna ansluta sig till de synpunkter, kommittén framhållit därom, att lönerna åt kvinnliga tjänstemän i viss mån borde begränsas i förhållande till de löner, som tillkomma manliga tjänstemän i motsvarande befattningar. Vid avlöningsbestämmelsernas slutliga utformande borde särskilda löneplaner finnas för kvinnliga tjänstemän. Beträffande avpassandet av lönerna i löneplanen för kvinnliga tjänstemän vore det icke uteslutet, att man vid godtagandet av det utav förenämnda reservant inom kommittén framställda förslaget i angivna hänseende skulle på ett för kvinnorna rättvist sätt kunna ordna deras löneförhållanden.

För säkring srådet har anfört, att ett genomförande av kommitténs förslag icke syntes tillfredsställa kravet på likställighet mellan man och kvinna utan måste antagas komma att medföra ytterligare stridigheter samt nya utredningar och förslag. Enligt försäkringsrådets förmenande syntes det vara lämpligast att redan nu taga steget fullt ut och således icke göra skillnad mellan manliga och kvinnliga befattningshavare i förevarande hänseende. Då emellertid frågan om kvinnans prestationsförmåga i jämförelse med mannens och vad därmed sammanhängde icke ännu kunde anses vara tillräckligt utredd, syntes genomförandet av kvinnans likställighet med mannen i fråga om innehavande av statstjänst tills vidare, åtminstone i vissa hänseenden, hava karaktären av experiment. En reform borde därför helst genomföras under vidtagande av sådana försiktighetsmått, att en återgång kunde bliva möjlig eller åtminstone de skadliga verkningarna förmildras, därest reformen i ett eller annat hänseende skulle visa sig icke hava varit ändamålsenlig.

Socialstyrelsen har till en början framhållit, att styrelsen ej kunnat av kommitténs utredningar och därpå grundade bevisföring övertygas om riktigheten och lämpligheten av åtgärden att införa i vårt lönesystem principen om olika lön för män och kvinnor i likställda befattningar. Att först förklara kvinnorna behöriga att tävla med männen till statens befattningar men sedan, om kvinna ansetts böra till någon befattning föredragas framför

Utgifterna.

it:s

man, lata henne arbeta för lägre avlöning än den förbigångne mannen skulle erhålla i motsvarande befattning, borde skäligen ej kunna ifrågakomma. Det enda rationella syntes ämbetsverket vara, att lönerna avpassades med hänsyn till arten och omfattningen av befattningens arbetsuppgifter samt att i varje fall till befattningshavare utsäges den dugligaste och för arbetet mest lämpade, vare sig man eller kvinna, familjeförsörjare eller icke-familjeförsörjare.

Kommittén hade velat göra gällande, att kvinnoarbetet på grund av kvinnornas större sjuklighet och mindre prestationsförmåga i genomsnitt taget skulle vid lika löner komma att ställa sig dyrare än det manliga och att de statsfinansiella hänsynen därför motiverade en lägre lönenivå för kvinnorna. 1 betraktande av hittills gjorda erfarenheter på olika arbetsområden hölle styrelsen ej för osannolikt, att kommitténs värdesättning av det kvinnliga arbetet i jämförelse med det manliga kunde i viss mån vara riktig. Men härtill, liksom över huvud taget till den olika beskaffenheten av förhandenvarande arbetskraft, syntes vid ett rationellt anställnings- och befordringssystem vederbörlig hänsyn kunna tagas, utan att man därför behövde tilllämpa den oriktiga principen att avlöna innehavare av samma slags befattning olika, ej på grund av deras större eller mindre duglighet utan på grund av deras olika kön eller olika levnadsbehov. Även ur statsekonomi synpunkt syntes man helt säkert — givetvis under förutsättning att lönerna vore riktigt avpassade efter befattningarnas art och arbetsbörda och att följaktligen avlöningen å en befattning ej bestämdes till högre belopp än som gåve möjlighet att erhålla kompetent innehavare av densamma — i längden vinna mest på att ej göra någon åtskillnad mellan befattningshavarna av nu berörda anledningar utan endast följa den fria konkurrensens sunda principer.

Riksför säkring sanstalten har såsom sin principiella ståndpunkt förklarat, att statens befattningshavare borde i samma befattning åtnjuta lika lön, oberoende av om befattningshavaren vore man eller kvinna. En förutsättning för denna princips tillämpning beträffande såväl män som kvinnor vore tydligen, att de icke befordrades till andra tjänster än sådana, som de kunde antagas sköta på ett kvantitativt och kvalitativt tillfredsställande sätt. Enligt ämbetsverkets mening kunde emellertid ifrågasättas, om statens nuvarande befordringsprinciper lämnade tillräckliga garantier för att nyssnämnda förutsättning för befordran till tjänster alltid uppfylldes. Man kunde ej bortse från att tjänstårsberäkning och över huvud taget s. k. pappersmeriter ej sällan erhölle ett alltför stort inflytande vid tjänstetillsättningar. Olägenheterna av detta förhållande förelåge visserligen redan nu. Om man — såsom kommittén gjort vid motiveringen av sitt förslag till viss lägre lön för kvinnor än för män — utginge från att kvinnorna möjligen kunde antagas i genomsnitt hava mindre prestationsförmåga än männen, måste faran ökas för att med statens nuvarande befordringsprinciper bästa möjliga arbetskraft ej alltid erhölles för varje befattning. Enligt ämbetsverkets mening vore emellertid frågan om värdet av kvinnornas prestationsförmåga i jämförelse med männens icke genom vad kommittén anfört på ett tillfredsställande sätt utredd. Ämbetsverket, som icke ansåge sig kunna tillstyrka bifall till kommitténs förslag i ämnet, ville därför förorda, att de kvinnliga tjänstemännens lönefråga gjordes till föremål för en ingående och systematiskt genomförd undersökning.

Medicinalstyrelsen har anfört, att å de kvinnor, som erhölle för män huvudsakligen avsedda befattningar, samma anspråk borde ställas som på manliga innehavare i fråga om förmåga att utföra med befattningarna för-

94 Utgifterna.

enat arbete. Det förelåge för närvarande mycket ringa erfarenhet om i vad mån kvinnor kunde uppfylla dessa fordringar, men det syntes med visshet kunna antagas, att det funnes kvinnor, som ägde dylika kvalifikationer, även om detta icke kunde anses vara regel. Därest emellertid en kvinna visade sig innehava samma förutsättningar som en man att innehava en dylik tjänst, syntes intet vara att erinra mot att hon erhölle samma avlöning eller åtminstone samma begynnelseavlöning som en manlig innehavare av samma befattning.

Beträffande kvinnornas större sjuklighet syntes denna vara så växlande för olika kvinnor, att densamma icke rättvisligen borde medföra löneminskning för samtliga kvinnor i statens tjänst, utan syntes statens härav föranledda kostnader böra kompenseras medelst avdrag på lönen i varje särskilt fall av sjuklighet. Därest nu utgående avlöning vid sjukledighet ansåges för hög för beredande av skälig kompensation i nämnda avseende, syntes åtgärder böra vidtagas för nedsättning av sjukavlöningen. Vad anginge frågan, huruvida förhållandet mellan mäns och kvinnors arbetsprestationer borde betinga en nedsättning av kvinnornas lön, vore det givet, att å de befattningar, där arbetet vore avpassat för kvinnliga arbetsprestationer, avlöningen borde bestämmas efter för kvinnligt arbete gängse lönestandard. Beträffande åter de befattningar, som nu skulle öppnas för kvinnor, torde det icke vara meningen att i samband därmed på något vis nedsätta nuvarande fordringar på arbete i sagda befattningar, utan syntes dessa fordringar böra bibehållas oförminskade och i följd därav endast sådana kvinnor befordras till dessa befattningar, som ägde full fömåga att utföra samma arbete. Men vid sådant förhållande syntes någon anledning knappast föreflnnas att nedsätta avlöningen för kvinnliga innehavare av ifrågavarande befattningar.

Den av kommittén såsom skäl för nedsättning av kvinnornas avlöning åberopade värnpliktstjänstgöringen gåve ämbetsverket anledning framhålla, att en lönenedsättning av denna anledning icke gåve kompensation för kvinnans försteg framför mannen i detta avseende, då den man, som på grund av sin värnplikt blivit efter i tävlingen med eu i övrigt jämnställd kvinna, icke hade någon fördel av att kvinnan erhölle lägre avlöning å den befattning, som hon på grund av sitt försprång erhölle framför honom. Kompensation i fråga om värnplikten skulle på ett rättvisare sätt anordnas genom att värnpliktstiden eller viss del av densamma finge räknas som tjänstår. Beträffande läkare och veterinärer förelåge redan rätt att som tjänstetid tillgodoräkna viss del av värnpliktstiden.

Under åberopande av det nu anförda avstyrkte ämbetsverket kommitténs förslag om lägre begynnelseavlöning för kvinnor än för män å de befattningar, till vilka kvinnor enligt behörighetslagen skulle beredas tillträde. Däremot syntes det ämbetsverket böra tagas i övervägande, huruvida icke endast en eller två avlöningsförhöjningar inom varje lönegrad borde medgivas kvinnliga innehavare av ifrågavarande befattningar, detta med hänsyn till avlöningsförhöjningarnas direkta syfte att delvis utgöra bidrag till bestridande av ökad familjeförsörjning.

Beträffande de befattningar, som nu stode öppna för kvinnor, ville ämbetsverket avstyrka deras överförande till en för manliga och kvinnliga befattningshavare gemensam löneplan.

Ur såväl ekonomisk som principiell synpunkt borde nuvarande löneplan bibehållas i huvudsak oförändrad, dock att beteckningarna för löneplanens avdelningar borde erhålla följande ändrade lydelse:

Utgifterna.

‘).r>

Avdelning A: För chefs- och därmed jämförliga befattningar.

Avdelning B: För andra befattningar, avsedda att huvudsakligen innehavas av manliga tjänstemän.

Avdelning C: För andra befattningar, avsedda att huvudsakligen innehavas av kvinnliga tjänstemän.

Arbetet med uträkning och fastställande av tjänstemännens avlöningar, vilket arbete redan nu vore synnerligen omfattande och toge en alltför stor del av de administrativa ämbetsverkens arbetskrafter i anspråk, skulle högst avsevärt ökas, därest kommittéförslaget skulle vinna bifall. Då de befattningshavare, som nu sysselsattes med uträkning och utbetalning av tjänstemännens löner, på de senare åren fått detta arbete ökat intill gränsen av vad skäligen kunde av dem begäras och extra arbetskraft i liera fall redan måst anställas för biträde i arbetet, syntes en ytterligare ökning av sagda arbete icke böra ifrågakomma, därest ej synnerligen tvingande skäl talade härför.

Av de från länsstyrelserna inkomna utlåtandena framgår, att ett mindre antal länsstyrelser ansett sig böra biträda kommitténs förslag i lönefrågan. Sålunda hava länsstyrelserna i Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Hallands, Värmlands, Västmanlands, Jämtlands och Norrbottens län lämnat kommitténs förslag i stort sett utan erinran.

Övriga länsstyrelser, liksom ock överståthållarämbetet i Stockholm, hava däremot haft mer eller mindre vägande erinringar att göra mot kommitténs sätt att lösa lönefrågan. I sådant hänseende må nämnas, att överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs och Gävleborgs län uttalat principiell anslutning till likalönsprincipen. Såsom motivering för denna princips tillämpning vid bestämmande av avlöningsförmånerna för kvinnliga befattningshavare har, bland annat, anförts, att man icke finge lämna ur sikte den tanke, som otvivelaktigt varit bestämmande för den nya lagstiftningen om kvinnors tillträde till statstjänster, nämligen att tillmötesgå kvinnornas likställighetskrav. Sedan kvinnan genom behörighetslagen vunnit tillträde till de befattningar, som hittills varit reserverade för män, borde hon jämväl komma i åtnjutande av de med sådan befattning förenade löneförmåner. De med en tjänst förenade göromålen måste såväl i kvantitativt som i kvalitativt hänseende fullgöras, vare sig tjänsten upprätthölles av man eller av kvinna, vadan någon åtskillnad i lönehänseende ej borde ifrågakomma mellan olika innehavare av samma befattning. Det syntes icke behöva antagas, att befordran till nu för män reserverade befattningar skulle komma att ske av andra kvinnor än sådana, som vore sina manliga medsökande avgjort överlägsna. Att grunda en åtskillnad i lönehänseende på ett generellt antagande om kvinnans större sjuklighet eller om hennes underlägsenhet i duglighet och arbetsförmåga vore icke förenligt med vunnen erfarenhet. Därest något sådant verkligen kunde anses påvisat genom den av kommittén verkställda utredningen, borde detta drabba vederbörande individuellt och icke genom för kvinnokönet generella bestämmelser. Ej heller övriga av kommittén anförda skäl för en lönedifferentiering, såsom den mannen åliggande värnpliktstjänstgöringen och familjeförsörjningsplikten, borde föranleda lägre avlöning för kvinnorna, då vid utmätande av männens avlöning hänsyn ej tagits till förekommande olikhet dem emellan i nu berörda avseenden. Det syntes ej vara önskvärt att giva kvinnorna det företräde vid tjänstetillsättning, som läge däri, att deras arbete skulle för

96 Utgifterna.

staten bliva billigare än arbete utfört av manlig arbetskraft. — I utlåtanden från vissa av ifrågavarande länsstyrelser har emellertid framhållits, att tillämpningen av iikalönsprincipen icke behövde föranleda till att .iämväl innehavare av nuvarande kvinnliga befattningar i lönehänseende jämställdes med motsvarande manliga tjänstemän.

Andra länsstyrelser åter hava visserligen ansett en lägre löneställning för kvinnliga befattningshavare i jämförelse med manliga vara av omständigheterna påkallad, men likväl icke kunnat godtaga de motiv, kommittén anfört för en dylik åtskillnad, eller godkänna den praktiska utformningen av kommittéförslaget. I sådant hänseende må nämnas, att länsstyrelsen i Stockholms lön icke ansett det riktigt att på grund av presumerad lägre arbetsprestation beskära kvinnliga befattningshavares avlöning, alldenstund det måste antagas, att en person, som förordnades att uppehålla befattning i viss lönegrad, måste anses vara fullt skickad att oberoende av kön utföra det till befattningen hörande arbetet. Länsstyrelsen i Jönköpings län bär ansett den männen åliggande värnpliktstjänstgöringen icke höra utgöra skäl för att utmäta högre avlöning till männen än till kvinnorna. Länsstyrelsen i Blekinge län, som hävdat den uppfattningen, att den kvinnliga arbetsintensiteten och uthålligheten i regel vore mindre än mannens, har antytt lämpligheten av att hava samma procentuella avdrag i alla lönegrader utom i de sex högsta, där ett urval av större kvinnlig arbetsförmåga måste anses hava skett och större likställighet därför råda. Ifrågavarande länsstyrelse har tillika ansett, att

— med hänsyn till de lägre levnadskostnader, som eu kvinna jämfört med en man i samma samhällsställning otvivelaktigt kunde anses hava

— indragning av sista ålderstillägget för kvinnor kunde utan orättvisa företagas, helst statsfinansiella synpunkter jämväl syntes kräva en dylik åtgärd. Länsstyrelsen i Kristianstads lön har ifrågasatt, huruvida de av kommittén till stöd för en lönedifferentiering anförda faktorerna kunde anses påkalla en så stark skillnad i lönehänseende som den av kommittén föreslagna. Länsstyrelsen i Malmöhus län har yttrat, att, därest de av kommittén framlagda bestämmelserna om familjetillägg korn me att antagas, länsstyrelsen icke hade något att erinra mot det av kommittén uppgjorda avlöningsreglementet, men att länsstyrelsen i annat fall anslöte sig till det reservationsvis inom kommittén framlagda avlöningsförslaget, varvid det dock syntes länsstyrelsen tveksamt, huruvida från och med den 15:e lönegraden och uppåt någon skillnad i antalet ålderstillägg mellan män och kvinnor borde göras. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lön har funnit allenast den större sjukligheten hos kvinnor samt läget på den allmänna arbetsmarknaden motivera eu löneskillnad mellan män och kvinnor, under det att övriga av kommittén anförda faktorer knappast syntes länsstyrelsen böra tagas med i räkningen. Denna differentiering borde dock icke ske i de högre lönegraderna. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har ansett hänsynen till den allmänna arbetsmarknaden vara det enda skål, som kunde åberopas till stöd för något lägre löner till kvinnliga befattningshavare i de lägre tjänsterna. Gränsen, nedanför vilken kvinnliga befattningshavare syntes böra avlönas lägre än manliga i samma befattning, borde emellertid icke sättas så högt som vid den 15 :e lönegraden, utan syntes denna gräns böra sättas vid de befattningar, för vilka en längre specialutbildning — i regel högskolebildning — utgjorde kompetensvillkor. Länsstyrelsen i Västernorrlands län har funnit avdraget ä lönerna böra sträcka sig även till högre lönegrader än den 14:e. —

Utgifterna.

!)7

Slutligen må nämnas, att vissa av länsstyrelserna funnit anordningen med procentuella avdrag invecklad och besvärlig i tillämpningen. För vinnande av överskädlighet och reda rörande avlöningsbeloppen har förordats särskild löneplan för kvinnliga tjänstemän.

Byggnadsstyrelsen har yttrat, att styrelsen helst velat förorda eu tilllänkning fullt ut av principen »lika lön i lika befattning», dock med avdrag för de manliga tjänstemännens avgifter till änke- och pupillkassa. Det kunde nämligen icke sägas vara förenat med rättvisa, om exempelvis de kvinnliga ledamöterna i en verksstyrelse skulle åtnjuta lägre lön än sina manliga kolleger. Såväl tidigare verkställda som kommitténs egna utredningar syntes emellertid tyda på att man skulle hava anledning befara en viss skillnad mellan mannens och kvinnans arbetsprestationer. Liksom kommittén ansåge ämbetsverket, att man icke kunde underlåta att taga hänsyn till den genom de omfattande utredningarna påvisade icke oväsentligt större sjukligheten hos kvinnor än män. Det förefölle byggnadsstyrelsen, ur synpunkten av att icke den kvinnliga arbetskraften skulle komma att ställa sig för statsverket dyrbarare, som om kvinnorna borde vidkännas ett visst avdrag. I varje fall och i avvaktan på någon tids erfarenhet syntes försiktigheten bjuda att till en början stanna vid en viss löneskillnad. Visade det sig sedermera, att olägenheterna av den större sjukligheten hos kvinnorna bleve mindre än befarats och även att kvinnans tjänstår för pensionering kunde göras lika med mannens, torde, såsom även kommittén förutsatt, jämkning framdeles böra vidtagas och likalönsprincipen bliva tillämpad fullt ut.

Enligt ämbetsverkets förmenande vore den av kommittén förordade anordningen med procentuella avdrag för kvinnliga befattningshavare, vilka avdrag begränsats till de lägre lönegraderna men minskats uppåt för att helt bortfalla vid de högre tjänsterna, mindre lyckad. Därjämte syntes det styrelsen, att den föreslagna procentuella löneskillnaden vore något godtyckligt vald och i varje fall komme att vålla avsevärda besvärligheter vid lönebeloppens uträknande. Innan erfarenhet, grundad på jämförelse mellan mans och kvinnas arbete i samma tjänst, vunnits, borde enligt ämbetsverkets åsikt kvinnan vidkännas visst avdrag, men detta borde gälla för alla lönegrader, och syntes löneskillnaden böra lämpligen så bestämmas, att den kvinna tillkommande lönen läge exempelvis en eller två löneklasser under den för manlig tjänstehavare i samma tjänst avsedda lönen. För vinnande av reda och överskådlighet samt för undvikande av onödiga besvär vid uträkningen borde kvinnornas löner bestämmas i en särskild för dem avsedd löneplan, där de olika lönegradernas lönebelopp bestämt angåves.

Generalpoststyrelsen bär erinrat om att styrelsen, vad anginge den för kvinnors avlönande ifrågasatta likalönsprincipen, tidigare såsom förutsättning för dess tillämpning framhållit, att det manliga och det kvinnliga arbetet verkligen befunnes fullt lika såväl i kvantitativt som i kvalitativt hänseende. Av de omfattande utredningar, som kommittén i denna fråga företagit, syntes vissa onekligen peka hän på en i genomsnitt mindre prestationsförmåga hos kvinnorna, ehuru något allmängiltigt belägg på omfattningen av denna skillnad icke kunde anses vara vunnet. Innan någon verkligt tillförlitlig erfarenhet i denna fråga erhållits, syntes det styrelsen lämpligast, om, särskilt med hänsyn till nuvarande statsfinansiella läge, någon större avvikelse från nu gällande grunder för avlö- Bihang till riksdagens protokoll 192.r>. 1 samt. (I) 7

98 Utgifterna.

nandet av kvinnliga befattningshavare i allmänhet icke behövde vidtagas. Å de högsta befattningarna, till vilka befordran skedde efter särskilt noggrant urval, syntes måhända dock redan nu böra till kvinnor utgå löner, som närmade sig dem, vilka tillkomme män.

Generalpoststyrelsen har vidare uttalat, att styrelsen skulle anse det lämpligast om, utan avsevärdare rubbning av de för redan befintliga kvinnliga befattningar faställda löner, nya löner kunde fastställas för de nytillkommande kvinnliga befattningarna. Ämbetsverket kunde nämligen icke anse det som en ofrånkomlig konsekvens av behörighetslagens genomförande, att en löneförhöjning för nu befintliga kvinnliga befattningshavare i sammanhang därmed måste äga rum. Med hänsyn till det rådande statsfinansiella läget syntes det ämbetsverket lämpligare att för närvarande söka undvika ökning av statens löneutgifter. Sakligt sett 1'örefunnes icke åtminstone för postverkets vidkommande någon anledning att för närvarande höja avlöningarna i de nuvarande kvinnliga tjänstegraderna, och i dessa tjänstegrader syntes allt framgent det övervägande antalet kvinnliga befattningshavare inom verket komma att sysselsättas.

Telegrafstyrelsen har i huvudsak anfört, att styrelsen icke kunnat gilla kommitténs mening i fråga om de kvinnliga befattningshavarnas löneställning efter behörighetslagens genomförande. Ämbetsverket har härvid erinrat om att detsamma i sitt den 9 februari 1921 avgivna utlåtande angående den numera i princip antagna behörighetslagen varnat för att vid lagens antagande och innan detaljerad löneutredning verkställts göra några förhandsuttalanden, som vid en ingående granskning av lönespörsmålet kunde komma att medföra icke avsedda, ekonomiskt vittgående konsekvenser. Några utfästelser i fråga om lönerna för de kvinnliga befattningshavarna syntes ej heller hava av statsmakterna avgivits vid berörda lags antagande. Statsmakterna vore alltså helt obundna, då de gingo att fatta ståndpunkt till frågan om de kvinnliga befattningshavarnas avlöningsförhållanden och behörighetslagens sättande i kraft. Kommittén syntes emellertid icke hava uppfattat läget helt på nu angivna sätt, utan med omsorgsfullhet bemödat sig om att utfundera skäl till avvärjande av en förment fara, att de kvinnliga befattningshavarna skulle vid behörighetslagens ikraftträdande så att säga automatiskt tillerkännas en för statsverket ödesdiger löneförhöjning över lag.

Behörighetslagen i och för sig innebure intet annat än att kvinnor skulle, med vissa undantag, kunna inneliava sådana tjänster, som till följd av nu gällande bestämmelser i avlöningsreglementen och andra författningar avsetts endast för män, och såsom följd härav syntes ock män kunna innehava tjänster, som hittills på-enahanda sätt avsetts endast för kvinnor. För kommunikationsverken och övriga verk, beträffande vilka samma lönesystem som för de förra genomförts, skulle behörighetslagens ikraftträdande icke i lönehänseende behöva påkalla någon annan ändring av nu gällande bestämmelser än att dels rubrikerna till löneplanerna och till tjänsteförteckningarna strökes och dessa helt enkelt betecknades »A» och »B», dels vissa likabenämnda befattningar i de två tjänsteförteckningarna namnändrades till förekommande av förväxling och dels regler infördes i fråga om övergång från löneplanen A till löneplanen B och omvänt. Ingenting lomme ju i och med behörighetslagens försättande i kraft att hava inträffat, som borde föranleda ändrad lön för innehavare av befattningar, vilka voro upptagna i vare sig den ena eller den andra av de nuvarande tjänsteförteckningarna. Envar, man som kvinna, komme att

Utgifterna. 99

efter nämnda lags ikraftträdande förrätta samma göromål som dessförinnan, utom vad det anginge, att hädanefter kvinna, som befunnes lika eller bättre skickad än manlig medtävlare om viss tjänst, skulle kunna erhålla tjänst, vilken hon förut icke kunnat söka, emedan det över huvud ansetts olämpligt att besätta sådan tjänst med kvinna. För staten såsom arbetsgivare behövde alltså behörighetslagens ikraftträdande icke medföra ökade löneomkostnader, då lagen givetvis borde tillämpas så, att endast fullt kompetenta sökande, män eller kvinnor, konstituerades till befattningarna.

Hela frågan om de kvinnliga befattningshavarnas avlöningsförhållanden efter behörighetslagens ikraftträdande vore i sig själv ytterligt enkel, ehuru densamma, efter vad det ville synas, av partipolitiska skäl gjorts till ett stort nummer. Det vore här fråga allenast om en kvinnlig principfråga, den nämligen att kvinnor icke genom författningsstadganden skulle förklaras på grund av sitt kön ovärdiga till innehavande av statstjänster, under det att sakligt sett behörighetslagen åtminstone inom överskådlig tidrymd icke komme att medföra några stora omkastningar i förhållandet mellan mäns och kvinnors innehavande av statstjänster. Inom kommunikationsverken och särskilt telegrafverket, där man genom lång erfarenhet kunnat, obehindrad av grundlagsstadganden, allt efter som det visat sig lämpligt upplåta rätt för kvinnor att innehava befattningar, hade vad man genom behörighetslagen ville uppnå faktiskt redan varit genomfört, och man kunde med tämligen stor visshet påstå, att den nu eftersträvade generella behörigheten för kvinnor att innehava vilken befattning som helst icke komme att i stort sett medföra någon annan rubbning i bestående förhållanden än som ändock så småningom skulle inträtt. Avlöningsreglementenas uppräknande av »för manliga resp. för kvinnliga tjänstemän avsedda befattningar» vore endast ett uttryck för det faktum, att vid tiden för dessa reglementens utarbetande vissa befattningar befunnits mera eller uteslutande lämpade för män och andra mera eller uteslutande lämpade för kvinnor. Successivt och utan tanke på »behörighet» eller ej hade kommunikationsverkens styrelser och framförallt telegrafstyrelsen tagit kvinnor i användning inom allt större områden av vederbörande verk. Orsaken till att så skett vore tvåfaldig: i vissa fall hade anledningen varit den, att kvinnor funnits vara mera lämpade för arbetet, exempelvis arbetet vid telefonväxlarna, men i andra fall den, att den lön, man funnit skälig för arbetet, icke under normala tider lockat män till befattningarna, under det att kvinnor åtnöjt sig med densamma. Sedan hade man i avlöningsreglementena fastställt det bestående faktum, att vissa tjänster vore besatta med män och vissa andra med kvinnor. I det förhållandet att vissa arbetsuppgifter vore särskilt lämpade för män och vissa andra för kvinnor samt att under normala tider kvinnor stode till. buds för utförande av relativt mindre kvalificerat arbete mot lägre lön än män syntes behörighetslagen icke kunna eller böra medföra någon ändring. Ämbetsverket ville påstå, att liksom de löner, som nu utbetalades till män, bestämts med hänsyn till vad som vid tiden för lönernas fastställande ansetts nödigt för förvärvande av arbetskrafter utav tillräckligt hög kvalitet, så hade ock de kvinnliga lönerna bestämts till sina nuvarande belopp av samma hänsyn. Dessa voro de enda grundvalar, på vilka staten i längden kunde uppbygga sitt lönesystem, och ämbetsverket måste uttryckligen varna för att, särskilt inom statens affärsdrivande grenar, söka uppbygga lönesystemet på så bräckliga grunder som dem,

100 Utgifterna.

1921 års lönekommitté uppkonstruerat, ty något annat än rent teoretiska konstruktioner utan praktisk användbarhet erbjöde icke lönekommitténs förslag.

Skulle man, för att tillmötesgå det speciella kravet från kvinnohåll på formell likställighet med männen och möjligen även för att åstadkomma en viss förenkling i avlön ingsbestämmelserna, vilja sammanföra de båda tjänsteförteckningarna till en enda och, med slopande av den nuvarande kvinnliga löneplanen, inpassa de kvinnliga tjänsterna i samma löneplan som för männen, kunde en sådan inpassning på grund av de båda löneplanernas olika byggnad, vad anginge såväl storleken och antalet löneförhöjningar inom lönegraderna som oek storleken av ortstilläggen, icke utföras utan rubbning av de nuvarande lönebeloppen. Inpassningen i den manliga löneplanen kunde ske antingen med utgångspunkt från de nuvarande lönesiilrorna lör kvinnor, varav följde, att i vissa fall någon, jämförelsevis obetydlig löneförhöjning inträdde för dem och i andra fall löneminskning uppkomme, som borde kompenseras medelst speciella lönetilllägg, eller ock genom att man sökte väga de kvinnliga befattningarna i kvalitativt hänseende mot de manliga. Den först angivna utvägen, vilken förutsatte införandet av vissa nya lägre löneklasser inom den manliga löneplanen, komme att medföra en mycket obetydligt ökad löneutgift, som utan någon betänksamhet kunde iklädas, under det att den senare utvägen, till följd därav att de kvinnliga lönerna på förut nämnt sätt i stor utsträckning bestämts med hänsyn till det lägre pris, som kvinnlig arbetskraft betingat i förhållande till manlig, uppenbarligen komme att medföra en mera betydande, ehuru ingalunda avskräckande ökning i statens löneutgifter. Skulle den sistnämnda utvägen väljas, innebure detta givetvis, att staten i sin framtida lönepolitik beträffande kvinnorna anlade även andra hänsyn än dem, som hittills följts och vilka borde vara ensamt normgivande.

Järnvägsstyrelsen har yttrat, att, då styrelsen anslöt sig till den principen, att det vore arbetet som sådant, som, oavsett det individuella behovet, skulle genom avlöningen betalas, och då styrelsen vidare förutsatte, att en kvinna ej före en man erhölle befordran, med mindre hon med hänsyn tagen till alla på frågan inverkande faktorer prövades i minst samma grad som mannen kunna i den henne tillämnade befattningen gagna det allmänna, syntes det styrelsen tvivelaktigt, om anledning lorefunnes att tillmäta henne lägre lön än en manlig innehavare av motsvarande befattning. Styrelsen ansåge alltså, att vägande skäl kunde tala mot att vid lönesättningen taga hänsyn till sådana omständigheter, som att kvinnors arbetsprestationer möjligen i någon mån skulle understiga mäns — något som för övrigt icke kunde anses genom kommitténs utredningar tillfyllest ådagalagt — samt att den kvinnliga arbetskraften ej vore lika mångsidigt användbar som den manliga. Till dessa faktorer borde däremot hänsyn tagas vid befordringsfrågornas avgörande. Kvinnor, som ej hölle måttet i tävlan med män, borde få vika för dem; och vidare borde givetvis — med beaktande av förefintliga individuella förutsättningar — undvikas att befordra en kvinna till en post, som vare sig i och för sig eller genom att utgöra passageplats till högre befattning ställde krav på henne, som till följd av hennes mindre mångsidiga användbarhet icke eller endast ofullständigt kunde fyllas. Slentrianmässig befordran eller pappersmeriter och tjänstår borde sålunda än mindre för kvinnor — som ju, åtminstone så som förhållandena ställde sig vid statens järnvägar,

Utgifterna.

finge antagas endast undantagsvis lämpa sig för högre befattningar — än för män få förekomma. Men beaktades detta, syntes den kvinnliga befattningshavaren kunna med fog göra anspråk på samma lön som den manliga.

Att med hänsyn till divergensen ä allmänna lönemarknaden mellan mäns och kvinnors löner genomföra eu sådan såsom regel även för statens del funne ämbetsverket för sin del sä mycket mindre påkallat, som dels de befattningar i statens tjänst, vartill kvinnorna nu skulle erhålla tillträde, i själva verket komme att för eu tid framåt endast i mycket ringa mån besättas med kvinnor, dels kvinnor i jämförliga befattningar i enskild tjänst allenast mera sällan torde förekomma.

Om styrelsen alltså ville uttala sig för lika lön för män och kvinnor i samma befattningar, vore styrelsen å andra sidan ej blind för att den kvinnliga arbetskraften, därest denna princip tillämpades utan inskränkning, komme att ställa sig i viss mån dyrare än den manliga. Anledningen härtill vore givetvis främst att söka i den tidigare pensioneringen och kvinnornas längre livslängd än männens samt den större sjukfrekvensen bland kvinnor än bland män. Den ökade pensionskostnaden och den större sjuklighetens risker kunde emellertid uppvägas genom högre pensionsavgifter, respektive en statistiskt beräknad premie, som skulle uttagas av de kvinnliga befattningshavarna. Berörda premie kunde av praktiska skäl lämpligen sammanslås med de kvinnliga pensionsavgifterna, varigenom skulle vinnas, att uppbärandet och kontrollen av de speciella avdragen för kvinnorna ej komme att föranleda något extra besvär. Det enda extra avdrag, som borde göras från kvinnornas avlöning, vore alltså det, som betingades av de ökade kostnaderna för kvinnornas pensionering och avlönande under sjukdom. Detta avdrag borde emellertid enligt styrelsens mening beräknas efter enahanda grunder för alla kvinnliga befattningshavare. Den av kommittén föreslagna fallande skalan syntes ämbetsverket sålunda varken teoretiskt riktig eller i praktiken lämplig.

Ämbetsverket ville vidare framhålla, att det ingalunda förhölle sig så, att de nuvarande kvinnliga befattningshavarna — åtminstone såsom regel — utförde samma eller lika kvalificerat arbete som manliga befattningshavare med motsvarande tjänstetitlar. Ej heller hade läget på allmänna arbetsmarknaden eller andra omständigheter, som inträffat, sedan lönerna på dessa befattningar senast bestämdes, enligt ämbetsverkets åsikt givit anledning att avsevärt förbättra ifrågavarande befattningshavares reala löneställning. Ämbetsverket kunde därför icke ansluta sig till den allmänna uppflyttning i lönehänseende, som kommittén föreslagit. Styrelsen hölle nämligen före, att det i princip saknades fog för annan löneförbättring åt ifrågavarande befattningshavare än sådan, som erfordrades för att bereda dessa skälig kompensation för de försämringar, som det nya lönesystemets införande skulle innebära, såsom genom drygare avgifter för egen pensionering, avgifter till änke- och pupillkassa — eller motsvarande löneavdrag — ävensom inskränkning i rätten till avlöning under tjänstledighet, föranledd av havandeskap. Er såväl principiella som praktiska synpunkter vore det emellertid önskligt, att ifrågavarande befattningar inplacerades i den för manliga tjänstemän gällande löneplanen. Vid en sådan inpassning vore givetvis att taga hänsyn därtill, att ämbetsverket i motsats till kommittén ansåge alla nuvarande klasser böra för respektive grader bibehållas oförändrade, varigenom de

102 Utgifterna.

kvinnliga befattningshavarna, som nu hade tre ålderstillägg, men som skulle komma i åtnjutande av de manliga gradernas fyra tillägg, skulle få en relativt bättre ställning än den, kommittén, som föreslagit två ålderstillägg, förutsatt. Härigenom kunde icke undvikas, att löneförhöjningar för vissa befattningshavare komme att inträda.

Vattenfallsstyrelsen har förklarat sig till fullo instämma i det uttalande rörande kvinnliga befattningshavares löner, som medicinalstyrelsen gjort i sitt år 1921 avgivna utlåtande angående förslaget., om utsträckt tillträde för kvinnor till statstjänst, nämligen att anledning icke förelåge att för erhållande av kompetenta kvinnor för statstjänst erbjuda löner, som vore avsedda för familjeförsörjare. Kommitténs förslag upptoge för kvinnliga befattningshavare i såväl högre som lägre lönegrader större lönebelopp än som kunde anses behövligt för erhållande av kompetenta kvinnliga innehavare av sådana befattningar, som över huvud kunde besättas med kvinnor.

Enligt vattenfallsstyrelsens mening borde avlöningarna för kvinnliga statstjänstemän lika väl som för manliga bestämmas till vad som erfordrades för förvärvande av kompetenta innehavare av respektive befattningar och med utgångspunkt från det faktum, att på den allmänna lönemarknaden kvinnliga befattningshavare erhölle lägre löner än män i motsvarande ställning. Det vore dylika reala och ekonomiska synpunkter, som i främsta rummet borde anläggas på den föreliggande frågan, under det att däremot kommitténs försök att uppkonstruera de rättvisa proportionerna mellan mäns och kvinnors löner, med hänsynstagande till bland annat sådana omtvistade faktorer som förhållandena mellan mäns och kvinnors kvantitativa prestationsförmåga och sjuklighet, syntes vara dömt att misslyckas.

I fråga om avlöningarna för kvinnliga innehavare av högre befattningar syntes vattenfallsstyrelsen dessa böra bestämmas efter samma principer, som av ekonomiska skäl borde tillämpas för kvinnliga befattningshavare i lägre lönegrader. Då inplaceringen av såväl manliga som kvinnliga befattningshavare i vederbörande lönegrader borde ske efter kvalitativa grunder men själva lönebeloppen borde sättas olika för män och kvinnor i motsvarande befattningar, syntes det vara lämpligast att bibehålla det nuvarande systemet med skilda löneplaner för manliga och kvinnliga befattningshavare.

Statskontoret har anfört, att kommitténs utredningar visserligen syntes utvisa, att en kvinnlig befattningshavare borde hava något lägre avlöning än en man i motsvarande lönegrad, men att för bestämmandet av det procenttal, med vilken en reduktion i sådant avseende borde ske, ifrågavarande utredningar icke kunde anses giva någon vägledning av avgörande betydelse. Det syntes heller icke vara möjligt att, utan någon från statsverksamheten hämtad erfarenhet, kunna med någon större grad av tillförlitlighet bedöma storleken av de avdrag, som rätteligen borde ske i detta hänseende. Det vore ej ens oomtvistligt, att det av kommittén förordade systemet med i allmänhet större avdrag för de lägst avlönade kvinnliga befattningshavarna vore fullt rättvist. Tillika syntes det kunna ifrågasättas, huruvida kommitténs förslag att göra avdraget för kvinnliga. befattningshavare i viss mån beroende av de avgifter för änke- och pupillpensionering, som skola gäldas av manlig befattningshavare i samma lönegrad, kunde anses vara lämpligt. Förutom den omständigheten, att

Utgifterna.

dessa avgifter vore högst olika inom olika kassor och bestämda efter skiftande grunder, medförde avdragets beräknande ett en obetydligt ökat arbete inom ämbetsverken. Statskontoret höllo före, att det ur flera synpunkter måste anses vara lämpligast och framför allt enklast, att kvinnornas avlöning bestämdes direkt till viss procent av den till män i motsvarande lönegrad utgående avlöningen samt att för vinnande av större överskådlighet åtminstone tillsvidare särskilda löneplaner för kvinnliga befattningshavare intoges i avlöningsreglementena. Det syntes nämligen mindre lämpligt, att man för att bestämma den årslön, som skulle tillkomma en kvinnlig befattningshavare, i varje fall behövde verkställa en särskild mer eller mindre tidsödande uträkning. Någon verklig olägenhet av att för kvinnorna upptaga en särskild löneplan hade icke av kommittén angivits och syntes icke heller kunna påvisas.

Det av kommittén framlagda förslaget till ordnande av de kvinnliga befattningshavarnas avlöningsförhållanden ansåge sig statskontoret alltså lama avstyrka framför allt ur den synpunkten, att förslaget skulle öka de redan nu rådande, mycket befogade klagomålen över att det nuvarande lönesystemet vore onödigt invecklat och svårtillämpat.

Kammarrätten, som funnit kommitténs förslag principiellt, otillfredsställande och dessutom behäftat med åtskilliga brister i detaljerna och fördenskull ansett detsamma icke böra läggas till grund för nya bestämmelser i ämnet, har angivit några riktlinjer, efter vilka frågan om de kvinnliga befattningshavarnas löneförhållanden tilläventyrs kunde vinna sin huvudsakliga lösning. Dessa riktlinjer hava av ämbetsverket sammanfattats i följande punkter: .

1. de kvinnliga befattningshavarnas avlönings- och pensionsiorhailanden ordnas utan att någon väsentlig ändring i sammanhang därmed vidtages i nu gällande bestämmelser rörande manliga befattningshavares avlöning

och pension; _

2. kvinnliga befattningshavare åläggas icke någon skyldighet att erlägga års- och befordringsavgifter till änke- och pupillkassa; pensionering av deras pupiller bestrides av statsverket efter samma grund, som gäller for manlig befattningshavares pupiller;

3. avlöningen till kvinnlig befattningshavare bestämmes till .80 procent

av den enligt stat och andra gällande föreskrifter till manlig innehavare av enahanda befattning utgående avlöningen; dock att i avseende å naturaförmåner och extra inkomster, som åtfölja tjänsten eller utgå för bestyr i sammanhang därmed, någon skillnad icke göres mellan manlig och kvinnlig tjänstinnehavare; .

4. befattningar, som för närvarande äro reserverade tor kvinnor, öppnas i allmänhet jämväl för män, därvid nu föreslagen relation mellan avlöningen för man och för kvinna stipuleras; vissa specifikt kvinnliga befattningar, såsom yrkesinspektris, husmoder, kokerska, vaktfru o. s. v., reserveras emellertid för kvinnor genom bestämmelser i vederbörande stätcr *

5. tjänstledighetsavdrag och vikariatsersättningar för kvinnliga befattningshavare bestämmas till 80 procent av vad som gäller för motsvarande manliga befattningshavare.

Statistiska centralbyrån har förklarat, att ämbetsverket icke kunde godkänna kommitténs förslag att fastställa viss lägre lönenivå för flertalet kvinnliga tjänstemän än för med dem likställda manliga tjänstemän. Av

104 Utgifterna.

kommitténs statistik över de båda könens arbetsprestationer kunde näppeligen dragas några slutsatser av betydelse för den föreliggande frågan. Däremot framginge otvetydigt av den förebragta utredningen angående sjukligheten, att denna vore åtskilligt större bland kvinnor än bland män, en olikhet som inom statistiska centralbyrån varit än mera framträdande än vad kommitténs statistik gå ve vid handen. Emellertid vore såväl bland manliga som bland kvinnliga tjänstemän de individuella olikheterna i fråga om sjuklighet och arbetsförmåga i övrigt mycket stora, utan att detta ansetts böra medföra någon differentiering i avlöningshänseende. Därför syntes ej heller alltför stor betydelse böra tillmätas kvinnornas större sjuklighet. I motsats mot kommittén, som ansåge, att endast befattningar tillhörande den 15 :e eller högre lönegrader tillsattes efter urval mellan de sökande, liölle statistiska centralbyrån före, att icke endast tillfälle till utan även skyldighet att anställa ett dylikt urval med hänsynstagande jämväl till de sökandes större eller mindre grad av sjuklighet och prestationsförmåga förelåge för vederbörande myndighet beträffande alla befattningar. Därest vid tjänstetillsättningar den i varje fall för tjänsten bäst skickade utnämndes, komme den av kommittén uppställda, fullt riktiga fordran, att kvinnoarbetet icke finge ställa sig dyrare än det manliga, att uppfyllas, utan att något avsteg behövde göras från den av statsmakterna eu gång godkända likställighetsprincipen. Icke heller skulle de efter likställighetsprincipen uppställda nya lönebestämmelserna behöva förorsaka statsverket väsentligt ökade utgifter. De befattningar, som hittills varit reserverade för män, kunde bibehållas oförändrade i sin ställning på lönepl anen och de hittills för kvinnor avsedda befattningarna syntes utan svårighet kunna inpassas på samma löneplan, så att lönenivån bleve i huvudsak oförändrad, där icke, såsom beträffande skrivbiträdesbefattningarna, särskilda skäl talade för en förändring. Endast beträffande sådana befattningar, som förekomme å de nuvarande såväl manliga, som kvinnliga löneplanerna, komme vissa svårigheter att uppstå vid eu sammanjämkning av de för närvarande olika lönerna. Härvid kunde det möjligen bliva nödvändigt, att vederbörande befattningar inpassades i en lönegrad, som läge något under den, som för närvarande tillkomma de manliga innehavarna av samma befattningar. Genom fastställandet av lika lön för män och kvinnor skulle eu betydande förenkling vinnas i lönetekniskt avseende därigenom, att eu och samma löneplan skulle utan förändring kunna användas för män och kvinnor.

Skulle däremot olika löner komma att fastställas för manliga och kvinnliga befattningshavare, syntes det inom kommittén reservationsvis framlagda förslaget med två skilda löneplaner redigare än kommitténs förslag på denna punkt.

Bank- och fondinspektionoi har förklarat sig vara sa till vida ense med kommitténs majoritet, att de av kommittén lämnade utredningarna syntes; giva vid handen, att avlöningar till kvinnliga befattningshavare åtminstone tills vidare, tills nödig erfarenhet erhållits om den kvinnliga arbetskraftens användning i statens tjänst, borde bestämmas till lägre belopp än avlöningar till motsvarande manliga befattningshavare. Men under det att kommittén angåve sig icke ämna föreslå egentlig lönereglering för andra än de lägsta kvinnliga befattningshavarna — skrivbiträden m. fl. — hade kommitténs tillämpning av nyssnämnda grundsats medfört en ej oväsentlig lönereglering för samtliga nuvarande kvinnliga befattningshavare inom de centrala ämbetsverken. Någon anledning därtill syntes