('angående lönereglering för folk- och småskollärare m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270. 1

Nr 270.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående lönereglering för folk- och småskollärare m. m.; given Stockholms slott den 5 mars 1937.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt. Under Hans Maj :ts, Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Arthur Engberg.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i stats­ rådet å Stockholms slott den 5 mars 1937.

Närvarande: Statsministern H ansson , ministern för utrikes ärendena S andler , stats­ råden P ehrsson -B ramstorp , W estman , W igforss , M öller , L evinson ,

E ngberg , S köld , N ilsson , Q uensel , F orslund .

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför härefter chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Engberg följande: Under punkterna 128, 145, 147, 149, 162, 164 och 243 i 1937 års åttonde huvudtitel har Kungl. Majit föreslagit riksdagen att, i avbidan på, bland annat, den proposition angående lönereglering för vissa kommunalt an­ ställda lärare, som kunde varda riksdagen förelagd, beräkna för budget­ året 1937/1938 dels till Kommunala läroverk: Bidrag till kommunala flickskolor ett förslagsanslag av 1,250,000 kronor; dels till Kommunala läroverk: Bidrag till kommunala mellanskolor ett förslagsanslag av 1,800,000 kronor;

Bihang till riksdagens protokoll 1987. 1 sami. Nr 270. 1

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor ett förslagsanslag av 80,000,000 kronor; dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare i slöjd vid folk­ skolor, mindre folkskolor eller särskilda slöjdskolor ett förslagsanslag av 3,565,000 kronor; dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärarinnor i hushålls­ göromål vid egentliga folkskolor m. m. ett förslagsanslag av 344,000 kronor; dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlönande av lärare åt vid stats­ understödda sjukvårdsanstalter och vid vissa barnhem intagna barn i skolåldern ett förslagsanslag av 115,000 kronor; dels till Folkskolor m. m.: Folkundervisningens befrämjande i rikets nai-dligaste gränsorter ett förslagsanslag av 280,000 kronor; dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt föreståndarinnor och biträdande föreståndarinnor vid skolhem och arbetsstugor ett förslagsan­ slag av 145,000 kronor; dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till inackordering av skolbarn i skol­ hem, arbetsstugor eller enskilda hem ett förslagsanslag av 880,000 kronor; dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till Skytteanska skolan i Tärna ett förslagsanslag av 19,000 kronor; dels till Högre folkskolor: Understöd ett förslagsanslag av 1,600,000 kronor; dels till Folkhögskolor: Understöd ett förslagsanslag av 1,300,000 kronor; dels ock till Dyrtidstillägg åt lärare vid vissa statsunderstödda under­ visnings- m. fl. anstalter ett förslagsanslag av 18,000,000 kronor. Berörda löneregleringsfrågor äro färdigberedda i vad angår folk- och småskollärare. Däremot kan beredningen av frågorna rörande löneregle­ ring för vissa andra kategorier av icke statligt anställda lärare — lärare vid kommunala flickskolor, kommunala mellanskolor, högre folkskolor och folkhögskolor — icke hinna avslutas i så god tid, att förslag för dessa befattningshavares vidkommande kan föreläggas 1937 års riksdag. Det löneregleringsförslag, som nedan framlägges, avser därför endast folk- och småskollärare. Det är min förhoppning att för 1938 års riksdag förslag i motsvarande hänseenden skall kunna framläggas beträffande ovannämnda, här icke medtagna lärargrupper.

Jag behandlar i det följande först frågan örn lönereglering för folk- och småskollärare och framlägger därefter anslagsberäkningar för nästa bud­ getår.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270. 3

I. Lönereglering för folk- och småskollärare m. m.

A. Nuvarande avlöningsförhållanden samt verkställda utredningar.

Gällande bestämmelser rörande avlöning m. m. Nu gällandé avlönings­ förmåner för folk- och småskollärare fastställdes vid den lönereglering, som för olika lärargrupper genomfördes vid 1918 års riksdag. Bestämmelserna härom meddelades i kungörelsen den 16 september 1918 (nr 760) angående avlöning åt lärare vid folk- och småskolor samt statsbidrag till sådan avlö­ ning. Sedermera har denna kungörelse gång efter annan blivit ändrad och i samband med vidtagandet av de ändringar av densamma, som beslötos vid 1935 och 1936 års riksdagar, har Kungl. Maj:t utfärdat en helt ny kungörelse i ämnet den 30 juni 1936 (nr 434). Enligt sålunda gällande föreskrifter skall för ordinarie läkare vid folkskola avlöningen utgöra 2,100 kronor för manlig och 1,900 kronor för kvinn­ lig lärare, vartill kunna, efter 5, 10 och 15 år, komma 3 ålderstillägg, vart och ett å 300 kronor för manlig och 200 kronor för kvinnlig lärare. För extra ordinarie och vikarierande folkskollärare skall avlöningen utgöra 1,700 kronor för manlig och 1,500 kronor för kvinnlig lärare, allt för redo­ visningsår räknat. För ordinarie lärare vid småskola ävensom för lärare vid mindre folk­ skola och biträdande lärare vid folkskola, vilken blivit anställd tillsvidare med ömsesidig rätt till minst fyra månaders uppsägning, skall avlöningen utgöra 1,200 kronor, vartill kunna, efter respektive 5, 10 och 15 år, komma tre ålderstillägg, vart och ett å 150 kronor. Till extra ordinarie och vikarierande lärare vid småskola samt för lärare vid mindre folkskola och biträdande lärare vid folkskola, vilken blivit an­ ställd på viss tid eller såsom vikarie, utgår avlöning med 1,000 kronor för år räknat. Å dessa lönebelopp utgår dyrtidstillägg enligt för statens befatt­ ningshavare vid s. k. oreglerade verk gällande grunder. Utöver nu nämnda kontanta löneförmåner skola lärarna i enlighet med vad därom särskilt är stadgat i gällande boställsordning (kungörelse den 18 september 1918, nr 792) åtnjuta fri bostad och bränsl e eller däremot svarande kontantersättning. För ordinarie manlig folk­ skollärare skall tjänstebostad innehålla minst 3 rum och kök, för ordinarie kvinnlig folkskollärare minst 2 rum och kök samt för annan lärare minst 1 rum och kök. I avvaktan på en blivande definitiv lönereglering för lärarna har 1929 års riksdag på förslag av Kungl. Majit beviljat olika lärargrupper en p r ovisorisk avlöningsförbättring, vilken för lärarpersonalen vid folk- och småskolor uppgår till följande belopp.

6 Kungl. Martts proposition Nr 270.

Värdet av ifrågavarande lärarkategorier tillkommande naturaför­ måner har likaledes gjorts till föremål för en uppskattning av 1935 års lärarlönesakkunniga. Efterföljande tabell ger en sammanfattning av resul­ taten.

Ort s g r upp r Samt- Lärarkategorier liga A B C D E F G H I

Folksko Ilärarkåren. Ordinarie, manliga . . 518 627 734 885 1,178 1,274 1,592 1,331 2,113 791 » , kvinnliga . 401 463 557 674 909 949 1,124 1,019 1,482 745

Småskollär orkar en . . . 281 313 347 434 580 676 700 611 1,017 372

Förekomsten av kommunala lönetillägg belyses närmare av följande sammanställning grundad på 1935 års lärarlönesakkunnigas ma­ terial, vilket på denna punkt avser kalenderåret 1934.

D > r o r t g r u P P e r

Samt­ liga

A B C D E F G H 1 to bo bo bo bo fao bo bo bo xd xd__ xd :<d ___roj ia Lärarkategorier 01 dl F 0) oj V» 01 0) 01 01 f £ 01 F h 1 £ h Is M H £ S §£ F-i F h §g F h F h F h 1 £ £ S 2 2 0 £ 2 • O cd O <d h O oj £ 2 g F h ••O oj :0 cd :0 cd :© d F h :© <d xd *“ 1 roj ** 3 xd '3 *02 cJ oS 'ds 3 3 3 * 3 3 * u 3 *- 3 * a * a ^

fl O)

a S

fl

a fl dl Ö Q 0) fl Ö a; fl 01 a fl Q) a fl fl a . fl A. fl fl. fl fl. o S fl. fl fl. 1 & © ©. <

a

◄ ◄

a

<

a a

<

a a a

◄

^ a

a a a a a a a

B i « 3 W W 3 w M

Folkskollärarkåren.

Ordinarie, manliga . . . 254 170 233 286 263 332 318 438 388 641 379 493 260 1,178 98 935 215 516 532 kvinnliga . . 90 146 141 244 185 282 242 385 377 488 473 345 291 766 52 552 516 206 379 Extraordinarie, manliga . . . 13 163 10 200 18 207 31 343 44 494 76 343 64 1,203 7 406 36 786

kvinnliga . . 8 179 9 213 20 175 33 277 43 389 61 286 55 952 7 257 36 748

Småskollärarkåren.

Ordinarie . . . 393 136 401 169 337 203 397 290 435 394 506 309 371 952 67 687 78 2,985 351

Extra ordinarie 20 90 14 109 31 121 27 250 33 358 48 301 22 365 8 277 76 294 Summa 778 148 808 216 256 1,048 357 1,320 496 1,543 366 1,063 965 239 648 957 344

Enligt år 1935 av 1934 års folkskolesakkunniga inhämtade uppgifter utförde omkring 16 procent av folkskollärarkåren nämnda år till ersättning berättigande övertidsläsning. Efterföljande tabell ger en fullstän-

8 Kungl. Majlis 'proposition Nr 270.

berörda lärarkategorier med hänsyn därtill utan övertidsläsning eller sär­ skilda arvoden följande genomsnittliga löneställning (slutlön).

Folkskollärare Småskollärarinnor

Ortsgrupp Ordinarie Icke-ordinarie Extra Ordinarie ordinarie manliga kvinnliga manliga kvinnliga

Till senast anförda uppgifter kan, för att en uppfattning skall erhållas örn de högsta lönebelopp varmed man för folkskollärarnas del har att räkna, läggas dels arvodesbelopp för slöjdundervisning, motsva­ rande vad som högst kan utgå i statsbidrag för en slöjdavdelning under ett redovisningsår, samt dyrtidstillägg därå (beräknat till 28 procent), eller sammanlagt 196 kronor 60 öre, dels fullt arvode för undervisning under lagstadgat antal timmar i fortsättningsskola respektive ersättningsskola, eller såsom i det föregående nämnts 450 respektive 270 kronor.

Lönekostnaderna och deras fördelning mellan stat och kommun.

Enligt gällande bestämmelser (§§ 14 ff. i kung. 434/1936) lämnar staten bidrag till bestridande av kostnaderna för den vid folk- och småskolor an­ ställda lärarpersonalens avlöning med belopp, motsvarande hela den kon­ tanta minimiavlöning, som distriktet enligt avlöningskungörelsens bestäm­ melser har att utbetala till lärarpersonalen, varvid dock skall iakttagas, att statsbidrag icke utgår för längre undervisningstid än åtta månader av året. Vidare utgår statsbidrag till bestridande av kostnaderna för undervisning i slöjd med hela det arvode, som utgår för sådan undervisning enligt kun­ görelsen den 29 maj 1936 (nr 232). Av statsmedel utgår vidare dyrtidstillägg och provisorisk avlöningsförbättring till här avsedda lärare. Enligt bestämmelserna i kungörelsen den 22 juni 1923 (nr 307) med däri sedermera vidtagna ändringar beräknas dyrtidstillägget å ett belopp, som motsvarar det för lärare stadgade statsbidraget, dock att dyrtidstillägg till vikarie för tjänstledig lärare alltid utgår å ett belopp, motsvarande stats­ bidraget till vikarie å ledig tjänst. Å det sålunda beräknade tilläggsunderlaget utgår dyrtidstillägget efter samma procenttal som till befattningsha­ vare vid s. k. oreglerade verk inom statsförvaltningen — d. v. s. efter ett procenttal, som motsvarar hälften av det utav Kungl. Majit fastställda talet för levnadskostnadsökningen efter ingången av augusti 1914, i före­ kommande fall avjämnat till närmast lägre tal. Den provisoriska avlöningsförbättringen utgår enligt kungörelsen den 5 juli 1929 (nr 241) med belopp, som för de olika kategorierna av lärare äro bestämda i förhållande till dyrortsgrupperingen.

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 270. 9

Med hänsyn till vad sålunda gäller i fråga om statens bidrag till folk- och småskollärarnas avlöning, hava skoldistrikten allenast att tillhandahålla lärarna dem tillkommande förmån av fri bostad och bränsle eller ersättning därför enligt ortens pris. Närmare bestämmelser härom finnas meddelade i kungörelsen den 18 september 1918 (nr 792) angående boställsordning för lärarpersonalen vid folk- och småskolor. Till bestridande av skoldistriktens kostnader för tjänstebostäder åt ifrå­ gavarande lärarpersonal utgår emellertid numera särskilt statsbidrag i en­ lighet med bestämmelserna i kungörelsen den 6 mars 1936 (nr 45) angå­ ende statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet. Detta tjänstebostadsbidrag utgår i regel med 160 kronor för ordinarie manlig folkskollärare, 120 kronor för ordinarie kvinnlig folkskollärare samt 80 kronor för annan lä­ rare, allt för år räknat. Utöver de kostnader för tillhandahållande åt lärarpersonalen av fri bo­ stad och bränsle, som sålunda enligt gällande bestämmelser åvila kommu­ nerna, hava, såsom förut framhållits, vissa skoldistrikt enligt eget åtagande att utöver minimilönen till lärarna utgiva högre avlöning, nämligen ersätt­ ning för övertidsläsning i de fall, då undervisningstiden blivit av vederbö­ rande skoldistrikt utsträckt utöver åtta månader årligen, ävensom de kom­ munala löne- och pensionstillägg, som skoldistrikt beviljat lärarna utöver dem författningsenligt tillkommande lönebelopp.

Av 1936 års lärarlönesakkunniga hava framlagts vissa beräkningar röran­ de statens kostnader för bidrag till de kommunalt anställda lärarnas avlö­ ning enligt gällande bestämmelser. Därvid hava de sakkunniga i fråga om de ordinarie lärarnas löner utgått ifrån lärarnas löneställning i den högsta lönegraden, d. v. s. efter erhållande av samtliga ålderstillägg. Sålunda be­ räknade belopp avse att täcka icke blott lärarna tillkommande lön utan även avlöningskostnaderna till vikarierna under förekommande ledigheter. Beträffande de icke-ordinarie lärarna hava de sakkunniga utgått från vissa av 1935 års lärarlönesakkunniga framlagda beräkningar. Från angivna utgångspunkter hava statens nuvarande kostnader för folkoch småskollärarnas avlöningar av 1936 års sakkunniga beräknats uppgå till följande belopp, inberäknat dels provisorisk avlöningsförbättring, dels ock dyrtidstillägg enligt för befattningshavare vid oreglerade verk gällande procenttal under 4:e kvartalet 1936 eller 28 procent.

» » lärare vid småskolor, lärare vid mindre folkskolor och biträdande lärare vid folkskolor » 26,900,000: — Säger för ordinarie lärare kronor 79,850,000: —

10 Kungl. Majda proposition Nr 270.

Särskilda lönetillägg enligt kungörelserna 141/1920

Summa kronor 84,950,000: —

Till ytterligare belysande av frågan örn statens kostnader må nämnas, att de vid 1929 och 1935 års riksdagar genomförda provisoriska avlöningsförbättringarna beräknades medföra en kostnadsökning för statsverket å 5.ro respektive O .20 miljoner kronor (propositionerna 1929: 180 sid. 22 och 1935: 209 sid. 4). Med den vid 1936 års riksdag beslutade ersättningen för undervisning i slöjd, högst 153 kronor 60 öre för varje slöjdavdelning jämte dyrtidstillägg efter för oreglerade verk gällande grunder, torde statens samtliga kostnader för denna undervisning med stöd av de uppgifter rörande dess omfattning, som meddelats av 1936 års lärarlönesakkunniga, kunna beräknas till om­ kring 3,500,000 kronor, varav omkring 3,000,000 kronor till folk- och små­ skolans lärare. Statsbidragen till arvode åt lärare i fortsättningsskolor, slutligen, kunna beräknas uppgå till 4,300,000 kronor.

Med hänsyn till svårigheten att uppskatta värdet av den viktigaste for­ men för kommunala bidrag till ifrågavarande lärarkategoriers avlöning, nämligen naturaförmånerna, kunna endast mycket approximativa upp­ gifter lämnas rörande skoldistriktens kostnader för läraravlöning. Med stöd av material, insamlat och sammanställt av 1935 års lärarlönesakkunniga, kan dock följande ungefärliga uppskattning av skoldistriktens nuvarande kostnader göras.

Summa kronor 19,000,000: —

Verkställda utredningar. Det för folk- och småskollärare gällande lönesystemet visar väsentliga avvikelser från inom nyreglerade delar av statsförvaltningen tillämpade avlöningsprinciper. Här må erinras örn att lön till det stora flertalet befattningshavare inom sistnämnda områden skall utgå enligt en gemensam löneplan, uppdelad i lönegrader och löneklasser samt med de för varje löneklass gällande lönebeloppen differentierade efter ortsgrupper. Inordnandet av tjänstgöringsorterna i dessa grupper sker med hjälp av jämförelser mellan de allmänna levnadskostnaderna. Vid sidan av den egentliga avlöningen skola några naturaförmåner icke utgå. För begag­ nande av tjänstebostad skall ersättning erläggas genom avdrag å lönen eller genom kontant inbetalning av hyresbeloppet. Mot det för folk- och småskollärarnas del tillämpade nettolönesystemet med avseende

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270. 11

å naturaförmånerna svarar alltså för nyreglerade delar av statsförvalt­ ningen ett bruttolönesystem. Sedan år 1919 en lönereglering efter bruttoprinciper genomförts för tjänstemän inom kommunikationsverken och i anslutning härtill frågan örn en nyreglering upptagits jämväl för statsdepartementen och de centrala ämbetsverkens del, uppdrogs år 1920 åt en särskild kommitté, lärarlönekommittén, att verkställa utredning och avgiva förslag rörande ny definitiv lönereglering för befattningshavare vid rikets allmänna läroverk m. fl. statliga läroanstalter samt vid folk- och småskolor, kommunala mellanskolor och högre folkskolor, varvid som utgångspunkt skulle tjäna det för kommunikationsverken fastställda avlöningsreglementet med där upptagna lönebelopp. Lärarlönekommittén avgav den 15 augusti 1923 förslag till lönereglering för befattningshavare vid rikets allmänna läroverk samt vid folk- och små­ skolor m. fl. läroanstalter (statens offentliga utredningar 1924: 13). För­ slaget byggde, av skäl vartill jag senare återkommer, på ett bibehållande av nettolöneprincipen. Beträffande den av kommittén förordade lönegradsplaceringen må i detta sammanhang, till karakteriserande av förslaget, blott nämnas, att ordinarie manlig folkskollärare tänktes hänförd till nu­ varande lönegraden B 15, vilket med hänsyn till värdet av utgående naturaförmåner beräknades ge en löneställning ungefärligen motsvarande nuvarande lönegraden B 17. En utförligare redogörelse för förslaget till lönegradsplacering lämnas i kap. III. Angående de yttranden, som av olika myndigheter avgåvos över lärarlönekommitténs förslag i fråga örn folk- och småskollärarkåren, hänvisas till Betänkande med förslag till lönereglering för befattningshavare vid undervisningsväsendet (statens offentliga utredningar 1930: 20), avgivet av 1928 års lönekommitté, sid. 1—41 och 172—186. Lärarlönekommitténs förslag blev, närmast på tekniska grunder men även av kostnadsskäl, aldrig realiserat. När löneregleringsarbetet genom 1928 års lönekommitté återupptogs, erhöll denna kommitté i uppdrag att verkställa utredning och avgiva förslag jämväl om reglering av lönerna för lärarpersonalen bland annat vid folk- och småskolorna. Vid meddelande av direktiv för detta arbete uttalade föredragande departementschefen, att vid avlöningsfrågornas behandling de redan föreliggande löneregleringsförslagen borde göras till föremål för granskning och överarbetning med beaktande av dels däröver avgivna yttranden, dels ock sådana ändringar, som påkallades av lönernas anpassning efter det system, vari kommitténs utredning i övrigt kommc att resultera. Vad särskilt anginge lönerna för folk- och småskollärare m. fl. lärare, syntes det vara ofrånkomligt att in­ rikta undersökningen på angelägenheten av att genomföra löneregleringen med mindre kostnad för statsverket än som enligt lärarlönekommitténs förslag förutsatts. Särskilt fann departementschefen därvid böra under­

12 Kungl. Martts proposition Nr 270.

sökas olika utvägar att differentiera bestämmelserna på ett sådant sätt, att de med hänsyn till skilda förhållanden i lönehänseende sämst ställda befatt­ ningshavarnas behov av förbättrad löneställning rimligen tillgodosåges. 1928 års lönekommitté avgav den 21 juli 1930 betänkande med förslag till lönereglering för befattningshavare vid undervisningsväsendet och framlade i detta betänkande jämväl förslag till ett avlöningsreglemente för lärare vid folkskola och småskolor, högre folkskolor m. fl. icke statliga läroanstalter. I motsats till lärarlönekommittén förordade 1928 års löne­ kommitté en övergång till bruttolönesystem jämväl för ifrågavarande lärar­ kategoriers del. Beträffande de föreslagna lönegradsplaceringarna må an­ föras, att ordinarie manlig folkskollärare skulle placeras i lönegraden B 15. Beträffande de av olika myndigheter m. fl. över 1928 års lönekommittés förslag avgivna yttrandena hänvisas till den sammanfattning därav, som lämnats av 1936 års lärarlönesakkunniga i deras den 27 november 1936 avgivna Betänkande med förslag till lönereglering för lärare vid folk- och småskolor (statens offentliga utredningar 1936: 48 sid. 101—122). De löneregleringsförslag, som framlades av 1928 års lönekommitté, hava som bekant icke ännu lett till något slutligt ställningstagande från stats­ makternas sida. Orsaken därtill är framför allt att söka däri, att förslagens genomförande enligt verkställda kostnadsberäkningar skulle draga bety­ dande utgifter, vilka icke ansetts förenliga med tidigare rådande budget­ läge. När de ekonomiska förutsättningarna sedermera förbättrats, har arbetet på en lösning av de vilande löneregleringsfrågorna i anslutning till 1928 års lönekommittés förslag återupptagits. Genom beslut den 24 april 1936 har Kungl. Maj:t sålunda tillsatt en kommitté, benämnd 1936 års lönekommitté, med uppdrag att verkställa revision av gällande avlöningsbestämmelser för befattningshavare vid den civila och militära statsförvaltningen. I sitt arbete skall kommittén enligt meddelade direktiv bygga på den lönetekniska överarbetning av gällande bestämmelser för reglerade befattningar, som verkställts av 1928 års löne­ kommitté. Till förberedande av en revision av lärarnas löner, likartad med den, som är avsedd att för vissa andra personalgruppers del verkställas av 1936 års lönekommitté, hava vidare inom finansdepartementet tillkallats vissa sak­ kunniga. Jämlikt bemyndigande den 8 november 1935 hava sålunda tillkal­ lats sakkunniga för att biträda med kostnadsberäkningar och andra för­ beredande undersökningar för lönereglering för lärare vid folk- och småsko­ lor samt vissa andra grupper av icke statligt anställd lärarpersonal (1935 års lärarlönesakkunniga). 1935 års lärarlönesakkunniga överlämnade den 4 juni 1936 utkast till avlöningsreglemente för lärare vid folk- och småsko­ lor, uppgjort enligt nettolönesystem och efter givna direktiv i huvudsak grundat på av 1928 års lönekommitté angiven löneställning, ävensom P. M. angående kostnadsberäkningar och vissa andra förberedande undersök-

Kungl. May.ts proposition Nr 270. 13

ringar för lönereglering för lärare vid folk- och småskolor, innefattande även motivering till författningsutkastet. Nämnda utkast och P. M. med tillhörande tabeller äro såsom Bil. II fogade till 1936 års lärarlönesakkunnigas nedannämnda betänkande. Vidare hava, enligt bemyndigande den 7 februari 1936, sakkunniga till­ kallats för att biträda med fortsatt överarbetning av föreliggande förslag till lönereglering för personal vid allmänna läroverken m. fl. statliga läro­ anstalter (läroverkslönesakkunniga). Sedan det av förstnämnda sakkunniga verkställda förberedande utredningsarbetet fortskridit så långt, att förslag till lönereglering grundade på de redan utförda undersökningarna kunnat utarbetas, hava slutligen, jämlikt bemyndigande den 29 maj 1936, sakkun­ niga tillkallats för att biträda med fortsatt utredning och förslag till löne­ reglering för folk- och småskollärare samt vissa andra grupper av icke statligt anställd lärarpersonal (1936 års lärarlönesakkunniga). Såsom sak­ kunniga tillkallades t. f. statssekreteraren i ecklesiastikdepartementet N. T. Löwbeer, ledamoten av riksdagens andra kammare, redaktören P. C. Jons­ son, ledamoten av riksdagens första kammare, friherre I. C. G. Lagerfelt, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren A. Nilsson i Stene­ berg och ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren G. Hj. Svensson i Grönvik. Tillika förordnade departementschefen t. f. stats­ sekreteraren Löwbeer att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete. 1936 års lärarlönesakkunniga hava nied skrivelse den 27 november 1936 överlämnat betänkande med förslag till lönereglering för lärare vid folkoch småskolor (statens offentliga utredningar 1936: 48). Deras förslag bygger på bruttolöneprincipen. Enligt förslaget skulle en ordinarie manlig folkskollärare placeras i lönegraden B 17, varvid emellertid bland annat förutsättes, att skyldighet skall föreligga att utan särskild ersättning med­ dela undervisning under 9 månader. Över de sakkunnigas förslag hava ytt­ randen efter remiss avgivits av skolöverstyrelsen den 11 december 1936, riksför säkring sanstalten den 15 december 1936, socialstyrelsen den 23 de­ cember 1936, allmänna civilförvaltningens lönenämnd samma dag och statskontoret den 5 januari 1937.

Myndigheternas yttranden över 1936 års lärarlönesakkunnigas förslag.

Lönenämnden anser, att det för kommunikationsväsendet och allmänna civilförvaltningen gällande lönesystemet icke bör utsträckas till det kom­ munala undervisningsväsendet. En lönereglering för denna lärarpersonal bör enligt nämndens mening lämpligast ske efter ett system, som ansluter sig till de nu gällande grunderna. I utlåtande över 1928 års lönekommittés ovannämnda betänkande hade lönenämnden ställt sig betänksam inför kommitténs förslag att tilliimpa det nya lönesystemet jämväl på de kommunalt anställda lärarna, även örn en dylik åtgärd skulle underlättas därigenom, att ett särskilt för dem avsett avlöningsreglemente utfärdades. Att tillämpningen av de många detalje­

14 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 270.

rade bestämmelserna i ett dylikt reglemente — framhöll lönenämnden — bomme att bereda skolmyndigheterna landet runt avsevärda svårigheter syntes lönenämnden självklart. Härvid finge icke förbises, att de kommu­ nala lärargrupperna även sinsemellan företedde avsevärda skiljaktigheter med avseende å sina anställnings- och tjänstgöringsförhållanden, skiljaktig­ heter, som kunde vara ägnade att göra tillämpningen i det enskilda fallet svår och invecklad. Nämnden tilläde vidare, att såvitt nämnden kunde bedöma skolöverstyrelsen skulle komma att få sig pålagd en betydande arbetsbörda, som knappast torde kunna avvecklas utan en avsevärd per­ sonalökning, även av befattningshavare i högre lönegrad. En annan om­ ständighet, som förtjänade uppmärksamhet, vore svårigheten att anpassa det nya lönesystemet efter den inom det kommunala undervisningsväsendet allmänt förefintliga skyldigheten för vederbörande kommuner eller kom­ munala samfälligheter att tillhandahålla lärare bostad med eller utan bränsle eller ock ersättning därför. Hur än denna fråga löstes, kunde det befaras, att anledningar till konflikter mellan myndighet och befattnings­ havare skulle uppstå, när det gällde att tillämpa de nya föreskrifterna här­ utinnan. Det av kommittén framlagda förslaget till särskilda avlöningsbestämmelser för de kommunalt anställda lärarna innefattade så betydande avvikelser från det för statsförvaltningens tjänstemän avsedda allmänna avlöningsreglementet, att det syntes nämnden kunna med fog ifrågasättas, huruvida fördelarna med detsamma ur enhetlighets- och andra synpunkter kunde anses uppväga dc befarade olägenheterna. Lönenämnden ville för­ denskull förorda, att en blivande lönereglering för det kommunala under­ visningsväsendet skedde i huvudsaklig anslutning till de lönebestämmelser, som dittills varit för nu ifrågavarande lärarkårer gällande och vilka för de tillämpande lokala skolmyndigheterna sålunda vore kända och mindre svåra att tillämpa. Lönenämnden hade i berörda utlåtande vidare framhållit, att en regle­ ring av det kommunala undervisningsväsendets avlöningsförhållanden på sätt nämnden angivit ingalunda uteslöte, att de kommunalt anställda lärarnas löneförmåner därvid avvägdes efter jämförelse med den lönenivå, som kunde komma att vid en blivande lönereglering tillförsäkras de stat­ ligt anställda lärarna eller som redan tillkommit statens befattningshavare i allmänhet vid de nyreglerade verken. Likaledes borde man härvid kunna bereda jämväl de kommunalt anställda lärarna vissa förbättringar i löne­ förhållandena, vilka det nya lönesystemet fört med sig, såsom exempelvis lönedifferentiering efter dyrort, begravningshjälp m. m. Vad själva avlöningsbestämmelserna anninge, skulle dessa sannolikt kunna göras enklare oell för vederbörande myndigheter lättare att tillämpa än det avlöningsreglemente, vartill kommittén framlagt förslag, särskilt som vid en blivan­ de lönereglering det för de kommunalt anställda lärarna invecklade dvrtidstilläggssystemet skulle bortfalla. De synpunkter på frågan om lämpligheten av att utsträcka det för kommunikationsverken och allmänna civilförvaltningen gällande löneystemet till dc kommunalt anställda lärarna, som lönenämnden sålunda anförde i sitt utlåtande över 1928 års lönekommittés betänkande, ansåge lönenämn­ den i huvudsak äga giltighet även med avseende å 1936 års lärarlönesakkunnigas förslag i ämnet. De fördelar, som möjligen kunde vara att vinna vid en tillämpning av de sakkunnigas förslag, syntes lönenämnden icke uppväga de väsentliga olägenheter ur praktisk synpunkt, som skulle vara

Kungl. Mårds proposition Nr 270. 15

förenade med detsamma. Lönenämnden ville framhålla, att den utökning av förvaltningsorganisationen, som ett genomförande av de sakkunnigas förslag torde föranleda, borde ses i sammanhang med det ökade revisions­ arbete, som torde bliva en följd av statens övertagande av huvudparten av kostnaderna för det kommunala undervisningsväsendet. Statskontoret däremot anser, att det statliga lönesystemet bör tillämpas å förevarande grupper av kommunalt anställda befattningshavare. Visser­ ligen hade ämbetsverket förut uttalat farhågor för att betydande svårig­ heter skulle komma att möta vid tillämpningen av detta lönesystem inom kommunerna, där avgörandet i regel skulle ligga i skolrådens (folkskolestyrelsernas) händer. I åtskilliga hänseenden syntes emellertid numera ändrade förhållanden råda, som kunde giva anledning till ett annat betrak­ telsesätt. Att märka vore sålunda, att det statliga lönesystemet, som för mer än femton år sedan infördes vid civilförvaltningen och något senare vid försvarsväsendet, sedan dess vunnit avsevärd stadga och att man numera på detta område hade tillgång till en tämligen fast praxis och en icke obe­ tydlig sakkunskap. Redan härigenom torde de olägenheter, som av ämbets­ verket tidigare påvisats, hava mist en del av sin betydelse, och, därest vissa praktiska anordningar vidtoges, torde det numera icke behöva möta alltför stora svårigheter att genomföra en tillämpning å kommunalt an­ ställda befattningshavare av de huvudgrunder, enligt vilka det statliga lönesystemet vore uppbyggt. Med nämnda praktiska anordningar åsyftade statskontoret närmast skapandet av en särskilt lönenämnd för lärare vid folk- och småskolor. Framförallt om denna nämnd tillsattes i god tid och finge till uppgift att på ett rationellt sätt förbereda löneregleringens ge­ nomförande, borde såväl för lärarna som för kommunerna övergången till det nya lönesystemet kunna väsentligen underlättas. I detta sammanhang ville statskontoret framhålla, att det måste anses vara av ett icke ringa värde, att en personalgrupp, vilkens kontanta löneförmåner i huvudsak bestredes av statsmedel, inordnades under samma lönesystem, som tilläm­ pades för rent statlig lärarpersonal. Jämväl skolöverstyrelsen tillstyrker en anpassning av lönerna efter det statliga lönesystemet i övrigt.

Departementschefens yttrande.

Lärarna vid folk- och småskolor intaga i flera hänseenden en särställning, som försvårat en reglering av deras löneförmåner efter de principer som vunnit tillämpning inom större delen av statsförvaltningen. Genom den rad av utredningar, som nu föreligga, synes emellertid frågan örn ett in­ förande även av dessa lärare i det allmänna lönesystemet hava blivit så klarlagd, att en lönereglering efter dessa linjer nu kan övervägas. De antydda tekniska svårigheterna hava icke ensamma förorsakat de upprepade uppskoven med löneregleringen för de ifrågavarande kommunalt anställda, liksom för de statsanställda, lärarna. Frågan om de olika lärar­ gruppernas inordnande i det nya statliga lönesystemet har nämligen alltid förbundits med frågan om en reell förbättring av löneställningen. Och även

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr £70.

en relativt blygsam löneökning måste på grund av lärarkårernas storlek innebära betydande kostnadsökningar för det allmänna. Då sålunda av olika anledningar dröjsmålet med löneregleringen blivit längre än från början åsyftats, synes mig detta vara ett vägande skäl för att nu få fram frågan till avgörande utan att avvakta resultaten av den utredning röran­ de hela det statliga lönesystemet, som uppdragits åt 1936 års lönekommitté. Självklart är emellertid, att med hänsyn till den sålunda pågående allmänna löneutredningen den reglering av lärarlönerna, som nu framlägges, måste i olika hänseenden betraktas och utformas såsom ett pro­ visorium. Jag är, i avvaktan på resultaten av pågående utredningar, icke beredd att nu framlägga förslag till de ändrade bestämmelser i pensionsavseende, som kunna påkallas vid en lönereglering för folk- och småskollärare efter av mig förordade riktlinjer. Jag vill i detta sammanhang framhålla, att med hän­ syn till det uppskov med avseende å pensionsfrågans lösning, som sålunda är oundvikligt, de nya pensionsbestämmelserna måste erhålla retroaktiv giltighet, nämligen för de befattningshavare, som avgå med pension efter löneregleringens genomförande men före nämnda pensionsbestämmelsers ikraftträdande. Det förefaller mig emellertid, som om billighetshänsyn här­ vid påkalla ett övervägande, örn ej bestämmelsernas retroaktiva giltighet borde sträcka sig ännu något längre tillbaka. För en sådan anordning talar bland annat den återhållsamhet i fråga om medgivande att kvarstå i tjänst efter uppnådd pensionsålder, som på grund av kända organisatoriska för­ hållanden inom folkskoleväsendet under senare tider ansetts böra iakt­ tagas. Jag kan givetvis icke nu taga någon slutgiltig ställning till detta spörsmål, men har ansett lämpligt att redan här bringa detsamma i åtanke. Jag återkommer i det följande till pensionsfrågan, nämligen i vad angår utfärdandet av vissa provisoriska föreskrifter av mera formell karaktär i avbidan på nämnda frågas slutgiltiga reglering.

En väsentlig svårighet vid en lönereglering inom ifrågavarande område ligger i naturaförmånernas centrala ställning inom det för folk- och små­ skollärare gällande lönesystemet. En konsekvent genomförd nyreglering av lönerna skulle kräva en omläggning av nuvarande regler beträffande rätt till bostad etc., en reform som är alltför vittsyftande för att nu kunna upptagas till prövning. Man måste därför utgå från rådande förhållanden och söka infoga naturaförmånerna i ett efter eljest gängse principer upp­ byggt lönesystem. De olika utvägar, som därvid kunna komma i fråga, hava klarlagts av de i ärendet verkställda utredningarna. Innan jag går in på de speciella spörsmålen örn lönegradsplacering m. m., torde jag få redo­ göra för de principer, som enligt min mening böra läggas till grund vid ut­ formningen av lönesystemet i här berörda avseende.

Kungl. Majlis proposition Nr 270. 17

B. Principiella synpunkter på valet av lönesystem.

Föreliggande utredningar. Av den föregående översikten över verkställ­ da utredningar framgår, att delade meningar gjort sig gällande rörande lämpligheten av att för de icke statligt anställda lärarnas del övergå från netto- till bruttolöner. Medan lärarlönekommittén såväl som 1935 års lärarlönesakkunniga framlagt förslag grundade på ett bibehållande av naturaförmåner utöver den kontanta lönen, hava sålunda 1928 ars lönekommitté och 1936 års lärarlönesakkunniga förordat ett genomförande även för ifrågavarande lärargruppers del av det i övrigt tillämpade brutto­ lönesystemet. De meningsskilj aktigheter, som sålunda gjort sig gällande, är o att se mot bakgrunden av svårigheterna att inom bruttolönesystemets ram nå en rättvis värdering av naturaförmånerna respektive att vid ett bibehållet nettolönesystem lösa frågan om lönernas differentiering efter dyrort. I det ena såväl som det andra avseendet hava olika utvägar diskuterats av de ut­ redningar, som haft frågan om en lönereglering för de icke statligt anställda lärarna under behandling. Man har sålunda, i den mån den för övriga nyreglerade förvaltningsgrenar tillämpade ortsgrupperingen ej ansetts möjlig att oförändrad tillämpa (lärarlönekommittén), övervägt möjligheten att vid ett nettolönesystem undvika dubbel ersättning för bostad och bränsle genom att antingen arbeta med en dyrortsgruppering, baserad på jämförel­ ser mellan levnadskostnaderna exklusive kostnad för bostad etc. (1928 års lönekommitté), eller också minska differentieringen mellan dyrortsgrupperna varmed av praktiska skäl borde kombineras en reducering av anta­ let ortsgrupper i förhållande till vad som i övrigt gäller (1935 års lärarlöne­ sakkunniga). Vid utarbetande av förslag till bruttolönesystem för här ifrågavarande lärargrupper har man antingen räknat med enhetliga hyres­ värden för varje dyrortsgrupp, vid behov kompletterade genom individu­ ella värderingar (1928 års lönekommitté), eller förordat en speciell hyresortsgruppering med enhetliga hyresavdrag inom varje särskild ortsgrupp (1936 års lärarlönesakkunniga). Utförligt behandlades frågan om valet av lönesystem av lärarlönekom­ mittén, av vars framställning följande sammanfattning må lämnas. Lärarlönekommittén ansåg sig till en början kunna konstatera att något behov av en övergång till bruttolöner för lärarpersona­ lens del ej förelåge. Kommittén framhöll, att det första skälet mot det gamla lönesystemet med naturaförmåner eller ersättning därför utöver den kontanta lönen hade varit den stora ojämnhet, som uppstod i lönehänseende dels mellan å ena sidan de tjänstemän, som erhållit nämnda förmån in natura, och å andra sidan dem, som uppburit ersättning för densamma, och dels mellan olika

Bihang till riksdagens ■protokoll 1037. 1 sami. Nr 270. 2

18 Kungl. Marits proposition Nr 270.

befattningshavare inom båda dessa grupper. En anledning till denna ojämnhet var den omständigheten att bostadsersättningen, där sådan ut­ gått, varit bestämd till vissa procent av avlöningen och att ersättningen sålunda ökats med varje intjänat ålderstillägg. Den största ojämnheten i fråga om förevarande avlöningsförmåner hade emellertid bestått i de såsom löneförmåner upplåtna lägenheternas olika beskaffenhet och värde och att till dessa olikheter ingen hänsyn tagits vid bestämmandet av lönerna. På grund av alla de ojämnheter i lönehänseende, som förorsakades av berörda förhållanden, hade personalen vid kommunikationsverken sedan lång tid påyrkat den reform i förevarande hänseende, som i och med det nya lönesystemet blivit genomförd. Vid en undersökning, huruvida de missförhållanden, som föranlett staten att frångå systemet med naturaförmåner, gjorde sig gällande i samma grad beträffande de lärare, som åtnjöte sådana förmåner, vore först att märka, att lärarna aldrig erhållit ersättning för naturaförmåner med viss procent av lönen utan i allmänhet enligt på orten gällande pris för ifrågavarande naturaförmån och alldeles oberoende av den lönegrad, i vilken befatt­ ningshavaren befunnit sig. De ojämnheter, som i sådant hänseende före­ kommit beträffande kommunikationsverken, vore i allmänhet ej till fin­ nandes i fråga om lärarpersonalen. Även då det gällde bostädernas beskaf­ fenhet, vore lärarna så till vida bättre ställda, som särskild boställsordning eller andra förordningar bestämde bostadens storlek för stora kategorier av lärare och, vad anginge de kommunanställda lärarna, bostadens läge i förhållande till skolan m. m. Visserligen hade dessa bostäder betydligt olika hyresvärde, men detta berodde väsentligen av hyresprisen på olika orter och mindre av bostadens beskaffenhet och värde i och för sig. För­ hållandena vore således helt olika dem, som rådde i fråga om kommunika­ tionsverken, och som föranledde dessas personal att påyrka förändring. Inom de olika lärarkårerna hade heller ingen önskan försports om natura­ förmånernas indragande i den kontanta avlöningen.

Kommittén fann vidare att det ej allenast skulle vara i hög grad olämp­ ligt utan även finge anses vara förenat med hart när oöverkomliga svå­ righeter att, i de fall där naturaförmåner tillhandahölles av kommu­ nerna eller kommunala samfälligheter, tillämpa principen örn avdrag å lönen för åtnjutande av dylika förmåner.

Det vore från början klart, att en värdering av bostäderna och åsättande av hyresvärde i varje särskilt fall, såsom skedde vid kommunikationsver­ ken, icke vore möjlig utan betydande kostnader för det allmänna. Det stora antalet lärarbostäder, av vilka många vore belägna på milslånga avstånd från kommunikationer, skulle nödvändiggöra en mängd värderingsnämnder eller värderingsman, vilkas rese- och dagtraktamenten måste uppgå till ansenliga belopp, helst värderingen på grund av ombyggnad, ändringar eller ombyte av boställsinnehavare tid efter annan måste göras örn. Enda möjligheten att bestämma det belopp, som skulle avdragas å lönen för de lärare, vilka åtnjöte bostad in natura, vore att bestämma ett för hela lan­ det eller för varje särskild dyrortsgrupp gällande medelvärde. En sådan anordning hade föreslagits av ett par reservanter i 1914 års lönekommitté för statens järnvägar men utdömdes av kommitténs majoritet samt en­

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 870. 19

hälligt av kommunikationsverkens lönekommitté. Att tillämpa denna prin­ cip på lärarpersonalen vore ännu olämpligare, alldenstund deras bostäder, som i många fall läge långt mera avlägset, skulle även inom samma dyrortsgrupp betinga betydligt mera växlande hyrespris. Vid detta övervägande måste vidare tagas i betraktande den väsentliga olikhet mellan kommunikationsverkens personal och lärarna, som läge däri, att de förstnämnda samtliga erhölle sina naturaförmåner av staten, under det däremot lärarna i långt övervägande antal åtnjöte sagda förmåner av kommuner eller kommunala samfälligheter. Härigenom bleve spörsmålet betydligt mera komplicerat. Att på staten överflytta kommunernas skyldighet att tillhandahålla lä­ rarna bostad och bränsle m. m. kunde icke gärna ifrågasättas. I varje fall vore ett sådant spörsmål av så betydande ekonomisk och organisatorisk räckvidd, att det icke kunde anses ligga inom området för kommitténs uppdrag. Då kommittén sålunda måste utgå ifrån, att kommunerna bibehölles vid sina nuvarande skyldigheter att svara för lärarnas naturaförmåner, skulle betydande svårigheter inträda för frågans lösning. Av vilken myndighet värderingsmännen skulle utses, vilken som skulle bekosta värderingen, hur eventuella tvister angående naturaförmånernas värdering skulle lösas, huru förfaras skulle i fråga örn bostadsavdraget vid vikariatsförordnanden med flera detaljfrågor, alla dessa spörsmål skulle bliva synnerligen svårlösta och i de fall, där en lösning vore möjlig, erfordra mycket komplicerade bestäm­ melser, vilka skulle i hög grad inveckla förhållandena och för myndigheter­ na bliva särdeles betungande. Därtill komme, att en övergång till kommunikationsverkens lönesystem på ifrågavarande punkt skulle till sina verkningar bliva orättvis både med hänsyn till kommunerna och i fråga om lärarna samt därjämte bidraga till att minska produktionen av tjänstebostäder. Slutligen framhöll kommittén, hurusom en genomgripande förändring i förevarande hänseende för så stora lärarkårer kunde medföra följder, som för närvarande icke kunna överskådas, under det att gällande system med naturaförmåner utöver den kontanta lönen, vilket av ålder tillämpats på flertalet lärare, fungerat till belåtenhet, och både personalen och myndig­ heterna vore vana därvid.

Av anförda skäl fann lärarlönekommittén att nettolönesystemet borde bibehållas. De svagheter, varmed detta system får anses behäftat, berördes av kommittén i samband med diskussionen örn den för lönegradsplaceringen nödvändiga värderingen av naturaförmånerna samt, i synnerhet, vid behandlingen av möjligheten att för lärarnas del tillämpa en lönegradering efter dyrort, motsvarande den inom nyreglerade områden gällande. Beträffande värderingen av naturaförmånerna framhöll kommittén, att en dylik värdering måste möta stora svårigheter, i synnerhet som det gällde att få ett medelvärde för hela landet. Värdet av naturaförmånerna vore i hög grad växlande i olika delar av riket. Vad bostaden beträffade, hade värdet av densamma framför allt på landsbygden förut varit relativt lågt. Förhållandena härutinnan torde få anses hava ändrats, i (Ion mån den nya boställsordningen tillförsäkrat lärarna betydligt bättre bostadsförhållan­

20 Kungl. Marits proposition Nr 270.

den. I fråga om förmånen av trädgård framhölls, att densamma i vissa delar av landet spelade en viss roll, men i det stora hela torde denna för­ mån icke kunna tillmätas någon nämnvärd betydelse vid lönefrågans be­ dömande. Att införa ett fixt medelvärde för hela riket syntes mindre lämp­ ligt. Då värdet av naturaförmånerna torde kunna anses fluktuera i för­ hållande till dyrorterna, ansåg kommittén det nya lönesystemet med dess ortsgruppering erbjuda en acceptabel lösning av frågan. Vid den för kommunikationsverken och för nyreglerade delar av den all­ männa civilförvaltningen gällande indelningen i dyrortsgrupper hade orter­ na grupperats efter sin inbördes dyrhet med avseende å kostnaderna för livsmedel, lyse, bränsle, hyror och skatter. Detta kunde enligt lärarlönekommitténs mening låta sig väl göra för kommunikationsverkens vidkomman­ de, där avlöningen allenast utginge i form av kontant lön utan några där­ utöver kommande naturaförmåner, och där, för den händelse sådana för­ måner åtnjötos, ett efter särskild värdering bestämt avdrag å lönen ägde runi. Skulle enahanda grundsatser komma i tillämpning i avseende å av­ löningen för de i kommitténs betänkande angivna lärargrupper, vore intet att säga om en tillämpning på lärarkårerna jämväl av grunderna för ifråga­ varande dyrortsgruppering. Kommittén hade emellertid funnit sig böra stanna för ett lönesystem, som i allmänhet ställde naturaförmånerna, av vilka den fria bostaden i främsta rummet bomme i fråga, utom den kon­ tanta avlöningen, vilken ock med hänsyn härtill skulle beräknas till lägre belopp för de befattningshavare, vilka skulle komma i åtnjutande av be­ rörda naturaförmåner. Det hade vid sådant förhållande kunnat synas tvi­ velaktigt, huruvida beträffande lärargrupperna grunderna för kommunika­ tionsverkens ortsgruppering kunde godtagas eller ett ortstilläggssystem efter andra principer här borde komma till tillämpning. Vid övervägande av denna fråga hade kommittén emellertid kommit till den uppfattningen, att det vore från alla synpunkter lämpligast, därest man på lärarkårerna anpassade det dyrortstilläggssystem, som vunnit god­ kännande i fråga om kommunikationsverken. Det finge visserligen erkän­ nas, att den fria bostaden, som skulle tillkomma utöver den kontanta lönen, något kunde förskjuta beräkningsgrunderna för detta system, men att uppmärksamma vore, att bostaden allenast betingade en viss mindre procent i den allmänna levnadskostnadsbudgeten och att samtliga andra i denna budget ingående delar vore underkastade de olika dyrorternas väx­ lingar. Därest man emellertid strängt fasthölle ett borteliminerande från beräkningsgrunderna för dyrortsgrupperingen av förekommande natura­ förmåner, måste man dock taga hänsyn till motsvarande faktorer vid en ortsgruppering för sådana befattningshavare, i vilkas avlöning några na­ turaförmåner icke ifrågakomme, och en dylik anordning skulle konsekvent leda till, att man beträffande de tjänstinnehavare, om vilka nu vore fråga, skulle hava att räkna med två olika dyrortstilläggssystem. En dylik åtgärd ansåge sig kommittén icke böra förorda, utan fann kommittén den från praktisk synpunkt lyckligaste lösningen vara, att kommunikationsverkens ortsgruppering utan någon rubbning jämväl vunne tillämpning i avseende å förevarande lärarkårer. Mot lärarlönekommitténs förslag i berörda delar riktades i däröver av­ givna utlåtanden en vägande kritik. Sålunda har socialstyrelsen i utlåtande den 7 juli 1924 uttalat, att sty­ relsen icke kunde finna den föreslagna anordningen lämplig. Vid en jämfö-

Kungl. Marits 'proposition Nr 270. 21

reise av förhållandena inom de orter, som folie inom en och samma ortsgrupp, funne man vid en närmare granskning, att de olika faktorer, som påverkade levnadskostnaderna, kunde variera ganska kraftigt. En ort med lantlig karaktär hade sålunda exempelvis kunnat bliva placerad i en förhållandevis hög ortsgrupp, trots det att den uppvisade låga livsmedelsoch hyrespriser, allenast på grund av höga skatter. Beträffande andra orter åter kunde det vara en relativt hög hyresnivå, som åstadkomme, att de­ samma hänförts till högre ortsgrupp, än vad eljest skulle blivit fallet. Bort­ räknades hyresposten ur hushållsbudgeten, vore det sålunda alla utsikter till att man erhölle en annan proportion mellan levnadskostnaderna i övrigt än den, som framginge av den officiella grupperingen. Ett avlöningssystem, som gåve bostad in natura (eller ersättning därför enligt ortens hyrespriser) och i övrigt kontantlön enligt orternas placering i gällande dyrortsgruppering, skulle därför otvivelaktigt komma att kännas som en orättvisa på många håll. Även vid en granskning av huru totalinkomsterna inom olika ortsgr upper enligt förslaget skulle ställa sig för lärarna i jämförelse med dem, som tillhörde motsvarande lönegrader inom statsförvaltningen, skulle man finna att avsevärda olikheter skulle uppstå. Det av kommittén föreslagna lönesystemet skulle nämligen — enär bostadsutgiften vore den mera betydande budgetpost, som visade den ojäm­ förligt starkaste stegringen från billigare till dyrare ort — åt befattnings­ havare med bostad in natura eller ersättning därför enligt ortens pris med­ föra en ej oväsentligt högre realinkomst å orter inom de dyrare ortsgrupperna än inom de billigare. Sådana tjänstemän å de dyrare orterna skulle nämligen få 1) i det allra närmaste samma kompensation för de högre all­ männa levnadskostnaderna som den, vilken utginge åt övriga befattnings­ havare, samt 2) därutöver full ersättning för den högre bostadskostnaden. Även skolöverstyrelsen och statskontoret påvisade den dubbelkompensa­ tion för dyrorternas högre levnadskostnader och de ojämna verkningar i övrigt, som i vissa fall skulle bliva en följd av lärarlönekommitténs förslag.

1928 års lönekommitté fann, vid den prövning kommittén underkastade frågan, att det allmänna lönesystemet borde göras helt gällande även för lärare. Denna slutsats nåddes med stöd av en undersökning av ett nettolönesystem så utformat, att de i olika myndigheters yttranden berörda svagheterna i lärarlönekommitténs förslag eliminerades. Lönekommittén valde sålunda motsatt ut­ gångspunkt för diskussionen mot lärarlönekommittén, som byggt på en undersökning viisentligen av de med ett bruttolönesystem förenade svårig­ heterna. Det av kommittén prövade nettolönesystemets grundtanke hade varit, att lärarna skulle liksom hittills åtnjuta bostad och bränsle in natura eller kontant ersättning för utebliven sådan förmån, samt att den kontanta lö­ nen skulle så avpassas, att den samlade löneinkomsten, kontant och in natura, i möjligaste man skulle motsvara lön i de löneklasser inom det allmänna lönesystemet, dit respektive lärare ansåges böra hänföras. I och för detta nettolönesystem hade undersökts, hur levnadskostnaderna beträf­ fande skilda dyrortstyper ställde sig, sedan bostads- och bränsleposterna frånräknats. Undersökningen hade omfattat 587 orter, flir vilka uträknats

22 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 270.

nya ortsindextal. Dessa hade, såsom varit att vänta, visat avsevärt mindre relativa olikheter orterna emellan än de officiella, som omfattade även bo­ stad och bränsle. En konsekvens härav bleve givetvis, att man måste räkna med en mindre stark lönestegring från billigaste till dyraste ort. Örn man därför i ett dylikt system bibehölle lika många ortsgrupper som i det all­ männa, skulle skillnaden mellan kontantlönen i olika ortsgrupper bliva bagatellartad. Av den anledningen borde i ett sådant system ortsgrupperna minskas till färre och lämpligast bliva blott tre. Kommittén, som för hela den övriga civila förvaltningen anbefallde ett allmänt lönesystem med fem ortsgrupper, hade ansett, att ännu ett system med tre ortsgrupper skulle te sig onödigt; skillnaden vore icke så avsevärd, att fördelen med nettolönesystemet i övrigt skulle bliva påtaglig. Dessutom skulle det medföra svårigheter beträffande vissa icke-ordinarie lärares löne­ förhållanden, såvida man icke för lärare inom en och samma skolform ville använda olika lönesystem, vilket uppenbarligen icke kunde komma i fråga. Att dessutom för kommunala lärares del en fristående ortsgruppering blivit erforderlig, hade visserligen icke behövt utgöra ett väsentligt hinder, men dock torde även till en sådan omständighet hänsyn böra tagas.

De av lärarlönekommittén diskuterade vanskligheterna, som möta vid ett inarbetande av naturaförmånerna i lönen, sökte lönekommittén undvika genom en enhetlig hyresvärdering inom respektive ortsgrupper, eventuellt korrigerad genom individuella upp­ skattningar. Avlöning till lärarna skulle enligt det av kommittén på grundval av bruttolöneprincipen föreslagna reglementet utgå enligt vederbörande löneklass inom den lönegrad, till vilken den ifrågavarande lärartjänsten ansetts böra hänföras. Därest åt lärare anvisades tjänstebostad, skulle han vara skyldig bebo densamma och för dess begagnande erlägga ersättning genom avdrag å avlöningen eller kontant inbetalning. I fråga om värdering av tjänstebostad föreslog kommittén en bestämmel­ se av innehåll, att, där värdering av tjänstebostad icke begärdes av läraren eller av skoldistrikt, ersättning för bostad och bränsle skulle utgå med för olika ortsgrupper i reglementet angivna belopp, nämligen

i lägsta i högsta dyrortsgruppen dyrortsgruppen

»2 » » » * » 480: — 1,080: —• »3 » » » » » 660: — 1,500: — I

I fall, då värdering begärdes, skulle ersättning för tjänstebostad jämte, i förekommande fall, gottgörelse för bränsle, bestämmas med hänsyn till det pris, som å orten i allmänhet gällde för lägenhet, som kunde anses likvärdig med tjänstebostaden i fråga. Kunde överenskommelse rörande ersättningens storlek icke träffas mel­ lan skoldistrikt och vederbörande lärare, skulle frågan hänskjutas till läns­ styrelsen, som hade att i ärendet inhämta yttrande av statens folkskol­ inspektör. Över länsstyrelses beslut i ärende, som hänskjutits till dess avgörande, skulle besvär kunna anföras hos statens bostadsnämnd, över vars beslut klagan icke finge föras.

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 270. 23

1935 års lärarlönesakkunniga hava mot varandra vägt de fördelar och olä­ genheter, som de båda senast berörda utredningarna visat vara förbundna med en lösning av de icke statligt anställda lärarnas lönefråga efter nettorespektive bruttolöneprinciper. Därvid hava de sakkunniga funnit netto­ lönesystemet böra föredragas. Slutsatsen förutsätter emellertid en tekniskt enklare lösning av frågan om ortsgrupperingen än den, varmed 1928 års lönekommitté vid sin diskussion av nettolönealternativet ansett sig böra räkna. Sålunda hava de sakkunniga utgått från den för befattningshavare vid nyreglerade verk gällande ortsgrupperingen men föreslagit ett samman­ förande av de nuvarande nio ortsgrupperna till endast tre utan ökning av löneskillnaden mellan i lärarlöneplanen upptagna ortsgrupper. Då de föreslagna löneförhöjningarna åt lärare på dyrorterna till följd därav en­ dast skulle utgöra en del av motsvarande förhöjningar enligt den allmänna löneplanen, skulle detta förslag icke innefatta någon sådan dubbelkompen­ sation för dyrortskostnader, som ansetts bliva en följd av lärarlönekommitténs förslag.

I likhet med lärarlönekommittén ansågo de sakkunniga, att allvarliga svårigheter av praktisk art skulle möta mot en tillämpning av bruttolöne­ principen för de kommunanställda lärarnas vidkommande. Särskilt syntes böra framhållas, att det knappast vore möjligt att inom en rimlig kostnads­ ram få till stånd en rättvis och efter enhetliga grunder verkställd uppskatt­ ning av de belopp, som skulle avdragas från lärarnas bruttolöner som er­ sättning för åtnjutna naturaförmåner. Härtill komme, att några väsentliga olägenheter med den nuvarande anordningen beträffande naturaförmåner icke blivit påvisade. De betänkligheter, som av 1928 års lönekommitté anförts mot ett nettolönesystem, vore visserligen värda beaktande, men de syntes dock knappast vara av den beskaffenhet, att de borde förhindra genomförandet av en lönereglering för folk- och småskollärarna på det nya lönesystemets grund men med bibehållandet av den nuvarande anord­ ningen med bostad och bränsle in natura (eller däremot svarande ersätt­ ning) utöver den kontanta lönen. Vid en tillämpning av nettolönesystemet mötte visserligen åtskilliga svå­ righeter mot att upprätta en löneplan med rättvis dyr ortsgrupper ing. Dessa svårigheter syntes dock i huvudsak kunna övervinnas genom en förenklad anordning för beredande av en skälig kompensation åt lärare på dyrorter för den kostnadsökning, som motsvarades av högre priser å andra livsförnö­ denheter än bostad och bränsle. De sakkunniga hade i anslutning härtill ut­ arbetat förslag till en löneplan, som innebure, att manlig folkskollärare å C-, D- och E-orter skulle som en sålunda begränsad dyrortskompensation erhålla en förhöjning av den kontanta årslönen å A-ort med 180 kronor, och lärare å F- och G-orter med ett belopp av 360 kronor. Motsvarande belopp för kvinnlig folkskollärare hade föreslagits till 150 respektive 300 kronor och för småskollärare till 120 respektive 240 kronor. Med G-ort skulle i detta sammanhang förstås värjo ort, som i den för allmänna civilförvalt­ ningen gällande dyrortsgrupperingen hänförts till G-ort, oavsett örn där stationerad befattningshavare vöre berättigad till provisoriskt dyrortstillhigg eller icke.

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

I motsats till 1935 års sakkunniga hava 1936 års lärarlönesakkunniga stannat för att förorda en lönereglering efter bruttoprincipen. Avgörande vikt har därvid tillmätts det förhållandet, att det enligt de sakkunnigas mening icke är möjligt att med ett nettolönesystem uppnå samma rättvisa avvägning av reallönen lärare på olika orter emellan som med bruttolöne­ systemet. Av den av de sakkunniga framförda kritiken av ett nettolöne­ system må följande utdrag anföras.

Därest lärarna skulle erhålla bostad in natura (eller däremot svarande ersättning enligt ortens hyrespris) och i övrigt kontantlön, som uppginge till samma belopp på alla de orter, som tillhöra samma ortsgrupp, skulle nämligen lärarnas reallöner komma att ställa sig rätt olika på de olika orterna. Till belysande härav må som exempel framhållas, att Stockholms stad och Kiruna tillhöra båda den högsta dyrortsgruppen. (Det proviso­ riska dyrortstillägget är dock 120 kronor högre för år i Stockholm än i Kiruna.) Anledningen härtill har för Stockholms stads vidkommande i huvudsak varit de höga bostadshyrorna. Medelhyran i Stockholm för en lägenhet örn 2 rum och kök uppgår enligt socialstyrelsens senaste beräk­ ningar till 1,151 kronor för år, under det att motsvarande hyreskostnad i Kiruna beräknats till 511 kronor. Kiruna åter har närmast på grund av sina dryga utskylder, år 1934 sammanlagt 15.43 kronor per bevillningskrona, samt höga livsmedelspriser blivit inplacerad i denna höga dyrortsgrupp. Stockholms stads motsvarande utskylder uppgingo endast till 8. to kronor per bevillningskrona. Nettolönesystemet leder till att lärarna i Stockholm och Kiruna utöver förmånen av fri bostad med bränsle eller däremot sva­ rande ersättning enligt ortens pris enligt löneplanen få uppbära samma kontantlön, oaktat lärare i Kiruna hava att för denna lön erlägga väsent­ ligt högre kommunalskatter och livsmedelspriser än motsvarande lärare i Stockholm. Reallönen skulle alltså ställa sig väsentligt olika för lärarna på dessa orter. Vid en tillämpning av bruttolönesystemet däremot skulle lärarna lämna ersättning för anvisad tjänstebostad efter det värde, denna beräknades hava med hänsyn till hyrespriserna på orten. Härigenom skulle lärarna lik­ som statens befattningshavare vid s. k. nyreglerade verk efter bestridandet av kostnaderna för bostad hava en behållen avlöning, som å olika orter vore direkt anpassad efter de övriga levnadskostnaderna, d. v. s. i första hand efter livsmedelsprisernas höjd och kommunalutskyldernas storlek.

Den för utformningen av ett bruttolönesystem grundläggande frågan om sättet för bostadsvärdering hava de sakkunniga ansett böra lösas genom ett system med dels sedvanlig dyrortsdifferentiering av lönen efter gängse ortsgruppering, dels en ny ortsgruppering efter hyreskostnaderna och en­ hetliga hyresavdrag fran lönen å orter hänförda till samma hyresortsgrupp. De sakkunniga hava härutinnan anfört i huvudsak följande:

1928 års lönekommitté hade föreslagit en sådan förenkling av förfaran­ det vid tjanstebostädernas värdering, att ett visst hyresbelopp skulle gälla för samtliga orter, tillhörande en och samma dyrortsgrupp. Då hyrespri­ serna kunna variera högst väsentligt å olika orter, även om de tillhöra en och samma dyrortsgrupp, var det nödvändigt för kommittén att komplet­

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270. 25

tera detta till synes enkla förslag med en bestämmelse av innehåll, att sär­ skild värdering av bostaden kunde begäras av läraren eller vederbörande skoldistrikt, och därest överenskommelse mellan parterna ej kunde träffas, skulle frågan hänskjutas till länsstyrelsen och efter besvär över länsstyrel­ sens beslut till statens bostadsnämnd. De sakkunniga hava icke kunnat an­ sluta sig till 1928 års lönekommittés förslag till värderingsförfarande utan i stället ansett sig böra undersöka, huruvida det icke skulle vara möjligt att på annat sätt få till stånd en tillförlitlig och i huvudsak rättvis upp­ skattning av storleken av den ersättning, som en lärare bör erlägga för honom anvisad tjänstebostad. I fråga om formen för fastställandet av tjänstebostadsersättningar — som av de sakkunniga tänkes grundat på de av socialstyrelsen i samband med indelningarna av rikets olika orter i dyrortsgrupper uppskattade hyresvärdena — kunde det väl vara möjligt att för varje ort direkt angåves, vilken ersättning som skulle utgå för lärarnas tjänstebostäder. Det synes emellertid innebära en väsentlig förenkling att fastställa vissa hyres­ belopp för ett visst antal hyresgrupper och sedan hänföra de olika orterna till den av dessa hyresgrupper, som upptager hyresbelopp, som närmast motsvara ortens hyrespris. Fördelningen av de olika orterna å dessa hyres­ grupper torde lämpligen böra bestämmas av Kungl. Majit efter förslag av socialstyrelsen. Med nu beskrivna, av 1936 års lärarlönesakkunniga för­ ordade och i deras förslag till avlöningsreglemente med därtill hörande spe­ cialmotivering närmare utformade och motiverade ordning vinnes den av­ görande fördelen, att individuella värderingar med åtföljande besvär och omgång undvikas. Vad nu anförts gäller allenast sådana tjänstebostäder, som i väsentliga avseenden uppfylla fordringarna i boställsordningen. I de fall, då brist i bo­ stad föreligger, torde nedsättning av hyresbeloppet böra medgivas på sam­ ma sätt, som skoldistrikten för närvarande lämna kontant ersättning för vad som brister i läraren lagligen tillkommande bostadsförmåner. I det av­ seendet skulle alltså i sak ingen förändring i nuvarande förhållanden in­ träda.

Till belysande av det sätt, varpå de sakkunniga tänkt sig socialstyrelsens hyresmaterial utnyttjat, må följande anföras. Socialstyrelsens hyressiffror vore medeltal, avseende samtliga bostäder, såväl bättre som sämre, på de olika orterna. Lärarnas tjänstebostäder vore åter enligt de krav, som gällande boställsordning uppställde, av genom­ gående bättre beskaffenhet, än vad som kunde anses motsvara genomsnit­ tet av bostadsbeståndet på orten. Beaktas borde jämväl, att till tjänste­ bostad för ifrågavarande lärare borde, så vitt möjligt, upplåtas även träd­ gård. För att få fram hyresvärdet av en lärarbostad, skulle därför, enligt de sakkunnigas förslag, det av socialstyrelsen beräknade medelhyresvärdet för orten höjas med visst belopp. Denna höjning syntes liimpligen kunna beräknas till omkring 15 procent. Det hade nämligen visat sig, att av tjän­ stemän i allmänhet i den fria marknaden förhyrda bostäder betingade ett hyrespris av 10—20 procent över genomsnittet (sc statens offentliga utred­ ningar 1933: 21 sid. 24). Socialstyrelsens ifrågavarande undersökningar avsåge smålägenheter och sammanfattades i medelhyror för bostäder örn 2 rum och kök. Med ledning av dessa värderingar skulle man, enligt de sakkunnigas mening, utan svå-

26 Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

låghet kunna beräkna värdet av lägenheter om 3 rum, respektive 1 rum och kök. Värdet av en trerumslägenhet torde nämligen i stort sett få anses utgöra 4Is och en lägenhet om 1 rum och kök 2 Is av värdet på en tvårums­ lägenhet. Härtill måste emellertid läggas värdet av bränslekostnaderna, vilka i runt tal torde kunna uppskattas till 35 å 40 kronor per år och eld­ stad.

Myndigheternas yttranden över 1936 års lärarlönesakkunnigas för­

slag. I sitt i ärendet avgivna utlåtande har socialstyrelsen förklarat sig för sin del intet hava att erinra mot att, så länge det nuvarande dyrortsgrupperingssystemet gällde för befattningshavare inom andra grenar av statsförvaltningen, det även, på sätt 1936 års lärarlönesakkunniga föresla­ git, finge sin tillämpning på folk- och småskollärarkåren. Tvärtom syntes en sådan anordning naturlig och riktig. Vissa svårigheter mötte emellertid. Styrelsen ansåge sig böra starkt betona, att medtagandet i nämnda system av den stora, till väsentlig del på den rena landsbygden boende lärarpersonalen bomme att ytterligare framhäva de med hithörande grupperingsarbete förknippade svårigheterna. Styrelsen erinrar jämväl om den ifrågasatta, efter delvis andra grunder uppgjorda dyrortsindelningen för folkpensioneringen, vars eventuella genomförande ävenledes skulle i sin mån föranleda visst merarbete. Att överhuvud taget arbetet med och kostnaderna för de allmänna dyrortsgrupperingarna måste komma att ej oväsentligt påverkas av nu an­ förda omständigheter syntes ligga i öppen dag. Sålunda torde det bland annat visa sig nödvändigt att företaga en avsevärd utvidgning av antalet orter, där hyresräkning skall verkställas. Vidare syntes åtgärder i kontrol­ lerande syfte bliva erforderliga för ernående av mera tillförlitliga uppgifter rörande landsbygdsorternas priser och hyresvärden. Slutligen hade man att motse åtskilliga framställningar från lärarhåll örn utbrytning ur respek­ tive kommuner av nya särorter och örn undersökning av dessas speciella levnadskostnader. Under alla omständigheter bomme antalet klagomål att förete en kraftig ökning. Vad beträffade kraven på utbrytning av särskilda skol orter, borde det enligt styrelsens förmenande föreskrivas, att alla orter av ifrågavarande slag, beträffande vilka någon speciell undersökning ur dyrhetssynpunkt icke prövats behövlig vid den allmänna ortsgrupperingen, utan vidare skulle förklaras tillhöra samma grupp som vederbörande kommuner. Eljest syntes, i analogi med vad tidigare erfarenhet rörande andra personalgrup­ per givit vid handen, talrika yrkanden komma att framställas på att just de platser, där skolorna vore belägna, måtte hänföras till högre ortsgrupp än deras respektive kommuner i övrigt. Följden härav kunde lätteligen bliva landsbygdens ytterligare söndersprängning i olika, mot varandra oklart avgränsade ortsgrupper, utan att i stort sett någon högre grad av rättvisa i lönehänseende därmed vunnes men väl till otvivelaktig nackdel genom den brist på överskådlighet och reda, som därigenom åstadkommes. Med hänsyn jämväl till de förut påpekade svårigheterna att erhålla till­ förlitliga och med varandra jämförbara prisuppgifter och hyresvärden från landsbygdsorterna måste en dylik ökad söndersplittring bestämt av­ styras. I detta sammanhang ville socialstyrelsen även påpeka, att gällande be­

Kungl. May.ts proposition Nr 270. 27

stämmelser angående dyrortsgrupperingarnas tillämpning redan nu nöd­ vändiggjorde prisuppgifters inhämtande från ett vida större antal orter än som enligt styrelsens uppfattning vore lämpligt och erforderligt. Ändring av hithörande föreskrifter i sådan riktning att antalet särorter kunde ytterligare begränsas — i stället för utökas — syntes därför högeligen önskvärt. Då det som nämnts med säkerhet kunde förutses, att antalet klagomal skulle tillväxa i avsevärd grad genom införandet av folk- och småskolepersonalen i dyrortssystemet, torde med hänsyn bland annat härtill det i socialstyrelsens betänkande angående dyrortsgrupperingsarbetets organi­ sation (statens offentliga utredningar 1933: 21) framförda förslaget om en riksprisnämnd böra särskilt tagas under övervägande.

Mot de sakkunnigas förslag om tillämpande av bruttolöneprincip och om sättet för värdering av tjänstebostäderna syntes ej vara något att i och för sig erinra. I fråga örn värderingsprinciperna har ämbetsverket dock gjort följande påpekanden.

Jämlikt förslaget skulle lärarna lämna ersättning för anvisade tjänste­ bostäder efter de värden dessa beräknades ha med hänsyn till hyresnivån å respektive orter. Härvid skulle de av socialstyrelsen i samband med in­ delningarna av rikets olika orter i dyrhetsgrupper tillämpade hyressiffrorna komma till användning. Med avseende å dessa siffror vore emellertid till en början att märka, att de endast i fråga om vissa slag av orter, huvud­ sakligen sådana med åtminstone någon grad av hyresmarknad (stads- och andra, mera tättbebyggda samhällen), avsåge individuellt beräknade hyres­ värden. För den egentliga landsbygden däremot hade man i regel måst räkna med en generell bostadslcostnadsnivå å alla orter, med uppdelning allenast i orter med tämligen allenarådande jordbruksbygd och sådana av »blandad» eller mera industriellt betonad karaktär. Det måste nu enligt styrelsens mening vid bestämmandet av till vilken yrkesgrupp i fråga om ersättning för tjänstebostad, respektive skolorter skulle föras, noga iakt­ tagas, att samma hyresmedeltal komme till användning som de, vilka fastställts för den allmänna dyrortsgrupperingen. Det borde alltså ej fa förekomma, att individuell hyresberäkning tillämpades för skolorterna i andra fall än där sådan enligt Kungl. Maj:ts direktiv skulle äga rum vid riksgrupperingen. Särskilt beträffande småorter med kanske blott en eller några få hyreslägenheter skulle ett individuellt fastställande av hyresnivån kunna föranleda allehanda komplikationer och klagomål på de svagaste grunder. Vidare vore att observera, att socialstyrelsens hyressiffror vöre medeltal, i princip avseende samtliga bostäder, såväl bättre som sämre, å respektive orter, under det att lärarnas tjänstebostäder, även enligt nu gällande boställsordning, i regel torde vara av bättre beskaffenhet än vad som kun­ de anses motsvara genomsnittet av bostadsbeståndet på orten. På grund härav hade de sakkunniga, för att få fram hyresvärdet av en lärarbostad, funnit nödvändigt att höja det av socialstyrelsen beräknade medelhyres­ värdet å orten med ett belopp motsvarande omkring 15 procent. Det hade nämligen vid styrelsens bostadsundersökningar visat sig, att av tjänstemän i allmänhet i den fria marknaden förhyrda bostäder betingade ett hyres­ pris av 10—20 procent över genomsnittet.

28 Kungl. Maj:ts -proposition Nr 270.

Socialstyrelsen ansåge sig emellertid böra framhålla, att i ovannämnda undersökningar inginge relativt få av lärare förhyrda lägenheter och icke alls några åt lärare upplåtna tjänstebostäder. En härav betingad komplette­ rande undersökning syntes därför önskvärd (jfr nedan). Erinras må jäm­ väl, att även örn ett tillägg av cirka 15 procent till styrelsens medelhyresvärde läte sig för närvarande godtaga för erhållande av ett så korrekt uttryck som möjligt av lärarbostädernas normala hyresvärden, förhållan­ dena kunde relativt hastigt förändras, exempelvis genom en mera allmän höjning av bostadsstandarden för hyreslägenheter i öppna marknaden, och motivera en ändring av ifrågavarande procentsats. Likaledes kunde hyror­ na överhuvud taget — och ej blott tjänstemannahyrornas förhållande till hyrorna i öppna marknaden — undergå avsevärda förändringar under mellantiden för respektive dyrortsgrupperingar. Det ville därför synas mindre lämpligt att i själva avlöningsreglementet intaga en hyresklasstabell med vissa bestämda belopp, grundade på nuvarande hyror och nu­ varande proportion mellan ovannämnda slag av hyror, utan torde det vara mera rationellt, att ifrågavarande tabell för varje gång dyrortsgruppering skulle ske fastställdes av Kungl. Majit efter förslag av social­ styrelsen på sätt i avlöningsreglementets § 5 vore stadgat beträffande fördelningen på tabellens grupper av skolorterna. Såsom.antytts, hade socialstyrelsen vid beräknandet av respektive orters genomsnittshyror i stort sett icke kunnat taga hänsyn till lägenheternas kvalitet utan huvudsakligen sökt utröna priset å efter varje orts bostads­ förhållanden rnedelgoda lägenheter. Detta allmänna förfaringssätt hade emellertid icke uteslutit, att man så långt möjligt bortsett frän vissa relativt lätt urskiljbara kategorier av lägenheter, vilkas medtagande kunde på ett olämpligt sätt påverka hyrespriserna. Därjämte hade viss hänsyn, enligt särskild beräkningsmetod, tagits till frekvensen av lägenheter med centraluppvärmning såsom representerande en modern och ur kvalitets­ synpunkt mera högvärdig bostadstyp. Genom nu angivna åtgärder hade i allt fall i ej ringa mån kunnat befrämjas det i och för sig önskvärda syftet att få till stånd större likhet i fråga om det bostadsmaterial, varå hyresmedelpriserna för respektive orter beräknades. Det vore de på ovannämnda sätt av socialstyrelsen vid de allmänna dyrortsgrupperingarna åstadkomna hyresmedelpriserna för rikets orter, som avsetts skola ligga till grund jämväl för bestämmandet av tjänstebostadsersättningarna å speciellt skolorterna — här dock utökade med cirka 15 procent för att motsvara en »tjänlig» lärarbostad samt med ett bränsle­ värde av 40 kronor per eldstad. Att i berörda avseende för vinnande av större jämförbarhet skolorterna emellan söka ingå på någon närmare kvalitativ undersökning av lärarbostäderna och tillämpa resultaten härav på bostadsersättningarna torde av samma skäl, för vilka redogjorts i sty­ relsens dyrortsgrupperingsbetänkande rörande de allmänna grupperingarna, få anses uteslutet och hade ej heller av de sakkunniga ifrågasatts. Ett så­ dant förfaringssätt skulle ock vara ägnat att skapa förvirring och oreda i dyrortsgrupperingssystemet i dess helhet samt giva rika uppslag till ytter­ ligare klagomål. Däremot torde det böra föreskrivas, att socialstyrelsen, liksom vid ortsgrupperingarna i allmänhet, skulle tillerkännas rätt till viss skälighetsprövning även i fråga om skolorternas placering i hyresgrupp. De av socialstyrelsen beräknade hyresmedeltalen för lärarbostäder skulle emellertid endast äga tillämpning å »tjänliga» sådana, d. v. s. i väsentliga

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 270. 29

avseenden uppfyllande fordringarna i boställsordningen. I de fall, då bostad ej motsvarade dessa krav, borde nedsättning av hyresbeloppet kunna med­ givas genom beslut av vederbörande folkskolestyrelse (skolråd). Härvid skulle alltså en kvalitetsbedömning av lärarbostäderna inom varje särskild kommun i viss mån kunna äga rum efter skälighetsprövning från fall till fall. Av stor vikt för möjliggörandet av nämnda skälighetsprövningar vore uppenbarligen, att de i boställsordningen uppställda kraven på »tjänlig» bostad vore väl avvägda och utformade. För ernående av större fullstän­ dighet och precision härutinnan samt även till ledning för den kommunala myndighetens bedömande av de särskilda fallen och åstadkommandet av viss enhetlighet härutinnan mellan de olika orterna, torde det, såsom redan förut antytts, befinnas ändamålsenligt att anordna en speciell undersök­ ning av lärarnas tjänstebostäder, avseende deras nuvarande beskaffenhet ur olika synpunkter. En sådan undersökning, vilken jämväl vore av bety­ delse för vinnande av jämförelse med andra tjänstemannabostäder, torde lämpligen kunna utföras av socialstyrelsen i samband med nästkommande allmänna hyresräkning, vilken syntes böra komma till stånd under hösten 1937. « Lönenämnden har förklarat sig icke vara övertygad om att socialstyrel­ sens hyresuppgifter vore ägnade att läggas till grund för den av de sakkun­ niga förordade bostadsvärderingen. Statskontoret har icke velat bestrida, att åtskilligt talar för att tillämpa nettosystem men har dock icke velat motsätta sig, att de kontanta löne­ förmånerna och naturaförmånernas värde sammanfördes till bruttolön. Såvitt statskontoret kunde finna, kunde nämligen genom införande av bruttolön för lärare vid folk- och småskolor vinnas en mera fullständig anslutning till det statliga lönesystemet, varjämte det torde bliva något enklare att ordna pensioneringen av lärarpersonalen enligt detta system. Med hänsyn till det sätt, varpå bruttolönesystemet av 1936 års lärarlönesakkunniga utformats, hade också åtskilliga av de anmärkningar, som tidigare framställts gentemot detta system, förlorat sin betydelse, och åter­ stående skiljaktigheter systemen emellan torde i själva verket icke vara av sådan avgörande vikt, att därför nettolönesystemet borde föredragas. Statskontoret hade i detta sammanhang särskilt uppmärksammat den av 1936 års lärarlönesakkunniga föreslagna hyresgrupperingen, vilken syntes innebära en lämplig utväg att ordna frågan örn värderingen av de till lärar­ na utgående förmånerna av bostad och bränsle.

En inom finansdepartementet upprättad promemoria. Frågan om möjligheterna att på ett teoretiskt tillfredsställande sätt utforma ett löne­ system efter netto- respektive bruttoprincipen, har inom finansdeparte­ mentet underkastats viss ytterligare utredning, vars resultat samman­ fattats i cn promemoria av följande innehåll. 1936 års lärarlönesakkunniga anknyta i sin kritik av ett nettolönesystem till socialstyrelsens utlåtande över lärarlönekommitténs förslag och avse

30 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 270.

liksom socialstyrelsen ett nettolönesystem med ortsgrupperingen bestämd av de relativa levnadskostnaderna inklusive kostnaderna för bostad och bränsle. Denna inriktning av kritiken torde ha betingats av att de sak­ kunniga utgått från 1935 års lärarlönesakkunnigas förslag, vilket visser­ ligen genom den förordade modifikationen av dyrortsgrupperingen und­ viker dubbelkompensation olika ortsgrupper emellan men i övrigt — med hänsyn till förhållandena inom en och samma ortsgrupp — kan göras till föremål för en kritik efter samma linjer som lärarlönekommitténs förslag. Vad 1936 års lärarlönesakkunniga anfört till kritik av ett nettolöne­ system av angiven utformning drabbar ej ett system med naturaförmåner utöver lönen men med denna dyrortsgraderad på basis av en jämförelse mellan levnadskostnaderna exklusive kostnaden för bostad och bränsle. Mot en sådan utformning av nettosystemet, vilken prövats av 1928 års lönekommitté, kan däremot bland annat den invändningen riktas, att den förutsätter dubbla dyrortsgrupperingar inom det statliga lönesystemet, nämligen en — för befattningshavare med bruttolöner — byggd på de allmänna levnadskostnaderna och en annan — för befattningshavare med nettolöner — byggd på levnadskostnaderna exklusive kostnaden för bostad och bränsle. Sistnämnda svaghet vidlåder icke det förslag till bruttolöne­ system, som framlagts av 1928 års lönekommitté och vid vilket ett och samma beräknade hyresbelopp skulle tillämpas vid avdrag å lönen för samtliga orter tillhörande en och samma ortsgrupp, men väl däremot — och då för en och samma kategori av befattningshavare — det system, som förordats av 1936 års lärarlönesakkunniga. Dessa hava nämligen icke ansett sig kunna acceptera 1928 års förslag i denna del, emedan detta enligt vad 1928 års lönekommitté själv förutsatt måste kompletteras med ett indi­ viduellt värderingsförfarande beträffande bostäderna och sålunda tenderar att övergå i ett system av värdering i varje särskilt fall mot vilket redan lärarlönekommittén riktade en övertygande kritik. För sin del lia de sak­ kunniga därför förordat ett system med dels vanlig dyrortsdifferentiering av lönen efter gängse ortsgruppering, dels en ny ortsgruppering efter hy­ reskostnaderna och enhetliga hyresavdrag från lönen å orter hänförda till samma hyresortsgrupp. Av föreliggande utredningar framgår, att liksom en tillfredsställande lösning av dyrortsgraderingsfrågan vid ett nettolönesystem framtvingar en dubbel dyrortsgruppering inom statsförvaltningen, så nödvändiggöres vid ett bruttolönesystem en motsvarande dubblering för vissa områden av svårigheten att genomföra en individuell bostadsvärdering. Inga skäl lia i diskussionen förebragts som tala för att, omsorgsfullt tillämpat, det ena systemet i och för sig ger ett allmänt sett rättvisare resultat än det andra. Skillnaden mellan de båda systemen med hänsyn till de praktiska svårig­ heterna att verkställa en subsidiär dyrortsgruppering efter levnadskostna­ derna exklusive bostadskostnaderna respektive efter bostadskostnaderna är — örn i sistnämnda fall den av 1936 års sakkunniga föreslagna utvägen anlitas — i alla händelser icke av den omfattning att den behöver tillmätas betydelse i detta sammanhang. En principiell jämförelse mellan de båda systemen måste då baseras på en prövning av tillförlitligheten av det ma­ terial, som i respektive fall kommer till användning vid den subsidiära dyrortsgrupperingen. Huvudintresset knytes därvid av naturliga skäl vid materialet för en värdering av bostadsförmånen. Beträffande de av socialstyrelsen i samband med dyrortsgrupperingarna

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 270. 31

verkställda värderingarna av hyrespriserna å olika orter, anmärka 1936 års lärarlönesakkunniga, att då de äro verkställda med så stor noggrannhet, att de kunna läggas till grund för de till sina ekonomiska verkningar gan­ ska betydelsefulla dyrortsgrupperingarna, så synas de kunna tjäna till led­ ning även för bestämmandet av värdet av lärarnas tjänstebostäder. Vid bedömningen av ifrågavarande värderingars användbarhet i förevarande sammanhang är emellertid till en början att märka, att de vid dyrorts­ grupperingarna användas som en grund för uppskattningen av den relativa hyresnivån å olika orter, medan de enligt 1936 års sakkunnigförslag skulle utnyttjas för bestämmandet av den absoluta hyresnivån. Till grund för den beräknade medelhyran vid 1935 års dyrortsgrupperingar ligga beträffande orter med utpräglad hyresnivå (städer och stadsliknande samhällen m. m.) de allmänna hyresräkningarna. Beräkningen av bostadskostnaden på landsbygden har måst ske mera summariskt med led­ ning i huvudsak av dels de kommunala myndigheternas uppskattningssiffror rörande den genomsnittliga årshyran för på orten befintliga hyres­ lägenheter, dels genom vederbörande verk införskaffade uppgifter örn de hyror, som deras befattningshavare betala för i fria marknaden av dem förhyrda bostadslägenheter. Härvid ha landskommunerna, i främsta rum­ met med hänsyn till yrkesförhållandena samt proportionen mellan det sammanlagda taxeringsvärdet för jordbruksfastighet och annan fastighet, indelats i kommuner med övervägande jordbruksnäring, »blandade» kom­ muner och »övriga» kommuner (industri- och förortskommuner o. dyl.). För den förstnämnda gruppen har därefter beräknats en generell medel­ hyra, avseende samma lägenhetstyp, som legat till grund för beräkningen av hyresnivån å hyresräknade orter, å 250 kronor. Med undantag för vissa orter, där särskilda förhållanden motiverat ett annat hyresbelopp, har för de båda sistnämnda grupperna fastställts ett hyresbelopp å 300 kronor. Vid närmast föregående gruppering hade motsvarande belopp fastställts till 25 kronor lägre värden. Det sålunda av socialstyrelsen tillämpade ytterst summariska beräk­ ningssättet synes ge vid handen, att ej mindre de beräknade generella medelhyrorna än även de vid beräkningen utnyttjade primäruppgifterna få anses föga ägnade att pressas så på sin innebörd som det av 1936 års lärarlönesakkunniga framlagda förslaget förutsätter. I själva verket kan tvekan råda, örn socialstyrelsens material ger en fullt tillfredsställande bild ens av förhållandet mellan hyreskostnaderna på olika orter. En prövning därav med stöd av ett material, som i detta sam­ manhang förtjänar uppmärksamhet, nämligen uppgifterna rörande utgåen­ de kontantersättning för naturaförmåner, ger vid handen, att i vissa fall stora ojämnheter kunna konstateras; vid bedömandet av detta resultat är dock av vikt att observera att kontantersättningarna i viss utsträckning torde inkludera — i en del fall t. o. m. avsevärda — kommunala tillägg. Följande tabell visar dels den kontanta ersättning för två rum och kök, sorn å vissa orter utgår till lärare, vilken icke åtnjuter fri bostad, dels de beräknade medelhyrorna för ungefär motsvarande lägenhetskategori enligt dyrortsgrupperingen och den allmänna hyresräkningen. Då fri värme ingår i de naturaförmåner, som befattningshavare vid folk- och småskolor för närvarande åtnjuter, har en beräknad värmekostnad av 40 kronor per eld­ stad lagts till de beräknade hyresbeloppen enligt dyrortsgrupperingen och hyresräkningen. För att giva en översikt över huru relationen mellan de

Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 270. 33

olika orterna i berörda avseenden ställer sig, lia samtliga belopp jämförts med respektive ersättning och medelhyror i Stockholm, som därvid satts = 100 . Tabellen är ägnad att belysa ej endast ojämnheterna i relationen mellan bostadsvärdet å olika orter beräknat efter de skilda systemen utan även den ej oväsentliga nivåskillnaden mellan utgående kontantersättningar och beräknade hyreskostnader. I förbigående må anmärkas, att örn sistnämnda förhållande vid övergången till ett bruttolönesystem blir bestående, betyder detta, att förhållandet mellan lärare med för närvarande in natura utgåen­ de förmåner och lärare, som nu uppbära kontant ersättning för naturaför­ måner, vid löneregleringen förskjutes till de senares nackdel. Förskjutningen blir givetvis starkare, ju lägre värdet av hyreskostnaden sättes. Föregående påpekanden ge vid handen, att en på hyresyärderingarna grundad hyresgruppering måste bliva behäftad med allvarliga svagheter. Tvekan torde ej behöva råda om att den för ett nettolönesystem nödvändiga dyrortsgrupperingen efter levnadskostnader, exklusive kostnad för bostad och bränsle, ger ett kvalitativt mera tillfredsställande resultat. För att begränsningen av den budget, varpå grupperingen bygger, till huvudsakligen livsmedelskostnader och skatter ej skall få till resultat, att olikheterna i levnadskostnader överkompenseras genom samtidigt med naturaförmåner­ na utgående dyrortstillägg, kräves endast, att antalet dyrortsgrupper min­ skas med bibehållande likväl av löneskillnaden mellan de i lärarlöneplanen uppförda grupperna; därigenom avtrubbas även konsekvenserna av even­ tuella ojämnheter i det grundläggande statistiska materialet. Ehuru sålunda ett nettolönesystem utformat efter rationella principer i och för sig på tekniska grunder synes ägnat att ge den bättre avvägningen mellan lönerna till lärare å olika orter, kan tvekan råda örn lämpligheten av att bibehålla naturaförmånerna vid sidan av lönen. Därvid är främst att märka det sammanhang, som föreligger mellan nettolönesystemet och rätten att uppbära kommunala tillägg å lönen. Med utgångspunkt från att de kommunala lönetilläggen icke kunde anses stå i överensstämmelse med grundprinciperna i det nya lönesystemet, ha 1935 års lärarlönesakkunniga med avseende å detta sammanhang an­ fört, att betydande svårigheter syntes möta mot att i praktiken upprätt­ hålla ett förbud mot kommunala tillägg, därest naturaförmåner eller där­ emot svarande ersättning, på sätt de sakkunniga föreslagit, skulle av skoldistrikten tillhandahållas lärarna utöver den kontanta lönen. Veder­ börande skoldistrikt syntes nämligen, i den mån så befunnes vara av för­ hållandena påkallat, exempelvis genom en högt tilltagen ersättning för bristande naturaförmåner, kunna åstadkomma en bättre löneställning för lärarna, än vad som avsetts i de statliga lönebestämmelserna, och i betrak­ tande av de varierande uppfattningar, som i de särskilda fallen kunde råda, örn vad som borde förstås med skälig ersättning för lagenlig tjiinstebostad med bränsle, syntes en rätt väsentlig höjning av denna ersättning kunna vidtagas, utan att beslutet härom kunde anses direkt strida mot i ämnet meddelade bestämmelser. Vid det av 1930 års lärarlönesakkunniga föreslagna systemet skulle där­ emot enligt de sakkunnigas mening ingenting längre hindra ett borttagande av de kommunala tilläggen. Folk- och småskollärare skulle enligt de sakkunnigas förslag erhålla samma kompensation för dc högre levnadskostnaderna å de olika dyrorter- Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sami. Nr 270. -I

34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

na som statens egna befattningshavare. De sakkunniga förutsätta sålunda, att även lärarna skola komma i åtnjutande av provisoriskt dyrortstillägg enligt samma bestämmelser, som gälla för statens tjänstemän. De skäl, som hittills förelegat för beviljande av kommunala tillägg, skulle alltså enligt de sakkunnigas mening väsentligen bortfalla i och med genomföran­ det av de sakkunnigas förslag till lönereglering för lärarna på bruttolöne­ systemets grund. De sakkunniga erinra i detta sammanhang örn vad styrelsen för lands­ kommunernas förbund anfört i sitt yttrande över 1928 års lönekommittés förslag. Styrelsen anförde där, att styrelsen i sitt yttrande över lärarlönekommitténs betänkande framhållit, att detta förslag särskilt genom det sätt, varpå naturaförmånerna inplacerats i lönesystemet, trots förhöjda löner och dyrortsgruppering, vore av den art, att det så att säga vädjade till kommunerna att genom lönetillägg avhjälpa förefintliga brister i syste­ met. Vad däremot anginge 1928 års lönekommittés förslag skulle detta komma att i fråga om naturaförmånerna ansluta sig till det i statsförvalt­ ningen använda, vilket visat sig fungera på ett åtminstone relativt till­ fredsställande sätt utan lönetillägg från andra håll. Då detta förslag innebure en avsevärd löneförbättring för lärarna, syntes man vara berättigad att utgå ifrån att även landsbygdens skoldistrikt skulle på ett tillfreds­ ställande sätt kunna rekrytera sin lärarkår utan kommunala tillägg.

Departementschefens yttrande.

De olägenheter och fördelar, som äro förbundna med en utformning av lönesystemet efter netto- respektive bruttoprinciper, hava på ett uttömman­ de sätt blivit klarlagda genom i ärendet verkställda utredningar. Jag vill icke bestrida, att nettolönesystemet i själva verket synes ägnat att ge den mera tillfredsställande avvägningen mellan lönerna till lärare å skilda orter. Främst beror detta på att en allmänt genomförd individuell värdering av bostadsförmånen av praktiska skäl ej kan ifrågakomma och att det material, vartill man under dessa omständigheter är hänvisad, när det gäller att i lönerna inarbeta naturaförmånerna, är förhållandevis ganska bristfälligt. Vid övervägandet av frågan om sättet för naturaförmånernas infogande i systemet har jag likväl stannat för att förorda ett bruttolönesystem med hyresavdrag för bostadsförmånen. Därvid hava följande synpunkter varit avgörande. När ett försök göres att på de kommunalt anställda lärarna tillämpa principerna från det statliga lönesystemet, synes det önskvärt att det sker i så nära anslutning som möjligt till den utformning detta lönesystem i övrigt erhållit. Det framstår vidare såsom angeläget, att den grund till individuella ojämnheter i avlöningen, som de kommunala tilläggen utgöra, i samband med regleringen såvitt möjligt utmönstras; ett förbud mot så­ dana tillägg låter sig, såsom 1935 års lärarlönesakkunniga visat, icke effektivt genomföra vid ett nettolönesystem. Slutligen vinnes, att betydel­ sen av det irrationella moment inom lönesystemet, som naturaförmånerna utgöra, elimineras.

Kungl. Marits proposition Nr 270. 35

Huvudinvändningen mot ett bruttolönesystem ligger i svårigheten att erhålla en tillfredsställande bostadsvärdering. Olika utvägar hava i diskussio­ nen anvisats. Ytterlighetslinjerna representeras å ena sidan av förslaget om en allmänt genomförd individuell bostadsvärdering och å den andra av det av 1936 års lärarlönesakkunniga förordade systemet med reglementsbundna hyresavdrag differentierade efter hyresortsgrupp, varvid hyresortsgrupperingen baseras på det av socialstyrelsen vid den allmänna dyrortsgrupperingen utnyttjade statistiska materialet. Mellanformer kunna tänkas. Så förordar 1928 års lönekommitté en anordning med bestämda hyresavdrag för varje ortsgrupp men med möjlighet till justeringar genom individuell värdering. De praktiska svårigheterna vid en individuell värdering hava starkt un­ derstrukits av 1936 års lärarlönesakkunniga, vilkas förslag ju utesluter ett sådant värderingsförfarande. För min del måste jag lägga den största vikt vid detta förhållande. Väljes ett system, som öppnar möjlighet till indivi­ duell värdering, är jag övertygad örn att detta kommer att draga med sig en sådan mängd av tvister om hyressättningen, utspelade först hos skol­ styrelserna, därefter hos länsstyrelserna och slutligen hos regeringsrätten, att konsekvenserna måste komma att te sig ojämförligt mycket svårare och olägligare än de till Kungl. Majit framförda klagomål över dyrortsgrupperingen, som möjligen kunna tänkas föranledda av en tillämpning av den ordning, 1936 års sakkunniga föreslagit. Med hänsyn till vad av socialstyrelsen och i den förenämnda, inom finansdepartementet utarbetade promemorian anförts angående beskaffenheten av det material, som lig­ ger till grund för de av styrelsen verkställda hyresvärderingarna, kan man visserligen mot de sakkunnigas förslag invända, att det leder till en ganska summarisk värdesättning och följaktligen i vissa fall måste med­ föra resultat, som för den enskilde icke komma att te sig helt rättvisa. Detta förslag synes mig likväl av ovan anförda skäl innebära den lösning av den föreliggande frågan som kan väntas ge det ur praktiska synpunkter bästa resultatet. 1 stort sett torde för övrigt genom det av de sakkunniga föreslagna tillvägagångssättet erhållas godtagbara värden å tjänstebostäderna och längre kan man i detta fall enligt min tanke icke komma. Jag fäster härvid särskild vikt vid att, på sätt framgår av sakkunnigbetänkan­ det, vederbörande lärarrepresentanter, som förhandlat med de sakkunniga i frågan, för sin del funnit sig kunna godtaga förslaget. Ävenledes vill jag fästa uppmärksamheten vid att förslaget dessutom åstadkommer en rela­ tivt lättillämpad ordning för kostnadsfördelningen mellan staten och kom­ munerna. Jag anser mig alltså böra i förevarande del förorda 1936 års lärarlönesakkunnigas förslag.

36 Kungl. Majlis -proposition Nr 370.

C. Lönegradsplacering.

Inledande översikt.

Innan jag ingår på en närmare redogörelse för föreliggande utredningar och förslag rörande löneställningen för lärarna vid folkskoleväsendet, torde jag få lämna en översikt över den allmänna inriktningen av dessa förslag och de principiella olikheterna dem emellan. Oberoende av den ståndpunkt, som intages till valet av lönesystem, för­ ordas i samtliga de i det föregående behandlade utredningar, som verk­ ställts av frågan om lönereglering för folk- och småskollärare såväl som i flertalet däröver avgivna utlåtanden, en inplacering av lärarna i någon eller några av det statliga avlönings­ systemets lönegrader. Därvid föreligger givetvis den skillnaden mellan förslag, byggda på ett nettolönesystem, och förslag, som förutsätta ett tillämpande av bruttolöneprincipen, att lärarna, även där samma löneställning åsyftas, vid nettolöneförslagen, där förmåner utgå utöver den kontanta lönen, tänkas inplacerade i en lägre lönegrad än vid bruttolöneför slagen. Allmän enighet råder om svårigheten att vid bedömandet av den för lärarna önskvärda faktiska lönenivån söka ledning i löneställningen för någon annan i det statliga lönesystemet inordnad tjänstemannakategori. Vid prövningen av skälen att i samband med en lönereglering inom den förefintliga finansiella ramen jämväl genomföra en förskjutning av ifrågavarande lärargruppers inkomstnivå har man främst beaktat de för dessa säregna förhållandena med avseende å ställning och arbetsuppgifter, utbildning (för framtiden för folkskollärarna i huvudsak realskolekunskaper -j- 4-årig seminariekurs eller studentexamen + 2-årig seminariekurs), befordringsutsikter, allmänna tjänstgöringsförhållanden (det självständiga arbetet; de långa ferierna; olikheterna i fråga örn längden av den årliga lästiden) samt möjligheten att erhålla särskilt ersatt extra­ arbete (exempelvis för fortsättningsskole- och slöjdundervisning). Reella olikheter i den föreslagna lönegradsplaceringen betingas av skilj­ aktigheter med avseende å den betydelse, som tillmätes här berörda fak­ torer. Det är dock av vikt att uppmärksamma, att liksom olikheterna i den föreslagna lönegradsplaceringen vid tillämpandet av netto- respektive bruttoprinciper delvis äro av rent formell natur, så gäller detsamma de olikheter, som ha sin grund i olika metoder att vid lönesättningen taga hän­ syn till undervisningstidens längd. För att nämna de extrema fallen kan sålunda en lönegradsplacering i B 13 vid nettolönesystem med ersättning för övertidsläsning ur inkomstsynpunkt vara likvärdig med en lönegrads­ placering i B 17 vid bruttolönesystem med avdrag för förkortad lästid. Det torde av antydda skäl finnas anledning att, innan en översikt lämnas

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270. 87

över de föreslagna lönegradsplaceringarna, närmare karakterisera förelig­ gande förslag med hänsyn till sist berörda fråga örn lönens anpass­ ning efter lästiden. Som i det föregående framhållits, äro lärarna skyldiga att för de nu utgå­ ende minimilönerna tjänstgöra 8 månader årligen (34% läsveckor). För överstigande undervisningstid, övertidsläsning, äro lärarna berättigade till särskild gottgörelse för varje månad med minst 1/8 av den kontanta minimi­ lönen. Denna gottgörelse bestrides, utom för vissa särskilda fall, i sin helhet av vederbörande skoldistrikt. Övertidsläsning förekommer företrädesvis i städer och större samhällen och bedrives under en tid av oftast upp till 1 månad. Övervägandena rörande tjänstgöringsförhållandenas inverkan på lönegradsplaceringen kunna i korthet sägas hava gällt, huruvida ersätt­ ningen för övertidsläsningen bör inarbetas i den enligt lönegrad utgående lönen eller icke, d. v. s. huruvida lönegradsplaceringen bör ske med utgångs­ punkt från den normala lästiden av 8 månader och örn i så fall särskild ersättning för övertidsläsning bör utgå av statsmedel eller om den bör ske med utgångspunkt från en längre lästid. De i detta hänseende föreliggande huvudalternativen kunna sammanfattningsvis karakteriseras på följande sätt: a) lönegradsplaceringen grundas på en lästid av 8 månader utan rätt till ersättning av statsmedel för övertidsläsning (1928 års lönekommitté, 1935 års lärarlönesakkunniga och herr Svensson i Grönvik i reservation till 1936 års lärarlönesakkunnigas förslag); b) lönegradsplaceringen grundas på en lästid av 8 månader med rätt till ersättning av statsmedel för övertidsläsning (statskontoret och allmän­ na civilförvaltningens lönenämnd i yttranden över 1936 års lärarlönesak­ kunnigas förslag); c) lönegradsplaceringen grundas på en lästid av 9 månader utan avdrag för kortare lästid (1936 års lärarlönesakkunniga); d) lönegradsplaceringen grundas på en lästid av 9 månader med avdrag för kortare lästid (lönenämnden i förenämnda yttrande); e) lönegradsplaceringen differentieras efter läsårets längd (herr Jonsson i reservation till 1936 års lärarlönesakkunnigas förslag och lönenämnden i förenämnda yttrande). På grund av principiella olikheter med avseende å reglerna för undervis­ ningstidens längd kunna lärarlönekommitténs och skolöverstyrelsens i ytt­ rande över 1936 års lärarlönesakkunnigas betänkande framlagda förslag ej inordnas i föregående schema. Vid behandlingen av folkskollärarnas lönefråga har spörsmålet om relationen mellan lönerna för manliga och kvinn­ liga lärare erhållit en framskjuten plats. Jämväl den ståndpunkt, som i de olika förslagen intagits till denna fråga, påkallar här uppmärksamhet.

38 Kungl. Marits -proposition Nr £70.

Som tidigare framhållits har en kvinnlig folkskollärare enligt gällande bestämmelser lägre kontant lön än manlig och även mindre bostadsför­ måner. Inom den civila statsförvaltningen erhåller kvinna i regel lön i samma lönegrad som man men äger ej åtnjuta lön i sista löneklassen av vederbörande lönegrad. Med hänsyn till att den mer omfattande frågan om lönest ällningen för statsanställd kvinna varit och är under utredning hava de i berörda hän­ seende framlagda förslagen som regel haft provisorisk karaktär. Förslagen kunna särskiljas i två grupper, nämligen sådana, som uppehålla den nu­ varande relationen mellan lönerna för manlig och kvinnlig lärare, och sådana, som bygga på likalönsprincipen. Till det förstnämnda alternativet hava samtliga sakkunnigberedningar anslutit sig. Olika meningar hava emellertid yppat sig rörande den löne­ grad, som bör för de kvinnliga lärarna väljas, för att berörda relation skall bibehållas. Lärarlönekommittén samt 1935 och 1936 års lärarlönesakkunniga anse, att skillnaden mellan manlig och kvinnlig folkskollärares lön bör begränsas till allenast två lönegrader, varvid sistnämnda sakkunniga förutsatt, att kvinnlig lärare ej skall äga åtnjuta lön i sista löneklassen. 1928 års lärarlönekommitté håller före, att berörda skillnad bör utsträckas till tre lönegrader dock med rätt för kvinnlig lärare att åtnjuta lön även i sista löneklassen. Skolöverstyrelsen slutligen vill bestämma löneskillnaden till två lönegrader men samtidigt medgiva kvinnlig lärare rätt till lön även i sista löneklassen. Herr Jonsson har i ovannämnda reservation uttalat sig för det senare av nyssnämnda båda alternativ men samtidigt förutsatt, att kvinnlig lärare ej skulle uppnå sista löneklassen och även ifrågasatt tillägg till det för kvinnlig lärare av 1936 års lärarlönesakkunniga föreslagna avdraget för bostadsersättning, tydligen i syfte att undvika att kvinnlig lärare skulle erhålla större behållen löneinkomst än manlig lärare. Lönenämnden, som likaledes anslutit sig till likalönsprincipen, har velat vinna sistberörda syfte genom att placera de kvinnliga lärarna en lönegrad under de manliga.

Vad ovan anförts har i allmänhet avsett folkskollärare. Beträffande småskollärarna hava motsvarande synpunkter i stort sett gjort sig gällande. Lönefrågan i denna del synes i allmänhet hava bedömts fristå­ ende från de kvinnliga folkskollärarnas.

Med utgångspunkt från här angivna försök till lösning av frågan om lönens anpassning efter undervisningstid och till bestämmande av relatio­ nen mellan manlig och kvinnlig lärares lön hava följande lönegradsplaceringar förordats i de förslag, som i detta sammanhang främst påkalla upp­ märksamhet.

40 Kungl. Majlis 'proposition Nr 270.

Föreliggande utredningar och förslag.

Ordinarie manlig lärare vid folkskola. Enligt lärarlönekommitténs mening kunde några mera hållbara jämförelser med andra tjänstinnehavare med hänsyn till de växlande förutsättningarna och de olika utgångspunk­ terna näppeligen uppdragas. Lärarnas lönefråga ansåg sig kommittén hava att pröva och bedöma från synpunkten av lärarnas utbildning, deras tjänst­ göringsförhållanden och befordringsutsikter. Utbildningstiden vore, yttrar kommittén, jämförelsevis kort, om man endast toge i betraktande den fyraåriga seminariekursen. Med hänsyn till fordringarna för inträde vid seminariet, vilka i vissa ämnen motsvarade kursen i mellanskolans fem lägre klasser, vore läraraspiranten hänvisad att genom studier efter avgångsexamen från folkskolan förbereda sig till inträdesprövningen vid seminariet. I fråga örn tjänstgöringsförhållandena vore att märka, att folkskolläraren vöre mera självständig än andra lärare, varigenom hans ansvar bleve större. Han tjänstgjorde alltid som klassföreståndare och hade vid flertalet skolor utom undervisningen jämväl att fullgöra en hel del åligganden av peda­ gogisk art, som eljest plägade ankomma på en skolas föreståndare eller rektor. Utöver tjänstgöringstiden på lärorummet komme, i likhet med vad fallet vore beträffande flertalet till den allmänna undervisningen hörande läro­ anstalter, den tid, som åtginge för fullgörande av andra till lärarens tjänst hörande åligganden, såsom förberedelse till lektioner, rättande av skriv­ övningar eller skriftliga prov samt den allmänna tillsynen över eleverna och skolarbetets gång i övrigt. Särskilt för folkskolans lärare vore att upp­ märksamma den omfattande sociala omvårdnad och den individuella tillsyn utom undervisningstiden, desamma vore skyldiga att ägna sina elever. Befordringsutsikterna vore så gott som inga. Endast helt få kunde, dock först efter fortsatt utbildning, bliva folkskolinspektörer eller lärare vid högre folkskolor. Kommittén framhöll därjämte, att den tjänstgöring, som folkskollärarkåren utövade, vore för landets kulturella och sociala utveckling synner­ ligen betydelsefull. Vid folkskolan undervisades flertalet av landets barn, och de flesta medborgare komme icke i åtnjutande av någon annan undervisning, än den som meddelades av folkskolans lärare. En rätt väsent­ lig ökning av lärarnas lönestandard syntes kommittén ofrånkomlig, därest man vöre villig erkänna den betydelse, folkskolan ägde i det moderna samhällslivet, och de anspråk, som i följd därav måste ställas på dess lärare.

Kommittén höll före, att ifrågavarande lärares ställning och arbetsupp­ gifter motiverade en placering i nuvarande lönegraden B 17. Vid denna inplacering i lönegrad hade emellertid hänsyn icke tagits till naturaför­ månerna. Kommittén ansåg, att lärarna med hänsyn till dessa förmåner utöver den kontanta lönen borde placeras två lönegrader lägre eller sålunda i lönegraden B 15. Kommittén intog icke i sitt förslag någon föreskrift om ersättning för övertidsläsning. I fråga om dylik ersättning framhöll kommittén,

Kungl. Marits 'proposition Nr 270. 41

att den föreslagit en bestämmelse av innehåll, att, därest skoldistrikt beslu­ tade att, där förhållandena sådant föranledde, bevilja lärare högre avlöning än avlöningsreglementet föreskreve, läraren finge tillgodonjuta sådan högre avlöning. Under denna bestämmelse ansåge kommittén böra inrymmas sådana fall, som reglerades genom det dittillsvarande stadgandet om viss övertidsersättning. Därest genom beslut av Kungl. Maj:t och riksdag för­ längning av den lagstadgade årliga undervisningstiden av 34 x/2 veckor skulle bliva föreskriven för samtliga skoldistrikt, syntes uppenbart, att någon ersättning för sålunda ökad tjänstgöring icke borde ifrågakomma. Skulle åter ett och annat skoldistrikt anse ömkligt att för sitt vidkom­ mande öka undervisningen till mer än åtta månader om året, ansåge kom­ mittén obehövligt, att ersättning utginge för den ökade tjänstgöringstiden, såvida den icke överskrede den för lärare vid läroverk och kommunala mellanskolor stadgade maximitiden av 39 veckor. 1928 års lönekommitté fäste uppmärksamheten vid vissa för ifråga­ varande lärargrupper, vid jämförelse med andra tjänstemannagrupper, spe­ ciella förhållanden, som ej närmare behandlats av lärarlönekommittén. Särskilt framhöll kommittén lärarnas långa ferier, under vilka i vissa och talrika fall möjligheter till särskilt ersatt extraarbete, exempelvis med fortsättningsskola, erbjöde sig och vilka i alla händelser innebure bestämda fördelar framför andra befattningar. Att en lärare merendels under jäm­ förelsevis kort tid även behövde tjänstgöra före vinnandet av ordinarie anställning ansåg kommittén jämväl böra tagas i betraktande vid löneplaceringen. Ett tidigt ernående av ordinarie anställnings fördelar motsva­ rade i viss mån de befordringsmöjligheter, som stöde med lärarna jämför­ bara tjänstemän i allmänhet till buds. Det vore så mycket viktigare att icke förbise dessa omständigheter, som lönesättningen för folk- och små­ skolans lärare på grund av deras stora antal vore av utomordentlig bety­ delse i statsekonomiskt hänseende. Kommittén fann sig vid övervägande av dessa synpunkter och med hänsyn till den i direktiven understrukna angelägenheten av att genom­ föra löneregleringen med mindre kostnad för statsverket, än som enligt det tidigare framlagda förslaget förutsatts, icke kunna förorda en högre place­ ring än i lönegraden B 15 (bruttolön). Kommittén fann skäligt, att även för framtiden ersättning lämnades för övertidsläsning och att regler för dylik övertidsersättning med­ delades i avlöningsreglementet. Visserligen hade den tanken varit under övervägande, att lönesätt­ ningen för här ifrågavarande lärare skulle ske med utgångspunkt från en tjänstgöring av större omfattning än 34 V 2 läsveckor, varvid avdrag å lönen skulle äga rum, där arbetet omfattade färre antal läsveckor, än som Indes till grund för lönesättningen. Det lämpligaste måste emellertid enligt kommitténs mening anses vara, att den lagstadgade lönen utginge för det

42 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 270.

arbete, som vore normalt, och att undantag från regeln borde gälla de fall, som vore de färre. Därför hade kommittén stannat för att fastställa en lästid av 34 V 2 veckor och föreslå särskild ersättning för undervisning där­ utöver. Med ett bruttolönesystem borde övertidsersättning beräknas på bruttolön, med V8 av årslönen för varje månad. Detta ^räkningssätt ökade nämnda ersättning avsevärt. För lärare i kommuner, vilka för när­ varande tillämpade en längre lästid än 34 V 2 veckor, skulle placering i löne­ graden B 15 medföra en löneställning, som i jämförelse med nuvarande löneförmåner måste anses väl avvägd.

I avvaktan på slutligt ställningstagande till lönefrågan hava 1935 års lärarlönesakkunniga huvudsakligen utgått från den löneställning, som före­ slagits av 1928 års lönekommitté. Med hänsyn till att naturaförmånerna enligt nämnda sakkunnigas mening skulle utgå utöver den kontanta lönen, hava lärarna ansetts böra placeras tvenne lönegrader lägre än vad 1928 års lönekommitté föreslagit.

1936 års lärarlönesakkunniga hava till kritik upptagit vissa av de skäl, som av 1928 års lönekommitté anförts mot den tidigare föreslagna inpla­ ceringen av lärarna i lönegraden B 17.

Särskilt framhålla de sakkunniga i detta avseende svårigheten att moti­ vera den lägre lönegradsplaceringen med att lärarna hava möjlighet att under ferierna erhålla särskilt ersatt arbete. Även om hänsyn därvid toges till det av lönekommittén särskilt anförda exemplet, undervisning i fortsättningsskola, vore möjligheterna till extra förtjänst under ferierna icke så allmänt förekommande, att det kunde vara möjligt att därpå grunda en lönegradsplacering för hela kåren. Framhållas finge även, att den av lönekommittén åberopade omständig­ heten, att lärarna merendels efter jämförelsevis kort tids tjänstgöring vunne ordinarie anställning, under de senare åren ändrats därhän, att lärarna under väsentligt längre tid än förut finge tjänstgöra som icke ordi­ narie före ordinarieblivandet. I varje fall syntes det icke med fog kunna göras gällande, att lärarnas fördelar av »ett tidigt ernående av ordi­ narie anställning» uppvägde de befordringsmöjligheter, som stöde med lärarna jämförbara tjänstemän i allmänhet till buds men som för ifråga­ varande lärare nästan helt och hållet saknades.

Däremot kunde det icke bestridas, att omfattningen av folk- och småskollärarnas tjänstgöringsskyldighet vöre med avseende på läsårets längd mindre än den tjänstgöringsskyldighet, som i allmänhet ålåge andra tjänste­ mannakategorier, även lärare. I detta förhållande, som självfallet måste spela en roll vid lönesättningen, borde dock, enligt de sakkunnigas mening, i samband nied löneregleringen en ändring komma till stånd, som medförde större likformighet mellan folk- och småskollärare å ena sidan och andra jämförliga befattningshavare å den andra och som samtidigt möjliggjorde för det allmänna att bättre tillgodogöra sig ifrågavarande lärares arbetskraft. De sakkunniga hade vid övervägande av detta spörsmål kommit till det

Kungl. Maj:ts proposition Nr <270. 43

resultatet, att en utsträckning av folk- och småskollärana tjänstgörings­ skyldighet borde ske i två avseenden, dels i fråga om den årliga tjänst­ göringstidens längd från åtta månader till högst nio månader, dels ock beträffande antalet undervisningstimmar per vecka. För en högre löneställning än den av 1928 års lönekommitté föreslagna i lönegraden B 15 hade vissa skäl tillkommit. Bland annat borde beaktas, att sedan 1928 års lönekommitté hade frågan under bedömande, åtskilligt inträffat, som motiverade en högre löneställ­ ning och som man icke torde kunna underlåta att taga hänsyn till vid en omprövning av lönegradsplaceringen. Genom beslut av 1936 ars riksdag hade den obligatoriska folkskolekursen utvidgats med ytterligare ett år, varigenom undervisningen i folkskolan under sista året komme att omfatta ett åldersstadium, motsvarande första klassen i realskolan. Vidare hade genom beslut av samma års riksdag mträdesfordringarna till det fyraåriga folkskoleseminariet skärpts och seminarietiden för studenter utökats från ett till två år. Visserligen berörde dessa sistnämnda förändringar icke de nu i tjänst varande folkskollärarna, men en lönereglering, som toge sikte på framtiden, kunde knappast undgå att röna inflytande härav. Slutligen följde det av utvecklingen på alla områden, ej minst det pedagogiska, att kraven på lärarens kunnighet och prestationsförmåga under senare tid alltjämt ökats. Med stöd av här refererade synpunkter nå de sakkunniga slutsatsen, att folkskollärarna, under förutsättning av omförmälda utökning av tjänst­ göringsskyldigheten, med fog kunde göra anspråk på att bliva i fråga om lön och tjänsteställning jämställda med statliga befattningshavare i löne­ graden B 17. Med hänsyn till den löneställning, som sålunda föreslagits för de manliga lärarna, och i betraktande av de sakkunnigas efterföljande förslag i mot­ svarande hänseende beträffande övriga lärarkategorier, ha de sakkunniga icke funnit skäl upptaga något tilläggsarvode för undervisning i hjälpklass, såsom ifrågasatts av 1932 års seminariesakkunniga och jämväl av 1935 års lärarlönesakkunniga. Till utvecklande av förslaget om utsträckt undervisningstid hava de sakkunniga anfört i huvudsak följande. Alla folk- och småskollärare skulle enligt de sakkunnigas förslag bliva skyldiga att för fastställd lein tjänstgöra högst nio månader årligen eller följaktligen ungefärligen lika stor del av året, som flertalet övriga befattningshavare i lärarställning. Något oskäligt krav kunde en sålunda utökad tjänstgöringsskyldighet uppenbarligen icke anses innebära. Förslaget avsåge emellertid icke, att motsvarande skyldighet att utsträcka skolornas lästid skulle stadgas för skoldistrikten. På åtskilliga håll kunde förhållandena vara sådana, att ett till nio månader utvidgat läsår icke lämpligen läte sig genomföra, i varje fall icke under den närmaste fram­ tiden. Liksom för närvarande gällde, borde det därför helt och hållet an­ komma på kommunernas eget bestämmande, huruvida en utsträckning av lästiden skulle äga rum. I följd härav måste man räkna med att för en del

44 Kungl. Marits 'proposition Nr 270.

av lärarkåren, under den närmaste framtiden sannolikt den övervägande delen, tjänstgöringsskyldighetens maximum, i vad anginge läsårets längd, icke komme att tagas i anspråk. Enligt de sakkunnigas mening borde emel­ lertid avlöningen utmätas med hänsyn till nämnda maximum och utgå oavkortad, även örn den faktiska undervisningstiden understege nio måna­ der, blott stadgat minimum av åtta månaders tjänstgöring fullgjorts. Vad beträffade tjänstgöringsskyldighetens omfattning, uttryckt i antal veckotimmar, reglerades denna för närvarande genom de i undervisningsplanen för rikets folkskolor intagna timplanerna. Enligt dessa varierade antalet veckotimmar för folkskollärare, lärare vid mindre folkskolor och biträdande lärare vid folkskolor mellan 28—30 och för småskollärare mel­ lan 24—26. I den mån slöjdundervisning förekomme, folie denna utom nämnda timtal och ersattes särskilt. I avsevärd utsträckning förekomme, att slöjdundervisningen uppehölles av folkskollärare och småskollärare. Denna undervisning omfattade i regel 4 timmar per vecka, fördelade på två veckodagar. De sakkunniga ansåge en höjning av veckotimtalet för såväl folkskollärare som småskollärare böra ske därhän, att slöjdundervisningen kunde, örn så påfordrades, helt eller åtminstone till väsentlig del rymmas inom undervisningsskyldighetens ram. Det syntes emellertid de sakkunniga icke vara skäligt att pålägga alla lä­ rare samma utvidgade undervisningsskyldighet per vecka, oavsett läsårets längd. Det riktiga torde vara, att nämnda undervisningsskyl­ dighet ställdes i en viss relation till den varie­ rande längden av läsåret. En rättvis avpassning kunde enligt de sakkunnigas mening ernås genom att för lärare med en lästid av 34 V 2 veckor, d. v. s. den för närvarande vanliga, stadga en mertjänstgöring av högst 4 timmars slöjd per vecka och för lärare, vilkas lästid överstege 34ka veckor men ej 37 veckor, föreskriva högst 2 timmars slöjd per vecka utöver eljest stadgat maximital veckotimmar. Vad åter anginge de lärare, för vilka lästiden vore längre än 37 veckor, ville de sakkunniga icke ifråga­ sätta någon ökning av veck otimtalet. Undervisningsbördan torde nämligen i sådant fall bliva mer än skäligt betungande och större än för lärare vid andra slag av skolor, där lärarlönerna statligt reglerats. De sakkunniga hade härvid beaktat, att folkskolans lärare som regel skulle undervisa i läroplanens alla ämnen, vilket bl. a. medförde ett ej ringa förberedelse­ arbete till lektionerna, att dessa lärare vidare i allmänhet vore klassföre­ ståndare med därav följande ansvar och särskilda göromål, samt att de i stor utsträckning hade att med hemmen deltaga i även rent uppfostringsarbete och slutligen i avsevärd omfattning tagas i anspråk för den sociala omvårdnaden om eleverna, barnbespisning, stolbad, hälsoundersökningar, skollovskoloniverksamhet, tandvård etc. För lärare vid mindre folkskolor och biträdande lärare vid folkskolor eller för lärare vid småskola, till vilken hänvisats någon av folkskolestadiets årsklasser, hade det överhuvud taget ej ansetts böra ifrågakomma att ut­ över stadgat maximiantal veckotimmar pålägga någon ytterligare under­ visningsskyldighet, detta särskilt med hänsyn till den i förhållande till nu berörda lärares utbildning speciellt besvärliga tjänstgöring, som ålåge dem. Reglerades undervisningsskyldigheten per vecka på ovan angivet sätt, åstadkommes enligt de sakkunnigas mening en rättvis avvägning. Detta belyses av det förhållandet, att sammanlagda antalet undervisningstimmar per läsår och lärare skulle bli i det närmaste lika för de olika huvudgrup-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270 . 45

pernäs lärare. En folkskollärare i ett 3414-veckorsdistrikt komme att hava

undervisningsskyldighet av högst (34V2 X 34 =) 1,173 timmar per läsår, en folkskollärare i ett 37-veckorsdistrikt högst (37 X 32 =) 1,184 timmar per läsår, en folkskollärare i ett 39-veckorsdistrikt högst (39 X 30 = )

1,170 timmar per läsår o. s. v.

Till stöd för förslaget om skyldighet för vederbörande lärare att tjänst­ göra nio månader hava de sakkunniga även åberopat omläggningens bety­ delse för undervisningens utveckling, och för kostnadsfördelningen mellan stat och kommun. De sakkunniga hava därutinnan anfört följande.

Icke så få skoldistrikt, huvudsakligen städerna, hade funnit sig böra ut­ sträcka den årliga undervisningstiden utöver den stadgade minimitiden av åtta månader (34Vk läsveckor), i trots av att merkostnaderna härför i sin helhet måste bekostas av vederbörande skoldistrikt. I flertalet fall. om­ fattade övertidsläsningen en månad. Många skoldistrikt vore emellertid på grund av de därmed förbundna merkostnaderna för distriktet icke i tillfälle att företaga en dylik utökning av lästiden vid folkskolorna. Den.möjlighet till förbättring av folkskolans undervisning, som en förlängd lästid otvivel­ aktigt innebure, vore sålunda förbehållen de i ekonomiskt hänseende bättre ställda skoldistrikten. I betraktande av de fordringar, som numera måste ställas på den undervisning, som eleverna i folkskolan borde erhålla, och den rådande ämnesträngseln på folkskolans schema, syntes det de sakkun­ niga vara ur det allmännas synpunkt angeläget, att de skoldistrikt, som så önskade, skulle utan merkostnader för distriktet kunna utöka undervis­ ningstiden utöver nu stadgat minimum. Genom att för åtnjutandet av den nyreglerade lönen, vilkens bestridan­ de, i den mån det ej gällde naturaförmånernas värde, helt skulle bäras av statsverket, stadga en undervisningsskyldighet av högst nio månader årli­ gen, skulle hindret för de mindre bärkraftiga kommunerna att på angivet sätt förstärka skolundervisningen bliva undanröjt och kvalitetsskillnaden i skolhänseende mellan olika skoldistrikt, såvitt den berodde, av undervis­ ningstidens längd, icke längre behöva vara avhängig av distriktens ekono­ miska ställning. Berörda förändring innebure ett fullständigt överförande av kostnaderna för övertidsläsningen från kommunerna på staten. Ett steg i denna riktning hade redan tagits i och med 1936 års riksdagsbeslut, vari­ genom staten i viss begränsad omfattning påtagit sig dessa kostnader. Så­ som en åtgärd till lättande av kommunernas kostnader för folkskoleväsen­ det läge den ifrågasatta förändringen väl i linje med den utveckling, som inletts genom statsmakternas åtgärder under de senaste åren.

De invändningar, som kunde riktas mot de sakkunnigas förslag med av­ seende å regleringen av undervisningstidens längd, på grund av att vissa lärare behövde tjänstgöra allenast åtta månader för fastställd lön, under det att andra måste bestrida en till nio månader utsträckt tjänstgöring, av­ visades av de sakkunniga med följande motivering.

Liknande variationer i fråga om arbetsbördans storlek förekomme vid befattningar i samma lönegrad inom statsförvaltningen. Sålunda vore byrå­ chefer vid de centrala ämbetsverken och professorer vid vissa högskolor placerade i lönegraden B 30, men för de förra vore tjänstgöringstiden i runt

46 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 270.

tal tio och en halv månader årligen, under det att de senares tjänstgörings­ tid omfattade allenast nio månader. Flera exempel skulle kunna anföras. Det vore visserligen sant, att det här gällde befattningshavare inom skilda förvaltningsområden, och att därför olikheten bleve mindre i ögonen fal­ lande. Ur statens synpunkt kunde dock detta förhållande icke tillmätas någon större betydelse. Det avgörande vore enligt de sakkunnigas uppfatt­ ning, att maximum av tjänstgöringstid när som helst kunde av varje lärare uttagas. Förekommande olikheter i tjänstgöringstid vore beroende av om­ ständigheter, varöver lärarna icke rådde och det måste därför anses skäligt, att de icke bleve härav lidande i lönehänseende. Slutligen borde uppmärk­ sammas, att den kortare lästiden för vissa lärare komme att enligt förslag, som de sakkunniga enligt det följande framlägga, uppvägas av högre veckotimtal för dessa lärare än för dem, som tjänstgjorde i distrikt med utsträckt lästid, varigenom den berörda ojämnheten kunde anses avlägsnad.

Till närmare motivering av förslaget om en utökning av antalet undervisningstimmar per vecka anförde de sakkunniga följande. Förslaget hade framställts väsentligen i syfte att, så långt ske kunde, de för ifrågavarande lärarkår nu förekommande tilläggsersättningarna, vilka medfört ojämnheter i lönehänseende, måtte bortfalla. Det nuvarande systemet, med särskilda ersättningar för övertidsläsning, undervisning i slöjd och undervisning i fortsättningsskola, hade medfört en svåröverskåd­ lighet med avseende å folk- och småskollärarkårens avlöningsförhållanden, som varit till icke ringa olägenhet. I fråga örn tjänstgöringen vid fortsätt­ ningsskola hade de sakkunniga icke ansett sig böra framställa något yrkan­ de på dess inordnande i lärarpersonalens tjänstgöringsskyldighet, då fortsättningsskolan vore att betrakta såsom en från folkskolan skild skolform av annan art än barndomsskolan. Men vad slöjden beträffade, tillhörde den enligt folkskolestadgan folkskolans läroämnen, ehuru såsom ett icke under alla förhållanden obligatoriskt ämne, och i regel torde med nuvaran­ de seminarieutbildning lärarna besitta kompetens för undervisning i ämnet.

Vid 1936 års lärarlönesakkunnigas betänkande finnas fogade två särskil­ da yttranden. I det ena har redaktören Conrad Jonsson ifrågasatt, att lönegradsplaceringen skulle rättas efter läsårets längd sålunda, att manlig folkskollärare i skoldistrikt med nio månaders lästid skulle erhålla lön i lönegraden B 17, under det att motsvarande lärare i övriga skoldistrikt skulle erhålla lön efter lönegraden B 15. Ersättningen för undervisning i slöjd skulle utgå efter samma grunder som hittills. Till stöd härför har yttrats: Den ifrågasatta olikheten i lönegradsplaceringen kunde måhända före­ falla principvidrig. Den tedde sig emellertid rättvis. Örn Andersson och Pettersson hade vardera samma arbetsuppgift men den förre vore skyldig att arbeta en månad längre varje år än den senare, emedan det ålåge An­ dersson att utföra ett grundligare verk än Pettersson, så borde också An­ dersson ha särskild och skälig ersättning härför. Detta betraktelsesätt hade legat till grund för det avlöningsreglemente, som nu gällde. Det vore näm­ ligen föreskrivet, att lärare, som tjänstgjorde mer än åtta läsmånader,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270. 47

skulle ha lönetillägg, som skoldistriktet ålades att betala. Ingen anledning funnes att frångå principen om högre lön för nio månaders tjänstgöring än för åtta månaders. En årlig lästid i folkskolan på nio månader vore den lämpligaste. Den borde vara den normala. Först och främst befriade den i någon mån, om än icke helt, läraren från att bli föremål för besvärande anmärkningar över »de långa ferierna». För det andra och det väsentligare, sammanfölle nio månaders lästid med längden av det läsår, som vore föreskrivet för de all­ männa läroverken. Med det nära samband, som numera funnes mellan folkskola och läroverk, vore det i flera hänseenden av betydelse, att folk­ skolans läsår bleve längre och till tiden så nära överensstämmande med läroverkets som möjligt.

I anslutning till det anförda har reservanten riktat följande kritik mot de sakkunnigas förslag. Den invändning, som mycket naturligt kunde göras mot att åtta måna­ ders årlig folkskollärar^’anst skulle betalas med samma ersättning som nio månaders tjänst, hade de sakkunnigas majoritet sökt kringgå genom att föreslå obligatorisk undervisningsskyldighet i slöjd, utan särskild ersättning, för sådana lärare, som undervisade i skoldistrikt med mindre än 37 veckors lästid. Genom sådan föreskrift kunde man möjligen tillfredsställa lärarnas fordringar men absolut icke tillgodose undervisningens sanna intresse. Man kunde icke så anordna undervisningen, att man i samtliga skoldistrikt med de kortare årliga lästiderna sysselsatte hela lärarkåren. Den ene finge tjänstgöra, den andre måste bli befriad från tjänstgöringsplikt, men lönen bleve i ena som i andra fallet densamma. Det vore heller icke säkert, att man allestädes finge en god undervisning i slöjd, bara därför att slöjden obligatoriskt uppfördes på schemat. Likafullt komme den slöjdundervis­ ning, som skulle läggas inom ramen för tjänstgöringsskyldigheten i vissa skoldistrikt, att från statens sida värdesättas och betalas tre- till femdub­ belt högre än den slöjdundervisning, som utfördes av särskilda facklärare eller av folkskollärare på övertid i de skoldistrikt, där man hade mer än 34 V 2 veckors lästid. Sakkunnigmajoritetens förslag i berörda del kunde komma att — tvärt­ emot vad man torde ha avsett — konservera den kortare lästiden. Ingen i de distrikt, där man nöjde sig med 34 V 2 veckors lästid, finge intresse av att arbeta för ett längre läsår och därmed för en både lugnare och grundligare undervisning.

I det andra särskilda yttrandet har lantbrukaren G. IIj. Svensson i Grön­ vik i anslutning till den ståndpunkt, som intogs av 1928 års lärarlönekommitté, framhållit, att som grund för lönesättningen borde läggas den under­ visningsskyldighet i folkskolans obligatoriska ämnen, som för närvarande åvilade lärarna i det stora flertalet av landets skoldistrikt.

De relativt få skoldistrikt, huvudsakligen städer och större samhällen, som beslutat utsträcka lästiden utöver åtta månader, torde liksom hittills böra lämna lärarna särskild ersättning för den förlängda tjänstgöringen. Det kunde vidare sättas i fråga, huruvida det vore liimpligt att i detta sammanhang i lärarnas ordinarie tjänstgöringsskyldighet inbegripa under­ visning i det icke obligatoriska ämnet slöjd. Härigenom skulle ersättningen

48 Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

för undervisning i detta ämne i själva verket komma att bliva högst vä­ sentligt större i de fall, då undervisningen meddelades av vederbörande lärare inom ramen av honom åliggande tjänstgöringsskyldighet, än örn den utfördes på övertid eller meddelades av särskilda facklärare. I fråga om den löneställning, som borde tillkomma folkskollärare för en undervisning i de obligatoriska ämnena under åtta månader årligen, hade lärarlönekommittén vid framläggande av sitt förslag till lönereglering — vilket förslag hittills godtagits av lärarna — utgått ifrån, att lärare skulle vara skyldiga att för de föreslagna löneförmånerna, vilka för manliga folk­ skollärare ansågos motsvara lönegraden B 17, undervisa nio månader år­ ligen. Även 1936 års lärarlönesakkunniga hade föreslagit inplacering i sist­ nämnda lönegrad av de manliga folkskollärarna med skyldighet för dem att undervisa nio månader årligen. I anslutning härtill borde lärare, som hade en årlig undervisningstid av endast åtta månader, erhålla en skälig avlö­ ning för sin tjänstgöring, om de inplacerades i lönegraden B 15. Med den sålunda föreslagna lönegradsplaceringen komme nu nämnda lärare i skol­ distrikt med nio månaders årlig lästid att i stort sett erhålla samma löne­ ställning som enligt lärarlönekommitténs förslag och även enligt majoritetsförslaget. För jämförelsens skull framhålles, att folkskollärarna enligt reservantens förslag skulle i distrikt med åtta månaders lästid erhålla lön enligt samma lönegrad som exempelvis postassistenter, stationsskrivare, landskanslister och landskontorister. Nu nämnda grupper av befattningshavare vore skyl­ diga att för sin avlöning årligen fullgöra tjänstgöring under omkring elva månader, under det att lärarna med motsvarande löneställning åtnjöte fe­ rier under icke mindre än fyra månader årligen. Till den avsevärda förmån, som dessa ferier utgjorde, torde givetvis hänsyn även böra tagas, då det gällde lärares lönegradsplacering.

Av de yttranden, som avgivits över 1936 års lärarlönesakkunnigas för­ slag av de i ärendet hörda myndigheterna, inhämtas följande. Skolöverstyrelsen har med hänsyn till de betydelsefulla förändringar in­ om folkskoleväsendet, som inträtt sedan lärarlönekommittén uttalade sig för en placering av de manliga folkskollärarna i samma löneställning, som 1936 års lärarlönesakkunniga ifrågasatt, ansett skäl icke behöva saknas för en gynnsammare placering av lärarna i det allmänna lönesystemet än den de sakkunniga föreslagit. Då överstyrelsen det oaktat icke ansåge sig böra framlägga något förslag i detta hänsende, skedde det med uttalande av den bestämda meningen, att någon lägre löneplacering än den nu föreslag­ na dock under inga omständigheter syntes böra komma i fråga. Till vad de sakkunniga föreslagit i fråga om olika tjänstgöringsskyldig­ het för lärare med lika löneförmåner kunde överstyrelsen emellertid icke ge sin anslutning. Även örn det inom statsförvaltningen kunde påvisas vissa fall, då tjänste­ män i samma lönegrad hade tjänstgöringstid av olika längd, syntes det i här ifrågavarande avseende knappast kunna betecknas som rättvist, att det överlämnades helt och hållet åt kommunernas godtycke att bestämma,

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 270. 49

huruvida en lärare, oavsett lönen, skulle vara skyldig tjänstgöra atta eller intill nio månader under året. Förslaget kunde komma att konservera den kortare lästiden. Tanken att på visst sätt utjämna olikheterna i fråga örn den årliga tjänstgöringstidens längd genom att stipulera skyldighet att undervisa i slöjd utan särskild ersättning i sådana fall, da arstjänstgörmgen understege 37 läsveckor, vore enligt överstyrelsens mening som ett medel att skipa större rättvisa utan väsentlig betydelse, så länge slöjden icke vöre ett obligatoriskt läroämne. De sakkunnigas förslag skulle nämligen icke kunna på något sätt i praktiken hindra, att vissa lärares maximitjänstgöring utgjorde 34% läsveckor utan några extra veckotimmar, under det andra vore skyldiga att med fullt timantal per vecka tjänstgöra ända till 39 läsveckor. Dessutom syntes det svårligen kunna hävdas, att förslaget skulle främja en allmännare utbredning av slöjdundervisning vid rikets folkskolor. Bleve slöjden obligatorisk på så sätt, att distrikten vöre skyl­ diga att vid samtliga skolor — åtminstone vid dem, där den årliga lästiden understege 37 veckor — anordna undervisning i detta ämne, komme vis­ serligen olikheterna beträffande tjänstgöringen att framträda något min­ dre, men med hänsyn till att mångå lärare på grund av mycket olika fallen­ het i fråga om rent praktiska göromål måste anses föga kompetenta att undervisa i ett sådant ämne som slöjd, kunde det finnas anledning till gan­ ska stora betänkligheter, huruvida det för slöjdundervisningens egen skull vore önskvärt att föreskriva undervisningsskyldighet för varje lärare i detta läroämne. Det kunde tydligen tänkas fall, då denna undervisning kunde anses vara mera betjänt med att facklärare bleve anställda. En sådan an­ ordning skulle emellertid i praktiken förhindras, där folkskolans lärare hade kortare tjänstgöring än 37 veckor, alldenstund statsbidrag till facklärares avlöning måhända icke kunde utgå, då folkskolläraren vore skyldig att utan särskild ersättning meddela slöjdundervisning och detta alltså — bortsett från lärarens kompetens — bleve för staten ekonomiskt fördel­ aktigare.

Överstyrelsen har i stället framlagt ett förslag till en annan lösning av här föreliggande problem, som enligt överstyrelsens förmenande skulle, på samma gång den verkade rättvis beträffande lärarnas tjänstgöringsförhål­ landen, kunna på ett ganska väsentligt sätt främja skolundervisningen i allmänhet. Överstyrelsen utginge liksom de sakkunniga från den förutsättningen för den föreslagna löneplaceringen, att lärare skulle vara skyldig att, där Kungl. Majit ej föreskrivit kortare undervisningstid, årligen meddela undervisning under högst 39 veckor. En dylik bestämmelse borde emellertid bliva för­ bunden med en annan föreskrift, nämligen att den arliga undervisningstiden för varje skola jämväl borde uppgå till nämnda veckoantal. Detta skulle emellertid icke behöva med nödvändighet innebära, att varje klass eller barn finge lästiden utsträckt till 39 veckor. I städer och större samhällen, där skolväsendet vore anordnat enligt A-formen, och där man somligstädes redan nu tillämpade ifrågavarande utsträckta lästid, bleve visserligen för­ hållandet det nämnda. Men i skoldistrikt med sådana skolformer, där lä­ raren hade att samtidigt undervisa mer än en klass, skulle niomånadersläsningen kunna anordnas antingen på det sätt, att blott en del av läraravdelningen, t. ex. någon eller ett par av de högsta klasserna, undervisades Bihang till riksdagens protokoll 1037. 1 sami. Nr 270. 4

50 Kungl. Maj:ts proposition Nr £70.

samtliga 39 veckor, under det de övriga finge 34V 2 läsveckor, eller ock så, att samtidig undervisning av skolans alla klasser ägde rum under endast sju månader, medan läraren under de två återstående månaderna, exempel­ vis den första och den sista av läsaret eller den första av vardera terminen, undervisade växelvis endast en del av lärara vdelningen. Den angivna anordningen av undervisningen i flerklassiga läraravdelningar vöre i själva verket icke någon nyhet i nu gällande författningar för folkskoleväsendet. Enligt § 15 mom. 2 folkskolestadgan, sådant detta mo­ ment numera lydde, skulle vid skolor med sjuårig skolkurs, där en lärare hade att samtidigt undervisa samtliga lärjungar å såväl folkskole- som småskolestadiet, lärotiden under de år, då nybörjare intoges, omfatta nio manader eller 39 veckor, därest vid läsarets början antalet lärjungar i sko­ lan utgjorde minst 12, och enligt § 15 nådiga kungörelsen den 30 juni 1936 (nr 434) skulle för den i sådana fall tillagda nionde läsmånaden utgå statsbidrag till lärarens avlöning. Dessa bestämmelser hade tillkommit för att mdjhggöra särskild undervisning åt nybörjarna.

Bleve alltså 39 veckors ärlig tjänstgöringstid för lärare föreskriven som obligatorisk icke endast i teorien utan även i praktiken, bortfölle de skäl, på vilka de sakkunniga grundat sitt förslag om skyldighet för lärare att i vissa fall utan särskild ersättning undervisa i slöjd. Överstyrelsen ville emellertid icke helt avvisa tanken, att lärare under vissa förhållanden skulle kunna åläggas att meddela dylik undervisning, nämligen såsom utfyllnad, då så befunnes behövligt eller lämpligt, i den veckotjänstgöring, som skulle påvila en lärare. Beträffande överstyrelsens härutinnan framlagda förslag hänvisas till det följande. Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har gjort sig till tolk för en differentiering av lönegradsplaceringen efter tjänstgöringsskyldighetens omfattning och i detta hänseende yttrat följande: Lönenämnden hade i sitt utlåtande över 1928 års lönekommittés förslå0förordat, att manlig lärare vid folkskola med hänsyn till de tillfällen till extra inkomster i tjänsten genom undervisning i slöjd och vid fortsättningsskola, som anställningen vid folkskolan erbjöde, skulle placeras i lönegraden B 14 1 stället för i lönegraden B 15, som kommittén föreslagit." Förutsätt­ ningen för den av nämnden sålunda förordade lönesättningen vore den av kommittén angivna, att det normala läsåret beräknades till 34 V2 läsveckor. Lönenämnden hade övervägt frågan, huruvida det ej vore riktigare att beräkna folkskollärarnas löner efter ett normerat läsår av omkring 9 må­ nader (276 dagar), med avdrag eller tillägg till lönen för understigande respektive överstigande lästid. Vid en dylik beräkning skulle man lämpligen kunna 1 den vanliga tjänstgöringen inlägga undervisningen i slöjd och i lortsättningsskolorna. Även den i vissa kommuner förekommande, av kom­ munerna själva bekostade utökningen av den årliga lästiden skulle kunna häri inräknas. Denna anordning skulle möjliggöra en något högre inplacering av folkskolans lärare å löneplanen än som förordats, utan att därige­ nom ded allmännas kostnader i motsvarande grad ökades. Nämnden ansåge denna fråga vara förtjänt att närmare utredas vid kommittébetänkandets fortsatta behandling. Da lönenämnden hade att taga ställning till det nu föreliggande förslaget

Kungl. Martts 'proposition Nr 270. 51

till lönegradsplacering för ifrågavarande befattningshavare, ville nämnden erinra om den i ovannämnda utlåtande berörda frågan, huruvida icke folk­ skollärarnas löner borde beräknas efter ett normerat läsår, med avdrag eller tillägg för understigande respektive överstigande lästid. Såvitt lönenämnden kunnat finna, måste det ur olika synpunkter anses mindre tillfreds­ ställande, att samma lön utginge till befattningshavare med så olika lång faktisk tjänstgöringstid som 34 V-» och 39 läsveckor, då deras åligganden i övrigt vore desamma. En dylik anordning skulle knappast stå i överens­ stämmelse med vanliga lönesättningsprinciper. Vid sådant förhållande ansåge lönenämnden, att en differentiering efter tjänstgöringsskyldighetens omfattning borde komma till stånd för ifrågavarande befattningshavares vidkommande. I detta syfte skulle befattningarnas lönegradsplacering kun­ na fastställas med utgångspunkt från antingen en minimitjänstgöring av 34 Vä läsveckor med tillägg för överstigande lästid eller en maximitjänstgöring av 39 läsveckor med avdrag för understigande lästid. Nämnda tilllägg respektive avdrag skulle i dylikt fall kunna bestämmas till visst be­ lopp för dag. Ett annat förfaringssätt vore, att befattningshavaren hän­ fördes till endera av tre närliggande lönegrader, allteftersom hans tjänst­ göringsskyldighet närmast uppginge till 34Vä, 36 ä 37 respektive 39 läs­ veckor. Vilket system, som härvidlag borde väljas, vore till väsentlig del beroende på, huru pensionsförhållandena lämpligast kunde ordnas. Vid en lösning enligt endera av nämnda linjer torde särskild ersättning böra utgå för undervisning i slöjd. Sistnämnda anordning skulle för övrigt enligt lönenämndens mening vara till förmån för slöjdundervisningen, då härigenom skulle öppnas större möjligheter att för ändamålet anlita särskilt lämpade personer. Lönenämnden förutsatte vidare, att förbud stadgades för skol­ distrikt att bevilja kommunala tillägg utöver den författningsenliga lärarlönen. Då lönenämnden funnit sig i stort sett böra vidhålla den tidigare uttalade uppfattningen beträffande de ordinarie manliga folkskollärarnas lönegrads­ placering, finge nämnden förorda, att i överensstämmelse med ovan angiv­ na grunder folkskollärarna placerades antingen i lönegraden B 14 med tilllägg för längre lästid respektive i lönegraden B 16 med avdrag för kortare lästid eller ock efter lästidens längd i endera av lönegraderna B 14, B 15 och B 16.

StatskoTitoret, som funnit sig kunna förorda, att en förbättring av löne­ förmånerna nu komme till stånd, har emellertid ansett sig icke kunna i oförändrat skick biträda vad de sakkunnigas majoritet föreslagit i fråga om lärarnas löneställning. Detta gällde i första hand utgångspunkten för löneregleringen, nämligen att denna skulle grundas på en tjänstgöringstid av 9 månader av året.

I likhet med reservanten Jonsson holle statskontoret före, att löneregle­ ringen borde grundas på den föreskrivna minimitiden av 8 läsmånader, och att manliga lärare, vilka hade denna undervisningsskyldighet, borde place­ ras i lönegraden B 15. Ej minst i betraktande av de långa ferier, som folk­ skollärare — antingen tjänstgöringstiden vore 8 eller 9 månader — komme i åtnjutande av, kunde statskontoret ej finna annat jin att en dylik place­ ring vore tillräckligt hög. Ämbetsverket ville dock icke motsätta sig, att vid 9 månaders tjänstgöringstid till avlöningen i lönegraden B 15 för man­

52 Kungl. Maj.ts 'proposition Nr 270.

lig lärare finge utgå ett avlöningstillägg, som syntes böra bestämmas till ett belopp motsvarande två löneklasser. I realiteten skulle detta innebära, att vid 9 månaders årlig tjänstgöring avlöningen för manlig lärare bomme att — i anslutning till majoritetsförslaget — uppgå till ett belopp, som i huvudsak skulle svara mot lön enligt lönegraden B 17. I viss mån samma synpunkt i löneregleringsfrågan hade framförts av reservanten Svensson, vilken dessutom ifrågasatt, huruvida det kunde vara lämpligt att, såsom de sakkunniga föreslagit, i detta sammanhang i lärar­ nas ordinarie tjänstgöringsskyldighet inbegripa undervisning i det icke obligatoriska ämnet slöjd. Beträffande sistnämnda fråga gjorde statskon­ toret gällande, att den ändringen i bestämmelserna örn skyldighet att un­ dervisa i slöjd borde vidtagas, att lärare ålades skyldighet att, i den mån så läte sig göra, utfylla den fastställda tjänstgöringstiden med undervisning i slöjd, varigenom i ett skoldistrikt, där man hade 341 !> veckors lästid, denna kunde helt utnyttjas, likaväl som inom skoldistrikt med längre lästid den utsträckta lästiden kunde göras fullt effektiv. I samband med behandlingen av de för löneregleringen grundläggande spörsmålen och närmast tjänstgöringstidens omfattning ville ämbetsverket erinra om att för folkskolans vidkommande nyligen införts ett obligatoriskt sjunde läsår och att vid bedömandet av de ovan behandlade löneregleringsfrågorna hänsyn torde böra tagas även till detta förhållande, ehuru någon erfarenhet rörande detta läsårs inverkan på undervisningen vid folkskolan ännu icke kunnat vinnas. Det syntes nämligen icke vara orimligt att an­ taga, att en utsträckning av den årliga tjänstgöringstiden vid folkskolorna från 8 till 9 månader åtminstone på landsbygden kunde komma att mot­ verkas av det sjunde läsårets införande vid samma skolor. När statskonto­ ret alltså velat grunda utgångspunkten för löneregleringen på en årlig tjänstgöringstid av 8 månader hade härtill medverkat beslutet örn införan­ de av nämnda sjunde läsår och vad som i samband därmed anförts rörande dess betydelse för undervisningsväsendet särskilt på landsbygden. Vidkommande därefter kostnaden för lönetillägget för den nionde läsmånaden vore det icke omotiverat, att de kommuner, som införde 9 läsmånader, finge bekosta detta lönetillägg. Emellertid hade statskontoret icke kunnat bortse från vissa av de sakkunniga anförda skäl för att låta staten gälda lärarnas avlöning i dess helhet, i den mån denna ej avsåge ersättning för naturaförmåner. Med hänsyn härtill och för den händelse den statsfinansiella ställningen ansåges medgiva överflyttande på staten av även denna lönekostnad, syntes jämväl praktiska skäl tala härför. Man finge nämligen icke förbise, att frågan örn bestridande av kostnaderna för av­ löningen till lärare vid folk- och småskolor hade sin givna betydelse ur skatteutjämningssynpunkt och att statens övertagande för framtiden av dessa utgifter torde vara till direkt fördel för de ekonomiskt svagare kom­ munerna.

Ordinarie kvinnlig lärare vid folkskola. Då lärarlönekommittén avgav sitt betänkande, hade den av Kungl. Majit år 1921 tillsatta lönekommittén — som hade i uppdrag att med hänsyn till då pågående utredning av spörs­ målet angående utsträckt tillträde för kvinnor till statstjänst verkställa ytterligare utredning av frågan örn anordnandet av kvinnliga befattnings­ havares avlönings- och pensionsförhållanden — ännu icke avgivit sitt för­

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270. 53

slag. Lärarlönekommittén ansåg sig därför böra uppbygga ett lönesystem, som vilade på de dåvarande grunderna för kvinnliga lärares avlöning och som alltså i möjligaste mån bibehöll den dåvarande relationen mellan lö­ nerna för manlig och kvinnlig lärare. Kommittén betonade dock uttryck­ ligen, att en dylik anordning vore att betrakta som ett provisorium, vilket i sinom tid borde avlösas av de definitiva anordningar, som kunde framgå såsom det slutliga resultatet av 1921 års lönekommittés utredningsarbeten. Enligt kommitténs förslag, vilket, såsom förut nämnts, byggde på netto­ lönesystemet, skulle kvinnliga folkskollärare placeras i lönegraden B 13. Den principiella frågan om kvinnliga befattningshavares avlönings- och pensionsförhållanden behandlades av 1925 års riksdag, som vidtog den änd­ ringen i Kungl. Maj:ts för riksdagen framlagda förslag örn lika lön för manlig och kvinnlig befattningshavare, att det bestämdes, att — därest en befattning inom viss lönegrad besattes med kvinna — lön enligt sista löneklassen inom denna lönegrad icke finge utgå till kvinnlig innehavare av befattningen. Riksdagens berörda beslut framgick såsom resultat av en gemensam votering, på grund varav ingen motivering för beslutet inflöt i riksdagens skrivelse. 1928 års lönekommitté har med stöd av 1925 års riksdagsbehand­ ling av ärendet tolkat riksdagsmajoritetens ställning till principfrågan så, att riksdagen icke uttalat sig till förmån för likalönprincipen, att riksdagen velat hålla öppen möjligheten att — närmast i samband med en kommande inarbetning av dyrtidstilläggen i den fasta lönen — framdeles pröva spörsmålet örn behovsprincipens tillämpning i det statliga lönesystemet, samt att riksdagen ansett 1925 års lönereglering vara av mera provisorisk natur. Statsutskottsmajoriteten vid 1925 års riksdag yttrade även, att den av utskottet förordade, av riksdagen sedermera godkända löneställningen för de kvinnliga befattningshavarna icke finge anses äga prejudicerande bety­ delse för behandlingen av statens lönefrågor i övrigt. I

I anslutning till de synpunkter, som gjorde sig gällande vid 1925 års nyssnämnda beslut, ansåg sig 1928 års lönekommitté böra föreslå, att den nuvarande relationen mellan lönerna för manliga och kvinnliga befattnings­ havare inom undervisningsväsendet i huvudsak bibehölles. Den olika lönesättning för manliga och kvinnliga lärare, som för det dåvarande tillämpades och som enligt kommitténs uppfattning borde i hu­ vudsak bibehållas, kunde genomföras på olika sätt. För den egentliga statsförvaltningen genomfördes icke skillnaden mellan manlig och kvinnlig lön fullständigt så, att en kvinna alltid för sitt arbete avlönades lägre än en man med motsvarande uppgifter. Tvärtom användes en form, som teoretiskt innebure, att man och kvinna i en och samma be-

54 Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

fattning erhölle lika lön. Alla befattningar inplacerades i samma löneplan, och lönesättningen vöre lika, vare sig innehavaren vore man eller kvinna, bortsett från att kvinnorna hittills icke kunnat uppnå högsta löneklassen i vederbörande lönegrad. Emellertid erhölle de befattningar, som uteslutande eller huvudsakligen bekläddes med kvinnor, en inplacering i löneplanen, som i huvudsak motsvarade den dittillsvarande lönesättningen, även om manliga befattningar inom samma arbetsområde och med väsentligen sam­ ma uppgifter vöre högre placerade. För att i dylika fall skilja de av män och kvinnor innehavda befattningarna gåves åt dem olika benämningar, den ena befattningen placerad i en högre och den andra i en lägre lönegrad. Teoretiskt kunde män innehava även de lägre befattningarna och kvinnor de högre, men i praktiken räknade man med såsom regel, att de förra skulle innehavas av kvinnor, de senare av män. En dylik fördelning av arbets­ kraften förutsatte man skola åvägabringas genom rekryterings- och befordringsväsendet. Inom undervisningsväsendet skulle man enligt kommitténs mening icke lämpligen kunna förfara på samma sätt. För befordringar gällde här mera uteslutande examensmeriter och andra teoretiska kvalifikationer, till följd varav det näppeligen läte sig göra att genom rekrytering och befordran upp­ dela manlig och kvinnlig arbetskraft på olika avlöningslägen, som motsva­ rade den allmänna skillnaden i värdesättning av manligt och kvinnligt ar­ bete. Kommittén föresloge därför, att inom undervisningsväsendet, det statliga såväl som det kommunala, befattningar placerades i en lägre löne­ grad, när de innehades av kvinnor, och i en högre, när de innehades av män. Med det system för lönesättning åt män och kvinnor i statsförvaltningen, som genomfördes år 1925, hade man ansett sig böra fastställa lika stora pensionsavgifter för man och kvinna, i syfte att nettoavlöningen i en och samma befattning alltid skulle bliva densamma. I fråga örn undervisnings­ väsendet borde, vid ett bifall till kommitténs förslag beträffande olika löne­ sättning för man och kvinna, familjepensioneringen icke medföra samma avgifter för kvinnor som för män.

Kommittén, som utgick från bruttolönesystem, hade för kvinnlig folk­ skollärare funnit sig böra föreslå lönegraden B 12, alltså tre lönegrader lägre än för manlig folkskollärare. I anslutning till vad kommittén föreslagit för kvinnliga befattningshavare i allmänhet skulle även de kvinnliga lä­ rarna komma i åtnjutande av sista löneklassen inom vederbörande löne­ grad. Lärarlönekommittén hade funnit en skillnad av allenast två löne­ grader mellan manlig och kvinnlig folkskollärare lämplig. Det syfte, i vil­ ket lärarlönekommittén uttalat sig härför, nämligen önskan att bibehålla den hittillsvarande relationen mellan lärares och lärarinnors löner, kunde emellertid, huvudsakligen med hänsyn till olika omfattande naturaförmå­ ner för manlig och kvinnlig lärare, lika väl sägas vara vunnet genom kom­ mitténs förslag till inplacering. Med en placering av de kvinnliga lärarna i en högre lönegrad än B 12 skulle skillnaden mellan manlig och kvinnlig lärares lön komma att minskas under vad för det dåvarande vore fallet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270. 55

1935 års lärarlönesakkunniga, som ansett, att nettolönesystemet borde tillämpas för lärarna, hava i fråga örn folkskollärarinnornas inplacering i lönegrad anslutit sig till lärarlönekommitténs uppfattning, att dessa borde placeras allenast tvenne lönegrader lägre än motsvarande manliga lärare.

1936 års lärarlönesakkunniga, som icke velat genom något sitt ståndpunktstagande till frågan om relationen mellan manliga och kvinnliga lära­ res avlöning föregripa 1936 års lönekommittés utredning i ämnet, hava i stort sett utgått från samma relation mellan manliga och kvinnliga lärare som de tidigare sakkunnigberedningarna. Med hänsyn till den för kvinn­ liga befattningshavare undantagslöst tillämpade regeln, att de ej ägde åt­ njuta sista ålderstillägget, hava dock de sakkunniga ansett, att skillnaden mellan manlig och kvinnlig folkskollärares lön borde begränsas till allenast två lönegrader. I enlighet med denna uppfattning hava de sakkunniga, under hänvisning i övrigt till vad som ovan anförts till stöd för de manliga lärarnas placering i lönegraden B 17, föreslagit, att dessa lärarinnor skulle inplaceras i löne­ graden B 15.

Av de vid sistnämnda sakkunnigas betänkande fogade särskilda yttran­ dena inhämtas, att herr Jonsson ifrågasatt, att de kvinnliga lärarna skulle placeras i samma lönegrad som de manliga — dock utan rätt för kvinna att åtnjuta lön i högsta löneklassen. Till stöd härför har yttrats: Reservanten vore anhängare av principen »lika lön för lika arbete». En kvinnlig folkskollärare hade samma utbildning som en manlig och samma tjänstgöringsskyldighet. Det vore på folkskolans område mindre än annor­ städes befogat att ställa en lärarinna i sämre löneställning än en lärare. Ofta hade det som skäl för olikheten anförts, att lärarinnorna överhuvud taget utförde en klenare pedagogisk prestation än lärarna. Reservanten vågade icke bestrida riktigheten av detta påstående. Om det stämde över­ ens med verkligheten, så bjöde konsekvensen, att man i undervisningens eget intresse anställde män i stället för kvinnor som lärare, eller, bättre uttryckt, att man läte män och kvinnor på fullt lika grunder tävla om lä­ rarplatserna. En konkurrens, där kvinnan hade företräde framför mannen, allenast därför att hon »kostade mindre», hade skolan intet gagn av.

Enligt reservantens förslag skulle de enligt löneplanen utgående beloppen — i anslutning till den olikhet, som för närvarande förefinnes mellan manlig och kvinnlig folkskollärare i fråga om storleken av dem tillkommande bo­ stadsförmåner — för kvinnlig folkskollärare minskas med belopp, motsva­ rande skillnaden mellan fastställd hyresersättning för manlig, respektive kvinnlig folkskollärares tjänstebostad. Herr Svensson i Grönvik, som enligt det föregående föreslagit en place­ ring av de manliga lärarna i lönegraden B 15 har — i principiell överens­

56 Kungl. Marits proposition Nr 270.

stämmelse med sakkunnigmajoritetens ståndpunkt.— ansett de kvinnliga lärarna böra med utgångspunkt från den nuvarande relationen mellan lö­ nerna för manliga och kvinnliga lärare placeras i lönegraden B 13.

Av myndigheternas yttranden över det senast framlagda sakkunnigför­ slaget framgår, att skolöverstyrelsen på av de sakkunniga anförda skäl fun­ nit sig förhindrad att för egen del ingå på någon principiell diskussion av relationen mellan manliga och kvinnliga lärares lön. De sakkunnigas för­ slag har biträtts med den ändringen, att överstyrelsen icke ansett sig kunna godtaga den av de sakkunniga föreslagna inskränkningen, att de kvinnliga lärarna icke skulle komma i åtnjutande av sista ålderstillägget. Förutsätt­ ningen för en dylik inskränkning vore, yttrar överstyrelsen, att manliga och kvinnliga befattningshavare i samma tjänsteställning inplacerades i samma lönegrad. Vid ett åsidosättande av denna regel bortfölle tydligen skälet för ett strykande av sista löneklassen för de kvinnliga befattningshavarna. Överstyrelsen ansåge därför, att samtliga slag av befattningshavare borde var i sin lönegrad uppbära lön i samma antal löneklasser. Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har anslutit sig till den principi­ ella uppfattningen, att samma lön borde utgå för viss befattning, oavsett örn innehavaren vore man eller kvinna, men med hänsyn till inom folkskole­ väsendet föreliggande speciella förhållanden ansett, att kvinnlig lärare borde placeras en lönegrad lägre än manlig. I fråga om förhållandet mellan de manliga och de kvinnliga lärarnas löner hade lönenämnden i sitt utlåtande över 1928 års lönekommittés för­ slag uttalat, att nämnden utgått från att samma lön skulle utgå till inne­ havare av en och samma befattning, oavsett om befattningen vöre besatt med man eller kvinna. Även med fasthållande av denna princip — hade lönenämnden vidare framhållit — förelåge emellertid beträffande folkskol­ lärarinnorna en särskild anledning till en lägre löneställning i jämförelse med de manliga lärarnas. En sådan anledning läge först och främst däri, att avgifterna till statens pensionsanstalt för familjepensioneringen vore väsentligt lägre för folkskollärarinnorna än för folkskollärarna. Därtill komme, att kvinnlig lärare vid folkskola enligt kommitténs förslag skulle hava att erlägga lägre hyresersättning än manlig lärare på grund av det i gällande boställsordning fastställda mindre bostadsutrymmet för folkskollärarinnorna än för folkskollärarna. En placering av de kvinnliga lärarna i samma lönegrad som de manliga skulle alltså få till följd, att de förra erhölle större behållen löneinkomst än de senare. I syfte att åstadkomma en utjämning i detta hänseende och då omförmälda skillnad i den kontanta löneförmånen överstege skillnaden mellan två närliggande lönegrader, syn­ tes de kvinnliga lärarna lämpligen böra inplaceras två lönegrader lägre än de manliga lärarna. Lönenämnden vidhölle den sålunda uttalade principiella uppfattningen, att samma lön borde utgå för viss befattning, oavsett om innehavaren vore man eller kvinna. I fråga om de skäl, som föranledde lönenämnden att

Kungl. May.ts proposition Nr 270. 57

föreslå en lägre lönegradsplacering för de kvinnliga lärarna, ville lönenämnden framhålla, att enligt det från och med den 1 juli 1937 gällande civila familjepensionsreglementet såväl pensioner som pensionsavdrag uppginge till samma belopp för manliga och kvinnliga tjänstemän. Då det finge för­ utsättas, att samma grunder för familjepensioneringen bomme att erhålla tillämpning å de kommunalt anställda lärarna, skulle likställdhet inträda i nu berörda avseende. Härigenom skulle skillnaden i de kontanta löneför­ månerna för manliga och kvinnliga lärare bliva mindre än vad nämnden i sitt ovannämnda utlåtande räknade med. Med hänsyn härtill ville nämn­ den nu förorda, att de kvinnliga lärarna måtte placeras allenast en lönegrad lägre än de manliga. Vid nämndens utlåtande finnes fogat ett särskilt yttrande av ledamoten Berta Köersner, som anser, att manliga och kvinnliga löner böra inplaceras i samma lönegrad, möjligen med den av Jonsson ifrågasatta nedsättningen av kvinnlig lärares lön på grund av skillnaden i bostadsförmånerna mellan manlig och kvinnlig lärare. Statskontoret har likaledes uttalat sympatier för ett genomförande av likalönsprincipen men samtidigt framlagt förslag till en övergångsanordning. Ämbetsverket hade, anför statskontoret, vid skilda tillfällen gjort gällan­ de, att manliga och kvinnliga befattningshavare vid lika kompetens borde erhålla samma löneställning. Vid civilförvaltningen hade denna synpunkt vunnit beaktande. Då statskontoret icke kunde finna, att för undervis­ ningsväsendets vidkommande anledning funnes att hävda en annan upp­ fattning, ville statskontoret uttala som sin mening att likställighet i lönehänseende borde eftersträvas mellan manliga och kvinnliga lärare vid folkoch småskolor. Härav följde givetvis, att samma skyldighet borde föreligga att mottaga anvisad tjänstebostad. Kvinnliga folkskollärare skulle alltså kunna åläggas mottaga dylik bostad intill tre rum och kök och erlägga stadgad ersättning för denna. Kommunens bidrag till läraravlöningen borde då också fastställas till samma belopp, oberoende av huruvida det vöre fråga örn manlig eller kvinnlig lärare. I vad mån ett genomförande av lika­ lönsprincipen redan nu läte sig göra undandroge sig statskontorets bedö­ mande. Ämbetsverket ville dock ifrågasätta, om icke såsom en lämplig övergång den anordningen kunde vidtagas, att de kvinnliga folkskollärarna finge begynna med en avlöning som med belopp, motsvarande två löneklasser, understege grundavlöningen i den av statskontoret för manlig folk­ skollärare tillstyrkta lönegraden B 15 för att sedan genom successiva uppflvttningar i liineklass erhålla en slutlön, som i anslutning till vad som gällde för kvinnliga befattningshavare vid den statliga förvaltningen i all­ mänhet vöre närmast lägre än den löneklass, manlig befattningshavare kunde uppnå. I detta sammanhang ville statskontoret uttala, att, även om åt 1936 års lönekommitté givits i uppdrag att behandla frågan om lika­ lönsprincipen, ett visst ståndpunkttagande till denna princip på förevaran­ de område nu knappast kunde undvikas, örn också med det slutliga bedö­ mandet av frågan örn manliga och kvinnliga befattningshavares inbördes löneställning torde kunna anstå.

Lärare vid småskola. I förarbetena lill 1918 års lönereglering fram­ hölls, att vad i utredningen anförts örn folkskollärarkåren i vissa avseenden

58 Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

framför allt i avseende å kårens svaga ekonomiska ställning — jämväl ägde tillämpning å lärarna vid småskolorna, att småskollärarutbildningen torde få anses betydligt förbättrad i förhållande till vad den förut varit, sedan den tvååriga seminariekursen blivit allmänt genomförd, samt att lä­ rare med utbildning för lärarbefattning vid småskola i stor utsträckning fått jämväl övertaga undervisning på folkskolans stadium.

Lärarlönekommittén förklarade sig hava i fråga örn placering i lönehänseende av ifrågavarande lärare beaktat de skäl, vilka anförts vid 1918 års lönereglering och alltjämt ägde berättigande.

Arkanden hade gjorts örn bestämmande av småskollärarinnornas kon­ tanta lön i viss relation till de kvinnliga folkskollärarnas. Ett dylikt betrak­ telsesätt hade kommittén veterligen icke gjorts gällande, då ifrågavarande lärares^ löner senast reglerats, och enligt kommitténs mening hade sedan dess några särskilda omständigheter icke tillkommit, som skulle motivera anläggandet av en dylik åskådning för lönefrågans lösning. Såvitt kommit­ tén vöre i tillfälle bedöma, både kunde och borde småskollärarkårens löneställning prövas och bedömas fristående och utan hänsyn till de kvinnliga folkskollärarnas lönefråga. Att vid varje lönereglering ett hänsynstagande till vederbörliga relationstal osökt gjorde sig gällande, ville kommittén emel­ lertid ingalunda förneka. Vid det förslag i nu föreliggande spörsmål, vilket kommittén funnit sig böra framlägga, hade kommittén i främsta rummet anlagt synpunkten av vad kommittén i betraktande av samtliga på frågan inverkande omständigheter funnit skäligt och lämpligt, samt i andra rum­ met tillsett, att en allt för stark förskjutning i nuvarande relationstal mel­ lan berörda lärargrupper icke komme till stånd.

Vid ett noggrant övervägande av frågan hade kommittén icke ansett sig kunna gå längre än att för nu ifrågavarande lärare vid småskola tillstyrka en placering i lönegraden B 4. Härtill borde komma naturaförmåner i en­ lighet med vad för sagda lärare bestämts. o Det nu utgående arvodet till manlig lärare ansåge kommittén böra såsom sådant bibehållas, skäligen förhöjt till 300 kronor. Inom kommittén hade behandlats frågan, huruvida en lärare med undervisning i mindre folkskola borde i avlöningshänseende intaga en förmånligare ställning än en lärare, vars arbete vore huvudsak­ ligen eller uteslutande förlagt till småskolan.

Det berättigade i kraven i denna riktning torde visserligen icke kunna förnekas. Då emellertid den mindre folkskolan vore en skolform, som torde fa anses vara stadd pa avskrivning, och riksdagen upprepade gånger uttalat sig mot densamma, syntes det vara mindre lämpligt att vidtaga stat­ liga åtgärder för ett bättre tillgodoseende av lärarna vid denna skola. En­ ligt kommitténs mening borde det ankomma på de kommuner, vilka ansåge sig böra bibehålla den mindre folkskolan, att lämna vederbörande lärare den ersättning utöver lagstadgad lön, som på grund av tjänstgöring i denna skola kunde anses påkallad. Detsamma syntes böra gälla i avseende å bi­ trädande lärare vid folkskola.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270. 59

1928 års lönekommitté ansåg en jämförelse med andra statens tjänste­ män icke leda till den placering, som lärarlönekommittén föreslagit. Gjorda jämförelser med rikstelefonisterna vid telegrafverket hade icke i tillbörlig mån skilt på obligatoriska krav på utbildning vid inträdet på banan och de skärpningar, som av olika anledningar tillkommit på grund av tillströmning och konkurrens. Det förhållandet, att inträde i småskole­ seminarium numera söktes av ett stort antal, vilka avlagt realskolexamen eller förvärvat normalskolekompetens, vittnade visserligen örn trångheten just nu på de levnadsbanor, som en ung flicka även med nämnd utbildning hade att välja på, men det vittnade även om att inom småskolan givna löneförmåner icke vore oskäligt låga. Kommittén ansåge det föga rationellt att höja lönerna till sådan nivå, att nya skärpningar vid inträdet på lärarbanan, som icke vore erforderliga, skulle göra sig gällande. Även i det hän­ seendet vore en jämförelse med rikstelefonist vilseledande, att ordinarie sådan tjänst erhölles vid långt senare ålder, än anställning såsom småskol­ lärarinna förvärvades. För övrigt vore det allmänt erkänt, att rikstelefonistens arbete vore synnerligen slitsamt, och hänsyn därtill vore tagen även i fråga om pensionsåldern, som vore satt till 55 levnadsår.

I jämförelse med kvinnliga folkskollärare skulle småskolans lärare pla­ ceras i lönegraden B 4, om en allt för stark förskjutning i relationen skulle undvikas. Med hänsyn till att skolöverstyrelsen så starkt framhävt behovet av en avsevärd löneökning särskilt för ifrågavarande grupp lärare ville kommittén likväl förorda lönegraden B 5 (bruttolön), varvid kommittén förutsatte att kvinnliga lärare skulle komma i åtnjutande även av sista löneklassen inom lönegraden. Förslaget örn placering i sistnämnda lönegrad innefattade även lärare vid mindre folkskola samt biträdande lärare vid folkskola. Kommittén biträdde lärarlönekommitténs och överstyrelsens förslag om särskilt tillägg till man­ lig småskollärare och föreslog beloppet 450 kronor.

1935 års lärarlönesakkunniga hava uttalat, att de i anslutning till sin uppfattning, att folkskollärarinnorna borde placeras allenast tvenne löne­ grader lägre än motsvarande manliga lärare, ansett, att småskollärarinnor­ nas nettolön borde beräknas med utgångspunkt från lönegraden B 4.

Med hänsyn tagen till sitt förslag om viss utökning av småskollärarnas tjänstgöringsskyldighet samt med beaktande av dels att småskollärarnas hittillsvarande löner måste anses alltför knappt tillmätta i förhållande till det ansvarsfulla och krävande arbete, som ålåge dem såsom de mindre barnens handledare och fostrare, dels ock de skärpta fordringar i utbildningshänseende, som numera uppehölles även i fråga örn denna lärargrupp, har det synts 1936 års lärarlönesakkunniga befogat, att en väsentlig för­ bättring av löneställningen nu skedde, relativt större jin för övriga, här berörda kategorier av liirare. De sakkunniga hava för sin del förordat, att lärarna vid småskolan måtte inplaceras i lönegraden B 9 (bruttolön).

60 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 270.

Mot det av 1928 års lönekornmitté föreslagna arvodesbeloppet av 450 kronor för år till manlig småskollärare hade de sakkunniga intet att erinra. Ett av lärare vid mindre folkskolor och biträdande lärare vid folkskolor framställt krav på en högre lönegradsplacering än för lärare vid småskolor funne de sakkunniga icke sakna ett visst berättigande, men de hade likväl icke ansett tillräckligt starka skäl vara anförda för att den jämställdhet, som hittills i avlöningshänseende rått mellan dessa lärare och småskollärare, nu skulle brytas. Härtill komme, att de mindre folkskolorna och framförallt de biträdande lärarbefattningarna måste betraktas såsom stadda under avveckling, var­ för det syntes mindre lämpligt att genom en löneregleringsåtgärd av antydd innebörd giva dem karaktären av ett fast led i systemet. Örn en något högre ersättning till ifrågavarande lärare skulle ifrågakomma, syntes det ligga närmare till hands att för dessa fall använda formen av särskilda stat­ liga lönetillägg utöver den fasta lönen. De sakkunniga hade dock icke an­ sett sig böra framställa något förslag härom, varvid de jämväl tagit hän­ syn till att enligt deras förslag någon utökning av undervisningsskyldigheten per vecka icke skulle ifrågakomma för här avsedda lärare. Ett yrkan­ de om att nämnda lärare måtte beredas ordinarie ställning hade de sak­ kunniga med hänsyn till dess utpräglat skolorganisatoriska art ansett falla utanför de sakkunnigas utredningsuppdrag, vadan de funnit sig icke böra upptaga nämnda yrkande till behandling.

I sitt vid 1936 års lärarlönesakkunnigas betänkande fogade särskilda yttrande har herr Jonsson, i överensstämmelse med sitt förslag om olika lön för olika lång tjänstgöring, ställt småskollärarinnorna i två olika löne­ grader, nämligen i lönegraden B 6, respektive lönegraden B 8. Dessa löneställningar voro icke höga, men de syntes skäliga och försvarliga vid jäm­ förelse med den lön, småskollärarinnorna nu åtnjöte, och de förslag, som tidigare sett dagen. Herr Svensson i Grönvik har ansett, att småskollärarinnorna borde med hänsyn till de ansvarsfulla och krävande arbetsuppgifter, de hade att fylla, erhålla en bättre löneställning än vad 1928 års lönekornmitté föreslagit. Reservanten har därför förordat, att ifrågavarande lärarinnor måtte place­ ras i lönegraden B 6.

Beträffande myndigheternas yttranden över 1936 års förslag må följande anföras. Skolöverstyrelsen, som tillstyrkt den av de sakkunnigas majoritet före­ slagna lönegradsplaceringen, har till särskild behandling upptagit frågan örn lönerna för lärare vid mindre folkskolor och biträdande lärare vid folk­ skolor. Av överstyrelsens yttrande inhämtas härutinnan: Vad de sakkunniga anfört i fråga om olämpligheten att placera lärare vid mindre folkskolor och biträdande lärare vid folkskolor i en särskild lönegrad, högre än för småskolans lärarinnor, funne även överstyrelsen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270. 61

för sin del riktigt och ville härtill påpeka den omständigheten, att mellan ifrågavarande lärarkategorier icke funnes någon kompetensskillnad, varför samma lärarinna kunde under en tid vara anställd vid småskola och under en annan tid vid mindre folkskola eller som biträdande lärarinna vid folk­ skola. Härigenom skulle, därest för här berörda befattningshavare skilda lönegrader vore bestämda, uppkomma svårigheter vid tjänstårsberäkning, när en lärarinna Övergånge från ett slag av befattning till en annan. Däremot kunde överstyrelsen icke linna de sakkunnigas skäl mot att lärare vid mindre folkskolor m. fl. tillerkändes ett särskilt statligt lönetilllägg hållbart. Ett dylikt extra arvodesbelopp av 450 kronor hade de sak­ kunniga föreslagit böra utgå till manliga småskollärare, vilka befattningar också torde kunna betraktas såsom stadda på avskrivning, ett förslag, mot vilket överstyrelsen icke hade något att invända. Då den tjänstgöring, som påvilade lärare vid mindre folkskolor och biträdande lärare vid folk­ skolor, utan gensägelse måste betecknas som mera krävande än den, som i allmänhet ålåge lärare vid småskola, syntes det överstyrelsen rättvist, att samma princip beträffande ett extra statligt arvodesbelopp, som tillämpats rörande de manliga småskollärarin, även komme till användning för till­ godoseende av de lärare, örn vilka här vore fråga. Som ett ytterligare skäl ville överstyrelsen erinra örn att sagda lärare, ehuru det tyvärr icke kom­ me till synes i de sakkunnigas tabeller, i vissa fall åtnjöte särskilda kom­ munala lönetillägg, vilka — om de sakkunnigas förslag rörande dylika tilllägg realiserades — nu skulle helt bortfalla. Överstyrelsen ville som lämpligt tilläggsarvode åt lärare vid mindre folk­ skolor och biträdande lärare vid folkskolor föreslå ett årligt belopp av 300 kronor att utgå under den tid vederbörande uppehölle befattning av här ifrågavarande slag.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har funnit de efter hand skärpta fordringarna i utbildningshänseende för småskollärarinnorna moti­ vera en förbättring i deras löneställning. Då de av nämnden enligt det ovanstående för folkskollärarnas vidkommande angivna skälen för en dif­ ferentiering efter lästid jämväl gällde beträffande lärare vid småskola finge nämnden förorda, att dessa enligt samma grunder, som av nämnden före­ slagits beträffande folkskollärarna, placerades antingen i lönegraden B 7, respektive lönegraden B 9, med tillägg, respektive avdrag på sätt i det föregående antytts, eller ock i endera av lönegraderna B 7, B 8 eller B 9. Statskontoret slutligen har yttrat, att lärare vid småskolor borde i an­ slutning till de synpunkter, som ämbetsverket enligt det förut sagda gjort gällande i avseende å manliga folkskollärares ställning i lönehänseende, pla­ ceras med utgångspunkt från en tjänstgöringstid av 8 månader per år. Även örn en placering av småskolans lärare i lönegraden B 6 för dem skulle innebära en icke oväsentlig förbättring, syntes man icke böra bortse från att denna lärargrupp hittills måhända varit mindre väl tillgodosedd i löne­ hänseende. På grund härav och med hänsyn till den kompetens, småskolans lärare numera skulle hava, ansåge sig statskontoret icke böra framställa några allvarligare erinringar mot en placering i lönegraden T} 7 vid en tjänstgöringstid av 8 månader, vartill skulle vid en till 9 månader utsträckt

62 Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

tjänstgöringstid komma en lönefyllnad motsvarande två löneldasser. I fråga, om undervisningen i slöjd syntes motsvarande villkor böra gälla, som före­ slagits beträffande manlig ordinarie folkskollärare. Angående bestridandet av kostnaden för lönefyllnaden hänvisade statskontoret till vad statskon­ toret i motsvarande hänseende anfört beträffande manlig folkskollärare.

Icke-ordinarie lärare. Efter att hava erinrat, att avlöningsförmånerna till icke-ordinarie befattningshavare vid nyreglerade verk inom statsför­ valtningen fastställas av vederbörande verk eller av Kungl. Majit, uttalade lärarlönekommittén, att Kungl. Majit och riksdagen liksom dittills borde hava prövningsrätten beträffande avlöningsgrunderna för den icke-ordina­ rie lärarpersonalen. Vissa detalj- och tillämpningsbestämmelser — såsom t. ex. grunderna för uppflyttning i löneklass m. m. — borde dock överläm­ nas åt Kungl. Majits eget avgörande. Avlöningsbeloppen för extra ordina­ rie och vikarierande lärare vid folk- och småskolorna skulle enligt kom­ mitténs förslag — i anslutning till de grunder, som för icke-ordinarie befatt­ ningshavare inom den civila statsförvaltningen tillämpats i kungörelsen nr 778/1921 — utgå enligt löneklass, som vore fyra löneklasser lägre än för motsvarande ordinarie lärare, med rätt till uppflyttning i högre löneklass efter av Kungl. Majit bestämda grunder. I de fall, då skoldistrikt i enlighet med vederbörligen fastställt reglemente anställt timlärare vid folk- och småskola, skulle sådan lärare åtnjuta avlöning efter enahanda grunder — med olika lönebelopp för läsämnen och i övningsämnen — som ordinarie lärare, som tjänstgjorde som timlärare.

Enligt 1928 års lönekommittés förslag skulle icke-ordinarie lärare anstäl­ las såsom extra ordinarie lärare, extra lärare eller t i mlärare. Extra ordinarie lärare skulle antagas för full tjänstgöring under helt läsår, extra lärare för full tjänstgöring under kortare tid; i övrigt an­ ställda icke-ordinarie lärare vore timlärare. Avlöningen till extra ordinarie och extra lärare skulle utgå enligt en sär­ skild löneplan, i vilken varje lönegrad började två löneklasser lägre och slutade en löneklass lägre än lönegrad med motsvarande ordningsnummer i löneplanen för de ordinarie lärarna. Såväl extra ordinarie som extra lärare vid folkskola inplacerades i denna löneplan två lönegrader lägre än mot­ svarande ordinarie lärare i den för dem avsedda löneplanen. För extra ordi­ narie och extra lärare i småskola vore denna inplacering endast en lönegrad lägre än för motsvarande ordinarie lärare. Begynnelseavlöningen för ifråga­ varande icke-ordinarie lärare skulle alltså bliva för folkskolans lärare fyra löneklasser och för småskolans tre löneklasser lägre än för motsvarande or­ dinarie lärare. De extra ordinarie lärarna skulle erhålla sjukavlöning samt rätt till uppflyttning i högre löneklass samt vissa andra förmåner enligt samma bestämmelser som ordinarie lärare. För timlärarna hade kommittén föreslagit lika belopp för läsämne och övningsämne och ifråga örn lönernas storlek i huvudsak utgått från de föreslagna lönerna till extra befattningshavare å billigaste ort och med

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270. 63

denna utgångspunkt anpassat timersättningen efter orternas fördelning på de fem föreslagna ortsgrupperna.

I sitt utlåtande över 1928 års lönekommittés förslag uttalade skolöver­ styrelsen, att överstyrelsen delade kommitténs uppfattning, att även vissa kommunalt anställda icke-ordinarie lärare borde med hänsyn till rådande befordringsförhållanden beredas en förmånligare anställning, än vad gäl­ lande bestämmelser medgåve.

Överstyrelsen ansåge sig dock icke kunna förorda den av kommittén före­ slagna uppdelningen mellan extra ordinarie och extra lärare, bl. a. med hänsyn till de betänkligheter, som syntes möta mot att extra ordinarie lärare i vissa fall enligt detta förslag skulle kunna anställas utan anknyt­ ning till någon viss lärarbefattning. Härigenom skulle beräkningarna av statsbidragen och kontrollen över deras användande försvåras. Enligt överstyrelsens mening borde de av kommittén föreslagna bestäm­ melserna ändras därhän, att extra ordinarie lärare skulle anställas för full tjänstgöring antingen å befattning, som i föreskriven ordning inrättats så­ som extra ordinarie eller ock å vakant befattning, som enligt beslut av skolöverstyrelsen skulle uppehållas av extra ordinarie lärare. Vidare skulle finnas vikarierande lärare och timlärare.

1935 års lärarlönesakkunniga anslöto sig beträffande de icke-ordinarie lärarnas indelning i olika kategorier till skolöverstyrelsens förenämnda förslag. Med hänsyn till den bestämda avgränsning, som enligt detta förslag skulle vinnas mellan extra ordinarie och vikarierande lärare, syntes det enligt dessa sakkunnigas mening vara möjligt att bereda de extra ordinarie lärarna samma löneställning i förhållande till motsvarande ordinarie lärare, som blivit fastställd för extra ordinarie tjänstemän inom den allmänna civil­ förvaltningen, eller sålunda två löneklasser lägre än ordinarie befattnings­ havare i motsvarande lönegrad. De vikarierande lärarna däremot borde i likhet med vad som föreslagits av de tidigare utredningskommittéerna erhålla avlöning, som med fyra löneklasser understege begynnelselönen för motsvarande ordinarie lärare. I fråga om timlärarnas löner hava 1935 års lärarlönesakkunniga utan åtskillnad mellan läsämnen och övningsämnen utgått från de föreslagna lönebeloppen för vikarierande lärare.

1936 års lärarlönesakkunniga hava i likhet med tidigare sakkunnigbered­ ningar ansett, att den icke-ordinarie lärarpersonalen vid folk- och småsko­ lor borde erhålla en väsentligt förbättrad ställning i avlöningshänseende. Härvid åsyftade de sakkunniga icke blott en förhöjning av begynnelseavlö­ ningen utan även att ifrågavarande personal borde erhålla samma rätt som motsvarande befattningshavare inom statsförvaltningen till avlöningsförhöjningar efter viss tids tjänstgöring. I detta sammanhang framhålla de sakkunniga den väsentliga försämring i deras befordringsförhållanden, som inträtt under de senare åren, till följd varav de under avsevärt längre tid

64 Kungl. Maj:ts -proposition Nr 270.

än tidigare vore hänvisade att tjänstgöra i icke-ordinarie anställning innan de erhölle ordinarie tjänst. I fråga om indelningen av de icke-ordinarie lärarna i olika kategorier ansåge de sakkunniga med hänsyn till folkskoleväsendets särskilda förhållan­ den lämpligast att begränsa begreppet extra ordinarie lärare till att avse allenast sådana ämneslärare, som anställdes för full tjänstgöring å befattning, som i föreskriven ordning inrättats såsom extra ordinarie. Tillräcklig anledning att i fortsättningen göra åtskillnad mellan lärare, som vikarierade å vakant befattning, och annan vikarierande lärare torde icke föreligga. Samtliga dessa lärare borde enligt de sakkunnigas mening be­ nämnas vikarierande lärare, en benämning, som, i motsats till beteckningen »extra lärare», hade hävd på föreliggande område. Övriga icke-ordinarie ämneslärare kunde lämpligen kallas timlärare.

De extra ordinarie lärarna skulle liksom motsvarande befattningshavare inom statsförvaltningen erhålla sjukavlöning, rätt till uppflyttning i högre löneklass efter viss tids tjänstgöring och vissa andra förmåner. Med hänsyn till att lärare ej sällan överginge från tjänstgöring såsom extra ordinarie till tjänstgöring såsom vikarierande lärare och tvärtom men även i betraktande av att de arbetsuppgifter, som åvilade lärare av båda kategorierna, vore exakt desamma, kunde de sakkunniga icke finna det vara lämpligt att upprätthålla någon skillnad dem emellan i fråga om av­ löningens storlek. På grund härav funne sig de sakkunniga icke kunna biträda 1935 års lärarlönesakkunnigas förslag i fråga örn de extra ordinarie lärarnas löneklassplacering utan ville i stället förorda, att de extra ordinarie lärarna erhölle begynnelselön enligt samma löneklass som vikarierande lärare. Med hänsyn härtill ansåge sig de sakkunniga, ehuru onekligen behovet av en förbättring av ifrågavarande lärares avlöningsställning och deras för­ sämrade befordringsförhållanden kunde tala för en högre lönesättning, böra föreslå, att såväl extra ordinarie som vikarierande lärare erhölle begynnelse­ avlöning enligt löneklass, som vore tre löneklasser lägre än begynnelselönen för motsvarande ordinarie lärare. Av ovan anförda skäl ansåge de sakkunniga vidare, att jämställdhet borde råda mellan extra ordinarie och vikarierande lärare i fråga om rätt till avlöningsförhöjning. Sådan rätt syntes böra tillkomma bägge katego­ rierna enligt enahanda grunder. I annat fall skulle nämligen en lärare efter viss tids tjänstgöring i allt fall erhålla olika avlöningsbelopp, allteftersom han vore extra ordinarie eller vikarierande lärare, ett förhållande, som såvitt möjligt borde av praktiska skäl undvikas. En i viss mån liknande lönetursrätt tillkomme redan nu vikarierande lärare enligt kungörelsen nr 514/1935. Beträffande timlärarnas avlöning hade de sakkunniga utgått ifrån den avlöning, som enligt förslaget skulle tillkomma extra ordinarie och vikarie­ rande lärare i begynnelselön. De sakkunniga förutsatte, att närmare be­ stämmelser meddelades av Kungl. Majit angående rätt för skoldistrikt att anställa timlärare, till vilkas avlöning bidrag utginge av statsmedel.

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 270. 65

Myndigheterna hava i anledning av 1936 års förslag yttrat följande. Skolöverstyrelsen har för sin del förordat, att såväl extra ordinarie som vikarierande lärare måtte erhålla begynnelseavlöning, som vore endast två löneklasser lägre än för motsvarande ordinarie lärare. Detta förslag har motiverats med den långa tid, som numera vanligen förflöte, innan en lärare lyckades nå ordinarie anställning, och den omständigheten, att en folk- eller småskollärare redan vid första inträdet på sin lärarbana måste ha full behörighet såsom till ordinarie tjänst och sålunda vore i utbildningshänseende helt jämställd med en ordinarie. Allmänna civilförvaltningens lönenämnd anser frågan om de icke-ordinarie lärarnas avlöningsförmåner böra ses i samband med vad som i berörda hänseende gäller för icke-ordinarie befattningshavare i allmänhet inom den civila statsförvaltningen. I betraktande härav holle nämnden för sin del före, att en större skillnad i löneställning mellan ordinarie och icke-ordinarie lärare vore befogad än vad de sakkunniga föreslagit. En sänkning av extra ordinarie och vikarierande lärares avlöningsförmåner borde medföra en sänkning av timlärarnas avlöning. Statskontoret har i stort sett icke haft något att erinra mot vad 1936 års lärarlönesakkunniga anfört beträffande de icke-ordinarie lärarnas ställning. Ämbetsverket ansåge dock önskvärt, att även i detta hänseende en när­ mare anslutning vunnes till det statliga lönesystemet och den därav be­ tingade placeringen av icke-ordinarie befattningshavare, samt har fram­ hållit nödvändigheten av att en bestämd definition gåves på extra ordina­ rie lärare, så att det klart framginge, när fråga vore om dylika lärare eller om vissa grupper av vikarierande lärare. Enligt ämbetsverkets mening borde det särskilt med hänsyn till pensionsfrågorna icke ifrågakomma att generellt jämställa vikarierande lärare med extra ordinarie sådana. Övningslärare. 1936 års lärarlönesakkunniga hava erinrat, att undervis­ ningen i flertalet av de övningsämnen, som förekomma i folk- och småsko­ lorna, bestridas av ämneslärare vid dessa skolor, samt anfört, att de haft frågan örn dessa lärares anställnings- och avlöningsförhållanden under pröv­ ning. Enligt de sakkunnigas mening förelåge otvivelaktigt behov av en reglering av dessa lärares löne- och anställningsvillkor. Det torde emellertid vara nödvändigt att vid en dylik reglering i ett sammanhang upptaga frå­ gan örn övningslärarnas ställning vid samtliga statsunderstödda läroanstal­ ter, varvid särskilt måste uppmärksammas och närmare undersökas möjlig­ heten av att fast anställa lärare i övningsämne för undervisning vid flera undervisningsanstalter av olika slag. Hela detta spörsmål vore av en sär­ deles invecklad beskaffenhet och krävde ganska mycken tid för utredning. Ingen av de föregående sakkunnigberedningarna hade upptagit berörda fråga till en uttömmande behandling. De sakkunniga hava framhållit be­ hovet av att denna fråga med det snaraste göres till föremål för särskild sakkunnigutredning.

Bihang till riksdagens 'protokoll 1937. 1 sami. Nr 270. 5

66 Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

Departementschefens yttrande.

Ordinarie manlig lärare vid folkskola. I de verkställda utredningarna såväl som i flertalet däröver avgivna utlåtanden förordas, att folk- och småskollärarna vid löneregleringen inplaceras i den allmänna löneplanen. Vid valet av lönegradsplacering har uppmärksamhet främst ägnats folk­ skollärarnas ställning, vilken också framstår såsom grundläggande för lönebestämningen inom hela området. De för folkskollärarnas lönegradsplacering betydelsefulla särdragen med hänsyn till tjänstgöringsförhållanden, utbildning m. m. hava blivit föremål för en tämligen skiftande bedömning. Orsaken därtill är visserligen främst det av olika utredningar berörda förhållandet, att direkta jämförelser mel­ lan folkskollärare och andra tjänstemän endast med svårighet låta sig ge­ nomföra, men av vikt är säkert även, att värdet för den enskilde av exem­ pelvis möjligheten till ersatt extraarbete i hög grad skiftar från fall till fall. Generella omdömen bli därför lätt missvisande och isolerade iakttagelser få icke tillmätas större betydelse. För min del kan jag i huvudsak ansluta mig till den bedömning av folk­ skollärarnas arbetsförhållanden, som framlagts av 1936 års lärarlönesakkunniga, med utgångspunkt från och delvis under kritik av tidigare utredningar i ämnet. I ett avseende finner jag emellertid de sakkunnigas framställning i behov av en komplettering. Mot 1928 års lönekommitté, som framhållit, att möjligheten för folkskollärarna att tidigt ernå ordinarie anställning i viss mån uppvägde de relativt begränsade befordringsmöjligheterna, hava de sakkunniga invänt, att detta icke längre med fog kunde göras gällande, emedan lärarna under senare år fått tjänstgöra väsentligt längre tid än för­ ut som icke-ordinarie innan de blivit ordinarie. Detta är visserligen riktigt men det får ej förbises, att en liknande förskjutning inträtt jämväl för vissa andra tjänstemannagruppers del. Trots den skiftande bedömning för vilken folkskollärarnas ställning blivit föremål råder i huvudsak enighet om den för dem skäliga lönenivån. Sam­ manfattande kan sägas, att frågans förberedande behandling tämligen en­ tydigt visat hän på att folkskollärarna böra beredas löneförmåner inom de gränser, som vid ett bruttolönesystem för en manlig ordinarie lärare angivas av lönegraderna B 15 och B 17 i den allmänna löneplanen. Vid nio månaders undervisningstid hava sålunda i samtliga de olika ut­ redningarna och i flertalet däröver avgivna utlåtanden tillstyrkts löneför­ måner motsvarande bruttolön i B 17. Lärarlönekommittén biträder dock denna ståndpunkt endast under förutsättning att undervisningstiden utsträckes till nio månader genom statsmakternas beslut; i annat fall förutsättes att ytterligare ersättning skulle kunna utgå. För lärare med kortare undervisningstid än nio månader förordas ena­ handa löneställning av lärarlönekommittén, vars förslag i denna del — ehuru med en väsentlig förskjutning i den principiella utgångspunkten —

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 270. 67

återupptagits av en majoritet inom 1936 års lärarlönesakkunniga men i de över förslaget avgivna utlåtandena blivit enhälligt avstyrkt. I övrigt råder praktiskt taget enighet om en lönegradsplacering i B 15 med ersättning för den tid varmed undervisningen utsträckes över åtta månader. Till den allmänna avvägning av löneställningen för folkskollärare och dess beroende av undervisningstiden, örn vars skälighet relativ enighet sålunda synes nådd, kan jämväl jag ansluta mig. Till närmare motivering av mitt ståndpunktstagande torde jag få anföra följande. 1936 års lärarlönesakkunniga grunda sitt förslag örn en av undervisnings­ tiden oberoende lönegradsplacering på i huvudsak två argument. Dels åbe­ ropas önskvärdheten av att nu föreliggande hinder för mindre bärkraftiga kommuner att utsträcka lästiden undanröjas. Dels framhålles, att före­ kommande olikheter i tjänstgöringstid vore beroende av omständigheter, varöver lärarna icke rådde, och att det därför måste anses skäligt, att de icke härav bleve lidande i lönehänseende. Till dessa argument kan fogas det ytterligare skälet för en lösning av folkskollärarnas lönefråga efter av de sakkunniga förordade linjer, att en lönegradsplacering i B 17 med hän­ syn till folkskollärarnas ställning och ansvar allmänt sett framstår såsom skälig och önskvärd. Jag delar helt de sakkunnigas uppfattning, att kostnaden för en utsträck­ ning av undervisningstiden bör avlastas från kommunerna för att skol­ undervisningen skall kunna förstärkas och kvarstående kvalitetsskillnader i skolhänseende mellan olika distrikt, såvitt de bero av undervisningstidens längd, utjämnas, oberoende av distriktens ekonomiska ställning. Emellertid förutsättes härför endast att — som jag vill förorda — staten bär även den kostnad, som betingas av en utsträckning av undervisningstiden utöver åtta månader. Tillräcklig anledning att generellt bestämma lönen med hänsyn till längsta förekommande undervisningstid synes icke föreligga. Tvärtom ökas därigenom kostnaderna för den successiva reform av undervisningen, som enligt de sakkunnigas och även enligt min mening bör främjas. När de sakkunniga framhålla, att en lön utmätt med hänsyn till den längsta förekommande undervisningstiden vore motiverad med hänsyn till att enligt förslaget maximum av tjänstgöringstid när som helst kunde av varje lärare uttagas, synas de mig underskatta betydelsen av att det icke är denna möjliga tjänstgöringstid utan den faktiskt tillämpade, som är bestämmande för exempelvis de möjligheter att fortsätta sin utbildning, vilkas praktiska värde framgår av den vikt dem tillmätts vid bedömningen av folkskollärarnas lönegradsplacering. Av den teoretiska möjligheten att tvingas till längre tjänstgöring torde läraren icke förhindras att utnyttja de fördelar den långa semestern kan erbjuda och han torde även uppfatta en förlängning av undervisningstiden som en försämring av arbetsvillkoren, för vilken det är rimligt att han skall kompenseras genom förbättrad av­ löning. Ett ytterligare skäl mot den föreslagna anordningen har anförts av

68 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr f:i70.

herr Jonsson i reservation till 1936 års lärarlönesakkunnigas betänkande. Han framhåller sålunda, att intresset för en förlängning av undervisnings­ tiden minskas för den händelse lönen skulle utgå oberoende av undervis­ ningstidens längd. Örn jag än av angivna skäl icke kan finna de sakkunnigas motiv för en av undervisningstiden oberoende lönegradsplacering fullt bärande, så inne­ bär detta givetvis ej, att jag icke på de av de sakkunniga åberopade skä­ len anser en allmän placering i lönegraden B 17 önskvärd, och jag hop­ pas, att en sådan genom undervisningstidens förlängning successivt skall komma till stånd. Om jag nu icke kan tillstyrka en enhetlig placering, så beror detta på både att — som jag redan framhållit — en sådan placering icke synes mig rättvis i förhållandet olika lärare emellan, på den ytterligare .stärka utgiftsökning, som därav omedelbart skulle följa, och på att en an­ passning av löneförmånerna efter den faktiska tjänstgöringstiden torde få anses i princip genomförd för övriga tjänstemannagrupper; från smär­ re, individuella oregelbundenheter kan här bortses. Den av de sakkunniga åberopade jämförelsen med fall av olika tjänstgöringstid vid lika lön inom andra områden synes mig missvisande bland annat av det skälet, att löne­ förmånerna i dessa andra fall — som exemplifieras med sinsemellan så vitt skilda tjänster som byråchefs- och professorstjänst — få antagas hava blivit utmätta med fullt beaktande av olikheterna med avseende å tjänst­ göringens omfattning; vad särskilt universitetsprofessorerna beträffar torde avseende hava fästs jämväl vid det behov av tid för omfattande självstudier och för ostört vetenskapligt arbete, som för deras del bör föreligga och som gör det oberättigat att betrakta den undervisningsfria tiden såsom helt likvärdig med semester. Vid en anpassning av lönerna efter undervisningstidens längd stå olika möjligheter till buds. En översikt över de alternativ, som under frågans förberedande behandling diskuterats, har lämnats i inledningen till detta kapitel. De huvudprinciper mellan vilka valet måste stå äro dels en fast lönegradsplacering med tillägg eller avdrag direkt proportionella mot av­ vikelserna från den tjänstgöringstid med hänsyn vartill lönegradsplaceringen blivit bestämd, dels en varierande lönegradsplacering bestämd av tjänstgöringstidens längd. Sistnämnda alternativ, som förordats av herr Jonsson i reservation till 1936 års lärarlönesakkunnigas förslag samt av statskontoret och allmänna civilförvaltningens lönenämnd, synes mig vara att föredraga. Det torde även vara ägnat att bilda ett bättre underlag för lösningen av folkskollärarnas pensionsfråga än ett system med fast löne­ gradsplacering och tillägg eller avdrag. Sin mest tillfredsställande utform­ ning har alternativet enligt min uppfattning erhållit i lönenämndens förslag och jag vill därför, i nära anslutning till lönenämndens förslag och med åbe­ ropande av vad jag förut anfört rörande de gränser, inom vilka lönerna böra fluktuera, förorda, att folkskollärare med en årlig tjänstgöring av högst

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270. 69

36 veckor placeras i lönegraden B 15, med en tjänstgöring av mer än 36 men ej 39 veckor i lönegraden B 16 samt med en tjänstgöring av 39 veckor i lönegraden B 17. Då tjänstgöringstidens längd, såvitt den överstiger stadgat minimum av 34 V 2 läsveckor, är helt beroende av skolkommunens fria bestämmande­ rätt, synes mig skäligheten fordra, att en lärare, som en längre tid åtnjutit lön enligt lönegrad, högre än den löre, icke på grund av ett kommunens förfogande skall under alla förhållanden nödgas vidkännas nedflyttning till en lägre löneställning. Jag föreslår därför, att, örn lästiden genom kommu­ nens beslut undergår minskning därhän, att lärarens lön enligt mitt nyss framställda förslag skall utgå enligt lägre lönegrad, lärare, som under minst fem år åtnjutit lön i den högre lönegraden, må, enligt Kungl. Maj:ts be­ prövande i varje särskilt fall, kunna bibehållas vid sistnämnda löneställ­ ning. Något motsvarande stadgande vid lärares frivilliga transport från skoldistrikt med längre undervisningstid till distrikt med kortare under­ visningstid synes däremot icke påkallat. Sker transporten genom tvångsförf lytt ning bör givetvis innehavande lönegrad bibehållas. I det föregående har helt bortsetts från det av 1936 års lärårlönesakkunniga framlagda förslaget örn att antalet veckotimmar skulle på visst sätt utökas genom meddelande av undervisning i slöjd i de fall då lärarens tjänstgöringstid understiger nio månader. Detta förslag är givetvis i viss mån ägnat att begränsa skillnaderna mellan eljest i tjänstgöringshänseende olikställda ehuru i lönehänseende likställda lärare. Det har emellertid blivit föremål för en, så vitt jag kan finna, vägande kritik ur olika synpunkter. Med den av mig förordade lönegradsplaceringen bortfalla skälen för ett inbegripande av slöjdundervisningen i den normala undervisningsskyldigheten. Jag förordar därför, att särskild ersättning liksom hittills skall utgå till lärare för undervisning i slöjd. I bilaga till detta protokoll hava framlagts vissa jämförelser mellan nu utgående löneförmåner och de inkomster som efter en lönereglering skulle tillkomma manliga folkskollärare. Av dessa jämförelser framgår, att regle­ ringen över lag medför någon förbättring i löneställningen. I händelse av längre undervisningstid framstår i synnerhet höjningen av slutlönen såsom förhållandevis icke obetydlig. Det bör påpekas, att vid jämförelse mellan lönerna före och efter löneregleringen givetvis måste bortses från pensionsavdrag, såsom alltid vid dylik jämförelse eljest skett. Framhållas må även, att det nya lönesystemet innebär åtskilliga fördelar, vilka icke komma till synes i de siffermässiga jämförelserna av lönerna före och efter löneregle­ ringen. Jag vill endast erinra örn en sådan förmån som kallortstillägg. Vi­ dare kommer jag att senare förorda framläggande för riksdagen av förslag angående bland annat provisorisk avlöningsförstärkning för folk- och små­ skollärare med ny reglerad lön. Vinner detta förslag riksdagens bifall komma lärarlönerna efter löneregleringen att bliva ytterligare förbättrade i jäm­ förelse med de nu utgående.

70 Kungl. May.ts proposition Nr £70.

Ordinarie kvinnlig lärare vid folkskola. Ordinarie kvinnliga lärare vid folkskola åtnjuta för närvarande löneförmåner till ett väsentligt lägre sammanlagt värde än manliga folkskollärare. De äro härvidlag i samma läge som de kvinnliga lärarna vid det statliga undervisningsväsendet, vilka likaledes erhålla avlöning med lägre belopp än motsvarande manliga befatt­ ningshavare. Mellan undervisningsväsendet och de delar av statsförvalt­ ningen för vilka löneregleringar under senare år genomförts föreligger i detta avseende en väsentlig olikhet, enär inom sistnämnda områden den enda skillnaden i lönehänseende mellan manliga och kvinnliga innehavare av en befattning formellt sett är, att kvinnlig innehavare av en befattning icke äger rätt till uppflyttning till högsta löneklassen inom för befattningen gällande lönegrad. Likställighet i lönehänseende mellan manliga och kvinnliga befattnings­ havare genomfördes — med nyss angivna begränsning — för statsförvalt­ ningens del år 1925 i samband med slopandet av de vid kommunikationsverken och allmänna civilförvaltningen förut gällande särskilda löneplanerna för kvinnliga tjänstemän. Vid de kvinnliga befattningshavarnas inflytt­ ning i den förut endast för män gällande löneplanen skapades emellertid för vissa befattningar — dock högst i den nuvarande 17:e lönegraden — två olika lönelägen, vilka ursprungligen icke motsvarades av olika arbets­ uppgifter. För att inga väsentliga individuella löneförändringar skulle in­ träda inplacerades männen omedelbart på den högre avlönade tjänsten, kvinnorna på den lägre avlönade. Men för såväl kvinnor som män öppna­ des tillträde till båda tjänsterna. Den anordning, som av 1925 års riksdag genomfördes, hade närmast till syfte att åstadkomma likställighet mel­ lan manliga och kvinnliga befattningshavare utan att samtidigt väsentligt öka kostnaderna för statsverket så som skulle lia ägt rum genom uppflytt­ ning av de kvinnliga befattningshavarna till motsvarande manliga löne­ grad. Sedermera har i avseende å tjänstegöromålen och även å kompeten­ sen en viss differentiering genomförts, som gör det möjligt att för uppdel­ ningen anföra skäl, som icke från början voro tillfinnandes. I 1925 års statsverksproposition, där förslag till här nämnda omläggning av de kvinnliga befattningshavarnas löneställning framlades, diskuterades även alternativet, att likställighet i lönehänseende skulle genomföras blott i lönegraderna över den nuvarande 21 :a, medan däremot i lägre lönegrader manliga befattningshavare alltjämt skulle erhålla en förmånligare löne­ ställning än kvinnliga innehavare av motsvarande befattningar. Detta alter­ nativ avvisades emellertid på principiella grunder. Jag har i det föregående framhållit, att när ett försök nu göres att på de kommunalt anställda lärarna tillämpa principerna från det statliga löne­ systemet, så bör detta ske i så nära anslutning som möjligt till den utform­ ning detta lönesystem i övrigt erhållit. Redan på formella grunder anser jag det därför icke möjligt att bibehålla en principiell skillnad mellan de manliga och de kvinnliga folkskollärarna med avseende å löneställningen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270. Däremot har det övervägts, huruvida icke en uppdelning av tjänsterna på två olika lönegrader skulle kunna företagas, efter mönster av vad som skedde år 1925 vid genomförandet av en gemensam löneplan för manliga och kvinnliga befattningshavare. Liksom i fråga om de statliga skolorna hava emellertid de praktiska svårigheterna vid en dylik linjes genomförande visat sig vara så stora, att utvägen måst uppgivas. När man vid behandlingen av frågan om de kvinnliga befattningshavar­ nas löneställning år 1925 fann sig böra överväga, att lika lön skulle genom­ föras blott i lönegraderna över den nuvarande 21 :a, var den principiella ut­ gångspunkten, att skälen för olika löneställning för män och kvinnor antogos kunna med mindre styrka göra sig gällande vid befattningar av mera kvalificerad art. Utan att här ingå på denna fråga kan man utgå ifrån, att den nämnda synpunkten saknar tillämpning på skolans område. Anledning synes icke föreligga att med avseende å kompetens och arbets­ förmåga göra skillnad mellan manliga och kvinnliga folkskollärare. I herr Jonssons reservation till 1936 års lärarlönesakkunnigas betänkan­ de, där samma löneställning för manliga och kvinnliga folkskollärare för­ ordas, antydes möjligheten, att en övergång till lika lön för de kvinnliga folkskollärarnas del i vissa fall kan leda till en minskning i deras utsikter att vinna anställning. En dylik möjlighet får visserligen inte anses helt utesluten, men den likställighet med avseende å lämpligheten för här ifråga­ varande arbetsuppgifter, som föreligger, giver anledning att förvänta, att den kvinnliga arbetskraften i regel skall visa sig fullt konkurrensduglig. Av anförda skäl finner jag mig böra förorda, att de kvinnliga folkskol­ lärarna erhålla samma lönegradsplacering som de manliga. Med denna lönegradsplacering bör följa, att de kvinnliga befattningshavarna skola vara skyldiga att i likhet med de manliga mottaga anvisad tjänstebostad å tre rum och kök. Föreskrift därom torde få meddelas i boställsordningen. Med hänsyn till att den föreslagna omläggningen av de kvinnliga folk­ skollärarnas löneplacering och bostadsförmåner framstår såsom mycket genomgripande, förordar jag, att övergångsbestämmelser fastställas, som förmedla omläggningen. I anslutning till de övergångsanordningar, som jag föreslagit för de statliga läroanstalternas del, bör nämnda bestämmelse in­ nebära, att övergången från nuvarande lönenivå till den slutliga lönegradsställningen utsträckes över en tid av fem och ett halvt år. En närmare redo­ görelse för det sålunda förordade systemet lämnas i det följande.

Lärare vid småskola. 1936 års lärarlönesakkunniga hava föreslagit, att lärare vid småskola skola inplaceras i lönegraden B 9, vilket skulle medföra en väsentlig förbättring av löneställningen för denna lärargrupp. Ett av lärare vid mindre folkskolor och biträdande lärare vid folkskolor framställt krav på en högre lönegradsplacering har avvisats av de sakkunniga, eme­ dan de ej ansett tillräckligt starka skäl vara anförda för att den jämställd­

72 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 270.

het, som hittills i avlöningshänseende rått mellan dessa lärare och småskol­ lärare, nu skulle brytas. 1936 års lärarlönesakkunniga hava till stöd för den föreslagna lönegradsplaceringen åberopat, att småskollärarnas hittillsvarande löner måste anses alltför knappt tillmätta i förhållande till det ansvarsfulla och krävande arbete, som ålåge dem såsom de mindre barnens handledare och fostrare. De sakkunniga hava jämväl erinrat örn att skärpta fordringar i utbildningshänseende numera uppställts jämväl i fråga om denna lärargrupp. Till den avvägning av småskollärarnas löneställning, åt vilken 1936 års lärarlönesakkunnigas förslag om lönegradsplacering ger uttryck, kan jag på av de sakkunniga anförda skäl ansluta mig. Med åberopande av vad jag i det föregående anfört angående sättet för avlöningens anpassning efter undervisningstiden vill jag emellertid förorda att jämväl för småskollärarnas del lönegradsplaceringen differentieras, så att småskollärare med tjänstgöringsskyldighet av högst 36 veckor placeras i lönegraden B 7, med undervisningsskyldighet av mer än 36 men ej 39 veckor i lönegraden B 8 och med en undervisningsskyldighet uppgående till 39 veckor i lönegraden B 9. Med hänsyn till den låga löneställning, ifrågavarande lärare intaga, har jag icke ansett mig böra för dem ifrågasätta några övergångsbestämmelser liknande de, som jag förordat för andra kvinnliga befattningshavare. I likhet med de sakkunniga har jag även ansett, att lärare vid mindre folkskolor och biträdande lärare vid folkskolor jämväl i fortsättningen böra i avlöningshänseende vara jämställda med lärare vid småskolor. Jag behjärtar de önskemål, som från lärarhåll framkommit om beredan­ de av en mera tryggad rättslig ställning åt lärare vid mindre folkskolor och biträdande lärare vid folkskolor. Denna fråga anser jag emellertid tarva särskild utredning genom skolöverstyrelsen och jag kommer fram­ deles att härom göra hemställan hos Kungl. Majit.

Icke-ordinarie lärare. Enligt det av 1936 års lärarlönesakkunniga fram­ lagda förslaget till löneställning för icke-ordinarie lärare m. fl. skulle s lut­ lön e n för sådan lärare ligga en löneklass under slutlönen för motsvarande ordinarie lärare. Denna lönerelation mellan ordinarie och icke-ordinarie befattningshavare motsvarar den inom den allmänna civilförvaltningen gäl­ lande. Emellertid hava de sakkunniga i sitt förslag förutsatt, att b e g y nnelselönen för icke-ordinarie lärare skulle ligga tre löneklasser under begynnelselönen för ordinarie lärare, medan den för extra ordinarie befatt­ ningshavare inom statsförvaltningen ligger blott två löneklasser under de ordinarie befattningshavarnas begynnelselöner. De sakkunnigas förslag an­ knyter i senast berörda hänseende till den löneplan, som tillämpas för extra befattningshavare inom statsförvaltningen. För att nå det åsyftade resul­ tatet hava de sakkunniga byggt ut den inom statsförvaltningen gällande

Kungl. Maj:ts proposition Nr £70. 73

löneplanen för extra ordinarie befattningshavare nedåt, så att vederbörande lönegrader för folk- och småskollärares del skulle börja en löneklass lägre än som är fallet enligt nämnda löneplan. När de sakkunniga på angivet sätt kombinerat löneplanerna för extra befattningshavare respektive extra ordinarie befattningshavare inom stats­ förvaltningen genom att låta vederbörande lönegrad omfatta ett större antal löneklasser, torde motivet ha varit, att man velat kringgå den svårig­ het, som ligger däri, att folkskollärarna omedelbart erhålla ställning såsom extra ordinarie befattningshavare och att alltså den övergångstid saknas, varmed befattningshavare inom statsförvaltningen, vilka inträda i stats­ tjänst, som extra befattningshavare hava att räkna. Till de sakkunnigas förslag till löneställning för icke-ordinarie lärare kan jag i princip ansluta mig. Jag anser alltså i likhet med de sakkunniga, att en ieke-ordinarie folkskollärare med 39 veckors undervisningstid bör erhålla begynnelselön enligt 14:e löneklassen samt att en icke-ordinarie småskol­ lärare med samma undervisningstid skall erhålla begynnelselön enligt 6:e löneklassen. Jag är även av den uppfattningen, att en icke-ordinarie be­ fattningshavare, för den händelse han uppnådde slutlön, borde vara pla­ cerad blott en löneklass lägre än motsvarande ordinarie befattningshavare. Emellertid torde det icke förekomma, att en folk- eller småskollärare så lång tid tjänstgör som extra ordinarie, att han uppnår denna slutlön. Under sådana förhållanden synes mig en lönetekniskt bättre lösning än den av de sakkunniga föreslagna vara, att de icke-ordinarie folk- och småskollärarna inplaceras i den lönegrad i löneplanen för extra ordinarie befattningshavare, vilken ger dem den av de sakkunniga åsyftade begynnelselönen. En sådan inplacering innebär i förhållande till de sakkunnigas förslag, att den sista löneklassuppflyttning, som enligt detta förslag är teoretiskt möjlig, går för­ lorad, men av antydda skäl saknar denna förändring varje praktisk be­ tydelse. Då jag jämväl för de icke-ordinarie lärarna förordar en differentiering av lönegradsplaceringen efter undervisningstidens längd, får jag med stöd av det anförda föreslå, att de icke-ordinarie folkskollärarna inplaceras i löne­ graderna 14, 15 och 16 i löneplanen för extra ordinarie befattningshavare vid civilförvaltningen samt att icke-ordinarie småskollärare inplaceras i lönegraderna 6, 7 och 8 i samma löneplan. Vad jag ovan föreslagit i fråga om lärares möjlighet att vid minskning av undervisningstiden bibehållas vid innehavande lönegrad torde böra äga tillämpning även i fråga om extra ordinarie lärare.

Övningslärare. I likhet med de sakkunniga anser jag, att spörsmålet örn övningslärarnäs anställnings- och avlöningsförhållanden bör underkastas särskild utredning, vadan jag icke i detta sammanhang närmare ingår på nämnda spörsmål.

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 270. 75

belopp, varmed kommunerna skola bidraga till avlönande av manliga folkskollärare. Härigenom beräknas kommunbidraget till lärarlönerna kom­ ma att ökas med omkring 1,250,000 kronor årligen. Statsverkets kostnads­ ökning för den sålunda föreslagna löneregleringen skulle alltså efter dess fulla genomförande komma att uppgå till omkring (18,900,000 + + 2,150,000 — 1,250,000 =) 19,800,000 kronor. Till jämförelse må erinras, att motsvarande summa vid bifall till de sakkunnigas majoritetsförslag skulle uppgå till 25,300,000 kronor.

D. Specialmotivering till förslag till avlöningsreglemente för lärare vid folk- och småskolor.

1936 års lärarlönesakkunniga hava ansett, att ett särskilt avlöningsregle­ mente bör utfärdas för lärare vid folk- och småskolor. I fråga om de olika paragraferna hava de sakkunniga i sitt förslag såvitt möjligt sökt anknytning till de för kommunikationsverken och den allmänna civil­ förvaltningen gällande bestämmelserna. De avsevärda olikheter i skilda hänseenden, som förefinnas mellan dessa grenar av statsförvaltningen å ena sidan och ifrågavarande kommunala förvaltningsområde å den andra, hava emellertid i de sakkunnigas förslag påkallat väsentliga avvikelser för här avsedda lärares vidkommande från de statliga bestämmelserna.

Departementschefen. Mot de av de sakkunniga sålunda förordade prin­ ciperna för utformning av här ifrågavarande avlöningsförfattning har jag intet att erinra. Såsom de framhållit i sitt betänkande, komma nämligen kraven på enkla och överskådliga föreskrifter att göra sig särskilt starkt gällande i fråga örn ett avlöningsreglemente, som skall tillämpas inom vart och ett av landets inemot 2,500 skoldistrikt. Jag anser det därför nödvän­ digt att, på sätt de sakkunniga föreslagit, för dessa lärare vidtaga jämk­ ningar på olika punkter av de för statliga befattningshavare gällande avlöningsbestämmelserna. Vid den departementala granskning, som de sak­ kunnigas förslag underkastats, hava vissa ändringar vidtagits i huvudsak för att, där så låter sig göra, bringa författningen till överensstämmelse med motsvarande föreskrifter i det föreslagna avlöningsreglementet för lä­ rare vid statens undervisningsväsen. Det sålunda överarbetade förslaget till avlöningsreglemente för lärare vid folk- och småskolor, vilket jag för­ ordar, torde böra såsom Bilaga fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende. De företagna jämkningarna hava i det av mig förordade avlönings­ reglementet vidtagits i för lärarna såväl förmånlig som oförmånlig riktning och, såvitt bedömas kan, avvägts på ett sådant sätt, att lärarnas ställning i avlöningshiinseende skulle bliva i stort sett densamma som för statliga befattningshavare i motsvarande lönegrader. ITärav följer emellertid, att direkta jämförelser beträffande de olika detalj bestämmelserna icke alltid

76 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 270.

kunna göras mellan det av mig förordade reglementet och det för statliga befattningshavare gällande. Beträffande de särskilda bestämmelserna i föreliggande reglementsförslag har jag, där ej annat särskilt angivits, i huvudsak anslutit mig till vad de sakkunniga föreslagit.

1 kap. Ordinarie ämneslärare.

1 §•

Enligt bestämmelserna i 1 § 3 och 4 mom. skall avlöning utbetalas i efterskott och, där ej annorlunda i reglementet stadgas, utgå från och med den dag, tillträde skett, till och med den dag, läraren avgår från be­ fattningen. Då ordinarie lärare för närvarande uppbär hela den kontanta lönen förskottsvis med en tolftedel i början av varje kalendermånad, hava de sakkunniga förutsatt, att lärarnas tjänstepension, som enligt gällande bestämmelser utgår först från och med månaden näst efter den, varunder avgång från tjänsten ägt rum, kommer att utgå redan från och med dagen näst efter den, då vederbörande lärare med pensionsrätt avgått från tjänsten. Mot vad de sakkunniga anfört i detta hänseende har jag icke något att erinra. I anledning härav påkallas en ändring i de för folk- och småskollärare gällande pensionsbestämmelserna. Såsom jag förut nämnt, är pensionsfrågan i sin helhet icke för närvarande så utredd, att förslag till pensionsreglering kan föreläggas detta års riksdag, men jag förutsätter, att sådant förslag skall underställas 1938 års riksdag. Intill dess de nya, av riksdagen vederbörligen prövade och godkända pensionsbestämmelser­ na träda i kraft, torde det beträffande ändringar, sådana som den nyss nämnda, vilka alltså allenast hava karaktären av självfallna konsekvenser av det nya lönesystemet — jag nämner såsom ett annat exempel pensionsunderlagets beräknande efter lön å A-ort — böra få ankomma på Kungl. Majit att meddela provisoriska föreskrifter. Särskilt bemyndigande härtill torde böra utverkas av riksdagen.

2 §. I fråga örn rätt för lärare att med ordinarie befattning förena annan tjänst eller särskilt uppdrag hava föreslagits i princip enahanda bestäm­ melser, som gälla för befattningshavare inom allmänna civilförvaltningen. Utöver vad av de sakkunniga föreslagits har — i anslutning till vad i motsvarande hänseende i annat sammanhang ifrågasatts beträffande läro­ verkslärare m. fl. — intagits en föreskrift i fråga om rätt för lärare att åtaga sig undervisning vid sidan av tjänsten.

3 §. De i denna paragraf intagna bestämmelserna angående skyldighet för lärare att vara underkastad föreskrifter i vederbörande folkskolestadga

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270. 77

och övriga i behörig ordning meddelade bestämmelser angående folkskole­ väsendet ävensom stadganden om tjänstgöringsskyldighetens omfattning hava i de sakkunnigas reglementsförslag intagits under 9 §. Med hänsyn till den av mig förordade inplaceringen av lärarna i särskilda lönegrader alltefter lästidens längd har jag ansett det vara lämpligt, att dessa före­ skrifter i reglementet komma före bestämmelserna om den lönegrad, ve­ derbörande lärartjänst med hänsyn till lästidens längd skall tillhöra. I avseende å innehållet av föreskriften örn tjänstgöringens längd har jag vidtagit de ändringar i sakkunnigförslaget, som påkallas därav, att skyldighet att i vissa fall utan särskild ersättning meddela undervisning i slöjd borttagits. I stället för att för olika fall föreskriva viss omfattning av undervisningsskyldigheten har jag ansett det lämpligare att hänvisa till den för vederbörande skoldistrikt föreskrivna lästiden dock med angi­ vande av 39 veckor såsom årligt maximum. Antalet veckotimmar torde liksom hittills böra regleras genom de i undervisningsplanen för rikets folk­ skolor intagna timplanerna.

4 §. I denna paragraf hava vidtagits huvudsakligen sådana ändringar i de sakkunnigas förslag, som föranledas av den av mig förordade lönegradsplacer ingen. I likhet med de sakkunniga anser jag, att för kvinnlig lärare bör före­ skrivas samma begränsning i fråga om rätten att erhålla uppflyttning till den högsta löneklassen inom vederbörande lönegrad, som nu gäller i fråga örn kvinnlig befattningshavare i statens tjänst.

5 och 6 §§. De i dessa paragrafer intagna bestämmelserna om rätt för lärare att efter viss tids tjänstgöring i ordinarie anställning erhålla uppflyttning i högre löneklass samt om villkoren för dylik uppflyttning överensstämma i stort sett med vad som i motsvarande hänseenden finnes stadgat beträffande statens befattningshavare vid nyreglerade verk. Jag har icke funnit anled­ ning föreligga att biträda ett av de sakkunniga framlagt förslag, enligt vilket ifrågavarande lärare skulle komma att intaga den särställningen, att befogenhet skulle tillkomma skolstyrelse att vid prövning av fråga, huruvida uppskov bör äga rum med lärares uppflyttning i högre löneklass, i vissa fall taga hänsyn till att lärare erhållit bestraffning på grund av sin vandel.

7 §.

Gentemot de sakkunnigas förslag till lydelse av denna paragraf (8 § i de sakkunnigas förslag) har lönenämnden anfört, att föreskriften i 3 mom. örn bestämmandet av läsårets omfattning vid beräkning av tjänstetid torde komma att erhålla olika innehåll, beroende på vilka principer, som till-

78 Kungl. Maj:ts proposition Nr %70.

lämpades vid befattningarnas lönegradsplacering. Om man såsom de sak­ kunniga utginge ifrån en tjänstgöringsskyldighet av 39 veckor, torde läs­ året i nu berörda hänseende böra enligt nämndens mening bestämmas till 273 dagar. Enligt min mening tala praktiska skäl för de sakkunnigas förslag, att en undervisningstid av 242 dagar — eller sålunda den föreskrivna minimilästiden för folk- och småskolor — skall anses utgöra ett läsår. Den av lönenämnden föreslagna lydelsen skulle medföra påtagliga olägenheter, därest den av mig förordade lönegradsplaceringen genomföres. En omräkning av vederbörande lärares lönetursrätt skulle exempelvis i regel bliva erforderlig, därest lärarna överginge från ett skoldistrikt med en viss årlig lästid till ett annat skoldistrikt med en annan lästid. Härigenom skulle svårigheterna att beräkna avlöning åt vikarierande lärare ökas, då ju för dessa lärare enligt förslaget skulle gälla i stort sett samma lönetursbestämmelser som för de ordinarie lärarna. Jag anser mig därför böra ansluta mig till de sakkunnigas förslag till bestämmelser i förevarande avseende. Lönenämnden har uttalat vissa farhågor för att de av de sakkunniga föreslagna tillgodoräkningsföreskrifterna skulle såsom prejudicerande komma att åberopas av andra befattningshavargrupper. I anledning härav anser jag mig allenast böra hänvisa till vad jag tidigare anfört angå­ ende behovet av att här bestämmelser utfärdas, som äro anpassade efter de i många avseenden säregna och från den statliga förvaltningen helt skilda förhållanden, som äro tillfinnandes på folkskoleväsendets område. De föreslagna bestämmelserna torde med hänsyn härtill icke kunna i något avseende tilläggas prejudicerande betydelse för statliga befattningshavare.

8 §.

I denna paragraf hava bestämmelser intagits angående skyldighet för lärare att efter i vederbörlig ordning beslutad ändring av den årliga Jäs­ tiden inom det skoldistrikt, han tillhör, övergå till motsvarande lärartjänst inom den högre eller lägre lönegrad, som tjänsten med hänsyn till den änd­ rade lästiden skall tillhöra. Beträffande de skäl, som föranlett denna anord­ ning får jag hänvisa till det föregående. Av paragrafens formulering fram­ går, att läraren i den nya lönegraden givetvis äger rätt att enligt 7 § för uppfattning tillgodoräkna sig anställningstiden i den förutvarande löne­ graden.

9 §.

I fråga om skyldighet för lärare att låta sig förflyttas till annan befatt­ ning inom undervisningsväsendet hava de sakkunniga så till vida föreslagit en utvidgning av de bestämmelser, som finnas meddelade i kungörelsen nr 255/1936, att förflyttning icke begränsats till folkskoleväsendet enbart, samt att, i likhet med vad som gäller för statens befattningshavare, flyttningsskyldighet skall föreligga även i andra fall, än då behov av förflyttning

Kungl. Marits proposition Nr 270. 79

föreligger på grund av förefintligheten av övertalig tjänst. Med hänsyn till folkskoleväsendets speciella förhållanden har det synts de sakkunniga moti­ verat, att giva stadgandet härom en sådan avfattning, att därav klart framgår, att dess tillämpande bör ifrågakomma allenast i undantagsfall. I övrigt ansluta sig de av de sakkunniga härutinnan föreslagna bestämmel­ serna i det väsentliga till huvudreglerna i nämnda kungörelse. Dock har det icke ansetts erforderligt eller lämpligt att i fråga om prövningen av frågor örn ersättning för löneminskning, vilken prövning skall handhavas av Kungl. Majit, giva närmare anvisningar i författningen beträffande de förutvarande inkomster, till vilka hänsyn vid berörda skälighetsprövning skall tagas. Lönenämnden anser, att den ersättning för minskade löneförmåner, som avsetts skola kunna tillerkännas lärare vid förflyttning till annan befatt­ ning inom undervisningsväsendet, givetvis icke borde avse ersättning, som utginge för undervisning i slöjd eller för annat övertidsarbete. Statskontoret håller före, att den av de sakkunniga föreslagna förflyttningsbestämmelsen torde böra erhålla karaktär av en för nuvarande inne­ havare av lärartjänster gällande övergångsbestämmelse. För framtiden borde enligt statskontorets bestämda mening — såsom en självfallen kon­ sekvens av det statliga lönesystemets tillämpning — stadgas en allmän skyldighet att låta sig förflyttas på de villkor, som i sådant hänseende gällde inom civilförvaltningen. Enligt min mening finnes icke anledning att i fråga om ersättning för i samband med tvångsförflyttning inträdd löneminskning, vidtaga den av lönenämnden förordade inskränkningen. Fall torde nämligen kunna förekomma, då det skulle vara uppenbart obilligt att ej medgiva någon ersättning för till följd av förflyttningen förlorade inkomster av under­ visning i slöjd eller i fortsättningsskola. Framhållas må även, att i kun­ görelsen nr 255/1936 ersättning för dylika inkomster förutsatts kunna utgå. Genom den föreslagna bestämmelsen, att prövning av ersättningens storlek i varje särskilt fall skall företagas av Kungl. Majit, torde tillräckliga garantier förefinnas mot att ersättning utbetalas med högre belopp än vad som kan anses vara skäligt. Det av statskontoret framkastade förslaget synes mig icke vara förenligt med de särskilda förhållanden, som råda inom folkskoleväsendet. Jag biträder därför i denna del de sakkunnigas förslag.

10 och 11 §§. Beträffande dessa paragrafer hänvisas till den allmänna motiveringen.

12 §.

I fråga örn storleken av de kallortstillägg, som skola utgå till lärare vid folk- och småskolor, hava de sakkunniga föreslagit en nedsättning till %

80 Kungl. Marits proposition Nr £70.

av de belopp, vartill motsvarande tillägg upptagits i de statliga avlöningsreglementena. Enligt de sakkunnigas mening torde nämligen de olägenheter, som i allmänhet anses följa av att tjänstgöringsorten är belägen inom de delar av riket, där särskilda kaliortstillägg utgå, vara mindre kännbara för lärarna än för andra befattningshavare. Under det att tjänstemän i regel endast vore berättigade att, när det kunde ske utan hinder för göromålens behöriga gång, åtnjuta en relativt kort tids semester årligen, hade lärarna sig tillförsäkrade ferier, vilka enligt föreliggande förslag alltid uppginge till minst 3 månader årligen. De sakkunniga ansåge emellertid, att frågan om kallortstilläggens storlek borde upptagas till prövning i samband med motsvarande spörsmål beträffande de statsanställda lärarna och lärarna vid de högre kommunala skolformerna. Därest sistnämnda lärargrupper ansåges böra erhålla kaliortstillägg till samma belopp som övriga statens befattningshavare, borde enahanda förmån tillkomma även folk- och små­ skolornas lärare. Skolöverstyrelsen har icke ansett en nedsättning av lärarna tillkom­ mande kaliortstillägg vara tillräckligt motiverad. Överstyrelsen har vidare framhållit, att likställighet i fråga om storleken av dessa tillägg borde före­ skrivas för samtliga grupper av lärare. För egen del anser jag, att för lärare vid folk- och småskolor böra gälla samma kaliortstillägg som av mig för statsanställda lärare föreslagits i propositionen nr 271/1937. Härav föranledd ändring har vidtagits i de sakkunnigas författningsförslag. I likhet med de sakkunniga utgår jag ifrån, att i och med löneregle­ ringen de särskilda tillägg skola upphöra, som för närvarande utgå enligt kungörelsen nr 141/1920 angående särskilda lönetillägg åt lärarna inom vissa skoldistrikt i Västerbottens och Norrbottens län och nr 469/1924 angående särskilda lönetillägg åt lärare vid folkskolor inom vissa av rikets nordligaste gränsorter. 13 §. Ifrågavarande paragraf har ändrats till överensstämmelse med vad som föreslagits beträffande lärare vid de allmänna läroverken m. fl.

14 §. De sakkunniga havå erinrat, att enligt gällande avlöningskungörelse folkoch småskollärare äger att under tjänstledighet på grund av sjukdom åtnjuta samtliga honom eljest tillkommande kontanta avlöningsförmåner med avdrag av ett belopp, motsvarande en tredjedel av den för honom i sagda kungörelse stadgade kontanta begynnelseavlöningen. Då ledighet endast behövde begäras under läsmånaderna, ägde sålunda lärare alltid rätt att under ferierna uppbära oavkortad lön. Riksdagens revisorer hade under § 53 av sin år 1934 avgivna berättelse påtalat detta förhållande och framhållit det mindre tillfredsställande i att en lärare

Kungl. Maj:ts proposition Nr '270. 81

under flera år i en följd beviljats tjänstledighet för sjukdom under lästerminerna men återinträtt i tjänst under ferierna och därunder kommit i åtnju­ tande av oavkortade löneförmåner. Revisorerna gjorde gällande, att sådana föreskrifter borde meddelas för lärare vid folk- och småskolor, att i dylika fall i ledigheten skulle inbegripas jämväl ferierna. Även statsutskottet vid 1935 års riksdag (utlåtande nr 126 punkt 21) uttalade, att vad revisorerna sålunda anfört visade, att de nuvarande bestämmelserna beträffande avdrag å löner vid sjukledighet för folkskolans lärare vore i hög grad otillfredsställande. I likhet med de myndigheter, som avgivit infordrade utlåtanden över revisorernas berörda anmärkning, nämligen statskontoret och skolöverstyrelsen, ansåge utskottet en författ­ ningsändring vara av förhållandena påkallad. Då enahanda bestämmelser angående sjukavlöning gällde även andra lärargrupper vid statsunderstödda kommunala läroanstalter, borde enligt utskottets mening en kommande författningsändring jämväl avse dessa lärargrupper. Då utskottet förutsatte, att denna fråga komme att upptagas till pröv­ ning, utan att särskild åtgärd vidtoges från riksdagens sida, inskränkte sig utskottet till att omförmäla för riksdagen vad i ärendet förekommit. Denna omförmälan lades av riksdagens båda kamrar till handlingarna. Med hänsyn till vad sålunda förekommit hade 1935 års lärarlönesakkunniga undersökt möjligheten av att undvika nu nämnda olägenheter genom att ålägga läraren skyldighet att i dylika fall begära tjänstledighet jämväl under de ferier, som inf olle under den tid, läraren på grund av sjukdom vore oförmögen att uppehålla sin befattning. Härvid hade de sakkunniga även beaktat de fall, då vederbörande lärare av annan anled­ ning än sjukdom, t. ex. för offentligt uppdrag eller för enskilda angelägen­ heter o. s. v., vore tjänstledig under två eller flera på varandra följande terminer. Det visade sig emellertid icke vara möjligt att på denna väg åstadkomma någon lösning av ifrågavarande spörsmål. Det skulle nämligen leda till uppenbart orimliga resultat att låta en lärares avlöning under ferierna bliva beroende på vederbörandes tjänstgöringsförhållanden under en efterföl­ jande termin. I stället hade dessa sakkunniga såväl ifråga örn sjukledighetsavdrag som då det varit fråga örn avdrag under ledighet av annan anledning än sjuk­ dom sökt vinna åsyftat resultat genom en sådan skärpning av avdragsbeloppens storlek, att en lärares sammanlagda avdrag under åtta månaders ledighet skulle komma att uppgå till ungefärligen den löneminskning, som en statens befattningshavare med avlöning enligt motsvarande löneklass finge vidkännas under ett helt års ledighet. Det hade emellertid synts de sakkunniga vara rimligt, att en lärare under kortare sjukledigheter endast behövde avstå samma belopp för dag räknat som motsvarande statliga befattningshavare. I anslutning till vad sålunda anförts hade 1935 års lärarlönesakkunniga föreslagit tvenne avdragsskalor för lärare, som åtnjöte ledighet på grund av sjukdom. För kortare sjukledigheter, upptill sammanlagt 60 dagars sjukledighet för varje redovisningsår, föreslogo de sakkunniga samma avdragsbelopp för dag räknat som för statens befattningshavare med en avlöning, motsvarande lärares kontanta löneförmåner, och för sjukledighet därutöver ett 50 procent högre avdragsbelopp för dag räknat.

Hihavy lill rileta!(Kjern* protokoll 1937. 1 sami. Nr 270. (>

82 Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

1986 års lärarlönesakkunniga hava i likhet med sistnämnda sakkunnig­ beredning funnit vissa svårigheter möta att å lärare utan vidare tillämpa de för befattningshavare i allmänhet föreskrivna sjukavdragen. Vissa kom­ pletterande föreskrifter syntes vara erforderliga, för att en lärare under längre tids sjukledighet skulle vidkännas sjukavdrag till samma belopp för år räknat som motsvarande statliga befattningshavare. Detta resultat skulle visserligen vinnas genom den av 1935 års sakkunniga föreslagna anordningen med förhöjda sjukavdrag vid sjukledighet utöver viss angiven tid. Vissa ojämnheter skulle dock följa av en dylik anordning. Sålunda skulle lärarna vid tillfälliga sjukledigheter under ett läsår komma att få vidkännas högre avdrag än motsvarande statstjänstemän. Denna olägen­ het syntes dock kunna mildras genom lämplig utökning av den sjuk­ ledighet, lärare skulle erhålla mot vanligt sjukavdrag. Vidare syntes även vissa praktiska svårigheter vara förenade med tillämpningen av olika stora avdrag alltefter omfattningen av vederbörandes sammanlagda sjukledighet under ett redovisningsår. 1936 års lärarlönesakkunniga hava ansett sig böra förorda, att vanligt sjukavdrag alltid skulle gälla, dock att i de fall, då lärare oavbrutet under tre på varandra följande terminer varit på grund av sjukdom förhindrad att tjänstgöra, avdrag för tiden därefter skulle göras jämväl under lärarens ferier. Härigenom skulle sjukavdragsbestämmelserna bliva enkla att tilllämpa och samtidigt skulle vad riksdagens revisorer åsyftat vinna veder­ börligt beaktande. De sakkunniga ansåge sig emellertid böra uttala, att frågan om storleken av lärares sjukavdrag borde upptagas till prövning gemensamt för samtliga lärare, vilkas avlöning skulle utgå enligt det stat­ liga lönesystemet. Någon anledning att i detta avseende ställa folk- och småskolornas lärare i en särställning syntes icke förefinnas, i all synnerhet icke efter genomförandet för dessa lärare av en till nio månader förlängd årlig lästid. Lönenämnden har mot de sakkunnigas förslag i denna del icke fram­ ställt någon annan erinran, än att nämnden ansett, att skyldigheten för lärare att vidkännas sjukavdrag under ferier borde inträda redan då lärare under två terminer i en följd varit förhindrad att tjänstgöra på grund av sjukdom. Även skolöverstyrelsen har uttalat, att nu gällande bestämmelser örn löneavdrag vid sjuktjänstledighet kunde ge anledning till berättigade anmärkningar, men överstyrelsen ansåge det tvivelaktigt, om de sakkun­ nigas förslag till ändring i detta hänseende skulle komma att avhjälpa de missförhållanden, statsrevisorerna påtalat, eller i övrigt komme att verka på ett tillfredsställande sätt. Sålunda skulle den föreslagna anordningen komma att leda till ekonomisk orättvisa mellan olika lärare, allteftersom deras sjuktjänstledighet toge sin början under en hösttermin eller under en vårtermin. Vidare har överstyrelsen anfört, att örn en lärare, sedan han varit tjänst­

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270. 83

ledig under två terminer, återinträdde i tjänst, skulle den följd av tre ter­ miner, som borde medföra löneavdrag under ferierna, tydligen bliva bruten och örn läraren så gott som omedelbart bleve tjänstledig på nytt, skulle han äga beräkna nya tre terminers tjänstledighet utan löneavdrag under mellanliggande ferier. Slutligen skulle förslaget enligt överstyrelsens mening vålla svårigheter vid ansökning, granskning och ^anordnande av statsbidrag, eftersom undersökningar måste verkställas rörande för­ hållandena under icke endast det förhandenvarande redovisningsåret utan jämväl under föregående år. Skolöverstyrelsen har ansett den riktigaste anordningen vara, att sjukavdraget avpassades till sådant belopp, att det icke behövde uttagas under annan tid än då ledighet i verkligheten erfordrades, således^ endast under pågående lästermin. I enlighet härmed har överstyrelsen ifrågasatt, huru­ vida icke huvudsyftet med de sakkunnigas förslag borde kunna nås genom en bestämmelse, som, för den händelse sjuktjänstledigheten pagatt bada terminerna under ett redovisningsår, stadgade, att löneavdrag skulle beräk­ nas för något längre tid än på året belöpande tjänstgöringsdagar, exempel­ vis för 300 dagar. I likhet med statsrevisorerna anser även jag, att det vöre önskligt, att sådana bestämmelser kunde meddelas i fråga om lärarnas löneavdrag un­ der sjukledighet, som ledde till i huvudsak samma resultat för lärarna som för motsvarande befattningshavare i statens tjänst. Beträffande de åtgärder, som härvid lämpligen skulle kunna ifrågakom­ ma, anser jag mig till en början böra uttala, att det knappast kan vara lämpligt att föreskriva ett skärpt sjukavdrag efter förloppet av viss tids i en följd åtnjuten sjukledighet. Utöver vad skolöverstyrelsen härutinnan anfört vill jag framhålla de svårigheter, som visat sig uppstå vid tolkningen av uttrycket »i en följd». Den av lönenämnden föreslagna ändringen av denna bestämmelse skulle icke avhjälpa eller minska olägenheterna med densamma. Enligt skolöverstyrelsens mening böra föreskrifterna om sjukavdrag så avfattas, att avdragen verkställas under den tid, då vederbörande åt­ njuter sjukledighet, och således ej under ferierna. Enligt det av överstyrel­ sen framlagda förslaget skulle emellertid sjukavdragets storlek kunna be­ dömas för^t vid läsårets slut och i viss utsträckning då verkställas för hela det gångna läsåret. Med hänsyn till de olägenheter, som skulle följa med en dylik anordning, anser jag mig ej heller kunna förorda det av översty­ relsen framlagda förslaget. Enligt min mening skulle den av 1935 års lärarlönesakkunniga föreslagna anordningen vara att föredraga, d. v. s. tillämpning av samma avdrag, som gälla för de statliga befattningshavarna, under viss tids ledighet år­ ligen och under ledighet för tiden därefter ett förhöjt avdrag. Emellertid kommer även en sådan bestämmelse att i många fall, där varje tanke på missbruk måste uteslutas, verka obilligt. Då alltså någon fullt tillfredsställande lösning av förevarande spörsmål

84 Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

icke enligt min mening kunnat vinnas och då därtill kommer, att det icke synes befogat att för folk- och småskollärare meddela några särbestämmel­ ser rörande förhållanden, som i själva verket äga sin tillämpning jämväl för övriga till undervisningsväsendet knutna lärarkårer, har jag ansett mig nu icke kunna intaga annan ståndpunkt än att samma regler i förevarande hänseende skola gälla som för andra nyreglerade befattningshavare. 15 §. För närvarande finnas några särskilda bestämmelser icke meddelade an­ gående lärares rätt till avlöning under ledighet på grund av olycksfall i tjänsten och ej heller ifråga örn ersättning för läkarvård och läkemedel i samband med olycksfall i tjänsten. I detta avseende hava lärarna i före­ kommande fall allenast uppburit vanlig sjukavlöning under av olycksfall föranledd ledighet och i övrigt varit hänvisade till gällande bestämmelser i olycksfallsförsäkringslagen. I likhet med övriga sakkunnigberedningar hava 1936 års lärarlönesakkunniga utgått ifrån, att dessa lärare skulle komma i åtnjutande av samma förmåner vid olycksfall i tjänsten som statens egna befattningshavare. I enlighet härmed hava de sakkunniga i sitt förslag till avlöningsreglemente för lärarna intagit i huvudsak samma bestämmelser i detta ämne, som gälla för statliga befattningshavare vid nyreglerade verk. På grund av de särskilda anställnings- och avlöningsförhållanden, som gällde för här avsedda lärare, syntes, yttrade de sakkunniga, förevarande fråga emellertid icke vara slutgiltigt ordnad enbart genom införande av sagda bestämmelser i avlöningsreglementet. Å ena sidan vöre lärarna anställda i skoldistriktens tjänst och skoldistrikten hade alltså att i egenskap av arbetsgivare svara för försäkringsavgifterna, å andra sidan hade staten att vidkännas huvud­ parten av de löneförmåner, som utginge till läraren under här avsedda ledigheter. En närmare reglering av dessa mellanhavanden och därav föl­ jande ekonomiska förpliktelser torde vara erforderlig. De sakkunniga hade dock icke tilltrott sig att härutinnan kunna framlägga något förslag. På denna punkt erfordrades alltså ytterligare utredning, vilken lämpligen syntes böra verkställas genom riksförsäkringsanstaltens försorg. — De sakkunniga hade ansett, att den prövning, som enligt bestämmelserna i denna paragraf i vissa fall skulle verkställas i fråga örn storleken av det avdrag, läraren skulle vidkännas, lämpligen borde anförtros åt skolöver­ styrelsen. Härigenom torde nämligen vinnas en önskvärd enhetlighet i tilllämpningen. Riksför säkring sanstalten har, efter att hava lämnat en redogörelse för hithörande bestämmelser, yttrat i huvudsak följande. _ Örn kommunerna även i fortsättningen skulle betraktas såsom arbets­ givare enligt olycksfallsförsäkringslagen, syntes den mest tillfredsställande reglering av ifrågavarande förhållanden, som kunde ifrågakomma, vara att

Kungl. Majlis proposition Nr 270. 85

införa den ordning, att den enligt olycksfallsförsäkringslagen utgående ersättningen avdroges från avlöningsförmånerna i stället för tvärtom. Här­ igenom skulle lärarna för sjukdomstiden erhålla rätt till bibehållande av sådana löneförmåner, som tillsammans med den enligt olycksfallsförsäkringslagen bestämda sjukpenningen motsvarade oavkortad lön. Om full eller avkortad lön tillförsäkrades vid arbetsoförmåga efter sjukdomstill­ ståndets slut, skulle avdrag å lönen ske för livräntan. Vidare kunde stadgas, att avlöning till i tjänst varande ordinarie lärare skulle, om särskilda för­ hållanden ej förelåge, avkortas med livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen. Beträffande en anordning av sådant slag, som ifrågasättes i föregående stycke, kunde sägas, att den icke överensstämde med den utgångspunkt, sorn läge till grund för bestämmelserna i 11 § olycksfallsförsäkrings­ lagen, nämligen den, att ersättningen enligt olycksfallsförsäkringslagen skulle utgå i andra hand efter det understöd, som arbetsgivaren bestrede. Då en likvärdigt tillfredsställande lösning emellertid icke torde kunna vin­ nas på lämpligare sätt under den angivna förutsättningen, syntes denna om­ ständighet dock icke böra vålla avgörande betänklighet. Framhållas finge, att en liknande anordning tillämpades i fråga örn sjukdomstiden för vissa personalkategorier vid försvarsväsendet med utgångspunkt från Kungl. Maj:ts beslut den 15 december 1922 angående bestämmelser rörande för­ måner under sjukdom åt vissa vid armén och kustartilleriet anställda arbetare. Vidkommande frågan om livränta till i tjänst varande ordina­ rie lärare skulle uppkomma spörsmålet, vilken myndighet som skulle hava att fatta beslut med anledning av framställning från läraren, att livräntan icke i sin helhet skulle avräknas från avlöningen. Beträffande de ordinarie statstjänstemännen skulle motsvarande frågor prövas av riksförsäkringsanstalten, enär det beträffande dem vore fråga om avdrag å livräntan (ej å avlöningen); tjänstemannen kunde medgivas att utfå livräntan eller del därav, exempelvis om han på grund av olycksfallet åsamkades särskilda resekostnader för tjänstens fullgörande. Den prövning, som i nyssnämnda hänseende skulle äga rum för lärarnas vidkommande, syntes lämpligen kunna överlämnas åt skolöverstyrelsen. Resultatet av den ovan ifrågasatta anordningen skulle för de kommuner, som icke stöde s. k. självrisk, bliva, att de icke komme att såsom hittills utfå sjukpenningen från försäkringsinrättningen. För kommuner med själv­ risk (alltså premiebefriade) skulle den ändringen inträda, att de i likhet med andra dylika arbetsgivare finge svara för ersättningen enligt olycks­ fallsförsäkringslagen. För lärarnas vidkommande bleve följden, såsom av ovanstående framginge, bland annat, att de ordinarie lärarna endast i sär­ skilda fall skulle kunna utfå oavkortad avlöning jämte livränta. Riksförsäkringsanstalten hade ovan utgått från den förutsättningen, att kommunerna liksom enligt hittills av försäkringsrådet tillämpad praxis även i fortsättningen skulle vara att anse såsom arbetsgivare enligt olycks­ fallsförsäkringslagen för här ifrågavarande lärarpersonal. Under denna förutsättning mötte betydande svårigheter för att ernå en helt tillfreds­ ställande reglering av förhållandet mellan ersättningen enligt olycksfalls­ försäkringslagen och avlöningsförmånerna. Därest staten däremot på grund av ändringar av lärarnas anställningsoch avlöningsvillkor skulle komma att kunna betraktas såsom arbetsgivare enligt olycksfallsförsäkringslagen, eller särskilda föreskrifter i sådant avse­ ende skulle komma att meddelas, skulle en enhetlig reglering automatiskt

86 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 270.

komma till stånd. Förordningen den 30 november 1917 angående särskilda bestämmelser i fråga om tillämpning av olycksfallsförsäkringslagen å sta­ tens arbetare skulle då bliva tillämplig å denna lärarpersonal och intet hinder alltså möta för införandet av de i sakkunnigförslaget intagna, för statsanställda avpassade bestämmelserna. För kommunernas vidkommande skulle en dylik förändring innebära, att de befriades från skyldigheten att antingen erlägga försäkrings- och tilläggsavgifter eller att mot lindring av försäkringsavgiften åtaga sig vissa självriskförpliktelser.

I likhet med de sakkunniga utgår jag ifrån, att folk- och småskollärare skola komma i åtnjutande av samma förmåner vid olycksfall i tjänsten som statens egna befattningshavare. Då emellertid dessa lärare äro anställda hos vederbörande skoldistrikt och någon ändring härutinnan icke ifrågasättes, anser jag, att den av riksförsäkringsanstalten under förutsättning, att kommunerna även i fortsätt­ ningen skulle betraktas som arbetsgivare enligt olycksfallsförsäkringslagen, föreslagna anordningen bör vinna tillämpning. I enlighet härmed skulle den ersättning, som utgår enligt olycksfallsförsäkringslagen, avdragas från de läraren tillkommande avlöningsförmånerna. Enligt detta förslag skulle alltså lärarna under sjukledighet, som för­ anletts av olycksfall i arbete, erhålla avlöning till sådant belopp, att denna avlöning jämte enligt olycksfallsförsäkringslagen utgående sjukpenning motsvarade oavkortad lön. På enahanda sätt skulle förfaras beträffande i 21 § medgiven ersättning för läkarvård och läkemedel samt i 22 och 28 §§ stadgad begravningshjälp. Härvid förutsättes alltså, att sjukpenning enligt olycksfallsförsäkringslagen utbetalas direkt till vederbörande lärare. I fråga örn lärare, som uppbär livränta enligt olycksfallsförsäkrings­ lagen, skulle avlöningen nedsättas med belopp motsvarande livräntans stor­ lek. Efter särskild prövning skulle dock detta avdrag kunna för visst fall bestämmas till lägre belopp. Denna prövning torde lämpligen böra an­ komma på Kungl. Maj:t. I anslutning till vad sålunda föreslagits har jag i 15, 21, 22 och 28 §§ intagit erforderliga föreskrifter i angivna hänseenden.

16—19 §§. Beträffande de avdrag, lärarna skola vidkännas å lönen vid olika slag av ledigheter av annan anledning än sjukdom, hava såväl 1935 som 1936 års lärarlönesakkunniga framhållit, att de bestämmelser, som i sådant avse­ ende funnes meddelade för befattningshavare i statens tjänst, vore alltför invecklade för att kunna tillämpas för folk- och småskollärarnas del. Icke minst med hänsyn till bestyret med granskning och utbetalning av statsbidragen hade de sakkunniga ansett det nödvändigt att så mycket som möjligt förenkla hithörande bestämmelser. Härvid hade dock de sakkunniga sökt tillse, att lärarna i stort sett skulle bliva likställda med de statliga befattningshavarna. Efter samråd med representanterna för

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270. lärarna hava 1936 års lärarlönesakkunniga verkställt en dylik förenkling av ifrågavarande bestämmelser och de föreskrifter, som i anslutning härtill intagits i 14—17 §§ i de sakkunnigas författningsförslag, hava beräknats leda till samma avdragsbelopp, som örn de statliga bestämmelserna oför­ ändrade skulle tillämpas på dessa lärare. Lönenämnden har i anledning av de sakkunnigas förevarande^ för­ slag anfört, att befattningshavare torde vid ledighet under högst åtta dagar för enskilda angelägenheter böra av sina löneförmåner avsta något mer än, såsom de sakkunniga föreslagit, ett belopp, motsvarande det fast­ ställda sj ukledighetsavdraget. Enligt nämndens mening borde vederbörande i dylikt fall avstå halva lönen. De sakkunniga hava i 16 § i sitt förslag till reglemente intagit en särskild avdragsbestämmelse i syfte att för ordinarie lärare vid folkskola möjliggöra att mottaga förordnande som folk- respektive småskollärare i annat distrikt eller å annan lärarbefattning vid statlig eller kommunal läroanstalt. Det torde emellertid enligt de sakkunnigas mening bliva möjligt att definitivt fatta ståndpunkt till frågan om storleken av de avdrag, som i dylika fall borde tillämpas för folkskolans lärare, först då närmare utredning förelåge beträffande de löneförmåner, som skulle tillkomma vikarierande och extra ordinarie lärare vid de olika läroanstalterna. Med hänsyn till de skiftande avlöningsbelopp, som kunde förekomma för dylik tjänstgöring, torde det möjligen bliva erforderligt att för skilda fall föreskriva olika tjänstledighetsavdrag för folk- och småskollärare med hänsyn till de löneförmåner, läraren ägde uppbära å den tjänst, för vars uppehållande han erhållit ledig­ het från den egna befattningen. Skolöverstyrelsen har erinrat, att överstyrelsen i ett tidigare ytt­ rande — återgivet å sid. lil—112 i de sakkunnigas betänkande — angivit, hur enligt överstyrelsens mening vid utanordnande av lön under här ifråga­ varande slag av tjänstledighet bolde förfaras, och de sakkunniga hade enligt överstyrelsens mening icke anfört några synpunkter, som kunde för­ anleda överstyrelsen att frångå sin där uttalade uppfattning. Med den av de sakkunniga föreslagna ordningen skulle säkerligen vid be­ räkningen av löner och statsbidrag följa en del olägenheter, som borde kunna undvikas. Skulle ordinarie lärare som under ledighet å sm ordinarie befatt­ ning tjänstgjorde såsom extra ordinarie eller vikarie inom annat skoldistrikt, därstädes uppbära hela sin ordinarie avlöning, torde det bliva nödvändigt föreskriva, att denna hans lön skulle utgå efter kalendertid. Ett sadant undantag från den eljest obrutna regeln, att lönen till icke-ordinarie lärare utgår efter lästid, bomme alltid att medföra ökade svårigheter vid beräk­ ningen av lönen, och man kunde med visshet förutse, att undantaget skulle medföra talrika förbiseenden. Frågan örn hur lönen skulle beräknas, då lästerminerna i de två berörda skoldistrikten icke vöre förlagda till samma tider, finge också ökad betydelse. Utan att nu ytterligare ingå på dessa avlöningsdetaljer, som icke hade någon större ekonomisk betydelse, allden­ stund det endast vore fråga örn på vilken plats läraren skulle uppbära sin

88 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 270.

avlöning, ville överstyrelsen alltjämt hävda, att det såväl vid utbetalning av lön som vid rekvisition av statsbidrag måste anses mera praktiskt, om läraren vid det fall, som här vore i fråga, finge på den plats, där han inne­ hade ordinarie tjänst, avstå blott så stor del av sin ordinarie lön, som motsvarade den avlöning han själv skulle äga uppbära, om han såsom vika­ rie uppehälle tjänsten. Härav bleve följden, att läraren borde på den ort, där han tjänstgjorde å icke-ordinarie befattning, åtnjuta lön med belopp, som där tillkomme icke-ordinarie lärare. Tillhörde bägge orterna samma dyrortsgrupp, komme lönen på tjänstgöringsorten att sammanfalla med avdraget å lönen vid den ordinarie tjänsten, eljest uppstode den skillnad, som förorsakades av dyrortsgrupperingen. I överensstämmelse med det nu anförda har överstyrelsen föreslagit, att 16 § i de sakkunnigas reglementsförslag skulle erhålla följande lydelse: »Lärare, som i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet för att uppe­ hålla annan lärarbefattning vid statlig eller kommunal läroanstalt, skall under tiden för ledigheten avstå så stor del av lön och vid ifrågavarande fall kallortstillägg, som motsvarar dessa löneförmåner jämlikt den löneklass, enligt vilken läraren skulle såsom icke-ordinarie lärare å tjänsten äga åtnjuta avlöning.» Jag anser mig för egen del böra godtaga de sakkunnigas förslag, vilket överensstämmer med grunderna för det nya lönesystemet och i huvudsak ansluter sig till de bestämmelser, som i motsvarande hänseende gälla inom statsförvaltningen. Med hänsyn till de jämkningar i sistnämnda bestämmelser, som vidtagits av de sakkunniga i samförstånd med repre­ sentanter för lärarna, har det givetvis icke varit möjligt att undvika att, såsom lönenämnden påpekat, avdragen vid vissa ledigheter blivit något förmånligare för lärarna än för befattningshavare i allmänhet. Dessa för­ måner motvägas emellertid av mindre förmånliga bestämmelser i andra fall. I fråga om de avdrag, som böra tillämpas vid lärares ledighet från egen befattning för att uppehålla annan lärartjänst, har jag i avvaktan på genomförandet av lönereglering för de högre kommunala skolformerna i 18 § allenast intagit föreskrift om lärares löneförmåner under ledighet för att uppehålla mot egen tjänst svarande befattning i annat skoldistrikt. För övriga fall av ledighet av hithörande slag avses att bestämmelserna i 19 § skola tillämpas. Jag har dock ansett det önskvärt, att Kungl. Maj:t för särskilda fall skulle äga rätt att medgiva undantag från före­ skrifterna i sistnämnda paragraf. 20—22 §§. Dessa bestämmelser överensstämma i sak med motsvarande föreskrifter för befattningshavare i statens tjänst.

2 kap. Icke-ordinarie ämneslärare.

De för de icke-ordinarie ämneslärarna föreslagna bestämmelserna hava utformats i anslutning till vad som gäller för motsvarande befattnings­ havare inom allmänna civilförvaltningen med hänsyn dock tagen till de

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270. 89

avvikelser från det statliga lönesystemet, som skett för de ordinarie lärarnas del. Beträffande detaljföreskrifterna kan i stort sett hänvisas till vad tidi­ gare anförts i den allmänna motiveringen och beträffande motsvarande föreskrifter för de ordinarie lärarna. I fråga om de i nedannämnda paragrafer intagna stadgandena torde dock följande böra framhållas. 26 §. Å den i andra stycket omförmälda ersättningen bör dyrtidstillägg icke utgå, vilket torde böra klargöras genom vederbörande dyrtidstilläggsförfattnings formulering. 28 §. De sakkunniga hava föreslagit, att extra ordinarie lärare skulle erhålla begravningshjälp enligt samma grunder som gälla för ordinarie lärare, d. v. s. med ett belopp motsvarande en tiondel av hans oavkortade års­ lön vid tiden för dödsfallet, dock högst 500 kronor. Häremot har lönenämnden framhållit, att motsvarande bestämmel­ ser för extra ordinarie befattningshavare vid allmänna civilförvaltningen eller kommunikationsverken stadgade ett maximum av 400 kronor, vilket belopp enligt nämndens mening borde fastställas jämväl för den extra ordinarie lärarpersonalens vidkommande. Jag har ansett mig böra biträda nämndens uppfattning och fördenskull i denna paragraf intagit en bestämmelse om maximering motsvarande den, som nu gäller för extra ordinarie befattningshavare inom allmänna civil­ förvaltningen. 29 §. Enligt de sakkunnigas förslag skulle kallortstillägg tillkomma extra ordinarie lärare enligt samma bestämmelser som meddelats för ordinarie lärare. Skolöverstyrelsen har framhållit, att kallortstillägg enligt de för ordinarie lärare föreslagna bestämmel­ serna skulle utgå för den tid, anställningen varar, och utbetalas med 1/12 av årsbeloppet för kalenderår räknat. Härigenom skulle de icke-ordinarie lärarna, vilkas anställning alltid sträckte sig över blott en del av kalender­ året, för varje månad erhålla endast 1/12 av nämnda tillägg och således för år räknat högst 9/12 av kallortstillägget. Då en sådan föreskrift, var­ igenom för lärare med samma effektiva tjänstgöringstid skulle i denna punkt gälla helt olika lönegrunder, icke syntes förenlig med rättvisa, och då det icke torde finnas någon anledning att i avseende på kallortstilläggets utbetalande tillämpa andra beräkningsgrunder än dem, som skulle gälla i fråga örn icke-ordinarie lärares egentliga lön, ansåge överstyrelsen, att till icke-ordinarie lärare kallortstillägg skulle utgå efter lästid, alltså med 1/9 för anställningsmånad och med 1/273 för anställningsdag. Även örn visst fog förefinnes för den ståndpunkt skolöverstyrelsen intagit till detta spörsmål — särskilt i fråga örn sådana icke-ordinarie lärare, som fullgöra tjänstgöring under helt läsår i skoldistrikt, där kall-

90 Kungl. Maj.ts 'proposition Nr 270.

ortstillägg utgår — anser jag mig dock böra biträda vad de sakkunniga föreslagit. Att märka är nämligen, att kallortstilläggen utgöra en gottgörelse för de olägenheter, som vistelsen i de delar av landet, varom här är fråga, kan anses medföra på grund av klimatiska och fysiologiska för­ hållanden, och denna gottgörelse har ansetts böra utgå med samma belopp, oavsett vilken lönegrad vederbörande befattningshavare tillhör. En före­ skrift av det innehåll, skolöverstyrelsen förordat, skulle medföra, att icke­ ordinarie lärare för månad räknat erhölle dylik gottgörelse med intill 50 procent högre belopp än statens befattningshavare skulle erhålla vid förordnande att uppehålla befattning å samma ort under motsvarande tid. En dylik anordning synes knappast vara förenlig med det syfte som förelegat vid beviljandet av kallortstillägget.

31 §. Från lärarhåll hava framställts önskemål om att även vikarierande lärare skulle vid ledighet i vissa fall, såsom exempelvis vid sjukdom, för havande­ skap, för vård av enskilda angelägenheter, erhålla rätt att bibehållas vid en del av löneförmånerna. Även lönenämnden har ifrågasatt, huruvida icke vikarierande lärare borde beredas sjukavlöning i någon form. Med hänsyn till att bestämmelser härom numera utfärdats för extra tjänste­ män vid de nyreglerade verken, syntes det nämnden motiverat, att en lik­ nande förmån bereddes jämväl nu ifrågavarande befattningshavare, even­ tuellt genom bibehållande av halva lönen. Dessa önskemål kunna enligt min mening i vissa fall otvivelaktigt hava sitt berättigande. Med hänsyn emellertid till svårigheterna att finna en rimlig avgränsning av dessa fall, har jag i likhet med de sakkunniga icke ansett mig böra för närvarande framlägga något förslag i avsedd riktning.

33 §. I anslutning till av skolöverstyrelsen framlagt förslag har jag ansett det vara lämpligt att i författningstexten uttryckligen angiva, att timlärararvoden endast avse läsämnen.

3. kap. Lönenämnd.

34 §. Vad beträffar frågan om en särskild lönenämnd såsom remissinstans m. m. för hithörande ärenden synas mig åtskilliga skäl tala för inrättandet av en för samtliga nyreglerade lärarkårer, såväl statliga som kommunala, ge­ mensam sådan institution. Denna fråga, som ännu icke är slutberedd, torde böra avgöras först när motsvarande organisationsspörsmål för civilförvalt­ ningens, försvarsväsendets och kommunikationsverkens del kan upptagas till övervägande mot bakgrunden av inom 1936 års lönekommitté verk­ ställda utredningar. Örn behov skulle visa sig föreligga av en remissinstans

Kungl. Marits 'proposition Nr 270. 91

för behandling bland annat av vissa följ dförfattningar redan under näst­ följande budgetår, torde denna uppgift provisoriskt kunna anförtros åt all­ männa civilförvaltningens lönenämnd, eventuellt efter förstärkning med i skolfrågor sakkunniga. Vad i övrigt angår reglementets utformning torde det bliva nödvändigt, att detsamma före utfärdandet underkastas ytterligare bearbetning i for­ mellt hänseende. Om därvid skulle befinnas önskvärt att, bl. a. med hän­ syn till vissa av skolöverstyrelsen i dess utlåtande framställda erinringar, beträffande vilka jag hänvisar till handlingarna i ärendet, jämväl ur saklig synpunkt vidtaga smärre modifikationer i de föreslagna bestämmelserna, förutsätter jag, att Kungl. Majit skall vara oförhindrad härtill.

4. kap. Reglementets tillämplighet m. m.

Beträffande övergången till det nya lönesystemet hava de sakkunniga föreslagit möjlighet för ordinarie lärare, som icke vill underkasta sig det föreslagna reglementets vill­ kor och bestämmelser, att efter därom gjord anmälan varda bibehållen vid de avlöningsförmåner, som utgå enligt nu gällande bestäm­ melser. Som villkor för rätt att åtnjuta avlöning enligt de nya lönebestämmelserna skulle lärare vara pliktig att frånträda samtliga honom vid tid­ punkten för reglementets ikraftträdande tillkommande, av stat eller kom­ mun tillerkända förmåner. De sakkunniga hava framhållit, att det med hänsyn till de betydande kommunala tillägg, som vissa skoldistrikt beviljat ifrågavarande lärare, torde kunna väntas inträffa, att en del ordinarie lärare, vilka på ett rätts­ ligen betryggande sätt tillförsäkrats dylika tillägg, begagnade sig av förenämnda möjlighet att fortfarande få uppbära avlöning enligt nu gällande bestämmelser. Även med den förbättrade löneställning, som enligt de sak­ kunnigas förslag ifrågavarande lärarkategorier skulle erhålla, skulle det nämligen på grund av förefintliga kommunala tillägg komma att i ett antal fall inträffa, att förslagets genomförande utan särskilda övergångsanordningar medförde en försämring av lärarnas villkor. Enligt en utredning, som tillhandahållits de sakkunniga av lärarrepresentanterna, skulle detta bliva fallet i ett tiotal städer. I detta sammanhang hava de sakkunniga fram­ hållit, att det även kunde tänkas inträffa, att ordinarie lärare komme att begagna sig av denna möjlighet att varda bibehållen vid gällande avlöningsbestämmelser, oaktat han efter löneregleringens genomförande skulle erhålla högre avlöning än för närvarande, nämligen i sådana fall, då lärare genom att underkasta sig avlöningsreglementets bestämmelser skulle för­ lora honom tillförsäkrad rätt till kommunal tilläggspension. Enligt de sak­ kunnigas mening syntes det i vissa fall kunna leda till uppenbart obilliga resultat, örn lärare för att komma i åtnjutande av en med löneregleringen

92 Kungl. Majlis proposition Nr 3,70.

avsedd förbättring i sina löneförmåner måste vidkännas en försämring av sina pensionsförmåner. Med hänsyn till vad sålunda anförts och i betraktande av önskvärdheten av att så många ordinarie lärare som möjligt omedelbart övergå till det nya lönesystemet, hava de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att det av dem förordade statsbidragsvillkoret, att kommunala tillägg utöver den författningsenligt fastställda lönen icke finge utgå (jfr nedan), ej skulle gälla lärare, som vid reglementets ikraftträdande innehade ordinarie anställning och vilkens lön eller pension enligt de nya bestämmelserna skulle komma att understiga hans förutvarande lön respektive pension å innehavande tjänst. Beträffande sådan lärare syntes skäligt, att veder­ börande kommun iklädde sig att genom tilläggg till den författningsenliga lönen respektive pensionen hålla läraren skadeslös. Föreskrift härom borde enligt de sakkunnigas mening meddelas såsom villkor för statsbidrag till lärarens lön i nu avsedda fall. Vad de sakkunniga sålunda förordat i fråga örn övergångsanordningar för lärare, som innehava ordinarie anställning vid folk- och småskolor vid tidpunkten för den nya löneregleringens ikraftträdande, synes mig stå i god överensstämmelse med vad som plägar tillämpas vid genomförandet av löneregleringar för statens befattningshavare. Jag anser mig därför böra ansluta mig till förslaget och kommer att i det följande föreslå härav föranledda bestämmelser i fråga örn rätt för skoldistrikt att erhålla stats­ bidrag till lärarnas avlöning. I

I det av mig föreslagna avlöningsreglementet har upptagits i princip lika lön för manlig och kvinnlig lärare. Jag har emellertid, såsom ovan antytts, ansett mig böra föreslå särskilda övergångsbestämmelser, avsedda att tillämpas under en övergångstid av 0 V 2 år, varefter de kvinnliga lärarna i avlöningshänseende skulle bliva i princip jämställda med manliga folkskollärare. Dessa övergångsbestämmelser har jag funnit kunna utformas i anslutning till vad jag i propositionen nr 271/1937 föreslagit beträffande den kvinnliga lärarpersonalen vid de statliga läroanstalterna. Jag föreslår härutinnan, att de kvinnliga folkskollärarna skola till och med den 30 juni 1940 äga uppbära avlöning enligt en löneklass, som är två löneklasser lägre än den, som enligt avlöningsreglementet eljes skulle hava gällt, och under övergångstidens tre senare år enligt löne­ klass, som är närmast lägre än den i avlöningsreglementet föreskrivna. De närmare föreskrifter, som bliva erforderliga för bestämmande av avlöningsförmånerna åt de kvinnliga lärarna vid folkskolorna under över­ gångstiden, torde det få ankomma på Kungl. Majit att utfärda. I detta sammanhang bör upptagas frågan örn de manliga småskollärarnas löneställning. För närvarande åtnjuta dessa lärare ett särskilt arvode å 200 kronor utöver vad som eljes tillkommer lärare vid små-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270. 93

skola. 1936 års lärarlönesakkunniga hava med hänsyn till den av de sakkun­ niga föreslagna lönegradsplaceringen för småskollärarinnorna ifrågasatt en höjning av detta arvode till 450 kronor årligen. Lönenämnden har för sin del varit tveksam, huruvida lönetillägg överhuvud taget borde utgå till manlig lärare vid småskola eller mindre folkskola. Därest emellertid så ansåges böra ske, torde ersättningen böra undergå någon minskning. Lönenämnden ville erinra om, att jämväl 1928 års lönekommitté för nämnda befattningshavare föreslagit ett lönetillägg av 450 kronor, varå emellertid icke skulle utgå något dyrtidstillägg. 1935 års lärarlönesakkunniga hade föreslagit ett tillägg av 300 kronor. Sistnämnda belopp synes lönenämnden vara det högsta, som borde ifråga­ komma. Då någon utbildning av manliga småskollärare icke längre förekommer, anser jag det vara lämpligt att som en övergångsanordning låta det fåtal (omkring 50) sådana lärare, som ännu finnas, få som hittills uppbära ett särskilt arvode utöver den för småskollärare eljes föreskrivna avlöningen. I avseende å storleken av detta arvode anser jag mig kunna förorda det av 1936 års lärarlönesakkunniga föreslagna beloppet. Bestämmelser örn detta arvode torde lämpligen böra intagas bland övergångsbestämmelserna. Av 1935 års lärarlönesakkunniga framlagt förslag om särskilt arvode för undervisning i hjälpklass anser jag icke böra nu upptagas till avgörande. Frågan sammanhänger med det av seminariesakkunniga framlagda förslaget om undervisning av psykiskt efterblivna barn och bör enligt min mening be­ dömas i samband med detta förslag, som torde bliva underställt en kom­ mande riksdag. Här anser jag mig även böra beröra frågan om de föreslagna a v 1 ö n i n g s b e s t ä m m e 1 s e r n a s tillämplighet å vissa andra grupper av lärare och med dem jämställd personal, vilka nu åtnjuta avlöning enligt samma grunder som folkeller småskollärare. De sakkunniga hava framhållit, att en lönereglering för folk- och småskollärarna borde medföra motsvarande löneförhöjning åt föreståndarinnor och biträdande föreståndarinnor vid skolhem och arbetsstugor, lärare vid vissa statsunderstödda sjukvårdsanstalter och barnhem samt förestån­ darinna och lärarpersonal vid Skytteanska skolan i Tärna. Skolöverstyrelsen har beträffande lärarna vid statsfolkskolorna i de finsktalande skoldistrikten inom Luleå stift och lärare vid Skytteanska skolan i Tärna anfört i huvudsak följande: Lärarna vid de s. k. statsfolkskolorna i de finsktalande skoldistrikten inom Luleå stift intoge i förhållande till stats- och kommunalanställda lärare en viss mellanställning, i det de enligt särskilda nådiga brev redan före tillkomsten av senaste statsbidragsbestämmelser varit helt avlönade av staten, som dessutom tilldelat dem särskilda lönetillägg utöver eljest

94 Kungl. Majlis proposition Nr 270. utgående lärarlöner, varjämte de tillsattes av domkapitlet, trots att de i övriga avseenden vore helt inordnade i det kommunala skolväsendet. Genom kungörelsen nr 79/1919 hade föreskrivits, att i fråga om dessa lärare skulle i tillämpliga delar gälla, vad eljest vore föreskrivet angående avlöning åt lärare vid folk- och småskolor samt statsbidrag till sådan avlö­ ning. Särskilda bestämmelser i liknande avseenden gällde även för lärarna vid Skytteanska skolan i Tärna, varvid jämväl för dem vore föreskrivet, att med iakttagande av för skolan särskilt fastställd stat bestämmelserna rörande avlöning åt lärare vid folk- och småskolor skulle lända till efter­ rättelse. Då det alltså torde få anses självfallet, att även för nu berörda lärare de nya avlöningsbestämmelserna skulle tillämpas och det därefter icke syntes förefinnas någon anledning, att den hittillsvarande särställ­ ningen för dem bibehölles, borde enligt överstyrelsens mening i bestämmel­ serna om reglementets tillämplighet m. m. även intagas en föreskrift örn skyldighet för dessa lärare att vid övergång till de nya avlöningsförhållan­ dena intaga samma tjänsteställning inom det kommunala skolväsendet, som vore stadgad för övriga lärare vid folk- och småskolor i riket. Detta skulle bland annat innebära, att de av domkapitlet förordnade lärarna vid ifråga­ varande skolor skulle bliva skyldiga att låta sig förflyttas till annat skol­ distrikt eller annan skola eller att eljest, därest så skulle befinnas erforder­ ligt, godtaga nytt förordnande, utfärdat av den kommunala skolmyndig­ heten. De ordinarie lärarna vid Skytteanska skolan i Tärna hava hos Kungl. Majit anhållit, att vid kommande lönereglering för lärare vid rikets folkoch småskolor denna löneförbättring även måtte omfatta lärare vid denna skola och att löneförbättringen för sistnämnda lärare icke måtte göras beroende av ändrad tjänsteställning. Jag har intet att erinra mot att den föreslagna löneregleringen utsträckes till nu angivna grupper av befattningshavare. Jag kommer också i det följande att föreslå av den blivande löneregleringen för ifrågavarande lärare föranledda höjningar av de anslag å riksstaten, från vilka kost­ naderna för deras avlöning bestridas. Däremot kan jag icke finna skäl förefinnas för ett medgivande för lärar­ nas vid Skytteanska skolan vidkommande av undantag från den före­ slagna skyldigheten för lärare, som önska ingå på det nya avlönings­ systemet, att underkasta sig de i avlöningsreglementet intagna villkoren och bestämmelserna. Vad särskilt angår lärarna vid statens folkskolor i de finsktalande för­ samlingarna inom Luleå stift, har skolöverstyrelsen i skrivelse till Kungl. Majit den 24 januari 1936 föreslagit, att dessa skolor skulle upphöra att vara statsfolkskolor och ombildas till vanliga folkskolor. Denna fram­ ställning är för närvarande föremål för utredning. Det torde få ankomma på Kungl. Majit att framdeles i fråga örn dessa lärares avlöningsförmåner meddela de särskilda föreskrifter, som kunna vara erforderliga för att underlätta en eventuell ändring i antydda riktning av statsfolkskolornas ställning.

Kungl. May.ts proposition Nr 270. 95

E. Grunder för statsbidrag.

1936 års lärarlönesakkunniga. Enligt de sakkunnigas mening böra kostnaderna för lärarnas författningsenliga löner även efter löneregleringens genomförande fördelas mellan stat och kommun efter samma grunder, som för närvarande gälla i fråga örn kostnaderna för lärarnas minimiavlöning. Skoldistrikten skulle sålunda även i fortsättningen bidraga med be­ lopp, som svarade mot värdet å orten av den bostadsförmån jämte bränsle, som i boställsordningen angåves för vederbörande lärarkategori, och statsbidraget sålunda utgå med belopp, svarande mot vad lärare ägde uppbära efter avdrag av den ersättning, han skulle erlägga för honom anvisad tjänstebostad av den storlek, boställsordningen angåve. Under det att skoldistrikten hittills tillhandahållit lärare fri bostad med bränsle som en särskild förmån utöver den föreskrivna kontantlönen skulle läraren enligt det föreslagna bruttolönesystemet uppbära den lön, som i reglementet angåves för den lönegrad, han tillhörde, utan rätt att därutöver åtnjuta några förmåner. För anvisad tjänstebostad skulle han lämna skol­ distriktet ersättning med belopp, som i reglementet angivits för den hyresgrupp, tjänstgöringsorten tillhörde. Som en följd av detta system måste även skoldistrikts bidrag till lärares avlöning bestämmas till visst belopp, som i anslutning till vad ovan sagts borde vara detsamma, som veder­ börande lärare hade att erlägga i hyresavdrag för en tjänstebostad av den storlek, som i boställsordningen angivits för respektive lärare. Med en dylik anordning skulle i de fall, då tjänstebostad av föreskriven beskaffenhet tillhandahölles läraren, skoldistriktet icke behöva lämna något kontant bidrag till lärarens avlöning. Resultatet skulle, sålunda bliva detsamma som enligt nu gällande bestämmelser: skoldistriktet tillhandahölle läraren tjänstebostad av föreskriven beskaffenhet, och statens bidrag uppginge till det belopp, lärare med författningsenlig tjänstebostad ägde uppbära efter avdrag av hyresersättningen. I detta, sammanhang framhölles, att de sakkunniga icke avsåge, att någon ändring skulle ske i fråga örn de till skoldistrikten från staten utgående tjänstebostadsbidragen. I de fall, då skoldistrikt icke tillhandahölle lärare tjänstebostad, skulle läraren uppbära den i reglementet angivna lönen oavkortad, vartill distrik­ tet finge bidraga med belopp, motsvarande hyresvärdet å orten av den bostad, som för läraren angivits i boställsordningen, och staten med åter­ stoden. Icke heller i nu angivna fall skulle sålunda någon ändring inträda i förhållande till vad som för närvarande gällde. Den icke oväsentliga för­ delen skulle emellertid vinnas, att det bidrag till lärares avlöning, distrik­ tet i sådant fall skulle lämna, vore till siffran författningsenligt bestämd, varigenom alla tvister mellan lärare och skoldistrikt angående ersättningens storlek skulle undvikas.

För skoldistriktens vidkommande innefattade emellertid de sakkunnigas förslag rätt väsentliga lättnader med avseende å deras kostnader för folk­ skoleväsendet. Till följd av den föreslagna utökningen av lärarnas tjänst­ göringsskyldighet skulle nämligen skoldistrikt kunna utan ökning av kost­ naderna för lärarnas avlöning utsträcka undervisningstiden till nio läs-

96 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 270.

månader årligen. För skoldistrikt med förlängd lästid skulle således den nuvarande ersättningen till lärarna för övertidsläsning helt inbesparas. Vi­ dare framhålles, att de kommuner, som i avvaktan på en blivande statlig reglering av lärarnas löner beviljat kommunala tillägg, skulle i och med löneregleringens genomförande, bortsett för vissa fall från en övergångs­ tid, befrias från utgifterna för dessa tillägg eller i varje fall få dem väsent­ ligt nedsatta. Beträffande sistnämnda tillägg hava de sakkunniga yttrat följande: De sakkunniga ansåge i likhet med de tidigare sakkunnigberedningarna, att det icke skulle stå i överensstämmelse med det nya lönesystemet att låta de olika skoldistrikten bevilja kommunala tillägg till lärarna, utöver vad som skulle tillkomma dem enligt avlöningsreglementets bestämmelser. Att dylika tillägg vore medgivna enligt nu gällande bestämmelser vore helt naturligt, för att icke säga nödvändigt, eftersom lärarnas löner utginge med samma belopp för hela riket utan hänsyn till levnadskostnadernas höjd å de olika orterna. Med en dylik anordning vore skoldistrikt med högre levnadskostnader ofta hänvisade till att lämna lärarna kompensa­ tion härför genom särskilda lönetillägg. Frågan, huruvida de kommunala tilläggen borde vara medgivna eller icke, syntes emellertid, såsom styrelsen för landskommunernas förbund framhållit i sitt yttrande över 1928 års lönekommittés förslag till löne­ reglering, närmast vara en fråga av praktisk natur, som borde ses ur syn­ punkten av om de statligt fastställda lönerna vore så avvägda de olika orterna emellan, att icke skoldistrikten bleve olika ställda med hänsyn till möjligheten att förvärva dugliga lärarkrafter. I avseende å detta spörsmål framhålles, att folk- och småskollärare en­ ligt de sakkunnigas förslag skulle erhålla samma kompensation för de högre levnadskostnaderna å de olika dyrorterna som statens egna befattnings­ havare. Såsom de sakkunniga framhölle i annat sammanhang förutsattes sålunda, att även lärarna skulle komma i åtnjutande av provisoriskt dyrortstillägg enligt samma bestämmelser, som gällde för statens tjänstemän. De skäl, som hittills förelegat för beviljande av kommunala tillägg, skulle alltså enligt de sakkunnigas mening väsentligen bortfalla i och med genom­ förandet av de sakkunnigas förslag till lönereglering för lärarna på brutto­ lönesystemets grund. Ät en liknande uppfattning kunde även styrelsen för landskommuner­ nas förbund sägas hava givit uttryck i sitt förberörda yttrande över 1928 års lönekommittés förslag. Styrelsen erinrade nämligen, att styrelsen i sitt yttrande över lärarlönekommitténs betänkande framhållit, att detta för­ slag särskilt genom det sätt, varpå naturaförmånerna inplacerats i löne­ systemet, trots förhöjda löner och dyrortsgruppering, vore av den art, att det så att säga vädjade till kommunerna att genom lönetillägg avhjälpa förefintliga brister i systemet. Vad däremot anginge 1928 års lönekommit­ tés förslag skulle detta komma att i fråga örn naturaförmånerna ansluta sig till det i statsförvaltningen använda, vilket visat sig fungera på ett åtminstone relativt tillfredsställande sätt utan lönetillägg från andra håll. Då detta förslag innebure en avsevärd löneförbättring för lärarna, syntes man vara berättigad att utgå ifrån att även landsbygdens skoldistrikt skulle på ett tillfredsställande sätt kunna rekrytera sin lärarkår utan kom­ munala tillägg.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 870. 97

Framhållas finge även, att styrelsen för svenska stadsförbundet i sina yttranden såväl över 1928 års lönekommitté som över lärarlönekommitténs betänkande bestämt uttalat sig mot kommunala tillägg till lärarna. Som skäl mot de kommunala tilläggen framhöll denna styrelse bl. a., att det icke syntes innebära något oskäligt och orimligt, örn staten, som bure det väsentliga av kostnaderna för lärarlönerna, funne sig böra tillse, att ett genomfört system med lärarna inordnade i vissa lönegrader och deras lön avpassad med hänsyn till olika dyrortsförhållanden verkligen bibehölles, så att efter något tiotal år läraravlöningarna icke åter vore lika varierande som nu. De sakkunniga hade på grund av vad sålunda anförts och med hänsyn jämväl tagen till de olägenheter ur synpunkten av en rättvis avvägning av lönerna för landets samtliga lärare, som av 1928 års lönekommitté på­ visats vara förenade med kommunala tillägg, kommit till den uppfatt­ ningen, att dylika tillägg till folk- och småskollärarnas löne- och pensions­ förmåner icke borde förekomma efter genomförandet av en lönereglering på grundval av det av de sakkunniga framlagda förslaget. I fråga örn formen för meddelandet av ett förbud mot kommunala tillägg hade 1928 års lönekommitté föreslagit, att en bestämmelse skulle intagas i avlöningsreglementet av innehåll, att ersättning till lärare för tjänstgöring vid vederbörande läroanstalt finge varken av statsmedel eller kommuners medel utbetalas utöver vad i reglementet förutsattes eller enligt beslut av Kungl. Majit och riksdagen finge utgå, såframt ej Kungl. Majit för visst uppdrag eller arbete, som kunde anses falla utom lärarnas vanliga tjänstgöring, anvisat särskilda medel eller eljes funne skäl med­ giva särskild gottgörelse. Beträffande lämpligheten av ett dylikt förbud erinras, att lärarlönekommittén för sin del ifrågasatte möjligheten av att i ett avlöningsreglemente av föreliggande slag betaga kommunerna rätt att besluta ifråga om av­ löning åt dessa lärare, som vore kommunala tjänstemän. Även skolöver­ styrelsen hade ansett, att ett dylikt förbud icke skulle stå i överensstäm­ melse med den kommunala självbestämmanderätten. Med hänsyn till de principiella betänkligheter av nu antydd art, som sålunda anförts mot förslaget att i själva avlöningsreglementet intaga stad­ gande om förbud mot kommunerna att bevilja här avsedda tillägg till lärarna, hade det synts de sakkunniga vara lämpligt att frågan i stället löstes på det sättet, att som villkor för statsbidrag till lärares avlöning uppställdes kravet, att läraren icke utöver den av Kungl. Majit och riks­ dagen bestämda avlöningen av skoldistriktet tillerkändes ersättning för utförande av arbetsuppgifter, som enligt gällande bestämmelser ålåge ho­ nom i tjänsten. Överträdelse av detta villkor borde alltså medföra förlust av statsbidraget. För vissa fall skulle dock, såsom av det ovanstående framgår undantag från berörda villkor kunna förekomma under en över­ gångstid.

I enlighet med vad de sakkunniga sålunda förordat, skulle alltså föl­ jande statsbidragsgrunder bliva gällande i och med löneregleringens genomförande. Statens bidrag till lärarnas löner motsvarade den avlöning, vartill lärar­ na vore berättigade enligt avlöningsreglementets bestämmelser, efter av­ drag för varje lärare av det belopp, vartill hyresersättningen enligt bc- Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sand. Nr 270. 7

98 Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

stämmelserna i reglementsförslaget uppginge för en tjänstebostad av den storlek, boställsordningen angåve för respektive lärare. Som villkor för erhållande av statsbidrag till lärarnas avlöning skulle bl. a. gälla, att några löne- eller pensionsförmåner icke finge av skoldistrikt beviljas att utgå till lärare utöver reglementets föreskrifter för sådan tjänstgöring, som lärare enligt gällande bestämmelser vore skyldig att full­ göra för den enligt reglementet utgående avlöningen, dock att i det fall att lärare, som vid reglementets ikraftträdande innehade ordinarie tjänst, genom den nya löneregleringen lede minskning i honom före ikraftträdan­ det tillkommande lön å innehavande tjänst eller därmed förbunden pensionsrätt, statsbidrag till sådan lärares lön finge utgå allenast under vill­ kor, att skoldistriktet iklätt sig att hålla läraren skadeslös för berörda minskning. I övrigt skulle som villkor för statsbidrags erhållande i tillämpliga delar gälla samma villkor och föreskrifter, som härutinnan funnes meddelade i kungörelsen nr 434/1936. Vissa jämkningar av huvudsakligen formell art torde härförutom bliva erforderliga med hänsyn bl. a. till de förändrade lönebestämmelser, som skulle gälla efter löneregleringens genomförande. Det syntes enligt de sak­ kunnigas mening lämpligen böra ankomma på Kungl. Maj:t att i huvud­ saklig anslutning till nu angivna grunder utfärda erforderliga bestäm­ melser i fråga om här avsedda statsbidrag.

Myndigheterna. Statskontoret har anslutit sig till de sakkunnigas för­ slag rörande upphörande av de kommunala lönetilläggen i samband med löneregleringens genomförande. Skolöverstyrelsen har tillkännagivit en viss tveksamhet i berörda hän­ seende och bland annat framhållit, att en för utvecklingen av skolans verk­ samhet betydelsefull faktor skulle bortfalla, örn kommunernas eventuella önskan att åt lärarna bevilja särskilda lönetillägg i praktiken ej skulle kunna realiseras.

Departementschefens yttrande.

. I fråga örn de kommunala lönetilläggen ansluter jag mig helt till den av de sakkunniga hävdade ståndpunkten. I det föregående har jag till­ styrkt de sakkunnigas förslag i vad avser skyldighet för skoldistrikt att hålla ordinarie lärare skadeslös för genom löneregleringen uppstående minskning i honom före regleringens ikraftträdande tillkommande lön å innehavande tjänst eller därmed förbunden pensionsrätt. Jag vill framhålla att enligt min uppfattning det är rimligt, att sistnämnda bestämmelse får avse det faktiska löneläget vid övergången till den nya löneregleringen, oavsett huruvida förekommande tilläggsförmåner kunna anses läraren till­ försäkrade på ett rättsligen bindande sätt eller ej. Mot de av de sakkunniga angivna statsbidragsgrunderna har jag ingen erinran att framställa.

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 270. 99

Enligt gällande bestämmelser för statens intressekontor åtnjuta befatt­ ningshavare i statens tjänst vissa förmåner utöver dem, som tillkomma övriga till intressekontoret anslutna, nämligen dels avgiftsbefrielse för samt­ liga betalningsuppdrag, dels frankeringsfrihet för brevförsändelser till in­ tressekontoret, dels ock rätt att i viss omfattning överdraga sina intresse­ konton utan att därför ställts särskild säkerhet. Folkskollärarkårens repre­ sentantskap för lönefrågor har nu jämte vissa andra organisationer gjort framställning hos Kungl. Majit i syfte att tillförsäkra lärarna vid folk- och småskolorna samma förmåner i fråga om anlitandet av statens intressekon­ tor som de statsanställda befattningshavarna. Över framställningen hava infordrade utlåtanden avgivits av generalpoststyrelsen och statskontoret. För min del anser jag liksom statskontoret, att ifrågavarande lärare böra, i avseende å anlitande av statens intressekontor, jämställas med statliga be­ fattningshavare i den utsträckning, så är möjligt. Härför kräves emellertid, att vederbörande hos skoldistriktet anställda redogörare (skolkassör) blir skyldig till intressekontoret redovisa belopp, som läraren önskar genom av­ drag å sin avlöning avsätta för intressekontor sändamål. Såsom ytterligare villkor för erhållande av statsbidrag till bestridande av kostnaderna för lärarnas avlöning torde böra föreskrivas, att skyldighet härutinnan av skol­ distriktet ålägges redogöraren. Kungl. Majit torde böra äga att i sinom tid meddela närmare bestäm­ melser beträffande här avsedda statsbidrag i anslutning till vad ovan för­ ordats.

F. Löneregleringens genomförande m. m.

1936 års lärarlönesakkunniga. Efter genomförandet av en löneregle­ ring enligt de sakkunnigas förslag skulle den provisoriska avlöningsförbättringen helt naturligt upphöra att utgå och dyrtidstillägg skulle be­ räknas efter samma grunder, som gällde för befattningshavare i s. k. nyreglerade verk, d. v. s. efter ett procenttal, som vore 18 enheter mindre än det, som gällde för lärarna och för befattningshavare vid s. k. oregle­ rade verk. Till följd av den av de sakkunniga föreslagna skyldigheten för lärarna att i viss omfattning utan särskild ersättning undervisa även i slöjd, syntes en väsentlig besparing inträda för statsverket. Såvitt de sak­ kunniga kunde bedöma, torde det nämligen efter genomförandet av de föreslagna avlöningsbestämmelserna komma att i endast relativt få fall visa sig erforderligt att av statsmedel lämna särskilda bidrag till avlöning åt lärare i detta ämne. För genomförandet av löneregleringen erfordrades åtskilliga författningsföreskrifter utöver själva avlöning sr eglcmiente t. I detta avseende torde särskilt böra uppmärksammas, att det icke kunde vara lämpligt, knappast ens möjligt att i ett avlöningsreglemente, som

100 Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

vore avsett att tillämpas på en så omfattande grupp av befattningshavare som lärarpersonalen vid rikets folk- och småskolor, intaga alla de före­ skrifter, som kunde vara behövliga för bestämmelsernas tillämpning. De sakkunniga förutsatte därför, att det skulle få ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda de tillämpningsföreskrifter och tilläggsbestämmelser, som kun­ de komma _ att visa sig vara erforderliga i samband med avlöningsreglementet. Erinras finge i detta sammanhang, att vid den lönereglering, som genomfördes år 1918 icke blott för folk- och småskollärare utan även för övriga lärargrupper med statligt reglerade avlöningsförmåner, Kungl. Maj :t erhöll riksdagens bemyndigande att utfärda såväl erforderliga tilllämpningsföreskrifter som de närmare villkor och bestämmelser, vilka i huvudsaklig överensstämmelse med vad föredragande departementschefen anfört till statsrådsprotokollet vid framläggandet för riksdagen av löneregleringsförslaget, skulle stadgas för avlöningsförmånernas åtnjutande. Samma skäl borde förefinnas för att låta Kungl. Maj:t erhålla en liknande befogenhet beträffande det nu föreslagna lönesystemet. Ifråga om de författningsbestämmelser, som i övrigt erfordrades i sam­ band med genomförandet av denna lönereglering, framhålles, att det enligt förslaget förutsattes, att Kungl. Majit skulle fastställa en fördelning av folk- och småskollärarnas stationeringsorter på de olika hyresgrupper, som funnes upptagna i det föreslagna avlöningsreglementet. Då den provisoriska avlöningsförbättringen avsetts skola upphöra att utgå efter löneregleringens genomförande, torde härav föranledda ändringar böra vidtagas i den i ämnet meddelade kungörelsen nr 241/1929. Härvid syntes det emellertid de sakkunniga vara skäligt, att lärare, som icke ville övergå till det nya lönesystemet och ej heller kunde därtill lagligen för­ bindas, även efter löneregleringen finge uppbära provisorisk avlöningsförbättring enligt samma bestämmelser som hittills. Såsom tidigare framhållits, torde även folk- och småskollärare å de dyraste orterna böra erhålla provisoriskt dyrortstillägg enligt samma grun­ der som motsvarande statens befattningshavare. I enlighet härmed borde för lärarnas vidkommande utfärdas motsvarande bestämmelser, som i kun­ görelsen nr 104/1936 meddelats angående nämnda dyrortstillägg åt däri avsedda befattningshavare i statens tjänst. Med hänsyn till att dyrtidstilläggen å lönerna till här avsedda lärare efter löneregleringen skulle utgå enligt de grunder, som gällde för nyreglerade verk inom statsförvaltningen, erfordrades jämväl ändring av kungö­ relsen nr 307/1923 med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt lärare vid folk- och småskolor m. fl.

Boställsordning en för lärarna måste i vissa avseenden revideras, närmast till följd av att bostad med bränsle in natura icke längre skulle tillkomma lärare som en särskild löneförmån utöver kontantlönen. I stället skulle lärare för anvisad tjänstebostad vara skyldig att lämna i reglementet före­ skriven ersättning tili skoldistriktet. De sakkunniga hade förutsatt, att det i samband med denna översyn av boställsordningen borde undersökas, huruvida icke möjlighet kunde förefinnas att få till stånd en opartisk ut­ redning angående storleken av den nedsättning, som borde förekomma i det fall, då tjänstebostad icke uppfyllde boställsordningens föreskrifter. Angående ordningen för lärares förflyttning erfordrades jämväl särskilda författningsbestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270. 101

Vidare torde möjligen vissa ändringar påkallas i folkskolestadgan för att åvägabringa överensstämmelse mellan denna och avlöningsreglementets föreskrifter. För genomförande av den lönereglering för lärarpersonal vid statsunder­ stödda sjukvårdsanstalter och vissa barnhem samt för föreståndarinnor och biträdande föreståndarinnor vid skolhem och arbetsstugor, som borde vidtagas i samband med löneregleringen för folk- och småskollärare, er­ fordrades närmare utredning angående de författningsändringar, som kun­ de bliva erforderliga i avlöningshänseende och i fråga örn deras tjänstgö­ ringsskyldighet, särskilda ersättningar samt kommunala eller därmed jäm­ ställda lönetillägg etc. De sakkunniga förutsatte, att Kungl. Majit erhölle riksdagens bemyndigande att för dessa befattningshavargrupper före­ skriva i huvudsak enahanda bestämmelser i nu angivna hänseenden, som bomme att gälla för lärarpersonalen vid folk- och småskolorna. Enligt vad ovan uttalats angående statens bidrag till lärarnas löner, skulle det även ankomma på Kungl. Majit att i anslutning till de grunder, som av riksdagen kunde komma att beslutas, utfärda de särskilda författ­ ningsbestämmelser, som erfordrades för angivande av storleken av statens bidrag till bestridande av kostnaderna för lärarnas löner samt villkoren för dylikt statsbidrag. Därvid torde givetvis även böra uppmärksammas, huruvida och i vad mån särskilda föreskrifter kunde bliva erforderliga för rekvisition och utbetalning av statsbidraget samt för granskningen av re­ kvisitionerna därav. En genomgripande omarbetning av gällande formulär för statsbidragsrekvisitioner torde bliva erforderlig.

Med hänsyn till det omfattande författningsarbete, som sålunda återstode efter riksdagens beslut örn löneregleringens genomförande och som till avsevärd del måste ske på grundval av det resultat, till vilket riksdagen kunde komma beträffande olika lönefrågan berörande spörsmål, måste det uppenbarligen bliva förenat med betydande olägenheter, om det nya löne­ systemet skulle träda i kraft redan från och med ingången av budgetåret 1937/1938. Enligt de sakkunnigas mening skulle det även för de olika skol­ distrikten innebära mycket avsevärda svårigheter att tillämpa det nya löne­ systemet från och med sagda tidpunkt. Att märka vore nämligen, att er­ forderliga författningar knappast torde hinna utfärdas i sådan tid, att skoldistriktens i det statliga lönesystemet vanligen helt obevandrade funk­ tionärer hunne sätta sig in i de nya bestämmelserna, innan lönerna enligt det nya systemet skulle utbetalas. På grund av vad sålunda anförts och särskilt i betraktande av nödvändigheten för skoldistrikten att i god tid före ikraftträdandet få tillfälle att taga del av de nya bestämmelserna med alla dc olikheter, dessa uppvisade i förhållande till nu gällande föreskrifter, ansåge sig de sakkunniga böra förorda, att det nya avlöningssystemet skulle träda i kraft först vid en senare tidpunkt. Härvid skulle det visserligen kunna komma i fråga att tillämpa de nya bestämmelserna från och med den 1 januari 1938. Med hänsyn emellertid till de påtagliga olägenheter, icke minst i fråga om rekvisition och utbetalning av statsbidragen, som skulle följa av en övergång till ett nytt avlöningssystem mitt under ett redovisningsår, hade de sakkunniga för sin del kommit till den uppfatt­

102 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 270.

ningen, att den nya löneregleringen icke lämpligen borde träda i tillämp­ ning förrän från och med budgetåret 1938/1939. I samband med de frågor, som avse löneregleringens genomförande, torde även böra framhållas, att folk- och småskollärarna enligt föreliggande för­ slag komme att övergå från ett lönesystem med förskottsutbetalning av lönen till ett system med utbetalning av lönerna i efterskott. I dylika fall hade ordinarie befattningshavare vid tidigare löneregleringar utan undantag fått vid det månadsskifte, då löneregleringen för dem trätt i kraft, av sta­ tens medel uppbära ett belopp, motsvarande vad de skulle hava uppburit i förskott för närmast följande månad, örn de dittillsvarande avlöningsbestämmelserna fortfarande varit gällande. Samma engångsersättning torde vid genomförandet av ett lönesystem med utbetalning av avlöning i efter­ skott naturligen böra tillkomma även ordinarie folk- och småskollärare och enligt de sakkunnigas mening jämväl de lärarinnor vid mindre folk­ skolor och biträdande lärarinnor vid folkskola, som ansetts böra jämställas med ordinarie lärare vid småskolor.

Departementschefens yttrande.

Uppenbart är, att provisorisk avlöningsförbättring, vilken år 1929 inför­ des i syfte att bereda lärarna en förbättring i deras ekonomiska ställning i avvaktan på en definitiv lönereglering och å vilken dyrtidstillägg icke ut­ går, ej bör efter löneregleringens genomförande tillerkännas folk- och små­ skollärare. Dyrtidstillägg bör i enlighet med de sakkunnigas förslag i fort­ sättningen utgå efter de för befattningshavare vid nyreglerade verk gäl­ lande grunder. Vad nu anförts, har avseende å lärare, som övergå till det nya lönesyste­ met. De sakkunniga hava funnit skäligt, att de lärare, som ej övergå till detta system, böra även efter löneregleringen få uppbära provisorisk av­ löningsförbättring enligt samma bestämmelser som hittills. Detta förslag kan jag med hänsyn till karaktären av ifrågavarande löneförbättring icke biträda. Däremot torde — i anslutning till vad i motsvarande hänseende föreslagits i propositionen nr 271/1937 beträffande läroverkslärare m. fl. — dyrtidstillägg böra efter oförändrade grunder utgå till lärare, som ej önska erhålla lön enligt det nya systemet. Riksdagens medgivande härtill synes böra inhämtas. De särskilda lönetillägg, som för närvarande utgå enligt de förutberörda kungörelserna nr 141/1920 och 469/1924 till lärare inom vissa skoldistrikt i Västerbottens och Norrbottens län och vid folkskolor inom vissa av rikets nordligaste gränsorter, synas mig icke böra utgå till lärare, som föredraga att i fortsättningen åtnjuta lön enligt hittills gällande grunder. Vad de sakkunniga enligt det ovanstående anfört beträffande meddelan­ de av undervisning i slöjd utan särskild ersättning förfaller vid bifall till vad jag i det föregående föreslagit.

Kungl. Maj:ts proposition Nr %70. 103

Mot de sakkunnigas förslag örn beviljande av provisoriskt dyrortstillägg till de folk- och småskollärare, som övergå till det nya lönesystemet, har jag ingen erinran att framställa. Jag gör nedan hemställan i enlighet här­ med. Såsom vid tidigare genomförda löneregleringar ägt rum, bör riksdagen, bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda de tilläggsbestämmelser och tillämp­ ningsföreskrifter, som kunna erfordras för genomförandet av de nya avlöningsbestämmelserna eller eljes stå i samband därmed. Härförutom nöd­ vändiggör löneregleringen, såsom av det sagda framgar, ändringar i ett flertal nu gällande författningar och åtskilliga föreskrifter i övrigt, vilka det lämpligen bör ankomma på Kungl. Majit att föranstalta om. Den ytterligare beredning av dessa frågor, som pakallas, är av mycket tids­ ödande karaktär. Med hänsyn härtill och till vad de sakkunniga i ämnet anfört, är det icke möjligt att genomföra löneregleringen redan från och med den 1 juli 1937. Däremot låter det sig göra att fixera tidpunkten för ikraftträdandet till den 1 januari 1938. Ehuru denna tidpunkt av tekniska skäl ej är den lämpligaste, anser jag mig böra — med beaktande av ange­ lägenheten av att den lönereglering, statsmakterna besluta, snarast möjligt kommer vederbörande befattningshavare till godo — föreslå, att löneregle­ ringen må träda i kraft sistnämnda dag. Mot de sakkunnigas förslag om beviljande av engångsersättning av statsmedel till de lärare, som övergå till det nya lönesystemet och som på grund av övergången från förskotts- till efterskottsutbetalning av lönen eljes ej skulle få uppbära någon lön under loppet av två månader, har jag intet att erinra. Såsom de sakkunniga påpekat, överensstämmer deras förslag i denna del med vad som brukats vid tidigare genomförda löne­ regleringar. Dyrtidstillägg bör härvid icke ifrågakomma. För att för kommunerna underlätta övergången till det nya lönesystemet torde åtgärder böra vidtagas i syfte att bereda kommunerna möjlighet att redan under nästa budgetår förskottsvis erhålla statsbidrag till sadant be­ lopp, att täckning beredes för större delen av den merkostnad, som upp­ kommer genom den föreslagna löneregleringen. Kommunerna böra vidare i förskott erhålla de medelsbelopp, som erfordras för bestridande av den nyssberörda övergångslönen. Kungl. Majit lärer böra i sinom tid meddela de föreskrifter, som härav påkallas.

II. Anslagsberäkningar för budgetåret 1937/1938.

I det följande framlägger jag på grundval av vad i det föregående an­ förts och föreslagits beräkningar rörande storleken för budgetåret 1937/1938 av de anslag under åttonde huvudtiteln, som här komma i fråga. Härvid behandlas anslagen i den ordning, i vilken de finnas upptagna å huvudtiteln.

104 Kungl. Majlis 'proposition Nr 270.

1. Förslagsanslaget till bidrag till kommunala flickskolor.

De anslagsmedel, som utgått till förevarande ändamål, hava under de senare åren på grund av den fortgående ombildningen av enskilda flick­ läroverk till kommunala flickskolor successivt ökats. Anslaget har för bud­ getåret 1935/1936 uppförts med förslagsvis 765,000 kronor och för inne­ varande budgetår med 861,500 kronor. Av sistnämnda belopp beräknas förslagsvis 720,000 kronor belöpa på bidrag till kommunala flickskolor och förslagsvis 141,500 kronor på tillfällig löneförbättring till lärarpersonalen vid dessa skolor. Från och med budgetåret 1933/1934 hava gällt vissa restriktiva bestäm­ melser rörande inrättande av parallellavdelningar vid kommunala flicksko­ lor. Dessa bestämmelser innebära i sin nuvarande lydelse i huvudsak, dels att uppdelning i parallellavdelning må ske i regel först vid ett lärj ungantal av 36, i stället för tidigare 31, dels ock att statsbidrag må utgå till samman­ lagt högst 65 parallellavdelningar, där ej Kungl. Maj:t, efter framställning av skolöverstyrelsen, för särskilt fall annorlunda bestämmer. Skolöverstyrelsen har i skrivelse den 31 augusti 1936 gjert framställning örn anslag till ändamålet för nästa budgetår. Överstyrelsen har yttrat följande: Bidrag tillkommunala flickskolor. Anslaget för bidrag till kommunala flickskolor vore beräknat för 21 kommunala flickskolor. Sedan Kungl. Majit genom nådigt brev den 30 april, respektive den 22 maj 1936 samt genom nådiga brev den 19 juni 1936 fattat beslut örn ut­ gående av statsbidrag till de kommunala flickskolorna i Falun, Göteborg, Kalmar och Södertälje, uppginge emellertid antalet anslagsberättigade kommunala flickskolor numera till 25. Då någon framställning om ombild­ ning av enskild flickskola till kommunal flickskola icke för närvarande funnes hos överstyrelsen, hade överstyrelsen vid beräkningen av anslags­ behovet för budgetåret 1937/1938 icke tagit hänsyn till eventuellt inrät­ tande av nya kommunala flickskolor utan räknade'med att 25 skolor komme att såsom kommunala flickskolor åtnjuta understöd under budgetåret 1937/1938. Till dessa skolor beräknade överstyrelsen ett bidrag i medeltal för var och en å 25,000 kronor, oberäknat förekomsten av parallellavdelningar. Det härför erforderliga _ anslagsbeloppet utgjorde således (25 X 25,000 =) 625,000 kronor. Énligt vaeren av överstyrelsen verkställd beräkning gåve vid handen, torde emellertid detta anslagsbelopp böra ökas med 21,400 kronor för bestridande av kostnaderna för de ålderstillägg, som kunde beräknas komma att utgå under budgetåret 1937/1938. Överstyrelsen förutsätter, att i stort sett enahanda begränsningar i fråga om inrättande av parallellavdelningar, som gälla för innevarande budget­ år, skulle komma att gälla jämväl för budgetåret 1937/1938, men har dock ansett sig böra hemställa om modifikationer av desamma i nedan nämnda hänseenden:

Kungl. Marits proposition Nr 270. 105

Under hänvisning till vad överstyrelsen i motsvarande hänseende anfört angående uppdelning av årsklass i parallellavdelningar vid allmänna läro­ verk1) har överstyrelsen beträffande de kommunala flickskolorna föresla­ git, att uppdelning av årsklass i parallellavdelningar, i vad gällde de två högsta klasserna å stadium, motsvarande högre flickskola, finge äga rum vid ett lärj ungantal överstigande 30. Därest den nu föreslagna bestäm­ melsen varit tillämplig under föregående läsår, skulle detta lia inneburit, att ytterligare en parallellavdelning kunnat inrättas. Beträffande det erforderliga antalet parallellavdelningar för budgetåret 1937/1938 har överstyrelsen erinrat, att Kungl. Majit den 17 juli 1936 medgivit, att statsbidrag finge under budgetåret 1936/1937 utgå till fem parallellavdelningar vid Majornas kommunala flickskola i Göteborg och till en avdelning vid kommunala flickskolan i Falun. Genom inrättande av dessa parallellavdelningar hade det för innevarande budgetår fastställda maximiantalet 65 överskridits med 6. Med hänsyn härtill torde det för budgetåret 1937/1938 erforderliga antalet parallellavdelningar böra upp­ skattas till (65 + 6 =) 71. Härutöver ansåge sig överstyrelsen emellertid med hänvisning till vad överstyrelsen föreslagit i fråga örn de två högsta klassernas lärjungantal böra räkna med ytterligare en avdelning, nämligen under förutsättning att delning i de två högsta klasserna finge ske vid ett lärjungantal i årsklassen, överstigande 30. Inalles skulle sålunda medel böra beviljas för ett antal av 72 parallellavdelningar. Då för varje parallell­ avdelning beräknades ett statsbidrag å omkring 3,000 kronor, erfordrades sålunda för nu senast berörda ändamål ett anslagsbelopp å (72 )< 3,000 =) 216,000 kronor. Centralstyrelsen för flick- och samskoleföreningen hade hemställt, att Kungl. Majit täcktes medgiva, att årsklass eller avdelning av årsklass vid statsunderstödd enskild läroanstalt och kommunal flickskola finge, då an­ talet av de lärjungar, som deltoge i undervisningen i vederbörande ämnen, uppginge till 24 eller det lägre tal, som kunde komma att fastställas för de allmänna läroverken, efter medgivande av skolöverstyrelsen under en veckotimme i varje ämne uppdelas i två undervisningsavdelningar vid undervisningen i modersmålet, tyska, engelska och franska i de klasser, i vilka undervisningen i nämnda ämnen toge sin början. En dylik fram­ ställning hade även gjorts av Fredrika Bremer-förbundet. Överstyrelsen funne de framlagda skälen för ett dylikt medgivande värda allt beaktande och ansåge för sin del, att starka pedagogiska skäl talade för att uppdelning av här ifrågavarande klasser vid undervisningen i ovan angivna ämnen vid kommunala flickskolor borde komma till stånd åtmin­ stone beträffande klassavdelningar, vilkas lärjungantal uppginge till eller överstege 24. Överstyrelsen ville erinra om att rätt till sådan uppdelning vore medgiven de kommunala mellanskolorna, varför det måste anses skä­ ligt, att samma förmån tillkommc även de kommunala flickskolorna. Vid bifall (ill framställningarna i fråga bomme anslagsmedlen till bidrag till kommunala flickskolor icke att ökas men viii anslagsmedlen till tillfällig löneförbättring till lärarpersonalen vid dessa skolor (jfr nedan). Anslaget till bidrag till kommunala flickskolor torde vidare böra ökas med 19,000 kronor, vilket belopp syntes, enligt vad erfarenheten visat, kunna beräknas åtgå till vikarier för ordinarie eller extra ordinarie ämneslärare, som erhållit tjänstledighet på grund av sjukdom.

*) Jfr propositionen nr 271/1937.

106 Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

Med hänsyn till ovan gjorda beräkningar borde sålunda anslagsmedlen för bidrag till kommunala flickskolor för budgetåret 1937/1938 bestämmas till (625,000 + 21,400 + 216,000 + 19,000 =) 881,400 kronor. Tillfällig löneförbättring. Överstyrelsen beräknade, att till tillfällig löneförbättring åt lärarpersonalen vid en kommunal flickskola utan parallellavdelningar och med enbart teoretisk linje torde utgå 5,000 kronor samt till samma ändamål vid en sådan skola utan parallellavdelningar men med såväl teoretisk som praktisk linje 5,500 kronor. För varje tillkomman­ de parallellavdelning torde böra beräknas ytterligare 500 kronor. Av de 25 kommunala flickskolor, som vore i verksamhet, hade 12 enbart teoretisk linje, under det att de återstående 13 vore inrättade med såväl teoretisk som praktisk linje. På grund härav och i enlighet med ovan gjorda beräkningar i fråga örn antalet parallellavdelningar uppskattade överstyrelsen anslagsbehovet för nu förevarande ändamål till (12 X 5,000 + 13 X 5,500 + 72 X 500 =) 167,500 kronor. Härtill skulle komma en ökning av anslagsbehovet med omkring 1,400 kronor, därest ovanberörda framställningar angående uppdelning av klass i vissa ämnen vunne riks­ dagens bifall. Anslagsmedlen torde dessutom böra ökas med 5,000 kronor, vilket be­ lopp syntes, enligt vad erfarenheten visat, kunna beräknas åtgå till vika­ rier för ordinarie eller extra ordinarie ämneslärare, som erhållit tjänstledig­ het på grund av sjukdom. Anslaget för tillfällig löneförbättring till lärarpersonalen vid kommunala flickskolor borde i sådant fall bestämmas till (167,500 + 1,400 + 5,000 —) 173,900 kronor.

Det totala anslagsbehovet för kommunala flickskolor uppginge sålunda, enligt de av överstyrelsen verkställda beräkningarna och under ovan an­ givna förutsättningar, i fråga om bidrag till kommunala flickskolor till 881,400 kronor samt i fråga om tillfällig löneförbättring till 173,900 kronor eller sammanlagt till 1,055,300 kronor.

Departementschefen.

Såsom i det föregående anförts, ifrågasättes icke för nästa budgetår nå­ gon ändring i de för lärare vid kommunala flickskolor gällande lönebestämmelserna. Överstyrelsens föreliggande framställning kan därför helt tagas till utgångspunkt vid beräkningen av förevarande anslag för nästa budgetår. I två hänseenden har överstyrelsen föreslagit ändringar i gällande före­ skrifter rörande uppdelning av årsklass vid de kommunala flickskolorna i avdelningar. Först och främst har överstyrelsen ifrågasatt, att uppdelning av årsklass i parallellavdelningar skulle, i vad avser de två högsta klasserna av stadium motsvarande högre flickskola, få äga rum vid ett lärjungantal överstigande 30 i stället för nu 35. Detta förslag överensstämmer i princip med vad jag under punkten 130 i 1937 års åttonde huvudtitel och i propositionen nr 271/1937 föreslagit beträffande privatläroverken, respektive de allmänna läroverken, och biträdes därför av mig.

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 270. 107

Vidare har överstyrelsen föreslagit, att årsklass eller avdelning av årsklass vid kommunal flickskola skulle, då antalet av de lärjungar, som deltaga i undervisningen i vederbörande ämne, uppgår till eller överstiger 24, efter medgivande av överstyrelsen kunna under 1 veckotimme i varje ämne uppdelas i två undervisningsavdelningar vid undervisningen i modersmålet, tyska, engelska och franska i de klasser av flickskolan, i vilka undervis­ ningen i nämnda ämnen tager sin början. Detta förslag, som ansluter sig till vad nu i berörda hänseende gäller vid de allmänna läroverken och de kommunala mellanskolorna, vill jag tillstyrka. De nu gällande restriktiva bestämmelserna angående statsunderstöd till parallellavdelning av årsklass vid kommunal flickskola böra i övrigt oför­ ändrade tillämpas; dock bör det sammanlagda antal parallellavdelningar, till vilka statsbidrag i allmänhet får utgå, i enlighet med överstyrelsens förslag höjas från 65 till 72. Beträffande tillfällig löneförbättring för lärarpersonalen vid de kommu­ nala flickskolorna torde böra för budgetåret 1937/1938 meddelas samma bestämmelser som nu gälla. Jag har intet att erinra mot överstyrelsens anslagsberäkningar. Föreva­ rande anslag bör alltså för nästa budgetår upptagas med ett belopp av 1,055,300 kronor. Anslagshöjningen utgör 193,800 kronor. I det följande gör jag den hemställan, som påkallas av vad jag nu före­ slagit. Denna hemställan omfattar ej ovannämnda förslag rörande uppdel­ ning av årsklass vid viss nybörjarundervisning, i vilket avseende Kungl. Majit lärer böra framdeles meddela erforderliga bestämmelser. Även i övrigt torde Kungl. Majit böra i sinom tid utfärda de föreskrifter, som för­ anledas av vad i det föregående anförts.

2. Förslagsanslaget till bidrag till kommunala mellanskolor.

Ur detta anslag, som nu är uppfört med förslagsvis 1,454,500 kronor, be­ räknas utgå följande anslagsmedel, nämligen förslagsvis 1.207,000 kronor till bidrag jämlikt kungörelsen nr 927/1918 angående avlöning åt lärare vid kommunal mellanskola samt statsbidrag till sådan skola, förslagsvis 19,500 kronor till bidrag till undervisning i manlig och kvinnlig slöjd vid kom­ munala mellanskolor samt förslagsvis 228,000 kronor till tillfällig löneför­ bättring till lärarpersonalen vid dessa skolor. Förstnämnda anslagsbelopp, som tidigare, allteftersom antalet läroan­ stalter av detta slag ökats, upprepade gånger höjts, fastställdes år 1927 till 1,710,000 kronor. I anledning av 1927 års riksdags beslut örn förstatligande av åtskilliga kommunala mellanskolor har anslaget därefter successivt sänkts till och med budgetåret 1934/1935, då det uppfördes med 1,092,000 kronor. Med ingången av budgetåret 1935/1936 var förstatligandet av be­ rörda skolor i sin helhet genomfört. T fråga örn statsunderstöd till parallell-

108 Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

avdelning av årsklass vid kommunal mellanskola hava från och med bud­ getåret 1933/1934 gällt vissa restriktiva bestämmelser, vilka i sin nuvaran­ de utformning överensstämma med vad i motsvarande hänseenden enligt det ovanstående gäller beträffande kommunala flickskolor, dock med den skillnaden att statsbidrag må utgå till sammanlagt högst 112 parallell­ avdelningar, där ej Kungl. Majit, efter framställning av skolöverstyrelsen, för särskilt fall annorlunda bestämmer. Av sagda 112 parallellavdelningar äro 5 avsedda för åstadkommande av möjlighet att bereda inträdessökande plats i sådana fall, då eljest ett större antal skulle bliva avvisade. Även i fråga om undervisning i manlig och kvinnlig slöjd vid kommunala mellanskolor hava från och med budgetåret 1933/1934 gällt vissa restriktiva bestämmelser. Dessa restriktioner hava av 1936 års riksdag upphävts vad angår undervisning i kvinnlig slöjd. Beträffande undervisning i manlig slöjd gäller enligt kungörelsen nr 196/1936 för budgetåret 1936/1937, att statsbidrag må utgå allenast i sådana fall, då den för undervisningen an­ ställde läraren dels före läsåret 1933—1934 innehaft sin anställning och därav haft sin väsentliga utkomst, dels ock under läsåret 1936—1937 lika­ ledes är för sin utkomst väsentligen hänvisad till ifrågavarande anställning. 1935 års riksdag har medgivit, att från förevarande anslag jämväl må bestridas kostnaderna för sådana praktiska realskollinjer, som kunna kom­ ma att upprättas vid kommunala mellanskolor. Såsom framgår av punkten 128 i 1936 års åttonde huvudtitel, har en sådan linje beräknats för de kommunala mellanskolorna.

Skolöverstyrelsen har i skrivelse den 31 augusti 1936 gjort framställning örn anslag till de kommunala mellanskolorna för budgetåret 1937/1938. Av överstyrelsens skrivelse inhämtas följande: Bidrag jämlikt kungörelsen nr 927/191 8. Med ut­ gångspunkt från förhållandena under läsåret 1935—1936 och under förut­ sättning att årsklass icke uppdelades i parallellavdelningar, med mindre än att lärjungantalet överstege 35, eventuellt i visst undantagsfall 30, kun­ de anslagsbehovet under denna rubrik för budgetåret 1937/1938 uppskattas till 1,243,000 kronor. I fråga örn rätt till uppdelning i parallellavdelningar gälla för innevaran­ de budgetår liksom för det föregående vissa inskränkningar, varom för innevarande budgetår bestämmelser meddelats i nådiga kungörelsen den 15 maj 1936 (nr 195). Dessa inskränkningar innebära bl. a., att statsbidrag må utgå till sammanlagt högst 107 parallellavdelningar, där ej Kungl. Majit efter framställning av skolöverstyrelsen för särskilt fall annorlunda bestämmer. Överstyrelsen förutsatte att beträffande rätt till uppdelning i parallell­ avdelningar skulle i stort sett gälla oförändrade bestämmelser för budget­ året 1937/1938. Dock finge överstyrelsen — under hänvisning till vad över­ styrelsen anfört angående uppdelning av årsklass i parallellavdelningar vid allmänna läroverk1) — föreslå, att uppdelning av årsklass i parallellavdel- *) Jfr propositionen nr 271/1937.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270. 109

ningar, i vad gällde kommunal mellanskolas högsta klass, finge äga rum vid ett lärjungantal överstigande 30. Därest den nu föreslagna bestäm­ melsen varit tillämplig under föregående läsår, skulle detta lia inneburit, att ytterligare fem parallellavdelningar kunnat inrättas. För innevarande budgetår hade de 107 parallellavdelningar, rörande vil­ kas inrättande det tillkomme överstyrelsen att besluta, samtliga tagits i anspråk. Vidare hade Kungl. Majit den 4 juli 1936 i anslutning till 1936 års riksdags beslut angående upprättande av högst 5 nya parallellavdel­ ningar i sådana fall, där eljest ett större antal inträdessökande förväntades bliva avvisade, medgivit, att statsbidrag finge utgå för en parallellavdel­ ning av första klassen vid envar av fem kommunala mellanskolor. Dess­ utom hade överstyrelsen i skrivelse den 9 juli 1936 anhållit örn att stats­ bidrag måtte utgå för ytterligare två parallellavdelningar vid kommunala mellanskolor.1) Därjämte finge överstyrelsen meddela, att i tre fall utöver de ovannämnda överstyrelsen med hänsyn till begränsningen av antalet parallellavdelningar icke funnit sig kunna bifalla anhållan om uppdelning, ehuru det beräknade antalet godkända inträdessökande överstigit 35. Med hänsyn till dessa förhållanden ville överstyrelsen föreslå, att antalet paral­ lellavdelningar för budgetåret 1937/1938, i jämförelse med det för budget­ året 1936/1937 förutsatta antalet av 112 avdelningar, ökades dels med (2 + 3 =) 5, dels med ytterligare 5 med hänsyn till den föreslagna bestäm­ melsen om uppdelning av kommunal mellanskolas högsta klass vid ett lär­ jungantal överstigande 30, varvid det, i anslutning till utformningen av gällande kungörelse angående statsunderstöd under budgetåret 1936/1937 till parallellavdelning av årsklass vid kommunal mellanskola, syntes böra ankomma på Kungl. Majits prövning, i vad män parallellavdelningar finge komma till stånd utöver 119, d. v. s. det antal, till vilket statsbidrag under innevarande budgetår torde komma att utgå (= 114), ökat med 5 med hänsyn till nyssnämnda för budgetåret 1937/1938 föreslagna bestämmelse örn uppdelning av högsta klassen. Det beräknade sammanlagda antalet parallellavdelningar skulle enligt vad ovan sagts komma att uppgå till 122 och överstege alltså med 10 det för budgetåret 1936/1937 beräknade antalet. På grund härav uppkomme en ökning av anslagsbehovet, som kunde uppskattas till 29,500 kronor. Genom nådigt brev den 31 juli 1936 hade från och med den 1 juli 1936 inrättats en ny kommunal mellanskola, nämligen den kommunala mellanskolan i Östhammar. På grund härav uppkomme en anslagsökning å om­ kring 14,500 kronor. Överstyrelsen funne det tillrådligt, då två ansökningar för närvarande funnes hos överstyrelsen, avseende högre folkskolas ombildning till kom­ munal mellanskola, att man vid uppskattningen av anslagsbehovet räknade med tillkomsten av två nya kommunala mellanskolor, vilket innebure en ökning av denna anslagspost med omkring 29,000 kronor. Då dessa två eventuella kommunala mellanskolor tillkomme genom ombildning av för­ utvarande högre folkskolor, föranledde denna ökning en motsvarande minskning i anslaget till högre folkskolor. Överstyrelsen hade i skrivelser den 18 maj och den 11 juli 1936 hemställt, att vid norra kommunala mellanskolan i Stockholm måtte från och med läsåret 1936—1937 tills vidare, intill dess Kungl. Majit annorlunda bosin-

*) I anledning härav beslutade Kungl. Majit den 21 augusti 1936, att statsbidrag finge utgå till den ena av nämnda parallellavdelningar.

Ilo Kungl. Maj:ts 'proposition Nr £70.

tade, försöksvis anordnas en handelslinje såsom inbyggd praktisk utbild­ ningslinje med början från och med nämnda läsår i näst högsta klassen samt att kostnaderna för avlöning av lärare å ifrågavarande linje måtte bestridas från förslagsanslaget bidrag till kommunala mellanskolor. Därest anordnande av en dylik linje medgåves, skulle detta innebära, att den prak­ tiska linjen skulle komma att omfatta vissa av de skolan tilldelade paral­ lellavdelningarna. Någon merkostnad skulle härigenom icke komma att uppstå för statsverket. Överstyrelsen ansåge, att utom ovannämnda praktiska linje ytterligare en sådan linje torde böra beräknas komma till stånd under budgetåret 1937/1938. Beträffande betydelsen av de praktiska utbildningslinjerna och formerna för deras upprättande finge överstyrelsen hänvisa till vad över­ styrelsen i motsvarande hänseenden anfört rörande inbyggda praktiska realskollinjer vid de allmänna läroverken.1) En ökning av ifrågavarande anslag på grund av inrättandet av praktiska linjer torde med hänsyn till vad ovan anförts således endast böra beräknas med avseende på en första årskurs av en praktisk linje, som vore inbyggd i en kommunal mellanskola. Jämlikt av 1927 års skolsakkunniga avgivet förslag rörande praktiska bildningslinjer på realskolans åldersstadium torde beträffande klassavdelning, som i teoretiska läroämnen hade samläsning med annan linje, bidraget lämpligen böra utgå med 700 kronor, ett belopp, varmed överstyrelsen, ehuru överstyrelsen funne det väl lågt, här ansåge sig böra räkna. En ökning av anslaget i fråga uppstode således med 700 kronor. Anslagsbehovet för budgetåret 1937/1938, avseende bidrag jämlikt kun­ görelsen nr 927/1918, uppginge sålunda till (1,243,000 + 29,500+ 14,500 + + 29,000 + 700 = ) 1,316,700 kronor.

Bidrag till undervisning i manlig och kvinnlig slöjd. Anslag för detta ändamål hade i riksstaterna för vartdera av budgetåren 1931/1933 upptagits med 23,000 kronor, för budgetåret 1933/1934 med 13,000 kronor, för budgetåret 1934/1935 med 8,400 kronor och för budgetåret 1935/1936 med 12,300 kronor. För innevarande budget­ år vore anslagsposten upptagen med 19,500 kronor. Minskningen i anslaget under de fyra senaste budgetåren i förhållande till tidigare budgetår hade föranletts av den begränsning i fråga om bidrag till slöjdundervisningen, som iakttagits från och med budgetåret 1933/1934 (jfr ovan). Därest de för budgetåret 1936/1937 härutinnan gällande bestäm­ melserna skulle äga giltighet jämväl för budgetåret 1937/1938, uppginge anslagsbehovet till 19,650 kronor. Överstyrelsen ansåge det emellertid skäligt och rimligt, att även anslag till undervisning i manlig slöjd från och med nästa budgetår finge utgå i full utsträckning. Ett sådant medgivande skulle enligt de verkställda be­ räkningarna innebära en anslagsökning av endast 1,800 kronor. Översty­ relsen finge således hemställa, att statsbidrag för undervisning i manlig och kvinnlig slöjd vid kommunala mellanskolor måtte för budgetåret 1937/1938 utgå enligt de grunder, som angåves i kungörelsen nr 938/1920. Ett bifall härtill skulle föranleda ett anslagsbehov av 21,450 kronor. An­ slaget borde avrundas nedåt till £ 1,400 kronor.

*) Jfr propositionen nr 271/1937.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270. lil

Tillfällig löneförbättring. Den tillfälliga, löneförbättrin­ gen utginge enligt de grunder, som angåves i kungörelsen nr 322/1925 med däri genom kungörelsen nr 11/1931 senare vidtagen ändring. Därjämte hade Kungl. Majit genom kungörelsen nr 197/1936 föreskrivit, att tillfällig löne­ förbättring av statsmedel finge för budgetåret 1936/1937 utgå till lärare, som undervisade i manlig slöjd vid kommunal mellanskola, allenast i så­ dant fall, då jämlikt gällande bestämmelser statsbidrag utginge till den ifrågavarande undervisningen. Tillfällig löneförbättring till lärare, som undervisade i kvinnlig slöjd samt handarbete, utginge däremot utan någon begränsning. Ett anslag av 244,559 kronor vore för ändamålet erforderligt under budgetåret 1937/1938, under förutsättning att tillfällig löneförbättring till lärare, som undervisade i manlig slöjd, utginge med ovan angiven begräns­ ning. Då överstyrelsen emellertid föreslagit, att statsbidrag till undervis­ ning i manlig och kvinnlig slöjd skulle utgå i enlighet med bestämmelserna i kungörelsen nr 938/1920, måste överstyrelsen räkna med ett anslagsbelopp, som med omkring 500 kronor överstege ovannämnda. Anslagsbeho­ vet uppginge följaktligen i runt tal till 24-5,000 kronor. Det sålunda uträk­ nade beloppet borde emellertid med hänsyn till vad överstyrelsen ovan anfört ökas med ett belopp, motsvarande kostnaden för tillfällig löne­ förbättring åt lärare vid 10 klassavdelningar. Nämnda belopp kunde upp­ skattas till omkring 4,500 kronor. Därjämte torde anslaget böra ökas med ett belopp, motsvarande tillfällig löneförbättring till lärare vid dels kom­ munala mellanskolan i Östhammar, dels två nya kommunala mellanskolor, varmed överstyrelsen i det föregående räknat. Överstyrelsen uppskattade denna ökning till omkring 7,800 kronor. Det erforderliga anslagsbeloppet till förevarande ändamål komme så­ lunda att uppgå till (245,000 + 4,500 + 7,800 =) 257,300 kronor.

Såsom bidrag till kommunala mellanskolor under budgetåret 1937/1938 erfordrades alltså (1,316,700 + 21,400 + 257,300 =) 1,595,400 kronor. Såsom framgår av propositionen nr 271/1937 har skolöverstyrelsen i skri­ velse den 23 december 1936 anfört vissa synpunkter på frågan om löneför­ månerna för lärare, sysselsatta vid i kommunal mellanskola inbyggd prak­ tisk linje. Rörande denna fråga, så ock beträffande frågan örn statsbidrag till linjer av denna art har överstyrelsen i nyssberörda skrivelse härförutom yttrat följande:

I anslutning till vad överstyrelsen enligt det ovanstående anfört, ville överstyrelsen föreslå, att till skola med inbyggd praktisk linje statsbidrag finge utgå med 1,400 kronor för år för var och en av de två högsta års­ klasserna i lärokursen, under förutsättning att ifrågakommande klass i teoretiska läroämnen åtnjöte från den allmänna kommunala mellanskolan skild undervisning, samt med 700 kronor för år för var och en av de två högsta årsklasserna i lärokursen, under förutsättning att i teoretiska läro­ ämnen samläsning ägde rum med annan linje. Vidare borde till parallell­ avdelning inom den praktiska linjen utgå statsbidrag med 1,400 kronor för år. Timlärare i praktiska läroämnen syntes här böra åtnjuta samma avlö­ ningsförmåner — någon skillnad för adjunktsbehöriga och icke-adjunkts-

112 Kungl. Maj:ts proposition Nr %70.

behöriga gjordes icke för timlärarna i läsämnen vid kommunal mellanskola — som timlärare i läsämnen, d. v. s. för manlig lärare 105 kronor och kvinn­ lig 95 kronor per veckotimme, dock att lärare i praktiska läroämnen å den husliga linjen skulle erhålla 80 kronor per veckotimme. Överstyrelsen ansåge sig emellertid böra fästa uppmärksamheten vid att de angivna löne­ beloppen av 105 och 95 kronor vore vardera 5 kronor lägre än motsvarande arvoden vid yrkesbestämd högre folkskola. Överstyrelsen ville erinra om att 1927 års skolsakkunniga i sitt betänkande rörande praktiska utbild­ ningslinjer på realskolans åldersstadium (sid. 243) föreslagit 115 kronor för manlig och 105 kronor för kvinnlig per veckotimme i praktiska läro­ ämnen på handelslinjen och på den tekniska linjen. För undervisningen i övningsämnen skulle timlärararvodena utgå efter samma grunder, som vore fastställda för lärare i övningsämnen vid allmänna kommunala mellanskolor. I likhet med ovannämnda sakkunniga finge överstyrelsen föreslå, att statsbidrag finge utgå med 95 kronor för manlig och 85 kronor för kvinnlig lärare för läsår och veckotimme i praktiskt läroämne å handelslinjen och å tekniska linjen samt med 75 kronor för läsår och veckotimme i praktiskt läroämne å husliga linjen. Det vore endast under förutsättning, att en dylik bestämmelse bomme till stånd, som statsbidragen till praktisk linje kunde föreslås till respektive 1,400 kronor och 700 kronor. I fråga om avlöning åt lärare i teoretiska ämnen och övningsämnen vid inbyggd praktisk linje hade överstyrelsen förutsatt, att samma grunder skulle gälla som i övrigt vore fastställda för motsvarande lärare vid kom­ munala mellanskolor.

Departementschefen.

Som nämnts utgår jag från att någon ändring ej för nästa budgetår in­ träder i fråga örn löneförmånerna för den vid de kommunala mellanskolorna anställda lärarpersonalen. Mot överstyrelsens förslag i fråga örn ändringar i gällande bestämmelser rörande parallellundervisning vid kommunala mellanskolor har jag ingen erinran att framställa. Detta förslag ansluter sig, i vad det avser sänk­ ning av det elevantal, som konstituerar rätt till uppdelning i parallellavdel­ ningar, till vad jag nyss ifrågasatt beträffande de kommunala flickskolorna och till vad jag under punkten 130 i årets åttonde huvudtitel tillstyrkt i fråga om privatläroverken och i propositionen nr 271/1937 i fråga om de allmänna läroverken. I sistberörda proposition har Kungl. Majit hos riksdagen anhållit örn bemyndigande att efter vederbörlig framställning medgiva upprättande vid kommunal mellanskola av inbyggd praktisk linje i huvudsaklig överens­ stämmelse med de linjer av denna art, som hittills upprättats. Överstyrel­ sen har enligt det ovanstående framlagt vissa förslag rörande avlöning åt lärare vid sådana linjer och örn statsbidrag för ändamålet. Även om det i och för sig skulle varit önskvärt att i samband med den definitiva inord­ ningen av dessa linjer i skolorganisationen kunna fastare än nu är fallet reglera nämnda avlönings- och statsbidragsfrågor, är det å andra sidan

114 Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

Beträffande beräkningen av detta anslag för nästa budgetår må erinras om att 1935 års riksdag beslutat, att staten skulle från och med den 1 juli 1936 övertaga hela kostnaden för de författningsenligt utgående kontanta minimilönerna för lärare vid folk- och småskolor — tidigare bestred staten i huvudsak kostnaden allenast för nio tiondelar av nämnda löner. På grund av bestämmelserna angående rekvisition av statsbidrag skulle den härigenom vållade merutgiften för statsverket belasta anslaget först från och med bud­ getåret 1937/1938. I syfte att för kommunerna underlätta övergången till det nya systemet hava emellertid meddelats bestämmelser (kungörelsen nr 201/1936) örn ökad förskottsutbetalning av statsbidrag till lärare vid folkoch småskolor under budgetåret 1936/1937. Kostnaderna härför hava för sistnämnda budgetår beräknats till 3,000,000 kronor. Skolöverstyrelsen har i skrivelser den 31 augusti och den 2 oktober 1936 angivit, att under den ovannämnda anslagsposten till statsbidragtill avlöning åt lärare vid folk- och småskolor under budgetåret 1935/1936 rekvirerats inalles 53,320,000 kronor mot 52,950,000 kronor under budgetåret 1934/1935. Med hänsyn till den stegrade belast­ ning, som de nyss anförda siffrorna ådagalägga, och till 1935 års riksdags ovannämnda beslut har överstyrelsen beräknat medelsbehovet för nästa budgetår under denna post till 59,035,000 kronor, innebärande en anslags­ höjning med 3,085,000 kronor eller — örn här bortses från den förutberörda tillfälliga anslagshöjningen för innevarande budgetår — med 6,085,000 kronor. Vidare har överstyrelsen erinrat, att Kungl. Majit den 15 maj 1936 för­ ordnat, att jämväl för budgetåret 1936/1937 skulle gälla en tidigare given föreskrift, att den del av den av statsmedel utgående avlöning till lärare vid vissa statsfolkskolor i Luleå stift, vilken eljest skulle hava åvilat veder­ börande skoldistrikt, skulle bestridas från förslagsanslaget till folkunder­ visningens befrämjande i rikets nordligaste gränsorter, samt att Kungl. Majit tillika anbefallt överstyrelsen att avgiva utredning och förslag an­ gående överflyttning av här ifrågavarande utgifter till förslagsanslaget till bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. Enligt den utredning, som överstyrelsen verkställt, uppginge nämnda utgifter för budgetåret 1936/ 1937 till ett belopp av 16,720 kronor. Med hänsyn till beloppets relativt ringa omfattning funne överstyrelsen, att den kostnadsstegring, som så­ lunda föranleddes av ifrågavarande utgifters överflyttning från finnbygdsanslaget till det allmänna anslaget till läraravlöningar, nu icke torde böra föranleda någon ökning av sistnämnda anslag för budgetåret 1937/1938. Då utgifterna för provisorisk avlön ingsförbättring enligt folkskolinspektörernas uppgifter under budgetåret 1935/1936 uppgått till 6,176,000 kronor, har överstyrelsen ifrågasatt en ökning av de för ända­ målet beräknade anslagsmedlen med (6,176,000—6,090,000 =) 86,000 kro­ nor.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 870. 115

Utgifterna för provisoriskt lönetillägg åt vissa icke­ ordinarie lärare vid folk- och småskolor hade, anför överstyrelsen, under budgetåretl935/1936 utgjort 244,000 kronor, varför ifrågavarande anslagsmedel borde för nästa budgetår ökas med 44,000 kro­ nor. Överstyrelsen har vidare erinrat, att 1935 års riksdag beslutat, att staten i viss utsträckning skulle lämna understöd till bestridande av skoldistrikts kostnader för avlönande av Över­ lärare. Närmare föreskrifter härom återfunnes i kungörelsen nr 307/1936. Enligt nämnda kungörelse prövade Kungl. Maj:t för varje särskilt fall efter därom av skoldistriktet gjord ansökning, huruvida statsbidrag, som i intet fall kunde uppgå till mer än 1,000 kronor för redovisningsår, skulle utgå. Rekvisition av statsbidrag till arvode åt Överlärare skulle göras i samband med rekvisition av statsbidrag till avlöning åt lärare vid folk- och småskolor inom distriktet. Då något anslag för ändamålet icke tidigare utgått, måste uppskattningen av kostnaderna för statsbidrag till över­ lärares avlöning bliva i hög grad osäker. Enligt folkskolesakkunnigas beräk­ ningar, mot vilka överstyrelsen icke ansåge sig kunna göra någon anmärk­ ning, torde det för statsbidrag till överlärares avlöning erforderliga ansla­ get, vilket borde erhålla förslagsanslags natur, böra beräknas till 50,000 kronor. ' * * <j(g I övrigt har överstyrelsen icke ifrågasatt någon ändring av dispositionen av förevarande anslag, vilket alltså skulle för nästa budgetår höjas med (3,085,000 + 86,000 + 44,000 + 50,000 =) 3,265,000 kronor till 65,615,000 kronor. Statskontoret har, såsom av det efterföljande framgår, i utlåtande den 24 september 1936 tillstyrkt överstyrelsens förslag örn överflyttning till förevarande anslag av ovannämnda kostnader* som nu bestridas från för­ slagsanslaget till folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste gränsorter.

Departementschefen.

Den i det föregående förordade löneregleringen avses som nämnts skola träda i kraft den 1 januari 1938. För förra delen av budgetåret 1937/1938 kan förevarande anslag alltså beräknas utifrån de förhållanden, som nu föreligga. För senare delen av budgetåret måste vid anslagsberäkningen hänsyn tagas till de ändrade förhållanden, som uppstå genom löneregle­ ringen. Efter löneregleringens genomförande böra från anslaget bestridas dels statens bidrag till de löneförmåner, som lärarna skola äga uppbära enligt det föreslagna avlöningsreglementet, dels kostnaderna för det dem i före­ kommande fall tillkommande provisoriska dyrortstilläggct, dels avlöning

116 Kungl. Maj:ts proposition Nr £70.

enligt äldre grunder — exklusive provisorisk avlöningsförbättring och sär­ skilda lönetillägg åt lärare i lappmarksförsamlingar med icke-finsktalande befolkning samt i Överkalix församling — till ordinarie lärare, som icke vill övergå till det nya lönesystemet och ej heller kan därtill lagligen för­ bindas, dels statens bidrag till skoldistriktens omförmälda kostnader för avlönande av Överlärare, dels ersättning för ovannämnda flyttningskostna­ der, dels ock berörda kostnader för anordnande av försök med förstärk ningsanordningar i skolor av B 2-formen. Vad nu anförts torde icke be­ höva särskilt motiveras annat än försåvitt angår de sist nämnda kost­ naderna. Ifrågavarande anordningar till förstärkande av undervisningen i skolor av B 2-formen äro som bekant en följd av 1936 års riksdags beslut angåen­ de införande av obligatorisk sjuårig folkskola. I den i sistberörda ämne avlåtna propositionen nr 99/1936 och av 1936 års riksdag togs icke defini­ tiv ställning till detaljerna i dessa anordningar. Det påpekades emellertid av departementschefen och av riksdagen, att kostnaderna komme att ut­ göras av ersättningar till lärare för övertidstjänstgöring och att de ersätt­ ningar till lärare, som således skulle utgå från det ovannämnda till 10,000 kronor maximerade anslagsbeloppet, uppenbarligen icke kunde bliva prejudicerande i löneregleringshänseende, då det vore fråga om en extraordinär anordning av ren försökskaraktär. I skrivelse den 7 juli 1936 framlade skol­ överstyrelsen förslag till bestämmelser angående dispositionen av nämnda anslagsbelopp. Överstyrelsen anförde här, att det uppstående behovet av ökad direkt undervisning vid vederbörande skolor icke kunde tillgodoses utan en utökning av antalet lärartimmar. En dylik utökning kunde, fort­ satte överstyrelsen, ernås genom att antingen avdelningsläraren utöver sin tjänstgöringsskyldighet mot extra arvode tjänstgjorde ytterligare ett min­ dre antal veckotimmar eller den vid skolan tjänstgörande småskollärarin­ nan mot sådant arvode undervisade i lämpliga ämnen på folkskolestadiet, varvid folkskolans lärare finge tillfälle att samtidigt meddela undervisning åt den eller de klasser, som ej handleddes av småskollärarinnan. Måhända vore en kombination av båda dessa möjligheter närmast till hands liggan­ de. Vidare kunde, där förhållandena sådant medgåve, även särskild tim­ lärare anställas för extr atimmarna. Lokala omständigheter kunde motivera olika uppläggning av försöken i olika fall. Först när någon erfarenhet vun­ nits av de preliminära försöken, syntes tiden mogen för mera bestämda direktiv. Överstyrelsen framlade emellertid mera bestämda förslag be­ träffande den yttre ramen för försöksanordningarna samt rörande ledningen, kontrollen och finansieringen av desamma. Dessa förslag åsyftade bland annat, att skolöverstyrelsen skulle besluta dels huruvida försök finge anordnas och dels med vilket belopp statsbidrag till försöksanordningen högst finge utgå, därvid överstyrelsen i varje särskilt fall skulle fastställa det antal veckotimmar, för vilka särskilt arvode finge utgå.

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 270. 117

Arvodet borde, anförde överstyrelsen, avvägas med hänsyn till den lön, som enligt gällande bestämmelser tillkomme lärare vid folk- och småskolor, samt utgå med visst belopp för veckotimme. Genom beslut den 10 september 1936 uppdrog Kungl. Majit åt över­ styrelsen att i huvudsaklig överensstämmelse med de av överstyrelsen an­ givna riktlinjerna under läsåret 1936—1937 anordna ifrågavarande försök samt föreskrev, att statsbidrag till försöksanordningama skulle utgå med belopp, motsvarande kostnaderna för särskild ersättning till lärare, som enligt åtagande därvid meddelade undervisning, dock högst med 90 kronor för veckotimme för lärare med folkskollärarkompetens och 70 kronor för veckotimme för lärare med småskollärarkompetens, beräknat efter en läs­ tid av 34 4/7 veckor för läsår. Behovet av särskilda anslagsmedel för ifrågavarande ändamål upphör icke vid ett bifall till det ovan framställda löneregleringsförslaget. Jag vill här lämna öppen frågan, vilka arvoden som kunna befinnas böra utgå för ändamålet, sedan löneregleringen genomförts, i de fall då tjänstgöring ålägges lärare utöver den tjänstgöring, på vilken löneregleringen grundar sig. Kungl. Majit torde böra taga denna fråga under närmare omprövning. En höjning av de nu utgående arvodena synes emellertid icke vara ute­ sluten. På grund härav torde det icke vara lämpligt att, såsom nu är fallet, maximera de anslagsmedel, som för senare hälften av nästa budgetår ställas till förfogande för ändamålet. Utgående från att någon mera nämnvärd ut­ vidgning av försöksverksamheten icke vidtages under nästa budgetår, förut­ sätter jag, att för detta budgetår beräknas ett förslagsvis betecknat belopp under anslaget för bestridande av de med verksamheten förenade särskilda kostnaderna. Då de jämkningar i ersättningsgrunderna, som kunna komma att vidtagas från och med den 1 januari 1938, ej torde komma att avse­ värt påverka medelsåtgången, lärer någon höjning av det nu utgående beloppet ej behöva för närvarande beräknas. Med utgångspunkt från överstyrelsens anslagskalkyler, mot vilka jag ej har någon väsentligare erinran att framställa, torde förevarande för­ slagsanslag till bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor kunna för nästa budgetår vid oförändrade löneförhållanden beräknas till i runt tal 65,600,000 kronor. Ehuru detta icke har någon mer genomgripande bety­ delse vid anslagsberäkningen, förutsätter jag härvid dels att avlöningen till lärare vid statens egentliga folkskolor, mindre folkskolor och småskolor i rikets nordligaste gränsorter skall i sin helhet bestridas från förevarande anslag från och med den 1 juli 1937, dels ock att under anslaget beräknas förslagsvis 50,000 kronor till bestridande av skoldistriktens kostnader för avlönande av Överlärare. Vid ett genomförande av den av mig förordade löneregleringen skulle enligt verkställda beräkningar höjningen av förevarande anslag flir de när­ maste åren uppgå till i runt tal 25,000,000 kronor (vilket belopp dock icke

118 Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

utgör en nettomerutgift, eftersom löneregleringen i stället medför avsevärd reducering av vederbörande dyrtidstilläggsanslag). Enär löneregleringen avses skola träda i kraft den 1 januari 1938, kan halva denna ökning beräk­ nas falla på budgetåret 1937/1938, d. v. s. 12,500,000 kronor. Då emellertid de jämkningar i gällande förskottsbestämmelser, vilka ovan förutsatts skola komma till stand, ej torde komma att innebära, att hela denna kostnads­ ökning belastar anslaget för nästa budgetår, räknar jag här med att anslagshöjningen för sagda budgetår kan begränsas till 11,000,000 kronor. Härförutom böra under anslaget beräknas medel för bestridande av de till något över 4,000,000 kronor uppskattade kostnaderna för den förutnämnda, övergangslönen, vilka kostnader i sin helhet böra bestridas från anslaget för nästa budgetar. Detta anslag skulle alltså behöva uppföras med (65,600,000 + 11,000,000 + 4,000,000 =) 80,600,000 kronor. Beräkningarna bygga på den förutsättningen att alla lärare övergå på den nya lönestaten. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela närmare bestäm­ melser angående anslagets disposition.

4. Förslagsanslaget till bidrag till avlöning åt lärare i slöjd vid folkskolor, mindre folkskolor eller särskilda slöjdskolor.

Förevarande anslag är i riksstaten för budgetåret 1936/1937 uppfört med 2,665,000 kronor. Enligt beslut av 1935 års riksdag har staten övertagit de delar av de kontanta minimiarvodena för lärare i slöjd, som förut åvilat skoldistrikten, varigenom staten kommit att svara för hela minimiavlöningen. Vid 1936 års riksdag beslötos följande ändringar i de tidigare gällande grunderna för statsbidrag till anordnande av slöjd i folkskola, mindre folk­ skola eller särskild slöjdskola: a) Minimiarvodet för undervisning i slöjd höjdes från 1 krona till 1 krona 20 öre för undervisningstimme eller till samma belopp, som utgått före år 1933 beslutad reduktion av arvodet. b) Det arliga timantal, för vilket statsunderstöd per slöjdavdelning får utgå, höjdes från 124 till 128 timmar, vilket innebär, att statsbidrag till slöjdavdelning för år kan utgå med högst 153 kronor 60 öre. c) I fråga örn minimiantalet lärjungar i slöjdavdelning företogs den upp­ mjukningen, att å det egentliga folkskolestadiet sagda antal sänktes från 6 till 3. I

I skrivelse den 31 augusti 1936 har skolöverstyrelsen hemställt örn ett anslag av 3,565,000 kronor för ändamålet. Till stöd härför har yttrats: Enligt uppgifter från folkskolinspektörerna hade under redovisningsåret 1934/1935 utgått statsbidrag till 22,736 slöjdavdelningar. Då till varje

Kungl. Marits 'proposition Nr %70. 119

slöjdavdelning kunde utgå ett statsbidragsbelopp av 153 kronor 00 öre, bleve det totala behovet 3,492,249 kronor, vilket med ett belopp av 827,249 kronor överstege det för budgetåret 1936/1937 bestämda anslaget. Den nu angivna stegringen i medelsbehovet med 827,249 kronor inbegrepe de kostnadsökningar, som föranleddes av lärararvodets höjande från 1 krona till 1 krona 20 öre, undervisningstidens utökning per slöjdavdel­ ning från 124 till 128 timmar och statens övertagande av den tiondel av arvodet, som förut kommit på kommunerna. Härtill komme nu ytterligare merkostnad för det ökade antal slöjdavdelningar, som kunde väntas bliva en följd av att minimiantalet lärjungar per avdelning sänkts från 6 till 3. Riksdagen hade räknat med en ökning av 1,000 avdelningar av denna anledning. Om man för budgetåret 1936/1937 räknade med en ökning av allenast 500 slöjdavdelningar — detta gällde särskilt den kvinnliga slöjden vid mindre folkskolor och vid folkskolor av tredje B-formen — skulle

denna utveckling kräva en merkostnad av (500 X 153:60 =) 76,800 kronor.

Enligt skolöverstyrelsens beräkningar skulle medelsbehovet under före­ varande anslag för nästa budgetår alltså böra beräknas till (2,665,000 + + 827,249 + 76,800 =) 3,569,049 kronor, eller i avrundat tal 3,565,000 kronor. I skrivelse den 2 oktober 1936 har skolöverstyrelsen meddelat, att av folkskolinspektörerna lämnade uppgifter gåve vid handen, att under bud­ getåret 1935/1936 statsbidrag utgått för 22,890 slöjdavdelningar eller 154 avdelningar mer än under budgetåret 1934/1935. Utgifterna för denna

ökning beräknade överstyrelsen till (154 X 153:60 =) 23,654 kronor. Över­

styrelsen ansåge emellertid icke någon ändring av denna anledning erfor­ derlig i det av överstyrelsen förut beräknade anslagsbeloppet, 3,565,000 kronor.

Departementschefen.

I det föregående har jag förutsatt, att även efter genomförandet av löne­ regleringen för folk- och småskollärare skola utgå arvoden för undervisning i slöjd. I enlighet med överstyrelsens anslagskalkyler föreslår jag, att före­ varande anslag för nästa budgetår uppföres med 3,565,000 kronor, inne­ bärande en anslagshöjning med 900,000 kronor. Hemställan härom göres i det följande.

5. Förslagsanslaget till bidrag till avlöning åt lärarinnor i hushållsgöromål vid egentliga folkskolor m. m.

Förevarande anslag är i riksstaten för budgetåret 1936/1937 uppfört med ett belopp av 295,000 kronor. Jämlikt beslut av 1935 års riksdag har staten övertagit den del av de kontanta minimiarvodena för lärare i hushållsgöromål, som tidigare påvilat skoldistrikten. Bestämmelser i ämnet hava trätt i kraft den 1 juli 1936. Skolöverstyrelsen har enligt skrivelser den 31 augusti och den 2 oktober 1936 — efter inhämtande av uppgifter från vederbörande folkskolinspek­

120 Kungl. Maj:ts proposition Nr 270. törer rörande medelsåtgången för ifrågavarande ändamål under budget­ åren 1934/1936 — funnit anslaget böra i riksstaten för budgetåret 1937/1938 uppföras med ett belopp av 344,000 kronor, vilket innebär en anslagsökning av 49,000 kronor. Härav beräknas en merkostnad å 34,000 kronor uppkomma genom tillämpning av de nya grunderna för statsbidra­ gets utgående.

Departementschefen,

Emot skolöverstyrelsens beräkning av medelsbehovet under förevarande anslag, vilket ej påverkas av det förutberörda löneregleringsförslaget, har jag ej funnit anledning till erinran. Anslaget bör alltså för nästa budgetår höjas från 295,000 kronor med 49,000 kronor till 344,000 kronor, i vilket avseende jag gör hemställan i det följande.

6. Förslagsanslaget till bidrag till avlönande av lärare åt vid stats­ understödda sjukvårdsanstalter och vid vissa barnhem intagna barn i skolåldern.

Till avlönande av lärare åt vid vanföranstalter och kustsanatorier in­ tagna barn i skolåldern utgick från och med år 1920 ett extra förslags­ anslag. År 1927 utsträcktes anslagets tillämplighetsområde att omfatta lärare vid statsunderstödda tuberkulossjukhus samt år 1930 även lärare vid s. k. dispensärbarnhem och vid barnhem för nervösa och psykopatiska barn, i samband varmed anslaget erhöll sin nuvarande beteckning. Enligt beslut av 1932 och 1933 års riksdagar medgavs, att ur anslaget jämväl finge utgå bidrag till avlönande av lärare vid Svenska röda korsets barn­ hem för friska barn från tuberkulösa familjer, Evangeliska fosterlands­ stiftelsens barnhem i Hillsand i Ström samt fortsättningsskolan vid kust­ sanatoriet Apelviken. Anslaget, som under budgetåren 1933/1934 och 1934/1935 utgått med 42,500 respektive 41,000 kronor, höjdes för budgetåret 1935/1936 till 70,000 kronor, med vilket belopp anslaget jämväl är uppfört i riksstaten för inne­ varande budgetår. Förslag har nu framlagts om beredande av statsbidrag från anslaget för lärare vid det av Axel och Sofia Alms stiftelse upprättade barnhemmet i Rådan inom Spånga socken. Stiftelsens styrelse anför härom i skrivelse den 20 februari 1936 bland annat följande: Stiftelsen, som enligt sina av Kungl. Maj:t år 1877 fastställda stadgar hade till ändamål att åt fader- och moderlösa barn samt andra sådana barn, vilka i saknad av behörig omvårdnad vore i fara att sedligt förfalla eller gå förlorade, bereda kristlig uppfostran och god handledning i syfte att dana dem till dugliga och redbara människor, utövade denna verksamhet å egendomen Rådan i Spånga socken, Stockholms län, varest omkring 50 flickor uppfostrades i en för ändamålet byggd hemskola (internat). De

Kungl. Maj:ts proposition Nr ‘270. 121

barn, som för närvarande uppfostrades å hemskolan, hade nästan uteslu­ tande anförtrotts stiftelsen av barnavårdsnämnder i riket, i stor utsträck­ ning i smärre, fattiga kommuner. Personalen utgjordes av, bland andra, föreståndarinna, skolkökslärarinna, folkskollärarinna, småskollärarinna, slöjdlärarinna och barnavårdarinna. Delaktighet i statens pensionsanstalt funnes för folkskollärarinnan och för småskollärarinnan jämlikt särskilda beslut av Kungl. Majit den 14 augusti 1908 och den 10 augusti 1917 samt sedan år 1935 för skolkökslärarinnan och slöjdlärarinnan, de båda. sist­ nämnda fallen på grund av utav skolöverstyrelsen godkända regleringar. Hemskolans verksamhet hade hittills bedrivits helt med stiftelsens egna medel, grundade på en donation år 1875 av änkefru Sofia Alm, dock att smärre årsavgifter, under senare år 150 kronor om året, erlagts av de en­ skilda personer eller barnavårdsnämnder, som åt stiftelsen anförtrott flickor för uppfostran och vård. De flickor, som intagits å hemskolan, hade i regel varit i åldern G—10 år vid intagandet och kvarstannat till 17 års ålder efter att hava utbildats i husliga göromål. Räntan å donationsmedlen hade hittills tillika med nämnda avgifter i stort sett visat sig tillräcklig, ehuru vid vissa tillfällen omkostnaderna till­ fälligt stigit till mera än årsinkomsterna. Från och med år 1935 tenderade emellertid på grund av räntenivåns sjunkande stiftelsens inkomster av så­ väl stiftelsen tillhörig fastighet som obligationer att bliva otillräckliga för verksamhetens bedrivande. Enbart lönestaten vid barnhemmet och dess skola uppginge för närvarande till ett belopp av omkring 18,000 kronor örn året. På grund av den minskade avkastningen å stiftelsens kapital hade avgiften för nuvarande elever från och med år 1936 höjts till 250 kronor om året och för nya elever till 350 kronor, men uppenbart vore, att detta icke vore tillräckligt. Under sådana förhållanden nödgades styrelsen söka erhålla statsbidrag till lönerna åt tvenne å ovan omförmälta reglerade^tjän­ ster anställda lärarinnor, nämligen en folkskollärarinna och en småskol­ lärarinna. Styrelsen ville framhålla, att den av stiftelsen bedrivna verk­ samheten vore i hög grad allmännyttig, i det att den, jämte annat, befriat det allmänna från kostnader, som eljest skulle bestridas av allmänna medel.

Vederbörande folkskolinspektör tillstyrker bifall till framställningen i yttrande den 8 april 1936, däri bland annat anföres, att barnhemmets skola vore anordnad enligt andra B-formen i undervisningsplanen för rikets folkskolor, att barnantalet för närvarande uppginge till sammanlagt 30, varav 19 tillhörde folkskolestadiet och 11 småskolestadiet, att flickorna för fullgörande av fortsättningsskolplikt erhölle ut­ över deltagande i hushållsgöromål under minst ett och ett halvt år ytter­ ligare 180 timmars undervisning i modersmålet och medborgarkunskap, samt att skolan lämnade en undervisning, som motsvarade den av staten understödda folk- och fortsättningsskolundervisningen.

Skolöverstyrelsen har i utlåtande den 17 april 1936 anfört huvudsakligen följande: Det barnhem, som upprättats och underhålles av Axel och Sofia Alms stiftelse, fyllde ett i hög grad allmännyttigt ändamål och utövade en välsignelsebringande verksamhet, då den i sin hemskola vid Rådan mottoge fader- och moderlösa barn samt andra barn, vilka vore i saknad av behörig

122 Kungl. Majus 'proposition Nr 270.

omvårdnad, till vård och uppfostran. De barn, som för närvarande upp­ fostrades i hemskolan, hade nästan uteslutande anförtrotts stiftelsen av barnavårdsnämnder i riket. I sådant avseende liknade anstalten närmast barnhemmet å Råbyholm, vilket åtnjöte statsbidrag till avlöning av lärare. Även sistnämnda barnhem mottoge sina skyddslingar huvudsakligen från barnavårdsnämnder, dock inom ett mera begränsat område. Den med barnhemmet i Rådan förenade skolverksamheten hade sedan långt tillbaka vunnit officiellt erkännande genom den pensionsrätt, med vilken lärartjänsterna vid skolan blivit förenade. Det syntes överstyrelsen billigt, att skolan och den betydelsefulla hjälpverksamheten gent emot kommunerna, som den utövade, komme i åtnjutande av det ekonomiska stöd, som statsbidrag till lärarnas avlöning skulle innebära. Härigenom skulle elevavgifterna kunna hållas nere på en lämplig nivå. Sådant stats­ bidrag syntes lämpligen böra utgå från och med den 1 juli 1935. Det gällde avlöningen åt tvenne lärarkrafter, nämligen en folkskollärarinna och en småskollärarinna. Överstyrelsen hemställde förty, att Kungl. Majit täcktes medgiva, att styrelsen för Axel och Sofia Alms stiftelse i egenskap av huvudman för barnhemmet i Rådan finge ur förslagsanslaget till avlönande av lärare åt vid statsunderstödda sjukvårdsanstalt er och vissa barnhem intagna barn i skolåldern tills vidare, räknat från och med den 1 juli 1935, så länge riks­ dagen anvisade härför erforderliga medel, erhålla statsbidrag till avlönande av en folkskollärarinna och en småskollärarinna, som vore anställda för meddelande av undervisning åt i hemmet intagna barn i skolåldern, samt att Kungl. Majit ville meddela de närmare villkor och bestämmelser, som härför kunde bliva erforderliga.

Länsstyrelsen i Stockholms län har i yttrande den 18 maj 1936 förklarat sig icke hava något att erinra mot bifall till ansökningen. I utlåtande den 10 juli 1936 har statskontoret anfört, bland annat, föl­ jande: Med hänsyn till vad skolöverstyrelsen i ärendet anfört ville statskontoret icke i och för sig motsätta sig, att statsbidrag finge utgå till avlönande av en folkskollärarinna och en småskollärarinna vid stiftelsens barnhem. Stats­ bidraget syntes dock böra ifrågakomma tidigast från och med det redovis­ ningsår, varunder beslut meddelades örn rätt för stiftelsen att erhålla bidrag. Statskontoret finge emellertid erinra om att förslagsanslaget till bidrag till avlönande av lärare åt vid statsunderstödda sjukvårdsanstalter och vid vissa barnhem intagna barn i skolåldern ursprungligen blivit anvisat till bidrag till avlönande av lärare åt vid vanföranstalter och kustsanatorier intagna barn i skolåldern. Anslagets tillämplighetsområde hade sedermera utsträckts att omfatta jämväl lärare vid vissa andra inrättningar och ett pär särskilt angivna barnhem. Då det barnhem, som ägdes av Axel och Sofia Alms stiftelse, icke torde kunna hänföras till någon av de kategorier av barnhem, som enligt riksdagens beslut kunna av Kungl. Majit förklaras berättigade till statsbidrag, syntes riksdagens medgivande vara erforderligt för ett bifall till föreliggande framställning.

I sin skrivelse den 31 augusti 1936 rörande behovet av anslag för folk­ undervisningen för budgetåret 1937/1938 har skolöverstyrelsen föreslagit,

Kungl. Maj:ts proposition Nr '270. 123

att förevarande anslag måtte ökas med 22,000 kronor till 92,000 kronor. Överstyrelsen anför härom bland annat: Enligt från folkskolinspektörerna inhämtade uppgifter hade utgifterna från anslaget för budgetåret 1934/1935 uppgått till 84,400 kronor, därav 74,600 kronor till avlöningsbidrag och 9,800 kronor till provisorisk avlöningsförbättring. Någon ökning av anslaget torde bliva erforderlig av följande skäl. Jäm­ likt kungörelsen den 30 juni 1936 (nr 434) angående avlöning åt lärare vid folk- och småskolor samt statsbidrag till sådan avlöning komme statsbi­ draget till lärare vid folk- och småskolor från och med redovisningsåret 1936/1937 att motsvara hela den lagstadgade kontanta minimilönen. Då enligt lämnade föreskrifter i varje särskilt fall statsbidraget till avlöning åt lärare vid vederbörande sjukvårdsanstalter och barnhem skulle utgå efter samma grunder och i samma ordning, som vore eller kunde varda stadgade angående statsbidrag till avlönande av lärare vid egentliga folkskolor och småskolor, syntes följden bliva den, att statsbidragen till lärarlönerna vid sjukvårdsanstalterna och barnhemmen ävenledes komme att automatiskt höjas i motsvarighet till den kontanta lönen. Överstyrelsen hade gjort en undersökning angående storleken av de lönebelopp, för vilka nu ifråga­ varande skolors huvudmän hittills svarat (1/io av kvinnlig lärares grund­ lön). Det gällde 2 folkskollärare, 28 folkskollärarinnor och 18 småskollära­ rinnor. Det totala beloppet av ifrågavarande löneandelar, vilka staten nu skulle komma att övertaga, utgjorde i avrundat tal 7,800 kronor. Utgifts­ behovet i det hela för budgetåret 1937/1938 komme alltså att uppgå till (84,400 + 7,800 =) 92,200 kronor, vilket belopp med 22,200 kronor över­ stege det nu i riksstaten för ändamålet uppförda beloppet. Anslaget syntes böra beräknas till i avrundat tal 92,000 kronor.

Sedermera har skolöverstyrelsen i skrivelse den 2 oktober 1936 anmält, att medelsåtgången under budgetåret 1935/1936 utgjort 88,800 kronor. Statskontoret har i utlåtande den 22 september 1936 anfört, att enligt vad statskontoret inhämtat från riksräkenskapsverket, belastningen å före­ varande anslag under budgetåret 1935/1936 utgjorde 69,693 kronor. Med hänsyn härtill och då skolöverstyrelsen icke ifrågasatt någon stegring av anslaget utöver vad som föranleddes av riksdagens beslut om ändrade grunder rörande statsbidrag till avlöning av lärare vid folk- och småskolor syntes anslaget — för innevarande budgetår upptaget med 70,000 kronor — böra ökas allenast med 7,800 kronor, eller till i avrundat tal 78,000 kronor.

Departementschefen.

Vad angår ovannämnda framställning från styrelsen för Axel och Sofia Alms stiftelse framgår av vad i ärendet förekommit, att stiftelsens barnhem i Rådan fyller en uppgift i folkundervisningens tjänst och att verksamheten vid hemmet är ordnad på ett tillfredsställande sätt. Vid sådant förhållande finner jag skäligt, att statsbidrag ur förevarande anslag måtte kunna utgå till avlönande av lärare vid barnhemmet. Tills vidare torde sådant bidrag

124 Kungl. Marits 'proposition Nr 270.

behöva ifrågakomma för två lärarkrafter. Kungl. Majit lärer böra meddela de villkor och bestämmelser, som kunna befinnas erforderliga för stats­ bidrags utgående till ifrågavarande barnhem. Skolöverstyrelsen har beräknat, att anslaget för nästkommande budget­ år skulle behöva ökas med 22,000 kronor till 92,000 kronor. Av den ifråga­ satta ökningen belöper 7,800 kronor på stegring av anslaget på grund av riksdagens beslut om ändrade grunder för statsbidrag till avlöning av lä­ rare vid folk- och småskolor. Statskontoret har med utgångspunkt från föreliggande belastningssiffror ansett höjningen av anslaget kunna inskrän­ kas till nämnda belopp 7,800 kronor, dock avrundat uppåt till 8,000 kronor. För egen del anser jag det säkrare att till utgångspunkt för anslagsberäk­ ningen, liksom när det gäller det stora avlöningsanslaget för folk- och små­ skollärare, taga de av skolöverstyrelsen från folkskolinspektörerna inhäm­ tade uppgifterna om det faktiska medelsbehovet för det sista budgetår, 1934/1935, för vilket dylika uppgifter föreligga. Medelsbehovet utgjorde då 88,800 kronor. Härtill bör läggas nämnda belopp å 7,800 kronor även­ som kostnaderna för statsbidrag till vissa lärare vid det av Axel och Sofia Alms stiftelse upprättade barnhemmet i Rådan, vilka kostnader av mig beräknats till i runt tal 4,500 kronor. Anslaget skulle alltså för nästa budgetår uppföras med (88,800 + 7,800 + 4,500 =) 101,100 kronor. Förestående anslagsberäkningar avse nu rådande förhållanden i avseende å avlöning av lärare vid förevarande läroanstalter och statsbidrag till så­ dan avlöning. Såsom i det föregående framhållits, bör emellertid en löne­ reglering för folk- och småskollärare medföra en motsvarande reglering av löneförmånerna för lärare vid dessa statsunderstödda sjukvårdsanstalter och barnhem. Kostnadsökningen på grund härav har för helt budgetår be­ räknats till 30,000 kronor. Då löneregleringen avses skola träda i kraft den 1 januari 1938, torde den av denna anledning påkallade höjningen, med hänsyn jämväl till vad i det föregående yttrats örn förskott å kostnads­ ökningen, kunna begränsas till 10,000 kronor. Förevarande anslag bör allt­ så för nästa budgetår bestämmas till (101,100 + 10,000 =) i avrundat tal 110.000 kronor.

7. Förslagsanslaget till folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste gränsorter.

Detta anslag är i riksstaten för budgetåret 1936/1937 uppfört med 230.000 kronor. Beträffande ifrågavarande anslag erinrades i propositionen nr 174/1935 angående statens övertagande av vissa kostnader för folkskoleväsendet m. m., vilken proposition i stort sett vann riksdagens bifall, att anslaget för budgetåret 1934/1935 uppförts med 640,000 kronor, och att skolöver­ styrelsen ansett anslaget böra beräknas för budgetåret 1935/1936 på föl­ jande sätt:

Kungl. Marits 'proposition Nr 270. 125

1. Till anslaget till bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor borde överföras ett belopp av 180,000 kronor, motsvarande den av statsmedel författningsenligt utgående kontanta minimilönen till lärare vid statens egentliga folkskolor, mindre folkskolor och småskolor i de finsktalande för­ samlingarna inom Luleå stift (de s. k. statsfolkskolorna), utom i vad avsåge den del av minimiavlöningen, som svarade mot det eljest utgående kommunala bidraget. Sistnämnda del ävensom särskilda lönetillägg utöver minimilönen åt finnbygdslärarna borde fortfarande bestridas ur det sär­ skilda finnbygdsanslaget. 2. Till anslaget till bidrag till avlöning åt föreståndarinnor och biträ­ dande föreståndarinnor vid skolhem och arbetsstugor inom Jämtlands, Väs­ terbottens och Norrbottens län borde överföras ett belopp av 36,700 kronor, motsvarande statsbidrag till avlöning åt dels föreståndarinnor och biträ­ dande föreståndarinnor vid stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor i rikets nordligaste gränsorter, dels ock föreståndarinnan vid skolhemmet i Vittangi inom Jukkasjärvi skoldistrikt. 3. Till anslaget till bidrag till inackordering av skolbarn i skolhem, arbetsstugor och enskilda hem borde överföras dels ett belopp av 72,000 kronor, motsvarande bidrag till vissa skoldistrikt i Norrbottens norra och Tornedalens inspektionsområden för inackordering vid skola av skolpliktiga barn, dels ock ett belopp av 124,000 kronor, motsvarande understöd till stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor med för läsår räknat 200 kro­ nor för varje i stiftelsens arbetsstugor till ständigt underhåll och skolunder­ visning mottaget skolpliktigt barn av vissa bofasta svensk-, finsk- eller lapsktalande föräldrar. 4. Anslaget till folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste gränsorter skulle vid bifall till vad under 1—3 föreslagits alltså böra upp­ föras med (640,000 — 180,000 — 36,700 — 72,000 — 124,000 =) i avrun­ dat tal 230,000 kronor. I förenämnda proposition nr 174/1935 föreslogs anslagets upptagande för budgetåret 1935/1936 till det av skolöverstyrelsen angivna beloppet 230,000 kronor, vilket förslag även vann riksdagens bifall. Genom beslut den 28 juni 1935 föreskrev Kungl. Majit, att den del av den av statsmedel utgående avlöning till lärare vid de s. k. statsfolksko­ lorna, vilken eljest skulle hava åvilat vederbörande skoldistrikt, skulle be­ stridas från anslaget till folkundervisningens befrämjande i rikets nord­ ligaste gränsorter. Sedan 1936 års riksdag, i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag upptagit ifrågavarande anslag för innevarande budgetår med samma belopp som för budgetåret 1935/1936 eller 230,000 kronor, förordnade Kungl. Majit den 15 maj 1936, att ovannämnda den 28 juni 1935 meddelade föreskrift skulle äga tillämpning jämväl för budgetåret 1936/1937 utan hinder av de änd­ rade grunder rörande statsbidrag till avlöning av lärare vid folk- och små­ skolor, örn vilka 1935 års riksdag fattat beslut, men anbefallde skolöver­ styrelsen att, i samband med framställningar örn anslag för budgetåret 1937/1938, till Kungl. Majit avgiva utredning och förslag angående över­ flyttande av här ifrågavarande utgifter till förslagsanslaget till bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor.

126 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 270.

I skrivelse den 31 augusti 1936 har skolöverstyrelsen beräknat medelsbehovet under förevarande anslag för nästkommande budgetår och härvid anfört huvudsakligen följande: Utgifterna å anslaget under budgetåret 1935 1936 hade ansetts kunna preliminärt beräknas till 337,162 kronor 70 öre. Under det senast förflutna budgetåret skulle sålunda hava uppstått en merutgift för anslaget å 107,162 kronor 30 öre. Redan vid den beräkning av anslaget, som skedde i samband med utsöndring av vissa belopp för ändamål, vilka ansågos böra under­ stödjas av andra, i riksstaten uppförda anslag än det för rikets nordligaste gränsorter särskilt avsedda, hade framgått, att en höjning av det kvar­ varande anslagsbeloppet, 230,000 kronor, behövde vidtagas. Därmed hade överstyrelsen dock ansett lämpligen borde anstå, tills erfarenhet vunnits i fråga om ökningens storlek. Sådan erfarenhet förelåge emellertid nu, varför överstyrelsen nu förordade erforderlig ökning av anslaget. _ I detta sammanhang ansåge sig överstyrelsen böra framhålla en omstän­ dighet, som syntes böra medföra ytterligare ökning av anslaget utöver den, som franninge av belastningen under budgetåret 1935/1936. _ Under en lång följd av år hade från förevarande anslag utgått stats­ bidrag till stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor med 200 kronor för år för ettvart av de barn, som åtnjutit fostran och vård i någon av stiftelsens 17 arbetsstugor. Genom 1935 års riksdags beslut örn beviljande av ett för­ slagsanslag å 900,000 kronor för inackordering av skolbarn i skolhem, ar­ betsstugor eller enskilda hem och utfärdandet av kungörelsen nr 448/1935, som tillkommit för möjliggörande av statsbidrag för inackordering vid skola av barn med långa skolvägar, oavsett skoldistriktets, belägenhet inom riket, överfördes hela den andel av anslaget, som enligt beräkning ansåges motsvara kostnaderna för inackordering inom rikets nordligaste gränsorter, till det nya allmänna förslagsanslaget. Sistnämnda anslag vore emellertid allenast avsett för avlägset från skola boende barn. Men enligt Kungl. Maj:ts tidigare beslut kunde stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor åtnjuta statsbidrag jämväl för barn, boende i närheten av skola,, när sociala förhållanden gjorde fostran och vård i arbetsstuga nödvändig eller önskvärd. Enligt en allmänt uttalad uppfattning kvarstode fortfarande i viss ut­ sträckning behov av statsbidrag jämväl för barn, som bodde så nära skola, att överstyrelsen ej ansett kungörelsen nr 448/1935 tillämplig. Då skälen härtill nära sammanhängde med de inom rikets nordligaste gränsorter före­ liggande befolkningsförhållandena, syntes det överstyrelsen riktigast, att medel till statsunderstöd i dessa fall finge utgå av 'förevarande förslags­ anslag, varvid tillerkännandet av statsbidrag syntes böra förbehållas Kungl. Maj:ts avgörande. Enligt en av överstyrelsen i skrivelse till Kungl. Majit den 22 november 1935 förebragt utredning uppginge det belopp, som ut­ över bidrag enligt kungörelsen nr 448/1935 ansåges böra tillerkännas stif­ telsen Norrbottens läns arbetsstugor för budgetåret 1935/1936 till i jämnat tal 25,650 kronor. Med hänsyn till den strävan, som funnes hos stiftelsen att i möjligaste mån inskränka intagningen i arbetsstugorna av barn, å vilka inackorderingskungörelsen ej kunde anses tillämplig, syntes de bidrag, som vid bifall till överstyrelsens nu gjorda framställning skulle utgå ur före­ varande förslagsanslag, kunna beräknas till omkring 20,000 kronor. En avlastning av förevarande anslag kunde däremot träda i tillämpning från och med budgetåret 1937/1938, därest överstyrelsens under punkten

Kungl. Marits proposition Nr 270. 127

om bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor gjorda framställning örn överflyttning till anslaget för sistnämnda ändamål av utgifterna för den del av den av statsmedel utgående avlöningen till lärare vid vissa statsfolkskolor i Luleå stift, vilken eljest skulle hava åvilat vederbörande skoldi­ strikt, bifolles. Ifrågavarande utgift hade av vederbörande folkskolinspek­ törer beräknats till sammanlagt 16,720 kronor. Med ledning av vad ovan anförts syntes förevarande förslagsanslag böra för nästa budgetår beräknas till (230,000 -f- 107,162 -f- 20,000 — 16,720 =) 310,412 kronor eller i jämnt tal 340,000 kronor.

Statskontoret har i utlåtande den 24 september 1936 anfört följande: I ärendet hade skolöverstyrelsen bland annat hemställt, att förevarande anslag måtte ökas med 20,000 kronor för beredande av bidrag till stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor för vissa i arbetsstugorna mottagna barn, å vilka kungörelsen nr 448 1935 icke vore tillämplig. Statskontoret finge härutinnan åberopa sitt utlåtande den 20 januari 1936 angående statsbidrag åt stiftelsen ifråga till underhållskostnader för vissa barn samt Kungl. Maj:ts beslut i ärendet den 13 mars 1936. Genom sagda beslut tillerkän­ des stiftelsen med ändring av i brev den 28 juni 1935 meddelade föreskrif­ ter, i vad de avsåge statsbidrag för inackordering av barn i stiftelsens ar­ betsstugor för läsåret 1935-—1936, visst statsbidrag utöver vad stiftelsen till­ erkänts på grund av bestämmelserna i ovannämnda kungörelse. Bidraget skulle utanordnas från förslagsanslaget till bidrag till inackordering av skol­ barn i skolhem, arbetsstugor eller enskilda hem. I överensstämmelse med de från och med budgetåret 1935/1936 tilläm­ pade grunderna för beräkning av medelsbehovet å förevarande anslag borde å detsamma upptagas de särskilda kostnader, som föranleddes av de i nord­ ligaste gränsorterna rådande speciella förhållandena med avseende å folk­ undervisningen. Därest sålunda jämväl för nästkommande budgetår statsbidrag utöver vad som författningsenligt finge utgå från anslaget till bidrag till inackor­ dering av skolbarn i skolhem, arbetsstugor eller enskilda hem funnes böra beviljas ovannämnda stiftelse torde, på sätt skolöverstyrelsen hemställt, äskade beloppet, emot vars storlek statskontoret icke hade något att er­ inra, böra beräknas under nu förevarande anslag. Vad anginge den av skolöverstyrelsen föreslagna överflyttningen från anslaget av den del av den av statsmedel utgående avlöningen till lärare vid statens egentliga folkskolor, mindre folkskolor och småskolor i de finsk­ talande församlingarna inom Luleå stift, som åvilat vederbörande skol­ distrikt, hade Kungl. Majit visserligen i brev den 15 maj 1936 föreskrivit, att anslaget ifråga för budgetåret 1936/1937 skulle anlitas för sagda ända­ mål utan hinder av de ändrade grunder rörande statsbidrag till avlöning av lärare vid folk- och småskolor, om vilka 1935 års riksdag fattat beslut. Då emellertid sagda anordning torde hava karaktären av övergångsanordning, finge statskontoret, under åberopande av vad ovan sagts rörande grunderna för beräkningen av medelsbehovet å förevarande anslag, till­ styrka bifall till skolöverstyrelsens förslag i denna del. Då belastningen å ifrågavarande anslag för budgetåret 1935/1936, enligt vad som framginge av handlingarna i ärendet, uppgått till 337,162 kronor 70 öre, medan anslaget för innevarande budgetår upptagits med 230,000 kronor, syntes — enär ett förslagsanslag borde bestämmas till belopp, som så nära som möjligt svarade mot den beräkneliga anslagsbelastningen — anslaget böra ökas med i avrundat tal 100,000 kronor.

128 Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

Med hänsyn till vad sålunda anförts syntes anslaget för nästkommande budgetår böra upptagas med (230,000 — 17,000 + 100,000 =) 313,000 kronor eller, därest statsbidrag till stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor funnes böra medräknas å anslaget, till (313,000 -f- 20,000 =) 333,000 kronor.

Departementschefen.

Jag biträder i likhet med statskontoret det av skolöverstyrelsen fram­ lagda förslaget örn bestridande från förevarande anslag av de till 20,000 kronor beräknade kostnaderna för statsbidrag till stiftelsen Norbottens läns arbetsstugor för vissa i arbetsstugorna mottagna barn, å vilka gällande kungörelse om inackordering av barn i skolhem, arbetsstugor eller enskilda hem, icke ansetts vara tillämplig. I enlighet med skolöverstyrelsens av statskontoret tillstyrkta förslag bör ifrågavarande anslag å andra sidan minskas med i runt tal 17,000 kronor, utgörande de beräknade utgifterna för den del av den av statsmedel utgå­ ende avlöningen till lärare vid statsfolkskolorna i Luleå stift, vilken åvilat vederbörande skoldistrikt. Dessa kostnader böra, såsom redan i det föregå­ ende framhållits, i stället överföras till anslaget till bidrag till avlöning av lärare vid folkskolor. Ur förevarande anslag hava sedan några år tillbaka utgått vissa sär­ skilda bidrag till förhyrande av lokaler för församlingsskolor, för upprätt­ hållande av undervisningen vid församlingsskolor samt till en del lärares avlöning. Genom 1935 års riksdags beslut om statens övertagande av vissa kostnader för folkskoleväsendet och vid bifall till det i det föregående fram­ lagda löneregleringsförslaget komma dessa bidragsfrågor i ett förändrat läge. Vissa av de ifrågavarande extra bidragen bliva icke länge motive­ rade och torde också utan olägenhet för skolorna kunna indragas. Dessa frågor tarva emellertid ytterligare övervägande och torde för övrigt icke vara av mer avsevärd betydelse vid beräkningen av förevarande anslag för nästa budgetår. Kungl. Majit bör framdeles anbefalla skolöverstyrel­ sen att verkställa utredning i ärendet. I ett avseende bör emellertid redan nu ändring vidtagas i anslagsdispositionen. Såsom i det föregående fram­ hållits, böra de särskilda lönetillägg, som enligt kungörelsen nr 469/1924 utgå till lärare vid folkskolor inom vissa av rikets nordligaste gränsorter, indragas i och med löneregleringens genomförande. Enligt föreliggande ut­ redning uppgå dessa lönetillägg, vilka huvdsakligen utbetalas från före­ varande anslag, till omkring 120,000 kronor för år. Anslaget bör med hän­ syn härtill och då löneregleringen avses skola träda i kraft den 1 januari 1938 för nästa budgetår minskas med 60,000 kronor. Anslaget, som i övrigt synes kunna beräknas i överensstämmelse med överstyrelsens förslag, bör således för budgetåret 1937/1938 uppföras med (340,000—60,000=) 280,000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition Nr £70. 129

8. Förslagsanslaget till bidrag till avlöning åt föreståndarinnor och biträdande föreståndarinnor vid skolhem och arbetsstugor.

Förevarande anslag är nu uppfört med 106,000 kronor. 1936 års riksdag beslutade, att statsbidrag till avlönande av föreståndarinnor och biträdande föreståndarinnor vid arbetsstugor, tillhörande stiftelserna Norrbottens och Västerbottens läns arbetsstugor, finge utgå efter samma grunder, som gälla för motsvarande befattningshavare vid skoldistrikt tillhörigt skolhem. Be­ stämmelser angående avlöning åt föreståndarinnor och biträdande före­ ståndarinnor vid skolhem och arbetsstugor och om statsbidrag därtill hava av Kungl. Maj:t meddelats genom kungörelsen nr 437/1936. Skolöverstyrelsen har i skrivelse den 31 augusti 1936, under erinran att statsbidrag nu endast kan utgå till avlöning åt föreståndarinnor och bi­ trädande föreståndarinnor vid skolhem och arbetsstugor inom de tre nord­ ligaste länen, föreslagit, att statsbidragsrätten skulle utsträckas att gälla även andra delar av riket. Som motiv härför har anförts, att 1936 års riksdag förklarat sig ej hava något att erinra mot att statens bidrag till skolhemsbyggnader och deras inredning, som tidigare begränsats till att gälla vissa delar av Norrland, vidgades till att omfatta hela landet. På grund av nämnda förslag borde anslagsrubriken undergå erforderlig änd­ ring. Vad angår beräkningen av anslaget för nästa budgetår, har översty­ relsen framhållit, att rätt till statsbidrag numera förelåge jämväl för bi­ trädande föreståndarinnor vid arbetsstugorna i Teurajärvi samt i Tärendö och Pajala kyrkbyar ävensom att 1936 års riksdags omförmälda beslut vållade vissa närmare angivna utgiftsökningar. Ansökning förelåge om statsbidrag till en föreståndarinna vid ett skolhem i Idre kyrkby i Koppar­ bergs län. Även vid bifall till överstyrelsens förslag om utvidgning av stats­ bidragsrätten syntes emellertid på grund av gällande bestämmelser rö­ rande rekvisition av statsbidrag anslaget för nästa budgetår ej behöva inrymma medel för statsbidrag till skolhemmet i Idre. Medelsbehovet har med hänsyn till vad nu anförts av överstyrelsen för budgetåret 1937/1938 beräknats till i runt tal 120,000 kronor. Statskontoret har i utlåtande den 30 september 1936 lämnat översty­ relsens förslag utan erinran.

Departementschefen.

Även jag anser mig böra biträda överstyrelsens förslag om utsträckning av bidragsrätten till att gälla skolhem och arbetsstugor i andra delar av landet än de ovannämnda länen. Mot överstyrelsens på grundval av nu gällande lönebestämmelser verkställda anslagsberäkningar har jag ingen erinran att framställa. Såsom i det föregående framhållits, bör emellertid som konsekvens av den för folk- och småskollärare ifrågasatta löneregleringen vidtagas en Bihang till riksdagens -protokoll 1937. 1 sami. Nr 270. 9

130 Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

motsvarande reglering av lönerna för de befattningshavare, som nu äro i fråga. Merkostnaderna härför hava för helt budgetår beräknats till 50,000 kronor. Eftersom löneregleringen avses skola träda i kraft den 1 januari 1938, lärer höjningen kunna för nästa budgetår begränsas till i runt tal 20,000 kronor och förevarande anslag alltså för sistnämnda budgetår be­ stämmas till (120,000 -j- 20,000 =) 140,000 kronor.

9. Förslagsanslaget till bidrag till inackordering av skolbarn i skolhem, arbetsstugor eller enskilda hem.

Anslaget är nu uppfört med 900,000 kronor. Skolöverstyrelsen har i skrivelse den 31 augusti 1936 anfört, att belast­ ningen å anslaget under budgetåret 1935/1936 visserligen uppgått allenast till omkring 714,000 kronor men att detta hade sin förklaring däruti, att en del av utgifterna för nämnda budgetår belöpte på bidrag, som utgått enligt de bestämmelser, som gällde före de av 1935 års riksdag beslutade höjda bidragsgrunderna. Då härtill komme, att inackorderingsverksamheten snarare vore stadd i tillväxt än i avtagande, ansåge sig överstyrelsen icke kunna förorda någon anslagsminskning utan har föreslagit, att an­ slaget skulle för nästa budgetår uppföras med oförändrat belopp.

Departementschefen.

Mot överstyrelsens förslag har jag endast den erinran att göra, att an­ slaget synes böra minskas med det belopp av 20,000 kronor, som enligt vad ovan sagts bör från anslaget överföras till förslagsanslaget till folk­ undervisningens befrämjande i rikets nordligaste gränsorter. Jag hemstäl­ ler alltså i det följande, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att för ändamålet anvisa ett förslagsanslag av 880,000 kronor för nästa budgetår.

10. Förslagsanslaget till bidrag till Skytteanska skolan i Tärna.

Anslaget, nu uppfört med 18,500 kronor, disponeras jämlikt en stat, intagen å sid. 510 i statsliggaren för budgetåret 1936/1937. Skolöverstyrelsen, som i skrivelse den 31 augusti 1936 hemställt, att an­ slaget måtte för nästa budgetår uppföras med oförändrat belopp, har i utlåtande den 10 november 1936 över en av Tärna skoldistrikts folkskolestyrelse gjord framställning örn inrättande av ytterligare en läraravdelning vid skolan föreslagit, att anslaget skulle för sagda budgetår sänkas till 17,400 kronor. Av utredningen i sistberörda ärende framgår, att antalet lärjungar vid skolan under läsåren 1937—1938 och 1939—1940 skulle bli 41 i den lärar­ avdelning, som förstnämnda läsår omfattar klasserna 3 och 4 samt sist­ nämnda läsår klasserna 5 och 6. Enligt reglementet för Tärna skoldistrikt bör lärjungantalet i folkskola ej överstiga 35. Då skolsalarna ej heller

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270. 131

medge högre barnantal än 35, finnes för frågans lösning att välja mellan två alternativ, antingen inackordering vid annan skola av minst 6 av de barn i det med skolan förbundna skolhemmet, som läsåret 1937—1938 skulle tillhöra endera av klasserna 3 eller 4, eller ock delning av denna läraravdelning, därvid uppdelning klassvis ur undervisningens synpunkt av överstyrelsen ansetts vara att föredraga framför parallella avdelningar. Överstyrelsen har för sin del funnit uppdelning vara att förorda, enär det skulle vara föga tilltalande att förflytta barn, som under två å tre år till­ hört skolhemmet och vant sig vid förmånerna därstädes och undervis­ ningen i skola av högre skolform — B 1-form — till inackordering i enskilt hem vid någon av distriktets övriga skolor, som vore av B 3eller D 1-formen. Inrättandet av en ny läraravdelning komme sålunda, yttrar överstyrelsen, att erfordras under läsåren 1937—1938 och 1939— 1940. Med hänsyn till svårigheterna med kursväxling vid övergång från en skolform till en annan, syntes det dock överstyrelsen lämpligast, att samma skolform finge användas under hela treårsperioden 1937—1940, oaktat de ytterligare kostnader för staten, som föranleddes härav. Den nya lärartjänsten föresloges skola uppehållas av en extra ordinarie folk­ skollärarinna. I samband härmed har överstyrelsen företagit en omarbetning av den för skolan gällande staten i syfte att bringa den i överensstämmelse med de på senare tid utfärdade författningarna. Denna omarbetning har ut­ mynnat i att från anslaget skulle överföras vissa belopp till förslagsan­ slagen till bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor, bidrag till undervis­ ningslokaler m. m. samt bidrag till avlöning åt föreståndarinnor och bi­ trädande föreståndarinnor vid skolhem och arbetsstugor. Då anslaget å andra sidan skulle något höjas på grund av överstyrelsens förslag om an­ ställande av en extra ordinarie folkskollärarinna vid skolan, borde anslaget enligt överstyrelsens beräkningar uppföras med ovannämnda belopp av 17,400 kronor.

Statskontoret har i utlåtande den 22 december 1936, i betraktande av de merkostnader, som inrättandet av en ny läraravdelning skulle medföra för statsverket, och med hänsyn jämväl till eventuella framtida konse­ kvenser, för sin del förordat den av skolöverstyrelsen alternativt angivna utvägen, nämligen inackordering av barnen. Statskontoret har ej funnit, anledning till någon väsentlig erinran mot den av skolöverstyrelsen verk­ ställda omarbetningen av staten för skolan.

Departementschefen.

Jag finner de starkaste skälen — såväl humanitära som pedagogiska — tala för att tillgång till undervisning beredes för de övertaliga barnen vid skolan genom inrättande av en ny klassavdelning. Mot överstyrelsens här­ utinnan framställda förslag har jag intet att invända. Därest emellertid lö­ nereglering genomföres för folk- och småskollärare från och med den 1 ja­ nuari 1938, bör som nämnts från och med denna tidpunkt lönerna för den vid förevarande läroanstalt anställda lärår- och föreståndarinnepersonalen regleras efter samma normer. Dessa löner böra i sin helhet hädanefter be­

132 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 270.

lasta vederbörande riksstatsanslag till avlöningar åt lärare vid folk- och småskolor respektive föreståndarinnor och biträdande föreståndarinnor vid skolhem och arbetsstugor. Med hänsyn härtill bör den av Kungl. Majit för skolan fastställda staten omarbetas. På grund av nu berörda förhållande torde anslaget för nästa budgetår kunna sänkas till förslagsvis 15,000 kronor.

11. Förslagsanslaget till understöd åt högre folkskolor.

I riksstaten för innevarande budgetår är förevarande anslag uppfört med 1,330,000 kronor. Anslaget disponeras med 1,125,000 kronor till understöd åt högre folkskolor, med 125,000 kronor till provisorisk avlöningsförbättring åt lärare vid högre folkskolor samt med 80,000 kronor till bidrag till undervisning i slöjd vid högre folkskolor. Från och med budgetåret 1933/1934 hava gällt vissa restriktiva bestäm­ melser angående understöd till högre folkskolor, vilka i sin nuvarande lydelse innebära, att statsbidrag må utgå till i regel högst 19 parallellavdel­ ningar vid allmänna högre folkskolor samt att skolöverstyrelsen skall efter framställning i varje särskilt fall och med iakttagande av vissa föreskrifter om lärjungantalet, bestämma det antal avdelningar, för vilka statsbidrag må utgå vid de olika allmänna och yrkesbestämda högre folkskolorna (jfr 1935 års åttonde huvudtitel, punkten 186). Under samma tid hava även i fråga örn statsbidrag till anordnande av slöjd i högre folkskolor tillämpats vissa restriktiva bestämmelser. Dessa bestämmelser avsågo till en början såväl den manliga som den kvinnliga slöjden men begränsades från och med budgetåret 1935/1936 till att gälla endast manlig slöjd. I sistnämnda hänseende beslöt 1935 års riksdag, att statsbidrag till anordnande av manlig slöjd i högre folkskola skulle, därest icke skolöverstyrelsen, då särskilda omständigheter därtill kunde föranleda, medgåve undantag, utgå endast i följande fall: a) till sådana yrkesbestämda högre folkskolor eller linjer av dylika sko­ lor, vilkas undervisning vore anordnad i anslutning till teknisk utbildning; b) till övriga högre folkskolor, i den mån den för nämnda undervisning anställde läraren hade sin väsentliga utkomst av denna anställning. Enligt beslut av 1933 års riksdag (skrivelse nr 257) medgavs, att från och med budgetåret 1933/1934 högst fem yrkesbestämda högre folkskolor, vilka därtill skulle av Kungl. Majit utses, finge i huvudsaklig överensstäm­ melse med vad av departementschefen till statsrådsprotokollet över eckle­ siastikärenden för den 24 februari 1933 och av riksdagen i skrivelse den 31 maj 1933, nr 257, anförts samt i enlighet med de närmare bestämmelser, Kungl. Majit kunde finna gott meddela, försöksvis anordnas såsom prak­ tiska mellanskolor. Genom beslut den 15 augusti 1933 medgav Kungl. Majit, att från och

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270. 133

med läsåret 1933—1934 tills vidare, intill dess Kungl. Majit annorlunda beslutade, finge försöksvis anordnas vid Stockholms högre folkskola för tek­ nisk undervisning en 4-årig praktisk mellanskola med teknisk linje, vid Stockholms högre folkskola för kvinnlig utbildning en 4-årig praktisk mel­ lanskola med hushållslinje, vid Stockholms högre folkskola för handelsundervisning en 4-årig praktisk mellanskola med handelslinje, vid högre folkskolan i Örebro en 4-årig praktisk mellanskola med handelslinje och tek­ nisk linje samt vid högre folkskolan i Hälsingborg en 3-årig praktisk mellan­ skola med handelslinje, byggd på sjuklassig folkskola. Vidare har 1936 års riksdag (skrivelse nr 8, punkten 159) medgivit, att de högre folkskolorna i Göteborg, Malmö och Norrköping, i den omfatt­ ning Kungl. Maj:t bestämde, finge, i huvudsaklig överensstämmelse med vad av departementschefen i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 24 februari 1933 anfört samt i enlighet med de närmare bestäm­ melser, Kungl. Majit kunde finna gott meddela, från och med den 1 juli 1936 försöksvis anordnas som praktiska mellanskolor. Genom beslut den 23 oktober 1936 har Kungl. Majit medgivit, att från och med läsåret 1936—1937 tills vidare, intill dess Kungl. Majit annorlunda beslöte, finge försöksvis anordnas vid Göteborgs högre folkskolor en 4-årig praktisk mellanskola med handelsundervisning för gossar, en 4-årig prak­ tisk mellanskola med handelsundervisning för flickor samt en 4-årig prak­ tisk mellanskola med teknisk undervisning, vid högre folkskolan i Malmö (Malmö borgarskola) en 4-årig praktisk mellanskola för handelsundervis­ ning samt vid Norrköpings högre folkskolor en 4-årig praktisk mellanskola för handelsundervisning och en 4-årig praktisk mellanskola för teknisk undervisning. Statsbidrag till ovannämnda yrkesbestämda högre folkskolor, vilka för­ söksvis anordnats såsom praktiska mellanskolor, utgår enligt beslut av riks­ dagen från förevarande anslag och i enlighet med de grunder, som äro eller varda bestämda beträffande yrkesbestämda högre folkskolor.

Skolöverstyrelsen har i skrivelse den 31 augusti 1936 anfört huvudsak­ ligen följande. 1. Understöd åt högre folkskolor (anslag till klassavdel­ ningar, lärarlöner och dylikt samt för undervisning i hushållsgöromål). Så vitt överstyrelsen nu kunde bedöma, syntes en ganska stor ökning av här ifrågavarande utgifter vara att påräkna för innevarande budgetår. Härför talade bland annat den omständigheten, att sex nya högre folkskolor till­ kommit, att under året sju ännu icke färdigbildade högre folkskolor komme att automatiskt utvidgas med högre klasser samt att tre allmänna högre folkskolor omändrats till yrkesbestämda. Visserligen komme anslagsbeho­ vet att minskas därigenom, att två högre folkskolor ombildats till kommu­ nala mellanskolor, men den besparing, som härigenom uppkomme, upp­ vägde icke den ökning av kostnaderna, vilken kunde beräknas inträda på grund av de förhållanden, för vilka här ovan redogjorts. Detta gällde, även

134 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 270.

om ytterligare någon högre folkskola skulle komma att övergå till kommu­ nal mellanskola. Överstyrelsen beräknade, att även för budgetåret 1937/1938 erfordrades statsbidrag till 19 parallellavdelningar vid allmänna högre folkskolor. Vad anginge de yrkesbestämda högre folkskolorna hade statsbidrag för budget­ året 1936/1937 hittills medgivits till 23 klassavdelningar utöver vad för budgetåret 1935/1936 utgått. Det ökade behovet av klassavdelningar sam­ manhängde bland annat med den fortgående utvecklingen av de försöksvis anordnade praktiska mellanskolorna. Ökningen av ifrågavarande utgifter för innevarande budgetår i jämförelse med föregående torde komma att uppgå till omkring 26,000 kronor. Med hänsyn härtill och då man för budgetåret 1937/1938 hade att räkna med fortsatt utökning av antalet klasser vid flera högre folkskolor samt även inrättande av nya sådana, torde anslagsmedlen böra höjas rätt avse­ värt. Endast utökningen av klassernas antal vid redan befintliga högre folkskolor beräknades draga en kostnad av omkring 42,000 kronor. Över­ styrelsen ansåge därför anslagsmedlen böra höjas med förslagsvis 70,000 kronor till 1,195,000 kronor. Beträffande villkoren för utgående av stats­ bidrag torde böra gälla enahanda bestämmelser som för innevarande budgetår. 2. Provisorisk avlöningsförbättring åt lärare vid högre folkskolor. I avvaktan på en definitiv lönereglering för ifrågavarande lärarkår vore den provisoriska avlöningsförbättringen fort­ farande behövlig. Överstyrelsen föresloge, att anslagsposten för budgetåret 1937/1938 måtte bestämmas till oförändrat belopp, 125,000 kronor. 3. Bidrag till undervisning i slöjd vid högre folk­ skolor. Beträffande villkoren för statsbidrags utgående under budget­ året 1937/1938 ville överstyrelsen framhålla, att de hittills tillämpade re­ striktionerna enligt överstyrelsens mening nu borde helt och hållet bort­ falla, enär en begränsning överhuvudtaget av statsbidragen till undervis­ ning i slöjd vid de högre folkskolorna måste ur pedagogisk synpunkt vara synnerligen menlig och beklaglig, allra helst som den besparing i stats­ utgifterna, som i detta fall kunde vinnas, vore jämförelsevis ringa. Med tilllämpning av gällande restriktiva bestämmelser hade överstyrelsen funnit sig kunna bifalla framställningar om anslag för innevarande budgetår för undervisning i manlig slöjd vid fem högre folkskolor eller linjer av dylika skolor. I fyra fall hade överstyrelsen avslagit gjord framställning om stats­ understöd. Ett borttagande av restriktionerna torde medföra någon ökning av anslagsbehovet och överstyrelsen ville därför föreslå, att anslagsmedlen för ifrågavarande ändamål måtte för budgetåret 1937/1938 höjas med 10,000 kronor till 90,000 kronor. 4. Anordnande av högre folkskolor som praktiska mellanskolor. Yrkesbestämda högre folkskolor kunde upprättas, ut­ vecklas och med statsbidrag understödjas utan att därtill riksdagens bifall särskilt behövde inhämtas. För att en yrkesbestämd högre folkskola skulle kunna förvandlas till praktisk mellanskola fordrades givetvis, att dess undervisningsplan vore så beskaffad, att den garanterade, att eleverna erhölle den undervisning, som vore nödvändig som grund för en praktisk realexamen. Själva erkännandet av skolan såsom praktisk mellanskola innebure därefter egentligen blott, att skolan erhölle rätt att anställa prak­ tisk realexamen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270. 135

Då enligt nu gällande bestämmelser en yrkesbestämd högre folkskola kunde utvecklas till en med praktisk mellanskola överensstämmande skoltyp, och då statsbidraget till praktisk mellanskola vore detsamma som till yrkesbestämd högre folkskola, syntes det icke för framtiden vara behövligt, att riksdagen i varje särskilt fall skulle behöva besluta, huruvida en högre folkskola skulle få ombildas till praktisk mellanskola. Det borde alltså kunna överlåtas åt Kungl. Maj:t att efter ansökan från vederbörande skol­ styrelse förklara en yrkesbestämd högre folkskola för praktisk mellanskola. De försök, som hittills gjorts med praktiska mellanskolor och inbyggda praktiska realskollinjer, hade slagit väl ut. Erfarenheterna från denna för­ söksverksamhet syntes hava varit i allo gynnsamma, varför överstyrelsen funne det önskvärt, att dessa försök fortsattes och successivt utvidgades, allt eftersom behov av sådana skolor och linjer visade sig. Överstyrelsen hade anledning antaga, att ytterligare ett antal högre folk­ skolor, utom de, som enligt riksdagens beslut år 1933 och 1936 försöksvis anordnats såsom praktiska mellanskolor, strävade efter att bliva godkända såsom dylika skolor. Överstyrelsen ville därför förorda, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva, att Kungl. Majit finge bestämma i fråga örn yrkesbestämd högre folkskolas erkännande såsom praktisk mellanskola.

De anslagsbelopp, som enligt vad överstyrelsen sålunda anfört skulle bliva erforderliga för budgetåret 1937/1938, belöpte sig till (1,195,000 + 125.000 + 90,000 =) 1,410,000 kronor.

Departementschefen.

Skolöverstyrelsens förslag innebär en höjning av anslagsmedlen dels till understöd åt högre folkskolor med 70,000 kronor, dels ock till bidrag till undervisning i slöjd med 10,000 kronor. Förstnämnda höjning föranledes av fortsatt utökning av antalet klasser samt inrättandet av nya högre folk­ skolor. Ökningen av anslagsmedlen till undervisning i slöjd är betingad av överstyrelsens förslag om upphävande från och med nästa budgetår av gällande restriktiva bestämmelser med avseende å statsbidrag till anord­ nande av manlig slöjd i högre folkskolor. Såsom av det redan sagda framgår, är jag icke i tillfälle att föreslå Kungl. Majit att för 1937 års riksdag framlägga förslag till lönereglering för personalen vid dessa skolor. Överstyrelsens ifrågavarande förslag kunna därför helt tagas till utgångspunkt vid anslagsberäkningarna för nästa budgetår. Emot höjningen av anslagsposten till understöd åt högre folkskolor från 1.125.000 kronor med 70,000 kronor till 1,195,000 kronor har jag intet att erinra. Överstyrelsens förslag örn nyssnämnda restriktioners upphörande biträder jag. Den besparing i statsutgifterna, som ernås genom restriktio­ nernas bibehållande, synes också vara skäligen obetydlig. Åberopas må i övrigt vad jag ovan yttrat rörande motsvarande, de kommunala inellanskolorna avseende angelägenhet. Jag förordar alltså i likhet med översty­ relsen, att anslagsposten till bidrag till undervisning i slöjd höjes från 80.000 kronor med 10,000 kronor till 90,000 kronor.

136 Kungl. Maj:ts proposition Nr 270. Med hänvisning till vad jag i annat sammanhang anfört (jfr det ovan­ stående och propositionen nr 271/1937), tillstyrker jag skolöverstyrelsens förslag angående utverkande av ett generellt bemyndigande för Kungl. Majit att bestämma örn yrkesbestämd högre folkskolas erkännande såsom praktisk mellanskola. Såsom överstyrelsen erinrat, erfordras vid bifall här­ till icke några ökade anslagsmedel under nu förevarande anslag. Anslaget bör för nästa budgetår uppföras med (1,330,000 + 70,000 -f- 10,000 =) i avrundat tal 1,400,000 kronor.

12. Förslagsanslaget till understöd åt folkhögskolor.

Detta anslag är nu uppfört med 1,300,000 kronor och disponeras med 1,158,500 kronor till understöd åt folkhögskolor, med 50,500 kronor till ökat understöd åt folkhögskolor och med 91,000 kronor till provisorisk avlöningsförbättring åt lärare vid folkhögskolor. Beträffande anslagsposten till understöd åt folkhögskolor må erinras, att i kungörelsen den 31 december 1919 (nr 864) angående avlöning åt lärare vid folkhögskola samt statsbidrag till sådan skola föreskrivits, att såsom bidrag till kursernas uppehållande kunde utgå understöd till anordnande av parallellundervisning, då sådan med hänsyn till elevernas olika förkunska­ per eller behovet av uppdelning i skilda arbetslag prövades nödvändig: a) vid folkhögskolas huvudkurs eller därmed samtidigt pågående kurser med högst 1,000 kronor samt, då elevantalet överstege 35, med ytterligare högst 1,000 kronor; b) vid fristående kvinnlig kurs eller därtill ansluten andra årskurs med högst 750 kronor samt, då elevantalet överstege 35, med ytterligare högst 750 kronor. Dessa villkor skärptes av 1933 års riksdag, som beslöt, att under budget­ året 1933/1934 skulle i förevarande avseende tillämpas vissa restriktiva bestämmelser. Samma restriktioner gällde genom beslut av 1935 års riks­ dag även under budgetåret 1935/1936 (jfr 1936 års åttonde huvudtitel, sid. 415 och 416). 1936 års riksdag beslöt en jämkning i berörda restriktionsbestämmelser, närmast åsyftande att undanröja olägenheten av ett alltför stort elevantal vid undervisning i hushållsgöromål samt att möjliggöra en smidigare an­ passning av kurserna efter föreliggande behov. På grund härav utgår till folkhögskola under budgetåret 1936/1937 såsom understöd till anordnande av parallellundervisning, då sådan undervisning med hänsyn till elevernas olika förkunskaper eller behovet av uppdelning i skilda arbetslag prövas nödvändig: a) beträffande huvudkurs och därtill ansluten andra årskurs till envar av manlig avdelning och kvinnlig avdelning ävensom avdelning med såväl manliga som kvinnliga elever med högst 1,000 kronor samt, då elevantalet

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 270. 137

inom någon av nämnda avdelningar överstiger 40, med ytterligare högst 1.000 kronor för sådan avdelning, dock att nu förevarande anslag tillhopa icke må överstiga 4,000 kronor; b) beträffande fristående kvinnlig kurs och därtill ansluten andra års­ kurs med högst 750 kronor för kurs, samt, då elevantalet inom någon av nämnda kurser överstiger 40, med ytterligare högst 750 kronor för sådan kurs, dock att nu förevarande anslag tillhopa icke må överstiga 2,250 kronor. Beträffande anslagsposten till ökat understöd åt folkhögskolor må an­ föras, att utöver de ordinarie understöden till folkhögskolorna från och med år 1919 till dem utgått extra understöd. 1923 års riksdag anvisade sålunda för beredande av en höjning med 10 procent av de ordinarie an­ slagen för budgetåret 1923/1924 ett extra förslagsanslag av 75,000 kronor, med vilket belopp anslag för ändamålet beviljades jämväl för vart och ett av de närmaste budgetåren. Anslaget höjdes sedermera successivt till 88,000 kronor, men sänktes år 1933 till 44,000 kronor, varigenom höjningen be­ gränsades till 5 procent av de ordinarie anslagen. För budgetåret 1935/1936 var ifrågavarande post efter sistnämnda beräkningsgrund upptagen till 48.000 kronor. För innevarande budgetår är posten enligt samma beräk­ ningsgrund uppförd med ovannämnda belopp av 50,500 kronor. Provisorisk avlönings förbättring åt lärare vid folkhögskolor har utgått från och med budgetåret 1929/1930. Såsom närmare framgår av sid. 416 och 417 i 1936 års åttonde huvud­ titel hava bland annat av förevarande anslag från och med budgetåret 1935/1936 bestritts vissa kostnader för på grund av ungdomsarbetslös­ heten vidtagna åtgärder för provisorisk utvidgning av folkhögskoleorga­ nisationen.

Skolöverstyrelsen har i skrivelse den 31 augusti 1936 hemställt om anvi­ sande av medel till folkhögskolorna för nästa budgetår samt därvid anfört följande: 1. Understöd åt folkhögskolor. Medelsåtgången under verksamhetsåret 1935/1936 hade uppgått till i runt tal 1,158,700 kronor. Med hänsyn härtill kunde ifrågavarande anslagspost beräknas till oför­ ändrat belopp eller till 1,158,500 kronor. I sina medelsäskanden att föreläggas 1936 års riksdag hade överstyrel­ sen, efter anhållan av styrelsen för svenska folkhögskolans lärarförening, hemställt, att det belopp av 4,500 kronor, som enligt kungörelsen nr 627/1921 angående understöd för utbildning av lärare och lärarinnor vid folkhögskolor tidigare utgått av förevarande anslag men som från och med budgetåret 1932/1933 icke utgått, åter måtte få användas för det av­ sedda ändamålet. Överstyrelsen ansåge sig nu böra upprepa sitt för­ slag från föregående år, att medel för ändamålet finge utgå av förevarande anslag, enär ett starkt behov av dylika utbildningskurser rådde, så mycket mera som någon annan praktisk lärarutbildning för folkhögskollärare icke

138 Kungl. Maj:ts proposition Nr $270.

vore anordnad eller understödd av staten och som under de senaste åren nya pedagogiska uppgifter ställts på lärarna, framför allt tack vare den förändrade sammansättningen av folkhögskolornas elevklientel. Med hän­ syn till nu framställda förslag syntes förevarande anslagspost böra höjas med 4,500 kronor eller från 1,158,500 kronor till 1,163,000 kronor. 2. Ökat understöd åt folkhögskolor. Medelsåtgången hade för budgetåret 1935/1936 uppgått till i runt tal 50,300 kronor. Med anled­ ning härav funne sig överstyrelsen, som ansåge, att det ökade understödet även för budgetåret 1937/1938 borde utgå med 5 procent, böra föreslå att anslaget upptoges med oförändrat belopp eller 50,500 kronor. 3. Provisorisk a v 1 ö n i n g s f ö r b ä 11 r i n g åt lärare vid folkhögskolor. Med hänsyn till den konstaterade medelsåtgången borde förevarande anslagspost höjas från 91,000 kronor med 4,000 kronor till 95,000 krono)-. 4. Folkhögskolor, inrättade för att avhjälpa ung­ domsarbetslösheten. Överstyrelsen har — utan att framlägga något förslag beträffande budgetåret 1937/1938 — erinrat, att Kungl. Majit genom särskilda beslut den 25 oktober 1935 och den 7 februari 1936 från förevarande anslag tilldelat den av föreningen Norra Södermanlands folkhögskola provisoriskt uppehållna folkhögskolan i Gripsholm understöd med sammanlagt 13,282 kronor 50 öre för anordnande under läsåret 1935 —1936 av en huvudkurs. Enligt överstyrelsens förslag skulle alltså förevarande anslag för nästa budgetår uppföras med (1,163,000 + 50,500 -f- 95,000 =) 1,308,500 kronor.

Departementschefen.

I de för innevarande budgetår gällande bestämmelserna med avseende å statsbidrag till anordnande av parallellundervisning vid folkhögskola avses icke någon ändring. Jag föreslår, att de skola tills vidare få äga giltighet utan begränsning till visst budgetår. Såsom av det föregående inhämtas, ifrågasätter jag icke för nästa budgetår någon ändring i gällande bestämmelser rörande avlöning åt lärare vid dessa läroanstalter. Enligt överstyrelsens förslag skulle anslagsposten till understöd åt folk­ högskolor höjas med 4,500 kronor för anordnande av utbildningskurser för lärare vid folkhögskolorna. Jag anser mig ej böra för nästa budgetår be­ räkna några medel för ifrågavarande ändamål. Anslagsposten bör alltså för budgetåret 1937/1938 uppföras med oförändrat belopp eller 1,158,500 kronor. I anslutning till överstyrelsens beräkningar torde anslagsposterna till ökat understöd åt folkhögskolor och till provisorisk avlöningsförbättring åt lärare vid folkhögskolor böra upptagas med 50,500 kronor, respek­ tive 91,000 kronor. Gripsholms folkhögskola, som tidigare i särskild ordning erhållit under­ stöd, har genom Kungl. Majits beslut den 29 januari 1937 i bidragshänseende jämställts med andra folkhögskolor. Såvitt jag kan finna har skol­ överstyrelsen vid sina anslagsberäkningar utgått från att denna folkhög­ skola skulle erhålla understöd under budgetåret 1937/1938 i samma ordning

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270. 139 som förut. Kungl. Maj:ts omförmälda beslut torde icke medföra någon väsentligare rubbning i överstyrelsens anslagskalkyler. Förevarande anslag bör alltså för nästa budgetår uppföras med (1,158,500 + 50,500 + 91,000 =) 1,300,000 kronor, d. v. s. med oföränd­ rat belopp.

13. Förslagsanslaget till dyrtidstillägg åt lärare vid vissa stats­ understödda undervisnings- m. fl. anstalter.

Detta anslag är för budgetåret 1936/1937 uppfört med 20,200,000 kronor.

Departementschefen.

Vid i övrigt oförändrade förhållanden skulle enligt verkställda beräk­ ningar anslagsbehovet under nästa budgetår hava utgjort 20,000,000 kro­ nor. Det i det föregående framlagda löneregleringsförslaget — vilket bland annat innebär, att folk- och småskollärare, vilka nu åtnjuta dyrtidstillägg enligt för oreglerade verk gällande grunder, skola i fortsättningen, i den mån de övergå på det nya avlöningssystemet, åtnjuta dyrtidstillägg efter de grunder, som gälla för reglerade löner — medför en vä­ sentlig minskning i anslagsbehovet. Enligt verkställda beräkningar upp­ går denna minskning för helt budgetår räknat till 8,200,000 kronor. För nästa budgetår torde, med hänsyn bland annat till att löneregleringen av­ ses skola träda i kraft den 1 januari 1938, minskningen böra begränsas till 4,000,000 kronor. Förevarande anslag bör alltså för nästa budgetår uppföras med (20,000,000 — 4,000,000 =) 16,000,000 kronor. Anmärkas må, att dyr­ tidstillägg av något slag givetvis icke skall utgå på den övergångslön, som vederbörande lärare enligt det ovanstående skola äga uppbära vid ingången av januari månad 1938.

III. Hemställan.

Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att I. besluta, att ej mindre lärare vid folk- och småskolor samt vid statens egentliga folkskolor, mindre folkskolor och småskolor i rikets nordligaste gränsorter ävensom vid Skytteanska skolan i Tärna, än även ovannämnda befatt­ ningshavare vid sjukvårdsanstalter, barnhem, arbetsstugor och skolhem skola i enlighet med vad ovan sagts från och med den 1 januari 1938 åtnjuta avlöning jämlikt förutberörda förslag till avlöningsreglemente för lärare vid folkoch småskolor; II. besluta, att ifrågavarande lärare och andra befatt­ ningshavare skola äga att under tiden den 1 januari—den

140 Kungl. Majds 'proposition Nr 270.

30 juni 1938 uppbära provisoriskt dyrortstillägg enligt sammma grunder, som gälla för befattningshavare i statens tjänst; lil. medgiva, att dyrtidstillägg till de under I. nämnda lärare och andra befattningshavare må under tiden den 1 januari—den 30 juni 1938 utgå enligt samma grunder, som gälla för statens befattningshavare vid s. k. nyreglerade verk; IV. godkänna de ovan angivna grunderna för statsbidrag till bestridande av kostnaderna för avlöning åt ifråga­ varande lärare och andra befattningshavare samt bemyn­ diga Kungl. Maj:t att utfärda därav föranledda författ­ ningsbestämmelser ; V. bemyndiga Kungl. Majit att utfärda de tilläggs­ bestämmelser och tillämpningsföreskrifter, som kunna er­ fordras för genomförandet av de ovannämnda avlöningsbestämmelsema eller eljes stå i samband därmed, ävensom de provisoriska föreskrifter angående ifrågavarande befatt­ ningshavares pensionsrätt, som förut angivits; VI. medgiva, att ordinarie lärare vid folk- eller småskola samt lärare vid mindre folkskola och sådan biträdande lärare vid folkskola, vilken blivit anställd tillsvidare med ömsesidig rätt till minst fyra månaders uppsägning, samt med nu angivna lärare i löne- och anställningshänseende jämställda befattningshavare må, under förutsättning att de underkasta sig ovannämnda avlöningsreglemente, vid ingången av januari 1938 av statsmedel uppbära ett belopp, motsvarande vad de — dyrtidstillägg frånräknat — skulle hava uppburit i förskott för samma månad, örn de före den 1 januari 1938 gällande avlöningsbestämmelserna då fortfarande ägt giltighet; VII. medgiva, att dyrtidstillägg till de under I. nämnda lärare och andra befattningshavare, vilka innehava ordi­ narie befattningar men icke vilja underkasta sig ovan­ nämnda avlöningsreglemente och icke heller kunna därtill lagligen förbindas, må under tiden den 1 januari—den 30 juni 1938 utgå enligt nu gällande bestämmelser; VIII. a) besluta, att för budgetåret 1937/1938 skall i frå­ ga om statsunderstöd till parallellavdelning av årsklass vid kommunal flickskola gälla: 1. Antalet lärjungar i varje klass eller klassavdelning i kommunal flickskola må, vad beträffar de fem lägre klas­ serna av sjuårig och de fyra lägre klasserna av sexårig läro­ kurs, icke överstiga 35 och, vad beträffar de två högsta

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270. 141 klasserna, icke överstiga 30, såvida icke skolans styrelse i särskilt fall finner nödvändigt, att sagda antal något överskrides. 2. Efter skolöverstyrelsens beprövande i varje särskilt fall må statsbidrag utgå till högst så stort antal parallell­ avdelningar inom varje årsklass, som uppkommer med iakt­ tagande därav, att vid läsårets början, i fråga örn den sju­ åriga lärokursens fem lägsta klasser och den sexåriga läro­ kursens fyra lägsta klasser, minst 35 lärjungar eller, där det icke är fråga om nyintagen klass och efter överstyrel­ sens beprövande särskilda skäl därtill föranleda, minst 30 lärjungar komma på varje avdelning inom årsklassen, in­ nan ny avdelning upprättas inom densamma samt, i fråga om de två högsta klasserna, minst 30 lärjungar komma på varje avdelning inom årsklassen, innan ny avdelning upp­ rättas inom densamma; dock må statsbidrag utgå till sam­ manlagt högst 72 parallellavdelningar, där ej Kungl. Majit, efter framställning av överstyrelsen, för särskilt fall annor­ lunda bestämmer; b) medgiva, att tillfällig löneförbättring må för tiden den 1 juli 1937—den 30 juni 1938 utgå till lärarpersonalen vid kommunala flickskolor med följande belopp: till ordinarie manlig ämneslärare med 600 kronor; till ordinarie kvinnlig ämneslärare med 500 kronor; samt extra ordinarie ämneslärare och timlärare med belopp, som Kungl. Majit i huvudsaklig enlighet med de i sådant hänseende nu gällande grunder bestämmer; c) till Kommunala läroverk: Bidrag till kommunala flickskolor för budgetåret 1937/1938 anvisa ett förslags­

IX. a) besluta, att för budgetåret 1937/1938 skall i fråga örn statsunderstöd till parallellavdelning av årsklass vid kommunal mellanskola gälla: 1. Antalet lärjungar i varje klass eller klassavdelning i kommunal mellanskola, må vad beträffar skolans tre lägre årsklasser, icke överstiga 35 och, vad beträffar skolans hög­ sta årsklass, icke överstiga 30, såvida icke skolans styrelse i särskilt fall finner nödvändigt, att sagda antal något överskrides. 2. Efter skolöverstyrelsens beprövande i varje särskilt fall må statsbidrag utgå till högst så stort antal parallell­ avdelningar inom varje årsklass, som uppkommer med iakt­ tagande därav, att vid läsårets början, i fråga örn skolans

142 Kungl. Maj.ts proposition Nr 270.

tre lägsta årsklasser, minst 35 lärjungar eller, där det icke är fråga om nyintagen klass och efter överstyrelsens be­ prövande särskilda skäl därtill föranleda, minst 30 lär­ jungar komma på varje avdelning inom årsklassen, innan ny avdelning upprättas inom densamma, samt, i fråga om skolans högsta årsklass, minst 30 lärjungar komma på varje avdelning inom årsklassen, innan ny avdelning upprättas inom densamma; dock må statsbidrag utgå till sammanlagt högst 119 parallellavdelningar, där ej Kungl. Majit, efter framställning av överstyrelsen, för särskilt fall annorlunda bestämmer; b) medgiva, att tillfällig löneförbättring må för tiden den 1 juli 1937—den 30 juni 1938 utgå till lärarpersonalen vid kommunala mellanskolor med följande belopp: till ordinarie manlig ämneslärare med 600 kronor; till ordinarie kvinnlig ämneslärare med 500 kronor; till extra ordinarie ämneslärare, Övningslärare och tim­ lärare med belopp, som Kungl. Majit i huvudsaklig enlig­ het med de i sådant hänseende nu gällande grunder be­ stämmer, dock med iakttagande av vad ovan anförts rö­ rande tillfällig löneförbättring åt lärare i manlig slöjd; c) till Kommunala läroverk: Bidrag till kommunala mellanskolor för budgetåret 1937/1938 anvisa ett förslags­

X. till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor för budgetåret 1937/1938 anvisa ett förslags­

XI. till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare i slöjd vid folkskolor, mindre folkskolor eller särskilda slöjdskolor för budgetåret 1937/1938 anvisa ett förslags­

XII. till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lära­ rinnor i hushållsgöromål vid egentliga folkskolor m. m. för budgetåret 1937/1938 anvisa ett förslagsanslag

XIII. a) medgiva, att Axel och Sofia Alms stiftelse må efter särskild prövning av Kungl. Majit kunna tillerkännas rätt att erhålla bidrag till avlönande av lärare vid stiftel­ sens barnhem i Rådan i Spånga socken, att enligt de när­ mare föreskrifter, Kungl. Majit kan finna gott föreskriva, utgå huvudsakligen efter samma grunder och i samma ord­ ning, som äro eller kunna varda stadgade angående stats­ bidrag till avlönande av lärare vid folk- och småskolor;

144 Kungl. Majlis proposition Nr £70.

Bilaga.

Förslag till avlöningsreglemente för lärare vid folk- och småskolor.

1 kap. Ordinarie ämneslärare.

1 §•

1. Ordinarie lärare vid folk- och småskolor äga åtnjuta avlöning enligt de i detta reglemente givna föreskrifter och under de i detsamma stadgade villkor ävensom i enlighet med de särskilda föreskrifter, som kunna varda av Kungl. Majit och riksdagen beslutade. 2. Vad i detta reglemente föreskrives angående ordinarie lärare vid små­ skola äger, där ej annat föreskrivits, jämväl tillämpning å sådan lärare vid mindre folkskola och sådan biträdande lärare vid folkskola, vilken blivit anställd tillsvidare med ömsesidig rätt till minst fyra månaders uppsägning. 3. Avlöning utgår, där ej annorlunda i reglementet stadgas, från och med den dag, tillträde skett, till och med den dag, läraren avgår på grund av av­ sked, entledigande eller dödsfall. 4. Utbetalning av avlöning sker månadsvis i efterskott. Där ej annor­ lunda emellan folkskolestyrelsen (skolrådet) och läraren överenskommits, sker utbetalningen genom postverket. 5. Angående befattningshavares skyldighet att avgå från tjänsten samt rätt till pension är särskilt stadgat.

2 §.

1. Med ordinarie befattning må icke förenas annan tjänst å rikets eller riksdagens stat, ej heller, utan att sådant medgivits genom beslut av Kungl. Majit och riksdagen, å kommuns stat. 2. Med ordinarie befattning må ej heller förenas vare sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är försett med Kungl. Majits oktroj eller blivit registrerat såsom aktiebolag, eller befatt­ ning såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag eller annan tjänstebefatt­ ning av vad slag det vara må, så framt ej folkskolinspektören på därom gjord framställning, efter vederbörande folkskolestyrelses (skolråds) höran­ de samt efter prövning att ifrågavarande uppdrag eller befattning ej må anses inverka {underligt för utövandet av lärartjänsten, finner uppdraget eller befattningen kunna få mottagas och tillsvidare bibehållas eller, därest folkskolinspektören icke anser sig kunna lämna dylikt medgivande, tilllåtelse erhållits av skolöverstyrelsen. 3. Lärare må ej vid sidan av tjänsten åtaga sig undervisning i läroanstalt, som ej tillhör distriktets folkskoleväsende, såframt icke vederbörande folkskolestyrelse (skolråd) efter av skolöverstyrelsen givna riktlinjer på därom gjord framställning och efter prövning, att ifrågavarande undervisning ej må anses inverka hinderligt för tjänstgöringen å den ordinarie befatt­ ningen, finner uppdraget kunna få mottagas och tills vidare bibehållas. 4. Genom vad i 1—3 mom. föreskrives, sker icke ändring i vad som fin­ nes stadgat angående förening av folkskollärartjänst med organist- och klockarbefattning eller med prästerlig befattning.

Kungl. Majlis proposition Nr 270. 145

3 §. 1. Lärare skall vara underkastad de föreskrifter, som äro eller varda med­ delade i vederbörande folkskolestadga, ävensom övriga i behörig ordning meddelade bestämmelser angående folkskoleväsendet. 2. I detta avlöningsreglemente omförmäld ordinarie lärare skall vara skyldig att mot åtnjutande av de i reglementet angivna löneförmånerna meddela undervisning under den för vederbörande skoldistrikt föreskrivna lästiden, dock högst 39 veckor årligen. 3. Utöver vad ovan sagts skall lärare vara underkastad den vidsträck­ tare tjänstgöringskyldighet, som genom beslut av Kungl. Majit och riks­ dagen kan bliva honom ålagd, eller den jämkning i åligganden, som i veder­ börlig ordning varder för honom bestämd.

4 §. 1. Till ordinarie lärare, som avses i detta reglemente, utgår lön enligt avdelning B av den under 9 § avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451, jfr nr 270/1925) för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, införda löneplanen, vilken för varje lönegrad upptager flera löneklasser med särskilda, för olika ortsgrupper fastställda lönebelopp; dock skall för kvinnlig lärare gälla den begränsning, som i 5 § omförmäles. Härvid hänföras de olika lärarna till följande lönegrader, nämligen A. I skoldistrikt med en lästid av högst 36 veckor årligen: Lärare vid folkskola till lönegraden B 15, vilken för nedannämnda löne­ klasser upptager följande, för olika ortsgrupper fastställda lönebelopp:

Ort s g r upp Löne­ Lönegrad ll lass A B C D E F G

K ron o r

15 3,450 3,600 3,750 3,900 4,050 4,200 4,350

16 3,660 3,816 3,972 4,128 4,284 4,440 4,596 15:e lönegraden 17 3,960 4,122 4,284 4,446 4,608 4,770 4,932

18 4,260 4,434 4,608 4,782 4,956 5,130 5,304

19 4,560 4,746 4,932 5,118 5,304 5,490 5,676

Lärare vid småskola till lönegraden B 7, vilken för nedannämnda löne­ klasser upptager följande, för olika ortsgrupper fastställda lönebelopp:

Ort s g r upp Löne- Lönegrad klass A B C D E F G

Iv o n o r

7 2,220 2,322 2,424 2,526 2,628 2,730 2,832

8 2,340 2,448 2,556 2,664 2,772 2,880 2,988 7:e lönegraden 9 2,460 2,574 2,688 2,802 2,916 3,030 3,144

10 2,580 2,700 2,820 2,940 3,060 3,180 3,300

11 2,730 2,856 2,982 3,108 3,234 3,360 3,486

Bihang till riksdagens protokoll 1037. 1 sami. Nr 270. 10

146 Kungl. Majlis proposition Nr 270.

B. I skoldistrikt med en årlig lästid av mer än 36 men ej 39 veckor: Lärare vid folkskola till lönegraden B 16, vilken för nedannämnda löneklasser upptager följande, för olika ortsgrupper fastställda lönebelopp:

Ort s g r upp Löne- Lönegrad klass A B C D E F ' G

K ron o r

16 3,660 3,816 3,972 4,128 4,284 4,440 4,596

17 3,960 4,122 4,284 4,446 4,608 4,770 4,932 16:e lönegraden 18 4,260 4,434 4,608 4,782 4,956 5,130 5,304

19 4,560 4,746 4,932 5,118 5,304 5,490 5,676

20 4,860 5,058 5,256 5,454 5,652 5,850 6,048

Lärare vid småskola till lönegraden B 8, vilken för nedannämnda löneklasser upptager följande, för olika ortsgrupper fastställda lönebelopp:

Ort s g r upp Löne- Lönegrad A B C D E F G klass K ron o r

8 2,340 2,448 2,556 2,664 2,772 2,880 2,988

9 2,460 2,574 2,688 2,802 2,916 3,030 3,144 8:e lönegraden ■ 10 2,580 2,700 2,820 2,940 3,060 3,180 3,300

11 2,730 2,856 2,982 3,108 3,234 3,360 3,486

12 2,880 3,012 3,144 3,276 3,408 3,540 3,672

C. I skoldistrikt med en årlig lästid av 39 veckor: Lärare vid folkskola till lönegraden B 17, vilken för nedannämnda löne­ kassör upptager följande, för olika ortsgrupper fastställda lönebelopp:

Ort s g r upp Löne- Lönegrad klass A B C D E F G

K ron o r

17 3,960 4,122 4,284 4,446 4,608 4,770 4,932

18 4,260 4,434 4,608 4,782 4,956 5,130 5,304

17:e lönegraden • 19 4,560 4,746 4,932 5,118 5,304 5,490 5,676

20 4,860 5,058 5,256 5,454 5,652 5,850 6,048

21 5,160 5,370 5,580 5,790 6,000 6,210 6,420

Kungl. Majlis proposition Nr 270. 147

Lärare vid småskola till lönegraden B 9, vilken för nedannämnda löneklasser upptager följande, för olika ortsgrupper fastställda lönebelopp:

Ort s g r u . p p Löne­ Lönegrad

klass A B c D E F G

K ron o r

9 2,460 2,574 2,688 2,802 2,916 3,030 3,144

10 2,580 2,700 2,820 2,940 3,060 3,180 3,300 9:e lönegraden -j 11 2,730 2,856 2,982 3,108 3,234 3,360 3,486 i 12 2,880 3,012 3,144 3,276 3,408 3,540 3,672 1

13 3,060 3,198 3,336 3,474 3,612 3,750 3,888

Fördelningen av de orter, där tjänstemännen är o stationerade å de uti löneplanen upptagna sju ortsgrupper, fastställes av Kungl. Majit på grund­ val av utredning rörande de för orterna gällande allmänna levnadskost­ naderna. Den löneklass inom vederbörande lönegrad, enligt vilken lärarens lön skall utgå, fastställes i enlighet med bestämmelserna i 5—7 §§. Inom löneklass bestämmes lönebeloppet efter den ortsgrupp, till vilken lärarens stationeringsort blivit hänförd. Med stationeringsort förstås orten för den skola, vid vilken läraren har sin huvudsakliga tjänstgöring. 2. Förutom lön kunna utgå kallortstillägg enligt stadgandet i 12 § samt de särskilda förmåner, som omförmälas i 9 och 21 §§.

5 §. 1. Vid tillträdandet av ordinarie tjänst erhåller lärare, vare sig han förut innehade sådan tjänst eller ej, lön enligt lägsta löneklassen inom den löne­ grad, till vilken tjänsten med hänsyn till lästidens längd hör, där ej före­ skrifterna i 6 eller 7 § giva anledning till avvikelse härutinnan. 2. Efter att hava tillhört en och samma löneklass under tre år uppflyt­ tas läraren till närmast högre löneklass och efter ytterligare tre år till den därpå följande högre löneklassen och så vidare, intill dess den för veder­ börande lönegrad fastställda högsta löneklassen uppnåtts, allt så framt ej annat följer av föreskrifterna i 6 eller 7 §. Kvinnlig befattningshavare åge dock icke rätt att åtnjuta lön enligt högsta löneklassen inom vederbörande lönegrad. 3. Uppfattning till högre löneklass sker vid ingången av kalenderkvar­ talet näst efter det, under vilket den för sådan uppflyttning stadgade tjän­ stetiden i den lägre löneklassen tilländagått. 4. Beslut om lärares uppflyttning i högre löneklass fattas av folkskolestyrelsen (skolrådet) i god tid, innan läraren äger tillträda lön i den högre löneklassen, och skall anteckning om sådant beslut i protokollet intagas.

6 §.

Såsom villkor för ordinarie lärares uppflyttning till högre löneklass gäl­ ler utöver vad ovan är sagt: a) att han under minst fyra femtedelar av den lagstadgade eller av Kungl.

148 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 270.

Maj:t särskilt fastställda årliga undervisningstid, som belöper på den tjän­ stetid, som erfordras för vinnande av uppfattning, bestritt sin egen eller på grund av förordnande annan lärartjänst eller skolledarbefattning vid det statsunderstödda kommunala undervisningsväsendet, dock att härvid icke skall föras honom till last den tid, han på förordnande uppehållit be­ fattning i statens tjänst, åtnjutit tjänstledighet med oavkortad lön eller ledighet för fullgörande av offentligt uppdrag eller honom åliggande militär tjänstgöring; b) att vederbörande folkskolestyrelse (skolråd) icke prövat att uppskov med uppflvttningen bör äga rum med hänsyn till mindre väl vitsordad tjänstgöring under den tid, läraren tillhört den lägre löneklassen; dock att härvid viss i tjänsten begången förseelse, för vilken läraren särskilt be­ straffats icke i och för sig må räknas honom till last, utan hänsyn därtill tagas, endast då förseelsen kan sägas karakterisera arten av tjänstgöringen i dess helhet; samt c) att läraren icke redan uppnått den levnadsålder, vid vilken han, enligt vad därom särskilt är stadgat, skall vara skyldig att avgå från tjänsten. Beslut om uppskov av anledning, som i punkten b) sägs, må icke fattas, utan att läraren lämnats tillfälle att förklara sig, och skall sådant beslut avse viss tid, minst ett halvt och högst tre år. Vid uppskovstidens utgång skall uppflyttning ske, om ej tjänstgöringen under nämnda tid givit anled­ ning till förnyat uppskov därmed. Har lärare, med tillämpning av föreskriften i punkten b), först efter viss tids uppskov blivit uppflyttad till högre löneklass, må vederbörande folk­ skolestyrelse (skolråd) sedermera, om hans fortsatta tjänstgöring anses böra föranleda därtill, kunna besluta, att han för uppflyttning till än högre löneklass skall äga såsom tjänstetid tillgodoräkna sig jämväl den tid, uppskovet varat. 7 §. 1. För bestämmande av lärares begynnelselön och sedermera för hans uppflyttning till högre löneklass må tillgodoräkning ske av lärarens tjänst­ göring före tillträdandet av innehavande befattning enligt följande grunder. I. Ordinarie lärare vid folk- eller småskola må för placering i löneklass tillgodoräkna: a) den tid han tjänstgjort som övningsskollärare vid folkskolesemina­ rium, b) den tid han tjänstgjort antingen som ordinarie lärare vid statens eller vid av landsting eller av stad, som icke deltager i landsting, upprättat små­ skoleseminarium eller ock vid under offentligt kontroll stående småskole­ seminarium och statsbidrag utgått till hans avlönande såsom till ordinarie folkskollärare, respektive lärare vid småskola, c) den tid han efter vunnen behörighet till ordinarie lärartjänst vid folkrespektive småskola tjänstgjort som föreståndare eller såsom tillsvidare anställd lärare vid skyddshem, vilket åtnjuter statsbidrag och antingen äger av Kungl. Majit stadfäst reglemente eller ock är av Kungl. Majit erkänt som allmän uppfostringsanstalt, d) den tid han tjänstgjort som lärare vid statsunderstödd sjukvårds­ anstalt eller vid barnhem och statsbidrag utgått till hans avlönande såsom till ordinarie folkskollärare, respektive lärare vid småskola, e) den tid han tjänstgjort såsom tillsvidare anställd nomadlärare och därvid åtnjutit avlöning såsom lärare, vilken avlagt folkskollärarexamen,

Kungl. Marits -proposition Nr 270. 149

respektive småskollärarexamen eller i behörighetshänseende år likställd med sådan lärare, samt f) enligt de närmare villkor, som av Kungl. Majit i varje särskilt fall bestämmas, den tid han i egenskap av lärare med fast anställning tjänst­ gjort vid statsunderstödd svensk skola i utlandet. II. Ordinarie lärare vid folkskola må därutöver tillgodoräkna a) den tid han tidigare kan hava innehaft anställning som ordinarie lärare vid folkskola eller ordinarie ämneslärare vid kommunal mellanskola, högre folkskola eller skeppsgosseskola eller med fast anställning innehaft någon med lönetursrätt förenad lärarbefattning vid fortsättningsskola, samt b) den tid utöver fem läsår han efter avlagd examen, som medför behö­ righet till ordinarie folkskollärar^'änst, innehaft anställning vid folkskola såsom icke-ordinarie folkskollärare. III. Ordinarie lärare vid småskola må, utöver vad ovan under punkten I stadgats, av sin tjänstgöring före tillträdandet av innehavande befattning tillgodoräkna a) den tid han kan hava innehaft anställning som ordinarie lärare vid folk- eller småskola, b) den tid han tjänstgjort såsom lärare vid lotsbarnskola, som varit in­ rättad enligt de härutinnan före den 1 juli 1925 gällande bestämmelser, samt c) den tid utöver fem läsår han efter avlagd examen, som medför behö­ righet till ordinarie småskollärar^’änst, med anställning på viss tid tjänst­ gjort såsom lärare vid småskola, lärare vid mindre folkskola och biträdande lärare vid folkskola samt såsom vikarie för tjänstledig folkskollärare. Vid tillgodoräknande av tjänstetid, varom förmäles i detta moment, skola bestämmelserna i 6 § a) äga motsvarande tillämpning. 2. Utöver vad ovan stadgats i fråga om tillgodoräkning för placering i löneklass skall gälla, att där lärare eljest utfört arbete eller fullgjort upp­ drag av direkt allmännyttig beskaffenhet, som i avseende å sin art och om­ fattning finnes ur det allmännas synpunkt svara mot, vara jämförbart med eller av högre värde än det arbete, han har att utföra å egen befattning, på Kungl. Majits prövning skall bero, om och i vad mån tillgodoräkning härav må äga rum. 3. Vid beräkning av tjänstetid, som avses i denna paragraf, skall en undervisningstid av 242 dagar anses som helt läsår, och må lärare icke för något redovisningsår tillgodoräkna mera än nämnda antal dagar.

8 §.

Därest skoldistrikt i föreskriven ordning beslutar sådan ändring av den årliga lästiden vid distriktets folk- respektive småskolor, att därav berörd lärartjänst enligt bestämmelserna i 4 § kommer att tillhöra högre eller lägre lönegrad än förut, skall tjänstens innehavare från och med den kalender­ månad, under vilken den ändrade lästiden börjar tillämpas, åtnjuta avlö­ ning och övriga förmåner, som örn han från och med nämnda kalender­ månad tillträtt befattning i den lönegrad, som tjänsten med hänsyn till den ändrade lästiden skall tillhöra; dock att, örn skoldistriktets beslut enligt vad nyss sagts skall medföra tjänstens nedflyttning till en lägre lönegrad, Kungl. Majit må, efter därom av läraren gjord ansökning, kunna, under förutsättning att denne under minst fem år innehaft tjänst i den högre löne­ graden, tillerkänna honom rätt att kvarstå i sistnämnda lönegrad.

150 Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

9 §. Lärare skall vara skyldig att, då sådant erfordras för indragning av övertalig lärartjänst eller då eljest med hänsyn till undervisningsväsendets bästa synnerliga skäl därtill äro, med bibehållnade av den lönegrad, han innehar, enligt Kungl. Maj:ts bestämmande låta sig förflyttas till annan lärarbefattning inom undervisningsväsendet, jämväl med förändring av bostadsorten och övergång till annat skoldistrikt. Därvid skall dock tillses, att läraren såvitt möjligt erhåller en tjänst, som kan anses likvärdig med den tjänst, läraren lämnar. Vid sådan förflyttning skall läraren vara be­ rättigad att erhålla skälig ersättning för flyttningskostnad samt för den ökade utgift, som för honom må hava uppstått därigenom, att han måste vidkännas kostnad för bostad å såväl den gamla som den nya tjänstgö­ ringsorten, allt enligt de närmare bestämmelser, Kungl. Maj:t meddelar. Har läraren genom förflyttningen förorsakats minskning i löneförmåner, som han åtnjutit vid den förra tjänsten, må skälig ersättning kunna till­ erkännas honom med belopp, högst motsvarande den för honom sålunda inträdda inkomstminskningen. Fråga om ersättning, som här avses, prövas och avgöres av Kungl. Majit i samband med flyttningsärendet. Närmare bestämmelser angående förfarandet vid förflyttning av lärare och vad därmed sammanhänger meddelas av Kungl. Majit.

10 §.

Därest åt lärare anvisas tjänstebostad av tjänlig beskaffenhet, skall han vara skyldig att mottaga densamma och ställa sig till efterrättelse föreskrif­ terna i gällande boställsordning.

11 §.

Har lärare fått sig anvisad tjänstebostad, skall han månadsvis lämna, ersättning för densamma genom avdrag å avlöningen. Är bostadsinnehavare på grund av tjänstledighet eller av annan anledning icke berättigad att uppbära någon avlöning för månaden eller förslår ej utgående avlöningsbelopp, skall nämnda ersättning eller vad däri brister i stället kon­ tant inbetalas. . Ersättning för tjänstebostad, som i väsentliga avseenden uppfyller ford­ ringarna i gällande boställsordning, jämte bränsle skall utgå med för olika hyresgrupper nedan angivna belopp, för helt år räknat;

Hyr e s g r u P P För tjänstebostad innehållande: I II III IV V VI VII VIII IX

K ron o r

1 rum och kök . . . 282 366 450 534 618 702 786 870 954

2 rum och kök . . . 420 552 684 816 948 1,080 1,212 1,344 1,476

3 rum och kök . . . 564 738 912 1,086 1,260 1,434 1,608 1,782 1,956

Fördelningen å nämnda nio hyresgrupper av de orter, där lärarna äro stationerade, fastställes av Kungl. Majit på grundval av utredning rörande de för orterna gällande hyreskostnaderna. Vid tillämpning av bestämmelserna i denna paragraf skall iakttagas, att lärare, åt vilken som tjänstebostad anvisas större lägenhet än som motsva­

152 Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

15 §. 1. Har lärare skadats till följd av olycksfall i tjänsten och därigenom blivit hindrad att tjänstgöra å egen eller annan befattning, skall han: a) om olycksfallet medfört sjukdom, åtnjuta oavkortad lön jämte, i före­ kommande fall, kallortstillägg, så länge sjukdomen varar, dock med avdrag för enligt olycksfallsförsäkringslagen utgående sjukpenning, samt b) örn olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom, med­ fört under längre eller kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan, un­ der tiden likaledes åtnjuta oavkortad lön jämte, i förekommande fall, kall­ ortstillägg, dock högst intill dess sex månader förflutit från dagen för olycksfallet, men skall läraren för tid därutöver av sin lön avstå ett belopp, motsvarande det i 14 § angivna tjänstledighetsavdrag, såframt ej skol­ överstyrelsen funnit skäl medgiva, att sådant avdrag icke skall äga rum eller skall ske med lägre belopp, än nyss sagts; skolande dock även i de i denna punkt avsedda fall de sålunda angivna löneförmånerna minskas med ovannämnda sjukpenning. 2. Uppbär lärare livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen, skall hans avlöning nedsättas med belopp motsvarande livräntans storlek, såvida ej Kungl. Maj:t för visst fall annorlunda medgivit. 3. Har lärare förbjudits att tjänstgöra till förekommande av smittofara, eller har undervisningen måst inställas på grund av rådande smittsam sjukdom bland människor eller husdjur, må läraren under tiden åtnjuta oavkortad lön jämte, i förekommande fall, kallortstillägg, dock högst under sex månader, men skall läraren för tid därutöver av sin lön avstå ett be­ lopp, motsvarande det i 14 § angivna tjänstledighetsavdrag, såframt ej skolöverstyrelsen funnit skäl medgiva, att sådant avdrag icke skall äga rum eller skall ske med lägre belopp än nyss sagts. Lärare, vilkens tjänstgöring sålunda för en tid inställts, skall dock vara skyldig att, oavsett örn den för honom stadgade tjänstgöringstiden därige­ nom ökas, utan särskild ersättning fullgöra i vederbörlig ordning föreskri­ ven återlösning. 4. Föreskrifterna i denna paragraf gälla endast för tid, intill dess, enligt vad därom är stadgat, skyldighet att avgå från tjänsten inträder.

16 §. Lärare, som beviljats ledighet a) för fullgörande av uppdrag att vara ledamot av riksdagen eller kyrko­ mötet eller att vara riksdagens revisor, eller b) för fullgörande av annat offentligt uppdrag, för vilket ersättning ej utgår eller för vilket ersättning utgår endast med visst belopp för samman­ trädes- eller förrättningsdag, med undantag dock för ej mindre uppdrag, som omförmälas i gällande kungörelse med bestämmelser angående kom­ mittéer, än även anställning hos riksdagen eller dess revisorer eller hos kyrkomötet, eller c) för vårdande av svag hälsa, som äger rum i omedelbart sammanhang med föregående tjänstledighet på grund av sjukdom och av vederbörande läkare förklaras erforderlig för återvinnande av full tjänsteduglighet efter samma sjukdom, dock högst för en månad, eller d) under högst åtta dagar för enskild angelägenhet, som av vederbörande folkskolinspektör befinnes vara av särskilt ömmande beskaffenhet, eller där eljest synnerliga skäl föreligga,

Kungl. Maj.ts proposition Nr 270. 153

skall i löneavseende för sådan tid avstå ett belopp, motsvarande det i 14 § i detta reglemente angivna tjänstledighetsavdrag. Vad sålunda stadgats skall även gälla vid kvinnlig lärares ledighet för havandeskap eller barnsbörd under en tid av högst tre månader.

17 §. Lärare, som erhållit ledighet för att fullgöra honom såsom beställningshavare i försvarsväsendets reserver (reservstater) eller såsom värnpliktig åliggande militär tjänstgöring, skall i löneavseende för sådan tid avsta hälf­ ten av honom eljest tillkommande löneförmåner.

18 §. Lärare, som i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet från sin befatt­ ning för att uppehålla mot denna svarande tjänst i annat skoldistrikt, skall under tiden för ledigheten avstå hela lönen jämte i förekommande fall kallortstillägg. 19 §. 1. Vid tjänstledighet för uppdrag, som omförmälas i gällande kungörelse med bestämmelser angående kommittéer, ävensom för anställning hos riks­ dagen eller dess revisorer eller hos kyrkomötet samt vid ledighet av annan anledning än de under 14—18 §§ nämnda, må lärare kunna under högst fyra månader av ett och samma redovisningsår erhålla tjänstledighet mot avstående av den på tiden belöpande delen av lönen samt i förekommande fall kallortstillägg. 2. Vid tjänstledighet utöver fyra månader av anledning, som i mom. 1 avses, skall läraren, därest vederbörande folkskolinspektör ej på grund av särskilda skäl medgivit, att de i mom. 1 meddelade föreskrifterna må tilllämpas, avstå för dag räknat så stor del av årslönen och, i förekommande fall, av honom tillkommande kallortstillägg, som i förhållande till antalet läsdagar i distriktet belöper på varje läsdag. . 3. Vid tillämpning av bestämmelserna i 1 och 2 morn. skall, där ej Kungl. Majit för särskilt fall annorlunda bestämmer, därjämte iakttagas, att lärare, som under hela den på ett redovisningsår belöpande lästiden åtnjutit tjänst­ ledighet av anledning, som i sagda moment sägs, icke må för sådant år upp­ bära någon del av den kontanta lönen.

20 §. 1. Varder lärare avstängd från tjänstgöring eller tagen i häkte, skall hans avlöning under tiden innehållas, så framt ej folkskolestyrelsen (skolrådet) med folkskolinspektörens medgivande finner skäligt låta honom uppbära något därav. 2. Avhåller sig lärare från tjänstgöring utan att hava i vederbörlig ord­ ning erhållit tjänstledighet eller kunnat styrka giltigt förfall, må han för den tid vidkännas avdrag å avlöningen enligt bestämmelserna i 19 § 1 mom.

21 §.

Enligt de närmare föreskrifter Kungl. Majit meddelar, skall lärare vid skada till följd av olycksfall i tjänsten kostnadsfritt erhålla erforderlig läkarvård jämte läkemedel samt, där olycksfallet medfört förlust eller ned­ sättning av arbetsförmågan, jämväl andra till arbetsförmågans höjande

154 Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

nödiga hjälpmedel, allt dock endast i den mån sagda förmåner icke utgå enligt olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser.

22 §.

Avlider lärare, skall till hans dödsbo såsom begravningshjälp utbetalas ett belopp, motsvarande en tiondel av hans oavkortade årslön vid tiden för dödsfallet, dock högst 500 kronor. Vid lärares dödsfall till följd av olycksfall i tjänsten skall dock förenämnda belopp minskas med den be­ gravningshjälp, vartill dödsboet är berättigat enligt olycksfallsförsäkrings­ lagen.

2 kap. Icke-ordinarie ämneslärare.

23 §. Med extra ordinarie lärare avses i detta reglemente ämneslärare, som anställes för full tjänstgöring å befattning, som i föreskriven ordning inrät­ tats såsom extra ordinarie. Med vikarierande lärare avses den, som anställes för full tjänstgöring såsom vikarie för tjänstledig lärare eller å vakant befattning. I övrigt an­ ställda icke-ordinarie ämneslärare benämnas i detta reglemente timlärare.

24 §. Till extra ordinarie lärare utgår, på sätt i det följande angives, lön enligt den under 7 § kungörelsen den 15 juni 1935 (nr 397) med avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie befattningshavare vid nyreglerade verk inom all­ männa civilförvaltningen införda löneplanen, vilken för varje lönegrad upptager flera löneklasser med särskilda, för olika ortsgrupper fastställda lönebelopp. För kvinnlig lärare skall dock gälla den begränsning, som i 5 § omförmäles. Extra ordinarie lärare skola inplaceras i följande lönegrader, nämligen A. I skoldistrikt med en lästid av högst 86 veckor årligen: Lärare vid folkskola i 14 :e lönegraden, vilken för nedannämnda löneklas­ ser upptager följande, för olika ortsgrupper fastställda lönebelopp:

Ort s g r upp | Lönegrad Löneklass A B C D E F G

K r o n o r

12 2,880 3,012 3,144 3,276 3,408 3,540 3,672

■ 13 3,060 3,198 3,336 3,474 3,612 3,750 3,888

14 3,240 3,384 3,528 3,672 3,816 3,960 4,104 14:e lönegraden

15 3,450 3,600 3,750 3,900 4,050 4,200 4,350

16 3,660 3,816 3,972 4,128 4,284 4,440 4,596

17 3,960 4,122 4,284 4,446 4,608 4,770 4,932

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 270. 155

Lärare vid småskola i 6:e lönegraden, vilken för nedannämnda löneklasser upptager följande, för olika ortsgrupper fastställda lönebelopp:

Ort s g r upp Löne- Lönegrad D E F G A B C klass K ron o r

4 1,860 1,944 2,028 2,112 2,196 2,280 2,364 1,980 2,070 2,160 2,250 2,340 2,430 2,520 5

6 2,100 2,196 2,292 2,388 2,484 2,580 2,676 6:e lönegraden <

7 2,220 2,322 2,424 2,526 2,628 2,730 2,832 2,340 2,448 2,556 2,664 2,772 2,880 2,988 8 2,460 2,574 2,688 2,802 2,916 3,030 3,144 9

B. I skoldistrikt nied en årlig lästid av mer än 36 men ej 39 veckor: Lärare vid folkskola i 15 :e lönegraden, vilken för nedannämnda löneklasser upptager följande, för olika ortsgrupper fastställda lönebelopp:

Ort s g r upp Löne- Lönegrad C D E F G klass A B

K o n o r

' 3,060 3,198 3,336 3,474 3,612 3,750 3,888 13

14 3,240 3,384 3,528 3,672 3,816 3,960 4,104

15 3,450 3,600 3,750 3,900 4,050 4,200 4,350 15:e lönegraden 4,596

16 3,660 3,816 3,972 4,128 4,284 4,440

17 3,960 4,122 4,284 4,446 4,608 4,770 4,932

18 4,260 4,434 4,608 4,782 4,956 5,130 5,304

Lärare vid småskola i 7:e lönegraden, vilken för nedannämnda löneklasser upptager följande, för olika ortsgrupper fastställda lönebelopp:

Ort s g r u p p lione­ Lönegrad B C D E F G ld ass A

K o n o r

5 1,980 2,070 2,160 2,250 2,340 2,430 2,520

6 2,100 2,196 2,292 2,388 2,484 2,580 2,676

7 2,220 2,322 2,424 2,526 2,628 2,730 2,832

7 :e lönegraden >

8 2,340 2,448 2,556 2,664 2,772 2,880 2,988

9 2,460 2,574 2,688 2,802 2,916 3,030 3,144

10 2,580 2,700 2,820 2,940 3,060 3,180 3,300

156 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 270.

C. I skoldistrikt med en årlig lästid av 89 veckor: Lärare vid folkskola i 16:e lönegraden, vilken för nedannämnda löneklasser upptager följande, för olika ortsgrupper fastställda lönebelopp:

Ort s g r upp Löne­ Lönegrad klass A B C D E F G

K r o n o r

14 3,240 3,384 3,528 3,672 3,816 3,960 4,104

15 3,450 3,600 3,750 3,900 4,050 4,200 4,350

16 3,660 3,816 3,972 4,128 4,284 4,440 4,596 16:e lönegraden

17 3,960 4,122 4,284 4,446 4,608 4,770 4,932

18 4,260 4,434 4,608 4,782 4,956 5,130 5,304

19 4,560 4,746 4,932 5,118 5,304 5,490 5,676

Lärare vid småskola i 8:e lönegraden, vilken för nedannämnda löneklasser upptager följande, för olika ortsgrupper fastställda lönebelopp:

Ort s g r upp Löne­ Lönegrad

klass A B c D E F G

K ron o r

6 2,100 2,196 2,292 2,388 2,484 2,580 2,676

7 2,220 2,322 2,424 2,526 2,628 2,730 2,832

8 2,340 2,448 2,556 2,664 2,772 2,880 2,988 8:e lönegraden <

9 2,460 2,574 2,688 2,802 2,916 3,030 3,144

10 2,580 2,700 2,820 2,940 3,060 3,180 3,300

11 2,730 2,856 2,982 3,108 3,234 3,360 3,486

I fråga örn fördelningen av de orter, där extra ordinarie lärare äro sta­ tionerade, å de uti löneplanen upptagna ortsgrupperna gäller vad Kungl. Maj:t i sådant hänseende fastställt för i detta reglemente avsedda ordina­ rie lärare. Den löneklass inom vederbörande lönegrad, enligt vilken lärarens lön skall utgå, fastställes i enlighet med vad som i tillämpliga delar föreskrives i 5—7 §§, dock att extra ordinarie lärare skall vara berättigad att för placering i löneklass tillgodoräkna hela den tid, han tidigare kan hava inne­ haft motsvarande anställning som icke-ordinarie lärare vid folk- respek­ tive småskola och därvid fullgjort tjänstgöring i den omfattning, som i 6 § a) sägs. Vid beräkning av tjänstetid skall en undervisningstid av 242 dagar anses som helt läsår, och må lärare icke för något redovisningsår tillgodoräkna mera än nämnda antal dagar. Inom löneklass bestämmes lönebeloppet efter den ortsgrupp, till vilken lärarens stationeringsort blivit hänförd. Med stationeringsort förstås orten för den skola, vid vilken läraren har sin huvudsakliga tjänstgöring.

158 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 870.

29 §. För extra ordinarie lärare skola i övrigt i tillämpliga delar gälla bestäm­ melserna i 3, 8, 10—12, 15 och 19—21 § § i detta reglemente. 30 §• Vikarierande lärare äger åtnjuta lön enligt den löneklass, som han enligt bestämmelserna i 24 § skulle hava tillhört, därest han varit extra ordinarie lärare. Vikarie för lärare vid mindre folkskola eller för biträdande lärare vid folkskola skall härvid erhålla avlöning enligt samma löneklass som örn han varit extra ordinarie lärare vid småskola. 31 §. För vikarierande lärare skola i övrigt i tillämpliga delar gälla bestämmel­ serna i 3, 10—12, 15, 20, 21 och 27 §§ i detta reglemente. 32 §. Ordinarie lärare, som i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet från egen befattning för att tjänstgöra å motsvarande icke-ordinarie lärarbefattning i annat skoldistrikt, skall för sådan tjänstgöring åtnjuta avlöning till samma belopp, som han, med hänsyn till den å tjänstgöringsorten föreskrivna lästiden, skulle uppburit, därest han å samma ort i stället uppe­ hållit sin egen befattning. 33 §. Timlärare i läsämne åtnjuter arvode med följande, för olika ortsgrupper bestämda belopp, allt för veckotimme räknat: A. I skoldistrikt med en årlig lästid av högst 86 veckor:

Ort s g r u p P

A B C D E F G

K r o n o r

122 Timlärare vid småskola ellermindre folkskola samt biträdande tim-

B. I skoldistrikt med en årlig lästid av mer än 86 men ej 39 veckor:

1

Ort s g r u p P | A B C D E F G

K o n o r

Timlärare vid småskola ellermindre folkskola samt biträdande tim-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270. 159

C. I skoldistrikt med en årlig lästid av 39 veckor:

Ort s g r u p P

A B C D E F G

K r o n o r

108 112 118 122 128 132 136

Timlärare vid småskola eller mindre folkskola samt biträdande tim-

70 74 77 80 83 86 90

För timlärare skola i tillämpliga delar gälla bestämmelserna i 27 § i detta reglemente.

3 kap. Lönenämnd.

34 §. Där det enligt detta reglemente ankommer på Kungl. Majit att utfärda allmänna föreskrifter i ämne, som omhandlas i reglementet, bör, innan så­ dant ärende till avgörande företages, yttrande inhämtas från en lönenämnd, i vilken lärår-, förvaltnings- och de allmänna intressena böra vara represen­ terade; och har lönenämnden jämväl att bereda andra ärenden av huvud­ sakligen löneteknisk natur, vilka Kungl. Majit kan finna lämpligt hän­ skjuta till densamma.

4 kap. Reglementets tillämplighet m. m.

35 §. Lärare, som omedelbart före den tidpunkt, då detta reglemente träder i kraft, innehar ordinarie befattning men icke vill underkasta sig detta regle­ mentes villkor och bestämmelser och icke heller kan därtill lagligen förbin­ das, skall göra anmälan i nämnda hänseende till vederbörande skolstyrelse före viss av Kungl. Majit bestämd tidpunkt. Lärare, som före sistnämnda tidpunkt gjort dylik anmälan, skall varda bibehållen vid honom enligt dittills gillande bestämmelser tillkommande avlöningsförmåner ävensom, i den man ej annat föranledes av vederbö­ rande för honom gällande pensionsbestämmelser, vid den rätt till pension, som dittills tillkommit honom. I nämnda avlöningsförmåner inbegripes icke provisorisk avlöningsförbättring och ej heller de till lärare i vissa skol­ distrikt i Norrland utgående särskilda lönetillägg. En var annan lärare, som utan att vara underkastad äldre lönebestämmelser, vid den tidpunkt, då detta reglemente träder i kraft, innehar ordi­ narie befattning av den art, som i reglementet avses, eller som senare till­ träder sådan befattning, är pliktig att, med frånträdande av samtliga ho­ nom vid tidpunkten för nämnda ikraftträdande tillkommande, av stat eller kommun tillerkända förmåner, underkasta sig detta reglementes föreskrif­ ter och villkor ävensom dels minskning i eller upphörande av extra inkom­ ster, som kunna medfölja befattning eller utgå för bestyr i sammanhang därmed, dels ock de ändrade bestämmelser, som kunna varda utfärdade rörande de i 3 och 9 §§, 15 § 3 mom. och 21 § berörda hänseenden samt i fråga om såväl egen pension som beträffande änke- och pupillpensionering.

160 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 270.

Detta avlöningsreglemente skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1938. 1. Ifråga om avlöning till kvinnlig lärare vid folkskola skall i enlighet med de närmare bestämmelser, Kungl. Majit meddelar, gälla, att sådan lärare skall under tiden den 1 januari 1938—den 30 juni 1940 åtnjuta avlö­ ning enligt löneklass, som är två löneklasser lägre än den, som enligt avlöningsreglementet eljest skulle hava gällt, och under tiden den 1 juli 1940— den 30 juni 1943 enligt löneklass, som är närmast lägre än den enligt regle­ mentet eljest gällande. 2. Till manlig lärare vid småskola eller mindre folkskola skall utgå löne­ tillägg med 450 kronor för år räknat. Vid tillämpningen av avlöningsreglementet skola i fråga örn detta lönetillägg gälla samma bestämmelser som beträffande den läraren tillkommande lönen.

Det alla som vederbör etc.