Betänkande angående vissa organisations-, utbildnings- och tjänstgöringsfrågor vid domstolarna

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

5 •o >

A STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1946:57 JUSTITIEDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE ANGÅENDE

VISSA ORGANISATIONS-, UTBILD NINGS- OCH TJÄNSTGÖRINGSFRÅGOR VID DOMSTOLARNA AVGIVET AV

1943 års

domarutredning

S

C

K

H

4 G

T

O

O

L

M

Statens offentliga utredningar 1946 K r o n o l o g i s k i . Betänkande angående rundradion 1 Sverige. Dess

aktuella behov och riktlinjer för dess framtida verksamhet. Norstedt. 167 s. K . 2 Dödföddheten och tidigdödligheten i Sverige. Dess samband med nativitetsminskningen och dess förhållande vid olika formor a v förlossningsvård s a m t dess socialmedicinska och befolkningspolitiska b e tydelse. Av C. Gyllensvvärd. Beckman. 115 s. S. 3, Betänkande med förslag till ändrade grunder för flottningslagstiftningen m. m. Hceggström. 99 s. J o . 4. Betänkande med förslag angående uniforms pliktens omfattning för viss personal vid försvarsväsondet. V. Petterson. 59 s. F ö . 5. Betänkande o m barnkostnadernas fördelning med förslag angående a l l m ä n n a barnbidrag m. m. V. Petterson. 351 8. S. C. B e t ä n k a n d e o m barnkostnadernas fördelning med forslag angående a l l m ä n n a barnbidrag m . m . Bilagor. Beckman. 153 s. S. 7. Betänkande och förslag rörande åtgärder för a t t begränsa antalet k o n t r a k t s a n s t ä l l t m a n s k a p inom krigsmakten. B e c k m a n . 136 s. F ö . 8. 1941 års lärarlönesakkunuiga. B e t ä n k a n d e m e d förslag till boställsorduing för folkskolans lärare m. m . Marcus. 146 s. F!. 9. 1945 å r s universitetsberedning. 1. Docentinstitutionen. Haeggsfcröm. 62 s. E. 10. Betänkande med förslag till omorganisation av vägoch vatten byggnadsstyrelsen m.m. Katalog- o. Tidskriftstryck. 217 s. K. 11. 1940 å r s skolutrednings b e t ä n k a n d e n och utredningar. 4. Skolpliktstidens skolformer. 2. Folkskolan. A. Allmän del. I d u n . 341 s. E. 12. Betänkande o m tandläkarutbildningens ordnande m. m. Del 1. Beckman. 216 s. E. 13. Investeringsutredningens b e t ä n k a n d e med utredning rörande personal- och matorielresurser m . m . för genomförande a v e t t arbetsprogram enligt av utredningen tidigare framlagt förslag. Marcus 72 s. Fi. 14. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 4. Skolpliktstidens skolformer. 4. Realskolan. Praktiska linjer. I d u n . 193 s. E. 15. 1940 å r s skolutrednings betänkanden och utredningar. 4. Skolpliktstidens skolformer. 2. Folkskolan. B . Förslag till undervisningsplaner. I d u n . 253 s. E. IG.

Betänkande angående forsknings- och försöksverksamheten på j o r d b r u k e t s område i Norrland. V. P e t terson. 133 s. J o . 17. Den familjovårdande socialpolitiken. Beckman. 132 B. 8. 18." P M angående utvecklingsplanering p å jordbrukets område. Marcus. 252 s. J o . 19. Betänkande m e d förslag röronde den ekonomiska försvarsberedskapons framtida organisation. I d u n . 92 s. Fo. 20. B e t ä n k a n d e angående den centrala organisationen av det civila medicinal- och v e t e r i n ä r v ä s e n d e t . I d u n . 361 s. S. 2 1 . B e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g och förslag angåonde r ä t t e n till arbetstagares uppfinningar. Norstedt. 71 s. Ju. 22. Betänkande med förslag till ordnande av kreditgivninss- och rådgivningsverksamhet för h a n t v e r k och småindustri s a m t bildande a v företagarnämnder. Marcus. 144 s. II. 23. Socialvårdskommitténs b e t ä n k a n d e . 12. Utredning och förslag angående moderskapsbidrag. Beckman. 115 s. S. 24. K o m m i t t é n s för partiellt arbetsföra b e t ä n k a n d e . 1. Förslag till effektiviserad k u r a t o r s - och arbetsförmedlingsverksamhet för partiellt arbotsföra m . m . Katalog- o. Tidskriftstryck. 200 s. S. 25. B e t ä n k a n d e med förslag till lag m e d särskilda b e stämmelser om uppfinningar m . m . a v betydelse för rikets försvar. Norstedt. 37 s. J u . 2G. Betänkande angående tjänstepensionsförsäkringens organisation. Marcus. 71 s. II. 27 B e t ä n k a n d e med förslag till investeringsreserv för budgetåret 1946/47 av statliga, k o m m u n a l a och statsunderstödda anläggningsarbeten. Marcus, v i j , 378 s. Fi.

f ö r t e c k n i n g 28. Bilagor till b e t ä n k a n d e med förslag til' investeringsreserv för b u d g e t å r e t 1946/47 a v statliga, k o m m u nala och statsunderstödda anläggningsarbeten. Marcus. 95 s. Fi. 29. 19 4 3 års j or dbrukstaxeringssakkunniga. B e t ä n k a n d e med förslag till ä n d r a d e bestämmelser i fråga om taxering av inkomst av jordbruksfastighet s a m t lag om jordbruksbokföring. Marcus. 282 s. 3 bil. Fi. 30. Socialutbildningssakkunniga. 2. Utredning och förslag rörande statsvetenskapliga e x a m i n a m . m. Hajggström. 127 8. E. 31. 1940 å r s skolutrednings b e t ä n k a n d e n och u t r e d ningar. 6. Skolans inre a r b e t e . S y n p u n k t e r p å fostr a n och undervisning. Idun. 194 s. E . 32. B e t ä n k a n d e m e d förslag till förordning angående allmänt k y r k o m ö t e m . m . Hajggström. 161 s. E. 33. Försäkringsutredningen. Förslag till lag om försäkringsrörelse m . m . 1. L a g t e x t . Norstedt, i v , 150 s. II. 34. Försäkringsutredningen. Förslag till lag o m försäkringsrörelse m . m . 2. Motiv. Norstedt, v j , 441 s. II. 35. S t a t s m a k t e r n a ooh folkhushållningen u n d e r d e n till följd a v stormaktskriget 1939 i n t r ä d d a krisen. Del 6. Tiden juli 1944—juni 1945. I d u n . 476 s . Fo. 36. P a r l a m e n t a r i s k a undersökningskommissionen angående flyktingärenden och säkerhetstjänst. 1. B e t ä n k a n d e angående flyktingars behandling. Beckman. 500 s. S. 37. Socialvårdskommitténs b e t ä n k a n d e . 13. Förslag angående folkpensioneringens administrativa h a n d h a vande m . m . V. P e t t e r s o n . 114 s. S. 38. B e t ä n k a n d e m e d förslag rörande officersutbildningen n o m a r m é n m . m . Haeggström. xiij, 504 s. Fö. 39. D e n svenska växtodlingens utvecklingstendenser s a m t dess i n r i k t a n d e efter kriget. I d u n . 106 s. J o . 40. B e t ä n k a n d e angående h a n t v e r k e t s och småindustriens befrämjande. Marcus. 192 s. H. 4 1 . B e t ä n k a n d e m e d förslag till skogsvårdslag m . m. Marcus. 430 s. J o . 42. Riktlinjer för den framlida jordbrukspolitiken. Del 1. I d u n . 282 s J o . 43. B e t ä n k a n d e m e d förslag til verkstadsorganisation för väg- och vattenbyggnadsväsendet. Sv. T r y c k e r AB. (2) 105 s. K. 44. Sakkunniga a n g å e n d e arbetsförmedlingens orga nsation. Del 1. Den offentliga arbetsförmedlingen under krigsåren. V. Petterson. 390 s. Fi. 45. B e t ä n k a n d e m e d förslag till åtgärder för främjande a v ridhästaveln m. m . Norstedt 94 s. Fö. d6. Riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken. Dol 2. I d u n . 606 s. J o . 47. Rationalitetsvariationerna inom det svenska jordbruket. Av L . Nanneson. I d u n . 84 s. J o . 48. 1945 års lönekommitté. 1. B e t ä n k a n d e m e d förslag till statliga löneplaner m. m. Marcus. 240 s. Fi. 49. Ärvdabalksakkunnigas förslag till föräldrabalk. Norstedt. 192 s. J u . 50. B e t ä n k a n d e m e d förslag till nyorganisation a v kyrkomusikerbefattningarna m. m. Del 2. Sv. Tryckeri A B . iv, 216 s. E. 51. Sakkunniga angående arbetsförmedlingens organisation. Del 2. Don offentliga arbetsförmedlingens framtida organisation. Motiv och förslag. V. f e t t e r son. 189 s. Fi. 52. Socialvårdskommitténs b e t ä n k a n d e . 14. U t r e d n i n g och förslag angående ålderdomshem m. m . Beckman. 88 s. S. 53. B e t ä n k a n d e o m befolkningspolitikens organisation m . m . Beckman. 70 s. S. 54. Utredning angående reglering a v den territoriella församlingsindelningen i Stockholm. Av E. Schalling. V. P e t t e r s o n . 254 s. E . 55. Utredning rörande sexualundervisningen i h ö g r e skolor j ä m t e förslag till handledning i sexualundervisning för l ä r a r e i högre skolor. Hseggström. 103 s. 4 pl. E. 50. 1944 års skattesakkunniga. 2. B e t ä n k a n d e m e d förslag angående idrottssammanslutningars b e s k a t t n i n g för inkomst. V. P e t t e r s o n . 198 s. Fi. 57. B e t ä n k a n d e angående vissa organisations-, latbildnings- och tjänstgöringsfråaror vid domstolarna. Norstedt. 330 s. J u .

A n m . Om särskild t r y c k o r t ej angives, ftr tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t . e x . E. = ecklesiastikdepartementet J o . = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. s t a t e n s offentliga u t r e d n i n g a r s y t t r e a n o r d ning (ur 98) utgivas u t r e d n i n g a r n a i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTRED NUNGAR 1946:57 JU STITI EDE PARTE M PiN T]€T

3 #

BETÄNKANDE ANGÅENDE

VISSA ORGANISATIONS-, UTBILD NINGS- OCH TJÄNSTGÖRINGSFRÅGOR VID DOMSTOLARNA A V G I V E T AV

1943 års

domarutredning

STOCKHOLM 1946 KtfNGL. BOKTRYCKERIET.

P. A. NORSTEDT & SÖNER

46214G

y rr. *OCKV»Ö

Till Herr Statsrådet

och chefen för Kungl.

Justitiedepartementet.

Genom beslut den 15 oktober 1943 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för justitiedepartementet att tillkalla högst åtta sakkunniga att inom departementet verkställa utredning rörande domarutbildningen jämte därmed sammanhängande frågor, att uppdraga åt en av de sakkunniga att vara ordförande ävensom att förordna sekreterare åt de sakkunniga. I enlighet härmed tillkallade dåvarande chefen för justitiedepartementet den 6 november 1943 såsom sakkunniga presidenten Gunnar Bendz, ordförande, hovrättsrådet, numera statsrådet Gunnar Danielson, ledamoten av riksdagens andra kammare, riksgäldsfullmäktigen Ernst Eriksson, ledamoten av samma kammare, advokaten Birger Gezelius, borgmästaren Joel Laurin, ledamoten av andra kammaren, riksgäldsfullmäktigen Axel Lindqvist, professorn vid handelshögskolan i Stockholm Knut Rodhe och dåvarande ledamoten av riksdagens första kammare, häradshövdingen Gösta Siljeström. Till sekreterare åt de sakkunniga förordnades hovrättsassessorn Björn Widegren. De sakkunniga hava antagit benämningen 1943 års domarutredning. Den 12 januari 1946 har Danielson på egen begäran entledigats från uppdraget att deltaga i utredningsarbetet. Till domarutredningen hava för att tagas i övervägande vid fullgörande av dess uppdrag överlämnats följande framställningar: 1) den 27 augusti 1943 av Stockholms magistrat angående meritvärdet av tjänstgöring vid Stockholms rådhusrätt m. m.; 2) den 15 december 1943 av styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare angående värderingen av stadsdomar meriter; 3) den 15 februari 1944 av Sveriges förenade studentkårer angående särskild meritberäkning för juris doktorer och docenter inom de juridiska fakulteterna vid befordran å domarbanan m. m.; 4) den 4 mars 1944 av hovrätten för övre Norrland angående beräkningen av meriter för assessorsförordnande m. m.; 5) den 1 april 1945 av befattningshavare vid hovrätten för övre Norrland och i domsagor under denna hovrätt angående frågor, som angivits under 4); 6) den 20 maj 1946 av Sveriges yngre juristers förening angående avlöningsförmåner för hovrättsassessorer m. m.

4 I skrivelse den 18 juni 1945 till chefen för justitiedepartementet har domarutredningen framlagt förslag om förbättrade avlöningsförmåner för tingsnotarier, tingsnotarieaspiranter och fiskalsaspiranter, vilket förslag lagts till grund för reglering av dessa befattningshavares avlöningsförhållanden från och med den 1 juli 1946. Sedan domarutredningen numera fullgjort sitt uppdrag, får utredningen härmed vördsamt överlämna bifogade betänkande angående vissa organisations-, utbildnings- och tjänstgöringsfrågor vid domstolarna jämte till betänkandet hörande utkast till ändringar i domsagostadgan ävensom bilagor. Vid betänkandet fogas särskilt yttrande av undertecknad Rodhe. Den 30 juli 1946. GUNNAR BENDZ. ERNST ERIKSSON AXEL LINDQVIST

BIRGER GEZELIUS KNUT RODHE

JOEL LAURIN GÖSTA SILJESTRÖM

/ Björn

Widegren.

Utredningsuppdraget. Den närmare innebörden av det åt 1943 års domarutredning givna uppdraget framgår av det anförande till statsrådsprotokollet av dåvarande chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, som ledde till bemyndigande att tillkalla de sakkunniga. Departementschefen anförde därvid följande: »De ordinarie tjänsterna vid de statliga domstolarna besättas regelmässigt med personer, vilka äro eller varit befattningshavare i hovrätt. Under de senaste tio åren har en synnerligen kraftig ökning skett av antalet icke ordinarie tjänstemän i hovrätterna. Enligt tillgängliga uppgifter funnos i början av år 1933, innan den s. k. sekreterarreformen genomfördes vid domsagorna, 60 assessorer och omkring 80 fiskaler, i början av 1943 icke mindre än 76 assessorer och 143 fiskaler. Nyrekryteringen har väsentligt överstigit avgången på de ordinarie befattningarna. Befordringsåldern i fråga om domarbefattningar har på grund härav undan för undan stigit. Av hovrättsassessorerna hade år 1933 25 erhållit sitt assessorsförordnande vid 29—32 års ålder, 27 vid 33—34 års ålder och endast 8 vid 35 års ålder eller senare. I början av år 1943 voro motsvarande tal 7, 28 och 41. En avsevärd åldersförskjutning har sålunda ägt rum. Samma tendens kan påvisas beträffande fullmaktstjänsterna på domarbanan. Orsakerna till denna utveckling äro flera. Genom sekreterarreformen begränsades domsagonotariernas behörighet och beslöts, att de större domsagornas behov av mera kvalificerad arbetskraft vid sidan av häradshövdingen i allmänhet skulle tillgodoses av — förutom i vissa fall biträdande domare — sekreterare. Till dessa befattningar förordnades hovrättsfiskaler. Tjänstgöringstiden för sekreterarna har varit mycket varierande men i allmänhet växlat mellan ett och fem år, varefter de återvänt till hovrätterna. För att kunna förse domsagorna med dessa arbetskrafter ha hovrätterna nödgats antaga och utbilda aspiranter i långt större utsträckning än tidigare. Medan under första halvåret 1933 i domsagorna tjänstgjorde 17 biträdande domare, huvudsakligen hämtade från hovrätterna, hade under första halvåret 1936 antalet biträdande domare och sekreterare stigit till sammanlagt 49. Antalet för hovrätts jurister avsedda genomgångstjänster i domsagoförvaltningen hade sålunda på tre år ökat med 32. Enligt numera gällande personalförteckning för häradsrätterna skola i domsagorna tjänstgöra 11 tingsdomare och 44 tingssekreterare. Till tingsdomare utses i allmänhet assessorer och till tingssekreterare fiskaler.

6 Det bör i detta sammanhang även nämnas att ett antal hovrättsfiskaler varit sysselsatta med uppläggande av nya fastighetsböcker på landet, vilket bidragit till att öka kraven på nyrekrytering. Såyäl den ordinarie som den icke ordinarie hovrättspersonalen tages i stor utsträckning i anspråk för tjänstgöring utom hovrätter och häradsrätter. Åtskilliga hovrättsråd och assessorer tjänstgöra sålunda regelmässigt som tillförordnade revisionssekreterare och såväl assessorer som fiskaler erhålla förordnanden såsom vattenrättssekreterare och ledamöter av rådhusrätt. Befattningshavare av olika grader i hovrätterna ävensom revisionssekreterare sysselsättas dessutom i växlande omfattning i departementen, i krisadministrationen och med andra offentliga uppdrag. I början av 1943 tjänstgjorde omkring 30 hovrättsråd och revisionssekreterare samt omkring 50 assessorer och fiskaler utanför domstolsväsendet. Av dessa befattningshavare tjänstgjorde omkring 45 i departement och kommittéer, ungefär 25 inom kristidsinstitutioner av olika slag och de övriga i andra särskilda funktioner. Till jämförelse må framhållas, att i början av 1933 endast omkring 20 hovrättsråd och revisionssekreterare samt omkring 25 assessorer och fiskaler voro tagna i anspråk för arbete utanför domstolsorganisationen, ökningen av antalet i annan verksamhet än domararbete sysselsatta personer, vilken väsentligen är föranledd av de centrala krisorganens behov av arbetskrafter, är betänklig, då den givetvis varit ägnad att öka nyrekryteringen i hovrätterna. Den h a r dock haft den i och för sig gynnsamma effekten, att den motverkat den förut omnämnda förseningen av assessorsförordnandena, vilken eljest skulle ha varit ännu mera utpräglad. Det ä r tydligt, att utvecklingen numera lett därhän att antalet domaraspiranter är oproportionerligt stort. Ett ingripande är därför påkallat. Härvid ligger nära till hands att söka minska användningen av domare eller domaraspiranter utanför domstolsväsendet. Det är dock ovisst, huru mycket som k a n vinnas på denna väg. Då deras anlitande för sådana uppgifter visat sig fylla ett verkligt behov, kan en avsevärd begränsning icke undgå att medföra olägenheter ur allmän synpunkt. Enligt vad förut framhållits är en av huvudorsakerna till det uppkomna läget, att hovrätternas personal i betydande utsträckning tagits i anspråk för tjänstgöring i domsagorna såsom sekreterare. Det torde därför vara nödvändigt att frågan om organisationen av verksamheten i domsagorna tages under omprövning. Vid denna bör bland annat tagas under övervägande, i vad mån arbetsbördan i domsagorna är av den omfattning, att ett antal'sekreterartjänster lämpligen böra omändras till mera fasta poster. Självfallet bör vid ett sådant övervägande även beaktas, hur arbetet i domsagorna bör organiseras efter processreformens genomförande. En viss förbättring skulle vidare vinnas, om domartjänsterna vid stadsdomstolarna i större utsträckning kunde påräknas såsom slutposter för dem som i första hand sökt sig till den statliga domarbanan. Å andra sidan är det önskvärt, att stadsdomarna i ökad omfattning erhålla tillfälle att tjänstgöra vid överrätt och att erhålla befordran vid de statliga domstolarna.

7 Jag vill i detta sammanhang framhålla, att det överhuvud är angeläget att den framtida befordringsgången på domarbanan klargöres. Vad särskilt angår de statsanställda domarna bör härvid bland annat övervägas, vilken tjänstgöring av olika slag, som i allmänhet bör föregå utnämning till assessor, revisionssekreterare, hovrättsråd eller häradshövding. Även frågan vilket meritvärde som vid tjänstgöring på domarbanan bör tillerkännas vetenskapligt arbete inom det rättsvetenskapliga området bör i detta sammanhang beaktas. Ett spörsmål, som äger nära samband med den nyss berörda frågan om organisationen av arbetet i domsagorna, gäller den judiciella indelningen. Domsagorna förete för närvarande betydande olikheter i fråga om storlek och arbetsbörda. Även detta förhållande bör ägnas uppmärksamhet, varvid i första hand synes böra undersökas, huruvida ej de största domsagorna lämpligen böra uppdelas på något mindre enheter. Uppenbarligen böra endast sådana åtgärder övervägas, som gagna det allmännas intresse att erhålla goda domare. Jag anser mig böra föreslå att nu berörda frågor bliva föremål för en allsidig utredning. Vid denna torde även böra beaktas behovet av att under studietiden bereda dem som avse att träda i rättslivets tjänst tillfälle att inhämta praktiska erfarenheter i vidare mån än nu är fallet. Vidare böra särskilda anordningar övervägas med syfte att öka möjligheterna för juris studerandena att förvärva färdighet i stenografi och maskinskrivning. Spörsmål av mera brådskande natur böra först upptagas till övervägande.» I anslutning till departementschefens uttalanden bör syftet med utredningen vara att under hänsynstagande till de krav, som efter rättegångsreformen komma att ställas på domstolarna och den där anställda personalen, närmare belysa och söka finna en lösning av de olika frågor, som av departementschefen berörts. Dessa frågor kunna med hänsyn till sitt inbördes samband sammanföras under tre särskilda grupper. Till en grupp böra därvid föras frågorna om den judiciella indelningen och om organisationen av arbetet i domsagorna; det nära sambandet mellan dessa två frågekomplex har betonats redan i anförandet till statsrådsprotokollet. Den andra gruppen omfattar de frågor, som angå utbildnings- och tjänstgöringsförhållandena på domarbanan. Hit hänförliga äro bland annat de av departementschefen särskilt omnämnda spörsmålen angående användande av domare och domaraspiranter utanför domstolsväsendet, om utbyte av arbetskrafter mellan statens och städernas domstolar samt om meritvärdet å domarbanan av akademiskt arbete. Hit hör jämväl spörsmålet i vad mån tjänstgöring hos advokat och åklagare bör ingå i domarutbildningen. Till en tredje grupp kunna hänföras de frågor, som avse de juridiska studierna. I samband därmed upptages även fråga om efterutbildning för domare m. fl. Med anledning av uppdraget i fråga om tjänstgöringsförhållandena och befordringsgången på domarbanan har domarutredningen funnit erforderligt att även ingå på vissa grundläggande spörsmål angående hovrätternas organisation efter rättegångsreformens genomförande. Domarutredningen har där-

8 för vid sitt arbete även behandlat hovrätternas organisation i den mån detta varit erforderligt för det åt utredningen givna uppdraget. Otvivelaktigt föreligger ett nära samband även mellan sådana frågor, som enligt vad n u angivits hänförts till olika grupper. Så t. ex. måste vid lösandet av organisationsproblemet i domsagorna hänsyn tagas jämväl till önskvärdheten av att kunna upprätthålla en lämplig befordringsgång. Då den anförda indelningsgrunden likväl torde vara ägnad att underlätta behandlingen av problemen, h a r domarutredningen i enlighet med densamma uppdelat den följande framställningen i tre huvudavdelningar. I departementschefens nyss återgivna uttalande till statsrådsprotokollet har frågan om befattningshavarnas avlöning icke omnämnts. Domarutredningen finner på grund härav och med hänsyn till denna frågas allmänna karaktär, att det icke bör ankomma på domarutredningen att ingå på prövning därav. Däremot har domarutredningen icke funnit hinder föreligga att till behandling upptaga spörsmål angående löneställningen för vissa grupper av befattningshavare, där detta påkallas av det åt domarutredningen givna uppdraget. Genom skrivelse till statsrådet och chefen för justitiedepartementet den 18 juni 1945 har domarutredningen framlagt förslag angående väsentligt förbättrade avlöningsvillkor för tingsnotarier, tingsnotarieaspiranter och fiskalsaspiranter, vilket förslag lagts till grund för reglering av dessa befattningshavares avlöningsförhållanden från och med den 1 juli 1946. I anslutning till angivna princip för lönefrågors behandling upptagas i det följande endast frågor om tingsdomares placering i avlöningshänseende, om delvis ändrade avlöningsregler för adjungerade ledamöter i hovrätt och för fiskaler vid viss tjänstgöring i domsaga samt om inrättande av biträdesbefattningar i domsagorna i högre lönegrader.

9 F Ö R S T A HUVUDAVDELNINGEN.

Organisationsfrågor beträffande domsagor och hovrätter. Domsagor. I. Översikt över den hittillsvarande utvecklingen i fråga om indelningen i domsagor och organisationen av domsagoarbetet. Till och med de två första årtiondena av 1900-talet var det vanligt, att där arbetsbördan i domsaga till följd av befolkningsökning och andra omständigheter steg, domsagan delades eller annan liknande områdesreglering vidtogs. På grund härav ökades efter hand antalet domsagor. Efter vissa vid 1920 års riksdag beslutade domsagodelningar uppgick antalet domsagor år 1921 till 125. Därefter skedde emellertid en omsvängning i utvecklingen, och det har sedermera icke förekommit, att domsagor delats. I stället h a under de följande åren i flera fall genom sammanslagning eller annan omreglering bildats större domsagor. Sistnämnda tendens har i stort sett bibehållit sig intill nu; dock synas statsmakterna h a iakttagit större försiktighet under de sist förflutna åren än tidigare, då fråga uppkommit om sammanslagning av domsagor. Antalet domsagor är numera 115. Utöver den nybildning av större domsagor, som blivit följden av domsagoregleringar under de senaste 25 åren, ha under denna tid domsagor i många fall vidgats genom att städer, som tidigare haft rådhusrätt, förenats med domsaga i samband med indragning av rådhusrätten. Gällande regler om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende upptagas i lag den 17 juni 1932 med däri sedermera vidtagna ändringar. Med stöd av denna lag ävensom dessförinnan gällande lagstiftning i ämnet — lag den 13 juni 1924 — ha efter hand 25 av de mindre städerna efter vederbörande rådhusrätts upphörande förenats med domsaga. 1 Å andra sidan h a vissa domsagor, belägna invid stad med egen jurisdiktion, undergått minskning till följd av att större eller mindre områden inkorporerats med staden. Jämsides med den nu skisserade utvecklingen i fråga om domsagoindelningen har under senare år i domsagorna genomförts en djupgående omläggning av arbetets organisation, avseende såväl personalens sammansättning och ställning som principerna för arbetsfördelningen. 1 I domsagorna ingå dessutom 33 nybildade städer, vilka aldrig haft rådhusrätt. Antalet städer med rådhusrätt är f. n. 67.

10 Häradshövdingen var länge den ende av staten anställde befattningshavaren i domsaga. Häradshövdingen svarade således i princip ensam för den dömande verksamheten i domsagan jämte samtliga därmed förenade kansligöromål samt anställde själv erforderliga biträden, såväl rättsbildade som övriga. Att denna anordning kunnat bestå in i våra dagar torde sammanhänga därmed, att de nyexaminerade juristerna för sin utbildning regelmässigt sökt sig till domsagorna och att häradshövdingarna haft vidsträckt befogenhet att erhålla ledighet med rättsbildat biträde som vikarie. Det första steget till omläggning av domsagoorganisationen togs genom utfärdande av en domsagostadga år 1918, och de följande stegen i denna utveckling markeras genom nya domsagostadgor åren 1920, 1925 och 1933. Från förstnämnda tid ha i så småningom vidgad omfattning i domsagorna anställts huvudsakligen av staten avlönade notarier, numera benämnda tingsnotarier. Genom 1920 års stadga infördes möjlighet att i särskilt arbetstyngda domsagor anställa biträdande domare, av vilka i början flertalet utgjordes av vice häradshövdingar, knutna till vederbörande hovrätt. I en domsaga — Södra Roslags domsaga — bildades år 1922 för behandling av lagfarts-, intecknings- och liknande ärenden en speciell inskrivningsavdelning under ledning av särskild chef. År 1933 genomfördes den s. k. sekreterarreformen, avseende att åt häradshövdingarna i ett större antal domsagor än dittills bereda ett mera kvalificerat biträde än notarierna, vilkas rätt att hålla ting samtidigt i princip avskaffades. Denna förändring genomfördes successivt under åren 1933—1938, så att antalet domsagor med sekreterare sistnämnda år utgjorde 51. I två domsagor — Södertörns domsaga samt Askims, Hisings och Sävedals domsaga — bibehölls vid sidan om sekreteraren en biträdande domare, i regel assessor. I Södra Roslags domsaga bibehölls anordningen med särskild inskrivningsavdelning, varjämte i domsagan inrättades sekreterarbefattning. Utvecklingen fördes år 1943 vidare genom förstatligande av domsagoförvaltningen i samband med omläggning av avlöningssystemet för häradshövdingarna, varvid även ny domsagostadga utfärdades. Denna reform skedde i huvudsaklig överensstämmelse med ett av 1937 års domsagoutredning framlagt förslag (SOU 1939: 29). Av särskild betydelse för arbetsorganisationen är, att genom 1943 års reform även den icke rättsbildade personalen, domsagobiträdena, överfördes i statens tjänst och att i samband därmed biträdesorganisationen successivt utbyggts och åtskilliga arbetsuppgifter, delvis av kvalificerad natur, vilka tidigare i allmänhet ankommit på de rättsbildade befattningshavarna, överflyttats å biträdena.

II. Indelningen i domsagor och arbetsorganisationen i dessa enligt gällande ordning. Domsagornas storlek. Såsom i direktiven för utredningsarbetet framhållits förete domsagorna för närvarande betydande olikheter i fråga om storlek och arbetsbörda. Med hänsyn till invånarantalet kunna domsagorna grupperas på följande sätt.

11 Domsagor fördelade efter folkmängden

den 31 december

1945.

Folkmängd.

Antal domsagor.

Mera än 80 000 75 000—80 000 70 000—75 000 65 000—70 000 60 000—65 000 55 000—60 000 50 000—55 000 45 000—50 000 40 000—45 000 35 000—40 000 30 000—35 000 25 000—30 000 20 000—25 000 15 000—20 000

1 — 1 — 1 8 5 9 17 19 21 21 10 2 Summa

domsagor

115 Störst bland domsagorna med hänsyn till folkmängden är Södra Roslags domsaga, vars invånarantal något överstiger 90 000. De minsta domsagorna äro Nordmarks och Mellersta Roslags domsagor, där befolkningen uppgår till endast något över 17 000 respektive omkring 18 000 inv. Även inom mellanliggande grupper av domsagor finnas åtskilliga, som med hänsyn till folkmängden kunna betecknas såsom mycket stora eller mycket små. Närmast efter Södra Roslags domsaga kommer sålunda Södertörns domsaga med över 73 000 inv. I Askims, Hisings och Sävedals domsaga översteg invånarantalet tidigare betydligt 60 000. Till följd av en vid årsskiftet 1944—1945 genomförd inkorporering med Göteborgs stad av en till domsagan hörande del (Västra Frölunda kommun med över 13 000 inv.) stannar antalet invånare i domsagan dock numera vid omkring 57 000. I ytterligare 12 domsagor utgör folkmängden, såsom framgår av tabellen, mellan 50 000 och 60 000 inv. Icke så få av de med hänsyn till folkmängden största domsagorna ligga invid större städer eller omfatta eljest områden, där till följd av livlig industriell verksamhet eller andra förhållanden befolkningen är stadd i snabb tillväxt. Såsom exempel må nämnas, att befolkningen i Södra Roslags domsaga vuxit från omkring 67 300 inv. å r 1930 till 77 600 inv. år 1940. Vid utgången av år 1945 uppgick antalet inv. i domsagan till 90 400. Invånarantalet för Södertörns domsaga var vid samma tider respektive 58 000, 66 700 och 73 500 inv. Enär födelseöverskottet på landsbygden i stor utsträckning motverkas av den ökade utflyttningen till städer och liknande tätorter, undergår däremot folkmängden i de utpräglade lantdomsagorna — till vilka höra åtskilliga av de mindre domsagorna — vanligen endast små förändringar, ej sällan med sjunkande tendens. Den pågående förskjutningen beträffande folkmängdens fördelning å städer och andra tättbebyggda samhällen samt den egentliga

12 landsbygden leder därför i vissa fall till en skärpning av motsättningen mellan de mycket stora och de mycket små domsagorna. I den mån en vidgad stadsbebyggelse inom områden gränsande till stad föranleder, att nämnda områden inkorporeras med staden, kan å andra sidan denna åtgärd — såsom i fråga om den förut anförda inkorporeringen från Askimsdomsagan till Göteborgs stad — medföra, att vederbörande domsaga erhåller ett mera ordinärt invånarantal. För den fortsatta utvecklingen i fråga om domsagornas storlek är det givetvis av vikt, i vilken omfattning de nuvarande magistratsstäderna komma att bibehålla egen jurisdiktion eller förenas med domsaga. Enligt 1932 års lag om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende meddelas förordnande, att rådhusrätt skall upphöra och stad i nämnda avseende förenas med domsaga, av Kungl. Maj:t, och sådant förordnande må alltid givas på framställning av stadsfullmäktige eller eljest med deras samtycke. Genom ändring i lagen — vilken ändring trätt i kraft den 1 juli 1945 — har förut befintlig möjlighet att även utan samtycke av stadsfullmäktige indraga rådhusrätt och lägga stad under landsrätt vidgats. Förordnande härom må i detta fall numera meddelas så snart domstols- och magistratsgöromålen i stad ej bereda sysselsättning åt, förutom borgmästaren, minst två lagfarna ledamöter i rådhusrätten. Om sådant förordnande meddelas, skall dock statsverket vara skyldigt att övertaga avlönings- och pensionsförpliktelser till innehavare av befattning, som genom rådhusrättens upphörande indrages, samt att ersätta för staden uppkommen merutgift eller förlust. I nya R.B. förutsattes, att rådhusrätt skall h a minst tre lagfarna ledamöter. Genom nu berörda ändring i 1932 års lag har avsetts att i möjligaste mån förkorta den övergångstid, som erfordras för att k u n n a indraga alla de rådhusrätter, som ej kunna uppbära en sådan organisation. I anslutning härtill må nämnas, att av de 67 städer, som alltjämt ha egen jurisdiktion, 29 äro sådana, där borgmästaren ensam eller jämte honom endast en ledamot ä r lagfaren. 1 Beträffande 17 av sistnämnda städer har Kungl. Maj:t genom beslut den 29 juni 1945 förordnat om utredning rörande städernas förenande med domsaga. I ytterligare två fall (Motala, Karlshamn) är frågan om stads förenande med domsaga för närvarande föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Arbetsbördan i domsagorna. Även med avseende å arbetsbördan förete domsagorna, som förut nämnts, betydande olikheter. Redan på grund av de stora skiljaktigheterna i invånarantal domsagorna emellan måste givetvis arbetsbördan i domsagorna växla betydligt. Invånarantalet är emellertid icke ensamt avgörande för arbetsbördans storlek. Antalet mål och ärenden av olika slag liksom deras svårighetsgrad växlar i ej ringa m å n med hänsyn till befolkningens sammansättning och levnadsvanor, den tätare eller glesare bebyggelsen m. m. Det är sålunda en allmän iakttagelse, att frekvensen av såväl grövre brott som ordningsförseelser vanligen är väsentligt större inom tätorter än å den egentliga landsbygden. Det rörligare ekonomiska livet i tätorterna kan också oftare föranleda tvistigheter. Fastighetsbildningen och 1 Enligt beslut av Kungl. Maj:t den 12 april 1946 skall rådhusrätten i Strängnäs upphöra med 1946 års utgång och staden i judiciellt avseende förenas med Livgedingets domsaga.

13 byggnadsverksamheten påverka i hög grad mängden av inskrivningsärenden. Även antalet ägodelningsmål och -ärenden röner inflytande därav. Med hänsyn till det anförda torde domsagor med sammanträngd befolkning ofta vara mera arbetskrävande än glesare befolkade domsagor med samma invånarantal. Å andra sidan medföra uppenbarligen de stora avstånden i särskilt en del norrlandsdomsagor svårigheter och tidsutdräkt vid handläggning av mål och ärenden. Även andra faktorer än de nu nämnda kunna påverka antalet mål och ärenden i en domsaga och dessas svårighetsgrad, t. ex. fastighetsförhållandenas mer eller mindre invecklade natur, förefintligheten av större trafikleder och närbelägenheten till större stad. Domarutredningen har med hjälp av förefintlig rättsstatistik och särskilt införskaffade uppgifter gjort en sammanställning för samtliga domsagor i riket av antalet mål och ärenden av olika slag, antalet allmänna och särskilda sammanträden samt handläggningstiden under dessa (Bilaga 1). Sammanställningen har upprättats enligt samma grunder som tillämpats av 1937 års domsagoutredning (jfr SOU 1939: 29 bilaga G s. 102—116). Personalorganisation. Gällande personalförteckning för häradsrätterna upptager å ordinarie stat 115 häradshövdingar (lönegrad B 2), 4 tingsdomare (A 29) och 3 särskilda inskrivningsdomare (A 29) samt å extra ordinarie stat 7 tingsdomare (Eo 29) och 46 tingssekreterare (Eo 22). Vidare finnas tingsnotariebefattningar och befattningar för icke rättsbildad personal. Närmare bestämmelser om antalet ordinarie och extra ordinarie befattningshavare samt tingsnotarier i de olika domsagorna ha för budgetåret 19461 47 meddelats av Kungl. Maj:t i samband med fördelning av tillgängligt anslag. Enligt dessa bestämmelser skola tmgssekreterare vara anställda i 45 domsagor, varjämte anslag till en tingssekreterare utgör en till Kungl. Maj :ts disposition stående reserv. Antalet tingsnotarier skall enligt samma bestämmelser vara 263, vilket antal dock i viss utsträckning utökats. Till Kungl. Maj :ts disposition ha nämligen ställts 36 notariearvoden i reserv, av vilka 31 ställfe till hovrätternas förfogande och 28 f. n. fördelats å vissa domsagor. Då för förordnande till tingsnotarie erfordras, att vederbörande tjänstgjort sex månader i egenskap av tingsnotarieaspirant, uppehållas ett växlande antal tingsnotariebefattningar av dylika aspiranter, vilka åtnjuta lägre arvode än notarierna. Härigenom uppkommande besparing må av hovrätterna disponeras för anställande av tingsnotarier och tingsnotarieaspiranter utöver det eljest fastställda antalet. För närvarande finnas således i domsagorna 291 tingsnotarier och tingsnotarieaspiranter jämte ett växlande antal sådana befattningshavare, avlönade av ovan angivna besparade medel. Anslag motsvarande avlöning till 5 tingsnotarier har icke av Kungl. Maj :t disponerats. Anslag h a r vidare beviljats i syfte att tillfälligt tillgodose ökat behov av fiskalskompetent arbetskraft i vissa domsagor, vilken anordning hittills i viss utsträckning tillämpats inom gällande anslagsram.

14 Den närmare fördelningen av den rättsbildade personalen på de olika domsagorna enligt gällande ordning framgår* av bifogad tablå (Bilaga 2). Såsom framgår av tablån — däri även redovisas folkmängden i domsagorna och den lönegrupp, vartill de hänföras för bestämmande av häradshövdingens avlöning — kunna domsagorna med hänsyn till storleken av den rättsbildade personalen särskiljas i 4 grupper. En första grupp består av 3 domsagor: Södra Roslags domsaga, Södertörns domsaga samt Askims, Hisings och Sävedals domsaga, vilka ha den mest omfattande personalorganisationen. I envar av de tre nämnda domsagorna finnas, vid sidan om häradshövdingen och tingsnotarierna, såväl tingsdomare som särskild inskrivningsdomare och tingssekreterare. Att dessa domsagor tillhöra de mest arbetstyngda tar sig uttryck jämväl däri, att domsagorna förts till den högsta lönegruppen (lönegrupp V). Till en andra grupp ha sammanförts åtta domsagor, vilkas rättsbildade personal utgöres av tingsdomare och notarier. Av hithörande domsagor ha sex över 50 000 invånare. Anmärkningsvärt är det höga notarieantalet (7 st.) i Sollentuna och Färentuna domsaga, vilket emellertid förklaras av att denna domsaga till följd av sin belägenhet invid Stockholm är särskilt arbetstyngd. Även i fråga om Vättle, Ale och Kullings domsaga med omkring 43 700 invånare torde närheten till en storstad (Göteborg) kraftigt bidraga till den förhållandevis stora arbetsbördan. De nu avsedda domsagorna ha placerats i lönegrupp V eller IV. Såsom en tredje grupp upptagas de övriga domsagor där tings sekreterare finnes anställd. Antalet sådana domsagor utgör 42. Sekreterardomsagorna förete i fråga om folkmängden mycket betydande växlingar. Sju av domsagorna ha mer än 50 000 invånare; av dessa ligger Tveta, Vista och Mo domsaga främst med omkring 59 000 inv. Tjugotvå domsagor h a mellan 50 000 och 40 000 inv. och elva domsagor mellan 40 000 och 30 000 inv. De återstående två sekreterardomsagorna komma icke ens upp till sistnämnda tal: Oxie och Skytts domsaga och Ångermanlands mellersta domsaga h a vardera endast omkring 29 000 inv. Domsagorna i denna grupp tillhöra lönegrupp IV eller III. I de övriga av rikets domsagor har häradshövdingen att förvalta domsagan utan biträde av annan rättsbildad personal än tingsnotarier (och tingsnotarieaspiranter) -1 Dessa domsagor, till antalet 62, utgöra den fjärde och sista gruppen. Även inom denna grupp varierar invånarantalet avsevärt. FoLkrikast är Gotlandsdomsagan med nära 46 000 invånare och i ytterligare två domsagor överskrider befolkningstalet 40 000. I tjugoåtta domsagor ligger detta tal mellan 40 000 och 30 000, i nitton domsagor mellan 30 000 och 25 000 samt i tio domsagor mellan 25 000 och 20 000. Rikets till folkmängden minsta domsagor, Mellersta Roslags och Nordmarks domsagor, vilka tillhöra denna grupp, äro de enda med mindre invånarantal än 20 000. Samtliga domsagor i de två lägsta lönegrupperna (29 i lönegrupp II och 19 i lönegrupp I) tillhöra denna domsagokategori. Fjorton domsagor tillhöra lönegrupp III. 1 I några av dessa domsagor har dock tillfälligt fiskalskompetent arbetskraft ställts till förfogande.

15 Regler angående arbetets fördelning. Fördelningen av arbetet mellan häradshövdingen ooh övriga befattningshavare i domsaga regleras i första hand genom domsagostadgan av den 11 juni 1943. Här avses särskilt de bestämmelser angående de rättsbildade befattningshavarnas åligganden och om deras rätt till ledighet, vilka upptagits i stadgan. Där särskild inskrivningsdomare finnes, regleras emellertid dennes arbetsåligganden genom en av Kungl. Maj:t för vederbörande domsaga utfärdad arbetsordning, vari jämväl föreskrivas vissa avvikelser från de i domsagostadgan upptagna bestämmelserna beträffande övriga befattningshavares åligganden. Enligt domsagostadgan gäller till en början den allmänna bestämmelsen, att häradshövdingen skall leda och övervaka arbetet i domsagan samt att han skall tillse, att de där anställda fullgöra sina åligganden och att arbetet bedrives i behörig ordning och på ett ändamålsenligt sätt. I anslutning härtill föreskrives, att i domsaga, där tingsdomare finnes, denne skall närmast under häradshövdingen ha inseendet över personalen och arbetet i domsagan. I domsaga, där tingsdomare ej finnes men tingssekreterare är anställd, ankommer sistnämnda uppgift å tings sekreteraren. Vad angår tingsdomarens arbetsuppgifter i övrigt, åligger det enligt domsagostadgan denne — i den mån han därtill förordnas av hovrätten — att såsom ordförande i häradsrätten hålla allmänna eller särskilda tingssammanträden eller handlägga mål och ärenden å sådana sammanträden, att vara inskrivningsdomare, lagsökningsdomare och konkursdomare samt att handlägga vissa sammanläggnings- och ägodelningsärenden. Tingsdomarens behörighet att mottaga förordnanden som ordförande i häradsrätt motsvaras av en bestämmelse, enligt vilken hovrätten beträffande domsaga, där tingsdomare är anställd, äger att, där så finnes erforderligt, befria häradshövdingen från att å högst hälften av de allmänna rättegångsdagarna i domsagan handlägga och avdöma på honom eljest ankommande mål och ärenden. De kvalificerade domaruppgifterna fördelas således mellan häradshövdingen och tingsdomaren. I vilken utsträckning tingsdomaren förordnas att fullgöra dessa uppgifter beror på arbetsbördan och personalorganisationen i övrigt i domsagan. Tingsdomaren förordnas ock i regel att vara inskrivningsdomare med undantag givetvis för de fall, där särskild inskrivningsdomare finnes. Vanligen torde jämväl lagsökningsgöromålen tilläggas tingsdomaren, understundom även göromålen som konkursdomare. Även tingssekreterare är behörig att efter förordnande handhava de arbetsuppgifter, vilka nu angivits. Tingssekreterare förordnas sålunda allmänt till inskrivningsdomare samt, därest omfattningen av den dömande verksamheten och arbetsförhållandena i övrigt i domsagan giva anledning därtill, jämväl till lagsökningsdomare. Beträffande de egentliga dömande uppgifterna gäller, att häradshövdingen i domsaga, där tingssekreterare är anställd, äger möjlighet att i viss utsträckning vinna befrielse från skyldigheten att handlägga på rättens prövning ankommande mål och ärenden. Huvudregeln är här den, att om antalet allmänna rättegångsdagar under en fyraveckorsperiod uppgår till tre eller fyra,

16 häradshövdingen må befrias från handläggningsskyldighet under en rättegångsdag och att, om antalet rättegångsdagar under perioden överstiger fyra, befrielsen må omfatta två rättegångsdagar. Mål och ärenden av invecklad beskaffenhet skola dock alltid handläggas av häradshövdingen. Med tilllämpning av den angivna huvudbestämmelsen torde tingssekreterare i regel hålla en rättegångsdag under varje period om fyra veckor. Det åligger vidare en tingssekreterare att, i den utsträckning det kan ske utan eftersättande av honom i övrigt åliggande göromål, efter häradshövdingens bestämmande föra dombok och övriga protokoll i mål och ärenden, som handläggas av häradshövdingen såsom ordförande i häradsrätten. I samband därmed skall sekreteraren även uppsätta och kontrasignera samt för häradshövdingen framlägga skrivelser, kungörelser, förelägganden och uppgifter, som i dylika mål och ärenden skola undertecknas av rättens ordförande, ävensom ombesörja deras expedierande. I domsagor, där arbetet med uppläggande av nya fastighetsböcker icke avslutats, fullgöra tingssekreterarna detta arbete. Tingsnotarie äger, så snart denna grad uppnås, att på eget ansvar utföra vissa göromål av expeditionen och liknande natur. Tingsnotarie må jämväl av hovrätten förordnas såsom inskrivningsdomare samt att i samband med handläggning av ägodelningsmål, sammanläggningsärenden m. m. utföra vissa på ägodelningsdomaren ankommande göromål. Den befattningshavare, som är inskrivningsdomare — vare sig det är häradshövdingen, tingsdomare eller tingssekreterare — har vidsträckt möjlighet att erhålla ledighet från inskrivningsdomargöromålen och notarierna få därför i stor utsträckning tjänstgöra som inskrivningsdomare. Tingsnotarie bör enligt bestämmelse i domsagostadgan i lämplig omfattning biträda med uppsättande av häradsrättens dombok ävensom med utarbetande av förslag till utslag i mål och ärenden, som handlagts eller skola avdömas under ordförandeskap av häradshövding, tingsdomare eller tingssekreterare. Sedan tingsnotarie uppnått 24 års ålder och tjänstgjort i domsaga såsom tingsnotarie eller tingsnotarieaspirant under ett år, k a n h a n av häradshövdingen förordnas att på sätt om tingssekreterare stadgats, föra dombok m. m. i sådana mål och ärenden, som handlagts av häradshövdingen. Tingsnotarie, som fyllt 25 år och tjänstgjort i domsaga under ett år, kan jämväl av hovrätten förordnas att hålla sammanträde med tremansnämnd, att å annat sammanträde såsom ordförande i häradsrätten handlägga — förutom vissa slag av ärenden — s. k. bagatellmål (vissa bötesmål, enklare kravmål m. m.) samt att eljest förvalta häradshövdingämbete med den begränsning, att den förordnade icke äger att såsom ordförande i häradsrätt handlägga andra mål och ärenden än nyss sagts. Däremot är notarie numera i princip icke behörig att förvalta domarämbete utan sådan begränsning. Tingsnotarieaspirant biträder efter häradshövdingens anvisningar med göromålen i domsagan. Han äger att på eget ansvar utföra vissa enklare tjänsteuppgifter.

17 III. Principer för den judiciella indelningen och domsagoorganisationen enligt den nya rättegångsbalken och förarbetena till rättegångsreformen. Då domarutredningen vid sitt arbete har att beakta förhållandena efter den stundande rättegångsreformens genomförande, torde det vara erforderligt att här lämna en redogörelse för de riktlinjer, varifrån man vid utarbetande av rättegångsbalken den 18 juli 1942 utgått i fråga om indelningen i domsagor och personalorganisationen i dessa. Ehuru processkommissionens år 1926 framlagda förslag rörande rättegångsväsendets ombildning (SOU 1926: 31—33) liksom de s. k. ekonomisakkunnigas på grundval härav utarbetade förslag till domstolsorganisation m. m. (SOU 1928: 20) icke kom att läggas till grund för det fortsatta arbetet på en rättegångsreform, torde med hänsyn till de av kommissionen och nämnda sakkunniga behandlade spörsmålens stora betydelse för förevarande utredning även böra något redogöras för de synpunkter å dessa spörsmål, som kommo till uttryck i nämnda förslag. Processkommissionen. I processkommissionens betänkande föreslogs en vittgående nygestaltning av underrättsorganisationen. Enligt förslaget skulle en för land och stad enhetlig typ av allmänna underdomstolar, benämnda lagmansrätter, inrättas. Dessa skulle bestå av lagfaren ordförande, vanligen biträdd av nämnd. De största städerna skulle utgöra egna domsagor. I övrigt skulle domsagorna omfatta en eller ett par städer med omgivande landsbygd eller ock enbart landsbygd. Antalet domsagor beräknades till omkring 100. Domsagorna skulle således enligt förslaget i genomsnitt bli betydligt större än för närvarande. Processkommissionens ställningstagande i denna del grundar sig på kommissionens inställning till frågan om arbetets fördelning mellan domare och övriga juridiskt utbildade befattningshavare i domsagorna. Kommissionen anförde härom bland annat (del I s. 110 f.). Göromålen inom en domsaga äro av synnerligen skiftande beskaffenhet; de variera från de utomordentligt maktpåliggande uppgifterna vid handläggning och avgörande av viktiga och invecklade mål till rent mekaniska expeditionsbestyr. Mycken tid och omsorg upptaga inskrivningsärendena, vilkas behöriga skötsel är av synnerlig vikt men vid vilka det dock mest kommer an på ordning och noggrannhet. För utförande av själva domaruppgifterna, framför allt i de viktigare sakerna, är det nödvändigt att söka förvärva verkligen framstående och beprövade förmågor; men det är ett slöseri med arbetskraft, om man ålägger dessa förmågor att jämväl syssla med övriga mera mekaniska, men i regel synnerligen tidsödande göromål. Detta skulle ock medföra en fara för att krafter tillräckligt kvalificerade för de svåraste uppgifterna icke skulle stå att vinna, eller att intresset för dem icke kunde nog levande upprätthållas. Genom att i möjligaste mån befria de bäst utrustade krafterna från arbete av mer eller mindre mekanisk art kunna framstående förmågor väntas vilja ägna sig åt dessa domarsysslor. Processkommissionen ansåg det möjligt att med den av kommissionen förordade arbetsfördelningen besätta även de platser, där det mera mekaniska eller expeditionsmässiga arbetet skulle fullgöras. Enligt processkommissio2—462148

18 nens mening skulle arbetsfördelningen bliva mest tillfredsställande, om arbetet i domstolen vore så omfattande, att det kunde efter kvalitativa grunder fördelas i tre grupper, som var och en utgjorde en full arbetsbörda. Där domsaga skulle få en alltför stor eller eljest olämplig omfattning, om den inrättades för en dylik arbetsfördelning, borde den dock kunna ordnas så, att arbetsmängden kunde delas i åtminstone två grupper. Om i några få fall ej heller detta skulle låta sig göra, bleve det nödvändigt inrätta domsaga, där endast en domare hade fullt arbete. Enligt dessa grunder skulle varje domsaga i regel ha flera domare, åtminstone tre eller två, mellan vilka domargöromålen skulle fördelas. Endast undantagsvis skulle domsaga ha allenast en domare. Det rådande systemet, enligt vilket domarpersonalen till stor del bestode av icke ordinarie befattningshavare, måste därvid övergivas. Till stöd för en sådan åtgärd uttalades även, att detta system strede mot den viktiga principen om domarnas oavsättlighet och att den ständiga växlingen av personalen inverkade ofördelaktigt på arbetets utförande. För den främste domaren i lagmansrätt föreslog processkommissionen benämningen lagman, för de övriga rådmän. Lagmannen förutsattes skola leda arbetets fördelning inom domstolen samt vara rättens ordförande, n ä r viktigare mål handlades. På rådmännen skulle ankomma bland annat att handlägga inskrivnings ärenden samt mindre tviste- och brottmål. Av rådmanstjänsterna avsågos en del som utbildningsplatser för yngre domare och en del som sluttjänster för personer, vilka genom en längre tids tjänstgöring å dylika platser vunnit erfarenhet och skicklighet i tjänsten men dock icke befunnes lämpade för befordran till lagman. De befintliga notariebefattningarna i domsaga föreslogos ombildade till ordinarie sekreterartjänster. Ekonomisakkunniga, vilka hade att utgå från den av processkommissionen framlagda organisationsplanen, utvecklade närmare kommissionens förslag att indela riket, inberäknat städerna, i ett antal jämförelsevis stora domsagor. De sakkunniga räknade för sin del i första hand med en indelning, omfattande 93 domsagor. I några hänseenden förordade de sakkunniga avvikelser från kommissionens förslag. Av hänsyn bland annat till domarutbildningen föreslogo de sakkunniga sålunda, att extra-ordinariesystemet skulle bibehållas i tämligen vid utsträckning. I samband därmed avstyrktes att förvandla notariebefattningarna till ordinarie sekreterartjänster. Enligt de sakkunnigas mening borde ej heller alla rådmansbefattningar i domsaga besättas med ordinarie innehavare. De år 1931 antagna huvudgrunderna för rättegångsreformen. I motsats till vad enligt processkommissionens förslag var fallet, förutsattes i den proposition till 1931 års riksdag (nr 80), varigenom Kungl. Maj:t lämnade riksdagen tillfälle att avgiva yttrande angående av föredragande departementschefen angivna huvudgrunder för en rättegångsreform, att den gällande domstolsorganisationen skulle i det väsentliga bibehållas oförändrad. Enligt utta-

19 lande i propositionen (s. 148) borde nämligen reformen huvudsakligen taga sikte på förfarandet och dess genomförande icke göras beroende av andra förändringar i organisationen än sådana, som påkallades av att domstolar och andra organ skulle bliva i stånd att uppbära ett förbättrat förfarande. Även riksdagen uttalade sig för denna uppfattning. I överensstämmelse med den inställning, varåt sålunda givits uttryck, borde enligt såväl propositionen som riksdagens mening häradsrätter och rådhusrätter bibehållas såsom allmänna underdomstolar. Anmärkningar framställdes emellertid mot den arbetsfördelning, som tillämpades mellan häradshövdingen och hans biträden. Departementschefen framhöll i detta hänseende vikten av att alla mål, där bevisningen är av någon större betydelse, handhavas av domare, som äro fullt vuxna uppgiften att omhänderha dylika mål, samt uttalade, att det vore mindre tilltalande att mera allmänt överlämna handläggningen av de med hänsyn till tvisteföremålets värde eller u r andra synpunkter mindre viktiga målen åt domare med mindre erfarenhet och kvalifikationer i övrigt. Enligt departementschefens mening talade starka skäl för att organisation och arbetsfördelning ej anordnades så, att dessa mål som regel undandroges häradshövdingens handläggning. Det sagda finge icke anses utgöra hinder för att vissa enklare mål, för vilkas avgörande icke tarvades någon vidlyftigare handläggning eller utredning, såsom vissa kravmål och mindre brottmål, överlämnades till yngre domare. Departementschefen anförde vidare (s. 122 f.): Därest sålunda handläggningen av rättegångsmålen bör i så stor utsträckning som möjligt förbehållas den ordinarie domaren, måste å andra sddan denne helt frigöras från bestyr, som för den egentliga rättsvården äro av mera underordnad betydelse. Handhavandet av expeditionsgöromålen torde i likhet med vad som ägt rum vid vattendomstolarna böra överflyttas å en vid domstolen anställd sekreterare, som under eget ansvar har att förestå det egentliga kansliarbetet. Åt denne torde ock i den omfattning, som betingas av arbetsbördan i domsagan, böra anförtros handhavandet av inskrivningsärenden. För kontinuiteten i arbetet är det uppenbarligen av vikt, att sekreteraren erhåller en mera stadigvarande anställning. Han bör tillika äga sådan utbildning, att han vid häradshövdingens semesterledighet eller vid annat mera kortvarigt förfall för häradshövdingen kan inträda som dennes vikarie. Det ytterligare behov av juridiskt biträde, som kan föreligga inom domsagan, synes som nu kunna tillgodoses genom notarier med mera tillfällig anställning. I propositionen uttalades, att en organisation som den nu ifrågasatta med all sannolikhet skulle låta sig väl förena med gällande domsagoindelning. Beträffande denna fråga anförde departementschefen vidare (s. 123): Det föreligger icke någon anledning till antagande, att häradshövdingen — särskilt sedan den förenkling av inskrivningsförfarandet, varom förslag redan föreligger blivit genomförd — skulle komma att ställas inför en allt for betungande arbetsuppgift. Med hänsyn till domsagornas i hög grad växlande storlek komma uppenbarligen jämkningar att visa sig nödvändiga. Sålunda torde för de mindre domsagornas del organisationen visa sig alltför vid. I fråga om dessa mindre domsagor tala starka skäl för ett fortskridande på den redan inslagna vägen med en successiv omreglering av deras domkretsar. För vissa av de större domsagorna torde, såsom ock för närvarande är fallet, särskilda anordningar böra vidtagas for arbetskrat-

ternas förstärkande. Däremot bör enligt min mening någon mera allmän omreglering av våra domsagor icke förknippas med rättegångsreformens genomförande. Riksdagen anslöt sig till departementschefens uttalande i fråga om organisationen av arbetet i domsagorna och fann jämväl, att den nuvarande domsagoindelningen i stort sett borde äga bestånd. Regleringen enligt nya rättegångsbalken. I rättegångsbalken den 18 juli 1942 (nya R.B.) upptagas, såvitt angår domstolsväsendet, endast de grundläggande bestämmelserna, medan till särskild reglering hänvisats det närmare ordnandet av bland annat domstolarnas inre organisation och verksamhet. Rörande domsagoindelningen finnas icke alls bestämmelser i nya R.B. Vissa riktlinjer i förevarande avseenden, som vid utarbetandet av nya R.B. ansetts böra vara vägledande, framgå av uttalanden av processlagberedningen i samband med dess år 1938 framlagda förslag till rättegångsbalk (SOU 1938: 43 och 44) liksom av vissa uttalanden under den fortsatta behandlingen av förslaget, främst i den proposition, som ledde till antagande av nya R.B. (proposition n r 5 till 1942 års riksdag) samt av riksdagen (första särskilda utskottets utlåtande nr 2). I enlighet med de grunder, som år 1931 fastställdes för rättegångsreformen, ha i nya R.B. (1 kap.) såsom allmänna underrätter upptagits häradsrätter och rådhusrätter av väsentligen samma karaktär som de nu befintliga. Beträffande domsagoindelningen har enligt uttalande av processlagberedningen (motiven s. 8) förutsatts, att frågan om uppdelning eller sammanslagning av domsagor skall behandlas som hittills. Det är således icke avsett, att rättegångsreformens genomförande skall ha någon omedelbar inverkan på den då bestående indelningen i domsagor. Enligt beredningens mening borde dock såsom framhållits i 1931 års proposition och även understrukits i riksdagens uttalande samma år beträffande de mindre domsagorna liksom hittills en successiv reglering av deras områden äga rum. Angående arbetskrafterna i domsaga stadgas i nya R.B. (1 kap. 3 §), att domsaga förestås av häradshövding samt att i domsaga skall, om göromålen kräva det, som biträdande domare finnas en eller flera tingsdomare. För domsaga skall vidare finnas kansli. Enligt processlagberedningens förslag skulle i förevarande lagbestämmelse jämväl intagas föreskrift, att sekreterare skall finnas i domsaga, om ej annat bestämmes. Sistnämnda stadgande borttogs emellertid i den slutligen framlagda propositionen med anledning av anmärkning av lagrådet, att frågan hur expeditionsarbetet och andra bestyr av mera underordnad betydelse skulle fördelas mellan olika befattningshavare och vilka benämningar dessa skulle bära, icke borde bliva föremål för reglering i lag. Beträffande de övriga befattningshavare, som erfordras för domsagas skötsel, h a r även processlagberedningen förutsatt, att bestämmelser därom skola meddelas i administrativ ordning. I fråga om rättegångsreformens inverkan på personalbehovet vid domstolarna har processlagberedningen uttalat (motiven s. 6), att det vore ytterst vanskligt att bedöma, huruvida det nya rättegångsväsendet komme att med-

21 föra ett ökat personalbehov. Enligt beredningens uppfattning torde arbetsförhållandena vid underrätterna icke undergå någon mera väsentlig förändring. I anslutning till 1 kap. 3 § i förslaget anförde beredningen vidare (s. 78): För rättsskipningen är av stor vikt, att domsagoarbetet ordnas på sådant sätt, att häradshövdingens arbetskraft i första hand kommer till användning för de egentliga domaruppgifterna samt han befrias från expeditionsgöromål och andra bestyr, som äro av mera underordnad betydelse. I detta syfte bör, som framhållits i 1931 års proposition, i domsaga finnas sekreterare, som under eget ansvar har att förestå det egentliga kansliarbetet. Undantag från denna huvudregel bör göras allenast beträffande de mindre domsagorna. I vissa domsagor äro de egentliga domaruppgifterna redan nu av den omfattning, att de icke kunna fullgöras av häradshövdingen ensam. I sådan domsaga bör, om förhållandet ej är av tillfällig natur, tillgång finnas till biträdande domare. önskvärdheten av att häradshövdingen frigöres från de för domaruppgiften störande rutingöromålen har av beredningen berörts jämväl i annat sammanhang. På tal om protokollföringen i underrätt framhöli beredningen sålunda (motiven s. 46), att det, för att rättens ordförande skulle kunna överblicka förhandlingen och utöva sin processledning, i regel vore nödvändigt, att h a n icke belastades med själva protokollföringen, vilken borde anförtros åt särskild befattningshavare eller lagfaren ledamot av rätten. Frågan om arbetsfördelningen i domsaga har därjämte av beredningen upptagits i samband med ett under 4 kap. 4 § nya R.B. infört stadgande, som i fråga om beviljande av ledighet och förordnande av vikarie för lagfaren domare i underrätt hänvisar till bestämmelser, meddelade av Kungl. Maj:t. Efter att h a erinrat om de i då gällande domsagostadga (1933 års) intagna bestämmelserna om häradshövdings tjänstledighet och förordnande av vikarie och i synnerhet föreskrifterna om häradshövdings ledighet för lättnad i arbetsbördan och fördelningen av göromålen mellan häradshövdingen och hans biträden yttrade beredningen (motiven s. 102): Som beredningen framhållit i annat sammanhang är det för rättsskipningen av största vikt, att denna handhaves av domarämbetenas ordinarie innehavare. Detta utesluter dock icke, att en viss uppdelning av domargöromålen må äga rum; särskilt med hänsyn till domaraspiranternas fortsatta utbildning är av betydelse, att vissa domargöromål må kunna förrättas även av aspirant, som efter någon tids tjänstgöring förvärvat nödig erfarenhet. I stort sett torde den gränsdragning, som ägt rum i domsagostadgan, ur denna synpunkt väl motsvara sitt ändamål. Processlagberedningens uppfattning att det nya rättegångsförfarandet icke skulle medföra någon mera väsentlig förändring av arbetsförhållandena vid underrätt blev under den fortsatta behandlingen av beredningens förslag föremål för kritik i uttalanden från häradshövdingarnas sida. Därvid gjordes gällande, att arbetsbördan i domsagorna komme att väsentligt ökas och att därför en förstärkning av arbetskrafterna komme att bli nödvändig. I yttrande över processlagberedningens förslag erinrade lagrådet beträffande denna fråga om de olika meningar, som sålunda kommit tiil uttryck, och anförde vidare bland annat följande (proposition nr 5/1942 s. 159):

22 Till en del kan antagligen denna meningsskiljaktighet förklaras därav att redan för närvarande arbetet i många domsagor är så ordnat, att häradshövdingens arbetskraft utnyttjas till bristningsgränsen. Härför måste rådas bot. Det bör åtminstone såsom regel ankomma på annan, av staten avlönad, befattningshavare än häradshövdingen att på eget ansvar sköta expeditionsgöromålen och vidtaga andra åtgärder, som icke höra till de egentliga domaruppgifterna. Införes i enlighet med vad processlagberedningen förordat en sådan ordning, torde åtskilliga av de anmärkningar, som riktats mot förslaget, mista sin udd. — — — Då lagrådet vid sin granskning av förslaget ansett sig kunna ii här avsedda delar lämna det utan erinran, har lagrådet inskränkt sig till att pröva lämpligheten av den föreslagna anordningen i och för sig samt utgått från, såsom en självklar sak, att statsmakterna måste tillse, att de organ, som skola handhava de nya uppgifterna, inrättas på sådant sätt, att de bliva väl skickade härför. I fråga om rättegångsreformens inverkan på arbetsbördan i underrätterna uttalade chefen för justitiedepartementet i propositionen till 1942 års riksdag med förslag till ny rättegångsbalk (s. 470): Det vore riktigast att söka mot varandra väga å ena sidan de uppgifter, som nu ankomme på underrätterna med avseende å rättegångsmålens handläggning, och å andra sidan motsvarande uppgifter enligt förslaget. En dylik avvägning syntes med stor visshet giva vid handen, att den sammanlagda arbetsbördan vid underrätterna icke ökades genom rättegångsreformen. Enligt departementschefens mening hade man alltså att utgå från att behovet av arbetskrafter vid våra underrätter i stort sett även efter reformens genomförande vore att bedöma ur samma synpunkter, som redan nu gjorde sig gällande, eller med andra ord antalet mål och dessas mera eller mindre svårutredda beskaffenhet. Enligt lagrådets uttalande vore arbetet i många domsagor för närvarande så ordnat, att häradshövdingens arbetskraft utnyttjades till bristningsgränsen. Om denna uppfattning visade sig vara riktig, borde tydligen, oberoende av rättegångsreformen, erforderliga åtgärder vidtagas i syfte att underlätta arbetet i domsagorna. Departementschefen erinrade i detta sammanhang om det av 1937 års domsagoutredning framlagda, numera genomförda förslaget till vissa ändringar i personalorganisationen i domsagorna. Under riksdagsbehandlingen framhölls av första särskilda utskottet i dess av riksdagen i denna del godkända utlåtande (s. 94), att det nya förfarandet i kvalitativt hänseende komme att ställa skärpta krav på domstolarna. Detta förhållande nödvändiggjorde otvivelaktigt en ganska genomgripande förändring av arbetssättet vid domstolarna och särskilt vid häradsrätterna, och det kunde enligt utskottets mening ifrågasättas, om de sistnämnda med de arbetskrafter, som nu stode till häradshövdingens förfogande, i allo vore skickade att fullgöra de uppgifter, som komme att åläggas dem. Utskottet framhöll, att om det nya rättegångsförfarandet skulle kunna genomföras, arbetskrafter i tillräckligt antal och med tillräckliga kvalifikationer måste ställas till domstolarnas förfogande.

23 IV. Domarutreäningens förslag. A. Indelningen i domsagor. Allmänna synpunkter. I fråga om riktlinjerna för domsagoindelningen må till en början framhållas, att domsaga av en viss bestämd storleksordning aldrig kan anses såsom en för alla förhållanden passande normaltyp. Domsagoindelningen kan icke enbart rättas efter vad som ur arbetssynpunkt må vara lämpligast. Nödig hänsyn måste tagas till att varje domsaga bildar en med avseende å de geografiska förhållandena, kommunikationer, det ekonomiska livet, hävdvunna förhållanden m. m. så naturlig enhet som möjligt. De speciella ortsförhållandena bliva med andra ord i stor utsträckning avgörande. Givetvis böra därjämte de organisatoriska synpunkterna komma till sin rätt. Såsom processkommissionen anfört kan en indelning i stora domsagoenheter, var och en med en betydande arbetsmängd, medföra en viss fördel därutinnan, att olika slag av arbetsuppgifter kunna lättare fördelas mellan befattningshavarna efter vars och ens skicklighet och erfarenhet. Arbetsuppgifter inom ett bestämt verksamhetsområde, t. ex. inskrivningsväsendet, kunna stadigvarande anförtros åt en och samme befattningshavare, vilken därigenom inom sitt speciella fack kan förvärva stor kunnighet och rutin. Vidare behöver en tillfällig anhopning av göromål eller ett tillfälligt förfall för någon befattningshavare icke medföra samma svårigheter, då ett större antal befattningshavare står till förfogande, som då personalen är relativt fåtalig. Det förhållandet, att häradshövdingen i en större domsaga i väsentlig omfattning får ägna sig åt kvalificerade domaruppgifter och i motsvarande mån blir befriad från göromål av enklare natur kan möjligen även innebära en viss lockelse för särskilt dugande personer att söka sig till dessa befattningar. Erfarenheten giver emellertid vid handen, att en uppdelning av arbetsuppgifterna med hänsyn till deras vikt och svårighetsgrad icke alltid kan på ett fullt tillfredsställande sätt genomföras. Vad angår rättegångsmålen är det — bortsett från bagatellmålen — icke alltid lätt att på förhand avgöra, om ett mål är mer eller mindre krävande. Det må vidare ej förbises, att ett ur juridisk synpunkt relativt enkelt mål kan äga stor betydelse för den part det gäller och att således en fördelning av målen efter kvalitativa grunder mellan olika ordförande i vissa fall kan för allmänheten framstå som mindre tillfredsställande. Fördelningen av den dömande verksamheten mellan häradshövdingen å ena sidan samt tingsdomaren eller tingssekreteraren å den andra tillgår också i allmänhet så, att var och en handlägger de mål och ärenden, som förekomma under vissa närmare angivna rättegångsdagar, därvid dock enligt domsagostadgan invecklade mål skola undantagas från tingssekreterarens handläggning. I de mest arbetstyngda domsagorna är för övrigt den dömande verksamheten av sådan omfattning, att även vid en genomförd uppdelning efter kvalitativa grunder mycket betydande domaruppgifter måste fullgöras av tingsdomaren eller tingssekreteraren. Beträffande de domsagor, där arbetsbördan har denna omfattning, kan man därför med en viss rätt

24 tala om att häradshövdingämbetet dubblerats. Det sagda innebär icke, att den organisationsform, enligt vilken vid häradshövdingens sida finnes tingsdomare eller tingssekreterare, i allmänhet skulle vara olämplig. Ur rättsskipningens synpunkt k a n det likväl icke anses tillfredsställande, om viktiga rättsskipningsuppgifter i mycket stor utsträckning måste överlämnas till annan befattningshavare än häradshövdingen. I de domsagor åter, där arbetsuppgifterna icke äro så omfattande som i nu avhandlade grupp av domsagor, kunna förekommande mål och ärenden i relativt stor utsträckning handläggas av häradshövdingen själv. Denne kan också, i den del arbetet skall utföras av övriga befattningshavare, närmare leda och övervaka dess utförande. Att i enlighet med vad nu angivits domaruppgifterna i domsagor av mera begränsad storlek kunna till väsentlig del fullgöras under häradshövdingens personliga överinseende måste av naturliga skäl anses värdefullt. Förhållandet får även sin betydelse därigenom, att häradshövdingen ej behöver stå främmande för någon del av domsagoverksamheten. En synpunkt av vikt för frågan om domsagostorleken är, att vid inrättande av stora domsagoenheter domstolen och dess kansli i många fall bliva mera svårtillgängliga för vissa delar av befolkningen. I en domsaga av mera måttlig omfattning föreligger vidare för häradshövdingen och hans personal möjlighet att vinna en grundligare kännedom om befolkningen och förhållandena i bygden. Denna omständighet är av betydelse för rättsskipningen även ur den synpunkten, att domstolen därigenom omfattas med större förtroende bland allmänheten. Med hänsyn till möjligheten att besätta häradshövdingämbetena med dugande innehavare må i detta sammanhang framhållas, att domsagans storlek icke alltid är avgörande för frågan, om häradshövdingämbetet därstädes är mer eller mindre eftersökt. Visserligen kan, såsom förut påpekats, en stor domsaga, där vederbörande i huvudsak endast får ägna sig åt kvalificerade domaruppgifter, utgöra en viss lockelse för särskilt dugande sökande, men detta innebär icke, att domsagor av den allra största storleksordningen allmänt skulle vara mera eftersträvade än andra domsagor. Till följd av sökandens personliga läggning kan även ställningen som häradshövding i en domsaga av måttligare omfattning finnas tilltalande. Skillnaden i inkomster från domsagor av olika storleksordning har ock genom 1943 års domsagoreform väsentligen minskats och spelar därför ej samma roll som tidigare. Ofta äro helt andra faktorer än domsagostorleken bestämmande, då en befattningshavare söker domsaga, såsom dennes tidigare anknytning till ifrågavarande del av landet, kansliortens belägenhet, bostadsförhållandena på platsen m. m. För de unga jurister, som för sin utbildning tjänstgöra i domsaga, utgör visserligen mångfalden av mål och ärenden i de mycket stora domsagorna ett omfattande och rikhaltigt underlag för utbildningen. Inom den vidsträcktare krets av jurister, som tjänstgör i en sådan domsaga, kan även finnas rikt tillfälle till tankeutbyte i juridiska spörsmål. Emellertid föreligger i de

25 största domsagorna risk för att notarierna icke lika allsidigt som i andra domsagor få syssla med de förekommande olika slagen av arbetsuppgifter, därest icke arbetet organiseras med särskild tanke på en allsidig utbildning. I en mycket stor domsaga har vidare häradshövdingen icke samma möjlighet som i en domsaga av mera begränsad omfattning att personligen leda de unga juristernas utbildning. Man bör ej heller förbise, att kansliet i en mycket stor domsaga får karaktären av ett ämbetsverk med långt driven specialisering för olika uppgifter och att härigenom den unge juristen får mindre kontakt med den rättssökande allmänheten. I en domsaga av mera begränsad omfattning bliva förhållandena i detta hänseende annorlunda och notarien erhåller där bättre tillfälle att lära känna befolkningens levnadsförhållanden, vilket kan öka hans praktiska kunskaper och även i övrigt vara till nytta i hans framtida verksamhet. Ur domarutbildningens synpunkt ä r det således icke önskvärt med mycket stora domsagor. Vid bedömande av frågan huruvida de särskilt stora domsagorna böra uppdelas eller om man i stället bör låta dessa domsagor bestå odelade och genom sammanslagning eller omreglering av mindre domsagor tillskapa större domkretsar bör vidare uppmärksammas, att det sätt varpå nämnda fråga löses i hög grad inverkar på möjligheterna att åstadkomma en något lämpligare relation än för närvarande mellan antalet slutposter på domarbanan och storleken av den till denna knutna rekryteringspersonalen. Självfallet är ju, att om domkretsarna gjordes större, antalet slutposter skulle minskas, varemot en uppdelning av de största domsagorna skulle få en rakt motsatt verkan. Genom en sådan uppdelning skulle också de dömande uppgifterna i de avsedda fallen kunna i större utsträckning än för närvarande handhavas av vederbörande häradshövding själv, varför behovet av juridiskt bildad personal vid häradshövdingens sida skulle minskas. Antalet för tingsdomare och tingssekreterare avsedda befattningar — för närvarande sammanlagt 56 •— skulle på denna väg kunna något nedbringas. Härigenom skulle liden för varje befattningshavares tjänstgöring å genomgångstjänster av ifrågavarande beskaffenhet minskas. Vid övervägande av de principiella synpunkter, som enligt vad ovan anförts kunna anläggas på den judiciella indelningen, h a r domarutredningen kommit till det resultatet, att mycket stora domsagobildningar böra undvikas. Det är därför enligt utredningens mening önskvärt, att de största bland de nuvarande domsagorna uppdelas på mindre enheter. Därvid böra Södra Roslags domsaga, Södertörns domsaga samt Askims, Hisings och Sävedals domsaga i första hand ifrågakomma, men även några andra domsagor äro av den storleksordning, att möjligheterna för en uppdelning eller annan reglering av domsagoområdet böra undersökas. Som ledande princip bör därvid gälla, att — där det under hänsynstagande till samtliga föreliggande omständigheter lämpligen befinnes kunna ske — hellre tillskapa ett något större antal domsagor, som var och en med hänsyn till de kvalificerade göromålen erbjuder tillräckliga arbetsuppgifter för en häradshövding, än att låta domsagorna förbliva så stora, att häradshövdingen nödgas överlämna en

26 mera väsentlig del av de viktigare dömande uppgifterna till andra befattningshavare mom domsagan. I syfte att för framtiden undvika uppkomsten av alltför omfattande och svårskötta domsagor är det vidare av vikt, att då fråga uppkommer om förenande av stad i judiciellt avseende med domsaga och den berörda domsagan genom en sådan åtgärd skulle bliva större än önskvärt, uppmärksamhet ägnas åt frågan, om en reglering av domsagoområdet kan ske i förhållande till angränsande domsagor. Även härvid bör, i den mån förhållandena göra det möjligt, nyssnämnda princip komma i tillämpning. Det må i detta sammanhang erinras om att fråga om indragning av mindre rådhusrätter redan är föremål för undersökning beträffande ett stort antal städer och att fråga härom kan förväntas komma att även för andra städer upptagas till prövning inom de närmaste åren. I vissa fall, där indragning av rådhusrätt kan övervägas, skulle vederbörande stads förenande med domsaga otvivelaktigt föranleda, att en mycket stor domsaga bildas, därest indelningen i övrigt bibehålles. Så t. ex. skulle Nora domsaga, som redan nu har 55 164 inv., efter förening med Nora stad om 3 158 inv. få en befolkning överstigande 58 000 inv. I Vadsbo domsaga (nu om 49 869 inv.) skulle, därest Mariestad (7 080 inv.) lägges till domsagan, invånarantalet stiga till nära 57 000. För den händelse rådhusrätten i Skellefteå (12 209 inv.) skulle indragas och staden förenas med nuvarande Västerbottens norra domsaga (58 310 inv.), skulle domsagans befolkning till och med komma att överstiga 70 000 inv. Då det gäller att, i enlighet med vad nu förordats, söka genomföra, att särskilt stora domsagor genom delning eller liknande områdesregleringar bringas att försvinna, möta ej sällan betydande svårigheter, som i vissa fall måhända kunna förhindra en eljest önskvärd reglering. Såsom förut framhållits måste ju tillses, ej endast att domsagorna erhålla en med hänsyn till folkmängd och arbetsuppgifter lämplig storlek, utan även att de bilda u r andra synpunkter naturliga och lämpliga enheter. Vid avgörande av en ifrågasatt regleringsåtgärd kan det vidare bliva av betydelse, om och på vilken plats det finnes tingshus med ändamålsenliga tings- och kanslilokaler eller på vilket sätt denna fråga eljest kan få en lämplig lösning. En annan omständighet, som åtminstone tidigare icke varit helt utan inflytande på frågan om domsagoregleringars genomförande, gäller fastighetsböckerna. Då dessa ofta varit upplagda på sådant sätt, att fastigheter från olika delar av ett tingslag upptagits i samma bok, har en överflyttning från en domsaga till en annan av mindre enheter än tingslag icke kunnat ske utan att böckerna i tillämpliga delar skrivits av. Allteftersom nya fastighetsböcker med upplägg för varje fastighet enligt lösbladssystem uppläggas i domsagorna, undanröjes emellertid denna svårighet. Särskilt beträffande domsagor belägna invid de största städerna uppkommer icke så sällan fråga om inkorporering med vederbörande stad av vissa till domsagan hörande delar. Såvitt angår stad med egen jurisdiktion innebär inkorporeringen, att det berörda området frångår domsagan, och åtgärden kan därför, om den ej är av obetydlig omfattning, få avgörande in-

27 flytande på frågan, om en reglering av domsagan i övrigt skall anses^ erforderlig och hur denna i så fall skall närmare genomföras. Det är sålunda tydligt, att då frågan om reglering av en domsaga skall prövas, även måste uppmärksammas, huruvida beträffande en eller annan del av domsagan finnas planer att inkorporera denna med närliggande stad. Å andra sidan k a n det icke utan särskilda skäl vara påkallat att uppskjuta en i och för sig önskvärd domsagodelning endast av hänsyn till att inkorporeringsfrågor i en framtid kunna uppkomma. Av vad sålunda anförts angående de många, ofta svårlösta spörsmål, som vid domsagoregleringar måste prövas under hänsynstagande till omständigheterna i det särskilda fallet, framgår, att det icke är möjligt att taga slutlig ställning till frågan om och på vad sätt reglering i förekommande fall skall genomföras utan en ingående utredning av det slag, som regelmässigt brukar företagas i dylika ärenden. När sådan fråga väckes, höras alltid först vederbörande tingslagsbor, häradsrätter, häradshövdingar samt vissa administrativa myndigheter, däribland länsstyrelsen, varefter utlåtande avgives av vederbörande hovrätt. Dylika undersökningar böra alltså komma till stånd i de fall, där en reglering efter nu antydda riktlinjer synes önskvärd. Icke endast de största domsagorna utan även de minsta påkalla särskild uppmärksamhet. De kvalificerade dömande uppgifterna — vilka ju alltid böra utgöra kärnpunkten i häradshövdingens verksamhet — bliva i allmänhet föga omfattande, om domkretsen är liten. Härigenom kan fara uppkomma för att skickligheten och intresset för domargärningen icke tillräckligt uppehälles. Överväganden av denna innebörd ligga bland annat till grund för gällande regler angående indragning av mindre rådhusrätter. Ur förevarande synpunkt kan mot några nu befintliga domsagor anmärkas, att de synas vara av väl obetydlig omfattning. Såsom tidigare framhållits är det emellertid icke möjligt att i fråga om domsagoindelningen taga hänsyn endast till lämpligaste sättet för arbetets organiserande. Att domsagan bildar en med hänsyn till geografiska förhållanden, kommunikationer m. m. naturlig enhet och att domstolen blir lätt tillgänglig för allmänheten måste vara en viktig synpunkt vid domsagoindelningens bestämmande. Då riksdagen år 1942 avslog ett då framlagt förslag om att den till folkmängden minsta av de nuvarande domsagorna, nämligen Nordmarks domsaga, skulle sammanslås med angränsande domsaga, voro skäl av nyssnämnda art jämte den omständigheten, att det i domsagan finnes ett nyuppfört tingshus, avgörande för beslutet. Detta beslut torde således icke innebära något principiellt avsteg från den av statsmakterna tidigare tillämpade principen, att de minsta domsagorna, där så kan ske, böra genom sammanslagning eller annan reglering uppgå i större enheter. Jämväl av andra skäl kan emellertid en sådan reglering försvåras. Så t. ex. kunna angränsande domsagor vara av den storlek, att en lämplig reglering av denna anledning icke står att vinna. I anslutning till vad nu anförts vill domarutredningen för sin del betona, att det visserligen är önskvärt, att de med avseende å folkmängd och arbets-

23 börda minsta domsagorna bringas att upphöra, men att detta endast i ett mindre antal fall låter sig genomföra. Domarutredningen övergår härefter till att närmare behandla sådana fall, där domsagor äro särskilt stora eller särskilt små och där således regleringsåtgärder böra övervägas. De största domsagorna. Enligt vad förut framhållits är Södra Roslags domsaga den folkrikaste (90 426 inv.) liksom ock den till arbetsmängden mest betydande bland rikets domsagor. Domsagan omfattar såväl betydande delar av den utanför Stockholm belägna skärgården som de delvis synnerligen tätt befolkade områdena närmast norr om huvudstaden, däribland städerna Solna (33 258 inv.), Djursholm (6 684 inv.) och Lidingö (13 938 inv.). För domsagan kan med säkerhet förutses en ytterligare befolkningsökning. Särskilt synes utvecklingen inom Solna försiggå mycket snabbt. Det kan vidare beräknas, att Vaxholms stad (2 973 inv.) kommer att läggas till domsagan. Rörande arbetsbördan i domsagan må nämnas, att under tingsterminerna hålles ett allmänt sammanträde om flera rättegångsdagar i veckan. Antalet rättegångsdagar uppgår för närvarande till 8, tidvis 10, under varje period om fyra veckor. I regel tjänstgör häradshövdingen såsom ordförande i häradsrätten under 4 av dessa rättegångs dagar, medan tingsdomaren och tingssekreteraren tjänstgöra som ordförande å 3 rättegångsdagar respektive 1 rättegångsdag per fyraveckorsperiod. Därest antalet rättegångsdagar under en sådan period överstiger 8, hållas de överskjutande dagarna av en från hovrätten utsänd fiskal. I detta sammanhang bör framhållas, att därest i samband med krigsdomstolarnas avskaffande rättskipningen vid de inom Södra Roslags domsaga förlagda militära förbanden skulle komma att överflyttas till Södra Roslags domsagas häradsrätt, detta skulle medföra en påtaglig arbetsökning, då de inom domsagan förlagda förbanden äro talrika. Med hänsyn till det anförda k a n icke någon tvekan råda om att Södra Roslags domsaga bör uppdelas. Enligt uttalande av häradshövdingen i domsagan faller sig en uppdelning helt naturlig på det sätt, att Solna stad bildar en domkrets och den övriga delen av domsagan en annan domkrets. Det har härvid framhållits, att arbetsbördan i nämnda båda delar, oaktat skillnaden i folkmängd, är ungefär lika stor. Vad angår tingshusfrågan bör i detta sammanhang nämnas, att det nuvarande vid Haga belägna tingshuset, som är gemensamt för Södra Roslags domsaga samt Sollentuna och Färentuna domsaga, redan nu befunnits vara för litet för sitt ändamål. Beslut har av de tingshusbyggnadsskyldige i Södra Roslags domsaga fattats om uppförande av nytt tingshus för denna domsaga inom stadsdelen Hagalund av Solna stad. Detta ärende är för närvarande föremål för myndigheternas prövning. Beträffande denna domsaga föreligga vissa ännu icke lösta frågor om inkorporering med Stockholms stad av staden angränsande områden. Med anledning härav har häradshövdingen i domsagan givit uttryck åt den meningen, att en uppdelning av domsagan icke nu bör komma till stånd. Då liknande inkorporeringsfrågor föreligga även beträffande andra till Stockholms län

29 hörande domsagor, har häradshövdingen i stället förordat, att utredning verkställes beträffande reglering av samtliga domkretsar i Stockholms län och att därvid undersökas de olika alternativ för domsagoindelning, som kunna uppkomma i samband med skilda inkorporeringsförslag. Till frågan om en sådan mera allmän reglering angående de till Stockholms län hörande domsagorna skall domarutredningen återkomma i det följande. Invid Stockholm är jämväl den näst största bland rikets domsagor belägen, nämligen Södertörns domsaga om 73 546 inv. Nämnda domsaga omfattar bland annat Nynäshamns stad och Saltsjöbadens köping ävensom ett flertal municipalsamhällen, utgörande förorter till Stockholm. Även i denna domsaga är befolkningstillväxten betydande. Såsom belysande för omfattningen av den dömande verksamheten i domsagan må anföras, att under varje period om fyra veckor av tingsterminerna hållas allmänna sammanträden under 8 dagar, därvid häradshövdingen tjänstgör såsom ordförande under 3 dagar, tingsdomaren under 3 dagar och tingssekreteraren under 2 dagar. Liksom i Södra Roslags domsaga kan i Södertörns domsaga en arbetsökning uppkomma för den händelse krigsrättsmålen från de inom domsagan förlagda förbanden överföras till domsagans häradsrätt. Södertörns domsaga omsluter Södertälje stad om 20 866 inv., vilken har egen jurisdiktion. Oavsett om fråga skulle uppkomma om Södertälje stads förening i judiciellt avseende med domsagan bör en uppdelning av denna redan med hänsyn till dess nuvarande storlek enligt domarutredningens mening komma till stånd. Enligt utlåtande av vederbörande häradshövding skulle en uppdelning av det nuvarande domsagoområdet kunna verkställas i en östlig och en västlig del. Den östra delen skulle därvid omfatta Nacka landsfiskalsdistrikt, Saltsjöbadens köping, Sotholms härad och Nynäshamns stad om sammanlagt 38 260 inv., medan till den västra delen skulle föras Tumba landsfiskalsdistrikt och Öknebo härad om tillhopa 35 286 inv. Arbetsbördan beräknas av häradshövdingen vara något större i den förra delen än i den senare. Det må anmärkas, att erforderliga utrymmen enligt uppgift kunna utan större svårigheter beredas för de nybildade domsagornas kanslier i det nuvarande tingshuset, därest befattningen som särskild inskrivningsdomare bibehålles såsom gemensam för de nya domsagorna, en fråga vartill domarutredningen återkommer i annat sammanhang (s. 76). I fråga om Södertömdomsagan må t i l l s i s t framhållas, att tanke väckts om att med Stockholms stad inkorporera Nacka kommun (landsfiskalsdistrikt) om över 11000 inv. och eventuellt även vissa andra områden av domsagan. Då det emellertid är mycket ovisst, om en sådan inkorporering kommer till stånd, bör en delning av domsagan eller liknande regleringsåtgärd icke av denna anledning uppskjutas. Den tredje av de närmast invid Stockholm belägna domsagorna, Sollentuna och Farentuna domsaga, är — ehuru mindre än de båda föregående domsagorna — även den av en mycket betydande storleksordning. Befolkningen utgjorde vid utgången av år 1945 59 122 personer. Till domsagan höra bland

30 annat Sundbybergs stad om 14 686 inv., Sollentuna köping med 15 580 inv. och Hässelby villastads köping med 2 688 inv. Vidare må nämnas, att Spånga kommun, omfattande bland annat fyra municipalsamhällen, har 13 704 inv. Då utredning pågår angående inkorporering med Stockholms stad av Spånga kommun och Hässelby villastads köping, kan åtminstone för närvarande någon uppdelning av ifrågavarande domsaga icke företagas. Även om dessa delar skulle frångå domsagan, torde emellertid denna till följd av sin belägenhet intill Stockholm likväl komma att tillhöra de särskilt arbetstyngda domsagorna. Möjligheterna till en reglering av denna domsagas område i förhållande till angränsande domsagor synas därför under alla förhållanden böra undersökas. På grund av vad n u anförts beträffande de tre runt om huvudstaden belägna domsagorna, vilka alla tillhöra Stockholms län, föreslår domarutredningen, att utredning av det slag som tidigare angivits kommer till stånd angående frågan, hur dessa domsagor lämpligen böra regleras. Askims, Hisings och Sävedals domsaga har till nyligen varit den till folkmängden tredje bland rikets domsagor. I fråga om arbetsbördan har den närmast varit jämställd med Södertörns domsaga. Såsom av den inledande redogörelsen framgår har emellertid från och med den 1 januari 1945 Västra Frölunda kommun om c:a 13 000 inv. utbrutits ur domsagan och inkorporerats med Göteborg. Folkmängden i domsagan har därigenom nedgått till 57 697. I vilken omfattning arbetsbördan i domsagan undergått minskning genom den berörda åtgärden, torde ännu icke med full säkerhet kunna avgöras. Självfallet måste dock utbrytandet av en så betydande del som den ifrågavarande medföra en viss, icke oväsentlig lättnad i arbetsbelastningen. Det är emellertid ovisst, om denna förändring kan medföra, att häradshövdingen för framtiden i väsentligt större omfattning än för närvarande kan handhava de dömande uppgifterna i domsagan. I detta sammanhang må nämnas, att den rättsbildade personalen i domsagan nu liksom före inkorporeringen omfattar tingsdomare, särskild inskrivningsdomare, tingssekreterare och 6 tingsnotarier. Före Västra Frölundas inkorporering med Göteborg fanns ytterligare en tingsnotarie, avlönad av anslaget till tingsnotarier i reserv. Personalbehovet i domsagan förklaras av den stora arbetsbördan. Härtill bidrager på många sätt domsagans belägenhet runt om Göteborg. Domsagan omfattar sålunda ett flertal tätorter, den största av dessa Mölndals stad om 17 826 inv., från vilka tillströmningen av mål och ärenden är betydande. Till den stora omfattningen av domsagoarbetet bidrar även den livliga trafiken å tillfartsvägarna till Göteborg. Därjämte må framhållas, att domsagans befolkningstal — bortsett från den av ovannämnda inkorporering föranledda minskningen — ständigt växer samt att det faktiska invånarantalet under sommarmånaderna väsentligt ökas. Antalet allmänna rättegångsdagar per fyraveckorsperiod är 8. Häradshövdingen tjänstgör som ordförande under 4 av dessa rättegångsdagar, tingsdomaren under 3 och tingssekreteraren under 1 av dem. På grund av vad nu anförts finner domarutredningen det önskvärt, att

31 Askimsdomsagan oaktat inkorporeringen av Västra Frölunda kommun med Göteborg genom delning eller på annat sätt minskas. Häradshövdingen i domsagan har i ett till domar utredningen inkommet utlåtande förordat, att om en uppdelning skall ske, därvid bildas en domsaga, förslagsvis benämnd Askims domsaga, omfattande Askims härad och Mölndals stad om sammanlagt 27 381 inv., samt en domsaga, förslagsvis benämnd Hisings och Sävedals domsaga, omfattande östra Hisings och Västra Hisings härader ävensom Marstrands stad och Sävedals härad om tillhopa 30 316 inv. Från häradshövdingens sida har framhållits, att inkorporering med Göteborgs stad föreslagits beträffande vissa på Hisingen belägna områden och att det kunde förmodas, att i en framtid jämväl Sävedalens municipalsamhälle om 5 080 inv. komme att inkorporeras med staden. Domarutredningen föreslår, att undersökning verkställes, på vilket sätt den nuvarande Askimsdomsagan bör delas. Därvid bör undersökas, om viss del av Askimsdomsagan kan sammanslås med en del av Inlands domsaga till en domsaga samt återstående delen av Inlands domsaga tillsammans med Orusts och Tjörns domsaga kan bilda en domsaga. Det må anmärkas, att det till Askims, Hisings och Sävedals domsaga hörande tingshuset redan för nuvarande förhållanden är otillräckligt, varför kansliet delvis är inrymt i förhyrda lokaler, belägna i anslutning till tingshuset. Vid en uppdelning av domsagan kommer otvivelaktigt ett behov av ökade lokaler att än mer göra sig gällande. I Södra Roslags domsaga, Södertörns domsaga samt Askims, Hisings och Sävedals domsaga finnes en inskrivningsavdelning under ledning av särskild inskrivningsdomare. Frågan hur med dessa inskrivningsavdelningar skall förfaras i händelse av en delning av nämnda domsagor behandlas av domarutredningen i samband med personalorganisationen i domsagorna (s. 76 f.). En domsaga, där folkmängden och arbetsbördan under de senaste åren varit starkt stigande, är Nora domsaga, belägen i Ö r e b r o l ä n . Denna domsaga omfattar två tingslag, nämligen Karlskoga tingslag och Nora tingslag. Invånarantalet i domsagan utgjorde vid 1945 års slut 55 164. Härav kommo på Karlskoga tingslag 38 003 inv. och på Nora tingslag 17 161 inv. Då Nora stad, där domsagans kansli är beläget, endast har något över 3 000 invånare, bör man räkna med att staden kommer att förenas med domsagan. Folkmängden i domsagan skulle därigenom komma att stiga till mera än 58 000 inv. Karlskoga tingslag är ej endast det till folkmängden större av de båda tingslagen; i fråga om arbetets omfattning är det dominerande inom den nuvarande domsagan. Sålunda hållas i Karlskoga tingslag i regel 4 rättegångsdagar under varje fyraveckorsperiod av tingsterminerna, men i Nora tingslag endast en. Rörande arbetsbördan i domsagan må i övrigt hänvisas till följande sammanställning, vari på grundval av infordrade statistiska uppgifter angivits antalet civila och kriminella mål, jorddelningsmål och -ärenden samt övriga ärenden i domsagan och i vartdera tingslaget för åren 1939, 1943 och 1944. Till jämförelse har i sammanställningen jämväl lämnats motsvarande

uppgifter för två domsagor, vilka med hänsyn till omfattningen av den dömande verksamheten organiserats med tingsdomare och ej — såsom Noradomsagan — med tingssekreterare och vilka därjämte tillhöra det fåtal domsagor, som hänförts till den högsta lönegruppen (lönegrupp V), under det att Noradomsagan tillhör lönegrupp III. Arbetsbördan i Nora domsaga, jämförd med arbetsbördan i Medelpads östra och Ångermanlands norra domsagor. Civila mål

Kriminella mål

Jorddelningsmål och -ärenden

Andra ärenden

Summa mål och ärenden

1943 1944

150 235 199

967 1945 1433

101 87 52

5 434 3 384 3 668

6 652 5 651 5 352

1939 1943 1944

114 193 170

840 1771 1337

67 41 34

Nora tingslag 1939 1943 1914 Medelpads östra domsaga 1939 1943 1944 Ångermanlands norra

36 42 29

127 174 96

34 46

18 J

3 792 2418 2 681 1642 966 987

4 813 4 423 4 222 1839 1228 1130

189 150 146

1048 1008 1004

99 189 218

3 693 3 734 5 843

5 029 5 081 7211

276 133 167

1100 946 1096

395 393 312

5 006 3 913 5 858

6 777 5 385 7 433

D o m s a g a

Därav: Karlskoga tingslag

1943 1944 1

1 Beräknat antal.

Av tabellen framgår, att Nora domsaga för de år som uppgifterna avse i stort sett varit ungefär jämställd med de båda övriga domsagorna i fråga om antalet mål och ärenden. Endast i fråga om antalet jorddelningsmål och -ärenden är Noradomsagan avgjort mindre arbetstyngd. Vidare förekom under år 1944 i de båda andra domsagorna en mycket betydande ökning av antalet ärenden, vartill icke finnes motsvarighet i Noradomsagan. För denna redovisas å andra sidan under krigsåren ej oväsentligt flera brottmål än i de för jämförelse valda domsagorna. Med hänsyn till den nuvarande arbetsbördan i Nora domsaga ä r det önskvärt, att denna domsaga delas eller eljest regleras. Enligt vad häradshövdingen i domsagan framhållit, kan en uppdelning av domsagan i två särskilda domsagor svårligen genomföras på lämpligt sätt. Att av vartdera tingslaget bilda en domsaga är icke möjligt med hänsyn till den relativt ringa folkmängden och arbetsbelastningen i Nora tingslag. En uppdelning av Karlskoga tingslag anses ej heller lämplig. Angående möjligheten att överföra någon del av Nora domsaga till annan nu bestående domsaga kan enligt häradshövdingens åsikt övervägas att låta Nora

tingslag förenas med Lindes domsaga. En reglering i enlighet med sistnämnda förslag skulle innebära, att en domsaga bildas av Karlskoga tingslag (38 003 inv.) samt en domsaga av Nora tingslag (17 161 inv.) och nuvarande Lindes domsaga (30 206 inv.). Då städerna Nora och Lindesberg (3 158, resp. 4 801 inv.) måste antagas bliva förenade med sistnämnda domsaga, skulle denna erhålla en sammanlagd folkmängd av mer än 55 000 inv. För upplysning angående arbetsbördan i de domsagor som sålunda skulle nybildas hänvisas till följande sammanställning rörande antalet civila cch kriminella mål, jorddelningsmål och -ärenden samt övriga ärenden under åren 1939, 1943 och 1944 i dels nuvarande Nora domsaga och Lindes domsaga jämte de nämnda båda städerna och dels inom de områden, som skulle omfattas av de nybildade domsagorna. Arbetsbördan i Nora domsaga, Lindes domsaga, Nora stad och Lindesberg samt vissa därav nybildade domsagor. D o m s a g a

1943 1944 1939 1943 1944

Civila mål

Kriminella mål

Jorddelningsmål och -ärenden

Andra ärenden

Summa mål och ärenden

150 235 204

967 1945 1454

101 87 52

5 434 3 384 3 668

6 652 5 651 5 378

55 47 44

50 72 36

2 127 2 132 1992

2 552 2 581 2 349

5 3 8

360 281 33 L

430 382 413

6 1

615 423 527

778 566 677

67 ) 41

34 I ,

4 813 4 423 4 222

95 ! 122 62 j

3 792 2 418 2 681 4 744 3 802 3 837

1939 1943 1944

11 12 6

1939 1943 1944 »Karlskoga domsaga» 1939 (nybildad) 1943 1944

23 11 12 114 193 170

320 330 277 54 86 68 134 131 138 840 1771 1337

»Linde-Nora domsaga »1939 (nybildad) 1943 1944

125 112 92

635 721 579

5 599 4 757 4 570

Beräknat antal.

Enligt sammanställningen skulle den dömande verksamheten bliva mera betydande i en domsaga, bestående av Karlskoga tingslag, än i en domsaga, omfattande övriga områden. Å andra sidan redovisas större antal ärenden för sistnämnda domsaga. Oaktat det kan vara ovisst i vad mån dessa omständigheter kunna anses uppväga varandra, framgår dock vid en jämförelse med talen för nuvarande Nora och Lindes domsagor, att den ifrågasatta regleringen av domsagoområdena skulle medföra en väsentlig utjämning av den nu mycket stora olikheten i arbetets omfattning mellan dessa båda domsagor. 3—462146

34 Att av Karlskoga tingslag bilda en domsaga skulle även ur andra synpunkter innebära fördelar. En sådan domsaga skulle erhålla lämplig storlek med hänsyn till folkmängden och ligga väl samlad omkring Karlskoga stad, som utgör den naturliga huvudorten. Staden skulle därför liksom för närvarande vara tingsställe. Även domsagans kansli skulle förläggas till staden, vilket med hänsyn till dennas storlek (29 475 inv.) måste anses vara av särskild betydelse för orten. En domsaga, bildad genom sammanslagning av Nora tingslag och Lindes domsaga jämte Nora och Lindesberg, skulle visserligen såsom framgår av det föregående till folkmängden bliva mycket betydande, men arbetsbördan därstädes skulle dock bliva av förhållandevis måttlig omfattning. I ett till domarutredningen inkommet utlåtande har häradshövdingen i Lindes domsaga också givit uttryck åt den uppfattningen, att ur arbetssynpunkt icke torde kunna göras någon erinran mot förslaget att biida en sådan domsaga som den nyss nämnda. I utlåtandet framhålles jämväl, att om en minskning av arbetsbördan skulle anses önskvärd, en sådan minskning skulle kunna vinnas därigenom, att de blivande kommunalborgmästarna i Nora och Lindesberg — såsom skett på annat håll — bleve inskrivningsdomare i sina städer och kommunalborgmästaren i Nora möjligen därjämte förordnades till inskrivningsdomare i Nora tingslag. Med hänsyn till den ifrågasatta Linde-Noradomsagans geografiska omfattning har emellertid häradshövdingen i Lindes domsaga funnit anledning till erinran och i detta avseende anfört i huvudsak följande. Vare sig Lindesberg eller Nora valdes till kansliort komme förbindelserna med kansliorten för vissa delar av befolkningen att bliva besvärliga. Häradshövdingen utginge för sin del från att Lindesberg i första hand komme i fråga såsom kansliort. Lindesberg vore nämligen den större av de båda städerna och mera centralt belägen än Nora. Så t. ex. ställde sig en resa från vissa avlägsna delar av nuvarande Lindes domsaga till Nora sannolikt besvärligare än en resa från sådana delar av Nora tingslag till Lindesberg. Därtill komme, att tingshuset i Lindesberg vore rymligt och ändamålsenligt samt, därest en av de tingshusbyggnadsskyldige redan beslutad ombyggnad och modernisering bleve genomförd, skulle försättas i förstklassigt skick. Emellertid vore förbindelserna mellan Nora tingslag och Lindesberg med begagnande av tåg eller omnibus å sträckan Nora—Lindesberg för närvarande dåliga. Även om någon förbättring härutinnan så småningom kunde motses, komme likväl förbindelserna för befolkningen i de avlägsna delarna av tingslaget, t. ex. Grythyttans och Hällefors socknar, icke att bliva tillfredsställande. Invånarna i dessa socknar hade att vid resa till Lindesberg färdas med tåg eller omnibus till Kopparberg och därifrån med tåg till bestämmelseorten. Att bibehålla tingsställe i Nora bleve enligt häradshövdingens mening nödvändigt. Häradshövdingen erinrade emellertid om att, i den mån förberedelse i rättegångsmål enligt den nya rättegångsordningen komme att ske på kansliet, personlig inställelse av part där kunde bliva erforderlig. I detta sammanhang påpekades slutligen, att man i en domsaga med otillfreds-

35 ställande kommunikationer torde få räkna med möjligheten av att nya R.B:s krav på snabbhet, omedelbarhet och koncentration i rättegången icke kunde tillgodoses i den omfattning som vore önskvärt. Såsom framgår av häradshövdingens i Lindes domsaga utlåtande skulle en indelningsförändring beträffande Nora och Lindes domsagor i enlighet med det förslag, som ovan skisserats, icke medföra enbart fördelar. Å andra sidan äro dessa av den betydenhet, att enligt domarutredningens mening bör närmare undersökas, huruvida en omreglering efter den linje, som förslaget innehåller, bör genomföras. I detta sammanhang bör även övervägas, om någon del av Lindes domsaga, t. ex. Fellingsbro härad (9 584 inv.), lämpligen bör överföras till östernärkes domsaga, nu om 31 585 inv. Härigenom skulle erhållas en betydligt jämnare fördelning mellan domsagorna av folkmängden inom länet. Vid en utredning av det slag som nu antytts böra jämväl andra möjligheter att erhålla en lämpligare domsagoindelning för ifrågavarande områden prövas. Bland annat bör undersökas, huruvida endast sådan förändring av domsagoindelningen bör ske, att den nuvarande Nora-domsagan uppdelas i två domsagor, eventuellt tillika med mindre jämkningar i förhållande till angränsande domsagor för uppnående av en utjämning domsagorna emellan beträffande storlek och arbetsbörda. Domarutredningen föreslår således, att frågan om ändrad indelning för Nora domsaga och angränsande områden inom Örebro län upptages till undersökning i vanlig ordning. Inom V ä s t e r b o t t e n s l ä n äro två mycket stora domsagor belägna, nämligen Västerbottens norra och västra domsagor. I Västerbottens norra domsaga (kansliort Skellefteå) uppgick folkmängden vid utgången av år 1945 till 58 310 inv., därav i Skellefteå tingslag 45 658 inv. samt i Mala och Norsjö tingslag 12 652 inv. Jämväl arbetsbördan i domsagan är betydande. Fråga kan uppkomma om förenande med domsagan av Skellefteå stad om 12 209 inv. Uppenbart är, att domsagan därigenom skulle bliva alltför stor och att således en reglering av domsagan då bleve nödvändig i syfte att tillskapa domsagoenheter av mindre omfattning. Redan nu är emellertid domsagan av sådan storleksordning, att en dylik reglering synes önskvärd. Västerbottens västra domsaga, motsvarande den till länet hörande lappmarken, omfattar tre synnerligen vidsträckta tingslag: Lycksele, Vilhelmina samt Åsele tingslag. Folkmängden i domsagan utgjorde vid 1945 års slut 55 519 inv., nämligen i Lycksele tingslag 30 442 inv., i Vilhelmina tingslag 17 027 inv. och i Åsele tingslag 8 050 inv. Även inom denna domsaga är arbetsbördan mycket betydande. Med hänsyn till domsagoområdets storlek synes vidare antalet tingsställen inom domsagan icke kunna minskas under nuvarande fyra; att inom en domsaga bibehålla detta antal tingsställen ä r å andra sidan icke lämpligt, då därigenom förhindras, att en tillfredsställande tingsordning erhålles i domsagan. E n reglering av Västerbottens västra domsaga måste därför anses påkallad.

36 Utöver den norra och den västra domsagan finnas inom Västerbottens län tre mindre domsagor, samtliga med kansliet förlagt till Umeå, nämligen Umeå domsaga, utgörande ett tingslag, om 31 678 inv., Västerbottens södra domsaga, omfattande dels Nordmalings och Bjurholms tingslag och dels Degerfors tingslag, om 29 420 inv., samt Västerbottens mellersta domsaga, omfattande Nysätra tingslag och Burträsks tingslag, om 25 675 inv. Frågan om ändrad domsagoindelning inom Västerbottens län har upptagits av hovrätten för Övre Norrland i ett den 19 december 1944 dagtecknat utlåtande över en inom justitiedepartementet utarbetad promemoria angående utredning om tingslagsindelning m. m. i samband med nya R.B:s ikraftträdande. Nämnda fråga har därefter närmare behandlats i en inom justitiedepartementet utarbetad promemoria, dagtccknad den 9 februari 1945. I denna promemoria förordas ett av hovrätten framlagt förslag till omreglering av domsagoindelningen i länet, varigenom antalet domsagor därstädes skulle ökas från fem till sex. Enligt detta förslag skulle västra domsagan delas i två domsagor, en omfattande Lycksele tingslag och en Åsele och Vilhelmina tingslag. Kustlandet skulle på närmare angivet sätt så indelas, att två domsagor erhölle kansliort i Umeå och två i Skellefteå. Sedan från vederbörande myndigheter m. fl. infordrats yttranden över promemorian den 9 februari 1945, har i ett inom justitiedepartementet utarbetat förslag till kungörelse om tingsordningar m. m., avseende tiden efter nya R.B:s ikraftträdande, domsagoindelningen inom Västerbottens län angivits med ledning av de väsentligen sammanstämmande förslag, som i avgivna yttranden framlagts av hovrätten för övre Norrland, riksdagens justitieombudsman och länsstyrelsen i länet. I samband med nämnda författningsförslag har dock icke tagits ställning till frågan om en delning av Västerbottens västra domsaga, vilken därför upptagits i sin nuvarande omfattning med anmärkande av att förslag föreligger om delning av domsagan. Inom övriga delar av länet skola enligt förslaget till tingskungörelse liksom för närvarande och enligt promemorian den 9 februari 1945 finnas fyra domsagor. Indelningen skall enligt kungörelseförslaget ske på följande sätt. Till Umeå domsaga med kansli i Umeå hänföras Umeå landskommun samt kommunerna Holmsund, Sävar, Holmön, Hörnefors, Bygdeå och Nysätra om sammanlagt 38 634 inv. En domsaga, kallad Vännäs domsaga och med Vännäs som kansliort, bildas av kommunerna Vännäs, Vännäs köping, Nordmaling, Bjurholm och Degerfors om tillsammans 33 297 inv. Till Västerbottens mellersta domsaga, vars kansli förlägges till Skellefteå, föras kommunerna Lövånger, Burträsk, Bureå, Norsjö och Mala om tillhopa 33 183 inv. Västerbottens norra domsaga, kansliort Skellefteå, kommer därefter att omfatta Skellefteå landskomm u n samt Byske och Jörns kommuner med 39 969 inv. I utlåtande den 27 februari 1946 över förslaget till tingskungörelse har hovrätten för Övre Norrland framfört vissa erinringar. Hovrätten förordar sålunda, att för den i förslaget upptagna Vännäs domsaga, av hovrätten benämnd Västerbottens södra domsaga, kansliort och huvudtingsställe måtte

37 bliva Umeå, ej Vännäs. Under förutsättning att kansliort och huvudtingsställe för denna domsaga blir Umeå, föreslår hovrätten, att Hörnefors kommun bibehålles inom Västerbottens södra domsaga. Härigenom bleve, enligt vad i hovrättens utlåtande påpekas, denna domsaga och Umeå domsaga mera jämnstora än om Hörnefors fördes till Umeå domsaga. Vid genomförande av hovrättens förslag komme nämligen Umeå domsaga att omfatta 34 802 inv. samt södra domsagan 37 129 inv. Beträffande mellersta och norra domsagorna, sådana dessa utformats enligt kungörelseförslaget, har hovrätten icke framställt någon erinran. I fråga om Västerbottens västra domsaga uttalar hovrätten, att hovrätten för rättsskipningens skull livligt hoppas, att delning kommer att genomföras. Från hovrättens sida har framhållits, att den odelade domsagan omfattar en befolkning överstigande 55 000 personer och att befolkningen vid tiden för den nya rättegångsordningens ikraftträdande sannolikt kommer att utgöra närmare 60 000 personer. Hovrätten har vidare åberopat, att domsagan till ytvidden är landets största (35 858,93 kvadratkilometer) och lika stor som Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Västmanlands och Örebro län tillsammans. Hovrätten har i anslutning till det anförda utgått från att delning av domsagan kommer till stånd så, att nuvarande Lycksele tingslag bildar en domsaga, förslagsvis benämnd Lycksele domsaga, (30 442 inv.) samt nuvarande Åsele och Vilhelmina båda tingslag bilda en domsaga om ett tingslag, förslagsvis benämnd Åsele och Vilhelmina domsaga (25 077 inv.). Hovrätten erinrar, för den händelse det skulle invändas, att den senare domsagan bleve väl liten, att den till ytvidden är större än Stockholms och Södermanlands län tillsammantagna. Enligt domarutredningens mening är den av hovrätten för Övre Norrland i dess utlåtande den 27 februari 1946 föreslagna domsagoindelningen för Västerbottens län ändamålsenlig. Om det framdeles skulle anses önskvärt, att Skellefteå stad i judiciellt avseende förenas med domsaga, kunde en sådan förening möjligen ifrågakomma, därest Västerbottens norra domsaga finge den mindre omfattning, som förslaget innebär, varemot en sådan förening torde vara utesluten med utgångspunkt från nu gällande domsagoindelning. Domarutredningen tillstyrker därför detta förslag och vill särskilt framhålla angelägenheten av att Västerbottens västra domsaga i samband med rättegångsreformens genomförande delas. Om domsagan bibehålles oförändrad, skulle nämligen med hänsyn till de stora avstånden svårigheter möta att anordna ting i så stor utsträckning, som enligt den nya rättegångsordningen är önskvärt och i vissa fall nödvändigt. Vidare skulle det bliva svårt att i den odelade domsagan anordna förberedelse och huvudförhandling i målen på ett fullt ändamålsenligt sätt och utan olägenheter för de rättssökande, detta särskilt med hänsyn till att domarkansliet, där ju förberedelsen i allmänhet förutsattes skola äga rum, i en så stor domsaga kommer att ligga på mycket stort avstånd från betydande delar av domsagan. Jämväl inom V ä s t e r n o r r l a n d s l ä n finnas två folkrika och till arbetsmängden synnerliga stora domsagor, nämligen Medelpads östra dom-

38 saga och Ångermanlands norra domsaga. Invånarantalet uppgick den 31 december 1945 i den förra domsagan till 52 137 och i den senare till 57 159. Med hänsyn till omfattningen av arbetsbördan äro dessa domsagor placerade i lönegrupp V. Emellertid föreligger för närvarande såvitt angår Medelpads östra domsaga fråga om inkorporering med Sundsvall av en icke obetydlig del av domsagan, som således på denna väg måhända kan erhålla en lämpligare storlek. Ångermanlands norra domsaga har för icke lång tid tillbaka bildats genom sammanslagning av två äldre domsagor (dock med undantag av viss del av den ena). Vid nämnda förhållande vill domarutredningen icke nu föreslå, att domsagan åter delas. Det förtjänar dock framhållas, att befolkningen i domsagan under senare år ökats betydligt. Anledning föreligger därför att med uppmärksamhet följa den vidare utvecklingen inom domsagan i fråga. De båda domsagorna i B l e k i n g e l ä n , Bräkne och Listers domsaga samt Östra och Medelsta domsaga, tillhöra jämväl de särskilt arbetstyngda domsagorna i riket. Folkmängden utgör enligt siffrorna vid 1945 års slut i Bräkne och Listers domsaga 43 629 inv. samt i Östra och Medelsta domsaga 57 154 inv. I sistnämnda domsaga, som omfattar den östra delen av länet, ingår staden Ronneby (6 554 inv.), som är kansliort. Bräkne och Listers domsaga, utgörande länets västra del, omsluter städerna Karlshamn (10 315 inv.) och Sölvesborg (4 356 inv.), vilka ha egen jurisdiktion. Domsagans kansli är beläget i Sölvesborg. Sedan fråga uppkommit om Karlshamns förenande i judiciellt avseende med domsaga, har även spörsmålet om domsagoindelningen inom Blekinge län upptagits till särskild prövning. Kungl. Maj:t har sålunda den 28 april 1944 anbefallt länsstyrelsen att föranstalta om utredning dels rörande förstnämnda fråga, dels ock, i samråd med hovrätten över Skåne och Blekinge, angående frågan huruvida i samband med stadens eventuella landsrättsförläggning ändring i gällande domsagoindelning inom länet borde komma till stånd. Länsstyrelsen avgav den 4 december 1945 till Kungl. Maj:t utlåtanden i dessa frågor. Därvid uttalade länsstyrelsen, att Karlshamn enligt dess mening borde bibehålla sin rådhusrätt. Länsstyrelsen erinrade vidare om att staden anhållit om utredning angående inkorporering med staden av Asarums kommun, helt eller delvis. Det syntes uppenbart, att i händelse av en sådan inkorporering stadens förenande med domsaga borde vara uteslutet. Alternativt hemställde länsstyrelsen, att därest beslut om bibehållande av rådhusrätten icke ansåges böra nu meddelas, med vidare åtgärder i fråga om landsrättsförläggningen borde anstå intill dess inkorporeringsspörsmålet slutligen avgjorts. Länsstyrelsen samt hovrätten över Skåne och Blekinge hava efter samråd i avgivna yttranden uttalat att, för den händelse staden Karlshamn i judiciellt avseende skulle förenas med domsaga, denna stad och Bräkne härad borde bilda en domsaga samt Listers härad utgöra en domsaga, i vilken Sölvesborgs stad framdeles borde ingå.

39 Hovrätten h a r sedermera i yttrande till Kungl. Maj:t den 28 februari 1946 för sin del, med bestämt avstyrkande av att ärendets avgörande uppskötes, förordat, att Karlshamn från den 1 januari 1948 förenas med angränsande landsbygd till en domsaga på det sätt, som i hovrättens yttrande angående domsagoindelningen uttalats. Hovrätten har härvid bl. a. framhållit, att en uppdelning av västra Blekinge i två jurisdiktionsområden på det sätt, att Karlshamns stad och Asarums socken bildade en stadsjurisdiktion samt återstoden av Bräkne härad jämte Listers härad och Sölvesborgs stad en domsaga, skulle giva otillräcklig sysselsättning åt rådhusrätten och oproportionerligt stor arbetsbörda åt häradsrätten, men att samma områdes uppdelning i två domsagor skulle åvägabringa en jämn fördelning av arbetsbördan på två lika stora domstolar, vardera med en väl belägen tings- och kansliort och ett synnerligen väl avvägt jurisdiktionsområde. Ur rättsskipningens synpunkt kunde således enligt hovrättens mening icke någon tvekan råda om vilkendera indelningen som vore att föredraga. Ärendet är nu beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Domarutredningen — som icke har att taga ställning till frågan, huruvida Karlshamn skall bibehålla egen jurisdiktion eller icke — vill för sin del förorda, att därest staden i judiciellt avseende förenas med domsaga, länets indelning i domsagor ändras på det sätt hovrätten och länsstyrelsen föreslagit. För sådant fall böra således även enligt domarutredningens mening staden Karlshamn och Bräkne härad bilda en domsaga samt Listers härad utgöra en domsaga, med vilken Sölvesborgs stad skall förenas. I anslutning till frågan om vidtagande av åtgärder i syfte att undvika alltför stora domsagobildningar kan vidare framhållas, att domsagorna i J ö n k ö p i n g s l ä n samtliga äro av rätt betydande omfattning utan att likväl ett ingripande beträffande dessa för närvarande synes påkallat. Av de nu åsyftade domsagorna — till antalet fyra — äro de största: Östbo och Västbo domsaga med 60 925 inv. samt Tveta, Vista och Mo domsaga med 59 453 inv. I förstnämnda domsaga ligger staden Värnamo (6 399 inv.). I Tveta, Vista och Mo domsaga ligga städerna Nässjö (11 980 inv.), Huskvarna (10 642 inv.) och Gränna (1325 inv.). Den i denna domsaga ingående landsbygden är delvis tätt befolkad. Befolkningstillväxten i Tvetadomsagan har under senare år varit kraftig. Med hänsyn härtill kan fråga om delning av domsagan inom en framtid uppkomma. Det synes då vara en naturlig lösning, om den omkring Jönköping belägna bygden bibehålles som en enhet med kansli och tingsställe liksom för närvarande i Jönköping, medan den omkring Nässjö liggande delen av Tveta härad samt denna stad utbrytas från den nuvarande domsagan. Då sistnämnda områden icke ensamma kunna utgöra en domkrets, förutsattes, om detta förslag skall kunna genomföras, att dit kunna överföras till Nässjö närbelägna områden från de angränsande Njudungs samt Norra och Södra Vedbo domsagor. Med hänsyn till Nässjös centrala betydelse ur trafiksynpunkt synas vissa skäl tala för en sådan lösning. Det m å härvid även framhållas, att redan för närvarande ett visst antal av tingssammanträdena hållas i Nässjö. Om det nu berörda förslaget skulle

40 genomföras, kunde samtidigt vidtagas en mindre utjämning även beträffande Östbo och Västbo domsaga genom att vissa socknar inom norra delen av Östbo tingslag, för vilka socknar Jönköping är den naturliga huvudorten, läggas till den förminskade Tvetadomsagan. Vadsbo domsaga i S k a r a b o r g s l ä n är redan i sin nuvarande omfattning en stor domsaga. Enligt senast tillgängliga befolkningssiffror har den en folkmängd å 49 869 personer, och arbetsbördan är synnerligen betydande. Vid en nyligen inom Göta hovrätt företagen undersökning befanns sålunda, att domsagan måste anses såsom den jämte Tvetadomsagan mest arbetstyngda bland de domsagor under hovrätten, som icke hava tingsdomare. Om Mariestad (7 080 inv.) skulle i judiciellt avseende förenas med domsagan, skulle denna bliva så stor, att en uppdelning kan ifrågasättas. En förening i judiciellt avseende mellan Mariestad och domsagan bör därför icke komma till stånd utan att i samband därmed undersökes, om och i så fall på vilket sätt domsagoindelningen bör ändras. Härvid kan möjligen domsagan uppdelas så, att de två tingslag, varav domsagan nu består, i likhet med vad tidigare varit förhållandet, vart för sig bilda en domsaga, därvid Mariestad skulle läggas till det norra av tingslagen. De minsta domsagorna. Inom S t o c k h o l m s l ä n finnas två små domsagor, nämligen Mellersta Roslags domsaga om 17 925 inv. och Stockholms läns västra domsaga om 20 801 inv. Arbetsbördan särskilt i Mellersta Roslags domsaga är av ringa omfattning. Det vore därför önskvärt, om dessa domsagor kunde uppgå i något större enheter. Då å andra sidan inom Stockholms län finnas några av rikets största domsagor: Södra Roslags, Södertörns samt Sollentuna och Färentuna domsagor, och dessa domsagor därför, såsom domarutredningen redan anfört, böra på något sätt regleras, synes det lämpligt, att domsagoindelningen i hela länet göres till föremål för omprövning. Även två av domsagorna inom Ö s t e r g ö t l a n d s l ä n måste betecknas som små med avseende å folkmängd och arbetsbörda. De avsedda domsagorna äro Hammarkinds, Stegeborgs och Skärkinds domsaga med 20 347 inv. samt Kinda och Ydre domsaga med 22 693 inv. Emellertid har vid två tillfällen under 1920-talet genomförts en domsagoreglering inom länet, varigenom antalet domsagor minskats där från åtta till sex, och de nuvarande domsagorna kunna i huvudsak anses utgöra naturliga enheter. Det möter därför ur många synpunkter svårigheter att söka åstadkomma en lämpligare indelning av domsagorna i länet. I detta sammanhang må emellertid framhållas, att fråga om inkorporering med Motala stad av delar av Aska, Dals och Bobergs domsaga för närvarande är under utredning. Därest på grund av inkorporeringen staden skulle få behålla sin rådhusrätt, skulle därav komma att föranledas en så betydande minskning av domsagan, att en reglering beträffande återstoden av domsagoområdet bleve ofrånkomlig. Om Aska, Dals och Bobergs domsaga skulle på detta sätt minskas, skulle detta giva anledning till en mera allmän omprövning av domsagoindelningen inom

41 Östergötlands län, varvid frågan om förändring av de minsta av de nuvarande domsagoenheterna kan uppkomma. Till de minsta domsagorna hör jämväl Mellersta Värends domsaga, belägen i K r o n o b e r g s l ä n . Antalet invånare i domsagan utgör 21983. En sammanslagning mellan nämnda domsaga och den mindre av de båda angränsande domsagorna, Västra Värends domsaga om 28 503 inv., är måhända icke helt utesluten. Men lämpligheten av en sådan lösning kan starkt ifrågasättas, då den sålunda nybildade domsagan skulle bliva väl stor och domsagans kansli bliva mindre lätt tillgängligt för stora delar av befolkningen. En a n n a n möjlighet till reglering av Mellersta Värends domsaga vore att till denna domsaga överflytta någon del av den tredje bland värendsdomsagorna, ö s t r a Värends domsaga, vars folkmängd för närvarande uppgår till 48 503 inv. För befolkningen inom de områden, som kunna ifrågakomma för en sådan överflyttning, skulle åtgärden icke innebära någon förändring beträffande tings- och kansliort, som i båda fallen är Växjö. Emellertid är arbetsbördan i Östra Värends domsaga i förhållande till folkmängden icke särskilt omfattande utan snarare mindre än i flertalet domsagor med motsvarande invånarantal. Östra Värends domsaga kan därför ur denna synpunkt icke anses alltför stor och den synes även i övrigt utgöra en lämplig enhet. Det är således i viss mån osäkert, om den sist skisserade utvägen kan leda till en bättre indelning beträffande domsagorna i fråga. Inom S k å n e finnes endast en domsaga, vilken k a n betecknas såsom särskilt liten, nämligen Färs domsaga. Invånarantalet i denna domsaga uppgår till 20 905. I fråga om arbetsbördan torde Färs domsaga vara ungefär jämställd med Mellersta Värends domsaga. Färs domsaga omfattar huvudsakligen ren landsbygd och några mera väsentliga förändringar beträffande invånarantal och arbetsbörda torde således icke vara att förvänta inom den närmaste framtiden. Det kan därför betecknas såsom i och för sig önskvärt, om ifrågavarande domsaga kunde uppgå i angränsande domsagor eller på annat sätt bli föremål för reglering. En lösning i den ena eller andra riktningen synes emellertid stöta på betydande praktiska svårigheter med hänsyn till de angränsande domsagornas storlek, kommunikationsförhållanden m. m. Slutligen må här framhållas, att Orusts och Tjörns domsaga inom G ö t e b o r g s o c h B o h u s l ä n till folkmängden kan synas väl obetydlig, då domsagan endast har 22 638 inv. Vid den nyligen inträffade ledigheten å häradshövdingbefattningen i domsagan ifrågasattes jämväl, att domsagan skulle sammanslås med Inlands domsaga om 26 705 inv. Efter verkställd utredning befanns emellertid, att arbetsbördan särskilt i Inlands domsaga hade väsentligt större omfattning än vad som med hänsyn till befolkningstalen kunnat förväntas. Detta förhållande torde sammanhänga med närheten till Göteborg, den livliga trafiken och den tillfälliga stora ökningen av invånarantalet under sommarmånaderna. Mot en sammanslagning talade även andra omständigheter, såsom Orustdomsagans insulära läge och de härmed sammanhängande svårigheterna att förlägga ett domsagokansli så, att olika delar av den utvidgade domsagan skulle tillbörligt tillgodoses. I enlighet här-

42 med har Kungl. Maj:t nyligen beslutat, att någon sammanslagning av ifrågavarande domsagor icke skall äga rum. Även om det således får anses uteslutet, att en sammanslagning av Orusts och Tjörns domsaga med hela Inlands domsaga kommer till stånd, bör såsom domarutredningen i annat sammanhang anfört (s. 31) undersökas, om ej en reglering av dessa domsagor kan ske i samband med uppdelning av den nuvarande Askimsdomsagan. Domarutredningen vill förorda, att utredningar om ändring i domsagoindelningen, måtte komma till stånd i den utsträckning, som ovan angivits. B.

Personalorganisationen i domsagorna och principerna för arbetsfördelningen.

Vid prövning av hur domsagoarbetet lämpligen bör organiseras måste hänsyn tagas till en mångfald olika faktorer, bland vilka kravet på en god domarutbildning intager en viktig plats. Det är emellertid givet, att i första hand måste tillses, att den ifrågavarande organisationen blir sådan, att den väl fyller de krav, som ur rättsvårdens synpunkt måste ställas å densamma. De olika arbetsuppgifterna skola således kunna fullgöras med erforderlig säkerhet och snabbhet. En förutsättning härför är, att för uppgifterna kompetenta arbetskrafter i tillräckligt antal stå till förfogande. I detta avseende är nu gällande domsagoorganisation delvis bättre rustad än den förut gällande. För arbetet i de större domsagorna har det sålunda otvivelaktigt varit av utomordentligt värde, att där vid häradshövdingens sida inrättats en, eller undantagsvis flera, kvalificerade juristbefattningar (tingsdomare, särskild inskrivningsdomare, tingssekreterare). Av stor betydelse för organisationens effektivitet är vidare, att arbetsfördelningen mellan befattningshavarna ordnats efter mera rationella linjer än tidigare. En strävan har därvid varit att i största möjliga utsträckning förbehålla de egentliga domaruppgifterna åt häradshövdingen samt att i övrigt gradera befattningshavarnas kompetens med hänsyn till envars utbildning och erfarenhet. Nuvarande behov av arbetskrafter i domsagorna. Oaktat den till häradsrätterna knutna kansliorganisationen redan undergått en betydande utveckling, kan likväl sättas i fråga, huruvida organisationen ur arbetssynpunkt är fullt tillräcklig. Här må särskilt pekas på det förhållandet, att i mer än halva antalet domsagor häradshövdingen alltjämt för biträde med uppgifter, för vilka kräves juridisk utbildning, endast har tillgång till tingsnotarier, vilka ju i allmänhet sakna tidigare praktisk erfarenhet och blott under relativt begränsad tid stanna i domsaga. Lagrådet har också — såsom framgår av dess förut återgivna utlåtande över processlagberedningens förslag till ny rättegångsbalk — givit uttryck åt den uppfattningen, att arbetet i många domsagor redan för närvarande är så ordnat, att häradshövdingens arbetskraft utnyttjas till bristningsgränsen (jfr s. 21 f.). För bedömande av huruvida den nuvarande personalorganisationen i dom-

sagorna kan anses motsvara det rådande behovet av arbetskrafter har domarutredningen från häradshövdingarna inhämtat uppgifter beträffande arbetsförhållandena i domsagorna. Uppgifterna, som lämnats såsom svar å utsända frågor, avse bland annat arbetstiden för tingssekreterare och tingsnotarier (inräknat aspiranter) ävensom förekomsten av övertidsarbete för domsagobiträdena och den utsträckning, i vilken extra skrivhjälp anlitas för det vanliga domsagoarbetet (således oberäknat uppläggande av nya fastighetsböcker). Vidare har i de infordrade uppgifterna angivits, om föreskrivna expeditionstider i regel kunna hållas. Svaren ha avgivits under september och oktober 1945. 1 Av undersökningen framgår, att tingssekreterarnas och tingsnotariernas arbetstid ej sällan är anmärkningsvärt lång och i många domsagor avsevärt överstiger den tid av 42 timmar i veckan, som angives i 43 § första stycket domsagostadgan. Enligt de inkomna uppgifterna är under tingsterminerna arbetstiden för sekreterarna normalt i medeltal omkring 52 timmar per vecka. Motsvarande tal utgör för notarierna ej fullt 51 timmar i veckan. (När arbetstid av olika längd redovisas för notarie tillhörande samma domsaga, har räknats med arbetstiden för den mest arbetstyngda notarien, nämligen i regel den i tjänsten äldste av dem.) Under sommaren mellan tingsterminerna är den dagliga arbetstiden emellertid vanligen kortare än under året i övrigt. Endast i en domsaga redovisas för den större delen av året en arbetstid understigande 40 timmar i veckan (37^2 tim. för såväl tingssekreteraren som notarierna). Den längsta tid, som redovisas, är för sekreterare 74 och för notarier 72 veckotimmar. Rörande de inom olika domsagor vanliga arbetstiderna lämnas i övrigt följande översikt. Tingssekreterares och tingsnotariers arbetstid. (Ej sommaren.) Antalet domsagor, där arbetstiden utgör mindre än 40 tim./v. Ting§§ekreterare Tingsnotarier 1 Inräknat en befattningshavare sekreterare.

40 till 50 tim./v.

50 till 60 tim./v.

60 till 70 tim./v.

över 70 tim./v.

(i Gällivare domsaga) av liknande natur som tings-

övertidsarbete för domsagobiträdena förekommer enligt uppgifterna i relativt begränsad omfattning. I 26 domsagor arbeta biträdena ej alls på övertid eller erhålla kompensation därför genom fritid. Beträffande ytterligare 62 domsagor angives, att övertidsarbete endast förekommer undantagsvis eller i ringa utsträckning. I 19 domsagor redovisas för ett eller flera biträden övertidsarbete, motsvarande ungefär 1 / 2 a 1 timme per arbetsdag, och i ytterligare 1 Angående undersökningar av tingsnotariernas arbetsbörda, verkställda av Sveriges yngre juristers förening i mars 1943 och november 1944, se Svensk juristtidning 1943 s. 640 och 1945 s. 206.

44 5 domsagor uppgår övertidsarbetet till omkring 2 timmar om dagen. Vidare uttalas i ett par fall, att biträdena arbeta på övertid praktiskt taget varje dag eller att sådant ej sällan förekommer, utan att dock tiden närmare angivits. I ett fall förklaras, att övertidsarbete nu förekommer i rätt stor utsträckning på grund av brist på notarier. Extra skrivhjälp anlitas i åtskilliga domsagor i betydande utsträckning. Men för det stora flertalet domsagor gäller, att dylik skrivhjälp ej tages i anspråk eller att så sker endast i mindre omfattning, t. ex. vid semester och dylikt. Beträffande möjligheten att hålla stadgade expeditionstider förklara 66 häradshövdingar, att dessa tider i regel kunna hållas. Svar av innebörd att expeditionstiderna i allmänhet ej överskridas ha ytterligare avgivits av 27 häradshövdingar, vilka därvid emellertid gjort vissa påpekanden eller reservationer. Sålunda framhålles från flera håll, att föreskrifterna om expeditionstid endast med större eller mindre svårighet kunna iakttagas eller att detta icke är möjligt utan övertidsarbete av befattningshavarna. I vissa av de nu avsedda svaren angives vidare, att expeditionerna ej kunna färdigställas i rätt tid vid särskild anhopning av mål eller ärenden, t. ex. vid de första tingssammanträdena under hösten eller vid inskrivningsdagar, som följa omedelbart efter tingssammanträde. I ett par fall angives också, att tiderna beträffande gravationsbevis ej kunna hållas. Uppgift att expeditionstiderna icke kunna hållas har lämnats från 22 domsagor. I 9 av dessa fall upplyses, att expeditionerna angående inskrivningsärendena i allmänhet äro försenade, medan i 3 fall förseningen hänför sig till domboksexpeditionerna. En häradshövding har uttalat, att expeditionstiderna med nuvarande arbetsstyrka ej på långt när kunna hållas. De svårigheter, som i de avgivna uppgifterna kommit till synes beträffande arbetets fullgörande i domsagorna, kunna väl i viss mån vara beroende av mer eller mindre tillfälliga förhållanden. Sålunda bör icke bortses från den omständigheten, att organisationen av den icke rättsbildade personalen i domsagorna alltsedan år 1943 är under utbyggnad enligt statsmakternas då fattade beslut och att särskilda svårigheter kunna finnas under denna övergångstid. Huruvida den för domsagorna gällande organisationsplanen, sedan biträdesorganisationen fullt utbyggts, kan med utgångspunkt från nuvarande rättegångsordning vara tillräcklig, är icke möjligt a ti med bestämdhet säga. Resultatet av undersökningen visar emellertid, att nämnda organisationsplan i vissa fall är för knappt tilltagen och således i behov av en utökning. Domarutredningen har icke kunnat undgå att uppmärksamma den ojämnhet i fråga om arbetstiden, som råder inom de olika domsagorna. Det bör undersökas, om denna ojämnhet beror på alltför fåtaliga arbetskrafter i de domsagor, där arbetstiden är särskilt lång, eller på andra omständigheter. Domarutredningen har därför till presidenterna i hovrätterna för kännedom överlämnat de till domarutredningen inkomna svaren. Domsagoarbetets framtida omfattning m. m. Omfattningen av verksamheten i domsagorna är givetvis i första hand beroende av antalet där be-

45 handlade mål och ärenden samt beskaffenheten av dessa. Att med säkerhet förutse den blivande utvecklingen i detta avseende är uppenbarligen icke möjligt. Viss ledning för ett bedömande av frågan kan emellertid erhållas genom den hittillsvarande utvecklingen på området. I fråga om denna hänvisas till följande tabell, avseende tiden från och med år 1921. I tabellen, som uppgjorts med ledning av den officiella statistiken, angives för varje redovisat år antalet i domsagorna slutligt handlagda mål och ärenden av följande slag: civila mål, kriminella mål, bötesförvandlingsmål, lagsökningsmål och mål om handräckning för fordran, ärenden hos häradsrätt och domare (inkl. inskrivningsdomare och konkursdomare) samt mål och ärenden hos ägodelningsrätt och ägodelningsdomare. Antalet slutligt handlagda mål och ärenden i domsagorna åren 1921—1944. (För tiden före år 1939 redovisas blott vart tredje år.)

Å r

1921 1924 1927 1930 1933 1936 1939 1940 1941 1942 1943 1944

Civila mål

Kriminella mål

32 627 29 389 28 693 28 253 27180 22 086 21673 21366 18 809 16 405 15 414 15 831

20 415 23 688 28 277 33 034 51116 56 253 69138 57 243 63 611 71755 78 693 79 535

Bötesförvandlingsmål

— — _ — —

272 518 434 377 244 223

Mål och Lagsöknings- Ärenden (ej mål och hos ägodel- ärenden hos mål om ningsrätt ägodelningshandräck- eller ägodel- rätt och ägodelningsning för ningsfordran domare) domare

— — — — —

10 333 12 519 10 625 9 366 9 425 9 941

283 898 286 821 295 956 310 236 332 687 385 777 397 119 290 402 307 662 326 315 336 965 359 903

3 913 3 861 4 038 5 693 7147 10 282 13 374 12181 11116 10 927 12 990 13 300

Såsom framgår av tabellen har visserligen antalet civila mål nedgått, men då detta mer än kompenseras av ökning i fråga om kriminella mål, har sammanlagda antalet mål liksom antalet ärenden i allmänhet varit stigande; särskilt var ökningen under 1930-talet betydande. Såväl mål som ärenden gingo emellertid år 1940 kraftigt tillbaka, varefter antalet åter varit i uppåtgående. Den under krigsåren inträffade nedgången av antalet mål beror till stor del på den omständigheten, att biltrafiken under nämnda år i hög grad minskades. Till nedgången av antalet ärenden och även antalet av vissa mål bidrog den minskade omsättningen på fastighetsmarknaden och inom det ekonomiska livet överhuvudtaget vid denna tid. I den mån biltrafiken uppnår normal eller kanske vidgad omfattning, komina de för häradsrätternas arbetsbörda mycket tyngande trafikmålen åter att inta en dominerande plats. Visserligen komma målen angående brott mot kristidsförfattningarna och andra av krisförhållandena föranledda mål att så småningom försvinna, men det finnes all anledning antaga, att den genom det större antalet trafikmål orsakade arbetsökningen kommer att mer än uppväga bortfallandet av kristidsmålen.

46 En väsentlig minskning av målantalet kommer att inträda, sedan efter nya R.B:s ikraftträdande av åklagaren meddelade strafförelägganden beträffande lindrigare förseelser komma till användning. Visserligen representera mål angående förseelser, för vilka i framtiden strafförelägganden kunna komma att användas, en viss arbetsbörda, men med hänsyn till målens i allmänhet mycket enkla beskaffenhet är den lättnad, som erhålles genom deras bortfallande, relativt obetydlig. Även reglerna om åtalseftergift i nya R.B. torde komma att i någon mån påverka målantalet i minskande riktning. Huruvida bestämmelserna i nya R.B. i övrigt kunna föranleda någon ökning eller minskning av antalet mål eller ärenden i underrätt, torde icke vara möjligt att nu förutse. Vid beräkning av den framtida arbetsbördan i domsagorna bör hänsyn även tagas till den omständigheten, att ett stort antal mindre städer, som nu ha egen jurisdiktion, snart torde komma att i judiciellt avseende förenas med domsaga. Genom indragning av rådhusrätterna i de mindre städerna komma åtskilliga domsagor att erhålla ett större eller mindre tillskott till sin nuvarande arbetsmängd. Om, såsom ifrågasatts, krigsrättsmålen komma alt överföras till de allmänna domstolarna, kommer denna omständighet att verka i samma riktning. 1945 års riksdag har sålunda (i skrivelse nr 134) anhållit, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning om krigsdomstolarnas avskaffande i fredstid samt för riksdagen snarast möjligt framlägga det förslag som därav kunde föranledas. I anslutning härtill har chefen för justitiedepartementet enligt bemyndigande av Kungl. Maj:t tillkallat en utredningsman med uppdrag att i samråd med särskilda sakkunniga verkställa utredning rörande den militära rättsskipningen. Vid utredningen skall enligt de för densamma meddelade direktiven övervägas verkningarna av en reform i antydd riktning och förslag framläggas, som visa, huru ett överförande av de militära målen till de allmänna domstolarna bäst kan genomföras. I den mån sådana mål framdeles skola upptagas vid häradsrätt, få de därav berörda häradsrätterna ökad arbetsbörda. Ökningen kan för några av häradsrätterna bli betydande. I ett betydelsefullt avseende har man att räkna med minskning av den nuvarande arbetsbördan, nämligen såvitt angår handhavandet av inskrivningsväsendet. Arbetet med uppläggande av nya fastighetsböcker för landet, som alltsedan år 1933 pågått i domsagorna, har i betydande utsträckning tagit domsagopersonalens tid och krafter i anspråk. Under åren efter krigsutbrottet har fastighetsboksarbetet på grund av brist på rättsbildade arbetskrafter icke kunnat bedrivas i den omfattning, som varit avsedd. Intill den 1 januari 1946 hade fastighetsboksarbetet likväl slutförts i 52 av rikets 115 domsagor, och i det stora flertalet av övriga domsagor hade arbetet fortskridit så långt, att största delen därav fullbordats. Rörande dessa förhållanden hänvisas till följande sammanställning.

47 Sammanställning rörande arbetet med uppläggande av nya fastigbetsböcker i domsagorna. (Siffrorna avse antalet domsagor.) Arbetet Arbetet beräknat avslutat före den vara slut1 januari fört under år 1946 1946 Domsagor under Svea hovrätt Domsagor under Göta hovrätt Domsagor under hovrätten över Skåne och Blekinge Domsagor under hovrätten

domsagor

mindre

än 7*

7«-V«

72-7*

A—hela antalet

—

4 Samtliga

Av antalet registerfastigheter återstod den 1 januari 1946 i övriga domsagor att upplägga i nya böcker

—

4 17

2 Dessa samtliga belägmi inom Kopparbergs län.

Det torde kunna förväntas, att det återstående arbetet i allmänhet skall kunna slutföras inom de närmaste åren. Tydligt är, att allteftersom de nya fastighetsböckerna bliva färdigställda tid kan vinnas för andra uppgifter. Vidare komma handläggningen av inskrivningsärendena och utfärdandet av bevis med ledning av fastighetsböckerna att väsentligt underlättas. Av särskild betydelse är i detta sammanhang förenklingen av arbetet med uppsättande av gravationsbevis. Detta arbete kan, om äldre lagfarts- och inteckningsböcker komma till användning, ofta vara mycket tidskrävande och förenat med stora svårigheter. Med ledning av ny fastighetsbok innebär bevisets uppsättande däremot vanligen knappast mera än en enkel avskrift ur boken. Av största betydelse för frågan om det framtida behovet av arbetskrafter i domsagorna är i vad mån genom det ändrade rättegångsförfarandet arbetet i målen ökas eller minskas. Tillämpningen av kungl. cirkuläret den 13 oktober 1944 angående anpassning av det processuella förfarandet vid underrätterna efter principerna i nya rättegångsbalken har redan i viss mån påverkat arbetssättet i domsagorna. Då det nya förfarandet efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande skall tillämpas i full utsträckning, måste domsagoarbetet ytterligare i väsentliga delar omläggas med hänsyn härtill. Vid en jämförelse mellan arbetsförhållandena i domsaga under tillämpning av det äldre och det nya rättegångssättet framträder bland annat, att det hittillsvarande tidsödande arbetet efter tingssammanträdena — främst skrivande av dombok '— kommer att i stor utsträckning försvinna. Å andra sidan erhåller rätten en mångfald nya arbetsuppgifter i samband med målens beredande för huvudförhandling. Även själva rättsförhandlingarna erhålla en annan karaktär på grund av uppdelningen i förberedelse och huvudförhandling och den vidsträcktare muntligheten. Med hänsyn till de omfattande förändringarna,

av vilka en del medföra minskning av arbetet och en del verka i motsatt riktning, är det givetvis vanskligt att nu göra ett bestämt uttalande i vad mån arbetsbördan i domsagorna som helhet betraktad kan komma att ökas med anledning av det nya rättegångssättet. Domarutredningen vill emellertid angiva de faktorer, som i detta hänseende äro av betydelse i den ena eller andra riktningen. Ett utmärkande drag för det nya förfarandet är, att det i mångahanda hänseenden ålagts rätten att aktivt ingripa, där en sådan åtgärd förut icke kommit i fråga. Detta kommer framför allt till synes i de omfattande bestämmelserna angående förberedelse i tvistemål. Så snart ansökan om stämning inkommit, skall denna underkastas en förberedande granskning och föreläggande eventuellt meddelas käranden att komplettera ansökningen. Därefter har rätten att besluta, om förberedelsen skall ske muntligt eller skriftligt, och utsätta tid för förhandling eller skriftväxling. Det åligger rätten att jämväl under förberedelsens fortgång ingripa ledande och ordnande och därvid exempelvis söka avhjälpa ofullständighet i avgivet svaromål samt föreskriva, i vilket avseende part under skriftväxling skall yttra sig. Under förberedelsen har rätten vidare att vidtaga de åtgärder, som erfordras för att bevisningen vid huvudförhandlingen skall kunna förebringas i ett sammanhang. Även beträffande brottmålen gäller, att rätten erhåller nya arbetsuppgifter. Den mest påfallande skillnaden gentemot nuvarande förhållanden torde vara, att befogenheten att häkta enligt nya R.B. helt överflyttats å rätten och att således, medan ännu den av polismyndighet eller åklagare ledda förundersökningen pågår, till rätten kan hänskjutas fråga om häktning. Redan på samma tidiga stadium av utredningen kan rätten jämväl få att pröva frågor angående tillämpning av andra tvångsmedel i brottmål. För prövning av hithörande frågor torde i regel bliva erforderligt, att särskilda förhandlingar utsättas. I samband med förundersökningen har rätten vidare att på anmälan av den misstänkte pröva, huruvida vid förundersökningen rätteligen förfarits. För ändamålet kan rätten hålla förhör med den misstänkte eller annan eller vidtaga den åtgärd i övrigt, som finnes påkallad. Sedan åtal väckts, åligger det liksom i tvistemål rätten att besluta angående förberedande åtgärder, som erfordras för att huvudförhandlingen skall kunna slutföras i ett sammanhang. Det ökade arbete, som i nu nämnda hänseenden lägges å häradshövdingen eller hans ersättare, torde icke vara obetydligt. Vad angår huvudförhandlingen är det givet, att densamma till följd av den grundligare förberedelsen av målet måste vinna åtskilligt i fråga om klarhet och koncentration i förhållande till rättsförhandlingar, förda enligt äldre ordning. Sålunda kan genom att målets egentliga handläggning är förlagd till ett rättegångstillfälle vinnas den fördelen, att de vid uppskovssystemet ofta förekommande upprepningarna av vad som tidigare förekommit icke behöva ske. Härigenom vinnes onekligen en viss tidsbesparing. Å andra sidan medföra de i nya R.B. meddelade reglerna om processmaterialets fram-

49 läggande vid huvudförhandling, särskilt det förhållandet, att förhandlingarna mera konsekvent än hittills skola vara muntliga, att tiden för förhandlingarna i regel förlänges. Föreskrifterna om protokollföringen innebära visserligen såtillvida en lättnad, att skyldigheten att föra protokoll över förhandlingarna begränsats och i allmänhet icke skall omfatta partsanföranden, argumentering och dylikt. I protokollet skola emellertid även framdeles upptagas utsaga av vittne, utsaga av part under sanningsförsäkran och vissa andra inför rätten avgivna utsagor. På grund av särskilda skäl — såsom parts erkännande av en för målet betydelsefull omständighet, ändring av tidigare av part lämnad uppgift, den tilltalades bemötande av målsägandens uppgifter — kan det därjämte vara påkallat att i protokollet anteckna vad eljest förekommer. Då vidare i nya R.B. föreskrives, att protokollet skall färdigställas vid själva förhandlingen, torde handläggningen sedd som helhet i allmänhet komma att förlängas. Detta torde ha bestyrkts vid de rättegångsförhandlingar, som med anledning av cirkuläret den 13 oktober 1944 äga rum vid domstolarna, ävensom vid de fingerade rättegångsförhandlingar enligt nya R.B., som i studiesyfte anordnats vid olika tillfällen. Det bör jämväl uppmärksammas, att genom ändrade bestämmelser angående doms avfattande arbetet därmed i allmänhet kommer att ökas för underrätternas befattningshavare. Medan av underrätt meddelad dom för närvarande anslutes till protokollet i målet och i allmänhet upptager endast domslutet jämte skälen för detta, skall nämligen enligt den nya ordningen underrättsdomen uppsättas särskilt samt innehålla redogörelse för bland annat parternas yrkanden och invändningar samt de omständigheter, vara de grundas (jfr nya R.B. 17 kap. 7 § och 30 kap. 5 §). Skrivande av dylika reciter, vilket för närvarande förekommer endast i överrätterna •— där de för övrigt i flertalet mål icke äro så vidlyftiga som nya rättegångsbalken förutsätter — kräver stor omsorg ävensom en viss vana samt kan i invecklade mål vara mycket tidsödande. Från huvudregeln om att dom i underrätt skall erhålla en så fullständig utformning, som nyss angivits, medgives dock undantag. I vissa fall må dom sålunda enligt nya R.B. utfärdas i förenklad form i enlighet med de närmare bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj:t. I fråga om underrätterna gäller detta tredskodom, dom i tvistemål, varigenom kärandens talan bifalles på grund av svarandens medgivande, samt dom i mål rörande allenast ansvar för brott, vara icke kan följa svårare straff än böter, där den tilltalade erkänt gärningen. Framhållas bör även, att det nya rättegångssättet kommer att medföra ett ganska betydande tillskott av mera rutinmässiga uppgifter. Sålunda kommer i stor omfattning att erfordras uppsättande och expediering av rättens beslut och förelägganden i olika frågor. Dylika beslut kunna exempelvis avse komplettering av stämningsansökan, kallelser å parterna till en eller flera inställelser under förberedelsen, skriftväxling mellan parterna, användning av processuellt tvångsmedel, skyldighet att förete bevismedel samt kallelser å parter, sakkunniga, vittnen m. fl. till huvudförhandling. Vidare skall dagbok 4—462146

50 föras över alla mål och anteckningar verkställas å vederbörande akt rörande vidtagna åtgärder. Vissa nya kansliuppgifter tillkomma ock i samband med att talan fullföljes till högre rätt. Av vad ovan anförts framgår, att den framtida arbetsbördan i domsagorna är beroende av ett flertal faktorer av delvis oviss natur. Det är fördenskull icke möjligt att göra något bestämt uttalande i frågan, huruvida domsagoarbetet sett som helhet kommer att ökas vid full tillämpning av den nya rättegångsordningen. Domarutredningen vill dock framhålla, att de med den dömande verksamheten sammanhängande rutinmässiga göromålen komma att få ökad omfattning. Den nya rättegångsordningen kommer därjämte otvivelaktigt att ställa ökade krav i kvalitativt hänseende på domaren och den honom underställda personalen. De ökade kraven på domaren sammanhänga med att det enligt den nya ordningen i högre grad än tidigare varit vanligt ankommer på honom att ordna handläggningen så, att materialet kan med minsta omgång av parterna framläggas i ett sammanhang och i överskådligt skick, samt framför allt därmed, att domaren skall vara beredd att såvitt möjligt besluta och avkunna dom omedelbart efter avslutad huvudförhandling. För att det skall vara möjligt för domaren att fullgöra dessa uppgifter måste han åtminstone i svårare mål på förhand göra sig förtrogen med de frågor, som föreligga till avgörande, samt ha stor förmåga att uppfatta allt som förekommer vid den muntliga förhandlingen. I övrigt må framhållas, att den omständigheten, att protokollet omedelbart skall uppsättas i slutgiltig form, måste föranleda höga krav på protokollförarens omdöme och snabbhet, så mycket mera som det i den muntliga och koncentrerade processen är av särskild vikt, att domaren framför allt har sin uppmärksamhet riktad på förhandlingarna. Reglerna för återgivande av rättsförhandlingarna kunna vidare göra det nödvändigt att kräva kunnighet i stenografi för viss personal. Med hänsyn till vad sålunda anförts kan det bliva erforderligt att åtminstone i vissa hänseenden förstärka domsagornas personalorganisation. Under varje rättegångsordning gäller, att domaren, framför allt vid handläggning av invecklade rättegångsmål, bör ha tillräcklig tid till eftertanke och, där detta erfordras, till studier angående rättsvetenskapens och praxis' inställning till föreliggande frågor. I annat fall kan säkerheten i avgörandena bliva lidande med de menliga inverkningar detta kan få icke endast för parterna utan även såtillvida, att därigenom tilltron till rättegångsväsendet rubbas. Minskad säkerhet beträffande rätts avgörandena i första instans måste givetvis också leda till att dessa i större utsträckning överklagas och att således arbetsbördan i överrätterna blir mera omfattande än eljest varit nödvändigt. Icke endast säkerheten utan även snabbheten i rättsskipningen måste bliva lidande, om organisationen göres alltför snäv och tillgängliga arbetskrafter därför ej räcka till för att utan dröjsmål upptaga och slutföra behandlingen av inkommande mål och ärenden. Då det med den av statsmakterna beslutade reformeringen av rättegångsförfarandet åsyftas att vinna säk-

51 rare och snabbare rättsavgöranden, är det således för att detta syfte skall kunna förverkligas en ovillkorlig förutsättning, att erforderligt antal arbetskrafter med tillräckliga kvalifikationer stå till förfogande. Vid övervägande av principerna för arbetsorganisationen i domsagorna bör denna synpunkt hållas för ögonen. Så länge tillräcklig praktisk erfarenhet saknas om rättegångsreformens verkningar i olika hänseenden kunna gjorda beräkningar över personalbehovet i domsagorna för tiden efter reformens genomförande visa sig mindre exakta. Vidare bör beaktas, att domstolarnas bristande erfarenhet om de nya formerna helt naturligt kommer att bereda dem vissa svårigheter under den första tiden, då det nya rättegångssättet skall tillämpas. Det synes därför erforderligt, att organisationen blir sådan, att den snabbt kan jämkas efter det verkliga behovet. Att detta blir möjligt är särskilt betydelsefullt för att den nya rättegångsordningen redan från början skall kunna fungera tillfredsställande och icke på grund av brist i personalorganisationen råka i misskredit. Därför böra under övergångsåren anslagen till personalorganisationen beviljas med en viss marginal med rätt för Kungl. Maj:t att liksom för närvarande är fallet beträffande tingsnotarier disponera över vissa reservanslag. Det bör också ligga i Kungl. Maj:ts hand att i mån av förändrade förhållanden vidtaga jämkningar i personalorganisationen genom överflyttande av befattningshavare från en domsaga till annan. Tingsdomarbefattningar. När det gäller att fastställa grunderna för personalorganisationen i domsagorna, bör man, såsom processlagberedningen framhållit, utgå från att de egentliga domaruppgifterna i den mån detta ä r möjligt skola handhavas av häradshövdingen själv. Vid regleringen av arbetsförhållandena i domsagorna har förevarande önskemål efter hand vunnit beaktande i vidgad utsträckning. Med hänsyn till de ökade krav, som i den muntliga och koncentrerade processen ställas på domarens omdöme och erfarenhet, är det för framtiden särskilt betydelsefullt, att nämnda regel iakttages. Den dömande verksamheten är emellertid i många domsagor av sådan omfattning, att häradshövdingen icke ensam kan fullgöra de på honom ankommande uppgifterna. Såsom framhållits i samband med behandlingen av den judiciella indelningen är det icke möjligt att inrätta domsagor av en viss typ för att möjliggöra, att den dömande verksamheten i huvudsak fullgöres av häradshövdingen. Man har således att räkna med åtskilliga domsagor av sådan storlek, att de egentliga domaruppgifterna måste i större eller mindre utsträckning fullgöras av andra befattningshavare än häradshövdingen. Det är då för rättsvården givetvis av den största betydelse, att de personer, som vid sidan om häradshövdingen fullgöra domarvärv, äro väl kvalificerade för detta uppdrag. För att den nya rättegångsordningen, såsom avsett är, skall kunna leda till ökad säkerhet och snabbhet i rättsskipningen är härvid av särskild vikt, att rättens ordförande besitter tillräcklig erfarenhet och mognad för att kunna med omdöme och auktoritet leda rättens för-

52 handlingar. Med hänsyn härtill synes det kravet böra uppställas, att den som i större omfattning skall omhänderha egentliga domaruppgifter i häradsrätt i regel skall ha förvärvat den erfarenhet och skicklighet, som kräves av assessor i hovrätt. Som framgår av tidigare lämnad redogörelse finnas redan för närvarande i några av de större domsagorna biträdande domarbefattningar, vilka enligt gällande bestämmelser i allmänhet skola besättas med assessorer, nämligen tingsdomarbefattningarna. I nya R.B. (1 kap. 3 §) uttalas också uttryckligen, att i domsaga skall, om göromålen kräva det, som biträdande domare finnas en eller flera tingsdomare. Med anledning av vad sålunda anförts anser sig domarutredningen böra närmare undersöka, huruvida det med hänsyn till arbetsförhållandena är påkallat, att nya tings domarbefattningar inrättas. I detta sammanhang må till en början framhållas, att verkställd utredning (se bilaga 3) visar, att i de 11 domsagor, där tingsdomarbefattning för närvarande finnes, den dömande verksamheten är av den omfattning och beskaffenhet i övrigt, att befattningen bör, i den mån vederbörande domsaga icke undergår någon mera betydande reglering, bibehållas. Domarutredningen anser således att, där ej uppdelning av domsaga till annat föranleder, de nuvarande tingsdomarbefattningarna alltjämt böra bestå. Det kan vidare ifrågasättas att i vissa domsagor, där nu finnes befattning som tingssekreterare, utbyta denna mot tingsdomarbefattning. Tingssekreterarna h a kommit att i betydande utsträckning tjänstgöra såsom ordförande i häradsrätt även vid handläggning av kvalificerade rättegångsmål, och i sådana fall h a r tingssekreteraren därför i själva verket närmast kommit att fullgöra en biträdande domares funktioner. Det är således redan för närvarande ett önskemål, att vissa tingssekreterartjänster utbytas mot tingsdomarbefattningar. I den mån den dömande verksamheten kommer att ställa större anspråk på häradsrättens ordförande vid tillämpning av det nya rättegångsförfarandet, måste uppenbarligen behovet av ett dylikt utbyte bliva än mera utpräglat. Detta utbyte av tjänster skulle bland annat innebära, att innehavare av ett antal befattningar, som nu besättas med personer ur den mycket stora fiskalsgruppen, i stället skulle tagas bland assessorerna. Härigenom skulle den nu rådande disproportionen mellan dessa båda befattningshavargrupper något utjämnas samt den uppkomna förseningen i befordringsgången för fiskalsgruppen kunna i någon mån motverkas, vilket skulle främja en god rekrytering till domarbanan. Även ur denna synpunkt är det således påkallat, att ett antal tingssekreterartjänster utbytas mot tingsdomarbefattningar. Till ledning för ett närmare bedömande av frågan, i vilka olika fall det främst kan ifrågakomma att ersätta tingssekreteraren med en tingsdomare, h a r domarutredningen från hovrätterna inhämtat yttranden angående de under vederbörande hovrätt lydande sekreterardomsagor, som enligt hovrätternas uppfattning med hänsyn till arten och omfattningen av de dömande uppgifterna borde i första hand ifrågakomma, därest ett utbyte av tingssekre-

53 terartjänster komme till stånd. Hovrätternas yttranden, som avgåvos under hösten 1944, innehålla i huvudsak följande. Svea hovrätt föreslår, att sekreterartjänsten i vardera av Nora domsaga och Västra Hälsinglands domsaga snarast möjligt utbytes mot en tingsdomarbefattning. Beträffande tiden efter rättegångsreformens genomförande förordar hovrätten därjämte i första hand, att i vardera av Södra Roslags och Södertörns domsagor inrättas ytterligare en tingsdomarbefattning utöver den där redan befintliga, detta dock endast under förutsättning att dessa domsagor ej delas, samt i andra hand, att sekreterartjänsten utbytes mot tingsdomarbefattning i Medelpads västra domsaga, Ångermanlands södra domsaga och Norra Hälsinglands domsaga. Såvitt angår Göta hovrätts domsområde böra enligt denna hovrätts uppfattning Vadsbo domsaga samt Tveta, Vista och Mo domsaga i nu n ä m n d ordning i första hand ifrågakomma för utbyte av sekreterartjänsten emot tingsdomarbefattning. Näst efter dessa två domsagor anser hovrätten Njudungs och Hallands södra domsagor böra ifrågakomma därtill. Hovrätten över Skåne och Blekinge angiver såsom lämpade för anställning av tingsdomare följande domsagor under hovrätten, vilka nu ha tingssekreterare, nämligen: Västra Göinge, Luggude samt Torna och Bara domsagor i nämnd ordning. Om, såsom ifrågasatts, Torna och Bara domsaga skulle komma att väsentligt minskas genom inkorporering, bör enligt hovrättens mening Rönnebergs, Onsjö och Harjagers domsaga därnäst ifrågakomma. Hovrätten för Övre Norrland framhåller i sitt yttrande bland annat, att åtminstone för denna hovrätts del arbetsbördan i de olika domsagorna visat sig fluktuera ganska kraftigt. På grundval av det vid yttrandets avgivande föreliggande behovet anser hovrätten, att den i Västerbottens västra domsaga inrättade tingsdomarbefattningen bör bibehållas och att tingsdomare därjämte i främsta rummet bör finnas i Luleå domsaga, som nu har tingssekreterare. För erhållande av tingsdomare anses i andra rummet Torneå domsaga böra ifrågakomma och i tredje rummet Gällivare domsaga. (Tingsdomarbefattning har från och med den 1 juli 1946 inrättats i Torneå domsaga.) Hovrätten uttalar slutligen som sin uppfattning, att hovrättens domsområde bör erhålla åtminstone två nya tingsdomarbefattningar samt att samtliga tingsdomarbefattningar böra knytas till hovrättsområdet och icke till vissa bestämda domsagor. För bedömande av förevarande spörsmål har dom ar utredningen — vid sidan om inhämtande av hovrätternas mening — ansett lämpligt att med ledning av tillgängliga rättsstatistiska uppgifter verkställa undersökning rörande arbetsbördan i samtliga domsagor med tingssekreterare. En sådan undersökning kan visserligen enligt sakens natur icke bliva fullständig eller fullt rättvisande, eftersom de statistiskt redovisade talen innebära en ofta långt gående schematisering och därjämte även andra omständigheter än de, som upptagas i statistiken, äro av betydelse för arbetets omfattning. Detta gäller

54 i särskilt hög grad de kvalificerade domargöromålen, vilka i detta sammanhang främst komma i betraktande. För att få fram en jämförelse mellan förekomsten av de kvalificerade domaruppgifterna inom ifrågavarande domsagor kunna olika vägar tänkas. Då tiden för handläggning av bagatellmål och vanliga ärenden i regel utgör en ringa del av handläggningstiden för de invecklade och ur domarsynpunkt krävande målen och ärendena, kunde det synas naturligt att vid ifrågavarande jämförelse fästa avgörande vikt vid det antal rättegångstimmar, som förekommer i de olika domsagorna. Längden av rättens förhandlingar beror emellertid, förutom av omfattningen av handlagda mål och ärenden, även på domarens sätt att leda och förbereda förhandlingarna. Den för domsagorna redovisade handläggningstiden kan därför icke ensam läggas till grund för en allmän jämförelse domsagorna emellan av det kvalificerade domararbetet. En beräkning av omfattningen av detta arbete torde i främsta rummet böra grundas på antalet mål och ärenden av kvalificerad natur. Svårigheten härvid är att finna en godtagbar gemensam norm för utväljande av de mål och ärenden, som skola anses tillhöra denna kategori. Mål (liksom i viss mån ärenden) av mera kvalificerad natur fullföljas i stor utsträckning till högre rätt. Det kunde därför ifrågasättas att anse antalet fullföljda mål (ärenden) som en lämplig mätare på omfattningen av den mera kvalificerade dömande verksamheten i domsagorna. Frågan huruvida part åtnöjes med det avgörande, som träffats i första instans, eller söker ändring i hovrätten, beror emellertid ingalunda alltid på målets ur domarsynpunkt mer eller mindre krävande natur, utan beslutet rörande fullföljden kan ha sin grund i andra omständigheter. Befolkningens kynne, förtroendet för domstolen samt tillgången på rättshjälp och beskaffenheten av denna inverka sålunda i hög grad på den omfattning, vari mål fullföljas från underrätt. På grund härav har domarutredningen stannat vid att för den ifrågavarande jämförelsen i första hand välja sådana i statistiken redovisade grupper av mål och ärenden, inom vilka de mera kvalificerade målen och ärendena vanligen äro att finna. Sådana grupper äro: 1) tvistiga civilmål, 2) mål angående häktad, 3) av övriga brottmål mål angående ansvar enligt strafflagen (utom enligt 11: 15 eller 18: 15) och sådana mål angående ansvar enligt annan författning, vari yrkats skadestånd eller dömts till annat straff än böter eller till edgång eller den åtalade blivit frikänd, 4) jorddelningsmål och jorddelningsärenden, 5) mål om förvandling av böter samt 6) konkurser. Då i lagsökningsmål och mål om handräckning för fordran (betalningsföreläggande) i allmänhet ingår en viss prövning av rättsfrågor, ha även dessa mål ansetts böra medtagas såsom en grupp (7). De grupper, som till större delen omfatta enklare mål och ärenden, ha däremot ej alls medtagits, enär ett urskiljande därur av mål och ärenden av kvalificerad natur är ogörligt. Till grund för jämförelsen h a r lagts antalet mål och ärenden i de utvalda grupperna under

55 åren 1938 och 1939 samt 1943 och 1944 (i den mån uppgifter för dessa år varit tillgängliga). Då det gällt att med ledning av antalet sådana mål och ärenden beräkna domsagornas inbördes placering med avseende å de kvalificerade domar uppgifterna, har domarutredningen för vinnande av större säkerhet funnit det lämpligt att använda olika beräkningssätt. Till en början ha för varje här avsedd domsaga mål och ärenden, tillhörande nyssnämnda kvalificerade grupper, sammanlagts och domsagorna ordnats med hänsyn till den summa, som därvid uppkommit. För att hänsyn så långt möjligt skall tagas till de olikheter i fråga om arbete och svårighetsgrad, som mål och ärenden inom de skilda grupperna representera, har vidare för mål och ärenden inom varje grupp beräknats en viss häremot svarande poäng, varefter för varje domsaga den sammanlagda poängsumman uträknats. Slutligen h a r en jämförelse mellan antalet kvalificerade mål och ärenden inom olika domsagor åstadkommits på det sätt, att domsagorna efter antalet mål och ärenden inom varje grupp åsatts ordningstal, varefter summan av dessa ordningstal för olika domsagor jämförts med varandra. (I sistnämnda fall har på grund av det i allmänhet ringa antalet bötesförvandlingsmål hänsyn icke tagits till dessa mål.) Oavsett vilken av de tre nu angivna beräkningsmetoderna som använts, h a domsagorna kommit att placeras i en i stort sett likartad inbördes ordning. Vissa avvikelser förekomma dock. Då enligt vad förut påpekats en viss ledning vid bedömande av omfattningen av de kvalificerade domaruppgifterna kan erhållas genom längden av rättens förhandlingar, har domarutredningen funnit sig även böra beakta den tid, som inom olika sekreterardomsagor åtgått för handläggning av mål och ärenden under allmänna sammanträden och rannsakningar. Såsom en komplettering till de nyss nämnda beräkningarna och en kontroll av dessa har domarutredningen därför även jämfört de ifrågavarande domsagorna med avseende å nämnda handläggningstid (enligt uppgifter för åren 1937 och 1938 samt 1943 och 1944). Det k a n vara tveksamt, om vid en jämförelse av ifrågavarande slag hänsyn bör tagas till domsagornas invånarantal. Arbetsbördan i domsagorna, särskilt såvitt angår de kvalificerade göromålen, är icke i första rummet beroende av folkmängden utan växlar oavsett denna inom ganska vida gränser. Å andra sidan k a n icke bestridas, att omfattningen av domaruppgifterna är i viss mån beroende av invånarantalet. Domarutredningen har därför ansett riktigast, att vid sidan om de ovan angivna beräkningsgrunderna någon hänsyn tages till folkmängden inom de domsagor, som äro i fråga, och således jämfört dem även från denna synpunkt. För att erhålla ett så tillförlitligt resultat av undersökningen som möjligt har slutligen verkställts en medeltalsberäkning rörande domsagornas inbördes ordning enligt samtliga nu berörda fem beräkningsmetoder. E n sammanställning av resultatet av ifrågavarande beräkningar finnes fogad vid detta betänkande (Bilaga 3). På grundval av de beräkningar, som sålunda utförts, har domarutred-

56 ningen funnit, att av de sekreterardomsagor, för vilka hovrätterna förordat tingssekreterartjänstens utbytande mot tingsdomarbefattning, följande 9 domsagor kunna med avseende å kvalificerade domaruppgifter i stort sett jämställas med domsagor, där tingsdomare redan nu finnes, nämligen: Nora, Norra Hälsinglands, Västra Hälsinglands, Medelpads västra, Ångermanlands södra, Tveta, Vista och Mo, Vadsbo, Västra Göinge samt Luleå domsagor (domsagorna ha icke ordnats efter behovet av tingsdomare utan hovrättsvis). Det är således enligt domarutredningens mening tydligt, att åtminstone i dessa domsagor den dömande verksamheten är av sådan art och omfattning att såsom biträdande domare erfordras tingsdomare. Den statistiska undersökningen utvisar även, att vissa sekreterardomsagor, som i hovrätternas yttranden icke föreslagits till erhållande av tingsdomarbefattning, äro i fråga om kvalificerade domaruppgifter fullt jämförliga med några av de mera arbetstyngda bland de nuvarande tingsdomardomsagorna. Detta gäller t. ex. Västerbottens norra domsaga. De kvalificerade domaruppgifterna i denna domsaga ha visserligen under de senaste åren varit av något mindre omfattning än tidigare, då de varit mycket betydande. Hovrätten för ö v r e Norrland har i sitt yttrande framhållit, att Västerbottens norra domsaga tidigare haft det största behovet av tingsdomarbefattning av de under hovrätten lydande domsagorna, men att med anledning av den senare nedgången i arbetsbördan sådan befattning icke erfordrades. Det synes därför erforderligt att med uppmärksamhet följa den vidare utvecklingen i domsagan och att, om domsagan bibehålles i sin nuvarande omfattning samt de kvalificerade domaruppgifterna där åter ökas, ånyo upptaga frågan om inrättande av tingsdomarbefattning i domsagan. Även i Piteå domsaga synas de kvalificerade domaruppgifterna, såvitt av det statistiska materialet framgår, vara betydande, varför det kan ifrågasättas att anställa tingsdomare i domsagan. Domarutredningen vill emellertid icke på n u föreliggande utredning framlägga förslag härom. I fråga om Södra Roslags och Södertörns domsagor förutsätter domarutredningen, att dessa komma att på ett eller annat sätt uppdelas. Då det ännu är ovisst, på vilket sätt denna uppdelning kan komma att äga rum, anser sig domarutredningen icke för närvarande böra taga ställning till frågan, huruvida i någon av de nybildade domsagorna och i så fall vilken eller vilka av dem tingsdomarbefattning kan bliva erforderlig. Domarutredningen vill vidare erinra om att utredningen i samband med behandlingen av den judiciella indelningen förordat undersökning angående möjligheterna av en reglering avseende Nora domsaga jämte vissa närbelägna domsagor samt framhållit, att om Mariestad skulle i judiciellt avseende förenas med Vadsbo domsaga, undersökning bör ske, om och på vilket sätt domsagoindelningen inom detta område bör ändras. Då behovet av tingsdomare i Nora domsaga är mycket starkt, finnes det enligt domarutredningens mening icke anledning att låta anstå med inrättande av tingsdomarbefattning i denna domsaga i avbidan på den av domarutredningen förordade undersökningen om reglering av denna och angränsande domsagor. I fråga om Vadsbo domsaga

57 är det ännu ovisst, om med anledning av Mariestads eventuella förenande med domsaga en reglering av denna domsaga kan komma till stånd, varför sistnämnda fråga icke bör utgöra hinder för inrättande av tingsdomarbefattning i domsagan. I enlighet med det nu anförda förordar domarutredningen, att tingsdomarbefattning, i stället för tingssekreterartjänst, inrättas i envar av följande förut nämnda 9 domsagor, nämligen Nora, Norra Hälsinglands, Västra Hälsinglands, Medelpads västra, Ångermanlands södra, Tveta, Vista och Mo, Vadsbo, Västra Göinge samt Luleå domsagor. Då antalet tingsdomarbefattningar för närvarande utgör 11, skulle, därest det h ä r framlagda förslaget kommer till utförande, antalet sådana befattningar komma att ökas till (11 + 9) 20. Samtidigt skulle antalet tingssekreterartjänster nedbringas från nuvarande 45 till 36. Domarutredningen avser, att det nu framlagda förslaget om inrättande av nya tingsdomarbefattningar skall vinna tillämpning från införandet av den nya rättegångsordningen, då ju enligt vad förut framhållits behovet av kvalificerade krafter för domaruppgifternas fullgörande måste bliva än mera framträdande än för närvarande. Angående frågan om t i n g s d o m a r n a s s t ä l l n i n g må i detta sammanhang slutligen framhållas, att enär behovet av sådan befattningshavare beräknas vara stadigvarande, befattningen principiellt bör inrättas såsom ordinarie. Vid behandling av grunderna för omorganisation av domsagoförvaltningen uttalade ock 1942 års riksdag, att de då föreslagna 11 tingsdomarbefattningarna borde utan avvaktan på rättegångsreformen göras ordinarie. Det är önskvärt, att en sådan förändring blir genomförd. Domarutredningen får även med avseende å de av utredningen föreslagna tingsdomarbefattningarna betona önskvärdheten av att dessa upptagas å ordinarie stat. I varje fall bör detta ske successivt. Hovrätten för Övre Norrland h a r under åberopande av växlingarna i arbetsbördan i de olika domsagorna föreslagit en anordning, varigenom tingsdomarbefattningar icke skulle knytas till vissa domsagor utan till viss hovrätts domsområde för att därefter av hovrätten fördelas mellan domsagorna. En sådan anordning kan domarutredningen emellertid icke tillstyrka, ty tingsdomarbefattningar böra ej inrättas till visst antal för varje hovrätts område utan i de domsagor, som efter jämförelse mellan domsagorna i hela riket befinnas vara i störst behov därav och där detta behov beräknas vara stadigvarande. Om på grund av ändrade förhållanden, t. ex. i fråga om den judiciella indelningen, behov av tingsdomarbefattning i domsaga, där sådan inrättats, ej längre skulle föreligga, finnes alltid den möjligheten att förflytta vederbörande tingsdomare till annan domarbefattning i samma lönegrad (jfr civila avlöningsreglementet 3 § 2 mom.). Grunder för personalorganisationen i övrigt. Då det gäller att bestämma, hur domsagornas kanslier, oberäknat häradshövdingar och tingsdomare, böra organiseras, uppkommer fråga, i vilken utsträckning sekreterare- och notariebefattningar skola finnas i domsagorna samt om dessa befattningar skola ha

58 samma karaktär som för närvarande eller inrättas såsom mera fasta poster. Vad först angår sekreterarinstitutionen i domsagorna, är det otvivelaktigt, att tingssekreterartjänsterna visat sig vara av stort värde för arbetsorganisationen i de domsagor, där sådan tjänst inrättats. Såsom den föregående framställningen utvisar, kan det visserligen icke anses lämpligt, att åt tingssekreterare regelmässigt anförtros mera krävande domaruppgifter i större omfattning; för den händelse en betydande del av den dömande verksamheten stadigvarande måste anförtros åt annan än häradshövdingen, bör den andre i regel vara tingsdomare. Emellertid finnas flera domsagor, där häradshövdingen vanligen själv kan fullgöra största delen av de egentliga domargöromålen men där dessa dock i någon utsträckning måste fullgöras av annan. För detta ändamål kan det icke anses påkallat att inrätta tingsdomarbefattning, men den som på detta sätt i häradshövdingens ställe fullgör egentliga domaruppgifter bör ha tjänstgjort som fiskal i hovrätt och vid sedvanlig prövning ha godkänts för domarbanan. Där stadigvarande behov av sådant biträde med domaruppgifter föreligger, bör sekreterarbefattning finnas i domsagan. Det må vidare framhållas, att i den mån häradshövdingens tid och krafter mera fullständigt tagas i anspråk för den dömande verksamheten, han måste vinna befrielse från sådana göromål, som ligga vid sidan om de egentliga domaruppgifterna. Redan för närvarande handhar i domsagor, där tingssekreterare finnes, denne i egenskap av inskrivningsdomare inskrivningsväsendet. Tingssekreteraren biträder ibland även häradshövdingen i dennes domaruppgifter genom uppsättande av dombok och förslag till dom i mål, handlagda av häradshövdingen, samt ombesörjande av olika expeditionella bestyr, ehuru dessa senare sekreteraruppgifter, särskilt på grund av att tingssekreterarna i flertalet domsagor måst tagas i anspråk för andra arbetsuppgifter, bland annat uppläggande av nya fastighetsböcker, hittills ofta kommit i efterhand. Då sekreterarens domarfunktioner begränsas, bör det bliva en viktig uppgift för honom att jämte notarierna ombesörja protokollföring och författande av de i domarna ingående reciterna samt att under häradshövdingen utöva ledningen av kansliarbetet. För dessa åligganden måste tingssekreterarna med hänsyn till sin utbildning och den prövning de undergått anses väl kvalificerade. P å grund av de fördelar, som äro förenade med en sådan arbetsorganisation som den nu skildrade, kunde det ifrågasättas att inrätta sekreterarbefattningar i flertalet domsagor, varigenom självfallet notarieorganisationen skulle kunna i motsvarande mån minskas. Förslag i denna riktning har, som förut lämnad redogörelse utvisar, framförts under förarbetena till nya R.B. I 1931 års proposition angående huvudgrunderna för rättegångsreformen förordade sålunda föredragande departementschefen, att handhavandet av expeditionsgöromålen i domsagorna liksom vid vattendomstolarna skulle överflyttas å en vid domstolen anställd sekreterare, som under eget ansvar hade att förestå det egentliga kansliarbetet, och processlagberedningen, som anslöt sig

59 till detta förslag, gav uttryck åt den meningen, att undantag från nämnda huvudregel borde göras endast beträffande de mindre domsagorna. Det av processlagberedningen tillstyrkta förslaget innebär, såsom nyss antytts, u r arbetssynpunkt vissa fördelar. Å andra sidan skulle, om sekreterarbefattningar inrättades i den utsträckning, som beredningen ifrågasatt, olägenheter ur andra synpunkter otvivelaktigt uppkomma. Till en början må erinras om att rekryteringspersonalen på domarbanan — omfattande bland andra tings sekreterarna — redan nu är oproportionerligt stor i förhållande till det antal slutposter, vartill dessa befattningshavare i sinom tid kunna vinna befordran. Om antalet tingssekreterarbefattningar av nuvarande typ nämnvärt utökades, skulle detta således under eljest oförändrade förhållanden medföra ytterligare hinder mot försök att ernå rimlig proportion mellan befattningshavargrupperna inom olika grader samt till men såväl för de nuvarande yngre befattningshavarna å domarbanan som för nyrekryteringen ytterligare försena befordringsgången å domarbanan. Då de nu berörda olägenheterna sammanhänga därmed, att alla tingssekreterare inordnats i domarkarriären på sådant sätt, att de regelmässigt kunna räkna med att vinna fortsatt befordran å domarbanan, kunde det tänkas att undgå dessa olägenheter genom att i detta avseende förändra den nuvarande sekreterarinstitutionen och därigenom skapa förutsättning för att i större utsträckning än för närvarande anställa sekreterare i domsagorna. Om icke alla tingssekreterare skulle gå vidare till egentliga domartjänster, kunde möjligen ifrågasättas, huruvida skäl funnes att upprätthålla kravet på att alla tingssekreterare skola ha prövats och godkänts i hovrätt. Man kunde således tänka sig möjligheten av att i domsagor, där arbetsmängden icke är särskilt stor, inrätta en sekreterarbefattning av sådan typ, att därtill skulle kunna antagas även jurist, som icke undergått den nu brukliga hovrättsprövningen. Just på grund av frånvaron av hovrättsprövning skulle det emellertid icke vara möjligt att till en sådan sekreterare överlåta så kvalificerade uppgifter, som de nuvarande tingssekreterarna få fullgöra, framför allt icke att vid behov i häradshövdingens ställe fullgöra egentliga domaruppgifter. På grund av vad sålunda anförts har domarutredningen vid sina överväganden av frågan, huruvida och på vilket sätt tingssekreterarinstitutionen skulle kunna ombildas för att eventuellt möjliggöra inrättande av sekreterarbefattningar i domsagorna i större utsträckning än för närvarande, utgått från att sekreterare i domsaga före tillträdet av befattningen skulle erhålla en lika omfattande utbildning som de nuvarande tingssekreterarna och underkastas lika noggrann prövning som dessa. Den förändring av sekreterarinstitutionen, som nyss antytts, kunde tänkas innebära, att endast ett urval bland sekreterarna — och icke som nu praktiskt taget alla — skulle återinträda i hovrätten för att i sinom tid vinna befordran till assessor. De återstående skulle åtminstone tills vidare fortsätta sekreterartjänstgöringen. Om en sådan ordning som den nu skisserade infördes, måste förutsättas, att de tingssekreterare, som icke på angivet sätt befordades å domarbanan, erhölle

60 tillfälle till någon annan befordran. Då sekreterarens arbetsuppgifter och det med arbetet förenade ansvaret måste i hög grad växla med hänsyn till arbetsbördan i de olika domsagorna, kunde tänkas, att därest sekreterarinstitutionen på angivet sätt förändrades och i samband därmed antalet sekreterarbefattningar ökades, en viss gradering i löneavseende infördes mellan befattningarna. Om sekreterartjänsten i de större domsagor, där detta funnes påkallat, placerades i ordinarie ställning med relativt förmånlig lön, skulle sekreterartjänsterna i dessa domsagor kunna tjäna som slutposter. Härigenom skulle ock vinnas den fördelen, att dessa mera krävande sekreterarbefattningar komme att stadigvarande besättas med personer i besittning av erfarenhet från förevarande verksamhetsområde. Den som under längre tid tjänstgjort i egenskap av sekreterare — vari ju bland annat ingår att förestå inskrivningsväsendet — skulle även kunna ifrågakomma för befattning som särskild inskrivningsdomare i domsaga, där sådan befattning inrättats eller kan komma att inrättas (jfr s. 76 ff.). De som i denna ordning fortsatte tjänstgöring i domsaga skulle således kunna erhålla den förmånen, att de relativt tidigt finge ordinarie anställning. I organisatoriskt avseende skulle genom ombildande av sekreterarinstitutionen i den riktning, som nu ifrågasatts, kunna vinnas den fördelen, att personalorganisationen i domsagorna i något mindre utsträckning än nu behövde bygga på den i viss mån osäkra arbetskraft, som tingsnotarierna representera. Hovrätterna skulle även, trots det större antalet sekreterare, bliva i tillfälle att bättre än för närvarande reglera den fortsatta befordringsgången å domarbanan och därvid tillse, att icke flera personer knötes till denna bana än som inom rimlig tid där kunde vinna befordran. Å andra sidan skulle en uppdelning av domaraspiranterna i en mera kvalificerad och en mindre kvalificerad grupp i andra avseenden verka mindre lyckligt. Det är till en början en ingalunda lätt uppgift att på detta stadium utvälja de mest dugande personerna. Vidare kan detta system bland de yngre på domarbanan skapa en mer eller mindre utbredd känsla av olust, vilket särskilt som den fortsatta tjänstgöringen i domsaga icke kan göras tillräckligt lockande, kan inverka menligt på rekryteringen ej endast till sekreterarbefattningarna utan till domarbanan överhuvud taget. Det bör heller icke förbises, att sedan vederbörande förlorat utsikten att avancera som domare, intresset för arbetsuppgiften lätt nog kan slappna på ett sätt, varav tjänsteutövningen blir lidande. Med anledning av de betydande olägenheter, som således skulle uppstå, därest domstolarnas rekryteringspersonal på sätt ovan ifrågasatts skulle uppdelas i två kategorier, varav endast den ena skulle äga utsikt till fortsatt befordran å domarbanan, bör enligt domarutredningens mening en dylik kategoriklyvning icke vidtagas utan att tungt vägande skäl tala därför. Redan det förhållandet, att det ännu icke ä r möjligt att med full säkerhet bedöma, h u r arbetsbördan i domsagorna kommer att ändras till följd av det n y a rättegångsförfarandet, manar till viss försiktighet i fråga om vidtagandet av en så

61 vittgående åtgärd som den ifrågasatta förändringen beträffande sekreterarinstitutionen. Fråga är då, om det är möjligt och lämpligt att vid organiserandet av arbetet i domsagorna efter rättegångsreformen bygga på den nuvarande notarieinstitutionen i samma utsträckning som för närvarande. Det torde icke kunna bestridas, att tingsnotariernas begränsade erfarenhet och de ofta förekommande ombytena på notariebefattningarna kunna medföra olägenheter i arbetet. Då vid fördelningen av arbetsuppgifterna hänsyn även måste tagas till att notarierna skola erhålla fullgod utbildning, kan detta vidare i viss mån hindra en fullt rationell uppdelning av arbetet mellan notarierna och andra befattningshavare. Den omständigheten att notarierna tjänstgöra i domsaga för sin utbildning torde å andra sidan bidraga till att de i regel med nit och intresse ägna sig åt dem förelagda uppgifter. Erfarenheten från domsagorna ger också vid handen, att notarierna i allmänhet väl skilja sig från de uppgifter, som ankomma på dem, och att de således måste anses tillräckligt kvalificerade för detta arbete. Det är därför all anledning antaga, att de även skola gå i land med de uppgifter, som i den nya rättegångsordningen komma att åvila dem. När man föreslagit inrättande av fasta sekreterarposter i flertalet domsagor, har man därmed bl. a. åsyftat att befria häradshövdingen från omsorgen om alla de expeditionella uppgifter av olika slag, som enligt den nya rättegångsordningen skola fullgöras av domstolarna. Samtidigt har man avsett, att större säkerhet skulle vinnas för dessa uppgifters riktiga fullgörande. Enligt domarutredningens mening kunna dessa syften vinnas genom att taga i anspråk — förutom sekreterare, om sådan finnes i domsagan — tingsnotarier och kvalificerade domsagobiträden, och domar utredningen vill i det följande föreslå vissa åtgärder för främjande av en utveckling i denna riktning. Att för nu angivna ändamål i domsagorna inrätta notariebefattningar av fast karaktär, eventuellt i ordinarieställning, synes icke lämpligt. Det skulle säkerligen möta svårighet att få sådana befattningar på ett tillfredsställande sätt besatta. De svårigheter, som i detta hänseende framhållits beträffande förslaget om inrättande av fasta sekreterartjänster i domsagorna, skulle i än högre grad göra sig gällande i fråga om notariebefattningar av fast karaktär. Domarutredningen vill slutligen framhålla, att det för den allmänna juristutbildningen i landet — således icke endast för utbildning av blivande domare — är av betydande värde, att nyexaminerade jurister i stor utsträckning få tillfälle att tjänstgöra i domsaga. Mångfalden och beskaffenheten av där förekommande göromål, vilka ge den unge juristen tillfälle att se de inlärda rättsreglerna i deras praktiska tillämpning, den personliga kontakten med den rättssökande allmänheten samt den arbetsintensitet och noggranna ordning, som råder å ett domsagokansli — allt detta är ägnat att ge den unge juristen en god skolning för hans blivande verksamhet, vare sig denna kommer att innebära fortsatt tjänstgöring på domarbanan eller falla inom åklagarens eller advokatens verksamhetsområde, inom den offentliga förvaltningen eller annat område av juridisk verksamhet.

62 Av skäl, som n u anförts, anser domarutredningen, att de nuva)ande sekreterar- och notarieinstitutionerna böra — åtminstone för närvaraide — bibehållas i huvudsak oförändrade. En förutsättning för att nu gällande principer för personalorganisationen i domsagorna skola kunna förbli oförändrade är, att ett tillräckligt antal tingsnotarier alltjämt kommer att stå till förfogande för tjänstgöring i domsagorna. Beträffande denna fråga må anföras följande. Flertalet av dem som avlägga juris kandidatexamen fullgöra under åren närmast efter examen notarietjänstgöring i domsaga men efter avslutande av denna tjänstgöring fortsätta endast ett mindre antal på domarlanan. Belysande i detta hänseende är, att enligt en av statens arbetsmarknadskommission utförd undersökning avseende juris kandidater, som avlagt examen åren 1936—1939, omkring 3U fullgjorde notarietjänstgöring under föreskriven tid, medan endast omkring 7 5 tillhörde domstolsväsende!; vid utgåigen av det femte året efter examen (SOU 1943: 17 s. 77). Att även sådana unga jurister, som icke avse att fortsätta såsmi domare, i stor utsträckning söka sig som tingsnotarier till domsagorna beror därpå, att de önska förvärva den praktiska utbildning och de meriter, som denna tjänstgöring ger. Även om notarietjänstgöringen så anordnas, att utbildningssynpunkten blir tillbörligt tillgodosedd, kan det emellertid tänkas, att tmgsutbildningen för framtiden icke kommer att eftersträvas i samma omfattning som hittills. För utvecklingen i detta avseende är det av betydelse vilka riktlinjer som anses böra gälla för utbildningen av blivande tjänstemän inom den offentliga förvaltningen. En stor del av juristantalet — även av sådana, som tingsmeritera sig — går nämligen för närvarande till stats- och kommunalförvaltningen. Enligt ovannämnda undersökning utgjorde denna del nära 40 % av hela antalet. Frågan om förvaltningsljänstemännens utbildning har nyligen behandlats av särskilda sakkunniga, vilka tillkallats för att inom ecklesiastikdepartementet biträda med utredning och avgiva förslag rörande bland annat den högre socialvetenskapliga utbildningen (socialutbildningssakkunniga). Dessa sakkunniga ha den 30 mars 1946 avgivit betänkande med utredning och förslag rörande statsvetenskapliga examina m. m. (SOU 1946:30). Med bibehållande av nuvarande uppdelning av dessa examina på två linjer skola enligt det av majoriteten bland dessa sakkunniga omfattade förslaget inrättas två typer av statsvetenskaplig examen, benämnda juridiskpolitisk kandidatexamen och filosofisk-politisk kandidatexamen. I anslutning härtill ha de sakkunniga jämväl föreslagit, att inom den offentliga förvaltningen skall inrättas en praktikanttjänstgöring, närmast motsvarande tingstjänstgöringen (bet. s. 53 ff. och s. 92 f.). Förslaget i denna del innefattar i första hand anordnande av en allmän förvaltningspraktik, som skall stå öppen för dels juris kandidater och dels dem som avlagt juridisk-politisk kandidatexamen (jur. pol. kandidater). Den allmänna förvaltningspraktiken, vilken föreslagits omfatta en tid av två år, skall enligt förslaget — alternativt med tingsmeritering — utgöra kompetenskrav för tjänster inom Kungl. Maj:ts kansli samt för länsnotarie- och länsbokhållartjänster. För antagande som

amanuens i justitiedepartementet skall dock juris kandidatexamen jämte tingsmeritering ensam giva behörighet. Vid sidan om den allmänna förvaltningspraktiken ha de sakkunniga förordat en förvaltningspraktik av delvis annan art, avsedd för dem som avlagt filosofisk-politisk kandidatexamen eller examen vid handelshögskola. Personer med sistnämnda slag av utbildning — liksom på annat sätt utbildade — skola enligt förslaget efter särskild prövning kunna vinna inträde i departement. Socialutbildningssakkunnigas förslag kan, om det genomföres, på två olika vägar inverka på möjligheterna att i full utsträckning besätta notarieplatserna i domsagorna. Dels kunna de föreslagna nya bestämmelserna om statsvetenskaplig examen och om den behörighet till statstjänst, som sådan examen skall medföra, föranleda, att de studerande i större utsträckning än hittills komma att begagna denna utbildningsväg i stället för vägen över juris kandidatexamen; antalet av dem som avlägga juris kandidatexamen kan som följd härav komma att nedgå. Dels måste man, om en förvaltningspraktik inrättas enligt de riktlinjer, som de sakkunniga förordat, räkna med möjligheten av att ett antal juris kandidater, som eljest skulle tingsmeriterat sig, i stället genomgå förvaltningspraktik. Frågan i vad mån ett genomförande av de sakkunnigas förslag kan föranleda svårigheter att besätta det erforderliga antalet tingsnotarieplatser belyses genom de sakkunnigas beräkningar rörande antalet erforderliga praktikantplatser. Enligt sakkunnigförslaget skall den allmänna förvaltningspraktiken organiseras med utgångspunkt från att årligen omkring 35 praktikanter skola börja respektive avsluta utbildningen. Emellertid har förutsatts, att en omprövning av detta antal tid efter annan kommer att bliva nödvändig. Antalet praktikanter för fullgörande av förvaltningspraktik av annan art (fil. pol. kandidater och civilekonomer) har tills vidare beräknats till 10—15 per år. Från dessa torde dock i detta sammanhang kunna bortses. Vid beräknande av att årligen omkring 35 personer borde avsluta allmän förvaltningspraktik ha de sakkunniga i första hand beaktat nyrekryteringsbehovet till sådana tjänster inom den statliga lokal- och centralförvaltningen, vilka vid en av de sakkunniga verkställd undersökning innehades av personer med viss statsvetenskaplig eller juridisk utbildning, dock ej tingsmeriterade juris kandidater. Ersättningsbehovet å dessa befattningar har antagits uppgå till 20 nyanställda årligen. Härutöver har även viss hänsyn tagits till de tjänster inom statsförvaltningen, vilka vid nämnda undersökning innehades av tingsmeriterade jurister. De sakkunniga ha härvid uttalat, att det beträffande sistnämnda tjänster icke kunde förutsägas, i vilken mån juris kandidater eller jur. pol. kandidater med förvaliningsmeritering kunde väntas komma i fråga vid ett framtida nybesättande. Det syntes dock de sakkunniga sannolikt, att förvaltningsmeriteringen beträffande åtskilliga av dessa tjänster komme att tillmätas ett betydande värde. På. grund härav och med hänsyn tagen jämväl till behovet inom enskild och kommunal tjänst ha de sakkunniga uppskattningsvis räknat med ett årligt behov av omkring 10 nyutbildade personer med förvaltningsmeritering utöver förutnämnda 20 eller

64 således med sammanlagt 30 personer årligen med sådan meriteriig. För att medgiva ett visst urval bland förvaltningsmeriterade sökande hir härefter antalet praktikanter, såsom förut nämnts, funnits böra uppgå til omkring 35 årligen. Såsom framgår av den nu lämnade redogörelsen har sociahtbildningssakkunniga räknat med att den av dem föreslagna förvaltninfspraktiken skall i viss utsträckning ersätta tingstjänstgöringen såsom förberedelse för förvaltningstjänst. Ett genomförande av de sakkunnigas förslag l a n således föranleda minskning i tillgången på tingsnotarier. Särskilt om den speciella förvaltningsutbildningen skulle röna sådan uppskattning, att den efter hand inrättas för ett större antal praktikanter, kan det i en framtid bliva nödvändigt att med anledning härav taga under omprövning huruvida arbetsorganisationen i domsagorna kan i samma utsträckning som för närvarande bygga på medverkan av notarier. Även om det är möjligt att utvecklingen skulle gå i denna riktning, finner domarutredningen dock icke anledning antaga, att så skall bliva förhållandet. Till följd av tingsutbildningens värde och de med tjänstgöringen numera förenade avlöningsförmånerna anser sig domarutredningen fastmera kunna hysa grundad förhoppning om att tingsnotarier — såvitt nu k a n överblickas — skola stå till förfogande i tillräckligt antal. Härvid erinras om att domarutredningen tidigare framlagt förslag till väsentligt förbättrad avlöning åt tingsnotarier och tingsnotarieaspiranter, vilket förslag genomförts vid 1946 års riksdag. Av stor betydelse för möjligheten att besätta notarieplatserna ä r dessutom, att tjänstgöringen är tillräckligt givande och att tjänstgöringsförhållandena i övrigt äro tillfredsställande. Till frågan om notarietjänstgöringens närmare anordnande återkommer domarutredningen under andra huvudavdelningen (s. 109 ff.). Om utvecklingen framdeles skulle gå därhän, att tillräckligt antal tingsnotarier icke skulle stå till förfogande för fullgörande av de på notarierna ankommande uppgifterna eller om de åtgärder för domsagoarbetets organiserande, som av domarutredningen föreslås, skulle visa sig otillräckliga, bör frågan om personalorganisationen i domsagorna tagas under förnyat övervägande. Tingssekreterarbefattningar m. m. Såsom framgår av det förut sagda utgår domarutredningen från att tingssekreterarinstitutionen tills vidare bibehålles i princip oförändrad. Beträffande antalet tingssekreterartjänster anser domarutredningen, att — bortsett från den minskning därav, som följer av att vissa dylika tjänster utbytas mot tingsdomarbefattningar — några större förändringar icke böra äga rum. Frågor om inrättande av nya tingssekreterartjänster eller om indragning av redan befintliga sådana tjänster böra liksom hittills prövas från fall till fall. Då det på sätt förut påpekats är önskvärt, att antalet tingssekreterartjänster ej ökas, bör återhållsamhet iakttagas i fråga om inrättande av nya sådana tjänster. Det bör emellertid icke föreligga hinder att i fall, där stadigvarande behov av tingssekreterare redan nu finnes eller på grund av ändrade förhållanden uppkommer, ny tingssekre-

65 terartjänst inrättas. Inrättande av ny tingssekreterartjänst kan särskilt bliva nödvändigt i domsaga, där arbetsbördan undergår en betydande ökning genom att stad i judiciellt avseende förenas med domsagan. Å andra sidan kan indragning av sekreterartjänst komma i fråga, där ändrade förhållanden göra detta möjligt, t. ex. i vissa fall efter det att arbetet med uppläggande av nya fastighetsböcker fullbordats. Om det visserligen föreligger ett oavvisligt behov av fiskalsutbildad arbetskraft i en domsaga men det är tveksamt, huruvida behovet är stadigvarande, bör den erforderliga arbetskraften på sätt för närvarande i viss utsträckning sker tillfälligt ställas till förfogande från hovrätten. För den händelse att i domsaga, där tingssekreterare ej finnes, behov av dylik arbetskraft tills vidare föreligger, men det av särskild anledning är ovisst, om behovet framdeles kommer att bliva bestående, kunde ifrågasättas att icke åtnöja sig med en tillfällig anordning utan att i stället inrätta en tingssekreterartjänst och sedermera, om behovet därav minskas, åter indraga tjänsten. Då det alltid möter vissa svårigheter att indraga en tjänst, som en gång inrättats — även om denna är av icke ordinarie natur — anser emellertid domarutredningen det lämpligare, att erforderlig fiskalsutbildad arbetskraft även i det sist nämnda fallet endast tillfälligt ställes till förfogande. Så t. ex. bör ny tingssekreterarbefattning icke inrättas, därest det är ovisst, om sådan befattning kommer att erfordras, sedan de nya fastighetsböckerna i domsagan blivit i sin helhet upplagda. Sådan tillfällig förstärkning av arbetskrafterna, som nyss nämnts, har hittills med anlitande av utav riksdagen anslagna medel medgivits i Gällivare domsaga, Södra Roslags domsaga, Västmanlands mellersta domsaga samt Nordals, Sundals och Valbo domsaga. Ytterligare anslag har för budgetåret 1946/47 beviljats i syfte att möjliggöra liknande förstärkning av arbetskrafterna i andra domsagor med anledning av att Svea hovrätt anmält, att behov av fiskalskompetent arbetskraft förelåge jämväl i Sollentuna och Färentuna samt Ångermanlands norra domsagor. Såsom förut nämnts har tingssekreterarbefattning numera inrättats i Gällivare domsaga. Det torde vara ovisst, i vad mån i de övriga nu nämnda domsagorna behovet av fiskalskompetent arbetskraft är stadigvarande. Denna fråga bör därför framdeles ytterligare övervägas, i den mån anledning därtill uppkommer. Såvitt angår Södra Roslags samt Sollentuna och Färentuna domsagor bör härvid hänsyn tagas till den av domarutredningen förordade undersökningen om delning respektive reglering av domsagorna. Huruvida ett uppkommande behov av personalförstärkning i dessa två domsagor i deras nuvarande omfattning bör föranleda att där inrättas tingssekreterartjänster, beror således på hur lång tid den angivna undersökningen beräknas taga i anspråk. Frågan huruvida tingssekreterare komma att erfordras i de efter en delning eller annan områdesreglering uppkommande domsagorna, kan självfallet icke avgöras, förrän det blivit klarlagt, på vilket sätt den ifrågavarande förändringen kan komma att genomföras. Tillfällig fiskalskompetent arbetskraft kan särskilt visa sig nödvändig i b—462146

vissa domsagor i samband med rättegångsreformens genomförande. Då det ä r vanskligt att redan nu avgöra, huruvida och i så fall i vilka domsagor ett sådant behov k a n yppa sig, föreslår domarutredningen, att anslaget till icke ordinarie befattningshavare vid häradsrätterna för tiden närmast efter nya R.B:s ikraftträdande beräknas med sådan marginal, att till Kungl. Maj:ts förfogande ställas medel för att användas, där sådant behov av oundgänglig natur visas föreligga. Även där tingssekreterarbefattning icke inrättas, fullgör fiskal, vilken i fall som ovan nämnts tjänstgör i domsaga, arbetsuppgifter av i huvudsak samma slag som en tingssekreterare. För sådan tjänstgöring torde i regel anlitas extra fiskal, som står i tur att förordnas till tingssekreterare. Om tingssekreterarbefattning i dylikt fall funnits, skulle vederbörande fiskal således ha erhållit extra ordinarie anställning samt därtill uppflyttats i högre lönegrad (från Ex 20 till Eo 22). Då sådan befattning i dessa fall icke inrättas, kan vederbörande fiskal få extra ordinäre anställning först vid en något senare tidpunkt, nämligen då tingssekreterarbefattning i annan domsaga blir ledig. Emellertid synes det icke vara skäligt, att den fiskal, som på sätt nu anförts fullgör sekreteraruppgifter i domsaga utan att inneha tingssekreterarbefattning, avlönas lägre än en tingssekreterare. Under förutsättning att vederbörande uppfyller de formella villkoren för att kunna förordnas till tingssekreterare — således tjänstgjort i egenskap av fiskal m. m. under sammanlagt minst l 1 /» år — bör avlöningen enligt domarutredningens mening vara lika som för tingssekreterare, d. v. s. utgå enligt 21 löneklassen. Härtill finnes desto större skäl, som varje fiskal tidigare uppflyttades i 21 löneklassen, så snart han förvärvat 1 Vi års meriter efter det första fiskalsförordnandet, och man, då tingssekreterare- och fiskalsbefattningar av extra ordinarie natur inrättades från och med den 1 juli 1943 samt i anslutning därtill möjligheten för fiskal till uppflyttning i nämnda löneklass knöts till förvärvet av sådan befattning, icke torde ha räknat med att denna anordning skulle medföra en så betydande försening av tidpunkten för ifrågavarande löneuppflyttning, som till följd av utvecklingen beträffande befordringsförhållandena blivit fallet. På grund av vad sålunda anförts föreslår domarutredningen, att fiskal, som — utan att tjänstgöra å tingssekreterarbefattning — efter förordnande i domsaga fullgör arbetsuppgifter, motsvarande i huvudsak en tingssekreterares åligganden, skall, om han innehar sådan kompetens som nyss nämnts, åtnjuta lön jämte därå utgående tillägg enligt samma löneklass som gäller för ny tillträdande tingssekreterare, således enligt 21 löneklassen. Domsagobiträdenas arbetsuppgifter. I biträdenas uppgifter ingår ej endast det mera mekaniska skrivarbetet utan även åtskilliga andra göromål, som icke kräva juridisk utbildning. Då domsagobiträdena ofta kvarstå i samma tjänst under mycket lång tid, kunna de, om de äga erforderliga personliga förutsättningar, förvärva betydande vana och säkerhet i fullgörande av även kvalificerade uppgifter. Ur synpunkten av en rationell arbetsfördel-

67 ning ä r det önskvärt, att juridiskt utbildade personer i första h a n d anlitas för uppgifter, där deras utbildning är av verklig betydelse, och att arbetet i övrigt i största möjliga utsträckning överlåtes å domsagobiträden. För verksamheten i domsagorna är det således av stor vikt, att tillräckligt antal dylika biträden med erforderlig vana och önskvärda kvalifikationer i övrigt stå till förfogande. Om arbetsuppgifter, som lämpa sig därför, utföras av biträdespersonalen, medför detta även den fördelen, att antalet rättsbildade befattningshavare k a n hållas lägre ä n eljest skulle varit möjligt, vilket kan vara av betydelse även med hänsyn till de svårigheter, som framdeles kunna uppstå att besätta ett stort antal notarieplatser. Dessutom är det uppenbarligen för de unga juristernas utbildning betydelsefullt, att de i sitt arbete främst få syssla med frågor av juridisk natur. De synpunkter i fråga om arbetsfördelningen, som nu framhållits, föranleda icke till att en i alla avseenden bestämd gräns bör uppdragas mellan domsagobiträdenas arbetsuppgifter samt de uppgifter, som tillkomma de rättsbildade befattningshavarna, särskilt tingsnotarierna. Självfallet måste alltid hänsyn tagas till de skiftande arbetsförhållandena och arbetet vid varje tidpunkt så fördelas, att det med minsta möjliga omgång kan fullgöras. Det bör jämväl framhållas, att tingsnotarierna för att erhålla en allsidig inblick i domsagoarbetet böra i viss utsträckning deltaga även i göromål, vilka med hänsyn till sin beskaffenhet kunna omhänderhavas av biträden utan juridisk utbildning. Enligt de normer för verksamheten i domsagorna, som börjat att tillämpas den 1 juli 1943, ha domsagobiträdena redan fått ett betydande arbetsområde. Hit hänföras sålunda, förutom skrivarbetet, uppsättande av protokoll i enkla mål och ärenden, upprättande av saköreslängder, stämpelåsättande, kollationering, vidimering av avskrifter, mottagande av handlingar från allmänheten och utlämnande av handlingar till denna, räkenskapsföring och kassaredovisning samt försäljning av stämplar. I den mån nya fastighetsböcker upplagts, ingår bland domsagobiträdenas uppgifter även att under inskrivningsdomarens kontroll och ledning till väsentlig del ombesörja lagfarts- och inteckningsärenden samt uppsätta gravationsbevis. Genom att dessa arbetsuppgifter läggas å domsagobiträdena torde ganska väl de möjligheter tillvaratagas, som för närvarande förefinnas att låta domsagoarbete omhänderhavas av icke rättsbildad personal. Emellertid h a r för genomförande av den sålunda stadgade ordningen förutsatts en viss övergångstid (statsverksprop. 1946 II ht s. 72), och enligt vad verkställda undersökningar ge vid handen har en överflyttning av ifrågavarande uppgifter å domsagobiträdena icke överallt i alla avseenden ägt rum. I detta sammanhang vill domarutredningen understryka vikten av att den fördelning av arbetsuppgifterna, som i det föregående antytts, blir genomförd i den mån därför kvalificerad biträdespersonal finnes att tillgå. Det åligger givetvis i första hand häradshövdingen att sörja för att arbetet i domsagan i tillbörlig omfattning utföres av den icke rättsbildade personalen. Det bör därjämte an-

68 komma på hovrätten att vaka över att denna regel snarast möjligt vinner tillämpning i de under hovrätten lydande domsagorna. Med avseende å förhållandena efter rättegångsreformens genomförande förutsåg 1937 års domsagoutredning, vars förslag ligger till grund för nu gällande ordning i fråga om domsagoförvaltningen, en ytterligare utvidgning av de mera kvalificerade uppgifterna för icke rättsbildad personal. Uppenbart är, att det omfattande arbetet med uppsättande och delgivning av stämningar, kallelser, förelägganden och andra beslut, som enligt den nya rättegångordningen kommer att åvila domsagokanslierna, i stor utsträckning bör kunna utföras av icke rättsbildade biträden med erforderlig vana vid detta slags arbete. Även om dessa biträden efter längre tids sysslande med göromål av ifrågavarande beskaffenhet kunna uppnå säkerhet vid arbetets fullgörande, torde det emellertid vara försiktigast att i avbidan på erfarenheterna av biträdesorganisationens utbyggande och av biträdenas sysslande med ifrågavarande göromål räkna med att arbetet åtminstone till en början i allmänhet skall överses och kontrolleras av jurist. Härvid må framhållas, att det är av utomordentlig vikt, att stämningar, kallelser och andra handlingar bliva vederbörligen expedierade och delgivna, enär eljest det processuella förfarandet kan fördröjas samt förluster orsakas parter och andra. Ledningen av detta expeditionsarbete bör i domsagor med tingssekreterare tillkomma denne. Han bör dock i arbetet biträdas av tingsnotarierna, vilka därvid böra i viss utsträckning få handla på eget ansvar. I övriga domsagor bör den i tjänsten äldste notarien förestå arbetet med uppsättande och expediering av ifrågavarande beslut och handlingar och därvid på sätt nyss sagts biträdas av övriga notarier. Mot att notarie på eget ansvar får fullgöra dessa uppgifter kan möjligen invändas, att notarie till följd av den korta tid, under vilken han får syssla med uppgifter av detta slag, icke kan handhava uppgifterna med samma säkerhet som en tingssekreterare. Detta förhållande kan emellertid i viss mån motvägas, om vederbörande domsagobiträde är tillräckligt rutinerat och även i övrigt ä r väl kvalificerat för uppdraget. Genom ett på lämpligt sätt ordnat samarbete mellan dylikt biträde och notarie bör erbjuda sig en möjlighet att även i domsagor, där tingssekreterare icke finnes, få ifrågavarande arbetsuppgifter behörigen fullgjorda utan att häradshövdingen betungas därmed. En förutsättning härför är dock, att ett domsagobiträde med de kvalifikationer som nyss nämnts verkligen står till förfogande. Oaktat man såsom ovan anförts tills vidare får räkna med att det expeditionsarbete, som enligt den nya rättegångsordningen skall å rättens vägnar utföras, skall stå under ledning av en juridiskt utbildad befattningshavare, kan det likväl framdeles bliva möjligt att anförtro åt särskilt dugliga domsagobiträden att på eget ansvar ombesörja dessa uppgifter. Redan enligt gällande domsagostadga (24 §) kan domsagobiträde förordnas att på eget ansvar fullgöra vissa göromål, däribland att omhänderhava stämpelförsäljningen i domsagan, att emottaga och förvalta expensmedel samt att såsom redogörare föra erforderliga räkenskaper och redovisa i tjänsten uppburna eller

69 influtna medel. Vid andra domstolar än häradsrätterna har i några fall anförtrotts åt icke rättsbildad befattningshavare att själv ombesörja viktiga uppgifter av expeditionen eller kameral natur. Även erfarenheten från advokaternas verksamhetsområde visar, att maktpåliggande uppgifter inom det löpande arbetet kunna självständigt handhavas av personer utan juridisk utbildning; Då den icke rättsbildade arbetskraftens användbarhet för olika kvalificerade uppgifter sålunda blivit bestyrkt, bör det icke vara uteslutet att, i den mån särskilt dugande biträden kunna erhållas i domsagorna, uppdraga åt sådant biträde att under ledning av häradshövdingen eller annan befattningshavare i domsagan på eget ansvar helt eller delvis handhava det med den dömande verksamheten förenade expeditionsarbetet. För detta ändamål föreslår domarutredningen en utvidgning av de i 24 § domsagostadgan intagna bestämmelserna. De biträden, som på nu angivet sätt självständigt fullgöra ifrågavarande uppgifter, böra givetvis erhålla en mot detta arbete och det därmed förenade ansvaret svarande avlöning. Domarutredningen förordar i enlighet härmed, att där sådana uppgifter i större utsträckning anförtros åt domsagobiträde.i under eget ansvar, biträdet placeras i en högre lönegrad än som eljest enligt den för biträdesorganisationen fastställda planen skulle ifrågakomma. Enligt denna plan är den högsta lönegrad, vari domsagobiträde kan placeras, A 11. När organisationen är fullt utbyggd, skall det enligt planen finnas 43 biträden i A 11, 53 i A 9 och 53 i A 7. För att tillgodose önskemålet om lämplig lönegradsplacering av särskilt dugande biträden, kompetenta att på eget ansvar handhava ifrågavarande expeditionella bestyr, föreslår domarutredningen, att det inrättas ett antal kanslistbefattningar i lönegrad A 15. Det förutsattes, att sådana befattningar endast inrättas i större domsagor, där full sysselsättning med ifrågavarande och lika kvalificerade göromål kan beredas vederbörande. Det är icke möjligt att nu föreslå ett bestämt antal kanslistbefattningar. Det torde vara lämpligt, att inrättande av dylika befattningar sker successivt med början förslagsvis i ett 10-tal domsagor. I vilken omfattning ytterligare sådana befattningar därefter böra inrättas, torde bliva beroende på erfarenheterna samt på möjligheten att erhålla kompetenta sökande till dessa platserDomarutredningen avser icke med detta förslag en ökning av domsagornas personal utan förutsätter, alt i den mån kanslistbefattningar inrättas, motsvarande minskning göres i fråga om biträdes- eller tingsnotariebefattningar, där icke med hänsyn till arbetsbördan i domsagan en ökning av personalen är erforderlig. För att öka möjligheterna att förordna domsagobiträden att på eget ansvar fullgöra de nu avsedda uppgifterna bör enligt domarutredningens mening även antalet biträdesbefattningar i lönegrad A l l ökas. Icke heller i fråga om dessa biträdesbefattningar är det möjligt att nu föreslå ökning med ett bestämt antal. Anslag torde till en början böra beviljas till ett 10-tal befattningar i nämnda lönegrad utöver det antal dylika befattningar, som förutsattes i den fullt utbyggda organisationsplanen. Även den nu nämnda förändringen bör — där ej ökat personalbehov föreligger — medföra motsvarande indragning av biträdesbefattning i lägre lönegrad eller av tingsnotariebefattning.

70 Enligt domarutredningens mening skulle den nu föreslagna utbyggnaden av biträdesorganisationen vara i hög grad ägnad att till domsagorna förvärva och där behålla särskilt dugliga biträden. För vinnande av detta syfte är det av vikt, att den ordningen icke vinner insteg, att biträden i lägre lönegrad skulle äga något anspråk på eller företrädesrätt till att i mån av ledighet avancera till högre biträdesbefattning. Frågan om biträdes befordran till kanslistbefattning eller annan högre biträdesbefattning bör helt bero av biträdets duglighet och lämplighet i övrigt för den tjänst, varom fråga är. Till de avsedda högre befattningarna böra även kunna antagas skickliga personer, som förut icke tjänstgjort i domsaga. Dessa befattningar skola således tillsättas efter fri konkurrens mellan sökande såväl bland den tidigare domsagopersonalen som från andra arbetsområden. Tingsnotariernas arbetsuppgifter. Av vad ovan anförts framgår, att tingsnotarierna bland annat böra utföra eller deltaga i vissa delar av expeditionsarbetet. Notarierna böra även i andra avseenden biträda häradshövdingen, respektive tingsdomaren eller tingssekreteraren, vid fullgörandet av föreliggande uppgifter. Det torde sålunda vara lämpligt, att handlingar, som inkomma i mål och ärenden, i viss utsträckning underkastas en första granskning av notarie, vilken därefter har att framlägga frågan för häradshövdingen eller den, som eljest äger besluta i saken. Liksom nu bör det givetvis åligga notarierna att jämväl i övrigt biträda vid behandlingen av förekommande mål och ärenden, i den mån därför erfordras juridisk insikt eller detta påkallas u r utbildningssynpunkt. Vidare bör det i likhet med vad för närvarande är fallet, i viss utsträckning ankomma på notarier att på eget ansvar utföra domargöromål av enklare beskaffenhet. Den reglering i detta avseende, som upptagits i gällande domsagostadga, torde i princip alltjämt böra bibehållas. Utom det att notarie bör kunna fullgöra åtskilliga på domaren eljest ankommande göromål av rutinmässig och expeditioneli natur (jfr 16 § domsagositadgan), bör notarie således i viss utsträckning tjänstgöra såsom inskrivningsdomare och såsom ordförande i häradsrätt vid handläggning av enklare mål och ärenden. Han bör även eljest under vissa förutsättningar kunna i begränsad omfattning förvalta häradshövdingämbete. Till de närmare reglerna för notariernas handhavande av domaruppgifter av nu angiven beskaffenhet återkommer domarutredningen i samband med behandling av tjänstgöringsförhållandena under notarietiden (s. 111 ff.). Ett betydelsefullt spörsmål gäller i vad mån notarierna k u n n a ombesörja protokollföringen vid rättens sammanträden och särskilt vid huvudförhandling. Enligt nya R.B. skall domstols protokoll i allmänhet föras av .annan befattningshavare än rättens ordförande. Protokollföringen vid huvudförhandling ställer, som tidigare framhållits, i allmänhet stora krav på protokollförarens omdöme och snabbhet. I mål, där huvudförhandlingen är av mindre omfattning, och i allmänhet vid förhandling under förberedelsen torde dock protokollföringen bliva en enkel uppgift. Notarierna böra redan

71 tidigt i stor utsträckning biträda med protokollföringen. Då notarierna härigenom få tillfälle att närvara vid rättens förhandlingar, är en sådan ordning önskvärd även ur utbildningssynpunkt. Sedan notarie på detta sätt förvärvat viss vana för uppgiften, bör det enligt domarutredningens uppfattning kunna anförtros åt honom att själv tjänstgöra såsom protokollförare, till en början i mera enkla fall och sedermera även i svårare. Självfallet måste emellertid häradshövdingen i allmänhet ägna större uppmärksamhet åt protokollföringen, om denna fullgöres av notarie än om en mera erfaren protokollförare finnes att tillgå. Även i domsaga, där tingssekreterare finnes, böra emellertid notarierna omväxlande med denne tjänstgöra såsom protokollförare. Längden av tingsutbildningen. När längden av tingsutbildningen från och med den 1 juli 1943 nedsattes från förut stadgade tre år, åberopades såsom skäl för denna åtgärd bland annat, att notariernas dömande uppgifter efter hand begränsats och att även deras befattning med inskrivningsväsendet komme att minskas i samband med de nya fastighetsböckernas färdigställande. Det framhölls därjämte, att en förkortning av notarietiden vore synnerligen önskvärd med hänsyn till den allt långsammare befordringsgången på domarbanan. 1937 års domsagoutredning förordade av dessa skäl, att notarietiden skulle minskas till endast 2 år. Vid statsmakternas prövning av frågan ansågs emellertid ifrågavarande tid tillsvidare böra fastställas till 2 Vi år. För att arbetet i domsagorna skall på tillbörligt sätt kunna fullgöras, ar det enligt domarutredningens mening icke tillrådligt att ytterligare avkorta notarietiden, så länge organisationen i den grad som för närvarande sker bygger på notariernas medverkan vid arbetets utförande. I detta sammanhang må erinras om att enligt gällande bestämmelser intill ett halvt år av notarietjänstgöringen kan utbytas mot tjänstgöring hos bland annat advokat eller landsfogde och att således redan för närvarande tjänstetiden i domsaga, även för dem som önska förvärva fulla tingsmeriter, k a n inskränkas till endast två år. E h u r u det ur arbetssynpunkt vore önskvärt, är det med hänsyn till de omständigheter, som tala mot en förlängning, icke lämpligt att generellt förlänga notariernas tjänstgöringstid. Denna bör således alltjämt r regel vara 2 Vi år. ...-,..,_ Emellertid kan ifrågasättas, om önskemålet att utsträcka tjänstgöringstiden för notarierna icke kan i någon mån tillgodoses därigenom, att möjlighet beredes till fortsatt tjänstgöring under någon tid utöver den tid av 2 /a ar, som erfordras för full tingsutbildning. Enligt domsagostadgan (.32 §) gaUer för närvarande, att den som varit tingsnotarie och tingsnotarieaspirant under sammanlagt 2 Vi år, endast då synnerliga skäl därtill äro, ma erhålla ytterligare förordnande såsom tingsnotarie. Syftet med ifrågavarande bestämmelse torde framför allt vara att förhindra återupplivande av den äldre s. k. lantdomarbanan, varigenom personer kunde, utan att vara provade, i h o v r a t t under långvarig tjänstgöring i domsaga fullgöra domaruppgifter. Med han syn till den bristfälliga prövning och utbildning av domarasprranterna, som fol-

72 jer av ett dylikt befordringssystem, är det också för rättsvården av största vikt, att en liknande ordning icke återinföres. Här-för torde emellertid numera vara tillräckligt sörjt även oavsett bestämmelsen om notarietidens begränsning. Sålunda äro ju notarierna i allmänhet uteslutna från att handhava de mera betydelsefulla domaruppgifterna genom bestämmelsen, att i regel endast den må förordnas att utan begränsning förvalta häradshövdingämbete, som ar ordinarie innehavare av domarämbete eller tjänstgjort såsom ledamot eller fiskal i hovrätt och av hovrätten funnits skickad att erhålla fortsatt domarförordnande. Icke endast för utnämning till domarämbete vid häradsratt och hovrätt utan även för erhållande av rådmans- eller assessorstjänst i rådhusrätt fordras vidare, att vederbörande skall ha godkänts vid tjänstgöring i hovrätt. Något undantag från dessa regler bör givetvis icke göras för den som under något längre tid än vanligt kan komma att fullgöra notarietjänstgöring i domsaga. Det bör alltså med hänsyn till domarkårens rekrytering och utbildning icke möta hinder, att den föreskrivna tingsutbildningstiden i vissa fall något överskrides. I tider av notariebrist skulle det vara av ett visst värde, att en möjlighet till förlängning av notarietiden funnes. Å andra sidan måste hänsyn tagas till efterföljande notariers intressen, vilka i tider av god tillgång på notarier göra sig särskilt märkbara. Därför är det icke lämpligt att generellt medgiva förlängd tjänstgöring. En sådan förlängning bör liksom för närvarande vara beroende av vissa förutsättningar. Föreskriften härom i nu gällande domsagostadga är emellertid enligt domarutredningens uppfattning för snäv. Det kan i många fall vara önskvärt, att notarie kvarstannar i domsaga någon tid utöver de 2 Vi åren utan att skälen härför kunna karakteriseras såsom »synnerliga». Skäl av denna beskaffenhet torde visserligen föreligga, n ä r kvarstannandet kräves på grund av arbetsförhållandena i domsagan, t. ex. när en yngre notarie icke är behörig till förordnande som inskrivningsdomare eller att handlägga mindre mål och ärenden. Ett kvarstannande i domsagan kan emellertid även vara lämpligt i sådana fall, då vederbörande kan slutföra ett påbörjat arbete eller där hans arbetskraft kan vara till nytta vid tillfällig arbetsanhopning eller för fullgörande av vissa bestämda arbetsuppgifter, t. ex. uppläggande av fastighetsböcker. Ett kvarstannande utöver den vanliga tiden bör även kunna tillåtas med hänsyn till vederbörande själv, t. ex. då annan anställning först något senare skall tillträdas och kvarstannandet icke skulle vålla större olägenhet för efterföljande notarier. Enligt domarutredningens mening bör det därför räcka med att skäl för förlängning föreligga för att en sådan må tillåtas. Förlängning bör emellertid med hänsyn till önskvärdheten av att ej förhindra omsättningen inom notariekåren begränsas, förslagsvis till högst 6 månader. På grund av vad sålunda anförts föreslår domarutredningen, att den nuvarande bestämmelsen i 32 § tredje stycket i domsagostadgan förändras på det sätt, att den som varit tingsnotarie och tingsnotarieaspirant under sammanlagt 2 Vi år må, där hovrätten med hänsyn till omständigheterna finner

73 skäl därtill föreligga, erhålla fortsatt förordnande såsom tingsnotarie, dock högst under 6 månader utöver nyssnämnda tid. Därest på sätt nu föreslagits möjlighet till något förlängd tjänstgöring beredes notarierna, kan det likväl antagas, att en sådan förlängning endast i förhållandevis få fall kommer att äga rum. Då rekryteringen till notariebefattningarna i en domsaga i regel ordnas efter en viss plan, kan en notaries kvarstannande utöver tingsutbildningstiden rubba de förutsättningar, under vilka ny notarieaspirant anställts i domsagan. Tingsnotarie, som kvarstannar i domsaga utöver 2 Vi år, bör bibehållas vid senast åtnjutna avlöningsförmåner. Stenografikunnig personal. Enligt nya R.B. kan stenografisk uppteckning ersätta protokollföring. Rätten äger nämligen enligt 6 kap. 9 § förordna, att utsaga av part, målsägande, vittne eller sakkunnig skall i s t ä l l e t f ö r a t t a n t e c k n a s i p r o t o k o l l e t upptagas genom stenograf i eller på fonetisk väg. Vad i denna ordning upptagits skall, så snart ske kan, återgivas i vanlig skrift och uppteckningen biläggas handlingarna i målet. Även då protokoll i vanlig ordning föres, kan det vara ägnat att i hög grad underlätta protokollföringen, om den som för protokollet eller någon som biträder därmed helt eller delvis begagnar stenografi. På grund av det anförda är det synnerligen värdefullt, om jurister, som tjänstgöra i domsaga, äga sådan färdighet i stenografi, att gjorda utsagor kunna i de delar som äro av vikt snabbt och säkert återgivas. Såsom skall i annat sammanhang närmare utvecklas (s. 251 f.) torde det emellertid under nuvarande förhållanden icke vara möjligt att av dem som inträda på domarbanan fordra kunnighet i stenografi. Även om det på allt sätt underlättas för de juris studerande att förvärva färdighet härutinnan, kan m a n således icke — i varje fall ej för närvarande — räkna med att stenogtrafikunnig jurist skall finnas i varje domsaga. Biträdespersonalen bör därför vid behov stå till förfogande för stenografering. Krav på stenografikunnighet hos domsagobiträde uppställes emellertid ej i gällande domsagostadga. Många av de nuvarande biträdena sakna också kunnighet i ämnet och även de, som en gång lärt sig att stenografera, torde i flera fall hittills haft alltför ringa tillfälle att vidmakthålla sin färdighet. Det torde visserligen icke vara praktiskt möjligt att av biträdespersonalen i allmänhet kräva sådan högt uppdriven stenografisk skicklighet, som erfordras för tjänstgöring såsom rättsstenograf enligt 6 kap. 9 § nya R.B. Även om biträde endast äger en mera begränsad färdighet i stenografi, kan dock såsom ovan antytts biträdets medverkan under rättens förhandlingar vid upptagande av utsagor av parter, vittnen m. fl. vara av stort värde. Man torde dessutom kunna r ä k n a med att biträdena efter att ha medverkat vid protokollföring med stenografisk uppteckning skola förvärva sådan skicklighet häri, att de i allt större utsträckning skola, där så påkallas, kunna anlitas för stenografisk upptagning enligt 6 kap. 9 § nya R.B. Kunnighet i stenografi är självfallet även av värde i kansliarbetet. Domarutredningen föreslår därför, att i domsagostad-

gan upptages föreskrift om att biträde, som anställes i domsaga, skall besitta — förutom kunnighet i maskinskrivning — nöjaktig färdighet i stenografi. F r å n denna regel bör emellertid göras det undantaget, att det i domsagor med ett större antal biträden icke är erforderligt att kräva stenografikunnighet av dem alla. I fråga om de nuvarande domsagobiträdena måste det självfallet i första hand ankomma på biträdena själva att sörja för att de förvärva färdighet i ämnet eller förkovra sin färdighet däri. Med hänsyn till vikten av att stenografikunniga biträden stå till förfogande i domsagorna böra emellertid åtgärder från det allmännas sida vidtagas för att underlätta för biträdena att inhämta respektive förkovra ifrågavarande färdighet. Detta synes enklast kunna ske genom att ett tillräckligt antal av de nu tjänstgörande biträdena erhålla tillfälle att på statens bekostnad genomgå lämplig kurs i ämnet, given antingen på den plats, där biträdet har sin verksamhet, eller av korrespondensinstitut. Målet bör härvid vara att om möjligt i varje domsaga erhålla åtminstone ett, helst ett par stenografikunniga biträden. Domarutredningen föreslår, att för ändamålet ställes till förfogande ett engångsanslag, vilket lämpligen synes kunna bestämmas till 10 000 kronor. Det torde kunna överlåtas åt hovrätterna — envar inom sitt område — att sedan ansökningar inkommit från de domsagobiträden, som önska genomgå kurs av ifrågavarande slag, i samråd med vederbörande häradshövdingar verkställa erforderlig fördelning av de medel, som för detta ändamål komma att ställas till förfogande. Det må påpekas, att i den mån domsagobiträden, såsom ovan förutsatts, komma att biträda vid rättens förhandlingar såsom stenografer, detta innebär ett sådant tillskott av arbetsuppgifter för biträdena, att det i vissa fall kan giva anledning till att öka antalet biträden. I detta sammanhang må nämnas, att Kungl. Maj:t under budgetåret 1945/46 medgivit anställande i envar av Södra Roslags domsaga, Södertörns domsaga samt Askims, Hisings och Sävedals domsaga av särskilt stenografikunnigt biträde samt att riksdagen för budgetåret 1946/47 anvisat 19 200 kronor för anställande av dylika biträden i fyra av de största domsagorna. Huruvida en utökning av nu angiven anledning av den icke rättsbildade personalen i domsagorna kan föranleda en minskning av rättsbildad arbetskraft där får bero på vunnen erfarenhet av det nya systemet för protokollföring och prövning i varje särskilt fall av den erforderliga arbetskraften. Antalet tingsnotarie- och biträdesbefattningar. Enligt domarutredningens mening är det icke möjligt att för närvarande exakt beräkna det antal tingsnotarie- och biträdesbefattningar, som efter rättegångsreformens genomförande kommer att erfordras. Med hänsyn till vad förut anförts i fråga om arbetsuppgifterna i domsagorna efter rättegångsreformens genomförande anser domarutredningen, att det vid tidpunkten för denna reforms genomförande erfordras minst samma antal tingsnotarier och domsagobiträden som för närvarande. P å grund härav utgår domarutredningen från att antalet tingsnota-

75 riebefattningar liksom nu beräknas till 263. På samma sätt som för närvarande böra därjämte vissa notariearvoden i reserv stå till Kungl. Maj:ts förfogande. Såsom förut nämnts har riksdagen beviljat anslag, beräknat för 36 tingsnotariearvoden i reserv, av vilka hittills sammanlagt 31 tagits i anspråk. Det är med hänsyn till de efter rättegångsreformens genomförande ovissa förhållandena av vikt, att detta anslag under närmaste framtiden icke minskas, utan att snarare en viss ytterligare reserv ställes till förfogande, och detta så mycket mer som möjligheten att avlöna notarier i domsagorna på besparingar från biträdesanslaget i samband med biträdesorganisationens utbyggande upphört under budgetåret 1946/47. I fråga om domsagobiträdena har hittills den från och med den 1 juli 1943 gällande planen för nämnda organisations utbyggande i stort sett följts. Enligt beslut av Kungl. Maj:t finnas sålunda för budgetåret 1946/47 i domsagorna sammanlagt 257 biträdesbefattningar av extra ordinarie natur jämte ett mindre antal (8) arvodesbefattningar. Dessutom ha med anlitande av tillgängliga medel inrättats ett flertal extra biträdesbefattningar. Av vad ovan anförts framgår, att biträdespersonalen i domsagorna med anledning av rättegångsreformen kan behöva förstärkas för tillgodoseende av behovet av stenografikunnig personal och ett eventuellt ökat behov av biträden för fullgörande av nytillkommande uppgifter av expeditioneli karaktär. För att en för snäv biträdesorganisation icke skall omöjliggöra att i full utsträckning tillämpa det nya rättegångssättet, bör fördenskull i samband med rättegångsreformens ikraftträdande beviljas ett anslag att av Kungl. Maj :t disponeras till förstärkning av biträdespersonalen i den m å n detta visar sig erforderligt. Detta anslag torde förslagsvis kunna beräknas till tio procent av det för biträdesorganisationen eljest beräknade anslaget. Sedan erfarenhet vunnits angående tillämpningen av det nya rättegångssättet samt angående möjligheterna att i allt större utsträckning på domsagobiträden överlåta även kvalificerade uppgifter, kan det erforderliga antalet tingsnotarier och biträden med större säkerhet beräknas. I enlighet med de riktlinjer för arbetsorganisationen i domsagorna, som ovan angivits, bör det därvid vara en allmän princip, att man i första h a n d bör söka tillgodose föreliggande behov av arbetskraft genom anställande av icke rättsbildad personal till erforderligt antal och med erforderliga kvalifikationer. Antalet notarier bör beräknas med utgångspunkt från att alla möjligheter tillvaratagas att anlita icke rättsbildad personal i den utsträckning, som betingas av kravet på en rationell arbetsfördelning och behovet av en allsidig praktisk utbildning av notarierna. Man torde kunna utgå från att tillämpningen av dessa grundsatser skall föranleda en viss utökning av den icke rättsbildade personalen. Huruvida det är möjligt att i samband därmed minska antalet tingsnotarier kan ej nu med bestämdhet sägas. Möjligheten av en dylik minskning kan komma att i större eller mindre utsträckning motverkas av den ökning av arbetsuppgifterna för häradsrätterna, som enligt vad förut sagts uppkommer dels genom indragning av ett flertal mindre rådhusrätter och

76 dels genom överförande av nuvarande krigsrättsmål å de allmänna domstolarna, däribland ett flertal häradsrätter. Domarutredningen har hittills huvudsakligen behandlat frågan om biträdesorganisationen ur synpunkten av den ökning av denna, som föranledes av rättegångsreformen. Domarutredningen anser sig emellertid böra framhålla, att enligt vad erfarenheten givit vid handen biträdesorganisationen för åtskilliga domsagor redan nu visat sig för snäv. Detta beror i några fall på att stad i judiciellt avseende förenats med domsaga och i andra fall på stark befolkningstillväxt i samhällen inom domsagan och därav följande ökning av antalet mål och ärenden. För att den av statsmakterna avsedda överflyttningen av arbetsuppgifter till icke rättsbildad personal skall kunna i full utsträckning äga rum, är det fördenskull nödvändigt, att i sådana fall som de angivna biträdesorganisationen förstärkes. Domarutredningen föreslår därför, att den år 1943 uppgjorda organisationsplanen för biträdespersonalen utan avvaktan på rättegångsreformen underkastas en allmän översyn. Särskilda inskrivningsavdelningar. Såsom förut nämnts skiljer sig personalorganisationen i Södra Roslags domsaga, Södertörns domsaga samt Askims, Hisings och Sävedals domsaga från motsvarande organisation inom andra domsagor bl. a. därigenom, att i de tre förstnämnda domsagorna' finnes en inskrivningsavdelning under ledning av särskild inskrivningsdomare. I den mån dessa domsagor, på sätt domarutredningen föreslagit, komma att uppdelas på mindre enheter, torde det inom dessa mindre enheter eller vissa av dem komma att saknas utrymme för en särskild inskrivningsavdelning. Då emellertid anordningen med särskild inskrivningsavdelning för dessa fall visat sig synnerligen ändamålsenlig, synes det önskvärt, att inskrivningsavdelning bibehålles eventuellt såsom gemensam för de av ett äldre domsagoområde nybildade domsagorna. Härigenom skulle den inom inskrivningsavdelningen samlade speciella sakkunskapen kunna bevaras, samtidigt som arbetet med inskrivningsärendena kunde på bästa sätt organiseras. Såsom en förutsättning för att den ifrågasatta anordningen skall anses lämplig bör gälla, att de berörda domsagornas kanslier jämte erforderliga lokaler för inskrivningsavdelningen förläggas i närheten av varandra. De ifrågavarande tjänstelokalerna böra således inrymmas i samma byggnad eller i varandra närbelägna byggnader. Därigenom underlättas nämligen det i vissa avseenden nödvändiga samarbetet mellan de till domstolen knutna befattningshavarna samt inskrivningsavdelningen. I den mån gemensamma expeditionslokaler anordnas, innebär detta jämväl en viss lättnad för allmänheten, som då ej behöver skilja mellan sådana ärenden som ankomma på rätten och sådana som skola behandlas av inskrivningsdomaren. Vad beträffar den inre organisationen torde det knappast stöta på allvarliga svårigheter att inrätta de nu befintliga inskrivningsavdelningarna såsom för vissa domsagor gemensamma inskrivningsorgan. Genom samråd mellan vederbörande häradshövdingar och inskrivningsdomaren torde sålunda kunna fastställas en lämplig tjänstgöringsordning för de yngsta vid domsagorna

77 tjänstgörande juristerna, varigenom dessa under vissa perioder, som med hänsyn till arbetet och vederbörandes egen utbildning anses lämpliga, placeras å inskrivningsavdelningen. I detta sammanhang bör något uppmärksammas, i vad mån inskrivningsdomaren bör i tjänsteavseende vara underordnad häradshövdingarna i de domsagor, till vilka inskrivningsavdelningen är knuten. För att undanröja en möjlig anledning till slitningar bör antingen klart fastslås, i vilken omfattning inskrivningsdomaren i tjänsten lyder under den ene eller den andre häradshövdingen, eller ock — vilket förefaller bäst — inskrivningsdomaren erhålla en fullt självständig ställning. Domarutredningen vill i enlighet med vad nu anförts förorda, att de till de tre ovannämnda domsagorna anknutna inskrivningsavdelningarna såvitt möjligt bibehållas även efter det att dessa domsagor uppdelats. Därvid förutsattes, att inskrivningsavdelning, även om denna blir gemensam för flera domsagor, organiseras på i huvudsak samma sätt som för närvarande och att den kommer att utgöra ett självständigt organ för handhavande av inskrivningsväsendet inom dessa domsagor. I den mån domsagorna icke endast uppdelas utan regleringen jämväl får den innebörd, att gränsdragningen i förhållande till närliggande domsagor ändras, kan en motsvarande utvidgning eller begränsning av den gemensamme inskrivningsdomarens jurisdiktionsområde bli erforderlig. Det kan ifrågasättas att även i andra fall än nu angivits inrätta en inskrivningsavdelning gemensam för två eller flera domsagor. Detta skulle kunna ifrågakomma i sådana fall, där domsagor hava gemensam kansliort. Så är t. ex. förhållandet med Uppsala läns södra och norra domsagor (kansliort Uppsala), Västernärkes och östernärkes domsagor (kansliort Örebro), Medelpads östra och västra domsagor (kansliort Sundsvall), Jämtlands östra, norra och västra domsagor (kansliort Östersund), Gärds och Albo samt Villands domsagor (kansliort Kristianstad) ävensom Umeå, Västerbottens södra och Västerbottens mellersta domsagor (kansliort Umeå). Även för sådana fall som de nu anförda kunna alltså föreligga förutsättningar för att, om en gemensam inskrivningsavdelning skulle inrättas, i önskvärd grad upprätthålla det yttre sambandet mellan avdelningen och vederbörande domsagokanslier. Då inskrivningsavdelningen i förevarande fall skulle förläggas till den nuvarande kansliorten, kan mot dess inrättande icke heller invändas, att den skulle bliva för allmänheten mindre lätt tillgänglig än för närvarande domsagokanslierna. Ett grundläggande villkor för att nya inskrivningsavdelningar skola upprättas är uppenbarligen, att arbetsuppgifterna i varje särskilt fall äro tillräckligt omfattande, för att en särskild inskrivningsdomare och hans biträden skola erhålla en lämpligt avvägd arbetsbörda. I detta avseende må framhållas, att enligt senast tillgängliga statistiska uppgifter antalet inskrivningsärenden jämte sådana ärenden, som enligt det av riksdagen antagna förslaget till lag om handläggning av domstolsärenden skola överflyttas å inskrivningsdomaren, i flertalet av de här avsedda fallen ungefär motsvara antalet liknande ärenden i Askimsdomsagan i dess omfattning före Västra Frö-

78 lunda kommuns inkorporering med Göteborg. För Jämtlandsdomsagorna redovisas ett till och med något högre antal dylika ärenden. F r å n häradshövdingarnas sida har också i de nu anförda fallen i allmänhet vitsordats, att en särskild inskrivningsdomare, gemensam för domsagorna å varje ort, skulle erhålla en fullt tillräcklig arbetsbörda. Vad angår de två omkring Kristianstad belägna domsagorna synes dock inrättande av en befattning som gemensam inskrivningsdomare icke vara ur arbetssynpunkt motiverat. Såsom framgår av vad anförts under avdelningen om den judiciella indelningen (s. 36 f.) har förslag framlagts angående omreglering av domsagorna inom Västerbottens län, enligt vilket förslag endast två domsagor (Umeå och Västerbottens södra domsagor) skulle ha kansliet förlagt till Umeå. Icke heller för dessa två domsagor synes det ur arbetssynpunkt motiverat att inrätta en gemensam inskrivningsavdelning. Vid bedömande av huruvida det är möjligt och lämpligt att i de fall, som enligt det anförda kunna ifrågakomma, överlåta inskrivningsuppgifterna å en särskild inskrivningsavdelning, bör jämväl beaktas, vilka återverkningar en sådan åtgärd skulle få på arbetsorganisationen i övrigt inom de berörda domsagorna. Syftet bör givetvis vara, att organisationen sedd som helhet blir så rationell som möjligt. I vissa fall kan inrättandet av gemensam inskrivningsdomarbefattning föranleda indragning av en tingssekreterartjänst. Ett dylikt utbyte av tjänster kan innebära, att bättre möjligheter erhållas att rationellt utnyttja arbetskraften, och detta särskilt om arbetsbördan i den ifrågavarande sekreterardomsagan icke är större än att tingssekreterartjänsten varit nätt och jämnt behövlig. Till förmån för sådant utbyte talar därjämte, att genom detsamma några av de nuvarande genomgångstjänsterna kunna ersättas med befattningar av i allmänhet sluttjänsts karaktär. Även notarieorganisationen bör, då fråga uppkommer om inrättande av gemensam inskrivningsdomarbefattning, tagas under omprövning. Då inskrivningsavdelningen kan organiseras med endast ringa hjälp av notarier, måste förutsättas, att — om icke någon sekreterarbefattning indrages i samband med avdelningens tillkomst — notarieantalet skall kunna minskas ej oväsentligt. En fråga av vikt är, i vad mån lämpliga lokaler kunna ställas till förfogande, avsedda för de efter en omorganisation rådande förhållandena. Från vissa häradshövdingars sida har i yttranden till domarutredningen uttalats, att det borde vara ett oeftergivligt villkor för inrättande av gemensam inskrivningsavdelning, att erforderliga lokaler för avdelningen och de berörda domsagornas kanslier kunde inrymmas i en gemensam byggnad. Även om det i vissa fall kan medföra olägenhet för domaren att icke äga omedelbar tillgång till fastighetsböckerna, torde det vara tillräckligt, att lokalerna förläggas icke alltför långt från varandra. I detta sammanhang må nämnas, att Jämtlandsdomsagorna redan för närvarande ha gemensamt tingshus i Östersund. Domarutredningen vill förorda, att en för flera domsagor gemensam inskrivningsavdelning inrättas, därest vid närmare undersökning i ovan angivna fall förutsättningarna därför befinnas föreligga.

79 Hovrätter. Såsom nämnts vid redogörelse för det åt domarutredningen givna uppdraget har domarutredningen för att klarlägga tjänstgöringsförhållandena och befordringsgången på domarbanan funnit erforderligt att ingå på vissa grundläggande spörsmål angående hovrätternas organisation efter rättegångsreformens genomförande. De nu avsedda frågorna angå främst behovet av ledamöter i hovrätterna ävensom av andra befattningshavare därstädes för handhavande av uppgifter i samband med rättsskipningen. I anslutning härtill uppkomma även frågor angående fördelningen av arbetet mellan olika grupper av befattningshavare. Flertalet av dessa organisatoriska frågor äga det samband med tjänstgöringsförhållandena under en viss period av befordringsgången, att de lämpligen behandlas i anslutning till dessa. Behovet av ledamöter i hovrätterna inverkar emellertid i skilda hänseenden på befattningshavarnas tjänstgöring och befordran. Sålunda beror tidpunkten för ledamotstjänstgöring i hovrätt i sista hand på antalet ledamotsbefattningar. Antalet sådana befattningar har även betydelse för den tidpunkt, då de yngre befattningshavarna kunna vinna befordran till assessors- och hovrättsrådsgraderna. Såsom utgångspunkt för olika ställningstaganden rörande tjänstgöringsförhållandena å domarbanan skall därför i det följande närmare behandlas frågan om det framtida behovet av hovrättsledamöter. Beträffande övriga spörsmål angående hovrätternas organisation, i den mån dessa upptagits av domarutredningen, hänvisas till behandlingen under andra huvudavdelningen av motsvarande avsnitt av befordringsgången. I.

Det nuvarande antalet ledamöter i hovrätterna.

Enligt den alltsedan den 1 juli 1943 gällande personalförteckningen för hovrätterna skola i dessa finnas sammanlagt 76 hovrättsråd (förutom 1 krigshovrättsråd), vilka fördela sig på följande sätt: i Svea hovrätt 40, i Göta hovrätt 20, i hovrätten över Skåne och Blekinge 11 och i hovrätten för ö v r e Norrland 5. I personalförteckningen för hovrätterna upptogos vidare intill den 1 juli 1946 31 assessorer (för de olika hovrätterna respektive 16, 8, 5 och 2). För budgetåret 1946/47 har detta antal höjts till 36 assessorer (för de olika hovrätterna respektive 18, 10, 6 och 2). Dessa assessorer, som innehava extra ordinarie anställning, ha beräknats motsvara det i hovrätterna normalt föreliggande behovet av ledamöter på grund av att hovrättsråd i viss utsträckning stadigvarande tjänstgöra annorstädes än i hovrätt. Nämnda assessorer representera således icke ett ökat ledamotsantal. Enligt en till personalförteckningen fogad anmärkning må dessutom förordnas högst 45 assessorer, i den mån så erfordras på grund av att hovrätternas ledamöter tagas i anspråk för uppdrag utom hovrätterna. Icke heller detta medgivande innefattar något tillskott till antalet i hovrätt tjänstgörande ledamöter, och detta antal stannar fördenskull, såvitt angår den ordinarie ledamotsorganisationen, vid 76 (oberäknat krigshovrättsrådet).

80 Arbetsbördan i hovrätterna har under de senast förflutna åren varit i stigande. Medan antalet till hovrätterna inkomna mål under åren 1940 och 1941 låg avsevärt lägre än under de närmast därförut förflutna åren, har målantalet från och med år 1942 efter hand ökats. I detta avseende hänvisas till följande tabell. Till hovrätterna inkomna mål under åren 1940—1945. År

1940 1941 1942 1943 1944 1945

Svea hovrätt utom krigshovrätten.

Göta hovrätt.

Hovrätten över Skåne och Blekinge.

Hovrätten för övre Norrland

Summa (inom parentes anges relativa antalet i förhållande till 1940 års antal).

2 600 2 627 2 892 3 390 3 393 3 496

1494 1545 1771 1851 1904 1771

802 749 863 900 928 832

326 291 346 400 396 415

5 222 (100 %) 5 212 (100 %) 5 872 (112 %) 6 541 (125 %) 6 621 (127 %) 6 514 (125 %)

Med anledning av nedgången i arbetsbördan i hovrätterna under de första åren efter krigsutbrottet indrogos från och med budgetåret 1941/42 där tidigare inrättade extra ledamotsbefattningar utom en i Göta hovrätt. P å grund av den därefter inträffade ökningen av antalet till hovrätterna fullföljda mål har emellertid sedermera för samtliga hovrätter medgivits anställande av extra ledamöter. Beträffande budgetåret 1945/46 medgavs sålunda anställande i vardera av Svea och Göta hovrätter av 2 extra ledamöter och i skånska hovrätten av 1 extra ledamot under hela budgetåret samt i hovrätten för Övre Norrland under hälften av året av 1 extra ledamot. Tiden har för sistnämnda hovrätt enligt särskilt beslut utsträckts till åtta månader. I syfte att på lämpligaste sätt förbereda övergången till den nya rättegångsordningen anordnas numera i hovrätterna muntliga förhandlingar i målen i långt större utsträckning än tidigare varit vanligt, och avsikten är, att denna metod skall vinna än vidsträcktare tillämpning. Till följd härav har det visat sig nödvändigt att vidtaga åtgärder för ökning av ledamotspersonalen utöver vad förut angivits. För att möjliggöra ökad användning av muntlig förhandling i de till hovrätt fullföljda målen anvisades sålunda för budgetåret 1945/46 medel för förstärkning av antalet ledamöter i de tre största hovrätterna med en halv ledamot per division, d. v. s. med 4 ledamöter i Svea hovrätt, 2 ledamöter i Göta hovrätt samt 1 ledamot i hovrätten över Skåne och Blekinge. Dessa medel ha disponerats av Kungl. Maj.t och ställts till hovrätternas förfogande i den utsträckning, som oundgängligen erfordrats för den av muntligheten förorsakade ökningen av arbetsbördan. För budgetåret 1946/47 har beviljats anslag till extra ledamöter i hovrätterna enligt samma grunder, som gällt för budgetåret 1945/46. I enlighet med de beslut angående ökning av hovrätternas ledamotsantal, för vilka nu redogjorts, är det således avsett att i hovrätterna skola kunna finnas sammanlagt 12 eller, under vissa delar av året, 13 extra ledamotsbe-

81 fattningar. Av dessa äro stadigvarande 7 befattningar tagna i anspråk, därav 2 i Svea hovrätt, 3 i Göta hovrätt och 2 i skånska hovrätten. I Svea hovrätt har på grund av personalbrist medgivandet att anställa extra ledamöter med anledning av ökad användning av muntlig förhandlingsform icke kunnat tagas i anspråk annat än för kortare tider. Däremot tjänstgör med stöd av särskilt beslut om förstärkning av krigshovrätten 4 extra ledamöter i denna, vilka ej medräknats i de nyss angivna siffrorna. Om även de sist avsedda befattningarna tagas i beräkning, utgör alltså det sammanlagda antalet i anspråk tagna extra ledamotsbefattningar 11. Till jämförelse må nämnas, att år 1943, förutom förstärkning av krigshovrätten, endast funnos 2 extra ledamotsbefattningar, nämligen en i Göta hovrätt och en i skånska hovrätten. II.

Beräkning av behovet av ledamöter i hovrätterna efter r ä t t e g å n g s reformens genomförande.

Vid bedömande av frågan om det framtida ledamotsbehovet i hovrätterna böra till en början de faktorer uppmärksammas, som — oavsett om den nuvarande eller framtida rättegångsordningen är tillämplig — kunna antagas öva inflytande på den kommande utvecklingen i fråga om tillströmningen av mål till hovrätterna. Vissa av de omständigheter, som inverka på målantalet i häradsrätterna, göra sig även gällande i hovrätterna. Det kan sålunda beräknas, att de med krisförhållandena sammanhängande målen så småningom skola försvinna. I samband därmed kan även förväntas, att krigshovrättens arbetsbörda efter hand skall minskas till fredsmässiga proportioner. Å andra sidan måste liksom i fråga om häradsrätterna antagas, att antalet trafikmål kommer att väsentligt stiga på grund av den fortgående ökning av biltrafiken, som kan förutses. Enligt domarutredningens uppfattning är det även för hovrätternas del berättigat att antaga, att stegringen av antalet trafikmål kommer att mer än motväga bortfallandet av kristidsmålen. Till detta antagande finnes desto större anledning, som antalet mål i hovrätterna under tiden före kriget var högre än för närvarande och målantalet, på sätt ovan nämnts, efter en tillfällig tillbakagång under de första krigsåren sedermera stigit. Denna utveckling innebär således en återgång till förkrigsförhållandena. Tydligen måste vid bedömande av ledamotsbehovet på längre sikt hänsyn vidare tagas till det nya rättegångsförfarandets inverkan därå. Denna fråga har gjorts till föremål för särskild utredning inom justitiedepartementet genom en den 27 maj 1944 dagtecknad promemoria angående hovrätternas arbetsuppgifter och personalbehov under den nya rättegångsordningen. I promemorian påpekas, att enligt vad allmänt antagits det helt förändrade rättegångssättet i hovrätterna måste kräva en förstärkning av hovrätternas arbetskrafter. Med utgångspunkt från en av processlagberedningen verkställd beräkning av det efter rättegångsreformen erforderliga antalet ledamöter i hovrätterna räknas i promemorian preliminärt med hovrättsrådsbefattningar till ungefär samma antal som för närvarande (75 i stället för nu 76) samt 6—462146

82 därutöver 20 nya ledamotsbefattningar. Sistnämnda befattningar föreslås skola besättas med ordinarie assessorer, vartill möjlighet beretts enligt nya R.B. (4 kap. 3 §). I promemorian uttalas vidare, att liksom nu assessorer med extra ordinarie anställning eller andra adjungerade ledamöter kunna erfordras såsom vikarier för hovrättsråd eller med dem jämställda ledamöter. Hovrätterna, som avgivit utlåtanden angående de i promemorian berörda frågorna, ha därvid ansett erforderligt, att antalet ledamöter ökas utöver vad i promemorian förutsatts. På grundval av en beräkning rörande den relativa arbetsbelastningen i hovrätterna uttalar Svea hovrätt, att därest det sammanlagda antalet hovrättsledamöter sättes till det tal, som i promemorian angivits, för Svea hovrätt — efter utbrytande av den beslutade hovrätten för Nedre Norrland — erfordras 44 ledamöter förutom krigshovrättens civila ledamöter, medan motsvarande tal enligt promemorian endast skulle utgöra 35. Svea hovrätt framhåller vidare såsom ovisst, huruvida det av hovrätten angivna antalet ledamöter skall visa sig tillräckligt efter rättegångsreformens genomförande. Göta hovrätt har vid beräkning av personalbehovet i de båda hovrätter, mellan vilka hovrättens nuvarande domsområde skall uppdelas — hovrätten för Västra Sverige och den efter utbrytande härav återstående Göta hovrätt — funnit den nya rättegångsordningen kräva en ökning av ledamotsantalet med minst 50 procent. I enlighet härmed anser hovrätten, att man bör räkna med 17 ledamöter förutom president i vardera av de nya hovrätterna. Hovrätten hemställer, att envar av dessa organiseras med — utöver president — 12 hovrättsråd, 3 ordinarie assessorer och 2 extra ledamöter (assessorer med extra ordinarie anställning). Hovrätten över Skåne och Blekinge föreslår i sitt yttrande, att hovrätten vid rättegångsreformens genomförande så organiseras, att den omfattar utöver presidenten 11 hovrättsråd, 3 ordinarie assessorer samt 1 extra ledamot. Mest sannolikt är emellertid enligt hovrättens mening, att ytterligare behov av arbetskrafter skall visa sig föreligga. Slutligen har i det yttrande, som avgivits av hovrätten för övre Norrland, det i denna hovrätt erforderliga antalet ledamöter förutom presidenten beräknats komma att uppgå till 7 hovrättsråd och assessorer samt 1 extra ledamot. Vid beräknande av behovet av ledamöter i hovrätterna på grund av den nya rättegångsordningen bör till en början beaktas, vilken inverkan det nya förfarandet vid underrätt kan få på frågan i vilken omfattning mål komma att fullföljas till hovrätt. På grund av den större säkerhet i avgörandet, som med det nya förfarandet avses, har gjorts gällande, att parter i högre grad än för närvarande skulle åtnöja sig med underrätts dom. Det synes emellertid icke troligt, att part, som förlorat i underrätt, skall, även om ökad garanti föreligger för att underrättens avgörande varit riktigt, av denna anledning underlåta att fullfölja talan till hovrätt. Däremot kan det förhållandet, att part vid fullföljd av talan till hovrätt i allmänhet måste räkna med att behöva personligen inställa sig inför hovrätten och att, i händelse hans talan ej vinner bifall, bära de med det muntliga förfarandet ökade kostnaderna, i många mål komma att verka avhållande, när beslut skall fattas, huruvida underrätts dom skall överklagas. Å andra sidan är det uppenbart, att upprättande

83 av ny hovrätt — särskilt vid tillämpning av det nya förfarandet — såtillvida inverkar på fullföljdsfrekvensen, att målen ökas från de underdomstolar, där ett överklagande genom den nya hovrättens tillkomst underlättas och förbilligas. Särskilt torde finnas skäl antaga, att inrättande av en hovrätt för Västra Sverige i Göteborg, där stora underrätter ha sitt säte, skall medföra en ej oväsentlig ökning av fullföljd av mål från Göteborg och trakten däromkring. Då verkningarna av nu anförda omständigheter kunna beräknas motväga varandra, anser sig domarutredningen kunna utgå från att målen i hovrätterna efter processreformens genomförande komma att sammanlagt uppgå till minst samma antal som för närvarande. Muntlig förhandling, vid vilken parterna personligen eller genom advokat framlägga sin talan inför domstolen, vittnen höras och annan utredning förebringas, måste i det stora flertalet mål helt naturligt bliva mera tidsödande än det rent skriftliga förfarande i förening med föredragning av handlingarna genom ledamot eller tjänsteman vid domstolen, som ännu i de flesta mål tillämpas i överrätterna. Såsom tidigare påpekats, har också genom den allt större användningen av muntlig förhandlingsform i hovrätterna arbetet i dessa ökats ej oväsentligt. Till skillnad från de nuvarande hovrättsförhören, som ofta endast avse att komplettera den tidigare skriftliga utredningen och således i sådant fall endast röra en begränsad del av målet, skall vid muntlig huvudförhandling i hovrätt enligt nya R.B. målet fullständigt behandlas i alla de delar, som äro föremål för hovrättens bedömande. Den av muntligheten förorsakade ökningen av handläggningstiden enligt det nya förfarandet kan därför beräknas bliva betydande i de mål, som beröras därav. Oaktat de till hovrätt fullföljda målen enligt den nya rättegångsordningen i regel skola bliva föremål för muntlig handläggning, är det emellertid att märka, att även enligt denna ordning mål i vissa fall kunna i hovrätt avgöras efter ett enbart skriftligt förfarande. Sådant förfarande är till en början regel i de fall, vari enligt den nya ordningen talan skall fullföljas till hovrätt genom besvär. Enligt det av riksdagen antagna förslaget till lag om införande av nya R.B. föreskrives besvär såsom rättsmedel i mål, som i första instans handlagts av annan myndighet än underrätt. Genom besvär skall enligt av riksdagen antaget förslag även fullföljas talan mot underrätts avgöranden i ansökningsärenden samt i konkursmål; detta skall enligt processlagberedningens förslag gälla också i jorddelningsmål. Besvär är enligt nya R.B. jämväl rättsmedel mot sådant av underrätt meddelat beslut, vilket ej äger karaktären av dom. Men även beträffande de mål, där talan fullföljes genom vad, d. v. s. huvudparten av de fall, där talan föres mot underrätts dom i tvistemål eller brottmål, medgives undantagsvis, att hovrätten må företaga målet till avgörande utan huvudförhandling. De närmare bestämmelserna härom återfinnas för tvistemålen i 50 kap. 21 § och för brottmålen i 51 kap. 21 § av nya R.B. Huvudförhandling i tvistemål kan sålunda uteslutas bland annat, om målet endast angår ett penningvärde understigande 500 kronor och ej båda parterna begärt sådan förhandling. Beträffande brottmålen är huvudförhandling ej nödvändig bland annat, då den tilltalade av underrätten frikänts för brottet eller dömts till böter eller fällts till vite och anledning ej

^84 förekommer att ådöma svårare straff eller annan påföljd än nu angivits. Därest talan föres om skadestånd eller liknande, fordras dock därjämte, att talan i denna del må prövas utan huvudförhandling enligt de för tvistemålen meddelade bestämmelserna. Inom Svea och Göta hovrätter ha verkställts undersökningar beträffande under vissa år avgjorda mål för utrönande av i vilken utsträckning huvudförhandling i dessa mål skulle ha ägt rum, därest nya R.B. varit i tillämpning. Dessa undersökningar ha i fråga om brottmålen utgått från de av hovrätterna ådömda straffen. Att märka är emellertid, att även om hovrätten endast dömt till böter, det under ett tidigare skede av målets behandling i hovrätten kan ha varit ovisst, huruvida svårare straff borde ådömas, samt att i följd härav huvudförhandling skulle ha ägt rum. Även av annan anledning — t. ex. när fråga uppkommer om bevisvärderingen (jfr 50 kap. 23 § och 51 kap. 23 § nya R.B.) — hade huvudförhandling kunnat vara erforderlig i vissa av de mål, som med utgångspunkt från domslutet räknats till mål utan huvudförhandling. De verkställda undersökningarna giva vid handen, att under de förutsättningar, som gällt för dessa, omkring 2U av målen skulle krävt huvudförhandling och 1U av målen kunnat avgöras utan sådan förhandling. Av de skäl, som nyss anförts, skulle i verkligheten en större del av målantalet krävt huvudförhandling. Om det antages, att endast 2 / 3 av målen efter rättegångsreformens genomförande komma att i hovrätt avgöras efter huvudförhandling, torde beräkningarna således icke giva för högt resultat. För de mål, vari huvudförhandling skall äga rum, kommer som förut nämnts handläggningstiden att väsentligt ökas. Då emellertid arbetet med ifrågavarande mål såsom helhet betraktat icke undergår motsvarande ökning — avgörandet liksom litteratur- och rättsfallsstudier kan beräknas komma att kräva i huvudsak samma tid som nu — bör beräkningen av den totala arbetsökningen för dessa mål jämkas i enlighet härmed. Emellertid synes arbetsökningen för målen med huvudförhandling kunna beräknas uppgå till minst 50 % av det arbete, som dessa mål handlagda enligt nu gällande ordning kräva. Domarutredningen har härvid tagit hänsyn till att i några av dessa mål redan n u förekomma s. k. muntliga förhör. Med utgångspunkt från nu gjorda beräkningar skulle i samtliga hovrätter efter rättegångsreformen erfordras, att ledamotsantalet, för närvarande inklusive extra ledamöter uppgående till 83 å 84, ökas med omkring 30. Frågorna om de antal aspiranter och fiskaler, som efter rättegångsreformens genomförande kunna beräknas bliva erforderliga i hovrätterna, vilka frågor nära sammanhänga med spörsmålen om de arbetsuppgifter, som enligt det nya rättegångssättet skola tillkomma dessa befattningshavare, behandlas under de avdelningar, som angå tjänstgöringsförhållandena å dessa stadier (s. 150 ff. och s. 163). Frågan om antalet assessorer i hovrätterna sammanhänger med hovrättsledamöternas tjänstgöring i och utom hovrätterna och behandlas därför i samband därmed (s. 178 ff. och s. 209 ff.).

85 ANDRA

HUVUDAVDELNINGEN.

Utbildnings- och tjänstgöringsförhållanden på domarbanan. I.

Utbildnings- och befordringsgång enligt nuvarande ordning.

Ett utmärkande drag för domstolsväsendet i vårt land är den skillnad i organisatoriskt hänseende, som föreligger mellan rådhusrätterna å den ena sidan samt övriga domstolar å den andra. Då sedan gammalt stad — i motsats mot landsbygden — ansetts äga rätt och skyldighet att inom sitt område svara för rättsskipningen i första instans, äro befattningshavare i rådhusrätt avlönade av vederbörande stad, som jämväl har visst inflytande vid utseende av borgmästare och rådman. På grund härav finnas vissa olikheter mellan rekryteringen till och tjänstgöringen vid rådhusrätterna samt de allmänna domstolarna i övrigt, vilkas organisation uppbäres av staten. Blivande domare inom det statliga domstolsväsendet ha med tillämpning av en viss befordringsgång i allmänhet haft att tjänstgöra vid olika domstolar och i skilda instanser, innan de uppnått sluttjänst. De jurister, som inträtt såsom domare i rådhusrätt, ha däremot som regel icke kunnat räkna med att få tjänstgöra vid annan domstol eller befordras till befattning vid sådan domstol. Vid de största rådhusrätterna har befordran i allmänhet skett enligt en inom varje sådan rådhusrätt utbildad befordringsgång. Tjänstgöring och befordringsgång vid de statliga domstolarna m. m. För den som efter tingsutbildningen önskade gå vidare till statlig domartjänst erbjöd sig i äldre tid två utvägar. Han kunde fortsätta att tjänstgöra i domsagor, därvid han vid behov förordnades att förvalta häradshövdingämbete under längre ledighet för ordinarie innehavaren av ämbetet eller då häradshövdingämbete var vakant. Efter långvarig sådan tjänstgöring — vanligen kompletterad med någon tids tjänstgöring såsom adjungerad ledamot i hovrätt och ibland även med förordnande såsom revisionssekreterare — kunde den som gick denna väg utnämnas till häradshövding. Denna befordringsväg är emellertid på grund av bestämmelser i de utfärdade domsagostadgorna numera stängd. Den andra och numera enda framkomliga vägen till att uppnå statlig domartjänst går över tjänstgöring och prövning i hovrätt. Den tingsutbildade juristen inträder för detta ändamål såsom aspirant i en av rikets hovrätter. Efter en viss förberedelsetid, varunder aspiranten får tillfälle att sätta

86 sig in i hovrättens arbetsuppgifter och arbetssätt, underkastas han provtjänstgöring som fiskal, d. v. s. föredragande inför hovrätten. I den mån en aspirant består detta prov och plats kan beredas honom, antages han till extra fiskal. Mellan inträdet i hovrätt och antagandet till extra fiskal förlöper vanligen högst omkring 1 år. I äldre tid med dess skarpa åtskillnad mellan lantdomarbanan och hovrattskarriären förekom endast i undantagsfall, att fiskal förordnades att uppehålla befattning utom hovrätten. Fiskalstjänstgöringen försiggick således vid denna tid i regel utan avbrott till dess vederbörande kom i tur till kortare eller längre förordnanden såsom adjungerad ledamot av hovrätten. Detta kunde tidvis inträffa redan efter ett eller några få års tjänstgöring som fiskal. Numera är läget ett helt annat. Den nyblivne fiskalen kan till en början icke alltid räkna med ständigt förordnande som fiskal, även om han i full utsträckning får fullgöra fiskalstjänstgöring. Under denna tid anförtros honom vidare olika uppgifter utanför hovrätten och då i första hand vid de under hovrätten lydande underdomstolarna. Han kan sålunda förordnas att tjänstgöra som vikarie för häradshövding eller tingssekreterare under kortare tid eller beträffande tingssammanträde eller annan förrättning eller att upplägga nya fastighetsböcker. Vidare förordnas han såsom vikarie för ledamot av rådhusrätt under längre eller kortare tid. Sedan vederbörande tjänstgjort som fiskal i hovrätten och i nyssnämnda egenskaper vid underdomstol under sammanlagt omkring ett par år, förordnas han, om hovrätten finner honom alltjämt skickad att erhålla fortsatt domarförordnande, till tingssekreterare i domsaga, där sådan tjänst är inrättad. Tingssekreterartiden omfattar numera i regel omkring 3 år. Tingssekreterare innehar extra ordinarie anställning. Efter avslutad tjänstgöring i domsaga återvänder tingssekreteraren till hovrätten, där han förordnas till extra ordinarie fiskal. Efter denna förnyade fiskals tjänstgöring kan han så småningom påräkna att vid behov förordnas såsom adjungerad ledamot av hovrätten. Så snart vederbörande innehaft adjunktion under sammanlagt minst ett år, förordnades han enligt den ordning, som gällde intill den 1 juli 1943, regelmässigt till assessor i hovrätten. Från och med den 1 juli 1943 erhöllo assessorerna ställning av extra ordinarie befattningshavare. Samtidigt genomfördes en begränsning av antalet assessorer. Numera erfordras således för assessorsförordnande — utöver uppfyllande av de formella kraven härför — att assessorsplats finnes ledig. Dessutom ha nämnda formella krav i viss mån skärpts. I nu gällande arbetsordningar för hovrätterna, vilka fastställts den 22 december 1943, stadgas sålunda, att till assessor må föreslås allenast den som tjänstgjort — förutom under minst ett år såsom häradshövding, tingsdomare eller tingssekreterare m. m. — under sammanlagt två år såsom fiskal eller adjungerad ledamot i hovrätten, därav minst ett år i sistnämnda egenskap. Befordran till assessor — som tidigare ej sällan kunnat ske redan innan vederbörande fyllt 30 år — äger numera vanligen rum först efter 35årsåldern.

87 Sedan tingsdomarbefattningar inrättats i vissa domsagor, övergå numera ett antal assessorer till sådana befattningar. Dessa äro dels ordinarie dels extra ordinarie. Beroende härpå utnämnes eller förordnas innehavaren till tingsdomare. Assessorerna ha — även när de tills vidare kvarstå i denna befattning — numera i högre grad än förr anledning räkna med längre eller kortare tids tjänstgöring i underrätt. Här kommer särskilt i fråga att, då häradshövding åtnjuter längre ledighet eller häradshövdingämbete är vakant, förvalta ämbetet ävensom att å förordnande uppehålla tingsdomarbefattning. Enligt bestämmelse i arbetsordningarna för hovrätterna är assessor skyldig att utan särskild begränsning mottaga dylika förordnanden i domsaga liksom ock att med viss begränsning mottaga förordnande såsom ledamot i rådhusrätt. Nästa steg i befordringsgången inom hovrätt är utnämning till hovrättsråd, varigenom vederbörande uppnår ordinarie domartjänst. Befordran till hovrättsråd har hittills i flertalet fall skett vid omkring 40 års ålder, under ett äldre skede ofta väsentligt tidigare. I den statliga domarkarriären ingår regelmässigt en ofta mångårig tjänstgöring som revisionssekreterare. Hovrättsjuristen erhåller förordnande som revisionssekreterare första gången vanligen innan han utnämnts till hovrättsråd. Ganska länge torde det ha ansetts såsom normalt, att det första revisionssekreierarförordnandet erhållits omkring 3 år efter det vederbörande befordrats till assessor. Nämnda tid har numera i flertalet fall kommit att utsträckas till omkring 4 eller 5 år. Efter förordnande som revisionssekreterare under åtminstone några år kan följa utnämning till ordinarie revisionssekreterare, varigenom vederbörande alltså lämnar av honom innehaft hovrättsrådsämbete. Revisionssekreterartjänstema äro, ehuru ordinarie, icke slutposter. I stor utsträckning rekryteras därifrån häradshövdingämbetena. Vidare har särskilt under senare år förekommit, att ordinarie revisionssekreterare, efter förnyad utnämning till hovrättsråd, återgått till dömande verksamhet i hovrätt. I vissa fall har vederbörande därefter stannat i hovrätten men i andra fall efter några år utnämnts till häradshövding. Det må anmärkas, att därest någon, som erhållit en tids förordnande som revisionssekreterare, icke önskar eller eljest anses icke böra ifrågakomma till fortsatt sådant förordnande, han kan återvända till sin vid hovrätten innehavda tjänst. Domare och domaraspiranter tillhörande det statliga domstolsväsendet tjänstgöra, förutom vid domstolarna, i stor utsträckning i lagstiftningsarbetet, statliga utredningar och vissa delar av förvaltningen. Medan det ännu i början av 1930-talet var föga vanligt, att sådana uppdrag anförtroddes åt fiskaler, har detta därefter kommit att ske i mera vidgad omfattning. Vad beträffar assessorer, revisionssekreterare och hovrättsråd har det sedan länge varit vanligt att åt dessa anförtro lagstiftnings- och utredningsuppdrag, ofta av lång varaktighet. Befattningar som chef för rättsavdelning och lagbyrå inom departementen beklädas sålunda regelmässigt av personer tillhörande dessa kategorier.

88 Tjänstgöring och befordringsgång vid rådhusrätterna. Såsom framgår av vad inledningsvis under denna avdelning anförts ha rådhusrätternas befattningshavare i regel stått utanför den allmänna domarkarriären. Beträffande rådhusrätterna saknas alltså en allmänt vedertagen befordringsgång vid sidan om de principer i detta hänseende, som kommit i tillämpning inom de största rådhusrätterna. De som inträda vid rådhusrätt få därvid, om de ej omedelbart erhålla befattning som stadsnotarie, assessor eller rådman, ställning som aspiranter å sådan befattning. Aspiranter finnas endast vid de största rådhusrätterna. Rekryteringen till rådhusrätterna skedde tidigare i allmänhet från dem som erhållit den grundläggande praktiska utbildningen å domsagokansli och i någon utsträckning bland dem som därjämte under viss tid tjänstgjort i hovrätt. I syfte att stärka rekryteringen til] rådhusrätterna infördes genom kungörelse den 4 maj 1934 (nr 117) angående behörighet till vissa befattningar vid rådhusrätt ett stadgande, att till innehavare av assessors- eller stadsnotarietjänst vid rådhusrätt finge utses allenast den som innehaft förordnande såsom fiskal i hovrätt och som av hovrätten funnits skickad att erhålla fortsatt domarförordnande. Enligt stadgandet kunde dock Kungl. Maj:t för särskilt fall medge undantag. Nämnda kungörelse har numera ersatts av kungörelse den 8 januari 1944 (nr 3), enligt vilken kravet på tjänstgöring som fiskal och godkännande av hovrätten utsträckts att gälla jämväl befattning såsom lagfaren rådman. Genom den nya bestämmelsen har vidare med fiskalstjänstgöring uttryckligen jämställts tjänstgöring som ledamot i hovrätt. Vid sidan om den som äger dylik kompetens h a r jämväl lagfaren ordinarie ledamot i rådhusrätt med minst tre lagfarna ledamöter förklarats behörig att erhålla befattning, som i bestämmelsen avses. Nu angivna bestämmelser kompletteras av stadgande med motsvarande krav vid vikariat utöver viss tid å lagfaren befattning vid rådhusrätt, vilket stadgande numera omiattar även borgmästarbefattning men å andra sidan är begränsat till rådhusrätter med minst tre lagfarna ledamöter. På grund av de bestämmelser, för vilka ovan redogjorts, sker numera rekryteringen till rådhusrätterna — med undantag för rådhusrätterna i Stockholm och Göteborg — i stor utsträckning bland hovrätternas befattningshavare. I Stockholms rådhusrätt skilja sig förhållandena från de i övriga rådhusrätter rådande därutinnan, att vid rådhusrätten i huvudstaden sedan gammalt mottagas aspiranter även omedelbart efter avlagd juridisk examen Såväl nu nämnda aspiranter som de, vilka inträda i rådhusrätten efter kortare eller längre domsagotjänstgöring, få fullgöra en efter vissa grunder ordnad aspiranttjänstgöring, under vilken de efter hand tjänstgöra å rådhusrättens olika avdelningar och expeditioner. De som godkännas vid denna tjänstgöring och önska fortsätta vid rådhusrätten övergå därefter till en tids aspiranttjänstgöring i hovrätt, varvid de underkastas föreskriven fiskalsprövning. Om aspiranten därvid godkännes, kan han efter fortsatt tjänstgöring vid rådhusrätten efter hand befordras till assessor och rådman. Understundom vinna domaraspiranter, som fått sin utbildning vid Stockholms rådhusrätt,

89 anställning vid rådhusrätter, vilka ej själva anordna särskild aspirantutbildning. Vid rådhusrätten i Göteborg vinna i regel endast de inträde som aspiranter, vilka förut undergått tingsutbildning. Aspirant har efter inträdet att fullgöra provtjänstgöring under fyra månader, varefter de som utväljas preliminärt antagas till extra ordinarie notarier vid rådhusrätten. De som sålunda antagas få sedermera liksom aspiranterna vid Stockholms rådhusrätt tjänstgöra i hovrätt och där undergå prövning. De vid denna prövning godkända få, sedan de återvänt till rådhusrätten, tjänstgöra vid denna i olika egenskaper, bland annat även såsom åklagare, varefter de i sinom tid vinna befordran till assessorer och rådmän. Vid rådhusrätten i Malmö mottagas endast aspiranter, som dessförinnan godkänts i hovrätt. Efter viss tids tjänstgöring vid rådhusrätten få aspiranterna undergå prov genom att å förordnande tjänstgöra som assessorer å de olika avdelningarna. I den mån aspiranterna godkännas, anställas de som notarier vid domstolen, varefter de avancera till ordinarie ledamotsbefattningar vid denna. I I . P r i n c i p e r n a för u t b i l d n i n g s - och b e f o r d r i n g s g å n g e n enligt förarbet e n a t i l l nya r ä t t e g å n g s b a l k e n . Vid framläggande i proposition nr 80 till 1931 års riksdag av huvudgrunderna för rättegångsreformen uttalade föredragande departementschefen angående riktlinjerna för den framtida utbildnings- och befordringsgången följande (s. 140 f.). Liksom nu bör domaraspirantens första utbildning vara förlagd till underrätten samt avse att ge honom inblick i underrättens olika arbetsuppgifter. Han kommer härvid i första hand att biträda sekreteraren och häradshövdingen i deras goromal. Genom att närvara vid målens förberedelse inför domaren samt domstolens förhandlingar och därvid deltaga i protokollföringen vinner han förtrogenhet med domstolens arbetsmetoder. Efter detta första skede av utbildningen bör honom kunna anförtros att vid ledighet för sekreteraren upprätthålla dennes befattning; dock bör han härvid icke äga att såsom ordförande i häradsrätten handlägga rättegångsmål. Utbildningen vid underrätten, som helst bör uppdelas å häradsrätt och rådhusrätt, torde böra taga i anspråk en tid av omkring tre år, varefter övergången sker till hovrätten. Den första tidens tjänstgöring i hovrätten bör liksom nu komma att avse biträde vid hovrättens protokoll och å hovrättens olika expeditioner samt vid uppsättande av promemorior åt hovrättens referenter i mål, i vilka tjänstemannaföredragning äger rum. Efter någon tid torde åt honom kunna överlämnas föredragning inför hovrätten av sådana mål och efter hand utförande såsom fiskal av åklagartalan1 i enklare brottmål. Tjänstgöringen i hovrätten, som bör omfatta en tid av minst ett år, bör äga karaktären av ett prov, varigenom hans lämplighet för domarkallet närmare utrönes. Genomgången härav bör berättiga honom till förordnande som sekreterare vid häradsrätt. Sådant förordnande bör i allmänhet avse en tid av minst tre år. Såsom sekreterare vid häradsrätten har han att förestå kansliets expedition, deltaga i eller på eget ansvar förrätta till inskrivningsväsendet hörande göromål samt efter häradshövdingens anvisning biträda vid beredandet av 1

I enlighet med då föreliggande förslag om utförande av åtal i hovrätt

90 mål och ärenden. Dessutom bör han kunna erhålla förordnande att handlägga enklare mål och ärenden, för vilkas avgörande icke erfordras någon vidlyftigare handläggning eller utredning, ävensom vid semesterledighet eller mera kortvarigt förfall för häradshövding eller ledamot i rådhusrätt mottaga förordnande som dennes vikarie. Väl vitsordad sekreterartjänstgöring bör berättiga till förordnande att under längre tid uppehålla befattning i hovrätt såsom föredragande eller fiskal samt att, till en början mera kortvarigt, inträda som ledamot i hovrättsråds ställe. Efter något års förlopp bör under förutsättning av aspirantens lämplighet följa utnämning som assessor. Genom denna utnämning skulle aspiranten definitivt vara godkänd för domarbanan, och den skulle för honom medföra behörighet till mera stadigvarande förordnanden såsom vikarie för häradshövding eller ledamot i rådhusrätt eller hovrätt ävensom till ordinarie domarbefattning i underrätt och hovrätt. Departementschefen framhöll, att vad han anfört i fråga om domaraspiranternas utbildning endast vore ett förslag, som icke gjorde anspråk på att innefatta någon definitiv lösning av frågan. Såtillvida ansåge han sig dock böra intaga en bestämd ståndpunkt, att den huvudsakliga utbildningen borde äga rum vid underrätt, men att domaraspirantens tjänstgöring under någon, ej alltför kort tid borde vara förlagd till överrätt. Hänsyn borde ock tagas till den utbildning, som kunde erhållas genom tjänstgöring hos statsåklagare eller advokat. Vederbörande utskott framhöll i sitt i denna del av riksdagen godkända utlåtande (s. 41), att de föreslagna organisatoriska förändringarna, främst begränsningen av vikariatssystemet, medförde, att en omläggning måste ske av utbildningsgången för de unga jurister, som ville ägna sig åt domarbanan. Utskottet ansåge sig dock icke böra göra något närmare uttalande angående det framtida ordnandet av hithörande förhållanden. Med departementschefen vore utskottet likväl ense därom, att den huvudsakliga utbildningen borde vara förlagd till underrätterna. Av värde syntes vara, att tillfälle bereddes domaraspiranterna att i större utsträckning än dittills tjänstgöra vid städernas underdomstolar. Även enligt utskottets åsikt borde såsom ett led i utbildningen ingå viss tids tjänstgöring i hovrätt.

III.

Befordringslaget på domarbanan.

I de för domarutredningen meddelade direktiven har departementschefen pekat på de förskjutningar i befordringsgången för domare och domaraspiranter vid det statliga domstolsväsendet, som ägt rum under senare år, samt därvid även berört de omständigheter, vilka bidragit till denna utveckling. Domarutredningen har funnit det angeläget, att dessa förhållanden närmare klarläggas, innan ställning tages till de olika spörsmål, som ingå i domarutredningens uppdrag. Det nuvarande läget på domarbanan skall därför i det följande närmare utredas i belysning av den hittillsvarande utvecklingen. Antalet befattningshavare. Såvitt angår det statliga domstolsväsendet synes i detta sammanhang icke finnas anledning taga med i beräkningen antalet tingsnotarier (tingsnotarieaspiranter), enär som förut nämnts av dessa

91 endast ett mindre antal gå vidare till domarbefattningar. Icke heller hovrätternas aspiranter äro på det sätt knutna till domarbanan, att tillräckliga skäl tala för att här räkna med dem. Från och med den tidpunkt, då vederbörande antages till fiskal, tillhör han emellertid otvivelaktigt domarbanan. Till ifrågavarande grupper av befattningshavare böra därför hänföras fiskaler och tingssekreterare liksom domare av olika grader (inkl. revisionssekreteiare) vid häradsrätter, hovrätter och högsta domstolen. Då vattenrättsdomarna regelmässigt rekryteras från nyssnämnda grupper av domare, böra även de för fullständighetens skull medtagas. (Vattenrättssekreterare innefattas, i den mån de tillhöra den allmänna domarbanan, i fiskals- och assessorsgrupperna.) I fråga om rådhusrätterna böra — av samma skäl, som gälla för tingsnotarierna — de aspiranter, som fullgöra den mot tingsnotarietjänstgöringen svarande första praktiska tjänstgöringen vid rådhusrätt, icke tagas i beräkning. Med hänsyn till syftet med den förevarande utredningen torde vidare vid beräkningen kunna uteslutas befattningshavare, anställda i andra rådhusrätter än dem, om vilka såvitt för närvarande kan bedömas finnes skäl antaga, att de tills vidare komma att bibehållas. Domarutredningen har för sin del ansett sig kunna räkna med 43 rådhusrätter, vilka tills vidare skola äga bestånd. Beräknat enligt nu angivna grunder utgör antalet befattningshavare på domarbanan för närvarande 823, därav vid de statliga domstolarna 509 och vid rådhusrätter, i fråga om vilka en indragning icke är aktuell, 314.1 Befattningshavarnas fördelning i olika personalgrupper framgår av följande uppställning. Nuvarande personalgrupper på domarbanan. A. Statliga domstolar. Justitieråd och presidenter i hovrätt Häradshövdingar och vattenrättsdomare Hovrättsråd och revisionssekreterare Assessorer, tingsdomare och särsk. inskr.-dom Fiskaler (inkl. adjung. ledarn.) och tingssekreterare

28 119 104 89 169

Vid det statliga domstolsväsendet 509 B.

Rådhusrätter. Borgmästare Rådmän Assessorer och stadsnotarier övriga

43 129 88 54 Vid rådhusrätterna 314 Summa befattningshavare 823.

1 Uppgifterna äro i huvudsak hämtade från 1946 års statskalender. Beträffande den icke ordinarie personalen i rådhusrätt, om vilken statskalendern i regel saknar uppgift, har upplysning såvitt angår de tre största rådhusrätterna hämtats från Svensk Juristtidning (årg. 1946 sid. 399 f.). Den ofullständighet, som härigenom kan uppkomma torde sakna praktisk betydelse.

92 Befattningshavare inom det statliga domstolsväsendet, tillhörande domarbanan, 1924-1946.

A

Befattningar

1924 1929 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 Högsta domstolen med justitierevisionen. 1. Just.-råd . . . .

2. Rev.-sekr. . . .

27 Hovrätterna. 3. Pres

4. Hovr.-råd

5. Assessorer . . .

6. övr. adj. led.

7. Fiskaler

97 Häradsrätterna jämte vatlendomst. 8. Häradsh

124 120 119 117 117 117 116 116 116 116 116 116 115 115 115 115

9. Vattenrättsdom 10. v. Häradsh. enl. 1920 o. 1925 års domsagost. ..

11. Tingsdom. (1933: bitr. dom. o. ass.sekr.)

10 10 10 11 11

12. Särsk. inskr.dom. resp. chef för inskr.avd 13. Tingssekr. (1925: bitr. dom., 1933: fisk.-sekr.) .. 15 16 25 36 46 49 51 51 45 43 39 43 44 45 45 14. Summa 364 369 359 359 399 413 457 464 461 463 456 457 472 469 489 509 15. J.-råd, pres., h.-råd, häradsh. o. vattenr.-d. (rad

1+3+4+8+ + 9) ..: 16. Övriga

221 217 220 218 218 222 228 226 225 225 225 225 225 224 224 224 143 152 139 141 181 191 229 238 236 238 231 232 248 245 265 285

17. Därav fisk. o. jämställda (rad 6 + 7 + 13) 40

97\141

151 153 154 141 136 143 132 149 169

93 Närmare redogörelse för storleken av hithörande grupper av befattningshavare, såvitt angår dem som äro knutna till de statliga domstolarna, lämnas i vidstående tabell, som tillika innehåller en översikt över utvecklingen av personalorganisationen vid dessa domstolar i fråga om nämnda befattningshavargrupper, med början år 1924. Såsom av tabellen framgår redovisas däri för ett vart av åren 1924, 1929 samt 1933—1946 antalet av de befattningshavare vid den statliga domstolsorganisationen, vilka vid nämnda tider tillhörde domarbanan. I syfte att undvika dubbelföring av befattningshavare ha assessorer, som varit t. f. tingsdomare (respektive biträdande domare eller sekreterare i domsaga), i tabellen medräknats endast i sistnämnda egenskap. På liknande sätt har, då i tabellen angivits antalet fiskaler, frånräknats antalet adjungerade ledamöter. Då det är av vikt, att antalet slutposter angivas efter dessas verkliga antal, h a r i tabellen ämbeten, som vid den tidpunkt beräkningarna avsett varit vakanta, medräknats. Å andra sidan ha övriga befattningshavargrupper icke i motsvarande mån minskats, enär varje grupps faktiska storlek vid nämnda tidpunkt ansetts böra komma till uttryck. Det förhållandet att härigenom kommit att redovisas ett obetydligt högre antal befattningshavare på den statliga domarbanan, än i verkligheten funnits där, saknar emellertid praktisk betydelse. Antalet s a m t l i g a domare och domaraspiranter inom den statliga domstolsorganisationen (rad 14) har, såsom framgår av tabellen, under den redovisade perioden stigit från 364 till 509, innebärande en ökning med 40 procent. Att märka är härvid, att antalet befattningshavare intill år 1934 var i det närmaste konstant och att således hela den angivna ökningen inträffat under åren därefter. Men icke heller under den sist nämnda tiden har personalkadern oavbrutet vidgats. Av de erhållna talen framgår nämligen, att medan antalet befattningshavare under åren 1934—1938 kraftigt steg (från 359 till 464), bibehöll sig antalet därefter tämligen oförändrat och gick under en kortare tid till och med något tillbaka för att under de sist förflutna två åren åter ökas (från 469 till 509). Ökningen av antalet domare och domaraspiranter hänför sig så gott som uteslutande till den yngre personalen å passagetjänster (rad 16). Antalet av de befattningar, vilka allmänt betraktas såsom slutposter (rad 15), har däremot förblivit anmärkningsvärt konstant. Den vid jämförelsen valda gränslinjen överensstämmer visserligen ej helt med gränsen mellan slut- och passagetjänster, i det att särskilt ett växlande antal hovrättsrådsämbeten innehavas av personer, vilka gå vidare till andra befattningar. Jämförelsen torde ändock giva tillräcklig upplysning, och vid ett sådant förfarande undgår man därjämte mer eller mindre godtyckliga antaganden angående antalet av de ämbetsinnehavare, som icke erhållit slutlig placering. Som synes har antalet befattningshavare på passagetjänster under perioden fördubblats (från 143 till 285). Denna ökning avser till den helt övervägande delen fiskaler jämte adjungerade ledamöter (utom assessorer) samt tingssekreterare och motsva-

94 rande enligt äldre stadganden befintliga befattningshavare (rad 17). Antalet av dessa befattningshavare har enligt tabellen under tiden från och med år 1924 fyrdubblats. På grund av vissa olikheter i redovisningen av antalet fiskaler under olika tider — s. k. biträdande fiskaler under de tidigare åren ha ej medräknats — är den verkliga ökningen av fiskalsgruppen icke fullt så stor. I detta sammanhang må påpekas, att även i fråga om rådhusrätterna antalet passagetjänster ökats utan motsvarande utvidgning beträffande de högre befattningarna, ehuru detta icke tillnärmelsevis skett i samma omfattning som inom den statliga domstolsorganisationen. Under senare år ha rådhusrätter sålunda i större utsträckning än tidigare organiserats med assessorsoch stadsnotariebefattningar. Antalet vid de största rådhusrätterna tjänstgörande domaraspiranter — av vilka de flesta inneha icke ordinarie anställning — h a r jämväl ökats. Den under senare år kraftigt ökade rekryteringen till domarbanan har medfört en påtaglig ökning av antalet hithörande befattningshavare i vissa yngre åldersgrupper, vilket framgår av följande översikt över den nuvarande åldersfördelningen på domarbanan. Födelsetid Före 1880 1880-1884 1885-1889 1890-1894 1895—1899 1900—1904 1905-1909 1910—1914 1915-1919

Antalet bef.-havare 19 62 67 110 98 117 152 115 77

/id statliga domstolar 8 41 32 57 50 66 104

Därav vid rådhusrätter 11 21 35 53 48 51

48 32

15 Föreliggande ojämnheter i åldersfördelningen på domarbanan belysas närmare genom följande grafiska sammanställning.

95 Åldersfördelningen på domarbanan år 1946. Domare och domaraspiranter vid den statliga domstolsorganisationen.

Domare och domaraspiranter vid rådhusrätterna.

K2 ordinarie domare. ^

•

e. o. befattningshavare. ] extra

ordinarie domare. övriga befattningshavare.

>

mmwmmmmmmt

WMM y/////y////////x////^/yy^/yxwwxy

10 Antal befattningshavare.

5 Antal befattningshavare.

96 Befattningshavarnas tjänstgöring. Då det gäller att klargöra orsakerna till den förut påvisade kraftiga uppgången i antalet yngre befattningshavare å domarbanan, äro befattningshavarnas tjänstgöringsförhållanden av intresse. Såsom framgår av tidigare lämnad redogörelse för den allmänna befordringsgången utmärker sig särskilt de yngre domstolsjuristernas tjänstgöring, såvitt dessa äro knutna till den statliga domstolsorganisationen, för stor rörlighet inom denna, varjämte de ofta erhålla uppdrag utanför domstolsväsendet. En översikt angående den omfattning, i vilken domstols juris ter, tillhörande den statliga organisationen, under senare år tagits i anspråk för uppdrag utanför domstolarna, lämnas genom följande sammanställning, avseende tiden 1933—1946. Vissa domstolsjuristers tjänstg-öriug i och utom domstolsväsendet 1933—1946. (Uppgifterna avse viss tidpunkt i början av varje år.) Befattningshavare; tjänstgöring

Rev.-sekr

1933 1936 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946

domstol

8 15

12 11

16 11

16 11

uppdrag

63 7 37 23

59 11

59 18

43 26 90 7 204 55

38 19 141 12 252 60

55 22 38 18 142 12

17 10 bl 20 44 18 126 15

251 63

244 63

uppdrag

Fiskaler m. fl

Å r

uppdrag domstol uppdrag uppdrag

46 2 154 47

15 12 58 19 42 26 114 22 229 79

16 11 56 21 46 31 126 17 244 80

16 11 54 23

17 10 51 26

14 13

51 32 121 11

51 35

53 24 53 33

137 12

154 15

242 77

256 83

274 85

De befattningshavare, som redovisas i den nu återgivna tabellen ha, såsom framgår av denna, sammanförts i fyra grupper. Till assessorsgruppen ha därvid förts även tingsdomare och dessas tidigare motsvarigheter och till fiskalsgruppen jämväl adjungerade ledamöter (utom assessorer) ävensom tingssekreterare och därmed jämställda. I uppställningen ha icke medtagits sådana befattningshavare, vilka regelmässigt tjänstgöra å sina ordinarie befattningar (justitieråd, presidenter, häradshövdingar, inskrivningsdomare). Jämväl vice häradshövdingarna, vilka under den här avsedda perioden varit alltför fåtaliga för att i detta sammanhang få verklig betydelse, ha uteslutits i den mån de icke medtagits i egenskap av sekreterare i domsaga eller dylikt. Av tabellen framgår, att under ifrågavarande period allt flera av de till de statliga domstolarna knutna juristerna använts för offentliga uppdrag. Medan år 1933 47 domstolsjurister av de kategorier, som omfattas av uppställningen, voro sysselsatta i särskilda uppdrag, är motsvarande tal för år 1946 85. Även om de offentliga uppdragen sålunda ställt ökade anspråk på personal från de statliga domstolarna, främst hovrätterna, har dock enligt vad tabellen utvisar det ökade personalbehovet inom domstolsorganisationen

97 själv haft än större inverkan på ökningen av det totala personalbehovet. Av den personal, som redovisas i tabellen, ha såväl i början som i slutet av perioden i runt tal tre gånger så många befattningshavare tjänstgjort vid domstolarna som utom dessa. PersonalöTcmngen inom hithörande grupper har således till 7* hänfört sig till domstolarna själva (120 för domstolarna, 38 för uppdragen). Vad angår utvecklingen under periodens lopp är att observera, att ökningen beträffande domstolsväsendet var störst intill år 1939, men att i fråga om uppdragen den mest betydande utvidgningen förekommit under periodens senare del. Arten av den tjänstgöring, som fullgjordes av de i nästföregående tabell redovisade domstolsjuristema vid där avsedda tider, framgår närmare av efterföljande sammanställning. Vissa domstolsjuristers tjänstgöring fördelad å olika domstolar, myndigheter och andra organ. 1

1 Dep., J. O., kommitté, M. O., riks- J. K. o. dagsbitr. utskott

Hovr., underr.

Just.rev.

Vattendomst.

—

—

1 Ass. m. fl

22 Fisk. m. fl Samtliga

—

—

— —

—

—

7 Krisorgan

Övriga

Ii

1—3

4—7

I dom- Utom domstolstjänst stolarna

1933. Hovr.-råd

— — — — —

—

—

2 1

11 26

1936. Rev.-sekr Ass. m. fl

26 Fisk. m. fl Samtliga

—

— — —

Hovr.-råd

o

—

— —

Ass. m. fl

17 19

— —

Fisk. m. fl

—

— — — — —

— —

43 90

—

11 22

1939.

Samtliga

— — — — —

1940.

—

— —

8 Hovr.-råd

—

55 Ass. m. fl

30 140

—

—

38 142

—

63 Fisk. m. fl Samtliga 7— 462146

98 4—;

Hovr., underr.

Justrev.

Vattendom st.

Dep., kommitté, riksdagsutskott

J. O., M. O., KrisJ. K. o. organ bitr.

Övriga

I dom- Utom stolsdomtjänst stolarna

1941.

Rev.-sekr

2 Hovr.-råd

57 Ass. m. fl

10 20 18 15 63

15 58

19 Fisk. m. fl Samtliga

1942. Rev.-sekr Hovr.-råd

12 Ass. m. fl

26 Fisk. m. fl

114 229

21 Ass. m. fl

31 Fisk. m. fl

80 Samtliga

1943. Rev.-sekr Hovr.-råd

Samtliga

1944. Rev.-sekr Hovr.-råd

52 Ass. m. fl

34 Fisk. m. fl

120 Samtliga

2 14

10 3

51 121

5 52

17 51

45 38 135 218

17 6 10 — 33

46 32 144 222

14 6 19 — 39

1945. Rev.-sekr Hovr.-råd Ass. m. fl Fisk. m. fl Samtliga

10 26 35

137 256

12 83

1946. Rev.-sekr Hovr.-råd Ass. m. fl Fisk. m. fl Samtliga

1 2 10 13

10 13 22 6 51

24 33

99 Det stegrade behovet av juridiskt skolad arbetskraft för tjänstgöring inom det statliga domstolsväsendet hänför sig, enligt vad framgår av den sist återgivna tabellen, kolumn 1, så gott som uteslutande till hovrätterna och de allmänna underrätterna (ökning från 121 till 222 personer). Ökningen har i huvudsak inträffat under den redovisade periodens förra del. I anslutning till de i denna kolumn angivna talen må framhållas, att utökningen av kadrerna å assessors- och fiskalsstadiet otvivelaktigt i övervägande grad föranletts av tillkomsten av de nya befattningarna inom domsagoorganisationen samt i följd härav vidgad tjänstgöring vid häradsrätt. Enbart för besättande av tingsdomar- och tingssekreterarbefattningarna erfordras 56 befattningshavare. Därutöver har arbetet med uppläggande av nya fastighetsböcker krävt ej ringa personal. Efter tillkomsten av 1934 års förut omnämnda kungörelse, varigenom uppställts krav på s. k. fiskalskompetens för vissa befattningshavare i rådhusrätt, har vidare tidvis i betydande utsträckning ur hovrättspersonalen tillhandahållits vikarier å rådmans- och liknande tjänst. Till den ifrågavarande utvidgningen av befattningshavarantalet har under de senaste åren jämväl bidragit det ökade behovet av ledamöter i hovrätt. Bland uppdrag utanför domstolsväsendet intaga utrednings- och lagstiftningsuppdragen i departement, kommittéer och riksdagsutskott en dominerande plats. Antalet sådana uppdrag, som vid periodens början utgjorde 41, har under tiden därefter svängt omkring 50 (för år 1946 51). Den inträffade ökningen av sammanlagda antalet uppdrag synes därför endast i mindre grad bero på befattningshavarnas sysslande i departement och kommittéer. Orsaken till den allmänna ökningen får, enligt vad siffrorna utvisa, mera sökas i det, särskilt under krigsåren, stora behovet av arbetskraft inom krisförvaltningen samt, så vitt angår de allra senaste åren, däri att domstolsjuristerna kommit att i vidgad omfattning anlitas för andra uppdrag, huvudsakligen inom administrationen. Av utredningen angående de offentliga uppdragen framgår vidare, att de olika personalgrupperna sinsemellan förete betydande skiljaktigheter i avseende å den omfattning, vari de tagits i anspråk för tjänstgöring utom domstolarna. Assessorerna äro under större delen av perioden talrikast representerade bland de utanför domstolarna tjänstgörande, men ökningen av uppdragen är kraftigast beträffande hovrättsråd och fiskaler. Den enda grupp, som visat en tendens att i något vidgad utsträckning tjänstgöra i sina ordinarie befattningar, är revisionssekreterarna. Under de sist förflutna åren har därjämte något större återhållsamhet än tidigare visats i fråga om att för uppdrag anlita fiskaler. Förseningen av befordringsgången. I samband med ökningen av antalet yngre befattningshavare vid det statliga domstolsväsendet står den fortgående försening av befordringsgången på domarbanan inom denna del av domstolsorganisationen, som enligt vad förut nämnts där gör sig gällande. En sådan förskjutning av tidpunkten för befordran till de olika graderna har kunnat förmärkas särskilt i fråga om assessorsgraden samt första förordnandet som revisionssekreterare. Till närmare upplysning angående dessa för-

100 hållanden hänvisas till nedanstående uppställningar, vari lämnas uppgifter om befordringsåldern för de grupper befattningshavare vid det statliga domstolsväsendet, som i detta sammanhang kunna vara av intresse. Uppgifterna avse personer utnämnda respektive förordnade under åren 1925—1945. Befordringsåldern på domarbanan. A. År för utnämning

Antal befattningshavare utnämnda vid en ålder av

1925—1929.... 1930—1934.... 1935-1939.... 1940—1945....

År för utnämning

Justitieräd.

högst 44 år

4 5 - 4 7 år

48 år el. högre

1 3 3

4 4 4 3

2 3 1 2

B.

Häradshövdingar.

Antal befattningshavare utnämnda vid en ålder av

Bef ordringsålder i genomsnitt

46 46-8 45-4 48-2

Befordringsålder i genomsnitt

högst 42 år

4 3 - 4 5 år

46 år el. högre

1925—1929.... 1930—1934.... 1935—1939.... 1940-1945....

2 13 6 6

11 10 20 13

8 12 9 11

45-3 441 44-7 44-7

1940 1941 1942 1943 1944 1945

2 3 3 1 1 3

3 2

44-9 45-2 42-8 43-7 45-5 45-8

2 1 1

1 4 1

C. Revisionssekreterare. T i l l f ö r o r d n a d e

O r d i n a r i e

Ålder i Antal befattningshavare År för Antal befattningshavare Beford- förordnade vid en ålder av genomsnitt utnämning utnämnda vid en ålder av ringsålder vid l:a (l:a förordnande) i genomförord40 år 40—41 37—39 42 år högst högst snitt el. högre nandet år 36 år år 39 år el. högre 1925—1929 1930-1934 1935—1939 1940—1945

3 7 4 5

7 14 23 16

14 5 9 8

41-5 40-7 42 40-9

1940 1941 1942 1943 1944 1945

6 3 3 1 1 2

1 1 2 1

41-1 40 40 40-6 41 42-3

2 3 2

19 13 7 2 1 1

6 13 17 24

3 3 4 17

36-2 37-1 37-6 39-3

3 3 6 3

1 3 2 2 2 7

39 38-9 38-6 38-5 43 39-8

D. År för utnämning

1925—1929.... 1930—1934.... 1935-1939.... 1940—1945.... 1940 1941 1942 1943 1944 1945

Hovrättsråd.

Antal befattningshavare utnämnda vid en ålder av högst 36 år

3 7 - 3 9 år

40 år el. högre

7 4 4

17 27 39 22

9 9 17 17

39-3 38-5 387 39-2

8 4 4 2 4

1 2 2 3 6 3

38-1 39 39 392 40-4 40-7

3 1

E.

År för förordnande

1925-1929.... 1930—1934.... 1935—1939.... 1940-1945.... 1940 1941 1942 1943 1944 1945

Befordringsålder i genomsnitt

Assessorer.

Antal befattningshavare förordnade vid en ålder av

Befordringsålder i genomsnitt

högst 32 år

33—34 år

35 år el. högre

28 7 12 2

11 36 23 19

2 15 21 47

32'1 33-9 33-9 35-8

7 3 4 5

7 10 7 6 12 5

355 35-8 35-1 35 36-5 37-8

2 F.

Fiskaler.

Antal befattningshavare förordnade vid en ålder av högst 27 år

28—30 år

31 år el. högre

Ålder i genomsnitt vid l:a förordnandet

1925—1929.... 1930—1934.... 1935—1939.... 1940—1945....

5 20 52 45

28 69 69 74

9 33 12 14

29-3 29-4 28-2 28-4

1940 1941 1942 1943 1944 1945

4 7 5 6 8 15

7 7 19 9 17 15

2 2 3

28-3 28-2 28-7 27-9 28-9 27-8

År för l:a förordnande

6 1

102 En förskjutning uppåt av befordringsåldern sådan som den, vilken ovan konstaterats, är icke uteslutande ofördelaktig. Med åren följer större mognad och rikare erfarenhet, och det är uppenbarligen ur allmän synpunkt av största vikt, att de som bekläda domarämbeten äro i sådant hänseende väl kvalificerade. Så t. ex. är det otvivelaktigt för hovrätterna av betydelse, att adjunktion numera erhålles först efter en mera omfattande underrätts- och fiskalstjänstgöring än förr. Å andra sidan är det av flera skäl önskvärt, att de som ägna sig åt domarkallet uppnå befattningar med egentlig dömande verksamhet, innan de uppnått högre levnadsålder. I yngre år besitter en person i allmänhet större arbetsförmåga och rörlighet och har därför i allmänhet lättare att följa med ny lagstiftning och att sätta sig in i nya arbetsuppgifter. Vad särskilt angår sluttjänsterna torde befattningshavarens förmåga och intresse att väl förvalta en sådan tjänst i allmänhet vara större, om han vid tillträdet ännu är i sin fulla kraft. Framför allt om befattningshavaren vid befordran övergår till tjänstgöring i annan instans eller eljest av annan beskaffenhet än den, varmed han senast varit sysselsatt, är det av vikt, att denna förflyttning icke sker vid så sena år, att fara föreligger för att vederbörande icke kan göra sig grundligt förtrogen med de uppgifter, som i hans nya gärning möta honom. Det må även påpekas, att vid genomförande av den förestående rättegångsreformen yngre domares större obundenhet av invanda former och föreställningssätt kan komma att vara av betydelse. Vidare är det för en god rekrytering till domarbanan av stor betydelse, att domaraspiranterna utan alltför lång väntan kunna uppnå befattningar, där de få tillfälle att i viss utsträckning självständigt utöva domarverksamhet. En försening av befordringsgången innebär också — i den mån verkan härav ej motväges av lönehöjningar inom de olika graderna — ett försämrat avlöningsläge för befattningshavarna, vilket även kan påverka rekryteringen till domarbanan. Det torde vara en allmän mening, att den uppkomna höjningen av befordringsåldern inom domstolsväsendet är på väg att ur angivna synpunkter gå alldeles för långt. På grund av den ojämna fördelningen mellan äldre och yngre domarpersonal inom den statliga domstolsorganisationen kan också, i den mån icke nya möjligheter tillkomma till slutlig placering av dem som gå domarbanan, med säkerhet förutses en ytterligare betydande försening av befordran till domarbefattningar i olika grader utöver den som redan inträffat. Till belysande av läget i detta hänseende vill domarutredningen anföra följande. Med ledning av uppgifterna angående den nuvarande åldersfördelningen bland befattningshavare på domarbanan (jfr s. 94 f. ovan) kan, under antagande att samtliga domare avgå ur tjänst vid en bestämd ålder, beräknas den framtida avgången från domarbefattningarna och således även — därest antalet hithörande befattningar är of örändrat—antalet av de domaraspiranter, som under motsvarande tid kunna befordras till högre grader. Vid beräkningarna må till en början antagas, att samtliga domaraspiranter, tillhörande den statliga domstolsorganisationen, skola erhålla slutlig placering

103 inom denna. Avgång ur tjänsten förutsattes — såsom i allmänhet är fallet beträffande domare i statens tjänst — ske vid 67 års ålder. Av dem som nu innehava statsavlönade domarämbeten uppnås denna ålder (bortsett från dödsfall) under femårs-perioden 1946—1950 av 42 personer 1 (födda senast år 1883), under perioden 1951—1955 av 31 personer (födda 1884— 1888), under perioden 1956—1960 av 55 personer (födda 1889—1893) och under perioden 1961—1965 av 45 personer (födda 1894—1898). Dessa befattningshavares avgång ur tjänsten innebär, att ett lika stort antal av den nuvarande icke ordinarie personalen på domarbanan kan erhålla ordinarie anställning. Utnämning till ordinarie domarbefattningar inom det statliga domstolsväsendet skulle i enlighet med det nu anförda under nämnda perioder komma att avse följande årsgrupper bland personalen och ske vid nedan angiven ålder (förutsatt att befattningshavarna befordras i ordning efter sin ålder). T-J • A Tidsperiod

Antal befordrade

T?X^IO„Å„ Födelseår

—

—

1946—1950 1951—1955 1956—1960 1961—1965

42 31 55 45

1900—1907 1907—1908 1908—1911 1911—1914

Befordringsålder vid glutet

ay

varje period ca 40 år

43 å 44 år 47 år 49 å 50 år 51 år

En liknande beräkning angående åldern för befordran till den nuvarande assessorsgraden ger följande resultat. rr.j • J Tidsperiod 1946 1946—1950 1951—1955 1956—1960 1961—1963

Antal befordrade — 42 31 55 31

r , x , , „. Födelseår — 1906—1911 1911—1913 1913—1916 1916—1918

Befordringsålder vid slutet

ay

varje period ca 37 år 39 å 40 år 42 år 44 å 45 år 45 år

Enligt dessa beräkningar skulle — om endast ett oförändrat antal befattningar inom det statliga domstolsväsendet stä till förfogande för placering av samtliga dit hörande domaraspiranter — under de kommande 20 åren den ålder, då dessa personer kunna befordras till ordinarie tjänst (f. n. i genomsnitt 40 år), förskjutas uppåt mer än 10 år (51 år) samt åldern för befordran till assessor (f. n. omkring 37 år) förskjutas 8 år (45 år). Särskilt kraftig är den beräknade höjningen av befordringsåldern under de närmaste 10 åren — från 40 till 47 år till ordinarie domarbefattning samt från 37 till 42 år till assessorsbefattning. Denna kraftiga ökning beror till väsentlig del därpå, att grupperna av befattningshavare, födda åren 1907 och 1908, äro osedvanligt stora och att samtidigt antalet av dem som äro i sådan ålder, 1 Inräknat 4 personer (häradshövdingar), som oaktat de före den 1 januari 1946 fyllt 67 år, på grund av äldre bestämmelser vid denna tid ännu kvarstodo i tjänst.

104 att de lämna tjänsten under denna tioårsperiod, är mindre än under följande år. Det bör anmärkas, att den försening av befordringsgången, som de nu angivna beräkningarna utvisa, motverkas av att ämbetsinnehavare i vissa fall avgå ur tjänst i förtid, beroende på övergång till annat verksamhetsfält, dödsfall eller annan orsak. Beräkningar rörande den framtida utvecklingen i fråga om befordringsförhållandena vid de statliga domstolarna ställa sig vidare väsentligt gynnsammare, i den mån man kan räkna med att även domarbefattningarna i rådhusrätt i allmänhet skola besättas med personal från statens domstolar. Med hänsyn till befordringsförhållandena vid de två största rådhusrätterna — i Stockholm och Göteborg — torde emellertid åtminstone beträffande dessa icke kunna antagas, att i statens tjänst varande domare där skola i nämnvärd utsträckning vinna placering. Under förutsättning att de ordinarie domarbefattningarna vid övriga rådhusrätter i regel komma att rekryteras bland domarpersonalen vid de statliga domstolarna beräknas antalet för denna personal ledigblivande ordinarie domarbefattningar vid statliga domstolar och rådhusrätter till 60 under åren 1946—1950, 57 under åren 1951—1955, 86 under åren 1956—1960 och 69 under åren 1961—1965, därvid även för rådhusrätternas domare räknats med att de avgå vid 67 år. Beräkning av den tid, då domaraspiranter och icke ordinarie domare (assessorer), tillhörande den statliga domstolsorganisationen, med dessa utgångspunkter i allmänhet kunna uppnå ordinarie domarbefattning ställer sig på följande sätt. . , Tidsperiod 1946 1946-1950 1951—1955 1956—1960

Antal befordrade — 60 57 86

T^-J i • Födelseår — 1900-1907 1907—1910 1910-1916

Befordringsålder vid slutet

ay

varje period ca 40 år 43» 45» 45 »

Vid beräkning enligt motsvarande grunder av tiden för befordran till assessor erhålles följande resultat. Tidsperiod 1946 1946—1950 1951—1955

Antal befordrade — 60 57

Födelseår

1906—1912. 1912—1915.

Befordringsålder vid slutet av varje period ca 37 år 38 » 40 »

Vid jämförelse mellan resultaten av dessa beräkningar och de tidigare utförda beräkningarna angående de framtida förskjutningarna i befordringsgången på domarbanan framgår betydelsen av att man för placering av de mycket stora kadrerna av yngre domarpersonal vid de statliga domstolarna kan räkna med icke endast de vid dessa inrättade domarbefattningarna utan även, i viss omfattning, befattningarna som ledamot i rådhusrätt. Sålunda skulle — på sätt framgår av de sist införda uppställningarna — under den nu angivna för-

105 utsättningen och i övrigt oförändrade förhållanden förseningen under kommande år av tiden för befordran till ordinarie tjänst kunna begränsa sig till 5 år (enligt den tidigare beräkningen över 10 år). Även förseningen av befordran till assessor skulle under samma förutsättningar kunna begränsas, i det att dylik befordran i medeltal icke skulle behöva ske senare än vid 40 års ålder (enligt den tidigare beräkningen 45 år). Det må emellertid framhållas, att icke heller enligt de sist företagna beräkningarna en ytterligare försening av befordringsgången på domarbanan kan undvikas i den mån det nuvarande antalet befattningar är oförändrat. Vad angår frågan, vilken av de nu nämnda beräkningsmetoderna kan anses bäst motsvara verkliga förhållandena, må följande nämnas. Då rekryteringen till rådhusrätterna — utom i Stockholm och Göteborg — numera i allmänhet sker från personal vid det statliga domstolsväsendet, framför allt hovrätternas fiskaler, bör man vid beräkning av befordringsutsikterna för dem som nyligen antagits såsom fiskaler taga hänsyn jämväl till de vid rådhusrätterna ledigblivande befattningarna, varvid således det för befattningshavarna mera förmånliga av ovannämnda beräkningssätt närmast motsvarar verkligheten. I de särskilda fallen kunna dock betydande olikheter förekomma i fråga om den ålder, vid vilken befattningshavarna kunna uppnå ordinarie domartjänst vid statlig domstol eller rådhusrätt. Beträffande dem som under längre tid tillhört det statliga domstolsväsendet kan man ej i samma grad räkna med möjlighet till placering vid rådhusrätt. I fråga om äldre fiskaler och än mera i fråga om assessorer kan på grund härav vid bedömande av befordringsutsikterna icke i större utsträckning tagas hänsyn till de vid rådhusrätterna ledigblivande tjänsterna, och det är således den först angivna av de två beräkningsmetoderna, som i sådana fall bäst ger uttryck åt det faktiska läget. Den fortgående förseningen på domarbanan kan självfallet i och för sig icke föranleda inrättande av nya domarbefattningar. Med hänsyn till vikten av att befordringsförhållandena på lämpligt sätt ordnas, böra emellertid dessa förhållanden beaktas vid regleringen av såväl frågor berörande organisatoriska förhållanden som frågor angående tjänstgöringen vid domstolarna.

IV. Domarutredningens förslag. A. Inledning;. I fråga om de yngre domstolsjuristerna är det ett naturligt krav, att tjänstgöringen i möjligaste mån så anordnas, att vederbörande väl förberedes för sin framtida gärning som domare. Detta kan i första hand ske därigenom, att vederbörande får efter hand grundligt sätta sig in i olika sidor av den dömande verksamheten vid domstolarna och därmed sammanhängande arbetsuppgifter av skiftande beskaffenhet. Av denna anledning träder ofta ut-

106 bildningssynpunkten i förgrunden vid behandling av tjänstgörings- och befordringsgången på domarbanan. Uppenbart är emellertid, att tjänstgöringen icke kan ordnas enbart med hänsyn till domarutbildningen. En grundläggande synpunkt måste alltid vara, att den dömande verksamheten skall utövas med erforderlig säkerhet och att således den som skall fullgöra därtill hörande uppgifter besitter därför erforderliga kvalifikationer. Vid bestämmande av tjänstgöringens art och omfattning å olika stadier bör även tillses, att den blir sådan, att den främj a r en god rekrytering. Därför bör också hänsyn tagas till ekonomiska faktorer och, i den mån det är möjligt och skäligt, till befattningshavarnas egna önskemål. Vid utformandet av regler för tjänstgöring och befordran bör således en avvägning ske mellan här angivna intressen. Den vägledande synpunkten måste härvid vara att söka finna den lösning, som på lång sikt bäst främjar rättsskipningen. Av förut lämnad redogörelse framgår, att det förefinnes en skillnad beträffande tjänstgörings- och befordringsgången mellan å ena sidan rådhusrätterna samt å andra sidan övriga domstolar. Befattningshavare vid sistnämnda domstolar få sålunda, innan de uppnå högre domar tjänst, under lång tid periodvis tjänstgöra än vid en domstol än vid en annan och därvid även vid domstolar i olika instanser. Detta system har under senare år utvecklats i hög grad, särskilt genom tillkomsten av tingssekreterar- och tingsdomarbefattningarna i de större domsagorna. Vid rådhusrätterna anställda domare och domaraspiranter få däremot — efter det de tjänstgjort och godkänts i hovrätt — i regel tjänstgöra endast vid den rådhusrätt vederbörande tillhör och vara hänvisade till den befordran, som där erbjuder sig. Tydligt är, att under angivna omständigheter de befattningshavare, som knutits till statens domstolar, erhålla tillfälle att samla en mera mångsidig erfarenhet än de, som tidigt vunnit anställning i rådhusrätt. Ä andra sidan gå många av de vid det statliga domstolsväsendet knutna domarna miste om den erfarenhet, som särskilt tjänstgöringen vid en större rådhusrätt skänker. Det är därför ur utbildningens synpunkt angeläget, att principen om att tjänstgöringen under viss tid skall växelvis fullgöras vid skilda domstolar, vilken tillämpas inom stora delar av domstolsväsendet, i större utsträckning än nu sker tillämpas jämväl å rådhusrätterna. Härigenom skulle icke blott utbildningsmöjligheterna för de olika kategorierna av domare bliva rikligare; anordningen skulle därjämte bidraga till att den vid stadsdomstolarna samlade erfarenheten i större utsträckning än för närvarande kunde komma domstolsväsendet i övrigt och de där verksamma juristerna till godo. Ett fullständigt upphävande av rådhusrättsjuristernas särställning i förhållande till domarkåren i övrigt synes icke kunna komma till stånd med mindre domstolsorganisationen i de nuvarande magistratsstäderna generellt överföres till staten; först härigenom bleve det möjligt att beträffande rättsväsendet i dess helhet införa fullt ensartade regler i fråga om tillsättning av domarbefattningar, domares och domaraspiranters tjänstgöring med mera.

107 En så vitt syftande omorganisation av domstolsväsendet har emellertid icke befunnits erforderlig i samband med rättegångsreformens genomförande, och frågan om en reform av magistratsinstitutionen har heller icke hittills förts fram till en lösning. Man bör därför utgå från att domstolsväsendet i städerna åtminstone för lång tid framåt kommer att bibehålla sin nuvarande karaktär bortsett från det förhållandet, att indragning av mindre rådhusrätter skall fortgå och i samband med rättegångsreformen genomföras i snabbare takt än hittills. Oaktat det således icke är möjligt att låta stadsdomarbanan helt uppgå i den allmänna befordringsgången för domare, torde likväl föreligga vissa möjligheter att närma de båda befordringsvägarna till varandra. Av vikt är i detta sammanhang, att så långt möjligt principiell likställighet upprätthålles mellan dem som gå dessa olika vägar. I enlighet ined denna grunduppfattning behandlas i det följande frågor rörande rådhusrättsjuristernas tjänstgöringsförhållanden i allmänhet i samband med motsvarande spörsmål angående de statligt anställda domarna och domaraspiranterna. Till särskild behandling har emellertid på grund av ämnets natur utbmtits frågan om de åtgärder, som kunna vidtagas för att de till rådhusrätterna knutna domarna skola i större utsträckning än för närvarande få -tillfälle tjänstgöra jämväl vid annan domstol och där vinna befordran (s. 190 ff. och s. 226 ff.). Då enligt vad förut anförts de som gå domarbanan efter hand böra tjänstoöra vid olika domstolar, är det av vikt att fastställa, vid vilka domstolar Tjänstgöringen skall börja och hur den därefter skall fördelas mellan domstolar i skilda instanser. Det sätt varpå denna yttre ram för tjänstgörings gången utformas har stor betydelse ej endast för domarutbildningen utan även för arbetsförhållandena vid domstolarna. I 1931 års proposition angående huvudgrunderna för rättegångsreformen förordades, att domaraspiranterna liksom för närvarande skulle erhålla sin första praktiska utbildning vid underrätt. Även riksdagen uttalade sig i denna riktning. Med hänsyn till underrätternas ställning inom rättsväsendet är det jämväl enligt domarutredningens mening lämpligast, att de grundläggande insikterna i praktisk domarverksamhet inhämtas i denna instans. Härigenom kan vederbörande följa handläggningen av mål och ärenden från början samt erhålla en naturlig grund för förståelse av rättsförfarandet även i de högre instanserna. Det erinras i detta sammanhang om att notarieorganisationen i domsagorna vilar på den förutsättningen, att ej endast blivande domare utan även andra unga jurister till betydande antal söka sig till domsaga för att där erhålla den första praktiska utbildningen efter examen. Om det i en framtid skulle bliva mindre vanligt än för närvarande, att juris kandidater tingsmeritera sig utan att ha för avsikt att fortsätta på domarbanan, kan detta visserligen föranleda, att nolarieorganisdonen i domsagorna måste i viss mån ombildas. I enlighet med vad nyss anförts bör emellertid, även om så måste ske, enligt domarutredningens uppfattning tjänstgöring i domsaga och däremot svarande utbildning vid rådhusrätt bibehållas såsom första steg i den praktiska utbildningen av blivande domare.

108 Vad de därefter följande tjänstgöringsstadierna beträffar torde den nuvarande ordningsföljden mellan dem i huvudsak ha visat sig ändamålsenlig, och någon genomgripande förändring härutinnan är därför enligt domarutredningens mening icke erforderlig. Efter tingsutbildningen eller motsvarande utbildning vid rådhusrätt skall således domaraspiranten inträda i hovrätt och i samband med tjänstgöringen där närmare prövas med avseende å sin lämplighet för domarkallet. Detta bör liksom nu gälla oberoende av om vederbörande önskar övergå till rådhusrätt eller om han avser att i första hand tjänstgöra inom domstolsväsendet i övrigt. Den som antages för domarbanan bör sedan — där h a n ej fast knytes vid rådhusrätt — tjänstgöra periodvis i hovrätt och underrätt. P å ett senare stadium bör komma tjänstgöring vid högsta domstolen i egenskap av föredragande (revisionssekreterare). Sistnämnda slags tjänstgöring bör i den mån det är möjligt fullgöras av det stora flertalet av dem som skola erhålla slutlig placering inom domstolsväsendet. För såväl domstolsarbetet som domarutbildningen är det av stor vikt, att vederbörandes arbetsuppgifter under varje tjänstgöringsperiod anpassas efter hans mognad och tidigare erfarenhet. Detta innebär icke, att de yngre befattningshavarna ej skola få pröva sina krafter på svårare uppgifter. Men först så småningom och i den mån de kunna anses fullt skickade därför bör det fulla ansvaret för dylika uppgifter läggas i deras hand. De frågor rörande de olika tjänstgöringsperioderna, som nu antytts, skola nedan upptagas till utförligare behandling, såvitt angår varje period för sig. Dessförinnan må emellertid framhållas följande. Ehuru det måste anses som en angelägenhet av grundläggande betydelse att tillse, att de blivande domarna förvärva erfarenhet från domstolsarbetet, får man dock ej bortse från att verksamhet inom näraliggande områden kan giva dem nya impulser och vidgad erfarenhet, som kommer domargärningen till godo. Här avses särskilt de offentliga uppdragen inom lagstiftning och förvaltning. Med hänsyn till de erfarenheter, som dylika uppdrag kunna skänka, måste sysslandet därmed anses såsom ett betydelsefullt komplement till domarens utbildning under förutsättning, att uppdragen givas vid lämplig tidpunkt under befordringsgången, att de äro av sådan art, att de äro av värde för den blivande domaren, och att de icke förekomma i så stor omfattning, att de inkräkta på domarutbildningen. Det gäller således att göra en lämplig avvägning mellan de olika slagen av tjänstgöring. De frågor, som uppställa sig i detta sammanhang, skola nedan ingående behandlas i ett särskilt kapitel av denna avdelning av betänkandet (s. 196 ff.). Det må slutligen framhållas, att det säkerligen vore av värde, om domarna i större utsträckning än vad för närvarande är fallet ägde personlig erfarenhet från advokatens och åklagarens arbetsområden. Jämväl frågan om vad man praktiskt kan åtgöra för att främja förvärvandet av sådan erfarenhet kommer att uppmärksammas i ett följande kapitel (s. 193 ff.).

109 B. Utbildning och t j ä n s t g ö r i n g vid d o m s t o l a r n a . 1. Tingsutbildningen. Frågan om längden av tingsutbildningen har behandlats av domarutredningen under avdelningen om personalorganisationen i domsagorna, vartill hänvisas (s. 71 ff.). Jämväl i fråga om tingsnotariernas och tingsnotarieaspiranternas arbetsuppgifter har domarutredningen i samband med sitt ställningstagande till personalorganisationen i domsagorna angivit vissa riktlinjer, till vilka utredningen får hänvisa (s. 70 f.). För tingstjänstgöringens värde ur utbildningssynpunkt är det av vikt, att tingsnotarierna erhålla tillräckligt kvalificerade uppgifter. Härtill föreligger också enligt domarutredningens uppfattning goda möjligheter. I detta avseende må till en början framhållas, att den år 1943 påbörjade utbyggnaden av biträdesorganisationen i domsagorna måste bidraga till att från notarierna avlyfta uppgifter av mindre juridiskt intresse. Åtskilliga av de uppgifter, som tillkomma enligt den nya rättegångsordningen, äro vidare av den art, att de kunna utföras av notarier och bereda dessa god inblick i de praktiska och juridiska frågeställningar, som möta i den dömande verksamheten. Särskilt må understrykas, att det med hänsyn till utbildningen är av stor betydelse, att notarierna få deltaga i protokollföringen vid häradsrätts sammanträden samt uppsätta förslag till domar eller sådana redogörelser för parternas yrkanden och invändningar m. m., vilka enligt nya R.B. skola ingå även i underrätts dom. Domarutredningen vill jämväl erinra om att det enligt dess mening alltjämt bör ankomma på notarierna att i ungefär samma utsträckning som för närvarande under eget ansvar utföra domaruppgifter av enklare beskaffenhet. Då det gäller den närmare regleringen av tingsnotariernas och tingsnotarieaspiranternas tjänstgöringsförhållanden, bör det uppställas såsom en allmän regel, att varje befattningshavare under tjänstgöringens gång skall erhålla en såvitt möjligt allsidig kännedom om de många olikartade arbetsuppgifter, som ingå i arbetet på ett domsagokansli. Visserligen böra notarierna, såsom ovan antytts, huvudsakligen hava att fullgöra göromål av juridisk natur. Detta får emellertid icke innebära, att notarierna ställas utanför hela den del av domsagoarbetet, som kan utföras utan ett allmänt juridiskt kunnande. I fråga om många av de uppgifter, där de juridiska spörsmålen intaga en undanskymd plats, gäller, att arbetet därmed likväl kan förmedla en ej ringa kunskap om ärendet i fråga och om gången av domstolsverksamheten över huvud. Notarierna böra därför i viss utsträckning biträda även vid göromål av nu angiven beskaffenhet. Det bör emellertid noga tillses, att notarie icke onödigtvis får syssla med uppgifter av den beskaffenhet att de kunna fullgöras av icke rättsbildad personal. Den som undergår tingsutbildning måste, då han i regel saknar tidigare praktisk erfarenhet, helt naturligt börja med att sätta sig in i relativt enkla göromål, och först så småningom kunna mera maktpåliggande uppgifter an-

110 förtros åt honom. Nämnda förhållande har, såvitt angår notariernas handlande på eget ansvar, i gällande domsagostadga kommit till uttryck genom de där intagna bestämmelserna om olika behörighetsgrader, som vederbörande under tjänstgöringens lopp passerar. En dylik behörighetsskala bör alltjämt finnas för domsagornas notarier. På grund av det ändrade rättegångssättet och därav föranledda ändringar i fråga om kansliarbetet har domarutredningen emellertid funnit det nödvändigt att underkasta ifrågavarande behörighetsregler en allmän översyn. Domarutredningen har härvid även eftersträvat en uppmjukning och förenkling av dessa behörighetsbestämmelser, i den mån sådana jämkningar befunnits lämpligen kunna ske. I anslutning till vad nu anförts har domarutredningen utarbetat utkast till ändringar i gällande domsagostadga, vilka ändringar även avse de bestämmelser, som reglera tingsdomares och tingssekreterares behörighet. Av domarutredningen sålunda föreslagna ändringar i domsagostadgan framgå av den till betänkandet fogade författningstexten (s. 273—298). Det må i detta sammanhang framhållas, att domarutredningen endast ingått på prövning av sådana bestämmelser i domsagostadgan, som beröras av utredningsuppdraget, men icke av stadgan i dess helhet. Då författningstexten oavkortat återgivits, har detta föranletts av kravet på överskådlighet. Till närmare motivering av domarutredningens förslag i fråga om regleringen av tingsnotariernas och tingsnotarieaspiranternas tjänstgöring får domarutredningen anföra följande. De uppgifter, som kunna anförtros åt tingsnotarieaspirant att på eget ansvar utföra, måste i enlighet med vad nyss anförts bliva snävt begränsade. Enligt den i domsagostadgan intagna huvudregeln ålägges aspirant i överensstämmelse härmed endast att biträda med göromålen i domsagan; hans behörighet att på eget ansvar utföra sådana göromål begränsar sig till att mottaga och diarieföra ingivna handlingar m. m , att efter domarens föreskrifter öppna och granska ankommande postförsändelser samt att bestyrka avskrifts riktighet (23 § domsagostadgan). I fråga om dessa bestämmelser torde någon ändring ej vara påkallad. Vad aspiranttiden beträffar är denna enligt domarutredningens mening lämpligt avvägd, och den bör således alltjämt omfatta sex månader (7 §). För att kunna förordnas till tingsnotarie fordras enligt domsagostadgan (6 §), utöver aspiranttjänstgöring under sist angiven tid, jämväl att ha uppnått 23 års ålder. Föreningen Sveriges häradshövdingar har i skrivelse till Kungl. Maj:t den 19 november 1943 hemställt, att sistnämnda villkor måtte utgå, och till stöd därför bl. a. anfört, att vid fullgörande av göromål, som ankomma på tingsnotarie, vederbörandes kunskaper och praktiska erfarenhet och icke hans ålder vore av betydelse. Bestämmelsen kunde vidare medföra, att den som efter ett halvt års tjänstgöring i domsaga ännu ej fyllt 23 år måste avbryta tjänstgöringen eller, om hovrätten undantagsvis medgåve förlängt förordnande, kvarstå som aspirant och eventuellt förbigås av någon, som avlagt examen senare. Domarutredningen vill omnämna, att även om ifrågavarande åldersbe-

Ill stämmelse icke skulle finnas, det endast undantagsvis torde förekomma, att någon kan förordnas till tingsnotarie före 23 års ålder. En förutsättning härför är nämligen, att vederbörande innan h a n uppnått 22 7 2 år avlagt juris kandidatexamen, vilket blott sällan inträffar. Belysande i delta avseende är, att enligt verkställd undersökning rörande dem, som under åren 1939 och 1944 avlade juris kandidatexamen, vartdera året allenast omkring 3 °/o av samtliga vid examenstillfället voro yngre än 22^2 år (år 1939 7 av sammanlagt 225 och år 1944 6 av sammanlagt 202). Frågan huruvida den stadgade minimiåldern för erhållande av tingsnotarieförordnande skall bibehållas eller ej har därför knappast någon större praktisk betydelse. Då i tingsnotaries hand lägges att avgöra rättsfrågor, måste naturligtvis — även om dessa frågor äro av enkel beskaffenhet — av honom fordras ej alltför ringa mognad och omdöme. Det kan med anledning härav synas naturligt att upprätthålla kravet på viss minimiålder för tingsnotarier. Häremot kan emellertid invändas, att nämnda egenskaper i första hand äro beroende av vederbörandes personliga förutsättningar och att således, där någon till följd av särskild begåvning lyckas avlägga examen så tidigt, att aspiranttjänstgöringen kan avslutas före 23-årsåldern, det även kan förutsättas, att h a n äger samma mognad som sina något äldre kamrater. Det är naturligt, att krav uppställes på att den som skall leda rättsförhandlingar skall hava uppnått viss ålder, enär det är av vikt, att han utåt icke framstår såsom alltför ung och oerfaren, men samma skäl föreligga icke att uppställa krav å viss ålder för behörighet att handlägga de på tingsnotarie i allmänhet ankommande uppgifterna. På grund av det anförda och med hänsyn till de olägenheter, som enligt vad häradshövdingföreningen framhållit i vissa fall kunna uppkomma med anledning av den nuvarande bestämmelsen, förordar domarutredningen, att kravet på 23 års ålder för förordnande till tingsnotarie borttages. Vad angår tingsnotaries allmänna behörighet är det naturligt, att han efter den lärotid, som aspiranttjänstgöringen innebär, skall kunna verka under eget ansvar inom ett ganska vidsträckt område, där icke med hänsyn till göromålens natur en mera omfattande praktisk erfarenhet är oundgänglig. De uppgifter, som varje tingsnotarie kan få att utföra på eget ansvar, särskiljas enligt gällande bestämmelser i sådana uppgifter, som omedelbart ankomma på tingsnotarie (16 § domsagostadgan), och sådana som efter särskilt förordnande kunna utföras av tingsnotarie (17 § samma stadga). Till den förra gruppen hänföras en rad olika på domaren eljest ankommande göromål. Bland dessa märkas — förutom uppgifter som tillkomma även tingsnotarieaspirant — att i konkursdomarens ställe verkställa viss prövning av konkursansökan, att utfärda, låta anslå och avsända kungörelser ävensom utfärda och avsända kallelser, underrättelser och meddelanden enligt konkurslagen samt att föra dagbok i konkurser och rörande ackordsförhandlingar utan konkurs m. m. Hit hör vidare att meddela beslut och vidtaga åtgärder enligt lagen om fri rättegång, dock ej beviljande av fri rättegång eller förordnande av rättegångsbiträde, att i vissa fall föranstalta om

112 bouppteckning och dess ingivande till rätten, att intill dess rätten kan pröva frågan meddela förordnande av god man för omyndig dödsbodelägare och för bortovarande, att upprätta och expediera rättsstatistiska uppgifter ävensom att föra vissa förteckningar och med angivna undantag meddela bevis, som det tillkommer domaren att utfärda, framförallt äganderättsbevis rörande fast egendom. Slutligen ingår i ifrågavarande grupp av göromål att meddela beslut och vidtaga åtgärder angående panträtt i spannmål m. m , att föra ägodelningsdomarens dagbok och med ledning av denna utfärda lagakraftbevis samt att föra dagbok över mål, som anhängiggöras hos lagsökningsdomaren. Åtskilliga av de nu angivna göromålen äro som synes endast av expeditionen natur. Den prövning, som i övrigt kan förekomma i samband med dessa göromål, torde i allmänhet vara av enkel beskaffenhet. Det synes därför ej behöva råda någon tvekan om att notarie redan då han förordnas i denna egenskap bör kunna svara för uppgifterna i fråga; ur denna synpunkt föreligger således icke skäl till ändring av bestämmelsen. Innehållet i stadgandet påverkas emellertid i vissa avseenden av den ändrade lagstiftningen i samband med rättegångsreformen. Härvid må till en början framhållas, att processlagberedningen i sitt år 1944 avgivna betänkande framlagt förslag till lag om ändring i vissa delar av konkurslagen (SOU 1944: 9 s. 97 ff. och 1944: 10 s. 265 ff.). Förslaget, vilket i proposition nr 28 framlagts för 1946 års riksdag och av denna antagits, innefattar en omarbetning av konkurslagens regler för förfarandet med anledning av konkursansökning. I anslutning till att enligt nya R.B. officialdelgivning införts i rättegång, skall sålunda enligt förslaget sådan delgivning i konkurs, som nu ankommer på sökanden, i regel ombesörjas av konkursdomaren. Under förutsättning att beredningens förslag i denna del genomföres, bör bestyret härmed kunna överlåtas å tingsnotarie. Därest beredningens förslag oförändrat upphöjes till lag, kommer tingsnotarie att bliva behörig därtill, utan att jämkning behöver vidtagas beträffande ordalagen i ifrågavarande bestämmelse i domsagostadgan. Av beredningen i övrigt föreslagna ändringar i konkurslagen beröra icke den för tingsnotarierna meddelade behörighetsregeln. I enlighet med vad nu anförts har i domarutredningens utkast till 16 § domsagostadgan den punkt, som avser tingsnotaries behörighet att vidtaga åtgärder enligt konkurslagen bibehållits oförändrad. En förändring av delgivningsförfarandet av samma innebörd som den i konkurslagen föreslagna har av processlagberedningen förordats jämväl beträffande ansökan enligt lagen om utmätningsed (SOU 1944: 9 s. 108 f. och 1944: 10 s. 281 f.). Även förslaget till ändring i denna lag har framlagts vid 1946 års riksdag (prop, nr 28) och av denna antagits. Då tingsnotarie äger verkställa prövning av edgångsyrkande enligt lagen om utmätningsed och i samband därmed utsätta förhör med parterna och förelägga gäldenären att inställa sig vid förhöret, bör tingsnotarie tillika kunna ombesörja, att handlingarna delgivas gäldenären. Behörighetsregeln i 16 § domsagostadgan h a r enligt domarutredningens förslag jämkats i överensstämmelse härmed.

113 Enligt 6 kap. 11 § nya R.B. skall vid rätten föras dagbok över alla mål. Dagboken skall utvisa tiden, då mål inkommit, därmed vidtagna åtgärder och tiden för måls avgörande samt vid fullföljd av talan tiden, då anmälan eller inlaga inkommit, och de åtgärder, som vidtagits. Dessa bestämmelser om dagbok i mål skola jämlikt 12 § i samma kapitel i tillämpliga delar gälla även beträffande ärende, som avses i nya R.B. Om förande av dagbok i ärenden stadgas jämväl i 10 § av förslag till lag om handläggning av domstolsärenden, som jämväl framlagts för 1946 års riksdag i propositionen nr 28 och blivit av riksdagen antaget. Såsom ovan nämnts är tingsnotarie redan för närvarande på grund av 16 § domsagostadgan behörig att föra ägodelningsdomarens dagbok och att med ledning av denna utfärda bevis angående fullföljd av talan i däri upptagna mål och ärenden. I anslutning härtill föreslår domarutredningen, att tingsnotarie jämväl skall äga att föra sådan dagbok, som avses i nya R.B. och lagen om handläggning av domstolsärenden, samt att med ledning av denna bok utfärda bevis, huruvida talan fullföljts mot häradsrättens dom eller beslut. Bestämmelse härom har i utkastet till domsagostadga införts under punkt 12 av 16 § första stycket. Med hänsyn till nya R.B. äro vidare vissa formella jämkningar i den nu behandlade bestämmelsen erforderliga. Enligt nu gällande föreskrift är tingsnotarie behörig att föra förteckning som avses i 11 kap. 9 § R.B. (förteckning över anmälningar att viss person äger mottaga stämning för annan). Dylika anmälningar skola emellertid enligt nya R.B. icke längre avgivas till häradsrätt. Den nuvarande föreskriften bör således utgå. Av liknande skäl bör, utan att någon saklig förändring avses, vid undantagande av vissa bevis från tingsnotaries behörighet icke längre medtagas vadebevis och bevis enligt 27 § lagsökningslagen. Anledningen är i förra fallet, att i nya R.B. icke finnas bestämmelser om utfärdande av särskilt vadebevis, och i det senare, alt där avsett bevis enligt vad processlagberedningen föreslagit (SOU 1944: 9 s. 19) skall utfärdas av rätten och ej av domaren. I detta sammanhang skall slutligen beröras frågan om tingsnotaries behörighet att giva stämning och att mottaga vadeanmälan. Enligt gällande rätt bedömes frågan härom med stöd av 11 kap. 3 § och 26 kap. 1 § R.B., d. v. s. notarie äger dylik behörighet i den mån han därtill i vederbörlig ordning förordnats av häradshövdingen. En hänvisning till dessa lagrum finnes intagen i 16 § domsagostadgan enligt dess nuvarande lydelse. Utfärdande av stämning ankommer enligt den nya rättegångsordningen på rätten (nya R.B. 42: 5 och 45:9). I motiven till stadgandet härom uttalade processlagberedningen, att det på grund av den granskning, som måste ägnas ansökning om stämning, och de beslut, som i samband med stämnings utfärdande skola meddelas rörande målets beredande, syntes nödvändigt, att stämning utfärdades av rätten. Vidare framhölls, att rätten vid utfärdande av stämning vore domför med allenast en domare samt att i de bestämmelser, som enligt 1 kap. 17 § nya R.B. skola meddelas rörande underrätternas organisation och verksamhet, föreskrifter borde givas rörande behörighet att utfärda stämning. Processlagberedningen tillfogade, att sådan behörighet i häradsrätt 8—462146

114 torde böra tillkomma, förutom häradshövding och biträdande domare, även sekreterare och sådan lagfaren befattningshavare å kansliet, som ägde leda förberedelse. Vid handläggande av mål i häradsrätt — vare sig detta sker enligt gällande ordning eller enligt nya R.B:s ordning — är det ett naturligt krav, ätt ombyte på ordförandeposten såvitt möjligt undvikes under handläggningen av ett mål. Enligt domarutredningens åsikt bör därför arbetet i domsaga" så anordnas, att den som i egenskap av ordförande i häradsrätt skall leda huvudförhandlingen och döma i ett mål, i allmänhet också skall utfärda stämning däri samt leda förberedelsen. Genom en sådan regel undgås dubbelarbete av det slag, som i viss utsträckning måste äga rum, om mål handlägger, först av en och därefter av en annan domare. Till förmån för den här intagna ståndpunkten talar även den omständigheten, att olika domare kunna ha skilda meningar om de åtgärder, som erfordras för måls beredande Om en domare, som först vid huvudförhandlingen övertager handläggningen av ett mål, i nämnda avseende har annan uppfattning än den som handhaft förberedelsen i målet, kan detta föranleda svårigheter vid huvudförhandlingen och eventuellt medföra, att denna uppskjutes eller att ny huvudförhandling utsattes. Nu anförda synpunkter äga särskild betydelse i mål av större omfattning eller av invecklad natur. Vad åter angår de enklare målen måste av naturliga skal handläggningen bliva i ej ringa mån schablonmässig. Den prövninav stamningsansökan, som enligt den nya rättegångsordningen skall äga rum" måste sålunda i de enkla målen bliva av tämligen ensartad natur och föga kravande, liksom de förberedande åtgärderna däri — om sådana alls erfordras — i regel erhålla ringa omfattning och icke kunna giva anledning till tveksamhet. I mål av enkel beskaffenhet är det därför av mindre vikt, om den domare, som skall döma i målet, fungerar även vid inledandet av processen. De enkla målen handläggas dessutom i stor utsträckning av tingsnotarier, och det kan på grund av dessas tjänstgöringsförhållanden ej alltid redan vid utfärdande av stämning förutses vem som skall handlägga målet. På grand härav och med hänsyn till det stora antalet enkla mål föreligger också ett praktiskt behov av att tillerkänna tingsnotarie behörighet att — oavsett förordnande att handlägga sådana mål i häradsrätt — utfärda stämning i dem. Enligt nya R.B. (45: 1) kan visserligen åklagare förordnas att giva stämning i brottmål. Där detta stadgande icke anses böra tagas i anspråk liksom i iraga om tvistemål är det dock av betydelse, att stämning i enkla fall kan utlärdas av tingsnotarie. I enlighet med dessa överväganden har domarutredningen väl icke ansett att tingsnotarie bör erhålla generell behörighet att utfärda stämning i rättegångsmål, men funnit att dylik behörighet kan tillerkännas tingsnotarie beträffande bagatellmål. Domarutredningen har därför i sitt utkast till domsagostadga (16 § andra stycket) upptagit bestämmelse om behörighet för tingsnotarie att utfärda stämning i de mål, som tingsnotarie — under förut-

115 sättning att han uppnått viss ålder och tjänstgjort i domsaga under viss tid — må i häradsrätt handlägga och avdöma (jfr 18 § andra stycket). Beträffande vadeanmälan skall enligt 50 kap. 1 § nya R.B. part, som vill vädja mot underrätts dom i tvistemål, anmäla vad hos underrätten inom en vecka från den dag, då domen gavs. Rätten skall genast pröva, om anmälan rätteligen gjorts. Vadeanmälan kan göras muntligen eller skriftligen. Av 33 kap. 3 § nya R.B. framgår, att skriftlig vadeanmälan kan till rätten inlämnas genom bud eller insändas med posten. Handlingen skall anses inkommen, då den avlämnats till rätten eller dess kansli. På grund av dessa bestämmelser torde tingsnotarie vara behörig att mottaga vadeanmälan, åtminstone om den är skriftlig. För att undanröja en möjlig tvekan, om tingsnotarie äger mottaga även muntlig vadeanmälan, har införts ett förtydligande i den för tingsnotarie meddelade allmänna bestämmelsen att mottaga inkommande handlingar och anmälningar. Det må framhållas, att jämväl i det fall att lingsnotarie mottager vadeanmälan prövningen av denna ankommer på rätten. Bland de uppgifter, som tingsnotarie enligt 17 § domsagostadgan äger att efter förordnande fullgöra, utgör den för domsagoarbetet viktigaste att tjänstgöra såsom inskrivningsdomare. Inskrivningsdomarens uppgift är att i rättens ställe upptaga och behandla ärenden angående lagfart å fång till fast egendom och inteckning i sådan egendom ävensom andra s. k. inskrivningsärenden (ärenden angående tomträtt, vattenfallsrätt m. m.). Enligt särskild föreskrift skola därjämte av inskrivningsdomaren upptagas ärenden rörande inteckning i jordbruksinventarier. Inskrivningsdomare är i allmänhet — där ej särskild inskrivningsdomare finnes i domsagan — häradshövdingen eller, om i domsagan finnes tingsdomare eller tingssekreterare, denne. Med stöd av förevarande bestämmelse i domsagostadgan förordnas emellertid tingsnotarier i stor utsträckning att fullgöra inskrivningsdomarens åligganden, och denna möjlighet utgör ett verksamt medel, då det gäller att i erforderlig omfattning befria särskilt häradshövdingen och tingsdomaren från sådana göromål, som ligga vid sidan om den egentliga dömande verksamheten. Tidigare uppställdes särskilda fordringar i fråga om tjänstgöringstid och levnadsålder för att notarie skulle äga tjänstgöra såsom inskrivningsdomare. I 1943 års domsagostadga finnas icke några sådana bestämmelser. Nya R.B. (4:1) upptager en allmän bestämmelse, att lagfaren domare skall hava fyllt 25 år. I motiven till detta stadgande (SOU 1938: 44 s. 98) har processlagberedningen erinrat om föreskriften i kungl. cirkuläret den 7 januari 1830 om viss minimiålder, 25 år, för den som av hovrätt förordnas att utöva domarämbete samt om den avvikelse från denna föreskrift, som gjorts därigenom, att förordnande att tjänstgöra såsom inskrivningsdomare må meddelas i domsaga tjänstgörande notarie, oaktat denne ej fyllt 25 år. Av motiven (SOU 1938: 44 s. 5) framgår, att nya R.B. ej avser att reglera den frivilliga rättsvården. Denna ståndpunkt har uttryckligen fastslagits i 6 § av förslag till

116 lag om införande av nya R.B., framlagt för 1946 års riksdag (prop, nr 262) och av denna antaget. I nämnda bestämmelse utsäges, att om behandling av ärenden, som domstol eller domare har att upptaga, skall gälla vad därom ä r stadgat. Med hänsyn till det anförda utgör den i nya R.B. införda bestämmelsen om viss minimiålder för lagfaren domare icke hinder för att meddela inskrivningsdomarförordnande åt den som ej fyllt 25 år. Enligt domarutredningens mening bör det kunna anförtros åt tingsnotarie att redan vid uppnåendet av denna grad efter förordnande handlägga de ärenden, som för närvarande ankomma på inskrivningsdomaren. Till att återinföra den äldre, strängare regeln finnes desto mindre anledning, som handhavandet av inskrivningsväsendet och den därmed sammanhängande uppgiften att utfärda gravationsbevis väsentligt underlättas i den mån de nya fastighetsböckerna bliva upplagda. Enligt av processlagberedningen väckt förslag skall emellertid inskrivningsdomarens verksamhetsområde i samband med rättegångsreformen väsentligt utvidgas, och fråga uppkommer med anledning härav, i vad mån dessa nya arbetsuppgifter kunna överlämnas åt notarie och vid vilken tidpunkt det kan ske. Den nu avsedda utvidgningen av inskrivningsdomarens verksamhetsområde förordas av beredningen i det nyss nämnda förslaget till lag om handläggning av domstolsärenden, vilket förelagts 1946 års riksdag och av denna antagits. Den bestämmelse varom fråga är upptages i 7 § av lagförslaget (SOU 1944:9 s. 13 och 1944:10 s. 104). Bestämmelsen avser ärenden angående äktenskapsförord, bouppteckning och arvsskatt, testamentsbevakning och åtgärder, som avses i 9 kap. lagen om arv och 8 kap. lagen om testamente, avhandlingar om lösöreköp samt kallelse å okända borgenärer. Dessa ärenden skola enligt förslaget i underrätt handläggas av den som har att upptaga inskrivningsärenden. Undantag göres dock för det fall att i arbetsordning eller eljest annorlunda bestämts. Enligt vad av förarbetena framgår har detta undantag icke i främsta rummet avseende å häradsrätterna utan är tillkommet av den anledningen, att i arbetsordningarna för vissa rådhusrätter förekommer en annan fördelning av dessa ärenden. Av de nyss nämnda ärendena innefatta äktenskapsförordsärenden allenast ett inregistreringsförfarande av enklaste beskaffenhet. Jämväl ärenden rörande testamentsbevakning, åtgärder enligt vissa bestämmelser i lagarna om arv och testamente (kungörelse om arv och dödsfall), avhandlingar om lösöreköp och kallelse å okända borgenärer avse huvudsakligen iakttagande av föga invecklade formella föreskrifter. Det behöver därför knappast råda någon tvekan om att tingsnotarie, då han tjänstgör såsom inskrivningsdomare, skall kunna handlägga även de ärenden, som nu angivits. I viss mån annorlunda förhåller det sig med boupptecknings- och arvsskatteärendena. Merendels erbjuder väl icke granskning av bouppteckning och uträkning av arvsskatt några mera betydande svårigheter. Emellertid uppkomma i dessa ärenden ej sällan frågor, berörande olika områden inom civilrätten, vilka kunna vara av synnerligen invecklad och svårlöst natur. Med hänsyn till vad nu an-

117 förts bör ansvaret för boupptecknings- och arvsskatteärenden icke läggas å alltför oerfarna befattningshavare. Delta är även påkallat ur den synpunkten, att befattningshavaren kan bli ekonomiskt ansvarig, om felaktigt belopp uttages. För tingsnotaries behörighet att handlägga sådana ärenden bör därför liksom för närvarande fordras, att han uppnått den högre behörighetsgrad, som i allmänhet kräves för att han skall få fullgöra dömande funktioner, d. v. s. att han fyllt 25 år och tjänstgjort i domsaga ett år. Därest tingsnotarie, som icke uppfyller dessa fordringar, erhåller förordnande såsom inskrivningsdomare, böra således enligt domarutredningens mening boupptecknings- och arvsskatteärenden undantagas från hans handläggning. Bestämmelsen om tingsnotaries behörighet att tjänstgöra såsom inskrivningsdomare har i domarutredningens utkast till domsagostadga utformats i enlighet härmed. Bestämmelsen har i utkastet överflyttats till 18 § första stycket. Domarutredningen har inhämtat, att i de största domsagorna med hänsyn till det stora antalet ärenden ibland framträtt ett behov av att förordna mer än en notarie att samtidigt tjänstgöra som inskrivningsdomare. Med anledning härav må framhållas, att ordalydelsen av ifrågavarande bestämmelse lika litet i dess nuvarande avfattning som enligt domarutredningens förslag lägger hinder i vägen mot att sålunda förordna flera befattningshavare att samtidigt tjänstgöra som inskrivningsdomare i en domsaga. Emellertid är det oundgängligt, att i den mån en sådan ordning finnes påkallad förordnandena så avfattas, att av dem otvetydigt framgår, vilka ärenden varje befattningshavare skall handlägga. Vid beräkning av erforderligt antal inskrivningsdagar för erhållande av bevis om tingsutbildning bör det ligga i hovrättens hand att pröva meritvärdet av inskrivningsdomarförordnande av detta slag. Domarutredningen föreslår därför erforderlig jämkning i 52 § domsagostadgan. Motsvarande regel bör gälla i fråga om bedömande av tingsnotaries behörighet att mottaga förordnande enligt 19 § andra stycket i stadgan. Bestämmelserna i domsagostadgan om tingsnotaries behörighet att efter förordnande fullgöra inskrivningsdomarens åligganden motsvaras av bestämmelser, varigenom möjlighet beredes den befattningshavare, som i regel tjänstgör såsom inskrivningsdomare, att erhålla befrielse från hithörande göromål. Häradshövding, som är inskrivningsdomare, må sålunda enligt 27 § andra stycket i gällande stadga, när så prövas skäligt, av hovrätten årligen befrias från inskrivningsdomargöromålen under viss tid. Befrielse från nämnda göromål må dock ej beviljas så, att häradshövdingen därigenom erhåller befrielse från mer än 3A av de inskrivningsdagar, vilka infalla å tid då h a n ej åtnjuter semester. Samma regel gäller i fråga om tingsdomare, som är inskrivningsdomare. Liksom det ibland kan föreligga behov av att förordna mer än en notarie att samtidigt tjänstgöra som inskrivningsdomare, kan det undantagsvis befinnas lämpligt, att häradshövding eller tingsdomare, som tillika är inskrivningsdomare, befrias från viss del av de inskrivningsärenden, som handläggas å en inskrivningsdag. De ärenden, som enligt ovannämnda förslag skola tillföras inskrivningsdomarens verksamhetsområde,

118 skola enligt vad av motiven framgår icke vara underkastade inskrivningslagens regler för handläggning. Avsikten synes alltså icke vara, att dessa ärenden skola behandlas på inskrivningsdagar. Efter genomförande av detta förslag kan således vid behov inskrivningsdomarens arbetsåligganden uppdelas även på det sätt, att han befrias från samtliga ärenden å en inskrivningsdag men svarar för ärenden angående äktenskapsförord, bouppteckning och dylikt, vilka icke behandlas å inskrivningsdag. Att ärenden rörande bouppteckning och arvsskatt på dylikt isätt förbehållas häradshövdingen eller den som eljest i första hand tjänstgör som inskrivningsdomare kan i vissa fall bliva nödvändigt, om tingsnotaries behörighet att mottaga inskrivningsdomarförordnanden begränsas på det sätt domarutredningen föreslår. Omvänt kan tänkas, att inskrivningsdomaren blir under viss tid befriad från att handlägga bouppteckningsärenden och därmed jämställda ärenden eller viss del av dem men sköter de egentliga inskrivningsärendena. Med hänsyn till att bouppteckningsärendena ej sällan äro av mera kvalificerad natur än övriga här avsedda ärenden, torde det dock, där en uppdelning av inskrivningsdomargöromålen befinnes påkallad, vanligen vara mest ändamålsenligt att i första hand bereda inskrivningsdomaren befrielse från de egentliga inskrivningsärendena. Vid nämnda förhållanden synes den i 27 § domsagostadgan upptagna bestämmelsen, att häradshövding (tingsdomare), som jämväl är inskrivningsdomare, endast må befrias från visst antal inskrivningsdagar, mindre lämplig. Domarutredningen föreslår sådan ändring av denna bestämmelse, att det helt lägges i hovrättens hand att bedöma, i vilken omfattning det må anses erforderligt, att häradshövding (tingsdomare) befrias från inskrivningsdomargöromålen eller vissa av dem. Utöver nu behandlade förordnanden kan enligt 17 § i dess nuvarande lydelse förordnande meddelas tingsnotarie att vidtaga vissa åtgärder av förberedande och expeditionen natur, nämligen enligt 21 kap. lagen om delning av jord å landet och vissa paragrafer i lagen om sammanläggning av fastigheter å landet. Åtgärderna enligt sammanläggningslagen avse infordrande av yttranden samt föreläggande för sökande att inkomma med ytterligare utredning. I denna lag har någon ändring icke föreslagits i samband med rättegångsreformen. Att tingsnotarie på det sätt, vartill ifrågavarande bestämmelse bereder möjlighet, får deltaga i handläggningen av ärenden angående sammanläggning av fast egendom är desto lämpligare, som dessa ärenden äga nära samband med inskrivningsväsendet och ofta förutsätta, att olika inskrivningsåtgärder vidtagas. Tingsnotarie bör således alltjämt äga behörighet att vidtaga de åtgärder med avseende å sammanläggningsärenden, som angivas i 17 § punkt 3 domsagostadgan (enligt förslaget punkt 2). De i 21 kap. jorddelningslagen angivna åtgärderna avse att föranstalta om val av ägodelningsnämndemän, att utfärda kallelser, kungörelse och stämning, att infordra handlingar och yttranden i vissa fall, att utsätta tid och ort för måls handläggning vid ägodelningsrätten samt att vidtaga på ägodel-

119 ningsdomaren ankommande åtgärder i samband med fullföljande av jorddelningsmål till högre instans. Sistnämnda åtgärder innefatta bland annat att, sedan besvär anförts mot ägodelningsdomarens, ägodelningsrättens eller hovrättens beslut i jorddelningsmål, förelägga klaganden att, om så erfordras, komplettera sina besvärshandlingar, bereda motpart tillfälle att avgiva förklaring samt översända handlingarna i målet till hovrätten eller nedre justitierevisionen. Vid arbetet på rättegångsreformens förberedande har processlagberedningen företagit en överarbetning av de i 21 kap. jorddelningslagen intagna bestämmelserna om domstolar och rättegång i jorddelningsmål (SOU 1944:9 s. 45 ff. och 1944: 10 s, 192 ff.). Vad angår förfarandet inför ägodelningsdomare och ägodelningsrätt förordas bland annat, att ägodelningsdomaren skall i vidgad omfattning bereda sådana mål, som skola handläggas vid ägodelningsrätten. Redan för närvarande har ägodelningsdomaren att, om så erfordras, såsom förberedelse till ägodelningsrättens sammanträde kalla överlantmätaren. Enligt förslaget skall ägodelningsdomaren därjämte få befogenhet att kalla annan sakkunnig. Ägodelningsdomaren skall enligt förslaget vidare äga förordna om att annan förberedande åtgärd vidtages eller att för målets beredande särskilt sammanträde med sakägarna hålles inför honom. Om sådan åtgärd skall i tillämpliga delar gälla vad i nya R.B. är stadgat för motsvarande fall. I anslutning härtill betecknas handläggningen inför ägodelningsrätten uttryckligen såsom huvudförhandling. Under förutsättning att rättegången i jorddelningsmål på angivet sätt anslutes till de principer, som enligt nya R.B. skola reglera det allmänna processuella förfarandet, synes det lämpligt, att frågan om tingsnotaries behörighet att på eget ansvar ombesörja de med den dömande verksamheten forenade expeditionsåtgärderna såvitt möjligt löses efter enhetliga linjer vad beträffar såväl jorddelningsmålen som de vid häradsrätt handlagda rättegångsmålen. Innan domarutredningen ingår på frågan om förutsättningarna för att det skall ankomma på tingsnotarie att själv svara för ifrågavarande göromål, torde här böra givas en sammanfattning av de expeditionella bestyr, vartill den nya rättegångsordningen giver anledning, såvitt angår underrätt. Tillkomsten i samband med rättegångsreformen av nya arbetsuppgifter av expeditioneli art sammanhänger framför allt därmed, att det, såsom förut framhållits, i vidgad utsträckning ålagts rätten att vid handläggningen ingripa ledande och ordnande samt att delgivning av stämning, kallelser m. m. i princip skall ombesörjas av rätten. Vad angår tvistemålen skall ansökan om stämning omedelbart underkastas granskning för att utröna dess överensstämmelse med de föreskrifter, som givas i nya R.B. I samband harmed skall, om stämningsansökan béfinnes ofullständig, uppsättas och expedieras föreläggande att komplettera ansökningen. Om stämning utfärdas, skall sådan uppsättas och delgivning därav ombesörjas. Vidare skola kallelser å parterna till en eller flera inställelser under förberedelsen uppsattas och expedieras. I den mån förberedelsen är skriftlig kan det bliva erforder-

120 hgt att uppsatta och expediera förelägganden rörande skriftväxling mellan parterna. Under förberedelsen kan även förekomma uppsättande och expediering av vissa andra beslut, såsom angående kvarstad, skingringsförbud reseiorbud, horande av sakkunnig eller skyldighet att förete bevismedel Sedan förberedelsen avslutats, skola i regel parter, vittnen och andra kallas att inställa sig vid huvudförhandling. Då talan fullföljes mot häradsrätts beslut, skall i olikhet mot vad nu i allmänhet gäller anmälan eller inlaga ingivas till häradsrätten eller dess kansli; handlingar i fullföljda mål skola sedermera översändas till hovrätten. Även den nya brottmålsprocessen synes komma att föranleda expeditionella bestyr, i stort sett liknande dem som följa med tvistemålen. Vissa avvikelser äro dock att beakta. I brottmål kan uppdragas åt åklagare att i viss omfattning utfärda stämningar. Vidare kan, bland annat då den tilltalade erkant, brottmål omedelbart utsättas till huvudförhandling utan att förberedelse föregått. I den mån dessa bestämmelser bli tillämpliga kommer reformen ej att medföra tillskott i kansliarbetet. Å andra sidan kan detta i vissa brottmål erhålla ett ytterligare tillskott därigenom, att särskilda kallelser och andra expeditionsåtgärder bliva erforderliga i samband med förhandlingar för provning av fråga om häktning eller andra tvångsmedel, eller av att rättens mgnpande påkallas för rättelse eller komplettering av den av polismyndighet eller åklagaren verkställda förundersökningen. De med den framtida tviste- och brottmålsprocessen sammanhängande goromal, for vilka nu redogjorts, torde i ej obetydlig utsträckning vara att anse som rutinuppgifter av enkel beskaffenhet. Såsom framhållits vid behand ingen av personalorganisationen i domsagorna böra dessa uppgifter också till stor del kunna utföras av icke rättsbildad personal. För att den dömande verksamheten obehindrat skall kunna fortgå är det emellertid av vikt att de ifrågavarande expeditionsåtgärderna fullgöras med säkerhet och snabbhet. Det ar därför otvivelaktigt önskvärt, att den som skall förestå arbetet i denna del besitter sådan praktisk erfarenhet, att han är väl förtrogen med den yttre gängen av måls handläggning i underrätt. Detta gäller framför allt om han har att svara för en större mängd kallelser och andra åtgärder dä det i sådant fall kan vara svårt att utan tillräcklig praktisk erfarenhet erhålla den överblick över arbetet, som fordras för att fel och ofullständigheter skola kunna undvikas. Med hänsyn till göromålens i allmänhet enkla beskaffenhet föreligga å andra sidan enligt domarutredningens mening icke tillräckliga skäl att för behörighet att fullgöra dessa uppgifter kräva viss tids tjänstgöring såsom tingsnotarie. Domarulredningen anser emellertid att då råga uppkommer om att anförtro dylika uppgifter åt tingsnotarie, det skall tillses att han genom sin tidigare tjänstgöring vunnit tillräcklig erfarenhet beträffande uppgifterna samt finnes skickad att fullgöra dem. Vad sålunda anförts har närmast haft avseende å de expeditionsåtgärder, som pa grund av bestämmelserna i nya R.B. bliva erforderliga i samband med de allmänna rättegångsmålen. Till skillnad från dessa äro de jorddelningsmal, som handläggas vid domsagas ägodelningsrätt, vanligen fåtaliga

121 och det därmed sammanhängande expeditionsarbetet har således i allmänhat icke större omfattning. Med hänsyn härtill föreligga i dessa fall än mindre skäl att av tingsnotarie fordra längre tids tjänstgöring än aspiranttjänstgöring för att han må kunna förordnas att på eget ansvar sörja för de expeditionella göromålen. I överensstämmelse med de synpunkter, som ovan framhållits, föreslår domarutredningen, att nu gällande bestämmelse om behörighet för tingsnotarie att utfärda kallelser m. m. enligt jorddelningslagen samt att vidtaga vissa andra åtgärder i fråga om jorddelningsmål ersattes av ett stadgande, avseende ej endast ägodelningsrättens utan även häradsrättens och domarens verksamhetsområden. Tingsnotarie bör således äga behörighet att uppsätta, underteckna och expediera kallelser, förelägganden och andra meddelanden rörande handläggningen samt ombesörja delgivning. Tingsnotarien skall givetvis icke hava någon beslutanderätt i dessa frågor utan endast hava att vidtaga de åtgärder, som från rättens eller domarens sida erfordras för att under handläggningen fattade beslut skola komma till utförande. I likhet med vad nu gäller i fråga om jorddelningsmål och -ärenden bör tingsnotarie dessutom kunna fullgöra de expeditionsåtgärder, som åligga rätten eller domaren, då talan fullföljes till högre instans. Dessa åtgärder innefatta, såvitt angår av häradsrätt handlagda mål och ärenden, endast att till hovrätten insända vade- eller besvärsinlaga med därvid fogade handlingar samt akten eller del av denna. Beträffande jorddelningsmål och -ärenden bestå dessa åtgärder även i att föranstalta om komplettering av besvärshandlingarna och att bereda motpart tillfälle att avgiva förklaring. Såväl enligt nya R.B. som enligt processlagberedningens förslag till ändringar i jorddelningslagen ankommer det, i motsats till vad nu är fallet, på underrätten att pröva, huruvida talan fullföljts på föreskrivet sätt och inom rätt tid, samt att, om så finnes icke vara fallet, avvisa talan. I tingsnotaries behörighet bör uppenbarligen icke ingå att å rättens vägnar verkställa sådan prövning. Behörighet att på eget ansvar utföra ifrågavarande expeditionsgöromål bör, såsom redan antytts, tillkomma tingsnotarie allenast i den mån h a n genom sin tidigare tjänstgöring vunnit nödig erfarenhet beträffande göromålen och därtill finnes vara skickad. Efter det mål eller ärende avgjorts skola enligt nu gällande bestämmelser i stor utsträckning skrivelser och uppgifter rörande beslutet expedieras till olika myndigheter eller kungörelse härom utfärdas. Ansvaret för att dessa åligganden fullgöras åvilar i princip rättens ordförande respektive domaren. Enligt gällande domsagostadga åligger det tingsnotarie, som förordnas att föra dombok och övriga protokoll i mål och ärenden, vilka handläggas av häradshövdingen i egenskap av ordförande i häradsrätten (jfr nedan), att i samband därmed uppsätta, kontrasignera och expediera erforderliga skrivelser m. m. För en sådan anknytning mellan sistnämnda uppgift och uppdraget att ombesörja protokollföringen föreligga enligt den nya rättegångsordningen icke samma skäl som för närvarande, enär rättens dom framdeles skall utfärdas särskilt och icke som nu anslutas till protokollet. Genom

122 den nuvarande bestämmelsen befrias icke heller häradshövdingen från befattning med ifrågavarande åtgärder. Särskilt om den dömande verksamheten är av större omfattning, är det emellertid ett önskemål, att häradshövdingen eller annan, som handhar de egentliga domaruppgifterna, icke skall belastas med dylika rutingöromål. Det bör i första hand ankomma på tingssekreterare, där sådan finnes, att svara för de nu omnämnda expeditionella bestyren. Enligt domarutredningens mening bör det emellertid därjämte finnas möjlighet att förordna tingsnotarie att handhava denna uppgift. Anledning torde saknas att för behörighet härtill fordra viss ålder eller viss tids tjänstgöring i domsaga. Däremot bör i likhet med vad som föreslagits i fråga om förut nämnda expeditionella uppgifter krävas, att tingsnotarie, som anlitas för nu förevarande uppgifter, genom sin tidigare tjänstgöring vunnit nödig erfarenhet beträffande uppgifterna och är skickad att fullgöra dem. Domarutredningen förutsätter, att det alltjämt skall ankomma på rättens ordförande att bedöma, i vad mån skrivelse, kungörelse eller uppgift erfordras med anledning av rättens avgörande. Anteckning härom bör genom ordförandens försorg lämpligen göras i marginalen vid de domar och beslut, som äro i fråga. Det bör därefter åligga den som erhållit förordnande av förevarande slag att med ledning av nämnda anteckningar och innehållet i dom eller beslut ombesörja, att skrivelser, kungörelser och uppgifter bliva uppsatta, samt underteckna och i behörig ordning expediera dem. Då såsom framgår av det föregående tingsnotarie icke utan vidare skall vara behörig att fullgöra ovan avsedda expeditionella uppgifter av olika slag utan för hans behörighet kräves en viss prövning av hans lämplighet för den uppgift varom är fråga, bör tingsnotarie äga fullgöra dessa uppgifter endast efter förordnande. Detta ä r desto mer påkallat, som försummelse i uppgifternas fullgörande kan medföra ansvarspåföljd. Enligt domarutredningens mening erfordras emellertid icke, att dylikt förordnande gives av hovrätten. Detta kan anförtros åt vederbörande häradshövding. Förordnande bör meddelas skriftligen och så avfattas, att dess omfattning därav tydligt framgår. Det kan meddelas för en bestämd tid, för ting eller sammanträde eller del därav eller ock, där det befinnes lämpligt, för visst mål eller ärende. Avskrift av förordnandet bör insändas till hovrätten. Stadganden av det innehåll, som ovan angivits, ha i utkastet till domsagostadga upptagits under 17 § första stycket punkt 1 och tredje stycket. Tingsnotarierna böra — såsom framhållits vid behandlingen av domsagornas personalorganisation — i stor utsträckning biträda vid förande av protokoll och även själva kunna tjänstgöra såsom protokollförare. I fråga om notaries behörighet att föra protokoll gäller för närvarande, att han enligt 18 § första stycket domsagostadgan kan förordnas att, i den omfattning och under tid som häradshövdingen bestämmer, föra dombok och övriga protokoll i mål och ärenden, som handläggas av denne såsom ordförande i häradsrätten, ävensom att i samband därmed uppsätta, kontrasignera och expediera skrivelser m. m. Såsom villkor för erhållande av dylikt förordnande fordras,

123 att notarien fyllt 24 år och tjänstgjort i domsaga ett år. De ändrade bestämmelser i fråga om protokollföringen, som uppställas i nya R.B., innebära såtillvida en lättnad i förhållande till vad nu gäller, att protokollet skall i vissa hänseenden göras mindre fullständigt. Den omständigheten att protokollet skall färdigställas redan under förhandlingen kan å andra sidan medföra, att stora krav ställas på protokollföraren. Man måste emellertid här skilja mellan olika fall. Särskilt vid förberedelse torde protokollet ofta kunna göras helt kort och i stor utsträckning uppsättas med användande av blankett. I den mån utsagor skola upptagas i protokollet eller däri eljest skall mera utförligt återgivas vad som förekommer, vilket huvudsakligen torde inträffa vid huvudförhandling men undantagsvis kan ske även under förberedelsen eller annan förhandling, kan det åter vara oundgängligt, att protokollföraren äger rutin och erfarenhet för att kunna tillfredsställande lösa sin uppgift. Mot den nuvarande bestämmelsen att notarie för att föra häradshövdingens dombok skall ha fyllt 24 år har föreningen Sveriges häradshövdingar i sin förutnämnda till Kungl. Maj:t ingivna skrivelse den 19 november 1943 anmärkt, att stadgandet medfört olägenheter i fråga om arbetsfördelningen. Föreningen har därför yrkat, att nämnda bestämmelse måtte utgå. Otvivelaktigt skulle, om kravet att tingsnotarie skall ha uppnått 24 års ålder bibehölles även i fråga om förordnande att tjänstgöra såsom protokollförare enligt nya R.B., därigenom notarier i många fall utestängas från denna uppgift utan att dennas svårighetsgrad gåve anledning därtill. Detsamma skulle bliva följden, därest för förordnande såsom protokollförare enligt den nya ordningen skulle fordras ett års tjänstgöring i domsaga. Domarutredningen h a r därför icke ansett erforderligt att uppställa dylika formella villkor för behörighet att föra protokoll. Å andra sidan måste tillses, att i sådana fall, där protokollföringen är av mera kvalificerad natur, denna endast anförtros åt den som vunnit nödig erfarenhet för uppgiften och därtill är skickad. Kravet i detta hänseende bör anpassas efter protokollsuppgiftens beskaffenhet i det särskilda fallet. Den nuvarande bestämmelsen angående tingsnotaries behörighet att föra protokoll avser, såsom förut nämnts, allenast det fall, då häradshövdingen såsom häradsrättens ordförande handlägger mål och ärenden. Samma behov, som under dessa omständigheter föreligger att anlita tingsnotarie såsom protokollförare, kan givetvis förefinnas, när tingsdomare, tingssekreterare eller tingsnotarie tjänstgör såsom ordförande i häradsrätt. Ifrågavarande behörighetsregel bör därför omfatta jämväl de sist avsedda fallen. Även stadgandets begränsning till häradsrätts sammanträden är alltför snäv. Beträffande protokollföringen vid ägodelningsrätt skola, enligt vad i motiven till processlagberedningens förslag till ändringar i jorddelningslagen uttryckligen framhållits, bestämmelserna i 6 kap. nya R.B'. tillämpas. Självfallet bör även för sådant fall tingsnotarie kunna utses till protokollförare. Detsamma gäller, där eljest protokollföring enligt 6 kap. nya R.B. skall äga rum. Förordnande att tjänstgöra såsom protokollförare bör kunna meddelas för visst ting eller sammanträde eller del därav eller ock avse visst mål eller

124 ärende. Då enligt nya R.B. (6:3) protokollet skall upptaga protokollföraren, torde en anteckning härom vara tillräcklig såsom bevis om förordnandet. Av praktiska skäl bör förordnande kunna meddelas av rätten respektive domaren. w-,m I enlighet med vad nu anförts föreslår domarutredningen i 17 § andra stycket domsagostadgan en bestämmelse av innehåll, att tingsnotarie må — under förutsättning att han uppfyller kravet på erfarenhet och lämplighet — av rätten eller domaren förordnas att tjänstgöra såsom protokollförare enligt bestämmelserna i 6 kap. nya R.B. I detta sammanhang må erinras om att notarierna böra biträda vid den domande verksamheten även genom skrivande av förslag till domsreciter och domslut. För den slutliga avfattningen av domen måste emellertid uppenbarligen domaren själv vara ansvarig, och någon särskild behörighetsbestämmelse for tingsnotarie kommer således på denna punkt icke i fråga Liksom for närvarande upptages emellertid enligt domarutredningens förslag under 22 § domsagostadgan en allmän bestämmelse om att tingsnotarie bör anlitas tor hithörande uppgifter. Vad så beträffar frågan i vad mån tingsnotarie skall äga att såsom domare handlägga mål och ärenden uppställes i 18 § andra stycket domsagostadgan kravet på att tingsnotarie, för att kunna handhava de dömande uppgifter som där angivas, skall hava fyllt 25 år och tjänstgjort i domsaga ett år. Att tingsnotarie för behörighet att handlägga mål måste ha uppnått nämnda ålder framgår, såsom tidigare påpekats, redan av nya R.B. (4: 1). Icke heller i övrigt synes ändring påkallad i fråga om de angivna förutsättningarna för notaries domarbehörighet. Däremot kan den avgränsning, som gjorts i stadgandet beträffande de mål och ärenden, vilka skola ankomma på tingsnotarie efter det han förvärvat nyssnämnda kvalifikationer, endast delvis tillämpas å de efter rättegångsreformen ändrade förhållandena. Så t. ex. är det enligt den nya ordningen icke möjligt att, som nu sker för tvistemålens del, göra gränsdragningen beroende av om ett mål handlägges första gången eller icke. Den indelning av mål och ärenden efter dessas mer eller mindre krävande beskaffenhet, som bör ske under hänsynstagande till de nya rättegångsförhållandena, måste därför företagas efter i viss mån nya linjer. Då det gäller att avskilja de enkla mål, som kunna anförtros åt notarier, framträder — särskilt i fråga om tvistemålen — den svårigheten, att man i regel icke kan med säkerhet på förhand avgöra, om ett mål är enkelt. Först under förberedelsens gång visar sig ju t. ex., om svaranden uteblir och målet således kan avgöras tredskovis, eller om anspråk medgives eller eftergives. Även för tvistemålens vidkommande kunna emellertid urskiljas vissa grupper, inom vilka de enklare målen vanligen förekomma. En sådan grupp bland tvistemålen är mål angående förfallen penningfordran, som ej avser skadestånd. I det övervägande antalet av nu avsedda fall torde svaranden utebliva och saken således avgöras tredskovis. Och även om käromålet bestrides, rör sig tvisten vanligen om en eller annan fråga av begränsad räckvidd.

125 Det kan därför övervägas att — generellt eller efter förordnande — tillåta notarie, som uppnått 25 års ålder och tjänstgjort ett år i domsaga, att redan från anhängiggörandet handlägga tvistemål tillhörande den grupp, som nyss nämnts. Beträffande de mål av denna typ, som icke avgöras genom tredskodom under förberedelsen, föreligga två möjligheter. Häradshövdingen (event, tingsdomare eller tingssekreterare) kan övertaga målet för att handlägga detta vid huvudförhandling, eller också kan det medgivas tingsnotarie att i vissa icke komplicerade fall fortsätta handläggningen jämväl vid huvudförhandling. Hur gränsen här skall dragas kan vara tveksamt. Om vittnesbevisning icke skall förekomma, torde målet vanligen vara av den enkla beskaffenhet, att notarie kan tillåtas fortsätta handläggningen. Om däremot vittnen skola höras, torde handläggningen i allmänhet vara mera krävande. Undantagsvis kan dock målet, även om vittnen däri höras, vara av enkel beskaffenhet, t. ex. om vittnesförhöret endast gäller bestyrkande av något enkelt faktum. 1 sådant fall skulle det vara möjligt att låta notarie leda vittnesförhöret. Det torde emellertid vara svårt att på förhand avgöra, om målet bedömt efter dessa synpunkter — är av enklare beskaffenhet. En gränsdragning, som lättare kan tillämpas, är att låta notarie handlägga mål av nu förevarande slag även vid huvudförhandling under förutsättning att denna hålles i omedelbar anslutning till förberedelsen. Såsom förutsättning för att huvudförhandling må hållas i omedelbart samband med förberedelsen stadgas i 42 kap. 20 § nya R.B. bland annat, att parterna samtycka därtill eller saken finnes uppenbar. Enligt uttalande i motiven (SOU 1938: 44 s. 79) har denna anordning sin praktiska betydelse i sådana mål, i vilka sakförhållandena redan klarlagts under förberedelsen eller annan bevisning än genom skriftliga handlingar i regel icke förekommer. Man torde således kunna utgå från att, där huvudförhandling hålles i omedelbar anslutning till förberedelsen, mål av nu avsett slag i regel är av enkel beskaffenhet. Domarutredningen vill med hänsyn till vad nu anförts föreslå, att tingsnotarie, som uppnått 25 års ålder och tjänstgjort i domsaga ett år, skall äga att vid förberedelse samt vid huvudförhandling, som hålles i omedelbart samband med förberedelsen, handlägga mål angående förfallen penningfordran, som ej avser skadestånd. Liksom för närvarande bör dock genom en särskild undantagsbestämmelse mål av vidlyftig eller svår beskaffenhet alltid förbehållas annan än notarie. Till mål, som skola undantagas från notaries handläggning, böra även räknas mål, vari bevisupptagning, bevisprövning eller eljest föreliggande frågor kräva större erfarenhet och omdöme hos domaren. Domarutredningen föreslår därför en mindre jämkning av den nuvarande undantagsbestämmelsen. Vid tillämpning av ifrågavarande bestämmelse bör häradshövdingen på lämpligt sätt tillse, att mål, som icke böra ankomma på notarie, om möjligt redan vid den ursprungliga fördelningen undantagas. Det bör vidare tilläggas tingsnotarie behörighet att handlägga mål om lagsökning och betalningsföreläggande. Dessa mål avse samma slags rättsförhållanden som nyss angivna typ av tvistemål, nämligen krav angående för-

126 fallen penningfordran, utom skadestånd. Genom lagsökning och betalningsföreläggande möjliggöres för sådana fall ett enklare förfarande än den ordinarie processen i syfte att vinna ett avgörande, varigenom fordringen kan uttagas i exekutiv väg. Enligt förslag av processlagberedningen, vilket förslag framlagts för 1946 års riksdag i proposition nr 28 och av riksdagen antagits, skola ifrågavarande mål ej längre handläggas av lagsökningsdomaren utan av rätten, som dock såvitt angår häradsrätt skall vara domför utan nämnd. I motiven till denna domförhetsregel framhålles (SOU 1944: 10 s. 122), att det uppenbart ej föreligger något hinder, att i arbetsordning eller eljest bestämmes, att dessa mål skola i häradsrätt handläggas av bland andra notarie. Mål om lagsökning eller betalningsföreläggande skall under vissa förutsättningar hänskjutas till rättegång. Därmed upphör målet att handläggas i den för mål om lagsökning eller mål om betalningsföreläggande särskilt stadgade ordning, och tingsnotaries behörighet att därefter handlägga målet blir således beroende av om han enligt regeln angående eljest förekommande mål om förfallen penningfordran, som ej avser skadestånd, är behörig därtill. Tingsnotarie, som handlägger mål om lagsökning eller betalningsföreläggande, bör sålunda — under förutsättning att hans förordnande är tillräckligt omfattande — kunna fortsätta handläggningen även sedan beslut meddelats, varigenom målet hänskjutits till rättegång. Tingsnotarien äger på detta sätt fortsätta handläggningen dels vid förberedelse och huvudförhandling, som hålles i omedelbart samband med förberedelsen, dels ock — utan att särskild föreskrift därom torde behöva meddelas — vid huvudförhandling, som utan förberedelse äger rum i omedelbart samband med målets hänskjutande till rättegång. Liksom eljest bör dock i de nu avsedda fallen handläggningen anförtros åt en mera erfaren domare än tingsnotarie, om målet är av vidlyftig eller svår beskaffenhet eller dess avgörande eljest kräver särskild erfarenhet. För brottmålen torde en uppdelning med hänsyn till straffskalan ungefär följa målens svårighetsgrad. Enligt vad nu gäller kan notarie förordnas att handlägga mål angående ansvar för förseelse, som ej är belagd med högre straff än böter och däri talan ej föres om skadestånd. Denna föreskrift bör lämpligen jämkas till överensstämmelse med stadgandet i 1 kap. 5 § nya R.B. angående de mål, som i häradsrätt må avgöras med tremansnämnd. Domarutredningen föreslår alltså, att notarie skall kunna handlägga mål, som allenast rör ansvar för brott, vara icke kan följa svårare straff än böter och i vilket ej förekommer anledning, att målsägande finnes. Om målet är av sådan beskaffenhet, att det bör handläggas av en mera kvalificerad ordförande, bör det dock undantagas från notaries handläggning. Domarutredningen har haft under övervägande, om möjligen en mindre utvidgning av förevarande behörighetsregel kunde ske. Så som regeln nu är utformad är notarie förhindrad att handlägga mål angående brott, för vilket i straffskalan ingår — jämte böter — fängelse i exempelvis högst sex månader, även om i det särskilda fallet det redan från början ä r uppenbart, att

127 svaranden ej kan ådömas mer än ett relativt lindrigt bötesstraff. Om fängelse ingår i latituden endast vid försvårande omständigheter och åklagaren redan i stämningen förklarar, att han endast yrkar ansvar enligt den för normalfallen avsedda straffbestämmelsen, kunde ifrågasättas att tillerkänna notarie behörighet att handlägga målet. Emellertid är ju domstolen icke bunden av en sådan rubricering av brottet från åklagarens sida. Beträffande många av de brott, för vilka en straffbestämmelse av angiven art förekommer, kan vidare lämpligheten av att målet handlägges av notarie sättas i fråga. Domarutredningen anser sig därför icke kunna föreslå en sådan utvidgning av nu gällande behörighetsregel. Beträffande ärenden, som upptagas och prövas av häradsrätt, ankommer det för närvarande på tingsnotarie — under förutsättning att han uppnått 25 års ålder och tjänstgjort ett år i domsaga — att handlägga de ärenden, som kunna upptagas vid sammanträde med tremansnämnd, nämligen bouppteckningsärenden, flertalet förmynderskapsärenden, ärenden angående dödförklaring, vittnesförhör rörande tillkomsten av skriftligt testamente, föreläggande att söka lagfart eller att ingiva bouppteckning m. m. Såsom tidigare framhållits innebär det av riksdagen antagna förslaget till lag om handläggning av domstolsärenden den nyheten, att vissa ärenden, bland annat ärenden angående bouppteckning och arvsskatt, i underrätt skola handläggas av inskrivningsdomaren. I fråga om tingsnotaries behörighet att handlägga dessa ärenden hänvisas till vad som anförts i samband med frågan i vilken utsträckning tingsnotarie bör äga tjänstgöra såsom inskrivningsdomare. I förslaget till lag om handläggning av domstolsärenden uppdelas jämväl övriga däri avsedda ärenden i olika grupper, för vilka givas särskilda domförhetsregler (se 6 §). Huvudstadgandet är, att häradsrätt vid handläggning av ärende är domför utan nämnd. Vid avgörande av vissa ärenden skall dock nämnd deltaga. I fråga om några av dessa är rätten därvid domför med tre i nämnden, medan för de övriga fordras fulltalig nämnd. Då det gäller att angiva de ärenden, som skola tillkomma tingsnotarie, när denne tjänstgör såsom rättens ordförande, synes man såvitt möjligt böra anknyta till den uppdelning av ärendena, som sålunda företagits. Härtill föreligger desto större anledning, som vid den verkställda uppdelningen ärendenas mer eller mindre krävande natur torde ha beaktats. Till de ärenden, vid vilkas avgörande i häradsrätt kräves fullsutten nämnd, hänföras enligt förslaget ärenden angående adoption, vårdnad om barn, medgivande till äktenskap eller till åtgärd beträffande makars egendom m. m., tillstånd enligt lagen om förmynderskap till viss förvaltningsåtgärd och talan mot överförmyndares beslut, nedsättning av bolags aktiekapital eller grundfond, tillstånd till vinstutdelning i bolag, skyldighet för bolag eller förening att träda i likvidation, förordnande eller entledigande av likvidator, förvaltning av stiftelse, utseende av huvudmän i sparbank, vissa åtgärder enligt lagen om samäganderätt, lagen om bysamfälligheter m. m. och lagen om ägofred samt dödande av förkommen handling. De nu uppräknade ärendena äro i allmänhet av den art, att det icke bör tillåtas notarie att handlägga desam-

128 ma. Visserligen finnas inom denna grupp några ärenden, som äro av sådan art att handläggningen av desamma skulle kunna anförtros åt notarie, t. ex. ärenden om intagande i rättens protokoll av förening om stängselskyldighet eller betesreglering eller om dödande av förkommen handling. Då dessa ärenden emellertid äro för arbetet föga betungande, finnes enligt domarutredningens mening ej anledning att för dem upptaga en särskild behörighetsbestämmelse. Bland de ärenden, som enligt ifrågavarande förslag skola kunna avgöras vid sammanträde med tremansnämnd, märkas till en början ärenden angående förmynderskap och godmanskap enligt lagen om förmynderskap. Dock fordras, såsom framgår av det föregående, fullsutten nämnd, då fråga är om tillstånd till förvaltningsåtgärd eller talan mot överförmyndares beslut. Från bestämmelsen att förmynderskaps- och godmanskapsärenden i häradsrätt skola avgöras med nämnd göres vidare undantag för vissa ärenden av övervägande formell natur, vilka enligt huvudregeln kunna handläggas utan nämnd, nämligen ärenden rörande inskrivning eller överflyttning av förmynderskap eller godmanskap eller föreläggande enligt vissa bestämmelser i förmynderskapslagen eller entledigande av god man, då uppdraget slutförts, eller i vissa fall om den, för vilken gode mannen förordnats, begär hans entledigande. De förmynderskaps- och godmanskapsärenden, som återstå och i fråga om vilka således nämnd är erforderlig men rätten domför med endast tre i nämnden, avse främst förordnande av förmyndare och gode män samt entledigande av sådana i andra fall än nyss nämnts. Dessa ärenden kunna enligt gällande ordning handläggas av tingsnotarie, som uppnått 25 års ålder och tjänstgjort i domsaga ett år, och denna regel lorde alltjämt böra bibehållas. Utöver de nu avsedda förmynderskaps- och godemanskapsärendena hänföras enligt förslaget till tremansnämndsgruppen även ärenden angående dödsbos förvaltning genom boutredningsman samt förordnande av god man eller annan för fullgörande av särskilt uppdrag i andra än förut angivna fall eller sådan persons entledigande. Boutredningsmansärendena innefatta i främsta rummet förordnande, huruvida dödsbo skall avträdas till förvaltning av boutredningsman, samt utseende av boutredningsman eller dennes entledigande. Såsom exempel på annat ärende av här avsett slag må nämnas utseende eller entledigande av god man i dödsbo för tillvaratagande av allmänna arvsfondens rätt samt av boupptecknings- och arvskiftesförrättare. De ärenden varom nu är fråga torde vanligen icke erbjuda större svårigheter ur domarsynpunkt. Detta är dock icke alltid fallet. I samband med att dödsbo förvaltas av boutredningsman kunna till rättens bedömande hänskjutas särskilda frågor, som ställa stora anspråk på domarens omdöme och auktoritet. Om dödsbodelägarna icke lämna samtycke till försäljning av dödsboet tillhörig fast egendom, skall sålunda frågan om tillstånd därtill prövas av rätten. Till rättens avgörande skall jämväl hänskjutas fråga, varom — i fall då förvaltningen handhaves av flera boutredningsman gemensamt — flertalet av dem icke kunnat enas. Även då fråga är, huruvida dödsbo skall avträdas till förvaltning av boutredningsman, eller om vem som skall utses därtill

129 eller om boutredningsman skall entledigas, kunna ibland stridiga intressen göra sig gällande eller avgörandet eljest av särskild anledning ställa större krav på domarerfarenhet. Där så är förhållandet, bör ärendet tydligen handläggas av annan än notarie. Jämväl då god man eller annan i övrigt skall förordnas att fullgöra särskilt uppdrag eller skall entledigas från sådant uppdrag, kan domaruppgiften understundom vara av kvalificerad natur. Med hänsyn till att ärenden angående förordnande och entledigande i sist avsedda fall sällan förekomma har domarutredningen icke i någon m å n upptagit dessa ärenden bland sådana som kunna ankomma på notarie. Domarutredningen förordar i anslutning till det anförda, att tingsnotarie skall äga handlägga ärenden angående dödsbos avträdande till förvaltning genom boutredningsman ävensom förordnande eller entledigande av boutredningsman, under förutsättning att enighet råder mellan vederbörande rättsägare. Om detta visserligen är fallet, men ärendet det oaktat undantagsvis skulle vara av sådan art, att det bör handläggas av en mera kvalificerad domare, bör så givetvis ske. Därför bör den allmänna, för mål gällande undantagsbestämmelsen i 18 § andra stycket domsagostadgan utvidgas till att avse jämväl ärenden, som äro av vidlyftig eller svår beskaffenhet eller vilkas avgörande eljest kräver särskild erfarenhet. Ett sådant allmänt undantag är motiverat icke endast med hänsyn till de nu behandlade ärendena. Sålunda torde även de till förevarande ärendesgrupp hänförliga förmynderskapsärendena undantagsvis kunna kräva ett sådant ställningstagande, att detta bör ankomma på en mera erfaren domare. Vid rättsförhandling med tre i nämnden kunna slutligen enligt förslaget till lag om handläggning av domstolsärenden företagas till avgörande frågor om bestämmande av arvode. Det vanligaste fallet torde h ä r vara fastställande av arvode åt förvaltare och rättens ombudsman i konkurs. Enligt domarutredningens mening böra dessa ärenden icke tillkomma notarie. övriga ärenden kunna, såsom framgår av det föregående, enligt lagförslaget prövas och avgöras utan att nämnd deltager. Redan förut har framhållits, att hit hänföras vissa förmynderskaps- och godmanskapsärenden av övervägande formell natur (inskrivning och överflyttning av förmynderskap och godmanskap, vissa förelägganden isamt entledigande av god man i vissa fall). Hit hör vidare bevisupptagning vid domstol, n ä r sådan förekommer som självständigt ärende. Härvid må anmärkas, att bevisning till framtida säkerhet — omfattande bland annat de vanliga vittnesförhören angående tillkomsten av testamente — för framtiden regleras genom 41 kap. nya R.B. och icke genom lagen om handläggning av domstolsärenden. Vid bestämmande av tingsnotaries behörighet torde emellertid även bevisupptagning enligt 41 kap. nya R.B. lämpligen kunna behandlas i detta sammanhang. Till förevarande grupp böra jämväl föras vissa fall av anmälan hos domstolen, nämligen anmälan av fordran i syfte att avbryta preskription eller av tvång eller förledande vid utfärdande av skuldebrev. Bland hithörande ären9—462146

130 den må ytterligare nämnas vissa, som enligt nu gällande bestämmelser kunna handläggas vid tingssammanträde med tremansnämnd och således även under ordförandeskap av notarie, nämligen ärenden angående dödförklaring, föreläggande att söka lagfart eller att ingiva bouppteckning ävensom avläggande av domared och ed av god man vid lantmäteriförrättningar. Inom ifrågavarande grupp återfinnas ärenden av synnerligen olikartad natur, och det ä r därför vanskligt att uppställa en generell regel angående notaries behörighet i dessa fall. Till att handlägga de nyss uppräknade ärendena bör emellertid notarie, sedan h a n uppnått 25 års ålder och tjänstgjort i domsaga ett år, i regel vara tillräckligt kvalificerad. Undantag måste dock i viss mån göras för sådana ärenden, som avse bevisupptagning. Liksom då bevis upptages i rättegång ställer bevisupptagning utom rättegång ofta stora krav på domaren, varför endast de enklare fallen böra anförtros åt notarie. Då vittnesförhör rörande skriftligt testamente i allmänhet är av föga invecklad beskaffenhet, bör notarie liksom för närvarande kunna handlägga sådant ärende. I fråga om övriga fall av särskild bevisupptagning torde svårligen någon bestämd gräns kunna dragas, varigenom skulle avskiljas de fall, för vilka notarie kan anses tillräckligt kvalificerad. Icke heller skulle en sådan gränsdragning vara av nämnvärd betydelse ur arbetssynpunkt, enär vid sidan om testamentsvittnesförhören bevisupptagning utan samband med rättegång torde vara tämligen sällsynt vid häradsrätterna. Det synes därför icke vara skäl att på denna punkt utvidga tingsnotaries behörighet utöver vad nu gäller. Tingsnotarie kan enligt gällande ordning i undantagsfall förordnas att förvalta häradshövdingämbete med vidsträcktare befogenhet än i 18 § domsagostadgan sägs, nämligen i sådana fall där en mera kompetent vikarie än tingsnotarie ej är att tillgå (19 §). För att tingsnotarie under nämnda förutsättning skall kunna erhålla sådant vidsträcktare förordnande fordras, att han under 1 V2 år tjänstgjort såsom tingsnotarie eller tingsnotarieaspirant och därunder varit förordnad såsom inskrivningsdomare i viss omfattning ävensom handlagt mindre mål och ärenden enligt 18 §. Då det vid sammanträffande behov av tjänstledighet för häradshövdingar i flera domsagor eller på grund av tillfällig personalbrist, kan vara omöjligt för hovrätten att tillhandahålla vikarie, är en undantagsbestämmelse av den innebörd som nu angivits nödvändig. Vid fråga om tillämpning av en sådan bestämmelse bör självfallet i första hand tillses, att rättsvårdens krav bliva tillbörligt tillgodosedda, så att där ting, rannsakning eller annan förrättning är av krävande art alla utvägar prövas för att i första hand skaffa en vikarie med minst fiskalskompetens. Men fiskalskadern bör icke utökas enbart av det skälet att u r densamma skall kunna tillhandahållas arbetskraft för ett rent tillfälligt behov. I fråga om den närmare utformningen av bestämmelsen torde någon ändring icke vara påkallad, och domarutredningen förordar således, att det nuvarande stadgandet bibehålles.

131 Beträffande regleringen av tingsnotariernas behörighet må slutligen beröras frågan, i vad mån tjänstgöring annorstädes än i domsaga bör kunna tillgodoräknas notarie för uppnående av olika behörighetsgrader. Enligt domsagostadgan (20 §) kan för närvarande domsagotjänstgöring intill en tid av sex månader ersättas av tjänstgöring i hovrätt, vid rådhusrätt bestående av minst tre lagfarna ledamöter, hos landsfogde (förste stadsfiskalen i Stockholm) eller hos ledamot av advokatsamfundet, då det gäller behörighet att mottaga förordnanden enligt 18 och 19 §§. Regeln innebär, att det i dessa paragrafer uppställda kravet på viss tids tjänstgöring i domsaga, då annan tjänstgöring av angiven beskaffenhet åberopas, kan nedsättas från 1 till V2 år, respektive från 1 7 2 till 1 år. Redan inledningsvis har under denna avdelning påpekats värdet av att domare, oavsett senare placering, tjänstgjort någon tid i rådhusrätt, varjämte uttalats, att det vore av betydelse för domaren, att han ej stode främmande för advokatens och åklagarens verksamhetsområden. I förevarande avseende böra därför dessa slag av tjänstgöring i viss utsträckning medräknas. Tingsnotarie bör dock innan förordnande meddelas honom enligt 18 eller 19 § h a förvärvat tillräcklig kännedom om de speciella förhållanden, som röra verksamheten i domsaga. Genom att tiden för utbyte av domsagotjänstgöring mot annan tjänstgöring begränsats till sex månader synes en lämplig avvägning i detta hänseende ha kommit till stånd, och denna regel bör därför bibehållas. Emellertid synas skäl icke föreligga att på detta stadium utbyta underrättstjänstgöringen mot tjänstgöring i hovrätt. I denna del förordar domarutredningen således en ändring av bestämmelsen. På sätt närmare framgår av det följande bör vidare i fråga om tillgodoräknande av rådhusrättstjänstgöring som merit enligt domarutredningens mening endast avlönad sådan tjänstgöring tagas i beräkning. I 8 kap. 1 § nya R.B. förbehålles beteckningen advokat åt den som är medlem av advokatsamfundet. I enlighet härmed h a r domarutredningen infört denna beteckning i förevarande bestämmelse av domsagostadgan. Den som tjänstgjort i hovrätt, vid sådan rådhusrätt som ovan nämnts, hos landsfogde eller hos advokat äger jämväl — intill en tid av sex månader — tillgodoräkna sig denna tjänstgöring såsom del av tingsutbildningen (52 §). Kravet på domsagotjänstgöring för erhållande av bevis om tingsutbildning nedsättes alltså för detta fall med tiden för sådan tjänstgöring utom domsaga, som nyss nämnts, således till lägst två år. I fråga om denna regel, som endast utgör en naturlig följd av bestämmelsen i 20 § om att motsvarande hänsyn tages till ifrågavarande slag av tjänstgöring för uppflyttning i behörighetsgrad, föreslår domarutredningen endast jämkningar liknande dem som nyss förordats beträffande 20 §. Rörande frågan i vad mån till rådhusrätt förlagd praktisk utbildning må kunna i högre grad än för närvarande jämställas med tingsutbildning hänvisas dock till den följande framställningen angående utbildning av domaraspiranter i rådhusrätt.

132 2.

Utbildning i rådhusrätt, motsvarande tingsutbildniiig.

Såsom tidigare framhållits förekommer, såvitt angår rådhusrätterna, en första domstolstjänstgöring motsvarande tingsutbildningen endast vid Stockholms rådhusrätt, vid vilken regelmässigt mottagas även sådana juris kandidater, som sakna tidigare praktisk erfarenhet. Antalet av dem, som på detta sätt antagits för tjänstgöring vid Stockholms rådhusrätt, har under senare år varit betydande. Under femårsperioden 1940—1944 antogos sålunda vid rådhusrätten sammanlagt 176 aspiranter, varav endast 25 med tidigare praktisk utbildning. Anledningen till att rådhusrätterna icke i allmänhet kommit att mottaga unga jurister för praktisk utbildning torde främst sammanhänga med rådhusrätternas organisation såsom flermansdomstolar. Med undantag för de minsta rådhusrätterna, där borgmästaren ensam är lagfaren ledamot av rätten och där med hänsyn till den ringa arbetsbördan någon uppdelning av denna vanligen ej är påkallad, kan arbetet i rådhusrätt i mån av behov fördelas mellan ett antal juristdomare. För rådhusrätternas vidkommande föreligger därför vanligen icke samma behov som i fråga om häradsrätterna av juridiskt utbildade biträden vid sidan om de stadigvarande anställda domarna. Av dessa ä r det övervägande antalet ordinarie; icke-ordinarie rättsbildad personal finnes huvudsakligen vid de allra största rådhusrätterna, nämligen rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping. För rådhusrätternas vidkommande saknas en sådan reglering av aspiranttjänstgöringen, som beträffande den vid häradsrätterna tjänstgörande personalen finnes i domsagostadgan. Inte heller medför utbildning vid rådhusrätt en lika allmän merit vid anställande eller befordran i statens tjänst, som kommer tingsutbildningen till del. Beträffande tjänstgöring vid rådhusrätt rådde i äldre tid osäkerhet rörande dess meritvärde utanför den rådhusrätt, där tjänstgöringen fullgjorts, men detta förhållande h a r numera i viss mån ändrats. Enligt hovrätternas arbetsordningar uppställes sålunda såsom alternativ fordran för antagande till extra fiskal, att vederbörande tjänstgjort under 2 1 / 2 år i domsaga eller i rådhusrätt, organiserad med minst tre lagfarna ledamöter. Den som antages till extra fiskal skall även ha innehaft sådana förordnanden, som krävas för full tingsutbildning, d. v. s. förordnande att handlägga inskrivningsärenden under i regel sex inskrivningsdagar samt att med begränsad behörighet tjänstgöra såsom ordförande i häradsrätt. Med förordnande av sistnämnda slag likställes, att vederbörande tjänstgjort såsom ledamot av rådhusrätt, som nyss nämnts. Sådan utbildning, som nu angivits, skall vidare — vare sig den förvärvats huvudsakligen i domsaga eller vid rådhusrätt med minst tre lagfarna ledamöter — enligt uttalande till statsrådsprotokollet den 17 juni 1943 av dåvarande chefen för justitiedepartementet räknas såsom ett års tjänstemerit vid tillsättande av befattningar vid statsdepartement, för vilka kräves juridisk examen, eller vid förordnande å dylika befattningar. Även i fråga om behörighet att erhålla landsfogdetjänst liksom att mottaga förordnande såsom landsfogdeassistent lik-

133 ställes 2V2 års tjänstgöring vid rådhusrätt med minst tre lagfarna ledamöter med motsvarande tids tjänstgöring i domsaga. Enligt domsagostadganis regler om tingsutbildning må jämväl, såsom tidigare påpekats, tjänstgöring vid sådan rådhusrätt intill en tid av sex månader inräknas i tingstjänstgöringen. Någon allmän bestämmelse om rätt att i statstjänst tillgodoräkna rådhusrättstjänstgöring såsom tingsutbildning finnes emellertid icke. Såvitt angår Stockholms rådhusrätt har frågan om utbildning av aspiranter gjorts till föremål för särskild framställning till Kungl. Maj:t. I skrivelse den 27 augusti 1943 h a r sålunda Stockholms magistrat framfört önskemål om åvägabringande av största möjliga likställighet mellan utbildningsgången vid rådhusrätten och vid domsagorna i avseende å såväl utbildningens omfattning som den kompetens, den avsåge att meddela. Magistraten h a r i skrivelsen hemställt, att rådhusrättens aspiranter måtte få sig tillförisäkrad en ställning i merithänseende, motsvarande den som tillkommer juris kandidat, vilken undergått tingsutbildning enligt 52 § domsagostadgan. Sedan från Svea hovrätt inhämtats utlåtande över magistratens framställning, h a r densamma överlämnats till domarutredningen för övervägande. Frågan om värdet av tjänstgöring vid rådhusrätt h a r från mera allmänna utgångspunkter upptagits i en den 15 december 1943 dagtecknad framställning av styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare till chefen för justitiedepartementet. I denna framställning har bland annat uttalats, att det i alla de fall, då en formell meritberäkning skall äga rum, borde vara en grundregel, att tjänstgöring vid rådhusrätt, organiserad så att minst tre jurister tjänstgöra i domstolen, anses likvärdig med motsvarande tjänstgöring vid de statliga domstolarna. Domarutredningen h a r för bedömande av hithörande spörsmål från Stockholms magistrat inhämtat uppgifter angående utbildningsförhållandena vid rådhusrätten därstädes (uppgifterna avgivna i mars 1945). I fråga om dessa förhållanden må här nämnas följande. För utbildningen av domaraspiranter vid Stockholms rådhusrätt gäller med vissa jämkningar ett av magistraten den 13 oktober 1933 antaget reglemente, vilket fastställts av överståthållarämbetet. Aspiranttiden, som däri ursprungligen bestämdes till 3 år, har i överensstämmelse med de ändrade bestämmelserna i fråga om tingsutbildningstiden numera avkortats till 2V2 år. Enligt reglementet skall aspirant beredas tillfälle att vid rådhusrätten och dess expeditioner bliva förtrogen med rådhusrättens arbete i alla dess delar. Aspirant indelas i enlighet härmed turvis till tjänstgöring å olika avdelningar. Under det sista halvåret av aspiranttiden förlägges tjänstgöringen i regel till den av rådhusrättens avdelningar, som utsetts till prövningsavdelning. För övervakande av aspiranternas utbildning finnes vidare inom magistraten en särskild prövningsdelegation, till vilken för varje kalenderkvartal från avdelningarna överlämnas vitsord angående envar aspirant. Vid tjänstgöringen å avdelningarna få aspiranterna till en början biträda vid protokollföringen och i samband därmed även syssla med expeditionella

134 uppgifter. Så småningom få aspiranterna jämväl uppsätta vota i enklare brott- och civilmål, vari de tjänstgjort såsom protokollförare. Aspiranterna tagas efter hand i anspråk för domartjänstgöring. Den av kristiden orsakade personalbristen inom rådhusrätten h a r haft den verkan, att aspiranterna under denna tid tidigare än eljest varit fallet erhållit sitt första assessorsförordnande och att de därefter i större utsträckning än förut utnyttjats för dylika förordnanden. Redan efter omkring ett års tjänstgöring bruka aspiranterna i allmänhet erhålla ett eller annat tillfälligt förordnande. Under slutskedet av tjänstgöringen är det ingalunda ovanligt, att aspiranterna erhålla sammanhängande månadsförordnanden såsom assessorer å rättegångsavdelningarna. Såsom tillförordnad assessor uppsätter aspirant vota i de å hans rotel fallande slutförda brott- och civilmål, som ej avgöras omedelbart, varjämte han med rättens övriga ledamöter deltager i avgörandet. Vanligtvis under slutskedet av tjänstgöringen få aspiranterna förordnande såsom inskrivningsdomare sex inskrivningsdagar, innebärande minst sex veckors tjänstgöring å inskrivningsavdelningen. Ofta ha aspiranterna dessförinnan fått en viss inblick i inskrivningsväsendet genom vikariat å den vid rådhusrätten befintliga tjänsten som registrator och biträdande inskrivningsdomare. Domarutredningen har redan inledningsvis givit uttryck åt den uppfattningen, att principiell likställighet så långt möjligt bör upprätthållas mellan dem som gå stadsdomarbanan och dem som tjänstgöra vid övriga domstolar. Denna grundtanke bör, i den mån det lämpligen kan ske, tillämpas jämväl i fråga om den grundläggande praktiska utbildningen för jurister vid rådhusrätt och häradsrätt. Då det gäller att undersöka, i vilken utsträckning tanken på likställighet mellan de båda utbildningsformerna bör genomföras, må till en början framhållas, att särskilt i de största städerna ofta förekomma stora och invecklade mål, varjämte ordningsmål och liknande enklare mål där äro synnerligen talrika. Det åskådningsmaterial, som erbjudes den i rådhusrätt tjänstgörande, k a n således i detta avseende vara till och med rikligare än i en ordinär domsaga. Med hänsyn till omfattningen av den dömande verksamheten föreligga därför goda förutsättningar för att utbildning vid rådhusrätt kan bliva lika givande för den unge juristen som utbildning under motsvarande tid i domsaga. På grund av olikheten i organisatoriskt avseende mellan häradsrätter och rådhusrätter finnes emellertid icke samma garanti för att en vid rådhusrätt fullgjord aspiranttjänstgöring skall bliva ur utbildningssynpunkt lika givande som notarietjänstgöring i domsaga. Då antalet ledamöter i rådhusrätt vanligen så bestämts, att ledamöterna själva kunna fullgöra de olika arbetsuppgifterna, finnes i regel icke behov av ytterligare juridiskt utbildad arbetskraft. Det föreligger därför fara för att, om aspirant tjänstgör vid rådhusrätt, denne icke erhåller full sysselsättning eller att de arbetsuppgifter, som överlämnas till honom, icke bliva tillräckligt kvalificerade. Att göromål enbart i utbildningssyfte överlämnas till en aspirant är icke heller lämpligt

135 bland annat ur den synpunkten, att det måste verka föga stimulerande för denne, om hans arbete ej är nödvändigt för verksamhetens fortgång. Härmed må jämföras förhållandena i domsaga, där — även i fråga om mindre domsagor — av varje tingsnotarie utkräves en betydande arbetsprestation, som utgör förutsättning för att de uppgifter, som åvila domstolen, skola kunna behörigen fullgöras. Ur domarutbildningens synpunkt är det därför icke tillrådligt, att aspiranttjänstgöring vid varje rådhusrätt, bestående av minst tre lagfarna ledamöter, jämställes med tingsutbildning. Det bör även framhållas, att den omfattning, vari juris kandidater mottagas vid rådhusrätterna för en första praktisk tjänstgöring efter examen, inverkar på möjligheterna att tillgodose domsagornas behov av arbetskrafter för de uppgifter, som nu fullgöras av tingsnotarier. Då det därjämte, såsom ovan antytts, på grund av att rådhusrätterna äro organiserade som flermansdomstolar i allmänhet icke föreligger något egentligt behov hos rådhusrätterna av personal i ställning motsvarande tingsnotariernas, finnes icke heller från synpunkten av arbetskraftens rationella fördelning mellan domstolarna anledning att möjliggöra för alla rådhusrätter med minst tre lagfarna ledamöter att anordna meriterande aspiranttjänstgöring. I den mån förutsättningar föreligga för en på lämpligt sätt anordnad aspiranttjänstgöring, vilket kan vara fallet vid de största rådhusrätterna, är det emellertid naturligt, att den vid sådan rådhusrätt erhållna utbildningen även i meritavseende jämställes med tingsutbildning. Med hänsyn härtill föreslår domarutredningen, att det lägges i Kungl. Maj :ts hand att bestämma, om vid rådhusrätt meddelad aspirantutbildning skall hava samma meritvärde som tingsutbildning. Domarutredningen förutsätter av skäl som nyss angivits, att sådant medgivande lämnas endast för de största rådhusrätterna. Rörande de villkor, under vilka nu avsedd aspiranttjänstgöring må i meritvärde jämställas med tingsutbildning, får domarutredningen anföra följande. Enligt 1943 års domsagostadga har i fråga om tingsutbildningen genomförts den principen, att endast avlönad tjänstgöring (såsom tingsnotarie eller tingsnotarieaspirant) inräknas i utbildningstiden. Vid Stockholms rådhusrätt tjänstgöra däremot aspiranterna regelmässigt under längre eller kortare tid utan avlöning, vilken tid det oaktat anses meriterande. Hinder torde icke föreligga, att även andra rådhusrätter på dylikt sätt utnyttja extra arbetskraft utan att bereda den avlöning. Frågan om avlöning är av vikt icke endast för de därav närmast berörda utan även ur mera allmänna synpunkter. Sålunda kan det överhuvud taget icke anses riktigt, att myndighet för nödvändiga arbetsuppgifter anlitar oavlönad personal. En särskild anledning till att aspirantplatser vid rådhusrätt liksom notariebefattningar i domsaga böra vara avlönade ligger däri, att mindre bemedlade icke skola hindras att skaffa sig den utbildning, som h ä r avses. Då de anslagsbeviljande organen torde tillse, att avlöningsmedel ej ställas till förfogande i större utsträckning än som erfordras för arbetsuppgifternas fullgörande, innebär vidare en föreskrift om att endast avlönad

136 tjänst skall vara meriterande en viss säkerhet för att aspiranter icke anställas i större utsträckning än att de erhålla full sysselsättning och kunna få tillräckligt kvalificerade uppgifter. På denna väg motverkas också, att i rådhusrätt mottagas onödigt många aspiranter, vilkas arbetskraft kan bättre behövas i domsaga. På grund av vad sålunda anförts vill domarutredningen föreslå, att den i fråga om tingstjänstgöring gällande regeln att endast avlönad tjänstgöring är meriterande utvidgas till att avse jämväl motsvarande tjänstgöring vid rådhusrätt. Det kunde ifrågasättas att för rådhusrättstjänstgörings tillgodoräknande som merit fordra, att avlöningen minst uppgår till de belopp, som gälla för notarie och aspirant i domsaga. Domarutredningen h a r emellertid ej funnit tillräckliga skäl föreligga att på detta sätt binda de kommunala organens avgörande i frågan. Dock måste självfallet för att tjänstgöringen skall anses avlönad lönebeloppet vara av sådan storlek, att det med hänsyn till aspirantens utbildning och övriga omständigheter kan anses utgöra skälig ersättning för hans arbete. Domarutredningen har jämväl haft under övervägande, huruvida antalet i rådhusrätt tjänstgörande aspiranter bör begränsas inom en av Kungl. Maj:t eller hovrätten given ram. Ett sådant stadgande kunde synas naturligt med hansyn till att Kungl. Maj:t genom fastställande av arbetsordningar och avlomngsstater för rådhusrätterna bestämmer antalet rådmän och assessorer därstädes. Emellertid torde, om domarutredningens förslag i övrigt genomföres, ett ingripande av denna art knappast vara påkallat, då ju enligt förslaget rätten att beräkna meriter för rådhusrättstjänstgöring begränsas till vissa rådhusrätter och det för dylik meritberäkning förutsattes, att tjänstgöringen är avlönad. I fråga om den allmänna gången för den aspiranttjänstgöring vid rådhusrätt, som skall jämställas med tingsutbildning, böra de principer, som gälla för tingstjänstgöringen, i huvudsak vinna motsvarande tillämpning. Aspirant bör således i olika hänseenden biträda ledamöterna vid beredande och handläggning av mål och ärenden, och han bör därvid bland annat närvara vid rättens förhandlingar och medverka vid protokollföringen. Efter hand som aspirant vinner tillräcklig erfarenhet och mognad bör han jämväl själv få tjänstgöra i egenskap av inskrivningsdomare, protokollförare och ledamot av rätten. Här liksom i domsaga ligger det vikt uppå, att tjänstgöringen så anordnas, att aspiranten därunder erhåller en allsidig inblick i de arbetsuppgifter, som åvila domstolen och dess ledamöter. I den mån i domsagostadgan för tingsnotaries behörighet att mottaga olika slag av förordnanden föreskrivas vissa villkor i fråga om ålder och föregående tjänstgöring m. m., böra dessa villkor i allmänhet göras tillämpliga å aspirant, tjänstgörande vid rådhusrätt. Domarutredningen har i detta sammanhang uppmärksammat, att vid Stockholms rådhusrätt tjänstgörande aspiranter understundom förordnats såsom ledamöter av rätten, oaktat de ej fyllt 25 år. Utan att ingå på frågan, om en sådan ordning står i överensstäm-

137 melse med n u gällande bestämmelser, vill domarutredningen erinra om att den efter tiden för nya R.B:s ikraftträdande icke är tillåten på grund av det i 4 kap. 1 § intagna stadgandet, att lagfaren domare skall ha fyllt 25 år. En viss avvikelse från vad som gäller i fråga om tingsnotaries behörighet att handlägga rättegångsmål och ärenden kan med hänsyn till de särskilda, vid rådhusrätt föreliggande förhållandena vara påkallad. Då fråga är om tjänstgöring såsom bisittare i rätten, synes det sålunda icke vara erforderligt att begränsa aspirants behörighet till vissa slag av mål och ärenden. Aspirant, som fyllt 25 år och tjänstgjort ett år i rådhusrätt (jfr 18 § andra stycket domsagostadgan), bör alltså kunna såsom bisittare i rådhusrätt deltaga i handläggning av förekommande mål och ärenden oavsett dessas beskaffenhet. I de fall, då rådhusrätt är domför med en lagfaren domare, böra däremot de för tingsnotarie gällande principerna tillämpas. Där rådhusrätt — i mål om ansvar för vissa grova brott — enligt den i nya R.B. (1: 11) givna domförhetsregeln skall bestå av en lagfaren domare såsom ordförande jämte nämnd, skall givetvis aspirant icke äga fungera som domare. Vidare erinras om att aspirants behörighet att utöva dömande verksamhet i rådhusrätt är begränsad genom stadgandet om att, där fråga är om förordnande under längre tid än en månad årligen, i regel endast den må tjänstgöra såsom vikarie å ledamotsbefattning i rådhusrätt med minst tre lagfarna ledamöter, som tjänstgjort och godkänts i hovrätt. Sistnämnda regel bör enligt domarutredningens mening kvarstå oförändrad. För att aspiranttjänstgöring vid rådhusrätt skall jämställas med tingsutbildning måste givetvis förutsättas, att aspiranten därunder innehaft sådana förordnanden, som enligt domsagostadgan skola ingå i en fullständig tings utbildning. Utöver tjänstgöring som ledamot i rådhusrätten bör h a n således ha innehaft förordnande att tjänstgöra såsom inskrivningsdomare i viss omfattning. Beträffande tingsutbildning gäller, att vederbörande skall ha tjänstgjort såsom inskrivningsdomare under sex inskrivningsdagar eller, i domsaga med särskild inskrivningsavdelning, fyra inskrivningsdagar. I sin for-utnämnda framställning h a r Stockholms magistrat hemställt, att även beträffande tjänstgöring vid rådhusrätten förordnande under fyra inskrivningsdagar måtte anses tillfyllest för ifrågavarande ändamål. Mot detta yrkande, som tillstyrkts av Svea hovrätt, h a r domarutredningen intet att erinra. I samband med att Kungl. Maj:t lämnar sådant tillstånd till aspirantutbildning, som förut nämnts, torde jämväl i fråga om andra rådhusrätter böra övervägas, om med hänsyn till omfattningen av inskrivningsuppgifterna vid den rådhusrätt, som är i fråga, även för dennas vidkommande måste anses tillräckligt, att vederbörande tjänstgjort såsom inskrivningsdomare å fyra inskrivningsdagar. Då Kungl. Maj:t meddelar beslut om att aspirantutbildning vid viss rådhusrätt skall i merithänseende jämställas med tingsutbildning, böra allmänna föreskrifter om tjänstgöringen meddelas. Domarutredningen föreslår, att dessa föreskrifter få det innehåll, som ovan angivits. Liksom gäller i fråga om notarieutbildningen i domsaga bör det ankomma på hovrätten att vaka

138 över att dessa föreskrifter iakttagas och att utbildningen även i övrigt är anordnad på ett ändamålsenligt sätt (jfr nya R.B. 2: 1). I enlighet med de överväganden, för vilka ovan redogjorts, får domarutredningen sammanfattningsvis hemställa, att juris kandidat, som under 2 x/s år tjänstgjort såsom avlönad aspirant vid sådan rådhusrätt, för vilken Kungl. Maj:t meddelat förordnande härom, skall i meritavseende anses jämställd med den, som undergått tingsutbildning. Bevis om sådan tjänstgöring bör utfärdas av hovrätten. Självfallet bör vederbörande äga räkna sig tillgodo meriterande tjänstgöring i olika rådhusrätter, för vilka Kungl. Maj:t meddelat tillstånd till meriterande aspirantutbildning, liksom även i domsaga och — intill en tid av sex månader — hos överåklagare eller advokat för att uppnå den föreskrivna tiden om 2Va år. I den mån mer än sex månader därav faller på tjänstgöring i sådan rådhusrätt och således bevis om tingsutbildning enligt 52 § domsagostadgan ej kan utfärdas, bör hovrätten i siället på begäran meddela bevis, att vederbörande genom sin tjänstgöring vid rådhusrätt (eventuellt med tillägg av tjänstgöring i domsaga) undergått med tingsutbildning jämställd utbildning. Det bör erinras, att eftersom domarutredningens förslag innehåller i viss mån skärpta bestämmelser såvitt angår tillgodoräknande av rådhusrättsmerit för fiskalsförordnande, departementstjänst samt behörighet att erhålla landsfogde- eller landsfogdeassistentbefattning — nämligen såtillvida att endast aspiranttjänstgöring vid vissa rådhusrätter och endast avlönad sådan tjänstgöring tillgodoräknas — det måste förutsättas, att genom särskild övergångsbestämmelse eller på annat sätt rätten till redan intjänade meriter bevaras. Slutligen må framhållas, att domarutredningen icke avser, att de i 20 och 52 §§ gällande domsagostadga meddelade föreskrifterna — enligt vilka tjänstgöring i rådhusrätt med tre lagfarna ledamöter må intill en tid av sex månader likställas med tjänstgöring i domsaga — skola inskränkas att gälla endast de rådhusrätter, för vilka Kungl. Maj:t medgivit tillstånd till meriterande aspirantutbildning. Däremot böra nämnda föreskrifter av skäl, som förut utvecklats, jämkas så att endast avlönad tjänstgöring tillgodoräknas vederbörande (se utkast till ändrad lydelse av 20 och 52 §§ i stadgan).

3.

Utbildning- och prövning i hovrätt av domaraspiranter.

Det nuvarande prövningsförfarandet. De som efter avslutad tings- eller rådhusrättsutbildning önska fortsätta på domarbanan inträda på sätt tidigare nämnts isåsom aspiranter i hovrätt och underkastas i samband med den där följande tjänstgöringen ingående prövning rörande sin lämplighet för domarkallet. Den första tjänstgöringen i hovrätt h a r därför karaktären av ett prov, den s. k. fiskalsprövningen. Beroende på hur denna prövning utfaller erhåller vederbörande besked, huruvida han antages för fortsatt verksamhet på domarbanan.

139 Den ifrågavarande provtjänstgöringen försiggår vid de skilda hovrätterna efter delvis olika yttre linjer. Såsom grundval för ett närmare bedömande av hithörande frågor må här med ledning av inhämtade upplysningar lämnas en redogörelse för huvuddragen av den praxis, som sålunda utbildat sig. I Svea hovrätt företages icke någon ingående förprövning av de unga jurister, som anmäla sig till aspiranttjänstgöring där, u t a n varje formellt kompetent sökande erhåller såsom regel tillfälle att få sin lämplighet för domarbanan prövad. Vanligen anmäla sig allenast de som efter avslutad tjänstgöring vid underrätt blivit av vederbörande domare tillrådda att fortsätta på domarbanan eller åtminstone ej blivit avrådda därifrån. Om anledning föreligger — den inträdessökandes tidigare tjänstgöring har blivit mindre väl vitsordad, längre tid har förflutit sedan hans tjänstgöring vid underrätt avslutades eller hans ålder är avsevärt högre än den vanliga — tillrådes sökanden av presidenten att avstå från tanken på aspiranttjänstgöring. Detta råd har beaktats i de fåtaliga fall av denna art, som under de senaste femton åren förekommit. Om prövningen av aspiranterna har Kungl. Maj:t i brev den 6 december 1929 meddelat särskilda föreskrifter beträffande Svea hovrätt. Enligt dessa skall det ankomma på en av hovrättens divisioner, vilken presidenten efter samråd med ordförandena å hovrättens divisioner därtill för en tid av högst ett år varje gång utser, att under presidentens ledning och på sätt som finnes ändamålsenligt leda domaraspiranternas utbildning inom hovrätten samt så snart lämpligen kan ske, med en var sådan aspirant anställa prov till utrönande av hans lämplighet för erhållande i sinom tid av förordnande såsom fiskal. I anslutning till vad sålunda föreskrivits är prövningen anordnad på följande sätt. Då en aspirant börjar sin tjänstgöring, utses genom prövningsdivisionens försorg en av divisionens ledamöter att följa hans utbildning. Aspiranten indelas även till protokollstjänstgöring å någon av hovrättens divisioner och anmodas att deltaga i en kurs för domaraspiranters utbildning, som emot ett mindre arvode ledes av en bland hovrättens assessorer. Kursledaren meddelar närmare anvisningar angående tjänstgöringen i hovrätt, särskilt beträffande föredragning och avgörande av mål och ärenden. Deltagarna i kursen få i tur och ordning i övriga aspiranters närvaro föredraga mål och i samband därmed utarbeta domsreciter (s. k. rubriker) och förslag till decisioner. Föredragningen följes av diskussion och kritik. I regel håller varje aspirant två sådana föredragningar. På den division, där aspiranten är indelad till protokollstjänstgöring, utför han ej blott på notarie ankommande göromål utan får också åhöra föredragningen och under ledamöternas kontroll öva sig att utarbeta föredragningspromemorior och rubriker; stundom får han redan på detta förberedande stadium föredraga enklare mål. Även den bland prövningsdivisionens ledamöter, som är utsedd att följa hans utbildning, får han tillhandagå med uppsättande av föredragningspromemorior och rubriker. Sedan aspiranten genomgått den nämnda utbildningskursen och där full-

140 gjort sina prov, vidtaga proven inför prövningsdivisionen. Han fullgör här föredragning minst två skilda dagar, vardera gången med en beredelsetid av i regel en vecka. Härvid behandlas mål, som efter granskning befunnits vara ur prövningssynpunkt väl lämpade, och det åligger aspiranten att i varje mål förete rubrik och förslag till decision. Vid samtliga prov är presidenten närvarande och vid slutprovet äro divisionens alla ledamöter tillstädes och i regel även ordföranden å viss annan division. Härpå följer minst ett likartat föredragningsprov på någon av hovrättens övriga divisioner, jämväl i presidentens närvaro. Varje föredragningsprov upptages omedelbart av vederbörande division till bedömande enligt viss betygsskala. Sedan fullständiga prov avlagts av lämpligt antal aspiranter, följer det slutliga bedömandet. Först dryftas frågan av den på förenämnda sätt förstärkta prövningsdivisionen, varvid även ledaren av utbildningskursen och hovrättens sekreterare äro närvarande, den senare för att meddela upplysningar angående erfarenheterna beträffande aspiranternas tjänstgöring inom hovrättens kansli. Slutligen upptagas proven till bedömande i plenum på föredragning av presidenten. Aspiranten har då avlagt föredragningsprov på minst två divisioner samt fullgjort protokollstjänstgöring och utfört andra förut berörda uppgifter på ytterligare ett par divisioner. Vidare har han i större eller mindre utsträckning deltagit i andra växlande bestyr — biträtt presidenten eller någon ledamot vid handläggning av remisser eller utfört amanuensgöromål på någon av hovrättens expeditioner. Aspiranterna ägna sig numera i regel helt åt hovrättens tjänst. Stundom tagas de dock i anspråk för tjänstgöring vid underrätt. Beträffande aspiranter med anknytning till Stockholms rådhusrätt är det sålunda vanligt, att de i mån av behov anlitas för domargöromål vid rådhusrätten. Det har även förekommit, att aspirant biträtt arbetsdomstolen. Det tillses emellertid, att den tjänstgöring utanför hovrätten, som sålunda i vissa fall förekommer under aspiranttiden, är ägnad att främja aspiranternas utbildning till domare och i varje fall ej inkräktar på denna. Längden av provtjänstgöringen var för aspiranter, som inträtt i hovrätten under år 1943, i genomsnitt omkring 8 månader och för dem, som börjat tjänstgöringen under år 1944, i genomsnitt mellan 9 och 10 månader. Rörande de principer för aspirantprövningen, som följas i Svea hovrätt, har presidenten i denna hovrätt i utlåtande till domarutredningen — efter redogörelse för ovan angivna förhållanden — anfört i huvudsak följande: Hovrätten, som hållit dörren öppen för fri konkurrens mellan formellt välmeriterade aspiranter, har ansett sin uppgift vara att bland dessa uttaga så många av de bästa, som kunna väntas vinna befordran på domarbanan. De övriga ha i regel fått det beskedet, att de måste stå tillbaka för andra, bättre kvalificerade sökande. Inom denna senare grupp har hovrätten sålunda icke ansett sig böra beträffande var och en avgöra, huruvida han kunde anses sakna nödiga kvalifikationer eller om han, därest ej skickligare konkurrenter funnits, skulle ha fått fortsätta på domarbanan. Om prövningen skulle utvidgas till att avse även denna fråga, skulle detta på grund av det stora antalet aspiranter med-

141 föra, att hovrätten i avsevärd utsträckning betungades med en prövning, som saknade intresse ur domstolarnas synpunkt. I många fall skulle nämligen här krävas ytterligare prov, innan ett avgörande kunde träffas med önskvärd säkerhet. Att låta prövningen utmynna uti godkännande för domarbanan av ett avsevärt större antal aspiranter än som där kunna placeras vore även olyckligt. Följden bleve, att många bland de godkända under långa tider måste gå utan domaruppgifter och sålunda i brist på träning i domarvärv med tiden komme att i verkligheten sakna den kompetens, varom hovrättens bevis om fiskalsförordnande och lämplighet för domarbanan formellt bure vittne. Och vilken verkan en av hovrätten meddelad formlig inkompetensförklaring kunde få för vederbörandes framtid är lätt att inse. I Göta hovrätt mottagas i allmänhet de tingsmeriterade juris kandidater, som anmäla sig till aspiranttjänstgöring vid hovrätten. En viss prövning av aspirantens lämplighet för domarbanan sker dock redan i samband med att ansökan göres om att få börja tjänstgöring i hovrätten. Denna förberedande prövning verkställes av presidenten med ledning av tillgängliga examens- och tjänstgöringsbetyg, kompletterade med muntligt utlåtande från häradshövdingen i den domsaga, där sökanden tjänstgjort som tingsnotarie. Om därvid sökandens domsagotjänstgöring icke blir väl vitsordad eller av de inhämtade upplysningarna eljest framgår, att sökanden saknar nödiga förutsättningar för fortsatt utbildning å domarbanan, erhåller sökanden meddelande, att han icke kan mottagas respektive avrådes från att börja aspiranttjänstgöring. I de fall, där sådant råd givits, h a r vederbörande också avstått från att fullfölja sin avsikt att inträda som aspirant i hovrätten. Aspirant, som börjar tjänstgöring i Göta hovrätt, indelas därvid såsom biträdande notarie å någon av hovrättens fyra divisioner. I denna egenskap får aspiranten syssla med protokollföring vid muntliga förhandlingar och andra sessioner samt med expeditionella uppgifter. Vanligen får aspiranten såsom tillförordnad notarie tidvis även själv svara för fullgörande av sådana göromål. I samband med denna tjänstgöring har aspiranten tillfälle att åhöra föredragningar och diskussioner i förekommande mål. Aspiranten anlitas jämväl för att biträda presidenten och ledamöter med utredningar i mål och ärenden. Vidare uppehåller aspiranten regelmässigt under någon tid befattning som amanuens å hovrättens aktuarieexpedition, varvid han har att biträda med och delvis på eget ansvar fullgöra där förekommande göromål. Därjämte få aspiranterna genom en av hovrättens ledamöter handledning i föredragning, författande av reciter m. m. Sedan aspiranten p å detta sätt blivit något förtrogen med hovrättens arbetssätt och arbetsformer, får han fullgöra å fiskal ankommande göromål, d. v. s. främst tjänstgöra såsom föredragande å division. För varje föredragning får aspiranten vanligen sig tilldelade två eller tre därför lämpliga mål, första gången av mindre svår beskaffenhet och sedermera svårare, vilka h a n har att självständigt förbereda samt föredraga på division i närvaro av presidenten. Vid föredragningen skall aspiranten i varje mål medhava ett av ho-

142 nom uppsatt förslag till recit (rubrik) och decision. I olikhet mot vad fallet är i Svea hovrätt förekomma i Göta hovrätt provföredragningar å hovrättens samtliga divisioner. Frågan om godkännande av aspirant upptages därefter till prövning i plenum, i regel först sedan aspiranten fullgjort minst två föredragningar å varje division, d. v. s. sammanlagt minst åtta föredragningar. Ifrågavarande provtjänstgöring avslutas vanligen inom ett år från det tjänstgöringen i hovrätten påbörjats, ibland redan efter kortare tid. Prövningstiden var i genomsnitt för de aspiranter, som började tjänstgöra år 1943, omkring 1 år (delvis beroende på militärinkallelser) och för dem som började tjänstgöringen år 1944 omkring 9 månader. Under denna tjänstgöring tages aspiranten uteslutande i anspråk för hovrättsarbetet eller för tillfälliga förordnanden vid underdomstol. Aspirant, som godkänts vid prövningen, erhåller förordnande såsom extra fiskal vid hovrätten. Därest godkänd aspirant, som förordnats såsom extra fiskal, icke önskar fortsätta att tjänstgöra vid hovrätten men innehar anställning vid rådhusrätt eller ämnar söka sådan anställning, utfärdar hovrätten, under förutsättning att vederbörande alltjämt befinnes lämplig för fortsatt domarverksamhet, intyg härom. Innan aspirant mottages för tjänstgöring i hovrätten över Skåne och Blekinge, underkastas han viss förprövning. Ett önskemål från hovrättens sida har därvid varit att icke mottaga flera aspiranter än att full sysselsättning samt aspirantarvode kurmat beredas dem. Den som önskar börja som aspirant i hovrätten erhåller i regel av presidenten personligen en orientering i befordringslaget. Härvid medhar sökanden betyg över student- och juris kandidatexamen samt intyg från häradshövdingen om lämplighet för fortsatt tjänstgöring på domarbanan. I allmänhet inhämtar presidenten därjämte muntligt utlåtande från häradshövdingen över sökandens duglighet. P å grund av föreliggande förhållanden tillrådes därefter vederbörande att ingiva ansökan om att få börja tjänstgöra i hovrätten eller avrådes därifrån, vilket råd i allmänhet följts. Den som inträder i denna hovrätt får från början till egen information övervara fiskalsföredragningar och muntliga förhör. Han får därjämte biträda aktuarien, ledamöter, fiskaler och skrivbiträden vid kollationering av olika handlingar. Vid muntliga förhör tjänstgör förutom den föredragande fiskalen ytterligare en person, vanligen en aspirant, vid memorialet. Redan under de första dagarna av aspirantens tjänstgöring i hovrätten överlämnas till honom för föredragning ett eller annat av fiskalerna åt honom utvalt enklare besvärsmål, till vars inläsning och bearbetning han får förhållandevis god tid sig tillmätt. När aspiranten varit i hovrätten ett par veckor, har h a n i regel åtminstone någon gång föredragit på divisionen eller anmält mål hos ordföranden för kommunikation. Aspiranten får på egen hand — om än med någon handledning från fiskalerna — utarbeta promemorior, rubriker, kommunikationsresolutioner etc. samt vid muntliga förhör i de mål, som han fått sig tilldelade för föredragning, uppsätta protokoll. Omkring en

143 månad efter det att aspiranten börjat tjänstgöra i hovrätten fullgör han i full utsträckning sådana uppgifter, som ankomma på fiskal. Tidigast från och med denna tid överlämnas jämväl åt aspiranten att föredraga vademål. I regel inom ett år efter det att aspirant börjat tjänstgöra i hovrätten och sedan han en tid uppehållit förordnande som fiskal tar hovrätten under övervägande, om han kan godkännas till fortsatt tjänstgöring på domarbanan. P å grund av hovrättens princip att ej ställa lägre fordringar på dem som blott aspirera på befordran i underrätt än på dem som skola fortsätta i hovrätt har hovrätten funnit lämpligt att markera likställigheten aspiranterna emellan genom att för samtliga aspiranter, som godkänts i denna prövning, utfärda intyg om lämplighet för fortsatt domarförordnande. Även de som kvarstanna i hovrätten erhålla alltså ett dylikt intyg. Angående utbildningen av aspiranter vid hovrätten för övre Norrland gäller en av presidenten i denna hovrätt i april 1937 utfärdad promemoria. Enligt de riktlinjer för utbildningen, som angivas i promemorian, är utbildningen ordnad på följande sätt: Aspirant är indelad å någon av ledamöterna, företrädesvis yngre ledamot, vilken ägnar särskild uppmärksamhet åt aspirantens utbildning. Aspiranten sysselsattes med — förutom protokollföring och den amanuenstjänst, som kan ifrågakomma — skrivning av rubriker och föredragningspromemorior samt åhör föredragningen av ledamöter och fiskaler och i samband därmed förekommande diskussion i mål, som anses vara av intresse för hans utbildning. Då referenten justerat aspirants rubrik och föredragit målet, genomgår referenten med aspiranten såväl rubriken som av aspiranten författad föredragningspromemoria och gör erforderliga påpekanden. Vid tillämpningen av nämnda regler under tiden fram till 1945 års början ha aspiranterna, vars antal intill denna tid varit ringa, under en stor del av arbetstiden sysselsatts med protokollföring vid muntliga förhör. Ofta har aspiranten dessutom fått föredraga det mål, däri han utarbetat promemoria, för vederbörande ledamot och även, sedan ledamoten läst målet och gjort erforderliga påpekanden, fått föredraga målet inför hovrätten. Under år 1945 och särskilt under den sista delen därav, då antalet aspiranter varit jämförelsevis stort, har det även på ett tidigt stadium anförtrotts aspiranterna att bereda och inför ordföranden eller hovrätten föredraga enklare besvärsmål. De slutliga provföredragningarna ha skett i presidentens närvaro och utgjort minst tre. I regel har aspiranten till varje sådan provföredragning fått två eller tre medelstora mål, till den första provföredragningen medelsvåra kriminella mål och till de senare svårare sådana mål eller vädjade mål av icke alltför invecklad beskaffenhet. Vid provföredragningarna skall föreligga av föredraganden uppsatt förslag till rubrik och decision i varje mål. Aspiranttiden har i denna hovrätt under de sista åren omfattat i genomsnitt 8 å 9 månader.

144 Principer för prövningen. Hovrättsprövningen har till ändamål att utröna, huruvida aspiranten besitter sådana egenskaper, att h a n kan antagas komma att väl lämpa sig för domaruppgiften, samt att giva ledning för att bland de prövade träffa erforderligt urval. Avgörande bör alltså vara, huruvida den som står under prövning utöver de nödvändiga juridiska kunskaperna besitter de allmänna egenskaper, vilka erfordras av den som skall utöva domarämbete. Han bör således äga ett gott omdöme, snabb och säker uppfattning samt förmåga att även i invecklade sammanhang urskilja vad som för en frågas bedömande är väsentligt. Självfallet måste h a n jämväl vara arbetsam och ambitiös samt intresserad för domaruppgifterna. Även mera speciella egenskaper krävas, såsom förmåga att uttrycka sig klart och redigt och att sammanhålla och behärska även ett omfattande material. Däremot bör det vid prövningen vara av mindre betydelse, om aspiranten då är fullt förtrogen med de yttre former, vari domstolsarbetet bedrives, skrivsätt och dylikt. Det ligger i sakens natur, att den person, som skall utöva domarkallet, bör vara personligen oförvitlig och i övrigt bör hava sådana karaktärsegenskaper, som särskilt krävas av en domare: rättrådighet, en utpräglad rättskänsla samt objektiv läggning. Det är av vikt, att de som handhava prövningen så långt möjligt är söka tillse, att vederbörande besitter de personliga egenskaper, som nu angivits. Med hänsyn till såväl rekryteringen som de unga juristerna själva är det av vikt, att den första prövningen bMr så grundlig, att misstag i fråga om vederbörandes lämplighet så långt möjligt undvikas. Ur angivna synpunkter kan det vara lika beklagligt, om till följd av otillräcklig prövning en för domarkallet dugande förmåga avvisas, som om någon godtages utan tillräckliga kvalifikationer och därför eventuellt måste senare skiljas från domarbanan. Ett grundläggande krav är därför, att genom aspirantens provtjänstgöring de som hava det närmaste ansvaret för avgörandet verkligen erhålla tillfälle att bilda sig en grundad uppfattning angående hans egenskaper och förmåga. Därför torde i allmänhet fordras, att prövningen utsträckes utöver den nu föreskrivna minimitiden av ett halvt år, för att betryggande säkerhet skall ernås vid bedömandet. E n tjänstgöring under längre tidrymd än ett halvt år är otvivelaktigt också av värde. Å andra sidan bör provtjänstgöringen naturligtvis icke dragas ut på tiden mer än nödigt. För dem som icke kunna erhålla plats på domarbanan är det av stor betydelse att så snart som möjligt få meddelande härom för att k u n n a söka sig anställning inom annat verksamhetsområde. Med hänsyn härtill måste det anses önskvärt, att — såsom jämväl förutsattes i hovrätternas arbetsordningar enligt dessas nuvarande lydelse — tiden för provtjänstgöringen i regel icke överstiger ett år. Senast efter denna tid bör således frågan om godkännande av aspirant upptagas till prövning samt besked meddelas denne om hur prövningen utfallit. Nämnda prövning kan helt naturligt icke innebära mera än ett bedömande med ledning av då föreliggande förhållanden — främst det sätt, varpå provtjänstgöringen fullgjorts — huruvida aspiranten är lämplig för domarverksamhet. Den som efter erhållet godkännande anställes i hovrätten står under

145 den fortsatta tjänstgöringen alltjämt under prövning, men med hänsyn till vad ovan anförts är det önskvärt, att det endast i undantagsfall skall behöva förekomma, att sådan person skiljes från domarbanan. Domarutredningen har tidigare framhållit, att numera icke endast de som vilja vinna anställning vid det statliga domstolsväsendet utan jämväl de blivande rådhusrättsdomarna undergå prövning i hovrätt. Detta förhållande har otvivelaktigt verksamt bidragit till en god rekrytering till rådhusrätterna, liksom därigenom också vunnits den fördelen, att erfarenheter från överrättsförfarandet mera allmänt kunnat komma rådhusrätterna tillgodo. För att hovrättsprövningen av aspiranter, som söka anställning vid rådhusrätt, skall få verkligt värde, måste givetvis prövningen genomföras på sådant sätt, att endast verkligt dugande aspiranter godkännas för tjänstgöring i rådhusrätt. Det har framhållits, att fordringarna härutinnan icke alltid ställts tillräckligt högt och att det funnits en tendens att för tjänstgöring i rådhusrätt uppställa lägre fordringar än för fortsatt tjänstgöring i hovrätt. Att den dömande verksamheten ligger i händerna på skickliga och även i övrigt lämpliga domare är enligt domarutredningens uppfattning icke av mindre vikt, då det gäller rådhusrätt, än i fråga om annan domstol. Därför bör kravet på domarkompetens icke sättas lägre i förra fallet än i det senare. Möjligen kan häremot invändas, att det icke är lika krävande att vara bisittare i en rätt som att fungera såsom ordförande däri eller vara ensamdomare och att således godkännande borde kunna erhållas lättare än eljest, om aspiranten endast har för avsikt att söka en rådmans- eller assessorsbefattning i rådhusrätt eller såsom aspirant å dylik befattning tjänstgöra vid rådhusrätt. Utan tvivel måste särskilt höga krav i fråga om juridisk skicklighet och personlig förmåga ställas på den som h a r att i egenskap av ordförande leda rättsförhandlingar av kvalificerad natur. Emellertid tjänstgöra ej sällan rådmän såsom ordförande i rätten. Detta gäller framför allt de största rådhusrätterna, där ledamöterna äro indelade på avdelningar och vissa rådmän stadigvarande tjänstgöra såsom ordförande å sådan avdelning. Men även i de något mindre rådhusrätterna inträder rådman tidvis såsom ordförande i stället för borgmästaren. Vid tillämpning av den nya rättegångsordningen torde i regel envar av ledamöterna i rådhusrätt få svara för beredande av vissa mål och således leda de förhandlingar, som under förberedelsen förekomma. I fråga om huvudförhandling kan — åtminstone vid de större rådhusrätterna — en sådan arbetsfördelning mellan borgmästaren respektive avdelningsordförande och övriga rådmän bliva nödvändig, att de sistnämnda i viss utsträckning få såsom ordförande leda jämväl handläggning, som äger rum inför fullsutten rätt. Det må även erinras om att rådshusrätt vid handläggning av mål om ansvar för vissa grova brott skall vara domför med en juridiskt utbildad domare samt nämnd, och att rådman kan komma att leda handläggningen av och såsom den ende juristen pröva dessa krävande mål. Man bör givetvis räkna med att de aspiranter, som efter prövningen i hovrätt övergå till tjänstgöring i rådhusrätt utan att i samband därmed erhålla rådmansbefattning, framdeles kunna vinna befordran till sådan befattning, 10—462146

146 vilket ju också i allmänhet sker. Rådman kan sedermera komma att erhålla borgmästartjänst eller annat med ordförandeskap förenat domarämbete. För framtiden kan det därför än mindre än hittills anses berättigat att i fråga om de allmänna kraven på domaregenskaper skilja mellan de till rådhusrätterna knutna domarna samt övriga domare. Vid den grundläggande prövningen angående lämplighet för domarbanan, som aspiranterna undergå i hovrätt, får således icke göras någon principiell åtskillnad i fråga om de fordringar, som uppställas för behörighet till rådhusrättsbefattning och fordringarna för att antagas till domarbanan i övrigt. Det bör därför ankomma på vederbörandes egen önskan och kvalifikationer i förhållande till övriga konkurrenter, om den som godkännes vid prövningen skall vinna anställning i hovrätten eller rådhusrätt. I detta sammanhang vill domarutredningen framhålla, att tjänstgöringsförhållandena och framtidsutsikterna inom de olika grenarna av domstolsväsendet givetvis äro av avgörande betydelse för domaraspiranternas egen inställning till dessa grenars inbördes företräden. Även om fortsatt tjänstgöring vid det statliga domstolsväsendet på grund av de större möjligheterna till framtida befordran hittills i allmänhet tett sig mest lockande, torde den alltmer utpräglade långsamheten i befordringsgången inom det statliga domstolsväsendet kunna påverka domaraspiranternas inställning. På grund av denna utveckling och den ofta relativt väl avlönade och trygga anställning, som erbjudes i rådhusrätt, kunna även mycket väl kvalificerade aspiranter finna stadsdomarbanan mera lockande än fortsatt tjänstgöring vid hovrätt. Det torde ock kunna förutses, att aspiranterna i större utsträckning än nu skulle föredraga stadsdomarbanan, därest de icke genom att övergå till rådhusrätt riskerade att i den grad som nu är fallet isoleras från domstolsväsendet i övrigt. Förslag innefattande ökade möjligheter för rådhusrättsjuristerna till vidare meritering genom tjänstgöring i överrätt m. m. framlägges av domarutredningen i annat sammanhang (s. 190 nedan). Då samma principer böra gälla för hovrättsprövningen vare sig aspirant efter denna övergår till rådhusrätt eller tills vidare förblir verksam inom domstolsväsendet i övrigt, är det naturligt, att prövningen i yttre hänseende anordnas efter samma linjer i det ena som det andra fallet. Grundligheten i prövningen bör icke vara mindre därför att aspirant efter genomgången prövning skall tillträda befattning i rådhusrätt. Tvärtom föreligger i detta fall särskild anledning till att prövningen blir allsidig och ingående, eftersom aspiranten därefter i allmänhet icke kommer under sådan fortsatt prövning, som den undergår, vilken antages såsom fiskal. Vikten av grundlighet i prövningen av dem som söka befattning vid rådhusrätt har också understrukits av 1943 års riksdag. I samband med framställning till Kungl. Maj:t o m att ifrågavarande kompetenskrav måtte — på sätt sedermera skett genom 1944 års kungörelse i ämnet — utsträckas till att avse ej endast assessors- och stadsnotarietjänst vid rådshusrätt utan även rådmanstjänst, betonade riksdagen sålunda angelägenheten av att sökanden verkligen av hovrätten funnits skickad att erhålla fortsatt domarförordnande med framhållande av att ett

147 sådant omdöme tydligen måste grundas på någon icke alltför kort tids hovrättstjänstgöring. För att ernå önskad säkerhet i bedömande av dem som önska vinna behörighet till befattning vid rådhusrätt, liksom ock för att dessa skola erhålla tillräcklig erfarenhet från överrättsf örfärandet, är det enligt domarutredningens mening visserligen icke nödvändigt att utsträcka prövningstiden utöver den förut angivna tiden av ett år, men å andra sidan torde ungefär denna tidrymd i allmänhet vara erforderlig? för ett tillförlitligt resultat av prövningen. I detta sammanhang må slutligen nämnas, att p å detta stadium ofta icke ens vederbörande själv har klart för sig, om han skall fortsätta i hovrätten eller övergå till rådhusrätt. Anställning vid rådhusrätt vinnes ej sällan på ett senare stadium, således efter det vederbörande under någon tid varit i hov rättens tjänst såsom fiskal. Endast i fråga om rådhusrätterna i Stockholm och Göteborg, till vilka rekryteringen i allmänhet sker på det sättet, att sökanden tjänstgör där före hovrättsprövningen, är det vanligt, att aspirant redan vid denna prövnings början har för avsikt att, om han godkännes vid hovrättsprövningen, fortsätta i rådhusrätt. Enligt domarutredningens uppfattning är man berättigad antaga, att de olika hovrätterna uppställa samma fordringar beträffande aspiranter, som böra antagas för fortsatt tjänstgöring å domarbanan. Domarutredningen har därför ej anledning att i vidare mån än som skett ingå på frågan om bedömningsgrunderna vid hovrättsprövningen. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen förefirmas emellertid vissa olikheter mellan hovrätterna beträffande såväl sättet för prövningens anordnande som frågan hur resultatet av denna skall komma till uttryck. Delvis betingas denna olikhet av hovrätternas olika storlek. Detta gäller närmast anordningen med en särskild prövningsdivision i Svea hovrätt. Men det finns även andra olikheter, som domarutredningen uppmärksammat. Så t. ex. synes förordnande som fiskal icke hava fullt samma innebörd i alla hovrätter, vilket sammanhänger med olikheterna i prövningsförfarandet. Vidare kommer, där prövningen avser ett mycket stort antal aspiranter, det ej alltid till uttryck, huruvida beträffande person, som ej anställes vid hovrätten, detta berott på att de av honom avlagda proven icke utfallit tillfredsställande eller att plats ej kunnat beredas honom. Domarutredningen vill icke ifrågasätta någon ändring i den i Svea hovrätt träffade anordningen med en särskild prövningsdivision. Denna betingas av Svea hovrätts storlek, och detta skäl kommer även efter utbrytningen av en hovrätt för Nedre Norrland att äga giltighet. Härtill kommer, att anordningen i sig har vissa förtjänster, framför allt den stora erfarenhet i fråga om provens bedömande, som förvärvas av divisionens ledamöter. Domarutredningen vill emellertid icke förorda införande av ifrågavarande anordning i övriga hovrätter, där — särskilt efter uppdelning av Göta hovrätt — något behov av densamma ej föreligger. övriga här berörda olikheter mellan hovrätterna böra enligt domarutredningens mening i möjligaste mån utjämnas. Att så sker är ett berättigat all-

148 mänt intresse. Meddelande av fiskalsförordnande bör ha samma innebörd i alla hovrätter. Det synes vidare riktigast ur olika synpunkter, att alla de aspiranter, vilkas prov varit av sådan beskaffenhet, att de kunnat fullt godkännas, erhålla ett uttryckligt bevis därom, oberoende av om de sedan stanna i hovrätten eller erhålla förordnande i rådhusrätt eller övergå till annan verksamhet. Ett dylikt bevis bör givetvis icke i och för sig utgöra grund för anspråk på placering i hovrätt eller eljest å domarbanan. Huruvida vederbörande kan vinna sådan placering får bli beroende av hans kvalifikationer vid konkurrens med övriga godkända aspiranter om tillgängliga platser. Domarutredningen har utgått från att den nu förordade regeln om utfärdande av bevis angående godkänd prövning i hovrätt icke skall få den verkan, att det vid antagande av jurister inom den offentliga förvaltningen eller i privat tjänst allmänt uppställes som ett kompetenskrav, att vederbörande prövats och godkänts i hovrätt. Om detta mot förmodan skulle bliva fallet, bör denna fråga tagas under förnyat övervägande. Domarutredningen förordar, att åtgärder vidtagas för att i ovan angivna avseenden ernå en i möjligaste mån enhetlig praxis i alla hovrätter. Domarutredningen föreslår därjämte, att de yttre formerna för prövningsförfarandet bli föremål för samråd mellan hovrätternas presidenter i syfte att gången av aspiranternas tjänstgöring och prövning blir på lämpligaste sätt ordnad. Aspiranternas arbetsuppgifter. Med det nya rättegångsförfarandet kommer hovrättsarbetet att undergå ganska väsentliga förändringar. Fråga uppkommer därvid, h u r aspiranttjänstgöringen vid hovrätterna lämpligen bör anordnas med hänsyn till de nya former, under vilka verksamheten där skall bedrivas. Denna fråga har tidigare berörts i en inom justitiedepartementet utarbetad promemoria av den 27 maj 1944 angående hovrätternas arbetsuppgifter och personalbehov under den nya rättegångsordningen. Enligt n y a R.B. skola vid handläggning av mål i hovrätt — liksom i underrätt — i regel vidtagas olika förberedande åtgärder, innan målet företages till avgörande. I motiven (SOU 1938: 44 s. 512 och 541) förutsattes, att sedan ett mål inkommit, detta omedelbart tilldelas en ledamot i hovrätten, vilken såsom referent är ansvarig för målets beredande. Under arbetet härmed bör referenten enligt vad i motiven framhålles erhålla biträde av tjänsteman vid hovrätten. I nämnda departementspromemoria föreslås, att det skall ankomma på aspiranterna att biträda referenterna vid beredande av vissa mål, medan motsvarande uppgift beträffande andra mål skall tillkomma fiskalerna. Aspiranterna skola enligt promemorian vidare tjänstgöra som protokollförare. Det framhålles även, att aspiranterna liksom nu böra biträda med uppsättande av förslag till domsreciter m. m. De uppgifter, som sålunda avsetts för aspiranter i hovrätt, giva dessa möjlighet att ingående följa den dömande verksamheten vid hovrätten. Under tjänstgöringen synas också goda tillfällen erbjuda sig att pröva aspiranternas domaregenskaper. Från de synpunkter, som domarutredningen h a r att i detta sammanhang särskilt beakta — kravet på en god utbildning och en

149 grundlig prövning av aspiranterna — är den i promemorian skisserade ordningen för dessas tjänstgöring således att förorda. Det synes lämpligt, att aspirant omedelbart vid tjänstgöringens början erhåller i uppdrag att biträda en eller flera ledamöter vid beredande av mål. Därvid bör det åligga aspiranten att enligt anvisningar av vederbörande ledamot medverka vid granskning av handlingarna och i samband därmed föreslå åtgärder, som skola vidtagas med avseende å handläggningen av målen, att på uppdrag av ledamoten inhämta erforderliga upplysningar i målen ävensom utarbeta sammanställningar, utkast till beslut m. m. samt att, i den m å n det icke ankommer på särskild tjänsteman, vidtaga åtgärder för expediering av handlingar och beslut. Domarutredningen förutsätter, att aspiranten under detta arbete erhåller nödig handledning av den ledamot, som h a n biträder; ledamoten bör även i övrigt ägna uppmärksamhet åt aspirantens utbildning. För att aspiranten skall kunna följa handläggningen av ett antal mål från det dessa inkomma till hovrätten fram till det slutliga avgörandet, bör han under en längre period biträda samma ledamot eller ledamöter; därigenom bliva även dessa i tillfälle att bilda sig en grundad uppfattning angående aspirantens kvalifikationer. Aspirant bör jämväl, så snart han inträder i hovrätten, tagas i anspråk för protokollföringen. Denna ordning är desto naturligare, som han under den föregående tjänstgöringen i underrätt anlitats som protokollförare och därför på förhand förvärvat viss vana vid uppgiften. Värdet för aspirantens utbildning av hans sysslande med protokollföringen ligger framför allt däri, att h a n får övervara muntliga förhandlingar i målen, särskilt sådana av huvudförhandlings karaktär, samt i samband därmed förekommande överläggningar och föredragningar. Det är önskvärt, att aspiranten i första hand anlitas för protokollstjänst i mål, vid vars beredande han biträtt, samt att h a n får, i den mån det är möjligt, följa dessa mål jämväl under den slutliga handläggningen. Genom att h a n har närmare kännedom om målet underlättas protokollföringen, och utbytet av att åhöra handläggningen kan givetvis i sådant fall bliva väsentligt större än eljest. Det må framhållas, att på grund av den ökade muntligheten i hovrättsförfarandet skärpta krav komma att ställas på dem som handha protokollforingen i hovrätt, och att denna uppgift kommer att bliva mera tidsödande än nu, oaktat återgivandet av vad vid förhandlingarna förekommit icke skall ske lika fullständigt som för närvarande. Man måste därför utgå från att en betydande del av aspiranternas arbetstid kommer att ägnas åt protokollföringen, även om aspiranterna — såsom säkerligen blir nödvändigt — därvid komma att biträdas av stenografikunniga icke rättsbildade personer. Enligt nu gällande ordning få aspiranterna, såsom förut nämnts, även biträda med föredragning av mål. Då enligt nya R.B. muntlig förhandlingsform, vid vilken parterna själva eller genom ombud skola utföra talan och framlägga bevisningen, skall komma till vidsträckt användning i hovrätt, föranleder detta visserligen, att materialet i målen icke längre i samma utsträckning som hittills behöver föreläggas hovrätten genom föredragning

150 av ledamot eller tjänsteman. Hovrätten skall dock alltjämt i viss mån medverka i detta avseende. Så t. ex. skall i brottmål den vid underrätten förebragta bevisningen framläggas genom hovrättens försorg, om ej hovrätten finner det lämpligare och parterna samtycka till att bevisnigen förebringas av parterna. Vidare förutsattes i motiven (SOU 1938:44 s. 518), att det i invecklade mål stundom kan vara nödvändigt, att en föredragning av målet eller vissa delar därav äger rum före huvudförhandling. Mål kunna för övrigt i vissa fall avgöras utan huvudförhandling. Prövningen sker i sådant fall efter föredragning på grundval av handlingarna. Det ovan sagda gäller mål, vilka k o m m a att fullföljas till hovrätten efter vad. I de jämförelsevis få fall, där talan efter nya R.B:s ikraftträdande skall fullföljas genom besvär, är förfarandet i regel helt skriftligt, och föredragning skall äga rum liksom nu. I den förut n ä m n d a promemorian den 27 maj 1944 förordas, att föredragningen såvitt angår vademål av brottmåls natur samt, med visst undantag, besvärsmål skall ankomma på fiskal och i övrigt på ledamot. Enligt domarutredningens mening bör i aspirantutbildningen allt fortfarande ingå, att aspiranterna få i viss omfattning fullgöra föredragning i fiskals eller ledamots ställe. Det för en sådan föredragning erforderliga arbetet med att sovra och ordna materialet i målen samt att närmare sätta sig in i och bedöma förekommande rättsfrågor är nämligen otvivelaktigt av stort värde för vederbörandes utbildning. Genom denna verksamhet sättes också aspirantens lämplighet för domaruppgiften på ytterligare prov. Det måste därför tillses, att aspiranten icke alltför ensidigt får syssla med särskilt protokollföringen. Då det är avsett, att för protokollföringen icke skola finnas andra juridiskt utbildade arbetskrafter än aspiranterna, är det av vikt, att ett relativt stort antal aspiranter finnas tillgängliga i hovrätterna. Innan aspirant erhåller i uppdrag att föredraga mål inför avdelning av hovrätten, bör tillfälle ha lämnats honom att under någon tid följa verksamheten vid hovrätten. Därefter synes aspiranten lämpligen kunna erhålla den första övningen såsom föredragande genom att han får föredraga mål, i vars beredande han deltagit, särskilt sådana, i vilka övervägande skriftlig procedur tillämpas, och som icke äro av alltför svår beskaffenhet. Efter hand bör aspiranten få tillfälle att pröva sin förmåga även på relativt svåra föredragningsuppgifter och därvid också ombesörja erforderlig föredragning i samband med muntlig handläggning av mål. I anslutning till de riktlinjer för aspiranttjänstgöringen, som ovan angivits, vill domarutredningen framhålla, att även efter genomförande av de i samband med rättegångsreformen stående ändringarna av hovrätternas arbetsformer finnes möjlighet att åt aspiranterna bereda ur utbildnings- och prövningssynpunkt fullt lämpliga arbetsuppgifter, och att hovrätterna således då kunna få minst lika god grundval för bedömandet som för närvarande. Antalet aspiranter och dessas fördelning mellan hovrätterna. E n fråga, som domarutredningen haft anledning att särskilt uppmärksamma, ä r den

151 ojämna tillströmningen av aspiranter till åe olika hovrätterna. Sålunda söka sig ett mycket stort antal aspiranter till Svea hovrätt, beroende framför allt på den omständigheten att, om de icke lyckas bliva antagna till fiskaler i Svea hovrätt, de i Stockholm hava de största möjligheterna att få anställning inom andra delar av statsförvaltningen eller andra verksamhetsområden. Det har blivit vanligt, att icke blott ämbetsverkens chefer utan även enskilda arbetsgivare vända sig till Svea hovrätt med begäran om förslag p å lämpliga personer till lediga tjänster, och de aspiranter, som efter slutförda prov i denna hovrätt lämna domarbanan, kunna i regel utan svårighet erhålla lämplig anställning utanför domarkarriären. Samtidigt k a n det för mindre centralt belägna hovrätter någon gång vara svårt att erhålla en fullt tillfredsställande rekrytering. Tillströmningen av aspiranter till hovrätterna belyses närmare genom följande sammanställning, i vilken upptagits aspiranter som börjat hovrättstjänstgöringen under de två sista förkrigsåren (1938 och 1939) samt under åren 1943 och 1944. Tillströmningen av aspiranter till hovrätterna. Antalet i Svea hovrätt

1938 1939 1943 1944 Medeltal per hovrättsdivision för nämnda är 1

i Göta hovrätt

aspiranter

som

börjat

i hovrätten i hovrätten för ö v r e över Skåne och Blekinge Norrland

samtliga

*3 2 3

>4

3-6

4-2

48 42

9 7

5-6

64 68

Därjämte^inträdde i hovrätten en i Svea hovrätt förut godkänd aspirant.

Av sammanställningen framgår, att tillströmningen av aspiranter till Svea hovrätt icke endast absolut utan även med beaktande av hovrätternas inbördes storlek är avsevärt större ä n tillströmningen till övriga hovrätter. Skillnaden i detta avseende är för de i sammanställningen redovisade åren, relativt sett, störst mellan Svea och Göta hovrätter. I Svea hovrätt inträdde sålunda under nämnda år, räknat per hovrättsdivision, i genomsnitt 2 å 3 gånger så många aspiranter som i Göta hovrätt. Det antal aspiranter, som under nämnda år mottogs i skånska och övre norrländska hovrätterna, var i förhållande till hovrätternas storlek större än i Göta hovrätt men likväl väsentligt mindre än i Svea hovrätt. Beträffande skånska hovrätten må dock påpekas, att med hänsyn till arten av den förprövning, som sökandena till denna hovrätt undergå, innan de antagas till aspiranttjänstgöring, antalet sökande i verkligheten k a n h a varit något större än vad siffrorna rörande aspirantantalet utvisa. Då skillnaden i fråga om tillströmning av aspiranter till de olika hovrät-

152 terna är så stor som nu angivits, måste uppenbarligen möjligheterna till gallring vid prövningen i hög grad variera i hovrätterna, och olikheten i detta avseende är givetvis särskilt påfallande mellan Svea hovrätt å ena sidan samt övriga hovrätter å den andra. På grund av erfarenheten beräknas inom Svea hovrätt, att där kräves anställande av omkring 10 fiskaler årligen för tillgodoseende av hovrättens och de under denna lydande häradsrätternas behov samt att ytterligare omkring 5 personer årligen erfordras för rådhusrätternas behov. Då icke mindre än omkring 45 aspiranter årligen börja tjänstgöra i Svea hovrätt, erhåller således allenast en tredjedel av dessa fortsatt anställning på domarbanan. Att m ä r k a är emellertid, att i Svea hovrätt — i olikhet med vad gäller övriga hovrätter — ett betydande antal aspiranter efter kort tid och i varje fall före den slutliga prövningen lämna hovrätten i samband med att de vinna anställning på annat håll, varför denna prövning icke står mellan ett fullt så stort antal aspiranter, som de nyss n ä m n d a talen kunde giva anledning förmoda. Inom övriga hovrätter ä r det enligt vad nyss antytts sällsynt, att aspiranter lämna hovrätten, innan de där undergått fiskalsprövning, men det är också endast i relativt få fall, som aspirant därefter icke erhåller fortsatt anställning på domarbanan. Till närmare upplysning angående förhållandena i' dessa hänseenden hänvisas till följande tabell, upptagande en sammanställning angående den första prövningen av aspiranter, tillhörande de fyra förut berörda årsgrupperna, således aspiranter som börjat tjänstgöringen något av åren 1938, 1939, 1943 eller 1944. I tabellen angives — utöver hela antalet av dem som under ett vart av nämnda år börjat aspiranttjänstgöring i hovrätt (kol. 1) — dels hur många av dessa som slutat före prövning, dels hur många som vid prövningen godkänts och erhållit fiskalsförordnande och dels hur många som undergått prövning men icke godkänts eller icke erhållit fiskalsförordnande (kol. 2—4). Vidare redovisas i tabellen (kol. 5—6) det antal av de uttryckligen godkända aspiranterna, som därefter anställts såsom fiskaler vid hovrätten respektive omedelbart övergått till anställning vid rådhusrätt. I kol. 7 upptagas de enstaka fall, där den som godkänts vid prövning av någon särskild anledning icke erhållit anställning vid vare sig hovrätten eller rådhusrätt utan omedelbart övergått till annan verksamhet. Till sist angives (kol. 8), i vilken omfattning de som anställts i egenskap av fiskaler sedermera — antingen samma år eller senare — lämnat hovrätten, t. ex. för att övergå till anställning vid rådhusrätt. Om vederbörande lämnat hovrätten redan under det år, då anställningen ägt rum, har denna omständighet givetvis påverkat antalet av de vid hovrätten under nämnda år anställda (kol. 5). Genom den stora tillströmningen av aspiranter till Svea hovrätt har denna hovrätt tillfälle att inom en större krets träffa sitt urval. Den omständigheten att aspiranterna i så stor utsträckning söka sig till Svea hovrätt kan innebära en fara för att urvalet vid övriga hovrätter icke alltid kan göras efter så stränga grunder, som önskvärt är. Till följd av den tillämnade uppdelningen av Göta hovrätt och inrättande av en hovrätt för Nedre Norrland kan faran

153 Översikt angående prövningen av aspiranter i hovrätt.

Antalet aspiranter, som börjat tjänstgöra i hovrätten

Antalet aspiranter i kol. 3 som Antalet fiskaler icke er- i kol. 5, pröv- efter vid pröv- vid som ningen pröv- omedel- hållit ningen anställ- sedergod- ningen bart godkänts icke känts el- anställts övergått ning vid mera och hovrät- lämnat ler icke som fistill erhållit erhållit kaler rådhus- ten resp. hovfiskalsför- fiskalsförrådbus- rätten hov- rätt ordnande ordnande vid rätt rätten

Antalet aspiranter i kol. som

slutat före prövning

Svea hovrätt. 1938

13 9 13 11

12 18 19 15

19 18 16 16

6 11 15 11

6 7 3 4

3 — 1 —

4 10 6 5

_

— 2 —

4 11 6 6

— — 1

1 — —

2 — —

5 3 8 10

1 — —

5 1 7 8

1 1 2

1 — —

1 — —

3 1 3 4

— — —

2 1 1 4

1 — — —

— 2

— 1 —

Göta hovrätt. 1938

7 Hovr. över Skåne och Blekinge.

1938 1939 1943 1944

5 6 8 10

Hovr. för Övre Norrland.

1938 1939 1943 1944

—

härför komma att ytterligare ökas. Det k a n sålunda antagas, att efter inrättande av sistnämnda hovrätt vissa bland dem som på grund av tidigare anknytning till Norrland eljest skulle önskat inträda i hovrätten för ö v r e Norrland i stället söka sig till den nybildade sydligare hovrätten. Måhända kan också utbrytandet ur Göta hovrätt av en till Göteborg förlagd hovrätt för Västra Sverige medföra ökade svårigheter för rekryteringen av den i Jönköping kvarvarande hovrätten. Vid nu angivna förhållanden synes till en början böra undersökas, huruvida ett centralt anordnat prövningsförfarande i en eller annan form lämpligen kan införas.

154 Om denna tanke skulle realiseras på det sättet, att provtjänstgöringen förlades till en enda hovrätt, exempelvis Svea hovrätt, kan befaras, att genom den stora anhopningen av aspiranter grundligheten i prövningen måste eftersättas. Det må erinras om att det redan under nuvarande förhållanden befunnits erforderligt att i Svea hovrätt vidtaga särskilda anordningar — att utse en speciell prövningsdivision m. m. — för att bemästra de svårigheter, som prövningen av ett stort antal aspiranter erbjuder. Genom att centralisera aspirantprövningen till Svea hovrätt skulle vidare de övriga hovrätterna helt eller delvis förlora den värdefulla arbetskraft, som aspiranterna utgöra, och det således bliva erforderligt att i dessa hovrätter anställa nya befattningshavare för fullgörande av de arbetsuppgifter, som sålunda icke skulle kunna utföras av aspiranterna. För att åtminstone delvis undgå denna olägenhet av prövningsförfarandets centralisering kunde tänkas, att aspiranterna finge först tjänstgöra någon tid i de skilda hovrätterna men därefter samlas i Stockholm för prövning. De praktiska svårigheterna att genomföra en sådan anordning äro emellertid betydande, och framför allt kan mot en sådan lösning invändas, att om icke aspiranttiden skulle väsentligt förlängas, den prövande myndigheten skulle få avsevärt kortare tid än nu till sitt förfogande för att bedöma vederbörandes kvalifikationer. Invändningar liknande dem som nu framförts kunna även resas mot tanken att för prövningen av aspiranterna inrätta ett särskilt organ, exempelvis en för hovrätterna gemensam prövningsnämnd. Svårigheterna att organisera en sådan nämnd äro desto större, som nämnden med hänsyn till den snabba omsättningen bland aspiranterna finge h a mycket talrika sammanträden. Kostnaderna för en dylik anordning bleve också säkerligen betydande. Med hänsyn till det anförda tala enligt domarutredningens mening övervägande skäl för att aspirantprövningen alltjämt anförtros åt de särskilda hovrätterna. Det är emellertid av vikt, att åtgärder vidtagas i syfte att jämnare fördela strömmen av aspiranter mellan hovrätterna efter dessas storlek, så att icke rekryteringen i någon hovrätt äventyras. För detta ändamål kunde möjligen ifrågasättas att införa den regeln, att aspiranterna icke längre finge själva välja den hovrätt, där de skulle tjänstgöra, utan i stället hänvisades till den hovrätt, där behovet av arbetskraft vore störst. Detta skulle i så fall ske på det sätt, att inkommande ansökningar om att börja aspiranttjänstgöring i hovrätt underställdes ett centralt organ, som skulle fördela sökandena på de olika hovrätterna i förhållande till dessas behov av arbetskrafter. Genom ett ingripande av denna art skulle emellertid alltför liten hänsyn komma att tagas till vederbörandes personliga intressen. En så sträng regel kunde för övrigt vid tillämpningen lätt få den verkan, att dugande aspiranter, i stället för att börja tjänstgöra i den dem anvisade hovrätten, föredroge att avstå från tanken på att underkasta sig prövning för domarbanan. Domarutredningen vill därför icke förorda en sådan åtgärd. Även om det således liksom hittills i första hand bör vara beroende av de unga juristernas eget val, om de skola börja i den ena eller den andra hov-

155 rätten, bör det enligt domarutredningens mening på något sätt sörjas för en jämnare fördelning av aspirantkadern mellan hovrätterna. Härigenom skulle större garanti vinnas för en lika god rekrytering i alla hovrätter, oberoende av deras belägenhet. Detta måste vara till fördel för domarkåren i dess helhet, och denna synpunkt bör enligt domarutredningens mening vara avgörande vid bedömande av förevarande spörsmål. Fråga är då, vad som kan göras för att främja en jämnare fördelning av aspiranterna, om man icke vill tillgripa tvångsåtgärder. Tillströmningen av aspiranter till de olika hovrätterna är beroende av flera faktorer. Förutom personliga förhållanden och vederbörandes anknytning till viss del av landet torde utsikterna till erhållande av aspirantarvode och befordringsutsikterna — närmast utsikterna till fiskalsförordnande — vara mest bestämmande vid valet av hovrätt. De som efter avslutad tingsutbildning ä m n a fortsätta på domarbanan söka i allmänhet förskaffa sig kännedom om dessa förhållanden, ofta från flera hovrätter för erhållande av jämförelse. Genom utvidgande av denna upplysningsverksamhet och upplysningarnas meddelande i auktoritativ form — t. ex. genom officiella meddelanden från hovrätternas presidenter — kan kanske ytterligare något vinnas för aspiranternas vägledning och en viss utjämning av tillströmningen till de olika hovrätterna uppnås. Emellertid ger erfarenheten vid handen, att även andra synpunkter än de ovan nämnda äro av betydelse vid valet av hovrätt. Att tillströmningen till Svea hovrätt är — även relativt sett — så mycket större än till de andra hovrätterna beror, såsom förut framhållits, särskilt på den större möjligheten att i Stockholm erhålla annan anställning för den händelse vederbörande icke skulle antagas för domarbanan. Man måste därför räkna med att tillströmningen av sökande till Svea hovrätt alltid kommer att bliva proportionsvis större än till de övriga hovrätterna. Denna ojämnhet i tillströmningen kan naturligtvis i någon mån motverkas genom samarbete mellan hovrätternas presidenter i syfte att ernå en utjämning på frivillighetens väg. Ett samarbete har redan i viss utsträckning förekommit, då det gällt att övervinna särskilda svårigheter för någon hovrätt. Det har dock endast varit i undantagsfall, som en person redan på aspirantstadiet efter förhandling mellan presidenterna eller därförutan övergått från en hovrätt till en annan på grund av dennas större behov av aspiranter. Domarutredningen vill förorda ett utvidgat samarbete mellan hovrätternas presidenter i nämnda syfte men anser, att därutöver och såsom utgångspunkt för samarbetet erfordras andra åtgärder. Enligt nu gällande domsagostadga få i regel endast avlönade tingsnotarier och tingsnotarieaspiranter tjänstgöra i domsaga. Annan tjänstgöring — s. k. praktikanttjänstgöring — kan förekomma endast under kortare tid och efter särskilt tillstånd av hovrätten; den får icke tillgodoräknas som merit för anställning som aspirant eller för behörighet enligt domsagostadgan. Notarieorganisationen i de olika domsagorna har bestämts efter den principen, att varje domsaga erhållit det antal notarier, som svarar mot dess behov; och där notarieplats icke k a n besättas eller p å grund av arbetsökning ytterligare

156 notarier erfordras, skola tillgängliga arbetskrafter enligt motsvarande princip fördelas mellan domsagorna efter en avvägning av styrkan i föreliggande behov. Innan dessa regler infördes, vilket skedde 1943 genom den nu gällande domsagostadgan, tjänstgjorde ett mycket stort antal oavlönade notarier särskilt i de domsagor, som ha kansli i de större städerna, framför allt Stockholm och Göteborg. Domarutredningen, som vid behandling av frågan om aspiranttjänstgöring vid rådhusrätt (s. 135 f.) givit uttryck åt den allmänna uppfattningen, att erforderlig arbetskraft skall vara avlönad, anser, att såväl denna princip som övriga nu angivna grundsatser rörande tingsnotarieorganisationen böra gälla även för hovrätterna. Till en början bör således antalet aspirantarvoden så bestämmas, att alla för hovrätternas verksamhet erforderliga aspiranter bli avlönade. Vidare bör föreskrivas, antingen att endast avlönad aspiranttjänstgöring räknas såsom meriterande eller ock att endast avlönade aspiranter få tjänstgöra i hovrätterna. Det kan synas naturligast att efter mönster av domsagostadgans bestämmelser välja det första alternativet. Emellertid finnes icke beträffande hovrätterna samma skäl som i fråga om domsagorna att medgiva praktikanttjänstgöring. Sådan tjänstgöring i domsaga har till ändamål att bereda tillfälle för nyexaminerad jurist, som icke vill skaffa sig full tingsutbildning, att ändock förvärva någon kännedom om de vid en underdomstol förekommande målen och ärendena, särskilt ärenden tillhörande inskrivningsväsendet och dylikt, vilket k a n vara av betydelse för hans verksamhet inom annat område. Den första hovrättstjänstgöringen, vilken är avsedd för dem som ämna fortsätta på domarbanan, är icke på samma sätt lämpad för praktikanter. Om det medgåves aspirant att, innan han erhåller avlönad aspirantanställning, tjänstgöra utan avlöning, skulle vidare sådan tjänstgöring — även om den icke ansåges meriterande — lätt kunna bliva vanligt förekommande. En regel av endast den innebörd att oavlönad aspiranttjänstgöring icke räknades såsom merit skulle således ej få önskad effekt för förverkligande av ovannämnda grundsatser. En sådan regel skulle också komma att såtillvida verka orättvist, att den komme att gynna personer, som befinna sig i god ekonomisk ställning eller äro bosatta å den ort, där vederbörande hovrätt har sitt säte. Domarutredningen h a r därför vid övervägande av denna fråga stannat vid att endast avlönad aspiranttjänstgöring i hovrätterna bör tillåtas. Vad n u föreslagits påkallas icke blott av redan angivna skäl. För förslaget tala även de nyligen införda grunderna för meritberäkning. Enligt dessa skall vid beräknande av tur till justitierevisionen mellan assessorer från olika hovrätter, vilken turberäkning blir avgörande för framtida befordran, den tidsföljd, i vilken vederbörande börjat tjänstgöringen i hovrätt, vara i första hand vägledande. En förutsättning för att denna turberäkning skall bliva rättvis är, att tjänstgöringen i de olika hovrätterna till art och omfattning är likställd, och en garanti för att så är fallet ligger givetvis däri, att antalet aspiranter i de olika hovrätterna fastställts efter hovrätternas behov av sådan arbetskraft.

157 Det finnes enligt domarutredningens mening desto större anledning att införa den sålunda föreslagna ordningen, som en dylik ordning redan finnes på a n d r a jämförliga områden inom statsförvaltningen. Enligt kungl. kungörelsen den 11 maj 1928 (nr 109) angående antagande och utbildning av amanuenser i statsdepartement antagas de som få börja tjänstgöring i departement till amanuensaspiranter. De åtnjuta i denna egenskap avlöning. Även i länsstyrelserna få numera endast av länsstyrelsernas antagningsnämnd antagna aspiranter tjänstgöra (kungl. kungörelsen den 19 maj 1944, nr 246; om antagande av aspiranter å länsnotarie- m. fl. tjänster). Också dessa aspiranter erhålla avlöning. Inom statsförvaltningen i övrigt torde i regel samma principer i fråga om aspiranttjänstgöring tillämpas. Det må nämnas, att socialutbildningssakkunniga i samband med förslag om anordnande av en allmän förvaltningspraktik, närmast motsvarande tingstjänstgöringen, föreslagit, att den nuvarande aspiranttjänstgöringen inom statsdepartement och länsstyrelser skall bortfalla och vederbörande således omedelbart vid inträdet erhålla en fastare anställning än aspirant (SOU 1946: 30 s. 63 f. och 92). Införande av principen att endast avlönade aspiranter få tjänstgöra i hovrätt förutsätter, att antalet aspirantarvoden bestämmes med fullt tillgodoseende av behovet av aspiranter för de arbetsuppgifter, som vid tillämpning av den n y a rättegångsordningen skola ankomma på aspirant. Såsom framgår av det förut anförda äro dessa arbetsuppgifter mer omfattande än för närvarande. E n särskild anledning att ej begränsa antalet arvoden alltför snävt ligger dessutom däri, att aspiranterna för sin utbildning böra få tillfälle att under tjänstgöringen grundligt sätta sig in i arbetsuppgifterna och med särskild noggrannhet fullgöra dem. Vid bestämmande av antalet aspirantarvoden bör även tillses, att detta blir tillräckligt stort för att bereda hovrätterna tillfälle att göra tillbörligt urval. På grund av hovrättspersonalens arbetsförhållanden möta vissa svårigheter att bestämma aspirantarvodena till ett under alla förhållanden fixerat antal. Ledamot i hovrätt kan, då så erfordras för beredande till handläggning av ett vidlyftigt eller invecklat mål eller eljest för fullgörande av annat arbete av krävande slag (t. ex. beredande till föredragning av en remiss angående större lagförslag eller dylikt) under viss tid befrias från övriga ämbetsgöromål. Vid dylik partiell tjänstledighet inträder fiskal såsom adjungerad ledamot. Även om ledigheten, såsom ofta är fallet, omfattar relativt kort tid och fiskalen således i övrigt uppbär avlöning i denna egenskap, tages vanligen hela hans tid i anspråk för för- och efterarbete såsom ledamot. Detta medför, att den som i den adjungerade ledamotens ställe fullgör fiskalsgöromål tidvis kommer att avlönas som aspirant. Om ej särskilda åtgärder vidtagas, skulle denna omständighet i sin tur föranleda, att aspirant, oaktat han har full sysselsättning med på honom ankommande uppgifter, tidvis bleve u t a n avlöning. Ett förbud mot tjänstgöring som oavlönad aspirant skulle således kunna medföra, att tillräckligt antal personer för aspiranttjänstgöring ej skulle få anställas. Aspiranter måste även finnas att tillgå såsom biträden med fiskalsgöromål vid tillfällig anhopning av sådana

158 göromål samt vid sjukdomsfall eller annan tillfällig tjänstledighet för ledamot eller fiskal. Fiskaler och i viss utsträckning assessorer sändas vidare såsom vikarier till underdomstolarna vid längre eller kortare tids förfall för häradshövding eller annan där tjänstgörande befattningshavare, varjämte ledamot eller fiskal kan erhålla annat tillfälligt förordnande utanför hovrätten. När dylikt förordnande för ledamot eller fiskal upphör, kan detta bland efterföljande befattningshavare i hovrätten medföra sådan tillfällig tillbakagång, att den som redan under en tid tjänstgjort och åtnjutit avlöning såsom aspirant, ehuru h a n fortfarande får fullgöra på aspirant ankommande göromål, faller utanför det fastställda antalet aspiranter, om icke möjlighet införes att tillfälligt öka detta antal. Med beaktande av ovan utvecklade synpunkter h a r domarutredningen kommit till den uppfattningen, att antalet aspiranter bör beräknas till 2 för varje hovrättsavdelning. Dessutom böra till hovrätternas förfogande ställas belopp motsvarande minst V2 aspirantarvode per hovrättsavdelning, vilka belopp hovrätterna äga fritt disponera för avlöning av aspiranter utöver fastställt antal. Den omständigheten att enligt domarutredningens förslag ett större antal aspiranter än för närvarande skola få åtnjuta avlöning redan från inträdet i hovrätt måste uppenbarligen bidraga till att dugande och för domarkallet lämpliga jurister icke av ekonomiska skäl avhållas från att börja aspiranttjänstgöring i hovrätt. Förslaget måste således vara ägnat att stärka rekryteringen till samtliga hovrätter. Mot den föreslagna regleringen kan möjligen göras den invändningen, att rekryteringen till den största hovrätten, Svea hovrätt, därigenom skulle kunna försvagas utan att övriga hovrätter erhölle motsvarande förstärkning. Beträffande rekryteringen till Svea hovrätt har domarutredningen förut framhållit, att tillströmningen dit av sökande alltid kan beräknas bliva — även relativt sett — större än till de övriga hovrätterna. Om antalet aspirantarvoden bestämmes så, som ovan föreslagits, bör detta enligt domarutredningens mening medgiva Svea hovrätt möjlighet att göra ett fullt tillfredsställande urval. Vid sådant förhållande torde någon olägenhet för Svea hovrätts vidkommande av att aspirantkadern där komme att minskas icke vara att befara. I stället skulle åtminstone i ett avseende även för Svea hovrätts del ernås en bestämd fördel av det här förordade systemet därigenom, att prövningen av de kvarvarande aspiranterna kunde göras något mera omfattande än som nu på grund av det mycket stora antalet aspiranter i denna hovrätt är möjligt. Domarutredningen hyser vidare för sin del den bestämda uppfattningen, att det föreslagna systemet skulle innebära en stark garanti för att även tillströmningen av aspiranter till övriga hovrätter blir så stor, att på aspiranterna ankommande arbetsuppgifter kunna fullgöras och även dessa hovrätter bliva i tillfälle att göra erforderligt urval. Till stöd härför vill domarutredningen åberopa, att de personer, som på allvar reflektera på domarbanan, i allmänhet icke äro inriktade på att uteslutande fortsätta i en hovrätt, vilket bland annat framgår av de förfrågningar, som nu göras i olika hovrätter angående befordringsutsikterna i dessa. Vidare ha

159 system, liknande det av domarutredningen föreslagna, utan olägenhet tillämpats inom andra områden av statsförvaltningen. Om det för hovrätterna föreslagna systemet väl blir genomfört, kommer säkerligen detta system, vilket uppbäres av sunda och riktiga principer, att visa sig fullt ändamålsenligt och verksamt främja det därmed avsedda syftet. Om domarutredningens förslag genomföres, måste en förberedande prövning av sökande till hovrätterna äga rum, särskilt då de sökande äro flera än antalet lediga aspirantplatser. Denna förprövning torde enligt samma grunder, som nu tillämpas vid antagande av tingsnotarieaspiranter, i första hand böra utföras med ledning av examensbetyg och intyg från tidigare tjänstgöring. Vid prövningen av sökande till hovrätt måste därvid uppenbarligen stort avseende fästas vid intyg av vederbörande häradshövding angående sökandens tingstjänstgöring eller motsvarande intyg från rådhusrätt. Frågan h u r den förberedande prövningen närmare skall anordnas torde kunna lösas inom varje hovrätt för sig efter samråd mellan presidenterna angående riktlinjerna för förfarandet i denna del. Förprövningen torde enligt sakens natur i allmänhet komma att handhavas av presidenten i vederbörande hovrätt, men denne bör i tveksamma fall kunna hänskjuta frågan till hovrätten, respektive prövningsavdelning, om sådan finnes, liksom det bör stå en sökande fritt att få frågan prövad i denna ordning. Oaktat en jämnare fördelning av aspiranterna beräknas bliva främjad genom de åtgärder, som av domarutredningen nu föreslagits, kan det möjligen vid en eller annan tidpunkt inträffa, att aspirantantalet i någon hovrätt är otillräckligt och att således oundgängliga arbetsuppgifter, som ankomma på aspirant, icke kunna fullgöras. I ett sådant läge bör aspirant i annan hovrätt kunna tillfälligtvis överflyttas till ifrågavarande hovrätt, under förutsättning att detta kan ske utan påtaglig olägenhet för den andra hovrätten. Med anledning härav bör i hovrätternas arbetsordningar föreskrivas skyldighet för aspirant att, om så erfordras, tjänstgöra i annan hovrätt än den där han är anställd. En dylik tillfällig överflyttning bör givetvis icke lända den aspirant, som därav beröres, till nackdel i fråga om aspirantprövningen. Tiden för denna får således icke förlängas. Även utgifter, som föranledas av överflyttningen, böra ersättas aspiranten. Förutom reseersättning bör således till denne utgå tjänstgöringstraktamente enligt de normer, som eljest tillämpas för hovrätternas befattningshavare vid tjänstgöring utanför stationeringsorten. I syfte att stärka rekryteringen till vissa hovrätter kunna särskilda åtgärder erfordras. Med hänsyn till hovrätten för övre Norrland kan sålunda övervägas att införa speciella bestämmelser angående rätt för befattningshavarna i denna hovrätt till transport efter viss tid m. m. Frågan om vidtagande av dylika åtgärder, vilka icke enbart ha avseende på den nu förevarande perioden av befordringsgången, behandlas under avdelningen rörande befordrings principer på domarbanan, vartill hänvisas (s. 220 ff.).

4. Den första fiskalstjänstgöringen m. m. Allmänna synpunkter; längden av tjänstgöringen. Den som antages till fiskal i hovrätt tjänstgör, såsom förut nämnts, ej endast i denna egenskap. Han har därjämte att efter förordnanden tjänstgöra vid olika underdomstolar såsom vikarie för häradshövding, tingsdomare, tingssekreterare eller vattenrättssekreterare eller å befattning i rådhusrätt eller ock såsom biträde vid uppläggande av nya fastighetsböcker eller med uppdrag att fullgöra sådant arbete på eget ansvar. Att fiskalerna på angivet sätt under den första perioden av sin verksamhet komma i tillfälle att fullgöra skiftande arbetsuppgifter och vinna kännedom om förhållandena vid ett flertal domstolar är uppenbarligen av värde för att de skola erhålla en allsidig utbildning. Genom denna tjänstgöring erbjuder sig jämväl möjlighet att ytterligare pröva fiskalernas duglighet i olika avseenden, innan de genom tingssekreterarförordnandet lämna hovrätten för längre tid. Det är således ur dessa synpunkter lämpligt, att tjänstgöringen under den första fiskalsperioden alltjämt till sina huvuddrag utformas på det sätt, som nu är vanligt. Detta är också — då kravet på fiskalskompetens för fullgörande av de ovan nämnda arbetsuppgifterna i regel icke bör eftergivas — nödvändigt för att fylla tillfälliga behov av arbetskraft vid underdomstolarna. Den nu avsedda tjänstgöringsperioden — särskilt tjänstgöringen som fiskal i hovrätt — bör icke vara kortare än att vederbörande kan bliva grundligt prövad, innan han erhåller befattning som tingssekreterare — den första anställningen av mera fast natur (e. o. tjänsteman). För att motverka den fortgående förseningen på domarbanan är det å andra sidan önskvärt, att den ifrågavarande tjänstgöringsperioden ej onödigtvis förlänges. En begränsning av just denna period kan beräknas ur rekryteringssynpunkt äga särskild betydelse. Fiskalerna ha då endast ställning av extra tjänstemän och avlöningen är relativt låg. De ombyten av tjänstgöringsort, som förekomma under denna tid, kunna även medföra olägenheter för befattningshavaren och hans familj. I den mån dessa olägenheter äro av ekonomisk natur, böra de givetvis fullt kompenseras genom särskild ersättning till befattningshavarna, vilket också med stöd av gällande författningar kan ske. Även om detta blir fallet, kvarstå dock de personliga olägenheterna, vilka i sin m å n kunna bidraga till att göra tjänstgöringen mindre lockande och ofördelaktigt inverka på rekryteringen av domarbanan. Längden av den första fiskalsperioden växlar för närvarande inom vida gränser. Då såsom kompetensvillkor för att förordnas till tingssekreterare enligt domsagostadgan (5 §) uppställts, att vederbörande under sammanlagt minst 1 Va år tjänstgjort såsom fiskal eller fullgjort annan därmed jämställd tjänstgöring, utgör detta den minsta tid, räknat från första fiskalsförordnandet, efter vilken den nu berörda tjänstgöringsperioden kan avslutas. Förhållandena ha emellertid medfört, att det ibland dröjt avsevärt längre tid, innan fiskal kunnat erhålla tingssekreterarbefattning. Sålunda ha i vissa fall över

161 fyra år förflutit från det vederbörande börjat tjänstgöra i hovrätt till dess han erhållit tingssekreterarbefattning; räknat från det första fiskalsförordnandet har väntetiden i sådana fall uppgått till omkring tre år. Enligt domarutredningens mening är den i nyssnämnda kompetensbestämmelse för tingssekreterarbefattning upptagna regeln om minst 1 V2 års föregående fiskalsoch jämställd tjänstgöring lämpligt avvägd. Denna regel bör därför bibehållas. Av skäl som ovan anförts måste det emellertid anses önskvärt, att tingssekreterarförordnande i allmänhet kan meddelas ej långt efter utgången av nämnda tid. Beträffande de möjligheter, som föreligga att reglera längden av ifrågavarande tjänstgöringsperiod, må anföras följande. Den tidpunkt, vid vilken tingssekreterarförordnande kan meddelas, beror väsentligen av två omständigheter: antalet ledigblivande sådana befattningar samt antalet av dem som avvakta befordran till denna grad. Huruvida ett större eller mindre antal tingssekreterartjänster bliva lediga sammanhänger naturligen med avgången från dessa tjänster, d. v. s. främst med den omfattning, i vilken tingssekreterare kunna återintagas i hovrätten såsom fiskaler med e. o. anställning. Detta är i sin tur beroende av reglerna rörande antalet fiskaler med sådan anställning samt möjligheterna för de äldre av dessa att erhålla adjunktion med anledning av att ledamot lämnar hovrätten för tjänstgöring som revisionssekreterare eller i offentligt uppdrag m. m. Med hänsyn till det samband, som sålunda finnes mellan frågor rörande tjänstgöring och befordran i olika grader, äro möjligheterna att i önskad riktning påverka antalet ledigblivande tingssekreterarplatser begränsade. Vid prövningen av hithörande frågor beträffande de senare befordringsstadlerna är det emellertid av vikt, att de återverkningar, som den ena eller andra lösningen kan medföra på de yngre befattningshavarnas tjänstgöringsförhållanden, tillbörligt uppmärksammas. Till här berörda frågor återkommer domarutredningen vid behandlingen av tingssekreterartiden och den därpå följande fiskalstjänstgöringen. Beträffande frågan om en begränsning av antalet av dem som avvakta befordran till tingssekreterare, d. v. s. av antalet yngre fiskaler, må anmärkas, att möjligheten att genomföra en sådan begränsning beror av de arbetsuppgifter, som påläggas dessa befattningshavare, samt hur deras tjänstgöringsförhållanden regleras. Fiskalernas arbetsuppgifter och antalet fiskaler. De förändringar i hovrättsförfarandet, som följa av rättegångsreformen, beröra även fiskalernas verksamhet. Frågan om de arbetsuppgifter, som skola ankomma på dessa befattningshavare vid tillämpning av nya R.B., har, såsom förut nämnts vid behandlingen av aspiranternas tjänstgöring, blivit föremål för överväganden i departementspromemorian av den 27 maj 1944. I promemorian förutsattes, att fiskalerna liksom hittills skola anlitas såsom föredragande i mål inför hovrätten. De mål, vari enligt promemorieförslaget föredragningsskyldighet skall åvila fiskalerna, äro vädjade brottmål samt de relativt fåtaliga besvärsmålen (ägodelningsmål undantagna). I promemorian förordas, att det 11—462246

162 i dessa mål därjämte skall åligga fiskalerna att biträda referenterna vid målens beredande. Mot förslaget att arbetsuppgifter av nu angivet slag skola tilldelas fiskalerna torde intet vara att invända. Att fiskalerna på sådant sätt biträda vid handläggningen av mål i hovrätt innebär en ur arbetssynpunkt lämplig fördelning av uppgifterna. Tjänstgöring av denna beskaffenhet är dessutom, på sätt tidigare framhållits i fråga om aspiranterna, av stort värde för vederbörandes utbildning till domare. Detta gäller såväl fiskalens deltagande i förberedelsen som hans arbete i samband med föredragning av mål. Beträffande omfattningen av fiskalens medverkan vid beredande av mål torde i huvudsak samma regler böra gälla, som ovan förordats i fråga om aspirant för det fall att denna biträder därmed. Fiskalen bör således deltaga i granskningen av handlingarna i målen och avgiva förslag rörande handläggningen av dessa. Han bör vidare på uppdrag av referenten inhämta upplysningar, utarbeta sammanställningar och utkast till beslut m. m. samt biträda vid expediering av handlingar och beslut, såvitt detta icke skall utföras av annan tjänsteman. I fråga om det nu berörda samarbetet mellan vederbörande ledamot (referenten) och den fiskal, som biträder honom vid beredande av mål, må ytterligare framhållas följande. Vid organiserande av detta arbete är det otvivelaktigt önskvärt, att referenten-ledamoten icke mera än nödvändigt betungas med sådana bestyr, som utan olägenhet kunna handhavas av fiskal eller ann a n tjänsteman. Arbetet bör å andra sidan icke i den grad överlåtas å fiskal eller annat biträde, att det i första h a n d beror av denne, huruvida målen med tillräcklig omsorg och snabbhet beredas till avgörande. Med hänsyn till det ställningstagande i olika frågor, som under målens beredande ankommer på ledamoten, måste krävas, att denne själv ingående deltager i det förberedande arbetet och ständigt utövar ledningen av detta. Att fiskalerna icke i alltför hög grad tagas i anspråk för arbetet med beredande av mål är av betydelse även med hänsyn till önskvärdheten av att antalet fiskaler icke blir större än nödigt. Såsom förut framhållits (s. 149 f.) kommer efter rättegångsreformens genomförande, såvitt angår mål vari muntlig förhandlingsform skall tillämpas, föredragning att äga rum endast i begränsad omfattning. Då den föredragning av vid underrätt förebragt bevisning, som i vädjade brottmål skall äga rum, i allmänhet måste bliva enklare än den mera fullständiga föredragning, som nu fullgöres, är denna omständighet otvivelaktigt ägnad att göra fiskalernas föredragningsskyldighet mindre betungande än nu. Fiskalen måste emellertid vara beredd att i vissa fall föredraga ytterligare delar av målet. Om svaranden uteblir från huvudförhandling, skall sålunda vad han anfört i målet framläggas ur handlingarna. Vid huvudförhandling åligger det referenten att kontrollera, huruvida utsagor av parter och andra, som höras i målet, överensstämma med vad dessa tidigare uppgivit. Även i detta hänseende torde fiskal, vilken tjänstgör såsom föredragande i målet, böra biträda i viss utsträckning. För att kunna fylla denna uppgift måste fiskalen

163 vara väl förtrogen med jämväl sådana delar av målet, vilka i allmänhet icke skola framläggas genom hans försorg. Tydligt är, att det arbete, fiskalen måste nedlägga på inläsning av målet och på att i övrigt förbereda sig för huvudförhandlingen, av denna anledning måste bli mera omfattande, än om hänsyn tages enbart till föredragningsskyldigheten. Vad angår de mål, som skola avgöras utan huvudförhandling, så är det avsett, att dessa mål i allmänhet skola föredragas på sätt för närvarande sker. Denna föredragning skall, såvitt angår vädjade brottmål och besvärsmål, i huvudsak fullgöras av fiskal. Man måste räkna med att fiskalerna i de mål, som av dem beredas, komma att i stor utsträckning få upprätta sammanställningar över yrkanden och bevisning samt göra utredningar angående rättsliga spörsmål med hänvisningar till litteratur och rättsfall. Bestämmande av antalet fiskalsbefattningar bör, som ovan antytts, ske med utgångspunkt från att nu nämnda arbetsuppgifter vid tillämpning av den nya rättegångsordningen skola fullgöras av fiskaler. Beaktas bör därjämte, att fiskal, även om föredragning icke äger rum i mål vari han biträder, i allmänhet bör vara närvarande vid huvudförhandling i sådant mål. Den ökade tjänstgöring på tjänsterummet, som härav föranledes, torde komma att taga ej ringa tid i anspråk. Med hänsyn till nu angivna förhållanden kan det enligt domarutredningens mening icke förutsättas, att antalet för varje hovrättsavdelning erforderliga fiskaler kan sättas lägre än det antal, som enligt nu gällande personalstat för hovrätterna beräknats per division, eller 2 Va. Eftersom hovrätterna i samband med rättegångsreformen skola organiseras med ett större antal avdelningar än nu, innebär det sagda visserligen, att antalet fiskaler härigenom kan komma att ökas. Sålunda skulle enligt den angivna normen antalet fiskalsbefattningar bliva 50, därest det sammanlagda antalet hovrättsavdelningar blir 20, och närmare 60, för den händelse 23 avdelningar skulle visa sig erforderliga, medan antalet tjänstgörande fiskaler enligt nu gällande bestämmelser — vilka medgiva viss höjning av det i personalstaten bestämda antalet — är lägst 39 och högst 51. En sådan mindre ökning av fiskalsantalet är emellertid ofrånkomlig, och detta desto mera som fiskalerna för närvarande ha en alltför stor arbetsbörda, övertidsarbetet för denna grupp av tjänstemän har sådan omfattning, att en fiskal i allmänhet har sent kvällsarbete och ofta icke kan påräkna att vara ledig ens om söndagarna. Detta missförhållande, som till följd av den inträffade förlängningen av fiskaistiden blivit särskilt kännbart för befattningshavarna, bör undanröjas. Såsom förut framhållits är det å andra sidan med hänsyn till befordringsgången önskvärt, att ökningen av fiskalsantalet hålles inom så snäva gränser som möjligt. För att undvika, att fiskalsantalet vidgas utöver vad ovan nämnts, bör därför vid organisationen av hovrättsarbetet uppmärksammas, att arbetsuppgifter icke läggas på fiskalerna i större utsträckning än som varit avsedd. Att fiskalernas arbetsförhållanden ordnas på ett tillfredsställande sätt är särskilt viktigt, emedan eljest ogynnsamma återverkningar kunna väntas på rekryteringen av domarbanan.

164 Bland de uppgifter, som anförtros åt särskilt yngre fiskaler, utgöra enligt vad förut påpekats, domarförordnanden i underrätt en viktig del. Att fiskalerna tagas i anspråk för dylika uppgifter är en naturlig följd av de skärpta kompetenskrav, som efter hand uppställts för domarvikarier vid underdomstolarna. Dessa regler böra med hänsyn till sin betydelse för rättsskipningen vid sistnämnda domstolar alltjämt i princip upprätthållas. Om fiskaler kontinuerligt tjänstgöra i underrätt måste emellertid otvivelaktigt ett större antal sådana befattningshavare anställas än eljest varit erforderligt. Det är därför av vikt, att den ifrågavarande tjänstgöringen organiseras på sådant sätt, att tendensen till ökning av antalet fiskaler motverkas. Åtgärder kunna härvid vidtagas framför allt i två särskilda hänseenden, innebärande dels en utjämning av behovet av fiskaler för dylikt ändamål och dels en begränsning av samma behov. Då de uppdrag, varom nu är fråga, äro av tillfällig natur, är behovet av arbetskraft för detta ändamål ofta mycket ojämnt fördelat under olika delar av året. Helt naturligt är sålunda behovet av semestervikarier under sommarmånaderna särskilt framträdande. Även eljest kan tillfälligtvis från underrätterna uppstå ett större behov än vanligt av fiskaler. Det bör självfallet så långt möjligt undvikas, att på grund av ett sådant tillfälligt stegrat behov ytterligare fiskaler anställas, av vilka efter någon tid måhända icke föreligger fullt behov. För hovrätterna, som meddela förordnanden av förevarande slag, är det också i många fall möjligt att jämka tiden för olika förordnanden, så att dessa jämnare fördela sig över en längre tid. Sålunda kan ofta en viss jämkning ske i fråga om tiden för semestervikariat. Så länge arbetet med uppläggande av nya fastighetsböcker pågår, böra hovrätterna även tillse, att förordnanden att upplägga sådana böcker förläggas till tider, som med hänsyn till tillgången på arbetskraft äro lämpliga. Ehuru en fullständig utjämning av fiskalsbehovet icke kan åstadkommas enbart genom en sådan fördelning av förordnandena, kunna dock otvivelaktigt genom en målmedveten strävan från hovrätternas sida i nämnda hänseende uppnås beaktansvärt resultat, då det gäller att hålla nere nyrekryteringen till fiskalskåren på en lämplig nivå. Den andra av de båda ovan antydda utvägar, som synes böra anlitas i sistnämnda syfte, angår tillämpningen av de ifrågavarande behörighetsbestämmelserna. Dessa erbjuda redan enligt sin nuvarande avfattning möjlighet till att i viss utsträckning avstå från kravet på fiskalskompetens för den som nyttjas för hithörande uppgifter. Härigenom kan, utan att detta krav principiellt uppgives, regeln givas en sådan tillämpning, att där detta med hänsyn till omständigheterna är tillrådligt, önskvärdheten av att begränsa fiskalsrekryteringen jämväl beaktas. Vid tillämpningen bör således en avvägning komma till stånd mellan detta intresse och intresset att erhålla en så väl kvalificerad vikarie som möjligt. Rörande olika här förekommande fall må närmare anföras följande. I fråga om förordnande utan särskild begränsning av vikarie för häradshövding föreskrives i domsagostadgan (19 §), såsom i annat sammanhang

165 berörts, att sådant förordnande i regel endast må meddelas — förutom ordinarie innehavare av domarämbete — den som tjänstgjort såsom ledamot eller fiskal i hovrätt och av hovrätten funnits skickad att erhålla fortsatt domarförordnande. Där en vikarie med sådan kompetens icke kan erhållas, må dock tingsnotarie, som tjänstgjort i domsaga 1 Va år och innehaft vissa förordnanden, tjänstgöra som vikarie för häradshövdingen. I denna bestämmelse har domarutredningen icke föreslagit någon ändring. Med hänsyn till de synnerligen kvalificerade uppgifter, som ankomma på häradshövding, är det uppenbarligen av vikt, att huvudregeln upprätthålles och att det lämnade medgivandet att förordna tingsnotarie att utan begränsning förvalta häradshövdingämbete begagnas med stor försiktighet. Om emellertid hovrätten i det särskilda fallet förvissar sig om att svårare mål icke skola förekomma vid ett sammanträde eller att en utsatt rannsakning är av enkel beskaffenhet, kan det undantagsvis förekomma, att en tingsnotarie förordnas att hålla sammanträdet eller rannsakningen. Så t. ex. k a n det i domsaga, där tingsdomare eller tingssekreterare ej finnes, bliva nödvändigt att under häradshövdingens semester anlita tingsnotarie att hålla enklare rannsakning. Givetvis bör emellertid hovrätten behålla nödig kontroll häröver. Detta sker enklast genom att tingsnotarie — även om h a n innehar behörighet enligt 19 § domsagostadgan — förordnas att under semestern endast med begränsad befogenhet förvalta häradshövdingämbetet och att det sedermera får bero på en efter anmälan verkställd prövning av hovrätten, huruvida han får handlägga en under tiden för förordnandet infallande rannsakning. Även vid tillfällig anhopning av arbetsuppgifter i domsaga, där tingsdomare eller tingssekreterare ej finnes, kan det undantagsvis komma i fråga att åt notarie i viss utsträckning anförtro domaruppgifter av mera kvalificerad natur än dem som i allmänhet ankomma på honom. I detta liksom i övriga här berörda fall är det, som ovan nämnts, en förutsättning för att tingsnotarie skall kunna anlitas för ifrågavarande uppgifter, att en mera kvalificerad vikarie icke finnes att tillgå. Behörighetsbestämmelsen rörande rådhusrättsvikariat, upptagen i 1944 års kungörelse i ämnet, avser förordnanden av längre varaktighet än en månad årligen i rådhusrätter med minst tre lagfarna ledamöter. För dylika förordnanden kräves fiskalskompetens med rätt dock för hovrätten att medgiva undantag. De fall, där hovrätt har att tillgodose rådhusrätts behov av vikarier, gälla i stor utsträckning förordnanden på grund av semester. Dessa inträffa därför i regel under sommaren och det kan i följd härav erbjuda svårigheter för hovrätterna att utan ökning av personalen ställa behövligt antal fiskalskompetenta vikarier till förfogande. Domarutredningen h a r med anledning härav haft under övervägande huruvida det kunde vara lämpligt att något utsträcka tiden för de förordnanden, som rådhusrätt utan att inhämta hovrättens tillstånd äger meddela. Enligt domarutredningens mening är det emellertid icke lämpligt att införa ett så omfattande allmänt undantag från huvudregeln. Domarutredningen vill i stället förorda, att den hovrätterna tilllagda dispensrätten anlitas, där detta befinnes erforderligt och med minsta

166 olägenhet kan ske. I anslutning härtill må framhållas, att hovrätternas aspiranter i viss utsträckning kunna tagas i anspråk för förordnanden i rådhusrätt. Då aspiranterna prövats i hovrätt under åtminstone någon tid och hovrätten härigenom kunnat bilda sig en mening angående vederbörandes duglighet, innebär tillämpningen av dispensbestämmelsen i sådana fall ringa risk för att mindre lämpliga personer skola utses. Om förordnandet endast avser tjänstgöring som bisittare i rätten och denna för övrigt består av domare med full kompetens, göra sig för övrigt icke kraven på erfarenhet och skicklighet gällande med fullt samma styrka som i fråga om förordnande att förvalta häradshövdingämbete utan begränsning. I sådant fall torde tingsnotarie, som under längre tid tjänstgjort i domsaga, kunna undantagsvis anlitas som semestervikarie i rådhusrätt, även om förordnandet skulle överstiga en månad. De förordnanden att upplägga nya fastighetsböcker eller att biträda vid sådant arbete, som meddelas de i hovrätterna anställda yngre fiskalerna, avse att i häradshövdings ställe utföra sådant arbete eller att därvid biträda honom. Att fiskaler må användas för fastighetsboksarbetet har föranletts av en önskan, att detta arbete även i domsagor, där tingsdomare och tingssekreterare saknas och häradshövdingen icke anses ensam medhinna detsamma, skall kunna bedrivas i erforderlig omfattning. Det är otvivelaktigt också mycket betydelsefullt, att de nya fastighetsböckerna bli färdigställda så snart som möjligt. Såsom i annat sammanhang angivits (s. 46 f.) har fastighetsboksarbetet redan avslutats i ett betydande antal domsagor (52). I övriga domsagor återstår ännu en större eller mindre del av arbetet. Det måste därför förutsättas, att sådant biträde för fastighetsböckernas uppläggande, som nu lämnas av från hovrätterna utsända fiskaler, alltjämt skall erfordras under ett antal år framåt. Fiskaler kunna också i viss utsträckning tagas i anspråk för denna uppgift utan att detta behöver föranleda, att fiskaler enbart för detta ändamål nyanställas, enär såsom förut påpekats arbetet kan förläggas till en med hänsyn till tillgången på arbetskraft lämplig tidpunkt. För att uppläggningsarbetet skall kunna påskyndas är det emellertid i många fall önskvärt, att arbetskraft i större omfattning kan ställas till häradshövdingens förfogande än som är möjligt utan att fiskalskadem härigenom vidgas. Fråga är därför, om det nu gällande kravet på fiskalskompetens för dessa uppgifter bör helt upprätthållas. Otvivelaktigt föreligger en viss skillnad, om förordnandet innebär, att vederbörande skall på eget ansvar upplägga nya fastighetsböcker eller om han endast skall biträda häradshövdingen vid sådant arbete. Enligt domarutredningens mening bör hinder icke finnas för att, då fråga endast är om förordnande att utan självständigt ansvar biträda vid fastighetsboksarbetet, i stället för fiskal anlita annan med fastighetsväsendet förtrogen person, där sådan finnes att tillgå. Sålunda torde en förutvarande tingsnotarie i vissa fall kunna anlitas för en sådan uppgift. Domarutredningen föreslår, att bestämmelserna i ämnet kompletteras med ett stadgande av nu angivet innehåll, vilket torde kunna inflyta i de sedvanliga kungl. breven angående arbetet med uppläggande av nya fastighetsböcker i domsagor under de olika hovrätterna.

167 5. Tingssekreterartj änstgöringen. Allmänna synpunkter. Såsom närmare utvecklats vid behandlingen av personalorganisationen i domsagorna (s. 58 ff.) utgår domarutredningen från att tingssekreterartjänster av det slag, som nu förekommer, alltjämt skola finnas i ett flertal domsagor. Inrättandet av dylika befattningar har icke endast varit av betydelse för möjligheten att i de domsagor, där befattningarna inrättats, vinna en effektiv arbetsorganisation. Då tingssekreterarna bl. a. ha att fullgöra kvalificerade uppgifter, hörande till den dömande verksamheten, har tjänstgöringen blivit ett värdefullt inslag i domarutbildningen. Härtill har jämväl bidragit, att befattningshavarna vid denna tid genom sin allsidigare utbildning och större mognad torde ha större möjlighet än under notarietiden att hämta lärdom av och vidga sin erfarenhet från domsagoarbetet. Å andra sidan är det uppenbart, att genom tjänstgöringen som tingssekreterare för vederbörande inträder en försening, motsvarande sekreterartidens längd, av den tidpunkt, då han kan vinna befordran till assessor. Genom den successiva ökningen av antalet tingssekreterarbefattningar har institutionen otvivelaktigt också bidragit till, att under de senare åren flera personer vunnit inträde å domarbanan än som motsvarar behovet av nyrekrytering till de slutposter, som stå öppna för befattningshavare tillhörande domstolsväsendet. Det är därför angeläget att söka på sådant sätt reglera tingssekreterarnas tjänstgöringsförhållanden, att nämnda olägenheter bliva så små som möjligt. Såsom villkor för att kunna erhålla tingssekrerartjänst bör, såsom tidigare nämnts, enligt domarutredningens mening alltjämt uppställas, att vederbörande under sammanlagt minst 1 Va år tjänstgjort i egenskap av fiskal eller i därmed jämställd befattning. Frågan huruvida fiskal, som uppfyller detta villkor och står i tur till förordnande såsom tingssekreterare, skall utses därtill, bör liksom hittills vara underkastad hovrättens prövning. Endast under förutsättning att befattningshavaren vid den tidpunkt, varom fråga är, alltjämt befinnes skickad att erhålla fortsatt domarförordnande, bör h a n således kunna befordras till tingssekreterare. Längden av tingssekreterartjänstgöringen m. m. Angående sekreterartjänstgöringens längd må framhållas, att ur utbildningssynpunkt en tjänstgöringstid av omkring 2 år är tillräcklig. Ur arbetssynpunkt kan det dock vara en fördel, att ombyte å befattningen ej sker fullt så ofta som vartannat år. Under alla förhållanden bör emellertid om möjligt undvikas, att en person får tjänstgöra som tingssekreterare under längre tid än omkring 3 år. Detta är av vikt icke endast för att undvika en alltför stark försening i befordringsgången. Om tingssekreterartjänstgöringen sträcker sig över längre tid, kan jämväl befaras, att befattningshavaren i alltför hög grad förlorar den för tjänstgöringen i hovrätt erforderliga rutinen. Med anledning härav förordar domarutredningen, att tingssekreterarförordnande liksom hittills icke

168 skall kunna meddelas för sammanlagt längre tid än 3 år, om icke Kungl. Maj:t lämnar tillstånd därtill (32 § domsagostadgan). Under senare år h a ej sällan förelegat svårighet att, sedan tingssekreterare tjänstgjort tre år, kunna vinna placering för honom som fiskal i hovrätten. Härigenom har den normala tiden för tingssekreterartjänstgöringen i åtskilliga fall måst överskridas, och undantagsvis har härvid förekommit, att en befattningshavare fått tjänstgöra inemot 5 år såsom tingssekreterare. Svårigheter av denna beskaffenhet kunna givetvis lättare uppstå, om antalet tingssekreterartjänster är stort. I samband härmed erinrar domarutredningen om sitt förslag att utbyta ett antal sådana tjänster mot tingsdomarbefattningar. Vid genomförande av domarutredningens förslag i denna del skulle antalet tingssekreterartjänster minskas från nuvarande 45 till 36. En så betydande nedsättning av antalet av dessa tjänster måste i hög grad medverka till att den föreskrivna längsta tiden för tingssekreterartjänstgöringen i allmänhet ej skall behöva överskridas. En fråga, som i detta sammanhang bör ägnas uppmärksamhet, hänför sig till fördelningen av tingssckreterarplatserna mellan de olika hovrätterna. Antalet tingssekreterarbefattningar inom de olika hovrätternas domsområden svarar icke mot hovrätternas inbördes storlek. För närvarande finnas sålunda under Svea hovrätt 18, under Göta hovrätt 14, under hovrätten över Skåne och Blekinge 8 och under hovrätten för Övre Norrland 5 tingssekreterartjänster (motsvarande resp. 2,1, 3,1, 3,2 och 5 tingssekreterare per normal hovrättsdivision). Enligt gällande bestämmelser är visserligen fiskal i hovrätt skyldig mottaga förordnande som tingssekreterare under vilken hovrätt som helst. Det oaktat är det en så gott som obruten regel, att till befattningen tages fiskal i den hovrätt, varunder domsagan lyder. Vissa hovrätter hava härigenom att sörja för besättande av ett relativt större antal tingssekreterarbefattningar än andra hovrätter. Svårigheterna att begränsa sekreterartidens längd ha också framträtt olika starkt inom de skilda hovrätterna. Genom samarbete mellan hovrätternas presidenter bör det vara möjligt att åstadkomma en utjämning härutinnan. Varje hovrätt bör således såvitt möjligt bidraga med det antal tingssekreterare, som svarar mot hovrättens storlek. Tingssekreterarnas arbetsuppgifter. Frågan om de arbetsuppgifter, som vid tillämpning av den nya rättegångsordningen böra åvila tingssekreterarna, har tidigare berörts i samband med behandlingen av personalorganisationen i domsagorna. I anslutning till de allmänna riktlinjer, som där uppdragits, h a r domarutredningen utarbetat förslag till ändrade bestämmelser rörande tingssekreterares åligganden (14 § domsagostadgan). Till n ä r m a r e utveckling av vad i denna del föreslås må anföras följande. Såsom en tingssekreterare tillkommande allmän uppgift angives i nu gällande stadga, att h a n — där tingsdomare ej finnes — skall närmast under häradshövringen ha inseendet över personalen och arbetet i domsagan. Denna bestämmelse bör alltjämt gälla.

169 Beträffande kansliuppgifterna bör tingssekreterare självfallet liksom nu äga att utföra sådana göromål av övervägande rutinmässig beskaffenhet, vartill enligt 16 § domsagostadgan tingsnotarie utan särskilt förordnande är behörig. Det erinras härvid om att enligt domarutredningens förslag till ändrad lydelse av 16 § dit även hänföres uppgiften att föra sådan dagbok över m å l och ärenden vid häradsrätten, som angives i nya R.B. och i den av 1946 års riksdag antagna lagen om handläggning av domstolsärenden, samt att med ledning av dagboken utfärda lagakraftbevis. I vilken utsträckning sådana göromål skola utföras av notarie eller tingssekreterare, bör bero av vad som m e d hänsyn till arbetets fördelning är lämpligast. Bestämmande av riktlinjerna för denna arbetsfördelning bör tillkomma häradshövdingen. På sätt närmare utvecklats i samband med de överväganden, som skett rörande tingsnotariernas arbetsuppgifter, medför det nya rättegångssättet ett omfattande arbete för rätten med uppsättande och expediering av kallelser, förelägganden och andra meddelanden, vilket om möjligt icke bör belasta häradshövdingen eller den som eljest i första rummet skall handhava de kvalificerade domaruppgifterna. Genom att delgivning i rättegång i princip skall ombesörjas av rätten, uppkomma även i andra fall än de nu n ä m n d a delgivningsbestyr, från vilka domaren bör vara befriad, t. ex. delgivning av partsinlaga. Ifrågavarande till kansliarbetet hänförliga göromål böra visserligen efter förordnande kunna anförtros åt notarie, och enligt vad domarutredningen i annat sammanhang påpekat bör det jämväl framdeles vara möjligt att i särskilda fall överlåta åt ett kvalificerat domsagobiträde att självständigt handhava dessa uppgifter. På grund av tingssekreterarens ställning bör det dock i första hand åligga denne att i domsaga, där han är anställd, ansvara för hithörande göromål. Domarutredningen föreslår i enlighet härmed, att i tingssekreterarens åligganden skall ingå att i mål och ärenden uppsätta, underteckna och expediera sådana kallelser, förelägganden och andra meddelanden, som beslutas av rätten eller domaren, samt att även eljest ombesörja delgivning, som ankommer på rätten eller domaren. Tingssekreterares skyldighet att fullgöra dessa uppgifter synes icke böra göras beroende av särskilt förordande utan bör lämpligen följa omedelbart av hans tjänst. Dock bör tingssekreteraren givetvis icke vara skyldig sörja för åtgärder av detta slag, i den mån annan befattningshavare — tingsnotarie eller domsagobiträde — förordnats därtill. Beträffande de mål, i vilka tingsnotarie fungerar såsom ordförande i häradsrätten, böra ifrågavarande åtgärder utföras av denne. Utöver vad nu nämnts bör det enligt domarutredningens mening även i princip åligga tingssekreteraren att svara för att sådana skrivelser, kungörelser och uppgifter uppsättas och avsändas, som skola utgå från rätten, då dom i mål avkunnats eller beslut i ärende meddelats. Handhavande av dylika göromål bör jämväl, enligt vad tidigare angivits, efter förordnande kunna anförtros åt tingsnotarie. Där tingssekreteraren h a r att fullgöra dessa göromål, bör det ankomma på honom att i enlighet med anvisningar, som kunna erfordras från vederbörande domare, självständigt sörja för att de

170 skrivelser, kungörelser eller uppgifter, som skola avlåtas, uppsättas och bliva i behörig ordning expedierade. Denna anordning skiljer sig från vad nu gäller därigenom, att domaren befrias från skyldighet att granska innehållet i handlingarna och att underteckna desamma, vilket i stället bör fullgöras av tingssekreteraren såsom expeditionshavande. Det bör ankomma på häradshövdingen, som har att leda och övervaka arbetet i domsagan, att så organisera arbetet och i övrigt vidtaga sådana anordningar, att tingssekreteraren fullgör expeditionsskyldigheten i alla de fall, där uppgifter m. m. av ifrågavarande slag skola avgivas. Jämväl de nu avsedda expeditionsgöromålen böra åvila tingssekreteraren utan att h a n särskilt förordnas därtill. Hans skyldighet att fullgöra sådana uppgifter bör begränsas enligt samma regler, som ovan förordats i fråga om hans befattning med kallelser m. m. under rättegång. Bestämmelser av ovan angiven innebörd rörande tingssekreterarens åligganden med avseende å de expeditionella uppgifterna ha i domarutredningens utkast till 14 § domsagostadgan införts under punkterna 3 och 4 av första stycket samt i andra stycket. Att tingssekreterarna tagas i anspråk för protokollföringen är med hänsyn till deras utbildning och allmänna ställning naturligt. Visserligen böra i stor utsträckning notarierna anlitas för att föra rättens protokoll och för att biträda därmed. Framför allt vid huvudförhandling i invecklade och vidlyftiga rättegångsmål måste det emellertid vara av värde, om tingssekreterare finnes att tillgå såsom protokollförare. Tingssekreterare bör därför vara skyldig att, då h a n därtill av rätten eller domaren förordnas (jfr s, 124), fullgöra denna uppgift. Bestämmelse härom föreslås införd under punkt 5 av första stycket i 14 § domsagostadgan. Liksom i fråga om notarierna (jfr 17 § andra stycket) har bestämmelsen enligt förslaget utformats på det sätt, att den omfattar alla fall, då protokoll skall föras enligt föreskrifterna i 6 kap. nya R.B. Här avses således icke endast förande av häradsrättens protokoll utan — i den mån nämnda föreskrifter göras tillämpliga därå — jämväl förande av protokoll inför ägodelningsrätten och domaren. Tingssekreteraren tjänstgör för närvarande i regel såsom inskrivningsdomare. I detta hänseende förordar domarutredningen ingen ändring. Emellertid erinras om att enligt lagen om handläggning av domstolsärenden nya grupper av ärenden skola överföras till inskrivningsdomarens verksamhetsområde, såvitt icke i arbetsordning eller eljest annorlunda bestämts. Förslaget om överförande till inskrivningsdomaren av nya arbetsuppgifter avser, enligt vad tidigare påpekats, ärenden angående äktenskapsförord, bouppteckning och arvsskatt, testamentsbevakning, kungörelse om arv och testamente, avhandlingar om lösöreköp samt kallelse å okända borgenärer. Dessa ärenden handläggas redan för närvarande av tingssekreterare i den mån h a n tjänstgör som häradsrättens ordförande. Förslaget innebär emellertid, att tingssekreterare, som tillika är inskrivningsdomare, i princip skall stadigvarande handhava ärenden av nu angivet slag. Med hänsyn härtill och till omfattningen av tingssekreterarens arbetsuppgifter i övrigt är det nödvändigt,

171 att h a n liksom för närvarande äger vidsträckt möjlighet att vinna befrielse från inskrivningsdomargöromålen, i den m å n så erfordras för att arbetsbördan skall på skäligt sätt begränsas. Enligt 29 § i nu gällande domsagostadga m å tingssekreterare, som förordnats att vara inskrivningsdomare i domsagan, när så prövas skäligt, av hovrätten årligen befrias från inskrivningsdomargöromålen under viss tid. Befrielse från nämnda göromål må dock ej beviljas så, att tingssekreteraren därigenom erhåller befrielse från mer än hälften av de inskrivningsdagar, vilka infalla å tid då han ej åtnjuter semester. Av skäl, som närmare utvecklats vid behandling av häradshövdings ledighet från inskrivningsdomargöromålen (s. 117 f.), bör denna föreskrift på det sätt ändras, att det helt lägges i hovrättens hand att bedöma, i vilken omfattning det må anses erforderligt att befria tingssekreterare från inskrivningsdomargöromålen eller vissa av dem. Vad angår handläggning av rättegångsmål och ärenden — med undantag av de ärenden, som ankomma på inskrivningsdomaren — är det med hänsyn såväl till tingssekreterarnas utbildning som det praktiska behovet lämpligt, att de erhålla ett icke alltför snävt avgränsat verksamhetsfält. Å andra sidan bör, såsom tidigare nämnts, i högre grad än för närvarande den principen upprätthållas, att tingssekreteraren skall självständigt svara för endast en mindre del av de dömande uppgifterna i domsagan. Denna uppfattning ligger till grund för domarutredningens förslag att i sekreterardomsagor, där den dömande verksamheten är särskilt betydande, utbyta tingssekreterartjänsten mot tingsdomarbefattning (jfr s. 52 ff.). Angående frågan om de mål och ärenden, som skola ankomma på tingssekreterare, må till en början framhållas, att han liksom hittills bör helt kunna förvalta häradshövdingämbetet under häradshövdingens semester eller annan ledighet. Tingssekreteraren bör därför utan begränsning med avseende å behörigheten kunna handlägga alla förekommande mål och aren den. Under vanliga förhållanden, d. v. s. då häradshövdingen tjänstgör, bör emellertid arbetsfördelningen mellan honom och tingssekreteraren så anordnas, att mål och ärenden av invecklad beskaffenhet undantagas från tingssekreterarens handläggning. Vidare böra mål, vari landsfogde för talan eller vari någon hålles häktad — oavsett om målet förekommer å allmän tingsdag eller icke —- i regel undantagas från tingssekreterarens handläggning. Till stöd för, uppfattningen att mål rörande häktad i allmänhet skola handläggas av häradshövdingen kan anföras, att bland dessa mål förekomma sådana som, ehuru åklagartalan däri enligt gällande bestämmelser icke obligatoriskt skall utföras av landsfogde, dock äro krävande i fråga om handläggningen och svårbedömda. Som exempel på dylika mål kunna nämnas mål angående omfattande bedrägeri eller förskingring. Även där utredningen i mål rörande häktad icke är av svårare beskaffenhet, kan däri stundom uppkomma fråga om utdömande av långvarigt frihetsstraff eller om andra för den tilltalade djupt ingripande åtgärder. Det erinras vidare om att häktnings-

172 frågan enligt den nya rättegångsordningen helt underställts rättens bedömande. Å andra sidan förekomma otvivelaktigt sådana fall, där häktning anses böra vidtagas, men målet det oaktat icke är ur domarsynpunkt särskilt krävande. Detta gäller framför allt enklare mål angående olovligt tillgrepp. Även mål, vari landsfogde för talan, kunna ibland vara av relativt enkel beskaffenhet, t. ex. mål angående mindre förfalskningsbrott ävensom mål angående mindre förseelser av tjänsteman. Ehuru således enligt domarutredningens mening mål rörande häktade personer samt mål, vari landsfogde för talan, i regel böra handläggas av häradshövdingen under tid, då denne är i tjänstgöring, bör hovrätten kunna medgiva, att sådant mål även under nämnda tid handlägges av tingssekreterare, där detta med hänsyn till målets beskaffenhet finnes kunna ske. Praktiska skäl kunna tala för att sådant undantag medgives. Regler av ovan angiven innebörd ha upptagits i 28 § tredje stycket av stadgeutkastet. Principen att vid arbetsfördelningen mellan häradshövdingen och tingssekreteraren invecklade mål och ärenden i allmänhet böra förbehållas häradshövdingen bör, såvitt angår jorddelnings mål och ärenden av liknande natur, medföra, att tingssekreteraren under tid, då häradshövdingen tjänstgör, icke bör fungera som ordförande i ägodelningsrätt. Detta överensstämmer också med vad nu gäller. Enligt nuvarande bestämmelse — 14 § domsagostadgan, vilken i detta avseende hänvisar till det för tingsdomare gällande stadgandet i 13 § — äger tingssekreterare efter förordnande handlägga ärenden angående sammanläggning av fastigheter, angående fastställelse å avstyckning samt angående gränsbestämning i samband med nämnda förrättningar, såvitt dessa ärenden ankomma på ägodelningsdomaren och ej på ägodelningsrätten. Att bestämmelsen begränsats till att avse de nu angivna slagen av ärenden torde bero därpå, att dessa ärenden — vilka äro de vanligaste bland de på ägodelningsdomaren ankommande ärendena — ehuru ofta tidskrävande, vanligen äro av övervägande rutinmässig beskaffenhet. Enligt vad domarutredningen inhämtat kunna emellertid hos ägodelningsdomare förekomma även andra ärenden till relativt stort antal, vilka till sin svårighetsgrad och beskaffenhet i övrigt i regel icke avvika från dem som nu omfattas av stadgandet. Här avses ärenden angående fastställelse å gränsbestämning, företagen såsom särskild förrättning enligt 20 kap. jorddelningslagen. Domarutredningen förordar sådan jämkning av 13 § domsagostadgan, att tingssekreterare (liksom tingsdomare) må kunna efter förordnande ombesörja jämväl sistnämnda slag av ärenden. Domarutredningen vill slutligen nämna, att ovan angivna principer för tingssekreterares arbetsåligganden — liksom reglerna för tingsdomares verksamhetsområde — böra kunna på samma sätt som för närvarande i erforderlig omfattning jämkas beträffande de domsagor, för vilka finnas särskilda av Kungl. Maj :t fastställda arbetsordningar.

6. Den fortsatta tjänstgöringen i hovrätt före assessorsförordnandet. I enlighet med de överväganden, för vilka redogjorts vid behandlingen av sekreterarinstitutionen i domsagorna (s. 58 ff.), utgår domarutredningen från att det tillsvidare liksom hittills skall vara regel, att samtliga tingssekreterare efter begränsad tids tjänstgöring i domsaga återvända till hovrätten. Den som fullgjort tingssekreterartjänstgöring förordnas enligt gällande ordning till extra ordinarie fiskal i hovrätten och tjänstgör därefter vanligen oavbrutet i denna egenskap till dess han i mån av behov adjungeras såsom ledamot av hovrätten, vilket i allmänhet sker först tillfälligtvis men efter hand mera stadigvarande. Sedan erforderliga tjänstgöringsmeriter förvärvats och begränsningen av antalet assessorer icke lägger hinder i vägen, följer i regel befordran till assessor. Det måste självfallet vara av värde för verksamheten i hovrätterna att för föredragning och sådana uppgifter i övrigt, som enligt den nya rättegångsordningen skola ankomma på fiskal, kunna i viss omfattning anlita personer med erfarenhet jämväl från sekreterartjänstgöring i domsaga. Befattningshavarna måste vidare på detta stadium anses väl förberedda för uppgiften att tjänstgöra såsom adjungerade ledamöter i hovrätt. Då därjämte tjänstgöringen såsom fiskal och måhända i än högre grad såsom ledamot är ur utbildningssynpunkt synnerligen värdefull, saknas anledning att för den nu avsedda tjänstgöringsperioden ifrågasätta någon ändring av de allmänna riktlinjerna för tjänstgöringens anordnande. Även beträffande denna period påkalla emellertid sådana frågor, som sammanhänga med tjänstgöringens längd, särskild uppmärksamhet. För förordnande till assessor fordras enligt arbetsordningarna för hovrätterna — förutom ett års tjänstgöring i underrätt — att vederbörande tjänstgjort under sammanlagt två år såsom fiskal eller adjungerad ledamot i hovrätten, därav minst ett år såsom adjungerad ledamot. Vid bestämmande av den minsta adjunktionstid, som bör föregå förordnande till assessor, bör hänsyn tagas till det förhållandet, att hovrätten under denna tid har tillfälle att pröva vederbörande i delvis nya uppgifter och att hovrätten på grundval av denna tjänstgöring skall taga ställning till frågan, huruvida h a n är lämpad att stadigvarande knytas såsom ledamot till hovrätten för att i framtiden erhålla ordinarie domarbefattning inom domstolsväsendet. Jämväl med hänsyn därtill, att de första adjunktionsförordnandena i regel endast h a tillfällig karaktär, bör den ordningen bibehållas, att fiskalerna skola fullgöra ledamotstjänstgöring under relativt lång tid, innan de erhålla ställning av assessorer. Gällande föreskrift att adjunktionstiden före assessorsförordnandet skall omfatta minst ett år synes från anförda synpunkter lämpligt avvägd. Även kravet på ett års fiskalstjänstgöring, därest adjunktionstiden ej överstiger ett år, synes lämpligt för att garantera, att den som uppnår assessorsgraden förvärvat tillräcklig rutin från verksamheten i hovrätt. Den be-

174 rörda kompetensbestämmelsen bör därför i dessa hänseenden bibehållas oförändrad. Detta innebär — om vederbörande icke redan före tingssekreterartiden tjänstgjort såsom fiskal utöver den för detta fall stadgade minimitiden av ett halvt år — att minst ett och ett halvt år måste förflyta från det vederbörande åter inträder i hovrätten tills assessorsförordnande meddelas honom. I själva verket är den sistnämnda perioden dock vanligen avsevärt längre. Detta sammanhänger delvis med den förut nämnda omständigheten, att adjunktion till en början erhålles endast tillfälligtvis, varigenom förvärvandet av ett års adjunktionsmeriter kan taga en tid av ett par år eller mera. Fiskalerna få därjämte numera ibland vänta under avsevärd tid efter återinträdet i hovrätten, innan de komma i tur till adjunktion. Tendensen till förlängning av den nu behandlade tjänstgöringsperioden har ytterligare skärpts genom den år 1943 införda begränsningen av antalet assessorsbefattningar, som föranlett, att fiskaler, vilka förvärvat ett års adjunktionsmeriter, i många fall först betydligt senare kunna förordnas till assessorer. Möjligheten att bereda adjunktion åt hovrätternas fiskaler beror dels av den utsträckning, i vilken hovrättsråd och assessorer tjänstgöra utanför hovrätten, dels av antalet extra ledamöter dels ock av tillfälliga ledigheter för ledamöter. Gången är härvid den, att assessor i första hand inträder å ledamotsbefattning men att, om assessor ej finnes att tillgå, fiskal förordnas såsom adjungerad ledamot. Hovrättsråd och assessorer ha, som framgår av tidigare lämnad redogörelse, under de sist förflutna tio åren i alltmera vidsträckt omfattning tagits i anspråk för befattningar och andra uppdrag utanför domstolsväsendet. I samband med förberedelserna för rättegångsreformen ha numera även ett betydande antal extra revisionssekreterarbefattninga r inrättats, varför ett osedvanligt stort antal hovrättsråd och assessorer uppehålla sådana befattningar. Med anledning av nämnda förhållanden samt den omständigheten att extra ledamotsbefattningar inrättats i samtliga hovrätter har det förelegat stort behov att adjungera fiskaler såsom ledamöter i hovrätterna, och detta är alltjämt fallet. Då det oaktat tiden för adjunktionstjänstgöringens början numera i allmänhet inträffar betydligt senare än förr, beror detta på det stora antal personer, som avvakta dylik tjänstgöring. Vid sidan om åtgärder för att begränsa antalet befattningshavare i de tidigare befordringsgraderna är det — med hänsyn till den nyckelställning, som adjunktionen intar i fråga om de yngres befordringsförhållanden — av den största vikt, att möjligheterna till adjunktion upprätthållas. Läget i detta hänseende kan bliva synnerligen prekärt, om vid avvecklingen av den statliga krisadministrationen ett större antal där sysselsatta hovrättsledamöter skulle inom kort tidrymd återgå till tjänstgöring i hovrätt. Denna återgång bör därför ske så mjukt som möjligt. Då det i vissa fall kan vara lämpligare, att vederbörande stadigvarande övergå till annat verksamhetsområde, särskilt inom administrationen, böra möjligheterna härtill noga tillvaratagas. I detta sammanhang är det av betydelse, vilket antal ledamotsbefattningar kan beräknas erforderligt efter rättegångsreformens genomförande. Härvid

175 hänvisas till de beräkningar i detta avseende, för vilka tidigare redogjorts (s. 81 ff.). Såsom framgår av vad där anförts räknar domarutredningen med att med hänsyn till det helt förändrade rättegångssättet i hovrätterna dessas ledamotsantal vid rättegångsreformens ikraftträdande måste ökas med omkring 30 ledamöter. Vidare erinras om domarutredningens förslag, att antalet tingsdomarbefattningar skall ökas med 9. En dylik utvidgning av antalet assessorer och tingsdomare kommer uppenbarligen — i den mån den ej motverkas av andra omständigheter — att medföra vidgade möjligheter till adjunktionstjänstgöring för fiskalerna. Även frågan om anlitande av domstolsjurister för offentliga uppdrag utanför domstolsväsendet är i detta sammanhang av betydelse. Denna fråga behandlas av domarutredningen i det följande under en särskild avdelning (s. 196 ff.). Den reglering av uppdragen, som åsyftas med de av domarutredningen i detta hänseende framlagda förslagen, hänför sig visserligen i stor utsträckning till fiskalernas tjänstgöring men får verkningar även för assessorernas del. Då domarutredningen förordar, att mera allmänt än nu skall iakttagas, att assessorerna under viss minimitid tjänstgöra i hovrätt, kan därigenom sålunda den nyss nämnda ökningen av fiskalernas utsikter tjll adjunktion i viss mån motverkas. Detta torde emellertid vara ofrånkomligt, därest man vill vinna en reglering av hithörande förhållanden, som på längre sikt möjliggör en något jämnare avvägning mellan befattningshavargrupperna inom olika grader på domarbanan och varigenom tillika domarutbildningens krav bättre än nu tillgodoses. Det må i detta sammanhang framhållas, att det ofta föreligger en betydande skillnad beträffande fiskalernas möjligheter till adjunktion inom de olika hovrätterna. Om en dylik ojämnhet består under längre tid, kan därav föranledas en ej ringa olikhet i befordringslaget mellan hovrätterna. Detta måste i sin tur återverka på de skilda hovrätternas möjligheter att erhålla en fullgod rekrytering. Alltför stora skiljaktigheter i förevarande avseende böra därför undvikas. Från denna synpunkt är det av vikt, att de offentliga uppdragen fördelas på sådant sätt mellan befattningshavare från de olika hovrätterna, att fiskalerna vid dessa få ungefär samma tillfälle till adjunktion. Dessutom bör samarbete komma till stånd mellan hovrätterna i syfte att främja större likformighet i befordringsgången, exempelvis genom ett något friare utbyte av befattningshavare mellan hovrätterna. Till sistnämnda fråga, som icke endast berör den nu behandlade tjänstgöringsperioden, återkommer domarutredningen under avdelningen rörande befordringsprinciper (s. 221 ff.). Även inom varje hovrätt kan behovet av adjungerade ledamöter växla betydligt från tid till annan. Därav föranledda snabba växlingar i fråga om personalens tjänstgöringsförhållanden kunna vara till betydande olägenhet i hovrättsarbetet. Möjligheterna till utjämning äro begränsade men böra, där de föreligga, begagnas. Så t. ex. kan ofta tidpunkten för meddelande av offentligt uppdrag eller beviljande av partiell ledighet jämkas med hänsyn till det rådande personalbehovet.

176 Fiskal, som förordnas att tjänstgöra såsom adjungerad ledamot i hovrätt, äger enligt bestämmelse i civila icke-ordinariereglementet (47 § 2 mom. 3.) åtnjuta vikariatsersättning för dag till belopp, som är bestämt på det sätt, att vikariatsersättningen jämte avlöningen såsom fiskal motsvarar avlöning enligt 26 löneklassen. Innan denna bestämmelse infördes, vilket skedde den 1 juli 1943, utgick till adjungerad ledamot, som ej var assessor, avlöning enligt 26 löneklassen. På grund av gällande föreskrifter rörande vikariatsersättning innebär berörda ändring, att fiskal, även om han under längre tid i följd tjänstgjort såsom adjungerad ledamot, går miste om rätten att under semester och sjukdom åtnjuta avlöning såsom ledamot. I fråga om semester medförde ändringen tillika förlust av rätten att under denna tid räkna meriter som ledamot. En dylik försämring av de adjungerade ledamöternas ställning torde vid bestämmelsens införande ej ha varit åsyftad. Kungl. Maj:t har också sedermera genom brev till hovrätterna den 29 oktober 1943 medgivit, att fiskal, vilken åtnjuter semester, äger uppbära sådan vikariatsersättning, som ovan nämnts, därest han innehar stadigvarande adjunktion för ledamot med stadigvarande uppdrag utanför hovrätten eller han vid semesterns början sedan tre månader innehar sammanhängande adjunktion och tillfälle till sammanhängande adjunktion föreligger under semestertiden. Emellertid kvarstår alltjämt, att fiskal, oaktat han under lång tid haft stadigvarande tjänstgöring såsom ledamot, vid sjukdom går miste om vikariatsersättningen. Vidare kan ett än så obetydligt avbrott i adjunktionstjänstgöringen under de sista tre månaderna före semestern — t. ex. en dags sjukledighet — föranleda, att vederbörande fiskal icke kommer i åtnjutande av de enligt det kungl. brevet utgående förmånerna. Enligt domarutredningens mening är det icke rimligt, att fiskaler, som stadigvarande uppehålla ledamotsbefattning, skola till följd av tillfälligt inträffande omständigheter gå miste om dem eljest som ledamöter tillkommande förmåner och sålunda försättas i ett väsentligt sämre läge. Angivna olägenheter kunna undvikas, därest de avsedda befattningshavarna erhålla vikariats/ön i stället för vikariatsersättning. Enligt 19 § 3 mom. kan efter prövning av Kungl. Maj:t vikariatslön tillerkännas extra ordinarie tjänsteman, om förordnande väntas bliva av längre varaktighet. Denna förutsättning måste anses uppfylld i fråga om fiskaler, som stadigvarande fullgöra ledamotstjänstgöring och om vilka det ej finnes anledning antaga, att detta förhållande skall upphöra. Till att anlita den sålunda föreliggande möjligheten att ordna de adjungerade ledamöternas avlöningsförhållanden finnes desto större anledning, som enligt vad nyss nämnts den nuvarande ordningen innebär en försämring av avlöningsvillkoren i förhållande till vad förut gällt. Även med hänsyn till förseningen av den tidpunkt, då assessorsförordnande kan påräknas, framstår det såsom synnerligen önskvärt, att de adjungerade ledamöter, som ännu ej uppnått assessorsgraden, erhålla den något mer trygga ställning, som skulle erhållas genom att bestämmelserna om vikariatslön göras tillämpliga å dem. Domarutredningen vill för sin del med hänsyn till det anförda förorda, att vikariatslön enligt 26

177 löneklassen skall utgå till de befattningshavare, som innehava stadigvarande förordnande som adjungerade ledamöter.

7. Tjänstgöringen som assessor, tingsdomare och revisionssekreterare. Allmänna synpunkter. Assessors egentliga uppgift är, såsom tidigare framhållits, att tjänstgöra såsom ledamot i hovrätt, när ordinarie ledamot (hovrättsråd) på grund av tjänstgöring å annan befattning eller i särskilt uppdrag är tjänstledig från sitt hovrättsrådsämbete eller då behov av fast adjungerad ledamot eljest föreligger, vilket särskilt är fallet, då extra ledamotsbefattning inrättats. Enligt vad som framgår av förut lämnad redogörelse för rådande förhållanden å domarbanan (s. 86 f.) förordnas vidare assessorer i mån av behov att tjänstgöra vid allmän underrätt eller vattendomstol samt tagas därjämte i stor utsträckning i anspråk för offentliga uppdrag, framför allt inom lagstiftningen, utredningsväsendet och statsförvaltningen. Slutligen förordnas assessorer efter hand regelmässigt att tjänstgöra i egenskap av föredragande vid högsta domstolen (revisionssekreterare). Domarutredningen utgår från att arbetsuppgifter av nu angiven art alltjämt skola tillkomma dem som uppnått assessorsgraden. Som en allmän anmärkning mot tjänstgöringens anordnande under den ifrågavarande perioden gäller, att de särskilda befattningshavarna ibland kommit att alltför ensidigt ägna sig åt exempelvis offentliga uppdrag. Det har sålunda förekommit, att befattningshavare ej långt efter det han befordrats till assessor lämnat hovrätten och sedermera icke återvänt dit för tjänstgöring. I en del fall har vederbörande sedermera icke alls inträtt i justitierevisionen eller, om så skett, tjänstgjort endast obetydligt såsom revisionssekreterare. Ä andra sidan ha vissa domstolsjurister haft revisionssekreterare änstgöring under mycket lång tidrymd, såsom 6 år och kanske mera. Med hänsyn till domarutbildningen är det av vikt, att i de särskilda fallen en bättre avvägning kommer till stånd mellan tjänstgöring av olika slag. Framför allt måste härvid tillses, att icke den egentliga domstolstjänsten försummas. Men icke heller en alltför ensidig sådan tjänstgöring bör eftersträvas. Sålunda torde det icke vara enbart förmånligt för vederbörandes fortsatta domargärning att tjänstgöra som revisionssekreterare under så lång tidrymd, som nyss angivits. Vid sidan om önskemålet, att assessorernas tjänstgöring i och utom domstolarna skall på ett lämpligt sätt avvägas, måste jämväl uppställas krav på att tjänstgöringen inträffar å sådan tid under befordringsgången, som ur arbets- och utbildningssynpunkt är tillfredsställande och varigenom tillika behovet av en god rekrytering i rimlig utsträckning tillgodoses. I detta avseende erinras om att den allmänna förseningen av befordringsgången p å domarbanan främst kommit till synes just i en kraftig förskjutning uppåt av tidpunkten för befordran till assessor samt av tidpunkten för det första förordnandet att tjänstgöra som revisionssekreterare (jfr s. 100 f.). Assessorsgraden uppnås numera i allmänhet först 9 till 10 år efter det vederbörande bör12—462146.

178 jat tjänstgöra i hovrätt och vid en levnadsålder av omkring 37 år. Tidpunkten för befordran tenderar att ytterligare framflyttas, särskilt på grund av gällande begränsning av antalet assessorer. Första förordnandet att tjänstgöra som revisionssekreterare har under de senaste åren vanligen erhållits vid en ålder av omkring 40 år, ibland t. o. m. något senare. Denna tidpunkt måste med hänsyn till tjänstgöringens beskaffenhet anses alltför sen. För att klarlägga möjligheterna att i ovan angivna avseenden genomföra förändringar rörande tjänstgörings- och befordringsförhållandena är det nödvändigt att närmare utreda det nuvarande och framtida behovet av assessorer samt hur tjänstgöringen bör anordnas under de olika tjänstgöringsperioder, som på detta stadium komma i fråga. Domarutredningen vill därför nu behandla dessa frågor; i den mån de sammanhänga med offentliga uppdrag skola de dock behandlas i särskild avdelning, till vilken hänvisas (s. 196 ff.). Antalet assessorsbefattningar, avsedda för hovrätternas behov. Såsom framgår av förut lämnad redogörelse, för antalet ledamöter i hovrätterna (s. 79) upptogos, då antalet hovrättsassessorer år 1943 fixerades, i personalförteckningen för hovrätterna sammanlagt 31 assessorer, vilket antal antogs motsvara det normala behovet av sådana befattningshavare för tjänstgöring inom hovrätterna. Beräkningen av ifrågavarande antal skedde — enligt vad vederbörande utskotts utlåtande i ämnet utvisar (sammansatt stats- och första lagutskotts uti. nr 2 s. 38) — med utgångspunkt från att sammansättningen av en ordinär hovrättsdivision i allmänhet borde vara tre hovrättsråd och två assessorer. (För skånska hovrätten beräknades, med hänsyn till förekomsten av en extra ledamotsbefattning i hovrätten, antalet assessorer till 5 i stället för 4). På grund av den därefter inträffade ökningen av arbetsbördan i hovrätterna har såsom vid redogörelsen nämnts anslag beviljats till ett antal extra ledamotsbefattningar, nämligen oberäknat krigshovrätten 12 eller, under vissa delar av året, 13 befattningar, av vilka hittills 7, tidvis flera tagits i anspråk. Med anledning härav har även från och med budgetåret 1946/47 antalet assessorer, upptagna å hovrätternas personalförteckning, ökats från 31 till 36, men i övrigt tillgodoses det ökade ledamotsbehovet därigenom, att ett motsvarande antal fiskaler anlitas som adjungerade ledamöter. Visserligen ingår som ett normalt led i befordringsgången, att fiskaler under den tid, som erfordras för förvärvande av assessorskompetens, anlitas för dessa uppgifter. Fiskalerna ha emellertid icke samma självständiga ställning som assessorerna. Redan av principiella skäl är det därför icke önskvärt, att alltför många ledamotsplatser uppehållas av fiskaler. Detta har i arbetsordningarna för hovrätterna kommit till uttryck genom en bestämmelse, att av ledamöterna å division skola åtminstone fyra vara antingen innehavare av ordinarie domartjänst i hovrätt eller underrätt eller ock assessorer. I den m å n behovet av ett större antal ledamöter kan beräknas vara övergående, föreligger självfallet endast i mindre grad anledning att låta detta behov påverka antalet assessorsbefattningar. Men om ledamotsbehovet kan beräknas bliva bestående eller ytterligare ökat, böra de erforderliga arbetskrafterna i enlighet med

179 grunderna för hovrättsorganisationen i allmänhet vara ordinarie domare eller assessorer. Från befattningshavarnas synpunkt måste det jämväl framstå såsom ett berättigat önskemål, att den som stadigvarande tjänstgör som ledamot snarast möjligt efter förvärvande av assessorskompetens erhåller en fastare ställning än såsom tills vidare adjungerad fiskal. Detta är desto mer berättigat som, enligt vad förut framhållits, fiskalerna numera först efter långvarig tjänstgöring vid domstolsväsendet komma i tur att befordras till assessorer. Det saknas anledning till antagande, att under den övergångstid, som ännu återstår intill rättegångsreformens förverkligande, behovet av ledamöter i hovrätterna skall nedgå. I den mån muntliga förhör efter h a n d komma till användning i allt flera mål, kan tvärtom behov av ett ökat antal ledamöter göra sig gällande. I fråga om tiden efter nya R.B:s ikraftträdande h a r domarutredningen på grundval av gjorda beräkningar (jfr s. 81 ff.) ansett sig böra utgå från att ledamotsantalet i hovrätterna, som för närvarande inklusive de extra ledamöter, vilka tagits i anspråk, utgör 83 a 84, på grund av det helt ändrade rättegångssättet behöver ökas med omkring 30. Ur denna synpunkt föreligger således icke hinder mot att antalet assessorer utan avvaktan på rättegångsreformens ikraftträdande redan från och med budgetåret 1947/48 utökas med ett antal, fullt motsvarande det dåvarande antalet stadigvarande extra ledamöter. Domarutredningen vill framhålla, att en dylik åtgärd icke innebär någon utvidgning av antalet redan tjänstgörande ledamöter. Åtgärden innefattar endast, att de befattningshavare, som på grund av oundgängligt behov tjänstgöra som ledamöter i hovrätt och även framdeles äro erforderliga iför denna uppgift, erhålla assessors ställning, i den mån de uppfylla de formella förutsättningarna härför. I stället för det nuvarande provisoriet, enligt vilket ett antal extra ledamotsbefattningar uppehållas av adjungerade fiskaler, skulle härigenom kunna erhållas en u r rättsskipningens synpunkt mera tillfredsställande lösning av frågan, h u r dessa befattningar skola besättas. Utöver de skäl, som ovan anförts för att i angiven utsträckning öka det antal assessorer, som avses för tjänstgöring i hovrätterna, kan dessutom framhållas, att en dylik ökning av assessorsantalet synes lämplig för att förmedla övergången till den organisation, som skall gälla efter rättegångsreformens genomförande. Med utgångspunkt från nuvarande förhållanden kan det tagas för visst, att minst 10 extra ledamöter äro och för framtiden komma att vara oundgängligen erforderliga i hovrätterna. Då en av de extra ledamöterna i skånska hovrätten redan tagits i beräkning vid fastställande av det nu gällande assessorsantalet och antalet av de för tjänstgöring i hovrätterna avsedda assessorerna för budgetåret 1946/47 ökats med 5, kan antalet av dessa assessorer ytterligare ökas med minst 4. Domarutredningen föreslår därför, att å personalförteckningen för hovrätterna från och med budgetåret 1947/48 uppföras följande antal assessorsbefattningar (det fr. o. m. budgetåret 1946/47 gällande antalet inom parentes),

180 nämligen för Svea hovrätt 21 (18), för Göta hovrätt 11 (10), för hovrätten över Skåne och Blekinge 6 (6) samt för hovrätten för ö v r e Norrland 2 (2). Då för sistnämnda hovrätt anslag till extra ledamot icke beviljats för helt år, anser domarutredningen sig icke kunna föreslå en höjning av antalet assessorer för denna hovrätt. Domarutredningen förutsätter emellertid, att i den mån behovet av en extra ledamot där blir stadigvarande, antalet assessorer i denna hovrätt ökas med en. Enligt gällande ordning bibehålla assessorerna, även då de tjänstgöra utom hovrätten, i allmänhet sin assessorsbefattning i hovrätten. Endast såtillvida göres undantag från denna regel, att assessor, som erhåller tingsdomarbefattning (ordinarie eller e. o.), frånträder sin assessorsbefattning. I anslutning till huvudregeln är, som tidigare nämnts, antalet assessorer alltsedan år 1943 begränsat på det sätt, att utöver det för tjänstgöring i hovrätterna avsedda antalet, medgivits anställande av högst 45 assessorer, i den mån så erfordras på grund av att hovrätternas befattningshavare tagas i anspråk för uppdrag utom hovrätterna (anmärkning till personalförteckningen för hovrätterna). Sålunda äro till hovrätterna knutna befattningshavare till stort antal, vilka i verkligheten icke tjänstgöra där. De spörsmål, som sammanhänga med denna ordning, behandlas i annat sammanhang (s. 208 ff.). Assessorstjänstgöringen i hovrätt. Ledamot i hovrätt har att under domaransvar deltaga i behandlingen av ett mycket stort antal mål, ofta av invecklad eller eljest krävande beskaffenhet. Denna tjänstgöring, innefattande målens beredande under i huvudsak eget ansvar, deras fortsatta handläggning vid muntlig förhandling eller genom föredragning inför övriga ledamöter samt överläggningar mellan ledamöterna angående uppkommande frågor, skänker vederbörande fördjupad kunskap inom olika delar av rättsområdet och vidgad erfarenhet samt är överhuvud taget ägnad att utveckla domaregenskaperna. Då således ledamots tjänstgöringen i hovrätt ä r av utomordentlig betydelse för domarens fortsatta utbildning, ä r det ett viktigt krav, att assessorerna tjänstgöra i hovrätt i tillräcklig omfattning. Önskvärt är, att assessorerna såvitt möjligt i omedelbar anslutning till det för assessorsförordnandet erforderliga första adjunktionsåret förvärva ytterligare erfarenhet från ledamotstjänstgöring i hovrätt. Med hänsyn härtill föreslår domarutredningen, att assessor skall ha tjänstgjort under sammanlagt minst två år såsom adjungerad ledamot, innan han erhåller långvarigt förordnande utom hovrätten. Den som befordras till assessor redan efter ett års adjunktion bör således därefter fortsätta tjänstgöringen i hovrätten under ytterligare minst ett år. Undantagsvis kan det vara nödvändigt att frångå denna regel, m e n detta bör icke ske utan att särskilda förhållanden göra det oundvikligt. Domarutredningen föreslår, att en bestämmelse av nu angivet innehåll införes i arbetsordningarna för hovrätterna. Frågan huruvida assessor, som fullgjort ledamotstjänstgöring i hovrätt under sammanlagt två år, vid denna tid skall fortsätta att tjänstgöra i hovrätten eller förordnas att uppehålla domarbefattning i underrätt eller anlitas för

181 offentligt uppdrag måste bliva beroende av det behov, som då föreligger att använda assessor för den ena eller andra uppgiften. Ur domarutbildningens synpunkt är det dock en fördel, om tjänstgöringen såsom adjungerad ledamot i hovrätt blir av längre varaktighet än två år, och det är således ett önskemål, att assessorernas tjänstgöring i allmänhet så ordnas, att de få tillfälle att tjänstgöra som hovrättsledamöter under längre tid. Att i sådan omfattning utsträcka ledamotstjänstgöringen för assessorerna möter emellertid ofta svårigheter. I den mån assessor anlitas för långvarigt uppdrag, kan det sålunda endast undantagsvis ifrågakomma, att han avbryter detta arbete för att återvända till hovrätten. Även önskemålet att kunna förlägga tjänstgöringen som revisionssekreterare till ett något tidigare skede under befordringsgången än för närvarande kan omöjliggöra ledamotstjänstgöring i hovrätt på assessorsstadiet utöver två år. Med hänsyn till dessa förhållanden finner domarutredningen det icke möjligt att uppställa krav på längre än två års ledamotstjänstgöring. Slutligen må i detta sammanhang framhållas, att assessor liksom för närvarande bör vara skyldig mottaga vissa förordnanden att tjänstgöra i annan domstol än den hovrätt han tillhör. Även vid tillämpning av denna bestämmelse bör självfallet iakttagas, att där fråga är om förordnande annorstädes än i hovrätt, förordnande i första hand meddelas assessor, som fullgjort ledamotstjänstgöring av önskvärd varaktighet och i varje fall under minst två år. Tjänstgöringen som tingsdomare. På sätt angivits vid behandlingen av personalorganisationen i domsagorna (s. 51 f.) skola tingsdomarbefattningar besättas med personer, som inneha assessorskompetens. Härigenom har erhållits en befordringslinje delvis vid sidan om den hittills vanliga. Den nämnda differentieringen av befordringsvägarna medför, att tjänstgöringen kan i något större utsträckning än tidigare lämpas efter befattningshavarnas olika personliga läggning och önskemål. Vissa domstolsjurister, vilka i fullt mått besitta de allmänna egenskaper, som fordras av en domare, äro till följd av sin läggning och sitt intresse för verksamheten i underrätt, särskilt skickade att fullgöra tjänstgöring därstädes. Det är angeläget, att i första hand sådana personer tagas till tingsdomare. För att rekryteringen till dessa poster skall bliva tillfredsställande är det av stor betydelse, att tingsdomarna anses fullt jämställda med dem som under ytterligare någon tid äro knutna till hovrätten. Denna princip har såtillvida kommit till uttryck redan vid inrättande av de nuvarande tingsdomarbefattningarna, som enligt uttalande av chefen för justitiedepartementet (prop, nr 252/1942 s. 83) dessa befattningar böra förbehållas dem som kvarstå i den vanliga domarkarriären. Vid närmare reglering av tingsdomarnas ställning bör denna synpunkt beaktas. I fråga om tingsdomarnas utbildning är det av vikt, att de, innan de tillträda befattningen, förvärva grundlig erfarenhet från tjänstgöring som ledamot i hovrätt. Ett krav i denna riktning är motiverat i första hand med

182 hänsyn till de kvalificerade och självständiga domaruppgifter, vilka böra ankomma på tingsdomare. Det är från nyss anförda utgångspunkter även betydelsefullt, att tingsdomarnas utbildning icke blir mindre allsidig än utbildningen för dem som tills vidare kvarstå i egenskap av assessorer. Den som skall utses till tingsdomare bör således dessförinnan h a fullgjort ledamotstjänstgöring i hovrätt under minst två år. Då tingsdomare i allmänhet icke torde komma att återvända till hovrätt utan i händelse av befordran främst kunna ifrågakomma till häradshövdingämbete, är det särskilt angeläget, att det nu nämnda tjänstgöringskravet upprätthålles. Enligt domarutredningens mening bör på grund härav — efter en begränsad övergångstid — undantag från detta krav icke medgivas för dem som gå den allmänna domarbanan. Regeln bör emellertid icke utgöra hinder för att undantagsvis person av särskild förtjänst och skicklighet, vilken icke tillhör domarkarriären, utses till tingsdomare. I anslutning till det anförda föreslår domarutredningen ändring i 3 § domsagostadgan. För att icke alltför mycket uppskjuta tidpunkten för utnämning eller förordnande av tingsdomare kan icke fordras, att befattningshavaren dessförinnan tjänstgjort såsom revisionssekreterare, önskvärt ä r emellertid, att jämväl den som övergår till befattning som tingsdomare sedermera under någon tid tjänstgör såsom föredragande i högsta domstolen. Såsom framgår av uttalandena i det följande (s. 186), föreslår domarutredningen, att såsom villkor för erhållande av hovrättsråds- och häradshövdingämbete i regel bör uppställas, att vederbörande tjänstgjort i egenskap av revisionssekreterare under minst ett år. Detta krav bör naturligtvis i lika hög grad gälla för tingsdomare som för assessorer. Vid genomförande av denna ordning torde därför tingsdomarna, utan att det ålägges dem att tjänstgöra såsom revisionssekreterare, i allmänhet komma att fullgöra dylik tjänstgöring. Tingsdomarens huvuduppgift är, såsom framgår av vad tidigare anförts, att vid sidan om häradshövdingen utöva domarfunktioner. Liksom n u bör tingsdomaren, med undantag för de allra största domsagorna, tjänstgöra som inskrivningsdomare, eventuellt även konkursdomare. Han bör därjämte — på samma sätt som tingssekreterare i de domsagor, där tingsdomare ej finnes —• leda och övervaka kansliarbetet i domsagan. Med hänsyn härtill är det naturligt, att tingsdomaren bör ha en mindre del av de dömande uppgifterna än häradshövdingen. Ehuru det icke är nödvändigt eller lämpligt att i princip begränsa tingsdomarens behörighet till vissa grupper av mål och ärenden, bör i den mån särskild arbetsfördelning mellan häradshövdingen och tingsdomaren fastställes, därvid tillses, att de mest krävande uppgifterna tilldelas häradshövdingen. Denna princip bör således tillämpas exempelvis i fråga om rannsakningar. I fråga om ägodelningsmål och ägodelningsärenden jämte liknande ärenden torde tillämpningen av denna grundsats vanligen föranleda, att ägodelningsrättens förhandlingar böra ledas av häradshövdingen. Därför torde i allmänhet icke föreligga behov av att i tingsdomares uppgifter skall ingå att vara ordförande i ägodelningsrätt. Enligt nu gällande bestämmelse i domsagostadgan åligger det tingsdomare att,

183 i den mån han därtill förordnas, handlägga de ofta förekommande ärendena angående sammanläggning av fastigheter och fastställelse å avstyckning ävensom fastställelse å gränsbestämning i samband med nämnda förrättningar, såvitt dessa ärenden ankomma på ägodelningsdomaren och ej på ägodelningsrätten. Av skäl, som anförts vid behandlingen av tingssekreterarnas arbetsuppgifter, bör till ifrågavarande grupp av ärenden hänföras fastställelse av gränsbestämning ej endast när denna utförts i samband med sammanläggning eller avstyckning utan även då den verkställts såsom särskild förrättning. Däremot finnes enligt domarutredningens uppfattning ej anledning att låta ytterligare ägodelningsärenden ankomma på tingsdomaren. Denne har således endast vid vikariat för häradshövdingen att handlägga ägodelningsmål och -ärenden i full utsträckning. Vad ovan anförts angående tingsdomarnas arbetsuppgifter föranleder ej heller i övrigt någon principiell ändring beträffande den nuvarande, i domsagostadgan (13 §) givna bestämmelsen om tingsdomarens åligganden. De jämkningar, som vidtagits, föranledas dels av nyssnämnda utvidgning av stadgandet angående ägodelningsärenden dels av de efter rättegångsreformen ändrade förhållandena. Beträffande de domsagor, för vilka finnas av Kungl. Maj:t fastställda arbetsordningar, förutsattes, att arbetsfördelningen mellan de högre befattningshavarna liksom hittills i erforderlig omfattning regleras genom särskilda föreskrifter. Domarutredningen har med hänsyn till omfattningen av de dömaruppgifter, som skola ankomma på tingsdomare, icke ansett sig böra föreslå, att denne — såsom tingssekreterare — skall ansvara för expeditionsuppgifter av olika slag. Domarutredningen utgår från att i domsagor, där tingsdomare men ej tingssekreterare finnes, dessa uppgifter skola fullgöras av särskilt kvalificerat domsagobiträde på eget ansvar eller, där sådant biträde ej är tillgängligt, av tingsnotarier eller biträden under tingsnotaries ledning. För domsagoarbetet innebär det betydande fördelar, därest tingsdomaren under en längre period innehar sin tjänst. Det är nämligen för ett rätt utövande av den dömande verksamheten av vikt, att domaren äger närmare kännedom om befolkningen på orten och om förhållandena i övrigt inom domsagan. Även samarbetet med häradshövdingen och kanslipersonalen underlättas avsevärt genom att icke alltför täta personbyten äga rum å tingsdomarbefattningen, önskemålet om relativt långvarig tjänstgöringsperiod för tingsdomare kommer med all säkerhet att under den nya rättegångsordningen erhålla ökad vikt, eftersom ombyte av domare vid tillämpning av denna ordning föranleder ännu mera påtagliga olägenheter än under nuvarande rättegångsordning och det därjämte måste bliva av särskild vikt för tingsdomaren att vid ledningen av det i en större domsaga synnerligen omfattande kansliarbetet vara väl insatt i verksamheten i domsagan. Visserligen kan icke undvikas, att tingsdomare avbryter tjänstgöringen i domsaga för att tjänstgöra såsom revisionssekreterare (jfr ovan). Men i övrigt bör av nu anförda skäl eftersträvas, att tingsdomare i allmänhet stannar på sin post under en relativt lång period. Uppenbarligen måste det vara ägnat att

184 främja en utveckling i dylik riktning, om tingsdomartjänsterna i enlighet med vad domarutredningen föreslagit göras till ordinarie tjänster. Tingsdomarnas löneställning. Då 1937 års domsagoutredning i sitt år 1939 avgivna betänkande framlade förslag om inrättande av befattningar som tingsdomare i de tre största domsagorna, förordade nämnda utredning, att dessa befattningar skulle placeras i lönegraden A 30. Såsom skäl härför anfördes, att dessa befattningar borde göras lockande för väl meriterade och dugliga hovrättsassessorer och att med hänsyn härtill och till arbetsuppgiftens karaktär tjänsterna i avlöningshänseende borde jämställas med de nuvarande hovrättsrådsämbetena. I propositionen till 1942 års riksdag angående omorganisation av domsagoförvaltningen m. m. (nr 252), vari benämningen tingsdomare utsträcktes jämväl till de tidigare s. k. assessorssekreterarna, uttalades (s. 83) till en början, att i princip samtliga dessa befattningshavare borde vara ordinarie tjänstemän. I avbidan på närmare erfarenhet av institutionens värde och möjligheter ansåg departementschefen emellertid försiktigast, att samtliga förevarande befattningar tills vidare endast bleve extra ordinarie. Enligt departementschefens mening syntes tillräckliga skäl icke föreligga att därvid placera några av befattningshavarna i högre lönegrad än 29. Från riksdagens sida gjordes ingen erinran rörande förslaget om tingsdomarnas placering i lönegrad men framhölls, att inga betänkligheter syntes möta mot att de då beslutade tingsdomarbefattningarna utan avvaktan på rättegångsreformen gjordes ordinarie. Enligt domarutredningens uppfattning böra tingsdomares löneförmåner bestämmas med hänsyn till de betydelsefulla dömande uppgifter, som åvila tingsdomare, och till det omfattande ansvar, som därav följer. Liksom häradshövdingen svarar tingsdomaren ensam för handläggningen av de mål och ärenden, som anförtros åt honom, även sådana av invecklad beskaffenhet. Jämväl för rekryteringen till tingsdomarbefattningarna är det angeläget, att de ekonomiska villkoren bliva tillräckligt lockande, så att de för nämnda tjänster mest lämpade assessorerna vilja söka sig till dessa och kvarstanna å dem under en ej alltför kort tid. Den nuvarande skillnaden i löneställning mellan tingsdomare och hovrättsråd måste föranleda en viss tveksamhet hos den som överväger att söka tingsdomarbefattning, enär h a n därigenom riskerar att under längre tid än eljest kvarbliva i den lägre lönegraden. E n omständighet som härvid icke må helt förbises är, att den ifrågavarande löneskillnaden — oaktat den i sig själv är relativt obetydlig — lätt kan föranleda den uppfattningen, att de som kvarstå i egenskap av tingsdomare, sedan de med den jämnåriga i hovrätten erhållit hovrättsrådsämbete, skulle vara mindre dugande än dessa. Bland dem som hittills innehaft tingsdomarbefattningar h a r också ofta framträtt en önskan att efter kort tids tjänstgöring såsom tingsdomare åter inträda i hovrätten. Att ett sådant förhållande icke är ur arbetssynpunkt önskvärt har redan framhållits i samband med behandlingen av tingsdomarnas tjänstgörings-

185 förhållanden. Tvärtom bör eftersträvas, att tingsdomare i regel tjänstgöra under lång tid. Man måste även räkna med att tingsdomare framdeles i en del fall kunna komma att slutligt stanna å sina befattningar. Oaktat tingsdomarna ofta kunna beräknas bliva befordrade till annat domarämbete, särskilt häradshövdingämbete, kunna de nämligen icke — lika litet som de assessorer, vilka fortsätta tjänstgöring i hovrätt — äga anspråk på att efter intjänande av erforderliga meriter befordras till sådant ämbete. Vid bestämmande av tingsdomarnas löneställning bör även denna omständighet beaktas. Nu anförda förhållanden tala för att tingsdomarbefattningarna uppflyttas från 29 till 30 lönegraden. En sådan åtgärd innebär, att tings domarna under början av sin tjänstgöring bliva något förmånligare placerade än de som kvarstanna i hovrätten i egenskap av assessorer. Denna förmån torde kunna förväntas stimulera till sökande av tingsdomarbefattningar. Genom uppflyttningen skulle även undanröjas den nu föreliggande anledningen för tingsdomare att söka sig från sådan befattning för att erhålla trettiondegradstjänst. Kostnaderna för den ifrågasatta åtgärden äro, med hänsyn till att uppflyttningen omfattar endast en lönegrad och avser jämförelsevis få befattningshavare, obetydliga. P å grund av vad sålunda anförts vill domarutredningen förorda, att tingsdomarbefattningarna erhålla placering i 30 lönegraden och inrättas som ordinarie tjänster i lönegraden A 30. Tjänstgöringen som föredragande i högsta domstolen. Enligt de intill den 1 juni 1945 gällande reglerna för måls handläggning i högsta domstolen blevo målen efter ett skriftväxlingsförfarande fullständigt föredragna av revisionssekreterare inför domstolen, som därefter träffade sitt avgörande. Den nya rättegångsordningen innebär visserligen, att handlingarna i viss omfattning föredragas inför domstolen av revisionssekreterare eller liknande tjänsteman, men föredragningen skall i första hand avse frågan, huruvida tillstånd skall meddelas part att få talan prövad av högsta domstolen. Redan från och med den 1 juni 1945 gäller, att sådant prövningstillstånd — meddelat av en mindre avdelning inom högsta domstolen — i regel erfordras, för att mål må av domstolen prövas. Om prövningstillstånd meddelas, skall enligt den framtida rättegångsordningen med tillämpning av muntlighetsprincipen i regel huvudförhandling äga rum inför domstolen. Under samma förutsättningar, som gälla för rättegången i hovrätt, skall dock utredningen till begränsad del framläggas vid huvudförhandlingen genom tjänstemannaföredragning. Det har gjorts gällande, att tjänstgöringen som revisionssekreterare på grund av de nämnda ändringarna i rättegångsförfarandet och tjänstgöringens härigenom något ändrade karaktär — bland annat den omständigheten att revisionssekreterarna i framtiden icke skola avge betänkande med förslag till dom i föredraget mål — ur utbildningssynpunkt icke skulle vara lika värdefull som för närvarande. Enligt domar utredningens uppfattning saknas emellertid anledning

186 till antagande, att tjänstgöringens allmänna utbildningsvärde genom de nämnda ändringarna i tjänstgöringen skulle undergå någon mera betydande förändring. Särskilt må framhållas den betydelse det äger för domarens utbildning, att han vid sin tjänstgöring får närvara och biträda vid högsta domstolens överläggningar liksom vid övrig handläggning av målen där. På grund av det anförda bör även framgent regelmässigt fordras av den som önskar gå vidare på domarbanan, att han någon tid tjänstgjort som revisionssekreterare. Då revisionssekreterartjänstgöringen under senare år i ej så få fall kommit att skjutas åt sidan till förmån för särskilda uppdrag utanför domstolsväsendet, synes önskvärt att uppställa en bestämd regel angående revisionssekreterartjänstgöring under viss minimitid såsom villkor för utnämning till hovrättsråd och häradshövding. Vissa svårigheter föreligga emellertid att giva regeln en sådan utformning, att densamma samtidigt erhåller erforderlig smidighet och fasthet. Det är nämligen tydligt, att vissa undantag alltid måste medgivas, framför allt då det på grund av vederbörandes särskilda kvalifikationer är av vikt, att ett betydelsefullt uppdrag inom lagstiftningen eller annat allmänt uppdrag anförtros åt just honom. Därest assessor erfordras för uppdrag såsom statssekreterare, expeditionschef eller lagbyråchef eller såsom ledamot av lagberedningen eller för annat lagstiftningsuppdrag av större omfattning är det sålunda icke alltid möjligt att upprätthålla kravet på att han för att bibehålla befordringstur inom domstolsväsendet skall tjänstgöra viss tid såsom revisionssekreterare. Även i sådana fall bör emellertid tillses, att undantag ej medgives i större utsträckning än som ur det allmännas synpunkt befinnes nödvändigt för att de ifrågavarande arbetsuppgifterna skola på bästa sätt fullgöras. Angående omfattningen av det krav, som bör uppställas i fråga om revisionssekreterartjänstgöringens längd, bör å ena sidan självfallet fordras så mycket, att erfarenheterna från tjänstgöringen kunna bliva av verkligt värde; å andra sidan kan kravet icke ställas särdeles högt med hänsyn bland annat till det begränsade antalet revisionssekreterarbefattningar. Domarutredningen vill i anslutning till nu anförda synpunkter föreslå, att för utnämning till hovrättsråd eller häradshövding fordras, att vederbörande tjänstgjort som revisionssekreterare under minst ett år. Regeln bör eftergivas endast i undantagsfall, när det ur allmän synpunkt kräves, att befattningshavaren fullgör uppdrag utanför domstolsväsendet av särskilt kvalificerad natur eller i fråga om särskilt kvalificerad sökande utanför den vanliga domarkarriären. Såsom framhållits redan i samband med de allmänna synpunkterna på assessorernas tjänstgöringsförhållanden är det ett viktigt önskemål, att tjänstgöringen såsom revisionssekreterare kan förläggas till ett något tidigare skede av befordringsgången än nu. En förutsättning härför är, att omsättningen å revisionssekreterarbefattningarna sker tillräckligt snabbt. Av denna anledning bör icke endast en viss minimitid uppställas för revisionssekreterartjänstgö-

187 ringen utan denna även regleras med avseende å den längsta tid, som bör ifrågakomma för densamma. En begränsning av revisionssekreterartiden är motiverad jämväl ur den synpunkten, att det icke är önskvärt med en alltför långvarig tjänstgöring av detta slag. Vid uppställande av en dylik gräns bör i enlighet med vad ovan anförts iakttagas, att i regel alla de som aspirera på hovrättsråds- eller häradshövdingämbete skola få tillfälle att tjänstgöra i justitierevisionen. Dessutom bör — såsom skall i annat sammanhang närmare utvecklas — utrymme såvitt möjligt beredas jämväl åt de till rådhusrätterna knutna domare, som så önska, att någon tid tjänstgöra såsom revisionssekreterare. Antalet revisionssekreterarämbeten, som för närvarande är 27, har enligt en under förarbetena för rättegångsreformen verkställd beräkning (prop, nr 5/1942 s. 481) ansetts kunna nedbringas till endast 18. Även om ett större antal revisionssekreterarbefattningar i verkligheten visar sig erforderligt, vilket domarutredningen håller för sannolikt, är det med hänsyn till anförda omständigheter tydligt, att en begränsning av tjänstgöringstiden som revisionssekreterare är nödvändig. Med hänsyn till avgången från de högre domarbefattningarna synes man approximativt kunna räkna med att årligen mellan 10 och 15 befattningshavare böra påbörja respektive avsluta tjänstgöring som revisionssekreterare. I enlighet härmed torde tiden för tjänstgöringen i genomsnitt komma att uppgå till omkring två år. Vid sådant förhållande bör lämpligen den regeln tillämpas, att tjänstgöringen icke överstiger en tid av omkring tre år. En dylik gränsdragning förefaller även ur utbildningssynpunkt lämplig. Till stöd för förslaget att förlägga revisionssekreterartjänstgöringen något tidigare än för närvarande och att förkorta tiden för tjänstgöringen vill domarutredningen ytterligare framhålla, att därigenom möjliggöres en betydelsefull omläggning av den fortsatta tjänstgöringsgången. Enligt de principer, som nu tillämpas, utnämnas vanligen revisionssekreterare omedelbart till häradshövdingar, ehuru i någon utsträckning jämväl förekommer, att de för längre eller kortare tid återgå till tjänstgöring i hovrätt i egenskap av hovrättsråd. Emellertid synes det ur flera synpunkter önskvärt, att assessorerna efter fullgjord revisionssekreterartjänstgöring allmänt återvända till hovrätten. Genom en sådan ordning skulle i större utsträckning än för närvarande erfarenheterna från högsta domstolen komma den dömande verksamheten i hovrätterna tillgodo, vilket givetvis vore av den största betydelse för dessas arbete. Även för befattningshavarna själva torde tjänstgöringen, om den anordnas på detta sätt, bliva mera värdefull. Sålunda torde den som i sist angiven ordning utnämnes till häradshövding under i övrigt lika förhållanden vara bättre rustad för sin uppgift än den som tillträder ämbetet omedelbart efter lång tids tjänstgöring i justitierevisionen. På nu anförda skäl vill domarutredningen förorda, att en sådan omläggning av den normala befordringsgången, som nu angivits, kommer till stånd. För att så skall kunna ske är det emellertid en nödvändig förutsättning, att revisionssekreterartjänstgöringen kan avslutas vid en icke alltför långt framskriden

188 tidpunkt. Även av denna anledning är det av vikt, att denna tjänstgöring kan fullgöras under en relativt tidig del av befordringsgången och att tiden för tjänstgöringen begränsas. Då enligt domarutredningens ovan framlagda förslag tiden för tjänstgöring som revisionssekreterare skall vara begränsad till några få år, kan det ifrågasättas, huruvida skäl föreligger att alltjämt bibehålla revisionssekreterarbefattningarna vid karaktären av ordinarie ämbeten. Eftersom det alltid måste förutsättas, att den som börjar tjänstgöra i justitierevisionen först under någon tid uppehåller revisionssekreterarbefattning på förordnande, innan h a n själv kan erhålla sådan befattning, skulle nämligen ämbetena mycket snabbt byta innehavare och ämbetsperioden för varje innehavare i allmänhet kanske uppgå till endast ett år eller däromkring. Å andra sidan måste det med nuvarande knapphet på ordinarie poster inom det statliga domstolsväsendet möta betänklighet att minska antalet sådana befattningar. Emellertid kan det — såsom i ett tidigare sammanhang berörts — förutsättas, att antalet ledamöter i hovrätterna i samband med rättegångsreformens genomförande måste ökas, vilket främst torde komma att ske genom inrättande av assessorstjänster av ordinarie natur. Att med säkerhet beräkna det erforderliga antalet sådana tjänster är väl nu icke möjligt, men domarutredningen utgår för sin del från att ett 30-tal ledamotsbefattningar skola erfordras utöver antalet nu tjänstgörande ordinarie och extra ledamöter (jfr s. 84), och största delen av dessa nya befattningar kunna beräknas bliva av ordinarie karaktär. Enligt domarutredningens förslag skola vidare nya tingsdomarbefattningar inrättas, vilka, liksom de redan befintliga, i princip skola vara ordinarie. Vid genomförande av detta förslag tillkomma ytterligare 16 ordinarie tjänster (därav 7 genom överförande av nuvarande e. o. tingsdomarbefattningar å ordinarie stat och 9 genom inrättande av nya tingsdomarbefattningar). Även om de nuvarande 27 revisionssekreterarämbetena indragas och ersättas med befattningar av extra ordinarie natur, torde m a n således kunna utgå från att antalet ordinarie befattningar inom domstolsorganisationen i dess helhet kommer att ökas. Med hänsyn härtill synes man icke böra avstå från att verkställa den förändring beträffande revisionssekreterarbefattningarna, som av förut angivna skäl är påkallad. Därest nya ordinarie domartjänster inrättas i huvudsak i den omfattning, som nyss nämnts, föreslår domarutredningen därför, att i stället för de nuvarande revisionssekreterarämbetena inrättas extra ordinarie befattningar av samma karaktär som de hittillsvarande assessorstjänsterna i hovrätt. Innehavare av revisionssekreterarbefattning bör i samma utsträckning, som gäller för hovrättsassessor med extra ordinarie anställning, vara skyldig att vid behov tjänstgöra i hovrätt eller underrätt. Även i övrigt böra motsvarande regler i tillämpliga delar gälla för ifrågavarande båda grupper av befattningshavare. De föreslagna revisionssekreterarbefattningarna böra placeras i lönegraden Eo 30, vilket enligt offentliggjort förslag av 1945 års lönekommitté innebär samma löneställning som för närvarande.

189 Liksom för närvarande är fallet, måste antagas, att revisionssekreterare jämväl framdeles i viss utsträckning anlitas för lagstiftningsuppdrag och andra uppdrag utanför domstolsväsendet. Härvid bör dock, såsom framgår av vad tidigare anförts, i allmänhet iakttagas den regeln, att revisionssekreterare skall tjänstgöra i denna egenskap under minst ett år. För att i den mån det är möjligt begränsa det vikariatsystem, som föranledes av att ett antal revisionssekreterare under längre eller kortare tid tjänstgöra annorstädes än i justitierevisionen, bör enligt domarutredningens mening hänsyn till detta förhållande tagas vid bestämmande av antalet revisionssekreterarbefattningar. Detta synes lämpligen kunna ske i den ordning, som n u tilllämpas i fråga om assessorstjänsterna i hovrätt. Domarutredningen förordar således, att i personalförteckningen för högsta domstolen upptages det antal revisionssekreterare, som befinnes erforderligt för fullgörande av de å dessa befattningshavare ankommande göromålen, samt att det därjämte tilllägges Kungl. Maj:t befogenhet att intill ett närmare angivet antal förordna ytterligare revisionssekreterare, i den mån så erfordras på grund av att sådana befattningshavare nyttjas i uppdrag utanför domstolsväsendet. Sistnämnda antal torde tills vidare kunna beräknas till förslagsvis 10. Genom denna anordning synes det bliva möjligt, att den som förordnas att tjänstgöra såsom revisionssekreterare i regel kan efter en endast kortvarig övergångstid bliva revisionssekreterare med e. o. anställning och således erhålla den e. o. anställningen vid det verk, där han tjänstgör. I samband härmed bör självfallet en motsvarande minskning företagas av det antal assessorer, som enligt gällande bestämmelser avses för tjänstgöring utom hovrätterna. I enlighet med vad ovan föreslagits skulle befordringsgången i samband med revisionssekreterartjänstgöringen i allmänhet ske efter följande huvudlinjer. Assessor, som fullgjort ledamotstjänstgöring i hovrätt under minst två år, förordnas — i den mån behov därav uppkommer till följd av tillfällig ledighet för revisionssekreterare — att uppehålla revisionssekreterarbefattning. När dylik befattning blir ledig, utses vederbörande till revisionssekreterare med e. o. anställning och lämnar därvid sin e. o. anställning som assessor. Detta bör, om antalet revisionssekreterarbefattningar avpassas på det sätt som nyss angivits, vanligen kunna ske kort tid efter det att tjänstgöringen i justitierevisionen påbörjats. Sedan tjänstgöringen därstädes fortgått under en tid av minst ett och högst tre år, återgår befattningshavaren till tjänstgöring i hovrätt, för såvitt han ej tages i anspråk för offenligt uppdrag. Återvändandet till hovrätt torde i allmänhet komma att ske i samband med att vederbörande utnämnes till ordinarie assessor eller hovrättsråd. Om befattningshavaren redan innan tjänstgöringen i justitierevisionen avslutats kommer i tur att söka ordinarie assessorstjänst eller hovrättsrådsämbete, bör möjlighet härtill beredas honom utan att, för den händelse han erhåller befattningen, tjänstgöringen i justitierevisionen måste avbrytas. För sådant fall torde få begagnas utvägen, att h a n fortsätter denna tjänstgöring i egenskap av tillförordnad revisionssekreterare. Även då utnämning till ordinarie ledamotsbefattning i hovrätt sker under sist angivna förhållan-

190 den, bör givetvis iakttagas, att sökanden dessförinnan skall ha fullgjort revisionssekreterartjänstgöring under minst ett år. Under en övergångsperiod torde det dock undantagsvis — särskilt av hänsyn till rekryteringsförhållandena i hovrätten för övre Norrland — kunna bliva nödvändigt att avstå från sistnämnda krav.

8. Stadsdomares tjänstgöring vid det statliga domstolsväsendet. Såsom framhållits redan i samband med de allmänna synpunkterna rörande tjänstgöringen vid domstolarna ä r det av flera skäl önskvärt, att de domare, som erhålla befattning vid rådhusrätt, äga möjlighet att tjänstgöra även vid andra domstolar och att övergå till befattning vid dessa domstolar. Vid genomförande av en sådan ordning vinnes i första hand ett ökat utbyte av erfarenheter mellan de olika domstolarna. För rekryteringen till rådhusrätterna måste det vidare vara av betydelse, om särskilt dugande stadsdomare kunna räkna med att komma i fråga till andra domarbefattningar. Visserligen föreligger på grund av den nuvarande organisationen av domstolsväsendet i städerna hinder mot att åstadkomma ett lika fritt utbyte av arbetskrafter mellan rådhusrätterna och övriga domstolar som mellan dessa senare inbördes. I vissa praktiskt betydelsefulla avseenden synas emellertid åtgärder kunna vidtagas i syfte att bättre än för närvarande tillgodose nyssnämnda önskemål. Vad angår möjligheterna för rådhusrättsledamöter att befordras till statsavlönad domarbefattning hänvisas härvid till avdelningen om befordringsprinoiper (s. 226 ff.). Ledamotstjänstgöring i hovrätt. Tjänstgöring som ledamot i hovrätt måste ur utbildningssynpunkt anses såsom ett viktigt komplement till rådhusrätts! jänstgöringen. På grund av gällande bestämmelse om prövning i hovrätt av dem som söka rådmans- eller assessorstjänst i rådhusrätt äga visserligen numera även de som tidigt tillträda sådan tjänst i allmänhet någon erfarenhet från den dömande verksamheten i hovrätt, förvärvad genom där fullgjord aspirant- och fiskalstjänstgöring. Det är emellertid under alla förhållanden av stort värde för vederbörandes utbildning, om h a n sedermera kan få tjänstgöra såsom adjungerad ledamot i hovrätt. Han får härigenom tillfälle att vidga och fördjupa sina kunskaper och vinna en allsidigare domarerfarenhet. Detta är otvivelaktigt av betydelse för en fortsatt domargärning i rådhusrätt. Utan en tämligen grundlig erfarenhet från arbetet som hovrättsledamot torde rådhusrätternas jurister vidare i regel icke kunna ifrågakomma till tjänstgöring såsom revisionssekreteterare. I första hand bör därför eftersträvas att bereda i rådhusrätterna verksamma domare, vilka anmäla sig därtill, adjunktion i hovrätt. Helt naturligt måste det innebära en viss belastning för arbetet i hovrätten, om där i större utsträckning tagas i anspråk sådana arbetskrafter, som icke äga en på längre tids erfarenhet grundad vana vid överrättsförfarandet. För att minska olägenheten härav och framför allt för att veder-

191 börande själv skall kunna tillgodogöra sig erfarenheterna från adjunktionen, bör denna utsträckas över en ej alltför kort tidrymd. Härvid erinras om att de tillfällen till adjunktion, som erbjuda sig i hovrätterna, äro begränsade och att svårigheter yppats att inom skälig tid bereda sådan tjänstgöring åt hovrätternas egna fiskaler. Till följd av fiskalskaderns ansvällning ha dylika svårigheter som förut nämnts särskilt framträtt under de sist förflutna åren. Det är därför nödvändigt att tillse, att den ifrågasatta tjänstgöringen av stadsdomare i hovrätt icke ytterligare förvärrar befordringslaget där. En utväg, som härvid ligger nära till hands, är att under den tid en stadsdomare tjänstgör i egenskap av adjungerad ledamot i hovrätten förordna en av hovrättens assessorer till vikarie å stadsdomarbefattningen. Under andra förhållanden än de nu rådande — såsom vid en tillfällig brist på fiskaler med så omfattande praktisk erfarenhet, att de böra komma i fråga för adjunktionstjänstgöring — kan det vara lämpligare att såsom vikarie i rådhusrätten i stället anlita fiskal. Vare sig assersor eller fiskal användes för denna uppgift, är en sådan åtgärd ofta önskvärd även för att bereda hovrättens befattningshavare ökad erfarenhet från dömande verksamhet i särskilt större rådhusrätter. Enligt domarutredningens uppfattning bör det, under iakttagande av vad nu anförts, vara möjligt att efter hand i hovrätterna anordna adjunktionstjänstgöring i någon utsträckning även för rådhusrätternas jurister. I gällande arbetsordningar för hovrätterna föreskrives att — därest assessor ej finnes tillgänglig för tjänstgöring såsom ledamot, när behov därav uppstår — hovrätten äger att till adjungerad ledamot under högst 45 dagar i sänder förordna, bland andra, innehavare av ordinarie domartjänst i underrätt. Vid fråga om förordnande av längre varaktighet skall hovrätten göra hemställan därom hos Kungl. Maj:t. I dessa bestämmelser föreslår domarutredningen ingen ändring. Liksom hittills bör det således ankomma på varje hovrätt att efter framställning pröva, när adjunktion må kunna beredas därtill villig rådhusrättsledamot och att, om så erfordras, hos Kungl. Maj:t hemställa om dennes förordnande. Hovrätterna böra därvid i den omfattning, som med hänsyn till ovan anförda omständigheter finnes möjlig, söka tillmötesgå de framställningar om adjunktionstjänstgöring, som kunna göras. Framställning i saken bör lämpligen göras av vederbörande magistrat. För en sådan ordning talar det förhållandet, att det i allmänhet tillkommer magistraten att besluta om ledighet för ledamot i rådhusrätt och om förordnande av vikarie för honom. Särskilda bestämmelser för reglering av hithörande förhållanden torde icke vara erforderliga. Revisionssekreterartjänstgöring. För förverkligande av önskan om jämställdhet mellan städernas domare och övriga domare ä r det av vikt, att även de förra kunna ifrågakomma till förordnanden som revisionssekreterare. Vad angår förutsättningarna för att dylika förordnanden må kunna meddelas rådhusrättsledamöter bör såsom ovan antytts till en början fordras, att

192 vederbörande haft adjunktion i hovrätt under någon tid. Den därunder vunna erfarenheten angående överrättsprocessen och överrätternas arbetssätt torde nämligen knappast kunna undvaras vid fullgörande av en revisionssekreterares åligganden. Hovrättens omdöme angående vederbörandes skicklighet och lämplighet måste även få avgörande inflytande på frågan, om denne skall kallas till tjänstgöring i justitierevisionen. Med hänsyn till förseningen av den tidpunkt, då revisionssekreterarförordnande kan meddelas, föreligga redan för närvarande otvivelaktigt stora praktiska svårigheter att bereda sådan tjänstgöring jämväl åt stadsdomare. Då den nya rättegångsordningen k a n komma att medföra en minskning av antalet revisionssekreterartjänster, kunna dessa svårigheter framdeles bliva större än nu. Läget kommer därjämte att i hög grad bero på hur befordringsgången ordnas såvitt angår längden av revisionssekreterartjänstgöringen. Då domarutredningen förordat en begränsning av nämnda tjänstgöringstid (s. 187), har även den synpunkten beaktats, att såvitt möjligt plats bör beredas åt stadsdomare, som så önska, att fullgöra revisionssekreterartjänstgöring. Slutligen må i detta sammanhang framhållas, att turordningen mellan olika befattningshavare, som ifrågakomma till tjänstgöring som revisionssekreterare, vanligen bestämmes efter en meritberäkning enligt vissa grunder. Såsom i det följande skall närmare beröras, utgår domarutredningen från att tjänstgöring som ledamot i rådhusrätt i allmänhet bör vara principiellt likställd i merithänseende med annan domstolstjänstgöring. I följd härav bör en i rådhusrätt anställd domare, som kompletterat sin utbildning med väl vitsordad tjänstgöring såsom ledamot i hovrätt, kunna ifrågakomma att inträda i justitierevisionen i samma tur som med honom jämnåriga, i statstjänst anställda domare. Avlönings- och pensionsfrågor. Domarutredningen vill i detta sammanhang slutligen beröra vissa särskilda frågor, vilka äga betydelse för möjligheterna till cirkulation mellan rådhusrätterna och övriga domstolar liksom mellan rådhusrätterna inbördes. De skiljaktigheter i fråga om avlöning, som förekomma mellan de n u nämnda domstolarna, kunna uppenbarligen ofta försvåra ett eljest önskvärt utbyte av befattningshavare dem emellan. Då städernas domare ej sällan tidigt uppnå relativt väl avlönade befattningar, kan det inträffa, att stadsdomare vid adjunktion i hovrätt eller tjänstgöring såsom revisionssekreterare få vidkännas minskning i sina inkomster. Detta kan särskilt bliva förhållandet i de fall, då rådhusrätternas befattningshavare ha inkomstbringande uppdrag vid sidan om sin egentliga tjänst, vilka uppdrag vederbörande, om h a n tjänstgör å annan ort, i regel icke kan sköta. Att bereda stadsdomare ersättning för dylik förlust torde icke kunna ifrågakomma, och det är därför uppenbart, att dessa i många fall icke anse sig kunna fullgöra sådan tjänstgöring, som nyss nämnts. Vad åter angår de förordnanden i rådhusrätt, som erbjudas åt hovrätternas fiskaler och assessorer, torde i allmänhet till-

193 ses, att löneförmånerna ej understiga vederbörandes ordinarie inkomst och att därutöver utgår ersättning för vistelse utanför stationeringsorten. För att dessa befattningshavare skola vara skyldiga att mottaga förordnande i rådhusrätt förutsattes också, att de därvid bibehållas i sin löneställning (jfr prop, nr 198/1943 s. 16 f.). En annan fråga rör beräkningen av det antal tjänstår, som erfordras för full tjänstepension. Enligt en år 1943 vidtagen ändring i allmänna tjänstepensionsreglementet skall på prövning i den ordning Kungl. Maj:t föreskriver bero, om och i vad mån tid, varunder tjänsteman fullgjort arbete eller uppdrag i eller utom statens tjänst, må tillgodoräknas såsom tjänstår, där sådan tillgodoräkning ej må ske enligt vad eljest är stadgat. I motiven till denna bestämmelse pekades särskilt på önskvärdheten av att efter prövning av föreliggande omständigheter kunna medgiva tillgodoräkning av tjänstår, då befattningshavare vid det statliga domstolsväsendet förordnades att tjänstgöra såsom borgmästare eller rådman i stad med egen jurisdiktion, ö n s k värt är givetvis att, i den mån detta ej redan är fallet, stadsdomarna vid adjunktion i hovrätt eller vid revisionssekreterarförordnande på motsvarande sätt få tillgodoräkna sig denna tid i pensionsavseende.

C. Domares och do mar aspirant ers tjänstgöring hos advokat och åklagare. Domare, åklagare och advokater komma under sin yrkesutövning i ständig förbindelse med varandra. Framför allt vid handläggning enligt den nya rättegångsordningen kommer det att vara av stor betydelse, att det mellan dem som genom sitt yrke medverka i rättegången råder ett gott samarbete med ömsesidig förståelse för de olika arbetsuppgifterna och de svårigheter, som dessa erbjuda. Icke minst* av denna anledning är det värdefullt, att enligt gällande bestämmelser såsom behörighetsvillkor för erhållande av högre åklagarbefattning kräves tjänstgöring i underrätt under tid motsvarande tingsutbildningstiden samt att jämväl ett stort antal advokater undergått tingsutbildning eller i varje fall under någon tid tjänstgjort vid underrätt. För främjande av en sådan utveckling, som nyss angivits, skulle det otvivelaktigt också vara av värde, om domarna å sin sida i allmänhet ägde personlig erfarenhet från advokatens och åklagarens verksamhetsområden. Tjänstgöring hos advokat eller åklagare kan dessutom vara av betydelse för en blivande domare därigenom, att denne under sådan tjänstgöring vinner ökad människokännedom och större erfarenhet från det praktiska livet. Sådan erfarenhet kan särskilt förvärvas genom den på en advokatbyrå bedrivna konsulterande verksamheten. Vidare måste det för en blivande domare vara av stort värde att få de juridiska frågorna belysta från en annan utgångspunkt än under verksamheten vid domstol och därvid få en inblick i advokatens arbete i rättegångsmål respektive åklagarens verksamhet under för13—462146

194 undersökning beträffande brott och utförande av åklagartalan. I vissa främmande länder ingår det också som ett normalt led i domarkarriären, att vederbörande under någon tid är verksam som advokat eller åklagare. På grund av nu anförda förhållanden framstår det såsom principiellt sett mycket önskvärt, att de blivande domarna under någon tid tjänstgöra hos advokat eller åklagare. Domarutredningen har därför haft under övervägande, huruvida tjänstgöringsgången för blivande domare kunde så ordnas, att däri såsom ett obligatoriskt led inginge en tids tjänstgöring hos advokat eller åklagare. Domarutredningen har emellertid funnit, att en sådan ordning, även om den i och för sig är önskvärd, i varje fall för närvarande icke lämpligen bör komma till stånd, och vill till stöd för denna ståndpunkt framhålla följande. Såsom framgår av de för domarutredningen meddelade direktiven ingår det som en viktig uppgift i utredningens arbete att söka begränsa rekryteringspersonalen på domarbanan i förhållande till antalet av de befattningar, vara denna personal skall slutligen placeras, och således åstadkomma en bättre jämvikt än för närvarande mellan yngre och äldre befattningshavare. Domarutredningen h a r också i olika sammanhang beaktat föreliggande möjligheter att begränsa antalet domaraspiranter till lämplig omfattning. Om det skulle åläggas alla blivande domare att under viss tid tjänstgöra hos advokat eller åklagare, skulle emellertid härigenom — under i övrigt oförändrade förutsättningar — antalet av dem som avvakta befordran till domartjänst ökas och väntetiden, innan de kunna vinna sådan befordran, förlängas. Härigenom skulle även uppkomma menliga återverkningar på rekryteringen till domarbanan. För att undvika dessa olägenheter skulle det kunna tänkas, att en tids obligatorisk advokat- eller åklagar-tjänstgöring inlades före inträdet på den egentliga domarbanan, d. v. s. under tingsutbildningen. Redan enligt gällande domsagostadga (52 §) kan, såsom i annat sammanhang påpekats, notarietjänstgöring i domsaga intill en tid av högst sex månader utbytas mot tjänstgöring såsom biträde åt landsfogde eller förste stadsfiskalen i Stockholm eller åt ledamot av advokatsamfundet. Enligt hovrätternas arbetsordningar tillgodoräknas vidare dylik tjänstgöring i den omfattning, som nu nämnts, vid antagande av extra fiskal. Den som tjänstgjort sex månader hos landsfogde (förste stadsfiskalen i Stockholm) eller advokat är således berättigad att redan efter två års notarietjänstgöring erhålla bevis om tingsutbildning, och under samma förutsättning begränsas fordran på tjänstgöring i underrätt för att kunna antagas till extra fiskal i hovrätt till likaledes två år. Hittills torde endast ett ganska begränsat antal av de blivande domarna ha begagnat den sålunda givna möjligheten att tjänstgöra viss tid hos advokat eller överåklagare. För att de på notarierna ankommande uppgifterna skola kunna behörigen fullgöras är det ett viktigt önskemål, att tjänstgöringstiden för dem i allmänhet icke understiger 2Va år. Detta ä r av desto större vikt, som man

195 torde få r ä k n a med att, om viss del av tingsutbildningstiden ägnas åt advokat- eller åklagartjänstgöring, denna tjänstgöring i allmänhet förlägges efter domsagotjänstgöringen — de unga juristerna kunna nämligen självfallet vara till större nytta i advokatens respektive åklagarens verksamhet, om de dessförinnan förvärvat praktisk erfarenhet genom tjänstgöring i domsaga eller vid rådhusrätt, och de kunna vid denna tid även själva säkerligen erhålla större utbyte av att biträda advokat eller åklagare än i de fall, då de icke i någon m å n äro praktiskt förfarna. Så länge organisationen av domsagoarbetet i så stor utsträckning som för närvarande bygger på tingsnotarier, anser sig därför domarulrednrngen icke kunna förorda att obligatoriskt utbyta en del av tingsnotariernas tjänstgöring mot tjänstgöring hos advokat eller åklagare. Det synes icke heller lämpligt att för möjliggörande av sådan tjänstgöring nu åter förlänga tiden för tingsutbildningen, exempelvis till förut gällande 3 år. Domarutredningen erinrar härvid om att såsom ett särskilt skäl för förkortning av den treåriga utbildningstiden åberopades, att den inträffade förseningen i befordringsgången genom en sådan förkortning i viss mån skulle motverkas. En anordning, varigenom det ålades blivande domare att mellan tingsutbildningen och inträdet i hovrätt tjänstgöra hos advokat eller åklagare, skulle på samma sätt som en förlängning av tingsutbildningstiden försena inträdet i hovrätt och därmed även den fortsatta tjänstgöringen. Denna utväg är således i lika hög grad som en förlängning av tingsutbildningstiden ägnad att ingiva betänkligheter. Även om det av skäl, som nu anförts, icke för närvarande bör ifrågakomma att uppställa en regel om obligatorisk tjänstgöring hos advokat eller åklagare för blivande domare, kunna förhållandena i en framtid ändras, så att det blir möjligt att införa en sådan ordning. Av betydelse i detta hänseende är särskilt, om framdeles sådana förändringar kunna bli vidtagna i fråga om personalorganisation och tjänstgöringsgång, att det blir bättre jämvikt mellan passagetjänster och slutposter på domarbanan. Obligatorisk tjänstgöring hos advokat eller åklagare kan då införas, utan att olägenheter av ovan angiven art uppkomma, och domarutredningen vill under hänvisning till vad utredningen i principiellt avseende anfört framhålla, att en sådan ordning bör betraktas som ett framtidsmål. Redan för närvarande böra emellertid åtgärder vidtagas för att för blivande domare underlätta möjligheten att komplettera sin utbildning med tjänstgöring hos advokat eller åklagare. Detta bör vara en helt frivillig anordning. Om yngre befattningshavare på domarbanan bliva i tillfälle att under någon tid tjänstgöra å advokatbyrå, kan det visserligen inträffa, att några av dem fatta sådant intresse för detta arbete, att de i fortsättningen vilja ägna sig åt advokatverksamhet. Detta förhållande, vilket kan bli av betydelse för rekryteringen till advokatkåren, bör dock ej utgöra hinder för den ifrågasatta ordningen. För närvarande finnas icke några bestämmelser om att tjänstgöring hos advokat eller åklagare, om den fullgjorts efter avslutad tingsutbildning, må tillräknas befattningshavaren som merit. Då detta för-

196 hållande kan föranleda, att domaraspirant avstår från sådan tjänstgöring, vartill möjlighet eljest erbjuder sig, bör detta hinder undanröjas. Domarutredningen föreslår därför, att i arbetsordningarna för hovrätterna införes bestämmelse om rätt att vid befordran å domarbanan i viss utsträckning få som merit tillgodoräkna sig tjänstgöring såsom biträde åt landsfogde (förste stadsfiskalen i Stockholm) eller advokat även i det fall, att tjänstgöringen fullgöres å fiskalsstadiet eller senare. Den tid, som sålunda må tillgodoräknas, synes förslagsvis böra begränsas till ett år. Domarutredningen förutsätter, att vid beviljande av tjänstledighet för angivet ändamål i varje särskilt fall tillses, att olägenheterna för befordringsgångens vidkommande bliva så små som möjligt. Tillstånd till åklagar- eller advokattjänstgöring bör icke meddelas, då svårighet föreligger att tillgodose domstolsväsendets eget behov av arbetskraft.

D. Domares och domaraspiranters offentliga uppdrag utanför domstolsväsendet. Allmänna synpunkter. Av förut lämnad redogörelse framgår (s. 87, 96 ff.), att domare och domaraspiranter i mycket stor omfattning anlitas för särskilda uppdrag utanför domstolarna, framför allt inom lagstiftningen och det offentliga utredningsväsendet men även för vissa administrativa uppgifter. Det sagda gäller närmast de till stats domstolarna knutna juristerna, medan rådhusrätternas befattningshavare endast i relativt ringa mån tagits i anspråk för dylika uppdrag. Med hänsyn till de stränga krav å juridisk kunnighet, begåvning och omdömesgillhet, som ställas på domaraspiranterna, samt den erfarenhet från olika livsområden, som tjänstgöring vid domstol erbjuder, är det helt naturligt, att befattningshavare vid domstolarna i allmänhet äro mycket lämpliga för även maktpåliggande uppgifter i samband med statens lagstiftande och administrativa verksamhet. Jämväl den i domstolsarbetet förvärvade vanan att snabbt och grundligt sätta sig in i vitt skiftande förhållanden samt juridiskt bedöma desamma är av stort värde vid fullgörande av uppdrag inom lagstiftningen och administrationen. Givet är, att domarerfarenheten får sin största betydelse, då det gäller uppgifter av övervägande juridisk karaktär. Av det sagda framgår, att det finnes ett betydande allmänt intresse av att domar-utbildade krafter kunna tagas i anspråk jämväl för uppgifter vid sidan om domargärningen. I vissa fall torde detta rentav vara nödvändigt. Så t. ex. är det naturligt, att de ledande posterna inom justitiedepartementets lagavdelning besättas med personer, vilka hava stödet av grundlig erfarenhet från rättstillämpningen. Detsamma gäller även för befattningar som chef för rättsavdelning eller lagbyråchef inom annat departement samt i hög grad för ledamotskap i någon av lagberedningarna eller i kommitté, som behandlar centrala frågor inom civilrätten, straffrätten eller processrätten. Härutöver må framhållas, att innehavarna av justitieombudsmans- och mi-

197 litieombudsmansämbetena måste fylla högt ställda anspråk i fråga om domaregenskaper. Det kan därför icke komma i fråga att utstänga dem som gå domarbanan från att tjänstgöra utanför domstolsväsendet. Ett dylikt förbud skulle för övrigt icke verka lyckligt ur utbildningssynpunkt. Många av de uppdrag, varom här är fråga, skänka nämligen sin handhavare djupgående insikter inom olika rättsområden och andra delar av samhällslivet, vilka kunna bliva av värde för en fortsatt domargärning. Även av denna anledning är det önskvärt att bibehålla ett visst mått av utbyte av arbetskraft mellan å ena sidan domstolarna och å andra sidan särskilt de lagstiftande myndigheterna. Emellertid är ett användande utanför domstolsorganisationen av de till denna knutna befattningshavarna icke utan olägenheter. Då, såsom för närvarande sker, från domstolarna tagas ett stort antal jurister till tjänstgöring inom lagstiftningen och administrationen, utan att de likväl lämna domarbanan, föranledes härav en betydande utvidgning av den kader befattningshavare, åt vilken skall beredas slutlig placering inom domstolsväsendet. Som möjligheterna härtill äro starkt begränsade, h a r otvivelaktigt mängden av utomjudiciella uppdrag kraftigt bidragit till det nuvarande läget på domarbanan. Med de många uppdragen följer vidare, att ordinarie domarbefattningar, särskilt i hovrätterna, i stor utsträckning uppehållas av vikarier. Att anlita domarvikarier i den omfattning, som i vissa fall skett, kan av principiella skäl icke anses tillfredsställande. För befattningshavarna medför detta också, att de som verkligen tjänstgöra vid domstolarna först sent kunna erhålla ordinarie tjänst, oaktat de fylla en ordinarie domares funktion. En annan olägenhet är, att genom det omfattande utnyttjandet av domstolsjuristerna för offentliga uppdrag den egentliga domarutbildningen i viss mån åsidosattes. Anmärkningar kunna här framställas i tre olika avseenden. Uppmärksamheten påkallas i första hand av det förhållandet, att under senare år även helt unga fiskaler från hovrätterna använts i uppdrag utanför domstolarna. I den mån en fiskal av sådan anledning hålles borta från domstolstjänsten mera långvarigt, förhindras han att skaffa sig den grundliga och allsidiga erfarenhet från hovrätternas och underrätternas verksamhetsområden, vilken avsetts vid fastställande av regler för tjänstgöringsgången vid domstolarna och enligt domarutredningens mening är nödvändig för den blivande domarens utbildning. Den andra anmärkningen gäller, att uppdrag, som tilldelats befattningshavare vid domstolarna, icke alltid varit av den art, att uppdragen i högre grad kunnat befrämja vederbörandes duglighet för domarkallet. Det ligger i sakens natur, att ett uppdrags betydelse för domarutbildningen nära sammanhänger med uppdragets beskaffenhet och främst med i vad mån tillfälle gives till behandling av frågor av juridisk natur. Väl kan med visst fog sägas, att handhavandet av varje offentligt uppdrag är ägnat att berika erfarenheten samt att det ej saknar betydelse för domargärningen, om ve-

198 derbörande förvärvar kunskaper och erfarenhet rörande förhållanden vid sidan om den egentliga domstols juridiken; dock måste i varje fall en längre tids sysslande med spörsmål av enbart sistnämnda beskaffenhet föra vederbörande bort från domarens arbetsuppgifter i sådan grad, att den erforderliga rutinen i domarsysslan icke utan svårighet kan uppnås. I anslutning till de erinringar, som nyss framförts mot att uppdrag ibland givas på för tidigt stadium av befordringsgången och avse ämnen av mindre värde för domarutbildningen, har berörts det tämligen självklara förhållandet, att faran ur utbildningssynpunkt är avsevärt större vid långvariga uppdrag än vid sådana av obetydlig varaktighet. Jämväl i fråga om i sig önskvärda uppdrag ligger det en viss fara uti, att en och samma person — om han vill fortsätta på domarbanan — under en mera betydande del av sin tjänstetid är sysselsatt utanför domstolsväsendet. De anmärkningar, som kunna framställas i denna del — den tredje av ovan angivna punkter — sammanhänga därmed, att uppdragen fördela sig synnerligen ojämnt på olika personer. Den som en gång framgångsrikt fullgjort ett uppdrag tages ofta i anspråk för nya uppdrag. Såsom förut framhållits ha därför vissa jurister, som aspirera på slutpost inom domstolsväsendet, endast obetydligt tjänstgjort såsom ledamot i hovrätt och icke alls eller i ringa mån fullgjort tjänstgöring som revisionssekreterare. Bristen på erfarenhet från dömande verksamhet måste helt naturligt bliva särskilt framträdande i den mån uppdragen — såsom ofta är fallet — utmärkas av en viss ensidighet. Vad sålunda anförts ger vid handen, att det såväl ur utbildningssynpunkt som för att lätta befordringsgången å domarbanan erfordras en reglering av de offentliga uppdragen, samt att det jämväl är angeläget att vinna ökade möjligheter till sådan placering av de i offentliga uppdrag tjänstgörande befattningshavarna, att de icke inkräkta på befordringsförhållandena inom domstolsorganisationen. Då i det föregående påtalats rådande olägenheter av att domare och domaraspiranter i den omfattning som sker tjänstgöra utanför domstolsväsendet, har i första hand syftats på förhållandena vid den statliga domstolsorganisationen. Eftersom rådhusrätternas ledamöter och tjänstemän i långt mindre grad än domare och domaraspiranter vid andra domstolar erhållit uppdrag av ifrågavarande art, torde ej för rådhusrätternas del ha uppkommit några sådana ogynnsamma verkningar. För närvarande saknas därför anledning att begränsa användandet av rådhusrättsjurister för dylika uppdrag. Det kan tvärtom ifrågasättas, om det icke är möjligt och lämpligt att i större omfattning än hittills utnyttja dugande stadsdomare för sådana uppgifter. Spörsmålet om en reglering av uppdragen ställer sig således väsentligt olika, då det gäller rådhusrätternas befattningshavare och befattningshavare inom domstolsväsendet i övrigt. På grund härav kommer i det följande — sedan frågorna om reglering av uppdragen och de däri sysselsatta befattningshavarnas placering behandlats med utgångspunkt från förhållandena inom den statliga domstolsorganisationen — att till särskild behandling upptagas de frågor, som sammanhänga med stadsdomarnas anlitande för offentliga uppdrag.

199 Reglering av uppdragen. För bedömande av frågan, efter vilka riktlinjer domares och domaraspiranters anlitande för offentliga uppdrag bör begränsas eller eljest regleras, må till en början lämnas vissa uppgifter angående arten av de uppdrag, som under senare år tilldelats domstolsjurister. Beskaffenheten av dessa uppdrag framgår i viss mån redan av den översikt, som tidigare lämnats rörande tjänstgöring vid olika domstolar, myndigheter och andra organ av sådana befattningshavare, som i detta sammanhang främst äro av intresse, nämligen revisionssekreterare, hovrättsråd, assessorer och fiskaler samt med de två sistnämnda kategorierna jämställda befattningshavare (s. 96 ff.). Av de uppgifter, som ligga till grund för nämnda översikt 1 framgår ytterligare följande. Såsom naturligt är faller ett betydande antal av samtliga uppdrag inom justitiedepartementet med tillhörande beredningar och kommittéer. Antalet av sådana uppdrag var sålunda år 1933 13 (samtliga uppdrag 47). År 1938 steg antalet justitiedepartementsuppdrag till 24, motsvarande drygt 2/5 av samtliga uppdrag (59). År 1943 var antalet sådana uppdrag 18 (av sammanlagt 80). Enligt 1946 års uppgift tjänstgjorde i justitiedepartementet 22 domstolsjurister (av 85), tillhörande de grupper, som nu äro i fråga. Av dessa voro 4 revisionssekreterare, 5 hovrättsråd, 12 assessorer och 1 fiskal. I justitiedepartementet besättas alltid statssekreterar- och de tre lagbyråchefsbefattningarna med domstolsjurister. Dessutom biträda regelmässigt ett flertal sådana jurister å lagbyråerna. En eller flera revisionssekreterare, hovrättsråd eller assessorer tjänstgöra jämväl ständigt i lagberedningen och strafflagberedningen, tidigare även i processlagberedningen. Av de under justitiedepartementet hörande kommittéer och utredningar, i vilka domstolsjurister eljest varit verksamma under år 1933 eller senare, kunna nämnas: fastighetsregisterkommissionen, straffrättskommittén, kommittéer och utredningar angående sjölagstiftning, åklagarväsendets reformering, djurskyddslagstiftning, lagstiftning om hyra, pensionering av i enskild tjänst anställda, lagstiftning angående stadsplan och fastighetsbildning samt revision av strafflagen för krigsmakten. Även inom social-, finans- och jordbruksdepartementen eller därunder sorterande kommittéer m. m. voro under ifrågavarande tid ett ej obetydligt antal domstolsjurister sysselsatta. Antalet var för ettvart av dessa departement tämligen oförändrat under åren 1933—1943 och utgjorde sistnämnda år för socialdepartementet 7, för finansdepartementet 6 och för jordbruksdepartementet 5 eller sammanlagt lika många som samma år kommo på justitiedepartementet ensamt. Under de sist förflutna åren har antalet domstolsjurister, som tagits i anspråk i eller under finansdepartementet minskats och detsamma gäller i viss mån även socialdepartementet, varemot antalet sådana jurister, tjänstgörande i eller under jordbruksdepartementet, stigit betydligt. Så1 Då uppgifterna avse viss tidpunkt varje år, icke året i dess helhet, innefatta de icke ett fullständigt angivande av de uppdrag, som kommit ifrågavarande domstolsjurister till del, men kunna giva en belysande överblick över dessa uppdrag.

200 lunda redovisas för år 1946 för socialdepartementet 5 jurister tillhörande det statliga domstolsväsendet, för finansdepartementet 2 och för jordbruksdepartementet ej mindre än 10. I jordbruksdepartementet har under en följd av år statssekreterar- och expeditionschefsämbetena uppehållits av personer från domstolsväsendet. Så har även tidvis varit fallet i socialdepartementet. Domstolsjurister ha biträtt i utredningar under socialdepartementet angående bland annat privatanställdas rättsförhållanden, pensionsförsäkringslagstiftriing, frågan om tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter, livsmedelslagstiftning, lagstiftning om arbetarskydd, underlättande och tryggande av möjligheterna för den icke jordägande befolkningen att idka friluftsliv m. m., polisväsendets förstatligande samt frågor, tillhörande socialvårdskommitténs verksamhet. Såvitt angår kommittéer och liknande organ under finansdepartementet ha domstolsjurister tjänstgjort bland annat i statens organisationsnämnd samt i utredningar angående rusdryckslagstiftning, skattelagsstiftning och organisation av uppbördsförfarandet. Bland uppdrag under jordbruksdepartementet må nämnas tjänstgöring i centralnämnden för ackords- och stödlåneärenden samt utredningar rörande grunderna för utarrendering av kronojord, formerna för reglering av jordbrukets kreditförhållanden, arrendelagstiftning, skogslagstiftning, bekämpande av smittosamma husdjurssjukdomar, fiskerättslagstiftning samt lagstiftning om virkesmätning. De återstående departementen ha i allmänhet tagit i anspråk endast ett mindre antal domare och domaraspiranter. Såvitt av uppgifterna framgår ha dessa sålunda sedan år 1933 vanligen icke varit flera än 3 i något av de nu avsedda departementen. Endast i försvars- och kommunikationsdepartementen har detta antal tidvis överskridits. Enligt 1946 års uppgifter redovisas för försvarsdepartementet 2 domstols jurister, för kommunikationsdepartementet 4 samt för handels- och folkhushållningsdepartementen vardera 1 domstolsjurist. I ecklesiastikdepartementet togs vid den tidpunkt, till vilken uppgifterna hänföra sig, icke någon domare eller domaraspirant i anspråk, men detta har förut tidvis varit fallet. Bland de uppdrag, fallande under nu ifrågavarande departement, vilka tilldelats domstolsjurister, må nämnas: ledamot skap av rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap ävensom utredningar angående vissa flygolyckor, den centrala militära förvaltningstjänsten, rekvisitionslagstiftning och försvarets organisation (försvarsdepartementet), utredningar angående lagstiftning om enskilda vägar, förstatligande av den allmänna väghållningen på landet, uppgörelse mellan staten och Stockholms stad beträffande markfrågor och revision av gällande trafikförfattningar (kommunikationsdepartementet), utredningar angående domkapitlens omorganisation och den högre tekniska undervisningen (ecklesiastikdepartementet) samt utredningar angående försäkringsverksamheten, ökat försäkringsskydd åt krigsdeltagare ävensom rationalisering och eventuell centralisering av försäkringsväsendet (handelsdepartementet). Vad härefter angår riksdagsutskotten ha till dessa under riksdagsperioderna stadigvarande krävts ett mindre antal assessorer och fiskaler, vanli-

201 gen 4, motsvarande behovet av sekreterare och notarier i de båda lagutskotten. Till innehavare av justitieombudsmans- och militieombudsmansämbetena ha hittills vanligen utsetts häradshövdingar eller revisionssekreterare. Under större delen av den ifrågavarande perioden ha därjämte en eller flera domstolsjurister tjänstgjort såsom byråchefer å de nämnda ämbetsmännens eller justitiekanslerns expeditioner eller eljest såsom biträden åt dessa. Antalet hithörande befattningshavare är enligt 1946 års uppgifter 5. Uppdrag inom krisorganisationen, vilka redovisas första gången år 1940, stego år 1943 till sammanlagt 24 men ha därefter minskats, så att antalet för år 1946 är 15. Flertalet av dessa uppdrag fullgöras av assessorer och fiskaler. Fördelningen å de olika krisorganen av de från domstolsväsendet hämtade arbetskrafterna är enligt 1946 års uppgifter: 6 tjänstgörande i hyresrådet, 3 i livsmedelskommissionen, 2 i bränslekommissionen, 1 i industrikommissionen, 1 i priskontrollnämnden samt 2 i flyktkapitalbyrån. Bland uppdrag, för vilka hittills icke redogjorts och som i den förut åberopade översikten sammanförts under beteckningen övriga uppdrag, äro under hela den avsedda perioden 2 ledamotsbefattningar vid de blandade domstolarna i Egypten. Under vissa år redovisas inom denna grupp statsrådsämbete samt olika administrativa befattningar inom centrala ämbetsverk ävensom uppdrag vid arbetsdomstolen m. m. Då det gäller att inskränka nyttjandet av domstolspersonal för annat än domaruppgifter, förefaller det naturligt att — oavsett om detta närmast föranledes av hänsyn till utbildningen eller befordringsförhållandena — i första hand utmönstra de uppdrag, som av en eller annan anledning måste anses mindre värdefulla som förberedelse till en framtida domargärning. Redan genom de ovan framställda anmärkningarna mot nuvarande förhållanden antydas de vägar, utefter vilka en begränsning av uppdragen bör ske. E n annan sak är, att man på grund av andra betydande allmänna intressen måhända icke alltid kan driva begränsningen efter dessa linjer så långt, som en god domarutbildning och en rimlig befordringsgång kräva. Det är givetvis ett allmänt intresse att för ett offentligt uppdrag av vikt kunna taga i anspråk den genom sin utbildning och sina personliga egenskaper därför bäst lämpade. Såsom ett första krav bör uppställas, att den som går domarbanan skall ha erhållit en fullgod utbildning vid underrätt och hovrätt, innan uppdrag utanför domstolsväsendet under längre tid anförtros åt honom. Detta innebär, act en befattningshavare å fiskalsstadiet i regel icke bör avbryta domstolstjänstgöringen. Det bör emellertid ej förhindras, att undantagsvis uppdrag av begränsad varaktighet anförtros åt fiskal. Såsom exempel på uppdrag av dylik beskaffenhet må särskilt nämnas uppdragen att vara sekreterare och notarie i riksdagens båda lagutskott. När fiskal sålunda tages i anspråk för uppdrag av begränsad varaktighet, bör såsom en oeftergivlig fordran uppställas, att vederbörande före uppdragets erhållande fullgjort tjänstgöring vid hovrätt och underrätt av den varaktighet, som enligt gällande bestämmelser

202 kräves för erhållande av tingssekreterarbefattning eller för befordran till extra ordinarie fiskal. Tjänstgöringen skall således omfatta en tid av minst 1 Va år efter det första fiskalsförordnandet och till minst sex månader h a fullgjorts i hovrätt i egenskap av fiskal. Att ett tillfälligt uppdrag infaller på tingssekreterarstadiet kan ur utbildningssynpunkt icke anses olägligt, enär — såsom förhållandena utvecklat sig — tiden för tingssekreterartjänstgöringen väsentligt förlängts och numera i allmänhet uppgår till 3 å 4 år och ibland är än längre. Icke heller behöver domarutbildningen bliva lidande därpå, att för ett tillfälligt uppdrag utanför domstolsväsendet anlitas fiskal, som efter fullbordad tingssekreterartjänstgöring återvänt till hovrätten och där avvaktar tillfälle att tjänstgöra såsom adjungerad ledamot. Såsom framhållits redan i samband med behandlingen av assessorernas tjänstgöring i hovrätt bör det vidare vara en allmän regel, att den som för längre tid tages i anspråk utanför domstolsväsendet dessförinnan skall h a förvärvat grundlig erfarenhet från ledamotstjänstgöring i hovrätt. Domarutredningen har i detta syfte föreslagit, att assessor i allmänhet skall tjänstgöra minst två år som hovrättsledamot, innan han förordnas att under längre tid tjänstgöra annorstädes än i hovrätt. I äldre tid tilldelades de offentliga uppdragen i betydande utsträckning dem, som utöver hovrättstjänst, jämväl någon tid fullgjort tjänstgöring som revisionssekreterare. En återgång till denna äldre ordning är icke möjlig med hänsyn till den långt framskjutna tidpunkt, vid vilken det första revisionssekreterarförordnandet numera erhålles. Domarutredningen har visserligen vid uppgörande av förslag till revisionssekreterartjänstgöringens anordnande sökt att i största utsträckning beakta önskemålet, att denna tjänstgöring skall kunna fullgöras något tidigare än under rådande förhållanden; med hänsyn till befordringslaget på domarbanan och särskilt den sena tidpunkten för meddelande av assessorsförordnande kan man dock för avsevärd tid framåt säkerligen icke räkna med att nämnda förändring kan bliva så betydande. Icke heller framdeles torde därför, såvitt nu kan bedömas, bliva möjligt att förbehålla de långvariga uppdragen åt dem som någon tid tjänstgjort som revisionssekreterare. Frågan på vilket stadium ett uppdrag utanför domstolsväsendet bör tilldelas vederbörande har hittills huvudsakligen setts ur utbildningens synpunkt. Om frågan bedömes med hänsyn till befordringsgången, blir resultatet väsentligen detsamma. Såsom framgår av redogörelsen för befordringslaget på domarbanan (s. 92 ff.) har fiskalsgruppen (inkl. tingssekreterare) visat en fortgående stark ökning, under det att antalet ledamotsplatser i hovrätt icke på långt när ökats i motsvarande omfattning. Genom att uppdrag utanför domstolsväsendet i huvudsak förbehållas assessorer och högre befattningshavare, underlättas således befordringsgången för den nu så talrika fiskaisgruppen. Även ett tillfälligt uppdrag för den som uppnått den högre fiskalsgraden kan u r befordringsgångens synpunkt stundom vara till fördel, t. ex. därigenom att en tingssekreterare, som redan fullgjort en långvarig sekreterartjänstgöring, kan återvända till hovrätten och den som ännu icke

203 tjänstgjort som tingssekreterare men fullgjort erforderlig första fiskalstjänstgöring k a n tidigare än eljest skulle varit fallet erhålla befattning som tingssekreterare. Den andra riktlinje, som bör uppställas i syfte att begränsa de utomjudiciella uppdragen, innebär en gallring med hänsyn till uppdragens olika natur. I det föregående har framhållits, att uppdrag som givits åt domstolsjurister ibland varit av den art, att uppdragens värde ur utbildningssynpunkt kan ifrågasättas. Särskilt gäller detta tjänstgöringen i kristidskommissionerna samt vissa utredningsuppdrag av företrädesvis förvaltningsrättslig, ekonomisk eller teknisk natur. Att här draga en bestämd gränslinje mellan sådana uppdrag, till vilka domstolsjurister må anlitas, och sådana, som icke böra lämnas dem, är säkerligen icke möjligt, helst som vid bedömandet hänsyn måste tagas jämväl till sådana faktorer som uppdragets längd och den vid tiden i fråga föreliggande tillgången på lämplig arbetskraft inom och utom domstolarna. Emellertid bör varje gång, då fråga uppkommer att åt befattningshavare vid domstol anförtro ett särskilt uppdrag, för vilket kräves tjänstledighet, uppdragets utbildningsvärde noggrant prövas. Så länge de nuvarande förhållandena på domarbanan bestå, är det av vikt att denna prövning göres särskilt sträng, så att endast uppdrag, som med hänsyn till arten av däri förekommande frågor äro av otvetydigt värde för domarens utbildning, tilldelas domstoisjurister. Det bör framhållas, att där ett utredningsuppdrag endast i mindre grad berör juridiska problem utan huvudsakligen är av annan natur, det kan vara lämpligt att endast i begränsad utsträckning — t. ex. för utarbetande av lagtext — anlita en person med domarerfarenhet, under det att arbetet i övrigt överlåtes åt någon, som besitter speciell sakkunskap på området. Man torde kunna utgå från att det skall vara möjligt att, då det gäller uppdrag av denna beskaffenhet, finna därför lämpade personer inom departement, ämbetsverk eller enskilda företag. Att tillämpa en sådan princip, som nyss angivits, torde därför i allmänhet ej möta större svårigheter. Vad särskilt beträffar det arbete, som erbjudes domstolsjuristerna inom krisorganen, är verksamheten i hyresrådet av dömande natur och i viss utsträckning anordnad efter samma linjer som egentligt domstolsarbete. En tids tjänstgöring i hyresrådet kan därför giva för en domare värdefulla erfarenheter, men då dessa hänföra sig till ett snävt begränsat område av rätten, bör en tjänstgöring av detta slag icke ha längre varaktighet. I fråga om kommissionsarbetet kan anmärkas, att domstolsjurister och särskilt fiskaler i vissa fall där haft att fullgöra sysslor, som giva endast föga utbyte för den som vill fortsätta på domarbanan. Då kommissionsväsendet så småningom torde komma att avvecklas, föreligger emellertid knappast anledning till särskilda åtgärder för inskränkning av domstolsjuristernas anlitande inom kommissionerna. I detta sammanhang må anmärkas, att om det vid avvecklingen av krisorganens verksamhet skulle visa sig, att ett flertal befattningshavare återgå till hovrätterna, prövningen av de offentliga uppdragens beskaffenhet till-

204 fälligt kan göras mindre rigorös, överhuvud taget bör denna prövning, rätt tillämpad, kunna i någon mån utgöra en väl behövlig regulator i fråga om befordringsgången vid domstolarna. Den tredje fråga, som har avseende å uppdragens begränsning, gäller hur lång tid en och samma person bör tillåtas tjänstgöra utanför domstolsväsendet med bibehållen rätt att räkna tur och erhålla befordran inom detsamma. Det är icke självklart, att den som genom tjänstgöring vid underrätt och hovrätt erhållit en grundläggande domarutbildning därefter skall med bibehållande av sin domarställning få under mera obegränsad tid tjänstgöra utanför domstolsväsendet. Även på detta stadium måste fordras av den som senare skall bekläda ett betydelsefullt domarämbete, att h a n upprätthåller en levande kontakt med den dömande verksamheten. Detta torde knappast vara möjligt vid en mångårig, oavbruten tjänstgöring inom departement, kommitté eller kommission och särskilt icke, om uppdraget berör ett snävt begränsat rättsområde av speciell natur. Därför erfordras, att vederbörande efter ej alltför lång tid återvänder till domstolstjänsten, överhuvud taget bör — även i fråga om den som passerat fiskalsstadiet — i högre grad än hittills beaktas värdet av domstolstjänstgöring. Dessa synpunkter ha av domarutredningen beaktats genom krav å viss tids tjänstgöring vid domstolarna. Vad angår det praktiska genomförandet av en begränsning av domstolsjuristernas användande i offentliga uppdrag måste uppställas såsom ett oeftergivligt villkor, att ifrågavarande regler — hur än dessa utformas — vinna enhetlig tillämpning beträffande samtliga hovrätter och justitierevisionen. En dylik enhetlighet i tillämpningen är av desto större betydelse, som diet för befattningshavarna vid domstolsväsendet ofta framstår som en förmån att tagas i anspråk för offentligt uppdrag och därför en viss konkurrens om uppdragen kunnat förmärkas. Till en sådan — ibland överdriven — uppskattning av uppdragen har säkerligen bidragit ej endast de förmåner i merit- och löneavseende, som därvid vanligen kunnat påräknas, utan jämväl det förhållandet, att de genom uppdragen nytillskapade arbetstillfällena på kort sikt föranlett snabbare befordran av yngre åldersgrupper och därför givit intrycket av förbättrade konjunkturer inom särskilt hovrätterna. I den allmänna befordringsgångens intresse är det emellertid angeläget, att en annan uppfattning i detta hänseende kommer till uttryck och att offentliga uppdrag tilldelas domstolsjurister efter restriktivare principer än de hittills tillämpade och efter enhetliga grunder. Allt sedan början av juli 1943 utövas genom chefen för justitiedepartementet en viss kontroll angående hovrättsjuristernas anlitande för uppdrag utanför domstolarna. Nämnda kontroll avser närmare bestämt hovrätternas assessorer och fiskaler ävensom förordnade tingsdomare och tingssekreterare. Innan Kungl. Maj:t eller departementschef i annat departement än justitiedepartementet meddelar sådan befattningshavare förordnande å offentligt uppdrag, skall för ifrågavarande syfte gemensam beredning äga rum

205 med chefen för detta departement. Frågan om hovrättsjurists anlitande utanför domstolarna skall underställas chefen för justitiedepartementet jämväl d å — såsom fallet är med åtskilliga uppdrag hos kristidsinstitutionerna — beslut om vederbörandes tillkallande fattas icke av Kungl. Maj:t eller departementschef utan av institutionen i fråga. Då en till chefen för justitiedepartementet förlagd kontroll är ur alla synpunkter lämplig, synes allenast erforderligt att, sedan de ovan förordade grundsatserna för domstolsjuristernas tjänstgöringsförhållanden i lämplig ordning antagits till efterrättelse, kontrollen utvidgas i enlighet härmed och på ett effektivt sätt tillämpas. Givetvis ä r det därjämte av den största betydelse, att hovrätterna och främst presidenterna i dessa samverka i syfte att genomföra de n u nämnda principerna för tjänstgöringen. Beträffande den avlöning, som bör utgå till domstolarnas befattningshavare under tid för fullgörande av uppdrag, föreligger enligt domarutredningens mening i allmänhet icke anledning till att under sådan tid högre belopp skall utgå än under tjänstgöring vid domstolsväsendet. Domarutredningen föreslår därför, att befattningshavarna i princip skola åtnjuta samma avlöning vare sig de fullgöra domartjänst eller anlitas för särskilt uppdrag. Vissa åt domstolsjurister givna uppdrag måste emellertid anses såsom särskilt krävande. Detta gäller t. ex. uppdrag inom lagberedningen eller jämställd kommitté eller eljest av jämförlig natur. Såsom naturligt är, bör för sådant fall undantag göras från nyssnämnda princip och avlöningen sättas till ett med hänsyn till uppdragets särskilt kvalificerade beskaffenhet förhöjt belopp. Vad nu sagts bör givetvis icke föranleda, att domstolsjurist, som anlitas för sådant uppdrag, försättes i ett sämre ekonomiskt läge än eljest. Därför bör vid sidan om avlöningen ersättning utgå för sådana extra kostnader, som följa av uppdraget. Redan för närvarande utgår enligt, allmänna resereglementet ersättning vid resa med anledning av offentligt uppdrag. För ytterligare kostnader kan gottgörelse givas t. ex. i form av dagtraktamente till motsvarande belopp. Vid uppdrag av längre varaktighet k a n även ersättning för flyttningskostnad ifrågakomma. Att på sätt nu angivits ersättning utgår för extra kostnader i samband med uppdrags fullgörande har särskild betydelse för att även sådana befattningshavare, som äro knutna till domstolar, belägna annorstädes än i Stockholm, skola kunna komina i fråga för erhållande av uppdrag. Rörande fördelningen av uppdragen m å i detta sammanhang ytterligare anmärkas följande. Därest ett uppdrag skall givas åt någon vid domstolsväsendet anställd befattningshavare, bör för uppgiften självfallet i första hand den person utväljas, som genom sin läggning och erfarenhet synes bäst lämpad därför. Ofta kan emellertid icke ett bestämt företräde givas åt någon särskild person utan flera finnas, vilka alla måste anses väl skickade att utföra det uppdrag det gäller. Det torde också i ej få fall bero av en tillfällig yttre omständighet, om den ene eller andre befattningshavaren väljes för ett speciellt uppdrag. Härigenom kan inträffa, att uppdragen fördelas ojämnt mellan befattningshavare från olika hovrätter. Då detta återverkar på tjänstgörings- och rekryterings-

206 förhållandena vid de skilda hovrätterna, är det till undvikande av alltför stora skiljaktigheter beträffande dessa förhållanden ett önskemål, att uppdragen fördela sig någorlunda likformigt mellan hovrätterna j förhållande till den där tjänstgörande personalens storlek. I den mån det enligt vad ovan anförts är möjligt, bör därför hänsyn tagas jämväl till denna synpunkt, när uppdrag skall anförtros åt domstolsjurist. Befattningshavarnas placering utanför domstolsväsendet. Tydligt är, att genom en reglering av domstolsjuristernas verksamhet utom domstolarna i enlighet med vad ovan förordats de ogynnsamma verkningarna på befordringsgången efter hand böra bliva något mindre framträdande än nu. Då emellertid åtskilliga lagstiftningsuppgifter och andra offentliga uppdrag givetvis alltjämt komma att handhavas av domarutbildade krafter, måste det bliva en viktig uppgift att — vid sidan om en reglering av uppdragen — giva de i dylika uppdrag verksamma en sådan ställning, att de nuvarande ogynnsamma verkningarna på befordringsförhållandena å domarbanan i möjligaste mån undanröjas. Ett verksamt medel att uppnå nämnda syfte skulle vara, om de personer, som stadigvarande nyttjas i uppdrag utanför domstolsväsendet, särskilt sådana av administrativ karaktär, kunde vinna slutlig placering å administrativa poster. En sådan ordning motiveras i första hand därav, att de som under längre tid uteslutande sysslat med uppgifter av denna art oundvikligt bliva mer eller mindre främmande för domstolsverksamheten, varemot de ofta förvärva stor erfarenhet inom det särskilda område, där de verka. Om dessa personer visat skicklighet i administrativa uppgifter, bör det ligga i det allmännas intresse att tillvarataga dem för slutposter inom förvaltningen. För domstolsväsendet skulle detta innebära den fördelen, att till slutposterna vid domstolarna skulle ifrågakomma de för domarkallet bäst utbildade, varjämte förseningen i befordringsgången till sluttjänsterna skulle minskas. Att förändra de högre tjänsterna inom departementen — befattningarna såsom statssekreterare, expeditionschef, chef för rättsavdelning och lagbyråchef — till fullmaktstjänster av slutposts karaktär torde icke låta sig göra. När denna fråga tidigare varit under bedömande, har det sålunda ansetts stridande mot statssekreterar- och expeditionschefstjänsternas natur, att innehavaren skulle tillsättas med fullmakt. Även i fråga om befattningarna som chef för rättsavdelning och lagbyråchef har framhållits, att det bör stå varje departementschef fritt att som medhjälpare i lagstiftningsarbetet välja dem som anses bäst lämpade för föreliggande uppgifter, varjämte det även ur andra synpunkter ansetts vara mindre lämpligt, att dessa tjänstemän kvarstanna i sina ifrågavarande befattningar till mera framskriden ålder. En viss förändring i fråga om de nämnda departementstjänsterna har genomförts vid 1946 års riksdag. Sålunda gäller numera, att pensionsberättigande befattningar i statens tjänst, vilka innehavas av statssekreterare, expeditionschef, chef för rättsavdelning, byråchef för lagärenden samt annan byråchef i departement, må föras över stat. Genom detta förfarande kan utses

207 ny innehavare av domarämbete, som innehaves av sådan befattningshavare. Anordningen innebär däremot icke ökad möjlighet till slutlig placering utanför domstolsväsendet av ifrågavarande befattningshavare. Om det således icke är möjligt att vidtaga någon ytterligare ändring beträffande de ifrågavarande departementstjänsterna, så är det av skäl som förut anförts angeläget, att de möjligheter tillvaratagas, som inom administrationen i övrigt kunna föreligga att finna slutlig placering för de domstolsjurister, som under längre tid sysslat med administrativa och liknande uppgifter utan samband med domstolsväsendet. Domarutredningen h a r icke ansett det tillhöra dess uppdrag att närmare ingå på denna fråga och att anvisa vägar för dess lösning men har velat fästa uppmärksamheten på densamma med hänsyn till frågans betydelse för domstolsväsendet och befordringsgången på domarbanan. I samband med frågan om chefstjänstemännens ställning å departementens lagavdelningar bör även uppmärksammas på vad sätt behovet av ytterligare juridisk personal därstädes skall kunna fyllas med minsta möjliga olägenhet för domstolsorganisationen. Vid lagavdelningarna tjänstgöra vid sidan om dem som uppehålla chefsbefattning regelmässigt åtskilliga domstolsjurister i olika grader, vilka handhava speciella utrednings- och lagstiftningsuppgifter eller biträda exempelvis en lagbyråchef i dennes arbete. Såsom biträden i lagarbetet tagas jämväl de vid departementen tjänstgörande amanuenserna i viss utsträckning i anspråk. Emellertid äro de för lagstiftningsarbetet närmast ansvariga chefstjänstemännen i stor utsträckning hänvisade till att själva ombesörja även sådana delar av arbetet, vilka synas lämpligen kunna utföras av underordnad personal. Det kan därför ifrågasättas, om icke en fastare organisation av sådan personal bör knytas till departementens lagbyråer eller motsvarande organ, t. ex. genom inrättande av fasta sekreterarbefattningar, förslagsvis motsvarande de nuvarande kanslisekreterartjänsterna. Därigenom skulle i lagstiftningsarbetet en välbehövlig kår av biträden stå till förfogande för insamlande av uppgifter, utförande av sammanställningar samt utarbetande av förslag enligt givna riktlinjer och överhuvud taget för det förberedande arbetet. Vid förverkligande av denna tanke skulle de mera kvalificerade befattningshavarna i högre grad än nu kunna inrikta sig på de mest krävande uppgifterna. Vidare skulle behovet av särskilt yngre hovrättsjurister för fullgörande av allehanda utredningar och lagstiftningsuppdrag minskas, vilket i sin tur skulle bidraga till att den för utvecklingen på domarbanan så betydelsefulla begränsningen av fiskalernas verksamhet utom domstolsväsendet effektivt kunde genomföras. Beträffande rekryteringen till de ifrågasatta sekreterarbefattningarna vore det lämpligt, att till dem kunde övergå fiskaler, vilka föredroge detta slags arbete. Dessa skulle emellertid därmed vara uteslutna från vidare befordran på domarbanan. Dylika sekreterarbefattningar skulle jämväl stå öppna för dem bland departementens egen personal, vilka vore hågade och lämpade därtill. För att dugliga krafter skulle erhållas till dessa befattningar, borde

208 innehavarna av sådana tjänster kunna ifrågakomma för befordran till departementsbefattningar av högre grad, för vilka de på grund av sin utbildning skulle väl lämpa sig. Det torde böra närmare undersökas, om en sådan organisation av departementens lagavdelningar och lagbyråer, som här ovan skisserats, lämpligen bör genomföras. Bland de domstolsjurister, som tagas i anspråk för offentliga uppdrag utgöra hovrättsassessorerna den största gruppen. Till detta förhållande har hänsyn tagits vid bestämmande av antalet assessorer, i det att för tjänstgöring utanför hovrätterna beräknats ett antal av högst 45 assessorer, vilket sistnämnda antal avsetts att täcka behovet av. assessorer dels för tjänstgöring inom domstolsväsendet i övrigt — huvudsakligen som t. f. revisionssekreterare — dels i offentliga uppdrag. Redan med hänsyn till den omständigheten, att ett så betydande antal assessorer, som n u angivits, upptagas på hovrätternas stat utan att likväl tjänstgöra vid dessa domstolar, kan ifrågasättas, huruvida detta system är lämpligt. Såvitt angår tjänstgöringen i justitierevisionen har domarutredningen föreslagit (jfr s. 189), att antalet extra ordinarie revisionssekreterarbefattningar sättes så högt, att assessor, som påbörjar tjänstgöring av detta slag, efter kort tid kan erhålla dylik befattning och således därmed upphöra att vara assessor vid hovrätten. Ett genomförande av detta förslag medför, att antalet assessorer kan minskas i motsvarande omfattning. Fråga är nu, om förutsättningar föreligga att på liknande sätt vid de myndigheter, där vederbörande tjänstgöra, inrätta extra ordinarie befattningar för åtminstone vissa av de i offentliga uppdrag tjänstgörande assessorerna. Dylika befattningar torde blott kunna inrättas i den mån ett stadigvarande behov av hovrättsassessorer föreligger för fullgörande av myndigheten åvilande uppgifter. För att en hovrättsassessor skall överföras till sådan befattning måste vidare fordras, att han mera än rent tillfälligt tages i anspråk för hithörande uppgifter. Sådana förhållanden som nu angivits föreligga endast inom departementen jämte de under dessa hörande beredningar och kommittéer. Såsom biträden å departementens lagavdelningar och lagbyråer, utredningsmän, sekreterare i kommittéer etc. tagas enligt vad tidigare nämnts ständigt ett stort antal assessorer i anspråk, och åskilliga av dessa användas under en följd av år för dylika uppgifter. Antalet därmed verksamma assessorer uppgick enligt senast tillgänglig uppgift (avseende början av april 1946) till 22, av vilka de flesta innehade uppdrag av längre varaktighet. Skäl kunna således anföras för att de som på detta sätt varaktigt tjänstgöra i departement eller därunder hörande kommitté knytas till departementen genom att där erhålla extraordinarietjänst. Domarutredningen har velat framföra denna tanke men vill, då de personer det här gäller böra ha rätt att kvarstå i domarkarriären och förslagets realiserande således icke bidrar till lösningen till förevarande problem, ej framställa något förslag i detta avseende. Om emellertid vid departementen skulle inrättas assessorstjänster, böra

209 dessa för att innehavarna skola stå till förfogande för de uppgifter, för vilka deras arbetskraft erfordras, icke knytas till vissa departement. Innehavare av sådan tjänst bör i samma utsträckning som hovrättsassessor vara skyldig att mottaga förordnande som revisionssekreterare och i underrätt; han bör vidare vara skyldig att återgå till assessorsbefattning vid hovrätt liksom att även med bibehållande av sin assessorstjänst vid departement vid behov tillfälligt fullgöra ledamotstjänstgöring i hovrätt. Antalet hovrättsassessorer för tjänstgöring utanför hovrätterna. Domarutredningens förslag om inrättande av 10 revisionssekreterarbefattningar av extra ordinarie karaktär för att tillgodose behovet av vikarier för revisionssekreterare, som tagas i anspråk utanför nedre justitierevisionen, bör på sätt tidigare påpekats föranleda, att antalet för tjänstgöring utanför hovrätterna avsedda hovrättsassessorer nedsättes i motsvarande mån. Om vid departementen skulle inrättas e. o. assessorsbefattningar, skulle även detta föranleda en motsvarande minskning av antalet hovrättsassessorer. Frågan huruvida det nuvarande antalet för tjänstgöring utanför hovrätterna beräknade assessorer, 45, kan med bortseende från de förändringar, som föranledas av nyssnämnda förhållanden, anses lämpligt avvägt eller om det bör höjas eller sänkas, är beroende av ett flertal faktorer. Härvid erinras till en början om att man, även för det fall, att tjänster för departementsassessorer inrättas, måste räkna med att hovrätterna skola i viss utsträckning ställa till förfogande assessorer för relativt kortvariga lagstiftnings- och utredningsuppdrag liksom för uppdrag hos andra myndigheter ä n departement eller därinom arbetande beredning eller kommitté (f. n. tjänstgöra t. ex. 3 assessorer såsom byråchefer hos resp. JK, MO och socialstyrelsen). Även framdeles komma vidare hovrättsassessorer, ehuru i mindre omfattning, att erfordras för tjänstgöring som t. f. revisionssekreterare, innan extra ordinarie ställning i denna egenskap kan påräknas. Hovrättsassessorer erfordras dessutom såsom vikarier å häradshövdingämbeten och tingsdomartjänster, då dessa äro vakanta eller innehavaren åtnjuter längre tjänstledighet, och i detta avseende medföra de nyssnämnda åtgärderna ingen ändring. Särskilt må framhållas, att om domarutredningens förslag om revisionssekreterartjänstgöringens anordnande genomföres, ett antal tingsdomare kunna beräknas vara lediga från sin tingsdomartjänst för att i stället tjänstgöra som revisionssekreterare, i vilket fall man måste räkna med hovrättsassessorer som vikarier å tingsdomartjänsterna. Att ett visst, icke alltför obetydligt antal hovrättsassessorer måste finnas för tjänstgöring utanför hovrätterna är därför otvivelaktigt. Det för närvarande beräknade antalet assessorer, erforderliga för tjänstgöring utanför hovrätterna (45), har i verkligheten överskridits. I maj 1946 voro sålunda 56 assessorer verksamma annorstädes än i hovrätt, vartill kommo 4 fiskaler med assessorskompetens, som ävenledes tjänstgjorde utanför vederbörande hovrätt (summa 60). Anledningen till att från hovrätterna tagits ett så avsevärt antal assessorer och liknande befattningshavare är att söka 14—462146

210 dels i ett stegrat behov av sådana personer för offentliga uppdrag och dels däri att antalet extra revisionssekreterare ökats. Antalet extra revisionssekreterarbefattningar utgör för närvarande 12 (under halva året 13). Av dessa ha 7 befattningar tillkommit i samband med de ändringar i fråga om rätten att fullfölja talan till högsta domstolen, som vidtagits för att före nya R.B:s ikraftträdande nedbringa högsta domstolens arbetsbalans. Med hänsyn till syftet med ifrågavarande anordning h a r man alltjämt under en tid framåt att räkna med ett lika stort behov av arbetskrafter i nedre justitierevisionen som för närvarande. Det är möjligt, att de nyss nämnda 7 befattningarna omkring tiden för ikraftträdandet av nya R.B. skola kunna efter hand indragas. Frågan huruvida extra revisionssekreterarbefattningar bliva erforderliga under den nya rättegångsordningen beror i första hand på, i vilken utsträckning parter komma att ansöka om tillstånd att fullfölja talan till högsta domstolen. Detta kan för närvarande icke med bestämdhet förutses. Vid bedömande av det framtida behovet av hovrättsassessorer för tjänstgöring utanför hovrätterna anser sig domarutredningen därför icke kunna utgå från något bestämt antal extra revisionssekreterare utöver det antal revisionssekreterare, som kan bliva upptaget i blivande stat för nedre justitierevisionen. Domarutredningen förutsätter dock, att om det även efter rättegångsreformens ikraftträdande blir erforderligt med extra revisionssekreterare i någon större utsträckning, detta förhållande bör, i den m å n det ej föranleder ökning av antalet revisionssekreterarbefattningar av e. o. natur, påverka antalet av de för tjänstgöring utanför hovrätterna avsedda hovrättsassessorerna. Beträffande behovet av hovrättsassessorer för offentliga uppdrag är det ej heller lätt att förutse den kommande utvecklingen. Genom att de statliga krisorganen efter hand avvecklas, kommer ju efterfrågan på assessorer för hithörande uppgifter att minskas. På grund av den alltmera stegrade lagstiftningsverksamheten och utredningsväsendets omfattning kunna å andra sidan nya omfattande krav göra sig gällande att få taga i anspråk assessorernas arbetskraft. I viss mån kunna väl dylika krav begränsas genom att de åt domstolsjuristerna meddelade uppdragen inskränkas på sätt domarutredningen föreslagit. Emellertid må icke förbises, att eftersom begränsningen av uppdragen i första hand bör gälla fiskalerna, anspråket på arbetskraft för dylika uppgifter i än högre grad än nu k a n komma att ställas å just assessorskåren. Genom anordningen att föra över stat sådana ordinarie domarbefattningar, vilkas innehavare uppehålla vissa medelst förordnande tillsatta befattningar, blir behovet av hovrättsassessorer för tjänstgöring utanför hovrätterna mindre än eljest skulle varit fallet, överstatförandet innebär nämligen, att ett antal av de äldsta assesorerna kunna erhålla hovrättsråds- eller revisionssekreterarämbete. Då de assessorer, som komma i fråga härtill, i regel tjänstgöra såsom t. f. revisionssekreterare eller i offentligt uppdrag — detta gäller f. n. undantagslöst — föranleder åtgärden tydligen, att behovet av assessorer

211 för sådan tjänstgöring i motsvarande mån minskas. För närvarande innehavas ett tiotal ordinarie befattningar vid domstolsväsendet av personer med sådan placering, att befattningarna förts över stat. Regelns framtida inflytande på assessorsbehovet är givetvis beroende på antalet av de befattningar, som vid varje tidpunkt äro förda över stat. Det må härvid påpekas, att domarutredningens förslag om att ersätta de nuvarande revisionssekreterarämbetena med befattningar av extra ordinarie natur, om och när det förverkligas, kommer att medföra, att revisionssekreterarbefattningar icke längre kunna föras över stat. Å andra sidan föranleder inrättandet av ordinarie assessorstjänster vid hovrätterna, att dessa tjänster kunna föras över stat, i den mån tjänsteinnehavaren förordnas å sådan högre befattning utanför domstolsväsendet, som här avses. Med hänsyn till det nu anförda anser sig domarutredningen icke kunna räkna med att åtgärden att föra de avsedda befattningarna över stat, sett p å längre sikt, föranleder minskning av behovet av hovrättsassessorer för tjänstgöring utanför hovrätterna med mer än högst 10. Om m a n utgår från det antal assessorer och med dem jämställda, som i maj 1946 tjänstgjorde utanför hovrätterna (60), och minskar detta antal med antalet av de domarämbeten, som sedermera förts över stat (10), utgör behovet av assessorer för sådan tjänstgöring för närvarande 50. Då det av skäl, som förut framhållits, är angeläget tillse, att den till domstolarna knutna personalen icke i så stor utsträckning som skett tages i anspråk för tjänstgöring utanför domstolarna, bör man enligt domarutredningens mening eftersträva en successiv minskning av det för tjänstgöring utom hovrätterna avsedda antalet assessorer. Det bör vara möjligt att efter hand nedbringa detta antal med ett tiotal. Domarutredningen vill emellertid betona, att så länge behovet av särskilt extra revisionssekreterare är så stort som för närvarande det icke kan ifrågakomma att minska antalet för tjänstgöring utanför hovrätterna avsedda assessorer i annan mån än som kan föranledas av inrättande av befattningar som e. o. revisionssekreterare för tillgodoseende av vikarier inom justitierevisionen samt — om detta skulle komma i fråga — befattningar som e. o. departementsassessorer. Anlitande av rådhusrätternas befattningshavare för offentliga uppdrag. Genom införandet år 1934 av nya behörighetsbestämmelser i fråga om vissa rådhusrättsbefattningar liksom de nyligen genomförda förändringarna såvitt rör tillsättande av rådman har otvivelaktigt skapats större säkerhet för en i kvalitativt avseende jämnare rekrytering till rådhusrätterna än tidigare. Även den skärpta konkurrensen om domarplatserna, icke minst vid stadsdomstolarna, möjliggör ett bättre urval. Såsom förut påpekats är vidare den erfarenhet, som vinnes vid de större rådhusrätterna — på grund av det stora antal mål, som där handläggas, och dessas stundom omfattande och invecklade natur — betydande. Det k a n därför förväntas, att bland de domare, som huvudsakligen tjänstgjort i rådhusrätt, många kunna göra en värdefull insats, då det gäller offentliga utredningar och lagstiftningsuppdrag. För att

212 dessa uppgifter skola kunna på bästa sätt fullgöras är det således önskvärt, att vid sökande efter lämplig arbetskraft rådhusrätternas befattningshavare k o m m a i fråga därtill i större utsträckning än hittills. Att stadsdomare på detta sätt få ökad möjlighet att — liksom domare i övrigt — i den mån de synas lämpliga därför, pröva sina krafter på nya uppgifter och därigenom förvärva vidgad erfarenhet är jämväl för deras utbildning av värde. Förhållandet kan därjämte erhålla betydelse ur den synpunkten, att stadsdomarbanan därigenom kunde ytterligare locka dugande personer. Då domarutredningen sålunda uppställt som ett önskemål, att de i rådhusrätterna verksamma juristerna skola i högre grad än nu tagas i anspråk för uppdrag inom lagstiftningen m. m., har icke förbisetts, att i det särskilda fallet ofta kunna möta svårigheter att genomföra en sådan ordning. Det kan sålunda ofta vara svårt att erhålla lämplig vikarie i rådhusrätten. Stadens myndigheter finna det vidare kanske mindre tilltalande, att staden för längre eller kortare tid skall mista en dugande man. Även eljest kan vederbörande av sysslor vid sidan om rådhusrättstjänsten hindras att lämna staden ens för begränsad tid. Här bliva naturligtvis ej sällan ekonomiska synpunkter avgörande. Oaktat nu angivna förhållanden är det dock av betydelse att fastslå, att jämväl rådhusrättsjurister böra i lämpliga fall ifrågakomma till lagstiftnings- och liknande uppdrag. Att stadsdomarna i den ringa utsträckning, som varit fallet, anlitats för hithörande uppgifter torde till ej ringa del vara beroende på att de tillsättande myndigheterna icke äga kännedom om, var lämpliga personer inom n ä m n d a kår äro att finna. Då de personer, som erhålla uppdrag, vanligen utväljas genom förmedling av hovrätternas presidenter, skulle säkerligen mycket vara vunnet, om genom samarbete mellan presidenterna och borgmästarna i de större städerna anvisning kunde erhållas å personer, som lämpa sig för dylik verksamhet. Det må även framhållas, att i den mån det såsom domarutredningen föreslagit beredes ökade möjligheter för stadsdomare att tjänstgöra såsom adjungerade ledamöter i hovrätt, de därigenom erhålla tillfälle att visa sin duglighet och således lättare kunna komma i åtanke, då person skall utses för ett offentliga uppdrag. Domarutredningen vill slutligen erinra om att utnyttjandet av rådhusrättsjurister för lagstiftningsuppgifter och liknande uppdrag självfallet icke bör ske i sådan omfattning eller på sådant sätt, att det kan inverka menligt på domarutbildningen. Ehuru det för stadsdomarnas vidkommande för närvarande icke är påkallat att begränsa antalet uppdrag av förevarande slag, böra således de allmänna principer, som i det föregående uppställts, till sina huvuddrag tillämpas jämväl å stadsdomarna. Även i fråga om dessa bör därför gälla, att offentligt uppdrag ej skall givas, innan vederbörande förvärvat grundlig erfarenhet från domstolsarbetet, och att han ej heller därefter bör tjänstgöra utanför domstolsväsendet under så lång tid, att h a n förlorar kontakten med den dömande verksamheten. Därutöver bör iakttagas, att uppdraget är av sådan natur, att sysslandet därmed är av värde för en fortsatt domargärning.

213 E.

Befordringsprinciper.

Allmänna synpunkter. Såsom den tidigare framställningen utvisar rekryteras domarbefattningarna i vårt land i allmänhet på det sätt, att de som aspirera på domartjänst inträda vid domstolsväsendet redan omedelbart efter avlagd juridisk examen för att biträda i verksamheten vid domstolarna och sedermera — i den mån de vid prövning befinnas lämpliga därför —• efter hand befordras till domarbefattningar i olika grader. Det är av utomordentlig vikt, att befordringen sker enligt sådana principer att för domarkallet lämpade personer söka sig till domarbanan samt att domarämbetena bli besatta med goda och skickliga domare med de egenskaper i övrigt, som krävas å varje post. Enligt grundlagen skall befordran till alla ämbeten ske efter förtjänst och skicklighet, d. v. s. med hänsyn tagen till vederbörandes tjänstemeriter samt till hans personliga duglighet och lämplighet i övrigt för befattningen. Denna princip skall otvivelaktigt även tillämpas vid tillsättande av sådana icke-ordinarie befattningar, vilka innehavas av rekryteringspersonalen på domarbanan. Tillämpningen av den ifrågavarande principen är emellertid för vissa fall begränsad. Då för utseende av borgmästare och rådmän bindande förslag upprättas genom val — allmänt val respektive val, förrättat av stadsfullmäktige — kan nämligen för sådant fall föreskrift icke meddelas om de grunder, enligt vilka förslaget bör upprättas. Genom nyligen införd bestämmelse, att före valet hovrätten och, i fråga om rådmansval, även magistraten skola avgiva yttranden rörande sökandenas kompetens är dock numera sörjt för att väljarna erhålla upplysning om den ordning, vari sökandena efter förtjänst och skicklighet anses böra ifrågakomma. Det ligger i sakens natur, att vid befordran inom lägre tjänstegrader avseende i första hand fästes vid de sökandes tjänstemeriter och att befattningshavarna i dessa grader således i allmänhet befordras i en viss turordning. Detta är för domarbanans vidkommande desto naturligare, som genom den stränga prövningen av aspiranterna alla som tillåtas fortsätta domstolstjänstgöringen måste anses väl skickade att fylla de uppgifter, som på detta stadium komma i fråga. En sådan turordning innebär även ur rekryteringssynpunkt den påtagliga fördelen, att de som inträda på domarbanan kunna räkna med att — om de antagas för fortsatt tjänstgöring — endast under begränsad tid stanna i de lägsta graderna. Inom hovrätterna h a r också sedan gammalt vid fördelning av tillgängliga förordnanden bland den yngre personalen och vid dennas befordran tillämpats en viss turordning mellan befattningshavarna, vilken åtminstone i huvudsak bestämmes i samband med att de antagas i hovrätten. Domarutredningen har ej anleclning att ingå härå utan förutsätter, att en viss turordning mellan antagna aspiranter alltjämt kommer att bestämmas och att denna turordning i huvudsak följes å de tidigare stadierna av domarbanan. Vad åter angår de egentliga domarbefattningarna måste det självfallet vara av särskild vikt, att å dessa placeras personer, vilka i full utsträckning

214 äga de egenskaper, som göra dem lämpade därför. Av denna anledning träder i dessa fall skicklighetskravet i förgrunden framför kravet på vissa tjänstemeriter. Särskilda krav måste härvid ställas å dem som skola vara ordförande i domstol. Enligt domarutredningens uppfattning böra innehavare av sådana domarämbeten utses under hänsynstagande i främsta rummet till vederbörandes personliga förutsättningar att väl fylla den uppgift, varom fråga är, och utan alltför stark bundenhet vid formella tjänstemeriter. Vad angår befattningarna såsom ordförande å hovrättsdivision har frågan nyligen varit föremål för riksdagens uppmärksamhet. Sålunda framhöll 1943 års riksdag, i samband med att riksdagen förordade en omorganisation av befattningarna såsom divisionsordförande så att dessa erhölle en högre tjänsteställning samt en däremot svarande avlöning, vikten av att en dylik förändring icke genomfördes på sådant sätt, att resultatet allenast bleve en förbättrad löneställning för de äldsta hovrättsråden i tur efter anciennitet. Syftet borde i stället vara att tillföra hovrätterna en kvalitativ förstärkning (jfr sammansatt stats- och första lagutskotts uti. n r 2 s. 37). Då vid den nya rättegångsbalkens ikraftträdande muntlig förhandlingsform skall tilllämpas i hovrätterna i väsentligt större utsträckning än nu, kommer det att bliva en huvuduppgift för avdelningsordförandena att leda muntliga förhandlingar. Det är med hänsyn härtill av den största betydelse för tillämpningen av det nya förfarandet i hovrätterna, att avdelningsordförandena besitta — förutom framstående skicklighet som domare — stor förmåga att leda förhandlingarna vid den nya muntliga hovrättsprocessen. Domarutredningen får för sin del således understryka vikten av att vid besättande av ordförandeposterna i hovrätt de som bäst lämpa sig för detta uppdrag utväljas därtill. Den av riksdagen föreslagna omorganisationen av befattningarna bör därför senast i samband med rättegångsreformens ikraftträdande komma till stånd. Beträffande därefter häradshövdingämbetet, bör av dess innehavare krävas icke blott framstående skicklighet som domare och förmåga att leda rättegångsförhandlingar utan även en viss personlig läggning, innefattande förmåga att som chef organisera och övervaka det mångskiftande arbetet i en domsaga och att i sin ämbetsgärning vinna befolkningens förtroende. Vid utnämning av häradshövding bör tillses, att vederbörande fyller dessa krav. Det bör icke vara så att envar, som en gång godkänts i hovrätt och sedermera fortsatt på domarbanan, skall anses ha en nästan ovillkorlig rätt att i sinom tid erhålla häradshövdingämbete. Det är av stor vikt, att den ur nyssnämnda synpunkter för ämbetet i fråga lämpligaste personen utses, även om formellt mera meriterade sökande finnas. Domarutredningen vill i detta sammanhang framhålla, att det icke bör vara uteslutet, att advokat, som under sin verksamhet visat framstående skicklighet och besitter särskild läggning för domarkallet, kan ifrågakomma till erhållande av domarämbete. För en domstol kan det vara av värde, om till densamma knytes person, som jämte framstående skicklighet som jurist besitter vidsträckt erfarenhet från advokatens verksamhetsområde. Domar-

215 utredningen vill i detta sammanhang erinra om att det ansetts önskvärt att till högsta domstolen förvärva advokater av framstående skicklighet. Det ligger emellertid i sakens natur och påkallas jämväl av hänsyn till den rekryteringspersonal, som redan befinner sig på domarbanan, att advokater endast i undantagsfall kunna ifrågakomma till domartjänst. Beträffande frågan om möjligheterna för rådhusrätts jurister att erhålla domarämbete vid det statliga domstolsväsendet hänvisas till det följande (s. 226 ff.). Turberäkning till assessors- och revisionssekreterarförordnande. Nu gällande kompetensvillkor för förordnande till assessor böra, såsom förut nämnts (s. 173 f.), enligt domarutredningens mening bibehållas. Domarutredningen förutsätter således, att det för att fiskal skall kunna ifrågakomma att förordnas till assessor alltjämt skall krävas, att han efter erhållet fiskalsförordnande tjänstgjort, förutom ett år i underrätt, sammanlagt två år såsom fiskal eller adjungerad ledamot i hovrätt, därav minst ett år såsom adjungerad ledamot. Med hänsyn till att antalet assessorer numera är begränsat kan den som uppfyller de formella villkoren för att förordnas till assessor icke utan vidare vinna befordran härtill; för att så skall kunna ske är det jämväl en förutsättning, att inom den föreskrivna ramen plats står till förfogande. Fråga är då, i vilken inbördes ordning de som sålunda konkurrera o m assessorsbefattningar skola komma i fråga vid besättande av ledigblivande sådana befattningar. Till en början m å framhållas, att flertalet assessorsplatser — nämligen de som beräknats motsvara behovet av assessorer på grund av att hovrättsledamöter tagas i anspråk för tjänstgöring utanför hovrätterna — icke äro knutna till viss hovrätt utan äro gemensamma för alla hovrätter. Det är således ej på denna väg sörjt för en lämplig fördelning av assessorsplatserna mellan befattningshavare från de skilda hovrätterna. Emellertid bör självfallet tillses, att icke sådana olikheter uppkomma i fråga om möjligheterna för fiskaler från de olika hovrätterna att uppnå assessorsgraden, att någon hovrätt till följd härav blir påtagligt sämre ställd än andra med avseende å rekryteringen. I princip bör därför eftersträvas, att assessorsantalet fördelar sig ungefär proportionellt mellan hovrätterna efter dessas storlek. För närvarande råder i detta avseende en delvis betydande olikhet hovrätterna emellan. Vid början av år 1946 funnos i Svea hovrätt 40, i Göta hovrätt 14, i hovrätten över Skåne och Blekinge 18 samt i hovrätten för ö v r e Norrland 4 assessorer, motsvarande resp. 4,7, 3,1, 7,2 och 4 assessorer per normal hovrättsdivision. Det är i enlighet med det anförda önskvärt, att denna olikhet icke blir bestående utan på längre sikt utjämnas. Å andra sidan kan denna omständighet enligt domarutredningens mening icke vara i första hand avgörande, då det gäller att fastställa turordning vid förordnande av assessorer. En viss olikhet mellan hovrätterna i fråga om antalet assessorer kan vara betingad av tillfälliga förhållanden. Det måste emellertid anses motiverat,

216 att då personer från olika hovrätter, vilka i merithänseende äro ungefär jämställda, söka assessorsbefattning, giva företräde åt den som tjänstgör vid hovrätt med jämförelsevis få assessorer. När de som aspirera på assessorsbefattning skola jämföras med avseende å förtjänst och skicklighet, uppställer sig frågan, om de formella meriterna skola vara avgörande eller om ett mera fritt bedömande bör ske med hänsyn tagen till vederbörandes individuella duglighet. Endast den som av hovrätten föreslås till assessor ifrågakommer till erhållande av assessorsförordnande. Hovrätten prövar dessförinnan, huruvida vederbörande är skickad att erhålla dylikt förordnande. Det torde därför kunna förutsättas, att samtliga de personer, mellan vilka valet står vid meddelande av assessorsförordnande, äro fullt kvalificerade för uppgiften. Med hänsyn härtill synes det naturligt, att avgörandet i förevarande fall — liksom också hittills torde ha skett — i allmänhet grundas på en meritberäkning av formell natur. Beräkning av meriter till assessorsförordnande kan äga rum på olika sätt. Dock torde det ej vara påkallat att — för såvitt ej särskild anledning därtill föreligger — taga hänsyn till tjänstgöring före inträdet i hovrätt. Denna tjänstgöring är, åtminstone såvitt angår tingstjänstgöringen, i regel av ungefär samma längd och av väsentligen samma beskaffenhet. Frågan gäller således huvudsakligen, om och i vilken utsträckning olika slag av tjänstgöring, infallande efter det vederbörande börjat i hovrätt, skaU tillgodoräknas honom vid konkurrens om assessorsförordnande. Sådan tjänstgöring är framför alit av tre slag: aspiranttjänstgöring och fiskalstjänstgöring, varmed i allmänhet likställes tjänstgöring såsom tingssekreterare, såsom vikarie i underrätt m. m., i den mån dylikt vikariat inträffar under fiskalstiden, samt slutligen adjunktionstjänstgöring. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 4 mars 1944 har hovrätten för Övre Norrland hemställt, att i ärende om assessorsutnämning adjunktionsmeriter skola erhålla ett väsentligt högre värde än fiskalsmeriter. Från tjänstetid såsom fiskalsaspirant borde enligt n ä m n d a hovrätts mening helt bortses. Till stöd för sin hemställan h a r hovrätten bland annat anfört, att det vore tydligt, att när det gällde befordran till assessor, d. v. s. befattning såsom stadigvarande adjungerad ledamot i hovrätt, just förordnanden såsom adjungerad ledamot i hovrätt skulle väga tyngst såsom merit; ingen annan utbilcining före assessorsförordnandet hade ens tillnärmelsevis samma värde för en blivande hovrättsdomare som adjunktion i hovrätt. I anslutning härtill har i nämnda skrivelse givits uttryck åt den uppfattningen, att i princip endast adjunktionsmeriter borde tagas i betraktande vid förordnande till assessor, dock med den modifikationen att, om skillnaden i dylika meriter vore helt ringa, denna skillnad kunde uppvägas och övervägas av väsentligt längre fiskalsoch motsvarande meriter. Ett uttryck därför kunde enligt hovrättens mening måhända erhållas därigenom, att till tidslängden av vederbörandes adjunktionsmeriter lades 25 procent av hans fiskalsmeriter, varefter summan regelmässigt bleve avgörande. Domarutredningen har i tidigare sammanhang — framför allt vid be-

217 handlingen av tjänstgöringsförhållandena under assessorstiden — haft anledning framhålla det synnerligen stora värdet för domarens utbildning av ledamotstjänstgöring i hovrätt. Det är också otvivelaktigt, att vid fråga om assessorsförordnande stor vikt måste fästas vid adjunktionsmeriter. Fördenskull bör emellerid icke värdet av annan tjänstgöring förbises. Då tjänstgöringsförhållandena i allt större utsträckning äro så anordnade, att de blivande domarna efter hand få tjänstgöra vid olika domstolar och syssla med olika uppgifter, ligger häri ett erkännande av grundsatsen, att varje sådant slag av tjänstgöring i sin mån bidrager till att vederbörande erhåller en tillräckligt allsidig utbildning. Domarutredningens förslag angående tjänstgöringens anordnande vilar på den förutsättningen, att nämnda princip skall komma till ytterligare användning. Från denna synpunkt kan det icke anses riktigt att i så hög grad som skett i förutnämnda framställning från hovrätten för Övre Norrland bortse från den betydelsefulla tjänstgöringen såsom fiskal och tingssekreterare. Avgörande bör i enlighet med det anförda vara, att vederbörande genom tillräckligt mångsidig utbildning blivit väl förberedd för sin uppgift som assessor. Detta krav torde få anses uppfyllt, om han fyller de formella förutsättningarna för att kunna utses till assessor, således bland annat haft minst ett års adjunktion. Det är av mindre betydelse, om vederbörandes tjänstgöring till den överskjutande delen i större eller mindre utsträckning faller inom det ena eller andra tjänstgöringsområdet. Enligt domarutredningens mening skiljer sig icke adjunktionstjänstgöringen på sådant sätt från tjänstgöringen som fiskal och liknande, att en olikhet i meritvärderingen kan anses motiverad. Den omständigheten att fråga är om meritberäkning för förordnande till assessor bör ej hava särskild betydelse. Det är att märka, att befordran till assessor endast utgör ett steg i den allmänna befordringsgången på domarbanan och att således assessorerna regelmässigt avancera vidare till domarbefattningar av olika •0 slag och i skilda instanser, varför det icke finnes anledning att vid förordnande av assessor ensidigt fästa avseende vid vederbörandes erfarenhet just från ledamotstjänstgöring i hovrätt. Mot en differentiering av värdet av olika meriter talar även den omständigheten, att det beror på behovet av arbetskraft, tillfälliga förhållanden inom hovrätterna samt hovrättens bestämmande, om befattningshavarna få sig den ena eller andra uppgiften tilldelad, varemot befattningshavarnas egna önskemål härvid endast i ringa mån kunna göra sig gällande. Det måste anses föga lyckligt, om tillfälliga omständigheter skulle inverka på meritberäkningen i den grad, som skulle bliva fallet, därest t. ex. adjunktionstjänstgöring räknades med viss procentuell förhöjning. Då hovrätten för ö v r e Norrland i sin förutnämnda skrivelse påyrkat högre värdering av adjunktionsmeriter vid förordnande av assessor, har hovrätten även anfört, att rekryteringen till denna hovrätt kunde ogynnsamt påverkas, om en annan ordning bleve rådande. Det är givetvis ett viktigt intresse, att i den mån inom någon hovrätt särskilda svårigheter göra sig gällande i fråga om rekryteringen, sådana åtgärder vidtagas, som äro ägnade att så-

218 vitt möjligt undanröja dessa svårigheter. Att av denna anledning tillämpa en sådan förhöjning av adjunktionstjänstgörings meritvärde, som eljest icke anses påkallad, vill domarutredningen emellertid ej förorda. Frågan om de åtgärder i övrigt, som kunna övervägas för ifrågavarande ändamål, skall upptagas till behandling nedan (s. 220 ff.). 1 det föregående har vid behandlingen av meritvärderingsfrågan främst varit tal om förhållandet mellan adjunktions- och fiskalstjänstgöring. Huruvida hänsyn även tages till tjänstgöring som aspirant, har till följd av denna tjänstgörings relativa kortvarighet icke fullt lika stor betydelse. För att i möjligaste mån undvika en sådan beräkningsmetod att tillfälliga omständigheter spela in, synes emellertid också aspiranttjänstgöringen böra tagas fullt i beräkning. Häremot kan med hänsyn till nuvarande förhållanden möjligen invändas, att i hovrätt med ett mycket stort antal aspiranter icke finnes garanti för att dessa under hela aspiranttiden erhålla full sysselsättning med tillräckligt kvalificerade uppgifter och att således i dessa fall en viss reduktion vore påkallad i fråga om tillgodoräknande av tiden såsom merit. Under förutsättning att domarutredningens förslag angående reglering av aspiranternas tjänstgöring genomföres, kommer emellertid i varje fall framdeles anledningen till nämnda invändning att bortfalla. En särskild anledning till att i förevarande fall beakta aspiranttiden i full utsträckning föreligger dessutom, enär nämnda tid enligt av chefen för justitiedepartementet nyligen antagna grunder skall inräknas fullt vid fastställande av turordning för förordnande såsom revisionssekreterare och det givetvis är önskvärt, att i detta och i nu behandlade fall samma grunder för meritberäkning komma i tillämpning. På grund av vad sålunda anförts vill domarutredningen förorda, att fråga om tur till assessorsförordnande i första hand avgöres med hänsyn till längden av vederbörandes tjänstgöring, räknad från inträdet i hovrätt, och att därvid såväl all domstolstjänstgöring som ock därmed jämställd tjänstgöring hos advokat eller åklagare eller i uppdrag anses lika meriterande. Den nu angivna regeln bör dock självfallet icke innebära, att någon avvikelse därifrån ej skulle kunna ske, om särskilda förhållanden därtill föranleda. Sålunda torde kunna befinnas skäligt att, om två enligt nyss angiven beräkningsgrund ungefär jämställda personer konkurrera om assessorsförordnande, giva företräde åt den som före inträdet i hovrätt och vid sidan om den obligatoriska tingsutbildningen kan åberopa väl vitsordad tjänstgöring vid annan statsmyndighet, hos advokat eller i liknande verksamhet. Vad angår beräkning av tur till förordnande såsom revisionssekreterare böra enligt domarutredningens mening anläggas i stort sett samma synpunkter som i fråga om turberäkning till assessorsförordnande. Beträffande turordningen till tjänstgöring såsom revisionssekreterare ha efter hand olika beräkningsgrunder kommit till användning. Enligt av chefen för justitiedepartementet nyligen införd ordning bör härvid den tidsföljd, i vilken aspiranterna börjat sin tjänstgöring i hovrätt, vara i första hand vägledande. \

219 Detta innebär, att i likhet med vad domarutredningen ovan föreslagit i fråga om turordningen till assessorsförordnande hänsyn i lika grad skall tagas till all efter nämnda tidpunkt infallande tjänstgöring. Vid nu angivna förhållanden utgår domarutredningen från att nämnda regel fortfarande skall komma till användning, då det gäller fördelningen av revisionssekreterarförordnanden. Tjänstgöringskrav för utnämning till ordinarie domarämbeten. Enär, såsom ovan uttalats, vid utseende av innehavare av egentliga domarbefattningar skicklighetskravet träder i förgrunden framför kravet på vissa tjänstemeriter, kunde möjligen ifrågasättas, huruvida över huvud taget några bestämda krav böra uppställas i fråga om tjänstgöring för erhållande av domartjänst. Då det emellertid för att domarna skola vara väl förberedda för sin uppgift är av stor betydelse, att de erhålla tillräcklig erfarenhet från domstolarnas verksamhet i de skilda instanserna, måste det anses påkallat att upprätthålla vissa minimikrav på domstolstjänstgöring av olika slag för erhållande av domarämbete. Det ligger i sakens natur, att dylika krav ej undantagslöst kunna upprätthållas, och att det således kan vara nödvändigt att, där särskilda skäl därtill föreligga, i ett eller annat avseende eftergiva de uppställda kraven. Hithörande spörsmål ha delvis förut behandlats i samband med frågorna om tjänstgöringen vid domstolarna. Såvitt angår tingsdomartjänst hänvisas sålunda till vad härom anförts vid behandlingen av tingsdomares tjänstgöring (s. 181 f.). Såsom framgår av uttalandena angående revisionssekreterartjänstgöringen (s. 186) förordar domarutredningen, att för utnämning till hovrättsråd eller häradshövding i regel fordras, att vederbörande tjänstgjort som revisionssekreterare under minst ett år. Detsamma bör efter inrättande av ordinarie assessorstjänster vid hovrätterna gälla även för utnämning till sådan tjänst. För erhållande av befattningar av nu angivna slag bör enligt domarutredningens mening vidare krävas, att sökanden tjänstgjort som ledamot i hovrätt under minst två år. Då domarutredningen tidigare (s. 180) föreslagit, att a^essor (med e. o. anställning) skall ha tjänstgjort under sammanlagt minst två år såsom adjungerad ledamot, innan han erhåller långvarigt förordnande utom hovrätten, innebär det uppställda kravet ingen ökad tjänstgöringsskyldighet för den som i enlighet med sistnämnda huvudregel före och omedelbart efter förordnande såsom assessor fullgjort två års ledamotstjänstgöring. I det fall att av särskild anledning ledamotstjänstgöringen avbrutits tidigare, bör emellertid assessorn, innan han erhåller ordinarie anställning, återvända till hovrätten för att komplettera tjänstgöringen där. Undantag från det uppställda kravet bör endast medgivas, då det är ett viktigt allmänt intresse, att en tjänsteuppgift utanför hovrätten av särskilt kvalificerad natur fullgöres av just den person, varom fråga är. För den händelse att revisionssekreterarämbeten av ordinrrie karaktär bibehållas, bör även för utnämning till sådant ämbete fordras tjänstgöring un-

220 der minst två år såsom ledamot i hovrätt och under minst ett år såsom t. f. eller e. o. revisionssekreterare. I fråga om ledamotsbefattningar i rådhusrätt utgår domarutredningen, såsom tidigare nämnts (s. 108), från att den i kungörelsen den 8 januari 1944 intagna regeln om tjänstgöring och prövning i hovrätt för behörighet till rådmans-, assessors- och stadsnotarietjänster bibehålles. Åtgärder för att främja rekryteringen till vissa hovrätter. Om domarutredningens förslag till reglering av hovrätternas rätt att mottaga aspiranter genomföres, torde visserligen erhållas en utjämning av antalet aspiranter, som söka sig till de olika hovrätterna. Såsom påpekats i samband med detta förslag (s. 159), kunna dock därjämte erfordras särskilda åtgärder i syfte att stärka rekryteringen till vissa hovrätter. Tillströmningen av aspiranter till varje hovrätt bör, såsom förut påpekats, icke endast vara tillräcklig för att de på aspiranterna ankommande arbetsuppgifterna skola kunna fullgöras. Den bör också vara så stor, att hovrätterna få tillfälle att verkställa ett gott urval vid uttagande av dem som skola fortsätta på domarbanan. Om urvalet i en hovrätt icke är lika gott som i andra, skulle detta kunna giva upphov till en uppenbarligen olämplig kvalitetsskillnad hovrätterna emellan. Tydligt är, att regler angående befordran och förflyttning kunna innebära ett verksamt medel att undanröja de olägenheter, som kunna vara förenade med tjänstgöringen vid viss hovrätt, och därigenom underlätta rekryteringen till denna. Innan domarutredningen närmare ingår på, hur befordrings- och tjänstgöringsförhållandena vid hovrätterna från den nu angivna synpunkten närmare böra ordnas, må nämnas, att frågan om vidtagande av åtgärder för att främja rekryteringen till hovrätten för Övre Norrland gjorts till föremål för olika framställningar. I sin förut omnämnda skrivelse till Kungl. Maj:t den 4 mars 1944 har hovrätten för ö v r e Norrland sålunda även ingått på sin rekryteringsfråga och framhållit, att särskilda åtgärder krävdes för att upprätthålla hovrättens kvalitet. I sådant syfte har hovrätten i skrivelsen bland annat ifrågasatt, att de som tjänstgöra i eller under nämnda hovrätt, skulle i viss utsträckning få räkna dubbla tjänstår, samt hemställt, att denna fråga måtte bli föremål för närmare utredning. Yrkande härom har i skrivelse till Kungl. Maj:t den 1 april 1945 även framställts av ett antal yngre befattningshavare vid hovrätten och i domsagor under denna. Från presidenten i hovrätten har sedermera till chefen för justitiedepartementet ingivits en den 30 november 1945 dagtecknad promemoria i ämnet. I promemorian anföres bland annat följande:

*

Förhållandena inom de båda nordligaste länen äro otvivelaktigt sådana, att hovrätten för övre Norrland utövar mindre dragningskraft på yngre jurister, som önska ägna sig åt domarbanan, än de övriga hovrätterna. Hovrätten måste i stor utsträckning rekryteras medelst aspiranter från sydligare delar av landet. För dessa yngre jurister innebära de särskilda levnadsförhållandena i Övre Norrland och det långa avståndet från hemorten olägenheter, som avhålla dem från att söka sig till hovrätten. Det föreligger därför en påtaglig risk för att hovrätten ej skall kunna erhålla förstklassiga krafter utan väsentligen sådana, som anse sig icke kunna

221 konkurrera i annan hovrätt. En dylik utveckling vore tydligen ur synpunkten av hovrättens sakliga kompetens och anseende synnerligen olycklig. Utvecklingen vore olycklig även därför, att arbetet i och under denna hovrätt ställer förhållandevis stora krav på personalen, icke minst den yngre. Ofta råder personalbrist, särskilt i domsagorna. De uppgifter som möta äro stundom svårare än motsvarande uppgifter som möta en hovrätts jurist inom sydligare delar av landet. Det är därför nödvändigt att hovrätten äger tillgång till goda krafter, även bland den yngre personalen. För att detta skall bli fallet måste hovrätten kunna erbjuda dem som överväga att börja hovrättstjänstgöring bättre förmåner än andra hovrätter. Det erinras vidare i promemorian om att under de år som förflutit sedan hovrättens inrättande och intill senare tid sådana förmåner kunnat bjudas hovrättens yngre befattningshavare, i det att dessa snabbare erhållit adjunktion än vad fallet varit i andra hovrätter, snabbare blivit assessorer och snabbare utnämnts till hovrättsråd. Emellertid framhålles, att de faktorer, som skapat en snabbare befordringsgång inom hovrätten, till väsentlig del varit av tillfällig natur. Enligt vad i promemorian anföres måste man därför för framtiden räkna med att hovrätten icke kunde bjuda den yngre personalen några nämnvärda förmåner framför dem som bjödes av andra hovrätter, såvida ej särskilda förmåner tillskapades. I anslutning härtill betecknas i promemorian såsom nödvändigt, att åtgärder vidtagas för att hovrätten för Övre Norrland för framtiden skall kunna tillfredsställande rekryteras. Såsom den lämpligaste åtgärden i sådant syfte angives, att den adjunktionstid om ett år, som erfordras för förordnande till assessor, i merithänseende räknas dubbelt såväl för assessorsutnämningen som vid bestämmande av turordningen till justitierevisionen. I promemorian ifrågasattes vidare, huruvida ej personalen i denna hovrätt borde erhålla rätt till transport efter längre tids tjänstgöring i och under hovrätten. Enligt den uppfattning, som kommit till uttryck i promemorian, syntes sålunda den som, sedan han börjat i hovrätten, under minst tio år tjänstgjort i och under hovrätten samt blivit förordnad till assessor böra äga rätt till transport till hovrätt inom landets sydligare delar (Svea- och Götaland). Hovrätterna utgöra sedan gammalt i befordringshänseende tämligen slutna enheter. Den som börjat tjänstgöra i en hovrätt befordras sålunda i regel inom samma hovrätt till fiskal, assessor och hovrättsråd. Endast i ett mindre antal fall har förekommit, att till hovrättsråd i en hovrätt utnämnts assessor från annan hovrätt. Icke heller tillfälligt utbyte av befattningshavare mellan hovrätterna eller de till de olika hovrättsområdena hörande underrätterna har ägt rum i någon större utsträckning. Så t. ex. är det vanligt, att tingssekreterartjänster, liksom tingsdomarbefattningar, besättas med personer från den egna hovrätten. Enligt den ordning, som sålunda utbildat sig, beror det i första hand av turordningen inom den hovrätt vederbörande tillhör, när h a n k a n vinna befordran till högre grad. Befordran inom de skilda hovrätterna sker därför ofta olika snabbt, beroende på de mer eller mindre gynnsamma omständigheter — delvis av tillfällig natur — som föreligga i den ena eller andra hov-

•

rätten. Tydligt är, att då nya hovrätter inrättas, dylika ojämnheter i befordringsgången inom de skilda hovrätterna lättare kunna uppkomma, därest det nuvarande befordringssystemet bibehålles oförändrat. Redan av denna anledning kan ifrågasättas, huruvida ej rekryteringspersonalen på domarbanan bör mera fritt än hittills kunna förflyttas mellan hovrätterna. För visst fall har domarutredningen i syfte att utjämna förekommande olikheter i befordringsavseende mellan hovrätterna redan förordat sådan ökad rörlighet i fråga om befattningshavarnas placering, nämligen såvitt angår tingssekreterartjänstgöringen (s. 168). Därvid har uppställts såsom ett önskemål, att varje hovrätt — oaktat antalet tingssekreterartjänster under de olika hovrätterna icke fördelar sig proportionellt efter dessas storlek — såvitt möjligt bidrager med det antal tingssekreterare, som svarar mot hovrättens storlek. Om hovrätternas personalkadrer skulle i större utsträckning behandlas som en enhet eller i varje fall förflyttning från en hovrätt till en annan kunde äga rum i ökad omfattning, skulle härigenom även rekryteringen till de i detta hänseende sämre ställda hovrätterna kunna väsentligt stärkas. Det är nämligen uppenbart, att där en hovrätt till följd av sin belägenhet, klimatet på platsen eller andra dylika omständigheter icke k a n i lika hög grad som andra hovrätter locka dem som ämna söka inträda på domarbanan, nämnda faktorer i allmänhet bliva av långt mindre betydelse, därest den som börjar i en sådan hovrätt kan räkna med att inom viss tid erhålla förflyttning till annan hovrätt och således ej nödgas att under en mycket lång tidrymd, eventuellt den övervägande delen av sin tjänstemannabana, vara knuten till den ifrågavarande hovrätten. Ett ökat utbyte mellan hovrätterna av befattningshavare kan dessutom vara önskvärt för att bereda dessa vidgad erfarenhet. Å andra sidan tala vissa skäl mot att införa en cirkulation av allmännare omfattning av befattningshavare mellan de olika hovrätterna jämte dem underlydande domstolar. Redan enligt gällande ordning hava särskilt de yngre befattningshavarna vid det statliga domstolsväsendet att växelvis tjänstgöra vid skilda domstolar. Av hänsyn till befattningshavarna bör tillses, att tjänstgöringen icke alltför mycket splittras, Även de med tjänsteinnehavares förflyttning förenade kostnaderna för det allmänna böra i detta sammanhang beaktas. En betydelsefull omständighet, som synes göra det mindre lämpligt att rekryteringspersonalen på domarbanan — i varje fall de yngre befattningshavarna — i större utsträckning cirkulerar mellan hovrätterna, är vidare, att dessa befattningshavare stå under fortgående prövning. Det är därför av vikt, att den hovrätt, som i varje särskilt fall skall handhava denna prövning, kan förvärva ingående kännedom om vederbörandes skicklighet och egenskaper i övrigt. På grund av sist anförda förhållanden utgår domarutredningen från att det alltjämt bör vara regel, att de domaraspiranter, som antagas i en hovrätt, också i fortsättningen äro knutna till denna och där vinna befordran. För att tjäna de syften, som ovan angivits, bör emellertid enligt domarutredningens mening en ökad rörlighet mellan hovrätterna i viss utsträckning

223 få göra sig gällande. Vad särskilt angår önskemålet att stärka rekryteringen till hovrätten för Övre Norrland synes detta i första hand böra ske genom att befattningshavarna i denna hovrätt — i enlighet med en i ovannämnda promemoria framförd tanke — erhålla rätt till transport efter viss tids tjänstgöring där. Assessorer knutna till hovrätten för övre Norrland äro visserligen redan nu formellt berättigade att söka hovrättsrådsämbete i annan hovrätt, men då befordran inom norrländska hovrätten hittills skett snabbare än i övriga hovrätter, äro dessa assessorer regelmässigt mindre meriterade än assessorer från andra hovrätter och kunna därför icke med framgång konkurrera om ett där ledigblivet hovrättsrådsämbele. Däremot skulle en rätt att efter viss tids tjänstgöring erhålla transport till motsvarande tjänst vid annan hovrätt få en viss betydelse. Beträffande frågan, hur den ifrågasatta transporträtten bör närmare utformas, måste för att sådan rätt skall föreligga till en början krävas, att vederbörande uppnått åtminstone assessorsgraden. Dessförinnan står vederbörande på sådant sätt under prövning, att det enligt vad förut nämnts synes olämpligt, att han övergår till någon av de andra hovrätterna, och även oavsett n ä m n d a förhållande torde knappast föreligga tillräckliga skäl att redan under fiskalstiden medgiva förflyttning till annan hovrätt. Enligt domarutredningens uppfattning bör vidare för rätt till transport fordras, att vederbörande tjänstgjort i eller under hovrätten under minst 10 år. Dessutom bör krävas, att vederbörande under viss tid, förslagsvis minst 3 år, tjänstgjort i den befattning han innehar, innan transport medgives. Befattningar som assessor och tingsdomare böra härvid likställas. I sistnämnda tid bör även, då fråga är om assessorer eller tingsdomare, inräknas tid, under vilken han efter erhållet assessorsförordnande eljest tjänstgjort vid domstol under hovrätten, t. ex. såsom t. f. domhavande eller t. f. tingsdomare. Tjänstgöring i särskilt uppdrag på ort utom hovrättsområdet, t. ex. i Stockholm, och tjänstgöring som revisionssekreterare bör däremot självfallet icke kvalificera till transport. Mot att i den omfattning, som nu angivits, medgiva rätt till transport efter viss tids tjänstgöring för ledamöterna i hovrätten för ö v r e Norrland kan möjligen invändas, att därest transporträtten i större utsträckning begagnas, denna hovrätt kunde komina att sakna äldre ledamöter med långvarig erfarenhet. Det torde emellertid ankomma på Kungl. Maj:t att, där undantagsvis sådana skäl av större betydelse påkalla det, ej medgiva transport, oaktat de formella förutsättningarna härför föreligga. Det kan måhända invändas, att om transporträtten i ett betydande antal fall tages i bruk, densamma skulle kunna medföra mera vittgående verkningar å befordringsförhållandena än det varit avsett. Detta sammanhänger därmed, att medan varje förflyttning av en befattningshavare i hovrätten för övre Norrland till annan hovrätt föranleder en uppryckning för de efterföljande befattningshavarna i norrländska hovrätten, den yngre personalen i den hovrätt, till vilken transportsökanden förflyttas, tryckes bakåt. Om utvecklingen mot förmodan skulle gå i denna riktning, torde densamma emellertid automatiskt komma att

motverkas av ökad konkurrens om ämbetena vid hovrätten för övre Norrland. Domarutredningen förordar således, att rätt till transport skall tillkomma ledamot i hovrätten för övre Norrland (resp. tings domare), som i den utsträckning ovan angivits tjänstgjort i eller under hovrätten. Det är icke möjligt att för närvarande bedöma, huruvida i fråga om någon av de andra efter rättegångsreformens genomförande befintliga hovrätterna skall bli erforderligt att medgiva en rätt till transport till annan hovrätt. I den mån detta skulle visa sig nödvändigt för att garantera en tillfredsställande rekrytering vid någon av dessa hovrätter, torde motsvarande regler få införas för sådan hovrätt. Enligt vad förut framhållits kan det vidare för att befattningshavarna vid hovrätterna skola erhålla en mera mångsidig erfarenhet från olika hovrätters och underlydande domstolars arbetsförhållanden vara önskvärt, att ett ökat personalutbyte mellan hovrätterna kommer till stånd. Ett dylikt utbyte kan även vara ägnat att minska känslan av isolering. Då för ändamålet icke är fråga om att befattningshavarna skola stadigvarande övergå från en hovrätt till annan utan allenast om ett utbyte av arbetskrafter av tillfällig natur, torde i allmänhet icke föreligga hinder för att även fiskaler deltaga däri. Ett utbyte av förevarande slag torde kunna äga rum såväl på fiskalsstadiet som bland assessorerna. Längden av sådan tjänstgöring torde i allmänhet lämpligen bestämmas till omkring Va eller högst 1 år. En sådan utväxling av arbetskrafter bör med hänsyn till dess inverkan på vederbörandes privata förhållanden enligt domarutredningens mening grundas endast på frivilligt åtagande. Även om utbyte därför icke kan komma till stånd i större utsträckning, är det såsom ovan antytts likväl av värde, att möjlighet beredes åt befattningshavare, som äro villiga därtill, att tillfälligt tjänstgöra i annan hovrätt, och domarutredningen får för sin del förorda, att befattningshavarna i lämplig omfattning erhålla tillfälle härtill. Naturligtvis måste det dock alltid åligga vederbörande hovrätter att pröva, om och på vad sätt ett ifrågasatt tjänstgöringsbyte bör genomföras, för att icke olägenhet skall uppkomma med hänsyn till tjänstgöringsförhållandena i övrigt. I syfte att främja rekryteringen till hovrätten för Övre Norrland har i de framställningar härom, för vilka ovan redogjorts, även upptagits frågan om en särskilt gynnsam tjänstårsberäkning för tjänstgöring i eller under denna hovrätt. Enligt vad domarutredningen inhämtat tillämpas inom några förvaltningsgrenar bestämmelser om förhöjd tjänstårsberäkning. Detta är fallet beträffande provinsialläkarna och personal vid statens järnvägar. De för dessa befattningshavare gällande bestämmelserna ha emellertid ett snävt begränsat tillämpningsområde. Enligt kungl. brev den 7 oktober 1921 och den 15 oktober 1926 må sålunda provinsialläkare i vissa inom Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län avlägset belägna distrikt, därest han under en sammanhängande tid av minst ett år med goda vitsord innehaft ordinarie

225 tjänst i något av nämnda distrikt, i fråga om transport till annan provinsialläkartjänst få sig tillgodoräknad denna tid, intill fem år, såsom dubbel tjänstetid. De för personal vid statens järnvägar utfärdade bestämmelserna om förhöjd tjänståldersberäkning avse endast tjänstgöring å linjer norr om geografiska polcirkeln och innebära tillgodoräknande av sådan tjänstgöring i vissa fall med 25 °/o förhöjning. Bestämmelser om förhöjd tjänstårsberäkning saknas enligt uppgift helt inom många andra förvaltningsgrenar med personal stationerad även inom landets nordligaste delar (postverket, telegrafverket, det statliga vägväsendet, statens vattenfallsverk, domänverket, lantmäteristaten). Även i fråga om länsstyrelserna — där enligt praxis de vid länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län tjänstgörande juristerna torde kunna påräkna transport efter viss tid — saknas föreskrifter om särskild beräkning av tjänstålder för tjänstgöring i dessa län, ehuru sådan tjänstgöring kan tillgodoräknas vederbörande något högre än tjänstgöring vid annan länsstyrelse. Införande av en regel, att tjänstgöring inom viss hovrätts område skall i fråga om tjänstår räknas med viss procentuell förhöjning, skulle medföra, att de som tillhöra den genom regeln gynnade hovrätten på grund av denna skulle tidigare än eljest uppnå assessorsgraden och erhålla revisionssekreterarförordnande. I den mån de formella meriterna bliva avgörande vid besättande av ordinarie domarämbete, skulle dessa personer även härvid komma i en förmånligare ställning. En högre tjänstårsberäkning för tjänstgöring i viss hovrätt skulle således bereda de befattningshavare, som beröras därav, en påtaglig förmån och därför otvivelaktigt vara ägnad att draga aspiranter till den ifrågavarande hovrätten. Fråga är emellertid, om denna utväg bör anlitas. Mot beräkning av högre antal tjänstår för tjänstgöring å viss ort kan ur principiell synpunkt invändas, att sådan tjänstgöring icke är av mer kvalificerad natur än tjänstgöring av samma beskaffenhet å annan ort och att en högre meritberäkning därför icke framstår som sakligt berättigad. På grund härav bör den icke införas utan att starka skäl göra det nödvändigt. Utan att särskilda meritvärderingsregler för tjänstgöring vid hovrätten för Övre Norrland hittills kommit i tillämpning har befordran inom denna hovrätt alltsedan dess tillkomst skett väsentligt snabbare än inom övriga hovrätter. Hur förhållandena i detta hänseende komma att utveckla sig, är icke möjligt att nu förutse. Genom att de som aspirera på assessorsbefattning numera icke endast hava att uppfylla de formella kraven härför utan dessutom måste konkurrera om ett begränsat antal platser är det dock uppenbart, att om tjänstår beräknas på samma sätt i samtliga hovrätter, man icke kan räkna med att de som tjänstgöra i norrländska hovrätten skola snabbare än andra nå assessorsgraden. Ej heller komma de i sådant fall tidigare än andra till revisionssekreterarförordnande. Adjunktionsförhållandena kunna däremot även framgent ställa sig gynnsammare i denna hovrätt än de övriga. En särskild anledning att antaga, att så verkligen skall bliva förhållandet, föreligger, därest domarutredningens förslag om en transporträtt för befattningslö— 462146

226 havare i hovrätten för ö v r e Norrland genomföres. Såsom tidigare påpekats måste nämligen den omständigheten, att ledamöter i denna hovrätt i vissa fall överflyttas till arman hovrätt, medföra snabbare omsättning bland de yngre befattningshavarna i förstnämnda hovrätt. Härvid må erinras om att frågan, hur snart fiskalerna nå fram till adjunktion, är av stor betydelse för dem såväl ekonomiskt som med hänsyn till förvärvandet av assessorskompetens. Ätt tjänstgöra såsom adjungerad ledamot framstår även p å grund av arbetets art i allmänhet såsom mera eftersträvansvärt än fortsatt fiskals tjänstgöring. Om fiskalerna i hovrätten för Övre Norrland även framdeles kunna räkna med att erhålla adjunktion ett eller flera år före sina jämnåriga i andra hovrätter, ha nämnda fiskaler således redan härigenom en förmån, som bör bliva av betydelse, då det gäller att upprätthålla en tillfredsställande rekrytering till hovrätten. Även domarutredningens förslag om reglering av aspiranttjänstgöringen, vilket kommer att medföra en jämnare fördelning av aspiranterna mellan hovrätterna, innebär ökad garanti för upprätthållande av en tillfredsställande rekrytering. Härtill kommer, att det vid utnämning å ordinarie ämbeten i hovrätten torde vara möjligt att på samma sätt som hittills varit brukligt tillerkänna de assessorer, som äro knutna till hovrätten, företräde i viss utsträckning framför sökande från andra hovrätter, utan att en formell skillnad i meritberäkning införes. Med hänsyn till nu anförda omständigheter föreligger det enligt domarutredningens mening grund för antagande, att därest utredningens förslag om reglering av aspiranttjänstgöringen i hovrätt och om transporträtt efter viss tids tjänstgöring i eller under hovrätten för Övre Norrland genomföras, det icke skall visa sig erforderligt att genom ytterligare åtgärder trygga rekryteringen till denna hovrätt. Mot att införa ett system med förhöjd tjänstårsberäkning beträffande hovrätten för övre Norrland talar även den omständigheten, att om denna väg beträdes, det kanske blir nödvändigt att genomföra en gradering i detta hänseende mellan samtliga hovrätter, vilket icke kan vara lämpligt. Vidare k a n anmärkas, att tjänstgöring i vissa avsides belägna delar av riket utanför hovrättens för ö v r e Norrland område kan te sig mindre eftersträvansvärd än t. ex. tjänstgöring i Umeå. Hur än ett system med i vissa fall förhöjd tjänstårsberäkning genomföres, torde det således vara oundvikligt, att detta i viss utsträckning kommer att framstå som slumpvis verkande. På grund av vad sålunda anförts vill domarutredningen icke förorda en särskild meritberäkning för tjänstgöring inom hovrättens för övre Norrland område. Befordran av stadsdomare till statsavlönad domartjänst. Endast i enstaka undantagsfall torde tillfälle hittills ha erbjudit sig för de till rådhusrätt knutna domarna att övergå till domarbefattningar vid den statliga organisationen. Vid en undersökning av möjligheterna att i vidgad omfattning bereda stadsdomare tillfälle att erhålla domarbefattningar inom domstolsväsendet i övrigt, är det till en början av vikt att klarlägga, efter vilka principer tjänst-

227 göring i rådhusrätt skall beräknas såsom merit vid jämförelse med annan domartjänstgöring. Såsom påpekats redan vid behandlingen av frågan om aspirantutbildning i rådhusrätt saknas allmänna regler rörande tillgodoräknande av rådhusrättstjänstgöring i meritavseende. De särskilda bestämmelser, som finnas, reglera till stor del endast i vad mån tjänstgöring som aspirant vid rådhusrätt må jämställas med tingsutbildning. Emellertid må framhållas, att enligt de i arbetsordningarna för hovrätterna intagna kompetensvillkoren för förordnande till extra ordinarie fiskal (tingssekreterare) samt assessor tjänstgöring såsom ledamot i rådhusrätt likställes med övrig efter första fiskalsförordnandet fullgjord underrättsjänstgöring, under förutsättning att rådhusrätten består av minst tre lagfarna ledamöter. I sin förut omnämnda framställning i ämnet den 15 december 1943 har styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare hemställt, att domarutredningen måtte taga under omprövning och framlägga förslag om värdet av stadsdomarmeriter i förhållande till annan domarverksamhet. Från föreningens sida har härvid uttalats, att det i alla de fall, då en formell meritberäkning skall äga rum, såsom en grundregel bör uppställas, att tjänstgöring vid rådhusrätt, organiserad så att minst tre jurister tjänstgöra i domstolen, anses likvärdig med motsvarande tjänstgöring vid de statliga domstolarna. I de större rådhusrätterna är, som tidigare nämnts, antalet mål i allmänhet mycket stort, varjämte målen där stundom äro omfattande och invecklade. Den erfarenhet, som vinnes av den vid en större rådhusrätt verksamme domaren, är därför betydande. Härtill kommer, att den kollegiala arbetsformen skänker möjlighet till ömsesidigt tankeutbyte i juridiska spörsmål. Vid dessa förhållanden är det naturligt, att tjänstgöring som domare i rådhusrätt i princip icke bör ur meritsynpunkt värderas lägre än dömande verksamhet, utövad vid annan domstol. Såsom framgår av det anförda gäller detta dock i full utsträckning endast i fråga om de större rådhusrätterna. Vid de mindre rådhusrätterna kunna däremot förhållandena delvis gestalta sig annorlunda; tjänstgöring vid dylik rådhusrätt — även om den består av tre lagfarna ledamöter — kan icke alltid anses jämbördig med annan domartjänstgöring. För tjänstgöringens värde är även domarbefattningens art av betydelse. Särskilt må pekas på det fall, där — såsom förekommer i vissa rådhusrätter — ledamot allenast tjänstgör såsom bisittare i rätten och vid sidan om denna befattning fullgör annan funktion i stadens tjänst. Men även eljest kan ifrågasättas, om tjänstgöring som ledamot i varje rådhusrätt, sammansatt av tre lagfarna ledamöter, alltid kan anses ur domarsynpunkt lika kvalificerad som domartjänstgöring i övrigt. Det måste med hänsyn härtill anses vanskligt att — såsom stadsdomarföreningen synes ha förutsatt — uppställa en för alla förhållanden giltig regel angående beräkning av meritvärdet av ledamotstjänstgöring i rådhusrätt med minst tre lagfarna ledamöter. Vid tillgodoräknande av rådhusrättstjänstgöring såsom merit synes vidare i vissa fall och framför allt vid sökande av högre domarbefattning — t. ex. häradshövdingämbete — vara nödvändigt, att hänsyn tages till huruvida vederbörandes sammanlagda tjänstgöring fyller skäliga krav på allsidighet. Det

228 är sålunda enligt domarutredningens mening icke berättigat, att den som tjänstgjort i rådhusrätt, utan att denna tjänstgöring i tillbörlig omfattning kompletterats genom annan domartjänstgöring, särskilt i överrätt, enbart på grund av tjänstetidens längd skall anses mera meriterad till erhållande av domarbefattning än den som förvärvat en allsidigare praktisk domarerfarenhet. Jämväl av denna anledning är ofta en något friare uppskattning av rådhusrättstjänstgörings meritvärde påkallad än den av stadsdomarföreningen föreslagna. Med de begränsningar, som framgå av det nu anförda, bör emellertid såsom ovan antytts i allmänhet icke upprätthållas någon principiell åtskillnad i merithänseende mellan tjänstgöring som ledamot i rådhusrätt med minst tre lagfarna ledamöter samt annan dömande verksamhet. Oavsett hur en formell meritberäkning utfaller, måste givetvis vederbörandes personliga lämplighet och skicklighet i sista hand bliva avgörande för huruvida en vid rådhusrätt verksam jurist skall kunna konkurrera med domare tillhörande den statliga domstolsorganisationen om domarbefattningar inom denna. Tydligt är, att det för att stadsdomare skola kunna dokumentera sin duglighet ä r av stor vikt att de, på sätt förut nämnts (s. 190 ff.), få tillfälle att tjänstgöra såsom adjungerade ledamöter i hovrätt och såsom revisionssekreterare. Ett visst hinder mot att rådhusrättsjurister övergå till befattningar inom andra delar av domstolsväsendet ulgöres av den vid olika domstolar fast inarbetade befordringsgången. En fast utbildad praxis i detta hänseende finnes såväl inom den statliga domstolsorganisationen som vid de största rådhusrätterna — Stockholm, Göteborg och Malmö — där det är regel, att befattningshavarna efter hand befordras inom den egna rådhusrätten. Detsamma gäller även i viss mån övriga rådhusrätter, där assessorsbefattning finnes, ty även där är det vanligt, att rekryteringen till rådmanstjänsterna sker bland de till rådhusrätten knutna assessorerna. De yngre befattningshavarna i hovrätterna och i sådana rådhusrätter, som nu angivits, anse sig också i viss grad kunna räkna med att i en given turordning komma i fråga för befordran till högre grad. Tydligt är, att om ett större antal stadsdomare skulle befordras till statliga domarbefattningar, detta skulle ytterligare väsentligt förminska befordringsmöjligheterna för befattningshavarna inom den statliga domstolsorganisationen. På samma sätt skulle, om hovrättsjurister befordras direkt till rådmansbefattningar vid de nämnda rådhusrätterna, detta för de yngre juristerna där te sig som ett intrång i deras befordringsmöjligheter. Sådana olägenheter av befordran från den ena domarbanan till den andra kunna endast undvikas, om befordringsmöjligheterna i de båda riktningarna ungefär motsvara varandra. Vissa svårigheter i detta avseende möta i följd av sättet för utseendet av stadsdomarna, särskilt rådmännen. I praktiken måste det beträffande båda riktningarna bli mycket sällan, som turordningen brytes på nu angivet sätt. En tillfredsställande lösning av dessa frågor kan tyvärr icke vinnas så länge de helt skilda organisationsgrenarna bibehållas. För motverkande av stadsdomarnas känsla av isolering och därmed för rekryteringen

229 till rådhusrätterna är det emellertid av vikt, att dugande stadsdomare icke uteslutas från möjligheten till befordran på den statliga domarbanan och att deras meriter från rådhusrättstjänstgöringen därvid icke underskattas. En förutsättning härför bör dock vara, att personer tillhörande den statliga domarkarriären i ungefär motsvarande mån vinna slutlig placering inom städernas domstolsväsen. Befattningshavare i statens tjänst, som före pensionsålderns inträde avgår ur tjänsten, är endast i vissa undantagsfall, såsom vid invaliditet eller sjukdom, berättigad till pension. Enligt 26—28 §§ av allmänna tjänstepensionsreglementet är h a n emellertid i andra fall berättigad att erhålla tjänstelivränta, när han uppnått 65 års ålder, s. k. uppskjuten livränta. Denna kan sägas utgöra ersättning för intjänad pension. För det fall att ledamot i rådhusrätt lämnar sin befattning före inträdet av pensionsåldern tillgodoföres honom intjänt pensionsrätt, därest på grund av anslutning till Sveriges kommunalanställdas pensionskassa eller enligt regler för kommunal pensionskassa sådan rätt tillförsäkrats honom. Rätt till uppskjuten pension eller motsvarande förmån förefinnes således icke alltid. Där sådan förmån ej finnes utgör detta uppenbarligen ett allvarligt hinder mot förflyttning. Såsom ovan (s. 193) berörts, kan Kungl. Maj:t visserligen enligt allmänna tjänstepensionsreglementet efter prövning av omständigheterna tillerkänna stadsdomare, som erhåller statstjänst, rätt att helt eller delvis tillgodoräkna sig tjänstetiden såsom stadsdomare, men denna möjlighet är icke tillfyllest. Såväl för underlättande av stadsdomares förflyttning till statlig domarbefattning som för underlättande av stadsdomares befordran till befattning vid annan rådhusrätt är det därför ett önskemål, att alla städer så ordna pensionsförhållandena för rådhusrätternas ledamöter, att dessa vid avgång från tjänsten erhålla pensionsförmån, liknande den för statens befattningshavare gällande. Denna fråga är av så stor betydelse för hävande av rådhusrätternas isolering och de olika befattningarnas närmande till varandra, att de städer, som skola bibehålla sina rådhusrätter, enligt domarutredningens mening böra uttryckligen anmodas att ägna denna fråga uppmärksamhet i samband med de omarbetningar av arbetsordningarna, som i följd av nya R.B. skola ske under den närmaste tiden. Därvid bör frågans betydelse för rådhusrätternas egen rekrytering framhållas. Värdet av akademiska meriter på domarbanan. Enligt direktiven skall domarutredningen i samband med befordringsgången på domarbanan beakta frågan om det meritvärde, som vid tjänstgöring på domarbanan bör tillerkännas vetenskapligt arbete inom det rättsvetenskapliga området. Till domarutredningen har i anslutning härtill överlämnats en till Kungl. Maj :t från Sveriges förenade studentkårer ingiven framställning den 15 februari 1944 angående särskild meritberäkning för juris doktorer och docenter inom de juridiska fakulteterna vid befordran på domarbanan ävensom inom förvaltningen. För behörighet till domarämbete — liksom till befattning inom förvaltningen, för vilken erfordras juridisk utbildning — kräves ej högre juridisk

230 examen ä n juris kandidatexamen. Bestämmelser finnas ej heller angående tillgodoräknande såsom merit på domarbanan av högre akademiska studier och tjänstgöring som akademisk lärare. Frågan om värdering av akademiska meriter inom praktisk-juridisk verksamhet har emellertid vid upprepade tillfällen varit föremål för framställningar till Kungl. Maj:t. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 4 oktober 1938 förordade sålunda kanslern för rikets universitet vidtagande av särskilda åtgärder i syfte att uppmuntra yngre kvalificerade jurister till fortsatta teoretiska studier, varvid påtalades bristen på docenter inom de juridiska fakulteterna och framhölls, att en av de främsta orsakerna till att yngre jurister så sällan fullföljde sina studier till juris licentiatexamen och doktorsavhandling utan tvivel vore den, att den högre examen icke erfordrades som kompetensvillkor för några befattningar inom förvaltningen eller å domarbanan eller ens räknades såsom innefattande ett bestämt meritvärde vid befordringar. De juridiska fakulteterna oid universiteten samt stats- och rättsvetenskapliga avdelningen vid Stockholms högskola upptogo sedermera frågan om särskild meritberäkning till övervägande. Avdelningen vid högskolan framlade i skrivelse till Kungl. Maj:t den 14 december 1938 förslag till författning i ämnet. Fakulteterna i Uppsala och Lund förklarade sig i skrivelse till Kungl. Maj:t biträda detta förslag. I motiveringen till förslaget uttalades, att ett uppställande av doktorsgrad såsom kompentensvillkor för befordran å domarbanan och inom förvaltningen icke syntes kunna ifrågakomma. Beträffande meritberäkning framhölls, att föreskrifter av liknande innebörd funnes för tillsättande av prästerliga tjänster (gällande fil. doktorsgraden), vissa läkarbefattningar samt läroverkslärartjänster. De från fakulteterna och avdelningen inkomna framställningarna remitterades till universitetskanslern, som i avgivet utlåtande förordade vissa från fakultetsförsiaget delvis avvikande bestämmelser. Framställningarna jämte kanslerns utlåtande och förslag remitterades sedermera för yttrande till hovrätterna, till styrelserna för föreningen Sveriges häradshövdingar och föreningen Sveriges stadsdomare ävensom till vissa centrala ämbetsverk m. fl. Hovrätterna ha icke framställt erinran mot att förevarande spörsmål regleras genom författning; att en sådan reglering kommer till stånd har uttryckligen tillstyrkts av Svea och Göta hovrätter. I den mån i yttrandena skilts mellan fakultets- och kanslersförslagen, har företräde givits åt det senare. Även styrelserna för häradshövdingföreningen och stadsdomarföreningen ha tillstyrkt kanslerns förslag. Enligt ifrågavarande författningsutkast skall såväl disputationsprov som docenttjänstgöring m. m. räknas som tjänstemerit i viss omfattning. De föreslagna stadgandena innehålla enligt den av universitetskanslern förordade utformningen i huvudsak följande, såvitt angår domstolsväsendet. Den som vid något av rikets universitet eller Stockholms högskola avlagt godkänt disputationsprov för vinnande av juris doktorsgrad i något av vissa angivna ämnen skall för befordran på domarbanan äga tillgodoräkna sig disputationsprovet såsom om han under två år tjänstgjort i eller under hovrätt,

231 om detta prov, i vad avser innehållet, bedömts med något av betygen godkänd eller icke utan beröm godkänd, samt såsom tre tjänstår, om provet bedömts med högre betyg. De avsedda ämnena äro: privat-, straff- och processrätt, internationell privaträtt och rättshistoria, det sistnämnda ämnet därest avhandlingen behandlar de delar av rättshistorien, som äro anknutna till något av förutnämnda ämnen (punkt 1). Tjänstgöring såsom docent vid juridisk fakultet inom riket eller vid Stockholms högskolas stats- och rättsvetenskapliga avdelning i något av de nyss angivna ämnena skall för den, vilken förvärvat full förtrogenhet med domstolsarbetet, tillgodoräknas vid befordran på domarbanan för den tid av intill fem år, varunder vederbörande varit förordnad att med full tjänstgöringsskyldighet uppehålla professur eller uppburit docentstipendium (punkt 3). Därutöver skall vid befordran till tjänst, för vilken juridisk examen utgör kompetensvillkor, efter vad i varje fall prövas skäligt, avseende fästas vid vetenskapliga förtjänster inom de juridiska fakulteternas läroområde så ock vid tjänstgöring såsom docent eller professorsvikarie vid juridisk fakultet inom riket eller vid statsoch rättsvetenskapliga avdelningen vid Stockholms högskola (punkt 5). Genom ovannämnda stadganden göres icke ändring i de föreskrifter rörande förutsättningarna för fiskals- och assessorsförordnande, som meddelats i de för hovrätterna utfärdade arbetsordningarna (punkt 6). I fråga om det närmare innehållet av bestämmelserna har från hovrätternas sida anförts bland annat följande. Vad angår m e r i t v ä r d e t a v j u r i s d o k t o r s g r a d h a r Svea hovrätt framhållit, att det, om saken såges uteslutande ur domstolsväsendets synpunkt, måhända kunde synas riktigast att efter omständigheterna i varje särskilt fall inom en viss latitud bestämma den tjänstetid på domarbanan, som borde anses motsvara de för graden avlagda proven. Sådana prov kunde nämligen, även om de, bedömda såsom prov på vetenskaplig skicklighet, ansåges jämngoda, representera skilda värden, om de betraktades ur domarutbildningens synpunkt. Frånsett svårigheten att i det särskilda fallet verkställa en värdesättning ur sistnämnda synpunkt, kunde emellertid enligt hovrättens mening mot en sådan princip för meritberäkningen invändas, att man på denna väg ej nog verksamt främjade det avsedda syftet. För den unge juris kandidaten, som stode i valet mellan fortsatta studier och omedelbar övergång till praktisk verksamhet, vore det ytterst betydelsefullt att kunna någorlunda säkert beräkna den merit för befordran exempelvis på domarbanan, som han förvärvade genom ett disputationsprov i det ena eller andra ämnet. De föreslagna, mera summariska reglerna ägde ur berörda synpunkt ett så bestämt företräde, att hovrätten ansåge denna lösning vara att föredraga. En meritberäkning från fall till fall kunde även utöva en mindre lycklig verkan på valet av ämne för avhandlingen, i det att de grundläggande teoretiska problemen finge stå tillbaka för uppgifter med direkt praktisk syftning, vilka kunde förväntas bliva mera uppskattade av praktikens män. Om ändamålet skulle vinnas, borde också enligt hovrättens uppfattning meritvärdet sättas så högt som föreslagits.

232 Göta hovrätt har i denna del uttalat, att regeln om två års meritvärde för avhandling, bedömd med något av betygen godkänd eller icke utan beröm godkänd, och tre års meritvärde för avhandling, bedömd med högre betyg, syntes onödigt stel. Det syntes hovrätten lämpligare, att meritvärdet av juris doktorsgrad bestämdes till minst två högst tre år med rätt för vederbörande myndighet att inom dessa gränser bestämma meritvärdet. Härigenom skulle myndigheterna få tillfälle att, där detta kunde anses påkallat, även taga hänsyn till ämnet för avhandlingen samt att, om så kunde finnas rimligt, bestämma meritvärdet till någon tidslängd liggande mellan två och tre år. Samtliga hovrätter ha funnit förslaget, att d o c e n t t j ä n s t g ö r i n g intill en tid av 5 år obligatoriskt skall tillgodoräknas som merit av motsvarande längd, alltför vidsträckt. Svea hovrätt har i denna del anfört: Ur domstolsväsendets synpunkt är ej något att invända emot att akademisk tjänstgöring i viss utsträckning likställes med tjänstgöring på domarbanan. Att generellt medgiva tillgodoräknande för så lång tid som fem år synes dock ej vara välbetänkt. Man kan ej såsom allmän regel tillmäta den högre teoretiska utbildningen och sysslandet med akademisk undervisning ett så högt värde även ur domarutbildningens synpunkt, att den som förvärvat sådana meriter antages regelmässigt kunna såsom domare mäta sig med dem som äga ända till åtta år längre praktisk erfarenhet på domarbanan. Uppställes en alltför förmånlig regel om tillgodoräknande av akademisk tjänstgöring, kan därför hovrätten se sig tvungen att vid prövning av de aspiranter varom här är fråga ställa de högre krav på fallenhet för domarbanan, som kunna anses uppväga en så avsevärd underlägsenhet i praktisk utbildning. Enligt hovrättens mening vore det därför ur såväl dessa aspiranters som domstolsväsendets synpunkt bättre, om den generella Tätten att tillgodoräkna akademisk tjänstgöring begränsades till tre år och en förlängning av denna tid finge bli beroende på prövning i det särskilda fallet. Det lärer ej vara anledning befara, att en sådan ändring av förslaget skulle menligt dnverka på benägenheten för högre juridiska studier. Förhållandet är här ett helt annat än då det gäller doktorsgradens meritvärde; den unge juristen skall finna det helt naturligt att, då fråga uppstår om tillgodoräknande av akademisk tjänstgöring i större utsträckning, en prövning äger rum med hänsyn till förhållandena i det föreliggande fallet. Det kan tagas för visst, att hovrätten skulle vid sådan prövning tillmötesgå alla rimliga anspråk. Göra hovrätt har i detta avseende anfört liknande synpunkter och vidare framhållit, att det ur domarrekryteringens synpunkt och av hänsyn till den enskilde domaraspiranten, som finge räkna med lång tids tjänstgöring, innan han uppnådde ordinarie tjänst, också vore av vikt, att meritvärdesreglerna icke bestämdes på sådant sätt, att den som gått den akademiska banan kunde^ vinna försteg framför jämnåriga, kanske lika framstående kamrater, som från början valt domarbanan. Även Göta hovrätt har därför hemställt, att det generella meritvärdet av akademisk tjänstgöring ej måtte fastställas till längre tid än 3 år, med rätt dock för vederbörande myndighet att efter prövning i det särskilda fallet medge ytterligare meritberäkning, dock sammanlagt högst 5 år. Hovrätten över Skåne och Blekinge har uttalat, att om kumulation skulle ifrågakomma av den tid en juris doktor enligt 1 punkten i förslaget och en

233 docent enligt 3 punkten skulle äga tillgodoräkna sig på grund av vetenskapligt arbete, sammanlagt ej mera än 5 eller 6 år såsom regel syntes böra tillgodoräknas samma person för befordran inom hovrätt. Hovrätten för Övre Norrland har framhållit, att såväl till värdesättningen i och för sig av akademiska meriter ur domarutbildningens synpunkt som ock skälig hänsyn till dem som ägna sig helt åt domstolsarbetet talade för en begränsning av ifrågavarande tid till förslagsvis 3 år. Hovrätten har vidare uttalat, att det kunde ifrågasättas att upptaga en bestämmelse, enligt vilken åt vederbörande hovrätt överlätes att efter omständigheterna i det särskilda fallet bestämma den ifrågavarande tiden längre än 3 år, dock högst till 5 år. Då emellertid redan genom punkt 5 i förslaget möjlighet funnes att i vidare utsträckning tillgodoräkna docent fakultetstjänstgöring, vore den ifrågasatta tilläggsbestämmelsen enligt hovrättens mening ej erforderlig. Hovrätterna ha i sina yttranden vidare upptagit frågan, v i l k a d e l a r a v d o m s t o l s t j ä n s t g ö r i n g c n med minsta olägenhet kunna ersättas av sådana meriter, varom här är fråga. Svea hovrätt har funnit förslagets mening vara att i fråga om den praktiska utbildningen före tjänstgöringen i hovrätt upprätthålla samma krav som beträffande övriga domaraspiranter. Skulle någon eftergift härutinnan göras, kunde den enligt hovrättens uppfattning i varje fall ej sträckas längre än att de i § 20 i stadgan angående juridiska examina för vissa fall uppställda kraven måste vara uppfyllda (tjänstgöring i underrätt minst 1 Va år eller visst intyg av hovrätt). Hovrätten har vidare anfört: Vad angår fiiskalstiden kommer närmast i betraktande en avsevärd minskning av tjänstgöringen vid underrätt såsom domsagosekreterare eller i annan egenskap. Helt och hållet bör dock denna tjänstgöring i regel ej bortfalla. Krav på fiskalstjänstgöring i hovrätt i någorlunda normal omfattning liksom på ett års adjunktion bör vid de nya bestämmelsernas tillämpning upprätthållas. Akademisk tjänstgöring av beskaffenhet att kunna tillgodoräknas kan lämpligast förläggas till tiden efter assessorsförordnandet. Ur domarkarriärens synpunkt komme den här att inverka på liknande sätt som assessors anlitande för lagstiftningsuppgifter. Den som vill ägna sdg åt vetenskaplig verksamhet men samtidigt hålla vägen öppen till befordran på domarbanan bör redan på ett tidigt stadium söka förvärva fiskalskompetens och pröva sin krafter i fiskalstjänstgöring; ju längre han dröjer med denna prövning, dess större bliva de svårigheter som möta. Göta hovrätt har i förevarande avseende uttalat följande. Hovrätten finner det angeläget tillse, att tillgodoräknandet av akademiska meriter icke anordnas så, att därigenom eftersättas de krav, som ur domarutbildningens synpunkt måste uppställas. Domarutbildningen, sådan den för närvarande är anordnad, bygger på den grundsatsen, att den blivande domaren genom praktiskt sysslande med domaruppgifter vid såväl underrätt som överrätt skall förvärva en grundlig förtrogenhet med alla de mångskiftande uppgifterna. Den sedan länge tillämpade växlingen i tjänstgöring vid domstolar i olika instanser är i detta hänseende av stor betydelse, och de olika perioderna i den unga juristens praktiska domstolstjänstgöring fylla olika, var för sig lika betydelsefulla uppgifter i hans utbildning. Med hänsyn till vad nu anförts är det av vikt, att de rättsvetenskapliga studierna och den fortsatta akademiska tjänstgöringen så inpassas i domarutbild-

234 ningen och befordringsgången, att den praktiska utbildningen på olika stadier ej eftersattes, till förfång för oundgänglig erfarenhet och rutin. Det förefaller hovrätten, som om nu berörda synpunkter icke tillräckligt beaktats i förslaget, sådant detta utformats i det bifogade författningsutkastet. I detta utkast säges visserligen i fråga om tjänstgöring som docent, att denna tjänstgöring räknas såsom merit under angiven tid »för den vilken förvärvat full förtrogenhet med domstolsarbetet», men för rätten att tillgodoräkna juris doktorsgrad såsom merit uppställes i utkastet icke annan fordran å praktiskt domstolsarbete än den som ligger i uppfyllande av de formella förutsättningarna för förordnande såsom fiskal och assessor. Även om det icke skulle vara avsett att betaga vederbörande myndighet rätten att, då fråga uppkommer om tillgodoräknande av juris doktorsgrad, kräva nödig erfarenhet i domargöromål av olika slag, förvärvad genom domstolstjänstgöring, synes det hovrätten mindre lämpligt, att ett dylikt krav icke uppställes i detta fall. Man kan därav draga en oriktig slutsats e contrario, i synnerhet som bestämmelsen i punkt 1 erhållit en kategorisk avfattning. Hovrätten får därför hemställa om sådan ändring i författningsförslaget, att därav framgår, att vederbörande myndighet även då det gäller tillgodoräknande av juris doktorsgrad äger uppställa krav å nödig erfarenhet i domargöromål av olika slag, förvärvad genom domstolstjänstgöring. Det förefaller lämpligast, att en generell bestämmelse i detta avseende får plats i punkt 6, varvid den i punkt 3 uppställda särskilda fordran för rätten att tillgodoräkne sig docenttjänstgöring icke skulle erfordras. I detta sammanhang anser sig hovrätten böra beröra en fråga, som icke behandlas i förslaget: frågan hur de fortsatta rättsvetenskapliga studierna och den akademiska tjänstgöringen skola inpassas i domstolstjänstgöringen. Det torde i stort sett finnas två vägar för den som efter vetenskapligt arbete fortsätter å domarbanan. Den ena vägen går över sedvanlig domsago- och hovrättstjänstgöring till vetenskapligt arbete efter vunnen fiskalskompetens och någon tids tjänstgöring såsom fiskal. På den andra vägen fortsätter vederbörande sin akademiska bana i en följd endast med avbrott för eller eventuellt parallellt med tingstjänstgöring, varefter fortsatt tjänstgöring å domarbanan sker först sedan vederbörande förvärvat doktorsgrad och möjligen även därjämte tjänstgjort såsom docent under längre eller kortare tid. Vad den förstnämnda vägen angår, finner hovrätten några betänkligheter icke möta mot att bevilja tjänstledighet för vetenskapligt arbete med bibehållen tur åt person, som redan undergått sedvanlig prövning i hovrätt och vunnit fiskalskompetens. De vetenskapliga studierna komma i detta fall att förläggas till den period, som normalt omfattar fiskals- och sekreterartiden. Med hänsyn till denna periods längd synes detta kunna ske utan eftersättande av krav å nödig praktisk erfarenhet. Det bör emellertid tillses, att tjänstgöringen som fiskal icke blir för kortvarig och att nödig erfarenhet förvärvas i mera kvalificerade domaruppgifter vid underdomstol än de uppgifter, med vilka vederbörande sysslat under den första tjänstgöringen vid sådan domstol. I fråga om personer, som först efter förvärvad juris doktorsgrad och en längre eller kortare akademisk tjänstgöring övergå till domarbanan, möter det uppenbarligen större svårighet att tillgodose kravet på en allsidig praktisk tjänstgöring. Emellertid är det av vikt, att även i detta fall den praktiska domstolstjänstgöringen så anordnas, att kravet på nödig erfarenhet ej eftergives. Hovrätten för övre Norrland h a r uttalat, a t t — u n d e r f ö r u t s ä t t n i n g a t t p u n k t 6 a v k a n s l e r s f ö r s l a g e t i n n e b u r e , a t t de t i d r y m d e r , u n d e r v i l k a enligt a r b e t s o r d n i n g a r n a d o m a r a s p i r a n t skall h a fullgjort t j ä n s t g ö r i n g a v o l i k a slag, s å s o m hittills alltid s k o l a avse verklig tjänstgöring, s o m i c k e k a n ers ä t t a s m e d e l s t t i l l g o d o r ä k n a n d e av d i s p u t a t i o n s p r o v enligt d e f ö r e s l a g n a b e -

235 stämmelserna — härigenom vore tillräckligt sörjt för att en domaraspirant, som avlagt disputationsprov, erhållit tillbörlig utbildning och rutin, innan det tillätes honom att tillgodoräkna disputationsprovet såsom tjänstemerit å domarbanan. Svea och Göta hovrätter ha påpekat, att det undantagsvis kan förekomma, att juris doktorsgrad förvärvas eller akademisk verksamhet utövas samtidigt med meriterande domstolstjänstgöring. Dessa hovrätter ha därför för sådant fall förordat skälig reduktion av den tid, som må tillgodoräknas. I fråga om i n n e b ö r d e n a v d e n f ö r e s l a g n a r ä t t e n t i l l m e r i t b e r ä k n i n g h a r Göta hovrätt anfört: Enligt förslaget skall meritvärdet tillgodoräknas vederbörande »för befordran å domarbanan». Vad som avses med detta uttryck är ej tydligt. Hovrätten utgår från att uttrycket inbegriper ej endast befordran i egentlig mening, d. v. s. utnämning till eller förordnande å högre befattning än den innehavda, utan alla de tillfällen, då fråga om inbördes företrädesrätt till förordnande eller tjänstgöring uppkommer. Häremot synes i och för sig icke något vara att erinra. Hovrätten vill emellertid framhålla, att i hovrätterna — liksom i andra ämbetsverk — en viss lurordning mellan befattningshavarna utbildas. Där en sådan inbördes turordning redan blivit bestämd, torde det i allmänhet ej finnas anledning att göra ändring i denna på grund därav att en befattningshavare efter åtnjuten tjänstledighet återvänder till hovrätten med meritvärde på grund av disputationsprov, som kanske något överstiger tiden för tjänstledigheten. Till förekommande av en sådan, av förhållandena ej påkallad tillämpning synes stadgandet böra undergå någon jämkning. Svea hovrätt och hovrätten för Övre Norrland ha slutligen framhållit behovet av vissa övergångsbestämmelser. Svea hovrätt har anfört, att beträffande dem som redan vunnit juris doktorsgrad meritvärdet av denna och av akademisk tjänstgöring finge bli föremål för en uppskattning in casu. Hovrätten för Övre Norrland har ansett, att de föreslagna bestämmelserna icke borde få tillämpning å personer, som redan vunnit inträde å domarbanan. Domarutredningen vill till en början framhålla, att domarutredningen endast har att behandla frågan om akademiska meriters värde såvitt angår d omarbanan. För rättsskipningen liksom för det rättsliga livet överhuvud taget är det av stort värde, att jurister med fallenhet för vetenskapligt arbete bidraga till att berika den juridiska litteraturen. Vetenskapliga studier och tjänstgöring som akademisk lärare inom det juridiska facket kunna även otvivelaktigt hos den som sysslar därmed utveckla skickligheten och lämpligheten för domarkallet, liksom en persons erfarenheter från domarens verksamhet säkerligen ofta kunna verka befruktande på hans vetenskapliga gärning. Det är därför även från rättsskipningens synpunkt anledning att på domarbanan i viss utsträckning taga hänsyn till akademiska meriter inom de juridiska läroämnena. Ett tillgodoräknande av dylika meriter har redan i vissa fall förekommit, i det att personer, som inkommit på domarbanan, fått tjänstledighet för bedrivande av vetenskapliga studier inom någon del av rättsområdet och därvid bibehållit sin tur vid vederbörande domstol. Emellertid

236 synes det — särskilt med hänsyn till de fall, där någon idkar vetenskapligt arbete eller tjänstgör som akademisk lärare utan att dessförinnan ha knutits till domarbanan — önskvärt, att rätten att få tillgodoräkna sig akademiska meriter för domartjänst närmare regleras. Domarutredningen vill därför i likhet med hovrätterna förorda, att föreskrifter härom meddelas. Mot förslaget att i första rummet knyta de ifrågavarande meritvärdesreglerna till avläggandet av prov för juris doktorsgrad och tjänstgöring som docent i något av de centralt juridiska ämnena har domarutredningen intet att invända. För att en regel om tillgodoförande av akademiska meriter på domarban a n skall få verklig betydelse, då det gäller att för högre juridiska studier och akademisk lärartjänstgöring förvärva därför dugande personer, bör den som överväger att ägna sig åt sådana studier eller sådan tjänstgöring redan från början kunna räkna med att — om han sedermera önskar övergå till domarbanan — få åtnjuta en viss, ej obetydlig merit. Därför bör det icke helt överlämnas åt vederbörande myndighet att i varje särskilt fall efter fri uppskattning bestämma meritvärdet. Detta bör, åtminstone inom vissa gränser, vara generellt fastställt. Vid den närmare avvägningen härav är det, såsom från hovrätternas sida framhållits, av vikt, att meriter på grund av vetenskapliga studier eller akademisk tjänstgöring icke tillgodoräknas i sådan omfattning, att olägenheter uppkomma för domarrekryteringen, varjämte skälig hänsyn måste tagas till dem som från början valt domarbanan. Vid regleringen rörande värdet av akademiska meriter bör av denna anledning tillses, att den som en gång börjat på domarbanan och erhållit tjänstledighet för vetenskapliga studier eller akademisk verksamhet ej erhåller försteg framför sina jämnåriga kamrater, vilka oavbrutet tjänstgöra vid domstolsväsendet. Ej heller bör den som först efter förvärvad juris doktorsgrad eller akademisk tjänstgöring inträder på domarbanan därigenom nå fortare till domartjänst än om h a n i vanlig ordning tjänstgjort vid domstolsväsendet. Denna begränsning i meritvärdesberäkningen är desto mer påkallad, som den med vetenskapligt eller akademiskt arbete sysselsatte enligt sakens natur icke kan förvärva samma erfarenhet i domargöromål som de vid domstolarna tjänstgörande domaraspiranterna. F r å n nu angivna utgångspunkter synes stadgandet i punkt 1 av det framlagda förslaget, att disputationsprov i något av de nämnda ämnena skall tillgodoräknas såsom 2 eller 3 tjänstår, lämpligt avvägt. I de flesta fall taga nämligen studierna för doktorsgrad längre tid i anspråk. Domarutredningen vill dock ifrågasätta, om icke en sådan uppmjukning av den ifrågavarande regeln bör vidtagas, att det lägges i vederbörande myndighets hand att, oavsett betyget å avhandlingen, bestämma värdet av denna merit till 2 eller 3 år eller någon tid däremellan. Beträffande värdet av docenttjänstgöring såsom merit å domarbanan finner domarutredningen i likhet med hovrätterna den i punkt 3 av förslaget upptagna regeln om obligatoriskt tillgodoräknande av sådan tjänstgöring intill en tid av 5 år alltför vidsträckt. Utöver de skäl, som hovrätterna anfört

237 för en begränsning av denna regel, må framhållas, att det understundom — i varje fall då fråga är om förordnande som assessor — icke bleve möjligt att fullt tillämpa regeln, om, såsom förutsattes enligt punkt 6 i förslaget, de i hovrätternas arbetsordningar stadgade villkoren i fråga om tjänstgöring vid domstolarna för befordran till olika grader skola iakttagas. Domarutredningen förordar, att den tid, under vilken docenttjänstgöring av den art, som angives i förslaget, obligatoriskt skall räknas som merit på domarbanan, bestämmes till 3 år med rätt för vederbörande myndighet att, efter prövning av omständigheterna i varje särskilt fall, medgiva tillgodoräknande av ytterligare sådan tjänstgöring, dock längst intill 5 år. I samband härmed bör även punkt 5 av förslaget ändras på sådant sätt, att därav framgår, att tjänstgöring såsom docent i de ämnen och under de förutsättningar i övrigt, som angivas i punkt 3, icke i något fall må medgivas för längre tid än 5 år. Sådant meritvärde som nu nämnts bör enligt domarutredningens mening tillerkännas även tjänstgöring som docent eller professorsvikarie i rättsvetenskap vid någon av handelshögskolorna. Det föreliggande förslaget bör således i detta avseende kompletteras. För det fall att någon samtidigt tjänstgör vid domstol och fullgör vetenskapligt arbete eller akademisk tjänstgöring böra — såsom vissa hovrätter framhållit — de tider, som i de olika fallen må tillgodoräknas, på skäligt sätt reduceras. En föreskrift i detta avseende synes lämpligen böra fogas till punkt 6 i förslaget. Av den största vikt med hänsyn till domarutbildningen är, att den som äger åberopa akademiska meriter dessutom förvärvat tillräcklig erfarenhet från domstolstjänst. I detta avseende innehåller förslaget, utöver stadgandet i punkt 6, beträffande tillgodoräknande av docenttjänstgöring, att vederbörande skall ha »förvärvat full förtrogenhet med domstolsarbetet» (punkt 3). En motsvarande bestämmelse förekommer däremot icke i fråga om tillgodoräknande av juris doktorsgrad såsom merit. Enligt domarutredningens mening saknas anledning att i sistnämnda fall uppställa mindre krav på erfarenhet från domstols tjänstgöring än för tillgodoräknande av docenttjänstgöring. Domarutredningen hemställer därför, att en för båda fallen gemensam bestämmelse i detta avseende meddelas. En sådan bestämmelse torde lämpligen kunna upptagas under punkt 6. Denna punkt — vilken icke bör givas den inmebörd, att det skulle vara möjligt att eftergiva de däri omförmälda kompetenskraven för erhållande av fiskals- och assessorsförordnande — bör kompletteras med hänvisning jämväl till domsagostadgan ävensom till de kompetenskrav, som eljest kunna bliva uppställda (jfr domarutredningens förslag om kompetenskrav för utnämning till hovrättsråd, revisionssekreterare och häradshövding, s. 219). Domarutredningen vill i detta sammanhang framhålla vikten av att vid den praktiska tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser rättsvetenskapliga studier och akademisk tjänstgöring, såsom från hovrätternas sida framhållits, inpassas på lämpliga stadier av befordringsgången.

238 övergångsbestämmelser av den art, som Svea hovrätt förordat, torde lämpligen böra meddelas. I anslutning till vad ovan anförts förordar domarutredningen, att bestämmelser utfärdas om tillgodoräknande på domarbanan av akademiska meriter enligt det av universitetskanslern framlagda förslaget med de jämkningar och tillägg, som nu angivits.

239 TREDJE HUVUDAVDELNINGEN.

Särskilda utbildningsfrågor. Frågor angående den juridiska undervisningen. I. Gällande ordning. Enligt Kungl. Maj:ts stadga den 20 juni 1935 (nr 469) angående juridiska examina avlägges juris kandidatexamen i 13 examensämnen, delade i två grupper. (Beträffande 2 ämnen kan dock ettdera uteslutas.) För att få avlägga juris kandidatexamen skall studerande jämväl ha genomgått en av den juridiska fakulteten anordnad p r a k t i s k k u r s (examensstadgan § 15). Motsvarande bestämmelse fanns redan i den därförut gällande examensstadgan av den 29 april 1904, i vilken för första gången upptogos stadganden angående juris kandidatexamen i dess nuvarande form. Från skyldigheten att genomgå den praktiska kursen kan studerande av fakulteten befrias under förutsättning, att han fullgjort praktisk tjänstgöring av viss beskaffenhet. Befrielse från den praktiska kursen må sålunda beviljas studerande, som under en tid av minst tre månader på nöjaktigt sätt tjänstgjort hos häradshövding, vid större rådhusrätt eller hos advokat, tillhörande Sveriges advokatsamfund, eller ock eljest fullgjort sådan tjänstgöring, att h a n k a n anses ha förvärvat den erfarenhet, som avses med den praktiska kursen. Undervisningen i de juridiska examensämnena sker genom föreläsningar, i allmänhet hållna av vederbörande professor, och seminarieövningar, vilka även i regel ledas av denne. Professor är enligt universitetsstatuterna (§ 104) skyldig att hålla offentliga föreläsningar i sitt ämne 4 timmar i veckan. Universitetskanslern äger dock på förslag av vederbörande fakultet bestämma, att i stället för föreläsningar skall träda annan däremot svarande undervisning. Med stöd av denna bestämmelse har det medgivits professor, i vars ämne seminarieövningar hållas, att utbyta sammanlagt högst 3 föreläsningstimmar i veckan mot seminarieövningar av motsvarande längd. För Stockholms högskola gälla särskilda regler. Även där kunna emellertid föreläsningar ersättas med seminarieövningar. I stor utsträckning ha juris studerandena att inhämta de för examen erforderliga kunskaperna genom självstudier med användande av juridiska läroböcker, kompendier och annan juridisk litteratur. Anvisningar härå lämnas i studiehandbok eller muntligen av vederbörande professor.

240 Ändamålet med den praktiska kursen är enligt § 2 i examensstadgan »att göra de studerande förtrogna med olika slag av juridiska handlingar och att i övrigt tillhandahålla dem för studierna erforderligt åskådningsmaterial». Praktisk kurs skall givas minst en gång varje läsår. Till föreståndare för kursen må antagas person, som eljest icke är vid fakulteten anställd. I enlighet härmed tjänstgör i Uppsala en rådman samt i Lund och Stockholm en advokat såsom föreståndare för kursen. Enligt föreskrifter, utfärdade av universitetskanslern, skall den praktiska kursen omfatta minst 60 timmar, varav omkring 32 timmar skola användas till genomgång av handlingar rörande viktigare privaträttsliga institut, omkring 14 timmar till genomgång av handlingar och protokoll i tviste- och brottmål samt exekutions- och konkursärenden, omkring 6 timmar till praktisk demonstration av inskrivningsväsendet och omkring 8 timmar till bevistande av sessioner i rådhusrätt och häradsrätt. I syfte att höja utbildningsvärdet av kursen ha efter hand olika åtgärder vidtagits. Sålunda har den vid juridiska fakulteten i Uppsala anordnade praktiska kursen uppdelats, så att den processrättsliga delen utbrutits till en särskild avdelning för att underlätta att denna bevistas i samband med den teoretiska undervisningen i processrätt. Såväl vid universiteten i Uppsala och Lund som vid Stockholms högskola ha vidare till elevernas tjänst upprättats tryckta eller duplicerade formulärsamlingar eller kompendier. Förutom domstolsbesöken under den praktiska kursen ha i viss utsträckning anordnats föredrag och demonstrationer angående förvaltande verk i syfte att giva de studerande någon inblick i deras verksamhet. Olika förslag till reformering av den praktiska kursen ha vid skilda tillfällen framställts. Sålunda har Stockholms högskolas juridiska förening i framställning till den stats- och rättsvetenskapliga avdelningen vid högskolan år 1938 framlagt alternativa förslag till omorganisation av den praktiska utbildningen i samband med de juridiska studierna, gående ut på koncentration av den under praktiska kursen meddelade undervisningen genom självstudier och frågor, uppdelning av kursen på de olika ämnena, kursens direkta anknytande till den ordinarie undervisningen i ämnena samt uppdelning av deltagarna i ett flertal mindre grupper. Förslag om avskaffande av den praktiska kursen i dess nuvarande form ha även framställts. För de juris studerande ha såväl vid universiteten som Stockholms högskola anordnats kurser i r ä t t s p s y k i a t r i . Kurserna ledas av psykiatrer. Deltagande däri är frivilligt. Kurserna omfatta föreläsningar, avseende bland annat en översikt över psykiatrins utveckling, de viktigaste psykiska sjukdoms- och defekttillståndens yttringar, orsaker och behandling samt deras rättsliga betydelse, ävensom demonstrationer. Kunskap i b o k f ö r i n g är, såvitt angår juridiska fakulteten i Uppsala, obligatorisk för avläggande av juris kandidatexamen. Såsom villkor för tentamen i den del av civilrätten, som omfattar bokföringslagen och aktiebolagslagen, ha nämligen med tillstånd av universitetskanslern uppställts »kunskaper i bokföring, styrkta antingen genom intyg att den studerande nöjaktigt

241 genomgått av fakulteten anordnad propedeutisk kurs i bokföring eller på annat sätt, som av examinator godkännes». Till ledning för de juris studerande vid inhämtande av kunskaper i bokföring gives vid juridiska fakulteten i Uppsala varje termin en kurs i ämnet. Vid kursen, som ledes av bankkamrer, lämnas undervisning jämväl i balansteknik och balanskritik. Undervisningen anknyter huvudsakligen till bestämmelserna i den nya aktiebolagslagen och vid densamma hänvisas för underlättande av elevernas självstudium till sju av korrespondensinstitut utgivna studiehäften i bokföring, utarbetade särskilt för juris studerande. Kursen avslutas med skriftliga prov. Även vid Lunds universitet och Stockholms högskola anordnas numera kurser i bokföring, avsedda för de juris studerande, ehuru där, till skillnad från universitetet i Uppsala, bokföringskunskap ej kräves för examen. Frågan om värdet för juristerna att äga insikter i bokföring h a r vid olika tillfällen uppmärksammats. Så t. ex. berördes detta spörsmål i skrivelse till universitetskanslern den 29 november 1941 av styrelsen för Sveriges advokatsamfund, som därvid hemställde, att kanslern ville utreda, om såsom villkor för avläggande av juris kandidatexamen borde uppställas fordran på viss kunskap i bokföring. I december 1941 uttalade sig även hovrätternas presidenter för införande av fordran å vitsord om godkänd kunskap i bokföring för juris kandidatexamen. En liknande inställning har jämväl, i samband med anslagsäskanden för budgetåret 1943/44, kommit till uttryck från universitetskanslern liksom från de juridiska fakulteterna i Uppsala och Lund (jfr 1943 års statsverksproposition, åttonde huvudtiteln, s. 95 och 119). Färdighet i m a s k i n s k r i v n i n g och s t e n o g r a f i har icke uppställts såsom villkor för avläggande av juris kandidatexamen eller för inträde på domarbanan. Frågan huruvida viss färdighet i stenografi borde uppställas såom villkor för avläggande av juris kandidatexamen berördes redan i en år 1932 av presidenterna i rikets hovrätter till chefen för justitiedepartementet överlämnad promemoria rörande vissa önskemål inom domstolsväsendet. Sedan ärendet i förevarande del överlämnats till chefen för ecklesiastikdepartementet, avgåvos däri yttranden av juridiska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund samt stats- och rättsvetenskapliga avdelningen vid Stockholms högskola ävensom av kanslern för rikets universitet. Genom beslut den 17 januari 1933 förklarade chefen för ecklesiastikdepartementet, att vad i ärendet förekommit icke föranledde någon åtgärd från hans sida. 1943 års riksdag fann sedermera anledning uttala sig beträffande önskvärdheten av att de som inträda på domarbanan äga färdighet i stenografi. I samband med behandling av frågor om anslag till häradsrätterna m. m. (prop, nr 198) förklarade riksdagen sålunda (jfr sammansatt stats- och första lagutskotts uti. n r 2 s. 44), att det syntes böra uppställas som framtidsmål, att såsom behörighetsvillkor för anställning i egenskap av tingsnotarieaspirant föreskrives färdighet i stenografi. Efter någon övergångstid syntes detta krav böra fullt genomföras. Enligt 8 § i gällande domsagostadga skola vid ansökan om anställning såsom tingsnotarieaspirant fogas — jämte åldersbetyg och betyg över under16—462146

242 gångna examina — de betyg och handlingar i övrigt sökanden vill åberopa, såsom tjänstgöringsintyg och intyg om kunnighet i maskinskrivning och stenografi. Vad angår undervisningen i förevarande båda ämnen har vid Uppsala universitet under höstterminen 1944 försöksvis anordnats en med avgift belagd kurs i stenografi. Kursen, som leddes av en banktjänsteman, omfattade 50 timmar. Enligt erhållna uppgifter har i övrigt icke vid universiteten eller Stockholms högskola anordnats undervisning i stenografi, liksom ej heller i maskinskrivning. II.

Domarutredningens förslag.

Praktiska kursen och motsvarande undervisning m. m. De juridiska studiernas ändamål är, att de studerande skola inhämta de väsentliga delarna av de rättsregler, varav rättssystemet är uppbyggt. Det är mycket betydelsefullt, att de studerande därvid även lära sig, hur rättsreglerna uppkommit och hur de äga samband med allmänna rätts- och samhällsåskådningar, sociala och ekonomiska förhållanden m. m., så att de studerande förstå, varför en rättsregel uppställts, se sammanhanget i rättssystemet och tillägna sig de allmänna grundsatser, på vilka rättsordningen vilar. Ej mindre viktigt är emellertid, att den akademiska undervisningen och den juridiska litteratur, som nyttjas under studierna (läroböcker, kompendier m. m ) , ge de studerande största möjliga kunskap om de frågor och problem, som möta i det praktiska livet, samt att undervisningsmetoderna äro sådana, att rättsreglerna bli belysta med konkreta exempel ur det verkliga livet och med handlingar, formulär m. m., som hänföra sig till de rättsinstitut, undervisningen avser. Mot den akademiska undervisningen i juridik och de juridiska läroböckerna har stundom anmärkts, att de äro för teoretiskt lagda. Härmed torde närmast ha avsetts, att huvudvikten lagts å teoretiska problem och konstruktioner. I den mån så skett torde detta sammanhänga med att den juridiska vetenskapen i äldre tider haft och ännu delvis har en ensidigt konstruktiv prägel. Detta förhållande har emellertid under senare tid i hög grad förändrats, vilket även satt sin prägel på den juridiska undervisningen och den juridiska litteraturen. Däri behandlas numera i allmänhet problem av betydelse för rättstillämpningen. En utveckling i denna riktning h a r bland annat skett därigenom att offentliga föreläsningar i stor utsträckning utbytts mot seminarieövningar, under vilka i allmänhet i rättspraxis förekommande problem diskuteras. Domarutredningen vill betona angelägenheten av att denna utvecklingslinje fullföljes och vill i detta sammanhang framhålla, att då i det praktiska livet rättsregler från olika ämnesområden ofta samtidigt måste beaktas, det ä r av vikt, att de studerandes uppmärksamhet fästes på de problem, som i anledning härav kunna uppkomma. Såsom framgår av vad förut anförts om den praktiska kursen är dess syfte att för de studerande konkretisera rättsreglerna genom att göra dem för-

243 trogna med olika slag av juridiska handlingar och även i övrigt tillhandahålla dem erforderligt åskådningsmaterial. Att så sker är uppenbarligen av stor betydelse, enär de studerande i allmänhet h a föga kännedom om juridiska handlingar m. m. och därför icke ha så lätt att utan sådant komplement tillgodogöra sig rättsreglernas innehåll och närmare tillämpning. För att åskådningsmaterialet skall bliva till största nytta bör det otvivelaktigt helst framläggas i direkt anslutning till de rättsregler, som det skall åskådliggöra, och icke såsom, nu till största delen skilt från undervisningen om dessa. Den nu i praktiska kursen meddelade handledningen bör därför, i den mån detta är möjligt, sammanföras med undervisningen i övrigt i motsvarande delar av ämnena. 1 den mån så sker, blir det icke erforderligt att bibehålla den praktiska kursen i dess nuvarande helt fristående form. Att för närvarande i full utsträckning förverkliga det önskemål, som nyss angivits, möter emellertid svårighet av olika anledningar. Till en början må framhållas, att det i regel icke torde vara så lätt för en professor, som har och givetvis även bör ha till huvuduppgift att ägna sig åt — förutom vetenskaplig forskning och författarskap — den mera vetenskapligt betonade undervisningen, att lämna de studerande sådan undervisning, som avser den praktiska rättstillämpningen i anslutning till demonstrerade handlingar. Denna uppgift ligger helt naturligt bättre till för den som har eller under längre tid haft sin verksamhet inom det praktiska rättslivet. Vidare har från universitetslärarnas sida framhållits, att deras tid är så strängt tagen i anspråk av andra ämbetsåligganden, att det icke är dem möjligt att medhinna även de undervisningsuppgifter, som för närvarande ingå i den praktiska kursen. Med hänsyn till vad nu anförts skulle det för förverkligande av ovan angivna önskemål vara av stort värde, om såsom biträdande lärare vid den juridiska undervisningen kunde anställas praktiskt verksamma jurister med uppgift att meddela undervisning av principiellt samma slag som den av övriga lärare nu meddelade. Genom en sådan anordning skulle de studerande få tillfälle att lära känna praktiska juristers syn på de rättsliga problemen och taga del av deras erfarenheter från rättsreglernas tillämpning i det praktiska livet. I detta sammanhang vill domarutredningen erinra om att universitetsorganisationen och därmed sammanhängande frågor för närvarande äro föremål för utredning inom ecklesiastikdepartementet genom särskilda sakkunniga samt att denna utredning berör även den juridiska undervisningen. Ifrågavarande sakkunniga, vilka tillkallats med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 22 juni 1945 (1945 års universitetsberedning), skola enligt de för dem utfärdade direktiven bland annat söka utstaka huvuddragen för den akademiska undervisningens utveckling samt föreslå utvägar för forskningens främjande. De sakkunniga skola därvid i första hand upptaga de allmänna och för de skilda lärosätena och fakulteterna gemensamma frågorna, men det är dem å andra sidan icke betaget att jämväl ingå på spörsmål av mera speciell natur, om så finnes påkallat. Vad den juridiska undervisningen beträffar har i direktiven för de sakkunniga erinrats om bland annat det

244 till domarutredningen givna uppdraget. Härtill har fogats det påpekandet, att på detta område det oaktat funnes åtskilliga frågor, som påkallade uppmärksamhet, icke minst sådana som gällde eventuell uppdelning av undervisningsskyldigheten mellan professorer och biträdande lärare. Domarutredningen anser anställande av praktiska jurister såsom biträdande lärare med uppgift att undervisa i vissa delar av ämnet vara en ändamålsenlig lösning av frågan hur den med praktiska kursen avsedda undervisningen bör meddelas. Den närmare utredningen av frågan om anställande av biträdande lärare för nu angivna ändamål torde i enlighet med de nyss återgivna direktiven böra ankomma på universitetsberedningen. Då tyngdpunkten av de juridiska studierna icke ligger på bevistande av föreläsningar och seminarieövningar utan på läsning av läroböcker, kompendier och annan litteratur, ä r det nödvändigt, att de studerande hava tillgång till åskådningsmaterial i form av kommenterade handlingar och formulär att studeras jämsides med läsningen — ett krav som numera är åtminstone till en viss grad tillgodosett vid Uppsala universitet. Domarutredningen föreslår därför, att vederbörande universitetslärare på lämpligt sätt stimuleras att till de studerandes tjänst utarbeta samlingar av kommenterade handlingar och formulär. Detta torde exempelvis kunna ske genom att erforderliga medel anvisas för ändamålet eller att vederbörande lärare för utarbetande av dylika handledningar befrias från honom eljest åliggande undervisningsskyldighet i den utsträckning, som kan befinnas lämplig. Detta förslag torde kunna förverkligas oberoende av frågan om anställande av biträdande universitetslärare med ovan angivna uppgifter. Med hänsyn till de brister, som vidlåda den nuvarande praktiska kursen, är det enligt domarutredningens mening nödvändigt, att i avvaktan på att en omorganisation av formerna för den akademiska undervisningen kan komma till stånd, omedelbara åtgärder vidtagas för att i möjligaste mån undanröja nämnda brister. Den praktiska kursen är koncentrerad till två terminer och studiet av de olika examensämnena sammanfaller därför endast i begränsad utsträckning med den praktiska kursen. En del av kursen kommer för tidigt, en del för sent i förhållande till deltagarnas studier, och det synes icke vara ovanligt, att de studerande besöka kursen redan vid den tidigaste tidpunkt, då detta enligt examensstadgan är möjligt, nämligen i samband med studiet av det första civilrättsämnet. Att detta är olämpligt framgår av vad domarutredningen förut anfört. Den praktiska kursen bör därför snarast möjligt uppdelas i olika delar, motsvarande i första hand de civilrättsliga ämnena vart för sig och processrätten. Därmed vinnes, att åskådningsmaterialet kan framläggas i närmare anslutning till studiet av de särskilda ämnena än vad nu ä r fallet. Om en sådan uppdelning sker, kan det ifrågasättas att föreskriva, att den till ett ämne hörande delen av kursen skall hava bevistats, innan tentamen i ämnet avlägges, dock ej en mera avsevärd tid dessförinnan. Om ett dylikt krav uppställes, måste emellertid varje del av kursen upprepas åtminstone en gång varje termin i stället för, såsom den nuvarande

245 kursen, en gång varje år. Härmed vinnes också, att antalet deltagare i varje kurs icke blir så stort som för närvarande; en dylik minskning av deltagarantalet är i hög grad behövlig för att kursledaren skall kunna komma i bättre kontakt med deltagarna. Det kan t. o. m. ifrågasättas, om icke kursen behöver ytterligare dubbleras för att antalet deltagare skall kunna bringas ned till önskvärd nivå. Sannolikt komma flera kursledare att behövas för en sålunda uppdelad och dubblerad kurs. Domarutredningen föreslår alltså, att i avvaktan på en omorganisation i fråga om den akademiska undervisningen den nuvarande praktiska kursen uppdelas i flera delar, motsvarande i första hand de civilrättsliga ämnena och processrätten, samt att de olika delarna av kursen dubbleras i så stor utsträckning, att deltagarantalet i varje avdelning bringas ned till önskvärd nivå. Att den praktiska kursen kan ersättas av tjänstgöring i det praktiska rättslivet är såtillvida icke fullt rationellt, att sådan tjänstgöring i många fall icke torde giva den studerande ett lika allsidigt åskådningsmaterial som den praktiska kursen. Å andra sidan har den praktiska tjänstgöringen det företrädet, att genom densamma kan erhållas en mer levande inblick i de i verkligheten förekommande förhållandena samt att den studerande får personlig kontakt med den miljö, som väntar honom efter studietiden. Domarutredningen anser därför, att praktisk tjänstgöring alltjämt bör bibehållas som alternativ till den praktiska kursen, så länge denna består. Med hänsyn till det värde för de juris studerande, som praktisk tjänstgöring under studietiden kan innebära, kunde ifrågasättas, om det borde uppställas som en fordran, att juris studerandena före examen och eventuellt i samband med studiet av bestämda ämnen skulle under någon tid tjänstgöra hos domstol, åklagare eller annan myndighet eller hos advokat eller annan jurist med praktisk-juridisk verksamhet. Dock möter det icke ringa svårigheter att anordna tjänstgöring av den art varom här är fråga så, att den studerande därav erhåller verkligt utbyte. Med hänsyn till den studerandes begränsade kunskaper föreligger till en början en viss fara för att han under tjänstgöringen utnyttjas för uppgifter, som ur juridisk synpunkt äro mycket enkla och således föga utbildande. Det kan även vara svårt att förlägga praktikanttjänstgöringen i sådan anslutning till studierna, att den blir till verklig nytta ^id dessa. För att studierna ej skola försenas, torde i första hand sommarem komma i fråga för fullgörande av praktisk tjänstgöring under studietiden. Åtminstone beträffande domsagokanslierna erbjuder emellertid arbetet just under denna årstid mindre intresse än eljest med hänsyn till uppehållet mellan tingsterminerna. De till myndigheterna knutna tjänstemännen liksom advokaterna torde vidare endast sällan ha tillfälle att övervaka och handleda de unga praktikanterna. Tydligt är, att de svårigheter, som äga sin grund i angivna förhållanden, skulle bliva än mera framträdande, om man skulle obligatoriskt kräva praktisk tjänstgöring av de juris studerande och således ett mycket stort antal praktikanter skulle förekomma. På grund av vad nu anförts anser sig domarutredningen icke kunna för-

246 orda, att för juris kandidatexamen för närvarande uppställes såsom fordran, att den studerande fullgjort viss praktisk tjänstgöring. Det torde icke vara lämpligt att, innan klarhet vinnes om på vilket sätt den praktiska undervisningen vid de juridiska fakulteterna framdeles kan bliva ordnad, nu införa ett dylikt krav eller taga definitiv ställning till frågan, om det i framtiden bör införas. Domarutredningen vill slutligen framhålla, att hur än den praktiska juridiska undervisningen ordnas, bevistande av domstolssessioner och en viss orientering i verksamheten hos förvaltande myndigheter givetvis böra såsom synnerligen värdefulla komplement till undervisningen bibehållas. Undervisning i rättspsykiatri m. m. Vid bedömande av rättsliga frågor är det ofta av vikt att fastställa, huruvida sinnessjukdom eller annan rubbning av själsverksamheten föreligger och vilken inverkan ett sådant förhållande skall erhålla i rättsligt avseende. Då det gäller avtal inom förmögenhetsrättens område, kan sålunda fråga uppkomma, om avtalet slutits under inflytande av rubbad själs verksamhet, i vilket fall avtalet är ogiltigt. Sinnesbeskaffenheten hos en person kan vidare vara avgörande för huruvida han bör omyndigförklaras eller ej. Även inom äktenskapsrätten kan det stundom vara erforderligt att taga ställning till frågan, om sinnessjukdom eller sinnesslöhet föreligger. Av särskild betydelse ur rättslig synpunkt är spörsmålet om den psykiska abnormiteten inom straffrätten. På detta område har i senare tid frågan, i vad mån psykiska defekter hos den som begått brottslig gärning böra föranleda straffrihet eller straffnedsättning, varit föremål för livlig uppmärksamhet, och genom lag den 22 juni 1945 (nr 464) h a nya bestämmelser i ämnet utfärdats, vilka trätt i kraft den 1 januari 1946. Genom införande av nya straff- och vårdformer för kriminella h a r vidare frågan om att för varje fall välja den med hänsyn till den brottsliges psyke lämpligaste reaktionsformen erhållit en helt annan betydelse än tidigare. Med hänsyn till vad nu anförts är det såväl för domare som för advokater och åtskilliga andra jurister av utomordentligt värde att äga kännedom om arten av de vanliga psykiska sjukdomarna och defekttillstånden samt deras verkningar. Även om den jurist, som i domarställning eller eljest får sig förelagda frågor av förevarande art, skulle äga tillgång till ett av läkare avgivet utlåtande angående vederbörandes sinnesbeskaffenhet, ankommer det likväl på den förstnämnda att själv draga de rättsliga slutsatserna av vad vid undersökningen framkommit. För ett sådant ställningstagande erfordras tydligen, att juristen i fråga ä r så orienterad rörande rättspsykiatriska spörsmål, att han förstår innebörden av utlåtandet och därpå kan grunda ett personligt omdöme. Att vid tillämpning av strafflagens tillräknelighetsbestämmelser avgörandet liksom förut skall tillkomma domstolen kom även till uttryck under förarbetena till nyss nämnda lagändring. I samband därmed framhölls nämligen, att ett läkarutlåtande angående tilltalad persons sinnesbeskaffenhet vore ett sakkunnigutlåtande, till vilket domstolen hade att taga självständig ställ-

247 ning. Undersökningsläkarens uppgift vore enligt samma uttalande att tillhandahålla domstolen en sakkunnig beskrivning av den tilltalades själsliga tillstånd vid tiden för brottet. Läkaren hade sålunda icke att taga ställning till frågan om den straffrättsliga behandling, som borde komma den tilltalade till del. Det påpekades också, att det uppenbarligen vore av största vikt, att domstolarnas ledamöter själva sökte tränga in i de rättspsykiatriska frågeställningarna och bilda sig en självständig uppfattning om den riktiga lösningen i varje särskilt fall. Domarutredningen vill framhålla, att önskemålet om att de i och vid domstolarna verksamma juristerna skola äga insikt i rättspsykiatrins grunder genom tillkomsten av de nya tillräknelighetsbestämmelserna framträder starkare än förut. De hittillsvarande bestämmelserna ha på grund av sin ålderdomliga och mindre tydliga formulering icke givit tillräckligt stöd för skapandet av en fast och enhetlig praxis i fråga om de rättspsykiatriska avgörandena. De nya bestämmelserna ansluta sig i sin utformning till de olika huvudarterna av psykisk abnormitet och möjliggöra en klarare gränsdragning mellan de fall, som böra föranleda straffrihet, de fall där straffnedsättning kan ifrågakomma samt övriga fall. Reformen syftar främst till att begränsa tillämpningen av reglerna om såväl straffrihet som straffnedsättning på grund av avvikelser från det normala i den tilltalades psyke. Särskilt må framhållas, att i den i 5 kap. 5 § strafflagen intagna huvudbestämmelsen angående straffrihet enligt den nya lydelsen skiljes mellan å ena sidan sinnessjukdom och sinnesslöhet, som alltid — under förutsättning att kausalitet föreligger mellan sjukdomen och den brottsliga gärningen — föranleda strafffrihet, samt å andra sidan annan själslig abnormitet (varmed främst avses s. k. psykopati), vid vilken straffrihet förekommer endast om abnormiteten är av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom. Att domstolarna böra äga möjlighet att självständigt bedöma psykopatfallen och dessas jämställdhet med de sinnessjuka har understrukits genom ett samtidigt med tillkomsten av de nya tillräknelighetsbestämmelserna infört tillägg i 42 § sinnessjuklagen. Enligt nämnda tillägg skall nämligen, om någon som ej är sinnessjuk eller sinnesslö förklaras ha lidit av annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom, läkarutlåtandet tillika innehålla skälen till att sådan jämställdhet anses föreligga. För att lagstiftarens intentioner i dessa avseenden skola uppfyllas och ojämnheter i praxis undvikas ä r det nödvändigt, att domstolarna äga förmågan av klar begreppsbestämning på förevarande område. Det är ej endast för bedömande av frågan om brottslig gärnings straffbarhet, som rättspsykiatriska kunskaper äro nödvändiga. Även utväljande av lämplig straff- eiler vårdform för kriminella ställer numera, såsom förut antytts, större krav på hänsynstagande till den brottsliges psyke. I detta avseende må särskilt erinras om att 1937 års lag om förvaring och internering i säkerhetsanstalt trätt i kraft den 1 januari 1946, varigenom möjligheterna att använda förvaringsinstitutet — där så erfordras med hänsyn till den brottsliges

248 oemottaglighet för straff och allmänna vådlighet — blivit väsentligt utvidgade. Tilltalads psykiska egenart är även av väsentlig betydelse vid övervägande av frågan, om han skall dömas till ungdomsfängelse eller om villkorlig dom med eller utan särskilda föreskrifter skall tillämpas. På grund av den stora betydelsen av att jurister, som tjänstgöra i eller vid domstolarna vid bedömande av olika straff- och civilrättsliga frågor äro förtrogna med de grundläggande problemen inom rättspsykiatrin böra enligt domarutredningens mening de blivande juristerna genom lämpligt anordnad undervisning sättas i tillfälle att förvärva ett visst mått av allmänkunskap rörande de vanliga psykiska sjukdomarna och defekttillstånden. Att sådan undervisning anordnas är desto angelägnare, som det torde möta särskilda svårigheter för den icke fackkunnige att själv utan sakkunnig ledning och demonstration av sjukdomsfall vinna en levande inblick i ämnet. Då det beträffande vissa delar av rätten, t. ex. frågan om tillräknelighet inom straffrätten, icke synes möjligt att inhämta tillfredsställande kunskaper utan någon kännedom om hithörande psykiska företeelser, bör den nämnda undervisningen anordnas i samband med universitetsundervisningen. Domarutredningen vill således förorda, att kurser i rättspsykiatri av det slag, som redan i viss utsträckning anordnats för juris studerande, alltjämt skola äga rum. Sådana kurser böra liksom hittills stå under ledning av fackutbildad rättspsykiater. Med hänsyn till vikten av att juris studerandena verkligen förvärva de kunskaper, som här avses, föreslår domarutredningen vidare, att insikter i rättspsykiatri motsvarande vad som inhämtas på kursen skola utgöra fordran för betyg i straffrätt. I samband med den nu avhandlade frågan om undervisning i rättspsykiatri för juris studerande må även uppmärksammas, huruvida därutöver kan vara påkallat, att de blivande juristerna under studietiden erhålla någon kunskap rörande allmänna psykologiska problem. I rättstillämpningen äro ej endast de sjukliga företeelserna inom själslivet av betydelse. Även kunskap om människors normala sätt att uppfatta och reagera i uppkomna situationer liksom en viss kännedom om de allmänna lagarna om psykiska funktioner i övrigt kunna vara av stort värde vid bedömande av rättsliga frågor. Att juristen äger förståelse för de psykologiska faktorerna är nödvändigt för att han skall få en rätt uppfattning angående människors handlande, såväl då det gäller avtal och andra rättshandlingar inom civilrätten som i fråga om många brottsliga handlingar. En viss kunskap i vittnespsykologi och därmed sammanhängande psykologiska frågor är vidare av stor betydelse för den som skall leda rättegångsförhandlingar eller förhör samt bedöma bevisvärdet av avgivna utsagor. Psykologisk kunskap är t. ex. av betydelse för att icke ur psykologisk synpunkt olämpliga förhörsmetoder skola komma till användning och utredningen därigenom försvåras eller snedvridas. Oaktat det således för den praktiskt verksamme juristen är av stort värde att äga insikter i psykologi, torde det likväl knappast kunna anses nödvän-

249 digt att i någon mera betydande omfattning utöka den juridiska undervisningen med detta ämne. Den som tjänstgör vid domstol eller såsom åklagare eller advokat eller i liknande ställning förvärvar i allmänhet — om han äger de erforderliga personliga förutsättningarna därför — genom sin tjänstgöring efter hand en viss erfarenhet i psykologiska spörsmål. Ämnet torde också vara av den natur, att det är möjligt för den intresserade att genom självstudier fördjupa sina insikter däri. Emellertid böra de juris studerande få någon kännedom om de problem, som här föreligga, och dessa problems betydelse ur rättslig synpunkt. En sådan allmän orientering på det psykologiska området kan även vara ägnad att underlätta inträngandet i de psykiatriska frågorna. En för juris studerandena avpassad undervisning i psykologi med detta syfte behöver icke bliva omfattande och kan säkerligen anordnas utan större kostnader. En lämplig form för undervisningen synes vara, att till den förut föreslagna kursen i rättspsykiatri fogas några inledande föreläsningar av fackman angående psykologiens grunder och deras tillämpning på rättsliga förhållanden. Utöver en sådan allmän orientering skulle härvid lämnas anvisningar på lämplig litteratur för den som ville ytterligare förkovra sig i ämnet. Det må framhållas, att hithörande frågor torde vara ägnade att väcka de studerandes intresse och att en handledning i ämnet av den blygsamma omfattning, som nu ifrågasatts, icke skulle i nämnvärd mån tynga studierna. Även om det kunskapsmått, som kan inhämtas vid en undervisning av föreslagen ringa omfattning, icke kan bliva så stort, är det dock betydelsefullt, att den blivande juristens uppmärksamhet på detta sätt riktas på de psykologiska frågor, som komma att möta honom i hans verksamhet. P å grund av det anförda föreslår domarutredningen, att en kortfattad handledning i psykologi gives juris studerandena i enlighet med de riktlinjer, som ovan berörts. Då syftet med en kurs i ämnet i huvudsak är att giva juris studerandena en allmän orientering däri jämte anvisningar för ett frivilligt fortsatt studium av hithörande frågor, synes mindre lämpligt att uppställa de vid denna kurs meddelade kunskaperna såsom tentamens- eller examensfordran. I stället bör genomgång av kursen göras obligatorisk i överensstämmelse med vad nu gäller i fråga om de för juris studerandena anordnade propedeutiska och praktiska kurserna. Dock bör möjlighet till dispens finnas, där vederbörande visar, att han på annat sätt inhämtat kunskaper, motsvarande de vid kursen meddelade. Den föreslagna undervisningen i psykologi och rättspsykiatri bör vara avgiftsfri för de studerande. I den mån särskilt anslag erfordras för bestridande av kostnaderna för denna undervisning, bör sådant anslag av statsmakterna beviljas. Undervisning i bokföring. Såsom av den inledande redogörelsen framgår (s. 240 f.) har under de senaste åren från olika håll den uppfattningen kommit till uttryck, att vissa kunskaper i bokföring böra ingå i fordringarna för

250 juris kandidatexamen. Endast vid en av de juridiska fakulteterna, nämligen fakulteten i Uppsala, är emellertid detta krav genomfört. Kännedom om bokföring inklusive grunderna av balanslära är otvivelaktigt av stor betydelse för de flesta jurister. Att detta i hög grad gäller advokaterna bestyrkes av advokatsamfundets förut berörda framställning i ämnet den 29 november 1941. Det är ju också helt naturligt, att advokaterna, som i stor utsträckning anlitas såsom rådgivare i ekonomiska angelägenheter, därvid ofta ha att taga ställning till bokföringsfrågor. Vad beträffar domstolsjuristerna, är det i vissa tviste- och brottmål nödvändigt, att de ej stå främmande för sådana frågor. Här må särskilt pekas på att handelsböcker ej sällan åberopas såsom bevismedel i fråga om ekonomiska mellanhavanden, och vid avgöranden i brottmål kan, t. ex. då fråga är om bokföringsbrott eller om förfalskning, förskingring eller brott mot skatteförfattningarna, ingå en mer eller mindre omfattande prövning av det sätt, varpå bokföring skett. Vidare må framhållas, att det icke gärna är möjligt att förvärva en levande kunskap om bestämmelserna i bokföringslagen utan kännedom om hur bokföring praktiskt sker. Även vissa bestämmelser inom bolags- och skatterätten torde icke kunna förstås utan kännedom om bokföring. Enligt vad de hittills för juris studerande anordnade kurserna i bokföring utvisa kunna de nödvändiga elementära kunskaperna i ämnet inhämtas på kort tid. Man synes därför icke böra tveka att allmänt fordra någon insikt i bokföring hos den som skall avlägga juris kandidatexamen. Domarutredningen föreslår således, att bland fordringarna för denna examen skall — i den mån så ej redan skett — ingå kunskap i bokföringens grunder. Självfallet böra fordringarna i detta hänseende ej ställas alltför högt. Ändamålet skall, såsom framgår av vad nyss anförts, vara att bibringa juristerna förmåga att ur rättslig synpunkt bedöma allmänna bokföringsspörsmål. I syfte att underlätta för de studerande att i erforderlig grad göra sig förtrogna med de allmänna principerna inom bokföringen böra liksom hittills vid de juridiska fakulteterna anordnas kurser i bokföring under ledning av däri sakkunnig person. Hur dessa kurser närmare böra anordnas, synes bliva beroende av vad som ur pedagogisk och praktisk synpunkt befinnes lämpligt, varvid bl. a. tillgången på goda lärare blir avgörande. Härvid bör jämväl övervägas, om undervisningen i viss utsträckning lämpligen kan givas genom förmedling av korrespondensinstitut och i vilken omfattning de studerande på egen hand kunna vinna insikt i bokföring genom studium av lämplig litteratur. I detta sammanhang må anmärkas, att det givetvis bör stå de studerande fritt att i annan ordning än genom ifrågavarande kurs inhämta de erforderliga kunskaperna i bokföring. Prövningen av de studerandes insikter i detta ämne bör lämpligen, såsom nu sker vid universitetet i Uppsala, anknytas till det examensämne, vartill bokföringslagen hänföres. Domarutredningen förutsätter, att kurser i bokföring av ovan angiven beskaffenhet meddelas utan avgift för de studerande och att, i den mån medel ej finnas tillgängliga, erforderligt anslag ställes till förfogande.

251 Undervisning i stenografi och maskinskrivning. Vid de muntliga förhandlingar av olika slag, vari jurister deltaga, är det ofta nödvändigt att i större eller mindre utsträckning anteckna de uttalanden som göras. Detta måste givetvis ske, om protokoll skall föras över förhandlingarna, men ett upptecknande kan även eljest äga stor betydelse såsom stöd för minnet. I ena som i andra fallet är det, för att det talade skall återgivas på ett riktigt sätt, av vikt, att nedtecknandet sker omedelbart. Särskilt då ett utförligt referat erfordras, k a n det vara svårt och ej sällan omöjligt att med användande av vanlig skrift hinna med att tillräckligt ingående och exakt anteckna vad som förekommer. Stenografien är i detta avseende ett betydligt smidigare hjälpmedel, då därigenom även relativt hastigt tal kan ordagrant återgivas. Vad angår användande av stenografi vid rättsförhandlingar antingen såsom hjälpmedel vid protokollföringen eller för sådan stenografisk upptagning av utsaga, som kan ersätta dess antecknande i protokollet, hänvisas till vad härovan anförts i samband med personalorganisationen i domsagorna (s. 73). Icke minst för de jurister, som tjänstgöra vid domstolarna, är det således av stort värde att äga färdighet i stenografi, och betydelsen härav kommer otvivelaktigt att bliva än mera framträdande i samma mån som det muntliga förfarandet vinner ökad tillämpning vid domstolarna och de nya reglerna om uppteckning av utsagor komma till användning. Härutöver må framhållas, att det vid åhörande av muntlig undervisning och muntlig framställning överhuvud taget, vare sig fråga är om ett juridiskt ämne eller icke, ofta är fördelaktigt, om erforderliga anteckningar kunna föras stenografiskt. Utom det att dessa i sådant fall kunna bliva mera fullständiga och exakta, är åhöraren endast i mindre grad upptagen med själva antecknandet och h a r således lättare att följa tankegången i framställningen än om vanlig skrift användes. I enlighet med det nyss anförda måste det anses riktigt att — såsom angives i nu gällande domsagostadga — den som söker anställning såsom tingsnotarieaspirant skall äga åberopa jämväl kunnighet i stenografi. Såsom framgår av tidigare lämnad redogörelse (s. 241) har vidare med hänsyn till stenografiens betydelse för juristerna ifrågasatts att uppställa färdighet i stenografi såsom villkor för avläggande av juris kandidatexamen eller för behörighet för anställning i egenskap av tingsnotarieaspirant. Mot ett obligatoriskt krav på stenografikunnighet hos blivande jurister eller hos dem som ingå på domarbanan kan invändas, att denna färdighet icke alltid är lätt förvärvad och att det för att uppehålla färdigheten fordras ständig övning. Förmågan att inlära ett stenografiskt system och att vid användningen därav uppnå någon större hastighet är sålunda mycket varierande hos olika människor. Somliga kunna utan större svårighet förvärva god stenografisk färdighet, men i regel torde det erfordras mycket långvarig övning för att uppnå nödig säkerhet och snabbhet, och vissa personer torde aldrig kunna komma till detta resultat. Fallenhet för stenografi är ej heller nödvändigtvis förbunden med de intellektuella egenskaper, vilka i första

252 hand måste fordras av en god jurist, icke minst av en domare. En person kan således vara intellektuellt väl utrustad utan att äga de tekniska anlag, som erfordras för att bliva en skicklig stenograf. Det må framhållas, att av den som skall tjänstgöra såsom rättsstenograf måste fordras högt uppdriven färdighet i stenografi, enär det i fråga om förhandlingar inför domstol ä r av största vikt, att vad som skall återgivas ej genom felaktiga anteckningar erhåller oriktigt innehåll och att stenogrammet icke genom vederbörandes bristande kunnighet blir ofullständigt eller till någon del oläsligt. Även om mera begränsade stenografiska insikter givetvis kunna vara juristen till hjälp vid förande av anteckningar under rättsförhandlingar eller vid andra tillfällen, måste dock, för att det skall vara av värde att använda stenografi i stället för vanlig skrift, vederbörande besitta en viss snabbhet och säkerhet i stenografi. Att av blivande jurister fordra sådan färdighet i stenografi är enligt domarutredningens mening icke tillrådligt, ty därigenom skulle från den juridiska banan kunna utestängas för denna bana lämpliga personer. I allt fall skulle en dylik fordran medföra, att många blivande jurister finge nedlägga ett oskäligt arbete för att förvärva nämnda färdighet. På grund av vad sålunda anförts vill domarutredningen icke föreslå, att kunnighet i stenografi uppställes som fordran i juris kandidatexamen eller för inträde vid domstolsväsendet. Domarutredningen vill emellertid understryka vikten av att jurister i största möjliga utsträckning lära sig stenografi. För att öka möjligheterna för juris studerande att förvärva insikter i ämnet föreslår domarutredningen, att för dessa och eventuellt andra studerande anordnas avgiftsfria kurser i stenografi. Dessa kurser böra erhålla ungefär samma omfattning som de kurser, vilka bruka givas i samband med en grundläggande handels- och kontorsutbildning. Kurserna böra avse att bibringa eleverna kännedom om och en viss färdighet i användandet av sådana stenografiska skrivtecken, som vanligen brukas i text av allmänt inniehåll, och därutöver möjligen vissa särskilt för rättsbruk lämpliga förkortningar. Utom kunskap i stenografi kan även färdighet i maskinskrivning vari jjuristen till praktisk nytta i dennes verksamhet. Fördelen av maskinskrift ligger framför allt i att den är tydligare än vrnllig handskrift samt i möjligheten att samtidigt verkställa utskrift i flera e^eimplar. Protokoll och andra handlingar, som upprättas av jurister, skrivas också numera i regel ut på skrivmaskin. Visserligen anlitas därtill i stor u t sträckning särskild skrivpersonal med vana vid denna uppgift, men en .urist kommer likväl ej sällan i det läget, att det är önskvärt, att han själv k.an skriva något på maskin. Detta gäller icke endast de fall, då erforderlig skriivpersonal ej finnes tillgänglig; det kan också ibland medföra mindre omgåmg och således ur arbetssynpunkt vara lämpligare, om en jurist vid uppsättande av t. ex. ett kortare meddelande eller protokoll kan omedelbart maskirskxiva detta. Jämväl för privat bruk kan vederbörande få god användning för färdighet i maskinskrivning, önskvärt är därför, att de unga juristerm ä t -

253 minstone i någon mån äga denna färdighet. Enligt domarutredningens mening kan det emellertid icke komma i fråga att av jurister fordra kunnighet i maskinskrivning. Att lära sig maskinskrivning torde — i den mån större hastighet icke erfordras — för de flesta ej ställa sig alltför svårt. Det har också blivit allt vanligare bland blivande jurister liksom andra, att de med större eller mindre säkerhet kunna begagna skrivmaskin. Fördelarna härav för vederbörande själva ligga i öppen dag, och det synes knappast finnas anledning att från det allmännas sida vidtaga särskilda åtgärder för att stimulera intresset för maskinskrivning bland juris studerandena. Även föreliggande möjligheter att lära maskinskrivning synas tillräckliga. Det är enligt domarutredningens mening således ej påkallat att genom särskild kursverksamhet eller på annat sätt utöka möjligheterna i detta hänseende, såvitt angår juristerna.

E f t e r u t b i l d n i n g för d o m a r e in. fl. I. Rådande förhållanden m. m. En särskild efterutbildning för praktiskt verksamma jurister har av staten anordnats endast för de högre åklagarna och polistjänstemännen. För att tillgodose behovet av kvalificerade åklagare samt polischefer ha sålunda vid några tillfällen anordnats s. k. polischefskurser om cirka sex månader. Av vissa till Stockholms högskola knutna institutioner ha emellertid under våren 1945 vid högskolan anordnats en fortbildningskurs för även andra jurister än de nyss nämnda. Denna kurs omfattade föreläsningar (sammanlagt 28 timmar) angående socialvård, kriminalpolitik, kriminal- och abnormvård, polisens organisation och uppgifter, rättegångsreformen, differentiell psykologi samt vittnes- och förhörspsykologi jämte praktiska synpunkter på polisförhöret och domarens processledande uppgifter. Önskemål om regelbundet återkommande kurser i ämnen av angiven art, avsedda för domare och advokater, som i större omfattning ägna sig åt brottmål, framfördes inom Svenska kriminalistföreningen vid sammanträde å r 1943. Som grund för önskemålet om en efterutbildning för dessa yrkesutövare åberopades främst den livliga utveckling, som under senare tid förekommit på det straffrättsliga området. Vidare hänvisades till att frågan om tilltalads otillräknelighet numera förekommer till prövning i ett avsevärt större antal fall än tidigare. Från dessa utgångspunkter hävdades aiimänt vid överläggningen, att den nuvarande universitetsundervisningen icke gåve brottmålsjuristerna ett tillräckligt kunskapsunderlag för deras verksamhet. Såsom ett av de områden, där behovet av ökade kunskaper gjort sig särskilt märkbart, framhölls kriminalpsykologien, omfattande bland annat tillräknelighetsspörsmålet. Vidare påtalades brottmåls juristernas bristande kännedom om straff- och skydds-

254 åtgärdernas närmare anordning och verkningssätt. I detta sammanhang anmärktes också, att dessa jurister ej tillräckligt känna till den mångfald sociala organ, som äga betydelse för brottslingarnas övervakande och tillrättaförande. Vidare framfördes krav på vissa insikter i vittnes- och förhörspsykologi. Vid överläggningen berördes dessutom en del andra ämnesområden, där ett visst mått av kunskap kunde vara av värde vid handläggande av brottmål, såsom kriminalteknik (skriftexpertis, bedömande av alkoholblodprov m. m.), vissa medicinska frågor (bl. a. kännedom om blodgruppsforskningen) samt teknisk kunskap för bedömande av bilmål. De inom kriminalistföreningen framförda önskemålen avsågo, att vartannat år skulle för yngre domare på fiskals- och assessorsstadiet samt andra intresserade jurister anordnas en föreläsningskurs om 3 till 4 veckor. Från vissa håll ansågs dock denna tid alltför kort och påyrkades därför en ganska väsentlig förlängning av densamma. Kursens syfte skulle vara att genom föreläsningar och demonstrationer i allmän kriminalpsykologi, rättspsykiatri, vittnes- och förhörspsykologi ävensom rörande straff- och vårdformer samt studiebesök på olika anstalter och institutioner vidga brottmålsjuristernas kunskaper inom fackområden av särskilt intresse för dem. Deltagande i kursen förutsattes skola vara frivilligt. Till underlättande av att så många domaraspiranter som möjligt åtminstone en gång genomgå en dylik kurs, skulle vederbörande under tiden för kursen få behålla sina löneförmåner. För att uppmuntra brottmålsadvokater och andra intresserade jurister utanför offentlig tjänst till deltagande borde vidare ett antal stipendier tillhandahållas. Det må nämnas, att frågan om efterutbildning nyligen upptagits till prövning beträffande vissa med jurister jämförliga yrkesgrupper, nämligen läkare och ingenjörer. I fråga om läkarna har detta spörsmål behandlats av tillkallade sakkunniga inom eckesiastikdepartementet i ett år 1943 avgivet betänkande rörande fortsättnings- och repetitionskurser för läkare (SOU 1943: 41). I syfte att öka läkarnas möjlighet att snabbt orientera sig bland de nya terapeutiska möjligheter, som den medicinska forskningen erbjuder, och att göra sig förtrogna med det medicinska framåtskridandet föreslå de sakkunniga, att — liksom redan tidigare i viss utsträckning skett — för läkare anordnas efterutbildning i form av kurser om tre veckor. Tills vidare skall enligt förslaget årligen givas en sådan kurs i Stockholm och en i Göteborg. Kurserna skola stå under medicinalstyrelsens ledning. För de statsanställda läkarna — framför allt provinsialläkare, militärläkare och läkare vid de statliga sinnessjukhusen — skall efterutbildningen enligt förslaget göras obligatorisk, men eljest frivillig. Läkare med allmän medicinsk verksamhet bör enligt uttalande i betänkandet lämpligen fullgöra efterutbildning två gånger. I fråga om de läkare, för vilka deltagandet är obligatoriskt, förutsattes, att de under kurstiden bibehållas vid sina löneförmåner. För att ernå önskvärd anslutning även från övriga läkares sida förordas inrättande av stipendier. Kurserna skola enligt sak-

255 kunnigförslaget vara avgiftsfria, och kostnaderna skola bestridas av statsmedel. Den årliga undervisningskostnaden beräknas enligt olika alternativ till 16 000 kronor, respektive 21000 kronor. För stipendier beräknas 10 000 kronor. Vad angår ingenjörerna har frågan om efterutbildning behandlats i det av tillkallade sakkunniga år 1943 avgivna betänkandet angående den högre tekniska undervisningen (SOU 1943:34 s. 248 ff.). De sakkunniga finna det vara av stor betydelse, att de tekniska högskolorna i erforderlig utsträckning även sörja för fortsatt utbildning av dem som redan avlagt avgångsexamen. Enligt de sakkunnigas mening kan detta lämpligen ske därigenom, att bland annat de som under anställning inom skilda områden finna sig ha ökat behov av specialutbildning erhålla tillfälle att vid högskolorna åhöra föreläsningar eller deltaga i kurser i olika ämnen. Det framhålles även, att då någon vetenskapsgren varit föremål för särskilt hastig utveckling, det k a n vara av betydelse att anordna en undervisningskurs, lämpad efter föreliggande behov, för i teknikens tjänst arbetande personer, som äga förutsättning att följa densamma. Av betänkandet framgår, att dylika tillfälliga kurser sedan länge förekomma vid de tekniska högskolorna, ehuru mera sporadiskt, beroende på ojämn tillgång på medel. De sakkunniga föreslå, att sådana kurser för framtiden skola anordnas mera planmässigt. Det anses lämpligt, att de tillfälliga kurserna koncentreras till några dagar eller några veckor. Med hänsyn till olika syften räkna de sakkunniga med tre skilda slag av tillfälliga kurser, nämligen repetitions- och kompletteringskurser, liggande på ungefär samma nivå som den normala högskoleundervisningen, avancerade kurser samt tillfälliga kurser i aktuella ämnen. Enligt de sakkunnigas åsikt böra avancerade kurser hållas huvudsakligen av högskolornas professorer och docentstipendiater. Varje professor vid teknisk högskola bör enligt förslaget vara skyldig att årligen hålla ett mindre antal föreläsningar, behandlande de senaste rönen inom hans ämne samt med överblickar över ämnets utveckling. Därvid förutsattes dock, att befrielse erhålles från motsvarande del av ordinarie undervisning. För hållande av avancerade kurser liksom tillfälliga kurser i övrigt skulle även särskilt tillkallade specialister förekomma såsom föreläsare. De sakkunniga beräkna årliga anslagen för ifrågavarande ändamål till sammanlagt 38 000 kronor. Därvid har förutsatts, att för utanför högskolan stående deltagare i kurserna upptages en mindre avgift, vilken tillföres anslagen i fråga att användas som bidrag till ersättning åt kursledare. II.

Domarutredningens förslag.

Det är huvudsakligen med hänsyn till två omständigheter, som det kan ifrågasättas att anordna en speciellt för domare och jurister med likartad yrkesverksamhet avsedd utbildning efter avslutandet av de vanliga högskolestudierna. Det ena skälet är att domare liksom andra vid domstolarna verksamma jurister behöva särskilda kunskaper inom vissa speciella ämnes-

256 områden, vilka icke lämpligen kunna infogas i fordringarna för juris kandidatexamen, och det andra skälet sammanhänger med nödvändigheten av att domarna och de jurister i övrigt, som här äro i fråga, väl följa med den fortgående utvecklingen inom olika delar av rättssystemet och därigenom bliva förtrogna med nyheter inom lagstiftningen och rättstillämpningen. Juris kandidatexamen avser icke endast att förbereda för domarbanan. Redan med hänsyn härtill måste denna examen — såvitt icke en uppdelning av densamma å olika linjer kan äga rum — ha en i viss mån allmän karaktär. Detta föranledes i måhända än högre grad därav, att de juridiska studierna i mindre mån än vad eljest är vanligt i fråga om universitetsstudier kunna grundas på kunskapsstoff, som inhämtats i skolorna. Beträffande vissa ämnesområden, som otvivelaktigt äro av stort värde för en domare, gäller ock, att de nödvändiga kunskaperna lämpligare inhämtas efter någon tids praktisk erfarenhet än å högskolestadiet. Så t. ex. kan det väl vara lämpligt att genom demonstrationer m. m. ge de juris studerande en inblick i de många arter av anstaltsvård, som numera förekomma inom vårt rättsväsen. Men en mera omfattande och djupgående kännedom härom skulle otvivelaktigt äga mycket litet intresse för exempelvis blivande förvaltningsjurister utanför fångvården, och vidare torde den nödiga överblicken mycket lättare kunna vinnas av domare och närstående jurister, sedan vederbörande under några år varit ute i praktiken. Såsom inom kriminalistföreningen framhållits är det framför allt inom straffrätten och därmed sammanhängande områden, som olika frågor kräva närmare belysning. Domarutredningen har ovan föreslagit, att elementära insikter i bland annat rättspsykiatri skola ingå i fordringarna för juris kandidatexamen, liksom att de studerandes uppmärksamhet därutöver bör riktas på frågor av psykologisk natur. Såsom nyss antytts förutsätter domarutredningen vidare, att juris studerandena i samband med studiet av straffrätten få en viss inblick i olika straff- och vårdformer. Att ytterligare utöka examensfordringarna synes av nyss anförda skäl icke lämpligt, helst som det är ett önskemål, att icke studietiden förlänges genom alltför omfattande examensfordringar. En domare måste ständigt taga kännedom om de nya rättsregler, som genom lagstiftningen efter hand införlivas med rättssystemet, samt om de bidrag till rättsutvecklingen, som skapas genom rättspraxis och vetenskap. Att beträffande alla delar av rättsområdet, där förändringar äga rum, vidtaga åtgärder för att underlätta för domarna att följa med utvecklingen kan knappast komma i fråga. Inom straffrättsområdet ha emellertid reformsträvandena under senare år medfört ej endast förändringar rörande avgränsningen av de särskilda brotten och straffbarheten utan även en vittgående nydaning av hela reaktionssystemet genom tillkomsten av nya straff och vårdformer, utveckling av den villkorliga domen m. m. Det är givet, att så omfattande förändringar mom en betydande del av rätten måste ställa stora krav på de praktiskt verksamma jurister, som på grund av att de dessförinnan avslutat sina studier icke därvid haft tillfälle att systematiskt sätta sig in i den efter nämnda ändringar gällande ordningen. Vad nu sagts

257 gäller i hög grad även den nya rättegångsordning, som inom kort skall träda i tillämpning. Tydligt är, att det i första hand måste ankomma på vederbörande jurist själv — vare sig han tjänstgör i domarställning eller ej — att uppehålla kontakten med och vidga sina insikter i frågor, som röra hans verksamhetsområde. Detta gäller vare sig vederbörande skall förvärva de speciella insikter, som eifordras i hans verksamhet, eller tidigare kunskaper blivit otillräckliga med hänsyn till ny lagstiftning eller andra förändringar. Helt naturligt erhåller också den praktiskt verksamme juristen genom den dagliga gärningen en efter hand alltmera vidgad erfarenhet inom sitt verksamhetsområde och kommer genom denna sin gärning att sätta sig in även i frågor rörande den senaste rättsutvecklingen. Detta gäller exempelvis både ändringarna i det straffrättsliga reaktionssystemet och det nya rättegångssättet, som nu delvis börjat tillämpas. Det ligger emellertid i det allmännas intresse att understödja domstolsjuristerna i deras strävan att utvidga och förnya sina kunskaper, så att de bliva fullt skickade att fullgöra sin uppgift. För det nu angivna ändamålet är det i första hand angeläget, att systematiskt uppställda och överskådliga kommentarer till lagar av större betydelse för den dömande verksamheten finnas tillgängliga. Erfarenheten från senare år visar, att det vid införandet av ny lagstiftning av principiell innebörd är av synnerligen stort värde att äga tillgång till en sådan förklarande framställning redan vid tiden för lagens ikraftträdande. Enligt vad domarutredningen erfarit ha också vissa åtgärder vidtagits för att snabbare än hittills i allmänhet skett erhålla lagkommentarer. Enligt domarutredningens mening bör det emellertid ankomma på det allmänna att här i större utsträckning taga initiativ och verka vägledande. Domar utredningen erinrar i detta sammanhang om att 1946 års riksdag anvisat medel för tillgodoseende av de förvaltande myndigheternas behov av författningskommentarer och annan vägledande litteratur. Sålunda har för budgetåret 1946/47 ett reservationsanslag å 25 000 kronor ställts till förfogande för bidrag till utgivande av författningskommentarer m m. (andra huvudtiteln punkt 57). Denna bidragsverksamhet är avsedd att under Kungl. Maj:t handhavas av en särskild nämnd. Vad angår de delar av rättssystemet, vilka främst beröra domstolarnas verksamhet: civilrätten, straffrätten och processrätten, är det icke av mindre vikt än inom förvaltningen, att goda lagkommentarer finnas tillgängliga. Ett samarbete i denna fråga mellan justitiedepartementet samt ledande förlag — vilket redan i viss utsträckning kommit till stånd — är av värde och bör därför alltjämt äga rum. Vidare bölden vid några tillfällen redan anlitade utvägen att inom justitiedepartementet utarbeta vägledande promemorior för tillämpning av principiellt betydelsefull men svårtillgänglig lagstiftning i lämpliga fall komma till användning. Det kan ifrågasättas, om icke därutöver särskilt anslag erfordras för att, i likhet med vad som skett inom förvaltningen, främja tillkomsten av för domstolarnas verksamhet betydelsefulla kommentarer. Särskilt för att underlätta tillämpningen av den nya rättegångsordningen kan det bliva nödvändigt, att 17— 462146

258 det allmänna i en eller annan form bidrager till utgivande av förklarande framställningar. Behandlingen av denna fråga torde emellertid närmast ankomma på den nyligen tillsatta processnämnden jämte den till justitiedepartementet knutna processreformbyrån, varför domarutredningen icke har anledning att närmare ingå på densamma. Vad angår övriga delar av rättsområdet, såvitt dessa äro av betydelse för domstolarnas verksamhet, hemställer domarutredningen, att vid framtida prövning av anslagsbehovet för bidrag till utgivande av författningskommentarer m. m. jämväl måtte beaktas det behov av sådan litteratur, som föreligger i fråga om domstolarnas verksamhet. Då de tryckta förarbetena till ny lagstiftning innehålla värdefulla upplysningar för rättstillämpningen, är det av vikt, att sådana förarbeten i erforderlig utsträckning finnas att tillgå vid domstolarna. För överrätternas del torde i huvudsak vara tillbörligt sörjt härför, men vid underrätterna står sådant material ofta endast ofullständigt till förfogande. En viss förbättring härutinnan har erhållits genom att sedan några år tillbaka till domsagokanslierna regelbundet utsändas utlåtandena från de båda lagutskotten. Det är önskvärt, att även kommittébetänkanden och propositioner i viktigare lagfrågor på detta sätt tillhandahållas åt domsagokanslierna, liksom att motsvarande tryck blir tillgängligt jämväl vid rådhusrätterna. I detta sammanhang vill domarutredningen framhålla vikten av att de för domsagorna avsedda anslagen till bokinköp äro så avpassade, att de räcka till inköp av erforderliga lagkommentai er och annan juridisk litteratur ävensom Nytt juridiskt arkiv, åtminstone för några 10-tal år tillbaka. I fråga om civilrätten, där ny lagstiftning med hänsyn till ämnets rent juridiska karaktär vanligen icke bereder alltför stora svårigheter för en domstolsjurist, torde för närvarande icke finnas anledning att från det allmännas sida vidtaga ytterligare åtgärder för att underlätta för dessa jurister att vidga och förnya sina kunskaper. Såsom framgår av vad förut nämnts är beträffande straffrätten och därmed sammanhängande kunskapsgrenar förhållandet delvis ett annat med hänsyn såväl till den omfattande nydaningen på detta område som därtill, att i vissa hithörande ämnen endast begränsade kunskaper ingå i juris kandidatexamen. Svårigheterna för de vid domstolarna verksamma juristerna att tillbörligt orientera sig rörande frågor om val av lämplig straff- eller vårdform för tilltalad ur psykologiska, sociala och andra synpunkter, om tilltalads sinnesbeskaffenhet för prövning av hans straffbarhet m. m., äro desto större, som lämpliga handböcker inom detta område saknas. Även om denna brist kan avhjälpas på de vägar, som i det föregående angivits, torde alltjämt, såsom framhållits inom kriminalistföreningen, finnas ett behov för domare att under sakkunnig ledning erhålla fördjupad insikt angående ifrågavarande spörsmål genom föreläsningar och demonstrationer. På grund av det anförda föreslår domarutredningen, att särskilda för domstolsjurister avsedda kurser anordnas i syfte att bereda dessa vidgade insikter rörande de inom straffsystemet förekommande straff- och vårdformerna,

259 psykologiska och psykiatriska spörsmål ävensom andra i samband därmed stående frågor. De föreslagna kurserna böra omfatta föreläsningar i de berörda frågorna av däri sakkunniga samt i den utsträckning, som kan ifrågakomma, besök å anstalter. Ifrågavarande kurser torde till en början böra anordnas försöksvis och i begränsad omfattning. För att ett större antal jurister skola kunna deltaga och kostnaderna begränsas bör vid anordnandet av kurserna eftersträvas, att dessa så litet som möjligt inkräkta på deltagarnas ordinarie tjänstgöring. Det kan därför i vissa fall vara lämpligt att kurstimmarna förläggas å sådan tid, att för deltagarna däri icke kräves tjänstledighet ulan endast någon mindre lättnad i arbetet. I andra fall kan det befinnas lämpligare, att kurs erhåller en mera koncentrerad form. Detta är framför allt fallet, om deltagarna i en kurs bo på skilda orter. Kurs torde i sådant fall tills vidare böra begränsas till en vecka eller kortare tid. Sådana kurser, som nu avses, böra efter hand anordnas på ett antal orter med sådan belägenhet, att tillfälle beredes åt ett större antal jurister att bevis!a kurserna. Till ifrågavarande kurser böra domare och domaraspiranter kostnadsfritt äga tillträde, vare sig de tillhöra den statliga organisationen eller rådhusrätterna, och det bör jämväl stå öppet för advokater eller andra intresserade jurister att deltaga däri. Domarutredningen har haft under övervägande, huruvida deltagande i dessa kurser borde — åtminstone såvitt angår de yngre befattningshavarna på domarbanan — göras obligatoriskt. Att i detta avseende draga en gräns mellan olika befattningshavare torde emellertid möta svårighet, vartill kommer, att en dylik gränsdragning kunde föranleda den missuppfattningen att deltagande i kurs icke erfordrades för de domare och domaraspiranter, för vilka obligatoriskt deltagande ej föreskreves. Domarutredningen har därför stannat vid att låta deltagande i dessa kurser vara frivilligt för alla. Domarutredningen utgår emellertid därvid från att domare och domaraspiranter ändock skola komma att i största möjliga utsträckning deltaga i kurserna och att av vederbörande myndigheter vidtagas sådana anordningar beträffande tjänstgöringen, att detta blir möjligt. För att underlätta för domare och domaraspiranter, som äro bosatta å ort, där kurs icke gives, att deltaga i kurs av angivet slag böra resebidrag i viss utsträckning stå till förfogande. Till bestridande av kostnader för ifrågavarande kurser torde tills vidare kunna beräknas erforderligt ett belopp å 5 000 kronor samt för resebidrag 10 000 kronor. Domarutredningen föreslår således, att för ifrågavarande ändamål beviljas anslag med 15 000 kronor. Om särskilda kurser komma att anordnas för att sprida ökad kunskap om de beslutade förändringarna i rättegångssättet, kan det för nedbringande av kostnaderna möjligen vara lämpligt, att de av domarutredningen föreslagna kurserna anordnas i anslutning till dylika kurser.

260 Kostnadsberäkningar. De av domarutredningen framlagda förslagen rörande domares och domaraspiranters tjänstgöring och utbildning äro i stor utsträckning av den art, att de icke föranleda särskilda kostnader. I den mån medel krävas för genomförande av domarutredningens förslag möter i vissa fall svårighet att n u med säkerhet beräkna storleken av erforderligt belopp. Detta gäller till en början de frågor, där domarutredningen angivit riktlinjer för frågornas lösning och ett närmare ställningstagande i de olika fallen blir beroende av särskilda undersökningar eller av den kommande utvecklingen (jfr särskilt domsagoindelningen). Så är vidare förhållandet beträffande de frågor angående domstolarnas organisation m. m., vilka äga samband med införandet av den nya rättegångsordningen. Det må även framhållas, att de förändringar i personalorganisationen, som av domarutredningen förordas, till ej ringa del bero av de av statsmakterna antagna nya principerna för rättegångsförfarandet, från vilka domarutredningen haft att utgå. De beräkningar rörande kostnader, vilka framläggas i det följande, ha verkställts med utgångspunkt från gällande avlöningsbestämmelser utan hänsynstagande till det förslag till statliga löneplaner m. m., som avgivits av 1945 års lönekommitté. Indelningen i domsagor. I enlighet med det nyss anförda kan en exakt beräkning av de kostnader, som föranledas av domarutredningens förslag rörande domsagoindelningen, icke utföras. I de fall, där ändring i domsagoindelningen förordas (jfr s. 28—42), torde emellertid kunna ifrågakomma bildande av högst 6 domsagor utöver nuvarande 115. Härvid har medräknats den föreslagna ökningen av domsagornas antal i Blekinge län och Västerbottens län med en domsaga i vartdera länet, vilka frågor redan äro föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Genom dessa ändringar kan således statsverket få vidkännas kostnader för avlöning av ytterligare högst 6 häradshövdingar. Denna kostnadsökning motväges emellertid delvis av de indragningar, som i samband med nämnda ändringar torde kunna göras i fråga om den rättsbildade personalen. En viss besparing kan även erhållas, i den mån nu befintliga häradshövdingbefattningar, som beröras av regleringsåtgärderna, vid nuvarande innehavarnas avgång nedflyttas i lägre lönegrupp.

261 Personalorganisationen i domsagorna. För inrättande av 9 tingsdomarbefattningar utöver nuvarande 11 (jfr s. 57) och för placering av samtliga tingsdomare i lönegraden A 30 (jfr s. 185) beräknas följande årliga kostnader. 9 tingsdomare, lön i lönegraden A 30 (30 löneklassen; E-ort) kronor 99 900 4 tingsdomare, löneskillnad en löneklass (från A 29 till A 30; E-ort) » 1 980 7 tingsdomare, löneskillnad två löneklasser (från Eo 29 till A 30; E-ort) • 6 930 Summa kronor 108 810. Härifrån avgår besparing genom indragning av 9 tingssekreterartjänster (Eo 22). För dessa utgående lön (beräknad efter 21 löneklassen å E-ort) utgör 61 128 kronor. Kostnadsökningen i denna del uppgår således, oberäknat rörligt tillägg, kristillägg och provisoriskt lönetillägg, för år till (108 810 — 61128) 47 682 kronor. I fråga om det för avlöning till tingssekreterare beräknade anslaget kan — vid sidan om den minskning därav, som nyss angivits — ökning eller minskning föranledas av inrättande av ny tingssekreterartjänst respektive indragning av befintlig sådan tjänst (jfr s. 64—65). Domarutredningens förslag om högre placering i avlöningshänseende i vissa fall av fiskal, som utan att tjänstgöra å tingssekreterartjänst efter förordnande i domsaga fullgör arbetsuppgifter, motsvarande i huvudsak en tingssekreterares åligganden (jfr s. 66), torde tillsvidare icke behöva föranleda uppräkning av anslag. Inrättande i domsagor av 10 kanslistbefattningar i lönegraden A 15 och 10 nya biträdesbefattningar i lönegraden A 11 (jfr s. 69) medför följande kostnad för år räknat. 10 kanslister, lön i lönegraden A 15 (15 löneklassen; E-ort) . . kronor 46 980 10 biträden, lön i lönegraden A l l (11 löneklassen; E-ort) . . » 38 430 Summa kronor 85 410. Då förslaget i denna del icke innebär, att sammanlagda antalet befattningar ökas, skall besparing, uppkommande genom indragning av andra tjänster (biträden eller tingsnotarier), avräknas. Under antagande att de befattningar, som indragas, äro placerade i lönegraden A 7, utgör det sparade lönebeloppet (efter 7 löneklassen å E-ort) 63 900 kronor. Kostnadsökningen för detta förslag uppgår således, oberäknat utgående lönetillägg, för år till (85 410 — 63 900) 21510 kronor. Därjämte kan en viss ökning av det för biträdesorganisationen avsedda anslaget bliva erforderlig, om det med hänsyn till arbetsbördan i vissa domsagor befinnes oundgängligt att där öka antalet biträden (jfr s. 76). För bekostande av utbildning i stenografi för i domsagorna anställda biträden beräknas ett en^ång^anslag å 10 000 kronor (jfr s. 74).

262 För beredande av möjlighet att med anledning av rättegångsreformens genomförande i mån av behov i domsagorna anställa tillfällig fiskalskompetent arbetskraft eller ökat antal tingsnotarier (jfr s. 65—66 och 75) beräknas ett anslag av förslagsvis 50 000 kronor. Anslag för att möjliggöra liknande ökning i fråga om biträdespersonalen (jfr s. 75) beräknas till 80 000 kronor, utgörande i runt tal tio procent av det för biträdesorganisationen nu beräknade anslaget (839 832 kronor). I enlighet med det nu anförda bör anslaget till icke ordinarie personal i domsagorna ökas med 130 000 kronor. Detta belopp bör dock endast ställas till Kungl. Maj:ts förfogande såsom en reserv för att användas i den mån oundgängligt behov av förstärkning av arbetskrafter uppkommer med anledning av den nya rättegångsordningen. Kostnad för inrättande av ytterligare inskrivningsavdelningar (jfr s. 76— 78) torde få beräknas i varje särskilt fall. Då för inrättande av dylik avdelning förutsattes, att en rationalisering av arbetet kan äga rum i därav berörda domsagor, torde man i allmänhet icke behöva räkna med en kostnadsökning. Personalorganisationen i hovrätterna. Antalet erforderliga aspiranter i hovrätterna beror av antalet avdelningar inom dessa (jfr s. 158). Kostnaden för avlöning till aspiranter beräknas under följande alternativa förutsättningar: att hovrätterna komma att organiseras med sammanlagt 20 avdelningar (alt. I) eller med 23 avdelningar (alt. II). Alt. /. 40 aspiranter jämte 10 aspirantarvoden i reserv, motsvarande avlöning (inkl. tillägg) i lönegraden Ex 15 (12 löneklassen; I-ort) kronor 333 540 Alt. II. 46 aspiranter jämte l l V 2 aspirantarvoden i reserv, motsvarande avlöning (inkl. tillägg) i lönegraden Ex 15 (12 löneklassen; I-ort) » 383 570 Efter avräkning av kostnad för avlöning av det enligt gällande ordning tillåtna antalet (23) aspiranter, 153 428 kronor, utgör kostnadsökningen i denna del 180 112 kronor enligt alternativ I och 230 142 kronor enligt alternativ II. Om vid beräkning av anslag till fiskaler (jfr s. 163) antalet hovrättsavdelningar på samma sätt som ovan antages bliva 20, respektive 23, utgör härför erforderligt anslag: Alt. I. 50 fiskaler, lön enligt lönegraden Eo 22 (22 löneklassen; E-ort) kronor 360 000 Alt. II. 58 fiskaler, lön enligt lönegraden Eo 22 (22 löneklassen; E-ort) » 417 600 Lönekostnaden för det nuvarande 1 antalet (39) fiskaler, likaledes beräknad efter 22 löneklassen och E-ort, uppgår till 280 800 kronor. Kostnadsök1 Här avses det å hovrätternas personalförteckning upptagna antalet fiskaler; det bortses från den redan enligt gällande ordning föreliggande möjligheten att förordna ytterligare fiskaler med motsvarande minskning av antalet aspiranter.

263 ningen, oberäknat utgående lönetillägg, utgör således 79 200 kronor enligt det förra alternativet och 136 800 kronor enligt det senare alternativet. Inrättande av ytterligare assessorsbefattningar för dem som stadigvarande anlitas såsom adjungerade ledamöter innebär ökad kostnad, uppgående till skillnaden mellan den till assessor utgående avlöningen (Eo 29) samt avlöning jämte vikariatsersättning till adjungerad fiskal (motsvarande avlöning enligt 26 löneklassen). Merkostnaden för inrättande av 4 nya assessorsbefattningar (jfr s. 179) beräknas i enlighet härmed (bortsett från utgående tillägg) sålunda: 4 assessorer, lön enligt lönegraden Eo 29 (28 löneklassen; E-ort) kronor 40 440 Avgår 4 adjungerade fiskaler, avlöning motsvarande 26 löneklassen (E-ort) » 36 480 Merkostnad per år kronor 3 960. Verkställd beräkning av antalet för tjänstgöring utanför hovrätterna erforderliga assessorer (jfr s. 211) påverkar icke anslagsbehovet. Domarutredningen har icke ansett sig böra här upptaga de ökade kostnader, som uppkomma på grund av större ledamotsantal i hovrätterna eller andra förändringar i samband med hovrätternas uppdelning och det förändrade rättegångssättet där. Revisionssekreterarbefattningar. En förändring av nuvarande ordinarie revisionssekreterartjänster till befattningar av e. o. natur föranleder — då avlöningsförmånerna förutsättas skola utgå enligt oförändrade regler (jfr s. 188) — ingen ändring i fråga om beräkning av anslag. Inrättande av e. o. befattningar motsvarande behovet av stadigvarande vikarier för revisionssekreterare, tjänstgörande i särskilda uppdrag (jfr s. 189), inverkar ej heller på medelsberäkningen. Särskilda utbildningsfrågor. Kostnaderna för genomförande av domarutredningens förslag angående den juridiska undervisningen (jfr s. 242—252) ha icke nu kunnat beräknas, enär sättet för förslagens närmare genomförande delvis är beroende av undersökning från universitetsmyndigheternas sida. För anordnande av kurser för domare och domaraspiranter m. fl. beräknas till en början ett årligt anslag å 15 000 kronor (jfr s. 259).

264 Sammanfattning. Organisationsfrågor beträffande domsagor och hovrätter. Indelningen i domsagor. 1. Domsagoindelningen kan icke enbart rättas efter vad som ur arbetssynpunkt må vara lämpligast. Nödig hänsyn måste tagas till att varje domsaga bildar en u r olika synpunkter så naturlig enhet som möjligt. De särskilda ortsförhållandena bliva därvid i stor utsträckning avgörande. Givetvis böra därjämte de organisatoriska synpunkterna komma till sin rätt, men domsaga av en viss bestämd storleksordning kan icke anses såsom en för alla förhållanden passande normaltyp (s. 23). 2. Mycket stora domsagobildningar böra undvikas. Det är därför önskvärt, att de största bland de nuvarande domsagorna uppdelas på mindre enheter (s. 25). Det är även önskvärt, att de med avseende å folkmängd och arbetsbörda minsta domsagorna bringas att upphöra. Detta låter sig dock endast i ett mindre antal fall genomföra (s. 27 f.). 3. I anslutning till vad under 2. angivits bör i sedvanlig ordning utredas, h u r Södra Roslags domsaga, Södertörns domsaga samt Sollentuna och Färentuna domsaga, samtliga belägna i Stockholms län, lämpligen böra regleras. Med hänsyn till att inom Stockholms län finnas två små domsagor bör nämnda utredning utsträckas till att avse en omprövning av domsagoindelningen i hela länet (s. 28 ff., 40). 4. Undersökning bör vidare verkställas, på vilket sätt Askims, Hisings och Sävedals domsaga i Göteborgs och Bohus län bör delas. Därvid bör undersökas, om viss del av Askimsdomsagan kan sammanslås med en del av Inlands domsaga till en domsaga samt återstående delen av Inlands domsaga tillsammans med Orusts och Tjörns domsaga kan bilda en domsaga (s. 30 f ) . 5. Även frågan om ändrad indelning för Nora domsaga och angränsande områden inom Örebro län bör upptagas till undersökning i vanlig ordning (s. 31 ff). 6. I fråga om domsagoindelningen i Västerbottens län bör ett av hovrätten för övre Norrland i utlåtande den 27 februari 1946 framlagt förslag till ändrad domsagoindelning för länet genomföras, innebärande bland annat att antalet domsagor ökas med en genom delning av Västerbottens västra domsaga i två domsagor (s. 35 ff.).

265 7. Därest staden Karlshamn i judiciellt avseende förenas med domsaga, böra i enlighet med ett av hovrätten över Skåne och Blekinge samt länsstyrelsen i Blekinge län framlagt förslag denna stad och Bräkne härad av nuvarande Bräkne och Listers domsaga bilda en domsaga samt Listers härad utgöra en domsaga, i vilken Sölvesborgs stad framdeles bör ingå (s. 38 f ) . 8. Därest Mariestad i judiciellt avseende skulle förenas med domsaga, bör i samband därmed undersökas, om Vadsbo domsaga bör delas eller på vilket sätt domsagoindelningen eljest bör ändras (s. 40). Personalorganisationen i domsagorna och principerna för arbetsfördelningen. 9. Vid fastställande av grunderna för personalorganisationen i domsagorna bör man utgå från att de egentliga domaruppgifterna i den mån detta är möjligt skola handhavas av häradshövdingen själv (s. 51). Där med hänsyn till domsagas storlek egentliga domaruppgifter i större omfattning måste omhänderhavas, förutom av häradshövdingen, av annan befattningshavare, bör denne vara tingsdomare. På grund av omfattningen av de kvalificerade domaruppgifterna i 9 domsagor, där tingssekreterare nu finnes, föreslår domarutredningen, att där inrättas tingsdomarbefattningar i stället för tingssekreterartjänster. Det är önskvärt, att såväl alla nuvarande tingsdomarbefattningar (11) som de av domarutredningen föreslagna (9) upptagas på ordinarie stat. I varje fall bör detta ske successivt (s. 51 ff.). Tingsdomarbefattningarna föreslås bliva uppflyttade i lönegraden A 30 (s. 184 f.). 10. I domsagor, där häradshövdingen vanligen själv kan fullgöra största delen av de egentliga domargöromålen men där dessa dock i någon utsträckning måste fullgöras av annan, bör tingssekreterare finnas. Antalet tingssekreterartjänster (f. n. 45) bör icke undergå några större förändringar, bortsett från den minskning därav, som följer av att vissa dylika tjänster utbytas mot tingsdomarbefattningar (minskning med 9 till 36). Frågor om inrättande av nya tingssekreterartjänster eller om indragning av redan befintliga sådana tjänster böra liksom hittills prövas från fall till fall. Återhållsamhet bör iakttagas i fråga om inrättande av nya sådana tjänster. Hinder bör emellertid icke föreligga att i fall, där stadigvarande behov av ttngssekreterare redan nu finnes eller på grund av ändrade förhållanden uppkommer, ny tingssekreterartjänst inrättas (s. 58, 64 f ) . 11. Om oavvisligt behov av fiskalsutbildad arbetskraft i en domsaga föreligger, men det är tveksamt, huruvida behovet är stadigvarande, bör den erforderliga arbetskraften tillfälligt ställas till förfogande från hovrätten. Med hänsyn till ovissheten rörande behovet av fiskalskompetent arbetskraft i samband med rättegångsreformens genomförande bör anslaget till icke ordinarie befattningshavare vid häradsrätterna för tiden närmast efter nya R.B:s ikraftträdande beräknas med sådan marginal, att till Kungl. Maj:ts förfogande ställas medel för att användas, där oundgängligt behov a\ sådan natur visas föreligga (s. 65 f ) .

266 Fiskal, som i nu nämnd ordning fullgör arbetsuppgifter, motsvarande i huvudsak en tingssekreterares åligganden, bör under förutsättning att han uppfyller de formella villkoren för att kunna förordnas till tingssekreterare åtnjuta lön jämte därå utgående tillägg enligt samma löneklass, som gäller för ny tillträdande tingssekreterare, således enligt 21 löneklassen (s. 66). 12. Den nuvarande tingsnotarieinstitutionen bibehålles i huvudsak oförändrad. Om utvecklingen framdeles skulle gå därhän, att tillräckligt antal tingsnotarier icke skulle stå till förfogande för fullgörande av de på notarierna ankommande uppgifterna eller om de åtgärder för domsagoarbetets organiserande, som av domarutredningen föreslås, skulle visa sig otillräckliga, bör emellertid frågan om personalorganisationen i domsagorna tagas under förnyat övervägande (s. 61 ff.). Antalet tingsnotariebefattningar, som efter rättegångsreformens genomförande kommer att erfordras, kan för närvarande ej exakt angivas men måste beräknas till minst samma antal som nu (s. 74). Nuvarande anslag till tingsnotariearvoden i reserv bör icke minskas utan bör med hänsyn till de ovissa förhållandena efter rättegångsreformens genomförande en viss ytterligare reserv ställas till förfogande (s. 75). 13. I fråga om domsagobiträdena är det av vikt, att den överflyttning av arbetsuppgifter på dessa biträden, som avsågs vid 1943 års domsagoreform, blir genomförd i den mån därför kvalificerad biträdespersonal finnes att tillgå. Från tiden för rättegångsreformens genomförande böra därjämte de expeditionella uppgifter, som enligt den nya rättegångsordningen komma att åvila domsagokanslierna, i stor utsträckning utföras av icke rättsbildade biträden. Till en början torde man dock få räkna med att detta arbete i allmänhet skall överses och kontrolleras av jurist (tingssekreterare eller tingsnotarie). I den mån särskilt dugande biträden kunna erhållas i domsagorna, bör emellertid sådant biträde kunna under ledning av jurist på eget ansvar helt eller delvis handhava det med den dömande verksamheten förenade expeditionsarbetet (s. 66 ff.). För domsagobiträden, åt vilka i större utsträckning anförtros att på eget ansvar handhava ifrågavarande expeditionella bestyr, föreslås inrättande av kanslistbefattningar i lönegraden A 15, med början förslagsvis i ett 10-tal domsagor. För samma ändamål bör även antalet biträdesbefattningar i lönegraden A 11 ökas, till en början förslagsvis med ett 10-tal. Det förutsattes, att i den mån kanslistbefattningar eller ytterligare biträdesbefattningar i lönegraden A 11 inrättas, motsvarande minskning göres i fråga om biträdesbefattningar av lägre grad eller tingsnotariebefattningar, där icke med hänsyn till arbetsbördan i domsagan detta är uteslutet (s. 69). Nöjaktig färdighet i stenografi bör i allmänhet krävas av biträde, som anställes i domsaga. För att underlätta för nu anställda domsagobiträden att inhämta eller förkovra färdighet i stenografi föreslås statsbidrag (s. 73 f.). I samband med rättegångsreformens ikraftträdande bör även beviljas ett reservanslag för att i den mån så visar sig erforderligt förstärka biträdespersonalen (s. 74 f ) .

267 Med hänsyn till att biträdesorganisationen för åtskilliga domsagor redan nu visat sig för snäv bör gällande organisationsplan för biträdespersonalen utan avvaktan på rättegångsreformen underkastas en allmän översyn (s, 76). 14. De till Södra Roslags domsaga, Södertörns domsaga samt Askims, Hisings och Sävedals domsaga knutna inskrivningsavdelningarna böra vid en delning av dessa domsagor såvitt möjligt bibehållas, eventuellt såsom gemensamma för genom delningen nybildade domsagor (s. 76 f.). Även beträffande vissa andra domsagor med gemensam kansliort bör undersökas, huruvida förutsättningar föreligga för inrättande av gemensam inskrivningsavdelning (s. 77 f ) . Vissa organisationsfrågor angående hovrätterna. 15. Ledamotsantalet i hovrätterna beräknas efter rättegångsreformens genomförande behöva ökas med omkring 30 utöver nuvarande antal tjänstgörande ledamöter (ordinarie och extra) (s. 81 ff.). Antalet å personalförteckningen för hovrätterna upptagna assessorsbefattningar bör ökas med minst 4. Detta förslag innebär icke ökning av ledamotsantalet (s. 178 f f ) . 16. Antalet fiskaler beräknas för tiden efter rättegångsreformens genomförande efter samma grund som f. n., således till 2 Va per hovrättsavdelning (s. 163). Antalet aspiranter för tiden efter rättegångsreformens genomförande beräknas till 2 för varje avdelning med rätt för hovrätterna att dessutom för avlöning av aspiranter disponera belopp motsvarande Va aspirantarvode per avdelning (s. 157 f ) .

Utbildning och tjänstgöring vid domstolarna. Tingsutbildning och motsvarande tjänstgöring vid rådhusrätt. 17. Längden av tingsutbildningen bör fortfarande i regel vara 2 Va år. Något friare prövning föreslås dock i fråga om möjligheten att förlänga tingsnotaries tjänstgöringstid (s. 71 ff.). I fråga om behörighetskraven för tingsnotarie föreslås borttagande av fordran på 23 års ålder (s. 110 f ) . Gällande bestämmelser om tingsnotaries arbetsuppgifter och behörighet ha omarbetats i syfte att dels vinna anpassning till reglerna i nya R.B., den nya lagen om domstolsärenden m. m. dels uppnå förenklingar såväl i behörighetsreglerna som i sättet för meddelande av förordnanden (s. 111 ff.). 18. Liksom för närvarande bör domsagotjänstgöring intill en tid av sex månader kunna ersättas av tjänstgöring vid rådhusrätt bestående av minst tre lagfarna ledamöter, hos landsfogde eller advokat. För tillgodoräknande av rådhusrättstjänstgöring bör emellertid fordras, att tjänstgöringen är avlönad. Tjänstgöring i hovrätt bör ej få inräknas i tingsutbildningen (s. 131.). Aspiranttjänstgöring vid de största rådhusrätterna skall — under förutsätt-

268 ning att Kungl. Maj:t medgivit det — under vissa villkor kunna jämställas med tingsutbildning (s. 132 ff). Utbildning och prövning i hovrätt av domaraspiranter. 19. Aspirant bör under den nya rättegångsordningen ha till uppgift att biträda ledamöter vid beredande av mål, att tjänstgöra såsom protokollförare vid rättegångsförhandlingarna samt att i viss omfattning fullgöra föredragning i fiskals eller ledamots ställe (s. 148 ff.). 20. Vid den grundläggande prövningen av lämplighet för domarbanan, som aspiranterna undergå i hovrätt, bör icke göras någon principiell skillnad i fråga om fordringarna för behörighet till domarbefattning vid rådhusrätt och fordringarna för domarbanan i övrigt (s. 145 f f ) . Domarutredningen förordar, att åtgärder vidtagas för att ernå en i möjligaste mån enhetlig praxis i alla hovrätter i fråga om innebörden av fiskalsförordnande, bevis om godkännande m. m. Dessutom föreslås, att de yttre formerna för prövningsförfarandet bli föremål för samråd mellan hovrätternas presidenter i syfte att gången av aspiranternas tjänstgöring och prövning blir på lämpligaste sätt ordnad (s. 147 f ) . 21. Åtgärder böra vidtagas i syfte att jämnare fördela strömmen av aspiranter till hovrätterna efter dessas storlek, så att icke rekryteringen i någon hovrätt äventyras. I detta syfte förordas, att endast avlönade aspiranter få tjänstgöra i hovrätterna. Antalet aspirantarvoden bör bestämmas med fullt tillgodoseende av behovet av aspiranter för de arbetsuppgifter, som vid tilllämpning av den nya rättegångsordningen skola ankomma på aspirant, ävensom under hänsynstagande till att hovrätterna skola kunna göra tillbörligt urval (s. 150 f f ) . Den första fiskalstjänstgöringen m. m. 22. Även enligt den nya rättegångsordningen böra fiskalerna anlitas såsom föredragande såväl vid huvudförhandlingar i den utsträckning föredragning skall förekomma enligt det nya rättegångssättet som också då föredragning eljest skall äga rum. Fiskalerna böra därjämte biträda ledamöterna vid beredande av mål m. m. (s. 161 ff.). Fiskalerna, särskilt de yngre bland dem, förutsättas vidare skola tagas i anspråk för domarförordnanden i underrätt. Vissa åtgärder föreslås för undvikande av att för sådant ändamål anställes ett större antal fiskaler än som är oundgängligt (s. 164 ff.). Tingssekreterartjänstgöringen. 23. Varje hovrätt bör såvitt möjligt bidraga med det antal tingssekreterare, som ungefär svarar mot hovrättens storlek (s. 168). Beträffande tingssekreterares arbetsuppgifter föreslås vissa ändringar, föranledda av det nya rättegångssättet. Sålunda skall det bland annat åligga tingssekreterare att med hjälp av tingsnotarier och domsagobiträden svara för vissa expeditionella uppgifter, som enligt nya R.B. åligga domstolarna is. 168 f f ) .

269 Tingssekreterare, vilken vid häradshövdings semester eller annan ledighet i regel skall vikariera för denne, bör utan begränsning med avseende å behörigheten, kunna handlägga alla förekommande mål och ärenden. När häradshövdingen tjänstgör, bör emellertid arbetsfördelningen mellan honom och tingssekreteraren så anordnas, att mål och ärenden av invecklad beskaffenhet samt i regel även mål, vari landsfogde för talan eller vari någon hålles häktad, ankomma på häradshövdingens handläggning (s. 171 f ) . Tjänstgöring som adjungerad ledamot, assessor, tingsdomare och revisionssekreterare. 24. Åtgärder böra vidtagas för att undvika betydande olikheter beträffande möjligheten till adjunktion för fiskalerna inom de skilda hovrätterna (s. 175). Fiskaler, som stadigvarande uppehålla ledamotsbefattning, böra erhålla vikariats/ön i stället för vikariatsersättning (s. 176 f.). Tillfälle till adjunktion i hovrätt bör i den mån det är möjligt beredas åt stadsdomare (s. 190 f ) . 25. Assessor skall ha tjänstgjort under sammanlagt minst två år såsom adjungerad ledamot, innan han erhåller långvarigt förordnande utom hovrätten. Undantag härifrån medgives endast, om särskilt viktigt allmänt intresse påkallar det (s. 180 f ) . Även den som skall utses till tingsdomare bör dessförinnan ha fullgjort ledamotstjänstgöring i hovrätt under minst två år. Undantag från detta krav bör icke medgivas för dem som gå den allmänna domarbanan (s. 181 f ) . 26. Tingsdomares huvuduppgift bör vara att vid sidan om häradshövdingen utöva domarfunktioner. Hans behörighet bör i princip icke begränsas. I den mån särskild arbetsfördelning mellan häradshövdingen och tingsdomaren fastställes bör dock tillses, att de mest krävande uppgifterna tilldelas häradshövdingen (s. 182 f ) . 27. Alla hovrättsassessorer böra under minst ett år tjänstgöra som reviNionssekreterare. Denna regel får eftergivas endast i undantagsfall, när det ur allmän synpunkt kräves, att befattningshavaren fullgör uppdrag utanför domstolsväsendet av särskilt kvalificerad natur (s. 185 f ) . Stadsdomare, som så önska och äro lämpliga därtill, böra få tillfälle att tjänstgöra som revisionssekreterare (s. 191 f ) . För att bereda möjlighet för ett större antal domare att tjänstgöra som revisionssekreterare och för att denna tjänstgöring skall bli förlagd till en tidigare tidpunkt i befordringsgången bör tjänstgöringen i regel icke överstiga en tid av omkring tre år. Efter fullgjord revisionssekreterartjänstgöring skola assessorerna återinträda i hovrätt, om de ej tagas i anspråk för andra uppgifter (s. 186 ff.). 28. Revisionssekreterartjänsterna böra — under förutsättning att nya ordinarie domartjänster inrättas i huvudsakligen samma omfattning — erhålla e. o. karaktär (s. 188).

270 Utöver det antal revisionssekreterare, som befinnes erforderligt för fullgörande av de å dessa befattningshavare ankommande göromålen, böra ytterligare revisionssekreterare kunna förordnas, förslagsvis högst 10, i den mån dessa erfordras såsom vikarier för revisionsseketerare, tjänstgörande i uppdrag utanför domstolsväsendet (s. 189).

Domares och domaraspiranters tjänstgöring hos advokat och åklagare. 29. En regel om obligatorisk tjänstgöring hos advokat eller åklagare bör icke nu införas. En sådan ordning bör emellertid betraktas som ett framtidsmål. I syfte att underlätta en frivillig tjänstgöring hos advokat eller överåklagare föreslår domarutredningen sådan ändring av arbetsordningarna för hovrätterna, att dylik tjänstgöring efter inträdet i hovrätt i viss utsträckning räknas som merit vid fortsatt tjänstgöring på domarbanan (s. 193 f f ) .

Domares och domaraspiranters offentliga uppdrag utanför domstolsväsendet. 30. Domares och domaraspiranters anlitande för offentliga uppdrag bör på det sätt regleras, att uppdragen gallras med hänsyn till deras värde för domartjänstgöringen, att innan uppdrag av längre varaktighet anförtros åt någon som går domarbanan, han skall ha erhållit en fullgod utbildning vid underrätt och hovrätt, samt att slutligen tjänstgöring utanför domstolsväsendet icke i allmänhet bör förekomma alltför lång tid. Den till chefen för justitiedepartementet förlagda kontrollen rörande uppdragen bör utvidgas i enlighet härmed och effektivt tillämpas (s. 199 ff.). 31. Antalet hovrättsassessorer, som erfordras för tjänstgöring utanför hovrätterna, beräknas f. n. till 50. En viss minskning av detta tal bör eftersträvas (s. 209 ff.). Vid rådhusrätterna anställda jurister böra i ökad utsträckning anlitas för lagstiftnings- och liknande uppgifter (s. 211 f ) . Föreliggande möjligheter att inom administrationen finna slutlig placering för domstolsjurister, som under längre tid sysslat med administrativa och liknande uppgifter, böra tillvaratagas (s. 206 f ) .

Befordringsprinciper. 32. Domarutredningen förutsätter, att för aspiranter, som antagas i hovrätt, liksom nu bestämmes en viss turordning, som i huvudsak följes å de tidigare befordringsstadierna (s. 213). Turordningen vid förordnande såsom assessor och revisionssekreterare bör i första hand avgöras med hänsyn till längden av vederbörandes tjänstgöring,

271 räknad från inträdet i hovrätt, därvid såväl all domstolstjänstgöring som ock därmed jämställd tjänstgöring hos advokat eller överåklagare eller i uppdrag anses lika meriterande (s. 215 ff). 33. För utnämning till ordinarie assessor i hovrätt, hovrättsråd eller häradshövding bör i regel krävas, att vederbörande tjänstgjort under minst två år som adjungerad ledamot i hovrätt samt under minst ett å r som revisionssekreterare (s. 219). 34. Innehavare av domarämbeten, vilka medföra ordförandeskap i domstol, böra utan alltför stark bundenhet vid formella tjänstemeriter utses under hänsynstagande i främsta rummet till vederbörandes personliga förutsättningar att väl fylla den uppgift, varom fråga är (s. 213 f ) . 35. Domarutredningen förordar icke särskild meritberäkning för tjänstgöring inom hovrättens för ö v r e Norrland område men föreslår, att ledamöterna i nämnda hovrätt jämte under hovrätten tjänstgörande tingsdomare få rätt till transport efter tjänstgöring under viss tid i eller under denna hovrätt (s. 220 ff). Tillfälle bör även lämnas för ett på frivillig grund ordnat tjänstgöringsbyte under viss tid mellan befattningsshavare i skilda hovrätter (s. 224). 36. Med vissa angivna begränsningar bör icke upprätthållas någon principiell skillnad i merithänseende mellan tjänstgöring som ledamot i rådhusrätt, bestående av minst tre lagfarna ledamöter, och annan domstolstjänstgöring (s. 226 f f ) . Stadsdomare böra icke uteslutas från möjlighet till befordran vid den statliga domstolsorganisationen (s. 228 f ) . 37. Akademiska meriter böra enligt vissa närmare bestämmelser tillgodoräknas såsom merit på domarbanan (s. 229 f f ) .

Frågor angående den juridiska undervisningen. 38. Den i praktiska kursen nu meddelade handledningen bör, i den utsträckning detta är möjligt, sammanföras med undervisningen i övrigt i motsvarande delar av ämnena, varvid i den mån detta genomföres den praktiska kursen i dess nuvarande form blir obehövlig. För att möjliggöra en sådan ordning förordas anställande av praktiskt verksamma jurister såsom biträdande lärare med uppgift att undervisa i vissa delar av ämnena (s. 242 f f ) . I avvaktan på en sådan omorganisation av den akademiska undervisningen, bör den praktiska kursen uppdelas på de olika ämnen, till vilka kursen ansluter, och de olika delarna av kursen i mån av behov dubbleras (s. 244 f ) . De akademiska lärarna böra genom lättnad i undervisningsskyldigheten eller på annat sätt stimuleras att till de studerandes tjänst utarbeta samlingar av kommenterade handlingar och formulär (s. 244). 39. Kurser i rättspsykiatri böra anordnas för de juris studerande. Insikter i rättspsykiatri böra fordras för betyg i straffrätt. Juris studerandena böra i

272 samband med kursen i rättspsykiatri erhålla en kortfattad undervisning i vissa delar av psykologin (s. 246 ff.). Bland fordringarna för juris kandidatexamen bör ingå kunskap i bokföringens grunder. Kurser i detta ämne böra liksom hittills anordnas vid de juridiska fakulteterna (s. 249 f ) . För juris studerande böra slutligen anordnas kurser i stenografi (s. 251 f ) .

E f t e r u t b i l d n i n g för domare m. fl. 40. Domarutredningen föreslår anordnande av särskilda för domstolsjurister avsedda kurser beträffande vissa till straffrätten knutna spörsmål (s. 258 f ) . 41. Vägledande promemorior beträffande ny lagstiftning böra i lämpliga fall utarbetas inom justitiedepartementet. Vid framtida prövning av anslagsbehovet för bidrag till utgivande av författningskommentarer m. m. bör därjämte beaktas det behov av sådan litteratur, som föreligger i fråga om domstolarnas verksamhet (s. 257 f ) . * Åtgärder böra vidtagas i syfte att förarbeten till ny lagstiftning och annan juridisk litteratur i ökad utsträckning kunna ställas till underrätternas förfogande (s, 258).

273 Utkast till

ändringar i domsagostadgan. (Nuvarande

lydelse.)

(Domarutredningens

förslag.)

Befattningshavare i domsagorna. 1 §• Häradshövdingen är chef för domsagans kansli. Förutom häradshövding skola i domsaga finnas tingsnotarier och domsagobiträden till erforderligt antal. I den mån därom förordnas skola tillika i domsaga tjänstgöra tingsdomare, särskild inskrivningsdomare och tingssekreterareDessutom må tingsnotarieaspiranter anställas. Befattningshavarnas tillsättning. 2 §• Häradshövding utnämnes av Kungl. Maj:t. Då häradshövdingämbete skall tillsättas, utfärdar den hovrätt under vilken ämbetet lyder kungörelse därom i allmänna tidningarna samt genom anslag inom nedre justitierevisionen och samtliga hovrätter med föreläggande av tjugu dagars ansökningstid, räknad från den dag kungörandet i allmänna tidningarna sker. Ansökan skall göras hos Kungl. Maj:t. 3 §. Tingsdomare utnämnes eller förTingsdomare utnämnes eller förordnas av Kungl. Maj:t. Skall befatt- ordnas av Kungl. Maj:t. Skall befattningen tillsättas på förordnande, ningen tillsättas på förordnande, meddelas sådant för en tid av tre år meddelas sådant för en tid av tre år eller, där särskilda förhållanden giva eller, där särskilda förhållanden giva anledning därtill, för kortare tid. Till anledning därtill, för kortare tid. Till tingsdomare bör företrädesvis utses tingsdomare bör företrädesvis utses assessor i hovrätt. assessor i hovrätt, vilken under minst två år tjänstgjort som ledamot i hovrätt. Då tingsdomarbefattning skall tillsättas, utfärdar den hovrätt under vilken befattningen lyder kungörelse därom i allmänna tidningarna och genom anslag inom hovrätten eller, när fråga är om utnämning å befattningen, genom anslag inom samtliga hovrätter med föreläggande av tjugu dagars ansökningstid, räknat från den dag kungörandet i allmänna tidningarna sker. Ansökan skall göras hos förstnämnda hovrätt. Efter nämnda tids utgång skall hovrätten upprätta och till Kungl. Maj:t överlämna förslag till befattningens be18—462146

274 (Nuvarande

lydelse.)

(Domarutredningens

förslag.)

sättande. Sådant förslag må, när fråga är om förordnande, upptaga assessor i hovrätt som ej sökt förordnandet. För besvärs anförande över förslaget är tiden tjugu dagar, räknad från den dag då förslaget upprättades. Blir tingsdomarbefattning, som tillsatts på förordnande, ledig på grund av att tiden för den förre innehavarens förordnande utgår, åligger det hovrätten att senast två månader före förordnandets utgång inkomma med yttrande till Kungl. Maj.t, huruvida befattningen på sätt nu är sagt bör kungöras till ansökan ledig eller om förre innehavaren utan ansökan bör förordnas att fortfarande upprätthålla densamma. 4 §. Särskild inskrivningsdomare utnämnes av Kungl. Maj:t. Vid tillsättning av sådan befattning skall förfaras på sätt i 3 § andra stycket stadgas om tillsättning av ordinarie tingsdomarbefattning. 5 §.

Tingssekreterare förordnas av hovrätten. Förordnande meddelas, där ej särskilda skäl till annat föranleda, för ett år räknat från och med den 1 juli eller för återstående del av sagda tid. Till tingssekreterare må, där ej Kungl. Maj:t för särskilt fall annat medgiver, allenast utses fiskal i hovrätt, som uppfyller de för erhållande av förordnande såsom extra ordinarie fiskal stadgade kompetensvillkoren. 6 §.

Tingsnotarie förordnas av hovrätten. Förordnande meddelas, där ej särskilda förhållanden till annat föranleda, antingen för ett halvt år räknat från och med den 1 juli eller den 1 januari, eller för ett år räknat från och med förstnämnda dag, eller ock för återstående del av sålunda angivna tider. Tingsnotarie skall hava uppnått Tingsnotarie skall hava tjänstgjort tjugutre års ålder samt hava tjänst- minst sex månader såsom tingsnotagjort minst sex månader såsom tings- rieaspirant. Innan tingsnotarie intränotarieaspirant. Innan tingsnotarie der i tjänstgöring skall han hava avinträder i tjänstgöring, skall han ha- lagt domared. va avlagt domared. Tingsnotarie är skyldig att mottaga förordnande å tingsnotariebefattning i annan domsaga. 7 §. Tingsnotarieaspirant antages av hovrätten. Tiden för anställning såsom aspirant bör i regel ej överstiga sex månader. Aspirant skall hava avlagt juris kandidatexamen. Finnes aspirant icke vara lämplig för erhållande av tingsnotariebefattning, må hovrätten på framställning av häradshövdingen entlediga honom från anställningen. 8 §.

Ansökan om anställning såsom tingsnotarieaspirant skall göras hos häradshövdingen eller ock hos hovrätten. Ansökan skall vara ställd till hov-

275 (Nuvarande

lydelse.)

(Domarutredningens

förslag.)

rätten. Ansökan som ingives till hovrätten behöver ej avse viss domsaga. Vid ansökan skola fogas åldersbetyg, betyg över undergångna examina samt de betyg och handlingar i övrigt sökanden vill åberopa, såsom tjänstgöringsintyg och intyg om kunnighet i maskinskrivning och stenografi. Ansökan anses förfallen sex månader efter den dag den inkommit till hovrätten eller häradshövdingen. Då tingsnotarieaspirant skall anställas, bör häradshövdingen i god tid dessförinnan göra framställning därom till hovrätten samt äger därvid föreslå hos honom eller hovrätten anmäld lämplig sökande. Häradshövdingen äger, innan förslag avgives, från hovrätten inhämta uppgift om sökande som där anmält sig. Vid förslaget skola fogas till häradshövdingen inkomna ansökningar. Vad ovan stadgas skall jämväl gälla beträffande ansökan om tingsnotariebefattning och tillsättning av sådan befattning. Är fråga om förlängning av förordnande som tingsnotarie eller om förordnande för tingsnotarieaspirant att vara tingsnotarie i domsaga där han tjänstgör, erfordras dock allenast framställning därom från häradshövdingen. Vid sådan framställning skall häradshövdingen foga till honom inkomna ansökningar rörande befattningen. 9 §• Domsagobiträde tillsättes av hovrätten. Ordinarie domsagobiträde tillsättes genom konstitutorial. Då befattning såsom domsagobiträde skall tillsättas, utfärdar den hovrätt under vilken befattningen lyder kungörelse därom i allmänna tidningarna och genom anslag å en för allmänheten tillgänglig plats inom domarkansliet med föreläggande av tjugu dagars ansökningstid, räknad från den dag kungörandet i allmänna tidningarna sker. När skäl därtill äro, må kungörelsen införas även i ortstidning. Ansökan göres hos häradshövdingen och skall vara ställd till hovrätten. Efter nämnda tids utgång skall häradshövdingen med eget yttrande översända ansökningarna till hovrätten. Sedan befattningen tillsatts, skall tillkännagivande därom så fort ske k a n anslås å plats som i andra stycket sägs, varvid dagen för denna åtgärd antecknas å anslaget. För besvärs anförande över tillsättningen är tiden tjugu dagar, räknad från nyssnämnda dag. Den som anställes såsom domsagobiträde skall besitta erforderlig skicklighet i maskinskrivning samt nöjaktig färdighet i stenografi. Där det med hänsyn till antalet biträden i en domsaga icke erfordras, att det biträde, som skall anställas, besitter färdighet i stenografi, må dock fordran härå eftergivas.

276 (Nuvarande

lydelse.)

(Domarutredningens

förslag.)

10 §. Avsked eller entledigande beviljas för befattningshavare, som Kungl. Maj:t tillsätter, av Kungl. Maj:t och för annan befattningshavare av hovrätten. Befattningshavarnas åligganden. 11 §. Häradshövdingen skall leda och övervaka arbetet i domsagan. Han skall tillse, att de där anställda fullgöra sina åligganden samt att arbetet bedrives i behörig ordning och på ett ändamålsenligt sätt. Häradshövdingen skall sörja för att tingsnotarier och tingsnotarieaspiranter erhålla en allsidig och i övrigt tillfredsställande utbildning. Det åligger häradshövdingen att föra särskilt protokoll över viktigare, av honom meddelade beslut i personalärenden eller rörande arbetet och ordningen å kansliet. 12 §. För domsaga, där särskild inskrivningsavdelning finnes, utfärdar Kungl. Maj:t arbetsordning, vari de åligganden som ankomma på den särskilde inskrivningsdomaren närmare regleras samt beträffande övriga befattningshavares åligganden bestämmas de avvikelser från denna stadgas föreskrifter, som må anses påkallade. Även för annan domsaga än i första stycket sägs utfärdar Kungl. Maj.t arbetsordning, där detta av särskild anledning finnes erforderligt. 13 §. Tingsdomare åligger: 1. att närmast under häradshövdingen hava inseendet över personalen och arbetet i domsagan; ävensom 2. att i den mån hovrätten på förslag av häradshövdingen förordnar a) såsom ordförande i häradsräta) såsom ordförande i häradsrätten hålla allmänna eller särskilda ten hålla allmänna ting, ting med tretingssammanträden eller handlägga mansnämnd eller särskilda sammanmål och ärenden å sådana samman- träden eller eljest i häradsrätten träden; handlägga mål och ärenden; b) vara inskrivningsdomare, lagb) vara inskrivningsdomare och sökningsdomare och konkursdomare; konkursdomare; samt samt c) handlägga ärenden angående c) handlägga ärenden angående sammanläggning enligt 3 och 4 kap. sammanläggning enligt 3 och 4 kap. lagen den 12 maj 1917 om fastighets- lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad samt enligt lagen den bildning i stad samt enligt lagen den 18 juni 1926 om sammanläggning av 18 juni 1926 om sammanläggning av

277 (Nuvarande

lydelse.)

(Domarutredningens

fastigheter å landet, ärenden angående fastställelse å avstyckning enligt lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet ävensom ärenden angående fastställelse å gränsbestämning i samband med nämnda förrättningar, allt i den mån detta ej ankommer på ägodelningsrätten.

förslag.)

fastigheter å landet, ärenden angående fastställelse å avstyckning enligt lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet ävensom ärenden angående fastställelse å gränsbestämning, verkställd i samband med nämnda förrättningar eller såsom särskild förrättning enligt sistnämnda lag, allt i den mån detta ej ankommer p å ägodelningsrätten. Tingsdomare äger bevilja fri rättegång och förordna rättegångsbiträde enligt lagen om fri rättegång i mål, vilka kunna beräknas komma att i rätten handläggas av honom,

Tingsdomare äger bevilja fri rättegång och förordna rättegångsbiträde enligt lagen om fri rättegång i mål, vilka kunna beräknas komma att handläggas av rätten under hans ordförande skåp. Tingsdomare är vidare behörig att Tingsdomare är vidare behörig att utföra i 16 § första stycket omför- utföra i 16 § omförmälda göromål. malda göromål. Vad i 16 § andra stycket stadgas gäller ock i fråga om tingsdomare. 14 §. Tingssekreterare åligger: 1. att, där tingsdomare icke finnes, närmast under häradshövdingen hava inseendet över personalen och arbetet i domsagan; 2. att i den mån hovrätten på förslag av häradshövdingen förordnar utföra de göromål varom i 13 § första stycket 2. sägs; 3. att, i den utsträckning det kan 3. att i mål och ärenden uppsätta, ske utan eftersättande av honom i öv- underteckna och expediera av rätten rigt åliggande göromål, efter härads- eller domaren beslutade kallelser, föhövdingens bestämmande föra dom- relägganden och andra meddelanden bok och övriga protokoll i mål och rörande handläggningen ävensom elärenden som handläggas av härads- jest ombesörja sådan delgivning, som hövdingen såsom ordförande i hä- ankommer på rätten eller domaren; radsrätten, att i samband därmed 4. att i samband med dom eller uppsätta och kontrasignera samt för beslut i mål och ärenden fullgöra häradshövdingen till granskning och föreskriven skyldighet att expediera underskrift framlägga skrivelser, kun- protokoll samt uppsätta, underteckna görelser, förelägganden och uppgifter, och expediera skrivelser, kungörelser som i dylika mål och ärenden skola och uppgifter, som det åligger rätten av rättens ordförande undertecknas, eller domaren att utfärda eller avgiva, ävensom att ombesörja deras behöri- ävensom vid fullföljd av talan mot ga expedierande. dom eller beslut i sådana mål och

278 (Nuvarande

lydelse.)

Häradshövdingen skall med sin namnpåskrift vitsorda riktigheten av dombok eller protokoll, som uppsatts av tingssekreteraren; denne äger sedan att ensam underteckna expedition av sådan dombok eller sådant protokoll, där ej expeditionen innefattar slutligt utslag eller ock beslut, varigenom dömts till edgång. I expedition, som i enlighet härmed undertecknas av tingssekreteraren, skall angivas vem som varit ordförande vid målets eller ärendets handläggning.

(Domarutredningens

förslag.)

ärenden vidtaga på rätten eller domaren ankommande åtgärder, som angivas i 50 kap 5 §, 51 kap. 5 § och 52 kap. 4 § rättegångsbalken samt 21 kap. 54 §, 55 § andra och tredje styckena, 56 §, 57 §, 61 §, 62 §, 63 § andra och tredje styckena och 64 § lagen om delning av jord å landet; samt 5. att, då han därtill av rätten eller domaren förordnas, tjänstgöra såsom protokollförare enligt 6 kap. rättegångsbalken. Göromål, som avses i första stycket 3. och 4., ankomma icke på tingssekreteraren i mål och ärenden, som handläggas av tingsnotarie, ej heller där göromålen på grund av särskilt förordnande skola utföras av tingsnotarie eller annan befattningshavare. Tingssekreterare äger bevilja fri rättegång och förordna rättegångsbiträde enligt lagen om fri rättegång i mål, vilka kunna beräknas komma att i rätten handläggas av honom.

Tingssekreterare äger bevilja fri rättegång och förordna rättegångsbiträde enligt lagen om fri rättegång i mål, vilka kunna beräknas komma att handläggas av rätten under hans ordförandeskap. Tingssekreterare är vidare behörig Tingssekreterare är vidare behörig att utföra i 16 § omförmälda göroatt utföra i 16 § första stycket omförmälda göromål. Vad i 16 § andra mål. stycket stadgas gäller ock i fråga om tingssekreterare. 15 §• Det åligger tingsnotarierna att, i den utsträckning de efter vad i 16—19 §§ sägs äro därtill behöriga, biträda med göromålen i domsagan enligt den arbetsfördelning som häradshövdingen, i den mån särskilt förordnande av hovrätten ej erfordras, må bestämma. 16 §. Tingsnotarie är behörig att på eget ansvar utföra följande enligt lag eller författning på domaren eljest ankommande göromål: 1. mottaga och diarieföra hand1. mottaga och diarieföra handling, som må till domaren ingivas, ling, som må till domaren eller rätten samt anmälan eller framställning, ingivas, samt anmälan eller framvilken ankommer på prövning eller ställning, vilken ankommer på prövåtgärd av denne, ävensom enligt de ning eller åtgärd av dessa, ävensom

279 (Nuvarande

lydelse.)

(Domarutredningens

förslag.)

närmare föreskrifter domaren med- enligt de närmare föreskrifter domadelar öppna och granska ankomman- ren meddelar öppna och granska ande postförsändelser; kommande postförsändelser; 2. verkställa på konkursdomaren jämlikt 10 eller 11 § eller 12 § andra stycket konkurslagen ankommande prövning av konkursansökning; i fall som avses i 8 § tredje stycket, 11 § andra stycket, 12 eller 17 § samma lag vidtaga föreskrivna åtgärder med anledning av ansökning om konkurs; utfärda, låta anslå och avsända kungörelse att beslut om egendomsavträde meddelats samt därom göra föreskrivna anmälningar; meddela förordnande som avses i 43 § eller 185 § under 2) eller 209 § första stycket andra punkten konkurslagen; utfärda och avsända sådana kallelser, underrättelser och meddelanden som omförmälas i 20, 21, 103, 111, 185 och 201 §§ sagda lag; vidtaga de åtgärder som jämlikt 102, 107 och 118 §§ konkurslagen ankomma på konkursdomaren, upptaga borgenärsed samt föra i 208 § nämnda lag omförmäld dagbok; 3. vidtaga de åtgärder, som jämlikt 8 § andra stycket 16 §, 17 § tredje stycket och 54 § lagen om ackordsförhandling utan konkurs åligga konkursdomaren, samt föra i 48 § samma lag omförmäld dagbok. 4. verkställa den prövning av ed4. verkställa den prövning av edgångsyrkande, som enligt 4 § lagen gångsyrkande, som enligt 4 § lagen om utmätningsed åligger konkursdo- om utmätningsed åligger konkursdomaren, ävensom i samband därmed maren, ävensom i samband därmed bestämma tid och ort för det förhör, bestämma tid och ort för det förhör, som jämlikt 5 § samma lag skall hål- som jämlikt 5 § samma lag skall hållas, och förelägga gäldenären att in- las, samt förelägga gäldenären att inställa sig vid förhöret; ställa sig vid förhöret och ombesörja, att handlingarna delgivas denne; 5. meddela beslut och vidtaga åtgärder som enligt gällande lagstiftning om fri rättegång ankomma på rättens ordförande eller expeditionshavanden, dock att beviljande av fri rättegång eller förordnande av rättegångsbiträde ej tillkommer tingsnotarie; 6. vid sökt eller beviljad boskillnad eller i fråga om bouppteckning med anledning av sökt eller beviljad hemskillnad eller äktenskapsskillnad vidtaga åtgärder som enligt lag ankomma på domaren; 7. för omyndig dödsbodelägare så ock för bortovarande meddela sådant förordnande av god man, som ankommer på domaren att utfärda; 8. upprätta och expediera föreskriven årlig rättsstatistisk arbetsredogörelse och i 17 § förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom omförmälda förteckningar samt uppsätta och avsända föreskrivna, för upprättande av vissa röstlängder erforderliga uppgifter å i konkurstillstånd försatta personer samt uppgifter som jämlikt stadgan den 7 december 1934 om prästval infordrats från domaren. 9. föra stadgade förteckningar över 9. föra stadgade förteckningar över anhängiggjorda hemskillnads- och bo- anhängiggjorda hemskillnads- och bo-

280 (Nuvarande

lydelse.)

(Domarutredningens

förslag.)

skillnadsmål, förteckning som omför- skillnadsmål och föreskrivna anteckmäles i 11 kap. 9 § rättegångsbalken ningar om övervakningen av villkoroch föreskrivna anteckningar om över- ligt dömda; vakningen av villkorligt dömda; 10. bestyrka avskrifts riktighet 10. bestyrka avskrifts riktighet ävensom meddela bevis som det till- ävensom meddela bevis som det tillkommer domaren att utfärda, utom kommer domaren att utfärda, utom gravationsbevis, vederhäftighetsbevis, gravationsbevis, vederhäftighetsbevis vadebevis, sådant intyg om fattigdom och sådant intyg om fattigdom som som omförmäles i 30 kap. 22 § rätte- omförmäles i 54 kap 18 § rättegångsbalken samt bevis enligt 27 § gångsbalken; lagsökningslagen; 11. meddela beslut och vidtaga åtgärder som enligt lagen den 20 juni 1924 om viss panträtt i spannmål och kungörelsen samma dag med föreskrifter angående tillämpningen av nämnda lag eller enligt lagen den 30 juni 1942 om viss panträtt i spånadslin och hampa och kungörelsen samma dag med föreskrifter angående tillämpningen av sistnämnda lag ankomma på registerföraren; 12. föra dagbok, som omförmäles i 6 kap. 11 och 12 §§ rättegångsbalken ävensom 10 § lagen om handläggning av domstolsärenden, samt med ledning av sådan bok utfärda bevis, huruvida talan fullföljts mot häradsrättens dom eller beslut; 12. föra den i 21 kap. 36 § lagen 13. föra den i 21 kap. 36 § lagen den 18 juni 1926 om delning av jord den 18 juni 1926 om delning av jord å landet föreskrivna dagbok samt med å landet föreskrivna dagbok samt ledning av densamma utfärda bevis, med ledning av densamma utfärda huruvida besvär anförts hos ägodel- bevis, huruvida besvär anförts hos ningsrätten över vad vid jorddelnings- ägodelningsrätten över vad vid jordförrättning eller vid förrättning enligt delningsförrättning eller vid förrättlagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa ning enligt lagen den 18 juni 1925 om fall för nyttjanderättshavare att in- rätt i vissa fall för nyttjanderättshalösa under nyttjanderätt upplåtet om- vare att inlösa under nyttjanderätt råde eller enligt lagen den 3 septem- upplåtet område eller enligt lagen den ber 1939 om enskilda vägar förekom- 3 september 1939 om enskilda vägar mit eller huruvida besvär anförts över förekommit eller huruvida besvär ägodelningsdomarens beslut eller ägo- anförts över ägodelningsdomarens bedelningsrättens utslag eller över ut- ?lut eller ägodelningsrättens utslag elslag av hovrätten i mål, som dit full- ler över utslag av hovrätten i mål, följts från ägodelningsdomaren eller som dit fullföljts från ägodelningsdoägodelningsrätten; samt maren eller ägodelningsrätten; samt

281 (Nuvarande

lydelse.)

(Domarutredningens

förslag.)

13. föra den i 40 § lagsökningsla14. föra den i 37 § lagsökningslagen omförmälda dagbok. gen omförmälda dagbok. Fråga om tingsnotaries behörighet Tingsnotarie är tillika behörig att att giva stämning bedömes enligt 11 i häradsrätten utfärda stämning i mål, kap. 3 § rättegångsbalken och hans som i 18 § andra stycket 1. a—c sägs. behörighet att mottaga vadeanmälan enligt 26 kap. 1 § samma balk. 17 §. Tingsnotarie må i den utsträckning Tingsnotarie må i den mån han hovrätten på förslag av häradshöv- därtill av häradshövdingen skriftligen ding en förordnar: förordnas: 1. tjänstgöra såsom inskrivnings(Jfr 18 § första stycket.) domare; 2. jämlikt nedannåmnda paragra1. i andra fall än i 16 § sägs utföra fer i 21 kap. lagen den 18 juni 1926 göromål, som angivas i 14 § första om delning av jord å landet vidtaga stycket 3. och 4.; samt följande åtgärder, nämligen: föranstalta om val av ägodelningsnämndemän (3 och 5 §§), utfärda kallelser enligt 6 och 7 §§, utfärda kallelser och kungörelse enligt 10 §, utfärda stämning enligt 24 §, infordra handlingar från lantmätare enligt 26 och 27 §§, utsätta tid och ort för måls handläggning vid ägodelningsrätten (29 § tredje stycket), inhämta yttranden från byggnadsnämnd enligt 42 § fjärde stycket samt vidtaga de i 54—57 och 61—66 §§ omförmälda på ägodelningsdomaren ankommande åtgärder; samt 3. jämlikt 11 och 12 §§ lagen den 2. jämlikt 11 och 12 §§ lagen den 18 juni 1926 om sammanläggning av 18 juni 1926 om sammanläggning av fastigheter å landet inhämta och in- fastigheter å landet inhämta och infordra yttranden samt meddela före- fordra yttranden samt meddela föreläggande för sökande att inkomma läggande för sökande att inkomma med ytterligare utredning. med ytterligare utredning. Tingsnotarie må tillika av rätten eller domaren förordnas att tjänstgöra såsom protokollförare enligt 6 kap. rättegångsbalken. Förordnande, som avses i denna paragraf, må endast meddelas tings-

282 (Nuvarande

lydelse.)

(Domarutredningens

förslag.)

notarie, som vunnit nödig erfarenhet beträffande den uppgift, varom fråga är, och finnes vara därtill skickad. Avskrift av förordnande, som avses i första stycket, skall tillställas hovrätten. 18 §. (Jfr 17 § 1.)

Tingsnotarie må i den utsträckning bovrätten på förslag av häradshövdingen förordnar tjänstgöra såsom inskrivningsdomare med den begränsning, att tingsnotarie, som ej uppnått tjugufem års ålder och tjänstgjort i domsaga såsom tingsnotarie eller tingsnotarieaspirant under ett år, icke må handlägga ärenden angående bouppteckning eller arvsskatt.

Tingsnotarie, som uppnått tjugufyra års ålder och tjänstgjort i domsaga såsom tingsnotarie eller tingsnotarieaspirant under ett år, må då han av häradshövdingen därtill skriftligen förordnas, i den omfattning och under tid som häradshövdingen bestämmer, utföra sådana på tingssekreterare ankommande göromål, varom i 14 § första stycket 3. förmäles, därvid vad i 14 § andra stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning. Avskrift av dylikt förordnande skall tillställas hovrätten. Tingsnotarie, som uppnått tjugufem års ålder och tjänstgjort i domsaga såsom tingsnotarie eller tingnotarieaspirant under ett år, må i den utsträckning hovrätten på förslag av häradshövdingen förordnar: 1. hålla sammanträde som avses i 1. i häradsrätten handlägga mål lagen den 7 maj 1918 om särskilda och ärenden av följande slag: tingssammanträden för handläggning a. mål om lagsökning och betalav vissa mål och ärenden; ningsföreläggande; 2. å annat tingssammanträde såb. annat mål om förfallen pensom ordförande i häradsrätten hand- ningfordran, som ej avser skadelägga dels i 1 § nämnda lag om\- stånd, såvitt fråga är om förberedelförmälda ärenden, dels mål angå- se i målet eller om huvudförhandling,

283 (Nuvarande

lydelse.)

ende ansvar för förseelse som i lag eller författning ej är belagd med högre straff än böter, dock ej mål, däri talan om skadestånd föres, eller mål om förvandling av böter, dels ock mål som i 1 § första stycket 2.—4. förenämnda lag avses, där målet första gången förekommer eller fortsatt handläggning av målet föranletts därav att å någondera sidan parten eller, om de äro flera, samtliga dessa uteblivit; dock skall den som har att i övrigt föra ordet å tingssammanträdet handlägga jämväl här avsedda mål, därest de av honom befinnas vara av vidlyftig eller svårare beskaffenhet, såvitt ej annat följer av vad i 28 § andra stycket sista punkten stadgas; samt

3. eljest förvalta häradshövdingämbete med den begränsning, att den förordnade icke äger att vare sig såsom ordförande i häradsrätt handlägga andra mål och ärenden än nyss sagts eller tjänstgöra såsom ordförande i synerätt eller vid sammanträde med ägodelningsrätt eller, med mindre hovrätten finner nödigt annorledes förordna, i rättens ställe handlägga mål om förvandling av böter.

(Domarutredningens

förslag.)

som äger rum i omedelbart samband med förberedelsen; c. mål som rör allenast ansvar för brott, vara icke kan följa svårare straff än böter och i vilket ej förekommer anledning, att målsägande finnes, dock ej mål om förvandling av böter; d. ärenden angående förmynderskap och godmanskap enligt lagen om förmynderskap, dock ej då fråga är om tillstånd till viss förvaltningsåtgärd eller talan mot överförmyndarens beslut; e. ärenden angående dödsbos avträdande till förvaltning av boutredningsman samt utseende och entledigande av boutredningsman, såvitt de, vars rätt är i fråga, gemensamt ansökt om åtgärden eller äro därom ense; f. ärenden angående dödförklaring, vittnesförhör rörande tillkomsten av skriftligt testamente, föreläggande att söka lagfart eller att ingiva bouppteckning samt avläggande av domared eller ed av god man vid lantmäterif örrättningar; dock må tingsnotarie ej handlägga mål eller ärende, som är av vidlyftig eller svår beskaffenhet eller vars avgörande eljest kräver särskild erfarenhet; 2. eljest förvalta häradshövdingämbete med den begränsning, att den förordnade icke äger att vare sig i häradsrätt handlägga andra mål och ärenden än nyss sagts eller tjänstgöra såsom ordförande i synerätt eller ägodelningsrätt eller, med mindre hovrätten finner nödigt annorledes förordna, i rättens ställe handlägga mål om förvandling av böter.

284 (Nuvarande

lydelse.)

(Domarutredningens

förslag.)

19 §. Förordnande att med vidsträcktare befogenhet än i 18 § sägs förvalta häradshövdingsämbete må, där ej hinder i lag eller allmän författning möter, av hovrätten meddelas ordinarie innehavare av domarämbete samt den som tjänstgjort såsom ledamot eller fiskal i hovrätt och av hovrätten funnits skickad att erhålla fortsatt domarförordnande. Finnes enligt föregående stycke Finnes enligt föregående stycke kompetent person ej att tillgå, må ock kompetent person ej att tillgå, må ock förordnande som i denna paragraf förordnande som i denna paragraf avses meddelas tingsnotarie som un- avses meddelas tingsnotarie som under ett och ett halvt år tjänstgjort der ett och ett halvt år tjänstgjort såsom tingsnotarie eller tingsnotarie- såsom tingsnotarie eller tingsnotarieaspirant och därunder innehaft för- aspirant och därunder innehaft förordnanden som i 17 § 1. och 18 § and- ordnanden som i 18 § första stycket ra stycket 1. eller 2. sägs, därav så- och andra stycket 1. sägs, därav såsom inskrivningsdomare under minst som inskrivningsdomare under minst fyra inskrivningsdagar i domsaga, fyra inskrivningsdagar i domsaga, där där särskild inskrivningsavdelning särskild inskrivningsavdelning finnes, finnes, eller under minst sex inskriv- eller under minst sex inskrivningsdaningsdagar i annan domsaga. gar i annan domsaga. Har tingsnotarie förordnats att å inskrivningsdag handlägga vissa där förekommande ärenden, skall vid beräkning av antalet inskrivningsdagar skälig hänsyn härtill tagas. När synnerliga skäl därtill föranleda, må förordnande varom i denna paragraf är fråga meddelas fiskalsaspirant i hovrätt. 20 §.

För behörighet att mottaga sådana förordnanden som i 18 och 19 §§ sägs må med tjänstgöring i domsaga till en tid av högst sex månader likställas väl vitsordad tjänstgöring under samma tid i hovrätt eller vid rådhusrätt, i vilken enligt gällande be»tämmelser jämte borgmästaren sitta minst två lagfarna ledamöter, eller såsom biträde åt landsfogde eller förste stadsfiskalen i Stockholm eller såsom biträde åt ledamot av Sveriges advokatsamfund.

För behörighet att mottaga sådana förordnanden som i 18 och 19 §§ sägs må med tjänstgöring i domsaga till en tid av högst sex månader likställas väl vitsordad tjänstgöring under samma tid såsom avlönad befattningshavare vid rådhusrätt, i vilken enjligt gällande bestämmelser jämte borgmästaren sitta minst två lagfarna ledamöter, eller såsom biträde åt landsfogde eller förste stadsfiskalen i Stockholm eller såsom biträde åt advokat.

285 (Nuvarande

lydelse.)

(Domarutredningens

förslag.)

21 §• I n n a n förordnande som i 17 §, Innan förordnande som i 18 och 18 § andra stycket samt 19 § sägs 19 §§ sägs första gången meddelas i första gången meddelas i domsaga an- domsaga anställd tingsnotarie, skall ställd tingsnotarie, skall domare som domare som föreslår tingsnotarien till föreslår tingsnotarien till erhållande erhållande av förordnandet hava av förordnandet hava skriftligen vits- skriftligen vitsordat, att denne är ordat, att denne är lämplig och skic- skickad att uppehålla förordnande av kad att uppehålla förordnande av det det slag varom fråga är. slag varom fråga är. 22 §. Tingsnotarie bör i den omfattning Tingsnotarie bör i den omfattning så prövas lämpligt biträda med upp- så prövas lämpligt biträda med prosättande av häradsrättens dombok tokollföring ävensom med utarbetanävensom med utarbetande av förslag de av förslag till domar och beslut. till utslag i mål och ärenden, som handlagts eller skola avdömas under ordförandeskap av häradshövding, tingsdomare eller tingssekreterare. 23 §.

Tingsnotarieaspirant åligger att efter häradshövdingens anvisningar biträda med göromålen i domsagan. Aspirant är behörig att på eget ansvar utföra i 16 § första stycket 1. omförmälda göromål samt bestyrka avskrifts riktighet. 24 §.

Domsagobiträde åligger att efter häradshövdingens anvisningar biträda med göromålen i domsagan. Domsagobiträde må av häradshövdingen förordnas att på eget ansvar utföra i 16 § första stycket 1. omförmälda göromål samt bestyrka avskrifts riktighet. I domsaga där göromålens omfattning sådant påkallar må hovrätten på förslag av häradshövdingen förordna domsagobiträde att på eget ansvar 1. omhänderhava stämpelförsäljningen i domsagan, stampelbelägga utgående expeditioner samt till vederbörande myndigheter för indrivning översända expeditioner som ej utlösas; 2. emottaga och förvalta expensmedel som för domsagan utanordnas samt ombesörja upphandling av skrivmaterialier och annat dylikt som för domarkansliet erfordras; samt 3. såsom redogörare föra erforder3. såsom redogörare föra erforderliga räkenskaper och i stadgad ord- liga räkenskaper och i stadgad ordning redovisa i tjänsten uppburna el- ning redovisa i tjänsten uppburna eller influtna medel. ler influtna medel; samt

286 (Nuvarande

lydelse.)

(Domarutredningens

förslag.)

4. i mål och ärenden uppsätta, underteckna och expediera av rätten eller domaren beslutade kallelser, förelägganden och andra meddelanden rörande handläggningen ävensom eljest ombesörja sådan delgivning, som ankommer på rätten eller domaren. Häradshövdingen bör minst en gång i månaden granska de förda räkenskaperna samt inventera kassa och stämpelförråd. Angående förordnande av domsagobiträde till kommissionär stadgas i 39 §. Befattningshavarnas ledighet samt förordnande av vikarier. 25 §. Häradshövding, tingsdomare, särHäradshövding, tingsdomare, särskild inskrivningsdomare och tings- skild inskrivningsdomare och tingssekreterare äga enligt vad därom är sekreterare äga enligt vad därom är särskilt stadgat tillgodonjuta semester särskilt stadgat tillgodonjuta semester å tid som hovrätten bestämmer. Där- å tid som hovrätten bestämmer. Därvid skall iakttagas, att semester alle- vid skall iakttagas, att semester allenast då särskilda skäl därtill äro må nast då särskilda skäl därtill äro må beviljas häradshövding, tingsdomare beviljas häradshövding, tingsdomare och tingssekreterare å sådan tid, att och tingssekreterare å sådan tid, att h a n därigenom vinner befrielse från han därigenom vinner befrielse från hållande av allmänt tingssammanträhållande av allmänt ting. de eller sammanträde för tings avslutande. Annan ledighet för häradshövding beviljas likaledes av hovrätten. Tjänstledighet, som häradshövding enligt vad särskilt är stadgat äger åtnjuta för vinnande av lättnad i arbetsbördan och ombesörjande av enskilda angelägenheter, må ej heller annat än då särskilda skäl därtill äro beviljas å tid som i första stycket sägs. Tingsdomare, särskild inskrivningsdomare och tingssekreterare må av häradshövdingen under högst åtta dagar varje halvår beviljas annan ledighet än i första stycket sägs. Finner häradshövdingen vikarie erforderlig eller är fråga om ledighet under längre tid än nu är sagt, skall ansökan om ledighet göras hos hovrätten. Underrättelse om ledighet, som häradshövding enligt denna paragraf beviljar, samt om skälet därtill skall snarast möjligt insändas till hovrätten. 26 §.

Tingsnotarie och domsagobiträde äga enligt vad därom är särskilt stadgat tillgodonjuta semester å tid som häradshövdingen bestämmer. Annan tjänst-

287 (Nuvarande

lydelse.)

(Domarutredningens

förslag.)

ledighet för sådan befattningshavare äger häradshövdingen i fall av behov bevilja för en tid av högst tjugu dagar varje halvår. Finner häradshövdingen vikarie för tingsnotarie erforderlig eller är fråga om ledighet under längre tid än n u är sagt, skall ansökan om ledighet göras hos hovrätten. Tingsnotarieaspirant må, när skäl därtill äro, av häradshövdingen beviljas ledighet sammanlagt högst tjugu dagar. Därutöver beviljas ledighet för aspirant av hovrätten. Underrättelse om annan ledighet än semester, som häradshövding enligt denna paragraf beviljar, samt om skälet därtill skall snarast möjligt insändas till hovrätten. 27 §.

Häradshövding må av hovrätten, när skäl därtill äro, befrias: 1. från alt hålla sammanträde som 1. från att hålla ting med tremansavses i lagen den 7 maj 1918 om sär- nämnd; skilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden; 2. från att å allmänt tingssam2. från att å allmänt ting handmanträde ävensom å sammanträde lägga mål och ärenden, som avses i för tings avslutande handlägga mål 18 § andra stycket 1. denna stadga; och ärenden som avses i 18 § andra 3. från att i häradsrätt handlägga stycket 2. denna stadga; samt ärenden, vilka utan att ankomma på inskrivningsdomaren kunna i häradsrätt avgöras utan nämnd; samt 3. från att handlägga ärenden, 4. från att handlägga ärenden, varvarom i 13 § första stycket 2. c) om i 13 § första stycket 2. c) sägs. samt 17 § 2. och 3. sägs. Befrielse som meddelas enligt första stycket omfattar även förberedelse och vidtagande av förberedande åtgärd i mål och ärenden som befrielsen avser. Häradshövding som är inskrivHäradshövding som ä r inskrivningsdomare må av hovrätten, när så nings- eller konkursdomare må av prövas skäligt, årligen befrias från hovrätten befrias från inskrivingsinskrivningsdomargöromålen under domar- och konkursdomargöromålen viss tid, dock må befrielse från i den utsträckning hovrätten finner nämnda göromål ej beviljas så, att skälig, häradshövdingen därigenom vinner befrielse från mer än tre fjärdedelar av de inskrivningsdagar, vilka infalla å tid då han ej åtnjuter semesterledighet. Är häradshövding lagsöknings- eller konkursdomare, må han erhålla

288 (Nuvarande

lydelse.)

(Domarutredningens

förslag.)

befrielse från lagsöknings- och konkursdomargöromålen i den utsträckning hovrätten finner lämplig. Kan tillfälligt göromål av vidlyftig eller tidsödande beskaffenhet, såsom rannsakning med häktad person eller syneförrättning, ej utan häradshövdingens oskäliga betungande utföras vid sidan av övriga tjänsteåligganden, må hovrätten medgiva häradshövding befrielse antingen från sådant göromål eller ock för dess fullgörande från arbetet i övrigt. Vad ovan i denna paragraf stadgas om befrielse för häradshövding från vissa göromål skall i tillämpliga delar jämväl gälla tingsdomare. 28 §. I domsaga där tingsdomare är anI domsaga, där lingsdomare eller ställd äger hovrätten, där så finnes tingssekreterare är anställd, äger hoverforderligt, befria häradshövdingen rätten i den utsträckning, som finnes från att d högst hälften av de all- erforderlig, befria häradshövdingen manna rättegångsdagarna i domsa- från att i häradsrätt handlägga andgan handlägga och avdöma på ho- ra mål och ärenden än de i 27 § nom eljest ankommande mål och första stycket 1—3 omförmälda. Häärenden. radshövdingen må dock ej härigenom Uppgår i domsaga där tingssekre- befrias från mer än hälften av de allterare är anställd antalet allmän- manna tingsdagarna i domsaga med na rättegångsdagar under en tid av tingsdomare och en fjärdedel av desfyra veckor i följd till tre eller fyra, sa dagar i domsaga med tingssekreäger hovrätten, där så finnes erfor- terare. Om olikhet föreligger i fråga derligt, befria häradshövdingen från om tingsdagarnas längd, skall vid beatt å en av dessa rättegångsdagar räkningen skälig hänsyn härtill tahandlägga och avdöma på honom el- gas. jest ankommande mål och ärenden. Därest antalet allmänna rättegångsdagar under tid som ovan sägs uppgår till flera än fyra, må häradshövdingen kunna erhålla dylik befrielse under två av rättegångsdagarna. Är antalet allmänna rättegångsdagar i allmänhet mindre än vad i första punkten sägs, må häradshövdingen kunna erhålla dylik befrielse i den omfattning hovrätten prövar skälig; dock att befrielsen skall för varje kalenderhalvår avse ett mindre antal rättegångsdagar än det, vartill regeln i första punkten i där avsett fall kan föranleda. Mål och ärenden av in-

289 (Nuvarande

lydelse.)

vecklad beskaffenhet skola dock städse handläggas av häradshövdingen. Vid tillämpningen av vad i denna paragraf stadgas skall tillses, att ombyte av ordförande under ett och samma måls handläggning och avgörande såvitt möjligt ej kommer att äga rum.

(Domarutredningens

förslag.)

Vid fördelning av mål enligt första stycket skall tillses, att ombyte av domare under förberedelse och huvudförhandling i samma mål såvitt möjligt ej äger rum. Där häradshövdingen jämlikt första stycket befrias från att handlägga mål och ärenden, skall, om tingssekreterare förordnas som vikarie, iakttagas, att häradshövdingen likväl skall handlägga dels mål och ärenden av invecklad beskaffenhet dels ock andra mål, vari åklagartalan föres av landsfogde eller någon hålles häktad, där ej hovrätten för särskilt fall finner, att sådant mål må handläggas av tingssekreteraren.

29 §. Tingssekreterare, som förordnats Tingssekreterare, som förordnats att vara inskrivningsdomare i domsa- att vara inskrivnings- eller konkursgan, må av hovrätten, när så prövas domare i domsagan eller att i häradsskäligt, årligen befrias från inskriv- rätt handlägga mål om lagsökning ningsdomargöromålen under viss tid; och betalningsföreläggande, må av dock må befrielse från nämnda göro- hovrätten befrias från hithörande gömål ej beviljas så, att tingssekreteraromål i den utsträckning hovrätten ren därigenom erhåller befrielse från finner lämplig, mer än hälften av de inskrivningsdagar, vilka infalla å tid då han ej åtnjuter semesterledighet. Är tingssekreterare förordnad att vara lagsöknings- eller konkursdomare i domsagan, må han erhålla befrielse från lagsöknings- och konkur sdomarg öromålen i den utsträckning hovrätten finner lämplig. 30 §. Vikarie för befattningshavare i domsaga förordnas av hovrätten. Erfordras vikarie för domsagobiträde eller är sådan befattning ledig, må dock, där fråga är om förordnande för en tid av högst fyrtiofem dagar, härads19—462146

290 (Nuvarande

lydelse.)

(Domarutredningens

förslag.)

hövdingen förordna lämplig person att uppehålla befattningen. Meddelande om sådant förordnande skall snarast möjligt lämnas hovrätten. Då häradshövdingämbete, tingsdomarbefattning eller befattning såsom särskild inskrivningsdomare icke är tillsatt, skall hovrätten förordna om befattningens uppehållande. Förordnas tingsdomare, tingssekreterare eller tingsnotarie att upprätthålla högre befattning i domsagan än sin egen, verkar det ej rubbning av hans skyldighet att upprätthålla egen befattning, där ej vikarie för honom i denna tjänst förordnas. 31 §. Till vikarie för häradshövding bör, Till vikarie för häradshövding bör, där ej särskilda skäl till annat för- där ej särskilda skäl till annat föranleda, förordnas tingsdomare eller anleda, förordnas tingsdomare eller tingssekreterare, om sådan finnes i tingssekreterare, om sådan finnes i domsagan. Utan hinder av vad i förs- domsagan. Utan hinder av vad i första punkten sägs må vid häradshöv- ta punkten sägs må vid häradshövdings, tingsdomares eller tingssekrete- dings, tingsdomares eller tingssekrerares ledighet för semester eller an- terares ledighet för semester eller annan kortare ledighet tingsnotarie i nan kortare ledighet tingsnotarie i domsagan, som uppfyller de i 18 § domsagan, som uppfyller de i 18 § andra stycket angivna villkoren, för- andra stycket angivna villkoren, förordnas till vikarie med den begräns- ordnas till vikarie med den begränsning som i nämnda paragraf andra ning som i nämnda paragraf andra stycket 3. sägs. Angående förordnan- stycket 2. sägs. Angående förordnande för tingsnotarie att i annat fall än de för tingsnotarie att i annat fall än nu är sagt förvalta häradshövding- nu är sagt förvalta häradshövdingämbete stadgas i 19 § andra stycket, ämbete stadgas i 19 § andra stycket. Till vikarie för särskild inskrivTill vikarie för särskild inskrivningsdomare må förordnas, förutom ningsdomare må förordnas, förutom den som äger förvalta häradshövding- den som äger förvalta häradshövdingämbete, jämväl den som är berättigad ämbete, jämväl tingsnotarie under forätt mottaga förordnande som i 18 § utsättning som angives i 17 § tredje första stycket sägs. stycket första punkten. Till vikarie för tingsnotarie må endast förordnas den som är behörig att förordnas till innehavare av sådan befattning. Innan vikarie för tingsnotarie inträder i tjänstgöring, skall han hava avlagt domared. 32 §. Den som innehaft förordnande att förvalta häradshövdingämbete eller att tjänstgöra såsom tingsdomare under tillhopa tre år, må icke av hovrätt meddelas ytterligare sådant förordnande med mindre h a n är assessor i hovrätt och annan assessor icke finnes att tillgå eller Kungl. Maj:t för särskilt fall det medgivit.

291 (Nuvarande

lydelse.)

(Domarutredningens

förslag.)

Den som innehaft förordnande såsom tingssekreterare i sammanlagt tre år må icke utan Kungl. Maj:ts medgivande erhålla ytterligare förordnande i sådan egenskap. ; Den som varit tingsnotarie och Den som varit tingsnotarie och och tingsnotarieaspirant under sam- och tingsnotarieaspirant under sammanlagt två och ett halvt år må alle- manlagt två och ett halvt år må, där nast då synnerliga skäl därtill äro er- hovrätten med hänsyn till omständighålla ytterligare förordnande såsom heterna finner skäl därtill föreligga, tingsnotarie. erhålla ytterligare förordnande såsom tingsnotarie, dock högst under sex månader utöver nämnda tid. 33 §. Har någon förordnats att såsom Har någon särskilt förordnats att i sär skild ordförande i häradsrätt hand- häradsrätt handlägga i 18 § andra lägga i 18 § andra stycket 2. avsedda stycket 1. avsedda mål och ärenmål och ärenden, skall det ankomma den, skall det ankomma på häradspå den som har att i övrigt föra or- hövdingen eller den som eljest har det å tingssammanträdet att bestäm- att jämte den särskilt förordnade ma vilka mål som skola handläggas handlägga mål och ärenden i rätten av den särskilde ordföranden samt att bestämma fördelningen av dessa den inbördes ordning i vilken ordfö- samt den inbördes ordning, i vilken randena skola leda rättsförhandlingrättens förhandlingar vid ting skola Ungarna vid sammanträdet, dock med ledas av honom och den särskilt föriakttagande därav att å varje rätte- ordnade, varvid iakttages, att å varje gångsdag tillfälle skall vara lämnat tingsdug tillfälle skall vara lämnat rättssökande att vid sessionens slut rättssökande att vid sessionens slut anmäla ärenden som den särskilde anmäla ärenden, som den särskilt förordföranden h a r att handlägga. ordnade har att handlägga. Finnes vid handläggning å allmänt tingssammanträde av mål, som enligt vad ovan sagts skall handläggas av särskild ordförande, att målet ej är av beskaffenhet som i 18 § andra stycket 2. sägs, må den särskilde ordföranden likväl vid det sammanträdet fortsätta målets handläggning och, där så ske kan, avkunna dom däri. 34 §. När häradshövding begär semester eller tjänstledighet för viss tid, h a r han att uppgiva, huruvida och i vad mån sammanträde med häradsrätt eller synerätt, vilket det ankommer på honom att hålla, utsatts att under den tid äga rum.

292 (Nuvarande

lydelse.)

(Domarutredningens förslag.) Har någon förordnats att för viss Har någon för ordnats att för viss tid förvalta häradshövdingämbete tid förvalta häradshövdingämbete med den begränsning som i 18 § med den begränsning som i 18 § andra stycket 3. sägs och hava de un- andra stycket 2. sägs och hava de undantagna ämbetsgöromålen ej förbe- dantagna ämbetsgöromålen ej förbehållits häradshövdingen eller annan, hållits häradshövdingen eller annan, åligger det den förordnade att, om åligger det den förordnade att, om det befinnes nödigt att under nämnda det befinnes nödigt att under nämnda tid utsätta sammanträde med härads- tid utsätta sammanträde med häradsrätt eller synerätt, därom ofördröjli- rätt eller synerätt, därom ofördröjligen underrätta hovrätten, som förord- gen underrätta hovrätten, som förordnar ordförande vid sammanträdet. nar ordförande vid sammanträdet. Vad sålunda föreskrivits angående skyldighet att meddela uppgift eller underrättelse om sammanträde med häradsrätt eller synerätt skall äga motsvarande tillämpning i fråga om ägodelningsrättssammanträde, så ock i fråga om beslut eller åtgärd av ägodelningsdomaren i de fall då hans ställföreträdare icke äger behörighet att meddela beslutet eller vidtaga åtgärden. När tingsdomare eller tingssekreterare begär semester eller tjänstledighet för viss tid, skall vad ovan stadgats äga motsvarande tillämpning. 35 §. Angående skyldighet för assessor, fiskal eller fiskalsaspirant i hovrätt att tjänstgöra i domsaga gäller vad särskilt är stadgat. Handlingars ingivande till domaren, Handlingars avlämnande till domförordnande av kommissionär. sagas kansli, förordnande av kornmissionär. 36 §.

/ ärenden som omförmälas i förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden äger sökande å domsagas kansli avlämna sina ansökningshandlingar, med skyldighet för domaren att, där ej annorlunda begäres, företaga ärendet till vederbörlig behandling å därefter först infallande rättegångs- eller inskrivningsdag, å vilken dylika ärenden må handläggas. I ärenden som ankomma på handläggning av inskrivningsdomaren äger sökanden jämväl avlämna sina ansök-

Om avlämnande till domsagas kansli av inlaga eller annan handling i rättegång är särskilt stadgat. Handling i ärende som ankommer på handläggning av rätten eller domaren må även eljest inlämnas eller insändas till domsagas kansli.

I ärende som ankommer på handläggning av inskrivningsdomaren må handling jämväl avlämnas å tings-

293 (Nuvarande

lydelse.)

(Domarutredningens

förslag.)

ningshandlingar å tingsställe, då all- ställe, då allmänt ting eller ting med mänt tingssammanträde eller sam- tremansnämnd där förrättas. manträde för tings avslutande eller tingssammanträde med tremansn ä m n d där förrättas, med enahanda skyldighet för domaren att företaga ärendet till behandling å nästa inskrivningsdag. 37 §.

Handling som må till domaren ingivas samt anmälan eller framställning vilken ankommer på prövning eller åtgärd av denne skall anses mottagen å tid, då därtill behörig befattningshavare mottagit den; dock skall, därest handling skall anmälas å inskrivningsdag eller vid särskild förrättning, det ankomma på sakägarens eget äventyr, om handlingen mottagits senare än att den kan anmälas å inskrivningsdagen eller vid förrättningen.

Handling som må till rätten eller domaren ingivas samt anmälan eller framställning vilken ankommer på prövning eller åtgärd av rätten eller domaren skall anses mottagen å tid, då därtill behörig befattningshavare mottagit den; dock skall, därest handling skall anmälas å inskrivningsdag eller vid särskild förrättning, det ankomma på sakägarens eget äventyr, om handlingen mottagits senare än att den kan anmälas å inskrivningsdagen eller vid förrättningen. Har behörig befattningshavare mottagit handling, anmälan eller framställning, som han ej äger ägna vidare handläggning, göre utan dröjsmål anmälan därom till domaren. I fall som nu nämnts skall, där enligt lag eller författning åligger domaren att vidtaga någon åtgärd inom viss tid från det handling, anmälan eller framställning av ifrågavarande beskaffenhet av honom mottagits, tiden för åtgärdens verkställande räknas från den dag den inkommit. 38 §.

I domsaga skall finnas en kommissionär med åliggande att tillhandagå dem, som muntligen eller skriftligen därom framställa begäran, med ingivande till domaren av ansökningar och andra handlingar, med uttagande och översändande av expeditioner och ingivna handlingar, med anskaffande och översändande av avskrifter och bevis samt med underrättelser angående mål och ärenden.

I domsaga skall finnas en kommissionär med åliggande att tillhandagå dem, som muntligen eller skriftligen därom framställa begäran, med ingivande till rätten eller domaren av ansökningar och andra handlingar, med uttagande och översändande av expeditioner och ingivna handlingar, med anskaffande och översändande av avskrifter och bevis samt med underrättelser angående mål och ärenden.

294 (Nuvarande

lydelse.)

(Domarutredningens

förslag.)

Har rättssökande hos rätten eller domaren begärt att få viss expedition sig tillsänd med posten, skall expeditionens uttagande och översändande ske genom kommissionären. 39 § Förordnande att vara kommissionär skall av häradshövdingen meddelas domsagobiträde som därtill är lämpligt. Då förordnande för kommissionär meddelas, skall underrättelse därom anslås i varje tingslag å rättens dörr. 40 §.

Den som med begagnande av posten vill anlita kommissionären äger att därom meddela sig med denne i betalt brev, ställt till kommissionären i domsagan. Kommissionären åligger att föra diarium över lämnade uppdrag samt de åtgärder kommissionären med anledning därav vidtagit, så ock räkenskaper över de kommissionärsavgifter som i varje ärende influtit. Det åligger häradshövdingen att öva tillsyn över kommissionärens verksamhet. 41 §. För uttagande och översändande av handlingar samt meddelande av skriftliga underrättelser genom kommissionären utgår stämpelavgift enligt vad därom särskilt är stadgat. Stämplarna, vilka böra inköpas hos stämpelförsäljaren i domsagan, skola anbringas å särskild kommissionärsnota. översändande av handlingar och underrättelser till den, som är befriad från erläggande av kommissionärsavgift, må ske genom tjänstebrev. översändes expedition av domaren utan anlitande av kommissionären, utgår ej avgift härför. Meddelar domaren underrättelser angående mål eller ärende, må det ske genom tjänstebrev. Domsagas kansli, daglig arbetstid. 42 §. För domsaga skall å plats, som Kungl. Maj :t bestämmer, finnas kansli tillgängligt för allmänheten under viss av häradshövdingen bestämd tid, minst 4 timmar varje helgfri dag, med undantag av påskafton, midsommarafton och julafton. Häradshövding, tingsdomare och särskild inskrivningsdomare böra, såvitt ej på grund av tjänsteförrättning eller annat laga förfall hinder därför möter, dagligen minst 2 timmar vara tillstädes å domsagans kansli under tid då detta hålles öppet. Under juli och augusti månader må tiden då kansliet hålles öppet inskränkas till 2 timmar varje helgfri dag.

295 (Nuvarande

lydelse.)

(Domarutredningens

förslag.)

Är på grund av hinder genom tjänsteförrättning eller annan giltig orsak icke någon befattningshavare, som enligt denna stadga är behörig att ombesörja de i 16 § första stycket 1. omförmälda göromålen, tillstädes å kansliet, skall häradshövdingen för sådant tillfälle hava skriftligen förordnat annan lämplig person att ombesörja sådana göromål. Underrättelse om platsen där kansliet finnes samt om tiden då det hålles öppet och då häradshövdingen därunder företrädesvis är att träffa å kansliet skall finnas anslagen inom varje tingslag å rättens dörr. Å kansliets dörr skall finnas anslag om tiden då kansliet hålles öppet och häradshövdingen där är att träffa. Meddelande om tiden då kansliet hålles öppet skall jämväl införas i rikstelefonkatalogen. 43 §. För tingssekreterare, tingsnotarie och tingsnotarieaspirant samt för domsagobiträde med heltidstjänstgöring skall arbetstiden å tjänsterummet utgöra 42 timmar i veckan eller, där vecka innehåller mindre än sex arbetsdagar, ett i förhållande till antalet arbetsdagar minskat antal timmar samt förläggas till tider, som bestämmas av häradshövdingen med iakttagande av att arbetstiden icke någon arbetsdag må understiga 4V 2 timmar. I arbetstiden må ej inräknas måltidsrast. Häradshövdingen äger föreskriva nödig utsträckning av arbetstiden å tjänsterummet vid alla tillfällen då det erfordras för domsagoarbetets behöriga fullgörande. Har sådan utsträckning av arbetstiden förekommit, äger häradshövdingen bereda vederbörande befattningshavare, som icke åtnjuter övertidsersättning, gottgörelse för övertidsarbetet i form av fritid. Om och i den mån omständigheterna det tillåta, må häradshövdingen för högst tre månader under tiden juni—september medgiva, att arbetstiden inskränkes med högst 9 timmar i veckan, varvid arbetstiden å lördagar m å begränsas till 3V 2 timmar. Å påskafton, midsommarafton och julafton skall arbetet såvitt möjligt helt eller delvis inställas. Viss inskränkning i arbetstiden må ock av häradshövdingen kunna medgivas vid särskilda tillfällen. Därest arbete med hänsyn till dess särskilda beskaffenhet finnes med större fördel kunna utföras utom tjänsterummet, må medgivande till därav föranledd inskränkning i arbetstiden å tjänsterummet lämnas av häradshövdingen. 44 §. Häradshövding skall, där ej Kungl. Maj:t på grund av särskilda förhållanden annorlunda medgiver, vara bosatt å kansliorten. 45 §. Inom domarkansli skall, å plats som är tillgänglig för allmänheten, finnas en anslagstavla för kungörelser.

296 (Nuvarande

lydelse.)

(Domarutredningens

förslag.)

46 §. Häradshövdingen skall övervaka, att kanslilokalerna befinna sig i tillfredsställande skick samt att inventarier och annan där befintlig, staten eller tingslag tillhörig egendom väl vårdas. Han har att hos vederbörande göra framställning om nyanskaffning, reparation och andra åtgärder, som äro erforderliga för kansliets inredning och utrustning i överensstämmelse med gällande föreskrifter. Medelsförvaltning och redovisning. 47 §.

Avlöning till befattningshavare i domsaga utbetalas av hovrätten. Utgifter för domsagas kansli, som ej skola bekostas av tingslag, skola bestridas av statsmedel. För sådant ändamål skall häradshövdingen från hovrätten äga erhålla nödigt förskott. 48 §.

I tjänsten uppburna eller influtna I tjänsten uppburna eller influtna medel med undantag av vadepenningmedel skola av häradshövdingen eller ar skola av häradshövdingen eller av av domsagobiträde som därtill fördomsagobiträde som därtill förord- ordnats inlevereras till statsverket elnäts inlevereras till statsverket eller ler redovisas enligt vad därom särredovisas enligt vad därom särskilt skilt stadgas, stadgas. I domsaga skola föras beställningsbok för bevis, avskrifter och andra dylika expeditioner samt förteckning över utgående expeditioner. Reseersättning. 49 §. Då sammanträde med häradsrätt eller ägodelningsrätt eller särskild förrättning hålles å annan plats än den där domarkansliet är beläget, äge, förutom häradshövdingen eller den som eljest tjänstgör såsom ordförande, även a n n a n i domsagan anställd person, vilkens biträde finnes erforderligt, åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt bestämmelserna i allmänna resereglementet. Resekostnads- och traktamentsersättning för inställelse vid sammanträde eller särskild förrättning utbetalas, såframt statsverket skall bestrida ersättningen, av hovrätten enligt räkning, som i fråga om annan än ordföranden skall vara försedd med intyg av denne, att vederbörandes biträde vid sammanträdet eller förrättningen varit erforderligt. Vad sålunda stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om a n n a n tjänsteresa, som häradshövdingen eller den som eljest förvaltar häradshövdingämbetet företager med stöd av lag eller författning.

297 (Nuvarande

lydelse.)

(Domarutredningens

förslag.)

Åtal och ansvar för tjänstefel. 50 §. Ordinarie tingsdomare samt särskild inskrivningsdomare svare för brott och förseelser i tjänsten inför hovrätten. Ådagalägger tingssekreterare, tingsnotarie, tingsnotarieaspirant eller domsagobiträde försumlighet, oskicklighet eller klandervärt uppförande eller visar sådan befattningshavare sig eljest olämplig, äger hovrätten tilldela honom varning eller skilja honom från tjänsten. Visar sig förordnad tingsdomare olämplig för sin befattning, må hovrätten hos Kungl. Maj:t göra framställning om hans entledigande. Gör sig befattningshavare som i andra stycket sägs skyldig till fel av svårare beskaffenhet, varde han ställd under åtal inför hovrätten. Vidtages åtgärd för anställande av åtal, äger hovrätten avstänga den felande från tjänstens utövning, till dess över honom blivit slutligen dömt. Om entledigande av tingsnotarieaspirant, som finnes icke vara lämplig för erhållande av tingsnotariebefattning, stadgas i 7 §.

Praktikanttjänstgöring m. m. 51 §. Den som avlagt juris kandidatexamen må, där hovrätten sådant medgiver, under kortare tid tjänstgöra som biträde i domsaga utan att vara tingsnotarie eller tingsnotarieaspirant. Sådan tjänstgöring (praktikanttjänstgöring) må icke tillgodoräknas såsom merit för anställning såsom aspirant eller för vinnande av behörighet, för vilken på grund av bestämmelserna i denna stadga kräves viss tids tjänstgöring i domsaga. Tjänstgöringen må ordnas på sätt häradshövdingen prövar lämpligt. Den som önskar fullgöra praktikanttjänstgöring skall göra ansökan hos häradshövdingen, som äger att hos hovrätten begära medgivande därtill, eller hos hovrätten. Juris studerande må i utbildningssyfte efter häradshövdingens bestämmande tjänstgöra i domsaga. Betyg. 52 §. Häradshövding åligger att utfärda betyg rörande tingsnotaries tjänstgöring i domsaga efter begäran av denne eller av hovrätt. Bevis om tingsutbildning skall av Bevis om tingsutbildning skall av den hovrätt, varunder tingsnotarie ly- den hovrätt, varunder tingsnotarie lyder eller senast lytt, på ansökan ut- der eller senast lytt, på ansökan utfärdas för den som tjänstgjort såsom färdas för den som tjänstgjort såsom

298 (Nuvarande

lydelse.)

tingsnotarie eller tingsnotarieaspirant i sammanlagt två och ett halvt år och därunder innehaft förordnanden, som i 17 § 1. och 18 § andra stycket 1. eller 2. sägs, därav såsom inskrivningsdomare under minst fyra inskrivningsdagar i domsaga, där särskild inskrivningsavdelning finnes, eller under minst sex inskrivningsdagar i annan domsaga. Tjänstgöring som enligt 20 § likställes med tjänstgöring i domsaga må härvid tillgodoräknas.

(Domarutredningens

förslag.)

tingsnotarie eller tingsnotarieaspirant i sammanlagt två och ett halvt år och därunder innehaft förordnanden, som i 18 § första stycket och andra stycket 1. sägs, därav såsom inskrivningsdomare under minst fyra inskrivningsdagar i domsaga, där särskild inskrivningsavdelning finnes, eller under minst sex inskrivningsdagar i annan domsaga. Tjänstgöring som enligt 20 § likställes med tjänstgöring i domsaga må härvid tillgodoräknas. Har tingsnotarie förordnats att å inskrivningsdag handlägga vissa där förekommande ärenden, skall vid beräkning av antalet inskrivningsdagar skälig hänsyn härtill tagas. Formulär till bevis varom nu sagts fastställes av chefen för justitiedepartementet.

299 Särskilt yttrande av herr Rodhe. 1. Befordringsgångens försening. I direktiven för domarutredningen framhålles, att utvecklingen numera nått därhän, att antalet domaraspiranter ä r oproportionerligt stort och att ett ingripande därför är påkallat. Detta omdöme grundas på en redogörelse, omfattande större delen av direktiven, för de förändringar som sedan 1933 skett i domaraspirantkårens sammansättning och verksamhetsområde. Jag h a r icke kunnat undgå att fatta det såsom en huvuduppgift för domarutredningen att undersöka vari de påtalade olägenheterna bestå och att anvisa erforderliga åtgärder för att undanröja dessa olägenheter. I betänkandet påyrkas på många ställen åtgärder, som skola leda till en förbättring av befordringsgången på domarbanan. Utredningens förslag visar emellertid tydligt och enligt min mening med rätta, att möjligheterna att genom organisatoriska förändringar nå ett tillfredsställande resultat äro mycket begränsade. Det finnes emellertid en annan väg, som åtminstone i väsentliga delar leder till en lösning, nämligen en generell justering uppåt av lönesättningen, ökningen av antalet befattningar i lägre grader har automatiskt lett till att en befattningshavare, som passerar domarkarriären, måste tillbringa längre tid än förut i de lägre befattningarna och kortare tid i de högre. Detta i sin tur har, sett från befattningshavarnas synpunkt, lett tillen lönesänkning, som tydligen icke varit åsyftad av statsmakterna. De i direktiven påtalade olägenheterna av befordringsgångens försening kunna i den mån de äro av ekonomisk art undanröjas om lönerna justeras uppåt, så att den nämnda lönesänkningen upphäves. Domarutredningens majoritet h a r emellertid på grund av direktivens avfattning icke ansett sig hava att ingå på avlöningsfrågor annat än i vissa speciella fall. Enligt min mening kunna direktiven icke utgöra hinder för domarutredningen att i sak pröva alla de utvägar, som kunna erbjuda sig för att undanröja de i direktiven påtalade olägenheterna av befordringsgångens försening, och således även utvägen att generellt justera lönesättningen. Då denna linje med majoritetens inställning icke kommit under behandling inom utredningen, har jag icke heller kunnat reservationsvis närmare utveckla min mening och framlägga förslag i denna fråga. Jag vill då endast konstatera, att domarutredningens förslag icke löser det av direktiven uppställda problemet, och deklarera, att det enligt min mening är nödvändigt att vid sidan av de

300 föreslagna organisatoriska förändringarna söka lösningen i en generell lönejustering. 2. Avlöningen vid fullgörande av offentligt uppdrag. På s. 205 i betänkandet föreslås att befattningshavarna inom domstolsväsendet i princip skola åtnjuta samma avlöning vare sig de fullgöra domartjänst eller anlitas för särskilt uppdrag. Jag anser detta vara i sak riktigt men kan icke i det läge vari domarkårens lönefråga nu befinner sig biträda ett förslag om minskning av nu utgående löner. 3. Praktiska kursen för juris kandidatexamen. På s. 244 i betänkandet yttras, att anställande av praktiska jurister såsom biträdande lärare skulle vara en ändamålsenlig lösning av frågan h u r den med praktiska kursen avsedda undervisningen bör meddelas. Detta yttrande motsvarar helt min mening, ehuru betänkandets motivering icke till fullo återger min syn på detta komplicerade pedagogiska problem. Jag kan emellertid icke följa domarutredningens majoritet då denna på följande sida i misströstan om möjligheterna att inom rimlig tid genomföra en dylik reform såsom en provisorisk lösning förordar en uppdelning av praktiska kursen i olika delar, motsvarande i första hand de olika civilrättsämnena vart för sig och processrätten. En uppdelning av kursen mellan olika civilrättsämnen k a n icke väntas medföra någon nämnvärd förbättring av de studerandes utbyte av kursen. Å andra sidan förutsätter förslaget att det för en förändrad praktisk kurs skall vara erforderligt att anställa ytterligare ett antal praktiska jurister såsom lärare. Om anslag för en sådan utökning av lärarkåren erhålles, kan det icke vara lämpligt att till en början inrikta den nya organisationens verksamhet på en annan undervisningsform än den som man anser vara mest ändamålsenlig.

B I L A G OR

co co co co co co

3 5 8

,—i

t*

si

O Qj

8 P

CO

tee

<! a

t; u

:etf c a as

a a

^3

HE

<B

T f c o ^ - ^ i o i o

a 60 Ö

.N w

M

i

2-* O

H

:<s

o o c o c s i-H c o i n c o c s • * i o •«# c o

.£. a

C D O i O i O •<* - * « BPa >-) .E « a a

c8 Ä

.Sf-§Mfi«.S^ £ g S a* 5 a iéd

s

c s i o o c o 1-1 o o • ^ C D O i O Q - H c— c o o C D c o c o

O C O X O H H i—I i-H » O H CO CD •>* •>* c o •*# -*JH c o

O OS l > CO O lO CO ^ t l l O CD CO 0 0 - * CO -=tf CO CO CO

• ^ " * CM 0 0 • « * O • ^ O TtH> C S O

0 0 0 0 CD r H OS CO T H CD T * H l O CM T-t CS O O H CO

i - l CM 0 0 CM CO C C- O O O C D - ^ D - •«# H CO CO • > *

»ON^iOCMO

t. - oi «} ' ,y .a « e »I g ™

a

CO W H [ > ( M t ^ i - l TJH CO ^i< i o CM O O T f l O C M • < * CO CM 0 0 0 0 O i-H CO

CO CO H C S CO ^ CO CS D - CO > o i—I CM i-H i—I i—I i-H CM

e ^ 5f^3Ä cS E o -o -a a o :c« e

•^

C - l O H C O C C I > O C S CO CO CM T *

i n in CD co oo oo

a <o o £

C |—

o

eS

O O C O M M H

c

:CS ° « «3

—

»eg

c

[ > " # H r i < O i O

5 5BPÄ

u

O &£ OS

-<ch T - I T f l t > • > * C D

i 41

:12

E2 CO

CO l O l O CO C - * *

™ Ö 1/3 »3

i

CM 0 0 CO O xO CM T j l O C O N H i - t CO T H CO • * CO T H

h :0

T t d O C C - H C - O C S C S CO CO 0 0 l O i - i i - i c o c o •«* c o

o c o o c o o - + C S CO O i-H O CD C - CM CM CO CM •**!

« a as

epE ^ ° S a !a B « O « s w>tJ oco

U cS £

h 4> :©

l O O CS C S i O 0 0 t ^ H H l O O N CM CO CM CM CO CM

i

c o c o i o i—< i o

u ^ e

io

« 2 ti .. e a a

ICOiO-<*CO

• < * CO CO CD CO CO

co i o co o o co TH O CD CO T H ^ t * co c o c o c o c o c o

CO C O C O CO CO

be

a :cS 0D

eS

cS OB

> e -S -o

o

d +- i t a cs o r-i c o c o •<* co ^ ^ ^ ^ ^ CS CS CS C s CS CS

C S O T H CO CO"^t< CO " ^ * ^ "^t* "r^ "^tt Cs c s c s c s c s c s

C S O i-H CO CO - ^ CO ^ t * ^cH ^ch ^ ^ C S C S C S C S OS c s

c s o i-i co co - ^ CO • « * - ^ • > * i^l -^1 C S C S C S C S CS C S

303 CO CO CO CM CO CO

co c o c o co co co

i> O " * c o - < # o o

CS CO i-l 00 T H CD

co t > co eo c s

I> lO CO • * lO CO

TH

COCSiO i - l i O o CO CO i-H CO CM l O H i - I H ( N H H

TH CO CO i n uO c s W I > O H O H CO CO e o e o T * T *

CO CO CO CO CO CO

m

co

T *

c s co co

CO CS CO CS T H T—I OCOrtliOrHTj c o c o c o c o c o •>#

i - l CO CO CD

i n c o i > c s TU c o o c o i > T-i c o o o CO C O C O CO CO iH

i-l I> C- CO I> CO C O C O CO CD CS CO C O C O CO CO CO CM

r - c o CD n o r - c o CO CO i-H CS TH T* CSCO C O T H CO CO

CO«#OOlOHrJ( O H w i o o o r C5 -tf I > CO CO l O

t> c s c - i o O T H CM c o c o o o o c o 00 0 0 0 1 > l > 0 -

* # c o c o i n c - T-I c - c o CM c o o o D i-IOOOOCSO

TH C S CD o

i n CM • ^ CO O C O T-t CO oo co o co o o -

rH CO T H i n CD CM ooi-i t> ^HCSCO o c s c s CSOOT-I

D - N O S C O O T H

TH c— o o c s c s o o

o c o co Ttiio co -<* o o c s - ^ o c c o [•lOOC-COCO iHI>l>OOOM

lOlOOSOOCO CM T* 0 0 CO CO TH T H o cs •>* co oo CO CO iH co co co

i—i co oo in co i—i

c o c o o TH o o i n c o i n «* c o c o t >

c s c o c s i > c~ o CM c ^ i-i i—i c s irco c s c s c o c o c s c o T-I T-I c o c o c o

O r i O h O i O CS •"# CS CO CS lO T-I o co •<* cs co co co i-i Tji co co

e o c s r - i n i n !>o o c s c o l>-00 D - TJI c o i n i n r -

O C O

CO CO CO CO CO CO

o t - c o c n t - m TH c o c o c o T * •>#

CO CD T H CO CO rt< C - CO CO i - l t > CO i-H i-H CO CO CO TJI

O i n T U C O O W CO i - l i—I T - I c o c o

r - i-i c s •** i n i > cocoT* c o o e s

CO i-l c~ co cs co i-i in oo in os cs CO CO i-H T - I i H

c - co oo i n co co i n i—11—i i n i—i m TJI CO T*I CD CO CO

i n co co

co c s i n co o o o o c— D - c o c o o o

i-l

i n i—i o o i n o s -rti •># c ~ c~ c o o s c o e o t > o o o o TH I—i

o o o c o

oo i n c o c o e s c c o TU e o e o TJI T #

r— • • * c o o o o s i >

o o TH c o i > o Tfi e o •<* o CM T * c o •<* c o c o TH TH c o

•H^ CO 0 0 CO T H T - I e o e o c o TJI "# i n

0 0 T * I CD CO i - l c o o o c - CO i-H c s c o TJI CO CO -"* CD D -

CO T i l CO [— i-H i-H CO 0 0 C - CD OS T H TH TJI CO TH r}i i n

m e o c o c^ c o c^

c~ c o r^ c o c o e o

cocoincoooo

oocoeoTHCoeo

» n c o ••* c o o s

• r u i n o o » n c o TH

i-H T - ( T—I

TH

i-l i-l i-l

o TH

o o o s o c s i n eo c s c o oo i n c- o T - I CO i - l T H

c s O i-H c o c o •<# CO T * I T * T * r t i T H c s os c s os os os

? a a a ti » 4> :CS

os o

TH

CM

TH c o e o TH CO T}l TJH T ^ I T J I T ^ I os cs cs cs os os

T-I c o e o T * CO T i l T J I T } I T H T J I cs cs os cs cs cs

OS O i - l CO CO ""# CO T ^ I T H T J I T J I TJH cs cs os cs cs os

C S O T H C O CO-* CO Ttl T^I TJI TJI Tjl os cs os cs cs cs

OS O i-H CO CO T j l CO T J I T J I T^l T j l T J I cs os os cs cs os

.s

e +i

os o

a

CS

•3

•a

ä

U3

(X P.

• a

a:2

or o

cs o

i-i co e o Tti

CO T # TJI TJI T^l TJH cs os cs cs cs os

TH

CO

(M

rM

Säi skilda övriga samm anträden. Inärenden LagsökAntal i ättegångsskriv- (utom lag- nings- och d agar nings- söknings- handräck- Antal Antal ären- och hand- ningsären- rätte- rättemed den räckningsden gångs- gångs- med ärenden) dagar timmar vanlig tremansnämnd nämnd

a cs :e

a2 a i : 3 2 H

cS

as

O C S C O O S T ^ O

T-l

I > i n T - I oo i n i n

T U oo oo c - T U T-I

COT-ICO

I THC--

1-1

o o c o i n o o

inoji-HGocoeo r l r l H H r l r l

T U T*I T-I TH ^

QQ

ineoococoeo

o eo co T U co co CO T - I i—1 i—1 i - l i—1

c o c o T * co c s i n

i n T I I m oo T U >n i - l i—1 i—1 T H i—1 T H

co r-i H o o T ? oo

oo c o GO o o T H TJI T—1 T—I

c o co T - I ca c s o s

OOIOIOI>CO[>

i — I O O O O O

i — I O O O T H O

co CM eo i n co C-I

0 C0COCOCMCMCM

COC0C0COC0C0

COCOCOCOCOCO

COCOCOCMCMCO

0 CO CO CO CO i-H T H

O O O O T H O

r - c s i>- o-1—i c o eo T U co I - I oo o T H l—l l - l l—l TH

T H i n !>• c s co i—i cocococoioco

1-1001> i > c s T U I O I O I O I O " * I Q

o c ^ o o i n c o c s TU CD T U i n co CD

IOVOCMTJIIHX ( N C K K N H H H

oo co c o T H T J I T - I COOCSCOCOO

c o o T H i n c^ co O CS CM i—I CO OO

o o o i - i o o c s o l > O [>• O E^ T H

co c s T U c s i n oo Ttl CO CO CS i—I CS

oococooocoo 0 0 T - I TU CO O CO

OTHOOCSCSCS T - I T-I

OO OO OS t > t ^ CO

OOOOCSCSOCS T-I

COCDCDCSOOOO

in in O

I—i i n TJI CM oo o ooi-iincscoin H co TJI co c o T X COCOCOCOCOCO

i—i i-i oo c s oo o TJI c s o s i—i >n t o OS CO T H I - I oo CM CO T H i - l CO T - I CO

C - O H O C O N oo i>- c - c o CD Th OO CO eo C ^ TJI O T - I i-H CO T - I CO CO

oscDcocMinm m o c o o o o c o m TJI oo eo CO CO H H r t r l r l H

co m o i o TJI co IOHOOCOIOCD COOOCOOOOOOO i-l T-I

T - I CO 1 > OS 0 0 T H

<ECS Cfl

O rH

C5

-

e ^ ÖD^5 ,a S a 3t ; i» ö Ö O S « e -a E o :« e

>-5

Ö

-3 a

CS ° 2

a°E

Tredskovis avTvis- dömda Mål tiga el. ome- med uppcivil- delbart häk- tagna i med- tade statistikmål givna form. civilmål 3 a

o£ -

(M

0 0 O 0 0 O 0 0 C M

CO C S CD CO O

I-I o

o s o s oo CM OO I—I

csoocoinoooo

T-1 T-I

oo i n co c o T-I T - I

1-1

TH

o o c o e o c o c o

T-I

o c o o o c n r -

H C B O ^ O r t l i n co -"# T J I c - c -

OOOOCOTHT-I

osincocoi-iin

C M O O C ^ O S C O

C ^ T - I OC TJI r~ OO

l O H O T | I CM C5 CD i n c o c o CD TJI

00i—IOSOTHO co i n co D - o o co

CO T H Tfl TJI l>- CO cocoeocoeoeo

C D O O M C O T - I T H I - I eo eo eo

COTHCDOSCSCO

OSCMOCOCSCO

C S C - N O C O C O

i n OO T H CO CO D -

T H 1—1

TH T-I

CS

'C 3* j

co

M C B O H O t -

T H T - I l—l 1-1 T - I T H

COIOOTJICDI>

COCSOOOCMCO

OSOOOSCSCoeO

oo T J I i n i > CM o

eo Th TJI o

T-I

T-I l—l

1—1 1—1

oo o T-I

l O l O O O O O

•># c ^ oo i n o

co

CO CO TJI i n CO Tfl

i H H C O H C O

T-I

CO CO CO CO Tfl Th

COCO

c o i—i i n c o Th T J I

c o eo Th c o co c o

L O H O O t ^ c o

eo co T U T J I i n o s

ooinincococo

ocooococscs

co t > i n i n T # c o

c o c o i n TJI T U i n

Th CO eo co c o co

H

oo o c s Th T - I T U CO CO CO i-H CO i - l

o o c o o o o o i > co T H Th CM r eo Th Th CD O CM CM CM CO CO I—I T—I T-I T—I T—I T—I T H I—I I—I I—I

H

H H C M

TH 1—1

o c o Th co o i n Th Th CO Th Th Th

O i—I

OS O i—1 CM CO Th CO TJI TJI TJI TJI TJI OS CS CS OS CS OS

CS O T-I CO CO Th CO Tji TU Tji TJI Th OS CS CS CS CS OS

CS O i-l CO CO Tji OS O i—l CO CO TJI CS O T—I CO CO TJI CO T* T* Th TJI T*l CO Th Th Th Th Th CO Th Th Th Th Th OS CS OS OS CS CS CS CS OS OS CS OS OS OS OS o s o s o s

r l H H r t r l r l

H H r l r l H H

H r t r l r l r t H

i - l i-H i-H i-H l—l T-t

T - I T - I T-1 i-H i - l i - l

CS CS tn

E o Q

1 eo eo O -

i

tlC

rH

TU

i

CS u

TH

T f l CO OS i-H CO O

i n T—I TJI I > OO OO

CO m

«

*J

M

*J (0

4) i—>

+J 0)

JG

wa

>*

<fl

a

a .2

(« ä

c ,2

« o

E -e

to

O

<fl

4>

-a

°

O

O

§

M

Z

305 CO COCO CO CO CO

(M CO OO <N CO CO

CO CO <M CO CO CO

cocoioc-c-os

m|THinc-eo

csincocoeoc-

mt>iOTHoco

eo T * =o co co c~

co cs cs os T H eo

• c-cs

COOOCOCOTJI

oo Th Th T H i n o

co co T * C D O

.^o^ I^HrH

TJI i=! eo co co TH H r ( r ( H r i n

C2r-|i1«23^ TH T H I H T-i i-l i-H

2 i 2 2 2 ^ 2 2 H H i - I H H H

o c o coin O f co oo os co i n i n CO T-I TH co co co

Th 00 Th Th CO CO i n c - os i—i co co co co co eo co co

c s m o i - i o o COCOCOCOCOCO

O O O O T - I O COCOCOCOCOCO

m i m n i n i n o COCOCOCOCOCO

2 2 2 Sä 2 2 TJI TH TJI Th TJI Th

^ S S T S C S S

3 S 3 S S S S

S S S S S S S

cocoeoococö

os T + I C O cs i n

i-i

i n os c o oo oo oo cs oo cos oo i > co

os Th co t > cs i n co eo eo Tti r - c o OOSCSCSCOT-I

i-l O CCS 00 OS Th COCO O0 Th o o s Th T H CO CD os cs CO T-I l—l l—l TH T-I

os i n o c s Th i-i TH os T h i n os co c s o co T h i n o

o c o i n Th Th Th co o o co co i n cocsoThOTh

o o Thin c o r t - o c o o o o o in cooo c- csoo

c— c - co oo o co c n i > o o D - i n T U Th o co TJI i n

CO Th c~ c o o o i > co co co oo co co TJI co Th T h i n i n

co

co eo TH eo os co

T H TJI

CS t > i-H TH

I Thmc-eo

TJI

co co i—i eo i n

os c o c o O T h o o c~ o c - TJI cs c~ T H CO CO CO i-l CO

co co i n oo co os co oo co c - co co oo i > oo oo i > r »

T-i eo i-i CS Th o o c s i n oo co os co cs H os o i—i

0 0 i-l co os OS CO i—i co cs r - eo T - I CO l > C - C - C O C S

cs co co co co i n o c s Th c - co co

C~ Th 00 CO CO Th co i—i oo i n co o i n t > t > cs co cs

co O T h oo i n £ i n Th i-i oo eo oo ooinOi-icoco co co co co co co

co c s Th Th i n T-I TH os Th i n Th i n co eo co c - i n c Th co co co co co

oo T h i n Th o o T-I co i n i n T-t co i n o T-I Th i n TJI

co co Th os co oo eo t > T H i n co eo TJI CO Th co i > oo

Th o c - o s TJI t>TJI Th co eo Th i n oo Th c ~ o o c~ co

T - I eo Th co oo eo

cococor-eoco

co i > cs D-J TH CO

CO T H CO T - I T * CO

coiHThcoTheo

coin in in coin

C»T)ICOiHI>0 CO i-l TH CO CO CO

i n t > T - I TJI co os m i n TJI co co T H

OSOC^J

CSCD CO O C O I >

THCOIO

CO TH c^ CO CO TJI

c s o T-t co e o T h CO Th Th Th Th Th os os cs OS OS OS

cs o T - I co eo Th CO Th <h TX Th Th cs cs c7s cs cs os

r»l

20—462146

os O

T - I CO C O T K

CO Th Th Th Th Th os cs os cs os os

cs o

T-I co e o T h

CO Th Th Th Th Th OS OS OS OS OS OS

CS O

T H CO CO Th CO Th Th Th Th TJI cs cs os os cs os

c s o i-i co eo Th CO Th Th Th Th Th cs cs os cs cs os

os o TH co co Th CO Th Th Th TJI Th os cs os os c s os

Allmänna Särskilda JordÖvriga delInärenden Lagsök- sammanträden sammanträden. Antal rättegångsnings- skriv- (utom lag- nings- och dagar mål nings- söknings- handräck- Antal Antal och ären- och hand- ningsären- rätte- rättemed -ären- den räckningsden gångs- gångs- med ärenden) den dagar timmar vanlig tremansnämnd nämnd

osososcsoscs

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 F 1

1 i 1 I co co l l l l

eoeocoeoeoeo THT-II-II-IT-IT-I

co I > m co TH TJJ

eocoeomcoco OTHThmmoo i-li-lT-(

THCOC-CSCOCS COTH

coeoThooco rtrlHrtHH

ISSS1I assess ggsag-gg s s ^ s g g g ^ g ^ GMT-IT-IT-ICMCM

THI-H

T-I

THTHTHTHCOOO.CMCMCOCOCMCO

SgSg^g? SSgggS 3 2 2 2 2 2 £ £ £ £ £ 3

§§§5^

SS3S3S SÖSSSS gotgSg^g s ^ ^ ^ s s

S8S338S!

5S 2 2 2 "S! 3! Ä ^ Ä ^ i S 3 ^ cocooc-cit-

j - i co os cs o Th CD Th i-H T - I CO m cscoocoooo T-1

i-iincsTht>Th O O i l O M H C r-comcomib

T-IOCOCOCDCO O O N ^ H O O OOOOSOSCSCS TH

OThoocsThco O I C ^ H O O M M OOTHOSOSO H H H T-I

S E j SS S E ; 2 l O TJI (M l O CM l > OTHTKC-CSCO C M H H H H N

i 3 . £ 52 2 r2 £? C^ CO CD Th TJI r*ojcocominTU COi-ICOCOCOCO

co co o r~ r~ m l> THP^ THCOTH STUSSJOWCO THi-H T - I T-I T H

(MOCOOCOO r H i ^ r v . » r \ ^ Cr\ H Ö H O S ^ COCOCMCOCMCO

o-coThomm' rr\ —t. *-—> t^ ^ ?Ä S ^ O S C O T S CO T - I CM CM CO <M

COQnwStHS co oo T-I CD co cs ^

i S ^ ^ ^ K S oscoioincocs

THCOCOCSCOO os H CD CD CS CO T"! TH

COinCSOSOCD CO TH H CS CO oo T-I 1-1 I-l

CM CD TH O Th Th cs Th i>- co i > cs

2 £2 S 52 S 5°, 2 2 SJ 2 52 ^ T U TJI T U TJI CD O

^ c o r o o o TH T - I ^ £ 12 2 S? i 2 IOCOCOI>CCO

coioeoThcoTH o o o i n e o e o o T U T-I co eo T U T U

i > eo eo c o o s c c c o CM o oo c s CM eoeoThcoini>

THCTTHTJIOOJ CD T U c s m CM i n cococoooooco

RliS2i2!^SS I > co TU I > o co T-I

SSS^IiS0500 o os o o co co i-H T-I T-I T H T H

^T-icsoooin meoeoThmTh

CSTJICMTHOOCO IOIOCDI>COH T_(

OOTHOCSTHO CO CO CO OS CM CM TH 1-1

THOinoscsc5 1—11—1 1— '

eo T - I CD CD c o Th r-i

c o T H c o eo c o eo

T H c o c o Th Th c o T - I i-l i-l

O C O O C D I X O i-H i-H

SJ I i ' S ?5 r* P cocoincoi>c-

COCOOSTJICOCO t > CD i > c~ F - r-

O CD O C^ CS CO ThThcocococo

CM co oo co c • * OOCSCCCOOOI>

cocoincci-ics OOC^OOOOOO T-I T-I

S S S ^ ^ I J 1 coc-jcoi-ii-ico

cooicooscoc~ H H H H I H T - I

mcocoThi>co cocococoi-ico

m co co co eo rco eo co i > co co

D-mosccaim Th eo co TU -*+i co

1-1

1939 1940 1941 1942 1943 1944

1939 1940 1941 1942 1943 1944

1939 1940 1941 1942 1943 1944

1939 1940 1941 1942 1943 1944

1939 1940 1941 1942 1943 1944

Västmanlands västra

Västmanlands östra

Falu

Hedemora

upptagna i statistikform. 3 a

cS

Domsaga

6 5

a

Tredskovis avTvis- dömda tiga el. omecivil- delbart mål medgivna civilmål

3 2 1

övriga brottmål

CS

•a

cocococococo

Västmanlands mellersta

11 |

|

ineocMcoiOTh

H H • * co os co

'

c o H O c c i d H

OSCSD-^THCO

T H i—I i—I

l(?aTHT-ii-tT-i

OTJITHCOOCM

os t>-co GO os c s

Thcoincomeo

co o TH co r> r -

c s co co D - TH co

i—l i—I CM

i-H i-H i—I CO T H i - l

H r l r l H t l )

OHCSIOVOIO

I-ICOTHCOCOCO

O i n O CM CO O

GG o

T - I i - l i - l i-H CO CO

i—I i-H i - l CO T H CO

H r l r l r l H H

i-H

i n i n D - co eo oo COCOCOCOCOCO

Oi-iinocoeo COCOCOCOCOCO

o o o o o o COCOCOCOCOCO

i-iöooeoi-i COCOCOCOCOCO

TU eo o co Th o co co p - m TJI t o

Thooocooscg cocomminTh

co TJI Th oo c s TH

o o o o o o COCMCOCOCOCM

oot-iocoin COCOCOCOCOCO

>IDCOIOI>O ^{S^iJeoTfi

THCDcocooin coT^TiSThThco

i-Hcoosocoin Theocoeoeoco

COCDCOOSOTJI

coThinoooeo

o

TU Th" -rf

COTJICSTJICSCO

i-H i - l i-H i—l i-H CO

I CO CO CX CO CO

commcoOTH

S£ ?2 3£ *2 £ ; C""

eocsocoosco

H T I H H

eo p - i-i c s TH o op-Thmcom

c s i n P - eo co T-I incDThcoooco

T—I

T - I T-I

co p - c s i n o p co i n c s o Th i-i

i n i n Th c^ co i n 0 0 T h i-H CO 0 0 T h m c o c o TJI co co

TJI co t> i n co co Th i n co Th oo co co oo oo i> [> co

Th i—i co eo in eo co T H os eo os eo cs p- eo in TII oo iH CO T-I co CO T-I

co eo co oo T-I co H CO 00 00 0 0 CD T J H > p- T-I in CM

Th Th 1—I CO 00 Th in CO CO CD D- eo CO CO Th CO TH CD

i n i n CM o i-i i n CO OS P- CM P- CO CSI> CS O S 0 0 P -

Thl> ThCM CO O os i n P - Th cs oo o o i n i n co co

c o c o T h P - i n co C S O T H O O Th o os csi—i o co o

COOTHT-I coin

eo co T-I o T-I og o eo Th eo co co co c - c o

CO OS T h CS O S T h co T-I i n oo co eo l O O C S H H O

oocooo-r-ioin i n O T h Th os c s c o i n co Th os i n

in i-i os o c o Th eo P - T-I co Th oo in eo in in c o i n

TH i-l i-l

mcoeomcoco

co Th i—i eo eo co p - co P - co i> co

CO i-H CO CO CO CM

T-I TH

T-i

D - C O C - T I O I M

eo t > i n o co i n lOtOCOOOH Th eo co i n i n i n

O Th oo CM CM os co i n os c s co i n CM i-H i - l T h c o c o

os eo eo Th T-I co CO Th CM co co oo co co co TJI co i n

CO O O C O i O o i-i o c o c - i o eo c o c o co co Thin

T-I o c o T-I oo o OOOOP-OSOSOS

i n T h i n i n co co

oo i n co >n eo P oo c s o CO os OS eo co co Th i n i n

TjiTheooThin

i-iT-iincoocD

TH »o H co o i co

coi-iThoooi>-

CM co os oo co co

i n eo co o Th co

i n P - o i n co i n

OS O i - l CO C O T h CO T h T h T J I T J I T h OS OS OS OS OS OS

os o T-I co e o T h CO Th Th Th Th Th cs cs os os os os

cs o i—i co eo Th CO Th Th Th Th Th cs cs cs cs os cs

os o T H co eo Th CO Th Th Th Th Tji os os os os os os

os o i—i co eo Th CO Tji Tjt Tji Tji Th

o co oo o eo co

Th Th Th CO CO Th

Th CM P- T-I co r-

os o T-I co e o T h CO Th Th Th Th Th os os cs os os os

cs o i—i co co Th CO Th Th Th Th Tjt os os os c s cs os

to a

os os os cs cs os

a* 3

e * 50 u

| §'23 3

ooe e a a c aa

" IS 3 a, E £ 2

COCOCOCOCOCO

CO CO CO CM CM CM

COCOTJIP-OCS

Tjip-mincop"

in

CS T j °CS

1-1

ti c a

P-COCOOSTJICM *"( THTH

P - C O T H C O O O I-(I-I

P - in co P - co T-I co cs p- Th in T H CO i-l i—l CO CO CO

o o O C O Th pm in eo o co P-

in Th co O i o

I—I os eo in i—i

co co co co co co

Th CO CO T H p - CO THTH T H CO T H

Th O TH CS TJI CS

£" COOiCoO ToJ I ooc o ccoo

:jS <3 a u tso-rj

IQ Q

a cs

* j 3 to =CS °cS 3 J-i tsO^O

<E £-*

^ l o o

!

e <u

«.aCS aQJ

00 « T3 tfl a7 3;

cococscocop-

coininincoco

co o s c o p - o s o TH T-I T-I 00 OS P-

OOCOCOTHOSP-

o p-p-io coin

oo CD P- in CD os oo oo cs os p- P-

o s i n o s co oo c o 0 0 Th (X) i-H O Th co os c o c o O T - I

P - Th p - c o i n Th l O Th c o c o c o c o

« 5J> 3 GO 1-J.S « a s-a a

.SPe a 2 -3 a fc a S -5 * a ^ «s t i a s a to o

eo

c o c o co eo in co co co p- p- p- co

CD 00 OS O C O i—l co p - p - i—i i n c s OS O TH CO i—I T H

CO P- CO TH co o co p- co os Th o co >n co i—i T H O CO T-I i-H CO CO CO

co C D i-i co eo Th CO P- CD Th P- CO TJI CD CO 00 CO 00 <M i-H T-I T-I CO CO

P- TJI Th ,-H CO CS c o c o o s oo oo eo p - e o o c o m co CO CO CO CO CO Th

p - i n co p - C D co

c s c s Th O i o o s os p - co T h i n i n T U Th Th o i n Th

c o c o CM c o c s o 00 O i-l p - Th c o c o Th i n c o i n c o

ooosooocoo o s co oo oo c o co

COOOCDP-P-CD

OO Th CO T-I I - I OO

CDCOCOOOCOP-

Thcoinop-i-i

CS O H CO CO Th

c s o i-i co eo Th CO Th Th Th Th Th cs cs os os cs os

os o T-I co eo T H CO Th Th Th Th Th os os cs os os c s

os o T-I co co Th CO Th Th ^Jl ^Jt ^h cs os os cs os os

U

»» A rt

* .3a £t* el .M

l_2 T"" 1-1

o co in cs o Th

CO T-I iH i-H CO CO

en 3 '

CO OS CO O H CO

co in in o co in

• é ^ tära ,a g a « <u c 73 CJ £; «J a e -a E o :« e •^

O

Th in in i-i co T-I CO OS CS CO p- i-H

a

CO i-H i-H CO CO CO

i

CO CO OS O cT HoTh om p-coin Th CO COCO CO CM

O CO COCO T h T h

OCOOOOOOCM

OOP- C O P - c o o o

co zz T2 -i-1

^ ° É-s » S 3 cocoininco

£ >w

cs a

e 3 2! " 3 _E ja co >• ra > eE Jo- Ö tfl cs.—< —.

H " Us OS O i-H CO CO Th CO Th Th Th Th Th

OS OS OS OS CS OS

CO TH ^Jl TJI TJI Th OS OS OS CS OS OS

.s tfl

K e (A

X

ecs

coincop-ooTh

csini-iThcocM

ocococo o c s co i n CO i—I CO CO

oo os p - T - I co os p - i n <o TJI p - p CMCMCOCOCOCO

o o o o o o co c o c o c o c o co

co os co in os oo Tji co co eo Th co

COTHCOCOCMTH

C D cs i n P - eo CO

oocoi-ii-iThin

cooco

O P - O O P - T H O CO T-I T - I TH co co

o o c o

ThOi—IOOO co co co co co co

co c o c o c o c o co

CO I - I • * T H O OO

O O O O O P -

ooincop-TH TJI o c s p - oo Pco c o c o co co co

T H O O O O O

CDOOCOOCOCO

O O H H r l W co co co co co co

00 i-l 00 i-l i-H co cs Th cs co os Th

os in c o o O i o

i—l CM O CO O T H O O P - co c o o o

CSThOCOCSTji co i—i co eo cs co o c s oo o o o o p -

p- o T-I T-I in CM eo TH oo TH o co in in co Th co in

Th Th CS i-i oo co

oo TH co co co oo

P - 0 0 P- CO CO Th i—ICSOCSOSO

P-OThOSl-(Th lOiOHCDOiO

p- c s o o c s o o o o c o T h c r s o o co coi-iooooeo co co CO CO i-H co

i—i i n oo co co o c s o o o i n cspi-i Th co i n Th TJI CO i-H i-l i-l T H co

cs T h i n co co co i n co co co co cs ooThco Thi-i o T H T - I t - I i-H i-l CO

co p->n co in co eo p- i—i co P- T-I o o c o co co os oo c o c o co co co Th

CSCDTHCOOOIO ThCSCMCDT-IO P-C0O0000P-

lOThi-icoThoo CDinCOi-lp-00 lOiOCOiOiOiO

co CO P- CO CO Po c o i n TH p - i n mcDThp-coco CO i-l i-H i-H CO i-H

p - os os co i—i os i n Th cs p- p- oo co co i n co cs T-I CO TH l—l T-I T-I CO

co i n o o i-i co co o m T h i n co i n m T h c o p- oo CO TH T-I TH TH T-I

o o i o O T - I p- o c o c s T h O i n oo csp-cop-p-oo

o oo o co i n co o c o c s i n co p TJI m eo co eo Th

CO t-I cs co p- co co i-i oo i n co T H Th co eo co Th Th

T H oo co co os co

coos

ThcoinThosco

i co eo T-I Th in

os o TH co co Th CO Th Th Th Th Th os os os os cs os

O S O T H C O COTh CO Th T f Th TJI TJI os cs c s os os os

C S O T H CO C O T h

cs O T - I co C O T H CO Th Th Th Th TH

i n oo co os c o p es co co co c s o c o c o c o c o eo co

i-i p - i n Th p - oo co i n T h i n ThTh oo i n Th i n Th co

co i n co co p- eo p - T - I i n i n i-i i n Th CD CD Th co co

Oi-iooThooos

meop-ooop-

C S O i-l CO C O T h CO Th Th Th Th Th os os cs os os cs

os o i-i co co Th CO Th Th Th Th Th cs os os cs os cs

oo co i n eo p - T-I CD P- CD O C O T H Th co co co i n eo

CS O

T H CO CO Th

CO Th Th Th Th Th cs os os os os os

I O C O H

CO Th Th Th Th Th os cs cs os os os

CSCO CO COTh CD

i n i n o co eO TH Th co co Thin i n

cs cs cs cs os cs

1 aTi < *cS J a•

a a

1 E cu

to

<u 4> to

a

a -<

E

CO

no

a

a

310 a* BP

CO CO CO CO CO CO

o a cs e °cs - a :CuS t o . "3 * «

ge

A«! c S to :

u « sa

:CS g •*> a cs S T> CS r> cs

toe ea a 2 3a a E =3

^

e

a *" :e £ 3 2 3 g

:

JS <3

ås

<B

g

cscocDcop-os

Th c o Th co i-i co

T - I CO CO CO CO Th

i n P - i n oo c o T H

O eo T-I CS CO CO

ThOincococs OOOTHCOTJIPCM T-I CO T H i—l i—l

i-icocoi-iThO T-IOCSOOOOO T - I i-< i—l

ooincsincooo I—icocoosp-in CO T-I i—l i-H i—l i—l

o o i o c o o i o N O Q O H H i—l i—l i—I T - I i—l

OThcoocoTh COCOCDOOCOO CO t-I i—I CO CO CO

i—i eo i-i oo i - i o s oo o s eo co co o eo i n Th Th Th Th

o p-Th p - i n T-I 00 CO COTh T H os Theo co in in in

i n co eo i—i i n cs OOOSOOCOP-

Th ThCO co P - P Th OS Th CO 1—i p -

in Th co Th co in

os os co in cs co TH oo Th co CM eo oo oo oo oo os cs

OS P- CO CO P- o s Th T-I P- TH P- CO

c s p - p - o s oo c o CS 00 Th p - oo o s O P- i-l O r t c s

co in o in co co CO CD P- P- CO CO c o o o c o i n co

i n P- Th c s c o o i n Th oo i-i i n Th

Jj 3 to :CS -CS JS

>-. t o e 4= I I < u X 0 44 o o <u ö

3*> 2 i e

BPa

)-] .S cs _

a*

t o ' TJ tn ^-v

cs a rt « a to c

.Bpa™2P§.s! / ^ fi S M C o : £.S^-a-S 3 3 g 3 =5 g = £

I

>

tfl i

I-i

i n co T-I Th co co

ä-gBPgJ

P- T h C D T h T H C S

1-1 1-1 co T-I TH 1-1

44 .a *- e •« "g

00 O P- Th Tji Th

p - o i n co i-i c o co co o c o o co co CD i n o p - Th CO t - I co co c o co

: 3

e J, tc^a Ä g 3 fe n

C Ö o

^

co

o e -5 E o :S e w

o co i-i in eo CM m o Th , n oo oo CO CO CO CO CO i - l

oo oo in o c o i-i Th eo oo p - os eo TU co co eo co co

co eo c o os p - p p - eo o co p - i - i i - l CM CO i-l T-I co

T-I i o co oo oo oc eo Th p - eo eo TH Th in in in Th in

P-00ThCDCMCO

COHCOH

m eo

coThcoco

co Th co co co in

a

.BPE O

p - Th o in in in p- o o o c o i o o co i-i co eo Th eo

TH

.rH

^

ft 3 "•£ E 3 a ^

to*» g c o cs cs «^

tn

g^e ^aSS

ii-icoTh

o i cs CJ •*-> _ «cs t n c s a a c s - o s a -ö g o a co > a

g -a a . » a »£ OOCOr^^COCO

tfl cs —• •—|

OJOTHOICCMH CO Tt* TJ* ^JH r^ r^4 OS OS OS OS OS OS

OOHIMCCMH CO * ^ " ^ " ^ " ^ * ^

OS OS OS OS OS OS

OS OS OS OS OS OS

co ^ ^h ^ "*& ^ os os os os os os

co ^ *^ -^ ^ "^ os os os os os os

o :cs o ~ w

•3

a *> E

(SO

a s "3 fe44

X

to a<

»i. •"

£.£ <«fe

eoeoi-iinTh

i-l i-l T H i—l i-H T H

T H T H CO CO CO CO

I

p - e o co CM T H Th

osoeooscoco

c s i n oo p - T H OS

cocoeoincoeo

cop-coThinco

p-incoThOP-

coooooinooeo co P - o co c s o TH T H T-I

o o o o eo T - I c o co oop-ThincOTh l—I T-t i-l i—I i—l i—l

CSOOCOT-ICOOO osTtunooooos i—l i-l t-I T H i-H i-H

P - OO T - I P - O CS ThcoOi-iCMcD CO TH CO CO CO CO

ini-ii-ip-incs oocoeop-osin i-H i-l T-I i-H i-H t-I

< J H I O O I O O P-COCSIOP-CS i—Ii—I W i-IH

oocooooinco ino>cocooso CO CO i—l T-I TH CO

inThoscoiooo 1—I O Th l—l CD CD

eo p - T h co T H Th lO P- 1—I OS Th T H

OCOOOP-COTH

TH

in in eo Th T H eo

COP-OOCOP-P-

oo I-I T-I o P - os CO CO T H T-I CS CO

i-i co in Th eo os i—i o p- co eo o c s oo in p- co

oo o os eo cs in O C M p- o eo eo o co CO i-l o o

eoeoooooos CO P- Th CO Th c o o s o s o co i—i c s

Th o i o c s c o c o i-H c o c s o s oo Pc o Th co T-I o o

eo i—i p - Th c o o o c o CO Th o T H oo oo co o c o T - I

p- p- o s i n p- o c o H o c o p - Pc o eo Th T H O c o

P-CM O C S ThOC i-H i—I CO CM CO O o o o e o p-os CO CM CO CO CO CO

o p- os oo in oo co oo oo in oo co in p- co o T-I pC0 i-l i-H CO CO T H

Th T-I eo co co in C M o co Th in eo O O P - O O C O Th CO i-l CM CO CO CO

CO CS CM Th p- Th os p- oc p- T-I in i-i p - c o eo oo os

os eo oo Th co eo C M eo co o oo cs P- CO P- OS p- 0 0

o o c o oo o p- i-i IOIO O

TH O

CO

i-H i—l i-l i—l CO CO CS Th 00 T-I oo os CO O P- P-lO i-l CO CO i—l CO CO CO

CS i—I P- Th CS Th o eo i—i in in T H Th TJI co co eo co

OS 00 P- T H oo cs O CM Th o OS i—i cs p- c s o o p- oo

i-H CO Th co co oo CM 00 CO Th O CO p-co Thin coco

cs P- CD i—i o co o Th eo co i-i co co Thin c o o Th

O i—l OS T H CM oo O Oi-H O C D 0 0 oo in in co in in

oo C M co co o eo CO p- p- CD CO O eo co co co co eo

in co

Th T-I Th co Th cs

Th co Th co cs cs

p - T H Th Th T H Th

i—i T-I i-i co p - c o

co eo eo Th os p-

co T-I co i—i o i—i

OS O i-H CM CO Th C O T h T h T h T h Th os os os c s c s os

o s o i - i c o COTh CO Th Th Th Th Th os cs os cs cs os

os o T-I co eo Th CO Th TJI Th Th Th OS OS CS CS OS OS

os o T H co co Th CO Th Th Th Th Th os cs cs o OS OS

OS O T H CO CO Th CO Th Th Th Th Th O OS OS OS OS OS

os o i—i co eo Th CO Th Th Th Th Th os Os os cs cs cs

I co Th

OOSThOP-00

o s o T - I co c o Th CO Th Th Th Th Th OS OS OS OS OS c s i-H T-I T-I T-I TH T-I tn <V fci; <io •*->

e a

^H

t / l :CS

r/l C/2

Ti

a 43 O ^i t-> cs tfl

tlD

sE

i to

a "3, JO

a

to

a a e a

Th

as

Särskilda övriga sammanträden. Inärenden LagsökAntal rättegångsskriv- (utom lag- nings- och dagar nings- söknings- handräck- Antal Antal ären- och hand- ningsären- rätte- rättemed räckningsden den gångs- gångs- med ärenden) dagar timmar vanlig tremansnämnd nämnd

a

(M i-l

«a g*

I co T-I icoeo

oeooeop-io

1 TH

1 THP-COP-P-O THCOI—ICOOCO

ooThThThcoco

lncseoinooos co o co I—i eo Th

co in co i n eo i-t

eoThp-cococs

inincoTheoco eocoi-nni—ii—i

P-IOCOCOP-PinosOThCoco

T-I T-I TH

1—1 1-1

cococsocsTh co co co in Th Th

:cS 3 7-1

a cs

a£ <E

O O C O O O O

O O T H O O O

O O O O O O

O O O O O O

OOOCSOOS

eocoeocococo

cocococococo

cocoeocoeoeo

cocococococo

eoeococoeoco

eop-incocoTh ThcocococoTH

COOOHHHTJI ThcDP-coimn

eo P-os T-I i n eo ooocoininco

cooscococsin TU oo i n eo TP co

COP-P-OOOPmcoeococMeo

CS

tn

©

OS

00 JL • w — a _. e jv, oo-a Ä fe E fe 40 3 Ö 40 £ 40 3

TH

coosp-ThinTh T H co co Th co co

ThP-eooscoos cs cs i—i p - i n co

H I > I O I O O ( M cooini-icoco

p-inp-ococo i n t-t I - I O CD Th

incop-oocoi-i oo eo os oo T U p -

coinoop-inco

P-CDCDP-CDCO

O O M H O C O

P-COP-COCOCD

Th CD Th C D o

in

l—l 1-1 T-I T-I T-I

ThcDinp-Oin cooimncDco coThi-rtp-oo CO TH i-l l—1 T H

COTHCOP-OCO ooeocoThco p-mineocoeo T - I l—l T - I i-H T - I T—1

coini-icoiceo coThOoscsco Thinososoo CO T-I i—1 T H CO CO

cscoinp-cocs T - I P - I—I Th p - eo oo T-I o i-i Th co H H H M H r l

co eo oo o T U o os T-I i n co P - c o coooooincrsi-i T-I T-t i-H H

p-incop-Oin oop-coThoooo

co os c s Th T-I co cscocoininco

p-ThThinThPcoincsincsoo

OOOP-OCIOTH coincococop-

inThOThooo p - i n m p - i o o

TH

T-I

e -g E o :cs e

*?

cS i

e

CO

p-osin-r-iThos cortHcoior-

i-iinp-cDCseo COP-OOOOOSCO

H C O H O C O C » os T H OS P - eo i n

coi-ieoincsco Th p- co Th p - i n

Th Th o co i n P TheoeoThooco

Tchi-tinOi-ieo cocococococo

cocooscDcocs Th eo T U eo i n Th

T - I o eo eo oo c s p-incop-coco

H w c o o t » i o » n Th eo P - i n T *

i-ieoeoincocD cOThinincoco

l T-I i T - I C O C O

Th I e o p - i o c o

ineoeocop-co

coin

T - I T-I eo T - I i n . T *

p-cop-ThP-pr-t T H T-I co co T H

coinocop-co Th Th i n co m eo

lOiocMcoiHio co P - CO i n Th TJI

CO i n eo CO T-I T-I

CM CO CO CM T-I

T H co co eo os m COCOT-IT-I

eomoeoeoi-i eo T P co eo co T P

C O H H T I I H H eoeococMeoeo

i o t » o c - o c > eo 1-1 co T-I co i-t

oscocop-Thos T-I T-I T-I

3 cs

cs "2

»cs

Tredskovis avTvis- dömda Mål tiga el. ome- med uppcivil- delbart häk- tagna i mål med- tade statistikgivna form. civilmål 3a

.BPE

j£ o 43

1939 1940 1941 1942 1943 1944

1939 1940 1941 1942 1943 1944

Tjusts

Sevede och Tunaläns

o Q

1939 1940 1941 1942 1943 1944

a

Sunnerbo

tn TH

T-I

1939 1940 1941 1942 1943 1944

cs to cs

os i n T H Th T - I co

Västra Värends

e»

eo P - co Th i n P -

1939 1940 1941 1942 1943 1944

CO

1 eocoeo

Mellersta Värends

TH

313 COCOCOCOCOCO

CO CO CO CO CM CM

coThinp-coco

p - i n T H co co i n

cococsp-oseo

COCO CO CM CO CO

cocococoioco

m i o co co p - c o

ocop-OThin

eo-r-i

cocDcoOi—IPlOThcocoThin T H T - I T H T - I T-I T H

oo i—i os co c s co co co co i n c s co CO T—I T-t i-l T-I

cococococoeo coop-cscoTh CO CO T-t T-I T-I T - I

H H C O I O I O O Theococococo T"! T H T - I T - I T - I T - I

T-ICOP-CDOPi n T - I oo Th i n co CO CO T-H CO CO CO

Thoocoincsco co P - P - i n T H i n H H i H l H I M H

O O T H C O C O O p-ineoeop-pi-H i-H i-H i-H T-I i-H

O O O O O O cocoeocoeoeo

inOOOCOCO COCMCOCOCMCO

OSOCOCOCOCO COCOCOCOCOCO

O i - I O O O O COCOCOCOCOCO

O O O O O O TJI Th Th Th Th Th

o o o o c o o coeocoeocoeo

o o c o o o o eococoeococo

o e o c o c o o o cocoinTttTjtin

Op-Thcscoin p-oooomThTh

co P - c o i n »n Th p-oscop-inco

T H i n Th co i n co oo co co i n c s i n

COCOCOCOOPCOCOT-IOCOCO

ooocococseo ThThThOi-ioo

oeoooeOThPi n i n Th Th i n eo

O i - i o p-coeo OSI>COCDCOI> p- P - P - C O P - P -

OCOCOCOOH P- P - P - P- CS i-H

cooooThP-m eo i n o o o c o Th osooocscso

i n co i-t p- co i-i ThThmOSP-Tjl

cs co T-I in co cs Th TH in os oo co

p-p-p-p-p- p-

O C S O P - 0 0 00

c s o i n c s co eo co eo os T H Th oo co T H o s c s os os

cocoi-icoOTh co i-t co co i n i n oo os p - c o c o p -

coco p-in p-os CO Th T-t P- Th CO

t-I Th os os co co in e o o s o c o os T-I TH co TJI in p-

CO i-l T-I co co po T h i n eo in T-I Th 00 Th CO co oo cocococococo

c s p - Th Th o co o c o os c o c o co co co co o c o co CO T H CO CO CO CO

co o c o co o os in co co oo oop-

in p-co

COP-co

coin p- Th co co os co in p- o c o

iincoeo

P- CD P- i—I i-l OS

TJI oo cs os co i-t

in co c o o s o o o

T-l i-H

CO i-l tH T-t CO i-t

00 T-I CO CO CO CO co co co co co co

co co oo os co os T-I oo os cs T-I co CD Th Th CO Th co

co coin o c s oo co in in in in Th

o c o coco eoTh TH T-t Th i n CO Th Th eo Tjt co eo co

Th co co co co Tjt p - T H co co eo p i n Thin Thcoco

i n i n i n c o o s co co O C S i-l co co i n Th co i n co co

eo eoTh co Thin

i-t eo i n i n co Th

eo co co Th Th eo

incoinp-eoin

T H T-I co eo Th p»

TJIT-I

co eo co eo eo t-t

eo T - I co Th Th T H

osoi-ieoeoTh CO Th Th Th Th Th os cs os os os os

OSOT-ICO

OS O i-H CO CO Th CO Th Th Th Th Th os os os os os os

OS O T H CO CO Th CO Th Th Th Th Th os os os os os os

0 0 P- Th T-t T—I eo

co TH eo co os Th

P- O

O O O T - I TH

] ThThTit

eo i - i c o C O O T H p" i n eo Th co T ) I

os o TH co eo Th CO Th Th Th Th Th os cs cs os os os

os o T—i co co Tit CO Th Th Th Th Th os os os os os os

OS O T—I CO CO Th CO Th Th Th Th Th os os os os os Os

eo-*

CO Th Th Th Th Th os os os os os os

oe

E

u m :0

•e 4a

c« oa CS 4> ** £<£

e

e a cs

a

X

o

m e

e

i

i

X

X

TH

CM

i-t

Särskilda Jordövriga sammanträden. delInärenden LagsökAntal rättegångsnings- skriv- (utom lag- nings- och dagar mål nings- söknings- handräck- Antal Antal och ären- och hand- ningsären- rätte- rättemed -ären- den räckningsden gångs- gångs- med den ärenden) dagar timmar vanlig tremansnämnd nämnd

314 B o cs :3 e

a : 3 2g cs

sE <ECS

oeoi-icoeoco l—l T-I

mcOi-ii-i

i co 1

eo P - eo co T-t co

H H O C O C O H T-t

CO TH T-I CO Th TJI

c o o o o i - i c o cocooeoThco Th CO Th Th i n Th

i-teocoococo i n o o i n o o o o CO T H i - l CO CO T - I

osinTheococo P-P-COP-P-CO

ineocoi-ip-Th coocop-Thin CO CO i - l i - l i-H i-H

c s c o o i - i p - o O C U C B O H H i-l H H T I

T h i n o o e o o p - CD CD CO P- 00

O P - O O O O TjtCOThThThTjI

C O C O C O O O O T I H H T I T I H

O O O O O O ThThThThThTh

O O O O T H O C0COC0C0COCM

eo i — l o c o c s c s Th c s c o T - I o s i—i T—1 TH c o CO T—t c o

csooThcDThcs incocDThinco

p - e o i - i Th p - c o c o i n T U eo c o c o

incoi-icsTho inooosincooo

cocoincoOTh cocococococo

co co p - p - i - t co ineocsoeoTh c o eo c o T-I TH c o l—l T-I TH T-I T-t T-I

i—i p - c o c o c o o s CSTHOCSCOCO incop-Thimn

e o o o i n c o o o n o m o i o o coincocoinco

c o c s oo i-t c o P cocoi—iiocoi—i COOSCOOCOT-I i-l T H TH T-I T-I

CO OO T - I OO i n CO p - i n i n i n co p cococsp-ooco

cooooseoosin p-cocMOOCSin csThoscooin inCOCOThThCD

p-p-osp-Thin i—i c o c o o i—i o s eocococoTjtTji CO l — I H H T - I T—I

i—i c s eo T H i n P OOOOOP-CSCO T-ICOP-CDP-OO I—I T—l

C D P - T H P - O O cseoioi—icoi—i O J I O O H O C O T-I T-I CO CO CO CO

CO P - eo OS CO P oo o s o s i—i Th Th ineocoThcoco I—IT—II—1 T-t T - I T—1

Th o s p - c o c s c o m eo P - p - C O CD CO CO i-H CO CO CO

o o eo eo o eo T-t o o i-i c o o i n i—i i—I i - l i—l i - l T-t i - l

oo Th CM P - T - I T—I c s P - T - I CD CO O i—I T-I T H

O C O O O C D C O IOOSCOCDGOCO I—I o T - I c o c s i n ooop-inoocs T-I I—I T-I T-I T—I i-t

i f r t O O r t r t O J i c oo c o c o i - i o s T-I c o p - T-t p l - l T H i—l CO i—l

OSThlOP-ThT-l cocococococo minininThin

CO Th CS CO P- TJI » o CM c o c o c o c o c o i—i H CO CO eo

00 P- CO OS P- i-t i - i oo o eo i—i o s o i n i n p - p - c o

COThOThCOOS osincscoooin eo co c o Th c o Th

inThoocooeo P - CM co Th p- pi—i i—i i—i i—i i—i i—i

o c o o o o o i n OinP-p-coTh i—i

cop-coooThoo cocococococo

cocMOooooin OOOP-OOOO i—i I—I i—i

I-ICOCDCMCOCM ThcoThininin

ooThThThooTh

THIO

ICOTHI

coi-icMineoco

Thi-icoincoco

op-oop-inos Th i n TH i-i T-I eo T-I T-t T-I 1—1 TH l - t

coThcocooi-i T I I co co co co T-I

P - o T-I co os eo HCOOJH T-I

CSP-COP-COT-I Th Th Th CO TJI CO

Thcooooosoo TU Th eo eo co co

p-eocoeop-cs OS 00 OS 00 CD CD

i-ti-iOThi-iTh CO CO CO CO CO CM

H H C O T J I C O H H O I O C S C S P COCOIOOT?IO i-t CO T—1 i—l T—1 CO T-t CD CO TJI CM c o co CO CO CO i-H

tn

O

0)

X

-

CS

S !0

e §

cs ° 2

«5

Tredskovis avTvis- dömda Mål tiga el. ome- med uppcivil- delbart häk- tagna i mål med- tade statistikgivna form. civilmål 3 a

BPE

1939 1940 1941 1942 1943 1944 Norrvikens-

1939 1940 1941 1942 1943 1944

1939 1940 1941 1942 1943 1944

O

Q

Sunnervikens

s

I COCMH

1939 1940 1941 1942 1943 1944

-

CS to CS tn

Askims, Hisings och Sävedals

1939 1940 1941 1942 1943 1944

CM

-

M

Inlands

-rt

Orusts och Tjörns

o.

315 CO CO CM CO CO CO

eocococococo

cocococococo

Th i n o s e o c o i - i

p - Th Th Th TJI T-I

Th c o i n c o i n Th

ooinoocoeoeo

coincocoooin

cocoOi-iosTh

Theoinp-coo

O i n c o i n o c o CQ H e o CM CM CO i-l i-l i-l i H i—I i-l

p-cocoocoTh coi—iThcoi-tco T - I T - I i-l i—l i-l i-t

ineococsi-tcs oscooeoThin i—I T H T—I T-I i-l i—I

oeoinThcoeo ocscooseoTh CO CM CO CO CO CO

T-I o o c o p - e o o o i-iTheoincsco COCOCOCOCOCO

T-ICOP-COOSOO T-ITJICOOOCSO CO TH T-I T-I TH CO

H O I O O ^ C S ThcoosOi-ico i-l i—l r l H H

inOThineoin

coineoThcOin

imncoThinin

c o - H 1-1-H co H

P-COCSCOOSOO

i n CO CO i n eo TH

CO Th CO T-I CO T-I

co Th co o p - eo Th P- l—l TH co o p- p- o P- CO p-

i o o p- p- co p OS i-l CD Tjt O 00 p- p- oo p- c s c s

TJI o co i-i eo o ccncoortio C O C O P - P - P-CO

i-i co O P - Th os o i n p- os co Th o c s co co co co

co Th c s i n i n Pi—i co p - o c s co cscoosoop-o

00 i n Th Th Tjl Th 00 CD CS Th i-l oo O 0 0 00 0 0 P - P -

ooooooeooo O P - OS 00 00 i-H os p - c o in p - o o

cs T H in Th T H in Th CO Th Th CO Th p- i-H Th co oo co

CO i-l CD Th cs co p- c s o s p - oo eo eo o c o c o o T h

in eooTh o c s co co P-CO TH eo i-l ThCOOOOO CO i-t i-t i-l co co

Th OCO TH CO Th 00 00 CO P- i-H CD co i n o c o Th eo Th co c o c o c o c o

i n TH i-t Th co co co i n eo Th p-Th Th T h o o p - i n P i n TH T-I co co CM

CM o s o o o T - I O oo Th c o o s Thin p- co co c o c o p -

OThThCOThO in T-I in Th i-i TJI in co o o s i n co

CO CO CS l O CO c s CM Th oo eo in cs eo co eo Th coco

i-i p- Th p-in in coco in P - P - O S co co eo eo co co

co co o co CS i—l co eo Th co in co eo co T-I T-I T-I TH

oo co in eo p- i-t OS CS P- T-i Th pco co C O T h T h i n

os co co eo cs oo co CD p-oo T h m CO i-l CM eo co co

00 C O O C O Thi-H p - i—i i—i o p - o s CM CO c o c o c o c o

COCO TJI CM TJI o p- e o T h O i - i o i n co i n p- co p-

p- O 00 T-I Trt co coTh os T-I c o o oo p- p-oo c s c s

Thcocoi-ieoT-i

coeoinTjicOi-i

coi-ip-cococo

TueoeoThinco

Thi-icococDco

i co co

I coco

R; OS O Ti CM CO Tjl CO Th TH Th Th Th cs os cs os cs os

OS O Trt CM C O T h CO Th Th Th Th Th os os os os os cs

c s o i-i co eo Th CO Tjt Th Th Th Th os cs os cs os cs

5 3 ICS * *

>

os O i - t co co Th CO Th Th Th Th Th os cs os cs os os

os O i-t CO CO Th CO Th Th Th Th Th cs os cs cs os os

e:és

ess • e cs

a'S fe

o >

Z

o s o T-I co co Th CO Th Th Th Tjl Tjt os os Os cs cs os

316 cocococococo

T U Th Th Tit Th TJI

eoeococoeoeo

toe • a s3 a 23 E

Thi-tincoThO

TH co co co co eo

co

40 i ?

i-t p - oo i n T-I T-I eooooThp-co co i-i co eo co eo

imn o o T h p co O i - t o e o i n c o c o co co c o c o

eo o

aw40 B? a3 cs e "g. e i c 5P ie :css BP

e

ga b

« -a

leocoThco

COTJICO

Th T - I T - I T-I eo T - I

O O O O O O

O O O O O O co co co co c o c o

O O O O O O co eo co eo eo Th

O O O O O i - l co co co co co co

eo i n cs T - I Th oo eo Th o s p - o c o 00 00 00 CO 00 00

o os p- os os in co co co in co oo

i—i eo p-in p- Th eo eo eo oo T-I i-t p- T-I in co os co CO Th T H P- O T-I

o

COP-P-P-P-CO

co C O P - c o co in

o c o o P» co p-

co co in co co o Th CO P- P- T-I Th

ooooosThTh cs os p - i n Th Th

i n co co oo co oo Th oo co eo Th os o T-I Th i n co co

c s c s os o c o co T h CO P - i H OS 0 0

co p- Th eo T U i n i n TJI co CM co co Th os co co Th o

g =«

S •*-' CS t -

8 B

^

cs e c :CS

S

2 tog

:CS Kö B t- bri"r!

:e £3 2 g ed

t n f"<

2 & 3to

<g

:CS <S

cs

o o o o s

T h T h T h T h T h CO

b. t o e 44 o O 43 :0 :CS «tD tn -rt tn —i CS 60 g to ^

-j.a 2 B 343

3 Ml ' fl » a E 3 S) a BP c

.a°a " a |»•§? 1 1a i a a 3

»

O

C D co i-i

co eo oo T h i n co T - I cs co CD i-H P - T H o o

H

, > tn J, — L .£ to a a T-I 44 .B *- e

P-C5OC0 o c o CO T-I CO CO CO CO

P - CO T h p - i - l o CO T H T-i T-i CO CO

o c o ThTh c o c o

»c*

Ii 3 !-på

2 e •» B o :cs e ^ B i

co Th eo co i n co p- p - o c o c o i n

i n co eo os co co co os O i n i n i-t Th eo Th co co m

i n Th i n co CD i n

coeocsThoeo

oo co p - os eo Th

Th eo eo co TH T H

OS eo co eo i n i-t

CSO-r-ICOCOTh

os o T H eo co Th CO Th ^h Th Th Th os os os os os os

osoi-ico co-* CO Th Th Th Th Th os os os os os cs

CO Th Th Th Th Th os os os os os os

T h p - e o o o SiIi OS T h O CO i H

in in p- p- eo o

O

TH

T h 0 0 0 0 i-H

oo oo oo co p - c o O O S

O

T h CD T H

o o o s e o i n Th c s c o c o co oo Th co c o c o eo i n co i n

ro ;— 44 .B>p a g . 3 '•§ ä 3 o 3 3

« ~

___*__eo

tfl CS l-H •—' c_ +J •-"

C

CO Th Tf Th Th Th cs cs os os cs cs

csoi-icoeoTh

•e to

>>

43 CS u CS

44 C/3

OS O irt CO CO Th CO Th Th Th Th Th os os os cs os os

•22 _ ] ^43

317 TU

i

i CM T-t

i

OincoThcop-

OTHCMCocoin

1-1 T-I TH T-I T-I

T-I T-I T-t TH

T-tThThcMCOTh

COCOTJICOCOCO

p-coThj-tT-tco

T-t

ThThThineoeo

THT-I

oo T-I o p - co co o TU Th c» oo in oo in TH Tjt eo i-t eop-ThThino T-I r-i TH i—i T-I T-I co co eo eo co co

OS Th OS P - T-t co CO T-I T-t TH TH T-I

T H cs i-i Th i n p oscoop-coco COeOCOCOeOCO

oo cs ,-t p - os co cs eo co T-I i n eo H H H T - I I - I H

Thcoocsi-ico osp-inoocoos H r i T t T-I

o TJJ eo co eo TJJ THOOOOCOCSCO TH

»S^SSgä^HJ eo T^ T H CO T H T-I H H r l r t r t r l

c-eoosoeoio TfiThcoThThTh

o o o o o o coeocoeoeoeo

o o c o o o o eocoeococoeci

o o o o o o cocococococo

o o o o o o cocococococo

coocococoo oooThcOThP-

eo os eo T-t i n eo co cs i n T-I cs oo

oo i-i eo i-i eo P COCOOOP-COCD

^cogsT-tcoco TJI m eo Th eo T - I

co Th oo T-t co P m P - C D P-Th TH

O T H T h c o i n eo Th eo co oo co oo P-P-OOP-P-00

i n i n co T - I Th os co o co os p - os p - c o co i n T H Th

co co Th os cs co i-H CS CO CO Th co m Tjt i n TJI Th I Q

co co p - i n TH po TH co eo Th eo co co co in Thin

i-l CO CO CO O l O c o c o P - o o co co

eo p - Th cs co p p - i n eo o co cs o o c o co T h c s

coin co co co co i-i in T-I p- co os

co co p - c s cs co T - I p - cs oo co cs c o i n i n c o i n co

co OS CD CO P- CM P- i-H O T H co co CO O i O c o o o co co co co co Tjt

co coos co coco in in co co in P eo in TH TH TJI eo coco co coco co

in o Tjt co co oo in T-I co co Th co

T H OS i-l oo co co T—I TH CO CS 00 T-i co co in co Tjt oo

m

p- os p- oo in -r-i T H OS O C O i-H CO eo co Th p- r-

P- CO 00 Th CO Th o o c o o o o c o eo i n oo cs co Th

eo T - I co co eo co

co co i-t

N H I - I H T I H

M H H H T - I H

OSOOP-ThCM co o o c o c o o c o co i n Th p - os p -

in ooco oo in co COOCOiOiOTt

O Th 00 CO P- Th

i n TJI Tjt p - i n p -

eo os cs os os o Tjt Tjt Th os p - c o co co TJI co i n eo

o c o eo COP- T-I eo p- T-I co in in co co co TJI eo oo

i n co oo i-i oo eo p - i n T H i—i os i-i c o c o co co co i n

COOOP-OCOTJI

eo TJI co oo eo os

T H Th Th co co i n

I O H H H H

ineocoincoin

TH co eo eo eo Th

O l O r t CO COTh CO Th Th Th Th Th OS OS OS OS OS OS

cs o T-I co eo Th CO Tjl Th Th Th Th os cs os cs cs os

os o i-i co eo Th CO Th Th Th Th Th OS OS OS OS OS OS

OS O i—l CO CO TJI CO Th Th Th Th Th cs cs os os cs cs

os o T - I co co Th CO Th Th Th Tjt Tjt os cs cs cs os os

os o T—i co co Th CO Th Th Th Th Th cs os os os c s c s

oooeo

o o

OCOOSP-P-00

i-l p- Th i-H o

co

T-I T H T-I

O£ O CO OS CO OS CD i-H o c o c s C O P - peo T—i co co co eo

TJIT-IT-I

Th Th in co co eo eo T-I T-I T-I T-I eo

in in o o o T h i n

CS O i-H CO CO Th CO Th Th Th Th Th cs OS OS cs OS OS

a a

\< rfl (A T i

3 a CS TJ -D

i~ »cs :CS

U,

0>

a O

ej

tt

" e tfl cs

e *i

a :0

O 4) :CS

t i 1-5 B

«,

rrt

CO

Särskilda Jordövriga sammanträden. delInärenden LagsökAntal rättegångsnings- skriv- (utom lag- nings- och dagar mål nings- söknings- handräck- Antal Antal och ären- och hand- ningsäreh- rätte- rättemed -ären- den räckningsden gångs- gångs- med den ärenden) dagar timmar vanlig tremansnämnd nämnd

a

CM

CS

T-j

a 3

.cs i:cS -g E CS

<E

T * co co co co T *

p-Thcocoooco

Tjt o p- cs i n p-

TU CO Th co m Th

T-I o i n T-I co eo T—1 l—t l—l l—l l—l T-t

$£ ?z! £2 2 ! 25 23 S3 £ 2 S S 8 co co T-I eo CM co

oop-OThcoTjt o oo co TU eo eo i-t T-I T-I T-I T-I

oocomcoineo

cooocoi-ii-i T-I T-I T-I T-I T-I T-I

CDCMCOCOCDO

OOOOCOTH CM co co co co co

m Th oo co co oo OCMCOCMT-3-2 eoeoTrtcoeoco

Th eo eo co T-t co TU i n Th Th TU TU

o o o o o o cocococococo

o o o o o o eocoeoeoeoco

o o eo TH TU i-t TJI Th TJI TU TJI Th

i-tp-oooocs T? co eo T}I co eo

£2 ä2 22 £3 SS TT! T-t TJI Trt oo oo T-t

c

m o P - Th cs cs TU co Th m co eo

osooooi-iin oseocoosop-

oococop-p-eo oocooooop-co

CS

tn

SISThoscoco S2SJSJ2S OTJICOCOP-CM cocococococo

Trt

co i-t0 co co0 Th CD S S ? ^ ^ ™ co i-i o TJI co co eocoeoeoeoco

co o i o os i-i CD Trtcsooincsco T-I p-eo TU oo pCOHTICOHH

m oo oo i n Th co cop-ooThosio cs i n eo T? ,-t o CO T-I T-I eo eo co

m o T-I i-i T-I cs r t o S S r t O Thooococooo -# eo co co co co

£3. S 1 2 2 2 S £> ooi-iThosT-i

2 SJ 2 ! ?2 S Rr Thcoeococoin

>2 r J " ^ ^ 25 ° ° i n Th co co oo co

eooocscomeo oo Th o i n Th co

imnop-coos co Th Th Th p- co

Trt Trt Trt Trt Trt CO

T—1 Trt i—1 i—1 i—t i—l

^ S S ^ S ' v ; ojeop-i-tThco coTjtop-coco

SCrcooooco coosinoseoTh cocoThcoeoTh

Trtp-ThoeopcOioeoThoco coeoThcoThTjt

H C S W O I O O IOHMP-CBN incococoeoco

p-cseocsooco osinincocsS p-1> I n TJI T? TJI

2 ! ^S ?2 SS £2 ^

eop-mi-ioop-

co eo TJI Th co TU

CMOOOOOOSPi-t Trt

IOOSST-ITID. -rrt T-I i—l

inincoThoco

coeococoincM

incoinp-coin

IOCDOID-IOH

P-OOCOOOOSO

TH T-I

Trt

T-t

T-I

Trt

£ o 3c ™ o pSE - T2h?m?T22 h

1 £ o iS "2cÄ c p-m s TS2 h c22 o

!!2 25 i 25 : ä co "^ Th co rTh eo eo

icnoi in- ct To hc p o -cooceM o

co TU i n ics n eco o cTU o eco oT h

J2 22 £2 S? 2 2Ä cOThThiOTheo

Ä 25 2215 £ : r i

I i l £ " * SS T -1 ^

OSCOT-IP-COCO

p- as m co eo © co eo eo-# eo •**

eocoeoeoeoco

eo eo co eo co i-t

coThThcococo

o Q

TU CD T-I i-t O OO

co

CS

tfl

COCOP-OOP-OO

TU co m co o

cs

s

co Th m cs Th co

cs m co co T-I T-I T H T l ~

to

T-<

Trt

1939 1940 1941 1942 1943 1944

CM

oöroooscoci.

Torna och Bara

n

OST-IOOCMOPo eo o eo Th co

1939 1940 1941 1942 1943 1944

Th

eocoiiiHirtH eoosi-rtOioco

P-CDCDCOCDCD

Oxie och Skytts

«s

?i se !>: ^ ^ ^ TjioThcocoT-i

P-P-OOCDOOP-

T-I

1939 1940 1941 1942 1943 1944

Tredskovis avTvis- dömda Mål tiga el. ome- med uppcivil- delbart häk- tagna i med- tade statistikmål givna form. civilmål 3 a

.BPE JZ. o

T~l

TH

Södra Åsbo och Bjäre

cs •g

T~l

& l £ £: 23 ir1 £3 F2 ^ " ^ ° "> c-

cocop-cocom

T-I

1939 1940 1941 1942 1943 1944

cS u

e a cS

co

OOOOP-P-CO

T-t Trt

Norra Åsbo

™ S Fi 23 5! 2J ? 5 ^ f c ^ £ : S

T - I 1-t

1939 1940 1941 1942 1943 1944

O

Sf°!°.:å!r2co oocMOoocooo

1-rt

T-I T-I T-I

Västra Göinge

O

319 c o c o c o c o eo c o

co eo eo co co eo

T-t co c o c o Tjt i n

co Th co co T-I T-I

i n Th —i TJI i-i p eo p- i n i—i co Th eo T-I —i e 3 co i-i

co co c o i—i i n p p- eo oa Th eo co p-p-oco©m>

ThP-cs©eo© Th©ThCSThTjl

eo co co co co co

incocoincop-

i n P - OO T-I P - CD

© i n o o o o o o

ThcoThTheoco

T-I co T-I eo © co

csosiocop-pio©oo©cooo CO CO Trt CO Trt T-I

cooocsin©© T - I Th c o Th c o p CO T-I T-t l—l T-t TH

inp-cop-oopOOThCOCOCOOO i-t Trt Trt CO CO Trt

oo CM eo co p-1—i CMCOirtCOlOCD Trt Trt i-rt i—l Trt T-I

OS © OS © C D O CO CO Th P- © © co c o eo co co i - i

p - © © TH c o m CD oo CD co © p 0 0 © O P - P- p -

© © c o m ©in i n TJI p - Tjt p - co 00O0P-©P-O0

©co p-m © m eo eo i—i © o s eo CO ©CO CO © Trt

© © eo p - p - Tjt co i—i co T-I co e o T-I © c o m P - i n

© © eo © eo co © C O O P - eooo p - m ©inm>m>

Th in CD CO CD C M co m oo T-I

co co eo i-t © o i—i © p- co i—i o © © C O Trt Th peo co co co co co

i-rt i-rt O S ©

pCO 00 ©Trt © Pco T-I i-t co eo co

i n c o c o Th Th © co©Thooco© eo co c o i-t co co

m> m in p- co os

co co i n T-I eo eo Trt © © Trt c o c o © c o Th co eo co

m m TheocoTH

TJI oo o C-3 CO l O O O O C M c o c o eo i n T-t Tjt c o p - T-I

oo TJI © o s c s c o i n Tjt c o o p - oo © c o Th c o c o T - I

C O C O T-t T-t T-I 0 0

T-I T-t T-I T-t i-rt T H

© Th i n c o i n Th i n eo i n c o c o © co co co CM eo co

CM © © © m> p 00 © TH Tjl co pTrt CO i H CO T - I

eoTh © T h i n T-I O © P CO©PI O I O Th Tjt c o m

©ooin © ©oo co eo i n Th co © eo eo co co Tit c o

© m p - © i n Th T-I oo c o i n © © © T h P - © © 0 0

os cs i n © © m i oo P - i—i co p - eo m Th eo Tji c o Tjt

© T * T-I T-I oo oo © OO i-rt © CO T-I Tjl CO CO CO Tjl Tjt

co co in TH eo ©

eoi-im

eo

© C O P - © P - C O

m CO T J I CD CO T J I

©©i-icop-eo

i—i p - c o c o Th eo

T - I i—i T - I i-t m Th

T * CO Th Th CD <

© © eo co © ©

© © Trt CO © Th © Th Th Th Th Th © © © © © ©

OS © Trt CO © Th © Th Th Th Th Tit © © © © © ©

© © i — l CO CO Th © Th TH Th Th T|t © © © © cs ©

© © i - r t CO COTh CO Th Th Th Th Th © © © © © ©

© © T r t CO © Tjl © Th Th Tjl Tjt Tjt © © os © os c s

© © l—l CO © Th CO Tjt Th Th Th Tjt © os © c s © ©

tfl

-7 eTO to o t o t-I 43 CJ

a X

-Q .2,

CO

s 43O s

40 C a cs

CO

trt

ea to to

a

•J

Th

00 Th CO P- Th c o © i-rt p- CD CO © ©

© O Trt CO © Th CO Th Th Th Th Tjt © c s cs os os ©

Th Trt

C<3

Särskilda övriga sammanträden. ärenden InLagsökAntal rättegångsskriv- (utom lag- nings- och dagar nings- söknings- handräck- Antal Antal ären- och hand- ningsären- rätte- rättemed den gångs- gångs- med den räckningsärenden) dagar timmar vanlig tremansnämnd nämnd

a

CM

40 CS - ö a ics

a

r-i

O

mi-ii-i i-l

i 1

©CO©TJITJICO

m>p-eooo©in i-rt i-t T - I

t o c o n c o o r . COTrtCOi-rt

©COP-©P-CO o © o o © © c o © C O C O © © ©

ThcO©CO©m o p- © © o © Trt i-l

T - I © I - I © O T - I Tjtinoooosoo CO Trt Trt Trt i-t i-rt

© P - P - © © P i—iThm)©©cM CO T H T - I T-I CO ©

©0000©TrtiO i n © c o © © c M CO CO CO 00 © ©

ii

© © o o p - p - o © © © © © Th

m> i n m> m> i n m T - I Trt Trt i-rt i-rt i-rt

© T h p - © © m ©©COCOCOCO

© p - o o TJI , - t CO T-I CO CO CO ©

m © m m m c o © © © CO © TJI

© P - O O T H © w c o o o o o i CO CO CO CO CO T-t

co i—i Th Th Th o m o p - T h i n p T-I

© ! - i © o © c o ©p-©i-i©m> Trt i-rt i-rt i-rt Trt i-rt

m e o T h © p - © coTjt©p-©Trt i-rt CO CO T-t i-rt CO

p - © © © c o i o © © © © m p i-rt CO T-t T - I CO CO

i - i © e o © © i n P - O - * - r j t CO T *

cs

<B

CS

p-i-t©mT-i© © © © © © O

© T h p - m © p © O C D r r t © ©

©p-ThP-©co p-P-inin©Trt

© © © © m p 0 © C S © P - 0

p - T j t c o © © ©

m

© P - O O T - I O

© P - O O © O T - I

O

rtrt

i-IH

oo ©

©

T—IT—IT—Ii—1

co ©

©

©©COThOCO cnoicMHcoio CO T - I CO CO T - I CO

tfl

a O

Q

o © c o m T h m

©CDCOT-II-IO

CO CO CO CO T - I CO

CO T-I i—1 l—1 00 T-I

Hirtrtirtrtrt

in ©

Th o

oo ©

H I O H C O O J C O

T J I © © C M C M O

© i-t Th os © co © T-I P - © co © © p - p - p - o p -

cOioreicsrtio cocoeomp-cs co T-I co T H i-t T-I

p - p - © co p - © © © © m > © p ThmThm©p-

© p - © i - i T h © m m © p - © © © © T h m © p -

O C O T H O C S O HCOCXKNCÄH cop-©T-t©m Trt i-rt i-rt T-I

p-i-iTh©©p© © C 0 © © T r t T-l Trt T - I Trt Trt CM

c o i n © o © T - i CO i-rt i-rt i-rt CO CO

TrtoomThi-i © m © © O PTrt

coioiocococo © © m P - T r t O Trt Trt

t-concoiof©OCOThp-PT - I Trt T - I i-rt T-t

©ThP-©©P-

© co co T-I co I

Th i-i p - © © ©

eoco©ThosOT

cocop-©mp-

I

l—l Trt i-rt T-I

O Th Trt © Trt Th © © © P - P - m

© © P - © © P T-I T-I T-I T-t T-t T-t

P- P- © © © © l O Th CO © CO Tjt

© 0 0 © T h T t t © P- P- Tjt Tjl P»

© T - l © 0 © C M © O l O © © T-|

P - © T - I T - I © © m © T h © m ©

© © © o © © i—i T-I T-I

incsThoco© © T h T h o © © Trt Trt

i n © i—i © © co Thco©co©Th

© T h c s i n © © © m m © © ©

1939 1940 1941 1942 1943 1944

CS rrt

© o c o m - r - I ©

C O P - © O T J I © m -<jt co co © co CO -rrt Trt CO CO CO

Luleå

cs to

•># < M CO CO

1939 1940 1941 1942 1943 1944

C3

lOcotocMoni

O

P-inCS©©TH c o i > O i o x t > CO i-rt CO CO CO CO

Piteå 1

CO

i-rt

n

O

1939 1940 1941 1942 1943 1944

T*

Tredskovis avTvis- dömda Mål tiga el. ome- med uppcivil- delbart häk- tagna i medtade statistikmål givna form. civilmål 3 a

>3

IQ

o o © i n © T h ©

T-I T-I i-rt CM T—I CO

CM P- TU © © O coi-i©©©Tit ©COCOCOCO©

O

rtrtrt

Västerbottens norra

cs • *

.BPE

TrtcocsT-iTjtcD

P - c o P - T - I Th p -

C O P - © O O © O

O

1939 1940 1941 1942 1943 1944

u

i-i

© © © © © © Tho©eoi-ico T - I T - I T - I i-H i-rt T-I

O

Västerbottens mellersta

CS

e a CS

CO

i n T H co p - i n

O

1939 1940 1941 1942 1943 1944

-Ö -S E o ,§ e

Tjt Tjt co TJI

Västerbottens västra

m

T—I

P - © C O © O O O t~

i © 1

i*

E

O rrt

© p - e o i - i © © T-I Trt T-I

© c o o o o © i—t Trt

i-rt

CO Trt m Trt Tjl p-

co Th Th T-I co Th

©p-com©©

CO i—l Trt Trt i-t Trt

CO Trt i-rt i-t

i-rtOCO©©©

O©Oi-rt©C0 p - © © o c o pi-rt i-rt i-rt CO © ©

o ©

co © T-iin © ©

p- --i © © © eo © ccs i n © p- co

Trt©©Tjl©Th OOilOrlillt» © CO Trt Trt Trt T-I

i-(CO©C0

co © p - m o o co © © © m co m co © T j t m m

© p - © c o ©CD m T-I O P - © ©

© Trt m OS CO O P- i-rt © © Tjt TH © © © © © Tjt

in©P-P-co© P- T-I m TT © Tjt [>CD©P- © O

I O I O co Tjt eo i-rt i-rt CM CO ©

CO CO CO i-rt Trt CO

© ©

TJI co m i-t co © m TJI © m co ©

© —rt © o co o ©OO

©TjICSTjt

Tjt © T h © C O Th

Oiocoococo

Tjt Tjt Tjt © Tjt Tjt

A

P- O © T-I CO Th Th©©00©Th i-l CO i-rt rrt

© o m T-I co © Tjt eo © p- Tjt co © © O © i-t O

©©©ooin m © i-i co m TJI Th © Th m © P- ©

co©mmcoeo

Th©©©©©

©Thp-©©©

© O T - I CO © T j t © Th Th Tjl Tjt -TJI

© O Trt CO © Th CO Th Th Th Th Th © CTS © © © ©

© O T-rtC0©Tjt © Tjt Tjt Tjt Tjt Tjt

CS Tjt © ©

i-l

©

os o s © © cs ©

© os os os © ©

O

21—462146

322 Bilaga

2.

Den rättsbildade personalen i domsagorna m. ni. (Därjämte tjänstgöra tidvis i domsagorna ett växlande antal tingsnotarier och tingsnotarieaspiranter, avlönade med besparade medel). 1

2 Folkmängd d. 31 dec. 1945

Domsaga

3 Lönegrupp

De största domsagorna (3 st.) Södra Roslags Södertörns Askims, Hisings och Sävedals

90 426 73 546 57 697

V V

Övriga domsagor med tingsdomare (8 st.) Sollentuna och Färentuna Ångermanlands norra Medelpads östra östbo och Västbo Vättle, Ale och Kullings ö s t r a och Medelsta Västerbottens västra Torneå

59 122 57 159 52 137 60 925 43 720 57 154 55 519 35 231

v v v IV IV IV IV IV

43 629 43 505 54 861 48 916 55 164 53 781 35 219 42 545 48 625 59 453 43 407 48 503 42 484

IV IV IV III III III III IV III IV IV IV IV

Domsagor med tingssekreterare Bräkne och Listers Uppsala läns södra Oppunda och Villåttinge Västernärkes Falu Ovansiljans Norra Hälsinglands Bråbygdens och Finspånga läns Tveta, Vista och Mo Norra och Södra Vedbo ö s t r a Värends Hallands södra

6 Tingsdomare Tingsoch Tingssärsk. sekrenotarier terare inskr.dom.

v

2 2 2

l1 1 1

8 9 6

1 1 1 1 1 1 1 1

i

7 3 3 3 3 3 3 2

(42 st.)

I domsagan tjänstgör dessutom tidvis en tillfällig fiskalskompetent t domsagan tjänstgör en tillfällig fiskalskompetent arbetskraft.

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 arbetskraft.

4 3 3 3 3 3 3 3 3 3 3 3 3

323 Domsaga

Hallands mellersta Vadsbo Västra Göinge Torna och Bara Frosta och Eslövs Luggude Västerbottens norra Luleå Uppsala läns norra Västmanlands västra Hedemora Nedansiljans Gästriklands östra Västra Hälsinglands Medelpads västra Ångermanlands södra Ångermanlands mellersta Njudungs Sunnerbo Södra Möre Sunnervikens Skövde Flundre, Väne och Bjärke Ingelstads och Järrestads Oxie och Skytts Rönnebergs, Onsjö och Harjagers Piteå Kalix Gällivare utan tingsdomare och tingssekreterare (62 st.) Västmanlands mellersta Nordals, Sundals och Valbo Nyköpings Livgedingets Gotlands östersysslets Mellansysslets Älvdals och Nyeds Folkungabygdens Linköpings Inlands

Folkmängd d. 31 dec. 1945

Lönegrupp

42 287 49 869 41 839 37 868 31 568 43 657 58 310 44 600 48 020 50 644 47 825 36 508 46 124 35 421 37 738 41 170 29 432 49 851 37 339 39 081 40 667 43 762 41719 36 948 28 828 36 753 53 299 38 140 41305

III IV IV IV IV IV IV IV III III IV III III IV IV IV IV III III IV IV III IV IV IV IV IV III IV

35 308 29 662 40 396 33 754 45 854 37 887 42 525 34 649 36 124 34 734 26 705

II III III II III III III III II II II

Tingsdomare Tingsoch Tingsnotarier särsk. sekreterare inskr.dom.

Domsagor

1 Tingssekreterare förordnad endast t. o. m. den 31 december 1946. 2 I domsagan tjänstgör tidvis en fiskalskompetent arbetskraft. 8

Tingssekreterarbefattning kommer att inrättas i domsagan fr. o. m. den 1 januari 1947.

324 Domsaga

Folkmängd d. 31 dec. 1945

Norra Åsbo Vemmenhögs, Ljunits och Herrestads . Norra Roslags Mellersta Roslags Stockholms läns västra Södersysslets Nordmarks Jösse Fryksdals östernärkes Lindes Västmanlands östra Västerbergslags Nås och Malungs Gästriklands västra Bollnäs Sydöstra Hälsinglands Ångermanlands västra Jämtlands östra Jämtlands norra Jämtlands västra Härjedalens Kinda och Ydre Aska, Dals och Bobergs Hammarkinds, Stegeborgs o. Skärkinds Mellersta Värends Västra Värends Tjusts Sevede och Tunaläns Aspelands och Handbörds Norra More och Stranda Ölands Hallands norra Orusts och Tjörns Norrvikens Marks Kinds och Redvägs Borås Tössbo och Vedbo , Vartofta och Frökinds Skarabygdens Åse, Viste, Barne och Laske Kinnefjärdings, Kinne och Kållands . Gärds och Albo Villands östra Göinge

31426 31 168 28 153 17 925 20 801 25 134 17 158 35 528 31 666 31 585 30 206 29 255 36 801 28 354 32 539 35 972 30 962 26 886 33 252 35 385 31262 23 663 22 693 29 207 20 347 21983 28 503 34 410 24 858 29 573 24 981 26 246 24 708 22 638 27 005 34 965 36 215 34 953 26 674 30 467 28 749 31 664 30 155 27 617 26 103 29 288

Tingsdomare TingsLöneoch sekre- Tingsgrupp särsk. notarier inskr.- terare dom. II III II I I I I III III II I I I II II II II III II III II III I II I I II II I II I II III I I II I II I II II II I II I II

325 1

4 Folkmängd d. 31 dec. 1945

Lönegrupp

Tingsdomare och särsk. inskr. dom.

30 018 20 905 31 678 29 420 25 675

II I III II II

1 Domsaga

Södra Åsbo och Bjäre Färs Umeå Västerbottens mellersta

6 Tings- Tingssekreterare notarier

2 2 2 2 2

326 t> rt S i

« £<2äg

o»

T-.

8 E ft!a

! > . © © © ( M © © T r t T - l © © © l - - i — I .-* © © CO HOTCOCOrflCOCOcONNCDOOOOO

Q g +-> :cS £ a*»a

b

I

<D . S £*

S -S .HF S3 2 43 E

""S.E

e »p.. t- B

g

T-ICM©"*ir5©t>'©©OT-ICM©'!(liO©J>© rtrtrtr-1—IT-I—I—I,—I

©©t>-©CNJ©r^O-<cH©Tl<©©©©.-rtO© CMTjl©lOCJC|T-l©OiOT-ICO©©©iO©OCIl>. -*iin©Trt^rtiOT-i©i—(©TrtOJ^r-^fiOJr-T-i o©or-©>ocMTtii>.©ir:©T-ii>©ic©Trt ©t^.iniOiOiOiOTriiOininio^ti©ic©'^i'cii

a c 2 + J .<S - ^ T-rt

a >© u cs c

g

""' E-O

-2a°5

HINt^XiOOiOvOCRCOHTll^mTtlONCO r-l i-rt <M T-I T-I © Tji lO CM ©

Is « - i E

©©^^©©r»©^©-»©^—ir—o-*,-!

T)

•B ao ™ :cS B c - i a <-, .a MC a+iB a eo a :cs a "3 ^ •52 E s2 ° a

ga-'5 g acs E aa S 43

CS en

CS 43

e oo u

<JC(l>."^ICOCO-^i©T-ICMiO©e£>Trt©rrtcro-^iCO iOiOiri©©©-*©©C<«©C?Q©CMCfC|TtlcCi(M

© T-I CM ©

©

icocoincoTjiinNCTjTjiTtioco I T-i Trt © T-I CM T-1 CM TJI Trt CM

cS t,

SI å l

a o g ^ a a . S 42 a E »cs P, o, a _ «

g S =« 2 -g ^ ^ 5

a eao oS cs ^ <E .a +-> "-^ a

WJO

1-3 O, o *i & w> 3

V SP n ca a

i S—37 °cS J HB *>

§£S-2, ao 44

!

a

. ao ao t* .3 r> £ CS 13 cS :cS

co ef

«- cs .5 O a a

I

0©OiiO©CMin©©-tfiTtlCMiOCQ©©©'tf( ©l>-iOC^.TrtTrtOO©©'^l'--l©-oi©3Q©t-©

gE

r-©©©in©T-i©©©-^ii>iocM'^iio©o. ©T}l-ST"*©©©©CM©CMCMi>l©CMCMtMCM

co

TrtCM-«JI©©iO©r^.'>#©©©>0©©©CC(CM

O C " TH

.- . 2 " a i-1 °

oa -- ^ 43 a cS

5.3 "-2

ao

e

~2"Sg

T-ii>i©iocM©oiOir:©©©©©r-Trt©T-i ©rJIC0i0'MTii©©©O©T)l©<M©©Trt© CM©l>£>©©iO©Ttlt^.-<*ii£5'<jiiO'<Ji->*l-^i-<ii

5 * 1 Ii

a " - »cs ao

.E a

44 IIMW"<*lt>in©©iJCl©!>-©©-rtCM©©© rl rrt r-l r-IHNrHHi-l

E eo e *>

2g

*rt P +3 "« ao <o 43 *>

s *| ° I-s Q -5 2 <o a

C cS

••rt t-i

=s e

co O t_

o c -9 <o

fci «

g

•w C

«

CO

co : Q

C •U t/J

«s.s S S e s |Åj ° S• g

« .2 °

öD'5 G >B

3 :0 co

:S c» .J"

^1s>

s i »CS cs»cs CS »cs rj « *J S y o) CÄ "co C ^ B Ä B 55 =CS O O .B r . :cS '-CS «« J» r» 5 B rO :=a a C

0Q co ^ ^ J c o t S ^ j O ^ Z C r t ^ - v l H ^ ^ ^

327 ©Cr0-*Trt©CM©©©'^©C£it^CMinTrtiOiOiO©r^CM'*©Tti©C-')©©CMt>O'-ICM©© OTrtrrtCMCM©©©'5tl-rJlTfll0ini©©r-J>.f-.t^«>.^©©©©©OO©-rtr-l©©©©-*l rHr-tTrtrrtT-iTrtTrtTrtTrtTrtTrtTrt-rtTrtTrtrrt^rrtrrtTrtrrtrrtrrtrrtTHTrtCMCMCMCMCMCMCMCMCMCM

©©Trt(M©Tj1iOCDI>.©©©rrt5Ci©'^lin©t^'©©OT-ICM©-*in©t>.©©©T-ICM©Tjl T-IC^CMCMCMCMCMCMCMCMCMWWWWWMOTMWW^^^^^^^-^l^^OiOininiO ©CiiOrrtiOrrtrrtOCMiO©-#iniOiOiCt^©TrtCMTrt©t^©t>t>.Trt:©©Tj<©©©©©© OJCO^^NNCOTjlcOCOCOQOOONINOOiOCOCOTilcOrHiOCOCOirtiN^HNOiOCOCO ©co>OTti©rrt©r-irri©©-^iio©©©Tj<in©r^©©©r^©cMC^©o©cM©ior-iO© COffl«inOCOT*ODcn>ONNCOHK)NCOCOcr.COCTlCDOHCONCO(»COOifjOT'OCDHN •^-^•^©©^inMCMWW^-^^-^-^-^rtl-^-rtlWW-^-^Ttl^in^-cfliOMCM©©©©

Orrt©t^©Trtr-.©iO,*cMC£>t>.©©'^iO©Tflr-i'Ttlcro©©OcM©cM©CMiO©©»C3©© ©COS^©©0©Tj<rrt©©©iOSO©C£>in©CDCM-*t>CM©CM©-*t^.t>CM©©T-IOCM© ©CMCMCMTrtCM^CM©CMCMCMCM©CMCM<MCMrrtCMCMrrtCM©CMCMCM5CJrrtrrtCMCMC^

©r-.CMrrt©©©t--r-IC£)TilCJiOiC©©©©OCMCM©©CMrrtTfi©©©0©©-*(C£)©© ©cor-irrtir5CMcro©©©Tjc^ico©©r-c£>r^i>.i>.t^-^ic£)©r^-©o-rt©oo©o©r>-© rrtrrtTH-rtrrtrrtTrtrrtrrtrHrrtrrtTrtrrtTrtTrtTrtTrtT-lrrtTrtrrtrrtTrtrrtrrtCMCMrrtCMCMrrtCMrrtrrtrrt CM-rtl©Tfl©©(MT>IO^^O^->*iOrrt©©rrt^©©©l05Tjl©©CMTj<©©©t>rrt©CM© CMCMTrt.-l©rrt©cMcMCMCMCM©"^©->c|1©-^©©©CM©-tl©©Oin'^inin'*iO"*Tfl ©iO©©rrtTjlcM-*CMt^CM©©©iO©Trt-*Cl©©©CM--©int--r-l^©©©©©0© OrtJIC5©C100CM©t--H(©ir3-^iiC3r-i©TtlO©CMOCM©0©'rt©t>.©©©©©©r^ ©l©^lO©"^l©CMT-lrrtCM©005050©©0'--lr-(r-(©^Ot>.|>CO©3C>©l>.©©©© CMCyjCMCM(M^rrtCM(MCM<MTrtCMrrtrrtCMTrtTrtCMCMCM^CMTrtCM-rtrrtTrtrrtTrtrrtT^

-*©irrtt^-rt©(Nior-©©©cM©r>.'^rrt©»o©o-rt©©io©r-i©-rjiixir>.©©iocM-* (MCMrrtrrtCMN'rt^CMCMCMCM'^©©©©'^©©(M©©©'*©-*iOiO-^-^-ri1i0^^iOiO c5co'*"^-*©rrt©-<*(Nt^cM-*-rto©©'rt©©©©in©Trtin--ii^-oi>iot^r-i©©© cror-.t^O-rtr-iCM^©©-Tfi'TiiiO©©r-l©©-*icM-rtj1iO©0©©CJ©CMOCM©--0©© ©CO-*-ctlTtlTtlcO^©©©©©©©©©©©©©©©©CM©CMfM©©©CM©©(MCM

t>-'C0in©O--IC<lrfiir5Tjl-H-*o©©-»tliC>©CM©©©©t^O©O©©©O©i0t^-^CM ^^rrtCMCM!M-rt1^rtCMCM©C«C«(M©-rt^CO©©^©^©-*0©lOO-*-^-^-rt^-r^^OO

CS

co

a

cs

t- -B :« "tfl

"B *->

Is ao - r t

^ C S •CS - 1 5

a a 3 3> 2 8

ts »CS

CS

45 "e B

c

sis

cs -a t-

—

.— or <s : ° 4 3

•5«£ e o CO — r* a :CS -TJ :cS CO

M

o

CS

a-

CS co Ui •Ö (H

c 2

_cs a

co a

C

co

to

X}

ao a a

B :cS

HK

' a so -a oo a a •^44:0 a a•

w

44 » © cS a 0043

.52,43 a? SJ § o ra g "3 43 ° -g

CS

^a 5 I? "3:cs a cs a .5 o ,2 s-, cS CQr>

:0 TJ

OT a

CO _ , 4> • c cs -^ :CS 42 *"• CO B cs e O T) cs 40 »-i e o o > so •c; cS 00 a =1 a ' E S cs rrt C 43 , a e rs to ao T3 cs > >> a •& o , = oo c a-2 ^ ^ 4 3 ^ ^ ^ e •a > ^> -2^3 i 3 a sc cg c ^ cS

a

+J

2 >

raa2

rQ

i2 » c

co O

c

ao cS g

4 3 co C i co CS :CS P<:CS

S .2 £ a § g

TH>X>

OOZHPHCO

ELS W>CS

B ao ao +-> 00 ao

.E44 a

5 CO 4 £ co :CS 0 0

»rt ao . aa

INNEHÅLL. Sid.

Skrivelse till Herr Statsrådet och chefen för Kungl. justitiedepartementet . . . .

3 Utredningsuppdraget

5 FÖRSTA H U V U D A V D E L N I N G E N .

Organisationsfrågor beträffande domsagor och hovrätter. Domsagor

9 I.

Översikt över den hittillsvarande utvecklingen i fråga om indelningen i domsagor och organisationen av domsagoarbetet 9 II. Indelningen i domsagor och arbetsorganisationen i dessa enligt gällande ordning 10 Domsagornas storlek s. 10. Arbetsbördan i domsagorna s. 12. Personalorganisation s. 13. Regler angående arbetets fördelning s. 15. III. Principer för den judiciella indelningen och domsagoorganisationen enligt den nya rättegångsbalken och förarbetena till rättegångsreformen 17 Processkommissionen s. 17. Ekonomisakkunniga s. 18. De år 1931 antagna huvudgrunderna för rättegångsreformen s. 18. Regleringen enligt nya rättegångsbalken s. 20. IV. Domarutredningens förslag 23 A. Indelningen i domsagor 23 Allmänna synpunkter s. 23. De största domsagorna s. 28. De minsta domsagorna s. 40.

B. Personalorganisationen i domsagorna och principerna för arbetsfördelningen 42 Nuvarande behov av arbetskrafter i domsagorna s. 42. Domsagoarbetets framtida omfattning m. m. s. 44. Tingsdomarbefattningar s. 51. Grunder för personalorganisationen i övrigt s. 57. Tingssekreterarbefattningar m. m. s. 64. Domsagobiträdenas arbetsuppgifter s. 66. Tingsnotariernas arbetsuppgifter s. 70. Längden av tingsutbildningen s. 71. Stenografikunnig personal s. 73. Antalet tingsnotarie-och biträdesbefattningar s. 74. Särskilda inskrivningsavdelningar s. 76. Hovrätter

79 I. II.

79 Det nuvarande antalet ledamöter i hovrätterna Beräkning av behovet av ledamöter i hovrätterna genomförande

efter

rättegångsreformens 81

ANDRA H U V U D A V D E L N I N G E N . Utbildnings- och tjänstgöringsförhållanden på d o m a r b a n a n . I.

Utbildnings- och befordringsgång enligt nuvarande ordning 85 Tjänstgöring och befordringsgång vid de statliga domstolarna m. m. s. 85. Tjänstgöring och befordringsgång vid rådhusrätterna s. 88.

329 Sid. Principerna för utbildnings- och befordringsgången enligt förarbetena till nya rättegångsbalken 89 III. Befordringslaget på domarbanan 90 Antalet befattningshavare s. 90. Befattningshavarnas tjänstgöring s. 96. Förseningen av befordringsgången s. 99. IV. Domarutredningens förslag 105 A. Inledning 105 B. Utbildning och tjänstgöring vid domstolarna 109 1. Tingsutbildningen 109 2. Utbildning i rådhusrätt, motsvarande tingsutbildning 132 3. Utbildning och prövning i hovrätt av domaraspiranter 138 Det nuvarande prövningsförfarandet s. 138. Principer för prövningen s. 144. Aspiranternas arbetsuppgifter s. 148. Antalet aspiranter och dessas fördelning mellan hovrätterna s. 150. II.

4. Den första fiskalstjänstgöringen m. m 160 Allmänna synpunkter; längden av tjänstgöringen s. 160. Fiskalernas arbetsuppgifter och antalet fiskaler s. 161. 5. Tingssekreterartjänstgöringen 167 Allmänna synpunkter s. 167. Längden av tingssekreterartjänstgöringen m. m. s. 167. Tingssekreterarnas arbetsuppgifter s. 168. 6. Den fortsatta tjänstgöringen i hovrätt före assessorsförordnandet 173 7. Tjänstgöringen som assessor, tingsdomare och revisionssekreterare 177 Allmänna synpunkter s. 177. Antalet assessorsbefattningar, avsedda för hovrätternas behov, s. 178. Assessorstjänstgöringen i hovrätt s, 180. Tjänstgöringen som tingsdomare s. 181. Tingsdomarnas löneställning s. 184. Tjänstgöringen som föredragande i högsta domstolen s. 185. 8. Stadsdomares tjänstgöring vid det statliga domstolsväsendet 190 Ledamotstjänstgöring i hovrätt s. 190. Revisionssekreterartjänstgöring s. 191. Avlönings- och pensionsfrågor s. 192. C. Domares och domaraspiranters tjänstgöring hos advokat och åklagare 193 D. Domares och domaraspiranters offentliga uppdrag utanför domstolsväsendet 196 Allmänna synpunkter s. 196. Reglering av uppdragen s. 199. Befattningshavarnas placering utanför domstolsväsendet s. 206. Antalet hovrättsassessorer för tjänstgöring utanför hovrätterna s. 209. Anlitande av rådhusrätternas befattningshavare för offentliga uppdrag s. 211. E. Befordringsprinciper 213 Allmänna synpunkter s. 213. Turberäkning till assessors- och revisionssekreterarförordnande s. 215. Tjänstgöringskrav för utnämning till ordinarie domarämbeten s. 219. Åtgärder för att främja rekryteringen till vissa hovrätter s. 220. Befordran av stadsdomare till statsavlönad domartjänst s. 226. Värdet av akademiska meriter på domarbanan s. 229.

TREDJE

HUVUDAVDELNINGEN.

Särskilda utbildningsfrågor. Frågor angående den juridiska undervisningen 239 I. Gällande ordning 239 II. Domarutredningens förslag 242 Praktiska kursen och motsvarande undervisning m. m. s. 242. Undervisning i rättspsykiatri m. m. s. 246. Undervisning i bokföring s. 249. Undervisning i stenografi och maskinskrivning s. 251. 22—462146

330 Sid.

E f t e r u t b i l d n i n g för domare I. Rådande förhållanden m. m II. Domarutredningens förslag

m.fl

253 253 255

Kostnadsberäkningar

260 Sammanfattning

264 Utkast till ändringar i domsagostadgan

273 Särskilt y t t r a n d e

299 Bilagor. Bilaga 1. Sammanställning över arbetsbördan i domsagorna åren 1939—1944 302 Bilaga 2. Den rättsbildade personalen i domsagorna m. m 322 Bilaga 3. Omfattningen av de kvalificerade domargöromålen m. m. i domsagor med tingsdomare och/eller tingssekreterare 326

Statens offentliga utredningar 1940 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas n u m m e r 1 den kronologiska förteckningen.)

Allmän

lagstiftning.

Rättsskipning.

Fångvård.

Ärvdubalksakkunnigas förslag till föräldrabalk. [491 B e t ä n k a n d e ang. vissa, organisations-, utbildnings- och tjänstgöringsfrågor v i d domstolarna. [57] Statsförfattning.

Allmän

statsförvaltning.

B e t ä n k a n d e med förslag till omorganisation av väg- och vattenbyggnadsstyrelscn m . m. [10] 1945 å r s lönekommitté. 1. B e t ä n k a n d e m e d förslag till statliga löneplaner m. ni. [48] Kommunalförvaltning. Statens och kommunernas finansväsen. 1943 ars jordbrukstaxeringssakunniga. B e t ä n k a n d e med förslag till ä n d r a d e bestämmelser i fråga om taxering av inkomst a v jordbruksfastighet s a m t lag om jordbruksbokföring. [29| 1944 å r s skattesakkunniga. 2. B e t ä n k a n d e ang. idrottssammanslutningars beskattning för inkomst [5GJ Politi. Parlamentariska undersökningskommissionen ang. flyktingärenden och säkerhetstjänst. 1. B e t ä n k a n d e a n g . flyktingars behandling. [3G] Nationalekonomi och socialpolitik. Dödföddheten och tidigdödligheten i Sverige. Dess samband med nativitetsminskniugen och dess förhållande vid olika former av förlossningsvård s a m t dess socialmedicinska och befolkningspolitiska betydelse. [2] B e t ä n k a n d e om barn kostnadernas fördelning med förslag till allmänna barnbidrag m . m . [5] Bilagor [6] Investeringsutredningens b e t ä n k a n d e m e d utredning r ö r a n d e personal- och materielresurser m. m. för genomförande av e t t a r b e t s p r o g r a m enligt a v utredningen tidigare framlagt förslag. [13] Den familjevårdande socialpolitiken. [17] B e t ä n k a n d e m e d förslag rörande den ekonomiska försvarsberedskapens framtida organisation. [19] Socialvårdskommitténs betänkande. 12. Utredning och förslag ang. moderskapsbidrag. [23J 13. Förslag ang. folkpensioneringens administrativa h a n d h a v a n d e m. m. L37] 14. Utredning och förslag ang. ålderdomshem m. m. [52] K o m m i t t é n s för partiellt arbetsföra b e t ä n k a n d e . 1. Förslag till effektiviserad k u r a t o r s - och arbetsförmedlingsverksamhet för partiellt arbetsföra m . m . [24] B e t ä n k a n d e med förslag till iuvestoringsreserv för budgetåret 1940/47 av statliga, kommunala och statsunderstödda anläggningsarbeten. [27] Bilagor. [28] S t a t s m a k t e r n a och folklmshåUningen u n d e r den till följd av stormaktskriget 1939 i n t r ä d d a krisen. Del 6. Tiden juli 1944—juni 1945. [35] Sakkunniga ang. arbetsförmedlingens organisation. Del 1. Den offentliga arbetsförmedlingen under krigsåren. [44] Del 2. Den offentliga arbetsförmedlingens framtida organisation. Motiv och förslag. [51] B e t ä n k a n d e om befolkningspolitikens organisation m. m. [53] Hälso- och sjukvård. B e t ä n k a n d e ang. den centrala organisationen av d e t civila medicinal- och veterinärväseendet. [20] Allmänt näringsväsen. B e t ä n k a n d e med utredning och förslag ang. r ä t t e n till arbetstagares uppfinningar. [21] Fast egendom. Jordbruk med binäringar. B e t ä n k a n d e a n g . forsknings- och försöksverksamheten på jordbrukets område i Norrland. [16] P M ang. uivecklingsplanering p å j o r d b r u k e t s område. [18].

Don 8venka växtodlingens utvecklingstendenser s a m t dess iuriktande efter kriget. [39] Riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken. Del 1. [42] Del 2. [46] B e t ä n k a n d e med förslag till åtgärder för främjande a v ridhästaveln m. m. [45] Rationalitets variationerna inom det svenska jordbruket. [47] Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk.

Betänkande med förslag till ändrade grander för flottningslagstiftnirigon m . m . [31 B e t ä n k a n d e med förslag till skogsvårdslag m. m. [41 Jj Industri. B e t ä n k a n d e med förslag till ordnande av kreditgivningsoch rådgivningsverksamhet för hantverk och småindustri samt bildande av företagarnämnder. [22] B e t ä n k a n d e ang. h a n t v e r k e t s och småindustriens b e främjande. [40] H a n d e l och sjöfart. K o m lim n i k a t i o ns v ä s e n . B e t ä n k a n d e ang, rundradion i Sverige. Dess aktuella, behov och riktlinjer för dess framtida verksamhet. [1] B e t ä n k a n d e med förslag till verkstadsorganisation för väg- och vattenbyggnadsväsendet. [43[ Bank-, kredit- och penningväsen. Försäkringsväsen. B e t ä n k a n d e ang. tjänstepensionsförsäkringens organisation. [26] Försäkringsutredningen. Förslag till lag om försäkringsrörelse m. m . 1. L a g t e x t [33] 2. Motiv. [34] Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt.

1941 å r s lärarlönesakkunniga. B e t ä n k a n d e m e d förslag till boställsordning för folkskolans lärare m . m . [8] 1945 å r s universitetsberedning. 1. Doceutinstltutionon. [9] 1940 å r s skolutrednings b e t ä n k a n d e n och u t r e d n i n g a r . IV. Skolpliktstidens skolformer. 2. Folkskolan. A. Allmän del. [11] B . Förslag till u n dervisniugsplaner. [15] 4. Realskolan. Praktiska linjer. [14] V I . Skolans inre arbete. Synpunkter p å fostran och undervisning. [31] B e t ä n k a n d e om tandläkarutbildningens o r d n a n d e m. nr. DéJ 1. [12] Socialutbildningssakkunniga. 2. Utredning o c h förslag rörande statsvetenskapliga examina m. m . [30] B e t ä n k a n d e m e d förslag till förordning ang. allmänt: k y r k o m ö t e m. m . | 3 2 | B e t ä n k a n d e m e d förslag till nyorganisation a v kyrkomusikerbefattningarna m . m . Del. 2. [501 Utredning a n g . reglering a v d e n territoriella försam-: lingsindelningen i Stockholm. [54] Utredning rörande sexualundervisningen i högre skolor j ä m t e förslag till handledning i sexualundervisning för l ä r a r e i högre skolor. [55] Försvarsväsen. Betänkande med förslag a n g . uniformspliktens omfattning för viss personal vid försvarsväsendet. [4] Betänkande och förslag rörando åtgärder för a t t begränsa a n t a l e t k o n t r a k t s a n s t ä l l t manskap inom krigsmakten. [7] B e t ä n k a n d e med förslag till lag med särskilda b e s t ä m melser om uppfinningar in. m . a v betydelse för rikets försvar. [25] B e t ä n k a n d e m e d förslag rörande officersutbildningen inom armén m. m . [38] Utrikes ärenden. Internationellrätt.

Stockholm 194C. Kungl. Boktr. P. A. Norstedt & Söner 4C2146