Juridisk och samhällsvetenskaplig utbildning

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

t.x-/i STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1 9 5 3 : 1 5 ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

Juridisk och samhällsvetenskaplig utbildning I

STOCKHOLM 1953

Statens offentliga utredningar 1953 Kronologisk förteckning

1. Valkretsar vid fullmäktigeval i kommunerna. 1950 års f)lko.Tiröstnings- och valsättsutrednings betänkande 4. Kihlström. 36 8. J u . 2. Betaakar.de med förslag till fiskerlstadga m. m. Kihlström. 99 s. J o . 3. Betänkarde med förslag till å t g ä r d e r för stödjande a r hästaveln m. m. Victor Petterson. 77 s. J o . 4. N o r d s k passfrihet. B e t ä n k a n d e nr 4. Victor Petterson. 25 s. TT. 5. Lättr.ade: i fråga om tullbehandling m. m. av motorfordon i trafiken mellan de nordiska länderna. Victor Petterson. 45 s. U. 6. Generella metoder och fysiska kontroller inom investeringspolitiken. 229 B. Idun. S. 7. Läkarutbildningen. Victor Petterson. 394 s. E . 8. Utrecnin? om fastighetsbeskattningen. Marcus. 136 8. Fi. 9. Förslig till lagstiftning om insemination. Katalog och Tidscriftstryck. 143 s. J u . 10. Förbind och bygd. Victor Petterson. 180 s. Tö. 11. Betänkarde med förslag till a l l m ä n n a riktlinjer för den •.erritoriella pastoratsindelningen och församlingsjrästerliga organisationen m. m. Berlingska Boktryckeriet, Lund. 336 s. E . 12. Fakta, ora ol;a. Gernandt. 80 s. H . 13. Landsbygdens elkraftförsörjning. Gernandt. 120 s. K. 14. Förslag iill brottsbalk. Norstedt. 590 s. J u . 15. Juridisk och samhällsvetenskaplig utbildning. 1. Kata!og och Tidskriftstryck. 550 s. E .

Anm. Om särskild tryckort ej angives, ä r tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till d e t departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E . = ecklesiastikdepartementet, J o = jcrdbrukslepartementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1953:15 ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

Juridisk och samhällsvetenskaplig utbildning I

KATALOG OCH T I D S K R I F T S T R Y C K S T O C K H O L M 1953 • 22261

Innehåll Skrivelse

till statsrådet

och chefen för ecklesiastikdepartementet

9 Inledning Avd. I.

13 De rätts- och samhällsvetenskapligt utbildade på arbetsmarknaden. Kap. 1.

Kap. 2.

Kap. 3.

Avd. II.

Kompetensregler och arbetsuppgifter inom statsförvaltningen 1. Socialutbildningssakkunnigas undersökning 2. Gällande bestämmelser 3. Den faktiska nyrekryteringen 4. Befordringskungörelsen 5. Arbetsuppgifternas art

• 21 21 21 24 26 27

Vissa statistiska uppgifter rörande utbildningen m. m. 1. Juristernas fördelning på olika verksamhetsområden samt deras åldersfördelning 2. Politices magistrarnas fördelning på olika verksamhetsområden 3. Utbildningsförhållandena inom statsförvaltningen 4. Vissa utbildningsförhållanden inom kommunalförvaltningen 5. Jurister i advokatverksamhet och annan enskild tjänst

31 Behovet av olika slags utbildning 1. Bör tillträdet till de juridiska studierna regleras? 2. Olika juridiska verksamhetsgrenar 3. Är en kombinerad juridisk-samhällsvetenskaplig examen behövlig och möjlig? 4. Är en särskild samhällsvetenskaplig examensform behövlig? 5. Sammanfattning. Erforderliga examina. Dessas benämningar .

41 41 45

32 34 34 39 41

48 51 55

Juris kandidatexamen och juris licentiatexamen. Kap. i.

Historik Tiden före 1904 års stadga s. 59. 1902 års universitetsexamenskommitté s. 60. Examensstadgan av år 1904 s. 62. Ändringar i 1904 års stadga s. 65.

Kap. 5.

Juris kandidatexamen. Nuvarande bestämmelser och studieförhållanden Utformningen av examen m. m. s. 66. Kunskapsfordringar, undervisning m. m. s. 67.

Kap. 6.

Juristutbildningen

i vissa främmande

länder

Kap. 7.

Huvudlinjer för kommitténs förslag A. Differentierad eller odifferentierad juristutbildning Lägre examen s. 75. Specialisering s. 77.

69 75 75

B. Mål och medel för undervisning och studier Kritik av nuvarande förhållanden s. 80. Biktlinjer för en reform s. 83. De studerande s. 83. Lärarorganisationen s. 83 Undervisningens och studiernas inriktning s. 84. Närmare om de fortsatta studiernas anordning s. 91. C. Studietiden. Studiegången. Examens uppdelning Kap. 8.

Kap. 9.

4 Studie- och examenssloffel 1. Inledande samhällsvetenskapliga och rättsvetenskapliga studier 2. Statsrätt. Internationell rätt 3. Övriga positivrättsliga studier Allmänt om ämnesindelningen s. 105. De särskilda ämnena, bl. a. frågan om socialrätt s. 108. 4. Allmän rättslära 5. Juridiska hjälpvetenskaper 6. Praktiska element i studierna 7. Exempel på kunskapsfordringar Behörighet att avlägga examen Gällande bestämmelser. Ändringsyrkanden s. 126. Kommitténs synpunkter s. 128. Förkunskaper i latin? s. 128. Betyg i andra skolämnen? s. 134.

95 97 98 103 105

H8 119 121 125 126

Kap. 10. Studiegången

136 Kap. 11. Undervisningen Nuvarande förhållanden s. 141. Undervisningens uppgift och former enligt förslaget s. 144. Undervisningens förläggning m. m. s. 147. Lärare. Deras undervisningsskyldighet s. 149.

141 Kap. 12. Examination. Betgg A. Formen för examinationen Tentamina. Deras former s. 151. Särskilda förhör s. 156. Tentamensperioder s. 156. B. Betyg Betygssystemet s. 158. F ö r n y a d tentamen s. 160. Betygens giltighetstid s. 161. Kap. 13. Avrådning och avstängning Inledning s. 165. Olika möjligheter till gallring s. 168. De nuvarande avrådningsnämnderna s. 175. Kommitténs förslag s. 178.

151 151

Kap. 14. Tillval av ämne. Efterprövning m. m Tillval av ämne s. 180. Efterprövning s. 181. Biksgiltighet s. 183. Förhållandet till andra examina s. 183.

180 Kap. 15. Juris licentiatexamen och juris doktorsgrad Nuvarande bestämmelser och deras tillämpning s. 184. Allmänna synpunkter s. 186. Examens innehåll m. m, s. 190.

Kap. 16. Lärarorganisationen m. m A. Nuvarande lärarorganisation. Bådande olägenheter B. Olika möjligheter till förstärkning av lärarorganisationen C. Kommitténs förslag 1. Professorer Allmän rättslära s. 202. Finansrätt s. 205. Internationell rätt s. 206. Civilrätt s. 207. Förvaltningsrätt. Socialrätt s. 211. Kriminologi s. 215. Vissa professurers benämning s. 218. 2. Preceptorer 3. Docenter 4. Biträdande lärare 5. Assistenter och amanuenser 6. Praktiskt verksamma jurister 7. Kursanslag 8. Biträdespersonal D. Institutioner Kap. 11. Åtgärder för den vetenskapliga rekrgteringen A. Doktorandstipendier B. Merit- och tjänstårsberäkning Tidigare förslag. Gällande bestämmelser Kommitténs förslag s. 248. Avd. III.

Allmänt om samhällsvetenskapliga

197 197 200 202 202

219 223 224 225 228 231 234 236 239 239 244

s. 244.

utbildningslinjer.

Kap. 18. Nuvarande statsvetenskaplig examen Historik s. 255. Motiv för examens inrättande s. 257. Examens utformning enligt 1934 års sakkunniga s. 260. Gällande examensstadga s. 263. Förekommande betygsoch ämneskombinationer s. 263. Kap. 19. Socialutbildningssakkunnigas förslag; yttranden däröver Utredningens direktiv och omfattning s. 265. Linjeindelningen s. 265. Juridisk-politisk kandidatexamen s. 267. Filosofisk-politisk kandidatexamen s. 271. Kap. 20. Översikt över olika lösningar Ämnenas omfattning och avgränsning En eller flera examina Examenstyper Särskilda ämnen och ämnesgrupper Allmänbildningsinslag s. 283. Humanistiska ämnen s. 284. Juridiska ämnen s. 284. Samhällsvetenskapliga ämnen s. 286. Studiegången Undervisningsformer Examinationen Tentamenssystem s. 296. Examenssystem s. 297.

274 275 276 278 283

289 293 296

Avd. IV.

Politices kandidatexamen och politices magisterexamen. Kap. 21. Huvudlinjer för kommitténs förslag Statsvetenskaplig-filosofisk examen i nuvarande läge Målsättning och uppläggning av de föreslagna examina Den normala studietiden s. 303. Bör politices magisterexamen vara helstandardiserad? s. 304. Standardiserad allmänorientering jämte valfri specialisering s. 305. Politices kandidatexamen s. 308. Kap. 22. De samhällsvetenskapliga examinas utformning A. Politices magisterexamen Examens tidigare del; fasta examensämnen

301 301 303

308 308 308

Ämnenas omfattning s. 309. Ämnenas inbördes ordning s. 311. Ämnenas a l l m ä n n a inriktning s. 312. Ämnenas innehåll s. 314.

Examens senare del

319 Huvudämnen s. 320. Uppläggningen av h u v u d ä m n e t s s t u d i u m s. 320. Stödämnen s. 322.

B. Högre studier efter politices magisterexamen C. Politices kandidatexamen Kap. 23. Undervisningen och examinationen A. Undervisningen Behov av översikt och sammanhållande synpunkter s. 332. Det deskriptiva lärostoffets inplacering s. 333 De historiska synpunkterna s. 335. Undervisningsformer s. 336.

325 328 331 331

Allmän samhällsvetenskaplig orienteringskurs s. 336. Undervisningen i enskilda ä m n e n s. 337. Allmänt samhällsvetenskapligt s e m i n a r i u m s. 339.

B. Examinationen De särskilda provens omfattning s. 341. Allmänt samhällsvetenskapligt prov s. 344. Kap. 24. Ämnet företagsekonomi Tidigare förslag och framställningar Nuvarande anslag och undervisning Allmänna synpunkter Företagsekonomiskt orienterade ämnen s. 352. Handelshögskolornas företagsekonomi s. 354. »Samhällsvetenskaplig» företagsekonomi s. 355. Behovet av undervisning Kap. 25. Specialmotivering 1. Behörighet att avlägga examen 2. Studiegången 3. Undervisningen 4. Examinationen 5. Betygssystemet 6. Reglementariska frågor 7. Tillval av ämne. Efterprövning 8. Riksgiltighet. Förhållandet till andra examina . . . . Kap. 26. Samhällsvetenskaplig ämnesgrupp Nuvarande fakultetsindelning s. 378. Tidigare framlagda förslag s. 379. Kommitténs förslag s. 385. Ämnesgruppens ställning i universitetsorganisationen s. 389.

347 347 351 352

358 361 361 363 366 369 373 374 375 375 378

Kap. 27. Lärarorganisationen m. m A. Inledning Behovet av undervisning s. 393. Antalet studerande s. 395. B. Nationalekonomi och ekonomisk samhällskunskap Nationalekonomiens ställning i berörda examina s. 397. Fortsatt utbyggnad s. 398.

392 392

396 Professorer s. 398. Övriga lärare s. 400. Biträdespersonal s. 405.

C. Statistik D. Statskunskap E. Sociologi Tidigare förslag s. 409. Fortsatt utbyggnad s. 411.

405 407 408

Professorer s. 411. Övriga lärare s. 412.

F. Kulturgeografi G. Företagsekonomi Allmänna synpunkter s. 415. Kommitténs förslag s. 416. H. Ekonomisk historia. Modern politisk och social historia I. För flera ämnen gemensamma frågor Docenter s. 419. Kursanslag s. 421. Avd. V.

Juris politices magisterexamen. Kap. 28. Huvudlinjer för kommitténs förslag A. Målsättningen för examen Tidigare förslag s. 425. Kommitténs synpunkter s. 426. B. Examens utformning C. Studie- och examensstoffet De juridiska ämnena s. 432. De samhällsvetenskapliga ämnena s. 438. D. Studietid och studieordning

414 415

417 419

425 425

431 432

441 Normalstudietiden s. 441. Avvägningen m e l l a n j u r i dik och samhällsvetenskap s. 441. Ämneskombinationer s. 442. Särskilt om den j u r i d i s k a v a r i a n t e n s. 443. Studiegången s. 444.

Kap. 29. Specialmotivering 1. Behörighet att avlägga examen 2. Studiegången för examens tredje del 3. Undervisningen 4. Examinationen. Betyg 5. Tillval av ämne. Förhållandet till andra examina m. m Avd. VI.

Den praktiska utbildningen. Kap. 30. Nuvarande läge Tingstjänstgöring s. 455. Aspirant- och provtjänstgöring inom vissa statliga verksamhetsgrenar s. 458.

446 446 447 449 450 452 455

Hovrätterna s. 459. Åklagarväsendet s. 460. Statsdepartementen s. 461. Utrikesförvaltningen s. 462. De centrala verken s. 463. Länsstyrelserna s. 464.

Praktisk utbildning för studerande vid socialinstituten

Kap. 31. Socialufbildningssakkunnigas förslag Allmän förvaltningspraktik s. 446. Förvaltningspraktik i vissa andra fall s. 470. Praktikanternas löneförmåner s. 470. Praktikantnämnd s. 471. Yttranden över förslaget s. 472.

466 Kap. 32. Kommitténs förslag A. Utbildningstjänstgöring för förvaltningen Behovet av praktisk tjänstgöring s. 474. Tjänstgöringens utformning och omfång 475.

473 473

Första perioden s. 477. Senare perioden 479.

Avlöningsförhållanden. Organisation m. m B. Praktisk utbildning för politices kandidater och magistrar C. Mellanpraktik för studerande inom juridisk fakultet Avd. VII.

482 486 487

Kompetens för förvaltningstjänster. Kap. 33. Förslag till kompetensregler Tidigare förslag Kommitténs förslag Juris kandidatexamen s. 498. Juris politices magisterexamen s. 498. Politices magisterexamen s. 500. Politices kandidatexamen s. 502. Utbildningstjänstgöring såsom kompetensvillkor . . .

493 494 497

502 Avd. VIII. Sammanfattning och kostnadsberäkning. Sammanfattning Behovet av olika slags utbildning Den juridiska utbildningen Ämnena i examen s. 506. Studietiden s. 508. Undervisningen s. 508. Examinationen m. m. 509. Juris licentiatexamen s. 510. Lärarorganisation m. m. s. 511. Vetenskaplig rekrytering s. 512. Den samhällsvetenskapliga utbildningen Politices magisterexamens utformning s. 514. Politices kandidatexamen s. 515. Undervisningen och examinationen m. m. s. 516. Samhällsvetenskaplig ämnesgrupp s. 517. Lärarorganisation m. m. s. 517. Den blandade juridisk-samhällsvetenskapliga utbildningen Den praktiska utbildningen Kompetensbestämmelser

518 522 523

Kostnadsberäkning

524 Särskilda yttranden

504 504 505

Till Herr Statsrådet

och Chef en för Kungl.

Ecklesiastikdepartementet

Genom beslut den 3 januari 1949 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst tolv sakkunniga för att verkställa utredning av de juridiska och statsvetenskapliga examina samt i samband därmed stående utbildningsfrågor, att utse en av de sakkunniga att såsom ordförande leda utredningsarbetet, ävensom att i den utsträckning så befunnes påkallat utse sekreterare åt de sakkunniga och tillkalla experter för att stå till deras förfogande för överläggning och samråd. I enlighet härmed tillkallade dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet den 4 januari 1949 såsom sakkunniga professorn, numera rektorn vid universitetet i Lund Ragnar Bergendal, ordförande, advokaten Bertil Ahrnborg, professorn vid universitetet i Uppsala Per Olof Ekelöf, byråchefen i socialstyrelsen Erland von Hofsten, juris kandidaten och politices magistern Börje Langendorf, dåvarande lagmannen i Svea hovrätt G. Lindstedt, politices magistern Gunnar Löwegren, professorn vid universitetet i Uppsala Tord Palander, avdelningschefen i inrikesdepartementet, kanslirådet Anders Tottie, direktören Åke G. Wickman samt rektorn vid socialinstitutet i Göteborg, docenten Arne Wåhlstrand. Genom beslut den 8 april 1949 bemyndigades departementschefen att tillkalla ytterligare en sakkunnig. Utöver tidigare utsedda elva sakkunniga tillkallades samma dag professorn vid Stockholms högskola Seve Ljungman och byråchefen i riksåklagarämbetet, numera statsåklagaren Gustaf Persson. Sedan Tottie anhållit om entledigande från ifrågavarande uppdrag, tillkallade departementschefen den 16 j u n i 1949 i hans ställe expeditionschefen i inrikesdepartementet Erik Montell såsom sakkunnig. Bland de sakkunniga har såsom vice ordförande fungerat lagmannen Lindstedt. Den 26 november 1949 tillkallade departementschefen professorn vid universitetet i Uppsala Gerd Enequist, professorn vid handelshögskolan i Stockholm Folke Kristensson, professorn vid universitetet i Lund Carl-Erik Quen9

sel samt professorn vid universitetet i Uppsala Torgny Segerstedt att såsom experter biträda de sakkunniga. Till sekreterare hos de sakkunniga förordnades dels den 22 januari 1949 e. o. byråinspektören i arbetsmarknadsstyrelsen Nils-Otto Witting, dels ock den 19 april 1949 t. f. andre kanslisekreteraren i inrikesdepartementet Göran Karlen. Sedan Karlen anhållit om entledigande från uppdraget förordnades i hans ställe den 16 maj 1949 t. f. andre kanslisekreteraren i nämnda departement Bengt Girell. De sakkunniga ha antagit benämningen 1949 års kommitté för den juridiska och samhällsvetenskapliga utbildningen. Efter framställning från kommittén medgav Kungl. Maj:t den 8 april 1949 att en statistisk undersökning rörande de studerande inom de juridiska fakulteterna fick företagas samt anvisade härför erforderliga medel. Ifrågavarande undersökning har utförts av numera e. o. förste aktuarien i socialstyrelsen, fil. dr Sven Moberg. Till kommittén har för att tagas i övervägande vid fullgörande av dess uppdrag överlämnats följande framställning: 1) den 31 december 1948 av statsvetenskapliga intresseförbundet angående behovet av studier i ämnet företagsekonomi i statsvetenskaplig examen. Dessutom ha till kommittén ingivits följande skrivelser: 2) den 8 februari 1949 av Sveriges förenade studentkårer angående dels studietidens längd, dels undervisningsmetodiken och undervisningsformerna ; 3) den 15 februari 1949 av 1945 års universitetsberedning två till kanslern för rikets universitet ingivna skrivelser jämte däröver avgivna remissyttranden, nämligen en skrivelse av den 6 februari 1946 från juridiska fakulteten i Lund avseende viss ändring i stadgan angående juridiska examina i syfte att underlätta tillströmningen till den vetenskapliga banan och förbättra den praktiska utbildningen samt en skrivelse av den 7 mars 1946 från juridiska fakulteten i Uppsala avseende frågan om fordringarna för behörighet att avlägga juris kandidatexamen; 4) den 24 mars 1949 av Sveriges förenade studentkårer angående tentamensperioder och giltighetstid för betyg; 5) den 28 mars 1949 av svenska klassikerförbundet angående behovet av kunskaper i latin för juridiska studier; 6) den 12 maj 1949 av Sveriges juristförbund angående inrättandet av ett rättsvetenskapligt forskningsråd; 7) den 8 juni 1950 av föreningen svensk avdelning av International LawAssociation angående ämnet folkrätt samt 8) den 15 februari 1952 av kanslern för rikets universitet sex till kanslern under åren 1940—1942 ingivna skrivelser jämte däröver avgivna remissyttranden m. m. avseende utformningen av statsvetenskaplig examen samt därmed sammanhängande frågor. 10

Kommittén överlämnade den 12 november 1949 till chefen för ecklesiastikdepartementet P. M. om inrättande av ett rättsvetenskapligt forskningsråd (SOU 1949: 52). Sedan kommittén numera slutfört sitt uppdrag får kommittén härmed vördsamt överlämna betänkande om den juridiska och samhällsvetenskapliga utbildningen. I avseende på vissa punkter av kommitténs förslag ha särskilda yttranden avgivits av ledamöterna Ahrnborg, von Hofsten, Langendorf, Lindstedt, Löwegren och Persson. Till betänkandet har i särskild volym (SOU 1953:16) fogats förslag till stadgor om juridiska examina och om samhällsvetenskapliga examina, förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av stadgan angående filosofiska examina, förslag till kungörelse om utbildningstjänstgöring för förvaltningstjänst m. m. samt förslag till kungörelser om vissa ändringar i gällande generella kompetensföreskrifter. Denna volym innehåller även den ovannämnda av Moberg utförda statistiska undersökningen samt ytterligare två för kommitténs räkning utförda statistiska undersökningar, nämligen en om politices magisterexamen m. m. och en om utbildning och ålder för vissa befattningshavare i offentlig tjänst. I densamma ingå dessutom översikter över den rätts- och samhällsvetenskapliga utbildningen i vissa främmande länder samt exempel på studieplaner för de ämnen, som skola ingå i de av utredningsuppdraget berörda examina, jämte vissa andra bilagor. Stockholm den 27 april 1953.

Ragnar

Bergendal

Bertil Ahrnborg

Per Olof Ekelöf

Erland von

Börje Langendorf

G. Lindstedt

Seve

Ljungman

Gunnar Löwegren

Erik Montell

Tord

Palandev

Gustaf Persson

Åke G. Wickman / Bengt Girell

Arne

Hofsten

Wåhlstrand

Nils-Otto

Witting

i

INLEDNING

Utredningsuppdraget Direktiven för utredningen återfinnas i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 3 januari 1949. Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anförde dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Weijne, följande: Under senare år har från olika håll framställts önskemål om reformering av det juridiska undervisnings- och examensväsendet. En översyn av juristutbildningen är motiverad även med hänsyn till den långa tid som förflutit sedan de grundläggande bestämmelserna därom tillkommo. Den nuvarande examensordningen tillkom i huvudsak år 1904, och den har sedermera ändrats endast i mindre betydelsefulla avseenden. De viktigaste ändringarna gjordes år 1935 i samband med inrättandet av statsvetenskaplig examen, då nu gällande stadga angående juridiska examina utfärdades. Utöver den kritik mot den nuvarande juristutbildningen, som framkommit i den offentliga debatten, ha kritiska synpunkter och reformkrav framförts i vissa till ecklesiastikdepartementet inkomna framställningar. Sålunda har 1945 års universitetsberedning i april 1947 hemställt, att en särskild utredning av de juridiska examina samt den av dessa betingade studie- och forskningsverksamheten vid de juridiska fakulteterna snarast möjligt måtte komma till stånd. Liknande önskemål ha framförts av Sveriges juristförbund i september 1948 samt av styrelsen för Sveriges förenade studentkårer i april 1948. Den sistnämnda organisationen önskar dessutom, att även de statsvetenskapliga examina samtidigt upptagas till omprövning. Jag erinrar vidare om 1943 års domarutredning (stat. off. utr. 1946: 57), som även uttalade sig i vissa frågor angående den juridiska undervisningen. I kritiken av den nuvarande juristutbildningen har bland annat gjorts gällande, att

studierna till juris kandidatexamen för många studerande kräva alltför lång tid och att många avsluta sina studier utan att ha tagit examen. Detta kan givetvis bero på att åtskilliga, som påbörja juridiska studier, sakna personliga förutsättningar härför. Men även lärostoffet och examensfordringarna ha ansetts vara alltför omfattande. Ofta framhållas även de olägenheter, som föranledas av att examensstadgan för tillträde till studierna kräver studentbetyg i vissa särskilda ämnen, bland dem latin, och att på grund härav tidskrävande kompletteringsstudier efter studentexamen bliva nödvändiga. Kravet på latinkunskaper har vidare ansetts framkalla ett begåvningsurval i orätt riktning, enär realstudenter med goda betyg ogärna underkasta sig dessa tidskrävande kompletteringsstudier. Kritiken synes med rätta ha gjort gällande, att kursfordringarna icke äro tillräckligt anpassade efter det praktiska livets behov. Utbildningen säges vara alltför ensidigt inriktad på domare- och advokatkarriären och anses icke beakta det förhållandet, att omkring hälften av alla jurister går till förvaltningen. Ibland efterlyses därför en specialisering, som kunde göra den examinerade juristen mera skickad för den särskilda uppgift inom det juridiska arbetsfältet, åt vilken han önskar ägna sig. En anmärkning, som framförts med stor tyngd, är att de juridiska studierna icke förmedla tillräckliga insikter i samhällslivets ekonomiska och sociala problem samt att nya områden, främst socialrätten, ha alltför liten plats på undervisningsschemat. Beformkrav ha även framkommit beträffande själva undervisningen vid de juridiska fakulteterna. Den säges ibland vara alltför omfattande och icke tillräckligt effektiv, beroende på att man i alltför stor utsträckning fasthåller vid föreläsningar och kurser såsom en huvudsaklig undervisningsform. Läroböcker finnas icke att tillgå i nödig omfattning. Ofta har i diskussio13

nen gjorts gällande, att undervisningen är alltför teoretisk. Man önskar i stället flera möjligheter till verksamhet i det praktiska rättslivet och till praktiska övningar överhuvud taget under studietiden samt vidgad medverkan av praktiska jurister i undervisningen. Omvänt har också framhållits, att utbildningen icke har en tillräckligt vetenskaplig karaktär utan i alltför hög grad avser inlärandet av en elementär kunskap om lagstiftningens innehåll. I vad mån den kritik, för vars huvudlinjer här redogjorts, är berättigad, skall icke här diskuteras. Uppenbart är emellertid, att de juridiska fakulteterna ha stora svårigheter att bemästra. Anpassningen efter nya krav har sålunda försvårats dels av den oerhörda ökningen genom lagstiftning och annan rättsbildning av det material, som skall tillgodogöras i undervisningen, dels av en mycket stark ansvällning av de studerandes antal. Lärarkrafterna ha länge varit otillräckliga till antalet, och fakulteterna ha dessutom haft svårt att besätta befintliga befattningar med fullgoda krafter. Under de sista åren ha emellertid de juridiska fakulteterna fått något ökade materiella resurser. Sålunda ha enstaka nya lärarbefattningar inrättats, anslag till nya undervisningskurser beviljats och stipendier för högre studier ställts till förfogande. Ännu återstår emellertid en hel del att göra även ifråga om dessa förhållanden. Tiden torde således nu vara inne för en från skilda håll påyrkad översyn av de bestämmelser, som gälla det juridiska undervisnings- och examensväsendet. Det synes mig påkallat, att särskilda sakkunniga tillkallas för att verkställa denna översyn och föreslå åtgärder för att effektivisera den juridiska utbildningen och anpassa densamma efter samhällets aktuella krav. De spörsmål, åt vilka de sakkunniga i första hand böra ägna uppmärksamhet, torde ha framgått av den kritik av den juridiska utbildningen, för vars huvuddrag jag redogjort. Därutöver vill jag framhålla följande synpunkter. Det bör övervägas, om särskilda fordringar, exempelvis kvalificerade betyg i vissa ämnen, böra uppställas för att de, som avlagt studentexamen eller på annat sätt förvärvat motsvarande kunskaper, skola erhålla tillträde till juridiska studier. Vidare böra de sakkunniga taga ställning till vilken eller vilka linjer på gymnasiet, som

skola godtagas, och i samband därmed kravet på latinkunskaper. En översyn av det nuvarande dispensförfarandet för vinnandeav inträde vid universitet och högskolor i och för bedrivande av juridiska eller statsvetenskapliga studier synes även motiverad. Någon form av kvantitativ begränsning av tillströmningen till de juridiska fakulteterna (»numerus clausus») torde däremot icke vara lämplig. Anordningar för »utgallring» på ett tidigt stadium av dem, som befinnas olämpliga för juridiska studier, böra däremot övervägas. Lösningen av sistnämnda fråga torde också inverka på spörsmålet om formerna för tentamina eller andra prövningar. Omfattningen av läro- och examensstoffet bör granskas med syfte att såvitt möjligt begränsa och koncentrera detsamma. Detta kan möjligen ske på det sätt, att kraven på inlärande och behärskande av lagars och författningars detaljer minskas, medan större vikt lägges vid en levande kännedom om vår rättsordnings huvudlinjer. Det bör övervägas, huruvida examensämnenas antal lämpligen kan minskas genom sammanslagning av vissa inbördes närstående bland de nuvarande ämnena. När det gäller lärostoffets omfattning bör en vägledande synpunkt vara, att universitetsstudierna till juris kandidatexamen skola göra de examinerade juristerna i så hög grad som möjligt skickade för praktisk juridisk verksamhet. Denna synpunkt får emellertid icke undanskymma det generella kravet, att undervisningen måste bibehålla en vetenskaplig karaktär. Juris kandidatexamens betydelse som grund för vetenskaplig utbildning måste därför också beaktas. För att vinna en önskvärd specialisering av de juridiska studierna har i den offentliga debatten förslag väckts om en uppdelning av juris kandidatexamen i skilda studielinjer, närmast en »domarlinje» och en »förvaltningslinje». Förslaget bör prövas, men synes vara förenat med vissa nackdelar och skulle bland annat medföra en icke önskvärd begränsning av examenskompetensen. Däremot torde en specialisering inom juris kandidatexamen antingen på de privaträttsliga eller offentligrättsliga ämnena erbjuda vissa fördelar. En sådan specialisering torde kunna vinnas på olika sätt, t. ex. genom överkurser i vissa ämnen eller krav på högre betyg. Övervägas bör dessutom huruvida vissa ämnen kunna vara frivilliga, såsom för närvarande är

fallet med alternativt nationalekonomi eller romersk rätt. Examen som sådan torde dock böra grunda allmän kompetens. Frågan om efterprövning efter avlagd tentamen eller examen bör även utredas. De sakkunniga böra emellertid vara oförhindrade att söka en lösning av här nämnda utbildningsfrågor även efter andra linjer. I samband med spörsmålet om en specialisering av de juridiska studierna på vissa huvudämnen bör förhållandet till den nuvarande statsvetenskaplig-juridiska examen ingående dryftas. Förhållandet till de nuvarande politices magisterexamina torde också böra uppmärksammas, när det gäller att finna former för att giva de juris studerande större insikter i sociala, ekonomiska och samhälleliga frågor överhuvud taget. I detta sammanhang böra de sakkunniga även pröva ett uppslag som framkommit om att inrätta en grundläggande samhällsvetenskaplig examen gemensam för jur. kand.- och pol. mag.examina. Då de sakkunniga för juristutbildningen icke kunna undgå att även upptaga frågor rörande de statsvetenskapliga examina till behandling, synes det mig lämpligt att utvidga de sakkunnigas uppdrag till att omfatta även den samhällsvetenskapliga utbildningen. Utredningsarbetet i vad avser de samhällsvetenskapliga studierna torde emellertid i stort sett kunna inskränkas till en omprövning av de förslag rörande statsvetenskapliga examina m. m., som socialutbildningssakkunniga avlämnade år 1946. Med hänsyn till de mycket väsentliga erinringar mot sakkunnigförslaget, som framkommo vid ärendets remissbehandling, har jag nämligen funnit, att en överarbetning av socialutbildningssakkunnigas betänkande i vad avser de statsvetenskapliga utbildningslinjerna är nödvändig, innan dessa frågor kunna bringas till en lösning. I fråga om den juridiska utbildningen torde vidare den nuvarande praktiska kursen böra underkastas en noggrann omprövning, eftersom den anses för närvarande icke vara anordnad på ett tillfredsställande sätt. Ganska allmänt kräves, att den utvidgas och rationaliseras eller att den såvitt möjligt ersattes med praktisk tjänstgöring. Domarutredningens förslag, att den praktiska undervisningen skall sammanföras med undervisningen i övrigt i den utsträckning detta är möjligt, bör givetvis prövas i detta sammanhang. Vid sidan av en praktisk kurs eller tjänstgöring kan ifrågakom-

ma, att undervisning vid fakulteterna av utanför desamma stående praktiskt verksamma jurister, särskilt över vissa specialfrågor, inordnas såsom ett fast led i studiegången. I fråga om formen för de akademiska lärarnas undervisning bör särskilt tillses, att största möjliga utrymme beredes för seminarieövningar och annan undervisning, som kräver en självständig insats av de studerande. Undervisningens egenskap att vara obligatorisk eller frivillig torde likaledes böra närmare bestämmas. Frågan om åtgärder för åstadkommande av läroböcker är av stor vikt och bör av de sakkunniga upptagas till prövning. Det bör också övervägas, huruvida andra åtgärder kunna vidtagas för undervisningens främjande. I det föregående har avsetts den allmänna juridiska ämbetsexamen, för närvarande benämnd juris kandidatexamen. Beträffande den högsta examen, juris licentiatexamen, bör undersökas, om ändrade bestämmelser äro påkallade, möjligen av den innebörd att denna examen erhåller en mera självständig ställning och betydelse i förhållandet till doktorsgraden än nu är fallet. De sakkunniga böra slutligen taga ställning till frågan om särskilda anslag till juridisk forskning, enär denna för närvarande icke kan erhålla anslag vare sig från nu existerande forskningsråd eller från statliga fonder. Utredningen bör uppmärksamma de erfarenheter, som gjorts i utlandet och i synnerhet i övriga nordiska länder. Särskilt bör kontakt sökas med en i Danmark pågående utredning om motsvarande spörsmål. Såsom jag förut framhållit, böra de juridiska och de statsvetenskapliga examina bliva föremål för gemensam utredning. Härför talar även nödvändigheten av en förutsättningslös undersökning angående behovet av arbetskraft med olika slag av rätts- och samhällsvetenskaplig utbildning inom skilda områden. I samband därmed böra de -sakkunniga även verkställa en översyn av kompetensfordringarna för tjänster inom statsförvaltningen. I övrigt böra de sakkunniga äga att ingå även på andra, här ej särskilt berörda frågor, som finnas vara av betydelse för deras arbete. I den mån de sakkunniga anse lämpligt, synes utredningen kunna arbeta på två sektioner, varav en för de juridiska och en för de statsvetenskapliga examina.

Utredningens omfattning Som av direktiven framgår har kommittén att göra en utredning av det juridiska undervisningsoch examensväsendet. I detta hänseende framlägger kommittén förslag om djupgående ändringar i fråga om utformningen av nuvarande juris kandidatexamen och juris licentiatexamen. En mera ändamålsenligt anordnad juridisk utbildning förutsätter emellertid därjämte en väsentlig förstärkning av de mycket fåtaliga lärarkrafterna vid de juridiska fakulteterna. Kommittén framlägger därför förslag om inrättande av nya lärarbefattningar m. m. I enlighet med direktiven har kommittén övervägt anordningar för »utgallring» på ett tidigt stadium av dem som befinnas olämpliga för juridiska studier. Dessa överväganden ha lett till att kommittén föreslår införandet av ett system med avrådning och avstängning av för sådana studier icke lämpade studerande. Utöver spörsmålet om den juridiska utbildningen har kommittén enligt direktiven att göra en översyn av den samhällsvetenskapliga utbildningen. Det uttalades, att utredningsarbetet härvidlag i stort sett borde kunna inskränkas till en omprövning av de förslag rörande statsvetenskapliga examina m. m., som socialutbildningssakkunniga avlämnade år 1946. Kommittén har emellertid funnit att med hänsyn till nu rådande förhållanden de statsvetenskapliga examina måste bli föremål för en grundlig översyn. Denna har så vitt det gäller den rent samhällsvetenskapliga utbildningen lett till att kommittén föreslår inrättande av en ny samhällsvetenskaplig examen, vilken bör ersätta nuvarande statsvetenskaplig-filosofisk examen. Med hänsyn till de arbetsuppgifter för vilka en blandad juridisk-samhällsve16

tenskaplig examen i första hand är avsedd, har kommittén funnit en omgestaltning jämväl av nuvarande statsvetenskaplig-juridisk examen nödvändig. Härvid föreslås att det juridiska inslaget i denna examen utvidgas samt att det samhällsvetenskapliga inslaget ges en något ändrad inriktning. De förändringar, som förordas i fråga om juris kandidatexamen och den rent samhällsvetenskapliga examen, ha gjort det möjligt att ge nu ifrågavarande examen en lämpligare utformning, varvid i stort sett den undervisning som kommer att meddelas för de båda andra examina kunnat utnyttjas. Den sålunda föreslagna blandade examen bör ersätta statsvetenskaplig-juridisk examen. Kommittén har ansett en förstärkning av den samhällsvetenskapliga lärarorganisationen erforderlig. Härvid föreslås bland annat inrättande av lärartjänster i företagsekonomi, vilket ämne för närvarande icke är företrätt vid universiteten och de fria högskolorna. För behandling av frågor rörande de föreslagna samhällsvetenskapliga examina har det befunnits angeläget att företrädarna för de samhällsvetenskapliga ämnena bilda en särskild grupp inom de humanistiska sektionerna. Förslag härom framlägges. I likhet med socialutbildningssakkunniga anser kommittén att behov föreligger av en på lämpligt sätt utformad praktisk utbildning för blivande förvaltningstjänstemän. Denna bör i första h a n d ställas till förfogande för dem som avlagt den blandade juridisk-samhällsvetenskapliga examen, men synes jämväl böra stå öppen för juris kandidater. Den sålunda erforderliga utbildningstjänstgöringen bör ges ^n delvis annan utformning än vad nämnda sakkunniga föreslogo. I samband med frågan om en reform av själva juristutbildningen har kom-

mitten haft att taga ställning till spörsmålet om särskilda anslag till juridisk forskning. På grund av detta ärendes i förhållande till utredningsuppdraget i övrigt mera fristående natur och dess enligt kommitténs uppfattning brådskande beskaffenhet ansåg kommittén det lämpligt att bryta ut detsamma till särskild behandling. P. M. i ämnet avgavs den 12 nov. 1949 (SOU 1949:52). I denna förordade kommittén inrättande av ett rättsvetenskapligt forskningsråd samt föreslog anslag till detsamma. Kommitténs förslag h a r ännu icke realiserats. Vid utformningen av examina måste hänsyn tagas till det föreliggande behovet av arbetskraft med olika slag av rätts- och samhällsvetenskaplig utbildning. Detta underströks även i direktiven. För belysning av denna fråga h a r bland annat utnyttjats ett av socialstyrelsen insamlat och bearbetat material med uppgifter om de examina, som avlagts av tjänstemän i statlig och kommunal verksamhet. Till en del har detta material ytterligare bearbetats inom socialstyrelsen för kommitténs räkning. Kommittén har vidare införskaffat vissa uppgifter angående jurister i enskild tjänst. Härutöver har kommittén låtit verkställa två särskilda statistiska undersökningar. Den ena avser studieresultat, studietid, val av yrke m. m. för jurister av studentårgångarna 1937 och 1943. Den andra omfattar uppgifter r ö r a n d e betygs- och ämnesfördelning i avlagda politices magisterexamina samt i vissa filosofie kandidatexamina jämte en på en enkät grundad undersökning rörande politices magisterexamen. Förevarande undersökningar redovisas i sin helhet såsom bilagor till kommitténs betänkande. I direktiven uttalas att kommittén bör verkställa en översyn över gällan2 — 22261

de kompetensregler inom statsförvaltningen. Enligt bemyndigande den 7 mars 1952 har chefen för civildepartementet tillkallat två utredningsmän för att verkställa utredning r ö r a n d e gällande kompetensfordringar och därmed sammanhängande frågor. Med utredningsmännen, vilka antagit namnet kompetensutredningen, har kommittén överenskommit angående arbetsfördelningen mellan kommittén och utredningen. Enligt denna överenskommelse har kommittén inskränkt sig till att företaga en värdering i kompetenshänseende av de föreslagna juridiska och samhällsvetenskapliga examina samt framlägga förslag till därav betingade modifikationer i gällande generella kompetensbestämmelser. Kommittén framlägger förslag i enlighet härmed. Beträffande möjligheterna för dem vilka icke avlagt studentexamen att vinna inträde vid universitetet och högskolor i och för bedrivande av juridiska och samhällsvetenskapliga studier uttalas i direktiven att en översyn av det nuvarande dispensförfarandet synes motiverad. Sedan chefen för ecklesiastikdepartementet den 29 juni 1950 tillkallat en särskild utredningsman för att verkställa utredning rörande villkoren för tillträde till högre utbildning för personer utan studentexamen h a r kommittén icke ansett sig böra upptaga denna fråga till behandling. Utredningsmannen har sedermera avgivit betänkande i ämnet (SOU 1952: 29). Utredningens bedrivande Vid fullgörandet av utredningsuppdraget har kommittén delvis arbetat på sektioner av vilka den ena förberett frågor rörande juris kandidatexamen och juris licentiatexamen, den andra frågor angående de samhällsvetenskapliga examina. Den förra sektionen har arbetat under ledning av ordföranden och den 17

senare under ledning av ledamoten Palander. Såsom arbetsutskott inom kommittén ha fungerat ordföranden och ledamoten Ekelöf jämte sekreterarna. Kommittén h a r vid utarbetandet av studieplaner m. m. för examensämnena i juris kandidatexamen biträtts av docenten Svante Bergström jämte vissa andra yngre universitetslärare. Vidare har filosofie licentiaten och civilekonomen Sven Igglund biträtt vid utarbetandet av förslag r ö r a n d e ämnet företagsekonomi. I april 1950 utsände kommittén till de akademiska l ä r a r n a i juridiska och samhällsvetenskapliga ämnen vid universiteten i Uppsala och Lund samt högskolorna i Stockholm och Göteborg sammanställningar över kommitténs preliminära förslag till examinas utformning m. m. Ifrågavarande sammanställningar tillställdes jämväl representanter för berörda studerande vid nämnda läroanstalter. På grundval av det material som sålunda utsänts ha överläggningar ägt rum mellan delegationer från kommittén och de akademiska lärarna samt representanter för de studerande, nämligen i Göteborg den 17—18 april, i Lund den 3—5 maj, i Uppsala den 8—10 maj samt i Stockholm den 11—13 maj 1950. Angående de rätts- och samhällsvetenskapliga examinas utformning samt behovet av personer med sådan utbildning h a r kommittén verkställt en enkät omfattande ett fyrtiotal myndigheter, organisationer och sammanslutningar. Beträffande den blandade juridisk-samhällsvetenskapliga examen har kommittén dessutom samrått med ett antal chefer för ämbetsverk samt med avdelningscheferna vid länsstyrelsen i Stockholms län. Vidare har behovet av en sådan examen och dess utformning behandlats vid besök hos vissa personalchefer vid centrala verk och myndigheter. 18

I fråga om den föreslagna utbildningstjänstgöringen för blivande förvaltningstjänstemän samt mellanpraktik för juris studerande h a r kommittén samrått med hovrättspresidenterna samt styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar. Den förstnämnda tjänstgöringen har dessutom behandlats vid överläggningar med representanter för svenska stadsförbundet och landskommunernas förbund samt med ordföranden i föreningen Sveriges landsfiskaler. Kommittén har slutligen samrått med 1948 års länsstyrelseutredning angående vissa utbildningsfrågor. I anledning av Kungl. Maj:ts remiss har kommittén avgivit följande utlåtanden: 1) den 2 november 1950 över 1948 års länsstyrelseutrednings betänkande (SOU 1950:28); 2) den 18 december 1950 över 1945 års universitetsberednings betänkande V, examina och undervisning, universitetsstatistik (SOU 1949: 5 4 ) ; 3) den 11 juni 1951 över universitetsberedningens betänkande VI, Kap. I: stöd åt den vetenskapliga publikationsverksamheten (SOU 1951: 9). Utlåtandet över universitetsberedningens betänkande V gällde däri framlagda förslag angående utbildningen av lärare i samhällslära samt vissa därmed sammanhängande frågor. De av kommittén framförda synpunkterna avsågo främst utbildningen av gymnasielärare i nämnda ämne samt möjligheterna att samordna denna utbildning med den av kommittén föreslagna utbildningen för samhällsvetenskapliga examina. Kommitténs utlåtande återgives i sin helhet såsom bilaga 15 i den andra volymen av betänkandet. I skrivelse den 20 december 1949 till chefen för försvarsdepartementet h a r kommittén i anslutning till 1948 års

värnpliktsutrednings betänkande (SOU 1949: 46) framfört vissa synpunkter på värnpliktstjänstgöringens förläggning med hänsyn till det akademiska läsåret. Vidare har kommittén i skrivelse till skolöverstyrelsen den 21 december 1950 med anledning av den föreslagna gymnasiereformen framlagt synpunkter på behovet av förkunskaper för juridiska studier samt på utbildningen av gymnasielärare i samhällslära. För att inhämta upplysningar och erfarenheter angående utländska förhållanden ha resor företagits dels under år 1949 av ordföranden, ledamoten Montell och sekreteraren Witting till Finland, av ordföranden och sekreteraren Girell till Norge samt av ordföranden och Montell till Danmark, dels ock under år 1950 av ledamoten Ekelöf till

Schweiz, Tyskland och Österrike samt av ledamoten Palander till Finland, Norge, Danmark och England. Följande ledamöter ha dessutom i samband med utlandsvistelser för annat ändamål företagit studier för kommitténs räkning: Ahrnborg i Amerikas förenta stater, Ekelöf i England, von Hofsten i Schweiz och Tyskland samt i Nederländerna och Frankrike, Ljungman i Belgien och Nederländerna samt Palander i Frankrike. Härutöver må nämnas, att juris doktorn Björn Ahlander i samband med vistelse i Amerikas förenta stater samt juris kandidaten Gunnel Ljungar i samband med vistelse i Frankrike ha införskaffat uppgifter angående juristutbildningen m. m. i respektive länder.

AVDELNING

I

DE RÄTTS- OCH SAMHÄLLSVETENSKAPLIGT UTBILDADE PÅ ARBETSMARKNADEN

I direktiven för kommitténs utredningsuppdrag framhålles att en förutsättningslös undersökning bör göras angående behovet av arbetskraft med olika slag av rätts- och samhällsvetenskaplig utbildning inom skilda områden. Därjämte uttalas, att kommittén i samband därmed bör verkställa en översyn över kompetensreglerna inom statsförvaltningen. En undersökning rörande behovet av arbetskraft med rätts- och samhällsvetenskaplig utbildning kan i första hand giva en bild av förhållandena vid undersökningstillfället. På grundval av en sådan undersökning kunna icke några bestämda slutsatser angående det framtida behovet dragas. Utvecklingen härvidlag är nämligen beroende av många olika faktorer, t. ex. politiska och ekonomiska, vilkas framtida betydelse icke kan förutsägas. Behovet av olika utbildningsformer får alltså bedömas med utgångspunkt från nuvarande förhållanden. F ö r att belysa dessa h a r dels verkställts en allmän översikt över de inom statsförvaltningen förekommande kompetensreglerna och arbetsuppgifterna, dels gjorts statistiska undersökningar rörande de personer med rätts- och samhällsvetenskaplig utbildning, som äro sysselsatta

såväl inom den statliga och kommunala förvaltningen som i enskild tjänst. Resultaten av dessa utredningar framläggas i det följande. På grundval av dem kan man enligt kommitténs mening erhålla en tillräckligt klar bild av vilka utbildningsformer, som äro erforderliga. Kommitténs förslag beträffande kompetensreglerna för tjänster inom statsförvaltningen återfinnas i avdelning VII av detta betänkande. Det kan redan nu anmärkas, att kommittén, efter överenskommelse med den år 1952 tillsatta kompetensutredningen, endast företagit en värdering i kompetenshänseende av de föreslagna juridiska och samhällsvetenskapliga examina samt föreslagit därav betingade modifikationer i gällande generella kompetensbestämmelser. Det må i detta sammanhang erinras om att en undersökning angående behovet av samhällsvetenskapligt utbildad arbetskraft på sin tid företogs av socialutbildningssakkunniga och redovisades i dessas betänkande II (SOU 1946: 30). Denna undersökning omfattade dels en redogörelse för gällande kompetensregler, dels en översikt över den faktiska utbildningen inom vissa delar av statsförvaltningen per den 1 januari 1943.

K a p . 1. Kompetensregler och arbetsuppgifter inom statsförvaltningen 1. Socialutbildningssakkunnigas undersökning Socialutbildningssakkunnigas undersökning avsåg att ge en koncentrerad överblick över gällande kompetensregler inom förvaltningsområden, för vilka en samhällsvetenskaplig examen kunde tänkas medföra kompetens. Undantagna voro sålunda, förutom domstolsväsendet, dels verk med juridiska funktioner, dels områden, där specialutbildning av annan än samhällsvetenskaplig art erfordrades, dels ock tjänster, för vilka högre utbildning icke fordrades eller uppenbarligen icke borde fordras. Undersökningen bestod i en uppräkning av de befattningar vid olika centrala verk och myndigheter, för vilka enligt gällande kompetensregler fordrades: a) juris kandidatexamen jämte tingsmeritering, helt eller delvis, b) juris kandidatexamen, c) examen inför juridisk fakultet, d) examen inför filosofisk fakultet i bland annat samhällsvetenskapliga ämnen samt e) juridisk, filosofisk, ekonomisk eller annan högre examen. Härutöver redogjordes för de kompetensregler, som gällde för statsdepartementen, länsstyrelserna och vissa lärda verk samt för motsvarande förhållanden inom den kommunala förvaltningen. Socialutbildningssakkunnigas undersökning utvisade, att reglerna för kompetens till olika tjänster inom statsförvaltningen lämnade utrymme för många olika utbildningsvägar. De sakkunniga förordade i sitt förslag, att principen om konkurrerande kompetens för ett relativt stort antal tjänster borde bibe-

hållas. Genom den konkurrerande kompetensen bereddes förvaltningen möjlighet att pröva olika utbildningstyper samt att bilda sig en självständig uppfattning om värdet av dessa. En sådan anordning måste enligt de sakkunniga tillerkännas ett avgjort företräde framför ett system, där man med utgångspunkt från läget vid en viss tidpunkt fastställde för längre tid gällande, bindande regler av innehåll att en viss utbildning ensam skulle meritera för viss grupp av tjänster. De sakkunniga framlade dessutom konkreta förslag till ändring av olika kompetensregler. Resultaten av socialutbildningssakkunnigas undersökning äro fortfarande i stort sett aktuella. Under de senaste åren ha visserligen en del äldre verk erhållit nya instruktioner, varjämte nya verk och myndigheter tillkommit, men dessa förhållanden synas icke nämnvärt ha förändrat helhetsbilden. Nedan lämnas en översikt över nuvarande ordning. 2. Gällande bestämmelser De villkor, som föreskrevos för anställning i statsförvaltningen, voro tidigare sammanförda i Kungl. Maj:ts kungörelse den 12 maj 1865 angående förändrade villkor för anställning i statens civila tjänstebefattningar. Ändringar i de i denna kungörelse föreskrivna kompetensbestämmelserna ha flera gånger vidtagits; kungörelsen h a r numera i väsentliga delar ersatts med särskilda bestämmelser i instruktioner för verk och myndigheter. I sin nuvarande lydelse gäller emellertid 1865 års kungörelse fortfarande för statsdepartementen, utom för utrikesdepartementet, vidare för kammarkollegiet, för vissa befatt-

ningar i kommerskollegium samt för länsstyrelserna. För åtskilliga verk och myndigheter innehålla instruktionerna inga kompetensbestämmelser. Detta gäller främst under senare år inrättade verk samt äldre verk, vilka relativt nyligen fått nya instruktioner. Sålunda återfinnas inga kompetensbestämmelser i t. ex. instruktionen den 26 sept. 1947, för riksräkenskapsverket eller i instruktionen den 27 maj 1949 för bostadsstyrelsen. Ej ens för befattningar vid bostadsstyrelsens ombudsmannasektion eller för befattningar å den juridiska sektionen inom n ä m n d a styrelses lånebyrå ha några särskilda kompetensbestämmelser uppställts. Vidare kan nämnas att formellt ingen kompetens föreskrivits för befattningar vid en så pass typisk förvaltningsdomstol som försäkringsrådet med undantag för två av rådets ledamöter, vilka skola ha avlagt juris kandidatexamen. I de fall, där instruktionerna innehålla särskilda kompetensbestämmelser, äro dessa av mycket olika omfattning. Allmänt gäller emellertid att kompetensföreskrifter saknas för befattningar som verkschefer och motsvarande. I regel avse de meddelade bestämmelserna endast ordinarie tjänster, varvid de i vissa fall endast gälla ett fåtal befattningar i högre lönegrad, i andra fall samtliga i lönegrad Ca 25 eller högre. Endast i enstaka fall omfatta bestämmelserna jämväl vissa icke-ordinarie befattningar i lönegrad Ce 25 eller högre (statsdepartementen, statskontoret, kontrollstyrelsen). Ovan framhölls att 1865 års kungörelse fortfarande är tillämplig för statsdepartementen utom för utrikesdepartementet. De i kungörelsen meddelade bestämmelserna innebära numera att för anställning i justitiedepartementet kräves juris kandidatexamen samt för an-

ställning i övriga departement nämnda examen eller kansliexamen. Sistnämnda examen avskaffades samtidigt som statsvetenskaplig examen inrättades. Bestämmelserna ha därefter tolkats så, att statsvetenskaplig-juridisk examen ansetts medföra enahanda behörighet som kansliexamen. Inom utrikesdepartementet finnas särskilda kompetensföreskrifter endast för befattning som attaché. Bestämmelserna h ä r o m återfinnas i Kungl. kungörelsen den 12 sept. 1919 angående antagande och utbildning av attachéer i utrikesdepartementets tjänst med däri senast den 20 aug. 1952 vidtagna ändringar. Sökande till sådan befattning skall ha avlagt antingen juris kandidatexamen med minst betyget godkänd i nationalekonomi eller statsvetenskaplig-juridisk examen eller filosofie kandidatexamen med minst betyget med beröm godkänd i nationalekonomi och minst betyget godkänd i statskunskap eller ock på visst sätt kvalificerad examen från handelshögskola. De båda sistnämnda examina skola därjämte kompletteras med vad som fordras inom den juridiska delen av statsvetenskaplig-juridisk examen. F ö r länsstyrelsernas del gäller 1865 års kungörelse med däri, senast den 31 dec. 1943 och den 19 maj 1944, företagna ändringar. Bestämmelserna i fråga innebära att juris kandidatexamen kräves för befattning å landskansli samt n ä m n d a examen eller statsvetenskapligjuridisk examen för befattning å landskontoret. (För landskanslist- och landskontoristbefattningjar gälla andra bestämmelser). I fråga om vissa tjänster å landskontorets taxeringssektion (taxeringsintendent och taxeringsinspektör) h a r emellertid som alternativt kompetenskrav även uppställts examen vid handelshögskola. För vissa tjänster å sistnämnda sektion (taxeringsrevi-

innebär, förutom viss praktisk utbildsor och taxeringsassistent) utgör sådan ning, avlagd distriktsåklagarexamen examen ensam kompetensvillkor. (eller landsfiskalsutbildning) samt Inom domstolsväsendet sker rekrytepolischefskurs. Distriktsåklagarexamen ringen av domare (vid statliga domstokräver en studietid av två år och avläglar och rådhusrätter) med personer ges vid Stockholms högskola. som längre eller kortare tid tjänstgjort De kompetensföreskrifter, som medvid hovrätt. I detta sammanhang torde delats i instruktioner för verk och myndet därför vara tillfyllest att angiva de digheter, äro till sitt innehåll oenhetvillkor, som uppställas för antagning liga. För befattningar, som i stort sett som fiskalsaspirant i hovrätt. Härför synas innebära likartade arbetsuppgiffordras avlagd juris kandidatexamen ter, kunna i skilda instruktioner förejämte fullständig tingsmeritering (två komma bestämmelser med olika utformoch ett halvt års tjänstgöring i domsaga ning. Genom nedanstående sammaneller vid rådhusrätt med minst tre lagställning erhålles en översikt över olika farna ledamöter). Lika med domsagokompetensbestämmelser. tjänstgöring under högst sex månader 1) Juris kandidatexamen jämte fisräknas väl vitsordad tjänstgöring under kalskompetens torde formellt vara föresamma tid i hovrätt eller såsom biträde skriven endast för en befattning (byrååt statsåklagare eller åt ledamot av Svedirektör och ombudsman vid generalriges advokatsamfund. poststyrelsen) . Kompetensbestämmelsen Den som antages för fullgörande av har följande utformning: skall hava tingsmeritering vid domsaga benämnes fullgjort vad författningarna föreskriva tingsnotarieaspirant och skall hava avi fråga om den som må förvalta häradslagt juris kandidatexamen. Tiden för hövdingämbete utan inskränkning. anställning som aspirant bör i regel ej 2) Juris kandidatexamen jämte viss överstiga sex månader. Efter godkänd tingsmeritering föreskrives formellt enaspiranttjänstgöring erhålles befattning dast för ett relativt ringa antal befattsåsom tingsnotarie, därest vederbörande ningar, bl. a. för vissa ombudsmannauppnått 23 års ålder. befattningar (motsvarande) vid komInom åklagarväsendet skiljes mellan munikationsverk och affärsdrivande åklagare med landsfogdekompetens och verk samt för en av statskommissaåklagare med distriktsåklagarekompetens. Till den förra gruppen höra lands- rierna ävensom för högre tjänstemän å statskontorets ombudsmannaexpedition. fogdar, biträdande landsfogdar och Kompetensbestämmelserna ha i regel landsfogdeassistenter samt statsåklagarföljande utformning: skall hava avlagt na i Stockholm, Göteborg och Malmö examen medförande behörighet till do(tidigare benämnda förste stadsfiskamarbefattning samt tillika hava fulller) och stadsfiskaler i dessa och a n d r a gjort de villkor, som i 18 § domsagostadstörre städer. Landsfogdekompetens ingan föreskrivits för behörighet att ernebär avlagd juris kandidatexamen, hålla i samma paragraf avsett förordfullständig tingsmeritering, viss praknande (d. v. s. förordnande att handtisk polistjänstgöring och aspiranttjänstlägga s. k. B-mål, för vilket fordras göring hos landsfogde eller annan statsminst ett års tingstjänstgöring). För h ä r åklagare samt polischefskurs. Åklagare avsedda befattningar vid statskontoret med distriktsåklagarekompetens utgöras fordras minst två års tingsmeritering. av landsfiskaler och av stadsfiskaler i 3) Juris kandidatexamen föreskrives vissa mindre städer. Sådan kompetens

för talrika tjänster som byråchef samt för vissa tjänster som byrådirektör och byråsekreterare, företrädesvis inom olika myndigheters administrativa, kansli- eller lagbyråer samt ombudsmannaexpeditioner eller liknande avdelningar. Kompetensbestämmelserna ha i regel följande utformning: skall hava fullgjort vad författningarna föreskriva i fråga om dem, som må nyttjas i domarämbete. 4) Juris kandidatexamen eller statsvetenskaplig-juridisk examen kräves för ett antal befattningar huvudsakligen som förste byråsekreterare eller byråsekreterare; i icke så få fall gäller det sådana befattningar å byråer, där juris kandidatexamen utgör kompetensvillkor för byråchefen (se ovan). Kompetensbestämmelserna ha i regel följande utformning: skall hava avlagt examen inför juridisk fakultet. Till denna kategori kunna dessutom hänföras befattningar vid kammarkollegiet samt de befattningar i kommerskollegium, för vilka 1865 års kungörelse fortfarande är tillämplig. (För befattning som advokatfiskal eller fiskal i kammarkollegiet kräves enligt samma kungörelse juris kandidatexamen.) 5) På visst sätt kvalificerad filosofisk examen kräves, förutom för vissa befattningar vid de s. k. lärda verken, för vissa högre tjänster vid statistiska centralbyrån. F ö r ordinarie anställning som byråchef, förste aktuarie eller bibliotekarie vid statistiska centralbyrån fordras sålunda antingen licentiatexamen i statistik eller ock därmed jämförliga prov på teoretiska kunskaper jämte ådagalagd förmåga av statistiskt författarskap. , Till denna kategori kunna även hänföras de befattningar vid riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen, för vilka s. k. aktuariekompetens uppställes som villkor. Sådan kompetens

tillkommer den, som avlagt filosofisk ämbetsexamen med betyget Berömlig i matematik eller filosofie kandidatexamen med samma betyg i matematik eller i försäkringsmatematik och matematisk statistik eller ock filosofie licentiatexamen med minst betyget Med beröm godkänd i ett av sistnämnda två examensämnen; enahanda behörighet medför examen från teknisk högskola med betyget Berömlig i matematik (större kurs). 1 6) Examen inför filosofisk fakultet i bland annat samhällsvetenskapliga ämnen föreskrives för befattning som aktuarie eller tjänsteman i högre lönegrad å socialstyrelsens statistiska byrå och utredningsbyrå. Liknande kompetensbestämmelser föreskrivas för vissa a n d r a aktuariebefattningar företrädesvis vid kommunikationsverken. 7) Examen inför juridisk eller filosofisk fakultet medför kompetens för ett betydande antal tjänster. Kompetensföreskrifterna ha härvid olika utformning; i vissa fall medför avgångsexamen från handelshögskola eller annan med h ä r nämnd universitets- och högskoleutbildning jämförlig utbildning enahanda behörighet. 3. Den faktiska nyrekryteringen Ovan h a r en översikt lämnats över de kompetensfordringar, som instruktionsenligt förekomma för vissa befattningar inom statsförvaltningen. Det har vidare konstaterats, att kompetensföreskrifter i ett flertal fall helt saknas. Av intresse i detta sammanhang är givetvis att försöka få en uppfattning om vilka krav beträffande utbildningen man i allmänhet faktiskt ställer vid nyrekrytering och då främst vid antagandet av amanuenser inom förvaltningen. 1 Kungl. kungörelsen den 2 nov. 1934 angående behörighet att vara aktuarie vid livförsäkringsbolag.

Granskar man först de områden av förvaltningen, för vilka gällande kompetensföreskrifter avse samtliga högre befattningar (detta gäller främst statsdepartementen och länsstyrelserna), så innebära givetvis icke de meddelade bestämmelserna, att en person med annan utbildning än som formellt kräves är absolut utestängd från dessa områden. I enstaka fall kan dispens beviljas. Härför fordras emellertid speciella personliga kvalifikationer, vilka eventuellt tillsammans med viss teoretisk eller praktisk utbildning bedömas vara av särskilt värde för verket. Vad därefter övriga förvaltningsområden beträffar, så kan rent allmänt sägas, att man vid antagandet av amanuenser i regel kräver akademisk eller därmed jämförlig utbildning. Juris kandidatexamen, oftast jämte tingsmeritering, uppställes därvid i åtskilliga fall såsom villkor. Detta kan bero på att för flera eller färre befattningar i högre lönegrader denna examen uppställts såsom kompetensvillkor och att man därför vill nyrekrytera med personer, som formellt kunna ifrågakomma till befintliga högre befattningar. Som regel torde emellertid anledningen till nämnda rekryteringsförfarande vara att man med hänsyn till arbetsuppgifternas natur eller traditionerna beträffande rekryteringen strävar efter att få tjänstemän med nu berörd utbildning. Då det gäller att rekrytera med juris kandidater, fäster man ofta stort avseende vid tingsmeriteringen. Formellt utgör, som framgår av ovan lämnade översikt, juris kandidatexamen jämte tingsmeritering kompetensvillkor endast för ett fåtal befattningar. I realiteten sträva emellertid många förvaltningsmyndigheter att rekrytera sin amanuenspersonal helt eller delvis med personer som ha denna utbildning. Detta torde främst bero på att juris kandidaten under dom-

sagotjänstgöringen fått en sådan praktisk skolning att han redan efter mycket kort tid kan anförtros relativt självständiga arbetsuppgifter. Han h a r under tingsutbildningen bland annat lärt sig att »handskas med papper» och att på eget ansvar taga ställning till frågor, vilkas avgörande ankomma på honom som tjänsteman. I många fall torde dessa omständigheter i högre grad än den genom juris kandidatexamen erhållna teoretiska utbildningen vara anledningen till att tingsmeriterade jurister äro så förhållandevis eftersökta. Av det nu sagda får man emellertid icke draga den slutsatsen att juris kandidatexamen jämte tingsmeritering utgör den utbildning, som myndigheter med mera typiska förvaltningsuppgifter direkt eller indirekt som regel uppställa som villkor för anställning som amanuens. Inom flera verk överväga bland amanuenser och byråsekreterare (i lönegrad Ce 25) tjänstemän med annan utbildning än juridisk. Finnas inga bestämda kompetensföreskrifter för befattningshavare i lönegrad 25, anställer myndigheten som amanuens en person med den utbildning, som vid varje särskilt tillfälle anses vara mest ändamålsenlig. Som tidigare nämnts kräves i regel akademisk eller d ä r m e d jämförlig teoretisk utbildning. Förutom politices magisterexamen eller annan akademisk examen (fil. kand., fil. mag., teol. kand.) torde oftast ifrågakomma civilekonomer eller socionomer 1 . Det förekommer emellertid att personer med t. ex. enbart examen från handelsgymnasium vinna anställning som amanuens. Slutligen må påpekas, att den faktiska rekryteringen är i hög grad betingad av den mer eller m i n d r e goda tillgången på aspiranter med sådan utbildning som verket finner önskvärd. Under viss del 1 Från socialinstitut diplomerade. 25

av 1940-talet, då tillgången på juris kandidater var k n a p p i förhållande till efterfrågan, fingo således många statliga verk som önskade rekrytera med juris kandidater »hålla till godo» med sökande med annan utbildning. Emellanåt torde u r verkets synpunkt en från början såsom nödtvungen betraktad rekrytering ha gett ett så gott resultat att verket med hänsyn härtill i viss mån jämkat sina anställningskrav även för en mera normal situation på arbetsmarknaden. Att i det föregående berörts endast de faktiska utbildningskrav, som uppställts vid antagandet av amanuenser, sammanhänger med att inom den svenska förvaltningen nyrekryteringen i regel sker från botten. Det förekommer sålunda relativt sällan att man direkt på mellanposter eller lägre chefsposter anställer personer, som komma från annan verksamhet (enskild eller kommunal tjänst). En sådan rekrytering inom den ordinarie statsförvaltningen sker i regel endast i vissa fall vid besättandet av de allra högsta chefsbefattningarna. Inom krisförvaltningen under 1940-talet rekryterades dock vissa här behandlade befattningstyper direkt från ickestatliga verksamhetsområden. Om således den svenska förvaltningskarriären i stort sett kan sägas vara »sluten», gäller detta även i icke ringa mån de särskilda förvaltningsområdena. En person, som en gång anställts som amanuens hos en viss myndighet, kan oftast icke räkna med att få en högre befattning inom annan statlig verksamhetsgren, utan befordran sker i regel inom det ursprungliga verksamhetsområdet. Det är egentligen endast tjänstemän inom departementen och domstolsväsendet, som i viss utsträckning kunna räkna med befordran till befattning inom annan verksamhetsgren. Sålunda förekommer det dels att

departementstjänstemän erhålla befattningar vid centrala verk eller lokala myndigheter, dels att personer i hovrättskarriären erhålla befattningar hos olika administrativa myndigheter. En jämförelse mellan rekryteringsprinciperna hos oss och i vissa andra länder kan vara av intresse. Å ena sidan har man det formellt hårt bundna system, som t. ex. förekommer i Finland. Vissa bestämda kompetensvillkor föreskrivas för flertalet befattningar inom den finska förvaltningen och endast i undantagsfall torde personer med annan utbildning än som uppställts (oftast föreskrives juridisk utbildning) kunna vinna anställning. Å a n d r a sidan har man det för England typiska systemet. Detta innebär, att kompetensföreskrifter för befattningar inom förvaltningen icke förekomma. Man h a r i stället en sträng prövning och gallring vid antagandet av blivande tjänstemän. För anställning inom Civil Service fordras sålunda formelit icke någon akademisk eller därmed jämförlig utbildning. Mycket stort avseende fästes däremot vid de sökandes allmänbildning. Härtill kommer emellertid att de prov, som den som önskar vinna anställning i Civil Service får undergå, i viss mån äro av den art att juridisk eller ekonomisk utbildning är fördelaktig. Sådan utbildning är dock på intet sätt nödvändig. I Civil Service antagas personer med mycket olika utbildning. 4. Befordringskungörelsen För bl. a. ovan berörda grenar av statsförvaltningen — statsdepartementen, länsstyrelserna, centrala verk och myndigheter — gäller kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 436; ä n d r a d 557/48 och 489/52) angående reglerad befordringsgång för viss icke-ordinarie personal i statens tjänst, den s. k. befordringskungörelsen. Kungörelsen berör bl. a. ama-

nuenspersonal (motsvarande) inom förevarande förvaltningsorgan och föreskriver att för dylik personal befordran till tjänst i lönegrad Ce 25 skall äga r u m antingen efter tre och ett halvt eller efter fem och ett halvt års tjänstgöring. Den kortare befordringsgången skall tillämpas därest tjänstemannen avlagt filosofie licentiatexamen inom ämnesområde, som är av särskild betydelse för hans arbete vid verket, eller ock avlagt mer än en lägre akademisk eller motsvarande examen och den ifrågavarande examenskombinationen prövas särskilt önskvärd med hänsyn till verkets speciella behov. Den längre befordringsgången skall tillämpas i övriga fall, sålunda bland annat för dem som avlagt juris kandidatexamen eller statsvetenskaplig examen. Tjänsteman med juris kandidatexamen äger emellertid för inplacering i lönegrad tillgodoräkna sig intill två och ett halvt års tingstjänstgöring eller därmed i behörighetshänseende likvärdig tjänstgöring. I kungörelsen föreskrives vidare, att det åligger vederbörande myndighet att tillse, att till amanuens icke antages annan än den som prövas äga förutsättningar för befordran till tjänst i lönegrad Ce 25. Befordringskungörelsen innehåller således icke några generella kompetensbestämmelser beträffande rekryteringspersonalen. Finnas i verksinstruktionen särskilda kompetensföreskrifter utfärdade för befattningshavare i lönegrad 25 måste dessa givetvis iakttagas. I annat fall är vederbörande myndighet oförh i n d r a d att såsom amanuens anställa person med den utbildning, som myndigheten själv anser erforderlig för befordran till tjänst i nämnda lönegrad. I detta sammanhang torde befordringskungörelsens innebörd böra något n ä r m a r e beröras. Tidigare var det vanligt, att tjänstemän inom den statliga

förvaltningen kunde få vänta åtskilliga år, innan befordran skedde från amanuens till närmast högre befattning. Befordringskungörelsen har härvidlag inneburit en viss förändring. Numera kunna nämligen alla, som antagits som amanuenser (motsvarande), räkna med att efter bestämd tid erhålla befordran till extraordinarie tjänsteman i närmast högre befattningar, alltså i lönegrad Ce 25 (befattningar såsom andre kanslisekreterare, byråsekreterare, länsnotarie, aktuarie o. s. v.). Den reglerade befordringsgången leder däremot icke automatiskt till ordinarie befattning eller till extra-ordinarie befattning i högre lönegrad. Ordinarie befattningar såväl i lönegrad 25 som i närmast högre lönegrader liksom extra-ordinarie befattningar i motsvarande högre lönegrader måste sökas i vanlig ordning. Utvecklingen har emellertid gått i den riktningen att antalet befordringstjänster i allmänhet icke ökat i proportion till antalet befattningar i den reglerade befordringsgången. I jämförelse med tidigare förhållanden har befordringskungörelsen således i r å d a n d e läge i realiteten icke inneburit något annat än att varje tjänsteman efter ett visst antal år erhåller en extra-ordinarie befattning i en bestämd lönegrad.

5. Arbetsuppgifternas art Medan den statliga förvaltningsverksamheten tidigare endast berörde vissa bestämda grenar av samhällslivet h a r den u n d e r de senaste årtiondena kommit att omspänna praktiskt taget alla samhällsområden. Detta har lett till att inom den statliga förvaltningen förekomma arbetsuppgifter av de mest skilda slag. Denna utveckling har även medfört en kraftig utbyggnad av förvaltningsapparaten. Ett antal nya myndigheter ha tillkommit antingen genom

att äldre verk uppdelats eller genom att helt nya inrättats. Samtidigt h a r tjänstemannakåren vuxit. Utökningen av den statliga förvaltningens organisation och de på densamma ankommande arbetsuppgifterna h a r emellertid icke medfört att de göromål, som varje enskild tjänsteman h a r att utföra, kommit att beröra allt flera områden. Som alltid, när en organisation utbygges, har man nämligen jämsides härmed strävat efter att så vitt möjligt rationalisera och effektivisera verksamheten. Såsom ett led i dessa strävanden h a r en tendens framträtt att begränsa den enskilde tjänstemannens uppgifter inom organisationen till allt m i n d r e områden. Av intresse är att utröna, huruvida man inom den statliga förvaltningens olika verksamhetsgrenar kan urskilja några mera allmänt förekommande typer av arbetsuppgifter, för vilkas utför a n d e rätts- och samhällsvetenskaplig universitetsutbildning synes nödvändig. Eftersom de centrala verkens och myndigheternas arbetsuppgifter svårligen torde kunna överblickas utan en ingående detaljkännedom om de olika myndigheternas organisation och funktion i samhället, kan det härvid (åtminstone så vitt det gäller dessa) endast bli fråga om vissa antydningar och exempel. I närmast följande kapitel h a r den statliga förvaltningen uppdelats på nedanstående elva verksamhetsgrenar. 1 Denna systematik kommer även i detta sammanhang i viss mån att följas, ehuru den icke utan vidare kan användas för att karakterisera olika typer av arbetsuppgifter. Inom flertalet grenar förekomma nämligen åtskilliga till arbetssättet sinsemellan i stort sett likartade uppgifter. 1 1 bilaga 8 redogöres för vilka myndigheter som hänförts till var och en av dessa grenar.

28 A. Statsdepartementen (utom justitieoch utrikesdepartementen). B. Utrikesförvaltningen. C. Landsstaten. Domkapitlen. D. Rätts- och ordningsväsen. E. Ekonomisk förvaltning. F. Förvaltningsmyndigheter inom försvarsväsendet. Vägväsendet, luft- och sjöfart. G. Byggnadsväsen. Jord- och skogsbruk. H. Social- och medicinalförvaltning. I. Förvaltningsmyndigheter inom undervisningsväsendet. J. Kulturella och vetenskapliga verk. K. Affärsdrivande verk (ej kommunikationsverk). Granskar man dessa verksamhetsgrenar något närmare finner man att en, rätts- och ordningsväsendet, skiljer sig rätt väsentligt från de övriga. De inom detta område förekommande arbetsuppgifterna, för vilka rätts- eller samhällsvetenskaplig universitetsutbildning kan anses nödvändig, äro i stort sett endast av ett slag: det övervägande flertalet uppgifter äro av den art, att i första hand en grundlig juridisk skolning kräves. Statsdepartementen äro i regel uppdelade på två avdelningar: statssekreterarens och expeditionschefens. Inom vissa departement finnas därtill främst för lagstiftningsarbete särskilda rättsavdelningar eller lagbyråer. Några departement ha dessutom regeringsrättsbyråer eller särskilda föredragande i regeringsrätten. Det kan vara lämpligt att först behandla de mera speciella arbetsuppgifter, som ankomma på tjänstemännen inom rättsavdelningarna (lagbyråerna) och regeringsrättsbyråerna. Inom de förra har man bl. a. att utarbeta förslag och motiv till nya lagar och författningar. Inom de senare ha tjänstemännen att verkställa föredragning i rege-

ringsrätten och att vid förberedelserna härför tolka olika förvaltningsrättsliga lagar och författningar, att undersöka rättspraxis samt att upprätta förslag till beslut. I båda dessa fall gäller det alltså arbetsuppgifter, som äro likartade dem, som förekomma inom rättsväsendet. Göromålen på de byråer, som tillhöra expeditionschefens avdelning, bestå främst i att handlägga olika administrativa ärenden 1 , som anhängiggjorts genom framställningar från myndigheter, ansökningar från enskilda eller besvär över myndigheters beslut. Tjänstemännen ha att föredra ärendena samt att sätta upp förslag till Kungl. Maj:ts beslut. Erforderliga förberedelser utföras till övervägande delen inom lägre instanser. För tjänstemännen gäller det därför främst att på grundval av föreliggande fakta bedöma ärendet med beaktande av gällande författningsbestämmelser. God förmåga härutinnan måste således alltid fordras. Ofta måste emellertid även a n d r a faktorer beaktas. Vid de av Kungl. Maj :t i statsrådet meddelade besluten kan det nämligen i större utsträckning än för de av instruktioner och andra liknande föreskrifter b u n d n a centrala verken och lokala myndigheterna bli fråga om en skälighets- och lämplighetsprövning, under hänsynstagande bl. a. till sociala och ekonomiska synpunkter. Arbetsuppgifterna inom statssekreteI detta betänkande skiljes mellan »utredningar» och »ärenden». Enligt vanligt språkbruk kan man i båda fallen tala om ärenden. Kommittén använder dock beteckningen ärenden för sådana mera konkreta förvaltningsangelägenheter, i regel av ofta återkommande typ, som vanligen anhängiggöras genom framställningar, ansökningar eller besvär. I den mån en angelägenhet däremot är av större omfattning och kräver speciella undersökningar, ofta av ekonomisk, statistisk eller teknisk art, betecknas densamma som en utredning. I det följande innefattas således under begreppet »utredningar» icke utpräglade juridiska utredningar. 1

rarens avdelning hänföra sig främst till budgetarbetet samt till förberedande och uppsättande av propositioner till riksdagen och interpellationssvar. Det är alltså h ä r fråga om uppgifter, vilka mera kunna sägas vara av typen »utredningar» än av typen »ärenden». Visserligen utföres det egentliga utredningsarbetet i regel icke av avdelningens tjänstemän, men dessa skola vid utarbetandet av propositioner taga ställning till framlagda förslag och däröver i remissyttranden framförda synpunkter samt utforma motiveringen för Kungl. Maj:ts förslag i olika frågor. Ingående kännedom om olika samhälleliga problem och om de politiska förutsättningarna för deras lösande är därvid ofta av stor betydelse. Vid budgetarbetet gäller det bl. a. att ur allmänna samhälleliga synpunkter bedöma betydelsen av olika framlagda anslagsäskanden samt att undersöka vilka konsekvenser en eventuell anslagshöjning eller -sänkning inom ett område kan få för andra områden. Utöver ovan antydda arbetsuppgifter förekomma emellertid även inom denna avdelning vissa mera löpande förvaltningsärenden. De inom utrikesförvaltningen förekommande arbetsuppgifterna kunna i allmänhet sägas vara av den art att de kräva förutom goda språkkunskaper i första h a n d intresse för och kunskap i politiska, ekonomiska, sociala och kulturella spörsmål eller med andra ord främst inom de till samhällsvetenskaperna h ö r a n d e områdena. Härutöver är emellertid ofta en god juridisk skolning av värde vid handläggningen av åtskilliga av de på tjänstemännen ankommande ärendena. Inom utrikesdepartementets rättsavdelning äro arbetsuppgifterna av utpräglat juridisk art. Länsstyrelserna äro uppdelade på två avdelningar: landskansliet och landskontoret. Inom det senare fin29

nes numera en särskild taxeringssektion. Landskontoret h a n d h a r mantalsskrivning, beskattnings-, uppbördsoch indrivningsväsendet samt medelsförvaltningen och kameralförvaltningen i övrigt. De arbetsuppgifter, som förekomma inom landskontorets kamerala sektion och uppbördssektion, äro till övervägande grad av ekonomiskjuridisk karaktär och bestå främst i att handlägga olika ärenden av detta slag. På taxeringssektionerna erfordras förutom skatterättsligt utbildade tjänstemän även vissa befattningshavare, som besitta revisionsteknisk sakkunskap. Inom landskansliet handläggas övriga å länsstyrelserna ankommande uppgifter. Allmänt kunna dessa sägas gälla frågor angående enskildas och kommuners verksamhet i den mån denna är föremål för administrativt ingripande eller reglering och så vitt dessa frågor icke h a n d h a s av andra särskilda organ. Länsstyrelsens funktion beträffande vissa hithörande angelägenheter är delvis av mer eller m i n d r e domstolsmässig karaktär. F ö r tjänstemännen gäller det dels att utarbeta förslag till beslut med tillämpning av olika lagar och författningar, dels i åtskilliga fall att insamla material samt att själva företaga utredningar. Härvid måste ofta frågor av social och ekonomisk natur beaktas. Vissa utredningar äro av sådant slag, att en samhällsvetenskaplig skolning är önskvärd. Sådan utbildning kan även vara till nytta vid utarbetandet av vissa remissvar. Att söka systematisera arbetsuppgifterna inom de centrala verken är, som tidigare framhållits, helt naturligt mycket svårt. Ovan n ä m n d a uppdelning på särskilda verksamhetsgrenar kan emellertid vara till viss ledning åtminstone i fråga om olika myndigheters mera speciella uppgifter. Till dessa återkom-

ma vi nedan. Först skola vissa mera allmänt förekommande göromål något beröras. I den mån särskilda lagbyråer, juridiska byråer, ombudsmannaavdelningar eller liknande enheter förekomma ha de tjänstemän, som tillhöra dessa, oftast att handlägga rent juridiska ärenden samt att utarbeta förslag till författningar, tillämpningsbestämmelser, instruktioner o. dyl. Hithörande arbetsuppgifter kunna sägas vara av samma typ, som de tidigare under bl. a. rättsväsendet berörda. Inom verkens administrativa byråer eller kanslibyråer, vilka ofta ha en förhållandevis liten personal, handläggas åtskilliga ärenden, som bestå i tillämpning av olika antingen mer eller m i n d r e allmänna eller för vederbörande myndighet speciella författningar. Tjänstemännen på dessa byråer torde dessutom i åtskilliga fall få förbereda remissvar och utlåtanden. I samband med olika göromåls utförande måste då och då smärre utredningar företagas. Mera fackbetonade uppgifter h a n d h a s i regel av tjänstemännen på de olika »fackbyråerna». Bortser man i detta sammanhang från kulturell och vetenskaplig verksamhet samt affärsdrivande verk, kan allmänt sägas att inom övriga verksamhetsgrenar arbetsuppgifter av såväl typen ärenden som utredningar förekomma. Ärendena äro otvivelaktigt den största gruppen. I icke ringa omfattning äro dessa av kameral eller eljest ekonomiskjuridisk natur; i övrigt äro de angelägenheter som beröras mycket olika inom de skilda verksamhetsgrenarna. Handläggningen består ofta så gott som uteslutande i att upprätta förslag till beslut. Härvid kunna många tjänstemän ha att övervägande tillämpa författningsbestämmelser inom ett mycket begränsat område. Flertalet ärenden till-

höra nämligen ofta ett fåtal typer, som ständigt återkomma med obetydliga variationer. I den mån förvaltningsverksamheten avser frågor av social och ekonomisk natur måste emellertid härvid även dylika faktorer beaktas. De arbetsuppgifter av typen utredningar, som kräva samhällsvetenskaplig universitetsutbildning, äro främst av ekonomisk och statistisk art. Sådana uppgifter förekomma i större eller mindre omfattning inom samtliga verksamhetsgrenar. Därtill finnas inom vissa grenar, t. ex. inom förvaltningsmyndigheter tillhörande grupperna social- och medicinalväsendet samt undervisningsväsendet, andra arbetsuppgifter, som bestå i att företaga utredningar, utarbeta förslag och utlåtanden samt avgöra frågor, varvid även t. ex. kulturgeografiska, psykologiska eller sociologiska frågor måste beaktas. Med tanke på den utveckling, som ägt r u m isynnerhet inom vissa nu berörda områden av förvaltningsverksamheten och som ännu långt ifrån synes vara avslutad, förefaller det sannolikt, att dylika arbetsuppgifter komma att bli av allt större betydelse. Arbetsuppgifterna inom kulturell och vetenskaplig verksamhet äro i allmänhet sådana, att högre akademisk bildning (medicinsk, humanistisk, naturvetenskaplig eller teknisk) är erforderlig.

Och vad slutligen de affärsdrivande verken beträffar äro deras uppgifter i stort sett av sådant slag, att de kräva teknisk eller naturvetenskaplig utbildning eller specialutbildning inom vederbörande verk. Om man på grundval av ovanstående översikt skulle våga draga några slutsatser beträffande de huvudtyper av arbetsuppgifter, som förekomma och för vilkas utförande juridisk och/eller samhällsvetenskaplig utbildning förefaller erforderlig, skulle det väl närmast bli, att tre sådana typer kunna urskiljas. Man h a r för det första de rent juridiska arbetsuppgifterna. Dessa förekomma mest renodlat inom rättsväsendet, men återfinnas även inom flertalet övriga verksamhetsgrenar. F ö r det andra har man arbetsuppgifter av typen »handlägga ärenden». Även vid dessa kunna frågor om rättstillämpning vara det väsentliga och rättssäkerhetshänsyn kräva ständigt beaktande. Mången gång kräves emellertid därjämte hänsynstagande till olika samhälleliga faktorer, främst sådana av ekonomisk och social natur. Slutligen h a r m a n uppgifter av typen »företaga utredningar eller undersökningar». Till antalet äro dessa mera begränsade. De kunna emellertid vara mycket omfattande och äro ofta av utpräglat samhällsvetenskaplig karaktär.

K a p . 2. Vissa statistiska uppgifter rörande utbildningen m. m. F ö r erhållande av ytterligare synpunkter på behovet av arbetskraft med olika slag av rätts- och samhällsvetenskaplig utbildning h a r en undersökning rörande den faktiska utbildningen inom stats- och kommunalförvaltningen företagits. Det statistiska primärmaterial, som legat till grund för denna undersökning, har insamlats för 1949 års ar-

betskraftsutredning samt ifråga om statsförvaltningen bearbetats för kommitténs räkning inom socialstyrelsen. Uppgifterna avse i allmänhet förhållandena den 1 mars 1950. Tabellmaterialet återfinnes i bilaga 8 till detta betänkande. I denna bilaga ingå icke postoch telegrafverken samt statens järnvägar. Vissa uppgifter beträffande utbild-

ningsförhållandena inom dessa verk vid årsskiftet 1949/50 lämnas nedan (s. 39). Ifrågavarande undersökning har kompletterats med översikter över dels ledamöter av Sveriges advokatsamfund och hos samfundsledamöter anställda juris kandidater, dels vissa jurister anställda i annan enskild tjänst (s. 41). Materialet för den förra översikten har erhållits genom advokatsamfundets matrikel och avser förhållandena vid årsskiftet 1950/51. Uppgifterna beträffande vissa jurister anställda i annan enskild tjänst h a r av Sveriges juristförbund ställts till kommitténs förfogande. Dessa senare uppgifter avse i stort sett förhållandena vid årsskiftet 1951/52.

1. Juristernas fördelning på olika verksamhetsområden samt deras åldersfördelning Genom det material, som sålunda insamlats, kan en ganska god översikt erhållas över flertalet omkring den 1 mars 1950 verksamma juris kandidater med fördelning på olika verksamhetsområden. Uppgifterna beträffande postoch telegrafverken, statens järnvägar samt beträffande advokater och jurister i annan enskild tjänst avse visserligen andra tidpunkter, men torde i stort sett vara tillämpliga även för ovan nämnda tidpunkt. Undersökningen rörande statsförvaltningen (Bil. 8) omfattar icke vid domsagor anställda tingsnotarier och tingsnotarieäspiranter. Antalet tingsnotariebefattningar under budgetåret 1949/50 var 292. För att en något så när fullständig översikt över samtliga jurister skall erhållas, måste därjämte ytterligare kompletteringar göras. Sålunda torde i enskild tjänst finnas ytterligare ett antal jurister utöver dem som redovisas i materialet; härtill komma nyutexaminerade juris kandidater, vilka

ännu ej erhållit domsagoförordnande, andra aspiranter (motsvarande) i allmän tjänst, vilka icke ingå i bilaga 8 samt jurister som ägna sig åt sakförareeller liknande verksamhet. Dessa kategorier kunna med en ungefärlig, möjligen för låg uppskattning beräknas till sammanlagt 300 (100 + 50 + 50 + 100). Utöver de juris kandidater, som nedan närmare komma att redovisas, kommer således en grupp »övriga» om uppskattningsvis 600. Medtages denna grupp blir fördelningen på olika verksamhetsområden följande: Antal

Rätts- och ordningsväsen1. . . . Statlig förvaltningsverksamhet2 Kommunal förvaltningsverkAdvokatverksamhet Annan enskild tjänst Övriga

%

1 205

343 1 021 565 600

6 19 11 11

5 321

100 Det är i viss utsträckning möjligt att jämföra dessa siffror med motsvarande uppgifter för år 1934. Wicksell-Jerneman redovisade nämligen i sin undersökning (SOU 1935: 52, s. 131) de i aktiv ålder varande juristernas fördelning på olika yrkeskategorier vid början av nämnda år. Materialet och dess fördelning på kategorier är icke fullt jämförbart. Mot det här ovan redovisade antalet jurister i allmän tjänst (3 135) torde emellertid kunna ställas motsvarande av Wicksell-Jerneman anförda siffra, som utgjorde 2 200. Denna kategori jurister skulle således under en 16-årsperiod ha ökat med icke m i n d r e än 40 procent. Bland advokater har ökningen varit betydligt mindre och beträffande övriga 1

Häri inberäknas även jurister vid rådhusrätter och eljest i viss kommunal tjänst såsom åklagare (sammanlagt 492). 2 Inklusive post- och telegrafverken samt statens järnvägar (sammanlagt 31 juris kandidater, se s. 39).

ovan i gruppen »Advokatverksamhet». grupper torde några direkta jämförelser Av lättförklarliga skäl kunna ej heller icke kunna göras. de 600 jurister, som uppskattningsvis Uppgifter beträffande åldersfördelmedtagits under gruppen »Övriga» förningen kunna icke redovisas för samtlidelas på åldersklasser. Sammanställga i ovanstående tablå medtagna juris ningen ovan omfattar 5 321 personer. kandidater tillhörande särskilda verksamhetsområden. Sålunda saknas såda- Härifrån måste således frånräknas 1 294. Nedanstående tabell omfattar.åldersförna uppgifter för dem, som ingå i grupdelning för återstående 4 027 juris kanpen »Annan enskild tjänst» (565) samt didater. för de hos advokater anställda juris kandidaterna (129). De sistnämnda ingå Vissa jurister fördelade efter verksamhet och ålder Verksamhetsgren

Därav

Antal

födda

—85

86—90

91—95

96—00

01—05

06—10

11—15

16—20

21—

31 11

49 103

76 110

83 142

83 222

95 292

93 364

146 263

57 80

10 Vid landsting . .

—

—

2 Advokatverksamhet

4 Summa 4 027

168 Statlig v e r k s a m h e t : R ä t t s - och ord713 ningsväsen Övrig verksamhet 1 587 Kommunal verksamhet 1 : I Stockholm I städer utom Stockholm

Det kan synas som om det med hjälp av denna tabell vore möjligt att bedöma ersättningsbehovet. Av siffrorna kan sålunda utläsas, att avgången på grund av pensioneringar och dödsfall under det närmaste årtiondet kan uppskattas till cirka 80 per år. Denna siffra får dock under inga förhållanden föranleda den slutsatsen att crsättningsbehovet icke skulle vara större. För det första måste beaktas att tabellen endast omfattar jurister i allmän tjänst och advokatverksamhet. Vid bedömningen av ersättningsbehovet måste givetvis hänsyn även tagas till de yrkeskategorier, som icke ingå i tabellen. För det andra visa erfarenheterna från liknande undersökningar otvetydigt, att ersättningsbehovet är mycket större än det antal, som sva22261

r a r mot avgången på grund av pensioneringar och dödsfall. Avgång sker även av andra anledningar, t. ex. genom övergång till annan verksamhet än som h ä r beröres eller på grund av helt u p p h ö r d verksamhet (arbetsoförmåga, gifta kvinn o r ) . För det tredje kommer avgången på grund av pensioneringar och dödsfall framdeles att stiga, när de talrika personer, som nu befinna sig i yngre åldrar närma sig pensionsåldern. 1 P r i m ä r m a t e r i a l e t är icke uppdelat på exakt samma åldersklasser, som för övriga verksamhetsgrenar. För de två första åldersklasserna (—85 samt 86—90) h a dock j u s t e r i n g a r k u n n a t göras. Gruppen 91—95 o m f a t t a r i realiteten endast fyra år ( 9 1 — 94) och från och med gruppen 96—00 blir det en förskjutning för samtliga följande åldersklasser på ett år. Den exakta beteckningen för dessa skulle ha varit 95—99, 00—04, 05—09, 10—14, 15—19 samt 20—.

2. Politices magistrarnas fördelning på olika verksamhetsområden För kommitténs räkning h a r en särskild undersökning r ö r a n d e politices magistrar företagits (Bil. 7). Denna innehåller bland annat uppgifter om samtliga till och med juni 1950 utexaminerade politices magistrars arbetsplatser med fördelning på examenslinje (tab. 11). Tabellen omfattar sammanlagt 449 politices magistrar. Av dessa hade 196 avlagt statsvetenskaplig-filosofisk och 253 statsvetenskaplig-juridisk examen. Av de förra (fil. pol. mag.) voro 45 procent anställda inom statlig och kommunal förvaltning. Motsvarande siffra för jur. pol. magistrarna var 63 procent. Inom enskild tjänst funnos 15 procent av fil. pol. magistrarna och 13 procent av jur. pol. magistrarna. I övrigt kan nämnas att av fil. pol. magistrarna voro 11 procent knutna till olika undervisningsanstalter och 10 procent ägnade sig åt fortsatta studier. En sammanställriing över samtliga politices magistrar fördelade på olika verksamhetsområden lämnas nedan. Statlig förvaltningsverksamhet K o m m u n a l förvaltningsverksamhet Enskild t j ä n s t Undervisningsanstalter F o r t s a t t a studier Övriga

Antal 232

% 51

13 62 26 29 87

3 14 6 6 20

eller högre lönegrad. 1 Av dessa befattningshavare ha de omkring 7 600 personer, som avlagt akademisk eller därmed jämförlig examen, bearbetats med hänsyn till utbildningens art, lönegradsplacering och ålder. I fråga om övriga har någon sådan specialbearbetning icke företagits. Hela materialet har emellertid uppdelats på elva verksamhetsgrenar, varvid befattningshavare vid visst verk eller viss myndighet efter arten av den verksamhet, som verket eller myndigheten bedriver, hänförts till endera av dessa grenar. 2 Inom varje verksamhetsgren ha vidare befattningshavarna efter lönegradsplacering : { indelats i fyra olika grupper efter följande grunder: Till Grupp I ha hänförts chefsbefattningar (lönegraderna 33—40 enligt löneplan nr 1 samt lönegraderna 10—24 enligt löneplan nr 2 ) ; i Grupp II ingå befattningar av typen byrådirektör, förste byråsekreterare, länsassessor etc. (lönegraderna 29—32 enligt löneplan n r 1 samt lönegraderna 1—9 enligt löneplan nr 2 ) ; Grupp III omfattar bland annat befattningar som aktuarie, byråsekreterare och länsnotarie av 1 :a klass (lönegraderna 25—28); i Grupp IV ingå bland annat amanuenser (motsvarande) i reglerad befordringsgång samt befattningar av typen assistent, landskanslist, registrator etc. (lönegraderna 17—24). Arvodesanställda tjänstemän ha hänförts till närmast motsvarande lönegrad. Genom denna uppdelning på grupper erhålles bland annat en översikt över

t

3. Utbildningsförhållandena inom statsförvaltningen Undersökningens och uppläggning

omfattning

Det material, som varit föremål för statistisk bearbetning, omfattar i det närmaste 16 000 befattningshavare i statlig tjänst placerade i lönegrad 17

1 Post- och telegrafverken samt statens j ä r n v ä g a r ingå icke i undersökningen. Vissa uppgifter beträffande dessa verk l ä m n a s nedan, s. 39. 2 Undersökningens omfattning och u p p läggning i övrigt framgår av de k o m m e n t a rer, som l ä m n a s till tabellmaterialet i b i laga 8. 3 Uppgifterna avse förhållandena den 1 m a r s 1950. Då gällande lönegradsplaceringar h a därför måst t i l l ä m p a s .

olika befattningshavares tjänsteställning. Ovan framhölls att befattningshavare med akademisk eller därmed jämförlig examen särskilt bearbetats. Med sådan examen avses därvid universitetsexamen, examen vid fackhögskola, distriktsåklagarexamen (landsfiskalsutbildning) eller diplom från socialinstitut. Dubbelexamina redovisas ej; i de fall sådana förekomma har vederbör a n d e upptagits under den utbildning, som kan anses vara hans huvudutbildning. Examina av nu berört slag betecknas »högre utbildning» ( h u ) . Det procentuella antalet befattningshavare med högre utbildning inom olika tjänsteställningar och verksamhetsgrenar I tabell 1 (Bil. 8) redovisas samtliga av undersökningen berörda befattningshavare fördelade efter verksamhetsgren och tjänsteställning. Härvid har särskilt angivits antalet av dem som ha högre utbildning. Av tabellen framgår, att 7 612 personer eller i det närmaste 48 procent av de 15 931, som ingå i undersökningen, hade högre utbildning. Motsvarande procentsiffra för var och en av de fyra grupperna framgår av nedanstående tablå:

Grupp Grupp Grupp Grupp

I II III IV

Med högre utbildning % 93 84 66 29

Undersöker man hur många procent av samtliga till var och en av de elva olika verksamhetsgrenarna hänförda befattningshavarna, som hade högre utbildning, får man fram nedanstående procentsiffror. Härvid ha de olika verksamhetsgrenarna ordnats efter fallande procentsiffror:

Med högre utbildning % R ä t t s - och ordningsväsen 94 Statsdepartementen 93 Utrikesförvaltningen 86 Ryggnadsväsen. J o r d - och skogsbruk 71 Kulturella och vetenskapliga verk. . 65 Förvaltningsmyndigheter inom u n dervisningsväsendet 63 L a n d s s t a t e n . Domkapitlen 55 Ekonomisk förvaltning 41 Affärsdrivande verk (ej k o m m u n i kationsverk) 38 Social- och medicinalförvaltning . . 35 F ö r v a l t n i n g s m y n d i g h e t e r inom försvarsväsendet. Vägväsendet, luftoch sjöfart 23

Förekommande

högre

utbildning

I tabell 2 (Bil. 8) redovisas de 7 612 tjänstemännen med högre utbildning fördelade efter utbildningens art och tjänsteställning (grupperna I—IV). Av tabellen framgår att av samtliga med högre utbildning hade 2 269 eller 30 procent avlagt juris kandidatexamen;, av dessa hade 1 620 eller något mer än 71 procent tjänstgjort längre eller kortare tid vid domsaga 1 . Den därnäst största gruppen utgjordes av civilingenjörerna (sammanlagt 1 963). Som tredje grupp komma tjänstemän med humanistisk examen (sammanlagt 721). Av nedanstående sammanställning framgår, att av tjänstemännen med högre utbildning hade sammanlagt 39 procent avlagt tekniskt-naturvetenskapligt inriktade examina. Med hänsyn till denna undersöknings syfte synes anledning icke föreligga att n ä r m a r e beröra denna kategori av tjänstemän. Beträffande humanistiska examina är det däremot av intresse att få kännedom om studieinriktningen. I nedanstående sammanställning redovisas tjänstemännens fördelning på olika utbildningslinjer. 1 Siffran 1 620 utgör en minimisiffra på antalet av dem som tjänstgjort vid d o m saga.

Examen inför juridisk fakultet: J u r . kand 2 269 Kansliexamen . . . . 309 J u r . pol. mag 149

Antal

2 727

Distriktsåklagarexamen (landsfiskalsutbildn.) . . . Humanistisk examen 1 : Fil. pol. mag 62 Fil. kand., mag 385 Fil. l i c , d r 274 Teolog, examen . . . . 31 Socionomer Civilekonomer Civilingenjörer Civil j ä g m ä s t a r e , agronomer Övrig u t b i l d n i n g : Medicinsk e x a m e n . . 71 Naturv. univ. ex. . . 277 Vet., farm., odont. ex. 60

183 345 963 615

2 5 26 8

408 7 612

100 För arbetskraftsutredningens del har socialstyrelsen utfört en specialbearbetning av befattningshavare inom allmän statsförvaltning med svensk humanistisk examen. Denna undersökning omfattar även tjänstemän placerade i lägre lönegrad än 17. En uppdelning har gjorts på examina med övervägande samhällsvetenskapliga ämnen och med övriga humanistiska ämnen. Fördelningen framgår av nedanstående tablå.

Fil. kand., mag. Fil. l i c , dr

överväg. samhällsv. ämnen Antal % 167 35,5 40 14,0 207

övr. hum. ämnen

S:a

303 246

470 286

756 Om man utgår ifrån att ovanstående procentsiffror äro tillämpliga även för det material, som den här berörda undersökningen omfattar, kan man uppdela i sammanställningen redovisade humanistiska examina på följande sätt: 1 Till denna grupp ha hänförts m ä n med teologisk examen.

36 Med överv. samhällsv. övriga ämnen Fil. pol. mag 62 Fil. kand., mag. . . 137 248 Fil. l i c , dr 38 236 Teol. ex 31

tjänste-

515 S:a 62 385 274 31 752

Fördelningen av det i tabell 2 (Bil. 8) redovisade materialet på olika utbildningslinjer skulle efter denna omräkning komma att bli: Antal Examen inför j u r i d i s k fakultet 2 727 Landsfiskalsutbildn., distriktsåklagarexamen 619 Samhällsvetenskapligt i n r i k t a de h u m . examina 237 Civilekonomer 345 Socionomer 183 Övriga h u m . samt teol. examina 515 Tekniska o. naturvetenskapliga examina 2 986

% 36

7 612

8 3 5 2 7

Något mer än hälften av samtliga tjänstemän med högre utbildning inom statsförvaltningen skulle således enligt vad denna undersökning visar ha någon form av rätts- eller samhällsvetenskaplig utbildning. Den ojämförligen största gruppen utgöres av juris kandidaterna (30 procent av samtliga). Den därnäst största gruppen är befattningshavare med landsfiskalsutbildning (motsvarande). Denna utbildning är emellertid främst avsedd för vissa speciella befattningar och som närmare kommer att beröras nedan äro så gott som samtliga personer med sådan utbildning anställda inom rätts- och ordningsväsendet eller inom landsstaten. I övrigt kan det vara av intresse att konstatera att civilekonomerna äro ganska väl företrädda bland statstjänstemännen. Antalet tjänstemän med samhällsvetenskapligt inriktad universitetsutbildning är icke så stort. För att få en riktig uppfattning om antalet personer med

samhällsvetenskaplig utbildning böra emellertid även de tjänstemän beaktas, som avlagt statsvetenskaplig-juridisk examen (sammanlagt 149). Åtskilliga av dessa torde med största sannolikhet utföra ungefär samma arbetsuppgifter som de, vilka avlagt samhällsvetenskapligt inriktad humanistisk examen. Tillsammans uppgingo dessa båda grupper till 386 tjänstemän eller gott och väl 5 procent av samtliga med högre utbildning. Det bör särskilt framhållas, att högst 40 av dessa befattningshavare ha avlagt licentiatexamen eller förvärvat doktorsgrad.

Den högre utbildningen olika tjänsteställningar samhetsgrenar

inom och verk-

Av den i tabell 2 (Bil. 8) redovisade fördelningen efter tjänsteställning framgår, att chefsbefattningarna (grupp I) till 60 procent innehades av personer som avlagt juris kandidatexamen. Den därnäst största gruppen var civilingenjörerna (18 p r o c e n t ) . Inom grupp II dominerade civilingenjörerna med 43 procent av samtliga tjänster. Därefter kommo juris kandidaterna (25 procent) samt civiljägmästare och agronomer (13 procent). Grupp III uppvisade en väl spridd fördelning på olika utbildningslinjer. De tre största kategorierna utgjordes av civilingenjörer, juris kandidater och landsfiskaler. Inom grupp IV slutligen voro juris kandidaterna representerade med 30 procent eller i exakt samma proportion, som inom det av undersökningen berörda materialet i dess helhet. Beträffande i denna tabell redovisade personer må även framhållas, att av de 7 612 tjänstemännen med högre utbildning endast 419 eller cirka 5,5 procent voro kvinnor. Av dessa voro 114 juris kandidater 13 hade avlagt kansli-

examen, 18 statsvetenskaplig-juridisk examen, 19 statsvetcnskaplig-filosofisk examen; 13 voro civilekonomer och 71 socionomer. Flertalet kvinnor (328) tillhörde grupp IV. Inom grupp I funnos 4, inom grupp II 26 och inom grupp III 61 kvinnor. För att få närmare kännedom om den faktiska utbildningen inom olika statliga förvaltningsområden har det i tabell 2 redovisade materialet fördelats på ovannämnda elva verksamhetsgrenar (tabellerna 2 A—2 K, Bil. 8). Av dessa tabeller framgår att av statsdepartementens 233 tjänstemän med högre utbildning 181 (77 procent) voro juris kandidater, 8 hade avlagt statsvetenskapligjuridisk examen, 11 kansliexamen, 22 humanistisk examen, 5 examen vid handelshögskola samt 6 annan högre examen. Av juris kandidaterna voro 86 procent tingsmeriterade. Även inom utrikesförvaltningen hade flertalet tjänstemän med högre utbildning (170 av 235 eller 72 procent) avlagt juris kandidatexamen. Av dessa 170 juris kandidater voro endast 11 tingsmeriterade. I övrigt må framhållas, att 18 personer hade avlagt statsvetenskaplig-juridisk examen, 12 kansliexamen, 7 examen vid handelshögskola samt 27 humanistisk examen. För landsstaten och domkapitlen redovisas sammanlagt 791 tjänstemän med högre utbildning. Av dessa voro 461 (58 procent) juris kandidater, av vilka 369 även voro tingsmeriterade. Bland övrig utbildning kan nämnas, att 66 hade avlagt kansliexamen, 11 statsvetenskaplig-juridisk examen, 89 examen vid handelshögskola samt 123 distriktsåklagarexamen (motsvarande). Inom rätts- och ordningsväsendet hade 713 tjänstemän avlagt juris kandidatexamen, 480 distriktåklagarexamen (motsvarande) och 59 kansliexamen. Av samtliga tjänstemän inom denna 37

verksamhetsgren (1 279) hade endast något mer än 2 procent förvärvat a n n a n än nu nämnd utbildning. Omkring 95 procent av juris kandidaterna (677) voro tingsmeriterade. Beträffande övriga verksamhetsgrenar må nämnas, att omkring % av tjänstemännen med högre utbildning inom ekonomisk förvaltning voro juris kandidater (369 av 1 098). I övrigt funnos inom denna verksamhetsgren bland a n n a t 90 politices magistrar (60 jur. pol. mag. och 30 fil. pol. mag.), 141 civilekonomer samt 86 personer med kansliexamen. Närmare % av tjänstemännen med högre utbildning inom försvarsväsendets förvaltningsmyndigheter och inom vägväsendet samt luft- och sjöfart utgjordes av civilingenjörer (581 av 918) Inom byggnadsväsen samt jord- och skogsbruk hade icke mindre än 90 procent (868 av 962) erhållit sin utbildning vid teknisk, lantbruks- eller skogshögskola. Inom båda dessa verksamhetsgrenar funnos dessutom 209 juris kandidater, 22 politices magistrar samt 73 civilekonomer. Inom social- och medicinalförvaltningen var fördelningen på olika utbildningar relativt jämn. Den största gruppen utgjordes av socionomer (134 av 549). 93 personer hade avlagt juris kandidatexamen, 21 kansliexamen, 37 politices magisterexamen och 95 annan lägre humanistisk examen. Exakt hälften av samtliga tjänstemän med högre utbildning inom undervisningsväsendets förvaltningsmyndigheter hade avlagt humanistisk examen (103 av 206). Inom denna verksamhetsgren funnos dessutom bland annat 36 juris kandidater och 16 politices magistrar. Inom de kulturella och vetenskapliga verken hade icke mindre än 202 tjäntemän av inalles 754 med högre utbild-

ning avlagt fil. lic.-examen eller förvärvat filosofisk doktorsgrad. Vad slutligen de i undersökningen ingående affärsdrivande verken1 beträffar hade 540 av 587 befattningshavare avlagt examen vid teknisk, lantbruks- eller skogshögskola. 22 hade avlagt juris kandidatexamen och 11 examen vid handelshögskola. Befattningshavarnas fördelning

ålders-

I tabell 3 (Bil. 8) redovisas samtliga tjänstemän med högre utbildning fördelade efter utbildningens art, tjänsteställning och ålder. Män och kvinnor redovisas var för sig. Med hänsyn till den kraftiga utökning av antalet juris kandidater i allmän tjänst, som enligt vad ovan påvisats ägt r u m under åren efter 1934, kan det vara av intresse att jämföra juristernas åldersfördelning med övriga tjänstemäns. En sammanställning omfattande fem åldersklasser har gjorts i följande tablå.

Antal Procent därav år: .—00 01—05 06—10 11—15 16—

Jur. kand., övriga, ej män jur. kand., män 2 155 5 038 födda 26,6 13,7 17,4 19,5 22,8

29,8 12,9 14,6 14,1 28,6

Att av dessa siffror dra några bestämda slutsatser r ö r a n d e rekryteringen av jurister och tjänstemän med annan högre utbildning låter sig icke göra, enär man måste räkna med en proportionsvis större »normal avgång» bland tjänstemännen med annan högre utbildning än bland juris kandidaterna (exempelvis bland de talrika civilingen1 Post- och telegrafverken j ä r n v ä g a r behandlas n e d a n .

samt

statens

j ö r e r n a ) . Detta kan förklara varför kategorien icke- jurister är så förhållandevis stor inom den yngsta åldersklassen men däremot m i n d r e än juristerna bland de medelålders. Förklaringen kan emellertid också v a r a den, att rekryteringen av jurister var förhållandevis större under ett par tidigare årtionden samt att den därefter under de senaste åren h a r minskat. Ovanstående siffror visa emellertid att åldersfördelningen bland juris kandidaterna är mindre gynnsam än bland tjänstemännen med annan högre utbildning. Ur befordringssynpunkt kan man nämligen för juristernas del räkna med en allt större konkurrens om högre befattningar. Och crsättningsbehovet med nuvarande organisation synes vara mindre både i förhållande till gruppens storlek och till ersättningsbehovet inom övriga grupper. Det må slutligen påpekas att åldersfördelningen bland de kvinnliga tjänstemännen visar, att icke m i n d r e än 71,6 procent av samtliga (419) voro födda 1911 eller senare. 6,2 procent voro födda 1895 eller tidigare och 22,2 procent 1896 —1910.

Vissa utbildnings förhållanden inom postverket, telegrafverket och statens järnvägar De sammanställningar över befattningshavare vid postverket, telegrafverket och statens järnvägar, som upprättats inom socialstyrelsen, omfatta bl. a. sammanlagt 93 personer med juridisk eller humanistisk utbildning, examen vid handelshögskola eller diplom från socialinstitut. Uppgifterna avse förhållandena vid årsskiftet 1949/50. I nedanstående sammanställning ha dessa befattningshavare fördelats efter utbildning och verk.

Postverket . 12 Kansliexamen . . 4 J u r . pol. mag. Fil. pol. m a g . . 1 Fil. kand., m a g . . 9 Fil. l i c , dr .— . 2 Civilekonomer . 2 Utbildning

30 Telegr.- S. J. verket

%

S:a

—

12 2

31 6

1 2 13

1 3 32

6 2

3 4 1

3 12 5

—

Materialet redovisas av socialstyrelsen fördelat på olika åldersklasser. I ovanstående (s. 32 ff.) sammanställningar över jurister inom olika verksamhetsområden samt över juristernas åldersfördelning ha de h ä r redovisade 31 juris kandidaterna medtagits. 4. Vissa utbildningsförhållanden inom kommunalförvaltningen De inom socialstyrelsen företagna undersökningarna beträffande kommunalförvaltningen omfatta bland annat Stockholms stad, övriga städer, samtliga industrikommuner och köpingar samt jordbrukskommuner med minst 2 000 invånare. Av dessa undersökningar framgår, att bland befattningshavarna inom landskommunerna fanns ingen, som avlagt juris kandidatexamen. En kvinnlig socialassistent hade avlagt statsvetenskaplig-filosofisk examen. Och bland bibliotekspersonal återfunnos 6 personer (2 män och 4 kvinnor) med lägre humanistisk examen. Man kan emellertid icke på grundval av denna undersökning avseende den faktiska utbildningen dra den slutsatsen, att något egentligt behov av arbetskraft med rätts- och samhällsvetenskaplig universitetsutbildning icke skulle föreligga inom landskommunerna. Detta så mycket m i n d r e som förhållandena härvidlag kunna komma att bedömas annorlunda efter kommunindelningsrefor39

men. Något större antal personer med h ä r berörd utbildning torde dock, åtminstone u n d e r den närmast kommande tiden, sannolikt icke komma att beredas anställning inom detta verksamhetsområde. Vad därefter städerna beträffar ha vissa utdrag ur de av socialstyrelsen utarbetade tabellerna gjorts i tab. 4 (Bil. 8). Denna tabell omfattar samtliga befattningshavare inom städernas förvaltning, vilka avlagt någon av tidigare under statsförvaltningen såsom högre utbildning redovisad examen. Befattningshavarna redovisas fördelade efter utbildning och verksamhetsgren. Tabellen omfattar sammanlagt 2 775 befattningshavare; av dessa äro 465 eller något mer än 16 procent kvinnor. Fördelningen på olika utbildningslinjer framgår av nedanstående sammanställning: J u r . k a n d . examen Kansliexamen Pol. mag. examen Civilekonomer Socionomer Landsfiskalsutb. (motsv.) . . H u m a n i s t i s k examen Annan högre utbildning . . . .

Antal 812 60 11 43 551 30 341 927

% 29,0 2,0 0,5 155 20,0 1,0 12,0 34,0

2 775

100,0

Omkring Va av samtliga ovan redovisade tjänstemän tillhörde gruppen »Annan högre utbildning». De flesta av dessa utgjordes av civilingenjörer. Av samtliga befattningshavare voro omkring Va socionomer, bland vilka över hälften (249) av de 465 kvinnliga tjänstemännen återfunnos. Belativt många (12 procent) hade avlagt humanistisk examen; av dessa voro de allra flesta (292 av 341) anställda inom kulturella och vetenskapliga verk (bibliotek, museer o. dyl.) eller inom skolväsendets förvaltningsorgan. Närmare % av samtliga

tjänstemän

med högre utbildning hade avlagt examen inför juridisk fakultet. Juris kandidaternas fördelning på olika verksamhetsområden skall nedan närmare beröras. Först skall endast nämnas, att av de 11 politices magistrarna hade 5 avlagt statsvetenskaplig-juridisk examen. 9 politices magistrar (4 jur. pol. mag. och 5 fil. pol. mag.) voro anställda inom allmän förvaltning, 1 jur. pol. mag. inom finansförvaltning m. m. och 1 fil. pol. mag. inom skolväsen m. m. Juristernas fördelning på olika verksamhetsområden var följande: Rätts- och ordningsväsen Allmän förvaltning Finansförvaltning m. m Byggnadsväsen m. m Social- och medicinalförvaltning . . . . Skolväsen m. m

492 176 60 28 54 2 812

Av juristerna voro således 60 procent anställda inom rätts- och ordningsväsendet och något mer än 20 procent inom allmän förvaltning. Det bör observeras att i gruppen byggnadsväsen m. m. ingår även fastighetsförvaltning och städernas affärsdrivande verk. I tabell 5 (Bil. 8) redovisas vissa be-, fattningshavare i landstingens tjänst den 30 nov. 1949 fördelade efter utbildning och verksamhet. Som framgår av denna tabell voro 23 juris kandidater anställda vid landstingen. 7 av 26 landstingsdirektörer (motsvarande) hade avlagt jur. kand.-examen. 6 jurister voro anställda som landstingsassistenter, 1 som syssloman (motsvarande) och 9 vid olika rättshjälpsanstalter (»Annan verksamhet»). Bland landstingsassistenterna fanns 1 med statsvetenskapligjuridisk examen. Den största gruppen bland personer med här berörd högre utbildning utgjordes av socionomer (74 varav 44 kvinnor). I övrigt kan nämnas att 5 per-

söner avlagt kansliexamen och lika många examen vid handelshögskola.

5. Jurister i advokatverksamhet och annan enskild tjänst

om de anställda juris kandidaterna saknas sådana uppgifter. Juristförbundets uppgift om fördelningen av jurister i enskild tjänst på olika verksamhetsområden framgår av följande sammanställning.

Vissa uppgifter beträffande jurister i advokatverksamhet vid årsskiftet 1950/ 51 samt beträffande jurister i annan enskild tjänst vid årsskiftet 1951/52 ha lämnats ovan (s. 32). Härutöver må följande framhållas.

Närings- o. arbetsgivarorganisationer I n d u s t r i - o. handelsföretag Försäkringsbolag Banker o. andra kreditinstitut Arbetstagarorganisationer Övriga

180 107 110 102 38 28

Av de i advokatsamfundets matrikel upptagna personerna utgjordes 892 av samfundsledamöter och 129 av hos sådana anställda juris kandidater. Av advokaterna voro 33 kvinnor och bland de anställda juris kandidaterna funnos 10 kvinnor. Matrikeln innehåller för samfundsledamöterna uppgift om födelseår. Advokaterna kunna således fördelas efter ålder (se ovan s. 33). I fråga

Gruppen industri- och handelsföretag torde vara den mest osäkra. Inom detta verksamhetsområde torde sannolikt finnas vissa juris kandidater bland annat på relativt höga chefsbefattningar, vilka icke ingå i juristförbundets material. Beträffande övriga grupper kan antagas, att uppgifterna äro relativt fullständiga. Någon fördelning av detta material efter ålder har icke kunnat göras.

565 K a p . 3. Behovet av olika slags utbildning 1. Bör tillträdet till de juridiska studierna regleras? Behovet av en juridisk examensform lär vara uppenbart. Innan man granskar den nuvarande juristutbildningen och tager upp till prövning vilka förändringar, som böra vidtagas, bör man emellertid undersöka om antalet av dem, som erhålla sådan utbildning är tillfredsställande ur skilda synpupnkter eller om åtgärder äro påkallade för att öka eller nedbringa antalet. Under den tid av i det närmaste ett halvt århundrade, som förflutit efter 1904 års juridiska examensreform, h a r antalet juris studerande och antalet nyutexaminerade jurister undergått stora förändringar. Det säger sig självt, att utvecklingen liksom för alla a n d r a gre-

nar av högre utbildning i stort sett inneburit en ökning av antalet. Orsakerna härtill har man framförallt att finna i befolkningens tillväxt och förbättrade levnadsstandard, den mera komplicerade samhällsorganisationen samt bättre tillgång till utbildningsmöjligheter. I sistnämnda hänseende märkes framför allt tillkomsten av den juridiska fakulteten vid Stockholms högskola samt den lättare tillgången till läroverksstudier; de studentsociala åtgärder, som vidtagits framför allt under den senaste femårsperioden, ha sannolikt också föranlett någon ökning av det totala antalet studerande vid bland annat de juridiska fakulteterna. Antalet studerande och antalet avlagda examina stå naturligen i ett n ä r a 41

Antalet

studerande

samtl. därav kv.

Aktivt3 studerande (medeltal av ht resp. vt) därav samtl. kv.

269 150 360 338 295 291 232 387 386 295 420 437 489 448

1 010 991 1 386 1 758 1467 1599 1 390 1 704 1 635 1 613 1 665 1 751 1 799 1 836

Totalantalet nyinskrivna 2

Läsår

1910—11 1915—16 1920—21 1925—26 1930—31 1935—36 1940—41 1945—46 1946—47 1947—48 1948—49 1949—50 1950—51 1951—52

och antalet avlagda examina inom juridisk vissa läsår fr. o. m. 1910—11.

... ... ... ... ... ... ... ... ... ... ... .. . ... ...

52 63 56 34 61 59 72 72

172 228 218 214 223 251 265 280

inbördes sammanhang. Siffrorna i ovanstående tabell giva en ungefärlig föreställning om utvecklingen och det nuvarande läget. När det gäller att bedöma, om den nuvarande utbildningen av jurister h a r ett lämpligt omfång, bör man först undersöka huruvida antalet examinerade jurister, äldre och yngre tillsammantagna, nu är någorlunda tillfredsställande. Sistnämnda fråga kan i första h a n d betecknas som ett arbetsmarknadsproblem: (1) finnas tillräckligt många jurister för de uppgifter, som enligt gällande bestämmelser eller rådande tradition böra omhänderhavas av jurister? och (2) kunna utexaminerade 1

fakultet1

Avlagda jur. kand. samtl. därav kv. 74 107 136 159 153 168 205 224 176 180 202 259 230 205

examina* distr.statsv.-jur. ex. kansliex. åkl. ex. samtl. därav samtl. samtl. kv. 41 24 30 41 30 32

21 16 21 29 24 26 28 31

21 35 23 31 30 13 14 31

6 4 3 5 4 6 2 2

46 6 34 6 24 19 28

jurister i stort sett finna sysselsättning med uppgifter av nyss nämnt slag? Åtskilligt material till besvarande av dessa frågor har ovan framlagts. På grund därav och av de erfarenheter, varöver kommittén förfogar, anse vi oss kunna uttala att den förra frågan bör besvaras jakande. Beträffande den senare frågan är det icke möjligt att giva ett lika bestämt svar. Den kan belysas genom erfarenheterna från de gångna årtiondena. Vissa fluktuationer ha givetvis förekommit. Sålunda kan nämnas att omkring 1930 (liksom tidigare under 1890talet) rådde viss arbetslöshet bland jurister. Under andra perioder ha svårigheter mött att besätta juristbefattningar

Avlagda j u r i s licentiatexamina h a icke medtagits i denna tabell. Siffrorna för läsåren 1910—11 t. o. m . 1930—31 äro h ä m t a d e från Wicksell-Jernemans undersökning (SOU 1935:52). Siffran för läsåret 1935—36 h a r erhållits från a r b e t s m a r k n a d s k o m m i s s i o n e n s undersökning (SOU 1943:17) Övriga siffror h a erhållits från statistiska centralbyrån. 3 Siffrorna för läsåren 1910—11 t. o. m. 1930—31 äro h ä m t a d e från Wicksell-Larssons undersökning (SOU 1936:34). övriga siffror h a erhållits från statistiska c e n t r a l b y r å n . * Siffrorna för läsåren 1910—11 t. o. m. 1930—31 äro h ä m t a d e från Wicksell-Larssons undersökning. Siffrorna över avlagda j u r i s k a n d i d a t e x a m i n a och k a n s l i e x a m i n a för l ä s å r e t 1935—36 äro h ä m t a d e från SOU 1943: 17. Övriga siffror ha erhållits från statistiska centralbyrån. 2

och följaktligen juristernas anställningsoch avancemangsmöjligheter varit exceptionellt goda; så var förhållandet under tiden omkring 1920 och under en del av 1940-talet. Härvid må anmärkas, att svenska erfarenheter under de senare årtiondena icke giva vid handen, att hos oss skulle i avsevärd utsträckning förekomma »dold arbetslöshet» för jurister, på det sätt att dessa skulle nödgas ägna sig åt arbetsuppgifter av annan a r t : underordnade anställningar inom statliga affärsverk eller hos banker, agent- eller mäklareverksamhet eller ren affärsverksamhet. Dylika företeelser, som inom vissa av våra grannländer synas vara ganska utbredda, torde hos oss icke förekomma i större omfattning än som betingas av personliga omständigheter i särskilda fall. Ej heller torde dold arbetslöshet hos advokater eller andra praktiserande jurister i större omfattning förekomma i den formen, att deras rörelse är för liten för att kunna lämna rimlig bärgning; en säkerhetsventil finnes på det sättet att övergång till a n d r a banor ofta icke möter synnerlig svårighet. Av det anförda har framgått, att under senare decennier utbildningen av jurister till omfånget varit i stort sett tillfredsställande. Visserligen h a r tillflödet av nya jurister överstigit den naturliga avgången från juristbefattningar och annan juridisk verksamhet, men detta överskott har ganska väl kompenserats genom att nya arbetstillfällen öppnats för jurister. Av särskild betydelse har härvidlag varit att under en relativt kort tid den offentliga förvaltningsapparaten väsentligen utökats samt näringslivets och arbetsmarknadens organisationsväsen kraftigt utbyggts. Det väsentliga i föreliggande sammanhang är emellertid att avgöra, huruvida den nuvarande tillströmningen till de juridiska studierna är av lämplig om-

fattning. Detta kan självfallet icke säkert bedömas utan endast bli föremål för en prognos, baserad på nuvarande utvecklingstendenser. Först må konstateras, att det för närvarande råder ett avsevärt överskott på nyutexaminerade juris kandidater, något som för de yngsta juristerna medfört en viss öppen eller dold arbetslöshet. I arbetsmarknadsstyrelsens översikt över förmedlingsverksamheten för tjänstemannagrupperna maj—augusti 1952 uttalades bland annat: Den juridiskt eller statsvetenskapligt skolade arbetskraftens placeringsmöjligheter har under relativt lång tid präglats av den återhållsamhet som verk och myndigheter iakttagit i fråga om nyanställning av personal såväl i den reglerade befordringsgången som för tillfälliga arbetsuppgifter, vikariat o. dyl. För juris kandidater och politices magistrar förekom under augusti månad endast ett fåtal arbetstillfällen, medan antalet sökande var betydligt större än tidigare. Konkurrensen om ledigförklarade befattningar hårdnade sålunda högst avsevärt. Kommittén vill för sin del framhålla, att det synes som om det ogynnsamma arbetsmarknadsläget under ganska lång tid kommer att bestå, därest icke tillströmningen till juristbanan minskar relativt kraftigt. Tre medverkande faktorer skola nämnas. a) Av vad tidigare anförts h a r framgått, att åldersfördelningen bland nuvar a n d e jurister i statliga befattningar är sådan, att de yngre årsklasserna äro överrepresenterade. Antalet befattningshavare i åldern 50—65 år (som inom en 15-årsperiod avgå med pension) är i runt tal endast hälften så stort som antalet av dem i åldern 35—50 år. En liknande åldersfördelning är även r å d a n de bland övriga juristkategorier. Härav följer att ersättningsbehovet är onormalt litet i förhållande till hela antalet jurister. b) Tidigare har förelegat ett ganska

stort utvidgningsbehov. En väsentlig omsvängning har emellertid ägt r u m härvidlag. Såsom framgått av arbetsmarknadsstyrelsens ovan citerade översikt, ha de statliga besparingssträvandena lett till stark restriktivitet beträffande nyanställning. Härtill bör läggas att chefen för civildepartementet i april 1952 tillkallat sakkunniga för utredning av gällande kompetensfordringar inom statsförvaltningen och därmed sammanhängande frågor. Avsikten är bland annat att nedbringa antalet befattningshavare med akademisk eller annan kvalificerad utbildning. Det synes mot denna bakgrund uppenbart, att den statliga arbetsmarknadssektorn — den för juristerna hittills vikigaste — åtminstone icke kommer att absorbera någon del av arbetskraftsöverskottet. Den konjunkturavmattning, som på senaste tid förmärkts, gör det sannolikt att efterfrågan på juridiskt utbildad arbetskraft icke heller kommer att öka på den enskilda arbetsmarknaden. c) Antalet nyinskrivna juris studerande har under senare år kraftigt ökat: under läsåren 1950—52 uppgick det till över 900. Vid oförändrad avgångsprocent kommer därför under de närmaste åren antalet ngutexaminerade att överstiga 300 per år mot tidigare ca 200. Det bör dock anmärkas att en kraftig nedgång i antalet nyinskrivna har inträffat under höstterminen 1952. Huruvida denna utvecklingstendens blir bestående är emellertid omöjligt att förutsäga. Åtminstone till en del måste nog nedgången betraktas som tillfällig. Kommittén har mot den ovan skisserade bakgrunden övervägt att av arbetsmarknadshänsyn föreslå en begränsning av tillträdet till juridiska studier. Där spärrar f. n. äro anordnade för tillträdet till högskolestudier, t. ex. vid de medicinska fakulteterna och åtskilliga fack-

högskolor, äro de emellertid åtminstone omedelbart motiverade av den begränsade tillgången på sådana utbildningsresurser som lokaler, laboratorieutrustning och lärarpersonal. Beträffande de juridiska studierna kunna skäl av antytt slag icke tilläggas en avgörande betydelse. En spärranordning måste direkt grundas på överväganden r ö r a n d e den framtida situationen på arbetsmarknaden. Denna är, såsom de tidigare berörda erfarenheterna tydligt giva vid handen, mycket svår att överblicka på längre sikt. Ett tvångsmässigt ingripande skulle därför komma att bygga på ganska osäkra grunder i fråga om bestämmandet av det antal studerande som borde mottagas. Detsamma gäller grunderna för det urval mellan de inträdessökande, som måste ske. Då härtill komma de skäl av principiell natur, som enligt en i vårt land övervägande uppfattning tala för att valet av yrke i möjligaste mån bör vara fritt, har kommittén icke ansett nuvarande arbetsmarknadsförhållanden motivera någon begränsning av rätten att påbörja juridiska studier för dem som förvärvat därför erforderlig förberedande utbildning. Kommittén vill däremot i detta sammanhang kraftigt understryka betydelsen av yrkesorientering och yrkesvägledning såväl i gymnasiets avslutningsklasser som vid universiteten och högskolorna. Sådan verksamhet bedrives redan nu, främst av arbetsmarknadsstyrelsen och denna underställda organ samt i viss utsträckning även av studenternas egna organisationer. Att denna yrkesvägledning i fråga om juristbanan för närvarande måste innebära en kraftig" avrådning är uppenbart. Det kan antagas, att en sådan yrkesvägledning medverkat till att tillströmningen till juridiska studier minskat under höstterminen 1952.

Med h ä n s y n till de förändringar, som enligt vad ovan påvisats mycket snabbt kunna inträffa på arbetsmarknaden för viss grupp av akademiskt utbildad personal, är det av synnerlig vikt att största möjliga uppmärksamhet ägnas problemet om en effektiv yrkesorientering. Härför fordras bland annat att densamma kan bygga på så tillförlitliga arbetsmarknadsprognoser som möjligt. Trots att förslag om inrättande av ett prognosinstitut för den intellektuella arbetsmarknaden framlades av studentsociala utredningen redan 1947 ha några åtgärder ännu icke vidtagits för uppnående av detta syfte. Kommittén måste för sin del beklaga att så icke skett samt uttrycka den förhoppningen, att denna fråga snarast möjligt bringas till sin lösning. Som tidigare antytts och närmare utföres h ä r nedan samt i avd. V anser kommittén, att för närvarande inom den statliga och kommunala förvaltningen samt inom en motsvarande sektor av enskild verksamhet egentliga jurister i viss utsträckning användas för arbetsuppgifter, som med större fördel borde anförtros åt personer med en kombinerad juridisk-samhällsvetenskaplig utbildning. Kommittén framlägger förslag till en förbättrad utbildning av sistnämnda slag och i samband därmed till vissa ändringar av statsförvaltningens kompetensregler. Vad sålunda föreslås kommer icke att medföra hinder för att juris kandidater användas i ungefär samma utsträckning som förut, men förslagen syfta till att skapa en utbildningslinje, som bättre än den renodlade juristutbildningen tillgodoser vissa utbildningsbehov inom förvaltningen. Om detta syfte kan förverkligas torde följden bli att vid nyanställning juris politices magistrar i viss utsträckning komma att antagas i stället för juris kandidater.

I nu förevarande sammanhang bör anmärkas, att vi ej heller på grund av vårt senast berörda ställningstagande funnit anledning att föreslå någon begränsning av tillträdet till den rena juristutbildningen vid universiteten. Skälen härtill äro flera. Den förskjutning från enbart juridisk till juridisk-samhällsvetenskaplig utbildning, som kan anses önskvärd och sannolik, är av ganska måttlig storleksordning. De båda studieriktningarna föreslås bli så organiserade, att övergång lätt kan ske från den ena till den andra. Liksom anställning i regel anses böra ske efter fri konkurrens mellan juris kandidater och juris politices magistrar, bör även valet mellan de båda studiebanorna vara fritt. Det kan antagas att valet utom av de studerandes individuella anlag och intresseriktning kommer att påverkas av den situation på arbetsmarknaden, som vid varje tidpunkt kan överblickas, och alltså bidraga till en fortgående anpassning efter arbetsmarknadens krav. Det föregående kan sammanfattas sålunda. Kommittén finner för närvarande icke förhållandena utanför utbildningsanstalterna föranleda några förslag om reglering av tillströmningen till juridiska studier. Av skäl, som hänföra sig till förhållanden rörande själva utbildningen, kommer däremot kommittén att föreslå vissa åtgärder för utgallring av sådana studerande, som icke ha tillräckliga förutsättningar för studierna. 2. Olika juridiska verksamhetsgrenar Av de studerande vid de juridiska fakulteterna bedriver ett övervägande flertal, under senare år cirka 90 procent, studier för juris kandidatexamen. Av de övriga förbereder sig ett mycket litet antal, i hela riket cirka 20 eller 1 procent, efter avlagd kandidatexamen för studier för juris licentiatexamen. 45

Dessa avse med enstaka undantag att ägna sig åt den akademiska lärarbanan. Även de, som från början av sina studier må ha denna inriktning, ha att för sin grundläggande utbildning avlägga en juris kandidatexamen, som i allo överensstämmer med den som avlägges av studerande med annan inriktning; någon särskild lägre examen med en mera vetenskaplig målsättning förekommer icke. Återstående knappa 10 procent av de studerande vid de juridiska fakulteterna förbereda sig för statsvetenskaplig-juridisk examen. Det juridiska inslaget i denna examen är jämförelsevis litet, och de examinerade erhålla knappast anställning inom egentlig juridisk verksamhet. För sådan verksamhet äro alltså studier för juris kandidatexamen den enda, för alla jurister gemensamma utbildningsvägen. När det gäller att överväga det framtida ordnandet av juristutbildningen bör man utgå från de arbetsuppgifter, som möta inom juridisk verksamhet. För närvarande utövas sådan verksamhet i huvudsak av följande grupper: domare och andra högre befattningshavare vid domstolsväsendet; advokater (och sakförare); åklagare, företrädesvis på högre befattningar inom åklagarorganisationen; ämbets- och tjänstemän inom den statliga förvaltningen; befattningshavare hos kommuner, för närvarande endast inom städer och landsting; utövare av enskild verksamhet, huvudsakligen såsom anställda hos organisationer och företag, ofta i ledande ställningar. Det ungefärliga antalet av dem som tillhöra de särskilda grupperna framgår av tidigare redovisade undersökningar

(s. 32). Något mer än en femtedel av juristerna (23 procent) är sysselsatt inom domstols- och åklagarväsendet. En knapp femtedel (19 procent) ägnar sig åt advokatverksamhet. Icke fullt två femtedelar äro verksamma inom allmän förvaltning (36 p r o c e n t ) . Av återstoden återfinnes den största delen inom annan enskild verksamhet än advokatverksamhet. Det kan antagas, att övergång från en grupp till en annan, även på ett ganska sent stadium, icke är ovanlig. F r å n äldre tid finner man ofta uttalanden om att juristutbildningens mål skulle vara utbildning av statens ämbets- och tjänstemän, vid domstolar och inom förvaltningen. Under nutida förhållanden vore en sådan målsättning tydligen alltför snäv. F ö r domstolarnas funktion enligt den moderna processordningen är god tillgång på väl utbildade advokater en oeftergivlig och viktig förutsättning. Sådana ha även att fylla betydelsefulla uppgifter inom de stora delar av rättslivet, som utspelas utanför domstolarna. Tydligt är därför att den akademiska juristutbildningen även måste taga sikte på behovet av advokater. Denna iakttagelse föranleder emellertid endast i ringa omfattning särskilda krav på den akademiska utbildningens anordning, enär en god akademisk utbildning av domare även får anses vara lämplig för blivande advokater och vice versa. (Inom vissa främmande länder, framför allt de anglosachsiska, rekryteras domare och åklagare ur advokatståndet. Man kan tänka sig en utveckling i sådan riktning även hos oss.) Om det icke behöver n ä r m a r e motiveras, att de juridiska studierna böra ordnas såsom förberedelse till verksamhet såsom domare, advokat eller högre åklagare, är det icke lika självklart, att man vid studiernas utformning även bör taga sikte på blivande ämbets- och

tjänstemän inom den statliga förvaltningen. Den tidigare översikten över arbetsuppgifter inom detta verksamhetsområde (s. 27 ff.) visar enligt vår uppfattning att talrika befattningar lämpligen kunna besättas med tjänstemän, som erhållit en utbildning innehållande ett starkt inslag av juridik, dock mindre än för domstolsjurister, men därjämte garanterande ganska omfattande samhällsvetenskapliga insikter. Vi ha tänkt oss att detta behov skall tillgodoses genom en kombinerad juridisk-samhällsvetenskaplig examen. Vid sidan om förvaltningstjänstemän med denna blandade examen kommer dock, som tidigare framhållits, på skilda poster inom förvaltningen alltjämt att finnas ett behov av befattningshavare, som erhållit en mera fullständig juridisk utbildning, men icke behöva några mera ingående samhällsvetenskapliga insikter. Följaktligen måste vid juristutbildningens planerande även deras behov vinna beaktande. Detta förhållande synes emellertid knappast giva upphov till något mera omfattande problem vid den juridiska studieordningens utformning. I den mån det anses erforderligt att inom förvaltningen äga tillgång till befattningshavare med fullständig juridisk utbildning, är orsaken den, att vissa av deras arbetsuppgifter äro eller anses vara likartade med domares (eller i vissa fall snarare advokaters), d. v. s. till väsentlig del bestå i rättstillämpning. Den akademiska utbildning som fordras härför bör då också vara i huvudsak densamma som den, som kommer blivande domare och advokater till del. En viss differentiering, med tonvikt på sådana delar av rättssystemet som äro av särskild betydelse inom förvaltningen, kan emellertid naturligen ifrågasättas. Till detta spörsmål återkomma vi längre fram (s. 77 ff.).

Åtminstone delvis göra sig motsvarande synpunkter gällande i fråga om jurister i enskild tjänst (andra än advokater). Dessa ha på senare tid blivit ganska talrika och man bör räkna med att de även framgent komma att finnas i stort antal. Arbetsuppgifterna äro för dem mycket olikartade. Möjligen k u n n a urskiljas tre grupper. Till en grupp är att hänföra jurister, som väsentligen äro sysselsatta med uppgifter av helt annan art än rättstilllämpning, framför allt inom det ekonomiska livet: t. ex. såsom ledare eller överordnade funktionärer inom b a n k e r och försäkringsbolag men även inom rena industri- och affärsföretag. Bekryteringen av jurister till sådana poster torde ofta huvudsakligen bero på a n d r a faktorer än att deras utbildning just är juridisk: social och ekonomisk position samt allmän personlig duglighet, ofta ådagalagd inom tidigare juridisk verksamhet. (Icke minst beträffande formellt enskilda företag, vilka ägas eller dirigeras av staten, framträder en tendens att rekrytera ledande poster från förvaltningen eller domstolarna.) En under juridisk verksamhet förvärvad formell säkerhet, noggrannhet, ansvarskänsla samt god förmåga såsom förhandlare, kan naturligen vara en värdefull tillgång inom verksamhet av helt annat slag. Tydligt torde emellertid vara, att det icke är påkallat att för d e jämförelsevis fåtaliga juris kandidater varom nu är fråga anordna speciell utbildning. En annan grupp omfattar dem, som i enskild verksamhet äro sysselsatta med arbetsuppgifter i viss mån likartade med dem som förekomma inom förvaltningen. Vid enskilda företag och kanske i synnerhet inom näringslivets och arbetsmarknadens organisationer användas jurister, som till stor del äro sysselsatta med löpande ärenden röran-

de rättstillämpning (ofta i form av rådgivning eller övervakning), förhandlingar av skilda slag, utredningar i samband med ifrågasatt lagstiftning o. dyl. med starkt skiftande proportioner för de olika uppgifterna. För många sådana poster torde en kombinerad juridisksamhällsvetenskaplig utbildning befinnas lämpligare än juris kandidatexamen. Utan tvivel komma emellertid fortfarande även jurister att användas för sådana uppgifter. Liksom beträffande förvaltningstjänstemännen gäller för dem, att deras utbildning bör väsentligen överensstämma med övriga juristers, men att en viss differentiering kan ifrågasättas med hänsyn till deras särskilda arbetsuppgifter. För det tredje förekomma hos enskilda företag åtskilliga rent juridiska arbetsuppgifter, närmast jämförliga med advokaters, ehuru i regel mera specialiserade. Utbildningen för dessa uppgifter bör vara åtminstone i huvudsak densamma som för advokatverksamhet. I vad mån en viss specialisering kan vara tjänlig bland annat med hänsyn till förevarande grupp, skall övervägas längre fram.

3. Är en kombinerad juridisk-samhällsvetenskaplig examen behövlig och möjlig? Det moderna samhällets förvaltningsverksamhet har alltmer fått en förändrad och delvis ny inriktning. Nya uppgifter av ekonomisk och social natur ha tillkommit och faktorer av sådan innebörd ha i allt högre grad blivit av betydelse vid behandlingen av äldre förvaltningsuppgifter. Detta förhållande måste givetvis inverka på arten av den utbildning, som bör krävas av dem som skola utföra uppgifterna. Hittills ha i övervägande grad personer med juridisk utbildning kommit i fråga och även

framgent komma utan tvivel rent juridiskt utbildade befattningshavare att ha en viktig funktion att fylla inom olika förvaltningsområden. Åtskilliga förvaltningsuppgifter — både inom allmän och enskild förvaltning — skulle emellertid med bättre förutsättningar för bedömandet av de behandlade uppgifternas samhälleliga bakgrund och betydelse kunna utföras av personer med en kombinerad juridisk-samhällsvetenskaplig utbildning. Tidigare har betonats, att denna utbildning i så fall måste innehålla ett starkt inslag av juridik samt därjämte garantera ganska omfattande samhällsvetenskapliga insikter. Behovet av den nu berörda examensformen betonades kraftigt av socialutbildningssakkunniga, som ansågo att detta behov var ännu mer uppenbart 1946 än då den nuvarande statsvetenskaplig-juridiska examen inrättades 10 år tidigare. Trots detta har, då frågan om en eventuell omgestaltning av nuvarande examen varit under debatt, denna examensforms existensberättigande från åtskilliga håll ifrågasatts: är den behövlig och överhuvud taget möjlig? Den är uppenbarligen behövlig, därest icke den för arbetsuppgifternas utförande nödvändiga juridisk-samhällsvetenskapliga utbildningen kan tillgodoses på annat sätt än genom en kombinerad examen. Detta skulle vara fallet om förvaltningsverksamheten organiserades såsom ett »teamwork» mellan jurister och samhällsvetenskapligt utbildade personer. Då så erfordrades skulle arbetsuppgifter inom förvaltningen utföras genom samarbete mellan en person med enbart juridisk och en person med enbart samhällsvetenskaplig utbildning. Dessa två personer bleve tydligen tillsammans mera kvalificerade än en, som erhållit blandad utbildning. Alldeles oavsett om förvaltningsverk-

samheten kunde organiseras på antytt sätt, vore det givetvis en fördel om var och en av dessa båda experter hade fackkunskaper även inom den andres arbetsområde. Deras samarbete skulle då säkerligen gå mera friktionsfritt. Det i första hand avgörande är emellertid, att endast en tämligen begränsad del av förvaltningsarbetet kan organiseras såsom ett samarbete av nu berört slag. I åtskilliga fall bestå arbetsuppgifterna inom en viss byrå eller annan mindre förvaltningsenhet främst i att »handlägga ärenden». Det är härvid fråga om förvaltningsuppgifter, vilka i regel kräva juridisk utbildning. Ibland föreligga emellertid arbetsuppgifter, som ha karaktären av en större eller m i n d r e utredning och för vilka samhällsvetenskaplig skolning är önskvärd. Sådana uppgifter omhänderhas i regel lämpligast av den tjänsteman, som har att handlägga ärendena inom det ifrågavarande förvaltningsområdet. Han har naturligtvis den största erfarenheten och kunskapen om förhållandena inom sitt verksamhetsområde och de bästa förutsättningarna att bedöma vad utredningarna syfta till. Även andra skäl kunna anföras emot att den vanliga arbetsformen inom förvaltningen skulle bestå i ett samarbete mellan juridiskt och samhällsvetenskapligt utbildade tjänstemän. Många av den svenska förvaltningsapparatens sinsemellan oberoende organ (departement, centrala verk, länsstyrelser, o. s. v.) äro för små för att kunna bära den erforderliga personalorganisationen. Den svenska förvaltningen är helt enkelt icke uppbyggd med hänsyn till ett sådant samarbete, vilket förutsätter en högre grad av centralisering än den som för närvarande förekommer i vårt land. Skulle detsamma genomföras som den ordinära arbetsformen skulle detta förutsätta en omfattande omorganisation 4 — 22261

av förvaltningen samt personalökning inom densamma. Dessa förhållanden tala tydligen för att det behövs en kombinerad utbildning. Därtill kommer emellertid, att gränsen mellan vad som h ä r kallats »ärenden» och »utredningar» självfallet är flytande samt att det inom all förvaltningsverksamhet förekommer ett större eller m i n d r e mått av lämplighetsoch skälighetsbedömning, för vilken en samhällsvetenskaplig skolning kan vara av minst lika stort värde som en juridisk. Vad nu sagts avser främst den statliga förvaltningen, men torde även gälla den kommunala. Vad den privata företagsamheten angår, förekomma inom denna arbetsuppgifter, som i mycket erinra om uppgifterna inom den allmänna förvaltningen. Även om ett samarbete mellan juridiskt och samhällsvetenskapligt utbildade personer måhända lättare kan organiseras inom detta verksamhetsområde, är emellertid därav icke givet att befattningshavarna lämpligast böra ha antingen enbart juridisk eller enbart samhällsvetenskaplig utbildning. Arbetsuppgifterna för åtskilliga sekreterare och ombudsmän inom olika intresseorganisationer och företag äro ingalunda enbart och ofta endast i mycket begränsad utsträckning av rent juridisk art. En stor del av deras arbetstid åtgår till förhandlingar och förberedelser för sådana. Vid förhandlingsarbetet äro ofta ekonomiska och sociala faktorer av avgörande betydelse. Detta gäller förhandlingar såväl med andra enskilda sammanslutningar som med representanter för det allmänna. Härtill kan nämnas, att dessa sekreterare och ombudsmän ofta ha att avfatta utlåtanden om eller eljest taga ståndpunkt till föreslagna eller planerade åtgärder, vilkas 49

bedömning kräver såväl juridisk som samhällsvetenskaplig skolning. En lämpligt utformad kombinerad juridisk- samhällsvetenskaplig universitetsexamen är emellertid behövlig icke endast för vissa sådana befattningar, vilka nu huvudsakligast rekryteras med juris kandidater. Såväl inom den allmänna förvaltningen som inom enskilda företag och organisationer förekomma vissa mera administrativt betonade arbetsuppgifter, vilka för närvarande i viss utsträckning utföras av tjänstemän med examen från handelshögskola. En blandad examen av här berörd typ med grundliga juridiska insikter och ett för administrativa arbetsuppgifter väl avpassat samhällsvetenskapligt inslag, vari även vissa företagsekonomiska studier ingå, kan vara bättre avpassad för vissa sådana uppgifter än civilekonomexamen. Det kan emellertid i detta fall endast bli fråga om vissa delar av de verksamhetsområden, inom vilka civilekonomer nu vunnit anställning. Mot bakgrunden av ovan och tidigare anförda skäl h a r kommittén funnit en kombinerad juridisk-samhällsvetenskaplig examen behövlig. Förutom en för ändamålet väl avvägd blandad examen måste emellertid — vilket längre fram kommer att föreslås — en för denna utbildning särskilt avpassad och med juristernas tingsmeritering jämförbar praktisk tjänstgöring komma till stånd. Inrättas en sådan, torde man kunna räkna med att vid en nyrekrytering åtskilliga av de befattningar, vilka nu i regel besättas med juris kandidater, i stället skulle komma att besättas med personer med ifrågavarande utbildning. (Samtidigt kan man räkna med att en viss förskjutning av tillströmningen kan äga r u m från rent juridiska till juridisk-samhällsvetenskapliga studier.) Att denna uppfattning i stort sett är riktig, åtminstone såvitt det gäller den 50

statliga förvaltningen, bekräftades genom uttalanden, som gjordes vid av kommittén anordnade överläggningar med vissa verkschefer m. fl.1 De personer, som deltogo i dessa överläggningar, hade före desamma erhållit en kortfattad sammanställning r ö r a n d e vårt preliminära förslag till examinas utformning samt till den praktiska tjänstgöringens uppläggning. Av de framförda synpunkterna framgick klart, att den nu berörda examensformen ansågs behövlig inom förvaltningen och att en sådan examen därför borde finnas. Vikten av att examen kompletterades med en lämpligt utformad utbildningstjänstgöring underströks kraftigt. Vad behovet inom olika verksamhetsgrenar beträffar var man allmänt av den uppfattningen, att personer med en kombinerad juridisk-samhällsvetenskaplig utbildning skulle — vid sidan av förvaltningstjänstemän med annan utbildning (enbart juridisk eller enbart samhällsvetenskaplig) — ha en viktig funktion att fylla såväl inom statsdepartementen som inom länsstyrelser och flertalet centrala verk. Om det således måste anses till fullo klarlagt, att en kombinerad juridisksamhällsvetenskaplig examen är behövlig, återstår det att taga ställning till frågan om den är möjlig. När man skall utforma en sådan blandad examen stöter man på stora svårigheter och åtskilliga mer eller mindre befogade invändningar mot denna examensform ha vid olika tillfällen framförts. En sådan invändning är, att det icke går att bryta ut vissa juridiska ämnen 1 Generaldirektörerna Erik Lindeberg (lantbruksstyrelsen), Ragnar Lundberg (försvarets civilförvaltning), Åke Natt och Dag (riksförsäkringsanstalten), Bernt Nevrell (riksräkenskapsverket) och Nils Gustaf Rosén (skolöverstyrelsen) samt landssekreteraren Olof Åkesson och landskamreraren Alarik Wigert (länsstyrelsen, Stockholm).

ur juris kandidatexamen och sammanföra dessa med icke-juridiska ämnen till en självständig examen. De olika juridiska disciplinerna hänga så intimt samman, att en juridisk utbildning, som icke omfattar samtliga dessa discipliner, är av föga värde. Invändningar av detta slag äro utan tvivel beaktansvärda. Med den konstruktion, som juris kandidatexamen f. n. har, kan man icke skapa någon lämpligt kombinerad juridisk-samhällsvetenskaplig examen, därest icke särskild undervisning, särskilda läroböcker och särskild examination för denna examen kommer till stånd inom åtminstone flertalet juridiska ämnen. Ett genomförande härav skulle emellertid överstiga de resurser, som kunna väntas stå till förfogande. Läget blir däremot ett annat i samma mån som studierna för juris kandidatexamen finnas böra utformas på sådant sätt att undervisning och läroböcker i stor utsträckning även kunna utnyttjas för den kombinerade examen. Enligt vårt förslag blir detta fallet. En av de största svårigheterna vid uppbyggnaden av en juridisk-samhällsvetenskaplig examen är att inom ramen för samma studietid som för andra examina medhinna såväl juridiska som samhällsvetenskapliga studier. Denna svårighet blir särskilt framträdande om man, i likhet med vad som av kommittén föreslås för juris kandidatexamen, inom den blandade examens r a m alltid vill garantera viss fördjupning. Den kan emellertid övervinnas. Som framgår av det följande är det nämligen möjligt att i en examen med ett starkt juridiskt inslag samtidigt medtaga förhållandevis grundliga studier inom åtminstone ett begränsat samhällsvetenskapligt ämnesområde. Med hänsyn till arten av den samhällsvetenskapliga skolning, som enligt det föregående främst är erforderlig, sy-

nes det vara fullt befogat att i den blandade examen lägga huvudvikten vid ämnet nationalekonomi. Det är ju i allmänhet lämpligheten och verkningarna av olika ekonomisk-politiska åtgärder, som de förvaltande tjänstemännen måste kunna bedöma. Uppläggas fordringarna i ämnet nationalekonomi med hänsyn härtill böra de studerande kunna bibringas såväl insikt i grunderna inom detta område som en mera allmän skolning i samhällsvetenskaplig metod. 4. Är en särskild samhällsvetenskaplig examensform behövlig? Av redogörelsen (s. 27 ff.) för arten av de inom förvaltningen förekommande arbetsuppgifterna framgår bl. a. att för vissa uppgifters utförande en samhällsvetenskaplig utbildning av arbetskraften är lämpligast. En samhällsvetenskaplig eller samhällsvetenskapligt inriktad examen föreskrives visserligen formellt endast för ett ringa antal befattningar. Den företagna undersökningen beträffande den faktiska utbildningen (s. 34 ff.) visar emellertid, att omkring 5 procent av statsförvaltningens tjänstemän med högre utbildning avlagt sådan universitetsexamen. Undersökningen visar dessutom, att endast en ringa del av dessa (högst 40) avlagt licentiatexamen eller förvärvat filosofisk doktorsgrad. I detta sammanhang bör även beaktas, att den statliga förvaltningens behov av samhällsvetenskapligt utbildad arbetskraft icke endast tillgodosetts genom personer, som förvärvat universitetsutbildning. Den statistiska undersökningen visar, att ett icke ringa antal tjänstemän avlagt examen vid handelshögskola eller diplomerats från socialinstitut. Motsvarande procentsiffror för dessa båda kategorier äro för civilekonomer 5 procent och för socionomer 2 procent. 51

Även i den kommunala förvaltningen finns ett inslag av befattningshavare med samhällsvetenskaplig utbildning. I privata företag och organisationer förekomma också åtskilliga arbetsuppgifter, som kräva utbildning av detta slag. Och inom undervisningsväsendet har man ett behov av samhällsvetenskapligt utbildad arbetskraft. Dessa förhållanden framgå bl. a. av att icke så få politices magistrar vunnit anställning inom nämnda områden (s. 34). De arbetsuppgifter inom förvaltningen, för vilka den nu berörda examen främst är erforderlig, kunna sägas vara av typen »utredningar». Härvid avses sådana utredningar, som kräva en grundlig kännedom om samhällsvetenskaplig metod och goda insikter i samhällsvetenskapliga ämnen. Fastän arbetsuppgifter av detta slag förekomma inom åtskilliga verksamhetsområden — ett förhållande som i och för sig kunde anses vara tillräckligt för att motivera en särskild samhällsvetenskaplig examen — h a r dock behovet av en sådan examensform vid tidigare tillfällen allvarligt ifrågasatts. En stark minoritet bland socialutbildningssakkunniga föreslog sålunda, att den samhällsvetenskaplig-filosofiska examensformen (nuvarande statsvetenskaplig-filosofisk examen) borde avskaffas. Dessa reservanter utgingo emellertid ifrån att examen, i enlighet med sakkunnigmajoritetens förslag, skulle standardiseras till en väsentligen ekonomisk-statistisk examen. Mot bakgrunden härav, menade dessa reservanter, vore det allt annat än givet att just en standardiserad akademisk examen vore nödvändig eller ens önskvärd för att tillgodose det otvivelaktigt förefintliga om än till sin omfattning svårbestämbara behovet av samhällsvetenskapligt utbildad arbetskraft. Det lämpligaste syntes vara en på grundval av filosofie 52

kandidatexamen avlagd licentiatexamen eventuellt kompletterad med doktorsgrad. Flera instanser, som yttrade sig över socialutbildningssakkunnigas förslag, delade denna uppfattning. I dessa fall har man således ställt sig avvisande till den samhällsvetenskapliga examensformen främst av det skälet, att behovet av arbetskraft med sådan utbildning bättre skulle kunna tillgodoses på annat sätt än genom en standardiserad examen. Det förhållandet att relativt få tjänstemän med samhällsvetenskaplig utbildning inom den statliga förvaltningen avlagt licentiatexamen, tyder emellertid på att utbildning av den omfattningen i flertalet fall icke är nödvändig. Även om någon tidigare knappast har förnekat att ett visst behov av arbetskraft med samhällsvetenskaplig utbildning föreligger, ha emellertid mycket olika uppfattningar om storleken av detta behov gjort sig gällande. 1934 års sakkunniga, som föreslogo inrättandet av nuvarande statsvetenskaplig-filosofisk examen, företogo vissa undersökningar, vilka enligt deras mening visade, att den föreslagna examen skulle kunna medföra kompetens till ett stort antal tjänster inom statsförvaltningen. Bland annat den utveckling, som ägt rum, sedan politices magisterexamen 1936 inrättades, kan emellertid åberopas som belägg för att de sakkunniga beträffande vissa områden överskattat examens användbarhet. Socialutbildningssakkunnigas majoritet ansåg — liksom även 1934 års sakkunniga — att frågan om behovet av en rent samhällsvetenskaplig utbildningslinje icke kunde bedömas med utgångspunkt från rådande förhållanden. Tidsutvecklingen pekade nämligen mot en alltjämt fortgående ökning av de ekonomiska och sociala uppgifternas betydelse inom statens och kommunernas

verksamhet. Under sådana omständigheter ansågs efterfrågan av tjänstemän med härför avpassad utbildning likaledes komma att kraftigt växa. Som tidigare framhållits menade man, att den erforderliga utbildningen lämpligen tillgodosåges genom en standardiserad, väsentligen ekonomisk-statistisk examen. Tills vidare borde emellertid en examen av denna typ avse utbildning endast av ett begränsat antal studerande årligen. Ovan återgivna statistiska undersökningar ge endast en uppfattning om det nuvarande läget. Som redan inledningsvis framhållits är omfattningen av den framtida efterfrågan mycket svår att förutsäga. Man kan dock våga antaga att efterfrågan kommer att öka. Ett betydande latent behov av personer med samhällsvetenskaplig utbildning synes nämligen föreligga. Erfarenheterna från andra länder, där man haft en samhällsvetenskaplig utbildningsform längre än i vårt land, kunna bland annat anföras såsom belägg för att denna uppfattning angående den framtida utvecklingen är riktig. I t. ex. Danmark och Norge ha personer med samhällsvetenskaplig utbildning, trots respektive examinas speciellt ekonomiska inriktning, i avsevärt antal knutits bland annat till den statliga förvaltningen. Man har där funnit att personer med sådan utbildning — jämsides med tjänstemän med annan utbildning — ha en viktig funktion att fylla, och man synes numera allmänt anse det rådande förhållandet som både självklart och nödvändigt. Liknande exempel kunna anföras från ytterligare a n d r a länder, t. ex. Holland och Förenta staterna, där samhällsvetenskapligt utbildad arbetskraft länge anlitats i kanske än högre grad. Att förhållandena här i landet i viss mån avvika från dem i flera a n d r a län-

der torde bland annat bero på att samhällsvetenskaperna hos oss ända tills för några år sedan hade en svag ställning vid universiteten. I de länder, d ä r samhällsvetenskaplig arbetskraft i större omfattning vunnit insteg i t. ex. förvaltningen, ha sedan länge åtminstone vissa samhällsvetenskapliga discipliner varit relativt väl utbyggda inom den akademiska undervisningen. Ett uppenbart sammanhang synes därför råda mellan samhällsvetenskapernas ställning vid universiteten och den samhällsvetenskapligt utbildade arbetskraftens betydelse för den allmänna och enskilda förvaltningen. Vikten av att samhällsvetenskaperna erhölle en stark ställning vid de svenska universiteten och högskolorna betonades kraftigt av socialvetenskapliga forskningskommittén, vars förslag resulterade i en betydande upprustning av dessa vetenskaper. Även om ytterligare förstärkningar och utbyggnader äro nödvändiga, är därför dessa vetenskapers ställning numera en helt annan än den var så sent som 1946, då socialutbildningssakkunniga försökte bilda sig en uppfattning om det framtida behovet av samhällsvetenskapligt utbildad arbetskraft. Några av de av forskningskommittén framförda s y n p u n k t e r n a äro i detta sammanhang av intresse. Då det gällde samhällsvetenskapernas ställning och behov framhöll kommittén bland a n n a t följande: Det har ofta och med rätta framhållits, att kravet på en förstärkning av den socialvetenskapliga forskningen liksom av den socialvetenskapliga undervisningen och utbildningen är något karakteristiskt för nutiden i själva den samhälleliga utvecklingen. Området för statens och kommunernas verksamhet har sedan länge och särskilt under de senaste decennierna befunnit sig i snabb tillväxt. Det allmänna har pålagts en rad uppgifter som tidigare varit okända. Samtidigt ha de privata organisa53

tionerna kommit att erhålla en allt större betydelse. De många frivilliga sammanslutningarna med ekonomiska och ideella syften utgöra numer ett utomordentligt viktigt led i samhällsbyggnaden. Tydligt är emellertid, att dessa förändringar icke enbart äro ett resultat av att nya uppfattningar trängt igenom på det politiska och ideologiska planet. En grundläggande betingelse har även legat i det materiella framåtskridandet. De industriella produktionsformernas utbredning, kommunikationsmedlens förbättring, med ett ord de tekniska framstegen ha gjort människorna mer beroende av varandra och bringat dem närmare samman. Hela denna utveckling, som lett till en utvidgning av den samhälleliga sfären och en intensifiering av de samhälleliga relationerna, utgör det mest påtagliga motiv för ett ökat samhällsvetenskapligt intresse. Med tanke på den roll, som den tekniskt naturvetenskapliga forskningen härvid spelat, skulle det kunna sägas, att just naturvetenskapernas kraftiga expansion kommit att aktualisera kraven på en förstärkt samhällsvetenskaplig forskning. Det moderna samhället har sålunda ett uppenbart behov av socialvetenskaplig forskning. Den komplicerade strukturen hos detta samhälle medför, att de åtgärder av ekonomisk och social innebörd som vidtagas såväl av staten och kommunen som av enskilda företag och organisationer böra bygga på ingående undersökningar. Stora anspråk på en socialvetenskaplig specialutbildning måste ställas på de i allmän och privat tjänst anställda, vilka ha att handlägga dylika frågor. (SOU 1946: 74, s. 19.) Forskningskommittén betonade att de åtgärder av ekonomisk och social innebörd, som skola vidtagas, böra bygga på ingående undersökningar. Det bör framhållas, att det därvid icke blott är fråga om ekonomiska och statistiska undersökningar utan även om t. ex. sociologiska och kulturgeografiska samt om sådana, som fordra kunskaper i flera samhällsvetenskaper. Inom den alltmer aktuella bebyggelseplaneringen och lokaliseringspolitiken äro t. ex. sådana mera omfattande kunskaper av stor vikt. Samma är förhållandet inom vissa nyare sociologiska arbetsområden. Det 54

bör vidare framhållas, att vid utförandet av undersökningar av ekonomisk art i regel fordras förutom gedigna nationalekonomiska insikter även vissa kunskaper inom områden, som kunna hänföras till ämnena statistik, företagsekonomi, sociologi eller kulturgeografi. Som tidigare framhållits bör även beaktas, att bland annat personer med examen från handelshögskola i ganska stor utsträckning vunnit anställning inom den svenska förvaltningen. Inom vissa verksamhetsgrenar (t. ex. länsstyrelsernas taxeringssektioner) är utan tvivel utbildning av detta slag nödvändig för viss del av personalen. Inom åter andra torde anställandet av civilekonomer i första hand icke ha berott på att denna examen är särskilt väl avpassad för förvaltningstjänst i allmänhet, utan snarare på att behovet av personer med en på visst sätt inriktad samhällsvetenskaplig utbildning icke kunnat tillgodoses på annat sätt. Handelshögskolornas utbildning är helt naturligt främst upplagd med hänsyn till näringslivets behov och inom detta område har civilekonomexamen visat sig vara synnerligen användbar. Det goda namn examen härigenom fått har m å h ä n d a varit en bidragande orsak till att man inom statsförvaltningen i viss utsträckning anställt civilekonomer. Skapas vid våra universitet en samhällsvetenskaplig examen bland annat omfattande ämnet företagsekonomi samt utformad med hänsyn till förvaltningens behov, kan man emellertid räkna med att vissa av de befattningar, som nu rekryteras med civilekonomer i stället komma att rekryteras med personer med sådan utbildning. Sedan en viss upprustning av samhällsvetenskaperna vid universiteten ägt rum och sedan dessa ämnen ytterligare utbyggts (bland annat på så sätt att ämnet företagsekonomi blir repre-

senterat, vilket kommittén nedan föreslår) finnas förutsättningar för att skapa en samhällsvetenskaplig universitetsexamen, som väl kommer att motsvara föreliggande utbildningsbehov. Kommer en sådan examen till stånd, kan man utgå ifrån att efterfrågan på akademiskt utbildad samhällsvetenskaplig arbetskraft kommer att bli än större än vad den eljest skulle ha blivit. Vad utbildningens inriktning beträffar dela vi den uppfattningen, att efterfrågan i främsta rummet kommer att gälla personer med ekonomisk eller ekonomisk-statistisk utbildning. En icke obetydlig efterfrågan på arbetskraft med huvudsaklig utbildning i statistik, statskunskap, sociologi, kulturgeografi eller företagsekonomi kan emellertid även påräknas. Härför talar bland annat forskningskommitténs ovan återgivna synpunkter på behovet av samhällsvetenskapliga planerings- och utredningsarbeten.

examen åtminstone tills vidare borde begränsas för att förhindra en överproduktion. Hur denna begränsning skulle åstadkommas gingo emellertid de sakkunniga aldrig närmare in på. Har man en mera ensidig ekonomisk-statistisk examen kan möjligen fara för en överproduktion tänkas uppstå. Erhåller examen den nedan föreslagna utformningen kommer densamma emellertid att finna användning inom betydligt flera verksamhetsområden. Efter en omläggning av den samhällsvetenskapliga utbildningen i enlighet med vårt förslag synes därför frågan om en begränsning av det årliga antalet utexaminerade icke komma att ha samma aktualitet. 5. Sammanfattning. Erforderliga examina. Dessas benämningar Juris

kandidatexamen

Att en särskild samhällsvetenskaplig examensform är erforderlig för att tillgodose de utbildningsbehov, som redan nu föreligga och som framdeles synas bli än större, sammanhänger främst med att en inom viss samhällsvetenskap specialutbildad person bör ha erhållit utbildning även inom övriga samhällsvetenskaper för att på bästa sätt kunna leda och utföra förekommande arbetsuppgifter. Endast om en särskild examen finnes, kommer utbildningen att kunna organiseras så, att garantier erhållas för att de studerande bibringas såväl den nödvändiga allmänna samhällsvetenskapliga grundutbildningen som den erforderliga specialutbildningen inom visst samhällsvetenskapligt område.

Behovet av arbetskraft med juridisk utbildning tillgodoses för närvarande genom juris kandidatexamen. Denna i hög grad standardiserade examen h a r att tillgodose utbildningsbehovet för samtliga, som förbereda sig för olika slag av juridisk verksamhet. Ovan h a r anförts att sådan verksamhet för närvarande utövas såväl av domare, högre åklagare och advokater som av ämbetsoch tjänstemän inom den allmänna förvaltningen och anställda inom enskilda företag och organisationer. Examen utgör därjämte den normala utbildningen för åtskilliga andra tjänstemän inom den allmänna förvaltningen och inom enskilda sammanslutningar, vilkas verksamhet endast till viss, större eller mindre, del kan sägas vara av juridisk art.

Kommittén vill slutligen något beröra efterfrågans omfattning. Socialutbildningssakkunniga föreslogo, som tidigare framhållits, att den årliga utbildningen av personer med den av dem föreslagna

Nuvarande juris kandidatexamen h a r således att fylla ett flertal i vissa avseenden skilda utbildningsbehov. Dessa behov måste, åtminstone så vitt det gäller sådan verksamhet som i detta sam55

manhang betecknas såsom juridisk, även framgent tillgodoses genom en juridisk universitetsexamen. Denna examen synes främst b ö r a utformas med tanke på den för blivande domare, högre åklagare och advokater erforderliga utbildningen. Härigenom kommer examen i stort sett att utgöra den lämpligaste teoretiska utbildningen även för de personer, som skola ägna sig åt juridisk verksamhet av annat slag. Det bör emellertid övervägas, huruvida inom examens r a m möjligheter kunna öppnas för viss specialisering inom de delar av rättssystemet, som äro av särskild betydelse för olika slag av juridisk verksamhet. Den sålunda erforderliga juridiska examen bör, även om den kommer att bli föremål för en viss omgestaltning i enlighet med kommitténs förslag, också framdeles benämnas juris kandidatexamen; den examinerade bör såsom hittills benämnas juris kandidat (jur. kand.). Juris

politices

magisterexamen

För åtskilliga arbetsuppgifter inom såväl allmän som enskild förvaltning finns ett behov av en kombinerad juridisk-samhällsvetenskaplig examen. Det gäller härvid i första h a n d sådana arbetsuppgifter, vilka för närvarande i regel utföras av personer med juridisk utbildning, men vilka bättre skulle kunna handhavas av personer med en blandad examen av den nu berörda typen. Det sålunda föreliggande utbildningsbehovet kan endast tillgodoses genom en särskild examen. Nuvarande statsvetenskaplig-juridisk examen är icke lämpligt utformad härför. I samband med den av kommittén föreslagna omgestaltningen av juris kandidatexamen kan den kombinerade juridisk-samhällsvetenskapliga examen ges en med hänsyn till sitt syfte lämplig 56

utformning. Det juridiska inslaget i examen bör i förhållande till nuvarande statsvetenskaplig-juridisk examen väsentligen förstärkas och så vitt möjligt samordnas med studiegången för motsvarande ämnen i juris kandidatexamen. Samtidigt måste den samhällsvetenskapliga delen uppläggas så, att examen kommer att ge ganska omfattande, främst ekonomiska insikter. Kommittén föreslår med hänsyn härtill att statsvetenskaplig-juridisk examen ersattes med en ny examen. Såsom framgår av det följande avser kommittén att för den rent samhällsvetenskapliga examen använda beteckningen politices magisterexamen. Med beaktande härav får kommittén föreslå att den nu berörda examen, vilken innehåller såväl juridiska som samhällsvetenskapliga element, kallas för juris politices magisterexamen. Den som avlägger denna examen bör benämnas juris politices magister (jur. pol. mag.). Den för nuvarande statsvetenskaplig-juridisk och statsvetenskaplig-filosofisk examen gemensamma beteckningen statsvetenskaplig examen bör icke bibehållas. Redan nu avvika dessa båda examina från varandra så mycket, att gemensamheten i beteckning medför olägenheter. Efter en omläggning av examina i enlighet med kommitténs förslag blir denna skillnad än mera framträdande, varför skälen för skilda beteckningar ytterligare accentueras. Juris politices magisterexamen skall liksom nuvarande statsvetenskapligjuridisk examen avläggas inom juridiska fakulteten. För denna fakultets examina (juris kandidatexamen, juris politices magisterexamen och juris licentiatexamen) användes i det av kommittén framlagda stadgeförslaget den gemensamma benämningen »juridiska examina». Denna benämning avser endast att under en rubrik samla de exa-

mina, som avläggas inom den juridiska fakulteten. Politices

en »samhällsvetenskapliga examina». Båda examina skola avläggas inom filosofiska fakulteten.

magisterexamen

Frågan om de rent samhällsvetenskapliga studierna har genom tillkomsten av nya samhällsvetenskapliga ämnen vid universiteten och högskolorna samt inriktningen av det föreliggande behovet av samhällsvetenskapligt utbildad arbetskraft kommit i ett nytt läge, sedan socialutbildningssakkunniga 1946 avlämnade sitt betänkande. Kommittén har därför ansett sig böra från grunden taga upp frågan om de samhällsvetenskapliga studiernas uppläggning och statsvetenskaplig-filosofisk examens utformning. En ledande tanke har därvid varit att försöka skapa en samhällsvetenskaplig filosofisk examen så konstruerad, att fördjupade studier och specialisering inom visst område av samhällsvetenskaperna skall kunna ske med utgångspunkt från en enhetlig grundutbildning, omfattande hela det samhällsvetenskapliga arbetsområdet. För att detta syfte skall kunna tillgodoses, har kommittén funnit det nödvändigt att ge den nu berörda examen en utformning, som på väsentliga punkter avviker både från nuvarande statsvetenskaplig-filosofisk examen och från den av socialutbildningssakkunniga förordade examen. Den av oss föreslagna examen benämnes politices magisterexamen; den skall ersätta statsvetenskaplig-filosofisk examen. Den som avlagt politices magisterexamen bör benämnas politices magister (pol. mag.). Kommittén har därjämte såsom närmare beröres längre fram (s. 328) funnit att behov föreligger av en mindre omfattande samhällsvetenskaplig examen. Denna föreslås benämnd politices kandidatexamen. I kommitténs stadgeförslag användes för dessa båda examina den gemensamma benämning-

Angående ovan föreslagna benämningar må ytterligare följande anföras. Förslagen innebära, att examenstiteln i samtliga fall kommer att ingå i själva examensbenämningen. Härvid har följts den princip, som gäller för flertalet universitetsexamina, t. ex. teologie kandidatexamen, juris kandidatexamen, medicine kandidatexamen och filosofie kandidatexamen. Ordet politices ingår i de föreslagna benämningarna på såväl den blandade juridisk-samhällsvetenskapliga examen som de båda rent samhällsvetenskapliga examina. Med hänsyn till det burskap denna beteckning otvivelaktigt vunnit har kommittén velat bibehålla densamma för samtliga dessa examina. En försvenskning till politisk, som föreslogs av socialutbildningssakkunniga, har kommittén icke funnit lycklig. Kommittén h a r vidare ansett skäl föreligga att förbehålla magistertiteln de båda större examina. Då det gällt den rent samhällsvetenskapliga examen h a r härvidlag ingen tvekan rått. I fråga om den blandade juridisk-samhällsvetenskapliga examen (juris politices magisterexamen) h a r däremot diskuterats, huruvida titeln magister eller kandidat vore den lämpligaste. För titeln k a n d i d a t talar bland annat, att ifrågavarande examen avlägges inom juridiska fakulteten och att den kommer att ha ett flertal ämnen gemensamma med juris kandidatexamen. Till konstruktion och syftemål — att ge en speciellt för förvaltningen avpassad utbildning — kommer den dessutom att närmare anknyta till juris kandidatexamen än till politices magisterexamen. Kandidattiteln kunde därför synas böra användas för båda dessa examina. Härige57

nom skulle dessutom skillnaden mellan den rent samhällsvetenskapliga examen och den blandade examen ännu tydligare markeras, vilket i och för sig kunde vara önskvärt. Å andra sidan vore benämningen juris politices kandidatexamen icke lämplig med hänsyn till de båda rent samhällsvetenskapliga examina. Kandidattiteln har nämligen i detta fall förbehållits en mindre examen (den föreslagna politices kandidatexamen). För politices magisterexamen och för den kombinerade juridisk-samhällsvetenskapliga examen har beräknats samma normala studietid. Kommittén anser därför att båda dessa större exa-

mina böra erhålla benämningar vari magistertiteln ingår. För den föreslagna benämningen, juris politices magisterexamen, talar dessutom att denna nära ansluter sig till nuvarande titel på närmast motsvarande examen. I detta sammanhang bör slutligen framhållas, att kommittén övervägt att benämna den blandade examen förvaltningsexamen, varigenom denna examens främsta syftemål direkt skulle ha angivits i benämningen. Flera skäl kunna emellertid anföras emot ett sådant examensnamn, vartill komma svårigheterna att finna en motsvarande för den examinerade lämplig benämning.

A V D E L N I N G

JURIS

II

KANDIDATEXAMEN

OCH J U R I S

LICENTIATEXAMEN

Kap. 4. Historik Tiden före 1904 års stadga För att tillgodose den juridiska ämbetsmannautbildningen funnos två examina, examen till rättegångsverken, vanligen kallad hovrättsexamen, och examen till Kungl. Maj:ts kansli. Bestämmelser angående dessa examina återfunnos i huvudsak i en Kungl. förordning av den 9 oktober 1863. Examen till rättegångsverken omfattade prövning i juridisk encyklopedi, rättshistoria, folkrätt, svensk statsrätt, civil- och kriminalrätt jämte rättegångsordningarna, kyrkolag, krigslag, sjölag samt de delar av den administrativa rätten, som angingo näringarna och grunderna för jordbeskattningen. I samtliga angivna ämnen förrättades muntlig prövning. Härutöver fordrades skriftliga prov i statsrätt, civilrätt, kriminalrätt, rättegångsordningarna och administrativ rätt. Examen avlades inför en examenskommission, bestående av den juridiska fakultetens professorer, och skulle godkännas om betyget godkänd erhållits i tio av de elva examensämnena. Den medförde behörighet till domarbefattningar och andra statstjänster, för vilkas bestridande en fullständigare juridisk utbildning ansågs erforderlig. Efter medgivande av vederbörande ämbetsverk eller chefer bereddes den, som avlagt examen, vidare till-

träde till ett stort antal a n d r a civila befattningar. Inför ovannämnda examenskommission avlades även examen till Kungl. Maj:ts kansli. Denna examen, som medförde kompetens till åtskilliga tjänster inom administrationen, omfattade prövning i politisk ekonomi, juridisk encyklopedi, folkrätt, svensk statsrätt, administrativ rätt samt de viktigaste stadgandena i civilrätten med därtill hörande rättegångsordning. I examen krävdes både skriftligt och muntligt prov. I fråga om såväl examen till rättegångsverken som kansliexamen gällde, att den skriftliga prövningen förrättades med samtliga examinander på en gång och att den muntliga prövningen skedde offentligt. Förutom betygen i de särskilda ämnena gavs ett för examen i dess helhet gällande huvudbetyg över den examinerades insikter. För behörighet att avlägga examen till rättegångsverken eller kansliexamen var vidare föreskrivet att den studerande dessförinnan inom filosofiska fakulteten skulle ha avlagt den så kallade juridiska preliminärexamen. Denna examen omfattade prövning i latin, franska, historia och statskunskap samt filosofisk rätts- och samhällslära. Den som avlagt filosofie kandidatexamen

eller den nedan nämnda juridisk-filosofisk examen var befriad från att undergå denna prövning. Vid sidan av ovan berörda ämbetsmannaexamina förekommo inom de juridiska fakulteterna så kallade fakultetsexamina, nämligen kandidat- och licentiatexamen, varom n ä r m a r e bestämmelser funnos i av Kungl. Maj:t den 10 januari 1876 utfärdade statuter för universiteten. Juris utriusque kandidatexamen skulle enligt statuterna avläggas i samtliga till fakultetens läroområde hörande ämnen. Vid universitetet i Uppsala ingingo följande ämnen i examen, nämligen juridisk encyklopedi, romersk rätt, rättshistoria, civilrätt, straffrätt, processrätt, statsrätt, förvaltningsrätt, speciell privaträtt, nationalekonomi, finansrätt samt folkrätt med internationell privaträtt. Vid universitetet i Lund förekommo samma ämnen med vissa m i n d r e avvikelser. Bland annat utgjorde kyrkorätten särskilt examensämne. Examen medförde samma tjänstemannakompetens som examen till rättegångsverken och kansliexamen.

denna examen skulle ådagaläggas djup a r e och mera omfattande insikter i rättsvetenskapen. Härvid skulle studierna koncentreras åt det håll, som mest överensstämde med vars och ens anlag och begåvning. För detta ändamål hade examinand att företaga till undersökning och utredning någon särskild rättsvetenskaplig fråga. Sedan han på grundval härav författat en vetenskaplig avhandling tillgick examen på det sätt, att de lärare inom fakulteten, som voro examinationsskyldiga, under ledning av dekanus anställde förhör med examinanden rörande avhandlingens innehåll. Härvid utsågs alltid en eller flera av examinatorerna att anställa den huvudsakliga prövningen, men samtliga representanter för de särskilda läroämnena ägde deltaga. Även om förhöret i regel inskränktes till innehållet i avhandlingen måste den studerande vara beredd till förhör i samtliga till fakulteten hörande läroämnen. 1902 års universitetsexamenskommitté

Liksom i fråga om examen till rättegångsverken och kansliexamen måste även juris utriusque kandidatexamen föregås av en förberedande examen, juridisk-filosofisk examen. För att denna examen skulle godkännas fordrades minst åtta betygsenheter i ämnen hörande till filosofiska fakultetens läroområde, därav minst godkänt betyg i latin, teoretisk och praktisk filosofi, historia, statistik och matematik. Den, som avlagt annan filosofisk examen var befriad från att undergå prövning i juridisk-filosofisk examen.

Sedan lång tid tillbaka hade klagomål framförts över examens- och studieförhållandena vid universitet och högskolor. Sålunda påtalades den långa studietiden, vilken ansågs ha sin grund i det otillfredsställande undervisningssättet och däri att examensfordringarna stegrats allt mer och mer. Vad den juridiska utbildningen och undervisningen beträffar riktade sig kritiken främst mot de s. k. förberedande examina, juridisk preliminärexamen och juridisk-filosofisk examen, vilka ansågos icke vara erforderliga för de juridiska studierna och onödigtvis fördröja dessa.

Den som avlagt juris utriusque kandidatexamen och fullgjort viss tids tjänstgöring vid domstol och därvid utövat domarämbete på eget ansvar ägde avlägga juris licentiatexamen. I

Olägenheterna av de rådande förhållandena berördes i motioner till 1902 års riksdag. I motioner av h e r r a r Ernst Trygger och Jakob Pettersson ifrågasattes sålunda avskaffandet av de för

avläggande av juridisk examen erforderliga förberedande examina. Härutinnan yttrade motionärerna bland annat att det vore obestridligt att fordra ett visst mått av s. k. allmänbildning för att med framgång bedriva fackstudier. F o r d r i n g a r n a på denna allmänbildning finge emellertid icke ställas så höga att de inkräktade på den tid, som borde tillkomma fackstudiet. Ett alltför långt sysslande med studier i ämnen, som icke inginge i fackutbildningen, innebure att de studerande ödslade bort en dyrbar ungdomstid samtidigt som det medförde risk att minska deras förmåga till ett allvarligt fackstudium. En tredje motion, väckt av herr David Bergström, var av större räckvidd än de nyssnämnda och berörde de akademiska undervisnings-, examens- och studieförhållandena överhuvud. Motionären framhöll bland annat att trots det faktum att de studerande numera bedreve sina studier med långt större planmässighet, flit och ihärdighet än tidigare varit fallet, hade studietidens längd fortgående stegrats, vilket vore ägnat att ingiva de allvarligaste bekymmer. Vissa tidigare genomförda reformer hade visserligen lett till en bättring men alltjämt kvarstode väsentliga brister i fråga om undervisningssättet. Tendensen hos de akademiska lärarna att skruva upp fordringarna i det oändliga måste vidare hejdas för att hålla studietiden inom rimliga gränser. Motionären yrkade därför på en utredning för utrönande huruvida icke särskilt med hänsyn till nödvändigheten av studietidens begränsning, åtskilliga ändringar i de för det akademiska undervisnings-, examens- och studieväsendet gällande bestämmelserna vore behövliga. Biksdagen fann vid behandling av motionerna de däri framförda syn-

punkterna och förslagen värda beaktande. Beträffande de förberedande examina uttalade riksdagen, att motionärerna visat obehövligheten av de där förekommande examensämnena i och för juridiska studier, och instämde således med dem, dock under förutsättning, dels att härigenom den juridiska kursen i dess helhet förkortades med den tid, som den förberedande examen toge i anspråk, dels ock att det för rätten att avlägga de juridiska examina fordrades uti mogenhets- eller kompletteringsexamen betyget godkänd uti vissa grundläggande ämnen, vilket bleve desto mera nödvändigt, i den mån valfrihet av ämnen i mogenhetsexamen kunde bli utsträckt. I fråga om undervisnings-, examensoch studieväsendet förklarade riksdagen att icke endast de väckta motionerna utan även ett flertal från lärare och studenter framförda förslag till ändringar av gällande examensstadganden m. m. vittnade om att åtskilliga missförhållanden h ä r u t i n n a n , särskilt med hänsyn till studietidens längd, vore rådande. Spörsmålet gällde därför icke huruvida en ändring borde äga r u m utan på vad sätt den skulle genomföras. Riksdagen delade helt uppfattningen att det omöjligen vore till gagn för landet att de personer, som utbildade sig vid universiteten, där skulle förnöta tiotal av år, innan de komme ut i livet. Efter att något ha berört universitetsförhållandena utomlands rekommenderade riksdagen vissa åtgärder för att förkorta studietiden. En dylik förkortning borde, menade riksdagen, kunna vinnas genom en minskning av ämnenas antal i vissa examina men framför allt genom en reduktion av kurser och fordringar på åtskilliga områden. Vidare syntes det nödvändigt att kunskapsfordringarna i stadgandena r ö r a n d e de olika examina mera bestämt och detaljerat an61

gåves för att förhindra examinator e r n a att pressa upp examensfordringarna. Utan tvivel skulle många ganska invecklade och svårlösta frågor uppställa sig vid en n ä r m a r e utredning rörande undervisnings-, examens- och studieväsendet vid universiteten. Detta förhållande finge emellertid icke avskräcka från att man allvarligt bemödade sig om nödiga reformer på detta viktiga område. För den enskilde betydde en fortgående förlängning av studietiden att han senare komme ut i livet och finge sin utkomst och att han kanske aldrig kunde bli skuldfri och oberoende. Ur samhällets synpunkt kunde det icke vara till gagn att en del av dess medlemmar började sin egentliga praktiska verksamhet, först när de hade sin kanske allra bästa tid bakom sig och även ur statsfinansiell synpunkt måste kombinationen av en mycket lång studietid och en därigenom avkortad tjänstetid för de blivande ämbets- och tjänstemännen betraktas som mycket betänklig. Alfla skäl talade sålunda för att en allsidig undersökning av ämnet snarast möjligt komme till stånd. På grund av det anförda anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte ej m i n d r e taga under övervägande, huruvida icke de såsom villkor för rätten att vid universiteten avlägga juridiska examina stadgade s. k. förberedande examina lämpligen kunde avskaffas, än även i övrigt låta undersöka och utreda, huruvida icke, med hänsyn till nödvändigheten av studietidens begränsning, åtskilliga ändringar och tilllägg i gällande bestämmelser med avseende å undervisnings-, examens- och studieväsendet vid Uppsala och Lunds universitet samt karolinska mediko-kirurgiska institutet i Stockholm kunde vara behövliga, och att Kungl. Maj:t

därefter ville vidtaga de åtgärder, som i dessa avseenden kunde befinnas erforderliga och gagneliga. Genom nådigt brev den 17 oktober 1902 uppdrog härefter Kungl. Maj:t åt en kommitté att efter verkställd utredning avgiva utlåtande och förslag om åtgärder för begränsning av studietiden inom de juridiska, medicinska och filosofiska fakulteterna vid högskolorna i riket samt särskilt i fråga om borttagande av eller inskränkning i de förberedande examina för tillträde till de juridiska och medicinska fakulteterna och om inskränkning i fordringarna på kunskaper i latinska språket för blivande jurister och läkare. Till kommitténs ordförande förordnades landshövdingen i Gävleborgs län greve Hugo E. G. Hamilton samt till ledamöter riksdagsmannen, filosofie doktorn, sedermera envoyén David Bergström, medicine professorn vid universitetet i Uppsala J. Vilhelm Hultkrantz, rektorn vid läroverket i Skara, sedermera generalpostdirektören Julius Juhlin och juris professorn vid universitetet i Uppsala, sedermera universitetskanslern Ernst Trygger. Med hänsyn till de olikartade förhållandena i fråga om undervisnings-, examens- och studieväsendet inom de särskilda fakulteterna fann kommittén det mest fördelaktigt att avgiva utlåtande och förslag särskilt för varje fakultet. Den 12 september 1903 överlämnade kommittén sitt första betänkande med förslag till stadga angående examina samt undervisnings- och studieväsendet inom de juridiska fakulteterna vid rikets universitet jämte därtill hörande betänkande, universitetsexamenskommitténs betänkande 1. Examensstadgan av år 1904 De förslag till ändringar i fråga om de juridiska examinas ordnande, som

kommittén framlade i sitt betänkande, blevo i allt väsentligt genomförda i Kungl. Maj:ts stadga den 29 april 190k angående juridiska examina. Inom juridisk fakultet funnos enligt stadgan tre examina: juris kandidatexamen, juris licentiatexamen och kansliexamen. I förhållande till förut gällande ordning innebar detta att examen till rättegångsverken eller hovrättsexamen avskaffades, medan juris utriusque kandidatexamen och examen till Kungl. Maj:ts kansli samt juris licentiatexamen bibehöllos med vissa mindre ändringar i fråga om innehåll och benämning. Juris kandidatexamens främsta uppgift skulle vara att bereda kompetens till domarbefattningar. Att den härför mest lämpade examen borde anordnas i huvudsaklig överensstämmelse med juris utriusque kandidatexamen syntes mot bakgrunden av den skedda utvecklingen tämligen naturligt. Omkring år 1875 avlade ännu endast några få bland de juris studerande den dåvarande juris kandidatexamen under det att det stora flertalet inskränkte sig till den lättare hovrättsexamen. Småningom ökades juris kandidaternas antal i förhållande till dem, som avlagt hovrättsexamen, och under åren 1897—1902 hade vid de båda universiteten avlagts betydligt flera juris kandidat- än hovrättsexamina. Utom för att bereda behörighet till domarbefattning borde juris kandidatexamen enligt kommitténs mening bereda kompetens till tjänster inom administrationen. Den administrativa tjänstemannens studiekurs, såvitt den avsåge att bereda en högre kompetens, syntes kommittén nämligen k u n n a i huvudsak sammanfalla med den för domarutbildningen erforderliga. Enligt stadgan voro följande ämnen examensämnen i juris kandidatexamen,

nämligen rättshistoria, juridisk encyklopedi med internationell _ privaträtt, romersk rätt, nationalekonomi, finansrätt, statsrätt med folkrätt, civilrätt, speciell privaträtt, straffrätt, förvaltningsrätt och processrätt, av vilka ämnen den studerande ägde rätt att utesluta antingen romersk rätt eller nationalekonomi. Av förenämnda ämnen voro civilrätt, straffrätt och processrätt på grund av sin centrala plats inom rättsvetenskapen att betrakta som särskilt viktiga. Medtagandet i juris kandidatexamen av ämnena romersk rätt och nationalekonomi, vilka icke ingått i hovrättsexamen, grundade sig enligt kommittén p å länge framförda önskemål om en förstärkning av den allmänna grunden för de juridiska studierna i syfte att göra juris kandidatexamen till den enda examen, varigenom fullständig juridisk ämbetsmannakompetens kunde förvärvas. Då den romerska rättens studium väsentligen hade sitt värde såsom grund och stöd för de rent juridiska ämnena civilrätt, straffrätt och processrätt, medan nationalekonomien stod i närmare samband med de statsvetenskapliga ämnena, skulle de båda ämnena endast på det sätt obligatoriskt ingå i examen att ett av dem alltid krävdes. Följaktligen kunde den, som närmast siktade på domarbanan, bortvälja nationalekonomi, medan den som aspirerade på administrativ tjänst kunde bortvälja romersk rätt, varigenom en större koncentration av studierna på den ena eller andra ämnesgruppen möjliggjordes. Oavsett om antingen romersk rätt eller nationalekonomi ingick i examen, skulle examen såsom sådan grunda kompetens både till domarbefattningar och till administrativa tjänster. En nyhet i förhållande till äldre juridiska examina var tillkomsten av en

propedeutisk kurs i juridik med syfte att tjäna som inledning till studiet av de olika juridiska ämnena. Kursen, som gjordes obligatorisk, borde enligt kommittén omfatta civilrätt och de viktigaste därmed sammanhängande delarna av processrätten ävensom straffrättens allmänna grunder. I fråga om den ordningsföljd, i vilken de olika ämnena borde studeras, föreskrevs att de för det positivrättsliga studiet grundläggande ämnena skulle studeras först och tentamina däri avläggas. Som grundläggande ämnen räknades härvid — förutom juridisk encyklopedi, rättshistoria, romersk rätt och nationalekonomi — även statsrätt och finansrätt, vilka, ehuru de väsentligen hänförde sig till den gällande rätten, av praktiska skäl ansågos böra hänföras till denna ämnesgrupp. Förrän godkänd tentamen avlagts i dessa äihnen ägde den studerande icke tentera i något av de mera juridiska ämnena. För att underlätta och höja det juridiska studiet genom dess närmare anknytning till praktisk juridisk verksamhet infördes en s. k. praktisk kurs. Kursen hade till syfte att göra de studerande förtrogna med olika slag av juridiska handlingar och att i övrigt bibringa dem en på åskådning grundad kännedom om rättens praktiska tilllämpning. Enligt kommittén borde kursen icke inskränkas till undervisning inom universitetets lärosalar utan även omfatta bevistande av domstolsförhandlingar. Deltagande i kursen var obligatoriskt; befrielse härifrån medgavs dock studerande som under en tid av minst fyra månader tjänstgjort hos häradshövding, vid större rådhusrätt eller hos advokat eller eljest fullgjort sådan tjänstgöring, att han kunde anses ha förvärvat den erfarenhet, som avsåges med kursen.

64 I fråga om juris licentiatexamen hade bestämmelserna tidigare varit mycket svävande och obestämda i det att de å ena sidan påfordrade att den studerande skulle vara beredd till förhör i samtliga fakultetens läroämnen, men å andra sidan medgåvo, att prövningen kunde inskränkas till licentiatavhandlingens innehåll. Detta hade lett till att endast de studerande eftersträvade licentiatexamen, vilka på grund av mycket goda betyg i juris kandidatexamen kunde hoppas på att fakulteten skulle inskränka prövningen för licentiatexamen till avhandlingens innehåll och avstå från förhör i andra till fakulteten h ö r a n d e ämnen. Det hade därför framstått som ett önskemål att uttryckligen begränsa examensämnenas antal. I den nya examensstadgan infördes en sådan begränsning. Enligt stadgan skulle juris licentiatexamen avläggas i minst två examensämnen efter den studerandes val; i ett av ämnena fordrades en vetenskaplig avhandling, som godkänts av fakulteten. Tidigare krav på viss domaretjänstgöring som villkor för licentiatexamen bibehölls, där i licentiatexamen ingick något av ämnena civilrätt, speciell privaträtt, straffrätt och processrätt. Kansliexamen var avsedd att bereda kompetens till ett stort antal tjänster, där någon fullständig juridisk fackutbildning icke påkallades. Enligt kommitténs uppfattning förefunnes alltjämt ett behov av en sådan examen. Icke alltför sällan hade det vidare inträffat att personer, som ämnat avlägga fullständig juridisk examen, men av olika anledningar icke lyckats härmed, i stället avlagt kansliexamen och därigenom kunnat förvärva åtminstone någon tjänstemannakompetens. Även i detta avseende hade kansliexamen en uppgift att fylla. I fråga om ämnena i kansliexamen

vidtogos i syfte att stärka examen vissa ändringar i jämförelse med den äldre kansliexamen. I sistnämnda examen erfordrades sålunda icke några studier i straffrätt. Vidare ingick finansrätten endast som en del i ämnet administrativrätt. I kansliexamen upptogs nu även straffrätt, varjämte finansrätten erhöll ställning av självständigt examensämne. Folkrätten däremot, som tidigare varit självständigt ämne, u p p hörde att vara sådant ämne.

främmande levande språk i stället för i latin och ett främmande levande språk godtogs alltså icke. I fråga om behörighet att avlägga kansliexamen uppställde stadgan endast krav på avlagd mogenhetsexamen.

Ändringar i 1904 års stadga

I fråga om de s. k. förberedande examina innebar 1904 års stadga att dessa avskaffades. Enligt kommittén måste den allmänbildning, som fordrades för juridiska studier, vara vunnen genom mogenhetsexamen. Beträffande värdet för studier i juridik av de i de förberedande examina ingående ämnena uttalade kommittén att de vore av större eller m i n d r e betydelse, olika för varje ämne. Det kunde dock icke anses nödvändigt att kräva studier och tentamina i dessa ämnen vid universitetet före det juridiska fackstudiet. Frågan gällde i stället i vad mån särskilda krav borde uppställas på mogenhetsbetyget för rätten att avlägga juridisk examen.

1904 års stadga gällde till och med utgången av år 1935. Under stadgans giltighetstid genomfördes endast några mindre ändringar utan större betydelse. Det stora flertalet juris studerande bedrevo studier för juris kandidatexamen. Antalet av dem, som avlade kansliexamen, hade aldrig varit stort och visade åtminstone relativt en sjunkande tendens. Den genomsnittliga studietiden översteg avsevärt den beräknade, främst beroende på att kansliexamen i icke ringa utsträckning avlades av sådana, som påbörjat studier för juris kandidatexamen men som på grund av bristande begåvning eller andra studiesvårigheter efter en ofta ganska lång tid funno sig icke kunna fullborda en juris kandidatexamen. Detta förhållande undgick icke att verka sänkande på kansliexamens anseende.

I förslaget till examensstadga föreslog kommittén att behörighet att avlägga juris kandidatexamen skulle tillkomma den, som vid avlagd mogenhetsexamen eller fyllnadsprövning till samma examen erhållit vitsord om minst godkända insikter i historia och filosofisk propedeutik samt antingen i latin och ett främmande levande språk eller ock i tre främmande levande språk. Dylik behörighet skulle vidare tillkomma den, som avlagt annan akademisk examen. De sålunda föreslagna behörighetsvillkoren upptogos även i stadgan med det viktiga undantaget att godkänt betyg i latin alltid fordrades. Alternativet med godkänt betyg i tre

Kansliexamen grundlade visserligen författningsenligt kompetens till icke få, även ganska överordnade befattningar inom statsförvaltningen, men det blev alltmera vanligt att sådana befattningar besattes med juris kandidater. De som avlagt kansliexamen fingo ofta nöja sig med befattningar, för vilka denna examen icke utgjorde kompetensvillkor, inom statsförvaltningen eller inom t. ex. polisväsendet och den offentliga barnavården. Sålunda kom kansliexamen ofta att utgöra en fyllnadsmerit, och denna var ofta snarast formell och icke i högre grad sakligt grundad med hänsyn till de ifrågavarande befattningarnas arbetsuppgifter.

5 — 2226*

En starkt bidragande orsak till det ringa anseende, som kom kansliexamen till del, var utan tvivel att de juridiska fakulteternas begränsade personalresurser endast i mycket ringa utsträckning möjliggjorde meddelande av särskild undervisning för kansliexamen; detta kunde icke undgå att avspegla sig i studieresultaten hos dem, som avlade examen. De nu anförda förhållandena synas ha varit avgörande för att kansliexamen avskaffades. Detta skedde ge-

nom 1935 års stadga i samband med inrättandet av statsvetenskaplig examen. Den nuvarande stadgan av den 20 juni 1935, som trädde i kraft den 1 januari 1936, innebar varken för juris kandidatexamens eller juris licentiatexamens del några väsentliga ändringar i fråga om de båda examinas utformning och innehåll. Förutom dessa examina upptager stadgan bestämmelser om statsvetenskaplig-juridisk examen.

K a p . 5. Juris kandidatexamen. Nuvarande bestämmelser och studieförhållanden Utformningen av examen m. m. Ehuru gällande examensstadga är från år 1935 är juris kandidatexamen till sin konstruktion och uppläggning densamma i dag som vid tillkomsten av 1904 års examensstadga. Examen är en nästan helt standardiserad examen. Någon möjlighet att välja mellan olika linjer eller ämneskombinationer finnes — bortsett från valfrihet mellan romersk rätt och nationalekonomi — sålunda icke. De ändringar, som u n d e r årens lopp kommit till stånd i den ursprungliga och sedermera i den nu gällande examensstadgan, ha varit av m i n d r e vikt och icke påverkat själva utformningen av examen. Behörighet att avlägga juris kandidatexamen tillkommer den som i studentexamen eller fyllnadsprövning därtill erhållit vitsord om minst godkända insikter i historia, filosofi, latin och ett främmande levande språk. Sådan behörighet tillkommer vidare den, som avlagt examen vid annan fakultet. F o r d r a n om vitsord i filosofi och latin anses uppfylld även av studerande, som med intyg av universitetslärare i dessa ämnen styrker sig ha förvärvat

de för studentexamen eller fyllnadsprövning till samma examen erforderliga insikterna i nu angivna ämnen. Nu nämnda behörighetsbestämmelser giva vid handen, att de juris studer a n d e i första hand avsetts skola rekryteras från latinlinjen. Ett betydande antal juris studerande komma emellertid från reallinjen. Verkställda undersökningar beträffande studentårgångarna 1937 och 1943 utvisa sålunda, att i den förra årgången omkring 20 % och i den senare 27 % av samtliga jurister avlagt studentexamen å reallinjen (Mobergs undersökning, bil. 6). Realstudenterna ha att komplettera i latin och i de flesta fall även i filosofi. F r å n kravet på godkänt studentbetyg i latin b r u k a r dock numera dispens meddelas under förutsättning att den studerande har goda studentbetyg i de moderna språken och hans studentbetyg jämväl i övrigt är kvalitativt tillfredsställande. Juris kandidatexamen omfattar sammanlagt tretton examensämnen, fördelade på två- grupper. Till den första gruppen, vanligen kallad "första halvan", höra rättshistoria, juridisk en-

cyklopedi, romersk rätt, nationalekonomi, finansrätt och statsrätt med folkrätt. Av dessa ämnen äger den studerande utesluta ettdera av ämnena romersk rätt och nationalekonomi. Vid Stockholms högskola är examensämnet statsrätt med folkrätt uppdelat på två examensämnen, statsrätt och folkrätt. Första gruppens ämnen beräknas normalt kräva en studietid av tre terminer. Till den andra gruppen av ämnen, " a n d r a halvan", h ö r a examensämnena civilrätt I, civilrätt II, civilrätt III, straffrätt, processrätt, förvaltningsrätt och internationell privaträtt. Avgränsningen mellan de tre civilrättsämnena är icke fullt densamma vid de tre juridiska fakulteterna. Studietiden för a n d r a gruppens ämnen beräknas normalt icke skola överstiga sex terminer. I examen ingå vidare två obligatoriska kurser, nämligen den propedeutiska kursen och den praktiska kursen. Den förra utgör en inledning till de juridiska studierna och omfattar civilrätt samt i m i n d r e omfattning straffrätt och processrätt. Den praktiska kursen är avsedd att göra de studerande förtrogna med olika slag av juridiska handlingar och att i övrigt tillhandahålla dem för studierna erforderligt åskådningsmaterial. Numera plägar kursen uppdelas i en civilrättslig och en processrättslig del. Som ledare för praktiska kursen tjänstgöra praktiskt verksamma jurister. Befrielse från genomgång av kursen kan medgivas den, som tjänstgjort vid domstol eller hos advokat under minst tre månader eller också eljest fullgjort sådan tjänstgöring, att h a n kan anses ha förvärvat den erfarenhet, som avses med kursen. I fråga om den ordning, vari de olika ämnena skola studeras och tentamina däri avläggas gäller att tentamen i äm-

ne tillhörande andra gruppen icke får avläggas förrän godkänd tentamen avlagts i de erforderliga fem ämnena i första gruppen. Vad angår första gruppens ämnen gäller vidare att tentamen icke medgives i annat ämne än nationalekonomi och statsrätt med folkrätt, förrän den studerande nöjaktigt genomgått den propedeutiska kursen. I de till andra gruppen h ö r a n d e examensämnena är ordningen för tentamina i de olika ämnena i p r i n c i p fri. I praktiken studeras dock ämnena i denna grupp och avläggas tentamina däri i en viss ordning på grund av studieplaner och kunskapsfordringar ävensom bestämmelser om giltighetstid för godkända tentamina. I viss utsträckning må tentamina, som avlagts vid en fakultet, tillgodoräknas för examen vid annan juridisk fakultet, s. k. riksgiltighet. Härvid gäller i fråga om första gruppens ämnen att godkända tentamina måste ha avlagts i samtliga examensämnen vid en och samma fakultet för att kunna tillgodoräknas. Däremot skall godkänd tentamen i varje examensämne i andra gruppen tillgodoräknas, dock att tentamina i samtliga t r e civilrättsämnen måste avläggas vid en och samma fakultet. Den som nöjaktigt genomgått propedeutisk kurs eller praktisk kurs äger tillgodoräkna sig d e n n a för examen vid annan fakultet.

Kunskapsfordringar, undervisning m. m. Kunskapsfordringarna i de särskilda examensämnena skola av vederbörande ämnesrepresentant uppgivas inför fakulteten. Härvid skall fullständigt angivas den lagtext och den litteratur, som skall krävas för betyget godkänd. Vidare skall för varje ämne uppgivas de olika slag av undervisning, av vilka den studerande lämpligen bör begagna sig. För den händelse fakulteten skulle

finna de uppgivna kunskapsfordringarna vara för högt tilltagna, äger fakulteten nedsätta dem till lämplig omfattning. Därest fakulteten fattar ett sådant beslut skall detta, om någon ledamot så yrkar, underställas kanslerns prövning. I kunskapsfordringarna för vissa ämnen ingår krav på uppsats. Sådana uppsatser avse ofta behandling av ett eller flera rättsfall; även uppsatser över mera abstrakt formulerade juridiska problem förekomma. Vid sidan av den propedeutiska och den praktiska kursen meddelas vid fakulteterna numera i ökad omfattning frivilliga kurser i olika av juridikens hjälpvetenskaper. Varje fakultet anordn a r sålunda en kurs i bokföring. Vid juridiska fakulteten i Uppsala kräves för godkänd tentamen i finansrätt att den studerande genomgått denna kurs eller eljest visat sig äga insikter i bokföring enligt fordringarna för den vid fakulteten meddelade kursen. Mer eller m i n d r e regelbundet förekomma kurser i sådana ämnen som rättspsykiatri, vittnespsykologi och kriminalteknik. Vid juridiska fakulteten i Lund meddelas även kurser i talteknik. Därstädes förekomma vidare kurser i arkivkunskap för juris studerande. Till ledning för de studerande för juris kandidatexamen finnes en av fakulteten upprättad och av kanslern fastställd studieplan. I planen angives i vilken ordning de särskilda ämnena lämpligen böra studeras och tentamina däri avläggas. Planen lämnar också anvisning om huru de olika terminerna böra användas för bevistande av olika slag av undervisning. Vidare innehåller studieplanen uppgift angående giltighetstiden för godkända tentamina m. m. Undervisningen för juris kandidatexamen äger huvudsakligen rum i form av föreläsningar, enskilda kurser och seminarieövningar. 68

Föreläsningarna äro offentliga. Av föreläsningar finnas flera typer. En förekommande typ är rent vetenskapliga föreläsningar. Till grund för desamma ligga forskningar, varmed föreläsaren är sysselsatt, eller också behandlas därvid något inom den juridiska litteraturen aktuellt problem. Även om sådana föreläsningar i viss utsträckning förekomma, utnyttjas föreläsningsformen ofta vanligen på annat sätt. Sålunda förekommer att professorn u n d e r sina föreläsningar översiktligt behandlar sitt ämne eller en del av detsamma för att därigenom underlätta för de studerande att få en överblick av ämnet. Sådana föreläsningar, vilka snarast ha karaktären av en kurs, äro ofta förekommande. Ibland berör en professor emellertid sådana delar av kursfordringarna, som icke alls eller m i n d r e tillfredsställande behandlats i tillgängliga läroböcker. I synnerhet förekommer det, att rättsområden med nytillkommen lagstiftning behandlas på detta sätt. Vid sidan om den undervisningsskyldighet, som statutenligt åvilar professor, ha professorerna givit s. k. enskilda kurser mot betalning av deltagarna. På dessa kurser ha givits en mera elementär framställning av ämnet motsvarande tentamensfordringarna. Sådana kurser förekomma emellertid numera sällan. Under senare år ha seminarieövningar blivit en allt vanligare undervisningsform. I förhållande till föreläsningar och kurser ha seminarieövningarna den fördelen att de bygga på ett aktivt deltagande från de studerandes sida. Vid seminarieövningarna lägges huvudvikten vid diskussion mellan de studerande och läraren. Till grund för diskussionen ligger vanligen en av någon studerande författad uppsats över ett rättsfall eller ett i den juridiska doktrinen behandlat problem. Vidare utses ett par studenter i förväg med

uppgift att opponera på den framlagda uppsatsen. Ibland förekommer det att flera studerande få till uppgift att skriftligen behandla ett och samma rättsfall. Det förekommer vidare seminarieövningar där de studerandes insats är enbart muntlig. Deltagarna ha då av läraren i förväg erhållit en skriftlig uppgift på frågor, vilka skola behandlas å seminarieövningen. Samtliga deltagare måste vara beredda att aktivt deltaga i diskussionen. I samband med undervisningen i olika ämnen företagas vidare besök vid domstolar och a n d r a rättsliga institutioner. I det fastighetsrättsliga studiet bruka ingå besök å en domsaga och ett lantmäterikontor med demonstration av inskrivningsväsen och jordregister m. m. Undervisningen i straffrätt kombineras med besök å olika straffanstalter. Processrättens studium innefattar besök vid över- och underdomstolar för åhörande av rättegångar. Fingerade rättegångar med studenter som ager a n d e i olika roller förekomma även. F ö r undervisningen i de olika examensämnena ansvara i första h a n d p r o fessorerna. Docenter anlitas i mån av tillgång. Endast i mycket begränsad omfattning ombesörjes undervisning av a n d r a lärarkrafter. Vad beträffar den praktiska kursen handhaves denna av praktiskt verksamma jurister, vanligen domare eller advokater. Som ledare för propedeutiska kursen fungera docenter eller yngre vetenskapsidkare, vilka äro

sysselsatta med att utarbeta sin doktorsavhandling. I de frivilliga kurserna i bokföring, rättspsykiatri, vittnespsykologi m. m. ansvara särskilda specialister på respektive områden för undervisningen. Examinationen äger r u m genom tentamina i varje examensämne för sig inför vederbörande examinator. Nästan alltid är tentamen enskild. Examinator äger emellertid förordna att tentamina inför honom skola förrättas inför öppna dörrar. Sådan tentamen kan jämväl påfordras av den studerande. Tentamen har vanligen formen av ett muntligt förhör. Skriftliga tentamina förekomma emellertid även. Ibland är prövningen både skriftlig och muntlig. I regel äro särskilda tentamensperioder fastställda, minst tre under varje termin. Ofta medgivas tentamina även mellan tentamensperioderna. Betygsgraderna äro Godkänd, Icke utan beröm godkänd, Med beröm godkänd, Med utmärkt beröm godkänd och Berömlig. De betygsgrader, som i praktiken förekomma, äro Godkänd, Icke utan beröm godkänd och Med beröm godkänd. För sistnämnda tre betygsgrader äro kunskapsfordringarna desamma. Avgörande för betygssättningen skall sålunda vara tentamens kvalitet och icke omfattningen av det inhämtade lärostoffet. För de båda högsta betygsgraderna uppställas till omfånget större fordringar.

K a p . 6. Juristutbildningen i vissa främmande länder Den juridiska utbildningen är organiserad på skiftande sätt i olika länder. I det följande komma förhållandena utomlands att beröras endast med avseende på vissa mera betydelsefulla spörsmål. För en n ä r m a r e kännedom om ju-

ristutbildningen i några viktigare främmande länder hänvisas till särskilda redogörelser för varje land, vilka återfinnas i bil. 9. Vad först tillträdet till studierna beträffar uppställas i allmänhet inga a n d r a

fordringar än vad som generellt i de skilda länderna fordras för tillträde till universitetsstudier. Då man såsom i Finland infört ett inträdesprov, äro de härvid uppställda kraven så lindriga att provet saknar större betydelse. Vid ett flertal law schools i USA måste inträdessökande undergå testning, men någon egentlig gallring av de studerande torde icke härigenom ske. Gallringen sker sålunda även i dessa länder genom att de studerande bli underkända i de kunskapsprov som de under studietiden ha att avlägga. Antalet av dem som på denna grund lämna studierna är i de flesta länder avsevärt. Som exempel kunna nämnas våra västra grannländer samt F r a n k r i k e . Däremot är antalet av dem, som icke avlägga examen, lågt i Västtyskland, vilket sannolikt sammanhänger med att man där har ett system med enbart slutexamen utan några tentamina under studietiden. Vad därefter angår studietiden torde denna vara något längre i våra grannländer än hos oss. Däremot är i åtskilliga andra länder tiden för de juridiska universitetsstudierna endast 3 4 år. Det kan därför tyckas som om den teoretiska juristutbildningen vore mindre tidskrävande än här i landet. Detta är emellertid en illusion. Vad de anglosaxiska länderna angår må uppmärksammas att praktisk juridisk verksamhet förutsätter avläggande av en barexamination efter universitetsexamen. Härför kräves ytterligare omkring ett års studier. I USA tillkommer dessutom att eleverna vid de flesta law schools tidigare studerat vid college och sålunda kunna anses ha ungefär 1—2 års universitetsstudier bakom sig, innan de börja sina juridiska studier. Även i F r a n k r i k e förekomma särskilda prov för inträde till olika juridiska verksamhetsfält. I Tyskland finnes den s. k. assessorexamen. Tiden mellan den-

na och den föregående universitetsexamen är visserligen avsedd för praktik. Men denna är på det hela taget en auskultationspraktik och kan därför snar a r e betraktas som en omfattande praktisk kurs än som något med vår tingssittning jämförligt. Därtill kommer att de unga juristerna även under denna tid pläga bevista kurser och seminarier för att förbereda sig till den senare assessorexamen. Den svenska juristutbildningen kan sålunda icke betraktas som särskilt tidskrävande. I många länder måste juristerna ägna längre tid åt sina studier än här i landet. Som nyss berörts är det i utlandet vanligt med två examina, av vilka endast den första avlägges vid universiteten. Detta system har icke vunnit efterföljd i de nordiska länderna, ehuru vissa motsvarigheter hos oss utgöras av inträdesprövningen till utrikesdepartementet och fiskalsprövningen i hovrätterna. I fråga om examensprovens utformning må uppmärksammas att Sverige och Finland med sitt tentamenssystem samt Västtyskland, där prövningen sker genom en enda slutexamen, representera två ytterligheter. Det vanliga är att prövningen sker genom 2 å 3 tentamina eller delexamina. I England och Frankrike förekommer sålunda i regel en prövning i slutet av varje läsår (årsexam e n ) . Även i Danmark och Österrike är examen uppdelad på tre delar medan i Norge de studerande prövas två gånger. Däremot äro förhållandena i detta hänseende i USA mera likartade dem h ä r i landet. Vid var och en av det stora antal kurser, som studenterna där skola bevista, förekommer prov över kursens innehåll. Prövningen är utomlands i högre grad skriftlig än här, vilket sannolikt sammanhänger med examenssystemet. Det ligger n ä r m a r e till hands att använda skriftliga prov vid ett fåtal examenstill-

detta sammanhänga med att studenterna ha förvärvsarbete samt äro bosatta på stort avstånd från universitetslokalerna. Huruvida tillgång finnes till pedagogiskt lämpliga läroböcker inverkar naturligtvis även. Emellertid förefaller det som om själva föreläsningsformen Med examenssystemet stå undervisicke skulle vara lika uppskattad som tiningsmetoderna i ett nära sammanhang. digare. Att det icke finns någon ovilja Överallt äro föreläsningar och övningar mot muntlig undervisning överhuvud de dominerande undervisningsformervisar den rikliga förekomsten av privat na. Även övergångsformer mellan dessa manuduktion. förekomma. Som exempel kan nämnas I motsats till föreläsningarna synas den amerikanska "case"-metoden. Denövningarna åtnjuta allmän popularitet. nas speciella karaktär förklaras av att Förekomsten av denna undervisningsden amerikanska "common l a w " väsentform är dock mycket olika i olika länligen grundas på prejudikat och icke der. Medan det väsentligen är "tutopå lag. rials", som giva stadga och värde åt de Då man talar om föreläsningar bör engelska universitetsstudierna, spela övman emellertid uppmärksamma att härningarna i regel en mer undanskymd med utomlands i allmänhet avses vad roll vid de kontinentala universiteten. man vid de svenska universiteten kal- Delvis förklaras väl detta av den rådanlar för kurser. Läraren genomgår hela de disproportionen mellan antalet läämnet med framhävande av det väsent- rare och studerande. liga och principiellt viktiga. FöreläsVi ha därmed kommit in på frågan ningar, som begränsas till problem eller om lärarkrafterna vid de juridiska favissa delar av ett ämne, något som är kulteterna. I allmänhet är det väl bättre vanligt här i landet, har man däremot beställt härmed än vid de svenska uniföga erfarenhet av utomlands. versiteten. Med undantag av de flesta Övningar förekomma av många olika amerikanska "law schools" samt de slag. Diskussion och lösning av konstrubästa bland de engelska universiteten erade rättsfall synes vara vanligare än äro dock lärarna merendels alltför få. hos oss. Problem av detta slag ingå ockDetta gäller särskilt mera underordså ofta i de skriftliga examensproven. nade lärarkrafter. Att det trots detta ej En egenartad form av övningar äro de inträtt en allmän kris inom den euroengelska "tutorials", vilka kunna be- peiska juristutbildningen torde väsenttraktas som uppsatsseminarier med ett ligen bero på förefintligheten av privat mycket litet antal deltagare. Uppsatser- manuduktion. na behandla härvid i allmänhet allmänProfessurerna rekryteras i regel bland na juridiska principer och mer inveck- jurister med vetenskaplig meritering. I lade institut. USA förekommer det emellertid professorer som enbart varit praktiskt verkBesöksfrekvensen på föreläsningar samma. Över huvud är det utomlands och övningar varierar mycket i skilda länder. Medan i Västtyskland föreläs- långt vanligare än här i landet att en ningssalarna äro överfulla, äro föreläs- professor tidigare u n ^ e r längre eller kortare tid arbetat som domare eller adningarna t. ex. i Danmark, F r a n k r i k e vokat. Till en del förklaras detta av att och Österrike föga besökta. Delvis torde

fallen, vilka beröra större områden, än om såsom h ä r studenterna prövas i ett ämne i taget. En skriftlig prövning anses också möjliggöra en noggrannare bedömning, vilket i Danmark och Norge tillmätes stor betydelse.

man saknar motsvarighet till våra docentbefattningar. Det är emellertid även att märka att det är vanligare än hos oss såväl att jurister ha anställning samtidigt inom olika juridiska verksamhetsområden som att övergång sker från en juridisk karriär till en annan. Flärmed sammanhänger att praktiskt verksamma jurister i långt större utsträckning än hos oss utnyttjas som lärare vid de juridiska fakulteterna. Detta är sålunda vanligt icke blott på kontinenten utan även i våra nordiska grannländer. Man kunde tycka att det förhållandet, att professorerna varit praktiskt verksamma samt att även advokater och dom a r e användas som lärare, skulle medföra att undervisningen vore mer "praktiskt" betonad än vid de svenska universiteten. Detta synes emellertid åtminstone i Europa icke vara fallet. Framställningen såväl på föreläsningarna som i läroböckerna brukar vara mycket abstrakt. Åskådningsundervisning är sällsynt. Frågan om praktisk tjänstgöring under universitetsstudierna har tidigare varit livligt diskuterad i Tyskland. Det förefaller emellertid som om man nu givit upp hoppet om att kunna införa en sådan ordning. Emellertid bör det observeras att systemet med två examina, av vilka den senare föregås av en längre tids auskultationspraktik, på sätt och vis innebär ett praktiskt moment under studietiden. Frågan om juristutbildningens allmänna inriktning och syftemål ställer sig på ungefär samma sätt i alla länder. En praktiskt verksam jurist måste ha en viss fond av vetande om gällande rätt. I skolan lär man sig praktiskt taget intet därom. Det ligger då nära till hands att a§se juristutbildningens främsta uppgift vara att meddela sådana kunskaper. Frågan är emellertid hur

omfattande dessa böra vara. Rättsordningens grundstruktur kan inläras utan alltför stor tidsutdräkt. Om man går därutöver, råkar man emellertid med hänsyn till mängden av lagstadganden och prejudikat ut för svårigheter. Huvudsaken synes också vara att en jurist kan finna tillämpliga lagrum och prejudikat samt rätt använda desamma. Härvid kommer det i hög grad an på skarpsinne, fantasi och gott omdöme, egenskaper som föga utvecklas genom inlärandet i detalj av en mängd rättsregler. Denna problematik är mycket diskuterad i fråga om juristutbildningen. Man brukar skilja mellan mer teknisk och mer humanistiskt inriktad juristutbildning, varav den förra avser att bibringa de studerande kunskap om gällande rätt samt förmåga av vissa enklare handgrepp, medan den senare är mera inriktad på rättsordningens allmänna principer, på dess samhällsfunktion och på utvecklingstendenser inom densamma. Som exempel på det förra slaget anföres den något äldre amerikanska juristutbildningen och på det senare juristutbildningen vid de engelska universiteten. Om denna karaktäristik är rättvisande må lämnas därhän. Av intresse att konstatera är emellertid i vad mån ett fördjupat studium av rättens natur och principerna för dess tillämpning i högre grad ingår i juristutbildningen utomlands än här i landet. I detta hänseende må först uppmärksammas att det utomlands ofta förekommer en högre juridisk examen med en studietid på ett å två år utöver den som erfordras för den allmänna examen. Denna högre examen avlägges endast av en del av de studerande, vilka äro mer begåvade eller ha ett större intresse för sina studier. Sådana högre examina finnas vid de engelska universiteten. Vidare kan nämnas den finska licentiatexamen samt den franska och tyska

doktorsexamen. Även vid vissa schweiziska universitet är doktorsgraden av detta slag. I vissa länder kräves visserligen för den högre examen snarare breddning än fördjupning av studierna. Men i allmänhet består undervisningen på detta stadium av mera vetenskapligt betonade seminarier och examensprestationen väsentligen i författandet av en avhandling, ehuru denna i regel är av mindre omfång och h a r lägre kvalitet än en svensk doktorsavhandling. De som arbeta på ovannämnda högre examen äro i allmänhet jurister som tänka sig en praktisk k a r r i ä r eller som redan en längre eller kortare tid varit i praktisk juridisk verksamhet. Utan tvivel fylla dessa högre examina •— som i jämförelse med svenska förhållanden avläggas av ett ganska stort antal studerande — en viktig uppgift inom juristutbildningen. De mera begåvade och intresserade juristerna få härigenom en fördjupad insikt i rättsordningens problematik samt en grundligare skolning i juridisk metod. Vad däremot angår det stora flertalet studerande, som åtnöjer sig med den lägre examen, kan man nog påstå att deras studier i regel innehålla föga av fördjupning och på sina håll äro mera elementära än de svenska studenternas. I den mån övningar förekomma äro dessa skäligen elementära. De uppsatser som skrivas äro av enklare beskaffenhet än våra seminarieuppsatser. Härvid må dock uppmärksammas att för den tyska "Staatsexamen" kräves ett "Hausarbeit", som fordrar omkring sex veckors arbete, samt att vid vissa schweiziska universitet doktorsexamen utgör den enda juridiska examen, för vilken krav uppställes på en avhandling av mera betydande omfång. Vidare må i detta sammanhang erinras om att mer än hälften av de franska juristerna utbygga sin licence

en droit med ytterligare studier för ett eller flera diplomes d'etudes supérieurs de droit. E n fördjupning av studierna kan emellertid även åstadkommas inom ramen för den grundläggande examen genom att de studerande få efter fritt val specialisera sig på ett mindre antal ämnen. I allmänhet ställer man sig avvisande härtill, enär en juridisk examen bör medföra kompetens till ett flertal olika levnadsbanor. En förhållandevis omfattande valfrihet förekommer emellertid i England och USA. Denna ordning får ses mot bakgrunden av att universitetsexamen icke medför kompetens till praktisk yrkesutövning. I den mån en jurist underlåtit att studera ett praktiskt viktigt ämne vid universitetet måste h a n genom komplettering skaffa sig kunskaper däri under förberedelsen för barexamination. Härvid må emellertid även erinras om de i F r a n k r i k e och Holland föreliggande förslagen. Enligt dessa skola u n d e r de tidigare studieåren bedrivas mera elementära studier i hela rättsordningen, medan slutet av studietiden reserveras för viss specialisering och fördjupning. Av ett visst intresse i detta sammanhang är även i vad mån och i vilken omfattning den allmänna rättsläran beretts plats på undervisningsschemat. Ämnet har ivriga förespråkare i flera länder, men hitintills spelar detsamma mycket liten roll. Om någon undervisning i ämnet över huvud meddelas är denna i allmänhet frivillig. Det är egentligen endast i England, där ämnet h a r en över 100-årig tradition, som detsamma har någon större betydelse i undervisningen. Om man menar att den akademiska juristutbildningen framför allt h a r till uppgift att skola omdömet samt att meddela en fördjupad allmänbildning, u p p -

står frågan om däri böra ingå även andra ämnen än rent juridiska. Som bekant ha engelska jurister ännu in på detta sekel brukat studera humaniora — främst klassiska språk •— vid universitetet och juridik först för bar-examination vid Inns of Court i London. Denna studiegång synes emellertid vara i utdöende. Diskussionen såväl i England som i andra länder rör sig numera mest om huruvida rättshistoria och samhällsvetenskap — främst nationalekonomi — skola ingå i examen. Detta är i allmänhet fallet med det förra ämnet, ehuru detsamma icke alltid är obligatoriskt. Vad nationalekonomien beträffar, äro förhållandena mycket växlande. I England läsa juristerna i regel ingen ekonomi och i Tyskland förekommer icke någon prövning i detta ämne. Däremot läsa fransmännen ganska mycket ekonomi och så gör man framför allt i Österrike. Vid vissa law-schools i USA experimenterar man med att på olika sätt integrera samhällsvetenskapliga studier i de juridiska. Frågan om nationalekonomiens plats i den juridiska utbildningen har aktualiserats genom den ökade statliga aktivitet som numera förekommer på skilda områden av samhällslivet. Man menar således att enbart juridisk utbildning är otillräcklig, särskilt för förvaltningstjänstemän. Vidare göres gällande att dessa behöva en grundligare skolning i offentlig rätt än som bibringas i de allmänna juristexamina. Dessa behov har man sökt tillfredsställa på olika sätt. Kombinerade examina, motsvarande statsvetenskaplig-juridisk examen, finnas även utomlands. Som exempel kan nämnas den tyska "Diplompriifung fur Volkswirte". Även denna innehåller emellertid för litet juridik för att ha kunnat slå igenom som allmän förvalt-

ningsexamen. Efter kriget har man därför sökt andra utvägar. Av intresse äro härvid särskilt de båda förvaltningshögskolorna i F r a n k r i k e (Paris) och Tyskland (Speyer), där utexaminerade jurister, som valt förvaltningsbanan, genom fortsatta studier kunna förkovra sig i offentlig rätt och olika samhällsvetenskaper. Vidare h a r man genom större valfrihet sökt bereda plats för samhällsvetenskapliga studier inom ramen för den grundläggande juridiska examen. I Gambridge är det sålunda möjligt att ägna det första läsåret åt samhällsvetenskapliga studier. Slutligen må nämnas att de amerikanska förslagen om integrering av samhällsvetenskap i de olika juridiska ämnena motiveras med att de statliga ingreppen i näringslivet samt de korporativa tendenserna inom modernt samhällsliv motivera en dylik omläggning av de juridiska studierna. I flera länder finnes en lägre juridisk examen än de ovan berörda. Studietiden uppgår till 1 a 2 år och studierna äro mer elementära och mindre vetenskapligt lagda. En sådan examen är den som avlägges av blivande solicitors i England. I allmänhet är det emellertid härvid fråga om utbildning av lägre tjänstemän. Som exempel må nämnas den lägre rättsexamen i Finland, "la capacité en droit" i Frankrike samt den administrativa linjen i de tyska "Verwaltungsakademien", vilka motsvara våra socialinstitut. Förekomsten av dylika examina, vartill någon motsvarighet icke finnes i Sverige, sammanhänger med att tjänstemän i mellanställning — mellan biträdespersonalen och de akademiskt utbildade ämbetsmännen — förekomma i större omfattning i utländsk förvaltning än i svensk.

K a p . 7. Huvudlinjer för kommitténs förslag A. Differentierad eller odifferentierad j ur is tu t bildning Här skall till behandling upptagas frågan huruvida alla jurister böra erhålla en i huvudsak gemensam akademisk utbildning eller om redan före avläggandet av ämbetsexamen eller annan grundläggande examen en differentiering bör ske. I detta sammanhang behandlas emellertid ej närmare behovet av en sådan kombinerad juridisk-samhällsvetenskaplig utbildning, som diskuterats i avd. I. En differentiering är tänkbar på två sätt, antingen så att jämte en fullständig ämbetsexamen, åtminstone likvärdig med den nuvarande juris kandidatexamen, inrättas en lägre juridisk examen för dem som vilja begränsa sina studier till ett m i n d r e omfång, eller så att inom juristutbildningen anordnas skilda utbildningslinjer för olika juridiska verksamhetsfält. Genom en differentiering av det senare slaget skulle man komma fram till olika men i princip likvärdiga examina eller åtminstone en examen med olika linjer och med olika kompetensvärde för de skilda linjerna. Naturligen kunde samtidigt differentiering på båda sätten ifrågakomma. Lägre examen Vid övervägande av lämpligheten att inrätta en lägre juridisk examen har kommittén beaktat, att en sådan, nämligen kansliexamen, funnits och ganska nyligen (1935) ansetts kunna och böra avskaffas. Kansliexamen avlades i en icke ringa utsträckning av sådana, som påbörjat studier för juris kandidatexamen men som av olika skäl icke kunde fullborda denna examen. Detta förhållande verkade sänkande på kansliexa-

mens anseende. Förevarande omständighet ävensom vissa andra förhållanden, för vilka redogjorts i kap. 4, synas ha varit avgörande för examens avskaffande. Kommittén har övervägt att föreslå antingen återinförande av kansliexamen i mer eller mindre modifierat skick eller ock inrättande av en för juridiska studier förberedande examen av ännu mindre omfång, förslagsvis med omkring ett års studietid. I sistnämnda hänseende har, såsom i direktiven för utredningen erinras, framkommit ett uppslag att inrätta en grundläggande samhällsvetenskaplig examen, gemensam för alla, som bedriva juridiska och samhällsvetenskapliga studier. I denna del har kommittén funnit, att en inledande examen av sådan typ icke skulle ha någon egentlig uppgift att fylla. Såsom kommer att framgå (s. 301 ff.) av kommitténs förslag till en rent samhällsvetenskaplig examen (nuvarande statsvetenskaplig-filosofisk e x a m e n ) , anser kommittén att i en sådan examen skall ingå en allmän samhällsvetenskaplig grundutbildning. Det h a r emellertid icke befunnits möjligt att lägga u p p denna så att densamma till sitt innehåll kommer att bli lämpligt avpassad jämväl för juris studerande. Härtill kommer att ifrågavarande grundutbildning kräver en normal studietid av fem terminer. Det är även med hänsyn därtill uteslutet att denna grundutbildning skulle kunna göras gemensam för alla, som bedriva såväl juridiska som samhällsvetenskapliga studier. Vad därefter juris kandidatexamen och den blandade juridisk-samhällsvetenskapliga examen (nuvarande statsvetenskaplig-juridisk examen) beträffar, bör den första perioden av studierna för dessa båda examina vara en75

hetlig, så som ock är innebörden av kommitténs förslag. Härav följer emellertid icke att t. ex. det första studieåret borde resultera i en särskild examen eller att denna borde ha ett väsentligen samhällsvetenskapligt innehåll. Kommittén h a r icke funnit det möjligt att i juristutbildningen bereda utrymme för ett så omfattande samhällsvetenskapligt inslag. Bl. a. på grund härav kunna det första studieårets ämnen, som icke representera någon helt enhetlig ämnesgrupp och som alla äro av förberedande karaktär, icke lämpligen göras till föremål för en särskild examen. En sådan skulle ej heller fylla något egentligt behov på arbetsmarknaden, såsom av det följande framgår. I det förra hänseendet bör framhållas att en lägre akademisk juridisk utbildning, som gör skäl för namnet, icke består i tillägnande av insikter på ett flertal i förhållande till varandra fristående områden, som skulle kunna fritt utväljas och kombineras till ett sammanlagt kvantum motsvarande en önskad kortare studietid. En juridisk utbildning måste med andra ord vara ett organiskt helt, både till innehål], undervisningsmetoder och sludiesätt. Uteslutning eller mycket stark reduktion av vissa ämnen medför att studiernas resultat även för övriga ämnen blir mindervärdigt; förvaltningsrätten kan t. ex. icke juridiskt behärskas utan goda insikter i civilrätt, ej heller den nutida civilrätten utan goda insikter i förvaltningsrätt. En sådan utbildning kan icke heller, utan mycket allvarliga olägenheter, tämligen likformigt nedskäras till ett avsevärt mindre omfång utan att förlora det mesta av sitt värde. En mera likformig reduktion av alla eller de flesta ämnen kan, om den drives för långt, icke undgå att medföra att studierna så gott som uteslutande komma att bestå i

inhämtande av minneskunskaper och icke leda till ett fullständigt behärskande av materialet eller över huvud till mognare insikter. Kansliexamen utgör i detta avseende ett varnande exempel. Det sagda innebär emellertid, såsom av det följande skall framgå, icke att varje grundläggande juridiskt studium måste vara enhetligt och av en och samma omfattning. Variationer äro utan tvivel möjliga, men de kunna icke med fördel göras så stora att en särskild lägre juridisk universitetsexamen med en betydligt förkortad studietid vore att anbefalla. Vad angår arbetsmarknadens behov förekomma visserligen inom olika områden av juridisk verksamhet befattningar, i regel underordnade, vilkas arbetsuppgifter till den del de över huvud äro av juridisk natur icke kräva en fullständig juridisk utbildning. Härav följer emellertid ingalunda, att en starkt nedskuren juridisk universitetsutbildning skulle vara den lämpliga för ifrågavarande befattningar. Arbetet på dessa sker ofta icke på eget ansvar, eller det är av utpräglat teknisk och i samband därmed starkt specialiserad natur. För att nämna ett exempel: både vid domstolarnas inskrivningsavdelningar och vid olika avdelningar hos banker m. fl. kreditinrättningar sysselsättas ett icke ringa antal personer, delvis i ganska betrodd ställning, som måste ha ingående kunskaper r ö r a n d e inskrivningsväsendet och dess rättsliga reglering. Sådana kunskaper kunna, under förutsättning av nödig allmän begåvning, inhämtas genom praktisk tjänstgöring och särskilda utbildningskurser. Befattningshavarna skulle däremot icke ha stor användning för en betydligt bredare men mycket elementär juridisk utbildning. Inom förvaltningen, särskilt den kommunala, ha många befattningshavare behov av en

ganska ingående rutin rörande vissa de- den särskilda, på en speciell arbetsupplar av den offentliga rätten (jämte insik- gift inriktade utbildning, som för närvarande är ordnad för distriktsåklagarter av a n n a n än juridisk a r t ) . Denna examen. Att pröva vilken kompetens, kan likaledes förvärvas genom specialsom lämpligen bör fordras för anställkurser och praktisk utbildning, på ett ning som landsfiskal, har legat utannågot högre stadium lämpligen genom studier vid socialinstitut. En sådan ut- för kommitténs uppgift. Ej heller har bildning är att föredraga framför en kommittén ansett sig böra överväga, i helt elementär mera allsidig juridisk vad mån en landsfiskalsutbildning efter i huvudsak nuvarande riktlinjer må utbildning. Såvitt kommittén kunnat finna före- kunna helt eller delvis infogas i en ligger icke på något håll behov av en sådan juristutbildning, som kommittén lägre juridisk examen vid universite- föreslår. Detta torde böra undersökas ten. F r å n åtskilliga ämbetsverk har ut- först då statsmakterna tagit ställning till talats att man anser den utbildning, som kommitténs förslag. är erforderlig utöver studentexamen, Specialisering eller annan allmänbildande grundutAv det föregående har framgått, att bildning, bäst kunna ske inom respektive ämbetsverk eller vid särskilda kur- å ena sidan juristutbildningens orgaser i dessas regi. För den händelse det niska karaktär lägger hinder i vägen skulle befinnas ändamålsenligt att an- för en mycket långt driven specialiseordna en elementär juridisk utbildning ring av sådan innebörd att viktiga omför lägre tjänster inom hela förvalt- råden av juridiken skulle utelämnas, men att å a n d r a sidan en viss variation ningen eller delar av densamma, anser kommittén att en sådan utbildning icke bör kunna ifrågakomma. I detta avsnitt bör förläggas till de juridiska fakulte- skall diskuteras, huruvida en sådan variation bör drivas så långt som till interna. rättande inom den fullständiga juristPå ett område har man bestämt velat utbildningen av flera utbildningslinjer avråda från införande av en lägre examed så stor inbördes skiljaktighet att men, nämligen såvitt angår advokatde var för sig skulle medföra kompetens verksamhet. Det anses att en sådan exaendast till begränsade delar av det jumen icke skulle kunna göra de examiridiska arbetsområdet. nerade tillräckligt kvalificerade för utövning av egentlig advokatverksamhet, vare sig såsom egna företagare eller som anställda hos sådana. För de kontorsbiträden, som förekomma hos advokater, vore åter en lägre examen icke erforderlig. Och dess införande kunde giva anledning till betänkligheter, enär den kunde komma att bereda de examinerade möjlighet att bedriva viss rörelse som praktiserande jurister med m i n d r e gynnsamma konsekvenser för den rättssökande allmänheten. Det bör tilläggas att det ovan sagda icke innebär något ställningstagande till

Arbetsmarknadens behov bestämmes av de skilda arbetsuppgifterna. Inom det juridiska arbetsområdet liksom inom många andra gäller, att specialisering underlättar arbetet och medför en ökad effektivitet. Den kan emellertid leda till ensidighet i uppfattning och omdöme; detta är mycket betänkligt inom ett område sådant som det juridiska, där uppgiften till stor del består i att verkställa en riktig avvägning mellan inbördes stridiga intressen. Härmed står i god överensstämmelse att hos oss f. n. inom centrala juridiska arbetsområden en

specialisering tillämpas endast i ganska begränsad utsträckning. Detta torde endast i ringa mån bero på att en specialiserad akademisk juristutbildning icke stått till buds. Inom domstolsväsendet förekomma några specialdomstolar, såsom vattendomstolarna och kammarrätten. Vid vissa av de allmänna domstolarna, i synnerhet större rådhusrätter, förekommer en specialisering på det sättet att vissa avdelningar handlägga endast vissa arter av mål såsom sjörättsmål, patent- och varumärkesmål, familjerättsliga mål, brottmål, o. s. v. i olika kombinationer. Det är emellertid i förevar a n d e sammanhang av vikt att lägga märke till att dessa specialiteter endast i mycket ringa utsträckning givit upphov till speciella karriärer för domare. Befordran sker vanligen efter helt andra grunder och det är därför vanligt att en domare övergår från en specialitet till en annan eller till en icke specialiserad tjänstgöring. Detta beror icke endast på att många av de organisatoriska enheterna äro alltför små för att möjliggöra specialistkarriärer eller på a n d r a yttre förhållanden, utan uppfattas såsom en värdefull garanti för allsidighet och objektivitet i domstolarnas arbete. Även beträffande advokaterna gäller att de flesta icke äro avsevärt specialiserade utan åtaga sig uppdrag inom mycket skilda rättsområden. Många äro visserligen icke intresserade av t. ex. familjerätts- eller brottmål, men torde ofta anse sig böra mottaga dithörande u p p d r a g åtminstone för vissa klienter. Ytterligare finnas ett mindre antal advokater, som företrädesvis eller någon gång uteslutande åtaga sig någon viss kategori av uppdrag, t. ex. inom handels-, vatten-, sjö-, aktiebolags-, patentoch varumärkes- eller skatterätt eller beträffande brottmål. Det bör emeller78

tid observeras att de i allmänhet blivit specialister först efter att ha arbetat inom mera omfattande områden. Ofta behöva de även grundliga insikter utanför den egentliga specialiteten; skatterättsliga spörsmål äro t. ex. ofta beroende av lösningen av något problem inom arvs-, avtals- eller bolagsrätt. De rättsbildade åklagarna ha befattning endast med brottmål och andra angelägenheter av straffrättslig eller straffprocessuell art. Även beträffande dessa göromål, i synnerhet om de äro av mera invecklad natur, gäller att de rent juridiska problemens lösning ofta äro beroende av civil- eller förvaltningsrättsliga frågeställningar. Inom förvaltningen och i enskild verksamhet äro förhållandena mycket skiftande. Arbetsuppgifterna ligga naturligen inom förvaltningen till övervägande del på förvaltnings- och finansrättens område, i vissa fall med en mycket stark specialisering till någon snävt begränsad del av detta område. Någon anledning att, såsom i den offentliga debatten ifrågasatts, inom juris kandidatexamens ram inrätta en särskild »förvaltningslinje» synes dock icke förefinnas. I icke ringa utsträckning förutsätter lösningen av förekommande juridiska arbetsuppgifter ett ställningstagande till civilrättsliga spörsmål av skiftande art. Visserligen torde de flesta jurister, som börjat arbeta inom förvaltningen, kvarstanna därstädes, och förvaltningen kan sålunda sägas utgöra en särskild karriär. Men inträdet på denna bana föregås ofta av tingstjänstgöring. Avgränsade k a r r i ä r e r för tjänstemän med behov av speciell utbildning inom något trängre offentligrättsligt område förekomma knappast; en sådan håller möjligen på att utbildas för taxeringstjänstemän. Vad beträffar den enskilda verksamheten ligga arbetsuppgifterna, såsom

berörts ovan (s. 47 f), till stor del utanför juridiken. Till den del de äro avjuridisk art, kunna de ofta vara starkt specialiserade men behöva icke vara det (t. ex. utredningsarbete för en organisations ställningstagande till alla de lagstiftningsfrågor, som kunna beröra dess m e d l e m m a r ) . Det föregående kan sammanfattas sålunda. Flertalet av dem, som sysselsättas inom det juridiska arbetsområdet, behöva en allsidig juridisk utbildning utan mera genomförd specialisering. Utpräglade specialister förekomma, men dels äro i många fall specialiteterna mycket starkt begränsade, och antalet därmed sysselsatta personer följaktligen ringa, dels kommer man oftast att arbeta såsom specialist först efter en längre eller kortare tids arbete med mera allsidiga uppgifter. Även de som äro verksamma såsom specialister äro i regel i behov av god utbildning inom stora rättsområden utanför den egna specialiteten. Slutsatsen blir följande. Arbetsmarknadens struktur kräver icke — och erbjuder knappast möjlighet — att inom den akademiska juristutbildningen genomföra en specialisering av sådan styrka, att en examinerad jurist endast skulle äga kompetens inom ett eller flera specialområden. Man kommer till enahanda resultat med hänsyn till övriga förbållanden, som enligt vad ovan nämnts böra komma i betraktande vid lösningen av frågan om en specialisering av juristutbildningen. De behöva bär endast kortfattat beröras. De studerandes intresse kan i förevar a n d e sammanhang sägas innebära att utbildningen bör vara ordnad på det sätt, som i högsta möjliga grad underlättar för de examinerade juristerna att på arbetsmarknaden finna en sysselsättning som motsvarar vars och ens håg

och fallenhet och kan bereda honom en tillfredsställande utkomst. Som nyss anförts äger övergång till mera specialiserade arbetsuppgifter, i den mån den överhuvud förekommer, ofta rum först ganska långt efter examen. Möjligheten att vinna sysselsättning på skilda delar av det juridiska arbetsområdet beror i hög grad av konjunkturer, ' som icke kunna överblickas längre tid i förväg. Erhållandet av en lämplig anställning påverkas ej sällan av lokala och även personliga omständigheter; dessa kunna ofta vara av ganska tillfällig natur och kunna därför icke förutberäknas med någon säkerhet. Alla dessa omständigheter samverka till, att om en studerande nödgades att redan under studietiden — och kanske jämförelsevis tidigt u n d e r denna — träffa ett val mellan skilda utbildningslinjer med begränsad behörighet, han ofta icke skulle kunna grunda sitt val på tillförlitliga beräkningar angående blivande yrkesverksamhet, utan snarast bleve hänvisad till att följa sin egen intresseriktning. Denna kunde emellertid vid ifrågavarande tid i många fall icke vara slutlig; ej sällan vore den ganska obefintlig eller eljest grundad på alltför ofullständiga data angående olika juridiska ämnen och arbetsuppgifter. Det måste antagas, att mången studerande skulle, antingen för att rätta ett förelupet misstag eller för att säkra sig mot arbetsmarknadens olika risker, förvärva behörighet på två eller flera utbildningslinjer. Detta kunde emellertid icke undgå att för många leda till en ogynnsam förlängning av studietiden. Utbildningens syfte och innebörd kommer slutligen i betraktande. Såsom i ett följande avsnitt skall n ä r m a r e utföras bör denna icke i främsta rummet bestå i att bibringa de studerande omedelbart i praktisk verksamhet an79

v ä n d b a r a detaljkunskaper och teknisk färdighet. Utbildningen bör i stället i första h a n d dels göra dem skickade att vid behov skaffa sig nödiga detaljkunskaper inom den mångskiftande och starkt föränderliga rättsordningen, dels och framför allt bibringa den grundliga insikter i rättsordningens principer, system och inbördes sammanhang samt i den juridiska verksamhetens metoder. Dessa äro väsentligen desamma inom skilda rättsområden. Härav följer att en fullständig utbildning för praktisk juridisk verksamhet till mycket väsentliga delar måste bli enhetlig och gemensam för skilda utbildningslinjer, därest sådana inrättades. Olikheterna mellan linjerna skulle måhända visserligen bliva ganska talrika, men var för sig delvis föga betydande. Genom att varje särskild studerandes utbildning begränsades till en viss linje skulle antagligen någon förkortning av studietiden kunna ernås, men denna vinst bleve med all sannolikhet ganska måttlig. Av det sagda framgår, att de olägenheter för de studerande som enligt det föregående skulle orsakas av en linjeuppdelning, icke skulle motvägas av vare sig någon synnerlig tidsvinst eller ett förbättrat utbildningsresultat. Om specialiseringen dreves långt, skulle väl en tidsvinst kunna ernås, men utbildningsresultatet bleve som helhet försämrat. Slutligen märkes den icke oväsentliga nackdelen hos en genomförd linjeuppdelning, att den måste medföra svårigheter för undervisningens ordnande och för dessas övervinnande ställa ökade krav på lärarorganisationen. B . Mål och medel för undervisning och studier Kritik av nuvarande förhållanden Kommitténs överväganden om behovet av och riktlinjerna för en reform av den akademiska juristutbildningen i

80 Sverige grunda sig på en granskning av nu rådande förhållanden. Enligt kommitténs mening äro dessa långtifrån tillfredsställande. Medan övriga fakulteter genom statsmakternas beslut 1946 och 1947 blivit föremål för en i vart fall på åtskilliga områden ganska betydande upprustning ha de juridiska fakulteterna hittills praktiskt taget lämnats utanför. Åtskilliga förbättringar och förstärkningar te sig därför erforderliga. På några punkter ha vissa förbättringar genomförts på initiativ av intresserade lärare. Dessa reformer ha emellertid på grund av gällande bestämmelser och av den alltför k n a p p a lärarorganisationen kunnat genomföras endast i begränsad omfattning. Sådant läget för närvarande kan anses vara, torde man kunna säga — under beaktande av erfarenheter från främmande länder och från den svenska akademiska utbildningen — att den svenska juristutbildningen genomsnittligt går för mycket på bredden och för litet på djupet, att den är inriktad för mycket på tillägnande av minneskunskaper och för litet på principiell och melodisk behärskning av det inlärda och alt den härigenom erhåller en alltför elementär prägel. Detta innebär icke alt icke många av de utexaminerade juristerna skulle vara väl skickade för sin framtida verksamhet, men åtskilliga äro det icke i tillräcklig grad och många skulle med en reformerad anordning av studierna kunna bliva bättre utrustade, var och en efter sina personliga förutsättningar, än vad de nu bliva. Nu antydda brister komma till uttryck däri att undervisning, studier och examination alltför ensidigt äro inriktade på lagkunskap. I samband därmed står att de studerande under studietiden i alltför ringa grad ha tillfälle till aktiv självverksamhet. Det sagda bör något närmare utföras.

I äldre tid synes det juridiska studiet ha utformats efter metoderna i dåtidens skolor, särskilt gymnasierna, och i icke ringa mån ha bestått i tillägnelse av lagtext. Ännu förekommer i stor — ehuru sannolikt alltjämt minskande — omfattning utantilläsning av lagtext; endast undantagsvis torde visserligen fordringarna i något ämne eller parti av ett ämne vara begränsade därtill. Studiematerial vid sidan om lagtexterna, såsom legislativa förarbeten, rättsfall och annat material från det praktiska rättslivet, användes visserligen men i allmänhet endast såsom hjälpmedel för förståelse av lagtexten och icke såsom ett självständigt studieföremål av betydelse för utbildningen. Härigenom kommer man att alltför mycket betona rättsreglernas lydelse och innehåll på bekostnad av deras syftemål, möjligheter och sätt att fungera, med andra ord på sådana problem som oavlåtligt kräva beaktande i det verkliga rättslivet. En stor del av de examinerade juristerna äro därför tämligen oförstående för sådana problem eller åtminstone för principer och metoder för deras lösning. Sådant måste de söka tillägna sig under sin praktiska tjänstgöring. Många lyckas förträffligt härmed, men andra ha, på grund av bristfälliga grunder från studietiden, svårt att komma längre än till tämligen ytliga och slentrianmässiga lösningar från fall till fall. Ingen lärare torde nu för tiden vara blind för behovet av stor uppmärksamhet åt det levande rättslivets problematik. Anledningarna till att denna ändå ofta kommer i skymundan äro flera. Lagstiftningens utveckling. Längre tillbaka, ungefär fram till tiden för den juridiska examensreformen i början av 1900-talet, hade lagstiftningen inom de flesta rättsområden ett ganska måttligt 6 — 22261

omfång. Ett någorlunda fullständigt tillägnande därav var följaktligen icke alltför tidskrävande och behövde icke hindra att åtskillig tid ägnades åt juridisk problematik, i den mån intresse härför fanns. På viktiga områden, icke minst centrala delar av civilrätten, saknades mera utförlig lagstiftning, och andra rättskällor än lagen, t. ex. sedvanerätt, spelade en icke blott stor utan också iögonenfallande roll. Kännedom om dessa rättskällors innebörd kunde uppenbarligen ej vinnas utan beaktande av många metodiska problem, även om dessa ibland uppfattades såsom sekundära. Nu är läget ett helt annat. De gällande lagarna ha till antal och omfång mångdubblats. En tillägnelse av dem torde visserligen understundom — på grund av deras större fullständighet och en mera lättillgänglig avfattning — vara mindre krävande men förutsätter ett mera omfattande arbete. Detta blir mindre problembetonat och får därigenom ett lägre utbildningsvärde, samtidigt som det lämnar allt mindre tid övrig för behandling och tillgodogörande av annat studiematerial. Åtminstone blir så fallet, om man principiellt fasthåller vid kravet på en i stort sett fullständig tillägnelse av lagstiftningen. Kravet på någorlunda fullständig kännedom om den vid tentamenstillfället gällande lagstiftningens ordalydelse och innehåll framstår alltmera såsom ogrundat ur den synpunkten, att många lagar numera äro underkastade snabb förändring. De examinerade komma därför, förr eller senare och ofta snart nog, att i sin praktiska verksamhet såsom jurister få tillämpa andra lagar än dem som de fingo lära sig under studieåren. Detta ger vid handen att studiernas mål till en viss grad bör snarare vara förmåga att skaffa sig kännedom om lagbestämmelser och andra rättsreg81

ler samt att tillämpa dessa än att tillägna sig dem s. a. s. färdiga för omedelbar användning. De studerandes förutsättningar. Under nuvarande förhållanden tyngas studierna av ett antal studerande som icke ha nödiga förutsättningar att med intresse och ett skäligt mått av självständighet inrikta sina studier på att ställa och lösa juridiska problem. Någon effektiv gallring, varigenom sådana studerande på ett tillräckligt tidigt stadium tvingas att avbryta studierna, äger icke rum. Detta förhållande möjliggör att även mindre begåvade studerande, med tidsuppoffring och flit, kunna nå fram till examen. Dessa kunna vid tentamen ofta ej åstadkomma annat än minnesprestationer, främst i fråga om lagtext, och sådana prestationer accepteras till slut som tillräckliga. När detta kan ske i vissa fall, uppstår en tendens att icke kräva mera även av andra studerande, som i och för sig skulle ha möjlighet till kvalitativt mera värdefulla examensprestationer. Och när sådana icke fordras av dem, anlägga även de, »efter minsta motståndets lag», sina studier väsentligen på inhämtande av minneskunskaper. Undervisningen får enligt all erfarenhet en tendens att anpassa sig, icke efter de bättre eller ens genomsnittligt utrustade bland lärjungarna, utan efter de svagare (visserligen kanske icke efter de allra sämsta, som någon gång taga sin tillflykt till privatundervisning och f. ö. oftast »bortgallras» före exam e n ) . Då nu de svagare sakna intresse eller förmåga att arbeta med juridisk problematik, uppkommer en tendens att i undervisningen syssla mera med givna data, deras sammanhang och system än med rättsreglernas funktion i det praktiska rättslivet och värdering därav, kort sagt mera med problemens lösningar än med problemen själva. Ett viktigt skäl 82

till detta förhållande är att en självständig insats i studiearbetet, genom seminarieuppsatser o. dyl., förutsattes alltför tidigt under studiegången, innan de studerande vunnit tillräcklig förtrogenhet med åtminstone de elementära sidorna av rättsordningen i dess helhet. Till en sådan inriktning av undervisningen bidrager också bristen på läroböcker. Trots en mycket beaktansvärd nyproduktion av juridisk litteratur under senare år, saknas på alltför många områden aktuella läroböcker. Detta framkallar i viss utsträckning, för närvarande visserligen mindre än för något årtionde sedan, en benägenhet att lägga undervisningen såsom »genomgång» av större sammanhängande partier av ett ämne (jfr föreskriften i examensstadgan § 2 om årliga »undervisningskurser lämpade efter de kunskapsfordringar, som för godkänd examen uppställts», en bestämmelse som visserligen numera i stort sett endast efterleves vid Stockholms högskola). Behovet att på den begränsade tid, som står till buds, medhinna en betydande del av ämnet, föranleder helt naturligt en benägenhet att i främsta rummet meddela klara regler och säkra fakta, medan tiden ej medger mera ingående diskussion av problem. Då läroböcker ofta tillkomma på grundval av föreläsningskoncept, förekommer ej sällan att läroböcker erhålla samma jämförelsevis problemfria uppläggning. Men även i läroböcker, som icke tillkommit på angivet sätt, saknas alltför ofta en tillfredsställande behandling av problem. Detta gäller icke endast kompendier utan även tryckta läroböcker. Genom det nu sagda skall icke bestridas, att även undervisning med problembehandling förekommer, särskilt i form av seminarieövningar, eller att i många ämnen läroböcker eller annan

undervisningslitteratur med sådan inriktning äro att tillgå. Intetdera förekommer emellertid i tillfyllestgörande utsträckning. I synnerhet i fråga om seminarieövningar gäller, att de i många ämnen vid de flesta fakulteter icke kunna givas i tillräcklig omfattning, för att alla studerande skola kunna i erforderlig grad engageras i den självverksamhet under ledning av lärare, som åsyftas genom seminarieövningarna. Ett urval måste därför äga rum. Detta sker ofta mer eller mindre på frivillighetens väg. Härvid framträder en tendens att undandraga sig aktivt deltagande just hos de studenter, som mest äro i behov av att självständigt pröva sina krafter på en verklig problembehandling. De brister, som sålunda möta vid en granskning av den pedagogiska verksamheten vid de juridiska fakulteterna, ha en av sina viktigaste orsaker i lärarnas otillräckliga antal. Professorernas tid har icke räckt till för både undervisning och examination samt vetenskaplig forskning. Dessutom tagas professorerna i juridik ofta i anspråk för offentliga u p p d r a g inom lagstiftningsarbetet och för andra utredningsuppdrag. Professorernas undervisning kan icke ens kvantitativt motsvara behovet. Särskilt märkes att, så stort som studentantalet numera är, seminarieövningarna måste givas med alldeles för stort antal deltagare i varje övning. Underordnade lärare ha funnits i så liten utsträckning, att man knappast kunnat räkna med dem vid undervisningens organisation. De mycket fåtaliga docenterna ha knappast haft någon självständig betydelse för undervisningen, enär de vanligen tagits i anspråk som professorsvikarier. Riktlinjer för en reform Den nu lämnade framställningen av bristerna i det rådande läget och deras

viktigare orsaker giva anvisning om de vägar, som måste beträdas för att åstadkomma förbättrade förhållanden. Åtskilliga uppslag erhållas genom en jämförelse med utländska förhållanden, för vilka ovan redogjorts (s. 69 ff). De

studerande

I en tidigare avdelning h a r uttalats, att man under de närmaste åren har att räkna med att antalet nyutexaminerade kommer att öka. Vidare får man utgå från, att studieförutsättningarna hos dem som önska påbörja juridiska studier icke komma att bliva nämnvärt gynnsammare än för närvarande. Med hänsyn till att vissa studerande enligt erfarenheten sakna förutsättningar för att fullfölja studierna med tillfredsställande resultat, föreslår kommittén ett gallringsförfarande (kap. 13). Vid sidan av den direkta verkan härav kan det antagas att gallringsförfarandet kommer att genom sin blotta existens verka avhållande på ett antal mindre väl utrustade studenter, som eljest skulle önskat göra ett försök på den juridiska studiebanan. Såväl direkt som indirekt skulle alltså det föreslagna gallringsförfarandet komma att höja nivån hos de juris studerande. En av orsakerna till de ogynnsamma förhållanden, som nu bestå beträffande undervisning och studieresultat, kan alltså beräknas komma att åtminstone till en viss del bortfalla. Lärarorganisationen Den rådande, i jämförelse med övriga fakulteter mycket betydande disproportionen mellan lärarnas och de studerandes antal vid de juridiska fakulteterna kan och bör emellertid icke i mera väsentlig grad avhjälpas genom en minskning av de studerandes antal. Vad kommittén i denna del föreslår, kan all83

deles icke bli tillräckligt effektivt i sådant hänseende. I stället kräves en kraftig upprustning av lärarorganisationen. Professorernas antal måste i någon mån ökas. Framför allt måste emellertid dem underställda lärare av skilda kategorier anställas i tillräcklig utsträckning. Skälen härför ligga i öppen dag. Vissa kurser och framför allt seminarieövningar måste dubbleras. Professorerna böra befrias från åtskillig elementär undervisning och examination, så att de få mera tid till kvalificerad undervisning, läroboksförfattande och vetenskaplig forskning. Det räcker härvid icke med de åtgärder, som kommittén anvisat i det ännu icke förverkligade förslaget om inrättande av ett rättsvetenskapligt forskningsråd. Minst lika viktigt är att professorer och även andra lärare frigöras från rutinarbete för att kunna ägna sig åt författarskap av skilda slag. Då endast en ytterst obetydlig upprustning av de juridiska fakulteternas fasta lärarstab har ägt rum under omkring ett halvt sekel, kan det icke förvåna att nu erfordras ett verkligt krafttag. En anpassning bör ske icke blott till det ökade studentantalet utan också till nutida anspråk på undervisningens effektivitet. Därför måste antalet lärare åtminstone fördubblas, varvid visserligen ökningen icke främst bör avse antalet professorer. För att trygga rekryteringen av en starkt utökad lärarkår, är det angeläget, att de särskilda kategorierna erhålla sådana anställnings-, avlönings- och arbetsvillkor att lämpliga personer i tillräckligt antal vilja söka dessa befattningar och ej alltför snart lämna dem. Kommitténs förslag i dessa stycken utvecklas närmare i kap. 16. Här bör också framhållas, att de juridiska fakulteterna måste erhålla ändamålsenliga institutioner för sin verksamhet. Endast i Lund är läget i denna del något så när tillfredsställande.

överallt komma lokalbehoven att stegras genom den föreslagna lärarorganisationen. Den ökade aktivitet i de studerandes studiearbete, som är påkallad, kräver ökade möjligheter till otvungen och formfri kontakt mellan studenter och lärare i det gemensamma arbetet. En sådan kontakt h a r som en första förutsättning att lämpliga lokaler stå till buds, i vilka lärare och studenter bedriva en stor del av sitt dagliga arbete u n d e r samma tak. Det räcker emellertid icke med lokaler. I dessa måste finnas tillgång till litteratur och icke minst annan undervisningsmateriel jämte resurser för renskrivning och annan teknisk hjälp i arbetet, även åt studenterna. F ö r närvarande förfoga de juridiska fakulteterna, utom mindre anslag för bokinköp, icke över nämnvärda anslag av statsmedel för materiel eller för kostnader i samband med forskning och undervisning, knappast heller över någon på stat uppförd teknisk personal för dessa syften. Kommittén har velat understryka dessa behov, ehuru den icke ansett det ankomma på den att framlägga n ä r m a r e förslag till åstadkommande av undervisnings- och forskningsinstitutioner vid de särskilda fakulteterna. Undervisningens riktning

och studiernas

in-

Huvudspörsmålet vid övervägandet av en reform är emellertid, vilken omfattning och inriktning studierna böra erhålla, såväl i allmänhet som beträffande särskilda ämnen och ämnesdelar. Svaret på detta spörsmål inverkar såväl på studieordningen och de prestationer man bör kräva av de studerande, som på undervisningens anordning och lärarorganisationen. Av det föregående framgår, att den främsta riktlinjen bör vara att i stu-

dierna införa ett betydligt vidgat moment av utbildning i lösandet av juridiska problem och att detta förutsätter en starkare betoning av självständigt arbete å de studerandes sida. För att nå detta mål ha olika utvägar övervägts. Den mest närliggande vägen kan synas vara att, med bibehållande i det väsentliga av det nuvarande studiesättet och av redovisning av dess resultat i tentamina av nuvarande typ, helt enkelt utvidga studieordningen genom att — i alla de nuvarande ämnena eller i vissa av dem — därjämte kräva inträngande i juridisk problematik. Detta kunde ske främst under förberedelse till och deltagande i seminarieövningar, och med särskild redovisning av detta studiearbetes resultat, t. ex. genom lösande av konstruerade rättsfall på lärorummet. Ett sådant program kan emellertid icke realiseras utan en avsevärd förlängning av studietiden. Av många orsaker måste emellertid varje sådan förlängning bestämt avvisas: den högre åldern vid studentexamen, den förlängda värnpliktstiden, den i och för sig mycket gynnsamma tidigare giftermålsåldern även bland akademiker m. m. Fördenskull är det nödvändigt att finna utvägar att i studiegången bereda utrymme för mera ingående sysselsättning med juridisk problematik utan att därför studietiden ökas. Tydligen kan detta endast ske genom att de nuvarande kraven på de studerande i fråga om tillägnelse av minneskunskaper minskas. Kommittén anser att en sådan minskning icke bör möta någon avgörande betänklighet. Den skulle kunna genomför a s på olika sätt; eventuellt skulle olika kombinationer av dessa vara tänkbara. Sålunda skulle man kunna a) helt avskaffa vissa av de nuvarande ämnena, b) göra vissa av dessa ämnen frivilliga, eller

c) någorlunda likformigt reducera ämnenas nuvarande innehåll, såvitt angår minneskunskaper. Krav på avskaffande av vissa ämnen i den juridiska utbildningen ha tid efter annan framförts från olika håll, bl. a. från studenthåll och från praktiska jurister. I allmänhet ha dessa krav riktats mot ett eller flera av de inledande eller allmänbildande ämnena i den nuvarande studieplanen: romersk rätt, rättshistoria, nationalekonomi. Motivet för dessa krav har i allmänhet varit alt ifrågavarande ämnen betraktats som överflödiga och icke ansetts skänka några praktiskt användbara kunskaper. Kommitténs inställning till dessa krav är följande. Bomersk rätt studerades tidigare, främst efter tyskt mönster, såsom ett slutet system, visserligen ibland under jämförelse med den aktuella inhemska rätten, huvudsakligen på civilrättens område. Med allt erkännande av det stora värdet av de insikter i civilrättens huvudgrunder, begreppsbildning och systematik, som kunde vinnas genom detta studium, måste man anse att dessa fördelar lika väl eller bättre kunna vinnas genom ett intensifierat studium av den egna civilrätten. Efter h a n d h a r studiet av romersk rätt i de flesta länder och även hos oss kommit att mera inriktas på rättsutvecklingen, alltifrån äldsta till nyare tid, under beaktande av den inverkan förändrade kulturella och sociala förhållanden öva på rättsutvecklingen. Ett sådant studium har också ett högt bildningsvärde för en blivande jurist. Men det måste bestämt göras gällande att ett dylikt studium i vårt land — där den romerska rättens inverkan på den egna rättsbildningen ägt relativt liten omfattning och huvudsakligen skett indirekt, genom förmedling av annan främmande rätt — icke bör 85

väsentligen inriktas just på romersk rätt, ma böra de studerande erhålla sådana än mindre helt begränsas därtill. Kom- insikter om ekonomiska och sociala förmittén hyser därför den uppfattningen hållanden och utvecklingstendenser i att romersk rätt icke bör ingå i stu- det nutida samhället, som äro erfordieplanen annat än som en bestånds- derliga för en verklig förståelse av rättsdel av ämnet rättshistoria. ordningens funktion och olika rättsRättshistoria har ibland ansetts vara reglers betydelse för samhället och för blivande praktiska jurister tämligen skilda grupper av dess medlemmar. F ö r överflödigt. Denna uppfattning bygger att antyda ämnets förändrade karaktär på den meningen, att de akademiska och mera deskriptiva inriktning förestudierna uteslutande skulle ha till upp- slår kommittén att det benämnes ekogift att bibringa de studerande omedel- nomisk samhällskunskap. bart användbara kunskaper och teknisk Den studietid, som de förändrade färdighet. Kommittén kan för sin del ämnena rättshistoria och ekonomisk icke dela denna mening. Endast så samhällskunskap tillhopa komma att mycket skall medgivas, att rättshisto- kräva, kan icke beräknas komma att ria hos oss understundom utformats så- understiga den tid, som nu plägar åtgå som ett tillägnande av äldre, främst me- för rättshistoria och ett av ämnena rodeltida svensk (eller delvis även annan mersk rätt och nationalekonomi. På de nordisk) rätts innehåll jämväl beträf- inledande ämnenas område kan därför fande detaljer, som ej förtjäna annat icke göras någon egentlig tidsvinst. namn än antikviteter eller kuriositeter. Härvid är också att märka, att komI den mån sådant ännu förekommer är mittén har funnit påkallat att vid sidan en ändring påkallad. av rättshistoria och ekonomisk samRättshistorien bör, jämte vissa data hällskunskap föreslå vissa nya inslag angående rättsutvecklingens yttre för- i studierna för juris kandidatexamen, lopp, främst rörande viktigare äldre som icke äro av egentlig juridisk natur. lagar och dylika rättskällor, skildra En verklig förståelse av rättsordningrättsordningens förändringar i deras en kan icke vinnas utan stöd av vissa sammanhang med den andliga och ma- insikter på andra områden. I sådant teriella utvecklingen, företrädesvis un- avseende anser kommittén nödvändigt der nyare tid. Ett rättshistoriskt stu- att, i den begränsade utsträckning som dium med sådan inriktning är enligt kan anses möjlig, upptaga kurser i rättskommitténs mening det lämpligaste psykologi, rättspsykiatri, kriminologi, medlet för att bibringa de studerande kriminalteknik, kriminalpolitik samt sinne för rättens samhällsfunktion. Det straffverkställighet och annan kriminalär därför nödvändigt att bibehålla rätts- vård, i förslaget sammanfattade under historia som ett självständigt ämne. beteckningen juridiska hjälpvetenskaÄmnet nationalekonomi, sådant det per. Ytterligare synes det erforderligt för närvarande ingår i studieplanen att anordna obligatorisk undervisning (valfritt på det sätt att det kan utbytas i ekonomisk redovisning (bokföring), mot romersk rätt), har också mött krisåsom f. n. är fallet endast i Uppsala. tik. Kommittén anser för sin del att Från dessa utgångspunkter har unämnet i en lämplig utformning iir oum- dersökts om nödigt utrymme för mer bärligt för blivande jurister. Ämnet självständiga studier skulle kunna vinmåste emellertid organiskt infogas i den nas genom indragning av ett eller flera juridiska utbildningen. Genom detsam- av de positivrättsliga ämnena, möjligen 86

uteslutnings- eller snarare tillvalssystem varit och ännu är ganska vanligt, ehuru utvecklingen för närvarande synes gå i riktning mot större bundenhet och likformighet i fråga om studiestoffet. Såsom ovan (s. 73) anmärkts står denna ordning i samband med att de från universitetet utexaminerade juristerna, innan de inträda i praktisk yrkesverksamhet, ha att redovisa kunskaper över hela den gällande rättens område. Kommittén har efter moget övervägande icke funnit rådligt att föreslå en sådan anordning som den nu skisserade. Detta beror icke blott därpå att en sådan anordning skulle alltför mycket avvika från den som hos oss och i flera oss närstående länder äger stödet av en lång tradition. Skälen ligga djupare. Utbildningens syfte är enligt kommitténs mening icke blott att bibringa minneskunskaper i den omfattning som en rimlig studietid kan medgiva. Det är fastmera att skänka en levande förståelse av särskilda rättsreglers och hela rättsordningens förutsättningar, principer och sätt att fungera samt att grundlägga en förmåga att lösa vid rättstillämpning mötande problem. Härför erfordras ett icke obetydligt mått <• av kunskaper om de rättskällor som böra tillämpas och om deras innehåll. Vid sidan av det omedelbara värde som dessa kunskaper kunna äga i praktisk verksamhet, såsom utgångspunkt och stomme för en ständigt fortsatt och vidgad kunskapstillägnelse, äro minneskunskaper alltså nödvändiga såsom grundval för tillägnelse av den juridiska problematiken. Härvid äro kunskaUteslutning i enlighet med vissa all- per på godtyckligt valda områden icke m ä n n a grunder av ett betydande antal tillfyllest. Alla rättsordningens delar beenheter efter den studerandes eget val, tinga och belysa varandra inbördes. skulle från den angivna utgångspunk- Därför måste studierna giva en, visserten icke möta större betänklighet. Det ligen icke fullständig, men någorlunda b ö r härvid anmärkas, att inom juristut- allsidig och likformig kunskap om alla bildningen i Förenta Staterna ett sådant den gällande rättens skilda områden.

så att vissa av dessa bleve frivilliga. Denna tanke har också framförts i diskussionen hos oss och förtjänar att noggrant övervägas. En fingervisning i sådan riktning ger det förhållandet, att främmande länders juristutbildning ingalunda alltid omfattar alla de ämnen, som obligatoriskt ingå i vår juris kandidatexamen. Det kan sålunda som exempel nämnas att ämnet finansrätt eller en närmare motsvarighet därtill jämförelsevis sällan förekommer utomlands. Avgörande måste vara vilken huvudsaklig uppgift studierna anses äga. Om man utgår från att vad de studerande skola tillägna sig är vissa i praktisk verksamhet omedelbart användbara minneskunskaper, så kan, som redan framhållits, en absolut fullständighet icke uppnås och bör icke heller eftersträvas. Ingen jurist kan i sitt minne bevara alla rättsregler — även med begränsning till de nu gällande svenska — och ingen jurist bar behov av en sådan kunskap. Har han förvärvat nödig förtrogenhet med rättsordningens system och huvudsakliga innehåll samt erforderlig träning att vid behov finna och använda den lagstiftning och de övriga rättskällor, som i en viss situation kräva beaktande, skulle han ur förevarande synpunkt kunna anses tillräckligt utbildad utan att ens skenbart h a inhämtat en likformig kännedom o m alla delar av rättsordningen. Vilka delar, som förbigåtts, kunde, med förbehåll för vissa centrala områden av särskild betydelse, vara tämligen likgiltigt.

Kommittén har därför stannat vid att föreslå, att samtliga nuvarande positivrättsliga ämnen bibehållas. Studiet av dem enligt hittillsvarande metoder bör dock nedskäras, genom nedsättning av kraven på kunskap om lagtext och liknande stoff i en omfattning som motsvarar i genomsnitt omkring en tredjedel av den nu beräknade studietiden. Inom varje ämne bör nedskärningen i huvudsak drabba sådana delar, som äro av underordnad betydelse för övriga ämnesdelar och ämnen eller som endast sällan komma till praktisk användning. Vissa ämnen, som för närvarande anses ha otillräckligt utrymme, böra icke underkastas någon minskning i studietid. Detta gäller i synnerhet finansrätt men även förvaltningsrätt. Den tid, som genom den berörda reduktionen av hittillsvarande kursmoment skulle vinnas för ett på juridisk problematik inriktat studium, kommer, om den sammanlagda studietiden beräknas bli oförändrad (jfr nedan sid. 95), att uppgå till omkring en tredjedel därav eller närmare 2V2 terminer. Fråga blir då, huru detta kvalificerade studium skall inrättas och huru det skall förläggas under den totala studietiden. Det bör bestå av en mindre, mera teoretisk del och en större, mera praktiskt inriktad. De båda delarna böra i tiden följa i nu angiven ordning, enär de teoretiska och principiella insikterna äro en nödvändig förutsättning för de övningar och liknande på självverksamhet av de studerande byggda utbildningsformer, som äro de enda ändamålsenliga för ett givande studium av juridisk problematik. Härmed är uttalat, att kommittén måste avvisa en ordning, enligt vilken detta studium skulle anknytas till eller inordnas i det traditionella studiet av de särskilda examensämnena. Huvudskälet för denna ståndpunkt är, att — 88

såsom ovan berörts — verklig insikt i den rättsliga problematiken förutsätter icke alltför obetydliga insikter i rättsordningen i dess helhet. F ö r r ä n dessa vunnits, kunna de studerande i allmänhet icke tillfredsställande tillgodogöra sig undervisning i mera principiella frågor, oavsett om denna anordnas mera teoretiskt eller består i tillämpningsövningar. Detta bestyrkes nogsamt av erfarenheten av det nuvarande ämnet juridisk encyklopedi. I den mån detta icke inskränker sig till en översikt av rättsordningens system och begreppsbildning samt av rättsfilosofiens element, utan söker närmare belysa rättsreglernas sätt att fungera och användningen av rättskällor av skilda slag enligt olika därom framställda läror, visar det sig regelmässigt att flertalet av de studerande icke få stor behållning av ämnets studium, då det såsom nu är förlagt till det första studieåret. De sakna både erforderliga kunskaper om den gällande rätten och i allmänhet även nödig personlig mognad. Det är därför svårt att förebygga, att ämnets studium resulterar i ett tämligen andefattigt inpräntande av definitioner och data. Kommittén föreslår, att detta ämne ombildas på det sättet, att en mindre, elementär del därav, innehållande sådant som är erforderligt för varje studium av positiv rätt, inrymmes i den propedeutiska kursen, medan det övriga i utvidgad och fördjupad form studeras såsom ett särskilt examensämne, benämnt allmän rättslära. Detta ämne måste till tiden följa efter de reducer a d e positivrättsliga ämnena, och först därefter böra de återstående mera djupgående studierna vidtaga. Även andra skäl tala för att de senare ej böra direkt anknytas till de särskilda positivrättsliga ämnena. Om så skedde, måste det befaras, att den förut påvi-

sade tendensen att låta bibringandet resp. tillägnandet av minneskunskaper utbreda sig på bekostnad av den problembetonade sidan av studierna, alltjämt skulle göra sig gällande. De fördjupade studierna skulle härvid komma att bliva så splittrade, att de ej kunde giva den avsedda behållningen. — Vidare skulle det möta svårigheter att ordna arbetsfördelningen mellan lärarna på ett tillfredsställande sätt. De fördjupade studierna måste ledas av de mest erfarna och bäst kvalificerade lärarna, d. v. s. i allmänhet av professorer. För detta ändamål måste dessa åtminstone i vissa ämnen frigöras från en mycket stor del av den elementära undervisningen och examinationen, som bör anförtros åt mera u n d e r o r d n a d e lärarekrafter. En sådan uppdelning skulle svårligen låta sig genomföras om de elementära och fördjupade studierna skulle äga rum i ett sammanhang i varje ämne för sig. För den angivna tidsföljden tala ytterligare skäl. Om samtliga positivrättsliga ämnen genomgåtts efter ca 3 år av studietiden, böra de studerande, ehuru de icke äro att anse såsom färdigutbildade jurister, kunna mottagas för praktisk utbildning vid domsaga eller på liknande praktikställe. Att sålunda en del av den vanliga tingsutbildningen eller en motsvarande praktisk utbildning skulle kunna förläggas före de avslutande studierna, innebär enligt kommitténs mening en stor fördel. Därigen o m skulle den sista delen av studierna m e d all säkerhet bli betydligt mera fruktbringande, på grund av att de stud e r a n d e förvärvat både viss erfarenhet a v det praktiska rättslivet och en större allmän livserfarenhet och personlig mognad. Kommittén föreslår bestämmelser som skola möjliggöra viss prakt i k u n d e r studietiden (Kap. 32). En begränsning av de positivrättsliga

ämnena till ett minskat omfång med i huvudsak den nuvarande inriktningen skulle möjliggöra, att de flesta av dessa ämnen i obeskuret skick kunna ingå även i juris politices magisterexamen. Detta är en beaktansvärd fördel för de antagligen talrika studerande, som först efter några års studier önska träffa valet mellan rent juridiska och kombinerat juridiskt-samhällsvetenskapliga studier. Tillika underlättas genom denna partiella överensstämmelse mellan de båda examina organisationen av undervisning och examination. Mot den föreslagna anordningen ha u n d e r de överläggningar, som kommittén haft med lärare och studerande inom de juridiska fakulteterna, framförts vissa invändningar. Dessa ha väsentligen varit följande. En reduktion av de minneskunskaper, som fordras för examen, skulle göra de examinerade juristerna alltför litet användbara i praktiskt arbete. Detta argument torde vara tillräckligt bemött i det föregående. Här må understrykas, att de under studietiden inhämtade minneskunskaperna — till den del de icke äro av mycket central karaktär eller eljest erhållit en fast systematisk och principiell förankring — till sina detaljer snabbt gå förlorade. Redan det rådande examenssystemet med särskilda tentamina i ett stort antal fristående ämnen föranleder, att en nyexaminerad jurist hunnit glömma mycket av vad han vid tidigare tentamina kunnat redovisa. Minneskunskapernas omedelbart praktiska betydelse bör därför icke överskattas. De måste ständigt vidmakthållas och förkovras under själva det praktiska arbetet. Huruvida de akademiska studierna givit mera eller mindre såsom "startkapital" är därför inom vissa gränser utan avgörande betydelse. Särskilt med hänsyn till att ett genomförande av kommitténs förslag

skulle medföra en icke oväsentlig effektivisering av undervisningen, anser kommittén, att den icke dragit alltför snäva gränser i nu nämnda hänseende. Vidare har gjorts gällande, att ett förverkligande av förslaget skulle medföra att det egentliga, till varaktigheten förkortade studiet av de positivrättsliga ämnena skulle komma att bliva ännu mera ensidigt inriktat på inlärande av lagbestämmelser och a n d r a data än det nuvarande studiet är och därigenom bliva ointressant, "uttorkat", och utan egentligt bildningsvärde. Detta skulle bliva en ofrånkomlig följd av den reducerade tiden. Sådan är emellertid icke förslagets innebörd. Det går icke ut på att man, såvitt möjligt, skulle inpränta allt som för närvarande plägar fordras och att man därför måste avstå från att genom övningar och liknande undervisning söka leda d e studerande till att genom självverksamhet förvärva en levande förståelse av rättsordningens olika områden. Fastmera böra kunskapsfordringarna nedskäras ungefärligen i den proportion varmed den för de särskilda ämnena beräknade tiden reduceras. Iakttages detta kommer, proportionsvis, icke mindre tid än nu att stå till buds för övningar o. dyl. undervisning. Med hänsyn till att de studerande i vissa ämnen i allmänhet komma att befinna sig på ett något tidigare utvecklingsstadium än nu, och till att den sista delen av studietiden kommer att erbjuda tillräckligt utrymme för mera avancerade seminarieövningar, böra emellertid lämpligen de övningar, som hållas under de positivrättsliga studierna, läggas på ett tämligen elementärt plan. De böra icke härigenom bliva mindre stimulerande till självständig tankeverksamhet, i allt fall icke för flertalet av de studerande. 90

I en viss motsättning mot den nu berörda kritiken står en annan uppfattning, som med mycken skärpa framförts av några akademiska l ä r a r e : ett ej ringa antal av de studerande skulle, på grund av bristande begåvning eller intresse eller bådadera sakna förutsättningar för att under självständigt arbete med behållning tillägna sig insikter av principiell och metodisk art. Följderna härav skulle bli betänkliga. Ett icke ringa antal studerande måste, efter flera studieår, underkännas, varigenom studierna skulle bli utan nämnvärt värde för dem själva eller för samhället. Sådana studerande skulle verka tyngande på undervisningen och hindra de fördjupade studierna att giva resultat av avsedd kvalitet även för många bättre utrustade studerande. Talrika deltagare i undervisningen skulle icke själva kunna författa seminarieuppsatser eller eljest fullgöra förelagda prestationer, utan skulle anlita hjälp av mera försigkomna kamrater eller av examinerade jurister, som skulle etablera professionella "uppsatsfabriker". Dessa farhågor kunna icke avvisas såsom helt ogrundade. Kommittén anser dem emellertid icke avgörande. Härvid kan man bygga på erfarenheter från andra håll inom den nuvarande universitetsorganisationen i vårt land, närmast från de humanistiska sektionerna. Det saknas hållpunkter för att de sämre bland dessas studerande skulle vara bättre utrustade än de svagare inom de juridiska fakulteterna. Likväl vitsordas allmänt att seminarieundervisningen inom de humanistiska sektionerna ger goda resultat. I övrigt bör följande beaktas. Enligt kommitténs förslag skola de svagaste studenterna kunna på ett tidigt stadium avstängas från att fortsätta examensstudierna. Detta system torde även

få en preventiv verkan. Slutsatser från i allmänhet böra avse analys och kritik nuvarande förhållanden kunna därför av konkreta rättsfall, som äro av säricke utan vidare anses tillämpliga un- skilt intresse med hänsyn till lagskrivder en reformerad studieorganisation. ning samt lagtolkning och annan användning av rättskällor. Nuvarande missförhållanden av antydd Tyngdpunkten av de fortsatta stuart sammanhänga med lärarpersonalens otillräcklighet, som förhindrat nödig dierna ligger på den mera omfattande handledning åt de studenter, vilka mest del därav, som följer efter studiet av allmän rättslära. Syftemålet med dessa varit i behov därav. Efter den föreslagstudier är att inom begränsade rättsomna upprustningen av lärarorganisatioråden uppnå en grundlig behärskning nen blir handledning möjlig i sådan utav lagstiftning, rättspraxis och annat sträckning att den bör kunna bli effekförefintligt material samt övning i praktiv för de allra flesta studerande, som tisk rättstillämpning med användning kunnat nå fram till ifrågavarande staav erkända principer för tolkning, utdium av studierna. fyllande av luckor, beaktande av prejuIllojalt anlitande av hjälp bör icke kundikat o. s. v. Dessa principer böra anana ha framgång, ty de erforderliga lyseras och kritiseras. Härför påkallas prestationerna bestå icke blott i avlämjämförelse med andra rättsområden än nande av ett eller flera skriftliga arbede närmast studerade. ten. Dessa skola ventileras, och även i Ett huvudsakligt spörsmål beträffanövrigt skall aktivt deltagande i seminariearbete kunna presteras. — Upp- de detta fördjupade studium gäller hugifterna och anspråken måste inom vi- ru många och vilka positivrättsliga ämda gränser anpassas efter de studeran- nen det skall avse. Det kan tydligen des individuella förutsättningar. Detta icke ifrågakomma att låta det likformigt underlättas genom användning av en avse alla dessa ämnen. Därigenom skulsärskild betygsskala för angivna del av le detta studium antingen bliva orimligt tidskrävande eller, om det begränstudiet. sades till en skälig tid, icke innebära någon nämnvärd fördjupning. En såNärmare om de fortsatta studiernas dan allsidighet är icke heller påkallad anordning Såsom ovan anmärkts böra de fort- av syftet med det fördjupade studiet. satta studierna inledas med ett särskilt Vad som skall uppnås är icke i främsta ämne, allmän rättslära. Om dettas inne- rummet en breddning av minneskunhåll hänvisas till följande kapitel av skaperna, utan en träning i att förskafbetänkandet. Undervisningen kan bestå fa sig nödiga detaljkunskaper på ett eli en översiktlig kurs och några veten- ler annat rättsområde och i att använda föreliggande material för lösning av skapliga föreläsningar över något särjuridiska problem. Dessa äro i det väskilt problem samt i seminarieövningar sentliga likartade för olika delar av över principiella och metodiska frågor. rättsordningen och metoderna för deÄmnena för dessa böra, liksom i övriga ras lösning äro också nära besläktade. ämnen, fritt bestämmas av vederböranÄr det anförda riktigt, följer därav de lärare, gärna under beaktande av att den metodiska träning, som är änönskemål från intresserade studenter. Övningarna kunna sålunda behandla damålet med de fördjupade studierna, allmänna metodologiska, någon gång bör kunna uppnås genom arbete på ett rättsfilosofiska spörsmål, men de torde mindre antal begränsade områden. Den 91

övning i att u p p s p å r a tillämpligt material i lagstiftningen och dess förarbeten, i rättsfallssamlingar samt i tidskrifter, monografier och annan litteratur, vid behov även utländsk, som man kan uppnå vid arbete på ett för sådan övning lämpligt område, kommer en till godo vid framtida arbete även på helt andra områden. Motsvarande gäller om den träning i att på grund av materialet självständigt lösa problem, som vinnes inom ett område. Det är viktigt att de områden, som studeras på sådant sätt, icke bliva för många och icke för omfattande. Endast under denna förutsättning kan studiearbetet bli tillräckligt djupgående och skänka önskvärd säkerhet och ett visst självförtroende vid lösandet av mera kvalificerade uppgifter inom praktiskt juridiskt arbete. På detta sätt undvikes en viss valhänthet och oföretagsamhet, då det gäller att röra sig utanför upptrampade stigar, något som ofta kan påvisas hos nyligen examinerade jurister i vårt land. Det gäller icke blott att kunna använda vad man en gång lärt sig, ty det inlärda kunskapsstoffet måste alltid förr eller senare visa sig otillräckligt; det gäller också att kunna lära sig vad som visar sig behövligt. Kommittén h a r icke ansett, att de begränsade områdena för fortsatta studier böra vara desamma för alla studerande eller för ett antal stora grupper av studerande. En sådan ordning skulle efter hand beröva uppgifterna det mesta av deras förmåga att väcka intresse och skulle icke lämna tillräckligt utrymme för verkligt självständigt arbete. I stället måste största möjliga omväxling eftersträvas. Härigenom lämnas även tillfälle till en ständigt fortgående anpassning efter olika uppgifters aktualitet och praktiska betydelse under rättsutvecklingens gång. Tilllika beredes möjlighet för varje lärare 92

att i undervisningen betona sådana områden, inom vilka inriktningen av hans vetenskapliga arbete gör honom särskilt skickad att meddela en effektiv och stimulerande handledning. Utväljandet av de områden, som skola vara föremål för de fördjupade studierna, bör äga rum för varje studerande individuellt. I första hand bölden studerande äga ganska fritt välja studieområde; han skall härvid kunna erhålla råd av l ä r a r n a ; av lärare, som företräder det examensämne inom vilket valet träffas, bör inhämtas godkännande av valet. Om den studerande väljer ett visst område därför att det särskilt intresserar honom eller antages få särskild betydelse för en planerad framtida verksamhet eller av förkärlek för en viss lärare eller av ännu någon annan anledning (t. ex. önskan om visst samarbete med en bestämd k a m r a t ) , synes vara utan egentlig betydelse. Därest en studerande icke själv anser sig kunna utvälja något specialområde, bör valet kunna ske genom lärares försorg. Den föreslagna ordningen föranleder, såsom av det anförda framgått, en viss ganska måttlig specialisering under studierna. Uppnående härav har icke varit något avgörande motiv för förslaget i denna del, men möjligheten till specialisering torde i och för sig utgöra en fördel. Rättsordningens och den juridiska metodikens enhetlighet medför, att varje juris kandidatexamen kan giva samma formella kompetens, oavsett att olika kandidater studerat olika specialområden. Vid en saklig meritprövning i särskilda fall kan naturligtvis valet av specialområde anses utgöra en styrka eller en svaghet för sökande till en viss befattning. Studierna inom specialområdet kunna beräknas komma att gestalta sig något olika i skilda fall. Hänsyn måste

tagas dels till de studerandes olika begåvning och förut ådagalagda studieförmåga, dels till de olika ämnenas krav, förmodligen även till skilda lärares olika uppfattningar och undervisningsmetoder. Tyngdpunkten bör städse läggas på seminariearbete, såväl genom författande och försvar av en eller flera uppsatser, som genom aktivt deltagande i diskussion av andras uppsatser. Dessa diskussioner böra avse även uppsatser, som beröra problem utanför den studerandes eget fördjupningsområde. Även kunna på seminarieövningar förekomma kritisk behandling av publicerade monografier och tidskriftsuppsatser. Särskilt begåvade studerande böra erhålla en mera krävande, fullt självständig uppgift, kanske över ett enda problem av stort intresse. Mindre begåvade studerande torde i stället få prestera ett par mindre krävande uppgifter av mera refererande karaktär. Uppgifterna kunna vara antingen teoretiskt eller mera praktiskt inriktade. Även undersökningar med sociologisk metod kunna ifrågakomma.

ciellt problem eller av några få problem inom samma rättsområde. Härav följer att inhämtande av vidgade kunskaper om lagstiftningens och litteraturens innehåll icke bör vara ett självständigt mål för dessa studier. Såväl svensk som utländsk litteratur bör begagnas för att erhålla en rätt uppfattning av de ställda problemen och en klar belysning av deras innebörd och sammanhang med andra problem, som förekomma inom samma rättsområde eller inom andra. Metodisk vägledning kan ofta vara att hämta från rättsfall och andra avgöranden, som omedelbart hänföra sig till problem inom helt andra områden. Sådant material kan i regel uppspåras endast genom litteraturstudier.

Av en sådan målsättning för de fördjupade studierna följer, att området för desamma i varje särskilt fall på förhand kan bestämmas endast ungefärligt. Emellertid torde behandlingen av en specialuppgift, och i många fall redan dess utväljande, böra föregås av ett studium av lagstiftning och litteratur inom ett icke alltför begränsat rättsområde, till vilket den avsedda specialuppgiften är att hänföra. Ett problem F ö r uppgifter inom ämnen, som tiinom t. ex. skadeståndsläran kan svårlidigare studerats endast översiktligt och gen med nödig precision formuleras och elementärt, såsom folkrätt och internaej heller med utsikt till framgång betionell privaträtt, måhända även finanshandlas utan att man h a r en överblick rätt, torde i allmänhet krävas jämförelöver hela skadeståndsrätten och ganska sevis brett anlagda litteraturstudier av grundliga insikter inom skilda delar av läro- och handböcker. För uppgifter denna. Sådana insikter utgöra naturinom centrala områden av de större exaligtvis i och för sig ett värdefullt tillmensämnena torde huvudsakligen speskott till utbildningen, men framför allt ciallitteratur komma till användning. är det studiearbete, som kräves för deMycket lämpligt synes vara att en uppras förvärvande, en god övning av förgift är sådan att den kräver beaktande mågan av orientering inom ett rättsomav material, som tillhör två eller flera råde vilket som helst. Och det torde i examensämnen, och bör belysas från allmänhet icke vara tillräckligt med en dessas skilda perspektiv. orientering inom detta enda område. Av det anförda framgår att tyngdEn djupare förståelse av dettas principunkten för studierna i fördjupningsper kräver att de sammanhållas med ämne alltid bör läggas på möjligast aktiv principerna på ett eller flera andra och självständig behandling av ett spe93

rättsområden, i det angivna exemplet lämpligen på den allmänna avtalslärans och försäkringsrättens områden. Det är icke möjligt att på ett generellt sätt angiva de områden, inom vilka de nu berörda litteraturstudierna böra bedrivas. Huru de skola avgränsas och kombineras måste bli beroende av de särskilda rättsområdenas struktur och inbördes sammanhang och på den systematik, som kommit till användning vid deras behandling i lagstiftningen och litteraturen. Även tillgången på större läroböcker och andra mera omfattande framställningar kan spela en roll. I allmänhet torde emellertid litteraturstudierna böra avse ämnesdelar av det omfång, som framgår av följande exempel: allmän avtalsrätt, köp och byte av lös egendom, köp och byte av fast egendom, nyttjanderätt, arbetsavtal, äktenskapsrätt, arvs- och testamentsrätt, fraktavtal, växelrätt, försäkringsavtalsrätt, skadeståndsrätt, immaterialrätt; straffrättens allmänna läror om brottet, försök och förberedelse till brott, statsförbrytelser, misshandelsbrott, förmögenhetsbrott, bevisrätten, fullföljdsförfarandet, exekution i fast egendom, konkursrätt, administrativ besvärsrätt, socialvårdsrätt. Litteraturstudierna böra avse det område inom vilket specialuppgiften återfinnes, och i regel därutöver åtminstone ett annat område. Den som specialiserar sig inom försäkringsavtalsrätt bör t. ex. utöver detta område studera allmän avtalsrätt, möjligen även skadeståndsrätt, beroende på specialuppgiftens inriktning. Den som skall behandla ett problem ur läran om förmögenhetsbrott bör jämte denna studera den allmänna läran om brott; den som specialiserar sig inom den sistnämnda bör även studera en särskild större brottsgrupp, ofta lämpligen misshandelsbrotten. Inom varje område torde i regel böra 94

utom svensk lagtext läsas några grundläggande framställningar, lämpligast läroböcker men i brist på sådana kommentarer eller förarbeten till gällande eller föreslagen lagstiftning. Någon av dessa framställningar kan med fördel hämtas från våra nordiska grannländer eller från något annat främmande land. Vid studiet av litteraturen bör åtminstone svensk publicerad rättspraxis noga beaktas. Vid behandlingen av en specialuppgift användes allt vad därom finnes att tillgå i svensk lagstiftning, litteratur och rättspraxis. Jämte gällande lag utnyttjas dennas förarbeten och stundom även den förut gällande lagstiftningen. Inom litteraturen uppmärksammas såväl uttalanden i kommentarer, handböcker och andra större framställningar som tillgängliga monografier och tidskriftsuppsatser. En huvuduppgift är att finna och redovisa all rättspraxis, som direkt eller indirekt är vägledande för lösning av uppgiften. Alltefter dennas art kunna naturligen variationer förekomma. Den kan t. ex. bestå i en komparativ framställning; i sådant fall kommer studiet av utländsk lagstiftning och litteratur att träda i förgrunden, medan svensk rättspraxis behandlas mindre grundligt. Uppgiften kan även ha en rättshistorisk, sociologisk eller rättspolitisk inriktning. I vartdera fallet måste en anpassning ske av det material som skall användas och av sättet för dess utnyttjande. Tydligt är att handledning är erforderlig såväl vid urvalet av litteratur och annat material som vid dess bearbetning. Vederbörande professor måste kunna ägna tid åt denna viktiga undervisningsuppgift. Av stor betydelse är även att amanuenser och andra yngre lärare medverka därvid. Det är angeläget att den studerandes arbete med specialuppgiften främst betraktas som utbildning och icke som prov. Sam-

arbete mellan flera studerande bör upp- C. Studietiden. Studiegången. Examens uppdelning. muntras. De studerandes valfrihet har ansetts Enligt anvisning i direktiven har icke b ö r a vara alldeles oinskränkt. För kommittén övervägt möjligheterna att undvikande av alltför stor ensidighet genomföra en förkortning av studietiden bör varje studerande fördjupa sig inom för juris kandidatexamen. För närvatvå olika ämnen. Dessa böra i allmän- rande är denna beräknad till 4V år a het hänföra sig till skilda delar av rätts- eller 9 terminer i normala fall. Av Moordningen. För uppnående härav och bergs utredning (Bil. 6) framgår, att med beaktande av civilrättens centrala under senare tid den faktiskt använda och grundläggande betydelse för den studietiden ganska väl överensstämmer juridiska metodiken föreslås, att den härmed. ena specialuppgiften städse skall välFrågan om en begränsning av studiejas inom civilrätt, den andra inom ett tiden har under senare år alltmer uppannat examensämne. Med särskilt tillmärksammats. Den allt högre medelstånd av fakulteten bör dock en studeåldern hos dem, som avlägga studentrande kunna välja även den andra uppexamen, jämte den tid, som måste ägnas giften inom civilrätt; detta bör huvudåt värnplikt och i de flesta fall befälssakligen medgivas mera begåvade stuutbildning, har föranlett krav på att derande och höga krav böra ställas på man undersöker om icke utbildningsbehandlingen av en sålunda vald yttertiden för akademiska och andra fackligare uppgift inom civilrätt. Med hänhögskoleexamina kunde förkortas. Unisyn till de något avvikande och för versitetsberedningen har i sitt betänflertalet studerande alltför krävande arkande V ingående behandlat förevabetsmetoderna inom ämnena rättshistor a n d e spörsmål för filosofiska och teoria och allmän rättslära bör jämväl val av specialuppgift inom något av dessa logiska examina och för de lägre av ämnen kräva fakultetens godkännande. dessa examina förordat en viss nedskärDen särskilt framskjutna plats inom ning av ämnesstoffet. Enligt beredningde fördjupade studierna, som civilrät- en borde exempelvis normaltiden för fiten enligt förslaget skall erhålla, är losofisk ämbetsexamen härefter uppgå icke motiverad av att ett inom civil- till högst åtta terminer. Vid terminsberätten utbildat särskilt åskådningssätt räkningen har beredningen härvid utskulle anses i och för sig föredömligt för gått från att 5 månaders nettostudietid behandling även av sådana rättsområ- skall anses motsvara en termin. den, inom vilka ett offentligt intresse Vad studietiden för juris kandidatt r ä d e r mera i förgrunden. Fastmera är examen beträffar skulle ur flera syndet kommitténs uppfattning att de of- punkter en begränsning av studietiden fentliga intressena både böra beaktas vara önskvärd. Det måste å andra sioch numera också i allmänhet bliva dan betonas att det med hänsyn till de beaktade även inom civilrätten. Sam- krav, som från skilda juridiska verkspelet mellan allmänna och enskilda samhetsfält ställas på examens omfattintressen framträder inom den moder- ning och kvalitet, erbjuder svårigheter n a civilrätten särskilt tydligt. att genomföra en förkortning av studietiden. I synnerhet blir detta fallet om i Exempel på huru kommittén tänkt sig examen skall ingå ett större inslag av studierna inom specialområde givas i samhällsvetenskapliga ämnen än f. n. bil. 11. 95

Kommittén har som ovan framgått föom rimliga gränser. Av mera begåvareslagit vissa beskärningar av de nuva- de studerande torde juris kandidatexar a n d e fordringarna för examen, främst men i många fall kunna avläggas på been minskning av de flesta positivrätts- tydligt kortare tid än 9 terminer. Det liga ämnenas omfång. Å andra sidan har måste härvid vidare framhållas att komkommittén på anförda skäl funnit på- mittén med en termin avser en nettostukallat att bereda utrymme åt betydande dietid av omkring 4% månad, medan nya studieprestationer. Till en början universitetsberedningen ansett en tertillgodoses önskemålet om en ökad sam- min böra motsvara en nettostudietid av hällsvetenskaplig orientering därigenom 5 månader (jfr nedan s. 137). att ämnet nationalekonomi eller, med Beträffande dispositionen av den såkommitténs terminologi, ekonomisk lunda beräknade studietiden är det samhällskunskap gjorts obligatoriskt. tydligt att, liksom hittills, den första Ett ökat inslag av statskunskap kännetiden bör anslås åt de förberedande stutecknar utformningen av statsrätt med dier, som anses erforderliga. Hit hör folkrätt. Men framför allt ha tillkommit främst den propedeutiska kursen (utområden och prestationer, som icke vidgad med vissa element av allmän blott formellt äro nya: vissa juridiska rättslära), vidare ekonomisk samhällshjälpvetenskaper, utvidgat studium av kunskap och rättshistoria (innefattanallmän rättslära och valfria områden de jämväl något romersk r ä t t ) . Till denför fördjupade studier inom civilrätt na grupp bör även hänföras statsrätt, och (i regel) ett annat ämne. Dessa helt med hänsyn både till detta ämnes nära nya studieprestationer ha befunnits sammanhang med den i gymnasiet innödvändiga för att examen skall kunna hämtade samhällsläran och till ämnets rätt fylla sin uppgift. Resultatet blir att förändring till att omfatta mindre ponågon minskning av normalstudietiden sitivrättslig författningskunskap och icke kan anses möjlig. Men någon ökmera statskunskap. Studiet av denna ning är å andra sidan ej heller behövämnesgrupp beräknas kräva två termilig. Vid bedömande av denna studietids ner. längd är en jämförelse med utländska Därefter bör, såsom förut berörts, fölförhållanden belysande. Såsom ovan ja studiet av de positivrättsliga ämnena (s. 70) berörts är den verkliga studieävensom, i nära anslutning till strafftiden på vissa håll längre än i Sverige rätt, av element av vissa hjälpvetenskaoch nästan ingenstädes kortare, om hänper. Denna avdelning beräknas omfatta syn tages till de studieprestationer som drygt fyra och en halv terminer. äro förlagda utanför de juridiska uniSist följer allmän rättslära samt förversitetsstudierna. djupade studier inom specialområden Om kommittén sålunda icke ansett av civilrätt och ett valfritt ämne, tillsig kunna räkna med en förkortad nor- sammans under något mindre än två och malstudietid bör å andra sidan denna en halv terminer. Den verkliga studietid för en studerande, som följer untiden för detta parti kan beräknas bliva dervisningen, endast i enstaka fall be- ganska starkt varierande, beroende på höva överskridas. Kommittén vill i detde olika studerandes begåvning och ta sammanhang erinra om universitetsenergi. beredningens förslag till studietidsstaKommittén har funnit lämpligt att tistik, vilket synes böra utgöra ett verkde nu angivna tre partierna utformas samt medel för att hålla studietiden in- såsom tre delar av examen, med i viss 96

niåi olika regler för betygssättning m. ni. Utom vissa fördelar i redaktionell: hänseende vid examensstadgans utfermning, särskilt beträffande förh a l a n d e t till juris politices magisterexanen, vinnes genom denna uppdelning alt det olika syftet med och innehålet av de särskilda momenten av studiegången framträda klarare. Emellertid har kommittén icke funnit skäl att g ö n gränsdragningen mellan de tre exainensdelarna alldeles skarp, på det sätt att varje del måste vara fullt avslulad, innan något moment av en följande sluderas. Vissa smärre avvikelser

ha sålunda ansetts kunna medgivas, ehuru kommitténs majoritet icke ansett dem vara alt anbefalla. Såsom förut anmärkts, anses det lämpligt att viss praktisk tjänstgöring går i tiden före tredje delen av examen. I samband därmed har övervägts att utforma första och andra delarna såsom en särskild examen med en egen benämning. Det har emellertid ansetts att någon större fördel icke skulle stå att vinna genom en sådan anordning, som däremot skulle kunna medföra olägenhet genom alt utgöra en auktorisation av otillräckligt utbildade jurister.

K a p . 8. Studie - och examensstoffet En examensstadga, som i det väsentliga kvarstår oförändrad sedan 1904, måste vara mer eller mindre föråldrad på grund av den samhällsutveckling, som försiggått under de senaste årtiondena. Samhällets alltmer komplicerade natur har lett till att olika områden av samhällslivet i ökad omfattning blivit föremål för rättslig reglering. På centrala områden av civilrätten, där man tidigare i såväl teori som praxis byggt på allmänna rättsgrundsatser, har en omfattande lagstiftning tillkommit. Men framför allt ha lagar och författningar på de sociala och ekonomiska områdena ökat i antal och omfång. Följden har blivit att det sedan länge icke är möjligt att vid juristutbildningen gå igenom all lagtext inom hela det juridiska ämnesområdet. Vid studiet har därför en begränsning av lärostoffet blivit nödvändig. Emellertid har vid genomförandet av denna studiet av lagtext icke alltid reducerats i tillräcklig mån och efter en genomtänkt plan. Även i fråga om undervisningen och dess former göra sig andra synpunkter 7 — 22261

gällande än de, som voro rådande för nära femtio år sedan. Kommitténs förslag syftar till att undervisningen skall läggas så att det centrala och gemensamma betonas och att de studerande bibringas en levande uppfattning om det väsentliga i rättsreglernas innehåll och funktion. I den kritik som framförts mot innehållet i de juridiska studierna, har bland annat, som tidigare nämnts gjorts gällande, att dessa icke skulle förmedla tillräckliga insikter i samhällets ekonomiska och sociala struktur. Vad beträffar kravet på bättre samhällsvetenskapliga insikter i juris kandidatexamen är det obestridligt att insikter i t. ex. nationalekonomi, företagsekonomi, statistik, sociologi, psykologi samt politisk och ekonomisk historia äro till nytta för en jurist. Syftet med den juridiska utbildningen är emellertid i främsta rummet att meddela en juridisk fackutbildning, som gör den examinerade skickad att fullgöra de arbetsuppgifter, som förekomma på de juridiska yrkesområdena. 97

Kravet på sådana fackkunskaper får visserligen icke drivas så långt att juristutbildningen blir alltför ensidig. Det är av synnerlig vikt att den blivande juristen bibringas ett visst mått av sådana kunskaper om samhällslivets realia, som icke kunna erhållas genom juridiska studier. Vad som bör fordras av samhällsvetenskapliga insikter synes emellertid icke vara mer än en allmän orientering på det samhällsvetenskapliga området.

1. Inledande samhällsvetenskapliga och rättsvefenskapliga studier Det juridiska studiet inledes för närvarande med den propedeutiska kursen. Kursen, som infördes på förslag av 1902 års universitetsexamenskommitté, omfattar civilrätt och de viktigaste därmed sammanhängande delarna av processrätten ävensom straffrättens allm ä n n a grunder. Till grund för kursens införande låg en redan tidigare framförd tanke att de juridiska studierna borde inledas med en översikt av den gällande rätten. Enligt examenskommitténs åsikt skulle en sådan kurs vara ägnad att bibringa den studerande den överblick över den inhemska rätten och den kännedom om dess huvudprinciper, som utgjorde förutsättning för ett fruktbringande studium av juridisk encyklopedi, rättshistoria och övriga grundläggande ämnen. Den propedeutiska kursen har hävdat sig väl. Genom densamma erhålla de studerande en översikt över den gällande rätten som är av betydelse såväl för de förberedande som för de positivrättsliga ämnena. Ur studiesynpunkt är det av värde att ett ämne först studeras översiktligt och vid en något senare tidpunkt mera i detalj. Genom propedeutiska kursen vinner man detta syfte, särskilt i fråga om civilrätten. 98

För närvarande omfattar kursen till omkring % civilrätt, medan återstående tid är fördelad med ungefär lika delar på straffrätt och processrätt. Det har ifrågasatts om icke kursen borde utvidgas till att omfatta jämväl finansrätt och förvaltningsrätt, vilka ämnen med tiden fått allt större betydelse. Utan tvivel skulle det vara värdefullt om de studerande redan i början av sina studier erhölle en översikt av dessa ämnen. Detta kan dock icke anses oundgängligen erforderligt. Den studerande bör visserligen i början av sina studier veta något om den statliga och kommunala förvaltningen samt om socialvårdens organisation och om skatteväsendet. Till en del torde förevarande ämnesstoff beröras redan vid gymnasiestudiet i samhällskunskap. En utförligare framställning därav skall vidare ingå dels i statsrätt och dels i ekonomisk samhällskunskap. Enligt kommitténs mening bör den propedeutiska kursen alltjämt omfatta civilrätt samt huvuddragen av straffrätt och processrätt i ungefär samma omfattning som för närvarande. En måttlig reduktion av den civilrättsliga delen synes dock utan olägenhet kunna företagas. Men därjämte vill kommittén — som i det följande framgår (s. 100) — föreslå den utvidgningen av den propedeutiska kursen att i denna skall ingå en kort översikt av vissa delar av den allmänna rättsläran, vilka nu ingå i examensämnet juridisk encyklopedi och om vilka den studerande bör äga någon kännedom vid studiet av de positivrättsliga ämnena. Vad ämnet nationalekonomi beträffar, är detta för närvarande frivilligt i den meningen att det är alternativt med romersk rätt. Denna anordning av examen föreslogs av 1902 års universitetsexamenskommitté. Härigenom skulle enligt kommittén vinnas, att den

studerande, som ämnade ägna sig åt domarevärv, kunde bortvälja det för honom m i n d r e viktiga ämnet nationalekonomi och i stället grundligare studera romersk rätt jämte civilrätt, straffrätt och processrätt, varemot den, som ville utbilda sig till administrativ tjänsteman, kunde välja bort romersk rätt och förlägga tyngdpunkten av sina studier till nationalekonomien och ämnena inom den statsvetenskapliga gruppen. Enligt examenskommitténs åsikt måste den koncentrering av studierna på den ena eller andra ämnesgruppen, vartill angivna anordning beredde tillfälle, vara ägnad att befordra studiernas grundlighet. Under senare tid ha krav ofta rests på att ämnet alltid borde ingå i examen. Redan 1933 års universitetsberedning uttalade att det vore synnerligen önskvärt att blivande domare, förvaltningstjänstemän och advokater förvärvade insikter i vissa delar av nationalekonomien. I sådant syfte förtjänade det enligt beredningen att lagas under övervägande, huruvida icke nationalekonom i borde bliva obligatoriskt ämne i juris kandidatexamen. Å andra sidan göres ibland gällande, att ämnet är alltför teoretiskt och att dess studium icke är av nämnvärd nytta för praktisk juridisk verksamhet; särskilt från nationalekonomer av facket framhålles, att den t i d som är anslagen och kan anslås åt ännnct är alltför kort, för att dess stud i u m skulle kunna giva någon verklig behållning eller äga något egentligt bildningsvärde. Kommittén vill för sin del ansluta sig till den förstnämnda uppfattningen. M<ed hänsyn till den ökade betydelse, som de samhällsekonomiska problemen n u m e r a äga, böra insikter på detta områ.de krävas av varje jurist. Det är emell e r t i d av vikt att ämnet upplägges så att d e t kan tillgodogöras av de studerande

på den tid, som härför kan anslås, samt att det kommer att innehålla moment, som både äro av allmänbildande värde och av betydelse som bakgrund för de juridiska studierna. Ett sådant ämne bör enligt kommitténs uppfattning innehålla mindre av ekonomisk teori och mera av deskriptiva moment med huvudvikten på penning- och kreditmarknaden samt socialpolitiken. Vidare bör krävas någon kännedom om ekonomiskt och statistiskt källmaterial samt förmåga att använda detsamma. Med hänsyn till den angivna uppläggningen av ämnet och för att förebygga förväxling med ämnet nationalekonomi tillhörande annan examen än juris kandidatexamen, föreslår kommittén att ämnet benämnes ekonomisk samhällskunskap. Ett samhällsvetenskapligt ämne, som på sistone fått ökad betydelse, är sociologien. Det är först under detta århundrade som fältsociologiska undersökningar mera allmänt kommit i bruk och sociologien fått en mer empirisk inriktning. För juridiken har sociologien särskild betydelse genom att frågor om rättens samhällsfunktion kunna och böra angripas med sociologisk metod. Rättssociologi är en viktig underavdelning av ämnet sociologi. Orsaken till en lagstiftningsåtgärd är ofta att medborgarnas beteende framstår såsom mindre lämpligt i visst avseende. Lagen tjänar som ett medel att påverka beteendet till det bättre. Ofta lyckas detta emellertid endast delvis. Angående dessa beteenden och relationen emellan dem och den rättsliga regleringen kan sociologien stundom ge värdefulla upplysningar. Sociologiska studier böra därför kunna bibringa juristen större förståelse för lagstiftningens möjligheter och h u r lagen bör tillämpas för att man därigenom skall kunna uppnå bästa möjliga resultat. Att sociologien skulle ingå i de juri-

diska studierna som ett särskilt ämne kan dock ej komma i fråga. Man får nöja sig med att i de positivrättsliga ämnena beröra de rättssociologiska sammanhang, som ha betydelse för förståelsen av olika juridiska institut. Därtill bör emellertid i det juridiska studiet ingå en kortare översikt av den allmänna rättssociologien. Hitintills h a r denna utgjort en del av den juridiska encyklopedien och sålunda kommit i början av studierna. Emellertid skulle denna översikt bättre komma till sin rätt, om den komme efter de positivrättsliga ämnena, så att de studerande hade ett större kunskapsmaterial, på vilket de sociologiska synpunkterna kunde tillämpas. Kommittén h a r därför stannat för att uppta den rättssociologiska översikten som en del av ämnet allmän rättslära, vilket skall studeras närmast efter de positivrättsliga ämnena. Ämnet juridisk encyklopedi kommer enligt gällande ordning i början av studierna. Det är ett av de minsta ämnena i juris kandidatexamen. Den juridiska encyklopedien som examensämne omfattar huvudsakligen dels delar av rättsfilosofiens historia och den allmänna rätts- och statsläran, dels ock en framställning av vissa för de kommande studierna grundläggande begrepp och allmänna principer, vilka äro gemensamma för de särskilda juridiska disciplinerna. En elementär kunskap i dessa stycken är en nödvändig förutsättning för studiet av de ämnen, som behandla den gällande rätten. Ett mera ingående studium på området kan å andra sidan ej med behållning bedrivas, förrän den studerande inhämtat de flesta positivrättsliga ämnena. Först vid en sådan senare tidpunkt h a r han erhållit den kännedom om juridiken och dess innehåll, som är erforderlig för ett analy-

serande, kritiskt studium av den allmänna rättsläran och dess problem. Med hänsyn härtill synes den naturliga studiegången vara, att inhämtandet av den juridiska encyklopediens grövsta huvuddrag förlägges till början av studietiden, medan det mera ingående studiet av ämnet uppskjutes till en senare tidpunkt av studierna. E n uppdelning av den juridiska encyklopedien på sätt angivits ifrågasattes redan av 1933 års universitetsberedning. Enligt beredningen syntes den grundläggande undervisningen i ämnet kunna meddelas under den propedeutiska kursen och de mera ingående studierna — om dylika ansåges nödvändiga vid den vanliga juristutbildningen — förläggas till ett senare skede av utbildningstiden, då den studerande förvärvat kännedom om den gällande rättens innehåll. En dylik studiegång skulle, syntes det beredningen, sannolikt leda till bättre resultat än den nuvarande. Kommittén ansluter sig till tanken på en dylik uppdelning och föreslår att ämnet juridisk encyklopedi upphör att vara särskilt examensämne. I stället förordar kommittén att i den propedeutiska kursen skall ingå en kort översikt av sådana delar av den allmänna rättsläran, om vilka man bör ha någon kännedom vid studiet av de positivrättsliga ämnena. Hit höra de viktigaste juridiska grundbegreppen, huvudlinjerna av den juridiska systematiken, rättstillämpningens grundprinciper ävensom de fundamentala rättssäkerhetsgarantierna. I övrigt föreslås att ämnet juridisk encyklopedi i modifierad och utvidgad form skall hänföras till ett ämne, allmän rättslära, som studeras först efter genomgången av de positivrättsliga ämnena eller de flesta av dessa. Ämnena rättshistoria och romersk rätt ha betydelse främst som förbere-

daade och allmänbildande ämnen. Rätshistoria ingår enligt n u v a r a n d e ordning alltid i examen, medan romersk rätt är frivilligt, såtillvida att den studerande må välja antingen detta ämne eller nationalekonomi. Examensämnet rättshistoria h a r hittills huvudsakligen omfattat familjerättens, förmögenhetsrättens, straffrättens och processrättens historia. Statsoch förvaltningsrättens historia h a r än behandlats i rättshistoria och än i statsrätt. Enligt kommitténs mening tala övervägande skäl för att detta rättsområde behandlas vid undervisningen i rättshistoria. Men även om så sker kan man icke undvika att i viss utsträckning beröra stats- och förvaltningsrättens historia vid studiet av statsrätt.

genom att meddelas i samband med de skilda ämnena. Vad nu sagts h i n d r a r emellertid ej att övervägande skäl tala för att bibehålla rättshistorien som ett särskilt examensämne. Rättshistoriska studier äro det lämpligaste sättet att på ett tidigt stadium bibringa de studerande insikter om och förståelse för rättens funktion i samhällslivet.

Enligt kommitténs åsikt bör ämnet främst syfta till att göra de studerande förtrogna med huvuddragen av rättsutvecklingen och att skänka dem en inblick i det samband, som består mellan denna utveckling och de politiska, ekonomiska, religiösa och kulturella strömningarna under olika skeden. Eftersom utvecklingen i väsentliga delar varit gemensam eller åtminstone parallell för Sverige och övriga stater i Västerlandet, bör det historiska perVid behandlingen av de olika rättsspektivet icke begränsas till att avse områdenas historia har ofta framställenbart svenska förhållanden utan omningen mera uppehållit sig vid de särfatta huvuddrag av den allmänna rättsskilda institutens utveckling och mindre utvecklingen. Det är då naturligt att i sysslat med huvuddragen av rättsuträttshistorien beakta även den romervecklingen och dennas samband med den ska rättens stora och betydelsefulla inövriga samhällsutvecklingen. I de olika satser i utvecklingen (se vidare n e d a n ) . positivrättsliga ämnena har därjämte i Utformat på sådant sätt är ämnet rättsviss utsträckning behandlingen av ett historia enligt kommitténs mening en gällande institut föregåtts av en histovärdefull och oundgänglig beståndsdel rik. Detta förhållande har lett till att i av juristutbildningen. Rättshistoriska diskussionen om den juridiska utbildkunskaper äro väl endast i ganska beningen stundom gjorts gällande att rättshistoria borde upphöra som själv- gränsad utsträckning omedelbart prakständigt examensämne och uppdelas tiskt användbara, men vissa sådana kunskaper äro ett nödvändigt hjälpmedel mellan de olika ämnen, som syssla med den gällande rätten. Ur olika synpunk- för verklig förståelse och levande tillägnelse av den gällande rätten. Därest ter skulle det nämligen te sig naturliämnet avskaffas skulle det helt visst begare och vara mera rationellt att framfinnas erforderligt att ersätta det med ställningen av de rättsliga institutens historiska översikter i de särskilda pohistoria sker i samband med de ämnen till vilka de höra. sitivrättsliga ämnena. Sådana skulle icke vara lika givande som en samlad Till den sålunda uttalade uppfatthistorisk framställning, men skulle ändå ningen vill kommittén i viss mån anvara ganska tidskrävande. sluta sig. Åtskilligt av vad som nu beVad ämnet romersk rätt angår kan handlas vid undervisningen i rättshisden studerande, såsom redan förut sagts, toria skulle bättre komma till sin rätt 101

enligt nuvarande ordning välja mellan detta ämne och nationalekonomi. Medan tidigare ett stort antal studerande medtogo båda dessa ämnen i examen är det numera ovanligt att så sker. I valet mellan romersk rätt och nationalekonomi föredrages i de flesta fall det

senare ämnet. För de studerande, som inskrevos vid juridisk fakultet år 1948, ha uppgifter inhämtats angående studiet av romersk rätt och nationalekonomi. Fördelningen på de båda ämnena vid utgången av vårterminen 1951 framgår av nedanstående tablå. Ingen tentamen i romersk Romersk rätt rätt el. natioo. nationalek. nalekonomi

Nyinskrivna studerande 1948

Enbart romersk rätt

Tentamen i Enbart nationalekon.

Uppsala

27 1

Lund

16 1

Stockholm

57 1

Jur. fakultet

Även om stora delar av systematiken inom vår förmögenhetsrätt, särskilt obligationsrätten, och vissa begrepp inom denna ha sitt ursprung i den romerska rätten, spela de romerskrättsliga tankegångarna numera icke längre samma roll som förut. Tillkomsten av en modern lagstiftning på centrala civilrättsliga områden har sålunda medfört att den funktion, som den romerska rättens studium tidigare fyllde, minskat i betydelse. Det torde visserligen alltjämt förhålla sig så att studiet av gällande svensk rätt underlättas av ett föregående studium av romersk rätt men det kan dock icke påstås att detta är nödvändigt för studiet av den gällande svenska rätten. Om sålunda ett studium av romersk rätt ur systematisk synpunkt numera fått väsentligen mindre betydelse för förståelsen av gällande rätt, så äger ämnet ur rättshistorisk synpunkt intresse med hänsyn till det inflytande, som den romerska rätten utövat på den inhemska rätten. Med hänsyn härtill kan ämnet betecknas som en del av rättshistorien. I denna riktning uttalade sig också 1933 års universitetsberedning vid behandlingen av lärostolarna i rättshistoria och romersk rätt. Enligt beredningen syntes det sålunda, därest undervis102

ningen i romersk rätt i väsentlig mån inriktades på att redogöra för den romerska rättens egen utveckling och för de skeden därav, som utövat det starkaste inflytandet på den svenska rätten, t. o. m. kunna ifrågasättas om icke den romerska rätten borde upphöra att vara särskilt examensämne och övergå till att utgöra en del av rättshistorien. Genom en dylik sammanslagning skulle man även, uttalade beredningen, vinna den beaktansvärda fördelen, att alla, som tänkte avlägga juris kandidatexamen, förvärvade någon kännedom om de viktigaste grundbegreppen i den romerska privaträtten. E h u r u beredningen ansåge sig tills vidare böra räkna med att den romerska rätten komme att bestå som särskilt ämne, vore det enligt beredningens mening sannolikt, att utvecklingen komme att gå i den nyss angivna riktningen. Enligt kommitténs åsikt synes det på grund av vad ovan anförts icke längre vara erforderligt att under studiegången för juris kandidatexamen bereda utrymme för den romerska rätten annat än som en del av rättshistorien. I detta ämne med den ovan föreslagna upp1 Ifrågavarande studerande torde i de flesta fall ha avbrutit sina juridiska studier.

ägt rum på den konstitutionella rättens område, ansetts böra tillmätas stor vikt vid sidan av själva författningen. Enligt kommitténs mening bör statsrätten icke blott inriktas på kännedom om våra grundlagar utan på grunddragen av vårt politiska liv över huvud. Vårt nuvarande statsskick har som be kant genomgripande förändrats och detta har väsentligen skett vid sidan om grundlagarna. Det fordras kännedom om denna utveckling och dess resultat. Om de studerande skola erhålla en verklighetsbetonad bild av vårt statsskick och de krafter som verka därinom, är det lika angeläget att undervisning gives om de politiska partierna och de stora intresseorganisationerna. Kännedom om dessa och deras b e t y d d e s i det moderna samhället utgör, synes det 2. Statsrätt. Internationell rätt kommittén, en nödvändig förutsättStatsrätten utgör för närvarande ning för studiet av den skrivna förjämte folkrätten ett examensämne utom fattningen. vid Stockholms högskola, där folkrätDet synes härvid icke erforderligt att ten är särskilt examensämne. Vad till kräva fullständig och detaljerad känneen början statsrätten beträffar omfatdom om grundlagarna och vissa därtill tar detta ämne icke samma lärostoff vid anknutna författningar. Väsentliga de tre fakulteterna. I Uppsala hänföras punkter böra emellertid noggrant uppsålunda till ämnet statsrätt jämväl medmärksammas, däribland sådana som borgarrätt och tjänstemannarätt. I Lund hänföra sig till medborgarnas rättsomfattar ämnet utom statsrätt även skydd i förhållande till staten. medborgarrätt, medan i Stockholm såLiksom hittills bör i ämnet statsrätt väl medborgarrätt som tjänstemannarätt överförts från statsrätten till för- fordras kännedom om huvuddragen av vissa viktigare främmande länders förvaltningsrätten. fattningar. Framställningen härav bör Mot undervisningen i statsrätt sådan dock läggas komparativt och mera syssden för närvarande bedrives, har ibland la med olika typer av författningar och anmärkts, att den alltför mycket sysspolitiska åskådningar, mindre med lar med ett juridiskt studium av våra konkreta upplysningar om författninggrundlagar och vissa sig därtill anarnas innehåll. slutande författningar men endast i Tjänstemannarätten och medborgarm i n d r e grad med sådana delar av vårt rätten föreslås, i den mån dessa ämnesstatsskick och vårt politiska liv, som i områden för närvarande hänföras till ringa utsträckning eller icke alls regstatsrätten, bli överflyttade till förvaltlerats i grundlagarna t. ex. regeringsbildningen samt parti- och organisa- ningsrätten. Detta gäller sålunda även tryckfrihetsrätten, dock att de strafftionsväsendet. Nämnda företeelser ha och processrättsliga delarna därav vämed hänsyn till den utveckling, som

läggningen skulle emellertid en om ock kortfattad framställning av den romerska rätten utgöra en värdefull beståndsdel. Med tanke på kontakten med främmande jurister är det även av betydelse att de svenska juristerna åtminstone äga någon kännedom om romersk rätt. Det romerskrättsliga avsnittet bör enligt kommitténs mening omfatta dels några huvuddrag av den romerska rättens egen utveckling och av Corpus juris civilis, dels ock behandla den romerska rättens inverkan på den svenska rätten. Att vissa romerskrättsliga insikter härigenom bliva obligatoriska synes med kommitténs uppfattning av den romerska rätten som ett juridiskt allmänbildningsämne vara en fördel.

sentligen skola inhämtas i straff- respektive processrätt. Slutligen må nämnas att från statsrättens ämnesrepresentanter i Uppsala och Lund ifrågasatts om statsrätten längre borde utgöra särskilt examensämne. Till frågan härom återkommer framställningen i samband med behandlingen av ämnet förvaltningsrätt. Folkrätten, som är ett av de minsta ämnena i juris kandidatexamen, intar på grund av sin natur en särställning. Det torde vara ett relativt ringa antal jurister, som i sin verksamhet annat än i undantagsfall få kontakt med folkrättsliga frågor. Huvudsakligen för dem, som ägna sig åt den diplomatiska banan eller äro verksamma inom vissa andra grenar av internationellt arbete, torde ämnet vara av någon större betydelse. Det skulle med hänsyn härtill kunna ifrågasättas om ämnet alltjämt obligatoriskt borde ingå i juris kandidatexamen. Härvid måste emellertid beaktas att den utveckling, som under senare år ägt rum på det mellanfolkliga området, medfört att folkrättens betydelse ökat.

ling, som de mellanfolkliga relationerna undergått, även domare, advokater och ämbetsmän inom inrikesförvaltningen i högre grad än tidigare ha att sätta sig in i och taga ställning till folkrättsliga spörsmål. Och för vissa befattningshavare, verksamma i de särskilt efter det andra världskriget tillkomna internationella organisationer, vilka syfta till att på olika områden utjämna motsättningarna mellan staterna och verka för fred, äro insikter i folkrätt av stor betydelse. Ur svensk synpunkt måste det vara angeläget att svenska jurister i ökad omfattning kunna och vilja inrikta sig på verksamhet inom dessa organisationer.

I olika sammanhang ha också krav framförts om ett ökat utrymme för studiet av folkrätt. Hos kommittén har föreningen Svensk avdelning av International Law Association i skrivelse den 8 juni 1950 gjort framställning i denna riktning. Enligt föreningen vore det med hänsyn särskilt till de i världen för närvarande rådande förhållandena av största betydelse för Sverige att intresset för folkrätten ökades. Någon särskild motivering för denna åsikt syntes föreningen icke vara behövlig. Såsom ett medel, som kunde bidraga till att öka detta intresse, ville föreningen förorda att folkrätten erhölle ställning som ett särskilt ämne i de juridiska studierna.

Det anförda synes giva stöd för uppfattningen att folkrätten bör ägnas ökad uppmärksamhet i den juridiska utbildningen. Någon möjlighet att bereda ämnet ställning som obligatoriskt självständigt examensämne torde emellertid icke föreligga, och det kan icke heller anses erforderligt. Även om ämnet på sistone ökat i betydelse kan detta icke motivera att alla jurister måste ha störr e kunskaper i folkrätt än hittills. Alltjämt torde nämligen insikter i folkrätt komma att äga större betydelse endast för ett ringa antal jurister. För dessa äro vidare väsentligt grundligare insikter i ämnet erforderliga än som kunna medhinnas under de för alla gemensamma grundläggande studierna. Kommittén finner sig därför icke kunna föreslå att folkrätten blir särskilt examensämne utan vill förorda att ämnet får bibehålla ungefär samma omfattning som nu inom examensämnet statsrätt med folkrätt. Det grundläggande studiet av ämnet bör enligt kommitténs mening icke så mycket inriktas på studier av prejudikat utan fastmer på ämnets allmänna principer och de internationella organisationerna.

Otvivelaktigt är att med den utveck-

Av det sagda får emellertid ej den

slutsatsen dragas att icke jämväl enligt kommitténs åsikt intresset för folkrätten bör stimuleras. Tvärtom synes det angeläget att så sker. Enligt den föreslagna studieordningen för juris kandidatexamen skall en termin ägnas åt juridiska studier i valfritt ämne. Den som vill ägna sig åt diplomatbanan eller åt annan verksamhet, där goda insikter i folkrätt äro av betydelse, kan sålunda under denna termin inom ramen för examen inhämta de grundligare insikter i ämnet, som kunna befinnas erforderliga. Den sålunda tillkomna möjligheten att utan förlängning av studietiden för examen bedriva ett mera ingående folkrättsligt studium synes kommittén ägnad att kunna stimulera ett större antal studerande till ett fortsatt studium av folkrätt. I detta sammanhang vill kommittén även hänvisa till sitt förslag i fråga om den juridiska lärarorganisationen. Utom den av statsmakterna i princip redan beslutade professuren i internationell rätt vid juridiska fakulteten i Uppsala föreslår kommittén inrättandet av en motsvarande professur vid Lunds universitet. Härigenom skapas förutsättningar för att detta ämne blir företrätt av välkvalificerade representanter. Den internationella privaträtten utgör enligt gällande ordning ett särskilt examensämne. Till omfånget är ämnet det minsta i andra gruppen av juris kandidatexamen. F r å n kommitténs utgångspunkt att en reducering av det juridiska kunskapsstoffet bör äga r u m till förmån för ett mera ingående och vetenskapligt studium har ifrågasatts om ämnet längre borde obligatoriskt ingå i examen, vare sig som självständigt examensämne eller som del av annat ämne. Som emellertid ämnet under senare år kommit att få alltmer ökad betydelse på grund av att rättsliga relationer mellan svenska och utländska

medborgare blivit allt vanligare, har det icke ansetts helt kunna undvaras. I flera av de största och mera betydelsefulla processer, som under det sist förflutna decenniet avgjorts av Högsta domstolen, har denna haft att taga ställning till olika internationellt privaträttsliga spörsmål. Icke alltför sällan ha vidare såväl domstolar som advokater att behandla fall med anknytning särskilt till internationell äktenskapsrätl och internationell handelsrätt. Slutligen är ämnet icke minst ur rättsvetenskaplig synpunkt av stort intresse, enär vid dess behandling den juridiska begreppsbildningens olika problem framträda i särskild grad. Med hänsyn härtill synas alltjämt vissa insikter i ämnet obligatoriskt böra krävas i juris kandidatexamen. Kommittén kan dock ej finna sådana skäl vara för handen att ämnet alltjämt bör utgöra ett självständigt examensämne. Med hänsyn till ämnets huvudsakliga anknytning till civilrätten vill kommittén föreslå att den internationella privaträtten inhämtas i samband med studiet av civilrätt som en del av detta ämne. Internationellt rättsliga problem på straffrättens och processrättens områden böra studeras inom sistnämnda ämnen. I den mån någon önskar inhämta grundligare insikter i internationell privaträtt finnes möjlighet därtill u n d e r den valfria terminen.

3. Övriga positivrättsliga studier Allmänt

om

ämnesindelningen

Kommittén övergår härefter till att behandla huvudämnena i de juridiska studierna: civilrätt, straffrätt, processrätt och förvaltningsrätt. Gränsdragningen mellan dessa olika ämnen h a r icke skett efter någon enhetlig p r i n c i p . Det är framför allt två olika indelningsgrunder, som härvidlag kommit till an105

vändning; dessa må här betecknas som den funktionella och den principiella. Enligt den förra sammanföras sådana rättsregler, vilka i konkreta fall fullgöra en gemensam praktisk funktion. Enligt den senare indelas stoffet däremot med hänsyn till att rättsordningen präglas av vissa generella rättsliga principer. Som exempel på det förra tillvägagångssättet kan anföras förmögenhetsrättens indelning i äganderätt, panträtt, nyttjanderätt o. s. v. Antag emellertid, att man ur dessa institut bryter ut alla regler angående skadestånd och studerar dessa inom ramen för ett särskilt ämne, skadeståndsrätt. Grunden härför är då att skadeståndsreglerna präglas av vissa gemensamma och säregna rättsliga principer. Båda indelningsgrunderna ha sina fördelar. Den funktionella gör det lättare att begripa rättsreglernas praktiska uppgift i samhällslivet. Och den principiella underlättar en orientering bland mängden av rättsregler. Det är väl också så, att båda indelningsgrunderna alltid tillämpats vid sidan av varandra. Vad man kan ifrågasätta är emellertid, om den för närvarande tillämpade systematiken härvidlag är lämpligt avvägd. Den traditionella indelningen av förmögenhetsrätten i obligationsrätt och sakrätt ligger på det principiella planet. Som bekant har denna nyligen övergivits och man har övergått till en mer funktionellt betonad indelning av detta rättsområde i lösegendomsrätt och fastighetsrätt. Helt säkert var detta en befogad reform. Det grundläggande studiet av rättsordningen bör bygga på en funktionell indelning av stoffet, enär denna ställer sig mest naturlig för en nybörjare. I förhållande till framställningen av de olika civilrättsliga »instituten» framstår ej blott skadeståndsrätten utan även straffrätten och processrätten såsom utbrutna regelkomplex, 106

vilka präglas av vissa gemensamma rättsliga principer. Vid studiet av civilrätten kommer man ju också in på åtskilliga regler tillhörande straffrätten och processrätten, ehuru dessa regler i detta sammanhang ej bruka behandlas mera ingående. Vad man kan ifrågasätta angående de nu behandlade rättsområdena är emellertid, om det verkligen finnes skäl att upprätthålla processrätten som ett särskilt ämne. Som bekant har straffverkställigheten alltid studerats tillsammans med den materiella straffrätten och utomlands är detta vanligen fallet även med straffprocessen. Civilprocess och utsökning studeras då i samband med civilrätten. Några särskilda professurer i processrätt bruka i så fall icke finnas utan professorn i straffrätt svarar även för straffprocessen samt en civilrättsprofessor för civilprocess, utsökning och konkurs. Vissa skäl tala för en sådan ordning, ehuru den också har en del olägenheter. Enligt kommitténs mening finns emellertid ett avgörande skäl för att här i landet bibehålla den hittillsvarande ordningen. I olikhet med vad som vanligen är fallet utomlands, regleras i Sverige civilmålen och brottmålen genom en och samma lag och olikheterna mellan dessa båda processarter äro också betydligt mindre utpräglade än i andra länder. Under sådana omständigheter underlättas inlärandet av processrätten, om de båda processarterna studeras tillsammans. Däremot är det mera tvivelaktigt huru förhållandena böra organiseras på fördjupningsstadiet. Ur funktionell synpunkt hänger materiell rätt och förfarande intimt tillsammans. En processualist får ej stå främmande för civilrättsliga och straffrättsliga frågeställningar. Då han emellertid icke kan äga specialkunskaper inom hela detta om-

rade, föreligger en viss risk för att han alltför schematiskt löser de processuella problemen. Detta talar för att fördjupningsstudier i civilprocess borde ledas av professorerna i civilrätt samt i straffprocess av professorn i straffrätt. Å andra sidan kan det icke förnekas, att vissa specifikt processrättsliga problemställningar härigenom kunde löpa risk att undanskjutas. Det bör märkas att ett stort antal sådana problemställningar av väsentlig betydelse äro gemensamma för olika processarter. Om man anser detta motivera att de särskilda professurerna i processrätt bibehållas, bör det emellertid under alla omständigheter etableras ett samarbete mellan dessas innehavare samt professorerna i de materiellrättsliga ämnena i vad angår seminarieundervisningen under det sista studieåret. Man kan tänka sig att vissa seminarier äro gemensamma eller att professorn i processrätt på annat sätt medverkar, då ett materiellrättsligt ämne skärskådas även ur processuell synvinkel, samt vice versa. Något sådant skulle dessutom bidraga till att giva studenterna den överblick över sammanhangen mellan de olika ämnesområdena, som är en av fördjupningsstudiernas uppgifter. Ett liknande spörsmål uppkommer även med avseende på förvaltningsrätten. Detta ämne kan sägas bestå av en »materiell» del och en »formell», innefattande förvaltningsförfarandet och förvaltningsprocessen. Då civil- och straffprocessen studeras skilda från den materiella civil- och straffrätten, kunde man tänka sig samma ordning med avseende på förvaltningsrätten. Den hittillsvarande processrätten borde i så fall sammanslås med förvaltningsförfarandet och förvaltningsprocessen till en allmän »förfaranderätt». Helt säkert skulle detta inverka arbetsbesparande samtidigt som en jämförelse mellan de

olika processarterna skulle berika studiet av desamma. Men hur skulle man under sådana omständigheter förfara med den materiella förvaltningsrätten? Att låta denna utgöra ett särskilt ämne kan icke vara lämpligt. Det sammanhållande elementet mellan dess olika delar utgöres främst av de gemensamma principerna för förfarandet inom förvaltningens olika grenar. En möjlighet vore att de olika delarna därav studeras tillsammans med de civilrättsliga lagar, varmed de stå i funktionellt sammanhang. För närvarande räknas till fastighetsrätten flera lagar, vilkas rättsliga struktur är förvaltningsrättslig. Vidare brukar man vid behandlingen av föräldrabalken ber ö r a vissa delar av barnavårdslagen samt inom arbetsrätten upptaga lagar, som närmast höra socialförsäkringsrätten till. Exemplen kunna mångfaldigas. Det råder ett funktionellt samband mellan handelsrätt och näringsrätt liksom associationsrättsliga principer äga en viss tillämpning på de offentliga anstalterna. Åtskilliga skäl tala för en dylik sammansmältning av civilrätt och materiell förvaltningsrätt till ett ämne, här förslagsvis kallat »borgerlig rätt». Den traditionella civilrätten präglas framför allt av medborgarnas fria förfoganderätt. Denna har i det moderna samhället på olika sätt och av olika anledningar inskränkts. En inblick i rättsreglernas samhällsfunktion förutsätter därför numera att dispositiva och tvingande regler studeras i ett sammanhang. Det förefaller godtyckligt att härifrån utesluta sådana tvingande regler, enligt vilka förändringen av ett rättsläge förutsätter tillstånd av en myndighet. I det praktiska rättslivet är det ju också så, att man i ett sammanhang har att beakta civilrättsliga regler och regler av förvaltningsrättslig karaktär. Emot den

diskuterade indelningen av rättsstoffet kan ej heller invändas att vissa generella p r i n c i p e r prägla den materiella förvaltningsrätten. Motsvarande gäller även den traditionella civilrätten. Ingenting h i n d r a r att de nämnda principerna översiktligt berördes inom en allmän del av den »borgerliga rätten». Den berörda uppdelningen av förvaltningsrätten skulle väsentligen gälla endast undervisningen under den andra delen av examen. Det skulle sålunda fortfarande vara möjligt att fördjupa sig i olika delar av förvaltningsrätten varvid materiella och processuella rättsregler skulle studeras i ett sammanhang och de särskilda professurerna i förvaltningsrätt borde sålunda bibehållas. Kommittén h a r emellertid ej funnit anledning att närmare undersöka möjligheten och lämpligheten av en reform i ovannämnd riktning. Frågan h a r överhuvudtaget icke diskuterats här i landet och är därför icke på något sätt beredd. Det förefaller under sådana omständigheter föga lämpligt att genomföra densamma samtidigt som de omfattande förändringar som kommittén föreslår r ö r a n d e undervisningen och studiemetoderna inom den juridiska fakulteten. Skulle en förändring i den antydda riktningen framdeles visa sig lämplig, torde densamma dessutom utan större svårigheter kunna genomföras inom r a m e n för den av kommittén föreslagna studieordningen. Om kommittén sålunda stannat för bibehållande av det nuvarande ämnet förvaltningsrätt, anser den dock att, såsom hitintills i viss utsträckning också varit fallet, man bör vid undervisningen i civil- och straffrätt uppmärksamma vissa delar av den materiella förvaltningsrätten. Att denna ordning kan medföra att i viss utsträckning samma saker återkomma i förvaltningsrätten, vilka tidigare berörts i annat ämne, är

av mindre betydelse. I förvaltningsrätten bör liksom hittills ingå en översikt av den materiella förvaltningsrätten, ehuru man härvid framför allt bör uppehålla sig vid sådana delar därav, som ej berörts i andra ämnen. De särskilda socialrätt

ämnena,

bl. a. frågan

om

Civilrätten är för närvarande uppdelad på tre examensämnen med något olika innehåll vid de tre lärosätena. Den olika uppdelningen på ämnen av civilrättens delar sammanhänger främst med lämpligheten av att vederbörande professorer få förrätta undervisning och examination i de ämnesdelar, där de ha sin vetenskapliga produktion. Frågan om civilrättens uppdelning på skilda examensämnen kommer med den av kommittén föreslagna studieordningen i ett något ändrat läge. Den tid, som i studiegången anslås åt civilrätt är visserligen i sin helhet ungefär densamma som för närvarande är beräknad för detta ämne, d.v.s. omkring tre treminer. Av dessa skall emellertid den ena, som hänföres till tredje delen av examen, användas till fördjupade studier inom ett mera begränsat område. För de grundläggande studierna av hela ämnet, jämte en orientering över den internationella privaträtten, beräknas två terminer. Detta innebär en minskning med omkring en tredjedel av den tid, som nu användes till hela ämnet. Härvid förbiser kommittén ingalunda, att civilrätten är av central betydelse för det juridiska studiet och att en försvagning av civilrätten skulle medföra en försämring av studieresultatet över hela linjen. Detta h a r bl. a. framhållits av professor Hult vid kommitténs överläggningar med de juridiska fakultets-' lärarna och torde vara en av dessa allmänt omfattad mening. 1 Ur förevarande synpunkt äro emellertid olika delar

av det nuvarande ämnet civilrätt icke på tre examensämnen. Dessa eller ett av samma betydelse. Av grundläggande par av dem, skulle bli alltför små och vikt äro framför allt ämnets centrala sammanhanget mellan civilrättens olika delar, d.v.s. den s. k. allmänna civilrät- delar skulle ha svårt att komma till sin ten samt allmän avtalsrätt och skade- rätt. Med hänsyn till sistnämnda synsiåndsrätt ävensom det principiella rö- punkt kunde det ifrågasättas att låta rande äganderättens innebörd och funk- civilrätt (med internationell privaträtt) tion och rörande sakrättsligt skydd i utgöra endast ett examensämne. Härigenom skulle även vinnas, att de studeövrigt beträffande såväl lös som fast egendom; härtill komma ytterligare de rande någorlunda tidigt under studieviktigare delarna av familje- och arvs- gången skulle möta ett ämne, som både rätten. För de nu nämnda ämnesdelarna till innehåll och omfång vore synnerlibör knappast någon reduktion av de gen krävande och därför kunde komma till användning i gallringssyfte. Det nuvarande kurserna komma i fråga. vore dock oriktigt att för detta ändaÖvriga delar av civilrätten äro väl i mål, som endast hänför sig till ett mindoch för sig viktiga och intressanta,' men re antal studerande, bereda flertalet hava icke samma betydelse för det justörre svårigheter än som krävas av ridiska studiet överhuvud och komma ämnets beskaffenhet och den lämplii många juristers praktiska verksamhet gaste ordningen för dess inhämtande. icke så ofta till användning. Hit höra Men hänsyn härtill synes det vara rikflera speciella avtalstyper och i viss tigast att uppdela civilrättsämnet på mån detaljer av fastighetsrätten, vidare examensämncn av ungefär samma omdet mesta av vad som tidigare benämnfång som de nuvarande, eller på ämnen des speciell privaträtt, såsom växel- och som normalt kunna beräknas kräva varcheckrätt, sjörätt, immaterialrätt, vatdera omkring en termin. Härvid är det tenrätt och reglerna om jakt, fiske, skomöjligt att i det ena ämnet, som bör gar, gruvor, vägar, expropriation m.m. läsas först, sammanhålla flertalet av de samt åtskilligt av arbetsrätt, bolags- och grundläggande lärorna; på detta sätt föreningsrätt. På nu nämnda områden säkerställes att det inre sammanhanget synes en betydande reduktion av kunmellan dessa läror kan bli tillfredsskapsstoffet vara icke blott möjlig utan ställande beaktat. även lämplig. Under sådana förhållanPå dessa grunder föreslår kommittén den torde för civilrätt i andra delen av examen en sammanlagd tid av i det när- att civilrättsämnet fördelas på två examaste två terminer vara fullt tillräcklig. mensämnen, det ena i huvudsak motInom en studietid av två terminer bör svarande det nuvarande civilrätt I och ytterligare inrymmas den internatio- alltjämt benämnt civilrätt I, omfattande nella privaträtten med det begränsade allmän civilrätt, allmän förmögenhetsomfång som enligt vad här ovan an- rätt och förmögenhetsrätt beträffande förts bör tillkomma detta ämne såsom lös egendom, det andra benämnt civilen del av ett civilrättsligt examens- rätt II med internationell privaträtt och omfattande övriga delar av det kombiämne. nerade ämnet. Den närmare gränsdragCivilrätt inom andra delen av exaningen mellan de båda ämnena torde men bör tydligen icke vara uppdelat böra ankomma på vederbörande fakulJ S e vidare H u l t : Om j u r i d i s k a studier. tet och bestämmas vid fastställande av Uppsala universitets årsskrift 1949:5 s. kunskapsfordringarna i de särskilda 19 ff.

ämnena. Kommittén får för sin del hänvisa till det förslag, som framlägges i bil. 11. Åt straffrätt, d. v. s. rättsreglerna om brott och straff, ägnas i Sverige sedan gammalt ett något större utrymme inom de juridiska studierna än i flertalet andra länder. Någon minskning av ämnets relativa storlek bör emellertid icke ifrågasättas, bl. a. på grund därav att brottmålen på senare tid synas ha fått en ökad betydelse inom det praktiska rättslivet. Lärostoffet inom ämnet omfattar dels den allmänna läran om brotten och beskrivning av särskilda brott, dels regler om straff och andra straffrättsliga reaktionsmedel (s. k. skyddsåtgärder, förverkandepåföljder o. d y k ) . Härtill kommer numera, i växlande omfattning vid skilda fakulteter och på olika tider, ett inslag av icke-juridisk art, nämligen om brottsligheten såsom samhällsföreteelse, om brottslingarnas psykiska beskaffenhet, om deras sätt att föröva brott samt om straffens praktiska utformning och verkställighet. Dessa kriminologiska och penologiska moment studeras hos oss ej mera ingående; undervisningen, som är ganska oregelbunden och i regel frivillig för de studerande, torde i allmänhet inskränka sig till att meddela översikter och åskådningsmaterial. För straffrätt i egentlig mening bör studiet liksom för andra positivrättsliga ämnen beskäras med ungefär V?,. Den tidsvinst, som härigenom erhålles, bör emellertid i stället komma de icke-juridiska hjälpvetenskaperna till godo. Dessa böra nämligen erhålla en fastare ställning och ett vidgat utrymme. De äro av betydelse icke blott för straffrätten utan även för andra examensämnen, särskilt processrätten, och böra lämpligen sammanföras med studier av vissa närbesläktade områden som närmast ansluta sig till dessa andra exa110

mensämnen. För förslagets innebord i fråga om dessa »juridiska hjälpv-etenskaper» redogöres n ä r m a r e här nedan. Till dem bör enligt kommitténs mening även hänföras läran om frihetsstraff och andra påföljder (utom förmögenhetsstraffen). Kännedom om dessas reala innebörd, genomförande och verkningar är viktig för de flesta jurister. Men ett noggrant inlärande av de vidlyftiga, splittrade samt delvis svårtillgängliga och ofta ändrade rättsreglerna på detta område synes icke vara behövligt och bör därför icke fordras. Här bör, i jämförelse med nuvarande förhållanden, göras en stark beskärning av det rent juridiska stoffet. Straffrätt i egentlig mening kommer alltså att omfatta endast läran om brotten jämte förmögenhetsstraffen; de senare erfordra något mera omfattande studium. Den allmänna delen av läran om brotten, som endast i ringa mån kommit till uttryck i lagtext, bör såsom hittills studeras med hjälp av läroböcker och på grundval av rättspraxis. Hithörande lärostoff är av grundläggande betydelse för straffrättsskipningen och av stor principiell vikt för hela rättslivet. Denna del av ämnet bör därför icke bli föremål för någon beskärning. Den nödvändiga reduktionen får i stället drabba studiet av de särskilda brotten och detta synes kunna ske utan egentlig olägenhet. Hittills torde i allmänhet samtliga i strafflagens särskilda kapitel upptagna brott (på vissa håll med undantag för brott av krigsmän) inläras med stor noggrannhet, även sådana som praktiskt taget aldrig förekomma i rättstillämpningen. Detta synes onödigt. De särskilda brottsbegreppen äro, i synnerhet efter den snart genomförda strafflagsrevisionen, till sin konstruktion mycket likartade, åtminstone inom ett fåtal typer. Därför

får det anses tillräckligt att endast vissa av strafflagens kapitel om särskilda brott — till ett omfång av ungefär en tredjedel — studeras ingående, med hjälp av lagstiftningsförarbeten, kommentarer och rättspraxis, medan de övriga läsas mera översiktligt med hjälp av en lärobok. För det noggrannare studiet böra väljas kapitel som äro särskilt betydelsefulla med hänsyn till brottens frekvens eller ur principiell synpunkt och på sådant sätt att de omfatta exempel på olikartade brottstyper. En viss valfrihet bör kunna medgivas. De talrika brotten utanför strafflagen böra i stort sett studeras endast översiktligt med hjälp av en lärobok som även bör giva en samlad överblick av de särskilda principer, som gälla inom specialstraffrätten. Några enstaka viktigare brott, t. ex. rattfylleri, falskdeklaration och tryckfrihetsbrott, böra inhämtas något mera noggrant. Efter ett enligt dessa linjer upplagt studium av läran om brotten bör den unge juristen vara fullt skickad att i praktisk rättstillämpning handhava lagbestämmelserna även om sådana brott, beträffande vilka han under studietiden icke förvärvat några mera ingående kunskaper. Ämnet processrätt omfattar för närvarande allmän processrätt (RB), specialprocessrätt, exekutionsrätt (UL) och konkursrätt (KL). Då processrätten föreslås reducerad i ungefär samma omfattning som civilrätt och straffrätt kan man fråga sig hur denna reduktion skall genomföras med avseende på ämnets olika delar. Härvidlag må först uppmärksammas att under detta å r h u n d r a d e specialprocessen fått allt större praktisk betydelse samt nya former härav tillkommit. Här må endast erinras om inrättandet av vattendomstolarna och arbetsdomstolen samt den flitiga användningen av skiljemannaförfarande i handelstvister. Detta utgör en parallellföre-

teelse till den betydelse som administrativa besvär samt olika former av förvaltningsprocess fått i våra dagar. Det vore emellertid förhastat att av nu berörda förhållande dra den slutsatsen att special- och förvaltningsprocessen borde på bekostnad av den allmänna processen tillmätas en ökad del av studietiden. Tvärtom torde reduktionen av studiestoffet böra träffa just specialprocesscn. Här gäller nämligen detsamma som ovan framhållits med avseende på de centrala delarna av civilrätten och den speciella privaträtten. De elementära studierna böra av pedagogiska skäl framför allt koncentreras på institut med väl utarbetad lagtext, vilka på en gång fylla en viktig praktisk funktion och äro av central betydelse inom rättssystemet. På det hela taget torde det vara tillräckligt om några viktigare särdrag av skilda specialprocessuella förfaranden beröras i samband med den allmänna processen. I detta sammanhang må emellertid även ifrågasättas om man ej skulle kunna spara tid genom att allmän civil- och straffprocess studerades i ett sammanhang och på grundval av en och samma lärobok. De båda processarterna regleras ju här i landet av samma lag och äro överhuvudtaget mer likartade än vad som vanligen är förhållandet utomlands. På så sätt skulle dessutom olikheterna mellan straff- och civilprocessen komma att särskilt framhävas. Både ur principiell och praktisk synpunkt äro ju dessa av stort intresse. Emellertid kan man icke undgå en viss reduktion av lärostoffet även med avseende på den allmänna processen. Då denna är ett enhetligt förfarande, kan reduktionen ej gå till på det sättet att vissa kapitel av RB helt uteslutas ur lärokursen. Å andra sidan bör nedskärningen ej vara av samma omfattning med avseende å alla kapitel. För när111

varande torde nämligen studiestoffets omfattning alltför mycket ha bestämts av hur utförlig lagtexten är. Som exempel på institut som kunna läsas mera summariskt må nämnas vissa straffprocessuella tvångsmedel samt omröstning till dom. Vidare kan det vara tillräckligt att endast ett fullföljdsförfärande studeras mera ingående. Då detta bör ske med hovrättsprocessen, kan förfarandet inför högsta domstolen läsas endast i huvuddrag. Vad därefter angår exekutions- och konkursrätten, möter man stundom den uppfattningen, att dessa rättsområden såsom speciellt »tekniska» ej böra tillmätas någon större betydelse inom de juridiska studierna. Detta torde vara ett misstag. Ofta framstår ett civilrättsligt institut fullt klart först om detsamma skärskådas även ur exekutionsrättslig synpunkt. Emellertid torde i den nya studieordningen de mera materiellt betonade stadgandena i UL och KL — t. ex. reglerna om återvinning i konkurs — kunna ägnas mindre uppmärksamhet än för närvarande. Dessa studeras ju också i civilrätten. För närvar a n d e utgör studiet av exekutions- och konkursrätt delvis en repetition av vissa centrala delar av civilrätten. Behovet h ä r a v blir enligt förslaget i många fall mindre, då en termin av det sista studieåret ägnas fördjupade studier i detta ämne. I övrigt torde nedskärningen av kunskapsstoffet framför allt böra gå ut över konkursrätten. Antalet konkurser är numera mindre än förr i tiden och om några rättsregler kunna sägas vara av mer »teknisk» eller »formell» natur är det väl just de detaljerade stadgandena i KL angående konkursförfarandets olika faser. Slutligen må understrykas att minskningen av lärostoffet i processrätt ej torde behöva bli omfattande. För när112

varande är studietiden visserligen närmare en termin medan den enligt den här föreslagna ordningen skulle bli s/5 termin. Men enligt förslaget får man garanti för att alla tidigare studerat civil- och straffrätt, något som i hög grad underlättar undervisningen och studiet av processrätten. Att fullständig undervisning i ämnet meddelas varje termin samt den processrättsliga delen av den praktiska kursen inbygges i den teoretiska undervisningen kommer även att medföra tidsvinst. Det må slutligen erinras om att vittnespsykologien och kriminaltekniken studeras under den termin, som i övrigt reserverats för straffrätten och övriga juridiska hjälpvetenskaper. Under sådana omständigheter bör den för processrätten avsedda studietiden möjliggöra ej blott tillräckligt ingående studier av detta ämne utan även en förhållandevis omfattande åskådningsundervisning i form av domstolsbesök, genomgång av rättegångshandlingar samt spelande av processer. Ämnet förvaltningsrätt har tillmätts ungefär samma studietid som för närvarande. F r å n statsrätten ha emellertid, som redan vid behandlingen av detta ämne framhållits, överförts vissa delar (medborgarrätt, tjänstemannarätt), vilken omfördelning redan genomförts för stockholmsfakultetens del. I debatten om den juridiska utbildningen ha ofta framförts krav på att förvaltningsrättens studium borde vidgas. Härvid synes man i många fall ha menat att särskilt den del av förvaltningsrätten, vilken kan betecknas som socialvårdsrätt, borde ägnas större uppmärksamhet än för närvarande. I andra fall har helt allmänt uttalats att förvaltningsrätten med nödvändighet borde utvidgas med hänsyn till den utveckling, som ägt r u m på den allmänna förvaltningens område. Av en akademisk lärare har bland annat framhållits att

ämnets praktiska betydelse i hög grad ökat under den senaste tiden, vilket medfört att ett stort antal jurister i sin verksamhet vore i huvudsak beroende av förvaltningsrättsliga kunskaper och tänkesätt. Statliga och kommunala myndigheter hade på allt flera områden av samhällslivet fått ett ökat inflytande. I en sådan tid måste det vara angeläget att giva juristerna möjlighet att hävda rättsliga betraktelsesätt på förhållandet mellan myndigheterna och de enskilda. För detta krävdes en ingående förvaltningsrättslig skolning. Enligt kommitténs mening är det obestridligt att förvaltningsrätten under senare år fått ökad betydelse i det praktiska rättslivet. Det förvaltningsrättsliga studiet vid våra universitet har också undergått en genomgripande förändring under innevarande sekel. F ö r r hade ämnet mer karaktär av en förvaltningslära, som framför allt sysslade med organisatoriska förhållanden samt de olika ämbetsverkens arbetsuppgifter. Numera framstår däremot förvaltningsrätten som en rent juridisk disciplin, där huvudvikten lägges vid den systematiska indelningen av författningsmaterialet samt de rättsliga principer, som prägla förvaltningens verksamhet. Härigenom har ett studium av ämnet fått ett helt annat värde för skolningen av dem som arbeta inom förvaltningen eller av annan anledning ha att bedöma rättsförhållanden mellan de enskilda och det allmänna. Det väsentliga vid studiet av förvaltningsrätten måste vara att den studerande bibringas kännedom om det som för ämnet är av allmän eller principiell betydelse. Den stora mängden författningar av olika slag gör det särskilt angeläget att skilja ut det gemensamma och huvudsakliga. Kännedom om de olika författningarnas innehåll utan överblick och kunskap om de bärande prin8 — 22261

ciperna är av ringa värde, särskilt som författningarna oupphörligen ändras. Ämnets studium måste därför inriktas på den allmänna delen, som innehåller det för ämnet väsentliga, medan specialstudiet av lagar och författningar med nödvändighet får komma i a n d r a hand. Huvudvikten skall läggas vid förvaltningsförfarandet och förvaltningsprocessen i deras olika former, vilket utgör den från rättssäkerhetssynpunkt viktigaste delen av ämnet. F r å n denna utgångspunkt synes det kommittén som om den för förvaltningsrätten föreslagna tiden borde vara tillräcklig. För den som vill skaffa sig särskilt ingående insikter i förvaltningsrätt står den valfria terminen till buds. Det torde kunna förväntas att flera studerande välja förvaltningsrätt för fortsatt studium. I detta sammanhang må vidare framhållas att studerande för juris politices magisterexamen kunna välja en juridisk variant, innefattande bland annat fortsatta studier i ett offentligrättsligt ämne. Förvaltningsrätt torde bli det ämne, som härvid oftast kommer i fråga. Förhållandet mellan förvaltningsrätt och statsrätt må i förevarande sammanhang vidare något beröras. Genom överförande av vissa delar av det nuvarande ämnet statsrätt till förvaltningsrätten kvarstår statsrätten som ett relativt begränsat ämne. Vid sådant förhållande kunde det övervägas om icke statsrätten i dess helhet borde sammanslås med förvaltningsrätten. Stats- och förvaltningsrättens ämnesrepresentant i Uppsala h a r utan att vilja yrka på en sådan sammanslagning ifrågasatt om icke ett förenande av de båda ämnena till ett, benämnt offentlig rätt, i nuvarande läge borde övervägas, och ämnesrepresentanten i Lund har mera bestämt uttalat sig för en dylik åtgärd (jfr nedan s. 117). För en sammanslagning av ämnena 113

talar enligt kommitténs mening att gränsen mellan dem är flytande. Med hänsyn till ämnenas samband med varandra skulle det ur studiesynpunkt vara en fördel om de inhämtades i ett sammanhang. Antalet examensämnen kunde minskas med ett. I stället för två ämnen erhölles ett ämne, offentlig rätt, vilket komme att kräva en studietid av omkring en termin.

nade nämligen ämnet i viss mån som en inledning till studiet av de positivrättsliga ämnena och borde därför komma i början. Även om gemensamma drag funnes hos de båda ämnena kunde de likväl icke anses bilda någon naturlig enhet. På grund av det ovan anförda har kommittén icke ansett sig böra förorda en sammanslagning av stats- och förvaltningsrätten till ett examensämne.

Även om sålunda skäl tala för statsrättens sammanslagning med förvaltningsrätten föreligga även skäl i motsatt riktning. På det sätt kommittén bestämt ämnet statsrätt anknyter det till skolstudiet av historia och samhällslära och bör därför inhämtas i början av de akademiska studierna. På grund av sitt innehåll utgör ämnet en lämplig förberedelse till studiet av de positivrättsliga ämnena. Enligt kommitténs åsikt är det lämpligt med omkring två terminers inledande och förberedande studier före studiet av civilrätt. Den mognad, som de studerande härunder nått, och den vana vid akademiska studier, som de samtidigt förvärvat, komma dem väl till pass vid studiet av civilrätt. Om statsrätten skulle läggas till förvaltningsrätten eller sammanslås med denna komme det krävande studiet av civilrätt att påbörjas på ett alltför tidigt stadium.

I nära samband med förvaltningsrätten står frågan om socialrättens ställning vid de juridiska studierna. I kommitténs direktiv uttalas sålunda bland annat, att en anmärkning, som framförts med stor tyngd mot den nuvarande juristutbildningen, är att nya områden, främst socialrätten, ha alltför liten plats på undervisningsschemat.

Likaväl som statsrätten bör komma på ett tidigt stadium är det av betydelse att förvaltningsrätten inhämtas som ett av de sista av de positivrättsliga ämnena, lämpligast efter processrätt. På grund av att förvaltningsrätten delvis är administrativ processrätt underlättas nämligen ämnets studium i hög grad om den studerande tidigare äger insikter i processrätt. Stats- och förvaltningsrättens företrädare i Stockholm h a r förklarat sig icke vara tilltalad av en sammanslagning av statsrätten med förvaltningsrätten. Med den uppläggning statsrätten givits i Stockholm tjä114

F r å n universitetshåll har kravet på en förbättrad ställning för socialrätten vid upprepade tillfällen, senast i petita för budgetåret 1951/52, framförts av den juridiska fakulteten i Lund, som begärt en professur i socialrätt. I fråga om socialrättens innehåll synes fakulteten närmast ha avsett att detta område i huvudsak skulle omfatta arbetsrätt, fattigvårds-, barnavårds- och alkoholistlagstiftningen samt lagstiftningen om socialförsäkring. Förevarande lagstiftning behandlas för närvarande väsentligen inom civilrätten och förvaltningsrätten. Socialvetenskapliga forskningskommittén (SOU 1946:74) betecknade det som en kännbar brist att tillräckligt utrymme icke beretts socialpolitiken i universitetsorganisationen. För att främja socialpolitikens vetenskapliga behandling syntes det forskningskommittén i hög grad önskvärt att till en början inom de juridiska fakulteterna en utvidgad undervisning och forskning i socialrätt komme till stånd. Den dittillsvarande förvaltningsrätten hade otvivelaktigt, bland annat på grund av att äm-

net ingått i samma professurer som statsrätten, haft en starkt formell inriktning. Ökade möjligheter till forskning och undervisning inom den del av socialrätten, som fölle inom arbetsrätten, syntes även böra skapas. Frågan om socialrätten och dess ställning behandlades utförligt av 1945 års universitetsberedning i dess betänkande II. Enligt beredningen vore det icke alldeles klart huru socialrätten skulle kunna avgränsas i förhållande till redan existerande ämnen. Till socialrätt hänförde beredningen alla de rättsregler, vilka ha till omedelbart syfte att tillgodose »samhälleliga behov» av olika slag. Härutinnan anförde beredningen: Till övervägande del är det fråga om den till hjälp- och skyddsbehövande medborgares fromma i olika avseenden ingripande socialvårdslagstiftningen. Denna lagstiftning tillhör huvudsakligen förvaltningsrätten. Samma syfte fyller emellertid även den rikt differentierade vårdlagstiftning, vilken är att tillämpa på olika kategorier av brottslingar. Reglerna härom tillhöra av gammalt straffrätten. Till socialrätten kunna slutligen föras stora delar av civilrätten, vilka utformats under särskilt hänsynstagande till sociala synpunkter. Som exempel härpå kunna nämnas reglerna om arbetsavtalet, arrendelagstiftningen, lagstiftningen om skogar, vatten och gruvor och mycket annat. I själva verket tränger sig hänsynstagandet till samhällets fordringar med var dag allt mer fram till beaktande inom civilrättens alla delar. Till och med inom den av liberala betraktelsesätt särskilt dominerade avtalslagstiftningen är detta numera i stor utsträckning fallet; som exempel härpå kunna anföras de tvingande reglerna i avtalslagen, reglerna om avbetalningsköp, försäkringsavtalslagen osv. Helt dominerad av ett socialt betraktelsesätt är också av gammalt större delen av familjerätten, exempelvis äktenskapslagstiftningen, lagstiftningen angående föräldrar och barn, förmynderskapslagstiftningen m. m. Oberörd av utpräglat sociala synpunkter är till sist icke heller ens processrätten — det kan exempelvis erinras om reglerna angående fri rättegång och reglerna om fattig parts befriande från ned-

sättande av fullföljdsavgift och om s. k. fattigdispens vid fullföljande av mål till högsta domstolen m. m. Det syntes uppenbart, uttalade beredningen vidare, att den utveckling av rättens regler i »social anda», varom här vore fråga, vore förtjänt av det största beaktande. Men då denna utveckling grepe djupt in i den nuvarande indelningen i examensämnena kunde delade meningar råda om det lämpliga i att ur de existerande ämnena bryta ut vissa delar till ett särskilt ämne, socialrätt. En mera planmässig uppdelning och omprövning av den nuvarande ämnesindelningen borde enligt beredningen företagas av rättsvetenskapens egna representanter. Först sedan detta skett syntes frågan om socialrättens upptagande som ett särskilt examensämne inom juridiska fakulteten, för vars tillgodoseende borde sörjas genom inrättandet av särskilda professurer, vara mogen att lösas. Det sagda innebure dock ej att det icke även enligt beredningens mening vore önskvärt att socialrätten vid den juridiska undervisningen och forskningen bleve föremål för största möjliga intresse och uppmärksamhet. Härom yttrade beredningen: Icke minst är det naturligen av stor vikt, att våra blivande jurister erhålla god kunskap om den omfattande socialvårdslagstiftningen och vad därmed sammanhänger. Vad det härvid bör komma an på är emellertid icke så mycket en i detalj gående författningskunskap utan fastmera en överblick över denna svåröverskådliga lagstiftning. Detta syftemål torde emellertid redan nu i väsentlig mån kunna och böra vinnas inom ramen av ämnet förvaltningsrätt. Likaså torde det vara möjligt att inom ämnena civil-, straff- och processrätt skänka tillbörligt beaktande åt de i det föregående antydda delar av socialrätten, vilka falla inom dessa ämnen. Med hänsyn till vad ovan anförts synes det för närvarande icke vara påkallat eller ens möjligt att för undervisningens tillgodoseende upprätta särskilda lärostolar i socialrätt. I det följande yttrade beredningen att 115

det emellertid syntes önskvärt att vid någon av de juridiska fakulteterna kunde inrättas en forskningsprofessur i socialrätt. Med hänsyn till svårigheten att besätta ledigblivande professurer vid de juridiska fakulteterna ansåg beredningen det likväl nödvändigt att tills vidare uppskjuta frågan om inrättandet av en sådan professur i socialrätt. Vid remissbehandlingen kritiserade den juridiska fakulteten i Lund beredningens uttalanden angående sociahätten och dess närmare bestämmande. Fakulteten yttrade den 9/1 1947 bl. a.: Vad beträffar socialrätten, framträder i beredningens framställning en viss oklarhet. Beredningen synes icke tillräckligt hålla isär å ena sidan frågan om de »sociala synpunkter», som göra sig gällande över rättsordningens hela område, och å andra sidan frågan om socialrätt i trängre mening som en eventuell särskild rättsdisciplin. Fakulteten har tidigare påyrkat en professur i socialrätt och därvid företrädesvis avsett arbetsrätten samt rättsreglerna om enskildas tryggande mot nöd, varvid fakulteten tänkt sig att behandlingen av dithörande spörsmål skulle ske under beaktande av de allmänna socialpolitiska problemen. Det har däremot icke varit fakultetens mening att förorda, att man skulle »ur de nuvarande examensämnena förvaltningsrätt, straffrätt, civilrätt och processrätt utbryta och till ett särskilt examensämne, socialrätt, sammanföra de rättsregler, vilka kunna sägas hava utformats med speciellt hänsjmstagande till sociala behov av olika slag». Även en mycket återhållsam tillämpning av ett dylikt program gåve upphov till olägenheter; sålunda finge exempelvis de s. k. sociala arrendereglerna omfattas av utbrytningen, vilket skulle leda till att dessa studerades skilda från de allmänna arrendereglerna, något som vore uppenbart olämpligt. Beredningens oklara ståndpunkt visar hän på det av beredningen själv framhållna önskemålet om ytterligare diskussion av hithörande spörsmål, .innan frågan om socialrätt såsom särskilt examensämne kan bedömas. Ytterligare diskussion torde också erfordras rörande socialrättens samband med socialpolitiken som forsknings- och studieområde. För fakulteten står det emellertid 116

klart, att det föreligger ett stort behov av såväl forskning som undervisning på det socialrättsliga området, och fakulteten vill också erinra om den betydelse en professur i socialrätt skulle kunna få för ett till Malmö eller Lund förlagt socialinstitut. Enligt kommitténs mening är det i hög grad önskvärt att socialrätten både i den juridiska undervisningen och forskningen blir föremål för ökad uppmärksamhet. Med socialrätt avser kommittén härvid i likhet med fakulteten i Lund huvudsakligen arbetsrätt, fattigvårds-, barnavårds- och alkoholistlagstiftningen samt lagstiftningen om socialförsäkring. Det kan ifrågasättas om tillräckligt stort intresse h a r ägnats detta område vid den nuvarande undervisningen. Det torde härvid, som universitetsberedningen uttalat, icke minst vara av stor vikt att de juris studerande erhålla god kännedom om den omfattande socialvårdslagstiftningen och därmed sammanhängande frågor. Kommittén har övervägt frågan huruvida ett särskilt examensämne, socialrätt, bör införas. Detta skulle väsentligen innebära att man ur de nuvarande examensämnena förvaltningsrätt och civilrätt bryter ut vissa ämnesdelar och sammanför dessa till ett särskilt ämne. Civilrätten och förvaltningsrätten skulle sålunda minskas i motsvarande grad. Lämpligheten av en dylik åtgärd kan emellertid starkt ifrågasättas. Det h a r vid uppgörandet av förslag till studieordning från kommitténs sida varit en strävan att söka undvika alltför många och små ämnen. Förekomsten av flera m i n d r e ämnen leder nämligen i regel till att i tentamen alltför höga fordringar uppställas på redovisning av detaljer, medan sambandet med rättsordningen i dess helhet lätt kommer i bakgrunden. Enligt kommitténs mening bör överhuvud icke det förhållandet att ett visst rättsområde genom utvecklingens gång ansetts behöva sär-

skilt tillgodoses ovillkorligen leda till att ett nytt examensämne bildas. Härmed är givetvis icke sagt att den gällande ämnesindelningen är något för alltid bestående. Men det måste alltid noga övervägas om skälen för det nya ämnets tillgodoseende äro så starka, att de böra få leda till en rubbning i den gällande ämnesindelningen. Vid den juridiska fakultetens i Lund behandling av universitetsberedningens förslag om en ny professur vid Stockholms högskola i förvaltningsrätt, företrädesvis materiell förvaltningsrätt, avgav professor Fahlbeck ett särskilt yttrande (9/1 1947), vari han bl. a. berörde frågan om socialrätten som examensämne, ett yttrande som är av intresse i detta sammanhang. Han uttalade sålunda, efter att ha kritiserat beredningens definition av socialrätten, att om socialrätten begränsades till den för närvarande till förvaltningsrätten hörande socialrätten samt vidare till arbetsrätten, erhölle ämnet socialrätt en konkret omfattning. Efter en sådan utsöndring skulle en sammanslagning av ämnena stats- och förvaltningsrätt te sig naturlig, för att ej säga ofrånkomlig. Den nuvarande uppdelningen av dessa principiellt samhöriga ämnen skulle då ersättas med ämnet stats- och förvaltningsrätt (eller "offentlig rätt") till fromma för forskningen och särskilt för undervisningen. Genom en dylik sammanslagning skulle man också vinna, att examensämnena ej ökades genom det nya ämnet social- och arbetsrätt. Enligt kommitténs uppfattning möter det stora svårigheter att för närvarande genom utbrytning främst ur förvaltningsrätten och civilrätten skapa ett särskilt examensämne socialrätt. En svårighet utgör det förhållandet att ämnet för närvarande icke är särskilt företrätt genom någon professur. Men

även om så skulle bliva fallet synes knappast några fördelar vinnas genom att bereda socialrätten en självständig ställning. Sambandet mellan arbetsrätt och socialvårdsrätt synes ringa. Visserligen göra sig sociala synpunkter gällande inom arbetsrätten men de båda rättsområdena äro dock helt artskilda. Om man verkligen vill att socialrätten skall erhålla en starkare ställning måste dess olika delar studeras tillsammans med de ämnen varmed de principiellt och funktionellt ha samband. I den mån sålunda delar av den materiella socialvårdsrätten anses böra inhämtas tillsammans med studiet av andra ämnen bör detta ske inom ramen för straffoch förvaltningsrätt. Reglerna om förfarandet och processen kunna lämpligen studeras i samband med förvaltningsrätt. Det må vidare betonas att en översikt av socialpolitiken och av socialvårdens organisation ingår i ekonomisk samhällskunskap. Även om sålunda enligt kommitténs mening socialrättens olika delar bäst inhämtas vid studiet av de redan existerande ämnena, beredes likväl med kommitténs förslag till examen möjlighet att giva socialrätten en bättre ställning inom ramen för examen. Under fördjupningsstudierna erbjudes sålunda tillfälle för den som så önskar att inhämta väsentligt mer fördjupade och ingående insikter i socialrätt än som kan medhinnas under de för alla gemensamma grundläggande studierna. Redan under den termin, som obligatoriskt skall ägnas åt civilrätt, kan studiet till exempel inriktas på arbetsrätt, vilken ämnesdel för närvarande utgör en del av civilrätten. Den valfria terminen kan ägnas åt ett motsvarande studium av exempelvis socialvårdslagstiftningen, vilken ämnesdel för närvarande hänföres till förvaltningsrätt och civilrätt. 117

Vad finansrätten angår har på senare tid rests krav på att detta ämne borde beredas vidgat utrymme. Till stöd härför har anförts att ämnets praktiska betydelse väsentligt ökat. Någon tvekan härom synes icke kunna råda. För ett par decennier sedan ansågos mera ingående finansrättsliga insikter vara erforderliga i huvudsak för dem, som ville ägna sig åt den kamerala förvaltningen. I nuvarande läge har genom skattepolitikens utformning finansrättsliga frågor kommit att spela en mycket betydande roll även i den offentliga debatten och för många rättsliga relationer medborgarna emellan. För åtskilliga praktiskt verksamma jurister är det mången gång lika viktigt att veta, vilka verkningar t. ex. ett avtal får ur skattesynpunkt som att känna till dess civilrättsliga betydelse. Det anförda ger vid handen att en bättre ställning bör beredas finansrätten i de juridiska studierna. Kommittén har visserligen icke ansett det möjligt att i förhållande till vad som nu gäller öka ämnets studietid. Å andra sidan föreslås emellertid icke någon reduktion. Och för närvarande läses finansrätten i början av de juridiska studierna före civilrätten, vilket är olämpligt särskilt ur den synpunkten att man för att kunna tillfredsställande tillgodogöra sig ämnet måste ha insikter i civilrätt. Kommittén har därför föreslagit, att ämnet icke må tagas tidigare än efter civilrätten och normalt bör tenteras näst sist bland de positivrättsliga ämnena. Genom denna förläggning av ämnet till examens senare del torde finansrätten bli väsentligen bättre tillgodosedd än för närvarande är fallet, enär de studerandes större mognad och insikter i andra juridiska ämnen göra dem bättre skickade att på den för ämnet anslagna tiden inhämta tillräckliga insikter däri. 118

4. Allmän rättslära Som redan tidigare framhållits inflyttas det nuvarande examensämnet juridisk encyklopedi till en mindre del i den propedeutiska kursen, medan ämnet i övrigt i utvidgad form återfinnes i allmän rättslära, vilket ämne normalt skall studeras först efter genomgången av samtliga positivrättsliga ämnen. Såsom tidigare påpekats är det en brist i vår nuvarande juristutbildning att undervisningen i den allmänna rättsläran varit förlagd i början av studiegången och således innan de studerande förvärvat tillräckliga kunskaper om den positiva rätten. För en djupare insikt i rättsordningens sätt att fungera och i den rättsliga regleringens möjligheter och dess begränsning samt i juridisk metod ha de studerande vid denna tidpunkt i regel icke varit mogna. På flera håll i utlandet har det mera ingående studiet av den allmänna rättsläran förlagts till ett senare skede av studierna. Värdet av ämnets studium blir härvid någonting helt annat än om ämnet uteslutande förekommer i början av studiegången. Härtill kommer att den allmänna rättsläran på senare tid ökat i betydelse. Den starka tillväxten av lagar och författningar på olika specialområden och samhällets alltmer komplicerade karaktär har gjort det viktigare än förr att vid den juridiska undervisningen ägna särskild uppmärksamhet åt de för alla olika rättsområden gemensamma problemen. Med kommitténs förslag till studieordning är det vidare av synnerlig vikt att ämnet blir föremål för ingående behandling vid undervisningen. Utan mera grundliga insikter i allmän rättslära, icke minst de delar därav, som behandla lagskrivnings- och lagtolkningstekniken, torde nämligen syftet med de fördjupade studierna icke kunna nås.

5. Juridiska hjälpvetenskaper

reglerna och för att rätt handhava deras tillämpning. Kommittén h a r ingående övervägt på vad sätt och i vilken mån utbildning i dessa stycken skall kunna inrymmas inom de juridiska studierna. I stor utsträckning är härvid fråga om ämnen, vilkas utforskning och grundligare studium tillhör särskilda vetenskaper utanför juridikens vedertagna gränser och kräver helt andra metoder och förkunskaper än juridiska. Från juridikens synpunkt äro de att beteckna som hjälpvetenskaper.

De juridiska studiernas egentliga föremål är rättsreglerna, dessas grunder och innebörd samt metoderna för deras tillämpning. En god juridisk utbildning måste därjämte, såsom framhållits redan i direktiven för kommittén, bibringa vissa insikter i de reala samhällsförhållanden, vilka givit upphov till den rättsliga regleringen och inom vilka denna skall göra sig gällande. Enligt kommitténs förslag tillgodoses detta behov genom ämnet ekonomisk samhällskunskap och delar av ämnena statsrätt, rättshistoria och allmän rättslära. Det är emellertid icke blott samhällsförhållandena i stort som måste beaktas. Även de särskilda i samhället levande individerna måste uppmärksammas i sin skiftande egenart. Rättsreglerna hänföra sig i mycket stor utsträckning till konflikter mellan individer eller mellan en individ och samhället. Än är härvid fråga om "normal a " individer, än om sådana som i själsligt eller annat hänseende avvika från det normala. Den rättsliga regleringen strävar i viss utsträckning att behandla individerna efter deras egenart och bedöma deras handlingar efter deras personliga förutsättningar och beskaffenhet. Vissa insikter härom äro nödvändiga både för att tillfullo förstå rätts-

De ämnen, som i detta sammanhang närmast kräva beaktande, ha synts kommittén vara följande: Psykologi. Det normala mänskliga själslivets funktionssätt är av stor betydelse inom familjerätten och vissa andra delar av civilrätten, inom straffrätten och den till förvaltningsrätten hörande socialvårdsrätten samt i synnerhet inom processrätten. Inom sistnämnda rättsområde framträder särskilt betydelsen av vittnespsykologi och annan förhörspsykologi jämte därå grundad förhörsteknik. Om ämnet begränsas till sådana delar, som mera omedelbart äro av betydelse inom rättslivet, kan det lämpligen benämnas rättspsykologi. Rättspsykiatri. Icke mindre viktig är för ovannämnda rättsdiscipliner, och i synnerhet för straffrätten, kännedom om själsliga rubbningar och sjukdomar och om deras yttringar. Kriminologi. För straffrätten och i viss mån för socialvårds- och straffprocessrätt räcker det icke med kännedom om brottslingars och andra asocialas rent psykiska beskaffenhet. Även andra faktorer, medfödda eller miljöbestämda, måste beaktas för en rätt förståelse av asocialitet, både såsom en individuell livsyttring och såsom en samhällsföreteelse. Närmare angående kriminologi, se s. 215 ff.

Jämväl de för vår rättsordning väsentliga allmänna rättssäkerhetsgarantierna böra i detta ämne erhålla en principiell belysning, på grundval av den kännedom om deras funktion som bibragts de studerande i de särskilda positivrättsliga ämnena. På grund av det anförda har det synts kommittén nödvändigt att bereda den allmänna rättsläran ett ökat utrymme i den juridiska Utbildningen.

Kriminaltekniken har, närmast med utgångspunkt från brottslingarnas yttre egenskaper och från "brottssituationer" samt medel och sätt för förövande av brott, att anvisa metoder för brotts upptäckande och avslöjande. Den är en viktig hjälpvetenskap till straffprocessrätten. Kriminalpolitiken söker ur skilda synpunkter belysa straffrätten och till denna gränsande delar av socialvårdsrätten med avseende på syftemål, medel och resultat. Även kritik och reformtankar äro i nuvarande läge av stort värde för en insiktsfull rättstillämpning. Straffverkställighet och annan kriminalvård böra endast i ringa mån studeras genom inlärande och tolkning av de ofta mycket detaljerade och därigenom för ett akademiskt studium föga ägnade författningsbestämmelserna. Det kräves främst insikt i de hithörande samhällsåtgärdernas praktiska genomförande, bl. a. på hithörande anstalter, och faktiska verkningar. Behovet för många jurister av insikter i nu nämnda delar har länge varit erkänt i vida kretsar. Sättet för dess tillgodoseende h a r bl. a. dryftats inom svenska kriminalistföreningen och vid den nordiska kriminalistkongress, som hölls i Stockholm år 1949. Naturligen är behovet icke lika framträdande för alla grupper av jurister. Beräffande domare framhölls angelägenheten av utbildning i rättspsykiatri och psykologi med eftertryck av 1943 års domarutredning (SOU 1946:57 sid. 246—249). Vad som gäller för domare torde i denna del äga tillämpning för ett stort antal advokater. Ännu starkare framträder behovet för befattningshavare inom åklagar- och polisväsendet samt fångvården. Många jurister få vidare som ämbetsmän, domare och advokater göra be120

kantskap med alkoholmissbruket. Stor uppmärksamhet synes böra ägnas detta missbruk som orsak till brottslighet och som allmän miljöförsämrare. I samband härmed torde även någon kännedom om nykterhetsvården och dess praktiska problem vara önskvärd. Betydelsen av att nu angivna områden beaktas vid den juridiska utbildningen har särskilt framhållits av 1944 års nykterhetskommitté. (SOU 1952:12 s. 28.) Ehuru undervisning i nu berörda ämnen icke varit föreskriven, har den på senare tid i viss utsträckning kommit till stånd inom juristutbildningen. Med stöd av tillfälliga anslag som kunnat utverkas eller under de sista åren av de juridiska fakulteternas kursanslag ha sålunda vid fakulteterna mer eller mindre regelbundet anordnats föreläsnings- eller andra undervisningskurser i rättspsykiatri, vittnespsykologi och kriminalteknik. Dessa kurser ha varit frivilliga för de studerande, men ha tillvunnit sig stort intresse och erhållit stor anslutning. Egentlig examination har i allmänhet icke förekommit. — Här må ock erinras om att de fortbildningskurser för brottmålsjurister, som under de sista åren anordnats av justitiedepartementet, bl. a. berört delar av de nu ifrågavarande ämnena. Enligt kommitténs bestämda uppfattning är tiden nu inne att taga ett steg vidare på den inslagna vägen och bereda dessa hjälpvetenskaper en något fastare ställning inom de juridiska studierna. Ingen examinerad jurist bör stå helt främmande för dessa ämnen. Men det bör icke eftersträvas att bereda varje jurist vetenskapligt självständiga insikter i dem. Detta kan icke anses erforderligt och skulle för övrigt helt spränga ramen för de juridiska studierna. Inom dessa kan endast ifrågakomma att bibringa de studerande en orientering om hjälp vetenskapernas fråge-

ställningar och viktigaste resultat. Därigenom sättas juristerna i stånd att i förekommande fall inse behovet av expertis samt att förstå och i någon mån kritiskt bedöma experters uttalanden. De skola icke bliva eller tro sig ha blivit experter, men de relativt blygsamma insikter de erhållit under examensstudierna torde hos åtskilliga grundlägga ett intresse, som kommer dem att senare förkovra sina insikter genom självstudier och annan fortbildningsverksamhet. På grund av det anförda föreslår kommittén att i studiegången för juris kandidatexamen skola inrymmas kortare kurser i ovannämnda sex ämnen. Dessa kurser böra i lämplig omfattning förenas med demonstrationer och studiebesök vid olika institutioner; detta gäller särskilt rättspsykiatri, kriminalteknik och straffverkställighet. Som lärare torde i stor utsträckning få anlitas lämpliga krafter utanför de juridiska fakulteternas fasta lärarstab. Kommittén föreslår emellertid inrättande av en professur i kriminologi. Vid sidan av dennas innehavare torde en universitetslärare i straffrätt ofta kunna bestrida undervisning i kriminalpolitik och straffverkställighet m. m. I den mån lämplig litteratur står till buds bör sådan anvisas; i viss utsträckning torde endast kursiv läsning böra ifrågakomma. Noggrann redovisning av ett fixerat kunskapsstoff bör icke fordras av de studerande. Men för att dessa skola deltaga i kursundervisningen med tillräckligt allvar bör förhör hållas å det huvudsakliga innehållet i kurserna. Kommittén anser, att dessa små ämnen icke böra, var för sig eller gemensamt, utgöra särskilt examensämne. I stället böra de anslutas till ett av de övriga examensämnena i andra avdelningen av examen. Härvid skulle olika examensämnen kunna ifrågakomma,

enär, såsom ovan framgått, hjälp vetenskaperna hava anknytning till flera bland de positivrättsliga ämnena. De flesta torde dock närmast ansluta sig till examensämnet straffrätt, ehuru de icke falla inom detta ämnes traditionella gränser. Följaktligen har det synts lämpligast att det gamla ämnet straffrätt ersattes med ett ämne straffrätt med juridiska hjälpvetenskaper, innefattande jämväl de nu ifrågavarande ämnesdelarna. Ämnet bör givetvis kunna tagas såsom valfritt ämne i examens tredje del. F ö r den som så önskar står det därvid öppet att specialisera sig på en uppgift inom någon av hjälpvetenskaperna. 6. Praktiska element i studierna Sedan några år ha vid samtliga juridiska fakulteter anordnats kurser i bokföring. Vid fakulteterna i Lund och Stockholm uppställes icke något krav på insikter i bokföring för examen. I Uppsala däremot ingå vissa kunskaper i bokföring i fordringarna för juris kandidatexamen. 1943 års domarutredning uttalade att kännedom om bokföring, inbegripet grunderna av balansläran, otvivelaktigt vore av stor betydelse för de flesta jurister. Vad advokaterna beträffar hade dessa som rådgivare i ekonomiska angelägenheter ofta att taga ställning till bokföringsfrågor. I fråga om domstolsjuristerna vore det i vissa tviste- och brottmål nödvändigt att ej stå främmande för sådana frågor. Handelsböcker åberopades ej sällan som bevismedel. Vid avgöranden i brottmål, till exempel då fråga vore om bokföringsbrott, eller om förfalskning, förskingring eller brott mot skatteförfattningarna, kunde erfordras en mer eller mindre omfattande prövning av det sätt, varpå bokföring skett. En levande kunskap om bokföringslagen vore icke gärna möjlig utan kännedom om h u r 121

bokföring praktiskt skedde. Även vissa bestämmelser inom bolags- och skatterätten syntes ej kunna förstås utan kännedom om bokföring. Med hänsyn till bokföringens sålunda angivna betydelse föreslog utredningen att bland fordringarna för juris kandidatexamen skulle — i den mån så ej redan skett — ingå kunskap i bokföringens grunder. Ändamålet härmed skulle vara att bibringa juristerna förmåga att ur rättslig synpunkt bedöma allmänna bokföringsspörsmål. 1945 års universitetsberedning h a r anslutit sig till domarutredningens förslag. Beredningen h a r vidare understrukit att vid undervisningen i bokföring bör iakttagas att denna blott bör avse huvudgrunderna, så att de studerande icke betungas med en mera omfattande obligatorisk kursundervisning. Kommittén ansluter sig helt till de av domarutredningen och universitetsberedningen anförda synpunkterna i fråga om behovet av insikter i bokföring och föreslår att en sådan kurs blir obligatorisk. För att bokföringskursen skall fylla sitt syfte är det av vikt att goda lärarkrafter stå till förfogande. Av kursledaren synes böra krävas företagsekonomisk utbildning. Vid fakulteten i Lund har bokföringskursen sedan ett antal år letts av en företagsekonom. Erfarenheterna av den av honom meddelade undervisningen synas vara mycket goda. Undervisningen bör ej företrädesvis begränsas till bokföring i mera teknisk mening utan snarare inriktas på att bibringa insikt i bokföringens principer samt förmåga att bedöma bokföring ur sådana synpunkter, som äro av juridisk betydelse. Med hänsyn härtill föreslås att kursen benämnes kurs i ekonomisk redovisning. Om dess innehåll se närmare bil. 11. I skilda sammanhang ha särskilt un-

der den senaste tiden framkommit förslag om att företagsekonomi borde ingå i juris kandidatexamen såsom särskilt examensämne eller att i vart fall möjlighet borde finnas att medtaga detta ämne i examen. Länsstyrelsen i Kristianstads län har i yttrande över socialutbildningssakkunnigas betänkande uttalat, att undervisning i företagsekonomi borde meddelas för juris kandidatexamen och att kunskaper i företagsekonomi borde ägas av alla tjänstemän i högre lönegrad å landskontor. Uttalanden om önskvärdheten av företagsekonomi i juris kandidatexamen ha även från a n d r a håll under hand gjorts till kommittén. P å många områden inom statsförvaltningen äro otvivelaktigt företagsekonomiska insikter av värde vid sidan om en fullständig juridisk utbildning. Advokater, åklagare och domare ha i stor omfattning nytta av kunskaper i företagsekonomi. Med den utvidgning av kommunernas verksamhetsområde, som ägt r u m under senare år, h a r i många större eller medelstora städer framträtt ett behov av befattningshavare som med goda juridiska insikter förena viss sakkunskap på det företagsekonomiska området. Icke minst för jurister verksamma på olika poster inom det enskilda näringslivet, bl. a. bankväsendet, samt inom organisationsväsendet äro kunskaper i företagsekonomi synnerligen värdefulla. Kommittén är för sin del övertygad om värdet av insikter i företagsekonomi för en jurist och har övervägt i vad mån plats skulle kunna beredas för detta ämne. Utan förlängning av studietiden h a r detta emellertid icke ansetts möjligt. Om ämnet skall kunna inrymmas inom ramen för examen synes detta icke vara möjligt annat än på bekostnad av juridiken. Juris kandidatexamens främsta uppgift måste vara att

utbilda personer för juridisk verksamhet. F ö r att examen tillfredsställande skall kunna fylla denna uppgift får icke det juridiska ämnesstoffet beskäras alltför mj'cket. Kommittén har därför icke funnit det möjligt att bereda plats för företagsekonomi såsom obligatoriskt ämne i juris kandidatexamen. Däremot föreslår kommittén att ämnet företagsekonomi skall kunna ingå i en kombination av juris politices magisterexamen. För den som i juris kandidatexamen önskar betyg i företagsekonomi, står alltid den möjligheten öppen att medtaga detta ämne genom tillval, eventuellt vid efterprövning. Att företagsekonomi ej obligatoriskt ingår i juris kandidatexamen synes därför icke behöva medföra någon större olägenhet. Den vid redogörelsen för juris kandidatexamen i dess nuvarande utformning berörda praktiska kursen har icke ansetts böra bibehållas i sin hittillsvarande form. Under flera år meddelades kursen, som väsentligen berör civilrättsligt och processrältsligt material, en gång under läsåret av en enda lärare, vanligen en domare eller advokat. De studerande besökte emellertid kursen på ett alltför tidigt stadium av sina studier, ofta innan studiet av civilrätt i nämnvärd grad påbörjats. Något tillfredsställande utbyte kunde kursen, allra minst i vad avsåge den processrättsliga delen, vid dylikt förhållande naturligen icke giva. Härtill kom den olägenheten att kursen var helt fristående. Medan sålunda den teoretiska undervisningen i t. ex. någon del av civilrätten skedde för sig under ledning av en lärare, så behandlades det åskådningsmaterial, som skolat belysa denna undervisning, å den praktiska kursen under ledning av en annan lärare. Något samband mellan den teoretiska och den praktiska undervisningen förekom icke.

Frågan om den praktiska kursen och dess utformning berördes av 1943 års domarutredning. Utredningen fann att det med hänsyn till de brister, som vidlådde kursen, vore nödvändigt med omedelbara åtgärder för att i möjligaste mån undanröja dessa brister. Enligt utredningen borde kursen uppdelas i flera delar, motsvarande i första hand de civilrättsliga ämnena vart för sig och processrätten. Härigenom skulle man vinna att åskådningsmaterialet kunde framläggas i närmare anslutning till studiet av de särskilda ämnena. Om ett dylikt krav uppställdes måste emellertid varje del av kursen u p p r e p a s åtminstone en gång varje termin. En minskning av antalet deltagare skulle härigenom åstadkommas, vilket vore i hög grad behövligt för att kursledaren skulle få en bättre kontakt med deltagarna. Vid den juridiska fakulteten i Uppsala genomfördes redan från och med höstterminen 1944 en uppdelning av den praktiska kursen i en civilrättslig och en processrättslig del. Kursen i dess helhet leddes dock alltjämt av en och samma lärare. Från och med höstterminen 1948 finnas särskilda ledare för kursens båda delar. Vid de juridiska fakulteterna i Lund och Stockholm skedde motsvarande uppdelning från och med höstterminen 1948. För närvarande meddelas vid samtliga tre fakulteter en praktisk kurs varje termin. Uppdelningen av den praktiska kursen har medfört påtagliga fördelar, särskilt i fråga om den processrättsliga delen. Den teoretiska undervisningen i processrätt äger rum i det närmaste parallellt med praktiska kursens p r o cessrättsliga del. Vid bevistandet av den praktiska undervisningen äga de studerande vissa teoretiska insikter i processrätt, vilket är en förutsättning för att nämnda undervisning skall bli 123

effektiv. Genom samordningen mellan den teoretiska och den praktiska undervisningen i processrätt behöver vidare den förra icke belastas med redogörelse för sådant, som beröres under den praktiska delen av undervisningen. I fråga om den civilrättsliga delen har någon lika effektiv samordning mellan teoretisk och praktisk undervisning icke kunnat genomföras, varför olägenheterna beträffande denna del av kursen i viss utsträckning alltjämt kvarstå. Ändamålet med den praktiska kursen torde bäst kunna uppfyllas om kursens olika delar ingå i de olika ämnen till vilka de höra. Härigenom sker en konkretisering av det teoretiska lärostoffet i samma ögonblick, som den studerande möter detsamma, vilket ur pedagogisk synpunkt är mest fördelaktigt. En dylik sammanställning av teoretisk och praktisk undervisning medför att ledaren av den teoretiska undervisningen i varje ämne måste svara även för de till ämnet hörande praktiska momenten. Detta innebär icke att praktiker icke längre skulle användas i undervisningen. Den, som leder den teoretiska undervisningen, skall tvärtom i lämplig omfattning vid behandlingen av de olika instituten anlita praktiker, vilka äga särskild erfarenhet rörande visst rättsområde. Vid behandlingen av fastighetsväsendet bör sålunda demonstration av fastighetsböcker äga r u m under ledning av praktiker. Besök skola göras å lantmäterikontor för studium av där förekommande fastighetsrättsliga urkunder och register. Vid den teoretiska undervisningen i avtalsrätt kunna de studerande få till uppgift att, på grundval av vissa fakta, skriva förslag till enklare avtal av olika slag, vilka sedan genomgås och kommenteras av en advokat. I processrätt kunna de studerande på motsvarande sätt skriva ansök124

ningar och beslut. Synnerligen värdefulla äro domstolsbesök, vilka böra föregås av en genomgång av det förefintliga processmaterialet samt efterföljas av en diskussion över iakttagelserna under handläggningen. På senare tid ha de studerande jämte p r a k t i k e r spelat fingerade processer, av vilka de studerande varit mycket intresserade. Exempel på andra undervisningsuppgifter äro enstaka föreläsningar av praktiker över praktiska spörsmål i deras verksamhet. En advokat kan sålunda föreläsa över hur det går till att bilda ett bolag och en åklagare över tillvägagångssättet vid en förundersökning i brottmål. Även praktiker från andra verksamhetsområden än de juridiska kunna med fördel anlitas, t. ex. en företagsekonom beträffande vissa sidor av aktiebolagsväsendet eller en präst beträffande medling i äktenskapsmål. Vid juridiska fakulteten i Lund ha under senare år meddelats undervisning i talteknik för juris studerande. Undervisningen, som varit frivillig, h a r av de studerande livligt uppskattats och ansetts mycket värdefull. Även om det icke kan ifrågasättas att göra sådan undervisning obligatorisk, synes det enligt kommitténs mening i hög grad önskvärt att sådan undervisning b l i r mera fast organiserad och kommer till stånd även vid fakulteterna i Uppsala och Stockholm. Stundom har ifrågasatts att som villkor för avläggande av juris kandidatexamen borde uppställas krav på viss färdighet i stenografi. Denna fråga berördes redan år 1932 i en av presidenterna i rikets hovrätter till chefen för justitiedepartementet överlämnad p r o memoria angående vissa önskemål inom domstolsväsendet. Sedan ärendet i förevarande del överlämnats till chefen för ecklesiastikdepartementet och yttran-

den däri avgivits av de juridiska fakulteterna och kanslern, förklarade departementschefen att vad i ärendet förekommit icke föranledde någon åtgärd av honom. Av 1943 års domarutredning uttalades att det icke minst för de jurister, som tjänstgöra vid domstolarna, vore av stort värde att äga färdighet i stenografi. Vid åhörandet av muntlig undervisning och muntlig framställning överhuvud, vare sig fråga vore om ett juridiskt ämne eller icke, vore det ofta fördelaktigt om erforderliga anteckningar kunde föras stenografiskt. Mot införandet av ett krav på stenografikunnighet hos blivande jurister kunde enligt utredningen invändas att denna färdighet icke alltid vore lätt förvärvad. För att uppehålla färdigheten fordrades vidare ständig övning. Fallenhet för stenografi vore icke nödvändigtvis förbunden med de intellektuella egenskaper, vilka i första hand måste fordras av en god jurist. Domarutredningen kunde därför icke föreslå att kunnighet i stenografi uppställdes som fordran i juris kandidatexamen. Kommittén vill för sin del härutinnan helt ansluta sig till domarutredningen. Kunnighet i stenografi måste i första h a n d betecknas som en tekniskmekanisk färdighet. För att denna färdighet skall vara av någon egentlig nytta i praktiskt juridiskt arbete kräves högt uppdriven färdighet, vilken i regel icke torde förvärvas utan intrång p å den för de juridiska studierna avsedda tiden. Enligt kommitténs mening äro emellertid insikter i stenografi mycket värdefulla för en jurist. Förvärvandet av sådana insikter bör likväl vara frivilligt. Utom kunskap i stenografi är färdighet i maskinskrivning av värde för en jurist. Det är också tämligen vanligt att jurister med större eller mindre

säkerhet kunna begagna skrivmaskin. Något förslag om fordran på färdighet i maskinskrivning för avläggande av juris kandidatexamen h a r icke framförts. Däremot h a r väckts förslag om att undervisning i maskinskrivning borde meddelas i samband med undervisning i juridik. Enligt kommitténs mening saknas anledning att vid universiteten anordna kurser i maskinskrivning. I den mån de juris studerande vilja lära sig maskinskrivning äro föreliggande möjligheter härtill fullt tillräckliga. 7. Exempel på kunskapsfordringar Som ovan framhållits bygger kommitténs förslag till studieordning på att det nuvarande lärostoffet reduceras med omkring en tredjedel. På vad sätt och i vilken omfattning en sådan reduktion lämpligen bör genomföras har kommittén i det föregående delvis redovisat. Detaljerade kunskapsfordringar i de skilda examensämnena skola enligt förslaget till examensstadga fastställas särskilt för varje fakultet. Kommittén h a r emellertid för att belysa h u r u den föreslagna reformen bör kunna genomföras, ansett sig böra åskådliggöra på vad sätt sådana kunskapsfordringar enligt dess intentioner skulle kunna utformas. F ö r den skull h a r kommittén — under medverkan av universitetslärare utanför dess egen krets — utarbetat förslag till kunskapsfordringar m. m. för de särskilda examensämnena. Dessa förslag återfinnas såsom bilaga 11 till detta betänkande. Någon kommentar till förevarande planer h a r kommittén icke ansett erforderlig. Kommittén vill endast för att förebygga varje missförstånd kraftigt understryka att dessa endast äro att betrakta såsom exempel, vilka icke äro avsedda att erhålla någon bindande karaktär. 125

K a p . 9. Behörighet a t t avlägga examen Gällande bestämmelser. Ändringsyrkanden Genom 1904 års stadga angående juridiska examina avskaffades i enlighet med 1902 års universitetsexamenskommittés förslag de förberedande examina, juridisk preliminärexamen och juridiskfilosofisk examen, vilka dittills i princip utgjort villkor för tillträde till juridisk fakultet. Hädanefter krävdes enbart mogenhetsexamen, därvid dock — för avläggande av juris kandidatexamen — krav uppställdes på godkänt betyg i vissa ämnen. Beträffande kvalifikationerna på studentbetyget spelade frågan om latin en viktig roll. Examenskommittén uttalade härutinnan bland annat att den betydelse, som sedan gammalt tillmätts studiet av latin såsom formellt utbildande och på denna grund av särskilt värde för en blivande jurist, till följd av den begränsning av ämnets studium, som ägt rum vid läroverken, icke längre vore densamma. Den formella skolningen bibringades numera även genom a n d r a språk. Det huvudsakliga skälet för krav på latinkunskaper för avläggande av juridiska examina hade därför numera bortfallit. Latinkravet syntes icke heller kunna motiveras med att romersk rätt inginge i juris kandidatexamen. Även om för detta ämnes studium med nödvändighet skulle behövas studentkunskaper i latin, utgjorde detta förhållande icke någon anledning att kräva studentbetyg i latin av var och en, som ville avlägga examen, då den romerska rätten enligt examenskommitténs förslag kunde uteslutas ur examen. För de realstudenter, som önskade studera juridik, medförde kravet på latin att dessa måste underkasta sig en kompletteringsprövning, som endast syntes ägnad att utan motsvarande gagn förlänga deras

studietid. Med hänsyn till de uppgifter, för vilka juris kandidatexamen vore avsedd, syntes det snarast vara en fördel att icke alla juris studerande ägde en alldeles likartad grundutbildning. Examenskommitténs majoritet (hrr Hamilton, Bergström, Hultkrantz och Trygger) fann att, därest studentbetyg i latin saknades, denna brist kunde uppvägas genom grundligare utbildning inom de moderna språkens område; godkänt betyg i ett främmande levande språk borde under alla omständigheter krävas. Kommittén föreslog, att för rättighet att avlägga juris kandidatexamen skulle fordras minst godkända insikter i studentexamen antingen i latin och ett främmande levande språk eller i tre främmande levande språk. Mot kommitténs förslag att icke längre obligatoriskt fordra latinkunskaper för juridiska studier reserverade sig en ledamot (rektor Juhlin). Efter att ha framhållit att han som skolman gjort den erfarenheten att en latinstudent genom insikter i latin och på grund därav i regel bättre och säkrare insikter i de främmande levande språken i regel ägde en större stilistisk och formell förmåga, något som för den blivande juristen vore av den största betydelse, anförde han bland annat följande: Tager man dessutom i betraktande, att latinstudenten kan idka studier i — -— — främmande, på romerska rätten grundade, moderna rättssystem, något som för realstudenten torde bliva mycket svårt, för att ej säga omöjligt, måste man anse det i hög grad betänkligt och såsom ett steg i riktning att sänka den allmänna juridiska bildningsnivån i vårt land att ej fordra intyg om minst godkända insikter i latin i mogenhetsexamen eller i fyllnadsprövning till densamma för den, som vill avlägga juris kandidatexamen. Det är farligt för ett så litet folk som vårt att slå in på en väg, som hastigare än mången tror skulle kunna leda till, att det stora flertalet av våra jurister bleve urståndsatta att följa med utvecklingen på juridikens område i de stora kulturländerna — — —.

Avskaffandet av de förberedande examina gjorde det vidare enligt examenskommittén erforderligt att kräva godkänt studentbetyg i historia och filosofi. Elementära kunskaper i förstnämnda ämne samt i logik och psykologi syntes enligt kommittén i allmänhet utgöra nödvändiga förutsättningar för grundligare juridiska studier. Därest studentbetyget icke uppfyllde kraven på godkänt betyg i angivna ämnen föreslogs bristen kunna botas genom fyllnadsprövning uti ifrågavarande ämne. Angivna krav på godkänt betyg i vissa ämnen föreslog kommittén kunna eftergivas, därest en studerande tidigare avlagt examen inom annan fakultet än den juridiska. Motivet härför vore att bristen på sådana förkunskaper, som ansågos behövliga för juridiska studier, kunde uppvägas genom den studievana och ökade allmänna mogenhet, som avläggandet av annan akademisk examen innebure. Examenskommitténs förslag i fråga om behörighet för juridiska studier kritiserades vid remissbehandlingen i vad avsåg slopandet av kravet på insikter i latin. De juridiska fakulteterna i Uppsala och Lund förklarade att godkända insikter i latin alltid måste fordras för juridiska studier. Universitetskanslern anförde att han, på grund av vad som invänts mot förslaget, bestämt tillstyrkte, att den som ville avlägga juris kandidatexamen måtte åläggas visa att han i studentexamen eller i fyllnadsprövning till samma examen erhållit vitsord om minst godkända insikter i latin. Den från universitetsmyndigheternas sida framförda kritiken i latinfrågan avspeglade sig i 1904 års stadga, där det av examenskommittén föreslagna alternativet om godkända insikter i studentexamen i tre främmande levande språk icke återfanns. Enligt stadgan tillkom behörighet att avlägga juris kandidat-

examen den, som vid avlagd mogenhetsexamen eller fyllnadsprövning till samma examen erhållit vitsord om minst godkända insikter i historia, filosofi, latinska språket och ett främmande levande språk, ävensom den, som avlagt examen inom annan fakultet. Enligt gällande examensstadga äro bestämmelserna om behörighet att avlägga juris kandidatexamen desamma som i 1904 års stadga. I fråga om fordran på minst godkända insikter i filosofi och latin har gjorts det tillägget, att detta krav anses uppfyllt även av studerande, som med intyg av universitetslärare i dessa ämnen styrka sig ha förvärvat de för studentexamen eller fyllnadsprövning till samma examen i sagda ämnen erforderliga insikter. I Norge och Danmark kräves enbart studentexamen för rätt att bedriva juridiska studier. Någon fordran på betyg i vissa ämnen, till exempel latin, eller på kvalificerade studentbetyg finnes sålunda icke. Även i Finland fordras enbart studentexamen. I stället har man där infört en särskild inträdesexamen. Kunskapsprestationen för denna är dock obetydlig. Under senare år ha från skilda håll påyrkats ändrade bestämmelser för behörighet att avlägga juris kandidatexamen. Kritiken har särskilt riktats mot kravet på godkänt studentbetyg i latin. Men även mot fordran på studentkunskaper i vissa ämnen överhuvud har kritik yppats. Stundom h a r å andra sidan gjorts gällande att villkoren för behörighet att avlägga examen borde skärpas. I skrivelse till universitetskanslern (mars 1946) hemställde jur. fakulteten i Uppsala om föranstaltande av en förutsättningslös utredning av frågan om fordringarna för behörighet att avlägga juris kand.-examen. Fakulteten anförde härutinnan bland annat följande: 127

Under de senaste åren har ett stort antal ansökningar om dispens från nu nämnda fordringar varit föremål för prövning. Stundom ha dessa ansökningar avsett dispens från studentexamen, men framför allt ha de avsett dispens från skyldighet att förete vitsord i latin. Dispenser av sistnämnda slag ha inkommit från studerande, som avlagt examen från handelshögskola, lantmäteriexamen eller statsvetenskaplig-juridisk examen. Dispensansökningar ha även ingivits av realstudenter, vilka ägt goda vitsord i främmande levande språk. I ett betydande antal fall har Kungl. Maj :t bifallit dispensansökningarna, därvid stundom uppställts särskilda villkor. Å andra sidan har gjorts gällande, att fordringarna för tillträde till juris kandidatexamen borde i visst hänseende skärpas. Det har uttalats, att juris kandidatexamen icke borde få avläggas av andra studenter än de som ägde vitsord — eller kvalificerade vitsord — om studentkunskaper i två främmande levande språk. Till stöd för denna uppfattning har uttalats att de unga svenska juristerna borde hava möjligheter att följa utvecklingen och tillgodogöra sig litteratur från minst två av de stora kulturländerna. Det har även uttalats att överhuvud endast en kvalificerad studentexamen borde giva tillträde till juridiska studier.

nasielinje skall inrättas, äro likväl alltjämt viktiga frågor rörande gymnasiets organisation och uppbyggnaden av de olika gymnasielinjerna endast delvis lösta. Avsikten är för närvarande att reformen skall börja genomföras från och med höstterminen 1953, till en början försöksvis på grundval av provisoriska bestämmelser. Vid den rådande ovissheten om det slutliga resultatet skulle det för kommitténs arbete ha varit enklast att utgå från den nuvarande gymnasieorganisationen. Ett ställningstagande på grundval av denna skulle emellertid icke bli vägledande för framtiden. Kommittén har därför ansett det vara mera ändamålsenligt att utgå från att gymnasiet kommer att bliva tredelat, i enlighet med de planer som framlagts av skolkommissionen och numera föreligga i omarbetat skick senast i de av skolöverstyrelsen den 15 november 1952 framlagda förslagen till timplaner och kursplaner för en gymnasiereform. Kommitténs förslag utgår alltså från att dessa förslag genomföras i ett icke alltför förändrat skick.

Professor Gunnar Myrdal har i samband med ett av honom framfört förslag till en reform av juristutbildningen ansett att en hel del av de nuvarande formella betygskraven, framför allt kravet på betyg i latin, borde kunna slopas. 1 I liknande riktning h a r professor Folke Schmidt uttalat sig. 2

Någon tvekan om att goda insikter i historia, filosofi, latin och moderna språk äro mycket nyttiga för juridiska studier behöver ej råda. Frågan gäller emellertid i vad mån de måste anses nödvändiga. I det följande behandlas först frågan om latinet och därefter spörsmålet om insikter i övriga ämnen.

Kommitténs synpunkter Ett definitivt stälningstagande till frågan om de förkunskaper, som böra krävas för juridiska studier, är för närvarande icke möjligt. Även om beslut fattats om en provisorisk gymnasiereform, enligt vilken bl. a. en tredje gym1

Svensk Juristtidning 1945 s. 362. Meddelanden från Sveriges Juristförbund 1949 s. 75. 2

128 Förkunskaper

i latin?

I den sedan lång tid förda diskussionen om behovet för juridiska studier av förkunskaper i latin har man i allmänhet utgått från att kravet borde gälla sådana kunskaper i detta ämne, som fordras för godkänt betyg däri på gymnasiets latinlinje eller annan linje, vars kurs upptager latin i större eller m i n d r e omfattning. Om gymnasiereformens förväntade

innebörd i denna del enligt föreliggande auktoritativa uttalanden är följande att anteckna. Det får anses avgjort att gymnasiet skall vid sidan om latin- och reallinjen innehålla jämväl en tredje, s. k. allmän linje. Dennas kurser äro avsedda att bli så utformade, bl. a. genom stark tonvikt på historia och samhällslära samt på moderna språk, att linjen skall bli en lämplig förberedelse för juridiska och samhällsvetenskapliga universitetsstudier. Vad särskilt angår latinet skulle enligt det av skolkommissionen framlagda nordhultska förslaget (SOU 1948:27, s. 299) latinlinjen och den allmänna linjen sammanfalla t. o. m. klass 10, i vilken klass studiet av latin skulle börja. Den allmänna linjens elever skulle härigenom få en nybörjarkurs i latin men icke mer. I sitt utlåtande över skolkommissionens förslag h a r skolöverstyrelsen i fråga om en sådan kurs uttalat att den å ena sidan skulle innebära en belastning av timplanen, som måste göra det svår a r e att tillgodose de blivande klasslär a r n a s utbildningsbehov, men å a n d r a sidan göra linjen mera användbar som grund för samhällsvetenskapliga och juridiska studier och att frågan huruvida en latinkurs skulle upptagas på den allmänna linjen förty i viss mån vore beroende av kommitténs blivande förslag. Överstyrelsen uttalar sålunda att, därest kommittén skulle finna att studierna för juris kandidatexamen kunna grundas å en latinkurs av den begränsade omfattning, som det nordhultska förslaget innefattar, detta vore ett så tungt vägande argument för alternativet med latin, att det måhända bleve bestämmande för prövningens slutliga utgång (SOU 1949: 35 s. 88). Även i propositionen lämnas frågan om latinets ställning å den allmänna linjen öppen. Departementschefen utta9 — 22261

lar sålunda, att det först när tim- och kursplaner äro utarbetade, så att latinkursens värde kan vägas mot de studier i andra fack, som den kommer att undantränga, är möjligt att träffa ett avgörande på denna punkt. (K. p r o p . 1950: 70 s. 509). I skrivelse till skolöverstyrelsen den 21 december 1950 uttalade sig kommittén närmare angående behovet av förkunskaper för juridiska studier, bl. a. i fråga om insikter i latin. Härvid framhöll kommittén att vedertagen juridisk terminologi vore starkt uppblandad med latinska ord. Detta gällde redan svensk juridisk litteratur; och inom så gott som all främmande juridik användes latinsk terminologi. Av olika skäl, delvis sammanhängande med den nuvarande juristutbildningen, hade svenska jurister alltför ringa kontakt med utländskt rättsliv och däri aktuella problem samt med utländsk juridisk litteratur, om man bortser från våra nordiska grannländer. Det skulle därför vara högst beklagligt om bristen på latinkunskaper hos det övervägande antalet studerande skulle bidraga till att än mera isolera svensk juridik från rätten och rättsvetenskapen i främmande länder. I fråga om den erforderliga omfattningen av insikter i latin förklarade kommittén att — även om kunskaper av den omfattning, som meddelas å latinlinjen vore att föredraga — likväl kunskaper av ett mera reducerat omfång kunde vara till fyllest, blott undervisningen inriktades på att meddela sådana insikter i terminologiskt latin, som framdeles skulle bli av omedelbar nytta vid bl. a. juridiska och i någon mån samhällsvetenskapliga universitetsstudier. Kommittén 1 ) anförde härom vidare: 1 En ledamot (hr von Hofsten) skiljaktig mening.

var

av

Önskvärt synes därför att på den allmänna linjen antingen ämnet latin erhåller en från latinlinjens kurs helt självständig kurs med ett mindre timantal under flera år eller ock, om det anses oundgängligt att första årets kurs är gemensam för de båda linjerna, att denna påbygges med en speciell kurs av mindre omfattning under följande år. På sådant sätt förvärvade latinkunskaper synas utgöra en tillfredsställande förutsättning för juridiska studier. Därest den allmänna linjen däremot kommer att upptaga alltför litet latin eller helt sakna detta ämne, torde det ej kunna undvikas att för dem, som efter studentexamen ämna påbörja juridiska studier kräva en särskild kurs i terminologiskt latin. Om emellertid det stora flertalet juris studerande å (latinlinjen eller) allmänna linjen erhållit tillräckliga kunskaper i latin, synes det icke erforderligt att kräva några latinstudier av det mindre antal juris studerande, som blivit studenter å reallinjen och där förvärvat vissa andra insikter, som icke äro utan värde för juridiska studier. Enligt skolöverstyrelsens ovannämnda den 15 november 1952 framlagda förslag till en provisorisk gymnasiereform skall latin förekomma endast på latinlinjen. Den allmänna linjen förordas skola från början utgöra en självständig linje. Det tidigare förslaget, enligt vilket allmänna linjens elever till en början skulle läsa latin gemensamt med eleverna å latinlinjen, har icke ansetts lämpligt. Man torde därför med stor sannolikhet kunna räkna med att den allmänna linjen helt kommer att sakna latin. Utgår man härifrån kommer ett krav på studentbetyg i latin att innebära ett krav på studentexamen på latinlinjen eller på komplettering i latin enligt denna kurs. Det måste antagas att uppställande av ett sådant krav skulle föranleda att en betydande del av de gymnasieelever, som avse att efter studentexamen studera juridik, komme att välja latinlinjen, men liksom för närvarande skulle komplettering bliva nödvändig i ett mycket stort antal fall.

130 Ett krav på studentbetyg i latin påyrkas alltjämt från skilda håll. I skrivelse till kommittén i mars 1949 bar Svenska klassikerförbundet anfört följande. Ett slopande av kravet på förkunskaper i latin för blivande jurister skulle med nuvarande läroverksorganisation, som torde komma att i viss utsträckning bestå ännu åtskilliga år framåt, sannolikt inom kort leda till att huvudparten av de juridiska studerandena komme att rekryteras av studenter från reallinjen — — •—•; flertalet av dessa studenter komme att sakna en gymnasieutbildning, som både för deras omedelbara juridiska studier och för deras framtida verksamhet måste betraktas som i hög grad värdefull. Vad studiet av det latinska språket, latinlinjens centrala ämne, framför allt skänker en blivande jurist, kan kortast sammanfattas i följande tre satser: 1. det tränar och skärper formsinnet; 2. det underlättar och stöder inlärandet av de moderna språken, framför allt franskan och engelskan; 3. det möjliggör en klar och säker förståelse av den juridiska terminologien. Av dessa tre bildningsmoment äro givetvis det första och det sista av särskild betydelse för blivande jurister; men även goda kunskaper i de moderna språken höra, om de också måhända icke äro i samma grad nödvändiga för juridiska studier som för flertalet andra akademiska studier, självfallet till en jurists allmänna utbildning. Med styrka har detta framhållits vid de juridiska fakulteternas konferens i Uppsala 17—19 sept. 1945. I detta sammanhang må påpekas, att för närvarande omkring 65 procent av realisterna på det differentierade gymnasiet, d. v. s. i de två högsta ringarna, endast läsa ett modernt språk, engelska, och blott ett litet antal samtliga tre moderna språken, medan av latinarna på samma gymnasiestadium omkring 75 procent studera samtliga dessa språk och blott ytterst få begränsa sig till ett modernt språk, franska. Beträffande den allmänna linjens lämplighet att förbereda för juridiska studier syntes denna enligt förbundets mening, även bortsett från latinet, i språkligt hänseende bli underlägsen den blivande latinlinjen. Avgörande för

denna uppfattning vore dock en annan omständighet: Vad som emellertid framför allt gör denna gymnasieutbildning betänklig som basis för såväl juridiska som andra akademiska studier, är, att erfarenheter från vårt eget land och från våra grannländer av en tredje gymnasielinjc tala för att denna linje i stor utsträckning kommer att väljas av de ur teoretisk begåvningssynpunkt svagare eleverna. Det kan icke vara något universitetens och högskolornas intresse att medverka till en utveckling, som skulle underlätta denna elevkategoris tillträde till akademiska studier och därmed äventyra den utbildning, som dessa avse att giva. Med stöd av det ovan anförda vill Svenska klassikerförbundet förorda, att de nuvarande fordringarna på latinkunskaper för juridiska studier bibehållas, då ett slopande av desamma enligt förbundets uppfattning skulle tillföra de juridiska fakulteterna ett elevmaterial med sämre förutsättningar för rättsvetenskapliga studier och ur allmänna synpunkter innebära en försvagning av juristutbildningen. De sålunda anförda skälen för att bibehålla ett krav på studentbetyg i latin såsom behörighetsvillkor för juridiska studier ha vid skilda tillfällen framförts även från andra håll. Kommittén får om dem för sin del uttala följande. Då man gör gällande att godkänt studentbetyg i latin skulle erbjuda garantier för en någorlunda god studiebegåvning, överhuvud eller särskilt i fråga om juridik, synes man befinna sig på ganska osäker grund. I regel torde den som visat god förmåga att studera andra ämnen å gymnasiet, bl. a. reallinjens ämnen, vara väl skickad att studera juridik. Gymnasiestudier i alla ämnen, som i högre grad kräva intellektuell aktivitet, såsom samtliga skrivämnen, oavsett å vilken linje de äro att finna, äro av betydelse i detta hänseende. Det vore ogynnsamt, om ett krav på latinbetyg skulle avskräcka de allra flesta blivande jurister från att å gym-

nasiet välja den allmänna linjen vilken i flera hänseenden kommer att meddela nyttiga förkunskaper för juridiska studier. Och det bör framhållas att ett latinbetyg som efter särskild undervisning erhållits genom komplettering av en tidigare studentexamen saknar varje värde som kriterium på en högre allmän studicbegåvning. I sin mera tillspetsade form, såsom i klassikerförbundets skrivelse, innebär det ifrågavarande argumentet ett underkännande av den allmänna linjen såsom grundval för akademiska studier överhuvud. Det kan emellertid icke påstås att en genomsnittlig student å allmänna linjen kommer att ha sämre studieförutsättningar än en svag latinstudent, ej heller att juridiska studier kräva högre allmän begåvning än akademiska studier i allmänhet. Alltför svaga studenter, oavsett vilken gymnasielinje de tillhört, böra visserligen om möjligt avhållas från juridiska såväl som andra universitetsstudier, men detta kan icke på ett tillfredsställande sätt ske genom krav på studentbetyg i något visst ämne. Av jämförelsevis allmän natur är även påståendet att latinstudiet t r ä n a r och skärper formsinnet. Härvid torde främst avses förmågan att i skrift behandla svenska språket. Allt som kan göras för att främja en bättre språkbehandling eller i varje fall motverka en fortgående försämring av språkbehandlingen bland dem, som erhållit högre skolbildning, är förvisso tacknämligt. Det torde emellertid förhålla sig så, att vad som för språkbehandlingen är av värde är en längre tids sysslande med främmande språk överhuvud och med modersmålet, under god ledning. Kompletteringsstudier i latin lära härutinnan vara tämligen betydelselösa. Det anföres vidare, att latinet underlättar och stöder inlärandet av de moderna språken, framförallt engelskan 131

och franskan. Häremot är intet att erinra. Emellertid kan det icke påstås att en för akademiska studier i juridik eller för juridisk verksamhet tillfredsställande kännedom om dessa språk icke skulle kunna förvärvas utan en omväg över latinet. Behovet av kunskaper i moderna språk för jurister är visserligen påtagligt, såsom nedan vidare utföres, men det kan icke göras gällande att det för dem skulle vara större än för flertalet övriga som studera vid universitet. Bland dessa äro sedan länge många i saknad av alla latinkunskaper. Slutligen framhålles latinkunskapers betydelse för tillägnelse av den juridiska terminologien. Kommittén kan helt ansluta sig till detta argument. Det juridiska språket är av ålder starkt insprängt med ord av latinskt ursprung. Detta gäller i än högre grad vissa främmande länders juridik. Innebörden av sådana termer blir svårtillgänglig och kan lätt missförstås av den som helt saknar kunskap i latin. Denne kan komma att använda sådana termer i oriktiga sammanhang eller med felaktig betydelse samt därigenom vålla missförstånd. Ett korrekt tillägnande av termernas betydelse i svensk juridik måste också möta större svårigheter och bli mera betungande för en studerande som helt saknar inblick i deras allmänna språkliga innebörd. Behovet av vissa om ock blygsamma kunskaper i latin gör sig gällande redan vid början av studierna i juridik, då den studerande gör bekantskap med den juridiska begreppsbildningen, vilken för honom i allmänhet utgör något helt nytt. Inträngandet däri försvåras om han också har att övervinna rent språkliga hinder. Vidare må erinras om att vissa studier i romersk rätt komma att ingå i ämnet rättshistoria. Här är användning av ett stort antal latinspråkliga termer oundgängligt. 132

Kunskaper i latin underlätta därför i hög grad detta studium och göra det mera fruktbärande för de kommande studierna i inhemsk rätt. Vidare må i detta sammanhang uppmärksammas, att enligt den av kommittén föreslagna studieordningen de två sista terminerna skola ägnas åt mera självständiga och fördjupade studier med syfte att bibringa de studerande förmåga av juridisk metod. Härvid skola de studerande författa och vid seminarier framlägga uppsatser över rättsvetenskapliga temata. För att uppsatserna skola kunna ligga på någorlunda hög nivå är det nödvändigt att de studerande utnyttja icke blott juridiska lärooch handböcker utan även monografier. Härvid böra icke enbart arbeten av svenska författare komma ifråga. På många områden måste den studerande begagna sig av utländskt juridiskt material. I detta äro latinska termer och sentenser mer vanligt förekommande än i svensk lagstiftning och litteratur. För den, som helt saknar kunskaper i latin, komma därför stora delar av framför allt den franska och anglosachsiska juridiska litteraturen att bliva svårtillgängliga. Om den studerande under de fördjupade studierna ej skulle vara i stånd att tillägna sig innehållet i en svensk eller utländsk monografi eller handbok, där den sedvanliga latinska terminologien användes, måste det sägas att hans juridiska studier förfelat en viktig uppgift även med hänsyn till många sidor av praktiskt juridiskt arbete. Av olika skäl, delvis sammanhängande med den nuvarande jurisutbildningen, ha svenska jurister oftast alltför ringa kontakt med utländskt rättsliv och däri aktuella problem samt med utländsk juridisk litteratur, om man bortser från våra nordiska grannländer. I främmande länder har rättsutveckling-

en på många områden gått snabbt framåt i delvis nya banor. Länder, vilkas praxis och doktrin tidigare föga uppmärksammats, ha fått allt större betydelse i den internationella samfärdseln. Ett starkt ökat intresse för internationell samverkan har framträtt inom skilda rättsområden. Det skulle då vara beklagligt om bristen på latinkunskaper hos det övervägande antalet juris studerande skulle bidraga till att än mera isolera svensk juridik från rätten och rättsvetenskapen i främmande länder. De skäl, som bruka anföras mot ett krav på latinbetyg, torde vara välkända. Rekryteringsbasen blir alltför snäv. Det är nyttigt att bland juristerna finnas personer med skilda anlag och intresseriktningar, vilka föranlett dem att välja skilda linjer på gymnasiet. Vid den tidpunkt, då valet av en viss linje för gymnasiestudierna sker, ha de studerande i många fall icke klart för sig, vilken bana de efter avlagd studentexamen skola välja. Valet av gymnasielinje sker därför ofta utan tillräckligt sammanhang med det slutliga valet av levnadsbana och influeras av faktorer, som äro utan betydelse för det senare valet. Ur såväl allmän som enskild synpunkt är det en olägenhet att tillträdet till juridiska studier för ganska talrika studenter försvåras genom krav på komplettering i latin. De för komplettering erforderliga studierna förläggas i regel till universitetet och påbörjas ungefär samtidigt med de juridiska studierna. Kompletteringarna äro tidsödande och kostsamma och förlänga studietiden för juris kandidatexamen. För många studerande verka kompletteringsstudierna störande på de juridiska studierna och leda lätt till att de ej förmå följa studieplanen. Kompletteringsstudier ha i regel ej alls lika stort värde som ett normalt skolstudium av latin. Härtill bidrager i hög grad

den korta tid, varmed den studerande sysslar med ämnet, ävensom de yttre förhållanden i övrigt under vilka kompletteringsstudiet bedrives. Efter övervägande av de i olika riktningar anförda skälen vill kommittén uttala att kunskaper i latin obetingat äro av nytta för juridiska studier. Härvid avses väsentligen gymnasiestudier i ämnet. De insikter i latin, vilka kunna förvärvas genom kompletteringsstudier vid universiteten, äro i regel av betydligt mindre värde. Det kan emellertid icke göras gällande att insikter i latin äro alldeles nödvändiga för studium av juridik. Enligt nuvarande studieordning avlägges sålunda i många fall juris kandidatexamen av studerande, som bland annat på grund av erhållen dispens icke uppfylla kravet på betyg i latin. Såsom i det föregående understrukits har emellertid en fullständig frånvaro av insikter i latin den olägenheten att de studerande får svårt att fatta innebörden i juridiska termer av latinskt ursprung samt riktigt använda dessa. Detta förhållande motiverar enligt kommitténs mening att krav upprätthållcs på vissa kunskaper i latin. Å andra sidan kunna dessa fylla sin uppgift även om de ha karaktär enbart av insikter i vad man brukar kalla terminologiskt latin. Det är sannolikt att i en framtid en avsevärd del av de studenter, som börja juridiska studier, kommer att ha avlagt studentexamen å den allmänna linjen. Till juridiska studier kommer vidare att söka sig ett antal latinstudenter och ett mindre antal realstudenter. Om på den allmänna linjen kunde beredas utrymme för en självständig kurs i latin skulle kommittén kunna avstå från att fordra några latinstudier av det mindre antal realstudenter, som påbörja juridiska studier, enär i sådant fall det stora flertalet juris studerande skulle komma att 133

besitta för sådana studier tillräckliga insikter i latin. Då emellertid, såvitt nu kan bedömas, det framtida gymnasiet kommer att inr y m m a latin endast å latinlinjen har kommittén, såsom ovan uttalats, icke ansett det kunna undvikas att för dem, som icke avlagt studentexamen å latinlinjen, fordra en särskild kurs i terminologiskt latin för juris studerande. En sådan kurs bör enligt kommitténs uppfattning kunna vara avsevärt kort a r e än de nuvarande kompletteringskurserna i latin för juris studerande. Docenten vid Lunds universitet G. Bendz, vilken under flera år lett sådana kompletteringskurser, har förklarat att det borde vara möjligt att åstadkomma en specialkurs för juris studerande om lägst 40 timmar. Latinundervisningen skulle härvid läggas så att den direkt toge sikte på det för en jurist närmast nödvändiga och önskvärda. Kursen borde enligt kommitténs mening innehålla en genomgång av några huvudpunkter av den latinska grammatiken samt vanligt förekommande ord och fraser av juridisk betydelse. Någon lärobok eller handbok för en kurs av ovan angivet slag finnes för närvarande icke. En sådan bör emellertid kunna utarbetas av en kursledare i samr å d med lärare inom juridisk fakultet.

Betyg

i andra

skolämnen?

Vad de moderna språken, engelska, tyska och franska beträffar, äro insikter häri av värde på många områden av samhällslivet. För akademiska studier över huvud äro goda språkkunskaper av största betydelse och i de flesta fall nödvändiga. Från universitets- och fackhögskolehåll har nästan enstämmigt krävts att gymnasiet bättre skall tillgodose språkutbildningen för de elever, 134

som ämna fortsätta med högre teoretiska studier. Även om det enligt nuvarande ordning i enstaka fall varit möjligt för personer, vilka erhållit dispens från kravet på studentexamen, att utan kunskaper i främmande språk avlägga juris kandidatexamen (eller annan akademisk examen), kan det icke vara riktigt att till utgångspunkt för rätten härtill taga det minimimått av kunskaper utan vilka det icke är praktiskt möjligt att avlägga juris kandidatexamen. Utgångspunkten bör i stället vara den bildningsnivå, som är erforderlig för självständigare studier och gör det möjligt för den studerande att åtminstone någorlunda tillgodogöra sig lagstiftning och juridisk litteratur på de tre kulturspråken engelska, tyska och franska och att använda sådana källor i sin senare praktiska verksamhet. Med kommitténs förslag till studieordning gör sig behovet av goda språkkunskaper än mer gällande än för närvarande. Vid behandlingen av frågan om behovet av insikter i latin för juridiska studier har framhållits betydelsen av att de studerande under fördjupningsstudierna äro i- stånd att använda och tillgodogöra sig innehållet i utländska juridiska arbeten. För ett något djupare inträngande i ett juridiskt spörsmål är det nödvändigt att de studerande kunna förskaffa sig kännedom om huru samma problem behandlas i främmande rätt. En ofta upprepad anmärkning mot den nuvarande juristutbildningen är för övrigt att den är alltför ensidigt nationell. Skall en ä n d r i n g härutinnan kunna åstadkommas, måste de blivande juristerna redan under studietiden erhålla tillräcklig träning i att begagna främmande juridisk litteratur. För närvarande kräves vidare godkänt studentbetyg i filosofi och historia för juridiska studier. I skolämnet filosofi ingår några hu-

linjen; möjlighet till bortval kommer vudpunkter av psykologien, logiken emellertid att föreligga. 1 samt filosofiens historia, vilka samtliga Gällande regler för studentexamen äro av v ä r d e vid bedrivande av studier innebära bl. a. att en studerande kan i juridik. Huvudvikten av undervisningvara underkänd i ett ämne under fören i detta ämne lägges numera på psyutsättning att han i stället äger viss komkologien. Insikter häri äro av värde för pensation i andra ämnen. Om en stude juridiska studierna, icke minst med dent sålunda skulle vara underkänd i tanke på de blivande juristernas verkett modernt språk, historia eller filosamhet som domare, åklagare, advokasofi, skulle man kunna ifrågasätta att ter eller förvaltningstjänstemän. I det för tillträde till juridiska studier kräva föreslagna examensämnet straffrätt med komplettering till godkänd i det ifrågajuridiska hjälpvetenskaper ingår bland varande ämnet. Emellertid må man lägannat viss undervisning i rättspsykoga märke till att om en student underlogi. F ö r studiet härav är det angeläget känts i ett i examen ingående ämne, att de studerande redan före de jurihan icke därför saknar alla kunskaper diska studiernas början besitta grundi detsamma; han har studerat och erläggande insikter i allmän psykologi. hållit undervisning i ämnet under flera Beträffande slutligen historia torde år. någon n ä r m a r e motivering för betydelPå grund av det anförda saknas enligt sen av insikter i detta ämne för jurikommitténs uppfattning anledning att diska studier vara överflödig. För stulängre uppställa fordran på godkänt diet av rättshistoria är det nödvändigt studentbetyg i vissa ämnen. Oavsett å att den studerande äger kännedom om vilken linje eller gren studentexamen den allmänna historien, såväl den svenkommer att avläggas å det framtida ska som den utländska. Studiet av rättsgymnasiet synas de insikter i fråga om historia bildar sedan i sin tur bakgrunfrämmande språk, historia och filosofi, den till studiet av de positivrättsliga som de studerande därvid bibringas, ämnena. Bristande insikter i historia vara tillräckliga för juridiska studier. komma därför att inverka menligt på Kommittén får sålunda föreslå, att bekvaliteten av de juridiska studierna. hörighet att avlägga juris kandidatexaEnligt skolöverstyrelsens förslag den men skall tillkomma envar, som avlagt 15 nov. 1952 skola de tre viktigaste mostudentexamen. derna språken i större eller mindre omMed detta ståndpunktstagande har fattning studeras å samtliga tre gymnakommittén icke tagit ställning till spörssielinjer. Å de linjer, där språkundermålet om de krav som i fråga om invisningen är mera begränsad, nämligen sikter i särskilda skolämnen böra uppå reallinjen och den allmänna linjens ställas för dem, som erhålla tillträde sociala gren, kommer alltid ett språk, till juridiska studier utan att ha avlagt engelska, att föras upp i studentexamen, studentexamen. Det ankommer icke på och ännu ett språk att föras upp i näst kommittén att framlägga förslag i denna högsta ringen. Historia med samhällsfråga, som är föremål för särskild prövlära kommer att studeras å samtliga gymnasielinjer t. o. m. högsta ringen. x Enl. ett tidigare av skolöverstyrelsen Filosofi blir obligatoriskt i näst högsta utarbetat förslag skulle filosofi studeras å samtliga gymnasielinjer t. o. m. högsta ringen på samtliga grenar. I högsta ringringen. Kommittén har icke varit i tillfälle en skall ämnet i p r i n c i p vara obligato- att taga ställning till det förändrade läget i riskt på latinlinjen och på den allmänna fråga om ämnets ställning på gymnasiet. 135

ning. Kommittén vill dock starkt framhålla att när den icke velat uppställa krav på godkänt studentbetyg i vart och ett av ovannämnda ämnen, detta icke

får tagas till intäkt för att de, som icke avlagt studentexamen, skulle kunna fritagas från att visa insikter i dessa ämnen, motsvarande en students.

K a p . 10. Studiegången Vid behandlingen av juris kandidat- sig på skilda stadier torde det för läexamens utformning ha redovisats de raren bliva nödvändigt att göra utvikskäl, som tala för en studieordning med ningar åt olika håll för att samtliga åhötre delar, vilka bygga på varandra. Ord- rare skola kunna förstå och följa unningsföljden de olika delarna emellan dervisningen. Sådana utvikningar bli torde icke fordra någon ytterligare moäven erforderliga vid författandet av lätivering. Angående den ordning, i vil- roböcker. Vad nu sagts har också viss ken de särskilda ämnena böra studeras, betydelse för att man vid tentamen skall får kommittén anföra följande. kunna bedöma de studerandes prestaEnligt kommitténs uppfattning bör tioner. ämnenas ordningsföljd vara i huvudsak En ytterligare fördel med en fixerad fixerad. Kunskapsfordringarna i varje studieordning blir att den kommer särskilt .ämne bör givas en sådan ut- att verka stimulerande på de studeranformning, att de olika ämnena på ett de att bedriva sina studier med tillräckorganiskt sätt bygga på och komplettera lig energi. Den som icke gör detta riskevarandra. Sker detta måste tydligen de r a r att bli u n d e r k ä n d i tentamen och studerande läsa ämnena i den sålunda får i sådant fall svårare att på nytt komförutsatta tidsföljden. ma i takt med studieordningen än unAvvikelser från den normala tidsfölj- der nuvarande förhållanden, då han h a r den kunna göra det nödvändigt att för möjlighet att övergå till ett annat ämne tentamen i ett ämne, som tages för ti- och även tentera däri utan att ha blivit digt, inlära vissa delar av vad som ford- godkänd i det förut lästa. Den nuvaranras i ett annat ämne, eller också med- de ordningen kan härutinnan synas införa ett dåligt studieresultat i det först- nebära en lättnad, men det slutliga renämnda ämnet. Genom dylika rubbning- sultatet av sådana avvikelser torde i allar kan tydligen uppkomma risk för att mänhet bli en onödig förlängning av den beräknade normaltiden för hela studietiden. examen överskrides. Det ligger i de När en fast ordningsföljd mellan ämstuderandes eget intresse att den stunena föreskrives måste man emellertid dieordning, som anses lämpligast, i väräkna med att åtskilliga studenter icke sentliga delar erhåller obligatorisk kaeller endast ofullständigt kunna anpassa raktär. sina studier efter densamma. Dels kunEn sådan studieordning leder till att na de förlora tid genom att misslyckas i de studerande vid studiet av ett ämne tentamen, dels kan det förekomma, att komma att besitta i det närmaste samde börjat sina studier på annan tid än ma förkunskaper på grund av avlagda den i studieordningen förutsatta eller tentamina i tidigare i studieordningen att avbrott i studierna förorsakas a v upptagna ämnen. Härigenom underlät- värnpliktstjänstgöring, sjukdom o. dyl. tas undervisningen väsentligt för lära- För att förebygga mer avsevärd olären. Om de studerande skulle befinna genhet av sådana förhållanden föreslår 136

kommittén att i flertalet ämnen fullständig undervisning skall meddelas varje termin (dubblering). Genom denna dubblering av undervisningen kommer antalet elever vid kurser och övningar att kunna nedbringas till en rimlig omfattning. Detta är av utomordentlig betydelse för undervisningens effektivitet såsom i det följande närmare utvecklas. F r å n angivna utgångspunkter har kommittén funnit sig böra föreslå följande studiegång (normalplan) för juris kandidatexamen. Normalplanen utgår från att den studerande påbörjar sina studier en hösttermin. ennin Examensämne eller kurs

»Studietid i veckor1 1 h Pronedeutisk kurs 10 Ekonomisk s a m h ä l l s k u n s k a p . . . . 10 2 v Rättshistoria 10 10 S t a t s r ä t t med folkrätt 3h 4v 5h

6v

Civilrätt I Civilrätt II med internationell p r i vaträtt Straffrätt med j u r i d i s k a hjälpvetenskaper Processrätt Finansrätt

*>0

Allmän r ä t t s l ä r a Civilrätt Valfritt j u r i d i s k t ämne Kurs i ekonomisk redovisning bevistas under någon av 1—5 t e r m i -

8 *>0 20

7h 8v 9h

*>0

•>n 1? 8 12

1 Det h a r ansetts bidraga till åskådligheten att angiva studietiden för de särskilda ä m n e n a i veckor. I den föreslagna författningsbestämmelsen, 7 §, h a r emellertid i överensstämmelse med vedertaget b r u k använts t e r m i n eller viss del av t e r m i n såsom mått på studietiden. Båda beräkningssätten avse den tid, som anses behöva a n v ä n d a s till effektivt studiearbete såväl genom följ a n d e av undervisning som genom egna studier. Denna tid sammanfaller alltså icke med den tid, u n d e r vilken undervisning i ämnet äger r u m . Undervisningstiden kan vara kortare än studietiden. Den kan också vara längre, nämligen om undervisningen måste löpa parallellt för två m i n d r e ä m n e n . Det h a r antagits att studietiden per term i n i verkligheten ä r och bör vara något längre än t e r m i n e r n a s statutenliga omfattning av s a m m a n l a g t åtta m å n a d e r årligen.

Studierna böra normalt inledas med den propedeutiska kursen. Det har emellertid ej ansetts nödvändigt att föreskriva genomgång av denna kurs såsom betingelse för tentamen i vart och ett av examensämnena. I ekonomisk samhällskunskap och i statsrätt med folkrätt synes tentamen kunna medgivas även om den studerande ännu ej genomgått den propedeutiska kursen, ehuru en sådan ordningsföljd icke är att anbefalla. Före tentamen i rättshistoria samt i andra och tredje delens ämnen måste den propedeutiska kursen vara genomgången. Även den kurs i terminologiskt latin, som fordras av vissa studerande bör lämpligen förläggas till studiernas början. Dock synes en viss frihet i denna del böra medgivas de studerande. Kommittén föreslår endast att ifrågavarande prestation skall vara fullgjord före tentamen i något av andra delens ämnen. Det bör emellertid framhållas, att kursen lämpligen genomgås så tidigt som möjligt och helst före studiet av rättshistoria. En sådan ordning torde av flertalet befinnas mest fördelaktig även om den icke göres obligatorisk. Vad beträffar ordningen efter propedeutiska kursen mellan examensämnena i första delen har det synts lämpligt att låta ämnet ekonomisk samhällskunskap, som ej kräver några juridiska förkunEn ledighet av fyra m å n a d e r per år torde enligt n u m e r a r å d a n d e uppfattning" och vanligt b r u k få anses alldeles för rikligt tilltagen. Av de akademiska l ä r a r n a a n v ä n das ferierna i stor u t s t r ä c k n i n g till vetenskapligt arbete (forskning, förberedande av undervisning, vetenskapliga resor) och i viss omfattning även till examination. Det n o r m a l a bör vara att även de studerande till studiearbete a n v ä n d a någon del av de eljest orimligt långa ferierna. Universitetsberedningen (SOU 1949:54, s. 28) beräknade en sådan studietid av tio m å n a d e r per år. Kommittén h a r ansett försiktigheten bjuda, att endast r ä k n a med en tid av 9% m å n a d ellei 40 veckor.

skaper, komma först. Beträffande ordningsföljden mellan rättshistoria och statsrätt med folkrätt kunna måhända delade meningar råda. Som statsskickets och förvaltningens historia väsentligen skola behandlas i ämnet rättshistoria tala emellertid övervägande skäl för att detta normalt studeras först. Emellertid synes denna ordningsföljd icke vara så nödvändig, att dubblering av undervisningen i statsrätt med folkrätt skulle behöva anordnas för dem som börja sina studier en vårtermin. Ej heller synes undervisningen i ekonomisk samhällskunskap behöva dubbleras. Den som börjar en vårtermin bör lämpligen inhämta ämnena i följande o r d n i n g : propedeutisk kurs, statsrätt med folkrätt, rättshistoria och ekonomisk samhällskunskap. I fråga om ordningsföljden mellan ämnena i examens andra del kräver de båda civilrättsämnenas placering icke någon kommentar. Civilrättens ställning som det centrala juridiska ämnet gör det naturligt att de positivrättsliga studierna inledas med civilrätt. Förläggningen av straffrätt med juridiska hjälpvetenskaper närmast efter civilrätten sammanhänger främst med ämnets ställning i förhållande till återstående ämnen, särskilt processrätt. Den nu angivna ordningsföljden mellan civilrätt och straffrätt överensstämmer med de studieplaner, som för närvar a n d e finnas intagna i fakulteternas studiehandböcker. I dessa handböcker upptages däremot förvaltningsrätt efter straffrätt, medan i förslaget processrätt placerats efter straffrätt med juridiska hjälpvetenskaper och förvaltningsrätt efter processrätt (som närmast följes av finansrätt). Enligt kommitténs mening tala övervägande skäl för den föreslagna ordningen mellan ämnena. Det måste sålunda betraktas som en fördel att de 138

s. k. domstolsjuridiska ämnena civilrätt, straffrätt och processrätt studeras i ett sammanhang på grund av det nära sambandet dem emellan. Vid studiet av straffrätt inhämtas dessutom insikter i vissa hjälpvetenskaper icke blott till straffrätt utan även till processrätt, varför detta ämne lämpligen bör följa omedelbart efter studiet av straffrätt. Härtill kommer att studiet av straffprocessen rimligen bör föregås av studier i straffrätt. Om hänsyn tages till ämnenas omfång, är i fråga om femte och sjätte terminerna den senare något tyngre belastad än den förra. Denna olägenhet torde emellertid i praktiken kunna avhjälpas på det sätt att slutet av femte terminen lämnas undervisningsfri, varigenom de studerande få tillfälle att tentera i straffrätt med juridiska hjälpvetenskaper i god tid före terminens slut. Under de därpå följande ferierna kan sedan studiet av processrätt (eller finansrätt) påbörjas. Beträffande ordningen mellan processrätt och förvaltningsrätt medför studiet av förvaltningsrätt efter processrätt avgjorda fördelar. Förvaltningsrätten är i stor omfattning en administrativ »processrätt» och bygger härutinnan i icke ringa utsträckning på de principer och regler, som gälla för domstolsförfarandet. Insikter i processrätt underlätta därför väsentligt studiet av förvaltningsrätt. Belysande är ett uttalande av förvaltningsrättens representant vid juridiska fakulteten i Uppsala att enligt hans erfarenhet de studerande, som inhämtat processrätt, inläsa förvaltningsrätten snabbare än studenter, som icke läst nämnda ämne, och att tidsvinsten syntes kunna uppskattas till ungefär en tredjedel. För finansrättens placering efter processrätt och före förvaltningsrätt torde icke lika vägande skäl kunna presteras.

I annat sammanhang har framhållits att finansrättens förläggning motiverats av önskemålet att ämnet måtte placeras längre fram i studieordningen, då de studerande något mognat, och efter civilrätten, som har stor betydelse för vissa delar av finansrätten. Om man därtill fasthåller vid tanken på att de domstolsjuridiska ämnena böra studeras i ett sammanhang måste ämnet komma efter processrätt. Vad den inbördes ordningen mellan finansrätt och förvaltningsrätt beträffar, så omfattar förvaltningsrätten även taxeringsprocessen. Då de materiella bestämmelserna i fråga om beskattning böra studeras före de processuella bör finansrätten inhämtas före förvaltningsrätten. Att den allmänna rättsläran måste utgöra det inledande ämnet i tredje delen torde vara tämligen uppenbart. Först sedan den studerande förvärvat den kännedom om rättsvetenskapens allm ä n n a frågeställningar och erhållit den handledning i rättens användning, som undervisningen i allmän rättslära avser att bibringa, torde han vara i stånd att med framgång ägna sig åt mera fördjupade juridiska studier. Om den stud e r a n d e därefter först fördjupar sig i civilrätt eller i det valfria ämnet torde u r studiesynpunkt icke spela någon avgörande roll. Normalt torde det dock vara mest fördelaktigt om han väljer civilrätt först. Härför talar att den juridiska systematiken är bäst utvecklad inom civilrättsområdet och att den studerande under sina tidigare studier ägnat den mesta tiden åt detta ämne. Även om en mera fixerad studieordning enligt kommitténs uppfattning medför övervägande fördelar ur studiesynpunkt kunna likväl inånga gånger i det enskilda fallet vissa olägenheter vara förenade därmed. Det har därför ansetts nödvändigt att tillåta en viss valfrihet. I fråga om ordningsföljden

mellan ämnena i första delen är, som tidigare framgått, valfriheten mycket stor. Vid studiet av andra delens ämnen, då det positivrättsliga stoffet väsentligen skall inhämtas, är det däremot av tidigare anförda skäl mera angeläget att ämnena inhämtas i en viss ordning. De ämnen i andra och tredje delen, i fråga om vilka avvikelse från den angivna normalplanen ansetts böra tillåtas, äro finansrätt, allmän rättslära samt civilrätt i tredje delen och det valfria ämnet. Angående finansrätten föreslås att ämnet, som normalt studeras efter processrätt och före förvaltningsrätt, i stället skall kunna inhämtas u n d e r vilken som helst av 5—8 terminerna, d. v. s. tidigast efter civilrätt II med internationell privaträtt och senast före den sista fördjupningsterminen. F ö r den som på grund av u n d e r k ä n d a tentamina, sjukdom, militärtjänstgöring eller av annan anledning icke kunnat följa studiegången, är det angeläget att ett mera rörligt ämne finnes att tillgå, så att han icke ytterligare försenas i sina studier. I viss mån kan allmän rättslära fylla samma funktion. Det föreslås sålunda att studiet av detta ämne skall kunna förläggas tidigast efter processrätt. Möjligheten härtill sammanhänger nära med frågan om och i vad mån tentamen i civilrätt i tredje delen skall få avläggas före avslutandet av samtliga ämnen i andra delen. Kommittén är för sin del övertygad om att det ur studiesynpunkt är fördelaktigast att fördjupningen i civilrätt icke äger r u m förrän tentamen avlagts å hela det positivrättsliga lärostoffet samt i allmän rättslära. I synnerhet från studenthåll h a r emellertid hävdats att det fördjupade studiet av civilrätt borde äga rum i omedelbar anslutning till det grundläggande civilrättsstudiet, medan den studerande alltjämt hade sina 139

kunskaper i civilrätt aktuella. Ett uppskjutande av det fortsatta civilrättsstudiet skulle leda till onödig spilltid och förlänga studietiden därigenom att den studerande skulle nödgas repetera vad han inhämtat i civilrätt under det grundläggande studiet. Även av psykologiska skäl vore det olämpligt att lägga fördjupningen i civilrätt på slutet. Den studerande hade vid denna tidpunkt gått igenom hela rättsområdet och komme att betrakta civilrättsfördjupningen som ett onödigt påhäng, som det gällde att fortast möjligt klara av. Även om det fortsatta studiet av civilrätt normalt skulle äga rum efter inhämtandet av de positivrättsliga ämnena borde det vara tillåtet att få inhämta ämnet i samband med de grundläggande studierna i civilrätt. För att fylla sin uppgift kan det fördjupade studiet i civilrätt enligt kommitténs mening icke äga rum i anslutning till ämnets grundläggande studium. På detta stadium besitta de studerande i regel icke tillräcklig mognad härför. De sakna vidare i det närmaste kännedom om övriga rättsområden och äga följaktligen icke den överblick över rättsordningen, som är erforderlig för ett med framgång bedrivet mera vetenskapligt studium. Ur undervisningssynpunkt skulle förekomsten av två olika kategorier studerande på fördjupningsstadiet, av vilka en del just avslutat det grundläggande civilrättsstudiet, medföra betydande olägenheter vid anordnandet av seminarieövningarna på grund av skillnaden i fråga om förkunskaper och mognad hos deltagarna. För att dessa övningar skola kunna utgöra ett värdefullt moment i utbildningen är det nödvändigt att de hållas på en någorlunda hög nivå, vilket icke torde vara möjligt om deltagarna utgöras av en alltför heterogen samling studerande. E h u r u det sålunda enligt kommitténs 140

mening är av stor betydelse att fördjupningsstudierna komma så sent som möjligt har kommittén likväl ansett sig böra undersöka i vad mån det är möjligt att inom förslagets ram tillgodose intresset av en förläggning av fördjupningsstudiet i civilrätt i närmare anslutning till det grundläggande studiet av samma ämne, utan att detta skall behöva medföra några större olägenheter. Motsvarande intresse gör sig även gällande beträffande fördjupningen i valfritt ämne. Beträffande fördjupningen i civilrätt kan förevarande önskemål i viss mån tillmötesgås utan att grundtanken i förslaget trades för nära. Kommittén h a r sålunda ansett att civilrättsfördjupningen må förläggas före finansrätt och förvaltningsrätt i andra delen av examen. Härutöver måste uppställas krav på godkänd tentamen i allmän rättslära. En studerande, som tenterat i de båda civilrättsämnena, straffrätt med juridiska hjälpvetenskaper, processrätt samt allmän rättslära, skall med andra ord vara oförhindrad att studera civilrätt i tredje delen av examen samt att avlägga tentamen i ämnet. I jämförelse med den studerande, som följer den normala studiegången, kommer en studerande, som begagnar sig av den angivna möjligheten att bedriva fördjupade studier i civilrätt, att sakna betyg i finansrätt och förvaltningsrätt, vilka ämnen tillhopa motsvara en termins studier. Men då han avlagt tentamen i samtliga de för civilrättsfördjupningen centrala domstolsjuridiska ämnena och i allmän rättslära torde olikheten i förkunskaper mellan honom och dem, som följt normalplanen, icke behöva spela någon större roll. Även önskemålet om att få förlägga fördjupningsstudiet i valfritt ämne i närmare anslutning till det grundläggande studiet av samma ämne har

kommittén ansett sig kunna i begränsad omfattning tillmötesgå. Tentamen i valfritt ämne har sålunda ansetts böra tilllåtas efter det godkända tentamina avlagts i samtliga ämnen i första och andra delarna av examen, med undantag av finansrätt och förvaltningsrätt, samt i allmän rättslära. Om finansrätt eller förvaltningsrätt utses som valfritt fördjupningsämne måste givetvis godkänd tentamen i samma ämne i andra delen av examen ha avlagts. Det sagda innebär sålunda att den som vill bedriva fördjupade studier i straffrätt eller i processrätt, kan tidigast göra detta efter att ha avlagt godkända tentamina i civilrätt I, civilrätt II med internationell privaträtt, straffrätt med juridiska hjälpvetenskaper och processrätt i andr a delen av examen samt i allmän rättslära. Beträffande den lämpligaste placeringen av kursen i ekonomisk redovisning kunna delade meningar råda. Ur flera synpunkter skulle det vara till fördel om den kunde inhämtas redan i samband med studiet av ekonomisk samhällskunskap. Av hänsyn till finansrätten borde kursen genomgås före eller i samband med studiet av detta ämne. Av icke ringa betydelse torde kursen vidare vara för civilrätten, särskilt aktiebolagsrätten. Det har icke ansetts erforderligt att alltför noggrant bestämma under vilket

skede av studierna kursen bör genomgås. En tillfredsställande lösning h a r synts vara att kursen alltid skall ha genomgåtts före tentamen i straffrätt med juridiska hjälpvetenskaper eller i finansrätt. Enligt kommitténs uppfattning torde det dock vara att rekommendera att kursen inhämtas snarast möjligt och lämpligen påbörjas samtidigt med studiet av ekonomisk samhällskunskap. Fördelarna med en fixerad studieordning ha tidigare framhållits. Det är emellertid givet att undantagsvis en tilllämpning av studieordningen, även med de möjligheter till valfrihet i fråga om ämnesordningen som finnas, kan förefalla obillig och medföra avsevärda olägenheter för den studerande. Detta bör dock sällan behöva inträffa, enär undervisning i ämnena meddelas såväl vår- som hösttermin. På grund av t. ex. sjukdom eller militärtjänstgöring kan den studerande komma i sådan otakt att han, om studieordningen skulle följas, komme att orsakas avsevärd förlust i tid och pengar. I sådana fall måste det vara möjligt att medgiva undantag från den föreskrivna studieordningen. Kommittén föreslår därför att från vad ovan föreslagits i fråga om förutsättningar för tentamina och om tentaminas inbördes ordning må, där särskilda skäl därtill äro, undantag medgivas av fakulteten.

K a p . 1 1 . Undervisningen Nuvarande förhållanden I kap. 7 har undervisningen vid de juridiska fakulteterna och vissa brister hos densamma något berörts. Härvid har även framhållits att de påvisade bristerna medfört avsevärda olägenheter för den juridiska utbildningen, överhuvud utgör frågan om undervis-

ningens ordnande vid de juridiska fakulteterna en av de allra viktigaste vid en reform av juristutbildningen. De huvudsakliga undervisningsformerna vid den juridiska undervisningen liksom även inom annan akademisk undervisning i humanistiska ämnen utgöras av föreläsningar och kurser samt 141

seminarieövningar. Ofta förekomma emellertid mellanformer, i vilka olika drag av dessa undervisningsformer kombinerats. Mot den juridiska undervisningen sådan den hos oss bedrives har, såsom tidigare anmärkts, sedan länge riktats kritik. Till en början har gjorts gällande, särskilt från studenthåll, att man av gammal tradition i alltför stor utsträckning håller fast vid katederföreläsningar och kurser. I stället borde man i ökad omfattning låta undervisningen ske i form av seminarieövningar, där de studerande kunde få tillfälle att vara aktiva. Enligt mångas uppfattning ägnas alltför ringa uppmärksamhet åt att utveckla de studerandes såväl muntliga som skriftliga framställningsförmåga. Även seminarieundervisningen i de former den bedrives har emellertid kritiserats såsom alltför litet effektiv i n ä m n d a hänseende. Det har vidare med allt fog påtalats att tillgången på lämpliga läroböcker är otillräcklig. Jämväl mot undervisningens innehåll ha anmärkningar gjorts. Än göres sålunda gällande att undervisningen icke har tillräckligt vetenskaplig karaktär, än att alltför litet utrymme under studietiden lämnas till praktiska övningar och kontakt med det praktiska rättslivet. Utan tvivel är den kritik, som riktats mot den juridiska undervisningen, i åtskilliga hänseenden berättigad. Det bör därför tillses vilka orsakerna äro till dessa m i n d r e tillfredsställande förhållanden. Den viktigaste orsaken är utan allt tvivel att sedan åtskilliga år tillbaka vid de juridiska fakulteterna råder en disproportion mellan antalet lärare och antalet studerande, som numera torde sakna motsvarighet vid någon annan fakultet, möjligen med undantag för något enstaka humanistiskt ämne. Vid Upp142

sala universitet utgjorde antalet juris studerande höstterminen 1951 omkring 625. För undervisningen av dessa studenter funnos åtta professorer, fem docenter och en biträdande lärare, varjämte ytterligare två personer hade vissa mindre undervisningsuppdrag. Vid Stockholms högskola svarade vid samma tid nio professorer, tre docenter och tre extra lärare för undervisningen av 780 studerande vid därvarande juridiska fakultet. I Lund utgjorde antalet juris studerande omkring 500; för undervisningen av dessa funnos åtta professorer, tre docenter och två biträdande lärare. Då docenterna i allmänhet måste tagas i anspråk för vikariat har oftast endast en lärarkraft funnits tillgänglig för undervisningen i ett ämne. Till jämförelse må nämnas att det i utlandet flerstädes — särskilt i Förenta Staterna med deras för effektivitet kända universitetsundervisning — ofta kommer endast omkring tio studenter på en akademisk lärare; härvid märkes att man i stor utsträckning använder underordnade yngre lärare. Så gynnsamt ställda äro vissa ämnen även hos oss efter den senaste upprustningen av universiteten. Ett enda ämne som slaviska språk förfogar vid vartdera universitetet över, förutom professorn i ämnet, ytterligare sju lärarkrafter av skilda grader. Enligt senaste uppgifter har vid det ena universitetet ingen av dessa lärare haft mer än 22 studerande att undervisa; vissa ha haft endast 2 å 4. Detta är naturligtvis ett extremt exempel. Enligt kommitténs mening innebär den vid de juridiska fakulteterna rådande situationen ett allvarligt missförhållande. Om resurserna i fråga om lärare icke vore så otillräckliga skulle flertalet nyutexaminerade jurister stå väsentligt bättre rustade för praktisk verksamhet när de träda ut däri. Det är

icke för mycket sagt att en avsevärd förbättring av studieresultaten skulle kunna åstadkommas enbart genom en upprustning av lärarorganisationen. Utan en sådan måste alla andra reformer framstå såsom i det närmaste ogenomförbara. Den rådande lärarbristen gör sig gällande vid alla former av undervisning, ehuru med olika styrka. Vid föreläsningar och kurser kunna jämförelsevis stora auditorier vara rimliga. Särskilt för de yngsta studentårgångarna, för vilka dessa undervisningsformer ha sin största betydelse, bör dock icke skillnaden gentemot skolans förhållanden vara alltför stor. Även de ifrågavarande formerna av akademisk undervisning böra kunna utformas som lektioner, med frågor och svar. Detta låter sig knappast med något utbyte, och i varje fall icke utan oskälig tidsförlust, genomföra om deltagarnas antal är 75 a 100 eller ännu flera, såsom för närvarande ingalunda är ovanligt. Vad seminarieövningarna beträffar kunna dessa icke vara effektiva, när de såsom nu ofta bevistas av mellan 50 och 60, stundom betydligt flera studerande. Något egentligt utbyte av denna undervisning torde i de flesta fall uppkomma endast för den som författat en uppsats och de i förväg utsedda opponenterna; de övriga »deltagarna» komma i mycket stor utsträckning att förhålla sig passiva och ofta tämligen ointresserade. Visserligen torde ett något bättre resultat uppnås om seminarieövningen utformas på annat sätt än såsom uppsatsseminarium, men på det hela taget kvarstå likväl olägenheterna. Universitetsberedningen har uttalat, att ett deltagareantal av 15 borde vara maximum och att i den mån lärarkrafterna ej vore tillräckliga för en sådan uppdelning av seminarierna antalet lärarbefattningar måste ökas. Kommittén

vill för den juridiska undervisningens del helt ansluta sig till denna uppfattning. För att ett sådant mål skulle kunna nås inom de juridiska fakulteterna skulle emellertid krävas en sådan förstärkning av lärarorganisationen, att kommittén icke vågat räkna därmed för den närmaste tiden. I sitt förslag till lärarorganisation i kap. 16 h a r kommittén därför utgått från ett deltagarantal av i genomsnitt 20—30 vid en övning. Lärarkrafternas fåtalighet h a r vidare medfört att undervisning i flera ämnen eller delar av ämnen endast kunnat meddelas en gång per läsår. Av olika anledningar (t. ex. militärtjänst, sjukdom, underkända tentamina m. m.) komma emellertid åtskilliga studerande förr eller senare i otakt med studieplanen. Följden härav blir att många av dessa studerande bevista undervisningen i ett ämne, medan de samtidigt studera ett annat. Ofta bevisats även seminarieövningar i ett ämne av studerande, vilka äga ingen eller endast en mycket blygsam kännedom om ämnet i fråga. Härtill bidrager att det alltför stora deltagarantalet vid seminarieövningar med därav möjliggjord passivitet, föranleder många studenter att, för att u p p n å en förment besparing av tid och kostnader för vistelse i universitetsstaden, »avtjäna» seminarieövningar i förväg, innan de i någon mån inträngt i ämnet. För att råda bot på dessa missförhållanden är det nödvändigt att tillse att i varje fall i de större och viktigare ämnena undervisning meddelas under såväl höst- som vårtermin. Härigenom blir det i regel möjligt för den studerande att kunna bevista undervisningen i ett ämne samtidigt som han läser detsamma. En förutsättning härför är emellertid en ökning av antalet lärare. Bristerna vid undervisningen hänföra sig även, såsom ovan framhållits, till den bristande tillgången på läroböcker

och andra hjälpmedel vid undervisningen. Visserligen har på senare tid en förbättring härvid inträtt. Universitetsberedningen har för de filosofiska och teologiska fakulteternas del betonat nödvändigheten av ökade resurser på detta område. Som ett viktigt önskemål har framhållits att ökade möjligheter skapats för mångfaldigande av undervisningsmaterial. För juridikens del äro dessa brister särskilt svåra och icke lika lätta att avhjälpa, vilket beror på att lagstiftningen så ofta undergår förändringar och att utländsk litteratur icke kan användas. Särskilt betydelsefullt för den juridiska undervisningen är att de studerande erhålla undervisningsmaterial (avskrifter av olika avtal, stadgar, rättegångshandlingar m. m.) att användas vid demonstrationer och övningar. F ö r utskrift av de studerandes seminarieuppsatser fordras vidare skrivpersonal. Behovet av sådan personal har sedan länge ansetts självklart när det gäller institutioner inom övriga fakulteter. De juridiska fakulteterna däremot ha ända till senaste tid icke förfogat över ett enda fast biträde för skrivgöromål av skilda slag; i Lund har, efter en provisorisk ordning med anslag från universitetets reservfond från budgetåret 1952/53 erhållits ett kontorsbiträde. Huru efterblivet detta tillstånd är framgår bl. a. av en jämförelse med utlandet, där det icke är ovanligt att ett särskilt skrivbiträde finnes för varje professor. Undervisningens uppgift och former enligt förslaget Syftet med undervisningen bör i huvudsak icke vara att meddela kunskapsstoff för direkt inlärande. Inhämtandet av ämnesstoffet skall ske genom läroböcker och kompendier ävensom annan litteratur. Undervisningen skall ha till uppgift att underlätta för de studerande 144

att genom självständigt studiearbete förvärva erforderliga insikter i examensämnena samt att bibringa dem skolning i juridisk metod och väcka deras intresse för vetenskapligt studium. Av stor betydelse är vidare att undervisningen bereder de studerande tillfälle att utveckla sin skriftliga och muntliga framställningsförmåga. Inom universitetsundervisningen såväl i Sverige som utomlands kan man skilja mellan två huvudtyper av undervisning, nämligen »katederundervisning» och undervisning i övningsgrupper. Till den förstnämnda typen höra föreläsningar och kurser; av den senare finnas flera olika former, t. ex. proseminarieövningar och seminarieövningar. I kap. 6 ha berörts olika utomlands förekommande undervisningsformer vid juridiska studier. Här må även hänvisas till den framställning, som i kap. 20 (s. 293—296) lämnas av undervisningsformerna vid samhällsvetenskapliga studier i skilda länder. Vad särskilt angår katederundervisningen bör uppmärksammas att undervisning som direkt meddelar kunskaper, numera hos oss spelar en mycket mindre roll än tidigare. Den utveckling, som sålunda ägt rum, synes vara väl motiverad. Detta betyder emellertid icke, att sådan undervisning skulle vara överflödig, något som bestyrkes av att undervisning av denna typ fortfarande förekommer vid den juridiska universitetsundervisningen i de flesta länder i Europa. Såsom ovan (s. 70) framhållits äro nämligen de utomlands förekommande föreläsningarna till sin innebörd vanligen närmast att jämställa med undervisningskurser. Sådana ha enligt kommitténs mening även hos oss en viktig uppgift att fylla under de första studieåren. Likväl böra de naturligtvis icke ersätta läroböcker och andra hjälpmedel för studierna utan böra snarast

ha till uppgift att underlätta begagnandet av dessa. Även om det synes erforderligt att i stadgan n ä r m a r e angiva vilka undervisningsformer, som skola förekomma, kunna givetvis icke några bestämda regler om dessa formers innehåll meddelas. Olika kombinationer måste kunna förekomma och äro många gånger önskvärda. Över huvud bör vederbörande lärare ha frihet att finna den eller de former, som befinnas ändamålsenliga. Undervisningsformerna och undervisningsmetodiken måste städse vara föremål för omvandling och äro i hög grad beroende av studentmaterial, lärarpersonligheter, tillgängliga hjälpmedel och i viss mån även av ämnenas beskaffenhet. Avgörande för all undervisning bör vara att den skall bedrivas i sådana former och på det sätt att den förmår skänka de studerande nödig utbildning för att de på ett tillfredsställande sätt skola k u n n a utföra de arbetsuppgifter, som anförtros dem inom skilda juridiska verksamhetsfält. De undervisningsformer, vilka enligt kommitténs mening huvudsakligen böra förekomma, äro grundläggande kurser, rättsfalls- eller andra tillämpningsövningar, särskilda kurser, vetenskapliga föreläsningar och seminarieövningar. De grundläggande kurserna ha till uppgift att orientera de studerande i huvudgrunderna av ett ämne och att underlätta tillägnandet av mera svårtillgängliga delar av detsamma. Det bör sålunda icke förekomma att vid dessa kurser en fullständig genomgång av hela ämnet skall ske för att ligga till grund för anteckningar motsvarande tentamensfordringarna. Vid kurserna böra i lämplig utsträckning olika institut belysas med illustrationer ur praxis. Efter avskaffandet av den särskilda praktiska kursen skall nämligen belysningen av olika rättsregler och institut 10 — 22261

ur såväl teoretiska som praktiska aspekter äga rum vid den övriga undervisningen. I lämplig utsträckning bör eftersträvas aktiv medverkan från de studerande. Läraren bör sålunda ställa frågor till dessa och de skola i sin tur få framställa frågor till läraren. Det är av särskild vikt att frågor ställas av läraren för erhållande av kontroll att de studerande samtidigt bedriva studier i ämnet på egen hand. Först härigenom skapas förutsättningar för att de studerande med fullgott utbyte skola kunna deltaga i de rättsfallsövningar, vartill de grundläggande kurserna skola förbereda. Rättsfalls- och andra tillämpningsövningar är en mycket viktig undervisningsform som skall förekomma jämsides med de grundläggande kurserna. Dylika övningar böra hållas i de flesta positivrättsliga ämnen. Vid övningarna behandlas konkreta fall och exempel, vilka äro särskilt ägnade att belysa det lärostoff, som ingår i kunskapsfordringarna. Ändamålet är att framkalla självverksamhet av de studerande och att leda dem till en djupare behärskning av lärostoffet än det blotta inlärandet kan skänka. Om en sådan självverksamhet skall kunna uppnås är det nödvändigt att övningarna icke bedrivas i för stora grupper. Varje deltagare måste ständigt vara beredd att aktivt deltaga i diskussionen. Vid dessa övningar böra de studerande bibringas kännedom och vana i att använda rättsfallssamlingar, kommentarer m. fl. hjälpmedel, vilka förekomma i praktiskt juridiskt arbete. I lämplig utsträckning böra ifrågavarande övningar kombineras med skriftlig behandling av rättsfall eller andra konkreta juridiska problem, vilka kunna givas såsom hemuppgift. Sådana uppgifter kunna under övningsledarens överinseende rättas av en as145

sistent eller annan biträdande lärare, t. ex. en praktiskt verksam jurist. Det är av största betydelse att de studerande bibringas förmåga att skriftligen behandla ett juridiskt problem. Enligt kommitténs mening äro rättsfallsövningar av nu angivet slag ägnade att på ett relativt tidigt stadium av studiegången inrikta de studerandes uppmärksamhet på innebörden och betydelsen av den juridiska problematiken. Ur utbildningssynpunkt är detta av avgörande vikt. Ett rikligt inslag i undervisningen av sådana övningar är angeläget för att förebygga att alltför stor vikt fästes vid rättsreglernas omedelbara innehåll på bekostnad av deras syftemål och sätt att fungera och att därigenom problembehandlingen glider i bakgrunden. Det är angeläget att metodfrågor uppmärksammas icke blott då det gäller att motivera lösningen av särskilda problem, utan för sin egen skull. Endast därigenom kunna de studerande göras klart medvetna om den juridiska problematiken. De i förslaget till examensstadga föreskrivna särskilda kurserna ha till syfte att meddela de studerande någon orientering inom områden, vilka från juridikens synpunkt äro att betrakta som hjälpvetenskaper. Sådana kurser skola anordnas dels i ekonomisk redovisning, dels ock i rättspsykologi, rättspsykiatri, kriminologi, kriminalteknik, kriminalpolitik samt straffverkställighet och annan kriminalvård. Det torde ej kunna undgås att dessa kurser i stor utsträckning få karaktären av katederundervisning. Dock böra även några kliniska demonstrationer och vissa övningsmoment kunna förekomma; i synnerhet böra övningar ingå i kursen i ekonomisk redovisning. Vid sidan av de föregående undervisningsformerna böra förekomma vetenskapliga föreläsningar. För att dessa fö146

reläsningar skola kunna ligga på en tillräckligt hög nivå och för att de studerandes intresse icke skall slappna är det angeläget att föreläsningarnas antal starkt reduceras i förhållande till vad som nu synes förutsatt. Vad ämnena för dessa föreläsningar beträffar äro olika möjligheter tänkbara och åt föreläsarna måste lämnas full frihet vid ämnesvalet. Ämnena kunna t. ex. hämtas från föreläsarnas eget pågående vetenskapliga arbete eller lämna översikt av andras forskningsresultat. Ingående analys av särskilt givande rättsfall synes även kunna utgöra föremål fär sådana föreläsningar. Med hänsyn till kravet på fullt vetenskaplig standard har antalet föreläsningar icke ansetts i varje ämne böra utgöra flera än cirka fem per termin. Dessa böra utgöra en sammanhängande serie, som hålles samman inom en tämligen kort period. Ämnena böra vara så intressanta som möjligt och icke återkomma kontinuerligt. Enligt kommitténs mening komma föreläsningar av nu angivet slag att verka mycket stimulerande på de studerande genom att införa dem i det rättsvetenskapliga arbetets metod och bibringa dem förståelse för juridiskt tänkande. I det föregående berörda undervisningsformer hänföra sig till examens första och andra delar. Under studierna för tredje delen meddelas undervisningen företrädesvis i form av seminarieövningar. Bevistande av vetenskapliga föreläsningar är emellertid även under detta skede av studierna att livligt rekommendera. I jämförelse med de seminarieövningar, som för närvarande förekomma vid den juridiska undervisningen, kunna nu ifrågavarande seminarieövningar göras mera avancerade genom att större krav ställas på deltagarna. De studerande ha nämligen vid begynnandet av studiet för tredje

delen inhämtat samtliga positivrättsliga ämnen eller de flesta av dessa och böra därför äga förutsättningar att tillgodogöra sig en mera kvalificerad undervisning med aktiva insatser från deras egen sida. Bättsfallsövningarna under det grundläggande positivrättsliga stadiet böra också ha verkat i riktning att fästa de studerandes uppmärksamhet på juridisk problematik och väcka deras intresse härför. Seminarieövningarna avse att meddela övning i juridisk metod genom självverksamhet av de studerande under ledning av en professor (eller i vissa fall preceptor, docent). Seminariedeltagarna måste vara aktiva på olika sätt genom att författa uppsatser, utföra opponentuppdrag och deltaga i diskussionen vid uppsatsernas behandling inför seminariet. Ämnena för uppsatserna kunna t. ex. vara smärre vetenskapliga uppgifter eller problem från lagstiftning eller praxis. I viss utsträckning böra förekomma uppgifter av sådan art, att sociologisk metod kommer till användning. En studerande eller ett arbetslag av studerande kan t. ex. få till uppgift att undersöka h u r u en viss rättsregel i praktiken tillämpas av domstolarna eller hos allmänheten. Vidare kan en uppsats ha till föremål en jämförelse av ett visst institut i Sverige med motsvarande institut i främmande länder. Mycket ofta torde uppgiften bli att behandla något eller några särskilt intressanta och belysande rättsfall. Vid seminarieövningarna synes utom ventilation av uppsatser även kunna förekomma diskussion av ett kapitel eller annat parti av en monografi eller en blivande licentiat- och doktorsavhandling. Den seminarieundervisning, som meddelas i allmän rättslära, torde mera sällan komma att ha till föremål behandling av uppsatser. Normalt få dessa seminarier i huvudsak karaktären av öv-

ningar i lagstiftnings- och lagtolkningsteknik i anslutning till material ur praxis. Som r e d a n förut berörts kunna kombinationer mellan undervisningsformer av skilda slag förekomma. Under en grundläggande kurs kan kursledaren till behandling upptaga ett omtvistat eller aktuellt vetenskapligt problem eller lägga in några rättsfalls- eller andra tillämpningsövningar.

Undervisningens förläggning m. m. Den nuvarande ordningen utgår, beträffande professorerna, från en likformig undervisningsprestation under varje vecka av terminerna, eller rättare de delar av dessa under vilka undervisning äger rum. Det synes sålunda icke förutsatt att undervisningen skall vara bestämd efter de studerandes behov, varken med hänsyn till sin kvantitet eller till tiden för dess meddelande. I sistnämnda hänseende har under senare år en jämkning blivit vanlig genom koncentration till något kortare perioder. För ett ändamålsenligt bedrivande av studierna är det nödvändigt att man går vidare på denna väg. Den av kommittén föreslagna reduceringen av omfånget hos de flesta positivrättsliga examensämnena medför att en koncentration av undervisningen måste genomföras om undervisningen i ett ämne skall kunna bevistas samtidigt som ämnet studeras. Det är vidare erforderligt att undervisningen i de skilda ämnena förlägges å sådan tid av termin, att den avpassas efter den för examen gällande studieplanen. Över huvud måste tillses att en tillfredsställande samordning mellan undervisningen i olika ämnen åstadkommes och att undervisning av skilda slag i ett ämne blir lämpligt förlagd. Under studiet för andra delen av examen kan det sålunda vara 147

lämpligt att undervisningen i ett ämne inledes med den grundläggande kursen, medan rättsfalls- eller tillämpningsövningarna påbörjas först några veckor senare, då de studerande hunnit bli något orienterade i ämnet och sålunda förmå tillfredsställande tillgodogöra sig undervisningen under dessa övningar. De vetenskapliga föreläsningarna i ämnet böra i allmänhet hållas u n d e r senare delen av den för ämnet avsedda studietiden. Med hänsyn till den stora betydelsen av en god samordning av de olika slagen av undervisning föreslår kommittén, att fakulteten skall bestämma när u n d e r ett läsår undervisning av skilda slag skall äga rum, naturligtvis under hänsynstagande i möjligaste mån till de berörda lärarnas önskemål. Ett mycket omdebatterat spörsmål är i vad mån begagnande av undervisningen skall krävas av de studerande. Kommittén anser att den propedeutiska kursen och kursen i ekonomisk redovisning skola vara obligatoriska. De grundläggande kurserna föreslås bli frivilliga. I övrigt förordas att undervisningen blir obligatorisk endast i den utsträckning, som angives i kunskapsfordringarna för de särskilda examensämnena. I regel bör enligt kommitténs mening fordras att ett visst antal övningar ävensom de vetenskapliga föreläsningarna bevistas av den studerande. Emellertid synes det önskvärt att i undantagsfall kunna medgiva befrielse från obligatorisk undervisning. Detta föreslås få äga rum med hänsyn till ådagalagd studieförmåga eller eljest där synnerliga skäl därtill äro. En studerande, som avlagt annan akademisk examen eller examen från fackhögskola, bör sålunda kunna erhålla befrielse från bevistandet av viss obligatorisk undervisning. Befrielse varom nu sagts föreslås kunna ifrågakomma även beträffan148

de propedeutisk kurs och kursen i ekonomisk redovisning. Den som avlagt examen vid handelshögskola kan utan vidare befrias från kursen i ekonomisk redovisning. Förvärvsarbete utgör enligt kommitténs mening i och för sig intet sådant synnerligt skäl, som får åberopas för vinnande av befrielse. Befrielse föreslås i fråga om propedeutisk kurs skola meddelas av dekanus och i övrigt av vederbörande examinator. Om behovet och värdet av kursundervisning har sedan länge rått delade meningar. Enligt somligas uppfattning skulle annan undervisning än övningar och vetenskapliga föreläsningar varken vara erforderlig eller ens önskvärd. Härtill kan sägas att i den mån flera och bättre läroböcker bli tillgängliga otvivelaktigt en begränsning av kursundervisningen kan företagas. Den bör emellertid icke helt försvinna. Enligt de juridiska lärarnas uppfattning, vilken även torde delas av det övervägande antalet studenter, äro kurser av stort värde för flertalet studenter, särskilt i de ämnen, som studeras under de första studieåren. Detta sammanhänger i icke ringa mån med de omställningssvårigheter, som ofta uppkomma i samband med övergången från gymnasiestudier till mera fria och självständiga universitetsstudier. Härtill kommer att den som börjar studera juridik ger sig in på ett för honom obekant område. Han kan endast undantagsvis anknyta till något av sina tidigare studier. Detta gör att ett behov av muntlig handledning och undervisning föreligger. Behovet torde vara särskilt framträdande, då studiet av civilrätt under tredje terminen sätter in. Med den uppläggning i avseende å innehåll och utformning som de grundläggande kurserna enligt kommitténs förslag skola ha, torde de komma att bevistas av de allra flesta studerande.

Bland annat kommer integreringen i de enskilda ämnena av den praktiska kursens olika moment att göra kursundervisningen mera intressant. Genom den samordning, som föreslås i fråga om grundläggande kurser och rättsfallseller andra tillämpningsövningar, torde det vara förenat med betydande fördelar för de studerande att bevista kursundervisningen. Lärare. Deras undervisningsskyldighet De lärarkrafter, som förutom professorerna skola medverka vid undervisningen, äro preceptorer, docenter, biträdande lärare, assistenter och amanuenser. Utom dessa universitetslärare avses utanför universitetet stående personer skola anlitas för olika undervisningsuppgifter. Härvid tankes främst på praktiskt verksamma jurister (domare, åklagare, advokater, förvaltningstjänstemän) samt experter inom discipliner som äro hänförliga till juridiska hjälpvetenskaper. För de motiv, som förestavat förslag om inrättande av befattningar som preceptorer och assistenter vid de juridiska fakulteterna, redogöras i kap. 16. Professorernas arbetskraft skall i huvudsak anlitas för seminarieundervisningen i tredje delen av examen; vidare skola de hålla de vetenskapliga föreläsningarna. Det synes emellertid lämpligt att de vid tillfälle även hålla en grundläggande kurs eller leda rättsfallsövningar med en grupp och över huvud ägna uppmärksamhet åt undervisningen i sitt ämne på det grundläggande stadiet. I den män en professor därigenom icke kan medhinna seminarieundervisningen i dess helhet i sitt ämne får denna handhavas av preceptor eller docent. Undervisningen i första och andra delarna av examen skall huvudsakligen skötas av preceptorer och docenter. I

viss utsträckning ha dessa befattningshavare även att svara för seminarieövningarna i tredje delen av examen i den mån professorns undervisning icke förslår. Den praktiska undervisningen bör meddelas av kursledare, som är preceptor eller docent eller av någon för uppgiften särskilt anlitad praktiskt verksam jurist. Praktiker kunna emellertid även anlitas som ledare av grundläggande kurser eller rättsfallsövningar. Vad angår assistenters och amanuensers samt andra lärarkrafters befattning med undervisningen hänvisas till kap. 16 om lärarorganisationen m. m. Den tid av året, under vilken undervisning meddelas, är enligt den nuvarande ordningen alltför kort. Enligt universitetsstatuterna omfattar det akademiska läsåret en hösttermin, 1 september—15 december, och en vårtermin, 15 januari—31 maj, eller sammanlagt åtta månader. Inom de juridiska fakulteterna bestrides undervisningen huvudsakligen av professorer, vilka tilllika äro examinatorer och på grund därav enligt särskilda beslut pläga erhålla befrielse från undervisning under vissa perioder i början och slutet av varje termin. Till följd härav meddela de så gott som undantagslöst undervisning endast under tiderna 16 september—8 december och 1 februari—10 maj, eller om hänsyn tages till påskferien sammanlagt c. 25 veckor. Även den undervisning av andra lärare, som förekommer, plägar oftast förläggas till samma tider som professorernas undervisning. Enligt kommitténs förslag skall, såsom nyss berörts, all erforderlig undervisning i ett ämne kunna medhinnas under en termin och i vissa fall, då de studerande enligt studieplanen böra studera två ämnen under samma termin, under en del av en termin. Därför blir det oundgängligt att något läng149

re tid av terminerna kan användas för undervisning. Med hänsyn till att lika mycken undervisning i flertalet ämnen skall äga rum under höstterminen som under vårterminen, bör lika lång tid stå till buds för undervisning under båda terminerna. På dessa grunder föreslås att undervisningstiden skall omfatta under höstterminen tiden 1 september—15 december och under vårterminen tiden 1 februari—23 maj, eller under vardera terminen ca 15 effektiva veckor. Den från undervisning fria tid, som under terminerna kan vara erforderlig för examination, bör förläggas till perioderna 25— 31 augusti, 15—21 december, 25—31 januari och 25—31 maj. Härvid bör framhållas, att förslaget icke innebär någon utvidgning av professorernas eller övriga lärares undervisningsskyldighet. Dennas omfattning påverkas alltså icke av förslaget på annat sätt än att den icke skall bestämmas till visst antal timmar i veckan, såsom för närvarande gäller för professorerna, utan till visst kvantum per termin eller läsår, såsom redan är fallet i fråga om docenter (och vissa andra lärarkategorier vid universiteten, som icke äro representerade vid de juridiska fakultet e r n a ) . Vid Stockholms högskola råder redan nu den ordningen att undervisningens omfattning är bestämd till visst antal timmar per läsår. Inom läsåret råder full frihet i fråga om undervisningens förläggning. Bestämmelserna böra beakta, att all undervisning icke är lika krävande. Undervisningsskyldighetens nuvarande omfång är beräknad med hänsyn till vetenskapliga föreläsningar eller undervisning av motsvarande kvalitet. I den mån undervisningen är av mera elementär art och i synnerhet om den

mer eller m i n d r e oförändrad återkommer varje termin eller läsår bör en i fråga om timantalet ökad prestation åligga lärare av olika kategorier. Det bör å andra sidan medgivas att undervisning av annat slag än katederundervisning och övningar, såsom enskild handledning av seminariedeltagare, licentiander och doktorander, till skäligt omfång medräknas i den föreskrivna undervisningsprestationen efter prövning i varje särskilt fall. För professorer och andra lärare med examinationsskyldighet bör även examinationens omfattning få inverka på undervisningsskyldigheten, icke i form av »befrielse» därifrån under vissa veckor, utan efter beräkning av den arbetsbörda som examinationen för var och en innebär under läsåret. För de flesta lärare kommer den av kommittén föreslagna ordningen att innebära, att de under vissa perioder erhålla en stor undervisningsbörda men under andra komma att hava en mycket begränsad undervisning eller vara helt fria därifrån. Från lärarnas synpunkt torde detta vara fördelaktigt, särskilt emedan det bättre än det nuvarande systemet lämnar tillfälle till forskningsarbete. I samma riktning verkar, för professorernas del, att examinationen på det mera elementära stadiet förutsattes skola i stor utsträckning omhänderhavas av andra lärare. Vad kommittén föreslår angående undervisningens (och examinationens) förläggning samt angående undervisningsskyldighetens reglering föranleder ändring av universitetsstatuterna, antingen så att de nya reglerna införas i dessa eller så att i statuterna göres förbehåll för vad som särskilt stadgas angående den juridiska undervisningen. Kommittén h a r utformat sitt stadgeförslag enligt det senare alternativet.

K a p . 12. Examination. A. Formen för examinationen I sitt betänkande III har 1902 års universitetsexamenskommitté i korthet redogjort för utvecklingen av examinationssystemet inom filosofiska fakulteten; huvuddragen i denna redogörelse äro tillämpliga även för de andra fakulteternas del. Examenskommittén anförde bland annat följande: Av ålder har prövningen av den studerandes kunskaper varit tvåfaldig, nämligen dels förhör i varje särskilt ämne på skilda tider, eller s. k. tentamina, dels förhör i samtliga ämnen vid ett och samma tillfälle, eller examen. Denna senare var ursprungligen avsedd att utgöra prövningens väsentliga del, men under tidernas lopp kom förhörets tyngdpunkt att glida över till specialförhören i de olika ämnena, så att examen blev mera en formalitet. Tidvis hava försök gjorts att låta examen komma till sin ursprungliga rätt, men dessa hava misslyckats. Genom 1891 års stadga sökte man helt och hållet avskaffa tentamenssystemet och medgav i stället de studerande rätt att avlägga examen i två avdelningar • •—-. Detta examenssätt har emellertid visat sig förbundet med avsevärda olägenheter. Avskaffandet av tentamenssystemet genomfördes 1891 jämväl för de juridiska fakulteternas del genom en ändring i då gällande universitetsstatuter. Trots denna ändring bibehölls emellertid tentamenssystemet inom dessa fakulteter. Vid behandlingen av de juridiska examina fann examenskommittén, att tentamenssystemet fortfarande borde bibehållas och framlade förslag till n ä r m a r e bestämmelser härom. I fråga om de filosofiska examina fann kommittén, att de år 1891 införda bestämmelserna rörande formen för examination borde omprövas och tentamenssystemet genomföras även för dessa examinas del. Oberoende av stadganden skulle i alla fall, uttalade kommittén, tentamenssystemet framtvinga sig självt.

Betyg

Enligt nu gällande bestämmelser angående tentamina inom juridiska fakulteten skall den studerande för examens avläggande undergå prövning i varje särskilt examensämne genom tentamen inför vederbörande examinator. Tentamen må icke anställas med flera än tre studerande på en gång. Examinator äger förordna, att tentamina för honom skola förrättas inför öppna d ö r r a r ; inom de juridiska fakulteterna tillämp a r för närvarande ingen examinator detta system. Tentamen skall vidare hållas inför öppna dörrar där studerande så påfordrar, något som ytterst sällan torde inträffa. Den studerande är berättigad att under pågående lästermin erhålla tentamen inom fjorton dagar efter det han anmält sig därtill, därest icke examinator tillkännagivit, att tentamina inför honom äga rum endast under vissa tentamensperioder. Där så är fallet skola perioderna vara minst tre under hösttermin och minst tre under vårtermin; en period skall förläggas till början och en till slutet av varje termin. Enligt den ursprungliga lydelsen av 1904 års stadga kunde tentamen endast vara muntlig. 1931 infördes emellertid det tillägget, att examinator äger förelägga studerande, som anmält sig till tentamen, skriftligt prov. Examensstadgan innehåller vidare bestämmelser angående anmälan till tentamen och tentamensbok m. m. Tentamina. Deras former Kommittén h a r diskuterat frågan om en eventuell förändring av sättet för examinationen inom de juridiska fakulteterna. I stället för det nuvarande tentamenssystemet med särskild tentamen i varje ämne kunde man tänka sig ett examenssystem, enligt vilket examinationen sker i olika avdelningar för exa151

men eller i vart fall gemensamt för två eller flera samhöriga ämnen. Man kunde vidare tänka sig större kontroll över examinationen genom ökad offentlighet. Beträffande formen för examinationen kunde det övervägas, om icke skriftliga prov oftare borde användas och närmare utformas. Utmärkande för examinationen för juris kandidatexamen är att särskild prövning genom tentamen äger rum i varje ämne för sig. Flera ämnen äro mycket små och kräva normalt icke längre studietid än omkring en månad. För de största ämnena torde ungefär en termin behöva anslås. Enligt kommitténs förslag till studieordning komma de minsta ämnena att upphöra att vara särskilda examensämnen. Samtidigt innebär förslaget emellertid att de flesta ämnen erhålla ett något reducerat omfång. Ett system med examination samtidigt över större områden av lärostoffet skulle medföra beaktansvärda fördelar. Ett sådant system förekommer flerstädes i utlandet (se s. 70 och 296 ff.). I Danmark består juridisk embedseksarnen av tre delar; examen avlägges i samtliga till viss examensdel hörande ämnen på en gång. I Norge består motsvarande examen av två delar med examination samtidigt i alla i varje examensdel ingående ämnen. Även om man icke skulle gå så långt som i Danmark och Norge kunde det vara möjligt att låta en tentamen omfatta två eller tre ämnen. Genom inhämtandet i ett sammanhang av flera ämnen erhåller den studerande en överblick över desamma och blir i stånd att se det samband mellan ämnena, som är nödvändigt för en djupare förståelse av rättsordningen och dess funktion. Vid ett studium av varje ämne för sig åtföljt av tentamen i ämnet föreligger en risk för att han stu152

derar de olika ämnena liksom i vattentäta skott och icke uppmärksammar sambandet ämnena emellan och deras beroende av varandra. Om en tentamen omfattar ett större kunskapsstoff måste densamma vidare med nödvändighet väsentligen inriktas på mera centrala frågor och problem. Och det är just insikter i ett ämnes centrala delar och grundläggande principer, som den studerande bör ådagalägga i en tentamen. Ett system med särskilda tentamina i varje ämne leder däremot lätt till att kravet på detaljkunskaper i de enskilda ämnena alltför mycket drives i höjden med en längre studietid som följd. Ett exempel på det nu sagda erbjuda förhållandena i Danmark. Före 1931 var juridisk embedseksamen uppdelad i två avdelningar med en särskild tentamen för varje avdelning. Sistnämnda år beslöt man emellertid i syfte att förkorta studietiden att dela den andra avdelningen i två delar med två särskilda tentamina. Besultatet har emellertid blivit rakt motsatt vad som avsetts; studietiden för examen har ytterligare förlängts. Den kommitté, som för närvarande är sysselsatt med en reform av den danska juristutbildningen, har därför övervägt en återgång till den tidigare examensordningen med endast två avdelningar, Enligt kommitténs mening skulle det vara till fördel om två eller flera ämnen i examens första och a n d r a delar kunde sammanhållas genom en tentamen; i synnerhet borde det vara möjligt att låta examinationen i civilrätt, vilket ämne för n ä r v a r a n d e är uppdelat i tre examensämnen, ske genom en enda tentamen. Vid de överläggningar kommittén haft med fakulteternas lärare ha flera av civilrättens ämnesrepresentanter uttalat sig till förmån härför. Man skulle vidare kunna tänka sig en tentamen omfattande

straffrätt (med juridiska hjälpvetenskaper) och processrätt. Mot ett examinationssystem av nu angivet slag kunna å andra sidan vissa invändningar riktas. Bortsett från civilrätten ha inga önskemål framförts om en ändring av det nuvarande tentamenssystemet i riktning mot ett examenssystem. Införandet av ett sådant system skulle i viss mån innebära en återgång till ett äldre system, som för länge sedan fått ge vika för tentamenssystemet sådant det vuxit fram; någon opinion för en ändring av tentamenssystemet torde icke finnas. Ett system med tentamina samtidigt över flera ämnen skulle vidare kräva speciella anordningar för att kunna genomföras under medverkan av examinatorer i skilda examensämnen och småningom leda till ett system med examenskommissioner, vilket redan 1902 års universitetsexamenskommitté ställde sig avvisande till. Med kommitténs förslag till studiegång gör sig behovet av tentamina över större områden än enskilda ämnen icke lika starkt gällande som tidigare, därigenom att ämnena skola studeras och tentamina däri avläggas enligt en bestämd ordning. Studiet av allmän rättslära och av de båda fördjupningsämnena är vidare avsett att bibringa de studerande en vidgad överblick över hela rättsområdet samt förståelse för sammanhanget mellan dess olika delar. Från studenthåll skulle en ändring i angiven riktning komma att möta starkt motstånd och detta även för civilrättens del. Vad sistnämnda ämnesområde beträffar har sålunda framhållits, att de studerande först vid studiet av civilrätten möta ett i egentlig mening juridiskt ämnesområde. Att av de studerande, vilka endast skulle ha de förberedande ämnena samt propedeutiska kursen som

bakgrund, kräva en odelad tentamen på det mest centrala och största juridiska ämnesområdet syntes icke rimligt. På nu anförda skäl h a r kommittén icke velat ersätta de nuvarande tentamina med någon annan form av prövning. Genom att antalet civilrättsämnen minskas från tre till två, internationell privaträtt u p p h ö r att vara självständigt examensämne samt romersk rätt och juridisk encyklopedi inrymmas i större ämnen tillgodoses likväl i viss omfattning önskemålet om en minskning av antalet tentamina. Även med tentamenssystemets bibehållande kan det enligt kommitténs mening ifrågasättas, om icke tentamina borde bli föremål för någon kontroll. Att låta tentamina äga r u m inför särskilda examenskommissioner kan icke komma i fråga av det skälet, att dessa omöjligen kunna sammanträda för varje tentamen. Det finnes icke heller anledning föreskriva, att alla tentamina skola vara offentliga. Det vore emellertid önskvärt om de fördelar, som äro förenade med en offentlig examination inför ett flertal examinatorer, kunde tillvaratagas för tentamenssystemets del. Vid examination inför en examenskommission kunna sålunda kunskapsfordringarna hållas vid en fastare nivå och betygssättningen bli mera jämn än om examinationen sker inför en enda examinator. Denne har möjlighet att vid tentamen antingen uppställa alltför stränga krav eller att omvänt låta sig nöja med alltför blygsamma prestationer. I fråga om sättet för examination föreslår kommittén den nyheten att i fall, för vilka nedan redogöres, tentamen skall kunna äga r u m inför examinator jämte annan särskilt förordnad lärare, medexaminator. Införandet av ett system med medexaminator finner kommittén vara motiverat av rätts153

säkerhetsskäl i syfte att skapa garantier för en jämn bedömning av de studerandes prestationer i tentamen och för att förhindra oberättigade underkännanden. Genom att kommittén samtidigt föreslår åtgärder för att på ett tidigt stadium från juridiska studier bortgallra härför olämpliga studerande, innebärande bland annat möjlighet att avstänga en studerande som underkänts i visst antal tentamina från fortsatta juridiska studier, har det tett sig särskilt angeläget att bereda den studer a n d e tillfälle att få sin tentamen bedömd av mer än en examinator. F ö r närvarande står för en studerande, som anser sig utan fog ha blivit underkänd i en tentamen, den möjligheten öppen att begära offentlig tentamen. Examinator äger vidare själv förordna att muntliga tentamina inför honom skola vara offentliga. Kommittén vill ej förorda någon ändring härutinnan. Men genom att offentlig tentamen numera nästan försvunnit i praktiken kommer en begäran härom från en studerandes sida lätt att få karaktären av något extraordinärt, som han icke gärna vill utsätta sig för. Genom att tentamensrätten för närvarande är obegränsad har, även om bedömningen av de studerandes prestationer stundom varit mindre jämn, några egentliga olägenheter av det nuvarande tentamenssystemet icke förmärkts. Examinationen har undantagslöst förrättats av professor eller vikarie för denne. Förhållandena kunna emellertid lätt bliva annorlunda efter ett genomförande av kommitténs förslag. Såsom examinatorer komma förutom professorer att fungera preceptorer och docenter. Det ökade antalet examinatorer påkallar särskilda åtgärder för att examinationen skall hållas på en jämn nivå. Såsom ovan antytts måste garantier skapas mot oberättigade 154

underkännanden med hänsyn till risken för avstängning från fortsatta juridiska studier, vilken enligt regler, för vilka närmare redogöres nedan (s. 179), kan inträda efter visst antal underkända tentamina. Ett system med medexaminator synes enligt kommitténs mening utgöra en smidigare lösning av frågan om tillgodoseendet av de studerandes rättssäkerhetskrav än möjligheten till offentlig tentamen. Men även för examinatorernas del kan det mången gång vara värdefullt att kunna begära medverkan av medexaminator. I tveksamma fall kan det sålunda inträffa, att examinator drager sig för att ensam taga ansvaret för ett underkännande, i all synnerhet om detta inverkar på den studerandes rätt att fortsätta sina juridiska studier. Det måste innebära en fördel för examinator att även en annan lärare än han själv är närvarande vid tentamen och får ett omedelbart intryck av den studerandes prestationer. Från lärarhåll har framhållits, att ett behov av en medbedömare stundom gör sig gällande redan enligt nuvarande ordning. F ö r o r d n a n d e av medexaminator föreslås skola kunna begäras såväl av den studerande som av examinator, när den studerande påkallar tentamen i ämne, vari han tidigare två gånger blivit underkänd. Sådant förordnande skall meddelas av fakulteten eller efter dennas bemyndigande av dekanus, där ej denne själv är examinator. Förutom lärare vid fakulteten föreslås annan därtill skickad person, till exempel en praktiskt verksam jurist, som fullgjort eller fullgör läraruppdrag vid fakultet, kunna ifrågakomma som medexaminator. Tentamen, där medexaminator är närvarande, föreslås skola försiggå i samma former som en vanlig tentamen.

För den händelse examinatorerna icke bliva ense vid betygssättningen h a r det ansetts mest tilltalande att låta den för den studerande fördelaktigaste meningen bliva avgörande. Det kan givetvis tänkas att en studerande, som blivit underkänd vid tentamen inför medexaminator, utan rimliga skäl påkallar en eller flera ytterligare sådana tentamina. Denna risk är emellertid förebyggd därigenom att frågan om den studerandes rätt att undergå ny tentamen i sådant fall skall prövas av fakultetens avrådningsnämnd. För denna och dess uppgifter redogöras nedan s. 178 f. Medexaminator föreslås kunna förordnas även vid tentamen för juris licentiatexamen. Frågan härom behandlas i samband med denna examen.

prövningen. Vid denna prövning framställda frågor avse dels redogörelser för olika institut och dels lösandet av konstruerade rättsfall. I England innefattar det skriftliga provet omväxlande konstruerade rättsfall och redogörelser för rättsliga principer och institut. Den följande muntliga tentamen synes främst tjäna syftet att bestämma betyget i tvivelaktiga fall.

Kommittén har övervägt att låta den skriftliga prövningen komma till användning i större omfattning; främst gäller detta ämnena i andra delen av juris kandidatexamen. Under den tredje delen måste naturligen de av den studerande författade uppsatserna komma att utgöra den viktigaste prestationen. Det skriftliga provet är mera ägnat än det muntliga att göra rättvisa åt den Enligt nuvarande ordning kan tentastuderandes förmåga att lämna en gemen vara antingen muntlig eller skriftnomtänkt och utförlig redogörelse för lig eller bådadera. Muntlig tentamen är exempelvis ett rättsligt institut eller den dominerande tentamensformen. att lösa ett konstruerat rättsfall. Den Kombinerad skriftlig och muntlig tenmuntliga prövningen har å andra sidan tamen har under senare tid blivit allt sina fördelar genom att förmedla en vanligare. Härvid är den skriftliga tendirekt kontakt mellan examinator och tamen ofta avgörande; den följande den studerande. Härigenom blir det muntliga tentamen kan då innebära blott möjligt för examinator att mera indien genomgång av det skriftliga prov den viduellt utforma tentamen efter den studerande presterat. Ibland ha emelstuderandes förutsättningar. Vid de lertid såväl den skriftliga som den överläggningar kommittén haft med muntliga tentamen självständig betydellärare och studenter har i synnerhet se. Det förekommer vidare att tentafrån lärarhåll men även från studentmen i princip är skriftlig, men att den håll uttalats önskemål om att en komi tveksamma fall kompletteras med bination av skriftligt och muntligt prov muntlig prövning. måtte bli regel. Jämväl enligt kommitUtomlands spela skriftliga tentamina téns mening synes en sådan kombineen betydligt större roll i den juridiska rad tentamen innebära stora fördelar. undervisningen än i Sverige. I regel Någon anledning att obligatoriskt intorde denna tentamensform ha fram- föra en sådan kombinerad examenstvingats av det vanligen mycket stora form synes emellertid icke föreligga. studentantalet. Så är till exempel falEnligt kommitténs mening bör tentalet i Danmark och Norge, där dessutom men ske muntligen eller skriftligen. den stora roll de vid tentamen erhållna Skriftlig tentamen bör emellertid kunna betygen spela för den studerande lett åtföljas av muntlig tentamen. Detta fötill att examinationens tyngdpunkt reslås skola ske då examinator så bekommit att läggas vid den skriftliga 155

stämmer eller det påkallas av den stude*• rande. Härigenom bör det vara möjligt £t att allt efter omständigheterna tillämpaa den lämpligaste tentamensformen.i. Exempelvis i de båda civilrättsämnenaa i andra delen av examen synes det varaa till fördel med en skriftlig prövningg åtföljd av muntlig tentamen, om sådani påfordras. I andra ämnen t. ex. allmäntt rättslära torde enbart muntlig tentameni vara att föredraga. Beträffande den närmare utformningen av den skriftliga prövningeni kunna givetvis olika möjligheter tänkas. Skriftliga prov, som väsentligeni innebära besvarande av ett antal detaljfrågor, böra förekomma endast undantagsvis där särskilda skäl därtill äro. Lämpliga uppgifter synas vara sådanai som innebära en redogörelse för ettt rättsligt institut eller en jämförelse mellan två närbesläktade institut eller somL behandla tillämpningen av någon rättslig p r i n c i p . Konstruerade rättsfall erbjuda ett annat exempel på tentamensuppgifter. Vid skrivningarna kunna allt efter omständigheterna hjälpmedel, till exempel lagbok, vara tillåtna eller icke.

rätt med folkrätt, civilrätt II med internationell privaträtt och straffrätt med juridiska hjälpvetenskaper måste emellertid möjligheten till en särskild prövning lämnas öppen i fråga om folkrätt, internationell privaträtt och juridiska hjälpvetenskaper genom särskilt förhör. Detta sammanhänger beträffande folkrätt och internationell privaträtt närmast med att undervisningen i dessa ämnen kommer att handhavas av en professor i internationell rätt. Denne bör då ha möjlighet att förrätta examination inom ämnesområdet för professuren. I de juridiska hjälpvetenskaperna måste möjlighet till särskilt förhör finnas även för det fall att prövningen i en eller flera av dessa omhänderhavas av annan än examinatorn i straffrätt. Den propedeutiska kursen och kursen i ekonomisk redovisning skola även avslutas med särskilt förhör. Beträffande särskilt förhör skall i motsvarande delar gälla vad om tentamen är föreskrivet. Hinder har emellertid icke ansetts böra möta att, där särskilt förhör sker muntligen, allt efter omständigheterna anställa prövning samtidigt med flera än tre studerande.

Särskilda förhör

Tentamensperioder

Enligt kommitténs uppfattning skall tentamen i examensämne omfatta hela ämnet. Under senare år har från studenthåll yrkats på att deltentamina borde förekomma i något större ämnen. Mot denna tendens vill kommittén rikta en bestämd gensaga. All erfarenhet visar nämligen, att deltentamina leda till att kraven på detaljkunskaper i ämnets olika delar alltmera drives i höjden och att studietiden för hela ämnet endast blir längre. Kommittén förordar därför en uttrycklig föreskrift därom, att tentamen i examensämne skall avse hela examensämnet.

De bestämmelser, som för närvarande gälla i fråga om de studerandes rätt att erhålla tentamina och examinatorernas rätt till tentamensperioder, ha inledningsvis återgivits i detta kapitel. I en till kommittén i mars 1949 överlämnad, tidigare jämväl till universitetsberedningen ingiven skrivelse, har Sveriges förenade studentkårer framfört vissa synpunkter i ämnet och bland annat anfört:

Beträffande 156

examensämnena

stats-

Något allmänt utbrett missnöje bland de studerande ha dessa tentamensperioder icke givit upphov till — de akademiska lärarna ha ofta ådagalagt stor libcralitet. Icke desto mindre innebär dock systemet med tentamensperioder vissa olägenheter.

Det torde sålunda medverka till studietidens förlängning, därigenom att studierna måste planläggas med hänsyn till den tidpunkt vid vilken tentamensperioden infaller. Och för en studerande, som försöker planlägga sina studier med sikte på en viss tentamensperiod, kan det inträffa antingen, att han har avslutat studierna viss tid före perioden och alltså förlorar studietid, eller att han ej är fullt färdig med studierna, då perioden infaller, men för att slippa vänta till nästa period ändock anmäler sig och alltså går upp i tentamen med bristfälliga kunskaper. Om sålunda ur ovan anförda synpunkter ett avskaffande av bestämmelserna om möjlighet till fastställda tentamensperioder är önskvärt, tala andra skäl mot en sådan reform. Det är givetvis ett högst berättigat önskemål, att examinatorerna relativt ostörda få bedriva forskning under så stor del av året som möjligt. I ämnen med ett stort antal studerande är dessutom tentamensbördan betungande. Vidare ingå i tentamina i vissa ämnen skriftliga prov, vilka icke rimligen kunna återkomma alltför ofta. Med hänsyn till vad ovan framhållits vill styrelsen därför föreslå, att bestämmelserna om tentamensperioder generellt avskaffas, men att kansler efter tillstyrkande av respektive undervisningsnämnder får rätt att även framgent ge tillstånd till fastställda tentamensperioder i sådana ämnen, där skrivning ingår i tentamen eller där antalet studerande är särskilt stort. Perioderna torde emellertid om möjligt återkomma en gång i månaden. Särskilt med hänsyn till det merarbete, som skulle komma att drabba de akademiska lärarna, därest skrivning skulle återkomma varje månad, kan det emellertid ifrågasättas om icke dessa måste få äga rum med något längre tidsintervall. Inom styrelsen ha olika uppfattningar i denna speciella fråga framförts och styrelsen anser sig därför ej nu kunna framlägga något preciserat förslag. Ett särskilt problem är frågan om tentamensmöjlighct under sommaren. Då lösningen av detta problem blir beroende av en eventuell utsträckning av det akademiska läsårets längd — frågor, som styrelsen berört i en tidigare skrivelse till beredningen — vill styrelsen här inte framföra något slutligt förslag. Utan tvivel tala emellertid — icke minst ur synpunkten av studietidens förkortande — starka skäl för

att tentamensmöjlighet finnes även under sommaren. Då emellertid sommaren ofta är den enda tid, då examinatorerna helt kunna ägna sig åt vetenskaplig forskning, skulle oinskränkta tentamensmöjligheter under sommaren medföra stora olägenheter för dessa. En lösning av problemet synes vara, att examinator erhåller möjlighet att samla alla tentamina till en period ungefär vid sommarens mitt. Då forskningsresor eller andra större vetenskapliga arbeten skulle försvåras eller förhindras genom en sålunda utvidgad tentamensskyldighet, bör examinator kunna påfordra att få ersättare förordnad. Universitetsberedningen, som närmast behandlat frågan om behovet av tentamensperioder för de filosofiska fakulteternas del, där antalet sådana perioder liksom vid de juridiska fakulteterna enligt gällande bestämmelser skall vara minst tre per termin, har för sin del funnit dessa bestämmelser ävensom föreskrifterna om de studerandes rätt till tentamen lämpligt utformade. Enligt beredningen skulle i vissa ämnen examinatorernas arbete i allt för hög grad försvåras, därest möjlighet icke skulle finnas att samla tentamina till vissa perioder under terminen. Alltjämt syntes därför tre dylika perioder per termin böra vara det stadgade minimum. Beträffande frågan om möjligheten att avlägga tentamen under sommaren har beredningen — efter att ha erinrat om att föreskrifter om rätt härtill funnits utfördade under krigsåren samt att sommartentamen enligt praxis ofta medgives även under nuvarande förhållanden — övervägt att föreslå införandet av bestämmelser om minst en tentamensperiod under sommaren. Som emellertid det nuvar a n d e systemet, enligt vilket examinator själv äger avgöra om sommartentamen bör medgivas, enligt beredningens mening synts fungera tillfredsställande, har beredningen avstått härifrån men förutsatt att frågan, därest lärar157

nas frivilliga tillmötesgående framdeles ej skulle visa sig fylla ett rimligt behov, måtte upptagas till förnyad prövning. Vad de juridiska fakulteterna beträffar tillämpa flera examinatorer ett system med fyra tentamensperioder under vårterminen och tre under höstterminen; några ha fyra tentamensperioder även under höstterminen. För närvarande tillåta även vissa examinatorer tentamina när som helst u n d e r terminen, till exempel var fjortonde dag. Kommittén har lika litet som universitetsberedningen ansett ett slopande av tentamensperioderna kunna ifrågakomma. Detta innebär dock icke att icke kommittén är medveten om, att ett system med tentamensperioder på sätt SFS framhållit kan medföra olägenheter för de studerande. De förslag kommittén härutinnan nedan framlägger torde dock eliminera förekommande olägenheter. Av tentamensperioderna bör liksom hittills en vara förlagd till början och en till slutet av varje termin. Perioderna föreslås skola omfatta tiden 25—31 augusti, 15—21 december, 25—31 januari och 25—31 maj, fakulteten obetaget att bestämma ökad tid för dessa perioder. Härjämte bör en tentamensperiod vara förlagd till sommaren. Beträffande möjligheten till tentamen under denna tid har som förut framhållits universitetsberedningen icke velat föreslå en uttrycklig föreskrift härom. Även om de flesta examinatorer torde komma att ställa sig till förfogande för tentamen under sommarmånaderna, är det enligt kommitténs mening likväl angeläget att garantera denna möjlighet genom en uttrycklig föreskrift härom. Kommittén förordar därför, att en tentamensperiod skall efter fakultetens bestämmande förläggas till tiden 15 juni—15 augusti. Det torde dock vara 158

tillräckligt om rätten till tentamina under denna period begränsas till ämnen i första och andra delen av examen. För de professorer eller andra examinatorer, som vilja ägna sommarmånaderna åt studieresor till utlandet eller eljest åt vetenskapligt arbete torde denna tentamensperiod icke behöva medföra några större olägenheter, då med den av kommittén föreslagna lärarorganisationen möjlighet att erhålla vikarier alltid bör föreligga. Utöver de ovan angivna fasta tentamensperioderna föreslår kommittén, att varje termin en eller två tentamensperioder anordnas på sätt fakulteten för varje examensämne bestämmer, företrädesvis med hänsyn till tid, då ett större antal studerande beräknas avsluta ämnets studium. Genom att tentamensperioderna anordnas i anslutning till undervisningen i de olika ämnena torde de olägenheter, som äro förbundna med fixerade tentamensperioder i stort sett elimineras. Oavsett vad ovan föreslagits angående tentamensperioder och tiden härför skall examinator vara oförhindrad att medgiva tentahien och särskilt förhör mellan tentamensperioderna.

B. Betyg Betygssystemet I de juridiska ämbetsexamina, vilka avskaffades genom 1904 års stadga, voro betygsgraderna berömlig, med beröm godkänd, godkänd och icke godkänd. För juris utriusque kandidatexamen funnos inga föreskrifter angående betyg. Såväl i de juridiska som i övriga universitetsexamina användes emellertid i praktiken även mellangraderna med utmärkt beröm godkänd och icke utan beröm godkänd. 1902 års universitetsexamenskommitté uttalade att till den förlängning av studietiden, som ägt rum för de juri-

diska examinas del, utan tvivel den omständigheten medverkat att åtskilliga examinatorer för högre betyg än godkänd krävt, att den studerande inhämtat mera omfattande kurser än de som funnos fastställda för betygsgraden i fråga. Enligt kommitténs uppfattning borde de studerande emellertid snarare u p p m u n t r a s att samvetsgrant inhämta och grundligt tillägna sig mindre studiekurser än att utvidga kursernas omfång. Fördenskull föreslog kommittén att vid betygens avgivande hänsyn mera borde tagas till grundligheten av den studerandes kunskaper samt till graden av den mogenhet och förmåga av självständigt omdöme, som av honom ådagalades, än till omfattningen av de inhämtade studiekurserna ävensom att för betygen med beröm godkänd, icke utan beröm godkänd och godkänd icke finge fordras till omfattningen olika studiekurser. En bestämmelse av detta innehåll intogs även i 1904 års stadga. Av 1904 års stadga framgick sålunda uttryckligen att de juridiska betygen främst skulle vara kvalitetsbetyg och icke kvantitetsbetyg. I nu gällande stadga har motsvarande bestämmelse den lydelsen att vid betygens avgivande hänsyn bör tagas ej allenast till omfattningen av de inhämtade studiekurserna utan även till grundligheten av den studerandes kunskaper samt till graden av den mogenhet och förmåga av självständigt omdöme, som av honom ådagalägges. Detta synes närmast tyda på att lika stort avseende skall fästas vid den kvantitativa som vid den kvalitativa prestationen i tentamen. Men eftersom det samtidigt i § 14 alltjämt föreskrives att till omfattningen olika studiekurser icke må fordras för de tre betygen med beröm godkänd, icke utan beröm godkänd och godkänd är det tydligt att någon ändring icke varit avsedd.

Vid tentamen för juris kandidatexamen gäller sålunda det system att övervägande avseende fästes vid provens kvalitet och att betygen icke höjas på grund av enbart kvantitativa prestationer. De betygsgrader, som vanligen användas, äro godkänd, icke utan beröm godkänd och med beröm godkänd. I de juridiska fakulteternas studiehandböcker äro de i de skilda ämnena.upptagna kunskapsfordringarna desamma för sistnämnda tre betygsgrader. För de två högsta betygen krävas enligt studiehandböckerna mera ingående studier i någon särskild del av ämnet efter samråd med examinator jämte en skriftlig uppsats. Av dessa två betygsgrader förekommer betyget berömlig endast ytterligt sällan eller nästan aldrig. Vitsordet med utmärkt beröm godkänd är även det mycket sällsynt men förekommer dock någon enstaka gång. Några önskemål om en ändring av de juridiska betygens karaktär av kvalitetsbetyg ha icke framkommit. Det har tvärtom såväl från lärarhåll som från studenthåll betonats såsom synnerligen angeläget att systemet med kvalitetsbetyg bibehålles. Denna uppfattning delas av kommittén. Vad betygsgraderna beträffar är det enligt kommitténs mening tillräckligt med en skala med tre godkända betygsenheter i de till första och andra delarna av examen hörande ämnena. Det är härvid främst fråga om inhämtande av ett grundläggande positivrättsligt kunskapsstoff. I den mån den studerande önskar inhämta mer omfattande och djupgående insikter i ett ämne bör detta ske först i tredje delen av examen. Även för allmän rättslära i tredje delen synas tre betygsgrader vara till fyllest, då studiet med hänsyn till den för ämnet beräknade studietiden väsentligen måste bli av mera grundläggande karaktär. Kommittén föreslår att för de två 159

första delarna av examen samt i allmän rättslära endast vitsorden godkänd, icke utan beröm godkänd och med beröm godkänd skola användas.

skall sålunda betygssättas särskilt och icke leda till höjning av det förut givna betyget i motsvarande ämne under de grundläggande studierna. Den, som erhållit betyget godkänd i civilrätt II med internationell privaträtt och ägnar fördjupningsterminen i civilrätt t. ex. åt fastighetsrätt, erhåller sålunda särskilt betyg i civilrätt såsom fördjupningsämne. Beträffande betygssättningen vid särskilt förhör saknas enligt kommitténs mening anledning att medgiva olika godkända betygsgrader. Det är härvid fråga om en prövning på mycket begränsade områden eller på genomgångna kurser. Vid särskilt förhör föreslås därför endast betygen godkänd eller icke godkänd kunna meddelas. F ö r betygssättningen i juris licentiatexamen redogöres i kap. 15.

I de båda fördjupningsämnena i tredje delen av examen är hela betygsskalan däremot enligt kommitténs mening erforderlig. På grund av arten och svårhetsgraden av dessa studier kan det förväntas att skillnaden mellan de studerandes prestationer blir betydande. Det är därför av särskild vikt att ha tillgång till en vidare betygsskala. Medan det under de grundläggande studierna (jämte allmän rättslära) i huvudsak gäller att i de olika ämnena inhämta en standardkurs, kan fördjupningsstudiet alltefter de studerandes förutsättningar givas en mera individuell utformning. Givet är att vid betygssättningen av de studerandes prestationer under sistnämnda studium Förnyad tentamen främst kvalitativa synpunkter skola anEnligt nuvarande ordning äro, som läggas. Avseende måste emellertid även ovan framhållits, kunskapsfordringarna k u n n a fästas vid omfattningen av den i juris kandidatexamen desamma för studerandes arbete. Där till exempel betygen godkänd, icke utan beröm godför bedömning föreligga två uppsatser känd och med beröm godkänd. Studeav skilda studerande, vilka arbeten utr a n d e , som räknat med att i tentamen visa ungefär samma grad av grundligtill exempel få betyget icke utan beröm het och förmåga av självständighet och godkänd men erhållit vitsordet godmogenhet hos författarna, men där samkänd, kan sålunda icke genom att tidigt den ena uppsatsen är dubbelt så i ny tentamen i samma ämne redostor som den andra torde det vara upvisa ytterligare inhämtad litteratur penbart att den större uppsatsen kan göra anspråk på att få det högre böra honoreras på ett annat sätt än den mindre. Några regler för bedömningen betyget. Men om han vid förnyad tenav skilda prestationer kunna givetvis tamen å de för betygen godkänd, icke utan beröm godkänd och med beröm icke uppställas utan betygsgraderingen godkänd gemensamma kunskapsfordfår från fall till fall ske under beaktanringarna verkligen ådagalägger större de av såväl kvalitativa som kvantitativa mogenhet och förtrogenhet med ämnet synpunkter. är examinator oförhindrad att meddela De betyg, som meddelas vid de för- honom det högre betyget. Huruvida fördjupade studierna i tredje delen, äro nyad tentamen skall få ske eller icke helt fristående från betygen i examens är emellertid beroende av examinators första och andra delar samt i allmän tillstånd. Den studerande äger sålunda rättslära i tredje delen. Det fortsatta icke påfordra förnyad tentamen för erstudiet i civilrätt och i valfritt ämne hållande av högre betyg. 160

I praktiken iakttages emellertid icke alltid bestämmelsen att kuhskapsfordr i n g a r n a skola vara desamma för de tre lägsta godkända betygsgraderna. Det förekommer icke sällan att studerande av olika anledningar vilja höja ett redan erhållet betyg antingen från godkänd till icke utan beröm godkänd eller från sistnämnda betyg till med beröm godkänd. Vanligen göras sådana framställningar efter en tentamen, som icke lett till det av den studerande önskade betyget. Det inträffar även att studerande, som endast ha ett eller annat ämne kvar till examen, begära att genom någon ytterligare prestation få höjt betyg i ett ämne i början av studiegången, i vilket ämne tentamen avlagts för ett eller två år sedan eller kanske ännu längre tillbaka; stundom dröjer en studerande, som tenterat i samtliga ämnen, av sådan anledning med att taga ut examen. Detta torde i synnerhet inträffa i tider, då vissa svårigheter föreligga för en nyutexaminerad juris kandidat att vinna anställning vid domsaga eller annorstädes. Nästan alltid torde vederbörande examinator tillmötesgå den studerandes önskemål om förnyad tentamen. Härvid kan den studerande få till uppgift att inhämta ytterligare litteratur inom viss del av ämnet, t. ex. en monografi. En vanlig prestation är att den studerande får skriva en mindre uppsats. Enligt kommitténs mening saknas anledning att tillåta förnyad tentamen för erhållande av högre betyg i ämne tillhörande första och andra delarna av examen samt i allmän rättslära. I den mån den studerande äger förutsättningar för att i tentamen få högre betyg än godkänd bör h a n nedlägga större omsorg på sina förberedelser för tentamen. Inhämtande av ytterligare kunskapsstoff under de grundläggande studierna leder i de 1 1 — 22262

flesta fall endast till mera plugg och utgör intet bevis för någon större grad av mognad än tidigare. Något annorlunda ställer det sig med uppsatsskrivning. I regel äro de studerande u n d e r de grundläggande studierna emellertid ännu icke tillräckligt mogna för att kunna skriva en bra uppsats. En sådan prestation förutsätter mången gång överblick över hela det juridiska ämnesområdet. På grund av det anförda h a r kommittén ansett sig böra föreslå en uttrycklig bestämmelse därom att studerande, som avlagt godkänd tentamen i ämne, tillhörande juris kandidatexamens första och andra delar, eller i allmän rättslära, icke må undergå förnyad tentamen för att i samma ämne erhålla förhöjt betyg. Mot ett sådant förbud kan icke göras gällande, att man ej bör h i n d r a en person från att skaffa sig ett gott betyg i ett ämne, som han är särskilt intresserad av. I den mån en studerande verkligen vill förskaffa sig ingående kunskaper i ett ämne bör detta nämligen ske under fördjupningsstudierna. Vid detta senare skede av studierna h a r han större förutsättningar för att tränga in i ett ämne och att prestera ett mera självständigt arbete. Det finns därför icke tillräcklig anledning att under detta studium förbjuda förnyad tentamen för erhållande av högre betyg. Härtill kommer att den studerande h a r möjlighet att i examen medtaga ytterligare fördjupningsämnen utöver dem, som skola ingå i hans examen, genom tillval av ämne eller genom efterprövning. Förevarande frågor behandlas n ä r m a r e i kap. 14. Betygens giltighetstid Bestämmelser om betygens giltighetstid tillkommo på förslag av 1902 års universitetsexamenskommitté. I 1904 års stadga föreskrevs att juridiska fakulte161

ten i studieplanerna för examen och varje däri ingående examensämne skulle angiva den tid under vilken de för examen erforderliga proven skulle för examens avläggande äga giltighet; tiden skulle så tillmätas att, under förutsättning av studiernas bedrivande enligt den i studieplanen angivna ordningen, förnyat prov icke skulle erfordras. Någon n ä r m a r e motivering för bestämmelserna om giltighetstid angav icke examenskommittén. Den uttalade endast å ena sidan att giltighetstiden icke finge tillmätas så knappt, att en studer a n d e , som önskade ägna visst ämne ett grundligare studium än som krävdes för betyget godkänd, därigenom skulle sättas ur stånd att utan förnyande av redan fullgjorda tentamina avlägga examen, men att den å andra sidan för de särskilda tentamina icke finge utsträckas för mycket, då detta kunde leda till att normaltiden för examen komme att överskridas av alltför många studerande.

studietiden, dels ock skulle motverka det allmännas intresse av att de examinerade inträda i dess tjänst med ett någorlunda samlat, aktuellt och modernt vetande". Vid sidan av det av kommittén upprepade huvudskälet — önskemålet om en förkortning av studietiden — är sistnämnda argument av stort intresse. Sedan tentamenssystemet legaliserats och de studerande sålunda även formellt befriats från kravet att vid ett enda tillfälle redovisa alla de för examen erforderliga kunskaperna hade det ansetts påkallat att skapa vissa garantier för att icke tidsavstånden mellan de olika tentamina skulle bli alltför långa. De studerande skulle eljest komma att lämna universitetet med examen först sedan de i många stycken redan glömt vad de inhämtat eller i varje fall deras kunskaper blivit föråldrade. Det torde med visshet kunna antagas att nu refererade skäl — vid sidan av önskemålet om en förkortning av studietiden — legat bakom bestämmelserna om tentamensbetygens giltighetstid jämväl för de juridiska examinas del.

I sitt senare utkomna betänkande III, där universitetsexamenskommittén behandlade de filosofiska examina, föreslog kommittén ävenledes bestämmelser Enligt gällande av universitetskansom tentamensbetygs giltighetstid och lern fastställda studieplaner för juris utvecklade som skäl härför i första kandidatexamen äga godkända tentah a n d att "en skäligt tillmätt giltighets- mina giltighet under visst antal termitid för tentamina är för de studerande ner, olika för olika ämnen eller grupå ena sidan en lättnad i examensarbe- per av ämnen, räknat från och med den tet, å andra sidan en sporre att med till- termin, som följer närmast efter tentaräcklig kraft föra de påbörjade studier- mens avläggande. Vid bestämmande av na till slut". Om behovet av bestämmel- giltighetstiden har man utgått från den ser angående giltighetstid för tentami- för examen fastställda normaltiden nio na hade emellertid tvekan yppats inom terminer. I ett vart av de till första examenskommittén, som härvid anförde: gruppen hörande ämnena äga godkända "Att, såsom inom kommittén ifråga- tentamina giltighet under tio terminer satts, helt och hållet borttaga varje och i ett vart av de tre civilrättsämnena tidsbegränsning och låta ett betyg äga i sju terminer. I straffrätt äger godkänt giltighet huru länge som helst kan enbetyg giltighet under fem terminer. ligt kommitténs mening ej tillrådas, d å Godkända tentamina i förvaltningsrätt en sådan åtgärd dels i många fall skuloch internationell privaträtt äro gälle leda till en gagnlös förlängning av lande under fyra terminer, medan ten162

tamen i processrätt äger giltighet endast u n d e r en termin. Genomgången propedeutisk kurs slutligen gäller under fjorton terminer. Fakulteten äger, när skäl därtill äro, medgiva förlängning av giltighetstiden för nämnda kurs. Därest studerande fullgjort värnplikt eller a n n a n militär tjänstgöring, skola dessförinnan avlagda tentamina och genomgången propedeutisk kurs vid tilllämpningen av angivna bestämmelser om giltighetstid beräknas vara avlagda så många dagar senare, som detta studiehinder tillförlitligen styrkes hava varat. I den i det föregående vid behandlingen av tentamensperioder delvis refererade skrivelsen från Sveriges förenade studentkårer ha jämväl framförts synpunkter på frågan om tentamensbetygens giltighetstid. Härvid har bland annat anförts följande: Med nu gällande bestämmelser om betygs giltighetstid inträffar det icke sällan, att densamma utgår, innan den studerande hunnit avlägga examen. Icke minst gäller detta inom teologiska fakulteten, där giltighetstiden har beräknats efter betyget godkänd i varje ämne. För närvarande torde 60 å 70 % av tentamensbetygen i första och andra ämnet i teologie kandidatexamen förfalla, innan examen avlagts. Även inom övriga fakulteter händer det förhållandevis ofta, att tentamensbetygen förfalla. Då ett tentamensbetyg förfallit, skulle, formellt sett, ny tentamen behöva äga rum. Emellertid förekommer ofta s. k. omskrivning, dvs. tentator inskriver tentamensbetyg såsom efter ny tentamen trots att sådan inte ägt rum. Då emellertid begreppet omskrivning formellt icke existerar, är tentator oförhindrad att vägra förlängd giltighet för betyg utan nytt förhör. Därför har praxis också blivit olika inom olika ämnen och vid olika lärosäten. Sålunda vägra vissa professorer konsekvent att företaga omskrivningar, medan andra omskriva utan restriktioner. Somliga professorer stryka vid omskrivning tidigare erhållna »spetsar», och inom juridiska fakulteten förekommer, att nytt förhör måste äga rum på efter första ten-

tamen nytillkommen lagtext. Inom teologiska fakulteten vägras för närvarande, såvitt det är styrelsen bekant, aldrig omskrivning, varför tidsbegränsningarna här framstå som klart meningslösa. Det står utan vidare klart, att det, vid bedömning av de skäl som en studerande anför för att motivera sin anhållan om omskrivning av betyg, finnes stort utrymme för vederbörande professors godtycke. Vidare kan anföras, att det ofta inträffar, att en nybliven professor vägrar att omskriva ett av hans företrädare utdelat betyg, även då vägande skäl anföras av den studerande. Om sålunda i vissa fall de föga ändamålsenliga bestämmelserna om betygens giltighetstid korrigeras genom en efter ändamålsenligheten lämpad praxis, står det även klart, att de skilda förfaringssätt, som i detta avseende tillämpas av olika professorer, leda till mindre tillfredsställande förhållanden. Följden blir helt naturligt i många fall en stor osäkerhetskänsla hos de studerande. Självfallet är det olämpligt med bestämmelser, som äro så utformade, att de inte kunna tillämpas. Det framstår alltså för styrelsen som ett starkt önskemål, att nya och mera ändamålsenliga bestämmelser komma till stånd i dessa avseenden. Vid en reform av examensväsendet, som medför ändrade bestämmelser om normaltid för respektive examinas avläggande, måste givetvis även bestämmelserna om tentamensbetygens giltighetstid förändras. Styrelsen anser emellertid, att de rådande missförhållandena äro så framträdande, att de snarast böra avhjälpas. Det torde också vara lämpligt, att föreliggande fråga upptages till behandling av en enda utredning, så att nödig konsekvens iakttages vid frågans lösning. Styrelsen får därför hemställa, att universitetsberedningen måtte verkställa en översyn över gällande bestämmelser i fråga om tentamensbetygens giltighetstid avseende examina inom samtliga fakulteter. Styrelsen bifogar utan eget ställningstagande studentriksdagens resolutioner i berörda ämne: Studentkonferensen föreslår att bestämmelserna angående giltighetstid för tentamensbetyg i ämnen tillhörande teologiska och filosofiska fakulteterna upphäves; att bestämmelserna rörande giltighetstid för tentamensbetyg för juridiska 163

examina ändras till saklig överensstämmelse med följande: Fakultet skall godkänna examen för studerande, vars betyg överskridit den stipulerade giltighetstiden på grund av a) studiehinder, bestående av styrkt militärtjänst, sjukdom eller förvärvsarbete, i de två sistnämnda fallen dock endast då särskilda skäl ej talar däremot; samt b) annan skälig orsak, som avsevärt ökat studietiden samt att samma bestämmelser ändras i vad rör giltighetstid för tentamensbetyg i processrätt — , så att för betyg i (först) nämnda ämne giltighetstiden fastställes till fyra terminer , samt att bestämmelserna rörande giltighetstiden för tentamensbetyg i ämnena privaträtt och förvaltningsrätt, ingående i samhällsvetenskaplig-juridisk examen, ändras så att giltighetstiden blir densamma som för övriga i examen ingående juridiska ämnen. I sitt betänkande V uttalar universitetsberedningen vid behandlingen av frågan om tentamensbetygens giltighetstid att de härför ursprungligen åberopade skälen enligt beredningens mening icke kunna tillmätas någon betydelse. Sedan tentamenssystemet legaliserats stode det närmast i strid mot tentamensprincipen att likväl kräva redovisning av kunskaperna i samtliga examensämnen inom en viss t i d r y m d . Ej heller önskemålet om en förkortning av studietiden kunde längre åberopas som stöd. Utvecklingen hade gått i den riktningen att helt i strid mot examensstadgan vid universiteten utbildats en praxis, enligt vilken för gamla tentamensbetyg av examinator "omskreves" eller "förlängdes". Endast få examinatorer vägrade att på detta sätt sätta sig över examensstadgans bestämmelser och krävde i stället ny tentamen. Där så skedde begränsades emellertid tentamen regelmässigt till vissa delar av kursfordringarna och finge oftast en mer eller mindre formell karaktär. Någon anledning att bibehålla bestämmelserna om betygens begränsade giltighetstid syntes enligt beredningen där-

för icke föreligga, såvida icke några a n d r a skäl än de ursprungligen åsyftade därför skulle kunna anföras. Härutinnan h a r beredningen anfört: I detta avseende förtjänar anmärkas, att dessa bestämmelser inom andra fakulteter än den filosofiska ansetts ha en uppgift att fylla genom att i fråga om sådana examina, vilka förutsätta en närmare reglerad studiegång, utgöra en sanktion för de bestämmelser om ämnesföljden, vilka studieplanerna för dessa examina innehålla. Även i detta avseende ha emellertid dessa bestämmelser visat sig mindre effektiva, och skälet härtill är, att ovan berörda praxis i fråga om omskrivning och förlängning m. m. utbildat sig. Icke heller för nu ifrågavarande ändamål finns det därför någon anledning att bibehålla de begränsade giltighetstiderna och det så mycket mindre, som en bestämd studiegång lätt kan åstadkommas genom direkta föreskrifter. Möjligen skulle till sist kunna diskuteras, huruvida icke begränsningen av tentamensbetygens giltighetstid kunde vara av betydelse som ett medel att avhålla mindre begåvade eller mindre flitiga studerande från studiernas fortsättande; en examinator, som ville avråda de studerande, skulle kunna giva eftertryck åt sitt råd genom att peka på ifrågavarande bestämmelser och på förhand tillkännagiva sin avsikt att, om betyget skulle komma att förfalla, utkräva ny rigorös tentamen. Emellertid måste det betvivlas, att bestämmelserna ens i detta avseende skulle hava någon synnerlig effekt, och i varje fall innefattar en dylik tillämpning av bestämmelserna knappast någon lämplig metod för avrådning. Någon anledning att av nu berörda skäl bibehålla begränsningen av tentaminas giltighet föreligger därför icke. Universitetsberedningen h a r för sin del på grund av vad ovan anförts ansett sig böra draga den slutsatsen, att bestämmelserna om tentamensbetygens begränsade giltighetstid nu lämpligen böra avskaffas och föreslagit att desamma måtte utgå såväl ur den filosofiska som ur den teologiska fakultetens examensstadga. Enligt beredningen syntes motsvarande ändring böra vidtagas även för de juridiska och medicinska fakulteternas del. Beträffande dessa

betyg ha emellertid bestämmelserna även i detta avseende visat sig m i n d r e effektiva. Med kommitténs förslag till studiegång, där en viss ordningsföljd mellan ämnena framtvingas genom direkta föreskrifter, äro dylika bestämmelser icke längre behövliga. Många av de omskrivningar av betyg, som för n ä r v a r a n d e förekomma, ha sitt upphov däri att den studerande vanligen efter u n d e r k ä n d a tentamina i ett eller flera enligt studiegången tidigare ämnen ägnar sig åt studier av ett senare ämne med kortare giltighetstid. Detta kan medföra att när den studerande sedermera återupptagit studiet av det eller de tidigare ämnena och blivt godkänd däri, giltighetstiden för betyget i det enligt studieplanen senare ämnet utgått. Vid sidan av den fixerade studiegången verkar även det av kommittén föreslagna systemet med avrådning och avstängning från juridiska studier i den riktningen att göra bestämmelser om tentaminas giltighetstid överflödiga. Det kan med säkerhet antagas att åtskilliga av dem för vilka enligt nuvarande ordning omskrivning av betyg äger rum, därest ett system med avrådningsnämnder införes och Enligt kommitténs mening skulle det blir effektivt, på ett relativt tidigt staenda skälet för bestämmelserna om ten- dium komma att ha avbrutit sina juritaminas begränsade giltighet vara det diska studier. I likhet med universitetsberedningen av beredningen redan angivna, nämligen att i fråga om icke-filosofiska exa- h a r kommittén sålunda funnit att bemina med en n ä r m a r e reglerad studie- stämmelserna om tentaminas giltighetsgång utgöra en sanktion för de i studie- tid även för den juridiska fakultetens del planen intagna bestämmelserna om icke längre fylla någon funktion. Komämnesföljden. Genom det i praxis ut- mittén får därför föreslå att bestämmelser härom icke längre skola finnas. vecklade systemet med omskrivning av

fakulteter h a r beredningen emellertid ansett sig sakna behörighet att väcka förslag h ä r o m . Även inom de juridiska fakulteterna råder såsom av det föregående framgått den i strid mot gällande bestämmelser utbildade praxis, enligt vilken förfallna tentamensbetyg "omskrivas". I det stora flertalet fall torde vederbörande examinator, därest icke alltför lång tid förflutit från tiden för den första tentamen, skriva om betyget utan restriktioner. Icke alltför sällan brukar examinator kräva förhör på under tiden efter den första tentamen nytillkommen lagtext. Det förekommer vidare att examinator, där tentamen avlagts inför hans företrädare eller inför tillförordnad examinator, antingen kräver en helt ny tentamen eller också en förnyad tentamen å viss del av ämnet. Slutligen h a r det inträffat, att någon enstaka examinator vägrat omskrivning av betyg, som han själv tidigare utfärdat, och fordrat ny och fullständig tentamen. Det torde stå klart att det icke kan anses tillfredsställande med bestämmelser, som åsidosättas vare sig överhuvud eller i viss utsträckning, alltefter examinatorernas inställning.

K a p . 13. Avrådning och avstängning Inledning För de juridiska fakulteterna h a r det med tiden blivit en alltmer uppmärk-

sammad fråga på vad sätt ett bättre urval av de juris studerande skall kunna åstadkommas. Å ena sidan framstår det 165

som ett önskemål att till juridiska studier locka ett tillräckligt antal begåvade studenter. Å andra sidan är det av vikt att minska antalet av dem som icke u p p n å ett tillfredsställande studieresultat. Sistnämnda problem skall här upptagas till behandling.

Förekomsten av ett alltför stort antal studerande, som på grund av bristande begåvning eller flit — i regel det förra, ibland bäggedera — icke kunna nå godtagbara resultat av studierna medför allvarliga olägenheter i skilda riktningar.

Kommittén har funnit angeläget att I främsta rummet brukar uppmärkfrån juridiska studier utestänga sådana samheten härvid riktas på studieavstudenter, som icke äro tillräckligt ut- brottens — eller rättare de ofullborrustade för sådana studier. Huru många dade studiernas — ogynnsamma inverdessa äro kan icke exakt bestämmas. Av kan på de studerandes egna förhållanstort intresse i detta sammanhang är an- landen. Det framhålles, att de avbruttalet av dem, som avbryta studierna utan na studierna dragit kostnader till ingen någon examen. Såsom n ä r m a r e framgår nytta, att den därför använda tiden beav bil. 6 kan dessas antal beräknas till 25 tecknar ett eller flera förspillda ungdomsår, som hellre bort användas till —30 % av de manliga studerande, som påbörja juridiska studier; för kvinnliga inkomstbringande arbete för egen förstuderande är avbrottsfrekvensen be- sörjning eller till utbildning för den tydligt högre. Bland dem som avbryta levnadsbana, som sedan väljes. Utsikfinnas helt visst åtskilliga, som icke terna på denna bana anses bliva sämre sakna personliga förutsättningar föi på grund av det alltför sena inträdet därpå, möjligen även på grund av den studier utan avbryta av helt andra stämpel av misslyckad som kan bli skäl, sammanhängande med ohälsa, en följd av studieavbrottet. dålig ekonomi, giftermål (i synnerhet beträffande k v i n n o r ) , bättre utsikter på Dessa olägenheter äro obestridligen a n d r a banor o. s. v. Omvänt finnas av stor betydelse. De böra dock icke bland dem, som slutligen avlägga exaöverskattas. Vad angår avbrottets vermen, icke så få som nå detta mål enkan på framtida inkomster är det ingadast efter oskäliga uppoffringar av arlunda uteslutet att de, som avbryta på bete, tid och kostnader och som på grund av alltför små personliga förutgrund av bristande begåvning trots sin sättningar för studier, jämväl äro underexamen äro föga ägnade för en jurists lägsna i allmän duglighet och redan på arbetsuppgifter. Det kan därför mågrund härav komma att stanna på en h ä n d a antagas att avbrottsprocenten är jämförelsevis låg inkomstnivå. ett någorlunda tillförlitligt mått på anAv stor betydelse är frågan, på vilket talet av dem, som icke hava tillräckstadium av studierna avbrotten äga liga studieförutsättningar. Detta berum. I bil. 6 visas, att ca hälften av styrkes av skilda universitetslärares avbrotten äga r u m inom ett år från stuomedelbara erfarenhet. diernas början och ca hälften av de Nyssnämnda avbrottsprocent, 25— återstående inom det andra studieåret. 30 %, är högre än den, som förekom- Att en relativt kort tid använts på de m e r inom vissa andra fakulteter, i syn- avbrutna studierna, är naturligen ägnat nerhet dem som tillämpa tillträdesbe- att minska de ogynnsamma verkninggränsning, men den är lägre än inom arna. Det torde också förhålla sig så, fil. fakulteten. Den har u n d e r senare år- att bland dem som avbryta ganska tionden visat något sjunkande tendens. många äro sådana som icke från 166

början med full bestämdhet valt jurist- emellertid icke härtill. Själva kvaliteten banan utan snarast påbörjat de juri- av undervisningen och studieresultaten diska studierna såsom ett experiment. bliva lidande om ett avsevärt antal av I åtskilliga fall torde ett åtminstone de studerande sakna nödig begåvning bidragande motiv till studieavbrotten för vetenskapliga studier. Detta gäller vara att en annan någorlunda tillfreds- vare sig de ifrågavarande studenterna ställande försörjningsmöjlighet, t. ex. avbryta sina studier eller med svåriginom näringslivet, står till buds. Slut- het och tidsutdräkt slutligen avlägga examen. ligen bör anmärkas, att även en kortare tids juridiska studier ha ett icke förDessa studenter utgöra, om deras anaktligt värde såsom allmänbildande och tal icke är helt obetydligt, en avsevärd att därunder inhämtade insikter p å åt- belastning av undervisningen. Det kan skilliga levnadsbanor kunna vara till icke undgås att vid undervisningens praktisk nytta. uppläggning, i framställningssättet samt vid val av ämnen för seminarieuppAllt detta h i n d r a r visserligen icke att gifter o. dyl. i viss mån tages hänsyn det måste anses synnerligen önskvärt att nedbringa antalet av juris studeran- till dem. Även om man till äventyrs de, som avbryta sina studier utan exa- skulle intaga den principiella ståndpunkten att lärarna borde helt bortse men. Till samma resultat måste man kom- från de ifrågavarande studenterna och anpassa undervisningen uteslutande ma, om problemet betraktas ur samefter deras bättre utrustade kamrater, hällets synpunkt. Den tid, som använvisar erfarenheten att detta i allmändes på studier vilka icke resultera i het icke låter sig genomföra. Av hänexamen, måste till mycket stor del anses ha gått förlorad för produktions- syn till de otillräckligt utrustade stulivet, vare sig denna tid hade bort denterna kommer undervisningen däranvändas till annan utbildning är juri- för att i större eller m i n d r e utsträckning erhålla en alltför elementär prädisk eller till egentlig produktiv verkgel. Detta medför att den för de övriga samhet. studenterna — vilka utgöra flertalet — Jämväl ur en mera begränsad ekokommer att framstå såsom ointressant nomisk synvinkel framstår det såsom och mer eller mindre onödig. otillfredsställande ur allmän synpunkt, Examinationen av de svaga studenatt bland de studerande finnas alltför många som icke fullfölja stu- terna, med upprepade u n d e r k ä n n a n d e n och förnyade prövningar, är särskilt ardierna till examen. De juridiska fakulteternas organisation i fråga om perso- betskrävande. En viss anpassning efter deras prestationsförmåga låter sig i nal, lokaler m. m. måste på längre sikt längden svårligen undvika. I synnerhet anpassas efter de studerandes antal. Ju sker detta i den formen att rena minnesstörre detta är, desto större kostnader prestationer godtagas, medan skäliga måste följaktligen organisationen kräva. krav på en djupare insikt och förmåga I den mån en alltför stor del av de stuav självständigt ställningstagande efterderande avbryta studierna utan examen, bliva de av dem föranledda kost- sättas. En sådan inriktning av examensnaderna att anse såsom mer eller mind- fordringarna kommer, om den vinner hävd, alt medföra en motsvarande felr e bortkastade. Olägenheterna för de juridiska fa- aktig inriktning av studiearbetet även kulteternas verksamhet inskränka sig bland de mera begåvade studenterna. 167

Och den möjliggör att enstaka svagt begåvade men desto mera energiska studerande kunna genom ihärdighet (och "uttröttning" av examinatorerna) slå sig fram till examen, fastän de icke kunnat förvärva en sådan juridisk bildning, som examen avser att garantera. Det måste från samhällets synpunkt vara angeläget att såvitt möjligt förebygga att personer av detta slag vinna insteg på den juridiska arbetsmarknaden. Ytterligare må särskilt framhållas en omständighet, som gör frågan om en gallring betydelsefull, nämligen kommitténs förslag till studieordning för juris kandidatexamen. Om fördjupningsstudierna i tredje delen av examen verkligen skola fylla det med dem avsedda syftet är det önskvärt att man erhåller garantier för att de studerande, som skola ägna sig däråt, äga erforderliga förutsättningar härför. Vid kommitténs överläggningar med lärare och representanter för de studerande h a r också med tanke på kommitténs förslag till studieordning framhållits vikten av en gallring i början av de juridiska studierna. Olika möjligheter till gallring Av det anförda framgår, att det av flera olika skäl är mycket angeläget att de juridiska fakulteterna befrias från de alltför svagt utrustade bland dem, som pläga söka sig till fakulteterna såsom juris studerande. F ö r ett någorlunda effektivt genomförande härav äro olika möjligheter tänkbara. Under större delen av 1920-talet och förra hälften av 1930-talet diskuterades olika åtgärder för att motverka den starka tillströmningen till de intellektuella yrkena och att åstadkomma en skärpning i urvalet. Särskilt betraktades tillströmningen av studerande till universiteten och de fria högskolorna, 168

vilka saknade fackhögskolornas betygsspärrar, med stigande oro. Förhållandena påtalades även i riksdagen och ledde i oktober 1933 till tillsättandet av den s. k. Wicksell-Jernemanska utredningen, som avgav sitt betänkande i september 1935 (SOU 1935:52). Enligt denna utredning kunde de dittills föreslagna eller diskuterade spärr a n d e åtgärderna sammanfattas under följande h u v u d g r u p p e r : 1) Höjda kunskapsfordringar a) i skolan b) vid högskolan. 2) Begränsning av det antal, som årligen tillätes komma in på en viss bana (numerus clausus). Detta antal fastställes efter antalet tillgängliga utbildningsplatser eller på grundval av ett beräknat framtida behov av yrkesutövare. Även denna metod kan tillämpas på olika stadier av utbildningstiden, t. ex. vid inträdet i gymnasiet, vid inträde till högskolan eller under högskolestudierna samt vid inträde i en viss tjänst eller yrkesgrupp. 3) Ett ökande av de ekonomiska svårigheterna under studietiden. I sin mest renodlade form har ett sådant förfar a n d e påyrkats i Danmark, där förslag om införande av en "studentskatt" framfördes år 1933. 4) Åtgärder, som medför utgallring u n d e r utbildningstiden eller "Metoden hitintills, men icke längre", bestående i att personer genom ett eller annat ingripande förhindras fortsätta på en r e d a n påbörjad utbildning, därför att de under densamma ådagalagt olämplighet eller otillräcklig duglighet. Vad beträffar frågan om åtgärder i syfte att åstadkomma en begränsning av tillträdet till juridiska studier innehålla kommitténs direktiv följande: Det bör övervägas, om särskilda fordringar, exempelvis kvalificerade betyg i vissa ämnen, böra uppställas för att de, som avlagt studentexamen eller på annat sätt förvärvat motsvarande kunskaper,

skola erhålla tillträde till juridiska studier. — — — Någon form av kvantitativ begränsning av tillströmningen till de juridiska fakulteterna (»numerus clausus») torde däremot icke vara lämplig. Anordningar för »utgallring» på ett tidigt stadium av dem, som befinnas olämpliga för juridiska studier, böra däremot övervägas. Enligt kommitténs mening synes frågan om vilka gallringsåtgärder, som kunna ifrågakomma lämpligen böra bedömas med utgångspunkt från det stadium på vilket den studerande befinner sig. En gallring kan då övervägas på två skilda stadier, antingen före de juridiska studiernas början, "spärr", eller efter påbörjandet av dessa studier. En gallring före begynnandet av de juridiska studierna kan tänkas ske enligt någon av följande metoder: 1) numerus clausus. Utgångspunkten är härvid att endast ett begränsat antal studerande beviljas tillträde till en viss utbildning. Detta antal fastställes som förut sagts antingen efter antalet tillgängliga utbildningsplatser eller på grundval av ett beräknat framtida behov av yrkesutövare. Metoden användes vid samtliga fackhögskolor och vid de medicinska fakulteterna. Uttagningen av det bestämda antalet studerande äger sedan rum på grundval av erhållna betyg, stundom i viss utsträckning kompletterade med testning. Beträffande den juridiska utbildningen föreligga icke sådana förhållanden, som vid ovannämnda högskolor och fakulteter föranlett numerus clausus. Ur synpunkten av en ändamålsenlig juristutbildning skulle det emellertid kunna hävdas att endast ett begränsat antal studerande kunna mottagas till juridiska studier på grund av de knappa resurser, som de juridiska fakulteterna förfoga över. En ändring h ä r u t i n n a n bör emellertid åstadkommas genom en ökning av antalet lärarkrafter och andra materiella resurser

och icke genom en begränsning av tillträdet till fakulteterna. 2) på grundval av kvalificerade studentbetyg överhuvud eller endast i vissa ämnen. Någon annan begränsning göres sålunda ej än den, som betingas av kravet på viss kvalitet hos studentbetyget. Formliga förslag om en gallring grundad på poängberäkning av studentbetygen ha tidigare framförts bland annat i en riksdagsmotion 1929 av h e r r Ivar Anderson (rörande tillträdet till l ä r a r b a n a n ) samt vid 1934 å r s studentkonferens. I det senare fallet ansågs dock icke en rent mekanisk n o r m (t. ex. en strängt genomförd s. k. Balinje) vara att förorda. För att mjuka upp förfarandet och individualisera det föreslog konferensen att lärare och censorer i tveksamma fall skulle avgiva ett omdöme r ö r a n d e den examinerades förutsättningar för universitetsstudier. Vad beträffar studentbetygets v ä r d e som prognos för universitets- och högskolestudier h a r 1940 års skolutredning i sitt betänkande "Skolans betygssättning" (SOU 1945:45) redogjort för ett flertal undersökningar över sambandet mellan studentbetyg och framgång och duglighet u n d e r den fortsatta levnadsbanan. Sammanfattningsvis konstaterar utredningen, att de gjorda undersökningarna med påfallande samstämmighet visa, att ett omisskännligt samband råder mellan skolans omdöme och den duglighet dess lärjungar sedermera ådagalägga i livet. De visa också enligt utredningen, att det icke blott är de rent teoretiskt inriktade yrkena, som locka de bättre lärjungarna, och att skolan rätt väl förmår uppskatta värdet hos de praktiskt betonade naturerna. Av Mobergs utredning om 1937 å r s studentårgång framgår att för juristernas del ett ganska starkt samband r å d e r mellan studentbetyg och betyg i juris 169

kandidatexamen. Av 61 studenter med höga betyg (medelbetyg minst Ba + ) i studentexamen ha sålunda 42 eller 69 % höga betyg i juris kandidatexamen, medan av 87 studenter med låga studentbetyg 28 eller blott 32 % ha höga betyg (minst 30 poäng 1 ) i juris kandidatexamen. En studiebana, där frågan om studentbetygens prognosvärde nyligen varit föremål för behandling, är den medicinska. 1948 års läkarutbildningskommitté uttalar i sitt betänkande "Antagningen av medicine studerande m. fl." (SOU 1951:4) att, även om enligt kommitténs uppfattning studentbetyget u r urvalssynpunkt är behäftat med vissa brister, detta likväl befunnits utgöra en så pass säker grund för urvalet att det bör ingå som en tungt vägande faktor i detta. Vid sidan av studentbetyget synas dock enligt läkarutbildningskommittén även vissa andra faktorer böra få inverka. Sedan länge h a r också hänsyn tagits till andra omständigheter än originalstudentbetyget. Om detta ej upptager alla för tillträde till en viss utbildning obligatoriska ämnen måste komplettering — kompetenskompletter i n g — äga rum. Härtill komma de kompletteringar, som äga rum för att höja studentbetyget i vissa ämnen, konkurrenskompletteringar. I viss omfattning får för tillträde till vissa utbildningslinjer praktisk tjänstgöring, akademiska betyg och militärtjänstgöring tillgodoräknas. F ö r att kunna bedöma olika sökandes meriter ha system med poängberäkning utbildats. Bedan värderingen av de olika ämnena i studentbetyget är emellertid mycket vansklig. Än vanskligare blir värderingen av de genom komplettering, praktisk tjänstgöring o. s. v. erhållna betygen. x Vid poängberäkningen av betygen har följande skala använts: B = 2, Ba = 3, AB = 4 osv.

170 Svårigheten att åstadkomma en någorlunda rättvis bedömning av värdet av kompletteringar till studentbetyget m. m. har under senare år vid gallring av inträdessökande till vissa läroanstalter lett till användning av psykologiska prov — s. k. testning — i viss utsträckning. Sådana prov ha använts vid tekniska högskolan (sedan 1946). Vid denna läroanstalt besättas två tredjedelar av antalet tillgängliga platser i varje fackavdelning direkt på grundval av en kombinerad betygs- och praktikpoäng. Sökande med höga poängtal komma sålunda in direkt. Återstående antal platser tillsättas enbart på grund av testning bland de sökande, vilkas poängtal ligga närmast antagningsgränsen för dem, som direkt vinna inträde. Testning h a r även använts vid handelshögskolan i Stockholm (sedan 1949) och h a r vidare begagnats som kompletter a n d e gallringsinstrument för studenter, såsom vid de olika försvarsgrenarnas officersutbildningsanstalter, vid antagning till folkskoleseminariernas studentlinjer m. m. I fråga om sättet för antagningen av medicine studerande h a r 1948 års läkarutbildningskommitté föreslagit ett system, som i det närmaste ansluter sig till det som tillämpas vid tekniska högskolan. Enligt kommitténs mening utgör ett högt studentbetyg i de allra flesta fall en god prognos för juridiska studier, vilket även bestyrkes av Mobergs utredning. I praktiken är det emellertid icke möjligt att enbart taga hänsyn till originalstudentbetygen. Vid de utbildningslinjer, där intagning sker p å grundval av studentbetyg tages också, såsom ovan framgått, hänsyn till olika slag av kompletteringar, praktisk tjänstgöring m. m. Detta visar enligt kommitténs mening, att en gallring på grundval av studentbetyg icke kan anses tillfredsställande.

Ofta kan studentbetyget även vara missvisande. Prestationsförmågan kan ha sänkts genom sjukdom, ekonomiska svårigheter m. m. Enligt mångas uppfattning återspeglar studentbetyget huvudsakligen den receptiva begåvningen. Betygssättningen varierar i olika skolor alltför mycket för att giva ett rättvisande resultat. I den mån flera gymnasier inrättas kommer denna ojämnhet att tilltaga. Av det anförda framgår enligt kommitténs uppfattning att studentbetygen icke kunna anses utgöra en lämplig grundval för gallring. 3) på grundval av särskilt inträdesprov. Sådant prov förekommer t. ex. vid socialinstituten. Vid de medicinska lärosätena användes vissa år före 1935 inträdesprov, i regel i form av en skrivning i kemi. Någon form av inträdesprov skulle kunna tänkas, t. ex. en uppsats över ett ämne som berör någon sida av samhällslivet. En svårighet är emellertid att utforma provet så att det på lämpligt sätt verkar gallrande just för juridiska studier. Av intresse i detta sammanhang är den obetydliga gallringseffekt som ernås genom den inträdesexamen, vilken i Finland utgör villkor för tillträde till juridiska studier (se bil. 9). Om gallringen förlägges efter påbörjandet av de juridiska studierna bör den icke äga r u m allt för tidigt. Å a n d r a sidan bör lämpligen icke mer än högst 1% år ha förflutit. Det lärostoff, å vilket gallringen skall ske, bör vidare åtminstone i viss utsträckning vara juridiskt betonat. Metoden med en gallring efter påbörjandet av en viss utbildning h a r framförts i många olika former. Den synes medföra stora fördelar. Wicksell-Jernem a n uttalade härom bland annat följande: Helt allmänt sett synes metoden i och för sig, under förutsättning, att den användes

på ett lämpligt, icke för sent och icke för tidigt studiestadium, ganska tilltalande: därigenom utväljas de, som äro lämpade för vidare utbildning, och de, som äro värdiga att komma fram till ansvarsfullare poster inom allmän tjänst och fria yrken. Samhället får sitt behov av dylika personer fyllt, utan att i större utsträckning behöva spilla undervisning i onödan, varigenom besparingar i högskoleorganisationen kunna göras. De avvisade, som därest gallringen sker rättvist, skulle vara lika med de sämre, besparas desillusionen att misslyckas med sina studier, sedan de därpå nedlagt mycken möda och stora kostnader, och att bli eftersatta i den senare konkurrensen samt hänvisas i stället till lättare och för dem lämpligare banor. Av 1948 års läkarutbildningskommitté uttalades vid dess diskussion av olika tänkbara urvalsmetoder — där kommittén för läkarutbildningens del funnit att urvalet måste ske före de medicinska studiernas början främst på grund av de anstalter i fråga om lokaler och lärarkrafter, som skulle krävas för införande av en premedicinsk gallringskurs — att ett bättre urval utan tvekan skulle kunna åstadkommas, om samtliga sökande, eller åtminstone den övervägande delen, finge påbörja sina medicinska studier, varefter en kontinuerlig gallring kunde företagas under studiernas gång i samband med kunskapskontroll och a n d r a prov. Ett fritt tillträde till de medicinska studierna skulle vidare enligt n ä m n d a kommitté stå i god samklang med den för universiteten allmänna principen, att de skola stå öppna för alla, som äga förutsättningar för att kunna tillgodogöra sig undervisningen. Enligt kommitténs mening tala övervägande skäl för att låta gallringen äga r u m sedan det juridiska studiet påbörjats. De möjligheter, som kommittén härvid diskuterat, äro huvudsakligen följande: 1) begränsning av rätten till förnyad tentamen. I samtliga fakulteters exa171

mensstadgor utom den juridiska finnes för närvarande den bestämmelsen att därest studerande två gånger under samma termin i ett ämne undergått tentamen, som icke blivit godkänd, han icke vidare under denna termin äger påfordra förnyad tentamen i ämnet. En bestämmelse av samma innehåll fanns intagen i 1904 års stadga angående juridiska examina. Vid tillkomsten av nu gällande stadga bortföll emellertid denna bestämmelse. I skrivelse till kanslern den 30 maj 1945 hemställde juridiska fakulteten i Uppsala om åtgärder i syfte att från juridiska studier skilja svagt begåvade och härför ointresserade studenter. Det hände alltför ofta, framhöll fakulteten, att sådana studenter efter mångfaldiga misslyckade tentamensförsök likväl till sist lyckades erhålla juris kandidatexamen. Detta förhållande kunde icke undgå att förringa juris kandidatexamens värde, vilket även påtalats av representanter för de studerande. Fakulteten ville fästa uppmärksamheten på den bestämmelse i den juridiska examensstadgan, § 8, enligt vilken en studerande, som före en fastställd tentamensperiod anmält sig hos examinator, ägde rätt att under perioden erhålla tentamen oberoende av hur många gånger han tidigare under samma termin blivit underkänd vid tentamen i samma ämne. Denna bestämmelse vore, yttrade fakulteten, ägnad att direkt motverka strävandet att avhålla svaga och mindre energiska studerande från att fortsätta sina studier. Det syntes därför önskvärt att en bestämmelse av samma innehåll som den ovan angivna, i övriga fakulteters examensstadgor och i 1904 års juridiska examensstadga förekommande angående begränsning av rätten till förnyad tentamen, infördes i den nuvarande juridiska examensstadgan. 172

De juridiska fakulteterna i Lund och Stockholm biträdde uppsalafakultetens framställning. Sveriges förenade studentkårer ställde sig däremot mycket tveksam till den föreslagna gallringsmetoden. Begränsningen av tentamensrätten innebure enligt SFS ingen garanti för att en gallring verkligen komme till stånd. Bestämmelsen komme att verka rent mekaniskt och ett avgörande inflytande lägges i examinators hand. SFS ansåge sig därför icke kunna tillstyrka den föreslagna ändringen av examensstadgan. Sedan kanslern av Kungl. Maj :t anmodats inhämta yttranden angående de s. k. avrådningsnämndernas verksamhet, vartill framställningen nedan återkommer, ha handlingarna överlämnats till kommittén för att tagas i övervägande vid fullgörande av det åt kommittén givna uppdraget. Enligt kommitténs mening utgör den föreslagna begränsningen av tentamensrätten icke någon lämplig lösning på gallringsfrågan. Det förekommer otvivelaktigt, som SFS framhållit, många gånger att den som underkänts flera gånger i ett ämne tills vidare uppskjuter detta och u n d e r mellantiden i stället läser in a n d r a ämnen. Denna tendens har kommittén förebyggt redan genom sitt förslag till studieordning enligt vilken de olika ämnena måste studeras och tentamina däri avläggas i en viss ordningsföljd. Med detta system skulle den ifrågasatta begränsningen av rätten till förnyad tentamen kunna alltför mycket fördröja en studerandes fortsatta studier. 2) gallring p å den propedeutiska kursen. Kursen skulle visserligen med hänsyn till sitt innehåll utgöra ett lämpligt gallringsunderlag. Emellertid tala andra skäl i motsatt riktning. Kursen inleder de juridiska studierna. Lärostoffet är för de studerande någonting

helt nytt. Det anknyter icke till de kunskaper, som inhämtats på gymnasiet. För övrigt synes kursen redan enligt nuvarande ordning i någon mån verka gallrande, åtminstone i Lund. Kursens ledare där sedan flera år har sålunda uppgivit att omkring 10 % av de studerande av skilda anledningar avbryta sina studier under eller kort efter kursen. Detta hade icke sin grund i några högt uppskruvade fordringar utan berodde endast på att kursledaren krävde att de studerande verkligen uppfyllde kursfordringarna. 3) gallring efter omkring ett års juridiska studier, eventuellt genom en särskild examen. För en gallring på detta stadium h a r professor Gunnar Myrdal 1 uttalat sig, därvid förebilden närmast hämtats från USA. Han finifer att det stämmer illa med universitetstraditionerna att införa betygss p ä r r a r för att undvika sekunda studenter. En tänkbar anordning skulle vara att för de fria fakulteterna över huvud inrätta ett års förberedande undervisning vid universiteten och högskolorna, varunder en gallring av studentmaterialet kunde äga rum. Vid de juridiska fakulteterna skulle anordningen enligt Myrdal i viss mån vara lättare att genomföra på grund av de juridiska studiernas sedan gammalt väl integrerade karaktär. Myrdal fortsätter: Undervisningen under detta första provår borde läggas mera personlig och klassvis. Därigenom möjliggjordes en intensivare kontakt med studenterna. Denna undervisningsform är i den lägre akademiska undervisningen överlägsen redan av pedagogiska skäl och tillämpas som bekant vid flera specialhögskolor. I detta fall skulle den intensivare kontakten med studenterna dessutom möjliggöra den åsyftade gallringen. Ett kvalificerat betygsresultat skulle krävas för tillåtelse till fortsatta juridiska studier. Undervisningen skulle emellertid vara 1

Svensk Juristtidning 1945 s. 361 ff.

så lagd, att även de studenter, som icke nådde detta resultat, skulle ha nytta av den genomgångna kursen. Den borde därför avslutas med en examen, måhända en återupptagen kansliexamen. Beträffande innehållet i denna ettåriga kurs borde enligt Myrdal en utvidgad propedeutisk kurs utgöra stommen i undervisningen. Vidare skulle nationalekonomi ingå. Det borde vidare övervägas om därutöver skulle ingå endast statsrätt eller delar av statsrätt, juridisk encyklopedi och rättshistoria med romersk rätt. Härtill skulle givas undervisning i bokföring, maskinskrivning och stenografi. Ett på detta sätt anordnat förberedande år för de juridiska studierna skulle samtidigt enligt Myrdal bliva en lämplig förberedelse för samhällsvetenskapliga studier. För tanken på en dylik förberedande ettårig examen har även professor Folke Schmidt 2 uttalat sympati. Examen borde enligt hans mening kunna vara gemensam för alla som bedriva juridiska och samhällsvetenskapliga studier och skulle omfatta statskunskap, nationalekonomi, socialpolitik och allmän rättskunskap, vilket sistnämnda ämne skulle motsvara den propedeutiska kursen. Under detta första studieår borde man ha bättre möjlighet att pröva de studerandes fallenhet för fortsatta studier. Därest kvalificerade betyg skulle krävas för juridiska studier borde detta krav avse betygen i denna grundläggande examen. Utom att tjäna som förberedelse till juridiska och samhällsvetenskapliga studier borde examen enligt Schmidt ha ett självständigt värde för den, som ville ha en allmän orientering om samhället för annan utbildning eller ville ägna sig åt journalistik, affärsverksamhet eller a n d r a yrken. Enligt kommitténs förslag till studieordning skola som förut framgått under 2

Meddelanden från bund 1949 s. 74 ff.

Sveriges

Juristför-

de två första terminerna inhämtas propedeutisk kurs, ekonomisk samhällskunskap, rättshistoria och statsrätt med folkrätt. Studiet av dessa ämnen h a r väsentligen till syfte att tjäna som inledning och förberedelse till studiet av de positivrättsliga ämnena. Kommittén har diskuterat i vad mån en gallring skulle kunna grundas å ämnena i första delen av examen. Man skulle kunna tänka sig att varje tentamen åsattes en särskild poäng och att endast de, som uppnått en viss sammanlagd poängsumma, skulle få fortsätta sina studier. En annan möjlighet vore att, sedan godkända tentamina avlagts i de skilda ämnena, låta de studerande undergå ett skriftligt prov på vad de inhämtat under det första årets studier. Endast de, som blivit godkända vid detta prov, skulle få fortsätta sina studier. Det måste emellertid ifrågasättas om förevarande inledande och förberedande ämnen, med visst undantag för propedeutiska kursen, lämpa sig särskilt väl för en gallring. Det egentliga juridiska studiet vidtager först med civilrätt under tredje terminen. Även om åtskilliga gallras bort på första delens lärostoff, vilket är fallet redan för närvarande, torde svårigheterna i regel möta först med studiet av civilrätt. En gallring på ämnena i första delen skulle strida mot det förberedande och allmänbildande syfte ämnena äro avsedda att fylla. Det torde vidare bli nödvändigt att vidtaga särskilda anordningar för en rättvis bedömning av de studerandes prestationer i tentamen. Av intresse i förevarande sammanhang äro förhållandena i Danmark. Juridisk embedseksamens första del omfattar tre examensämnen. Ett av dessa utgöres av statsforfattningsrätt, förvaltningsrätt med näringsrätt samt grunddrag av folkrätten. I detta examens174

ämne är prövningen sedan 1931 både skriftlig och muntlig, medan den i de båda andra ämnena, borgerlig ret och nationalekonomi, är enbart muntlig. Den skriftliga prövningen infördes för att man därigenom skulle få större möjligheter att gallra ut för juridiska studier olämpliga studenter. Statistiska undersökningar ha emellertid visat att införandet av ett skriftligt prov väl har medfört lägre betyg i examens första del men att procentuellt alltjämt lika många studerande förr eller senare godkännas i första delen. Man använder bara längre tid än tidigare och omtentamina ha blivit vanligare. Inom den danska juristutbildningskommittén har man därför tänkt sig att det skriftliga provet i examens första avdelning skall avskaffas. Man anser att en muntlig prövning bildar en bättre grundval än ett skriftligt prov för bedömning av de studerande på ett tidigt stadium av examen. På grund av det anförda har kommittén icke velat förorda gallring på lärostoftet i första delen av examen vare sig i form av en särskild examen eller på annat sätt. 4) gallring på civilrätten. Med hänsyn till civilrättens karaktär som det mest centrala och viktigaste av de juridiska ämnena torde de båda civilrättsämnena civilrätt I och civilrätt II med internationell privaträtt vara de ämnen, som till innehållet främst kunna ifrågakomma för gallring. Kommittén h a r ingående övervägt möjligheten och lämpligheten av att låta de båda civilrättsämnena fungera som gallringsämnen. Bedan enligt nuvarande o r d n i n g förhåller det sig så att civilrättsämnena verka i hög grad gallrande bland de juris studerande. Först här möter den studerande ett i egentlig mening juridiskt ämne. Det finns enligt kommitténs mening ingen anledning befara att icke

civilrätten även enligt kommitténs förslag till studieordning i mycket stor utsträckning skall fylla samma funktion. Även om civilrätten, därest man låter gallringen äga rum på ett visst ämne eller ämnesområde, ur olika synpunkter är det härför bäst lämpade, har kommittén likväl icke velat förorda denna lösning. Om det bestämmes att ett särskilt ämne skall utgöra gallringsämne, leder detta lätt till att fordringarna i ämnet skruvas upp mer än som i och för sig skulle vara skäligt, för att man skall vara säker på att gallringen verkligen blir effektiv. Särskilda anordningar i fråga om sättet för tentamen i ämnet torde vidare bliva nödvändiga. Med hänsyn till de följder en misslyckad tentamen i gallringsämnet skulle få för den studerande kan avgörandet, huruvida den studerande skall få fortsätta sina studier eller ej, icke läggas hos en enskild examinator utan måste tentamen bli bedömd av åtminstone ytterligare en person. En dylik anordning skulle erfordras vid varje tentamen i ämnet i fråga. I civilrätt I skulle med tanke på det stora antal studerande, som vid denna tidpunkt alltjämt fortsätter studierna, belastningen med examinationsgöromål bli mycket stark, därest icke antalet tillåtna tentamensförsök i ämnet begränsades i alltför hög grad. 5) en successiv gallring på grundval av den studerandes samlade studieresultat i huvudsak under de två första åren av studietiden. Av det föregående h a r framgått att kommittén ansett det i allmänhet vara betänkligt att låta gallringen ske på ett visst eller några ämnen. Om man däremot låter frågan om gallringen bedömas på grundval av det samlade studieresultatet under en första del av studietiden behöva inga särskilda anordningar i fråga om formen för ten-

tamen i och för sig vidtagas. Emellertid bör en viss begränsning av rätten till förnyade tentamina kunna föreskrivas. Denna begränsning bör anknytas till den särskilda form för kontroll som det i kap. 12 föreslagna systemet med en medexaminator innebär. En gallring bör i första h a n d bygga på ett visst antal underkända tentamina. Ett system som skulle verka alltför mekaniskt, är emellertid icke lämpligt. Visserligen torde i regel icke någon tvekan behöva råda därom att en person, som i tentamen blivit underkänd ett flertal gånger i olika ämnen, är olämplig för juridiska studier, men själva avgörandet huruvida han skall få fortsätta sina studier eller ej synes likväl icke böra bero på en enda examinator. Det kan vidare i många fall förhålla sig så att en studerande redan efter ett p a r tentamina visat sig så dålig eller ointresserad av sina studier att ett ingripande beträffande honom borde kunna företagas. En sådan åtgärd skulle allt efter omständigheterna kunna givas olika former och bäst kunna företagas av ett kollegialt organ, bestående av de examinatorer, som äga kännedom om den studerande från hans tentamina eller eljest om hans studier. F r å n angivna utgångspunkter har det synts vara lämpligt att anknyta till ett system, som redan finnes och som, om ock hittills föga effektivt, verkar enligt de antydda linjerna, nämligen avrådningssystemet, genom att komplettera detta med möjlighet till avstängning av studerande från fortsatta juridiska studier. De nuvarande avrådningsnämnderna Bland de frågor, som stodo på 1943 års allmänna studentkonferens program, intogs den främsta platsen av dem, som avsågo tänkbara åtgärder för 175

att åstadkomma en begränsning av tillströmningen till universiteten och de fria högskolorna. Konferensen fann, att några spärrar icke borde införas vid n ä m n d a lärosäten. Andra utvägar borde i stället sökas. Konferensen anvisade två möjligheter: en effektiv yrkesvägledning och ett prognosinstitut med uppgift att undersöka behovet på olika områden av intellektuell arbetskraft. Vad juristbanan angår borde enligt konferensens mening en förbättrad yrkesvägledning kombineras med någon lämplig form för bedömande av de studerandes fallenhet för nämnda bana. Konferensen betonade särskilt önskvärdheten av åtgärder med syfte att avråda för juristbanan olämpliga studenter från att nedlägga tid och pengar på juridiska studier, som i många fall icke ledde till examen, och som därigenom i onödan ökade den redan hårda belastningen av undervisningen. Härutinnan uttalade konferensen bland annat:

terna, att de måtte upptaga förslaget till prövning. SFS:s framställning remitterades av kanslern till de juridiska fakulteterna. Juridiska fakulteten i Lund avstyrkte framställningen men förordade att frågan gjordes till föremål för utredning, vilken dock borde ske i samband med en mera omfattande utredning rörande de juridiska studierna. Samtidigt beslöt fakulteten likväl att på försök tillsätta två avrådningsnämnder, en för studer a n d e till juris kandidatexamen och en för studerande till statsvetenskaplig-juridisk examen. Fakulteterna i Uppsala och Stockholm avstyrkte framställningen. Sistnämnda fakultet erinrade samtidigt om att den i framställning till Kungl. Maj:t den 1 mars 1934 föreslagit viss ändring i då gällande juridiska examensstadga i syfte att skapa möjlighet för de juridiska fakulteterna att avvisa m i n d r e kvalificerade studenter genom tillägg av ett stycke till § 8 i samma stadga av följande lydelse:

En juridisk fakultetsnämnd, förslagsvis bestående av bl. a. några lärare i de första juridiska ämnena, bar skyldighet att avråda för de juridiska yrkena olämpliga studenter från att påbörja eller fortsätta studierna. Sådan avrådan kan ske vid inskrivning i fakulteten eller senare, helst inom ett och ett halvt år efter studiernas början, dock ej senare än i anslutning till tentamen i det första civilrättsämnet. Fråga om avrådan skall upptas till behandling vid inskrivning i fakulteten och därefter dels sedan en studerande två gånger underkänts i tentamen, dels i övrigt efter anmälan från lärare. Vid frågans bedömande skall hänsyn tagas utom till studentbetyg bl. a. till den studerandes fallenhet i yrket.

Har studerande till juris kandidatexamen, innan han avlagt godkänd tentamen i något av ämnena civilrätt: obligationsrätt, civilrätt: familje- och sakrätt, speciell privaträtt, straffrätt eller processrätt, för minst tre olika examinatorer sex gånger, varav minst två gånger i vartdera av två olika ämnen undergått tentamen, som icke blivit godkänd, må fakulteten besluta, att den studerande icke vidare skall äga påfordra tentamen för nämnda examen.

I skrivelse till kanslern hemställde därefter SFS att kanslern måtte medverka till att vid rikets juridiska fakulteter infördes ett avrådningssystem efter de av studentkonferensen antydda riktlinjerna. Styrelsen hemställde samtidigt direkt hos de juridiska fakulte176

Med anledning av den av SFS gjorda framställningen anmodade kanslern genom cirkulärskrivelse den 29 oktober 1943 fakulteterna i Uppsala och Stockholm att — i anslutning till det av fakulteten i Lund fattade beslutet — försöksvis tillsätta nämnder med uppgift att från fortsatta juridiska studier avråda de juris studerande, som ådagalagt bristande håg eller fallenhet för sådana studier. I enlighet med kanslerns beslut tillsatte fakulteten i Uppsala två avrådningsnämnder, en för

rande avbrutit sina studier. Dylika studerande skulle kanske ändå avbrutit sina studier men ett påpekande från nämndens sida kunde antagas förmå dem att sluta studierna tidigare än de eljest skulle ha gjort. Bedan detta kunde tillräckligt motivera nämndernas existens. Härtill komme, att tillvaron av nämnderna kunde förmodas ha en viss allmänpreventiv funktion. Försöket med avrådningsnämnder borde därför enligt fakultetens mening tills vidare fortsätta. I Stockholm hade enligt därvarande fakultet en avrådningsnämnd tillsatts med de fyra professorerna i de rent juridiska ämnena i första avdelningen av juris kandidatexamen samt den civilrättsprofessor, vilken hade undervisnings- och examinationsskyldighet i sakrätt och familjerätt, som ledamöter. I regel hade nämnden sammanträtt i slutet eller i början av varje termin. Arbetet hade tillgått så, att fakultetens sekreterare i förväg upprättat en lista, upptagande sådana studerande, som underkänts minst sex gånger i minst tre av de till första gruppen i juris kandidatexamen hörande ämnena och som ännu icke avlagt någon godkänd tentamen i de till andra gruppen h ö r a n d e ämnena. I undantagsfall hade även andra studerande upptagits på listan, t. ex. om studierna gått påfallande Fakulteten i Lund uttalade att två långsamt och resultaten varit dåliga avrådningsnämnder årligen hade tillutan att kuggningarna fördelat sig som satts, vardera nämnden bestående av nyss sagts. Nämnden hade därefter dekanus, två av fakulteten utsedda lägått igenom listan och fattat beslut om rare samt tre studentombud, de sistavrådning. De sålunda avrådda hade nämnda valda av Juridiska föreningen skriftligen underrättats om nämndens respektive Statsvetenskapliga intressebeslut och beretts tillfälle att inför föreningen. I genomsnitt hade nämnnämndens ordförande och sekreterare derna sammanträtt en gång varje läsår. lämna förklaring till sina dåliga stuErfarenheten hade visat att genom avdieresultat. I ett p a r fall hade detta lett rådningsnämnderna visserligen icke till att avrådningen återkallats. Därest någon avsevärd bortgallring av olämpen avrådd studerande fortsatte studierliga studerande kunnat åstadkommas na utan att resultatet förbättrats hade men att i en del fall uppnåtts att stude-

studerande till juris kandidatexamen och en för studerande till statsvetenskaplig-juridisk examen, medan stockholmsfakulteten tillsatte en sådan nämnd för studerande till juris kandidatexamen. Börande erfarenheterna av avrådningssystemet yttrade sig de juridiska fakulteterna på kanslerns anmodan i samband med det tidigare berörda, av fakulteten i Uppsala väckta förslaget om begränsning av rätten till förnyad tentamen. Fakulteten i Uppsala förklarade i huvudsak att erfarenheterna hade bekräftat riktigheten av fakultetens betänkligheter mot ett särskilt avrådningssystem. Endast i ett p a r fall hade avrådning ägt r u m och då endast under hand. Ett tillförlitligt bedömande av en studerandes fallenhet för juridiska studier kunde icke, såsom SFS antagit, baseras på inregistrerandet av ett visst antal underkända tentamina. Tvärtom hade erfarenheten givit vid handen att en studerande, som på grund av bristande noggrannhet i sina förberedelser upprepade gånger underkänts i ett ämne, därav föranletts till större allvar i studierna och sedan förvärvat ett mycket gott betyg i ämnet. Avrådningssystemet syntes för övrigt i princip oförenligt med universitetsstudiernas fria natur.

J 2 — 2226*

han av nämnden ånyo avråtts. Enligt fakultetens mening vore avrådningsnämnden av värde och fakulteten ville förorda att den ännu en tid finge tillfälle att bedriva sin verksamhet. F r å n de juridiska fakulteterna ha inhämtats uppgifter angående avrådningsnämndernas hittillsvarande verksamhet. Vid fakulteten i Lund ha under tiden 1944—1951 sammanlagt 32 studerande avråtts från fortsatta juridiska studier. Av dem hade vid utgången av 1951 sammanlagt 15 avbrutit sina studier. I Stockholm utgjorde antalet avrådda studerande under tiden 1944—1949 sammanlagt 68. Av dessa hade 10 avråtts två gånger och 1 tre gånger. I början av 1950 hade av nämnda 68 studerande 25 avbrutit sina studier och 21 avlagt examen, medan 22 alltjämt studerade. Vid fakulteten i Uppsala ha avrådningsnämnderna aldrig sammanträtt. Avrådning har i ett par fall förekommit under hand. Kommitténs förslag Bestämmelserna om avrådning och avstängning återfinnas i 41—47 §§ i förslaget till stadga om juridiska examina. Kommitténs förslag anknyter i viss mån till det förut omnämnda år 1934 av stats- och rättsvetenskapliga fakulteten i Stockholm framförda förslaget om tillägg till § 8 i då gällande examensstadga, enligt vilket fakulteten kunde besluta att studerande icke vidare skulle äga påfordra tentamen för juris kandidatexamen. Det må framhållas att avstängningsbeslut måste anses innebära ett mindre brott mot den s. k. akademiska friheten än fackhögskolornas och de medicinska fakulteternas numerus clausus. Avstängningssystemet ger varje student oberoende av kvaliteten bos hans studentbetyg möjlighet att börja juridiska studier.

178 De föreslagna bestämmelserna äro i lika hög grad påkallade för juris politices magisterexamen som för juris kandidatexamen. En avrådningsnämnd föreslås bli inrättad vid varje juridisk fakultet. Nämnden skall bestå av fem ledamöter, vilka för ett år i sänder utses av fakulteten, företrädesvis bland examinatorer i de till första delen av examen hörande ämnena och i civilrätt samt ledare av propedeutisk kurs. Det faller sig ganska naturligt att till ledamotskap i nämnden främst böra ifrågakomma lärare i de första ämnena i examen. Dessa torde i de flesta fall vara de enda, som äga någon på personlig erfarenhet grundad kännedom om de studerande, önskvärt är att av de examinatorer, som utses till ledamöter, åtminstone två äro professorer. För att arbetet i nämnden icke skall bli alltför tungrott h a r antalet ledamöter begränsats till fem. Det är emellertid av vikt att nämnden får kännedom om förhållanden av betydelse för dess bedömning av olika fall. Kommittén har därför föreslagit att examinator eller annan lärare må av nämnden kallas att deltaga i överläggning beträffande studerande, som för honom undergått tentamen eller särskilt förhör. Det har icke ansetts lämpligt att låta representanter för de studerande ingå i nämnden. I Lund, där så är fallet i den nuvarande avrådningsnämnden, h a r sagda förhållande lett till att nämnden kommit att betraktas med misstro från studenternas sida. För att likväl de studerandes synpunkter skola ha möjlighet komma till uttryck har intagits en föreskrift om att nämnden, i den mån så befinnes lämpligt, bör samråda med studentrepresentanterna i fakultetens undervisningsnämnd. I fråga om avrådningsnämndens uppgifter angivas dessa allmänt så att

nämnden h a r att besluta om lämpliga åtgärder beträffande studerande, som visat bristande håg eller fallenhet för sina studier. De åtgärder, som kunna ifrågakomma, äro avstängning och avrådning. Beslut om avstängning skall av nämnden meddelas, när den studerande, innan godkänd tentamen avlagts i civilrätt I, sammanlagt fem gånger undergått tentamen, som icke blivit godkänd, i ett eller flera av examensämnena ekonomisk samhällskunskap, rättshistoria, statsrätt med folkrätt och civilrätt I, där ej omständigheterna till annat föranleda. Sådant beslut innebär att den studerande icke vidare äger undergå tentamen vid juridisk fakultet för juris kandidatexamen eller juris politices magisterexamen. Föreligga ej skäl för avstängning kan avrådning tillgripas. Vidare kan nämnden underlåta varje åtgärd för den händelse det otillfredsställande studieresultatet beror på sjukdom eller andra dylika omständigheter. Endast egentliga tentamina medräknas i de fem, som fordras för att avstängningsbeslut skall kunna meddelas. Den, som blivit u n d e r k ä n d vid särskilt förhör i folkrätt, befinner sig sålunda formellt icke i sämre läge än före förhöret. Enligt kommitténs mening äro de nu anförda bestämmelserna icke tillräckliga för att åstadkomma en effektiv gallring. De kompletteras emellertid av de tidigare berörda reglerna (s. 153 ff.) om medexaminator. Dessa ha särskilt betydelse med hänsyn till möjligheten att en studerandes bristande studieförutsättningar framträda först på ett mera framskridet stadium. Underkännande i tentamen inför medexaminator skall medföra att den studerande rätt att påfordra ytterligare tentamen för juris kandidatexamen eller juris politices magisterexamen obligatoriskt upptages till prövning av avråd-

ningsnämnden. Nämnden bör därvid enligt förut angivna regler pröva huruvida beslut skall meddelas om avstängning eller avrådning. Avrådningsbeslut föreslås kunna av nämnden meddelas när helst studieresultatet därtill giver anledning. Nämnden skall sålunda allt efter omständigheterna äga ingripa med sådant beslut redan efter till exempel två underkända tentamina. Vidare bör nämnden kunna tillgripa avrådning, då osedvanligt lång tid förflutit sedan den studerande sist tenterat. Mången gång torde ett i rätt tid tillkommet avrådningsbeslut för den studerande leda till större allvar i studierna och vara ägnat att förebygga ett beslut om avstängning. Det har icke ansetts nödvändigt att förbinda ett avrådningsbeslut med någon påföljd. Möjligheten av ett blivande avstängningsbeslut synes enligt kommitténs mening utgöra tillräcklig sanktion härvidlag. Avrådningsnämnden föreslås skola sammanträda då förhållandena så påkalla, dock minst tre gånger årligen å bestämda tider. Härvid skall nämnden alltid meddela beslut i de fall, där avstängning kan komma i fråga. I övrigt bör nämnden upptaga till behandling sådana fall, där avrådning kan finnas påkallad med hänsyn till föreliggande studieresultat. Det är av vikt att nämnden förskaffar sig kännedom om anledningen till en studerandes dåliga studieresultat. Det h a r därför ansetts böra föreskrivas att nämnden, innan den meddelar beslut om någons avstängning eller avrådning, skall bereda den, mot vilken sådan åtgärd överväges, tillfälle att personligen förklara sig inför nämnden. Med tanke på den verkan ett avstängningsbeslut medför för den studerande är det angeläget att skapa garantier mot förhastade och icke tillräckligt 179

övervägda beslut. För att beslutförhet skall föreligga föreslås att fyra av nämndens fem ledamöter skola vara närvarande. Det har vidare ifrågasatts att för avstängning fordra enhälligt beslut av avrådningsnämnden. Med hänsyn till risken för att någon ledamot alltid eller nästan alltid skulle motsätta sig ett avstängningsbeslut har ett sådant krav icke ansetts kunna uppställas. Om fyra ledamöter äro om beslutet ense synes detta enligt kommitténs mening utgöra en fullt tillräcklig rättssäkerhetsgaranti. Beslut om avrådning fattas efter vanliga regler om majoritetsbeslut. Vid lika röstetal äger ordföranden utslagsröst. Ett av avrådningsnämnd vid en fakultet meddelat avstängningsbeslut föreslås skola äga giltighet jämväl för

övriga fakulteter. Med avseende å de formella förutsättningarna för avstängningsbeslut må i detta sammanhang påpekas att det föreskrivna antalet av fem underkända tentamina hänför sig till samtliga juridiska fakulteter. Den, som blivit underkänd i två tentamina vid en fakultet och därefter flyttar till en annan fakultet, behöver sålunda endast bliva underkänd i tre tentamina vid den senare fakulteten för att avstängning skall kunna meddelas. Om beslutad avstängning eller avrådning skola den studerande och fakultetens samtliga examinatorer snarast möjligt skriftligen underrättas, varjämte anteckning därom skall göras i fakultetens matrikel. Underrättelse om avstängning skall lämnas övriga juridiska fakulteter.

K a p . 14. Tillval av ämne. Efterprövning m. m. Tillval av ämne Enligt gällande examensstadga kan filosofisk ämbetsexamen endast avläggas i vissa på förhand fastställda grupper av ämnen (§ 14). För godkänd examen fordras att studerande i den av honom valda ämneskombinationen erhållit ett visst antal betygsenheter. Det står den studerande fritt att härutöver i examen medtaga ett eller flera andra av fakultetens examensämnen. I statsvetenskaplig-juridisk examen måste i den statsvetenskapliga delen alltid ingå nationalekonomi och ettdera av ämnena statistik och statskunskap men i övrigt är den studerande oförhindrad att i examen medtaga varje ämne, som tillh ö r filosofiska fakulteten. I examens juridiska del skall alltid ingå privaträtt, finansrätt, statsrätt med folkrätt och förvaltningsrätt men dessutom äger den studerande medtaga juridisk encyklo-

pedi och rättshistoria. Vad beträffar statsvetenskaplig-filosofisk examen skola i examen alltid ingå nationalekonomi, statistik och statskunskap; i övrigt får i examen medtagas varje ämne, som tillhör filosofiska fakulteten. I motsats till nu berörda examina är juris kandidatexamen, bortsett från valfriheten mellan nationalekonomi och romersk rätt, en helt standardiserad examen. I examen skola sålunda med nu nämnt undantag alltid ingå samtliga inom den juridiska fakulteten representerade examensämnen; det finnes icke något ytterligare juridiskt ämne, som kan tillväljas för att ingå i examen. Det må nämnas att förhållandet är detsamma beträffande teologie kandidatexamen, som avlägges i samtliga examensämnen inom den teologiska fakulteten. Genom det utrymme för valfrihet, som enligt kommitténs förslag till juris

kandidatexamen lämnas i examens tredje del, synes det i stort sett vara sörjt för att den studerande får tillfälle att bedriva fördjupade studier inom det eller de ämnen av vilka han är särskilt intresserad eller som han eljest vill ägna sig åt. Det torde emellertid komma att inträffa att en och annan önskar bedriva fördjupade studier i ytterligare något ämne utöver civilrätt och det ämne, vilket han såsom valfritt medtager i sin examen. Detta synes kunna vara fallet, där någon har för avsikt att ägna sig åt ett mera speciellt verksamhetsområde. Med hänsyn härtill och till det utrymme för fördjupade studier, som den nya examenskonstruktionen lämnar tillfälle till, synes det befogat att även för juris kandidatexamens del införa rätt att medtaga ytterligare ämnen i examen. Tidigare var det icke ovanligt och förekommer alltjämt, om ock i minskad omfattning, att en studerande med mer eller m i n d r e bestämda planer att studera juridik först avlägger en filosofie kandidatexamen, vanligen oftast i samhällsvetenskapliga ämnen men någon gång i ämnen som historia, filosofi, moderna språk m. m. Vidare förekommer det att en studerande, som från början inriktat sig på studier i juridik, under studierna för juris kandidatexamen av olika skäl önskar komplettera sin juridiska utbildning med exempelvis samhällsvetenskapliga ämnen eller moderna språk. En sådan komplettering kan han givetvis vinna genom att avlägga en filosofie kandidatexamen i önskade ämnen. En juris studerande (eller juris k a n d i d a t ) , som önskar en kompletterande samhällsvetenskaplig utbildning, torde numera i allmänhet föredraga statsvetenskaplig-juridisk examen. F ö r den, som endast önskar skaffa sig akademiskt betyg i ett eller två icke-juridiska ämnen, måste avläggandet av yt-

terligare en examen anses onödigt. Men om han icke avlägger en fullständig examen kan han till bevis om fullgjorda tentamina endast åberopa vad om dem finnes antecknat i tentamensbok. Det framstår därför som ett önskemål att en studerande som på nu angivet sätt förskaffar sig betyg endast i ett eller ett par icke-juridiska ämnen skall kunna redovisa dessa prestationer i form av något betyg. Detta kan ske på det sättet att han får medtaga ifrågavarande ämnen såsom tillägg till sin juris kandidatexamen. Härvid saknas emellertid anledning att medgiva tillval av andra ämnen än dem, som äro representerade inom filosofiska fakulteten. På grund av vad sålunda anförts får kommittén föreslå att studerande skall vara oförhindrad att i tredje delen av juris kandidatexamen utöver de ämnen, som skola ingå i hans examen, medtaga varje ämne, som kan ingå i tredje delen av juris kandidatexamen eller juris politices magisterexamen eller i politices kandidatexamen, politices magisterexamen eller filosofie kandidatexamen. Efterprövning Enligt gällande stadga angående filosofiska examina äger studerande, som avlagt filosofisk ämbetsexamen, filosofie kandidatexamen eller filosofie licentiatexamen, att efter fordringarna för den avlagda examen undergå efterprövning såväl i ämne, som ej ingått i hans examen, som ock till vinnande av högre betyg i ämne, vari han i examen blivit prövad. Studerande må icke undergå efterprövning mer än en gång i samma ämne och examen. En bestämmelse av motsvarande innehåll i fråga om rätt till efterprövning finnes i stadgan angående statsvetenskaplig examen (statsvetenskapligfilosofisk och statsvetenskaplig-juridisk examen). Även enligt den teologiska examensstadgan medgives rätt till efter-

prövning i teologie kandidat- och teologie licentiatexamen. I fråga om teologie kandidatexamen kan efterprövningen endast gå ut på vinnande av högre betyg i ämne, vari den studerande blivit prövad i examen. Den nuvarande juridiska examensstadgan innehåller inga bestämmelser om efterprövning. Enligt kommitténs mening synes rätt till efterprövning böra införas jämväl beträffande juris kandidatexamen. Till förmån härför tala i huvudsak samma skäl som för rätt till tillval av ämne. Det torde redan enligt nuvarande ordning förekomma att en och annan mera vetenskapligt intresserad juris kandidat, som efter avlagd examen varit verksam någon tid inom ett visst juridiskt ämnesområde, kanske företrädesvis ett mera begränsat sådant, skulle vara intresser a d av att kunna redovisa sina studier inom rättsområdet i fråga och härför kunna erhålla ett akademiskt betyg. På goda skäl torde det vidare kunna antagas, att kommitténs förslag om fördjupningsstudier kommer att leda till ett ökat intresse hos de utexaminerade för rättsvetenskapliga studier. Efterprövning måste naturligen kunna avse ämne, som ej medtagits i tredje delen i den avlagda examen. Men vidare synes genom efterprövning böra medgivas rätt till höjning av betyg, som erhållits i något av ämnena i denna del av examen. Enligt kommitténs mening saknas dock anledning att tillåta efterprövning för vilken höjning som helst. Sådan prövning synes endast böra medgivas för erhållande av något av de två högsta betygen. Liksom i fråga om tillval av ämne bör efterprövning även få avse andra än juridiska ämnen. Kommittén får sålunda föreslå att den, som avlagt juris kandidatexamen, skall äga undergå efterprövning i varje ämne, som kan tillhöra tredje delen av

juris kandidatexamen men ej ingått i den avlagda examen. Bätt till efterprövning föreslås jämväl skola föreligga för vinnande av något av betygen berömlig och med utmärkt beröm godkänd i ämne inom tredje delen av examen, i vilket den studerande blivit prövad men icke erhållit sådant betyg. Slutligen skall studerande efter avlagd juris kandidatexamen äga att undergå efterprövning i varje ämne, som kan ingå i tredje delen av juris politices magisterexamen eller i politices kandidatexamen, politices magisterexamen eller filosofie kandidatexamen. När studerande genom tillval eller efterprövning i sin juris kandidatexamen medtager ett icke juridiskt ämne, skola de kunskapsfordringar och andra villkor tillämpas, som beträffande ämnet gälla för den examen, vari det kan ingå. Vad beträffar examination och grunder för betyg skola tillämpas för sistnämnda examen gällande bestämmelser. Genom efterprövning erhållet betyg skall medföra samma rättigheter, som om det erhållits i den avlagda examen. Som ovan antytts gälla i fråga om rätt till efterprövning, där sådan för närvarande kan förekomma, att en studerande icke äger undergå sådan prövning mer än en gång i samma ämne och examen. I sitt betänkande V har universitetsberedningen uttalat att denna begränsning av efterprövningsrätten knappast kunde anses ändamålsenlig och förordat dess avskaffande för filosofiska och teologiska examina. För mången med filosofisk ämbetsexamen, som för närvarande på grund av goda konjunkturer ginge ut på lärarbanan med minsta möjliga betygssumma men sedermera efter hand skulle vilja komplettera sin examen, kunde nämligen enligt beredningen ifrågavarande bestämmelse bli ett hinder. Vad juris kandidatexa-

men beträffar är det enligt kommitténs mening tillräckligt att bestämmelser om rätt till efterprövning en gång i varje ämne införas. Något behov av efterprövning därutöver torde ej föreligga. Riksgiltighet Nuvarande examensstadga innehåller i §§ 15 och 16 bestämmelser om s. k. riksgiltighet. Denna innebär att tentamen, som avlagts i ett ämne vid en fakultet, får tillgodoräknas för avläggande av examen vid annan fakultet. Motsvarande gäller i viss mån i fråga om undervisning, som åtnjutits vid annan fakultet. Vissa begränsningar i fråga om riksgiltighet ha emellertid föreskrivits. Sålunda måste tentamina i första gruppens samtliga ämnen avläggas vid en och samma fakultet. Motsvarande gäller de nuvarande tre civiirättsämnena, dock att examinator härutinnan kan medgiva undantag. Genomgång av propedeutisk eller praktisk kurs må städse tillgodoräknas. Undervisning som åtnjutits eller partiell tentamen eller annat dylikt prov, som avlagts vid en fakultet, må den studerande icke utan vederbörande examinators samtycke räkna sig till godo för avläggande av tentamen vid annan fakultet. Enligt kommitténs uppfattning äro gällande bestämmelser angående riksgiltighet tillfredsställande utformade. De smärre ändringar, som härutinnan föreslås, äro närmast av formell natur och betingade av förslaget till studieordning. Enligt kommitténs mening böra samtliga examensämnen i första delen samt den propedeutiska kursen förläggas till en och samma fakultet. Sedan de mera inledande och förberedande studierna förkortats till att omfatta endast ett år tala nämligen övervägande skäl för att alla prestationer i denna del fullgöras

vid en och samma fakultet. I jämförelse med nuvarande förhållanden innebär detta att riksgiltigheten för propedeutiska kursen upphör. Civilrätten (jämte internationell privaträtt), som enligt förslaget är uppdelad i två examensämnen, måste i sin helhet tenteras vid en och samma fakultet; i jämförelse med nu innebär detta endast den ändringen att examinator icke äger tillåta tillgodoräknande av godkänd tentamen i civilrätt I för avläggande av examen vid annan fakultet. Det är av stor betydelse att de båda civilrättsämnena avläggas vid en och samma fakultet, icke minst med hänsyn till det av kommittén föreslagna gallringsförfarandet. Liksom för närvarande skall undervisning som åtnjutits eller särskilt förhör som den studerande genomgått få tillgodoräknas efter examinators medgivande för avläggande av tentamen vid annan fakultet. Förhållandet till andra examina Vissa examensämnen i juris kandidatexamen förekomma även i juris politices magisterexamen, i vilken examen första och andra delarna äro identiskt lika med motsvarande delar i juris kandidatexamen med undantag för straffrätten. I den juridiska varianten av juris politices magisterexamen ingår därjämte allmän rättslära samt fördjupade studier i ett offentligrättsligt ämne, av vilka ämnen det förra h a r samma omfång som och det senare något mindre omfång än motsvarande ämne i juris kandidatexamen. Naturligen böra tentamina avlagda för juris politices magisterexamen äga motsvarande tillämpning för juris kandidatexamen och tvärtom i den mån det ämne, vari tentamen avlagts, är lika stort som motsvarande ämne i den andra examen eller större än detta. Nå183

gon föreskrift h ä r o m skulle i och för sig icke vara erforderlig. Kommittén h a r likväl för fullständighetens skull ansett sig böra intaga en bestämmelse härom. I viss omfattning synes jämväl tentamina för politices kandidatexamen och politices magisterexamen böra äga giltighet för eller medföra befrielse från närmast motsvarande ämne i juris kandidatexamen. Den som avlagt godkänd tentamen i nationalekonomi eller stats-

kunskap såsom fasta ämnen i förstn ä m n d a båda examina föreslås sålunda skola bli befriad från examensämnena ekonomisk samhällskunskap och statsrätt med folkrätt i juris kandidatexamen. Ifrågavarande fasta ämnen äro till omfattningen större än nämnda ämnen i juris kandidatexamen. Särskilt förhör bör dock krävas i folkrätt. Godkänd tentamen i rättskunskap synes kunna medföra befrielse från den propedeutiska kursen.

K a p . 15. Juris licentiatexamen och juris doktorsgrad Nuvarande bestämmelser och deras tillämpning Enligt gällande examensstadga må juris licentiatexamen avläggas av den, som avlagt juris kandidatexamen. En beskrivning av ändamålet med licentiatexamen gives mycket kortfattat i § 19: examen " ä r avsedd för ådagaläggande av djupare och mera omfattande insikter". De nuvarande examensämnena äro enligt examensstadgan rättshistoria, juridisk encyklopedi, romersk rätt, nationalekonomi, finansrätt, statsrätt, civilrätt: obligationsrätt, civilrätt: familjerätt och sakrätt, speciell privaträtt, straffrätt, förvaltningsrätt, processrätt, folkrätt och internationell privaträtt. De tre privaträttsämnena ha numera jämlikt särskilda tilläggsbestämmelser uppdelats efter andra grunder, vilka växla vid de tre juridiska fakulteterna, och benämnas civilrätt I, civilrätt II och civilrätt III. Juris licentiatexamen skall avläggas i minst ett examensämne. Det är alltså tillåtet att medtaga flera ämnen men detta förekommer icke. Bestämmelsen att examen behöver omfatta enbart ett 184

ämne tillkom 1939. Enligt 1904 års stadga och 1935 års stadga i dess ursprungliga lydelse skulle examen omfatta minst två ämnen. F ö r att examen skall k u n n a godkännas fordras, att den studerande i ett uti examen ingående ämne erhållit minst betyget Med beröm godkänd samt däri författat en vetenskaplig avhandling, som av fakulteten godkänts. Kursfordringarna i licentiatexamen bestämmas särskilt för varje fall. Därest licentiatexamen avlägges i ett domstolsjuridiskt ämne (civilrätt, straffrätt eller processrätt) fordras som villkor för tentamen, att den studerande efter avlagd juris kandidatexamen fullgjort viss praktisk juridisk tjänstgöring. Normaltypen (1) för sådan tjänstgöring utgöres av minst 1% års tjänstgöring i domsaga, under vilken tid den studerande dels skall ha tjänstgjort såsom inskrivningsdomare, dels ock såsom ordförande i häradsrätt, handlagt mål och ärenden, som avses i lagen den 7 maj 1918, om särskilda tingssammanträden (se numera rättegångsbalken 1 kap. 5 § andra stycket andra punkten och 1943 års dom-

sagostadga 18 §). Härmed likställes dels (2) tjänstgöring under lika lång tid vid rådhusrätt med minst tre lagfarna ledamöter (större r å d h u s r ä t t ) , innefattande någon tjänstgöring såsom ledamot, dels (3) nöjaktig tjänstgöring såsom ordförande i rådhusrätt (mindre rådhusrätt) utan krav på viss tid, dels ock (4) enahanda tjänstgöring såsom adjungerad ledamot i hovrätt. Tjänstgöring i domsaga och rådhusrätt enligt (1) och (2) får till högst sex månader utbytas mot väl vitsordad tjänstgöring såsom biträde åt advokat. Av de olika praktiktyperna torde den under (2) endast i undantagsfall och den under (4) icke alls stå till buds för den, som icke fullgjort minst \xh års domsagotjänstgöring enligt (1). Vad beträffar fordringarna för juris doktorsgrad föreskrives att den studer a n d e härför skall ha avlagt juris licentiatexamen samt författat, utgivit och offentligen försvarat en vetenskaplig avhandling i ett av de examensämnen, vari juris licentiatexamen kan avläggas. Avhandlingen skall godkännas av fakulteten både till innehåll och försvar. Det anförda ger närmast vid handen att två avhandlingar skulle fordras, en för juris licentiatexamen och en för juris doktorsgrad. I den praktiska tilllämpningen förhåller det sig emellertid så, att juris licentiatexamen på det hela taget endast avlägges av dem, som inom kort ämna disputera för juris doktorsgrad. Licentiatavhandlingen är sålunda densamma som doktorsavhandlingen. Någon muntlig tentamen i egentlig mening för juris licentiatexamen torde endast i undantagsfall förekomma. Tentamen har närmast formen av ett samtal mellan examinanden och ämnesprofessorn över spörsmål i och kring avhandlingen. Examinator torde anse att erforderliga kunskaper tillräck-

ligt ådagalagts genom avhandlingsarbetet. I motsats till förhållandet inom övriga fakulteter skall avhandlingen godkännas av fakulteten. Det förekommer och var för någon tid sedan det vanliga åtminstone i Lund och Stockholm, att avhandlingen vid ansökan om examen förelåg i tryck och redan var spikad som doktorsavhandling. Den hade emellertid då tidigare varit i manuskript eller korrektur under hand tillgänglig åtminstone för ämnesprofessorn. Licentiatexamen ägde härvid rum endast några dagar före disputationen. Numera synes det ofta förekomma att avhandlingen i färdigt manuskript eller korrektur avlämnas i flera exemplar, som tillställas samtliga fakultetsledamöter för granskning. Förhandsgranskningen kan resultera i anvisningar till författaren, som föranleda honom att i större eller mindre utsträckning omarbeta avhandlingen före tryckningen, sedan han dessförinnan erhållit licentiatexamen. I sådant fall kommer givetvis längre tid, kanske ett år, att förflyta mellan själva examen och disputationen. I några få fall har det förekommit att licentiatexamen icke följts av disputation för doktorsgrad. Härvid ha särskilda omständigheter i regel inverkat. Någon undervisning på licentiatstadiet har endast förekommit i ringa omfattning. På senare tid ha a n o r d n a t s licentiatseminarier i syfte att giva utbildning i rättsvetenskaplig metod. Vidare ha förekommit sådana seminarier där man behandlat ett kapitel eller någon annan del i en blivande avhandling. Antalet av dem, som avlagt juris licentiatexamen och disputerat för juris doktorsgrad, h a r alltid varit mycket ringa. Från och med höstterminen 1908 till och med vårterminen 1951 eller under 43 år ha sammanlagt avlagts 95 licentiatexamina eller något mer än 2 185

examina per läsår. Under vart och ett av 19 läsår har endast en person avlagt licentiatexamen. Ett läsår avlades icke någon sådan examen. Under nyssnämnda tid av 43 år ha sammanlagt 85 personer efter avlagda prov utnämnts till juris doktorer. Nedanstående tabell utvisar den närmare fördelningen av antalet licentiatexamina och antalet efter disputation utdelade juris doktorsgrader. Läsår 1908—13 1913—18 1918—23 1923—28 1928—33 1933—38 1938—43 1943—48 1948—51 Summa

Jur. lic.-ex.

Jur. doktorsgrad

13 7 14 14 7 6 9 14 11

11 8 12 11 10 5 7 11 10

85 F ö r tiden fr. o. m. läsåret 1937/38 t. o. m. läsåret 1951/52 redovisas nedan antalet avlagda licentiatexamina och efter disputation utdelade doktorsgrader särskilt för varje fakultet. Uppsala Läsår

1937/38 1938/39 1939/40 1940/41 1941/42 1942/43 1943/44 1944/45 1945/46 1946/47 1947/48 1948/49 1949/50 1950/51 1951/52

Jur. lic. ex.

Jur. dr grad

3 1

2 Med hänsyn till vad ovan anförts angående juris licentiatexamens anordning och innehåll kunna olika reformer i det nuvarande läget diskuteras. Till en början kan övervägas att lämna den nuvarande ordningen i det närmaste orubbad. Då examen i realiteten mest är av formell natur kan det emellertid ifrågasättas om den icke kan avskaffas. Om så ej sker, ligger det nära till hands att reformera examen till en mindre och i förhållande till doktorsprovet självständig prestation. Enligt den nuvarande ordningen spelar juris licentiatexamen knappast någon självständig roll utan utgör i praktiken närmast ett formellt genomgångsled för förvärvande av doktorsgrad. Den nuvarande ordningens värde beror således helt på huru man bedömer vår doktorsgrad. De juridiska doktorsavhandlingarna äro värdefulla bidrag till vår juridiska vetenskap. I jämförelse med utländska förhållanden stå våra juridiska doktorsavhandlingar i allmänhet högt, både kvantitativt och kvalitativt. Starkt bidragande till avhandlingarnas höga nivå är att de mycket

Lund

Stockholm

Hela riket

Jur. lic. Jur. dr ex. grad

Jur. lic. Jur. dr ex. grad

Jur. lic. Jur. dr ex. grad

1 3 1 2 1

1 1 2 1 3 1 1 16

1 7

3 1 1 1 3 2 4 5 4 1 5

1 1 1 2 2

2 3

2 1

2 2 1 1 4 1 2 3 2 2 5 6 2 3 4

1 1 1 2 1 1 2 1 1 2 2

186 Allmänna synpunkter

2 1

1 1

3 3

|

ofta tillika äro avsedda som specimina för docentur; traditionsenligt erfordras härför minst betyget Med beröm godkänd. De som ej erhålla sådant betyg, äro dels sådana, som tänkt sig att uppnå detta men ej lyckats, dels sådana som från början inriktat sig endast på ett lägre betyg. De sistnämnda äro i förhållande till hela antalet ganska få. Nuvarande ordning för förvärvande av doktorsgrad är icke utan brister. Detta kan möjligen sammanhänga med det i praxis tillämpade systemet för licentiatexamen. Till en början vore det önskvärt om tiden för avhandlingsarbetet kunde minskas. Efter avlagd juris kandidatexamen underkastar sig den studerande i allmänhet fullständig tingsutbildning. Icke sällan har han därjämte förvärvat fiskalskompetens i hovrätt. Därefter användas ofta fem å sex år, ibland mera, huvudsakligen eller uteslutande på arbete för doktorsgrad. Kortare tider förekomma dock också. Antalet juris doktorer är alltför lågt. Detta gäller även om man endast tar hänsyn till det erforderliga behovet för rekrytering av de nuvarande akademiska lärarbefattningarna. Vid konkurrens om lediga professurer ha sällan förekommit mer än en eller två kompetenta sökande. Den ringa tillgången på vetenskapligt skolade jurister kommer vid en ökning av lärarantalet att bli ytterst kännbar. Men vidare kan ifrågasättas om icke i praktisk juridisk verksamhet ett inslag av jurister med högre teoretisk utbildning än juris kandidatexamen är behövligt eller åtminstone önskvärt. Orsakerna till det alltför låga antalet juris doktorer äro att söka i flera omständigheter. En juris doktorsgrad medför icke eller förmodas icke medföra fördelar av sådan art, ekonomiska eller andra, som motsvara den tidsutdräkt och de utgifter som

krävas härför. Varken på domarbanan eller inom förvaltningen utgör juris doktorsgrad kompetenskrav för någon befattning. Många, som påbörjat arbete för juris doktorsgrad, avbryta studierna efter någon kortare tid. Delvis beror detta på ekonomiska och liknande orsaker. Men det göres vidare gällande, att avbrotten bero på den starka psykiska press, som följer av ett på egen hand bedrivet arbete för ett avlägset resultat utan möjlighet till delprestationer eller etapper, genom vilka man med större säkerhet kan bedöma utsikterna. I angiven riktning verkar vidare den isolering i vilken avhandlingsförfattaren är verksam. Någon särskild undervisning i vederbörande ämne finnes icke. I den mån handledning förekommer är denna i allmänhet mindre ingående än vad fallet är inom andra fakulteter. Om juris licentiatexamen icke h a r större betydelse än ovan angivits kan ifrågasättas om den icke bör avskaffas. Någon högre vetenskaplig juridisk examen före doktorsgrad finnes varken i Danmark eller Norge eller eljest i utlandet, med enstaka undantag. Den nya finska juris licentiatexamen är närmast att betrakta som en förstärkt juris kandidatexamen. Någon motsvarande examen finnes icke heller vid våra medicinska fakulteter. Medicine licentiatexamen är en del av den för alla läkare obligatoriska ämbetsexamen. Till förmån för att bibehålla en licentiatexamen av den nu vanliga typen ha emellertid ansetts tala följande skäl. I den mån särskild handledning ordnas för avhandlingsförfattare överensstämmer det bäst med akademiskt språkbruk att den betecknas som undervisning för licentiatexamen och icke för doktorsgrad. Detta är dock enbart en terminologisk fråga. 187

Till licentiatexamen är knuten en för- är, utom i viss mån hänsyn till den råhandsgranskning av doktorsavhand- dandetraditionen, att utrymme bör finnas lingarna genom hela fakulteten. Denna för en licentiatexamen av annat slag. ordning bidrager till en viss likformigNuvarande bestämmelser angående het och ger en viss garanti för en allsi- juris licentiatexamen äro så allmänt utdig prövning av avhandlingen. F ö r att formade att de icke lägga hinder i väåstadkomma denna granskning i den gen för avläggande av licentiatexamen mån den anses önskvärd är det emeller- genom en mindre prestation utan samtid icke erforderligt med en särskild band med disputation för doktorsgrad. examen. Granskningen kan utan olägen- Såsom inledningsvis framhållits har het föreskrivas direkt som villkor för det i några fall förekommit att en sådisputation. dan mindre licentiatexamen avlagts. Det är vedertaget att högre betyg å Denna examen påminner sålunda om en doktorsavhandling anses berättiga den licentiatexamen, som avlägges intill docentur i den disciplin, till vilken om de teologiska och filosofiska fakulavhandlingens ämne är hänförligt. Om teterna. Att detta enligt nuvarande orddetta ämne är mycket speciellt, och sär- ning icke skett oftare torde åtminstone skilt om det tillhör ett gränsområde el- i viss mån sammanhänga med gällande ler en hjälpvetenskap, kan det icke an- krav på lägst betyget Med berömd godses att avhandlingen och de studier, känd i licentiatexamen samt med det som erfordras för dess utarbetande, ga- förhållandet att licentiatavhandlingen i rantera tillräckligt allsidiga insikter regel samtidigt fungerar som doktorsinom hela disciplinens område för att avhandling. författaren skall kunna användas som Vid några tillfällen har den åsiklärare. En sådan garanti kan däremot ten framförts att man borde verka erhållas genom licentiatexamen. Exa- för att en sådan m i n d r e och mera minator kan för denna, utöver doktors- självständig licentiatexamen komme att avhandlingen, uppställa krav på sär- avläggas i ökad omfattning. Den huvudskilda prestationer, som kunna anses sakliga prestationen skulle vara en avgarantera tillräckligt centrala och allsi- handling av verkligt vetenskapligt värdiga insikter inom området för blivande de men av mindre omfattning. Tentadocentur. Han kan t. ex. fordra en eller men på en särskild litteraturkurs skulett p a r smärre uppsatser inom olika le kunna förekomma men icke vara delar av detta område. Det kan emellertid obligatorisk. För examen borde krävas ifrågasättas om kravet på allsidighet genomsnittligen omkring två år. som villkor för doktorsgrad verkligen Till förmån för denna m i n d r e licenförutsätter en särskild licentiatexamen. tiatexamen ha framförts flera skäl. SåOm en avhandling i ett mycket specilunda göres gällande att juris doktorsellt eller begränsat ämne bedömes med graden utgör ett så avlägset studiemål, docentbetyg kan man tillgodose kravet att det h ä m m a r lusten att efter tingspå allsidighet genom att direkt för doutbildning återvända till universitetet. centur fordra att författaren genom en Om licentiatexamen kunde erhållas uppsats eller provföreläsning styrker inom en någorlunda kort tid såsom en sig äga en vidare överblick över ämnet. etapp skulle arbetet för doktorsgraden Trots vad som nu anförts, h a r komicke i så hög grad som nu behöva ske mittén ansett att licentiatexamen även under trycket av ovisshet om det slutframdeles bör förekomma. Skälet härför liga resultatet. Man skulle kunna r ä k n a 188

med att någorlunda säkert kunna uppnå något, nämligen licentiatexamen och sedan denna avlagts skulle det fortsatta arbetet gå lättare och tiden för arbetet på doktorsgrad kunna nedbringas. För dem, som inriktat sig på doktorsgrad men av någon anledning icke kunnat fullfölja sitt avhandlingsarbete, skulle det bli möjligt att avbryta arbetet och avsluta detta med en licentiatexamen. Härigenom skulle den på de högre studierna använda tiden icke vara helt förspilld. Vetskapen härom skulle göra påbörjandet av högre juridiska studier m i n d r e riskfyllt och kunna leda till att tillströmningen av dokt o r a n d e r ökades. Vidare kunde det tänkas att praktiskt verksamma jurister kunde vara intresserade av att ägna sig åt teoretiskt arbete utan att aspirera på doktorsgrad. Det skulle bli möjligt för dessa att redovisa ett påtagligt resultat av sitt teoretiska arbete utan för dem oöverkomliga svårigheter och uppoffringar. Såväl inom domstolar och förvaltning som inom enskild verksamhet skulle man ha nytta av jurister med en viss högre teoretisk utbildning. Vissa betänkligheter ha å andra sidan uttalats mot en självständig licentiatexamen. F ö r goda avhandlingsförfattare kan ifrågasättas om den icke leder till en förlängning av genomsnittstiden för doktorsgrad i stället för tvärtom. För att markera skillnaden mot licentiatavhandlingarna kunde åtminstone minimikraven på en doktorsavhandling" komma att stiga eller i vart fall en önskvärd sänkning av dem att motverkas. Vidare h a r gjorts gällande att det ligger nära till h a n d s att en licentiatexamen, som icke inom rimlig tid följes av disputation, kan komma att uppfattas som ett misslyckande och sålunda bli något helt annat än en merit.

Detta skulle närmast gälla i de fall, d ä r den studerande från början inriktat sig på doktorsgraden men icke lyckats fullfölja sitt avhandlingsarbete. Av det anförda framgår att uppfattningarna om vilken betydelse en mindre och mera självständig juris licentiatexamen kan få äro delade. Enligt kommitténs mening synes en sådan examen kunna verka stimulerande på rekryteringen till högre juridiska studier. Detta behöver emellertid icke medföra att licentiatexamen i den nu vanligaste mera formella formen försvinner. En ur olika synpunkter tillfredsställande lösning i fråga om licentiatexamens anordning och existens synes enligt kommitténs uppfattning vara att man dels behåller den nuvar a n d e närmast formella licentiatexamen för sådana, som praktiskt taget äro färdiga att förvärva juris doktorsgrad, dels ock tillåter den mindre licentiatexamen för dem, vilka önska avlägga denna examen, antingen såsom en etapp på vägen till doktorsgrad eller såsom ett självständigt studiemål. För den av kommittén sålunda intagna ståndpunkten talar i huvudsak, att den m i n d r e licentiatexamen kan för välkvalificerade aspiranter på doktorsgrad vara eller synas vara en onödig och tidskrävande belastning, som ej bör åläggas dem, men att den för andra kan antagas göra vägen till doktorsgrad mindre avskräckande och för åter andra framstå såsom i och för sig eftersträvansvärd. Inom ramen för kommitténs övriga planer synes den mindre licentiatexamen önskvärd såsom ett medel att underlätta rekryteringen av lärarbefattningar vid de juridiska fakulteterna. Om det bleve vanligt att teoretiskt intresserade praktiskt verksamma jurister avlade en mindre licentiatexamen kunde det vidare skapas bättre kontakter mellan universiteten och praxis. 189

Beglerna angående juris licentiatexamen äro, såsom inledningsvis framgått, nu mycket kortfattade. Även för den mindre varianten synes examensstadgans beskrivning adekvat. För att betona att den egentliga prestationen skall vara bearbetning av ett eller flera spörsmål inom ett specialområde och att litteraturstudiet endast skall vara hjälpmedel härför föreslår kommittén en något ändrad formulering i 20 § i förslaget till stadga om juridiska examina. Kommittén har i övrigt icke funnit det vare sig erforderligt eller önskvärt att i stadgan införa någon mera utförlig beskrivning av licentiatexamens uppgift eller innehåll. De båda varianterna av examen framträda därför icke av stadgans text. Detta torde vara lämpligt även av den anledningen att övergångsformer kunna tänkas förekomma. Examens innehåll m. m. Kommitténs förslag till juris kandidatexamen föranleder vissa ändringar i de nuvarande bestämmelserna angående licentiatexamen. Även av andra skäl ha vissa ändringar rörande denna visat sig påkallade. Examensämnen Vad examensämnena angår medför kommitténs förslag härutinnan i fråga om juris kandidatexamen att motsvarande ändringar synas erforderliga i licentiatexamen. Juridisk encyklopedi föreslås ersatt med allmän rättslära. Nationalekonomi bör utgå och icke ersättas av ekonomisk samhällskunskap. Ekonomiska studier av högre vetenskaplig karaktär böra icke vidare förläggas till den juridiska fakulteten. Då romersk rätt upphör att vara examensämne i juris kandidatexamen kunde det synas böra utgå u r licentiatexamen. Med den starka specialisering, som bör 190

vara tillåten vid licentiatstudierna är det väl förenligt att licentiatprestationerna i rättshistoria kunna hänföra sig endast till romersk-rättsligt material och litteratur. Det har emellertid ansetts önskvärt att låta ämnet få bestå som särskilt examensämne i juris licentiatexamen, närmast av pietetsskäl och med tanke på den ställning ämnet alltjämt intager på många håll i den juridiska undervisningen utomlands. Finansrätten bör naturligen bibehållas. Med hänsyn till att professurerna i ämnet jämväl omfatta finansvetenskap kunde ifrågasättas att upptaga finansvetenskap som licentiatämne. Kommittén har icke velat förorda detta, då finansvetenskapen i vart fall på ett högre plan förutsätter grundlig samhällsvetenskaplig skolning. Civilrätt föreslås vara ett enda ämne i licentiatexamen, liksom tidigare föreslagits i fråga om tredje delen av juris kandidatexamen. Studierna måste alltid koncentreras inom någon mindre del av ett av de båda civilrättsämnena. Examinator bör vara den professor i civilrätt, inom vars ämbetsområde avhandlingsämnet väsentligen hör. Övriga examensämnen föreslås bli oförändrade. Möjligen kunde diskuteras huruvida folkrätt och internationell privaträtt böra vara skilda examensämnen eller sammanslås till ett, internationell rätt. 1904 års stadga upptog det sistnämnda ämnet; uppdelningen skedde genom en ändring 1932. Ett skäl för uppdelningen är naturligtvis, att ämnena för närvarande utom i Stockholm omhänderhas av skilda examinatorer. Därest professurer i internationell rätt komma till stånd vid samtliga juridiska fakulteter, bortfaller detta skäl. Då de båda ämnena äro så artskilda och de icke sammanföras i juris kandidatexamen saknas emeller-

tid anledning att föreskriva annan ordning i licentiatexamen. Enligt kommitténs mening är det önskvärt att licentiatexamen kan avläggas i de olika juridiska hjälp vetenskaperna p å gränsområdena till medicin, psykologi och sociologi. Djupgående vetenskaplig behandling av dessa hjälpvetenskaper bör helst ske inom de ämnen inom andra fakulteter vartill de sakligt sett höra, enär dessa ämnens metoder därvid komma till användning. Detta medför dock den olägenheten att den, som har endast juris kandidatexamen som grundläggande examen (och därefter kanske arbetat som jurist) blir praktiskt taget avstängd från vetenskapliga examensprestationer inom dessa ämnen, ehuru det naturligen måste anses önskvärt att dessa komma att bearbetas även av personer med juridisk utbildning och erfarenhet. För att tillgodose den juridiska forskningens och undervisningens behov inom angivna områden, av vilka kriminologien får anses vara det viktigaste, har kommittén föreslagit inrättandet av en professur i kriminologi vid Stockholms högskola. Vid angivna förhållande synes det lämpligt att upptaga kriminologi såsom examensämne i juris licentiatexamen. I gränsfall, då en av en jurist skriven avhandling icke kan rubriceras som kriminologisk, står den möjligheten öppen att medgiva licentiatexamen i det juridiska ämne, vartill hjälpvetenskapen närmast hör. Förutom avhandlingen torde i dylikt fall även böra krävas en uppsats i vederbörande juridiska ämne, vilken garanterar tillfredsställande insikter i detta. Krav på praktisk tjänstgöring Enligt gällande examensstadga fordras på sätt förut nämnts viss juridisk praktik som villkor för tentamen i nå-

got av de egentligen domstolsjuridiska ämnena, nämligen i de tre civilrättsämnena samt i straffrätt och processrätt. Licentiander i dessa ämnen ha i regel och licentiander i andra ämnen understundom utöver examensstadgans krav fullgjort fullständig tingstjänstgöring och icke sällan även tjänstgjort i hovrätt och förvärvat fiskalskompetens. Det har ibland ifrågasatts om icke det nuvarande praktikkravet för juris licentiatexamen, vilket numera i praktiken innebär minst IV2 års domsagotjänstgöring, varav en tid av sex månader må utbytas mot tjänstgöring hos advokat, borde upphävas; detta krav inverkade nämligen menligt på tillströmningen till högre juridiska studier och bidroge till att förlänga tiden för licentiatexamen. Enligt kommitténs mening kan det ej betvivlas att praktikkravet i flera fall haft angivna verkningar. För mången, som vid tiden för avläggandet av juris kandidatexamen varit intresserad av att fortsätta sina studier för licentiatexamen, ter det sig, sedan han väl börjat den avlönade tingstjänstgöringen, mindre lockande att återvända till universitetet. Ur ekonomisk synpunkt ställer det sig mycket ogynnsamt även om han erhåller doktorandstipendium. De, som lämpa sig för licentiatstudier i juridik, kunna utan vidare efter tingstiden erhålla förhållandevis välavlönade platser. Härtill kommer att domsagoarbetet kräver den unge juristens hela arbetskraft med påföljd att han icke får någon eller i vart fall mycket ringa tid över att uppehålla och vidare utveckla sitt vetenskapliga intresse. Oftast fullgöres dessutom tingstjänstgöringen långt från universitetsstaden, vilket medför att kontakten med universitetet och dess miljö så småningom går förlorad. Även om åtskilligt talar för att kra191

vet på praktik icke längre bör bibe- praktiken måste moderniseras med hållas vill kommittén för sin del icke hänsyn till nya rättegångsbalken och förorda en sådan lösning. Erfarenhet numera vid domstolarna rådande av praktisk juridisk verksamhet måste tjänstgöringsförhållanden. Det synes antagas verka befruktande på studierna vidare angeläget att möjligheterna till för licentiatexamen. De flesta som be- variation underlättas. driva högre juridiska studier avse att Det nuvarande kravet på praktisk nå befattningar som lärare vid de juri- tjänstgöring, därvid i praktiken enbart diska fakulteterna. Härvid skola de alternativet med domsagotjänstgöring syssla med undervisning och forskning under minst 1 år och 6 månader ifråi juridik. Det kan ej anses lämpligt att gakommer, synes enligt kommitténs de juridiska lärarna sakna varje erfa- mening vara alltför enspårigt. Tjänstrenhet av praktisk juridisk verksamhet. göring hos advokat bör kunna tillåtas Enligt gällande stadga utgör kravet i betydligt större omfattning än nu. I på praktik villkor för tentamen. Det är vissa fall kan tjänstgöring hos statsgivetvis att föredraga att praktiken åklagare vara väl så lämplig som domfullgöres innan licentiatstudierna på- stolstjänstgöring. Enligt domsagostadbörjas eller samtidigt med dessa. Men gan 20 § är för övrigt tjänstgöring sådet synes enligt kommitténs mening som biträde åt statsåklagare intill en icke alldeles nödvändigt att alltid krä- tid av sex månader likställd med tingsva fullgjord praktik för tentamen. Med tjänstgöring. I det enskilda fallet synes hänsyn till avhandlingsarbetets art, även andra slag av tjänstgöring kunna kvalifikationerna hos den studerande ifrågakomma. För en licentiand i t. ex. ävensom andra särskilda omständighe- arbetsrätt bör tjänstgöring vid arbetster bör det vara möjligt att medgiva domstolen kunna godtagas. Kraven på tentamen utan föregående praktik. praktisk tjänstgöring böra alltså kunna Kommittén har därför föreslagit att ställas olika för licentiatexamina i t. ex. fakulteten, där skäl därtill äro, må med- civilprocessrätt, arbetsrätt, immaterialgiva att den praktiska tjänstgöringen rätt och något straffrättsligt område på förlägges efter tentamen. Den som med- gränsen till kriminologi. Avgörande givits rätt härtill kan sålunda fullgöra bör vara att praktiken skänkt den prakalla för licentiatexamen erforderliga tiska erfarenhet, som erfordras för den avsedda examen. akademiska prestationer utan avbrott för praktisk tjänstgöring, men själva Enligt kommitténs mening synes examen kan ej erhållas förrän praktikpraktikkravet lämpligen böra utformas kravet fullgjorts. så, att viss tids domsagotjänstgöring I de flesta fall torde väl liksom hit- alltid godkännes. Men vid sidan härav tills en studerande, som ämnar påbörja bör varje annan för ändamålet lämplig licentiatstudier, lämpligen först full- juridisk tjänstgöring av motsvarande göra kortare eller längre tingstjänst- varaktighet kunna godkännas. Prövgöring. Med hänsyn till den inverkan ningen härav föreslås skola ankomma praktikkravet för närvarande har på på fakulteten. tillströmningen till högre juridiska stuEnligt kommitténs uppfattning föredier synes det emellertid kunna vara ligger skäl att utsträcka kravet på praktill fördel att den angivna möjligheten tik även till andra ämnen i licentiatfinnes. examen. Samma praktikkrav som för Bestämningen av den erforderliga civilrätt m. fl. ämnen bör uppställas 192

för internationell privaträtt. Särskild motivering härför synes icke erforderlig. I fråga om förvaltningsrätt h a r upprepade gånger framställts önskemål om införande av ett praktikkrav för licentiander. Stundom har yrkats tingstjänstgöring såsom för civilrätt m. fl. ämnen, stundom har administrativ praktik ansetts lämpligare. Tingstjänstgöring synes enligt kommitténs mening utan vidare böra godkännas. Annat slags praktik av administrativ art kan ofta anses lämpligare och bör då godkännas. Någon särskild typ torde ej kunna angivas. En till omfånget tillräcklig del av den av kommittén föreslagna utbildningstjänstgöringen för förvaltningen ligger naturligtvis särskilt nära (jfr kap. 32). Vad nu sagts om förvaltningsrätt är tillämpligt även för finansrätt. Större tvekan kan råda om de återstående ämnena: rättshistoria, allmän rättslära, statsrätt, folkrätt, romersk rätt och kriminologi. Även för de nu ifrågavarande ämnena är praktik nyttig. Om den i vissa fall icke kan bereda inblick i just licentiatämnets praktiska tillämpning, skänker den alltid en viss juridisk kringsyn och metodisk säkerhet. Denna fördel måste vägas mot den tid, som åtgår. Denna torde stundom med större gagn användas till förvärvande av andra nödiga eller nyttiga förkunskaper, t. ex. inom historia, filosofi, gamla eller moderna språk, främmande rätt, psykologi och sociologi m. m. Vad allmän rättslära beträffar bör enligt kommitténs mening utan tvekan praktik krävas för detta ämne. En universitetslärare i allmän rättslära h a r bland annat att undervisa i lagskrivningsoch lagtolkningsteknik samt om rättsordningens allmänna struktur. Härför måste det erfordras att han varit verksam inom det praktiska rättslivet. 13 — 22261

Vad härefter angår rättshistoria och romersk rätt samt statsrätt och folkrätt kan det förefalla tveksamt om ett praktikkrav skall uppställas. Bättshistorien fordrar så mycket i fråga om tillägnelse av historisk metod och kunskaper i humanistiska ämnen att ett krav på praktisk tjänstgöring måhända skulle förefalla alltför strängt. För förståelsen av gångna tiders rättsliv är det emellertid av betydelse att ha sett huru en rättsordning fungerar i praktiken. Vad nu sagts torde även i viss mån gälla romersk rätt. Beträffande statsrätten skulle tjänstgöring såsom notarie i något riksdagsutskott (t. ex. konstitutionsutskottet) vara en lämplig form av praktik. För folkrättens del synes tjänstgöring inom utrikesförvaltningen eller inom någon av de internationella organisationerna vara att rekommendera. Enligt kommitténs mening synes emellertid praktisk tjänstgöring vara så värdefull att den bör föreskrivas även för sistnämnda fyra ämnen samt kriminologi. En utsträckning av praktikkravet på sätt ovan föreslagits till samtliga ämnen i licentiatexamen kan i enstaka fall förefalla obilligt eller överflödigt. Möjlighet till befrielse från detta krav bör därför finnas. Sådan synes främst kunna ifrågakomma i ämnen som rättshistoria och romersk rätt men även i statsrätt och folkrätt. Kommittén föreslår därför att sådan befrielse må på synnerliga skäl medgivas av fakulteten. I fråga om praktikens innehåll synes även för samtliga ovannämnda ämnen, för vilka något krav på praktisk tjänstgöring nu icke finnes, domsagotjänstgöring alltid böra vara tillfyllest och vid sidan därav varje annan tjänstgöring av enahanda varaktighet, vilken befinnes skänka den praktiska erfarenhet, som erfordras för att den avsedda examen skall kunna godkännas. 193

För det fall att någon studerande ämnar fullgöra kravet på praktik på annat sätt än genom tingstjänstgöring kan det för honom vara värdefullt att i förväg få besked huruvida den av honom tilltänkta praktiska tjänstgöringen kan godtagas. Kommittén föreslår därför att en studerande skall äga påkalla fakultetens beslut huruvida viss praktisk tjänstgöring är tillfyllest med hänsyn till den avsedda examen. En någorlunda riklig praktik är synnerligen önskvärd för dem, som tänka sig en akademisk karriär, och för övriga synes kravet icke alltför betungande. Enligt hittillsvarande erfarenhet bruka licentianderna i regel ha skaffat sig större praktik än som erfordras. I något fall kan det i 18 § domsagostadgan föreskrivna villkoret av 25 års ålder för där avsett förordnande tänkas bereda svårighet. Men genom att annan praktisk tjänstgöring än domsagotjänstgöring efter fakultetens prövning helt eller delvis skall kunna godkännas vid sidan om domsagotjänstgöring torde några olägenheter av denna åldersgräns ej behöva uppkomma. Det kan likväl ifrågasättas om icke en mindre jämkning av den nuvarande praktikens längd är påkallad. Ett och ett halvt år kan stundom förefalla väl mycket och en fördel skulle möjligen vara att tiden sammanfaller med den tid, som föreslås för mellanpraktik för studerande inom juridisk fakultet (s. 487). Utan större olägenhet synes också praktiktiden enligt kommitténs mening kunna förkortas något eller från 1% år till 1 år och 3 månader. För närvarande kräves att praktiken fullgöres efter avlagd juris kandidatexamen. Detta synes icke böra fordras. Mellanpraktik bör sålunda få tillgodoräknas. Det kan tänkas att någon fullgjort längre juridisk praktik redan före påbörjandet av de juridiska studierna. 194

Hinder bör ej möta att godtaga sådan tjänstgöring, om den blott varit ägnad att bereda en för licentiatexamen tillfredsställande praktisk erfarenhet. Examination Vad examinationen för licentiatexamen angår synes enligt kommitténs mening ändring böra vidtagas i två avseenden, dels i fråga om kravet på betyget Med beröm godkänd och dels i fråga om föreskriften att avhandlingen skall godkännas av fakulteten. Liksom i fråga om juris kandidatexamen föreslår kommittén vidare att medexaminator skall kunna förordnas vid tentamen för juris licentiatexamen. Enligt 1904 års stadga skulle licentiatexamen omfatta minst två examensämnen; krav på högre betyg än godkänd var icke uppställt. Detta krav inkom 1939 i den nuvarande stadgan i samband med att examen i endast ett ämne medgavs. Till jämförelse må nämnas att 1907 års stadga angående filosofiska examina fordrar endast ett ämne och betyget Med beröm godkänd i detta. Teologie licentiatexamen skall enligt den nu gällande stadgan av år 1935 avläggas i minst två ämnen; högre betyg än godkänd fordras icke. När en examen icke behöver omfatta mera än ett ämne, och i praktiken något annat aldrig förekommer, synes det ganska meningslöst att fordra högre betyg än godkänd. Fordringarna för detta högre betyg kunna ej bli något annat än minimifordringarna för examen. Kravet på Med beröm godkänd i licentiatexamen torde bidraga till de nuvarande höga kraven på licentiatavhandlingarna, i realiteten lika med kraven på doktorsavhandling. Det finnes enligt kommitténs mening icke anledning bibehålla detta krav. Och om man såsom kommittén föreslår, vill bereda större utrymme än hittills för en m i n d r e och mera självständig licentiatexamen

synes ett sådant betygskrav vara direkt olämpligt. Kommittén får därför förorda att för licentiatexamen skall krävas endast betyget Godkänd. Granskning av licentiatavhandling av hela fakulteten förekommer icke för övriga licentiatexamina. Det räcker där att avhandlingen godkänts av vederbörande examinator. Fakultetsgranskningen torde vara en kvarleva från en tid, då licentiatexamen och doktorsgrad plägade uppfattas såsom specimina för lärarbefattningar vid universiteten. Denna granskning bidrager utan tvivel till en alltjämt bestående benägenhet att så uppfatta licentiatexamen. Givetvis kan granskningen, om den av ett tillräckligt antal fakultetsmedlemmar företages någorlunda grundligt, föranleda rättelser och omarbetning till fromma för avhandlingarnas kvalitet i deras slutliga skick. Ofta torde emellertid egentlig granskning endast presteras av ämnesprofessorn, och dennes insats bör ske efter hand under avhandlingsarbetets fortgång. Om granskningen av fakultetsledamöterna skulle leda till krav på att avhandlingen skall framläggas i så många exemplar att den praktiskt sett måste föreligga i korrektur, kan granskningen normalt icke leda till någon egentlig förbättring av avhandlingen. Fakultetsgranskningen framstår vidare som onödigt vidlyftig och verkar i regel tidsödande. Den kan stundom verka avhållande eller hämmande på dem, som önska licentiera. Den torde i synnerhet icke vara på sin plats för en mindre licentiatexamen. Enligt kommitténs mening saknas anledning att bibehålla fakultetsgranskningen för licentiatexamen. Närmast till hands ligger måhända att efter mönster från den nuvarande ordningen inom övriga fakulteter låta granskningen utföras av ämnesprofes-

sorn. Förslag om en ändring härutinnan ha emellertid framförts. I fråga om granskning av licentiatavhandlingarna i filosofie licentiatexamen och teologie licentiatexamen har universitetsberedningen i sitt betänkande V uttalat att bedömningen av en licentiatavhandling icke längre borde vara en prövning, där den akademiske läraren kunde vara den ende som över huvud finge se avhandlingen. Härför talade särskilt licentiatavhandlingens betydelse för licentiatbetyget och därmed för meriteringen på olika levnadsbanor. Två olika former för kontroll av licentiatavhandlingen kunde enligt beredningen ifrågakomma. Enligt den ena skulle en sakkunnig bedömare, såvitt möjligt från annat lärosäte, utses av vederbörande fakultet eller sektion att jämte ämnesprofessorn avgiva ett kort skriftligt utlåtande över avhandlingen. Den andra skulle vara att avhandlingen bedömdes av den betygsnämnd, som hade att avgiva yttrande över doktorsavhandlingar i vederbörande ämne. Beredningen h a r förordat den förra formen bland annat av det skälet att den icke ansett betygsnämndens ledamöter böra betungas alltför mycket med bedömning av licentiatavhandlingar, vilkas ämnesområden mestadels måste ligga medlemmarna fjärran. I och för sig skulle väl även för den juridiska fakultetens del den av beredningen förordade formen kunna tänkas. Detta synes i vart fall gälla en m i n d r e licentiatexamen men även en större licentiatexamen, där licentiatavhandlingen icke samtidigt utgör doktorsavhandling. Kommittén anser emellertid att man bör söka finna en anordning, som bättre garanterar en någorlunda jämn bedömning av licentiatavhandlingarna. I sådant syfte synes granskningen lämpligen böra anförtros fakultetens 195

betygsnämnd. Denna nämnd består av dels två fasta medlemmar, valda för två år i sänder, dels ock vederbörande ämneslärare jämte andra tillfälliga medlemmar till det antal fakulteten i varje särskilt fall bestämmer. Både med hänsyn till sin storlek och sammansättning synes nämnden utgöra det för ändamålet lämpligaste organet. För betygsnämnden talar vidare att proceduren på ett naturligt sätt anknyter till bedömningen av doktorsavhandlingen. Även vid tentamen för juris licentiatexamen synes det kunna vara till fördel att äga möjlighet att anlita medexaminator. Sådan examinator föreslås kunna förordnas på begäran såväl av examinator som av den studerande. Medexaminator synes t. ex. lämpligen kunna förordnas i fall, då ämnet för avhandlingen är mycket speciellt och annan examinator än den ordinarie ämnesläraren besitter särskild kännedom om ämnesområdet. Det kan vidare tänkas att på grund av åldersskäl eller eljest till följd av personliga omständigheter examinator eller den studerande önskar att jämväl annan lärare lämpligen bör närvara vid tentamen såsom medexaminator. Tydligen bör icke såsom förutsättning för förordnande av medexaminator vid tentamen för licentiatexamen uppställas att den studerande förut blivit underkänd. Detta torde endast sällan ifrågakomma vid dessa tentamina; däremot har man att räkna med att olika meningar lätt kunna uppkomma om betygssättningen för en godkänd tentamen. Behörighet att avlägga juris licentiatexamen tillkommer för närvarande endast den, som avlagt juris kandidatexamen. Kommitténs förslag till juris politices magisterexamen innebär att det juridiska ämnesstoffet är i det närmaste identiskt med det som ingår i 196

de grundläggande delarna av juris kandidatexamen. Det kan med hänsyn härtill ifrågasättas om icke avlagd juris politices magisterexamen bör medföra behörighet att avlägga juris licentiatexamen. Frågan är kanske av rätt begränsad innebörd eftersom en för vetenskapligt arbete intresserad juris politices magister utan större svårigheter kan avlägga en juris kandidatexamen. Emellertid kan det m å h ä n d a göras gällande att de samhällsvetenskapliga studierna för juris politices magisterexamen kunna vara så fruktbringande för vetenskaplig bearbetning av åtminstone den offentliga rättens ämnen, eller vissa av dem, att studiernas fortsättning på sådant sätt borde uppmuntras. Enligt kommitténs mening skulle det vara värdefullt om för högre juridiska studier kunde intresseras personer med något djupare samhällsvetenskapliga, främst ekonomiska och sociologiska insikter, än dem som krävas i juris kandidatexamen. För licentiatstudier i t. ex. finansrätt är en god ekonomisk skolning synnerligen värdefull. I sådana ämnen som statsrätt, förvaltningsrätt och folkrätt äro samhällsvetenskapliga insikter överhuvud av värde. Även i rättshistoria torde detta vara fallet, enär exempelvis ekonomiska aspekter på rättsutvecklingen kunna vara mycket fruktbringande. Det torde vidare icke kunna bestridas att även inom delar av sådana ämnen som civilrätt och straffrätt samt allmän rättslära en samhällsvetenskaplig orientering i många fall skulle vara till nytta för licentiatstudier. Viktigare är emellertid att den, som vill ägna sig åt sådana studier i nu nämnda ämnen bedrivit fördjupade studier u n d e r någon tid i juridiska ämnen, främst civilrätt. Utan mera grundliga insikter i civilrätt och träning i juridisk metodik kunna icke

några licentiatstudier i nyssnämnda ämnen med framgång bedrivas. På g r u n d av det anförda har kommittén funnit att jämväl den, som avlagt juris politices magisterexamen, skall vara behörig att avlägga juris licentiatexamen, om i denna ej ingår annat ämne än rättshistoria, statsrätt, för-

valtningsrätt, finansrätt eller folkrätt. Tre ledamöter (hrr Lindstedt, v. Hofsten och Wåhlstrand) ha ansett en sådan begränsning av juris politices magisterexamens behörighet sakna fog och i förevarande avseende velat jämställa juris politices magisterexamen med juris kandidatexamen.

Kap. 16. Lärarorganisationen m. m. Den juridiska lärarorganisationens A. Nuvarande lärarorganisation. Råstorlek och uppbyggnad måste i första dande ölägenheter hand bestämmas av behovet av underVid rikets tre juridiska fakulteter visning. Detta behov låter sig givetvis finnas för närvarande sammanlagt 25 icke exakt fixeras. För de mera begå- professurer. Av dessa komma åtta på vade studenterna torde en förhållande- var och en av fakulteterna i Uppsala vis begränsad undervisning av kvalifice- och Lund, medan Stockholms högskola rad art vara tillräcklig, medan det icke har nio professurer. Av professurerna torde vara möjligt och heller icke önskomfatta fem vid fakulteterna i Uppvärt att anordna en för de minst besala och Stockholm och fyra vid fakulgåvade avpassad undervisning. Följden teten i Lund vardera två examensämhärav måste främst bli att behovet av nen. Nedanstående sammanställning undervisning bör rätta sig efter vad utvisar vilka professurer, som för närsom får anses nödvändigt för de genomvarande finnas. snittligt utrustade studenterna. Uppsala: Behovet av undervisning är vidare rättshistoria med romersk rätt beroende av tillgången på lämpliga länationalekonomi med finansrätt roböcker. I den mån flera sådana läförvaltningsrätt och statsrätt med folkroböcker bli tillgängliga kan sålunda rätt den mera elementära undervisningen civilrätt minskas. Av direktiven framgår att utcivilrätt redningen i första hand bör avse den civilrätt med internationell privaträtt juridiska undervisningens behov. De straffrätt och juridisk encyklopedi akademiska lärarbefattningarna äro processrätt emellertid på en gång lärar- och forskarbefattningar, varför den juri- L u n d : diska forskningens behov även måste romersk rätt och rättshistoria beaktas. Forskningen har sitt självstän- finansrätt och finansvetenskap förvaltningsrätt och statsrätt med folkdiga och betydelsefulla värde. rätt Vid tillgodoseendet av undervisningsbehovet måste slutligen hänsyn tagas civilrätt till kostnaderna. Det måste härvidlag civilrätt civilrätt med internationell privaträtt alltid bli fråga om en avvägning av vilka straffrätt och juridisk encyklopedi behov som rimligen böra och kunna tillprocessrätt godoses. 197

Samtliga avlagda examina

C^-^CYJL^COCaCOiOSOcNteinCOOOOrt-COOOtlOcX)

r i n o o H t i j p i c s M C i i N a o n ^ s L s o ^ a e o

s s w

Vi

e i r H n M i s M N i s o o N O t N i ^ i n i s o o n o i i o h u o ^ r ^ - c c t ^ o o m o c o o i - i o t ^ c s e o o c o c o c o

SS

3 C Vi

«£> «D - * «© rj< c : oc 't CO tM T-H O)

ra c

1 s3

ra ra C ra 35.3 •9

s

1 CA

H ^ W l ^ O ^ W O O f f i M l B l s C I i-i

,_I,_I,_,,_,

H r l

<M

OJ

"o

to

Cl oo co r - i o co ^ H » H i H rt r l | H

ra >

c

<1

Vt

i 1

.

c o o s o o i o o o ^ - ^ o i c o c r o i o c M o c o o m ^ f o r ^ cocomt^^ooOLrjoocNCJOOi-iooooooOr-ioo

3 1

1 S ^ ^ S i S ^ ^ ^ ^ ^ O ^ ^ W W H O l ^ ^ i S I c M c o o o t M c o o o o i r - r - i m o o c o i ^ O ' ^ i — i <-i CN •-1 H H r l H r l r t r t r l H H H « « t - l W T H f ) N N «

Ö

O t ^ C S l M O O r - i ^ C Ä c M l M I ^ - T - i T ^ c s t M r o ^ O O O C q

S2

ra q T3

3 S 00

g

ra ra t." X

s

1—1

1—1

v

c

•a

c.

ra

ca

l > m 00 CO r f o ; o

-a te

f rf ra

a

•

H

<

ö

f

.

n S l N t O M M r l M S O O O O M n O

.Sira S ra

ra

^ i i n o t B ö e M N t s t e i ^ c f f l ^ t B o a t D c o ^ ®

Vi

1 1.

o

C0tMi-HC5«Dt^'rH(MiraC5<Är)<CMiOI>.^}(cMmcO5Dt~n ^ n M n M i s M u i a o o ^ ^ i O T i i n i o e B ^ o

<N

w m o j t s M ' W ' t X H C O f i e i ) ^ t* c

ra b

ra

^3

a

"9 m c P

ra £.2 X • * IM o m o co te v ra s x CM i-l rH ,-1 •3 ra « te •ra o i n < M i - i t ^ o c o c i c o c ^ i - H O c M i n t ^ - c 5 o c c ^ c i ' * i - i "? << __3 . —

At*

ii

ra ra

en 2 c c .ca c • - • -

*J > £ g SU S-. rt «

O J « X <w ert O 0>

a I^CiO0COt^-t^i-HC5rfr)<r(<lMI>CM't O 0 0 C ! i n 0 S 0 0 C 0 C 0 C M i - l C 5 i - < ( M r ) < i -Hl 1—1

T - l T—1 T-H 1—1

t-

rt

1-Hl—11—11—1

55 3 •H

si

^ fo Cl

O l ^ ' K ' J C l M C O C J O r t P l c l J i l L i a ^ O O f f l O M P l

12 cj es C O W M W O O N h - O O O l O r t M W ' t l O f f l N O O O O H Q O i C J C 3 0 Q C l C 1 0 ) C i 6 c : C l C l Q C Ö C i C J O J C ) C l

cy

:cj :cj

Vad till en början undervisningen Stockholm: beträffar är det givet att denna måste rättshistoria och romersk rätt bli lidande av disproportionen mellan nationalekonomi med finansvetenskap antalet studerande och antalet lärare. statsrätt ocli förvaltningsrätt Olägenheterna härutinnan framträda civilrätt i särskilt hög grad vid kursundercivilrätt visningen och vid seminarieövningarcivilrätt jämte finansrätt na. En seminarieövning, som bevistas straffrätt och juridisk encyklopedi av mellan 50—80, stundom närmare 100 processrätt personer, kan omöjligen anordnas och internationell rätt ledas så att den ger tillfälle till självF ö r närvarande finnas fem docent- verksamhet från studenternas sida. Såbefattningar i Uppsala. I Lund och väl vid kursundervisningen som vid Stockholm stå fyra befattningar till var- seminarieövningarna måste en radikal dera fakultetens förfogande. I Stock- nedskärning av antalet deltagare göras holm äro för närvarande samtliga do- genom att man fördelar dessa i m i n d r e centbefattningar besatta och ytterligare grupper. Först därigenom skapas föruttvå docenter tjänstgöra vid fakulteten. I sättningar för en mera tillfredsställande Uppsala och Lund är på vardera stället och fullt effektiv undervisning. en docentbefattning obesatt. Bristen på lärarkrafter har lett till Förutom professorer och docenter att tentamensbördan för många profesfinnas för närvarande inga andra lärarsorer blivit mycket tyngande. Särskilt befattningar än en befattning som bigäller detta de professorer, vilka ha trädande lärare i nationalekonomi vid att svara för två examensämnen. Vissa vardera fakulteten i Uppsala och Lund. av universitetens professorer måste Befattningen är gemensam för den jusålunda förrätta omkring 200 tentaridiska och filosofiska fakulteten. Vid mina om året, medan professorer vardera fakulteten finnes dessutom en med sådana ämneskombinationer vid befattning som förste amanuens. Stockholms högskola stundom kunna ha Enligt senast (vårterminen 1952) att förrätta närmare 400 tentamina per tillgängliga uppgifter utgjorde antalet år. De professorer, vilka examinera i aktiva studerande vid den juridiska endast ett ämne, ha visserligen en mindfakulteten i Uppsala 604; vid juridiska re tentamensbörda, men denna uppgår fakulteten i Lund uppgick de studedock i regel till omkring 100 om året; i randes antal till 445. I Stockholm funStockholm torde motsvarande siffra utnos vid samma tidpunkt 762 studerangöra närmare 200. Den omfattande tende av förevarande slag. Tabellen å sid. tamensbördan i förening med professo198 utvisar antalet nyinskrivna sturernas undervisning medför att de icke derande och antalet avlagda juridiska få mycken tid över för vetenskapligt examina under en följd av år. arbete. Det författarskap som de kunna Av de anförda siffrorna och av tamedhinna måste inriktas på för underbellen framgår att antalet studerande är visningen nödvändiga läroböcker och mycket stort i förhållande till antalet kompendier. För den juridiska vetenlärare vid de juridiska fakulteterna, skapen har detta lett till betänkliga konoch studenantalet h a r länge tenderat att sekvenser. bli allt större. Ifrågavarande omstänFör närvarande r å d e r i det övervädigheter ha lett till betydande olägengande antalet ämnen brist på goda och heter i flera avseenden. 199

lämpliga läroböcker, vilket till stor del beror på de fåtaliga lärarkrafterna. Härtill kommer att den läroboks- och kompendielitteratur, som finnes, snart blir föråldrad på grund av ändrad eller ny lagstiftning. För att undervisningen skall kunna organiseras på ett tillfredsställande sätt och giva ett gott resultat är det oundgängligen nödvändigt att bristen på läroböcker avhjälpes. Med nuvarande lärarorganisation är detta icke möjligt. Så länge nya lagar och författningar tillkomma i så snabb takt, som för närvarande är fallet kan det befaras att situationen på detta område kommer att alltmer förvärras. Sedan lång tid tillbaka h a r antalet av dem, som efter avlagd juris kandidatexamen påbörjat högre juridiska studier, varit synnerligen ringa. Detta beror utan tvivel, åtminstone till stor del, på att nödig handledning vid sådana studier icke kunnat påräknas av de alltför få och med andra uppgifter hårt belastade lärarna vid de juridiska fakulteterna. Dessa ha såsom nämnts icke enbart att svara för undervisningen utan skola även ägna sig åt vetenskapligt arbete. Den juridiska forskningen har sitt värde i och för sig. Därtill kommer att den för den juridiska undervisningen är av stor vikt. Om undervisningen skall kunna hållas på en tillräckligt hög nivå måste lärarna vid sidan om sin undervisning få tillfälle till vetenskapligt arbete. Sådant arbete är vidare en nödvändig förutsättning för rekryteringen av lärare. Den, som skall vara verksam som lärare, måste nämligen genom vetenskapligt arbete ha- förvärvat kompetens härför. Väsentliga brister vidlåda den juridiska forskningen och de resurser, som stå till dess förfogande, såväl personella som materiella. I fråga om de konsekvenser bristen p å juridisk forskning lett till för Sve-

riges del får kommittén hänvisa till sin i november 1949 avgivna PM om inrättande av ett rättsvetenskapligt forskningsråd (SOU 1949:52). Det måste i detta sammanhang ånyo kraftigt understrykas att förutsättningen för en bättre undervisning och därmed för en bättre juristutbildning är att de juridiska lärarna erhålla ökade möjligheter att bedriva vetenskaplig verksamhet.

B. Olika möjligheter till förstärkning av lärarorganisationen Universitetsberedningens

förslag

Det ovan anförda torde tydligt giva vid handen att en väsentlig förstärkning av lärarpersonalen vid de juridiska fakulteterna är påkallad. 1945 års universitetsberedning uttalade i sitt betänkande II med all rätt att de juridiska fakulteterna befunne sig i ett nödläge och framlade vissa konkreta förslag till en mindre förstärkning av den juridiska lärarorganisationen. Härvid betonade emellertid beredningen uttryckligen att den i rådande läge tills vidare stannade vid m i n d r e omfattande förslag och att den utgick från den befintliga examensorganisationen. Från denna utgångspunkt gällde det enligt beredningen framför allt att vidtaga åtgärder för att med bibehållande i huvudsak av fakulteternas rådande organisation göra dem så funktionsdugliga som möjligt. Om de juridiska fakulteterna för framtiden skola kunna fullgöra sina funktioner både med avseende å den juridiska undervisningen och forskningen är det nödvändigt att betydligt större resurser ställas till fakulteternas förfogande än dem beredningen föreslagit. Universitetsberedningen anvisade i sitt förslag till förstärkning av fakulteterna i första hand två möjligheter, nämligen inrättande av ett mindre antal

nya professurer, framför allt genom delning av vissa dubbelprofessurer, och en ökning av antalet docenter; beredningen framlade vissa förslag i denna riktning. Beredningen uttalade att, därest dess p r o g r a m för de juridiska fakulteternas utbyggande genom nya professurer och nya docentstipendier realiserades, torde i framtiden fakulteternas professorer och docenter i regel k u n n a bestrida all erforderlig undervisning i examensämnena inom r a m e n för befattningshavarens ordinarie undervisningsskyldighet. Till dess så skett måste emellertid på annat sätt sörjas för att viss undervisning kunde beredas de studerande. Detta kunde ske genom att man i mycket begränsad omfattning anlitade a n d r a hjälpkrafter, t. ex. biträdande lärare, vilket borde komma i fråga beträffande undervisningsbehov, som kunde komma att fortbestå under mer avsevärd tid. Men härutöver komme tills vidare att finnas ett tämligen växlande behov av undervisning i olika ämnen. Ett tillgodoseende av detta undervisningsbehov borde icke, såsom från vissa håll föreslagits, tillgodoses genom inrättandet av assistent- eller amanuenstjänster vid de juridiska fakulteterna. Detta h i n d r a d e dock icke att undantagsvis yngre välkvalificerade vetenskapsidkare anförtroddes undervisningsuppdrag av begränsad omfattning. I regel borde emellertid även denna undervisning enligt beredningens mening meddelas av fakultetens ordinarie lärare, professorer och docenter. Av gammalt hade så även skett i det att professorerna vid sidan av sin ordinarie undervisning givit omfattande enskilda undervisningskurser. Kommitténs allmänna synpunkter Enligt kommitténs mening bör i en utbyggd juridisk lärarorganisation ingå l ä r a r e av olika grader liksom fallet är

inom övriga fakulteter. Detta torde vara en nödvändig förutsättning för att de juridiska fakulteterna på ett bättre sätt än hittills skola kunna fullgöra sina uppgifter både som utbildningsanstalter för praktiskt verksamma jurister och som centra för rättsvetenskaplig forskning. Genom att professorerna äro så få i förhållande till antalet studenter överlastas de med elementär undervisning jämte examination och få ringa tid över för vetenskaplig forskning och högre undervisning. Följden h a r blivit att den vetenskapliga atmosfären vid våra juridiska fakulteter icke tett sig tillräckligt lockande för mera vetenskapligt intresserade unga jurister. Det är visserligen sant att den kanske främsta orsaken till att den akademiska banan ej kunnat hävda sig i konkurrens med många praktiska juristbanor hänför sig till de ofta större ekonomiska förmånerna på de senare. Åtskilligt torde också de risker, som äro förbundna med en akademisk verksamhet, därest en övergång till praktisk juridisk verksamhet sedermera blir nödvändig, ha betytt och alltjämt betyda för tillströmningen till högre juridiska studier. Men även om nu nämnda omständigheter haft en menlig inverkan på intresset för sådana studier, torde det icke kunna bestridas att själva miljön härför tett sig föga lockande. Av det ovan anförda torde framgå att en förstärkning av de juridiska fakulteternas resurser ter sig ofrånkomlig. Framför allt föreligger i nuvarande läge behov av lärarkrafter av lägre kompetens än professorer. En mycket stor del av den professorerna åvilande undervisnings- och examinationsskyldigheten bör härvid anförtros lärare i en ställning motsvarande befattningshavare inom laboratorsgraden. Praktiskt verksamma jurister synas vidare kunna intresseras för olika un201

dervisningsuppgifter och användas i undervisningen i större utsträckning än för närvarande, då deras användning i stort sett inskränker sig till befattning med den praktiska kursen. En vidgad användning av praktiker är icke blott av betydelse för att belysa de olika rättsreglernas innehåll utan även ägnad att stimulera de studerandes intresse för juridiska frågor. Med hänsyn till önskvärdheten av en bättre kontakt mellan de juridiska fakulteterna och det praktiska livets jurister skulle ett ökat inslag av praktiker även vara av värde. På grund av svårigheten att erhålla villiga och lämpliga praktiker är det likväl icke möjligt att i högre grad lita till sådana. Detta torde främst gälla Uppsala och Lund, medan det i Stockholm bör finnas större utsikter härtill. Utom nu nämnda slag av lärare böra vidare i undervisningen användas assistenter och amanuenser. Dessa kunna anlitas för olika slag av undervisningsuppgifter och därjämte användas som biträden vid forskningsarbete. Doktorander och juris studerande på ett mera framskridet stadium ha härvid en viktig funktion att fylla. De ha särskilda möjligheter till en mera personlig kontakt med studenterna. Med en yngre vetenskapsidkare som lärare kan man r ä k n a med att studenterna bli mera villiga att ställa frågor till läraren. Den personella utbyggnad av de juridiska fakulteterna, som framstår som nödvändig, bör sålunda omfatta inrättandet av ett begränsat antal nya professurer. Härjämte behöves ett antal lärarbefattningar i laboratorsgraden för att professorernas sysslande med undervisning och examination skall kunna minskas. Nu befintliga docentbefattningar synas i stort sett täcka det behov av sådana, som finnes. Inslaget av praktiskt verksamma jurister bör i

den omfattning, som är möjlig, ökas. Slutligen måste ett antal assistent- och amanuensbefattningar tillskapas. En förbättrad juridisk utbildning kräver emellertid icke endast ökade personella resurser. Viktigt är också att erforderliga materiella resurser av olika slag ställas till förfogande. Härvid framträder behovet av institutionslokaler med särskild styrka. Endast i Lund h a r denna fråga numera fått en lösning. C. Kommitténs förslag 1. Professorer Allmän rättslära Enligt Kungl. brev den 26 juli 1947 skall från och med tidpunkt, som framdeles bestämmes, dock tidigast från och med budgetåret 1948/49, inrättas en professur i allmän rättslära med rättsfilosofi vid var och en av de juridiska fakulteterna i Uppsala och Lund. Hittills h a r emellertid ingen av de båda professurerna blivit inrättad. Stats- och rättsvetenskapliga fakulteten i Stockholm h a r hemställt om inrättande av en professur inom samma ämbetsområde. Den allmänna rättsläran behandlar bland annat de juridiska grundbegreppen och den juridiska metoden. Under de senaste årtiondena har utvecklingen inom rättsvetenskapen både i Sverige och i utlandet präglats av ett växande intresse för dessa frågor. Samtidigt med lagstiftningens ansvällning och samhällsförhållandenas alltmer komplicerade natur h a r uppmärksamheten i ökad omfattning kommit att riktas mot de för rättsordningen gemensamma centrala problemen. Enligt gällande studieordning ingår, som förut framhållits, den allmänna rättsläran i examensämnet juridisk encyklopedi. Encyklopediens ställning som biämne till straffrätten och dess placering i början av de juridiska stu-

dierna h a r medfört att den allmänna rättsläran icke kommit till sin rätt i den juridiska forskningen och undervisningen. 1945 års universitetsberedning framhöll i sitt betänkande II betydelsen av att den allmänna rättsläran bereddes en starkare ställning vid de juridiska fakulteterna genom inrättande av särskilda professurer i detta ämne. Beredningen uttalade, att detta skulle bliva till största gagn för den rättsvetenskapliga forskningen över huvud. Icke minst betydelsefull skulle en sådan professur kunna bliva genom att de viktiga delar av den allmänna rättsläran, vilka röra rättskällorna och principerna för lagtolkningen, skulle komma att bliva föremål för ingående uppmärksamhet. Men även och icke minst för undervisningens skull vore det enligt beredningen synnerligen önskvärt med professurer i allmän rättslära. Härutinnan yttrade beredningen bland annat: Först och främst synes det naturligt, att (professurernas innehavare) omhänderhava undervisning och examination i juridisk encyklopedi. Detta ämne bör därför utbrytas från professurerna i straffrätt och juridisk encyklopedi. Då så sker bör ock övervägas, om icke ämnet borde få större utrymme inom studieplanen för juris kandidatexamen och eventuellt förläggas till senare stadium av studierna, såsom är fallet flerstädes utomlands. En annan särskild undervisningsuppgift, som bör kunna omhänderhavas av nu ifrågavarande professurers innehavare, avser seminarier eller annan undervisning av inledande och metodologisk karaktär för dem som bedriva studier för juris licentiatexamen. Det är för licentianderna betydelsefullt, att de vid påbörjandet av sina vetenskapliga studier erhålla orientering och handledning i avseende å vetenskaplig juridisk metod och rättsvetenskapens allmänna problemställningar. För att giva en sådan orientering och handledning skulle en professor i allmän rättslära vara särskilt skickad. Enligt kommitténs förslag till studieordning har den allmänna rättsläran beretts en väsentligt stärkt ställning på

studieschemat. Av särskild betydelse är att ämnet enligt studieordningen normalt skall studeras efter avslutandet av de positivrättsliga ämnena. Ämnet får härigenom karaktären av ett slutämne, som avrundar hela det föregående ämnesstoffet. Detta är särskilt motiverat med hänsyn till det svenska tentamenssystemet. Möjligheter skapas vidare att redan på juris kandidatstadiet på ett helt annat sätt än enligt nuvarande studieordning meddela de studerande undervisning och handledning i fråga om juridisk metod och rättsvetenskapens allmänna frågeställningar. För fördjupningsstudierna är detta av synnerlig vikt. Professurerna i allmän rättslära skola enligt föreliggande principbeslut benämnas professurer i allmän rättslära med rättsfilosofi. Kommittén vill ifrågasätta om icke professurerna böra betecknas som professurer enbart i allmän rättslära för att någon tvekan icke skall behöva råda om deras karaktär av rent juridiska professurer. Innehavarna av dessa professurer skola ansvara för undervisningen i allmän rättslära. Härför fordras med nödvändighet jurister, helst med vetenskaplig skolning även i något positivrättsligt ämne. Ett bibehållande av benämningen allmän rättslära med rättsfilosofi innebär närmast krav på specimination jämväl i rättsfilosofi, vilket enligt kommitténs åsikt icke bör fordras. Sökande av p r o fessur i allmän rättslära bör visserligen få räkna sig till godo vetenskaplig produktion i rättsfilosofi och rättssociologi, men större vikt måste likväl tilläggas den mera juridiskt betonade produktionen. Utan full förtrogenhet med det juridiska materialet måste undervisningen i allmän rättslära bli lidande och kan svårligen ett fruktbärande forskningsarbete rörande de grundläggande problemen inom rättsvetenskapen bedrivas.

Enligt universitetsberedningen borde professurerna i allmän rättslära i främsta rummet vara forskningsprofessurer. En viss undervisnings- och examinationsskyldighet borde dock åligga professurernas innehavare. I sina petitaäskanden för budgetåret 1952/53 har juridiska fakulteten i Lund uttalat sig i samma riktning och föreslagit en begränsning av undervisningsskyldigheten för innehavare av sådan professur till två timmar i veckan. Även enligt kommitténs mening är det angeläget att professorerna i allmän rättslära få tillfälle till forskning. Det är emellertid lika viktigt som i fråga om de övriga professurerna att behovet av undervisning i allmän rättslära blir tillgodosett. Professorn i allmän rättslära skall svara för undervisningen av dem, som välja allmän rättslära som valfritt fördjupningsämne. Man torde emellertid kunna räkna med att allmän rättslära härvid kommer att väljas av endast ett ringa antal studerande. Det bör därför vara möjligt för professorn att i huvudsak svara även för den grundläggande undervisningen i ämnet. Med tanke på ämnets art och betydelse måste det också betraktas som mycket önskvärt att undervisningen meddelas av professorn och icke av mindre kvalificerade lärarkrafter. Härutöver kan det krävas ytterligare undervisning i juridisk metod för dem, som bedriva licentiatstudier i juridik, vilken undervisning måste meddelas av professorn i allmän rättslära. Av det anförda torde framgå att professurerna i allmän rättslära äro nödvändiga icke minst för undervisningens skull. Det kan med hänsyn härtill enligt kommitténs mening icke finnas anledning att låta ifrågavarande professurer intaga en särställning i förhållande till övriga juridiska professurer. Universitetsberedningen föreslog re-

dan i sitt betänkande II inrättandet av en professur i allmän rättslära i Stockholm. I sitt betänkande VI har beredningen ytterligare understrukit betydelsen av att denna professur kommer till stånd. Med hänsyn till att enligt beredningens mening ett besättande av professuren för närvarande skulle kunna vålla rubbningar beträffande redan befintliga professurer har beredningen föreslagit att tills vidare allenast principbeslut fattas om professurens inrättande. De år 1947 i princip beslutade professurerna i allmän rättslära med rättsfilosofi i Uppsala och Lund ha, som förut nämnts, ännu icke inrättats och försetts med innehavare. För närvarande torde förutsättningar förefinnas att besätta dessa professurer utan att härigenom undervisningen och examinationen i övriga examensämnen blir rubbad. Men även om så ej skulle vara fallet får detta icke vara avgörande för tidpunkten för professurernas inrättande. För att en ändring skall kunna ske är det med tanke på de rekryteringssvårigheter, som vidlåda de juridiska fakulteterna, nödvändigt att professurerna redan nu inrättas och att medel härför anslås. Om professurerna icke genast kunna besättas med ordinarie innehavare få de tills vidare uppehållas på förordnande. Kommittén får därför föreslå att ifrågavarande professurer snarast möjligt måtte upptagas på stat och att anslag för ändamålet beviljas. Vad den föreslagna professuren i allmän rättslära vid Stockholms högskola beträffar är det enligt kommitténs mening lika angeläget att denna snarast möjligt kommer till stånd. Detta är nödvändigt icke minst för undervisningens skull. Om så ej sker torde det icke vara möjligt att anordna någon undervisning i allmän rättslära för stockholmsfakultetens del. Kommittén får därför

föreslå att en professur i allmän rättslära inrättas vid högskolan samt att medel för ändamålet samtidigt anvisas. Finansrätt Vid juridiska fakulteten i Lund finnes sedan år 1947 en professur i finansrätt och finansvetenskap. Juridiska fakulteten i Uppsala har för närvarande en professur i nationalekonomi med finansrätt. Enligt Kungl. brev den 26 juli 1947 skall denna professur vid den nuvarande innehavarens avgång förändras till en professur i finansrätt med finansvetenskap. Vid stats- och rättsvetenskapliga fakulteten vid Stockholms högskola är finansrätten sammankopplad med en av professurerna i civilrätt. Fakulteten har hemställt om inrättande av en särskild professur i finansrätt med finansvetenskap. Finansrätten torde, när den varit kombinerad med nationalekonomi respektive civilrätt, ha betraktats som ett biämne. Efter tillkomsten av professuren i finansrätt och finansvetenskap i Lund och sedan ämnesområdet för den nuvarande professuren i nationalekonomi med finansrätt i Uppsala förändrats till att omfatta finansrätt med finansvetenskap h a r finansrätten erhållit en starkare och mera självständig ställning vid de båda universiteten. Det är enligt kommitténs mening ytterst angeläget att finansrätten beredes motsvarande ställning vid Stockholms högskola. 1945 års universitetsberedning — som förordade att finansrätten borde tillgodoses genom särskilda professurer vid samtliga tre lärosäten — uttalade i sitt betänkande II i fråga om finansrättens ställning bl. a. följande: Det är naturligt, att innehavarna av ifrågavarande professurer i allmänhet kommit att inrikta sin forskning framför allt på professurens huvudämne, medan åter biämnet, finansrätten, i regel endast i mindre utsträckning blivit föremål för vetenskaplig bearbetning. Finansrätten har härigenom

kommit att intaga en i det stora hela undanskymd ställning. Den har utgjort ett relativt litet examensämne i juris kandidatexamen och i statsvetenskaplig-juridisk examen, och den har mycket sällan lockat någon studerande till högre studier. Detta förhållande måste med hänsyn till den stora och ständigt ökande betydelse skattelagstiftningen har i nutiden anses beklagligt. Ju större betydelse skattelagstiftningen fått för de enskilda medborgarna, för näringslivet och för samhället i dess helhet, desto mer har behovet av skolade skattejurister gjort sig gällande. Icke minst framträder behovet av finansrättsexperter vid skattelagstiftningens utformning. Det har från flera håll gjorts gällande, att denna lagstiftning är synnerligen svåröverskådlig och att åtskilliga delar av densamma lida av tekniska bristfälligheter. Om så är fallet, torde det sammanhänga med, bland annat, att de finansrättsligt skolade krafterna i vårt land varit för få. Slutsatsen av det nu anförda måste bliva den, att åtgärder böra vidtagas för att uppmuntra icke blott till högre studier på finansrättens område utan även och framför allt till mer djupgående finansrättslig forskning. Båda dessa önskemål peka i riktning mot upprättandet av särskilda lärostolar i finansrätt. Blott genom att sålunda säkerställa forskning och undervisning i detta ämne kan man skapa den stab av teoretiskt skolade skattejurister, som samhället behöver. Vad särskilt angår önskemålet att åstadkomma en vetenskaplig bearbetning av finansrätten måste man räkna med att knappast någon jurist med förutsättningar för rättsvetenskapligt författarskap skall vilja offra kapital och möda på forskning inom finansrättens område, om han icke kan påräkna, att det kommer att finnas professurer i detta ämne, som han kan söka utan att riskera att bliva utslagen av den, som speciminerat inom ett helt annat ämne, såsom nationalekonomi eller civilrätt. I sina petita för budgetåret 1952/53 har stats- och rättsvetenskapliga fakulteten vid Stockholms högskola ånyo betonat vikten av att en professur i finansrätt med finansvetenskap inrättas vid fakulteten. Universitetsberedningen har i sitt betänkande VI föreslagit att principbeslut tills vidare måtte fattas om professurens inrättande.

Kommittén får ytterligare understryka angelägenheten av att finansrätten även i Stockholm snarast möjligt erhåller en särskild professur. Ytterligare uppskov med inrättandet av nödvändiga professurer leder till allt större olägenheter både för undervisningen och för forskningen. Med den nutida mycket omfattande och i stora delar komplicerade skattelagstiftningen har finansrättens betydelse avsevärt ökats. Samtidigt är det av vikt att sambandet mellan finansrätten och finansvetenskapen tillräckligt beaktas. För bedömningen av skattesystemets utformning är det sålunda av utomordentlig vikt att äga kännedom om skattelagstiftningens funktion och dess inverkan på medborgarna och deras ekonomiska handlande. Även budgetväsendet och den allmänna hushållningens grunder äro av stort intresse för en jurist. Att en lärostol i finansrätt med finansvetenskap kommer till stånd även i Stockholm är därför ett betydande samhälleligt intresse. På grund av det anförda får kommittén föreslå att den föreslagna professuren i finansrätt med finansvetenskap snarast möjligt måtte komma till stånd. Professuren bör uppföras på stat så snart fakulteten gör framställning därom. Internationell

rätt

Vid Stockholms högskolas stats- och rättsvetenskapliga fakultet finnes sedan år 1947 en professur i internationell rätt. Professuren är en donationsprofessur, som tillkommit genom Stockholms stads försorg. Högskolan åtnjuter visst årligt statsanslag såsom bidrag till bestridande av kostnaderna för professuren. Enligt Kungl. brev den 30 juni 1938 skall vid Uppsala universitet från och med tidpunkt, som Kungl. Maj:t framdeles på förslag av kanslern för rikets universitet bestämmer, dock tidigast

från och med den 1 juli 1940, inrättas en professur i internationell rätt, omfattande folkrätt och internationell privaträtt. Professuren har emellertid hittills icke kommit till stånd. Efter framställning från juridiska fakulteten i Lund hemställde 1945 års universitetsberedning i sitt betänkande II att principbeslut måtte fattas om inrättande av en professur i internationell rätt i Lund. Härutinnan anförde beredningen: Någon möjlighet att för närvarande besätta en professur i internationell rätt vid Lunds universitet synes icke föreligga. Då i framtiden såväl Uppsala universitet som Stockholms högskola måhända komma att förfoga över var sin professur i detta ämne, synes det emellertid beredningen rimligt, att även de från Lunds universitet framförda önskemålen om inrättandet av en dylik professur tillgodoses. Såväl folkrätten som den internationella privaträtten äro betydelsefulla ämnen, och deras vikt torde i framtiden alltmera ökas. Om en lärostol i internationell rätt vid Lunds universitet i framtiden inrättas och blir besatt, kommer det även att innebära en avlastning i arbetsbörda dels för professorn i förvaltningsrätt och statsrätt med folkrätt, dels även för den av civilrättsprofessorerna, med vars professur den internationella privaträtten nu är förenad. I yttrande över beredningens förslag förklarade kanslern att han med hänsyn till svårigheten att med kompetenta krafter rekrytera tre lärostolar i internationell rätt funne att ett principbeslut i fråga om den föreslagna professuren tills vidare borde anstå. Departementschefen anslöt sig till den av kanslern uttalade meningen och förklarade att han icke kunde tillstyrka beredningens förslag. I senare petita h a r fakulteten upprepat sin hemställan om inrättande av ifrågavarande professur. De internationella frågorna ha u n d e r senare år alltmer ökat i betydelse. F ö r ett litet land som Sverige skulle det vara av utomordentlig vikt att äga till-

gång till ett mindre antal välkvalificerade jurister på den internationella rättens område, vilka kunde sändas till de internationella organisationerna. Härför är det emellertid nödvändigt att tillräckliga förutsättningar skapas för forskning och kvalificerad undervisning i n o m detta rättsområde genom att samtliga tre juridiska fakulteter få en egen professur i internationell rätt. Sedan detta skett bör det finnas väsentligt större möjligheter att väcka och stimulera yngre vetenskapsidkare till vetenskapliga insatser på den internationella rättens område. Enligt kommitténs mening böra alla de åtgärder vidtagas, som kunna främja intresset för internationell rätt. Ett led i denna riktning skulle vara inrättandet av en professur inom detta ämnesområde i Lund. Då det alltjämt icke torde vara möjligt att för närvarande besätta en sådan professur får kommittén föreslå att tills vidare endast principbeslut fattas om professurens inrättande. Civilrätt För närvarande finnas vid rikets tre juridiska fakulteter sammanlagt nio professurer i civilrätt. Av dessa omfatta sex enbart civilrätt. I ämnesområdet för återstående tre professurer ingår dessutom internationell privaträtt i två och finansrätt i en professur. Kommitténs förslag om obligatorisk fördjupning i civilrätt medför, att behovet av lärarkrafter inom civilrättsområdet gör sig starkt gällande. Vid fakulteterna i Uppsala och Lund synas de nuvarande tre professurerna i civilrätt förslå för det föreliggande behovet av undervisning på fördjupningsstadiet under förutsättning att undervisningen i civilrätt i andra delen av examen huvudsakligen anförtros åt andra lärarkrafter. För stockholmsfakultetens del är det däremot på grund av det större

antalet studerande nödvändigt med en ökning av antalet professurer. Då det gäller att bedöma frågan om lärarkrafternas förstärkning bör givetvis även uppmärksammas det på flertalet rättsområden allt starkare framträdande behovet av ökad forskning. Inom civilrätten erbjuda bl. a. försäkringsrätten, transport- och frakträtten, däri inbegripet sjörätten, immaterialrätten, jord- och fastighetsrätten och arbetsrätten exempel härpå. För att tillgodose det forskningsbehov, som sålunda obestridligen föreligger, ha tid efter annan förslag framkommit om inrättande av forskningsprofessurer i vissa juridiska ämnen. Innehavare av en sådan professur skulle ha en mycket begränsad undervisningsskyldighet. Enligt kommitténs mening skulle det i och för sig vara mycket önskvärt med ett antal sådana professurer. De personella resurser, som den juridiska vetenskapen i vårt land förfogar över, äro emellertid i rådande läge så begränsade, att de främst måste ställas i den juridiska undervisningens och utbildningens tjänst. I viss utsträckning bör det dock vara möjligt tillmötesgå önskemålen om forskningsprofessurer. Detta kan ske genom inrättande av ett mindre antal "specialistprofessurer" inom ämnesområden, där behovet av ökad vetenskaplig bearbetning är särskilt trängande. En sådan professur bör omfatta ett av de större nuvarande ämnena, men därinom särskilt inriktas på någon del av professurens ämnesområde. Vad civilrätten beträffar föreslog 1933 års universitetsberedning, att varje civilrättsprofessur borde vara speciellt inriktad på något viktigt område av civilrätten. Härigenom skulle man vinna garanti för att civilrättens kärnområden alltid bleve tillfredsställande behandlade i undervisningen och forskningen. Ett annat motiv härför var för

beredningens del önskemålet, att gränserna mellan de civilrättsliga examensämnena och de civilrättsliga professurerna i möjligaste mån skulle sammanfalla. Beredningen fann, att familjerätten, fastighetsrätten och lösegendomsrätten borde bilda kärnan i var sin professur i privaträtt. De tre lärostolarna syntes beredningen kunna benämnas 1) professur i privaträtt, särskilt familjerätt, 2) professur i privaträtt, särskilt rätt till fast egendom och 3) professur i civilrätt, särskilt rätt beträffande lös egendom. Vidare anförde beredningen: Genom att professurerna benämndes på nu angivet sätt skulle man erhålla garanti för att en var av de olika huvuddelarna av privaträtten bleve representerad av en lärare, vars vetenskapliga intresse och forskning väsentligen vore inriktade just på ifrågavarande område, men på samma gång möjliggöra, att vid konkurrens om en lärostol speciminering även inom andra delar av privaträtten finge åberopas såsom likvärdig med speciminering inom det särskilt angivna området, så snart den sökande styrkt professorskompetens inom detta område. Till den professur, som skall svara för behandlingen av rätten till lös egendom, torde den allmänna obligationsrätten böra läggas. 1933 års universitetsberednings förslag om de förefintliga civilrättsprofessurernas benämning har icke realiserats. Kommittén kan icke ansluta sig till förslaget. Den vetenskapliga bearbetningen av civilrätten har icke varit ensidigt inriktad på något av ämnets huvudområden. Särskilda åtgärder för att förebygga sådan ensidighet synas därför vara opåkallade. Förslaget medför dessutom den olägenheten att vid konkurrens om en civilrättsprofessur sökande med en överlägsen meritering, som emellertid väsentligen är förlagd på andra civilrättsområden än det till denna professur hörande, skulle komma att stå tillbaka för annan sökande. Däremot ha utbildat sig vissa civilrättsliga specialområden, som även äro av 208

stor praktisk betydelse men icke blivit föremål för tillräcklig vetenskaplig bearbetning. Enligt kommitténs mening förefinnes ett tydligt behov att inom civilrättens ram tillgodose sådana rättsområden genom inrättandet av ett antal professurer med särskild inriktning på någon speciell del av ämnet. Inrättandet av ett antal sådana professurer skulle medföra, att det inom landet alltid funnes tillgång till åtminstone någon professor, som vore expert på den ifrågavarande ämnesdelen. Beträffande förläggningen av sådana specialprofessurer kunna, beroende på ämnesområdet för professuren, olika möjligheter tänkas. Övervägande skäl tala likväl för att sådana professurer till en början inrättas vid Stockholms högskola. Det stora antalet studerande vid högskolans juridiska fakultet h a r medfört, att undervisningsbehovet där framstår som särskilt trängande. Innehavaren av en specialprofessur bör ha samma undervisningsskyldighet som a n d r a professorer. Hans fördjupningsseminarier böra emellertid väsentligen ligga inom hans specialområde. I övrigt synes lämpligt ålägga honom att ansvara för undervisning och examination i det större ämne, vartill hans specialområde hör. Vad beträffar speciminering för specialprofessur kan det enligt kommitténs mening icke bli fråga om att — såsom 1933 års universitetsberedning föreslagit — inom det särskilda ämnesområdet kräva en produktion av sådan omfattning, att densamma enbart för sig kunde grunda professorskompetens. Tillräckligt torde vara, att en sökande styrkt professorskompetens inom civilrätt över huvud samt att han därvid kan åberopa en icke alltför ringa specimination inom specialområdet. Enligt kommitténs förslag till studie-

ordning är det för undervisningen i civilrätt erforderligt med två nya professurer i civilrätt vid Stockholms högskola. Dessa professurer synas böra få karaktären av specialprofessurer på sätt ovan angivits. Delade meningar kunna råda om vilka ämnesdelar inom civilrätten, som härvid i första hand böra komma i fråga. Kommittén har ansett, att arbetsrätten bör komma i första rummet beträffande den ena professuren. Behovet att bereda arbetsrätten en starkare ställning är allmänt erkänt. Med hänsyn till att arbetsrätten utgör en del av vad kommittén tidigare betecknat som socialrätt tillgodoses också önskemålet om att skänka sistnämnda rättsområde större beaktande. Denna fråga behandlas närmare å sid. 211 ff. Beträffande den andra civilrättsprofessuren synes närmast något av ämnena sjörätt, försäkringsrätt eller immaterialrätt böra komma i fråga som specialområde. Goda skäl kunna anföras till stöd för att bereda ett vart av angivna ämnesområden ställning av specialämne inom en civilrättsprofcssur. Emellertid h a r beslut nyligen fattats om inrättande av en professur inom ett av nämnda rättsområden, nämligen försäkringsrätten. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 15 januari 1951 föreslog Svenska försäkringsbolags riksförbund, att en professur i försäkringsrätt måtte inrättas vid Stockholms högskolas juridiska fakultet. Kostnaderna för professuren skulle enligt förslaget i första hand bestridas av två för ändamålet bildade fonder om sammanlagt 950.000 kronor. Den ena fonden skulle stå under statskontorets förvaltning och bildas genom överföring från försäkringsinspektionens fond av 650.000 kronor, vilka för bestridande av inspektionens verksamhet tidigare inbetalts av försäkrings14 — 22261

bolagen men numera icke syntes för sistnämnda ändamål erforderliga. Den andra fonden, om 300.000 kronor, skulle bildas och förvaltas av förbundet. I proposition nr 106/1951 hemställde föredragande departementschefen om riksdagens medgivande till den föreslagna överföringen från försäkringsinspektionens fond. I fråga om den närmare utformningen av ämnesområdet för professuren, innehavarens undervisningsskyldighet m. m. förklarade departementschefen att dessa frågor syntes honom få prövas senare på föredragning av chefen för ecklesiastikdepartementet. Biksdagen medgav, att av försäkringsinspektionens fond 650.000 kronor finge avsättas till en av statskontoret förvaltad fond, vars avkastning tillsammans med avkastningen av den av riksförbundet insamlade och förvaltad^ fonden å 300.000 kronor skulle användas till att upprätta och underhålla en professur i försäkringsrätt vid Stockholms högskola. Genom nådigt brev den 19 oktober 1951 förordnade Kungl. Maj:t om professurens inrättande, dock att med åtgärder för dess tillsättande skulle anstå, intill dess Kungl. Maj:t meddelat närmare föreskrifter om professurens ämnesområde och om innehavarens undervisningsoch examinationsskyldighet. Beträffande utformningen av ämnesområdet för professuren gjordes vissa uttalanden av representanter för en av försäkringsväsendet tillsatt kommitté med uppgift att föreslå åtgärder för ökad försäkringsrättslig forskning. Denna kommitté fann, att det vore självklart, att i ämnesområdet för professuren skulle ingå försäkringsavtalsrätt och försäkringsassociationsrätt. Mera tveksamt vore i vad mån andra delar av privaträtten med försäkringsrättsliga aspekter borde tillhöra professurens ämnesområde. Vägande skäl 209

talade dock för att professuren jämväl borde omfatta skadeståndsrätt. Kommittén yttrade h ä r u t i n n a n : Sambandet mellan skadeståndsrätt och försäkring bar för varje år blivit alltmera markerat. Inom den moderna skadeståndsteorien finnas de riktlinjer kraftigt företrädda, som önska en omdaning av hela skadeståndsrätten efter försäkringsrättsliga linjer. För alla försäkringsformer, men särskilt för sakförsäkring och olycksfallsförsäkring, har skadeståndsrätten redan i gällande rättsordning en väsentlig betydelse. Det torde ock kunna påstås, att en intensifierad vetenskaplig bearbetning av gällande skadeståndsrätt skulle för både försäkringsbolagen, allmänheten, och samhället medföra särskilt stora besparingar i tid, arbete och pengar. Med hänsyn härtill torde det vara önskvärt, att skadeståndsrätten uttryckligen namnes bland de ämnesområden, inom vilka innehavaren av försäkringsprofessuren bör ha dokumenterat särskild skicklighet. En professur i försäkringsrätt med ämnesområdet särskilt anknutet till försäkringsavtalsrätt, försäkringsassociationsrätt och skadeståndsrätt, skulle kunna på ett naturligt sätt inpassas i nuvarande civilrättsundervisning. På professurens innehavare skulle då ankomma att hålla föreläsningar och seminarieövningar samt att examinera i dessa ämnesdelar. I fråga om kompetensen hos en blivande innehavare av professuren yttrade kommittén, att ett huvudvillkor måste vara, att innehavaren vid sidan av allmän privaträttslig professorskompetens dokumenterat gedigna vetenskapliga insikter i just försäkringsväsendets speciella rättsliga problem och dessutom kunde antagas äga intresse för att bedriva forskning inom detta område. De juridiska fakulteterna och kanslern, från vilka yttranden infordrades över förbundets framställning, uttalade sig bland annat i fråga om den föreslagna professurens karaktär och om innehavarens undervisningsskyldighet m. m. Samtliga dessa myndigheter ställde sig avvisande till att försäkringsrätt 210

gjordes till ett särskilt examensämne. Den föreslagna professuren borde enligt deras mening i huvudsak få karaktären av forskningsprofessur. En ledamot av fakulteten i Uppsala, med vilken två ledamöter instämde, förklarade sig icke vara beredd att taga ställning till frågan om den föreslagna professuren borde få karaktär av forskningsprofessur. Enligt hans mening vore det lyckligt om innehavaren av professuren utöver viss undervisning i försäkringsjuridik på högre stadium, hade att i viss omfattning lätta den arbetsbörda, som vid Stockholms högskola åvilade den professor, som fått civilrätt I på sin lott. Sedermera hemställde stats- och rättsvetenskapliga fakulteten i yttrande den 4 december 1951 om föreskrifter för ifrågavarande professur av följande innehåll: 1. Till innehavare av professuren må endast utnämnas den, som styrkt kompetens till professur i civilrätt och därvid särskilt ådagalagt vetenskaplig skicklighet inom försäkringsavtalsrätten. 2. Innehavaren av professuren åligger att bedriva forskning inom försäkringsrätt och skadeståndsrätt. 3. Innehavaren av professuren skall varje lästermin fullgöra undervisning i försäkringsrätt och skadeståndsrätt två timmar per vecka, dock med rätt för fakulteten att med hänsyn till angelägna undervisningsbehov för viss period utöka skyldigheten till att avse tre timmar per vecka. 4. Innehavaren av professuren skall, i den utsträckning fakulteten finner sådant förenligt med professurens ändamål att gagna den försäkringsrättsliga forskningen, åläggas att för studerande, som följt hans undervisning och som därtill anmäla sig, förrätta tentamen för juris kandidatexamen i det civilrättsämne, vartill försäkrings- och skadeståndsrätten hänförts. Härjämte är innehavaren av professuren examinator för juris licentiatexamen i civilrätt, då den vetenskapliga avhandlingen faller inom försäkringsrättens eller skadeståndsrättens område. 5. Innehavare av professuren skall i övrigt vara underkastad samma regler röran-

de undervisnings- och examinationsskyldighet som ordinarie professor i stats- och rättsvctenskapliga fakulteten. Sedan yttranden avgivits över stockholmsfakultetcns ovan angivna förslag av juridiska fakulteten i Uppsala och av kanslersämbetet, har Kungl. Maj:t den 8 augusti 1952 meddelat följande föreskrifter beträffande professuren i försäkringsrätt, att gälla tills vidare fr. o. m. den 1 september 1952. 1. Till innehavare av professuren må endast utnämnas den, som styrkt kompetens till professur i civilrätt och därvid särskilt ådagalagt vetenskaplig skicklighet inom försäkringsavtalsrätten. 2. Det åligger innehavaren av professuren att bedriva forskning i försäkringsrätt och skadeståndsrätt. 3. Innehavaren av professuren är skyldig att hålla offentlig föreläsning i försäkringsrätt och skadeståndsrätt två timmar i veckan, där ej kanslern på förslag av statsoch rättsvetenskapliga avdelningen (fakulteten) bestämmer, att föreläsningarna skola på annat sätt fördelas eller att i stället för föreläsningar skall träda annan däremot svarande undervisning. 4. Innehavaren av professuren är skyldig att förrätta examination i civilrätt för juris licentiatexamen i fall, då licentiatavhandlingen faller inom försäkringsrättens eller skadeståndsrättens område. 5. Därest det för ett ändamålsenligt anordnande av den akademiska undervisningen och examinationen befinnes erforderligt, äger kanslern — i den utsträckning detta finnes förenligt med professurens ändamål att gagna den försäkringsrättsliga forskningen — på förslag av avdelningen (fakulteten) föreskriva, att innehavaren av professuren skall vara skyldig att meddela undervisning och förrätta examination utöver vad ovan bestämts. De beträffande professuren meddelade föreskrifterna angående ämnesområdets bestämning samt innehavarens undervisningsskyldighet m. m. synas enligt kommitténs mening i stort sett tillfredsställande. Föreskrifterna äro icke av den art, att professuren kommer att intaga någon mera markerad särställning i förhållande till övriga juridiska pro-

fessurer, vilket från kommitténs synpunkter måste betecknas som en fördel. Då försäkringsrätten erbjuder ett synnerligen lämpligt område för fördjupade studier kommer ämnet sannolikt att locka ett flertal studerande. På grund av vad sålunda anförts får kommittén föreslå, att vid stats- och rättsvetenskapliga fakulteten vid Stockholms högskola skall inrättas en professur i civilrätt, särskilt arbetsrätt. Vad professuren i försäkringsrätt beträffar, har denna nyligen ledigförklarats. Då även professuren i civilrätt, särskilt arbetsrätt, redan nu torde vara erforderlig för undervisningen i civilrätt och efter ett genomförande av kommitténs förslag icke kan undvaras, får kommittén föreslå, att professuren i civilrätt, särskilt arbetsrätt, måtte inrättas snarast möjligt. Förvaltningsrätt. Socialrätt Vid var och en av de juridiska fakulteterna i Uppsala och Lund finnes en professur i förvaltningsrätt och statsrätt med folkrätt. Motsvarande professur vid Stockholms högskola omfattar numera efter tillkomsten av professuren i internationell rätt ämnena statsrätt och förvaltningsrätt. Stats- och rättsvetenskapliga fakulteten vid Stockholms högskola har vid upprepade tillfällen hemställt om en ny professur i förvaltningsrätt. Juridiska fakulteten i Lund har tidigare yrkat p å en professur i socialrätt. Något yrkande om en professur inom förevarande ämnesområde har icke framförts från juridiska fakulteten i Uppsala. Vad först frågan om en professur i socialrätt beträffar så har denna, som redan framgått i kap. 8 sid. 114 ff, tidigare berörts både av socialvetenskapliga forskningskommittén (SOU 1946: 74) och av universitetsberedningen i dess betänkande II. Med socialrätt är härvid att förstå i huvudsak lagstift211

Finner beredningen det sålunda vara ett önskemål, att en forskningsprofessur i socialrätt kunde komma till stånd, exempelvis vid Lunds universitet, vars juridiska fakultet framfört önskemålet om en professur i ämnet, måste emellertid beredningen anse det tvivelaktigt, huruvida beslut om inrättande av en dylik professur bör fattas redan nu. — — — Med hänsyn härtill (bristen på kompetenta sökande) och med beaktande även av vad ovan anförts om svårigheten att under den närmaste framtiden besätta ledigblivande professurer inom de juridiska fakulteterna, anser beredningen det nödvändigt att tills vidare uppskjuta frågan om inrättandet av en forskningsprofessur i socialrätt. Så snart förhållandena medge det, bör emellertid denna fråga ånyo upptagas till behandling.

ningen om barnavård, fattigvård och alkoholistvård, lagstiftningen om socialförsäkring och andra sociala förmåner samt arbetsrätt. Enligt forskningskommiltén vore det i hög grad önskvärt, att inom de juridiska fakulteterna få till stånd en utvidgad undervisning och forskning i socialrätt. Universitetsberedningen uttalade, att det, enligt dess mening, vore önskvärt att socialrätten både i den juridiska undervisningen och forskningen bleve föremål för det största intresse. Detta borde dock icke ske därigenom att man ur de nuvarande examensämnena förvaltningsrätt, civilrätt och straffrätt bröte ut de socialrättsliga delarna och sammanförde dessa till ett särskilt ämne. I stället borde det vara möjligt att vid undervisningen i nyssnämnda ämnen särskilt beakta de i desamma ingående olika socialrättsliga delarna. Beredningen fann, att det för närvarande icke vore påkallat eller ens möjligt att för undervisningens tillgodoseende upprätta särskilda lärostolar i socialrätt.

Departementschefen uttalade (prop. 272/1947), att åtgärder för att främja forskningen på socialrättens område syntes honom i hög grad önskvärda. Frågan härom krävde emellertid enligt hans mening ytterligare utredning, varför han för närvarande icke vore beredd att förorda inrättandet av den ifrågavarande professuren.

Däremot syntes det enligt beredningen önskvärt att vid någon av de juridiska fakulteterna kunde inrättas en forskningsprofessur i socialrätt. Härutinnan yttrade beredningen: Av obestridligt värde skulle det framför allt vara att någon rättsvetenskapsman hade till sin särskilda uppgift att ägna uppmärksamhet åt den utveckling inom stora delar av rättsområdet, varom här är fråga. Utan tvivel föreligger här en mycket lockande rättsvetenskaplig uppgift. Av stor betydelse icke minst ur lagstiftningspolitisk synpunkt skulle det också vara, att man genom vetenskaplig forskning, inriktad på de många gebiten av socialrätt, kunde få en mycket önskvärd överblick över dessa delar av rättsområdet och sambandet dem emellan. Därmed sammanhänger till sist att genom det arbete innehavaren av en professur i socialrätt skulle komma att utföra innehållet av socialrätten såsom ett möjligen blivande särskilt examensämne och dettas förhållande till övriga ämnen småningom skulle komma att fixeras.

I fråga om behovet ur undervisningssynpunkt av en professur i socialrätt är kommittén av samma mening som beredningen, att en sådan icke erfordras. Det socialrättsliga ämnesstoffet ingår för närvarande i civilrätt, straffrätt och förvaltningsrätt. Av skäl, för vilka kommittén närmare redogjort i kap. 8, h a r kommittén ansett det socialrättsliga ämnesstoffet lämpligen böra inhämtas i samband med de examensämnen, vartill socialrätten hör enligt nuvarande ämnesindelning. Med kommitténs förslag till studieordning är det vidare möjligt för den av det socialrättsliga området särskilt intresserade att u n d e r fördjupningsstadiet inhämta mera ingående insikter inom detta ämnesområde, genom att till exempel u n d e r fördjupningsterminen i civilrätt studera arbetsrätt och under den valfria terminen välja förvaltnings-

rätt, d ä r v i d studierna kunna inriktas å socialvårdsrätt. Om det för undervisningens skull icke kan anses erforderligt med en professur i socialrätt kan det däremot diskuteras om icke en sådan skulle behövas ur forskningssynpunkt. Behov av ökad forskning föreligger emellertid även p å flera andra rättsområden. Enligt kommitténs mening föreligga icke tillräckliga skäl för att bereda just socialrätten en forskningsprofessur. Behovet av lärarkrafter för undervisningen är emellertid skriande. Om sålunda en forskningsprofessur för närvarande icke kan förordas står däremot möjligheten öppen att skapa en "specialprofessur" av samma karaktär, som de av kommittén ovan beskrivna i civilrätt. Härvid måste man n ä r m a r e överväga vilket ämnesstoff, som bör ingå i en sådan socialrättslig professur. Enligt kommitténs mening kan det icke bli fråga om att låta professuren innefatta allt det, som enligt vad förut sagts hänföres till socialrätt. Det skulle innebära att man skapade en professur, som innefattade ämnesdelar från olika juridiska ämnen, vilka delar utformats efter väsentligen än civilrättsliga, än förvaltningsrättsliga och än straffrättsliga p r i n c i p e r . I stället bör man sträva efter att bereda åtminstone de större och viktigare socialrättsliga ämnesdelarna en starkare ställning inom det exister a n d e ämne, vartill ämnesdelen hör. I fråga om arbetsrätten har kommittén ovan föreslagit, att denna ämnesdel bör tillgodoses inom en professur i civilrätt. Därest man vidare önskar tillgodose den i övrigt viktigaste socialrättsliga ämnesdelen, socialvårdsrätt, bör detta ske inom en professur i förvaltningsrätt. Härtill återkommer framställningen i det följande. Ämnet förvaltningsrätt h a r u n d e r sen a r e år blivit alltmer omfattande. Stats-

och kommunalförvaltningens ansvällning h a r gjort att ämnet avsevärt växt i betydelse. Socialvårdslagstiftningen, näringslagstiftningen, reglerna om allmän ordning och säkerhet, hälsovård, byggnadsväsen m. m. äro under ständig omvandling och utbyggnad. Med hänsyn härtill har undervisningen i ämnet kommit att bli alltmer krävande och det framstår vidare som ett angeläget önskemål att bereda ökade möjligheter till vetenskaplig bearbetning av det ständigt växande författningsmaterialet. Universitetsberedningen uttalade i sitt betänkande II att på grund av förvaltningsrättens ökade vikt vägande skäl kunde anföras för en dubblering av professurerna i förvaltningsrätt vid samtliga tre juridiska fakulteter. Beredningen inskränkte sig likväl till att förorda inrättandet av en ny professur i förvaltningsrätt vid Stockholms högskola. På grund av bristen på kompetenta sökande syntes professuren enligt beredningen icke böra inrättas omedelbart men principbeslut om dess inrättande borde fattas snarast möjligt. Den nya professurens förläggning till Stockholm motiverade beredningen med att därvarande juridiska fakultet hade det största antalet studerande. Det vore vidare mest ändamålsenligt att en sådan professur förlades till Stockholm, där förvaltningen hade sitt centrum. Med avseende å benämningen av den föreslagna nya professuren i förvaltningsrätt anförde beredningen: Beredningen vill icke förorda, att den nya professuren göres till en professur i materiell förvaltningsrätt, men det synes beredningen naturligt, att professurens innehavare kommer att ägna särskild uppmärksamhet åt denna del av förvaltningsrätten jämte därmed sammanhängande allmänna spörsmål, medan tyngdpunkten i den äldre professuren i statsrätt, förvaltningsrätt (och folkrätt) kommer att ligga inom statsrätten och de grenar av förvaltningsrätten, som hava ett närmare samband med stats213

rätten. Det bör emellertid stå professurernas innehavare fritt att sinsemellan fördela undervisning och examination med hänsyn till vad som kan finnas lämpligt ur ämnets och undervisningens synpunkt. Förslaget om en ny professur i förvaltningsrätt vid Stockholms högskola upptogs sedermera av de sakkunniga för utredning om Stockholms högskolas ekonomiska förhållanden i deras i februari 1947 avgivna betänkande. Universitetsberedningen har i sitt betänkande VI uttalat, att den föreslagna professuren vore synnerligen väl motiverad och angelägen. Kompetenta sökande till professuren kunde numera även påräknas. Om en professur i ämnet omedelbart inrättades skulle den med all sannolikhet locka ett flertal sökande. Beredningen har därför föreslagit att vid Stockholms högskolas stats- och rättsvetenskapliga fakultet omedelbart inrättas en ny professur i förvaltningsrätt. Kommittén får för sin del ytterligare understryka angelägenheten av att den föreslagna professuren i förvaltningsrätt omedelbart kommer till stånd. Beträffande ämnesområdet för den nya professuren ifrågasatte universitetsberedningen att densamma företrädesvis borde ägnas åt den materiella förvaltningsrätten, till vilken socialvårdsrätten hör. I remissyttrande över universitetsberedningens betänkande II åberopade stats- och rättsvetenskapliga fakulteten ett uttalande av professor Herlitz angående ämnesområdet för den föreslagna nya professuren: Fördelningen av undervisnings- och examinationsuppgifterna mellan professuren i statsrätt och förvaltningsrätt och den föreslagna nya professuren i förvaltningsrätt erbjuder vissa svårigheter, som förut varit okända vid de juridiska fakulteterna. Jag har ej anledning att på frågans nuvarande stadium ingå på dessa svårigheter, men vill anmärka att de eventuellt kunna tänkas lösta genom att förvaltningsrätten uppdelas i två ämnen. En möjlig lösning vore att ur 214

förvaltningsrätten utbryta de delar, som avse den statliga förvaltningsorganisationen och kommunalrätten, eventuellt även tjänstemannarätten och vissa andra partier av ämnet och anförtro det sålunda bildade ämnet åt den professur, som tillika omfattar statsrätten. Studiet av detta ämne, som komme att sammanhänga med statsrätten, kunde med fördel förläggas till ett jämförelsevis tidigt stadium av de juridiska studierna. Inom det andra ämnet, som liksom nu borde läsas under någon av de sista terminerna, komme huvudsakligen att falla dels vad universitetsberedningen betecknat som materiell förvaltningsrätt, nämligen läran om enskildas rättigheter och plikter inom olika grenar av förvaltningen och därmed sammanhängande ämnen, dels förvaltningsförfarandet (inklusive förvaltningsprocessen). Detta ämne komme sålunda att innefatta den utan all jämförelse betydelsefullaste delen av den nuvarande förvaltningsrätten. De av Herlitz befarade svårigheterna ur undervisnings- och examinationssynpunkt genom tillkomsten av ytterligare en professur i förvaltningsrätt skulle med den av kommittén föreslagna studieordningen och lärarorganisationen icke längre göra sig gällande. Inrättande för tillgodoseende av undervisningens och forskningens behov av en hy professur i ett tidigare representerat ämne bör icke medföra, att ett särskilt examensämne tillskapas genom utbrytning av delar av det större ämnet, i vilket nybildade ämne innehavaren av den nya professuren skall meddela undervisning och förrätta examination. Kommittén får för sin del förorda, att den nya professuren göres till en professur i förvaltningsrätt. Starka skäl tala emellertid för att den nya professurens innehavare ägnar speciell uppmärksamhet åt en viss del av förvaltningsrätten. Härvid äro olika möjligheter tänkbara. Ett område, som redan nu och än mer framdeles synes böra uppmärksammas, utgöres t. ex. av den näringsrättsliga lagstiftningen. Vid

övervägande av vilken ämnesdel, som i första h a n d bör komma ifråga, har kommittén likväl stannat för socialvårdsrätten. Detta område synes vara det, d ä r en ökad forskning främst torde behövas. Härigenom tillgodoses också d e framförda kraven på att bereda socialrätten, nämligen den del därav som hör till förvaltningsrätten, en s t a r k a r e ställning. Det må vidare påpekas, att då socialvårdsrätten utgör en viktig — måhända den viktigaste — delen av den materiella förvaltningsrätten, d e n n a lösning även anknyter till universitetsberedningens ovan berörda förslag. Beträffande undervisningen skall professorn, liksom annan innehavare av specialprofessur, främst leda seminarieövningar och hålla vetenskapliga föreläsningar i socialvårdsrätt, men i övrigt vara skyldig att examinera och undervisa inom ämnet förvaltningsrätt i dess helhet. I fråga om speciminering bör vad tidigare sagts beträffande specimination för specialprofessur i civilrätt (civilrätt, särskilt arbetsrätt) äga motsvarande tillämpning.

rande professurer böra anstå ytterligare någon tid. För att tillgodose undervisningsbehovet har kommittén däremot i det följande föreslagit inrättande av en befattning som preceptor i förvaltningsrätt vid var och en av de juridiska fakulteterna.

Kriminologi Enligt kommitténs förslag skall för juris kandidat- och juris politices magisterexamina meddelas viss undervisning i juridiska hjälpvetenskaper. I allmänhet torde det icke vara erforderligt eller lämpligt att för denna undervisning inrätta särskilda lärarbefattningar vid de juridiska fakulteterna. I någon utsträckning torde möjligen ifrågavarande undervisning kunna bestridas av lärare i rent juridiska ämnen, särskilt straffrätt. Därjämte böra fackmän på de skilda områdena anlitas för undervisningsuppdrag av mindre omfattning, mot ersättning från fakulteternas kursanslag. Beträffande en av de hithörande vetenskaperna, nämligen kriminologien, råder emellertid ett särskilt förhållande. Denna vetenskap undersöker brottsligheten såsom samhällsföreteelse och söker klarlägga dess soPå grund av det anförda får kommitciala och individuella orsaker och i tén sålunda föreslå, att vid Stockholms samband därmed bringa ljus över föruthögskolas stats- och rättsvetenskapliga sättningarna och medlen för brottsligfakultet omedelbart måtte inrättas en hetens bekämpande. Dess resultat äro professur i förvaltningsrätt, särskilt av största betydelse för straffrätten socialvårdsrätt. och vissa delar av socialvårdsrätten Som redan universitetsberedningen och för undervisningen rörande dem. framhållit kunna vägande skäl anföEn tillfredsställande undervisning i ras för en dubblering av professurerna kriminologi måste bygga på ett veteni förvaltningsrätt även i Uppsala och skapligt forskningsarbete inom denna. Lund. Vid en avvägning av det föreligEtt sådant är också starkt påkallat av gande behovet av nya professurer har samhälleliga behov utanför det akade-' emellertid kommittén funnit, att yttermiska området, såsom stöd för lagstiftligare två professurer i förvaltningsrätt ningsarbetet och rättstillämpningen. åtminstone icke för tillfället äro allDen utveckling, som under de senaste deles nödvändiga. Med hänsyn till komårtiondena ägt r u m på strafflagstiftmitténs strävanden att endast föreslå ningens och kriminalvårdens område i oundgängligen nödvändiga professurer anser kommittén därför, att ifrågava- de flesta västerländska stater, har be215

tingats av och i sin tur nödvändiggjort kriminologisk forskning och undervisning vid universitet och andra läroanstalter för utbildning av brottmålsjurister och befattningshavare inom kriminalvården och därmed sammanhängande sociala arbetsområden. Vid flertalet mera betydande universitet i USA ha inrättats särskilda lärostolar i kriminologi såsom en från straffrätt och sociologi utbruten specialvetenskap. Inom Europa ha bland annat i England och Holland skapats väl utrustade institutioner för att särskilt tillgodose behovet av forskning och undervisning i kriminologi (t. ex. i Cambridge och Utrecht).

visningen i straffrätt. Vidare bruka meddelas kurser i rättspsykiatri m. m. Vad den kriminologiska forskningen beträffar h a r en sådan bedrivits i vårt land sedan ett par decennier tillbaka. Denna forskning har kommit till stånd utan att vara knuten till någon akademisk lärostol och sålunda utan organisatoriskt stöd från statsmakternas sida. Sedan år 1946 finnes ett till Stockholms högskola anslutet kriminologiskt institut, vilket sorterar under därvarande juridiska fakultet. Institutet har skapats av en för ändamålet bildad stödförening. Denna saknar egentliga tillgångar, bortsett från en del inventarier och böcker, vilka anskaffats för medel, som institutets föreståndare, professor Olof Kinberg, erhållit från enskilda donatorer. På samma sätt ha medel erhållits för bestridande av hyra för lokaler för institutet.

Vad våra grannländer beträffar ha strävandena att bereda utrymme för forskning och undervisning i kriminologi lett till inrättande av särskilda lärarbefattningar i detta ämne. I Danmark finnes vid Köpenhamns universitet ett under professuren i kriminalrätt lydande lektorat i kriminologi. Innehavaren av denna befattning leder regelbundet återkommande kurser i kriminologi för juris studerande m. fl. Numera är deltagande i en sådan kurs uppställt som examensfordran i juridisk ämbetsexamen. I Finland finnes vid Helsingfors universitet en docentur i kriminologi. Docenturen är förlagd till den statsvetenskapliga fakulteten och föreläsningarna ha icke i första rummet åsyftat att meddela undervisning åt juris studerande. Inom juridiska fakulteten ha frivilliga kurser i rättsmedicin och kriminalistik hållits.

Kriminologiska institutet h a r utfört omfattande undersökningar bland annat r ö r a n d e tvångsarbetsanstalternas och arbetshemmens klientel och är för närvarande sysselsatt med undersökningar av den topografiska fördelningen av brottsligheten i Stockholm, av den sociala prognosen vid rättspsykiatriska undersökningar samt av rattfylleriets och övrig alkoholbrottslighets bakgrund och terapi. Medel ha vid skilda tillfällen beviljats, bl. a. av statens medicinska och samhällsvetenskapliga forskningsråd. Till den 1 febr. 1953 h a r institutet från sistnämnda forskningsråd beviljats anslag om sammanlagt 100.240 kronor.

I vårt land ha önskemålen om forskning och undervisning i kriminologi endast i mycket begränsad omfattning k u n n a t förverkligas. Någon akademisk eller annan lärarbefattning i kriminologi finnes icke. I den mån undervisning i kriminologi meddelas för juris studer a n d e sker detta i samband med under-

Med tanke på den alltmer ökade betydelse som kriminologien fått framstår det som ett önskemål att den kriminologiska forskningen och undervisningen erhåller sådana resurser, personella och materiella, som stå i proportion till de viktiga uppgifter kriminologien h a r att fylla i det moderna samhället.

I skrivelse till universitetskanslern den 6 m a r s 1947 föreslog styrelsen för kriminologiska institutet en utredning angående inrättande av en professur i kriminologi, vari bland annat anfördes: I själva verket torde det vara en utbredd uppfattning bland dem som haft att såsom jurister, läkare, socialarbetare, vetenskapsmän eller i annan egenskap syssla med brottets fenomen, att denna invecklade och betydelsefulla sociala företeelse gör anspråk på att bliva behandlad såsom ett självständigt forskningsområde. Utomlands, särskilt i de anglosaxiska länderna, har insikten härom framdrivit en kriminologisk vetenskap, som avsatt betydelsefulla resultat. Även i Sverige har sedan ett par decennier bedrivits en kriminologisk forskning, som i många avseenden väl kan mäta sig med utlandets. Detta förhållande har haft ett betydande inflytande på strafflagstiftningens område, där som bekant Sverige under senare tid genom en rad även utomlands uppmärksammade reformer ryckt upp i främsta ledet, i vad det gäller att genom lagstiftningsåtgärder bekämpa kriminaliteten. Anmärkningsvärt är emellertid, att denna svenska kriminologiska forskning kommit till stånd utan att vara knuten till en akademisk lärostol och sålunda utan egentligt stöd från samhällets sida. Det synes föreningen uppenbart, att det såväl för lagstiftningens vidare utveckling som för dess tillämpning skulle vara av största värde, att den kriminologiska forskningen nu får direkt stöd. Behovet av akademiska lärare i kriminologi framgår bland annat också av att svenska staten nyligen inbjudit den svenskfödde amerikanske kriminologen professor Thorsten Sellin i Philadelphia att under innevarande läsår hålla föreläsningar vid svenska fakulteter och biträda strafflagberedningen i dess arbete på en reformering och systematisering av det straffrättsliga reaktionssystemet. Staten har därigenom faktiskt redan medgivit behovet av fastare former för den kriminologiska forskningen och undervisningen. Kommitténs förslag till juris kandidatexamen innebär bland annat, att krav på vissa insikter i kriminologi, rättspsykiatri m. fl. hjälpvetenskaper till juridiken uppställes som villkor för examen. Om studiet av dessa ämnen

eller de viktigaste av dem skola kunna erhålla tillräcklig stadga är det angeläget att det finnes någon lärarkraft, som särskilt har ansvar för denna undervisning. Med hänsyn till den kriminologiska forskningens alltmer ökade betydelse måste vidare — särskilt i jämförelse med de resurser som denna forskning flerstädes förfogar över utomlands — den tid nu anses vara inne då kriminologien kan göra anspråk på att bli representerad i universitets- och högskoleorganisationen. Ett minimikrav måste härvid vara att åtminstone en lärar- och forskarbefattning i kriminologi inrättas. För att befattningen skall bli tillräckligt självständig bör den vara en professur, vilket är önskvärt även ur den synpunkten att den skall kunna locka verkligt kvalificerade krafter. Att kriminologien icke tidigare erhållit någon lärar- eller forskarbefattning i vårt land torde möjligen sammanhänga med att det icke varit alldeles klart om detta ämnesområde hörde hemma inom den juridiska, filosofiska eller medicinska fakulteten. Vårt lands hittills främste kriminolog av facket, tillika vår främste rättspsykiater, är läkare. Ur undervisningssynpunkt torde professorerna i straffrätt allmänt anses vara de närmaste målsmännen för kriminologien på grund av dennas nära sammanhang med kriminalpolitiken. Flerstädes utomlands betraktas kriminologien närmast som en del av sociologien och hänföres sålunda till den filosofiska fakulteten. Olika skäl kunna givetvis anföras för professurens förläggning till den ena eller andra fakulteten. Kommittén finner övervägande skäl tala för att professuren förlägges till juridiska fakulteten. Härför talar även det förhållandet att kriminologiska institutet som förut nämnts sorterar u n d e r stats- och 217

rättsvetenskapliga fakulteten vid Stockholms högskola. Vad professurens förläggning beträffar synes Stockholm vara den lämpligaste platsen härför. I huvudstaden finnas de ämbetsmyndigheter, centrala register, arkiv m. m., där en stor del av den kriminologiska forskningens material är att hämta. Vidare finnas, enligt vad erfarenheten visat, i huvudstaden goda möjligheter till kontakter med samarbetsvilliga läkare och tjänstemän hos de socialvårdande organen. Sådana kontakter kunna möjliggöra att undervisningen blir åskådlig och praktisk. Oberoende av på vilken ort professorn blir placerad torde han i viss utsträckning kunna meddela undervisning även vid fakulteterna på andra orter. Tydligt är att denna professur liksom andra professurer med sociologisk inriktning måste utrustas med en institution, som erbjuder möjlighet till forskning och undervisning enligt sociologiska metoder, bl. a. med fältarbeten och statistiska undersökningar. Härtill återkommer kommittén i det följande (s. 237). Vissa professurers benämning Benämningen på vissa av de nuvarande professurerna torde vid ett genomförande av kommitténs förslag böra ändras. Efter inrättandet av den nya professuren i finansrätt med finansvetenskap vid Stockholms högskola bör således den nuvarande professuren i civilrätt jämte finansrätt vid framdeles inträffande ledighet ändras till en professur i enbart civilrätt. Den nuvarande finansrättsprofessuren i Lund omfattar, som förut nämnts, finansrätt och finansvetenskap, vilket sammanhänger med att det ansetts ändamålsenligt att bereda finansvetenskapen en något starkare ställning vid ett av universiteten. Enligt kommitténs mening kan det ifrågasättas om icke 218

jämväl denna professur bör benämnas finansrätt med finansvetenskap. Det finnes enligt kommitténs mening ingen anledning att beträffande en av finansrättsprofessurerna kräva en mera fullständig specimination i finansvetenskap. Finansrätten är ett juridiskt ämne, medan finansvetenskapen, som utgör en del av nationalekonomien, i förhållande till finansrätten har karaktären av hjälpvetenskap. Det möter alltid svårigheter att besätta en professur, som omspänner två skilda ämnesområden, med kompetent innehavare. Icke minst gäller detta finansrätt och finansvetenskap, där fråga är om skilda vetenskaper med olika frågeställningar och metoder. På grund härav vill kommittén föreslå, att professuren i finansrätt och finansvetenskap vid Lunds universitet vid nuvarande innehavarens avgång omändras till professur i finansrätt med finansvetenskap. Inom kommittén har ifrågasatts, huruvida — efter inrättandet av en professur i finansrätt med finansvetenskap vid Stockholms högskola — den därstädes befintliga donationsprofessuren i nationalekonomi med finansvetenskap (Lars Hiertas professur) borde underkastas någon förändring; se h ä r o m s. 399. Jämväl de nuvarande professurerna i civilrätt med internationell privaträtt i Uppsala och Lund samt i förvaltningsrätt och statsrätt med folkrätt böra erhålla ändrade benämningar. Efter inrättandet av de två professurerna i internationell rätt synas förenämnda professurer vid nuvarande innehavares avgång böra omändras till professurer i civilrätt respektive förvaltningsrätt och statsrätt. Tillkomsten av särskilda professurer i allmän rättslära medför att nuvarande professurer i straffrätt och juridisk encyklopedi böra omfatta enbart straffrätt.

Därjämte torde böra övervägas huruvida, sedan i enlighet med kommitténs förslag romersk rätt upphört att vara särskilt examensämne i juris kandidatexamen, professurer, som nu omfatta rättshistoria och romersk rätt (med olika formuleringar vid de skilda fakult e t e r n a ) , b ö r a betecknas som professurer enbart i rättshistoria eller i rättshistoria med romersk rätt (såsom f. n. är fallet i Uppsala). Väljes det förra alternativet är därmed icke uteslutet att, med hänsyn till den framtida omfattningen av examensämnet rättshistoria, meritering i romersk rätt bör tillmätas värde vid bedömande av aspiranter till sådan professur. Ett skäl att föredraga det senare alternativet är, att romersk rätt fortfarande skulle utgöra examensämne i licentiatexamen. Det kan emellertid antagas att svårigheter komma att möta att besätta professurerna, om meritering i romersk rätt städse skall krävas för kompetens.

derhava denna undervisning, även böra sköta den därtill hörande examinationen. Enligt kommitténs mening står det under sådana omständigheter utom tvivel att dessa lärare måste äga hög vetenskaplig kompetens. I begränsad omfattning torde deras biträde även komma att krävas för den kvalificerade undervisningen under fördjupningsstudierna. Med hänsyn till det ansvar för undervisning och examination, som kommer att åvila dessa befattningshavare, är det alldeles nödvändigt att de ha en mera fast anställning vid fakulteten. Eljest får man ingen garanti för att den ifrågavarande undervisningen blir av tillräckligt hög kvalitet, varjämte professorerna nödgas ägna avsevärd tid och uppmärksamhet åt de grundläggande studierna till förfång för deras befattning med undervisningen på fördjupningsstadiet. Det är vidare av kostnadsskäl av betydelse att den undervisningsskyldighet, som åvilar dessa lärarkrafter, icke är alltför ringa.

2. Preceptorer

Tidigare förslag I syfte att skapa en typ av lärarbefattning, som skulle kunna fylla den viktiga uppgiften att övertaga en avsevärd del av professorernas undervisning och biträda vid examination, föreslog 1945 års universitetsberedning i sitt betänkande II att de dåvarande biträdande lärarbefattningarna med en avlöning av 9.260 kronor för år skulle ombildas till befattningar av en typ, som dittills icke funnits företrädd vid universiteten. För innehavare av sådan befattning föreslogs titeln preceptor. I förhållande till redan befintliga jämförliga akademiska befattningar blev preceptor placerad mellan laborator och docent. Befattningarna föreslogos böra utgöra arvodesbefattningar och vara förenade med tjänste- och familjepension. Preceptors undervisningsskyldighet skulle vara lika stor som pro-

F ö r att tillgodose det stora behovet av undervisning är det nödvändigt med ett antal kvalificerade lärarbefattningar vid sidan av professorerna. Dessa lärarkrafter skola väsentligen ansvara för undervisningen i andra delen av juris kandidatexamen d. v. s. den undervisning, som huvudsakligen meddelas i form av grundläggande kurser och rättsfallsövningar. Förevarande undervisning är visserligen mer eller m i n d r e elementär men det är dock samtidigt fråga om att giva översikter över tämligen omfattande ämnesområden samt att i samband därmed klargöra och belysa juridiska problem ur olika synpunkter. Det är härvid sålunda icke fråga om propedeutiska kurser utan undervisningen skall ligga på ett fullt vetenskapligt plan. Det må vidare understrykas att de lärare, som omhän-

fessors eller fyra timmar i veckan, varjämte preceptor skulle vara skyldig förrätta examination i sitt ämne i den utsträckning vederbörande fakultet eller sektion bestämde. Som allmän norm i kompetensavseende skulle gälla god docentkompetens. Vid remissbehandlingen kritiserade särskilt kanslern beredningens förslag. Med de kompetenskrav beredningen uppställt för erhållande av befattning som preceptor vore det enligt kanslern nödvändigt att bereda sådan lärare en annan ställning. För sådana fall, då en lärarbefattning av högre vetenskaplig kvalitet befunnos erforderlig, vore det riktigare att för ändamålet inrätta en ordinarie tjänst. Så syntes kanslern vara förhållandet beträffande relativt självständiga ämnesområden inom en av professor företrädd disciplin samt i fråga om ämnen, där professur av en eller annan anledning icke funnes. Preceptor syntes böra erhålla samma ställning som laborator (prosektor). Benämningen preceptor borde lämpligen förbehållas de teologiska och juridiska fakulteterna samt humanistiska sektionerna. Vidare förklarade kanslern att han i betraktande av den ståndpunkt han intagit beträffande preceptorstjänsterna ansåge att befattningar av typen biträdande lärare alltjämt borde finnas. Till den av kanslern uttalade kritiken anslöt sig departementschefen. Grunden till att beredningens förslag icke framstode som helt tillfredsställande fann departementschefen vara den att beredningen sökt få till stånd en enhetlig tjänstetyp, preceptor, för arbetsuppgifter, vilka med större fördel borde fördelas på två typer av befattningshavare. I princip syntes sålunda mera kvalificerade uppgifter i forskningens och undervisningens tjänst, i den mån professurer icke inrättades för ändamålet, böra anförtros åt innehavare av fasta

befattningar, medan för m i n d r e kvalificerade uppgifter mera rörliga befattningar inrättades. Då kanslerns förslag härutinnan förefölle utgöra en lämplig lösning och anslöte sig till det förslag, som 1946 accepterades för de naturvetenskapliga disciplinernas del, förordade departementschefen att befattningar i laborators löne- och tjänsteställning inrättades även för a n d r a än naturvetenskapliga och medicinska discipliner. Preceptorsbefattningar syntes departementschefen böra i första hand (kursiverat h ä r ) komma i fråga för att r e p r e sentera ett relativt självständigt ämnesområde inom en av professor företrädd disciplin eller ersätta professor i sådana ämnen, där professur av en eller annan anledning icke funnes. I likhet med kanslern ansåg departementschefen vidare, att den nuvarande typen av biträdande lärare alltjämt borde finnas. Genom statsmakternas beslut inrättades från och med den 1 juli 1947 ett m i n d r e antal preceptorsbefattningar inom de filosofiska fakulteternas humanistiska sektioner. Till den tjänstetyp, som representeras av laboratorer och preceptorer, höra även befattningar såsom prosektorer, observatörer m. fl.; de bruka sammanfattas under beteckningen befattningshavare inom laboratorsgraden. I fråga om laboratorsbefattningarna ä r o dessa med hänsyn till undervisning och övriga arbetsuppgifter icke alldeles likartade. I en del fall intaga dessa befattningar en mera självständig ställning, då en särskilt viktig gren av ett ämne ansetts böra få en fast företrädare i fråga om forskning och undervisning utan att man likväl ansett behov av en professur föreligga. I åter a n d r a fall ansvara befattningarnas innehavare icke särskilt för någon viss gren av ett ämne inom en professur utan h a n d h a vid sidan av professorn i ämnet under-

visningen i detta för lägre examina. Vad de hittills fåtaliga preceptoraten beträffar, företräda deras innehavare särskilda ämnen eller delar av ämnen. Befattningarna inom laboratorsgraden äro ordinarie befattningar. Enligt beslut av 1952 års riksdag äro de placerade i lönegraden Ca 34. Ehuru för ifrågavarande befattningar några särskilda kompetensföreskrifter icke finnas torde de kompetenskrav, som i realiteten uppställas, kunna sammanfattas i uttrycket "förstärkt docentkompetens". Undervisningsskyldigheten skall icke vara större än den, som skäligen kan anses motsvara professors undervisningsskyldighet. Härjämte är befattningshavare skyldig att i viss utsträckning svara för examination. Kommitténs förslag Enligt kommitténs mening synes inrättandet av ett antal preceptorsbefattningar utgöra den ur olika synpunkter bästa lösningen för att täcka det föreliggande behovet av undervisning och examination. I förhållande till professor skulle innehavarna av dessa befattningar med avseende å ställning och arbetsuppgifter närmast påminna om sådana andra befattningshavare inom laboratorsgraden, vilka från ämnesprofessorn övertagit vissa delar av honom åvilande undervisning och examination. Några preceptorat av sådan karaktär h a hittills icke kommit till stånd. Om de ökade kraven på undervisning på kandidatstadiet skola kunna tillgodoses kan man emellertid ifrågasätta om det icke kommer att bli nödvändigt att även inom de filosofiska fakulteternas humanistiska sektioner inrätta preceptorstjänster av nu ifrågavarande karaktär. Det kan måhända göras gällande att de juridiska fakulteternas behov av lärarkrafter skulle kunna lösas efter andra linjer än genom inrättande av preceptorsbefattningar. Med utgångs-

punkt från nuvarande lärarorganisation skulle härvid närmast en ökning av antalet docenter komma i fråga. På grund av den ringa undervisningsskyldighet, som tidigare åvilade docentstipendiat, 55 timmar per läsår, kunde detta ickeanses som någon lämplig lösning. Härtill kom att docent icke var skyldig förrätta examination. Med hänsyn till det föreliggande behovet av undervisning skulle härför ha fordrats ett alldeles för stort antal docenter, vilket i rådande rekryteringsläge vore helt uteslutet. Genom beslut av 1952 års riksdag ha docenterna erhållit tryggare och ekonomiskt fördelaktigare anställningsförhållanden än hittills. F r å n och med den 1 juli 1952 ha de beretts en tidsbegränsad anställning som extra ordinarie tjänstemän. Anställningstiden utgöres av två 3-årsperioder med möjlighet till förlängning högst ett år. Medan arvodet för docentstipendiat närmast före den 1 juli 1952 utgjorde 16.766 kronor, oberoende av dyrort, är docent från och med nyssnämnda dag placerad i lönegrad Ce 30, motsvarande i Stockholm en årlig begynnelselön av 21 084 kronor, rörligt tillägg inberäknat. 1 Vad undervisningsskyldigheten beträffar h a r denna höjts till 75 timmars föreläsningar eller därmed kvalitativt jämförlig undervisning per läsår; denna undervisning kan enligt kanslerns bestämmande ersättas av annan, mera elementär undervisning, varvid timantalet skall ökas i motsvarande grad. Därvid bör i stort sett en timmes föreläsning motsvaras av två timmars sådan undervisning, som fordr a r mindre förberedelsearbete, t. ex. propedeutiska kurser. Docent skall vidare i viss utsträckning kunna taga del i examinationen till lägre examina. Även efter genomförandet av denna reform kan emellertid den ifrågavaran1 1 Uppsala och Lund (ortsgrupp 3) utgör begynnelselönen 19 860 kr.

de undervisningen icke helt anförtros docenter, såvida icke dessas antal skulle bliva oproportionerligt stort. Docents undervisningsskyldighet är för begränsad. Ej heller kan det ifrågakomma att ålägga docenterna en examinationsskyldighet av här ifrågavarande omfattning. Det skulle alltför mycket inkräkta på deras forskningsverksamhet. Omhänderhavandet av en så viktig examination, som det här är fråga om, bör dessutom enligt kommitténs mening i p r i n c i p ankomma på lärare, som inneha en fastare anställning än den, som tillkommer docent. Då biträdande lärare ha en avsevärt större undervisningsskyldighet än docent skulle man emellertid kunna ifrågasätta att anförtro den nu ifrågavarande undervisningen åt lärare av detta slag. I fråga om dessas kompetens förutsattes från början att de skulle ha docentkompetens. Utvecklingen gick emellertid i riktning mot en sänkning av kompetensen. Såväl docentstipendier som läroverkslcktorat tedde sig ofta avsevärt mera tilldragande än de biträdande lärartjänsterna. I p r i n c i p har man likväl hållit fast vid kravet på docentkompetens. Vid sitt ställningstagande till universitetsberedningens förslag i fråga om biträdande lärare m. na. uttalade departementschefen (prop. 272/ 1947) alt enligt hans mening de biträdande lärarna såvitt möjligt borde ha docentkompetens, ehuru sådan kompetens på grund av rekryteringsläget icke syntes kunna föreskrivas såsom undantagslöst villkor. Med hänsyn härtill borde man därför tills vidare räkna med två kategorier av biträdande lärare — docentkompetenta och icke docentkompetenta. För närvarande utgör arvodet för icke docentkompetent biträdande lärare 13.800 kronor för år, medan till docentkompetent biträdande lärare utgå samma kontanta löneför-

måner som till docent. Alltjämt har utvecklingen gått i den riktningen att det blivit allt svårare att erhålla docentkompetenta biträdande lärare. Som exempel må nämnas att av tretton biträdande lärare vid filosofiska fakulteten i Lund höstterminen 1951 endast tre voro docentkompetenta. I fråga om biträdande lärares undervisningsskyldighet gäller att han är skyldig att meddela undervisning av propedeutisk karaktär u n d e r minst 6 timmar i veckan (motsvarande omkring 180 timmar per l ä s å r ) . Därest det befinnes lämpligt att han delvis fullgör sin undervisningsskyldighet genom hållande av föreläsningar av vetenskaplig karaktär eller genom seminarieövningar kan han beredas nedsättning i undervisningsskyldigheten för hel eller viss del av termin, dock att antalet underdervisningstimmar per vecka ej får sättas lägre än 4 (motsvarande omkring 120 timmar per l ä s å r ) . Sådan nedsättning i undervisningsskyldigheten h a r medgivits i ett flertal fall. Biträdande lärare förordnas av kanslern för högst tre år i sänder på förslag av fakultet (sektion). Med utgångspunkt från de rekryteringsförhållanden, som råda och även framdeles torde komma att råda vid de juridiska fakulteterna, kan man icke räkna med att befattningar som biträdande lärare annat än undantagsvis skulle kunna besättas med någon, som förvärvat docentkompetens eller som eljest vore mera kvalificerad. Även om aspiranter kunde erhållas i tillräckligt antal skulle de förmodligen ej vara mera kvalificerade än doktorander. Det kan tydligen icke ifrågakomma att införa en sådan organisation, att undervisningen i första och a n d r a delarnas ämnen huvudsakligen skulle omhänderhavas av lärare, som icke hade större kompetens. Och att anförtro examina-

tionen åt dessa annat än i rena undantagsfall måste betecknas såsom alldeles uteslutet. På grund av vad sålunda anförts finner kommittén avgörande skäl tala för att de fasta lärarkrafter, som krävas vid sidan av professorerna förutom docenter och a n d r a mindre kvalificerade lärarkrafter böra utgöras av befattningshavare i preceptors löne- och tjänsteställning. Preceptoraten böra inrättas i de större och viktigare juridiska ämnena, där undervisnings- och examinationsbehovet är mest trängande, nämligen i civilrätt, straffrätt, processrätt och förvaltningsrätt. Vid bedömande av det erforderliga antalet befattningar av ifrågavarande slag synes ett visst försteg böra givas åt stockholmsfakulteten på grund av det stora antalet studerande därstädes. Det stora antalet hänför sig främst till de tidigare ämnena enligt studieplanen. Genom att avbrottsprocenten är större i Stockholm än i Uppsala och Lund äger så småningom en viss utjämning rum. I förhållandet mellan Uppsala och Lund synes skillnaden mellan antalet studerande icke vara större än att vardera fakulteten bör tilldelas samma antal preceptorat. Med anledning av vad sålunda anförts får kommittén föreslå att vid var och en av de juridiska fakulteterna i Uppsala och Lund måtte inrättas tre preceptorat i civilrätt, ett preceptorat i straffrätt, ett preceptorat i processrätt och ett preceptorat i förvaltningsrätt. I fråga om stats- och rättsvetenskapliga fakulteten i Stockholm föreslås inrättande av fyra preceptorstjänster i civilrätt samt en sådan tjänst i vart och ett av ämnena straffrätt, processrätt och förvaltningsrätt. För närvarande är det icke möjligt att besätta hela det föreslagna antalet preceptorsbefattningar. Däremot före-

finnas utsikter att redan nu eller i varje fall om ett par år kunna besätta ett mindre antal preceptorat. Kommittén får med hänsyn härtill hemställa att förevarande preceptorstjänster måtte inrättas enligt följande: Uppsala Lund Sthlm Vid reformens genomför. 3 3 3 1 :a året efter reformen 2 2 2 2 :a året efter reformen 1 1 2

Det bör ankomma på vederbörande fakultet att angiva vilka ämnen de till inrättande vid reformens genomförande föreslagna preceptorstjänsterna böra avse. Det förhållandet att vid ett genomförande av kommitténs förslag kompetenta innehavare av befattningarna i ett eller annat fall icke genast finnes att tillgå får enligt kommitténs mening icke utgöra hinder för befattningarnas inrättande och uppförande på stat. Tjänsterna få i så fall upprätthållas med vikarier till dess de i vederbörlig ordning kunna besättas med ordinarie innehavare. Preceptorerna böra såsom av det föregående framgått fungera som examinatorer. Detta bör icke i och för sig medföra någon nedsättning av deras undervisningsskyldighet. 3. Docenter Som redan tidigare framhållits h a r beträffande docentstipendiaterna från och med den 1 juli 1952 den ändringen vidtagits att de beretts tidsbegränsad anställning som extra ordinarie tjänstemän. Antalet docentbefattningar vid de juridiska fakulteterna utgör för närvarande sammanlagt 13, därav 5 i Uppsala och 4 i vardera Lund och Stockholm. 1945 års universitetsberedning föreslog i sitt betänkande II att en fullt utbyggd juridisk fakultet borde förfoga över sex docentstipendier och ett forskarstipendium, eller sammanlagt 21

stipendier. Därest fakulteterna utbyggdes till denna storlek skulle, uttalade beredningen, proportionen mellan antalet professorer och antalet docenter bliva ungefärligen densamma som inom a n d r a fakulteter. Departementschefen ansåg sig i likhet med kanslern icke böra tillstyrka inrättandet av några nya docentstipendier. I anledning av en motionsvis gjord framställning om en ökning av docentstipendiernas antal beslöt emellertid riksdagen 1947 att ett nytt docentstipendium skulle inrättas vid vardera fakulteten i Uppsala och Lund. 1949 erhöll Uppsala-fakulteten ytterligare ett sådant stipendium. Vad frågan om forskardocenturer beträffar skulle det på grund av bristen på juridisk forskning i och för sig vara önskvärt med åtminstone en forskardocentur vid varje juridisk fakultet såsom universitetsberedningen föreslagit. Alltför många och viktiga rättsområden ha över huvud icke blivit föremål för någon ingående vetenskaplig behandling, varför talrika arbetsuppgifter erbjuda sig för intresserade forskare. Då det emellertid är tveksamt i vad mån frågan om forskardocenturer faller inom kommitténs uppdrag h a r kommittén avstått från att härutinnan framlägga några förslag. Även om inrättande av preceptorsbefattningar utgör en lösning på det mest trängande behovet av lärarkrafter är det liksom hittills nödvändigt med ett antal docenturer. För rekryteringen till professurer och preceptorat måste det finnas tillgång till docenturer. Dessa befattningar äro främst inriktade på vetenskapligt arbete. I detta skede av den akademiska karriären förutsättas nämligen vetenskapsidkarna skola meritera sig för professurer och preceptorat. I synnerhet i sådana visserligen m i n d r e men likväl viktiga ämnen som t. ex. rättshistoria, finansrätt, inter-

nationell rätt och allmän rättslära, där några preceptorat icke föreslagits, är det för rekryteringen till professurerna av betydelse att det finnes tillgång till ett antal docenturer. Docentbefattningar äro vidare erforderliga för att kompetenta lärare skola stå till förfogande såsom vikarier för professor och preceptor vid befrielse från undervisning eller tjänstledighet för vetenskapligt arbete, författande av läroböcker, offentliga uppdrag, adjunktioner i domstol m. m. Med utgångspunkt från den av kommittén föreslagna lärarorganisationen, som i fråga om de mest kvalificerade lärarkrafterna utom professorer bygger på ett antal preceptorsbefattningar, synes vid ett genomförande av kommitténs förslag det nuvarande antalet docenturer i stort sett vara till fyllest. På grund av det något större antalet professurer i Stockholm och det stora studentantalet därstädes synes det emellertid befogat att ytterligare en docentur inrättas vid stockholmsfakulteten. På grund av det anförda får kommittén sålunda förorda att vid stats- och rättsvetenskapliga fakulteten vid Stockholms högskola måtte — utöver nuvarande fyra — inrättas ytterligare en befattning som e. o. docent. 4. Biträdande lärare Vid framläggande av förslaget till inrättande av preceptorsbefattningar vid de juridiska fakulteterna h a r kommittén samtidigt uttalat att den för sin del icke k u n n a t förorda några b i t r ä d a n d e lärartjänster vid samma fakulteter. För n ä r v a r a n d e finnes som tidigare framhållits såväl i Uppsala som i Lund en för den juridiska och filosofiska fakulteten gemensam befattning som biträdande lärare i nationalekonomi. I Lund finnes numera ämnet nationalekonomi icke längre representerat

inom den juridiska fakulteten. I Uppsala skall enligt Kungl. brev den 26/7 1947 professuren i nationalekonomi med finansrätt vid nuvarande innehavarens avgång förändras till en professur i finansrätt med finansvetenskap. Vid Stockholms högskolas stats- och rättsvetenskapliga avdelning finnes en donationsprofessur i nationalekonomi med finansvetenskap (jfr nedan s. 397). Då nationalekonomien således icke längre blir representerad av en professur vid de båda universitetsfakulteterna bör enligt kommitténs mening de ovannämnda för den filosofiska och juridiska fakulteten gemensamma biträdande lärarbefattningen helt överföras till filosofiska fakulteten. Undervisning och examination i ekonomisk samhällskunskap för juris kandidatexamen bör därefter i huvudsak bestridas av preceptor i nationalekonomi från sistnämnda fakultet. För frågan om hur kommittén närmare tänkt sig denna undervisning ordnad redogöres i samband med kommitténs förslag till lärarorganisation för samhällsvetenskapliga examina (sid. 402). 5. Assistenter och amanuenser Det ökade behov av undervisning, som föreligger för de juridiska fakulteternas del, utgör icke något för dem speciellt. Behovet av ökade arbetskrafter för undervisning och för forskning h a r för universiteten över huvud varit en brännande fråga under de senaste årtiondena. Detta behov har framkallats av de vetenskapliga disciplinernas fortskridande specialisering, forskningens ökade betydelse för samhället, en fortgående försämring av proportionen mellan antalet lärare och antalet studenter samt en förändring av undervisningsformerna i riktning mot övningar och seminarier. Förstärkningar av de personella resurserna ha därför 15—2226/

måst vidtagas; betydande sådana genomfördes genom statsmakternas beslut åren 1946 och 1947, dock icke i några juridiska ämnen, bortsett från ett par docentstipendier. Härvid ha i en del fall nya professurer och andra högre lärarbefattningar inrättats. Men framför allt ha nya befattningar av lägre grad tillkommit. Medan sådana tidigare förekommo i huvudsak endast i medicinska, naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga ämnen finnas dylika befattningar numera även i andra ämnen inom samtliga fakulteter; vad de juridiska fakulteterna beträffar finnes såsom förut nämnts endast en biträdande lärare (gemensam med humanistiska sektionen) och en förste amanuens vid vardera fakulteten i Uppsala och Lund. I sitt betänkande II framhöll universitetsberedningen att den genomgått behovet av lärarkrafter vid universitet och högskolor ämne för ämne inom de teologiska, juridiska och filosofiska fakulteterna samt att beredningen till de akademiska lärarkrafterna jämväl räknat amanuenser vid ett flertal vetenskapliga institutioner. Beredningen uttalade vidare, alt den vore medveten om att behovet av amanuenser och assistenter kunde överblickas först i samband med planerna för byggande av nya institutioner, vilka planer icke inventerats för bland annat de juridiska fakulteternas del. Några förslag om inrättande av assistent- eller amanuensbefattningar för sistnämnda fakulteter framlade beredningen icke. I den nuvarande universitetsorganisationen finnas assistenter av två slag, nämligen förste och andre assistenter. Förste assistent har en tjänstgöringsskyldighet av i genomsnitt 1 000 timmar per arbetsår (ca 5 tim. per dag) och uppbär ett årligt arvode av 12 000 kronor; för andre assistent är tjänstgöringsskyldigheten densamma, medan arvodet utgör 10 008 kronor. Amanuensbefattningarna äro av tre slag: förste ama225

nuens med ett årligt arvode av 6 000 kronor och en arbetstid av 600 timmar per arbetsår (ca 3 tim. per dag), andre amanuens med ett arvode av 4.008 kronor och en arbetstid av 400 timmar per år (ca 2 tim. per dag) samt tredje amanuens med ett arvode av 2 004 kronor per år och en arbetstid av 2 timmar per dag under den tid tjänstgöringen varar (högst 8 mån. per år). Assistentbefattningarna äro i många fall både undervisnings- och forskningsbefattningar. I stor utsträckning äro de enbart undervisningsbefattningar. I viss utsträckning finnas assistenter som enbart syssla med forskningsarbete. Undervisningsuppgifterna bestå i att assistenterna hålla elementära kurser eller leda vissa övningar eller laborationer. I forskningsarbetet biträda assistenterna professorn i dennes forskningsverksamhet eller utföra visst institutionsarbete. Amanuenserna biträda vid undervisningen genom handledning av de studerande på olika sätt vid övningar och laborationer, meddela anvisningar på litteratur, biträda vid rättandet av skrivningar m. m. Utom att befattningar som assistenter och amanuenser äro nödvändiga för undervisningen och forskningen ha de vid sidan om licentiand- och doktorandstipendier en viktig uppgift att fylla för att bereda möjligheter till försörjning och utbildning av unga forskare. I sitt betänkande VI har beredningen med anledning av framförda önskemål från fakulteterna i Uppsala och Lund om forskningsassistenter, d. v. s. befattningshavare, vilka skulle ha till främsta uppgift att på olika sätt biträda professorerna vid deras forskning genom insamlande av material men vilka dessutom skulle kunna vara i viss utsträckning behjälpliga vid förberedande av professorernas undervisning, berört frågan om behovet av assistenter och amanuenser vid den juridiska forskningen och undervisningen. Härutinnan uttalar beredningen: Enligt universitetsberedningens mening kan det icke betvivlas, att en professor ofta skulle ha stor nytta av att i sin forskning erhålla biträde av en assistent, exempelvis för ett mödosamt excerperingsarbete eller för andra rutinuppgifter. I själva verket skulle det väl för praktiskt taget alla pro-

fessorer vara en fördel att kunna anlita sådant biträde. Ett tillgodoseende av detta behov i full utsträckning skulle emellertid uppenbarligen få mycket stora ekonomiska konsekvenser, och universitctsberedningen finner det därför icke möjligt att för närvarande slå in på en sådan väg. Denna fråga ligger emellertid annorlunda till när det gäller forskning bedriven i verkligt institutionsmässiga former. Vid sådan forskning måste hjälpkrafter med olika kvalifikationer medverka. I den mån även inom de humanistiska vetenskaperna, inklusive de teologiska och juridiska, forskningsarbetet får den inriktning och den fasta organisation, som är det karakteristiska för sådan forskning, vilken bedrives inom särskilda institutioner eller institut, bör därför även för dessa vetenskapers del behovet av vetenskapligt skolade hjälpkrafter vid forskningens bedrivande tillgodoses. I likhet med beredningen finner kommittén det önskvärt att varje professor kunde beredas tillfälle att vid sitt forskningsarbete anlita en assistent eller amanuens. Icke minst måste sådana arbetskrafter ställas till förfogande i den mån även mera rättssociologiskt betonad forskning kommer att bedrivas. Men alldeles oavsett behovet av hjälpkrafter för den juridiska forskningen är det av största betydelse att sådana arbetskrafter komma till användning i undervisningen vid de juridiska fakulteterna. Ett mera allsidigt utnyttjande av ifrågavarande personal skulle kräva att institutionslokaler stode till fakulteternas förfogande. Det synes emellertid trots rådande lokalsvårigheter redan nu vara möjligt att till en början inrätta ett mindre antal assistent- och amanuensbefattningar. F ö r assistenter och amanuenser finnas flera angelägna uppgifter i den juridiska undervisningen. I den propedeutiska kursen kunna assistenter med fördel användas som lärare. Vid professorernas undervisning böra de lämna biträde på olika sätt. De kunna sålunda förbereda rättsfallsövningar och semi-

narieövningar genom att vara professorn behjälplig med alt utvälja lämpliga övningsuppgifter eller att eljest biträda vid dessa övningar. En assistent kan vidare biträda professorn vid förberedande av tentamensskrivningar, medverka vid rättandet av skrivningarna m. m. Vid de fingerade rättegångarna i processrätt kunna assistenter användas för olika uppgifter. F ö r att tillhandagå de studerande ha amanuenser en viktig funktion att fylla. De böra lämna de studerande anvisning på lämplig litteratur ävensom eljest meddela erforderliga råd och upplysningar, särskilt för seminariearbeten. Icke minst för dem, som påbörja juridiska studier, torde det vara värdefullt att ha en amanuens att vända sig till. Inom det juridiska forskningsarbetet kunna såväl assistenter som amanuenser användas för skilda uppgifter av olika svårighetsgrad. Insamling och bearbetning av rättsvetenskapligt material utgöra exempel å sådana uppgifter. Det arbete, som de härvid utföra, torde i många fall komma icke blott forskningen utan även undervisningen till godo. På grundval av dylika materialsamlingar skola främst rättsvetenskapliga undersökningar utföras. F ö r fördjupningsstudierna skulle det vara av intresse att ibland låta den studerande välja en m i n d r e forskningsuppgift, som h a r till föremål en åtminstone förberedande bearbetning av ett insamlat material rörande någon viss fråga. Ur synpunkten av en bättre kontakt mellan lärare och studerande äro assistenter och amanuenser vidare av stort värde. På något längre sikt torde det icke vara uteslutet att tillkomsten av ett ökat antal assistent- och amanuensbefattningar kan verka stimulerande på rekryteringen till högre juridiska studier. Det synes sålunda ligga nära till hands att sådana befattningshavare i

sitt arbete på en viss forskningsuppgift komma i kontakt med rättsvetenskapliga problem, vilka de för egen del skulle vilja närmare bearbeta. Kommittén vill härefter närmare beröra det nuvarande läget beträffande assistenter och amanuenser och de önskemål, som härutinnan framförts från fakulteternas sida. Juridiska fakulteten i Uppsala. För närvarande finnes en förste amanuens vid juridiska seminariet. Amanuensens arbetskraft tages emellertid helt i anspråk för skötseln av seminariebiblioteket. Bland de för n ä r v a r a n d e aktuella önskemålen har fakulteten hemställt om inrättande av en förste assistentbefattning med tjänstgöring tills vidare vid fakultetens institut för jämförande rättsvetenskap. Som motivering härför h a r fakulteten bland annat åberopat, att rättsvetenskapen numera kommit in i ett skede, då det visat sig nödvändigt att bygga på mera omfattande materialsamlingar än tidigare. Såväl strävandena till ökad komparativ rättsforskning som de ökade kraven på rättssociologisk fördjupning verkade i denna riktning. Liksom inom annan samhällsvetenskap förelåge jämväl inom rättsvetenskapen ett behov av forskningsassistenter. Om något av den skedda utvecklingen skulle avspegla sig jämväl i undervisningen vore ett visst biträde av assistenter även där av stort värde. Universitetsberedningen h a r föreslagit, att vid institutet för jämförande rättsvetenskap inrättas en förste assistentbefattning. 1 Juridiska fakulteten i Lund. För närvarande finnes en förste amanuens vid juridiska seminariet; liksom i Uppsala tages han helt i anspråk för seminariebiblioteket. 1 l petita för budgetåret 1953/54 har fakulteten bl. a. begärt en förste assistent i processrätt.

Såsom för n ä r v a r a n d e särskilt angelägna önskemål h a r fakulteten uppfört inrättandet av en befattning som forskningsassistent samt två nya befattningar som andre amanuens. Beträffande behovet av forskningsassistenter uttalade fakulteten i petita för budgetåret 1952/53: Den moderna juridiska forskningen är delvis av samma art som den naturvetenskapliga genom att den förutsätter insamlandet av ett omfattande material. Hittills ha professorerna själva måst utföra all materialsamling i den mån forskning, som förutsätter insamling av stort material över huvud varit möjlig att genomföra. Ett livligt önskemål är därför att till fakulteten knytas några forskningsassistenter. Fakulteten beräknar att det i och för sig skulle finnas behov av fem assistenttjänster men begränsar sig för närvarande till att begära inrättandet av en sådan tjänst. En forskningsassistent bör ha ett arvode motsvarande arvode för förste assistent. Universitetsberedningen h a r endast ansett sig kunna föreslå inrättandet av ytterligare en befattning som förste amanuens med väsentligaste uppgift att lämna visst biträde åt såväl lärare som studerande vid undervisningen, särskilt seminarieundervisningen. Stats- och rättsvetenskapliga fakulteten vid Stockholms högskola. Någon assistent- eller amanuensbefattning finns icke vid fakulteten. Av det anförda torde framgå att redan med nuvarande organisation av de juridiska fakulteterna förefinnes behov av assistenter och amanuenser. Kommitténs förslag till en reform av juristutbildningen kräver ett ökat antal befattningar av ifrågavarande slag. Med hänsyn till det ovissa läge vari frågan om institutioner för de juridiska fakulteterna, fakulteten i Lund undantagen, befinner sig, h a r kommittén måst begränsa sina önskemål till det antal assistenter och amanuenser, vilka oundgängligen synas erforderliga för under-

visningen enligt den föreslagna ordningen. För fakulteternas i Uppsala och Lund del får kommittén föreslå inrättande vid vardera fakulteten av två befattningar som förste assistent, en befattning som förste amanuens — utöver den redan befintliga — och en befattning som andre amanuens. Hinder synes ej behöva möta att låta den ene av assistenterna vid fakulteten i Uppsala tjänstgöra vid institutet för jämförande rättsvetenskap i den mån denna tjänstgöring icke inkräktar på de uppgifter av mera direkt undervisningsbetonad art, som må komma att åvila denne assistent. Vad fakulteten i Stockholm beträffar synes det, särskilt på grund av det stora studentantalet under de två första studieåren för juris kandidatexamen och det större antalet professorer som ha att meddela undervisning, icke förslå med det för Uppsala och Lund föreslagna antalet. Kommittén förordar att vid stats- och rättsvetenskapliga avdelningen vid Stockholms högskola inrättas två befattningar som förste assistent och en befattning som andre assistent samt två befattningar som förste amanuens och en befattning som andre amanuens. 6. Praktiskt verksamma jurister I den i kommitténs direktiv lämnade redogörelsen för den mot den nuvarande juristutbildningen framförda kritiken uttalas bland annat att undervisningen ansetts alltför teoretisk. Man önskar flera möjligheter till verksamhet i det praktiska rättslivet och till praktiska övningar överhuvudtaget under studietiden samt vidgad medverkan av praktiska jurister i undervisningen. Frågan om det praktiska inslaget i juristutbildningen berördes av 1943 års domarutredning i samband med dess

behandling av den praktiska kursen härvid uttalat att en utväg, som i detta och dennas utformning. Utredningen syfte åtminstone borde försökas, vore fann att den i den praktiska kursen att i enlighet med domarutredningens meddelade handledningen borde, i den förslag använda därtill lämpade jurister i praktisk yrkesutövning som biträmån så vore möjligt, sammanföras med den teoretiska undervisningen i mot- dande lärare under dem för ändamålet svarande delar av ämnena. Att i full beviljad längre tjänstledighet. Vid den juridiska undervisningen ha utsträckning förverkliga detta önskemål mötte, framhöll utredningen, svårighet praktiskt verksamma jurister hittills i av olika anledningar. I regel syntes det huvudsak icke anlitats i annan mån än icke vara så lätt för en professor, som som ledare av den praktiska kursen. vad undervisningen beträffade hade Under de allra senaste åren h a r emellertid i några fall en sådan jurist, vantill huvuduppgift att ägna sig åt den mera vetenskapligt betonade undervis- ligen en domare, åklagare eller advokat, ningen, att lämna de studerande sådan medverkat i undervisningen antingen undervisning, som avsåge den praktiska genom att giva en kort kurs i något juritillämpningen i anslutning till demon- diskt ämne eller genom att fungera som ledare vid fingerade rättegångar eller strerade handlingar. För den som haft eljest meddela mera praktisk handledeller hade sin verksamhet inom det ning i samband med besök vid dompraktiska rättslivet låge denna uppgift stolar. helt naturligt bättre till. Det skulle därför för förverkligandet av önskemålet Användning av praktiskt verksamma om en mera praktiskt betonad under- jurister i undervisningen förekommer visning vara av stort värde om såsom på många håll utomlands i betydligt biträdande lärare vid den juridiska unstörre omfattning än i Sverige (s. 72). dervisningen kunde anställas praktiskt I Danmark och Norge är det sålunda verksamma jurister med uppgift att vanligt med praktiker sona lärare. I meddela undervisning av principiellt Norge meddelas sålunda liksom hos oss samma slag som den övriga lärare medviss undervisning av delvis samma delade. Genom en sådan anordning beskaffenhet som den praktiska kurskulle de studerande få tillfälle att lära sen av domare och advokater. Ett stort känna praktiska juristers syn på de antal praktiker meddela undervisning rättsliga problemen och taga del av i forna av rättelse och genomgång av deras erfarenheter från rättsreglernas teoretiska och praktiska uppgifter av tillämpning i det praktiska livet. An- det slag, som brukar förekomma i tenställande av praktiska jurister såsom tamen. Vid själva examinationen, såväl biträdande lärare med uppgift att un- den skriftliga som den muntliga, andervisa i vissa delar av ett ämne vore vändes till helt övervägande del prakenligt utredningen en ändamålsenlig tiskt verksamma jurister. I Finland använder man praktiker sona ledare av lösning för frågan om h u r den med den praktiska kursen avsedda under- mera elementära kurser. I Tyskland äro en del av de biträdande eller mera unvisningen borde meddelas. derordnade lärarkrafterna praktiskt I skrivelse till Kungl. Maj:t den 2 verksamma jurister. Många praktiker september 1948 h a r Sveriges Juristförfungera vidare som e. o. professorer bund betonat nödvändigheten av en och biträdande lärare. Nu nämnda förstärkning av lärarkrafterna vid de praktiskt verksamma jurister fullgöra juridiska fakulteterna. Förbundet h a r 229

sina undervisningsuppdrag vid sidan om sin ordinarie tjänst. Behovet av en ökning av antalet praktiskt verksamma jurister vid undervisningen framträder i tvenne avseenden. För att de från skilda håll framförda önskemålen om ett starkare praktiskt inslag i undervisningen skola kunna tillgodoses är det sålunda nödvändigt att vid densamma använda lärare med omfattande och aktuell erfarenhet av praktisk verksamhet inom rättslivet. Men vidare torde det för att det föreliggande behovet av lärare skall kunna täckas vara erforderligt med ett antal praktiskt verksamma jurister för den ordinära, mera abstrakt lagda undervisningen. Lärarbehovet, som redan under den nuvarande examensordningen gör sig starkt gällande, blir alltmer framträdande efter kommitténs förslag till studieordning. För ifrågavarande läraruppdrag torde ifrågakomma praktiskt verksamma jurister med teoretiskt intresse. De borde kunna hämtas såväl från domstolarna (de statliga och rådhusrätterna) och förvaltningen som bland åklagare, advokater och andra jurister i enskild verksamhet. De undervisningsuppdrag, som för närvarande fullgöras vid de juridiska fakulteterna av praktiskt verksamma jurister, ha karaktären av bisysslor med begränsade arvoden. Denna anordning har givit goda resultat och synes framdeles böra komma till användning i större omfattning än hittills. Det skulle vara av stort värde att anlita praktiker även för enstaka föreläsningar över vissa praktiskt juridiska frågor. En advokat föreläser t. ex. över hur det går till att bilda ett bolag och en åklagare redogör för gången av en förundersökning i brottmål. Emellertid synes utvägen med undervisningsuppdrag som bisysslor icke

vara tillräcklig för att möta det föreliggande behovet av undervisning. Det ligger i sakens natur att ett dylikt uppdrag måste bli förhållandevis begränsat för att kunna skötas på ett tillfredsställande sätt. Ett större mått av undervisning kräver med nödvändighet att ifrågavarande lärare kunna använda en väsentlig del av sin arbetstid åt undervisning. F ö r såväl undervisningen som för kontakten mellan de juridiska universitetslärarna och på olika områden av rättslivet praktiskt verksamma jurister skulle det innebära väsentliga fördelar om ett m i n d r e antal praktiker vore villiga till och hade möjlighet att mera odelat ägna sig åt lärarverksamhet för kortare eller längre tid. Varje sådan anordning kräver uppenbarligen förhållandevis betydande anslag av statsmedel. Ett frigörande av praktiskt verksamma jurister helt eller delvis från deras ordinarie verksamhet för uppdrag som lärare torde väl sannolikt vara möjligt endast såvitt angår befattningshavare inom domstolsväsendet och administrationen. Vad domstolsväsendet beträffar synas särskilt hovrätterna kunna ifrågakomma. Det är mycket vanligt att befattningshavare i assessors ställning fullgöra u p p d r a g som sekreterare i olika utredningar, som många gånger icke ha något samband med domstolsjuridisk verksamhet. Med hänsyn till deras uppgifter som domare skulle det säkerligen vara till stor fördel om de bleve i tillfälle att såsom lärare för någon tid återuppliva och ytterligare utvidga sina teoretiska insikter. För undervisningen skulle det verka i hög grad befruktande med en lärare, som ägde möjlighet att vid den teoretiska undervisningen belysa olika rättsregler med konkreta exempel ur verkligheten från sitt eget verksamhetsområde. Vid kommitténs överläggningar med

företrädare för hovrätterna i denna eller Lund eller i dessa städers närmare fråga h a r man också förklarat sig grannskap. Full ledighet för sådant intresserad av att vilja medverka till uppdrag kan meddelas intresserade beatt låta assessorer åtaga sig l ä r a r u p p - fattningshavare oberoende av placeringsort. I fråga om befattningshavadrag. I vad mån möjlighet föreligger att på motsvarande sätt frigöra befattnings- rens lön under tiden för lärartjänstgöhavare vid rådhusrätterna för tjänst- ring bör den avlöning han går miste om göring som lärare synes mera ovisst. ersättas med ett arvode från universiteDetsamma torde gälla befattningshavare tets stat. Arvodet bör helst vara något större än den avstådda halva eller hela inom förvaltningen. lönen för att göra intresserade befattBeträffande sättet för att möjliggöra ningshavare villiga att åtaga sig dylikt lärartjänstgöring för ovannämnda slag av befattningshavare synas i huvudsak läraruppdrag. Det förutsattes att den akademiska två a n o r d n i n g a r kunna ifrågakomma. tjänstgöringen får tillgodoräknas som Enligt den ena erhålla sådana befattlikvärdig med befattningshavarens orningshavare för en viss period, fördinarie tjänstgöring. Hans rätt till beslagsvis ett halvår eller kortare, sin räkning av tjänstetid i fråga om lönetjänstgöringsskyldighet nedsatt till klassplacering och befordran i den karexempelvis hälften för att fullgöra ett riär, vari han befinner sig, får sålunda l ä r a r u p p d r a g vid någon fakultet. Den icke försämras av uppdraget som akaandra anordningen innebär att dylika demisk lärare. befattningshavare för en något längre period, till exempel ett år, erhålla full ledighet från sin befattning för att 7. Kursanslag tjänstgöra som lärare vid en fakultet. Det förra alternativet synes u r vissa Även efter en förstärkning av de fasta synpunkter vara att föredraga. Befattlärarkrafterna måste liksom för närvaningshavaren undgår risken att förlora rande åtskillig undervisning ombesörjas kontakten med sin egentliga arbetsuppav särskilda kursgivare. Detta gäller gift. Han får särskilda möjligheter att främst den praktiskt juridiska undervid undervisningen använda aktuellt visningen, större delen av undervisningmaterial från sitt verksamhetsområde en i juridiska hjälpvetenskaper, propedeutiska kursen, kursen i ekonomisk för att belysa olika juridiska problem redovisning m. m. vid undervisningen. Alternativet med full tjänstledighet från den ordinarie De kursanslag, som de juridiska fakultjänsten erbjuder emellertid även vissa teterna från och med budgetåret 1952/ fördelar. Befattningshavaren blir i till53 förfoga över, uppgå i Uppsala till fälle att mera odelat ägna sig åt under28 400 och i Lund till 23 700 kronor. visning och i någon omfattning åt exaVid stats- och rättsvetenskapliga avdelningen vid Stockholms högskola utgör mination. Han kan vid sidan h ä r a v få kursanslaget 25 900 kronor. tillfälle att under sin vistelse vid fakulteten vetenskapligt behandla något proDe undervisningsbehov, som skola blem, som mött honom i hans praktiska tillgodoses från kursanslag, synas vara av ungefär samma storlek i Uppsala och juridiska tjänstgöring. Lund. I Stockholm är undervisningsbeFör läraruppdrag som deltidssyssla hovet mera omfattande på grund av det kunna ifrågakomma befattningshavare större antalet studerande därstädes. med placering i Stockholm, Uppsala 231

Uppsala och

Lund

Vad till en början propedeutiska kursen beträffar fordras anslag för tre sådana kurser per läsår. F ö r varje kurs, som — med undantag av översikten av elementerna i den allmänna rättsläran — omfattar 60 timmar, torde beräknas ett belopp av 3 500 kronor eller tillhopa 10 500 kronor vid vardera fakulteten. Undervisningen i juridiska hjälpvetenskaper kan beräknas till omkring 110 timmar per läsår, vartill komma besök å fångvårdsanstalter, kliniska demonstrationer m. m. Denna undervisning torde i viss omfattning kunna meddelas av lärare i straffrätt vid fakulteten. Sådan lärare bör kunna svara för kriminologi och kriminalpolitik. En möjlighet är vidare att låta professorn i kriminologi i Stockholm ansvara för undervisningen i detta ämne jämväl i Uppsala och Lund. Beträffande övriga kurser måste i regel experter på respektive områden anlitas. Kommittén har ansett sig böra räkna med att för undervisningen i rättspsykologi, rättspsykiatri, kriminalteknik och straffverkställighet (dubblerade kurser, sammanlagt omkring 70 tim. per läsår) särskilda kursgivare måste anlitas. Kostnaden härför torde böra beräknas till sammanlagt 7 000 kronor.

vid undervisningen i samtliga ämnen i denna del torde ett något större antal timmar erfordras än vad som nu åtgår till den dubblerade praktiska kursen. Kommittén har uppskattat ifrågavarande behov till 150 timmar per läsår. Då det är önskvärt att för denna undervisning erhålla tillgång till framstående praktiskt verksamma jurister och varje föreläsare i regel endast torde anlitas för ett fåtal timmar, har kommittén ansett sig böra r ä k n a med en ersättning av 100—150 kronor per timma. Kommittén förordar ett årligt belopp av 20 000 kronor för ifrågavarande undervisning.

I finansrätt har kommittén ansett det erforderligt med vissa deklarationsövningar. En sådan kurs om 8 timmar bör hållas varje termin. F ö r ändamålet torde erfordras ett belopp av 1 200 kronor p e r läsår.

Vid bestämmandet av det av kommittén föreslagna stadigvarande antalet lärartjänster har kommittén icke tagit hänsyn till att ordinarie lärare kunna erhålla befrielse för vetenskaplig forskning eller för fullgörande av allmänt uppdrag m. m. Här finnes sålunda ett undervisningsbehov, som måste täckas. Som ovan (s. 230—31) utförligt behandlats h a r kommittén tänkt sig detta behov täckt av praktiskt verksamma jurister, varvid främst två anordningar kunde ifrågakomma. I det ena fallet skulle en befattningshavare för en viss period, t. ex. ett halvår eller kortare, få sin tjänstgöringsskyldighet nedsatt till hälften för att fullgöra l ä r a r u p p d r a g vid någon fakultet; i det andra fallet skulle befattningshavaren för en något längre tid. t. ex. ett år, erhålla full ledighet från sin befattning för att tjänstgöra som lärare.

Såsom tidigare (s. 124) föreslagits skall den praktiska kursens innehåll integreras i kursundervisningen i de olika ämnena. Härvid skola på olika sätt medverka praktiskt verksamma jurister eller a n d r a specialister. Genom att de grundläggande kurserna i andra delen av examen skola meddelas såväl höst- som vårtermin samt praktiker skola medverka

Det kan givetvis icke med säkerhet beräknas att praktiker vid varje tid kunna erhållas för undervisning av ifrågavarande slag. I den mån så icke blir fallet bör emellertid fakulteten vara oförhindrad att använda det härför avsedda beloppet för flera praktiker, vilka vid sidan om sin ordinarie befattning hålla t. ex. en grundläggande kurs eller

leda ett antal rättsfallsövningar, eller för anställande av andra tillfälliga krafter, t. ex. yngre vetenskapsidkare. Det belopp som bör ställas till förfogande för ifrågavarande undervisning beräknar kommittén till 15 000 kronor för år. Av kursanslagen har i den mån dessa räckt till brukat bestridas viss undervisning av icke-juridisk karaktär, vilken ansetts vara av betydelse för studierna. Som tidigare framhållits h a r kommittén funnit den vid fakulteten i Lund bedrivna undervisningen i talteknik synnerligen värdefull och föreslagit att sådan undervisning måtte bli mera fast organiserad och komma till stånd även i Uppsala och Stockholm. För ändamålet bör beräknas ett årligt belopp av 2 000 kronor. För kursen i ekonomisk redovisning erforderliga medel har kommittén ansett böra bestridas från det kursanslag, som ställes till den samhällsvetenskapliga ämnesgruppens förfogande (s.422—23). Som i kap. 9 framgår har kommittén föreslagit a n o r d n a n d e av en kurs i terminologiskt latin för sådana studerande, vilka icke avlagt studentexamen å latinlinjen. På grund av den särskilda uppläggning och innehåll, som denna kurs bör ha, kan den icke till någon del samordnas med kompletteringskursen i latin för studerande inom filosofiska fakulteten. Kostnaden för den terminologiska latinkursen beräknar kommittén till 3 000 kronor per år. I åtskilliga fall torde de lärarkrafter, som måste anlitas utanför den egna fakulteten, icke vara bosatta å universitetsorten. Så torde vara fallet främst beträffande vissa experter, vilka skola meddela undervisning i juridiska hjälpvetenskaper. På grund härav synes ett årligt belopp av 3 000 kronor böra beräknas för bestridande av kostnader för rese- och traktamentsersättningar. Den juridiska fakulteten skall såsom

i det följande (s. 422) framgår sörja för undervisning och examination i ämnet rättskunskap i samhällsvetenskapliga examina. Härför skall professorn i allmän rättslära bära ansvaret. I allmänhet torde emellertid dennes arbetskraft tagas i anspråk för undervisningen av de juris studerande. För bestridande av undervisningen i rättskunskap torde visserligen i allmänhet få tagas i anspråk någon inom den juridiska fakulteten anställd lärare (preceptor, docent). I detta fall kräves emellertid ett särskilt kursanslag, enär den ifrågavarande lärarens undervisning vid den juridiska fakulteten måste skötas av en tillfälligt anställd lärarkraft. Det kan även ifrågakomma att sådan lärare anlitas för undervisning i rättskunskap. F ö r ifrågavarande ändamål beräknas ett belopp av 5 000 kronor vara erforderligt. Kursanslagets storlek skulle sålunda komma att uppgå till 66 700 kronor. På grund av svårigheten att på förhand exakt beräkna de föreliggande behoven får kommittén hemställa att för vardera fakulteten anvisas ett årligt kursanslag å 67 700 kronor. Stockholm Beträffande propedeutiska kursen nödvändiggör det stora antalet studerande att åtminstone fyra kurser hållas per läsår. Kostnaden härför beräknas till sammanlagt 14 000 kronor. Vad angår undervisningen i juridiska hjälpvetenskaper torde åtminstone vissa kurser behöva uppdelas, vilket gör att kostnaden för ifrågavarande undervisning blir större än i Uppsala och Lund. Kommittén förordar att ett årligt belopp av 10 000 kronor anslås för ändamålet. Deklarationskurser torde behövas till ett antal av tre varje läsår. Då för varje kurs beräknas ett belopp av 600 k r o n o r erfordras 1 800 kronor för denna undervisning.

Den medverkan av praktiska jurister och andra specialister, som föreslagits skola ersätta den praktiska kursen, måste på grund av studentantalets storlek bli av större omfattning än i Uppsala och Lund. Behovet av sådan medverkan beräknar kommittén till 200 timmar per läsår. För ändamålet torde erfordras ett årligt belopp av 25 000 kronor. Det belopp, som bör beräknas för avlönande av praktiker eller andra tillfälligt anställda lärare, vilka skola fungera som kursledare eller meddela annan undervisning av huvudsakligen teoretisk natur, skulle måhända synas behöva uppgå till betydligt högre belopp än vad ovan förordats beträffande Uppsala och Lund. Man torde emellertid kunna räkna med att de, som ifrågakomma för sådana undervisningsuppdrag, komma att vara bosatta i Stockholm eller dess omedelbara närhet och följaktligen icke behöva åtnjuta tjänstledighet i någon större omfattning från sina ordinarie tjänster. Enligt kommitténs mening synes därför ett årligt belopp av 20 000 kronor vara tillräckligt. Även i talteknik synes en mera omfattande undervisning vara erforderlig. Kostnaden härför beräknas till 4 000 kronor. Kursen i terminologiskt latin torde behöva delvis dubbleras. Med hänsyn härtill beräknas en kostnad av 4 000 kronor. Kostnaden för kursen i ekonomisk redovisning har liksom i Uppsala och Lund ansetts böra bestridas från samhällsvetenskapliga gruppens kursanslag (s. 422—23). För rese- och traktamentsersättningar erforderligt belopp synes i Stockholm kunna upptagas till m i n d r e belopp än i Uppsala och Lund. Kommittén uppskattar kostnaden härför till 1 000 kronor för år. Beträffande undervisningen och exa-

minationen i rättskunskap i samhällsvetenskapliga examina bör av samma skäl som anförts i fråga om Uppsala och Lund beräknas till ett belopp av 5 000 kr. Kursanslagets storlek skulle sålunda för Stockholms del komma att uppgå till 84 800 kronor. Med hänsyn till svårigheten att åstadkomma en exakt beräkning av det föreliggande undervisningsbehovet får kommittén hemställa, att till stats- och rättsvetenskapliga avdelningens vid Stockholms högskola förfogande måtte ställas ett årligt kursanslag å 85 800 kronor. Kursanslagen föreslås liksom för närvarande endast bli bestämda till en summa för varje fakultet. Den n ä r m a r e fördelningen av anslagens användning bör liksom hittills fastställas av kanslern efter förslag från respektive fakultet. Härvid bör kanslern icke vara bunden av de ovan angivna grunderna för anslagens beräkning. En sammanställning av kursanslagen återfinnes i avd. VIII under rubriken kostnadsberäkning. 8. Biträdespersonal De juridiska fakulteterna ha intill senaste tiden saknat fast personal för skrivhjälp. För den juridiska undervisningen har detta varit synnerligen kännbart och menligt inverkat på effektiviteten i studiearbetet. Sedan länge ha vidare fakulteternas lärare härigenom varit mycket ogynnsamt ställda i jämförelse med alla de akademiska lärare, vilka knutits till särskilda institutioner, som numera regelmässigt förfoga över kansli- eller kontorsbiträden. Vid fakulteten i Uppsala har det tidvis varit möjligt att genom tillfälliga anslag från reservfonden få viss renskrivning och duplicering av uppsatser m. m. utförd utan kostnad för studenterna. Vanligen h a r detta dock icke kunnat ske i tillräcklig utsträckning.

I Lund h a r fakulteten av medel, som beviljats ur universitetets reservfond, sedan november 1948 haft ett kanslibiträde anställt mot ett arvode motsvarande lönegrad 11, varjämte fakulteten från samma fond erhållit anslag för tillfällig maskinskrivning. I Stockholm h a r stencilering av seminarieuppgifter och uppsatser ombesörjts av högskolans kansli. På grund av den starka arbetsbelastningen därstädes ha emellanåt stora svårigheter uppstått att få dylikt för undervisningen nödvändigt arbete utfört. I skrivelse till universitetsberedningen framställde samtliga tre fakulteter önskemål om åtgärder för att få tillgång till skrivhjälp och betonade att frågan h ä r o m vore av den största betydelse för att fakulteternas verksamhet skulle kunna bedrivas effektivt. Fakulteten i Uppsala hemställde om ett kanslibiträde i lönegrad Ca 11 och fakulteten i Lund om ett kanslibiträde i lönegrad 11 samt dessutom ett anslag motsvarande kostnaden för en halvtidstjänst i lönegrad 4, medan stockholmsfakulteten icke n ä r m a r e preciserade sina önskemål. Universitetsberedningen, som fann önskemålen motiverade, yttrade: Det behov av skrivhjälp, varom här är fråga, har aktualiserats i och med att undervisningsmetoderna inom de juridiska fakulteterna under senare år alltmera förändrats, i det att föreläsningarna till mycket stor del ersatts med seminarieövningar av olika slag, fingerade rättegångar och andra former av undervisning, som fordra, att uppsatser, övningsuppgifter och behövlig undervisningsmateriel i övrigt tillhandahållas de studerande i duplicerat skick. Denna utveckling måste anses vara till stor fördel och bör enligt beredningens uppfattning på allt sätt befrämjas. Den viktigaste åtgärd, som kan vidtagas i sådant syfte, torde vara att underlätta färdigställandet av de handlingar av olika slag, som här komma i fråga. Universitetsberedningen finner därför de juridiska fakulteternas ifrågavarande önskemål synnerligen väl

motiverade och föreslår att vid var och en av de tre fakulteterna omedelbart inrättas en kanslibiträdesbefattning i lönegrad Ce 11. Skulle erfarenheten visa, att behov av ytterligare skrivhjälp föreligger, torde detta behov tills vidare böra tillgodoses genom tillfälliga anslag. I petita för budgetåret 1952/53 ha fakulteterna ånyo med skärpa framhållit vikten av att frågan om skrivhjälp erhåller sin lösning och upprepat sina till beredningen framförda önskemål; stockholmsfakulteten har numera preciserat desamma och y r k a r att få ett kanslibiträde i lönegrad Ce 11. Fakulteterna i Uppsala och Lund ha vidare bland sina anslagsäskanden i fråga om angelägenhetsgrad uttryckligen satt inrättandet av de begärda kanslibiträdesbefattningarna främst. Endast i Lund h a r beviljats ett biträde, som enligt beslut av 1952 års riksdag kommer att placeras i lönegrad Ce 11. Bedan med nuvarande studieordning är det enligt kommitténs mening ett oeftergivligt villkor att de juridiska fakulteterna beredas tillgång till skrivhjälp. Om fakulteterna icke beviljas medel för detta ändamål är det ej möjligt att utnyttja de modernare undervisningsformer, som på senare tid vuxit fram. Ur organisatorisk synpunkt kan det vidare knappast anses rimligt att en förvaltningsenhet av en fakultets storlek med ett studentantal, som enligt uppgifter för vårterminen 1952 uppgår till i Uppala 604, i Lund 445 och i Stockholm 762, icke skall ha tillgång till nödig skrivhjälp. Kommitténs förslag till studieordning för juris kandidatexamen innebär att väsentligt ökade anspråk komma att ställas på behovet av skrivhjälp för undervisning och forskning. Om sådana hjälpkrafter icke ställas till förfogande kan kommitténs förslag icke genomföras. I synnerhet för fördjupningsstudiernas del är det erforderligt 235

med tillräcklig skrivhjälp. Det är även Även i detta hänseende ha de jurii övrigt angeläget att ytterligare utdiska fakulteterna i vårt land länge haft veckla sådana undervisningsformer som en helt otillräcklig utrustning och de rättsfallsövningar, seminarieövningar, måste numera anses vara starkt efteroch fingerade rättegångar, vilka i satta vid jämförelse med de flesta andra ökad omfattning kommit att utgöra grenar av den svenska universitetsorgatyngdpunkten i undervisningen. nisationen. Vid sin beräkning av behovet av Ända till tiden omkring eller något skrivhjälp har kommittén utgått från efter det senaste sekelskiftet hade de att sådan biträdespersonal skall svara båda då befintliga juridiska fakulteterna för utskrift och stencilering av uppgifingen särskild utrustning av förevaranter för rättsfallsövningar och seminade slag. Undervisningen, vilken så gott rier, erforderligt åskådningsmaterial som uteslutande bestod av föreläsningar na. m. för undervisningen, seminarieeller kurser, meddelades i hörsalar inom uppsatser m. m. Härjämte bör personauniversitetshusen eller annex till dessa. len vara professorerna behjälpliga med Dessa salar användes olika timmar på utskrift av tentamenslistor och andra dagen för undervisning i helt skilda veexpeditionsgöromål samt korrespondens tenskaper. Där funnos inga anordningar i tjänsten m. m. I den mån tiden det för förvaring av litteratur eller annat medger skall den vidare vara professomaterial som borde vara tillgängligt vid rer och andra lärare behjälplig med i föreläsningarna. Sådant fick av föreläderas forskningsarbete förekommande saren för varje gång medföras från hans skrivgöromål. bostad eller från universitetsbiblioteFör fullgörande av förenämnda arket. Den juridiska litteratur, som förbetsuppgifter torde minst krävas tre värvats till universiteten, förvarades biträdestjänster vid var och en av de nämligen i sin helhet såsom en beståndstre fakulteterna, av vilka en bör vara del av universitetsbiblioteken; särskilda överordnad de två övriga. Kommittén samlingar av studielitteratur funnos såfår sålunda föreslå att vid var och lunda icke. Något annat undervisningsen av rikets tre juridiska fakulteter material än tryckt litteratur användes måtte inrättas en befattning som knappast. Tentamina förrättades i allkontorist i lönegraden Ca 13 och två bemänhet i examinatorernas bostäder, fattningar som kanslibiträde i löneibland i någon hörsal eller i fakultetens graden C a l l . Av dessa befattningar fösessionsrum. reslås den förstnämnda och en av de Därefter ha förhållandena långsamt senare omedelbart bli inrättade vid varförändrats. Liksom inom andra humaje fakultet. Återstående biträdestjänster nistiska vetenskaper började undervissynas kunna anstå något år efter förslaning att ske vid seminarieövningar. Härgets genomförande, då behovet av skrivför erfordrades lokaler av annan typ hjälp för undervisningens del i full utoch med a n n a n inredning än hörsalar sträckning kommer att göra sig gällande. och tillgång till litteratur i nära anslutning till undervisningslokalerna. Sådan D . Institutioner litteratur började anskaffas och hållas F ö r en effektivt bedriven verksamhet tillgänglig för att av de studerande fritt vid en juridisk fakultet erfordras icke användas i bibliotekslokalerna. För desblott personal utan även materiella resa s. k. seminariebibliotek erhöllos efter surser av skilda slag, främst lokaler. hand särskilda anslag. Sedan den stats-

och rättsvetenskapliga avdelningen vid Stockholms högskola kommit till stånd, anskaffades så småningom för denna ett mera omfattande juridiskt bibliotek. Denna fakultet erhöll i en nybyggnad under 1920-talet tidsenliga undervisningslokaler jämte särskilda arbetsrum för professorerna, som där bl. a. kunde förrätta tentamina. För några år sedan ställdes tre sådana r u m till förfogande för professorerna i Lund. Jämsides med denna utveckling ha i blygsam skala gjorts ansatser att inrätta juridiska institut, vilkas verksamhet även syftar till insamling av otryckt material och vetenskaplig bearbetning därav. Sålunda finnes vid juridiska fakulteten i Uppsala ett institut för jämförande rättsvetenskap, vid Stockholmsfakulteten ett kriminologiskt institut och ett rättsgenetiskt institut, varjämte juridiska fakulteten i Lund grundat ett rättsvetenskapligt institut (se kommitténs PM om inrättande av ett rättsvetenskapligt forskningsråd SOU 1949:52, s. 12, 19). Dessa institutioner befinna sig ännu i sin linda. Deras utveckling h a r hindrats av brist på medel. Först sent ha några av dem erhållit särskilda anslag av statsmedel med mycket obetydliga belopp. Fakulteten i Lund har emellertid erhållit betydligt utvidgade lokaler för forskningsarbete och undervisning sedan den år 1952 fått övertaga en för ändamålet ombyggd och nyinredd äldre sjukhusbyggnad (vari även universitetets statsvetenskapliga institution inr y m t s ) . Här finnas lokaler för föreläsningar och övningar (vissa föreläsningar måste dock fortfarande hållas i universitetshuset), vidare ett rymligt seminariebibliotek, expeditionslokaler, särskilda arbetsrum för professorer och övriga lärare ävensom för yngre forskare samt några för de studerande tillgängliga konferensrum.

Den utveckling, som sålunda ägt rum, särskilt i Lund, överensstämmer med en allmännare tendens inom universitetsorganisationen såväl i Sverige som utomlands. I vårt land kan denna i korthet sägas innebära att de olika seminariebiblioteken för humanistiska ämnen utbyggas till institutioner för särskilda ämnen eller för grupper av närstående ämnen. Det synes kommittén mycket angeläget att en sådan utbyggnad äger rum även för de juridiska ämnena, därvid dessa böra sammanhållas till en organisatorisk enhet. Dock torde för något enstaka ämne med mera speciell inriktning och särskilda arbetsmetoder, t. ex. kriminologi, böra inrättas en organisatoriskt fristående institution. Ett fortgående på denna väg även för de juridiska ämnenas del är enligt kommitténs mening en förutsättning för att dess i det föregående framställda förslag till omorganisation av de juridiska studierna och upprustning av de juridiska fakulteterna skola kunna nå full effektivitet. Kommittén vill därför här något belysa behovet av juridiska universitetsinstitutioner. Att i denna del framlägga detaljerade förslag ligger emellertid utanför kommitténs uppgift. Det är härvid icke lämpligt eller ens möjligt att skarpt skilja mellan forskningens och undervisningens behov. Liksom dessa skola ömsesidigt stödja och befrukta varandra, äro de yttre förutsättningarna för dem båda i stor utsträckning desamma. Att lokaler måste finnas för undervisningen är självklart och sedan gammalt erkänt. Här bör framhållas, att om undervisningen skall intensifieras såsom i det föregående föreslagits, genom dubblering av kurser och seminarieövningar med mindre grupper, ett behov framträder av icke blott flera utan delvis annorlunda inrättade lokaler än förut, bl. a. talrika något m i n d r e r u m

som närmast hava karaktären av sammanträdeslokaler. Särskilt bör framhållas, att dessa ej få vara i n r y m d a var som helst och kanske på större eller m i n d r e avstånd från varandra. Det är nämligen angeläget att för undervisningen erforderlig litteratur och annan materiel kan vara lätt tillgänglig; den bör därför förvaras i eller i nära anslutning till undervisningslokalerna. Följaktligen böra dessa inrymmas i samma byggnad som ett seminarie- eller institutionsbibliotek. Detta bör innehålla icke blott läroböcker, lagsamlingar o. dyl. utan all den litteratur, som en studerande kan böra använda. Särskilt med tanke på de fördjupade studierna inom tredje delen av den föreslagna juris kandidatexamen är detta litteraturbehov ganska omfattande. Utom rättsfallssamlingar och vissa tidskrifter från skilda länder böra i biblioteket finnas handböcker, monografier, offentliga utredningar och riksdagstryck. Viktigt är att bokbeståndet hålles tillgängligt på sådant sätt, att de studerande lätt kunna förvärva en viss allmän litteraturkännedom; detta kan ej ske endast genom att de få särskilt rekvirera sådana böcker som de bestämt veta sig behöva. Huru avgränsningen skall ske mellan ett gemensamt universitetsbibliotek och institutionsbiblioteket är en praktisk fråga, som får lösas u n d e r h ä n s y n till olika lokala förhållanden. Deposition av böcker från universitetsbiblioteket för längre eller kortare tid bör kunna vara lämplig. Vid sidan om bibliotekets bokbestånd bör finnas otryckt material: kontraktsformulär och verkliga kontrakt, bouppteckningar och testamenten, utdrag av fastighetsböcker, rättegångshandlingar i original eller avskrift. En del av detta bör anskaffas omedelbart för undervisningens behov, annat torde komma att

insamlas för forskningsändamål men kan sedan det fyllt denna uppgift, användas för undervisningen. Detsamma gäller material, som åstadkommits genom enquéter och andra fältundersökningar med sociologisk metod; detta bör arkiveras vid institutionen. Åtskilligt både tryckt och otryckt material kan numera erhållas genom mikrofotografering; för dess användning erfordras läsapparater. För framläggande vid undervisningen av tabeller och grafiska framställningar i form av ljusbilder bör finnas erforderlig apparatur. Såsom i det föregående framhållits, erfordras redan för en effektiv undervisning åtskillig renskrivning och annan skrivhjälp. Denna bör kunna äga r u m i institutionsbyggnaden, vari för ändamålet böra finnas särskilda lokaler med erforderlig utrustning av skrivoch räknemaskiner, diktafoner osv. Att nödgas anlita sådana hjälpmedel på annat ställe medför tidsspillan och minskad effektivitet. Om alla de hjälpmedel för undervisning och forskning, varom nu varit tal, förenas samlade i en institution, erfordras också att de kunna användas p å stället. Både studenternas studiearbete, lärarnas förberedande av undervisning och deras examination samt deras och yngre forskares rent vetenskapliga arbete bör kunna äga r u m inom institutionen. Härför erfordras rymliga läsrum och andra arbetslokaler. Varje lärare bör ha ett särskilt arbetsrum, icke blott för tentamensändamål, och sådana böra stå till förfogande även för andra forskare. Att arbetet kan ske i omedelbar närhet av de lokaler, där material och hjälpmedel finnas tillgängliga, är nödvändigt för att det skall bli fullt effektivt. Genom en sådan koncentration i rummet av lärarnas och studenternas arbete uppnås emellertid icke blott en ökad

effektivitet av de särskilda arbetsmomenten. Därigenom möjliggöres även en högst önskvärd mera personlig kontakt såväl mellan lärare och studenter som mellan de båda gruppernas medlemmar inbördes. Olika upplysningar och anvisningar kunna erhållas utan tidsutdräkt och den individuella handledningen vid studierna, som är så viktig särskilt för seminariearbete, kan äga r u m på ett mera formlöst sätt. Härigenom blir den m i n d r e betungande för lärarna och av större värde för studenterna. Att de gynnsamma verkningar, som nu berörts, äro att förvänta genom inrättandet av juridiska institutioner, be-

Kap.

17.

Å t g ä r d e r för

styrkes av erfarenheterna av förhållandena inom de avdelningar av universiteteten, där institutioner längre tid varit inrättade, främst för naturvetenskap och medicin. Förmodligen behoves en viss tids anpassning innan fördelarna göra sig fullt märkbara. Det är därför angeläget, att man snarast skrider till inrättande även av juridiska institutioner. De kostnader, som erfordras härför, äro icke obetydiga men föga avskräckande vid jämförelse med kostnaden för talrika andra, redan existerande universitetsinstitutioner. De erforderliga medlen skola med säkerhet komma att visa sig väl använda.

d e nn v e t e n s k a p l i g a

Om kommitténs förslag till en förbättr a d juristutbildning skall kunna realiseras är det nödvändigt att erforderliga lärarkrafter för undervisningen finnas tillgängliga. Som tidigare påpekats ha emellertid de juridiska fakulteterna sedan länge brottats med rekry-teringssvårigheter. Dessa bero i vissi mån på att i många ämnen de tillgängliga befattningarna äro så få, att deni akademiska lärarbanan ur karriärsynpunkt måste te sig synnerligen riskfylld. Själva inrättandet av nya och fler a lärarbefattningar bör därför verkaa tilldragande på vetenskapligt intresserade yngre jurister. Men härutöver fordras åtgärder, soma mer direkt taga sikte på att göra högre3 juridiska studier lockande i konkurrens med praktiska juristbanor. Härvid synas åtgärder i två avseenden böraa komma i fråga. Först gäller det att bereda för högre juridiska studier intresserade och lämpade studerande sådanaa ekonomiska förmåner, som äro jämföribara med dem, som inom praktisk juridisk verksamhet erbjudas en tämligenn

rekryteringen

nyutexaminerad juris kandidat. Vidare krävas garantier i fråga om det värde, som tillmätes akademiska prestationer utanför de juridiska fakulteterna. Var och en, som tänker fortsätta sina juridiska studier efter juris kandidatexamen, måste nämligen fråga sig, vilket värde som tillmätes en juris doktorsgrad och tjänstgöring som akademisk lärare, därest en övergång till praktisk juridisk verksamhet blir aktuell. Bland de åtgärder, som i nämnda hänseenden kunna öka tillströmningen till högre juridiska studier, ifrågakomma särskilt dels stipendier, dels meritberäkning av vetenskapliga prestationer vid anställning i statens tjänst. Vad som härutinnan hittills åtgjorts är enligt kommitténs uppfattning icke tillfredsställande. A. Doktorandstipendier Sedan från olika håll framförts önskemål om särskilda statsstipendier för främjande av högre vetenskapliga studier, avsedda att resultera i licentiat239

examen och disputation för doktorsgrad, beaktades dessa önskemål i begränsad utsträckning av statsmakterna. Stipendier av denna karaktär inrättades från 1939 vid vissa fakulteter och högskolor. De första stipendierna av nu angivet slag inrättades år 1939 vid de juridiska fakulteterna i Uppsala och Lund. Mot bakgrunden av den oroande bristen på juris docenter och det ringa antalet licentiater vid de juridiska fakulteterna samt den av erfarenheten bestyrkta svårigheten att få teoretiskt begåvade unga jurister att avstå från ekonomiskt mera fördelaktiga banor för att ägna sig åt den i många avseenden osäkra studiebanan hemställde de akademiska konsistorierna om stipendier till främjande av högre juridiska studier. Sedan Kungl. Maj:t i enlighet med kanslerns förslag framlagt proposition . (nr 61/1939) om inrättande av två stipendier vid vardera fakulteten biföll riksdagen propositionen. Beloppet bestämdes till 2.500 kronor per stipendium, vilket belopp föreslagits av konsistoriet i Lund; från uppsalakonsistoriets sida hade föreslagits ett belopp av 3 000 kr per stipendium. För budgetåren 1939/40 — 1946/47 upptogos 10.000 k r o n o r årligen i riksstaten under r u b r i k e n Gemensamma universitetsändamål: stipendier till främjande av högre juridiska studier vid universiteten i Uppsala och Lund. Utom nu n ä m n d a stipendier inrättades sedermera ett flertal stipendier av samma k a r a k t ä r för tekniska och medicinska studier 1942 och 1945. Även för dessa bestämdes stipendiebeloppet till 2.500 kronor. Universitetsberedningen uttalade i sitt betänkande II att det för att främja forskningen och säkerställa rekryteringen till högre lärarbefattningar vid universitet, högskolor och andra läro-

anstalter vore oundgängligt att statsmakterna ginge vidare på den inslagna vägen med statliga stipendier. Medan detta stöd tidigare begränsats till att endast avse högre juridiska, tekniska och medicinska studier, där rekryteringen till lärarbefattningar medfört särskilda svårigheter, borde detta stöd nu utvidgas till att avse högre studier inom samtliga fakulteter. Beredningen framlade därefter förslag om inrättande av två slag av stipendier av förevarande art, nämligen dels mindre stipendier å 2.500 kronor (licentiandstipendier) och dels större stipendier å 5.000 kronor (doktorandstipendier). De förra skulle tilldelas studerande som efter avlagd lägre akademisk examen fortsatte sina studier för licentiatexamen; de senare skulle tilldelas studerande, som utarbetade sina doktorsavhandlingar. För juridikens del fann beredningen att licentiatexamen icke kunde användas för en kategoriklyvning av de studerande, enär enligt inom den juridiska fakulteten rådande praxis doktorsdisputationen följde omedelbart efter licentiatexamen. Det syntes dock enligt beredningens mening lämpligt att även inom denna fakultet tillmäta ett mindre stipendiebelopp åt nybörjare än åt längre komna studerande. F ö r att täcka behovet under de närmaste åren föreslog beredningen inrättande av 15 licentiandstipendier och 15 doktorandstipendier, fördelade med 5 stipendier av varje slag å de juridiska fakulteterna i Uppsala, Lund och Stockholm. I remissyttrande över detta förslag förordade kanslern ett enhetligt stipendiebelopp av 5.000 kronor. Till denna uppfattning anslöt sig även departementschefen (prop, nr 272/47). Med hänsyn till det låga antalet studerande för juris doktorsgrad föreslog departementschefen vidare att för bud-

Närmare föreskrifter angående licentiand- och doktorandstipendier äro meddelade i Kungl. brev den 14 november 1947 med däri sedermera vidtagna ändringar. Stipendium utdelas av fakultet (motsvarande) för ett år i sänder. Längsta tid för innehav av doktorandstipendium är tre år. För juridiska och medicinska studier utgör motsvarande tid fr. o. na. den 1 juli 1952 fyra år. Studerande, som innehar stipendium, må därmed icke förena avlönad befattning bland annat som förste eller andre assistent samt förste eller andre amanuens. Han får ej heller ägna sig åt annan verksamhet än sådan, som har uppenbar karaktär av bisyssla och som enligt den utdelande myndighetens prövning icke i nämnvärd grad h i n d r a r hans vetenskapliga arbete. Bestämmelserna angående licentiand- och doktorandstipendier ha nyligen varit föremål för översyn. Utredningsman har varit statssekreteraren Bågnar Edenman, vilken i februari 1951 avgav betänkande i ämnet. Vissa av de av Edenman framlagda förslagen ha genomförts från och med den 1 juli 1952; bland annat har antalet doktorandstipendier för juridiska studier utökats med 3 från 15 till 18. Stipendiernas fördelning å olika ämnesområden och läroanstalter fr. o. m. den 1/7 1952 framgår av nedanstående tabell.

getåret 1947/48 endast 15 större stipendier skulle inrättas, vilket också blev riksdagens beslut. De av universitetsberedningen framförda förslagen om statliga stipendier för främjande av högre vetenskapliga studier ledde till att vid 1947 års riksdag anvisades ett belopp, som medgav inrättande av ett större antal sådana stipendier vid universiteten i Uppsala och Lund, Stockholms och Göteborgs högskolor samt karolinska institutet. Stipendierna äro av två slag, nämligen licentiandstipendier och doktorandstipendier. Licentiandstipendium, vilket fr. o. m. den 1 juli 1952 uppgår till 3 000 kronor, är avsett för studerande, som avlagt teologie kandidatexamen, filosofisk ämbetsexamen, filosofie kandidatexamen eller statsvetenskaplig examen, ådagalagt håg och fallenhet för vetenskapligt arbete samt bedriva studier för att avlägga licentiatexamen. Doktorandstipendium, vilket utgår med 5 000 kronor 1 , är avsett för teologie, medicine eller filosofie licentiater (i visst fall även medicine k a n d i d a t ) , och för juris kandidater, som ådagalagt utpräglad håg och fallenhet för vetenskapligt arbete och äro sysselsatta med att utarbeta doktorsavhandling eller bedriva studier för att avlägga juris licentiatexamen eller fullgöra disputationsprov inom juridisk fakultet. Antal stipendier Ämnesområde

Teologi

Samhällsv. ämnen Övriga h u m . ä m n e n Naturv.-sk. ä m n e n 1

Stipendieanslag

96 000 90 000 180 000 256 000 560 000 240 000

å 3 000 å 5 000

32 70 30

12 18 36 32 70 30

Fördelning p å högskolor

U—a

Lund

Sthlm

Gbg

6+6 6+6 6 6 6 9 9 5+5 9+9 9+9 9+9 20+20 20+20 20+20 10+10 10+10 10+10 10+10

MediKarol. cinska in st. högsk. i Gbg

2 I statsverksprop. till 1953 års riksdag har föreslagits höjning till 6 000 kr.

16—22261

Antalet

stipendier

Motivet för inrättandet av doktorandstipendier inom det juridiska ämnesområdet har, som ovan nämnts, varit ett starkt trängande behov av yngre vetenskapsidkare för rekrytering till docenturer och professurer. Tillströmningen till högre juridiska studier, som tidigare under lång tid varit mycket ringa fick ett visst uppsving vid doktorandstipendiernas inrättande år 1947. Sedan dess har rekryteringen icke undergått någon större förändring. Ett något minskat intresse för sådana studier är dock skönjbart. Antalet ansökningar och antalet utdelade stipendier framgår av följande tabell: Fakultet Upps. Lund Sthlm

1947 1948 1949 1950 1951 a. u. a. u. a. u. a. u. a. u.

11 5 7 5 7 5 4 7 5 7 5 6 5 6 11 5 7 6 7 5 6 a = antal ansökningar u = antal utdelade stipendier

4 5 5

8 6 7

5 4 5

För 1952 voro motsvarande siffror för Uppsala 6 resp. 5, för Lund 4 resp. 4 och Stockholm 8 resp. 6. Sektionen för vetenskapligt verksamma jurister inom Sveriges Juristförbund har ifrågasatt en ökning av doktorandstipendiernas antal till förslagsvis 7 för varje fakultet. Kommitténs förslag till lärarorganisation medför att en ökad rekrytering måste åstadkommas. I och med att flera professurer och andra lärarbefattningar komma till stånd torde också tillströmningen till högre juridiska studier komma att öka. Det är då angeläget att ett tillräckligt antal stipendier stå till förfogande. På grund av konkurrensen med praktiska juristbanor och de ekonomiska förmåner, som erbjudas å dessa, torde man nämligen endast i undantagsfall kunna räkna med att någon

påbörjar högre juridiska studier utan att ha erhållit stipendium. Kommittén får därför föreslå att antalet doktorandstipendier för juridiska studier ökas till 7 per fakultet eller sammanlagt 21 sådana stipendier (se avd. VIII). Samtidigt vill emellertid kommittén understryka att förhållandena snart nog kunna ändras därhän att ytterligare stipendier behövas, varför frågan om stipendiebehovet måste omprövas. Stipendiernas

storlek

I den av Edenman verkställda utredningen föreslogs bl. a. en höjning av doktorandstipendiernas belopp från 5.000 till 5.500 kronor på grund av penningvärdets fall. Hittills har emellertid någon höjning icke kommit till stånd. Enligt kommitténs mening är den föreslagna höjningen alls icke tillräcklig för att återställa stipendiernas ursprungliga realvärde. Under tiden efter utredningens avslutande har penningvärdet ytterligare försämrats. Det fallande penningvärdet bör enligt kommitténs mening närmast leda till att något slag av indexreglering införes. Det torde likväl icke ens vara tillräckligt att återställa stipendiernas ursprungliga realvärde. Om doktorandstipendierna framgångsrikt skola kunna konkurrera med de praktiska juristbanorna är en ytterligare ökning av beloppets storlek nödvändig. Och även om en förhållandevis stor höjning av stipendiernas storlek genomföres, skulle detta likväl icke vara tillräckligt för att till de juridiska fakulteterna locka personer, vilka under en något längre tid tjänstgjort inom praktisk juridisk verksamhet, t. ex. på domarbanan. Härför synes det nödvändigt att under tiden för studierna i särskilda fall kunna bereda sådana doktorander full ersättning för mistade avlöningsförmåner. Förslag härutinnan har kommit-

tén tidigare framlagt i sitt betänkande om inrättande av ett rättsvetenskapligt forskningsråd (SOU 1949:52, s. 17). Vid behandlingen av juris licentiatexamen har redogjorts för kommitténs förslag att vid sidan om den nuvarande närmast formella licentiatexamen för dem, som praktiskt taget hunnit bli färdiga med att förvärva doktorsgrad, tillåta en mindre licentiatexamen. Någon anledning att införa särskilda licentiandstipendier för sådana, som aspirera på en mindre licentiatexamen, finnes enligt kommitténs mening icke. Det kan nämligen förväntas att de, som inrikta sig på en sådan examen, med få undantag komma att utgöras av vetenskapligt intresserade praktiskt verksamma jurister, vilka bedriva sina studier i huvudsak vid sidan av sitt egentliga arbete. Stipendiats

bisysslor

Enligt gällande bestämmelser möter icke hinder för stipendiat att i viss omfattning ägna sig åt lärarverksamhet som har karaktär av bisyssla. Ett mindre antal doktorander har också fullgjort begränsade undervisningsuppgifter vid sidan av sitt stipendium. I Uppsala och Stockholm ha doktorander tjänstgjort som ledare av propedeutisk kurs mot visst arvode. I Uppsala har en doktorand hållit en undervisningskurs. I viss utsträckning synas doktor a n d e r kunna användas för mindre undervisningsuppdrag. Sådana uppdrag kunna visserligen något fördröja studierna för licentiatexamen men torde också samtidigt vara till nytta. Det har inom kommittén ifrågasatts att föreskriva skyldighet för doktorander att fullgöra elementär undervisning i mindre omfattning. I sådant fall borde emellertid icke stipendiet såsom sådant medföra viss undervisningsskyldighet utan med detsamma skulle vara för-

enad skyldighet att av fakulteten mottaga undervisningsförordnande intill viss omfattning. Det synes emellertid knappast erforderligt med en föreskrift om sådan skyldighet. I de allra flesta fall torde doktoranderna vara villiga att medverka vid undervisningen i sitt eget ämne under förutsättning att undervisningen icke i högre grad fördröjer deras avhandlingsarbete. För sitt arbete komma de att uppbära särskild ersättning, vilken torde utgöra ett välkommet tillskott utöver doktorandstipendiet. För nu ifrågavarande undervisningsuppdrag synas i första hand böra ifrågakomma doktorander på ett mera framskridet stadium. Lämpligen bör det första stipendieåret och måhända även det sista vara helt fria från undervisning. Det finnes anledning antaga att nästan alla något mera avancerade stipendiater med tillfredsställelse frivilligt skulle åtaga sig uppdrag att meddela elementär undervisning av mindre omfattning. Stipendietiden Som ovan anförts utgör maximitiden för innehav av doktorandstipendium för juridiska studier numera fyra år. Sektionen för vetenskapligt verksamma jurister inom Sveriges juristförbund har, medan denna tid ännu utgjorde tre år, föreslagit att densamma borde sättas till fem år. Enligt uppgifter från sektionen har den genomsnittliga studietiden för 13 doktorander, som disputerat åren 1945—50, varit rätt betydande. Medan den genomsnittliga bruttotiden uppgår till 6,3 år utgör motsvarande nettotid 4,9 år. I ett fall överstiger nettostudietiden 7 år och i ett par fall uppgår densamma till 6,5 år. Understöd från annat håll ha därför måst lämnas doktoranderna sedan tiden för innehav av doktorandstipendium utgått. I Stockholm har en doktorand hittills i normala fall

kunnat påräkna understöd från den därvarande Casselska fonden. I Lund och Uppsala ha från de juridiska fakulteternas sida ansträngningar gjorts för att tillförsäkra doktorander motsvarande förmåner genom tillskott från olika fonder eller anslag eller på annat sätt. Bland annat ha bidrag i någon omfattning utgått från docentstipendiefonderna. Även om i flera fall nettostudietiden uppgått till eller överstigit fem år synes likväl en ökning av tiden för innehav till denna tid vara alltför stor. Det synes angeläget att motverka att alltför lång tid användes till avhandlingsarbete. Man torde sålunda kunna utgå från att maximitiden för stipendieinnehav för åtskilliga doktorander tenderar att bli minimitid för avhandlingsarbetet. Enligt kommitténs mening synes därför en längre tid än fyra år för innehav av stipendium icke vara tillrådlig. Möjligen skulle man kunna tänka sig att ytterligare förlängning skulle kunna ifrågakomma i undantagsfall efter beslut av högre myndighet än den utdelande. Erfarenheten visar emellertid att en dylik yttersta gräns lätt blir den normala, även om den från början avsetts som exceptionell. Kommittén kan för sin del icke tillråda en sådan bestämmelse.

B . Merit- och tjänstårsberäkning Tidigare förslag. Gällande bestämmelser Frågan om merit- och tjänstårsberäkning för juris doktorsgrad och lärartjänstgöring inom juridisk fakultet har vid upprepade tillfällen under tiden efter 1918 varit föremål för utredning och förslag. För tillströmningen till högre juridiska studier har det varit synnerligen kännbart att icke några be-

stämmelser i förevarande avseende funnits. Det är icke ägnat att förvåna att de praktiska juristbanorna med deras bättre utkomstmöjligheter föredragits även av vetenskapligt intresserade och för högre juridiska studier lämpade jurister. En väsentlig orsak härtill torde vara de svårigheter, som möta att efter disputationsprov eller docenttjänstgöring övergå till praktisk juridisk verksamhet. Om de juridiska fakulteterna i längden skola förmå locka till sig några av de för vetenskaplig verksamhet mest begåvade juristerna måste därför anordningar träffas för att den, som disputerar för juris doktorsgrad, får tillgodoräkna sig detta såsom en merit. Eljest kan han finna att den tid han ägnat däråt försatt honom i ett ogynnsammare läge än de förmodligen vetenskapligt mindre meriterade, som efter avlagd juris kandidatexamen vunnit anställning på någon praktisk juristbana. Vad nu sagts är i synnerhet betydelsefullt för juris docenter som tjänstgjort vid fakulteten längre eller kortare tid och därefter måste lämna densamma. En skälig värdering av såväl disputatation som docenttjänstgöring är sålunda en grundförutsättning för en tillfredsställande rekrytering av de juridiska fakulteternas lärarbefattningar. Det kan med skäl göras gällande att frågan om meritberäkning för akademiska prestationer vid de juridiska fakulteterna i nuvarande läge är av vital betydelse för juristutbildningen. Vad som härutinnan hittills åtgjorts genom Kungl. Maj:ts beslut den 30 juni 1948, för vilket nedan närmare redogöres, är av alldeles för begränsad betydelse. Om denna fråga icke vinner en tillfredsställande lösning är det fara värt att rekryteringen till de juridiska fakulteterna kommer att starkt försämras. För

samt tre tjänsteår, om disputationsprovet juristutbildningen skulle detta vara synbedömts med högre betyg å avhandlingen. nerligen allvarligt. 2. Motsvarande bestämmelser stadgas röI skrivelse till Kungl. Maj:t den 14 rande disputationsprov för juris doktorsgrad i något av ämnena statsrätt, finansdec. 1938 upptog stals- och rättsvetenrätt eller förvaltningsrätt, rättshistoria i skapliga fakulteten vid Stockholms den del denna har samband med något av högskola frågan om särskild meritbenämnda ämnen eller i nationalekonomi i räkning till övervägande. Fakulteterna fråga om tjänst inom förvaltande verk, för vilken juris kandidatexamen medför komi Uppsala och Lund förklarade sig i petens. skrivelse till Kungl. Maj:t biträda detta 3. Tjänstgöring såsom docent vid juridisk förslag. Stockholmsfakulteten framhöll fakultet inom riket eller vid Stockholms att docenterna vid landets juridiska högskolas stats- och rättsvetenskapliga fafakulteter voro så fåtaliga att stundom kultet i något av de under 1 nämnda ämnena skall för den, vilken godkänts såsom fullständig brist r å d d e på vikarier och aspirant i hovrätt och därefter förvärvat på kompetenta sökande till lediga lärofull förtrogenhet med hovrättens arbete, stolar. Orsaken till detta förhållande tillgodoräknas vid befordran och för uppvore framför allt att juris licentiatexaflyttning i löneklass för den tid av intill men och doktorsgrad icke utgjorde fem år, under vilken vederbörande uppburit docentstipendium, såsom vikarie upkompetenskrav eller hade meritvärde inom statsförvaltningen eller på domar- pehållit professur eller eljest fullgjort tjänstgöring likvärdig med den, som åligger banan. Särskilda åtgärder borde därför innehavare av docentstipendium. vidtagas för att uppmuntra yngre kva4. Motsvarande bestämmelser stadgas rölificerade jurister till fortsatta teorerande docent i något av de under 2. nämnda ämnena i fråga om förvaltande ämtiska studier. I motiveringen till förslaget uttalades att ett uppställande av betsverk, såvitt det rör tjänst, för vilken juris kandidatexamen medför kompetens. doktorsgrad som kompetensvillkor för 5. Den, som vid universitet eller högbefordran å domarbanan eller inom skola inom riket avlagt disputationsprov förvaltningen icke syntes kunna ifråför juris doktorsgrad, vilket bedömts med betyget med beröm godkänd eller högre begakomma. Beträffande meritberäkning tyg å avhandlingen, skall vid befordran framhölls, att föreskrifter av liknande till befattning, för vilken juris kandidatinnehåll funnes för tillsättande av examen medför kompetens, hava företräde prästerliga tjänster (gällande filosofie framför sökande av i övrigt lika förtjänst doktorsgraden), vissa läkarbefattningoch skicklighet. 6. Utöver vad sålunda är stadgat skall ar samt läroverkslärartjänster. I skrivid befordran och uppflyttning i löneklass velsen framlades följande förslag till i fråga om befattning, för vilken juris kansärskild meritberäkning m. m. för juris didatexamen medför kompetens, efter vad doktorsgrad och docenttjänstgöring: i varje fall prövas skäligt, avseende fästas vid vetenskapliga förtjänster inom de juri1. Den, som vid universitet eller högskola diska fakulteternas läroområde, ådagalagda inom riket avlagt disputationsprov för jugenom utgivna skrifter, så ock vid tjänstris doktorsgrad i något av ämnena civilgöring såsom docent vid juridisk fakultet rätt, speciell privaträtt, internationell priinom riket eller stats- och rättsvetenskapvaträtt, processrätt eller straffrätt eller i liga fakulteten vid Stockholms högskola. rättshistoria i den del denna har samband med något av nämnda ämnen, skall, sedan De från fakulteterna inkomna framhan godkänts såsom aspirant i hovrätt, för ställningarna remitterades till kanslern, befordran och för uppflyttning i löneklass som förordade fakultetsförslaget med såsom extra fiskal äga tillgodoräkna sig två tjänsteår, om disputationsprovet bevissa avvikelser av mindre vikt. dömts med något av betygen godkänd eller 1938 års docenlutredning (SOU 1939: icke utan beröm godkänd å avhandlingen, 245

41), som ingående behandlade frågan om merit- och tjänstårsberäkning för docenter, tillstyrkte beträffande juris doktorsgrad de juridiska fakulteternas förslag såvitt avsåge tjänstårsberäkning för befordran. För juris doktorsgrad skulle sålunda tillgodoräknas två tjänstår, där avhandlingen bedömts med betygen godkänd eller icke utan beröm godkänd, samt tre tjänstår om avhandlingen bedömts med högre betyg. Man accepterade vidare den föreslagna uppdelningen av avhandlingarna efter ämnen för tjänstårsberäkning inom domstolskarriären respektive de förvaltande verken. Beträffande värdet av tjänstgöring som juris docent såsom merit för befordran gick utredningen utöver vad fakulteterna föreslagit och förordade att rätt till tjänstårsberäkning skulle åtnjutas intill sex år av den tid, varunder docent bedrivit undervisnings- eller forskningsverksamhet vid universitetet. I fråga om juris docents rätt till beräkning av lönetur förordade utredningen att det antal år, som högst finge räknas skulle utgöra sex för tjänster upp till dåvarande lönegraden A 27 och tre för tjänster i högre lönegrad. 19b3 års domarutredning (SOU 1946: 57) behandlade även meritvärdet av juris doktorsgrad och lärartjänstgöring vid juridisk fakultet. Utredningen upptog dock naturligt nog endast frågan om värdet av dessa meriter såvitt avsåge domarbanan och yttrade härutinnan bland annat: För att en regel om tillgodoförande av akademiska meriter på domarbanan skall få verklig betydelse, då det gäller att för högre juridiska studier och akademisk lärartjänstgöring förvärva därför dugande personer, bör den som överväger att ägna sig åt sådana studier eller sådan tjänstgöring redan från början kunna räkna med att — om han sedermera önskar övergå till domarbanan — få åtnjuta en viss, ej obetydlig merit. Därför bör det icke helt överlämnas åt vederbörande myndighet att i varje särskilt fall efter fri uppskattning

bestämma meritvärdet. Detta bör, åtminstone inom vissa gränser, vara generellt fastställt. Vid den närmare avvägningen härav är det såsom från hovrätternas sida framhållits av vikt, att meriter på grund av vetenskapliga studier eller akademisk tjänstgöring icke tillgodoräknas i sådan omfattning att olägenheter uppkomma för domarrekryteringen, varjämte skälig hänsyn måste tagas till dem, som från början valt domarhanan. Vid regleringen rörande värdet av akademiska meriter bör av denna anledning tillses, att den som en gång börjat på domarhanan och erhållit tjänstledighet för vetenskapliga studier eller akademisk verksamhet ej erhåller försteg framför sina jämnåriga kamrater, vilka oavbrutet tjänstgöra vid domstolsväsendet. Ej heller bör den som först efter förvärvad juris doktorsgrad eller akademisk tjänstgöring inträder på domarbanan därigenom nå fortare till domartjänst än om han i vanlig ordning tjänstgjort vid domstolsväsendet. Denna begränsning i meritvärdesberäkningen är desto mer påkallad, som den med vetenskapligt eller akademiskt arbete sysselsatte enligt sakens natur icke kan förvärva samma erfarenhet av domargöromål som de vid domstolarna tjänstgörande domaraspiranterna. F r å n nu angivna utgångspunkter syntes domarutredningen det av docentutredningen förordade förslaget, att juris doktorsgrad beroende på betyget å avhandlingen skulle tillgodoräknas såsom 2 eller 3 tjänstår lämpligt avvägt. I de flesta fall, framhöll domarutredningen, toge nämligen studierna för juris doktorsgrad längre tid i anspråk. Utredningen ifrågasatte dock om icke en uppmjukning av den ifrågavar a n d e regeln borde vidtagas, så att vederbörande myndighet skulle äga att, oavsett betyget å avhandlingen, bestämma värdet av denna merit till 2 eller 3 år eller någon tid däremellan. Beträffande värdet av docenttjänstgöring såsom merit å domarbanan intog domarutredningen en mera restriktiv ståndpunkt än både de juridiska fakulteterna och docentutredningen. Domarutredningen förordade att docenttjänst-

redningen, att den som fullgjort docenttjänstgöring skulle, om han övergick till annan tjänst, inplaceras i den löneklass, som skulle ifrågakomma, om han utnämnts till tjänsten i fråga redan vid den tidpunkt, då han erhöll docentstipendium. Genom Kungl. Majtts beslut den 30 juni 1948 tillkommo de hittills enda förekommande bestämmelserna angående meritberäkning i fråga om juridiska akademiska meriter. Bestämmelserna hänföra sig endast till domarbanan och värdet ur meritsynpunkt av juris doktorsgrad. Meritvärde tillerkännes vidare endast avhandling i civilrätt, straffrätt, processrätt, internationell privaträtt eller rättshistoria, det sistnämnda ämnet, därest avhandlingen behandlar en sådan del av rättshistorien, som är anknuten till något av de nyss angivna ämnena. Som allmän motivering för beslutet anfördes att brisUniversitetsberedningen behandlade ten på kompetenta aspiranter till i sitt betänkande III (SOU 1947:75) de akademiska lärarbefattningarna även värdet av akademiska prestatioinom de juridiska fakulteterna under ner i meritavseende. Beträffande juris de senare åren skärpts. Det framhölls doktorsgrad som merit för befordran vidare i fråga om riktlinjerna för fråföreslog beredningen att den skulle gans lösning att det icke kunde ifrågagälla två år oavsett avhandlingens be- komma att uppställa högre akademiska tyg. Som motiv härför framhöll bered- meriter såsom kompctensvillkor för ningen att ofrånkomliga olikheter i be- vissa domarbefattningar. Vad som därtygsättningen förelåge mellan olika äm- emot borde kunna genomföras vore en nen och olika lärosäten samt att över- fixering av sådana meriters värde vid ensstämmelsen mellan uppnått betyg turberäkningen å domarbanan. Visseroch använd tid självfallet ej alltid vore ligen borde det alltid finnas utrymme fullständig. Ovan angivna uppdelning i för ett speciellt hänsynstagande till två ämnesgrupper meriterande för do- särskilda vetenskapliga förtjänster, marbanan respektive förvaltningen bimen en sådan mera obestämd möjligbehölls. Med avseende å värdet av do- het vore uppenbarligen icke tillrådlig. centtjänstgöring som merit för beford- Det syntes i stället nödvändigt att uppr a n föreslog beredningen att rätt till ställa en i förväg bestämd värdering av tjänstårsberäkning skulle avse hela den vissa högre akademiska meriter. tid, varunder vederbörande docent inI beslutet föreskrives att den, som nehaft docentstipendium eller meddeavlagt godkänt disputationsprov vid lat undervisning av minst den omfattning som ålegat docentstipendiat utan juridisk fakultet för vinnande av juris någon maximering. Tillika föreslog be- doktorsgrad, skall, om avhandlingen

göring i tjänstårshänseende obligatoriskt skulle tillgodoräknas blott intill en tid av tre år, dock att vederbörande myndighet skulle äga rätt att, efter prövning av omständigheterna i varje särskilt fall, medgiva tillgodoräknande av ytterligare sådan tjänstgöring, dock längst intill en tid av fem år. Både i fråga om tillgodoräknande av juris doktorsgrad och docenttjänstgöring som merit betonade utredningen att man måste fordra att vederbörande förvärvat full förtrogenhet med domstolsarbetet samt givetvis i övrigt uppfyllde föreskrivna villkor i fråga om domstolstjänstgöring för befordran till olika grader. Utredningen framhöll vidare att sådant meritvärde, som nu nämnts, borde tillerkännas även tjänstgöring som docent eller professorsvikarie i rättsvetenskap vid någon av handelshögskolorna.

bedömts med betyget godkänd eller icke utan beröm godkänd, äga tillgodoräkna sig en tid av två år. Om avhandlingen bedömts med högre betyg skall detta meritera till minst två och högst tre år. En förutsättning för tillgodoräknande av nu angivet slag är vidare att vederbörande för studierna haft tjänstledighet från domartjänstgöring eller att studierna föregått hovrättstjänstgöring. Har tjänstledigheten varit endast partiell böra de angivna tiderna jämkas. Slutligen kräves att vederbörande fullgjort den minimitjänstgöring, som, enligt vad nu är eller framdeles kan bliva föreskrivet, erfordras för att erhålla förordnande eller utnämning till befattning varom nu är fråga. Kommitténs förslag I skrivelse till kommittén den 21 juni 1950 har Sveriges Juristförbund uttalat att frågan om merit- och tjänstårsberäkning för vetenskapligt verksamma jurister under senaste tid fått ökad aktualitet. Förbundet anför vidare följande: De för tre år sedan inrättade doktorandstipendierna inom de juridiska fakulteterna föranledde en tillfällig uppgång av antalet doktorander. Under det senaste året kan emellertid en stark avmattning i intresset för högre juridiska studier förmärkas, vilken kommit till uttryck dels genom att personer, som redan påbörjat studierna, avbrutit dessa, dels genom att doktorandstipendierna icke tillfullo kunnat besättas med innehavare. Det är förbundets bestämda uppfattning, att en av de främsta orsakerna till denna nedgång ligger i att den meritberäkning för juris doktorsgrad, som medgivits, är fullständigt otillräcklig och icke på något sätt kompenserar den tid som normalt åtgår för utarbetande av en avhandling i ett juridiskt ämne. Genomsnittstiden för ett sådant arbete torde i Stockholm och Uppsala vara omkring 5 år samt i Lund högre. Med hänsyn härtill måste anses, att en tillfredsställande rekrytering till de juridiska fakulteterna i framtiden kommer att äventvras.

248 Sveriges Juristförbund får med anledning härav hemställa, att de sakkunniga ville upptaga frågan till behandling. Enligt förbundets bestämda uppfattning är det därvid nödvändigt att utgå från att arbetet på doktorsavhandling måste anses vara ett allmänt intresse av en sådan angelägenhetsgrad att det bör jämställas med utövande av statstjänst. Utgångspunkten bör därför vara, att hela den tid, som faktiskt åtgår för utarbetande av juridisk doktorsavhandling tillgodoräknas både som tjänstår i löne- och pensionshänseende och som kvalifikationsår för placering i befordringstur, där sådan förekommer. Dock torde det vara riktigast, att tillgodoräknande aldrig sker för mera än fem år, detta med hänsyn till att den effektiva tiden för avhandlingsarbetet normalt motsvarar denna tid. Det synes av skäl, som universitetsberedningen anfört, icke finnas anledning att upprätthålla en gradering efter avhandlingarnas betyg. Uppdelningen på två ämnesgrupper, varav den ena skulle vara av speciellt värde för domstolskarriären och den andra för förvaltningskarriären, bör ej heller bibehållas. Det väsentliga för juris doktorsgradens värde inom olika juridiska yrken torde nämligen vara icke det förråd av minneskunskaper, som vederbörande inhämta, utan i stället den förmåga till självständigt arbete och metodisk säkerhet, som utvecklas genom avhandlingsarbete. Förbundet anser vidare ofrånkomligt, att frågan om merit- och tjänstårsberäkning av tjänstgöring som akademisk lärare regleras i detta sammanhang. Det naturliga torde därvid vara, att i princip hela den tid tillgodoräknas, varunder docent innehaft docent- eller forskarstipendium eller meddelat undervisning av minst den omfattning som åligger docentstipendiat. Tillgodoräknande av såväl juris doktorsgrad som akademisk tjänstgöring hör givetvis förutsätta, att vederbörande fullgjort de prov och i övrigt de minimikrav, som stadgats för vederbörande befattning exempelvis i hovrätt. Det bör kanske anmärkas, att förslaget beträffande de förvaltande verken har sin egentliga betydelse i avlönings- och pensionshänseende, eftersom någon noggrann turberäkning för befordran där icke torde förekomma. Det är enligt kommitténs mening hög tid att frågan om merit- och tjänstårsberäkning för juris doktorer och juris

docenter vinner en tillfredsställande lösning. Vad som h ä r u t i n n a n hittills åtgjorts är som ovan framgått av mycket begränsad innebörd. Som redan av de juridiska fakulteterna framhållits har det förhållandet att juris doktorsgrad icke utgjort kompetenskrav eller åtminstone tillmätts något meritvärde på d o m a r b a n a n eller inom förvaltningen varit en starkt bidragande orsak till att antalet av dem, som påbörjat högre juridiska studier, länge varit synnerligen ringa. Om exempelvis för ett mindre antal befattningar inom domarkarriären hade uppställts krav på juris doktorsgrad skulle utan tvivel rekryteringen till högre juridiska studier varit en annan. En till det yttre och för de därav närmast berörda till synes radikal åtgärd skulle vara att till exempel göra disputation för juris doktorsgrad till kompetenskrav för ett mycket begränsat antal domartjänster av visst slag (för 5—10 av rikets samtliga hovrättsrådsämbeten kunde t. ex. krävas juris doktorsgrad eller juris doktorsgrad med docentkompetens). En tillfredsställande meritoch tjänstårsberäkning är emellertid även av vikt för den praktiska juridikens del. För domstolarna skulle det vara värdefullt att kunna förvärva befattningshavare med hög vetenskaplig kompetens. I olika sammanhang måste obestridligen en grundlig vetenskaplig skolning inom visst rättsområde vara till nytta i den praktiska rättstillämpningen. Även inom vissa grenar av den statliga förvaltningen skulle det innebära en fördel att hava tillgång till befattningshavare med sådan kompetens. Ett ökat inslag av vetenskapligt välkvalificerade jurister på domarbanan, åklagarbanan och inom förvaltningen skulle enligt kommitténs uppfattning vara ägnat att åstadkomma en bättre

kontakt mellan befattningshavare på skilda praktiska juristbanor och de juridiska fakulteterna samt så småningom kunna leda till att skrankorna mellan praktiskt och vetenskapligt verksamma jurister bortfölle. Det skulle icke som för närvarande enbart i undantagsfall utan allt oftare inträffa att en juridisk universitetslärare erhöll t. ex. en domarbefattning och att en praktiskt verksam jurist utsågs till innehavare av en lärarbefattning vid någon juridisk fakultet. Frågan om meritoch tjänstårsberäkning skulle härigenom komma att förlora i betydelse. Det antydda förslaget att i begränsad omfattning göra juris doktorsgrad till kompetenskrav för vissa tjänster torde likväl få ses på längre sikt. I r å d a n d e läge blir det därför nödvändigt att söka åstadkomma tillfredsställande bestämmelser i fråga om merit- och tjänstårsberäkning för högre juridiska examina och lärartjänstgöring vid juridisk fakultet av person med sådan examen. Det är emellertid anmärkningsvärt att medan akademiska prestationer i form av doktorsgrad och docenttjänstgöring inom andra fakulteter sedan mycket länge i växlande omfattning fått tillgodoräknas, dröjde det ända till å r 1948 innan några motsvarande bestämmelser kommo till stånd beträffande sådana prestationer vid de juridiska fakulteterna. Juris doktorsgrad och juris licentiatexamen Vad till en början meritvärdet av juris doktorsgrad beträffar så finnas som ovan nämnts bestämmelser härutinnan endast angående domarbanan. Enligt kommitténs mening bör eftersträvas att såvitt möjligt skapa enhetliga bestämmelser i fråga om merit- och tjänstårsberäkning på domarbanan, åklagarbanan och inom den statliga förvaltningen. 241)

Beträffande domarbanan tillerkännes för närvarande meritvärde endast åt avhandling i något av de s. k. domstolsjuridiska ämnena jämte därtill anslutande delar av rättshistoria. Juristförbundet har för sin del yrkat att denna begränsning till ämnen borde slopas. Kommittén finner övervägande skäl tala härför. Syftet med avhandlingsarbetet är främst att utveckla förmåga av självständigt arbete och juridisk metod och icke att inhämta ytterligare lärostoff. Det är från denna utgångspunkt av mindre vikt inom vilket ämne avhandlingsarbetet sker. Möjligen borde statsrätt och folkrätt icke få tillgodoräknas på domarbanan. Avhandlingar i dessa ämnen ha hittills varit mycket sällsynta. Den, sona disputerar i något av dessa ämnen, torde för övrigt icke ha för avsikt att ägna sig åt domarbanan. Om det likväl mot förmodan i något enstaka fall skulle inträffa att en juris doktor i något av dessa ämnen skulle söka sig till domarbanan vore ingen skada skedd. Tiden för tillgodoräknande av avhandling är för närvarande differentierad, beroende på betyget. Enligt universitetsberedningens och juristförbundets uppfattning skulle anledning icke finnas att upprätthålla en graderad skala efter avhandlingarnas betyg. Med hänsyn till de ojämnheter i fråga om bedömningen av en avhandling som, beroende på åtskilliga faktorer, icke kunna undvikas, talar mycket för ett slopande av graderingen. Det måste å a n d r a sidan framhållas att mellan en avhandling, som bedömts t. ex. med vitsordet med utmärkt beröm godkänd och en, som endast blivit godkänd, under alla förhållanden föreligger en otvetydig skillnad i fråga om arbetets kvalitet. F ö r den bättre avhandlingsförfattaren måste det verka föga uppmuntr a n d e att hans förtjänstfulla arbete jäm250

ställes med ett, som endast kunnat godkännas. Svårigheterna hänföra sig egentligen till det fall, då tvekan uppstår om huruvida en avhandling skall belönas med ett AB eller ett Ba. Enligt kommitténs mening är det viktigare att skapa tillfredsställande regler för de bättre avhandlingsförfattarna. För sådant ändamål torde det icke vara möjligt eller lämpligt att helt slopa differentieringen. Den viktigaste frågan i förevarande avseende är längden av den tid, som bör få tillgodoräknas. Enligt kommitténs mening är den nuvarande tiden av eventuellt endast två år för knapp. Mot juristförbundets ovan angivna förslag kan emellertid invändas att fem år utgör en alltför lång tid och att, i den mån en avhandling utarbetats på kortare tid än fem år, svårigheter uppstå för beräkning av den tid, som faktiskt kommit till användning och som alltså får tillgodoräknas. Med kommitténs uppfattning att en tid av fyra år är tillräcklig för innehav av doktorandstipendium kan icke gärna fem år få tillgodoräknas. Om en studerande skulle få räkna sig till godo ända u p p till fem år, så torde följden vidare bli den att den ofta alltför långa tid, som redan anslås för utarbetande av doktorsavhandling, skulle tendera att stiga ytterligare och att fem år i de flesta fall skulle bli minimitiden för avhandlingsarbete. Under de senaste åren synes vanligen den tid, som faktiskt använts till avhandlingsarbete, ha utgjort fyra år eller något därutöver. På grund av det anförda finner kommittén att en tid av högst fyra år bör få tillgodoräknas. Som ovan anförts anser sig kommittén icke helt kunna bortse från en differentiering efter betyg i fråga om den tid, som bör få tillgodoräknas. Härvid synes icke någon tvekan behöva råda

därom att fyra år skall ifrågakomma för avhandlingar, som bedömts med betyget med beröm godkänd eller högre betyg. Däremot är det mera tveksamt, vilken tid som lämpligen och skäligen bör få tillgodoräknas för med betygen godkänd och icke utan beröm godkänd bedömda avhandlingar. Den närmast till h a n d s liggande utvägen skulle måh ä n d a vara att låta en B-avhandling meritera till två och en Ba-avhandling till tre år. Om man emellertid inom rimliga gränser verkligen vill bereda en avhandlingsförfattare kompensation för den tid han använt för att utarbeta en doktorsavhandling saknas anledning att göra skillnad mellan en B- och en Ba-avhandling. Det visar sig nämligen i praktiken att tiden för avhandlingsarbetet och det betyg, som erhålles å avhandlingen, äro tämligen oberoende av varandra. Kommittén har för den skull ansett sig böra föreslå att för en avhandling, som bedömes med något av betygen godkänd eller icke utan beröm godkänd, skall få tillgodoräknas en tid av tre år. Detta synes kunna medgivas, enär ju ingen kan komma in på domarbanan utan att ha blivit godkänd i hovrätt. Fall kunna givetvis inträffa, om ock mycket sällsynt, att någon fullbordar en avhandling, som bedömes med minst med beröm godkänd, på kortare tid än fyra år. Det kan då ifrågasättas om tillgodoräknande skall få ske för mer än den tid, som faktiskt använts för avhandlingsarbetet. Mycket talar enligt kommitténs mening för att fyra år likväl skall få tillgodoräknas. Det skulle stimulera till större effektivitet om en avhandlingsförfattare genom att färdigställa en avhandling på kortare tid härigenom skulle vinna ett plus i meriter. Vidare undgår man behovet av att genom självdeklarationer o. dyl. fastställa den faktiskt använda tiden. Kom-

mittén får därför föreslå att fyra alltid skall tillgodoräknas.

år

I Kungl. Maj:ts ovanberörda beslut den 30 juni 1948 föreskrives som villkor för tillgodoräknande av tid för avhandlingsarbete att vederbörande för studierna haft tjänstledighet från domartjänstgöring eller studierna föregått hovrättstjänstgöring samt att, om tjänstledigheten varit endast partiell, tiden för tillgodoräknande skall jämkas. Enligt kommitténs mening bör, oavsett om tjänstledighet åtnjutits för avhandlingsarbetet eller icke, tillgodoräknande äga rum. Om någon vid sidan av sin dagliga tjänstgöring under sin fritid kan bedriva vetenskapliga studier som resulterar i ett avhandlingsarbete, måste detta enligt kommitténs uppfattning vara en väsentligt större prestation än om tjänstledighet för ändamålet åtnjutits under längre eller kortare tid och bör därför också premieras. Tillgodoräknande bör därför ske i full utsträckning för avhandlingsarbete enligt ovan av kommittén föreslagna regler, oavsett om tjänstledighet i större eller mindre omfattning åtnjutits för ändamålet eller icke. I det föregående har endast talats om merit- och tjänstårsberäkning för juris doktorsgrad. Enligt kommitténs mening bör emellertid även juris licentiatexamen, särskilt med hänsyn till den mindre form därav, som kommittén ansett önskvärd, tillerkännas ett självständigt meritvärde. I talrika fall kommer givetvis juris licentiatexamen liksom hittills att endast vara ett formellt genomgångsled för förvärvande av doktorsgrad och då blir frågan om meritberäkning icke aktuell. Men om den mindre juris licentiatexamen skall komma att avläggas i någon nämnvärd utsträckning, antingen som ett självständigt studiemål eller såsom en etapp på vägen mot doktorsgraden, 251

är det nödvändigt att tillse att examen kan göras lockande. F ö r att uppnå detta syfte bör man tillerkänna juris licentiatexamen som sådan ett självständigt meritvärde. Examen torde enligt kommitténs mening böra meritera till ett tjänsteår, oavsett betyget, vilken tid givetvis avräknas på den tid som får åtnjutas för senare doktorsgrad. Vad ovan i övrigt sagts i fråga om tillgodoräknande av juris doktorsgrad föreslås i tillämpliga delar gälla beträffande juris licentiatexamen. Vad ovan föreslagits i fråga om tillgodoräknande av juris doktorsgrad och juris licentiatexamen har närmast behandlats med utgångspunkt från domarbanan. Det sagda äger i lika grad tillämpning å åklagarbanan. Det förutsattes givetvis för tillgodor ä k n a n d e enligt ovan att vederbörande enligt härom gällande bestämmelser blivit godkänd för domar- respektive åklagarbanan ävensom undergått eventuellt föreskriven kompletterande specialutbildning samt i övrigt fullgjort de minimikrav i fråga om domstolstjänstgöring eller verksamhet som åklagare, inbegripet praktisk polistjänstgöring m. m., som upptagas för olika befattningar i arbetsordning för rikets hovrätter och författningar rörande åklagarväsendet eller annorstädes. Även inom den statliga förvaltningen föreslås angivna regler för tillgodoräknande av juris doktorsgrad och juris licentiatexamen vinna tillämpning. Liksom beträffande domarbanan och åklagarbanan böra avhandlingar i samtliga juridiska ämnen ifrågakomma härför. Måhända borde emellertid undantag föreskrivas i fråga om romersk rätt ävensom beträffande folkrätt och möjligen internationell privaträtt, då fråga icke är om utrikesförvaltningen. Frågan härom torde dock vara utan egentlig praktisk betydelse. Den, som 252

avlagt juris licentiatexamen eller disputerat för doktorsgrad i något av dessa tre ämnen, torde, vad romersk rätt beträffar, icke söka sig till den statliga förvaltningen och i fråga om folkrätt och internationell privaträtt tala övervägande skäl för att vederbörande i sådant fall väljer just utrikesförvaltningen. Det förutsattes att angivna akademiska grader även inom förvaltningen tillgodoräknas på sätt föreslagits beträffande domar- och åklagarbanan. För juris doktorsgrad föreslås sålunda att den skall meritera till fyra respektive tre tjänstår, beroende på betyget å doktorsavhandlingen, medan juris licentiatexamen alllid skall meritera till ett tjänstår. Även för förvaltningens del förutsattes givetvis att vederbörande enligt härom gällande föreskrifter befunnits lämplig till tjänstgöring inom vederbörande verk. Med hänsyn till att inom förvaltningen icke samma noggranna turberäkning tillämpas som t. ex. på domarbanan torde reglerna om tjänstårsberäkning för akademiska meriter få sin största betydelse för befattningshavarens placering i löneklass. Docenttjänstgöring Några bestämmelser i fråga om merit- och tjänstårsberäkning för tjänstgöring som docent vid juridisk fakultet finnas som tidigare framhållits för närvarande icke. Om icke den m i n d r e ökning av tillströmningen till högre juridiska studier som inträffat från och med 1947 snart skall upphöra, måste åtgärder vidtagas för att åstadkomma en meritberäkning för juris docenter, som för dem möjliggör en övergång till statliga befattningar utom universitetet på rimliga villkor. Som tidigare framgått inneburo de av docentutredningen och universitetsberedningen h ä r u t i n n a n förordade förslagen ett mycket förmånligt tillgodo-

räknande av akademisk tjänstgöring. Juristförbundet har ansett att i princip den av beredningen föreslagna tillgodoräkningsrätten bör gälla. Enligt domarutredningen borde docenttjänstgöring i civil-, straff- och processrätt, internationell privaträtt och rättshistoria (med viss begränsning) obligatoriskt tillgodoräknas å domarbanan intill en tid av minst tre år med rätt för vederbörande myndighet att medgiva tillgodoräknande av ytterligare sådan tjänstgöring, dock högst upp till fem år. Beträffande tillgodoräknande av docenttjänstgöring å domarbanan synes enligt kommitténs mening liksom i fråga om tillgodoräknande av juris doktorsgrad anledning icke finnas att göra skillnad mellan sådan tjänstgöring i domstolsjuridiska ämnen, å den ena, och övriga ämnen, å den andra sidan. Väl torde det förhålla sig så att en docent i t. ex. förvaltningsrätt enbart kommer att undervisa och bedriva forskning i detta eller angränsande offentligrättsliga ämnen, men han torde likväl icke kunna undgå att mycket ofta även taga ställning till problem av domstolsjuridisk natur. Det torde vidare sällan bli aktuellt att en docent i ett icke domstolsjuridiskt ämne i vart fall efter någon längre tids akademisk tjänstgöring söker vinna inträde å domarbanan. Med nuvarande utveckling, då de offentligrättsliga relationerna oavbrutet utvidgas på de privaträttsligas bekostnad, skulle det å andra sidan vara av värde att i något fall en docent med meritering på den offentliga rättens område kunde vinna inträde å domarbanan. Vad beträffar längden av den akademiska tjänstgöring, som bör få tillgodoräknas för domarbanan, är det givetvis önskvärt att sådan tjänstgöring i så stor utsträckning som möjligt kan komma i fråga utan att rimliga krav på

erfarenhet av praktisk domarverksamhet åsidosattes. Emellertid synes det icke kunna ifrågakomma att utan tidsbegränsning tillmäta den högre teoretiska utbildningen och sysslandet med akademisk undervisning och forskning samma värde som praktiskt domstolsarbete. Viss hänsyn måste tagas till dem, som från början valt domarbanan och oavbrutet tjänstgjort inom domstolsväsendet. Å andra sidan är det med hänsyn till de juridiska fakulteternas behov av en ökad rekrytering av vikt att de teoretiska och praktiska juristbanorna i någon mån finge karaktären av en enhetlig karriär. Vid övervägande av i vilken omfattning tjänstgöring som docent skäligen borde få tillgodoräknas har kommittén stannat för en tid av sex år eller med andra ord för den normala anställningstiden som e. o. docent. Med docenttjänstgöring vid juridisk fakultet bör jämställas tjänstgöring som docent i rättskunskap vid handelshögskola. Under tjänstgöringstiden skall vederbörande ha uppburit docentstipendium eller varit anställd som e. o. docent, med full tjänstgöringsskyldighet ha uppehållit professur eller eljest meddelat undervisning av den omfattning, som ålegat docentstipendat eller e. o. docent. För tillgodoräknande bör givetvis krävas att i arbetsordning för rikets hovrätter föreskrivet prov samt uppställda minimikrav på domartjänstgöring inom eller under hovrätt äro u p p fyllda. Vad ovan föreslagits i fråga om tillgodoräknande för merit- och tjänstårsberäkning av tjänstgöring såsom juris docent förordas skola äga tillämpning jämväl beträffande åklagarbanan och den statliga förvaltningen. Det förutsattes givetvis även beträffande dessa verksamhetsområden att vederbörande enligt därom gällande föreskrifter god253

känts för åklagarbanan eller ifrågavarande verk ävensom fullgjort stadgade minimikrav i fråga om praktisk tjänstgöring för erhållande av viss befattning. Samma förmån som föreslagits i frå-

ga om tillgodoräknande av docenttjänstgöring torde även böra tillkomma preceptor, som övergår till annan allmän tjänst än professur vid juridisk fakultet.

AVDELNING

III

ALLMÄNT OM S A M H Ä L L S V E T E N S K A P L I G A UTBILDNINGSLINJER

Kap. 18. Nuvarande statsvetenskaplig examen Historik Förslag om inrättande av en statsvetenskaplig examen framlades första gången 1910 i ett av särskilt tillkallade sakkunniga (landshövdingen Hjalmar Hammarskjöld samt professorerna S. J. Boethius och Eli F. Heckscher) avgivet betänkande. Enligt 1910 års förslag skulle de tre samhällsvetenskapliga ämnena statskunskap, nationalekonomi och statistik bilda kärnan i var sin examenstyp. I vissa ämneskombinationer skulle dessutom historia och matematik ingå som obligatoriska biämnen. Härutöver skulle examen alltid innehålla juridisk propedevtik samt i vissa kombinationer det nybildade juridiska ämnet administrativrätt. Som valfria ämnen skulle kunna medtagas vissa humanistiska och vissa juridiska ämnen. Examen skulle kräva en studietid av 4 år och berättiga till titeln politices kandidat (polit. kand.). Förslaget, sona bl. a. remitterades till universitets- och högskolemyndigheter samt till centrala ämbetsverk och länsstyrelser, mötte ganska stark kritik, särskilt från de juridiska fakulteternas sida, och ledde inte till något resultat. Frågan återupptogs först 1933, då en promemoria angående statsvetenskaplig examen framlades av en inom ecklesiastikdepartementet särskilt tillkallad sakkunnig (professorn Axel Brusewitz). I denna promemoria (1933 års departementspromemoria) framla-

des förslag till en statsvetenskaplig examen uteslutande sammansatt av ämnen inom filosofiska fakulteten. Det anmärktes emellertid, att en filosofisk statsvetenskaplig examen icke behövde utesluta en eventuell juridisk statsvetenskaplig examen avlagd inom den juridiska fakulteten. De båda examina skulle nämligen komma att tjäna olika ändamål. Enligt förslaget borde examen omfatta sju betygsenheter i minst tre ämnen, varav två skulle vara huvudämnen. De ämnen, som skulle ingå i examens olika kombinationer, voro förutom statskunskap, nationalekonomi och statistik ämnena historia och geografi (kulturgeografi). Även ämnet sociologi nämndes. Sålunda framhölls, att detta ämne helst borde kunna medtagas i examen, men eftersom sociologi vid förslagets utarbetande ej var företrätt inom universitetsundervisningen, måste det tills vidare lämnas ur räkningen. 1933 års departementspromemoria remitterades till universitets- och högskolemyndigheter. Universitetskanslern avstyrkte förslaget, ifall meningen vore att den avsedda examen skulle godtagas såsom kompetensprov inom avsevärda delar av statsförvaltningen. Förvaltningsarbetet ansågs ovillkorligen kräva en grundlig juridisk utbildning. Även i övrigt mötte förslaget så pass mycket kritik, att promemorian ej lades till grund för beslut. I stället anförtroddes 255

frågans vidare utredning åt fyra särskilt tillkallade sakkunniga med professor Brusewitz som ordförande. Övriga sakkunniga voro dåvarande statssekreteraren Herman Eriksson samt professorerna Gunnar Myrdal och Karl Olivecrona. Nämnda sakkunniga (i fortsättningen benämnda 1934 års sakkunniga) framlade i ett betänkande (SOU 1935:11) förslag om inrättande av en statsvetenskaplig examen, som skulle berättiga till titeln politices magister och bestå av två linjer, en statsvetenskaplig-filosofisk och en statsvetenskaplig-juridisk. (En närmare redogörelse för förslaget lämnas nedan, s. 260 ff.) Sedan de akademiska myndigheterna avgivit utlåtande över detta betänkande, utfärdade Kungl. Maj.-t den 20 juni 1935 stadga angående statsvetenskaplig examen. Denna stadga bygger i huvudsak på de förslag, som framlades av 1934 års sakkunniga, och är med vissa mindre ändringar alltjämt gällande. 1934 års sakkunniga framhöllo i sitt betänkande, att en översyn av examen borde äga rum, sedan den under några år prövats i praktiken. Frågan om examens reformering togs först upp av olika studentorganisationer. Under åren 1940—1942 framlades sålunda från studenthåll flera förslag till ändringar av examen. Härvid berördes även frågan om inrättande av en särskild praktiktjänstgöring för dem som avlagt statsvetenskaplig examen. De akademiska lärarna i samhällsvetenskapliga ämnen voro 1942 samlade till en gemensam konferens. En av de frågor, som därvid diskuterades, var frågan om utformningen av statsvetenskaplig examen; man fann att vissa justeringar borde göras. Från åtskilliga håll hade således krav rests på en översyn av examen. Bland annat dessa krav ledde till att statsrådet och chefen för ecklesiastik-

departementet 1942 bemyndigades att tillkalla särskilda sakkunniga för att utreda frågan om den högre socialvetenskapliga och sociala utbildningen samt därmed sammanhängande spörsmål. De 1942 tillkallade sakkunniga (dåvarande landshövdingen A. Thomson, bibliotekarien Ebon Andersson, dåvarande docenten Gunnar Heckscher, professorn Ivar Högbom, studierektorn Torvald Karlbom, borgarrådet Yngve Larsson, professorn Erik Lindahl samt dåvarande expeditionschefen Erik Swartling), vilka antogo namnet socialutbildningssakkunniga, hade att taga ställning dels till den högre socialpolitiska och kommunala utbildningen, dels till frågan om statsvetenskaplig examen. Den förra frågan behandlades i ett första betänkande avgivet 1944. Samma år tillkallades ytterligare en sakkunnig (professorn Phillips Hult) och den 30 mars 1946 framlades ett betänkande med utredning och förslag rörande statsvetenskapliga examina m. m. (SOU 1946: 30). Enligt socialutbildningssakkunnigas förslag (se närmare härom nedan, s. 265 ff.) förordades bibehållandet av två statsvetenskapliga examina: en statsvetenskaplig-juridisk, kallad juridisk-politisk kandidatexamen (jur. pol. k a n d . ) , och en statsvetenskaplig-filosofisk, kallad filosofisk-politisk kandidatexamen (fil. pol. kand.). Studietiden för båda examina beräknades till 4% år. I stora drag innebar förslaget, beträffande statsvetenskaplig-juridisk examen, att både den juridiska och den statsvetenskapliga examensdelen skulle förstärkas. Studietiden för var och en av dessa båda delar skulle bli inemot fem terminer. För den filosofiska examens godkännande skulle enligt förslaget fordras sammanlagt minst åtta betygsenheter mot sju enligt gällande bestämmelser. Härutöver framlade de sakkunniga

bl. a. förslag om inrättande av en tvåårig allmän förvaltningspraktik, som i meriteringshänseende närmast skulle motsvara tingstjänstgöringen för juris kandidater. Praktiken skulle stå öppen för juris och jur. pol. kandidater samt alternativt med tingstjänstgöring utgöra kompetenskrav för tjänster inom Kungl. Maj:ts kansli samt för länsnotarie- och länsbokhållartjänster. Även viss praktiktjänstgöring för dem, som avlagt fil. pol. kandidatexamen föreslogs. Socialutbildningssakkunnigas förslag remitterades till universitets- och högskolemyndigheter, centrala verk, länsstyrelser, vissa städer samt vissa organisationer och sammanslutningar. Av yttrandena, för vilka närmare redogörelse lämnas i samband med att de olika förslagen beröras, framgick att remissinstanserna på flera väsentliga punkter ej ansågo examensförslaget lämpligt såsom grund för beslut. I flera yttranden förordades förnyad utredning samt att därvid frågan om juris kandidatexamens utformning samtidigt borde upptagas till prövning. Motiv för examens inrättande Ovan har framgått, att beslutet om inrättande av statsvetenskaplig examen grundade sig på ett av 1934 års sakkunniga avgivet betänkande samt däröver framförda synpunkter. Barnen för den därvid företagna utredningen angavs i viss mån av de sakkunniga i samband med att vissa allmänna uttalanden angående kompetensfrågan gjordes. Några ändringar i gällande kompetensbestämmelser ansågo sig de sakkunniga icke kunna föreslå. I stället framhölls, att frågan härom måste bli föremål för prövning från vederbörande myndigheters sida, sedan en statsvetenskaplig examen hade inrättats. Härefter androgo de sakkunniga: Det lärer emellertid kunna förutsättas, att kompetensbestämmelserna ändras där11 — 22261

hän, att statsvetenskaplig examen, eventuellt en på visst sätt kvalificerad sådan, kommer att bereda kompetens till de flesta av de befattningar, till vilka nu filosofisk examen ger tillträde. Därest examen skulle innesluta åtminstone lika mycket juridik som kansliexamen, torde vidare kunna påräknas, att den skall grunda kompetens i samma omfattning som denna. De sakkunniga förutsätta icke någon inskränkning i den kompetens, som nu följer med juris kandidatexamen. Det måste betonas, att statsvetenskaplig examen aldrig såsom juridisk examen kan ersätta juris kandidatexamen. Det juridiska element, som kan inläggas i en statsvetenskaplig examen, blir med nödvändighet mycket begränsat. Såsom framhölls redan i 1910 års betänkande, måste huvudvikten i en sådan examen alltid ligga på de statsvetenskapliga ämnena. (SOU 1935:11, s. 20—21.) De sakkunniga grundade sina motiv för inrättande av en statsvetenskaplig examen på olika närmare berörda förhållanden. Sålunda visade en undersökning rörande gällande kompetensregler samt införskaffad statistik rörande kompetensförhållandena inom statsförvaltningen, att filosofisk, ej sällan särskilt angiven samhällsvetenskaplig, utbildning beredde kompetens till ett stort antal tjänster inom statsförvaltningen. Vidare hade vid överläggningar med representanter för vissa ämbetsverk starkt understrukits följande av de sakkunniga anförda synpunkter: Ämbetsverken ha att i stor utsträckning utföra maktpåliggande utredningar, ofta rörande vittomfattande ekonomiska, finansiella eller sociala spörsmål. Med remissväsendets nuvarande omfattning ha dessa arbetsuppgifter ingått som ett normalt och väsentligt led i ämbetsverkens verksamhet. Vid fullgörande av sådana utredningsuppdrag synes det vara av långt större betydelse att äga allmän ekonomisk och samhällsvetenskaplig utbildning än formell juridisk träning. (SOU 1935: 11, s. 32.) Behovet av arbetskraft med samhällsvetenskaplig utbildning även inom andra områden än statsförvaltningen framhölls som ytterligare motiv. 257

På grundval av en undersökning rörande den omfattning i vilken samhällsvetenskapliga ämnen studerades vid universiteten och högskolorna betonades dessutom, att intresset för dessa ämnen var så starkt, att det syntes motiverat att sluta en fastare r a m kring studierna av desamma. Med samhällsorganisationens nuvarande utveckling och den ständiga tillväxten av den statliga verksamheten framstod det enligt de sakkunniga som ett elementärt krav, att den akademiska undervisningen lämnade tillgång till en fast organiserad samhällsvetenskaplig examen med ett starkt inslag av ekonomisk och politisk skolning. Utöver sålunda anförda motiv betonades slutligen den nytta en fastare organisation av de samhällsvetenskapliga studierna skulle medföra för dessa studier. Härom framhölls bl. a.: Många av de nu verksamma forskarna på samhällsvetenskapernas område torde kunna bet}rga, vilka svårigheter som mött dem vid det vetenskapliga arbetet på grund därav att de icke på ett tidigt stadium fått en allsidig och fast samhällsvetenskaplig grundval att bygga på. De akademiska lärarna inom dessa grenar av vetenskapen torde också vara väl medvetna om att en bättre organisation av de samhällsvetenskapliga studierna är ett trängande behov även med hänsyn därtill, att de studerande alltför ofta icke förstå att giva sina studier en sådan läggning och inriktning, som naturligt leder dem ut i det praktiska livet. (SOU 1935:11, s. 33.) 1934 års sakkunniga hade att utgå från tidigare gjorda utredningar och därvid i första hand från 1933 års departementspromemoria samt däröver avgivna utlåtanden. De sakkunniga erinrade, att den tidigare diskussionen rörande inrättande av en statsvetenskaplig examen hade utmynnat i väsentligen följande tvenne huvudriktlinjer för anordnande av en dylik examen: 1. inrättande av en rent samhällsvetenskaplig examen; 258

2. inrättande av en examen, sammansatt av juridiska och samhällsvetenskapliga studier. Härutöver har framförts bland annat den tanken, att det syftemål, som ligger till grund för förslagen att inrätta en ny examensform, skulle kunna vinnas genom vissa reformer inom den nuvarande juris kandidatexamen. Så har ifrågasatts en klyvning av juris kandiatexamen på två linjer, en domstolsjuridisk och en förvaltningsjuridisk. Dessutom har föreslagits, bland annat av universitetskanslern, att möjlighet skulle beredas den, som avlagt juridisk examen, att undergå särskild prövning i vissa humanistiska ämnen. (SOU 1935:11, s. 18.) Tanken på en differentiering av juris kandidatexamen avvisades emellertid av de sakkunniga bl. a. med den motiveringen att de framkomna förslagen att inrätta en statsvetenskaplig examen med juridisk karaktär hade haft sitt upphov däri, att juris kandidatexamen ur två synpunkter ansågs m i n d r e tillfredsställande som förutbildning för förvaltningstjänstemän. Dessa två synpunkter voro att denna examen dels gav för ringa kunskaper om de reala förhållanden, med vilka förvaltningstjänstemännen kommo i beröring, dels innehöll för vissa förvaltningstjänstemän onödigt vidlyftiga kurser i civil-, straffoch processrätt, medan däremot studiet av offentligrättsliga ämnen icke var tillräckligt djupgående. De sakkunniga betonade, att den senare synpunkten givetvis skulle kunna tillgodoses genom inrättande av en förvaltningsjuridisk linje, men att därvid det viktiga kravet på ökade realkunskaper hos förvaltningstjänstemännen icke skulle kunna tillgodoses. Bedan av denna anledning ansågs därför en dylik lösning otillfredsställande. Härtill kommo emellertid andra olägenheter såsom en sannolikt nödvändig ökning av lärarkrafterna vid de juridiska fakulteterna samt svårighet för de studerande

med h ä n s y n till att de, som bestämde sig för den förvaltningsjuridiska linjen, skulle efter avlagd examen äga rent juridisk utbildning utan att kunna nyttiggöra den annat än inom viss gren av statsförvaltningen. Frågan om en för förvaltningstjänstemän särskilt lämpad utbildning kunde därför enligt de sakkunnigas mening endast lösas genom en kombination av samhällsvetenskapliga och juridiska studier. Någon examen, som tillgodosåg detta behov, fanns emellertid icke. Den som önskade förskaffa sig dylik utbildning hade att avlägga två akademiska examina, vanligtvis filosofie kandidatexamen och juris kandidatexamen. De sakkunniga hade vid företagen undersökning funnit, att dylik — ur studietidssynpunkt synnerligen krävande — kombination förekom ganska ofta. Förslaget att skapa ökade möjligheter att förena h ä r avsedda studier genom att den som avlagt juris kandidatexamen skulle få rätt att avlägga särskild prövning i vissa filosofiska ämnen, ansågs icke innebära någon lösning av detta problem. Genom ett dylikt förfarande skulle nämligen den olägenheten kvarstå, att den som avlagt filosofisk examen skulle nödgas avlägga hela juris kandidatexamen. Den enda enligt de sakkunniga tänkbara utvägen var därför att i en och samma examen söka förena studiet av vissa juridiska ämnen med studiet av samhällsvetenskapliga ämnen. Bland de juridiska ämnena borde huvudvikten därvid ligga på de offentligrättsliga ämnena. En så konstruerad examen skulle givetvis icke kunna ersätta juris kandidatexamen på de poster inom förvaltningen vid vilka fullständig juridisk utbildning var nödvändig. Vid bedömandet av denna examens användbarhet kunde därför enligt de sakkunniga denna grupp av befattningar avskiljas. Tre grupper av

befattningar för vilka en blandad examen ansågs kunna få betydelse återstodo emellertid: 1) Befattningar för vilka enbart filosofisk utbildning beredde kompetens. 2) Befattningar för vilka juridisk och filosofisk examen beredde konkurrerande kompetens. 3) Befattningar till vilka kansliexamen beredde tillträde. Beträffande den första av dessa grupper ansågo de sakkunniga, att för innehavare av vissa där avsedda befattningar skulle mera omfattande studium av juridik än som kunde ingå i en statsvetenskaplig-filosofisk examen vara till nytta. I fråga om den a n d r a gruppen av befattningar framhölls bl. a., att med hänsyn till den stora betydelse, som utredningsarbetet hade fått inom förvaltningstjänsten, var det av synnerlig vikt, att vederbörande befattningshavare var väl förtrogen med nationalekonomiska spörsmål och statistisk metod, varvid samtidigt viss juridisk utbildning ej sällan var önskvärd. I fråga om den rent samhällsvetenskapliga examen framhölls att den uppfattningen hade framskymtat under remissbehandlingen av 1933 års departementspromemoria, att det utbildningsbehov, som skulle fyllas av en sådan examen, skulle kunna tillgodoses inom ramen för filosofie kandidatexamen. De sakkunniga delade emellertid icke denna uppfattning och betonade bland annat, att den brist på fasthet hos filosofie kandidatexamen, som vållades av det fria ämnesvalet, var en allvarlig olägenhet, om examensformen skulle tjänstgöra som förvaltningsexamcn. Ett ganska stort antal studerande, som förberedde sig till statstjänster, där en gedigen samhällsvetenskaplig utbildning var nödvändig eller önskvärd, hade enligt vad de sakkunniga inhämtat valt mindre lämpliga ämneskombinationer. 25»

En annan brist hos filosofie kandidatexamen såsom förvaltningsexamen var, att studierna i de samhällsvetenskapliga ämnena icke utgjorde något slutet helt. Någon samordning av studiekurserna förekom icke. Genom införandet av en särskild examen skulle sambandet mellan de samhällsvetenskapliga ämnena kunna betonas på ett vida kraftigare sätt än eljest. Det eftersträvansvärda samordnandet av studieplaner och undervisning borde då bli en självfallen sak. Den rent samhällsvetenskapliga examen skulle enligt de sakkunniga komma att meritera till de flesta sådana befattningar i statstjänst, till vilka filosofisk examen beredde tillträde, samt vidare till åtskilliga befattningar i den kommunala förvaltningen och hos vissa ekonomiska organisationer. Den skulle dessutom kunna vara av värde som förutbildning till vissa läraretjänster och för journalistisk verksamhet. Den skulle slutligen bilda en solid grund för fortsatta vetenskapliga studier inom samhällsvetenskaperna. Examens utformning enligt 1934 års sakkunniga Det av 1934 års sakkunniga framlagda förslaget till statsvetenskaplig examen överensstämde, som tidigare antytts, i stort sett med den utformning examen fick genom nu gällande stadga (se s. 263). Den av de sakkunniga anförda motiveringen till de båda examenslinjernas konstruktion torde därför i det väsentligaste återge de synpunkter, som varit avgörande för Kungl. Maj :ts beslut i frågan. De smärre avvikelser, som förekomma, mellan de sakkunnigas förslag och stadgan, skola nedan särskilt beröras. Vad först statsvetenskaplig-filosofisk examen beträffar framhöllo de sakkunniga, a t t ämnena nationalekonomi, statskunskap och statistik borde utgöra

grundstommen i denna examen. Speciellt dessa ämnen voro nämligen ägnade att skänka det bildningsunderlag, som erfordrades vid åtskilliga av de tjänster, där en rent filosofisk examen behövdes. Som ytterligare skäl för att examen obligatoriskt borde omfatta dessa tre ämnen framhölls, att examen skulle ge en solid och enhetlig bildning i de ämnen, som kunde betecknas såsom i egentlig mening samhällsvetenskapliga och vilkas studium syntes ha det jämförelsevis största värdet med hänsyn till den nya examensformens speciella ändamål. De sakkunniga betonade, att det fanns vissa samhällsvetenskapliga discipliner, vilka ännu icke erhållit företrädare inom den akademiska undervisningen. Införlivandet av dessa grenar av samhällsvetenskapen med en statsvetenskaplig examen ansågs på grund härav just då icke aktuell. Det framhölls emellertid, att om i framtiden med den akademiska undervisningen skulle förenas discipliner av avsett slag, vore det av värde, att de infogades i en statsvetenskaplig examen. Utöver de tre obligatoriska samhällsvetenskapliga ämnena borde i examen kunna medtagas sådana ämnen, som kunde utgöra stöd för dessa. De sakkunniga funno att även ämnena historia, geografi, matematik och praktisk filosofi ur denna synpunkt borde bli examensämnen. F ö r att fasthålla kravet på en sluten, på vissa ändamål inriktad examen borde emellertid den minimibetygssumma, som examen obligatoriskt skulle omfatta, ej kunna förvärvas i fler än högst fyra av examensämnena. Enligt 1934 års sakkunniga skulle alltid sammanlagt minst sex av de obligatoriska sju betygsenheterna avläggas i de tre rent samhällsvetenskapliga ämnena. Härutinnan avvek således förslaget från examens nuvarande utformning enligt vilket examen kan erhållas, om

i densamma ingå ämnena nationalekonomi, statistik och statskunskap med sammanlagt minst fem betygsenheter samt ett tillvalsämne med två betygsenheter. Denna förändring av sakkunnigförslaget torde ha företagits på grund av att flera remissinstanser förordade en sänkning av minimibetygssumman i de obligatoriska ämnena från sex till fem betygsenheter för att underlätta medtagandet av högre betyg i ett tillvalsämne. Utöver de tre obligatoriska samhällsvetenskapliga ämnena samt eventuellt ett tillvalsämne skulle examen enligt förslaget omfatta en särskild juridisk kurs. Denna kurs, vilken även skulle ingå i den juridiska examenstypen, beröres nedan. Studietiden för den filosofiska examen beräknades till åtta terminer. Även i statsvetenskaplig-juridisk examen måste enligt 1934 års sakkunniga huvudvikten ligga på de samhällsvetenskapliga ämnena; studiet av dessa ämnen skulle ge den egentliga fackutbildningen samt den allmänna översikten. De samhällsvetenskapliga ämnen, som medtogos i examen, borde om möjligt studeras lika noggrant som på den filosofiska linjen för att de båda examenslinjernas kvalitet skulle bli likvärdig. De juridiska studierna skulle tjäna till att skänka de studerande erforderlig kännedom om den institutionella ram, vari samhällslivets företeelser rörde sig; de borde således betraktas som ett komplement till de samhällsvetenskapliga studierna. Den juridiska linjen borde ha ungefär samma omfång som den filosofiska. Nationalekonomi borde alltid vara obligatoriskt ämne även på den juridiska linjen och kunskapsfordringarna däri borde vara desamma som på den filosofiska linjen. I en statsvetenskaplig examen var en grundlig ekonomisk skolning det viktigaste. Om nationalekonomi

icke erhölle samma ställning inom den juridiska examenslinjen som inom den filosofiska, skulle examen icke ge vad man åsyftat med en statsvetenskaplig examen. Plats åt de juridiska studierna kunde beredas genom att införa valfrihet mellan ämnena statistik och statskunskap. Dessutom kunde det fjärde ämnet, tillvalsämnet, borttagas. De sakkunniga ansågo sig icke kunna förorda att ett av ämnena statistik eller statskunskap uteslöts ur examen eller fick ställning såsom tillvalsämne. Statistik utgjorde ett komplement till nationalekonomi och var av stor betydelse även i den juridiska examensformen. Statskunskap hade icke så utpräglat rättsligt innehåll sona de offentligrättsliga ämnena utan gav fastmer en djupare historisk-politisk bildning samt en mer ingående kännedom om det moderna statslivet och om utländska författningar än de offentligrättsliga studierna inom den för desamma tillmätta tiden kunde förmedla. Värdet av dylika, inom ämnet statskunskap inhämtade kunskaper hade betonats av de representanter för ämbetsverk med vilka de sakkunniga överlagt. Sammanlagt fyra betygsenheter borde krävas i de samhällsvetenskapliga ämnena och i examen borde således alltid ingå förutom nationalekonomi ettdera av ämnena statskunskap och statistik. Hinder borde emellertid ej läggas för att medtaga alla tre ämnena. Mot detta av de sakkunnigas majoritet framlagda förslag reserverade sig en av ledamöterna (professor Olivecron a ) . Enligt dennes reservation borde nationalekonomi och statistik obligatoriskt ingå i examen med minst fyra betygsenheter och statskunskap borde erhålla ställning såsom tillvalsämne. Ett par remissinstanser instämde i denna reservation. 261

I olikhet mot nuvarande ordning borde enligt sakkunnigförslaget examens juridiska del omfatta förutom statsrätt med folkrätt, förvaltningsrätt och finansrätt även ämnet juridisk encyklopedi. Den allmänna orientering över rättsbegreppen, som detta ämne gav, ansågs behövlig i en statsvetenskaplig examen. Vidare föreslogs att huvudg r u n d e r n a av civilrätt och processrätt ävensom straffrättens allmänna principer skulle inhämtas genom en särskild juridisk kurs, som skulle göras avsevärt större än den dåvarande (och även den nuvarande) propedeutiska kursen. Den senare skulle däremot icke ingå i examen. Härom anfördes: Önskvärt vore att kursen kunde få ungefär samma omfattning som den ettåriga kurs, vilken ges vid handelshögskolan i Stockholm, ehuru läggningen delvis borde bli en annan. Då emellertid en sådan anordning skulle medföra krav på avsevärt ökade anslag för undervisningen, vilja de sakkunniga icke under nuvarande förhållanden ifrågasätta densamma. En någorlunda tillfredsställande lösning inom en relativt måttfull kostnadsram torde kunna vinnas genom att en kurs anordnas, under vårterminen med fullt utnyttjande av den tid, som då står till buds. En sådan kurs kunde bli avsevärt mera omfattande än den vanliga propedeutiska kursen, vilken ges mellan den 12 oktober och slutet av november månad, varjämte det mindre antalet deltagare skulle göra det möjligt att bedriva undervisningen mera intensivt och rationellt. Kursen behövde knappast anordnas årligen. Det skulle sannolikt räcka, om den anordnades exempelvis vartannat år. Lämpligen torde kunna uppdragas åt kanslern för rikets universitet att för varje gång bestämma om kursens anordnande. (SOU 1935: 11, s. 43.) Detta förslag innebär således delvis en annan uppläggning av studierna än som sedan beslöts. I statsvetenskapligjuridisk examen ingår nämligen dels den för juris kandidatexamen obligatoriska propedeutiska kursen i juridik, dels en särskild kurs i privaträtt, för

vilken beräknas en normal studietid av ungefär en termin. Såvitt det gäller statsvetenskaplig-juridisk examen har alltså det civilrättsliga inslaget blivit något större än vad de sakkunniga föreslogo. Denna utökning kunde göras utan att den av de sakkunniga beräknade studietiden behövde förlängas genom att juridisk encyklopedi ströks såsom obligatoriskt examensämne. Ovan antyddes att den föreslagna juridiska kursen enligt sakkunnigförslaget även skulle ingå i statsvetenskaplig-filosofisk examen. Vid examens inrättande ersattes emellertid denna kurs med den propedeutiska kursen. Härigenom blev alltså det juridiska inslaget i den rent samhällsvetenskapliga examen mindre samt fick en delvis annan inriktning än vad de sakkunnigas majoritet tänkt sig. De sakkunnigas ordförande hade på denna punkt reserverat sig och förordat den lösning, som sedermera genomfördes. 1934 års sakkunniga framhöllo beträffande civilrätten i den juridiska examensformen, att den svaga punkten torde ligga i det jämförelsevis ringa utrymme, som i förslaget hade beretts detta ämne. Mer ingående studier i de offentligrättsliga ämnena kunde svårligen genomföras utan rätt grundliga insikter i civilrättens principer. Framdeles kunde det därför bli nödvändigt att bygga ut den föreslagna juridiska kursen till ettårig och företaga en motsvar a n d e förlängning av den till åtta terminer beräknade studietiden. I ett av de offentligrättsliga ämnena borde krävas högre betyg än godkänd. Detta förslag motiverades med önskvärdheten av om möjligt mer kvalificerade studier i dessa ämnen än i juris kandidatexamen. F ö r att icke det filosofiska elementet i examenslinjen skulle avsevärt reduceras var det dock nödvändigt att icke ställa alltför stora krav

på betygskvalifikationer. Av denna anledning föreslogs kvalificerat betyg endast i ett av ämnena statsrätt med folkrätt, förvaltningsrätt eller finansrätt. Utöver dessa juridiska ämnen skulle såsom tillvalsämnen kunna tagas rättshistoria samt •— i motsats till vad nu gäller —- internationell privaträtt. Härutöver berörde 1934 års sakkunniga vissa för de båda examenslinjerna gemensamma frågor. Dessa frågor gällde dels önskvärdheten av utbildning i bokföring (krav på dylik utbildning ansågs dock icke behöva upptagas i bestämmelserna angående examen), dels behovet av kunskaper i företagsekonomi. Det senare kunde emellertid enligt de sakkunniga icke tillgodoses, eftersom detta ämne ej var universitetsämne. Vidare kommo de sakkunniga in på frågan om en praktisk utbildning efter examen. Frågan om organiserandet av en dylik syntes emellertid kunna anstå. Gällande, examensstadga Enligt 1935 års stadga angående statsvetenskaplig examen, vilken trädde i kraft den 1 januari 1936, med därefter vidtagna ändringar kan statsvetenskaplig examen avläggas antingen inom juridiska fakulteten (statsvetenskaplig-juridisk examen) eller inom filosofiska fakulteten (statsvetenskaplig-filosofisk examen). Båda examina berättiga till titeln politices magister (pol. mag.). Statsvetenskaplig-juridisk examen består av en statsvetenskaplig och en juridisk avdelning. Examensämnen i den förra äro nationalekonomi, statistik och statskunskap. Nationalekonomi skall alltid ingå i examen med minst två betygsenheter; i de båda övriga ämnena skall den studerande ha erhållit minst två betygsenheter, nämligen minst en betygsenhet i vartdera av dessa ämnen eller ock minst två betygsenheter i ett av dem. I examen kan dessutom medtagas

varje annat ämne, som tillhör filosofiska fakulteten. Examensämnen i den juridiska avdelningen äro privaträtt (huvudgrunderna i civilrätt och speciell privaträtt) samt finansrätt, statsrätt med folkrätt och förvaltningsrätt, vilka fyra ämnen alltid skola ingå i examen. Härvid kräves minst betyget Med beröm godkänd i åtminstone ett av de tre senare ämnena och minst betyget Godkänd i den juridiska avdelningens övriga ämnen. Dessutom kan i examen medtagas juridisk encyklopedi och rättshistoria. F ö r examens godkännande fordras, att den studerande nöjaktigt genomgått den propedeutiska kursen i juridik. Examensämnen i statsvetenskapligfilosofisk examen äro nationalekonomi, statistik, statskunskap, geografi, historia, praktisk filosofi, sociologi 1 och matematik. Av dessa ämnen skola de tre förstnämnda alltid ingå i examen. För examens godkännande fordras — förutom den propedeutiska kursen i juridik — att den studerande erhållit sammanlagt minst sju betygsenheter i högst fyra ämnen och därvid antingen sammanlagt sju betygsenheter i nationalekonomi, statistik och statskunskap eller minst sex betygsenheter i dessa tre ämnen och minst betyget Godkänd i ett av övriga examensämnen eller ock minst fem betygsenheter i de tre obligatoriska ämnena, varav minst betyget Med beröm godkänd i två ämnen, och minst två betygsenheter i ett av övriga examensämnen. I examen kan dessutom medtagas varje annat ämne, som tillhör filosofiska fakulteten. Förekommande betygs- och ämneskombinationer En statistisk undersökning, vilken bland annat belyser i politices magister1

Tillkom som examensämne Kungl. kung. den 14 m a j 1948.

genom

examen förekommande betygs- och ämneskombinationer, har utförts för kommitténs räkning. Denna undersökning återfinnes som bilaga 7 till kommitténs betänkande. Av undersökningen framgår (tab. 1), att fr. o. m. examens inrättande t. o. m. den 30 juni 1950 hade 458 politices magisterexamina avlagts. Antalet personer, som avlagt examen var 454; 4 personer hade avlagt examen på båda linjerna. Av examina hade 201 avlagts på den filosofiska linjen och 257 på den juridiska. Undersökningen beträffande betygsförhållandena berör, av skäl som närmare framgår av bilagan, endast 195 examina på den filosofiska linjen och 228 på den juridiska. I tabell 7 redovisas studiefrekvensen för ämnena nationalekonomi, statistik och statskunskap i statsvetenskapligfilosofisk examen. I 43 (22 procent) av de undersökta 195 examina ingingo dessa tre ämnen med sammanlagt sju betygsenheter. Antalet examina med sex betygsenheter i de tre samhällsvetenskapliga ämnena var 78 och antalet med fem betygsenheter 74. Möjligheten att i examen medtaga ett tillvalsämne har således utnyttjats av något mer än tre fjärdedelar av dem, som avlagt statsvetenskaplig-filosofisk examen. Betygsfördelningen framgår närmare av tabellerna 6 a och 6 b. I detta sammanhang skola följande siffror återgivas : d ä i av med Med betyg A i ämnet B—Ba AB—a Nationalekonomi .. 195 24 144 27 Statistik . . 195 60 110 25 Statskunskap . . . . . 195 55 77 63 Sociologi 1 8 5 2 Praktisk filosofi . . 80 39 41 Geografi .. 24 6 15 3 4 Historia 22 10 8 Matematik .. 26 13 12 1

264 Av denna sammanställning framgår bland annat, att ämnet nationalekonomi ingår med två betygsenheter eller mera i flertalet examina (87 procent av samtliga). Motsvarande siffror för statistik och statskunskap äro 69 respektive 72 procent. Av tillvalsämnena har praktisk filosofi den största frekvensen; drygt 40 procent ha betyg i detta ämne. I tabellerna 9 a och 9 b redovisas betygsfördelningen i samhällsvetenskapliga ämnen i statsvetenskaplig-juridisk examen. I 76 procent av de sammanlagt 228 examina ingick betyg i ämnet statistik. Motsvarande procentsiffra för statskunskap var 63 procent. (Nationalekonomi måste enligt examensstadgan alltid ingå med minst två betygsheter.) Betygsfördelningen i de tre samhällsvetenskapliga ämnena framgår av följande sammanställning: Med betyg därav med i ämnet B—Ba AB—a Nationalekonomi . . 228 — 220 Statistik 174 88 79 Statskunskap 144 84 51

A 8 7 9

Kombinationen två betygsenheter i nationalekonomi samt en betygsenhet i ett vart av ämnena statistik och statskunskap förekom i 77 av de undersökta examina. I övriga examina (omkringtvå tredjedelar av samtliga) måste således minst två betygsenheter ha erhållits i ett av dessa ämnen. Som närmare framgår av de i bilagan lämnade kommentarerna ingå endast i ett fåtal examina båda dessa ämnen med betyget AB eller högre betyg.

K a p . 19. Socialutbildningssakkunnigas förslag; yttranden däröver Utredningens direktiv och omfattning Det av socialutbildningssakkunniga framlagda betänkandet upptog förutom förslag till statsvetenskaplig examens reformering även vissa andra frågor. Kommittén h a r i första avdelningen av detta betänkande något berört socialutbildningssakkunnigas synpunkter på behovet av samhällsvetenskapligt utbildad arbetskraft ävensom deras förslag beträffande kompetensregler inom statsförvaltningen. I avdelning VI (Den praktiska utbildningen) lämnas en redogörelse för socialutbildningssakkunnigas förslag till praktikanttjänstgöring. Nedan följer en översikt över socialutbildningssakkunnigas förslag beträffande examinas utformning. Därjämte skola i korthet beröras vissa av remissinstansernas synpunkter på det sålunda framlagda förslaget. I direktiven för socialutbildningssakkunniga framhölls bland annat att de sakkunniga borde överväga, i vad mån den uppdelning på linjer som nu föreligger var ändamålsenlig. I samband h ä r m e d borde beaktas, att den filosofiska linjen föga skiljer sig från vissa typer av filosofie kandidatexamen. Även de önskemål om en standardisering av statsvetenskaplig examen till ett fåtal typer, vilka från skilda håll hade uttalats, borde prövas. Med ledning av gjorda erfarenheter borde de sakkunniga slutligen undersöka, i vad mån en fördjupning av studiet i examens huvudämne kunde anses erforderlig. . För att få en fullständig bild av de synpunkter p å examens utformning, som främst voro aktuella då socialutbildningssakkunniga började sitt arbete och som i stort sett fortfarande torde vara aktuella, bör härutöver följande framhållas. F r å n studenthåll hade gjorts

upprepade framställningar om att ämnet företagsekonomi skulle få medtagas i examen. Vidare hade ifråga om statsvetenskaplig-juridisk examen anförts dels att den samhällsvetenskapliga examensdelen obligatoriskt borde omfatta nationalekonomi och statistik, dels att det i den juridiska examensdelen meddelade kunskapsmåttet var otillräckligt. Linjeindelningen Innan socialutbildningssakkunniga närmare berörde linjeindelningen och examens utformning underströko de bland annat, att en statsvetenskaplig examen borde avse att utbilda för bestämda uppgifter och främst meritera för allmän tjänst. De sakkunniga hade därför sökt utforma sitt förslag på sådant sätt, att de som komme att avlägga examen verkligen skulle bli användbara för praktiska uppgifter. Vidare framhölls, att stor oklarhet kommit att råda om nuvarande statsvetenskaplig examens innebörd på grund av att samma benämning och samma titulatur användes för två så olika examina som statsvetenskaplig-filosofisk och statsvetenskaplig-juridisk examen. Olika benämningar borde därför under alla omständigheter införas. De sakkunniga behandlade sedan uppdelningen på en juridisk-samhällsvetenskaplig och en rent samhällsvetenskaplig examenstyp. Beträffande den blandade examenstypen framhölls, att en på lämpligt sätt konstruerad blandad juridisk-samhällsvetenskaplig examen måste vara av värde för statsförvaltningen. Juris kandidatexamen kunde nämligen ur förvaltningssynpunkt icke anses äga företräde framför en utbildning, i vilken jämte ett ej alltför ringa juridiskt kunskapsmått ingick kunskaper rörande bland annat samhällets ekonomiska, sociala och po265

litiska struktur. På grund av dels frånvaron av en lämpligt organiserad förvaltningspraktik, dels examens ej helt lämpliga utformning ansågs emellertid den gällande statsvetenskaplig-juridisk examen icke ha nått den uppskattning inom förvaltningen, som man skulle kunnat förvänta. Vissa ändringar i nuvarande statsvetenskaplig-juridisk examen borde därför vidtagas och benämningen juris-politisk kandidatexamen borde införas för denna examenstyp. Full enighet rådde bland de sakkunniga i fråga om bibehållandet av den blandade examenstypen. Och ingen av de cirka 100 remissinstanser, som avgåvo utlåtanden över de sakkunnigas betänkande, föreslog direkt att denna examen skulle avskaffas. I flera remissyttranden betonades emellertid att stora svårigheter voro förknippade med att organisera en examen bestående av ämnen tillhörande olika fakulteter. Betydligt större meningsskiljaktigheter rådde i fråga om den rent samhällsvetenskapliga examenstypen. Bibehållandet av en dylik examen förordades av de sakkunnigas majoritet, men fyra (Ebon Andersson, Heckscher, Larsson och Swartling) av de nio sakkunniga reserverade sig häremot och föreslogo att nuvarande statsvetenskaplig-filosofisk examen helt skulle avskaffas. En femte sakkunnig (Högbom) anförde i ett särskilt yttrande, att han helst sett, att denna utbildningslinje hade anordnats inom ramen för filosofisk ämbetsexamen. Även bland remissinstanserna rådde mycket delade meningar om denna examen. Av de akademiska myndigheterna var det emellertid endast Stockholms högskolas humanistiska sektion, som föreslog att examen skulle avskaffas. Samma högskolas stats- och rättsvetenskapliga fakultet ifrågasatte lämpligheten av en dylik examenstyp. Ett 266

flertal centrala verk, länsstyrelser samt vissa städer och organisationer ifrågasatte eller bestredo behovet av en sådan examen. I de sakkunnigas betänkande framhölls, att en förutsättning för bibehållandet av en rent samhällsvetenskaplig examen givetvis måste vara att ett tillräckligt behov av arbetskraft med dylik utbildning förefanns. Detta behov föreföll visserligen ej så stort, som 1934 års sakkunniga hade antagit. Ett visst behov av akademiker med gedigen nationalekonomisk och statistisk utbildning ansågs emellertid otvivelaktigt finnas. Härvidlag var det icke blott fråga om statistiker- och aktuarietjänster inom olika statliga verks statistiska avdelningar utan om ett stigande behov av utredningsmän med tillräcklig kompetens för att kunna genomföra omfattande undersökningar, främst av ekonomisk och social natur. Motsvarande tendenser ansågo sig de sakkunniga kunna spåra jämväl inom den kommunala förvaltningen, inom näringslivets organisationer och det fria organisationsväsendet i övrigt. Vidare framhölls, att tidsutvecklingen syntes peka mot en alltjämt fortgående ökning av de ekonomiska och sociala uppgifternas betydelse. Behovet av personer med rent samhällsvetenskaplig utbildning komme därför sannolikt att kraftigt växa. Nuvarande examen måste emellertid omgestaltas och förlänas högre kvalitet om de krävande uppgifter, som examen hade att fylla, skulle kunna tillgodoses. Tills vidare borde en examen av denna t y p . a v s e utbildning av endast ett begränsat antal studerande årligen. Och i blivande studieupplysningar borde det betonas, att examen endast var avsedd för studerande med utpräglad håg och fallenhet för denna studieriktning. De sakkunniga framhöllo därefter, att det föreliggande utbildningsbehovet

kunde tillgodoses i huvudsak på två sätt: antingen kunde en självständig examen bibehållas eller också kunde en standardiserad samhällsvetenskaplig utbildningslinje inordnas inom ramen för filosofisk ämbetsexamen. Efter att ha anfört skäl för och emot dessa alternativ stannade de sakkunniga för en självständig examen, vilken borde kallas filosofisk-politisk kandidatexamen. Gentemot sakkunnigmajoriteten framhöllo de fyra reservanterna, att det torde vara ovisst, huruvida icke majoriteten överskattat behovet av personer med här avsedd utbildning. Oavsett detta syntes det emellertid allt annat än givet, att just en standardiserad akademisk examen var nödvändig eller ens önskvärd för att tillgodose det otvivelaktigt förefintliga om än till sin omfattning svårbestämbara behovet. När det gällde uppgifter, för vilka fördjupade samhällsvetenskapliga insikter voro önskvärda, syntes enligt reservanterna det lämpligaste vara en på grundval av filosofie kandidatexamen avlagd licentiatexamen, eventuellt kompletterad med doktorsgrad. Inom filosofie kandidatexamen fanns möjlighet för alla de ämneskombinationer, som kunde komma ifråga. På denna väg kunde utrymme även lättare beredas för utbildning av skilda typer med huvudvikten lagd på bland annat olika samhällsvetenskapliga ämnen. De cirka 30 remissinstanser, som togo avstånd från den rent samhällsvetenskapliga examenstypen, hänvisade i huvudsak till de synpunkter reservanterna anfört. Juridisk-politisk kandidatexamen Socialutbildningssakkunniga De sakkunnigas förslag till en blandad juridisk-samhällsvetenskaplig examen gick ut på att examens samhällsvetenskapliga del skulle omfatta minst

fem betygsenheter, mot nuvarande fyra, i ämnena nationalekonomi, statistik och statskunskap. Därvid borde krävas antingen tre betygsenheter i nationalekonomi eller minst två betygsenheter i detta ämne och i ettdera av statskunskap och statistik. Därtill innebar förslaget att samtliga dessa tre ämnen, i motsats till vad nu är fallet, obligatoriskt skulle ingå i examen. Även beträffande den juridiska examensdelcn föreslogs en förstärkning, främst bestående i att ämnet privaträtt utökades till att omfatta två terminer och ämnet processrätt medtogs. Denna examensdel skulle omfatta förutom den propedeutiska kursen ämnena privaträtt I, privaträtt II, förvaltningsrätt, finansrätt och processrätt. Statsrätt med folkrätt föreslogs således utgå som obligatoriskt ämne. Nedan skall i korthet redogöras för de sakkunnigas motivering till det sålunda framlagda förslaget. Efter att ha berört de synpunkter, som tidigare framkommit i fråga om utformningen av statsvetenskaplig-juridisk examen, anförde socialutbildningssakkunniga i fråga om examens allmänna uppläggning bl. a. följande: De invändningar, som riktats mot statsvetenskaplig-juridisk examen, gå i stort sett ut på att examen överhuvud icke fyller nödiga krav på kvalitet utan är alltför lätt, att den ger ett alltför litet juridiskt kunskapsmått, att den icke garanterar vare sig statistiska kunskaper eller den kännedom om statslivets faktiska beskaffenhet, som meddelas i statskunskapen, samt att den icke ger någon vare sig praktisk eller teoretisk bokföringskunskap. Denna kritik synes de sakkunniga i stort sett berättigad. Syftet med den juridiska delen av en blandad examen kan lämpligen definieras så, att densamma bör ge dels juridisk allmänbildning, dels så pass mycket speciell juridisk utbildning som erfordras för författningstillämpningen inom statsförvaltningens normala verksamhet. Den statsvetenskapliga delen åter avser att ge samhällsvetenskaplig orientering och kunskaper i

samhällsvetenskapliga ämnen i stort sett motsvarande vad som kan erhållas genom en på lämpligt sätt konstruerad filosofie kandidatexamen. Båda dessa syften skulle naturligen lämpligast uppnås genom en kombination av juris och filosofie kandidatexamen. En sådan kombination förekommer även hos åtskilliga av statsförvaltningens tjänstemän. 1934 års studentförslag kom för en reducerad dylik kombination fram till en studietid av tolv terminer, vilket icke synes vara acceptabelt. Detta utgör en alltför lång studietid för att man skall kunna uppställa den såsom något krav eller ens räkna med att mera än ett mycket litet antal blivande ämbetsmän genomgår denna utbildning. (SOU 1946:30, s. 35—36.) De sakkunniga kunde icke helt ansluta sig till 1934 års sakkunnigas uppfattning beträffande avvägningen mellan de båda examensdelarna. Enligt de senare borde, som framgår av föregående kapitel, huvudvikten ligga på den samhällsvetenskapliga delen inom vilken den egentliga fackutbildningen skulle erhållas och den juridiska delen borde betraktas som ett komplement till den samhällsvetenskapliga. Med hänsyn till arten av arbetet inom den svenska förvaltningen synes det tvärtom vara önskvärt att åt examen gives en sådan karaktär, att den ger tillräcklig kännedom om det svenska samhällslivets bärande rättsprinciper, vilka äro de icke minst betydelsefulla av samhällslivets företeelser. Det hör vidare framhållas, att även rättsvetenskapen är en samhällsvetenskap, vilken inom ramen för en statsvetenskaplig förvaltningsexamen kan göra anspråk på tillbörlig uppmärksamhet. Vid omgestaltandet av statsvetenskaplig-juridisk examen synes jämvikt mellan de båda examensdelarna därför böra eftersträvas. Härvid måste de juridiska studierna begränsas och inriktas på de för en tjänstgöring inom förvaltningen väsentligaste områdena, och det måste tillses, att den statsvetenskapliga examensdelen kommer att fylla sådana krav på kvalitet, att examen som helhet kommer att bli konkurrenskraftig. Åt såväl de juridiska som de humanistiska studierna måste också utmätas tillräcklig tid. I de juridiska ämnen, vilka skola ingå 268

i examen, böra de inhämtade kunskaperna vara lika grundliga som för motsvarande tentamina i juris kandidatexamen. Den nämnda begränsningen av den juridiska examensdelen bör avse endast kvantiteten, icke kvaliteten av de juridiska studierna. (SOU 1946:30, s. 36—37.) Socialutbildningssakkunniga behandlade därefter den juridiska examensdelens sammansättning och framhöllo, att särskild betydelse borde tillmätas ämnena finansrätt och förvaltningsrätt. Eftersom statskunskap alltid skulle ingå i examen, ansågs statsrätt kunna utgå. Statsrätt med folkrätt borde dock kunna medtagas som frivilligt ämne (se närmare härom n e d a n ) . I fråga om privaträttens ställning hette det: Ämnet privaträtt har icke erhållit en helt lämplig utformning. För att examen skall ge erforderlig juridisk allmänbildning och därjämte skapa förutsättning för att den blivande ämbetsmannen skall kunna tolka och tillämpa författningar, är det av vikt, att den civilrättsliga delen av utbildningen ägnas tillräcklig uppmärksamhet. Detta är knappast möjligt inom ramen för den nu beräknade studietiden i privaträtt. Därtill kommer, att ämnet har en sådan karaktär, att de studerande icke med fördel kunna begagna den ordinarie juridiska undervisningen i något av de civilrättsliga ämnena, under det att med universitetens nuvarande brist på juridiska lärarkrafter särskilda kurser i privaträtt för de studerande till denna examen endast i undantagsfall kunna meddelas. De sakkunniga föreslå därför, att studierna i ämnet privaträtt få väsentligt större omfattning än i den nuvarande statsvetenskaplig-juridiska examen. Ämnet föreslås komma att omfatta ett område ungefärligen motsvarande civilrätt I och II enligt den i Lund för juris kandidatexamen gällande indelningen. Åvägabringandet av en dylik parallellism mellan studierna för de båda examina skulle lösa det nuvarande problemet beträffande handledning och undervisning i ämnet privaträtt för politices studerande. Studietiden skulle med denna omfattning av ämnet uppgå till cirka 2 terminer. I samband härmed torde ämnet böra uppdelas på två ämnen, betecknade privaträtt I och privaträtt II. (SOU 1946: 30, s. 37.)

Beträffande ämnet straffrätt framhölls, att ett mera omfattande studium härav icke kunde anses erforderligt i en examen, som huvudsakligen avsåg tjänstgöring inom statsförvaltningen. Enda undantaget skulle möjligen vara fångvårdsstyrelsen. Mer straffrätt än som ingår i den propedeutiska kursen torde därför ej behöva medtagas i examen. Annorlunda ställde sig socialutbildningssakkunniga till ämnet processrätt, vilket enligt deras förslag borde ingå i examen med samma fordringar som för juris kandidatexamen. Genom att medtaga detta ämne skulle den juridiska examensdelens kvalitet ytterligare höjas. Slutligen betonades, att juridisk encyklopedi ur allmänbildningssynpunkt måste tillerkännas synnerligen högt värde. Ämnet borde dock ej göras obligatoriskt. Ett tillräckligt studium av idéhistoria förutsattes ingå i statskunskap och kursen i allmän rättslära borde kunna inhämtas inom ramen för ämnet privaträtt I. I och med sålunda föreslagna utvidgningar av den juridiska examensdelen ansågs intet hinder föreligga för att ett eller flera i juris kandidatexamen ingående ämnen, i den mån de icke obligatoriskt inginge även i juridisk-politisk kandidatexamen, borde få medtagas i denna såsom frivilliga tillvalsämnen utan annan inskränkning än att internationell privaträtt fick ingå i examen endast för så vitt denna jämväl innefattade familjerätt. Studietiden för denna examensdel beräknades till inemot fem terminer. Krav på lägst betyget Med beröm godkänd i ett offentligrättsligt ämne ansågs icke ändamålsenligt och borde därför enligt de sakkunniga slopas. I fråga om den samhällsvetenskapliga examensdelen syntes enligt de sakkunniga enighet råda om att någon föränd-

ring beträffande ämnet nationalekonomi icke borde företagas. För betyg i nationalekonomi borde emellertid krävas utbildning i bokföring. Ämnet statistik borde bli obligatoriskt ämne i examen, därest den skulle kunna bli verkligt konkurrenskraftig för statsförvaltningens behov. Även statskunskap borde bli obligatoriskt, eftersom kravet på betyg i statsrätt skulle bortfalla. Beträffande statskunskapen framhölls dessutom, att den kännedom om förvaltningslivets realiteter, vilken meddelades i statskunskap, var oumbärlig för den blivande ämbetsmannen. Vidare framhölls, att vissa andra ämnen (bl. a. geografi, matematik, företagsekonomi, sociologi och historia) hade diskuterats som eventuella inslag i examen. Socialutbildningssakkunniga funno emellertid att — även om starka skäl i vissa fall talade för att något av dessa ämnen borde ingå — införandet av ytterligare ämnen skulle medföra en alltför betydande förlängning av studietiden. Vissa grundläggande kunskaper i geografi ansågos emellertid angelägna. Detta behov borde kunna tillgodoses genom att studentbetyg i ämnet uppställdes som behörighetskrav för examens avläggande. Såsom frivilligt tillvalsämne kunde ingå varje ämne, som tillhörde filosofiska fakulteten. Även studietiden för denna examensdel beräknades till inemot fem terminer.

Yttranden

över

förslaget

De sakkunnigas förslag till utformning av juridisk-politisk kandidatexamen kritiserades av ett flertal remissinstanser. Sålunda framhöll t. ex. kanslern för rikets universitet att det hos de hörda universitetsmyndigheterna rådde mycket delade meningar om den lämpliga utformningen av denna examen. Dessa meningar gingo enligt kanslern så 269

pass mycket isär, att det framstod klart att man icke utan en grundlig omarbetning av betänkandet i denna del kunde nå fram till en linje, som i huvudsak tillgodosåg de från universitets- och högskolehåll framställda önskemålen. Åtskilliga remissinstanser utgingo i sin kritik från att en utökning av studietiden ej kunde anses försvarlig och att därför en viss nedskärning måste företagas. (I en del yttranden framhölls emellertid att studietiden för jurkand.-examen och jur. pol. kand.-examen borde vara lika.) F r å n vissa håll betonades att en dylik nedskärning borde gå ut över ämnen tillhörande den samhällsvetenskapliga examensdelen; från andra håll hävdades att den borde gå ut över den juridiska examensdelen. Flertalet instanser, som direkt yttrade sig i denna fråga, betonade emellertid att en viss förstärkning av nuvarande statsvetenskaplig-juridisk examen var synnerligen önskvärd. Ett fåtal remissinstanser (juridiska fakulteten i Uppsala, ett par länsstyrelser samt Sveriges yngre juristers förening) ansåg det olämpligt att bryta ut vissa juridiska ämnen och förlägga studiet av dessa ämnen till en särskild examen, som till hälften skulle bestå av juridik och till hälften av samhällsvetenskap. En länsstyrelse förordade, närmast från denna utgångspunkt, en differentiering av juris kandidatexamen såsom den bästa lösningen. Beträffande de ämnen, som borde ingå i examens juridiska del, ansågo de juridiska fakulteterna i Uppsala och Lund, att statsrätt med folkrätt borde vara obligatoriskt ämne. Stats- och rättsvetenskapliga fakulteten i Stockholm ansåg däremot uteslutningen av detta ämne försvarlig, särskilt om examens juridiska del i övrigt förstärktes. Även vissa a n d r a remissinstanser berörde detta ämne och framhöllo, att statsrätt

kunde utgå, därest examen alltid komme att omfatta statskunskap. Utökningen av ämnet privaträtt tillstyrktes i allmänhet. Endast riksräkenskapsverket ansåg icke den föreslagna utökningen nödvändig. Stats- och rättsvetenskapliga fakulteten i Stockholm samt statsvetenskapliga intresseförbundet tillstyrkte en utökning av ämnet men betonade att en omprövning av de sakkunnigas förslag till kursfordringar borde företagas. Länsstyrelsen i Malmö var tveksam beträffande förslaget om att immaterialrätt och familjerätt skulle uteslutas. Patent- och registreringsverket betonade, att den förra ämnesdelen alltid borde ingå i privaträtten. Beträffande ämnet straffrätt framhöllo de juridiska fakulteterna i Uppsala och Stockholm att vissa kunskaper utöver dem som meddelades i den propedeutiska kursen voro nödvändiga. De sakkunnigas förslag att i examen medtaga ämnet processrätt tillstyrktes i allmänhet. Direkta avstyrkanden på denna punkt framfördes endast av tre myndigheter (socialstyrelsen, statskontoret och riksräkenskapsverket). Härutöver berördes förslaget att i examen medtaga processrätt särskilt av dels socialinstitutet i Göteborg, som förklarade sig tveksam beträffande behovet av processrätt, dels stats- och rättsvetenskapliga fakulteten i Stockholm, som ansåg översiktliga kunskaper i ämnet tillräckliga. Enligt de juridiska fakulteterna i Uppsala och Lund borde juridisk encyklopedi alltid ingå i examen. Nämnda fakulteter betonade dessutom betydelsen av kunskaper i rättshistoria även för studiet av de i den föreslagna examen ingående juridiska ämnena och lundafakulteten föreslog, att detta ämne skulle ingå i examen. Avskaffandet av kravet på två betygsenheter i ett offentligrättsligt ämne till-

styrktes bland annat av de juridiska fakulteterna. Endast socialinstitutet i Göteborg ifrågasatte lämpligheten av att i en examen, som skulle meritera för tjänstgöring i förvaltningen, slopa detta krav i något av de för verksamheten så viktiga ämnena finansrätt och förvaltningsrätt. Examens samhällsvetenskapliga del borde enligt de juridiska fakulteterna i Uppsala och Lund sammanlagt omfatta endast tre betygsenheter. Enligt uppsalafakulteten borde därvid såväl kombinationen 2 + 1 och 1 + 2 i nationalekonomi och statistik som kombinationen 1 + 1 + 1 vara tillåten. I det senare fallet skulle förutom nationalekonomi och statistik även statskunskap kunna medtagas. Den studiekurs, som i så fall borde krävas i statskunskap, skulle emellertid vara en specialkurs omfattande ämnets historiskt-politiska delar, enligt fordringarna för två betygsenheter i filosofie kandidatexamen. Lundafakulteten ansåg det tillräckligt med kombinationen två betygsenheter i nationalekonomi och en betygsenhet i statistik. Filosofiska fakulteten i Uppsala avstyrkte det alternativ enligt vilket examen skulle kunna avläggas med tre betygsenheter i nationalekonomi och endast en betygsenhet i vart och ett av ämnena statistik och statskunskap. Därjämte framhölls att om en nedsättning av det sammanlagda antalet betygsenheter skulle företagas, borde det ej sättas under 4, därest den samhällsvetenskapliga ämnesgruppen skulle erhålla någon betydelse. Enligt riksräkenskapsverket borde denna examensdel utöver de av de sakkunniga föreslagna ämnena jämväl omfatta företagsekonomi. Behovet av undervisning i företagsekonomi betonades även av några andra remissinstanser, däribland statsvetenskapliga intresse-

förbundet examen).

(avsåg även fil. pol. kand.-

Filosofisk-politisk kandidatexamen Socialutbildningssakkunniga I den rent samhällsvetenskapliga examen skulle enligt förslaget obligatoriskt ingå ämnena nationalekonomi, statistik och statskunskap. Dessutom borde som examensämnen kunna medtagas ämnena geografi, historia, matematik och praktisk filosofi. För examens godkännande skulle fordras, att den studerande erhållit sammanlagt minst åtta betygsenheter i de ämnen examen omfattade. Härvid skulle krävas lägst två betygsenheter i tre av dessa, däribland nationalekonomi och statistik, och sammanlagt minst fem betygsenheter antingen i nationalekonomi och statistik eller i dessa ämnen jämte matematik. Dessutom skulle fordras den propedeutiska kursen i juridik och — därest praktisk filosofi icke ingick i examen — en propedeutisk kurs i sociologi. De förändringar i nuvarande statsvetenskaplig-filosofisk examen, som sålunda föreslogos, betingades enligt de sakkunniga av att det begränsade behov av personer med ifrågavarande utbildning, som inom olika förvaltningsområden syntes föreligga, närmast avsåge personer med en utpräglad ekonomiskt inriktad utbildning. Utrymme för en högre statistisk utbildning borde emellertid därjämte beredas inom examens ram. Examen borde vidare innefatta en så gedigen och allsidig ekonomisk och samhällsvetenskaplig skolning,, att vederbörande skulle kunna utnyttjas för större utredningsuppgifter inom olika områden av samhällslivet. Ur nämnda synpunkter menade de sakkunniga, att någon förändring beträffande ämnesinnehållet ej var nödvändig. Examens kvalitet borde emeller271

tid höjas. De sakkunniga framhöllo, att även om en samhällsvetenskaplig examen relativt ofta kunde förväntas bli påbyggd med filosofie licentiatexamen, måste det tillses, att dess egenvärde såsom slutexamen bleve så högt, att tillfredsställande utkomstmöjligheter kunde påräknas efter avlagd examen. Med hänsyn till examens avsedda utbildningsuppgifter borde dess tyngdpunkt ligga inom det ekonomiskt-statistiska ämnesområdet, vilket ansåges vara det för examen väsentliga. Härigenom skulle dessutom en önskvärd enhetlighet i fråga om examens utbildningsvärde kunna åstadkommas. För att dessa krav på utbildningen skulle bli tillgodosedda fordrades enligt de sakkunniga minst fem betygsenheter antingen i nationalekonomi och statistik eller i dessa båda ämnen jämte matematik. Kvalificerat betyg i minst två ämnen ansågs emellertid ej tillräckligt, utan högre, kvalificerade och fördjupade, studier (lägst betyget Med beröm godkänd) borde därjämte krävas i ytterligare ett ämne. För att möjliggöra en friare anpassning av kunskapsinnehållet i examen efter studiehåg och avsett studiemål borde full valfrihet råda beträffande det av övriga examensämnen, i vilket det tredje kvalificerade betyget skulle kunna tagas. Förutom nationalekonomi och statistik borde, som tidigare framhållits, även statskunskap obligatoriskt ingå i examen. Med den av de sakkunniga föreslagna betygsfördelningen skulle, om examen komme att omfatta sju betygsenheter, endast två ämneskombinationer kunna inrymmas i examen, innefattande förutom de obligatoriska ämnena endast ämnet matematik. De sakkunniga föreslogo med hänsyn härtill att för examens godkännande skulle krävas åtta betygsenheter. Härigenom skulle tretton kombinationstyper, var och en innefat-

tande högst fem ämnen, bli möjliga och plats skulle beredas för betyget Med beröm godkänd i ett fjärde ämne (geografi, historia, matematik eller praktisk filosofi), utan att avkall behövde ges på kravet på djupare kunskaper i k ä r n ä m nena nationalekonomi och statistik. Vidare skulle genom den sålunda föreslagna utformningen s. k. aktuariekompetcns kunna erhållas inom examens ram. Utöver de åtta betygsenheterna skulle i examen ingå den propedeutiska kursen i juridik; de sakkunniga betonade, att den i denna kurs meddelade allmänna orienteringen om rättssystemets elementa måste anses vara av värde även för de arbetsuppgifter, för vilka denna examen avsåge att utbilda. Vidare skulle en propedeutisk kurs i sociologi ingå, därest examen ej innefattade praktisk filosofi. Beträffande den senare kursen framhöllo de sakkunniga, att en viss förtrogenhet med sociologiens arbetsmetoder och med nutida svenska samhällsförhållanden borde krävas. Slutligen föreslogs, att utbildning i bokföring skulle krävas för godkänt betyg i nationalekonomi. Den sammanlagda studietiden beräknades till omkring nio terminer (4% läsår). Yttranden

över

förslaget

Som redan tidigare nämnts (s. 267) gingo talrika remissinstanser på samma linje som reservanterna, d. v. s. avstyrkte sakkunnigmajoritetens förslag beträffande fil. pol. kand.-examen och uttalade sig för ett avskaffande av nuvarande statsvetenskaplig-filosofisk examen. Direkta synpunkter på själva utformningen av den samhällsvetenskapliga examen anfördes endast av vissa akademiska myndigheter samt av statsvetenskapliga intresseförbundet, Sveriges förenade studentkårer och kommerskollegium.

Dessa remissinstanser voro ganska enstämmigt av den uppfattningen, att den föreslagna kraftiga standardiseringen av fordringarna kring det ekonomisk-statistiska ämnesområdet ej var önskvärd. Filosofiska fakulteten i Uppsala framhöll, att den ej hade kunnat finna, att en mera brett upplagd statsvetenskaplig-filosofisk examen visats vara överflödig. Liknande synpunkter anfördes av statsvetenskapliga intresseförbundet. Kommerskollegium föreslog, att kraven på sammanlagd betygssumma i de tre obligatoriska ämnena skulle sättas lägre. Härigenom skulle nämligen examen alltid komma att omfatta även annat ämne, vilket ansågs vara av betydelse för att i andra hänseenden ge inblick i samhällsförhållandena. Sveriges förenade studentkårer framhöll, att den föreslagna examen både för befattningar i allmän och enskild tjänst och som grundexamen för högre studier och vetenskaplig forskning syntes alltför specialiserad. Det föreslagna kravet på minst två betygsenheter i nationalekonomi tillstyrktes över lag av de instanser, som ansågo att denna examenstyp borde bibehållas. Däremot menade de filosofiska fakulteterna i Uppsala och Lund, att det var synnerligen betänkligt att som obligatoriskt krav i vissa kombinationer uppställa fordringar på tre betygsenheter i något ämne. Filosofiska fakulteten i Uppsala uttalade dessutom mycket stora betänkligheter gentemot den förlängning av studietiden, som höjningen av den sammanlagda betygssumman från sju till åtta enheter medförde. Även från statsvetenskapliga intresseförbundets sida betonades, att sju betygsenhetcr borde vara tillräckligt. Förbundet tog vidare upp till särskild behandling frågan om studietidens längd och underströk kraftigt, att den av de 18— 22261

sakkunniga beräknade studietiden var för knappt tilltagen. Förbundet ansåg, att vid en reformering av examen måste tillses, att studietiden ej kom att överstiga den genomsnittliga studietiden för juris kandidatexamen, särskilt som dessa examina i kompetenshänseende i viss utsträckning skulle vara likvärdiga. Liknande synpunkter anfördes av Sveriges förenade studentkårer. En del remissyttranden berörde speciellt frågan om de båda examinas namn. Härvid framhölls bl. a. att med hänsyn till betydelsen av ordet »politisk» i nutida svenskt språkbruk de föreslagna benämningarna syntes mindre lämpliga. Statvetenskapliga intresseförbundet ansåg, att titeln politices magister skulle bibehållas för båda examenslinjerna. Beträffande fordringarna på betyg i studentexamen i geografi framhöll Sveriges förenade studentkårer, att tillräckliga skäl härför ej syntes föreligga. I samband härmed betonades att alla krav, som ledde till en utökning av kompletteringarna efter studentexamen, bestämt måste avvisas. Stockholms högskolas stats- och rättsvetenskapliga fakultet framhöll, att — utöver kravet på studentbetyg i geografi — jämväl studentkunskaper i filosofi voro önskvärda. Slutligen gingo handelshögskolan i Stockholm och statsvetenskapliga intresseförbundet mera i detalj in på ämnet företagsekonomis ställning i berörda examina. (Tidigare har framhållits, att även vissa andra remissinstanser underströko betydelsen av studier i detta ämne.) Handelshögskolan ansåg, att man säkerligen under ganska lång tid framåt måste räkna med att företagsekonomi vid universiteten endast kunde bli representerad såsom en obetydlig del av nationalekonomien. För att man

likväl icke skulle behöva släppa önskemålet att ämnet skulle kunna medtagas i berörda examina, framkastades den tanken att tills vidare betyg i ämnet skulle kunna givas av handelshögskolorna. Det kunde emellertid i så fall endast bli fråga om ett mycket begränsat antal studerande. Statsvetenskapliga intresseförbundet kunde icke finna, att det skulle behöva

stöta på särskilt stora svårigheter att anställa lärare i företagsekonomi vid universiteten. Flertalet av statsförvaltningens tjänstemän hade enligt förbundet ett uppenbart behov av insikter i ämnet. Möjligheter borde därför snarast tillskapas för de studerande att såsom självständigt ämne medtaga företagsekonomi i statsvetenskaplig examen.

K a p . 20. Översikt över olika lösningar Behov av samhällsvetenskaplig universitetsutbildning förefinnes såväl i de moderna industriländerna som i allt flera av de mindre utvecklade staterna. På en del håll har sådan utbildning redan förekommit under längre tid, men i flertalet fall utgör den ett sent eller mycket sent tillskott till vederbörande länders undervisningsväsen. I Sverige har sedan länge funnits utbildning i samhällsvetenskapliga ämnen, men före år 1936 fanns icke någon särskild sådan examen. Detta år inrättades våra nuvarande båda examina, nämligen statsvetenskaplig-filosofisk examen och statsvetenskaplig-juridisk examen. Den förra är till sin typ betingad av det rådande systemet vid de svenska filosofiska fakulteterna. Genom en viss reglering av möjligheterna att kombinera befintliga ämnesenheter har ett försök gjorts att tillgodose behovet att sammanhålla studierna inom ramen för en särskild examen. Statsvetenskaplig-juridisk examen utgör däremot såtillvida en ny form av examen som den består av ämnen från två fakulteter. Även den är emellertid sammansatt av redan tidigare förefintliga ämnesenheter. Visserligen tillkom ämnet privaträtt, men detta består endast av vissa delar av juris kandidatexamens civilrättsämnen. Inrättandet av de

statsvetenskapliga examina var sålunda en reform av ganska begränsad räckvidd. Ingen ny personal, undervisning eller examination infördes. Även i vissa andra länder har behovet av samhällsvetenskaplig universitetsutbildning tillgodosetts inom de befintliga universitetens ram och i nära anslutning till där r å d a n d e organisations-, undervisningsoch examensformer. Samhällsvetenskaperna ha ur fakultetssynpunkt anknutits antingen till de juridiska eller till de humanistiska fakulteterna. Såväl undervisningens som de i examen ingående ämneskombinationernas karaktär har ofta i hög grad påverkats av den fakultet till vilken samhällsvetenskaperna hänförts. Stundom ha emellertid nya fakulteter bildats, vilka dessutom i vissa fall fått tillgodose även andra utbildningsbehov (t. ex. handelsvetenskaplig eller skoglig utbildning). I åter andra länder ha nya undervisningsanstalter tillkommit, helt oberoende av redan existerande eller understundom i vissa hänseenden kompletterande dessa. En sådan organisatorisk självständighet kan leda till förnyelse och oberoende med avseende på undervisningens målsättning och anordning. Möjligheten att på bästa sätt tillgodose behovet av utbildning har emellertid

icke alltid utnyttjats. Ibland har man utan att taga hänsyn till landets akademiska traditioner enbart kopierat ett annat lands utbildningsformer. Mot bakgrunden av vad nu antytts är det knappast förvånande att en översikt över den akademiska samhällsvetenskapliga utbildningen i olika länder ger en tämligen brokig provkarta på olika sätt att lösa i stort sett likartade problem. Det är ofta svårt att bedöma ett i utlandet tillämpat system för samhällsvetenskaplig utbildning. Att det under en längre tid varit bestående behöver icke med nödvändighet tolkas såsom bevis för att systemet ifråga, betraktat isolerat från i övrigt rådande traditioner beträffande utbildningen, på ett rationellt sätt tillgodoser de befintliga utbildningsbehoven. Man måste nämligen räkna med en inneboende tendens till konservatism hos varje en gång införd och med övrig akademisk undervisning sammansmält organisationsform. Ingripande förändringar häri kräva omställningar vilka knappast helt kunna genomföras förrän en ny generation av vetenskapsmän utbildats. Det gäller emellertid icke endast att övervinna det motstånd, som kan finnas hos dem som närmast beröras av eh förändring. Även inom förvaltning, näringsliv, organisationsväsen och forskning tager man nämligen vid arbetsinriktning och arbetsfördelning åtminstone skenbart hänsyn till de personella resurser, som genom den befintliga utbildningen ställas till förfogande. Härigenom tillkommer alltså ytterligare ett moment som verkar i konserverande riktning. Då man skall tillgodose de hos oss föreliggande behoven av samhällsvetenskaplig utbildning är enligt kommitténs uppfattning en allmän orientering om de vägar, som man i andra länder slagit

in på eller diskuterat, av stort värde Liksom för den juridiska undervisningen lämnas därför i en särskild bilaga (10) översikter över förhållandena i vissa främmande länder. I detta kapitel skall kommittén försöka ge en systematisk redogörelse för de gjorda iakttagelserna.

Ämnenas omfattning och avgränsning I Sverige är det vanligen så givet vad man menar med ett i en examen ingående ämne, att man icke känner behov att närmare ange ämnesbegreppets innebörd. Särskilt de filosofiska fakulteterna hos oss kunna sägas bestå av en samling »ämnen», av vilka vart och ett iiger en viss personell och i förekommande fall materiell utrustning. Varje ämne utgör på en gång såväl en organisationsenhet anknuten till fakulteten som en undervisnings- och examinationsenhet. Tentamenssystemet innebär att examinationen i ett ämne självständigt handhas av någon av ämnets representanter. Endast i sällsynta fall berör denna examination annat kunskapsstoff än som varit föremål för undervisning av ämnets lärare eller som ingått i kunskapsfordringarna i ämnet. Många ämnen, och detta gäller icke minst samhällsvetenskaperna, motsvara hos oss mycket stora kunskapsområden, som för de lägre examina till sina viktigare delar ofta icke ens översiktligt kunna täckas av undervisning och kunskapsfordringar. Urval eller specialisering i någon form förekommer därför alltid i dessa ämnen redan i de lägre examina. Hur detta skall ske blir i huvudsak den examinerande lärarens ensak. I den avlagda examen förekomma blott de odelade ämnesrubrikerna utan angivande av hur studierna i varje ämne inriktats. Vad som hos oss utgör »ämnen» i en 275

samhällsvetenskaplig examen redovisas i flertalet främmande länder u n d e r delvis a n d r a rubriker. Bedan i Finland, där man dock liksom hos oss h a r tentamenssystem och således ett motsvarande samband mellan undervisning och examination, finner man utöver h ä r i landet representerade ämnen två andra, nämligen finanslära och socialpolitik. Häri förenas kunskapselement som hos oss fördelats på andra ämnen. I a n d r a länder är ämnesbegreppet mer eller m i n d r e obestämt. Anledningen härtill kan vara att sambandet mellan undervisningsenheterna och examinationsenheterna är mindre utpräglat eller r e n t av upplöst. I åter andra fall kan ett strängt samband råda mellan undervisning och examination, men de för dessa använda enheterna kunna vara så små och varierande att en omtolkning av förhållandena till vår terminologi blir mer eller m i n d r e omöjlig. Den förstn ä m n d a typen möter man på kontinenten och i England; den senare typen framförallt i USA. Karaktäristiken av främmande länders samhällsvetenskapliga examina kan av nämnda skäl endast i enstaka fall ske genom ett direkt återgivande av de i undervisningen och examinationen använda ämnesrubrikerna. Oftast tvingas man till att först försöka bilda sig en föreställning om innehållet i den meddelade undervisningen och om arten av det i examina fordrade kunskapsstoffet samt att sedan gruppera detta i anslutning till de hos oss använda ämnesrubrikerna. E n eller flera examina För kommitténs arbete har det varit av vikt att få en överblick över förekommande samhällsvetenskapliga examina, vilka kunna sägas ha ett självständigt värde på arbetsmarknaden för verksamhet inom hithörande områden.

276 En examen av detta slag betecknas i det följande som en självständig examen. Det sätt på vilket utbildningen leder fram till en dylik självständig examen kan emellertid vara mycket varierande. De enklaste och mest överskådliga förhållandena har man då utbildningen helt sker inom ramen för en odelad självständig examen. Exempel h ä r p å äro våra statsvetenskapliga examina samt statsvetenskaplig ämbetsexamen och pol. kand. examen i Finland, cand. polit. och cand. oecon. examina i Danmark, cand. oecon. examen i Norge, Examen fiir Diplomvolkswirte i Tyskland, samhällsvetenskapligt mer eller mindre specialiserade B. A. eller motsvarande examina i England och USA. Icke sällan har emellertid den självständiga examen karaktären av en avslutande examen, som förutsätter en tidigare avlagd preliminärexamen. Härvid avses med preliminärexamen en examen, som visserligen gives karaktären av en särskild akademisk grad men som icke h a r något självständigt värde på arbetsmarknaden vare sig för utövande av i huvudsak samhällsvetenskaplig eller av annan verksamhet. I Sverige förekommer numera icke någon preliminärexamen vid samhällsvetenskaplig eller juridisk utbildning. Inom annan akademisk utbildning finner man däremot även hos oss exempel på dylika preliminärexamina, nämligen teol. fil. examen, med. kand. examen och odont. kand. examen. I både Nederländerna och Belgien har man en samhällsvetenskaplig preliminärexamen (candidat) med två å tre års studietid. En och samma preliminärexamen kan vara utgångspunkt för flera, på olika sätt inriktade avslutande examina, såsom fallet är just i Nederländerna och Belgien. I sådana länder, där examinationen uppdelats på flera

successiva examensdelar, kan gränsen sägas vara flytande mellan en tidigare examensdel och en egentlig preliminärexamen. Båda ha nämligen samma syfte, att garantera ett visst mått av kunskaper innan studierna fortsätta på ett högre stadium. Sett ur denna synpunkt kan man alltså säga, att de första examensdelarna i de danska cand. polit. och cand. oecon. examina samt i den norska cand. oecon. examen fylla samma funktioner som t. ex. de holländska och belgiska candidat-examina. Vid Aarhus universitet finner man ytterligare exempel på att en tidigare examensdel kan vara gemensam grund för olika självständiga examina (den ekonomiska respektive den offentligtadministrativa linjen). Även den examensdel, som vid många engelska universitet avlägges efter ett eller två år, har samma funktion som en preliminärexamen. I vissa fall kan en sådan preliminärexamen dessutom leda fram (såsom i Cambridge) till en utbildning med helt annan inriktning. Ofta finner man att den lägsta examen, som med hänsyn till samhällsvetenskaplig verksamhet kan betecknas såsom självständig, kräver en tidigare examen som visserligen ur den ifrågavarande utbildningens synpunkt h a r karaktären av preliminärexamen men som för viss praktisk verksamhet kan ha självständigt värde. Tidigare hade vid den ekonomiska högskolan i Potterdam den efter två år erhållna graden (candidaatexamen in de handelswetenschappen) på en gång karaktären av en självständig examen för dem som gingo till praktisk verksamhet och av en preliminärexamen för national- och företagsekonomer som ämnade avlägga doctoraalexamen. I Frankrike är den vanligaste vägen att erhålla en för verksamhet på nationalekonomiens område användbar utbild-

ning att förvärva endera av de två juridiska doktorsgraderna i ekonomi. Dessa grader förutsätta emellertid utöver två högre »diplom» i ekonomi en juridisk examen (licence en droit) som grundbildning. Denna licence Ilar närmast samma ställning i den franska juristutbildningen som en juris kandidatexamen i den svenska. Den utgör alltså en självständig examen för dem som skola ägna sig åt juridisk verksamhet. F ö r en blivande nationalekonom h a r den däremot uteslutande karaktären av preliminärexamen. En motsvarande ställning har icke bara licence en droit utan också en r a d andra licence-grader samt även vissa fackhögskoleexamina för dem som önska tillträde till den tvååriga samhällsvetenskapliga utbildningen vid Institut d'etudes politiques. Vid denna utbildningsanstalt kunna emellertid dessa olika grader som inträdesvillkor ersättas med en ettårig p r e p a r a n d k u r s . På liknande sätt kräves nästan undantagslöst en tidigare examen för inträde vid den franska förvaltningshögskolan (École nationale d'administration). Vid denna utgör den förberedande utbildningen i det alldeles övervägande antalet fall licence en droit med därpå följande diplom från Institut d'etudes politiques. Liknande examensförhållanden finner man i USA, där vid flera juridiska fakulteter, handelshögskolor m. fl. en tidigare förvärvad B. A. (eller eventuellt endast en tvåårig college-utbildning) är inträdesvillkor. Förhållandena äro emellertid så till vida motsatta d e nyssnämnda franska som den lägre examen kan ha självständigt värde för samhällsvetenskaplig verksamhet men utgör preliminärexamen vid t. ex. juridiska studier. Olika högre utbildningsanstalters examina kunna alltså i vissa länder på ett

27?

mer eller mindre komplicerat sätt vara inflätade i varandra. Dylika system skulle kunna betecknas som en utbildning genom examenskombinationer. Det är naturligt att sådana system utvecklas framförallt i länder som ha dels examina med relativt kort studietid, dels en högre utbildning som ges vid ett stort antal oberoende och starkt specialiserade utbildningsanstalter. I varje fall är det på detta sätt i Frankrike, det land där nu berörda systems betydelse för den samhällsvetenskapliga, speciellt ekonomiska utbildningen är särskilt framträdande. I synnerhet för tjänster i förvaltningen kunna kombinationer av juridisk och samhällsvetenskaplig samt även annan utbildning komma ifråga. Genom sådana examenskombinationer erhålles en på olika sätt sammansatt utbildning, utan att varje på vissa uppgifter specialiserad utbildningsanstalt behöver omfatta alla slag av ifrågakommande grundläggande och kompletterande utbildning. Den största nackdelen synes vara den brist på koordination, planmässighet och fördjupning som knappast kan undvikas med ett sådant system. I samtliga undersökta länder kan en samhällsvetenskapligt inriktad utbildning avslutas genom förvärvande av doktorsgrad. Dennas standard varierar emellertid avsevärt mellan de olika länderna. Liksom i Sverige finnes på vissa håll en lägre och en högre självständig examen, motsvarande pol. mag. examen och fil. lic. examen. Som exempel kunna nämnas B. A. och M. A. i England och USA samt licence en droit och diplöme d'etudes supérieures i Frankrike. I det senare landet är liksom i Sverige den högre examen villkor för erhållande av doktorsgrad, medan i England och USA förhållandena variera. I en rad länder förekommer däremot

endast en självständig examen, vilken således medför rätt till förvärvande av doktorsgrad. Som exempel på självständiga examina av nu berört slag kunna nämnas de finska, danska och norska examina samt den tyska Diplomvolkswirt-examen, doctoraalexamen i Nederländerna och licence-graderna i Belgien. Stundom, såsom t. ex. i Tyskland och USA, kräves emellertid för erhållande av en doktorsgrad utöver en avhandling ett särskilt kunskapsprov. Examenstyper Innan man kan karaktärisera de på olika håll förekommande examina med samhällsvetenskaplig inriktning, vilka kunna sägas i huvudsak motsvara den tidigare givna definitionen på självständiga examina, bör man göra klart för sig i hur hög grad examensbegreppets innehåll varierar. En examen innebär alltid att universitetet genom något slags certifikat ger offentligt till känna, att vederbörande undergått kunskapsprov samt utfört andra prestationer och uppfyllt vissa villkor. Dessa kunna antingen regleras av universitetet självt (universitetsgrader) eller av utomstående statliga myndigheter (statsexamina). En examen har alltid ett n a m n ; den ger ofta rätt att använda en särskild titel och den kan vara ett villkor för utövande av vissa slag av verksamhet. Det mycket varierande namnskicket beträffande examina gör det ofta svårt att av en viss examens namn sluta sig till vad den innebär. Ett examensnamn användes ofta för att sammanfattande beteckna samtliga avlagda examina på en viss allmän nivå, t. ex. motsvarande en viss studietid, utan att detsamma ger någon annan upplysning om de bakomliggande studiernas inriktning än möjligen deras fakultetsklassificering. De anglosaxiska beteckningarna B. A. och B. S. höra till

denna typ. Båda kunna bland annat ange examina med samhällsvetenskaplig studieinriktning. Lika obestämd med hänsyn till sitt innehåll är den svenska examensbeteckningen fil. kand., vilken endast anger de studerade ämnenas inordning i den filosofiska fakulteten. Om man i fall som de nu berörda skall kunna tala om en samhällsvetenskaplig examen, måste man alltså därmed avse en examen, som i det särskilda fallet är mer eller mindre utpräglat samhällsvetenskaplig. Vid många anglosaxiska universitet har man gått över till att förse bachelors-examina, som uppfylla vissa bestämda krav på specialiseringens inriktning och omfattning, med särskilda tilläggsbeteckningar. I sådana fall ligger det nära att som en särskild examen beteckna vad som angives genom en dylik kombinerad benämning, såsom t. ex. Bachelor of Science (Economics), Bachelor of Commerce, B. A. Commerce, B. Phil. (Econ.) m. fl. Examensbenämningen anger i dylika fall direkt att man h a r att göra med en samhällsvetenskaplig examen. I många länder användas visserligen ospecificerade examensbenämningar, men vissa föreskrifter gälla beträffande mera utpräglad specialisering av studierna inom ett ämne eller ämnesområde. Även i dylika fall synes det alltså lämpligt att såsom särskilda samhällsvetenskapliga examina beteckna sådana där en dylik specialisering är samhällsvetenskapligt inriktad. Vid amerikanska universitetet förekommer i det övervägande antalet fall sådana specialiseringskrav (med huvudämnet betecknat major, main field of interest eller dylikt), varför där innebörden i begreppet samhällsvetenskaplig examen kan sägas vara klar. I England innebära i allmänhet de s. k. Honours Degrees en viss specialise-

ring. Pass Degrees kunna vid vissa universitet medge en mer eller mindre fri ospecialiserad studieinriktning, men på många håll föreskrives även för dem specialiseringskrav. Beträffande de engelska graderna föreligga därför icke sällan svårigheter att utan grundlig kännedom om vederbörande universitets examensbestämmelser närmare definiera vad som skulle kunna hänföras under rubriken samhällsvetenskapliga examina. Om man undantar Sverige, Finland och de anglosaxiska länderna finner man vanligen examensbenämningar, som mer eller mindre exakt ange såväl examens nivå som dess innehåll. Detta är sålunda fallet med cand. polit. och cand. oecon. i Danmark, cand. oecon. och magistergrad t. ex. i statsvetenskap eller i sociologi i Norge, Examen fur Diplomvolkswirte i Tyskland, doctoraalexamen in de bedriifseconomie m. fl. doctoraal-examina i Nederländerna, licence en sciences économiques m. fl. licence-grader i Belgien, doctorat de sciences économiques jämte flera s. k. diplom i Frankrike. Vidare äro pol. mag. examina i Sverige samt pol. kand. examen och statsvetenskaplig ämbetsexamen i Finland så bestämda med hänsyn till sitt innehåll, att de alltid höra till gruppen samhällsvetenskapliga examina. De engelska och amerikanska master-graderna ange däremot endast i vissa fall genom sin benämning specialiseringens karaktär (som t. ex. Master of Science [Economics] från London School of Economics). En klart bestämd specialisering föreligger emellertid här alltid. Doktorsgraderna innebära städse en stark specialisering. De kunna på vissa håll ha ospecificerade benämningar (Fil. Dr., Ph. D.). Icke sällan ha de emellertid benämningar, vilka mer eller mindre klart ange specialiseringen såsom Dr. 279

r e r u m politicarum, Dr. oeconomiae publicae, Docteur és sciences commerciales (économiques etc.). De i olika länder förekommande examina, vilka mer eller mindre klart kunna betecknas som självständiga och samhällsvetenskapliga, ge prov på de mest skiftande principer beträffande den n ä r m a r e bestämningen av de ämnen som måste eller få medtagas. Finnas i ett land såväl lägre som högre samhällsvetenskapliga examina, är i detta sammanhang den lägre examens konstruktion närmast av intresse. Vi bortse här vidare från eventuellt förefintligt inslag i examina av andra ämnen än samhällsvetenskapliga, juridiska och hithörande hjälpvetenskaper. När man skall karaktärisera kombinationsprinciperna för olika examina förtjänar det erinras att vi i Sverige ha examina som representera skilda ytterlighetsfall, nämligen å ena sidan juris kandidatexamen, som är så gott som helstandardiserad till sitt ämnesinnehåll, och å andra sidan filosofie kandidatexamen, inom vilken det föreligger fullständig valfrihet. Mellan dessa två typfall kan man sedan inrangera en rad skilda möjligheter med olika stora och på olika sätt bestämda grader av valfrihet. De finnas alla representerade bland de undersökta ländernas examina. I många länder har man liksom i Sverige helstandardiserade juridiska examina, trots att de arbetsfält åt vilka de vid universiteten utbildade juristerna sedan ägna sig kunna vara mycket olika. De förefintliga specialiseringsbehoven få därvid tillgodoses efter studiernas slut antingen utom universiteten eller, där icke yrkesexamen själv medför doktorstitel, eventuellt genom förvärvande av doktorsgrad. Det förhållandet att juristutbildningen på så många håll är odifferentierad, torde få ses mot bak-

grunden av den högre ålder denna utbildning har vid universiteten samt dess därmed sammanhängande traditionsbundenhet. I åtskilliga länder börjar man emellertid, med en större eller mindre eftersläpning, att anpassa sig efter de i praktiken numera förefintliga differentieringsbehoven. Om man betraktar det samhällsvetenskapliga arbetsfältet — definierat ungefär i anslutning till de i Sverige företrädda ämnena (plus företagsekonomi) — såsom i likhet med det juridiska i viss mån enhetligt, skulle man ha anledning vänta sig åtminstone några exempel på helstandardiserade samhällsvetenskapliga examina. Några sådana stöter man emellertid icke på, åtminstone icke om man uppställer någorlunda strikta krav på att hela arbetsområdet skall vara representerat i examen. Att så icke är fallet sammanhänger med samhällsvetenskapernas senare och ojämnare utveckling vid universiteten. För en helstandardiserad examen h a r det hittills funnits varken praktiska behov eller akademiska förutsättningar. Samhällsvetenskapernas ojämna utveckling samt de särskilt tidigare olikartade utbildningsbehoven ha däremot lett till att man i flera länder ofta fått starkt standardiserade samhällsvetenskapliga examina i vilka endast ett eller ett par ämnen tillgodosetts, medan de övriga antingen behandlats subsidiärt eller helt försummats. Sådana examina utgöra stundom den enda huvudsakligen samhällsvetenskapliga utbildning som förekommer. De ekonomiskt betonade ämnena ha i nu antydda fall fått det största utrymmet. I 1800-talets och det tidigare 1900talets samhälle var behovet av ekonomisk utbildning särskilt framträdande, samtidigt som nationalekonomien relativt tidigt fått en stark akademisk ställning. Behovet att i utbildning och

forskning sammanhålla de olika samhällsvetenskaperna har däremot först så småningom vuxit fram; i Europa har detta med större styrka framförallt gjort sig gällande efter andra världskriget. Besultatet härav visar sig i de strävanden, som nu märkas på många håll, att komma fram till en åtminstone till sina grundläggande delar mera helhetsbetonad utbildning på det samhällsvetenskapliga området. Här kunna alltså kvarvarande former av mera ensidigt specialiserad utbildning betraktas som en eftersläpning av tidigare förhållanden, medan utvecklingen går mot en större integration. På den juridiska utbildningens område är förhållandet, som ovan framhållits, det motsatta. Helstandardiserade examina med övervägande ekonomisk inriktning, dock med en viss men ej särskilt stor valfrihet beträffande vissa ämnen, finner man sålunda i Danmark (cand. polit.), Norge (cand. oecon.), Tyskland (Diplomvolkswirt-examen), vid vissa engelska universitet (t. ex. B. A.: Economics tripos i Cambridge). Tendensen kan emellertid i stort sett sägas gå i riktning mot en uppmjukning av enhetligheten genom ökade valmöjligheter. Den i många hänsenden rationellaste vägen att öka differentieringsmöjligheterna är att skilja på två eller flera linjer, dvs. olika inom examens ram tilllåtna ämneskombinationer vilka äro specialiserade i bestämda riktningar. Dessa skilda linjer kunna sedan antingen vara helstandardiserade eller ge större eller mindre utrymme för valfrihet. Till den förra typen höra den ekonomiska och den offentligt-administrativa linjen inom cand. oecon. examen vid Aarhus universitet samt de olika licence-graderna i Belgien. Till den senare typen kan man hänföra de samhällsvetenskapliga doctoraal-examina i

Nederländerna, som — särskilt om man tar hänsyn till de varierande möjligheterna vid de skilda universiteten — ge stort utrymme för val mellan mycket olikartade ämneskombinationer. Genom att det föreligger valmöjlighet såväl mellan olika linjer som inom dessa har man här beträffande studiernas senare del i realiteten närmat sig den fullständiga valfriheten inom en bred samhällsvetenskaplig-juridisk ämnesgrupp. Linjer med viss valfrihet förekomma också i England; Oxford och London School of Economics ge exempel härpå. I detta sammanhang bör beaktas att, där preliminärexamen förekommer, denna i allmänhet är helstandardiserad. Linjedelningen sker vanligen efter preliminärexamens avläggande; denna examen kan alltså vara gemensam för flera ganska olika utbildningsriktningar. Detsamma kan vara fallet, då man har examination vid flera successiva examenstillfällen och de tidigare examensdelarna ha samma karaktär som en preliminärexamen. Aarhus ger exempel härpå. Examina utformade på nu angivet sätt ge alltså en god möjlighet att förena de två olika bildningsmål, som i allmänhet måste realiseras vid en samhällsvetenskaplig utbildning. Genom preliminärexamen eller standardiserade tidigare examensdelar skola de studerande bibringas en allmän orientering inom hela eller större delen av det samhällsvetenskapliga arbetsfältet. Och genom den därpå följande linjedelningen eller valmöjligheten under studiernas senare del ges utrymme för viss specialisering. Detta utrymme är emellertid i många av de ovan anförda exemplen mycket begränsat. Fullständig valfrihet beträffande de i examen ingående ämnena förekommer endast i den svenska fil. kand. examen. I denna behöva ämnena ej ens vara valda inom en någorlunda enhetlig äm281

nesgrupp. I alla andra examina (bortsett från i huvudsak standardiserade sådana) är valfriheten bunden genom olika slag av regler, vilka kunna vara mycket varierande med hänsyn till sitt syfte och sina former samt graden av det tvång de innebära. Alla examina av detta slag kunna sägas ha en bunden valfrihet. I Sverige tillämpas bunden valfrihet för de olika magistergraderna. Det är alltså detta som gäller för de nuvarande samhällsvetenskapliga examina. Föreskrifterna avse antalet obligatoriska betygsenheter i examen och i vissa obligatoriska ämnen samt huru många och vilka ämnen som i övrigt få medtagas inom ramen för den stadgade betygssumman. Reglerna framtvinga däremot icke kombinationstyper, som ha karaktären av mer eller mindre bestämda linjer. Detta skulle för övrigt vara svårt att åstadkomma, när reglerna skola tilllämpas på ett begränsat antal stora ämnen, vilket är förhållandet på grund av det svenska betygscnhetssystemet. Såväl i England som i USA har man för bachelors-examina i stor utsträckning också en bunden valfrihet. Förutsättningarna härför bli emellertid helt andra i länder, där universitetssystemet arbetar med mindre ämnesenheter, vilket särskilt är fallet i USA. Kombinationsreglerna äro i dessa båda länder uppgjorda för att tillgodose många olika syften, bland annat också att garantera att ett antal allmänbildningsämnen medtagas i examen. Av intresse i detta sammanhang är emellertid framförallt att reglerna härutöver gå ut på att garantera dels ett visst mått av specialisering, dels en viss spridning av studierna över fack, som ha ett mera organiskt samband med huvudämnet respektive specialiseringsområdet. I engelska examina användas mycket varierande regler. De nämnda syftena

tillgodoses ibland genom en kombination av standardisering för vissa delar av examen och bunden valfrihet för övriga. I USA är det senare systemet dominerande. Specialiseringen i de examina, som giva samhällsvetenskaplig utbildning, är i flertalet fall inriktad på områden, vilka till sin omfattning kunna sägas i stort sett motsvara något av våra samhällsvetenskapliga ämnen. På vissa håll är specialiseringen emellertid mindre snäv och innebär närmast en koncentration på social sciences överhuvud taget. Tvånget att medtaga andra ämnen än de som tillhöra specialområdet gäller i de förstnämnda fallen vanligen angränsade samhällsvetenskaper. På det hela taget synes emellertid tiden för studier inom dylika områden av stödämneskaraktär vara för knapp för att medge en mera allmän samhällsvetenskaplig orientering. Vid många amerikanska universitet strävar man att eliminera nämnda olägenheter genom skilda typer av »comprehensive courses». Dessa avse att i ett sammanhang ge en samlad överblick över de moderna samhällsförhållandena. Det stora antal speciella kurser, som ges åtminstone vid alla större amerikanska universitet, medger en mycket stor valfrihet inom det ämnesområde som skall utgöra examens specialfack. Även inom detta måste emellertid valet följa bestämda regler. Dessa syfta till att p å lämpligt sätt fördela studierna på grundläggande kurser i ämnets teori och metod, på kurser som ge en bild av de nuvarande samhällsinstitutionerna och dessas utveckling samt på kurser med komparativ inriktning eller i aktuella samhällsproblem. Vid iakttagelsen av h u r den bundna valfriheten användes inom framförallt de anglosaxiska universiteten får man det intrycket, att de önskade resultaten härigenom kunna uppnås. Med detta

system erhålles såväl en tillräcklig s p r i d n i n g av studierna över ett visst allmänt o m r å d e som en lämpligt avvägd specialisering. En förutsättning härför är emellertid att man vid föreskrifternas u p p g ö r a n d e kan arbeta med tillräckligt små enheter, vilket i de n ä m n d a länderna, speciellt i USA, är fallet. Det svenska universitetssystemet avviker på många väsentliga punkter från såväl det engelska som det amerikanska. För att h ä r effektivt kunna tillämpa systemet med bunden valfrihet måste man antingen såsom i USA gå över till examination i små enheter i omedelbar anslutning till undervisningen eller såsom i England till ett examenssystem (se n ä r m a r e härom s. 297 ff.). Vill man icke företaga någon sådan förändring, kan man icke utan ogynnsamma konsekvenser för såväl undervisning och examination som studieresultat så radikalt slå sönder de stora svenska ämnesenheterna, som skulle vara nödvändigt vid bunden valfrihet. En ä n d r i n g i någon av de nu angivna riktningarna kan emellertid icke betraktas som önskvärd. Kommittén h a r därför kommit till den slutsatsen, att i Sverige beträffande de rent samhällsvetenskapliga examina helhetssynpunkten bör tillgodoses genom en standardisering av examens tidigare del. Specialiseringsbehovet bör i lämplig utsträckning kunna tillgodoses genom att studietiden efter examens standardiserade del i huvudsak ägnas åt ett av de hos oss representerade samhällsvetenskapliga ämnena. Ett »ämne» är nämligen hos oss i stort sett ett lämpligt kunskapsområde för att specialiseringens »bredd» skall bli av rimlig omfattning. Behovet av att inom dessa områden koncentrera studier och forskning på vissa partier eller problem kan tillgodoses i varje enskilt fall genom överenskommelse med ämnesläraren utan att

särskilda regler härför äro nödvändiga. Endast när det gäller val av det av kommittén vid sidan av huvudämnet föreslagna stödämnet har principen med bunden valfrihet ansetts vara den lämpligaste. I kommitténs förslag till samhällsvetenskapliga examina användes alltså, som principer för ämnenas kombination, helstandardisering beträffande examens tidigare del samt valfrihet (bland de samhällsvetenskapliga ämnena) under dess senare del. Den av kommittén föreslagna juridisk-samhällsvetenskapliga examen har däremot, av skäl som i kap. 28 närmare anföras, uppbyggts med en helstandardiserad juridisk del och en senare helt eller huvudsakligen samhällsvetenskaplig del, vilken differentierats på några olika linjer. Särskilda ämnen och ämnesgrupper I de examina av huvudsakligen samhällsvetenskaplig karaktär, som förekomma i de olika undersökta länderna, finner man prov på mycket skiftande typer av ämnen och ämnesgrupper. Man kan sålunda inom desamma finna rena allmänbildningsinslag samt språk, humanistiska ämnen och större eller mindre juridiska kursinslag jämte en mycket varierande representation av samhällsvetenskaperna själva. Allmänbildningsinslag De amerikanska bachelors-examina kunna sägas omfatta dels en tidigare studieperiod, de s. k. freshman- och sophomore-åren, vilka ur svensk synpunkt närmast kunna jämföras med ett par något friare gymnasieår, dels en senare mera akademisk och mera specialiserad studieperiod. På grund härav kommer en samhällsvetenskapligt inriktad sådan examen alltid att innehålla en hel del kurser i engelska, litteratur, främmande språk, naturvetenskap m. m. 283

I Europa, där universitetsstudierna börja senare, finner man mera sällan — med undantag för vissa engelska universitet — några inslag av denna art. Språkstudier kunna dock stundom förekomma u n d e r den första studietiden, som t. ex. i Belgien och vid Institut d'etudes politiques i Frankrike. Humanistiska ämnen Humanistiska ämnen, som ha anknytning till samhällsvetenskapliga frågeställningar (t. ex. filosofi, psykologi och historia), äro i m i n d r e utsträckning än vad man möjligen kunde vänta systematiskt infogade i de samhällsvetenskapliga examina. I allmänhet anser man sig uppenbarligen för dessa ämnens del kunna bygga på den tidigare skolundervisningen. Man finner emellertid krav på förberedande kurser i filosofi i Danmark och i Norge samt undervisning i logik och psykologi i Belgien. I London School of Economics kan »Logic and Scientific Method» eller psykologi tagas bland de första årens valfria ämnen. Historia utan specialisering på ekonomisk och social historia förekommer i Belgien under första studieåret. På samhällsvetenskapliga problem specialiserad historieundervisning förekommer däremot under särskilda ämnesrubriker. Hur ingående historiska synpunkter i övrigt beaktas vid undervisningen i de samhällsvetenskapliga ämnena är svårt att konstatera och sannolikt i hög grad beroende av lärarna. Det kan emellertid erinras om att den ekonomiska undervisningen vid de franska juridiska fakulteterna traditionsenligt är starkt doktrin- och institutionshistoriskt orienterad. Juridiska ämnen Det är tydligt att även i en huvudsakligen på samhällsvetenskap inriktad examen studier i juridik kunna ha en

funktion att fylla. I olika sammanhang kan den samhällsvetenskapligt skolade komma i kontakt med problem, som ha anknytning till den rättsliga regleringen av samhällslivet. Liksom en jurist bör äga någon kännedom om det samhällsvetenskapliga kunskapsområdet, särskilt inom nationalekonomien, bör den samhällsvetenskapligt skolade ha åtminstone en översiktlig kunskap om den gällande rättens innehåll och problematik. I vår nuvarande statsvetenskapligfilosofiska examen har den nropedeutiska kursen i juridik använts för denna uppgift. Utomlands är det också vanligt förekommande att samhällsvetenskapliga examina innehålla motsvarande kunskapselement. Det finns emellertid sådana examina utan varje juridiskt inslag. Som exempel kunna nämnas vissa engelska universitet (t. ex. Oxford och Cambridge). Detta utgör en motsvarighet till att juridiska examina i England i regel helt sakna samhällsvetenskapligt inslag. Utomlands ingår emellertid i de flesta samhällsvetenskapliga examina mer juridik än som motiveras av ovan berörda behov. Studierna äro härvid begränsade till delar av rättsordningen. Som exempel kunna nämnas cand. polit. och cand. oecon. examina i Danmark, cand. oecon. examen i Norge, de holländska doctoraalexamina samt den tyska Diplomvolkswirtexamen. Härvid kunna dessutom, såsom t. ex. i Nederländerna och Tyskland, ett eller flera juridiska ämnen vara valfria alternativ till vissa samhällsvetenskapliga ämnen. En motsvarighet till de nu antydda samhällsvetenskapliga examina utgöra juridiska examina med relativt omfattande samhällsvetenskapliga — särskilt nationalekonomiska — inslag. Sådana juridiska examina förekomma t. ex. i Frankrike och Österrike.

Det mera omfattande juridiska inslaget i examina, vilka i övrigt äro av samhällsvetenskaplig karaktär, kan tänkas fylla olika uppgifter. En samhällsvetenskaplig specialist kan behöva mer ingående kunskaper om den rättsliga regleringen av just det samhällsområde inom vilket han har att arbeta. En finansvetenskaplig expert kan t. ex. behöva ha ganska god kännedom om det egna och andra länders skattelagar och en specialist i socialpolitik bör känna till sociallagstiftningen. De juridiska inslag (socialrätt, näringsrätt och finansrätt), som ingå i vissa av de till den norska cand. oecon. examens a n d r a del hörande ämnena, synas i viss utsträckning fylla en sådan uppgift. Detsamma gäller de valfria juridiska ämnen som kunna ingå i de holländska och tyska samhällsvetenskapliga examina. Det juridiska inslaget i de danska samhällsvetenskapliga examina har däremot en annan karaktär. Man kräver relativt ingående kunskaper i t. ex. central civilrätt eller i stats- och förvaltningsrätt. Dessa juridiska studier förefalla framför allt ha till uppgift att ge den samhällsvetenskapligt skolade så vidsträckta juridiska kunskaper, att han kan lösa enklare juridiska problem, som möta honom i hans verksamhet, eller åtminstone bedöma när han behöver rådföra sig med en juridisk specialist. En enhetlig examen uppbyggd efter samma principer som den svenska statsvetenskaplig-juridiska examen i vilken de båda examensdelarna äro ungefär lika omfattande, h a r man en motsvarighet till endast i Finland. Utbildning som leder till liknande resultat finnes emellertid i Belgien och Frankrike. I Belgien förekommer kombination av en juridisk examen och en av de samhällsvetenskapliga licence-graderna, i vilket fall första året (preliminärexamen) för de senare bortfaller.

I Frankrike erhålles motsvarande utbildning såväl genom ekonomiskt inriktade juridiska doktorsgrader som genom att kombinera en licence en droit med ett diplom från Institut d'etudes politiques. En utbildning av detta slag anses i Frankrike särskilt lämplig för högre förvaltningstjänst; i varje fall dominerar den vid intagningen till den nya förvaltningshögskolan. Vidare må erinras om att amerikanska juristers utbildning ofta kan sägas vara samhällsvetenskaplig-juridisk eftersom det är vanligt att den B. A., som kräves för i n t r ä d e vid de större Law Schools, h a r en samhällsvetenskaplig inriktning. I de fall, då juridiska studier kombineras med en i huvudsak samhällsvetenskaplig utbildning, har detta i stort sett skett på ettdera av följande två sätt. Antingen är undervisningen i de juridiska ämnena förlagd till de juridiska fakulteterna och helt eller i huvudsak överensstämmande med den för jurister avsedda eller ock lämnas särskilt för den samhällsvetenskapliga utbildningen anordnad och avpassad juridisk undervisning. I de nyssnämnda franska, belgiska och amerikanska examenskombinationerna följes den ordinarie juridiska undervisningen i sin helhet. I Sverige h a r för vår blandade examenstyp det juridiska inslaget väsentligen åstadkommits genom utbrytning av vissa delar av den ordinarie juristutbildningen. I Danmark, Norge, Nederländerna och Tyskland har man däremot i hög grad anpassat kunskapsfordringarna och vanligen också undervisningen särskilt för de samhällsvetenskapliga studiernas behov. Så är också fallet beträffande juridiska ämnen för samhällsvetenskapliga studerande vid London School of Economics samt beträffande de många mer eller mindre juridiskt betonade kurser som ges vid amerikanska universitetet, 285

t. ex. inom deras avdelningar för Political Science. Icke i någon samhällsvetenskaplig examen ägnas så stor del av studietiden åt juridik som i den svenska statsvetenskaplig-juridiska examen. Då därjämte de juridiska studierna undantagslöst bedrivas endast inom vissa delar av rättsordningen, komma påfallande brister att vidlåda den juridiska utbildning, som ingår i de utomlands förekommande samhällsvetenskapliga examina. I praktiken är det ju vanligt att rättsregler från olika rättsområden vinna tilllämpning på ett och samma problem. Vid tillämpning av en administrativ författning kan det sålunda vara nödvändigt att beakta lagar och allmänna principer, som räknas till civilrätten. Även då kunskapsfordringar och undervisning i juridiska ämnen anpassats för samhällsvetenskapliga examina, torde man icke inom ramen för den för dessa ämnen avsedda studietiden kunna bibringa de studerande en ur denna synpunkt erforderlig juridisk skolning. Det förefaller sålunda som om det juridiska inslag, som på åtskilliga håll utomlands förekommer i samhällsvetenskapliga examina, icke är tillräckligt för utbildning av tjänstemän, vilka i högre grad ha att syssla med författningstilllämpning. Bortsett från Danmark och Norge — där befattningshavare med samhällsvetenskaplig utbildning allmänt förekomma åtminstone inom den ekonomiska förvaltningen — synas ej heller sådana examina med juridiskt inslag ha kunnat slå igenom som allm ä n n a förvaltningsexamina. I den mån statliga och kommunala tjänstemän äga akademisk skolning är den oftast enbart juridisk. Undantag utgöra sådana länder, där (såsom t. ex. i F r a n k r i k e och Belgien) kombination av en samhällsvetenskaplig och en juridisk examen är mer eller mindre vanligt förekomman-

de. I sådana fall sträcka sig de juridiska studierna över hela rättsområdet. Kritik av det slag som nu nämnts kan däremot icke riktas mot ett juridiskt inslag som har till uppgift att skänka den samhällsvetenskapliga experten mer ingående kunskaper om den rättsliga regleringen av det område inom vilket han kommer att arbeta. En finansvetenskaplig expert skall t. ex. icke handlägga några skatteärenden. Sina juridiska kunskaper kommer han att använda inom t. ex. lagstiftningsarbetet och härvid torde han i allmänhet ha tillfälle till samarbete med rent juridiska experter. Samhällsvetenskapliga ämnen De i Sverige företrädda samhällsvetenskapliga ämnena liksom företagsekonomi äro i allmänhet icke likformigt representerade inom de examina som förekomma utomlands. Förhållandena variera avsevärt mellan olika länder. Vissa av ämnena kunna ibland vara antingen svagt representerade eller mer eller m i n d r e försummade. Nationalekonomi har oftast en dominerande plats inom de slag av samhällsvetenskaplig utbildning, som n ä r m a r e undersökts. En helt samhällsvetenskapligt inriktad examen utan nationalekonomi kan knappast bli aktuell annat än i sådana examina som fil. kand. i Sverige och pol. kand. i Finland. Även inom ramen för en svensk statsvetenskaplig-filosofisk examen behöver ju det nationalekonomiska inslaget icke vara mer än, mätt efter normalstudietiderna, ca 1/7. I det övervägande antalet avlagda statsvetenskapliga examina av båda slagen i Sverige ingår emellertid 2/7 nationalekonomi. I amerikanska bachelors-examina, för vilka man måste räkna med att den åt samhällsvetenskaperna ägnade sammanlagda studietiden knappast kan överstiga 4% å 5 termi-

ner, torde inslaget av »Economics» (inkl. viss företagsekonomi) vid specialisering i t. ex. sociologi eller »political science» vara av storleksordningen 1 termin. I övrigt finner man emellertid, att de föreskrivna eller i varje fall mest använda samhällsvetenskapliga utbildningsvägarna i en ur svensk synpunkt överraskande stor utsträckning domineras av ekonomiska studier. Den mest renodlat nationalekonomiska examen torde vara B. A.: Economics Tripos från Cambridge. En viss balans mellan nationalekonomi och företagsekonomi — vanligen med övervikt för det förra ämnet •— men också med vissa inslag av juridik samt andra ämnen finner man i de danska, norska, tyska, holländska och belgiska examina. Detsamma är förhållandet med examina vid London School of Economics samt en del andra engelska universitet. I Frankrike däremot har man den för landet karaktäristiska begränsningen av studierna till juridik och nationalekonomi med tillbakaträngande av såväl företagsekonomi som övriga samhällsvetenskaper. I Sverige och Finland, i Oxford och Cambridge samt vid de franska juridiska fakulteterna är företagsekonomi i stort sett icke representerad i annan mån än möjligen i form av en bokföringskurs. I USA är ämnets ställning beroende av de där rådande valmöjligheterna av studenternas intresseinriktning. Som nämnts är ämnet i övrigt mer eller mindre väl företrätt. Bland de nordiska universiteten har detsamma den starkaste ställningen i Aarhus med två professurer. Det bör vidare framhållas att gränsen mellan de två ekonomiska ämnena ingalunda alltid är så klart markerad som i Sverige. Den kan sägas vara speciellt flytande i de anglosaxiska länderna, framför allt i USA.

Statistik har en särskilt stark ställning som helt självständig akademisk disciplin i Sverige. Självständiga professurer finnas också t. ex. i Helsingfors och Köpenhamn samt vid London School of Economics. I Oslo och.Rotterdam är undervisningen väl tillgodosedd på det högre stadiet men mycket nära samordnad med mer eller m i n d r e utpräglat ekonometriska frågeställningar. På andra håll, t. ex. i Tyskland och Belgien samt vid vissa holländska och engelska universitet, h a r statistik närmast ställningen av en hjälpvetenskap till nationalekonomi eller andra samhällsvetenskaper. Den i Sverige till ämnet statistik hänförliga undervisningen i statistisk samhällsbeskrivning och i administrativ statistik är på många håll insprängd i andra ämnen eller förekommer under självständiga ämnesrubriker. I Tyskland liksom i Frankrike, där ämnet med undantag för vissa slag av mycket specialinriktad rent statistisk utbildning varit starkt försummat, märker man tydliga strävanden att stärka dess ställning. Det svenska ämnet statskunskap har oftast icke några alldeles entydiga motsvarigheter i andra länders universitetssystem. Det förekommer i Finland och har där samma ställning som hos oss. I Norge finns sedan några år en särskild magistergrad i »statsvitenskap». Till statskunskap hänförliga kunskapsområden finnas för övrigt i samhällsvetenskapligt inriktade examina främst representerade i form av stats- och förvaltningsrätt eller förvaltningslära. Så är fallet t. ex. i Norge (cand. oecon.) samt i Danmark, Tyskland, Nederländerna, Belgien och Frankrike. I USA har Political Science sedan länge haft en mycket stark ställning med eget »Department» vid de största universiteten. Förhållandena i England variera: Political Science är väl före-

trätt i Oxford, förekommer vid London School of Economics men saknas i stort sett i Cambridge. Vid vissa engelska universitet förekommer en mera begränsad undervisning under rubriken »Government». Särskilt i Tyskland och Nederländerna märker man en klar tendens att utvidga utrymmet för »de politiska vetenskaperna». I samma riktning men för mera speciella uppgifter arbetar i F r a n k r i k e den nya förvaltningshögskolan. Sociologi, särskilt i form av mera spekulativt inriktad sociologi, är redan en gammal vetenskap i Europa med särskilt starka förankringar i fransk men också i tysk och engelsk kultur. Den har emellertid länge icke haft en häremot svarande ställning vid de europeiska universiteten och särskilt icke inom de viktigaste formerna av samhällsvetenskaplig utbildning. Den något senare framvuxna amerikanska sociologien har i övervägande grad fått en utpräglat empirisk inriktning och h a r på relativt kort tid erhållit en inom både undervisning och forskning mycket framträdande ställning vid universiteten. Av de rent samhällsvetenskapliga specialiseringsriktningarna vid amerikanska universitet kommer sociologien, mätt efter antalet avlagda bachelors-examina, något före »Political Science» samt endast efter ekonomien. I Europa ha, särskilt efter andra världskrigets slut, starka tendenser framträtt att införa sociologi eller att ge ämnet större utrymme. Den amerikanska sociologiens inflytande h a r därvid spelat en betydande roll. I de nordiska länderna finnas nu sociologiprofessurer i Uppsala, Helsingfors, Åbo, Oslo och Aarhus. Ämnet har den förhållandevis största betydelsen för den samhällsvetenskapliga utbildningen i Aar-

hus, där det alltid måste medtagas i examen. I Tyskland och Nederländerna kan ämnet ofta tillväljas i de ekonomiska examina; i Nederländerna och Belgien har man även mera sociologiskt orienterade särskilda utbildningslinjer. I Frankrike h a r sociologi en relativt isolerad ställning inom den humanistiska fakulteten och ingår, med ett par mindre undantag beträffande Institut d'etudes politiques, mera sällan i de vanliga formerna av ekonomiskt-juridiskt orienterad utbildning. I England är sociologi företrädd av särskild professur vid London School of Economics. I Cambridge förekommer över huvud icke någon sociologi och i Oxford finnes en enda lecturer. Professurer i ämnet finnas icke heller, åtminstone icke under rubriken sociologi, vid andra engelska universitet. Sociologiens svaga ställning i England står alltså i stark kontrast till förhållandena i USA. Engelska dominions synas i detta hänseende intaga en mellanställning. Åtminstone i Tyskland och Nederländerna är det pågående universitetsreformarbetet inriktat på en förstärkning av sociologien. Kulturgeografiens respektive den ekonomiska geografiens ställning inom de olika ländernas samhällsvetenskapliga utbildning förefaller svår att karaktärisera på ett mera entydigt sätt. Vid universiteten är geografi vanligen ej sammanförd med samhällsvetenskaperna, bland annat emedan en mera tydlig specialisering på kulturgeografi ofta icke förekommer. Vid handelshögskolorna brukar undervisning i ekonomisk geografi alltid vara anordnad. I de fall, där handelshögskolorna vuxit ut till universitet eller ekonomiska fakulteter, liksom när handelshögskoleinriktad undervisning ges inom någon universitetsfakultet, brukar därför under sådana rubri-

ker som social- eller ekonomisk geografi undervisning (ofta icke obligatorisk) vara ordnad även för dem som bedriva samhällsvetenskapliga studier. Detta kan i stort sett sägas vara fallet i Tyskland, Nederländerna, Belgien, vid London School of Economics samt vid vissa engelska universitet. Vid ett av de holländska universiteten finns en speciell kulturgeografisk linje. Allmänt kan sägas att geografi icke förekommer annat än eventuellt som frivilligt tillvalsämne inom den samhällsvetenskapliga utbildningen. Nämnda förhållande betyder emellertid ingalunda att kulturgeografiska synpunkter av skilda slag icke tillgodoses inom undervisningen. Detta sker nämligen inom ramen för de övriga samhällsvetenskapernas undervisning eller i samband med undervisningen r ö r a n d e olika speciella problem. Sammanfattningsvis skulle man beträffande de hos oss företrädda samhällsvetenskaperna kunna säga, att de på många håll äro ganska ojämnt representerade. En tämligen ensidigt ekonomisk orientering av undervisningen är vanligast förekommande. I stort sett torde de holländska och belgiska examina uppvisa den mest utpräglade balansen mellan de olika samhällsvetenskaperna samt mellan dessa och de juridiska examensinslagen. Det bör emellertid i detta sammanhang observeras, att arbetsfördelningen i undervisning och vetenskapligt arbete utomlands ofta h a r andra skiljelinjer än dem som hos oss markeras av gränserna mellan de skilda samhällsvetenskaperna. Specialiseringen sker nämligen där i större utsträckning i anslutning till mera praktiskt och empiriskt än vetenskapligt principiellt avgränsade problemkomplex. Undervisningen kommer härvid i högre grad att innebära en koordination av de för flera samhälls19 — 22261

vetenskaper typiska synpunkterna. Utbildningen kan på grund härav ofta mer än vad som för en utomstående betraktare förefaller vara möjligt leda fram till en samhällsvetenskaplig syntes. Studiegången Den ordning i vilken de i en examen ingående ämnena studeras, dvs. studiegången, kan karaktäriseras dels med hänsyn till antalet på en gång studerade ämnen, dels med hänsyn till graden av reglering. Ur den förra synpunkten kan man skilja på successiva studier av de enskilda ämnena och parallellstudier av ett fåtal, många eller samtliga examensämnen. Ur den senare synpunkten kan man säga att tre skilda former förekomma, nämligen helt fri studiegång; ämnesstudier med i viss utsträckning fri ordning men med allmänna regler för vissa ämnens eller ämnesgruppers inbördes förhållande (kombinationsreglerad studiegång) samt fast studiegång. Den typiska skolundervisningen innebär ett ytterlighetsfall av dels parallellstudier med samtliga ämnen studerade på en gång, dels en helt fast studiegång. Universitetsundervisningen i många länder — åtminstone på de lägre stadierna — samt fackhögskoleundervisningen på flertalet håll karaktäriseras också av en långt driven såväl parallellläsning som fast studiegång. Skolundervisningens mest utpräglade motsats, successiva studier med fri studiegång, torde knappast i mera renodlad form förekomma på andra håll än vid de svenska och finska filosofiska fakulteterna. Successiva studier kunna egentligen endast ifrågakomma när examinationen sker omedelbart efter ett ämnes studium, dvs. när man h a r ett tentamenssystem. Examinationen i de undersökta länderna är endast i Sverige och Finland helt baserad på ämnestentamina. Det är därför naturligt att man endast i 289

dessa länder finner exempel på successiva studier av de olika ämnena. Det omvända förhållandet, att ett tentamenssystem normalt borde väntas bli förenat med successiva studier, gäller emellertid icke. Särskilt vid våra fackhögskolor tillämpas ett mycket utsträckt parallellstudium av ämnen, vilka examineras var för sig genom tentamina. Successiva ämnesstudier med fri studiegång kunna vara motiverade då de olika ämnena äro inbördes oberoende med hänsyn till kunskapsstoff, frågeställningar, arbetsmetoder och hjälpvetenskaper. Detta förutsattes vara fallet beträffande våra filosofiska fakulteters ämnen. Förutsättningen är e m e l l e r t i d i c k e u p p f y l l d bet r ä f f a n d e de s a m h ä l l s v e t e n s k a p l i g a ä m n e n a . Dessa bearbeta nämligen ett i stor utsträckning gemensamt kunskapsstoff med delvis likartade arbetsmetoder, utifrån olikartade frågeställningar, vilka äro avsedda att systematiskt komplettera varandra. Det föreligger därför på detta område ett behov att som resultat av studierna få fram en sammanhängande bild av de samhällsförhållanden, som från olika synpunkter studerats i de enskilda ämnena. Detta behov kan svårligen tillgodoses genom successiva studier av ett antal samhällsvetenskaper med en godtycklig inbördes ordning dem emellan. Vid de samhällsvetenskapliga studierna utomlands förekomma också parallellstudier i betydligt större utsträckning än som kan förklaras endast av det examenssystem, som på flertalet håll användes vid examinationen. Parallelläsningen utgör därför uppenbarligen ett led i strävandena att samtidigt behandla samhällsproblemen från olika utgångspunkter. När man kommer fram till de fördjupade studierna i de enskilda ämnena kunna dessa ske på grundval av en redan erhållen helhetsbild. 290

Exempel från de olika l ä n d e r n a äro här överflödiga, då vi överallt ha samma allmänna tendens. Olikheterna framträda närmast med hänsyn till bredden av den samhällsvetenskapliga orientering, som på skilda håll eftersträvas. Såsom redan framhållits är nämligen de olika samhällsvetenskapernas representation mycket ojämn med en på många håll förekommande tendens att ge det största utrymmet åt de ekonomiska synpunkterna. Det är endast mot studiernas slut som man i vissa länders utbildning finner tendenser till mera utpräglad studiekoncentration till ett eller ett par ämnen. Parallellstudiernas nackdel är det löpande studiearbetets splittring, svårigheterna att komma fram till en fördjupning i åtminstone något eller några ämnen samt, ur lärarnas synpunkt, ett stundom besvärande inbördes beroende de olika ämnena emellan vid undervisningens uppläggning. Det förefaller också tydligt att parallellstudiesystemet på många håll drivits så långt att detsamma medför större olägenheter än fördelar. Vid den samhällsvetenskapliga utbildningen här i landet skulle parallelläsning av viss omfattning åtminstone under studiernas tidigare delar kunna leda till ett betydligt bättre resultat än vad nu uppnås. Undervisningen i samhällsvetenskapliga ämnen för någon eller några examina kan emellertid icke utan svårigheter organiseras efter a n d r a principer än de som i övrigt tillämpas inom samma fakultet. Samhällsvetenskapernas inordning i de filosofiska fakulteterna synes därför göra en i huvudsak successiv studiegång till det enda åtminstone f. n. praktiskt aktuella alternativet. Man får i stället söka sig fram till en rationellare ordning genom lämplig reglering av studiegången. Undersöker man studiegången med hänsyn till graden av reglering, finner

man att en fast studiegång huvudsakligen kommer ifråga då examen är helstandardiserad. Den kan emellertid även förekomma i en examen med en viss valfrihet, nämligen om de valfria ämnena ha en fast placering i förhållande till de övriga. En i egentlig mening fast studiegång synes vidare förutsätta obligatoriskt deltagande i undervisningen. Då det gäller så omfattande ämnen som våra nuvarande universitetsämnen kan m a n knappast uppställa krav på en fast studiegång för att tillgodose det behov av inbördes sammanhang ämnena emellan, som anses nödvändigt eller önskvärt vid kunskapsinhämtandet. Vid successivt studerade ämnen förekommer därför i regel icke fast studiegång. Det bör emellertid anmärkas att universitet och fackhögskolor med årskurssystem av schematekniska skäl eller med hänsyn till belastningen av lokaler ofta måste arbeta med en i viss mån fast studiegång. Härvid kan samtidigt ett successivt studium av ämnena förekomma. Den fasta studiegången är emellertid i sådana fall oftast framtvingad av organisatoriska skäl och motiveras icke med hänsyn till sina gynnsamma verkningar på studieresultatet. Fast studiegång kan också vara motiverad, då man har att göra med så ungt klientel vid universiteten att de studerande anses sakna förmåga till egen planläggning. Åtminstone gäller detta om man icke, såsom vid många engelska och amerikanska universitet, har en effektiv studierådgivning. I andra fall saknas däremot skäl att lägga a n d r a band på studiegången än sådana som kunna motiveras av själva utbildningssyftet. Man kommer då vanligen fram till något av de många slag av kombinationsreglerad studiegång, som återfinnas inom i övrigt skiftande studieordningar.

De uppställda reglerna kunna avse att tillgodose olika syften. Vissa ämnen utgöra en förutsättning för att andra skola kunna studeras, genom att de förra tillhandahålla metoder eller kunskapsstoff för de senare. Ämnena ha olika svårighetsgrad och böra därför placeras olika tidigt under-studierna. Vissa ämnen beröra liknande områden och böra därför läsas i nära anslutning till varandra utan att därför den inbördes ordningen är väsentlig. Vissa ämnen böra vara i färskt minne när man går ut i praktiken. Dessa olika syften kunna ibland icke samtidigt tillgodoses. Deras betydelse växlar i hög grad med arten av de ämnesenheter, som studeras. De önskvärda regleringarna få en annan karaktär om man som i Sverige har stora 1—4 terminersämnen än när man som i USA vanligen h a r 1/6 å 1/5 termins studietid per ämne (course). De juridiska fakulteterna i Sverige ha för närvarande en ej alltför ingripande kombinationsreglering genom att ämnena måste tagas i ordningen propedeutisk kurs, första halvans ämnen, andra halvans ämnen. I samma riktning, men genom ett indirekt tvång, verkar giltighetstiderna för tentamina, som avse att framtvinga förläggning av vissa ämnen till studietidens slut. I våra filosofiska fakulteter lämnas ibland råd angående den lämpliga ordningen mellan ämnena. I USA äro studierna bundna av en mängd ofta svåröverskådliga regler, vilka nödvändiggöras av de små enheter som courses utgöra. Vissa av dessa äro nämligen grundläggande och utgöra därför en förutsättning för att man skall kunna följa behandlingen av specialproblem inom samma eller angränsande ämnesområden. Andra courses graderas efter svårighetsgrad och böra därför väljas på visst stadium. Vissa belysa så 291

begränsade delar av ett problemkomplex, att de böra tagas i kombination med bestämda andra courses för att icke hänga i luften. Ofta införes kombinationsregleringen automatiskt i studiegången genom att man har flera successiva examina eller delexamina, som omfatta bestämda ämnen. Så är t. ex. fallet i Norge, Danmark, England, Nederländerna, Belgien och Frankrike. Detta system är vanligen förenat med ett parallellstudium under flera examensdelar av åtminstone de större ämnena. Som exempel bland många kan nämnas de holländska examina i vilka ämnena nationalekonomi och företagsekonomi studeras parallellt för såväl propaedeutisch-, candidaatsom doctoraalexamen. Fördelarna av en studiegång sådan som den holländska kunna icke uppnås enbart genom anvisningar om odelade ämnens inbördes ordning. Anvisningarna måste i så fall också avse ordningen mellan vederbörande ämnens inledande och mera avancerade delar. I t. ex. de holländska examina kan man vid studiet av senare delar av ett ämne utgå från att de studerande tillägna sig ett annat ämnes elementa och vice versa. En förutsättning för att en kombinationsreglering skall kunna utformas så att den når det avsedda syftet är emellertid att examinationen i varje ämne uppdelas i motsvarande partier. Detta är i allmänhet möjligt vid universitetssystem med små ämnesenheter. Hos oss är det däremot omöjligt, eftersom examinationen sker direkt för 2 å 3 betygsenheter i ett ämne, utan särskilt tentamenstvång för de lägre 1 å 2 betygskurserna. För samhällsvetenskapernas del medför detta betydande olägenheter. En god koordination av studierna kräver nämligen en viss inbördes ordning mellan de olika ämnenas inledande och senare delar. 292

I Sverige förekommer, som tidigare framhållits, inom de filosofiska fakulteterna en i stort sett helt fri studiegång samt ett övervägande successivt studium av de enskilda ämnena. Detta gäller i samma utsträckning såväl examina med bunden valfrihet ifråga om ämnessammansättningen (pol. och fil. mag. examina) som examina med helt fritt ämnesval (fil. kand. examen). Nuvarande pol. mag. examen utmärkes alltså av att den inbördes ordningen mellan de samhällsvetenskapliga ämnen som medtagas i examen är helt oreglerad. Undervisningen och uppläggningen av kunskapsfordringarna kan härigenom icke göras så effektiv och resultatet av studierna blir sämre. De studerande ha dessutom mycket litet att vinna genom den fria studiegången, särskilt om de från början eller på ett tidigt stadium ha klart för sig att de önska avlägga en samhällsvetenskaplig examen. Enligt kommitténs uppfattning bör man icke efter mönster avförhållandena inom den juridiska fakulteten införa en kombinationsreglering av studiegången. Härtill äro nämligen ämnena, eller flertalet av dem, för stora. En kombinationsreglering skulle, för att nå avsett resultat, kräva att de enskilda ämnena ur undervisnings- och examinationssynpunkt uppdelades så att säga horisontellt i två eller flera delar. Uppdelningen måste därvid ske på ett sådant sätt att de grundläggande delarna av vissa ämnen förlades till studiernas början samt att överhuvud taget samtliga elementära ämnespartier placerades före mera avancerade. En dylik anordning skulle dessutom framtvinga flera tentamina i vissa ämnen samt ett avbrott av dessas studium för studier av andra ämnen. En rationellare studiegång kunde alltså under angivna förutsättningar visserligen åstadkommas genom en tämligen

ingående kombinationsreglering. I det närmaste samma resultat u p p n å s emellertid om man inrättar en examen bestående av två delar, nämligen en tidigare med inledande studier i ett flertal ämnen och en senare med högre studier i ett m i n d r e antal ämnen. Kommitténs förslag till samhällsvetenskapliga examina är uppbyggt enligt den senare tankegången. I examen ingår en standardiserad grundläggande examensdel med i stort sett fast studiegång.

Undervisningsformer De undervisningsformer, som utomlands förekomma inom den samhällsvetenskapliga utbildningen, kunna givetvis icke med hänsyn till innebörd och betydelse bedömas blott genom kännedom om deras yttre gestaltning. Samma undervisningsform kan täcka ganska skiftande innehåll alltefter de traditioner och de temperamentsegenskaper, som prägla såväl lärare som elever. En verklig bedömning av undervisningen förutsätter därför en ganska grundlig direkt kontakt med densamma samt med lärare och elever. Även den som utövar eller deltager i en på visst sätt organiserad undervisning h a r i själva verket ofta mycket svårt att någorlunda objektivt värdera densamma. Trots dessa omständigheter är det emellertid av intresse för bedömning av våra egna förhållanden att ge en kort översikt över några för de undersökta ländernas undervisning karaktäristiska drag. Vad antalet undervisningstimmar beträffar kan man nog i största allmänhet säga, att detta ofta är betydligt större än hos oss. Till en viss del är det mindre antalet undervisningstimmar i Sverige uttryck för en pedagogisk princip. Universitetsstudierna anses nämligen i stor utsträckning böra vara själv-

studier, som endast kräva ett litet mått av handledning. Oftare är emellertid det ringa timantalet endast resultatet av att tillgången på lärare är alltför knapp, särskilt om behovet av mera effektiva undervisningsformer skulle tillgodoses. Ur vår synpunkt förefaller det vidare som om alltför mycken undervisning av kursföreläsningstyp över ämnesområden, som kunna tillägnas genom litteraturläsning, förekommer på vissa håll och bidrar till det höga timantalet. Förhållandena kunna tänkas vara motiverade av att man i vissa länder till en början arbetar med ett relativt ungt studentklientel, av att man i andra länder med rätt eller orätt räknar med en allm ä n n a r e förekomst av speciellt auditivt minne hos studenterna eller med att lärarna i högre grad kunna väntas göra lärostoffet mera levande. I samtliga länder utom i USA spelar den traditionella föreläsningsformen fortfarande en åtminstone kvantitativt mycket stor roll. Härvid avses vad fransmännen kalla den magistrala föreläsningen, där grundläggande kunskaper meddelas genom ett katederföredrag framfört utan någon form av tankeutbyte med auditoriet. Att denna typ av föreläsning ofta kommer till en användning som i dess nuvarande form och omfattning är svår att försvara synes emellertid tydligt. Däremot har man närmast det intrycket att på flertalet håll alltför litet utr y m m e lämnas för sådana specialföreläsningar, som ge en mera fördjupad behandling av ett särskilt vetenskapligt område, företrädesvis något som vederbörande föreläsare ägnat sig åt i sin forskning. Sådana föreläsningar fylla en helt annan funktion än ovannämnda kursföreläsningar med deras mera systematiska och breda kunskapsmeddelande. Specialföreläsningarna skola ge åhörarna en föreställning om arten av 293

de problem, som ha praktisk aktualitet i en vetenskap eller som utgöra områden, där vetenskapen fortfarande bearbetar jungfrulig mark. De skola ge en förståelse för h u r sådana problem angripas, för använda frågeställningar och metoder, överhuvud taget för arten av »la science qui se fait». Någon annan undervisning än de ovan berörda föreläsningarna h a r på sin tid icke ansetts behövlig. Man finner emellertid på många håll, särskilt under senare år, en tendens att i allt större utsträckning komplettera kursföreläsningarna med olika slag av handledande undervisning i mindre grupper samt specialföreläsningarna med seminarier. Själva föreläsningsformen kommer givetvis i dylika fall att förändras och få en delvis annan funktion i undervisningen. Kursföreläsningar, vilka äro på lämpligt sätt anpassade samt till timantalet begränsade, kunna härigenom få ett helt annat pedagogiskt värde än tidigare. Särskilt i USA begagnar man sig i stor utsträckning — förutom av vanliga katederföreläsningar, seminarier etc. — av en speciell föreläsningsform, som här i anslutning till amerikanskt språkbruk lämpligen kan betecknas class. Denna typ av föreläsning är icke avsedd att kompletteras med andra undervisningsformer, utan den kan snarast sägas utgöra ett försök att förena för flera skilda undervisningsformer typiska drag. En class utgör närmast en mellanform av en skollektion, en föreläsning och en diskussionsgrupp. De olika inslagens betydelse kan växla från timme till timme. Karaktären av lektion får en class genom det ständiga frågandet. Men h ä r är det framför allt de studerande som fråga läraren. F ö r h ö r förekommer däremot normalt icke. De ofta uppkommande diskussionerna kunna lika väl vara ett 294

resultat av en fråga från åhörarna som direkt föranledda av läraren. Denna undervisningsform kräver ett rätt stort timantal, förhållandevis små grupper med åhörare vana vid ohämmad aktivitet samt en betydande såväl smidighet som ledarförmåga från lärarens sida. Under sådana förhållanden kan den otvivelaktigt vara mycket stimulerande och leda till goda resultat. Den synes emellertid vara svår att efterbilda i europeisk miljö. Hos oss har man vanligen större möjligheter att nå samma resultat genom en differentiering av undervisningen, dvs med skild föreläsnings- och gruppundervisning. En mera regelbunden personlig handledning genom särskilda av vederbörande college (alltså icke av universitetet) anställda »tutors» eller »supervisors» (tutorials) har den äldsta traditionen i Oxford och Cambridge. E n tutor ägnar sig vanligen endast åt en eller två studenter i sänder. Studenterna kunna fritt diskutera alla problem de stöta på i sina studier. Vederbörande tutor har inga examensfunktioner, något som gör kontakten mellan honom och eleverna mera ohämmad. På grund av det engelska examenssystemet är det naturligt, att tutortimmarna i stor utsträckning ägnas åt att genomgå och diskutera studenternas övningsuppsatser (essays). Tutorsystemet bidrar i hög grad till den erkänt höga standard, som utbildningen vid de båda äldsta engelska universiteten sedan länge haft. I viss utsträckning har det även efterbildats på andra håll i England. Det är emellertid för dyrbart för att i full omfattning kunna användas annat än vid mera exklusiva universitet. Även på vissa håll i USA, t. ex. vid Harvard, har man tidvis arbetat med ett system av liknande slag. I viss mån samma resultat, med

den speciella stimulans som inbördes tankeutbyte mellan studenterna innebär, kan emellertid uppnås genom handledning i något större grupper. Sådana underviningsformer, som med olika benämningar förekomma i skilda länder, kunna på svenska lämpligen betecknas såsom handledningsgrupper. Härmed avses undervisning i icke alltför stora grupper (10—20 studenter) under ledning av en lärare. Arbetet består i att man i fria former genomgår problem från föreläsningar och läroböcker, diskuterar tillämpningsproblem och aktuella frågor, ägnar sig mera direkt åt övningar i anslutning till det studerade ämnet eller övar sig i muntlig och skriftlig framställningsförmåga. Mera systematiskt använd finner man denna undervisning vid vissa av de engelska universitet som icke ha tutorsystem samt i Frankrike. Vid London School of Economics anordnar man sålunda numera regelbundet dylika »discussion classes» i de olika ämnena, vanligen ledda av den yngsta gruppen av lecturers. De franska juridiska fakulteterna anordna sedan ett tiotal år »travaux pratiques», vilka äro avsedda att fungera som handledningsgrupper. Denna från början välplanerade undervisningsform anses emellertid åtminstone i Paris och beträffande undervisningen i ekonomi icke ha medfört de avsedda resultaten på grund av det alldeles för stora studentantalet per grupp. Däremot h a r man vid Institut d'etudes politiques i Paris lyckats synnerligen väl med att efter kriget systematiskt utbygga ett redan tidigare i mindre omfattning tillämpat system med »conferences de méthode». Dessa ledas icke av institutets föreläsare utan av särskilda »maltres de conferences», vilka delvis rekryteras bland yngre universitetslärare men särskilt bland ämbetsmän och praktiker. Grupperna anges i

första hand eftersträva »la mise en ordre des connaissances» och »1'acquisition d'une méthode rigoreuse dans 1'expression et la presentation des idées». Undervisningsformen i fråga anses numera vara ett omistligt led i den att döma av dess anseende framgångsrika utbildningsverksamhet, som utövas vid institutet. Även i Danmark h a r man undervisning med liknande handledande syfte: i Aarhus universitetsmanuduktion och i Köpenhamn särskilda övningar. På det förberedande stadiet av studierna ordnar man sålunda i Köpenhamn »examinatorier» vid vilka lärostoffet genomgås, i regel av en yngre universitetslärare. Härvid lägger man särskild vikt vid att diskussion av stoffet kommer till stånd. Dessa examinatorier följas sedan av muntliga övningar, vilka ledas av vederbörande professor. Vid dessa diskuteras lärostoffet ur mera principiell synpunkt och stor vikt lägges vid självverksamhet från de studerandes sida. övningarna komma därigenom att bli en naturlig övergångsform till de rena seminarierna. Seminarier med i huvudsak samma funktioner som vid svenska universitet förekomma i samtliga undersökta länders samhällsvetenskapliga utbildning. På det hela taget kan man emellertid säga att seminarieformen för akademisk undervisning förefaller att vara mera aktivt och generellt utnyttjad som ett obligatoriskt led i undervisningen i Sverige än på andra håll. Stundom ha endast ett begränsat antal av de bättre studenterna tillträde till seminarierna, vilka alltså få karaktären av elitundervisning. Så är t. ex. fallet beträffande undergraduates i USA. Vidare finner man ganska allmänt en tendens att införa seminarier först på ett mera framskridet undervisningsstadium. Detta beror dels på att man vill 295

uppställa vissa krav på deltagarnas allmänna mogenhet, dels på att studenterna — vid den ofta använda studiegången med parallelläsning av flera ämnen — icke förrän efter några år ha fått tillräckligt grundliga kunskaper i ett enda ämne för att seminarieformen skall vara lämplig. Frånvaron av seminarier ersattes emellertid i viss mån av handledningsgrupperna. Det kan förekomma att seminarieformen införes först på det högsta utbildningsstadiet, såsom i de juridiska fakulteterna i Frankrike, där man endast har seminarier för doktoranderna. Vid en jämförelse med svenska förhållanden framträder det som en fördel att åtminstone icke behöva låta studenterna deltaga i seminarier under de allra första terminerna. Har man såsom i Sverige successiva studier blir detta emellertid ofta nödvändigt. Att seminarieformen däremot vanligen insattes på ett för sent stadium och för sparsamt synes oss tydligt. Till en del kan emellertid detta bero på svårigheter att med det tillämpade prövningssystemet finna någon form för tillgodoräknande av prestationerna på seminarierna. Praktiska övningar (i statistik, geografi, bokföring etc.) förekomma på flertalet håll åtminstone i någon utsträckning. Det är i allmänhet svårt att bilda sig en uppfattning om hur effektivt detta inslag i undervisningen är. I vissa fall förefaller det emellertid tydligt att övningarna spela för liten roll, som t. ex. i Frankrike. Detsamma synes i stort sett, åtminstone beträffande de europeiska länderna, vara fallet med exkursioner. De samhällsvetenskapliga ämnena lämpa sig särskilt väl för ett mer eller mindre kollektivt studium. Tankeutbyte och diskussion med jämnåriga bidraga i hög grad till att vidga vyerna, att upptäcka nya frågeställningar, att förstå 296

andras värderingar och att träna förmågan att klart uttrycka egna ståndpunkter. Själva studiemiljön och möjligheterna till personliga kontakter u n d e r studietiden påverka således i hög grad studieresultaten. Internatsystemet vid många engelska och vissa amerikanska universitet fyller u r denna synpunkt en viktig funktion. På andra håll försöker man stundom från universitetets sida underlätta sådana former av mera ordnat tankeutbyte studenterna emellan, som jämte den meddelade undervisningen kan fylla en självständig funktion vid utbildningen. Så är t. ex. fallet i D a n m a r k och Norge. I Oslo, där seminarieformen är föga utvecklad och sent insatt, ersattes denna brist i viss mån av studentdiskussioner för vilka universitetet ställer särskilda kollokvierum till förfogande. Examinationen Examinationens karaktär varierar i utomordentligt stor utsträckning inom de olika ländernas samhällsvetenskapliga examina. Det är att märka, att såväl undervisningsmetoderna och undervisningens faktiska betydelse som studiesättet och studiernas inriktning i hög grad betingas av hur examinationen är ordnad. Härvidlag kan man i första h a n d skilja mellan system med tentamina och examenssystem av olika slag. Tentamenssystem Med tentamina menas härvid en avlärare i ett ämne (examinator) anordnad mera individuell kunskapsprövning i omedelbar anslutning till ämnesstudiernas avslutning. Tidpunkten för prövningen b r u k a r i huvudsak få bestämmas av de studerande själva. Det vanliga är att prövningen icke sker offentligt samt att den, i den mån den

är muntlig, sker inför en enda examinator som ensam fäller det slutliga utslaget. I och med att en tentamen godkänts är prövningen för ämnets del avslutad utom i de fall, där tidsbegränsningar för betygens giltighet förekomma och därigenom förnyad prövning kan erfordras. En examination helt baserad på tentamenssystem förekommer endast i Sverige och Finland. I Nederländerna ha emellertid de studerande stundom rätt att begära att en viss del av kunskapsprövningen skall ske genom tentamina i ganska nära tidsanslutning till själva examen. Tentamenssystemet ger en möjlighet för de studerande, att, åtminstone tiden närmast innan kunskapsprövningen, helt koncentrera sig på studiet av ett enda ämne. I den mån man h a r successiv studieordning för de olika ämnena komma studierna under hela studietiden att vara koncentrerade till ett ämne i sänder. Medan ett ämne studeras och föres fram till sin avslutning vet den studerande oftast ingenting om de ämnen, som komma efter i studieordningen. De ämnen, som redan tenterats, behöva icke längre hållas aktuella och k u n n a utan större risk glömmas. Examinationen blir nämligen främst inriktad på frågor, som mera bestämt kunna sägas höra till det examinerade ämnet, och vid densamma kan man i regel icke taga upp problem som beröra flera ämnesområden. Dessa olägenheter hos tentamenssystemet utgöra det pris man måste betala för vinnande av den obestridliga fördelen att studierna kunna koncentreras och fördjupas vid intränga n d e t i vanligen relativt stora och enhetliga kunskapsområden. Det i USA åtminstone för den lägre undervisningen dominerande examenssystemet kan sägas ligga mellan tentamens- och examensformen. Det kan

lämpligen betecknas som kursexamination. Kunskapsprövningen sker i omedelbar anslutning till undervisningen och studierna; såtillvida liknar den tentamina. Den sker emellertid på fastställd tidpunkt samtidigt för alla studer a n d e och har icke en individuell karaktär; vanligen sker den genom en för samtliga kursdeltagare gemensam och samtidig skrivning. De examinerade enheterna äro mycket små. På grund av valfriheten mellan många kurser kan ingen som helst koordination ske mellan de olika prövningarna. Examinationen blir alltså ännu mera splittrad än vid tentamina och givetvis mycket mer än vid ett examenssystem. Det bör observeras, att man vid amerikansk kursexamination brukar se till, att de skriftliga proven bedömas helt oberoende av den uppfattning om studenterna som lärarna ha från undervisningen. Ofta skötes examinationen av andra lärare än de, som undervisat. Examenssystem Examenssystem av skiftande form användas i övriga länder. Med en examen menas därvid en vid en eller ett fåtal i förväg fastställda tidpunkter företagen skriftlig eller muntlig kunskapsprövning avseende studierna för hela examen eller för en del därav t. ex. för ett läsår. Eftersom en examen alltid omfattar flera ämnen måste däri deltaga ett flertal examinatorer. Ofta deltaga de lärare, som haft hand om undervisningen, icke i själva examinationen. Vanligen förekomma flera bedömare av skriftliga prov och någon form av examenskommission för den muntliga prövningen. Som medbedömare och medlemmar av examenskommissionen tillkallas ofta representanter för andra universitet samt för myndigheter och för samman297

slutningar som beröras av examen. Den muntliga examen, där sådan förekommer, brukar vara offentlig. Examinationsenheten kan tänkas vara den slutligen avsedda akademiska graden i dess helhet. Detta förekommer emellertid bland de berörda länderna endast i Tyskland, där man för Diplomvolkswirte har en odelad examen (Examen fur Diplomvolkswirte). Två examenstillfällen, det första ungefär vid studietidens mitt, har man vid de ekonomiska studierna i Danmark och Norge. Motsvarande anordning förekommer i Nederländerna vid de universitet, där endast en preliminärexamen (candidaat) förekommer före slutexamen (doctoraal). Examenstillfällena infalla då efter 3 och 5 års studietid. Där man i Nederländerna h a r två preliminärexamina (propaedeutisch och candidaat) tillkommer ytterligare ett examenstillfälle efter första året. Årsexamina utgör det för de lägre graderna använda systemet i Belgien och F r a n k r i k e . I England förekommer vid vissa universitet årsexamina, vid a n d r a blott två examenstillfällen. I det senare fallet kommer den första examen på några håll efter första året, på andra håll efter andra året. I de nämnda länderna med två eller flera examenstillfällen tillämpas i stor utsträckning parallelläsning. Ett och samma ämne kan alltså ofta bli föremål för examination på flera stadier. Examinationsformen kan vara skriftlig, muntlig eller bådadera. Endast i England sker examinationen vid de viktigare universiteten, dock med undantag för Oxford, uteslutande skriftligt. De få särskilda fall, då enbart muntlig examination i övrigt förekommer, kunna lämnas utan avseende. I Belgien skall examinationen i princip vara muntlig, ehuru skriftliga prov även kunna förekomma. I de övriga länderna är exami298

nationen både skriftlig och muntlig. Båda formerna behöva dock icke användas för samtliga ämnen, varför det förekommer att vissa ämnen endast prövas skriftligt, a n d r a endast muntligt. Den skriftliga examen kommer alltid först; ett godkännande av denna är villkor för att gå upp i den muntliga examen. Vid den skriftliga prövningen iakttages ofta den strängaste anonymitet: skrivningarna förses endast med nummer. Närmare föreskrifter finnas i vissa länder utfärdade om att hjälpmedel, såsom statistiska uppslagsverk, lagsamlingar etc. få komma till användning vid de skriftliga proven. Man avser härigenom att förhindra att studierna inriktas på memorerandet av döda och lättillgängliga fakta. Den muntliga examinationen är vanligen till sin längd på minuten reglerad. Examinationens inriktning måste naturligtvis bli en i viss mån annan vid ett examenssystem än vid ett tentamenssystem. Man får vid det förra en genomsnittligt längre tidsintervall mellan den tid, varunder en ämnesdel studeras, och examinationstillfället, ävensom en större mängd delvis disparata kunskaper att sammanhålla på en gång. Vid en tentamen, som följer omedelbart på studier av ett ämne, kan prövningen åtminstone till en viss del avse minneskunskaper utan risk för att kännedomen härom behöver leda till en ensidig inriktning av studierna på inpluggande av fakta med försummande av principiella och metodiska problem. Även om studierna icke direkt inriktats därpå måste nämligen vid tentamenstillfället normalt kvarstå ganska tydliga minnesbilder jämväl av m i n d r e väsentliga fakta, som behandlats i undervisning och litteratur. En muntlig tentamen kan dessutom alltid ges en mera personlig utformning; prövningen av minneskunskaper

och av förmågan att genomföra självständiga resonemang kan på lämpligt sätt balanseras. Ett examenssystem medför däremot i detta hänseende vissa speciella svårigheter, som gör att prövningen lätt kan bli alltför starkt inriktad på antingen den ena eller den andra ytterligheten. Detta kommer då också att inverka på hela studieinriktningen. Om man i examen lägger större vikt vid minneskunskaper, vilket synes vara svårast att undvika vid den muntliga prövningen, måste kunskapsfordringarna vara med den allra största noggrannhet generellt bestämda. Man kan nämligen icke vid den mera opersonliga och oftast tidsbegränsade prövning, som förekommer vid ett examenssystem, anpassa frågorna från fall till fall. På grund av det mänskliga minnets begränsning måste vidare kunskapsfordringarna göras relativt begränsade. Många ämnen skola nämligen examiner a s samtidigt och tiden mellan de första studierna och examen blir ofta ganska lång. När sedan de studerande tvingas att, ofta med hjälp av manuduktörer, inrikta sig på ett noggrant inhämtande av en sådan exakt definierad minimikurs, löper man stor risk att resultatet blir ett skelett utan kött på benen. Det är svårt att yttra sig mera bestämt angående den utsträckning i vilken de olika ländernas examenssystem ha lett till sådana för studierna ogynnsamma resultat. Det förefaller emellertid som om dylika i flera fall icke k u n n a t undvikas, särskilt beträffande studiernas tidigare del. I England är detta dock icke fallet; kunskapsprövningen har nämligen här inriktats på den motsatta ytterligheten. Examinationen, som vid flertalet engelska universitet endast är skriftlig, inriktas främst på att pröva kandidatens förmåga att skriva kortare eller längre essays över ofta tämligen allmänt hållna

frågor. Nästan alltid finnes för varje uppgift valfrihet mellan ett p a r olika ämnen. Systemet innebär således, eftersom det vanligen ej kompletteras med en muntlig examen, icke någon mera systematisk kunskapsprövning. En noggrant inhämtad minimikurs, som täcker hela examensområdet och som med det ovan nämnda systemet var en förutsättning för att lyckas, är i detta fall icke blott en onödig lyx utan snarare ett hinder samt i varje fall icke en tillräcklig betingelse för att lyckas. För en engelsk student är det vanligen bättre att koncentrera sig på ett par områden, som äro tillräckligt breda för att man skall ha anledning räkna med att något av de förelagda ämnena skall falla inom desamma. Men framför allt är det nödvändigt att ha en mycket väl uppövad förmåga att dels snabbt överblicka de kunskaper man har rörande en viss förelagd uppgift, dels ordna och uttrycka dem i en ledig skriftlig form. Vid de engelska universiteten ägnas också en mycket betydande del av studietiden åt övningar i författande av essays. Dessa avse i stor utsträckning ämnen som man på alla andra håll skulle anse ligga på en långt högre intellektuell nivå än vad de studerande kunna antagas besitta. Det förefaller alltså som om denna typ av examensinriktning skulle kunna medföra risk för en alltför ensidig uppövning av en formell talang samt en viss elegant ytlighet förenad med osystematiska kunskaper. Det är emellertid tydligt, att ett examenssystem har vissa fördelar, som man icke kan uppnå genom ett system med tentamina i successivt studerade ämnen. Examen i de olika ämnena behöver icke vara uppdelad i vattentäta skott: man kan ge uppgifter, som tvinga till en koordination av kunskaper och synpunkter från skilda ämnen. Det finnes alltså 299

en möjlighet att pröva i vilken mån studierna lett fram till en helhetsbild, till en förmåga av samordning och konstruktiv användning av de förvärvade kunskaperna. En prövning av detta slag

är en examens viktigaste uppgift. Kan den ges ett sådant innehåll, bidrager den också till en rätt inriktning av studierna.

A V D E L N I N G

IV

POLITICES KANDIDATEXAMEN POLITICES

OCH

MAGISTEREXAMEN

Kap. 21. Huvudlinjer för kommitténs förslag Statsvetenskaplig-filosofisk examen i nuvarande läge Ett av skälen för att en statsvetenskaplig-filosofisk examen borde inrättas var enligt 1934 års sakkunniga, att filosofie kandidatexamen med den brist på fasthet, som föranleddes av det fria ämnesvalet, icke kunde anses lämpad såsom en förvaltningsexamen. 1934 års sakkunniga ville därför skapa en fastare organiserad examen. De tre vid ifrågavarande tidpunkt vid universitet och högskolor representerade samhällsvetenskapliga ämnena nationalekonomi, statistik och statskunskap borde alltid ingå i densamma. Bent allmänt torde man kunna påstå, att den nuvarande examens inrättande i realiteten icke innebar något annat än att en särskild beteckning infördes för en något utvidgad i filosofie kandidatexamen redan förhållandevis vanlig ämneskombination: nationalekonomi, statistik och statskunskap. Behovet att sammanhålla studierna inom ramen för en särskild examen tillgodosågs genom en bunden valfrihet i fråga om möjligheterna att kombinera befintliga ämnesenheter och krav uppställdes på sammanlagt sju i stället för sex betygsenheter för examens godkännande. Vidare tillkom en viss orientering i juridik genom kravet på genomgång av den för ett annat ändamål, nämligen introduktion till fortsatta juridiska studier, avsedda propedeutiska kursen.

De sakkunniga hade föreslagit att sammanlagt minst sex av de erforderliga sju betygsenheterna skulle h a erhållits i de tre samhällsvetenskapliga ämnena. Vid examens inrättande fastställdes emellertid minimiantalet betygsenheter i dessa ämnen till fem. Antalet tillåtna kombinationsmöjligheter blev härigenom väsentligt större än vad de sakkunniga hade avsett. Socialutbildningssakkunnigas år 1946 framlagda förslag till en filosofisk-politisk kandidatexamen var i stort sett upplagt efter liknande linjer, men avsåg en mera standardiserad utbildning för ett relativt begränsat antal studerande, i första hand med en ekonomisk-statistisk specialisering. Minimiantalet betygsenheter utökades till åtta och antalet kombinationsmöjligheter nedbringades. Examen föreslogs dessutom i vissa fall kompletterad med en propedeutisk kurs i sociologi. I motsats såväl till den av socialutbildningssakkunniga föreslagna examen som till de i huvudsak på ekonomiska studier specialiserade danska och norska cand. polit.- respektive cand. oecon.examina utmärkes sålunda nuvarande statsvetenskaplig-filosofisk examen av ett minimum av standardisering. Detta innebär en betydande möjlighet att anpassa examen efter speciella intresseriktningar. Samtidigt som valfriheten ur många synpunkter varit en fördel, är det en brist hos examen att den 301

icke ger en systematisk och sammanhängande grundbildning inom det samhällsvetenskapliga området i dess helhet. En annan svaghet är att kunskapsfordringarna i de olika ämnena — liksom i övrigt inom filosofiska fakulteten — måst fastställas var för sig utan hänsyn till kunskapsfordringarna i de angränsande ämnena. Undervisningen och kunskapsfordringarna måste nämligen nu i varje ämne uppläggas så, att de giva en tillfredsställande helhetsbild av ämnet oberoende av om vissa närliggande ämnen alls studeras eller om de läsas på ett tidigare eller senare stadium. Den samhällsvetenskapliga gruppens ämnen ha därför icke kunnat lämna varandra det vid en fullständigare ämnesrepresentation och en fastare studieordning möjliga stödet. Man har i många fall fått en utvidgning av ämneskurserna till gränsområden på bekostnad av ämnenas centrala innehåll. Vid en mera systematisk studieordning blir en sådan utvidgning icke nödvändig. Enligt 1934 års sakkunniga var ett annat skäl för inrättande av en statsvetenskaplig-filosofisk examen, att studierna i de samhällsvetenskapliga ämnena tidigare icke erhållit någon fastare organisation. Förhållandena härvidlag ha emellertid endast i ringa mån förbättrats efter examens tillkomst. Att så blivit fallet torde bland annat sammanhänga med att det icke funnits någon särskild administrativ enhet, inom vars ram de samhällsvetenskapliga ämnesrepresentanterna gemensamt kunnat planlägga undervisningen och kunskapsfordringarna. Den nuvarande — liksom den av socialutbildningssakkunniga föreslagna — examen har vidare fått sin koustruktion i hög grad präglad av bundenheten vid det inom den filosofiska fakulteten 302

begagnade betygsenhetssystemet. F ö r varje ämne ha endast kunskapsfordringar avsedda att motsvara en, två eller tre terminers effektiv studietid kunnat ifrågakomma. Kunskapsfordringarna i de enskilda ämnena ha följaktligen icke kunnat anpassas efter den ifrågavarande examens speciella behov. Då dessutom enligt en av flertalet ämnesrepresentanter tillämpad praxis tre betygsenheter förbehållits en liten grupp av särskilt begåvade studenter, ha i själva verket studierna i mycket stor utsträckning kommit att präglas av en koncentration kring två-betygskurserna. Dessas innehåll har i regel blivit bestämmande för examens karaktär. Vid inrättandet av statsvetenskapligfilosofisk examen funnos, som tidigare framhållits, endast tre samhällsvetenskapliga discipliner representerade inom de filosofiska fakulteterna. Det var kring dessa som den nya examen uppbyggdes. I dåvarande läge kunde därför den nu gällande examensordningen såtillvida förefalla naturlig, som den utan väsentliga förändringar av undervisning eller kunskapsfordringar lätt kunde inpassas inom ramen för det r å d a n d e betygssystemet. Bedan 1934 års sakkunniga framhöllo emellertid angelägenheten av att ett vid universiteten icke representerat examensämne, företagsekonomi, så snart som möjligt bleve inpassat i den nya examen. Närmare anvisningar om hur och när detta inom den givna examenskonstruktionen lämpligen skulle kunna ske gåvos emellertid icke. Behovet av att komplettera statsvetenskaplig-filosofisk examen med viss företagsekonomisk utbildning har efter examens tillkomst upprepade gånger framhållits från olika håll. Under de senaste åren ha därtill ytterligare tre samhällsvetenskapliga

ämnen blivit självständigt företrädda inom de filosofiska fakulteterna, nämligen ekonomisk historia, kulturgeografi och sociologi. Om man vidare, såsom kommittén, utgår ifrån att företagsekonomi med det snaraste måste erhålla företrädare vid universiteten, har man alltså i fortsättningen att räkna med en samhällsvetenskaplig ämnesgrupp omfattande minst sju examensämnen mot endast tre vid den nuvarande examens tillkomst. Inom ramen för en samhällsvetenskaplig examen måste numera i någon form utrymme beredas för såväl grundläggande som specialiserade studier också i dessa nya examensämnen. Målsättning och uppläggning av de föreslagna examina Vid utformningen av en samhällsvetenskaplig examen h a r kommittén, som framgår av diskussionen i föregående kapitel, haft att taga ställning till en rad möjligheter beträffande arten av de i examen ingående ämneskurserna och dessas kombinationer, till skilda examinations- och undervisningsmetoder samt till olika metoder att sammanhålla ämnenas undervisning inom en enhetlig ram. Valet i dessa olika hänseenden kan icke träffas oberoende för varje fråga, eftersom problemen på skilda sätt hänga samman. Kommittén har därför diskuterat flera olika förslag till samhällsvetenskaplig examen, innan den slutligen kommit fram till den examenstyp, som u n d e r nuvarande förhållanden med hänsyn till i Sverige råd a n d e universitetstraditioner och nu befintlig vetenskaplig utrustning, synes vara den lämpligaste. Den normala studietiden Kommitténs förslag går ut på inrätt a n d e av en samhällsvetenskaplig exam e n benämnd politices magisterexa-

men, vilken skall ersätta nuvarande statsvetenskaplig-filosofisk examen. Att realisera det för den nya examen uppställda bildningsmålet inom ramen för den studietid, som föreskrives för nuvarande examen, d. v. s. fyra år, har emellertid icke befunnits möjligt. Vid prövningen av olika förslag till examen ha vi kommit fram till att en normal studietid av fyra och ett halvt år är erforderlig. Avgörande härför h a r främst varit strävandet att inom examens ram skapa möjligheter till en så grundlig utbildning, att i allmänhet såsom förberedelse för praktisk verksamhet icke skall behövas någon påbyggnad med studier för licentiatexamen. Politices magisterexamen skiljer sig från nuvarande statsvetenskapligfilosofisk examen bland annat i det avseendet att studierna inom examens huvudämne föreslås leda till en fördjupning, som till omfattningen normalt kommer att överstiga fordringarna för tre betygsenheter enligt rådande ordning. Under examens senare del skall dessutom studeras ett stödämne, vilket skall beröra samma område som huvudämnet. Inom ramen för en normal studietid av fyra och ett halvt år kommer den studerande härigenom att erhålla en grundlig specialisering inom ett samhällsvetenskapligt ämnesområde. Det har vidare synts oss lämpligt, att för den föreslagna politices magisterexamen utgå ifrån samma normala studietid, som nu gäller och även i fortsättningen föreslås gälla för juris kandidatexamen, nämligen fyra och ett halvt år. Som framgår av det följande föreslår kommittén samma normala studietid även för juris politices magisterexamen. Såväl juris kandidatexamen som de båda politices magisterexamina komma i statsförvaltningen att användas för karriärer, vilka ur flera synpunkter kunna sägas vara likvärdiga.

En överensstämmelse i studietid för dessa examina måste ur denna synpunkt anses motiverad. En förlängning av studietiden utöver sagda tidsperiod har kommittén icke velat ifrågasätta, även om därigenom mycket stått att vinna. Bör politices magisterexamen vara helstandardiserad? Den första fråga man h a r att pröva vid diskussionen av hur en samhällsvetenskaplig examen bör uppläggas, är huruvida en fast, eller i stort sett fast, ämneskombination är lämplig. I nuvarande läge, sedan de olika samhällsvetenskapliga ämnena blivit relativt väl representerade och organiserade, föreligga möjligheter att skapa en för vissa ändamål väl avvägd dylik helstandardiserad examen. Man skulle i examen kunna medtaga det antal ämnen, som befanns lämpligt. Tvånget att tillämpa de filosofiska fakulteternas betygsenhetssystem för de olika ämnena kunde bortfalla. I varje ämne kunde fordringarna fastställas till vad som i en sådan examen ansåges erforderligt. Man skulle på denna väg komma fram till en samhällsvetenskaplig examen av i princip samma typ som de danska och norska, även om de särskilda ämnenas relativa betydelse givetvis kunde tänkas bli avvägd på andra sätt. En dylik examen kunde uppläggas efter genomtänkta systematiska linjer, undervisningen i de olika ämnena kunde på ett lämpligt sätt samordnas och man hade anledning vänta sig ur pedagogisk synpunkt goda resultat. Det kan emellertid resas vägande invändningar mot att slå in på en sådan linje. Samhällsvetenskaplig utbildning kräves såsom tidigare berörts för så många olika ändamål, att man icke genom en enhetlig examen kan tillgodose samtliga eller ens de viktigaste av des-

sa. Även om man skulle få en stor b r e d d på en dylik examen saknas möjlighet till en fördjupning i olika ä m n e n ; examen skulle icke ägna sig för utbildning av specialister i olika fack. Behovet av påbyggnad med en licentiatexamen skulle framträda i ett stort antal fall. Studietiden bleve härigenom ofta längre än vad som för flera slag av verksamhet kan anses nödvändigt. En tänkbar möjlighet vore att i viss utsträckning specialisera en helstandardiserad examen på sådana ämnen på vilka efterfrågan kunde väntas bli särskilt stor. Det kan t. ex. göras gällande, att en enhetlig examen med övervägande ekonomisk inriktning (sådan som de danska och norska) för ett stort antal studenter skulle ge lämplig utbildning. Den av socialutbildningssakkunniga föreslagna examen var utformad med hänsyn till de viktigaste behov, som ansågos föreligga i vårt land. Examen medgav möjlighet till en i viss mån valfri specialisering antingen inom det ekonomisk-statistiska eller det matenaatisk-statistiska ämnesområdet. Kommittén finner det visserligen vara sannolikt, att en samhällsvetenskaplig examensform oftast kommer att bilda ramen för utbildningen av ekonomisktstatistiska eller rent statistiska specialister. Såtillvida skulle en fast examenstyp inriktad på hithörande ämnesområden kunna tänkas tillgodose en ganska betydande del av det samhällsvetenskapliga utbildningsbehovet. Man bör emellertid icke överbetona de senaste årens erfarenheter. Stor risk kan nämligen i så fall föreligga för att man felbedömer framtidens utvecklingstendenser. Det finns anledning att förmoda, att de efter tillskapandet av nuvarande statsvetenskaplig-filosofisk examen tillkomna samhällsvetenskaperna skola få en växande betydelse för förvaltningen, utredningsarbetet och forskningen. En

mera exakt uppskattning av den inbördes relationen mellan behoven av specialister från de olika samhällsvetenskaperna synes oss icke vara möjlig. Kommittén är vidare av den bestämda uppfattningen, att det vore synnerligen ogynnsamt om de vid universiteten nytillkomna samhällsvetenskapliga ämnena utvecklades i större eller mindre isolering såväl från varandra som från nationalekonomi och statistik. Så skulle bli fallet, om man tillskapade en i huvudsak ekonomiskt-statistiskt orienterad examen. Specialister i övriga samhällsvetenskaper bleve nämligen i så fall hänvisade till filosofie kandidatexamen med dess fria ämnesval och dess små möjligheter att ta med mer än ett par ämnen såsom allmänbildningsunderlag för en specialisering. Denna kunde då endast ske genom fortsatta studier till licentiatexamen. Standardiserad allmän orientering jämte valfri specialisering Kommittén har funnit en lösning enbart efter ovanberörda linjer otillfredsställande. Vi anse det nödvändigt att utforma en samhällsvetenskaplig examen av sådant slag, att den inom sig inrymm e r möjligheter till specialisering även i andra ämnen än nationalekonomi och statistik. Examen bör med andra ord medge en relativt långt gående specialisering inom vilken som helst av den samhällsvetenskapliga ämnesgruppens discipliner. Det ämne, som sålunda väljes såsom specialiseringsämne, bör enligt kommitténs förslag benämnas huvudämne. E n sådan specialisering i ett ämne kan emellertid icke med framgång bedrivas annat än på grundval av en bred a r e orientering inom samhällsvetenskapens övriga discipliner. Det vore olämpligt, om man skulle tillåta en redan från början insättande koncentra20 — 22261

tion på ett begränsat samhällsvetenskapligt område. Inom vissa länders universitetsväsen kan man visserligen finna exempel på en dylik tendens. Allt oftare möter man emellertid kritik av den ensidighet och smalspårighet, som blir följden härav. En specialisering inom en samhällsvetenskap kräver en allmän orientering inom hela eller större delen av det samhällsvetenskapliga arbetsområdet. Kommittén ansluter sig härvidlag helt till den p r i n c i p , som i Sverige karaktäriserar de lägre filosofiska examina, i den mån densamma innebär krav på en ganska betydande bredd i allmänbildningen: studierna kunna till högst halva tiden specialiseras på ett ämnesområde. Den för en samhällsvetenskaplig specialisering nödvändiga allmänbildningen kan emellertid med användning av de filosofiska fakulteternas betygsenhetssystem icke rymmas inom en examen av rimligt omfång. Den samhällsvetenskapliga ämnesgruppen är numera uppdelad på ett alltför stort antal discipliner för att en sådan lösning skall vara möjlig. Härvidlag är läget ett helt annat än 1935, när statsvetenskaplig examen inrättades. Man tvingas alltså antingen att uppdela de enskilda ämnenas studium i särskilt för denna examen anpassade kursenheter eller att, om betygsenhetssystemet skall bibehållas, tillskapa helt nya typer av ämnen, som skulle utgöra kombinationer av delar av hittills självständiga discipliner. Inom dylika studieområden kunde i ett sammanhang ges en översikt över sådana större delar av det samhällsvetenskapliga arbetsfältet, som f. n. bearbetas av flera olika discipliner. En sådan lösning, som visserligen skulle ha mycket som talade för sig, är föremål för ett livligt experimenterande vid vissa amerikanska universitet.

Det h a r emellertid förefallit kommittén som om en lösning efter dessa linjer åtminstone f. n. endast med svårighet kunde realiseras hos oss. Kommittén h a r därför stannat vid ett förslag, som innebär övergivande för politices magisterexamens tidigare del av betygsenhetssystemet. Kurserna få därvid anpassas med hänsyn till dels deras för examen behövliga omfattning, dels den inbördes ordning i vilken de böra läsas. Detta system överensstämmer i huvudsak med det som tillämpas vid de juridiska och medicinska fakulteterna samt vid fackhögskolorna. Enligt kommitténs uppfattning måste en samhällsvetenskaplig examen ha sådan karaktär, att den dels bereder tillfälle till specialisering inom envar av de vid universiteten företrädda samhällsvetenskaperna, dels ock möjliggör att denna specialisering sker på grundval av en tidigare orientering inom större delen av det samhällsvetenskapliga arbetsfältet. Utgår man härifrån gäller det att taga ställning till: (1) hur denna allmänorientering bör vara beskaffad för olika slag av samhällsvetenskapliga specialister samt (2) hur lång tid, som lämpligen bör ägnas densamma. (1). Det uppställda målet för examen innebär icke med nödvändighet att specialiseringen inom de olika disciplinerna bör ske på grundval av en för samtliga studerande helt likformig, gemensam tidigare examensdel. Man skulle givetvis kunna tänka sig att den behövliga orienteringen om olika samhällsvetenskapers innehåll, frågeställningar och metoder utformades på olika sätt för skilda slag av specialister. Om man skulle utgå från specialiseringen i ett visst ämne som given samt försöka bestämma den önskvärda allmänbildningen i de övriga samhällsvetenskaperna för just detta huvudämne, skulle man sålunda komma fram till en rad 306

var för sig önskvärda slag av grundutbildning, vilka t. o. m. kunde tänkas bli något olikartade för varje vetenskaps specialgrenar. En dylik prövning resulterar emellertid icke i några större skiljaktigheter beträffande den för de olika specialisterna önskvärda allmänna orienteringens art. Härtill kommer att en för olika specialister differentierad grundutbildning av praktiska skäl synes utesluten. Möjligen skulle man för varje avsedd specialisering kunna utforma en lämplig grundläggande utbildning genom att på olika sätt kombinera ett antal standardiserade kurser i de förberedande ämnena eller delar av dessa. Även denna metod skulle emellertid komma att medföra betydande olägenheter. Framför allt skulle sådana kurser i ett ämne icke kunna bygga på att alla studerande hade lika omfattande insikter i övriga ämnen. Denna omständighet måste leda till luckor i utbildningen eller, om man sökte effektivt förebygga detta, till en tyngande upprepning av samma stoff i flera kurser. Vidare skulle med denna metod de skilda ämnenas studietid icke bli densamma för de olika grupperna av studerande, något som i praktiken skulle omöjliggöra gemensam undervisning. Kommittén h a r med beaktande av vad ovan anförts kommit fram till att undervisningen skulle kunna förenklas och bli mera effektiv genom en likformig och av senare specialisering oberoende grundutbildning. Då vi även, som ovan antytts, funnit att den för olika blivande specialister möjligen önskvärda differentieringen av grundutbildningen är föga betydande, anse vi att studiegången före specialiseringsperioden utan större olägenhet kan göras gemensam. För nämnda slutsats talar även det enligt vår uppfattning vägande önskemålet, att det slutliga valet av huvud-

ämne ej skall behöva ske redan i början av studierna. Valet bör nämligen icke göras förrän den studerande genom studiet av de olika ämnena i den gemensamma examensdelen fått en god bild av de skilda samhällsvetenskapernas metoder och arbetsuppgifter. Vidare kan som skäl för en standardisering av examens tidigare del anföras fördelen (bl. a. för arbetsgivarna) av att, oberoende av specialisering, en politices magisters allmänna orientering alltid uppfyller vissa bestämda och likformiga krav. Med en sådan lösning blir det lättare för en politices magister att övergå från ett samhällsvetenskapligt område till ett annat. Det är emellertid påtagligt, att en specialist i ett ämne i flertalet fall har behov av grundligare utbildning än som avses med den tidigare examensdelen i något eller några andra ämnen eller ibland i någon viss del av ett annat ämne. Detta behov motiverar att den studerande i examens senare del vid sidan av huvudämne skall medtaga ytterligare ett ämne såsom stödämne. En inventering av de olika behov, som kunna tänkas föreligga för skilda slag av specialister, har givit vid handen, att relativt sällan mer än ett dylikt stödämne erfordras. Utöver en standardiserad tidigare examensdel samt ett huvudämne komm e r alltså att i examen ingå minst ett stödämne. För studier däri bör tillmätas så lång tid, att ämnet verkligen komm e r att fylla sin avsedda funktion. Enligt kommitténs uppfattning erfordras härför normalt en termins studier. (2). Det andra problemet gäller h u r lång tid som sammanlagt bör ägnas åt den standardiserade examensdelen. Kommitténs uppfattning härom är, att till denna del böra anslås fem av den sammanlagda normala studietidens nio terminer. Någon möjlighet att pressa in

en allmänorientering inom hela det samhällsvetenskapliga arbetsområdet på kortare tid synes icke föreligga. Med det mål, som uppställts för den tidigare examensdelen, skulle det snarare ligga nära till hands att anslå sex terminer härför. När kommittén ändock stannat för fem beror detta på att den senare examensdelen, vilken skall omfatta studier såväl i ett huvudämne som i ett stödämne, oundgängligen kräver minst fyra terminers sammanlagd normal studietid. Skall inom examens ram möjlighet beredas till en relativt långt gående specialisering inom en samhällsvetenskaplig disciplin erfordras nämligen härför — förutom den tid, som anslagits till ämnet i examens tidigare del — minst tre terminer. Kommitténs överväganden utmynna sålunda i en politices magisterexamen, som omfattar först en standardiserad, för samtliga studerande gemensam del på fem terminer och därefter en differentierad specialiseringsdel på fyra terminer. Denna senare skall ägnas dels åt tre terminers ytterligare studier av ett samhällsvetenskapligt ämne (huvudä m n e ) , dels åt en termins studium av ett stödämne. Sedan den studerande erhållit en för alla lika grundutbildning specialiserar han sig såsom nationalekonom, statistiker, statskunskapare, sociolog, kulturgeograf, ekonomisk historiker eller företagsekonom. Kommittén anser alla dessa typer av samhällsvetenskapliga specialister behövliga. Som tidigare nämnts kan en mera exakt uppskattning av behoven av de olika slagen av specialister icke göras. Det förefaller troligt, att dessa kunna komma att med tiden undergå betydande inbördes förskjutningar. Ett eftersläpande utbildningsbehov kan t. ex. tänkas föreligga och till en början vara relativt stort inom studieriktningar,

som tidigare icke varit representerade i den svenska universitetsorganisationen. Man får i en sådan situation framför allt lita till en välorienterad och effektiv yrkesrådgivning.

Politices kandidatexamen Som redan framhållits i kapitel 3 angående behovet av olika slags utbildning har kommittén funnit skäl föreslå inrättande jämväl av en politices kandidatexamen. Denna bör bestå av den standardiserade delen av politices magisterexamen jämte omkring en termins ytterligare studier i ett valfritt sana-

hällsvetenskapligt ämne. Den normala studietiden för politices kandidatexamen kommer alltså att bli omkring sex terminer. Studierna för politices kandidatexamen skola helt samordnas med de första sex terminernas studier för politices magisterexamen. Den förra examen kommer alltså egentligen endast att utgöra en etapp på vägen till den senare examen. Enligt kommitténs uppfattning är en sådan mellanexamen motiverad ur flera synpunkter. Dessa komma att beröras i följande kapitel i samband med att examinas utformning behandlas.

K a p . 22. De samhällsvetenskapliga examinas utformning A. Politices magisterexamen Examens tidigare del; fasta examensämnen Enligt de i föregående kapitel antydda synpunkterna på politices magisterexamens målsättning och allmänna uppläggning skall examens tidigare del ge de studerande en orientering inom hela det samhällsvetenskapliga ämnesområdet såsom grund för en senare specialisering. Denna allmänorientering skall lämnas under examens första fem terminer genom en för samtliga studerande enhetlig studiegång. De ämnen, som skola studeras under denna examensdel, benämnas fasta ämnen. För närvarande äro vid universiteten följande samhällsvetenskapliga ämnen representerade: nationalekonomi, statistik, statskunskap, sociologi, ekonomisk historia och kulturgeografi. Härjämte anser kommittén av skäl sona längre fram närmare utföras, att ämnet företagsekonomi måste bli självständigt företrätt. Det är alltså på grundval av 308

sju discipliner, som examens tidigare del skall uppbyggas. Utöver vissa insikter i de rent samhällsvetenskapliga ämnena bör emellertid inom ramen för den samhällsvetenskapliga grundutbildningen även beaktas behovet av orientering om huvuddragen av den rättsliga regleringen särskilt av samhällslivets ekonomiska förhållanden. Ifrågavarande utbildningsbehov har i nuvarande statsvetenskapligfilosofisk examen i viss mån tillgodosetts genom den propedeutiska kursen i juridik. Att ett behov av en viss allmän juridisk utbildning föreligger för dem som avse att avlägga en samhällsvetenskaplig examen, har vid skilda tillfällen framhållits. Kommittén har, som närmare kommer att beröras nedan, funnit att detta behov bäst tillgodoses genom ett för politices magisterexamen särskilt upplagt examensämne, rättskunskap. Samhällsvetenskapliga synpunkter anläggas givetvis i större eller mindre

omfattning även inom vissa andra universitetsämnen än de ovannämnda. Vidare finnas andra universitetsämnen, som syssla med fakta, metoder eller problem av sådan art, att en kännedom d ä r o m skulle vara av betydelse för ett samhällsvetenskapligt studium. När kommittén trots detta utformat en examen, vars tidigare del består endast av fasta ämnen tillhörande den samhällsvetenskapliga ämnesgruppen samt ämnet rättskunskap, h a r anledningen härtill varit följande. Behovet av utbildning inom vissa a n d r a vetenskapers områden kommer i någon mån att bli tillgodosett genom skolstudierna (såsom i logik och psykologi). Vidare synas stoff och synpunkter från andra vetenskaper i viss utsträckning kunna beaktas inom de medtagna fasta ämnenas ram. Vissa områden ha emellertid måst lämnas obeaktade vid den allmänorienterande samhällsvetenskapliga grundutbildningen. De brister i utbildningen, som härigenom kunna uppstå, böra emellertid, därest de för en viss typ av specialisering skulle vara av mera kännbart slag, kunna täckas genom ett lämpligt val av stödämne i examens senare del. Härtill kommer att de grundläggande studierna, om behovet av utbildning även inom de icke rent samhällsvetenskapliga universitetsämnena skulle ha tillgodosetts, måst splittras på ett alltför stort antal ämnen. En sådan splittring är enligt kommitténs mening praktiskt olämplig. Som en konsekvens av det nu anförda har kommittén också försökt att så vitt möjligt begränsa antalet fasta ämnen och därmed antalet examensämnen. Undervisningen i ekonomisk histor i a har såsom ett led i dessa strävanden inordnats inom ramen för det fasta ämnet nationalekonomi; vad som föreslås härvidlag kommer ytterligare att

beröras nedan. Kommittén föreslår alltså, att följande fasta ämnen skola ingå i politices magisterexamens tidigare del: statistik, statskunskap, kulturgeografi med ekonomisk geografi, företagsekonomi med ekonomisk redovisning, nationalekonomi, sociologi samt rättskunskap. Kommitténs avsikt med den föreslagna studieordningen inom examens tidigare del är, såsom tidigare betonats, att densamma skall ge en allmän överblick över hela det samhällsvetenskapliga arbetsområdet. Bedan innan den studerande n ä r m a r e tränger in i de olika enskilda disciplinerna är det därför av vikt, att han har åtminstone en viss allmän föreställning om dessas inbördes sammanhang samt om arbetsfördelningen samhällsvetenskaperna emellan. Ett dylikt fågelperspektiv på de kommande studierna är det meningen att de studerande skola få genom en vid början av den första terminen inlagd samhällsvetenskaplig orienteringskurs. Av liknande skäl, för att tjäna som ett hjälpmedel att i efterhand i viss mån sammanhålla och sammanfatta hela det studerade stoffet, ha vi vid slutet av examens tidigare del inlagt en serie allmänna samhällsvetenskapliga seminarier. Ämnenas

omfattning

Vi komma nu över till frågan hur den angivna grundutbildningen lämpligen bör utformas inom de för examens tidigare del anslagna fem terminernas ram. Först gäller det då att avgöra, vilken studietid, som bör anslås till vart och ett av de olika fasta ämnena. Besultatet av kommitténs prövning av olika avvägningsproblem framgår närmare av följande schema över studiegången till politices magisterexamen. Denna studieordning (normalplan) utgår från att den studerande påbörjar sina studier en hösttermin.

år

•

s

lermin Ämne 1 la Samhällsvetenskaplig orienteringskurs Statistik

Studietid i

veckor1)

2 v

Statskunskap Kulturgeografi

16 4

3 h

Kulturgeografi Företagsekonomi med ekonomisk redovisning Nationalekonomi Sociologi

4 v 5 h

Bättskunskap 5 h [ I Allmänt samhällsvetenel Q I skapligt seminarium

14 20 10 10

6 v ( Examens senare del: Stu7 h J dier i ett huvudämne (3 8 v | terminer) och i ett stöd9 h I ämne (1 termin) Motiveringen för den sålunda föreslagna uppläggningen av studierna under examens första fem terminer sammanhänger i viss mån med frågan om hur det behandlade kunskapsstoffet lämpligen skall fördelas mellan de olika fasta ämnena. Till denna fråga återkomma vi nedan, s. 312. En i viss mån klarare överblick erhålles emellertid, om man i stället grupperar ämnena med hänsyn till deras inbördes sammanhang : Statistik (gemensamt metodämne för de ekonomiska ämnena och för sociologi): 1,0 termin »Ekonomisk» ämnesgrupp: 2,2 terminer Kulturgeografi (0,5 termin) Företagsekonomi (0,7 termin) Nationalekonomi (1,0 termin) 1 Beträffande det sätt varpå studietiden beräknats hänvisas till not s. 137.

310 Stats- och rättskunskap: 1,3 terminer Statskunskap (0,8 termin) Bättskunskap (0,5 termin) Sociologi: 0,5 termin Med hänsyn såväl till de faktiskt föreliggande utbildningsbehoven som till att olikheten mot tidigare examenstyper icke bör bli för stor, har det synts lämpligt att studietiden i de tre ursprungliga ämnena (statistik, statskunskap och nationalekonomi) så tillmätes, att utbildningsresultatet i vart och ett av dessa kan sägas motsvara den hittillsvarande ettbetygsstandarden. Om man i företagsekonomien icke inräknar den kurs i ekonomisk redovisning (bokföring), som även kan ingå i nuvarande statsvetenskapliga examina och som i ovanstående förslag beräknats taga en tid av 0,2 termin, blir studietiden för vart och ett av de tre övriga samhällsvetenskapliga ämnena liksom för rättskunskap 0,5 termin. Denna korta studietid kan synas otillfredsställande. Vid bedömningen härav bör emellertid följande beaktas. (a) Kulturgeografi är, jämte i någon mån statskunskap, det enda av de samhällsvetenskapliga ämnena, som vid undervisningen i någon högre grad kan bygga på skolkunskaper. Vidare må uppmärksammas att de geografiska studierna i en examen av h ä r berört slagfrämst måste inriktas på ett kunskapsmeddelande r ö r a n d e faktiska förhållanden. De metodiska frågor, som i detta sammanhang kunna behandlas, böra bli av förhållandevis enkelt slag. (b) Företagsekonomi blir inom universitetsstudiernas ram ett nytt ämne. Målsättningen för studierna måste, i varje fall för dem som endast skola studera företagsekonomi som fast ämne, bli helt andra än vid handelshögskolorna, de utbildningsanstalter från vilka

vi hittills ha den största erfarenheten i fråga om en vetenskapligt lagd företagsekonomisk undervisning. Det är här icke fråga om att ge en utbildning, som skall användas såsom underlag för praktiskt arbete med företagsekonomiska problem. Det gäller blott att bibringa de studerande de allmänna grunderna av redovisningens, budgeteringens, kalkylationens samt i vissa hänseenden organisationens principer. Kommittén är av den uppfattningen att undervisningen i företagsekonomi även inom den ovan nämnda korta tidsramen bör bli ett synnerligen värdefullt inslag i examen. Man måste emellertid i detta fall räkna med möjligheten att en viss revision av undervisningsplanen för företagsekonomi kan bliva behövlig sedan någon tids erfarenhet vunnits. (c) Bättskunskap ersätter den i nuvarande statsvetenskaplig-filosofisk examen ingående propedeutiska kursen, vilken helt är upplagd såsom en förberedelse för fortsatta juridiska studier. Den effektiva studietid, som tilldelats rättskunskap, överensstämmer med den för den propedeutiska kursen vanligen beräknade. Undervisningen i rättskunskap bör emellertid ge ett i detta sammanhang betydligt värdefullare bildningsresultat. Ämnet rättskunskap skall studeras i slutet av en utbildningsperiod, under vilken de studerande fått en tämligen god inblick i de faktiskt föreliggande förhållandena i vårt moderna samhälle. Bättskunskapen kan därför läggas u p p med hänsyn till de studerandes tidigare kunskaper samt till deras större studievana. Den största förbättringen gentemot den nuvarande ordningen är emellertid, att man genom kommitténs förslag får en juridisk undervisning direkt avpassad efter de politices studerandes speciella behov. (d) Mest bekymmer vållar ur flera synpunkter den korta studietiden i so-

ciologi. För detta ämne är det emellertid förenat med särskilt stora fördelar att vara placerat i slutet av studiegången. Sociologien kan då bygga på en sammanhängande kunskap hos de studerande om moderna och speciellt om svenska samhällsförhållanden. Sådana förkunskaper har man hittills icke kunnat förutsätta hos dem som påbörjat studier i detta ämne. Avståndet mellan det kunskapsresultat, som bör kunna ernås genom studier i det fasta ämnet sociologi, och det, som erhålles genom nuvarande ettbetygsstudier i ämnet, bör därför icke behöva bli alltför stort. Man bör nämligen även taga hänsyn till den genom studiet av en rad i viss mån likartade ämnen förvärvade studievanan. Det är emellertid klart, att de studerande på grund av den korta studietiden i ämnet sociologi icke kunna erhålla någon direkt praktisk erfarenhet av sociologiska arbetsmetoder utan blott viss kännedom därom. Studierna i sociologi komma att få ett särskilt stort värde i den mån de kunna bidraga till att den samhällsvetenskapliga grundutbildningen vid sitt slut erhåller en viss sammanfattning. Ämnenas

inbördes

ordning

Ur vissa synpunkter skulle det varit önskvärt att allmänt tillämpa den t. ex. vid handelshögskolorna använda ordningen med en parallelläsning av flera ämnen under en stor del av studietiden. Om studierna lades upp på detta sätt, skulle det i vissa fall bli lättare att markera sambandet mellan de olika ämnena. Man hade dessutom bättre kunnat få fram det inre sammanhanget mellan många av de behandlade problemen. Ett arrangemang av detta slag skulle emellertid betyda ett avsteg från de vid universiteten i Sverige allmänt använda studiemetoderna; en sådan studieordning kan enligt kommit311

tens mening endast förordas, därest mycket starka skäl kunna anföras härför. Det mest väsentliga skälet mot ett sådant arrangemang, åtminstone under den närmaste framtiden, är emellertid de svårigheter, som skulle uppkomma med hänsyn till undervisningens organisation. Behov föreligger nämligen av att i största möjliga utsträckning anordna gemensam undervisning för politices magisterexamen och övriga filosofiska examina. För de senare måste även i fortsättningen nybörjarundervisningen i de olika ämnena för ettbetygsstadiet vara koncentrerad till en enda termin. Vi ha därför utgått ifrån att studieordningen för de fasta ämnena i politices magisterexamen måste uppläggas så, att dessa i stort sett komma att studeras successivt. Härigenom bör behovet av gemensam undervisning för de skilda examina i regel kunna tillgodoses. Ämnenas inbördes ordning är i stort sett given. Statistik såsom ett för de ekonomiska ämnena och sociologi gemensamt metodämne bör studeras före dessa. Såväl sociologi som rättskunskap böra av redan anförda skäl studeras efter de ovannämnda ämnena liksom efter statskunskap. Studierna i nationalekonomi bygga på de i kulturgeografi och företagsekonomi erhållna kunskaperna och böra alltså bedrivas efter dessa ämnen. Vissa delar av statskunskapen böra också lämpligen ha studerats före nationalekonomi. Vidare böra de ekonomiska ämnena läsas i ett sammanhang. Skola samtliga dessa synpunkter tillgodoses, återstår alltså endast att avgöra den inbördes ordningen mellan kulturgeografi och företagsekonomi samt mellan statistik och statskunskap. Kulturgeografi har därvid placerats före företagsekonomi, närmast för att 312

möjliggöra inläggandet av vissa fältövningar under sommarferierna. Ordningsföljden mellan statistik och statskunskap synes icke vara något betydelsefullare spörsmål. Kommittén har föreslagit att statistik normalt skall studeras före statskunskap. Ämnenas

allmänna

inriktning

Avsikten med de fasta ämnenas studium är att bibringa de studerande så pass ingående insikter som med den anslagna sammanlagda studietiden äro möjliga inom vad vi betecknat såsom det samhällsvetenskapliga ämnesområdet. Vad man önskar hänföra till detta ämnesområde, liksom den betoning som ges dess olika delar, beror givetvis i första hand av de för examen uppställda bildningsmålen. Det kan emellertid icke undvikas, att man härvid även blir beroende av tillgängliga resurser beträffande lärarkrafter, av dessas intresseinriktning samt av tidigare undervisningstraditioner. Likaväl som kommitténs förslag betingas av den allmänna situationen i vårt land i antytt hänseende är det tydligt, att de lokala förhållandena på de olika universitetsorterna kunna göra i viss mån olikartade anordningar av de fasta ämneskurserna motiverade. Vi finna det därför olämpligt att försöka definiera eller beskriva det samhällsvetenskapliga ämnesområdet och att i detalj bestämma dess uppdelning på de olika universitetsämnena. På de föreslagna samhällsvetenskapliga ämnesgrupperna får ankomma att var för sig finna de i dessa hänseenden lämpligaste lösningarna. Kommittén har med hänsyn härtill i sitt förslag till examensstadga endast angivit den normala studietid, som inom ramen för den tidigare examensdelens fem terminer i a l l m ä n h e t skall beräknas för vart och ett av de fasta ämnena.

Ovan h a r nämnts vilka fasta ämnen, som skola ingå i den tidigare examensdelen. Vidare har redogörelse lämnats för kommitténs förslag beträffande dessa ämnens inbördes ordning och omfattning. En något mera uttömmande redovisning av vad som enligt kommitténs uppfattning bör eftersträvas och kan uppnås under politices magisterexamens tidigare del synes emellertid motiverad. Vi anse oss enklast och tydligast kunna lämna denna redovisning genom en beskrivning ämne för ämne av h u r detsamma enligt kommitténs uppfattning lämpligen skulle kunna inriktas. Dessa ämnesbeskrivningar återfinnas nedan s. 314 ff. Kommittén vill i detta sammanhang understryka vissa principer, som böra beaktas vid uppgörandet av studieplanerna för de fasta ämnena. Varje enskilt ämne h a r en fast plats i en ordnad studiegång. Vid uppgörande av studieplan för ämnet kan man därför utgå från bestämda förutsättningar beträffande vilka kunskaper i angränsande ämnen, som de studerande redan inhämtat, ävensom vilket kunskapsstoff, som lämpligen kan utelämnas för att i stället tillgodoses i senare studerade fasta ämnen. Gränsdragningsproblemen, som för de varandra i vissa hänseenden nära berörande samhällsvetenskapliga ämnena vålla betydande svårigheter vid kursernas uppläggning för övriga filosofiska examina, bli här reducerade till rena arbetsfördelningsproblem, vilka kunna lösas genom samarbete vid studieplanernas uppläggning. En annan nu rådande svårighet för filosofiska examina är, att kurserna för lägre betyg samtidigt böra uppfylla kraven på att ha ett självständigt värde för dem som icke fortsätta studierna i ämnet och på att vara en lämplig grund för fortsatta studier. Dessa krav kunna i vissa ämnen icke väl förenas och i

dylika fall torde det senare kravet i första hand ha blivit tillgodosett. De fasta ämnena i politices magisterexamen fylla samma dubbla funktion; det är därför oundvikligt att samma intressekollision kan uppkomma. Här är det emellertid i motsats till förhållandena för övriga filosofiska examina tydligt, att kravet på de fasta ämneskursernas bildningsvärde för dem som icke vidare studera ämnet under alla förhållanden måste tillgodoses. Såväl inriktning som omfattning av de fasta ämneskurserna måste alltså bedömas i första hand ur synpunkten av deras betydelse för dem för vilka de äro ett inslag i den samhällsvetenskapliga allmänbildningen men icke ett direkt underlag för fortsatt specialisering. Det bör framhållas, att en konsekvens härav i vissa fall kan bli en icke obetydlig revision av den allmänna inriktningen av de hittills förekommande ämneskurserna. I varje fullföljd politices magisterexamen komma i regel två av de fasta ämnena jämväl att studeras som huvudoch stödämne. För vart och ett av övriga samhällsvetenskapliga ämnen och för rättskunskap böra således ämneskurserna bedömas med hänsyn till deras fristående bildningsvärde. Antalet fall i vilka ett ämne studeras vidare kommer emellertid att bli mycket olika för de skilda ämnena och sannolikt störst för statistik och nationalekonomi. En genomgång av de olika såsom fasta ämnen representerade universitetsämnena ger knappast vid handen att den ovan berörda intressekollisionen spelar någon större roll annat än i företagsekonomi och nationalekonomi. I företagsekonomi skulle troligen för dem som välja detta ämne som huvudeller stödämne den sammanlagda åt företagsekonomi ägnade studietiden mera effektivt kunnat utnyttjas, om 313

kursen i den fasta delen av ämnet hade uppdelning mellan de enskilda i politilagts upp med tanke på det slutliga stu- ces magisterexamen ingående fasta ämdiemålet. Detta torde gälla såväl ekono- nena samt studiernas inriktning inom misk redovisning som den övriga un- vart och ett av dessa ämnen framgår i dervisningen i företagsekonomi. Under stora drag av följande korta ämnesöveråtminstone den första tiden efter exasikter. Dessa kompletteras med de i bimens inrättande torde emellertid det laga 12 återgivna förslagen till kunantal studerande, som kunna väntas skapsfordringar vilka utgöra exempel fortsätta studier i företagsekonomi, bli på hur enskilda representanter för de högst begränsat. På grund härav och ifrågavarande ämnena tänka sig att med hänsyn till den vikt kommittén till- kommitténs allmänna intentioner mera mäter det företagsekonomiska inslaget i detalj skulle kunna realiseras. Det bör såsom ett led i den samhällsvetenskapstarkt understrykas att såväl ämnesliga allmänbildningen finna vi oss böra översikterna som förslagen till kununderstryka angelägenheten av att den skapsfordringar endast utgöra exempel fasta ämneskursen upplägges uteslutan- på hur undervisningen kan ordnas. de med tanke på detta sitt huvudsyfte. I nationalekonomi kan intressekolliStatistik. sionen ha aktualitet främst beträffande Statistik är främst en allmän metodundervisningen i ekonomisk teori. Med vetenskap, avseende behandlingen av hänsyn till dennas uppläggning kan siffermaterial, särskilt sådant som erman emellertid redan nu finna två konhållits vid massundersökningar. Vid kurrerande uppfattningar. Den ena uppläggningen av kunskapsfordringarna föredrar för högre studier en sammani statistik såsom fast ämne i samhällshängande studiegång, som successivt vetenskapliga examina bör följande beför fram de olika delarna av den ekoaktas. nomiska teorien till det slutstadium Grunderna av den statistiska teorien man vill uppnå. Den andra anser däromfattar läran om fördelningar, relativemot att det är förenat med bestämda tal och medeltal m. m. och har härvid pedagogiska fördelar om man först på anknytning till sannolikhetskalkylen. ett elementärt plan bygger upp en fullständig bild av de ekonomiska samman- Denna gren av statistiken rör sig med matematiska begrepp och formler och hangen och därefter på denna grund kräver därför vissa matematiska förfortsätter en mera fördjupad analys av kunskaper, motsvarande minst fordteoriens olika specialområden. Den senare uppfattningen motiveras främst ringarna för den allmänna gymnasielinjens sociala gren. (För fortsatta stuav studenternas behov att på ett tidigt dier i statistik erfordras ytterligare förstadium få en överblick över de allkunskaper i matematik.) männa ekonomiska sammanhangen. Studiet av teorien bör avse att biÅtskilliga läroböcker ha de senare åren lagts upp efter sistnämnda prin- bringa de studerande förtrogenhet med cip. Enligt kommitténs uppfattning bör det statistiska betraktelsesättet och denna följas vid uppläggningen av det bland annat syfta till förmåga att kunna fasta ämnet nationalekonomi. skilja mellan rent tillfälliga avvikelser och väsentliga olikheter vid jämförelser Ämnenas innehåll mellan flera likartade material. Hur kommittén tänker sig det samI den tillämpade statistiken bör ingå hällsvetenskapliga kunskapsområdets studiet av den mångfald problem, som 314

möta vid genomförandet av statistiska undersökningar från planläggning, insamling, granskning och bearbetning av material till resultatens framläggande i form av tabeller och diagram. Särskild vikt bör här läggas vid teorien för stickprovsundersökningar (samplingsmetodik) . Statistik som fast ämne i samhällsvetenskapliga examina bör i anslutning härtill omfatta studier r ö r a n d e samhällsstatistikens omfattning och de delvis säregna problemställningarna vid sociala och ekonomiska undersökningar. Vid sidan härav bör såsom självständiga grenar ingå befolkningsteori med befolkningsstatistik och, från den ekonomiska statistikens område, teorien för indextal. Kännedom om befolkningsutvecklingen i Sverige och huvuddragen av utvecklingen i de viktigare europeiska och utomeuropeiska länderna är av väsentlig betydelse, då all annan samhällslära mer eller mindre direkt har anknytning till befolkningsförhållandena. Studiet och tydningen av befolkningsutvecklingen och därtill knutna problem förutsätter insikter i den formella befolkningsteorien, främst läran om dödlighets- och livslängdsmätningar samt om fruktsamhet och reproduktion. Statskunskap. Statskunskapen har staten och statslivet i vidsträckt mening till objekt. Såsom fast ämne i samhällsvetenskapliga examina bör den ge de studerande en verklighetstrogen bild av det svenska stats- och samhällsskickets faktiska gestaltning. Det är naturligt att vid studiet härav anlägga två perspektiv, ett historiskt, avseende det svenska statsskickets utveckling, och ett komparativt, avseende statsskicket i främmande länder.

I första hand böra studierna sålunda gälla Sveriges nuvarande statsskick enligt grundlag och praxis, sett mot bakgrund av den författningshistoriska utvecklingen. Intresset bör härvid inriktas m i n d r e på juridisk tolkning av skilda författningsbestämmelser än på statsmakternas faktiska inbördes förhållande, befogenheter och arbetsformer. Studierna böra även omfatta de politiska partierna, det moderna organisationsväsendet och andra företeelser, som för statslivet visat sig vara av stor och växande betydelse. Ämnet bör vidare bibringa kunskap om vårt lands statliga och kommunala förvaltning, dess utveckling och nuvarande sätt att fungera. Vid sidan härav böra studierna skänka en viss kännedom om främmande länders statsskick och politiska förhållanden. Härvid böra länderna så väljas, att mera betydelsefulla och intressanta författningstyper bli representerade. Överhuvud böra vid dessa studier de komparativa synpunkterna vara starkt framträdande. Slutligen bör ämnet kunna ge de studerande en orientering i statsteoriernas historia och samtidens politiska åskådningar samt inblick i internationell politik och mellanstatligt organisationsarbete, sådant detta utvecklat sig under det sista halvseklet. Med en sådan inriktning torde, även med den relativt knappa tid som utmätts för statskunskap såsom fast ämne, studiet härav kunna giva en värdefull kunskap om staten och utövningen av dess maktbefogenheter genom skilda samhällsorgan. Kulturgeografi. Kulturgeografi behandlar framför allt befolkning, näringsliv (med transportförhållanden) och bebyggelse. Dess stoff är delvis gemensamt med de övriga samhällsvetenskaperna, särskilt vad gäl315

ler befolkning och näringsliv. Av detta gemensamma stoff behandlar geografin traditionellt sådana fakta, som bestämma karaktären av länder, regioner och orter, framför allt deras yttre, i landskapet framträdande drag. De undersökas till sin art (form), kvantitet och utbredning samt till sitt beroende av fysisk-geografiska och kulturgeografiska förutsättningar på orten (klimat, jordmån, topografi, hydrografi, folkmängd, befolkningsfördelning, näringsliv, bebyggelse). En huvudsynpunkt härvid är samspelet mellan de geografiska elementen inom varje område och den totalkaraktär, som framgår härav. Likaså äro lokaliseringsundersökningar typiska för geografiskt arbetssätt. Bearbetningen av siffermaterial sker vanligen i form av kartogram och diagram. Ett studium av kulturgeografi såsom fast ämne i samhällsvetenskapliga examina bör först omfatta en allmän del, vilken med exempel från jorden i dess helhet ger en uppfattning om geografins stoff, metoder och problemställningar. Jämsides därmed bör ges en kurs med övning i kartläsning och kartkännedom samt i upprättandet av kartografiska översikter. Studiet av svenska förhållanden måste börja med en översikt av Sveriges naturgeografi, framför allt dess klimat och naturrikedomar, varefter bör följa geografistudiets huvuduppgift: genomgången av landets befolkning, näringsliv, kommunikationer och bebyggelse. Härvid bör stor vikt läggas vid elevernas träning att hitta och använda kart- och siffermaterial samt att analysera regioner eller utreda enskilda kulturgeografiska element, framlagda i riksöversikter. Företagsekonomi. Angående uppläggningen av det fasta ämnet företagsekonomi hänvisas till de allmänna synpunkter på studierna i 316

detta ämne, som redovisas i kapitel 27 (s. 347 ff.). Nationalekonomi. Nationalekonomien såsom ett fast ämne i samhällsvetenskapliga examina bör i första hand avse att ge en bild av det svenska näringslivets förutsättningar, struktur och organisationsförhållanden, av de ekonomiska sammanhangens art i ett sådant samhälle som det svenska samt av den ekonomiska politikens målsättningar, medel och inverkan på detta näringsliv. Studierna i nationalekonomi påbörjas först sedan de studerande inhämtat vissa kunskaper rörande tillgängliga statistiska källor av ekonomisk art, rörande de offentliga organens verksamhet samt slutligen angående det svenska näringslivets ekonomiskt-geografiska förutsättningar. Före eller samtidigt med de nationalekonomiska studierna ha vidare inhämtats kunskaper om den ekonomiska redovisningens principer samt om företagens kostnadsberäkning, budgetering, finansiering och organisation. De nationalekonomiska studierna böra därför kunna begränsas till följande uppgifter: en ekonomisk-historisk framställning av det moderna näringslivets uppkomst och särskilt av de senaste h u n d r a årens svenska ekonomiska historia; en komplettering av beskrivningen av vårt nuvarande näringsliv framför allt på de punkter, som i föregående ämnen föga eller ej alls berörts, såsom penning- och kreditväsen, näringslivets och arbetsmarknadens organisationer m. m.; en systematisk översikt över den typ av ekonomisk teori, som är tillämplig på ett näringsliv sådant som det i Sverige förhärskande med särskild tonvikt på de mera allmänna ekonomiska sammanhangens art samt p å verkning-

arna av viktigare hos oss iakttagbara utvecklingstendenser samt av olika slag av ekonomiskt-politiska ingrepp; en översikt av Sveriges ställning på världsmarknaden och ett jämförande studium av vårt lands och viktigare främmande länders ekonomiska system, samt en beskrivning av de viktigaste slagen av ekonomiskt-politiska ingrepp i det svenska näringslivet samt en analys mot såväl teoretisk som praktisk-politisk bakgrund av den ekonomiska politikens avsikter, arbetsmetoder och faktiska verkningsmöjligheter. Syftet med de nationalekonomiska studierna är först och främst att ge en uppfattning om på vad sätt och i vilken utsträckning människornas levnadsförhållanden betingas av ekonomiska faktorer samt om de möjligheter, som finnas att genom avsiktliga ingrip a n d e n modifiera dessa ekonomiska s a m m a n h a n g i vissa, såsom önskvärda betraktade riktningar. Kunskaperna om historiska tendenser i det ekonomiska livet, om för vårt lands ekonomi karaktäristiska förhållanden sedda mot internationell bakgrund samt om ekonomiska kunskapskällor och deras användning b ö r a vara tillräckliga för att åtminstone k u n n a sätta in de problem, som bearbetas i övriga samhällsvetenskaper, i sitt mest väsentliga ekonomiska sammanhang. Däremot bör den ekonomiska teorien inom r a m e n för det fasta ämnet uppfattas endast som ett hjälpmedel för u p p n å e n d e av ovannämnda bildningsmål. Sagda hjälpmedel får icke ges större utrymme i studiegången än som är nödvändigt i just d e t t a sammanhang, d. v. s. för att systematiskt sammanhålla och förklara de viktigaste ekonomiska företeelserna. Sociologi. Sociologien är läran om människan som grupp varelse. En stor del av våra

handlingar, tankar och känslor bestämmas av den grupp eller de grupper som vi tillhöra. Dessa grupper bilda tillsammans vår sociala miljö. F ö r att förstå människors handlingar och motiven för dem är det av största betydelse att känna till h u r grupperna påverka sina medlemmar och forma deras attityder. Denna påverkan kan emellertid vara olika i olika grupper och man bör därför känna till de skilda huvudtyperna av grupper, som kunna finnas i ett samhälle. Det är vidare av betydelse att beakta växelverkan mellan olika grupper. Det kan sålunda vara av intresse att studera såväl familjegruppen och dess betydelse samt uppfostringsgruppen (skolan) och dess roll för människan som ock växelverkan mellan familj och skola. Principiellt kan man som studieobjekt välja vilket samhälle som helst. Man kan studera grupperna i ett primitivt samhälle eller ett modernt industrisamhälle och man kan även jämföra t. ex. familjegruppen i de bägge samhällstyperna. Detta är den komparativa sociologiens sätt att arbeta. I en examen av den h ä r föreslagna typen förefaller det emellertid i varje fall för de grundläggande studierna lämpligast att studera de olika grupperna i ett modernt samhälle och de normer och sociala vanor som finnas inom dem. Detta innebär t. ex. studium av familjegruppens förvandling i Sverige under de senaste h u n d r a åren, av gruppernas förändringar och förändrade betydelse i samband med landets industrialisering och urbanisering, samt av transportväsendets och samfärdselns betydelse i detta hänseende. Dessa studier få ett nära samband med socialhistoria och kulturgeografi. På ett liknande sätt h a r studiet av nya gruppbildningar såsom folkrörelserna samt av företagen såsom grupper beröring med statskun317

skåp, nationalekonomi och företagsekonomi. Till läran om gruppen höra även undersökningar av gruppernas sönderfall samt av patologiska sociala företeelser överhuvud. Ett viktigt avsnitt av den sociala patologien är kriminologien som får ta upp till analys sådana gruppbildningar som ligor och gäng. Den specifikt sociologiska frågeställningen är hur dessa olika typer av grupper påverka sina medlemmar. För sina undersökningar måste sociologen ofta röra sig med statistiska begrepp, varför han för sin metod är i behov av statistiska kunskaper. Vad sociologien sålunda vill fastställa är h u r nya grupper växa fram i vårt samhälle, vilka funktioner de fylla och vilka normer och vanor som utbildas i dem. Vidare vill man fastställa arten av växelverkan mellan de olika grupperna. Man kan t. ex. analysera de många olika funktioner som familjegruppen fyllde i det förindustrialiserade Sverige samt vidare visa upp hur dessa funktioner undan för undan övertogos av andra gruppbildningar i samhället, som t. ex. arbetsgruppen, skolan, fritidsgrupper o. s. v. Dessa förskjutningar ha i sin tur återverkat på familjen och dess stabilitet. Utvecklingen har alltså lett till en situation, där människorna i dagens samhälle måste söka tillfredsställa sina behov på ett annat sätt än som för h u n d r a år sedan var möjligt och naturligt. Deras behov av utbildning, kunskap, trygghet och kontakt med andra människor ha förändrats. Skall man i olika sammanhang syssla med praktiska samhällsproblem, är det nödvändigt att känna de berörda individernas sociala miljö och hur den bestämmer deras handlingar, tankar och känslor. Som fast ämne i samhällsvetenskap318

liga examina böra studierna i sociologi omfatta följande moment: en kort orientering i sociologiens historia och i de viktigaste sociologiska systemen; genomgång av de viktigaste begrepp med vilka sociologien rör sig (t. ex. grupp, vana, norm, samfärdsel, institution och a t t i t y d ) ; det sociologiska fältarbetets metodik, samt en framställning av huvuddragen i det moderna svenska samhällets framväxt. I detta avsnitt bör behandlas förhållandet mellan land och stad, industrialiseringens följder, urbaniseringen och dess betydelse för olika institutioners framväxt ävensom familjens minskade och andra gruppers ökade betydelse jämte de härigenom skapade problemen för familjen och ungdomen. Vidare bör h ä r studeras den betydelse som de nya medlen för materiell och intellektuell kommunikation ha för opinionsoch åsiktsbildningen samt slutligen betydelsen av samhällets omvandling med hänsyn till brottslighet etc. Rättskunskap. Juridiken såsom akademiskt undervisningsämne har traditionellt främst meddelat kunskap om de gällande rättsreglernas innehåll. Därjämte beaktas deras uppkomst och historia, metoderna för deras användning och i någon mån de reala förutsättningarna för rättsreglers tillämpning och de faktiska resultaten av denna. Enligt kommitténs förslag skola de senare momenten erhålla ett större utrymme inom den juridiska utbildningen än hittills. Juridiken kan betecknas som en samhällsvetenskap. Inom ett akademiskt studium, som till sin inriktning är helt samhällsvetenskapligt i inskränkt bemärkelse, kan emellertid ett grundligare juridiskt studium icke finna plats. Ej

heller är det för de arbetsuppgifter, till vilka de samhällsvetenskapliga examina ha att förbereda, erforderligt att de examinerade ha förmåga att självständigt h a n d h a v a uppgifter, som innefatta rättstillämpning. Men det är angeläget att de samhällsvetenskapligt utbildade icke stå helt främmande för den viktiga sida av samhällets organisation, som den rättsliga regleringen utgör. Utan någon k ä n n e d o m därom kan man icke komma till en verklig förståelse av det nutida samhällslivet i dess skilda aspekter. Både inom socialpolitik, samhällsplanering och skatteväsende, för att endast n ä m n a några exempel, kräves för att vinna insikt om de rådande förhållandena och om förutsättningarna för en förändring av dem, att man känner till några huvuddrag av rättsreglernas innehåll och verkningssätt. Att bibringa sådan kunskap är uppgiften för det föreslagna ämnet rättskunskap. Det har ansetts lämpligt att giva ämnet denna beteckning i stället för t. ex. juridik eller juridisk proped e u t i c Ämnet skall nämligen icke innehålla en starkt sammanpressad översikt av det kunskapsstoff, som tillhör en fullständigare juridisk utbildning. En sådan översikt skulle icke ha något nämnvärt självständigt bildningsvärde och kan väsentligen endast tjäna som inledning till fortsatta juridiska studier (jfr den juridiska fakultetens propedeutiska k u r s ) . Ämnet rättskunskap, som enligt det n u sagda kräver särskilda läroböcker och särskild handledning för dem som studera samhällsvetenskap, bör — inom det begränsade utrymme, som kan tillmätas detsamma — belysa dels några huvudpunkter inom p r i vaträtt, straff- och processrätt samt finans- och förvaltningsrätt, framställda u t a n tyngande detaljer och utan tonvikt p å juridisk terminologi och teknik, men

betraktade i sitt sammanhang med de olika samhällsföreteelser, som de studerande lärt känna genom föregående ämnen, dels några allmänna synpunkter ur rättssociologien, läran om rättskällorna och rättsfilosofien samt ur den juridiska tekniken, med särskild uppmärksamhet på den svenska rättsordningens rättssäkerhetsgarantier och andra principer för det rättsliga förhållandet mellan individ och samhälle. Examens senare del Politices magisterexamens senare del skall i första hand ge den studerande en god specialutbildning i ett valfritt samhällsvetenskapligt ämne, huvudämnet. Härför h a r beräknats en normal studietid av tre terminer. Ovan h a r betonats att den som skall specialisera sig i ett ämne i ett flertal fall har behov av en påbyggnad av studierna i annat ämne (eller ämnesdel) utöver vad som ingått i examens tidigare del. Detta behov kan i vissa fall även tänkas avse ett ämne, som icke alls studerats under den allmänorienter a n d e grundutbildningen. För att nu avsett behov skall bli tillgodosett måste i examens senare del jämväl ingå minst ett stödämne med en normal studietid av en termin. Valet av stödämne måste bli beroende av huvudämnet och den speciella inriktningen av dettas studium. Med hänsyn till avsikten med denna examensdel är det uppenbart att de studerande böra lämnas en så stor frihet som möjligt vid studiernas uppläggning och inriktning. I motsats till den tidigare examensdelen böra kunskapsfordringarna i olika ämnen på förhand endast vara fastställda till sitt omfång och i någon mån till sin allmänna inriktning. Den mera speciella delen av kursfordringarna i huvud- och stödämne 319

måste fastställas individuellt allt efter den studerandes intressen och syfte med sin utbildning. Denna mera fria uppläggning av studierna kommer även att få till följd att undervisningen i viss mån får anordnas på annat sätt än under den tidigare examensdelen. Större vikt måste t. ex. läggas vid seminarieundervisning och individuell handledning. De studerande böra aktivt medverka vid seminarierna samt i sitt huvudämne prestera en större uppsats (examensarbete). Huvudämnen. Såsom huvudämne i politices magisterexamen bör den studerande kunna få välja vilken som helst av de till den samhällsvetenskapliga ämnesgruppen h ö r a n d e disciplinerna. Beträffande de redan nu företrädda och såsom fasta examensämnen omnämnda universitetsämnena nationalekonomi, statistik, statskunskap, kulturgeografi med ekonomisk geografi samt sociologi torde några särskilda skäl härför icke behöva anföras. Annorlunda ställer det sig emellertid i någon mån beträffande ämnena ekonomisk historia och företagsekonomi. Ekonomisk historia skall icke ingå som självständigt ämne i examens tidigare del, utan de grundläggande studierna i detta ämne ha inordnats inom ramen för det fasta ämnet nationalekonomi. Denna omständighet synes emellertid icke utgöra något hinder för att denna självständiga samhällsvetenskapliga disciplin får medtagas som huvudämne i examen. De ytterligare grundläggande studier i ämnet, som anses erforderliga, kunna tillgodoses inom r a m e n för den studiekurs, som fastställes för huvudämnesstudierna. En annan fråga är om huvudämnesstudier i ekonomisk historia böra och kunna bedrivas, utan att den studeran-

de jämväl erhållit viss grundläggande utbildning inom ämnet historia. Enligt kommitténs uppfattning synes så icke vara fallet. Denna fråga kan emellertid lämpligast lösas genom ett krav på att historia alltid skall ingå som stödämne i politices magisterexamen, därest ekonomisk historia väljes såsom huvudämne. Uppfylles detta krav bör alltså politices magisterexamen kunna avläggas med ekonomisk historia såsom huvudämne. Ämnet företagsekonomi är för närvarande ej företrätt såsom självständigt ämne vid universiteten. Som tidigare nämnts kommer kommittén att föreslå att så blir fallet och nedan (s. 416) framlägges bland annat förslag om inrättande av professurer i detta ämne. När de sålunda föreslagna professurerna blivit besatta synes hinder ej föreligga för att företagsekonomi får medtagas såsom huvudämne i politices magisterexamen. Så bör givetvis även få ske, om ifrågavarande professurer under viss övergångstid uppehållas på förordnande. Uppläggningen dium.

av

huvudämnets

stu-

Studiet av huvudämnet bör vara inriktat på två mål: dels förvärvandet av en allmän överblick över ämnesområdet och en kännedom om dess vetenskapliga arbetsmetoder (utöver vad som inhämtats i den fasta ämneskursen), dels en mera djupgående specialisering inom någon viss del av ämnet och ett självständigt arbete (examensarbete) inom detta specialområde. Denna uppdelning mellan vad vi skulle kunna kalla vetenskaplig allmänutbildning och specialisering kan naturligtvis få en något olikartad karaktär inom de olika universitetsämnen, vilka kunna ifrågakomma såsom huvudämnen. Med hänsyn till undervisningens och examina-

tionens lämpliga a n o r d n i n g synes det dock i samtliga ämnen vara lämpligt att draga en tämligen klar gräns mellan allmänutbildningen, som bör komma först, och specialiseringen. Allmänutbildningen måste bli likartad för samtliga studenter. Det är framför allt för att tillgodose denna som gemensam undervisning skall anordnas. Specialiseringsstudierna få däremot tänkas bli föremål för handledning i mera personliga former. I allmänhet kan man förutsätta att de studerande ha förutsättningar för ett rationellt val av specialiseringsområde först sedan de fått en bättre överblick över hela huvudämnesområdet. Man bör dessutom räkna med att en mera aktiv inriktning på specialiseringsstudierna och särskilt valet av uppsatsämne bör föregås av en avslutad allmänutbildning. Den ovannämnda i och för sig önskvärda uppdelningen av huvudämnesstudierna i två till sin inriktning principiellt skiljaktiga delar synes oss av flera skäl böra ges också en fastare yttre ram. Huvudämnet bör därför uppdelas i två ur examinationssynpunkt skilda avdelningar, vilka givas en i viss mån likartad utformning i de olika ämnena. Vi kalla i det följande dessa avdelningar huvudämne: allmän kurs och huvudämne: specialkurs. Av flera anledningar, vilka i det följande beröras, synes det oss lämpligt att normalstudietiden för huvudämne: allmän kurs tillsammans med den tid ämnet studerats såsom fast ämne blir två terminer. Detta innebär att kunskapsfordringarna för huvudämnets första del i stort sett komma att motsvara de övriga filosofiska examinas tvåbetygskurser. Normalstudietiden för h u v u d ä m n e : allmän kurs skulle med a n d r a ord bli ca en termin för statistik, statskunskap och nationalekonomi, ungefär en och en halv termin för före21—22261

tagsekonomi, kulturgeografi och sociologi samt i det närmaste två terminer för ekonomisk historia. Ur kostnadssynpunkt h a r den nu berörda uppläggningen av huvudämnesstudierna en uppenbar fördel. Genom att kunskapsfordringarna för fast ämne och huvudämne: allmän kurs tillsammans komma att överensstämma med fordringarna i motsvarande ämne för två betygsenheter kan nämligen den i ett visst ämne meddelade undervisningen utnyttjas såväl av de politices studerande som av dem som studera ämnet för andra filosofiska examina. Hade så icke varit fallet, hade det blivit nödvändigt att inrätta ett betydande antal nya lärarbefattningar. Av vikt är dessutom att den sålunda anordnade undervisningen jämväl kan utnyttjas av en del bland dem som studera samhällsvetenskapliga ämnen för juris politices magisterexamen. Det är givet att vad som nu sagts har betydelse särskilt för de ämnen, vilka i fortsättningen kunna beräknas bli i större utsträckning medtagna i samtliga examina. Det bör vidare framhållas, att redan för n ä r v a r a n d e undervisningen i första hand inriktas på de tvåbetygsstuderandes behov. Vårt förslag i denna del förutsätter sålunda icke någon mera radikal omläggning av den undervisning som redan nu normalt meddelas. Man kan vidare utgå från att den föreslagna omfattningen av allmänutbildningen och specialiseringen vanligen kan antagas väl motsvara den för de olika ämnena rationella uppdelningen av studietiden för de två angivna bildningsmålen. Emellertid bör i särskilda fall gränsen mellan allmänutbildning och specialisering kunna dragas på annat sätt än här sagts. Vederbörande examinator bör kunna antingen medgiva viss valfrihet inom ramen för 321

kunskapsfordringarna i huvudämne: allmän kurs eller innesluta vissa för samtliga studerande gemensamma kunskapsfordringar i specialkursen. Slutligen bör anföras, att den föreslagna standardiseringen av studietiderna för allmän kurs och specialkurs är en förutsättning för tillskapandet av politices kandidatexamen. Denna examen är av betydelse, som nedan beröres, också för att bereda möjligheter för en ofta önskvärd mellanpraktik före specialiseringsstudiet. De fördelar som särskilt för vissa huvudämnen stå att vinna, om de studerande kunna bygga sina specialiseringsstudier på viss tidigare erhållen praktisk erfarenhet samt eventuellt utföra sitt examensarbete samtidigt med praktiskt arbete eller med utnyttjande av ett under detsamma insamlat material, beröras i det följande.

Stödämnen Av tidigare anförda synpunkter på stödämnets uppgift i examen framgår, att kunskapsfordringarna i stödämnet måste differentieras med hänsyn till valet av huvudämne och specialiseringen inom detta i varje särskilt fall. Valet av stödämne synes därför alltid böra ske i samråd med examinatorn i huvudämnet. Av vad förut sagts framgår vidare, att den önskvärda differentieringen av kunskapsfordringarna bör göras inom en för stödämneskurs i allmänhet fastställd ram. Härför talar främst behovet av att så vitt möjligt skapa garantier för att den för ett stödämne avsedda normala studietiden skall hållas. Genom det sätt på vilket kunskapsfordringarna sålunda böra fastställas, kan enligt kommitténs mening även tillgodoses ett eventuellt behov av en stödämneskurs som endast omfattar viss del av ett universitetsämne. Behov av

att stödämneskurs får karaktär av en specialkurs av det slag, som 1945 års universitetsberedning förordade i sitt betänkande V, kan i vissa fall tänkas föreligga. Som exempel kan nämnas att om statskunskap väljes såsom huvudämne, kan specialiseringen inom detta ges en sådan inriktning att en specialkurs i socialpolitik inom ämnet nationalekonomi skulle komma att utgöra det lämpligaste stödämnet. Behovet av stödämne måste uppenbarligen komma att bli mycket varierande. Specialiseringen inom ett huvudämne kan nämligen ges en sådan inriktning att behov kan uppstå av stödämnesstudier såväl i vart och ett av de övriga till den samhällsvetenskapliga gruppen hörande ämnena som i vissa andra ämnen. I fråga om de samhällsvetenskapliga ämnena bör utan vidare rätt kunna medgivas de studerande att såsom stödämne fritt välja varje annat till gruppen hörande ämne än det som valts såsom huvudämne. Sådana ämnen ha nedan benämnts »fria stödämnen». Då det gäller de icke samhällsvetenskapliga ämnena är förhållandet däremot ett annat. Det torde vara omöjligt att redan på förhand göra upp en fullständig förteckning över samtliga sådana ämnen, som kunna tänkas såsom stödämne. Med hänsyn till angelägenheten att examen ges den avsedda inriktningen är det emellertid icke lämpligt att härvidlag medgiva full valfrihet. Den studerande bör dock alltid ha möjlighet att kunna välja antingen något av de fria stödämnena eller ett visst annat ämne, som h a r nära anknytning till huvudämnet. En genomgång av de stödämnesstudier, som i kombination med visst huvudämne sålunda kunna bli erforderliga, ger vid handen att relativt få andra ämnen mera ofta torde bli aktuella såsom stödämnen. Ämnen av detta slag, som alltså böra kunna med-

tagas i examen såsom stödämne till visst huvudämne, benämnas nedan »bundna stödämnen». Med hänsyn till vad nyss framhållits är det emellertid nödvändigt att den studerande i särskilda fall får möjlighet att såsom stödämne medtaga annat ämne än dem som ovan benämnts fria respektive bundna. Som nedan närmare beröres föreslår kommittén att den samhällsvetenskapliga ämnesgruppen skall kunna lämna medgivande härtill. Såsom bundna stödämnen äro i första hand vissa humanistiska och naturvetenskapliga ämnen erforderliga, nämligen ämnena historia, praktisk filosofi, psykologi, försäkringsmatematik och matematisk statistik, matematik samt naturgeografi. Vid viss inriktning av huvudämnet kunna emellertid studier inom ett till den juridiska fakulteten hörande ämnesområde vara lämpligast. En närmare kännedom om den rättsliga regleringen av ett visst samhällsområde — utöver vad som erhållits genom den obligatoriska kursen i rättskunskap — kan nämligen vara en nödvändig förutsättning för de inom huvudämnet avsedda studierna. Som exempel kan nämnas att den som specialiserar sig på socialpolitik kan behöva känna till utformningen av den gällande socialrätten, den som inriktar sig på samhällsplaneringsverksamhet kan ha behov av kunskaper i fastighetsrätt och den som bedriver fördjupade studier i ekonomisk politik kan behöva insikter i näringsrätt. Stödämnesstudier av detta slag kunna jämväl bli av betydelse, om vederbörandes kommande verksamhet blir sådan att det gäller att tillämpa gällande lagstiftning eller bedöma dess verkningar. Vidare kunna sådana åtminstone delvis juridiska ämnen som förvaltningslära och finanslära ha en viktig funktion att fylla såsom stödämnen i politi-

ces magisterexamen. Detta gäller i första hand ämnet finanslära i kombination med nationalekonomi såsom huvudämne. Inriktas nämligen specialiseringen inom huvudämnet på frågeställningar som sammanhänga med den offentliga hushållningen kunna stödämnesstudier i finanslära vara nödvändiga. Exempel på hur kunskapsfordringarna i stödämnet finanslära lämpligen kunna uppläggas återfinnes i bilaga 12. Kommittén får på grund av det nu anförda föreslå att förutom de fria stödämnena jämväl ovannämnda humanistiska och naturvetenskapliga ämnen samt det nya ämnet finanslära skola kunna medtagas i politices magisterexamen såsom bundna stödämnen. De ämneskombinationer som böra tillåtas framgå av nedanstående sammanställning. Beträffande examinationen i stödämnet finanslära får kommittén föreslå att, därest denna icke kan förrättas av professor i nationalekonomi med finansrätt, kanslern förordnar antingen en därtill kompetent professor i finansrätt eller nationalekonomi eller ock vid behov två professorer, en i vartdera ämnet, att förrätta densamma. I övrigt har kommittén icke ansett sig böra framlägga i detalj utarbetade förslag om att juridiska ämnen skola kunna ingå såsom stödämnen i politices magisterexamen. Som framgår av vad ovan anförts kunna emellertid starka skäl anföras för att så i särskilda fall bör medgivas. Möjlighet härtill öppnas också genom att ämnesgruppen får rätt att bevilja dispens. Då det gäller juridiska ämnen (liksom vissa andra ämnen; se närmare härom n e d a n ) , synes det nämligen lämpligast att en prövning får ske från fall till fall samt att därvid kunskapsfordringar och andra villkor fastställas efter överenskommelse med den juridiska fakulteten och dess närmast berörda ledamöter. 32a

Fria stödämnen: (Kombinerbara med varje annat ämne såsom huvudämne.) Nationalekonomi. Statistik. Statskunskap. Kulturgeografi. Sociologi. Ekonomisk historia. Företagsekonomi. Bundna stödämnen: (Kombinerbara endast med visst huvudämne.)

Historia i kombination med statskunskap eller ekonomisk historia. 1 Praktisk filosofi i kombination med sociologi. Psykologi i kombination med sociologi. Försäkringsmatematik och matematisk statistik i kombination med statistik. Matematik i kombination med nationalekonomi eller statistik. Naturgeografi i kombination med kulturgeografi. Finanslära i kombination med nationalekonomi.

De i kombination med vart och ett av de tillåtna huvudämnena möjliga stödämnena framgå närmare av nedanstående sammanställning. Huvudämne: Nationalekonomi Statistik Statskunskap Kulturgeografi Sociologi Företagsekonomi Ekonomisk historia

Möjligt stödämne: Fritt stödämne el. matematik el. finanslära. Fritt stödämne el. matematik el. försäkringsmatematik och matematisk statistik. Fritt stödämne el. historia. Fritt stödämne el. naturgeografi. Fritt stödämne el. praktisk filosofi el. psykologi. Fritt stödämne. Historia; därjämte fritt stödämne.

Behovet av stödämnesstudier kan svårligen på förhand exakt bedömas. Förslaget innebär, att den som så önskar kan i politices magisterexamen medtaga mera än ett av de fria eller, i förekommande fall, bundna stödämnena. Därjämte skall tillval av något bland talrika andra universitetsämnen vara tillåtet. Examen bör emellertid enligt kommitténs uppfattning ha en sådan utformning att behov av att jämte huvudämnet medtaga flera ämnen än ett stödämne normalt icke skall föreligga. Med hänsyn härtill får kommittén föreslå att samhällsvetenskapliga ämnesgruppen erhåller rätt att i fall, där så på grund av huvudämnets inriktning befinnes lämpligt, medgiva att examen får avläggas i visst huvudämne jämte ett annat vid universitet eller fackhögskola representerat ämne såsom

stödämne. Härvid avses alltså annat ämne än de som ovan benämnts fria respektive b u n d n a stödämnen. Dispens bör vidare kunna meddelas, om det befinnes lämpligt att stödämnet ersattes med specialkurser i två universitetsämnen, vilka till omfattningen tillsammans motsvara ett stödämne. Såvitt gäller andra universitetsämnen än dem som enligt sammanställningen ovan normalt böra kunna ingå såsom stödämne synes någon särskild motivering för denna dispensmöjlighet icke erforderlig. Annorlunda förhåller det sig med den möjlighet som öppnas att i examen medtaga ett vid någon fackhögskola representerat ämne. Universitetsberedningen föreslog i 1 Väljes ekonomisk historia såsom huvudämne måste historia alltid ingå såsom stödämne.

sitt betänkande V att jämväl ämne, i vilket undervisning och examination var anordnad vid annan läroanstalt än universiteten samt Stockholms och Göteborgs högskolor, under vissa förutsättningar skulle få ingå i filosofiska examina. I likhet med beredningen anser kommittén det angeläget att en sådan möjlighet öppnas. I fråga om politices magisterexamen har kommittén funnit ett behov av att såsom stödämne medtaga andra än de vid n ä m n d a läroanstalter företrädda ämnena främst föreligger i ett bestämt fall. (Härvid bortses från ämnet företagsekonomi som i enlighet med kommitténs förslag skall bli representerat vid universiteten och de fria högskolorna.) Såsom redan tidigare framhållits bör politices magisterexamen bland annat vara lämplig för dem som ämna ägna sig åt samhällsplanering. Hittills ha främst arkitekter, ingenjörer och lantmätare men även i någon mån personer med samhällsvetenskaplig utbildning (statistiker, ekonomer, sociologer, geografer) ägnat sig åt sådan verksamhet. Särskilt när det gäller den översiktliga planeringen, uppgörandet av regionoch generalplaner, erfordras såväl teknisk som samhällsvetenskaplig sakkunskap. Sådant arbete utföres därför ofta såsom lagarbete mellan specialister med skilda slag av teknisk och samhällsvetenskaplig utbildning. Det är emellertid givet att det skulle vara av mycket stor betydelse för verksamheten om t. ex. den som specialiserat sig inom ett samhällsvetenskapligt område jämväl ägde vissa insikter av teknisk art. De insikter, som härvid främst torde k u n n a komma i fråga, äro de som kunna inhämtas i det vid tekniska högskolan företrädda ämnet stadsbyggnad. I en politices magisterexamen med kulturgeografi såsom huvudämne kan enligt kommitténs uppfattning huvudämnet

ges en sådan inriktning att stödämnesstudier i stadsbyggnad kunna bli erforderliga. En så sammansatt examen skulle vidare resultera i en för visst slags planeringsverksamhet synnerligen lämplig utbildning. Kommittén anser därför att ämnet stadsbyggnad skall kunna ingå såsom stödämne i politices magisterexamen i kombination med huvudämnet kulturgeografi. Kommittén h a r undersökt huruvida undervisningen och studierna i ämnet stadsbyggnad äro så anordnade, att ämnet utan stöd av andra vid tekniska högskolan företrädda ämnen skulle kunna ingå i politices magisterexamen. Av denna undersökning framgår, att så under vissa förutsättningar synes vara möjligt. Några närmare förslag om hur ämnet skulle kunna inordnas i politices magisterexamen anser sig emellertid kommittén icke behöva framlägga. Fastställandet av kunskapsfordringar och andra villkor får ankomma på vederbörande ämnesgrupp, när frågan i anslutning till konkreta fall blir aktuell. B . Högre studier efter politices magisterexamen När kommittén i det föregående räknat med en utbildningstid av 4 Va år som behövlig för att realisera de för politices magisterexamen uppställda målen samt utgått ifrån att ett betydande behov föreligger av denna utbildningstyp, så h a r givetvis därmed icke ställning tagits till behovet av lägre eller högre samhällsvetenskaplig utbildning. Den i förhållande till politices magisterexamen lägre samhällsvetenskapliga universitetsutbildningen kommer att behandlas nedan (s. 328 ff.). I detta sammanhang skall politices magisterexamens förhållande till högre studier beröras. De reservanter bland socialutbildningssakkunniga, vilka föreslogo av325

skaffande av statsvetenskaplig-filosofisk examen, motiverade sitt ställningstagande bland annat med att behovet av samhällsvetenskaplig arbetskraft var av sådan art, att en licentiatexamen i flertalet fall var erforderlig. Som redan tidigare framhållits kan kommittén icke dela denna uppfattning. Inom flertalet verksamhetsområden kommer den utbildning, som kan erhållas genom den av kommittén föreslagna politices magisterexamen att vara tillräcklig. Främst för den samhällsvetenskapliga forskningen föreligger emellertid självfallet ett behov av högre studier. I detta sammanhang bör särskilt beaktas att de som avlagt statsvetenskaplig-filosofisk examen i flertalet fall icke ha erhållit tre betygsenheter i något i examen ingående ämne. (Se bilaga 7, tab. 6 b.) Kommitténs förslag till politices magisterexamen, kommer härvidlag att innebära en avsevärd förändring. I åtminstone statistik, statskunskap och nationalekonomi kommer den sammanlagda normala studietiden i huvudämnet att bli fyra terminer. I den mån en normal studietid av tre terminer motsvarat tre betygsenheter i lägre filosofiska examina, bör således huvudämnesbetyg i något av dessa ämnen formellt kunna antagas motsvara mer än den nuvarande trebetygsstandarden. Det bör emellertid framhållas, att åtminstone i flertalet fall tre betygsenheter för närvarande kräver en något längre studietid än tre terminer, medan kommittén utgår från att de i politices' magisterexamen föreslagna normala studietiderna verkligen skola hållas. Avståndet mellan ett gott betyg i huvudämne i politices magisterexamen och de lägre betygen i licentiatexamen kommer emellertid att bli ganska stort. Studietiden till licentiatexamen torde vanligen variera mellan två och tre år efter avläggandet av högsta betyget i

den lägre examen. Studierna i huvudoch stödämnet kunna emellertid, som ovan framhållits, väntas leda till en så grundlig utbildning inom det valda ämnesområdet, att behovet av att som förberedelse för praktisk verksamhet påbygga examen med en licentiatexamen bör bli avsevärt mindre än vad det för närvarande är. Under nuvarande förhållanden ha de mera begåvade studenterna ofta ansett sig böra avlägga licentiatexamen även om de icke haft för avsikt att fortsätta till doktorsgrad. Enligt kommitténs uppfattning kan det icke uppfattas som en ogynnsam utveckling, om denna grupp framgent i större utsträckning skulle komma att nöja sig med en politices magisterexamen med högt betyg i huvudämnet. Under kommitténs diskussioner har ifrågasatts, huruvida en särskild licentiatexamen i de samhällsvetenskapliga ämnena efter politices magisterexamens tillkomst skulle vara nödvändig såsom förutsättning för att disputera. Man skulle sålunda kunna tänka sig en rätt till disputation direkt på magisterexamen, åtminstone för dem som erhållit högre betyg i huvudämnet. Som nedan närmare kommer att beröras föreslå vi att betyg i huvudämne: specialkurs skall givas med något av vitsorden Godkänd, Icke utan beröm godkänd, Med beröm godkänd, Med utmärkt beröm godkänd eller Berömlig. Denna betygsskala skall tillämpas för h u v u d ä m n e : specialkurs. I huvudämne: allmän kurs, i stödämne samt i fast ämne kunna däremot betyg givas endast med något av de tre första vitsorden. Vidare föreslå vi, att för de tre lägre vitsorden icke får fordras till omfattningen olika lärokurser samt att de två högsta vitsorden i huvudämne: specialkurs endast böra givas, då den studer a n d e ådagalagt vetenskaplig förmåga och synnerlig mognad.

Den som avlagt politices magisterexamen med något av de högsta betygen i huvudämnet, kan således antagas ha synnerligen goda insikter inom detta ämnesområde. Ett medgivande av rätt att disputera på denna examen kunde därför väl tänkas och det skulle sannolikt icke komma att medföra några direkt ogynnsamma konsekvenser. Licentiatstudierna innehålla två moment, litteraturstudier och avhandlingsarbete. Av dessa torde åtminstone i de samhällsvetenskapliga ämnena det senare dominera. Om avhandlingsarbete direkt efter avlagd politices magisterexamen skulle kunna föras fram till en doktorsavhandling, borde detta, med den grundliga offentliga granskning som de svenska doktorsavhandlingarna underkastas, icke vara förenat med några risker för doktorsgradens standard. Avhandlingsarbetet kräver nämligen i det stora flertalet fall även betydande litteraturstudier. Dessa skulle dock icke bli föremål för den mera direkta prövning, som kan ske vid en licentiattentamen. Ett bortfallande av den särskilda licentiattentamen kunde visserligen tänkas leda till försämrade garantier för den bredare bildning inom hela vetenskapsområdet, som vanligen brukar fordras som resultat av litteraturstudierna till licentiatexamen. Den höga stand a r d e n hos t. ex. de danska doktorsavhandlingarna i ekonomi, vilka framläggas direkt utan någon mellangrad efter cand. polit.-examen, tyder emellertid på att denna risk knappast skulle vara alltför stor. Det är också tydligt, att det i framtiden kunde verka stimuler a n d e till vetenskapligt arbete, om de politices magistrar, vilka i sin yrkesverksamhet bli sysselsatta med arbetsuppgifter med goda möjligheter till en vetenskaplig bearbetning av materialet, visste med sig att de utan krav på av-

läggande av licentiatexamen hade rätt att framlägga sina resultat för granskning i form av doktorsavhandlingar. När kommittén emellertid för närvarande, innan erfarenheter vunnits beträffande den vetenskapliga standard som kan ernås inom huvudämnenas ram, icke anser sig böra framlägga något förslag om disputationsrätt för politices magistrar, har detta ställningstagande grundats på följande överväganden. Bätt att avlägga filosofie licentiatexamen i de samhällsvetenskapliga ämnena måste under alla förhållanden kvarstå för den som avlagt annan lägre filosofisk examen. Härav följer att även politices magistrar måste ha rätt att avlägga filosofie licentiatexamen. Det är tydligt, att licentiatexamen även i framtiden kommer att få en självständig betydelse som högre kunskapsprov för dem som icke ha för avsikt eller ännu icke hunnit med att disputera för doktorsgraden. Det synes oss vidare icke möjligt att disputationsrätt skulle kunna medgivas annat än på basen av det eller de högsta betygen i politices magisterexamens huvudämne. Under sådana förhållanden komme sannolikt detta eller dessa högre betyg i huvudämnena att bli betraktade som likvärdiga med licentiatbetyg. F o r d r i n g a r n a för desamma kunde följaktligen tänkas bli anpassade därefter. Detta skulle leda till att grunden undanrycktes för en tillämpning av den av oss föreslagna betygsskalan i den avsedda andan, nämligen att betygen skola användas i första h a n d som kvalitets- och icke som kvantitetsbetyg. I så fall skulle det också bli svårt att hålla de avsedda normalstudietiderna. Det torde nämligen icke k u n n a undvikas, att ambitiösa men i sitt huvudämne icke speciellt begåvade studenter genom inriktning p å större kurser komme att eftersträva de högre betygen. Det är

alltså främst behovet av en anpassning av studieförhållandena för politices magisterexamen till dennas normala studiemål som på sakens nuvarande stadium utgör ett vägande argument mot att en avlagd politices magisterexamen med högre betyg i huvudämnet skall medföra rätt till disputation.

C. Politices kandidatexamen Behovet av samhällsvetenskaplig utbildning på det högskolemässiga stadiet är skiftande såväl med hänsyn till utbildningens inriktning som till dess omfång. Variationsmöjligheterna med hänsyn till utbildningens inriktning, när det är fråga om ett relativt högt utbildningsstadium, anse vi oss ha väl tillgodosett genom de skilda specialiseringsmöjligheterna inom politices magisterexamens ram. Härutöver föreligger emellertid enligt kommitténs mening ett behov av en något lägre rent samhällsvetenskaplig universitetsutbildning. Detta behov kommer att tillgodoses genom den föreslagna politices kandidatexamen.

torde vara den främsta orsaken till att universiteten icke kommit att spela den roll, som med deras nuvarande utrustning på det samhällsvetenskapliga området hade varit möjlig, för tillgodoseende av behovet av en mera allmänt orienterande samhällsvetenskaplig utbildning. I stället ha handelshögskolorna och socialinstituten i stor utsträckning fått tillgodose utbildningsbehoven även för andra verksamhetsområden än dem för vilka dessa läroanstalter närmast specialiserats. Kommitténs förslag upptager såsom i det föregående utvecklats för politices magisterexamens första fem terminer en fast ordnad studiegång, som omfattar alla de samhällsvetenskapliga ämnena. Härigenom har man enligt vår mening erhållit en utbildningsmöjlighet, vilken även kan vara av värde oberoende av om den fullföljes i form av den för nämnda examen avsedda mera djupgående specialiseringen. Den bör kunna »tbyggas till en examen som är lämpad för dem, vilka behöva en mera allmän samhällsvetenskaplig orientering såsom underlag för kommande yrkesverksamhet, men som icke ha behov av eller fallenhet för en mera grundlig specialutbildning inom ett visst samhällsvetenskapligt ämnesområde.

De senaste decenniernas erfarenheter synas ge vid handen, att ett betydande behov föreligger av en kortare utbildning på det samhällsvetenskapliga området. Sådana behov ha — med skiftanMan skulle givetvis under sådana förde inbördes inriktning av utbildningen hållanden kunnat diskutera möjligheten — hittills tillgodosetts genom studier av att låta studierna i de fasta ämnena vid handelshögskolorna och socialinsti- avslutas med en särskild lägre samtuten samt genom universitetsstudier för hällsvetenskaplig examen. Det har emelsamhällsvetenskapligt inriktade filoso- lertid icke synts oss lämpligt att låta en fie kandidatexamina. universitetsexamen bestå uteslutande av Bristerna hos filosofie kandidatexarelativt korta lärokurser i ett förhålmen såsom ram för en samhällsveten- landevis stort antal ämnen. De studeskaplig utbildning, sedan numera samrande skulle i så fall icke i något ämne hällsvetenskaperna differentierats på få en sådan möjlighet till fördjupade ett större antal ämnen än normalt kan studier och till visst självständigt arrymmas inom denna examens ram, ha bete, som brukar inrymmas inom ramen i det föregående berörts. Denna exa- för universitetens tvåbetygsstudier. I en mens brister ur nu berörda synpunkt självständig examen synes det oss där-

för nödvändigt att kräva, att åtminstone något av de samhällsvetenskapliga ämnena studeras vidare i en omfattning motsvarande de nuvarande fordringarna för två betyg. Detta betyder ett krav på ytterligare studier efter de fasta ämnena av en eller en och en halv termin (beroende av om det valda huvudämnet tidigare studerats en eller en halv t e r m i n ) . Anser man i likhet med kommittén, att tvåbetygsstandard endast är erforderlig i ett av de i politices kandidatexamen ingående ämnena, kommer man alltså fram till en examen med en sammanlagd normal studietid av sex å sex och en halv terminer. Studietiden kommer således att bli ungefär densamma som för en filosofie kandidatexamen och en civilekonomexamen. En examen av detta slag får med sin koordinerade och för samtliga studerande lika studiegång samt med en viss fördjupning på ett område ganska stor likhet med en civilekonomexamen. Det kan med hänsyn härtill vara av intresse att närmare jämföra dessa båda examenstyper med varandra. I civilekonomexamen skola ingå ämnena nationalekonomi, företagsekonomi samt ekonomisk geografi eller rättsvetenskap eller båda dessa ämnen samt slutligen minst ett främmande levande språk. Omfattar examen endast ett av ämnena ekonomisk geografi eller rättsvetenskap fordras för examens godkännande minst två betygsenheter i detta ämne eller i något av ämnena nationalekonomi eller företagsekonomi. Låta vi till en början jämförelsen endast gälla politices kandidatexamens fasta ämnesdel finner man således följande. Det språkinslag, som ingår i civilekonomexamen, kommer att sakn a s . Vidare kommer utbildningen i företagsekonomi att bli betydligt kort a r e än i sistnämnda examen. Studierna

i nationalekonomi bli däremot i det närmaste likvärdiga med minimikursen i civilekonomexamen. Det statistiska inslaget blir betydligt större än vad det är i denna examen. Härjämte tillkomma ämnena statskunskap och sociologi, vilka ämnen icke studeras vid handelshögskolorna. Studierna i ämnet kulturgeografi komma att bli av mindre omfattning än för dem som vid handelshögskolorna medtaga en betygsenhet i motsvarande ämne i sin examen. Bättskunskapen blir kortare och mera allmänorienterande än handelshögskolornas rättsvetenskap. Vid den ytterligare jämförelsen måste man beakta, att för politices kandidatexamen fortsatta studier alltid skola bedrivas i ett ämne samt att kunskapsfordringarna i detta ämne skola motsvara två betygsenheter enligt nuvarande ordning. Fordringarna i politices kandidatexamens huvudämne komma alltså att bli betydligt större än vad minimifordringarna i något ämne äro för civilekonomexamen. Då sistnämnda examen omfattar ett ämne med två betyg torde fordringarna i detta och i politices kandidatexamens huvudämne i stort sett motsvara varandra, dock möjligen med undantag för ämnet företagsekonomi. I detta ämne böra emellertid studierna bli i det närmaste kvalitativt likvärdiga. Jämför man politices kandidatexamen med filosofie kandidatexamen kommer den förra att ge en större bredd i den allmänna samhällsvetenskapliga orienteringen, medan det kan synas att blott ett ämne föres upp till tvåbetygsstadiet. Man måste emellertid beakta att av politices kandidatexamens fasta ämnen komma tre, nämligen nationalekonomi, kulturgeografi och företagsekonomi, i realiteten endast att utgöra särskilda beteckningar på ämnesområden, som i en filosofie kandidatexamen f. n. vi\329

sentligen tillgodoses inom ämnet nationalekonomi. Den sammanlagda studietiden i dessa tre ämnen beräknas till något mer än två terminer (se ovan s. 309). Härtill kommer att den brist, som avsaknaden av tvåbetygsstudier i mer än ett ämne eventuellt kan anses medföra, ur bildningsresultatets synpunkt mer än väl kompenseras av den större enhetligheten i studierna och av den större effektivitet hos desamma, som bör kunna erhållas genom de mera systematiskt upplagda och samordnade studierna i de fasta ämnena. Dessa studier skola vidare avslutas med ett allmänt samhällsvetenskapligt prov, vilket ger möjligheter till en samlad bedömning av studieresultatet. Det synes oss med hänsyn till vad nu sagts tydligt att politices kandidatexamen h a r ett utbildningsvärde, som väl kan jämföras icke blott med civilekonomexamen utan även med filosofie kandidatexamen.

uppläggningen av studiekurserna för de fasta ämnena kommer nämnda förutsättning alltid att vara uppfylld. Beaktar man dessutom, som ovan framhållits, att vissa av de fasta ämnena i realiteten endast komma att utgöra särskilda beteckningar på ämnesområden som nu väsentligen tillgodoses inom ämnet nationalekonomi, finner man att politices kandidatexamen kan sammansättas så, att den i hög grad kommer att erinra om vissa av de kombinationer, som enligt beredningens förslag borde medgivas inom filosofie kandidatexamen. Kommittén föreslår alltså att en politices kandidatexamen inrättas. F ö r denna examen böra fordras godkända betyg i samtliga de i politices magisterexamen ingående fasta ämnena, i allmänt samhällsvetenskapligt prov samt i h u v u d ä m n e : allmän kurs. Härutöver bör för examen fordras deltagande i den samhällsvetenskapliga orienteringskursen samt i allmänna samhällsvetenskapliga seminarieövningar.

Såvitt det gäller filosofie kandidatexamen bör i detta sammanhang även erinras om att universitetsberedningen Som redan tidigare framhållits böra i sitt betänkande V framlade förslag till kunskapsfordringarna i h u v u d ä m n e : vissa ändringar. Dessa syftade bland allmän kurs avvägas så, att den normala annat till att möjliggöra en koncentra- studietiden för detta ämne tillsammans tion av studierna kring ett ämne, var- med den beräknade studietiden för vid övriga ämnen närmast skulle tjäna motsvarande fasta ämne blir två termisåsom stödämnen. Liksom för närvaran- ner. Den sammanlagda normala studiede borde sammanlagt minst sex betygs- tiden för politices kandidatexamen enheter i minst tre ämnen krävas, men kommer härigenom att uppgå till sex i examen skulle kunna ingå antingen tre å sex och en halv terminer. betygsenheter i ett ämne eller två beDen sålunda föreslagna politices kantygsenheter i två ämnen jämte 1- och didatexamen kommer enligt kommitténs %-betygskurser i övriga ämnen (t. ex. mening att utgöra en lämplig utbild3 + 1 + 1 + % + % eller 2 + 2 + 1 + ning för arbetsuppgifter, vilka kräva en V-i + V-x). Beredningen framhöll att en god samhällsvetenskaplig orientering examen med ämnesdelar och V-> -betygsmen icke innefatta ett mera kvalificerat kurser i allmänhet endast bleve värdeutrednings- eller forskningsarbete. För full om dessa examens olika delar naåtskillig verksamhet inom såväl statlig turligt stödde varandra och bildade ett och kommunal som enskild förvaltning sammanhängande helt. synes denna examen bli fullt tillfredsMed den av kommittén föreslagna ställande såsom den akademiska grund-

utbildning på vilken den löpande vidareutbildningen i yrket kan bygga. Den torde därtill vara väl avpassad också för flera andra slag av verksamhet, såsom t. ex. för journalistiskt arbete såväl i dagspressen som i firma-, föreningsoch branschorgan. Ett av de viktigaste skälen för förslaget om inrättande av politices kandidatexamen hänför sig emellertid icke direkt till examens värde såsom självständig examen. För åtskilliga av dem som ämna avlägga politices magisterexamen kommer det sannolikt att visa sig vara synnerligen värdefullt, om de före specialiseringen inom huvudämnet samt examensarbetets utförande kunna under längre eller kortare tid skaffa sig viss praktisk erfarenhet. Arbete av den art, som nu åsyftas, kan exempelvis fullgöras vid någon utrednings- eller forskningsinstitution, där politices kandidaten kan få möjlighet att arbeta under en mera erfaren utredningsman eller forskare och komma i kontakt med kvalificerat samhällsvetenskapligt utrednings- och forskningsarbete. Såsom längre fram närmare kommer att beröras (s. 486 ff.) kan det härvid icke bli frågan om att för detta ändamål anordna en särskild meriteringstjänstgöring av viss bestämd varaktighet. Tjänstgöringens förläggning och längd får avpassas från fall till fall. Den studerande får själv skaffa sig det för honom lämpligaste arbetet. Möjligheterna härtill böra vara relativt goda, i synnerhet om han kan uppvisa betyg över en avslutad samhällsvetenskaplig grundutbildning.

Har han avlagt en examen, kan han därtill förväntas erhålla en rimlig ersättning för sin arbetsinsats. Detta medför i sin tur att han icke behöver känna sig nödsakad att forcera arbetet för att snarast möjligt kunna återupptaga sina akademiska studier. Det kan nämligen å ena sidan mycket väl tänkas att en politices kandidat, som erhållit en anställning, kan anförtros vissa arbetsuppgifter, vilka kräva ganska lång tid, men vilka i gengäld mer eller mindre direkt kunna utnyttjas för hans fortsatta studier till politices magisterexamen. Å andra sidan kan det tänkas, att vederbörande finner att den avlagda politices kandidatexamen utgör en åtminstone tillsvidare tillräcklig utbildning för fortsatt praktisk verksamhet. Den föreslagna politices kandidatexamen kommer således i många fall att utgöra en lämplig mellanexamen före avläggandet av magisterexamen. Härtill kommer att man genom denna examen öppnar en möjlighet för dem som påbörjat samhällsvetenskapliga studier, men som av ena eller andra skälet icke anse sig böra eller kunna fullfölja dessa till en magisterexamen, att avlägga en lägre slutexamen. Anser man att den föreslagna politices kandidatexamen har ett självständigt värde och en funktion att fylla för dem som ämna avlägga politices magisterexamen, synes det icke vara rimligt att göra den invändningen att examens tillkomst skulle kunna verka " n e d d r a g a n d e " på den samhällsvetenskapliga universitetsutbildningen i övrigt.

K a p . 2 3 . Undervisningen och examinationen A . Undervisningen Undervisningen i de samhällsvetenskapliga ämnena har under de senare

åren, särskilt efter upprustningen av desamma från 1947, undergått åtskilliga förändringar samt kunnat göras mera 331

effektiv. Tonvikten har därvid i allt m ä n n a karaktär, om anledningarna till större utsträckning kunnat läggas på den rådande arbetsfördelningen mellan skilda former av gruppundervisning, dessa vetenskaper samt om h u r samma medan de rena katederföreläsningarna konkreta problemkomplex betraktas kommit att spela en mindre roll, även från de skilda vetenskapernas utgångsför den lägre undervisningen. Tillpunkter. Man har alltså behov ej blott gången på undervisningsmateriel och av en specialisering på de olika ämnena läroböcker från utlandet har blivit utan även av en samlad överblick över bättre. Den svenska lärobokslitteraturen hela det samhällsvetenskapliga arbetsuppvisar emellertid fortfarande på området. Praktiskt-organisatoriska skäl många håll kännbara luckor. framtvinga emellertid ett successivt stuGenomförandet av de av kommittén dium av ämnena. Helhetssynpunkten föreslagna samhällsvetenskapliga exabör enligt kommitténs uppfattning tillmina förutsätter icke några mera vägodoses på tre olika sätt, nämligen sentliga förändringar av undervisning1) genom en översikt över hela ämen i de samhällsvetenskapliga ämnena. nesområdet såsom inledning till studiDe enda egentliga nyheter, som vi föreerna (samhällsvetenskaplig orienteslå, äro den samhällsvetenskapliga ringskurs) ; orienteringskursen samt det allmänt 2) genom att vid undervisningen i de samhällsvetenskapliga seminariet. Till enskilda ämnena också beakta de synbåda dessa undervisningsformer ha punkter på samhällsföreteelserna, som emellertid ansatser redan kunnat spåanläggas i de a n d r a samhällsvetenskaras. I övrigt förutsätta vi i stort sett perna, samt endast att de redan nu i de olika äm3) genom en behandling i seminarienena använda undervisningsformerna form av viktigare problem, som kunna på lämpligt sätt anpassas och utvecklas lösas med hjälp av flera samhällsveteni anslutning till de enligt kommitténs skaper (allmänt samhällsvetenskapligt examensförslag för varje ämne föreligseminarium). gande undervisningsuppgifterna. Det Punkterna 1) och 3) tillgodoses geär därvid av vikt att observera det förnom särskild undervisning. Dennas upphållandet att examens tidigare del utgör gift beröres n ä r m a r e nedan (s. 336 ff.). en sammanhängande studieperiod med Någon särskild undervisning för att en fast studiegång. Målsättningen för de tillgodose punkten 2) anse vi icke beelementära studierna i varje enskilt hövlig, utan vi nöja oss här med en allämne kräver följaktligen en precisering män rekommendation. Det förtjänar av undervisningsformerna och en måldärvid framhållas, att den fasta studiemedveten inriktning av undervisningen. gången i examens tidigare del skapar bättre möjligheter än för närvarande att i de enskilda ämnena åtminstone Behov av översikt och sammanantyda övriga samhällsvetenskapers behållande synpunkter traktelsesätt. Läraren vet vid undervisMålet för studierna under examens ningen i varje ämne vad de studerande tidigare del bör vara att samtidigt med redan inhämtat samt vilka ämnen som inhämtandet av de enskilda samhällsåterstå. Ju senare i studiegången ett vetenskapernas teoretiska grunder ge de ämne är förlagt, desto större bli möjligstuderande en föreställning om det samheterna att tillgodose de här nämnda hällsvetenskapliga ämnesområdets allbehoven. I detta hänseende kommer så-

ledes undervisningen i sociologi att intaga en nyckelställning. Besultaten betingas emellertid i hög grad av att de olika l ä r a r n a äro allmänt orienterade inom samhällsvetenskaperna. Detta kan väntas i full utsträckning bli fallet allteftersom de yngre lärarkategorierna rekryteras via den föreslagna politices magisterexamen. Det deskriptiva lärostoffets inplacering I examinas tidigare del bör ges en ganska omfattande beskrivning av de faktiska samhällstillstånd, som de studerande i sitt kommande arbete skola syssla med. I varje ämne får alltså det deskriptiva inslaget ett förhållandevis stort omfång, medan studierna i övrigt endast ge utrymme för en allmän orientering beträffande ifrågavarande vetenskapers teori och metod. Den egentliga och mera djupgående skolningen i sådana metoder och i deras tillämpning på konkreta uppgifter kunna de studerande väntas erhålla först under de senare specialstudierna. Oberoende av specialiseringens art behöva de samhällsvetenskapligt utbildade en gemensam grundutbildning beträffande rådande samhällsförhållanden. I de vetenskaper, i vilka de icke själva specialisera sig, ha de härutöver i huvudsak endast behov av kännedom om vad dessa syssla med, om vilka frågeställningar de anlägga samt om vilka metoder de använda. En specialist inom en samhällsvetenskap bör vid behandlingen av ett problemkomplex inom denna åtminstone ha en viss uppfattning om i vilken mån hans egen utrednings- eller forskningsuppgift är av det slag, att den skulle kunna bli belyst på ett djupare och mera allmängiltigt sätt genom samarbete med andra specialister. Han bör alltså ha en viss möjlighet att självstän-

digt bedöma, dels hur angeläget ett samarbete i ett visst fall kan tänkas vara, dels vilka slag av specialister som behöva tillkallas. Genom den gemensamma delen av samhällsvetenskapliga examina kan man vidare motverka sådana tendenser till fackblindhet som åtminstone tidigare varit vanligt förekommande. Om man godtar den antydda inriktningen av samhällsvetenskapliga examinas tidigare del, nämligen en stor bredd hos den deskriptiva framställningen samt en tämligen översiktlig och allmänorienterande behandling av det teoretiska stoffet, återstår problemet hur man skall kunna få de studerade samhällsförhållandena på ett lämpligt sätt belysta av teoretiska frågeställningar. Dess lösning försvåras ytterligare därav, att deskriptiva element successivt måste komma in i det ena samhällsvetenskapliga ämnet efter det andra, alltefter som dessa ämnen studeras. Förhållandena i ämnet nationalekonomi kunna användas som exempel på h u r detta problem åtminstone i viss utsträckning kan lösas. I detta ämne ha under de senaste decennierna de inledande studierna alltmer inriktats på deskriptiv ekonomi av olika slag. Tidigare var det vanligt förekommande, att de studerande fingo läsa ganska avancerad ekonomisk teori utan att ha kännedom om det faktiska samhällstillstånd, på vilka denna teori var avsedd att kunna tillämpas. Den moderna tendensen att utvidga det deskriptiva studiet samt att placera detta före teoristudiet synes ur alla synpunkter ändamålsenlig. Med hänsyn till förhandenvarande förhållanden synes det också riktigt att man på det hela taget anslår det ringa antalet undervisningstimmar till undervisning r ö r a n d e teoretiska och mera principiella sammanhang. Härvid bli de studerande

alltså i huvudsak hänvisade till att begagna den alltmera rikhaltiga deskriptiva litteraturen för att tillägna sig den nödvändiga bakgrunden till de teoretiska studierna och till den kommande praktiska verksamheten. En mera omfattande undervisning i deskriptiv ekonomi, placerad före teoristudiet, skulle med nu tillgängliga lärarkrafter betyda ett missbruk av muntliga undervisningsformer i de fall, där modern litteratur finnes tillgänglig. Man måste emellertid räkna med att detta sätt att studera, så länge det icke kompletteras med särskild studiehandledning av det slag, som nedan (s. 338) föreslås, icke ger den önskvärda överblicken. Den tillgängliga litteraturen r ö r a n d e olika svenska samhällsförhållanden, t. ex. jordbruket, industrien, befolkningsutvecklingen, arbetsmarknadens organisation etc. är nämligen oftast icke skriven för att användas vid sammanhängande studier av det slag, som avses med den samhällsvetenskapliga universitetsutbildningen. De olika framställningarna ha tillkommit för att k u n n a läsas av en publik utan inriktning på systematiska studier och de syfta i regel icke till att ge någon egentlig förståelse för hur de behandlade företeelserna kunna inplaceras i mera allmänna sammanhang. Man löper därför risk att de studerande tillägna sig stora mängder av fakta utan att uppfatta deras inbördes samband. Den bästa lösningen av detta undervisningsproblem synes vara att man i det fasta ämnet studerar de deskriptiva delarna av ekonomien så att säga i två varv. Det första, själva tillägnandet av väsentliga fakta, bör därvid placeras i början av studierna, medan det senare inplaceras först efter — eller möjligen i samband med — tillägnandet av ekonomisk teori. Mot slutet av undervisningen bör man alltså gå igenom de

ekonomiskt-deskriptiva områdena var för sig. Härvid bör man dels försöka ge allmänna och komparativa synpunkter på rådande förhållanden samt på deras uppkomstbetingelser hos oss, dels på grundval av de teoretiska studierna försöka belysa förhållandenas såväl ömsesidiga beroende som samband med utvecklingen överhuvud. Den metod, som här i största allmänhet karaktäriserats, förefaller i stor utsträckning kunna tillämpas också i övriga samhällsvetenskaper. Inga mera väsentliga principiella synpunkter behöva tilläggas för dessas räkning. Det bör emellertid beaktas, att förnyad genomgång av tidigare ämnens deskriptiva kunskapsstoff i viss omfattning kan vara behövlig inom de ämnen som studeras senare under studiegången. De olika vetenskaperna ha anledning att betrakta samma faktiska företeelser u r skilda synpunkter. Varje ämne kommer sålunda med sitt tillskott av nya frågeställningar och synpunkter, som kan bidraga till förståelsen av de faktiska förhållandena. Om vissa deskriptiva studier förläggas till tidigare studerade ämnen (såsom exempelvis viss samhällsbeskrivning till statistik, studiet av olika slag av samhälleliga grupper till statskunskap och studiet av utbredningsfenomenen till geografi), får man givetvis räkna med att många sidor av dessa företeelser kunna till fullo klarläggas först sedan man fått tillgång till förklaringsprinciper också från t. ex. nationalekonomien och sociologien. Trots detta kunna de beskrivna företeelserna vara av sådant slag, att det är lämpligt att d e studerande få kännedom om desamma inom ramen för de nämnda, tidigare i studiegången placerade ämnena. I sådana fall böra emellertid dessa förhållanden beröras även i t. ex. nationalekonomi och sociologi. Nationalekono-

merna böra alltså taga upp vissa företeelser, som beskrivas t. ex. i statistik eller i statskunskap, och försöka förklara enskilda förut icke beaktade sidor av desamma genom tillämpningen av ekonomiska tankegångar. Något motsvarande bör senare i sin tur ske inom ämnet sociologi. Ett förfaringssätt sådant som det här allmänt skisserade bör tillämpas icke blott inom de enskilda ämnena utan även för hela det samhällsvetenskapliga ämnesområdet. Det senare bör främst ske inom det allmänna samhällsvetenskapliga seminariet, men det kan också beaktas inom de ämnen som placerats sist i studiegången. Endast om undervisningen organiseras på detta sätt synes det möjligt att få fram en önskvärd syntes av beskrivning och förklaring, trots att den tillgängliga deskriptiva litteraturen i stor utsträckning är, och väl också kan väntas förbli, renodlat deskriptiv och ur allmänteoretisk synpunkt i stort sett fri från problematik. De historiska synpunkterna En fråga, som sammanhänger med den rent deskriptiva undervisningens inpassning i studierna, gäller skildringen av den historiska bakgrunden till nutidens företeelser. Mot den föreslagna studieordningen kan man i första hand vänta sig den invändningen, att historiska betraktelsesätt riskera att i allt för stor utsträckning komma i skymundan. Det är vidare möjligt, att sådana synpunkter komma att meddelas ganska osystematiskt och splittrat inom de olika ämnena och att de därför komina att sakna inbördes sammanhang. Historiska tillbakablickar måste nämligen komma att få tagas upp vid skilda tillfällen och i samband med mycket varierande frågeställningar. Detta kommer att resultera i att någon helhetsbild

knappast kan framträda ens beträffande det senaste historiska skeendet. En annan lösning av denna fråga skulle vara att inrätta ett särskilt fast ämne, rubricerat t. ex. som ekonomisk, social och politisk historia. Även om en sådan lösning vore möjlig skulle den emellertid komma att medföra betydande praktiska svårigheter. En av svårigheterna skulle vara att finna en lämplig placering i tiden, dvs inom den föreslagna studieordningen, för en dylik historisk kurs. Denna svårighet kanske enklast kunde övervinnas genom att kursen uppdelades och förlades till olika ställen i studieordningen. Skillnaden mellan ett dylikt arrangemang och det föreslagna— att de historiska synpunkterna meddelas vid undervisningen i de olika samhällsvetenskapliga ämnena — bleve emellertid icke så stor. Kommittén utgår nämligen från att man, då så visar sig behövligt, skall kunna anlita företrädare för andra vetenskaper vid undervisning i ett examensämne. Sålunda förutsattes t. ex. att företrädare för ämnet ekonomisk historia skola meddela undervisning i detta ämne inom ramen för det fasta ämnet nationalekonomi. En annan svårighet skulle ofta vara att finna historiker med tillräckliga kunskaper om utvecklingen av just de företeelser, som äro av vikt i detta sammanhang. Anledningen härtill framträder bäst, om man betänker att ett dylikt historieämne borde omfatta bland annat sådana problemkomplex som jordbrukets historia, framställd mot bakgrunden av förändringar beträffande teknik, efterfrågan och internationella förhållanden; industriens historia, framställd på liknande sätt; samhällsklassernas utveckling och dessas samband med den politiska utvecklingen; gruppernas (t. ex. familjens) och folkrörelsernas utveckling; förändringarna i männi-

skornas allmänna levnadsbetingelser genom stigande levnadsstandard, urbanisering, ändrad teknik, kollektiva arbetsregleringar, förbättrade materiella och intellektuella kommunikationer osv. Utblickar av detta slag kunna sannolikt icke presteras inom ramen för ett historiskt examensämne utan att föreläsare från många olika håll, bland annat från de skilda samhällsvetenskaper som redan ingå i examina, få anlitas. Vinsten av att bryta ut de historiska partierna och sammanföra dem till ett särskilt ämne skulle under sådana förhållanden bli tämligen tvivelaktig. Den av kommittén föreslagna anordningen att historiska synpunkter få tagas upp i den utsträckning, som vederbörande lärare finner av behovet påkallad, synes därför försvarlig. Den kanske mest vägande invändningen häremot skulle vara, att risk föreligger för att behovet av dylika återblickar kan komma att bedömas olika av företrädare för skilda ämnen samt beträffande samma ämne på skilda universitetsorter. En avsevärd ojämnhet i den historiska orienteringen torde med hänsyn härtill icke kunna undvikas. I detta sammanhang bör emellertid erinras om att kommitténs examensförslag innebär möjligheter för de studerande att medtaga ekonomisk historia såsom stödämne eller huvudämne samt historia såsom stödämne eller tillvalsämne. Kommittén förutsätter vidare, att så snart särskilda lärarbefattningar inrättas i ämnet modern politisk och social historia, detta ämne skall kunna ingå såsom stödämne (samt givetvis också som tillvalsämne) i politices magisterexamen. Man kan alltså icke göra den invändningen, att möjligheter till historisk orientering skulle komma att saknas för dem som ha sådana intressen eller sådan specialinriktning att en

mera omfattande historisk bakgrund till nutidens företeelser är ett önskvärt inslag i studierna. Undervisningsformer Kommittén föreslår att utom undervisningen i de enskilda ämnena två särskilda undervisningsserier skola införas, vilka avse att tillgodose vissa för hela den tidigare examensdelen gemensamma undervisningsuppgifter. Sålunda föreslås, att studierna inledas med en allmän samhällsvetenskaplig orienteringskurs samt avslutas med ett allmänt samhällsvetenskapligt seminarium. Allmän samhällsvetenskaplig orienteringskurs F ö r att examens tidigare del skall kunna ge en sammanhängande överblick över det samhällsvetenskapliga arbetsområdet, är det lämpligt att de studerande redan innan de börja de enskilda ämnenas studium erhålla ett fågelperspektiv på hela området i fråga. Den föreslagna orienteringskursen, vilken skall förläggas till första höstterminens början, avser att fylla denna funktion 1 . Kursen bör uppläggas som en serie föreläsningar hållna av olika föreläsare. Vissa av dessa böra hämtas bland företrädare för ämnen utanför den samhällsvetenskapliga ämnesgruppen eller från praktiska arbetsfält. Kursen bör icke förutsätta någon mera aktiv verksamhet från deltagarnas sida. Kommittén uppskattar det lämpliga antalet föreläsningstimmar till omkring 25. I övrigt finna v i det icke önskvärt att det i 1 En orienterande kurs med delvis liknande syfte h a r på initiativ av professor H. Wold a n o r d n a t s i Uppsala. Samarbete h a r därvid ägt rum mellan olika samhällsvetenskapliga institutioner. Vissa föreläsningar, som ingått i denna kurs, ha utgivits i kompendieform (Det svenska samhället i statistisk belysning).

detalj föreskrives hur kursen bör uppläggas. Detta får nämligen i första h a n d ankomma på ämnesgruppen, vilken såväl vid valet av föreläsare som vid kursinnehållets disposition bör ha frihet att söka sig fram till den från fall till fall lämpligaste formen. I allmänhet är det emellertid önskvärt att kursen inledes med en eller två dubbelföreläsningar angående samhällsvetenskapernas uppgifter och examens allmänna uppläggning. Vidare torde regelmässigt böra ingå en presentation av vart och ett av de till examen hör a n d e fasta ämnena. Dessa presentationer, vardera om ungefär en dubbeltimme, böra lämnas av dem som självständigt företräda ämnena. Härutöver torde det vara lämpligt att lämna orienteringar r ö r a n d e vissa kunskaps- och värdeteoretiska problem samt allmänna kulturöversikter. För dessa ändamål kan man anlita t. ex. filosofer, socialpsykologer och kulturantropologer. Då särskilda samhällsvetenskapliga problem ha aktuell betydelse kan det också vara önskvärt att belysa dessa. Avsikten skulle därvid vara att för de studerande illustrera arten av deras kommande arbetsuppgifter. Valet av dylika kursinslag torde i hög grad få bero av tillgången på lämpliga föreläsare. Deltagande i orienteringskursen bör vara obligatoriskt. Ämnesgruppen bör för kontroll av kursens resultat kunna a n o r d n a ett kort förhör på några väsentliga synpunkter. Lärarna inom samhällsvetenskapliga ämnesgruppen böra vara skyldiga att inom ramen för kursen föreläsa över problem, som sammanhänga med deras respektive ämnen. Gruppen bör utse en — eller eventuellt flera — ledare för kursen. För att möjliggöra anlitandet av utomstående föreläsare kommer nedan (s. 424) att föreslås ett särskilt anslag. 22 — 22261

Undervisningen

i enskilda

ämnen

Enligt kommitténs uppfattning bör åt de rena katederföreläsningarna givas endast ett begränsat utrymme som undervisningsform. Specialföreläsningar över aktuella problem och nyare forskningsframsteg kunna icke i större utsträckning rymmas inom ramen för de fasta ämnenas undervisning. Vad som här har betydelse är därför i första hand allmänt introducerande kursföreläsningar. Det utrymme, som lämpligen bör givas åt dylika, får i hög grad bli beroende av arten av tillgängliga läroböcker. Om läroböcker eller kompendier kunna ersätta kursföreläsningar bör detta alltid ske. De senare böra därvid begränsas till sådana delar av kursen som icke beaktats i litteraturen samt framför allt till att sätta in det däri ber ö r d a stoffet i sitt allmänna sammanhang. Olika former av gruppundervisning böra däremot användas i så hög grad som möjligt. Härvid skall det vara fråga icke om ett ensidigt kunskapsmeddelande från lärarens sida, utan i första hand om ett samtal r ö r a n d e det behandlade stoffet. Det som bör utmärka undervisning av detta slag är alltså att de studerande aktivt deltaga i densamma. Det torde enligt kommitténs uppfattning vara nödvändigt att göra en ganska skarp åtskillnad mellan föreläsningar å ena sidan och olika former av gruppmässig undervisning å andra sidan. Man torde nämligen i Sverige knappast kunna komma så långt med den mellanform av föreläsningar och gruppdiskussioner, som i stor utsträckning förekommer t. ex. vid amerikanska universitet. Vi måste härvidlag r ä k n a med vissa traditioner, vilka av olika skäl äro svåra att ändra. Vidare kan man anta att de fördelar, som skulle k u n n a vinnas genom en dylik blandad föreläsnings- och diskussionsform, troligen lättare kunna

ernås genom ett insättande av gruppdiskussioner såsom självständiga led i undervisningen. Gruppundervisning och övningar i olika former användas redan nu i stor utsträckning inom de samhällsvetenskapliga ämnena. De anpassas inom dessa på olika sätt efter de undervisningsbehov, som föreligga inom de skilda ämnena. Kommittén finner (med nedan anförda undantag) i dessa hänseenden icke anledning föreslå några nyheter eller förändringar, utan vill endast understryka behovet av att denna typ av undervisning beredes största möjliga utrymme och göres så effektiv som möjligt. Det är sålunda bland annat av vikt att grupperna icke äro större än som med hänsyn till föreliggande undervisningsuppgifter visar sig ändamålsenligt. En av de brister, som under det förberedande arbetet i kommittén ofta påtalats, är att examens tidigare del består av relativt många ämnen, vilka vart och ett för sig studeras under så kort tid att seminarieövningar av vanlig typ icke kunna inläggas. De studerande skulle därigenom gå miste om den värdefulla träning i att skriftligt och muntligt behandla det studerade stoffet, som vid de svenska universiteten ges genom seminarieövningar. Behovet härav kan emellertid åtminstone delvis tillgodoses genom införande av särskild gruppundervisning (handledningsgrupper). Undervisningen i varje grupp bör därvid omfatta ett förhållandevis litet antal studenter — högst ett 10-tal — och i viss mån ha samma uppgift som den undervisning av liknande slag, som förekommer vid vissa utländska universitet (s. 294 ff.). Inom grupperna bör för det första ske en fortlöpande diskussion av svårare problem, som uppkomma under studiernas lopp. Materialet härtill kan hämtas 338

såväl från kursföreläsningarna som från den studerade litteraturen. Man bör därvid icke endast gå igenom begrepp och teorier utan i största möjliga utsträckning lägga in övningar i teoriernas praktiska tillämpning. I detta senare hänseende kunna handledningsgrupperna på slutstadiet i viss mån fylla den i det föregående berörda uppgiften att samordna de deskriptiva och teoretiska studierna. För det andra bör man inom handledningsgrupperna uppöva de studerandes förmåga att författa korta och koncisa skriftliga redogörelser för problemställningar, institutioner eller faktiska förhållanden, som belysts i den dittills genomgångna undervisningen och litteraturen. Man får därigenom samtidigt såväl en uppövning av de studerandes syntetiska och analytiska förmåga och av deras omdöme i att skilja väsentligt från oväsentligt som en träning av deras förmåga att skriva en korrekt och för de behandlade ämnena anpassad svenska. Handledningsgrupperna böra sammanträda relativt ofta, i allmänhet en gång i veckan. Det kan vara lämpligt att studenterna någon dag före sammanträdet inlämna en kort uppsats över ett förelagt ämne, som med hänsyn till det ovan angivna pedagogiska syftet kan anses lämpligt. Handledaren bör efter att i förväg ha läst uppsatserna diskutera dessa ur såväl materiell som formell synpunkt med deltagarna. Man kan eventuellt också tänka sig att arbeta med ett slags ömsesidig opposition i det att varje deltagare i förväg får tillgång till någon annans uppsats och får framlägga sina synpunkter på denna. Vid vissa sammanträden kan det vara lämpligt att man i stället inriktar sig på ett uppövande av den muntliga framställningsförmågan genom att låta några deltagare utan manuskript ge ett referat över det förelagda ämnet.

En undervisningsform av h ä r berört slag är icke bara ett stöd i det löpande studiet och en utmärkt tentamensförberedelse; den ger också övning i de för den framtida verksamheten så nödvändiga olika framställningsformerna samt ger en träning i sammanträdesteknik. Under studietiden kommer resultatet av detta arbete att visa sig i att seminarierna under examens senare del redan från början bli betydligt mera effektiva. För att de studerande utan hämningar skola kunna ägna sig åt sina uppgifter och åt diskussionerna är det nödvändigt att strängt hålla på att arbetets kvalitet i dessa handledningsgrupper icke får tagas i beräkning vid betygssättningen. De studerande böra ha full frihet att även framlägga oöverlagda synpunkter och experimentera med olika uttrycksformer. Bland annat av detta skäl förefaller det lämpligt att i allmänhet annan person än examinator fungerar som ledare för undervisning i denna form. Allmänt seminarium

samhällsvetenskapligt

En parallelläsning av ett större antal fasta ämnen skulle, som tidigare framhållits, underlätta att mot slutet av examens första del vid genomgången av problem inom de enskilda ämnena betona ur vilka synpunkter problemen behandlas i övriga samhällsvetenskaper. Dylika utblickar utöver den egna vetenskapens traditionella r a m kunna med den föreslagna successiva studieordningen endast komma ifråga vid undervisningen i det eller de sista fasta ämnena. Oberoende av vilken studieordning som föreskrives torde ett tillgodoseende av detta behov av utblickar och koordination i flertalet fall kräva samarbete mellan ämneslärarna. Kommittén har funnit det angeläget,

att sammanhanget mellan de olika ämnena även i annan form beaktas inom ramen för de samhällsvetenskapliga examina. Det är tydligt, att detta icke kan ske förrän mot slutet av eller efter studiet av de fasta ämnena. Vad som kan åstadkommas för att hjälpa de studerande fram till en viss om också preliminär syntes av det studerade stoffet samt för att ge dem någon uppfattning om arten av de arbetsuppgifter, som kunna lösas endast genom samarbete, beror givetvis i hög grad av tillgången på lämpliga lärare. Man får därvid troligen en ganska lång tid framåt räkna med att de olika samhällsvetenskapernas utövare i sitt arbete komma att bli i hög grad specialiserade till och inom sina egna ämnen. Endast sällan torde någon av dem ha intresse och tillfälle att följa utvecklingen av frågeställningar, metoder och aktuella arbetsuppgifter inom hela det samhällsvetenskapliga arbetsområdet. Det skulle vara av stor betydelse för den vetenskapliga utvecklingen om dessa gemensamma synpunkter mera regelbundet kunde tillgodoses. För närvarande får man emellertid nöja sig med att pröva, vad som med tillgängliga lärareresurser kan göras för att tillföra undervisningen åtminstone några inslag av ifrågavarande art. Kommittén anser att detta bör ske genom en serie allmänna samhällsvetenskapliga seminarier, normalt bevistade under studietidens femte eller sjätte termin. Seminarieformen bör användas därför att den lämpar sig för framläggande av sammanfattningar av utförda, pågående eller planerade undersökningar och utredningar. Denna undervisningsform ger dessutom möjlighet att ordna diskussioner på grundval av det framlagda materialet mellan representanter för skilda samhällsvetenskaper och för det praktiska arbetet. 339

Däremot förutsattes icke något aktivt deltagande från de studerandes sida genom egna uppsatser, referat eller oppositioner utan endast frihet att ställa frågor och framföra synpunkter. Seminarierna böra organiseras och ledas i samarbete mellan representanter för ämnesgruppens olika samhällsvetenskaper eller mellan dessa och företräd a r e för utomstående samhällsvetenskaplig forsknings- och utredningsverksamhet. Avsikten med det allmänna samhällsvetenskapliga seminariet är alltså att få en rad typiska forsknings- eller utredningsuppgifter belysta från flera håll och inställda i sitt vetenskapliga och praktiska sammanhang. Det ovannämnda behovet av en viss syntes av studiestoffet från de olika samhällsvetenskap e r n a kommer därvid att tillgodoses genom en serie »case studies». Var och en av dessa bör bidraga till att belysa de samhällsvetenskapliga frågeställninga r n a s art, tillgången av empiriskt material och möjligheten att anskaffa dylikt, olika arbetsmetoders användbarhet samt behovet av samarbete mellan olika vetenskaper ävensom formerna härför vid uppgifternas praktiska lösning. Uppgifter för dessa seminarier kunna erhållas på många olika sätt och från olika håll. Praktiska utredningar, som h a n d h a s av offentliga eller enskilda utredningsinstitut eller av olika samhällsplaneringsorgan, kunna i sammanfattning föreläggas seminariedeltagarna. Bedogörelserna kunna därefter diskuteras av representanter för de praktiska intressena och för de närmast berörda samhällsvetenskaperna. Även om det pedagogiska syftet i första h a n d måste beaktas, bör möjligheten att få problemen belysta från nya eller vidare synpunkter vara av så stort intresse för dem som svara för de n ä m n d a praktiska uppgifterna att man

i stor utsträckning torde kunna påräkna medverkan av sådana personer. Härtill kommer att dessa seminarier böra ge en utmärkt möjlighet att just vid en för den kommande specialiseringens inriktning betydelsefull tidpunkt påverka de studerande att välja sådana ämnen och examensuppgifter, som passa för viss praktisk verksamhet. En intresseväckande framställning av de på ett visst utrednings- eller forskningsområde föreliggande uppgifterna kan därför vara ett lämpligt medel att stimulera en god rekrytering till arbetsområdet. Man får vidare räkna med att de olika samhällsvetenskapliga universitetstinstitutionerna ha större eller mindre forskningsuppgifter under bearbetning, vilka kunna presenteras för det allmänna seminariet. Härvid synes det önskvärt, att de framlagda ämnena utväljas så att de ge en viss föreställning om vilka slag av arbetsuppgifter, som äro typiska för de olika vetenskaperna eller åtminstone för det sätt på vilket dessa bedrivas vid vederbörande universitet. Seminarierna böra emellertid även ge en uppfattning om vilka slag av forskningsuppgifter, som kunna mera isolerat genomföras av företrädare för en enda vetenskap eller vetenskapsspecialitet, och om vilka uppgifter som ha en vidare karaktär och ställa krav på samarbete. F ö r att tillgodose seminariernas huvudsyfte böra alltid representanter för minst två samhällsvetenskaper vara närvarande och . ansvara för diskussionen, även om redogörelsen för ett material eller en undersökning bygger på endast en vetenskap.

B. Examinationen Som framgått av det föregående (s. 296 ff.) kan man beträffande examinationens anordning tänka sig tre system. Man kan sålunda skilja mellan det ame-

rikanska systemet med prövning på mindre kursenheter i omedelbar anslutning till undervisningen (kursexamination), det svenska tentamenssystemet med prövning ämne för ämne samt den till en eller ett fåtal tidpunkter sammanförda examinationen i ett flertal ämnen (examenssystemet).

De särskilda provens omfattning Det amerikanska systemet är med den för våra universitet typiska organisationen utan aktualitet för de samhällsvetenskapliga examina. En sådan splittring av kunskapsinhämtandet på inbördes föga sammanbunda småpartier, som detta system synes leda till, utgör dessutom vid en väl planlagd studiegång snarast motsatsen till vad som bör eftersträvas. Under de senaste decennierna h a r emellertid hos oss framträtt en tendens, vilken påskyndats av krav från de studerandes sida, att i många universitetsämnen dela upp examinationen i en rad mer eller mindre självständiga deltentamina. Denna utveckling innebär i viss mån ett närmande till det amerikanska examinationssystemet. De fasta ämnena i politices kandidatoch magisterexamen utgöra enligt kommitténs förslag relativt små examinationsenheter. En ytterligare uppspaltning av examinationen genom deltentamina synes oss därför mindre lämplig därest icke särskilda pedagogiska skäl föreligga härför. Så kan t. ex. vara fallet, då vissa tidigare kursmoment måste ha inhämtats för att man på bästa sätt skall kunna tillgodogöra sig en sen a r e del av undervisningen. Det kan därför vara motiverat med särskilda prov avseende färdigheter (t. ex. räkneprov i statistik) eller vissa deskriptiva delar av ett ämne. Kommittén vill emellertid betona angelägenheten av att man även i dylika fall fasthåller vid princi-

pen att sluttentamen i ett fast ämne skall omfatta hela ämneskursen samt att det är resultatet av denna sluttentamen, som skall vara avgörande för det meddelade betyget. Examinationen måste sålunda avse en värdering av de kunskaper i hela ämnet som tentanden förvärvat vid avslutningen av ämnets studium. Kommittén anser visserligen att det hävdvunna svenska tentamenssystemet bör bibehållas såsom examinationsform såväl för de fasta ämnena som för huvud- och stödämnen. Vi ha emellertid funnit anledning att mera ingående diskutera de för- och nackdelar, som skulle kunna följa med en tillämpning beträffande de fasta ämnena av det examenssystem, som förekommer bl. a. i Danmark, Norge, England och en rad a n d r a länder på kontinenten. Som tidigare framhållits är avsikten med studiet av de fasta ämnena att ge en samlad överblick över hela det samhällsvetenskapliga ämnesområdet såsom grundval för en följande specialisering. Det vore under sådana omständigheter ur många synpunkter naturligast att förlägga examinationen i de fasta ämnena till den femte terminens avslutning; samt att låta densamma få formen av en samlad examination på hela ämnesområdet. Härigenom skulle man k u n n a vinna, att studierna främst inriktades på att ge en totalbild och m i n d r e på inhämtandet av detaljkunskaper i de enskilda ämnena. Genom en sådan examination skulle man vidare erhålla en uppfattning av de studerandes allmänna mognad vid de orienterande studiernas avslutning, i stället för en serie vid olika tillfällen avgivna delomdömen r ö r a n d e tillägnandet av kunskapsområdets enskilda delar. Trots att ett sålunda utformat examenssystem är förenat med vissa obestridliga fördelar såvitt det gäller de fasta ämnena, synas emellertid olägen341

heterna vara så påtagliga, att vi icke ansett oss kunna ifrågasätta detsamma i dess renodlade form. Är examination så ordnad måste nämligen undervisningen, för att en rationell anpassning mellan undervisningsform och examinationsform skall åstadkommas, i stor utsträckning organiseras såsom parallellläsning av de olika ämnena. Ett effektivt anordnande av en dylik parallelläsning skulle ge upphov till svårlösta samordningsproblem samt leda till ett ömsesidigt beroende mellan de olika ämnena i en utsträckning, som hittills icke förekommit vid våra universitet. Om man vidare icke ville gå så långt som i England och fråntaga de studerande varje frihet att själva avgöra, när de äro mogna för examination, skulle man lägga ett alltför stort ansvar beträffande studiernas bedrivande på de ännu unga och oerfarna studenterna. Kommittén föreslår alltså att tentamina i de fasta ämnena normalt avläggas omedelbart efter undervisningens avslutande i vart och ett av dessa. I de fall, då huvuddelen av undervisningen i ett fast ämne skötes av annan lärare än vederbörande professor, bör examinationen i regel anförtros denne lärare, därest han besitter erforderlig kompetens. Examinationen bör i regel vara såväl skriftlig som muntlig. Härigenom blir ofta en mera rättvis bedömning möjlig. Många studenter ha nämligen lättare att komma till sin rätt vid den ena formen än vid den andra. Den utsträckning i vilken den skriftliga tentamensformen bör komma till användning bör emellertid också bedömas med hänsyn till önskvärdheten att bereda de studerande tillfälle att träna upp sin förmåga att skriva. F ö r närvarande finnes tillfälle härtill egentligen blott vid författandet av seminarieuppsatser och vid eventuella skriftliga examinationsprov. Förekomsten av sådana

prov varierar emellertid högst avsevärt beroende på den metod som varje enskild lärare tillämpar; i allmänhet torde den muntliga examinationen dominera. Även seminariearbeten förekomma alltför sällan, såsom kommittén framhållit i annat sammanhang. Generellt kan sägas, att de studerande under sina universitetsstudier icke få tillräckliga möjligheter att uppöva den förmåga att skriva, som de tillägnat sig under läroverkstiden. Olägenheterna h ä r a v få de sedan erfara under den första tjänstgöringstiden efter examen. Det är nämligen allmänt omvittnat, att de nyexaminerade på denna p u n k t oftast icke fylla de anspråk, som man anser sig böra ställa på dem. De studerande böra därför få uppöva denna förmåga genom flera uppsatser av olika slag samt genom oftare förekommande skriftliga tentamensprov. Det är givetvis icke kommitténs mening att de skriftliga proven skola ur språklig synpunkt rättas av de akademiska lärarna. Därtill räcker f. n. icke lärarnas tid. Men själva omständigheten att den studerande tvingas att i skrift återge kunskaper eller analysera ett problem utgör ett incitament för honom att träna upp sin skrivförmåga. Kommittén vill därför understryka angelägenheten av att den skriftliga tentamensformen användes i större utsträckning än för närvarande. Med en viss schematisering skulle man kunna säga att den samlade examinationen bör omfatta en prövning av de studerande ur flera inbördes olika synpunkter, nämligen beträffande: a) minnesstoff av väsentligen skriptivt slag samt färdigheter;

de-

b) terminologi och metodfrågor; c) vissa vetenskapliga teoriers innehåll och innebörd; d) olika samhällsföreteelsers stor-

leksordning, utvecklingstendenser och inbördes relationer samt e) konkret tillämpning av samhällsvetenskapliga frågeställningar på en viss historisk, aktuell eller hypotetisk situation. Examinationsformerna böra anpassas efter dessa ändamål. Det synes därför jämväl ur denna synpunkt lämpligast med såväl skriftlig som muntlig prövning. Dessa två former kunna lämpligen specialiseras — på något olika sätt i skilda ämnen samt för skilda examinatorer — för att tillgodose prövningens olika syftemål. Framför allt är det emellertid tydligt, att å ena sidan tentamenssystemet samt å a n d r a sidan examenssystemet i olika grad lämpa sig för prövningen av dessa skilda slag av kunskaper och förmåga. Vårt tentamenssystem torde vara särskilt lämpligt då det gäller prövning av det slag, som namnes under momenten a ) — c ) . Däremot synes detsamma — åtminstone för ämnen placerade i början av studiegången — ofta i mindre grad ge möjlighet till bedömning ur de synpunkter, som angivits under momenten d) och e ) . När ett ämne tenteras omedelbart efter en period av koncentrerat studium kan naturligtvis kunskapsprövningen bli mycket grundlig. Genom tentamenssystemet få de studerande möjlighet att — om också under en kort tid — fördjupa sig i studiet av ett ämne i sänder. Denna möjlighet synes icke föreligga vid ett examenssystem, då de studerande åtminstone under de första terminerna inrikta sina studier på ett mera avlägset i tiden liggande examenstillfälle. Eftersom minnet icke kan belastas med h u r mycket stoff som helst bli studierna i sådana fall sannolikt inriktade på vissa allmänna huvuddrag av ämnena samt på de särskilda delar av desamma, som man med rätt eller orätt

väntar sig skola bli föremål för examination. Ett examenssystem skulle alltså lätt kunna leda till en viss ytlighet i studierna i de enskilda ämnena. I detta hänseende är sannolikt vårt tentamenssystem överlägset. Det senare h a r emellertid den uppenbara nackdelen, att de studerande ofta under mycket korta perioder forcera inläsningen av ett ämne till tentamen och att de sålunda snabbt tillägnade kunskaperna ofta också snabbt förflyktigas. Kunskaperna matas in lager efter lager, ämne efter ämne, och det föreligger risk för att de olika lagren icke komma att sammansmälta på det sätt som de borde, liksom också för att de tidigare lagren i stor utsträckning hunnit flyta bort redan innan de senare kommit till. Examenssystemet h a r däremot den fördelen, att detsamma, om det tillämpas på lämpligt sätt, kan inriktas i första hand på en prövning av de studerandes allmänna översikt över sitt kunskapsområde och av deras förmåga att tillämpa kunskaperna på vidare problem. Särskilt de skriftliga examinationssystemen vid vissa engelska univertet synas ofta vara väl tillrättalagda för en dylik prövning av examinandernas allmänna mogenhet inom sitt vetenskapsområde, medan däremot dessa system endast i relativt u n d e r o r d n a d grad innebära någon verklig kunskapsprövning i detalj. Tentamenssystemets tillämpning på de fasta ämnena synes alltså medföra att man, sedan studierna i desamma avslutats, endast kan räkna med att kunskapsprövningen garanterar att var och en av de föreskrivna kurserna inhämtats en gång i tiden utan större luckor. Däremot kan man icke vara lika säker på att de studerande vid slutet av examens tidigare del nått fram till en någorlunda sammanhängande

bild av det samhällsvetenskapliga arbetsområdet och en självständig omdömesförmåga rörande h i t h ö r a n d e problem. Allmänt samhällsvetenskapligt prov

karaktär, att det kräves sex till åtta timmar att tillfredsställande fullgöra detsamma. Tentanderna böra i varje fall ha möjlighet att använda riklig tid för att studera förelagt material samt för att utarbeta sina svar. Det är nämligen av vikt, att man vid ett prov av detta slag får tillfälle till eftertanke och moget övervägande. Bedömningen av en utförd samhällsvetenskaplig undersökning eller planerandet av nya sådana bruka ju i praktiken icke behöva utföras såsom utpräglade snabbarbeten. Man h a r därför icke heller någon anledning att vid arrangerandet av prov av liknande slag särskilt framtvinga forcering eller att premiera snabbarbete. Man kan tänka sig att det allmänt samhällsvetenskapliga provet anordnas på många olika sätt. De förelagda uppgifterna torde emellertid i allmänhet böra vara sådana, att de ge möjlighet att pröva såväl tentandens kritiska omdöme som hans förmåga till konstruktiva uppslag. Några regler för hur examensuppgifterna skola vara beskaffade kunna givetvis icke uppställas. De uppgifter, som kunna ifrågakomma för dessa slag av prov, böra vara i hög grad skiftande: varje tendens till standardisering av desamma skulle vara direkt ogynnsam. De samhällsvetenskapliga ämnesgrupperna få år från år antingen var för sig eller — om man önskar anordna gemensamma prov — i samarbete söka finna de för tillfället lämpligaste lösningarna. En allmän, exemplifierande diskussion av tänkbara typer av uppgifter för d^et allmänna provet kan emellertid vara lämplig för att ytterligare illustrera kommitténs skäl för införande av denna examinationsform.

Kommittén har ansett det av stort värde, att i examinationen få med åtminstone några av examenssystemets fördelar. Vi ha ansett detta viktigt dels därför att det är angeläget att kunna gradera de studerande med hänsyn till samtliga ovan under a)—e) n ä m n d a synpunkter, dels och framför allt på grund av det påtagliga samband som alltid finns mellan examinationsformen och sättet att inrikta och bedriva studierna. Studierna i de fasta ämnena böra hela tiden bedrivas icke blott med en känsla av att det gäller att lyckligen avverka ämne efter ämne, utan även med ett klart medvetande om att det gäller att komma fram till en allmän överblick över och behärskning av hela studieområdet. De studerande måste ha klart för sig, att det verkligen lönar sig att hålla kvar de en gång inhämtade kunskaperna samt att inrikta sitt intresse och sin tankeverksamhet på dessas tillämpning på olika slag av konkreta samhällsvetenskapliga problem. Det är av dessa skäl som vi föreslagit, att studiet av de fasta ämnena skall avslutas med ett allmänt samhällsvetenskapligt prov. Detta prov bör helt och hållet inriktas på att pröva de studerandes förmåga att bedöma sådana problem, som ovan angivits under d) och e) och som ha beröring med alla eller åtminstone flera av de studerade ämnena. Provet bör alltså icke uppläggas på sådant sätt att det får karaktär av minnesprövning. I den mån data rörande faktiska förhållanden äro behövDet allmänna samhällsvetenskapliga liga, bör statistik och liknande material provet skulle kunna arrangeras enklast, tillhandahållas. om man kunde använda sig av kort forDet allmänna provet bör ges en sådan mulerade frågor, som närmast hade ka-

raklären av titelrubrik till en uppsats. I engelska universitetsexamina liksom särskilt i inträdesproven till Civil Service finner man ofta exempel på skickligt valda, koncisa uppgifter, vilka äro avsedda att besvaras med en uppsats på någon timme. Dessa frågor ha i regel sådan karaktär, att ett gott svar kräver en bet} r dande överblick över ett helt vetenskapsområde. Det är sålunda mycket väl möjligt att finna relativt enkla uppgifter av utpräglad syntetisk karaktär. Kommittén anser det emellertid vara förenat med uppenbara risker att helt och hållet eller ens huvudsakligen använda sig av en sådan examinationsmetod vid prövningen av den samhällsvetenskapliga allmänorienteringen. Vi behöva nämligen ställa i vissa avseenden m i n d r e men i andra måhända större anspråk än vad man vid nyssnämnda engelska prövningar torde avse. Även om man uppfattar det såsom en brist som den nya examensformen om möjligt bör bidraga till att avhjälpa, måste man sannolikt räkna med att svenska studenter icke i större utsträckning ha träning eller fallenhet för den speciella essaykonst, som i så hög grad är föremål för en systematisk skolning och uppövning vid engelska universitet. För det stora flertalet samhällsvetenskapliga studenter, som inte komma att ägna sig åt mera utpräglad journalistisk verksamhet, kan denna speciella lätthet att skriva snabbt, översiktligt och kanske en smula ytligt icke heller vara så värdefull, att den i någon högre grad behöver uppodlas. Vid användning av dylika uppgifter kan man dessutom endast med svårighet komma ifrån en viss premiering av goda minneskunskaper såväl beträffande fakta som beträffande mera allmänna resonemang rörande orsakssammanhang och värderingar. Vid det allmänna provet bör man

främst pröva och värdesätta de studerandes förmåga att tillgodogöra sig ett visst tillgängligt undersökningsmaterial rörande något samhällsvetenskapligt problem, att bedöma värdet av primärmaterialet och de slutsatser som dragits därur, att bedöma detsammas lämplighet för belysning av ett visst problemkomplex samt slutligen att kritiskt undersöka sambandet mellan tillgängligt utredningsmaterial, uppställda mål och praktiskt politiska förslag vid offentliga eller enskilda utredningar. I sådana sammanhang prövas också på många olika sätt den förmåga av överblick och kringsyn, som bör erhållas genom mångsidigt inriktade samhällsvetenskapliga studier. Det förefaller kommittén som om denna prövning i allmänhet bäst skulle kunna komma till stånd, om examinanden förelägges något relativt fylligt material rörande vissa faktiska förhållanden och i samband därmed ställes inför konkreta uppgifter av analytisk, kritisk eller planläggande karaktär. Man kan å ena sidan tänka sig att provet består av ett par begränsade uppgifter, som vardera endast kräva anläggandet av synpunkter från visst eller vissa samhällsvetenskapliga områden. Å andra sidan kan man ge en större uppgift med möjlighet att låta prövningen spänna över ett vidare fält. Som exempel på ett prov av det förra slaget kan anföras: Man lämnar en tämligen utförlig beskrivning av förhållandena inom en viss tätort och dess omland; redovisar de statistiska källor rör a n d e densamma som finnas tillgängliga samt anger de slag av samhällsförhållanden, som en generalplan för orten väntas kunna reglera eller påverka. På grundval därav begäres en allmänt hållen redogörelse för de undersökningar, som borde utföras för att få ett tillfredsställande kunskapsunderlag för utform345

ningen av en dylik generalplan. Bedogörelsen bör då också innehålla några antydningar om hur man tänker sig att det insamlade materialet skall bearbetas, vilka slutsatser man kan draga av detsamma samt vilka allmänna tendenser rörande den ekonomiska, demografiska och sociala utvecklingen, som i detta sammanhang behöva beaktas. Man kan också tänka sig att examinanden delges ett mera fullständigt, redan insamlat och bearbetat material för ett dylikt planarbete samt att man begär dels en sammanställning av de slutsatser, som kunna dragas därur, dels uppgifter om erforderliga kompletteringar av materialet. Eller man kan framlägga en utredning med därtill fogade slutsatser och begära en kritisk värdering av dessas hållbarhet. På samma sätt kan man använda i koncentrat framlagt material från t. ex. vid olika institutioner pågående undersökningar, från doktorsavhandlingar eller från svenska eller utländska offentliga utredningar. Ett prov med en enda större uppgift av mera vittsyftande karaktär kan i vissa fall anläggas efter liknande linjer. Examinanderna kunna föreläggas en redan utförd kortare utredning eller en relativt fyllig resumé av en sådan. Utredningens ämnesområde bör då vara av mera central karaktär, så att dess material och slutsatser ha beröring med större delar av det samhällsvetenskapliga kunskapsområdet. Det utlämnade materialet bör vara relativt omfattande, då det givetvis är av vikt att kunna bedöma i vilken mån examinanderna ha förmåga att få ut det väsentliga av innehållet i en tekniskt icke alltför svårtillgänglig framställning. Till den framlagda utredningstexten bör sedan fogas en serie bestämda frågor att besvara eller uppgifter att utföra. Frågorna kunna vara av flera olika slag. De kunna gälla kritiska vär-

deringar av utredningen ur olika synpunkter, dock alltid sådana att man kan finna, i vad mån examinanden förstått dess huvudfrågeställningar, metoder, resultat, värderingar och rekommendationer. Frågorna kunna förslagsvis gälla tillförlitligheten av de vid utredningen tillämpade metoderna t. ex. ur statistisk synpunkt eller med hänsyn till det använda materialets relevans för utredningsuppgiften eller ock med hänsyn till resultatens eventuella beroende av icke undersökta förhållanden. Man kan vidare begära en bedömning av de framlagda rekommendationerna med hänsyn till de för tillfället rådande politiska möjligheterna att genomföra desamma; med hänsyn till de olika intressen (för vilkas karaktär och gruppmotsvarigheter i så fall bör redogöras), som kunna tänkas bli påverkade av de framlagda förslagen, eller med hänsyn till de statsfinansiella eller administrativa möjligheterna för förslagens genomförande. Examinanderna kunna vidare tänkas få i uppgift att redogöra för sin uppfattning om det framlagda utredningsmaterialets tillräcklighet för lösningen av den förhandenvarande utredningsuppgiften samt att specificera vilket ytterligare material de själva skulle önskat insamla och bearbeta för frågeställningarnas belysning ur andra synpunkter. Man skulle också av examinanderna kunna begära ett försök till en allmän analys av h u r det utredda problemkomplexet skulle förändras med hänsyn till såväl de undersökta förhållandenas karaktär som till innebörden av de föreslagna åtgärderna, såvida samhällsstrukturen förändras med avseende på åldersfördelningen, klassammansättningen, lagstiftningen på berörda eller närliggande områden, den politiska maktgrupperingen, det ekonomiska livets produktivitet, prisnivån osv.

Dessa olika i anslutning till det framlagda materialet ställda frågor och uppgifter b ö r a helst utformas så att examinanderna i någon mån få möjlighet att välja bland dem. Med bibehållande av huvudtankegången, att provet främst bör vara av syntetisk karaktär och ge möjlighet att bedöma examinandernas överblick över det samhällsvetenskapliga ämnesområdet, skulle man nämligen därigenom i viss mån kunna taga hänsyn till de studerandes olika begåvningstyper och intresseriktningar. Kommittén är medveten om, att ett sammanställande av verkligt lämpliga uppgifter för det allmänna samhällsvetenskapliga provet kan komma att bli en både tids- och omdömeskrävande uppgift. Av denna anledning finna vi det vara lämpligt om flera samhällsve-

tenskapliga ämnesgrupper a n o r d n a samtidiga prov på ett gemensamt material. Skall provet verkligen k u n n a fylla de avsedda funktionerna får det icke genomföras slentrianmässigt. Det förefaller oss därför fullt motiverat, att en eller ett par av ämnesgruppens lärare under någon tid avdelas för dess förberedande. Detta gäller så mycket mer, som man genom de successivt iordningställda uppgifterna skulle erhålla ett för undervisningen såväl i de enskilda ämnena som på det allmänt samhällsvetenskapliga seminariet synnerligen väl tillrättalagt material. Behovet av sådant undervisningsmaterial kommer att bli mycket stort just för en samhällsvetenskaplig utbildning av det slag, som avses med politices magisterexamens tidigare del.

K a p . 24. Ämnet företagsekonomi Tidigare förslag och framställningar Som tidigare omnämnts underströko redan 1934 års sakkunniga betydelsen av företagsekonomiska studier för dem som ämna avlägga statsvetenskaplig examen. Efter att i korthet ha redogjort för företagsekonomiens innehåll framhöllo de sakkunniga sålunda följande: För de studerande, som i sina studier för statsvetenskaplig examen lägga vikt vid ämnet nationalekonomi och som tänka sig en bana inom ekonomiskt och kameralt betonade grenar av statsförvaltningen eller kommunalförvaltningen eller vissa enskilda ekonomiska organisationer, vore det ändamålsenligt, om de hade tillfälle att jämväl medtaga detta ämne i sin examen. Ämnet kunde efter fritt val få medtagas å båda linjerna av statsvetenskaplig examen utöver de ämnen, som medräknas i betygssumman. Då ämnet företagsekonomi icke upptagits å universitetens och högskolornas undervisningsplaner, skulle därvid förut-

sättas ett sådant samarbete med handelshögskolorna, att universitetens och högskolornas studerande bereddes möjlighet att deltaga i undervisningen i detta ämne vid handelshögskolorna och att där avlägga tentamina, vilka så skulle införas i de studerandes betyg över avlagd statsvetenskaplig examen vid universiteten eller högskolorna. Enligt vad som inhämtats tillåter icke åtminstone handelshögskolan i Stockholm andra än som ordinarie elever inskrivna studerande att bevista mera än vissa delar av undervisningen och vitsord rörande tentamen i enstaka ämnen ges icke under några förhållanden. På grund härav kommer svårighet att föreligga för den, som förbereder eller avlagt statsvetenskaplig examen, att utom denna examens ram skaffa sig vitsord i ämnet företagsekonomi, såvida han icke vill underkasta sig den omgången att avlägga fullständig ekonomisk examen vid handelshögskola. Utan att företaga en närmare utredning av denna fråga ha de sakkunniga velat i detta sammanhang fästa uppmärksamheten vid lämpligheten av att den göres till föremål för undersökning. (SOU 1935: 11, s. 51—52.)

I de framställningar, främst från studenthåll, som gjordes de närmaste åren efter statsvetenskaplig examens tillkomst och vari synpunkter på dess utformning framfördes, berördes även ämnet företagsekonomi. Ifrågavarande framställningar omnämndes av socialutbildningssakkunniga. Dessa sakkunniga berörde emellertid företagsekonomien endast i samband med att en redogörelse lämnades för vissa ämnen, vilka av de sakkunniga diskuterats såsom eventuella inslag i juridisk-politisk kandidatexamen, och anförde härom: Företagsekonomi existerar för närvarande icke såsom examensämne vid universiteten eller de allmänna högskolorna, utan endast vid handelshögskolorna. Det skulle sannolikt stöta på mycket stora svårigheter att anskaffa tillräckliga lärarkrafter för att tillgodose de förstnämndas behov av undervisning i detta ämne, därest detsamma gjordes obligatoriskt. Ehuru det praktiska värdet av utbildning i företagsekonomi i allmänhet måste bedömas såsom mycket stort och även ur förvaltningssynpunkt åtminstone på vissa tjänster är obestridligt, tala knappast tillräckliga skäl för att införa detta som särskilt examensämne, eftersom flertalet av statsförvaltningens tjänstemän icke ha behov av några mera djupgående kunskaper i detta ämne och de speciella befattningar, varom fråga är, i allmänhet torde kunna rekryteras med personal som fått utbildning vid handelshögskolorna. Däremot böra önskemålen om företagsekonomisk utbildning beaktas vid uppgörandet av studieplanerna i nationalekonomi, varjämte för betyg i detta ämne bör krävas genomgång av viss bokföringsutbildning. (SOU 1946:30, s. 40.) Socialutbildningssakkunniga ansågo således knappast tillräckliga skäl föreligga för att införa företagsekonomi som särskilt examensämne i den av dem föreslagna jur. pol. kand.-examen. De sakkunniga föreslogo däremot, att för betyg i nationalekonomi såväl i jur. pol. kand.-examen som i fil. pol. kand.-examen skulle krävas viss utbildning i bokföring.

348 I remissyttranden över socialutbildningssakkunnigas förslag betonade några instanser betydelsen av företagsekonomiska studier. Utförliga synpunkter på företagsekonomien framfördes endast i två yttranden, nämligen av lärarrådet vid handelshögskolan i Stockholm och av styrelsen för statsvetenskapliga intresseförbundet. Sålunda uttalade handelshögskolans lärarråd bl. a. att 5—10 politices magistrar varje år sökte sig till handelshögskolan och att dessa uppenbarligen i främsta rummet önskade komplettera sin utbildning med ett studium av företagsekonomi. Det kunde därför förefalla lämpligt att införa företagsekonomi såsom frivilligt ämne i de båda föreslagna examina. L ä r a r r å d e t anförde därefter: Bristen på lärarkrafter i detta ämne gör det emellertid för närvarande otänkbart att vid universiteten och de allmänna högskolorna anordna undervisning och examination av den omfattning, som för detta ändamål bleve behövlig. Man måste säkerligen under ganska lång tid framåt räkna med att företagsekonomien vid universiteten och de allmänna högskolorna endast kan bliva representerad såsom en obetydlig del av nationalekonomien. För att man likväl icke skall behöva släppa önskemålet att ämnet skall kunna medtagas i juridisk-politisk och filosofisk kandidatexamen vill lärarrådet för sin del framkasta den tanken att såsom en provisorisk anordning betyg i ämnet för dessa examina skall kunna givas av handelshögskolorna. Den som i någondera examen önskade taga betyg i företagsekonomi, skulle alltså under en del av sin studietid vara inskriven vid handelshögskola och där deltaga i undervisning och undergå examination i nämnda ämne. Lärarrådet vill emellertid genast peka på att åtskilliga svårigheter uppstå när man söker genomföra denna tanke. En svårighet gäller platsbristen vid handelshögskolorna. Det kan icke komma ifråga att de som studera för juridisk-politisk kandidatexamen skulle vinna inträde vid handelshögskola på andra villkor än övriga sökande. Det kan alltså blott bliva fråga om ett mycket begränsat antal studerande som skulle kunna utnyttja den föreslagna möjligheten.

En annan svårighet gäller undervisningens anordning. De olika ämnena vid handelshögskolorna läsas i stor utsträckning parallellt, och undervisningen i företagsekonomi är fördelad över praktiskt taget hela studietiden; den som läser enbart företagsekonomi kan dock genomgå undervisningen på omkring två år men har under denna tid icke full sysselsättning enbart med studiet av detta ämne. Detta förhållande måste bereda svårigheter för den som vill tillbringa allenast en kortare tid vid handelshögskola och under denna tid intensivt studera endast företagsekonomi. Lärarrådet har emellertid trots dessa svårigheter icke ansett sig böra underlåta att ge uttryck åt sin villighet att, om statsmakterna så önska, närmare pröva detta uppslag. Statsvetenskapliga intresseförbundet betonade i sitt yttrande, att lärarfrågan borde kunna lösas om lärare från handelshögskolorna anlitades, och anförde därefter följande: Förbundet anser tvärtemot socialutbildningssakkunniga, att flertalet av statsförvaltningens tjänstemän borde få ordentliga insikter i företagsekonomi. De företagsekonomiska problemställningarna återkomma nämligen i skilda sammanhang och i den mån t. ex. statens ekonomiskt betingade utredande och kontrollerande samt affärsdrivande verksamhet skulle utvidgas, kommer behovet av företagsekonomiskt utbildade tjänstemän att starkt stegras. Av denna anledning anser förbundet obetingat, att möjligheter snarast tillskapas för de studerande att som självständigt ämne få medtaga ämnet företagsekonomi i examen. Även socialvetenskapliga forskningskommittén berörde i sitt betänkande ämnet företagsekonomi. De sakkunniga framförde dock icke några synpunkter på hur frågan om företagsekonomisk undervisning vid universiteten och de allmänna högskolorna på längre sikt borde planeras utan inskränkte sig till att föreslå vissa särskilda anslag. I de sakkunnigas betänkande hette det härom följande: Från flera håll har påyrkats, att företagsekonomien borde ägnas en väsentligt större uppmärksamhet vid universiteten och de allmänna högskolorna än vad som hittills i

varit fallet. Både i fråga om politices studerande och dem som bedriva högre finansrättsliga studier torde ett starkt behov föreligga av att på detta vis åstadkomma en påbyggnad och en teoretisk fördjupning av den elementära bokföringsundervisningen. Att såsom föreslagits av statsvetenskapliga intresseförbundet inrätta särskilda lärostolar i företagsekonomi och göra detta till ett nytt tillvalsämne i politices magisterexamina, är emellertid för närvarande knappast möjligt. Bortsett från ovissheten om de statsvetenskapliga examinas framtida gestaltning och bristen på tillgängliga lärarkrafter, torde ett förslag om dylika specialbefattningar komma att i alltför hög grad belasta det allmänna utbyggnadsprogrammet för nationalekonomien. Däremot bör man redan nu kunna sörja för att särskild kursundervisning i företagsekonomi anordnas för ovannämnda kategorier av studerande under ledning av kvalificerade lärare exempelvis från handelshögskolorna. För detta ändamål bör ett årligt anslag på 2 400 kronor ställas till vartdera universitetets förfogande. (SOU 1946: 74, s. 36.) Utöver ovannämnda förslag om anslag på 2.400 kronor till vartdera universitetet för kurser i företagsekonomi föreslog socialvetenskapliga forskningskommittén, att juridiska fakulteten i Uppsala borde få ett kursanslag på 3.000 kronor för kurser i bokföring för juris och politices studerande samt att motsvarande fakultet i Lund borde få 1.500 kronor för sådant ändamål. F ö r Stockholms högskola föreslogs ett anslag på 1.000 kronor till kurs i bokföring inom stats- och rättsvetenskapliga fakulteten samt ett anslag på 2.500 kronor för kurser i bokföring och företagsekonomi inom humanistiska fakulteten. Göteborgs högskola slutligen borde få ett anslag på 900 kronor till kurs i bokföring. I skrivelse den 7 maj 1946 till forskningskommittén hade statsvetenskapliga intresseförbundet bland annat uttalat följande: Med den utveckling som modern samhällsverksamhet tagit synes det förbundet framför allt nödvändigt att statsvetarna bibringas goda kunskaper i företagseko349

nomi. Statstjänstemannen komma numera allt oftare i kontakt med reella företagsekonomiska problem, varvid insikter i ekonomiska redovisningsprinciper, värderingsproblem, balansteknik etc. synas nödvändiga. Förbundet anser därför att särskilda lärostolar böra upprättas i företagsekonomi vid universiteten och högskolorna, så att företagsekonomi kan ingå som frivilligt ämne i statsvetenskaplig examen. Förbundet yttrade vidare att det vore väl medvetet om de svårigheter, som för n ä r v a r a n d e funnes att få kompetenta innehavare till de föreslagna professur e r n a . Frågan borde emellertid kunna lösas genom att man kallade danska företagsekonomer eller eventuellt genom att man tills vidare anställde biträdande lärare i företagsekonomi. I sitt remissyttrande över forskningskommitténs betänkande berörde statsvetenskapliga intresseförbundet de tidigare i skrivelsen till kommittén framförda önskemålen samt anförde därefter bland a n n a t : Den av kommittén föreslagna lösningen synes emellertid i ringa mån motsvara de intentioner förbundet haft och har. Om man, såsom kommittén föreslår, vill ersätta en kvalificerad utbildning med endast en kurs, som dessutom blir av ytterligt begränsad omfattning, kan man endast bibringa de studerande en översiktlig allmänkunskap och icke en faktisk kompetens, som meriterar för utredningsuppdrag och forskning inom detta område. Kursen torde komma att få ett värde ungefär motsvarande t. ex. juris kandidaternas utbildning i nationalekonomi eller de elementära kurserna i bokföring. Med hänsyn till att den övervägande delen av de utexaminerade politices magistrarna vinner anställning inom statliga verk och institutioner, synas de studerande under studietiden böra bibringas företagsekonomiska insikter av sådan omfattning och fullständighet, att de vid utredningsuppdrag och i sin övriga tjänsteutövning kunna beakta även företagsekonomiska synpunkter. Detta blir erforderligt dels med hänsyn till statens roll av företagare, dels med hänsyn till statens kontrollerande verksamhet, som knappast behörigt kan handhavas annat än av tjänstemän, förtrogna med företagsekono350

miskt tänkande. Förbundet vill ytterligare framhålla, att avsikten med den föreslagna utbildningen icke blott är att utbilda tjänstemän utan även att skapa möjligheter för en differentierad forskning. Bristen på kompetenta lärarkrafter utgör givetvis ett hinder, men det torde böra framhållas, att personer med begåvning för och erfarenhet från det företagsekonomiska området av naturliga skäl inrikta sig på en verksamhet inom industri och handel, eftersom begärliga befattningar inom den högre undervisningen icke finnas inrättade eller ställts i utsikt. Landsorganisationen framhöll i sitt remissyttrande över forskningskommitténs betänkande bland a n n a t : Landsorganisationen anser, att det starkt ökade behovet av företagsekonomisk utbildning genom den föreslagna anordningen inte kan tillgodoses på ett tillfredsställande sätt. Intresset för företagsekonomiska frågor har blossat upp inte minst genom avtalet mellan landsorganisationen och svenska arbetsgivareföreningen om inrättande av företagsnämnder, vidare genom initiativ, som några fackförbund tagit i syfte att belysa vissa näringsgrenars företagsekonomiska struktur, samt genom ett flertal av staten tillsatta branschutredningar. Universitetens och högskolornas nuvarande resurser äro helt otillräckliga för utbildning av det stora antalet forskare i detta ämne som samhället och enskilda sammanslutningar komma att få behov av. Landsorganisationen vill sålunda närmast ge sin anslutning till statsvetenskapliga intresseförbundets förslag i vad gäller inrättandet av ett antal specialprofessurer i företagsekonomi. I varje fall kan inte kommitténs argument godtagas, att dylika specialbefattningar i alltför hög grad skulle belasta det allmänna utbyggnadsprogrammet för nationalekonomien. Inte heller bristen på kompetenta lärare kan utgöra ett oöverstigligt hinder för en förstärkning av den företagsekonomiska undervisningen vid åtminstone någon av landets läroanstalter. Kan professuren inte besättas omedelbart, borde en utländsk företagsekonom kunna inkallas. I proposition till 1947 års riksdag förordade föredragande departementschefen att ett belopp p å 2.400 ställdes till vartdera universitetets förfogande för

kursundervisning i företagsekonomi. Beträffande ämnet företagsekonomi framhölls dessutom följande: De av statsvetenskapliga intresseförbundet, med instämmande av bland andra landsorganisationen, framförda önskemålen om särskilda lärostolar i företagsekonomi vid universiteten äro enligt min mening värda beaktande. Det synes nämligen som om företagsekonomiska problem i allt större utsträckning komma att tilldraga sig såväl statsmakternas som olika näringsorganisationers intresse. Likväl anser jag mig icke för närvarande kunna upptaga frågan om särskilda professurer i företagsekonomi till prövning, innan spörsmålet om de statsvetenskapliga examinas framtida utformning vunnit sin lösning. I detta sammanhang bör dessutom omnämnas, att statsvetenskapliga intresseförbundet i underdånig skrivelse den 31 december 1948 återgav de synpunkter p å ämnet företagsekonomi, som förbundet tidigare framfört och som här ovan i stort sett refererats, samt hemställde, att vid utformningen av direktiven för den väntade utredningen angående juridiska och statsvetenskapliga examina hänsyn måtte tagas till det angelägna önskemålet att skapa möjlighet för statsvetenskaplig examens komplettering med ämnet företagsekonomi. Ifrågavarande skrivelse överlämnades till kommittén vid dess tillsättande. Som framgår av vad ovan sagts har det tidigare främst varit de utexaminer a d e politices magistrarna, som genom sin organisation framfört önskemål om och synpunkter på företagsekonomisk undervisning vid universiteten. Från Lunds universitet har emellertid under de senaste åren framlagts förslag om inrättande av en preceptorsbefattning i företagsekonomi, särskilt redovisningslära vid universitetet. Ifrågavarande förslag upptogs första gången av professor Johan Åkerman i petitaskrivelse för budgetåret 1951/52. I nämnda skrivelse

framhölls bland annat, att Lunds universitet icke hade samma möjligheter som Uppsala universitet och Stockholms och Göteborgs högskolor att för undervisning i företagsekonomi anlita vid andra högskolor, främst handelshögskolorna, anställda företagsekonomer. Vidare betonades, att Lunds universitet vid ifrågavarande tidpunkt h a d e tillfälle att till sig knyta en väl kvalificerad kraft för ifrågavarande preceptorsbefattning. I universitetsberedningens betänkande VI återgavs detta förslag och beredningen föreslog, att en preceptorsbefattning i företagsekonomi, särskilt redovisningslära omedelbart skulle inrättas vid Lunds universitet (SOU 1951:9, s. 141). Härför talade enligt beredningen Vikten av att undervisningen i nationalekonomi även vid Lunds universitet, i vars närhet inga högskolor med kvalificerade befattningshavare i företagsekonomi befunno sig, erhöll den värdefulla komplettering, som detta ämne utgjorde, och vidare det förhållandet att Lunds universitet f. n. h a d e möjlighet att för befattningen förvärva en väl kvalificerad kraft. Det av universitetsberedningen sålunda framlagda förslaget h a r ännu icke föranlett någon åtgärd från statsmakternas sida. Nuvarande anslag och undervisning 1947 års riksdag beviljade i enlighet med förslaget i ovannämnda proposition 2.400 kronor till vartdera universitetet för kursundervisning i företagsekonomi. Vid Uppsala universitet h a r ifrågavar a n d e anslag disponerats så, att professorer i företagsekonomi vid handelshögskolan i Stockholm samt a n d r a representanter för ämnet årligen anlitats för hållande av en serie företagsekonomiska föreläsningar. Härutöver h a r ju351

ridiska fakulteten årligen anordnat tre kurser i bokföring om minst 30 timmar vardera. Av fakultetens kursanslag disponerades för detta ändamål under budgetåret 1952/53 kronor 2.640. Lunds universitet har sedan några år tillbaka såsom lärare i bokföring och företagsekonomi haft en lektor vid högre tekniska läroverket i Malmö, som numera är docent i företagsekonomi vid handelshögskolan i Göteborg och som under läsåren 1951/52 och 1952/53 uppehållit professuren i företagsekonomi I vid handelshögskolan i Stockholm. Denne lärare har tidigare dels erhållit ovannämnda anslag på 2.400 kronor för hållande av en kurs i företagsekonomi, dels erhållit 3.000 kronor av juridiska fakultetens kursanslag för två bokföringskurser om ca 40 timmar. Under de sista två läsåren ha två lärare anlitats för bokföringskurser varvid den nämnda läraren hållit 16 timmars föreläsningar och annan lärare lett övningarna om 24 timmar. Två kurser ha hållits och arvode har utgått med 1.000 kr. för föreläsningarna och 2.000 kr. för övningarna. Av stats- och rättsvetenskapliga fakultetens vid Stockholms högskola kursanslag har under de senaste åren använts 1.400 kronor årligen för en kurs i bokföring om sammanlagt ca 25 timmar. Som kursledare har fungerat en auktoriserad revisor. Högskolan erhåller intet anslag för kursundervisning i företagsekonomi. Vid Göteborgs högskola har under vissa läsår anordnats en kurs i bokföring och balansteknik. Av högskolans kursanslag har därvid använts 1.000 kronor för detta ändamål.

Allmänna synpunkter De i det föregående återgivna framställningarna betona närmast behovet av ett företagsekonomiskt inslag i den 352

samhällsvetenskapliga universitetsutbildningen. Såsom redan framgått av kommitténs huvudlinjer för samhällsvetenskapliga examinas utformning ansluta vi oss helt till denna uppfattning. Därutöver måste emellertid också starkt framhävas behovet av att universitetens utrustning för samhällsvetenskaplig forskning så utbygges, att inom ramen för densamma mer eller mindre utpräglat företagsekonomiskt orienterade forskningsuppgifter kunna upptagas. Det är av vikt för belysningen av båda dessa synpunkter att utreda dels på vilka olika arbetsuppgifter företagsekonomisk undervisning och forskning vid skilda universitets- och högskoleinstitutioner inriktats, dels vilka funktioner i dessa hänseenden företagsekonomien vid svenska universitet närmast kan och bör fylla. I de från statsvetenskapliga intresseförbundet och andra håll framförda kraven på företagsekonomisk undervisning synes man, som av det föregående framgått, med företagsekonomi närmast ha tänkt sig studier och undervisning av det slag, som i Sverige bedrivits vid handelshögskolorna. Det är emellertid enligt kommitténs uppfattning icke självklart, att den undervisnings- och forskningsinriktning, som på grund av där föreliggande speciella arbetsuppgifter utvecklats vid handelshögskolorna, också skulle vara den lämpligaste vid universiteten. Företagsekonomiskt orienterade ämnen Vid såväl en internationell jämförelse som vid en jämförelse mellan förhållandena vid de olika svenska högskolor, där företagsekonomiskt orienterade ämnen redan äro representerade, finner man att termen företagsekonomi knappast kan sägas beteckna en till frågeställningar, metoder och arbetsobjekt mera enhetlig vetenskap. Sålunda fin-

nas vid vissa svenska fackhögskolor ämnen av företagsekonomisk karaktär, vilka i första h a n d äro specialiserade dels på vissa delar av det ekonomiska livet, dels på grupper av specialproblem som uppkomma i företagens verksamhet. Till denna typ kan man hänföra professuren i industriell ekonomi och organisation vid Kungl. tekniska högskolan, den nyinrättade professuren i byggnadsekonomi vid Chalmers tekniska högskola, professurerna i lantbruksekonomi och i marknadslära vid lantbrukshögskolan samt professurerna i skogsekonomi och i skoglig arbetslära vid skogshögskolan respektive statens skogsforskningsinstitut. Som framgår av ämnestitlarna är det här i samtliga fall fråga om starkt specialinriktade företagsekonomiska discipliner. Ser man på förhållandena i andra länder, t. ex. de anglosaxiska, finner m a n liknande tendenser. De professur e r , som tillhöra det företagsekonomiska ämnesområdet, äro även där i stor utsträckning inriktade p å mer eller m i n d r e speciella arbetsuppgifter. Motsvarande gäller jämväl ämnesuppdelningen — framförallt i de större länd e r n a och vid de större institutionerna — inom det allmänna arbetsfält, som i Sverige sammanhålles under rubriken nationalekonomi. Bedan av detta skäl är det naturligt, att man i undervisning och forskning knappast kan finna någon så markerad gräns inom den ekonomiska vetenskapens större arbetsomr å d e , att man skulle kunna beteckna en del såsom företagsekonomi och en ann a n såsom nationalekonomi. Även då man, såsom t. ex. i Danmark, t u d e l a r ekonomien kan emellertid gränsen mellan de båda ämnesområdena var a dragen på ett annat sätt än i Sverige. Företagsekonomien i Danmark (»drifts0konomi») svarar sålunda bland annat för stora delar av den prisbildningslära, 23 — 22261

som här i landet betraktas såsom en viktig del av nationalekonomien. Många danska akademiska lärare i drifts0konomi ha också utgått ur nationalekonomernas led. Vid var och en av de svenska handelshögskolorna introducerades företagsekonomi ursprungligen genom en odelad professur i ett ämne som då betecknades handelsteknik. Både i Stockholm och i Göteborg ha respektive professurers båda första innehavare varit tyskar eller haft tysk utbildning. Det är med hänsyn härtill naturligt att ämnets inriktning i Sverige åtminstone till en början starkt präglats av traditioner från de tyska handelshögskolornas »Betriebswirtschaftslehre». Bland annat nu berörda förhållanden torde kunna förklara företagsekonomiens tidigare relativa isolering från övriga samhällsvetenskaper och även från nationalekonomi. Den ursprungligen även vid de svenska handelshögskolorna ganska specialiserade inriktning, som företagsekonomien hade, framgår bland annat av att ett stort antal föreläsningar över affärsföretagets ekonomi under de första årtiondena av handelshögskolans i Stockholm verksamhet höllos inom ramen för undervisningen i n a t i o n a 1-ekonomi. Gränsdragningen mellan företagsekonomi — eller handelsteknik, som ämnet vid denna tid kallades — och nationalekonomi skilde sig alltså till en början ännu mer än nu från den ovannämnda i Danmark tillämpade. Ämnet handelsteknik vid de svenska handelshögskolorna omdöptes till företagsekonomi under 1930-talet. Denna förändring avsåg säkerligen också att markera en viss breddning av ämnesområdet. Numera är företagsekonomien vid dessa högskolor uppdelad på i första hand två specialiseringsområden, nämligen företagsekonomi I (företagets 353

redovisningsoch finansieringsproblem) och företagsekonomi II (företagets administrations- och distributionsproblem). Företagsekonomi I är i Stockholm och Göteborg representerat med var sin professur; i företagsekonomi II finnes i Göteborg en professur, medan i Stockholm sagda ämnesdel är uppdelad på tre professurer. Handelshögskolornas företagsekonomi Ämnet företagsekonomi vid de svenska handelshögskolorna omfattar i mycket betydande utsträckning kunskapsmaterial, som är hämtat från eller som företagsekonomien har gemensamt med åtskilliga andra samhällsvetenskaper. Motsvarande gäller visserligen även övriga samhällsvetenskaper. Denna egenskap är emellertid särskilt framträdande inom handelshögskolornas företagsekonomi, vars ram innefattar åtskilligt juridiskt, nationalekonomiskt, statistiskt, sociologiskt, psykologiskt, ekonomisk-historiskt stoff. Det bör i detta sammanhang betonas att åtskilliga av de vetenskaper, som specialiserats på antydda områden, icke äro självständigt företrädda vid handelshögskolorna. Av detta skäl blir alltså arbetsområdet för företagsekonomi vid handelshögskolorna vidsträcktare än vid universiteten. Vid de senare äro nämligen företagsekonomiens gränsvetenskaper i större utsträckning självständigt företrädda. F r å n disciplin till disciplin bestämmes behandlingen av stoff, som är gemensamt för flera vetenskaper, av de för varje disciplin speciella metoderna och frågeställningarna. Inom företagsekonomien vid handelshögskolorna har kunskapsstoffet överhuvud — sålunda även det i begränsad mening företagsekonomiska stoffet — präglats av de krav, som utbildningen av civilekonomer föranlett. Dessas utbildning, och

därmed i övervägande grad arbetet vid handelshögskolorna, har nära anslutits till det enskilda näringslivets krav på en civilekonoms utrustning eller bestämts av de föreställningar härom, som från tid till annan varit gängse. Detta förhållande framträder bland annat däruti att omfattningen av övningar, som äro avsedda att bibringa de studerande bestämda färdigheter, är jämförelsevis betydande. Av samma skäl ägnar man sig också åt beskrivning av köpmannased och annan stadgad praxis inom olika branscher, utan att dessa likväl bli föremål för någon mera ingående analys. Att den svenska företagsekonomiens urval av kunskapsmaterial för undervisning, examination och forskning gestaltats på sätt som skett, torde också sammanhänga med det särskilt tidigare starka beroende av tyska traditioner, som ovan antytts. Den historiskt orienterade nationalekonomiska spekulationen och forskningen påverkade gestaltningen av de tyska ^ handelshögskolor, vilka tjänade som mönster för de svenska motsvarigheterna. Även den tyska företagsekonomiens inriktning präglades härav, vilket torde förklara dess bristande kontakt med de i vår mening typiska nationalekonomiska frågeställningarna. Den företagsekonomi, som introducerades i Sverige, kom alltså i stort sett att bliva ett rent institutionsbeskrivande ämne inriktat på omedelbart föreliggande praktiska företagsproblem. Ämnet betecknades ju också länge som handelsteknik. Handelstekniken var vidare förhållandevis opåverkad av metoder och diskussioner av den typ, som samtidigt utvecklades inom exempelvis anglosaxisk samhällsvetenskap. Eftersom den n at i o n a 1-ekonomiska vetenskapen i Sverige å sin sida stått i nära kontakt med den anglosaxiska diskussionen har en

spaltning på två för varandra jämförelsevis främmande ekonomiska discipliner uppstått. Detta förhållande är karakteristiskt för vårt land. Den ekonomiska vetenskapens miljö i de anglosaxiska länderna har i varje fall såtillvida varit gynnsam, som sagda spaltningstendenser där i stort sett kunnat undvikas. Vid utformningen av ämnet företagsekonomi inom ramen för en samhällsvetenskaplig forskning och undervisning vid universiteten bör man icke utgå från den privata arbetsmarknadens krav på civilekonomernas utbildning. De krav, som ställas på de samhällsvetenskapligt utbildade, få i icke oväsentliga hänseenden en annan karaktär. Ämnesinriktningen kan också av naturliga skäl väntas bli förskjuten mot de för flera samhällsvetenskaper gemensamma arbetsområdena. Det sagda innebär, att företagsekonomien vid universiteten skulle såväl i fråga om det meddelade kunskapsstoffet som i allmänt metodologiskt hänseende få en särpräglad karaktär. »Samhällsvetenskaplig» företagsekonomi Den vetenskapliga behandlingen av företagsekonomiska problem synes kunna indelas i två arbetsriktningar med väsentligen olikartade uppgifter, nämligen å ena sidan samhällsvetenskaplig företagsforskning och å andra sidan tillämpad företagsekonomi. Samhällsvetenskaplig företagsforskning har samma typ av frågeställningar som i allmänhet utmärka samhällsvetenskaperna. Den inriktar sig emellertid på vissa särskilda objekts ställning och betydelse i det moderna samhällslivet. Eftersom denna vetenskap icke kan inskränkas till att behandla i mera begränsad mening ekonomiska problem, förefaller det vilseledande att rubricera

densamma som företagsekonomi. Det skulle vara mera adekvat att beteckna den företagsvetenskap och dess uppgift företagsforskning. Betraktad ur här föreliggande synpunkt utgör företaget en speciell form av organiserad gruppsamverkan. Denna är i stor utsträckning reglerad dels genom särskilda rättsregler, dels genom arbetsmarknads- och branschöverenskommelser, dels ock genom en branschvis eller lokalt varierande praxis och affärsetik. Företaget är ur grundarnas synpunkt tillkommet för att realisera vissa begränsade mål, främst av ekonomisk karaktär. Dess fortsatta utveckling betingas emellertid ofta av samspelet mellan skilda maktgruppers intressen samt av konflikter mellan ekonomiska målsättningar och strävanden av annat slag. Alla människor i det moderna samhället äro på olika sätt medlemmar av grupper av nu berört slag eller påverkade av dessa gruppers verksamhet. Det är alltså en viktig del av samhällsvetenskapens uppgifter att undersöka dessa r h u r de uppkomma, hur de organiseras,. h u r de sammanhållas. Företagsforskningen undersöker vilka tvångsmedel och incitament dessa grupper använda för att sammanhålla medlemmarna, hur gruppernas målsättningar tillkomma oclr modifieras samt h u r de bestämmas av vissa maktcentra inom gruppen, med vilka hjälpmedel målen praktiskt realiseras samt vilka kunskapskällor företagen använda för att bedöma förutsättningarna för sin verksamhet. Särskilt betydelsefullt synes det vara, att företagsforskningen undersöker d e normer, som prägla företagspolitikens gestaltning. Sådana normer avse icke blott strävanden efter vinst, ekonomisk säkerhet eller prestige för de olika grupper, som påverka företagspolitiken. De framträda också exempelvis i rättsreg355

ler, branschöverenskommelser och kutymer, »god köpmannased» och kanske överhuvud i uppfattningen inom olika branscher om »det praktiskt genomförbara». F r å n samhällsvetenskaplig synpunkt har detta betydelse, eftersom anförda omständigheter ofta utöva ett avgörande inflytande på företagens verksamhet, samtidigt som deras normativa natur emellertid ligger fördold. De kunna strida mot andra samtidigt upprätthållna normer, ett förhållande som självfallet kan åskådliggöras först genom en analys av normsystemen. Ur allmänna »välfärdssynpunkter» måste företagen såsom grupp — mera renodlat än vad som är fallet för flertalet andra grupper — uppfattas icke såsom ett självändamål utan i första h a n d såsom medel att realisera a n d r a mål. Företagsvetenskapen som led i den allmänna samhällsforskningen måste bedöma företagens organisations- och verksamhetsformer, deras inverkan på de enskilda människornas levnadsförhållanden, deras anpassning efter rättsliga och andra samhälleliga regleringar, etc. Denna bedömning får ske ur synpunkten av samhälleliga värderingar, som icke tillkommit inom den företagsorganiserade sfären eller bestämts av dess olika typer av interna normsystem. Företagsforskarna måste som en arbetsförutsättning givetvis ha synnerligen ingående kunskaper om företagens förhållanden, liksom all forskning specialiserad i första hand på ett visst objekt måste bygga på en grundlig kännedom därom. Men objektet självt bestämmer ingalunda företagsforskningens frågeställningar och arbetsuppgifter. Dessa bestämmas i stället av arten av de samhällsförhållanden, som man i en viss situation h a r behov av att få närmare belysta. Företagsforskarens uppgift blir då att utreda i vilken utsträckning dessa 356

betingas av olika slag av förhållanden på företagsområdet, såsom företagens organisation och samverkan i olika branscher, deras finansieringsmetoder, integration, försäljningsmetoder, avlöningssystem eller dylikt. I denna uppgift kan också ingå att utreda möjligheten att modifiera sagda sammanhang genom åtgärder, vilka i olika hänseenden påverka företagens beteendemönster. Företagsforskningen går därmed över till att bli tillämpad företagsekonomi. Tillämpad företagsekonomi. Företagsvetenskapen kan givetvis på ett fullt vetenskapligt plan inrikta sig på vissa tilllämpningsuppgifter. Dessa kunna gälla lösningen av problem berörande (1) enskilda företag, (2) en viss bransch, m a r k n a d eller företagsform eller (3) större samhällsområden. (1) Enskilda företag ställas inför en rad praktiska problem, till vilkas lösning den tillämpade företagsekonomien kan bidraga. De mål, som skola förverkligas genom dessa »lösningar», kunna då betraktas såsom givna och bestämda av företagens karaktär samt av de inom desamma rådande maktförhållandena. Den tillämpade företagsekonomiens uppgifter bli såtillvida h ä r av mera teknisk karaktär som det gäller att finna de lämpligaste medlen för realiserandet av givna mål. Man har att på bestämda uppgifter tillämpa de kunskaper om möjliga lösningar och deras verkningar för företaget, vilka erhållits såväl från företagsvetenskapen som från olika angränsande vetenskapsområden. De problem, som finnas att lösa, äro givetvis olikartade inom skilda företagstyper samt för skilda slag av produktion och distribution. Följaktligen är det naturligt med den specialisering av undervisningen på olika branscher och problemtyper som tidigare angivits fö-

rekomma. Det är också naturligt att företagsekonomisk undervisning såsom led i utbildningen för yrkesverksamhet av speciellt slag eller inom speciella branscher i första h a n d eller helt och hållet inriktas på lösandet av tillämpningsuppgifter av h ä r avsett slag. Den samhällsvetenskapliga företagsforskningens arbetsuppgifter sådana de tidigare skisserats behöva knappast beröras vid den för praktiskt företagsekonomiska uppgifter avsedda utbildningen av civilingenjörer, agronomer, jägmästare eller civilekonomer. Civilekonomernas verksamhetsområden äro ur nu berörda synpunkter mångsidigast men å andra sidan i övervägande grad förlagda till det enskilda näringslivet. Det är sålunda naturligt att handelshögskolornas företagsekonomiska utbildning främst inriktats p å de i enskilda företag vanligen förekommande tillämpningsproblemen. Anlägger man motsvarande synpunkter p å den företagsekonomiska utbildningen vid universiteten bör således i första hand hänsyn tagas till de områden, där de samhällsvetenskapligt utbildade främst äro verksamma, d. v. s. olika slag av offentlig förvaltningsverksamhet samt utredningsarbete i näringslivets organisationer och storföretag. Uppläggningen av undervisningskurserna i tillämpad företagsekonomi vid universiteten bör alltså föregås av en analys av de problemtyper med vilka de samhällsvetenskapligt utbildade främst kunna väntas komma i beröring. Besultatet av en dylik torde bli en icke oväsentlig förändring av det relativa utrymme, som bör ges ämnets olika delar, i förhållande till vad som vid handelshögskolorna hittills visat sig lämpligt. Man torde sålunda kunna antaga, att m i n d r e utrymme bör ägnas åt företagets redovisnings- och distributionsproblem medan däremot intresset i relativt

större utsträckning torde böra koncentreras på finansierings- och kostnadsproblem, företagsstruktur och -administration, personalförhållanden samt public relations. (2) Företagen i det moderna samhället ha i allt högre grad genom sammanslutningar strävat att tillgodose en viss branschs, marknads eller företagsforms gemensamma intressen. På liknande sätt äro arbetsmarknadens parter organiserade. De åtgärder av olika slag, som dessa näringslivets intresseorganisationer företaga, ha antingen såsom huvudsyfte eller såsom biverkningar en påverkan på företagens handlande. En viktig uppgift för tillämpad företagsekonomi är att undersöka en sådan påverkans karaktär och styrka. Utredningsuppgifter av detta slag komma också i stor utsträckning att åligga dem som erhållit en samhällsvetenskaplig universitetsutbildning. Hithörande problem böra följaktligen beaktas vid den akademiska undervisningen i företagsekonomi. (3) De samhälleliga organen ingripa eller påverka genom olika slag av åtgärder de enskilda företagens arbetsförutsättningar. Den ekonomiska politikens olika ingrepp äro i stor utsträckning inriktade just på att åstadkomma en påverkan av dylikt slag. Det blir då ytterligare en uppgift för tillämpad företagsekonomi att — med användning av de genom företagsforskningen erhållna kunskaperna om de enskilda företagens sätt att reagera på olika slag av förändringar — utreda de sannolika verkningarna av skilda typer av politiska åtgärder. Sådana utredningar bli givetvis en viktig och maktpåliggande uppgift för vissa av förvaltningens samhällsvetenskapligt utbildade tjänstemän. Hithörande problem böra alltså, främst vid den högre akademiska utbildningen i före357

tagsekonomi, särskilt betaktas. Det är tydligt att man h ä r har att göra med en typ av uppgifter, som företagsekonomien i sin hittillsvarande form vid utbild. ningen icke haft anledning att närmare beröra. Med hänsyn till det nära sammanhanget mellan de olika samhällsvetenskapernas frågeställningar är det också tydligt, att utbildningen för h ä r antydda uppgifter knappast kan tillgodoses annat än inom ramen för allmänt samhällsvetenskapliga studier.

Behovet av undervisning

utomstående lärare eller genom inrättande därstädes endast av lägre lärarbefattningar. I första hand måste vid varje läroanstalt undervisning vara ordnad för det fasta ämnet företagsekonomi. En sådan är en oundgänglig förutsättning för att kommitténs förslag till samhällsvetenskapliga examina skall kunna genomföras. Sådan undervisning måste meddelas senast andra året efter den föreslagna studieordningens införande. Företagsekonomi enligt fordringarna för fast ämne skall dessutom kunna medtagas i en ämneskombination i juris politices magisterexamen ( s e n e d a n s . 4 4 2 ) . Detta undervisningsbehov kan av flera olika skäl icke tillgodoses genom att hänvisa de studerande till handelshögskolornas företagsekonomiska undervisning. Först och främst kunna handelshögskolorna icke beräknas vara villiga att taga emot ett så stort tillskott av studerande i företagsekonomi. Ämnets resurser äro redan starkt belastade trots handelshögskolornas strängt tilllämpade numerus clausus-system.

Som redan tidigare framhållits, anser kommittén att självständig undervisning i ämnet företagsekonomi bör upptagas vid universiteten och de fria högskolorna. Det gäller alltså att undersöka hur en sådan undervisning skall organiseras dels på kort sikt, dels på längre sikt. P å längre sikt är endast en lösning möjlig, nämligen inrättandet av professurer i företagsekonomi vid de akademiska läroanstalter, där fullständig samhällsvetenskaplig undervisning skall meddelas. En sådan lösning nödvändigVidare skulle det vara omöjligt att göres redan av de krav på undervis- genom ett urval av de vid handelshögningens standard, som måste ställas skolorna redan meddelade kurserna framför allt vid huvudämnesstudiet kombinera ett för universitetens behov samt vid högre vetenskapliga studier. lämpligt fast ämne. Anordnandet av särDessutom är det, som redan nämnts, så- skilda kurser för politices studerande väl för undervisningen i ämnet som för vid handelshögskolorna — om sådant utvecklingen av de övriga samhällsalls kunde sättas i fråga — kunde icke vetenskapernas forskningsmöjligheter, heller ha en rimlig mening. Dessa särnödvändigt att utrymme skapas för skilt anordnade kurser kunde ju lika väl självständig forskning på det företagsgivas vid universiteten. ekonomiska området. Slutligen kan framhållas, att om man Det bör emellertid undersökas, huruhade kunnat utnyttja de vid handelsvida u n d e r en övergångsperiod underhögskolorna givna kurserna, skulle detvisning i företagsekonomi inom ramen ta även för de i handelshögskolestäderför samhällsvetenskapliga examina skul- na (Stockholm och Göteborg) boende le k u n n a ordnas genom hänvisning av studenterna leda till en av handelshögde studerande till handelshögskolorna, skolornas studieordning framtvingad genom särskilda vid de akademiska läspridning av de företagsekonomiska roanstalterna ordnade kurser hållna av studierna över flera terminer. Detta

skulle i hög grad försvåra uppbyggandet av en för övriga fasta ämnen rationell studieordning. Anordningen i fråga skulle dessutom vara otänkbar för studenterna i Uppsala och Lund. En självständig undervisning i det fasta ämnet företagsekonomi måste alltså ordnas inom den samhällsvetenskapliga ämnesgruppen vid varje akademisk läroanstalt. I p r i n c i p kan detta tänkas ske antingen genom utifrån tillkallade föreläsare och examinatorer eller genom fast anställda lärare. Att tillgodose undervisningsbehovet genom inrättande av en biträdande lärarbefattning torde — vid nuvarande arbetsmarknadsläge för kvalificerade företagsekonomer — icke vara möjligt. Även undervisningen i det fasta ämnet kräver en icke obetydlig minimikompetens i flera områden av företagsekonomien. Personer med en dylik relativt mångsidig kompetens torde icke kunna p å r ä k n a s till en biträdande lärarbefattning. Ej heller kan man räkna med att i övrigt lämpliga personer genom dylika befattningars inrättande skulle inrikta sig på att förvärva den erforderliga kompetensen. Universiteten och de fria högskolorna kunna icke konkurr e r a med handelsgymnasiernas lektorsbefattningar, i varje fall icke såvida högre universitetsbefattningar ej inom kort kunna ställas i utsikt. I själva verket måste vidare, som inför kommittén anförts av professorskollegiet vid handelshögskolan i Stockholm, ledaren för d e n n a undervisning ha docentkompetens. Man bör alltså räkna med att undervisning för det fasta ämnet endast kan o r d n a s genom tillkallade föreläsare och examinatorer eller genom fast anställda l ä r a r e med preceptors eller professors ställning. Det bör i detta sammanhang framhållas, att kommittén förutsätter att de som

studera företagsekonomi såsom fast ämne även skola deltaga i den för de studerande inom de juridiska fakulteterna tidigare (s. 121 ff.) föreslagna kursen i ekonomisk redovisning (bokför i n g ) . Angående den allmänna uppläggning av denna kurs hänvisas till bilaga 11. Kursen i ekonomisk redovisning måste, oavsett hur lärarfrågan i examensämnet företagsekonomi löses, meddelas av särskilda kursgivare. Av dessa torde böra krävas väl kvalificerad ekonomexamen samt väl vitsordad tjänstgöring såsom lärare vid handelsgymnasium eller liknande undervisninganstalt. Vid samtliga akademiska läroanstalter torde möjlighet finnas att för denna kurs anlita utomstående lärare med dylika kvalifikationer. Kommittén framlägger nedan i kapitel 27 förslag om härför erforderliga kursanslag. Vad därefter de fortsatta studierna i företagsekonomi beträffar måste möjlighet att studera detta ämne såsom stödämne eller huvudämne: allmän kurs finnas från och med tredje året efter de föreslagna samhällsvetenskapliga examinas inrättande. I detta sammanhang finns det större skäl att pröva eventuella möjligheter att förlägga studierna till en handelshögskola. Om vi först se på den sammanlagda effektiva studietiden för företagsekonomi (inklusive ekonomisk redovisning) såsom fast ämne och stödämne är densamma 1,7 terminer, samt såsom fast ämne och h u v u d ä m n e : allmän kurs 2,0 terminer. I den föregående diskussionen av företagsekonomien vid handelshögskolorna har framhållits, att ämnet där innehåller åtskilligt stoff som vid universiteten behandlas i a n d r a ämnen. Vid en jämförelse av handelshögskolekursen i företagsekonomi med den vid universiteten måste man alltså borträkna dels handelshögskolornas särskilda kurs i 359

statistik, dels en del spritt kunskapsstoff nomiundervisning för stödämnesstudier från nationalekonomi, kulturgeografi, eller för studier av h u v u d ä m n e : allmän statskunskap och sociologi, som vid kurs, är det emellertid tydligt att detta handelshögskolorna ingår i ämnet förestudium måste utspridas över ett och tagsekonomi. Om man tar hänsyn härtill ett halvt å två läsår efter de fasta ämtorde en stödämneskurs i företagseko- nesstudiernas avslutande. Även om de nomi jämte den fasta ämneskursen studerande börja följa handelshögskokvantitativt tämligen väl svara mot han- lornas undervisning omedelbart efter delshögskolekursen. Huvudämne: allavslutandet av studierna av företagsmän kurs kommer sålunda att bli något ekonomi såsom fast ämne — en anordmera omfattande än denna. ning som i och för sig måste verka stöI den utsträckning handelshögsko- r a n d e för den under fjärde och femte lorna i Stockholm och Göteborg skulle terminerna upplagda studiegången — kunna tänkas vara villiga taga emot stukunna alltså de fortsatta studierna i derande för politices magisterexamen ämnet knappast avslutas förrän under till utbildning i företagsekonomi till- loppet av den sjunde studieterminen. sammans med deras egna studerande, Med anledning av vad nu anförts sykan man alltså ifrågasätta möjligheten nes varje möjlighet att tillämpa motsvaatt undervisningsbehovet för stödäm- rande anordning för de studerande i neskurs samt huvudämne: allmän kurs Uppsala och Lund vara utesluten. Den skulle kunna lösas på detta sätt. Enligt skulle nämligen helt omöjliggöra fortkommitténs uppfattning bleve det emel- satta samhällsvetenskapliga studier vid lertid i så fall nödvändigt att särskild universiteten efter tredje terminen. Om seminarieundervisning anordnades man överhuvudtaget vill bereda möjliginom de samhällsvetenskapliga ämnes- het för de studerande vid universiteten grupperna vid universiteten och de fria att bedriva studier i företagsekonomi högskolorna. Detta icke minst med tan- enligt fordringarna för stödämneskurs ke på den samhällsvetenskapliga utbild- och h u v u d ä m n e : allmän kurs måste särningens förut berörda särskilda bildskild undervisning vid dessa läroanstalningsmål. Vidare måste av samma skäl ter meddelas samt härför kvalificerade särskild examinator i företagsekonomi lärare anställas. De vetenskapliga komfinnas inom ämnesgruppen. petenskraven för de lärare, som skola För Göteborgs högskolas del är det meddela denna undervisning, måste gitänkbart att en lösning av här antytt vetvis sättas minst lika högt som för de slag även under en relativt lång tid kan lärare, som skola meddela den förut bebli tillfredsställande. Med hänsyn till r ö r d a undervisningen i företagsekonomi det stora antalet politices studerande såsom fast ämne. vid Stockholms högskola samt det sanUndervisningen för huvudämne: spenolikt stora behovet därstädes av betyg cialkurs måste läggas på ett vetenskapi företagsekonomi i första hand såsom ligt högt plan. Här framträder i särskilt stödämne i politices magisterexamen, hög grad behovet av undervisningens torde man icke kunna räkna med att inriktning med hänsyn till de för de handelshögskolan kan mottaga ens till- samhällsvetenskapliga studierna specinärmelsevis det antal studenter, som ha ella bildningsmålen. Som tidigare frambehov av att studera ämnet. hållits komma dessa mål icke att bli deI den mån möjlighet kan beredas att samma som de vid handelshögskolorna följa handelshögskolornas företagseko- förhärskande. Såväl de fördjupade och

specialiserade studiernas kvantitativa omfattning som deras särskilda inriktning gör det alltså uteslutet att räkna med den eventuella möjligheten att förlägga studierna i h u v u d ä m n e : specialkurs till handelshögskolorna. Att en undervisning a n o r d n a d med hjälp av utomstående lärare åtminstone för universitetens del skulle kunna hållas på den erforderliga standarden synes kommittén vidare uteslutet. För handledare av nu berörda studier måste givetvis professorskompetens förutsättas. Bedan undervisningens krav gör det alltså önskvärt att professurer inrättas

vid universiteten och Stockholms högskola. Kommittén önskar vidare än en gång understryka det starka behovet av kvalificerad företagsekonomisk forskning inom de samhällsvetenskapliga ämnesgruppernas ram. Detta motiverar i ännu högre grad att sagda professurer snarast möjligt komma till stånd. Med beaktande av vad sålunda anförts har kommittén nedan i kapitel 27 framlagt förslag till lärarorganisation m. m. i ämnet företagsekonomi vid universiteten samt Stockholms och Göteborgs högskolor.

K a p . 25. Specialmotivering 1. Behörighet att avlägga examen Enligt gällande stadga tillkommer behörighet att avlägga statsvetenskaplig examen, d. v. s. såväl statsvetenskapligjuridisk som statsvetenskaplig-filosofisk examen, envar som vid avlagd studentexamen eller fyllnadsprövning till samma examen erhållit vitsord om minst godkända insikter i historia och minst ett främmande levande språk. E n a h a n d a behörighet tillkommer jämväl den som avlagt juris kandidatexamen, filosofisk ämbetsexamen eller filosofie kandidatexamen. Socialutbildningssakkunniga föreslogo att utöver nu gällande behörighetskrav fordran på minst godkända insikter i geografi borde uppställas. Denna fordran skulle emellertid även anses vara uppfylld, därest den studerande med intyg från universitetslärare i geografi styrkte sig hava förvärvat de för studentexamen eller fyllnadsprövning till samma examen i ämnet erforderliga insikterna. Vid skilda tillfällen har dessutom diskuterats behov av studentkunskaper i

matematik. Sålunda har framhållits, att för studier såväl i ämnet statistik som i ämnet nationalekonomi kunskaper i matematik åtminstone motsvarande fordringarna för betyget godkänd på latinlinjen borde uppställas. Bland annat förordades en ändring av examensstadgan i denna riktning av juridiska fakulteten i Lund samt av vissa lärare i samhällsvetenskapliga ämnen i yttranden till universitetskanslern över en framställning från Stockholms högskolas statsvetenskapliga studentförening den 2 december 1940. Kommittén har såsom tidigare (s. 126) framhållits ansett sig böra utgå från att gymnasiet i framtiden i stort sett kommer att utformas såsom skolöverstyrelsen föreslagit i sin bearbetning av skolkommissionens förslag. I fråga om juridiska studier har kommittén anfört, att det framtida gymnasiet torde få en sådan utformning att anledning saknas att uppställa fordran på godkänt studentbetyg i vissa ämnen. Motsvarande gäller för samhällsvetenskapliga studier. I det såsom bilaga 2 bifogade förslaget till examensstadga 361

(4 §) föreskrives, att behörighet att avlägga samhällsvetenskapliga examina tillkommer den som avlagt studentexamen. Behörighetsvillkoren måste emellertid vara så utformade att garantier skapas för att de som påbörja samhällsvetenskapliga studier äga vissa kunskaper i matematik. Ämnena nationalekonomi och statistik bygga i icke ringa utsträckning på resonemang av matematisk natur, vilka svårligen kunna förstås av dem som sakna matematiska förkunskaper. Sådana kunskaper äro därför en nödvändig förutsättning såväl för att kunna bedriva studier i dessa ämnen som för att kunna tillgodogöra sig den meddelade undervisningen. Enligt tidigare förslag borde krävas kunskaper i matematik åtminstone motsvarande fordringarna för latinlinjen. Denna linjes kurs är emellertid otillräcklig för studier i de nu berörda ämnena. Beallinjens allmänna kurs ger däremot i stort sett tillräckliga förkunskaper för de grundläggande studierna i nationalekonomi och statistik. Eftersom principbeslut numera fattats om inrättande av en allmän gymnasielinje bör emellertid även denna linje beaktas. I de förslag, som lågo till grund för principbeslutet om den allmänna gymnasielinjens inrättande, framhölls att denna linje skulle ges en sådan utformning, att den skulle komma att bli särskilt lämplig bland annat för dem som ämnade bedriva samhällsvetenskapliga studier. Avsikten är emellertid att denna linje skall uppdelas på två grenar. Av de förslag till undervisningsplaner som skolöverstyrelsen utarbetat framgår, att endast matematikkursen på den sociala grenen avses få en uppläggning och omfattning, som ur nu berörda synpunkter kommer att bli tillfyllest. Fordringarna i matematik

på den allmänna linjens nyspråkliga gren torde nämligen komma att bli desamma som på latinlinjen. Kommittén anser därför att endast studentbetyg i matematik på reallinjen eller den allm ä n n a linjens sociala gren kunna godtagas. Med hänsyn till vad ovan anförts h a r i förslaget till examensstadga intagits en föreskrift om att den, som icke i studentexamen eller fyllnadsprövning därtill erhållit godkända insikter i matematik enligt fordringarna för den allmänna linjens sociala gren eller för reallinjen skall ha genomgått en särskild kurs i ämnet avsedd för dem, som ämna idka samhällsvetenskapliga studier, eller styrka däremot svarande kunskaper. Kommittén föreslår vidare att nämnda kurs skall vara genomgången, innan tentamen i något ämne medgives den studerande (8 § första stycket). Kommitténs förslag på denna punkt innebär alltså att en särskild kurs i matematik skall anordnas av den samhällsvetenskapliga ämnesgruppen. Studerande, som i studentexamen icke erhållit föreskrivet vitsord, böra kunna komplettera ämnet vid universitetet samtidigt som de bedriva grundläggande studier i det första i examen ingående ämnet (normalt statistik). Föreskriften »eller styrka däremot svarande insikter» innebär, att studerande, som på egen hand önskar förvärva erforderliga insikter i matematik, endast behöver deltaga i det i samband med kursen anordnade provet. Förslaget att en särskild kurs i matematik skall anordnas vid berörda akademiska läroanstalter innebär ingen nyhet. Kompletteringskurser i matematik avsedda för dem som bedriva studier i statistik och nationalekonomi, ha vid flera tillfällen anordnats såväl på initiativ av de studerande som direkt av respektive fakulteter. Socialvetenskapliga

forskningskommittén föreslog bland annat att ett särskilt anslag för anordnande av en sådan kurs borde utgå till Göteborgs högskola. Forskningskommittén förutsatte att motsvarande kurser vid universiteten och Stockholms högskola skulle kunna anordnas inom ramen för undervisningen i matematik. Detta har emellertid icke gått att genomföra. Kostnaderna för den föreslagna kursen bör för samtliga läroanstalters del täckas genom ett särskilt kursanslag, vilket bör ställas till den samhällsvetenskapliga ämnesgruppens förfogande (se nedan s. 423 f). Kursen bör omfatta ca 30 timmar jämte ca 30 timmars övningar och ledas av akademisk lärare i matematik eller annan därtill kvalificerad lärare. Med hänsyn till studierna i statistik bör den så mycket som möjligt koncentreras till höstterminens tidigare del. Kursens uppläggning och omfattning måste givetvis bli beroende av deltagarnas förkunskaper i matematik. Med tanke på dem som icke ha studentbetyg i ämnet torde kursen böra inledas med en genomgång av valda delar av realgymnasiets allmänna kurs, i synnerhet derivator och dessas användning vid maximi- och minimiproblem, logaritm e r och logaritmiska derivator samt ränta-på-ränta, övning med algebraiska formler, grafisk framställning, avrundning och räkning med approximativa tal, serier och dylikt. Under kursens sen a r e del torde man böra inrikta sig på att bibringa deltagarna färdighet vid r ä k n i n g med algebraiska symboler (summatecken och indicerade storheter m . m.), kännedom om integralbegreppet, representation av funktioner med kurvor och ytor, kurvskaror, räknestick a n och dylikt. Det bör framhållas, att jämväl de som läst någon av de formellt tillräckliga gymnasiekurserna i ämnet i vissa fall

kunna ha behov av komplettering och repetition. Med den ovan antydda uppläggningen torde de i så fall lämpligen kunna deltaga i kursens senare del. Hur lång effektiv tid matematikstudierna kunna beräknas taga torde vara i hög grad beroende av deltagarnas förkunskaper och matematiska begåvning. I varje fall har man anledning utgå från att ett tillfredsställande resultat av matematikstudierna endast i vissa fall och med betydande övertidsarbete är möjligt utan förskjutning av första årets tentamina. För dem som avlagt studentexamen på en gymnasielinje, som icke innefattar nödig matematikundervisning, torde man sannolikt ofta få räkna med dylika svårigheter. Skälen för att det nuvarande kravet på minst godkända insikter i studentexamen i historia och minst ett främmande levande språk icke vidare böra uppställas ha närmare berörts under juris kandidatexamen. Här hänvisas därför endast till vad kommittén därvid anfört (s. 134 f). Jämväl de under juris kandidatexamen framförda synpunkterna på ämnet filosofi äro tillämpliga ifråga om samhällsvetenskapliga examina. Vad slutligen det av socialutbildningssakkunniga föreslagna kravet på studentkunskaper i geografi beträffar anser kommittén ett sådant krav icke erforderligt. I kunskapsfordringarna för det fasta ämnet kulturgeografi förutsattes visserligen att de studerande vid studiernas påbörjande ha gymnasiekursen i geografi aktuell. För studerande utan fullständiga gymnasiekunskaper anordnas emellertid i regel en kortare kurs med slutförhör. Eventuell komplettering kan därför i detta fall ske vid de akademiska läroanstalterna. 2. Studiegången Som tidigare framhållits böra de i politices kandidat- och magisterexami-

na ingående fasta ämnena studeras i viss bestämd ordning. Motiven för den föreslagna studiegången ha berörts ovan (s. 311 f). De bestämmelser, som härvidlag böra gälla för examinas tidigare del, återfinnas i den föreslagna examensstadgans 8 §. I nämnda paragraf givas föreskrifter angående de fasta ämnenas tidsföljd och de förutsättningar, sona skola gälla för att tentamen skall kunna medgivas i visst ämne. Ifrågavarande bestämmelser innebära, att godkänd tentamen skall ha avlagts i statistik före tentamen i kulturgeografi eller företagsekonomi, i statistik och kulturgeografi före tentamen i nationalekonomi, i samtliga nu nämnda ämnen samt i statskunskap före tentamen i sociologi eller rättskunskap samt slutligen i samtliga fasta ämnen före tentamen i huvudämne: allmän kurs. Därtill föreskrives att särskilt förhör i ekonomisk redovisning skall ha ägt rum före tentamen i nationalekonomi, att godkänd tentamen i samtliga fasta ämnen utom rättskunskap skall ha avlagts före allmänt samhällsvetenskapligt prov, samt att godkänt allmänt samhällsvetenskapligt prov skall ha ägt r u m före tentamen i huvudämne. Jämföras dessa bestämmelser med den normala studieordningen (s. 310) finner man att vissa avvikelser från denna äro tillåtna. Dessa avvikelser äro störst för statskunskap, vilket enligt kommitténs uppfattning normalt bör studeras andra terminen. Tentamen i detta ämne kan emellertid förläggas under vilken som helst av andra till femte terminerna. Sådan tentamen uppställes nämligen såsom villkor först för tentamen i sociologi eller rättskunskap. Bestämmelserna innebära även andra möjligheter att kasta om tentamensordningen mellan ämnena. Sålunda kan tentamen i företagsekonomi avläggas före

tentamen i kulturgeografi, tentamen i nationalekonomi före tentamen i företagsekonomi och tentamen i rättskunskap före tentamen i sociologi. Enligt kommitténs normalstudieordning bör i samtliga dessa fall det senare ämnet studeras först. Nu berörda avvikelser ha i första hand ansetts erforderliga för att möjliggöra för ämnesgrupperna att anordna antingen helt eller delvis parallell undervisning i två enligt normalstudieordningen angränsande ämnen. Som tidigare antytts kan man tänka sig att en ämnesgrupp finner det ändamålsenligt att undervisningen i två ämnen utsträckes under längre tid än den effektiva normala studietiden. Detta skulle t. ex. kunna ske antingen för kulturgeografi och företagsekonomi under tredje studieterminen eller för företagsekonomi och nationalekonomi under tredje och fjärde terminerna samt slutligen för sociologi och rättskunskap under femte studieterminen. Med hänsyn till sambandet mellan företagsekonomien och nationalekonomien bör en koordination av dessa ämnens studier ligga nära till hands. Om parallell undervisning av sådant slag skall kunna meddelas, bör man emellertid icke fordra att tentamen i det ena ämnet måste vara avlagd före tentamen i det andra. De avvikelser från normalstudieordningen, som sålunda äro tillåtna, torde vidare vara önskvärda ur de studerandes synpunkt. Härigenom blir det nämligen i vissa fall möjligt för den som icke hunnit avsluta studierna i ett ämne att trots detta avlägga tentamen i närmast efterföljande ämne. Enligt kommitténs förslag skall det allmänna samhällsvetenskapliga provet anordnas i anslutning till de allmänna samhällsvetenskapliga seminarieövningarna. De senare skola hållas mot slutet av den för politices kandidatexamen

stadgade studiegången (19 §). Deltagande i seminarieövningarna bör endast medgivas studerande, som avlagt godkända tentamina i samtliga fasta ämnen utom sociologi och rättskunskap. (20 § tredje stycket). Seminarieövningarna komma således i allmänhet att bevistas under femte eller sjätte terminen och provet att avläggas antingen mot slutet av femte eller under sjätte terminen. Enligt 8 § skola godkända tentamina hava avlagts i samtliga ämnen utom rättskunskap före det allmänna samhällsvetenskapliga provet. Denna bestämmelse möjliggör således att provet avlägges u n d e r femte terminen och då eventuellt innan den studerande avslutat studierna i ämnet rättskunskap. Det kan nämligen h ä n d a att tentamen i detta ämne icke kommer att medhinnas förrän u n d e r sjätte terminen. En sådan förskjutning bör icke h i n d r a att det samhällsvetenskapliga provet ändock kan avläggas vid femte terminens slut. Beträffande de fasta examensämnena föreslås vidare i 8 § att examinator, som icke finner sig kunna godkänna tentamen men som dock anser den studerandes insikter tillräckliga för studium av efterföljande ämnen, äger medgiva den studerande rätt att fortsätta studiegången och avlägga tentamina i samma ordning som om tentamen godkänts. Ett av de främsta skälen för att studiegången under de fem första terminerna bör vara reglerad är, som tidigare framhållits, att man vid undervisning och examination i ett ämne skall kunna utgå ifrån att den studerande äger vissa insikter i tidigare studerade fasta ämnen. Studerande, som bedrivit studier i ett ämne, men som vid tentamen i detsamma icke kunnat godkännas, kan givetvis trots detta ha förvärvat för studium av efterföljande ämnen tillräckliga insikter. Ovan berörda bestämmelse ger exa-

minator möjlighet att utfärda en "passersedel", som i antytt fall kan vara av betydelse för att förhindra en onödig förlängning av den sammanlagda studietiden. Det bör nämligen beaktas att kommittén utgår från att den grundläggande undervisningen i de flesta ämnena i regel icke kommer att kunna meddelas mer än en gång per läsår. Undervisningen kommer därvid givetvis att anordnas den termin, då respektive ämnen enligt studieordningen normalt böra studeras. Funnes icke möjlighet att utfärda den ovannämnda "passersedeln" skulle den studerande, som icke godkänts i tentamen i närmast föregående ämne, i åtskilliga fall bli tvungen uppskjuta studierna av det efterföljande ämnet ett läsår. Som redan tidigare framhållits skola godkända tentamina i samtliga fasta ämnen utom rättskunskap ha avlagts före det allmänna samhällsvetenskapliga provet. Har "passersedel" utfärdats för något av de fasta ämnena måste den studerande således tentera detta ämne för erhållande av godkänt betyg, innan den tidigare examensdelens studier kunna avslutas. I 8 § föreskrives slutligen att undantag från den föreskrivna ordningen för tentamina må, där särskilda skäl därtill äro, medgivas av ämnesgruppen. Av vad ovan anförts framgår att godkända tentamina skola ha avlagts i samtliga fasta ämnen och godkänt allmänt samhällsvetenskapligt prov ha ägt rum före tentamen i h u v u d ä m n e : allmän kurs. De föreskrifter beträffande • studieordningen för politices magisterexamens senare del, som i övrigt föreslås gälla, återfinnas i 15 §. Tentamen i stödämne må påfordras först efter godkända tentamina i samtliga fasta ämnen samt godkänt allmänt samhällsvetenskapligt prov. Vidare må tentamen i h u v u d ä m n e : special365

kurs icke avläggas före godkänd tenta- derande avlagt godkänd tentamen i men i h u v u d ä m n e : allmän kurs eller samtliga övriga i examen ingående ämi stödämne. nen. Enligt nu berörda bestämmelser kunSlutligen må framhållas, att kommitna således stödämnesstudierna avslutas tén föreslår (20 §) att för deltagande i innan studierna i huvudämnet påbörundervisning i h u v u d ä m n e : allmän kurs jats. Examinator i stödämne har dessskall fordras att den studerande godutom möjlighet att medgiva att tenta- känts i samtliga fasta ämnen samt att men avlägges redan innan studierna i samma fordran jämte godkänt allmänt den tidigare examensdelens ämnen av- samhällsvetenskapligt prov skall gälla slutats. Tentamen i sådan ordning må för begagnande av undervisningen i hudock icke påfordras av den studerande. v u d ä m n e : specialkurs och i stödämne. Examinators möjlighet att medgiva Vad nu sagts skall dock ej avse undertentamen för stödämneskurs redan unvisning som är offentlig. Vidare kan der examinas tidigare del är enligt undantag från nu berörda bestämmelser kommitténs mening av värde. I fall medgivas av examinator. Dessa bestämden studerande redan under studiet av melser ha ansetts nödvändiga för att i de fasta examensämnena är på det klamöjligaste mån förhindra att de studer a med vilket stödämne, som skall ingå r a n d e i förväg »sitta av» undervisningi examen, samt hur detta skall inriktas, en i ett ämne. bör nämligen examinatorn i stödämAllmänt bör dessutom gälla att den i net i regel kunna medgiva tentamen för de särskilda examensämnena anordnastödämneskurs i omedelbar anslutning de undervisningen av de studerande betill studierna av motsvarande fasta gagnas samtidigt med studiet av ämnet. examensämne. Kommittén anser det ytterst angeläget Den studerande bör således under att så blir förhållandet. Ett "avsittande" ovan antydda förutsättningar få möjlig- av föreläsningar och övningar samtihet att bedriva studierna i stödämnet digt som studier i annat ämne bedrivas och motsvarande fasta examensämne i leder nämligen till ett sämre utbildett sammanhang. Härvid förutsattes ningsresultat. (44 § andra stycket) att en med hänsyn till det valda huvudämnet och spe3. Undervisningen cialiseringen inom detta på lämpligt sätt differentierad stödämneskurs enTidigare (s. 331 ff.) har redogörelse dast skall gälla för kombination med det lämnats för kommitténs synpunkter på avsedda huvudämnet. undervisningens målsättning och forVad huvudämnesstudierna beträffar mer. Även den samhällsvetenskapliga torde endast behöva framhållas, att med orienteringskursen och de allmänna hänsyn till dessas uppläggning och syf- samhällsvetenskapliga seminarieövningtemål studierna i h u v u d ä m n e : allmän arna ha därvid behandlats. De av komkurs och stödämneskurs måste vara av- mittén föreslagna bestämmelserna om slutade innan studierna i h u v u d ä m n e : undervisningen återfinnas i examensspecialkurs påbörjas. Den specialisestadgan, 17—24 §§. Nedan skola några ring och fördjupning, som skall äga kommentarer lämnas till vissa av dessa r u m under dessa senare studier samt i bestämmelser. samband med utarbetandet av examensI 19 § föreskrives att ämnesgruppen arbetet, bör icke få ske förrän den stu- utöver undervisningen i de särskilda

examensämnena årligen skall anordna såsom inledning till studierna en kortare orienteringskurs och mot slutet av den för politices kandidatexamen stadgade studiegången allmänna samhällsvetenskapliga seminarieövningar. Ifrågavarande kurs och sagda övningar beröras dessutom i 20 §, i vilken föreskrives att deltagande i desamma är obligatoriskt. Orienteringskursen bör givas i början av varje läsår. Kommittén utgår från att ämnesgruppen kommer att uppdraga åt någon av de till gruppen h ö r a n d e lär a r n a att leda och planlägga denna kurs. Sådant uppdrag torde på lämpligt sätt böra tillgodoräknas vederbörande vid beräkningen av hans undervisningsskyldighet. Ämnesgruppen torde jämväl böra utse ledare för de allmänna seminarieövningarna. För dessa övningar måste bland annat arbetsmaterial insamlas och uppgifter utarbetas. Härvid förutsattes skyldighet för de olika ämnenas företrädare att tillhandahålla lämpligt material. Kommittén har dessutom räknat med att sådana utomstående forskare och utredningsmän, vilka kunna ställa lämpliga uppgifter till seminariets förfogande, skola vara intresser a d e av att medverka. Seminarierna torde lämpligen kunna utsträckas under relativt stor del av läsåret; ett visst antal seminarieövningar, förslagsvis 10, torde böra hållas. Samordningen och planläggningen av övningarna kan med hänsyn till vad nu sagts komma att bli ett ganska tidskrävande uppdrag för därtill förordnade lärare. Vid de allmänna seminarieövningarna bör man räkna med att utomstående forskare och utredningsmän komma att medverka. Detsamma gäller orienteringskursen. Med hänsyn härtill har kommittén vid beräkningen av det kursanslag, som bör ställas till ämnesgrup-

pens förfogande, beaktat att medel böra finnas för täckande av kostnader för sådan medverkan. De kostnader, som kunna uppstå i samband med insamlingen och bearbetningen av materialet för seminarieövningarna, böra däremot bestridas av respektive ämnesinstitutioner. Tiden för undervisningen. Undervisning i de fasta examensämnena bör äga rum under tiden 1 september—15 december under höstterminen samt 1 februari—23 maj under vårterminen (21 §) De synpunkter, som legat till grund för kommitténs förslag på denna p u n k t ha n ä r m a r e berörts ovan (s. 149) u n d e r juris kandidatexamen. Undervisningen i h u v u d ä m n e : allmän kurs, i huvudämne: specialkurs och i stödämne föreslås äga r u m u n d e r samma tid som undervisningen för övriga filosofiska examina. Kommittén har utgått från att undervisningen i de ämnen, som skola ingå i examens senare del, i största möjliga utsträckning kommer att samordnas med motsvarande undervisning i respektive ämnen för övriga filosofiska examina. Härtill kommer att denna undervisning icke såsom den grundläggande undervisningen i de fasta ämnena måste anordnas enligt en viss för examen fastställd studieplan. Med hänsyn härtill har kommittén icke ansett att behov föreligger av att föreslå några särskilda bestämmelser ifråga om tiden för undervisningen under politices magisterexamens senare del. Lärare och lärarnas undervisningsskyldighet behandlas i huvudsak i 22— 23 §§. Kommittén har funnit att nya lärarbefattningar måste inrättas inom vissa av de redan nu företrädda samhällsvetenskapliga universitetsämnena. Förslag härom framlägges nedan i kapitel 27. Kommittén h a r gjort en beräkning av den inom respektive ämnen på olika stadier erforderliga undervisning367

en, vilken bland annat lagts till grund för kommitténs förslag beträffande lärarorganisationen. Härvid har jämväl försök gjorts att för det ur undervisnings- och examinationssynpunkt mest belastade ämnet, nationalekonomi, undersöka undervisningens lämpliga fördelning på erforderliga lärarkrafter. De vid sidan om professorerna eller andra självständiga ämnesföreträdare tillgängliga lärarna (preceptorer, innehavare av docentbefattning, biträdande lärare, assistenter och amanuenser) torde i första hand böra anlitas för att deltaga i den grundläggande undervisningen. Ämnesgrupperna böra äga rätt att meddela de förordnanden, som härvidlag befinnas nödvändiga. Kommittén har utgått från, att professorernas undervisningsskyldighet i första hand kommer att tagas i anspråk för undervisningen i huvud- och stödämne (motsvarande två- och trebetygsstadierna) samt för handledning av licentiander och doktorander. Inom flera ämnen torde emellertid professorernas undervisningsskyldighet icke ens räcka till för att täcka behovet av undervisning av nu berört slag. I den mån det är möjligt bör dessutom ämnesföreträdaren själv då och då giva vissa grundläggande kurser. Vid behov få därför jämväl andra lärare än professorerna anlitas för att leda seminarieövningar eller för att meddela annan undervisning i huvud- och stödämne. Den inom ett visst ämne meddelade undervisningen bör stå under tillsyn av den som självständigt företräder ämnet. Denna tillsyn skall alltså utövas av professorn i ämnet eller, om professur icke finnes, att preceptorn eller eventuellt den till examinator i ämnet förordnade biträdande läraren. Finnas i ett ämne flera professorer skall ämnesgruppen besluta om fördelningen mellan dem av detta åliggande. Kommittén har ansett

att frågan om undervisningens uppläggning och samordning inom ett ämne är så betydelsefull, att ämnesföreträdarna uttryckligen böra åläggas att öva tillsyn över all inom vederbörande ämne meddelad undervisning. De olika lärarkategoriernas sammanlagda undervisningsskyldighet beröres icke i förslaget till examensstadga. Kommittén har utgått från att denna fråga liksom hittills regleras genom vissa för de skilda kategorierna meddelade föreskrifter. Kommittén har emellertid ansett, att det i examensstadgan bör fastställas att undervisningsskyldigheten för lärare i särskilda ämnen jämväl skall omfatta medverkan vid den samhällsvetenskapliga orienteringskursen samt vid de allmänna samhällsvetenskapliga seminarieövningarna. I detta sammanhang bör dessutom erinras om att uppdrag såsom ledare för dessa undervisningsformer på lämpligt sätt bör tillgodoräknas vederbörande vid beräkningen av hans undervisningsskyldighet. Enligt de för flertalet biträdande lärare gällande instruktionerna äro de i allmänhet skyldiga att meddela undervisning av propedeutisk karaktär under minst 6 timmar i veckan. Fullgöres undervisningsskyldigheten genom hållande av föreläsningar av vetenskaplig karaktär eller genom seminarieövningar, kan emellertid det föreskrivna antalet undervisningstimmar i veckan för hela eller viss del av terminen nedsättas, dock icke lägre än till 4 timmar. Kommittén förutsätter att sådan reduktion av undervisningsskyldigheten även framgent kommer att kunna äga rum. Härjämte föreslår kommittén, att om annan lärare än professor eller preceptor har att förrätta examination, undervisningsskyldigheten i däremot svarande grad skall nedsättas. Beslut om sådan nedsättning bör som hitills meddelas av

kanslern. Som nedan kommer att beröras, måste man räkna med att docent, docentkompetent biträdande lärare eller annan därtill kvalificerad lärare i vissa fall förordnas till examinator i fast ämne. Den för docenter och biträdande lärare föreskrivna undervisningsskyldigheten bör således å ena sidan i vissa fall kunna nedsättas. Å andra sidan kan det emellertid tänkas att ifrågavarande lärarkategorier och då främst de biträdande lärarna komma att meddela viss undervisning, som icke kan anses lika tidskrävande som hittills vanliga former av undervisning av propedeutisk karaktär. Inom flera av de fasta ämnena bör, som tidigare framhållits, i anslutning till de grundläggande kurserna viss handledning givas i form av tillämpningsövningar. Deltagarantalet i sådana övningsgrupper måste, därest de studerande skola få åsyftat utbyte av övningarna, begränsas. Med hänsyn härtill kommer det att bli nödvändigt att under samma termin anordna mer än en övningsgrupp inom ett och samma ämne. Förordnas samme lärare att leda mer än en sådan övningsgrupp bör detta tagas i beaktande vid fixeringen av huru stor undervisningsskyldighet, som skall anses fullgjord genom ifrågavarande undervisning. Förberedelsearbetet för den som leder övningsgrupperna måste ju i fall som nu berörts bli i stort sett detsamma, om h a n leder en eller två grupper. De problem, som skola behandlas vid övninga r n a , böra anknyta till den i ämnet hålln a grundläggande kursen. Kommittén anser att det i varje särskilt fall bör ankomma på ämnesgruppen att pröva och för kanslern framlägga förslag om h u r undervisning av nu berört slag skall få tillgodoräknas. Det kan i detta sammanhang e r i n r a s o m att chefen för civildepartementet i 24 — 22261

Kungl. Maj:ts proposition till 1952 års riksdag (nr 12) angående löne- och pensionsreglering för professorer och vissa andra akademiska lärare m. fl. berört en liknande fråga. Sålunda framhålles i fråga om docenternas undervisning ( s . 61—62), att denna enligt kanslerns bestämmande bör kunna ersättas av annan, mera elementär undervisning, varvid timantalet bör ökas i motsvarande grad. I stort sett borde härvid en timmes föreläsning motsvara två timmars sådan undervisning, vilken fordrar mindre förberedelsearbete, såsom demonstrationer, laborationsövningar, propedeutiska kurser m. m. Härvid framhålles emellertid, att om föreläsningarna utbytas mot annan tjänstgöring, vilken påkallar än mindre förberedelsearbete, får man i varje särskilt fall pröva efter vilka grunder bytet bör ske. Begler av sådant innehåll böra enligt kommitténs mening gälla för samtliga lärarkategorier, även de ordinarie. Kommittén förutsätter att generella bestämmelser härom komma att meddelas. Slutligen bör framhållas, att kommittén ansett att det i examensstadgan bör föreskrivas att varje lärare, även utanför sin fastställda undervisningsskyldighet, i lämplig utsträckning har att lämna de studerande handledning angående deras studier inom det ämne han företräder (18 § tredje stycket). Ifrågavarande bestämmelse innebär endast ett fastställande av vad som redan nu är brukligt. 4. Examinationen Frågan om kunskapsfordringarna i de särskilda examensämnena och deras fastställande har berörts tidigare (s. 310 ff.). I de fasta ämnena måste fordringarna samordnas och bygga på varandra. Ämnesgruppen bör därför erhålla befogenhet att fastställa fordringarna 369

till den del de avse fast ämneskurs. En bestämmelse i denna riktning innebär att de enskilda ämnesföreträdarna gemensamt skola besluta om kunskapsfordringarnas omfattning och innehåll. Med hänsyn till vad tidigare (s. 320 f) anförts angående huvudämne: allmän kurs böra även fordringarna h ä r i fastställas av ämnesgruppen (25 §). Då det gäller h u v u d ä m n e : specialkurs och stödämneskurs bör däremot ämnesgruppen endast fastställa kursernas omfång och allmänna inriktning; i övrigt bör det ankomma på vederbörande examinator att föreskriva de fordringar, som med hänsyn till examens inriktning anses lämpliga. Examinator i specialkurs förutsattes ha stor frihet att anpassa kursen efter de olika studerandenas intresseinriktning. Vid bestämmandet av kunskapsfordringarna i huvudä m n e : specialkurs bör beaktas, att en väsentlig del av studietiden skall anslås till utarbetandet av en uppsats (examensarbete) (26 §). Kunskapsfordringarna i h u v u d ä m n e : allmän kurs skola vara likformiga oavsett om det avsedda examensämnet skall ingå såsom huvudämne i politices kandidatexamen eller såsom en del av huvudämnet i politices magisterexamen. Huvudämne: allmän kurs i den förra examen bör därför utan vidare äga giltighet för samma examensämne i den senare examen (11 §). Det kan emellertid tänkas, att den som avlagt politices kandidatexamen vid sina fortsatta studier för magisterexamen finner att den senare bör ges en annan inriktning än som ursprungligen avsetts. I sådant fall bör det i politices kandidatexamen medtagna huvudämnet kunna bli stödämne i magisterexamen. Stödämneskurs förutsattes emellertid på lämpligt sätt differentierad med hänsyn till huvudämnet och specialiseringen inom detta. Det såsom huvudämne (allmän kurs) i

politices kandidatexamen medtagna ämnet kan därför icke alltid utan viss komplettering få tillgodoräknas såsom stödämne i magisterexamen (13 §). Enligt gällande stadga angående filosofiska examina, § 4, skall fakulteten upprätta samt hos kanslern för prövning och stadfästelse ingiva planer för studiernas ändamålsenliga bedrivande. Dessa studieplaner skola bland annat innehålla uppgift å kunskapsfordringarna i varje examensämne. Enligt praxis torde emellertid fakultetens befattning härmed inskränka sig till att översända de kunskapsfordringar, som uppgivas av examinatorerna. Denna ordning är tilllämplig även å statsvetenskaplig-filosofisk examen. Den filosofiska examensstadgan skiljer sig härvidlag från gällande stadga angående juridiska examina. Enligt den senare stadgan, § 4, ingå nämligen icke kunskapsfordringarna i de särskilda examensämnena i de studieplaner, som skola stadfästas av kanslern. I den juridiska examensstadgan, § 3, föreskrives att envar lärare inför fakulteten skall uppgiva de kunskapsfordringar, han för varje särskild examen vill i de av honom företrädda examensämnena fastställa. Skulle fakulteten finna de uppgivna fordringarna för högt tilltagna, äger den emellertid nedsätta dessa till lämplig omfattning, varvid fakultetens därom fattade beslut skall underställas kanslerns prövning, därest någon ledamot så påyrkar. Som nedan (kap. 26) beröres har kommittén funnit det angeläget, att liksom juridiska fakulteten den föreslagna samhällsvetenskapliga ämnesgruppen skall erhålla vissa befogenheter, då det gäller fastställandet av kunskapsfordringarna. Samtidigt har emellertid kommittén ansett att den prövning och stadfästelse av fordringarna, som kanslern enligt den filoso-

fiska examensstadgan f. n. städse skall företaga, för de samhällsvetenskapliga examinas del kan bortfalla. Kommittén föreslår att ämnesgruppens beslut i ärenden rörande kunskapsfordringar i de särskilda examensämnena skall underställas kanslerns prövning, därest ledamot, särskild förordnad examinator eller ombud för de studerande i ämnesgruppens undervisningsnämnd så yrkar (27 §). Genom denna sistnämnda bestämmelse ha enligt kommitténs uppfattning fullt tillräckliga garantier skapats för att såväl de akademiska lärarnas som berörda studerandes eventuella invändningar mot de av ämnesgruppen fastställda fordringarna skola bli centralt prövade. Kanslersämbetet kan helt naturligt icke ha direkt tillgång till sakkunskap inom samtliga de vid universiteten företrädda vetenskaperna. En generell bestämmelse innebärande att kunskapsfordringarna i de särskilda examensämnena skola prövas och stadfästas av kanslern måste därför, såvida inga särskilda invändningar framföras, i regel endast komma att föranleda en r e n t formell åtgärd från kanslerns sida. Härtill kommer emellertid, att även med de av kommittén föreslagna bestämmelserna det givetvis är kanslern obetaget att, när helst han finner det påkallat, till prövning upptaga bland annat de beslut beträffande kunskapsfordringarna, som fattats av en viss ämnesgrupp. Beträffande tentamina och deras former hänvisas till vad ovan (s. 151 ff.) anförts under juris kandidatexamen. I tillämpliga delar gälla där framförda synpunkter jämväl kommitténs förslag beträffande politices kandidat- och magisterexamina (examensstadgan 28 §). Kommittén har emellertid icke ansett det nödvändigt att i den samhällsvetenskapliga examensstadgan medtaga någon föreskrift om att tentamen i exa-

mensämne skall omfatta hela ämnet. Denna fråga har n ä r m a r e berörts i kapitel 23 (s. 341). I stadgeförslaget föreskrives att kursen i ekonomisk redovisning skall avslutas med särskilt förhör. Vissa bestämmelser angående allmänt samhällsvetenskapligt prov ha vidare föreslagits (29 §). Beträffande detta senare prov hänvisas till vad ovan (s. 344 ff.) anförts. I de fasta examensämnena bör antalet tentamensperioder vara minst sex per år (30 §). Tentamensperioderna böra av ämnesgruppen före läsårets början fastställas särskilt för varje ämne. Härvid bör beaktas, att de förläggas till tid, som med hänsyn till undervisningens anordning för varje enskilt ämne befinnes lämplig. Någon period synes sålunda alltid böra infalla vid sådan tid, då studierna i ett visst ämne enligt den för examina gällande studieplanen normalt böra avslutas. Kommittén har med hänsyn till vad nu anförts ansett att stadgan icke bör innehålla föreskrifter om periodernas förläggning i tiden. En period bör dock alltid infalla under tiden 15 juni—15 augusti. I övrigt hänvisas till de synpunkter som ovan (s. 158) anförts under juris kandidatexamen. De för övriga filosofiska examina meddelade föreskrifterna angående tentamensperioder böra gälla för tentamina i huvud- och stödämnen. Behov av särskilda föreskrifter synas icke föreligga, då det gäller tentamina i de ämnen, som skola ingå i politices magisterexamens senare del. Examinator i de till ämnesgruppen hörande examensämnena är professor eller annan självständig företrädare för ämnet. Till examinator i fast ämne bör emellertid kanslern på förslag av ämnesgruppen kunna förordna annan därtill kvalificerad lärare i ämnet (31 §). 371

Sådant förordnande bör enligt kommitténs mening i första hand ifrågakomma i de examensämnen, vilka i större omfattning komma att väljas såsom huvudoch stödämnen. I dessa ämnen synes det nämligen angeläget att så vitt möjligt minska professorernas examensbörda, vilken eljest skulle kunna komma att bli oproportionerligt stor. Sådant förordn a n d e bör emellertid endast avse fast ämne. Examinationen i övrigt bör alltid omhänderhas av den ordinarie exanainatorn i ämnet. Kommittén har ansett att i stadgan bör föreskrivas, att den ordinarie examinatorn när han så finner lämpligt må närvara, då examination i fast ämne förrättas av därtill särskilt förordnad examinator (31 §). Härigenom erhåller ämnesföreträdaren större möjlighet att utöva den tillsyn av undervisningen i ämnet, som avses i stadgeförslagets 22 §. Och för de studerandes del skapas garantier för att fordringarna verkligen överensstämma med de av ämnesgruppen fastställda. För den särskilt föro r d n a d e examinatorn, vilken i regel icke torde ha så stor erfarenhet av examination som ämnesföreträdaren, torde det ofta vara önskvärt att kunna inhämta råd och synpunkter r ö r a n d e examinationens uppläggning. Sådana torde betydligt lättare kunna ges om ämnesföreträdaren har möjlighet att vid behov följa examinationen. — Bestämmelsen innebär givetvis icke att ämnesföreträdaren äger rätt att ingripa under pågående examination. Tidigare (s. 324 f) har framhållits, att i vissa fall behov kan föreligga av att i politices magisterexamen såsom stödämne medtaga annat än de enligt förslaget generellt tillåtna ämnena (12 § a n d r a st.). Härvid avses även ämne, som icke är företrätt vid filosofisk fakultet. I dylikt fall kan ämnesgruppen medgiva att ämnet ifråga får medtagas så-

som stödämne i examen. Beträffande ämne företrätt vid filosofisk fakultet skall examinationen förrättas av examinator till filosofie kandidatexamen. I övriga ämnen bör kanslern förordna examinator efter av ämnesgruppen gjord anmälan. Såsom examinator torde i regel endast kunna ifrågakomma den som normalt förrättar examination i ämnet vid den läroanstalt, där stödämnet enligt ämnesgruppens beslut får studeras. I likhet med vad som föreslagits ifråga om juris kandidat- och juris politices magisterexamina anser kommittén att tentamen i vissa fall bör kunna äga rum inför examinator jämte annan särskilt förordnad lärare, medexaminator. När den studerande påkallar tentamen i examensämne, vari han två gånger underkänts, bör såväl examinator som den studerande sålunda hos ämnesgruppens ordförande kunna anhålla att gruppen förordnar annan lämplig lärare att jämte examinator förrätta tentamen (32 §). Såsom tidigare anförts innebär systemet med medexaminator bland annat en smidig lösning av frågan om tillgodoseendet av de studerandes rättssäkerhetskrav. Detta system synes även medföra vissa fördelar för examinatorernas del. I fråga om kommitténs närmare synpunkter på detta förslag hänvisas till s. 153 ff. (Det bör beaktas, att rätten att begära offentlig tentamen skall kvarstå.) För de juridiska fakulteternas del har frågan om medexaminator i viss mån sammankopplats med det för dessa fakulteter föreslagna avrådnings- och avstängningsförfarandet. I detta sammanhang bör framhållas, att kommittén icke ansett det lämpligt att föreslå motsvar a n d e åtgärder med ändamål att på ett tidigt stadium bortgallra för studier olämpliga studerande inom de samhällsvetenskapliga ämnesgrupperna.

Ifrågavarande ämnesgrupper komma endast att utgöra en underavdelning av de filosofiska fakulteterna. Ämnesgruppens uppgifter måste begränsas till att avse frågor som sammanhänga med de föreslagna politices kandidat- och magisterexamina. Inrättande av en avrådningsnämnd för dessa examina, vilket i och för sig kunde vara motiverat, skulle icke leda till någon egentlig bortgallring av dem som befunnes olämpliga för samhällsvetenskapliga studier. Av en sådan n ä m n d fattat beslut synes nämligen icke kunna gälla studier för filosofie kandidatexamen. En avrådning eller avstängning skulle därför endast kunna avse fortsatta studier för politices kandidatexamen och politices magisterexamen men däremot icke fortsatta samhällsvetenskapliga studier för övriga filosofiska examina. 5. Betygssystemet Tidigare har ingående redogjorts för de skäl, som nödvändiggjort att de föreslagna politices kandidat- och magisterexamina utformats oberoende av filosofiska fakultetens nuvarande betygsenhetssystem med dess till terminsenheten bundna studiekurser. Därmed uppkommer frågan om hur tillägnandet av de föreskrivna kunskaperna skall betygssättas. Kommittén h a r därvid funnit det för de juridiska fakulteterna gällande systemet lämpligt. De bestämmelser, som föreslås gälla i fråga om betyg, återfinnas i stadgeförslagets 33—36 §§. I fast ämne, i huvudä m n e : allmän kurs och i stödämne böra betyg givas med något av vitsorden Med beröm godkänd, Icke utan beröm godkänd, Godkänd och Icke godkänd. Ifrågavarande betygsskala bör även gälla allmänt samhällsvetenskapligt prov. I h u v u d ä m n e : specialkurs böra däremot betyg kunna givas förutom med något av de nu nämnda vitsorden jämväl med

något av de två högsta vitsorden, Berömlig och Med utmärkt beröm godkänd. Dessa senare vitsord böra emellertid endast givas, då den studerande ådagalagt vetenskaplig förmåga och synnerlig mognad. Vid betygs avgivande bör hänsyn tagas såväl till den studerandes kunskaper som till graden av den mognad och förmåga av självständigt omdöme, som av honom ådagalagts. I h u v u d ä m n e : specialkurs bör examinatorn därvid jämväl taga hänsyn till värdet av den studerandes examensarbete. F ö r betygen Godkänd, Icke utan beröm godkänd och Med beröm godkänd må icke fordras till omfattningen olika lärokurser. Härjämte föreslås att studerande, som avlagt godkänd tentamen, icke må påfordra förnyad tentamen för att i samma examensämne erhålla sådant förhöjt betyg, som skulle kunna ha erhållits med samma lärokurs. Förnyad tentamen för höjning av betyg från något av de tre lägre till de två högre vitsorden bör således endast kunna påfordras i h u v u d ä m n e : specialkurs. Någon begränsad giltighetstid för godkända tentamina föreskrives icke. I avdelningen om juris kandidatexamen ha kommitténs synpunkter på de sålunda föreslagna bestämmelserna utförligt redovisats (s. 158—160). I detta sammanhang synes därför endast böra understrykas, att kommittén icke ansett det lämpligt att de två högsta betygen (Berömlig och Med utmärkt beröm godkänd) givas annat än i huvudämne: specialkurs. I juris kandidatexamen kunna dessa betyg ifrågakomma i civilrätt och i valfritt juridiskt ämne i tredje delen av examen, medan de i juris politices magisterexamen kunna givas i nationalekonomi och i valfritt offentligrättsligt ämne. Såväl h u v u d ä m n e : allmän kurs som stödämneskurs skola främst syfta till att

ge de studerande grundläggande insikter inom respektive discipliner. Även i stödämnet måste kunskapsfordringarna i viss mån komma att få karaktär av standardkurser, vilka visserligen inom samma disciplin skola differentieras med hänsyn till huvudämnet och specialiseringen inom detta. Mera omfattande och djupgående insikter i ett visst ämne eller ämnesområde skola emellertid icke inhämtas förrän under studierna i h u v u d ä m n e : specialkurs. I politices magisterexamen kan man därför icke förrän vid tentamen i h u v u d ä m n e : specialkurs (och vid bedömandet av examensarbetet) förvänta sig att skillnaden mellan de studerandes prestationer kommer att bli så avsevärd, att man har behov av tillgång till den vidare betygsskalan. 6. Reglementariska frågor Den samhällsvetenskapliga ämnesgruppen bör beträffande politices kandidat- och magisterexamina erhålla de uppgifter och befogenheter, som normalt tillkomma en fakultet beträffande de till densamma hörande examina. De av oss föreslagna samhällsvetenskapliga examina avvika ifråga om sin utformning på väsentliga punkter från övriga examina inom filosofiska fakulteten. Bland annat med hänsyn härtill är det nödvändigt att särskilda reglementariska bestämmelser avpassade efter ämnesgruppens examina fastställas. Ifrågavarande bestämmelser synas lämpligast böra ingå i den stadga, som avser de samhällsvetenskapliga examina. De frågor av reglementarisk art, vilka i detta sammanhang åsyftas, gälla undervisningsplan och schema, studieplan, studiehandbok, årlig granskning av studiehandbok, undervisningsnämnd, studiehandledning, offentliggörande i föreläsningskatalog, tentamensbok, ansökan om examen, examen samt studie-

tidsstatistik. De bestämmelser, som enligt kommitténs uppfattning böra gälla beträffande dessa frågor äro intagna i examensstadgans 37—47 §§. Motsvarande bestämmelser skola enligt kommitténs förslag ingå i stadgan om juridiska examina. Några direkta kommentarer till samtliga sålunda föreslagna bestämmelser synas icke erforderliga. I detta sammanhang skola endast ett par frågor beröras. Kommittén föreslår, att en särskild undervisningsnämnd inrättas inom ämnesgruppen. Behov av en särskild undervisningsnämnd för de samhällsvetenskapliga ämnena torde föreligga redan med nuvarande examina. Nämnden bör ha till uppgift att förbereda vissa i examensstadgan närmare angivna ärenden samt i övrigt de frågor, som enligt universitetsstatuterna ankomma på undervisningsnämnd. Enligt kommitténs mening böra nämndens uppgifter icke begränsas till sådana ärenden rörande samhällsvetenskapliga ämnen, som skola avgöras av ämnesgruppen. Jämväl sådana ärenden, som skola avgöras av humanistiska sektionen (fakulteten) och som ankomma på undervisningsnämnd böra, såvitt gälla samhällsvetenskapliga ämnen, kunna förberedas av denna nämnd. Kommittén anser sig emellertid icke ha att framlägga förslag härom. Frågan om studiehandledning har hittills icke berörts i de statuter eller stadganden, som gälla universiteten och deras olika organ och examina. Inom varje ämne brukar ämnesföreträdaren eller annan till ämnet hörande lärare i början av varje läsår lämna vissa råd och upplysningar angående studierna inom ämnet ifråga. Härutöver torde åtskilliga lärare stå de studerande till tjänst med råd, då det gäller studierna överhuvud för den avsedda examen. Organiserad studiehandledning har egent-

ligen endast bedrivits av studentkårerna eller a n d r a studentorganisationer. Dessa ha sedan länge brukat utse särskilda studiehandledare, till vilka de studerande kunnat hänvända sig, samt dessutom under senare år i början av varje läsår anordnat särskilda upplysningsdagar för nyinskrivna studerande. Utöver de åtgärder, som sålunda främst studenternas egna organisationer vidtagit, synes det emellertid kommittén som om ämnesgruppen bör utse lärare att gå de studerande till hända med upplysningar och råd angående uppläggningen och det lämpliga bedrivandet av studierna för olika förekommande examina. Sådan handledning kan givetvis i åtskilliga fall bättre lämnas av akademiska lärare än av äldre studerande. Den genom ämnesgruppens försorg o r d n a d e studiehandledningen kommer emellertid icke att kunna ersätta de åtgärder i liknande syfte, som bruka vidtagas av studentorganisationerna. Den senare verksamheten torde komma att utgöra ett nödvändigt och lämpligt komplement till de råd och upplysningar, som kunna lämnas av ämnesgruppens därtill utsedda lärare. 7. Tillval av ämne. Efterprövning Enligt gällande stadga angående statsvetenskaplig examen (§ 11) kan studerande i statsvetenskaplig-filosofisk examen förutom examensämnena medtaga varje ämne, som tillhör filosofisk fakultet. Kommittén föreslår ingen förändring härutinnan. Utöver de ämnen, som skola ingå i politices kandidatexamen eller i politices magisterexamen, bör den studerande vara oförhindrad att i sin examen medtaga varje ämne, som kan ingå i någon av dessa examina eller i filosofie kandidatexamen (48 §). Ifråga om rätten till efterprövning föreslår kommittén däremot vissa förändringar. Sålunda bör studerande, som

avlagt någon av de föreslagna examina, endast äga rätt att undergå efterprövning dels i sådan ämneskurs, som kunnat medtagas i examen men icke ingått i denna, dels till vinnande av högre betyg i huvudämne: specialkurs och därvid blott för höjande av lägre betyg till något av betygen Berömlig eller Med utmärkt beröm godkänd (49 §). Enligt nuvarande ordning äger den studerande undergå efterprövning såväl i ämne, som ej ingått i hans examen, som ock generellt till vinnande av högre betyg i ämne, vari han i examen blivit prövad. Kommitténs förslag i denna del sammanhänger med vad som föreskrivits angående förnyad tentamen före examen (35 §). Studerande, som avlagt godkänd tentamen, må icke påfordra förnyad tentamen för att i samma examensämne erhålla sådant förhöjt betyg, som skulle kunnat erhållas med samma lärokurs. Med hänsyn härtill bör givetvis en motsvarande bestämmelse gälla vid efterprövning. 8. Riksgiltighet. Förhållande till andra examina Kommittén föreslår att tentamina i samhällsvetenskapliga examinas fasta ämnen samt allmänt samhällsvetenskapligt prov skola avläggas vid en och samma fakultet. Den tidigare examensdelen kan ju av de skilda ämnesgrupperna utformas något olika; avgränsningen mellan de i densamma ingående ämnena bör bland annat i viss mån kunna ske med hänsyn till lokala förhållanden. Med hänsyn härtill är det enligt kommitténs uppfattning nödvändigt att begränsa riksgiltigheten till tentamina i de ämnen, som ingå i examinas senare del (51 §). I fråga om övriga ämnen föreligger givetvis möjlighet till individuell prövning och omskrivning av betyg. Kunskapsfordringarna för de i juris

politices magisterexamen ingående sam(två-terminskursen) kan man emellerhällsvetenskapliga ämnena torde till sin tid räkna med att godkänd sådan tenhelhet eller till viss del komma att övertamen i regel kommer att bli giltig såensstämma med motsvarande ämnen i som h u v u d ä m n e : allmän kurs. politices kandidat- och magisterexamina Utöver vad sålunda föreslagits bör Med beaktande av vad ovan sagts angåenligt kommitténs mening även föreskriende riksgiltighet bör godkänd tentavas, att den som avlagt godkända tenmen för juris politices magisterexamen tamina i samtliga till juris politices mai ämne, vilket såsom fast ämne ingår i gisterexamens första och a n d r a delar samhällsvetenskapliga examina, äga hörande ämnen skall för avläggande av giltighet för examensämne med samma samhällsvetenskapliga examina vara bebeteckning i sistnämnda examina. En friad från att medtaga de fasta ämnena förutsättning härför bör emellertid vastatskunskap och rättskunskap (55 §). ra att den för ämnet ifråga beräknade Möjligheterna att övergå från r e n t studietiden i politices kandidat- och samhällsvetenskapliga studier till studimagisterexamina icke överstiger den er för juris politices magisterexamen som beräknats för ämnet i juris politi- ' komma att beröras nedan i kapitel 29 ces magisterexamen (54 §). (s. 453 f). Ämnet nationalekonomi skall alltid Under juris politices magisterexaingå i juris politices magisterexamen mens första och andra delar skola med en normal studietid av minst en grundläggande studier bedrivas i samtoch en halv termin; i en av de för denliga positivrättsliga ämnen. Dessa stuna examens tredje del föreslagna ämdier ersätta mer än väl de studier, som neskombinationerna ha två terminer skola bedrivas inom det fasta ämnet anslagits för studier i detta ämne. I exarättskunskap. Ämnena statsrätt med mens första del skola vidare nationalfolkrätt och förvaltningsrätt täcka visekonomiska studier bedrivas inom exa- serligen icke hela det kunskapsområde, mensämnet ekonomisk samhällskunsom skall behandlas inom det fasta ämskap, för vilket en normal studietid av net statskunskap. Med hänsyn till att en halv termin har beräknats. Den som det i detta speciella fall är lämpligt att avlagt godkänd tentamen i nationalekounderlätta möjligheterna till övergång nomi för juris politices magisterexa- mellan de två närbesläktade examensmen kommer därför alltid att ha stude- formerna h a r kommittén emellertid anrat en nationalekonomisk ämneskurs sett att befrielse från att medtaga statsmed en sammanlagd normal studietid kunskap ändå bör medgivas. av två terminer. Kursen i examensämDå det gäller rätten att få tillgodonet nationalekonomi i den nu berörda räkna sig betyg i samhällsvetenskapligt examen skall emellertid enligt kommit- ämne i filosofie kandidatexamen eller téns förslag få en i viss mån speciell filosofisk ämbetsexamen för samhällsinriktning. Med hänsyn härtill bör be- vetenskapliga examina, synes denna i tyg i detta ämne icke utan vidare få första h a n d få bli beroende av vedertillgodoräknas såsom stödämne eller börande examinators prövning. Kunhuvudämne: allmän kurs. Sådant tillskapsfordringarna kunna ju i ämne, godoräknande får bli beroende av exasom ingått i någon av de förra examina, minators prövning (53 §). Då tentamen ha haft en väsentligen annan inriktning avlagts enligt fordringarna för den än som avses gälla beträffande de sestörre ämneskursen i nationalekonomi nare (53 §).

Kommittén har emellertid, med beaktande av vad som anförts beträffande riksgiltighet, ansett att vissa betyg alltid skola tillgodoräknas. Sålunda föreslås, att godkänd tentamen för en betygsenhet i statistik, i statskunskap, i företagsekonomi eller i sociologi samt för två betygsenheter i nationalekonomi alltid skall äga giltighet såsom fast ämneskurs i motsvarande examensämne i samhällsvetenskapliga examinas tidigare del (54 §). De nu berörda bestämmelserna i förslaget till stadga om samhällsvetenskapliga examina ange hur tentamen för annan examen skall tillgodoräknas för nu nämnda examina. I stadgan angående filosofiska examina böra bestämmelser införas, vilka på motsvarande sätt ange hur tentamen för samhällsvetenskapliga examina skall tillgodoräknas för filosofisk ämbetsexamen eller filosofie kandidatexamen. Givetvis måste det i åtskilliga fall ankomma på examinators prövning i vad mån prov som avlagts för samhällsvetenskapliga examina må tillgodoräknas för annan filosofisk examen. Med hänsyn till ämnenas inriktning och omfattning har kommittén emellertid funnit att vissa tentamina alltid böra äga giltighet för filosofisk ämbetsexamen och filosofie kandidatexamen. I bilaga 3 har framlagts förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av stadgan angående filosofiska examina. Såvitt det gäller de nu berörda förhållandena föreslås därvid att tentamen i statistik såsom fast ämne skall äga giltighet för en betygsenhet i detta ämne; tentamina i kulturgeografi, företagsekonomi och nationalekonomi såsom fasta ämnen tillsammans skola äga giltighet för en betygsenhet i nationalekonomi; tentamen i stödämne inom den sam-

hällsvetenskapliga ämnesgruppen skall äga giltighet för en betygsenhet i motsvarande ämne; tentamen i huvudämne: allmän kurs skall äga giltighet för två betygsenheter i motsvarande ämne, dock ej i kulturgeografi. Sistnämnda undantag för ämnet kulturgeografi har gjorts med hänsyn till att kunskapsfordringarna i detta ämne i allmänhet icke torde komma att innefatta krav på tillräckliga insikter i naturgeografi. I övrigt framgå skälen för dessa bestämmelser av vad tidigare anförts angående de angivna ämnenas omfattning i berörda examina. I samband med att politices magisterexamen inrättas bör också beaktas förhållandet mellan denna examen och ekonomisk examen vid handelshögskola. Vi ha ansett att detta spörsmål faller utanför vårt utredningsuppdrag; förslag härom framlägges därför icke. Vissa synpunkter skola emellertid anföras. Socialvetenskapliga forskningskommittén uttalade i sitt betänkande (SOU 1946: 74, s. 22) som sin mening att den som avlagt examen vid handelshögskola eller vid universitet och högskola borde få avlägga licentiatexamen i nationalekonomi vid det andra slaget av läroanstalt utan att först avlägga grundläggande examen vid samma läroanstalt. Forskningskommittén framhöll vidare att jämväl formella h i n d e r för omskrivning av betyg i nationalekonomi mellan nämnda läroanstalter borde undanröjas. Sedan den av oss föreslagna politices magisterexamen inrättats synas de av forskningskommittén antydda spörsmålen komma i ett något annat läge. Tidigare (s. 329) h a r en jämförelse gjorts mellan civilekonomexamen och de föreslagna samhällsvetenskapliga examina. Härav framgår att den förra

examen omfattar studier inom ämnesområden som — med undantag för statistik — böra vara fullt tillräckliga för att ge den studerande en för fördjupade studier i något av ämnena nationalekonomi, företagsekonomi eller kulturgeografi erforderlig samhällsvetenskaplig grundutbildning. Den som avlagt ci-

vilekonomexamen bör därför vid avläggandet av politices magisterexamen, i vilken något av de tre n ä m n d a ämnena ingår som huvudämne, kunna befrias från att medtaga annat av de fasta ämnena än statistik ävensom från allmänt samhällsvetenskapligt prov.

K a p . 26. Samhällsvetenskaplig ämnesgrupp Nuvarande fakultetsindelning Den nuvarande indelningen i fakulteter och sektioner regleras i universitetsstatuterna § 40, vilken har följande lydelse: »Med avseende å vetenskapernas olika arter och den högre vetenskapliga undervisning, universitetet skall meddela, fördelas samtliga vid universitetet anställda lärare på fyra fakulteter, som äro: den teologiska, den juridiska, den medicinska och den filosofiska. Den filosofiska fakulteten är för handläggning av vissa göromål fördelad i två sektioner, den humanistiska och den matematisk-naturvetenskapliga.» Filosofiska fakultetens båda sektioner fungera numera i huvudsak såsom särskilda fakulteter, ehuru med gemensamma examina och gemensam doktorsvärdighet. Vid Stockholms högskola förekommer icke ifrågavarande sektionsindelning, utan där finnas — förutom en stats- och rättsvetenskaplig fakultet — fullt självständiga humanistiska och matematisk-naturvetenskapliga fakulteter. Vid Göteborgs högskola finnes icke någon fakultetsindelning. Varje fakultet eller sektion består såsom beslutande myndighet av de professorer, vilka tillhöra fakulteten (sektion e n ) . Enligt universitetsstatuterna § 47 må dessutom den, som enligt särskilt förordnande uppehåller examinationsskyldigheten för examen, som avlägges inom viss fakultet, deltaga i fakultetens

överläggningar och beslut beträffande de examina och därtill h ö r a n d e prov, som hans förordnande omfattar. Professorer i samhällsvetenskapliga ämnen tillhöra humanistiska sektionen (fakulteten). Såsom samhällsvetenskapliga ämnen räknas därvid följande, av professor eller i vissa fall av annan examinator företrädda ämnen: nationalekonomi, statistik, statskunskap, sociologi, geografi, särskilt kulturgeografi med ekonomisk geografi (kulturgeografi) och ekonomisk historia. Dessa ämnens ställning vårterminen 1952 vid universiteten samt Stockholms och Göteborgs högskolor framgår av nedanstående sammanställningar. Uppsala universitet: Nationalekonomi, 1 professor. (Nationalekonomi med finansrätt, 1 professor, se nedan). Statistik, 1 professor. Statskunskap, 1 professor. Sociologi, 1 professor. Kulturgeografi, 1 professor. Ekonomisk historia, 1 preceptor. Professuren i nationalekonomi med finansrätt tillhör juridiska fakulteten och skall vid nuvarande innehavarens avgång förändras till en professur i finansrätt med finansvetenskap. Nuvarande innehavaren svarar även för undervisning och examination i nationalekonomi inom humanistiska sektionen och har säte och stämma jämväl i humanistiska sektionen. Lunds universitet: Nationalekonomi, 1 professor.

Statistik, 1 professor. Statskunskap, 1 professor. Kulturgeografi, 1 professor. Ekonomisk historia, 1 preceptor. Sociologi, 1 biträdande lärare, tillika examinator. Stockholms högskola: Nationalekonomi och socialpolitik, 1 professor. Nationalekonomi, särskilt konjunkturforskning, 1 professor (personlig befattning). Statistik, 1 professor (personlig befattning). Statskunskap (se dessutom nedan), 1 professor. Ekonomisk historia, 1 professor. Sociologi, 1 biträdande lärare, tillika examinator. Inom stats- och rättsvetenskapliga fakulteten finnes en professur i nationalekonomi med finansvetenskap, vars innehavare har examinationsrätt i nationalekonomi till fil. lic.-examen. Innehavaren av professuren i statskunskap vid socialinstitutet i Stockholm är skyldig att meddela undervisning och förrätta examination i statskunskap vid högskolan. I kulturgeografi finnes en biträdande lärare ; för examinationen i ämnet svarar professorn i geografi. Göteborgs högskola: Nationalekonomi, 1 professor. Statskunskap, 1 professor. Ekonomisk historia, 1 preceptor. Statistik, 1 preceptor. Vid högskolan finnes en professur i geografi (med handelsgeografi) och etnografi samt en i filosofi. Inom dessa båda ämnen meddelas viss undervisning i kulturgeografi respektive sociologi. Tidigare framlagda förslag Frågan om samhällsvetenskapernas ställning ur organisatorisk synpunkt behandlades ingående av socialvetenskapliga forskningskommittén, som i sitt betänkande framlade förslag om inrätt a n d e av en samhällsvetenskaplig ämnesgrupp i avbidan på att en särskild samhällsvetenskaplig fakultet eller sektion kom till stånd. I sitt betänkande III behandlade 1945 års universitetsbered-

ning universitetsadministrationen överhuvud och framlade därvid bl. a. förslag om ändringar i den nuvarande fakultetsindelningen. Universitetsberedningen tog även upp till behandling de av socialvetenskapliga forskningskommittén framförda synpunkterna. Över båda dessa betänkanden ha yttranden avgivits bland annat av de akademiska myndigheterna. Socialvetenskapliga forskningskommittén Önskemål om inrättande av en särskild samhällsvetenskaplig fakultet eller sektion hade enligt forskningskommittén huvudsakligen framförts dels från vissa studentorganisationer (Sveriges förenade studentkårer och statsvetenskapliga intresseförbundet), dels från professorn i nationalekonomi vid Lunds universitet, Johan Åkerman. De därvid framförda synpunkterna och förslagen redovisades av forskningskommittén, som dessutom lämnade en redogörelse för förhållandena vid vissa utländska universitet. Härvid refererades särskilt de motiv, som legat till grund för inrättandet, från och med höstterminen 1945, av en samhällsvetenskaplig fakultet vid Helsingfors universitet. Forskningskommittén berörde därefter frågan om de allmänna riktlinjerna för fakultets- och sektionsindelningen överhuvud och framhöll, att redan den humanistiska sektionens storlek syntes tala för en uppdelning, eftersom i en alltför stor beslutande församling vissa rent arbetstekniska svårigheter måste uppstå. Härtill kom dessutom, att de många professurerna inom sektionen täckte vitt skilda vetenskapsfält. Mellan vissa av de däri ingående ämnesgrupperna förelåg en så grundläggande olikhet i fråga om forskningsuppgift och forskningsmetod att förutsättningar för en allmän överblick över sektionens 379

område i väsentlig mån saknades. En uppdelning av humanistiska sektionen i mindre och mer homogena enheter syntes därför påkallad. 1933 års universitetsberedning hade framlagt förslag om en tudelning av sektionen, varvid en språklig och en historisk-filosofisk sektion skulle bildas. Att därvid de samhällsvetenskapliga ämnena icke nämnts var enligt forskningskommittén mycket förklarligt, eftersom vid den tidpunkt, då nämnda förslag framlades, endast några få av sektionens professurer kunde betecknas som samhällsvetenskapliga, överhuvudtaget hade man i allmänhet ända in till senaste tid stått främmande för uppfattningen om samhällsvetenskaperna såsom utgörande en speciell grupp med en i många avseenden särpräglad ställning. Enligt forskningskommittén kunde ej heller de vid den tidpunkt, då kommittén framlade sitt betänkande, rådande förhållandena tagas till utgångspunkt för en diskussion om huruvida samhällsvetenskaperna skulle utbrytas och bilda en särskild fakultet eller sektion. Av praktiska skäl syntes en dylik fakultet eller sektion ej böra komma till stånd, förrän densamma skulle bli av ungefär samma storleksordning som de teologiska och juridiska fakulteterna. Det främsta argumentet till förmån för upprättandet av en särskild samhällsvetenskaplig fakultet eller sektion var enligt forskningskommittén, att man härigenom skulle skapa de bästa organisatoriska förutsättningarna för en fortgående utbyggnad och förstärkning av samhällsvetenskaperna. Härom yttrade n ä m n d a kommitté: Med största eftertryck måste framhållas, att den behövliga expansionen på det samhällsvetenskapliga området icke får anses avslutad, sedan de i detta betänkande framlagda förslagen genomförts. På punkt efter punkt ha vi det föregående nödgats konsta-

tera, att vad som i och för sig synts önskvärt att åstadkomma för närvarande icke kunnat begäras, främst med hänsyn till den aktuella bristen på samhällsvetenskapligt utbildade forskare. Ett förverkligande av våra förslag kommer i många fall endast att innebära, att grunden skapats för en fortsatt utveckling. Det måste under sådana förhållanden framstå såsom en uppgift av största vikt att åstadkomma en lämplig organisatorisk ram för en kommande utbyggnad på detta område. Erfarenheterna av den hittills rådande ordningen peka i samma riktning. Det synes nämligen icke kunna förnekas, att den förefintliga universitetsorganisationen åtminstone delvis varit en bidragande orsak till att samhällsvetenskapernas position vid universiteten är så svag som den för närvarande är. Genom inrättandet av en samhällsvetenskaplig sektion eller fakultet skulle en garanti skapas för att i framtiden de frågor som beröra dessa vetenskaper skulle komma att bedömas av en på en gång sakkunnig och intresserad instans. Samhällsvetenskaperna skulle härvid komma i åtnjutande av samma förmån som exempelvis de juridiska vetenskaperna sedan länge haft. (SOU 1946: 74, s. 125.) Efter att ha erinrat om förhållandena i utlandet och framhållit den betydelse fakultetsindelning i flera länder haft för samhällsvetenskapernas ställning betonade forskningskommittén, att det var uppenbart, att man genom en organisatorisk förening av samhällsvetenskaperna även skulle få ett lämpligt for u m för handläggning av de med statsvetenskaplig examen sammanhängande undervisningsfrågorna. Slutligen erinr a d e forskningskommittén om att en samhällsvetenskaplig sektion eller fakultet skulle vara ägnad att i hög grad befrämja samarbetet mellan de däri ingående ämnena och vidga ämnesrepresentanternas horisont utöver det speciella facket. Forskningskommittén ansåg emellertid att man icke borde överskatta sektionernas eller fakulteternas betydelse härvidlag, utan menade att det framförallt var på det praktiska området, som en r a d spörsmål komme att

föreligga, vilka krävde gemensam behandling. Beträffande de argument, som kunde anföras mot ett dylikt avskiljande av samhällsvetenskaperna från humanistiska sektionen, framhöll kommittén: Bestående och i för sig värdefulla kontakter mellan olika ämnen kunna därigenom möjligen komma att avbrytas eller åtminstone försvåras. Det kanske allvarligaste problemet gäller de framtida relationerna till ämnet historia. Detta problem berör alla samhällsvetenskaper men är av särskild betydelse för statskunskapen; med hänsyn till detta ämnes traditionellt starka historiska inriktning kommer en bestämd boskillnad mellan statskunskap och historia att ur flera synpunkter te sig onaturlig. Även om man, såsom tidigare framhållits, sannolikt kan räkna med en viss nyorientering inom statskunskapen, får betydelsen av denna svårighet icke underskattas. Likartade invändningar kunna visserligen göras mot varje förslag till ytterligare uppdelning av fakulteter och sektioner, och den drabbar i själva verket även den bestående fakultetsindelningen. Det behöver endast erinras om den nära förbindelse, som föreligger mellan den teologiska fakulteten och vissa ämnen inom den humanistiska sektionen samt mellan den medicinska fakulteten och flertalet ämnen inom den naturvetenskapliga sektionen. Ämnen som kyrkohistoria och rättshistoria ha bevarat en nära kontakt med historien trots att de höra till andra fakulteter än denna. Beträffande de ifrågasatta samhällsvetenskapliga fakulteterna eller sektionerna synes frågan dock ha alldeles särskild aktualitet med hänsyn såväl till statskunskapen som till den ställning som framdeles kan givas ämnet ekonomisk historia. Det synes därför vara ett viktigt önskemål att i varje samhällsvetenskaplig fakultet eller sektion inrymma någon professur med väsentligen historisk inriktning, varvid, förutom ekonomisk historia, framför allt modern politisk och social historia kunde ifrågakomma. (SOU 1946:74, s. 126—127.) Forskningskommittén betonade att, då en samhällsvetenskaplig fakultet eller sektion icke lämpligen omedelbart kunde komma till stånd, det icke syntes nödvändigt att nu träffa ett definitivt

avgörande i fråga om formen för en dylik fakultets- eller sektionsbildning. Bland annat borde man avvakta resultatet av universitetsberedningens förslag om att uppdela de humanistiska sektionerna på två sektioner. Härefter yttrade forskningskommittén: Därest inrättandet av samhällsvetenskapliga sektioner eller fakulteter sålunda under vissa betingelser kan framskjutas till en något senare tidpunkt, måste emellertid andra åtgärder vidtagas för att undanröja några av de olägenheter, som för samhällsvetenskapernas vidkommande äro förenade med den nuvarande universitetsorganisationen, och möjliggöra ett vidgat samarbete mellan dessa vetenskapers företrädare. I detta avseende torde närmast vissa organisatoriska reformer inom de bestående fakulteterna kunna komma i fråga. Härvid må erinras om att fakulteter och sektioner i första hand äro administrativa organ och icke organ för vetenskapligt samarbete. Ett sådant samarbete kan äga rum och har ägt rum över fakultets- och sektionsgränserna — kontaktlinjerna mellan olika vetenskaper sträcka sig regelbundet icke blott åt ett utan åt flera håll — men det får av naturliga skäl ej sällan också särskilt ingående karaktär mellan vissa av ämnena inom samma fakultet eller sektion. Vid amerikanska universitet äro lärarna organiserade icke blott i »divisions», närmast svarande mot våra sektioner ehuru vanligen något mindre, utan även i »departments», vilka vid mindre universitet ofta endast omfatta tre eller fyra professorer i mycket närliggande ämnen. En likartad organisation torde med fördel kunna prövas även inom svenskt universitetsväsen, åtminstone på vissa områden. Inom dylika ämnesgrupper kan det bli möjligt att åstadkomma ett intimare samarbete av det slag som nu faktisktförekommer inom exempelvis de juridiska fakulteterna och som särskilt när det gäller gemensamma eller samverkande institutioner måste anses ha ett betydande värde. Ämnesgrupperna skulle kunna ge tillfälle till utbyte av erfarenheter i fråga om själva forsknings- och undervisningverksamheten, något som endast i ytterst begränsad utsträckning kan ske inom de nuvarande humanistiska sektionerna. Från fakulteter och sektioner kunde slutligen även på det administrativa 381

området avlyftas vissa mera speciella uppgifter, vilka eljest knappast kunna bli föremål för tillräcklig uppmärksamhet. Särskilt för samhällsvetenskaperna är det lämpligt att organisera en sådan ämnesgrupp. Härigenom skulle man omedelbart, utan någon från grunden gående organisatorisk nybildning och utan att i övrigt bryta förbindelsen mellan samhällsvetenskaperna och de historiska disciplinerna, kunna uppnå en del av de förmåner, som en samhällsvetenskaplig sektion eller fakultet skulle erbjuda. Vidare skulle en lämplig övergångsform för en mer radikal organisatorisk reform skapas. (SOU 1946: 74, s. 128—129.) Forskningskommittén framlade förslag om vilka då befintliga professurer, som borde ingå i den samhällsvetenskapliga ämnesgruppen. Vidare framhöll kommittén, att jämväl vissa andra lärarbefattningar sannolikt borde hänföras till denna grupp. De därvid upptagna ämnena överensstämma med de ovan såsom samhällsvetenskapliga uppräknade ämnena. Beträffande ämnesgruppens uppgifter yttrade forskningskommittén: Till de uppgifter, som skola handläggas av den särskilda samhällsvetenskapliga ämnesgruppens lärare, skall höra att besvara remisser rörande de samhällsvetenskapliga ämnena, att avge yttranden angående inom sektionen väckta förslag berörande samhällsvetenskaperna, att fördela de samhällsvetenskapliga licentiand- och doktorandstipendierna, att, i anslutning till vad som i följande kapitel föreslås, förrätta val av ledamöter till det samhällsvetenskapliga forskningsrådet, samt att i övrigt behandla för samhällsvetenskaperna gemensamma forsknings-, undervisningsoch anslagsfrågor. (SOU 1946: 74, s. 129.) Överläggningarna inom gruppen borde ledas av en ordförande. Slutligen framhöll forskningskommittén, att vad som i det föregående sagts närmast avsåge universiteten, men kunde i tillämpliga delar även gälla de allmänna högskolorna. Ett förenande av samhällsvetenskaperna till särskilda ämnes-

grupper vore i lika hög grad nödvändigt för högskolornas som för universitetens vidkommande. 1945 års

universitetsberedning

1945 års universitetsberedning föreslog i sitt betänkande III att de humanistiska och matematisk-naturvetenskapliga sektionerna skulle omvandlas till självständiga fakulteter samt att den humanistiska fakulteten skulle uppdelas på två sektioner, en historisk-filosofisk och en. filologisk. Universitetsberedningen citerade de ovan av socialvetenskapliga forskningskommittén anförda synpunkterna på en särskild samhällsvetenskaplig fakultet eller sektion samt yttrade h ä r o m : Vad beträffar den förordade humanistiska fakulteten, utgör dess klyvning i sektioner enligt socialvetenskapliga forskningskommittén det enda alternativet till inrättande av en särskild samhällsvetenskaplig fakultet eller sektion. Beredningen tar för sin del bestämt avstånd från det senare alternativet. Enligt dess mening kan man ej undandraga ämnen såsom statskunskap, sociologi, praktisk filosofi och ekonomisk historia från fakultets- och sektionsmässig kontakt med den centrala historiska och filosofiska forskningens företrädare. Just därför att socialvetenskaperna befinna sig i en snabb utveckling, vore det vetenskapligt sett synnerligen olyckligt, om dessa å ena sidan och historien och den teoretiska filosofien å den andra avskärmades från ömsesidiga impulser och metodiskt meningsutbyte särskilt vid bedömning av akademiska avhandlingar och vetenskapliga specimina. Beredningen kan icke finna, att en särskild samhällsvetenskaplig fakultet i nuvarande läge kan motiveras av att den skulle behövas för en enhetlig och specialiserad utbildning till vissa yrken i samma grad som beträffande de teologiska, juridiska och medicinska fakulteterna. Vidare ter sig den framtida utformningen av statsvetenskaplig examen för närvarande oviss. Erfarenheterna av liknande fakultetsbildningar vid utländska universitet mana enligt beredningens mening icke till efterföljd. (SOU 1947:75, s. 87.)

Härefter redogjorde universitetsberedningen för de argument, som talade för en uppdelning av den humanistiska fakulteten på en filologisk och en historisk-filosofisk sektion. Beträffande den senare sektionen framhölls bland annat, att de historiska, filosofiska och samhällsvetenskapliga ämnena bildade en naturlig enhet genom samhällsvetenskapernas nära samband med både historia och filosofi. Universitetsberedningens förslag innefattade en detaljerad sammanställning över vilka professurer, som skulle hänföras till de båda föreslagna sektionerna. Efter att sålunda ha behandlat sektionsfrågan tog beredningen upp frågan om ämnesgrupper och citerade därvid socialvetenskapliga forskningskommittén. Därefter anförde beredningen: Beredningen vill i detta sammanhang erinra om att möjlighet att bilda särskilda ämnesgrupper med egen beslutanderätt inom en fakultet finnes vid Köpenhamns universitet. Att såsom socialvetenskapliga forskningskommittén föreslagit statutmässigt avgränsa en ämnesgrupps omfattning och uttömmande angiva dess kompetens synes emellertid vara mindre lyckligt. Ämnesgrupperna fylla en viktig uppgift såsom förberedande organ för handläggning av visst ärende eller vissa grupper av ärenden inom en fakultet eller sektion. Men deras största värde torde ligga däri, att de giva tillfälle till livligare utbyte av erfarenheter från forsknings- och undervisningsverksamheten än som kan äga rum i fakulteter och sektioner, vilka administrativa organ visserligen förutsätta vetenskaplig bedömning men ej ha vetenskaplig diskussion till uppgift. Ämnesgrupper omfattande ämnen från skilda fakulteter och sektioner torde kunna vara i hög grad ägnade att överbygga fakultets- och sektionsgränserna, i det dylika ämnesgrupper långt mera än nybildade fakulteter och sektioner kunna tillgodose behovet av vetenskaplig samverkan. Det ligger i sakens natur, att bildandet av ämnesgrupper bör ske fritt och obundet för att kunna svara mot skiftande krav.

Enligt universitetsberedningens mening torde de behov, som socialvetenskapliga forskningskommittén ansett påkalla särskilda samhällsvetenskapliga fakulteter eller sektioner, väsentligen kunna tillgodoses genom bildandet av en eller flera socialvetenskapliga ämnesgrupper, sedan genom statsmakternas beslut de organisatoriska uppgifter, som den samhällsvetenskapliga ämnesgruppen skulle fått, ha bortfallit. (SOU 1947:75, s. 94.) Yttranden över förslagen I remissyttrandena över socialvetenskapliga forskningskommitténs betänkande framhöllo de akademiska myndigheterna, att de i avvaktan på 1945 års universitetsberednings förslag rörande universitetens organisation icke ansågo sig böra taga ställning till spörsmålet om en särskild samhällsvetenskaplig fakultet eller sektion. Förslaget om inrättande av en samhällsvetenskaplig ämnesgrupp berördes endast av juridiska fakulteten i Lund och lärarrådet vid Göteborgs högskola. Juridiska fakulteten i Lund yttrade, att den inte hade någonting att erinra mot en provisorisk lösning i form av en ämnesgrupp. Lärarrådet vid Göteborgs högskola framhöll, att förslaget om ämnesgrupp erbjöd en lycklig lösning av en onastridd och betydelsefull fråga. Det medförde bland annat den stora fördelen, att förbindelsen mellan samhällsvetenskaperna och de historiska disciplinerna icke komme att brytas. I sitt yttrande över 1945 års universitetsberednings förslag beträffande fakultetsorganisationen tillstyrkte universitetskanslern i likhet med de i ämnet hörda akademiska myndigheterna förslaget om en uppdelning p å en humanistisk och en matematisk-naturvetenskaplig fakultet. Beträffande uppdelningen av humanistiska fakulteten på två sektioner hade invändningar rests från det övervägande flertalet av de

akademiska myndigheterna. yttrade härom följande:

Kanslern

För egen del är jag av den uppfattningen, att dylik uppdelning kan komma att medföra allvarliga olägenheter, något som även framhållits i de mot beredningens förslag på denna punkt av professorerna Löfstedt och Gunnarsson avgivna reservationerna. Såsom humanistiska sektionen vid universitetet i Lund anfört, synes även om flera discipliner stå helt främmande för varandra icke någon skarp gräns kunna uppdragas mellan de föreslagna två sektionerna, varför genom en sektionsuppdelning banden mellan närbesläktade ämnen skulle komma att avskäras till betydande skada för det vetenskapliga arbetet. Utvecklingen torde också gå i den riktningen att flera ämnen få gemensamma intressen. Humanistiska sektionen i Lund har i detta sammanhang framlagt förslag om att den humanistiska fakulteten borde utrustas med befogenhet att delegera ärenden, vilkas behandling krävde väsentlig tid, till undergrupper av fakulteten samt angivit exempel på ärenden, som med fördel kunde hänskjutas till en dylik behandling. Detta förslag synes mig värt beaktande, men jag är icke beredd att utan ytterligare utredning i ärendet nu taga slutlig ståndpunkt till detta uppslag. Humanistiska sektionen i Lund nämnde, som kanslern antytt, i sitt yttrande exempel på ärenden, vilka med fördel kunde hänskjutas till undergrupper. Likaväl som vissa rutinärenden skulle kunna avgöras av dekanus borde en delegering i vissa fall av beslutanderätten till undergrupper kunna ske. Ett sådant förfaringssätt skulle enligt sektionen i viss utsträckning innebära en stadfästelse av redan rådande praxis. Som' exempel nämndes: 1. Ärenden rörande licentiand- och doktorandstipendier; när det gäller omständigheter och anmärkningar, som anföras av vederbörande stipendieinspektor. 2. Ärenden rörande doktorsavhandlingar; förkortad spikningstid, utseende av fakultetsopponent, utseende av betygsnämnd, fastställande av betyg, ersättning för opposition.

3. Ärenden rörande docenters tjänstgöring och fria termin. 4. Ärenden rörande lektorer, biträdande lärare och assistenter. 5. Vissa ärenden rörande professurer, såsom tjänstledighet under kortare tid samt vikarie härvid, ändring av undervisning m. m. 6. Andra speciella ärenden, vilka endast beröra problem med anknytning till en grupp av fakultetens discipliner. Som exempel på ärenden, vilka måste avgöras av humanistiska fakulteten i dess helhet, nämnde sektionen: 1. Tillsättning av ordinarie lärarbefattningar, professorer, laboratorer och preceptorer. 2. Anslag ur docenstipendiefond och reservfond m. m. 3. Petita. 4. Doktorspromotioner. 5. Stipendieärenden med undantag för sådana stipendier, som äro knutna till ett bestämt ämne eller till en grupp av mycket närbesläktade ämnen. 6. Undervisningsnämnd och föreläsningskatalog. Vid en arbetsuppdelning på grupper borde enligt lundasektionen de olika grupperna sammansättas i förväg och varje professor föras till en bestämd grupp. Vissa professorer borde dock för speciella ärenden vara obligatoriskt adjungerade i annan än sin ordinarie grupp. Gruppindelning skulle möjligen kunna anknytas till indelningen beträffande docentstipendier, nämligen en filosofisk grupp, en historisk grupp, en samhällsvetenskaplig grupp och en filologisk grupp. Humanistiska sektionen ansåg emellertid, att vissa grupper, bland annat den samhällsvetenskapliga, vid dylik indelning skulle bli för obetydliga. En uppdelning i tre grupper, varvid en skulle vara en historisk-samhällsvetenskaplig, diskuterades därför också. Sektionen ville dock ej framlägga ett exakt förslag om gruppindelning. Beträffande arbetssättet vid en grupp-

indelning yttrade humanistiska sektionen i Lund följande: Dekanus, vilken förutsattes vara vald, delegerar ärenden enligt ovanstående till en av de förefintliga grupperna samt beslutar om eventuell adjunktion av en eller flera professorer (jämväl av annan fakultet) skall ske. Varje grupp ledes av en vald gruppordförande, som bör hava samma rättigheter att besluta om adjunktion. Om två gruppmedlemmar uttala sig för adjunktion, skall så ske. Adjunktion av docenter eller därmed jämställda må även ske i speciella fall. Adjunktion av professor oavsett fakultet, dock endast med yttranderätt, skall vara obligatorisk vid betygssättandet av doktorsavhandlingar, om professor framträtt som opponent ex auditorio. Dekanus är ordförande i den grupp han tillhör. Eventuella gruppbeslut anses vara fattade av fakulteten i dess helhet, försåvitt icke två av gruppens ledamöter påyrka hänskjutandet av ärendet till fakulteten i dess helhet. Skulle dekanus finna, att ett gruppbeslut strider mot beslut av annan grupp eller har principiell betydelse, kan han hänskjuta ärendet till fakulteten. Humanistiska sektionens yttrande över universitetsberedningens betänkande utmynnade i ett bestämt avstyrkande av förslaget om uppdelning på sektioner av den blivande humanistiska fakulteten; i stället borde universitetsstatuterna så omformas, att fakulteten ägde rätt delegera ärenden förutom till dekanus även till undergrupper enligt regler, som utarbetades av fakulteten och godkändes av kanslerämbetet. Kommitténs förslag De i detta betänkande framlagda examensförslagen bygga samtliga på önskvärdheten av en väl samordnad studiegång. Undervisning och kunskapsfordringar i de olika ämnena böra anpassas efter det för vederbörande examen uppställda målet på sådant sätt att studiegången blir en genomtänkt helhet. De organisatoriska förutsättningarna för realiserandet av detta program beträf25 — 22261

fande juris kandidatexamen behandlas i samband med det juridiska examensväsendet. Det är främst tillkomsten av politices kandidat- och magisterexamina, som ställer särskilda krav på lämpliga organisatoriska anordningar inom filosofiska fakulteten. Det bör i detta sammanhang erinras om att de av oss föreslagna samhällsvetenskapliga examina till sin allmänna karaktär, särskilt beträffande den tidigare examensdelen, visa större likheter med teologiska, juridiska och medicinska fakulteternas samt fackhögskolornas examina än med hittillsvarande examina inom den filosofiska fakulteten. De förra förutsätta i huvudsak en för samtliga studerande gemensam studiegång, där de enskilda ämnena dels avse att täcka ett sammanhängande kunskapsfält, dels studeras i en mer eller mindre bunden inbördes ordning. De lägre filosofiska examina kunna däremot sägas vara uppbyggda enligt ett byggklotssystem, där ämnena äro fristående enheter, vilka kunna studeras i valfri ordning samt fritt — eller enligt vissa regler — kombineras till en examen. De olika inom filosofiska fakulteten företrädda ämnena ha genom denna examenstyp fått en hög grad av självständighet vid uppläggningen av undervisning och kunskapsfordringar. Ämnesrepresentanterna ha i huvudsak varit bundna endast av den standardisering av kursernas omfattning, som det inom fakulteten tillämpade betygsenhetssystemet kräver. Fakulteten och sektionerna ha endast i mindre utsträckning behandlat frågor rörande samordning av undervisning och kunskapsfordringar i de olika ämnena. Ämnesrepresentanternas oberoende har givetvis förstärkts av att ärendena behandlats i kollegier, vilkas medlemmar äro mycket talrika och i allmänhet sak385

na närmare kännedom om varandras ämnen. Genom tillkomsten av de föreslagna samhällsvetenskapliga examina uppkommer emellertid, som tidigare framhållits, för de ifrågavarande ämnenas del ett starkt behov av samarbete, speciellt beträffande olika undervisningsfrågor. Man har här att göra med problem, som endast angå denna ämnesgrupp; för behandling av desamma få dess medlemmar därför behov av att i den ena eller andra formen bilda en särskild icke bara överläggande utan också beslutande enhet. Vidare uppkomma genom dessa examina en rad rutinfrågor, vilka icke behöva samordnas med andra ärenden inom humanistiska sektionen och därför lämpligen kunna avlastas från denna. Man kan alltså sammanfatta situationen så, a) att lärarna i de samhällsvetenskapliga ämnena inom ramen för en lämplig organisatorisk enhet gemensamt måste behandla vissa ärenden, samt b) att denna enhet sedan den bildats lämpligen kan (ivertaga en rad andra fakultets- och sektionsärendeh. Oberoende av vilken speciell lösning detta organisationsproblem vid olika tidpunkter kan få, utgår kommittén i det följande från att problemet löses på det ena eller andra sättet. Tills vidare föreslå vi, att lärarna i de i samhällsvetenskapliga examina ingående ämnena bilda en organisatorisk enhet, vilken bör benämnas samhällsvetenskapliga ämnesgruppen. Att vi därvid föreslå beteckningen »ämnesgrupp» för denna enhet beror främst på att denna beteckning använts i tidigare förslag för en liknande organisationsform samt att den därigenom redan vunnit visst burskap. Beteckningen ämnesgrupp synes emellertid i och för sig icke vara den mest adekvata för en grupp av akademiska lärare, även om dennas uppgifter

hänföra sig till en viss grupp av ämnen. Den tidigare delen av politices magisterexamen måste, om den skall fylla sitt syfte att lämna de studerande en samhällsvetenskaplig allmänbildning på vilken en följande specialisering kan bygga, vara enhetligt organiserad. Undervisningens anordning, metoder och inriktning inom de särskilda fasta ämnena måste därför i största möjliga utsträckning syfta till att tillgodose helhetssynpunkten. Det är för lösandet av detta problem, som den samhällsvetenskapliga ämnesgruppen i första hand är behövlig. Den tidigare examensdelen ställer alltså genom sin konstruktion krav på samarbete mellan de olika ämnena beträffande alla ärenden, som beröra denna examensdel. Därjämte böra ämnesgrupperna ha viss frihet, då det gäller valet av undervisnings- och examinationsformer samt kunskapsfordringarnas bestämmande och inbördes avvägning. Då vi förutsätta att flyttningsrätt mellan universiteten icke skall förekomma förrän efter den tidigare delens avslutande och det allmänna samhällsvetenskapliga provets avläggande, kommer ämnesgruppen vid planläggningen av utbildningens anordnande under de fem första terminerna att få i stort sett samma ställning som de enskilda ämneslärarna inom de filosofiska fakulteterna traditionellt haft var och en inom sitt ämne. Tidigare har framhållits att för frågor, som gälla de i detta sammanhang berörda examina, de samhällsvetenskapliga ämnenas representanter måste organiseras som en självständig enhet med beslutanderätt. Även för andra universitetsangelägenheter och för det rent vetenskapliga arbetet är ett närmare samarbete mellan de samhällsvetenskapliga disciplinerna önskvärt. Vårt i hu-

vudsak till examensfrågor begränsade uppdrag ger oss emellertid icke anledning att taga ståndpunkt till frågan om hur de samhällsvetenskapliga ämnena i framtiden på lämpligaste sätt skola kunna inpassas inom fakultets- och sektionsindelningen. Skulle vid en senare tidpunkt en samhällsvetenskaplig fakultet eller sektion bildas bör denna givetvis bland annat få handlägga de olika med samhällsvetenskapliga examina uppkommande uppgifter, som beröras i detta kapitel. Tills vidare synes den samhällsvetenskapliga ämnesgruppen, lämpligen inom ramen för humanistiska sektionen (resp. humanistiska fakulteten i Stockholm samt lärarrådet i Göteborg), kunna organiseras såsom en sådan »undergrupp», som av humanistiska sektionen i Lund föreslagits i remissyttrandet över universitetsberedningens betänkande III. Det måste emellertid därvid förutsättas att stadgeenligt samtliga ärenden rörande samhällsvetenskapliga examina överflyttas till den samhällsvetenskapliga ämnesgruppen samt att andra ärenden kunna delegeras till denna grupp. I övrigt instämma vi i stort sett med det ovan refererade förslaget till en undergrupps arbetsuppgifter och arbetsformer. Bildandet av en samhällsvetenskaplig ämnesgrupp bör ske i god tid före de nya examensformernas genomförande samt oberoende av om humanistiska sektionen (resp. humanistiska fakulteten eller lärarrådet) i övrigt organiseras på undergrupper. Den samhällsvetenskapliga ämnesgruppens sammansättning framgår av bifogade förslag till stadga angående samhällsvetenskapliga examina (bil. 2, 3 §), enligt vilket gruppen bör bestå av professorer i och andra självständiga företrädare (preceptorer eller i vissa fall biträdande lärare) för de samhälls-

vetenskapliga examensämnena. I stadgan ha ifrågavarande examensämnen uppräknats. Kommittén utgår emellertid från att gruppen kommer att utökas, därest nya samhällsvetenskapliga examensämnen framdeles komma att upptagas vid de akademiska läroanstalterna. Vid handläggning av ärenden rörande samhällsvetenskapliga examinas fasta ämnen bör dessutom professorn i allmän rättslära inom juridiska fakulteten äga säte och stämma i ämnesgruppen. Ifrågavarande professor bör vara den som i sista hand ansvarar för det fasta ämnet rättskunskap. Gruppens arbete bör ledas av en ordförande. Såsom sådan bör någon av de till gruppen hörande professorerna fungera. Ordföranden bör, i likhet med vad som är stadgat för dekanus i fakultet, antingen väljas för en period av tre år eller erhålla uppdraget automatiskt efter fullmaktsår i tur mellan ämnesgruppens, professorer. Även i övrigt synes beträffande uppdraget såsom ordförande vad som är stadgat för dekanus i fakultet böra äga tillämpning, under iakttagande av vad som är särskilt föreskrivet i examensstadgan. Till ordföranden bör gruppen i stor utsträckning kunna delegera ärenden; enligt stadgeförslaget skall ordföranden dessutom städse ombesörja vissa löpande uppgifter. Ovan har anförts att vissa ärenden r ö r a n d e samhällsvetenskapliga examina måste handläggas av ämnesgruppen, samt att den lämpligen kan övertaga en rad fakultets- och sektionsärenden. Denna indelning skall följas i nedanstående redovisning. a) De ärenden, som måste handläggas av ämnesgruppen, ha av kommittén upptagits i förslaget till examensstadga. I § 2 finnas vissa allmänna bestämmelser rörande ämnesgruppens

uppgifter. Sålunda bör gruppen handlägga ärenden angående samhällsvetenskapliga examina samt ärenden angående undervisning och examination i samhällsvetenskapliga ämnen i tredje delen av juris politices magisterexamen. Som tidigare framhållits är ämnesgruppen i första hand erforderlig för att lösa vissa frågor rörande samhällsvetenskapliga examinas fasta ämnen. Flertalet av de i detta sammanhang behandlade ärendena gälla också de fasta examensämnena eller för den tidigare examensdelen gemensamma frågor. Härtill komma emellertid vissa frågor avseende dels examina i deras helhet, dels huvud- och stödämnena, vilka måste behandlas av ämnesgruppen. Vad slutligen samhällsvetenskapliga ämnen i tredje delen av juris politices magisterexamen beträffar kommer undervisningen för dessa och för motsvarande ämnen i samhällsvetenskapliga examina i stort sett att bli gemensam. Bland de ärenden, som här avses kunna nämnas: den sammanlagda normala studietidens exakta fördelning på olika fasta examensämnen (7 § första stycket); frågor rörande undervisningens anordnande (18 §); uppläggning av den samhällsvetenskapliga orienteringskursen (19 §); samordning i tiden av undervisningen för de fasta examensämnena (21 § första och tredje styckena) ; fastställande av kunskapsfordringarna i de fasta examensämnena samt i huvudämne: allmän kurs (25 §); fastställande av den allmänna omfattningen och inriktningen av kunskapsfordringarna i huvudämne: specialkurs och i stödämne (26 §); uppläggning och anordning av det allmänt samhällsvetenskapliga provet (29 §) ; fastställande av tentamensperioder för vart och ett av de fasta examensämnena (30 § första stycket); ärenden rörande undervisning och examination för samhällsvetenskapliga examina och för tredje delen juris politices magisterexamen (22, 23, 31 och 32 §§);

fastställande av undervisningsplan och schema (37 §); upprättande av studieplan (38 §); årlig granskning av kunskapsfordringar m. m. (40 §) samt undervisningsnämnd och föreläsningskatalog i vad avser samhällsvetenskapliga examina (41 och 43 §§). b) Kommitténs förslag i fråga om de fakultets- och sektionsärenden, som ämnesgruppen lämpligen kunna övertaga bygger främst.på de av humanistiska sektionen i Lund framförda synpunkterna (sid. 384). Vissa smärre ändringar och tillägg ha emellertid gjorts. Enligt kommitténs uppfattning kan i huvudsak följande ärenden överföras till ämnesgruppen: ärenden rörande samhällsvetenskapliga doktorand- och licentiandstipendier; ärenden rörande doktorsavhandlingar såsom förkortad spikningstid, utseende av fakultetsopponent, utseende av betygsnämnd, fastställande av betyg, ersättning för opposition; ärenden rörande docenters tjänstgöring och fria termin; ärenden rörande biträdande lärare, assistenter och amanuenser; vissa ärenden rörande professurer, såsom tjänstledighet under kortare tid samt vikarie härvid, ändring av undervisning m. m.; förberedande behandling av petita rörande gruppens ämnen och institutioner; anslag ur docentstipendiefond (motsvarande) för de samhällsvetenskapliga ämnena samt andra speciella ärenden, vilka endast beröra problem med anknytning till de samhällsvetenskapliga ämnena. Vid en jämförelse med det av humanistiska sektionen i Lund framlagda förslaget framgår att kommitténs förslag omfattar vissa ärenden, vilka icke upptogos av humanistiska sektionen. Sålunda anser kommittén ändamålsenligt att petita rörande de samhällsvetenskapliga ämnena förberedas inom ämnesgruppen; beslut rörande petita böra däremot fattas av sektionen. Kommittén vill dessutom föreslå, att en särskild docentstipendiefond eller där-

emot svarande anslag ställas till de samhällsvetenskapliga ämnesgruppernas förfogande. Gruppen bör givetvis i så fall erhålla rätt att upprätta förslag till fördelning av dessa anslag. Ämnesgruppens ställning i universitetsorganisationen Det torde finnas få organisationsproblem, som i olika länder och i samma länder vid olika tider lösts efter så skilda linjer som frågan om initiativ, bestämmanderätt, former för stadgemässiga regleringar, verkställande organs självständighet i undervisningen samt former för och kontroll av examinationen vid universiteten. Denna fråga om de olika instansernas balansering av varandra, om balansen mellan frihet och bundenhet av regler synes emellertid ha fått sina många olika lösningar icke så mycket såsom ett resultat av genomtänkta försök att lösa ett klart uppfattat problem utan närmast såsom en mer eller mindre automatisk följd av en faktisk utvecklingsprocess. Schematiskt sett ha vi här att göra med två olika problem. Det första gäller graden av oberoende hos de olika universiteten eller deras underinstanser. I vissa länder är varje universitet en i examens- och undervisningshänseenden helt självständig enhet. I andra som i Sverige äro universiteten bundna av gemensamma stadgor och i viss utsträckning även av gemensamma övervakningsmyndigheter. Det andra problemet gäller i vilken utsträckning de enskilda lärarna böra vara b u n d n a av stadgor eller av direktiv uppifrån. U r dessa synpunkter torde följande b ö r a framhållas i fråga om det nuvarande läget inom den filosofiska fakulteten. I vissa hänseenden kan man säga, att svenska universitetsmyndigheter äro m e r bundna än vad fallet är i många

andra länder, men i andra hänseenden är friheten betydligt större. Vi ha inga instanser mellan de enskilda ämneslärarna, d. v. s. professorerna, och fakulteterna. Och de filosofiska fakulteterna (respektive dessas två sektioner) representera så vidsträckta och skiftande ämnesområden, att dessa universitetsmyndigheter — även om de hade behörighet därtill — knappast skulle kunna leda undervisning eller forskning. Emellertid finna vi, att fakulteterna i Sverige sakna eller praktiskt taget sakna vissa befogenheter, som fakulteter eller liknande grupper i andra länder ofta ha. Fakulteterna ha sålunda inga möjligheter att öka eller minska antalet befattningar eller att besluta om fördelning av anslag. Ej heller ha fakulteterna någon möjlighet att förändra de examina, som ges vid fakulteterna. Då det gäller examensfrågor äro de utpräglade verkställighetsmyndigheter bundna av för långa tider gällande stadgor. När vi sedan komma till de särskilda ämnena inom de filosofiska examina, finna vi å andra sidan att de enskilda lärarna ha ett utomordentligt stort inflytande över sina ämnen och egentligen blott äro bundna av kunskapsfordringarnas fixering till en-, två- eller tretermins kurser. De enskilda lärarna äro alltså i större utsträckning än vad som torde vara fallet i flertalet andra länder obundna såväl av sina fakulteter som av andra myndigheter eller av stadgor. Sammanfattningsvis kan alltså konstateras, att vi i Sverige åtminstone inom de filosofiska fakulteterna ha en ovanligt stor självständighet för de enskilda lärarna — en självständighet som gäller både forskning, undervisning och examination. Fakulteternas eller motsvarande gruppers inflytande är däremot ovanligt litet, i det de äro bundna av stadgor och a n d r a reglering389

ar uppifrån och av de enskilda lärarnas självständighet inom sina områden nerifrån. Nu antydda förhållanden ha varit rimliga så länge man haft examina med den konstruktion, som hittills utmärkt de filosofiska examina. Dessa ha nämligen bestått av kombinationer av sinsemellan helt oberoende delar. Enär kombinationsmöjligheterna varit många och kunnat fritt utnyttjas av de studerande, har varken utrymme för eller behov av koordination av undervisning och examination för dessa olika delar förefunnits. Inför man däremot en examen av den typ, som kommittén ovan föreslagit, förändras situationen och därmed också den lämpliga fördelningen av de olika instansernas inflytande på undervisning och examination. Kommitténs förslag sådant det i det föregående redovisats är i själva verket föga radikalt och bibehåller i allt väsentligt de för Sverige typiska förhållandena. Den föreslagna samhällsvetenskapliga ämnesgruppen övertar vissa närmast rutinbetonade frågor från sin fakultet respektive sin sektion och vidare förutsattes densamma bestämma kunskapsfordringarna i de fasta ämnena i samhällsvetenskapliga examina. Däremot fastställas kunskapsfordringarna i övriga ämnen av de enskilda lär a r n a i stort sett i samma utsträckning som förut. Vad kommittén föreslagit är alltså ett gemensamt ansvar för de ämnen, som skola ingå i den tidigare examensdelen. I ju högre grad avgränsningen mellan de olika fasta läroämnena och fastställandet av kunskapsfordringarna i desamma kommer att prövas av ämnesgrupperna, i desto högre grad finnas förutsättningar för att de föreslagna examina komma att effektivt befordra utbildningen av framtidens ämbetsmän och socialvetenskapsmän. Det kommer naturligtvis i hög grad

att bero på personliga och lokala omständigheter i vad mån den önskade samordningen av studierna kan realiseras. Det är också tänkbart att målet först så småningom kan till fullo uppnås. Förutsättningarna härför bli måhända verkligt goda först i en framtid, då representanterna för de olika samhällsvetenskaperna ha startat från den gemensamma utbildningsgrund, som kommittén föreslår. För den händelse goda förutsättningar för effektivt samarbete inom samhällsvetenskapliga ämnesgruppen vid en universitetsort föreligga, är det i hög grad önskvärt att denna grupp får frihet att företa vissa självständiga dispositioner. Härigenom skulle ämnesgruppen kunna verksamt bidraga till vidareutveckling av undervisning och forskning, bland annat i anslutning till de lokala behov och förutsättningar, som föreligga inom gruppens verksamhetsområde. Kommittén anser alltså att under gynnsamma förutsättningar beträffande samarbetet inom gruppen en del befogenheter skulle kunna flyttas från de enskilda lärarna uppåt till ämnesgruppen. Samtidigt skulle inflytandet över vissa delar av berörda examina — tidigare reglerade huvudsakligen genom långsiktigt bindande stadgor, som förändras sällan och ofta med betydande eftersläpningar i förhållande till behoven — i icke allt för oväsentlig utsträckning kunna flyttas nedåt till ämnesgruppen. Medan alltså examensstadgornas regleringar hittills ha betytt ett långsiktigt och centraliserat fastställande av examinas allmänna former, föreligger enligt vår uppfattning för de samhällsvetenskapliga examinas del behov av en decentralisering, vilken givetvis också kan tänkas så småningom medföra vissa lokala olikheter. En sådan lokal differentiering

bör

enligt kommitténs uppfattning betraktas såsom nyttig. På ett i Sverige delvis så nytt område som det samhällsvetenskapliga föreligger ett starkt behov av att kunna anpassa undervisningen efter utvecklingens krav. Ett sådant behov kräver i sin tur handlingsfrihet och initiativrätt inom icke alltför begränsade områden. Man har goda skäl att förmoda att en viss differentiering emellan de olika universiteten bör kunna verka i hög grad befrämjande för den fortsatta utvecklingen. De ärenden, beträffande vilka en självständig verksamhet hos gruppen kan tänkas vara till särskild nytta, framgå av följande sammanfattning. Inom ramen för de utmätta fem terminerna för samhällsvetenskapliga examinas tidigare del bör samhällsvetenskapliga ämnesgruppens uppgift vara att i första hand se till att de studerande tillägna sig ett visst kunskapsstoff samt god kännedom om de olika samhällsvetenskapernas grundläggande metoder och deras inbördes sammanhang. Hur detta mål realiseras genom undervisningens uppdelning på de olika inom ämnesgruppen vid ett visst tillfälle förefintliga samhällsvetenskaperna får närmast betraktas såsom ett tilllämpningsproblem. Kommitténs förslag till uppdelning av studietiden på olika ämnen bör endast betraktas såsom ett försök till avvägning i anslutning till just nu i stort sett föreliggande förhållanden. De närmare detaljerna framgå av de i bilaga 12 redovisade exemplen på kunskapsfordringar i de enskilda ämnena. I många fall kan man emellertid tänka sig att vissa kunskapsmoment och metodfrågor lämpligen borde överflyttas från ett examensämne till ett annat samtidigt med en motsvarande omfördelning av de anslagna studietiderna. Varje ämnesgrupp bör fritt pröva dessa problem och

i de fall, då de närmast berörda ämnesrepresentanterna äro villiga att acceptera vissa omfördelningar, besluta därom. Berörda ämnesrepresentanters medgivande bör emellertid utgöra en förutsättning härför. Ett specialfall av detta fördelningsproblem beträffande de fasta examensämnena uppkommer för den händelse lärarbefattningar i nya samhällsvetenskapliga ämnen tillkomma. Sådana nya ämnen böra av gruppen kunna inpassas inom den givna ramen av fem terminer för de fasta ämnena. De nya ämnena böra därvid på lämpligt sätt överta undervisningsuppgifter från den ursprungliga gruppen av fasta ämnen. Samhällsvetenskapliga ämnesgruppen bör även ha att föreslå att de nytillkomna läroämnena skola få väljas såsom huvudämnen eller stödämnen samt i vilken inbördes kombination med de övriga inom gruppen företrädda läroämnena detta kan få ske. Det bör härvid särskilt framhållas, att den av kommittén föreslagna tidsrelationen mellan huvudämnet och stödämnet icke med nödvändighet behöver bibehållas vid tillkomsten av nya läroämnen. I» den mån dessa nya läroämnen uppkomma genom utbrytning ur de äldre disciplinerna och följaktligen representera mindre enheter av hela det samhällsvetenskapliga arbetsfältet, kan stödämnesbehovet tänkas bli större än vad nu är fallet. Om man tar som exempel en framtida utbrytning av ämnet ekonometri ur nationalekonomien, förefaller det rimligt att antaga, att den lämpliga ämneskombinationen i politices magisterexamens senare del med ekonometri såsom huvudämne skulle bli: statistik eller matematik en termin, nationalekonomi en termin, ekonometri (inklusive det självständiga examensarbetet) två terminer. Lämpligheten av att anordna för flera 391

ämnen gemensam undervisning och examination bör få prövas av den samhällsvetenskapliga ämnesgruppen. Detta gäller redan de av kommittén föreslagna anordningarna av detta slag, nämligen den samhällsvetenskapliga orienteringskursen, de allmänna samhällsvetenskapliga seminarierna samt det allmänna samhällsvetenskapliga provet. De resultat, som kunna väntas härav, måste i stor utsträckning bli beroende av hur dessa anordningar organiseras av den samhällsvetenskapliga ämnesgruppen. En tänkbar gemensam undervisningsform, som vid lämplig uppläggning skulle kunna ha stor betydelse för utbildningen, vore gemensamma fältarbeten, av mera enkelt slag för de fasta ämnena och av mera kvalificerat slag vid huvudämnesstudierna. Sådana fältarbeten skulle kunna organiseras på

många olika sätt. Bealiserandet av planer av detta slag måste emellertid vara helt beroende av de vid ett visst tillfälle och inom en viss ämnesgrupp föreliggande förutsättningarna. Initiativrätt och initiativskyldighet beträffande önskvärda förbättringar av den samhällsvetenskapliga undervisningens och forskningens organisation bör tillkomma ämnesgrupperna. Dessa böra uppfatta sin ställning icke endast såsom organ, vilka fylla vissa löpande funktioner inom en i förväg stadgemässigt uppdragen ram, utan såsom självständigt aktiva organ med stort ansvar för vetenskapens utveckling och med frihet att genom egna åtgärder leda denna utveckling i den riktning, som med hänsyn till det vetenskapliga arbetsfältets förändringar är lämplig.

K a p . 27. Lärarorganisationen m. m. A. Inledning

Genom beslut av 1947 års riksdag förDen samhällsvetenskapliga lärarorga- verkligades för statsuniversitetens del nisationen har i motsats till den juri- flertalet av de sålunda framlagda förslagen till omedelbara åtgärder. Motdiska relativt nyligen varit föremål för särskild utredning och översyn. Sålun- svarande förslag i fråga om Stockholms och Göteborgs högskolor ha däremot da framlade socialvetenskapliga forskendast i ringa utsträckning blivit reaningskommittén i sitt 1946 avgivna be• tänkande förslag, vilka bland annat syf- liserade. Förslagen till åtgärder som antade till en väsentlig utökning av anta- sågos nödvändiga på något längre sikt let lärare i samhällsvetenskapliga äm- ha — även för statsuniversitetens del nen. Forskningskommitténs utredning — ännu icke lett till något resultat. avsåg både statsuniversiteten och högSedan nu, genom beslut av 1949 års skolorna i Stockholm och Göteborg. riksdag, förutsättningar skapats för en Dess förslag gällde dels omedelbara åt- utbyggnad av Stockholms och Göteborgs gärder, dels åtgärder nödvändiga på högskolor, är en upprustning av de något längre sikt. Förslag till omedelsamhällsvetenskapliga ämnena vid desbar förstärkning av lärarorganisationen sa synnerligen angelägen. Härvid måste i vissa samhällsvetenskapliga ämnen man eftersträva att, under hänsynstavid statsuniversiteten framlades dessgande till lärjungeantalet, i fråga om utom av 1945 års universitetsberedning personella och materiella resurser i dess betänkande II. bringa dessa läroanstalter i paritet med 392

statsuniversiteten, vilket i stort sett kommer att bli fallet då de av forskningskommittén framlagda förslagen förverkligas. I och med att statsvetenskaplig examen omlägges och förbättras på sätt kommittén föreslagit aktualiseras dessutom behovet av ytterligare personalförstärkning i vissa samhällsvetenskapliga ämnen såväl vid universiteten som vid högskolorna. En sålunda nödvändig fortsatt utbyggnad överensstämmer i huvudsak med de åtgärder på något längre sikt som forskningskommittén föreslog. De förslag till förstärkning av de samhällsvetenskapliga ämnena, som framläggas i detta kapitel, avse såväl de redan nu vid universiteten och högskolorna på ena eller andra sättet företrädda disciplinerna som det nya examensämnet företagsekonomi. Kommitténs synpunkter på behovet av undervisning i företagsekonomi vid universiteten och de fria högskolorna samt på detta ämnes inriktning återfinnas i kapitel 24. Där har även redogjorts för tidigare förslag och framställningar rörande detta ämne samt för nuvarande anslag och undervisning. Kommittén har vid upprättandet av sina förslag i första hand inriktat sig på att tillgodose undervisningens behov av lärare och kursanslag. I några fall ha därjämte vissa förslag framlagts, vilka syfta till att utöka forskningens möjligheter. Dessa förslag äro emellertid samtidigt ett led i kommitténs strävanden att skapa förutsättningar för anordnande av den undervisning, som är nödvändig för den nya politices magisterexamen. Frågan om institutioner för de olika ämnena har kommittén icke ansett sig böra närmare beröra. I enstaka fall ha emellertid förslag framlagts om inrättande av nya biträdesbefattningar. Vad

institutionsfrågorna i övrigt beträffar vill kommittén endast framhålla följande. Enligt kommitténs uppfattning är det synnerligen angeläget, att man vid de olika läroanstalterna så vitt möjligt försöker sammanföra flera samhällsvetenskapliga ämnen till gemensamma institutioner. Såväl ur forsknings- och undervisningssynpunkt som ur ekonomisk synpunkt skulle en dylik lösning av institutionsfrågan vara fördelaktigast. Samarbetet mellan de olika ämnena skulle härigenom underlättas. Inom flera samhällsvetenskapliga discipliner föreligger vidare behov av samma litteratur och samma tekniska hjälpmedel. Ett gemensamt seminariebibliotek skulle t. ex. vara av stor betydelse för undervisningen och forskningen inom de olika disciplinerna samt dessutom säkerligen komma att medföra minskade kostnader vid inköp av böcker. Förslag om gemensamma samhällsvetenskapliga institutioner framlades av socialvetenskapliga forskningskommittén (SOU 1946:47, s. 86—107). Kommittén, som i stort sett kan ansluta sig till de därvid framförda synpunkterna, utgår från att dessa förslag så småningom komma att realiseras. När kommittén i det följande talar om institutioner menas därmed alltså icke självständiga sådana utan delinstitutioner ingående i en gemensam institutionslokal. Behovet av undervisning Universitetsberedningen framhöll i sitt betänkande VI den fortgående differentieringen av vetenskaperna och därmed av examensväsendet såsom en av de faktorer, vilka ej blott den närmaste tiden utan även på längre sikt nödvändiggjorde en ökning av universitetens och högskolornas resurser. Detta gäller i hög grad även samhällsveten-

skaperna. På grund av att dessa före 1947 voro illa tillgodosedda, ha de ännu icke, trots att en mycket snabb utveckling ägt rum under de senaste åren, hunnit erhålla den vetenskapliga organisation, som de ha i flertalet andra länder. Man kan därför under den närmaste tiden förvänta sig en fortsatt utveckling och därmed en ytterligare differentiering inom samhällsvetenskaperna bland annat av den anledningen, att dessa komma att sträva efter att snarast möjligt hämta in det försprång i utvecklingen, som samhällsvetenskaparna i andra länder fortfarande ha. Som universitetsberedningen betonat, kräver en sådan fortgående differentiering ett större antal akademiska lärare, specialister på olika områden och ett större antal undervisningsserier. F ö r att åstadkomma goda specialiseringsmöjligheter vid utbildningsanstalterna måste dessa därför, som beredningen underströk, utbyggas med tanke på forskningens och studiernas differentiering. Vid utformningen av berörda examina har kommittén strävat efter att tillgodose de krav, som i nuvarande läge måste ställas på examensväsendet. Examina ha, som framgår av vad tidigare anförts, så utformats att samtidigt som en viss grundläggande samhällsvetenskaplig utbildning alltid skall erhållas, möjligheter skola finnas till fördjupning och specialisering inom ett visst examensämne. För undervisningens del få nu berörda förhållanden till följd, att inom ett och samma examensämne undervisningsserier måste finnas, som avse dels att ge en allmän orientering om ämnet i dess helhet (nämligen i fast ämneskurs och i huvudämne: allmän k u r s ) , dels att ge mera ingående kännedom om skilda delar av vetenskapen (nämligen stödämneskurs och huvudämne: speci-

alkurs). Varje sådan undervisningsserie måste omfatta alla för vederbörande stadium erforderliga undervisningsformer (elementära kurser, övningar, seminarier och föreläsningar av olika slag). Härtill kommer den handledning, som måste givas licentiander och doktorander. Det bör i detta sammanhang framhållas, att de olika undervisningsserier, som sålunda böra givas inom respektive ämnen, i regel äro erforderliga oavsett om samhällsvetenskapliga examina omläggas i enlighet med kommitténs förslag eller ej. Bedan med nuvarande examina måste nämligen särskild undervisning avpassad för olika utbildningsstadier meddelas. Kommitténs examensförslag medföra således i flertalet fall icke något ökat behov av undervisning. Ett genomförande av kommitténs förslag till samhällsvetenskapliga examina torde emellertid aktualisera behovet av flera undervisningsserier. Vidare får man räkna med, att undervisningen i viss mån måste uppläggas på annat sätt än som hittills varit fallet. Trots detta kan emellertid i regel den undervisning som meddelas i ett visst ämne för samhällsvetenskapliga examina även utnyttjas av dem som avse att avlägga annan filosofisk examen eller juris politices magisterexamen. En differentierad undervisning kräver som ovan framhållits flera lärare inom ett och samma ämne. Tillgången på lärare är redan nu i åtskilliga fall för knapp för att behövliga undervisningsserier skola kunna givas. Det erforderliga antalet lärare inom ett visst examensämne beror emellertid icke enbart på hur många sådana serier som behövas. Då man skall bedöma lärarbehovet måste man nämligen också taga hänsyn dels till vilka undervisningsformer, som de olika serierna måste omfatta, dels till det antal stude-

rande, som kunna förväntas utnyttja undervisningen. Kommitténs synpunkter på undervisningens former ha berörts i kapitel 23. I de i bil. 12 angivna exemplen på kunskapsfordringar i de olika ämnena har i den mån det varit möjligt antytts vilka undervisningsserier, som förefalla erforderliga. I detta sammanhang skall därför endast antalet studerande något närmare beröras. Antalet studerande Vad först det nuvarande antalet politices studerande beträffar kan någon exakt uppgift härom icke erhållas. Dessa redovisas nämligen officiellt såsom fil. stud. eller jur. stud. beroende på om de ämna avlägga statsvetenskaplig-filosofisk eller statsvetenskaplig-juridisk examen. I universitets- och högskolekatalogerna förekommer visserligen en särredovisning av pol. stud., men denna omfattar endast dem som själva direkt uppgivit sig vara pol. stud. Om sådan uppgift icke lämnats, redovisas vederbörande alltså endast efter den fakultet, vari han är inskriven. För att ge någon antydan om det ungefärliga antalet politices studerande skola emellertid några siffror hämtade ur statsvetenskapliga intresseförbundets tidskrift Statsvetaren, nr 4 1950, angivas. Siffrorna äro upptagna i nedanstående tabell och fördelade efter kårort och examenslinje. Härjämte måste emellertid beaktas att icke så få studerande bedriva samhällsvetenskapliga studier för avläggande av filosofie kandidatexamen. Av

bil. 7, tab. 2, framgår att under åren 1944—1950 årligen i genomsnitt omkring 20 filosofie kandidatexamina omfattande så gott som enbart sådana ämnen avlagts. Några som helst siffror över antalet studerande kunna emellertid i detta fall icke angivas. Skall man med utgångspunkt från nuvarande antalet studerande försöka bilda sig en uppfattning om det framtida antalet måste båda dessa grupper beaktas. Man måste emellertid dessutom efter de rent samhällsvetenskapliga examinas inrättande räkna med ett nytt tillskott av studerande. Enbart tillkomsten av ämnet företagsekonomi kommer att skapa större möjligheter för dem som erhållit en samhällsvetenskaplig universitetsutbildning. Detta torde studenterna sannolikt redan från början komma att inse. Härtill kommer, som förut framhållits, att en ökning av antalet av dem som ämna avlägga den blandade juridisk-samhällsvetenskapliga examen torde komma att äga rum, sedan juris politices magisterexamen inrättats. I detta sammanhang bör slutligen framhållas att sannolikt icke så få studenter avskräckts från att påbörja samhällsvetenskapliga studier under de år nuvarande statsvetenskaplig examen varit föremål för utredning. En relativt ny examensform, som vid två tillfällen under en kort tidsperiod anses mogen för översyn, måste ju uppenbarligen för många förefalla osäker och av tvivelaktigt värde. För kommittén har från flera håll omvittnats, att många studenStockholm

Lund

Uppsala Termin

Ht. 1945 Ht. 1946 Ht. 1947 Ht. 1948 Ht. 1949

Göteborg

Fil.

Jur.

Fil.

Jur.

Fil.

Jur.

Fil.

36 42 53 44 43

39 34 45 29 27

24 25 20 16 18

60 49 42 38 38

46 40 45 42 35

105 80 73 67 56

18 14 8 13 23 395

ter av denna anledning icke vågat påbörja samhällsvetenskapliga studier, trots att de egentligen skulle ha velat skaffa sig en dylik utbildning. Om man tar hänsyn till ovan angivna faktorer, torde man försiktigt räknat kunna utgå ifrån att vid universitetet i Uppsala omkring 20 studenter årligen komma att påbörja rent samhällsvetenskapliga studier under de närmaste åren efter de föreslagna politices kandidat- och politices magisterexaminas inrättande. För Lunds del kan antalet komma att bli något lägre och för Stockholms del något högre. I Göteborg torde motsvarande siffra kunna uppskattas till 10. Kommittén har vidare antagit att omkring två tredjedelar av dessa komma att fortsätta studierna för avläggande av politices magisterexamen. Trots att dessa siffror i och för sig förefalla låga, skulle ett studentantal av denna storleksordning dock nödvändiggöra en dubblering av vissa övningskurser och seminarier. Som tidigare framhållits bör nämligen deltagarantalet vid vissa sådana undervisningsformer i regel icke överstiga 10 studerande. Annan dubblering av undervisningen torde däremot icke bli erforderlig. Ovan framhölls att antalet studerande, som ämna avlägga den blandade juridisk-samhällsvetenskapliga examen, efter en omläggning av ifrågavarande examen torde komma att öka. Samtidigt torde man kunna räkna med en viss minskning av antalet juris studerande. Så vitt gäller lärarbehovet i de samhällsvetenskapliga ämnena kommer en sådan förskjutning från juris kandidatexamen till juris politices magisterexamen främst att inverka på ämnet nationalekonomi. Kommittén har vid sina beräkningar uppskattningsvis utgått ifrån att omkring 15 studenter årligen komma att påbörja studier i 396

samhällsvetenskapliga ämnen vid universitetet i Uppsala för avläggande av juris politices magisterexamen. Motsvar a n d e siffra kan möjligen komma att bli något högre i Lund och avsevärt större i Stockholm. Slutligen bör framhållas, att kommittén ingående diskuterat, huruvida möjligheter funnes att koncentrera utbildningen av politices magistrar och politices kandidater till endast vissa av de fyra berörda läroanstalterna. Företoges en sådan koncentrering skulle på lång sikt samhällsvetenskaperna vid de läroanstalter, där nämnda examina komme att avläggas, kunna förses med en personal- och institutionsorganisation, som — till samma eller lägre kostnader än vad eljest bleve fallet — sannolikt skulle bli betydligt bättre än om samtidigt fyra läroanstalters behov måste tillgodoses. Flertalet samhällsvetenskapliga discipliner äro emellertid redan företrädda vid alla fyra läroanstalterna. En samverkan mellan dessa discipliner och andra vid vederbörande läroanstalt befintliga vetenskaper är av stor vikt såväl för forskningen överhuvud som för andra utbildningsbehov än det samhällsvetenskapliga. Främst med hänsyn härtill har kommittén icke ansett sig kunna föreslå en sådan koncentrering, som nu antytts. B. Nationalekonomi och ekonomisk samhällskunskap Inom de juridiska och filosofiska fakulteterna finnes för närvarande i ämnet nationalekonomi följande personal: Uppsala universitet: Professor i nationalekonomi. Professor i nationalekonomi med finansrätt (tillhör juridiska fakulteten, men professurens nuvarande innehavare har jämväl att meddela undervisning och förrätta examination inom humanistiska sektionen). Förtursrätt till en docentbefattning.

Biträdande lärare i nationalekonomi och socialpolitik. Biträdande lärare i nationalekonomi (gemensam för de juridiska och filosofiska fakulteterna). En förste amanuens. En andre amanuens. Lunds universitet: Professor i nationalekonomi. Förtursrätt till en docentbefattning. Biträdande lärare i nationalekonomi och socialpolitik. Biträdande lärare i nationalekonomi (gemensam för de juridiska och filosofiska fakulteterna). En förste amanuens. En andre amanuens. Stockholms högskola: Professor i nationalekonomi och socialpolitik. Professor i nationalekonomi med finansvetenskap (Lars Hiertas professur, som tillhör stats- och rättsvetenskapliga fakulteten ; innehavaren av professuren har emellertid viss undervisnings- och examinationsrätt jämväl inom humanistiska fakulteten). Professor i nationalekonomi, särskilt konjunkturforskning (personlig befattning för E. F. Lundberg, som tillika är chef för konjunkturinstitutet). Förtursrätt till en docentbefattning (medlen användas till arvode åt en biträdande lärare). Biträdande lärare i nationalekonomi. (Ytterligare en biträdande lärare i nationalekonomi finnes; denne erhåller sitt arvode från docentstipendiemedel, se ovan.) (Viss amanuenstjänst fullgöres av innehavaren av ett studiestipendium.) Göteborgs högskola: Professor i nationalekonomi. Förtursrätt till en docentbefattning. Nationalekonomiens ställning i berörda examina I nuvarande statsvetenskaplig examen intar ämnet nationalekonomi en mycket central ställning. Enligt examensstadgan skall i statsvetenskapligjuridisk examen nationalekonomi alltid ingå med minst två betygsenheter.

I statsvetenskaplig-filosofisk examen, för vilken motsvarande bestämmelse angående minimiantalet betygsenheter icke finnes, har ämnet fått en lika central plats. Som framgår av bil. 7, tab. 6 b hade i det närmaste 90 % av dem som avlagt denna examen minst två betygsenheter i nationalekonomi. Av tab. 4 i nämnda bilaga framgår dessutom att nationalekonomi kan sägas utgöra kärnämnet i de samhällsvetenskapliga filosofie kandidatexamina, som avlagts åren 1944—1950. Efter en omläggning av examina i enlighet med kommitténs förslag kommer nationalekonomi att bibehålla denna centrala ställning. I juris politices magisterexamen skall ämnet alltid ingå till en omfattning, som kan sägas motsvara den nuvarande tvåbetygsnivån. Kunskapsfordringarna i nationalekonomi för denna examen och för politices magisterexamen komma emellertid icke att helt sammanfalla. I den förra examen skall nämligen studiernas tyngdpunkt alltid förläggas till en bestämd ämnesdel, ekonomisk politik, inom vilket område fördjupade studier skola bedrivas. Detta förhållande kommer bland annat att medföra behov av viss undervisning i ämnet speciellt avsedd för juris politices magisterexamen. Vad därefter de båda samhällsvetenskapliga examina, politices kandidatoch politices magisterexamina, beträffar kommer nationalekonomi för det första att bli ett av de större fasta ämnena. För det andra tala som tidigare framhållits starka skäl för att nationalekonomi kommer att väljas som huvudämne eller stödämne av de flesta, som ämna avlägga politices magisterexamen. Det torde därför med fullt fog kunna antagas,' att nationalekonomi efter dessa examinas inrättande kommer att intaga en minst lika central ställning i den rent samhällsvetenskapliga utbild397

ningen som i nuvarande statsvetenskaplig-filosofisk examen. Kommittén har slutligen föreslagit att ekonomisk samhällskunskap obligatoriskt skall ingå i juris kandidatexamen. Härvid har bland annat förutsatts att undervisningen och examinationen i detta nationalekonomiska examensämne skall omhänderhavas av lärare i nationalekonomi tillhörande den samhällsvetenskapliga ämnesgruppen. Denna undervisning måste emellertid uppläggas särskilt för de studerande inom juridiska fakulteten. Med hänsyn till det stora antalet studerande inom fakulteten måste man därtill räkna med att viss undervisning måste dubbleras. Nationalekonomi kommer sålunda i nu berörda examina att erhålla en sådan ställning att detsamma ur undervisnings- och examinationssynpunkt utan tvekan blir det mest belastade av de samhällsvetenskapliga ämnena. Detta förhållande måste givetvis få till följd, att behovet av lärare i nationalekonomi blir större än i någon annan av de i detta sammanhang berörda universitetsdisciplinerna. Fortsatt utbyggnad Professorer Samhällsvetenskapliga forskningskommittén anförde i sitt betänkande angående behovet av professurer följande: Nationalekonomiens utbyggnad bör koncentreras till den filosofiska fakulteten. Enligt vår mening föreligger här ett behov av åtminstone två professurer inom detta ämnesområde. Målet bör därför vara, att i stället för den nuvarande, för den juridiska och filosofiska fakulteten gemensamma professuren i nationalekonomi med finansrätt skall finnas tre professurer, nämligen en i finansrätt och finansvetenskap, tillhörande den juridiska fakulteten, samt två professurer inom det nationalekonomiska ämnesområdet, tillhörande den filosofiska fakulteten. Då det emellertid, med hänsyn 398

till bristen på kompetenta sökande, för närvarande icke torde vara möjligt att besätta samtliga professurer, föreslå vi att omedelbart endast en professur i nationalekonomi nyinrättas vid vartdera universitetets filosofiska fakultet — ett förslag som alltså icke går längre än vad som exempelvis ansågs skäligt redan av 1912 års statsutskott — samt att tills vidare den befintliga, juridiska och filosofiska fakulteten tillhörande professuren i nationalekonomi med finansrätt bibehålles. Så snart det sedan blir möjligt att tillsätta en professur i finansrätt och finansvetenskap, bör den nuvarande professuren överföras till den filosofiska fakulteten, varvid finansrätten försvinner från professurens ämnesområde. (SOU 1946:74, s. 35.) Det anförda avsåg förhållandena vid universiteten i Uppsala och Lund, vid vilka läroanstalter sålunda under en övergångstid borde finnas en professor i nationalekonomi inom filosofiska fakulteten och en professor i nationalekonomi och finansrätt tillhörande juridiska och filosofiska fakulteterna. I proposition till 1947 års riksdag förordades emellertid i enlighet med universitetsberedningens förslag inrättandet av en professur i finansrätt och finansvetenskap inom juridiska fakulteten vid Lunds universitet. Biksdagen beslöt i enlighet härmed och frågan om tillkomsten av ytterligare en professur i nationalekonomi inom filosofiska fakulteten berördes icke. Den nuvarande organisationen vid Uppsala universitet överensstämmer däremot med forskningskommitténs förslag i vad avsåg övergångstiden. Enligt kungligt brev den 26 juli 1947 skall därefter professuren i nationalekonomi med finansrätt vid den nuvarande innehavarens avgång förändras till en professur i finansrätt med finansvetenskap. Något beslut om att samtidigt ytterligare en professur i nationalekonomi inom filosofiska fakulteten skall inrättas föreligger icke. Av det sagda torde fnamgå dels alt

nationalekonomien vid Lunds universitet är betydligt sämre tillgodosedd än vid Uppsala universitet, dels att ämnets ställning vid sistnämnda läroanstalt kan komma att väsentligen försvagas, då den nuvarande professorn i nationalekonomi med finansrätt avgår. Samtidigt måste man räkna med att behovet av två professurer i ämnet vid ifrågavarande tidpunkt med all sannolikhet kommer att vara ännu större än vad det redan nu är. Socialvetenskapliga forskningskommittén satte som mål två professurer inom det nationalekonomiska ämnesområdet tillhörande den filosofiska fakulteten. Enligt vår uppfattning måste detta mål snarast uppnås. Härvid bör emellertid beaktas, att den tidigare berörda differentieringen av vetenskaperna i särskilt hög grad satt sin prägel på detta ämnesområde. Sålunda har bland annat den del av nationalekonomien, som kan benämnas ekonomisk politik, kommit att få en allt större betydelse. Kommittén har vid examinas utformning beaktat detta och föreslagit, att nationalekonomien i den speciellt för förvaltningsverksamhet utformade juris politices magisterexamen skall inriktas på ekonomisk politik. Men även i den rent samhällsvetenskapliga examen, politices magisterexamen, h a r kommittén tänkt sig att denna ämnesdel skall få större plats än vad hittills vanligen varit fallet. Med hänsyn till vad nu sagts samt till den ekonomiska politikens allt störr e betydelse för samhällsutvecklingen överhuvud h a r det förefallit kommittén angeläget att garantier skapas för att innehavarna av de båda nya professurer, som böra inrättas inom de humanistiska sektionerna i Uppsala och Lund, besitta åtminstone viss kompetens inom ekonomisk politik. De böra sålunda vara kompetenta att handha

undervisningen i denna ämnesdel för juris politices magisterexamen samt att leda vetenskapligt arbete inom ämnesområdet. Under hänvisning till vad ovan anförts får kommittén föreslå, att en professur i nationalekonomi med ekonomisk politik omedelbart inrättas inom humanistiska sektionen vid Lunds universitet samt att beslut fattas om att en professur i nationalekonomi med ekonomisk politik skall inrättas inom motsvarande sektion vid Uppsala universitet vid samma tidpunkt, som den nuvarande professuren i nationalekonomi med finansrätt förändras till en professur i finansrätt med finansvetenskap. De sålunda nyinrättade professurerna böra givetvis tillhöra den av kommittén föreslagna samhällsvetenskapliga ämnesgruppen. Sedan dessa professurer besatts torde det naturliga bli att professorn i nationalekonomi i första hand är examinator i och ansvarig för ämnet nationalekonomi i samhällsvetenskapliga examina och filosofie kandidatexamen samt att professorn i nationalekonomi med ekonomisk politik i första hand är examinator i och ansvarig för nationalekonomi i juris politices magisterexamen och har tillsyn över undervisning och examination i ekonomisk samhällskunskap för juris kandidatexamen. Båda professorerna böra därjämte ha examensrätt i nationalekonomi: specialkurs för politices magisterexamen samt i nationalekonomi för filosofie licentiatexamen. Vid Stockholms och Göteborgs högskolor är läget ett annat än vid universiteten. Vad Stockholms högskola beträffar föreligger, som nedan närmare behandlas, först och främst behov av biträdande lärare, assistenter och amanuenser. Antalet redan nu existerande professurer i nationalekonomi 399

torde, åtminstone under den närmaste tiden, vara tillräckligt. Som framgår på annat ställe av kommitténs betänkande föreslås, att en professur i finansrätt med finansvetenskap skall inrättas inom högskolans stats- och rättsvetenskapliga fakultet. Tillkomsten av denna professur behöver i och för sig icke inverka på den inom samma fakultet befintliga professuren i nationalekonomi med finansvetenskap. Möjligen kunde ifrågasättas huruvida sistnämnda professur samtidigt borde överflyttas till högskolans humanistiska fakultet. Kommittén har emellertid icke ansett sig ha anledning taga ställning till denna organisationsdetalj. Vid Göteborgs högskola är behovet av flera professurer icke så stort som vid övriga läroanstalter. Detta beror främst på att studentantalet är mindre och att juris politices magisterexamen icke kommer att kunna avläggas där. Övriga

lärare

Socialvetenskapliga forskningskommittén framhöll bland annat, att vid vartdera universitetet samt vid Stockholms högskola borde finnas sammanlagt tre biträdande lärare inom det nationalekonomiska ämnesområdet. Vid universiteten borde en av de tre biträdande lärarna tillhöra både den juridiska och den filosofiska fakulteten. Ifrågavarande lärare borde ha till uppgift dels att omhänderha undervisning och examination i nationalekonomi för juris kandidatexamen, dels att meddela viss undervisning inom filosofiska fakulteten. De båda övriga lärarna borde helt tillhöra filosofiska fakulteten, en biträdande lärare i nationalekonomi samt en i nationalekonomi och socialpolitik. Den senare borde ge kurser i allmänekonomisk socialpolitik för de nationalekonomistuderande på lägre

stadier, meddela specialundervisning för studerande på högre stadier samt, när det gällde dessa studerande, biträda vederbörande professor som rådgivare och medbedömare av uppsatser. Vid remissbehandlingen av forskningskommitténs betänkande framhöll universitetskanslern beträffande de föreslagna tre befattningarna bl. a. följande: Då emellertid risk för en icke tillfredsställande rekrytering föreligger, om alltför många befattningar nyinrättas på en gång, anser jag mig för närvarande icke kunna förorda inrättandet vid vartdera universitet av flera än två av de föreslagna biträdande lärarbcfattningarna (arvodestjänster), nämligen den för juridiska och filosofiska fakulteterna gemensamma biträdande lärartjänsten i nationalekonomi samt den i nationalekonomi och socialpolitik. I propositionen hänvisade departementschefen till kanslerns yttrande samt förordade inrättande av två befattningar vid vartdera universitet. 1947 års riksdag beslöt i enlighet härmed. Även i detta fall har således forskningskommitténs förslag icke till fullo realiserats. Följden härav har bl. a. blivit att socialpolitiken ej överallt kunnat tillgodoses på det sätt som forskningskommittén ansåg angeläget. Biträdande läraren i nationalekonomi och socialpolitik har nämligen, på grund av att endast en biträdande lärare i nationalekonomi — gemensam för de juridiska och filosofiska fakulteterna — finnes, i större omfattning än som varit meningen måst anlitas för undervisning i nationalekonomi. Trots detta har emellertid icke alltid den önskvärda grundläggande undervisningen i nationalekonomi kunnat meddelas. Bedan nu kunna således starka skäl anföras för att den tredje, av socialvetenskapliga forskningskommittén föreslagna biträdande lärarbefattningen i national-

ekonomi vid de båda universiteten med det snaraste inrättas. Att en förstärkning av den underordnade lärarorganisationen blir nödvändig, då examina omläggas i enlighet med kommitténs förslag, framgår tydligt av beräkningar över bland annat lärarbehovet, som gjorts av kommittén. Dessa visa nämligen att minst två biträdande lärare erfordras för den inledande undervisningen inom filosofiska fakulteten samt att i det närmaste hela den undervisningsskyldighet, som åligger en lärare av detta slag, åtgår för undervisningen i ekonomisk samhällskunskap inom juridiska fakulteten. Vad undervisningen inom filosofiska fakulteten beträffar behövs en underordnad lärare för det fasta ämnet nationalekonomi och i det närmaste ytterligare en för viss annan grundläggande undervisning, främst avsedd för juris politices magisterexamen. Härtill kommer att dessa båda lärare med all sannolikhet måste anlitas för seminarieeller annan undervisning, som egentligen borde ankomma på professor eller docent. Behov härav synes komma att uppstå till och med i de fall då förutom två professorer två docenter i ämnet finnas. Av vad sålunda anförts framgår att förutom två professorer minst tre a n d r a lärarkrafter erfordras för undervisningen i nationalekonomi och ekonomisk samhällskunskap vid vartdera universitet. Härav får man emellertid icke draga den slutsatsen, att det skulle v a r a tillfyllest att ge samtliga dessa lär a r e ställning som biträdande lärare. Vici bedömandet av den kompetens, som de underordnade lärarna böra ha, måste man nämligen jämväl beakta examinationens omfattning. Om man i detta sammanhang bortser från den examination i nationalekono26 — 22261

mi för filosofie kandidatexamen och för filosofie licentiatexamen, som kan komma att åvila professor i ämnet, återstår examinationen i nationalekonomi såsom fast ämne, stödämne, huvudämne: allmän kurs och huvudämne: specialkurs för politices kandidat- och magisterexamen samt i nationalekonomi för juris politices magisterexamen. Härtill kommer examinationen i ekonomisk samhällskunskap för juridiska examina. Särskilt om man beaktar det stora antalet studerande inom de juridiska fakulteterna synes den sammanlagda examensbördan bli för omfattande för de båda professorerna. Tidigare (s. 371) har framhållits att annan lärare bör kunna förordnas till examinator i nationalekonomi såsom fast ämne. Detsamma bör vara förhållandet i examensämnet ekonomisk samhällskunskap. Såsom examinator torde emellertid i båda fallen endast böra ifrågakomma docentkompetent lärare. De biträdande lärarna ha i första hand till uppgift att meddela undervisning. Förordnande att förrätta examination kan endast meddelas, därest de besitta kompetens härför. Normalt torde man icke kunna erhålla docentkompetenta biträdande lärare i ämnet nationalekonomi. Det bör vidare beaktas, att den lärare, som förordnas till examinator i ett ämne, jämväl bör meddela åtminstone viss undervisning i ämnet. I regel torde man därför icke. kunna överlåta examinationen i ekonomisk samhällskunskap på eventuella e. o. docenter. Dessas undervisningsskyldighet torde nämligen normalt komma att tagas i anspråk inom den filosofiska fakulteten. Med hänsyn till vad sålunda anförts får kommittén föreslå att en preceptor sb ef attning i nationalekonomi inrättas vid vartdera universitetets humanistiska sektion. Lärarorganisationen skul401

le därefter komma att få följande sammansättning: två professorer, en preceptor och två biträdande lärare. Härjämte böra, som nedan närmare beröres, finnas två e. o. docentbefattningar. Förutom de ovan anförda skälen för den sålunda föreslagna lärarorganisationen kommer värdet av att för viss grundläggande undervisning alltid ha tillgång till åtminstone en vetenskapligt och pedagogiskt väl kvalificerad lärare. Erfarenheterna av den nuvarande organisationen visa nämligen att man måste räkna med rätt täta byten av innehavare av biträdande lärarbefattningar. Ur undervisningssynpunkt kan detta stundom vålla stora ölägenheter. Slutligen bör framhållas de förbättrade befordringsmöjligheter för yngre nationalekonomer, som kommitténs förslag medför. Detta kommer att vara av betydelse när det gäller såväl rekryteringen av akademiska lärare i ämnet som möjligheterna att intressera därtill lämpade personer för att fortsätta med sådan verksamhet. Enligt kommitténs förslag skall examinator i ekonomisk samhällskunskap för juris kandidat- och juris politices magisterexamen förordnas av kanslern efter förslag av den samhällsvetenskapliga ämnesgruppen. Kommittén utgår ifrån att preceptorn i nationalekonomi i regel kommer att erhålla detta förordnande. Undervisningen torde lämpligen böra fördelas på denne och en av de biträdande lärarna. Kommittén vill emellertid understryka vikten av att, om så vid visst tillfälle befinnes möjligt, en av professorerna i nationalekonomi åtager sig viss undervisning samt examinationen i ekonomisk samhällskunskap. Såväl för kunskapsfordringarnas utformning som för undervisningens uppläggning i detta ämne skulle det nämligen vara synnerligen värdefullt, om någon av professo-

r e r n a i nationalekonomi då och då finge tillfälle att personligen i detalj sätta sig in i de med ämnet sammanhängande problemen. Jämväl annan därtill kvalificerad lärare torde, om så för viss tid befinnes lämpligt, böra ifrågakomma i stället för preceptorn. När ämnesgruppen skall upprätta förslag till lärare i ekonomisk samhällskunskap bör gruppen ha möjlighet att kunna förorda den som vid varje tillfälle anses mest lämplig för denna uppgift. En viss biträdande lärarbefattning bör därför icke som hittills vara gemensam för de juridiska och filosofiska fakulteterna. Bleve så även framgent fallet, skulle nämligen endast innehavaren av ifrågavarande befattning kunna komma i fråga till förordnande. Kommittén får med hänsyn härtill föreslå, att den för de juridiska och filosofiska fakulteterna gemensamma biträdande lärarbefattningen i nationalekonomi överföres till respektive filosofiska fakulteter. Vid universitetens nationalekonomiska institutioner finnas för närvarande en förste amanuens och en andre amanuens. Vid institutionen i Uppsala har förste amanuensen huvudsakligen till uppgift att övervaka det dagliga arbetet på institutionen samt att svara för viss löpande korrespondens; att föra kortregister med anteckningar om de studerandes prestationer, närvaro o. dyl.; att svara för praktiska arrangemang i samband med skriftliga tentamina samt att biträda vid bedömningen av skriftliga tentamensuppgifter; att deltaga i undervisningen för studerande inom både filosofiska och juridiska fakulteterna genom att leda vissa övningsgrupper; att lämna de studerande råd angående studiernas bedrivande samt slutligen att i mån av tid biträda vid forskningsarbetet. Andre amanuensen har främst att deltaga i biblioteks-

arbetet, att svara för bokutlåningen samt att sköta det ekonomiska klipparkivet; vidare skall han handleda de studerande vid planeringen av uppsatser samt lämna råd angående studiernas bedrivande; i mån av tid får han slutligen biträda vid forskningsarbetet. Utöver ovan föreslagna samt redan befintliga befattningar erfordras vid vartdera universitets nationalekonomiska institutioner en a n d r e assistenttjänst och en andre amanuenstjänst. Innehavaren av den nyinrättade andre amanuensbefattningen skall i första hand biträda vid undervisningen i ekonomisk samhällskunskap. Han skall leda de föreslagna demonstrations- och övningstimmarna i ämnet, vilka tänkas förlagda till de nationalekonomiska, statistiska och geografiska institutionerna. Varje sådan demonstration, vid vilken de studerande skola beredas möjlighet att orientera sig bland olika publikationer, kan endast omfatta 10— 15 deltagare. Minst tio sådana grupper torde därför årligen vara erforderliga. F ö r varje demonstrationsgrupp torde erfordras cirka 5 dubbeltimmar. I övrigt bör amanuensen fullgöra studierådgivningsverksamhet, deltaga i arbetet vid den ekonomiska institutionen samt biträda examinatorn i ekonomisk samhällskunskap vid rättning av examensuppgifter. Andre assistenten skall i första hand biträda vid forskningsarbetet inom den ekonomiska institutionen samt i mån av behov, vilket särskilt kommer att föreligga vid tjänstledigheter eller då docentbefattningarna icke äro besatta, leda övningsgrupper i ekonomisk samhällskunskap och i nationalekonomi. Flertalet övriga samhällsvetenskaper ha r e d a n nu tillgång till assistentpersonal; assistenternas betydelse för arbetet inom de olika institutionerna h a r vid fler a tillfällen kraftigt understrukits. Att

ur forskningens synpunkt motsvarande behov föreligger inom ett så utpräglat institutionsämne som nationalekonomi torde vara uppenbart. Det kan i detta sammanhang framhållas, att humanistiska sektionen vid Uppsala universitet i petita för budgetåret 1952/53 begärt inrättandet av en befattning som förste assistent vid nationalekonomiska institutionen. Med stöd av vad nu anförts får kommittén föreslå att vid vartdera universitets nationalekonomiska institutioner inrättas dels en andre assistentbefattning, dels en andre amanuensbefattning. Vid Stockholms högskola finnes för närvarande endast en biträdande lärarbefattning i nationalekonomi. Amanuens- och assistentbefattningar i ämnet saknas helt. Socialvetenskapliga forskningskommittén föreslog, att två biträdande lärarbefattningar i nationalekonomi och en i socialpolitik borde inrättas. Den sistnämnda befattningen samt en av befattningarna i nationalekonomi skulle tillhöra både högskolan och socialinstitutet. Vidare föreslogs en förste assistent- och en andre amanuensbefattning. Härvid utgick kommittén från att en andre assistentbefattning i ämnet redan fanns vid högskolan. Universitetsberedningen h a r i sitt betänkande VI hänvisat till lärarrådets då aktuella petitaskrivelse, i vilken anslag begärdes för ytterligare en befattning som biträdande lärare, samt föreslagit inrättandet av en sådan befattning. Detta universitetsberedningens förslag innebar att arvode skulle utgå till den biträdande lärare, som hittills avlönats med docentstipendiemedel. Någon egentlig personalförstärkning skulle ett beslut i enlighet härmed således icke medföra. Av stor vikt är emellertid att högskolan vid undervis-

ningens anordnande i fortsättningen icke kommer att vara beroende av tillgången på docentstipendiemedel. Högskolans styrelse framhöll i sina petita för budgetåret 1952/53 att denna tjänst var oundgängligen nödvändig. För den grundläggande undervisningen i nationalekonomi och i ekonomisk samhällskunskap vid Stockholms högskola erfordras minst tre underordnade lärare. Enligt forskningskommittén skulle två av de föreslagna tre biträdande lärarna kunna vara gemensamma för högskolan och socialinstitutet. Ett dylikt arrangemang torde emellertid numera icke vara aktuellt och skulle — om det genomfördes — säkerligen få till resultat, att ytterligare lärarbefattningar snart visade sig nödvändiga. Liksom vid universiteten behövas minst två biträdande lärare för undervisningen inom humanistiska fakulteten. Vidare torde enbart kursundervisningen i ekonomisk samhällskunskap komma att i det närmaste kräva en bit r ä d a n d e lärare. Inom stats- och rättsvetenskapliga fakulteten finnes visserligen en professur i nationalekonomi med finansvetenskap, men ifrågavarande undervisning torde endast till viss del kunna omhändertagas av innehavaren av denna professur. Professorn bör däremot svara för examinationen i detta ämne. Med hänsyn härtill synes ej samma behov som vid universiteten föreligga av att vid högskolan inrätta ett preceptorat i nationalekonomi. Liksom vid universiteten erfordras dessutom för ekonomisk samhällskunskap en andre amanuens. Vid den ekonomiska institutionen måste även i övrigt finnas lika många assistentoch amanuensbefattningar, som ansetts erforderliga vid var och en av de båda universitetsinstitutionerna.

404 Utöver den av universitetsberedningen föreslagna biträdande lärarbefattningen samt den redan befintliga befattningen föreslår alltså kommittén inrättandet av ytterligare en biträdande lärarbefattning i nationalekonomi samt vid den nationalekonomiska institutionen en andre assistentbefattning, en förste amanuensbefattning och två andre amanuensbefattningar. Innehavaren av en av de båda sistnämnda befattningarna bör i första hand biträda professorn i nationalekonomi med finansvetenskap samt fullgöra för undervisningen i ekonomisk samhällskunskap erforderliga amanuensuppgifter. Samtliga lärarbefattningar böra i likhet med vad som föreslagits för universiteten tillhöra den humanistiska fakulteten. F ö r Göteborgs högskolas del föreslog forskningskommittén inrättande av en biträdande lärarbefattning och en andre amanuensbefattning i nationalekonomi. Genom utnyttjande av docentstipendiemedel har tidigare en biträdande lärare kunnat anställas. De sakkunniga för Göteborgs högskolas framtida ställning upptogo i etapp I en biträdande lärare och etapp II en andre amanuens. Universitetsberedningen föreslog i sitt betänkande VI under hänvisning till de av högskolans styrelse ingivna petita inrättande av en tredje amanuensbefattning. Behovet av den sålunda föreslagna amanuensbefattningen torde vara uppenbart. Kommittén får emellertid för sin del föreslå inrättande av en andre amanuenstjänst. Högskolans styrelse begärde i sina petita för budgetåret 1952/53 anslag för en sådan befattning. Vad biträdande lärarbefattningen beträffar kunna skäl anföras för att denna tjänst inrättas. Med hänsyn till att undervisningsbehovet i ämnet vid Göteborgs högskola kommer att bli väsentligt mindre än vid de övriga

akademiska läroanstalterna, anser sig kommittén dock icke böra föreslå ett omedelbart inrättande av denna befattning. Intill dess befattningen ifråga kommer till stånd bör emellertid högskolan erhålla ett särskilt anslag, som möjliggör att erforderlig kursundervisning i nationalekonomi kan anordnas. Förslag härom kommer att framläggas nedan, s. 421.

Biträdespersonal Vid var och en av de nationalekonomiska institutionerna i Uppsala och Lund finnes för närvarande en kanslibiträdesbefattning med placering i lönegrad Ca 11. I framställning till humanistiska sektionen i Uppsala hemställde professor Erik Lindahl att bland petita för budgetåret 1952/53 liksom föregående år måtte upptagas ytterligare en kanslibiträdesbefattning å nationalekonomiska institutionen. Med anledning härav begärde humanistiska sektionen att en befattning som kontorsbiträde i reglerad befordringsgång vid nämnda institution skulle inrättas. Bedan nu föreligger således vid Uppsala universitet behov av ytterligare kanslipersonal inom ämnet nationalekonomi. Sedan ytterligare en professur i ämnet inrättats vid Lunds universitet torde samma behov komma att uppstå därstädes. Härtill kommer att efter en omläggning av berörda examina det skrivarbete, som i samband med undervisningen (särskilt seminarierna) och examinationen i nationalekonomi och ekonomisk samhällskunskap måste komma att åvila de nationalekonomiska institutionerna, väsentligen torde komma att ökas. Kommittén får därför föreslå, att vid vartdera universitetets nationalekonomiska institutioner inrättas en tjänst såsom kanslibiträde i lönegrad Ca 11.

C. Statistik För närvarande finnas följande lärare i statistik: Uppsala universitet: Professor i statistik. Förtursrätt till en docentbefattning. 1 Biträdande lärare i statistik. Två andre assistenter. En förste amanuens. En andre amanuens. En tredje amanuens. Lunds universitet: Professor i statistik. Förtursrätt till en docentbefattning. Biträdande lärare i statistik. Två andre assistenter. Två förste amanuenser. En andre amanuens. En tredje amanuens. Stockholms högskola: Professor i statistik (personlig befattning för S. G. W. Wahlund). Biträdande lärare i statistik (befattning ej tillsatt; det för befattningen avsedda arvodet användes för avlöning av 3—4 personer, vilka ha ställning av amanuens). Göteborgs högskola: Preceptor i statistik . En andre amanuens. Personalorganisationen i statistik vid universiteten synes ha en sådan utformning, att den jämväl den närmaste tiden efter en omläggning av berörda examina kan fylla de något ökade krav, som kunna komma att ställas på densamma. De nya befattningar i ämnet, som universitetsberedningen föreslagit i sitt betänkande VI, avse de matematisk-naturvetenskapliga sektionerna och komma således icke, när de inrättas, att medföra någon direkt förstärkning för den här behandlade delen av ämnet. Indirekt torde emellertid ifrågavarande befattningars inrättande vara av betydelse även i detta sammanhang, eftersom de nuvarande akademiska lärar1 Under läsåret 1951/52 funnos två docentstipendiater i statistik.

na i statistik därigenom torde komma att avlastas vissa uppgifter. Ifråga om den nuvarande personalens sammansättning kunde ur forskningssynpunkt starka skäl anföras för att en av de vid vartdera universitets institution befintliga andre assistentbefattningarna ombildades till en förste assistentbefattning. Kommittén har emellertid icke ansett sig böra framlägga förslag härom. Vid Stockholms högskola är en avsev ä r d förstärkning av personalorganisationen i statistik nödvändig. Tidigare ha förslag framlagts, vilka syftade till en väsentlig upprustning av detta ämne. Senast har universitetsberedningen i sitt betänkande VI föreslagit och kostnadsberäknat vissa befattningar i statistik inom den humanistiska fakulteten, nämligen ett docentstipendium, en förste assistentbefattning, en förste amanuensbefattning och en andre amanuensbefattning. Anslag till ett docentstipendium samt de av beredningen sålunda föreslagna amanuensbefattningarna begärdes även av högskolans styrelse i petitaskrivelse för budgetåret 1952/53. Till grund för beredningens förslag låg en utredning företagen av en inom naturvetenskapliga forskningsrådet enligt u p p d r a g av Kungl. Maj:t tillsatt kommitté. Denna avlämnade sitt betänkande i oktober 1949 och föreslog att såsom en första etapp i utbyggandet av en statistisk institution i Stockholm ovannämnda av universitetsberedningen upptagna befattningar skulle inrättas. Kommittén vill för sin del kraftigt understryka behovet av en upprustning av ämnet statistik vid Stockholms högskola. F ö r undervisningen i ämnet är det oundgängligen nödvändigt att assistent- och amanuenspersonal finnes att tillgå. Antalet amanuensbefattningar i

statistik borde enligt socialvetenskapliga forskningskommittén stå i viss proportion till antalet studerande. Vid inrättande av nuvarande amanuensbefattningar i Uppsala och Lund följde man dessa beräkningsgrunder. Eftersom antalet studerande i statistik vid Stockholms högskolas humanistiska fakultet är väl så stort som vid vartdera universitet, är det icke tillfyllest med de av universitetsberedningen föreslagna två amanuensbefattningarna. (Antalet amanuensbefattningar är i Uppsala tre och i Lund fyra). Kommittén får därför föreslå att därutöver inrättas en förste amanuensbefattning och en tredje amanuensbefattning. En ytterligare upprustning av ämnet statistik i Stockholm, innebärande bland annat skapandet av en för ämnet lämplig institution samt inrättandet av ytterligare erforderliga befattningar, torde vara en av de mest angelägna uppgifterna i vad avser den fortsatta utbyggnaden av de samhällsvetenskapliga ämnena vid de akademiska läroanstalterna. Den nuvarande personalorganisationen i statistik vid Göteborgs högskola överensstämmer med det av forskningskommittén framlagda förslaget. Kommittén betonade emellertid att ett beslut om inrättande av en professur i statistik vid högskolan snarast möjligt borde komma till stånd. Enligt vår uppfattning synes en viss förstärkning av den övriga personalen vara angelägnare än ett omedelbart realiserande av detta förslag. Först från och med 1951 har undervisningen och examinationen i statistik vid Göteborgs högskola kunnat organiseras på ett mera självständigt sätt. Preceptorn i ämnet h a r uppgivit, att 45 studerande höstterminen 1951 deltogo i den grundläggande undervisningen för en och två betygsenheter i äm-

net. Under vårterminen 1952 bedrevo Biträdande lärare i statskunskap. 12 studerande studier för två betygs- En andre amanuens. enheter; av dessa uppgavs ungefär hälf- Stockholms högskola: Professor i statskunskap (Lars Hiertas proten ha för avsikt att fortsätta för högre fessur). studier. Utgår man från de av forskProfessor i statskunskap (personlig profesningskommittén anförda beräkningssur vid institutet för socialpolitisk och grunderna då det gäller amanuensperkommunal utbildning och forskning i Stockholm för G. E. Heckschcr, som utsonal skulle behov föreligga av minst över undervisnings- och examinationstre eventuellt fyra amanuenser. skyldighet vid nämnda institut är skylI petita för budgetåret 1952/53 bedig att vid Stockholms högskola dels medgärde högskolan inrättande av en bedela undervisning två timmar i veckan, dels förrätta hälften av examinationen i fattning såsom andre assistent samt omstatskunskap). vandling av den befintliga andre amaFörtursrätt till en docentbefattning. nuensbefattningen till en förste amaEn andre amanuens. nuensbefattning. I sina petitaförslag Göteborgs högskola: för budgetåret 1953/54 har preceptorn Professor i statskunskap. härutöver upptagit en befattning som Förtursrätt till en docentbefattning. andre amanuens och en som tredje Den nuvarande personalorganisatioamanuens. nen i statskunskap vid universiteten Det torde vara uppenbart att antalet motsvarar socialvetenskapliga forskstuderande i statistik vid Göteborgs ningskommitténs förslag. I universitetshögskola är så stort att en förstärkning av personalorganisationen är nödvän- beredningens betänkande VI framhölls att professor Hessler i Uppsala i petitadig. Ytterligare några års erfarenheter skrivelse föreslagit inrättande av en torde emellertid böra avvaktas, innan en mera definitiv organisation på den- förste amanuensbefattning, vars innena punkt genomföres. Enligt kommit- havare främst skulle ägna sig åt uppgiften att genom kurser främja pressténs uppfattning föreligger dock ett omedelbart behov av en andre assistent kännedom och biträda vid tidningsforskning. I nämnda betänkande omoch en förste amanuens utöver den benämndes vidare att professor Lagerroth fintlige andre amanuensen. Kommittén får därför föreslå att ifrågavarande be- i Lund hemställt om omvandling av befattningen som andre amanuens till en fattningar inrättas vid Göteborgs högförste amanuensbefattning. Med hänsyn skola. till det statsfinansiella läget ansåg sig emellertid universitetsberedningen icke D . Statskunskap kunna föreslå att dessa befattningar inrättades. Ett kursanslag om 1.000 kroDen nuvarande personalen i statsnor föreslogs emellertid för underviskunskap är följande: ning och forskning i tidningskunskap Uppsala universitet: Professor i vältalighet och statskunskap, vid Uppsala universitet. skytteanus. I petita för budgetåret 1952/53 hemFörtursrätt till en docentbefattning. ställde humanistiska sektionen i UppBiträdande lärare i statskunskap. sala om inrättande av en befattning som En andre amanuens. förste amanuens vid institutionen i Lunds universitet: statskunskap. Som ytterligare skäl för Professor i statskunskap. denna befattnings inrättande utöver de, Förtursrätt till en docentbefattning.

som redovisades av universitetsberedningen, framhöll professor Hessler i framställning till sektionen den 12 maj 1951, att ett politiskt klipparkiv inrättats vid institutionen i statskunskap hösten- 1950 samt att för upprätthållande av detta arkiv ovillkorligen krävdes en särskild amanuens. Humanistiska sektionen vid Lunds universitet begärde i sina petita för budgetåret 1952/53 att den vid seminariet för statskunskap befintliga befattningen som andre amanuens måtte förändras till en befattning som förste amanuens. De av de båda humanistiska sektionerna i Uppsala och Lund begärda förstärkningarna i ämnet statskunskap synas enligt kommitténs uppfattning i och för sig mycket angelägna. För den undervisning, som erfordras för de av kommittén berörda examina, torde emellertid nuvarande personalorganisation vid universiteten tills vidare vara tillräcklig. Någon omedelbar förstärkning anser sig kommittén därför icke böra föreslå. Beträffande Stockholms och Göteborgs högskolor anförde universitetsberedningen, att en utökning av lärarkrafterna i statskunskap var erforderlig. Härvid borde i första hand av respektive högskolor framförda önskemål — i Stockholm inrättande av en biträdande lärarbefattning och i Göteborg i etapp I en biträdande lärarbefattning samt i etapp II en andre amanuensbefattning och vissa kursanslag — tillgodoses. Med hänsyn till det statsfinansiella läget ansåg emellertid beredningen att denna förstärkning kunde anstå ännu någon kortare tid. Den sålunda diskuterade utbyggnaden hade även förordats av socialvetenskapliga forskningskommittén. I sina petita för budgetåret 1952/53 betonade Stockholms högskola, att äm-

nesrepresentanterna på grund av det alltjämt ökade antalet studerande i statskunskap framhållit nödvändigheten av att en befattning som biträdande lärare kom till stånd. Ämnesrepresentanterna hade dock i rådande statsfinansiella läge icke äskat medel för ändamålet. Efter en omläggning av här berörda examina kommer behovet av ytterligare lärarkrafter i ämnet att bli ännu större än vad det för närvarande är. En årlig kursundervisning om minst 90 timmar enbart i statskunskap såsom fast ämne kommer bland annat att bli erforderlig. Kommittén får därför föreslå, att en biträdande lärarbefattning i statskunskap vid Stockholms högskola inrättas. Vid Göteborgs högskola torde motsvarande förstärkning icke vara fullt så angelägen. Ovannämnda kursundervisning bör, intill dess en biträdande lärare erhållits, kunna meddelas av särskilda kursgivare. Härför erforderligt anslag har beräknats i det nedan (s. 422) föreslagna kursanslaget. Behov synes däremot redan nu föreligga av en amanuensbefattning i ämnet. Kommittén får därför föreslå — i likhet med vad högskolan i petita för budgetåret 1952/53 begärt — att en befattning som andre amanuens i statskunskap måtte inrättas vid Göteborgs högskola.

E. Sociologi Ämnet sociologi är icke företrätt vid Göteborgs högskola. Personalen vid övriga läroanstalter framgår av följande sammanställning: Uppsala universitet: Professor i sociologi. Förtursrätt till en docentbefattning. En förste assistent. En andre amanuens.

Lunds universitet: Biträdande lärare i sociologi, tillika examinator i ämnet. En andre amanuens. Stockholms högskola: Biträdande lärare i sociologi, tillika examinator i ämnet. En andre amanuens. Tidigare förslag Som framgår av ovanstående sammanställning finnes endast en professur i sociologi, nämligen vid Uppsala universitet. Denna liksom övriga befattningar i ämnet vid universiteten i Uppsala och Lund, inrättades efter beslut av 1947 års riksdag. Befattningarna vid Stockholms högskola tillkommo 1949. Tidigare hade således sociologien icke varit företrädd vid de svenska akademiska läroanstalterna. De beslut rörande sociologien, som fattades av 1947 års riksdag, grundade sig på förslag, framlagda av socialvetenskapliga forskningskommittén. I kommitténs betänkande hette det bland annat: Enligt vår mening hör målet vara, att fyra professurer i sociologi upprättas, en vid varje universitet och högskola. Så länge en dylik professur saknas, kommer alltid en allvarlig brist att bestå i den utbyggda samhällsvetenskapliga organisationen vid ifrågavarande akademiska läroanstalt. Vid varje professors sida bör vidare finnas en docentstipendiat, en förste assistent samt en eller flera amanuenser i sociologi. Såväl undervisningen som forskningen i detta ämne ställer nämligen stora anspråk på de biträdande lärarkrafterna. Fältstudiernas planläggning och genomförande kräva mycken omsorg och erfaren ledning. Det sålunda angivna programmet torde emellertid för närvarande icke kunna förverkligas. Då inga lärarbefattningar i sociologi funnits och då de ekonomiska och institutionsmässiga förutsättningarna för sociologisk forskning nästan helt saknats, råder naturligt nog brist på kompetenta sociologer i vårt land. För att komma förbi denna grundläggande svårighet torde flera olika vägar få anlitas. (SOU 1946:74, s. 83—84.)

I propositionen till 1947 års riksdag anförde föredragande departementschefen bland annat följande: Avsaknaden av självständiga lärarbefattningar i sociologi synes mig vara en allvarlig brist i vårt lands samhällsforskning. Enligt min mening har nämligen kommittén övertygande påvisat den centrala ställning, som sociologien intar inom samhällsvetenskapen. Jag är därför beredd att i stort sett förorda de förslag, som kommittén framlagt beträffande detta ämne. Bristen på fullt kompetenta sociologer i vårt land lägger stora hinder i vägen för en önskvärd upprustning av denna vetenskapliga disciplin. För att emellertid sociologien redan från början skall få en så stark position som möjligt synes det önskvärt, att en forskare i professors ställning kan företräda detta nya ämne. I likhet med kanslern vill jag därför för Uppsala universitets vidkommande förorda det av kommittén framlagda alternativa förslaget innebärande att den nuvarande professuren i praktisk filosofi uppdelas i en professur i sociologi och en professur i praktisk filosofi. Innehavaren av den nuvarande professuren i praktisk filosofi, prof. T. Segerstedt, som redan nu givit sociologien en framträdande plats i sin undervisning, torde därvid böra få frihet att välja mellan de båda professurerna. För Lunds universitet förordar jag inrättande av en biträdande lärarbefattning. Framdeles torde böra tagas under övervägande, huruvida denna befattning lämpligen bör ombildas till en fast tjänst, närmast då ett preceptorat. Det torde böra ankomma på vederbörande universitetsmyndigheter att i sinom tid taga initiativ till en eventuell sådan ombildning. Övriga av kommittén föreslagna befattningar tillstyrker jag.» Efter att ha redogjort för de önskemål och förslag, som framförts från Uppsala, Lund, Stockholm och Göteborg beträffande ämnet sociologi anförde universitetsberedningen i sitt betänkande VI följande: Beredningen underströk redan i betänkande II det stora behovet av sociologisk forskning och undervisning i vårt land och framhöll, att ämnet borde erhålla en självständig ställning som examensämne med egna lärare och institutioner. De senaste 409

årens utveckling torde ha ådagalagt både vikten av att den sociologiska forskningen och undervisningen i vårt land ytterligare utbygges och det lyckliga i att den hittills företagna utbyggnaden skett i lugn takt allteftersom de personella resurserna tilllåtit inrättandet av nj'a befattningar. Beredningen vill framhålla, att det icke torde vara till den sociologiska vetenskapens fördel — och ej ens möjligt — att omedelbart eller inom en snar framtid inrätta professurer i ämnet vid de tre lärosäten, där sådana f. n. saknas. Universitetsberedningen har emellertid icke ansett sig böra taga ställning till i vilken takt och på vad sätt utbyggnaden på längre sikt bör ske, eftersom denna fråga torde komma att behandlas av de för översyn av de juridiska och statsvetenskapliga examina tillkallade sakkunniga. Beredningen har därför icke tagit ställning till Stockholms och Göteborgs högskolors ovan redovisade önskemål. Beredningen föreslår, att befattningen som biträdande lärare i sociologi vid Lunds universitet omvandlas till en preceptorsbefattning. Beredningen delar uppfattningen, att det är ohållbart, att en icke ordinarie tjänsteman i biträdande lärares lönegrad ansvarar för de uppgifter det här är frågan om. En befattning som andre assistent bör omedelbart komma till stånd vid institutionen i Uppsala. De omfattande institutionsuppgifter, som uppkomma i ett ämne av denna karaktär, nödvändiggöra en fortsatt utbyggnad av Uppsalainstitutionen. Beredningen föreslår slutligen inrättandet av befattningar som kanslibiträde i lönegrad Ce 11 vid institutionerna i Uppsala och Lund, varvid de med de statsvetenskapliga institutionerna gemensamma befattningarna helt överföras till sistnämnda institutioner. En kanslibiträdesbefattning torde inom kort böra inrättas även vid institutionen i Stockholm. (SOU 1951:9, s. 105.) I sina sålunda framlagda förslag har universitetsberedningen tagit upp samtliga önskemål, som vid ifrågavarande tidpunkt hade framförts av sociologiens företrädare vid universiteten i Uppsala och Lund. I petita för budgetåret 1952/ 53 begärde humanistiska sektionen i Uppsala härutöver inrättande av en befattning som biträdande lärare i socio410

logi. Behovet av denna befattning motiverades av professor Segerstedt närmast med att det med nuvarande lärarstab icke var möjligt att möta kravet på en mera intensiv och specialiserad forskning och undervisning i landsbygdens sociala problem. L ä r a r r å d e t vid Stockholms högskola framhöll i petitaskrivelse för budgetåret 1951/52 (refererad i universitetsberedningens ovannämnda betänkand e ) , att enligt dess mening tiden nu vore inne för att såväl vid socialinstitutet i Stockholm som vid högskolan på ett mera bestående sätt reglera sociologiens ställning. Härvid talade starka skäl för att man borde eftersträva en för högskolan och socialinstitutet gemensam lösning. Den nuvarande biträdande lärarbefattningen vid högskolan borde således ersättas av en professur, vars innehavare skulle meddela undervisning och förrätta examination även vid socialinstitutet. Samtidigt borde den nuvarande amanuenstjänsten omvandlas till en assistentbefattning. Denna organisation borde träda i kraft från och med budgetåret 1952/53. I petita för budgetåret 1952/53 framhöll högskolan, att inrättandet av ifrågavarande professur vore oundgängligen nödvändigt. Beträffande Göteborgs högskola framhöll universitetsberedningen bland annat, att de sakkunniga för högskolans framtida ställning upptagit i andra etappen av högskolans utvecklingsprogram en biträdande lärarbefattning i sociologi. Högskolestyrelsen hade i sina petita för budgetåret 1951/52 erinrat om att till chefen för ecklesiastikdepartementet överlämnats en underdånig framställning från ett hundratal representanter för Göteborgs näringsliv samt dess kulturella och allmänna institutioner om vidtagande av åtgärder för att en professur i sociologi och

en sociologisk institution inom snar framtid måtte komma till stånd vid Göteborgs högskola. Styrelsen, som i allt väsentligt anslöt sig till petitionen, hade i sitt statförslag för budgetåret 1951/52 upptagit dels en professur i sociologi, dels för den planerade sociologiska institutionen en förste assistent, en a n d r e amanuens, ett kontorsbiträde samt dessutom materielanslag, anslag till fältarbeten och engångsanslag för institutionens upprustning. I petita för budgetåret 1952/53 framlades ånyo ifrågavarande äskanden.

Fortsatt utbyggnad Att ämnet sociologi intar en central ställning bland samhällsvetenskaperna påvisades, som departementschefen i propositionen till 1947 års riksdag framhöll, redan av socialvetenskapliga forskningskommittén. Det av forskningskommittén uppställda målet, en professur i sociologi vid varje universitet och högskola, måste därför eftersträvas. Härför talar också det stora intresse för sociologiska studier, som de studerande visa. Behovet av sociologiskt utbildad arbetskraft har redan tidigare berörts. Starka skäl tala således för att det uppställda målet snarast möjligt bör förverkligas. Som universitetsberedningen i sitt ovan återgivna yttrande framhöll, torde det emellertid icke vara till den sociologiska vetenskapens fördel — och ej ens möjligt •— att omedelb a r t eller inom en snar framtid inrätta professurer i ämnet vid samtliga de tre akademiska läroanstalter, där sådana för närvarande saknas. Professorer Enligt kommitténs uppfattning bör i första hand en professur komma till stånd vid Stockholms högskola. Kom-

mittén får därför föreslå att en professur i sociologi omedelbart måtte inrättas vid nämnda högskola. Huruvida innehavaren av denna professur i enlighet med lärarrådets ovan återgivna framställning även bör knytas till socialinstitutet anser sig kommittén icke hava anledning att taga ställning till. Skulle kompetent sökande till professuren icke omedelbart anses stå att få, bör beslutet om dess inrättande trots detta icke uppskjutas. Under sådana förhållanden bör nämligen professuren uppehållas på vakansförordnande, tills den kan besättas med ordinarie innehavare. För ett omedelbart inrättande av en professur i sociologi vid Stockholms högskolaj talar — förutom det stora intresse för sociologiska studier, som kommit till synes därstädes — främst behovet, ur arbetsmarknadssynpunkt, av sociologisk forskning och utbildning inriktad bland annat på den statliga och kommunala förvaltningens problem. Sociologien i Stockholm synes redan nu i viss mån ha fått en sådan inriktning. Ur det allmännas synpunkt synes det vara angeläget, att ökade möjligheter skapas för en sociologisk forskning, som kan antagas komma att särskilt syssla med förvaltningens problem. Förutsättningar härför föreligga främst i Stockholm, dit alla de centrala organ och sammanslutningar med vilka ämnets företrädare i så fall måste samarbeta äro koncentrerade. Professurens eventuella anknytning till socialinstitutet skulle ur denna synpunkt även vara till viss fördel. För Lunds universitets del har som tidigare framhållits universitetsberedningen föreslagit en omvandling av den befintliga biträdande lärarbefattningen i sociologi till en preceptorsbefattning. En sådan lösning av ämnesrepresentationen i denna för den samhällsveten411

skapliga forskningen och undervisningen mycket viktiga universitetsdisciplin skulle emellertid enligt kommitténs uppfattning endast vara tillfyllest under en relativt kort övergångstid. Under sådana förhållanden anser sig kommittén icke kunna förorda inrättande av ett preceptorat i ämnet, trots att det uppenbarligen redan nu föreligger fullt tillräckliga skäl för att en ordinarie lärarbefattning i ämnet kommer till stånd. Kommittén vill i stället föreslå, att beslut fattas om inrättande av en professur i sociologi vid Lunds universitet från och med budgetåret 1958/59. Ett sådant beslut skulle utan tvekan i hög grad verka stimulerande på dem som redan nu hålla på med vetenskaplig forskning och högre studier inom ämnet. Skulle vid nämnda tidpunkt trots detta kompetenta sökande till professuren icke finnas, bör densamma intill dess så blir fallet uppehållas på vakansförordnande. Fram till budgetåret 1958/59 bör undervisningen och examinationen liksom hittills upprätthållas av en docentkompetent biträdande lärare. Vid Göteborgs högskola finnes icke någon lärarbefattning i sociologi. Behovet av att ämnet blir företrätt vid denna läroanstalt har ytterligare markerats i den ovan omnämnda underdåniga framställningen. Kommittén anser att en professur bör komma till stånd ungefär vid samma tidpunkt som angivits beträffande Lund. Härjämte är det nödvändigt, att den redan av forskningskommittén föreslagna och av de sakkunniga för högskolans framtida ställning upptagna biträdande lärarbefattningen omedelbart inrättas. Både med hänsyn till den ställning sociologien enligt kommitténs förslag skall komma att få i de samhällsvetenskapliga examina och med hänsyn till behovet i övrigt av undervisning i ämnet måste

nämligen sociologien snarast möjligt få en företrädare vid högskolan. Kommittén får därför föreslå, att en befattning såsom biträdande lärare i sociologi inrättas vid Göteborgs högskola. Innehavaren av denna befattning bör tillika, därest han har docentkompetens, förordnas till examinator i ämnet.

Övriga

lärare

Bedan under nuvarande förhållanden föreligger, som framgår av ovan återgivna framställningar från de akademiska myndigheterna, visst behov av andra lärarbefattningar i sociologi. I och med att samhällsvetenskapliga examina omläggas på sätt kommittén föreslagit kommer detta behov att ytterligare framträda och en förstärkning av personalorganisationen i ämnet är därför oundgängligen nödvändig. Enligt kommitténs förslag skall sociologi ingå såsom fast ämne i- politices kandidat- och politices magisterexamina. Sociologi skall dessutom kunna medtagas såsom valfritt examensämne i juris politices magisterexamen. I det senare fallet skola kunskapsfordringarna till omfattningen i stort sett motsvara fordringarna för en betygsenhet i ämnet. Även om den nu berörda grundläggande undervisningen för politices studerande i stort sett kan samordnas med den grundläggande undervisningen för övriga studerande, komma ökade krav att ställas på lärarna i sociologi efter genomförandet av våra examensförslag. Man måste nämligen räkna med att det sammanlagda antalet studerande, som komma att bedriva studier i ämnet för lägre betyg, blir betydligt större än vad det nu är. Härtill kommer övrig erforderlig undervisning i ämnet samt handledningen av licentiander och doktorander. I universitetsberedningens betänkan-

de VI återgavs den petitaskrivelse, vari professor Segerstedt vid Uppsala universitet framförde önskemål om inrättande av den av beredningen föreslagna befattningen som andre assistent. Innehavaren av denna befattning skulle enligt professor Segerstedt komina att få som huvudsaklig uppgift att leda och övervaka det forskningsarbete, som pågår på skilda håll ute i landet och vars värde ofta är helt beroende av att fältarbetarna stödjas av en kompetent ledare. Den redan befintlige förste assistenten skulle huvudsakligen ägna sig åt undervisning och övervakning av det inom institutionen pågående forskningsarbetet. Det är möjligt, framhöll professor Segerstedt vidare, att den fortsatta utvecklingen kräver, att förste assistenttjänsten omvandlas till en biträdande lärarbefattning. I avvaktan på ytterligare erfarenheter och de reformförslag, som denna kommitté kan komma att framlägga, fann emellertid professor Segerstedt det riktigast att vid ifrågavarande tidpunkt begränsa sina önskemål till en ny andre assistentbefattning. Den av professor Segerstedt sålunda antydda omvandlingen av förste assistentbefattningen till en biträdande lärarbefattning förefaller kommittén nödvändig och den bör ske senast a n d r a året efter ett beslut om inrättande av de av kommittén föreslagna samhällsvetenskapliga examina. Kommittén får därför föreslå att befattningen såsom förste assistent vid sociologiska institutionen i Uppsala omvandlas till en befattning som biträdande lärare i sociologi. Härvid förutsattes att den av universitetsberedningen föreslagna andre assistentbefattningen inrättats. Det bör vidare framhållas, att här nämnd personalorganisation är erforderlig även om den av professor Segerstedt i petita för budgetåret 1952/53 föreslag-

na biträdande lärarbefattningen kommer till stånd. Sistnämnda befattning avser nämligen ett speciellt område inom sociologien, landsbygdssociologi, och innehavaren av denna befattning torde icke komma att kunna anlitas för den kursundervisning, som erfordras för bland annat de föreslagna samhällsvetenskapliga examina. Vid Lunds universitets sociologiska institution får kommittén föreslå inrättandet av en befattning som andre assistent, vilken tjänst omedelbart bör komma till stånd. Innehavaren av denna befattning bör tjänstgöra både som undervisnings- och forskningsassistent och således intill dess den föreslagna professuren kommer till stånd delvis fylla samma funktioner, som den biträdande läraren och andre assistenten vid institutionen i Uppsala skola fylla. Den nuvarande biträdande lärarbefattningen måste bibehållas även sedan professuren i ämnet inrättats. F r å n och med budgetåret 1958/59 skulle således personalorganisationen vid institutionen i Lund vara fullt utbyggd. Som framgår av ovan återgivna petitaskrivelse hade lärarrådet vid Stockholms högskola tänkt sig att den nuvarande biträdande lärarbefattningen i sociologi skulle kunna indragas när en professur i ämnet inrättades samt att den nuvarande amanuenstjänsten samtidigt skulle omvandlas till en a n d r e assistenttjänst. Bortsett från att det förefaller kommittén osannolikt, att en professor med biträde av endast en assistent redan under nuvarande förhållanden på ett tillfredsställande sätt skulle kunna bedriva och leda forskningsarbete i sociologi samt meddela undervisning och förrätta examination i ämnet både vid högskolan och socialinstitutet, synes den av lärarrådet sålunda föreslagna personalorganisationen absolut otillräcklig, sedan de av kommit-

tén föreslagna examina inrättats. Vid Stockholms högskolas sociologiska institution kommer att erfordras en personalorganisation, som åtminstone motsvarar den som ansetts nödvändig vid den sociologiska institutionen i Uppsala.

Förtursrätt till en docentbefattning. Biträdande lärare i geografi, kulturgeografi. En förste amanuens. Göteborgs högskola: (Professor i geografi [med handelsgeografi] och etnografi.)

Kommittén vill därför understryka I samband med att förslag framlades betydelsen av att de nuvarande befatt- om inrättande av de nuvarande profesningarna såsom biträdande lärare i sosurerna vid universiteten berördes ciologi samt såsom a n d r e amanuens biäven frågan om biträdande lärare i kulbehållas och dessutom föreslå, att en turgeografi. Inrättande av professurerbefattning såsom andre assistent inrät- na för detta ämnesområde föreslogs dels tas vid högskolans sociologiska instituav socialvetenskapliga forskningskomtion. Samtidigt får kommittén föreslå mittén, dels av universitetsberedningen inrättandet av en kanslibiträdesbefatt- i dess betänkande II. Forskningskomning (i lönegrad Ca 11) vid institutio- mittén underströk bland annat kraftigt nen. Universitetsberedningen framhöll i behovet av att biträdande lärarbefattovan återgivna yttrande, att en sådan ningar i kulturgeografi kommo till stånd tjänst inom kort borde inrättas. samtidigt med professurerna i ämnet, I och med att en befattning såsom bi- medan universitetsberedningen ansåg trädande lärare i sociologi inrättas vid att inrättande av dessa befattningar, en Göteborgs högskola bör — såsom soci- vid vartdera universitet, borde anstå. alvetenskapliga forskningskommittén Departementschefen framhöll i p r o framhöll — en andre amanuenstjänst positionen till 1947 års riksdag — likkomma till stånd; kommittén föreslår som kanslern i sitt remissyttrande — därför inrättande av en sådan tjänst. att inrättande av befattningarna ifråga Att tillgång på amanuenspersonal inom i enlighet med universitetsberedningens ett så utpräglat institutionsämne som förslag borde anstå till dess de nya sociologi är nödvändig, torde icke beprofessurerna besatts med ordinarie höva närmare motiveras. innehavare. Så skedde vid Uppsala universitet 1949 och vid Lunds 1950. Med F. Kulturgeografi hänsyn till att redan tidigare behov Särskilda professurer i kulturgeografi ansågs föreligga av biträdande lärare i finnas endast vid de båda universiteten. kulturgeografi synas således numera Den nuvarande personalen i ämnet är inga skäl finnas för ytterligare anstånd följande: med befattningarnas inrättande. UniverUppsala universitet: sitetsberedningen tog också i sitt betänProfessor i geografi, särskilt kulturgeografi med ekonomisk geografi. kande VI åter upp frågan och föreslog Förtursrätt till en docentbefattning. att en befattning som biträdande lärare En förste assistent. i kulturgeografi inrättades såväl i UppLunds universitet: sala som i Lund. Professor i geografi, särskilt kulturgeografi med ekonomisk geografi. Kommittén får kraftigt understryka Förtursrätt till en docentbefattning. vikten av att det sålunda av beredningEn förste assistent. en framlagda förslaget snarast möjligt Stockholms högskola: realiseras. Behovet av biträdande lä(Professor i geografi inom matematisknaturvetenskapliga fakulteten.) rare kommer efter en omläggning av po414

litices magisterexamen att bli ännu större än vad det för närvarande är. Kulturgeografi skall nämligen ingå i samhällsvetenskapliga examina såsom fast ämne och dessutom kunna väljas såsom huvud- eller stödämne. Kulturgeografien kommer således att tillföras en ny grupp studerande, vilken tidigare icke medräknats vid bedömandet av lärarbehovet i ämnet. För Stockholms och Göteborgs högskolor h a r föreslagits en liknande uppdelning av professurerna i geografi, som den som skett vid universiteten. I sitt betänkande VI upptog universitetsberedningen denna fråga samt föreslog att en professur i geografi, särskilt kulturgeografi med ekonomisk geografi omedelbart skulle inrättas vid Stockholms högskola. Uppdelningen av professuren vid Göteborgs högskola borde däremot enligt beredningen anstå något. Ur samhällsvetenskapernas och den samhällsvetenskapliga utbildningens s y n p u n k t är det synnerligen angeläget, att den sålunda föreslagna professuren vid Stockholms högskola snarast möjligt kommer till stånd. Som tidigare framhållits anser kommittén att den föreslagna politices magisterexamen skulle — om kulturgeografi väljes som huv u d ä m n e — vara en lämplig utbildningslinje för personer, som ha för avsikt att ägna sig åt bebyggelseplanering och lokaliseringspolitik. Politices magisterexamen bör emellertid i dylikt fall om möjligt kompletteras med viss utbildn i n g i stadsplanelära, vilken utbildn i n g endast kan erhållas vid tekniska högskolan i Stockholm. Under sådana förhållanden förefaller det sannolikt att åtskilliga av dem som ämna avlägga e n politices magisterexamen med här n ä m n d inriktning komma att bedriva åtminstone sina huvudämnesstudier i kulturgeografi vid Stockholms högsko-

la. Så kan emellertid endast ske, därest en professor i ämnet finnes. Förutom den sålunda föreslagna professuren vid Stockholms högskola föreligger därstädes behov av en befattning som biträdande lärare i kulturgeografi. Den nuvarande biträdande lärarbefattningen bör därför bibehållas. G. Företagsekonomi Allmänna synpunkter Av den i kapitel 24 lämnade redogörelsen för behovet av undervisning i examensämnet företagsekonomi framgår, att enbart detta behov gör det önskvärt att professurer i företagsekonomi inrättas vid universiteten och Stockholms högskola. Ett inrättande av nämnda professurer kan således till fullo motiveras även om man bortser från det starka behovet av kvalificerad företagsekonomisk forskning inom de samhällsvetenskapliga ämnesgrupperna vid de akademiska läroanstalterna. I nämnda kapitel (s. 359) h a r vidare framhållits, att de vetenskapliga kompetenskrav, sona måste ställas på de akademiska lärarna i företagsekonomi för samhällsvetenskapliga examina och juris politices magisterexamen, göra det uteslutet att ens som en temporär lösning diskutera möjligheten att inrätta befattningar såsom biträdande lärare, vilkas innehavare självständigt skulle svara för undervisning och examination i företagsekonomi såsom fast ämne. Inom överskådlig tid torde man med hänsyn till de goda utkomstmöjligheter på den fria arbetsmarknaden, som föreligga för en vetenskapligt m e riterad företagsekonom, överhuvudtaget icke kunna påräkna några för sådana befattningar tillräckligt kvalificerade sökande. Det har ifrågasatts att, åtminstone vid några av de berörda läroanstalter415

na, såsom ett första led i utbyggnaden av ämnet företagsekonomi inrätta preceptorat. Kommittén vill emellertid för sin del avstyrka en sådan lösning. Preceptorstjänster äro ordinarie befattningar, vilka svårligen kunna omvandlas till professurer, därest icke innehavaren av tjänsten dels besitter full professorskompetens, dels är överlägsen eventuella andra sökande. Om så ej bleve fallet, skulle alltså ett eventuellt inrättande av ett preceptorat kunna för en lång följd av år h i n d r a ämnets önskvärda utveckling. Man kan alltså icke bortse från de risker, vilka äro förenade med inrättandet av preceptorstjänster såsom en temporär lösning. Dessa bli desto större då man dessutom måste räkna med svårigheten att i konkurrens med näringslivet till andra än universitetens högsta lärarbefattningar locka och kvarhålla verkligt kvalificer a d e företagsekonomiska forskare.

åtminstone bli fallet, om v e d e r b ö r a n d e kunna räkna med att vetenskapliga arbetsmöjligheter på det företagsekonomiska området komma att stå till buds. Den just nu r å d a n d e knapphetssituationen betingas av att flera professurer i företagsekonomi vid handelshögskolorna under senaste tiden ha besatts; ytterligare en nybesättning är f. n. aktuell. De därefter närmast förutsebara vakanserna kunna däremot väntas inträffa först om ca 10 å 15 år. Av denna anledning kan det för företagsekonomiens vidare utveckling anses vara av särskild vikt att de nu berörda professurerna med det snaraste inrättas. Det förefaller kommittén härvid välbetänkt att, därest tillfälliga rekryteringssvårigheter skulle föreligga efter professurernas inrättande, desamma tillsvidare uppehållas på förordnande och icke förhastat besättas.

Målet måste därför som nämnts vara professurer i ämnet. Skulle tillfälliga svårigheter föreligga att få dessa på ett fullt tillfredsställande sätt besatta med ordinarie innehavare, äro utsikterna att inom rimlig tid få fram forskare med erforderlig kompetens betydligt större när professurer redan äro inrättade än om lägre befattningar under en obestämd övergångstid tillskapas. Till och med speciella anordningar i form av särskilda kurser och tillförordnade examinatorer synas vara att föredraga som interimistisk lösning framför inrättandet av lägre ordinarie lärarbefattningar. Intresset för vetenskapligt arbete på det företagsekonomiska området h a r under de senaste åren varit i starkt stigande. Även om man för ögonblicket kan ha anledning räkna med vissa svårigheter att rekrytera vetenskapliga befattningar torde därför dessa relativt snart komma att elimineras. Så torde

Kommitténs förslag

416 Av tidigare (s. 358 ff.) anförda skäl finner kommittén det mest angeläget att professurerna vid universiteten i Uppsala och Lund med det snaraste inrättas. En oundgänglig förutsättning för att undervisningen i företagsekonomi vid universiteten över huvud taget skall kunna upprätthållas är att dessa befattningar komma till stånd. Kommittén får således föreslå att en professur i företagsekonomi inrättas vid vartdera av universiteten i Uppsala och Lund. Vid Stockholms högskola torde det åtminstone provisoriskt vara möjligt att i samarbete med handelshögskolan i Stockholm samt i övrigt med hjälp av främst därifrån anlitade lärare upprätthålla undervisningen i företagsekonomi såsom fast ämne, stödämne och huvudämne: allmän kurs. Kommittén får därför, och med hänsyn till de sannolika svårigheterna att inom en snar framtid besätta samtliga professurer,

föreslå att tillsvidare endast principbeslut fattas om inrättande av en professur i företagsekonomi vid Stockholms högskola. Intill dess den sålunda föreslagna professuren kommer till stånd bör Stockholms högskola erhålla för undervisningen i företagsekonomi erforderliga anslag. Förslag härom framlägges nedan (s. 421). I fråga om Göteborgs högskola anser kommittén att undervisningsbehovet i företagsekonomi såsom fast ämne, stödämne och huvudämne: allmän kurs tillsvidare får lösas på motsvarande sätt, som föreslagits såsom övergångsform för Stockholms högskola. Det bör framhållas att de av kommittén ovan framlagda förslagen således innebära att studerande från såväl Göteborgs högskola som — intill dess den föreslagna professuren inrättats — Stockholms högskola måste förelägga studier i företagsekonomi enligt fordringarna för huvudämne: specialkurs till ettdera universitetet. Det förefaller emellertid kommittén möjligt att i detta hänseende ett samarbete i lämplig form mellan Uppsala universitet och Stockholms högskola skulle kunna ske utan större svårigheter för de studerande. Undervisningen i föreläsningsform på nu berört stadium kan knappast väntas få någon större omfattning, utan seminarieundervisningen torde bli den dominerande. Med hänsyn härtill torde möjligheterna att åstadkomma ett samarbete mellan berörda läroanstalter vara ganska stora. Vid universitetet i Uppsala respektive Lund måste i samband med de föreslagna professurernas inrättande erforderliga institutionsresurser komma till stånd. Kommittén får vidare föreslå inrättande av dels en befattning såsom förste assistent, dels en befattning såsom kanslibiträde inom ämnet företagsekonomi vid vartdera universitetet. 27 — 22261

Assistenten bör ha till uppgift att biträda vederbörande professor såväl vid forskning som vid undervisning. Då assistentbefattningarna första gången tillsättas torde som kompetensvillkor böra uppställas väl kvalificerad ekonomexamen eller helst ekonomie licentiatexamen. Man kan nämligen tidigast påräkna en rekrytering till denna befattning ur universitetens egna led, då företagsekonomien hunnit studeras såsom huvudämne. Med hänsyn såväl härtill som till den erforderliga kompetensen och de gynnsamma utkomstmöjligheter på den fria arbetsmarknaden, som föreligga för kvalificerade företagsekonomer, anser kommittén det icke vara möjligt att tillgodose behovet av vetenskaplig medarbetare till professorn i företagsekonomi med en lägre befattning än den föreslagna. Till vardera av de företagsekonomiska institutionerna bör dessutom utgå dels ett engångsanslag för anskaffning av litteratur och tekniska hjälpmedel, dels ett årligt materielanslag. Kommittén får därför föreslå att den företagsekonomiska institutionen vid universitetet i Uppsala respektive den i Lund måtte erhålla ett engångsanslag om 15.000 kronor samt ett årligt materielanslag om 10.000 kronor. F r å n och med det budgetår, då ovan föreslagna befattningar i företagsekonomi komma till stånd, blir det årliga anslag om 2.400 kronor, vilket för närvarande utgår till vartdera universitetet för kursundervisning i företagsekonomi, icke erforderligt. Kommittén får därför föreslå att ifrågavarande anslag indrages. H. Ekonomisk historia. Modern politisk och social historia I ämnet ekonomisk historia består den nuvarande personalen av en professor vid Stockholms högskola samt 417

tre preceptorer, en vid vartdera universitetet och en vid Göteborgs högskola. Ämnet är således självständigt företrätt vid samtliga berörda akademiska läroanstalter. Enligt kommitténs förslag till examina skall ekonomisk historia kunna medtagas i politices magisterexamen dels såsom stödämne i kombination med annat samhällsvetenskapligt huvudämne, dels såsom huvudämne under förutsättning att historia medtages såsom stödämne. Ekonomisk historia skall däremot icke ingå såsom fast ämne i samhällsvetenskapliga examina. Kursfordringarna i nationalekonomi såsom fast ämne böra emellertid alltid omfatta en översikt över den internationella och svenska ekonomiska historiens viktigaste sammanhang, med speciell tonvikt på utvecklingen under de senaste h u n d r a åren. Den undervisning, som erfordras för nu berörda ekonomiskt-historiska del •av ämnet nationalekonomi, bör meddelas av akademisk lärare i ekonomisk historia. Examinationen i ekonomisk historia inom det fasta ämnet nationalekonomi bör inordnas i övrig examination av nationalekonomiens deskriptiva delar, lämpligen med biträde av den lärare som meddelar den ekonomisk-historiska undervisningen. Undervisningen i ekonomisk historia för det, sannolikt förhållandevis ringa antal studerande, som välja ämnet såsom huvud- eller stödämne i politices magisterexamen, torde i stort sett kunna samordnas med den undervisning, som kommer att meddelas för filosofie kandidatexamen och filosofisk ämbetsexamen. Med hänsyn till de av kommittén föreslagna examina synes därför den nuvarande lärarorganisationen vara tillräcklig. Enligt kungligt brev 26/7 1947 skall, fr. o. m. tidpunkt som framdeles be418

stämmes, inom vardera av de humanistiska sektionerna vid universiteten i Uppsala och Lund inrättas en professur i modern politisk och social histoi'ia. Det principbeslut, som ligger till grund härför, samt beslutet om inrättande av de befintliga preceptoraten i ekonomisk historia fattades av 1947 års riksdag. I Kungl. Maj :ts proposition härom framhöll föredragande departementschefen bland annat följande: Såsom torde ha framgått av den lämnade redogörelsen, föreligga i fråga om ämnet historia starkt motiverade önskemål främst i två avseenden: dels anses angeläget, att den moderna sociala och politiska historien blir företrädd vid våra högskolor på ett mera verksamt sätt än för närvarande, och dels understrykes samstämmigt behovet av ökad undervisning och forskning i ekonomisk historia. Därjämte framhåller universitetsberedningen önskvärdheten av en ökning av antalet lärostolar i det odifferentierade huvudämnet. Samtliga dessa önskemål kunna knappast för närvarande tillgodoses i full utsträckning. För egen del har jag i likhet med kanslern funnit en differentiering av ifrågavarande ämne vara det i dagens läge angelägnaste kravet samt att därvid såväl den moderna historien som den ekonomiska historien tillgodoses. Visserligen har en viss tveksamhet kommit till synes rörande lämpligheten av en dylik differentiering, åtminstone såvitt angår modern historia. Jag har dock funnit mig kunna i princip ansluta mig till kanslerns förslag, att en specialprofessur i sistnämnda ämnesgren inrättas vid vartdera av universiteten i Uppsala och Lund. Ämnesområdena för de nya professurerna synas lämpligen böra bestämmas till att avse »modern politisk och social historia» och deras innehavare åläggas att förrätta undervisning och examination inom denna del av examensämnet historia. På grund av önskvärdheten av att tillgången till kompetenta sökande till dessa professurer säkerställes, anser jag, att de icke böra inrättas omedelbart men att principbeslut nu bör fattas om deras upprättande vid tidpunkt som framdeles bestämmes. Kommittén anser det önskvärt att en särskild enterminskurs i modern politisk historia kommer till stånd. Ifråga-

varande lärokurs bör uppläggas speciellt med tanke på de behov av kunskaper i modern politisk historia, som kunna tänkas föreligga för dem som avse att ägna sig åt verksamhet inom utrikesförvaltningen. Ämnet bör kunna medtagas som tillvalsämne i juris politices magisterexamen och juris kandidatexamen. (Exempel på kunskapsfordringar för en sådan kurs ingår i bilaga 13.) Vidare h a r kommittén i samband med att synpunkter framförts på utbildningen av gymnasielärare i samhällskunskap (bil. 15) föreslagit att i vissa fall en halvterminskurs i modern politisk historia skulle ingå i denna utbildning. Kommittén har härjämte vid behandlingen av politices magisterexamens utformning berört frågan huruvida i denna examen obligatoriskt borde ingå vissa kunskapsfordringar i modern politisk och social historia. Förslag härom framlades bland annat av professorn Johan Åkerman i Lund vid kommitténs överläggningar därstädes med de akademiska lärarna. Professor Åkerman framhöll, att någon närmare kunskap i modern politisk historia utan tvekan hörde till den samhällsvetenskapliga grundutbildningen samt att ämnet därför borde ingå bland de fasta examensämnena. Kommittén har emellertid icke ansett det möjligt att, inom den begränsade studietid som står till buds för de fasta examensämnena, även inrymma modern politisk historia. Kunskaper i modern politisk och social historia skulle i många fall otvivelaktigt vara av stort värde vid fortsatta studier i ett flertal samhällsvetenskapliga ämnen. Med hänsyn till att behov av särskild undervisning i modern politisk och social historia icke är oundgängligen nödvändig för realiser a n d e t av de av kommittén föreslagna examina, har kommittén dock icke an-

sett sig böra upptaga de i princip beslutade professurerna bland sina förslag.

I. För flera ämnen gemensamma frågor Docenter Den samhällsvetenskapliga ämnesgruppen vid Uppsala universitet disponerar över fem docentbefattningar, varvid vart och ett av ämnena nationalekonomi, statistik, statskunskap, kulturgeografi och sociologi har förtursrätt till en befattning. Vid Lunds universitet disponerar motsvarande grupp över fyra befattningar; ämnet sociologi hai icke här förtursrätt till någon särskild befattning. Av humanistiska fakultetens vid Stockholms högskola nio docentbefattningar skola fyra tillhöra den historisk-samhällsvetenskapliga ämnesgruppen och av dessa fyra bör en företrä desvis stå till förfogande för statskunskap, en för nationalekonomi och en för kulturgeografi. Göteborgs högskola disponerar över sex docentbefattningar av vilka en företrädesvis är avsedd för nationalekonomi och en för statskunskap. Nedan har gjorts en sammanställning över nuvarande antalet professurer i de av kommittén berörda samhällsvetenskapliga ämnena samt för ifrågavarande ämnen befintliga särskilda docentbefattningar. Pro- Docentfessurer befattn. Uppsala universitet 61) 5 Lunds universitet 4 4 Stockholms högskola 62) 3 Göteborgs högskola 2 2 Anmärkningar: 1 Inklusive professuren i nationalekonomi med finansrätt. — 2 Härvid ha medtagits 2 professurer i nationalekonomi (tillhörande humanistiska fakulteten), 2 i statskunskap samt 1 i vart och ett av ämnena ekonomisk historia och statistik. 419

Utöver nu befintliga docentbefattningar (docentstipendier) föreslog socialvetenskapliga forskningskommittén ytterligare ett stipendium i nationalekonomi i Uppsala, Lund respektive Stockholm samt ett i statistik och ett i ekonomisk historia i Stockholm. Universitetsberedningen har i sitt betänkande VI bland annat föreslagit och kostnadsberäknat ett docentstipendium i statistik inom Stockholms högskolas humanistiska fakultet. Forskningskommittén u n d e r s t r ö k i sitt betänkande betydelsen av att samtliga föreslagna docentstipendier i nationalekonomi kommo till stånd. Sålunda framhölls bland annat, att även om dessa stipendier icke genast kunde tagas i anspråk, så borde man likväl icke tveka att tillskapa dem. Endast härigenom kunde man nämligen säkerställa rekryteringen till professurerna i ämnet samt komma ur de befintliga svårigheterna på detta område. Forskningskommittén föreslog därför, att man i detta fall skulle frångå den i övrigt tillämpade principen om ett stipendium för en professur och alltså omedelbart inrätta två docentstipendier med företrädesrätt för nationalekonomi vid vartdera universitet. Kommittén delar helt forskningskommitténs synpunkter angående behovet av ytterligare docentbefattningar i nationalekonomi. För att säkerställa rekryteringen till professurerna i nationalekonomi är det fortfarande synnerligen angeläget, att ett tillräckligt antal docentbefattningar finnas. Vid universiteten i Uppsala och Lund samt vid Göteborgs högskola äro för närvarande docentbefattningarna i nationalekonomi besatta. Vid Stockholms högskola ha för befattningen avsedda medel använts för avlöning av en biträdande lärare i ämnet. Tidigare (s. 403) h a r framhållits att en sådan ordning icke är lämplig.

420 För väl kvalificerade nationalekonomer äro möjligheterna att erhålla anställningar utanför de akademiska läroanstalterna synnerligen goda. Sedan nu tre av de fyra befintliga docentbefattningarna besatts torde utsikterna att få ytterligare personer intresserade av att sikta på en akademisk k a r r i ä r inom ämnet vara ytterst små. Kommittén får därför föreslå, att ytterligare en docentbefattning med företrädesrätt för nationalekonomi omedelbart inrättas vid vartdera universitet och vid Stockholms högskola. Vid Uppsala universitet finnas redan nu två professurer i ämnet och vid Stockholms högskola tre profes surer (om professuren i nationalekonomi med finansvetenskap m e d r ä k n a s ) . Vid Lunds universitet har kommittén föreslagit att ytterligare en professur omedelbart skall inrättas. Ett genomförande av kommitténs förslag i fråga om docentbefattningar är därför jämväl motiverat med hänsyn till principen om en docentbefattning för varje professur. I och med att den av kommittén föreslagna professuren i sociologi inrättas vid Stockholms högskola bör en docentbefattning med företrädesrätt för detta ämne komma till stånd. Även för sociologien är det av stor vikt att möjligheter skapas för att säkerställa rekryteringen till professurer i ämnet. För närvarande finnes endast en docentbefattning (vid universitetet i Uppsala) speciellt avsedd för detta ämne. Skäl kunde därför anföras för att en befattning omedelbart borde inrättas jämväl vid Lunds universitet. Kommittén har emellertid icke ansett sig böra framlägga ett sådant förslag. En docentbefattning med företrädesrätt för ämnet sociologi vid Lunds universitet föreslås emellertid komma till stånd från och med budgetåret 1958/59 eller vid samma tidpunkt, som professuren därstädes bör inrättas.

Kommittén får slutligen understryka behovet av den av universitetsberedningen föreslagna docentbefattningen i statistik vid Stockholms högskola. Bedan tidigare h a r kommittén betonat angelägenheten av en utbyggnad av personalorganisationen i statistik vid denna högskola. Kursanslag Av humanistiska sektionernas vid universiteten i Uppsala och Lund kursanslag är för närvarande 2.400 kronor avsedda för kurs i företagsekonomi inom ämnet nationalekonomi samt 1.500 kronor för kurs i sociallagstiftning inom ämnet statskunskap. Båda dessa anslag tillkommo efter förslag av socialvetenskapliga forskningskommittén. Till Stockholms och Göteborgs högskolor utgå för närvarande icke några kursanslag för undervisningen i de samhällsvetenskapliga ämnena. Forskningskommittén föreslog emellertid att nämnda högskolor bland annat borde erhålla vardera 1 000 kronor till kurs i sociallagstiftning. Som ovan (s. 417) framhållits kunna de anslag på 2.400 kronor, som utgå till universiteten för kurs i företagsekonomi indragas i och med att de föreslagna professurerna i ämnet komma till stånd. Intill dess den vid Stockholms högskola föreslagna professuren i företagsekon o m i inrättats får kommittén föreslå att n ä m n d a högskolas samhällsvetenskapliga ämnesgrupp erhåller ett årligt kursanslag om 12.000 kronor för ano r d n a n d e av undervisning i företagsekonomi såsom fast ämne, för examinationen i detta ämne samt för särskild seiminarieundervisning och för examination i företagsekonomi enligt fordr i n g a r n a för stödämneskurs och huvudä m n e : allmän kurs (se närmare h ä r o m s. 416 f). Det bör framhållas att semiinarieundervisningen icke är erfor-

derlig förrän från och med det budgetår, då seminarieledare och examinator för stödämne och h u v u d ä m n e : allmän kurs utsetts. Vidare bör framhållas, att kommittén utgår ifrån att handelshögskolans undervisning i företagsekonomi kommer att kunna utnyttjas för den i övrigt erforderliga undervisningen i stödämne och huvudämne: allmän kurs. De eventuella kostnader, som kunna uppstå i samband härmed, kunna dock icke av kommittén nu beräknas. Vid Göteborgs högskola får undervisningen och examinationen i det fasta ämnet företagsekonomi tills vidare tillgodoses genom en vid högskolan anordnad kurs. Kommittén får för bland annat detta ändamål föreslå ett årligt kursanslag om 6 000 kronor. I den mån undervisningen för stödämne och h u v u d ä m n e : allmän kurs kan anordnas i samarbete med handelshögskolan i Göteborg måste — vid samma tidpunkt som ovan nämnts beträffande Stockholms högskola — särskild seminarieledare och examinator anställas vid högskolan. Det föreslagna anslaget avser att jämväl täcka kostnaderna härför. Härtill kunna emellertid komma eventuella kostnader för handelshögskolans medverkan. I och med att de av kommittén föreslagna lärarbefattningarna i nationalekonomi vid universiteten och Stockholms högskola komma till stånd, föreligger enligt kommitténs uppfattning vid dessa läroanstalter icke behov av något för nationalekonomi särskilt avsett kursanslag. Vid Göteborgs högskola blir däremot förhållandet ett annat. Som ovan (s. 405) framhållits måste nämnda högskola, intill dess en biträdande lärarbefattning i nationalekonomi inrättats, erhålla ett särskilt anslag för kursundervisningen i detta ämne. Kommittén får i anledning härav föreslå, att till 421

Göteborgs högskola måtte utgå ett årligt anslag om 6 000 kronor för kursundervisning i ämnet nationalekonomi. De anslag om 1 500 kronor, vilka utgå till universitetens humanistiska sektioner för kurs i sociallagstiftning inom ämnet statskunskap, böra med hänsyn till penningvärdesförsämringen uppräknas med 500 kronor. Kommittén får i anledning härav föreslå att nämnda anslag måtte utgå med 2 000 kronor årligen. I likhet med forskningskommittén anse vi att behov av kurs i sociallagstiftning jämväl föreligger vid Stockholms och Göteborgs högskolor. För ifrågavarande undervisning erfordras ett anslag av samma storlek som det, som bör utgå till respektive universitet. Kommittén får därför föreslå, att ett anslag om 2 000 kronor för kurs i sociallagstiftning inom ämnet statskunskap årligen måtte utgå såväl till Stockholms högskola som till Göteborgs högskola. Vad ämnet statskunskap i övrigt beträffar föreligger, som ovan (s. 408) framhållits, behov av ett särskilt anslag till Göteborgs högskola för kursundervisning i ämnet. Ifrågavande anslag är erforderligt så länge högskolan icke har någon biträdande lärare i statskunskap. Kommittén får därför föreslå, att till Göteborgs högskola måtte utgå ett årligt anslag om 6 000 kronor för kursundervisning i ämnet statskunskap. För undervisningen i övriga samhällsvetenskapliga ämnen synas särskilda anslag icke erforderliga. Kommittén vill emellertid framhålla, att ökade anspråk på de för de humanistiska ämnena avsedda exkursionsanslagen kunna tänkas uppstå, sedan de av oss föreslagna examina inrättats. Detta gäller i första hand de delar av nämnda anslag, som äro avsedda för exkursioner i ämnena kulturgeografi och sociologi. Förslag om ökning av exkursionsanslagen

har kommittén emellertid icke ansett sig böra framlägga. Beräkningar härav synas nämligen icke möjliga, förrän vissa erfarenheter vunnits av den föreslagna examensordningen. I samhällsvetenskapliga examina skall såsom fast ämne ingå det juridiska ämnet rättskunskap. Såvitt gäller universiteten och Stockholms högskola har vid beräkningen av de juridiska fakulteternas kursanslag (s. 234) beaktats behovet av undervisning i detta ämne. Sådant behov föreligger emellertid också vid Göteborgs högskola. Den vid denna högskola hittills givna propedeutiska kursen i juridik, vilken efter examinas omläggning bör ersättas med en kurs i rättskunskap, har bekostats genom högskolans allmänna kursanslag. Kommittén får emellertid föreslå att särskilt anslag utgår härför. Kursen i rättskunskap synes endast behöva anordnas vartannat läsår. För varje kurs erfordras ett anslag om 4.000 kronor (eller 2.000 kronor årligen). De kurser i bokföring, som hittills givits vid universiteten och Stockholms högskola ha, som tidigare erinrats (s. 351 f), anordnats av de juridiska fakulteterna samt huvudsakligen bekostats genom dessa fakulteters kursanslag. Vid Göteborgs högskola ha där hållna kurser i bokföring bekostats genom högskolans allmänna kursanslag. Socialvetenskapliga forskningskommittén framlade förslag om att de juridiska fakulteterna skulle erhålla särskilda anslag för bokföringskurserna samt att även anslag skulle utgå bland annat för kurser i bokföring inom Stockholms högskolas humanistiska fakultet och vid Göteborgs högskola. Enligt kommitténs uppfattning bör framgent särskilt anslag utgå för kurs i ekonomisk redovisning (bokföring). Ifrågavarande anslag bör disponeras av de föreslagna samhällsvetenskapliga

ämnesgrupperna. Dessa böra således bland annat svara för kurserna i ekonomisk redovisning jämväl för de studerande inom de juridiska fakulteterna. För dessa kommer krav att uppställas på genomgången kurs häri (se s. 121 ff.). Kursen i ekonomisk redovisning blir dessutom obligatorisk för dem som skola avlägga samhällsvetenskapliga examina. De kunskaper i bokföring som därutöver äro erforderliga för studier i företagsekonomi böra enligt kommitténs uppfattning tillgodoses inom ramen för undervisningen i företagsekonomi såsom fast ämne. Kursen måste således anordnas såväl vid universiteten som de fria högskolorna. Med hänsyn till det stora antalet studerande inom de juridiska fakulteterna torde man böra räkna med att minst tre kurser årligen böra givas vid vartdera universitetet samt minst fyra vid Stockholms högskola. Vid Göteborgs högskola torde däremot en kurs årligen bli tillfyllest. I kapitel 24 (s. 359) har framhållits, att kursen i ekonomisk redovisning måste ledas av särskild lärare. Såsom sådan bör förordnas därtill kvalificerad lärare vid handelsgymnasium eller liknande läroanstalt. Vid beräkningen av anslagets storlek bör man utgå ifrån att kursledaren, i likhet med vad som varit fallet i Lund, bör erhålla en timersättning av ca 50 kronor. Kursen torde böra omfatta omkring 40 timmar. Med beaktande av vad sålunda anförts får kommittén föreslå att de samhällsvetenskapliga ämnesgrupperna vid universiteten i Uppsala och Lund vardera erhålla ett årligt anslag om 6.000 kronor för kurser i ekonomisk redovisning avsedda för studerande inom de juridiska fakulteterna samt för politices studerande. Den samhällsvetenskapliga ämnesgruppen vid Stockholms högskola bör för motsvarande ändamål

erhålla ett årligt anslag om 8.000 kronor. Vidare föreslås att den samhällsvetenskapliga ämnesgruppen vid Götefe orgs högskola erhåller ett årligt kursanslag om 2.000 kronor för kurs i ekonomisk redovisning. Utöver sålunda erforderliga anslag avsedda för undervisningen inom särskilt angivna ämnen erfordras vissa för de samhällsvetenskapliga ämnena gemensamma kursanslag. Bedan socialvetenskapliga forskningskommittén föreslog att ett sådant anslag borde utgå till Göteborgs högskola. Det gällde ett anslag om 900 kronor årligen för en kompletteringskurs i matematik för de studerande i nationalekonomi och i statistik. Vid universiteten och Stockholms högskola ansåg forskningskommittén att motsvarande kompletteringskurser kunde anordnas inom ramen för undervisningen i matematik; särskilt anslag var därför icke erforderligt. Som framgår av kommitténs förslag till samhällsvetenskapliga examina, anse vi att de samhällsvetenskapliga ämnesgrupperna årligen böra anordna särskilda kompletteringskurser i matematik (s. 362 f). Enligt kommitténs uppfattning synas emellertid ifrågavarande kurser vid universiteten och Stockholms högskola icke kunna anordnas inom ramen för undervisningen i universitetsämnet matematik. Kompletteringskursen bör uppläggas med hänsyn till de behov av förkunskaper i matematik, som krävas för samhällsvetenskapliga studier och därvid främst för studier inom ämnena statistik och nationalekonomi. Såsom lärare bör anlitas den för denna speciella kurs mest kvalificerade läraren; denne torde icke alltid med säkerhet stå att finna bland de akademiska lärarna i matematik. Med hänsyn till vad nu anförts får kommittén föreslå att ett årligt anslag om 3 000 kronor måtte utgå till den

samhällsvetenskapliga ämnesgruppen vid universitetet i Uppsala, respektive den i Lund och den i Stockholm för kompletteringskurser i matematik avsedda för samhällsvetenskapliga studerande. Till Göteborgs högskola föreslås för motsvarande ändamål ett årligt anslag om 2 000 kronor. Som tidigare (s. 336 ff.) framhållits anser kommittén det önskvärt, att jämväl utomstående föreläsare och forskare medverka i den samhällsvetenskapliga orienteringskurs och i de allmänna samhällsvetenskapliga seminarieövningar som krävas för politices kandidat- och magisterexamina. Ifrågavarande kurs och övningar skola anordnas av respektive ämnesgrupper; för att möjliggöra den sålunda önskvärda medverkan av utomstående måste emellertid dessa grupper till sitt förfogande ha ett särskilt anslag. Vid beräkningen av nu berörda anslag bör hänsyn tagas till att genom detsamma skall bestridas förutom timarvo-

den jämväl i förekommande fall kostnader för resor. Kommittén har funnit att anslaget med hänsyn härtill icke kan sättas lägre än till 2 000 kronor för universiteten och Stockholms högskola. Vid Göteborgs högskola torde tills vidare 1 000 kronor vara tillfyllest. Kommittén får alltså föreslå att ett årligt anslag om 2 000 kronor måtte utgå till var och en av de samhällsvetenskapliga ämnesgrupperna vid universiteten i Uppsala och Lund samt vid Stockholms högskola för medverkan av utomstående lärare vid den av ämnesgruppen a n o r d n a d e gemensamma undervisningen. Vidare föreslås att den samhällsvetenskapliga ämnesgruppen vid Göteborgs högskola för motsvarande ändamål erhåller ett årligt anslag om 1 000 kronor. En sammanställning över de för varje läroanstalt erforderliga kursanslagen återfinnes i kommitténs kostnadsberäkning (s. 528).

A V D E L N I N G

JURIS POLITICES

V

MAGISTEREXAMEN

Kap. 28. Huvudlinjer för kommitténs förslag I avdelning I har redogjorts för de rttts- och samhällsvetenskapligt utbildades ställning på arbetsmarknaden. Härvid har framhållits att enligt kommitténs åsikt behov föreligger av en examen omfattande såväl juridik som samhällsvetenskap (s. 48 ff.). För de arbetsuppgifter, som vanligen ankomma på tjänstemän inom central och lokal statsförvaltning, utgör en på lämpligt sätt kombinerad juridisk-samhällsvetenskaplig utbildning i ett flertal fall det mest ändamålsenliga teoretiska underlaget. En sådan examensform skulle jämväl ha en viktig funktion att fylla inom enskilda företag och sammanslutningar. Enligt kommitténs förslag skall en sådan främst för förvaltningen avpassad examen benämnas juris politices magisterexamen. Den sålunda föreslagna examen bör ersätta nuvarande statsvetenskaplig-juridisk examen. A. Målsättningen för examen Tidigare förslag 1934 års sakkunniga framhöllo i sitt förslag om inrättande av den nuvarande statsvetenskaplig-juridisk examen, att därmed icke avsåges att denna skulle ersätta juris kandidatexamen på de poster inom förvaltningen, där verksamheten vore av juridisk art och därför en fullständig juridisk utbildning vore nödvändig. Även om man bortsåge från

sådana tjänster, återstode emellertid flera grupper av befattningar inom förvaltningen, för vilka en lämpligt sammansatt examen, innefattande både samhällsvetenskapliga och juridiska ämnen, skulle vara av värde. Vid den nuvarande examens inrättande avsåg man således att skapa en examen främst avsedd för vissa typer av tjänster inom statsförvaltningen. Enligt 1934 års sakkunniga borde huvudvikten i statsvetenskaplig-juridisk examen ligga på de samhällsvetenskapliga ämnena. Studiet av dessa ämnen skulle ge den egentliga fackutbildningen och den allmänna översikten, medan de juridiska studierna skulle bibringa de studerande erforderlig kännedom om den institutionella ram, vari samhällslivets företeelser rörde sig. De juridiska studierna borde därför betraktas som ett komplement till de samhällsvetenskapliga. De sakkunniga voro emellertid samtidigt medvetna om att vissa brister vidlådde examen i fråga om dess juridiska del. Sålunda framhölls, att den svaga punkten låge i det jämförelsevis ringa utrymme som beretts civilrätten. Det betonades, att mer ingående studier i de offentligrättsliga ämnena svårligen kunde genomföras utan rätt grundliga insikter i civilrättens principer. Enligt förslaget skulle detta behov tillgodoses genom en särskild kurs i vilken huvudvikten borde läggas på civilrättens grun425

der; den propedeutiska kursen skulle icke ingå i examen. Den föreslagna kursen i civilrätt borde anordnas under vårterminen med fullt utnyttjande av den tid, som då stode till buds. Skulle erfarenhetsmässigt denna grundval för de offentligrättsliga studierna visa sig för svag, borde kursen enligt de sakkunnigas åsikt framdeles utbyggas till ettårig. I samband härmed bör erinras om att de sakkunnigas förslag på denna punkt icke följdes vid statsvetenskaplig-juridisk examens inrättande. I denna ingår för närvarande dels den propedeutiska kursen i juridik, dels ämnet privaträtt. Det senare omfattar huvudgrunderna i civilrätt och speciell privaträtt. I de av de juridiska fakulteterna uppgjorda och av kanslern fastställda studieplanerna beräknas i allmänhet en termin för ämnet privaträtt. Lägges härtill den tid, som under den propedeutiska kursen ägnas åt grundläggande civilrättsstudier, blir alltså den sammanlagda studietiden för civilrätt något längre än vad de sakkunniga föreslogo. Ifrågavarande studier ha emellertid icke den omfattning som de skulle fått, om en särskild ettårig kurs inrättats. I det av socialutbildningssakkunniga 1946 framlagda förslaget till omgestaltning av statsvetenskaplig-juridisk examen kom en något ändrad uppfattning om avvägningen mellan juridik och samhällskunskap till uttryck. Enligt deras mening måste nämligen jämvikt mellan examens samhällsvetenskapliga och juridiska delar eftersträvas, därest examen skulle kunna tänkas ge den för arbetsuppgifter inom förvaltningen lämpligaste utbildningen. Syftet med examens juridiska del skulle enligt socialutbildningssakkunniga vara att ge dels en juridisk allmänbildning, dels sådan speciell juridisk utbildning, som erfordrades särskilt

för författningstillämpningen inom statsförvaltningens normala verksamhet. I de juridiska ämnen, vilka skulle ingå i examen, borde de inhämtade kunskaperna vara lika grundliga som för juris kandidatexamen. Den begränsning av de juridiska studierna i förhållande till den senare examen, som måste göras, borde avse endast kvantiteten, icke kvaliteten av de juridiska studierna. Den statsvetenskapliga delen åter skulle ge samhällsvetenskaplig orientering och kunskaper i samhällsvetenskapliga ämnen i stort sett motsvarande vad som kunde erhållas genom en på lämpligt sätt konstruerad filosofie kandidatexamen. Det borde tillses, att denna examensdel komme att fylla sådana krav på kvalitet, att examen som helhet bleve konkurrenskraftig. Socialutbildningssakkunnigas examensförslag innebar otvivelaktigt en betydande förstärkning i jämförelse med nuvarande statsvetenskaplig-juridisk examen. I remissyttrandena över förslaget framhölls emellertid bland annat, att den för examen beräknade normalstudietiden av 4% år icke skulle kunna hållas. De föreslagna fem betygsenheterna i examens samhällsvetenskapliga ämnen skulle svårligen kunna avläggas på halva normalstudietiden eller på AV2 terminer. Även för de i examensförslaget medtagna juridiska ämnena ansågs normalstudietiden vara väl knapp. Kommitténs synpunkter Utformningen av en examen måste i första h a n d betraktas mot bakgrunden av de arbetsuppgifter för vilka den genom examen erhållna teoretiska utbildningen skall utgöra en förberedelse. Eftersom den juridisk-samhällsvetenskapliga utbildning, som juris politices magisterexamen avser att meddela, främst skall förbereda för arbetsupp-

gifter inom förvaltningen, måste arten av dessa uppgifter särskilt beaktas. Sagda uppgifter ha n ä r m a r e behandlats i kapitel 1 (s. 27 ff.). Härvid har betonats, att dessa — bortsett från sådana, som kräva antingen grundlig teoretisk och praktisk juridisk utbildning eller annan specialutbildning av t. ex. teknisk eller rent samhällsvetenskaplig natur — till avsevärd del bestå i att handlägga ärenden. 1 Härför fordras god förmåga att tillämpa gällande författningsbestämmelser. Kunskaper inhämtade från samhällsvetenskaperna äro därvidlag också av värde, enär desamma möjliggöra ett säkrare bedömande av bestämmelsernas praktiska funktion. Arbetsuppgifter av det slag som nu avses bestå emellertid icke alltid enbart av författningstillämpning. Det moderna samhällets förvaltningsverksamhet inriktas alltmera på frågor av ekonomisk och social natur. Till grund för ett avgörande ligga i åtskilliga fall utredningar, vilka utföras enligt metoder hämtade från samhällsvetenskaperna. Vid handläggningen äro därför goda samhällsvetenskapliga insikter samt kännedom om samhällsvetenskapliga metoder ofta av vikt. Detta gäller även en annan uppgift, som icke sällan ankommer på förvaltande tjänstemän, nämligen förberedandet av remissvar. Särskilt för nu antydda och likartade, inom förvaltningen alltmer förekommande arbetsuppgifter, vilka kräva en självständig bedömning av reala förhållanden, äro såväl samhällsvetenskapliga insikter som god förmåga att tillämpa författningar av stor betydelse. Härvid avses sådana uppgifter som kunna hänföras till kategorien »ärenden». Som tidigare framhållits är emellertid gränsen mellan vad som här kallats »ären1 Kommittén skiljer mellan »utredningar» och »ärenden». Innebörden av dessa båda beteckningar framgår av not s. 29.

den» och »utredningar» självfallet flytande. En och samma tjänsteman kan därför ha att utföra uppgifter av båda slagen. De egentliga förvaltningsuppgifterna ha hittills i övervägande grad handlagts av jurister. Det synes emellertid som om de i många fall minst lika bra samt med bättre förutsättningar för bedömandet av de behandlade ärendenas samhälleliga bakgrund och betydelse skulle kunna handläggas av befattningshavare, som med en lämpligt avvägd juridisk utbildning förena viss samhällsvetenskaplig skolning. Hur denna senare bör vara beskaffad kan vara föremål för delade meningar. Den lämpligaste lösningen av detta utbildningsproblem beror nämligen, förutom på den studietid som kan anslås för ändamålet, i viss mån av en bedömning av administrationens uppgifter i framtiden. Det enklaste sättet att tillgodose det föreliggande behovet av en blandad utbildning vore givetvis att de blivande förvaltningstjänstemännen avlade såväl en juridisk som en samhällsvetenskaplig examen. Utomlands är så i viss utsträckning fallet, t. ex. i Frankrike (Paris) och Västtyskland (Speier). I Sverige skulle emellertid avläggandet av dubbelexamina komma att taga alldeles för lång tid. Såsom studierna kunna bedrivas i Frankrike blir detta ej fallet: en juridisk och en nationalekonomisk examen kan i Paris avläggas på ungefär den tid, som här i landet åtgår för enbart juridiska studier. F ö r vårt vidkommande är det därför nödvändigt att bibehålla en blandad juridisk-samhällsvetenskaplig examen. Nuvarande statsvetenskaplig-juridisk examen är emellertid icke utformad på det mest ändamålsenliga sättet för de arbetsuppgifter, som enligt vad ovan antytts kräva en sådan blandad utbild-

ning. Denna examen bör därför ersättas av en ny examen, av kommittén kallad juris politices magisterexamen. I fråga om denna examens utformning har kommittén funnit, att den samhällsvetenskapliga skolningen i främsta rummet måste vara inriktad på att bibringa den blivande tjänstemannen en nationalekonomisk utbildning, som är tillräcklig för att han skall kunna förstå målsättningarna och verkningarna av olika ekonomiskt politiska åtgärder. Både för att med tillfredsställande resultat kunna bedriva studier i nationalekonomi och för att i sin framtida verksamhet kunna utnyttja statistiska undersökningar samt samarbeta med yrkesstatistiker måste han vidare ha erhållit viss statistisk utbildning. Ämnena statistik och nationalekonomi synas därför alltid böra ingå i juris politices magisterexamen. Nationalekonomiens betydelse i denna examen framgår tydligt av erfarenheterna av nuvarande statsvetenskapligjuridisk examen. Dessa visa också att behov i regel föreligger av vissa statistiska insikter. Enligt kommitténs uppfattning är det emellertid lämpligast alt kunskapsfordringarna i nationalekonomi för juris politices magisterexamen få en speciell inriktning och främst avse ett bestämt ämnesområde, nämligen ekonomisk politik. Grundligare insikter i vad man skulle kunna kalla »tilllämpad nationalekonomi» äro nämligen för närvarande och torde framdeles i många fall komma att bli erforderliga vid handläggning av ett stort antal förvaltningsärenden. Avgörande för kommitténs ställningstagande har dessutom varit en strävan att så vitt möjligt åstadkomma en standardisering av den utbildning som juris politices magisterexamen är avsedd att ge. Denna examen har främst utformats med tanke på arbetsuppgifter för vilka

en i stort sett likartad utbildning ä r ändamålsenlig. Med hänsyn härtill b ö r studie- och examensstoffet vara relativt enhetligt och avpassat så, att den som avlägger examen alltid kan antagas ha vissa insikter i de ämnen och i de ämnesområden, som befunnits vara av särskild betydelse för sådana arbetsuppgifters utförande. Det behov av sakkunskap på det samhällsvetenskapliga området, som härutöver föreligger, synes i högre grad bero av den särskilda verksamhetens art. Kommittén har därför funnit det mest ändamålsenligt att beträffande examens innehåll i övrigt frångå standardiseringen och ge en möjlighet till val mellan ett mindre antal studieriktningar. För vissa tjänstemän kan ett påtagligt behov föreligga av grundligare kännedom om vårt nuvarande statsskick samt om viktigare statsteorier och politiska åskådningar. Som nedan närmare kommer att beröras, föreslå vi att statsrätt alltid skall ingå i juris politices magisterexamen liksom fallet är i nuvarande statsvetenskaplig-juridisk examen. Den dubbelläsning av väsentliga delar av detta ämne, som enligt gällande ordning äger rum, därest statskunskap medtages i examen, bör emellertid undvikas. Detta kan ske om kunskapsfordringarna i statskunskap för juris politices magisterexamen uppläggas speciellt för denna examen och hänsyn därvid tages till de i statsrätt och förvaltningsrätt inhämtade kunskaperna. För andra tjänstemän synes en viss företagsekonomisk skolning vara mera ändamålsenlig. Särskilt de i allmän eller privat tjänst anställda, vilka handlägga ärenden, som direkt eller indirekt beröra de enskilda företagens verksamhet, ha otvivelaktigt behov av en inblick i och förståelse för företagens speciella organisatoriska, ekonomiska och sociala problem i det moderna sam-

hället. Förutsättningar härför kunna skapas genom akademiska studier av företagsekonomi. Med avseende på detta ämne må dessutom understrykas att man inom den statliga förvaltningen stöter på ett stort antal problem som beröra t. ex. redovisning, kalkylcring, budgetering samt arbetsfördelnings- och organisationsfrågor. Dylika problem ha sedan länge för det enskilda näringslivets del varit föremål för studium inom företagsekonomien. Denna vetenskap har emellertid under senare tid visat tendenser att utsträcka sitt forskningsområde till att gälla också den offentliga verksamheten. F ö r många tjänstemän med arbetsuppgifter, som främst äro inriktade på administrationens mera interna problem, är därför en viss företagsekonomisk utbildning mycket lämplig. Behovet av viss företagsekonomisk utbildning inom en för förvaltningen särskilt avpassad examen berördes såväl a v 1934 års sakkunniga som av socialutbildningssakkunniga. Några direkta förslag till lösning av detta utbildningsbehov framlades emellertid icke. Socialutbildningssakkunniga övervägde därjämte införandet av en särskild kurs i sociologi i en dylik examen. Enligt kommitténs uppfattning böra kunskaper om sociologiens uppgift och metoder samt om det nuvarande svenska samhället, sådant som det ter sig från sociologisk synpunkt, i åtskilliga fall vara av värde. Särskilt vid skönsmässiga avgöranden är kännedom om d e berörda individernas sociala miljö o c h om h u r denna bestämmer deras t a n k a r , känslor och handlingar av vikt. Jämsides med en sålunda tämligen omfattande systematisk samhällsvetenskaplig skolning måste juris politices magisterexamen garantera allsidiga juridiska insikter. För den svenska förvaltningsverksamheten har det varit av

odiskutabelt värde, att tjänstemännen i allmänhet haft en gedigen juridisk utbildning. Genom en sådan utbildning förvärvar den blivande tjänstemannen de för tillämpning av olika författningsbestämmelser erforderliga kunskaperna. Ur samhällets synpunkt är det viktigt att denna synpunkt tillbörligen beaktas. Endast härigenom skapas nämligen garantier för en riktig författningstillämpning i de enskilda fallen. Och en dylik utgör förutsättning såväl för att de med författningarna avsedda ändamålen skola realiseras som för upprätthållandet av medborgarnas rättssäkerhet. Erfarenheterna av nuvarande statsvetenskaplig-juridisk examen visa, att dennas brister i stor utsträckning kunna hänföras till dess juridiska del. Huvudvikten inom denna examensdel ligger på de offentligrättsliga ämnena, vilket i och för sig med hänsyn till examens syftemål kan förefalla riktigt. För att kunna förvärva tillfredsställande insikter i dessa ämnen och främst i förvaltningsrätt är emellertid en relativt grundlig utbildning jämväl i de domstolsjuridiska ämnena nödvändig. Detta gäller i första hand civilrätten, vilket ämne i nuvarande examen erhållit för ringa utrymme. Civilrätten är det mest centrala av de juridiska ämnena. Goda insikter i detta ämne äro nödvändiga för att skänka stadga åt juridiska studier överhuvud och för att examen skall ge erforderlig juridisk allmänbildning. Civilrätten är vidare det mest genomarbetade rättsområdet. På grund härav äro civilrättsliga studier ur pedagogisk synpunkt av synnerligen stort värde. Belativt grundliga civilrättsliga kunskaper behövas som bakgrund för ett i egentlig mening juridiskt studium av de offentligrättsliga ämnena, främst förvaltningsrätt. Detta senare ämne kan sägas vara »upphängt» på civilrätten; civilrättsliga aspekter 429

måste ofta anläggas på invecklade förvaltningsrättsliga problem. Såväl med hänsyn till civilrättsstudiernas allmänna värde som till de offentligrättsliga ämnenas betydelse i den här berörda examen måste därför civilrätten beredas ökat utrymme. Nuvarande examen innefattar icke några processrättsliga studier. Detta utgör en påtaglig svaghet. Förvaltningsförfarandet är här i landet uppbyggt efter mönster av rättegångsförfarandet vid våra judiciella och exekutiva myndigheter, och har ännu icke blivit föremål för någon uttömmande reglering. Med hänsyn härtill äro vissa grundläggande insikter i processrätt behövliga icke blott för studierna i förvaltningsrätt utan även för att i praktiken kunna tillämpa de i detta ämne erhållna kunskaperna. Detta behov måste således tillgodoses vid examens omgestaltning. I ämnet straffrätt förefinnes icke samma behov av kunskaper som i de båda föregående ämnena. Förvaltningstjänstemännen erhålla endast i ringa mån omedelbar befattning med brottmål eller andra angelägenheter som innebära egentlig tillämpning av straffrättsliga bestämmelser. Undantag finnas emellertid, och indirekt är straffrätten av stor betydelse även för förvaltningstjänstemän. Skilda förvaltningsmyndigheter ha att pröva, huruvida framställning bör göras om åtal för vissa slag av brott. I andra fall böra de taga initiativ till förundersökning eller åtal (t. ex. enligt skattestrafflagen). Ofta äga förvaltningsmyndigheter att förelägga viten, i vissa typer av fall även att utdöma sådana. Ett rätt handhavande av denna grannlaga uppgift kräver kännedom icke blott om de direkt tillämpliga förvaltningsrättsliga författningarna utan även om vissa allmänna grunder, som äro gemensamma för dessa s. k. tvångs-

medel och de egentliga straffen. Ett liknande behov av insikt i straffrättens grunder gör sig gällande vid avgöranden om administrativt frihetsberövande enligt socialvårdslagstiftningen. Icke minst bör understrykas, att enär även den offentliga rättens upprätthållande i sista hand är beroende av.'straff rättsliga sanktioner, kännedom om huvuddragen av dessas förutsättningar, innebörd och verkningssätt är en nödvändig betingelse för en rätt förståelse av den offentliga rättens funktion i samhället. Särskilt kan nämnas att den, som icke äger sådana kunskaper, lätt kan komma att förbise eller underskatta den stora betydelse som inom straffrätten tillkommer begreppen uppsåt och oaktsamhet. Den stora vikt, som vid rekryteringen av förvaltningstjänstemän tillmätes juris kandidatexamen, torde som tidigare framhållits (s. 25) icke endast bero på den genom denna examen erhållna teoretiska utbildningen utan även i hög grad på att denna utbildning före inträdet i förvaltningen i regel kompletteras med tingstjänstgöring. En praktisk tjänstgöring av detta slag står för närvarande endast öppen för juris kandidater. Att nuvarande statsvetenskapligjuridisk examen icke använts inom förvaltningen i sådan omfattning, som man vid examens inrättande uppenbarligen räknade med, torde bland annat sammanhänga härmed. De som avlägga denna examen kunna nämligen icke komplettera sin teoretiska utbildning med en tjänstgöring, som ur meriteringssynpunkt är likvärdig med tingstjänstgöringen. För att juris politices magisterexamen i större omfattning skall komma till användning inom förvaltningen är det nödvändigt, att en lämpligt utformad utbildningstjänstgöring ställes till de utexaminerades förfogande. Förslag

«

härom framlägges i avdelning VI av detta betänkande. Vid bestämmandet av målsättningen för den juridiska utbildningen inom juris politices magisterexamen är det av vikt att betona, att enligt vår uppfattning den praktiska utbildningen till viss del bör förläggas till domsaga. Den erfarenhet, som behövs för att rätt förstå och tillämpa de i examen inhämtade teoretiska juridiska kunskaperna, erhålles nämligen bäst genom medverkan vid de skiftande arbetsuppgifter, som förekomma vid en underrätt. Sådan verksamhet är ur flera synpunkter överlägsen annan form av praktisk tjänstgöring. Och med den utformning som juris politices magisterexamen erhållit, anser kommittén att den bör kunna medföra behörighet till viss domsagotjänstgöring. Vid den juridisk-samhällsvetenskapliga examens omgestaltning bör alltså enligt kommitténs uppfattning följande beaktas: Den i examen ingående samhällsvetenskapliga utbildningen måste på ett bättre sätt än hittills inriktas med hänsyn till examens syftemål och denna utbildnings särskilda element måste bättre samordnas. Vidare bör examens juridiska inslag utformas så att detta täcker så gott som hela det juridiska ämnesområdet. Vid examens utformning bör därjämte hänsyn tagas till angelägenheten av fördjupade studier inom åtminstone ett ämnesområde. Sådana studier äro nämligen oundgängligen nödvändiga för att examen såsom helhet skall bli kvalitativt tillfredsställande. B . Examens utformning Med beaktande av vad ovan anförts angående målsättningen för juris politices magisterexamen h a r kommittén funnit sig böra föreslå följande studieordning (normalplan) för denna examen. Studieordningen utgår från att

den studerande påbörjar sina studier en hösttermin. Termin

Ämne eller kurs

Studietid i veckor1

1h

Propedeutisk kurs 10 Ekonomisk samhällskunskap .. 10 2 v Rättshistoria 10 Statsrätt med folkrätt 10 3 h Civilrätt I 20 4 v Civilrätt II med internationell privaträtt 20 5 h Straffrätt 8 Processrätt 12 6 v Finansrätt 8 Förvaltningsrätt 12 7h Statistik 10 Visst valfritt ämne (se nedan) 10 8 v Visst valfritt ämne (se nedan) 10 Nationalekonomi 10 9h Nationalekonomi 20 Kurs i ekonomisk redovisning bevistas under någon av 1—5 terminerna. Av normalplanen framgår att examen kan sägas bestå av tre delar. Den första delen omfattar två terminer och består, förutom av den propedeutiska kursen i juridik, av ekonomisk samhällskunskap, rättshistoria och statsrätt med folkrätt. Av dessa ämnen, som även ingå i juris kandidatexamen, är ekonomisk samhällskunskap ett rent samhällsvetenskapligt ämne och statsrätten förutsattes bli mera inriktad på frågor, som tidigare i regel behandlats endast inom statskunskapen. Den andra delen omfattar fyra terminer och består av de positivrättsliga ämnena civil-, straff-, process-, finans- och förvaltningsrätt. Av den för examensdelen angivna studietiden h a r halva tiden eller två terminer anslagits åt studier i civilrätt (jämte internationell privaträtt). Samtliga juridiska ämnen utom straffrätt ingå i examen med samma fordringar som motsvarande ämnen i juris kandidatexamen. Den tredje delen slutligen omfattar 1 Beträffande det sätt varpå studietiden beräknas, hänvisas till not s. 137.

tre terminer. En viss valfrihet föreligger under denna del av studietiden. Ämnena nationalekonomi och statistik skola emellertid obligatoriskt ingå, det förra med en beräknad studietid av minst IV2 termin och det senare med en motsvarande tid av V2 termin. De valfria ämnen, som kunna medtagas, framgå av nedanstående alternativa ämneskombinationer. Termin 1)

2)

3)

4)

Ämne

Studietid i veckor 7 h Statistik 10 Företagsekonomi 10 8 v Nationalekonomi 20 9 h Nationalekonomi 20 7 h Statskunskap 20 8 v Statistik 10 Nationalekonomi 10 9 h Nationalekonomi 20 7 h Statistik 10 Sociologi 10 8 v Sociologi 10 Nationalekonomi 10 9 v Nationalekonomi 20 7 h Allmän r ä t t s l ä r a 8 Fortsatta studier i förvaltningsrätt, finansrätt, statsr ä t t eller folkrätt 12 8 v Statistik 10 Nationalekonomi 10 9 v Nationalekonomi 20

I det följande skola de synpunkter redovisas, som varit avgörande för att kommittén eller — såvitt det gäller den fjärde ämneskombinationen, som är en juridisk variant — en majoritet inom densamma ansett att ovan nämnda studieriktningar böra förekomma i juris politices magisterexamen. Kommitténs uppfattning om de olika ämnenas inriktning och omfattning i denna examen kommer även att närmare beröras. Till en början må emellertid framhållas, att utformningen av juris politices magisterexamen är i hög grad beroende av hur juris kandidatexamen och de rent samhällsvetenskapliga examina uppbyggas. Såväl av kostnadsskäl som på grund av svårigheter att erhålla väl

kvalificerade akademiska lärare måste undervisning och examination i de i juris politices magisterexamen ingående ämnena i möjligaste mån vara gemensamma för denna examen och för motsvarande ämnen i de båda andra examina. Kunskapsfordringarna i ett visst ämne i juris politices magisterexamen böra på grund härav, därest icke särskilda skäl föreligga, både till innehåll och omfång i huvudsak överensstämma med de fordringar, som anses nödvändiga för ämnet i juris kandidatexamen eller i politices kandidat- och magisterexamina. Om särskilda kunskapsfordringar uppställas i ett ämne för juris politices magisterexamen medför nämligen detta i regel behov av särskild undervisning och särskilda läroböcker. Även efter den av oss föreslagna förstärkningen av lärarorganisationen torde dylika särarrangemang endast i begränsad omfattning kunna genomföras. Erfarenheterna av ämnet privaträtt i nuvarande statsvetenskaplig-juridisk examen ha tydligt visat, att det icke är lämpligt att för ett nedskuret ämne utnyttja undervisning och läroböcker, som äro avsedda för motsvarande större ämne. Avsaknaden av läroböcker och tidvis även av undervisning i ämnet privaträtt har sålunda utan tvivel lett till att de civilrättsliga studierna i allmänhet icke givit det resultat, som avsågs vid statsvetenskaplig-juridisk examens inrättande. Kommittén har i möjligaste mån ansett sig böra så utforma juris politices magisterexamen, att ett liknande förhållande undvikes efter den nuvarande examens omgestaltning. C. Studie- och examensstoffet De juridiska ämnena Som av det föregående framgår böra de juridiska ämnen, som skola ingå i juris politices magisterexamen, av flera skäl så vitt möjligt till innehåll och

omfång överensstämma med motsvarande ämnen i juris kandidatexamen. Vad som i kap. 8 sagts angående studieoch examensstoffet i de juridiska ämnena för sistnämnda examen gäller därför i tillämpliga delar även för den nu berörda examen. Vid följande genomgång av det juridiska studie- och examensstoffet kommer med hänsyn härtill endast att beröras behovet av olika ämnen i juris politices magisterexamen samt de av denna examen föranledda speciella synpunkterna på ämnenas omfång och innehåll. Genom den propedeutiska kursen erhålles en översikt över den gällande rätten, främst civilrätten. För studierna i de efterföljande juridiska ämnena är denna översikt av mycket stort värde. Det torde därför icke n ä r m a r e behöva motiveras att ifrågavarande kurs liksom för närvarande bör ingå i den juridisksamhällsvetenskapliga examen. Enligt förslaget till juris kandidatexamen skall ämnet juridisk encyklopedi icke vidare vara examensämne. I stället skall i den propedeutiska kursen ges en kort översikt av sådana delar av den allmänna rättsläran om vilka man bör äga någon kännedom vid studiet av de positivrättsliga ämnena. De delar, som sålunda komma att beröras, äro de juridiska grundbegreppen samt en översikt av rättsordningens system jämte olika slag av rättskällor och de viktigaste metoderna för deras användning (lagtolkning, analogi), ävensom vissa fundamentala rättssäkerhetsgarantier. Återstoden av ämnet juridisk encyklopedi har föreslagits i modifierad och utvidgad form bilda ett nytt examensämne i juris kandidatexamen, allmän rättslära, vilket i denna examen skall studeras först efter genomgången av de positivrättsliga ämnena eller de flesta av dessa. Av 1934 års sakkunniga föreslogs att 28 — 22261

juridisk encyklopedi skulle ingå i statsvetenskaplig-juridisk examen. Den allmänna orientering över rättsbegreppen, som detta ämne gav, ansågs behövlig i examen. Vid examens inrättande fick emellertid juridisk encyklopedi endast ställning såsom frivilligt tillvalsämne. Erfarenheterna av nuvarande examen visa emellertid att ytterst få utnyttjat möjligheten att i sin examen medtaga juridisk encyklopedi. Socialutbildningssakkunniga framhöllo, att det nu berörda ämnet ur allmänbildningssynpunkt måste tillerkännas ett synnerligen högt värde. De sakkunniga ansågo sig dock icke böra föreslå att detta ämne skulle bli obligatoriskt examensämne i den av dem föreslagna examen. Avgörande härför synes ha varit dels en förutsättning innebärande att tillräckligt studium av idéhistoria skulle komma att bedrivas i ämnet statskunskap, dels ett förslag att en viss kurs i allmän rättslära skulle inhämtas inom ramen för ett av de två civilrättsämnen, som skulle ingå i examen. I tidigare förslag till examens utformning har således stor vikt fästs vid de insikter, som för närvarande inhämtas inom ämnet juridisk encyklopedi. Genom den utformning av den propedeutiska kursen, som kommittén föreslagit, komma de studerande alltid att erhålla insikter i detta ämnes mest grundläggande element. Frågan är emellertid om därutöver ämnet allmän rättslära bör ingå i juris politices magisterexamen. Häremot kan invändas att värdet av ett grundligare studium av lagstiftningsoch lagtolkningsteknik helt kommer till sin rätt endast om detsamma kompletteras av ett fördjupat studium av positivrättsliga problem. Men å andra sidan är det klart, att dessa delar av den allmänna rättsläran även därförutan ha sitt värde för dem som i sitt dagliga arbete ha att syssla med författningstill-

lämpning. Och vad angår den rättsfilosofi och rättssociologi, som ingår i allmän rättslära, synes dessa ämnens allmänbildningsvärde ej vara mindre för förvaltningstjänstemän än för domstolsjurister.

I denna fråga må vidare erinras om att de, som studera på nu ifrågavarande examen, erhålla viss träning i rättstilllämpning genom deltagande i de rättsfallsövningar, som förekomma under de i a n d r a delen ingående positivrättsliga ämnena. Slutligen må även påpekas att de studerande i ämnena nationalekonomi, statskunskap och sociologi komma i kontakt med delar av det ämnesstoff, som ingår i den till den allm ä n n a rättsläran hörande rättsfilosofien och rättssociologien.

djupade studier i positiv rätt, liksom dessa underlättas av ett tidigare studium av allmän rättslära. Emot vad sålunda föreslås har en ledamot (hr Lindstedt) anmält avvikande mening. Han anser, att allmän rättslära alltid bör vara examensämne i juris politices magisterexamen, särskilt med hänsyn till de allmänna medborgerliga rättssäkerhetsgarantierna. Kommitténs förslag innebär, att ämnet rättshistoria obligatoriskt skall ingå i juris politices magisterexamen. Enligt nuvarande bestämmelser kan rättshistoria medtagas som frivilligt ämne i statsvetenskaplig-juridisk examen, vilket emellertid skett endast i ringa utsträckning. Med det innehåll och den uppläggning ämnet rättshistoria föreslås få kommer emellertid detta icke att kunna undvaras i en blandad juridisksamhällsvetenskaplig examen. Bättshistoria skall främst syfta till att göra de studerande förtrogna med huvuddragen av rättsutvecklingen ävensom att skänka en inblick i det samband, som består mellan denna utveckling samt de politiska, ekonomiska, religiösa och kulturella strömningarna under olika skeden. Den allmänna översikten av den rättshistoriska utvecklingen skall enligt förslaget även innehålla utblickar och jämförelser med motsvarande utveckling i främmande länder.

På dessa grunder har kommittén funnit skäl uppta ämnet allmän rättslära endast i den av en majoritet föreslagna juridiska varianten av juris politices magisterexamen. I denna ägnas ju mindre tid åt samhällsvetenskapliga studier än i övriga ämneskombinationer, medan någon tid reserverats för fördjupade studier i ett offentligrättsligt ämne. Såsom ovan påpekats kommer den allmänna rättsläran fullt till sin rätt endast om ämnet kompletteras med för-

Genom de rättshistoriska studierna skola de studerande således lära sig se den gällande rätten i dess historiska sammanhang samt redan i början av sina studier bibringas sinne för rättens samhällsfunktion. Dylika kunskaper torde icke vara av mindre betydelse för en blivande förvaltningstjänsteman än för en blivande domare, åklagare eller advokat. Den framställning av rättsutvecklingen, som enligt vårt förslag bör lämnas i ämnet rättshistoria,

Det föreligger emellertid stora svårigheter att bereda plats för den allmänna rättsläran i juris politices magisterexamen. Detta måste nämligen medföra förkortning av studietiden antingen för de övriga juridiska eller för de samhällsvetenskapliga ämnena. Det förra skulle nästan helt omöjliggöra gemensam undervisning för de första och andra delarna av juris kandidatexamen och juris politices magisterexamen. Och det senare skulle förhindra, att man finge tid till fördjupade studier i de samhällsvetenskapliga ämnena, något som skulle förringa värdet av denna examen överhuvudtaget.

kominer vidare att utgöra en nödvändig förberedelse till och grund för studiet av de positivrättsliga ämnena. Med hänsyn till att undervisningen i dessa senare ämnen i stort sett förutsattes bli gemensam för juris politices magisterexamen och juris kandidatexamen, skulle det komma att vålla betydande ölägenheter, därest icke samtliga studerande kunna förutsättas ha de för studierna i dessa ämnen erforderliga förkunskaperna. En av de anmärkningar som riktas mot nuvarande statsvetenskaplig-juridisk examen är, som tidigare nämnts, att en dubbelläsning av väsentliga delar av statsrätten äger rum, därest jämväl statskunskap medtages i examen. Socialutbildningssakkunniga löste detta problem genom att slopa ämnet statsrätt samt göra statskunskap till obligatoriskt examensämne i den av dem föreslagna examen. Enligt vårt förslag angående juris kandidatexamen (se s. 103) bör ämnet statsrätt icke blott inriktas på kännedom om grundlagarna och andra viktigare konstitutionella bestämmelser utan även på grunddragen av det politiska livet över huvud. Med hänsyn härtill synes detta ämne komma att ge en för en förvaltningstjänstemän i allmänhet tillräcklig kännedom om statslivets faktiska beskaffenhet. Statsrätt bör därför vara obligatoriskt ämne i juris politices magisterexamen. Härutöver bör emellertid den studerande i någon ämneskombination ha möjlighet att medtaga ämnet statskunskap. Denna fråga behandlas nedan under detta ämne. Enligt förslaget till juris kandidatexam e n skall folkrätt ingå i examensämnet statsrätt med folkrätt och internationell privaträtt i examensämnet civilrätt II med internationell privaträtt. Vad som tidigare sagts om betydelsen av vissa studier i folkrätt och interna-

tionell privaträtt inom ramen för juris kandidatexamen torde även gälla juris politices magisterexamen. Ämnena folkrätt och internationell privaträtt synas därför böra erhålla samma ställning i juris politices magisterexamen som i juris kandidatexamen. De insikter i internationell rätt, som de studerande sålunda komma att erhålla, äro visserligen icke tillräckliga för dem som i sin verksamhet få särskilt syssla med internationell-rättsliga spörsmål. I examens juridiska variant kunna emellertid ingå fördjupade studier i folkrätt. Genom den föreslagna nedskärningen av civilrätten beräknas studierna i detta ämne jämte internationell privaträtt under andra delen av juris kandidatexamen kunna medhinnas på en sammanlagd normal studietid av två terminer. För denna examen krävas härutöver en termins fortsatta studier inom ett begränsat område av civilrätten. De grundläggande studierna i civilrätt föreslås uppdelade på två examensämnen, civilrätt I samt civilrätt II med internationell privaträtt. Dessa båda examensämnen skola omfatta icke blott de centrala delarna av förmögenhetsrätten utan även sådana civilrättsliga discipliner som familjerätt, associationsrätt, arbetsrätt och immaterialrätt ävensom internationell privaträtt. I det föregående har kommittén betonat betydelsen av grundliga insikter i civilrätt. Dessa insikter böra omspänna hela det civilrättsliga ämnesområdet. Om t. ex., såsom socialutbildningssakkunniga föreslogo, familjerätt, associationsrätt och immaterialrätt uteslötes ur denna examen, skulle luckor uppkomma i den studerandes juridiska allmänbildning, vilka bleve till men både vid studierna i övriga juridiska ämnen och vid en kommande praktisk verksamhet. Kommitténs förslag att i juris politices magisterexamen medta-

ga såväl civilrätt I som civilrätt II beror därför främst på att vi anse behov föreligga av grundläggande insikter jämväl inom de delar av civilrätten, vilka tidigare icke ansetts erforderliga i denna examen. I juris kandidatexamen har för examensämnet straffrätt med juridiska hjälpvetenskaper beräknats en sammanlagd normal studietid av en termin. För examensämnet straffrätt i juris politices magisterexamen beräknas däremot en normal studietid av två femtedelar av en termin. I förhållande till juris kandidatexamen har således i detta fall en avsevärd nedskärning av kunskapsfordringarna föreslagits. Denna avser såväl det straffrättsliga lärostoffet som de juridiska hjälpvetenskaperna. Beträffande ämnet straffrätt för juris politices magisterexamen föreslås sålunda, att lärostoffet skall omfatta i första h a n d straffrättens allmänna del jämte några viktigare stadganden om särskilda brott (om brott mot allmän verksamhet, stöld, bedrägeri och ämbetsbrott). Därjämte böra översiktligt studeras den positiva straffrätten i övrigt, däribland huvudpunkter av specialstraffrätten. För denna senare del av ämnet förutsattes en särskild lärobok (kompendium). Vad de juridiska hjälpvetenskaperna beträffar böra endast krav på insikter i kriminologi och psykologi uppställas. Den kursundervisning, som meddelas i examensämnet straffrätt med juridiska hjälpvetenskaper, bör till viss del kunna utnyttjas vid studierna i straffrätt för juris politices magisterexamen. Denna undervisning bör emellertid för dem som läsa på den nu ifrågavarande examen kompletteras med en särskild kurs om ca 10 timmar. Härvid bör den del av ämnet, som enligt ovan förutsattes bliva inhämtat på grundval av särskild lärobok, behandlas.

436 Exempel på kunskapsfordringar för examensämnet straffrätt återfinnes i bilaga 13. I likhet med socialutbildningssakkunniga föreslå vi att processrätt skall vara obligatoriskt examensämne. De i civilrätt och i straffrätt förvärvade kunskap e r n a komma ej fullt till sin rätt om de ej kompletteras med studier i processrätt; som tidigare framhållits måste förvaltningstjänstemännen äga viss kunskap om reglerna för de judiciella och exekutiva myndigheternas verksamhet. Vad man emellertid kan diskutera är, om det bör ingå lika mycket processrätt i denna examen som i juris kandidatexamen. Härvidlag må erinras om att rättegångsbalkens och utsökningslagens regler i hög grad påverkat den svenska förvaltningsrättens utformning samt att det fortfarande saknas allmän lagstiftning om förfarandet inom förvaltningsrätten. Under sådana omständigheter utgöra kunskaper i processoch exekutionsrätt icke blott en utmärkt grundval för studiet av förvaltningsförfarandet och förvaltningsprocessen, utan de äro så gott som nödvändiga för att man någorlunda snabbt skall kunna förskaffa sig en överblick av de principer som prägla de skiftande förfarandereglerna i den stora mängden av gällande administrativa författningar. Ytterligare må erinras om länsstyrelsernas befattning med exekutiva ärenden. Så länge dessa förhållanden fortbestå, böra dessas tjänstemän äga grundliga kunskaper i processrätt. Trots de nu antydda skälen skulle man måhända kunna tänka sig någon mindre inskränkning av processrätten i förhållande till fordringarna för juris kandidatexamen. Ölägenheterna härav överväga dock fördelarna. Man kan på grund av sammanhanget mellan olika delar av ämnet icke utan stor olägen-

het — såsom t. ex. i straffrätt — skära bort någon viss eller några vissa delar av ämnet processrätt. Kommittén får med hänsyn till vad nu anförts föreslå att ämnet processrätt skdl ingå i juris politices magisterexamen med kunskapsfordringar motsvarande dem som föreslagits för andra delen av juris kandidatexamen. Jämväl i ämnena förvaltningsrätt och finansrätt böra kunskapsfordringarna vara desamma som för juris kandidatexamen. Syftet med den här berörda examen skulle möjligen kunna anses motivera, att åtminstone ämnet förvaltningsrätt normalt erhölle en starkare ställning i denna examen än i juris kandidatexamen. Kommittén har emellertid funnit det angelägnare att i examen helt medtaga civil- och processrätt samt en särskild kurs i straffrätt än att föreslå en utökning av studie- och examensstoffet i förvaltningsrätt. De domstolsjuridiska ämnenas betydelse för studiet av förvaltningsrätten har ovan kraftigt understrukits. Dessa ämnens medtagande i examen innebär med hänsyn härtill indirekt en väsentlig förstärkning av förvaltningsrättens ställning i juris politices magisterexamen jämfört med nuvarande statsvetenskaplig-juridisk examen. Om ock i mindre grad gäller vad nu sagts även finansrätten. 1934 års sakkunniga föreslogo att krav på kvalificerat betyg skulle uppställas för att understryka vikten av att de offentligrättsliga ämnena studerades grundligt. I överensstämmelse härmed gäller för närvarande, att den studerande skall ha erhållit betyget Med beröm godkänd i något av ämnena förvaltningsrätt, finansrätt eller statsrätt med folkrätt. Det olämpliga i detta krav, vilket bryter mot det för de juridiska ämnena tillämpade betygssystemet, har vid skil-

da tillfällen kraftigt understrukits både av akademiska lärare och studenter. Högre betyg skola enligt gällande examensstadga (kommittén föreslår inga förändringar härvidlag) utgöra kvalitetsbetyg. Med hänsyn härtill kan det för vissa studerande vara förenat med stora, ibland oöverstigliga svårigheter att uppfylla förutsättningarna för betyget Med beröm godkänd. Stadgans bestämmelser ha därför lett till att fordringarna för detta betyg i åtskilliga fall icke kunnat upprätthållas. I likhet med socialutbildningssakkunniga anse vi på dessa grunder att krav på kvalificerat betyg icke längre bör uppställas. För att få en grundligare träning i författningstillämpning samt en bättre inblick i problematiken inom den offentligrättsliga delen av vår rättsordning vore det emellertid enligt kommitténs mening önskvärt, att åtskilliga av dem som studera på juris politices magisterexamen bedreve fördjupade studier inom något offentligrättsligt ämne. De tillämpningsfrågor, som uppkomma inom förvaltningsverksamheten, äro mången gång lika komplicerade som de vilka förekomma inom domstolsjuridiken. Det skulle med hänsyn härtill kunna förefalla naturligt, om man i juris politices magisterexamen alltid uppställde krav på fördjupade studier i åtminstone ett offentligrättsligt ämne. Skall emellertid, inom ramen för den för examen föreslagna normala studietiden, plats beredas för obligatoriska fördjupade studier av detta slag, måste det ske på bekostnad endera av de grundläggande juridiska ämnena eller av den samhällsvetenskapliga skolningen. Det förra alternativet anser kommittén av förut angivna skäl icke lämpligt. Och väljer man det senare alternativet, skulle examen med all sannolikhet icke ge en samhällsvetenskaplig ut-

bildning, som vore tillräcklig för de arbetsuppgifter, vilka i många fall ankomma på dem som avlagt juris politices magisterexamen. Emellertid äro arbetsuppgifterna inom förvaltningen, som förut framhållits, av skiftande art. Viss valfrihet ifråga om utbildningen bör därför föreligga. Kommittén har tillgodosett detta behov genom de fyra ämneskombinationerna (s. 432). Enligt den juridiska varianten, vilken föreslås av en majoritet inom kommittén, har en av den sista examensdelens tre terminer anslagits åt bland annat fördjupade studier i ett offentligrättsligt ämne. I denna ämneskombination komma således dessa fördjupade studier samt allmän rättslära att minska tiden för den samhällsvetenskapliga skolningen. De skäl, som varit avgörande för att kommitténs majoritet funnit att jämväl denna ämneskombination vid sidan av de rent samhällsvetenskapliga bör tillåtas, beröras nedan. De samhällsvetenskapliga ämnena Kommittén föreslår att filosofiska fakultetens nuvarande betygsenhetssystem icke vidare skall tillämpas för samhällsvetenskapliga ämnen i politices kandidat-, politices magister- eller juris politices magisterexamina. Omfattningen av kunskapsfordringarna i de olika i dessa examina ingående ämnena bör fastställas med hänsyn till de bildningsmål, som befunnits erforderliga. Möjligheterna att anpassa och samordna de olika samhällsvetenskapliga ämnena i juris politices magisterexamen bli härigenom betydligt större än vad de för närvarande äro. Liksom man ifråga om de juridiska ämnena måste sträva efter en överensstämmelse med juris kandidatexamen, bör emellertid om möjligt en dylik åstadkommas mellan kunskapsfordringarna för samhällsvetenskapliga ämnen i juris politices

magisterexamen och för motsvarande ämnen i politices kandidat- och politices magisterexamina. Av kommitténs allmänna synpunkter på juris politices magisterexamens utformning framgår, att ämnet nationalekonomi måste beredas en framträdande plats i denna examen. Detta ämne är det viktigaste av de samhällsvetenskapliga ämnen, som böra ingå i examen. Studierna i nationalekonomi komma i hög grad att ge denna examen dess särprägel. De skola främst syfta till att bibringa den blivande förvaltningstjänstemannen kunskaper om olika ekonomiskt-politiska åtgärder samt om dessas syften och verkningar. Med hänsyn till det för juris politices magisterexamen föreliggande mera speciella bildningsmålet kunna därför kunskapsfordringarna i nationalekonomi icke bli desamma som för politices kandidat- och magisterexamina. Nationalekonomi är emellertid det enda obligatoriska examensämne, som måste anpassas speciellt för den nu berörda examen. På grund av ämnets betydelse för denna examen anser kommittén detta till fullo motiverat. Som framgår av förslaget till studieordning (s. 431) har för nationalekonomi under examens tredje del beräknats en obligatorisk normal studietid av en och en halv termin. Härtill kommer emellertid den halva termin, som under den första examensdelen anslagits åt studier i examensämnet ekonomisk samhällskunskap. Sammanlagt komma alltså minst två terminer att ägnas åt nationalekonomiska studier. I ekonomisk samhällskunskap har den studerande erhållit en översiktlig kunskap om ekonomiska teorier och vissa deskriptiva delar av nationalekonomien, särskilt penning- och kreditmarknaden samt socialpolitiken. Dessa kunskaper i ekonomisk teori och deskrip-

tiv ekonomi måste emellertid utbyggas för att en tillräcklig grund för studier i ekonomisk politik skall erhållas. En halv termin torde därför alltid böra ägnas åt ytterligare studier i ekonomisk teori och deskriptiv ekonomi. För studier i ekonomisk politik samt specialisering inom ett viktigare ekonomiskt-politiskt område — och i samband därmed författandet av ett seminariearbete — skulle härvid återstå en termin. F r å n denna utgångspunkt har det i bilaga 13 framlagda exemplet på kunskapsfordringar för examensämnet nationalekonomi utarbetats. Enligt förslaget till studieordning skall i en av de för examens tredje del förordade rent samhällsvetenskapliga ämneskombinationerna nationalekonom i kunna ingå med en sammanlagd normal studietid av två terminer. Kommittén förutsätter att ämnet även i detta fall i första hand inriktas på ekonomisk politik. I stället för att en halv termin normalt ägnas åt ytterligare studier i ekonomisk teori och deskriptiv ekonomi, synas emellertid kunskapsfordringarna böra anpassas så, att en hel termin anslås härför. Studiekursen i denna del av ämnet bör därvid i huvudsak kunna bli densamma, som komm e r att gälla för nationalekonomi såsom fast ämne i politices kandidat- och magisterexamina. (Se exempel på kunskapsfordringar för detta examensämne, bilaga 12.) Uppdelningen av de nationalekonomiska studierna på två till examens första respektive tredje delar förlagda examensämnen kan måhända synas medföra en ogynnsam splittring. Besiultatet av studier inom ett sådant ämn e som nationalekonomi blir emellertid emligt erfarenheten bättre om studierna a v ämnet spridas över en längre tidsr y m d än om samma effektiva tid ägnas ä m n e t under en mera koncentrerad

studieperiod. Kunskaperna i ämnet ha en benägenhet att »mogna» även under perioder, som i huvudsak ägnas åt annan verksamhet. Enbart nämnda förhållande har emellertid icke varit avgörande för kommitténs ställningstagande på denna punkt. En uppdelning av ämnets studium på detta sätt är nämligen nödvändig, om man anser dels att nationalekonomi, examens viktigaste fördjupningsämne, bör studeras sist, dels att behov föreligger av vissa ekonomiska insikter vid studiet av de juridiska ämnena. Med den föreslagna uppläggningen av studie- och examensstoffet i nationalekonomi komma kunskapsfordringarna i detta examensämne för juris politices magisterexamen att bli i hög grad standardiserade samt i huvudsak inriktade på ett område inom ämnet nationalekonomi, nämligen ekonomisk politik. Skälen för att kunskapsfordringarna böra erhålla en dylik uppläggning ha tidigare berörts. Härutöver kan framhållas att denna uppläggning också möjliggör att högre krav på kvaliteten av de i ämnet bedrivna studierna kunna uppställas, än om ämnet skulle haft den mera allmänna inriktning som nu gäller för t. ex. en tvåbetygskurs. Inom ramen för en tvåbetygskurs medhinnas fördjupade studier i regel endast i begränsad utsträckning. Med den föreslagna studiekursen komma de studerande att erhålla både en önskvärd specialutbildning och, genom de fördjupade studierna, en skolning i kritiskt och självständigt tänkande. Jämte nationalekonomi skall, som tidigare nämnts, ämnet statistik alltid ingå i examens tredje del. Den normala studietiden för detta ämne h a r beräknats till en halv termin. Syftet med de statistiska studierna bör vara att bibringa de studerande elementära insikter i den statistiska teorins viktigaste

frågeställningar samt en översiktlig kännedom om den svenska statistikens organisation, innehåll och publikationer. För en förvaltningstjänsteman måste kännedom om och förmåga att kunna orientera sig i befintliga statistiska publikationer vara av mycket stort värde. Vissa elementära insikter i statistisk teori äro, såsom ovan framhållits, erforderliga för att kunna bedöma när och om en statistiker av facket bör anlitas vid den närmare utredningen av en fråga samt för att kunna samarbeta med sådana statistiker. För en person, som huvudsakligast har att handlägga allm ä n n a förvaltningsärenden, synas däremot mera ingående statistiska kunskaper i allmänhet icke nödvändiga. Tidigare har framhållits att viss statistisk utbildning jämväl är erforderlig för att studierna i nationalekonomi skola kunna bedrivas på ett tillfredsställande sätt. Ur denna synpunkt skulle m å h ä n d a den invändningen kunna göras, att de insikter i statistisk teori, som den studerande kommer att erhålla, äro i knappaste laget. Med den speciella inriktning, som de nationalekonomiska studierna avses skola få, torde emellertid mera omfattande insikter i statistisk teori icke vara nödvändiga. I studiekursen böra därför ingå sådana delar av statistik såsom fast ämne i politices kandidat- och magisterexamina, som äro av särskild vikt med hänsyn till vad ovan anförts. Med hänvisning till den tidigare (s. 314 f) lämnade redogörelsen för statistik såsom fast ämne synas följande moment böra medtagas i ämnet statistik för juris politices magisterexamen: En allmän orientering om statistiken såsom metodvetenskap, bl. a. syftande till att giva en uppfattning om statistiska relativtals och medeltals innebörd. Med hänsyn till de arbetsuppgif-

ter, som komma att åvila vederbörande, medtages en allmän orientering rör a n d e planläggning och bearbetning av statistiska undersökningar jämte det mest elementära om stickprovsundersökningar. Större vikt bör däremot läggas vid träning av förmågan att läsa och draga slutsatser ur utredningsmaterial som presenteras i statistisk form. I anslutning härtill bör lämnas en allmän orientering om det viktigaste innehållet i svensk officiell statistik. Särskilt bör därvid observeras befolkningsstatistiken, som behandlas i anslutning till en kortare kurs i befolkningsutveckling och befolkningsförhållanden. Kommittén utgår från att undervisningen i statistik för juris politices magisterexamen kommer att kunna samordnas med den undervisning, som skall meddelas i statistik såsom fast ämne för politices kandidat- och magisterexamina. Med hänsyn till den av kommittén föreslagna studieordningen för några ämneskombinationer under juris politices magisterexamens tredje del (s. 432) är det emellertid önskvärt att undervisningen i statistik för denna examen kan meddelas varje termin. En sådan dubblering av undervisningen, vilken icke torde vara erforderlig i de andra samhällsvetenskapliga ämnena, får emellertid i första hand bli beroende av antalet studerande. I examensämnet företagsekonomi förutsättas kunskapsfordringarna motsvara de för det fasta ämnet företagsekonomi i politices kandidat- och magisterexamina föreslagna. Det bör i detta sammanhang erinras om att kommitténs förslag till studieordning innebär att en kurs i ekonomisk redovisning (bokföring) obligatoriskt skall ingå i juris politices magisterexamen liksom i juris kandidatexamen. Beträffande sociologi kan man icke såsom vid studierna av det fasta ämnet

sociologi i politices kandidat- och magisterexamina utgå ifrån att de studerande tidigare erhållit en överblick över stora delar av hela det samhällsvetenskapliga ämnesområdet. Studiekursens tyngdpunkt torde med hänsyn härtill böra något förskjutas och tonvikten läggas på en konkret beskrivning av det nuvarande svenska samhället sådant som det ter sig från sociologisk synpunkt. Detta förhållande medför dessutom att den normala studietiden för ämnet i juris politices magisterexamen måste beräknas till en termin. Kommitténs exempel på kunskapsfordringar för ämnet sociologi (bilaga 12) torde emellertid med den av det sagda föranledda utvidgningen i övrigt vara tillämpligt jämväl för sociologi i juris politices magisterexamen. Studie- och examensstoffet i statskunskap bör, som tidigare nämnts, uppläggas speciellt för juris politices magisterexamen. Kunskapsfordringarna i detta ämne böra sålunda bygga på de insikter de studerande erhållit i ämnena statsrätt med folkrätt, förvaltningsrätt samt i viss mån finansrätt. Härigenom böra studierna i statskunskap, för vilka beräknats en normal studietid av en termin, i stort sett kunna leda till ett resultat jämförligt med vad som för närvarande kräves för två betygsenheter i filosofie kandidatexamen och filosofisk ämbetsexamen. Genom att fördjupade studier sålunda komma att bedrivas i statskunskap, är den ämneskombination, vari detta ämne ingår, ur fördjupningssynpunkt överlägsen de båda andra samhällsvetenskapliga kombinationerna. Exempel på kunskapsfordringar för ämnet återfinnes i bilaga 13. D . Studietid och studieordning Normalstudietiden Kommitténs förslag till juris politices

magisterexamen utgår från en normal studietid av nio terminer. I jämförelse med nuvarande statsvetenskaplig-juridisk examen innebär detta en förlängning av den beräknade studietiden med en termin. Liksom socialutbildningssakkunniga anse vi, att nio terminers normal studietid erfordras, därest en med andra universitetsexamina jämförbar standard skall kunna upprätthållas hos en examen innefattande akademiska studier i både juridik och samhällsvetenskap. Skulle — utöver den nu berörda examensformen — behov anses föreligga av en för förvaltningen avpassad juridisk-samhällsvetenskaplig utbildning med kortare studietid, bör detta behov, som tidigare framhållits, lämpligen tillgodoses på annat sätt än genom en universitetsexamen. Avvägningen mellan juridik samhällsvetenskap

och

Väljes någon av de rent samhällsvetenskapliga ämneskombinationerna kommer omkring fem terminer av den åt juris politices magisterexamen i sin helhet anslagna studietiden att ägnas åt juridiska studier och fyra åt samhällsvetenskapliga. I nuvarande examen beräknas ungefär lika lång tid, fyra terminer, för juridiska och för samhällsvetenskapliga studier. Kvantitativt kommer således i stort sett det samhällsvetenskapliga inslaget i de nu berörda ämneskombinationerna av juris politices magisterexamen att förbli oförändrat, medan det juridiska utökas med ytterligare en termins studier. Det ökade utrymme, som beretts juridiken, innebär icke att examens »tyngdpunkt» i nu berörda kombinationer kan sägas komma att ligga inom det juridiska ämnesområdet. De juridiska studierna syfta till att ge allsidiga och grundläggande insikter. Fördjupade studier 441

komma endast att bedrivas inom det samhällsvetenskapliga ämnesområdet och därvid alltid i nationalekonomi. Väljes den kombination i vilken statskunskap ingår, komma fördjupade studier dessutom att bedrivas i detta ämne. De samhällsvetenskapliga ämnena skola vidare studeras sist i examen. De insikter, som inhämtas under dessa studier, komma härigenom i hög grad att ge examen en särprägel. I den av en majoritet inom kommittén därjämte förordade juridiska varianten blir förhållandet i viss mån ett annat. Det samhällsvetenskapliga inslaget kommer att kräva sammanlagt omkring tre terminers studier och det juridiska omkring sex. Fördjupade studier skola emellertid även i denna variant alltid bedrivas i nationalekonomi. Härtill komma de fördjupade studier, som krävas i ett valfritt offentligrättsligt juridiskt ämne. Ämneskombinationer Som tidigare framhållits har kommittén funnit, att vissa möjligheter till val mellan ett mindre antal studieriktningar böra finnas. Härför talar såväl lämpligheten av att ge den studerande möjlighet att i någon mån tillgodose sina personliga intressen och förutsättningar som behovet för olika verksamhetsgrenar av en i viss utsträckning speciellt inriktad juridisk-samhällsvetenskaplig utbildning. Även om de arbetsuppgifter, för vilka juris politices magisterexamen främst är avpassad, till sin allmänna natur kunna sägas vara likartade, måste den för utförandet av dessa uppgifter lämpligaste utbildningen i viss mån bli beroende av verksamhetens art. Den något varierande sakkunskap på det samhällsvetenskapliga området, som vi anse erforderlig, tillgodoses genom d e tre samhällsvetenskapliga ämneskom-

binationerna. Genom dessa blir det möjligt att i examen medtaga förutom de obligatoriska ämnena nationalekonomi och statistik ettdera av ämnena företagsekonomi, sociologi eller statskunskap. I den kombination, i vilken ämnet företagsekonomi ingår, har dessutom ämnet nationalekonomi beretts större utrymme än i övriga ämneskombinationer. Härigenom bör den studerande kunna bibringas goda ekonomiska insikter. Denna ekonomiska kombination synes vara särskilt lämplig t. ex. för ekonomiska utredningar med juridiskt inslag samt inom de grenar av förvaltningen, där arbetsuppgifterna huvudsakligast äro av ekonomisk-juridisk karaktär. Som tidigare (s. 27 ff.) framhållits förekomma dylika arbetsuppgifter inom ett flertal verksamhetsgrenar. Genom de båda andra ämneskombinationerna, i vilka antingen sociologi eller statskunskap kan ingå, erhållas — förutom goda insikter i nationalekonomi — mera ingående kunskaper om det politiska livet och de sociala förhållandena i vårt land, något som bör vara av värde för många förvaltningstjänstemän i deras verksamhet. Härtill kommer att sociologi och statskunskap äro ämnen av mera allmänbildande karaktär. Ett studium härav bör därför vara av vikt oberoende av om speciell sakkunskap inom nämnda ämnesområden är erforderlig eller ej. Den juridiska varianten slutligen bör enligt en majoritet inom kommittén . vara särskilt lämplig för sådana verksamhetsgrenar, där arbetsuppgifterna till helt övervägande del bestå i att handlägga ärenden. De fördjupade juridiska studierna i ett valfritt offentligrättsligt ämne samt de genom studiet av ämnet allmän rättslära erhållna insikterna bli i dylika fall av stor betydelse.

Ovan anförda synpunkter innebära icke att kommittén skulle vilja förorda, att endast en viss ämneskombination skall ge kompetens för tjänster av visst slag. Inom förvaltningen äro arbetsuppgifterna överhuvudtaget så skiftande att myndigheterna böra själva få bedöma vilka examenstyper de anse sig ha bästa användningen av. Det är också uppenbart att skillnaden mellan de olika ämneskombinationerna ej är större än att det i konkreta fall kan komma att spela större roll om sökanden har goda betyg, än att han har den för myndigheten mest lämpade kombinationen av ämnen i sin examen. Utöver de sålunda föreslagna ämneskombinationerna skulle givetvis jämväl a n d r a kunna tänkas. Det kan vidare ifrågasättas, huruvida fördjupade studier i nationalekonomi borde vara obligatoriska. Man skulle kunna tänka sig ämneskombinationer, i vilka t. ex. företagsekonomi eller statskunskap erhölle samma ställning som nationalekonomi i kommitténs förslag till examen. En juris politices magisterexamen med fördjupade studier i företagsekonomi och finansrätt vore måhända en lämplig utbildning för tjänstemän, som huvudsakligast syssla med skatterättsliga frågor, exempelvis inom länsstyrelsernas taxeringssektioner. Som tidigare framhållits har emellert i d kommittén funnit a!tt fördjupade studier i nationalekonomi med den ovan föreslagna inriktning behövas i n o m flertalet av de verksamhetsområd e n , för vilka juris politices magisterexamen är avsedd. Härtill kommer att d e t icke ansetts lämpligt att redan från början föreslå allt för många ämneskombinationer och framför allt icke sådana, som skulle ge examen en i viss m å n ändrad karaktär eller vara avpass a d e endast för vissa begränsade arbetsuppgifter. Detta främst med hänsyn till

att svårigheter kunde uppstå för de studerande vid valet mellan olika studieinriktningar. Slutligen bör framhållas, att den studerande enligt kommitténs förslag till examen har möjlighet att utöver de obligatoriska ämnena medtaga andra ämnen. Enligt kommitténs mening bör det framdeles, sedan någon tids erfarenhet av den föreslagna examen vunnits, tagas upp till prövning, huruvida andra ämneskombinationer böra medgivas inom juris politices magisterexamen. Härvid bör jämväl undersökas, om någon av de föreslagna kombinationerna visat sig mindre användbar. Är så fallet bör givetvis kombinationen avskaffas, så att de studerande icke förledas att välja en studieinriktning, som saknar konkurrenskraft. Särskilt

om den juridiska

varianten

Det har inom kommittén invänts att den juridiska varianten av juris politices magisterexamen är alltför överensstämmande med juris kandidatexamen. Bland annat har framhållits risken att de studerande i ovisshet om sitt framtida verksamhetsområde för säkerhets skull avlägga båda dessa examina med därav följande försening i studierna. Enligt majoritetens mening kan ett dylikt argument icke tillmätas avgörande betydelse. Ökad studievägledning samt upplysning om att komplettering till angränsande examen även kan ske vid en senare tidpunkt bör k u n n a motverka den antydda olägenheten. Mot en försening i studierna svarar ju ock i detta fall bättre insikter, som kunna bli av stort värde för åtskilliga befattningar. Som ovan påpekats är det sannolikt att den juridiska varianten är bäst avpassad för åtskilliga förvaltningstjänster. Detta gäller främst om förvaltningsrätt väljes såsom ämne för fördjupade studier. Men även grundligare insikter

i finansrätt eller folkrätt kunna vara av betydelse i denna examen. Det förra ämnet bör vara av värde för vissa tjänstemän vid länsstyrelserna och det senare för sådana, som ämna vinna inträde inom utrikesförvaltningen. Kommittén har funnit det angeläget att förvaltande tjänstemän i allmänhet äga viss samhällsvetenskaplig skolning. Det kan emellertid tänkas, att man för vissa förvaltningstjänster finner den juridiska skolning, som erhålles inom första och andra delarna av examen, väl svag. Enligt majoritetens mening vore det beklagligt om man av denna anledning inom vissa delar av förvaltningen ansåge sig böra vidmakthålla en rekrytering huvudsakligen eller nästan enbart med juris kandidater. Visserligen är även enligt kommitténs mening juris kandidatexamen lämpligast för åtskilliga tjänster inom förvaltningen. Och juris kandidatexamen skall enligt kommitténs förslag medföra samma kompetens inom den statliga förvaltningen som juris politices magisterexamen. Men det finnes många tjänster, där arbetsuppgifterna visserligen i hög grad äro juridiska, men där tjänstemännen samtidigt ha ett behov av kunskaper inom samhällsvetenskaperna. För att säkerställa att även sådana tjänster kunna besättas med sökande, som ha viss skolning i dessa vetenskaper, har kommitténs majoritet velat föreslå även den juridiska varianten. Emellertid kan man invända, att då den juridiska varianten av här berörd examen så föga skiljer sig från juris kandidatexamen, den lika väl kunde konstrueras som en variant av denna. Delvis är detta en fråga om lämplig nomenklatur. Men så är icke enbart fallet. Som juris kandidatexamen böra nämligen icke betecknas sådana examensformer, vilka ej berättiga till inträde på de utpräglade juristbanorna.

444 Frågan blir alltså om även den juridiska varianten av juris politices magisterexamen borde ge kompetens till domar-, åklagar- och advokatbanorna. I och för sig vore det en fördel om de, som söka sig till nämnda banor, hade en viss samhällsvetenskaplig skolning. Kommitténs majoritet har dock icke ansett sig kunna förorda att juris politices magisterexamen skall medföra samma kompetens som juris kandidatexamen. Visserligen är juridiken ej svagare representerad i den här berörda examensvarianten än i t. ex. den österrikiska juris doktorsexamen. Men denna examen skall efter viss tids auskulterande praktik samt ytterligare studier kompletteras med en ny examen. En domstolsjurist torde hos oss behöva en grundligare juridisk utbildning än den, som kan ges inom den föreslagna juris politices magisterexamen. Åtminstone bör man avvakta hur denna examen kommer att gestalta sig i praktiken, innan man företar några ändringar i här diskuterad riktning.

Studiegången Som tidigare framhållits skola fördjupade studier alltid bedrivas i ämnet nationalekonomi. Detta förhållande samt angelägenheten av att överhuvud ge de samhällsvetenskapliga ämnena en sådan placering, att krav på kvalificerade studier inom dem kunna upprätthållas, ha varit anledning till att dessa ämnen förlagts till juris politices magisterexamens tredje del i den av kommittén föreslagna studieordningen. De studier, som bedrivas under slutet av den för en viss examen stadgade studiegången, kunna förväntas ge det största utbytet och det bästa resultatet. Den studer a n d e bör då ha nått en viss allmän mognad samt erhållit en sådan studievana, att han bättre kan tillgodogöra sig

undervisning och litteratur än under examens första terminer. De nationalekonomiska studierna komma enligt studieordningen att uppdelas på två till examens första respektive tredje delar förlagda examensämnen. Tidigare h a r betonats, att denna uppdelning kan vara till fördel för studierna i detta ämne. Avgörande för den föreslagna ordningen har emellertid även varit, att behov av vissa ekonomiska insikter föreligger vid studiet av de juridiska ämnena. Detsamma gäller också ämnet rättshistoria. Även insikter i detta ämne äro nämligen av vikt vid de fortsatta juridiska studierna. Vid undervisning och vid examination i de i examens andra del ingående juridiska ämnena, vilka samtliga — bortsett från straffrätt — komma att överensstämma med motsvarande ämnen i juris kandidatexamen, bör man k u n n a utgå från att samtliga studerande h a samma förkunskaper. Bisk föreligger annars för att de studerande måste uppdelas i grupper samt för att samma kunskapsfordringar vid tentamina i de gemensamma ämnena icke skola kunna upprätthållas. I fråga om de samhällsvetenskapliga ä m n e n a bör också erinras om att ä m n e t statskunskap enligt vårt förslag skall bygga på de studier, som tidigare bedrivits i vissa juridiska ämnen. E n sådan uppläggning av statskunskap e n blir möjlig endast om detta ämne enligt studieordningen placeras efter de juridiska ämnena. I förslaget till examensstadga (bilaga 1, 16 §) har föreskrivits att tentamen i statskunskap må äga rum endast med studerande, som avlagt godkänd tentamen i förvaltningsrätt. Såsom framgår av stadgeförslaget h a r ordningen mellan juridik och samhällsvetenskap i övrigt icke gjorts helt oibligatorisk. Avvikelse därifrån har

emellertid av kommitténs majoritet ansetts icke böra anbefallas. Som ytterligare skäl härför må följande anföras. Särskild undervisning i de juridiska ämnena för denna examen kan, som tidigare framhållits, i regel icke påräknas. En student, som under några år bedrivit studier i a n d r a ämnen, torde ofta ha svårt att anpassa sig efter den relativt elementära undervisning, som med hänsyn till den fullständiga bristen på skolkunskaper i juridik måste inleda de juridiska universitetsstudierna. För en nybliven student kommer däremot en sådan undervisning att utgöra en naturlig övergång från skolstudier till akademiska studier. Vidare bör framhållas, att om de juridiska ämnena förläggas till examens första studieår en så gott som exakt överensstämmelse kan åstadkommas mellan juris politices magisterexamens och juris kandidatexamens båda första delar. Vid fastställandet av kunskapsfordringar och anordnandet av undervisning i de i dessa delar ingående ämnena behöva de juridiska fakulteterna således i regel icke särskilt beakta den ena eller den andra examen. Med hänsyn till den stora undervisnings- och examinationsbörda, som även efter den av oss föreslagna utökningen av antalet lärare inom den juridiska fakulteten kommer att åvila dessa, synes en dylik överensstämmelse utgöra en mycket beaktansvärd fördel. Den föreslagna studieordningen kommer även att innebära vissa andra fördelar, närmast för de studerande. Valet mellan juris kandidatexamen och juris politices magisterexamen torde för många nyblivna studenter bli svårt att träffa. Enligt vårt förslag kan emellertid det definitiva valet uppskjutas till efter några års studier, utan att studietiden för någon av de båda examina behöver bli längre än vad som normalt

beräknats. Å andra sidan uppstå härigenom vissa problem för dem som önska övergå från samhällsvetenskapliga studier till juris politices magisterexamen. Kommittén har emellertid be-

aktat detta samt framlagt förslag, som syfta till att underlätta en dylik övergång. I följande kapitel beröras bland annat dessa förslag närmare.

K a p . 29. Specialmotivering 1. Behörighet att avlägga examen F ö r närvarande gälla samma behörighetsvillkor för avläggande av statsvetenskaplig-filosofisk och statsvetenskaplig-juridisk examen, nämligen vitsord om minst godkända insikter i studentexamen eller fyllnadsprövning till samma examen i historia och minst ett främmande språk. Dessa villkor uppställas också för juris kandidatexamen. Behörighet att avlägga sistnämnda examen tillkommer emellertid endast den som därjämte erhållit vistord om minst godkända insikter i filosofi och latinska språket. Kommittén har, såsom tidigare (s. 126) framgått, ansett sig böra utgå från att gymnasiet i framtiden i stort sett kommer att utformas såsom skolöverstyrelsen föreslagit i sin bearbetning av skolkommissionens förslag. Med hänsyn främst härtill har kommittén funnit att anledning saknas att uppställa fordran på studentbetyg i vissa ämnen och föreslagit, att behörighet att avlägga såväl juris kandidatexamen som samhällsvetenskapliga examina (politices kandidat- och magisterexamina) skall tillkomma envar, som avlagt studentexamen. Av enahanda skäl bör givetvis den som uppfyller nämnda fordran vara behörig att avlägga juris politices magisterexamen. I fråga om juris kandidatexamen har emellertid därutöver föreslagits att den, vars studentexamen icke omfattar latin, skall hava nöjaktigt genomgått särskild

kurs i ämnet för juris studerande eller styrka däremot svarande kunskaper. Och i fråga om samhällsvetenskapliga examina har föreslagits att den som icke i studentexamen eller fyllnadsprövning därtill erhållit godkända insikter i matematik enligt fordringarna för reallinjen eller för den allmänna linjens sociala gren skall hava nöjaktigt genomgått särskild kurs eller styrka däremot svarande kunskaper. Frågan gäller alltså om dessa krav böra uppställas även för juris politices magisterexamen, vilken ju innefattar studier i såväl juridiska som samhällsvetenskapliga ii m nen. Kommitténs synpunkter på behovet av kunskaper i latin för juridiska studier ha redovisats i kapitel 9 s. 128 ff. Härvid h a r framhållits, att studentkunskaper i latin icke böra krävas för tillträde till juridiska studier. Vissa insikter i latin äro däremot erforderliga bland annat för att den studerande utan stora svårigheter skall kunna förstå och tillägna sig den juridiska terminologien. En särskild kurs i latin bör därför genomgås av dem som icke avlagt studentexamen på latinlinjen. Kursen, som omfattar ca 40 timmar, skall anordnas av den juridiska fakulteten och läggas så att den direkt tar sikte på de för en jurist nödvändiga och önskvärda kunskaperna. Vad som sålunda anförts ifråga om behovet av kunskaper i terminologiskt latin vid de grundläggande juridiska studierna gäller i lika hög grad juris

politices magisterexamen. De ämnen som ingå i denna examens första och andra delar äro i stort sett desamma, som ingå i motsvarande delar av juris kandidatexamen. Och för båda examina förutsattes under dessa delar en så gott som gemensam studiegång. Betydelsen av kunskaper i latin vid dessa studier måste därför vara densamma. Med hänsyn till vad nu anförts får kommittén föreslå att jämväl den, som ämnar avlägga juris politices magisterexamen och vars studentexamen icke omfattar latin, skall hava nöjaktigt genomgått särskild kurs häri eller styrka däremot svarande insikter. Behovet av kunskaper i matematik för samhällsvetenskapliga studier har behandlats i kapitel 25 (s. 362 f). Härvid h a r betonats att vissa sådana kunskaper främst erfordras vid studier av nationalekonomi och statistik. Kommitténs därvid framförda förslag innebär att en särskild kurs i matematik skall anordnas av den samhällsvetenskapliga ämnesgruppen. Kursen omfattar ca 30 timmar jämte ca 30 timmars övningar. Den som icke har godkända studentkunskaper i matematik enligt fordringarna för reallinjen eller den allmänna linjens sociala gren skall nöjaktigt ha genomgått kursen i matematik, innan tentamen i något av de i politices kandidatexamen och politices magisterexamen ingående ämnena medgives honom. I juris politices magisterexamen skola alltid ingå ämnena statistik och nationalekonomi. Det förra ämnet skall icke ha samma omfattning som det fasta ämnet statistik i samhällsvetenskapliga examina utan innefatta dels vissa huvudpunkter av den statistiska teorin, dels en översikt av den svenska statistikens organisation, innehåll och publikationer. De nationalekonomiska studierna komma att bli av sådan omfattning

att de minst motsvara de n u v a r a n d e fordringarna för två betygsenheter i ämnet. Kunskapsfordringarna i nationalekonomi för den nu berörda examen skola emellertid utformas så, att de studerande erhålla såväl insikter i ekonomisk teori och Sveriges deskriptiva ekonomi som grundligare insikter i ekonomisk politik. Enligt kommitténs uppfattning erfordras för de studier i nationalekonomi och statistik, som sålunda skola bedrivas, förkunskaper i matematik av samma omfattning som ansetts nödvändiga för politices kandidat- och magisterexamina. • Kommittén får därför föreslå att studerande, som icke i studentexamen eller fyllnadsprövning därtill erhållit godkända insikter i matematik på reallinjen eller på den allmänna linjens sociala gren, före tentamen i samhällsvetenskapligt ämne i juris politices magisterexamens tredje del nöjaktigt skall ha genomgått särskild kurs häri eller styrka däremot svarande kunskaper. De som skola avlägga juris politices magisterexamen och icke ha erforderligt studentbetyg i matematik behöva alltså i regel icke fullgöra denna komplettering förrän u n d e r sjunde studieterminen.

2. Studiegången för examens tredje del Ordningsföljden mellan de olika ämnena bör givetvis icke stadgemässigt fastslås utom i de fall då det med hänsyn till undervisningen och studiernas ändamålsenliga bedrivande anses nödvändigt att tentamen i ett visst ämne avlägges före tentamen i något a n n a t ämne. En på så sätt genomförd reglering av studiegången kan emellertid endast avse de i en viss ämneskombination obligatoriska ämnena. Studier i ämnen vilka såsom tillvalsämnen där-

utöver medtagas i examen böra nämligen kunna bedrivas vid den tidpunkt, då det i varje särskilt fall befinnes lämpligast. Såvitt gäller den inbördes ordningen mellan ämnena i juris politices magisterexamens båda första delar är lägst detsamma, som tidigare (s. 137 ff.) berörts i fråga om studieordningen för motsvarande ämnen i juris kandidatexamen. I föregående kapitel (s. 444 f) har vidare berörts varför de i examen ingående samhällsvetenskapliga ämnena böra förläggas till de sista studieterminerna (examens tredje del). Ordningen mellan de ämnen, som kunna ingå i denna examensdel, h a r däremot icke tidigare behandlats. Som framgår av den på s. 431 föreslagna normala studieplanen för juris politices magisterexamen samt de i anslutning därtill angivna alternativa ämneskombinationerna för examens tredje del, har kommittén såsom det sista ämnet i examen upptagit nationalekonomi. Inom detta ämne skola alltid fördjupade studier bedrivas; det är med hänsyn härtill angeläget att ämnet placeras så sent som möjligt i studiegången. De fördjupade studierna böra nämligen icke bedrivas förrän den studerande erhållit största möjliga studievana samt förvärvat för dessa studier erforderliga insikter i andra ämnen, som skola ingå i examen eller i viss ämneskombination. I samtliga fyra kombinationer, som föreslagits för examens tredje del, ingå ämnena statistik och nationalekonomi. I de tre först upptagna kombinationerna skall därjämte alltid ingå ettdera av ämnena företagsekonomi, statskunskap eller sociologi. Såvitt det gäller ordningsföljden mellan nu nämnda samhällsvetenskapliga ämnen kunna i stort sett samma synpunkter anföras som tidigare framhållits beträffande mot-

svarande fasta ämnen i politices kandidat- och magisterexamina. Sålunda bör statistik såsom ett metodämne studeras före nationalekonomi och sociologi; de ekonomiska ämnena (företagsekonomi och nationalekonomi) böra läsas i ett sammanhang och i n ä m n d ordning, så att det senare ämnet kan bygga på det förra. Med hänsyn till vad nu sagts bör studieordningen mellan de i den första ämneskombinationen ingående ämnena i allmänhet vara följande: statistik, företagsekonomi, nationalekonomi. Ordningsföljden mellan de relativt små ämnena statistik och företagsekonomi synes emellertid utan större ölägenheter kunna omkastas. Bestämmelse om viss inbördes ordning i vilken tentamina i dessa ämnen skola avläggas är därför icke nödvändig. I detta sammanhang bör framhållas att om företagsekonomi medtages såsom tillvalsämne i annan ämneskombination än den nu berörda, studier i detta ämne kunna bedrivas sedan tentamen i nationalekonomi avlagts. I den andra ämneskombinationen böra ämnena normalt studeras i ordningen statskunskap, statistik, nationalekonomi. Eftersom statskunskap skall bygga på de i statsrätt och förvaltningsrätt bedrivna studierna bör tentamen i det senare ämnet vara avlagd före tentamen i statskunskap. Statskunskap bör vidare förläggas så nära förvaltningsrätt som möjligt; vid nu nämnd studieordning kommer statskunskap såsom framgår av normalplanen att omedelbart föregås av förvaltningsrätt. Som nedan närmare b e r ö r e s b ö r emellertid, främst med hänsyn till undervisningen i ämnet statistik, möjlighet finnas att studera detta ämne före eller eventuellt parallellt med ämnet statskunskap. Vad slutligen ordningen mellan ämnena statskunskap och nationalekonomi be-

träffar synes denna icke stadgemässigt behöva regleras. Tentamen i statistik bör av tidigare anförda skäl ha avlagts före tentamen i såväl nationalekonomi som sociologi. Den normala studieordningen för den tredje ämneskombinationen bör därför vara statistik, sociologi, nationalekonomi. I vissa fall kan det emellertid tänkas att sociologi lämpligast studeras såsom det sista ämnet. Möjlighet härtill bör därför finnas. Den fjärde ämneskombinationen omfattar de två samhällsvetenskapliga ämnena statistik och nationalekonomi samt en termins studier i två juridiska ämnen, nämligen allmän rättslära och ett valfritt offentligrättsligt ämne. I likhet med vad som framhållits under juris kandidatexamen böra studier av allmän rättslära icke bedrivas förrän de grundläggande juridiska studierna under examens första och andra delar avslutats. Vidare bör tentamen i det förra ämnet vara avlagd före tentamen i det valfria ämnet. Det senare innebär visserligen icke att studierna av allmän rättslära böra vara avslutade innan studierna av det offentligrättsliga ämnet båbörjas. Snarare torde det vara lämpligt att dessa studier delvis bedrivas parallellt. Normalt böra emellertid de i denna kombination ingående ämnena komma i ordningen allmän rättslära, offentligrättsligt ämne, statistik, nationalekonomi, varvid alltså de båda förstnämnda ämnena få direkt anknytning till de juridiska ämnena i föregående examensdel. 3. Undervisningen Vad i kapitel 11 utvecklats angående undervisningen m. m. för juris kandidatexamen gäller i tillämpliga delar jämväl för juris politices magisterexam e n s första och andra delar samt för de juridiska ämnen, som kunna ingå i 29 — 22261

denna examens tredje del. Endast i examensämnet straffrätt, vilket fått ett i förhållande till examensämnet straffrätt med juridiska hjälpvetenskaper förminskat innehåll, är särskilt anordnad undervisning för juris politices magisterexamen erforderlig. En grundläggande kurs över vissa delar av straffrätten om ca 10 timmar torde sålunda årligen böra givas. I övrigt böra de studerande kunna deltaga i undervisning i ämnet för juris kandidatexamen. Kommittén utgår från att den undervisning, som meddelas för bland annat politices kandidat- och magisterexamina, i stort sett skall kunna utnyttjas av dem som studera samhällsvetenskapliga ämnen för juris politices magisterexamen. Som i föregående kapitel framhållits skola emellertid kunskapsfordringarna i nationalekonomi särskilt anpassas för denna examen. Den uppläggning detta ämne sålunda kommer att få gör det nödvändigt att särskild undervisning i nationalekonomi för den nu berörda examen anordnas. Behovet härav h a r beaktats vid utarbetandet av de förslag till förstärkning av lärarorganisationen i ämnet nationalekonomi, som framlagts i kapitel 27. Vad övriga samhällsvetenskapliga ämnen i juris politices magisterexamen beträffar kan framhållas att dessa ämnen i allmänhet förlagts till terminer, då undervisning i motsvarande fasta ämnen kommer att meddelas. Ämnet statskunskap (ingår i den andra kombinationen) samt ämnet statistik i a n d r a och fjärde kombinationerna utgöra emellertid undantag härifrån. I den a n d r a ämneskombinationen kommer nämligen statskunskap på en hösttermin och statistik på en vårtermin, medan motsvarande fasta ämnen förlagts till en vår- respektive hösttermin. Även i den fjärde ämneskombina-

tionen har statistik placerats på en vårtermin. Beträffande statskunskap bör emellertid beaktas, att kunskapsfordringarna i detta ämne för juris politices magisterexamen icke skola vara desamma som för det fasta ämnet statskunskap. I den nu berörda examen skall statskunskap, som tidigare nämnts, bygga på ämnena statsrätt och förvaltningsrätt. Kunskapsfordringarna kunna härigenom ges en sådan inriktning, att de i ämnet bedrivna studierna i stort sett komma att leda fram till ett resultat jämförbart med det som f. n. uppnås genom studier för två betygsenheter i statskunskap. De som i juris politices magisterexamen medtaga statskunskap böra därför deltaga i den undervisning, som under höstterminerna torde komma att meddelas för dem som studera för två betygsenheter eller för betyg i ämnet enligt fordringarna för huvudämne: allmän kurs. I den mån de juris politices studerande ha behov av att deltaga i den för det fasta ämnet meddelade undervisningen i främmande länders statsskick och idépolitik, kan detta ske antingen närmast föregående vårtermin samtidigt som undervisningen i förvaltningsrätt bevistas eller närmast följande vårtermin. Det senare torde bli möjligt om statistik förlägges till höstterminen och därvid studeras parallellt med statskunskap. I den fjärde ämneskombinationen bör, som ovan framhållits, höstterminen normalt ägnas åt studier i de juridiska ämnena. Undervisning i dessa ämnen skall emellertid enligt kommitténs förslag beträffande juris kandidatexamen meddelas varje termin. Om så med hänsyn till undervisningen i statistik skulle visa sig nödvändigt kunna alltså studierna i det offentligrättsliga ämnet förläggas till följande vårtermin, så att 450

statistik kan studeras under höstterminen samtidigt med allmän rättslära. Kommittén utgår från att särskild undervisning i statistik för juris politices magisterexamen icke behöver meddelas under höstterminen. De studerande böra nämligen kunna deltaga i viss del av den undervisning som under denna termin kominer att meddelas för det fasta ämnet statistik. Med hänsyn till den normalplan, som ansetts mest ändamålsenlig för denna kombination, vore det emellertid önskvärt att undervisning i statistik för den nu berörda examen meddelades under vårterminerna. En sådan ordning skulle sannolikt också möjliggöra en bättre anpassning av studierna för dem som valt någon av de a n d r a ämneskombinationerna men icke helt kunnat följa de för dessa kombinationer uppgjorda normala studieplanerna. Skulle det därför visa sig att antalet studerande blir så stort att det är motiverat att anordna undervisning i statistik för juris politices magisterexamen under vårterminerna, böra möjligheterna härtill noga prövas. 4. Examinationen. Betyg Kunskapsfordringarna i de i juris politices magisterexamens första och andra delar ingående ämnena med undantag för ämnet straffrätt skola vara desamma som i motsvarande ämnen för juris kandidatexamen. De av den juridiska fakulteten fastställda fordringarna i dessa ämnen skola alltså avse båda de nu n ä m n d a examina. Detsamma skall gälla ämnet allmän rättslära. Särskilda fordringar få däremot angivas i straffrätt och för de fortsatta studierna i ett offentligrättsligt ämne. I likhet med vad som föreslagits för juris kandidatexamen böra fordringarna i straffrätt fastställas av fakulteten, medan denna endast bör ange omfånget och den allmän-

na inriktningen för de fortsatta studierna. Det bör därefter ankomma på vederbörande examinator att inom den angivna ramen från fall till fall bestämma fordringarna för det valfria offentligrättsliga ämnet. Den samhällsvetenskapliga ämnesgruppen bör fastställa fordringarna i ämnena statistik, företagsekonomi och sociologi. Så vitt gäller ämnet företagsekonomi skola fordringarna vara desamma som för motsvarande fasta ämne. Ämnesgruppen bör däremot endast ange fordringarnas omfång och allmänna inriktning för nationalekonomi och statskunskap. I dessa ämnen skola fördjupade studier bedrivas; kurserna böra därför av vederbörande examinator kunna ges en något varierande inriktning. I fråga om såväl juris kandidatexamen som politices kandidat- och magisterexamina h a r föreslagits att fakultetens och ämnesgruppens beslut rörande kunskapsfordringarna skola kunna underställas kanslerns prövning. Samma möjlighet bör givetvis föreligga så vitt gäller den nu berörda examen. Juris politices magisterexamen skall avläggas inom den juridiska fakulteten; bestämmelserna angående denna examen böra enligt kommitténs mening ingå i en för denna fakultets examina gemensam stadga. Detta innebär att vad som under juris kandidatexamen föreslagits beträffande bland annat tentamina och deras former, tentamensperioder, examinator och medexaminator, betyg samt avrådning och avstängning även skall vara tillämpligt för juris politices magisterexamen. Så vitt gäller de i denna examens tredje del ingående samhällsvetenskapliga ämnena bör emellertid hänsyn tagas till vad som föreslagits beträffande politices kandidat- och magisterexamina. Ur sistnämnda synpunkt måste bland annat beaktas att särskilt förhör (deltentamen) bör

kunna hållas i viss del av ett samhällsvetenskapligt ämne samt att annan lärare än professor i ämnet bör kunna förordnas till examinator i de i examens tredje del ingående ämnena företagsekonomi, sociologi och statistik. Enligt kommitténs förslag beträffande juris kandidatexamen skola betyg i de till denna examens tredje del hörande ämnena med undantag för ämnet allmän rättslära givas med något av vitsorden Berömlig, Med utmärkt beröm godkänd, Med beröm godkänd, Icke utan beröm godkänd, Godkänd och Icke godkänd. Som tidigare (s. 160) framhållits bör denna betygsskala tillämpas vid tentamina i ämnen för vilka krävas mera omfattande och djupgående insikter. Så blir fallet i valfritt offentligrättsligt ämne. Betyg i detta ämne bör därför kunna givas med något av de nämnda vitsorden. I de samhällsvetenskapliga ämnen, som skola ingå i tredje delen av den nu berörda examen komina fördjupade studier att bedrivas i ämnet nationalekonomi. Att den nämnda betygsskalan bör gälla för tentamina i detta ämne synes därför lämpligt. Med hänsyn till att de studier, som komma att bedrivas i ämnena företagsekonomi, sociologi och statistik, måste bli av grundläggande art, är det vidare klart att de två högsta vitsorden icke böra komma ifråga vid tentamina i dessa ämnen. I fråga om ämnet statskunskap är läget däremot ett annat. Som ovan framhållits är avsikten att detta ämne i viss mån skall givas en sådan inriktning att fördjupade studier skola bedrivas. Med hänsyn härtill kunde man tänka sig att den betygsskala, som skall tillämpas för ämnet nationalekonomi, även borde gälla vid tentamina i statskunskap. Enligt kommitténs förslag beträffande politices kandidat- och magisterexamina (s. 374) kunna emellertid de två högsta 451

vitsorden endast givas vid tentamina i huvudämne: specialkurs. Statskunskap i juris politices magisterexamen kommer närmast att motsvara huvudämne: allmän kurs i samhällsvetenskapliga examina; den betygsskala, som skall gälla vid sådan tentamen, bör därför enligt kommitténs mening jämväl tilllämpas vid tentamen i statskunskap i den nu berörda examen. 5. Tillval av ämne. Förhållandet andra examina m. m.

till

Enligt nuvarande stadga angående statsvetenskaplig examen (§ 7) är den studerande oförhindrad att i statsvetenskaplig-juridisk examen utöver examensämnena dessutom medtaga dels varje ämne som tillhör filosofiska fakulteten, dels juridisk encyklopedi och rättshistoria. Möjligheten till tillval av ämne bör enligt kommitténs mening bibehållas. Med hänsyn till den utformning som juris politices magisterexamen erhållit böra emellertid bestämmelserna om tillval ges en ändrad lydelse. Sålunda bör, i likhet med vad som föreslagits beträffande juris kandidatexamen (s. 180 f), den studerande vara oförhindrad att utöver de ämnen som skola ingå i hans examen medtaga dels varje ämne som kan ingå i tredje delen av juris kandidatexamen eller politices kandidat- och magisterexamina eller i filosofie kandidatexamen. Detta förslag innebär alltså bland annat att tillvalsmöjligheten så vitt gäller de juridiska ämnena betydligt utvidgas. I och med att den grundläggande juridiska utbildningen i juris kandidatexamen och den blandade juridisk-samhällsvetenskapliga examen i stort sett blir av samma omfattning föreligga nämligen inga skäl till att begränsa denna möjlighet. Det bör emellertid framhållas, att de kunskapsford-

ringar och andra villkor, som gälla för juris kandidatexamen, skola tillämpas. I fråga om civilrätt och valfritt ämne i tredje delen av juris kandidatexamen h a r bland annat föreskrivits att tentamen icke må äga rum, innan godkänd tentamen avlagts i allmän rättslära. Jämväl den som i juris politices magisterexamen önskar medtaga något av de båda förstnämnda ämnena måste därför dessutom avlägga tentamen i allmän rättslära. I fråga om rätt till efterprövning föreslår kommittén att sådan bör föreligga beträffande varje ämne som kunnat medtagas i examen men ej ingått i denna. Den studerande bör vidare ha möjlighet att undergå efterprövning för vinnande av något av betygen Berömlig eller Med utmärkt beröm godkänd i ämne inom tredje delen av examen i vilket sådana betyg kunna ges men icke erhållits vid tentamen. I den nu berörda examen kunna dessa högre vitsord givas vid tentamen i nationalekonomi och valfritt offentligrättsligt ämne. Bestämmelserna om såväl efterprövning som riksgiltighet böra beträffande den nu berörda examen överensstämma med vad som föreslagits i fråga om juris kandidatexamen. Kommittén får därför i övrigt hänvisa till vad i kap. 14 därom anförts. Förhållandet till andra examina måste givetvis för varje examen särskilt regleras. I fråga om juris politices magisterexamen gäller det därvid förhållandet till dels juris kandidatexamen, dels politices kandidat- och magisterexamina, dels ock filosofie kandidatexamen och filosofisk ämbetsexamen. I fråga om juris kandidatexamen synas härvid inga särskilda svårigheter föreligga. Godkänd tentamen för denna examen i ämne, vilket med samma eller lägre kunskapsfordringar ingår i juris politices magisterexamen, bör givetvis

även äga giltighet för sistnämnda examen. Vad som föreslagits beträffande tentaminas riksgiltighet måste emellertid gälla även i sådant fall. Med hänsyn till det nära samband s a n råder mellan de båda nuvarande statsvetenskapliga examina (statsvetenskaplig-filosofisk och statsvenskapligjuridisk examen) äro möjligheterna att övergå från den ena examen till den andra relativt stora. De av kommittén föreslagna examina, vilka skola ersätta nämnda båda examina, ha icke så nära anknytning till varandra. Den som påbörjat studier för den ena examen men önskar övergå till den a n d r a kommer därför framdeles icke lika obehindrat att kunna göra detta. Sådan övergång bör emellertid vara möjlig utan att den sammanlagda studietiden för den examen som skall avläggas kommer att förlängas mer än som är oundgängligen nödvändigt. Tidigare (s. 376) har berörts i vad mån betyg i samhällsvetenskapligt ämne för juris politices magisterexamen bör vara giltigt för samhällsvetenskapliga examina. Här skall därför endast behandlas frågan om vilka tentamina för samhällsvetenskapliga examina, som böra få tillgodoräknas för juris politices magisterexamen. I fråga om juris kandidatexamen h a r redan (s. 184) föreslagits att den som avlagt godkänd tentamen i nationalekonomi, statskunskap eller rättskunskap såsom fast ämne i politices kandidateller magisterexamen skall vara befriad från att medtaga ekonomisk samhällskunskap, statsrätt med folkrätt respektive den propedeutiska kursen. Särskilt förhör skall dock krävas i folkrätt. Utöver därvid anförda skäl för dessa förslag bör följande nämnas beträffande den propedeutiska kursen. Ämnet rättskunskap skall till innehållet visserligen icke helt motsvara den propedeutiska

kursen i juridik. Den som avlagt tentamen i detta ämne måste emellertid också ha avlagt tentamina i samtliga eller så gott som samtliga övriga fasta ämnen. Med hänsyn till den studievana och den allmänna samhällsvetenskapliga orientering, som den studerande förvärvat, anser kommittén den föreslagna befrielsen befogad. Vad som sålunda skall gälla för juris kandidatexamen bör givetvis även äga giltighet för juris politices magisterexamen. Härutöver bör emellertid godkänd tentamen i företagsekonomi, sociologi eller statistik såsom fast ämne vara giltig för motsvarande ämnen i sistnämnda examens tredje del. Kunskapsfordringar i företagsekonomi förutsättas bli desamma som för motsvarande fasta ämne; det fasta ämnet statistik blir till omfattningen större än statistik i den nu berörda examen. Vad slutligen sociologi beträffar h a r visserligen studietiden för detta ämne beräknats till en termin mot en halv termin för sociologi såsom fast ämne. Det fasta ämnet sociologi kan emellertid bygga på en grundläggande skolning inom flertalet samhällsvetenskapliga ämnen. I juris politices magisterexamen är så ej fallet, varför som tidigare (s. 440 f) anförts större utrymme måste beredas åt en beskrivning av det nutida samhället ur sociologisk synpunkt, medan i övrigt den för det fasta ämnet föreslagna studiekursen i stort sett torde kunna tillämpas jämväl för sociologi i juris politices magisterexamen. För att ytterligare underlätta möjligheterna till övergång från rent samhällsvetenskapliga studier till studier för den blandade juridisk-samhällsvetenskapliga examen har kommittén ansett sig böra föreslå att politices kandidatexamen i visst fall bör vara giltig för tredje delen av denna examen. Den som avlagt politices kandidatexamen med national453

ekonomi såsom huvudämne bör sålunda vara befriad från att medtaga ämne tillhörande juris politices magisterexamens tredje del. Härvid komma visserligen studierna i nationalekonomi icke att få den inriktning på ekonomisk politik, som normalt förutsattes. Kommittén har emellertid ansett att detta uppväges av den bredare samhällsvetenskapliga skolning, som studierna av samtliga fasta ämnen i politices kandidatexamen kommer att medföra. Den sammanlagda studietiden i nationalekonomi blir i båda fallen densamma. Enligt kommitténs beräkningar av den normala studietiden för politices kandidatexamen kräver en på nämnt sätt inriktad examen sex terminer. Vid övergång till studier för juris politices magisterexamen skall i enlighet med ovanstående förslag politices kandidatexamen medföra befrielse dels från den propedeutiska kursen samt ämnena ekonomisk samhällskunskap och statsrätt, dels från ämnen tillhörande den blandade examens tredje del. För juris politices magisterexamen måste alltså den studerande undergå särskilt förhör i folkrätt samt avlägga tentamina i rättshistoria och i de juridiska ämnena i denna examens andra del. Studieplanen utgår från att ifrågavarande ämnen kräva en normal studietid av fyra och en halv terminer. Den sammanlagda studietiden för examen blir alltså omkring tio och en halv terminer mot normalt nio. Möjlighet finnes således att från rent samhällsvetenskapliga studier övergå till juris politices magisterexamen utan att den beräknade studietiden för denna examen behöver förlängas med mer

än högst en och en halv termin. Det kan i detta sammanhang erinras om att den som övergår från sistnämnda examen till politices kandidatexamen under vissa förutsättningar skall vara befriad från att medtaga de fasta ämnena statskunskap och rättskunskap, nämligen om han avlagt godkända tentamina i samtliga till juris politices magisterexamens första och andra delar hörande ämnen. För sistnämnda ämnen har beräknats en studietid av sex terminer samt för statskunskap och rättskunskap ungefär en och en halv termin. Politices kandidatexamen med nationalekonomi som huvudämne bör alltså i detta fall kunna avläggas på fyra och en halv terminer. Vad därefter filosofie kandidatexamen och filosofisk ämbetsexamen beträffar får kommittén föreslå att godkänd tentamen i dessa examina för en betygsenhet i statistik, företagsekonomi eller sociologi eller för två betygsenheter i statskunskap skall äga giltighet för ämne med samma beteckning i juris politices magisterexamen. I kommitténs förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av stadgan angående filosofiska examina (bilaga 3) har föreskrivits att tentamen för juris politices magisterexamen må tillgodoräknas för filosofisk ämbetsexamen eller filosofie kandidatexamen, därvid tentamen i statskunskap bör äga giltighet för två betygsenheter i detta ämne samt tentamina i företagsekonomi och nationalekonomi tillsammans böra äga giltighet för två betygsenheter i nationalekonomi. I övrigt bör det ankomma på examinators prövning i vad mån tentamina skola få tillgodoräknas.

AVDELNING

VI

DEN P R A K T I S K A U T B I L D N I N G E N

Kap. 30. Nuvarande läge För att den teoretiska skolning, som erhålles genom rätts- och samhällsvetenskapliga universitetsstudier, helt skall fylla sitt syftemål måste den oftast kompletteras med en praktisk utbildning. De akademiska läroanstalterna ha icke möjligheter att ge de studerande jämväl en sådan utbildning. Denna måste därför anordnas på annat sätt. För n ä r v a r a n d e är behovet av praktisk utbildning för de av kommittén ber ö r d a grupperna mycket olika tillgodosett; i vissa fall har det icke alls beaktats. Den av de juridiska fakulteterna anordnade praktiska kursen avser visserligen att ge de studerande en viss praktisk orientering. Genom en sådan kurs erhålla de studerande emellertid icke någon nämnvärd träning i att tilllämpa de genom studierna förvärvade kunskaperna vid lösandet av konkreta uppgifter. Kursen ger därför icke erforderlig praktisk utbildning, utan vederbörande erhåller denna genom handledning vid tjänstgöring samt genom att själv utföra tjänsteåligganden. Vad särskilt angår praktik för förvaltningstjänst bör framhållas att i motsats till förhållandena i vissa andra länder, t. ex. F r a n k r i k e och Tyskland, i vårt land ingen organiserad praktiktjänstgör i n g finnes, som är direkt avsedd såsom förberedelse för sådan tjänst. Juris kand i d a t e r n a kunna emellertid genom tingstjänstgöring erhålla en praktisk utbildning, som utgör ett värdefullt komplement till de teoretiska studierna

oavsett den kommande verksamhetens art och således även om denna kommer att förläggas till förvaltningen. Tidigare (s. 32 ff.) h a r redogjorts för den utsträckning i vilken rätts- och samhällsvetenskapliga examina avlagts av tjänstemän inom den allmänna förvaltningen. Endast de aspiranter som avlagt juris kandidatexamen kunna genom tingstjänstgöringen skaffa sig en praktisk utbildning, som ur meriteringssynpunkt är av större värde. Här nedan skall närmare redogöras för denna tjänstgöring. Inom åtskilliga statliga verksamhetsområden förekommer aspirant- eller provtjänstgöring. Dylik tjänstgöring synes åtminstone i vissa fall jämväl syfta till att bibringa vederbörande en viss praktisk utbildning. I det följande skall detta mera ingående beröras. Slutligen bör framhållas att socialinstituten i regel kräva att de studerande under sina studier vid institutet skola fullgöra viss praktik. Härvid avses således icke den s. k. förpraktiken utan den praktik som skall fullgöras under studierna och omedelbart före diplomeringen. I detta sammanhang torde även ifrågavarande praktik vara av intresse. Tingstjänstgöring Enligt den tidigare organisationen av underrätterna på landsbygden var häradshövdingen den ende statligt anställde befattningshavaren i domsaga. 455

De notarier och andra biträden, som behövdes för domsagoarbetet, avlönades av häradshövdingen. Sedan några årtionden ha inrättats ett antal statligt avlönade notarietjänster m. fl. befattningar. För att skaffa sig lättnad i arbetsbördan och bereda sina notarier meriter var det vanligt att häradshövdingarna i stor omfattning begärde och erhöllo ledighet med en notarie i domsagan som vikarie. Denne utövade då domarämbetet i full utsträckning och fungerade såsom domare i alla förekommande mål. Förordnande som vikarie för häradshövdingen kunde notarien i allmänhet påräkna redan efter IV2 års tjänstgöring i domsagan. Denna vikariatstjänstgöring utgjorde regelmässigt avslutningen på den tre år långa notarietiden och innefattade främst hållandet av ett antal ting, den s. k. tingssittningen. F ö r s. k. fullständig tingsmeritering fordrades tjänstgöring som ordförande vid ett visst antal tingssammanträden. Genom tillkomsten av 1933 års domsagostadga, som trädde i kraft från och med 1936, inträdde viktiga förändringar i fråga om notariernas arbetsuppgifter. Vid reformeringen av domsagoarbetet hade man strävat efter att begränsa notariernas dömande verksamhet i mera betydelsefulla mål, vilka i stället förbehållits häradshövdingen själv eller andra mera kvalificerade befattningshavare än notarierna (bitr. domare, sekreterare). Den nya stadgan innebar att notariernas tingssittning i hög grad begränsades. Något formellt h i n d e r förelåg emellertid icke för notarie att alltjämt efter förordnande i full utsträckning förvalta häradshövdingeämbete. Notarierna hade enligt stadgan främst att utföra åtskilliga expeditionella göromål. Av vida större betydelse var emellertid att häradshövdingen i stor

omfattning ägde rätt till befrielse från vissa uppgifter. Sålunda ägde häradshövdingen rätt att bli befriad från att å de allmänna tingssammanträdena handlägga bagatellmål (s. k. B-mål),vartill hänfördes dels vissa tvistemål, huvudsakligen kravmål av enklare beskaffenhet, och dels brottmål i vilka högre straff än böter ej kunde förekomma. Vidare h ö r d e hit ärenden som hänförde sig till de s. k. småprotokollen (bouppteckningsprotokollet, förmynderskapsprotokollet, äktcnskapsförordsprotokollet). I betydande omfattning ägde häradshövdingen därjämte rätt till befrielse från att tjänstgöra som inskrivningsdomare. Då häradshövdingen befriades från göromål av detta slag, utfördes desamma i allmänhet efter förordnande av notarierna. F ö r o r d n a n d e att hålla sammanträde med tremansnämnd och att å allmänt tingssammanträde handlägga bagatellmål kunde meddelas förste eller andre notarie, som fyllt 25 år och efter examen tjänstgjort IV2 år i domsaga. Sådan notarie kunde även förordnas att i vissa avseenden förvalta häradshövdingeämbete. Dylikt förordnande, domhavandeförordnande, innebar att notarien kom att utföra eljest på höradshövdingen ankommande göromål. Han ägde sålunda bland annat fungera som lagsökningsdomare, konkursdomare och ägodelningsdomare. För att kunna erhålla förordnande som inskrivningsdomare fordrades att vederbörande notarie (förste eller andre notarie) fyllt 24 år och efter juris kandidatexamen tjänstgjort i domsaga ett år. F ö r o r d n a n d e att i full utsträckning förvalta häradshövdingeämbete kunde meddelas notarie endast om kompetent vikarie för häradshövdingen, dvs av hovrätt för domarbanan godkänd person, icke fanns att tillgå. Notarien måste

då ha tjänstgjort minst två år i domsaga och d ä r u n d e r innehaft vissa förordnanden. Domsagostadgan av år 1933 ersattes genom den nu gällande av år 1943, vilken senare undergått vissa ändringar, betingade av nya rättegångsbalkens ikraftträdande. Stadgan utfärdades i samband med viss omorganisation av domsagoförvaltningen. Denna innebar bland annat att antalet notarier minskades, medan den icke rättsbildade personalen ökades. Beformen möjliggjordes främst genom de nya fastighetsböckernas iordningställande, varigenom lagfarts- och inteckningsförhållandena beträffande varje fastighet blevo lätt överskådliga. Ordningen är för närvarande den att den rättsbildade biträdespersonalen utgöres av tingsnotarier och tingsnotarieaspiranter. Tingsnotarie motsvarar de tidigare graderna förste och andre notarie. F ö r förordnande som tingsnotarie fordras att vederbörande tjänstgjort sex månader som aspirant. Tiden för full tingsutbildning h a r avkortats från tidigare 3 Ull 2% år. Tingsnotarieaspirant åligger att efter anvisning biträda med göromålen i domsaga. Han h a r att sätta sig in i de olika arbetsuppgifter, som han senare som tingsnotarie kommer att taga befattning med. De uppgifter tingsnotarie äger utföra på eget ansvar äro dels sådana, som omedelbart ankomma på tingsnotarie, dels sådana, som han efter särskilt föro r d n a n d e äger utföra. Till den förra gruppen höra en mängd i domsagostadgan närmare angivna göromål av expeditionen och liknande natur (t. ex. att mottaga anmälningar, utfärda vissa kungörelser, avsända kallelser och meddelanden, meddela vissa förordnanden och utfärda bevis samt föra förteckningar över hemskillnads- och boskill-

nadsmål ävensom anteckningar rörande villkorligt d ö m d a ) . Tingsnotarie är vidare behörig att föra dagböcker över förekommande mål och ärenden ävensom minnesbok samt att utfärda stämning i bagatellmål. Efter förordnande av häradshövdingen äger tingsnotarie bland annat vidtaga vissa på ägodelningsdomaren ankommande åtgärder enligt jorddelningslagen och lagen om sammanläggning av fastigheter på landet. Viktigare äro emellertid vissa åtgärder enligt nya rättegångsbalken. I vidgad utsträckning har det ålagts rätten att vid handläggningen av mål ingripa ledande och ordnande. Utfärdande och delgivning av stämning, kallelser å parter och vittnen m. m. ankommer på rätten; i brottmål utfärdas emellertid stämning ofta av åklagare, som även ombesörjer delgivning. Alla de åtgärder av mer eller mindre expeditionen natur, som fordras för att föra ett mål fram till huvudförhandling, äger tingsnotarie efter förordnande av häradshövdingen utföra. Vidare äger tingsnotarien efter förordnande av rätten eller domaren tjänstgöra som protokollförare. Efter förordnande av hovrätten äger tingsnotarie tjänstgöra som inskrivningsdomare. Medan tidigare ett års tjänstgöring i domsaga fordrades för sådant förordnande, räcker det numera med sex månaders tjänstgöring. Vidare äger tingsnotarie efter förordnande handlägga till bouppteckningsprotokollet h ö r a n d e ärenden (i detta upptagas ärenden angående äktenskapsförord, bouppteckning och arvsskatt, testametsbevakning, kungörelser om rätt till arv eller testamente, avhandlingar om lösöreköp samt kallelse å okända b o r g e n ä r e r ) . Ifrågavarande ärenden handlades tidigare formellt av häradsrätten. Nu behandlas de i samma ordning som inskrivningsärenden. Ären457

dena erbjuda i regel icke några större svårigheter. Ibland uppkomma dock vid granskning av bouppteckningar och uträkning av arvsskatt frågor, berörande olika områden inom civilrätten, vilka kunna vara av invecklad och svårlöst natur. Alltjämt gäller vidare att notarie, som fyllt 25 år, äger tjänstgöra som ordförande i häradsrätt vid handläggning av vissa enklare mål och ärenden (s. k. Bmål). Tjänstgöringstiden för erhållande av sådant förordnande har förkortats från 1V2 år till 1 år. Hit höra främst mål om förfallen penningfordran — dock ej skadestånd — såvitt fråga är om förberedelse i målet eller om huvudförhandling i omedelbart samband med förberedelsen, mål angående brott, vara ej svårare straff än böter kunna följa, och vissa förmynderskapsärenden ävensom mål om lagsökning och betalningsföreläggande. Möjligheten att i undantagsfall förordna notarie att som vikarie för häradshövdingen handlägga mera kvalificerade mål har bibehållits. För erhållande av sådant förordnande fordras IV2 års tjänstgöring vid domsaga jämte vissa förordnanden under samma tid. Som förutsättning gäller emellertid att mer kompetent vikarie för häradshövding än tingsnotarie ej finnes att tillgå. I samband med den ändrade protokollföringen ha även reglerna för avfattande av dom ändrats. Medan protokollet, domboken, tidigare omfattade hela förhandlingens gång och domen direkt anslöt sig till protokollet och endast omfattade domskälen och domslutet, utfärdas domen numera särskilt och innehåller en redogörelse för bland annat parternas yrkanden och invändningar samt de omständigheter vara de grundas. Skrivande av sådana domar fordrar stor omsorg och viss vana. I domsagostadgan har givits en uttrycklig före-

skrift att tingsnotarie bör i lämplig omfattning biträda ej blott med protokollföring utan även med utarbetande av förslag till domar och beslut. Övning i skrivande av domar utgör en av de u r utbildningssynpunkt värdefullaste arbetsuppgifterna i domsagoarbetet. Tingsnotarieaspirant och tingsnotarie åtnjuta avlöning såsom extra tjänstemän. Under IV2 år är notarien placerad i lönegrad Cg 19, varefter han uppflyttas till lönegrad Cg 21. 1 I vissa norrlandsdomsagor tillkommer vanligt kallortstillägg. Hittills har notarie härjämte i allmänhet haft förmån av fri bostad eller hyresbidrag. Vid sidan om sin tjänst anlitas notarierna vidare för förundersökningar enligt lagen den 22 juni 1939 om särskild förundersökning i brottmål. För sådana undersökningar erhålla de särskild ersättning.

Aspirant- och provtjänstgöring inom vissa statliga verksamhetsgrenar Nedan skall behandlas den aspirantoch provtjänstgöring, som förekommer inom hovrätt, åklagarväsendet, statsdepartementen, utrikesförvaltningen, de centrala verken och länsstyrelserna. Den för rekryteringspersonalen föreskrivna befordringsgången regleras allmänt genom den tidigare (s. 26) omnämnda befordringskungörelsen. För samtliga verksamhetsgrenar utom de centrala verken gälla dessutom särskilda bestämmelser angående antagande och utbildning av aspiranter. Dessa beröras nedan under respektive verksamhetsgrenar. Enligt befordringskungörelsen skall en tjänsteman vid första anställningen antagas såsom aspirant. Efter anställ1 1 ortsgrupp 3 motsvarar Cg 19 och Cg 21 för närvarande en lön av 911 resp. 1010 kr. per månad.

ning såsom aspirant må han antagas till extra ordinarie tjänsteman med placering i lönegrad, som föreskrives i kungörelsen. Såsom förutsättning för dylik befordran gäller: a) att tjänstemannen beträffande levnadsåren uppfyller gällande villkor för erhållande av extra ordinarie tjänst samt b) att tjänstemannen befinnes lämplig för extra ordinarie anställning. Som tidigare framhållits förekommer befordringsgång av två slag. Den kortare befordringsgången (lönegrad Cf 21 u n d e r ett och ett halvt år, lönegrad Ce 23 under två år samt därefter befordran till lönegrad Ce 25) skall tilllämpas, därest tjänstemannen före första anställningen antingen avlagt filosofie licentiatexamen inom ämnesområde, som är av särskild betydelse för h a n s arbete vid verket, eller ock avlagt m e r än en lägre akademisk eller motsvarande examen och den ifrågavarande examenskombinationen prövas särskilt önskvärd med hänsyn till verkets speciella behov. Den längre befordringsgången (Cf 19 under ett och ett halvt år, lönegrad Ce 21 under två år och lönegrad Ce 23 under två år samt därefter befordran till lönegrad Ce 25) skall sålunda tillämpas i övriga fall, bland annat för dem som endast avlagt juris kandidatexamen eller statsvetenskaplig examen. 1 Vidare föreskrives att tjänsteman med j u r i s kandidatexamen äger för inplacer i n g i lönegrad inom reglerad befordringsgång tillgodoräkna intill två och ett halvt års tingstjänstgöring eller därm e d i behörighetshänseende likvärdig tjänstgöring. En tingsmeriterad jurist 1 Lönebeloppen per m å n a d i ortsgrupp 5 äro> för n ä r v a r a n d e följande: Lönegrad 19 989 k r o n o r » 21 1 097 » » 23 1 231 » » 25 1 372 »

må dock antagas till extra ordinarie tjänsteman först efter ett och ett halvt års anställning såsom aspirant eller extra tjänsteman. Befordringsgången blir således för denna grupp följande: Cf 21 under ett år, Cf 23 u n d e r ett halvt år och Ce 23 under ett och ett halvt år samt därefter befordran till lönegrad Ce 25. Aspiranttiden skall alltså enligt befordringskungörelsen utgöra ett och ett halvt år. Enligt de särskilda bestämmelser, som gälla för aspirant- och provtjänstgöring inom olika verksamhetsgrenar, är emellertid sådan tjänstgöring i vissa fall kortare. Sker icke antagning i extra ordinarie anställning vid förutsatt tidpunkt, skall tjänstemannen, därest hans anställning fortfar, i avvaktan på sådan antagning kvarstå såsom aspirant eller antagas till extra tjänsteman. Tiden för anställning såsom aspirant må icke i något fall överstiga tre år. Hovrätterna Den som avser att vinna inträde inom domstolsväsendet har att efter fullbordad tingsutbildning ansöka om antagning som fiskalsaspirant. Endast ett begränsat antal tingsnotarier antagas som aspiranter. Urvalet äger r u m på grundval av de sökandes juris kandidatbetyg och vitsord från tingstjänstgöringen. Aspiranttjänstgöringen varar minst sex månader och högst ett år. I praktiken torde tiden för tjänstgöringen för närvarande utgöra omkring ett år. I början av aspiranttiden få vissa aspiranter tjänstgöra hos aktuarien eller biträda advokatfiskalen i dennes granskning av stämpelbeläggningen i boupptecknings- samt lagfarts- och inteckningsärenden. Vanligen få aspiranterna dock redan från början tjänstgöra på en avdelning, närmast u n d e r en fiskal. De uppgifter, som därvid fullgöras, äro 459

bortsett från den första tiden i stort sett desamma, som åvila fiskal. I stor utsträckning tjänstgör aspiranten som protokollförare vid huvudförhandling. Han får vidare syssla med förberedelse av mål, vilka skola avgöras vid sådan förhandling, upprätta promemorior i målen, ordna med kallelse till huvudförhandling samt utföra olika göromål av närmast expeditionen natur (skriva ut vittnesbesked, fylla i statistiska uppgifter, biträda vid kollationering m. m.). Aspiranten får vidare inför avdelningen föredraga vissa mål eller ärenden, som äro av beskaffenhet att kunna slutligt avgöras på handlingarna, ävensom skriva förslag till beslut i sådana mål. I de större hovrätterna tjänstgör aspiranten under aspiranttiden i regel på två å tre avdelningar. Vanligt är att aspiranten för kortare tid förordnas att vikariera för t. ex. tingssekreterare, tingsdomare eller rådman. I Svea hovrätt få aspiranterna genomgå en särskild kurs i föredragning av mål, vilken ledes av en assessor i hovrätten. Innan aspirant får föredraga mål å avdelning måste han ha fullgjort viss föredragning vid denna kurs. Fiskalsaspirant är placerad i lönegrad Cg 21. Efter ett års tjänstgöring som aspirant eller som aspirant och extra fiskal sker befordran till e. o. fiskal eller e. o. tingssekreterare i lönegrad Ce 23; efter ytterligare två år sker uppflyttning till lönegrad Ce 25. Slutlönegraden i den för fiskaler gällande befordringsgången (Ce 27) uppnås efter ytterligare ett och ett halvt års anställning. Åklagarväsendet Åklagarbefattningarna i riket rekryteras efter i huvudsak två linjer, den ena avsedd för antagande av aspiranter å landsfiskalstjänst och den andra avsedd

för antagande av aspiranter å landsfogdeassistenttjänst. F ö r befattningar inom åklagarväsendet hava nämligen uppställts skilda kompetenskrav. F ö r att bli landsfiskal eller stadsfiskal i m i n d re städer fordras sålunda i p r i n c i p , att vederbörande avlagt antingen juris kandidatexamen eller distriktsåklagarexamen, under det att för erhållande av tjänst inom landsfogdeorganisationen (landsfogde, biträdande landsfogde och landsfogdeassistent) samt tjänst som stadsfiskal i vissa större städer kräves, att sökanden efter avlagd juris k a n d i datexamen erhållit fulla tingsmeriter. Den ena utbildningslinjen tar därför närmast sikte på studenter och juris kandidater, som icke ämna förskaffa sig full tingsmeritering, den andra utbildningslinjen däremot på tingsmeriterade juris kandidater. I det följande kommer endast befordringsgången och aspiranttjänstgöringen för de sistnämnda att beröras. Bestämmelser om ifrågavarande aspiranttjänstgöring återfinnas i kungörelsen den 24 april 1936 (nr 155; ä n d r . 545/46, 998/47, 88/50) om landsfogdeassistenter. Aspiranter å landsfogdeassistenttjänst antagas av riksåklagarämbetet till det antal anvisade medel lämna tillgång. Endast den må antagas till aspirant som undergått fullständig tingsutbildning eller därmed jämlikt domsagostadgan likställd tjänstgöring. Vidare kräves att den sökande äger en för polisman i befälsställning lämplig kroppskonstitution samt för övrigt är fri från sjukdom eller lyte, som är till men för fullgörandet av arbetsuppgifterna som landsfogdeassistent. Den som antagits till aspirant (lönegrad Cf 21) h a r att undergå praktisk polisutbildning under fyra till sex månader. Utbildningen förlägges i första hand till Stockholm, Göteborg eller Malmö. Under denna tjänstgöring får

aspiranten följa och biträda i arbetet inom såväl ordnings- som kriminalpolisavdelning. Ett särskilt schema upprättas, som närmare anger utbildningsgången för aspiranter på olika rotlar inom respektive avdelning. Aspirant, som på tillfredsställande sätt fullgjort praktisk polisutbildning, har därefter att genomgå provtjänstgöring hos åklagarmyndighet i stad eller hos landsfogde under en tid av omkring sex månader. Det förekommer emellertid ofta att denna del av aspiranttjänstgöringen genomgås före den praktiska polisutbildningen. I allmänhet hänvisas aspiranterna till åklagarmyndigheten i Stockholm, Göteborg eller Malmö. Under tjänstgöringen få de för egen information biträda den ordinarie åklagarpersonalen i dess arbete. De bruka förordnas såsom extra åklagare i enklare mål. I prövningen ingå vidare provföredragningar inför ett kollegium bestående av statsåklagar e n (tidigare förste stadsfiskalen) jämte ytterligare några stadsfiskaler. Föredragningen äger r u m i former liknande dem, som förekomma vid en domstolsförhandling med stämningsyrkanden och sakframställning, varjämte förek o m m a n d e rättsfrågor upptagas till behandling. Sammanlagda tiden för praktisk polisutbildning och provtjänstgöring må i re;gel ej överstiga ett år. Efter nämnda t i d skall aspiranten så vitt möjligt erhålla besked, om han anses skickad för fortsatt tjänstgöring på åklagarbanan. Aspirant, som befunnits lämplig för åklagarbanan, antages av riksåklagarämbetet till e. o. landsfogdeassistent. H ä r v i d gäller den lönegradsplacering soma enligt befordringskungörelsen är tilllämplig för juris kandidater med full tinigsmeritering. Med hänsyn till angelägenheten av att åklagaraspiranterna förvärva en god

juridisk utbildning är det önskvärt att aspiranten skaffar sig någon tids tjänstgöring i hovrätt. Sådan tjänstgöring, som är frivillig, kan leda till att aspiranten erhåller kompetens som hovrättsfiskal och beräknas taga en tid av 6—8 månader.

Statsdepartementen Som framgår av den i kapitel 3 lämnade redogörelsen utgör juris kandidatexamen jämte tingsmeritering den vanligaste utbildningen bland statsdepartementens tjänstemän. Dessa ha därför i allmänhet innan de antagas som amanuensaspiranter i visst departement erhållit den praktiska skolning, som tingsutbildningen ger. Icke tingsmeriterade jurister eller personer med a n n a n än juridisk utbildning, som vinna anställning i statsdepartementen, torde oftast ha varit praktiskt verksamma kortare eller längre tid, t. ex. inom centralt verk eller inom den lokala statsförvaltningen. Enligt kungörelsen den 11 maj 1928 (nr 109) angående antagande och utbildning av amanuenser i statsdepartement skall för avgivande av yttrande till vederbörande departementschef över ansökan om anställning såsom amanuensaspirant eller amanuens i visst statsdepartement finnas en särskild nämnd, statsdepartementens antagningsnämnd. Nämnden utses av Konungen och skall bestå av ordförande (f. n. ett konsultativt statsråd) samt fyra för två år förordnade ledamöter. Som ledamot i nämnden skall dessutom ingå expeditionschefen i det departement, i vilket anställning sökes. De fyra av Konungen utsedda ledamöterna skola vara befattningshavare i vissa högre tjänsteställningar inom statsdepartement. Då behov av nyrekrytering av amanuenspersonal uppstår inom visst de« 461

partement ledigförklaras i regel befattningen av departementet ifråga och ansökningarna ingivas till vederbörande departementschef. Sedan ansökningarna granskats av departementet underställas de antagningsnämnden. Denna har att pröva de sökandes meriter samt att upprätta förslag på vissa sökande bland vilka departementschefen utväljer den eller dem, som han anser böra antagas. Bekryteringen sker således departementsvis. Den som antagits som amanuensaspirant skall underkastas provtjänstgöring under en tid i regel icke understigande tolv månader. Härvid bör aspiranten tjänstgöra minst fem månader i det departement, i vilket anställning sökes, samt minst fem månader i annat departement. Under tjänstgöringen bör aspiranten under minst två månader lämna föredragande i regeringsrätten biträde vid beredning av mål och ärenden, som tillhöra regeringsrättens prövning. Expeditionschefen i det departement i vilket provtjänstgöringen fullgöres har att tillse, att aspirant under tjänstgöringen förvärvar förtrogenhet med olika arbetsuppgifter inom departementet samt sättes i tillfälle att utföra arbeten, vilka äro ägnade att på skilda områden ådagalägga hans förutsättningar för departementstjänstgöring. Under aspiranttiden erhåller den blivande departementstjänstemannen viss inblick i och erfarenhet av olika områden av statsdepartementens verksamhet. Aspiranttjänstgöringen h a r emellertid i praktiken förlorat en hel del av sin betydelse såsom underlag för eventuell gallring. Det egentliga urvalet sker redan i och med antagandet som amanuensaspirant och endast i undantagsfall torde efter fullgjord aspiranttjänstgöring befordran till e. o. amanuens med placering i lönegrad som föreskrives i befordringskungörelsen icke äga rum.

462 Utrikesförvaltningen Enligt kungörelsen den 12 september 1919 (nr 644; ändr. 288/32, 876/39, 627/52) angående antagande och utbildning av attachéer i utrikesdepartementets tjänst förordnar Konungen för prövning av dem som anmäla sig till inträde i departementets tjänst en antagningskommission, utrikesdepartementets antagningskommission. Denna består av kabinettssekreteraren och en av ministern för utrikes ärendena förordnad avdelningschef i departementet (f. n. chefen för personalavdelningen) samt högst fem av Konungen för fem år utsedda ledamöter. Av de sistnämnda skall en vara eller hava varit chef för beskickning eller konsulat samt de övriga företrädesvis väljas bland personer, som utövat verksamhet inom näringarnas eller vetenskapens område eller gjort sig kända såsom väl förfarna i allmänna värv. Tidigare (s. 22) h a r redogjorts för de kompetensvillkor, som gälla för antagning till attaché. Bedan under studietiden kan en person, som avser att söka inträde i utrikesförvaltningen, vända sig till chefen för personalavdelningen för att t. ex. få råd beträffande vilken praktik, som synes lämpligast (föranmälan). I regel givas härvid endast vissa allmänna upplysningar; någon direkt medverkan för anskaffande av praktik förekommer ej. Den praktik som kräves bör i regel omfatta minst sex månaders väl vitsordad tjänstgöring, som kan anses vara av betydelse för utrikesförvaltningen, t. ex. vid företag med affärsrörelse på utlandet eller vid exportföreningen. Antagande av attachéer sker i regel två gånger om året och ansökan skall därvid göras i vanlig ordning. De sökande få undergå skriftligt prov, vilket dels syftar till att pröva deras allmänna mognad och omdöme i bland annat

vissa historiska, politiska och ekonomiska frågor, dels deras språkkunskaper. Antagningskommissionens ledamöter få, sedan proven genomgåtts och bedömts inom departementet, sig tillställdi samtliga handlingar beträffande de sökande. I anslutning till kommissionens sammanträde får var och en av dess ledamöter sammanträffa med varje sökande. Därefter upprättar konamissimen förslag på vilka, som av ministern för utrikes ärendena böra antagas till attachéer. Person, som sålunda antagits till attaché, h a r att under minst två år fullgcra provtjänstgöring. Denna tjänstgöring förlägges i allmänhet till departementet u n d e r en tid av sex månader, varvid attachén cirkulerar på olika avdelningar. Den återstående tjänstgöringen fullgöres i regel på minst två platser utomlands. Provtjänstgöringen skall anordnas så, att attachén erhåller en allsidig förtrogenhet med utrikesförvaltningens olika uppgifter samt sättes i tillfälle att utföra sådant arbete, som är ägnat att på skilda områden ådagalägga hans förutsättningar för verksamheten. Sedan attaché fullgjort provtjänstgöring skall antagningskommissionen avgiva yttrande till ministern för utrikes ärendena över hans lämplighet att komma ifråga för fast anställning. Kommissionens prövning i detta fall sker på grundval av dels de vitsord över provtjänstgöringen, som avgivits av respektive chefer, dels sådana rapporter, skrivelser eller dylikt, som författats av attachén under denna tjänstgöring. Kommissionen uppsätter dem som böra antagas i viss turordning, vilken sedan är avgörande för erhållande av ordinarie befattning. Det förekommer att attachéer efter fullgjord provtjänstgöring icke bli antagna inom utrikesförvaltningen. De i befordringskungörelsen medde-

lade föreskrifterna angående lönegradsplacering äro tillämpliga beträffande attachéer.

De centrala

verken

I enlighet med bestämmelserna i befordringskungörelsen sker befordran till extra ordinarie tjänsteman inom de centrala verken efter ett och ett halvt års anställning såsom aspirant. Några generella bestämmelser om antagande och prövning av aspiranter eller om viss utbildning och provtjänstgöring under aspiranttiden finnas emellertid icke för de centrala verken. Inom dessa förekommer i allmänhet icke någon organiserad utbildning, handledning eller provtjänstgöring. Amanuensaspiranten får redan från början utföra vissa enklare arbetsuppgifter inom den byrå eller mindre enhet, där han sedan placeras såsom e. o. amanuens. Cirkulation mellan olika avdelningar inom verket förekommer på många håll icke. Inom vissa verk får emellertid aspiranten tjänstgöra inom ett par avdelningar under överinseende av någon befattningshavare på respektive avdelningar. Härigenom får aspiranten givetvis en viss överblick över bland annat myndighetens organisation och olika förekommande arbetsuppgifter. Tjänstgöring utanför det egna verket torde däremot knappast förekomma under aspiranttiden. Oftast torde amanuensaspiranten efter fullgjord aspiranttjänstgöring befordras till e. o. amanuens med placering i lönegrad, som föreskrives i befordringskungörelsen. Urvalet sker nämligen i regel på grundval av de teoretiska och praktiska meriter de sökande kunna åberopa vid ansökan om att antagas såsom amanuensaspiranter. Ej blott ur allmän utbildningssynpunkt utan även ur prövningssynpunkt synes därför den för

amanuenser föreskrivna aspiranttjänstgöringen inom de centrala verken vara av ringa betydelse. Länsstyrelserna Enligt kungörelsen den 19 maj 1944 (nr 246) om antagande av aspiranter å länsnotarie-, länsbokhållar- och taxeringsassistenttjänster m.m. 1 skall för antagande av sådana aspiranter samt för prövning av deras lämplighet för avsedd tjänst finnas en för hela riket gemensam antagningsnämnd, länsstyrelsernas antagningsnämnd. Nämnden, som utses av Kungl. Maj :t, skall bestå av ordförande och fyra ledamöter; av de senare skall en vara landssekreterare och en landskamrerare. Vid behov av aspiranter skola länsstyrelserna göra anmälan till nämnden. Nämnden utannonserar lediga tjänster och ansökan om att bli antagen till aspirant göres hos nämnden. Sedan nämnden behandlat de inkomna ansökningarna uppsätter den fyra sökande på förslag. Länsstyrelsen antager därefter en av de föreslagna till aspirant samt underrättar nämnden härom. Aspiranten har att under en tid av ett år fullgöra provtjänstgöring, vilken under sju månader skall förläggas till den länsstyrelse, där aspiranten antagits, och under fem månader till annan länsstyrelse, som nämnden anvisar. Provtjänstgöring för aspirant på taxeringsassistenttjänst är begränsad till sex månader och fullgöres endast vid den länsstyrelse där aspiranten antagits. Beträffande placering i lönegrad gälla de i befordringskungörelsen meddelade bestämmelserna. Vid länsstyrelse skall utses en befattningshavare i högre tjänsteställning till ledare för provtjänstgöringen. Sådan lea F r å n och med den 1/1 1953 h a r tjänstebeteckningen länsbokhållare utbytts mot länsnotarie.

dare har att tillse att aspiranten bibringas närmare kännedom om länsstyrelsernas organisation, arbetsuppgifter och arbetsmetoder samt beredes tillfälle att utföra arbeten, vilka äro ägnade att på skilda områden ådagalägga hans förutsättningar för den gren av landsstatstjänst inom vilken han antagits till aspirant. Provtjänstgöringen synes i praktiken vara ganska olika anordnad vid skilda länsstyrelser. Vid vissa länsstyrelser lägges stor vikt vid handledningen av aspiranter. Vid andra får aspiranten endast utföra enklare förekommande arbetsuppgifter utan att han i någon större utsträckning erhåller direkt handledning. Nämnden må meddela länsstyrelserna anvisningar och råd r ö r a n d e provtjänstgöringen. Detta har skett bland annat genom cirkulärskrivelser till länsstyrelserna. Befinnes aspirant icke vara lämplig för fortsatt provtjänstgöring skall vederbörande länsstyrelse därom ofördröjligen göra anmälan till antagningsnämnden med angivande av de skäl, vara denna uppfattning grundas. Nämnden skall utan oskäligt dröjsmål taga frågan om fortsatt tjänstgöring för aspiranten under övervägande. Prövas därvid aspiranten icke vara lämplig för fortsatt tjänstgöring, skall nämnden skilja honom från tjänstgöringen samt därom underrätta länsstyrelsen, som har att entlediga honom från anställningen som aspirant. Den slutliga prövningen av aspirantens lämplighet göres av nämnden på grundval av yttrande från den länsstyrelse där aspiranten antagits samt betyg över provtjänstgöringen. Det egentliga urvalet torde emellertid huvudsakligen äga rum vid antagningen såsom aspirant.

Praktisk utbildning för studerande vid socialinstituten Vid samtliga tre socialinstitut finnas följande tre utbildningslinjer: den sociala linjen, den socialkommunala linjen och den teoretiska linjen. Vid socialinstitutet i Stockholm finnes därutöver en fjärde linje: den kamerala linjen. För examens godkännande kräves på de båda förstnämnda linjerna, förutom teoretiska ämnen, genomgående av en praktisk kurs med därtill hörande utbildningstjänstgöring (praktik). Sådan tjänstgöring erfordras icke på den teoretiska linjen och på den kamerala linjen kan studerande, som tidigare haft omfattande praktik, i vissa fall erhålla befrielse från ytterligare praktik. I detta sammanhang är främst den praktiska utbildning, som ingår i fordringarna på den sociala och den socialkommunala linjen, av intresse. Den praktiska kursen, vilken pågår hela studietiden jämsides med de teoretiska studierna, avser dels att ge en översikt över hela det sociala och kommunala arbetsområdet och olika verksamhetsgrenars samarbete med varandra, dels att ge en inblick i olika institutioners organisation och arbetsmetoder. Den därtill anknutna praktiken under studietiden (se härom nedan) ger dessutom erfarenheter som äro av värde vid studiet av vissa av institutens examensämnen. Kursen omfattar specialföreläsningar (av socialarbetare, läkare, pedagoger), studiebesök vid olika institutioner och demonstrationer, övningar i mötesteknik samt diskussionsgrupper. I dessa grupper behandlas praktiska och psykologiska frågor, såsom de sociala institutionernas organisationsproblem, utrednings- och övervakningsarbetets metod (bl. a. genom analys av individuella »fall») m. m. Eleverna bidraga själva med inledningsföredrag och annat diskussionsmateriel. I synnerhet vid arbe30 — 22262*

tet i diskussionsgrupperna, vilka huvudsakligen förläggas till det andra studieåret, skola de studerande specialisera sig för olika arbetsområden. Praktiken ordnas av socialinstituten i samarbete med kommuner och sociala institutioner såväl på studieorten som på andra orter. Dess syfte är att ge de studerande tillfälle att genom praktiska studier och eget arbete under handledning sätta sig in i några institutioners organisation och arbetssätt. Praktiken planeras i den mån så kan ske individuellt med hänsyn till föregående praktisk och teoretisk utbildning samt till det arbetsområde vederbörande utbildar sig för. Till en början är praktiken en grundläggande allround-utbildning; på ett senare stadium kan den kompletteras med tjänstgöring inom det av praktikanten avsedda speciella arbetsområdet. Praktiken förlägges dels till sommaren och dels till undervisningsfria terminer samt omfattar 8—10 månader. Längre praktik kan dock fordras, om praktiken före inträdet varit ensidig. Om vitsorden från praktiken bli otillfredsställande förlänges densamma. Förkortning kan endast i undantagsfall medgivas. Vid planläggandet av praktiken tages hänsyn till den studerandes önskemål, dock endast i den mån kraven på allsidig erfarenhet och tillräcklig handledning icke behöva eftersättas. Avlönad praktik eller eventuella vikariatsanställningar anses i och för sig vara lika värdefulla som annan praktik, men godtagas endast där det med hänsyn till den studerandes utbildning är lämpligt. F ö r att den praktiska kursen skall godkännas fordras att den studerande fullgjort i kursen ingående obligatoriska övningar och uppgifter samt att han undergått tillräckligt lång och väl vitsordad praktisk utbildning. 465

K a p . 3 1 . Socialutbildningssakkunnigas förslag Frågan om inrättande av en organiserad förvaltningspraktik upptogs till ingående behandling av socialutbildningssakkunniga, vilka framlade förslag härom. Tidigare hade 1910 års sakkunniga diskuterat den eventuella praktiska utbildning, som borde anknytas till den av dem föreslagna förvaltningsexamen. Något utarbetat förslag framlades emellertid icke, utan diskussionen utmynnade i ett uttalande, vilket gick ut på att en praktisk utbildning i princip icke borde ordnas av varje verk för sig utan gemensamt för hela förvaltningen, bland annat vid länsstyrelserna. 1934 års sakkunniga ansågo, att frågan om en organiserad provtjänstgöring kunde anstå tills någon tids erfarenhet vunnits angående statsvetenskaplig examen. Efter statsvetenskaplig examens inrättande framfördes från studenthåll vid flera tillfällen förslag om att närmare undersöka möjligheterna att organisera en särskild förvaltningspraktik avsedd för dem som avlagt statsvetenskaplig examen. År 1946 framlade, som nyss nämnts, socialutbildningssakkunniga förslag härom. Detta har emellertid icke lett till något resultat, trots att remissinstanserna i stort sett ställde sig positiva till de sakkunnigas förslag om inrättande av en allmän förvaltningspraktik. Allmän förvaltningspraktik Socialutbildningssakkunniga betonade den stora betydelse som inom förvaltningen tillmättes juristernas tingstjänstgöring samt framhöllo, att det syntes vara angeläget att de av dem föreslagna nya examenstyperna kompletterades med en motsvarande, på lämpligt sätt utformad praktikanttjänstgöring för förvaltningen. Den sålunda erforderliga förvaltningspraktiken borde vara av

jämförelsevis lång varaktighet och den borde stå öppen både för dem som avlagt den blandade juridisk-samhällsvetenskapliga examen och för dem som avlagt juris kandidatexamen. En tjänstgöring, som fullgjordes vid olika administrativa organ, kunde väntas medföra en med tingstjänstgöringen likvärdig praktisk skolning och därutöver ge praktikanterna en värdefull kännedom om arbetet inom olika förvaltningsområden. Förvaltningspraktik som kompetenskrav De sakkunniga ansågo, att fullgjord praktikanttjänstgöring borde uppställas som kompetenskrav för tillträde till tjänster inom statsdepartementen (dock icke inom utrikes- och justitiedepartementen) ävensom till länsnotarie- och länsbokhållaretjänster. Såsom alternativ fordran borde uppställas tingsmeritering. Även inom verken borde övervägas om för vissa typer av tjänster praktikanttjänstgöring skulle uppställas som kompetenskrav. Förvaltningspraktiken borde enligt de sakkunigas mening kunna bli en värdefull merit även för tjänster på andra områden än dem där den obligatoriskt borde krävas. Förvaltningspraktikens och omfattning

utformning

De sakkunniga ansågo sig böra föreslå en cirkulationspraktik omfattande tjänstgöring inom såväl statlig som kommunal förvaltning. Den förra borde förläggas dels till länsstyrelse, dels till centralt verk eller statsdepartement eller bådadera. Den senare syntes endast kunna anordnas inom större städers förvaltning, dock icke i första hand de allra största städerna. Som allmän motivering för denna utformning anfördes bland annat följande.

Särskilt vid avgörandet av till vilka förvaltningsområden den nya praktikanttjänstgöringen bör förläggas, framträda emellertid organisatoriska svårigheter som sakna motsvarighet vid tingstjänstgöringen. En betydelsefull skillnad ligger givetvis däri, att juris kandidaternas tingstjänstgöring icke i första hand organiserats såsom en praktikantutbildning. Underrätternas organisation förutsätter användning av rättsbildade biträden, vilka utföra en stor del av göromålen samtidigt som de erhålla en värdefull utbildning. Antalet tingsnotarietjänster vid de olika domsagorna samt tingsnotariernas avlöningsförhållanden bestämmas, i första hand av de föreliggande arbetsuppgifterna, trots att dessa i och för sig äro av sådan art att de, om man bortsåge från utbildningssynpunkten, till stor del kunde utföras av annan personal. Det vill knappast förefalla, som om läget kan väntas bli alldeles likartat beträffande förvaltningspraktikanterna. Även om det ur alla synpunkter är nödvändigt att tillse, att dessa under sina utbildningsår utföra ett för förvaltningen nyttigt arbete, kunna utbildningssynpunkterna i detta sammanhang väntas bli de avgörande. De sakkunniga återkomma i annat sammanhang till denna fråga och vilja här endast framhålla, att placerandet av praktikanterna kommer att kräva omsorgsfull planläggning och stort tillmötesgående från de förvaltningsorgan, som skola mottaga praktikanter. Endast om dessa förutsättningar uppfyllas kan tjänstgöringen komina att medföra den avsedda nyttan för såväl praktikanterna som förvaltningen. Den princip, som varit vägledande för utformningen av de sakkunnigas förslag i denna del, har varit att åstadkomma en cirkulationspraktik, som skulle ge praktikanterna en värdefull inblick i arbetsförhållanden inom olika förvaltningsområden. En sådan allmän inblick synes vara att föredraga framför den visserligen grundligare skolning och de efter hand mera kvalificerade arbetsuppgifter, som skulle komma praktikanterna till del, om — såsom vid tingstjänstgöringen — praktiken skulle förläggas endast till ett förvaltningsområde. I det senare fallet skulle dessutom sannolikt praktikanter efter tjänstgöringen ofta komma att anställas vid det förvaltningsorgan, där praktiken fullgjorts. Härigenom skulle utplaceringen av praktikanterna på olika förvaltningsorgan komma

att få en alltför stor betydelse. En cirkulationspraktik kan vidare komma att vara till gagn för praktikanterna vid deras slutliga val av framtida arbetsfält. Om sålunda praktiken bör fullgöras inom flera förvaltningsområden, synes fastställandet av till vilka områden den bör förläggas i stort sett kunna ske utan avseende på huru stort antal av praktikanterna som efter hand kan beräknas komma att ägna sig åt de olika förvaltningsgrenarna. Praktiken bör så förläggas och fördelas till tiden, att en allmän praktisk förvaltningsorientering ernås. På så sätt vunnen erfarenhet av arbetsuppgifter och arbetsförhållanden jämväl inom andra förvaltningsområden än det egna kan väntas befordra smidigt samarbete och förståelse de olika förvaltningsgrenarna emellan (SOU 1946: 30, s. 58—59). Enligt förslaget borde praktiken totalt omfatta en tid av två år. De sakkunniga övervägde huruvida tjänstgöringstiden borde motsvara den tid, som krävdes för fullständig tingsmeritering, dvs två och ett halvt år. De ansågo sig emellertid böra utgå från den grundsatsen, att det ur sociala synpunkter vore angeläget att i möjligaste mån reducera den tid, som låge mellan avläggandet av en examen och uppnåendet av en fast anställning. Självfallet finge därmed icke kravet på efterutbildningens effektivitet eftersättas, men detta ansåges icke bli fallet om praktiktiden uppginge till sammanlagt två år. Den sammanlagda tjänstgöringstiden borde fördelas med i regel åtta månader inom vart och ett av de tre föreslagna förvaltningsområdena (central förvaltning, länsstyrelse och kommunal förvaltning). En tjänstgöringstid av åtta månader syntes de sakkunniga tillräcklig för vinnandet av god allmän inblick i förvaltningsarbetet. Föreskriven

aspiranttjänstgöring

Socialutbildningssakkunniga berörde därefter den inom statsdepartementen och vid länsstyrelserna föreskrivna

aspiranttjänstgöringen. Härvid framhölls bland annat att om en allmän förvaltningspraktik komme till stånd syntes ifrågavarande tjänstgöring onödig. Den eventuella praktiktjänstgöring, som utöver den allmänna förvaltningspraktiken kunde anses erforderlig, borde kunna förläggas till amanuenstiden (motsvarande). Det framhölls vidare, att inom departementen urvalet i regel skedde redan vid antagandet såsom amanuensaspirant. Aspiranttiden skulle i realiteten endast komma att innebära ett ytterligare framskjutande av tidpunkten för vinnande av en fastare anställning. Den syntes därför ekonomiskt och ur tidssynpunkt innebära en onödig belastning för de sökande. Statsdepartementens och länsstyrelsernas antagningsnämnder borde däremot bibehållas.

Förvaltningspraktikens

olika

delar

De sakkunniga diskuterade huruvida den inbördes ordningsföljden mellan tjänstgöringen inom de tre förvaltningsområdena borde vara fast eller icke. Ur synpunkten av arbetsuppgifternas art synes ingen tvingande nödvändighet föreligga att fastställa en dylik ordningsföljd. En faktor av betydelse är däremot, att det bör undvikas att en praktikant, som skött sig väl, regelmässigt kommer att knytas just till den institution, där det sista momentet av tjänstgöringen fullgjorts. Ur denna synpunkt bör sålunda det förvaltningsområde placeras såsom sista utbildningsmoment, som statistiskt sett har det minsta antalet tjänster att erbjuda. Detta torde vara fallet med den stadskommunala förvaltningen. En sådan inplacering innebär även vissa fördelar för kommunerna. I den mån de ha behov av personal ha de möjlighet att erbjuda anställning åt en lämplig praktikant, om vilkens förmåga de dessutom ha färsk erfarenhet. Vidare komma praktikanterna att ha sexton månaders erfarenhet från tjänst hos länsstyrelser och verk, när de börja sin kommunala praktik. (SOU 1946:30, s. 65.)

468 Allmänna lämplighetsskäl syntes tala för att tjänstgöringen inom länsstyrelserna förlades före tjänstgöringen hos centrala verk och departement. Det sista utbildningsmomentet borde, som framgår av ovanstående citat, som regel förläggas till kommunalförvaltningen. I fråga om placering och tjänstgöringsuppgifter u n d e r de särskilda momenten anfördes följande. Tjänstgöring hos lansstj'relse bör vara förlagd till en avdelning, och det bör åvila en utsedd handledare att tillse, att praktikanterna erhålla tillfredsställande orientering om arbetets gång inom övriga delar av länsstyrelsen. Eftersom enligt de sakkunnigas förslag praktiken avses skola stå öppen för dem som avlagt juridisk-politisk kandidatexamen, statsvetenskaplig-juridisk examen eller juris kandidatexamen, måste det jämväl övervägas inom vilka avdelningar av länsstyrelse de olika grupperna lämpligen böra placeras. De sakkunniga vilja i samband härmed uttala, att den förstärkning av det juridiska inslaget i juridisk-politisk kandidatexamen, som innefattas i de sakkunnigas förslag, bör medföra att jämväl landskanslierna skola stå öppna för praktikanter med denna examen. Den erfarenhet, de där skulle kunna vinna, skulle ur utbildningssynpunkt vara av största värde. Enligt de sakkunnigas uppfattning borde juris kandidatexamen och juridisk-politisk kandidatexamen medföra rätt till tjänstgöring vid landskansli eller landskontor och statsvetenskaplig-juridisk examen vid landskontor. Därvid bör största möjliga hänsyn tagas till praktikanternas önskemål. Det slutliga avgörandet beträffande placering vid viss länsstyrelse och avdelning därinom synes kunna överlämnas åt praktiknämnden, i vilken jämväl länsstyrelserna — såsom i ett senare sammanhang närmare skall utvecklas — avses bliva representerade. Tjänstgöringen inom den statliga centralförvaltningen synes om möjligt böra fördelas mellan ett statsdepartement och något centralt verk inom detta departements verksamhetsområde. Härmed får praktikanten tillfälle att ur olika synvinklar följa ärendenas behandling inom det ifrågavarande förvaltningsområdet. Stort utrymme synes böra lämnas för att från fall till fall disponera tjänstgöringen efter

de rådande arbetsförhållandena. Någon regel beträffande var tjänstgöringen bör påbörjas synes därför icke böra uppställas; ej heller bör någon allmän regel uppställas beträffande hur stor andel av tjänstgöringstiden som bör förläggas till departementet respektive ämbetsverket. Det närmare avgörandet bör överlämnas åt praktiknämnden i samråd med vederbörande institutioner och de därinom utsedda handledarna. Den kommunala tjänstgöringen slutligen bör så förläggas och organiseras att praktikanterna erhålla vidast möjliga överblick över ärendenas handläggning inom hela förvaltningsområdet. Fast placering till arbetsuppgifter av mera specialiserad karaktär bör därför undvikas. Gynnsammast synes vara att tjänstgöringen förlägges till drätselkammarens expeditioner och underlydande verk (dock icke sådana med väsentligen kamerala uppgifter). Även här kommer en god handledning att vara av synnerlig betydelse för åstadkommande av största utbyte av tjänstgöringen. (SOU 1946:30, s. 66—67.) Handledningen

av

praktikanterna

Som framgår av ovanstående citat hade de sakkunniga tänkt sig att vissa uppgifter borde åvila särskilda av praktikinstitutionerna utsedda handledare. Dessa handledare borde tillse att praktikanten tilldelades lämpliga arbetsuppgifter och att han erhöll kännedom om verksamheten även inom de delar av vederbörande institution med vilka han icke kom i direkt beröring vid fullgör a n d e t av sina arbetsuppgifter. Åt denne handledare, som borde inneha högre befattning, borde jämväl anförtros en löp a n d e kontakt med den föreslagna praktiknämnden. Vidare framhölls, att det måste tillses att praktikanten icke i större utsträckning än som motiverades av kravet på allsidig utbildning sattes till alltför okvalificerade uppgifter. Praktikanten borde så vitt möjligt bibringas vana att självständigt handlägga ä r e n d e n samt få bereda och föredraga ärenden av någon vikt.

Karakteristisk för tingstjänstgöringen är den stora roll handledningen från äldre kamraters sida spelar. Nykomlingarna invigas av dessa successivt i reglerna för domsagoarbetets bedrivande, vilket avsevärt minskar belastningen för de överordnade. Det bör vara angeläget att söka åstadkomma ett liknande system även i fråga om förvaltningspraktiken. De sakkunniga vilja därför föreslå, att i regel två praktikantplatser inrättas vid varje praktikinstitution och att utbyte av praktikant skall ske växelvis var fjärde månad. Därmed skulle institutionen ständigt ha tillgång till en praktikant med minst fyra månaders erfarenhet av arbetet därinom. Det bör emellertid icke möta hinder att institutionen mottager endast en praktikant; för vinnande av ökad smidighet i avlösningssystemet kan det till och med anses önskvärt att båda typerna av praktikinstitutioner förekomma. (SOU 1946:30, s. 69.) Antalet

praktikplatser

De sakkunniga framhöllo att antalet praktikanter, som årligen borde utbildas, delvis måste bli beroende av vilken uppskattning utbildningen kom att tillvinna sig. Bedan av denna anledning voro de beräkningar, som framlades, enligt de sakkunniga av hypotetisk natur. På den föreslagna praktiknämnden borde ankomma att tid efter annan hos Kungl. Maj:t framlägga förslag om eventuellt påkallade ändringar av antalet. Därefter framhölls att antalet praktikplatser allmänt måste bestämmas med hänsyn till det beräknade nyrekryteringsbehovet inom de kategorier av tjänster, för vilka de här ifrågavarande utbildningstyperna kunde väntas meritera. På grundval av statistiska uppgifter angående antalet förvaltningstjänstemän av vissa kategorier beräknade de sakkunniga det ungefärliga årliga ersättningsbehovet. Med utgångspunkt från detta kommo de fram till att uppskattningsvis omkring 30 nyutbildade personer med förvaltningspraktik årligen skulle bli behövliga. Viss hänsyn togs 469

härvid även till behovet inom enskild och kommunal tjänst. Möjligheter till urval bland förvaltningsmeriterade sökande borde emellertid beredas de anställande myndigheterna. Om därför det approximativa behovet kunde angivas till 30 nyanställda per år, borde lämpligen antalet årligen utbildade praktikanter uppgå till omkring 35. Förvaltningspraktik i vissa andra fall Med hänsyn till den rent samhällsvetenskapliga examens utformning och syfte ansågo de sakkunniga att en förvaltningspraktik för personer med sådan utbildning borde utformas efter delvis andra linjer än den allmänna förvaltningspraktiken. Praktiken borde i detta fall endast åsyfta att bereda tillfälle till allmän praktisk skolning och att ge erfarenheter från olika förvaltningsområden för dem som ansågo sig kunna komma att för sin framtida verksamhet ha nytta av en dylik tjänstgöring. Denna borde därför ges friare former samt omfatta kortare tid än den allmänna förvaltningspraktiken. Jämväl för de civilekonomer, som avsågo att ägna sig åt statlig eller kommunal förvaltningstjänst, syntes en liknande kortare förvaltningspraktik motiverad. För ingen av dessa kategorier borde emellertid fullgjord förvaltningspraktik uppställas som kompetensvillkor för tjänst. Eftersom någon jämförelse med tingsmeriteringen i detta fall icke kunde komma i fråga, ansågs praktiken endast behöva omfatta minst ett år med obligatorisk tjänstgöring under sex månader inom vartdera av två områden. De sakkunniga betonade emellertid, att nu berörda praktikanter i vissa fall säkerligen redan under praktiktiden fingo syssla med mera omfattande utredningsuppgifter, vilkas slutförande svårligen kunde fixeras i förväg. I normala fall borde dock icke ett överskridande av

praktiktjänstgöringen inom ett område medföra reduktion av tjänstgöringen inom det återstående området. I fråga om den närmare utformningen av nu avsedd praktik borde praktiknämnden äga betydande handlingsfrihet. Tillfredsställande tjänstgöring borde kunna anordnas såväl inom den statliga centralförvaltningen som inom stadskommunal förvaltning. Om intresse härför visade sig föreligga, ansågs vidare ett praktikmoment med fördel kunna förläggas till något utredningsorgan inom det ekonomiska organisationsväsendet eller det enskilda näringslivet. Länsstyrelserna ansågos däremot knappast kunna mottaga andra praktikanter än civilekonomer, som förberedde sig för taxeringsassistenttjänster. Det sammanlagda antalet praktikplatser per år uppskattades för nu berörda kategorier till 10—15. F y r a av de sakkunniga kunde inte biträda förslaget om inrättande av nu berörda praktikanttjänstgöring. Härvid uttalades bland annat, att de som bedreve samhällsvetenskapliga studier redan under studietiden borde beredas möjlighet att deltaga i det på praktiska resultat inriktade utredningsarbetet. Någon normaliserad form för förvaltningspraktik erfordrades dock ej för dessa fall. Praktikanternas löneförmåner De sakkunniga framhöllo, att eftersom den nyutexaminerade juris kandidaten skulle kunna välja mellan allmän förvaltningspraktik och tingstjänstgöring det syntes önskvärt att största möjliga överensstämmelse uppnåddes mellan avlöningsförmånerna vid dessa båda tjänstgöringsformer. De med praktikanttjänstgöring för övriga kategorier förenade förmånerna borde avvägas ined hänsyn till den förhållandevis korta praktiktid som hade föreslagits. Arvode

till förvaltningspraktikant av samtliga kategorier borde under de första sex månaderna utgå med samma belopp som för tingsnotarieaspirant och därefter med samma belopp som för tingsnotaric. För praktikanter, som hade att tjänstgöra två år, skulle härigenom arvodet under de sista sex m å n a d e r n a komma att motsvara det belopp per månad, som tingsnotarie hade under andra tjänstgöringsåret. De sakkunniga berörde därefter särskilt frågan om avlöningen under tid för tjänstgöring hos kommunal myndighet. Endast en del av arvodet ansågs under denna tjänstgöringstid böra utgå av statsmedel. Att kommunerna borde bära en del av kostnaderna syntes de sakkunniga rimligt. Härför talar dels den allmänna fördel, som det skulle innebära att ha tillgång till ett urval av sökande med erfarenhet från arbete inom såväl statlig som kommunal förvaltning, då tjänst inom kommunen skall tillsättas, dels ock den fördel det skulle innebära för kommunerna, därest inom statsförvaltningen funnes ett betydande antal befattningshavare med erfarenhet av kommunal tjänst. I fråga om den allmänna förvaltningspraktiken böra kommunerna dessutom kunna vänta sig stor faktisk nytta av praktikanterna redan av den anledningen att de vid den kommunala tjänstgöringens början regelmässigt komma att ha fullgjort sexton månaders tjänstgöring inom länsstyrelse, departement och centralt ämbetsverk. (SOU 1946:30, s. 76.) I p r i n c i p syntes under det kommunala utbildningsmomentet en halvering av kostnaderna mellan staten och den berörda kommunen böra ske. Med hänsyn till att denna del av tjänstgöringen skulle fullgöras sist samt till att det föreslagna arvodet skulle utgå med periodvis stigande belopp, borde emellertid till utgångspunkt tagas medelbeloppet för de under olika tidsperioder av förvaltningspraktiken utgående arvodena. Av detta belopp borde hälften falla på kommunens del, medan statsverket skulle

svara för den andra hälften jämte skillnaden mellan medelbeloppet och det arvode, som skulle utgå. Praktiknämnd Såsom centralorgan för handläggande av frågor rörande anordnandet av de olika formerna av förvaltningspraktik föreslogo de sakkunniga inrättandet av en särskild nämnd (Förvaltningens centrala p r a k t i k n ä m n d ) . Denna borde bestå av sex ledamöter, av vilka en tillika borde förordnas att vara ordförande. Ledamöterna borde utses så, att de förvaltningsområden som berördes av praktiktjänstgöringen (statsdepartementen, de centrala ämbetsverken, länsstyrelserna och den stadskommunala förvaltningen) blevo företrädda genom var sin ledamot jämte suppleant. Dessutom borde ingå en företrädare för den rättsvetenskapliga och en för den samhällsvetenskapliga forskningen och undervisningen. Nämndens ledamöter jämte suppleanter borde förordnas av Kungl. Maj:t för en tid av fyra år. Nämnden borde äga rätt att utse särskild sekreterare och att anställa erforderlig biträdespersonal. I fråga om nämndens allmänna uppgifter anförde de sakkunniga bl. a.: På nämnden bör ankomma att till Kungl. Maj :t ingiva förslag beträffande antalet praktikantplatser som böra inrättas, att ingå överenskommelse med för anordnandet av praktik lämpliga förvaltningsorgan om inrättande av praktikanttjänster, att mottaga ansökningar till dessa, att i sista hand avgöra placeringen av praktikanterna, att medgiva avvikelser från den såsom regel föreskrivna varaktigheten av tjänstgöring inom de olika praktikområdena och att vid praktiken för fil. pol. kandidater med flera medgiva jämväl att praktiken må fullgöras inom endast ett praktikområde, att öva tillsyn över praktikanttjänstgöringens gång med särskilt uppmärksammande av frågan om en tillfredsställande handledning samt att eljest meddela råd och förmedla erfarenheter och uppslag av in-

tresse. Praktiknämnden bör vidare äga rätt att efter anmälan om visad olämplighet meddela beslut om avstängning från vidare praktikanttjänstgöring. Beträffande fullgjord praktikanttjänstgöring bör slutligen av nämnden utfärdas betjrg på grundval av för de olika tjänstgöringsmomentcn erhållna vitsord eller i fråga om den för fil. pol. kandidater med flera avsedda praktiken intyg enligt i det föregående angivna riktlinjer. (SOU 1946:30, s. 78.) De sammanlagda kostnaderna för praktikanttjänstgöringen uppskattades till 410 000 kronor, varav 6 000 kronor beräknades för nämndens verksamhet. Yttranden över förslaget Såsom redan inledningsvis antytts ansågo de flesta remissinstanser, som yttrade sig över socialutbildningssakkunnigas förslag beträffande den allmänna förvaltningspraktiken, att inrättandet av en sådan vore synnerligen angeläget. Sammanlagt ett sjuttiotal instanser berörde detta förslag i sina yttranden. Bland dessa återfinnas tre hovrätter, ett stort antal centrala verk, flertalet länsstyrelser, akademiska myndigheter, kommunala myndigheter samt enskilda organisationer och sammanslutningar. I åtskilliga yttranden betonades att praktiken syntes värdefull och i stort sett lämpligt utformad. Härvid berördes icke den närmare utformningen av densamma. Vissa remissinstanser anförde däremot på en del punkter invändningar mot den föreslagna uppläggningen av praktiken. Sålunda betonade riksförsäkringsanstalten, allmänna lönenämnden, lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Jönköping, Växjö, Kristianstad, Göteborg och Luleå samt statsvetenskapliga intresseförbundet att splittringen på tre förvaltningsområden kunde medföra vissa nackdelar. Tjänstgöringstiden inom varje område skulle bli

så kort, att utbytet av praktiken kunde befaras bli mindre värdefullt än de sakkunniga tänkt sig. Tjänstgöringen borde uppläggas så, att praktikanten alltid finge tillfälle att mera självständigt handlägga vissa ärenden. I annat fall skulle praktikens värde bli väsentligen mindre än tingsutbildningens. Flera instanser ställde sig tveksamma till möjligheterna att ordna en effektiv handledning. F r å n något håll ifrågasattes om icke praktiktiden borde göras lika lång som domsagotjänstgöringen för juris kandidater. Länsstjrelserna i Kalmar och Gävle framhöllo att det vore en allvarlig brist att icke någon domsagotjänstgöring inginge i praktiken; länsstyrelsen i Karlstad förordade valfrihet mellan tjänstgöring vid länsstyrelse och landsfiskalskontor. Vissa instanser ställde sig mer eller mindre tveksamma till förslaget i dess helhet och betonade att den förlängning av den sammanlagda utbildningstiden, som skulle bli följden, icke syntes stå i rimlig proportion till de fördelar som kunde vinnas genom praktiken. I några fall framhölls därvid att främst uppdelningen på tre olika tjänstgöringsställen med endast åtta månaders tjänstgöringstid skulle komma att förringa praktikens värde. Några instanser stödde sina invändningar främst på de kompetensvillkor, som de sakkunniga anknöto till praktiktjänstgöringen. Ifrågavarande villkor ansågos av olika skäl icke acceptabla. Endast ett förhållandevis ringa antal instanser togo särskilt u p p frågan om den för vissa andra kategorier föreslagna praktiken. Yttrandena voro därvid i vissa fall direkt avstyrkande, varvid reservanternas skäl oftast åberopades. Positiva yttranden angående behovet av en sådan praktik framfördes bland annat av vissa akademiska instanser.

K a p . 32. Kommitténs förslag Kommittén har i det föregående framlagt förslag, vilka syfta till att ge de rätts- och samhällsvetenskapliga universitetsstudierna en sådan utformning, att de studerande erhålla en med hänsyn till kommande praktisk verksamhet lämplig teoretisk utbildning. De akademiska läroanstalterna äro emellertid icke så organiserade och utrustade att man vid dessa även kan tillgodose det behov av praktisk utbildning, som i regel föreligger för att vederbörande skall få den för sin framtida verksamhet nödvändiga skolningen. Denna praktiska utbildning bör på ett lämpligt sätt komplettera de rättsoch samhällsvetenskapliga studierna. Utbildningens uppgift skall nämligen vara att göra dem som bedrivit sådana studier fullt skickade att i sitt arbete tillämpa de förvärvade kunskaperna. Med hänsyn härtill ligger det nära till hands att antaga att den praktiska utbildningen måste fullgöras sedan de akademiska studierna helt avslutats. Så behöver emellertid icke nödvändigtvis vara fallet. Genom en praktik fullgjord före examen men först sedan den studer a n d e erhållit en grundläggande teoretisk skolning (mellanpraktik) kan i stort sett samma syfte nås. Två former av praktik kunna alltså ifrågakomma; båda dessa former behandlas närmare nedan. Ytterligare en form av praktik kan emellertid tänkas. Man skulle nämligen såsom villkor för att få bedriva rättsoch samhällsvetenskapliga universitetsstudier kunna uppställa krav på praktik. Vid en sådan förpraktik kan man emellertid icke bygga på tidigare bedrivna studier. Den måste därför få ett annat syfte samt utformas på annat sätt än den praktik som förlägges under eller efter de teoretiska studierna.

En förpraktik för dem som avse att bedriva nu ifrågavarande studier skulle t. ex. kunna bestå av någon tids arbete inom ett område, som den studerande tidigare icke kommit i kontakt med. Arbetet kunde vara av olika slag, gärna rent kroppsarbete. Syftet med en sådan praktik skulle främst vara att skänka vederbörande större förståelse för förhållandena inom skilda samhällsområden samt en vidgad livserfarenhet. Som ovan nämnts kan en förpraktik emellertid icke ersätta den ur utbildningssynpunkt erforderliga praktiken. Kommittén har därför icke ansett sig böra taga upp frågan härom till behandling i förevarande sammanhang.

A. Utbildningstjänstgöring för förvaltningen I kommitténs förslag om den teoretiska utbildningen till juris kandidatexamen har juristernas praktiska utbildning, vilken för närvarande främst äger rum vid domsagorna, icke n ä r m a r e berörts. Kommittén utgår nämligen från att möjligheter att erhålla tingsutbildning, av ungefär samma innehåll och omfattning som för närvarande, fortfarande komma att förefinnas. Vidare har förslag framlagts till en i första hand med hänsyn till förvaltningens behov utformad examen, nämligen juris politices magisterexamen. I samband därmed h a r kommittén framhållit den stora vikten av att en med juristernas tingsutbildning jämförbar meriteringstjänstgöring kommer till stånd (s. 430). För att juris politices magisterexamen skall kunna fylla sitt ändamål som examen för blivande förvaltningstjänstemän är det nödvändigt att en sådan tjänstgöring ställes till de utexaminerades förfogande. Nämnda

tjänstgöring bör alltså utformas med hänsyn till de behov av praktisk utbildning, som en förvaltningstjänstemän i allmänhet kan tänkas ha. Av kommitténs förslag i kap. 33 framgår dessutom att såväl juris kandidatexamen som juris politices magisterexamen i regel bör medföra kompetens till tjänster inom den allmänna förvaltningen. Den för kommande förvaltningsverksamhet särskilt avsedda meriteringstjänstgöringen bör med hänsyn härtill stå öppen för dem som avlagt någon av dessa båda examina. För juristernas del skulle således detta komma att innebära möjlighet till val mellan två praktiska utbildningslinjer. Den för förvaltningen avsedda meriteringstjänstgöringen bör emellertid icke inriktas på att bereda kompetens för domar- och åklagarbanan. Jurister, som ämna vinna inträde inom dessa grenar av statlig verksamhet, komma alltså liksom hittills att vara hänvisade till fullständig tingsutbildning. Behovet av praktisk tjänstgöring Det är i viss mån en bedömningsfråga v a r man bör dra den gräns, där man kan säga att en befattningshavares juridiska eller samhällsvetenskapliga utbildning slutar och där man kan beteckna honom såsom färdigutbildad för sin slutliga uppgift. Denna gränsdragning beror givetvis i första hand på vad man anser böra betecknas såsom vederbörandes slutliga arbetsuppgifter. I fråga om en tjänsteman som kommer fram till en ledande ställning, kan man beteckna icke blott den teoretiska utbildningen utan även en stor del av den egentliga yrkeskarriären såsom en del av utbildningen för den slutliga arbetsuppgiften. En verksamhet på lägre poster inom ett yrke och sysslandet med enklare juridiska angelägenheter, förvaltnings- eller utredningsuppgifter kommer alltså för

dem som gå vidare i karriären att få en kombinerad karaktär av egentlig yrkesverksamhet och av vidareutbildning. Det är emellertid alls icke givet, att enbart den vidareutbildning som erhålles under den tidigare delen av en viss karriär är tillräcklig eller med hänsyn till de slutliga arbetsuppgifterna mest ändamålsenlig. Oftast torde jämväl en mera brett lagd praktisk utbildning som komplement till de teoretiska studierna vara önskvärd för att skänka vederbörande erforderlig kringsynthet och skolning av omdömet. Inom åtskilliga av de förvaltningsområden, där personer med juridisk och samhällsvetenskaplig utbildning bli verksamma, är det emellertid svårt att ordna en effektiv vidareutbildning. Endast förhållandevis få områden äro organiserade med en sådan arbetsfördelning mellan äldre och yngre befattningshavare att behovet av den yngre arbetskraftens vidareutbildning mer eller mindre automatiskt tillgodoses. Och som framgår av den ovan i kapitel 1 lämnade översikten är intresset för att vidtaga åtgärder för tillgodoseende av detta behov mycket olika. Inom vissa områden anser man sig uppenbarligen varken ha tid eller möjlighet att tillgodose de yngre befattningshavarnas praktiska utbildning. Aspiranterna sättas direkt på vissa bestämda arbetsuppgifter, vilkas värde ur utbildningssynpunkt i allmänhet är ringa. Såsom tidigare (s. 25 ff.) framhållits, ges vid nyrekryteringen av förvaltningstjänstemän oftast företräde åt tingsutbildade juris kandidater. Det är mycket möjligt att en sådan rekrytering icke alltid beror på behovet av tjänstemän med teoretisk juridisk utbildning utan snarare på att en jurist under tingsutbildningen erhållit den allmänna praktik, som man inom förvaltningen

icke kan eller anser sig kunna ge honom. Den av kommittén föreslagna juris politices magisterexamen har utformats med hänsyn till förvaltningens behov. Enligt kommitténs uppfattning blir den teoretiska utbildning, som denna examen kommer att ge, i åtskilliga fall av större värde för förvaltningen än en rent juridisk utbildning. Kommittén vill emellertid understryka att en förutsättning för att den föreslagna examen skall fylla sitt ändamål är att möjligheter öppnas för dem som avlagt densamma att skaffa sig en meriteringstjänstgöring jämförbar med juristernas tingsutbildning. Behovet av en sådan meriteringstjänstgöring betonades även av socialutbildningssakkunniga. Intresset härför var, som framgått av remissyttrandena, mycket stort bland flertalet instanser, som yttrade sig över de sakkunnigas förslag. Att man inom förvaltningen fortfarande är av den uppfattningen att behov föreligger av en för förvaltningsverksamhet särskilt utformad utbildningstjänstgöring har jämväl betonats av de verkschefer med vilka kommittén har överlagt (se s. 50). Kommittén får därför föreslå att en utbildningstjänstgöring för blivande tjänstemän inom förvaltningen organiseras. Denna bör, som ovan antytts, stå öppen för dem som avlagt juris kandidatexamen eller juris politices magisterexamen. Kommittén återkommer nedan till frågor om utbildningstjänstgöringens utformning och omfång, organisationen, antalet arvodesbefattningar, kostnaderna för förslagets genomförande m. m. Socialutbildningssakkunniga föreslogo att fullgjord tjänstgöring av detta slag jämsides med tingsutbildning borde uppställas såsom kompetensvillkor för vissa befattningar, främst inom statsde-

partementen och vid länsstyrelserna. Kommittén kommer längre fram (s. 497 ff.) att framlägga sina synpunkter och förslag ifråga om kompetensvillkoren. Kommittén har visserligen den uppfattningen, att kompetensvillkoren i princip icke böra bindas vid en viss meriteringstjänstgöring. En sådan skapar emellertid en ökad användbarhet inom allmän förvaltning för personer, som erhållit därför erforderlig teoretisk utbildning. Detta förhållande utgör enligt kommitténs uppfattning ett fullt tillräckligt skäl för den föreslagna tjänstgöringens inrättande. Trots att fullgjord utbildningstjänstgöring således i regel icke bör uppställas såsom kompetensvillkor kan man räkna med att intresset för densamma blir mycket stort. Vid nyrekrytering kommer man helt säkert att föredraga personer som genomgått en sådan utbildning framför dem som endast ha en akademisk examen. Härför tala bland annat erfarenheterna av juristernas tingsutbildning, vilken utgör formellt kompetensvillkor för ett mycket ringa antal tjänster inom den allmänna förvaltningen. Om en för förvaltningsverksamhet särskilt organiserad meriteringstjänstgöring inrättas, komma säkerligen de som avse att vinna inträde inom allmän förvaltning i första hand att vilja skaffa sig ifrågavarande praktiska utbildning. Denna utbildning bör givetvis dessutom i likhet med tingsutbildningen tillgodoräknas i den reglerade befordringsgången. Tjänstgöringens utformning och omfång I sitt yttrande över socialutbildningssakkunnigas förslag om en allmän förvaltningspraktik berörde Svea hovrätt bland annat tingstjänstgöringens värde ur utbildningssynpunkt samt vad den föreslagna praktiken med beaktan-

de härav borde ge. Kommittén vill för sin del taga det sålunda anförda såsom utgångspunkt. Flera omständigheter bidraga till att förläna tingstjänstgöringen ett mycket betydande värde ur utbildningssynpunkt. Arbetsuppgifterna på domarkansliet ställa mycket stora anspråk på den unge juristens samvetsgrannhet, vakenhet och arbetsförmåga. Han får syssla med ärenden av växlande beskaffenhet och vänja sig att lita på sig själv, att taga ansvar. Frånsett den allra första lärotiden fullgör han viktiga funktioner i rättslivets tjänst, han är icke i främsta rummet elev utan befattningshavare, tjänsterna i fråga äro ej inrättade för utbildningens skull utan för rättsvårdens. Hela den miljö i vilken han arbetar är ägnad att ge honom en god inblick i samhällsmekanismen och göra de teoretiska kunskaperna levande. Han sammanföres ej blott med andra representanter för rättsvården — domare, advokater, åklagare — utan med en ständig ström av rättssökande, som han får tillhandagå med råd och upptysningar i allehanda rättsliga angelägenheter. Verksamheten ger sålunda rikligt tillfälle att lära sig att förstå och handskas med människor. Nykomlingen handledes närmast av äldre kamrater i vilkas fotspår han skall gå, men ansvaret vilar främst på chefen själv, häradshövdingen, och på dennes närmaste man, tingsdomaren eller tingssekreteraren, där sådan finnes. Det utbyte av tankar, kunskaper och erfarenheter, som dagligen och stundligen äger rum på ett domarkansli, har ur utbildningssj'npunkt det största värde. Särskilt gäller detta de överläggningar angående anhängiga mål som numera, ofta efter föredragning av någon bland notarierna, pläga föregå målens upptagande till avgörande på tinget. Ett lika osökt tillfälle att arbeta under en erfaren chefs direkta uppsikt och ledning erbjuder sig knappast på något annat håll inom statsförvaltningen. Även i domsagorna kunna förutsättningarna för en god utbildning växla, men de flesta som genomgått denna skola torde vara ense därom, att den skänkt dem betydande värden både i fackligt och personligt hänseende och att de icke skulle vilja vara den förutan. Om den allmänna förvaltningspraktiken skall giva goda utbildningsresultat, synes det önskvärt att man vid dess anordnande

i största möjliga utsträckning tillgodogör sig de erfarenheter som vunnits beträffande tingstjänstgöringen. Det är sålunda angeläget att praktikanten ej får ställning av auskultant eller osjälvständigt biträde utan att han får i avsevärd utsträckning fullgöra tjänsteåligganden på eget ansvar, att denna hans tjänstgöring får en omväxlande prägel och sammanför honom med allmänheten, att han får deltaga i eller åtminstone närvara vid överläggningar i tjänsteärenden och att de som ansvara för handledningen besitta erforderliga insikter och erfarenheter. Praktikanttjänstgöringen bör sålunda ej få en skolmässig karaktär, utan innefatta utförande av tjänsteåligganden, något som även synes vara en förutsättning för att avlöning skall utgå efter samma grunder som beträffande tingstjänstgöringen. Den största svårigheten vid utformningen av en utbildningstjänstgöring, som kan sägas ligga det av Svea hovrätt ovan angivna målet så nära som möjligt, är att finna de platser inom förvaltningen, där den blivande tjänstemannen dels får den erforderliga allmänna utbildningen, dels på ett naturligt sätt kan inplaceras. Ur vissa synpunkter är kanske det senare problemet det svåraste. Den som fullgör tjänstgöringen bör nämligen i likhet med tingsnotarien sättas i tillfälle att utföra arbetsuppgifter, vilka under alla förhållanden måste utföras. Detta är angeläget ur kostnadssynpunkt men kanske än viktigare ur utbildningssynpunkt. Genom utförande av dylika arbetsuppgifter erhålles.nämligen en långt bättre skolning än genom enbart auskultation. Härav följer vidare att man ej i högre grad bör kräva fullgörande av mera rutinmässiga arbetsuppgifter, även om detta av kostnadsskäl framstår som önskvärt. Skall en för allmän förvaltningsverksamhet avsedd praktisk utbildning inrättas måste den utformas så att den blir en merit, som kommer att ha betydelse för vederbörande vid hans befordran. Den tid, som bör anslås åt en prak-

tisk förvaltningstjänstgöring, måste givetvis bli beroende av det utbildningsresultat man vill ernå. Härjämte måste beaktas angelägenheten av att snarast möjligt bereda den blivande tjänstemannen tillfälle att påbörja sin egentliga yrkeskarriär. Socialutbildningssakkunniga föreslogo, närmast av det senare skälet, en sammanlagd tid av två år. Kommittén anser emellertid en tid av två och ett halvt år, dvs samma tid som för närvarande gäller för fullständig tingsutbildning, erforderlig även för den föreslagna utbildningstjänstgöringen. Det bör understrykas att kommittén, såsom ovan nämnts, förutsätter att denna tjänstgöring liksom tingsutbildningen skall tillgodoräknas vid reglerad befordringsgång. Den som fullgör utbildningstjänstgöring kommer härigenom att nå den i befordringskungörelsen föreskrivna slutlönegraden efter lika lång sammanlagd tjänstgöringstid som om hän omedelbart efter examen hade påbörjat sin egentliga yrkeskarriär. Och han kommer att ha erhållit en allmän praktisk utbildning, som gör hans examen mera användbar och som kommer att vara en merit vid fortsatt befordran. Enligt socialutbildningssakkunniga borde en tjänstgöring av det nu berörda slaget utformas såsom en cirkulationspraktik. Härigenom skulle de blivande tjänstemännen erhålla en värdefull inblick i arbetsförhållandena inom olika förvaltningsområden. Kommittén har funnit att, även om en sådan princip h a r mycket som talar för sig, densamma icke bör vara avgörande för utbildningens utformning. Minst lika angeläget som den av socialutbildningssakkunniga åsyftade inblicken i olika förvaltningsområden måste nämligen vara en träning i att taga ansvar. Och en sådan träning kan endast erhållas om tjänstgöringstiden inom ett

visst område blir så lång, att vederbörande kan beredas tillfälle att på eget ansvar utföra tjänsteåligganden. På denna punkt är alltså kommittén av samma uppfattning som de remissinstanser (s. 472), vilka ansågo att den av socialutbildningssakkunniga föreslagna uppdelningen på tre områden med vardera åtta månaders tjänstgöringstid skulle leda till alltför stark splittring och därför icke vara lämplig. Med beaktande av vad nu anförts får kommittén föreslå, att tjänstgöringen förlägges till två områden samt att tjänstgöringstiden inom varje område bestämmes till femton månader. Första

perioden

Kommittén har tidigare framhållit att myndigheternas strävan att helt eller delvis rekrytera sin amanuenspersonal med personer som fullgjort tingsutbildning ofta beror på att denna utbildning gör det möjligt för myndigheterna att efter kort tids anställning anförtro den nye amanuensen mera självständiga arbetsuppgifter. Under tingsutbildningen har denne nämligen bland annat lärt sig att »handskas med papper» samt att handla på eget ansvar. Sådan utbildning har alltså ett påtagligt värde såsom förberedelse till förvaltningstjänst. Det finnes emellertid ett annat och viktigare skäl för att de blivande förvaltningstjänstemännen någon tid böra ha sysslat med domstolsarbete. Kommittén har i det föregående motiverat sitt förslag att sådana tjänstemän i stor utsträckning böra ha en kombinerad juridisk och samhällsvetenskaplig utbildning. I vad angår juridiken har understrukits vikten av att härvid de domstolsjuridiska ämnena icke eftersättas. Ett förvaltningsärende kan innehålla invecklade rättstillämpningsfrågor, vilkas bedömande är av stor betydelse för medborgarnas rättssäkerhet; härvid kan

»knäckfrågan» väsentligen vara av civilrättslig natur. F ö r att de domstolsjuridiska studierna inom juris politices magisterexamen helt skola kunna fylla sin ovannämnda uppgift måste de emellertid kompletteras med en praktisk utbildning inom vilken dessa teoretiska kunskaper komma till användning. Med hänsyn till domsagoarbetets allsidiga natur sker detta bäst genom viss tids tingstjänstgöring. Som skäl för en sådan ordning kan även anföras betydelsen av att de blivande förvaltningstjänstemännen erhålla en grundlig skolning i hur man skall tillvarata den enskildes rättssäkerhet. Att tillgodose denna är ju en av domstolarnas huvuduppgifter. Kommittén är alltså av den uppfattningen att tingstjänstgöringen icke blott är av väsentligt värde för utbildning av domstolsjurister utan även för förvaltningstjänstemän. Med hänsyn härtill har kommitténs majoritet ansett sig i första hand böra undersöka huruvida den föreslagna utbildningstjänstgöringens första del kan förläggas till domsaga.

Med hänsyn till kompetensen synes således intet hinder föreligga för att de första femton månadernas tjänstgöring förlägges till domsaga. Det återstår emellertid att utröna huruvida möjligheter finnas att praktiskt realisera ett förslag härom. Möjligheterna synas i första hand bero på h u r man bedömer desamma inom domstolsväsendet. Kommittén har för att erhålla någon uppfattning härom vid ett sammanträde i oktober 1950 diskuterat bland annat det nu behandlade förslaget med styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar. Vidare ha överläggningar hållits med rikets hovrättspresidenter och en företrädare för justitiedepartementet.

Det uppstår ett särskilt problem, då man såsom kommitténs majoritet anser önskvärt att icke blott juris kandidater utan även juris politices magistrar böra kunna få sådan utbildning. I fråga om de förra har man, då det gäller deras praktiska utbildning, en gammal tradition att bygga på. Även de som avlagt juris politices magisterexamen komma emellertid genom sina universitetsstudier att erhålla en sådan juridisk utbildning att de besitta för domsagotjänstgöring erforderliga kunskaper. Den grundläggande juridiska utbildningen i juris politices magisterexamen blir nämligen i stort sett densamma som i juris kandidatexamen. Endast ämnet straffrätt har reducerats. Denna reduktion omfattar främst de till straffrätten i juris kandidatexamen hörande ju-

F r å n samtliga sålunda hörda domstolsrepresentanters sida betonades att ett realiserande av kommitténs förslag skulle kunna leda till vissa arbetstekniska och organisatoriska svårigheter för domsagornas del. Dylika synpunkter framfördes särskilt av hovrättspresidenterna. Trots starka betänkligheter i sådan riktning ansågo emellertid åtskilliga styrelseledamöter i häradshövdingeföreningen, att åtminstone de större och medelstora domsagorna jämväl skulle kunna omhänderha viss utbildning av nu berört slag. Bepresentanten för justitiedepartementet ställde sig i och för sig positiv till förslaget, men betonade att ett realiserande av detsamma i viss mån skulle strida mot strävandena att vid domsagorna nedbringa antalet rättsbildade biträden.

ridiska hjälpvetenskaperna, men även det rent straffrättsliga lärostoffet. E n juris politices magisters straffrättsliga utbildning bör emellertid trots detta vara tillräcklig för att han skall kunna fullgöra de åligganden, som normalt ankomma på en tingsnotarieaspirant och tingsnotarie under de första femton månadernas tjänstgöring, däribland även handläggning av s. k. B-mål.

Det torde vara ofrånkomligt att tillskapandet av ett antal till 15 månaders tjänstgöring begränsade notariebefattningar kommer att medföra vissa organisatoriska svårigheter vid domsagorna. Då svårigheterna emellertid synas överkomliga har kommittén icke av hänsyn till dem ansett sig böra avstå från att framlägga förslaget. Detta så mycket mindre som det avgörande måste vara att den föreslagna tjänstgöringen till lämplig del förlägges till det verksamhetsområde, där obestridligen den ur de flesta synpunkter bästa utbildningen kan erhållas. Kommittén är övertygad om att man från domstolsväsendets sida inser vikten av att försöka ge så många förvaltningstjänstemän som möjligt förståelse för hur rättssäkerhetssynpunkterna böra tillvaratagas, något som bäst torde ske genom deltagande i domstolsarbete under en erfaren domares ledning. Kommittén får alltså föreslå att utbildningstjänstgöringens första femton månader förläggas till domsaga. Härvid förutsattes att denna tjänstgöring organiseras så att vederbörande får så allsidig erfarenhet av domstolsarbetet som möjligt. Särskilt må understrykas vikten av att nu ifrågavarande tingsnotarier så vitt möjligt beredas arbetsuppgifter inom den i egentlig mening rättsskipande verksamheten vid domsagorna.

Senare

perioden

De sista femton månaderna av utbildningstjänstgöringen böra förläggas till förvaltningsmyndigheter, där arbetsuppgifterna icke äro alltför ensartade. Den som fullgör tjänstgöringen' skall nämligen erhålla en så mångsidig inblick som möjligt i olika typer av ärenden, som förekomma inom förvaltningen. Han skall vidare beredas tillfälle att självständigt föredraga vissa ärenden

samt att i Övrigt på eget ansvar utföra tjänsteåligganden. Endast härigenom kan utbildningen ur meriteringssynpunkt bli av lika stort värde, som om han erhållit fortsatt och fullständig tingsutbildning. Enligt kommitténs uppfattning nås syftet med denna del av tjänstgöringen bäst om densamma förlägges till den statliga förvaltningsapparatens lokala förgreningar. Inom de lokala förvaltningsorganen är verksamheten i regel icke så specialiserad på vissa begränsade uppgifter som inom de centrala organen. Med hänsyn till att flertalet av dem sona skola fullgöra utbildningstjänstgöring torde komma att få sin yrkeskarriär förlagd till den centrala förvaltningen, är vidare någon tids tjänstgöring inom lokala förvaltningsorgan av stort värde. Inom dessa få de blivande tjänstemännen bland annat tillfälle att se och sätta sig in i h u r den allmänhet tänker och handlar, som de sedermera oftast blott indirekt komma i kontakt med. Det gäller således att söka förlägga den senare delen av tjänstgöringen till något lämpligt lokalt förvaltningsområde, inom vilket dessutom nödvändig handledning kan erhållas. De ur ovan antydda synpunkter närmast till hands liggande myndigheterna äro givetvis länsstyrelserna; kommittén har även i princip stannat för dessa myndigheter. Viss tids tjänstgöring inom stadskommunal förvaltning skulle emellertid ävenledes kunna vara av värde. Möjlighet härtill bör därför i det följande beaktas. Det bör emellertid redan nu framhållas, att de allra största städerna knappast torde böra ifrågakomma. Inom dessa är nämligen de skilda organens verksamhet i regel alltför specialiserad. Utgår man från de anförda skälen för tjänstgöringens förläggning till ett lo479

kalt förvaltningsområde, vore m å h ä n d a landsfiskalskontoren ur vissa synpunkter lämpligare än länsstyrelserna. Landsfiskalerna komma i sin verksamhet i omedelbar kontakt med allmänheten och ha mycket mångskiftande arbetsuppgifter. Av dessa må särskilt nämnas polisutredningar och allehanda socialvårdsärenden. Sådana arbetsuppgifter lämpa sig väl såsom ett led i den ifrågavarande utbildningstjänstgöringen. Möjlighet att fullgöra viss del av denna på landsfiskalskontor bör med hänsyn härtill föreligga. Ovan framhölls, att kommittén stannat för att den senare delen av tjänstgöringen bör förläggas till länsstyrelserna. Kommittén får därför föreslå att de, som antagits till utbildningstjänstgöring, efter fullgjord tingsutbildning hänvisas till viss länsstyrelse. Härjämte bör emellertid — av skäl som nyss berörts — tjänstgöringen så utformas att den som fullgör densamma h a r möjlighet att till viss del förlägga sin utbildning till stadskommunal förvaltning eller till landsfiskalskontor. Även andra lokala statliga förvaltningsorgan, såsom exempelvis lantbruksnämnderna, eller statliga utredningsinstitut, synas kunna ifrågakomma. Ur den statliga förvaltningens synpunkt skulle det vidare i vissa fall kunna vara av värde, om tjänstemännen ägde någon kännedom om hur enskilda företag och sammanslutningar se på olika problem samt om de enskilda företagens organisation och arbetsmetoder. Någon tids tjänstgöringbör med hänsyn härtill jämväl kunna förläggas till därför lämpligt enskilt företag eller sammanslutning. För att h i n d r a en icke önskvärd splittring av tjänstgöringsperioden bör emellertid alltid den länsstyrelse, vid vilken tjänstgöringen skall fullgöras, lämna sitt medgivande till att viss del av densamma förlägges utanför länssty480

relsen. Härvid bör endast tjänstgöring inom e t t verksamhetsområde kunna komma ifråga för var och en. Skälen härför sammanhänga med kommitténs strävanden att ge tjänstgöringen en fast ram samt att undvika en splittring på ett flertal kortare tjänstgöringsperioder. Bästa möjliga förutsättningar måste nämligen skapas för att den som fullgör utbildningstjänstgöringen blir i tillfälle att självständigt handlägga och föredraga vissa ärenden. Vad beträffar tjänstgöringens anordning inom länsstyrelserna bör den alltid förläggas till landskansli. Arbetet där är nämligen mera mångskiftande än på landskontoren och ger därför bättre inblick i den allmänna förvaltningens struktur. Hur utbildningen enligt kommitténs uppfattning närmare skulle kunna organiseras framgår tydligast av nedanstående på uppdrag av kommittén utarbetade förslag. 1 Intresset synes främst få inriktas på följande fyra huvudpunkter: 1) Kontakten med allmänheten, både när den enskilde uppträder som sökande eller klagande eller eljest hänvänder sig till en myndighet och när han under ett ärendes gång medverkar vid utredningen. 2) Sätten för att få fram utredning om faktiska förhållanden och inhämta yttranden. I detta sammanhang må särskilt uppmärksammas kontakten med andra myndigheter. 3) De medel, som ytterligare stå till buds för att få fram det material, som erfordras för ett avgörande, t. ex. studiet av prejudikatsamlingar, facktidskrifter o. d. 4) Ärendenas registrering hos myndigheten och vad som därmed sammanhänger samt olika former för myndighetens beslut, dessas expediering m. m. För att vederbörande skall kunna till1 Förslaget bygger i denna del på en av länsassessorn Åke Paulsson utarbetad promemoria.

godogöra sig tjänstgöringen fordras emellertid att h a n tillägnar sig ett visst mått av specialkunskaper om de materiella bestämmelser, som gälla för de ärenden han sysslar med. Detta och den relativt korta tiden för tjänstgöringen medför att denna måste begränsas till ett icke alltför stort antal grupper av ärenden. Dessa grupper böra utväljas så, att vederbörande får anledning att i större utsträckning ägna uppmärksamhet åt samtliga de vid 1)—4) härovan angivna förhållandena. Från dessa utgångspunkter ha nedanstående olika förslag till schema för en tjänstgöring uppgjorts. Under tjänstgöringen torde den som fullgör densamma få biträda vederbörande landskanslist (kansliskrivare osv.) och föredragande vid handläggningen av ärenden, som föredraganden utväljer. Biträdandet omfattar handläggningen från diarieföring till uppsättande av förslag till beslut och vidare expediering av beslut. Det bör ankomma å föredraganden att lämna erforderlig handledning. Under förslagsvis de sista sex månaderna får vederbörande dessutom såsom föredragande handlägga vissa grupper av enklare ärenden, vilka emellertid endast till en del få vara sådana att föredraganden däri äger ensam besluta. Ordinarie föredragande bör förbehållas ärenden av mera komplicerad beskaffenhet. Hittills torde ofta vid aspiranttjänstgöring å landskansli aspiranten ha fått börja med att biträda vid handläggningen av överexekutorsärenden,avden anledningen att vederbörande m. h. t. nyss avslutad domsagotjänstgöring ansetts särskilt lämpad härför. För den nu avsedda tjänstgöringen torde dessa ärenden — vilka ju ej äro några typiska förvaltningsärenden — icke böra ifrågakomma. 3 1 — 22261

Schema I Biträde vid handläggningen av 1) ärenden rörande planläggning och dispenser enl. byggnadslagstiftningen, ärenden r ö r a n d e tillämpning av lagen om enskilda vägar och mål rörande besvär över byggnadsnämnds beslut (i plan- och vägärenden förekomma ofta sammanträden för hörande av intressenter; vid dessa bör aspiranten närvara och uppsätta protokoll); 2) ärenden rörande skjutvapen o. d. samt ärenden rörande explosiva varor, eldfarliga oljor och giftiga ämnen. Schema

II

Biträde vid handläggningen av 1) ärenden r ö r a n d e hälsovård, yrkesmässig automobiltrafik samt återkallelse av kör- och trafikkort (i både hälsovårds- och trafikärenden förekomma, mer eller m i n d r e formbundna, sammanträden för h ö r a n d e av intressenter; vid dessa bör aspiranten närvara och uppsätta ev. förekommande protokoll); 2) ärenden r ö r a n d e handels- och föreningsregistren samt ärenden rörande näringsfrihet och butiksstängning. Schema

III

Biträde vid handläggningen av 1) fattigvårds-, barnavårds- och alkoholistärenden (vid förekommande muntliga förhandlingar bör aspiranten närvara och uppsätta protokoll); 2) ärenden rörande utfärdande av körkort och trafikkort samt ärenden r ö r a n d e rusdrycker, pilsnerdricka och alkoholfria drycker. Under de sista sex månaderna handlägger praktikanten som föredragande hos myndigheten förekommande, vid 2) under respektive schema angivna ärenden. 481

Avlöningsförhållanden. Organisation m. m. Utbildningstjänstgöringen skall stå öppen för dem som avlagt antingen den av kommittén föreslagna juris politices magisterexamen eller juris kandidatexamen. De första femton månadernas tjänstgöring (tingsutbildningen) skall k u n n a fullgöras såsom mellanpraktik u n d e r studietiden. (Se härom nedan s. 487 ff.) Domsagotjänstgöringen skall, som ovan framhållits, bli av samma art och omfattning som den som normalt ankommer på en tingsnotarieaspirant och tingsnotarie under de första femton mån a d e r n a av hans domsagotjänstgöring. Vid genomförandet av kommitténs förslag på denna punkt inställer sig därför frågan om man bör inrätta nya tingsnotariebefattningar eller om de befattningar, som redan nu finnas, äro tillräckliga. Härvidlag må först uppmärksammas att under senare år antalet tingsnotarietjänster icke oväsentligt minskats varvid arbetsuppgifter överförts från notarierna till icke rättsbildad personal. För närvarande är läget det att många utexaminerade jurister, vilka behöva tingsutbildning för sin blivande yrkesverksamhet, icke kunna erhålla sådan utbildning. Den utveckling som sålunda ägt r u m står i visst sammanhang med den förbättring av tingsnotariernas lönesättning, som successivt genomförts. Vid höstriksdagen år 1952 har, som tidigare påpekats, beslutits att tingsnotarierna skola komma i åtnjutande av de löneförmåner, som enligt den reglerade befordringsgången tillkomma amanuens som avlagt juris kandidatexamen. Vid framläggande av förslag härom framhöll chefen för civildepartementet följande (prop, nr 241/1952 s. 1 1 ) : »Med hänsyn till den nu föreslagna lönesättningen synes angelä-

get att tingsnotariepersonal icke antages i större utsträckning än som oundgängligen erfordras för de arbetsuppgifter, som fordra juridisk utbildning.» Med avseende på detta uttalande är det tydligt att det under alla omständigheter måste finnas ett så stort antal tingsnotariebefattningar att nyrekryteringsbehovet inom domstols- och åklagarväsendet kommer att kunna tillgodoses med fullt tingsutbildade jurister. Därtill vill emellertid kommittén starkt understryka tingstjänstgöringens stora betydelse såsom praktisk utbildning även för dem som vilja ägna sig åt annan yrkesverksamhet med juridiska arbetsuppgifter, t. ex. på advokatbanan eller inom förvaltningen. Vad särskilt angår den nu ifrågavarande utbildningstjänstgöringens domsagodel synes den administrativt enklaste organisationen vara att vid sidan av de hittills förekommande tingsnotariebefattningarna inrätta särskilda sådana, vilka av en och samma person kunna innehas endast under en sammanlagd tid av högst femton månader. Kostnaderna härför äro för närvarande mycket svåra att beräkna. Sedan nyssnämnda nya tjänster inrättats kan givetvis ur utbildningssynpunkt behovet av tingsnotarietjänster med 21/» års tjänstgöringstid bliva m i n d r e än vad för närvarande är fallet. I vilken utsträckning så blir förhållandet h a r emellertid kommittén med hänsyn till pågående och tilltänkta organisatoriska reformer inom domstolsväsendet icke ansett sig kunna bedöma. Kommittén har därför icke i sina kostnadsberäkningar upptagit särskilt anslag för de tjänster vid domsagorna, som erfordras för den föreslagna utbildningstjänstgöringen (se. s. 529). I övrigt vill kommittén endast framhålla att de särskilda befattningarnas fördelning på olika domsagor bör ske

efter överenskommelse mellan den ned a n öreslagna nämnden och vederbörandt hovrätt jämte berörda häradshövdingar. I första hand torde de medelstora domsagorna böra komma ifråga. I lkhet med vad som gäller i fråga om ingsnotarierna bör den regler a d e lefordringsgången äga tillämpning även på dem som fullgöra fortsatt utbildnngstjänstgöring vid länsstyrelse (förvdtningsutbildning). De som fullgöra förvaltningsutbildning (förvaltningsiotarier) böra härvid givetvis erhålla samma förmåner som om de hade fortsat tingsutbildningen. Uncer sin utbildning vid länsstyrelse skall, som förut anförts, förvaltningsiotarien beredas tillfälle att utföra tjänsteåligganden. Förvaltningsnotarien skall således fullgöra arbetsuppgifter, vilka djest h a d e måst utföras av annan befattaingshavare. Samtidigt måste emellertid beaktas att den föredragande under vilken notarien kominer att arbeta måste ägna viss tid åt att handleda denne Inrättandet vid länsstyrelse av arvodtsbefattningar för förvaltningsnotarier torde därför knappast komma att medfö.-a en sådan avlastning att någon minskning av det vanliga avlöningsanslaget blir möjlig. Med hänsyn härtill anser kommittén sig böra föreslå att ett särskilt anslag anvisas till befattningar vid länsstyrelserna för förvaltningsnotarier. Dessa befattr.ingar böra av en och samma person kunna innehas endast under en sammanlagd tjänstgöringstid av högst femtor månader. Anslaget bör ställas till den nedan föreslagna nämndens förfogsnde. Befattningarnas fördelning på olika länsstyrelser bör ske efter överenskommelse mellan nämnden och inrikesdepartementet jämte berörda länsstyrelser. Enligt kommitténs uppfattning bör arvode till notarier utgå av statsmedel

även under den kortare tid, då tjänstgöringen fullgöres t. ex. inom stadskommunal förvaltning eller vid ett enskilt företag. Länsstyrelsens tillstånd skall, som förut nämnts, inhämtas om förvaltningsnotarien önskar fullgöra viss del av sin tjänstgöring inom annat verksamhetsområde. Vidare bör den nedan föreslagna nämnden meddela vissa generella föreskrifter angående arten och omfattningen av sådan tjänstgöring. Man kan alltså utgå från att tillstånd endast kommer att lämnas, därest tjänstgöring av nu avsett slag befinnes vara ändamålsenlig med hänsyn till förvaltningsnotariens utbildning. Härtill kommer att sådan tjänstgöring sannolikt endast torde komma att äga r u m i enstaka fall. Det normala torde bli att förvaltningsutbildningen fullgöres enbart vid länsstyrelse eller vid länsstyrelse och under viss tid på landsfiskalskontor. Vid beräkningen av det totala antalet notarier, som årligen böra antagas för utbildningstjänstgöring, har kommittén utgått från socialutbildningssakkunnigas förslag. Dessa ansågo att tillsvidare 36 praktikanter skulle antagas årligen. De sakkunniga hade kommit fram till denna approximativa siffra genom att beräkna den ungefärliga årliga avgången av befattningshavare med juridisk och samhällsvetenskaplig utbildning inom vissa grenar av statsförvaltningen. Kommitténs i kapitel 3 redovisade statistiska material möjliggör en liknande beräkning, vilken kan baseras på befattningshavarnas åldersfördelning. Av den till nämnda kapitel h ö r a n d e bilaga 8, tabell 3, framgår att antalet icke tingsmeriterade juris k a n d i d a t e r inom statsförvaltningen den 1 mars 1950 var 591. Av dessa voro 150 födda något av åren 1886—1900. 167 befattningshavare med kansliexamen tillhör-

de motsvarande åldersgrupper. Avgången på grund av pensionering bland befattningshavare med nu berörd utbildning under den närmaste 15-årsperioden kan således beräknas till omkring 20 per år. Behov av befattningshavare med den i detta sammanhang berörda utbildningstjänstgöringen kommer emellertid sannolikt att uppstå även vid nyrekryteringen till vissa sådana tjänster, som nu innehas av tingsmeriterade jurister. Den årliga avgången på grund av pensionering under motsvarande tid bland dessa befattningshavare kan beräknas till omkring 30. Härtill kommer andra nu icke berörda befattningar, vilka lämpligen kunna rekryteras med personer, som genomgått den föreslagna utbildningstjänstgöringen, samt det ersättningsbehov, som kommer att uppstå på grund av avgång av andra orsaker än pensionering. Utgår man från dessa beräkningar förefaller det sannolikt att till utbildningstjänstgöring årligen borde antagas flera än socialutbildningssakkunniga föreslogo. Särskilt med hänsyn till att fullgjord utbildningstjänstgöring enligt kommitténs mening icke bör uppställas såsom kompetensvillkor har kommittén emellertid icke velat föreslå att mer än 36 notarier tillsvidare årligen antagas. I likhet med socialutbildningssakkunniga anser kommittén att det bör ankomma på den nedan föreslagna nämnden i dess egenskap av ledande och övervakande organ för utbildningstjänstgöringen att, sedan någon tids erfarenhet vunnits, upptaga frågan om behovet av sådan tjänstgöring samt att hos Kungl. Maj:t eventuellt framlägga förslag om ändring av antalet. En särskild nämnd bör enligt kommitténs uppfattning inrättas för att handlägga frågor rörande utbildningstjänstgöringen. Denna nämnd bör, som

nedan (s. 486) närmare beröres, jämväl få till uppgift att handlägga vissa frågor r ö r a n d e politices k a n d i d a t e r s och politices magistrars praktiktjänstgöring. Nämnden synes förslagsvis kunna benämnas nämnden för utbildningstjänstgöring. Den bör omfatta minst sex ledamöter jämte suppleanter, förordnade av Kungl. Maj:t för en tid av fyra år. Av nämndens ledamöter bör en tilllika förordnas att vara nämndens ordförande. Nämndens ledamöter böra utses så, att däri komma att finnas företrädare för den centrala statsförvaltningen, länsstyrelserna, domstolsväsendet, de juridiska fakulteterna, de samhällsvetenskapliga ämnesgrupperna samt för de intresseorganisationer, vilkas medlemmar skola ifrågakomma till utbildning. Enligt kommitténs uppfattning är det angeläget att den centrala statsförvaltningen blir företrädd i nämnden, trots att den föreslagna tjänstgöringen icke kommer att förläggas till detta förvaltningsområde. Nämnden bör äga rätt att utse särskild sekreterare och att anställa erforderlig biträdespersonal. Med hänsyn till arten av de arbetsuppgifter, som komma att åvila sekreteraren, är det önskvärt att därtill utses någon, som med en god kännedom om förvaltningens personaloch arbetsmarknadsfrågor förenar erfarenhet av akademiskt studieväsen. Som n ä r m a r e torde framgå av den nedan lämnade översikten över de på nämnden ankommande arbetsuppgifterna kan man räkna med att sekreterarens åligganden bli av sådan omfattning att för deras fullgörande sannolikt kommer att krävas halvtidstjänstgöring. Sekreterarbefattningen bör anförtros någon i Stockholm stationerad tjänsteman. De uppgifter som skola ankomma på nämnden äro i stort sett följande. Nämnden bör efter samråd med hov-

rätter och länsstyrelser placera ut notarierna. Det för dessas avlöning avsedda särskilda statsanslaget bör av nämnden fördelas på berörda hovrätter och länsstyrelser, vilka sedan böra sköta den månatliga utbetalningen av de arvoden, som skola täckas genom detta anslag. Ansökan om att bliva antagen till utbildningstjänstgöring skall ingivas till nämnden; i ansökningen böra bland annat angivas vederbörandes allmänna önskemål beträffande placering. Nämnden har sedan att fatta beslut om vilka som böra antagas och var tjänstgöringen skall fullgöras. Ett samarbete mellan nämnden och den offentliga arbetsförmedlingen bör övervägas. Härigenom skulle nämligen bland annat tjänstemannaförmedlingarna — i första hand de som äro belägna i Uppsala, Lund och Stockholm — kunna fungera såsom lokala kontaktorgan mellan nämnden och de sökande. Det kan föreligga viss risk för att jurister, vilka icke avse att ägna sig åt förvaltningsarbete i allmän eller enskild tjänst, ansöka om utbildningstjänstgöring för att på så sätt skaffa sig viss tingsutbildning. Förvaltningsutbildningen skulle i dylika fall icke komma att fullgöras. Med hänsyn till att den föreslagna tjänstgöringen i första h a n d syftar till att tillgodose juris politices magistrarnas utbildningsbehov synes därför nämnden böra ge personer som avlagt denna examen företräde till ett visst antal av ifrågavarande tingsnotariebefattningar. Nämnden bör efter anmälan om att notarie eller aspirant visat sig mindre lämplig äga rätt att besluta om hans avstängning från vidare tjänstgöring. Det bör ankomma på nämnden att fortlöpande pröva h u r u tjänstgöringen skall vara organiserad och upplagd samt att hos Kungl. Maj:t föreslå sådana för-

ändringar som befinnas ändamålsenliga. Nämnden synes härvid bland annat böra uppmärksamma om det kan bli möjligt att nedbringa den sammanlagda tiden för utbildningstjänstgöringen. Nämnden bör hålla sig underrättad om hur tjänstgöringen utformas på de olika platser, där utbildning äger rum. Nämnden bör på begäran tillhandagå myndigheterna med råd i organisatoriska frågor samt till dem förmedla uppslag och erfarenheter, som vunnits på annat håll. Såvitt möjligt bör kontakt hållas med de befattningshavare vid länsstyrelserna, vilka ha att handleda förvaltningsnotarierna. Av särskild vikt synes vara att nämnden undersöker hur den tjänstgöring upplägges, som fullgöres inom annat verksamhetsområde än vid domsaga och länsstyrelse. På grundval av de uppgifter, som sålunda erhållas, bör nämnden taga ställning till huruvida tjänstgöring av visst slag h a r det ur utbildningssynpunkt åsyftade värdet samt i anslutning därtill vidtaga de åtgärder, som kunna befinnas nödiga. Nu berörda uppgifter torde innan erfarenhet vunnits angående nämndens verksamhet vara svåra att n ä r m a r e precisera. Enligt kommitténs uppfattning kommer nämnden att få en viktig funktion att fylla. Vänjet och betydelsen av såväl den här berörda utbildningstjänstgöringen som den nedannämnda tjänstgöringen för politices kandidater och politices magistrar torde i hög grad bli beroende av hur nämnden kommer att sköta sina ledande och övervakande uppgifter. Det löpande arbetet bör givetvis ankomma på nämndens sekreterare; detta arbete kan bli ganska tidskrävande. Det kommer i första h a n d att åvila sekreteraren att aktivt medverka till att tjänstgöringen verkligen ger det avsedda utbildningsresultatet. 485

Det bör övervägas huruvida den aspiranttjänstgöring, som för närvarande föreskrives för aspiranter inom statsdepartement och vid länsstyrelser, bör bibehållas sedan den nu föreslagna utbildningstjänstgöringen inrättats. Om så icke befinnes nödvändigt, kan länsstyrelsernas antagningsnämnd måhända ersättas av den ovan föreslagna nämnden. Denna bör i så fall övertaga de övriga uppgifter, som nu ankomma på antagningsnämnden. Vad beträffar kostnaderna för utbildningstjänstgöringen hänvisas till kostnadsberäkningen, s. 529.

B . Praktisk utbildning för politices kandidater och magistrar F ö r dem som bedrivit rent samhällsvetenskapliga studier är en standardiserad utbildningstjänstgöring knappast lämplig, isynnerhet sedan studierna fått den av kommittén föreslagna utformningen. Politices magisterexamen syftar nämligen främst till att utbilda utredningsexperter med goda allmänna samhällsvetenskapliga insikter och specialutbildning inom ett samhällsvetenskapligt område. Examen kommer alltså att leda till specialisering i en mångd olika riktningar, varför även en praktisk utbildning måste inriktis på skilda sätt. Även för dem som avlagt politices magisterexamen kan emellertid behov föreligga av praktisk tjänstgöring i utbildningssyfte. Och som tidigare (s. 331) framhållits synes det angeläget att de studerande om möjligt skaffa sig praktik av lämpligt slag före specialiseringen i huvudämnet. I båda fallen torde den praktiska utbildningen böra förläggas till någon statlig eller enskild utrednings- eller forskningsinstitution, där vederbörande får möjlighet att arbeta u n d e r en mera erfaren utredningsman eller forskare. Man kan också tänka sig 486

ett uppdrag att under någon tid biträda inom en statlig kommitté, som sysslar med för ändamålet lämpliga utredningsuppgifter. Med hänsyn till arten av de arbetsuppgifter, som böra anförtros politices magistrarna under deras praktiska utbildning, synes det omöjligt att på förh a n d bestämma utbildningens omfång. Denna får nämligen bli beroende av den tid, som kräves för slutförandet av förekommande arbetsuppgifter. Man kan vidare icke på förhand avgöra hur den praktiska utbildningen i det enskilda fallet bör utformas. Även om det enligt kommitténs uppfattning är mycket önskvärt att de som förbereda sig för samhällsvetenskaplig examen eller nyss avlagt sådan beredas tillfälle till lämplig utbildningstjänstgöring, anser kommittén likväl att en sådan tjänstgöring icke kan eller bör mera fast organiseras genom åtgärder från statens sida. Densamma torde i erforderlig omfattning kunna komma till stånd på frivillighetens väg, om intresse härför finnes hos de studerande och nyexaminerade samt hos statliga och enskilda arbetsgivare. F r å n de akademiska lärarnas sida torde åtskilligt kunna göras för att stimulera intresset och i viss utsträckning torde de även kunna förmedla anställning av praktikanter. Vissa problem med avseende på den nu ifrågavarande utbildningstjänstgöringen kunna emellertid lämpligen anförtros den tidigare föreslagna nämnden. De uppgifter som härvid böra ankomma på denna äro följande: a) rådgivning beträffande lämpliga arbetsuppgifter för dem, som vilja skaffa sig en viss typ av praktisk utbildning; b) förmedling av dylika anställningar, inventering av var sådana finnas samt propaganda hos arbetsgivare för an-

vändningen av politices kandidater och politices magistrar; c) övervakning av anställningar och bedömning av deras värde u r utbildningssynpunkt samt d) godkännande av viss praktik (även vid t. ex. enskilda företag) såsom likvärdig med tjänstgöring, som får tillgodoräknas enligt befordringskungörelsen vid eventuell senare statlig anställning, se nedan. Det är tydligt att en utbildningstjänstgöring, även om den ofta bör kunna få formen av en avlönad anställning, kan för de tjänstgörande innebära eller synas innebära en uppoffring av tid och därigenom även en ekonomisk belastning. Detta motväges i viss mån av att tjänstgöringen vid senare anställning bör betraktas som en merit. Den bör även liksom f. n. tingsutbildningen kunna tillgodoräknas den, som vinner statlig anställning, för att erhålla avlöning i högre lönegrad än han eljest kunnat påräkna. Härför erfordras ändring i kungörelsen om reglerad befordringsgång. Härvid synes nämnden för utbildningstjänstgöring böra erhålla bemyndigande att sedan utbildningstjänstgöringen avslutats bestämma hur lång tid (upp till 2V2 å r ) , som skall få tillgodoräknas vid reglerad befordringsgång. Det synes lämpligare att denna bedömning anförtros åt ifrågavar a n d e nämnd än åt statens befordringsnämnd. Den förra kommer nämligen att erhålla en mycket ingående kännedom om olika praktikmöjligheter och värdet av skilda slags tjänstgöring. Det bör vidare anmärkas, att den som avser att fullgöra utbildningstjänstgöring av visst bestämt slag redan på förhand av nämnden bör kunna erhålla uppgift om huruvida tjänstgöringen kommer att k u n n a tillgodoräknas honom, därest den nöjaktigt fullgöres.

Kostnaderna för nu berörda gruppers utbildningstjänstgöring komma att inskränka sig till vad som erfordras för nämndens ovanberörda arbetsuppgifter. Särskilda arvodesbefattningar för utbildning böra i detta fall icke inrättas. Kommittén utgår nämligen från att den arbetsgivare hos vilken en tjänstgöring av detta slag fullgöres bör avlöna den person, som utför uppgifterna.

C. Mellanpraktik för studerande inom juridisk fakultet När kommittén, som förut anmärkts (s. 482), vill bereda tillfälle för dem som ämna avlägga juris kandidatexamen att sedan samtliga positivrättsliga ämnen genomgåtts fullgöra viss praktisk tjänstgöring vid domsaga eller liknande praktikställe, är syftet med en sådan mellanpraktik följande. En mellanpraktik inlagd före de fördjupade studierna i juris kandidatexamens tredje del skulle göra dessa studier mera fruktbringande. Viss praktisk juridisk tjänstgöring i närmaste samband med de teoretiska studierna skulle alltså öka utbildningsvärdet hos den avlagda juris kandidatexamen. Det har gjorts gällande att det nuvarande systemet för den juridiska universitetsutbildningen skulle vara alltför ensidigt teoretisk. För vissa studerande innebär det nog också en påfrestning att under så lång tid som 4 a 5 år endast inhämta teoretiska kunskaper. F ö r de flesta av dem ligga rättslivets realiteter så gott som helt utanför deras personliga erfarenheter, något som menligt påverkar studierna. En del studerande komma att finna dessa ointressanta. Somliga slappna av under den senare studietiden och deras vistelse vid universitetet blir förlängd utöver vad som i och för sig vore erforderligt. Andra — och de äro måhända talrikare — för-

anledas att starkt forcera den sista delen av studierna, till men för ett gott studieresultat. Inrättandet av den praktiska kursen genom 1904 års examensstadga var utan tvivel ett steg i rätt riktning för att motverka den ensidigt teoretiska inriktningen av de juridiska studierna. Erfarenheten har emellertid visat att kursen icke varit tillräckligt praktisk. Det kan ej bli fråga om annat än undervisning, därvid de studerande huvudsakligen få förhålla sig mottagande och passiva. Även om den praktiska kursen integreras i den teoretiska undervisningen och praktiska övningar av olika slag införas, kvarstår likväl det faktum att det alltjämt icke är fråga om egentlig praktisk verksamhet från de studerandes sida. Enligt nuvarande examensstadga må för närvarande studerande utbyta den praktiska kursen mot minst tre månaders tjänstgöring vid underrätt eller hos advokat. Värdet av sådan tjänstgöring får anses vara mycket olika i olika fall. Ofta torde den förläggas alltför tidigt under studierna, vanligen under sommaren, då domstolsarbetet till stor del ligger nere. Tjänstgöringstiden är vidare i regel alltför kortvarig för att den studerande skall få utföra något arbete av egentlig betydelse. Härtill medverkar att hans arbetskraft så gott som alltid torde vara överflödig, då arbetsplatserna organiserats utan hänsyn till densamma. Allt detta h i n d r a r icke att sådan tjänstgöring såsom »sommarnotarie» i många fall verkat stimulerande och befruktande på de följande studierna vid universitetet. Frågan om praktik före examen kommer i ett ändrat läge, om studiegången ordnas enligt kommitténs förslag. Studierna under tredje delen av examen äro avsedda att skänka fördjupade insikter och detta skall till stor del ske

genom mera självständigt arbete, vid seminarier o. d., med uppgifter som hämtas från det levande rättslivet. Icke minst är det avsett att man skall bibringa studenterna större insikt i de olika rättsreglernas och institutens verkliga funktion i samspel med v a r a n d r a och deras betydelse i den samhälleliga miljö där de komma till användning och utöva sina verkningar. Allt detta kan naturligen belysas genom undervisning i de vanliga akademiska formerna. Man kan även söka åstadkomma läroböcker, som särskilt behandla de ifrågavarande sidorna av rättslivet. Men i dessa former kan endast bibringas andrahandskunskap. De studerandes uppfattning av de behandlade spörsmålen måste bli mera levande — och studiet intressantare och därför mera fruktbringande — om de ha någon på självsyn och eget arbete grundad erfarenhet av rättslivets realiteter. Det allra bästa sättet för beredande av sådan erfarenhet vore — efter mönster av de medicine studerandes tjänstgöring (efter med. kand. examen) vid särskilda undervisningssjukhus — att vissa domstolar och andra centra för juridisk verksamhet kunde direkt organiseras för undervisningsändamål, därvid de praktiskt arbetande juristerna i olika grader tillika vore lärare eller handledare för där tjänstgörande studenter. Av organisatoriska och andra praktiska skäl torde en sådan anordning emellertid sakna aktualitet. En annan utväg är den förut antydda att de studerande, på ett sådant stadium av studierna att de kunna anses användbara för praktisk juridisk verksamhet, beredas tillfälle till praktiktjänstgöring under någon tid. Härefter skulle de återgå till den avslutande delen av universitetsstudierna. En mellanpraktik förlagd mellan de grundläggande och de fortsatta studier-

na kan främst tänkas fullgjord vid domsaga eller rådhusrätt, hos åklagare eller advokat. Samtliga dessa former av tjänstgöring torde få anses för ändamålet lämpliga. Främst av organisatoriska skäl torde tjänstgöring vid domsaga vara att föredraga, bland annat därför att fullgjord mellanpraktik bör få tillgodoräknas som tingstjänstgöring. Enligt gällande domsagostadga må emellertid även högst sex månaders tjänstgöring såsom avlönad befattningshavare vid rådhusrätt med borgmästare och minst två lagfarna rådmän eller som biträde åt statsåklagare eller åt advokat likställas med tingstjänstgöring. Det torde förhålla sig så att ett behov av en kortare tids tjänstgöring å domsaga förefinnes för de flesta jurister, vilken bana de än framdeles välja. Mångfalden och beskaffenheten av de arbetsuppgifter som där förekomma äro, som framhållits i Svea hovrätts ovan (s. 476) återgivna yttrande, sådana att de förmedla insikter i hur det svenska rättssamhället fungerar. Många jurister, som icke ämna gå domarbanan, finna av olika skäl full tingsmeritering kräva alltför lång tid, medan de för sina syften skulle anse en kortare tids tingsutbildning värdefull. F r å n advokathåll betonas sålunda att 1 ä IV2 års domsagotjänstgöring utgör en lämplig grundval för blivande verksamhet som advokat. Även för befattningar med mindre juridiskt inslag, såsom i statlig och kommunal förvaltning och på vissa poster inom näringslivet, skulle en kortare tids domsagotjänstgöring skänka värdefulla erfarenheter. På grund av svårigheten att få fullgöra en kortare tids tingsutbildning avstå många bland nu nämnda kategorier helt från sådan utbildning. För juristutbildningen i allmänhet måste detta förhållande betecknas som en brist. Den skisserade anordningen har åt-

skilliga förebilder. Förut har berörts det praktiska inslaget i den medicinska utbildningen; detta är i Sverige större än i många andra länders läkarutbildning och häri anses ligga ett skäl till den svenska läkarutbildningens erkänt höga nivå. Vidare kan det erinras om den praktik, som kräves av de studerande vid socialinstituten före deras slutliga examen. Erfarenheterna från bland annat nämnda utbildningsområden visa också att en mellanpraktik gör de efterföljande studierna mera fruktbärande. Utomlands förekommer ett slags mellanpraktik även inom de juridiska studierna. Denna är dock härvid förlagd e f t e r avslutningen av universitetsstudierna. Som exempel kan nämnas den auskultationspraktik som föregår avläggandet av den tyska assessorexamen (se bilaga 9). Såsom påpekats i kapitel 6 har emellertid i Tyskland frågan om inrättandet av en mellanpraktik u nd e r de juridiska studierna tidigare livligt debatterats. Frågan föll på svårigheten att så organisera universitetsstudierna, att under mellanpraktiken något mer kvalificerade juridiska arbetsuppgifter kunde anförtros de praktiserande studenterna. En förutsättning härför är nämligen att de studerande äga jämförelsevis grundliga kunskaper om hela den gällande rättsordningen. En genomgång av denna såväl före som efter en mellanpraktik måste emellertid leda till en tidsödande dubbelläsning. Med kommitténs examensförslag elimineras sådana svårigheter. En mera omfattande mellanpraktik torde kunna infogas i universitetsstudierna endast för den händelse dessa utgöras av en tidigare del, som omfattar hela rättsordningens elementa, samt en senare del avsedd för fördjupade studier. Denna förutsättning blir uppfylld enligt kommitténs förslag. Åtskilliga betänkligheter mot en mel489

lanpraktik kunna naturligen göras gällande. Man kan tänkas invända att studenterna på det avsedda stadiet icke skulle vara tillräckligt kvalificerade för att kunna betros med praktiskt juridiskt arbete vid domsagor etc. och att den tjänstgöring, som kunde anförtros studenterna u n d e r mellanpraktiken, skulle komma att bliva ensidig och begränsad samt på grund därav icke ha tillräckligt värde för de fortsatta studierna. Ovan har emellertid framhållits, att den grundläggande juridiska utbildningen i juris politices magisterexamen är tillräcklig för fullgörande av de åligganden, som normalt ankomma på en tingsnotarieaspirant och tingsnotarie under de första femton månadernas tjänstgöring. Vad som sålunda anförts beträffande denna examen måste i minst lika hög grad gälla juris kandidatexamen. Kommittén anser alltså att en studerande, som avslutat studierna i de i juris kandidatexamens eller juris politices magisterexamens första och andra delar ingående ämnena, är tillräckligt kvalificerad för att kunna utföra tjänsteåligganden vid domsagorna. Härav följer att de studerande under en mellanpraktik kunna anförtros praktiskt juridiska arbetsuppgifter, som komma att ha stort värde för de fortsatta studierna. Även andra betänkligheter kunna emellertid anföras. För studenterna skulle det kunna innebära en olägenhet, och i många fall en viss ekonomisk belastning, att nödgas avbryta universitetsstudierna för tjänstgöring på annan ort. En viss »spilltid» vore i de flesta fall oundviklig. Det kunde dessutom befaras, att ett antal studenter efter fullgjord mellanpraktik icke skulle återvända till studierna, utan söka sin försörjning som ett slags sekunda »jurister» utan examen, kanske särskilt genom sakförareverksamhet. Enligt den nyaste organisationen av 490

domsagorna användas flera fast anställda icke rättsbildade biträden för rutinarbete och färre notarier än förut. En ökad anställning av notarier på begynnelsestadiet skulle således innebära en återgång till äldre förhållanden. En ökning av antalet notarier p å begynnelsestadiet och kanske en minskning av det antal notarier, som göra full tingstjänstgöring, skulle vidare göra notariernas arbetsinsats mindre effektiv. Bland annat på grund av avbrottet för studier efter mellanpraktiken och för fortsatt tingstjänstgöring skulle dessutom åtskilliga svårigheter beträffande placering av notarier och eljest i organisatoriskt hänseende k u n n a uppkomma. Slutligen måste ett ökat antal notarier, inklusive mellanpraktikanter, medföra ökade kostnader för det allmänna. Det är uppenbart att den sista konsekvensen måste accepteras, om man vill u p p n å den h ä r avsedda förbättringen av juristutbildningen. Beträffande de övriga nu nämnda svårigheterna skulle åtskilliga av dem minska i betydelse, om mellanpraktik bleve frivillig för studenterna. Antalet av dem, som komme att begagna sig därav, kunde då beräknas icke bliva alltför stort. Då kunde även beredandet av plats för sådana praktikanter vara frivilligt för häradshövdingarna liksom för advokater m. fl., och de organisatoriska problemen finge mindre räckvidd. Frågan om mellanpraktik är av betydelse jämväl för dem som avse att avlägga juris politices magisterexamen. Då en sådan studerandes juridiska insikter äro mera aktuella vid avslutandet av a n d r a delen av examen än efter ytterligare tre (i vissa fall två) terminers rent samhällsvetenskapliga studier, kunde det måhända förefalla lämpligast att hans tingsutbildning (första delen av den ovan föreslagna utbildningstjänstgöringen) normalt fullgjordes såsom

mellanpraktik. E n ä r dessa studerande icke skulle efter avslutad examen återvända till domsagotjänstgöring, skulle de organisatoriska svårigheterna bli mindre. De samhällsvetenskapliga studierna böra emellertid ge åtskilligt, som åtminstone indirekt kan bli av värde även under en tingsutbildning. Härtill kommer att många studenter sannolikt helst önska avsluta sina universitetsstudier, innan de påbörja den på en kommande yrkesverksamhet direkt inriktade praktiska utbildningen. Kommittén finner sig således endast böra föreslå att tillfälle beredes de studerande inom juridisk fakultet att fullgöra mellanpraktik efter avslutande av första och andra delarna av juris kandidat- eller juris politices magisterexamen. För dem som ämna fullgöra den för förvaltningstjänstemän föreslagna utbildningstjänstgöringen bör därvid tingsutbildningen kunna tagas såsom mellanpraktik. För övriga bör mellanpraktik tillgodoräknas som del av fullständig tingsutbildning. Praktikanterna höra i båda fallen förordnas till tingsnotarieaspiranter och därefter i vanlig ordning till tingsnotarier. För möjliggörande härav lärer icke erfordras annan ändring i domsagostadgan än att den nuvarande föreskriften om avlagd juris kandidatexamen såsom kompetensvillkor för aspirantförordnande ersattes med ett krav på att sökanden skall hava fullgjort vad som fordras i första och a n d r a delarna av denna examen eller juris politices magisterexamen. Ehuru mellanpraktik kan sägas utgöra ett led i utbildningen för de juridiska examina, erfordras icke någon särskild bestämmelse därom i examensstadgan. Denna uppställer nämligen icke bestämda giltighetstider för tenta-

mina eller eljest något obligatoriskt tidsschema för studierna; den lämnar alltså utrymme för mellanpraktik utan att detta särskilt stadgas. Ett viktigt spörsmål är huru lång mellanpraktik som bör medgivas då densamma utgör ett led i den normala tingsutbildningen. Å ena sidan är det önskvärt, att tiden utsträckes så långt att den studerande erhåller tillfälle till någorlunda kvalificerat arbete under eget ansvar. Å andra sidan bör han icke komma att betros med sådana uppgifter som rätteligen kräva en avslutad teoretisk juridisk utbildning. Även ur studiernas synpunkt är det angeläget att avbrottet i dessa icke blir alltför långvarigt. Med beaktande tillika av de skäl som anförts i fråga om tingsutbildningen för blivande förvaltningstjänstemän har kommittén stannat vid att föreslå att tjänstgöring såsom tingsnotarieaspirant och tingsnotarie före juris kandidatexamen för att kunna tillgodoräknas bör omfatta femton månader samt fullgöras i ett sammanhang. Härigenom möjliggöres, som tidigare framhållits, att ifrågavarande notarier för en kortare tid mot slutet av tjänstgöringen erhålla sådant förordnande, som avses i domsagostadgan 18 § andra stycket. Med hänsyn till dem kunde ifrågasättas att åldersgränsen i berörda stadgande borde något sänkas. Det ankommer emellertid icke på kommittén att taga ställning till detta spörsmål. De som fullgöra mellanpraktik böra icke vare sig i fråga om arbetsuppgifter eller i organisatoriskt hänseende intaga någon särställning i förhållande till tingsnotarieaspiranter och tingsnotarier med avslutad examen. De böra alltså förordnas i samma ordning som dessa. Såsom ovan berörts bör, tillsvidare innan nödig erfarenhet vunnits, ingen häradshövding åläggas att 491

mot sin vilja mottaga praktikant, som icke avslutat sin examen. Vad angår avlöningen av dem som fullgöra mellanpraktik, kan ifrågasättas om icke dessa tingsnotarier borde avlönas lägre än de som avlagt examen. Då de förra skola fullgöra samma arbetsuppgifter som de senare har kommittén emellertid icke funnit övervägande skäl tala för en sådan ordning. Vid tillsättande av lediga aspiranttjänster vid domsagorna kan naturligen förekomma konkurrens mellan sökande, som avlagt examen, och studerande som önska fullgöra mellanpraktik. Om de förra på grund av sin mera omfattande teoretiska meritering städse skulle äga företräde, kunde, om tillströmningen såsom för närvarande är stor, hela tanken på en mellanpraktik komma att stanna på papperet. För att förebygga detta bör, vid jämförelse mellan sådana sökandes studiemeriter, hänsyn tagas till det medelbetyg vederbör a n d e uppnått vid avlagda tentamina. Den rätt att ersätta viss tids tjänstgöring i domsaga med tjänstgöring såsom biträde åt statsåklagare eller åt advokat,

varom stadgas i domsagostadgan 20 §, bör kunna utnyttjas vare sig före eller efter avlagd juris kandidatexamen. Den maximitid av sex månader, som för n ä r v a r a n d e gäller för sådan tjänstgöring, synes vara alltför kort. Det lärer emellertid icke ankomma på kommittén att i detta stycke framlägga något förslag. När den som fullgjort mellanpraktik och därefter avlagt juris kandidatexamen önskar fortsätta tjänstgöring såsom tingsnotarie skall den fullgjorda tjänstgöringen fullt ut tillgodoräknas honom med hänsyn till domsagostadgans konapetensregler och vid tillämpning av avlöningsbestämmelserna. F ö r att uppmuntra till mellanpraktik såsom led i den normala tingsutbildningen har övervägts en föreskrift att den, som fullgjort sådan mellanpraktik vid viss domsaga, skall äga företräde till fortsatt tjänstgöring vid samma domsaga. En sådan föreskrift kan emellertid leda till vissa svårigheter vid besättandet av notarieplatserna. Kommittén h a r därför icke ansett sig böra förorda en sådan föreskrift.

AVDELNING

KOMPETENS

FÖR

VII

FÖRVALTNINGSTJÄNSTER

Kap. 33. Förslag till kompetensregler I direktiven för kommitténs uppdrag h a r uttalats att kommittén borde företaga en förutsättningslös undersökning r ö r a n d e behovet av arbetskraft med rätts- och samhällsvetenskaplig utbildning i n o m skilda områden samt att i samband därmed verkställa en översyn över gällande kompetensregler inom statsförvaltningen. Såsom i inledningen till betänkandet framhållits ha särskilda utredningsmän emellertid tillkallats för att verkställa utredning rörande gällande kompetensfordringar och därmed sammanhängande frågor (kompetensutredningen) och kommittén h a r med denna utredning överenskommit angående viss arbetsfördelning. Enligt denna överenskommelse skall kommittén företaga en värdering i kompetenshänseende av de föreslagna juridiska och samhällsvetenskapliga examina samt framlägga förslag till därav betingade modifikationer i gällande generella kompetensbestämmelser. Å kompetensutredningen skall ankomma att pröva vilka formella kompetenskrav, som ur olika synpunkter kunna vara motiverade för särskilda tjänster. I kapitel 1 (s. 21 ff.) har lämnats en redogörelse för gällande kompetensbestämmelser inom statsförvaltningen samt domstols- och åklagarväsendet. Om man bortser från distriktsåklagarna, är inom sistnämnda båda områden juris kandidatexamen den enda akademiska examen som är kompetensgrundande. För statsförvaltningen i egentlig me-

ning finnas generella kompetensbestämmelser i stort sett endast inom statsdepartementen och vid länsstyrelserna. För departementens vidkommande är läget det att för anställning i justitiedepartementet kräves juris kandidatexamen samt för anställning inom övriga departement (utom utrikesdepartementet) sistnämnda examen, kansliexamen eller statsvetenskaplig-juridisk examen. För antagning som attaché i utrikesdepartementet fordras juris kandidatexamen med betyg i nationalekonomi, statsvetenskaplig-juridisk examen eller på visst sätt kvalificerad ekonomisk examen vid handelshögskola, kompletterad med den juridiska delen av statsvetenskaplig-juridisk examen. Vid länsstyrelserna fordras för befattning å landskansli juris kandidatexamen samt för befattning å landskontor nämnda examen eller statsvetenskaplig-juridisk examen. Beträffande vissa tjänster å landskontorets taxeringssektion har som alternativt kompetensvillkor uppställts examen vid handelshögskola. Såsom framhållits i kapitel 1 förekomma inom de centrala verken i stort sett icke några generella kompetensbestämmelser. För vissa verk saknas helt sådana bestämmelser eller finnas stadganden endast beträffande enstaka tjänster. De kompetensbestämmelser som finnas äro till sitt innehåll oenhetliga. I många fall gälla skiftande föreskrifter för befattningar med väsentligen likartade arbetsuppgifter. 493

Tidigare förslag Några år efter inrättandet av statsvetenskaplig examen uppdrogs åt dåvarande expeditionschefen, numera hovrättspresidenten Carl Bomberg att utreda frågan angående den kompetens som borde åtfölja nämnda examen. Den 15 november 1941 avlämnade utredningsmannen Promemoria angående statsvetenskaplig examen såsom villkor för vinnande av inträde i statsförvaltningen (Rombergs promemoria). Denna promemoria grundade sig på uttalanden från samtliga departement utom justitie- och utrikesdepartementen samt från ett flertal ämbetsverk. Enligt Bomberg kunde beträffande justitiedepartementet (ävensom nedre justitierevisionen och justitiekanslersämbetet) fordran på juris kandidatexamen icke eftergivas. I fråga om utrikesdepartementet hade redan 1939 vidtagits den ändringen, att statsvetenskaplig-juridisk examen medförde behörighet för antagande till attaché. Utredningsmannen ansåg att några förändringar härutinnan icke vore påkallade. För övriga departement föreslogs däremot att — vid sidan av juris kandidatexamen och kansliexamen — såväl statsvetenskaplig-juridisk som statsvetenskaplig-filosofisk examen principiellt borde godtagas som kompetensvillkor. Utredningsmannen uttalade emellertid att det förefölle ganska sannolikt, att det traditionella kravet på juridisk utbildning åtminstone till en början komme att göra aspiranter med statsvetenskaplig-filosofisk examen »icke så litet h a n d i k a p p a d e gentemot medsökande som följt den juridiska linjen». Då den av Bomberg utarbetade promemorian, som ovan nämnts, grundade sig bland annat på yttranden från de flesta departement, är det av intresse att se huru dessa ställde sig till statsvetenskaplig examen och den kompetens 494

denna borde medföra. Härvid är att märka alt invändning icke från något håll restes mot att. statsvetenskapligjuridisk examen skulle berättiga till inträde i departement. Beträffande statsvetenskaplig-filosofisk examen förordade fem departement — med eller utan förbehåll i fråga om vissa kunskapsprov m. m. — nämligen kommunikations-, finans-, ecklesiastik-, jordbruks- och handelsdepartementen, att statsvetenskaplig-filosofisk examen skulle godtagas som kompetensvillkor. Två departement, nämligen försvars- och socialdepartementen, ville icke godtaga nämnda examen i kompetensavseende. Vid länsstyrelserna medförde statsvetenskaplig-juridisk examen redan då Bomberg framlade sin promemoria behörighet till befattning på landskontor. 1934 års sakkunniga hade i sitt betänkande om inrättande av statsvetenskaplig examen uttalat att denna examen för det dåvarande icke syntes kunna komma i fråga vid länsstyrelserna, enär dessas högre befattningshavare i allmänhet måste äga fullständig juridisk utbildning. Med hänsyn till vad de sakkunniga anfört framhöll utredningsmannen att någon utsträckt användning av statsvetenskaplig examen vid länsstyrelserna icke torde böra ifrågakomma. Beträffande befattningar inom ämbetsverken framlade Bomberg åtskilliga förslag innebärande ändringar i verksinstruktioner m. m., enligt vilka statsvetenskaplig-juridisk examen och statsvetenskaplig-filosofisk examen i många fall jämnställdes med juridisk respektive filosofisk examen. Som förut anförts (s. 265 ff.), avsågo socialutbildningssakkunniga att de av dem föreslagna juridisk-politisk och filosofisk-politisk kandidatexamina skulle utbilda för sinsemellan mycket olikartade arbetsuppgifter. Härvid borde den förra genom ett i jämförelse med stats-

vetenskaplig-juridisk examen vidgat rättsvetenskapligt innehåll kunna få en mera vidsträckt användning i allmän förvaltningstjänst än statsvetenskaplig-juridisk examen. Filosofisk-politisk kandidatexamen borde genom en mera ekonomisk-statistisk inriktning och samtidig utvidgning och fördjupning av det obligatoriska kunskapsinnehållet erhålla ett ökat kompetensvärde i förhållande till statsvetenskaplig-filosofisk examen. Vid avvägning av den kompetens de av de sakkunniga föreslagna nya examina borde medföra måste på grund härav delvis a n d r a grundsatser tillämpas än de som följts av Bomberg i dennes promemoria beträffande de båda linjerna av statsvetenskaplig examen. Vad statsdepartementen beträffar föreslogo socialutbildningssakkunniga till en början att för antagning som attaché i utrikesdepartementet juridiskpolitisk kandidatexamen skulle bereda kompetens. De sakkunniga ansågo sig däremot icke kunna generellt förorda att även filosofisk-politisk kandidatexamen, vari ingen egentlig juridisk utbildning inginge, skulle giva sådan kompetens. Då emellertid möjlighet funnes att till prövning upptaga ansökan även av den, som icke uppfyllde gällande kompetensvillkor, därest viss annan utbildning kunde åberopas, förordade de sakkunniga att filosofisk-politisk kandidatexamen borde nämnas bland de utbildningsformer, som härvid företrädesvis borde ifrågakomma. F ö r justitiedepartementets del föreslogs att för antagande såsom amanuens skulle krävas juris kandidatexamen jämte tingsmeritering. F o r d r a n på tingsmeritering — utöver avlagd examen — överensstämde med socialutbildningssakkunnigas uppfattning att för åtskilliga tjänster borde krävas praktisk meriteringstjänstgöring utöver examen.

I fråga om övriga departement föreslogo de sakkunniga att juris kandidatexamen, statsvetenskaplig-juridisk och juridisk-politisk kandidatexamen jämte tingsmeritering eller fullgjord förvaltningspraktik i enlighet med det härutinnan av de sakkunniga framlagda förslaget skulle giva kompetens. I motsats till Bomberg ansågo de sakkunniga sig icke kunna förorda att statsvetenskaplig-filosofisk eller filosofisk-politisk kandidatexamen generellt borde medföra sådan kompetens, bland annat med hänsyn till vikten av att nyantagna amanuenser borde kunna fullgöra viss tids tjänstgöring å regeringsrättsbyrå i departement. De sakkunniga ansågo emellertid att jämväl sökande, som avlagt statsvetenskaplig-filosofisk examen, filosofisk-politisk kandidatexamen eller examen vid handelshögskola och därjämte fullgjort tjänstgöring av motsvarande art och omfattning som förvaltningspraktik, efter särskild prövning borde kunna antagas till amanuens. I ett av de sakkunniga utarbetat förslag till kungörelse angående antagande och utbildning av amanuenser i statsdepartement upptogs också bestämmelse härom. För länsstyrelserna förordade de sakkunniga vissa ändringar i anledning av de föreslagna nya examina. Härvid skulle givetvis juridisk-politisk kandidatexamen medföra samma kompetens som statsvetenskaplig-juridisk examen, nämligen för befattningar å landskontor. Enligt de sakkunniga borde emellertid juridisk-politisk kandidatexamen även giva kompetens till befattningar å landskansli med hänsyn till examens relativt betydande inslag av juridik. Härutöver borde för befattningar inom landsstaten krävas praktisk tjänstgöring av olika utformning. För juris kandidater uppställdes krav på tingsmeritering eller förvaltningspraktik. F ö r dem, som 495-

avlagt juridisk-politisk kandidatexamen eller statsvetenskaplig-juridisk examen fordrades förvaltningspraktik. Med hänsyn till att fullgjord praktisk tjänstgöring uppställdes som formellt kompetensvillkor, ansågo de sakkunniga att den för närvarande föreskrivna aspiranttjänstgöringen borde slopas. I fråga om övriga områden av statsförvaltningen hade de sakkunniga övervägt att framlägga sådana förslag till ändring av gällande kompetensbestämmelser, som kunde föranledas av de nya examinas tillkomst. En allmän överarbetning av dessa bestämmelser ansågs emellertid nödvändig. I fråga om befattningar med väsentligen likartade arbetsuppgifter företedde icke sällan kompetensföreskrifterna olikheter. En sådan överarbetning ansågs emellertid icke ligga inom ramen för de sakkunnigas uppdrag. På grund härav framlade de sakkunniga endast förslag till en provisorisk kompetensreglering och angåvo i övrigt endast vissa allmänna riktlinjer i fråga om olika typer av tjänster för vilka de föreslagna examina borde medföra kompetens. Den föreslagna provisoriska kompetensregleringen borde enligt de sakkunniga kunna åstadkommas genom en särskild kungörelse med vissa ändrade behörighetsregler. Enligt förslaget till kungörelse skulle till tjänst inom den civila statsförvaltningen, för vilken enligt verksinstruktion eller annat allmänt stadgande kansliexamen eller juris kandidatexamen utan efterföljande praktisk domarutbildning medförde behörighet, jämväl statsvetenskaplig-juridisk examen och juridisk-politisk kandidatexamen medföra kompetens. Juridisk-politisk kandidatexamen skulle vidare medföra behörighet till sådan tjänst inom den civila statsförvaltningen, för vilken enligt gällande bestämmelser statsvetenskaplig-juridisk examen medförde be496

hörighet. I fråga om tjänster för vilka ett exklusivt krav på juris kandidatexamen ansåges erforderligt, borde regelmässigt fordras tingsmeritering eller undantagsvis såsom alternativ den föreslagna allmänna förvaltningspraktiken. Slutligen framhöllo de sakkunniga att för sådana tjänster, där huvudvikten låge på ekonomisk sakkunskap, i regel båda de av dem föreslagna kandidatexamina liksom examen vid handelshögskola borde giva kompetens. Beträffande tjänster, där statistisk sakkunskap utgjorde det viktigaste kravet, ehuru fordran på avlagd licentiatexamen ej uppställdes, borde såväl filosofisk-politisk kandidatexamen som juridisk-politisk kandidatexamen med minst två betygsenheter i statistik giva kompetens. De sakkunniga framlade dessutom förslag till vissa ändringar i 1934 års kungörelse ang. behörighet att vara aktuarie vid livförsäkringsbolag, innebärande att på visst sätt kvalificerad filosofisk-politisk eller juridiskpolitisk kandidatexamen skulle medföra sådan behörighet. Frågan om kompetensvillkor vid länsstyrelserna h a r senare varit föremål för behandling av 1948 års länsstyrelseutredning (SOU 1950: 28). Utredningen föreslog i betänkandet bland annat att vissa utanför länsstyrelsen stående länsorgan m. m. skulle inordnas i länsstyrelserna samt att dessas inre organisation skulle ändras på det sätt att ett sektionssystem infördes. Beträffande landskansliet föreslog utredningen att — sedan n ä m n d a omorganisation genomförts — några kompetensföreskrifter i p r i n c i p icke längre skulle finnas. För befattningen som landssekreterare, befattningen som chef för landskansliets allmänna sektion samt en befattning som förste byråsekreterare eller byråsekreterare därstädes uppställdes emellertid krav på juris kandidatexamen; de

två förstnämnda befattningshavarna skulle därjämte ha fullgjort tingstjänstgöring. I fråga om landskontoret förordade utredningen en konkurrerande kompetens mellan juris kandidatexamen och statsvetenskaplig-juridisk examen. Undantag gjordes emellertid för befattningarna som landskamrerare, chefen för landskontorets allmänt ekonomiska sektion samt en tjänst som förste byråsekreterare eller byråsekreterare å denna sektion; för dessa tjänster fordrade utredningen juris kandidatexamen, varjämte för de två förstnämnda befattningarna uppställdes krav på tingsutbildning. Över länsstyrelseutredningens betänkande har kommittén avgivit utlåtande i november 1950. Härvid uttalade kommittén, att de av utredningen föreslagna skärpta kompetensbestämmelserna för befattningar som landssekreterare m. fl. tjänster å landskansliet kunde lämnas utan erinran, såvitt anginge tiden innan juris politices magisterexamen och den särskilda utbildningstjänstgöring, som övervägdes av kommittén, kommit till stånd. Vad anginge utredningens förslag till kompetensbestämmelser för befattning å landskontoret framhöll kommittén, att då för närvarande samtliga högre befattningar med vissa undantag kunde nås även av personer med statsvetenskaplig-juridisk examen, utredningens förslag innebure en skärpning i kompetensavseende. Kommittén ansåg att — i avbidan på förslaget om juris politices magisterexamen — en sådan skärpning ej borde ifrågakomma. Även om statsvetenskaplig-juridisk examen jämväl enligt kommitténs mening vore i behov av en förstärkning, syntes detta behov likväl icke vara så trängande, att den på examen grundade behörigheten icke skulle kunna bibehållas under en kortare tid, tills frågan om examens refor32 — 22261

mering blivit avgjord. I all synnerhet vore det betänkligt, om de som efter avlagd statsvetenskaplig-juridisk examen redan vunnit anställning vid landskontor, skulle berövas de befordringsmöjligheter, varmed de haft anledning att räkna. Länsstyrelseutredningens förslag blev sedermera — efter remissbehandling — föremål för överarbetning i vissa avseenden av numera landssekreteraren Å. Sylwan. Utredningsmannen förklarade att ett slutligt ställningstagande i fråga om kompetensvillkoren vid länsstyrelserna lämpligen kunde uppskjutas till dess juristutbildningssakkunnigas förslag framlagts. I prop, nr 155/1952 — vari framlades förslag till ändring av länsstyrelsernas inre organisation — berördes icke frågan om kompetensvillkor för högre befattningshavare vid länsstyrelse. K o m m i t t é n s förslag De gällande bestämmelserna för kompetens till tjänster inom statsförvaltningen innebära i betydande utsträckning att flera olika utbildningstyper äro sidoordnade, så att befattningshavare med olika slag av utbildning kunna ifrågakomma till samma tjänst. Kommittén är i likhet med socialutbildningssakkunniga av den uppfattningen att det är önskvärt att sådan k o n k u r r e r a n d e kompetens bibehålles för ett relativt stort antal tjänster. Genom en konkurr e r a n d e kompetens få de olika förvaltningsmyndigheterna möjlighet att själva pröva olika utbildningstyper och att bilda sig en uppfattning om värdet av dessa. Erfarenheten visar också att i de fall, där kompetensföreskrifter saknas, vid rekryteringen av tjänstemän det avgörande i allmänhet blir att vederbör a n d e aspirant äger en för arbetsuppgifterna lämplig och erforderlig utbildning. 497

Kommittén kan däremot icke dela socialutbildningssakkunnigas uppfattning att kompetensbestämmelserna inom förvaltningen böra — förutom teoretisk utbildning — även omfatta krav på praktisk utbildning av bestämt slag. Ett sådant krav synes endast undantagsvis böra uppställas och då närmast för det fåtal tjänster inom förvaltningen, där enligt nuvarande bestämmelser fordras juris kandidatexamen jämte tingsmeritering. Kommittén hyser emellertid den uppfattningen att en för förvaltningens behov lämpligt utformad utbildningstjänstgöring liksom tingsutbildningen utgör ett mycket värdefullt komplement till den teoretiska utbildningen. I det följande vill kommittén beröra varför den icke ansett sig böra uppställa något formellt krav på praktisk utbildning. Juris kandidatexamen Vad till en början beträffar den av kommittén föreslagna juris kandidatexamen bör den bereda samma kompetens som den nuvarande juris kandidatexamen. Avsikten med de föreslagna ändringarna i denna examens utformning är att densamma skall giva en för olika slag av juridisk verksamhet bättre utbildning. Det är därför uppenbart att examen i kompetensavseende måste vara likvärdig med den nuvarande examen. Juris politices magisterexamen I fråga om den föreslagna juris politices magisterexamen har inom kommittén diskuterats huruvida denna skulle kunna bereda kompetens till sådana rent juridiska verksamhetsområden som domarbanan och åklagarbanan. Härvid har gjorts gällande att i synnerhet den juridiska varianten av denna examen innefattar för sådan verksamhet till498

räckliga juridiska insikter; de samhällsvetenskapliga studierna skulle därjämte många gånger vara värdefulla för en domare eller åklagare. Kommitténs majoritet h a r emellertid ansett att dessas arbetsuppgifter motivera att härvid endast en fullständig juridisk utbildning är kompetensgrundande. Huvudsyftet med juris politices magisterexamen är att den skall komina till ganska vidsträckt användning inom förvaltningen. Den juridiska utbildningen har avvägts så att den bör vara tillräcklig för flertalet tjänster; genom de samhällsvetenskapliga studierna erhålles härjämte ett för förvaltningstjänst i allmänhet viktigt och betydelsefullt tillskott av främst ekonomiska insikter. Som redan i tidigare sammanhang framhållits ha numera ekonomiska och sociala frågor fått allt större betydelse inom förvaltningen. Viss sakkunskap på dessa områden jämte en tämligen omfattande juridisk utbildning är därför av värde för flertalet tjänstemän. Genom inrättande av den föreslagna utbildningstjänstgöringen öppnas möjligheter för dem som avlagt denna examen att förvärva en praktisk skolning, som kommer att göra dem i ännu högre grad skickade för förvaltningstjänst. Denna utbildningstjänstgöring h a r nämligen utformats med hänsyn till förvaltningens behov av praktisk utbildning. Den kommer därför att utgöra ett värdefullt komplement till de teoretiska studierna. Med hänsyn till det nu sagda synes det uppenbart att juris politices magisterexamen i kompetenshänseende bör likställas med statsvetenskaplig-juridisk examen. Den bör emellertid därutöver — inom andra områden än domar- och åklagarbanan — i allmänhet medföra samma kompetens som för närvarande åtföljer juris kandidatexamen. Härigenom erhåller man sålunda en konkurre-

rande kompetens för de båda av kommittén föreslagna juridiska examina. Det är emellertid att märka att inom förvaltningen för närvarande förekomma kompetensbestämmelser av två slag, nämligen dels generella sådana, avseende statsdepartementen, länsstyrelserna och enstaka centrala verk, dels ock speciella sådana, vilka avse särskilt angivna tjänster vid centrala verk och andra myndigheter. Enligt de för statsdepartementen, utom justitiedepartementet och utrikesdepartementet, gällande generella kompetensbestämmelsernas ordalydelse medför statsvetenskaplig-juridisk examen icke formell behörighet. I praxis har emellertid denna examen godtagits som kompetensgrundande (i stället för kansliexamen). Denna praxis bör enligt kommitténs mening stadgemässigt regleras. Enahanda behörighet bör vidare tillkomma juris politices magisterexamen. Härvid synes det icke erforderligt att föreskriva undantag för justitiedepartementet. F ö r utrikesdepartementets del bör den nu berörda examen liksom statsvetenskaplig-juridisk examen medföra behörighet till antagning som attaché. För närvarande medför vidare examen vid handelshögskola med minst betyget med beröm godkänd i ekonomisk geografi kompletterad med den juridiska delen av statsvetenskaplig-juridisk examen sådan behörighet. Med hänsyn till de inom utrikesförvaltningen förekommande arbetsuppgifterna synes ett inslag av befattningshavare med utbildning vid handelshögskola vara av stort värde. Efter avskaffande av statsvetenskaplig-juridisk examen och införande av juris politices magisterexamen skulle det emellertid bli alltför betungande att komplettera examen vid handelshögskola med en juridisk universitetsutbildning. Ehuru

möjligheten till komplettering med första och andra delarna av juris politices magisterexamen bör stå öppen, bör ett krav därpå icke uppställas. Enligt kommitténs uppfattning bör kravet på viss juridisk utbildning kunna tillgodoses genom att i examen vid handelshögskola fordra betyget med beröm godkänd i rättsvetenskap. Vid länsstgrelserna bör enligt kommitténs uppfattning juris politices magisterexamen medföra enahanda behörighet som hittills tillkommit juris kandidatexamen. Detta innebär sålunda att examen skall bereda kompetens jämväl till befattning som landssekreterare och övriga befattningar å landskansli, där för närvarande enbart juris kandidatexamen kan ifrågakomma. I fråga om det centrala verk, där 1865 års kungörelse är tillämplig för samtliga befattningar, nämligen kammarkollegiet, bör juris politices magisterexamen medföra enahanda behörighet som nu tillkommer juris kandidatexamen. Motsvarande bör gälla beträffande de befattningar i kommerskollegium, för vilka denna kungörelse gäller. Vid kommerskollegium har liksom i statsdepartementen tillämpats den praxis, att statsvetenskaplig-juridisk examen ansetts böra grunda behörighet. Denna praxis bör stadgemässigt fastslås. Inom de centrala verk eller andra myndigheter, där i instruktion eller eljest uppställes krav på juris kandidatexamen för vissa särskilt angivna tjänster, bör enligt kommitténs mening juris politices magisterexamen i princip jämställas med juris kandidatexamen. Naturligtvis finnas vissa befattningar för vilka en genom juris kandidatexamen förvärvad fullständig juridisk utbildning är erforderlig. Ett närmare ställningstagande till vilka befattningar, som sålunda fortfarande böra förbehållas dem som avlagt juris kandidatexa499

men, kräver emellertid en ingående undersökning av förhållandena i de olika verken. En sådan översyn, vilken torde ankomma på kompetensutredningen, kan väntas giva vid handen att dessa tjänster äro förhållandevis få till antalet. Det synes lämpligt att man vid denna översyn jämväl beaktar i vad mån nuvarande statsvetenskaplig-juridisk examen kan anses tillräcklig. Politices magisterexamen Som framhållits i den i kapitel 1 lämnade redogörelsen förekomma inom statsförvaltningen åtskilliga arbetsuppgifter av typen »företaga utredningar», ofta av samhällsvetenskaplig karaktär. Politices magisterexamen, vilken omfattar såväl grundläggande studier över hela det samhällsvetenskapliga området som fördjupade studier inom ett visst sådant område, har utformats i första hand med hänsyn till verksamhet av nu angivet slag. Examen måste därför medföra kompetens till befattningar med sådana arbetsuppgifter. I fråga om statsdepartementen (med undantag av justitie- och utrikesdepartementen) uttalade som ovan nämnts Bomberg att statsvetenskapligfilosofisk examen generellt borde medföra formell kompetens. Socialutbildningssakkunniga ansågo sig icke kunna bereda statsvetenskaplig-filosofisk och filosofisk-politisk kandidatexamen sådan kompetens. De sakkunniga föreslogo emellertid att, därest särskilda omständigheter därtill föranledde, till amanuens inom statsdepartementen skulle kunna antagas jämväl den som avlagt någon av nämnda examina. Enligt kommitténs uppfattning är för fullgörandet av de arbetsuppgifter, som förekomma inom statsdepartementen, i synnerhet på statssekreteraravdelningarna, i många fall en samhällsvetenskap500

lig utbildning av stort värde. Särskilt må härvidlag nämnas ställningstagande till utredningar och förslag, vilka angå ekonomiska och sociala spörsmål samt frågor rörande samhällsplanering. Det sagda torde numera gälla de flesta departement; även inom utrikesdepartementet och utrikesförvaltningen synas vissa arbetsuppgifter förekomma, vilka kräva en samhällsvetenskaplig utbildning. Kommittén får därför föreslå, att behörighet att vinna anställning inom departement skall tillkomma jämväl den som avlagt politices magisterexamen. Det h a r icke ansetts erforderligt att härutinnan särskilt undantaga justitiedepartementet. Det är visserligen redan nu möjligt för en person med sådan utbildning att efter dispens bli antagen som amanuens. Enligt hittillsvarande erfarenheter h a r emellertid dispensvägen- visat sig svårframkomlig. Med den föreslagna kompetensregeln h a r kommittén sålunda velat undanröja det formella hindret för en person med samhällsvetenskaplig utbildning att vinna anställning som amanuens. Kommittén r ä k n a r dock icke med att denna formella möjlighet i praktiken leder till att departementen i någon större utsträckning komma att vid nyrekrytering anställa personer med rent samhällsvetenskaplig utbildning. Härför talar bland annat den omständigheten att jämväl juridisk utbildning i allmänhet är erforderlig för fortsatt befordran inom statsdepartementen. Detta förhållande kan även medföra svårigheter att bereda personer med rent samhällsvetenskaplig utbildning mera långvarig departementsanställning. Detta behöver dock icke tillmätas någon avgörande betydelse. Den erfarenhet som vederbörande förvärvat under sin departementstjänstgöring bör

vara en så värdefull merit att han så småningom kan räkna med att erhålla en högre befattning t. ex. vid ett centralt verk. Inom dessa finnas åtskilliga befattningar för vilka den nu ifrågavarande utbildningen är synnerligen lämplig. Enligt kommitténs mening bör statsvetenskaplig-filosofisk examen medföra enahanda behörighet som ovan föreslagits för politices magisterexamen. Med hänsyn till statsvetenskaplig-filosofisk examens utformning vore det måhända i och för sig motiverat att fordra att den skulle vara på visst sätt kvalificerad i fråga om vissa samhällsvetenskapliga ämnen. Det synes emellertid icke erforderligt att uppställa ett sådant krav. Man kan nämligen r ä k n a med att den, vars examen icke h a r en lämplig sammansättning, icke kommer att kunna göra sig gällande i konkurrens med andra sökande. Kommittén h a r icke ansett sig böra utsträcka politices magisterexamens behörighet till att jämväl omfatta tjänster vid länsstyrelserna. De skäl, som varit avgörande för kommitténs förslag att låta såväl den föreslagna politices magisterexamen som statsvetenskapligfilosofisk examen medföra kompetens till anställning inom statsdepartementen, synas i detta fall icke äga tillämpning. Vid de relativt små förvaltningsenheter, som länsstyrelserna — bortsett från de tre största — utgöra, finnes knappast utrymme för personer med enbart samhällsvetenskaplig utbildning. Arbetsuppgifterna äro nämligen i stort sett sådana att för deras fullgörande kräves en juridisk utbildning av den omfattning, som ingår i juris politices magisterexamen. Genom den av 1952 års riksdag beslutade reformen av länsstyrelsernas inre organisation har någon ändring härutinnan icke inträffat. I den mån framde-

les, t. ex. i enlighet med länsstyrelseutredningens förslag, området för länsstyrelsernas verksamhet kommer att vidgas, bland annat möjligen genom inrättande av särskilda planeringsavdelningar, torde emellertid förutsättningar komma att föreligga för att låta politices magisterexamen medföra kompetens till befattning inom sådan avdelning. Inom de centrala verken kommer politices magisterexamen redan enligt gällande bestämmelser att medföra behörighet till befattningar för vilka fordras antingen examen inför filosofisk fakultet ( med vissa samhällsvetenskapliga ämnen eller utan krav på betyg i särskilda ämnen) eller ock examen inför juridisk eller filosofisk fakultet. Det kan tänkas att politices magisterexamen härutöver bör kvalificera för ett antal befattningar, till vilka hittills juris kandidatexamen eller statsvetenskapligjuridisk examen medfört behörighet. Om och i vad mån politices magisterexamen skall kunna medföra sådan behörighet förutsätter emellertid en översyn av de för skilda verk och myndigheter uppställda kompetensbestämmelserna. På åtskilliga håll inom den centrala förvaltningen finnas tjänster vilkas innehavare ha att utföra arbetsuppgifter av rent statistisk eller övervägande statistisk art. Enligt nuvarande kompetensregler erfordras för sådana tjänster oftast en filosofisk examen med vissa samhällsvetenskapliga ämnen, bl. a. statistik. Genom den föreslagna politices magisterexamen kommer behovet av personer med statistisk utbildning för sådana tjänster bättre att kunna tillgodoses än genom nu existerande examensformer. I detta sammanhang må vidare nämnas att vid statistiska centralbyrån för vissa högre tjänster fordras antingen licentiatexamen i statistik eller med 501

sådan examen jämförliga prov på teoretiska kunskaper jämte ådagalagd förmåga av statistiskt författarskap. Beträffande dessa befattningar bör enligt kommitténs mening politices magisterexamen med något av de två högsta betygen i statistik som huvudämne kunna utgöra en med licentiatexamen i statistik jämförlig utbildning. Någon uttrycklig föreskrift härom synes emellertid icke erforderlig. Det må slutligen framhållas att kommittén — såsom framgått vid behandlingen av politices magisterexamens utformning — icke avsett att denna examen skulle medföra s. k. aktuariekompetens. För det fåtal befattningar inom statsförvaltningen, där sådan kompetens ä r erforderlig, bör därför liksom hittills alltjämt uppställas krav på en på visst sätt kvalificerad filosofisk examen eller examen vid teknisk högskola. Politices kandidatexamen Genom politices kandidatexamen förvärvas en grundläggande utbildning inom hela det samhällsvetenskapliga ämnesområdet. Det är givet att avsaknaden av mera avsevärt fördjupade studier kommer att göra denna examen mindre användbar än politices magisterexamen. För icke så få tjänster inom statsförvaltningen torde emellertid den genom politices kandidatexamen erhållna utbildningen vara tillfyllest. Kommittén anser icke att politices kandidatexamen som sådan skall angivas såsom kompetensgrundande till några särskilda tjänster inom statsförvaltningen. Denna examen kommer emellertid trots detta i ganska stor utsträckning att medföra sådan kompetens. Förutom till befattningar för vilka kompetensbestämmelser helt saknas, kommer nämligen politices kandidatexamen, liksom t. ex. filosofie kandidatexamen, att kvalificera till sådana tjänster för vilka en502

bart examen inför filosofisk fakultet är föreskriven. Kommitténs förslag till kompetensbestämmelser medför vissa ändringar i härutinnan gällande författningar. Förslag till ändrade författningsbestämmelser återfinnas i bilaga 5. Utbildningstjänstgöring såsom kompetensvillkor I sina förslag till kompetensbestämmelser inom statsförvaltningen uppställde socialutbildningssakkunniga för vissa områden krav på tingsutbildning eller genomgången allmän förvaltningspraktik. Den vägledande synpunkten torde därvid ha varit att för verksamhet av rent juridisk art kräva juris kandidatexamen jämte tingsmeritering samt för juridiskt betonad förvaltningsverksamhet juris kandidatexamen jämte tingsmeritering eller allmän förvaltningspraktik eller ock juridisk politisk kandidatexamen jämte allmän förvaltningspraktik. Samtidigt föreslogo de sakkunniga att aspiranttjänstgöringen inom statsdepartementen och vid länsstyrelserna skulle bortfalla. Kommittén har i kap. 32 framlagt förslag om inrättande av en utbildningstjänstgöring, närmast avsedd för dem som avlagt juris politices magisterexamen. Enligt kommitténs uppfattning föreligger under alla förhållanden behov härav. Kommittén har i ovannämnda kapitel (s. 474) utförligt redovisat de härför avgörande skälen. Man skulle givetvis i likhet med socialutbildningssakkunniga såsom kompetensvillkor förutom teoretisk utbildning kunna fordra viss meriteringstjänstgöring. Ett sådant krav skulle emellertid för det helt övervägande antalet befattningar inom den egentliga statsförvaltningen innebära en skärpning i jämförelse med gällande ordning. Och en sådan skärpning måste enligt

kommitténs mening kunna motiveras med att ej blott teoretisk utbildning utan även praktisk sådan av visst slag och omfattning prövats oundgängligen erforderlig. Även om tingsutbildningen i praktiken visat sig vara mycket betydelsefull kunna enligt kommitténs mening sådana skäl i regel icke anföras. Kommittén har därför ansett att krav på praktisk utbildning icke bör uppställas i annat fall än då de med en särskild befattning förenade arbetsuppgifterna äro av sådan art att de förutsätta genom viss praktisk tjänstgöring förvärvad erfarenhet. Detta är exempelvis fallet i fråga om domarbanan och åklagarbanan. Detsamma torde gälla ett mindre antal befattningar inom förvaltningen, där arbetsuppgifterna kräva någon tids domstolstjänstgöring. Även om kommittén icke ansett sig böra uppställa krav på genomgången utbildningstjänstgöring som kompetensvillkor torde likväl i praktiken de allra flesta vilja fullgöra sådan tjänstgöring. Det är nämligen att förvänta att utbildningstjänstgöringen liksom hittills tingsutbildningen kommer att tillmätas ett stort värde i meritavseende. Utbildningstjänstgöringen är fast organiserad. Den är vidare förlagd till ett par av de

viktigaste lokala enheterna inom den statliga organisationen. Genom densamma förvärvas en grundlig och tämligen allsidig erfarenhet av praktiskt förvaltningsarbete. En utbildning av sådant slag måste medföra att vederbörande erhåller större förmåga att på egen hand sätta sig in i och fullgöra förekommande arbetsuppgifter än den som helt saknar praktisk erfarenhet. För myndigheterna torde detta komma att anses så värdefullt att vid nyrekrytering i de flesta fall företräde gives åt sökande med utbildningstjänstgöring framför den som endast kan åberopa teoretisk utbildning. Även i jämförelse med sökande, som vid sidan av teoretisk utbildning kan åberopa erfarenhet av praktiskt förvaltningsarbete av annat slag än utbildningstjänstgöring, torde myndigheten komma att föredraga den som genomgått sådan tjänstgöring. Som tidigare framhållits h a r kommittén avsett att utbildningstjänstgöringen i likhet med tingsutbildningen skall i avlöningshänseende få tillgodoräknas enligt befordringskungörelsen. Jämväl detta förhållande talar för att utbildningstjänstgöringen kommer att bli eftersökt.

AVD E L N I N G

VIII

SAMMANFATTNING OCH K O S T N A D S B E R Ä K N I N G

S ammanfa ttning Behovet av olika slags utbildning 1. En översiktlig redogörelse lämnas för kompetensregler och arbetsuppgifter inom statsförvaltningen. Vissa statistiska undersökningar rörande utbildningen m. m. redovisas. Härvid ha utbildningsförhållandena inom statsförvaltningen särskilt beaktats. Uppgifter lämnas bl. a. om antalet befattningshavare med olika slag av rätts- och samhällsvetenskaplig utbildning inom skilda verksamhetsgrenar. 2. Ett avsevärt överskott på nyutexaminerade juris kandidater råder f. n. Det synes också som om detta läge på arbetsmarknaden kommer att bestå under ganska lång tid, därest icke tillströmningen till juristbanan minskar relativt kraftigt. En sådan minskning har ägt rum under höstterminen 1952. Huruvida denna utvecklingstendens blir bestående är emellertid omöjligt att avgöra. Någon begränsning av rätten att påbörja juridiska studier för dem som förvärvat därför erforderlig förberedande utbildning föreslås icke. Betydelsen av en effektiv yrkesvägledning, som i fråga om juristbanan f. n. måste innebära en kraftig avrådning, understrykes. 3. Juris kandidatexamen bör bibehållas med vissa förändringar, som åsyfta ett förbättrat utbildningsresultat. Den skall tillgodose utbildningsbehovet för alla som förbereda sig för något slag av juridisk verksamhet. Inom examens ram kunna emellertid möjligheter öpp-

nas för någon specialisering inom de delar av rättssystemet, som äro av särskild betydelse för ett visst slag av juridisk verksamhet. 4. Arbetsuppgifterna inom förvaltningen äro till avsevärd del av sådan art att såväl juridiska som samhällsvetenskapliga insikter krävas vid utförandet. Även inom privata företag samt inom olika intresseorganisationer och sammanslutningar förekomma åtskilliga sådana uppgifter. Många av förvaltningens sinsemellan oberoende organ äro för små för att kunna bära den personalorganisation, som vore erforderlig om nu berörda uppgifter skulle utföras i samarbete mellan befattningshavare med fullständig juridisk utbildning och sådana med samhällsvetenskaplig utbildning. En sådan ordning skulle bl. a. komma att medföra avsevärda kostnadsökningar. Befattningshavare med en blandad juridisk-samhällsvetenskaplig examen äro därför behövliga. Denna examen bör erhålla en delvis annan utformning än nuvarande statsvetenskaplig-juridisk examen. En förstärkning av det juridiska inslaget är bl. a. nödvändig. Som benämning på examen föreslås juris politices magisterexamen. 5. Åtskilliga arbetsuppgifter äro av den art att en gedigen samhällsvetenskaplig utbildning erfordras. Härvid krävas ofta fördjupade studier inom åtminstone ett samhällsvetenskapligt ämne. Sådana studier böra ske på grundval av en allmän samhällsvetenskaplig

utbildning. Det sålunda föreliggande utbildningsbehovet bör tillgodoses genom en särskild examen benämnd politices magisterexamen. De hithörande arbetsuppgifterna äro främst av ekonomisk eller ekonomisk-statistisk art. Förutom av specialister inom dessa områden föreligger emellertid behov av personer som bedrivit fördjupade studier i någon annan samhällsvetenskap, t. ex. statistik, kulturgeografi, sociologi eller statskunskap. Behovet av personer med sådan utbildning torde framdeles komma att öka. 6. Behov föreligger också av en mindre omfattande samhällsvetenskaplig examen. Denna föreslås benämnd politices kandidatexamen.

Den juridiska utbildningen 7. Juris kandidatexamen bör enligt kommitténs förslag utbilda för samma verksamhetsgrenar som hittills: domare, advokater, högre åklagare, förvaltningstjänstemän, juridiska funktionärer hos organisationer och enskilda företag na. m. Det förutsattes att förvaltningstjänst och vissa andra banor komma att i viss utsträckning rekryteras med juris politices magistrar i stället för med juris kandidater. Detta inverkar icke på juris kandidatexamens inriktning eller utformning. En lägre juridisk universitetsexamen anses icke motiverad. 8. I fråga om de ämnen, som studeras inom ramen för juris kandidatexamen, föreslås vissa förändringar. Examen omfattar ett förstärkt inslag av samhällsvetenskap och andra hjälpvetenskaper. ökad tonvikt lägges på de offentligrättsliga ämnena. 9. Mot de nuvarande studierna och dessas resultat kan anmärkas, att de äro i alltför hög grad inriktade på minnes-

kunskaper, i synnerhet rörande den för tillfället gällande lagstiftningens innehåll, och i alltför ringa grad på förmåga att lösa sådana problem, som förekomma i praktisk juridisk verksamhet. Härmed sammanhänger att de studerande icke under studierna få tillfälle till aktiv självverksamhet i erforderlig utsträckning. 10. Orsakerna till dessa brister äro framför allt följande: Lärarna äro alltför fåtaliga i förhållande till det mycket stora studentantalet och kunna därför ej medhinna sådan undervisning, som förutsätter självverksamhet av de studerande. Tillgången på läroböcker är otillräcklig. Detta förhållande, som till väsentlig del beror på de fåtaliga lärarnas alltför starka belastning med undervisning och examination, bidrager till en viss benägenhet att forma undervisningen som ett tämligen problemfritt meddelande av kunskaper. Bland studenterna finnes ett antal, som icke h a r tillräckliga förutsättningar för ett mer problembetonat juridiskt studium. Undervisning och examensfordringar anpassas i viss mån efter dessas förmåga. Dessa studenter nå visserligen ofta ej fram till en avslutad examen, men det saknas stadgeenliga möjligheter att på ett tidigt stadium skilja dem från studierna. 11. På grund av det sagda ha följande förändringar ansetts påkallade. a) omläggning av undervisning och examensfordringar till mindre krav på minneskunskaper och starkare betoning av juridisk problematik, b) möjliggörande av en viss utgallring av olämpliga studerande c) en väsentlig förstärkning av lärarorganisationen och andra resurser för undervisningen. Om särskilda åtgärder för att direkt befordra tillkomsten av läroböcker hänvisas till kommitténs förslag om ett 505

rättsvetenskapligt forskningsråd 1949:52).

(SOU

Ämnena i examen 12. Bland hittillsvarande ämnen föreslås att romersk rätt och internationell privaträtt skola upphöra som självständiga ämnen och att visst till dem hörande kunskapsstoff skall ingå i resp. rättshistoria och ett av civilrättsämnena (folkrätt skall fortfarande ingå i ett ämne statsrätt med folkrätt). Såsom nyheter — åtminstone i jämförelse med det hittillsvarande obligatoriska lärostoffet — tillkomma ekonomisk samhällskunskap, som ersätter det nu valfria ämnet nationalekonomi, samt vissa juridiska hjälpvetenskaper, sona förenas med straffrätt till ett examensämne (s. 121). En kurs i ekonomisk redovisning blir obligatorisk. Vissa ämnen återfinnas med i viss utsträckning förändrat innehåll. Statsrätt erhåller en mera samhällsvetenskaplig och mindre normativt-juridisk inriktning. Juridisk encyklopedi ersattes dels med en viss utvidgning av den propedeutiska kursen, dels med ett nytt ämne allmän rättslära, som erhåller ökad vikt genom att förläggas ganska sent under studiegången. 13. En betydelsefull förändring är att de större positivrättsliga ämnena erhålla minskat omfång genom nedsättning av kraven på kunskap om lagtext och liknande stoff i en omfattning, som motsvarar i genomsnitt omkring en tredjedel av den nuvarande studietiden för de positivrättsliga ämnena eller närmare 2V2 terminer. Inom de särskilda ämnena föreslås nedskärningen drabba sådana delar, vilka äro av u n d e r o r d n a d betydelse för övriga ämnesdelar och ämnen eller som endast sällan komma till praktisk användning. Ämnena finansrätt och förvaltningsrätt, vilka för 506

närvarande ha ganska knappt utrymme, föreslås icke underkastade någon minskning i studietid. 14. Enligt förslaget skall en avsevärd del av studietiden, i regel det sista året, användas till studier, som direkt äro inriktade på juridisk problematik i form av fördjupning och självständigt arbete på ett par begränsade ämnesområden. Dessa fördjupningsområden bliva valfria, med det förbehåll att det ena skall vara hänförligt till civilrätt. 15. Examen kommer sålunda att omfatta följande ämnen och kurser (se även den tabellariska uppställningen å s. 137). Propedeutisk kurs i ungefärlig överensstämmelse med den nu förekommande, men utvidgad med en kort översikt över några huvudpunkter av den allmänna rättsläran. Ekonomisk samhällskunskap: en översikt av nationalekonomiens deskriptiva delar, särskilt penning- och kreditväsendet samt socialpolitiken; huvudpunkter av ekonomisk teori och politik samt orientering om viktigare ekonomiskt och statistiskt källmaterial. Kurs i ekonomisk redovisning, med syfte att bibringa insikt i bokföringens principer och någon förmåga att kritiskt bedöma bokföring, särskilt resultatredovisning. Rättshistoria: översikt av den svenska rättsutvecklingen jämte några huvudpunkter av den romerska rätten och rättsutvecklingen i främmande länder, allt sett i samband med den allmänna samhälls- och kulturutvecklingen. Statsrätt med folkrätt: översikt av viktigare grundlagsstadganden och andra konstitutionella bestämmelser, orientering om medborgarnas allmänna fri- och rättigheter; någon kännedom om olika författningstyper och politiska åskådningar samt Sveriges politiska liv; huvudpunkter av folkrätten.

Civilrätt, som f. n. utgör tre examensämnen, föreslås beträffande det grundläggande studiet uppdelat på endast två ämnen, vartill emellertid skall komma ett civilrättsligt fördjupningsämne, jfr nedan. Civilrätt I omfattar civilrättens allmänna läror och dess regler beträffande lös egendom. Civilrätt II med internationell privaträtt omfattar rättsreglerna rörande fast egendom, familjeoch successionsrätt samt de rättsregler i övrigt, som icke ingå i civilrätt I jämte huvudpunkter av den internationella privaträtten. Straffrätt med juridiska hjälpvetenskaper: insikter i straffrättens allmänna del och strafflagens bestämmelser om viktigare brott; översikt av specialstraffrätten; huvudpunkter av följande juridiska hjälpvetenskaper, nämligen rättspsykologi, rättspsykiatri, kriminologi, kriminalteknik, kriminalpolitik samt straffverkställighet och annan kriminalvård. Processrätt: insikter i processrättens allmänna principer, civil- och straffprocessrätt samt exekutionsrätt; översikt av konkursrätten och specialprocessrätten. Finansrätt: insikter i skatterätt; huvudpunkter av finansvetenskapen. Förvaltningsrätt: insikter i förvaltningsrättens allmänna del, särskilt principerna för förvaltningsförfarandet och förvaltningsprocessen; översikt av kommunalrätt, socialvårdsrätt och övrig speciell förvaltningsrätt. Allmän rättslära: översikt av rättsfilosofi och rättssociologi, juridiska begrepp och juridisk systematik, lagstiftnings- och lagtolkningsteknik samt rättstillämpningens allmänna grunder i övrigt. Civilrätt och Valfritt ämne såsom föremål för f ö r d j u p a d e studier. Syftet med dessa är att inom två begränsade rättsområden bibringa den

studerande en grundlig behärskning av lagstiftning, rättspraxis och annat förefintligt material samt övning i praktisk rättstillämpning med användning av erkända principer för tolkning, utfyllande av luckor, beaktande av prejudikat o.s.v. Vid studiet skall icke främst eftersträvas en breddning av minneskunskaperna utan en träning av förmågan att förvärva nödiga detaljkunskaper inom ett eller flera rättsområden och att använda föreliggande material för lösning av juridiska problem. Genom att metoderna härför äro i det väsentliga likartade för olika delar av rättsordningen bör denna träning kunna uppnås genom arbete på ett mindre antal begränsade områden. Den övning i att finna tillämpligt material i lagstiftning, förarbeten därtill och rättspraxis na. m., som uppnås vid arbete på en uppgift inom ett lämpligt område, kommer sålunda den studerande till godo även vid arbete på helt andra områden. Området för ett sådant studium måste vara förhållandevis begränsat för att studiearbetet skall kunna bli tillräckligt djupgående. Vid fördjupningsstudierna bör tyngdpunkten läggas på seminariearbete (s. 91 ff.). 16. Ett fördjupat studium av ovan angivet slag föranleder en viss s p e c i a l i s e r i n g under det sista studieåret. Möjligheten av en sådan har icke varit avgörande för förslaget om fördjupade studier utan framgår snarare som en följd av detsamma. Emellertid torde specialiseringen i många fall uppfattas som en fördel. I kompetensavseende skall varje juris kandidatexamen medföra samma formella kompetens, oavsett inom vilka rättsområden de fördjupade studierna bedrivits. 17. Ämnena böra studeras i den ordningsföljd vari de här ovan upptagits. Fördenskull föreskrives, att tentamina skola avläggas i denna ordning. Åtskil-

liga undantag härifrån medgivas emellertid. 18. Det har icke befunnits möjligt att inom ramen för examen bereda plats för sociologi, socialrätt eller företagsekonomi såsom särskilda examensämnen (se s. 99 f, 114 ff. och 122). I fråga om socialrätt må emellertid framhållas att kommittén föreslår inrättande av professurer i civilrätt, särskilt arbetsrätt, och i förvaltningsrätt, särskilt socialvårdsrätt (s. 211 och 215). I fråga om ämnena i examen, se särskilt yttrande s. 536 ff. Studietiden 19. Av det föregående framgår att i jämförelse med nuvarande ordning vissa nya prestationer komma att fordras för examen. Samtidigt bortfaller åtskilligt av vad som nu fordras. Man h a r därigenom lyckats undgå en ökning av studietiden. Däremot h a r det icke befunnits möjligt att förkorta denna, om studiernas vetenskapliga karaktär skall bibehållas. Det föreslås alltså att fordringarna skola så avpassas att den normala studietiden liksom enligt n u v a r a n d e studieplan alltjämt kommer att utgöra 4% år. Angående studietidens fördelning på de särskilda ämnena hänvisas till den tabellariska uppställningen (s. 137). 20. F ö r överskådlighetens skull föreslås att ämnena sammanföras i tre huvudgrupper benämnda delar av examen, nämligen en första del omfattande propedeutisk kurs, ekonomisk samhällskunskap, rättshistoria och statsrätt med folkrätt, en andra del innefattande de positivrättsliga ämnena samt en tredje del, som omfattar allmän rättslära jämte civilrätt och valfritt ämne såsom fördjupningsämnen. Denna indelning h a r betydelse bl. a. med hänsyn till reglerna för betygssättning, s. k. riksgiltig508

het för tentamina, möjligheten av mellanpraktik och förhållandet till juris politices magisterexamen. Undervisningen 21. De undervisningsformer, som kommittén förordar, användas i växlande omfattning redan nu. På grund av de i förhållande till studentantalet ytterligt fåtaliga lärarkrafterna blir emellertid effektiviteten i hög grad lidande. Om en förbättrad undervisning skall kunna genomföras måste därför i första h a n d lärarnas antal betydligt ökas. Härigenom möjliggöres en uppdelning av de studerande på flera icke alltför stora grupper och olika hjälpmedel vid undervisningen komma bättre till sin rätt. Kommittén föreslår, att i huvudsak följande undervisningsformer skola förekomma, nämligen grundläggande kurser, rättsfalls- eller a n d r a tillämpningsövningar, särskilda kurser, vetenskapliga föreläsningar och seminarieövningar. 22. De grundläggande kurserna, vilka förekomma under första och andra delarna av examen, ha till uppgift att orientera de studerande i huvudgrunderna av ett ämne och att underlätta tillägnandet av mera svårtillgängliga delar av detsamma. 23. Vid rättsfalls- och tillämpningsövningarna, som förekomma jämsides med de grundläggande kurserna, skola behandlas konkreta fall och exempel, särskilt ägnade att belysa det lärostoff, som ingår i kunskapsfordringarna. Dessa övningars syfte är att genom självverksamhet av de studerande leda dem till en djupare behärskning av lärostoffet än det blotta inlärandet kan skänka. De särskilda kurserna avse undervisning inom områden, vilka från juridisk synpunkt äro att betrakta som hjälpve-

tenskaper till juridiken (t. ex. rättspsykologi, kriminologi). 24. De vetenskapliga föreläsningarna böra till antalet vara starkt begränsade för att möjliggöra att de komma att ligga på en hög nivå och bliva föremål för verkligt intresse från de studerandes sida. 25. Seminarieövningarna för tredje delen av examen avse att meddela undervisning i juridisk metod genom självverksamhet av de studerande. Dessa ha att författa och försvara uppsatser samt att deltaga i diskussion av andra deltagares uppsatser eller av publicerade arbeten ävensom rättsfall. Vid behandlingen av en specialuppgift böra problemen belysas icke blott med svenskt material utan även med litteratur och domstolspraxis från främmande länder. 26. Samtliga lärares undervisningsskyldighet bör bestämmas till visst mått per läsår (och icke per vecka el. dyl.) Tiden för undervisningens fullgörande bör för varje ämne och varje lärare föreskrivas särskilt under beaktande av de studerandes behov. Ofta bör en viss kurs eller serie koncentreras till en del av en termin. De perioder av terminerna, under vilka undervisning kan förekomma, utvidgas något i förhållande till vad för närvarande är brukligt. Detta innebär icke någon ökning till omfånget av de särskilda lärarnas undervisningsskyldighet. 27. I de flesta ämnen böra kurser och annan undervisning d u b b l e r a s på det sätt att den gives för studerande på ett och samma stadium under både höstoch vårtermin. Härigenom få de studerande möjlighet att bevista undervisning i de olika ämnena samtidigt som de studera desamma, varjämte uppnås att antalet deltagare i kurser och övningar kan hållas på en mera rimlig nivå.

Examinationen m. m. 28. Kommittén h a r icke funnit skäl förorda några större ändringar i fråga om examinationen. Det hävdvunna systemet med särskilda tentamina i varje ämne för sig bibehålles alltså. 29. Tentamen skall efter examinators bestämmande kunna vara antingen skriftlig eller muntlig, med möjlighet för examinator att låta skriftlig tentamen åtföljas av muntlig och rätt för den studerande att begära att så sker. 30. En nyhet består däri att tentamen i vissa fall skall kunna äga rum inför examinator jämte annan lärare såsom medexaminator. Förordnande av medexaminator skall av såväl den studerande som examinator kunna påkallas, då studerande påkallar tentamen i ämne, vari han två gånger underkänts, (s. 153). 31. Kommittén föreslår uttryckligen att tentamen i examensämne skall omfatta hela ämnet. Deltentamina skola icke vara tillåtna. Endast i särskilt angivna fall får ett prov omfatta en del av ett examensämne. Sådant prov benämnes särskilt förhör (s. 156). 32. I fråga om betygssättningen föreslår kommittén för de till första och andra delarna av examen h ö r a n d e ämnena samt allmän rättslära endast fyra betygsgrader, nämligen med beröm godkänd, icke utan beröm godkänd, godkänd och icke godkänd. För förstnämnda tre betygsgrader få liksom för närvarande icke fordras till omfattningen olika lärokurser. I civilrätt och valfritt ämne i tredje delen får betyg givas jämväl med något av vitsorden berömlig och med utmärkt beröm godkänd (s. 159 f). 33. Bestämmelser om giltighetstid för godkända tentamina föreslås icke längre skola finnas (s. 165). 34. I fråga om förnyad tentamen för 509

höjning av redan erhållet betyg föreslår kommittén att sådan tentamen endast skall få äga rum i viss utsträckning i fråga om civilrätt och valfritt ämne i tredje delen av examen (s. 160 f). 35. Behörighet att avlägga juris kandidatexamen skall tillkomma envar, som avlagt studentexamen. Med hänsyn till utformningen av de olika linjerna på det nya gymnasiet har det icke ansetts oundgängligen nödigt att uppställa krav på godkända betyg i vissa skolämnen i studentexamen eller komplettering därav. Häri ligger emellertid icke något ställningstagande till de krav som i sådant hänseende böra uppställas för dem, som utan studentexamen erhålla tillträde till juridiska studier. — Angående särskilt jdtrande, se s. 532. 36. E h u r u kommittén sålunda icke velat uppställa krav, som leda till kompletteringsstudier efter avlagd studentexamen, h a r det ansetts oundgängligt att av varje juris studerande fordra vissa begränsade kunskaper i latin. Därför föreslås, att den vars studentexamen icke omfattar latin, skall hava nöjaktigt genomgått en kurs i ämnet eller styrka däremot svarande kunskaper. Kursen skall framförallt omfatta sådana insikter som krävas för att förstå och använda juridiska termer av latinskt ursprung (s. 134). 37. Gallring av de studerande. Det h a r icke ansetts möjligt att utan allvarliga ölägenheter genomföra åtgärder för att förhindra att juridiska studier påbörjas av studerande utan nödiga förutsättningar. Däremot föreslås att studerande, som under försök att genomföra sådana studier ådagalagt bristande håg eller fallenhet därför, skall kunna förhindras att fortsätta dem. 38. Vid varje fakultet skall finnas en avrådningsnämnd. Denna skall äga att från fortsatta studier avstänga en studerande som blivit underkänd vid ett 510

visst större antal tentamina under början av studiegången eller vid tentamen under medverkan av medexaminator. Avstängning är definitiv och gäller för samtliga fakulteter. — Nämnden skall även, utan att besluta avstängning, kunna avråda en studerande från fortsatta juridiska studier (s. 178 ff.). 39. Tillval av ämne. Studerande skall äga i juris kandidatexamen medtaga ämnen, som ej obligatoriskt ingå i examen. Härigenom möjliggöres för det första att en studerande kan bedriva och erhålla officiellt vitsord över fördjupningsstudier i flera juridiska ämnen än som fordras i tredje delen av examen. Ytterligare må medtagas ämnen, som tillhöra juris politices magisterexamen, samhällsvetenskapliga examina eller filosofie kandidatexamen (s. 181). 40. Slutligen föreslås bestämmelser om rätt till efterprövning, om s. k. riksgiltighet av tentamina samt om rätt att för juris kandidatexamen tillgodoräkna prov som avlagts för annan examen (s. 182).

Juris licentiatexamen 41. Kommittén, som övervägt huruvida en juris licentiatexamen alltjämt bör finnas, har stannat vid att föreslå att denna examen bibehålies. Den bör efter omständigheterna kunna utformas på något olika sätt. Man bör sålunda bibehålla den nuvarande närmast formella licentiatexamen för sådana, som praktiskt taget äro färdiga att förvärva juris doktorsgrad, men också tillåta en mindre licentiatexamen för dem, vilka önska avlägga denna examen antingen såsom en etapp på vägen till doktorsgrad eller såsom ett självständigt studiemål. 42. Beträffande examensämnena i licentiatexamen föreslås vissa ändringar

i anslutning till de föreslagna examensämnena i juris kandidatexamen (se s. 190). Kriminologi upptages som särskilt examensämne i licentiatexamen och romersk rätt bibehålies som sådant ämne. 43. Krav på viss tids praktisk juridisk tjänstgöring uppställes i princip som villkor för tentamen i varje examensämne. Utom tingstjänstgöring skall varje annan för ändamålet lämplig tjänstgöring efter fakultetens prövning kunna godkännas. Tjänstgöringens varaktighet föreslås minskad från 1 år och 6 månader till 1 år och 3 månader. Fakulteten bör kunna medgiva att den praktiska tjänstgöringen fullgöres först efter tentamen ävensom äga bevilja befrielse från kravet på sådan tjänstgöring. 44. I fråga om examinationen förordar kommittén att i tentamen endast skall fordras betyget godkänd och icke som för närvarande med beröm godkänd. Granskningen av licentiatavhandlingen överflyttas från fakulteten till fakultetens betygsnämnd. 45. Behörighet att avlägga licentiatexamen skall liksom för närvarande alltjämt tillkomma den, som avlagt juris kandidatexamen. Med hänsyn till den utformning som givits förslaget till juris politices magisterexamen har kommittén ansett att nämnda examen i begränsad utsträckning bör medföra sådan behörighet. Den, som avlagt juris politices magisterexamen, skall sålunda vara behörig att avlägga juris licentiatexamen, om i denna ej ingår annat ämne än rättshistoria, statsrätt, förvaltningsrätt, finansrätt eller folkrätt.

Lärarorganisation m. m. 46. Med eftertryck framhålles att varje reform av den juridiska utbildningen förutsätter en väsentlig förstärkning av

lärarorganisationen. I en utbyggd juridisk lärarorganisation böra ingå lärare av olika grader liksom fallet är inom övriga fakulteter. En upprustning av de juridiska fakulteterna bör därför icke främst sikta till att skapa flera professurer. Det som framför allt erfordras är lärarkrafter av lägre grad än professorer. Och det är oundgängligt att ställa hjälpkrafter av olika slag till de juridiska lärarnas förfogande. 47. Vid sidan av' ett begränsat antal nya professurer erfordras oundgängligen ett antal kvalificerade lärarbefattningar vid sidan av professorerna. Dessa lärare skola väsentligen ansvara för undervisningen och examinationen i andra delen av juris kandidatexamen, dvs. den undervisning, som huvudsakligen meddelas i form av grundläggande kurser och rättsfallsövningar, men de böra även kunna jämte professorerna deltaga i undervisningen i tredje delen av juris kandidatexamen. För nu nämnda undervisningsuppgifter fordras ett större antal lärare i preceptors ställning. Det nuvarande antalet docentbefattningar synes efter inrättandet av preceptorstjänsterna i stort sett bliva tillräckligt. Vid undervisningen fordras vidare medverkan av praktiskt verksamma jurister. Assistenter och amanuenser av olika grader böra anlitas för olika undervisningsuppdrag och som biträden vid forskningsarbete. 48. Enligt kommitténs mening böra sammanlagt 9 nya professurer inrättas. I Uppsala böra inrättas professurer i allmän rättslära och i internationell rätt, vilka båda redan beslutats i p r i n cip. För Lunds universitet föreslås p r o fessurer i samma ämnen; den förra är beslutad i princip, om den senare bör till en början fattas sådant beslut. Vid Stockholms högskola böra inrättas nya professurer i allmän rättslära, i finansrätt med finansvetenskap, i civilrätt, 511

särskilt arbetsrätt, i förvaltningsrätt, särskilt socialvårdsrätt, samt i kriminologi. 49. Kommittén föreslår inrättande av sammanlagt 19 preceptorstjänster. Vid v a r d e r a fakulteten i Uppsala och Lund böra inrättas tre sådana befattningar i civilrätt, en i straffrätt, en i processrätt och en i förvaltningsrätt, medan fyra tjänster i civilrätt samt en tjänst i vart och ett av ämnena straffrätt, processrätt och förvaltningsrätt föreslås inrättade i Stockholm. Kommittén föreslår att ytterligare en docentbefattning inrättas i Stockholm. 50. Vidare framläggas förslag om inrättande av assistent- och amanuenstjänster vid de juridiska fakulteterna samt om höjda kursanslag för att möjliggöra ökad användning av praktiskt verksamma jurister i undervisningen och för att tillgodose vissa särskilda undervisningsbehov (s. 225 ff.). 51. Slutligen framlägger kommittén förslag om inrättande av kontorist- och kanslibiträdestjänster vid de juridiska fakulteterna (s. 234 ff.). De föreslagna lärarbefattningarna m. m. redovisas i översiktlig form i den efterföljande kostnadsberäkningen. Vetenskaplig rekrytering 52. Enligt kommitténs mening måste hittills vidtagna åtgärder för att främja den vetenskapliga rekryteringen vid de juridiska fakulteterna betecknas som otillräckliga. Flera stipendier och förmånligare meritberäkning av vetenskapliga prestationer vid anställning i statens tjänst synas utgöra för ändamålet lämpliga åtgärder. 53. Det nuvarande antalet doktorandstipendier vid de juridiska fakulteterna, fem per fakultet, kan icke anses till fyllest efter ett genomförande av kommitténs förslag. En mindre ökning av antalet stipendier synes därför erforderlig. 512

Kommittén föreslår, att antalet doktorandstipendier ökas med två per fakultet eller med sammanlagt sex nya stipendier. 54. Enligt kommitténs uppfattning bör värdet av vetenskapliga meriter vid övergång till annan verksamhet i jämförelse med vad nu gäller tillgodoräknas i väsentligt ökad omfattning. Juris doktorsgrad bör sålunda, oberoende av avhandlingsämnet, få tillgodoräknas för merit- och tjänstårsberäkning såväl på domarbanan och åklagarbanan som inom den statliga förvaltningen. Därvid bör en doktorsavhandling, som bedömts med betyget godkänd eller icke utan beröm godkänd, meritera till tre år. Om avhandlingen bedömts med vitsordet med beröm godkänd eller högre betyg bör en tid av fyra år få tillgodoräknas. 55. Jämväl juris licentiatexamen bör enligt kommitténs mening få tillgodoräknas. Kommittén föreslår att denna examen skall meritera till ett tjänsteår, vilken tid givetvis avräknas på den tid, som får åtnjutas för senare förvärvad doktorsgrad. 56. För närvarande saknas bestämmelser om tillgodoräknande av tjänstgöring som akademisk lärare. Kommittén förordar att tjänstgöring som docent med full tjänstgöringsskyldighet eller som vikarie för professor må tillgodoräknas intill en tid av högst sex år.

D e n samhällsvetenskapliga utbildningen 57. Samhällsvetenskaplig universitetsutbildning kan f. n. förvärvas inom ramen för statsvetenskaplig-filosofisk examen och filosofie kandidatexamen (bortsett från fil. lic. e x a m e n ) . I båda dessa examina studeras ämnena successivt. Studiegången, dvs. ordningen mellan de i examen ingående ämne-

na, är fri. Kunskapsfordringarna för de olika betygen motsvara i stort sett respektive en, två eller tre terminers effektiv studietid. Studierna ha härvid i stor utsträckning kommit att präglas av en koncentration kring två-betygskurserna. I fråga om filosofie kandidatexamen gäller en fullständig valfrihet beträffande de i examen ingående ämnena. F ö r statsvetenskaplig-filosofisk examen h a r däremot föreskrivits en bunden valfrihet på det sätt att de tre samhällsvetenskapliga ämnen som funnos företrädda vid examens inrättande (nationalekonomi, statistik och statskunskap) alltid skola ingå i densamma med vissa betygsenheter samt att vissa andra ämnen kunna medtagas inom ramen för den stadgade betygssumman. 58. Studier i ämne efter ämne med fri studiegång kunna vara motiverade då de olika ämnena äro inbördes oberoende med hänsyn till kunskapsstoff, frågeställningar och arbetsmetoder. Så är emellertid icke fallet då det gäller de samhällsvetenskapliga ämnena. Dessa bearbeta i stor utsträckning ett gemensamt kunskapsstoff med delvis likartade arbetsmetoder, utifrån olikartade frågeställningar, vilka äro ägnade att systematiskt komplettera varandra. Det föreligger därför på detta område ett behov av att såsom resultat av studierna få fram en sammanhängande bild av de samhällsförhållanden, som från olika synpunkter studeras i de enskilda ämnena. 59. Med hänsyn till arbetsmarknadens anspråk på samhällsvetenskapligt utbildad arbetskraft måste studierna resultera i en förhållandevis grundlig utbildning inom minst ett område (jfr ovan punkt 5). De härför erforderliga fördjupade studierna kunna emellertid icke med framgång bedrivas förrän de studerande erhållit en allmän samhällsvetenskaplig grundutbildning. Universi33 — 22261

tetsutbildningen bör därför utformas så att den ger såväl en helhetsbild av hela det samhällsvetenskapliga ämnesområdet som en lämpligt avvägd specialisering inom en därtill hörande vetenskap. 60. I fråga om grundutbildningen måste därvid beaktas att antalet vid de akademiska läroanstalterna företrädda samhällsvetenskaperna numera ha vuxit till sex. Ekonomisk historia, kulturgeografi och sociologi ha nämligen tillkommit. Härjämte bör ytterligare ett ämne, nämligen företagsekonomi, bli företrätt vid dessa läroanstalter och ingå i den ifrågavarande utbildningen. Att inom ramen för nuvarande statsvetenskaplig-filosofisk examen tillgodose behovet av såväl grundläggande studier i samtliga dessa ämnen som fördjupade studier i något av dem är knappast möjligt. Filosofie kandidatexamen med dess fullständiga valfrihet i fråga om de i examen ingående ämnena är än m i n d r e ägnad att tillgodose det föreliggande samhällsvetenskapliga utbildningsbehovet. Härför fordras en särskilt utformad examen; den föreslås benämnd politices magisterexamen. 61. I nuvarande läge, sedan de olika samhällsvetenskaperna blivit relativt väl representerade och organiserade, skulle det vara möjligt att skapa en för vissa ändamål väl avvägd helstandardiserad examen. Man skulle kunna inrikta en sådan helstandardiserad examen på fördjupade studier och specialisering inom t. ex. nationalekonomi och statistik, vilket skulle kunna motiveras med att det största och mest påtagliga behovet av samhällsvetenskapliga specialister f. n. avser personer med sådan utbildning. Emellertid finnes anledning förmoda att jämväl övriga samhällsvetenskaper skola få en växande betydelse för förvaltningen, utredningsarbetet och forskningen. Det vore ogynnsamt om fördju513

pade studier och specialisering inom dessa andra ämnen icke skulle kunna ske inom ramen för politices magisterexamen och på grundval av den allmänna samhällsvetenskapliga utbildning, som denna ger. Examen bör därför utformas på det sätt att helhetssynpunkten tillgodoses genom en standardiserad tidigare examensdel med i stort sett fast studiegång; därefter bör följa en senare del, omfattande fördjupade studier och specialisering inom ett valfritt samhällsvetenskapligt ämne (huvudämne). 62. Den tidigare examensdelen måste som ovan framgått omfatta ett ganska stort antal samhällsvetenskapliga ämnen. En sådan grundutbildning kan med användning av den filosofiska fakultetens betygsenhetssystem icke få plats inom ramen för en examen av rimligt omfång. Man måste därför vid utformningen av den tidigare examensdelen övergiva betygsenhetssystemet samt uppdela de enskilda ämnenas studium i särskilda för denna examen lämpliga kursenheter (fasta ämnen). Kurserna få därvid anpassas med hänsyn till dels deras för examen behövliga omfattning, dels den inbördes ordning i vilken de läsas. 63. Vid de fördjupade studierna och specialiseringen inom huvudämnet komma emellertid de studerande i flertalet fall att ha behov av en grundligare utbildning i åtminstone ett annat ämne än som erhållits inom den tidigare examensdelen. Detta behov tillgodoses genom att i examens senare del vid sidan av huvudämnet inrymmes ytterligare ett ämne (stödämne). 64. En normal studietid av fyra och ett halvt år har befunnits erforderlig för politices magisterexamen. Av denna studietid ägnas fem terminer åt den tidigare examensdelen och fyra terminer åt den senare. Studierna i huvudoch stödämnet komma att giva en 514

så grundlig utbildning inom det valda ämnesområdet, att behovet av att såsom förberedelse för praktisk verksamhet påbygga examen med licentiatstudier blir avsevärt m i n d r e än vad f. n. är fallet. Man kan sålunda r ä k n a med att inrättandet av politices magisterexamen kommer att medföra en förkortning av studietiden för åtskilliga av dem, som önska förvärva en kvalificerad och för praktisk verksamhet lämpligt inriktad samhällsvetenskaplig utbildning. Politices magisterexamens utformning 65. De som påbörja samhällsvetenskapliga studier böra äga vissa förkunskaper i matematik. Därför föreslås att de som icke ha godkänt studentbetyg i matematik på reallinjen eller den allmänna linjens sociala (matematiska) gren nöjaktigt skola genomgå en vid universitetet särskilt anordnad .kurs i matematik. 66. Den föreslagna utformningen av examen framgår av det schema över studiegången som återgivits på s. 310. 67. De för examens tidigare del anslagna fem terminerna ha fördelats så att den normala studietiden för vart och ett av de fasta ämnena blir följande: för statistik en, för statskunskap fyra femtedels, för kulturgeografi en halv, för företagsekonomi med ekonomisk redovisning (bokföring) sju tiondels, för nationalekonomi en, för sociologi en halv och för rättskunskap en halv termin. Dessa ämnen skola i allmänhet studeras i nu angiven ordning (s. 311— 312). Vissa avvikelser från den normala studieordningen kunna emellertid förekomma (s. 364). Undervisning i ekonomisk historia sker inom ramen för det fasta ämnet nationalekonomi och den i nuvarande statsvetenskaplig-filosofisk examen ingående propedeutiska kursen i juridik

ersattes med det nya fasta ämnet rättskunskap. Detta ämne skall läggas upp särskilt för den nu berörda examen. 68. Innan de studerande börja studierna i de enskilda ämnena böra de erhålla ett fågelperspektiv på hela ämnesområdet. Härför h a r en samhällsvetenskaplig orienteringskurs inlagts i början på första höstterminen. Sammanhanget mellan de olika ämnena bör emellertid även beaktas mot slutet av den tidigare examensdelen. Detta sker genom en serie allmänna samhällsvetenskapliga seminarieövningar (s. 336— 340). 69. De allmänna seminarieövningarna utgöra också en lämplig förberedelse för det allmänna samhällsvetenskapliga prov, som avslutar studierna av de fasta ämnena. Syftet härmed är att pröva de studerandes förmåga att, med tillgång till behövliga hjälpmedel, på ett praktiskt problem tillämpa och samordna från olika samhällsvetenskaper tillägnade synpunkter. Vid provet skall alltså icke krävas redovisning a v minneskunskaper. 70. Under politices magisterexamens senare del skola studier bedrivas dels i ett huvudämne under tre terminer, dels i ett stödämne under en termin. De studerande böra lämnas stor frihet vid studiernas uppläggning och inriktning. Såsom huvudämne kan väljas vilket som helst av de samhällsvetenskapliga ämnena. Jämväl ämnet företagsekonomi kan således komma i fråga. Valet av stödämne måste bero av huvudämnet och specialiseringen däri. 71. Studiet av huvudämnet bör vara inriktat dels på förvärvandet av en grundligare överblick över hela ämnesområdet och kännedom om dettas vetenskapliga arbetsmetoder utöver vad som inhämtas i den fasta ämneskursen, dels ock på en mera djupgående specialisering inom någon viss del av ämnet

och ett självständigt examensarbete inom detta område. Dessa båda delar av huvudämnet böra särskilt examineras (huvudämne: allmän kurs och huvudämne: specialkurs). 72. Normalstudietiden för huvudämne: allmän kurs skall tillsammans med den tid ämnet studerats såsom fast ämne vara två terminer. Oavsett inriktningen av de fortsatta studierna böra kunskapsfordringarna i h u v u d ä m n e : allmän kurs vara gemensamma för samtliga studerande med samma huvudämne. De grundläggande fordringarna i huvudämnet komma härigenom i stort sett att motsvara två-betygskurser till övriga filosofiska examina, vilket bl. a. ur undervisnings- och därmed också ur kostnadssynpunkt innebär vissa fördelar (s. 320—322). Kunskapsfordringarna i huvudämne: specialkurs böra däremot fastställas för varje studerande särskilt, allt efter dennes förmåga, intressen och syfte med sin utbildning. 73. Valet av stödämne bör ske i samråd med examinator i huvudämnet. Tilllåtna stödämnen äro de övriga samhällsvetenskapliga ämnena samt vissa andra särskilt angivna ämnen inom filosofiska fakulteten. Jämväl andra ämnen, däribland sådana som äro företrädda vid annan fakultet eller vid fackhögskola, kunna efter särskilt medgivande komma i fråga såsom stödämne (s. 322 —325). Kunskapsfordringarna i stödämnet böra differentieras med hänsyn till valet av huvudämne och specialiseringen inom detta.

Politices kandidatexamen 74. Som tidigare framhållits har kommittén funnit skäl föreslå inrättande jämväl av en politices kandidatexamen. Denna omfattar politices magisterexamens fasta ämnen samt det allmänna samhällsvetenskapliga provet ävensom 515

fortsatta studier i ett valfritt samhällsvetenskapligt ämne. De fortsatta studierna motsvara vad som kräves för huvudä m n e : allmän kurs i politices magisterexamen. Den normala studietiden för politices kandidatexamen kommer härigenom att bli omkring sex terminer. 75. Politices kandidatexamen kommer att utgöra en lämplig utbildning för arbetsuppgifter, vilka kräva en god samhällsvetenskaplig orientering men icke innefatta ett mera kvalificerat utrednings- eller forskningsarbete (s. 328— 330). 76. Politices kandidatexamen utgör i många fall även en lämplig mellanexamen före avläggandet av magisterexamen (s. 330).

Undervisningen och examinationen m. m. 77. Genomförandet av de föreslagna samhällsvetenskapliga examina (politices kandidatexamen och politices magisterexamen) förutsätter icke några m e r a väsentliga förändringar av undervisningen i de samhällsvetenskapliga ämnena. De enda egentliga nyheter som föreslås äro den samhällsvetenskapliga orienteringskursen och det allmänt samhällsvetenskapliga seminariet. 78. Kommittén föreslår att föreläsningarna i större utsträckning än vad nu är fallet kompletteras med olika former av gruppundervisning och övningar. Härvid bör beaktas att grupperna icke böra vara större än som med h ä n s y n till föreliggande undervisningsuppgifter är ändamålsenligt. Vad särskilt gäller undervisningen i de fasta ämnena föreslås att denna kompletteras med en ny form av gruppundervisning (handledningsgrupper). Inom dessa grupper skall förekomma en fortlöpande diskussion av svårare problem, som uppkomma under studiernas lopp. Handle516

daren, som helst icke bör vara examinator i ämnet, har även att tillse att d e studerande erhålla övning i såväl muntlig som skriftlig framställningsförmåga. 79. Till examinator i fast ämne bör kunna förordnas annan lärare än den som självständigt företräder ämnet. Vidare skall medexaminator under vissa förutsättningar kunna förordnas, nämligen när studerande påkallar tentamen i ämne, vari han två gånger underkänts. Såväl examinator som den studerande bör kunna påfordra förordnande av medexaminator. 80. Som tidigare framhållits föreslås att filosofiska fakultetens betygsenhetssystem icke skall tillämpas för de fasta examensämnena. Vid tentamen i något av dessa ämnen ävensom i h u v u d ä m n e : allmän kurs, i stödämne samt vid allmänt samhällsvetenskapligt prov skola betyg givas med något av vitsorden med beröm godkänd, icke utan beröm godkänd, godkänd och icke godkänd. I h u v u d ä m n e : specialkurs skall förekomma förutom ovannämnda vitsord jämväl berömlig och med utmärkt beröm godkänd. I likhet med vad som nu gäller inom bl. a. den juridiska fakulteten föreslås att till omfattningen olika lärokurser icke må krävas för betygen godkänd, icke utan beröm godkänd och med beröm godkänd. 81. Kommittén föreslår att den studerande, utöver de ämnen som skola ingå i hans examen, skall vara oförh i n d r a d att såsom tillvalsämne i politices magisterexamen medtaga varje a n n a t ämne som kan ingå i denna examen eller i filosofie kandidatexamen. 82. I förslaget till stadga om samhällsvetenskapliga examina (bilaga 2) meddelas bestämmelser om efterprövning, riksgiltighet för tentamina och förhållandet till andra examina (49— 55 §§).

Samhällsvetenskaplig ämnesgrupp 83. Genom tillkomsten av de föreslagna samhällsvetenskapliga examina uppkommer ett starkt behov av samarbete mellan de ifrågavarande ämnenas representanter, speciellt beträffande olika undervisningsfrågor. Undervisningens anordning, metoder och inriktning främst inom de särskilda fasta ämnena måste i största möjliga utsträckning syfta till att tillgodose helhetssynpunkten. Vidare uppkomma genom de föreslagna examina en rad rutinfrågor, vilka icke behöva samordnas med andra ärenden inom humanistiska sektionen (motsvarande) och därför lämpligen kunna avlastas från denna. 84. Kommittén föreslår att för frågor som gälla politices kandidat- och politices magisterexamen professorer och andra självständiga företrädare för de samhällsvetenskapliga ämnena skola organiseras som en särskild beslutande enhet (samhällsvetenskapliga ämnesgruppen) inom den humanistiska sektionen. Även för vissa andra universitetsangelägenheter och för det rent vetenskapliga arbetet anser kommittén ett n ä r m a r e samarbete inom ämnesgruppen mellan de samhällsvetenskapliga disciplinernas företrädare önskvärt (s. 387—389). — Angående särskilt yttrande, se s. 532. Lärarorganisation m. m. 85. De av kommittén föreslagna lärarbefattningarha m. na. framgå av den efterföljande kostnadsberäkningen (s. 526 ff.). Här hänvisas därför i första hand till denna samt till kapitel 27 (s. 392—424), där de olika förslagen närmare motiveras. I det följande skola emellertid i korthet beröras bl. a. de nya professurer, som kommittén ansett erforderliga. 86. Som tidigare framhållits föreslås

att ämnet företagsekonomi skall bli självständigt företrätt vid de akademiska läroanstalterna (s. 352—361). Att omedelbart inrätta professurer vid samtliga läroanstalter h a r kommittén icke ansett möjligt. Av vikt är emellertid att ämnet snarast möjligt blir företrätt vid universiteten i Uppsala och Lund. Vidare bör principbeslut fattas om inrättande av en professur vid Stockholms högskola. Undervisningen vid denna läroanstalt samt vid Göteborgs högskola synes tillsvidare kunna meddelas av särskilda kursgivare. 87. Lärare i nationalekonomi, tillhör a n d e den samhällsvetenskapliga ämnesgruppen, skola omhänderha undervisning och examination dels i nationalekonomi för samhällsvetenskapliga examina, för övriga filosofiska examina samt för juris politices magisterexamen, dels i det för juris kandidatexamen och juris politices magisterexamen obligatoriska ämnet ekonomisk samhällskunskap. Kommittén har därför funnit att lärarorganisationen i ämnet måste förstärkas. Sålunda föreslår kommittén, i likhet med socialvetenskapliga forskningskommittén, att två nya professurer inrättas, en vid vartdera av universiteten i Uppsala och Lund. Benämningen på dessa bör bli professur i nationalekonomi med ekonomisk politik. Den del av nu ifrågavarande ämne som kan benämnas ekonomisk politik (tillämpad nationalekonomi) har kommit att få en allt större betydelse. Kommittén h a r bl. a. vid utformningen av den speciellt för förvaltningsverksamhet föreslagna examen, juris politices magisterexamen, beaktat detta. I övrigt föreslås bl. a. inrättande av en preceptorsbefattning i nationalekonomi vid vartdera universitetets humanistiska sektion samt av en biträdande lärarbefattning vid Stockholms hög517

skola. Bl. a. vid sistnämnda läroanstalt böra även assistent- och amanuensbefattningar inrättas. 88. Någon personalförstärkning i statistik vid universiteten anser kommittén icke erforderlig. Främst vid Stockholms högskola men även vid Göteborgs högskola föreligger däremot behov av ytterligare u n d e r o r d n a d e lärarbefattningar. Förslag härom framläggas. 89. I statskunskap föreslås bl. a. inrättande av en biträdande lärarbefattning vid Stockholms högskola. 90. Kommittén föreslår att en professur i sociologi omedelbart inrättas vid Stockholms högskola. Vidare böra professurer i detta ämne småningom komma till stånd även vid Lunds universitet och vid Göteborgs högskola. I övrigt föreslås bl. a. befattningar som biträdande lärare i sociologi i Uppsala och Göteborg; motsvarande befattning i Stockholm bör bibehållas även sedan ämnet där blivit företrätt genom en professur. 91. Kommittén understryker behovet av den av tidigare utredningar föreslagna professuren i kulturgeografi vid Stockholms högskola. Vidare böra de förut föreslagna biträdande lärarbefattningarna i ämnet snarast komma till stånd såväl vid denna läroanstalt som vid de båda universiteten. 92. I fråga om docentbefattningar föreslås inrättande av en sådan befattning i nationalekonomi vid vartdera universitetet samt vid Stockholms högskola. Vid sistnämnda läroanstalt bör vidare inrättas en docentbefattning i sociologi samt en i statistik. 93. Kursanslag förslås för erforderlig undervisning i vissa ämnen, vilka ej kunnat tillgodoses med därför nödvändiga lärarbefattningar. Detta gäller främst ämnet företagsekonomi vid Stockholms och Göteborgs högskolor samt ämnena nationalekonomi och stats518

kunskap vid Göteborgs högskola. Vidare föreslås att de samhällsvetenskapliga ämnesgrupperna erhålla anslag för anordnande av viss för flera ämnen gemensam undervisning. Härvid avses främst kurs i ekonomisk redovisning för såväl juris studerande som politices studerande samt kompletteringskurser i matematik.

Den blandade juridisk-samhällsvetenskapliga utbildningen 94. Som ovan (punkt 4) framhållits är en blandad juridisk-samhällsvetenskaplig examen behövlig. Denna examen bör främst förbereda för arbetsuppgifter inom förvaltningen. Till avsevärd del bestå dessa i att »handlägga ärenden» (jfr not s. 29), varvid god förmåga att tillämpa författningar är av stor betydelse. Särskilt för sådana inom förvaltningen allt mer förekommande arbetsuppgifter, vilka kräva en självständig bedömning av reala förhållanden, äro emellertid även samhällsvetenskapliga insikter av vikt. 95. De egentliga förvaltningsuppgifterna ha hittills i övervägande grad handlagts av jurister. Det synes emellertid som om åtskilliga sådana uppgifter — både inom allmän och enskild förvaltning — lika bra och med bättre förutsättningar för bedömning av de behandlade ärendenas samhälleliga bakgrund och betydelse skulle kunna handläggas av befattningshavare, som med en lämpligt avvägd juridisk utbildning förena viss samhällsvetenskaplig skolning. 96. Nuvarande statsvetenskaplig-juridisk examen är icke lämpligt utformad för att tillgodose det ifrågavarande utbildningsbehovet. Härför fordras en examen som bl. a. innehåller ett starkare och mera allsidigt inslag av juri-

dik. Det enklaste sättet att tillgodose detta utbildningsbehov vore att de blivande förvaltningstjänstemännen avlade såväl en juridisk som en samhällsvetenskaplig examen. Detta skulle emellertid komma att kräva alldeles för lång studietid. Därför föreslås att det juridisksamhällsvetenskapliga utbildningsbehovet skall tillgodoses genom en särskild examen, som benämnes juris politices magisterexamen. Denna bör liksom nuvarande examen avläggas inom den juridiska fakulteten. Angående särskilda yttranden, se s. 530 och 534. 97. Det samhällsvetenskapliga inslaget i juris politices magisterexamen bör i främsta rummet bestå av nationalekonomi. Den blivande tjänstemannen skall erhålla en utbildning, som är tillräcklig för att han skall kunna förstå målsättningarna och verkningarna av olika ekonomiskt politiska åtgärder. Härjämte bör i examen ingå så mycket statistik att han i sin verksamhet kan utnyttja statistiska undersökningar samt samarbeta med yrkesstatistiker. Det behov av sakkunskap på det samhällsvetenskapliga området, som härutöver föreligger, synes i viss mån bero på verksamhetens art. Kommittén har därför ansett det ändamålsenligt att härvidlag ge möjlighet till val mellan ett mindre antal något olika utformade studieriktningar. Utöver de obligatoriska ämnena nationalekonomi och statistik föreslås att denna del av examen, bortsett från en juridisk variant, skall omfatta ettdera av ämnena företagsekonomi, sociologi och statskunskap (s. 428—429). 98. Det juridiska inslaget i examen måste vara mera allsidigt än i statsvetenskaplig-juridisk examen. Erfarenheterna av denna examen visa att dess brister i stor utsträckning kunna hänföras till den juridiska delen. Med hän-

syn till utbildningens syfte måste givetvis liksom hittills de offentligrättsliga ämnena (statsrätt, finansrätt och förvaltningsrätt) ingå i den föreslagna examen. Åt civilrätten bör beredas större utrymme än vad f. n. är fallet. Belativt grundliga civilrättsliga kunskaper behövas nämligen bl. a. som bakgrund för ett i egentlig mening juridiskt studium av de offentligrättsliga ämnena, främst förvaltningsrätt. Vissa grundläggande studier i processrätt behövas icke blott för studierna i förvaltningsrätt utan även för att i praktiken kunna tillämpa de i detta ämne erhållna kunskaperna. Kommittén anser slutligen att jämväl vissa insikter i straffrättens grunder äro nödvändiga för att den juridiska utbildningen inom juris politices magisterexamen skall bliva till fyllest (s. 429—430). 99. Utformningen av juris politices magisterexamen framgår av det schema över studiegången, som återfinnes på s. 431. 100. Bland annat ur kostnadssynpunkt är det angeläget att såvitt möjligt åstadkomma en överensstämmelse mellan de juridiska ämnen som ingå i juris politices magisterexamen och motsvarande ämnen i juris kandidatexamen. En sådan överensstämmelse är en förutsättning för att samma undervisning och samma läroböcker skola kunna utnyttjas för båda dessa examina. Enligt kommitténs förslag skola båda examina bestå av tre delar. Första delen blir överensstämmande. I densamma ingå, med en sammanlagd normal studietid av två terminer, den propedeutiska kursen samt ämnena ekonomisk samhällskunskap, rättshistoria och statsrätt med folkrätt (s. 433—435). 101. De i den andra delen av juris kandidatexamen ingående positivrättsliga ämnena äro — utom straffrätt med juridiska hjälpvetenskaper — i stort sett lämpligt avvägda för att ge en sådan 519

grundläggande juridisk utbildning, som åsyftas inom juris politices magisterexamen. I straffrätt med juridiska hjälpvetenskaper, för vilket beräknas en normal studietid av en termin, äro däremot fordringarna i juris kandidatexamen alltför omfattande för den blandade examen. Kommittén föreslår därför att — förutom ämnena civilrätt I, civilrätt II med internationell privaträtt, processrätt, finansrätt och förvaltningsrätt — ett särskilt examensämne, benämnt straffrätt, skall ingå i juris politices magisterexamen. För ämnet beräknas en studietid av normalt två femtedels termin. Den sammanlagda normala studietiden för denna del av examen blir härigenom fyra terminer. 102. Det har icke befunnits möjligt att, inom ramen av den för examen ber ä k n a d e normala studietiden, låta ämnet allmän rättslära obligatoriskt ingå i juris politices magisterexamen. I en variant av denna examen (se punkt 113) föreslår emellertid en majoritet inom kommittén att såväl studier i detta ämne som fördjupade studier i ett valfritt offentligrättsligt ämne skola krävas. 103. Av de samhällsvetenskapliga ämnena böra nationalekonomi och statistik alltid ingå i juris politices magisterexamen. Kunskapsfordringarna i det förra ämnet böra främst inriktas på den del av nationalekonomien som kan betecknas som ekonomisk politik. Inom denna ämnesdel skola alltid bedrivas fördjupade studier och i samband därmed utarbetas en uppsats. Den normala studietiden för ämnet nationalekonomi beräknas till en och en halv termin. (I en variant av examen, se punkt 110, beräknas studietiden till två terminer.) Härtill kommer den tid, normalt en halv termin, som skall ägnas åt ämnet ekonomisk samhällskunskap i examens första del. De ekonomiska studierna komma alltså att uppdelas på två ämnen 520

om sammanlagt minst två terminers normal studietid (s. 438—439). 104. Med hänsyn till målsättningen för juris politices magisterexamen bör syftet med de statistiska studierna vara att bibringa de studerande elementära insikter i den statistiska teorins viktigaste frågeställningar samt en översiktlig kännedom om den svenska statistikens organisation, innehåll och publikationer. Detta kan ske inom ramen för en normal studietid av en halv termin. Härvid förutsattes att de som skola studera statistik för nu berörda examen delvis skola kunna utnyttja den undervisning i ämnet som meddelas för samhällsvetenskapliga examina. 105. I fråga om det samhällsvetenskapliga inslaget i övrigt skall, som redan framhållits, valfrihet föreligga mellan något av ämnena företagsekonomi, sociologi och statskunskap (se punkterna 110—112). 106. Den normala studietiden för juris politices magisterexamen beräknas till nio terminer, dvs. samma tid som föreslagits för juris kandidatexamen och politices magisterexamen. Av denna studietid kommer något mer än fem terminer att ägnas åt juridiska och icke fullt fyra åt samhällsvetenskapliga studier. I en variant av examen kommer juridiken emellertid att kräva ytterligare en termin medan de samhällsvetenskapliga studierna minskas med motsvarande tid (se punkt 113). 107. För juris politices magisterexamen uppställas krav på förkunskaper i matematik motsvarande dem som föreslagits för samhällsvetenskapliga examina (se punkt 65) samt i terminologiskt latin (se punkt 36). — Angående särskilt yttrande, se s. 543. 108. Studiegången för juris politices magisterexamen bör normalt vara den att de samhällsvetenskapliga ämnena studeras sist. Inom nationalekonomi

och inom en av kombinationerna därjämte i statskunskap skola alltid fördjupade studier bedrivas. Därför har det synts angeläget att ge dessa ämnen en sådan placering att krav på kvalificerade studier kunna upprätthållas. De juridiska studierna skola vara av mera grundläggande art. Det synes därför mest ändamålsenligt att de juridiska ämnena placeras först i studiegången. E n så gott som exakt överensstämmelse kan härigenom åstadkommas mellan juris politices magisterexamen och juris kandidatexamens båda första delar. Detta har ansetts medföra väsentliga fördelar (s. 444—445). Den föreslagna normala studiegången kan emellertid tänkas medföra vissa svårigheter för dem som efter någon tids rent samhällsvetenskapliga studier önska övergå till studier för juris politices magisterexamen. Kommittén har beaktat detta samt föreslagit att vissa för politices kandidat- och magisterexamen fullgjorda prestationer skola få tillgodoräknas för juris politices magisterexamen (se s. 453—454 samt förslaget till stadga om juridiska examina, bilaga 1, 68—69 §§; även förhållandet till andra examina h a r reglerats i stadgan). — Angående särskilt yttrande, se s. 539. 109. För examens tredje del föreslås fyra olika ämneskombinationer. Av dessa äro tre rent samhällsvetenskapliga och en, den juridiska varianten, innefattar ytterligare en termins juridiska studier. 110. Den kombination i vilken ämnet företagsekonomi ingår har följande utformning: statistik en halv termin, företagsekonomi en halv termin och nationalekonomi två terminer. Kunskapsfordringarna i företagsekonomi äro desamma som i motsvarande fasta ämne i samhällsvetenskapliga examina. I nationalekonomi krävas grundligare insikter, främst i ekonomisk teori. Den-

na »ekonomiska kombination» synes vara särskilt lämplig t. ex. för dem, som arbeta med ekonomiska utredningar med juridiskt inslag eller eljest ä r o verksamma inom de grenar av förvaltningen, där arbetsuppgifterna huvudsakligen äro av ekonomisk-juridisk karaktär. 111. I ämneskombinationen med sociologi ägnas den valfria terminen helt åt detta ämne. Vid de sociologiska studierna kan man nämligen icke såsom för det fasta ämnet sociologi i politices kandidat- och magisterexamen utgå från att de studerande förut erhållit en överblick över stora delar av det samhällsvetenskapliga ämnesområdet. 112. I den tredje samhällsvetenskapliga ämneskombinationen läses statskunskap under den valfria terminen. Kunskapsfordringarna i detta ämne bygga på tidigare inhämtade insikter i statsrätt med folkrätt och i förvaltningsrätt. En termins studier i statskunskap komma härigenom att leda till ett resultat jämförligt med vad som kräves för två betygsenheter i filosofie kandidatexamen. Krav på uppsats uppställes. 113. Den juridiska varianten omfattar förutom statistik och nationalekonomi ämnet allmän rättslära samt fördjupade studier i ett valfritt offentligrättsligt ämne. Allmän rättslära skall till omfattningen motsvara samma ämne i juris kandidatexamen. Av den valfria terminen kommer därvid att återstå t r e femtedels termin för fördjupade studier i ett av ämnena förvaltningsrätt, finansrätt, statsrätt eller folkrätt. Denna ämneskombination, som föreslås av en majoritet inom kommittén, h a r ansetts vara särskilt lämplig för sådana verksamhetsgrenar, där arbetsuppgifterna helt eller till övervägande del bestå i att handlägga ärenden. Det kan tänkas att man för vissa förvaltningstjänster finner den juridiska skolning, som kan förvärvas inom första och 521

a n d r a delarna av examen otillräcklig. Enligt majoritetens mening vore det beklagligt om man av denna anledning inom vissa delar av förvaltningen ansåge sig böra vidmakthålla en rekrytering i huvudsak eller enbart av juris kandidater. — Angående särskilt yttrande, se s. 543 ff. 114. Vad ovan anförts angående undervisningen m. m. för juris kandidatexamen gäller i tillämpliga delar för juris politices magisterexamens första o c h andra delar samt för de juridiska ämnen, som kunna ingå i examens tredje del. Endast i straffrätt blir det nödvändigt att anordna en kortare kurs särskilt för den nu berörda examen. Den samhällsvetenskapliga ämnesgruppen skall svara för undervisningen i de samhällsvetenskapliga ämnen, som kunna ingå i juris politices magisterexamens tredje del. Härvid kommer den för de samhällsvetenskapliga examina meddelade undervisningen i allmänhet att kunna utnyttjas jämväl av de juris politices studerande. I nationalekonomi måste emellertid särskild undervisning meddelas. Med hänsyn till detta ämnes betydelse för den berörda examen synes detta vara till fullo motiverat. 115. Juris politices magisterexamen skall avläggas inom den juridiska fakulteten. Vad ovan föreslagits under juris kandidatexamen beträffande tentamina och deras former, examinator och medexaminator, betyg samt avrådning och avstängning skall äga tillämpning jämväl för den nu behandlade examen. Såvitt gäller samhällsvetenskapliga ämnen i tredje delen av examen föreslås emellertid delvis enahanda bestämmelser som för samhällsvetenskapliga examina. De två högsta vitsorden, berömlig och med utmärkt beröm godkänd, kunna givas vid tentamen i nationalekonomi samt i valfritt offentligrättsligt ämne. I övriga ämnen skola betyg givas med 522

något av vitsorden med beröm godkänd, icke utan beröm godkänd och godkänd. 116. I förslaget till examensstadga (bil. 1) meddelas bestämmelser angående tillval av ämne, efterprövning och riksgiltighet av tentamina.

D e n praktiska utbildningen 117. Juris politices magisterexamen h a r närmast utformats med hänsyn till förvaltningens behov. För att examen skall kunna fylla sin uppgift måste emellertid möjligheter öppnas för dem som avlagt densamma att förskaffa sig praktisk tjänstgöring, närmast motsvar a n d e tingstjänstgöring för juris kandidater (s. 474—475). 118. Kommittén föreslår, att en utbildningstjänstgöring för blivande förvaltningstjänstemän organiseras. Denna bör stå öppen för såväl juris politices magistrar som juris kandidater. 119. Tjänstgöringen bör omfatta en sammanlagd tid av 2% år och vara förlagd till två områden. För tjänstgöring böra ifrågakomma sådana områden vilka äga ur utbildningssynpunkt lämpliga arbetsuppgifter. Kommittén h a r funnit att domsagorna och länsstyrelsernas landskanslier äro de för ändamålet mest lämpade. Den förra delen av tjänstgöringen bör därför förläggas till domsaga (tingsutbildning) och den senare till länsstyrelse (förvaltningsutbildning). Tjänstgöringen vid länsstyrelse föreslås till viss del kunna utbytas mot tjänstgöring vid något lokalt statligt, kommunalt eller enskilt förvaltningsorgan. Tjänstgöringstiden bör vara densamma inom de båda områdena eller femton månader (s. 475 ff.). — Angående särskilt yttrande, se s. 546 ff. 120. Det förutsattes att den som fullgör utbildningstjänstgöring vid domsaga skall kunna utföra alla de åligganden som normalt ankomma på tingsno-

tarieaspirant och tingsnotarie under de första femton månadernas tjänstgöring. H i n d e r skall icke möta att förlägga tingsutbildningen efter avslutandet av a n d r a delen av examen och sålunda före examens tredje del. 121. Till fullgörande av utbildningstjänstgöring böra årligen antagas 36 personer. Den som fullgör utbildningstjänstgöring bör åtnjuta avlöning enligt de grunder, som gälla för reglerad befordringsgång. 122. För handläggning av frågor rör a n d e utbildningstjänstgöring bör en särskild nämnd inrättas, nämnden för utbildningstjänstgöring. Nämndens ledamöter skola utses av Kungl. Maj :t och företräda den centrala statsförvaltningen, länsstyrelserna, domstolsväsendet, de juridiska fakulteterna, de samhällsvetenskapliga ämnesgrupperna samt de organisationer, vilkas medlemmar ifrågakomma till utbildningstjänstgöring. 123. Även för dem som avlagt politices kandidateller magisterexamen skulle det vara av betydelse, om en lämplig utbildningstjänstgöring stode till buds. På grund av dessa examinas specialisering i det enskilda fallet på skilda samhällsvetenskaper kan någon standardiserad praktisk utbildning icke organiseras. Det h a r emellertid ansetts angeläget, att i den mån den som avlagt någon av n ä m n d a examina fullgör praktiska arbetsuppgifter av samhällsvetenskaplig art, han får tillgodoräkna sig sådan tjänstgöring vid anställning i statlig tjänst i likhet med tingsutbildning och den föreslagna utbildningstjänstgöringen. Kommittén föreslår, att prövningen skall ankomma på nämnden för utbildningstjänstgöring. Nämnden skall också fungera som rådgivande och övervakande organ i fråga om nu ber ö r d tjänstgöring (s. 486—487). 124. Enligt kommitténs mening vore det värdefullt om den, som fullbordat

första och andra delarna av juris kandidatexamen eller juris politices magisterexamen, före påbörjandet av studiet för tredje delen av examina kunde fullgöra praktisk tjänstgöring vid domsaga eller liknande praktikställe. En sådan mellanpraktik borde göra de följande juridiska och i viss mån även de samhällsvetenskapliga studierna mera fruktbärande. 125. Tillfälle bör beredas studerande inom juridisk fakultet att fullgöra mellanpraktik vid domsaga efter avslutandet av första och andra delarna i juris kandidat- eller juris politices magisterexamen. Härvid bör för dem som avse att fullgöra utbildningstjänstgöring den förra delen av denna, tingsutbildningen, kunna tagas som mellanpraktik. För övriga bör mellanpraktik få tillgodoräknas som del av fullständig tingsutbildning. I båda fallen böra de studerande förordnas till tingsnotarieaspiranter och därefter till tingsnotarier (s. 487 ff.). — Angående särskilda yttranden, se s. 546 ff. och 549 f.

Kompetensbestämmelser 126. Kommittén framlägger i huvudsak endast förslag till sådana ändringar i gällande generella kompetensbestämmelser, vilka föranledas av kommitténs förslag till examina. Däremot har kommittén icke ansett sig kunna pröva vilka formella kompetenskrav, som ur olika synpunkter kunna vara motiverade för särskilda tjänster. 127. Önskvärt är att, liksom för närvarande i stor utsträckning är fallet, flera olika utbildningstyper medföra kompetens till en och samma tjänst. En sådan konkurrerande kompetens bör gälla för ett relativt stort antal tjänster. 128. Den föreslagna juris kandidatexamen bör i kompetensavseende vara likvärdig med den nuvarande (s. 498). 523

129. Juris politices magisterexamen bör på åtskilliga områden inom förvaltningen kunna jämställas med juris kandidatexamen. Vad statsdepartementen beträffar föreslås att examen skall medföra behörighet till befattning som amanuens inom samtliga departement. — Angående särskilt yttrande, se s. 549. Vid länsstyrelserna bör examen medföra enahanda behörighet, som hittills tillkommit juris kandidatexamen. Juris politices magisterexamen skall sålunda bereda kompetens jämväl till befattning som landssekreterare och övriga befattningar å landskansli, där för närvarande enbart juris kandidatexamen kan ifrågakomma. — Angående särskilt yttrande, se s. 549. Kommittén förordar att juris politices magisterexamen medför samma behörighet som juris kandidatexamen för de centrala verk, där 1865 års kungörelse alltjämt gäller (kammarkollegiet och kommerskollegium). Slutligen föreslår kommittén, att till

tjänst inom den civila statsförvaltningen, för vilken enligt verksinstruktion eller annat allmänt stadgande, juris kandidatexamen, kansliexamen eller statsvetenskaplig-juridisk examen medför behörighet, jämväl juris politices magisterexamen skall medföra behörighet (s. 499—500). 130. Politices magisterexamen och politices kandidatexamen böra utan vidare medföra kompetens till samtliga de befattningar, där för närvarande examen vid filosofisk fakultet medför kompetens. I fråga om politices magisterexamen förordar kommittén generell kompetens till samtliga statsdepartement (s. 500— 502). 131. Kommittén framlägger även förslag om jämkning av bestämmelserna om den kompetens, som i vissa fall skall åtfölja statsvetenskaplig examen och examen vid handelshögskola. 132. Utbildningstjänstgöring h a r icke i något fall ansetts böra uppställas som kompetensvillkor (s. 502 f).

Kostnadsberäkning De juridiska fakulteterna Uppsala universitet 1 professur i allmän rättslära 1 30 720 1 professur i internationell rätt 2 30/20 1 preceptorat i civilrätt - 3 172 preceptorat i civilrätt 46 ^^4 1 preceptorat i straffrätt 23 172 1 preceptorat i processrätt 23 172 1 preceptorat i förvaltningsrätt 23 172 1 förste assistent 12 000 1 förste assistent 12 000 1 förste amanuens 0 000 1 andre amanuens 4 008 Kursanslag (utöver nuvarande = 28 400 k r . ) ; specifikation, se nedan 39 300 1 kontorist i Ca 13 8 604 1 kanslibiträde i Ca 11 7 968 1 kanslibiträde i Ca 11 7 968 Kronor 298 320 1 2

Prof essuren beslutad i princip 26/7 1947. Professuren beslutad i princip 30/6 1938.

Lunds universitet 1 professur i allmän rättslära 1 30 720: — (1 professur i internationell rätt; principbeslut). 1 preceptorat i civilrätt 23 172: -— 2 preceptorat i civilrätt 46 344: — 1 preceptorat i straffrätt 23 172: — 1 preceptorat i processrätt 23 172: — 1 preceptorat i förvaltningsrätt 23 172: — 1 förste assistent 12 000: — 1 förste assistent 12 000: — 1 förste amanuens 6 000: — 1 andre amanuens 4 008: — Kursanslag (utöver nuvarande = 23 700 k r . ) ; specifikation, se nedan 44 000: — 1 kontorist i Ca 13 8 604: — 1 kanslibiträde i Ca 11 7 968: — 1 kanslibiträde i Ca 11 7 968: — Kronor 272 300: — Stockholms högskola 1 professur i allmän rättslära 30 720: •— 1 professur i finansrätt med finansvetenskap 30 720: — 1 professur i civilrätt, särskilt arbetsrätt 30 720: -— 1 professur i förvaltningsrätt, särskilt socialvårdsrätt 30 720: — 1 professur i kriminologi • 30 720: — 1 preceptorat i civilrätt 24 408: — 3 preceptorat i civilrätt 73 224: — 1 preceptorat i straffrätt 24 408: — 1 preceptorat i processrätt 24 408: — 1 preceptorat i förvaltningsrätt 24 408: — 1 docentbefattning 21 084: — 1 förste assistent 12 000: — 1 förste assistent 12 000: — 1 andre assistent 10 008: — 1 förste amanuens 6 000: — 1 förste a m a n u e n s 6 000: — 1 andre amanuens 4 008: — Kursanslag (utöver nuvarande = 25 900 k r . ) ; specifikation, se nedan 59 900: — 1 kontorist i Ca 13 9 348: — 1 kanslibiträde i Ca 11 8 652: — 1 kanslibiträde i Ca 11 8 652: — Kronor 482 108: — Specifikation över kursanslagen Uppsala och Lund: 3 propedeutiska kurser 10 500: Undervisning i juridiska hjälpvetenskaper 7 000: Deklarationsövningar i finansrätt 1 200: Undervisning av praktiker såsom ersättning för den praktiska kursen 20 000: — Praktiker för övrig undervisning 15 000: Undervisning i talteknik 2 000: Kurs i terminologiskt latin 3 000: — Bese- och traktamentsersättningar 3 000: — 1

Professuren beslutad i princip 26/7 1947.

Kurs i rättskunskap för pol. kand. och pol. mag. ex Diverse kurser Kronor

5 000 1 000 67 700

Ökning kronor

67 700 28 400 39 300

Uppsala: Kursanslag enligt ovan Avgår nuvarande anslag Lund: Kursanslag enligt ovan Avgår nuvarande anslag Ökning kronor Stockholm: 4 propedeutiska kurser Undervisning i juridiska hjälpvetenskaper Deklarationsövningar i finansrätt Undervisning av praktiker såsom ersättning för den praktiska kursen Praktiker för övrig undervisning Undervisning i talteknik Kurs i terminologiskt latin Bese- och traktamentsersättningar Bättskunskap för pol. kand. och pol. mag. ex Diverse kurser Kronor Avgår nuvarande anslag ö k n i n g kronor

67 700 23 700 44 000 14 000 10 000 1 800 25 000 20 000 4 000 4 000 1 000 5 000 1 000 85 800 25 900 59 900

Stipendier för högre juridiska studier (doktorandstipendier) Uppsala universitet Lunds universitet Stockholms högskola

2 stipendier å 6 000 2 stipendier å 6 000 2 stipendier å 6 000 Kronor

12 000 12 000 12 000 36 000

De samhällsvetenskapliga ämnesgrupperna Uppsala universitet. 1 professur i nationalekonomi med ekonomisk politik 1 1 professur i företagsekonomi 1 preceptorat i nationalekonomi 1 docentbefattning i nationalekonomi 1 1 biträdande lärare i sociologi (befintlig förste ass.-befattning omvandlas) 1 biträdande lärare i kulturgeografi 2 1 förste assistent (företagsekonomi) 1 andre assistent (nationalekonomi) 1 andre assistent (sociologi) 2 1 andre amanuens (nationalekonomi) Kursanslag (utöver nuvarande = 3 900); specifikation, se nedan . . . .

30 720 30 720 23 172 19 860 1 800 13 800 12 000 10 008 10 008 4 008 9 100

1 Vid samma tidpunkt som den nuvarande professuren i nationalekonomi med finansrätt förändras till professur i finansrätt med finansvetenskap. (Kan beräknas bli fr. o. m. budgetåret 1958/59.) 2 Enligt förslag av 1945 års universitetsberedning.

Årligt materielanslag (företagsekonomi) 10 000: •— 2 kanslibiträden i Ca 11 (nationalekonomi och företagsekonomi) . . . . 15 936: •— Kronor 191 132: — Engångsanslag för företagsekonomi Kronor 15 000: — Lunds universitet 1 professur i nationalekonomi med ekonomisk politik 30 720: — 1 professur i sociologi fr. o. m. budgetåret 1958/59 30 720: — 1 professur i företagsekonomi 30 720: — 1 preceptorat i nationalekonomi 23 172: — 2 docentbefattningar (en i nationalekonomi och fr. o. m. budgetåret 1958/59 en i sociologi) 39 720: — 1 biträdande lärare i kulturgeografi 1 13 800: — 1 förste assistent (företagsekonomi) 12 000: — 2 andre assistenter (nationalekonomi och sociologi) 20 016: — 1 andre amanuens (nationalekonomi) 4 008: — Kursanslag (utöver nuvarande = 3 900 k r . ) ; specifikation, se nedan . . 9 100: — Årligt materielanslag (företagsekonomi) 10 000: — 2 kanslibiträden i Ca 11 (nationalekonomi och företagsekonomi) . . . . 15 936: — Kronor 239 912: — Engångsanslag för företagsekonomi Kronor 15 000: — Stockholms högskola 1 professur i sociologi 2 (1 professur i företagsekonomi; principbeslut) 1 professur i kulturgeografi 1 2 docentbefattningar (nationalekonomi och sociologi) 1 docentbefattning i statistik 1 2 biträdande lärare (nationalekonomi och statskunskap) 1 biträdande lärare i nationalekonomi 1 1 förste assistent (statistik) 1 2 andre assistenter (nationalekonomi och sociologi) 2 förste amanuenser (nationalekonomi och statistik) 1 förste amanuens i statistik 1 2 andre amanuenser i nationalekonomi 1 andre amanuens i statistik 1 1 tredje amanuens i statistik Kursanslag; specifikation se nedan 1 kanslibiträde i Ca 11 (sociologi)

30 720: •— 30 720: — 42 168: — 21 084: — 27 600: — 13 800: — 12 000: — 20 016: — 12 000: — 6 000: — 8 016: •— 4 008: •— 2 004: — 27 000: — 8 652: — Kronor 265 788: —

Göteborgs högskola 1 biträdande lärare i sociologi 1 andre assistent (statistik) 1 förste amanuens (statistik) 3 andre amanuenser (nationalekonomi, statskunskap och sociologi) . . Kursanslag; specifikation, se nedan Kronor

13 800: — 10 008: — 6 000: — 12 024: — 25 000: — 66 832: —

1 Enligt 2

förslag av 1945 års universitetsberedning. Förslag om inrättande av en professur i sociologi har framlagts i proposition till 1953 års riksdag. 527

Specifikation

över

k u r s ans lag e n

Uppsala och Lund: Sociallagstiftning, inom ämnet statskunskap (utgår f. n. med 1 500) . . Ekonomisk redovisning Matematik (kompletteringskurs) För medverkan av utomstående lärare i orienteringskursen och de allmänna seminarieövningarna Kronor Avgår: sociallagstiftning 1 500: — företagsekonomi 2 400: — ökning kronor Stockholm: Företagsekonomi Sociallagstiftning inom ämnet statskunskap Ekonomisk redovisning Matematik (kompletteringskurs) För medverkan av utomstående lärare i orienteringskursen och de allmänna seminarieövningarna Kronor Göteborg: Nationalekonomi Statskunskap Företagsekonomi Sociallagstiftning inom ämnet statskunskap Ekonomisk redovisning Matematik (kompletteringskurs) För medverkan av utomstående lärare i orienteringskursen och de allmänna seminarieövningarna Kronor

2 000: — 6 000: — 3 000: — 2 000: •— 13 000: — 3 900: — 9 100: — 12 000: — 2 000: — 8 000: • 3 000: — 2 000: — 27 000: — 6 000: • 6 000: — 6 000: 2 000: •— 2 000: 2 000: 1 000: • 25 000: —

Sammanfattning av årliga anslag enligt ovan Uppsala universitet Juridiska fakulteten Samhällsvetenskapliga ämnesgruppen

298 320: — 191 132: —

489 452: —

Lunds universitet Juridiska fakulteten Samhällsvetenskapliga ämnesgruppen

272 300: — 239 912: —

512 212: —

Stockholms högskola Juridiska fakulteten Samhällsvetenskapliga ämnesgruppen

482 108: — 265 788: —

747 896: —

Göteborgs högskola Samhällsvetenskapliga ämnesgruppen Stipendier

för högre juridiska

studier

66 832: — 36 000: — Summa kronor 1 S52 392: —

Utbildnings tj änst gör ingen Avlöning åt 36 förvaltningsnotarier under första budgetåret (ortsgrupp 3) Nämnden för utbildningstjänstgöring: Ordföranden 2 000: Sekreteraren 8 000: Ledamöterna 3 000: Exp.-kostnader m. m 5 000: — Kronor

31 — 22261

425 628: —

18 000: 443 628:

SÄRSKILDA YTTRANDEN

Herr Lindstedt Socialvetenskapliga forskningskommittén yttrade i motiveringen till sitt i detta betänkande (s. 54) omnämnda förslag bl. a.: »Området för statens och kommunernas verksamhet har sedan länge och särskilt under de senaste decennierna befunnit sig i snabb tillväxt. Det allmänna har pålagts en rad uppgifter, som tidigare varit okända.» I det nu föreliggande betänkandet har detta uttryckts så, att det moderna samhällets förvaltningsverksamhet alltmer fått en förändrad och delvis ny inriktning och att nya uppgifter av ekonomisk och social natur tillkommit. Dessa uttalanden äro otvivelaktigt riktiga, men synas ej fullt klarlägga vad denna utveckling i själva verket innebär. En ny art av lagstiftning kan sägas ha tillkommit, den s. k. sociala lagstiftningen. Denna tog visserligen till en början sikte endast på att förbättra den fattigare befolkningens och vissa samhällsgruppers ställning genom att för dem skapa nya rättigheter gentemot samhället. Men efter hand som den allmänna levnadsstandarden ökats och olika samhällsgrupper emellan väsentligt utjämnats, h a r också denna lagstiftnings karaktär förändrats och kan numera sägas reglera vissa medborgarnas i allmänhet rättigheter och skyldigheter gentemot samhället. En dylik lagstiftning har väl förut funnits, men dess omfattning och betydelse har så ökats, att man med fog kan påstå att ett nytt rättsområde tillkommit. Det är här i första hand fråga om sådan socialvårdslagstiftning, som syf530

tar till att bereda medborgarna större trygghet vid tillfällen, då deras egen förmåga att sörja för sitt uppehälle och sina levnadsbehov på grund av arbetsoförmåga tryter, eller då eljest hjälpoch skyddsåtgärder krävas, som de enskilda icke själva kunna åvägabringa, dvs. lagstiftning om socialförsäkring, arbetarskydd, sjukvård, hälsovård och hygien m. m. Hit höra vidare statens åtgärder för stödjande av vissa näringar och de bestämmelser, som givits rörande villkoren för erhållande av lån och statsbidrag i dylika fall. Mot dessa förvaltningsrättsliga bestämmelser, som för medborgarna grunda rättsanspråk mot det allmänna, stå de lagar och förordningar, som av ekonomiska, social- eller finanspolitiska skäl ålägga medborgarna skyldigheter eller begränsa deras handlingsfrihet, såsom författningarna rörande skogsvård, rörande inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom och jordbruksfastighet, jaktstadgan, fiskeristadgan, rusdrycksförordningen m. fl. Av särskild betydelse är härvid skattelagstiftningen, vars räckvidd delvis är betingad av de statsutgifter som socialpolitiken föranleder. Tillämpningen av alla dessa författningar tillkommer i stor utsträckning icke allmän domstol utan statliga förvaltningsorgan eller särskilt tillsatta nämnder resp. skattemyndigheter. Sålunda avgöras bl. a. vissa tvister mellan arbetare och arbetsgivare av arbetsdomstolen, mellan fastighetsägare och hyresgäster av hyresreglerande myndigheter, beskattningsfrågor av taxerings-

myndigheterna, frågor om socialförsäkringen av särskilda ämbetsverk resp. avdelningar inom dessa, rätten att bygga av arbetsmarknadsstyrelsen, att köpa lantbruk av lantbruksnämnderna osv. Undandragna de allmänna domstolarnas avgöranden äro även sådana för den enskilde betydelsefulla ingripanden, som lagarna om barnavård och om alkoholistvård samt sinnnessjuklagen möjliggöra. Det är naturligt att denna alltmer omfattande förvaltningsrättsliga och ekonomiska lagstiftning kommit att något minska betydelsen av den allmänna lagens regler om medborgarnas inbördes rättigheter och skyldigheter ifråga om förmögenhetsrättsliga förhållanden. Den ojämförligt största delen av befolkningen i vårt land är vida mer beroende av de avgöranden, som träffas om rätt till olycksfall i arbetet, rätten till sjukersättning, pensionsrätt, arbetarskydd, sjukvård, hälsovård, livsmedelshygien, sociala bidrag, skatt osv. än av sin rätt på grund av avtal om köp och byte av fast eller lös egendom, eller på grund av lån eller borgen el. dyl. Dessa förvaltningsrättsliga avgöranden gälla för folkets flertal livsviktiga intressen, av vilkas tillgodoseende en var av dem vid upprepade tillfällen är beroende, under det medborgarna i gemen endast sällan äro parter i ett mål vid allmän domstol. Härtill kommer att en betydande grupp av enskildas anspråk mot varandra numera regleras genom enhetliga avtal olika samhällsgrupper emellan, vilka avtal på grund av sin betydelse för mycket stora delar av befolkningen kommit att framstå mera som rättsregler än som privaträttsliga avtal. Det är klart att det för den enskilde är praktiskt taget likgiltigt, huruvida hans skyldigheter och rättigheter i samhället äro grundade å förvaltningsrätts-

liga bestämmelser eller allmän lag. Han fordrar och h a r rätt att fordra att avgörandet i varje fall sker på ett riktigt och rättvist sätt, och då en av garantierna för all rättskipning är den avgörande myndighetens kunnighet och skicklighet, h a r han också rätt att fordra garanti härför, vare sig fråga är om civilrätt eller förvaltningsrätt. Det fordras i båda fallen i princip samma utbildning. Domaren i förvaltningsmål måste känna rättens allmänna principer om likhet inför lagen, om domarjäv, om skyldigheten att icke döma utan att parten höres och att ej vara domare i egen sak eller samtidigt åklagare och domare. Han måste kunna utreda och handlägga ett mål och rätt tolka lagen efter dess grunder. Vidare måste han känna till reglerna om parts behörighet, om ställföreträdarskap och om fullmakt, reglerna om avtals giltighet, om ställande av pant eller annan säkerhet och om preskription och laga förfall; och han måste kunna pröva värdet av förebragt utredning och bedöma intygs samt parts- och a n d r a utsagors trovärdighet. Det finns ingen anledning varför folket i gemen ej skulle få sin rätt prövad efter riktiga principer och med den garanti som en »domarens» tillfredsställande utbildning utgör. Det följer av det sagda att den, som h a r att avgöra förvaltningsrättsliga ärenden, varav enskilds rätt är beroende, skall ha juridisk utbildning. Att h ä r i skall ingå erforderliga kunskaper i förvaltningsrätt är uppenbart. Då förvaltningens organisation förutsätter att de juridiskt utbildade befattningshavarna i förvaltningen skola kunna handlägga även ärenden, för vilka kräves särskilda kunskaper i samhällsekonomi och statistik, bör en för ifrågavarande tjänstemän a n o r d n a d akademisk examen även omfatta kunskaper i dessa ämnen. 531

Samma kunskaper torde emellertid böra krävas även av dem, som ämna bli domare vid allmän domstol eller advokater eller högre åklagare. Den sociala lagstiftningen har under dess ovan skildrade utvecklingsskede i hög grad påverkat även den allmänna lagens bestämmelser. Jämkning har sålunda av socialpolitiska eller samhällsekonomiska skäl skett även i de grundläggande civilrättsliga principerna i nyttjanderättslagen, i lagarna om skogar, vatten och gruvor, i barnavårdslagen, föräldrabalken m. fl. och tvingande regler införts i avtalslagen, lagarna om avbetalningsköp och försäkringsavtal osv. De viktigaste socialpolitiska och samhällsekonomiska grundsatserna måste därför nu mera än förr vara för nämnda befattningshavare kända. De måste även i större utsträckning än förr äga kännedom både om sociallagstiftningens och förvaltningsrättens olika grenar. Då såväl allmänna lagen med dithörande författningar som den ekonomiska lagstiftningen och politiförfattningarna numera erhållit sådant omfång att ifråga om varje juridisk examen detaljkunskap och specialisering måste anses utesluten, bör en för domare, advokater och högre åklagare avsedd examen, om den skall tillgodose kraven på kunskaper i både juridik, ekonomi och socialpolitik, icke annat än ytterst obetydligt till sitt innehåll skilja sig från den examen, som enligt vad ovan sagts måste krävas av förvaltningens jurister. Med hänsyn härtill och på i huvudsak de skäl i övrigt som anförts i herr v. Hofstens reservation under punkt 4) anser jag endast en juridisk examen böra förekomma och denna böra så utformas, som v. Hofsten föreslagit. Skulle likväl den av kommittén föreslagna juris politices magisterexamen — 532

som jag förmodar med lämpligare benämning — införas, anser jag vad ovan anförts om den nya sociallagstiftningens betydelse visa, att ämnet allmän rättslära icke kan i någon variant uteslutas. Denna examen bör i varje fall giva lika kompetens även till domarbanan och till avläggande av juris licentiatexamen, som den av kommitténs flertal föreslagna juris kandidatexamen. Kommittén har föreslagit att annat behörighetskrav än avlagd studentexamen icke skulle uppställas för rätten att avlägga juridisk examen. Enligt min mening bör fordras godkänt betyg dels liksom hittills i historia och filosofi, dels i matematik.

Herr v. Hofsten med instämmande beträffande punkt 1 av herr Langendorf De sakkunniga borde enligt min uppfattning ha utformat förslaget på ett sådant sätt, att de i följande fyra punkter upptagna önskemålen hade blivit tillgodosedda: 1) en särskild samhällsvetenskaplig fakultet inrättas omedelbart, 2) filosofie kandidatexamen med enbart eller övervägande samhällsvetenvetenskapliga ämnen får inte förekomma, 3) licentiatexamen i de samhällsvetenskapliga ämnena avskaffas, och disputation får ske på grundval av en politices magisterexamen med kvalificerat betyg i huvudämnet, samt 4) den nuvarande statsvetenskapligjuridisk examen avskaffas utan att ersättas av någon ny »biandexamen» (majoritetens juris politices magisterexamen). Juris kandidatexamen får en delvis annan utformning än enligt majoritetsförslaget.

1) Samhällsvetenskaplig fakultet Ståndpunkten att en särskild samhällsvetenskaplig fakultet bör inrättas torde inte kräva någon närmare motivering. De sakkunnigas förslag att blott inrätta en samhällsvetenskaplig ämnesgrupp med mera begränsade befogenheter innebär otvivelaktigt — vilket de sakkunniga också själva framhåller — ett provisorium. Enligt min mening borde man omedelbart ta steget fullt ut och ge denna ämnesgrupp ställningen som helt självständig fakultet. Bildandet av särskilda samhällsvetenskapliga fakulteter skulle otvivelaktigt — såsom erfarenheten från andra länder bestyrker — kraftigt stimulera utvecklingen inom hithörande vetenskapsgrenar. Därjämte skulle det av kommittén u n d e r s t r u k n a önskemålet att hålla samman de samhällsvetenskapliga ämnena till en enhet lättare kunna tillgodoses. Den organisatoriska enheten bör för övrigt även gälla i fråga om lokaler. I stället för att såsom för närvar a n d e varje ämne eller i vissa fall rentav varje professor h a r eller strävar efter att erhålla en egen institution, ett eget bibliotek, en egen föreläsningssal osv., så borde på varje universitetsort alla dylika lokaler för de samhällsvetenskapliga ämnena vara gemensamma eller belägna intill varandra. Därest en samhällsvetenskaplig fakultet inrättas, bör följande examina få avläggas inom denna, nämligen politices kandidatexamen, politices magisterexamen och politices licentiatexamen (den sistnämnda eventuellt ej, jämför punkt 3). Titeln filosofie doktor ersattes med titeln politices doktor inom fakulteten. 2) Filosofie kandidatexamen i samhällsvetenskapliga ämnen avskaffas De sakkunnigas förslag till utformning av samhällsvetenskapliga examina bygger på den otvivelaktigt helt riktiga

uppfattningen, att det i flertalet fall är olämpligt att studera hithörande ämnen fristående från varandra och att studierna följaktligen bör ordnas på ett sådant sätt att de studerande erhåller en orientering inom hela det samhällsvetenskapliga ämnesområdet. För att kunna tillgodose detta önskemål h a r de sakkunniga vid utformningen av samhällsvetenskapliga examina ansett sig böra bryta med det nuvarande betygsenhetssystemet. Mot denna bakgrund framstår det som en anomali att fortfarande tillåta filosofie kandidatexamen i enbart samhällsvetenskapliga ämnen, exempelvis med två betygsenheter i vardera statistik, nationalekonomi och statskunskap. E n b a r t rent organisatoriska skäl talar för att en sådan examen inte bör vara tillåten. Förslaget innebär ju, att särskilda kurser för samhällsvetenskapliga examina anordnas. Det skulle under sådana förhållanden vara olämpligt och oekonomiskt, om man förutom de studerande för samhällsvetenskapliga examina hade ett måhända rätt stort antal studerande, som önskade avlägga en filosofie kandidatexamen av traditionell typEn filosofie kandidatexamen med ett samhällsvetenskapligt ämne och två icke-samhällsvetenskapliga ämnen måste dock givetvis kunna få förekomma (statistik, ärftlighetslära, kemi; statskunskap, historia, geografi osv.). Det synes vara lämpligt att uppställa det villkoret att i en filosofie kandidatexamen alltid måste ingå minst två ickesamhällsvetenskapliga ämnen. Därest en särskild samhällsvetenskaplig fakultet inrättas, bör detta medföra den konsekvensen, att filosofie kandidatexamen inte kan avläggas inom denna fakultet men att samhällsvetenskapliga ämnen kan medtas i filosofie kandidatexamen, som avlägges inom filosofiska fakulteten.

3) Filosofie licentiatexamen i samhällsvetenskapliga ämnen avskaffas Om den särskilda politices kandidatexamen inrättas och om man dessutom har politices magisterexamen, förefaller det inte nödvändigt att därjämte bibehålla licentiatexamen. Mer än två examina före disputationsprovet synes nämligen inte lämpligt, och disputation bör sålunda kunna ske direkt på politices magisterexamen. Bätten att disputera bör dock vara förbehållen den som i huvudämnet erhållit något av de tre högsta betygen (AB, a, A). 4) Juris politices magisterexamen inrättas ej. Juris kandidatexamen får en delvis annan utformning än enligt majoritetsförslaget Huvudmotiveringen för inrättandet av den hittillsvarande statsvetenskapligjuridisk examen, liksom för den av de sakkunniga föreslagna juris politices magisterexamen, är behovet av en utbildningsform, som direkt svarar mot statsförvaltningens behov. Enligt de sakkunniga bör detta behov tillgodoses genom att man i en och samma examen söker pressa in i stort sett alla de kunskaper, som en person sysselsatt inom förvaltningen kan komma att behöva. Begreppet förvaltning är mycket vidsträckt. Av de sakkunnigas redogörelse (Avd. V, kap. 28) framgår, att det är ett önskemål, att en förvaltningstjänsteman i allmänhet äger mera djupgående juridiska kunskaper än som rymmes inom den nuvarande statsvetenskaplig-juridisk examen. Han bör därjämte äga goda samhällsvetenskapliga kunskaper främst i nationalekonomi, men även i statistik, företagsekonomi och sociologi. Utöver de av de sakkunniga sålunda angivna önskemålen kunde man även peka på betydelsen av kunskaper i förvaltningsorganisation. För flertalet studenter torde det vara

omöjligt att under den studietid, som förutsatts för juris politices magisterexamen, hinna med att inhämta dessa kunskaper. Om många, delvis helt skilda ämnen skall studeras under denna tid, måste resultatet bli, att kunskaperna i varje ämne blir skäligen ytliga. Slutsatsen härav måste bli att tanken på en särskilt för förvaltningen avpassad examen är felaktig, åtminstone såvida denna examen blott består av en »nedbantad» juris kandidatexamen kompletterad med en likaledes »nedbantad» politices magisterexamen. Förvaltningsorganisationen bör i stället uppbyggas så, att en specialisering på olika slag av arbetsuppgifter, dels för jurister och dels för samhällsvetare, äger rum. Mot denna tankegång riktas den invändningen, att åtskilliga förvaltningsenheter är så små, att en specialisering av arbetsuppgifterna på personer med olika utbildning inte är möjlig. Bland annat skulle länsstyrelserna vara exempel på förvaltningsorgan, där man av åtminstone vissa tjänstemän måste kräva såväl juridisk som samhällsvetenskaplig skolning. Denna invändning finner jag inte vägande. Även om man inom vissa förvaltningsorgan tvingas anförtro en mängd mycket skiftande arbetsuppgifter åt en och samma person, så är det bättre om denne person har erhållit en någorlunda grundlig utbildning för vissa av arbetsuppgifterna, än att han erhållit mer eller mindre ytliga kunskaper över ett större fält. Grundliga kunskaper på ett område visar sig erfarenhetsmässigt vara till mycket god hjälp för att snabbt lära sig behärska andra områden. Ytterligare bör påpekas hur vanligt det är inom yrken, som inte nödvändigt kräver en hög grad av specialisering, att personer erhåller en annan sysselsättning än den som de

egentligen har utbildat sig för. Detta behöver inte alls anses som en olägenhet; tvärtom kan det många gånger vara en fördel att personer med olika utbildning ägnar sig åt samma yrke, liksom att personer med en viss utbildning under livets gång ägnar sig åt flera olika yrken. Ur individens synpunkt ter sig förhållandena på ett likartat sätt. Den som avlagt en examen med såväl juridik som samhällsvetenskap men med mindre juridik än en jur. kand. och med mindre samhällskunskap än en pol. mag., kommer alltid att ha en känsla av att ha försökt att samtidigt sätta sig på två stolar men i stället ha hamnat mellan dem. En person med en dylik examen blir nämligen inte erkänd vare sig som jurist eller samhällsvetare; att han i stället h a r blivit »förvaltare» innebär blott föga kompensation, eftersom han inte har inhämtat några kunskaper, som blott förekommer i hans examen, men inte i någon annan. Om en examen för förvaltningstjänstemän skall erhålla verklig slagkraft, måste den innefatta betydande element, som helt saknas i andra examina (förvaltningsorganisation, språkbehandlingsförmåga m. m.). De sakkunniga har, i en alldeles riktig känsla av att juris politices magisterexamen borde erhålla en »tyngdpunkt» i förhållande till den nuvarande statsvetenskaplig-juridisk examen, utökat den juridiska delen på bekostnad av den samhällsvetenskapliga. Trots att förslaget innebär en förskjutning av tyngdpunkten i examen åt det juridiska hållet, kommer dock ej ens de som valt den s. k. juridiska varianten av juris politices magisterexamen att accepteras som »jurister». När det gäller juris kandidatexamen, innebär den viktigaste förändringen i de sakkunnigas förslag, att i denna examen införes ett moment av specialise-

ring och fördjupning, som för närvarande saknas. I fråga om statsvetenskaplig-filosofisk examen, finns redan nu möjligheter till fördjupning. Förslaget till politices magisterexamen innebär, att denna specialisering blir mera utpräglad; i huvudämnet kommer att krävas inte mindre än 3 % — 4 terminers studier. Det måste vara en riktig tanke att på detta sätt införa en viss specialisering i dessa båda examina. Mot bakgrunden härav framstår de sakkunnigas förslag till juris politices magisterexamen som egenartat. Denna examen kan nämligen knappast sägas innehålla något specialiserings- och fördjupningselement och den innehåller inte några studier, sorn inte också förekommer inom juris kandidatexamen eller politices magisterexamen. Det kan inte vara riktigt att konstruera en examen, som först avlägges vid 25-årsåldern, utan ett betydligt starkare element av specialisering än vad som är möjligt, om examen skall omfatta ett stort antal såväl samhällsvetenskapliga som juridiska ämnen. Gentemot det här ovan förda resonemanget riktas den invändningen, att den hittillsvarande statsvetenskapligjuridiska examen har visat sig fylla en uppgift och att följaktligen en examen av denna typ bör få finnas kvar. Framgången för statsvetenskaplig-juridisk examen är dock inte överväldigande. Det antal personer, som avlägger denna examen, är obetydligt jämfört med dem som avlägger juris kandidatexamen, och någon tendens till ökning föreligger inte. Inom statsförvaltningen spelar personer med statsvetenskaplig-juridisk examen en förhållandevis mycket ringa roll — detta gäller även de yngre årgångarna — och det finnes föga anledning att tro, att de sakkunnigas förslag till ändring av examen till juris politices magisterexamen, kommer att 535

medföra någon ändring i detta förhållande. I detta sammanhang bör påpekas, att kravet på studentkunskaper i latin för den nuvarande juris kandidatexamen men däremot inte för statsvetenskapligjuridisk examen otvivelaktigt har rätt kraftigt bidragit till rekryteringen till den sistnämnda examen. Om nu enligt de sakkunnigas förslag kravet på dylika latinkunskaper för juris kandidatexamen försvinner, så bortfaller därmed ett väsentligt incitament för studier till juris politices magisterexamen. Ej heller erfarenheterna i utlandet pekar på att en blandad samhällsvetenskaplig-juridisk examen är lämplig. Förhållandena i Danmark synes därvid vara särskilt belysande. Cand. polit. vid Köpenhamns universitet var tidigare en dylik biandexamen men spelade då ingen större roll. När examen omlades och fick ett nästan helt samhällsvetenskapligt innehåll, väckte den omedelbart ett ökat intresse. Antalet årligen examinerade steg starkt, och denna examen har visat sig lämplig för ett mycket stort antal förvaltningstjänstemän. Till sist må påpekas att man, därest juris politices magisterexamen inte inrättas, undgår svårigheterna i namnfrågan. Kommitténs förslag med en examen benämnd juris politices magisterexamen (jur. pol. mag.) och en annan benämnd politices magisterexamen (pol. mag.) må synas vara logiskt tillfredsställande, men det är likväl avgjort olämpligt. Prefixet »jur.» i den förra titeln kommer förmodligen ofta att tappas bort, och sammanblandningar med den helt olikartade examen pol. mag. följaktligen att ske. Även i den mån den fullständiga titeln jur. pol. mag. anges, kommer den föreställningen lätt att uppkomma, att examen ger samma samhällsvetenskapliga kompetens som pol. mag., vilket ju inte alls är fallet. 536

Om juris politices magisterexamen inte inrättas, uppkommer frågan huruvida juris kandidatexamen bör utformas på det sätt som majoriteten föreslagit. Uppenbarligen finnes skäl som talar för att juris kandidatexamen under sådana förhållanden bör erhålla ett större samhällsvetenskapligt inslag än enligt förslaget. Två vägar kan därvid beträdas. Enligt den ena införes olika linjer inom juris kandidatexamen; enligt den a n d r a göres examen helt eller nästan helt standardiserad, men samhällskunskaperna får taga ett större obligatoriskt utrymme än den halva termin som ägnas häråt i kommitténs förslag. Den förra lösningen skulle kunna innebära att juris kandidatexamen dels hade en rent juridisk linje i överensstämmelse med majoritetsförslaget, dels hade en eller ett par linjer med ett icke ringa samhällsvetenskapligt inslag. I själva verket borde såväl den juridiska som statskunskapsvarianten i de sakkunnigas förslag till juris politices magisterexamen kunna infogas som varianter av juris kandidatexamen och ge samma kompetens som denna. I fråga om statskunskapsvarianten förutsätter detta, att studierna i statskunskap inte innehåller för mycket av utländskt statsskick, politiska idéer och modern politisk historia utan i stället lägges som en statsvetenskaplig analys av samhällsförhållanden och institutioner. De återstående varianterna av juris politices magisterexamen kan däremot inte rimligtvis infogas i juris kandidatexamen; därtill är det juridiska inslaget alltför begränsat. Man torde kunna räkna med att den juridiska varianten och statskunskapsvarianten ger ett bättre resultat inom juris kandidatexamen än inom en juris politices magisterexamen, även om studiestoffet i båda fallen vore detsamma

som enligt de sakkunnigas förslag. Detta sammanhänger med den stora roll, som den yttre ramen för studierna och deras allmänna karaktär ständigt spelar. Efter att ha börjat sina studier för juris kandidatexamen inhämtar den studerande snart vad man väntar sig av en »jurist» i fråga om exempelvis stringens, formuleringsskicklighet och noggrannhet, och detta kommer att prägla hela hans föreställningsvärld och hans sätt att studera, även om examen skulle innehålla några moment, som inte är rent juridiska i traditionell bemärkelse. Som ett belägg för att detta resonemang är riktigt kan nämnas att de som nu studerar för statsvetenskaplig-juridisk examen torde kunna anses inta en särställning jämförda med dem som studerar för juris kandidatexamen. Man väntar sig mindre kunskaper av de förra, även i de fall då kursfordringarna i enskilda ämnen är desamma. E h u r u vissa skäl talar för den nu skisserade lösningen med en uppdelning av juris kandidatexamen på flera linjer, så torde dock övervägande skäl tala för att denna examen bör vara i huvudsak standardiserad. Det följande resonemanget utgår från att examen i detta hänseende bör vara utformad så som majoriteten föreslagit, dvs. med helstandardiserade studier under åtta terminer och med valfri fördjupning under den nionde och sista terminen. Enligt majoritetsförslaget skall flertalet av de befattningar, som nu rekryteras med juris kandidater i fortsättningen rekryteras med juris kandidater eller juris politices magistrar, varvid förutsattes att de senare kommer att spela en större roll än vad som hittills tillkommit personer med statsvetenskaplig-juridisk examen. Om juris politices magisterexamen inte inrättas, så måste — som ovan framhållits — följden bli, att personer med en rent

samhällsvetenskaplig utbildning, dvs. politices magistrar, erhåller ett något större utrymme, närmast inom förvaltningen. Återstående befattningar kommer att rekryteras bland juris kandidater. Enligt det traditionella resonemanget borde man bland dylika befattningar skilja mellan sådana, som kräver en rent juridisk utbildning och sådana, för vilka ett inslag av samhällskunskaper är erforderligt eller åtminstone önskvärt. Till den förra kategorien skulle höra domare, högre åklagare och advokater, medan tjänsterna inom förvaltningen skulle tillhöra den senare kategorien. Frågan är emellertid om inte ett samhällsvetenskapligt inslag i studierna, väsentligt större än vad som ingår i majoritetsförslaget till juris kandidatexamen, skulle vara ej blott försvarligt utan direkt behövligt för alla dessa kategorier, även om det måste köpas till priset av minskad studietid i juridiska ämnen. Den kritik, som nu ofta riktas mot jurister för deras bristande samhällskunskaper och deras rent formella sätt att handlägga ärenden och lösa olika uppkommande problem, är otvivelaktigt många gånger berättigad. Detta gäller inte bara förvaltningsjurister utan i minst lika hög grad domare och advokater. Det må även påpekas i hur stor utsträckning den högre förvaltningen rekryteras bland personer, som under ett antal år tjänstgjort som domare. Om studietiden skall vara begränsad till nio terminer — och detta torde böra vara en förutsättning för resonemanget — och om ökade samhällsvetenskapliga studier skall få plats i studiegången, så måste detta innebära att utrymmet för de juridiska studierna reduceras. I motiveringen till sakkunnigeförslaget talas med stort eftertryck (s. 88 ff.) om önskvärdheten av att studierna för 537

juris kandidatexamen kommer att innehålla mindre element av lagkunskap och av minneskunskap än vad som för närvarande är fallet. Frågan är emellertid om detta önskemål verkligen kommer att bli tillgodosett med det examensförslag, som de sakkunniga h a r lagt fram. Förslaget avviker dock ej mera från den nuvarande juris kandidatexamen än att kraven på minneskunskaper även i fortsättningen kommer att kunna hållas på en alltför hög nivå. En viss ytterligare reduktion av juridiken bör enligt min mening inte behöva möta några betänkligheter. Närmast synes man därvid böra komma till att studierna i civilrätt under den åttonde terminen bör bytas ut mot studier i samhällsvetenskap. Denna reduktion i de juridiska studierna går visserligen närmast ut över vad som enligt planen skall innebära fördjupade studier inom olika delar av civilrätten. Enär ett stort antal studerande torde komma att välja civilrätt som fördjupningsämne under den nionde terminen, torde civilrätten likväl få ett tillräckligt utrymme i examen. Den åttonde terminen skulle i stället ägnas åt studier i nationalekonomi jämte socialpolitik. Vidare skulle såsom fördjupningsämne under den nionde terminen alternativt kunna väljas ett samhällsvetenskapligt ämne vilket som helst, således även sociologi, statistik och statskunskap. Enligt detta förslag skulle juris kandidatexamen sålunda erhålla följande utformning: Studietid Termin Examensämne eller kurs i veckor 1 h Propedeutisk kurs 10 Ekonomisk samhällskunsk.. . 10 2 v Rättshistoria 10 Statsrätt med folkrätt 10 3 h Civilrätt I 20 4 v Civilrätt II med internationell privaträtt 20 538

5h 6v 7h 8v 9h

Straffrätt med juridiska hjälpvetenskaper Processrätt Finansrätt Förvaltningsrätt Allmän rättslära Nationalekonomi med socialpolitik Valfritt juridiskt eller samhällsvetenskapligt ämne . . . .

20 12 8 12 8 20 20

Vissa skäl talar uppenbarligen för att studieordningen såtillvida bör vara en annan, att den åttonde terminens studier i nationalekonomi med socialpolitik borde komma omedelbart efter den andra terminen med dess ekonomiska samhällskunskap. Att ämnena likväl i ovanstående uppställning ansetts kunna placeras långt ifrån varandra, beror på att studierna i de båda ämnena avses få helt olika karaktär, bland annat sammanhängande med att de studerandes mogenhet kan förutsättas vara en helt annan under den åttonde än under den första terminen. Studierna i ekonomisk samhällskunskap skall ha till syfte att bibringa studenterna allmänna kunskaper om det nutida svenska samhället. Därest man kunde förutsätta, att samtliga studerande hade avlagt studentexamen på den sociala grenen av den allmänna linjen av det nya gymnasiet, skulle detta studium helt kunna utgå ur studieplanen. Att ställa krav på kunskaper motsvarande den nyssnämnda gymnasiegrenen kan dock inte gärna komma i fråga. Den åttonde terminens studier i nationalekonomi med socialpolitik skall däremot — i den mån det kan medhinnas under en termin — ge de teoretiska kunskaper, som krävs för att förstå de ekonomiska sammanhangen i det nutida samhället och göra det möjligt för de examinerade att följa den politiska diskussionen i dylika frågor. Det h ä r framlagda förslaget till utformning av juris kandidatexamen för-

utsätter uppenbarligen vissa justeringar i förslaget till lärarorganisation. Jag h a r dock inte ansett mig kunna i detta särskilda yttrande gå närmare in på hithörande problem.

diska varianten, vilken jag ej kunnat ansluta mig till liksom h e r r a r Ahrnborg, Langendorf och Persson. De ölägenheter som följa med den av majoriteten föreslagna studieordningen för jur. pol. mag. äro följande.

På grund av de här ovan anförda skälen har jag kommit till den slutsatsen, att statsvetenskaplig-juridisk examen bör avskaffas, att de sakkunnigas förslag till juris politices magisterexamen ej alls bör genomföras samt att juris kandidatexamen bör erhålla en delvis annan utformning än enligt förslaget.

1) De samhällsvetenskapliga studierna delas upp i två perioder. Sålunda komma studierna i nationalekonomi tre år efter studierna i ekonomisk samhällskunskap och studierna i statskunskap två år efter studierna i statsrätt. Denna läsning i omgångar har av majoriteten betecknats som en fördel, då kunskaperna på detta sätt skulle få tid att »mogna». Jag anser, att det ligger n ä r m a r e till hands antaga, att de i huvudsak deskriptiva kunskaper som erhållas i ekonomisk samhällskunskap och statsrätt komma att till större delen vara bortglömda, då de senare studierna startas. Det blir därför nödvändigt med tidsödande repetitioner, som antingen komma att begränsa den tid som står till buds för fördjupade studier i nationalekonomi och statskunskap eller medföra att den tid som anslagits för dessa studier kommer att överskridas icke oväsentligt. En koncentration av studierna är därför nödvändig, om den fördjupning som är önskvärd skall kunna ske inom den tidsram som står till buds. Vinner majoritetens förslag beaktande, innebär det i praktiken en kvalitetssänkning jämfört med den nuvarande tvåbetygs-standarden.

Herr Löwegren Majoritetens utformning av studieordningen för jur. pol. mag.-examen h a r bl. a. dikterats av ett önskemål om att de studerande som ämna avlägga denna examen så länge som möjligt skola kunna följa samma undervisning som de studerande som ämna avlägga jur. kand.-examen. På detta sätt skulle ett val mellan dessa två examina kunna ske på ett senare stadium än om de två studieordningarna vore olika redan från början. Enligt min mening medför denna gemensamma studiegång flera allvarliga olägenheter för studierna till jur. pol. mag.-examen, vilka i huvudsak kunna undvikas om man ordnar en särskild studiegång för denna examen. Den gemensamma studiegången synes mig icke vara av sådan betydelse att den skall få stå i vägen för en mer rationell utformning av jur. pol. mag.examen. Majoritetens studieordning bör därför icke bli den som normalt följes vid studierna. Däremot kan majoritetens studieordning — med undantag för den juridiska varianten — accepteras som en alternativ studieordning för dem som ämna övergå från jur. kand.-studier till jur. pol. mag.-studier. I de följande resonemangen bortser jag från den juri-

2) På grund av bundenheten till jur. kand:s studieordning nödgas studerande till jur. pol. mag. under de två första terminerna läsa ämnen av mer historisk och allmänbildande art. Dessa studier framstå som mindre nödvändiga för dem som genom samhällsvetenskapliga studier erhålla goda kunskaper av dylik karaktär inom näraliggande och delvis gemensamma ämnesområden. Detta kan icke anses vara ett rationellt utnytt-

jande av den korta tid som står till förfogande. Vad ovan sagts gäller särskilt rättshistoria. Majoritetens uppfattning att rättshistoriska kunskaper äro nödvändiga för de juridiska studierna inom jur. pol. mag.-examen torde innebära en stark överdrift. De nackdelar som eventuellt kunna bli följden av att rättshistorien slopas i denna examen måste emellertid vägas mot de fördelar som kunna vinnas genom att tiden utnyttjas för bättre ändamål. Ämnet ingår icke i den nuvarande examen och ett behov av kunskaper i rättshistoria har i den tidigare diskussionen kring examen icke heller hörts av. För den som senare icke kommer att bedriva fördjupade juridiska studier eller behandla kvalificerade juridiska uppgifter torde saknaden av dessa kunskaper endast i undantagsfall göra sig påmind. För inhämtande av kunskaper i övriga juridiska ämnen inom examen torde de rättshistoriska kunskaperna icke vara nödvändiga eller lätt kunna inhämtas genom kursiv läsning av begränsade partier. 3) Majoritetens förslag innebär, att statsrätten med smärre inslag av statskunskap blir obligatorisk under det att ordentliga studier i statskunskap endast ske i den ena varianten av examen. Sålunda komma samtliga studerande att läsa statsrätt, men blott en del av dem statskunskap. Denna ordning är icke lycklig, då det framför allt är studier i statskunskap som äro av värde för denna examen. Den kritik som riktats mot den nuvarande examen ifråga om statsrätten har ju i allmänhet menat att detta ämne borde slopas och dess grunder inläras inom statskunskapen. Man bör därför eftersträva en studieordning, där ämnet statskunskap är obligatoriskt, varvid statsrätten kan bortfalla. 4) Endast nationalekonomi och statistik äro obligatoriska samhällsvetenskapliga ämnen i examen. Dessutom 540

läses endera av statskunskap, företagsekonomi eller sociologi. Härigenom bli de samhällsvetenskapliga studiernas allsidighet stympad på ett mycket betänkligt sätt. Man bör eftersträva att dessa ämnen inom gruppen om möjligt bli obligatoriska. 5) En huvudtanke i kommitténs förslag till jur. kand.- och pol. mag.-examen har varit att bereda möjligheter till en viss tids fördjupade studier inom ett valfritt ämne. Självklart bör även inom jur. pol. mag.-examen en viss fördjupning äga rum. Det har emellertid varit mycket svårt att i förslaget få tid över till dylika studier inom jur. pol. mag.-examen, då denna måste omspänna så stora områden. Bundenheten vid jur. kand:s studieordning h a r ytterligare inskränkt möjligheterna att bereda tid för fördjupade studier. 6) Ämnet allmän rättslära har icke medtagits som obligatoriskt ämne i jur. pol. mag., vilket hade varit mycket värdefullt med tanke på den uppläggning som detta ämne föreslagits erhålla. De vidare vyer och mer principiella synpunkter som de studerande komma i kontakt med u n d e r studierna i rättslära torde även kunna på ett värdefullt sätt berika och komplettera de samhällsvetenskapliga studierna. 7) Majoritetens förslag bereder icke möjligheter till fortsatta studier i något offentligrättsligt ämne utan att på ett icke acceptabelt sätt inkräkta på de samhällsvetenskapliga studierna, såsom skett i den juridiska varianten. Eftersom civilrätten och processrätten enligt förslaget komma att läsas i samma utsträckning som till jur. kand.-examen, torde fortsatta studier i förvaltningsrätt eller finansrätt kunna lämna ett större utbyte än vad som är fallet i den nuvarande examen och bli av värde för många blivande statstjänstemän. Därmed bortfaller även den kritik som rik-

tats mot de fortsatta studierna i förvaltningsrätt och finansrätt enligt den nuvarande examensformen och som menat att det juridiska underlaget icke är tillräckligt. 8) Förslaget till studieordning för jur. pol. mag.-examen öppnar icke tillräckligt smidiga möjligheter för övergång från studier till pol. mag.-examen till studier till jur. pol. mag.-examen. En dylik övergång skulle medföra bl. a. kännbara tidsförluster. Det bör emellertid observeras att valet bland de studer a n d e i mycket stor utsträckning f. n. sker mellan de två nuvarande linjerna hos pol. mag.-examen och övergångar från den ena till den andra äro en vanlig företeelse. Det synes som om det även i framtiden vore lämpligast att i första h a n d underlätta dylika övergångar, då jur. pol. mag.-examen förblir n ä r m a r e besläktad med pol. mag.-examen än med jur. kand.-examen.

I avsikt att i möjligaste mån undvika de ölägenheter som ovan nämnts föreslår jag följande huvudstudieordning för jur. pol. mag.-examen. I syfte att belysa parallelliteten med studierna till pol. mag.-examen återges även studieordningen för denna examen med den mindre förändring som är nödvändig. Denna ändring innebär blott att företagsekonomi och kulturgeografi, vilka ämnen läsas efter varandra, byta plats, vilket icke torde medföra nämnvärda svårigheter. Avsikten med ändringen är, att de som läsa kulturgeografi på bägge linjer skola kunna följa samma kurser, förlagda till senare delen av en hösttermin. Särskild undervisning för studerande till jur. pol. mag.-examen kommer endast att behövas för nationalekonomi. Sådan undervisning förutses emellertid även i majoritetens förslag.

Pol. mag. Majoritetens förslag Statistik Statskunskap Kulturgeografi

20 Reservationens förslag Statistik 20

Jur. pol. mag. Termin Reservationens förslag Statistik 10 1 h Kulturgeografi 10

16 4

Statskunskap Bokföring

Statskunskap Bokföring

16 4

2v

10 10

3h

16 4

Kulturgeografi 6 Företagsekonomi (med bokföring) 14

Företagsekonomi Kulturgeografi

. . . . 10 10

Företagsekonomi Nationalekonomi

Nationalekonomi

Nationalekonomi

20 Nationalekonomi

4v

Civilrätt I 20 Civilrätt II med internationell p r i v a t r ä t t 20

5h

8 12

7h

8 . . . . 12

8v

Allmän r ä t t s l ä r a . . . . 8 Sociologi eller fortsättningsstudier i valfritt ä m n e 12

9h

Straffrätt Processrätt Finansrätt Förvaltningsrätt

Fortsättningsstudier kunna ske i förvaltningsrätt, finansrätt eller ettdera av de samhällsvetenskapliga ämnen som obligatoriskt ingå i examen.

6v

De väsentligaste skiljaktigheterna mellan detta förslag och majoritetens förslag äro, att de samhällsvetenskapliga studierna komma i början i stället 541

för i slutet av studierna. Denna ordningsföljd torde överensstämma med den som f. n. oftast förekommer i den nuvarande examen. Gentemot mitt förslag h a r anförts att studierna i nationalekonomi skulle vinna på att komma sist, emedan de studerande skulle hinna mogna mer fram till denna tidpunkt. Skillnaden i studiekapaciteten mellan den 4:e och 9:e terminen synes mig emellertid icke vara så påtaglig att argumentet kan få avgörande betydelse. Däremot är det av vikt att ett ämne som nationalekonomi, vilket av erfarenhet visat sig svårsmält för vissa studerande som sakna viss läggning, kommer relativt tidigt. Detta i syfte att förhindra att den som saknar sådan läggning skall behöva avbryta studierna först efter ungefär 4 års tid, såsom skulle bli fallet enligt majoritetens förslag. För studierna i statskunskap innebär den av mig föreslagna studieordningen, att man icke kan dra nytta av tidigare studier i förvaltningsrätt såsom sker enligt majoritetens förslag. Den del av statskunskapen som är besläktad med detta ämne är emellertid relativt liten. Inga större olägenheter torde därför följa av att studierna i förvaltningsrätt komma senare. En annan skiljaktighet i mitt förslag är att propedeutiska kursen bortfaller. Denna kurs omfattar emellertid huvudsakligen civilrätt, varför förslaget icke medför, att några kunskaper icke inhämtas. Däremot kommer givetvis de civilrättsliga studierna under 5:e terminen att inledas på ett något mer abrupt sätt än för studerande som följa studieordningen för jur. kand.-examen. Man kan dock räkna med att studenterna efter fyra terminers studier i samhällsvetenskapliga ämnen skola ha nått en sådan läsvana och arbetsförmåga, att de utan större svårigheter skola kunna inhämta försprånget hos sina ett år yngre

kamrater. Dessutom börja studierna i civilrätt på en hösttermin och man torde kunna räkna med att sommaren kan disponeras av de flesta studenterna för vissa inledande studier i ämnet. Man har även att ta hänsyn till att undervisningen under den propedeutiska kursen måste ske på ett mycket skolmässigt och elementärt sätt, varför det synes onödigt att tvinga mer försigkomna studenter följa denna. Ytterligare en omständighet som talar för denna ordning av studierna i civilrätt är att ämnets omfattning i förslaget är helt avpassad för en jur. kand.-examen och så lunda omfattar en del stoff som en förvaltningstjänsteman torde kunna avstå ifrån, t. ex. inom familjerätten. Skulle antalet studerande för jur. pol. mag.examen i framtiden bli tillräckligt stort för att möjliggöra särskild undervisning i civilrätt för denna kategori, finge man i så fall möjligheter att skära ner ämnet och bereda de studerande tillfälle till inledande studier i civilrätt. Med undantag för propedeutiska kursen, rättshistorien och statsrätten följa de juridiska studierna samma ordning som den som föreslagits av majoriteten. Ett viktigt tillägg är dock att allmänna rättsläran är obligatorisk och att i ett alternativ över en halv termin kan anslås åt fortsatta studier i förvaltningsrätt eller finansrätt. Huvudalternativet för den sista terminen är allmän rättslära och sociologi, en kombination som torde kunna ge studenterna stort utbyte. Fortsatta studier — varvid jag främst åsyftat studier inom speciella delar av respektive ämne med uppsatsskrivning och seminariearbete — kunna enligt ett annat alternativ även ske i något valfritt samhällsvetenskapligt ämne. Den här föreslagna studieordningen torde sålunda ge både i den samhällsvetenskapliga och i den juridiska delen ett

större utbyte av studierna. Dessutom beredas ökade möjligheter till fördjupning under studierna. Kommittén föreslår att studerande som avlagt studentexamen på allmänna linjen och reallinjen skola genomgå en särskild kurs i latin om 40 timmar för att få bedriva de juridiska studierna i juris politices magisterexamen. Detta krav är enligt mitt förmenande omotiverat och kommer dessutom att förorsaka onödiga förseningar i studierna. För bedrivande av dessa juridiska studier och för de studier i juridisk litteratur som kunna komma i fråga för den som i sin senare verksamhet icke har att handlägga kvalificerade juridiska ärenden är en ordlista på ett fåtal sidor omfattande de vanligaste latinjuridiska uttrycken fullt tillräcklig. I detta sammanhang bör påpekas att den som avlagt studentexamen på latinlinjen måste genomgå en kurs i matematik för att få studera till jur. pol. mag.examen. Kommitténs förslag innebär därför ett tvång till komplettering för alla studenter antingen i latin eller i matematik. Vidare bör uppmärksammas att krav på latinkunskaper icke uppställas i nuvarande statsvetenskapligjuridisk examen. Då det är en allmän uppfattning, att kompletteringar böra begränsas så mycket som möjligt, synes starka skäl tala för att man i fråga om juris politices magisterexamen icke bör uppställa något krav på kunskaper i latin.

Herrar Ahrnborg, Langendorf, gren och Persson

Löwe-

I departementschefens direktiv för kommitténs arbete anbefalles prövning av ett förslag att uppdela juris kandidatexamen i skilda studielinjer, närmast en »domarlinje» och en »förvaltnings-

linje», ehuru det tillika framhålles, att en dylik anordning möter vissa svårigheter. Kommittén har ej funnit sig kunna förorda en dylik uppdelning utan valt att föreslå en i huvudsak standardiserad jur. kand.-examen och en för förvaltningens behov avsedd kombinerad juridisk och samhällsvetenskaplig examen, kallad jur. pol. mag.-examen, även den till större delen standardiserad men med avslutningsvis inlagda varianter i utbildningen. Till denna grundtanke i kommitténs förslag vilja även vi ansluta oss. Härvid framstår det för oss såsom väsentligt, att en klar skillnad upprätthålles mellan de båda examina. Jur. pol. mag.-examen avser att fylla andra uppgifter än jur. kandexamen; den skall genom en b e t y d a n d e komponent av samhällsvetenskapliga studier ge en för allmän förvaltningstjänst och för juridisk-ekonomiska u p p gifter i näringslivet lämplig utbildning. Om det samhällsvetenskapliga inslaget i examen minskas under en viss gräns, blir denna del av utbildningen icke fullvärdig; man får under den gränsen i realiteten en variant av jur- kand-examen, vilken ger de examinerade väsentligt sämre möjligheter till val mellan de juridiskt betonade yrkena. Den totala normalstudietiden om c:a åtta terminer i den nuvarande statsvetenskaplig-juridisk examen är fördelad på vardera fyra terminers studier i samhällsvetenskapliga ämnen och i juridiska ämnen. Socialutbildningssakkunnigas år 1946 framlagda förslag innebar, att den totala studietiden skulle förlängas till mellan nio och tio terminer, men att den jämt vägande fördelningen mellan de bägge huvudgrupperna av ämnen skulle bibehållas. Det förslag, som nu framlägges, medför emellertid en förskjutning av tyngdpunkten till juridikens favör. Denna förskjutning är i de samhällsvetenskapliga varianterna 543

rätt begränsad. De juridiska studierna taga nämligen där i anspråk drygt fem av de nio studieterminerna. Ämnet statsrätt med folkrätt räknas då som ett kombinerat juridiskt och samhällsvetenskapligt ämne. Inom den juridiska varianten av kommitténs förslag sker däremot en mycket markerad förskjutning, varigenom drygt sex terminer ägnas åt juridiska studier mot knappt t r e åt samhällsvetenskapliga studier. Den juridiska varianten är sålunda en helt ny konstruktion. Detta mellanting mellan jur. kand.-examen och jur. pol. mag.-examen motiveras i majoritetens förslag med att den skulle vara särskilt lämplig för sådana verksamhetsgrenar, där arbetsuppgifterna till helt övervägande del bestå i att handlägga vad kommittén kallat ärenden. De fortsatta studierna under en termin i ett offentligt-rättsligt ämne och i allmän rättslära skulle nämligen särskilt kvalificera den blivande tjänstemannen för att utföra sådana arbetsuppgifter. Kommitténs majoritet anser att den som tagit förvaltningsrätt som valfritt ämne skulle vara bäst lämpad för åtskilliga förvaltningstjänster. En fördjupning i finansrätt skulle vara lämplig för vissa tjänster inom länsstyrelserna och en fördjupning i folkrätt inom utrikesförvaltningen. Det anföres vidare, att det vore beklagligt om den omständigheten, att den juridiska skolningen i examen vore för svag, skulle medföra, att rekryteringen av vissa tjänster komme att ske enbart med tjänstemän utan någon som helst samhällsvetenskaplig skolning. Vi finna icke denna motivering övertygande. Därtill kommer att den juridiska varianten skulle medföra komplikationer och svårigheter, vilka tala mot införandet av en dylik examenskombination. Som grundval för kommitténs förslag till de övriga varianterna i jur. pol. 544

mag.-examen med ungefärlig jämvikt mellan juridiskt och samhällsvetenskapligt studium kunna åberopas erfarenheterna av den nuvarande samhällsvetenskaplig-juridisk examen. Dessa erfarenheter äro i stort sett goda. Politices magistrarna ha hävdat sig väl på arbetsmarknaden även i nuvarande något åtstramade läge. De överläggningar som kommittén haft med vissa verkschefer visade, att erfarenheterna av examen äro tillfredsställande och att en likartad och förbättrad examen, kompletterad med praktikanttjänstgöring, är behövlig inom förvaltningen. Varken från de utexaminerades sida eller från de håll, där man haft erfarenhet av den nuvar a n d e examen, ha önskemål framförts om att vidtaga en så stark förskjutning av ämnesfördelningen till juridikens favör, som skett i den föreslagna juridiska varianten. De framförda önskemålen om förbättringar i den nuvarande examen ha främst avsett de alltför svaga studierna i civilrätt och saknaden av processrätt. Dessa önskemål om förbättringar ha kunnat tillmötesgås i kommitténs förslag utan att man inkräktat på det samhälsvetenskapliga inslaget i examen, nämligen genom att man skurit ned grundkurserna i de juridiska ämnena. Studierna i de centrala ämnena civilrätt, processrätt, finansrätt och förvaltningsrätt äro ju i förslaget av samma omfattning som för jur. kand.-examen. Därtill komma studier i straffrätt av något mindre omfattning än för den senare examen. Ett så allsidigt studium av de centrala juridiska ämnena, som, tillsammans med rättshistoria och propedeutiska kursen, tager drygt fem terminer i anspråk, måste anses som fullt tillfredsställande för flertalet tjänster inom förvaltningen och på den övriga arbetsmarknaden, där arbetsupgifterna icke äro av kvalificerad juridisk art.

Det har med styrka framförts av kommittén, att de olika juridiska disciplinerna hänga så intimt samman, att en juridisk utbildning, som icke omfattar samtliga dessa discipliner, är av f"ga värde. Denna uppfattning har även varit vägledande för sammansättningen av de juridiska studierna i förslaget till jur. pol. mag.-examen. Med samma rått kan man hävda att en samhällsvetenskaplig utbildning, som endast omfattar visst samhällsvetenskapligt ämnesstoff, får ett starkt förminskat värde. Kommittén har framhållit detta mycket bestämt i sin motivering till sammansättning av den nya rent samhällsvetenskapliga examen. De första fem terminerna i denna pol. mag.-examen ägnas därför åt en genomgång av sex samhällsvetenskapliga ämnen. I den juridiska varianten av jur. pol. mag.-examen ingå däremot vid sidan av nationalekonomi under två terminer samhällsvetenskapliga studier av mycket begränsad omfattning, nämligen en halv termin statistik och den obetydliga statskunskap, som inrymmes i ämnet statsrätt med folkrätt. De rent samhällsvetenskapliga studierna i den juridiska varianten komma därför att stanna vid knappt tre terminer. En sådan uppbyggnad av de samhällsvetenskapliga delarna av examen är påtagligt otillfredsställande. Den rimmar illa med det .behov, som enligt kommittén finnes inom förvaltningen, av tjänstemän »som erhållit en utbildning innehållande ett starkt inslag av juridik, dock mindre än för domstolsjurister, men därjämte garanterande ganska omfattande samhällsvetenskapliga insikter» (kursiverat här, betänkandet s. 47). De som avlagt examen med den juridiska varianten skulle praktiskt taget sakna kunskaper inom a n d r a områden än det rent ekonomisktstatistiska. Dessa senare kunskaper skulle på så sätt i och för sig minska i 35 — 22261

värde genom att de icke finge studeras i sammanhang med övriga samhällsvetenskaper. I de samhällsvetenskapliga varianterna lämnas plats för ytterligare studier under en termin i ettdera av ämnena statskunskap, sociologi eller företagsekonomi. På så sätt öppnas något så när tillfredsställande möjligheter att tillägna sig en allsidig samhällsvetenskaplig utbildning. Det vore givetvis önskvärt om mer än ett av dessa ämnen obligatoriskt finge ingå i examen för att ytterligare förstärka allsidigheten. Med den uppbyggnad som examen fått finnes emellertid ingen möjlighet att bereda plats för mera. Studierna i omkring fyra terminer i samhällsvetenskapliga ämnen måste anses som ett minimum, vilket icke kan underskridas utan en allvarlig kvalitetssänkning. I detta sammanhang kan påpekas, att socialutbildningssakkunniga föreslogo en ökning i denna del av examen från ungefär fyra till ungefär fem terminer. De tjänstemän, som huvudsakligen ha att handlägga ärenden, varmed åsyftas bl. a. framställningar och ansökningar, torde i de flesta fall få större nytta av en så allsidig samhällsvetenskaplig utbildning som möjligt än av de ensidiga ekonomiskt-statistiska kunskaper som givas dem inom den juridiska varianten. Dylika ärenden kunna nämligen beröra mycket varierande områden och likaväl omfatta problem från statskunskapen, sociologien eller företagsekonomien som rent ekonomiska. Det tillskott av samhällsvetenskapligt utbildade tjänstemän som förvaltningen är i behov utav torde bäst bli tillgodosett genom antagande av jur. pol. magistrar med goda samhällsvetenskapliga kunskaper. Detta behov skulle däremot icke kunna uppfyllas på ett lika tillfredsställande sätt med den juridiska varianten, även om den totala rekryteringen av 545

tjänstemän från dessa kategorier eventuellt skulle bli något större. Den juridiska varianten skulle kunna ge upphov till missuppfattningar om tjänstemännens verkliga utbildning och kunskaper. Man skulle nämligen lätt kunna få den uppfattningen, att den som avlagt jur. pol. mag.-examen med den juridiska varianten skulle ha en nöjaktig samhällsvetenskaplig utbildning. Såsom ovan framhållits skulle detta icke bli fallet, beroende på den ensidigt ekonomiskt-statistiska inriktningen. Å andra sidan skulle den juridiska varianten kunna ge anledning till den missuppfattningen, att en tjänsteman med denna utbildning vore likvärdig en jur. kand. ifråga om den juridiska utbildningen. Starka skäl tala emellertid för att den jur. pol. mag.examen det här är fråga om icke blir likvärdig en jur. kand.-examen i denna del. En ytterligare invändning mot konstruktionen av den juridiska varianten är följande. Under det att i jur. kand.-examen en hel termin ägnas åt fortsatt studium i varje valfritt juridiskt ämne, får samma ämne i den juridiska varianten endast 8 /s termin. Härvid är att märka, att senare delen av ett ämnes studium alltid iir väsentligt mer fruktbringande än den tidigare delen. Förhållandet är utan tvekan ägnat att ge en missuppfattning om studiernas innebörd och det kan knappast påräknas, att arbetsgivarna skola ha denna skillnad klar för sig. Problemet kompliceras ytterligare av att den jur. kand. eller den jur. pol. mag., som tillväljer finansrätt enligt stadgans 61 §, kan välja mellan fördjupning under en termin eller under Va termin. Hur skall ett B i förra fallet vägas mot ett BA i det senare? Med anledning av vad ovan framförts kunna vi icke ansluta oss till majorite-

tens förslag om inrättande av en juridisk variant i jur. pol. mag.-examen.

Herr Ahrnborg Undertecknad är i det väsentliga ense med kommitténs majoritet ifråga om anordnande av undervisning och examina vitl de juridiska fakulteterna. I en principiellt betydelsefull del av förslaget till juris politices magisterexamen har jag en avvikande mening, för vilken rcdogöres i ett av mig jämte ledamöterna Langendorf, Löwegren och Persson avgivet särskilt yttrande. Beträffande ordnandet av den praktiska utbildningen i samband med de juridiska examina skiljer sig däremot min uppfattning från majoritetens i viktiga avseenden, framför allt ifråga om inrättande av s. k. mellanpraktik under studietiden och förläggandet av förvaltningspraktikens första del till domsagokansli. Inom kommittén råder enighet om att det är en viktig uppgift att sörja för att de, som avlägga juridiska examina, erhålla en praktisk utbildning, som gör dem skickade för sina blivande yrkesuppgifter. Bortsett från det fåtal personer, som vilja ägna sig åt den akademiska lärarbanan, avse de examinerade att söka sig in i de praktiska juristyrkena (till vilka jag i detta sammanhang r ä k n a r även förvaltningstjänst) och det kan, såsom kommittén framhåller, sägas att första delen av deras tjänstgöring i det valda yrket utgör en praktisk utbildning. Emellertid föreligger otvivelaktigt härutöver behov av en förutbildning i nära anslutning till studierna, varigenom de unga juristerna under ledning av erfarna yrkesmän bibringas förmåga att tillämpa sina kunskaper. Anordnandet av en sådan förutbildning har varit och är i alla länder ett svårt problem. 1 vårt land har den praktiska

k u r u r s e n vid de juridiska fakulteterna oehch den efter examen följande tingsutbiloildningen fyllt denna uppgift. Jag har ansnslutit mig till kommitténs förslag att slorlopa den praktiska kursen, som, framför ör allt på grund av bristande sanaordn i n i n g med ett teoretiska studiet av de oliklika ämnena, icke tillvunnit sig de stud e r e r a n d e s intresse utan nedsjunkit till en n formell examensprestation. Att, såsonoin kommittén vill, överlämna åt ämneseslärarna att sörja för den åskådningsuncndervisning i uppsättande av juridiska hanandlingar, som nu ges i den praktiska kurursen, kan visserligen väcka betänklig! gheter ur den synpunkt att undervisniningen berövas ett välbehövligt bidrag frårån yrkesjuristers sida. Härutinnan får ir man lita sig till att fakulteterna i enliglgliet med kommitténs förslag bemöda sig g om att i vida större utsträckning än sonom nu sker engagera praktiskt verksammma jurister i ämnesundervisningen. Omm denna möjlighet rätt begagnas, kan detet bli en kontakt mellan det teoretiska stiKudiet och det praktiska rättslivet, som görör den akademiska undervisningen intre; •essantare än den nu är för de studeramnde och i icke ringa grad fyller samma a behov som en praktisk tjänstgöring inunder studietiden. Undervisningen vid de e amerikanska Law Schools har nått s i n n effektivitet och sin förmåga att utbihlda jurister för praktiska yrken till stoior del på grund av samverkan mellan teoioretiskt och praktiskt skolade lärarkraafter. I Inrättande av s. k. mellanpraktik i forirna av en jämförelsevis lång tjänstgör i n n g på domsagokansli under studietidden är enligt min åsikt ingen lycklig lösisning av föreliggande problem. Det låteter visserligen bestickande, när man säg ger sig vilja bereda studenterna ett välilkonamet avbrott i det påfrestande stuudiearbetet genom en praktisk tjänstgör ring, under vilken de mogna till den

avslutande delen av examensstudiet. Men det gäller att efterse, om icke olägenheterna bli större än fördelarna. Frågan måste härvid bedömas med hänsyn både till utbildningens behov och till domstolsorganisationens intresse. Jag betvivlar, att en bortovaro från universitetsstudierna under mer än ett år kan vara till nytta för de studerande; enligt mångas erfarenheter minskas förmågan att bedriva trägna studier under längre avbrott för praktiskt arbete. När studierna återupptagas på det högre stadiet, måste dyrbar tid ägnas åt repetitioner för att återuppliva vad som glömts av grundkurserna. Härtill kommer att det underordnade, mestadels rutinmässiga arbete, som kan anförtros praktikanterna under det första året på ett domsagokansli, har föga värde som underlag för högre studier. Slutligen får icke förbises, att det nu för tiden är förenat med stor kostnad och praktiska svårigheter för de flesta studerande att flytta från och senare återvända till universitetsstaden. För att få en uppfattning om domsagokansliernas förmåga att anordna den av majoriteten önskade mellanpraktiken har kommittén, såsom i betänkandet omnämnts, haft överläggningar med hovrättspresidenterna och styrelsen för Föreningen Sveriges häradshövdingar. Därvid har från domarnas sida nästan enhälligt framförts så allvarliga erinringar mot majoritetens förslag, att detsamma redan på grund härav måste betraktas som ogenomförbart. Det har framhållits, att häradshövdingarna äro i behov av biträden, som genomgå full tingsutbildning, därför att dessa först under utbildningens senare skede kunna utföra kvalificerade arbetsuppgifter. Skulle majoritetens förslag genomföras, finge man räkna med att flertalet mellanpraktikanter icke efter examen återvända för att fullborda sin utbildning.

Införandet av en omkring ettårig tingstjänst skulle medföra täta ombyten av notarier och äventyra en rationell förvaltning av domsagorna. Framför allt ter det sig ur rättssäkerhetssynpunkt betänkligt att förläna domarbehörighet i vissa icke oviktiga funktioner åt personer, som icke avlagt examen. De praktikanter, som efter avlagd examen vilja fortsätta tingsutbildningen, blir det mycket svårt att återplacera i domsagoorganisationen. Ehuru majoriteten inför det motstånd, som mött dess förslag, funnit sig böra göra mellanpraktiken till en frivilligangelägenhet för såväl häradshövdingar sona studerande, har det synts mig vara av intresse att framhålla ovanstående synpunkter på den praktiska utbildningen. I likhet med kommitténs majoritet finner jag det vara av synnerlig vikt, att det inrättas en allmän förvaltningspraktik såsom en med tingstjänstgöringen jämställd förutbildning av i främsta rummet de juris politices magistrar, som vilja söka sig till den statliga och kommunala förvaltningen, men också av juris kandidater, som vilja kvalificera sig speciellt för förvaltningstjänst. I förvaltningskarriären iir faran att aspiranterna kvarstanna i det verk, vari de, ej sällan av en slump, en gång börjat, större än i övriga juristyrken, vilket medför att förvaltningstjänstemännen ej sällan bli ensidigt utbildade specialister utan verklig kännedom om det praktiska rättslivct utanför verkets murar. Ifråga om sättet för förvaltningspraktikens anordnande kan jag däremot icke dela majoritetens uppfattning. Den övertro på den inledande tingstjänstgöringens betydelse, som majoriteten ger uttryck åt i förslaget att införa mellanpraktik, framträder också här. Lika viktigt som det är att hava en juris politi-

ces magisterexamen med ett starkt inslag av samhällsvetenskapliga ämnen för att tillgodose förvaltningens behov av tjänstemän med annan utbildning än den rent juridiska, lika önskvärt synes det mig vara att även den praktiska utbildningen inriktas på de viktigare områdena av förvaltning, främst lokal och central statsförvaltning samt kommunalförvaltning. Även här måste en avvägning göras såväl ifråga om praktikens tidsutsträckning som med avseende å dess fördelning på olika uppgifter. Ett noggrant studium av socialutbildningssakkunnigas förslag till allmän förvaltningspraktik och av remissyttrandena över detta förslag ger, såvitt jag kunnat finna, vid handen, att de sakkunnigas förslag har stora förtjänster och av det vitt övervägande flertalet av remissinstanser mottagits mycket välvilligt. Av 21 länsstyrelser äro 14 i huvudsak tillstyrkande, så äro också kanslern för rikets universitet, filosofiska fakulteten i Uppsala, de juridiska fakulteterna i Lund och Stockholm, Svea och Göta hovrätter samt hovrätten för övre Norrland, ett flertal centrala verk, Svenska Stadsförbundet, Svenska Landstingsförbundet, Föreningen Sveriges kommunala förvaltningsjurister, Statsvetenskapliga intresseförbundet och Sveriges Yngre Juristers Förening. F r å n mina utgångspunkter framstår det som en stor brist i majoritetens förslag, att i förvaltningspraktiken regelmässigt icke skall ingå tjänstgöring vare sig i ett centralförvaltande ämbetsverk eller i kommunala institutioner. Det bör exempelvis vara av värde för dem, som verka i länsstyrelserna, att ha någon tid studerat arbetsformerna på båda dessa förvaltningsområden, likaväl som det för många tjänstemän i centralförvaltning och kommunalförvaltning kan vara önskvärt att ha en viss kännedom om det andra arbetsområdet. Däremot

komma dessa förvaltningstjänstemän att i flertalet fall ha föga nytta av det sysslande med inskrivningsväsen och annan s. k. frivillig rättsvård, varmed praktikanter under det första året på ett domsagokansli huvudsakligen sysselsättas. Det framgår av vad ovan anförts om mellanpraktiken och har vid överläggningarna med domarna från deras sida framhållits, att det är förenat med utomordentliga svårigheter att bereda förvaltningspraktikanter sysselsättning på domsagokanslierna. Att lägga denna utbildningsuppgift på de med det ordinarie arbetet tyngda häradshövdingarna borde inte ske utan tvingande skäl, och sådana ha icke förebragts av majoriteten.

studerande, som avslutat första och andra delarna av jur. kand.- eller jur. pol. mag.-examen, skall kunna under femton månader fullgöra mellanpraktik vid domsaga. Till komplettering av vad herr Ahrnborg i denna del framhållit i sitt särskilda yttrande om den praktiska utbildningen vill jag anföra följande. 1) Jag delar icke uppfattningen, att normalstudiegången för jur. kand.-examen bör vara den på sid. 137 angivna. Tentaminas inbördes ordning i andra och tredje delarna bör enligt min mening i stället normalt v a r a : termin 3 h iv 5h

I fråga om kommitténs förslag till ändrade villkor för kompetens till tjänster i länsstyrelserna önskar jag i anslutning till min reservation mot kommitténs yttrande över länsstyrelseutredningens betänkande anföra: Med hänsyn till de viktiga uppgifter av judiciell natur, som åvila landssekreteraren, landskamreraren och länsassesorerna å landskansli finner jag det vara en rättssäkerhetsgaranti av stor betydelse att dessa befattningshavare ha avlagt juris kandidatexamen och erhållit en avsevärd domarutbildning genom tingstjänstgöring. Jag kan därför icke biträda kommitténs, förslag att juris politices magisterexamen skall ge kompetens till dessa tjänster. Icke heller kan jag biträda kommitténs förslag att juris politices magisterexamen, politices magisterexamen och statsvetenskaplig examen skall ge kompetens till tjänster i justitiedepartementet.

6v 7h 8v 9h

Civilrätt I Civilrätt II med internationell privaträtt Straffrätt med juridiska hjälpvetenskaper Processrätt och allmän rättslära Civilrätt, fortsatt studium Förvaltningsrätt och finansrätt Valfritt juridiskt ämne, fortsatt studium.

Herr Langendorf

Därest det valfria ämnet icke är förvaltningsrätt eller finansrätt, kan detta studium förläggas till termin 8 v och de sistnämnda ämnena till termin 9 h. Fördelen med denna uppläggning är, att de fördjupade studierna komma i tiden närmare de grundläggande och därför bli mindre tidsödande, samtidigt som man kommer ifrån den enligt min uppfattning olyckliga studieordningen med vattentäta skott mellan elementära och självständiga studier. Vid den av mig förordade studieordningen — som är förenlig med bestämmelserna i förslaget till stadga om juridiska examina — saknas utrymme fölen mellanpraktik.

I likhet med herr Ahrnborg kan jag icke tillstyrka majoritetens förslag att

2) Det synes uteslutet att ett system med mellanpraktik kan få ens tillnär549

melsevis samma värde för juristutbildningen som den nuvarande tingstjänstgöringen. Dennas mycket betydande värde sammanhänger, såsom Svea hovrätt anfört (sid. 475), med att den unge juristen är »icke i främsta rummet elev utan befattningshavare, tjänsterna i fråga äro ej inrättade för utbildningens skull utan för rättsvårdens». Så kan enligt min mening icke bli förhållandet om de studerande efter enbart grundläggande studier kunna vinna tillträde till tingstjänstgöringen. 3) Olägenheterna elimineras ingalunda genom att mellanpraktiken göres frivillig. För närvarande och för den närmast överskådliga framtiden torde gälla, att antalet sökande mycket väsentligt överstiger antalet lediga tjänster. De allra flesta, som i ett sådant arbets-

marknadsläge kunna få en aspiranltjänst, komma för säkerhets skull att tidigast möjligt söka domsaga, oaktat de i och för sig — såväl av ekonomiska som av studietekniska skäl •— finna det mest ändamålsenligt att fullborda studierna. Härtill kommer det mycket ogynnsamma resultatet, att betygskonkurrensen mellan de studerande sätter in på framför allt första och andra avdelningarnas mera elementära studier. Den föreslagna förkortningen av dessa blir då lätt en reform på papperet. Man borde självfallet i stället eftersträva en kvalitativ konkurrens och vid tillsättningen av aspiranttjänsterna tillmäta de självständiga och fördjupade studierna i tredje avdelningen en större betydelse, något som majoriteten med hänsyn till mellanpraktiken icke kunnat förorda.

Statens offentliga utredningar 1953 Systematisk förteckning (Siffrorna inom k l ä m m e r beteckna u t r e d n i n g a r n a s nummer i den kronologiska förteckningen.)

Fast egendom. Jordbruk m e d binäringar.

Allmun lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Förslag till lagstiftning om insemination. [9] Förslag till brottsbalk. [14]

Betänkande med förslag till fiskeristadga m. m . [2] B e t ä n k a n d e med förslag till å t g ä r d e r för stödjande av h a s t a vein m. m. [3]

Yattenväscn. Skogsbruk. Bergsbruk. Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Valkretsar vid fullmäktigeval i kommunerna. 1950 å r s folkomröstnings- och valsättsutrednings betänkande. 4. t i ] Industri.

Kommunalförvaltning. Handel och sjöfart.

Statens och kommunernas finansväsen.

Kommun ikationsväse Landsbygdens elkraftförsörjning, [ l ö ]

1'olitl.

Bank-, kredit- och penningvasen.

Nationalekonomi och socialpolitik.

Försäkrings väsen.

Generella metoder om fy3iska kontroller inom investeringspolitiken. [6] Utredning om fastighetsbeskattningen. [8] Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Ilälso- och sjukvård.

Allmänt näringsväsen. F a k t a om olja. [12]

Läkarutbildningen. [ 7 ] B e t ä n k a n d e med förslag till a l l m ä n n a riktlinjer för den territoriella pastoratsindelningen och församlingsprästerliga organisationen ra. m. [11] Juridisk och samhällsvetenskaplig utbildning. 1. [15]

Försvarsvasen. Förband och bygd. [10]

Utrikes ärenden. Internationell rätt. Nordiska parlamentariska k o m m i t t é n . 4. Nordisk passfrihet. [ 4 ] 5. L ä t t n a d e r i f r å g a om tullbehandling m. m. a v motorfordon i trafiken mellan de nordiska länderna. [5]

Stockholm 1953 Katalog och Tidskriftstryck 22261