1945 års universitetsberedning. 6,

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

,A STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1951:9 ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

1945 ÅRS UNIVERSITETSBEREDNING VI.

DEN VETENSKAPLIGA PUBLICERINGSVERKSAMHETEN, PERSONAL-, INSTITUTIONSOCH STIPENDIEFRÅGOR M. M., DET AKADEMISKA BEFORDRINGSVÄSENDET

STOCKHOLM 19 5 1

Statens offentliga utredningar 1951 Kronologisk

förteckning

1. Statligt stöd åt svensk filmproduktion. Beckman. 73 s. Fl. 2. Försvarets personaltjänst. Kihlström. 166 s. Fö. 3. Förhållandet mellan arbetsuppgifter och löneställning vid statens järnvägar. Victor Petterson. 139 s. K. 4. Antagningen av medicine studerande m. fl. Kihlström. 123 s. E. 5. Förslag till naturskyddslag m. m. Haeggström. 212 s. Jo. 6. Näringslivets lokalisering. Appelberg, Uppsala. 245 s. H. 7. Principer för dyrortsgrupperingen. 116 s. C.

Kihlström.

8. Betänkande angående polis- och åklagarväsendets organisation. Norstedt. 304 s. I. 9. 1945 års universitetsberedning. 6. Den vetenskapliga publiceringsverksamheten, personal-, institutions- och stipendiefrågor m. m., det akademiska befordringsväsendet. Svenska Tryckeriaktiebolaget. 332 s. E.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra be gynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastlkde partementet, Jo. — jordbruksdepartementet.

S T A T E N S O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1951:9 ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

1945 ÅRS UNIVERSITETSBEREDNING VI.

DEN VETENSKAPLIGA PUBLICERINGSVERKSAMHETEN, PERSONAL-, INSTITUTIONSOCH STIPENDIEFRÅGOR M. M., DET AKADEMISKA BEFORDRINGSVÄSENDET

SVENSKA

TRYCKERIAKTIEBOLAGET S T O C K H O L M 19S1 61888

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Skrivelse Kap.

till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet

I. Stödet åt den vetenskapliga

publiceringsverksamheten

7 A. Historik och nuvarande förhållanden

1. Det existerande statliga stödet åt den vetenskapliga publiceringsverksamheten. Reformförslag 8 verksamheten. Reformförslag 8 2. Den teologiska och humanistiska publiceringsverksamhetens läge och behov 29 B. Beredningens förslag 1. Tidskrifter och årsböcker a. Allmänna synpunkter rörande understöd åt tidskrifter och årsböcker b. Behovet av understöd åt teologiska och humanistiska tidskrifter 2. Universitetens och högskolornas årsskrifter. Institutions- och seminarieserier 3. Urkundspublicering 4. Läroböcker 5. Bidrag till översättning och språkgranskning 6. Administrationen av de statliga anslagen åt den vetenskapliga publiceringsverksamheten 7. Sammanfattande kostnadsberäkning Kap. IL

Universitetens

och högskolornas

personal-, materiel-

A. Inledning

och lokalbehov

..

47 47 48 54 56 58 61 64 67 72 73 73

B. De olika fakulteternas personal- och lokalbehov 81 1. De teologiska fakulteterna 81 2. De juridiska fakulteterna 92 3. De humanistiska sektionerna 100 Teoretisk och praktisk filosofi s. 100. — Sociologi s. 102. — Psykologi och pedagogik s. 106. — Historia s. 108. — Geografi s. 112 .— Litteraturhistoria med poetik s. 112. — Idé- och lärdomshistoria s. 113. — Konsthistoria med konstteori s. 114. — Nordisk och jämförande fornkunskap s. 116. — Klassisk fornfornkunskap och antikens historia s. 119. — Egyptologi s. 119. — Nordisk och jämförande folklivsforskning s. 119. — Allmän och jämförande etnografi s. 121. — Musikhistoria s. 121. — Teaterhistoria s. 122. — Religionshistoria s. 123. — Nordiska språk s. 123. — Romanska språk s. 126. — Engelska språket s. 129. — Tyska språket s. 132. — Slaviska språk s. 132. — Klassiska språk s. 133. — Semitiska språk s. 134. — Turkiska språk s. 135. — Sanskrit med jämförande indoeuropeisk språkforskning s. 135. — Finsk-ugriska språk s. 135. — Fonetik s. 135. — Statskunskap s. 136. — Statistik s. 138. — Nationalekonomi s. 140. — För flera ämnen gemensamma frågor s. 142. 4. De matematisk-naturvetenskapliga sektionerna 154 Matematik s. 154. — Statistik s. 157. — Astronomi s. 157. — Fysik s. 158. — Mekanik och matematisk fysik s. 161. — Meteorologi s. 162. — Geofysik s. 163. — Kemi s. 164. — Botanik s. 170. — Zoologi s 177. — Limnologi s. 183. — Ärftlighetslära s. 185. — Den geologiska ämnesgruppen s. 186. — Geografi s. 192. C. Sammanfattning och kostnadsberäkning

Kap. III.

Seminarie-

och institutionsbibliotek

204 Kap. JV. Doktorand-

och licentiandstipendier

217 A. Behovet av ökat antal stipendier

217 Kap.

B. Beredningens förslag

222 C. Sammanfattning och kostnadsberäkning

223 V. Resestipendier

och exkursionsanslag

224 A. Besestipendier för ordinarie lärare och docenter

226 B. Besestipendier för universitetsbibliotekens tjänstemän

229 C. Besestipendier för studerande, företrädesvis doktorander och licentiander 231 1. De teologiska ämnena 231 2. De juridiska ämnena 232 3. De medicinska ämnena 233 4. De humanistiska ämnena 235 a. Levande språk 235 b. Arkiv- och sakämnen 237 c. Filosofi, psykologi och pedagogik 240 d. övriga humanistiska ämnen 241 5. De naturvetenskapliga ämnena 242 D. Besestipendier för studerande till lägre examina i moderna språk

243 E. Exkursionsanslag 1. De teologiska ämnena 2. De humanistiska ämnena 3. De naturvetenskapliga ämnena

246 247 248 251

F. Sammanfattande kostnadsberäkning

256 Kap. VI. Det akademiska

befordringsväsendet

A. Historik 1. Utvecklingen före 1934 2. Utvecklingen efter 1934

259 259 259 273

B. Beredningens förslag 287 1. Allmänna synpunkter 287 2. Befordringsproceduren vid Stockholms och Göteborgs högskolor .. 294 3. Sakkunniga 294 4. Lärarprov 305 5. Handläggningen av befordringsärendena efter sakkunnigutlåtandenas avgivande 305 6. Grunderna för bedömning av sökande till professur 309 7. Tillsättning av andra ordinarie lärarbefattningar än professurer . . 312 8. Kostnadsberäkning 313 Sammanfattning av kostnaderna för beredningens förslag 316 Författningsförslag 317 Sårskilt yttrande 324 Bilaga: Skrivelse till Kungl. civiiförsvarsstyrelsen angående beredande av skydd åt universitetsbibliotekens samlingar vid krig eller krigsfara 327

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Ecklesiastikdepartementet.

Genom beslut den 22 juni och den 15 november 1945 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst sexton sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning och avgiva förslag beträffande universitetsorganisationen och därmed sammanhängande frågor. De sakkunniga, som antagit namnet 1945 års universitetsberedning, överlämnade till departementschefen den 28 december 1945 sitt betänkande I. Docentinstitutionen (SOU 1946: 9), den 31 oktober 1946 sitt betänkande II. Akademiska lärarbefattningar samt anslag till den vetenskapliga utbildningen m. m. (SOU 1946:81), den 15 december 1947 sitt betänkande III. Universitetsbiblioteken, universitetsadministrationen m. m. (SOU 1947:75), den 5 november 1949 sitt betänkande IV. Studenternas sociala ursprung, betyg i studentexamen, vidare utbildning, yrkesval m. m., en statistisk undersökning av 1930, 1937 och 1943 års studentårgångar utarbetad av Sven Moberg och Carl-Eric Quensel (SOU 1949:48) samt den 24 november 1949 sitt betänkande V. Examina och undervisning, universitetsstatistiken (SOU 1949:54). - De riktlinjer, som borde vara vägledande för universitetsberedningens arbete, angåvos närmare i ett departementschefsyttrande till statsrådsprotokollet den 22 juni 1945, vilket yttrande återfinnes i betänkande I. Beredningen har i enlighet med nämnda riktlinjer fortsatt sitt arbete och får härmed överlämna sitt betänkande VI. Den vetenskapliga publiceringsverksamheten, personal-, institutions- och stipendiefrågor m. m., det akademiska befordringsväsendet. Beredningen anser sig härmed ha slutfört sitt uppdrag. Efter tidpunkten för avgivande av beredningens femte betänkande har beredningens sammansättning så till vida ändrats, att medicine licentiaten S. Wolontis den 26 november 1949 på begäran entledigats från uppdraget att vara ledamot av beredningen och att filosofie doktorn C. C. Wallén samma dag kallats att vara ledamot av beredningen. Några förändringar i fråga om beredningens sekreterarpersonal ha icke ägt rum efter tidpunk-

6 ten för avgivande av beredningens femte betänkande. Liksom i fråga om sistnämnda betänkande har beredningens biträdande sekreterare filosofie magistern A. B. östergren i huvudsak utformat föreliggande betänkande. Vid utarbetandet av betänkandet har beredningen biträtts av överbibliotekarien vid universitetsbiblioteket i Uppsala J. V. B. T. Kleberg, vilken av departementschefen tillkallats såsom expert. Särskilt yttrande har avgivits av ledamöterna Höjer och Pauli. Ledamoten Svensson har icke varit i tillfälle att efter tidpunkten för avgivande av beredningens femte betänkande deltaga i utredningsarbetet. Stockholm den 30 mars 1951.

GEORG ANDRÉN IVAR AGGE

GUNNAR ASPELIN

GUNNAR BLIX

GUNNAR GUNNARSSON

ASSAR HADDING

PHILLIPS HULT

TORVALD HÖJER

SVEN KJÖLLERSTRÖM

SVEN EM. OHLON

IVAN PAULI

WILHELM RODHE

HJALMAR SVENSSON

CARL CHR. WALLÉN

KARL WISTRAND

/ Erik

Lönnroth

7 Kap. I. Stödet åt den vetenskapliga publiceringsverksamheten. I direktiven för universitetsberedningen anförde dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet bl. a. följande: Ett centralt problem, som de sakkunniga böra ägna ingående uppmärksamhet, utgör frågan om förbättrade möjligheter för publicering av den vetenskapliga forskningens resultat. Det är önskvärt, att de sakkunniga verkställa en översyn över förefintliga vetenskapliga tidskrifter och av de till dessa utgående statsanslagen. Frågan i vilken utsträckning härutöver särskilda medel böra ställas till lärosätenas och fakulteternas förfogande för publikationsverksamhet bör jämväl uppmärksammas. Sedan universitetsberedningen tillsattes, ha andra sakkunnigkommittéer samt Kungl. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien utfört utredningar och framlagt förslag avseende publiceringen av vetenskapliga forskningsresultat. Sålunda låg bl. a. en framställning från Kungl. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien till grund för den utökning av anslaget till humanistiska fonden och de förändringar avseende humanistiska fondens nämnd, som genomfördes 1947 (se Kungl. proposition 1947: 74). Ett naturvetenskapligt forskningsråd inrättades efter förslag av naturvetenskapliga forskningskommittén (SOU 1945:48) genom beslut vid 1946 års riksdag. I fråga om den naturvetenskapliga publiceringsverksamheten har naturvetenskapliga forskningskommittén framlagt förslag (SOU 1946:47), vilka i huvudsak förverkligades 1947 (Kungl. prop. 1947:272). Socialvetenskapliga forskningskommittén föreslog (SOU 1946: 74) inrättandet av ett samhällsvetenskapligt forskningsråd, som bl. a. skulle fördela anslaget för samhällsvetenskaplig forskningsverksamhet. Förslagen förverkligades i huvudsak 1947 (Kungl. prop. 1947: 272). Förslag från de sakkunniga för utredning av organisatoriska åtgärder för den medicinska forskningens främjande (SOU 1944: 45) låg till grund för inrättandet av det medicinska forskningsrådet (Kungl. prop. 1945:30). Förslag i fråga om den medicinska publikationsverksamheten framlades emellertid av de medicinska högskolornas organisationskommitté (SOU 1947: 66); dessa förslag ha ännu inte förverkligats. Nyligen ha vidare de sakkunniga för utredning av de juridiska och statsvetenskapliga examina framlagt förslag (SOU 1949:52) angående inrättandet av ett rättsvetenskapligt forskningsråd och i samband därmed även behandlat publiceringen av rättsvetenskapliga forskningsresultat.

8 De här nämnda utredningarna och förslagen och deras förverkligande komma att i erforderlig utsträckning närmare beröras i fortsättningen av detta kapitel. Med hänsyn till de utredningar och åtgärder, som under senare år företagits, har universitetsberedningen kunnat begränsa sin utredning i fråga om publiceringen av vetenskapliga forskningsresultat till vissa frågor. Till dessa höra de teologiska och humanistiska vetenskapernas samt universitetens och högskolornas årsskrifters behov av statligt stöd för publiceringsverksamheten. Hit höra vidare vissa grunder i fråga om det statliga stödet till vetenskapliga tidskrifter, doktorsavhandlingar samt översättning och språkgranskning inom såväl teologi och humaniora som juridik, medicin, samhällsvetenskap och naturvetenskap. Då frågan om administrationen av de statliga anslagen för vetenskapliga publikationer icke bringats till en definitiv lösning, har beredningen ansett sig böra behandla administrationsfrågan ej endast för de teologiska och humanistiska disciplinernas vidkommande utan även för övriga vetenskapsområden.

A.

Historik och nuvarande förhållanden.

1. Det existerande statliga stödet åt den vetenskapliga publiceringsverksamheten. Reformförslag. De statliga anslag, som under budgetåret 1948/49 (uppgifterna angående lärdaverksanslaget avse budgetåret 1949/50) utdelades för egentliga vetenskapliga publiceringsändamål (tidskriftsanslag, anslag för tryckning och översättning m. m.) inom juridik, teologi, medicin, humaniora, samhällsvetenskap och naturvetenskap fördelade sig på följande sätt. Tryckningsbidrag till doktorsavhandlingar.

Anslag från åttonde huvudtitelns reservationsanslag för naturvetenskaplig publiceringsverksamhet (utdelas av naturvetenskapliga forskningsrådet)

86 835

Anslag till avhandlingar i medicinska ämnen från åttonde huvudtitelns förslagsanslag för bidrag till tryckning av doktorsavhandlingar (utdelas av medicinska forskningsrådet)

109 017

Anslag till avhandlingar i teologiska, juridiska och humanistiska ämnen från åttonde huvudtitelns förslagsanslag för bidrag till tryckning av doktorsavhandlingar (utdelas av nämnden för utdelande av bidrag till tryckning av akademiska avhandlingar m. m.)

161 154

9 övrig publiceringsverksamhet.

Teologi. Anslag från åttonde huvudtitelns reservationsanslag för bidrag till främjande av humanistisk forskning samt från humanistiska fondens avkastning (utdelas av humanistiska fondens nämnd) Anslag från åttonde huvudtitelns reservationsanslag till understöd för utgivande av tidskrifter, lärda verk och läroböcker (utdelas av Kungl. Maj:t)

5 400

12 100

Juridik. Anslag från åttonde huvudtitelns reservationsanslag för bidrag till tryckning av rättsvetenskapliga arbeten (utdelas av universitetskanslern ) Anslag från andra huvudtitelns reservationsanslag till bidrag till utgivande av författningskommentarer m. m. (utdelas av nämnden för utgivande av förvaltningsrättsliga publikationer) Andra huvudtitelns anslag till bidrag till Nordisk tidskrift for Strafferet

15 000

1200 1

Medicin. Anslag från åttonde huvudtitelns reservationsanslag till främjande av medicinsk forskning (utdelas av medicinska forskningsrådet) Anslag från åttonde huvudtitelns reservationsanslag till understöd för utgivande av tidskrifter, lärda verk och läroböcker (utdelas av Kungl. Maj:t)

10 482

54 900

Humaniora. Anslag från åttonde huvudtitelns reservationsanslag för bidrag till främjande av humanistisk forskning samt från humanistiska fondens avkastning (utdelas av humanistiska fondens nämnd) Anslag från åttonde huvudtitelns reservationsanslag till understöd för utgivande av tidskrifter, lärda verk och läroböcker (utdelas av Kungl. Maj:t)

386 535

84 700

Samhällsvetenskaperna. Anslag från åttonde huvudtitelns reservationsanslag till främjande av samhällsvetenskaplig forskning (utdelas av samhällsvetenskapliga forskningsrådet) 1

Fr. o. m. budgetåret 1949/50 höjt till 3.000 kronor.

18 775

10 Anslag från åttonde huvudtitelns reservationsanslag till understöd för utgivande av tidskrifter, lärda verk och läroböcker (utdelas av Kungl. Maj:t)

8 000

Naturvetenskaperna. Anslag från åttonde huvudtitelns reservationsanslag för främjande av naturvetenskaplig publiceringsverksamhet (utdelas av naturvetenskapliga forskningsrådet)

205 960

Även andra än de här nämnda statliga anslagen komma i fråga för stöd åt vetenskaplig publiceringsverksamhet. Särskilt bör nämnas anslagen till universitetens årsskrifter (26 000 till Uppsala universitet och 30 000 till Lunds universitet) samt anslaget till Riksarkivets urkundspublicering (8000). Vidare kan ifrågakomma t. ex. anslag direkt till vetenskapliga institut o. dyl. Dessa senare äro emellertid icke av så stor betydelse för den egentliga publiceringsverksamheten, att de behöva behandlas i detta sammanhang. I de ovannämnda utdelade beloppen ingå icke anslag för egentliga forskningsändamål. Medel för forskningsändamål fördelas emellertid delvis av samma instans och ur samma statliga anslag som medlen för publiceringsändamål, och i dessa fall kan det ibland vara svårt att exakt skilja mellan medel fördelade för forskningsändamål och medel fördelade för publiceringsändamål. De nuvarande anslagens och utdelningsorganens tillkomst samt bestämmelserna angående stödet åt den vetenskapliga publiceringsverksamheten skola sedan närmare belysas. I den mån så är erforderligt skall därvid även de anslag, som stå till förfogande för egentliga forskningsändamål, beröras.

I fråga om anslag för publicering av doktorsavhandlingar föreslog universitetsberedningen i sitt betänkande II (SOU 1948: 81), att statens tryckningsbidrag till doktorsavhandlingar i princip skulle uppgå till 75 % av författarens tryckningskostnader. Därjämte borde kostnaden för tryckning av resuméer på något av de stora världsspråken helt bestridas av statsmedel upp till ett omfång av högst 16 sidor. Beredningen beräknade den årliga kostnaden för tryckningsbidraget om 75 % av författarens tryckningskostnader till 171 000 kronor för avhandlingar inom teologi, juridik och humaniora och den årliga kostnaden för tryckningen av avhandlingsresuméer till 9 000 kronor för samma vetenskapliga discipliner, d. v. s. sammanlagt 180 000 kronor. Detta anslag borde fördelas av en central nämnd. Några anslagsberäkningar eller administrationsförslag framlade

11 beredningen inte för de naturvetenskapliga och medicinska ämnena. Naturvetenskapliga forskningskommittén hade i sitt betänkande II (SOU 1946: 77) förordat möjlighet till disputation på en serie tidskriftsuppsatser och i samband därmed förordat, att anslaget till doktorsavhandlingar inkluderades i ett allmänt anslag till naturvetenskaplig publiceringsverksamhet. Beträffande bidragen till de medicinska avhandlingarna förutsatte universitetsberedningen, att frågan skulle behandlas av de medicinska högskolornas organisationskommitté. Naturvetenskapliga forskningskommitténs förslag i fråga om den naturvetenskapliga publiceringsverksamheten gick ut på, att ett anslag om 300 000 kronor skulle ställas till förfogande för naturvetenskaplig publiceringsverksamhet. Anslaget skulle fördelas av naturvetenskapliga forskningsrådet, men ärendena skulle förberedas av en särskild nämnd — naturvetenskapliga publiceringsnämnden. Eftersom forskningskommittén förutsatte, att doktorsavhandlingar i naturvetenskapliga ämnen i allmänhet skulle publiceras i form av tidskriftsuppsatser, och eftersom publicering i tidskrifter icke skulle vara förenad med några kostnader för författaren för tryckningen, komme dessa doktorsavhandlingar att intaga en särställning. I sitt yttrande över forskningskommitténs förslag framhöll universitetsberedningen, att det var nödvändigt att så blev fallet. Emellertid hade beredningen i sitt betänkande II föreslagit, att utöver de tidigare publicerade uppsatserna skulle vid disputation krävas en kort sammanfattning, bland annat innehållande en fixering av problemställningen i dess helhet jämte redogörelse för de vunna resultaten. Beredningen uttalade nu, att det var skäligt, »att doktorand, som utan egna kostnader disputerar på etappvis framlagda resultat, i gengäld får helt bekosta hela tryckningen av sammanfattningen». Vidare framhöll beredningen, att för doktorsavhandlingar av gängse typ måste även inom de naturvetenskapliga ämnena utgå tryckningsbidrag med 75 % av kostnaderna. I Kungl. Maj :ts proposition nr 272 till 1947 års riksdag uttalade departementschefen, att tryckningsbidraget i princip borde sättas till 75 % av författarens egna kostnader. Det framhölls emellertid särskilt, att nämnden borde tillse, att författare av sådana avhandlingar, som dragit en oskälig kostnad eller vilkas omfång blivit större än ämnets natur krävt, fingo vidkännas vederbörlig reduktion av tryckningsbidraget. Departementschefen anslöt sig till beredningens kostnadsberäkning för dessa discipliner. I fråga om tryckningsbidrag till doktorsavhandlingar i medicinska ämnen anförde departementschefen: Ehuru de medicinska högskolornas organisationskommitté ännu icke framlagt något förslag om bidrag till tryckning av medicinska doktorsavhandlingar eller om statligt stöd åt publicering av medicinska arbeten överhuvud taget, anser jag mig likväl, för att icke ställa de medicinska doktoranderna i ett sämre läge än övriga,

12 böra såsom ett provisorium förorda, att samma grunder tillämpas för bidrag till dylika doktorsavhandlingar, som jag nyss förordat för humanistiska. Kostnaderna härför torde kunna uppskattas till i runt tal 50000 kronor. Utdelningen av tryckningsbidragen torde tills vidare böra handhavas av det medicinska forskningsrådet. I fråga om den naturvetenskapliga publiceringsverksamheten tillstyrkte departementschefen i nämnda proposition, att ett förslagsanslag om 300 000 kronor anvisades för denna publiceringsverksamhet. Anslaget borde fördelas av naturvetenskapliga forskningsrådet efter förslag av en särskild till rådet knuten publiceringsnämnd. I fråga om tryckningsbidrag till naturvetenskapliga doktorsavhandlingar anförde departementschefen: Jag förutsätter härvid, att särskilda medel utöver nämnda anslag icke anvisas såsom bidrag till tryckning av doktorsavhandlingar i naturvetenskapliga ämnen. Vid bifall till vad jag i det föregående förordat med avseende på formerna för doktorsavhandlingars publicering torde det komma att bli vanligt, att naturvetenskapliga doktorsavhandlingar i monografiform av hittills gängse typ ersättas med ett större eller mindre antal smärre avhandlingar, som inflyta i tidskrifter och andra periodiska publikationer utan särskilda tryckningskostnader för författaren. Jag förutsätter, att den sammanfattning av tidigare publicerade arbeten, som i sådant fall kan komma att krävas såsom »doktorsavhandling», icke kommer att draga mera betydande tryckningskostnader. Jag är ense med universitetsberedningen därom, att dessa kostnader böra åvila doktoranden; detta lärer i varje fall böra bli regel. Hinder bör dock ej föreligga för att undantagsvis bidrag till tryckningskostnaderna lämnas i dessa fall, om särskilda skäl därtill föreligga. Bidragen böra i så fall maximeras till högst 75 procent av kostnaderna. I vissa fall — kanske icke så få — torde doktorsavhandlingar av nu vanlig typ emellertid alltjämt komma att publiceras i naturvetenskapliga ämnen. Liksom universitetsberedningen förordar jag, att tryckningsbidraget i dylika fall lämnas efter samma grunder som jag i det föregående förordat i fråga om avhandlingar i humanistiska med flera ämnen, både när avhandlingen inflyter i en tidskrift eller annan seriepublikation och när den tryckes fristående. 1947 års riksdag beviljade i enlighet med propositionen en höjning av förslagsanslaget till Bidrag till tryckning av doktorsavhandlingar från 30 000 till 230 000 kronor (avsett för avhandlingar i teologi, juridik, humaniora och medicin) och beviljade även ett reservationsanslag om 300 000 kronor för naturvetenskaplig publiceringsverksamhet. Bestämmelser angående statsbidrag till tryckning av doktorsavhandlingar äro lämnade i Kungl. kungörelse den 9/1 1948 (nr 13). Enligt denna kungörelse består den särskilda utdelningsnämnden av sex av Kungl. Maj :t förordnade ledamöter, varav en skall representera de teologiska disciplinerna, en de juridiska, tre skilda humanistiska discipliner och olika lärosäten; den sjätte ledamoten skall äga särskild sakkunskap i bok- och bibliotekstekniska frågor. (För sammansättningen av de utdelande instanserna i medicinska och naturvetenskapliga ämnen redogöres nedan s. 24 f. och

13 25 f.) I kungörelsen bestämmes vidare bl. a. att i tryckningskostnaderna ej få inräknas kostnader för översättning, språkgranskning och renskrivning. Statens naturvetenskapliga forskningsråd har i sina petita för budgetåret 1950/51 hemställt, att kostnaderna för tryckningsbidrag till doktorsavhandlingar i naturvetenskapliga ämnen skola få bestridas från förslagsanslaget för bidrag till tryckning av doktorsavhandlingar. Det har nämligen visat sig vara en olämplig anordning, att även dessa kostnader bestridas från reservationsanslaget för naturvetenskaplig publiceringsverksamhet. I proposition till 1950 års riksdag har departementschefen anslutit sig till forskningsrådets uppfattning. I propositionen förordades, att förslagsanslaget för bidrag till doktorsavhandlingar ökades med 50 000 kronor, medan reservationsanslaget för naturvetenskaplig publiceringsverksamhet borde minskas med detta belopp till 250 000 kronor. Riksdagen fattade beslut i enlighet med propositionen.

Det viktigaste statliga anslaget för juridisk publiceringsverksamhet är reservationsanslaget för bidrag till tryckning av rättsvetenskapliga arbeten. Detta anslag har funnits sedan budgetåret 1946/47 (tidigare fanns ett 1932 indraget anslag för tryckning av anteckningar till rättsvetenskapliga föreläsningar) och tillkom efter framställning från universitetskanslern. Kanslerns framställning var i sin tur föranledd av en framställning från de juridiska föreningarna om statsbidrag till tryckning av juridiska läroböcker (se Kungl. prop. 1/1946). Anslagets användning har emellertid ej begränsats till tryckning av läroböcker. Det uppgår till 15 000 kronor och fördelas av kanslern för rikets universitet. Anslaget står öppet endast för lärare vid universiteten och Stockholms högskola. Närmare bestämmelser äro meddelade i Kungl. brev den 14/6 1946. Från andra huvudtiteln utgår ett bidrag till Nordisk Tidskrift for Straf1'eret (bestämmelser i Kungl. brev den 15/6 1935) och vidare ett anslag för bidrag till utgivande av författningskommentarer m. m., vilket fördelas av nämnden för utgivande av förvaltningsrättsliga publikationer (bestämmelser i SF 1946/412, SF 1948/664). Detta sistnämnda anslag disponeras huvudsakligen för utgivande av arbeten av rent praktisk karaktär, men kan även användas för utgivande av rättsvetenskapliga arbeten. Det uppgick ursprungligen till 25 000 kronor men har för budgetåret 1949/50 höjts till 50 000 kronor. För rättsvetenskapen existera inga för rena forskningsändamål avsedda statliga anslag. 1 sitt betänkande om inrättande av ett rättsvetenskapligt forskningsråd (SOU 1949: 52) ha de sakkunniga för utredning av de juridiska och stats-

14 vetenskapliga examina m. m. föreslagit, att ett rättsvetenskapligt forskningsråd inrättas med uppgift bl. a. att fördela anslag för juridisk forskning. Ett årligt belopp av 250 000 kronor skulle ställas till rådets förfogande för detta ändamål. Bland ändamål, som skulle tillgodoses genom detta anslag, nämna de sakkunniga bl. a. anslag till tryckningskostnader för publicering av forskningsresultat och anslag för att främja tillkomsten av läroböcker och författningskommentarer. Anslaget skulle vara både forskningsanslag och publiceringsanslag. Vid tillkomsten av detta anslag skulle det nuvarande reservationsanslaget för bidrag till tryckning av rättsvetenskapliga arbeten kunna indragas och andra huvudtitelns reservationsanslag för bidrag till utgivande av författningskommentarer m. m. kunna minskas. Forskningsrådet skulle enligt de sakkunnigas förslag bestå av sju ledamöter, av vilka tre skulle vara professorer, en docent och tre representanter för skilda områden av det praktiska rättslivet.

För de teologiska och humanistiska disciplinerna stå gemensamma anslag till förfogande. Dessa äro dels anslagen från humanistiska fondens nämnd, dels reservationsanslaget till understöd för utgivande av tidskrifter, lärda verk och läroböcker. Humanistiska fonden instiftades efter framställning av vitterhets-, historic- och antikvitetsakademien genom beslut av Kungl. Maj :t 1927. Fonden bildades av s. k. överskottsmedel från penninglotterierna och utökades årligen genom tillskott av lotterimedel. I en underdånig framställning av den 25 april 1946 framhöll vitterhetsakademien, att de för utdelning tillgängliga medlen under senare år något minskat. De för utdelning under år 1946 tillgängliga räntemedlen uppgingo till 236 412 kronor. Tack vare att Kungl. Maj:t medgivit, att för detta år 100 000 kronor av det för kapitalökning avsedda tillskottet av lotterimedel fingo användas för utdelning och tack vare att vissa mindre besparingar även stodo till förfogande, kunde humanistiska fondens nämnd år 1946 utdela omkring 350 000 kronor. Detta motsvarade emellertid mindre än hälften av de sökta anslagen, vilka uppgingo till c:a 730 000 kronor. I skrivelsen utvecklade vitterhetsakademien behovet av ökat ekonomiskt stöd åt den humanistiska forskningen. Vitterhetsakademien hemställde, att Kungl. Maj :t måtte av riksdagen äska ett årligt anslag om 650 000 kronor såsom bidrag till främjande av humanistisk forskning. Tillsammans med ränteavkastningen av humanistiska fonden, c:a 250 000 kronor årligen, skulle härigenom ett årligt belopp av omkring 900 000 kronor bli tillgängligt för utdelning. Härvid skulle vissa särskilda anslag från åttonde huvudtiteln, vilka budgetåret 1945/46 uppgingo till 79 100 kronor, kunna indragas. Dessa voro understöd för utgivande av Svenskt biografiskt lexikon 15 000 kronor, bidrag

15 till utgivande av Svenskt diplomatarium 25 000 kronor, understöd för fortsatt utgivande av Nusvensk ordbok 12 000 kronor samt vissa bidrag från anslaget till understöd för utgivande av tidskrifter, lärda verk och läroböcker 27 100 kronor. 1 I proposition nr 74 till 1947 års riksdag hemställdes om ett anslag för främjande av humanistisk forskning om 600 000 kronor, överföringen av de särskilda riksstatsanslagen å tillhopa 52 000 kronor till utgivande av Svenskt biografiskt lexikon, Svenskt diplomatarium och Nusvensk ordbok kunde nämligen inte äga rum förrän nästa budgetår. Riksdagen beviljade ett anslag om 600 000 kronor. Från och med budgetåret 1948/49 ökades anslaget till främjande av humanistisk forskning till 650 000 kronor, samtidigt som de nämnda särskilda anslagen indrogos. I proposition till 1950 års riksdag föreslogs, att bidraget till främjande av humanistisk forskning skulle minskas till 600 000 kronor med anledning av ett anslag till Svenskt biografiskt lexikon från och med budgetåret 1950/51 skulle utgå från lärdaverksanslaget. Riksdagen beslöt i enlighet härmed. Humanistiska fondens nämnd bestod före år 1947 av ordförande, vice ordförande och två övriga ledamöter utsedda av Kungl. Maj :t samt sex ledamöter utsedda av vitterhetsakademien; av dessa sistnämnda utsago vitterhetsakademiens båda klasser vardera tre. Genom beslut vid 1947 års riksdag ändrades sammansättningen, så att nämnden numera består av ordförande och vice ordförande utsedda av Kungl. Maj :t, tre ledamöter utsedda av vitterhetsakademien (en utsedd av vardera klassen och den tredje av de båda klasserna gemensamt) samt fem ledamöter utsedda av universiteten och högskolorna (en av vardera av de humanistiska sektionerna (fakulteten), en gemensamt av de båda teologiska fakulteterna). I detta sammanhang bör även nämnas, att det i samband med vitterhetsakademiens förslag diskuterades, om den instans, som fördelade anslagen till den humanistiska och teologiska forskningen, borde vara organisatoriskt anknuten till vitterhetsakademien. Det påpekades, att de medicinska och naturvetenskapliga forskningsråden voro organisatoriskt oberoende av motsvarande lärda akademi på dessa områden — vetenskapsakademien. I det naturvetenskapliga forskningsrådet hade vetenskapsakademien blott en representant, i det medicinska forskningsrådet ingen. 1 Dessa bidrag, vilka samtliga gällde utgivningsarbeten som icke voro av egentlig tidskrifteller årsbokskaraktär, voro följande: Svensk historisk bibliografi 800 kronor, Svenska fornskriftssällskapets utgivningsverksamhet 2.200 kronor, Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia 2.200 kronor, Sveriges kyrkor, konsthistoriskt inventarium 8.000 kronor, Horae Soederblomianae 1.000 kronor, V. Lundstedt: Law and Justice 400 kronor, Skrifter utgivna av statsvetenskapliga föreningen i Uppsala 3.000 kronor, Michaelisgillet: kommentar till Olaus Magnus historia om de nordiska folken 1.500 kronor, Sjöhistoriska samfundets skriftserie 800 kronor, Landsmålsarkivets i Uppsala Lule-lapsk ordbok 5.000 kronor, B. Hesselman: Förstudier till en nordisk språkhistoria 2.200 kronor.

16 Universitetskanslern anförde i denna fråga, att starka skäl givetvis kunde anföras för att en motsvarande organisation som de naturvetenskapliga och medicinska forskningsråden upprättades för den humanistiska forskningens vidkommande, vilket forskningsråd skulle omhänderha de medel, som kunde komma att uppföras på riksstaten. »Med hänsyn till», framhöll emellertid kanslern, »förekomsten av humanistiska fonden och den organisation, som redan finnes för förvaltning av dessa medel, synes det ur praktiska synpunkter mest ändamålsenligt, att samtliga de för humanistisk forskning tillgängliga medlen komme att förvaltas av ett och samma centrala organ och att den humanistiska fondens förvaltningsapparat utnyttjas för detta ändamål.» Bestämmelser i fråga om bidraget till främjande av humanistisk forskning äro lämnade i reglemente för humanistiska fonden och humanistiska fondens nämnd (Kungl. brev den 30/6 1947). Enligt detta reglemente har humanistiska fondens nämnd uppgifter ungefärligen motsvarande ett forskningsråds. Humanistiska fondens avkastning skall tillsammans med de medel, som av riksdagen anvisas till främjande av humanistisk forskning, användas till att främja svenskt forskningsarbete inom de humanistiska och teologiska vetenskapernas område; att i övrigt främja sådana företag och arbeten, som kunna vara av betydelse för eller äga samband med dessa vetenskapers framåtskridande; samt att undantagsvis, då synnerliga skäl därtill föreligga, till svenska offentliga samlingar förvärva sådana föremål (konstverk, handskrifter, tryckalster och dylikt), vilka äro ägnade att tjäna såsom vetenskapligt material eller hjälpmedel för humanistisk och teologisk forskning och vilkas bevarande eller förvärvande åt Sverige anses vara av större vikt. I enlighet med dessa allmänna riktlinjer må de för utdelning tillgängliga medlen bland annat användas för befordrande av arbete å viss forskningsuppgift genom anslag till enskilda forskare, till institutioner, lärda sällskap eller andra vetenskapligt inriktade sammanslutningar dels för täckande av kostnader förorsakade av forskningsarbetet, såsom resor, inristade avlöningsförmåner och dylikt eller för säkerställande av forskarens utkomst, dels för avlönande av vetenskapligt eller annat biträde, dels ock för inköp av nödvändig Utteratur, instrument eller annan materiel; ock må anslag kunna beviljas även för studieresor och forskningsexpeditioner inom eller utom riket, som utföras av forskare från Sverige gemensamt med forskare från ett eller flera andra länder; för redigering, tryckning, illustrering m. m. av såväl enskilda vetenskapliga arbeten, som serieverk, urkundspublikationer, bibliografier, register och andra likartade hjälpmedel för vetenskaplig forskning, däri inbegripna även internationella publikationer av allmänt värde för humanistisk och teologisk forskning. Anslag till enskild forskare för mistade avlöningsförmåner bör tilldelas allenast forskare av utmärkt skicklighet. I fråga om utdelningen av medel stadgas bl. a., att utdelning skall äga rum minst två gånger om året, att beslut om beviljande av anslag över

17 20 000 k r o n o r skall u n d e r s t ä l l a s K u n g l . Maj :t för a v g ö r a n d e , a t t b e s l u t o m u t d e l n i n g av a n s l a g i c k e m å ö v e r k l a g a s , a t t n ä m n d e n m å b e s t ä m m a villk o r för å t n j u t a n d e av b e v i l j a t a n s l a g och eljest l ä m n a l ä m p l i g a föreskrift e r s a m t a t t n ä m n d e n skall tillse a t t beviljat f o r s k n i n g s a n s l a g p å ett v e r k s a m t s ä t t a n v ä n d e s för a v s e t t ä n d a m å l . V i d a r e h e t e r d e t : Nämnden bör vid anslagsfördelningen tillse, att sådana ändamål, vilka nämnden på grund av inhämtade yttranden av sakkunniga eller eljest anser vara mest förtjänta av understöd, bliva särskilt främjade, oberoende av de ämnesgrupper till vilka de höra. En schematisk på förhand gjord uppdelning av tillgängliga medel mellan de olika ämnesgrupperna får icke ifrågakomma. De för u t d e l n i n g g e n o m h u m a n i s t i s k a f o n d e n v a r j e å r t i l l g ä n g l i g a m e d len — över 900 000 k r o n o r •— u t g ö r a b å d e forskningsoch publiceringsanslag. D e n n ä r m a r e f ö r d e l n i n g e n b u d g e t å r e t 1948/49 p å o l i k a ä m n e n av h e l a a n s l a g e t — således av b i d r a g e n b å d e till f o r s k n i n g s - och p u b l i c e r i n g s ä n d a m å l — f r a m g å r av n e d a n s t å e n d e u p p s t ä l l n i n g . I d e n n a h a r i s t ö r s t a m ö j liga u t s t r ä c k n i n g i n d e l n i n g e n g j o r t s efter e x a m e n s ä m n e n . D e t v å s t o r a a r b e t e n a S v e n s k t d i p l o m a t a r i u m och S v e n s k t b i o g r a f i s k t lexikon h a u p p tagits som särskilda rubriker. Nordisk arkeologi kr. 153 850 Historia » 122 925 Arkitektur- och konsthistoria » 116 940 Nordisk folklivsforskning .. » 90150 Nordiska språk » 87135 Svenskt Diplomatarium » 55 000 Klassisk arkeologi » 54 350 Svenskt Biografiskt lexikon.. » 42 700 Diverse » 28 300 Religions - och kyrkohistoria » 26 300 Lärdomshistoria » 24 300 Litteraturhistoria » 20 325 Allmän etnografi » 19 900 Musikhistoria » 19 300 Utomeuropeisk arkeologi .. » 12 000 Transport kr.

873 475

Transport kr. 873 475 Filosofi » 11000 Finsk-ugriska språk » 10 400 Latinska språket » 9 950 Semitiska språk » 9 500 Psykologi » 8 725 Tyska språket » 8 300 Romanska språk » 6 700 Kartografi » 6 500 Syst. och exeg. teologi » 6 400 Bibliografi » 4 700 Egyptologi » 4 000 Engelska språket » 2 500 Slaviska språk » 2 500 Teaterhistoria » 1500 Allmän språkvetenskap . . . . » 800 Summa kr. 966 950

U p p g i f t e r n a i o v a n s t å e n d e u p p s t ä l l n i n g b ö r a n å g o t k o m m e n t e r a s . Det ä r u p p e n b a r t , a t t en i n d e l n i n g av de b e v i l j a d e a n s l a g e n efter o l i k a v e t e n s k a p s o m r å d e n m å s t e bli i viss m å n g o d t y c k l i g och s c h e m a t i s k . Även ett p r e c i s e r a t ä m n e ( e x a m e n s ä m n e ) o m f a t t a r ett s t o r t a n t a l o l i k a f o r s k n i n g s r i k t n i n g a r . Ä m n e t n o r d i s k a s p r å k h a r e r h å l l i t a n s l a g o m 87 135 k r o n o r , ojämförligt m y c k e t m e r ä n n å g o n a n n a n s p r å k l i g disciplin, j a m e r ä n alla övriga s p r å k l i g a d i s c i p l i n e r t i l l s a m m a n t a g n a . Av d e n n a s u m m a faller emel2 — Universitet

VI

18 lertid 53 750 kronor på vissa speciella omfattande utgivningsarbeten (Vitterhetsakademien för utgivning av Fornsvensk personnamnordbok 15 000, Vitterhetsakademien för undersökning och publicering av Sveriges runinskrifter 15 000, östergrens Nusvensk ordbok 16 000, Söderwalls ordbok över medeltidsspråket 7 750). Av återstoden faller 27 550 på dialekt- och ortnamnsforskning, medan 6 835 kronor har gått till forskning eller publicering av annat slag inom nordiska språk. Liknande synpunkter kunna anföras för det omfattande ämnet historia. Även om anslagen till Svenskt diplomatarium i ovanstående uppställning upptagits för sig, faller en ej obetydlig del av anslagen inom ämnet historia på större utgivningsarbeten. En ej obetydlig del av forsknings- och publiceringsanslagen äro vad som i Vitterhetsakademiens framställning av 1946 betecknades som »halvpermanenta anslag». Härmed avses »anslag av kortare eller längre varaktighet till forsknings- eller utgivningsföretag ledda av lärda sällskap eller andra kompetenta sammanslutningar». Nedanstående uppställning ger en översikt över de anslag, som torde böra betraktas som »halvpermanenta». Vitterhetsakademien för Fornsvensk personnamnordbok kr. 15 000 Vitterhetsakademien för Det medeltida Norden » 14 000 Vitterhetsakademien för Sveriges runinskrifter » 15 000 Vitterhetsakademien för Svenskt Diplomatarium » 55 000 Vitterhetsakademien för Axel Oxenstiernas skrifter och brevväxling . . . . » 16 500 Vitterhetsakademiens skriftserier » 32 000 Svenskt Biografiskt Lexikon » 42 700 Kungliga Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia » 7 500 Svenska litteratursällskapet för bibliografi över svenskt tryck 1700—1829 » 4 000 Svenska vitterhetssamfundet för utgivande av klassiska svenska författares verk » 3 500 östergrens Nusvensk Ordbok » 16 000 Svenska fornskriftsällskapet för utgivande av supplementband till Söderwalls ordbok över det svenska medeltidsspråket » 7 750 Sveriges kyrkor, konsthistoriskt inventarium » 15 000 Summa kr. 243 950 I sitt yttrande över Vitterhetsakademiens framställning från år 1946 framhöll universitetsberedningen bl. a. följande: Samtidigt som beredningen sålunda i allt väsentligt biträder akademiens anslagsäskande, anser beredningen det angeläget att betona, att de föreslagna åtgärderna till förbättrande av villkoren för de humanistiska vetenskaperna icke täcka alla de önskemål, som framställts till beredningen av representanter för dessa vetenskaper. Liksom för den medicinska torde även för den humanistiska forskningen medel behöva ställas till universitets- och högskoleorganens direkta förfogande. Detta gäller särskilt för tillgodoseende av de krav på publiceringsmöjligheter, som mindre avancerade forskare kunna framställa.

19 Universitetskanslern Han anförde bl. a.:

framförde

i sitt yttrande liknande tankegångar.

Ett tillgodoseende av den humanistiska forskningen enligt de av akademien framlagda grunderna bör givetvis icke få utgöra ett hinder för upptagande av ett förslag att till universitets- och högskoleorganens förfogande ställa medel för främjande av humanistisk forskning i analogi med vad som skett i fråga om medicinsk forskning. Särskilt yngre forskare, som icke inför ett centralt forskningsråd förmå tävla om anslag, kunna där få sina anslagsbehov prövade av sina närmaste lärare och därigenom bli bedömda av dem, som bäst känna sökandenas förutsättningar. Som komplement till det medicinska forskningsrådets verksamhet har denna anordning slagit väl ut. Det kan vara av intresse att mot bakgrund av dessa uttalanden konstatera, att anslag t. ex. till doktorander och licentiander relativt sällan förekomma i humanistiska nämndens anslagsfördelning. Nedanstående uppställning belyser fördelningen på olika mottagare av medel fördelade genom humanistiska fondens nämnd budgetåret 1948/491. Akademiska lärare 2 Universitets- och högskolestuderande3 Vitterhetsakademien Andra lärda samfund samt vetenskapliga institutioner Vitterhetsakademiens tjänstemän övriga

kr. » » » » »

213 990 30 700 175 700 253 750 115 400 177 410

Ovan har behandlats hela humanistiska fondens nämnds medelsfördelning för budgetåret 1948/49. Endast till en del ha de fördelade medlen gått till publiceringsändamål, eftersom fondens avkastning och det årliga statsanslaget även utgöra forskningsanslag. Humanistiska fondens nämnd har meddelat beredningen, att under nämnda budgetår för egentliga publiceringsändamål utdelades 391 935 kronor. Detta utgjorde 40,5 % av hela summan utdelade anslag. Det bör emellertid understrykas, att en klar uppdelning mellan publiceringsanslag och forskningsanslag svårligen kan göras för humanistiska nämndens del. I proposition 1947:74 s. 7 förekommer en tabell, som utvisar fördelningen av anslagen från humanistiska fonden mellan anslag för publicering, anslag för bearbetning och anslag för resor och fältarbeten m. m. under åren 1936—1945. År 1945 utgjorde publiceringsanslagen 56,1 % av hela summan fördelade medel, överhuvudtaget torde summan för anslag för publiceringsändamål ha legat högre jämfört med summan för övriga 1 I de fall då anslag beviljats till en grupp av personer har anslaget klassificerats med hänsyn till antingen gruppens flertal eller den lör arbetet huvudansvarige. 2 Till denna grupp ha förts personer med akademisk lärartitel. Även emeriti samt icke i tjänst varande docenter ingå således. 3 Till denna grupp ha förts personer med titeln fil. stud., fil. kand., fil. mag., fil. lic, teol. lic. samt amanuens.

20 anslag under tiden före tillkomsten av riksstatsanslaget om 600 000 än efter. Orsaken till att så blivit förhållandet torde framgå av vad Vitterhetsakademien anförde i sin skrivelse av år 1946: »Då ett vetenskapligt arbete givetvis måste befordras till trycket, om det skall få något värde såsom led i det vetenskapliga framåtskridandet, har det varit alldeles nödvändigt att utdela dessa stora tryckningsanslag. Men följden har ock blivit, att högst angelägna och lovande forskningsföretag måst ställas på framtiden eller till och med helt avskrivas på grund av de tillgängliga medlens knapphet.» I detta sammanhang bör även nämnas, att budgetåret 1948/49 utdelades genom humanistiska fondens nämnd ett engångsanslag till tidskriften Rig, som erhåller understöd genom lärdaverksanslaget, samt ett anslag till Fornvännen, som före budgetåret 1949/50 ej erhållit bidrag från lärdaverksanslaget. • En uppfattning om storleken av de behov, som skola tillgodoses genom av humanistiska fondens nämnd fördelade medel, kan erhållas om summan av sökta anslag ställes vid sidan av summan av beviljade anslag. Dessa siffror voro för år 1948 2 235 426 resp. 1 075 662 kronor och för år 1949 1 919 431 resp. 1 000 985 kronor. Även om i flera fall samma anslagsäskanden återkomma vid olika utdelningstillfällen (bl. a. på grund av att begärda medel ofta icke i sin helhet beviljas på en gång utan fördelas på flera utdelningstillfällen) och även om i vissa fall ansökningar om bidrag kunna vara mindre välgrundade, torde det vara ovedersägligt, att behoven överstiga möjligheterna att tillgodose dem. Åttonde huvudtitelns reservationsanslag till understöd för utgivande av tidskrifter, lärda verk och läroböcker var ursprungligen det huvudsakliga anslaget för understöd åt den vetenskapliga publiceringsverksamheten. I samband med tillkomsten av särskilda anslag för vetenskaplig forskning och publiceringsverksamhet och av forskningsråden och motsvarande organ har emellertid lärdaverksanslaget ändrat karaktär. Från detta anslag utgår nämligen numera huvudsakligen anslag till tidskrifter och årsböcker. De särskilda riksstatsanslagen belastas sålunda i allmänhet ej med kostnader för anslag åt publikationer av här nämnt slag. Ett undantag utgör anslaget för naturvetenskaplig publiceringsverksamhet, från vilket utgår de regelmässiga anslagen till naturvetenskapliga tidskrifter av rent vetenskaplig karaktär. Populära tidskrifter inom naturvetenskaperna erhålla emellertid sina anslag från lärdaverksanslaget (se s. 28). Även för övriga vetenskapsområden förekommer det, att tidskrifter och liknande erhålla anslag från det särskilda forsknings- och publiceringsanslaget se ovan samt s. 29). Att så skall vara fallet torde vara avsett, när det gäller engångsanslag till dessa skrifter på grund av speciella omständigheter, men även i andra fall har anslag till tidskrifter och liknande förekommit.

21 Det kan naturligtvis ibland vara svårt att draga en bestämd gräns mellan å ena sidan tidskrifter och årsböcker, vilka avses skola erhålla understöd från lärdaverksanslaget, och sådana serieskrifter av annan art, som avses erhålla understöd från de speciella anslagen för forsknings- och publiceringsverksamhet. Lärdaverksanslaget uppgick budgetåret 1949/50 till 200 000 kronor1924—1946 växlade dess storlek mellan 125 000 och 190 000 kronor. Som redan nämnts kom i samband med tillkomsten av anslaget för främjande av humanistisk forskning publikationer, som erhöllo anslag om sammanlagt 27 000 kronor från lärdaverksanslaget, att hänvisas till, humanistiska fondens nämnd. Likaledes innebar tillkomsten av anslaget för naturvetenskaplig publiceringsverksamhet, att lärdaverksanslaget befriades från vissa utgifter för understöd åt naturvetenskapliga tidskrifter (se s. 28). En reell, mindre anslagshöjning kom således i själva verket till stånd från och med budgetåret 1947/48. Härom anförde departementschefen i proposition n r 272 till 1947 års riksdag bl. a. följande: På grund av de tillgängliga anslagsmedlens knapphet ha välgrundade framställningar om avsevärda bidragshöjningar måst avvisas. Ansökningar om understöd för utgivande av nya tidskrifter och fristående verk ha i åtskilliga fall måst avslås eller föranlett bidrag med alltför låga belopp. Då emellertid frågan om den vetenskapliga publiceringsverksamhetens främjande såvitt gäller andra ämnesområden än det naturvetenskapliga befinner sig under utredning, anser jag mig böra tillråda viss återhållsamhet och inskränker mig till att såsom en provisorisk åtgärd förorda, att förevarande anslag för nästa budgetår bibehålles vid sitt nuvarande belopp 20O 000 kronor, vilket vid bifall till vad jag i annat sammanhang förordat innebär en reell anslagshöjning med C3 000 kronor.1 Fördelningen av lärdaverksanslaget för budgetåret 1949/50, avseende publikationsverksamhet under år 1949, har huvudsakligen skett genom Kungl. brev den 30/6 1949. Anslag utgå till följande vetenskapliga publikationer inom den teologiska ämnesgruppen: Kyrkohistorisk årsskrift Svensk Teologisk kvartalsskrift Svensk exegetisk årsbok Ny kyrklig tidskrift Religion och Bibel Studia Theologica

kr. 3 500 » 2 500 » 1 800 » 800 » 1 000 » 2 500 Summa kr. 12100

Dessutom utgick anslag till en teologisk tidskrift, som torde få betraktas som populär, nämligen Religion och Kultur 1

Den reella anslagshöjningen blev c:a 50.000 kronor; se s. 28.

kr.

22 Till följande v e t e n s k a p l i g a h u m a n i s t i s k a t i d s k r i f t e r u t g i c k Humanistiska vetenskapssamfundets i Uppsala årsbok Arkiv för nordisk filologi Acta philologica scandinavioa Namn och Bygd Nysvenska studier Studier i modern språkvetenskap Studia neophilologica Essays and Studies on American Language and Literature Niederdeutsche Mitteilungen Eranos Acta orientalia Studia linguistica Historisk tidskrift Scandia Livrustkammaren Personhistorisk tidskrift Samlaren Theoria Tidskrift för konstvetenskap Konsthistorisk tidskrift Nationalmusei årsbok Acra archaeologica Folk-Liv Svenska landsmål och svenskt folkliv Arv Rig Statens etnografiska museum, Smärre meddelanden Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen Svensk tidskrift för musikforskning Svio-Lstonica Fornvännen Pedagogisk Tidskrift Årsböcker i svensk undervisningshistoria

anslag: kr. » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » »

1 500 3 200 \ 500 3 500 3 400 3 000 4 QOO 2 000 \ 800 3 800 2 000 2 000 3 OOO 2 000 \ 500 1300 1 8 00 1500 3 000 2 000 3 000 4 000 2 500 5 800 3 300 2500 600 2 500 3 800 2 000 3 000 2 900 2 500

Summa kr. 86 200 F ö l j a n d e h u m a n i s t i s k a p u b l i k a t i o n e r , till v i l k a a n s l a g u t g å , t o r d e b ö r a b e t e c k n a s s o m a l l m ä n n a eller p o p u l ä r v e t e n s k a p l i g a : Ord och Bild Svenska humanistiska förbundets skriftserie Modersmålslärarnas Förenings årsskrift Historielärarnas Förenings årsskrift Moderna språk

kr. » » » »

2300 1500 1 000 800 1 800

Summa kr. 8 500 De a n s l a g , s o m u t g å till m e d i c i n s k a n a t u r v e t e n s k a p l i g a , och s a m h ä l l s v e t e n s k a p l i g a p u b l i k a t i o n e r , r e d o v i s a s n e d a n ( s . 25, 28, 2 9 ) . De a n s l a g , s o m u t g i n g o till a l l m ä n n a eller p o p u l ä r v e t e n s k a p l i g a p u b l i k a t i o n e r , ej h ä n f ö r l i g a till n å g o t visst av de n ä m n d a v e t e n s k a p s o m r å d e n a , v o r o :

23 Barnträdgården Tidskrift för gymnastik Fysisk fostran och vetenskapen, Bulletin de la federation internationale de gymnastique Ling Tidskrift för svenska folkhögskolan Tidskrift för praktiska ungdomsskolor Nordisk Tidskrift för dövstumskolan Nordisk Tidskrift for Aandssvageforsorg Bygd och Natur

kr. 750 » 2 500 » » » » » »

1000 1 200 2 500 600 3 000 3 300

Summa kr. 12 450 Vissa a n s ö k n i n g a r o m b i d r a g f r å n l ä r d a v e r k s a n s l a g e t för å r 1949 blevo a v s l a g n a g e n o m b e s l u t e t d e n 30/6 1949. D e s s a v o r o i n o m det h u m a n i s t i s k a o m r å d e t O r i e n t a l i a S u e c a n a , S t u d i a p s y c h o l o g i c a et p a e d a g o g i c a , Saga och sed. T i d s k r i f t e r av m e r a p o p u l ä r och a l l m ä n k a r a k t ä r , v i l k a s a n s ö k n i n g a r blevo a v s l a g n a , v o r o S i m f r ä m j a r e n och N o r d i s k T i d s k r i f t for T a l e og S t e m m e . S t u d i a P s y c h o l o g i c a et p a e d a g o g i c a h a r ä v e n f å t t a v s l a g p å f r a m s t ä l l ning om bidrag från samhällsvetenskapliga forskningsrådet; publikation e n h a r e m e l l e r t i d e r h å l l i t b i d r a g g e n o m h u m a n i s t i s k a f o n d e n s n ä m n d vid u t d e l n i n g i d e c e m b e r 1949. Som o v a n n ä m n t s ( s . 15) b e s l ö t s vid 1950 å r s r i k s d a g , a t t l ä r d a v e r k s a n s l a g e t skall ö k a s m e d 85 000 k r o n o r för stöd å t S v e n s k t biog r a f i s k t lexikon, s o m t i d i g a r e e r h å l l i t b i d r a g g e n o m h u m a n i s t i s k a f o n d e n s nämnd. Vid b e v i l j a n d e t av a n s l a g f r å n l ä r d a v e r k s a n s l a g e t fästes som villkor, a t t ett visst a n t a l e x e m p l a r av i f r å g a v a r a n d e p u b l i k a t i o n s k o l a ö v e r l ä m n a s till m y n d i g h e t e r , bibliotek etc. (se tabell 9 ) .

F ö r s l a g o m stöd åt den medicinska f o r s k n i n g e n f r a m l a d e s av d e s a k k u n n i g a r ö r a n d e o r g a n i s a t o r i s k a å t g ä r d e r för d e n m e d i c i n s k a f o r s k n i n g e n s f r ä m j a n d e ( S O U 1 9 4 4 : 5 5 ) . D e s a k k u n n i g a föreslogo bl. a., a t t ett f o r s k n i n g s a n s l a g s k u l l e s t ä l l a s till f a k u l t e t e r n a s o c h h ö g s k o l o r n a s f ö r f o g a n d e ; d e t b o r d e u p p d e l a s i s k i l d a p o s t e r för v a r och en av de m e d i c i n s k a f a k u l t e t e r n a , K a r o l i n s k a i n s t i t u t e t , t a n d l ä k a r i n s t i t u t e t och v e t e r i n ä r h ö g s k o l a n . Därutöver borde emellertid ett medicinskt forskningsråd inrättas, som b l . a. s k u l l e fördela ett till r å d e t s f ö r f o g a n d e s t ä l l t f o r s k n i n g s a n s l a g . F r å n d e t t a s k u l l e u t g å a n s l a g till d e n m e d i c i n s k a f o r s k n i n g e n u t a n f ö r universitet och högskolor. Vidare anfördes beträffande forskningsrådets a n s l a g bl. a. f ö l j a n d e : Det medicinska forskningsrådet bör se en av sina viktigaste uppgifter ligga i att stödja fakulteterna och högskolorna i deras vetenskapliga arbete. Även om dessa utrustas med direkta anslag för vetenskaplig forskning ligger det i sakens natur, att de med sina relativt begränsade medel i många fall icke kunna vara i stånd

24 att genomföra stora och omfattande forskningsprogram, vilka understundom fordra långvarig ledighet för forskaren från det ordinarie arbetet samt ett större antal hjälpkrafter liksom även materiel i betydande omfattning. — Tyngdpunkten för rådets verksamhet härutinnan kommer att hänföra sig till större forskningsuppgifter, vilka planeras av forskare, som äro framstående vetenskapsmän. Möjlighet bör därjämte finnas för rådet att lämna medel till andra vetenskapsidkare, vilka framlägga arbetsuppgifter, som synas lovande men vilkas utförande fakulteter respektive högskolor av skilda anledningar icke kunna understödja. Enligt kommitténs förslag skulle rådet även »befrämja publicering av vetenskapliga forskningsresultat». I proposition nr 301 till 1945 års riksdag förordades, att även F a r m a ceutiska institutet skulle få del av de lokala forskningsanslagen. Vidare föreslogs, att de lokala forskningsanslagen skulle utgå med 500 000 kronor och anslaget till forskningsrådets förfogande med 500 000 kronor. För utdelande av större engångsbidrag än 20 000 kronor och större periodiska bidrag än 10 000 kronor skulle rådets beslut underställas Kungl. Maj :t. Statsutskottet anslöt sig på de här nämnda punkterna till propositionen. I fråga om forskningsrådets sammansättning föreslog statsutskottet, att universitetskanslern skulle vara ordförande, att Kungl. Maj :t skulle utse en ledamot, Karolinska institutets lärarkollegium två, de medicinska fakulteterna, tandläkarinstitutet och veterinärhögskolan vardera en samt Svenska läkarsällskapet en; chefen för medicinalstyrelsen och generalläkaren skulle vara självskrivna ledamöter. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag. För budgetåret 1949/50 höjdes det lokala forskningsanslaget till 512 000 kronor, och för budgetåret 1950/51 har beslutats en höjning till 520 000 kronor. Höjningarna ha varit betingade av tillkomsten av den medicinska högskolan i Göteborg och tandläkarhögskolan i Malmö. Anslagen till de redan tidigare existerande utbildningsanstalterna ha därvid något beskurits. Ur de lokala forskningsanslagen utgå icke anslag för publiceringsändamål. Reglemente för medicinska forskningsrådet är fastställt den 25/1 1946. I samband med tillkomsten av det medicinska forskningsrådet behandlades ej frågan om understödet åt de medicinska tidskrifterna; frågan om understöd åt den medicinska publiceringsverksamheten hade överhuvudtaget ej blivit föremål för närmare utredning. En sådan utredning framlades av de medicinska högskolornas organisationskommitté i dess betänkande II (SOU 1947:66). Kommittén beräknade behovet av statligt ekonomiskt stöd åt tidskrifter till 130 000 kronor, åt doktorsavhandlingar till 100 000 kronor och för översättning och språkgranskning till 20 000 kronor. Därutöver tillkom behov av stöd åt fristående arbeten och läroböcker. Kommittén föreslog, att ett anslag till understöd för utgivande av medicin-

25 ska tidskrifter, lärda verk och läroböcker utbröts ur det allmänna anslaget för motsvarande ändamål och att det utbrutna anslaget, som borde vara ett reservationsanslag, höjdes till 275 000 kronor. Anslaget skulle fördelas av det medicinska forskningsrådet, men ärendena skulle förberedas av en publiceringsnämnd, anknuten till forskningsrådet. Denna nämnd skulle bestå av tre av forskningsrådet utsedda ledamöter, representerande de två medicinska fakulteterna och Karolinska institutet; de skulle även företräda olika ämnesområden. Därtill borde komma en av rådet utsedd biblioteksman samt tryckeriintendenten i statskontoret. Det medicinska forskningsrådet borde utse ordförande i nämnden. MHO:s förslag har ännu inte upptagits i proposition till riksdagen. Statens medicinska forskningsråd utdelade budgetåret 1948/49, förutom tryckningsbidragen till doktorsavhandlingar, endast två publiceringsanslag för fristående arbeten. Summan av dessa anslag uppgick till 10 482 kronor. Rådet har för universitetsberedningen framhållit »den betydande olägenhet, som alltmera gör sig gällande genom att den av MHO i betänkande n r 2 föreslagna publiceringsnämnden med därtill knutna anslag för vetenskaplig medicinsk publiceringsverksamhet icke ännu kunnat genomföras». F r å n lärdaverksanslaget utgick för budgetåret 1949/50 bidrag till aderton medicinska tidskrifter om sammanlagt 54 900 kronor.

Naturvetenskapliga forskningskommittén förbigick i sitt första betänkande (SOU 1945:48) de naturvetenskapliga publiceringsfrågorna. I detta betänkande framlades emellertid förslag om inrättande av ett naturvetenskapligt forskningsråd och om inrättande av ett reservationsanslag om 1000 000 kronor för främjande av naturvetenskaplig forskning, vilket anslag skulle fördelas av forskningsrådet. Kommitténs förslag upptogs till behandling i proposition n r 273 till 1946 års riksdag. Riksdagen biföll ett anslag av nämnd art om en miljon kronor. Reglemente för det naturvetenskapliga forskningsrådet är fastställt genom Kungl. brev den 31/1 1947 (ändrat 9/1 1948). Enligt detta består forskningsrådet av en av Kungl. Maj :t utsedd ordförande och sex övriga ledamöter. Två av dessa utses av Kungl. Maj:t; av dessa skall den ene representera forskningen utanför universiteten och högskolorna och den andre den till naturvetenskaplig forskning angränsande medicinska forskningen. En ledamot utses av vardera av de matematisk-naturvetenskapliga sektionerna (fakulteten) och en av Vetenskapsakademien. I sitt betänkande II (SOU 1946: 77) upptog naturvetenskapliga forskningskommittén till behandling frågan om åtgärder för främjande av naturvetenskaplig publiceringsverksamhet. Kommittén påpekade, att egentligen blott lärdaverksanslaget stod till förfogande för erhållande av statligt

26 s t ö d åt v e t e n s k a p l i g p u b l i c e r i n g s v e r k s a m h e t . Ur d e t t a u t g i c k för b u d g e t å r e t 1946/47 b l o t t 36 300 k r o n o r till n a t u r v e t e n s k a p l i g p u b l i c e r i n g s v e r k s a m h e t . D e e n s k i l d a f o n d e r och stiftelser, f r å n v i l k a a n s l a g ä v e n k u n d e erhållas, hade m i n s k a t i betydelse. P å grund av den leveransplikt, som var förknippad med understöd från lärdaverksanslaget, var detta anslag blott till en del ett p u b l i k a t i o n s a n s l a g , i övrigt v a r det ett b i b l i o t e k s a n s l a g . Bet y d l i g t ö k a d e a n s l a g v o r e e r f o r d e r l i g a för b i d r a g till t r y c k n i n g , ö v e r s ä t t n i n g eller s p r å k g r a n s k n i n g s a m t r e n r i t n i n g av k a r t o r , d i a g r a m o c h a n n a t i l l u s t r a t i o n s m a t e r i a l . K o m m i t t é n föreslog, a t t ett s ä r s k i l t r e s e r v a t i o n s a n s l a g o m 300 000 k r o n o r s k u l l e i n r ä t t a s för f r ä m j a n d e av n a t u r v e t e n s k a p l i g p u b l i c e r i n g s v e r k s a m h e t ( u r d e t t a s k u l l e ä v e n u t g å t r y c k n i n g s b i d r a g till d o k t o r s a v h a n d l i n g a r , se o v a n s. 11 f f . ) . I f r å g a n o m v i l k e n i n s t a n s , s o m bord e fördela d e t t a a n s l a g , a n f ö r d e k o m m i t t é n f ö l j a n d e : Fördelningen av det nuvarande s. k. lärdaverksanslaget (reservationsanslaget »Understöd för utgivande av tidskrifter, lärda verk och läroböcker») företages nu av Kungl. Maj:t. I fråga om naturvetenskapliga skrifter inhämtas yttranden från universitetens matematisk-naturvetenskapliga sektioner och från vetenskapsakademien. Någon avvägning mellan de olika kraven sker däremot ej av sakkunnig myndighet. Att rättvist avväga naturvetenskapernas krav gentemot de teologiska, juridiska, medicinska och humanistiska vetenskaperna är givetvis ogörligt, men ej ens inom de olika ämnena, och ämnesgrupperna sker en sakkunnig prövning. Det synes därför kommittén högeligen önskvärt, att det nuvarande allmänna lärdaverksanslaget uppdelas i ett antal skilda anslag, varje anslag avsett för en grupp av någorlunda samhöriga vetenskaper. Ett fullständigt genomförande av denna princip fordr a r givetvis en utredning av samtliga ämnens behov. Utan att avvakta resultaten av en sådan utredning synes det dock kommittén möjligt att utbryta anslaget till den naturvetenskapliga publiceringsverksamheten. Att frågan för naturvetenskapernas del löses oberoende av övriga vetenskaper synes kommittén nödvändigt på grund av de naturvetenskapliga publiceringsfrågornas särart och bortfallet av de tyska tidskrifterna. Eljest riskeras också, att resultaten av den upprustning av de naturvetenskapliga institutionerna, som möjliggjorts genom beslut av 1946 års riksdag, ej kommer att bära frukt i den utsträckning, som avsetts. Genom tillkomsten av forskningsråd för vissa ämnesgrupper, nu senast genom beslutet om inrättandet av ett naturvetenskapligt forskningsråd, h a r den principen börjat bryta igenom i svensk förvaltning, att grupper av samhöriga ämnen fått gemensamma anslag att disponeras av en sakkunnig, central instans. Så långt systemet hunnit prövas, synes det ha utfallit väl. Kommittén h a r därför funnit riktigt förorda statsmakterna att fortsätta på den inslagna vägen och beträffande fördelningen av publiceringsanslagen vidtaga motsvarande åtgärder. Det synes kommittén som om följande väg försöksvis borde prövas. Beslut om fördelningen av naturvetenskapernas publiceringsanslag fattas av forskningsrådet. Liksom i fråga om forskningsanslag kan en viss maximisumma fastställas, ovan vilken besluten skola underställas Kungl. Maj:ts prövning. Med hänsyn till anslagets totala belopp och storleken av de normala anslagskraven synes gränsen för rådets egen beslutanderätt böra sättas vid 15 000 kronor. Någon åtskillnad på engångsanslag och periodiskt återkommande anslag synes däremot ej erforderlig i detta fall, då alla anslag få förutsättas beslutas för ett år åt gången. Då emellertid rådet icke förfogar

27 över biblioteks- och tryckeriteknisk sakkunskap och då åtskilliga ämnen icke äro representerade i rådet synes anslagsfördelningen böra förberedas av en nämnd, naturvetenskapliga publiceringsnämnden, bestående av, förutom rådets ordförande, 1—3 av dess ledamöter, en av rådet utsedd biblioteksman, statskontorets tryckerikonsulent och ytterligare så många av rådet utsedda naturvetenskapsmän, företrädande i rådet eljest orepresenterade ämnesgrupper eller ämnen, att totala medlemsantalet blir 7. Som sekreterare bör rådets sekreterare fungera. Normalt torde denna nämnd behöva sammanträda blott en gång årligen vid uppgörande av förslaget till årsanslag för publikationsserierna. För tillstyrkande av speciella anslag vid andra tider på året, exempelvis till fristående publikationer, torde i regel beslut kunna, fattas genom överläggningar i annan ordning mellan medlemmarna. Av remissinstanserna framhöll statskontoret, att frågan om åtgärder för stödjande av vetenskaplig publiceringsverksamhet icke borde lösas isolerat för naturvetenskapernas del. Statskontoret erinrade om att de medicinska högskolornas organisationskommitté och 1945 års universitetsberedning skulle utreda publiceringsfrågorna för andra vetenskapsområden och underströk vikten av att dessa spörsmål avgjordes i ett sammanhang för samtliga berörda ämnesområden. I proposition n r 272 till 1947 års riksdag uttalade departementschefen bl. a. följande: De genomgripande åtgärder för främjande av vetenskaplig forskning inom landet, som inletts, måste givetvis även innefatta åtgärder för forskningsresultatens publicering. I detta avseende föreligger utredning och förslag för närvarande — om man bortser från den specialfråga som doktorsavhandlingarna utgöra — endast beträffande det naturvetenskapliga området. Såsom statskontoret framhållit, hade det givetvis varit fördelaktigt, om ställning i ett sammanhang kunnat tagas till spörsmålet om den vetenskapliga publiceringsverksamheten i hela dess vidd. Med hänsyn till det brydsamma läge, som för närvarande råder, icke minst till följd av de starkt ökade tryckningskostnaderna och det totala bortfallet av publiceringsmöjligheterna i tyska tidskrifter och seriepublikationer, anser jag mig dock icke kunna underlåta att redan nu till prövning upptaga naturvetenskapliga forskningskommitténs ifrågavarande förslag. Jag vill också i detta sammanhang erinra om, att upprustningen för de naturvetenskapliga universitetsinstitutionernas del inletts tidigare än för de övriga. Departementschefen tillstyrkte ett anslag om 300 000 kronor och även förslagen i fråga om administrationen. Dock borde gränsen för forskningsrådets beslutanderätt sättas vid 10 000 kronor. Riksdagen beslöt i enlighet med propositionen. Reglemente för naturvetenskapliga forskningsrådets publiceringsnämnd är fastställt i Kungl. brev av den 9/1 1948. För budgetåret 1950/51 har som ovan nämnts beslutats, att tryckningsbidrag till doktorsavhandlingar icke längre skall utgå från reservationsanslaget för naturvetenskaplig publiceringsverksamhet, vilket i samband härmed minskats till 250 000 kronor.

28 I proposition nr 272 till 1947 års riksdag uttalade departementschefen även, att lärdaverksanslaget icke i fortsättningen borde belastas med utgifter för understöd åt naturvetenskapliga publikationer av den typ, för vilken det ifrågasatta nya anslaget var avsett. I propositionen räknades med att på grund härav och på grund av tillkomsten av bidraget till främjande av humanistisk forskning lärdaverksanslaget skulle avlastas från utgifter om 63 000 kronor (36 000 kr. för naturvetenskapliga tidskrifter och 27 000 för humanistiska fristående arbeten); med oförändrat lärdaverksanslag skulle en reell anslagshöjning för denna post om 63 000 kronor således äga rum (jfr ovan s. 21). Den reella anslagshöjningen för lärdaverksanslaget blev emellertid inte så stor. Från lärdaverksanslaget hade 36 000 kronor utgått till samtliga de naturvetenskapliga tidskrifterna, men av dessa överflyttades ej de populärvetenskapliga till det nya anslaget till främjande av naturvetenskaplig publiceringsverksamhet. Beträffande lärdaverksanslaget uttalade nämligen departementschefen i proposition 1947/272: »Däremot bör anslaget alltjämt disponeras för understöd åt mera populärvetenskapligt inriktade publikationer inom det naturvetenskapliga ämnesområdet, vilka även ha en viktig uppgift att fylla.» För budgetåret 1949/50 ha följande naturvetenskapliga publikationer tilldelats anslag från lärdaverksanslaget: Populär astronomisk tidskrift Vår fågelvärld Fauna och flora Svenska Linnésällskapets årsskrift Svensk geografisk årsbok Elementa Medlemsblad för biologilärarnas förening

kr. 2 000 » 2 000 » 2 000 » 1 000 » 3 300 » 3 200 » 1 000 Summa kr. 15 300

Förslag till inrättande av ett samhällsvetenskapligt forskningsråd framlades först av särskilda sakkunniga, som blivit tillkallade för att utreda denna fråga (SOU 1944: 19). Detta förslag föranledde emellertid ingen åtgärd från Kungl. Maj :ts sida. Socialvetenskapliga forskningskommittén upptog frågan och framlade ett nytt förslag (SOU 1946: 74). Kommittén föreslog, att rådet skulle vara gemensamt för den juridiska och socialvetenskapliga forskningen. Bland de uppgifter, för vilka bidrag skulle kunna lämnas, nämndes publikation av forskningsresultat, översättningsarbete och författande av läroböcker. Rådet skulle även lämna bidrag till utgivandet av en särskild samhällsvetenskaplig tidskrift, innehållande bidrag — dels originalarbeten, dels recensioner — på något eller några av de stora kulturspråken; tidskriften skulle tjäna till att förbättra kontakten mellan svensk och internationell samhällsvetenskaplig forskning.

29 Det till rådets förfogande ställda anslaget skulle således både vara forsknings- och publiceringsanslag. Kommittén berörde emellertid icke frågan huruvida de samhällsvetenskapliga tidskrifter, till vilka anslag utgick från lärdaverksanslaget, skulle överflyttas till rådet. Kommittén föreslog ett årligt reservationsanslag om 350 000 kronor för främjande av samhällsvetenskaplig forskning. I proposition nr 272 till 1947 års riksdag föreslogs, att rådet icke skulle omfatta den juridiska forskningen. Med hänsyn härtill borde anslaget kunna begränsas till 300 000 kronor. I propositionen hette det vidare bl. a.: »Däremot torde särskilda anslagsmedel till utgivande av en samhällsvetenskaplig tidskrift icke böra anvisas, utan torde härför erforderliga medel böra ställas till förfogande ur anslaget för utgivande av tidskrifter, lärda verk och läroböcker, därest ifrågavarande tidskrift skulle komma till stånd.» Riksdagen beslöt i enlighet med propositionen. Reglemente för statens samhällsvetenskapliga forskningsråd är fastställt genom Kungl. brev den 6/2 1948. Enligt detta består forskningsrådet av en ordförande och två ytterligare ledamöter utsedda av Kungl. Maj :t samt av sex vetenskapsmän utsedda av sex valsektioner, representerande de olika socialvetenskaperna. Reservationsanslaget utgår fortfarande med 300 000 kronor. Det bör i detta sammanhang nämnas, att från samhällsvetenskapliga forskningsrådet under budgetåret 1948/49 ett engångsanslag om 4 000 kronor utgått till tidskriften Plan, vilken erhåller årligt understöd från lärdaverksanslaget. Ur lärdaverksanslaget utgår för budgetåret 1949/50 anslag till följande samhällsvetenskapliga tidskrifter: Ekonomisk tidskrift Nordisk Administrativt Tidskrift Statsvetenskaplig tidskrift Plan

kr. » » »

3 500 2 000 2 500 2 000

Summa kr. 10 000 2. Den teologiska och humanistiska publiceringsverksamhetens läge och behov. Naturvetenskapliga forskningskommittén gav i sitt betänkande II (s. 23 —31) en översikt över de olika formerna för publicering av naturvetenskapliga forskningsresultat och över olika möjligheter att erhålla ekonomiskt stöd för publiceringen. Principiellt är det samma former och möjligheter, som stå den humanistiska och teologiska forskningen till buds. Sålunda k u n n a de vetenskapliga resultaten offentliggöras antingen i tidskrifter och andra seriepublikationer (actaserier eller monografiserier)

30 eller i form av fristående arbeten. I vissa fall kan ett arbete förläggas av ett bokförlag. Med hänsyn till den ringa försäljningen kunna i allmänhet blott populärvetenskaplig litteratur samt läro- och handböcker finansieras på detta sätt; i vissa ämnen, t. ex. litteraturhistoria, kunna dock även rent vetenskapliga arbeten finansieras förlagsvägen. I enstaka fall kunna även tidskrifter och seriepublikationer förläggas på detta sätt. Periodiska publikationer utges även av föreningar eller sällskap, varvid medlemsavgiften, som även utgör prenumerationsavgift, blir ett ekonomiskt tillskott för publiceringen. Publikationer av olika slag utges vidare av akademier och lärda samfund. Slutligen böra nämnas universitetens årsskrifter och publikationer utgivna av vetenskapliga institutioner. Utom medlemsavgifter, prenumerationsavgifter och inkomster från försäljning är det i huvudsak från fyra olika håll som ekonomiskt tillskott kan erhållas för den vetenskapliga publiceringsverksamheten. Bokförlagens tillskott — i form av förluster på förlagd vetenskaplig litteratur — kunna av naturliga skäl icke bli betydande. Det ekonomiska stödet från donationsfonder och liknande har varit av stor betydelse för den vetenskapliga publiceringsverksamheten, men betydelsen av dessa fonder och annat understöd från enskilt håll har minskat bl. a. på grund av penningvärdets försämring, räntans fall och ökningen av publiceringsverksamhetens omfattning. Det statliga stödet, som främst utgått genom humanistiska fonden, bidraget till främjande av humanistisk forskning och lärdaverksanslaget, har blivit av allt större betydelse. Slutligen äro vetenskapliga forskningsresultat för sin publicering i många fall beroende av ekonomiskt tillskott från författaren.

För att erhålla en hållpunkt vid bedömandet av omfattningen av den vetenskapliga produktionen inom de humanistiska och teologiska ämnesområdena har universitetsberedningen undersökt omfattningen av publiceringen av akademiska lärares och tjänstemäns forskningsresultat. Resultaten av denna undersökning återges i tabellerna 1-—6.

Tabell 1. Omfattningen samt fördelningen på språk (uttryckt i sidor) av Uppsala universitets lärares och tjänstemäns i tryck utgivna skrifter i teologi läsåren 1946/47 och 1947/48. Svenska 1906

Tyska

Engelska

Franska

Latin

övriga

Summa sidor

—

2543 G enomsnittssiffra för totala sidantalet per läsår 1271

31 Tabell 2. Omfattningen samt fördelningen på språk (uttryckt i sidor) av Lunds universitets lärares och tjänstemäns i tryek utgivna skrifter i teologi läsåren 1946/47 och 1947/48. Svenska 3302

Tyska

Engelska

Franska

Finska

Polska

Summa sidor

—

4242 Genomsnittssiffra för totala sidantalet per läsår 2121

Tabell 3. Omfattningen samt fördelningen på ämnen och språk (uttryckt i sidor) av Uppsala universitets lärares och tjänstemäns i tryck utgivna skrifter i humanistiska ämnen läsåren 1946/47 och 1947/48. Ämne

Sv.

Ty.

Eng.

11 40 13

Allm. och jämf. etnologi Egvptologi Engelska språket Finsk-ugriska språk 108 2732 Idé- och lärdomshistoria 1218 Klassisk fornkunskap 264 Konsthistoria 711 10 Litteraturhistoria 1465 Musik forskning 656 Nordisk etnologi 34 Nordisk och jämf. fornkunskap 125 Nordisk ortsnamnsforskning . . 257 Nordiska språk 947 Pedagogik 327 Religionshistoria 1064 Romanska språk 25 Sanskrit och jämf. språkforskn. Semitiska språket 134 Slaviska språk 773 Tyska Summa

80 Fra.

Lat.

Da.

No.

Pol.

11 646 13 2

2 379

3 12

11 37

12 97

36 199 2 26

18 35 24

39 28 25 813

406 Summa j, sidor

!

192 3397 1221 287 748 22 1580 1100 34 i 125 257 983 327 1281 1 62 50 173 900 25 13434

Genomsnittssiffra för totala sidantalet per läsår 6717

De akademiska lärarnas och tjänstemännens sammanlagda årsproduktion inom teologisk och humanistisk vetenskap blir enligt dessa uppgifter inemot 25 000 sidor. Det är klart, att denna siffra får betraktas som ett mycket ungefärligt mått på omfånget av ifrågavarande produktion. Uppgifterna h a hämtats från universitetens och högskolornas årsredogörelser.

32 Tabell 4. Omfattningen samt fördelningen på ämnen och språk (uttryckt i sidor) av Lunds universitets lärares och tjänstemäns i tryck utgivna skrifter i humanistiska ämnen läsåren 1946/47 och 1947/48. Sv.

Ämne

Ty.

Eng.

Fr a.

829 46

32 Da.

It.

Sp.

Summa sidor

Allm. och jämf. etnografi 47 566

Idé- och lärdomshistoria

Nordisk och jämf. fornkunskap Nordisk ortnamnsforskning . .

327 2 645 115 331 729 45 2 038 108 319 81 1084 636 132 64

Sanskrit och jämf. språkforskn.

9 291

397 2 709 209 934 803 60 2 038

70 4

29 94 428 34

35 139

32 40

157 492

109 387 81 1084 636 389 537

24 Summa

876 654

12 087

Genomsnittssiffra för totala sidantalet per läsår 6 043

Svårare är det att uppskatta storleken av den vetenskapliga produktion, som härstammar från andra håll än akademiska lärares vetenskapliga verksamhet och från doktorsavhandlingar. 1 Naturvetenskapliga forskningskommittén visade i betänkande II, att de akademiska lärarnas årliga produktion inom naturvetenskaperna var c:a 11 000 sidor. Kommittén beräknade, att produktionen från andra håll var ungefär lika omfattande som de akademiska lärarnas, och uppskattade den årliga produktionen till c:a 25 000 sidor (inklusive doktorsavhandlingar, som inom naturvetenskaperna omfattade c:a 2 600 sidor per å r ) . Produktionen inom humaniora och teologi av andra än akademiska lärare torde vara proportionsvis betydligt större än motsvarande produktion inom naturvetenskaperna, bl. a. på 1 Enligt en inom Lektorernas Förening 1935 verkställd undersökning hade de 521 lektorer, vilka utnämnts efter år 1904, sammanlagt producerat 2.735 vetenskapliga arbeten, vilket blir ett medeltal av 5,24 per lektor. Endast 88 av de 521 lektorerna redovisade ingen vetenskaplig produktion efter doktorsavhandlingen. 4 arbeten per lektor är den vanligast förekommande siffran.

33 Tabell 5 . Omfattningen s a m t fördelningen på ä m n e n o e h språk (uttryckt i sidor) av S t o c k h o l m s högskolas lärares o c h t j ä n s t e m ä n s i tryck utgivna skrifter i h u m a n i s t i s k a ä m n e n läsåren 1946/47 o c h 1947/48. Ämne

Sv.

Allm. och jämf. etnografi Engelska språket Finska språket Historia Holländska Konsthistoria med konstteori . Latinska språk Litteraturhistoria med poetik . Nordiska språk Nordisk etnologi Nordisk och jämf. fornkunskap Praktisk filosofi Psykologi och p e d a g o g i k . . . . Religionshistoria Romanska språk Sinologi Slaviska språk Teaterhistoria Teoretisk filosofi Tyska språket Ungerska språket

270 Tv.

4 082

Ens.

Fr.

Da.

Sp.

Port.

Fi.

1222 993 2 062 1079 55 153 687 56 9 100 226 159

21 7 115 3 176 239 524

65 39

100 150

101 Summa 11 153

911 Summa sidor

1258 21 1000 2173 1082 231 392 1222 56 102 239 226 159 150 101

12 »80

Genomsnittssiffra för totala sidantalet per läsår 6 465

Tabell 6. Omfattningen s a m t fördelningen på ä m n e n och språk (uttryckt i sidor) av Göteborgs högskolas lärares i tryck u t g i v n a skrifter i h u m a n i s t i s k a ä m n e n läsåren 1946/47 o c h 1947/48. Ämne

Sv.

Engelska Etnografi Filosofi Grekiska Historia Jämf. språkforskning Klassisk fornkunskap Konsthistoria Latin Litteraturhistoria Nordisk och jämf. fornkunskap Nordiska språk Religionshistoria Romanska språk

68 97 253 43 593 6 132 279 15 641 52 412 163 30

Summa

2 784

Ty.

Eng.

Fr.

Da.

126 16

5 7

27 126

162 Genomsnittssiffra för totala sidantalet per läsår 1 666 3 — Universitet

VI

Övriga

Summ sidor

68 97 253 247 593 132 148 423 15 661 52 417 170 57 3 333

grund av att den humanistiska och teologiska forskningen inte på samma sätt som den naturvetenskapliga är beroende av vetenskapliga institutioner. Uppgifter angående anslagsfördelningen från humanistiska fondens nämnd (se ovan s. 19) tyda också på, att produktionen inom humaniora och teologi av andra än akademiska lärare är proportionsvis betydligt större än motsvarande produktion inom naturvetenskaperna, vilken som nämnts av forskningskommittén uppskattats till 50 % av hela den naturvetenskapliga produktionen. Beredningen har emellertid försiktigtvis endast antagit, att produktionen från andra än akademiska lärare och tjänstemän — bortsett från doktorsavhandlingar — inom humaniora och teologi är c:a 60 % av hela produktionen inom dessa ämnesområden. I enlighet härmed beräknar beredningen hela årsproduktionen inom teologi och humaniora (bortsett från doktorsavhandlingar) till c:a 65 000 sidor. Beredningen vill emellertid framhålla, att denna siffra snarast torde vara något för låg. Överhuvudtaget får siffran betraktas som mycket ungefärlig. En jämförelse mellan å ena sidan förhållandet mellan den humanistiska och teologiska produktionens omfattning och storleken av de statliga centrala anslag, som stå till förfogande för humaniora och teologi, och å andra sidan förhållandet mellan produktion och statliga centrala anslag inom andra vetenskapsområden kan ge en viss hållpunkt vid bedömningen av den relativa omfattningen av de statliga anslagen för humanistisk och teologisk forskning jämfört med anslagens omfattning för andra vetenskapsområden. Vid denna jämförelse skall i enlighet med naturvetenskapliga forskningskommitténs beräkning produktionen av andra än akademiska lärare inom dessa vetenskapsområden uppskattas till 50 % av den totala produktionen. Från doktorsavhandlingarna bortses helt. Av vad tidigare anförts har framgått, att den humanistiska och teologiska vetenskapliga publiceringsverksamheten genom humanistiska fondens nämnd och lärdaverksanslaget budgetåren 1948/49 respektive 1949/50 erhållit anslag om sammanlagt 480 000 kronor. Under dessa budgetår har för främjande av naturvetenskaplig publiceringsverksamhet utgått ett reservationsanslag om 300 000 kronor. Ur detta har emellertid även utgått tryckningsbidrag till doktorsavhandlingar. För budgetåret 1950/51 h a r föreslagits ett naturvetenskapligt publiceringsanslag om 250 000 kronor, ur vilket icke bidrag till doktorsavhandlingar skulle utgå. Denna sista siffra bör lämpligen läggas till grund för jämförelsen. Till naturvetenskaplig publiceringsverksamhet utgår då 11,4 kronor per sida mot 7,4 kronor per sida för humanistisk och teologisk publiceringsverksamhet. Det bör understrykas, att ovannämnda uppgifter endast avse understöd för rena publiceringsändamål (tryckning e t c ) , ej anslag för forskning. En jämförelse mellan anslagen för humanistisk och teologisk forsknings- och publiceringsverksamhet och motsvarande naturvetenskapliga

35 anslag skulle bli föga givande på grund av de skiljaktiga arbetsmetoderna inom ifrågavarande vetenskapsområden. En sådan jämförelse kan emellertid lämpligen äga rum mellan å ena sidan humaniora och teologi, å andra sidan samhällsvetenskaperna. För dessa sistnämnda vetenskapsområden är det även svårt att få till stånd en jämförelse med hänsynstagande enbart till publiceringsanslagen. De akademiska lärarnas och tjänstemännens produktion inom samhällsvetenskaperna beräknad på samma sätt som här skett för humaniora och teologi var c.-a 2 300 sidor per år. Fördubblas denna siffra i enlighet med vad som ovan anförts erhålles en siffra för hela den samhällsvetenskapliga årsproduktionen om c:a 5 000 sidor. Samhällsvetenskapliga forskningsrådet erhåller ett årligt anslag om 300 000 kronor, och härtill kommer 10 000 kronor från lärdaverksanslaget. För samhällsvetenskaplig forskning och publicering utgå således 62 kronor per sida. För de humanistiska och teologiska vetenskapernas del blir summan av de centrala statliga anslagen till forskning och publicering 1 050 000 kronor per år. Medan för samhällsvetenskaplig forskning och publicering utgår 62 kronor per sida, utgår för humanistisk och teologisk forskning och publicering endast 16,5 kronor per sida. Beredningen är väl medveten om att jämförelser av det slag, som här gjorts, ej i och för sig kunna bestämma avvägningen mellan de statliga anslagen till olika vetenskapsområden. De ge emellertid en viss hållpunkt härvidlag. Beträffande den sist gjorda jämförelsen bör dock beaktas, att inrättandet av anslaget för främjande av samhällsvetenskaplig forskning bl. a. avsåg att stimulera till ökad samhällsvetenskaplig produktion och att verkningarna i detta avseende ännu icke kunnat göra sig märkbara. Även med beaktande av vad här anförts torde de ovannämnda siffrorna ge vid handen, att de teologiska och humanistiska ämnena i fråga om statliga anslag för forskning och publicering äro missgynnade. För att erhålla en närmare uppfattning om de akademiska lärarnas åsikter angående behovet av statligt stöd för publiceringsverksamheten inom humaniora och teologi företog beredningen hösten 1946 en enquéte bland samtliga akademiska lärare inom dessa vetenskapsområden. Sedan enquéten företogs ha betydande reformer kommit till stånd i fråga om publiceringsverksamheten inom dessa ämnen, nämligen dels ökade tryckningsbidrag till doktorsavhandlingar, dels inrättandet av bidraget till främjande av humanistisk forskning. I nedanstående redogörelse upptagas endast sådana synpunkter och önskemål, som fortfarande i större eller mindre utsträckning få anses äga giltighet. | Från olika håll påpekades, att stödet från privata donationsfonder och liknande kraftigt minskat i betydelse bl. a. på grund av penningvärdets och räntans fall. Med hänsyn härtill och till den ökade produktionen var

36 det statliga stödet åt publiceringsverksamheten alldeles otillräckligt. Det visade sig ofta svårt att få vetenskapliga arbeten tryckta utan kostnad för författaren. Även vid publikation i skriftserier fick författaren ofta själv betala en del av framställningskostnaderna. Det var orimligt, att vetenskapsmännen själva skulle behöva stå för eller med ibland betydande summor bidraga till publiceringen av forskningsresultaten. Publiceringen av forskningsresultaten blev ofta avsevärt fördröjd. Utrymmet i tidskrifter och liknande var så begränsat, att dessa ibland inte kunde publicera manuskripten förrän efter lång tid. Vidare var en vetenskapsman för att kunna publicera sina undersökningar ofta beroende av anslag från flera olika håll, varför publiceringen fick anstå, tills författaren hunnit skaffa tillräckligt mycket bidrag från skilda håll. En synpunkt, som framkom från flera håll, var, att särskilt stora svårigheter förelågo att få publicerat arbeten, vilkas omfång var större än en vanlig tidskriftsuppsats men mindre än en fristående bok. Olika mått nämndes för dessa svårplacerade arbeten, men i allmänhet uppgåvos svårigheterna gälla uppsatser med ett omfång överstigande 1 å 2 ark och understigande 5 å 6 ark. En annan synpunkt, som framfördes, var, att arbeten, som medförde försvårad sättning eller klichering av illustrationsmaterial, erbjödo särskilt stora ekonomiska svårigheter på grund av de begränsade möjligheterna att erhålla anslag för de förhöjda kostnaderna. Anslag borde utgå icke endast för själva tryckningskostnaderna utan även för manuskriptets iordningställande, t. ex. för maskinskrivning, fotografering, renritning, citatkontroll o. dyl. Det påpekades, att statsmakterna numera slagit in på den vägen att i vidgad utsträckning ekonomiskt underlätta universitets- och högskolestudier genom att anslå medel för stipendier och studielån m. m. Mot denna bakgrund var det orimligt, att statsmakterna icke lämnade sådant stöd åt den produktiva verksamheten på högre stadier, att författarna kunde bli befriade för kostnader för publicering av vetenskapliga forskningsresultat. Utöver allmänna synpunkter som de här refererade framkommo genom enquéten önskemål och förslag speciellt i följande frågor: publiceringsmöjligheterna för dem som icke voro akademiska lärare, publicering av seminarieuppsatser, universitetens och högskolornas årsskrifter, tidskrifterna, översättning och språkgranskning, administrationen av anslagen och därmed sammanhängande frågor. 'Det framhölls, att publiceringsmöjligheterna för forskare, som lämnat universitetet eller högskolan, t. ex. läroverkslärare, voro särskilt begränsade genom att universitetens och högskolornas årsskrifter icke stodo till förfogande. Tidigare hade läroverkslärare ibland publicerat arbeten i läroverkens årsredogörelser. Detta var emellertid en olämplig publicerings-

37 form, och den tanken framfördes, att det borde skapas en central skriftserie för bl. a. lektorernas vetenskapliga produktion. I en del fall kunna seminarieuppsatser och liknande arbeten av mindre avancerade forskare tillföra vetenskapen värdefullt stoff. Det framfördes önskemål om att bättre möjligheter skulle skapas för tryckning av sådana arbeten, t. ex. genom inrättandet av seminarie- och institutionsserier. Det var nödvändigt, att universitetens årsskrifter erbjödo större möjligheter till kostnadsfri publicering, och fördenskull borde större anslag utgå till dessa. Särskilt framfördes följande konkreta önskemål. Det borde bli möjligt att utan kostnad publicera arbeten överstigande 50 sidor i årsskrifterna; korrigeringskostnader borde kunna ersättas i större utsträckning än till endast 10 % av sättningskostnaderna; det borde bli möjligt att publicera även illustrerade arbeten; översättningskostnader borde även bestridas av årsskrifterna. Av lärare vid Stockholms högskola framhölls allmänt, att en årsskrift borde skapas även vid högskolan. Från flera håll påpekades, att recensions-, reklam- och distributionsfrågorna icke voro lösta på ett tillfredsställande sätt för årsskrifternas del. I samband härmed framfördes även tanken, att årsskrifterna borde uppdelas i särskilda skriftserier för varje ämnesgrupp. Ett allmänt framfört och kraftigt understruket önskemål var, att tidskrifterna erhöllo betydligt större statsanslag. Det var nödvändigt, att tidskrifterna kunde erbjuda större utrymme för publicering arv originaluppsatser. Likaså var det ett önskemål, att tidskrifterna fingo fylligare recensionsavdelningar, som gåvo en allsidig överblick över den svenska och internationella situationen inom forskningen i ämnet. Honorar borde utgå för medarbetarskap i tidskrifterna. En synpunkt som framkom var, att tidskriftsfloran i en del fall borde koncentreras, så att centrala ledande facktidskrifter kunde ge den allsidiga överblicken över forskningen i ett ämne eller en ämnesgrupp och erhålla tillräckliga anslag för att kunna upprätthålla en hög standard. Å andra sidan framfördes i många fall önskemål om skapande av nya tidskrifter, så att kännbara luckor på detta område skulle kunna fyllas. Sålunda framfördes från flera håll önskemål om ett samlande organ för rcligionshistorisk forskning, en tidskrift med rent religionshistorisk karaktär och inriktning, avsedd även för en internationell publik och publicerad på de stora kulturspråken; denna tidskrift skulle bl. a. tjäna syftet att förmedla kontakten mellan svensk och internationell religionshistorisk forskning. Ett annat önskemål var, att det borde tillkomma en samlande tidskrift och publikationsserie för alla forskningsgrenar som sysslade med de främre orientaliska kulturkretsarna. Från historikerhåll framfördes önskemål om skapande av en svensk eller skandinavisk historisk tidskrift av internationell karaktär; i denna borde svenska avhandlingar

38 recenseras och originaluppsatser publiceras på främmande språk samt utländska historiska arbeten recenseras. Det framhölls, att det saknades en svensk tidskrift för klassisk arkeologi och att detta var en kännbar brist. För konsthistoriens del underströks, att denna vetenskap hade för dålig kontakt med den internationella forskningen; det borde skapas en ny svensk konsttidskrift för internationell publik, önskemål framställdes om tillkomsten av ett recensionsorgan för klassisk filologi. En tidskrift för allmän litteraturvetenskap och estetik var behövlig, bl. a. för att förbättra kontakten mellan svensk och internationell litteraturforskning. En. tidskrift för allmän språkvetenskap saknades. En nordisk och svensk tidskrift för slavistik och baltologi borde komma till stånd. Publikationsmöjligheterna i psykologi angåvos allmänt vara mindre tillfredsställande; det borde skapas en svensk, nordisk eller internationell, central psykologisk tidskrift och även en publikationsserie för större bidrag. I fråga om förbättrade möjligheter till publikation i tidskrifter framfördes slutligen för samhällsvetenskapernas del många önskemål. Ett önskemål, som framfördes för tidskrifternas del, var att flera uppsatser och recensioner borde vara avfattade på något av de stora kulturspråken. Utökad publicering på främmande språk har även varit ett generellt önskemål för publiceringsverksamheten överhuvud. Det har påpekats, att arbeten, som borde utkomma på ett internationellt språk, nu ofta publiceras på svenska, vilket ej sällan avsevärt inskränker den betydelse arbetet kommer att få för forskningen. Den tanken har framförts, att det borde föreskrivas som villkor för erhållande av statsanslag, att publiceringen antingen skedde på svenska med utländsk sammanfattning eller på främmande språk med svensk sammanfattning. Att arbeten icke i önskvärd utsträckning utkomma på utländskt språk beror till stor del på att kostnaderna för översättning eller språkgranskning icke kunna täckas med till buds stående anslag. Oftast ha kostnader för översättning eller språkgranskning fått bestridas av författaren själv. Det har framhållits, att utövare av »internationella» vetenskaper härigenom bli missgynnade i förhållande till övriga på grund av att de äro nödsakade att söka publicera sina arbeten på något av de stora kulturspråken. Å andra sidan har även framhållits, att det är erforderligt, att vetenskaper, som traditionellt i stor utsträckning utövats med svensk eller nordisk begränsning, t. ex. litteraturhistoria, historia och konsthistoria, få vidgade internationella kontakter, varför det är nödvändigt med utökad publicering på främmande språk även inom dessa vetenskaper. Utom de ekonomiska svårigheterna h a r det konstaterats, att det ofta är svårt att erhålla kompetent hjälp för översättning eller språkgranskning. Det har framhållits, att man måste söka avhjälpa dessa svårigheter, t. ex. genom skapande av en översättningscentral. I fråga om administrationen av statliga anslag för publiceringsändamål

39 ha skiftande synpunkter och önskemål framförts. Sålunda har det uttalats, dels att ett centralt anslag vore det lämpligaste, dels att lokala anslag borde stå till förfogande eller lokala fonder skapas genom statsmedel, dels att varje ämne borde erhålla ett publiceringsanslag, vilket professor(er) i ämnet, övriga lärare och deras elever skulle utnyttja, önskemål ha framförts om slopande av tidskrifternas leveransplikt. Det har understrukits, att distributions-, publicitets-, recensions- och reklamfrågor måste ägnas större uppmärksamhet. Vidare har ansetts, att bättre kontakt och samarbete med utländska förlag borde åvägabringas. Den tanken har framförts, att det borde skapas ett svenskt universitetsförlag efter mönster t. ex. från England, vilket skulle kunna skapa goda kontakter med utländska förlag och ordna de distributionstekniska förhållandena på ett mera tillfredsställande sätt. I detta sammanhang bör även beröras en underdånig framställning av den 28 februari 19&7 från Föreningen Minerva, representerande Sveriges vetenskapliga och populärvetenskapliga författare. Föreningen hade undersökt de svenska vetenskapliga tidskrifternas ekonomiska förhållanden och därvid funnit, att av samtliga dessa endast åtta voro i stånd att betala sina bidragsgivare rimliga honorar. Icke mindre än 84 vetenskapliga tidskrifter och årsböcker betalade antingen inget honorar alls eller också så små som tre kronor per sida. I en mängd fall fingo författarna betala bildmaterial och klichéer. Föreningen ansåg, att dessa förhållanden utgjorde ett väsentligt hinder för kulturarbetet i vårt land och samtidigt inneburo en klar social orättvisa. »En radikal ändring på denna punkt måste anses vara av vitalt intresse i denna tid av kulturell och vetenskaplig upprustning över hela världen.» Föreningen hade gjort en beräkning av tidskrifternas anslagsbehov och hemställde, att ett med 524 268 kronor förhöjt anslag måtte utgå till vetenskapliga och populärvetenskapliga tidskrifter och årsböcker. I proposition nr 272 till 1947 års riksdag berörde departementschefen i samband med lärdaverksanslaget denna framställning och uttalade bl. a., att en betydlig höjning av lärdaverksanslaget i och för sig vore befogad, men att en viss återhållsamhet borde tillrådas, eftersom frågan om den vetenskapliga publiceringsverksamhetens främjande såvitt gällde andra områden än det naturvetenskapliga befann sig under utredning. Som en provisorisk åtgärd föreslogs, att anslaget skulle behållas vid sitt dittillsvarande belopp och avlastas från utdelande av bidrag till vissa ändamål, vilka skulle tillgodoses på annat sätt (jfr ovan s.21).

Universitetsberedningen har undersökt vissa förhållanden i samband med de vetenskapliga tidskrifterna i teologi och humaniora. I tabell 7 åter-

40 ges fördelningen på olika språk åren 1946—48 av innehållet i flertalet av de vetenskapliga tidskrifter inom nämnda discipliner, som erhöllo statsbidrag genom lärdaverksanslaget. Tabell 7. Språkfördelningen (uttryckt i sidor) i vissa statsunderstödda tidskrifter inom ämnesgrupperna teologi och humaniora. u

1946-1948

Teologi

a M a

03 M CO

C/3

M

>

i»

03 M CA

C cS u

W

fe

4 13 3 98 7 11 133 52 22 57 36 116

a

M CA C

N3

Q

oj

cS

M CO E O

55 CA

C

3 M M CO

T3 C

cd

M

c« Os

c/1

6 1

00 SOS 0O r-i

c ao.

222 13 257 399 27 13 317 2903 23 234 1211 323 1239 543 1067

Humaniora Allm. o. jämf. etnografi Egyptologi Engelska Filosofi Finsk-ugr. språk Fonetik Grekiska Historia Idé- o. lärdomshistoria Klass, fornkunskap . . . . Konsthistoria Latin Litteraturhistoria Musikforskning Nordisk etnologi Nord. o. jämf. fornkunskap Nord. ortnamns-. forskning Nordiska språk Pedagogik Religionshistoria Romanska språk Sanskrit o. jämf. Slaviska språk Semitiska språk Sociologi Tyska språket Bibliografi o. bibi.-vet.. . Summa

10 55 18 2659 1 18 982

244 230 81 94 124 113 42 524

657 518 801

489 1423 1444 172

18 67

32 98 42

3 725 61

208 898 13413 1852 2668

16 2 2 96

44 29 53 135 35

30 23 25 100

6 54 406 5 2

34 180 12 8

324 41 4 16 22 21 938

577 2073 1626 216 349 230 4 16 222 725 1392

20452 Beredningen har 1950 verkställt en enquéte bland de vetenskapliga tidskrifterna i teologi och humaniora angående deras ekonomiska förhållanden, sidantal m. m. 1946—48. Resultatet redovisas i tabellerna 8 och 9. Den minskning av sidantalet för år 1948, som framgår av tabell 8, torde bero dels på pappersransoneringen, dels på tidskrifternas dåliga ekonomiska läge.

41 Tabell 8.

Det totala sidantalet samt antalet recensionssidor o. dyl. för vetenskapliga tidskrifter i teologi och humaniora 1946—1948. 1946

1948 Tidskriftens titel

Antal sidor

Därav Därav Därav recen- Antal recen- Antal recensioner sidor sioner sidor sioner m. m. m. m. m. m.

Kyrkohistorisk årsskrift Svensk teologisk kvartalsskrift Svensk exegetisk årsbok Ny kyrklig tidskrift Religion och Bibel Horae Soederblomianae Studia Theologica Humanistiska vetenskapssamfundets i Uppsala årsbok Arkiv för nordisk filologi Acta philologica scandinavica Namn och bygd Nysvenska studier Studier i modern språkvetenskap Studia neophilologica Essays and Studier on American language and Literature Niederdeutsche Mitteilungen Eranos Acta orientalia Studia linguistica Historisk tidskrift Scandia Livrustkammaren * Personhistorisk tidskrift Samlaren Theoria Tidskrift för konstvetenskap Konsthistorisk tidskrift Nationalmusei årsbok Acta archacologica 5 Folk — Liv Svenska Landsmål och Svenskt Folkliv Arv Rig Statens etnografiska museum Smärre meddelanden 7 Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen Svensk tidskrift för musikforskning .. Saga och Sed Studia psychologica et paedagogica .. Fornvännen Ethnos Pedagogisk tidskrift Årsböcker i svensk undervisningshistoria

379 396 136 194 68 71

64 116 24 14 0 0

Summa

8 286

126 308

208 210

0 0

150 184 526

0 23 0

428 304 95 2401 201 217

179 28 0 0 0 18

152 195 238 188

216° 184 156

26 0

0 4

87 135 31 78 0 0

72 298 490 186 202 176 260

42 166 0 0 0 3

29 13 0 20 0 30

54 128 98 30 0

97 308 352 284 192

69 124 0 0

150 177 204

0 10 0

150 97 200

0 11 0

144 428 272 93 2401 166 235 218 140 195 144 110

19 165 36 0 0 9 7 0 20

136 404 1763 119 2401 205 278 171 118

22 192 223 0 0 18 4 0 17

0 21

217 118

0 6

2486 182 200

7 0 59

1936 160 188

27 0 60

211 171 79 233 384 200 250 500

347 304 131 144 53

56 222 163 69 383 384 200 230

383 400 373 136 49 21

22 19 23 35 0 30

168 196 76

18 27

384 200 230

27 0 30

8 657 1024 7 616 1041 13,7% 8,i% 11,9%

Noter

1 Genomsnittssiffror de tre åren.

2 Tidskriften befinner sig i begynnelsestadiet.

för

3 Innefattar endast uppgift för häfte 1. * Uppgifterna avse 1947, 1948 och 1949. 5

Uppgifterna avse 1945, 1946 och 1948.

6 Härutöver bilagor om 152, 197 och 247 sidor.

7 Uppgifterna avse 1946, 1947 och 1949.

42 Tabell 9. Utgifter oeh inkomster för vetenskapliga

Tidskriftens namn

Redaktörsarvode 1

Tryckning 1946

1948 S:a

Kyrkohistorisk årsskrift 5 619 5 636 6 348 17 603 Svensk teologisk kvartalsskrift 5 744 5 988 6 022 17 754 Svensk exegetisk årsbok 3 050 7 383 4167 14 600 Ny kyrklig tidskrift 2 463 3139 3 082 8 684 6 Religion och Bibel 675 506 1456 2 637 Horac Soederblomianae 1954 481 2 435 Studia Theologica 5 700 5 700 Humanistiska vetenskapssamfundets i Uppsala årsbok 8 Arkiv för nordisk filologi 4 102 4 325 5 339 13 766 Acta philologica scandinavica 3 203 3 195 3211 9 609 Namn och bygd 2 878 2 549 3 261 8 688 Nysvenska studier 3 650 4 282 3 888 11820 Studier i modern språkvetenskap . 3 306 3 306 Studia ncophilologica 5 482 5411 6 880 17 773 Essays and Studies on American language and Literature 629 3 789 1026 5 444 Nicderdeutsche Mitteilungen 2 764 3 719 2 122 8 605 Eranos 10 828 3 219 3 344 17 391 Acta orientalia 8 Studia linguistica 3 033 2 935 5 968 Historisk tidskrift 8 372 11807 8 880 29 059 lö Scandia 4179 4 337 3 053 11 569 Livrustkammaren 18 4 764 5 427 6 380 16 571 20 Personhistorisk tidskrift 4 800 4 800 4 800 14 400 22 Samlaren 4 605 3 525 5 043 13 173 Theoria 2 705 2 731 4172 9 608 Tidskrift för konstvetenskap 10 481 8 550 19 031 Konsthistorisk tidskrift 9 911 6 295 7 293 23 499 8 Nationalmusei årsbok Acta archaeologica 26 9 847 6 514 10 469 26 830 Folk-Liv 28 2 500 2 500 2 500 7 500 Svenska Landsmål o. Svenskt Folkliv 3 835 6 463 5195 30 15493 Arv 3 230 3 924 3 268 10 422 Rig 4 529 8 370 7 907 20 806 Statens etnografiska museum, Smärre meddelanden 33 829 770 948 2 547 Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen 7 449 6 902 6 377 20 728 Svensk tidskrift för musikforskning.. 2 842 3 167 4 086 10 095 8 Saga och Sed Studia psychologica et paedagogica .. 6 229 3 877 10106 Fornvännen 7 288 7 866 10 359 25 513 Ethnos 3 240 3 540 3811 10 591 Pedagogisk tidskrift 3 046 3 476 3 825 10 347 40 Årsböcker i svensk undervisn.historia 3 300 3 300 3 300 9 900

1948 S:a

600 500 100 0 0 0

600 500 100 0 0 0

600 700 100 0 0 0

300 0 0 300

500 0 0 0

300 0 0 0 0 0

0 0 500

0 0 0

0 0 0

0 1500 500 0 1000 1000 0 0 1125

0 1875 250 0 1000 1000 0 0 1275

878 0 120 0 0

902 0 0 0 0

900 465 500 0 0

0 100

0 125

500 125

0 1000 0 550 500

0 1600 0 550 500

1600 0 600 500

1875 400 0 1000 1000 0

0 Summa 150 541170 0331(58 997 489 571 10 598 10 302 12 490 33 390 18 332 Anm. — betyder att ifrågavarande uppgift saknas; detta beror i flera fall på att tidskriften ej utkommit vederbörande år. 1 I vissa fall ingå även skattmästararvoden o. dyl. i ifrågavarande uppgifter. 6 Tidskriften förlägges av Svenska Kyrkans Diakonistyrelses förlag. Tryckningskostnaden är bidrag till förlaget. 8 Uppgifter saknas för denna tidskrift. l a Dessa utgifter betalas av redaktören personligen. Motsvarande förhållanden torde råda i andra, ej särskilt angivna fall. 16 Uppgifterna för år 1948 äro ej fullständiga. 18 Uppgifterna avse 1947, 1948 och 1949. 20 Uppgifterna utgöra endast ungefärliga genomsnittssiffror. 22 Uppgifterna inne-

43 tidskrifter i humaniora och 1eolog i 1 9 4 6 — 1 9 4 8 .

S:a

2 309 6 046

96 570 0 0

100 563 560 1865 0 0 0 569 569

S:a

0 92 0 0 0

0 204 0 0 0 0 0

205 56 0 183 0 0 —

170 176 0 47 0 0 —

0 50 0 0 0 0

528 6 676 446 8 181 0 3517 280 3 381 0 675 0 1954 362 —

6 751 8 632 7 579 3 756

506 481 —

7 346 20 773 9 337 26150 4 367 15 463 3 692 10 829 1456 2 637 2 435 — 6 631 6 631

5 846 4 369 5 518 4 782

6 902 4 951 5 479 4 959 3 419 5 411

8 327 21075 5 204 14 524 6 281 17 27S 4 627 14 368 3 419 — 7 380 18 288

180 629 3 789 0 150 450 2 914 3 869 847 3 173 12 373 4 500

1026 5 444 2 272 9 055 4191 21064

153 214 0 50 0 — 362

0 0 0 0 0

444 542 573 1559 0 0 0 0 0 0 0 1600 2 000 2 000 5 600 303 385 1128 440 0 113 — 113 0 515 500 0 15 0

0 0 0 150 150 0 0 1045 1281

0 0

0 0

0 0 0 0 0 0

0 0 0

0 0 0

0 0 0

0 0 0

0 0 0

0 0 0

2 195 1345

5 691 571 3 351

0 0

120 0 0

0 0 0

0 0 924 2 843 407 211166

0 0

0 0

0 0

0 65

0 2

664 75 82 0

405 130 47 0

856 2 424 13215 492 1076 970 2 039 155 360 1395 1305 1220 3 920 4 730 598 388 1322 4 608 336 85 214 500 1552 2 552 4 282 500 0 0 706 695 32 2 527 6 250 1126 — —

107 5 505 1224

0 0

0 0

0 0

0 0

0 116 120 0 0

0 119 120 0 0

279 181 0 0

0 514 421 0 0

0 11 100 120 525

1 915 4 650 1 993 4 915 930 1020 2 990 354 1 120 374

1735 1756

0 830 389

2 580 2 150 4 730 390 1467 407

770 1094 3 198 635 2 110 715 70 160 465 800 1898 546 746 312 1653

0 66 429

0 2 044

0 729 0

6 064

0 0 850 2 040 0 0

0 0 0 0

S:a

1947 S:a

1946 1947 1948

0 62 0 0 0 0

Summa utgifter

(Dvriga utgifter

Översättning(skostnader

fattararvoden 1947

R

E

1 F

I

G

0 52 930 1331 1206 245 409 278 100 100 100 400 400 400 0 612 0 2 056 1030 400 400 400 1319 155 0 827 1853 1819 1947 120 0 0

— 5 497

, 3 205 2 935 6140 52 3 467 12 884 16 833 13 750 43 467 932 6 292 6 427 4 283 17 002 300 4 864 5 527 6 480 16 871 1200 6 200 6 200 6 200 18 600 3 698 8 750 6 385 7 579 22 714 1200 3 475 3 520 4 979 11974 14 380 10 855 25 235 1 474 — 5 619 14 069 9711 10 907 34 687 9 667 14 289 37 171 4 650 4 975 14 355 7 178 6 328 18114 4 970 5 620 14 872 9 822 8 914 24 986 3 279

_ 404

35 _ 356 1148

7 485 3 620

6 968 4 125

6 882 21 335 5 072 12 817

0 56 100 150 525

_ — 10106 6 229 3 877 67 10 442 11685 14 231 36 358 0 155 355 3 46Ö 3 760 4147 11367 175 445 4177 4 905 5 450 14 532 525 1575 4 325 4 325 4 325 12 975

21585 21 650 61 567 2139 1 846 1947 5 431 15148 16 S98 16 385 48 431 196 758 220 163 221 469 638 390 fatta i vissa fall ävein kostnader för och inkomster av andra grenar av Svenska Litteratursällskapets verksamhet. ^ Innefattar även översättningsbidrag. 26 Uppgifterna avse 1945, 1946 och 1947. -« Tidskriften förlägges av Generalstabens litografiska anstalt. Den angivna tryckningskostnaden utgör bidrag till förlaget. 30 Tryckningskostnader för bilagor ha ej inräknats. Dessa ha medfört en förlust av 2.783 kronor, sa innefattar även översättningsbidrag. 33 Uppgifterna avse 1946, 1947 och 1949. " Uppgifter saknas. *° Uppgifterna utgöra uppskattade genomsnittskostnader.

44 Tabell 9 (forts.). Utgifter och inkomster för vetenskapliga

Tidskriftens namn

Svenskt statsanslag

Prenumeration 1946

1948 S:a

1948 S:a

Annat statsbi 1946 1947 1948

Kyrkohistorisk årsskrift 2 228 2 187 2 231 6 646 2 800 3 500 3 500 9 800 Svensk teologisk kvartalsskrift 4 731 5 483 5 786 16 000 1800 2 000 2 500 6 300 Svensk exegetisk årsbok 2 775 2 325 2 354 7 454 1600 1800 1800 5 200 Ny kyrklig tidskrift 600 800 800 2 200 0 0 0 0 Religion och Bibel 0 1000 1000 2 000 0 0 0 0 2 000 Horae Soederblomianae 0 1000 1000 0 0 2 500 2 500 Studia Theologica 541 541 Humanistiska vetenskapssamfundets i Uppsala årsbok 593 840 1008 2 441 2 800 3 000 3 200 9 000 1541 Arkiv för nordisk filologi 0 0 Acta philologica scandinavica 0 0 0 1200 1500 1500 4 200 0 Namn och bygd 1000 1000 1000 3 000 2 700 3 300 3 500 9 500 0 Nysvenska studier 774 2 272 3 100 3 400 3 400 9 900 740 75 Studier i modern språkvetenskap . .. 2 500 2 500 278 278 Studia neophilologica 0 778 400 1547 3 300 3 800 4 000 11100 369 Essays and studies on American 0 0 2 000 2 000 2 000 6 000 0 0 language and Literature 800 1500 1800 4100 810 2 265 Niederdeutsche Mitteilungcn 700 755 Eranos 1368 1383 1389 4140 2 200 3 500 3 800 9 500 Acta orientalia Studia linguistica 1500 2 000 3 500 1009 1082 2 091 0 Historisk tidskrift 6 414 7 534 7 103 21051 3 000 3 000 3 000 9 000 0 Scandia 2 007 2 826 2 670 7 503 1500 2 000 2 000 5 500 0 Livrustkammaren 0 1500 1500 3 000 400 400 400 1200 0 Personhistorisk tidskrift 3 500 3 500 3 500 10 500 1300 1300 1300 3 900 0 Samlaren 4140 4 065 4 035 12 240 1300 1600 1800 4 700 0 Theoria 615 892 2 182 1400 1500 1500 4 400 675 Tidskrift för konstvetenskap 3 000 3 000 6 000 9 487 3 028 12 515 Konsthistorisk tidskrift 0 0 2 000 4 000 4 790 5 234 4 660 14 684 2 000 Nationalmusei årsbok Acta archaeologica 2 833 2 820 2 820 8 473 1500 1500 4 000 7 000 122 Folk-Liv 0 0 0 0 0 2 000 2 000 2 000 6 000 Svenska Landsmål o. Svenskt Folkliv 0 870 753 877 2 500 5 200 5 500 5 800 16 500 Arv 0 320 960 2 000 3100 3 300 8 400 320 320 Rig 1876 3 806 4 576 10 258 1500 2 500 2 500 6 500 o Statens etnografiska museum, 600 1 700 500 600 347 Smärre meddelanden 251 43 53 o Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen 2183 2 343 2 370 6 896 2 300 2 500 2 500 7 300 746 0 Svensk tidskrift för musikforskning.. 1119 846 1660 3 625 2 000 3 500 3 800 9 300 Saga och Sed 0 0 0 0 Studia psychologica et pacdagogica .. 3 096 778 3 874 7 0 Fornvännen 0 0 0 8 300 8 300 10 000 26600 0 0 0 0 Ethnos 0 2 342 1858 1469 5 669 0 0 Pedagogisk tidskrift 1662 1698 1912 5 272 3 900 2 900 2 900 9 700 Årsböcker i svensk undcrvisn.-historia 1800 1800 1800 5 400 2 500 2 500 2 500 7 500 Summa 54 683 67 621 61 5-20 183 S24 68100 84 900 93 300 246 300 2 409 2 Utgöres huvudsakligen av inkomster från försäljning av äldre årgångar, bidrag från författare och ränteavkastning. 3 Häri ingå även i viss utsträckning gralisexemplar till svenska bibliotek för bytesändamål. Särtryck till författare ingå ej. 4 600 kr. per år från Lindauerska fonden och 450 per år från Apologetiska fonden. 5 Från Svensk Kyrkotidning, med vilken tidskriften följer som bilaga. 7 Från Rask-örsted Fondet. 9 Från A. Kochs fond. 10 Från Raskörsted Fondet. " Från Gustav Adolfs Akademien. 12 2000 kr. per år från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse. 1125 kr. år 1946 utgör efterskänkt skuld till prof. Melander. 14 6000 kr. från Ahrenbergska fonden, 1000 kr. från Humanistiska fonden (1946), 700 från Klassiker-förbundet och 850 från diverse enskilda. 15 Från Vitterhetsakademien. Härutöver har Vitterhets-

45 tidskrifter i humaniora och teologi 1946- 1948. Friexem-

•

K

\[

0 S

S:a

Summa inkomster 1948

5 812 7 581 4 375 2 800

—

—

8 022 20171 9 336 25 450 4154 12 654 3 300 9100 1000 2 000 2 000 — 5 819 5 819

90 46 19 27 19 — 17

52 67 60 10 64 — 82

3 500 2 500 1800

6 337 8 533 4 125 3 000 1000 1000

7 983 21 670 5 245 13 960 6 300 17 900 4 174 12 172 2 961 — 6 400 20 291

45 4 42 123 40 67

35 — 75 22 123 30

3 200 1500 3 500 3 400 3 000 4 000

0 357 0

2 000 6 000 2718 6 764 7 439 22 190

42 30 24

30 2 000 85 1800 107 3 800

_ 2 509 3 082 5 591 0 0 0 0 0 3 000 159 000 635 2 926 1722 5 283 13 049 16 460 14 825 44 334 0 7 007 4 826 4 670 16 503 0 0 0 173 500 0 . — 4 764 6 427 6 380 17 571 4 480 1913371 0 5 800 5 800 5 800 17 400 0 0 0 1000 213 000 2 500 227 500 3 217 2 928 1836 7 981 11 157 11093 10 171 32 421 0 4 475 5 015 5 192 14 682 0 0 2 800 258 100 0 . 12 487 6 028 18515 — 0 0 0 0 0 2 000 5 090 3 205 2 780 2 110 8 095 13 085 8 014 10 770 31869

4 75 40 7 32 54 26 32 34

22 40 20 258 25 100 44 — 48

0 11516 10616 13 380 35 512 0 0 0 0 4 000 4 000 4 500 12 500 0 0 0 0 5 953 6 370 6 677 19 000 0 0 0 0 2 320 4 420 5 620 12 360 0 0 0 793 1739 1706 4 238 4 669 8 545 9 482 22 696

20 46 45 97 17

11 160 185 75 0

1500 3 000 2 000 1500 1300 1800 1500 3 000 2 000 3 000 4 000 2 500 5 800 3 300 2 500

1948 S:a

900 900 900 92 700 0 2 256 3 759 3 745 109 760 0 1800 1800 1800 n 5 400 0 0 0 0 0 0 0 0 0 3125 2 000 2 000 129 125

734 0

734 1327 2 795 6 568 7 119 0 3 456 5 259 0 0 5 500 6 100 0 0 — 0 3 858 4 140 0 0 —, 2 961 183 183 0 519 6 867 7 024 446

0 0 0 0 0 42 0 42 0 0 14 0 4 050 2 250 2 250 8 550

0 104 0

0 145 0

4 734

3 000 3 500 4 364 1000 2 500 2 400 3 090

3 000

0 4 527 1000 2 500 2 900

0 0

916 7 061 6 031 6 031 "19123 0 2 000 2 000 2 500 296 500 0 0 0 0 0 0 0 1000 2 000 313 000 700 1700 0 500 500

0 108 0

2 000 1646 7 618

2 000 2 400 7 133

800 1000 1000 2 500

3 279

—

0 2 270 2 374 2 451 7 095 7 499 0 3 119 0 0 0 0

7 891 4 346

7 931 23 321 5 460 12 925

75 37

63 2 500 25 3 800

36 6 664 0 4 596 2 068 0 _ 0 2 790 1500 1290 0 10 459 11685 14 231 36 375 0 0 0 2159 3 385 4 231 389 775 80 240 4 422 3 938 3 549 11909 80 80 2 000 2 000 2 000 396 000 - 0 0 400 400 600 1400 5 962 4 998 5 412 16 372 0 0 1500 2 000 2 000 415 500 1500 2 000 2 000 5 500 7 300 8 300 8 300 23 900

0 0 — 31 34

0 29 300 3 000 168 0 2 900 — 2 500 —

—

—

2 030

0 0

0 0

0 0 0 0 0

o0

650 2191 3 625 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 . 0 0 —

0 0

9 C

S:a

784 0 0 0 0 0

5 *®

100 100 0 0 0 0 1050 1050 1050 43 150 0 0 0 0 0 0 2 200 2 200 2 500 56 900 0 0 0 0 0 0 0 0 0 7 2 250 2 250 528

0 0 0 0 0 0 0 0 0

O) C i

"3 £

pl<ir 2

S:a

1946 R

Öi-riga inkomster

Annat bidrag

drag

E

T

478 341 232

0 0

8 208 52 386 46 508 62 816 161158 13 795 17 385 16 18147 311 191 322218 998226 481 636 801

akademien ställt ett halvtidsanställt redaktionsbiträde till förfogande. 17 Engångsbidrag från Clara Lachmanns fond. 19 Från Livrustkammarstiftelsen, 21 Från Patriotiska sällskapet. 23 Svenska Akademiens anslag till Svenska Litteratursällskapets verksamhet. » Från Fornanderska fonden. « Från olika danska fonder. 29 Från Gustav Adolfs Akademien. 31 Från Gustav Adolfs Akademien. 3* Räntemedel från Carl von Platens fond. 36 1000 kr. 1948 från Humanistiska fonden; i övrigt diverse bidragsgivare. 37 Bidraget har utdelats genom Humanistiska fonden. 3S Från Vitterhetsakademien (fondmedel). 39 Från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse. 41 Från Sveriges allmänna folkskollärarförening. & Ett par smärre statsanslag, nämligen engångsanslag från Humanistiska fonden, ha uppförts under rubriken annat bidrag.

o

93 300

40 Av intresse är vidare den under de tre åren ständigt fortgående stegringen av recensionsutrymmet. Vissa av uppgifterna i tabell 9 måste betraktas som ungefärliga; tidskrifterna ha ej alltid kunnat lämna exakta uppgifter. 1 Av tabell 9 framgår bl. a., att tryckningskostnadernas andel av totalutgifterna 1946 var c:a 76 %, 1947 c:a 77 % och 1948 c:a 75 %. Minskningen 1948 får ses mot bakgrund av det minskade sidantalet. Tryckningskostnaden per sida var 1946 c:a 19 kr., 1947 drygt 20 kr. och 1948 drygt 22 kr. Det svenska statsanslaget utgjorde 1946 c:a 36 %, 1947 c:a 39 % och 1948 c:a 41 % av tidskrifternas inkomster. En jämförelse mellan totala utgifter och totala inkomster visar för 1946 och 1947 obetydliga förluster och för 1948 ett obetydligt överskott. Studerar man emellertid förhållandet mellan inkomster och utgifter för de enskilda tidskrifterna visar det sig, att vissa tidskrifter redovisa i förhållande till verksamhetens omfattning ej obetydliga underskott. För andra tidskrifter föreligga dolda förluster. I vissa fall ha nämligen tidskriftsredaktörerna, hellre än att ytterligare inskränka utrymmet, avstått från redaktörsarvoden och ibland även själva bekostat vissa av tidskrifternas utgifter, t. ex. expenserna. Att samtliga tidskrifters utgifts- och inkomstsumma visar en ungefärlig balans är naturligt, eftersom tidskrifterna ju ej i längden kunna ådraga sig större utgifter än de kunna täcka eller hoppas kunna täcka. Tidskrifternas ekonomiska svårigheter belysas emellertid till fullo av vissa av uppgifterna i tabell 9 och av de kommentarer till enquétesvaren, som tidskriftsredaktionerna lämnat. Allmänt bör anmärkas, att sedan 1948 tryckningskostnaderna ha ytterligare stigit, medan de statliga anslagen förblivit praktiskt taget oförändrade. Under 1949 och 1950 ha tidskrifterna därför haft att kämpa med en försämrad ekonomisk situation. Praktiskt taget samtliga tidskrifter ha till beredningen framfört önskemål om kraftigt ökade statsanslag. Som motivering för dessa önskemål har särskilt hänvisats till de stegrade framställningskostnaderna, önskvärdheten av en ökning av tidskrifternas omfång, önskvärdheten av utbetalande respektive förbättring av ersättningen till författarna, nödvändigheten av att kunna betala rimliga recensionshonorar, behovet av att kunna bekosta översättning och språkgranskning samt önskemål om införande respektive höjning av redaktörsarvodena. Som av tabell 9 framgår äro de belopp, som kunnat utbetalas som ersättning åt författarna, synnerligen blygsamma med tanke på det stora sidantal det är frågan om och med tanke på det ej obetydliga antalet recen1 Nu och i fortsättningen bör beaktas, att uppgifter saknas för 4 tidskrifter av de 42, som tillhöra ifrågavarande kategori.

47 sionssidor. Flera tidskrifter kunna ej betala någon som helst ersättning åt författarna, utan dessa få själva stå för kostnaderna för manuskriptets iordningställande m. m. Ersättning för översättning och språkgranskning förekommer praktiskt taget inte alls, utan författarna få själva även vid författarskap i tidskrifter, som kräva att bidraget är avfattat på något av de stora kulturspråken, bära kostnaderna härför. Tidskriftsredaktionerna h a starkt understrukit de stora olägenheter, som dessa förhållanden medföra. Från flera håll har framhållits, att vissa tidskrifter under nuvarande förhållanden måste avstå från att publicera värdefulla bidrag. Många tidskrifter ha under senare år avsevärt fått inskränka sidantalet. Ett par tidskrifter ha nödgats konstatera, att de äro nödsakade att upphöra med sin verksamhet, därest en ökning av statsanslaget ej kan komma till stånd. Det förtjänar även nämnas, att från flera håll påpekats, att ifrågavarande tidskrifter ej i fortsättningen kunna räkna med lika stora ickestatliga bidrag som hittills.

B.

Beredningens förslag.

De åtgärder, som vidtagits för den vetenskapliga forskningens främjande, bli otillräckliga och ofullständiga, om det icke samtidigt sörjes för att tillräckligt goda möjligheter finnas för publicering av resultaten av den vetenskapliga forskningen. Publiceringen utgör det sista och omistliga ledet i den vetenskapliga arbetsprocessen. Först genom publiceringen föras de vunna resultaten ut till debatt bland fackmännen; det är genom publiceringen, som forskningsresultaten kunna i större utsträckning påverka den vetenskapliga utvecklingen. Det är således för forskningen av avgörande betydelse, att de otillfredsställande förhållanden, som i stor utsträckning råda i fråga om publiceringsverksamheten, undanröjas. Principen om statligt stöd åt den vetenskapliga publiceringsverksamheten är sedan länge accepterad och är lika naturlig och nödvändig som principen om statligt stöd åt forskningen i övrigt. Som inledningsvis i detta kapitel framhållits, har beredningens förslag karaktär av komplettering till tidigare verkställda åtgärder och framlagda förslag i fråga om det statliga stödet. 1. Tidskrifter och årsböcker. Som framgått av ovanstående historik har en verklig upprustning i fråga om vetenskapliga tidskrifter och årsböcker kommit till stånd endast för naturvetenskapens del genom förverkligandet genom 1947 års riksdagsbeslut av naturvetenskapliga forskningskommitténs förslag i fråga om

48 publiceringsverksamheten. De förslag i fråga om den medicinska publiceringsverksamheten, som de medicinska högskolornas organisationskommitté framlagt (SOU 1947: 66), ha ännu ej förverkligats: Även för teologi, humaniora, samhällsvetenskaperna och rättsvetenskapen är frågan om åstadkommande av ett tillräckligt statligt stöd åt tidskrifter och årsböcker ännu olöst. Även de naturvetenskapliga tidskrifternas resurser äro, trots de vidtagna åtgärderna, icke genomgående tillräckliga. Naturvetenskapliga forskningsrådet har meddelat beredningen, att år 1949 beklagligtvis en generell nedskärning av anslagsbeloppen till tidskrifterna måst vidtagas. Ett utökat statligt stöd åt de vetenskapliga tidskrifterna och årsböckerna är ett trängande önskemål. Publiceringen av forskningsresultaten sker i alla vetenskaper till stor del, i flera vetenskaper huvudsakligen, genom de vetenskapliga tidskrifterna. De humanistiska och teologiska tidskrifternas svårigheter i nuvarande läge ha belysts ovan, och för tidskrifterna inom övriga vetenskapsområden torde i stor utsträckning motsvarande förhållanden råda. Det förtjänar särskilt framhållas, att de stegrade pappers- och tryckningskostnaderna medfört en svår belastning, samtidigt som understödet från enskilda fonder och liknande minskat i betydelse bl. a. på grund av räntans och penningvärdets fall. I detta sammanhang vill beredningen erinra om, att statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet redan i proposition till 1947 års riksdag (nr 272) uttalat, dels att det varit önskvärt att i samband med framläggandet av förslag till stöd åt den naturvetenskapliga publiceringsverksamheten ställning hade kunnat tagas till spörsmålet om publiceringsverksamheten i hela dess vidd, dels att välgrundade framställningar om avsevärda bidragshöjningar till de tidskrifter, som erhöllo bidrag från lärdaverksanslaget, hade måst avvisas på grund av anslagsmedlens knapphet och att ansökningar om understöd för nya tidskrifter måst avslås eller föranlett bidrag med alltför låga belopp. Eftersom frågan om den vetenskapliga publiceringsverksamhetens främjande för andra områden än det naturvetenskapliga var under utredning, borde emellertid en viss återhållsamhet tillrådas. Utom förslag om inrättande av ett anslag om .'{00 000 kronor för främjande av naturvetenskaplig publiceringsverksamhet föreslogs emellertid blott en reell anslagshöjning till lärdaverksanslaget om c:a 50 000 kronor. Departementschefen betonade emellertid, att detta endast var en provisorisk åtgärd. a. Allmänna synpunkter rörande understöd åt tidskrifter och årsböcker. De automatiska utgifter, som åvila tidskrifterna, utgöras av tryckningskostnader och utgifter för expenser (för distribution m. m.). Som ovan framhållits, ha de stegrade framställningskostnaderna inneburit en svår

belastning för tidskrifterna. De ha medfört dels att övriga utgifter (jfr nedan) fått begränsas på ett alltför snävt sätt, dels att tidskrifternas omfång i många fall måst bli mindre än önskvärt. Detta sista har lett till att inkomna värdefulla bidrag i vissa fall icke kunnat publiceras inom rimlig tid eller helt måst avvisas. Sådana förhållanden måste givetvis verka hämmande på vetenskapens utveckling. Vidare ha tidskrifter, som på grund av arten av sitt ämnesområde åsamkas extra kostnader på grund av försvårad sättning, illustrering m. m., nödgats göra menliga inskränkningar i dessa avseenden. De övriga utgifter, som främst komina i fråga, äro utgifter för redaktörsarvode och ersättning för biträde med redigeringen, ersättning åt författarna (inkluderande översättningskostnader) samt honorar för recensioner och liknande. Vad redaktörsarvodena beträffar är förhållandet f. n. det, att i många fall inga som helst arvoden kunna utgå för det ofta mycket betungande redigeringsarbetet; i andra fall utgå redaktörsarvoden med orimligt låga belopp. Det torde icke vara rimligt att begära, att enskilda vetenskapsmän utöver sina tjänsteåligganden skola nedlägga tid och krafter på redigering av för det samfällda vetenskapliga arbetet nödvändiga tidskrifter utan att erhålla en något så när skälig kompensation härför. På grund av svårigheten att kunna betala ersättning åt biträden måste redaktörerna ofta själva utföra enklare redaktionsarbeten, vilka med fördel skulle kunna överlämnas åt hjälpkrafter. Det måste betraktas som ett oklokt slöseri med den mest kvalificerade vetenskapliga arbetskraften, att tidskrifternas redaktörer av ekonomiska skäl icke kunna befrias från vissa enklare arbetsuppgifter. Vid beräkning av kostnaderna för redaktörsarvoden (ej inkluderande ersättning åt biträden) torde ett genomsnittsarvode av 70 kronor per ark lämpligen böra läggas till grund. Naturligtvis kunna de erforderliga redaktörsarvodena variera från fall till fall. För helårsskrifter torde det vara rimligt med redaktörsarvoden, som ligga under det här angivna genomsnittsarvodet, medan tidskrifter, som utkomma fyra gånger per år eller oftare, böra sättas i stånd att betala högre redaktörsarvoden än det angivna medelvärdet. Att arvodena bli högre för oftare utkommande tidskrifter är motiverat av att redaktionsarbetet i dessa fall blir förhållandevis mera omfattande och att det i större utsträckning ingriper störande i redaktörens ordinarie verksamhet. En del tidskrifter betala en viss ersättning åt författarna, ett s. k. författarhonorar, i regel uppgående till några få kronor per sida. Andra tidskrifter betala icke någon som helst ersättning åt författarna. I det övervägande flertalet fall äro »författarhonoraren» ingalunda att betrakta som arvoden för det utförda arbetet utan som en blygsam ersättning för författarnas direkta utgifter i samband med 4 — Universitet

VI

50 publiceringen i tidskrifterna. Dessa utgifter kunna t. ex. avse kostnader för renskrivning av manuskript, anskaffande av illustrationsmaterial, renritning av kartor och diagram, hjälp med citat- och källkontroll samt översättning eller språkgranskning av manuskript. I flera fall äro de nu utgående s. k. författarhonoraren så små, att de näppeligen kunna läcka dessa författarnas direkta utgifter för publiceringen. I de fall, då inga som helst »författarhonorar» utgå, måste de vetenskapliga författarna själva helt bestrida dessa utgifter. Det kan enligt beredningens mening icke betraktas som tillfredsställande, att författarna av vetenskapliga tidskriftsuppsatser skola behöva ådraga sig kostnader i samband med publiceringen i tidskrifterna. Särskilt vad beträffar kostnaderna för översättning och språkgranskning ha de rådande förhållandena medfört bestämda nackdelar även för tidskrifternas egen del. Det är av största vikt, att även den teologiska, juridiska, humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningen i vårt land erhåller förbättrade internationella kontakter. Detta syfte tillgodoses bl. a. genom att svenska vetenskapliga arbeten, icke minst tidskriftsuppsatser, i större utsträckning publiceras på främmande språk. Att kostnader för översättning eller språkgranskning endast i undantagsfall kunna betalas av tidskrifterna har bl. a. medfört, att inom vissa vetenskapsområden tidskriftsuppsatser icke i önskvärd utsträckning publiceras eller ens förses med en resumé på främmande språk. Enligt beredningens uppfattning böra inom praktiskt taget alla vetenskapsområden tidskriftsuppsatser, som icke helt publiceras på främmande språk, i allmänhet förses med en sammanfattning på något av de stora kulturspråken. En förutsättning härför är att författarna kunna erhålla ersättning även för kostnader för översättning och språkgranskning. Beredningen anser således, att författarna av vetenskapliga tidskriftsuppsatser av tidskrifterna skola kunna erhålla en sådan ersättning, att den rimligen kan anses täcka författarnas kostnader för publiceringen. Däremot kan beredningen icke förorda, att egentliga författarhonorar generellt skola utgå för vetenskapliga originaluppsatser. Förhållandena gestalta sig emellertid här mycket olika i olika fall och inom skilda vetenskapsområden. Beredningen delar den uppfattning, som statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet givit uttryck för i proposition nr 272 till 1947 års riksdag, nämligen att frågan om honorar bör få avgöras från tall till fall och att några principiella riktlinjer icke från statsmakternas sida böra påtvingas de statsunderstödda tidskrifternas redaktioner. I vissa fall kan det vara önskvärt, att tidskrifterna utöver den ersättning, som utgår på grund av författarens kostnader för publiceringen — och som närmast motsvarar de s. k. honorar som nu existera — även kunna utbetala egentliga honorar till författarna, även om arvodena av naturliga skäl måste bli blygsamma. Utbetalande av honorar kan vara motiverat

51 t. ex. i de fall, då en författare icke har utövandet av vetenskaplig forskning som yrke, och då det för en tidskrift föreligger behov av att förvärva välkvalificerade författare. Om således enligt beredningens mening egentliga författararvoden icke generellt böra utgå för originaluppsatser, är det däremot nödvändigt, att recensioner, översiktsartiklar o. dyl. kunna honoreras på ett sätt som står i någon rimlig proportion till det arbete, som måste nedläggas på författandet. Publiceringen av egna forskningsresultat genom vetenskapliga originaluppsatser ligger i vederbörande forskares eget intresse, medan författandet av recensioner, översiktsartiklar o. dyl. icke på samma sätt ingår i det egna forskningsarbetet. Utarbetandet av recensioner och översikter medför oftast icke sådana fördelar, bl. a. i form av vetenskaplig meriteling, som författandet av originaluppsatser kan göra. Med tanke härpå och på de blygsamma honoraren är det icke förvånande, att det blivit svårt för tidskrifterna att erhålla kompetenta recensionsförfattare och hålla sig med en tillräckligt fyllig recensions- och översiktsavdelning. Denna brist är mycket allvarlig, eftersom en av tidskrifternas viktigaste uppgifter måste vara att ge de vetenskapligt verksamma överblick över utvecklingen och tendenserna på den inhemska och utländska forskningens område. En överblick av detta slag är av största betydelse, eftersom den motverkar isolering, verkar stimulerande och ger förutsättningar för en förnuftig organisation av forskningen utan direkta reglerande ingrepp. Även bortsett härifrån måste det vara en viktig uppgift för de vetenskapliga tidskrifterna att kritiskt bedöma den vetenskapliga produktionen inom respektive områden. Att tidskrifterna erhålla möjlighet att betala skäliga recensionshonorar är således enligt beredningens mening ett högst befogat önskemål. Vid kostnadsberäkningar synes det rimligt att utgå från ett genomsnittsarvode för recensioner o. dyl. av 25 kronor per sida. I detta avseende kunna emellertid förhållandena gestalta sig olika för olika vetenskapsområden.

I detta sammanhang böra ytterligare två frågor beröras, nämligen dels frågan om pliktexemplaren, dels spörsmålet rörande den s. k. »abstract»tjänsten. Med pliktexemplar avses de exemplar av publikationerna, som tidskrifterna äro skyldiga att leverera enligt villkor, som fästs vid beviljandet av medel till dem. Vid beviljandet av medel ur lärdaverksanslaget fästes alltid sådant villkor. Naturvetenskapliga forskningsrådet, som beviljar medel till naturvetenskapliga tidskrifter, sätter emellertid aldrig leverans av vissa exemplar som villkor för beviljandet av medel till en tidskrift; det före-

52 kommer emellertid, att naturvetenskapliga tidskrifter lämna ett visst antal gratisexemplar till universitetsbiblioteken. Av tabell 9 framgår, hur stort antal pliktexemplar varje statsunderstödd teologisk eller humanistisk tidskrift är skyldig avlämna. Som synes varierar antalet mycket för de olika tidskrifterna. Så skall t. ex. av Nysvenska studier avlämnas 123 pliktexemplar, av Arv 97, av Kyrkohistorisk årsskrift 90, av Samlaren 54 och av Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen 54 exemplar; å andra sidan skall t. ex. av Arkiv för nordisk filologi avlämnas endast 5 exemplar, av Studia linguistica 4 och av Statens etnografiska museum, Smärre meddelanden, 2 exemplar. Även pliktexemplarens fördelning mellan olika instanser är mycket skiftande. Att de vetenskapliga bibliotekens behov av pliktexemplar varierar för olika tidskrifter är naturligt, eftersom behovet är beroende av bytesmöjligheterna. Även andra institutioner än de vetenskapliga biblioteken erhålla emellertid pliktexemplar, varvid inga enhetliga normer synas tillämpas. Sålunda erhåller ecklesiastikdepartementet av t. ex. Samlaren 25 exemplar och av Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen 19 exemplar men av flertalet tidskrifter endast 1—3 exemplar. Vidare kan nämnas, att skolöverstyrelsen, byggnadsstyrelsen, nordiska museet och andra institutioner erhålla ett visst antal exemplar av en del tidskrifter. Av Nysvenska Studier erhålla samtliga allmänna läroverk och folkskoleseminarier vartdera ett exemplar Av vissa tidskrifter erhålla landsarkivet i Lund och länsarkivet i Visby vissa exemplar, medan andra motsvarande arkiv ej erhålla pliktexemplar. Såväl naturvetenskapliga forskningskommittén som de medicinska högskolornas organisationskommitté uttalade, att systemet med pliktexemplar i huvudsak borde avskaffas, eftersom det av både principiella och praktiska skäl vore olämpligt, att tidskriftsanslagen även utgjorde biblioteksanslag. I stället borde bibliotekens inköpsanslag höjas, så att de kunde inköpa för byten erforderliga tidskrifter. Redan i sitt betänkande III hade universitetsberedningen i samband med sin behandling av universitetsbiblioteken tillfälle att beröra denna fråga (s. 24 ff.). Beredningen framhöll därvid, att det vore av relativt underordnad betydelse, huruvida tidskriftsredaktionerna erhölle kompensation genom högre direkta statsbidrag eller om biblioteken utrustades med särskilda statsanslag för att av redaktionerna inlösa det erforderliga antalet exemplar. Det förra tillvägagångssättet, framhöll beredningen, syntes vara det ur organisatorisk synpunkt enklaste. Beredningen har icke funnit anledning frångå denna uppfattning och förordar således, att de statsunderstödda tidskrifterna åläggas till de vetenskapliga biblioteken leverera det antal exemplar dessa behöva för sin bytesverksamhet. Däremot finner beredningen det olämpligt, att tidskriftsanslagen skola tagas i anspråk för att tillgodose vissa andra institutioners eller deras tjänstemäns önskemål om tillgång till vissa pub-

53 likationer. För ett avskaffande av annan leveransplikt än den, som är beroende av de vetenskapliga bibliotekens behov av bytespublikationer, talar även det förhållandet, att det icke finns någon tillräcklig garanti för att pliktexemplaren fördelas till de institutioner, som ha den största nyttan av dem. Beredningen föreslår således, att systemet med pliktexemplar bibehålles men endast i den utsträckning, som är erforderligt med hänsyn till de vetenskapliga bibliotekens behov av bytesexemplar. Antalet pliktexemplar bör fastställas av den instans, som fördelar de statliga anslagen till tidskrifterna. Vid beräkningen av statsbidragen till tidskrifterna måste full hänsyn tagas till omfattningen av den leveransplikt, som ålägges dem, så att de erhålla full ersättning för ökade utgifter och minskade inkomster på grund av leveransen av pliktexemplar. Beredningen har med representanter för Svenska Unescokommittén haft överläggningar rörande vissa spörsmål i samband med den vetenskapliga publiceringsverksamheten, bl. a. angående den s. k. »abstract»Ijänsten. Härmed avses, att tidskrifternas redaktioner iordningställa korta sammandrag angående innehållet i de i tidskrifterna publicerade uppsatserna, vilka sammandrag, avfattade på något av de stora kulturspråken, införas på kort. Dessa kort distribueras till vetenskapliga bibliotek och institutioner, på vilka de tjänstgöra som bibliografiskt hjälpmedel för forskningen inom ifrågavarande ämne. Det skulle även vara möjligt att prenumerera på dessa sammandrag. Sammandragen äro ytterst kortfattade och utgöra snarast en koncentrerad ämnesbeskrivning. Det torde vara uppenbart, att den internationella registrering av tidskriftsuppsatser, som »abstract»-tjänsten utgör, för flera ämnesområden är av det största värde. Det synes önskvärt, att de svenska tidskrifterna i de fall, då så är lämpligt, medverka vid en utbyggnad av denna registrering; strävanden för en sådan utbyggnad pågå inom Unesco.

De här framlagda förslagen och synpunkterna avse såväl teologi och humaniora som juridik, medicin, samhällsvetenskaperna och naturvetenskaperna. Som framgått av den inledningsvis i detta kapitel uppdragna begränsningen av beredningens uppgift i fråga om publiceringsverksamheten framläggas konkreta anslagsberäkningar endast för tidskrifter och årsböcker i teologiska och humanistiska ämnen. Beredningen vill emellertid i detta sammanhang erinra om de medicinska högskolornas organisationskommittés förslag i fråga om publiceringsverksamheten i medicinska ämnen (SOU 1947: 66). Det torde ankomma på vederbörande forskningsråd att för övriga vetenskapsområden framställa konkreta anslagsäskanden (jfr nedan s. 68 IT.).

54 b. Behovet av understöd åt teologiska oeh humanistiska tidskrifter. För de teologiska och humanistiska tidskrifternas del föreligga starka behov av förbättrade resurser i olika avseenden. Utöver vad som direkt framgått av den ovanstående redogörelsen för dessa tidskrifters ekonomiska förhållanden och det föregående avsnittet rörande allmänna synpunkter för understöd åt tidskrifter och årsböcker vill beredningen särskilt framhålla följande synpunkter. 1 ej få fall föreligga behov av nya tidskrifter inom ifrågavarande ämnesområden. I några få fall torde en sammanslagning av redan existerande tidskrifter vara att rekommendera. I allmänhet torde det emellertid vara svårt att få till stånd en sådan sammanslagning. Det är i varje fall önskvärt, att en rationell organisation av tidskriftsväsendet åstadkommes genom att centrala facktidskrifter finnas i alla ämnen. Vidare torde det i vissa ämnen, t. ex. historia och litteraturhistoria, föreligga behov av svenska eller skandinaviska tidskrifter med speciellt syfte att skapa kontakt med den internationella forskningen. För önskemålen om nya tidskrifter hänvisas till s. 37 f. Det är nödvändigt, att medel kunna ställas till förfogande även för de nya tidskrifter, som äro erforderliga. Inom de teologiska och humanistiska vetenskaperna sker publicering på främmande språk (se tabellerna 1—-7) i betydligt mindre utsträckning än inom de medicinska och naturvetenskapliga ämnesområdena. För de förstnämnda vetenskaperna är även behovet av publicering på något av de stora kulturspråken mindre än för de sistnämnda. Men det torde vara ovedersägligt, att de teologiska och humanistiska vetenskaperna skulle vara betjänta av att forskningsresultaten i större utsträckning publicerades på engelska, tyska eller franska. De nuvarande förhållandena i detta avseende ha lett till att i många fall den svenska teologiska och humanistiska forskningen på ett beklagligt sätt isolerats från den internationella forskningen. För att råda bot härpå är det bl. a. erforderligt, att inom dessa ämnesområden tidskriftsuppsalser eller resuméer av dylika i större utsträckning än hittills publiceras på något av de stora kulturspråken. Som beredningen ovan framhållit ha tidskrifternas recensions- och översiktsavdelningar en viktig uppgift att fylla. Det synes önskvärt, att åt dessa avdelningar i allmänhet beredes ett större utrymme i de teologiska och humanistiska tidskrifterna. Universitetsberedningen har verkställt beräkningen av det för de humanistiska och teologiska tidskrifterna erforderliga stödet på så sätt, att en beräkning gjorts dels av de utgifter, som äro nödvändiga, dels av de inkomster de kunna väntas erhålla från andra håll; skillnaden mellan dessa båda tal utgör det erforderliga tillskottet av statsmedel.

55 Ifrågavarande tidskrifters sidantal var 1947 c:a 8 500. För de existerande tidskrifterna bör man emellertid räkna med en ökning av sidantalct motsvarande 10 %, och för nytillkommande tidskrifter torde böra beräknas ett sidantal motsvarande 10 % av 1947 års siffra. Det sålunda beräknade sidantalet blir c:a 10 000. Med en beräknad tryckningskostnad av 26 kronor 1 per sida blir den totala tryckningskostnaden 260 000 kronor. — Expenser och övriga utgifter uppgingo 1947 till c:a 20 000 kronor. Med hänsyn till de nytillkommande tidskrifterna, ökningen av sidantalet och vissa förbättringar i fråga om tidskrifternas förhållanden, främst vidgade möjligheter att anlita redaktionella biträden, torde dessa utgifter icke kunna beräknas lägre än 45 000 kronor. — Redaktörsarvodena bli efter ett medeltal av 70 kronor per ark (4,4 kronor per sida) för 10 000 sidor 44 000 kronor. — Sidantalet recensioner o. dyl. var 1948 c:a 14 % av tidskrifternas totala sidantal. Om man räknar med en genomsnittlig ökning av recensionsutrymmet till 20 % av hela sidantalet, blir antalet recensionssidor o. dyl. 2 000. Med ett genomsnittligt recensionsarvode av 25 kronor per sida blir den totala kostnaden för recensionsarvoden 50 000 kronor. — Svårare ställer det sig att beräkna kostnaderna för ersättning åt författarna av originaluppsatser. Beredningen har stannat vid att för detta ändamål beräkna en summa av 55 000 kronor. Detta ger ett medeltal av drygt 6 kronor per sida, vilket i varje fall icke torde vara en för hög siffra med tanke på att i ifrågavarande summa ingå de förhållandevis betydande kostnaderna för översättning och språkgranskning. Enligt denna beräkning skulle tidskrifternas utgifter fördela sig på nedanstående sätt: Tryckning Rodaktörsarvoden Recensionsarvoden Ersättning åt författare för översättning och språkgranskning, renskrivning av manuskript m. m Expenser och övriga utgifter

260 000 44 000 50 000 55 000 45 000

Summa 454 000 Tidskrifternas inkomster utöver det svenska statsanslaget uppgingo 1948 till 131 000 kronor. Man torde icke kunna räkna med någon större ökning av dessa än 10 %, d. v. s. motsvarande de nytillkommande tidskrifterna. Det erforderliga statsanslaget framgår då av nedanstående uppställning: Tidskrifternas utgifter 454 000 Andra inkomster än svenskt statsanslag 154 000 Erforderligt svenskt statsanslag 300 000 1 Tryckerikostnaden var 1948 drygt 22 kronor per sida och får beräknas till 1950 ha stigit med c:a 1 5 % . Till stegrade tryckningskostnader under år 1951 har vid kostnadsberäkningen icke tagits hänsyn.

56 Beredningen föreslår, att för understöd åt vetenskapliga tidskrifter och årsböcker i teologiska och humanistiska ämnen beräknas en summa av 300 000 kronor per år. 2. Universitetens och högskolornas årsskrifter. Institutions- och seminarieserier. De vetenskapliga tidskrifterna kunna ej ensamma täcka-behovet av pubiiceringsmöjligheter, bl. a. av den anledningen, att de ej kunna publicera större arbeten och ej heller alltid utgöra lämpligt forum för publicering av smärre undersökningar inom institutions- och seminariearbetets ram. Fristående arbeten komma liksom hittills att vara den lämpligaste formen för publicering av vissa mera omfattande forskningsresultat. Likaså ha universitetens och högskolornas årsskrifter fortfarande en uppgift att fylla. I samband med universitetens och högskolornas årsskrifter böra särskilt två problem uppmärksammas. Det ena gäller publiceringsmöjligheterna för vetenskapsidkare, som stå utanför universitetet eller högskolan (t. ex. läroverkslärare). För närvarande stå universitetens och högskolornas årsskrifter öppna endast för lärare och tjänstemän vid vederbörande lärosäte. De vetenskapsidkare, som icke äro knutna till något visst lärosäte, ha på grund härav avsevärt sämre publiceringsmöjligheter. Som av ovanslående framgått (s. 32) bedrives ett ej obetydligt vetenskaplig författarskap av lektorerna vid våra läroverk. Läroverkslärares vetenskapliga resultat ha i viss utsträckning publicerats i läroverkens årsredogörelser, men denna publiceringsform måste bl. a. av distributionstekniska skäl anses synnerligen olämplig och opraktisk. Emellertid är det såväl för skolväsendet som för olika institutioner utanför universiteten och högskolorna av den största betydelse, att befattningshavare vid dessa uppmuntras att fortsätta sin vetenskapliga verksamhet. Även ur vetenskapens synpunkt är det väsentligt, att vetenskapsidkare, som stå utanför universitet och högskolor, icke på grund av bristande publiceringsmöjligheter sluta att sysselsätta sig med forskningsarbete. En förbättring av publiceringsmöjligheterna för utanför universiteten och högskolorna stående vetenskapsidkare är således ett angeläget önskemål. I samband med av beredningen företagna enquéter har ifrågasatts, om icke detta önskemål kunde tillgodoses genom att det för större arbeten skapades skriftserier anknutna till tidskrifter. Utan tvivel kunna sådana till tidskrifter anknutna skriftserier i flera fall vara ändamålsenliga och fylla ett behov. I allmänhet synes det emellertid vara enklast, mest rationellt och lättast genomförbart att lösa frågan om de här avsedda vetenskapsidkarnas publiceringsmöjligheter i anslutning till universitetens och högskolornas årsskrifter. Beredningen föreslår således, att även andra vetenskapsidkare än vederbörande lärosätes lärare och tjänstemän skola

57 få publicera vetenskapliga arbeten i årsskrifterna. Det synes härvid mest rationellt, att en vetenskapsidkare icke är bunden att publicera sitt arbete i årsskriften vid det lärosäte, vid vilket han själv studerat, utan att han kan vända sig till den årsskrift, som ur olika synpunkter är lämpligast. Det andra problemet gäller publiceringsmöjligheterna för studerande vid universiteten och högskolorna. Utan tvivel förekommer det, att licentiander och doktorander och även studerande för lägre examina utföra vetenskapliga undersökningar — vilka icke publiceras i doktorsavhandlingar •— av så stort värde, att de skulle vara förtjänta av publicering. Detta gäller bl. a. licentiatavhandlingar. Under nuvarande förhållanden komma många ej oväsentliga vetenskapliga arbetsresultat icke forskningen till godo. Det kan sålunda vara av betydelse, att enstaka seminarieoch institutionsarbeten, som ej äro lämpliga att publicera i någon av de vetenskapliga tidskrifterna, kunna tryckas på annat sätt. I en del fall ha även förekommit och förekomma s. k. institutions- eller seminarieserier för publicering av arbeten av just detta slag. Även denna fråga bör enligt beredningens uppfattning kunna lösas i anslutning till universitetens och högskolornas årsskrifter. För institutionsoch seminarieserier, som nödvändigtvis måste vara lokalt begränsade, böra nämligen lokala anslag utgå. Behoven av publicering av detta slag kunna emellertid skifta så starkt från tid till annan och från ämne till ämne, att det icke kan vara lämpligt, att ett visst ämne eller en viss ämnesgrupp eller fakultet erhåller ett fixerat årligt anslag. I stället bör ett anslag utgå för varje lärosäte, och det synes enklast, att detta anslag utgår till vederbörande årsskriftsredaktion, som således har att tillgodose det behov av publicering, som föreligger för smärre undersökningar inom institutions- och seminariearbetets ram. Utöver de här nämnda problemen äro ytterligare ekonomiska och organisatoriska spörsmål förknippade med universitetens och högskolornas årsskrifter. I de ovannämnda enquétesvaren har framhållits, att det bör bli möjligt att i årsskrifterna publicera mera omfångsrika arbeten utan kostnad för författaren, att möjligheterna för översättning och illustrering utan kostnad för författaren böra förbättras och att det bör bli möjligt att få korrigeringskostnaderna ersatta till en större del av tryckningskostnaderna än för närvarande. Beredningen anser dessa önskemål synnerligen behjärtansvärda och att de måste tillgodoses genom en höjning av anslagen till universitetens årsskrifter. Vidare h a r framhållits, att den nuvarande utformningen av årsskrifterna utan ämnesuppdelning är föga rationell. Universitetsberedningens ovan framlagda förslag, att institutions- och seminariearbeten skola kunna publiceras med hjälp av anslag, som ställas till årsskriftsredaktionernas förfogande, förutsätter icke nödvändigtvis, att institutions- och semina-

58 rieserierna uppgå i årsskriften. Då den nuvarande utformningen av årsskrifterna emellertid synes olämplig, föreslår universitetsberedningen, att årsskrifterna på lämpligt sätt uppdelas i olika ämnes- eller ämnesgruppsserier. Licentiatavhandlingar, institutions- och seminariearbeten o. dyl. böra kunna tryckas i den på detta sätt uppdelade årsskriften utan kostnad för författaren. Naturligtvis böra dessa serier, då så är lämpligt med hänsyn till bytesmarknaden, kunna sammanföras i större band och liksom hittills böra även särtryck av de i årsskriftens ämnesserier publicerade arbetena färdigställas, vilka bl. a. kunna användas för den bytesverksamhet, som vissa vetenskapliga institutioner bedriva. Om dels de utanför lärosätena stående vetenskapsidkarnas arbeten och arbeten av de studerande skola kunna publiceras i årsskrifterna, dels vissa andra förbättringar skola ske i fråga om dessa, måste de erhålla väsentligt höjda anslag. Universitetsberedningen föreslår, att de årliga anslagen till vardera av Uppsala universitets och Lunds universitets årsskrifter höjas till 50 000 kronor. Till Göteborgs högskolas årsskrift bör utgå ett årligt anslag av 20 000 kronor. Stockholms högskola har för närvarande ingen årsskrift, men det är ett synnerligen starkt behov att en sådan kommer till stånd. Med hänsyn bl. a. till att ett stort antal vetenskapsidkare, bosatta i Stockholm men ej knutna till högskolan, torde komma att vilja publicera arbeten i högskolans årsskrift, torde anslaget behöva vara lika stort som det till årsskrifterna i Uppsala och Lund. Då emellertid en viss tid kan beräknas åtgå innan årsskriften blir fullt utbyggd, bör det årliga anslaget till en årsskrift vid Stockholms högskola till en början kunna begränsas till 30 000 kronor. De här framlagda förslagen till anslagshöjningar kunna endast betraktas som preliminära beräkningar för de första årens behov. Med ledning av de erfarenheter, som därunder vinnas, böra framdeles närmare beräkningar av medelsbehovet kunna göras. 3. I rkun(lspubliccriu(|. Universitetsberedningen har från Riksarkivet erhållit en framställning rörande villkoren för publiceringen av svenskt historiskt källmaterial, i vilken bl. a. anföres följande: Publikationsserierna. I främsta rummet synes det angeläget att vissa centrala källpublikationer, som från början omhänderhafts av riksarkivet i enlighet med dess instruktion, så snart som möjligt fullföljas. De äro: »Svenska riksrådets protokoll», del 18 ft".; »Svenska riksdagsakter», Serie I, Avd. 1, 5 (under arbete), Avd. 2 haft. 2:2 (under arbete) och serie II, haft. 3: 3 (register, under arbete); »Sveriges traktater med främmande makter», närmast del VI: 2—VII och del IX. Dessa tre publikationer höra till de angelägnaste för svensk historievetenskap. Rådsprotokollen för slutet av Karl X Gustavs regering och Karl XI :s förmyndarregering äro av största betydelse för det närmare studiet av en i såväl utrikes- som inrikespolitiskt avseende

59 viktig period och för kännedom om rådsinstitutionens utveckling i dess helhet. Riksdagsakterna äro omistliga bl. a. för utforskandet av den svenska riksdagens äldre, internationellt ännu alltför litet observerade historia. Traktatverket är det likaledes - bl. a. av hänsyn till internationell forskning — angeläget att slutföra; dess ofullbordade skick ger anledning till för Sverige föga smickrande jämförelser med andra länders (närmast Danmarks) vetenskapliga publikationsverksamhet. Av i viss mån annan typ än dessa serier är det stora verket »Frälsegodsen i Sverige under storhetstiden», vilket karakteriserats som »en publicering i bearbetad form av landsböckerna jämte bilagor». Det synes riksarkivet vara av vikt att även för del 4 av detta verk möjlighet beredes till publicering. Detsamma gäller serien »Acta cameralia», vars andra del beräknas färdigställd för tryckning under loppet av år 1950. Dessa båda publikationer utges ej direkt av riksarkivet, ehuru arbetet med dem är nära knutet till institutionen. Vissa av riksarkivets äldre publikationsserier ha av olika anledningar inte samma angelägenhetsgrad. Det gäller t. ex. riksregistraturet, som genom moderna tekniska metoder håller på att göras tillgängligt för forskningen på annat sätt än genom tryckpressen. Supplement och register till det redan utgivna torde emellertid svårligen kunna undvaras. Det vore lätt att peka på nya, aktuella arbetsuppgifter. Men då erfarenheten visat, att publiceringsmöjligheler lättare åstadkommas för sådant material, som i ögonblicket befinner sig i forskningens blickpunkt, än för sådant som planlägges på längre sikt, synes det för närvarande särskilt betydelsefullt att sätta in största möjliga arbete på fullföljandet av de förut påbörjade centrala publikationsserierna. Ett sådant fullföljande synes tillhöra de angelägnaste uppgifterna inom det vetenskapliga upprustningsarbetet. De mivarande förutsättningarna för publikationsarbetet. De ekonomiska förutsättningarna för detta arbete äro för närvarande små. Statsanslaget för denna sida av riksarkivets verksamhet h a r tidvis varit indraget, och clc för närvarande disponibla medlen (28 461:75) ha helt reserverats för »Svenska riksdagsakter». Rådsprotokollens senaste volym utkom år 1929, och för arbetets fullföljande finnes intet anslag. Detsamma gäller om »Sveriges traktater», vars anslag indrogs 1922. Det redaktionsan-ode, som beräknats för utgivningen av »Svenska riksdagsakter» är efter moderna förhållanden synnerligen lågt: 275 kronor per ark i kvartformat, där texten kräver ett omfattande samlings- och forskningsarbete förutom själva redigeringen. Som jämförelse kan nämnas att det av riksgäldskontoret 1948 reglerade arvodet för textredigering av »Borgarståndets riksdagsprotokoll» (ungefär samma format) utgör 340 kronor. Det rör sig där företrädesvis om publicering av fortlöpande text. Även utgivandet av »Sveriges traktater» nödvändiggör, om planen ej skall ändras, ett omfattande historiskt forskningsarbete. Vad rådsprotokollen angår, kräves ej ett dylikt förberedande arbete av samma storleksordning, men själva tolkningen av den delvis på latin avfattade och synnerligen svårlästa texten ställer stora krav på redaktören. En höjning av redaktionsarvodet synes motiverad för alla riksarkivets publikationsserier. Dessa förhållanden betinga svårigheten att få till stånd ett stabilt fortlöpande redigcringsarbete. Man kan ej längre påräkna att arkivtjänstemän och andra historiker skola mot en ersättning, som ansågs tillfredsställande i förra delen av detta halvsekel, ägna sin fritid åt editionsarbete, även om dylikt arbete har erkänts som en av grundförutsättningarna för historisk forskning alltsedan modernare vetenskapliga metoders genombrott. Härtill kommer dels att 7-timmarsdagen i allmänhet ej gör det möjligt för arkivtjänstemännen att medhinna mera omfattande veten-

60 skapligt arbete på fritid, dels att den dryga administrativa arbetsbördan inom riksarkivet hindrar dem att mer än tillfälligtvis disponera tjänstetiden till vetenskapliga uppdrag. Lösningsförslag. Lösning av dessa svårigheter kan tänkas efter flera linjer. Den första åtgärden synes böra vara att öka det årliga anslaget till riksarkivets publikationsverksamhet, så att de fyra nämnda arbetsuppgifterna kunna påbörjas med trygghet för arbetets kontinuerliga fortsättande, och till grund för denna ökning lägga även en på riksgäldskontorets reglering 1948 baserad uppräkning av redaktionsarvodet. Därnäst synes det av nöden att frigöra kvalificerad arbetskraft inom riksarkivet för redigeringsuppgifterna. Förutsättningen härför är en ökning av den del av personalen, som omhänderhar de administrativa och dagsaktuella arbetsuppgifterna, vilka befinna sig i snabbt växande. Ytterligare en utväg skulle kunna tänkas för att befordra riksarkivets utgivningsverksamhet. Verket kunde under erforderlig tid för ändamålet bevilja en eller flera tjänstemän tjänstledighet med rätt att antaga ersättare. För ordinarie borde i sådana fall förfarande med vikariatslöneförordnande ifrågakomma. I och för arbetets underlättande och praktiska bedrivande torde det slutligen Vara nödvändigt att anställa ett kanslibiträde för av- och renskrivning, registrering m. m. De behövliga anslagen skulle i fall av denna arbetsuppläggning kunna beräknas på följande sätt: 1) Engångsanslag för allmän planering, inventering och förberedande ararbete kr. 8000. 2) Redaktionsanslag till 6 utgivningsarbeten (1 till rådsprotokollen, 2 till olika avdelningar av »Svenska riksdagsakter», 2 till olika delar av »Sveriges traktater», 1 till supplement och register till riksregistraturet), beräknat till omkring 20 ark per år sammanlagt och med ett genomsnittligt arvode av 350 kr. per ark . . kr. 7 000. 3) Kanslibiträde kr. 6 228. vilket utgör för första året 21 228 kr. och därefter 13 22S kr. årligen. 4) Härtill komma tryckningskostnader. Dessa beräknades 1948 för en källpublikation i stort oktavformat av de genom riksgäldskontorets försorg utgivna riksdagsprotokollen till omkring 275 kr. arket, i kvartformat till omkring 300 kr. arket. En för framtiden fullt hållbar beräkning för tryckningskostnaderna kan under nuvarande förhållanden knappast göras. Vid en utgivningstakt av sammanlagt omkring 20 ark per år för samtliga serier skulle tryckningskostnaderna uppgå till 5 å 6 000 kr. per år efter 1948 års priser räknat. Beträffande »Frälsegodsen i Sverige under storhetstiden», 4, och »Acta Cameralia», 2, vill riksarkivet understryka vikten av att även dessas utgivning säkerställes. Vad angår de övriga i Vitterhetsakademiens utredning angivna historiska publikationerna saknar riksarkivet anledning att h ä r uttala sig men framhåller i allmänhet vikten av att även dessa beaktas. Två a v dessa ha indirekta lokala eller personella kontakter med riksarkivet. Det gäller dels »Sveriges medeltidsurkunder», dels »Axel Oxenstiernas skrifter och brevväxling». Båda de sistnämnda publikationsserierna stå under Vitterhets-, Historie- och Antikvitetsakademiens direkta inseende. De närmast åtgärder, som äro nödvändiga för igångsättande av riksarkivets publikationsverksamhet äro sålunda: fortsatt redaktionsanslag för »Svenska riksdagsakter»; ytterligare redaktionsanslag för »Stvenska riksrådets protokoll», »Sveriges traktater med främmande makter» och supplement och register till »Gustaf I:s registra-

61 tur», vilket anslag liksom det förstnämnda bör beräknas efter ovan angivna grunder med riksgäldskontorets redaktionsarvoden som utgångspunkt; tryckningsanslag för förslagsvis sammanlagt 20 ark per år av ovan angivna publikationer; anslag för förberedande planerings- och inventeringsarbeten; anslag till ett kanslibiträde för utgivningsverksamheten. Det ligger ej inom ramen för beredningens befogenheter att föreslå anslag till de lärda verken. Emellertid måste det konstateras, att den av Riksarkivet bedrivna publikationsverksamheten är av central betydelse i första rummet för den historiska forskning, som idkas vid rikets universitet och högskolor, men även för den litteraturhistoriska, konsthistoriska, rättshistoriska, kyrkohistoriska, lärdomshistoriska samt nordisk-filologiska forskningen. Riksarkivet är i vissa avseenden att betrakta som en central forskningsinstitution för dessa vetenskaper, och universiteten och högskolorna ha i motsvarande grad intresse av att dess publikationsverksamhet upprätthålles. Det kan ej fördöljas, att denna publikationsverksamhet under senare år haft att kämpa med så stora svårigheter, att en viss efterblivenhet för Sveriges vidkommande i jämförelse med t. ex. Danmark har måst konstateras i det internationella vetenskapliga utbytet. Ehuru Riksarkivets framställning således ej kan föranleda förslag från universitetsberedningens sida, vill denna med hänsyn till den humanistiska forskningens önskemål framhålla den stora önskvärdheten av att åtgärder snarast vidtagas för att underlätta publiceringen av historiskt källmaterial, och vill även uttala, att de av Riksarkivet uppdragna riktlinjerna härför synas värda allt beaktande. Utgivningen av Svenskt Diplomatarium handhas av Vitterhetsakademien och bekostas av bidrag utdelat genom humanistiska fondens nämnd. På samma sätt som beträffande Riksarkivets urkundsutgivning gäller, att det är av största vikt att detta utgivningsarbete kan fullföljas på ett tillfredsställande sätt. För att detta skall kunna ske, torde ett årligt anslag av 75 000 kronor i stället för som för närvarande 55 000 kronor vara erforderligt. Beredningen föreslår, att ett särskilt riksstatsanslag av denna storleksordning kommer till stånd (se vidare s. 72). A. Läroböcker. Av beredningens betänkande V framgick, att i många ämnen en stor brist på lämpliga läroböcker föreligger. Denna läroboksbrist utgör ett allvarligt hinder för bedrivandet av rationella studier och bidrar kraftigt till att förlänga studietiden. För de teologiska ämnenas del synes det särskilt påkallat med nya läroböcker i allmän religionshistoria, religionspsykologi, Israels religion, allmän kyrkohistoria, dogmhistoria, liturgik och nytestamentlig isagogik; vidare erfordras en religionshistorisk urkunds-

samling samt en utgåva av grekiska, hebreiska och arameiska texter till urkristendomens belysning. Av beredningens betänkande V framgick beträffande de humanistiska ämnena bl. a., att för ämnet teoretisk filosofi brist förelåg i fråga om lämpliga läroböcker, särskilt i fråga om filosofiens historia och i fråga om lämplig elementär introduktion i filosofiens aktuella problemläge, särskilt med hänsyn till de nya metoderna. För ämnena historia och litteraturhistoria utgjorde bristen på lämpliga handböcker en väsentlig orsak till den långa studietiden. Bristen gällde moderna handböcker av lämplig omfattning i såväl svensk som allmän litteraturhistoria, såväl svensk som allmän historia. Existerande, använda handböcker i historia och litteraturhistoria lida främst av felet att vara alltför omfattande eller föråldrade. Andra humanistiska ämnen, där brist på lämpliga handböcker i särskilt hög grad bidrar till att förlänga studietiden, äro nationalekonomi, statistik och i viss mån nordiska språk. Inom de naturvetenskapliga ämnena har situationen på senare år förbättrats genom att möjligheterna att erhålla utländska läroböcker åter ökats efter krigets slut. I vissa fall äro förhållandena icke tillfredsställande. Såsom exempel kan nämnas, att lämpliga läroböcker för lägre examina i mekanik och vissa delar av astronomien fortfarande saknas. I de här nämnda ämnena medför läroboksbristen särskilt svåra problem, bl. a. med hänsyn till studietidens längd. Även i andra ämnen råder en mer eller mindre menlig brist på lämpliga läroböcker. Problemet gäller inte blott de filosofiska fakulteterna utan torde i större eller mindre grad vara aktuellt för samtliga fakulteter. Icke minst med hänsyn till önskvärdheten av att studietiden förkortas är det ett synnerligen viktigt önskemål, att läroboksbristen avhjälpes. Härvid torde de svenska universiteten och högskolorna i viss utsträckning få lita till i utlandet författade läroböcker. I många fall är det emellertid erforderligt eller lämpligt, att svenska vetenskapsmän i större utsträckning stimuleras att, eventuellt i samarbete med kolleger i andra nordiska länder, författa för universitets- och högskoleundervisning lämpliga läroböcker. I betänkande V föreslog universitetsberedningen, att ämnes- och fakultelskonferenser regelbundet skulle anordnas, normalt vart fjärde år. Dessa konferenser, vid vilka de akademiska lärarna och representanter för studerande vid samtliga universitet och högskolor sammanträffa för att dryfta problem rörande studier och undervisning, synas utgöra ett mycket lämpligt forum för överläggningar i läroboksfrågan. Det bör vid dessa konferenser konstateras, på vilka områden lämpliga läroböcker saknas, utformningen av önskvärda läroböcker bör kunna diskuteras och förslag till åtgärder för att undanröja läroboksbristen böra kunna framläggas. Beredningen föreslår, att i de bestämmelser, som böra utfärdas rörande ämnes-

och fakultetskonferenserna, dessa åläggas att till behandling upptaga frågan om tillgången på läroböcker och framlägga förslag till åtgärder för erhållande av lämpliga läroböcker. Eftersom läroböcker för universitets- och högskolestadiet i regel kunna framställas blott i förhållandevis begränsade upplagor, är författandet av dylika läroböcker mera sällan en för författaren ekonomiskt lönande affär. Yngre, obefordrade vetenskapmän ha större intresse av att författa vetenskapliga undersökningar över specialproblem än att författa läroböcker, eftersom de förra i motsats till de senare enligt gällande praxis kunna utgöra en betydelsefull merit vid konkurrens om akademiska lärarbefattningar. För denna fråga vill beredningen hänvisa till vad som anföres i kapitlet om det akademiska befordringsväsendet (s. 310 ff.). Därest ordinarie akademiska lärare skola kunna lägga ner tillräcklig tid på författande av läroböcker är det nödvändigt, att de kunna erhålla tjänstledighet med bibehållen lön för fullgörandet av denna uppgift. Genom att akademiska lärare författa läroböcker kunna de i många fall tjäna universitetsundervisningen i lika mån som genom att uppehålla sin ordinarie undervisning. Med hänsyn härtill ter det sig orimligt, att tjänstledighet med bibehållen lön icke skulle kunna beviljas för läroboksförfattande. I sitt betänkande II framlade beredningen förslag till en tjänstgöringsfri termin vart femte år, vilken skulle utnyttjas för forskningsarbete men även för författande av läroböcker. Dock förutsatte beredningen, att för författande av läroböcker ledighet även i annan form skulle kunna medgivas. Emellertid synes redan med gällande bestämmelser möjlighet föreligga för akademisk lärare att erhålla tjänstledighet med oavkortad lön för läroboksförfattande. Under senare tid har det nämligen inträffat, att akademisk lärare beviljats sådan tjänstledighet. Därest de akademiska lärarna i enlighet med framlagt förslag i lönehänseende inordnas under statens allmänna avlöningsreglemente, synas i varje fall bestämmelserna i reglementet § 28 I: 5 vara tillämpliga i detta fall. Om läroboksbristen skall kunna avhjälpas, torde det vara oundgängligen erforderligt, att medel även kunna beviljas för läroboksframställning. Först må anföras det fall, då en lärobok beräknas få så liten avsättning, att ett förlag ej vågar påtaga sig kostnaden för framställningen, eller då en lärobok framställes i kompendieform och då framställningskostnaderna ej med säkerhet k u n n a beräknas bli täckta genom försäljningen, därest kompendiet ej skall betinga ett oskäligt högt pris. För dessa fall är det nödvändigt, att bidrag till framställningskostnaderna kunna lämnas av allmänna medel. Det är vidare nödvändigt, att läroboksförfattare erhålla bidrag för bekostande av renskrivning av manuskript, iordningställande av illustrationsmaterial, citat- och litteraturhänvisningskontroll m. m. Slutligen torde undra än akademiska lärare icke kunna erhålla tjänstledighet med oavkor-

64 tad lön eller befrielse från vissa tjänsteåligganden för författande av universitetsläroböcker. För sådana fall är det nödvändigt, att ersättning för mistade löneförmåner eller särskilt arvode kan ntgå. I samband med inrättandet av särskilda anslag för den vetenskapliga forsknings- och publiceringsverksamheten har i en del fall författandet av läroböcker särskilt uppmärksammats, och i vissa fall ha även anslag utgått för att främja tillkomsten av läroböcker, ökade anslag för dessa ändamål synas emellertid erforderliga, för att läroboksframställningen i tillräcklig grad skall stimuleras. Beredningen framlägger konkreta förslag i detta avseende endast för de humanistiska och teologiska vetenskapernas vidkommande. I övriga fall torde det ankomma på vederbörande fakultet (sektion) eller forskningsråd att framställa erforderliga anslagsäskanden. Med hänsyn till den stora brist på lämpliga läroböcker, som f. n. föreligger i de teologiska och humanistiska ämnena, torde ett årligt anslag, som skall tillgodose de ovan angivna ändamålen, till en början icke kunna beräknas lägre än till 50 000 kronor. Beredningen förordar således, att ett anslag av denna omfattning kommer till stånd. Förslag i fråga om vilken inslåns, som skall fördela dessa medel, framlägges nedan (s. 69). 5. Bidrag till översättning och språkgranskning. Från de nuvarande anslagen för forsknings- och publiceringsverksamhet utgå i mindre utsträckning även anslag till översättning och språkgranskning. Från humanistiska fondens nämnd utdelades budgetåret 1948/49 bidrag om sammanlagt 7 945 kronor, och från medicinska forskningsrådet utgick 4 820 kronor för översättning och tryckning av ett arbete. Naturvetenskapliga forskningsrådet har i vissa fall beräknat bidragen till publiceringskostnader med hänsyn till att smärre belopp fått disponeras för översättning och språkgranskning; det rör sig om mycket obetydliga belopp. Samhällsvetenskapliga forskningsrådet fäster alltid som villkor vid beviljandet av bidrag för publicering, att en sammanfattning på något av de stora kulturspråken skall tryckas. Ibland kan det beviljade anslaget beräknas med hänsyn till översättnings- eller språkgranskningskostnader, och någon enstaka gång har i efterhand ytterligare bidrag erhållits för dylika kostnader. Även i detta fall rör det sig om obetydliga belopp. Det är för svensk vetenskap av största betydelse, att vetenskapliga undersökningar i största möjliga utsträckning publiceras på främmande språk, varigenom en internationell kommunikation av forskningsresultaten möjliggöres. Med hänsyn härtill är det synnerligen önskvärt, att bidrag till översättning och språkgranskning i större utsträckning kunna utgå. Huruvida ett system med översättning eller ett system med språkgranskning är att föredraga torde ej generellt kunna avgöras. Den senare vägen kan vara framkomlig i åtskilliga fall. Detta gäller främst språkliga arbe-

65 ten, vilkas författare oftast äro specialister på det språk, på vilket arbetet skrives. Men det torde också gälla naturvetenskapliga och medicinska arbeten, i vilka språket är enklare, mera internationellt, standardiserat och formaliserat än i humaniora. Terminologien bör en författare själv behärska på det främmande språket; för vissa ämnen existera även vetenskapligt-terminologiska polyglotlexika. Utom den rent ekonomiska fördelen har ett system med språkgranskning även det företrädet, att antalet personer, som kunna språkligt granska en text på ett främmande språk, är mycket större än antalet personer, som kunna översätta från svenska til) ett främmande språk. Emellertid äro erfarenheter av detta system icke goda vad gäller flertalet humanistiska ämnen. Även när det gäller författare med relativt goda insikter i det främmande språket har det visat sig, att även efter språkgranskningen arbetet ofta framträder i en mycket otillfredsställande språklig dräkt. Kompetenta översättare vägra ofta att åtaga sig språklig granskning, vilken kan vålla lika mycket arbete som översättning och likväl betalas mindre. De anse det ofta omöjligt att förvandla ett illa skrivet manuskript till god text och föredraga därför direkt översättning. Frågan om vilket system, som bör användas, torde få avgöras från fall till fall. Ett annat problem gäller frågan, om särskilda översättningsbyråer för vetenskapliga arbeten böra upprättas, eventuellt i anknytning till de av beredningen föreslagna centrala skrivbyråerna vid universiteten och högskolorna. Beredningen har emellertid funnit, att behovet av översättningar icke kan tillgodoses genom dylika skriv- och översättningsbyråer. De nu verksamma översättarna äro överhopade med arbetsuppgifter och kunna icke tänkas vilja överge sin fria ställning för att bli befattningshavare vid dylika byråer. Det kunde emellertid tänkas, att förmedlingen av översättningsarbete till olika översättare kunde ske genom de centrala skrivbyråernas försorg. Även detta är emellertid enligt beredningens mening icke möjligt. En skrivbyrå kan icke gärna erhålla så kvalificerad personal, som ett fullgörande av denna uppgift skulle kräva. Frågan om översättning av tidskriftsuppsatser har behandlats ovan. Ett annat speciellt problem utgör frågan om översättning och språkgranskning av doktorsavhandlingar. Enligt gällande kungörelse angående tryckningsbidrag till doktorsavhandlingar får bidrag ej utgå till översättning eller språkgranskning av avhandlingen. Inom forskningsrådens samarbetsdelegation har denna fråga diskuterats, och därvid har den åsikten framkommit, att det i vissa fall skulle vara synnerligen önksvärt, att anslag kunde lämnas för merkostnader till följd av publicering på något av de stora kulturspråken. Beredningen delar denna uppfattning. I många fall behandla doktorsavhand5 — Universitet VI

66 Ungarna ett sådant ämne, att det är av stort vetenskapligt intresse, att avhandlingen i sin helhet blir tillgänglig på ett främmande språk; en sammanfattning på något av de stora kulturspråken är ej alltid tillräcklig för den internationella kommunikation av i doktorsavhandlingarna framlagda forskningsresultat, som kan vara önskvärd. Den nuvarande bestämmelsen i kungörelsen angående tryckningsbidrag till doktorsavhandlingar hindrar emellertid endast, att bidrag till översättning av en avhandling utgår ur förslagsanslaget för tryckningsbidrag till doktorsavhandlingar, ej att dylikt anslag utgår ur de reservationsanslag för forsknings- och publiceringsverksamhet, som stå till förfogande. Beredningen föreslår således, att bidrag till översättning och språkgranskning av en doktorsavhandling skola kunna utgå antingen ur särskilda reservationsanslag för detta ändamål eller ur de existerande reservationsanslag för forsknings- och publiceringsverksamhet, som stå till forskningsrådens förfogande. Beredningen framlägger konkret anslagsäskande endast för bidrag till översättning eller språkgranskning av doktorsavhandlingar i teologiska och humanistiska ämnen. För övriga ämnen torde det ankomma på vederbörande forskningsråd att framställa anslagsäskanden. Det torde kunna beräknas, att årligen c:a 60 000 kronor komma att erfordras för bidrag till översättning och språkgranskning av doktorsavhandlingar i teologiska och humanistiska ämnen. Förslag beträffande vilken instans, som skall fördela dessa medel, framlägges nedan (s. 70). I allmänhet torde ansökningar om bidrag till översättning av doktorsavhandlingar komina att inges före utförandet av översättningsarbetet och således före avhandlingens tryckning och disputationen. För att den utdelande instansen skall ha möjlighet att bedöma om och i vad mån bidrag för översättning bör utgå, bör vid ansökning om bidrag fogas ett yttrande från vederbörande ämneslärare eller annan sakkunnig, avgivet efter vederbörlig granskning av arbetet i fråga, angående önskvärdheten av att avhandlingen ined hänsyn till ämnets art och de forskningsresultat som framläggas i densamma publiceras på något av de stora kulturspråken. Bidrag till språkgranskning torde utan olägenhet kunna utdelas först efter disputationen. Enligt beredningens mening böra liksom hittills anslag för översättning och språkgranskning beviljas av de för stöd åt den vetenskapliga publiceringsverksamheten tillgängliga medlen, d. v. s. genom vederbörande forskningsråd. För detta ändamål torde emellertid höjningar av ifrågavarande reservationsanslag vara erforderliga. Det torde böra ankomma på vederbörande forskningsråd att framlägga konkreta anslagsäskanden i detta avseende. Vad de teologiska och humanistiska ämnena beträffar, har beredningen ovan föreslagit, att särskilda medel skola ställas till förfogande för bidrag till översättning och språkgranskning av doktorsavhandlingar.

67 För översättning eller språkgranskning av uppsatser i tidskrifter och årsböcker h a r beredningen föreslagit, att ersättning skall utgå till författarna. För arbeten, som publiceras i universitetens och högskolornas årsskrifter, böra översättnings- eller språkgranskningsbidrag utgå ur de medel, som föreslagits skola ställas till årsskrifternas förfogande. Härutöver erfordras emellertid även bättre ekonomiska möjligheter för publicering på främmande språk av andra arbeten inom humaniora och teologi. Detta behov bör tillgodoses genom en höjning av bidraget till främjande av humanistisk forskning, vilket fördelas genom humanistiska fondens nämnd. Beredningen föreslår för detta och andra ändamål en anslagshöjning om 55 000 kronor (jämför nedan s. 72). Beträffande förmedlingen av översättningsarbetet torde det vara ändamålsenligast, om vederbörande författare själv kan få kontakt med en lämplig översättare. De instanser, som utdela bidrag för översättning eller språkgranskning, d. v. s. forskningsråden och motsvarande instanser, böra emellertid även kunna förmedla kontakter med lämpliga översättare. Det synes lämpligt, att de i vissa fall sluta avtal med särskilda översättare om att dessa i första hand skola stå till förfogande för arbeten inom vissa ämnesområden. I detta sammanhang bör uppmärksamheten även riktas på möjligheten att få språkgranskningsarbetet utfört i vederbörande främmande land. «. Administrationen av de statliga anslagen åt den vetenskapliga publiceringsverksamheten. Av vad ovan anförts har framgått, att enligt beredningens mening vissa publiceringsbehov böra tillgodoses genom anslag direkt till universitetens och högskolornas årsskrifter. Anslaget för naturvetenskaplig publiceringsverksamhet bör liksom hittills utdelas av naturvetenskapliga forskningsrådet, sedan frågan förberetts av en särskild nämnd. Mera komplicerad är frågan om hur de medel, som utgå till tidskrifter i andra än naturvetenskapliga ämnen, skola utdelas och den i samband därmed stående frågan om utdelningen av sådana anslag för publiceringsverksamheten i andra än naturvetenskapliga ämnen, som ej gälla tidskrifterna och universitetens årsskrifter, d. v. s. tryckningsbidrag till doktorsavhandlingar, översättningsbidrag för doktorsavhandlingar samt anslag för publicering av serieverk eller fristående arbeten.

De vetenskapliga tidskrifterna i andra ämnen än de naturvetenskapliga erhålla f. n. bidrag genom lärdaverksanslaget. Såväl naturvetenskapliga forskningskommittén som de medicinska högskolornas organisationskom-

68 mitte har uttalat, att lärdaverksanslaget innebär en mindre lämplig administrationsform och att särskilda anslag böra finnas för olika vetenskapsområden. Beredningen delar denna uppfattning. Under nuvarande förhållanden gör ingen verkligt sakkunnig instans avvägningen mellan de olika ämnesområdenas krav, ej heller mellan kraven från olika tidskrifter inom samma ämnesområde. Det synes mest rationellt, att utdelningen av understöd åt tidskrifter och årsböcker handhaves av en instans, som även handhar bidragen åt annan publiceringsverksamhet och därigenom har god överblick över publiceringsbehoven inom ifrågavarande ämnesområden. Den naturligaste lösningen utgöres av att även anslagen till vetenskapliga tidskrifter och årsböcker fördelas av vederbörande forskningsråd, såsom redan blivit fallet för naturvetenskapernas del och för de medicinska ämnenas del föreslagits av de medicinska högskolornas organisationskommitté. Forskningsråden torde ha den bästa möjligheten att överblicka behoven och avväga de olika kraven mot varandra. Beredningen vill således erinra om de medicinska högskolornas organisationskommittés förslag till utbrytande av ett anslag för medicinsk publiceringsverksamhet ur lärdaverksanslaget, varvid det nya anslaget skulle fördelas av det medicinska forskningsrådet, sedan ärendena förberetts av en särskild medicinsk publiceringsnämnd. Beredningen vill vidare föreslå, att anslagen till tidskrifter i juridiska och samhällsvetenskapliga ämnen utgå genom rättsvetenskapliga respektive samhällsvetenskapliga forskningsrådet, vilka böra framställa erforderliga anslagsäskanden. De mera populärvetenskapliga tidsskrifterna böra däremot, i likhet med vad blivit fallet för naturvetenskapernas del, icke överföras till forskningsråden. För de teologiska och humanistiska ämnenas del torde motsvarande lösning ställa sig mindre lämplig. Humanistiska fondens nämnd, vilken instans här närmast skulle komma i fråga, är, ehuru den närmast h a r att fullgöra ett forskningsråds uppgifter, uppbyggd på ett annat sätt än forskningsråden, och beredningen har icke ansett sig böra upptaga frågan om nämndens ersättande med ett humanistiskt forskningsråd. Vidare äro de teologiska och humanistiska ämnesområdena tillsammans mera omfattande och mångskiftande än vart och ett av de ämnesområden, som höra under forskningsråden, varför tillkomsten av nya arbetsuppgifter skulle bli mycket betungande för humanistiska fondens nämnd. Enligt vad beredningen under hand erfarit, hyser även humanistiska fondens nämnd den uppfattningen, att tidskriftsanslagen icke böra utdelas genom nämnden. Det synes därför lämpligast, att bidragen till teologiska och humanistiska tidskrifter (dock ej populärvetenskapliga) fördelas av en särskild instans, en fristående humanistisk publiceringsnämnd. De övriga uppgifter, som denna nämnd bör erhålla, äro slutligen av den natur, att det synes

69 mindre ändamålsenligt, att uppgifterna handhas av humanistiska fondens n ä m n d (se nedan). Beredningen föreslår således, att bidrag till vetenskapliga tidskrifter och årsböcker i humanistiska och teologiska ämnen fördelas av en humanistisk publiceringsnämnd. Den lämpliga sammansättningen av nämnden kan bäst bedömas efter granskningen av de övriga uppgifter, som böra åvila densamma. Som beredningen ovan föreslagit böra medel ställas till förfogande för främjande av tillkomsten av läroböcker. Det synes lämpligt, att medel även för detta ändamål fördelas av den humanistiska publiceringsnämnden. För andra områden än teologi och humaniora torde bidrag för främjande av tillkomsten av läroböcker böra fördelas av vederbörande forskningsråd i likhet med vad redan är fallet respektive föreslagits av andra sakkunnigkommittéer. Tryckningsbidrag till doktorsavhandlingar utgå för närvarande från ett särskilt förslagsanslag och fördelas dels av medicinska forskningsrådet respektive naturvetenskapliga forskningsrådet, dels för övriga ämnesområdens del av en särskild nämnd. Sedan ett samhällsvetenskapligt forskningsråd inrättats, ett rättsvetenskapligt forskningsråd kan väntas komma till stånd och en humanistisk publiceringsnämnd även måste inrättas, synes det innebära en mindre ändamålsenlig överorganisation att bibehålla den särskilda nämnden för utdelning av tryckningsbidrag till doktorsavhandlingar. Dess uppgifter böra överflyttas på samhällsvetenskapliga forskningsrådet, rättsvetenskapliga forskningsrådet och den humanistiska publiceringsnämnden. Utdelningen av tryckningsbidrag till doktorsavhandlingar medför inga speciella avvägningsproblem, varför denna arbetsuppgift icke är så betungande, att några förstärkningar av de nämnda instansernas resurser av detta skäl torde vara påkallade. Beredningen föreslår således, att nämnden för utdelning av tryckningsbidrag till doktorsavhandlingar indrages och att dess uppgifter överflyttas till samhällsvetenskapliga forskningsrådet, rättsvetenskapliga forskningsrådet och den humanistiska publiceringsnämnden. De olika instanser, som skola utdela tryckningsbidrag till doktorsavhandlingar, böra liksom för närvarande för detta ändamål ha till sitt förfogande ett gemensamt förslagsanslag. Genom dessa åtgärder innebär tillkomsten av en humanistisk publiceringsnämnd icke skapandet av ytterligare organ för utdelning av bidrag för forsknings- och publiceringsverksamhet. Man kan säga, att den humanistiska publiceringsnämnden träder i stället för nämnden för utdelning av tryckningsbidrag till doktorsavhandlingar, även om uppgifterna i stor utsträckning bli andra.

70 Beredningen har ovan föreslagit, att särskilda medel skola stå till förfogande för utdelning av bidrag till översättning och språkgranskning av doktorsavhandlingar. Med hänsyn till den humanistiska publiceringsnämndens övriga uppgifter synes det naturligt och ändamålsenligt, att för de teologiska och humanistiska ämnena även denna uppgift handhaves av nämnden. För övriga ämnesområden bör uppgiften handhavas av forskningsråden, vilka böra framställa erforderliga anslagsäskanden. Den humanistiska publiceringsnämndens uppgifter bli således att utdela bidrag till tidskrifter och årsböcker, att utdela bidrag för främjande av tillkomsten av läroböcker, att utdela tryckningsbidrag för doktorsavhandlingar och att utdela bidrag för översättning och språkgranskning av doktorsavhandlingar. Med hänsyn till dessa uppgifter bör åt nämnden ges en sådan sammansättning, att den så allsidigt som möjligt representerar de berörda ämnesområdena. Ordförande i nämnden bör utses av Kungl. Maj :t, som även bör utse en ledamot att representera de vetenskapliga intressena utanför universiteten och högskolorna, en person med sakkunskap i bok- och biblioteksfrågor samt en person med tryckeriteknisk sakkunskap; denne sistnämnde bör lämpligen vara statskontorets tryckcriintendent. Härutöver böra de humanistiska sektionerna vid universiteten och högskolorna utse vardera en representant, d. v. s. sammanlagt fyra, och de teologiska fakulteterna vardera en representant, d. v. s. sammanlagt två. Det sammanlagda antalet ledamöter i nämnden blir härigenom tio. Nämnden bör själv utse sin sekreterare. Vid utseende av sina representanter böra fakulteterna och sektionerna hålla underhandskontakt, så att de utsedda representanterna komma att företräda olika vetenskapsområden. För fakulteternas och sektionernas representanter böra suppleanter utses. För utdelning av publiceringsbidrag bör nämnden sammanträda två gånger årligen. Den samordning, som i vissa fall bör äga rum med humanistiska fondens nämnds verksamhet, torde kunna åvägabringas genom underhandskontakt mellan sekretariaten. Beredningen föreslår således, att en humanistisk publiceringsnämnd inrättas bestående av ordförande samt tre ytterligare ledamöter utsedda av Kungl. Maj :t, en ledamot utsedd av vardera av de humanistiska sektionerna (fakulteten) vid universiteten och högskolorna och en ledamot utsedd av vardera av de teologiska fakulteterna vid universiteten. Fakulteterna och sektionerna utse jämväl suppleanter. Nämnden utser inom eller utom sig sekreterare. Beredningen har ovan beräknat medelsbehovet för vetenskapliga tidskrifter och årsböcker i teologi och humaniora till 300 000 kronor per år. för främjande av tillkomsten av läroböcker till 50 000 kronor per år och

för bidrag till översättning och språkgranskning av doktorsavhandlingar till 60 000 kronor per år. Sammanlagt behöver således till den humanistiska publiceringsnämndens förfogande ställas 410 000 kronor per år. Nämnden bör icke vara bunden av att disponera detta belopp för olika ändamål enligt de proportioner som ovan angivits, utan bör utan inskränkningar få disponera hela beloppet för de angivna ändamålen. Beredningen föreslår, att ett reservationsanslag om 410 000 kronor inrättas för främjande av teologisk och humanistisk publiceringsverksamhet (utgivande av tidskrifter och årsböcker, främjande av tillkomsten av läroböcker, bidrag till översättning och språkgranskning av doktorsavhandlingar), vilket anslag skall fördelas av humanistiska publiceringsnämnden. Nämnden skall därutöver fördela tryckningsbidrag till doktorsavhandlingar från det för de olika vetenskapsområdena gemensamma förslagsanslaget för detta ändamål. Nämndens ordförande bör erhålla ett årligt arvode av 1 500 kronor. För rese- och traktamentsersättning åt ledamöterna torde förslagsvis erfordras 3 000 kronor. Kostnaderna för särskilda utredningar och oförutsedda utgifter böra beräknas till 1 500 kronor och ersättningen åt sekreterare och annan personal, expenser m. m. till 9 000 kronor. Beredningen föreslår, att för humanistiska publiceringsnämnden, förvaltningskostnader, beviljas ett årligt förslagsanslag om 15 000 kronor. Anslaget bör ej få överskridas utan Kungl. Maj :ts medgivande. Som av ovanstående framgått anser beredningen, att de populärvetenskapliga tidskrifterna icke böra erhålla bidrag genom forskningsråden eller humanistiska publiceringsnämnden. Medlen för understöd åt mera populärvetenskapliga publikationer böra liksom hittills fördelas direkt av Kungl. Maj :t, varvid det nuvarande lärdaverksanslagets namn ändras till »anslaget för främjande av populärvetenskaplig publiceringsverksamhet». De ovan framställda förslagen innebära ingen minskning av humanistiska fondens nämnds uppgifter eller avlastning av de medel, som stå till nämndens förfogande. Humanistiska fondens nämnd bör liksom hittills utdela bidrag till forskning och till annan publicering än tidskrifter, årsböcker, läroböcker och doktorsavhandlingar. I ett avseende synes emellertid en minskning respektive avlastning böra komma till stånd. Vid 1950 års riksdag har beslutats, att Svenskt biografiskt lexikon skall erhålla ett årligt anslag om 85 000 kronor. De medel, som stå till humanistiska fondens förfogande, borde emellertid icke belastas med utdelningen av bidrag av denna storleksordning, varför ifrågavarande bidrag borde utgå från lärdaverksanslaget, som föreslogs höjt med detta belopp. Beredningen ansluter sig till den uppfattningen, att större bidrag till omfattande serieårbeten, som kunna beräknas fortgå under ett större antal år, icke böra utgå genom humanistiska fondens nämnd. Utöver bidraget till Svenskt biogra-

72 fiskt lexikon utdelar humanistiska fondens nämnd även ett annat bidrag av motsvarande slag, nämligen för utgivningen av Svenskt diplomatarium, som budgetåret 1948/49 erhöll bidrag om 55 000 kronor. Beredningen föreslår, att Svenskt diplomatarium erhåller ett särskilt riksstatsanslag, som i enlighet med ovan anförts (s. 61) bör uppföras med 75 000 kronor. Beredningen föreslår, att bidraget till främjande av humanistisk forskning även i fortsättningen utgår med 600 000 kronor, vilket således innebär en reell anslagshöjning med 55 000 kronor. Denna höjning torde vara synnerligen befogad med hänsyn till behovet av stöd åt humanistisk forsknings- och publiceringsverksamhet. Beredningen vill särskilt erinra om vad ovan anförts beträffande behovet av bidrag till översättning och språkgranskning (se s. 67).

7. Sammanfattande kostnadsberäkning. De nuvarande anslagen åt teologisk och humanistisk forskningspubliceringsverksamhet äro följande: Bidrag till främjande av humanistisk forskning (genom humanistiska fondens nämnd) Bidrag till teol. och hum. tidskrifter (genom lärdaverksanslaget) Svenskt Biografiskt Lexikon (genom lärdaverksanslaget) Universitetens årsskrifter

och

kr. 600 0001 » 96 800 » 85 000 » 56 000

Summa kr. 837 800 E n l i g t beredningens

förslag

skola följande anslag utgå

Bidrag till främjande av humanistisk forskning (genom humanistiska fondens nämnd) kr. Bidrag till främjande av humanistisk publiceringsverksamhet (genom humanistiska publiceringsnämnden; för tidskrifter och årsböcker, läroböcker samt översättning och språkgranskning av doktorsavhandlingar) » Förvaltningskostnader för publiceringsnämnden » Universitetens och högskolornas årsskrifter » Svenskt Biografiskt lexikon » Svenskt Diplomatarium »

410 000 15 000 150 000 85 000 75 000

Summa kr. 1335000 Kostnadsökning kr. 497 200

1 Härtill kommer humanistiska fondens ränteavkastning om c:a 250 000 kr.

73 Kap. II. Universitetens och högskolornas personal-, materiel- och lokalbehov. A. Inledning. Under åren närmast efter det andra världskriget ägde, framför allt genom beslut vid 1947 års riksdag, en avsevärd upprustning av de båda statsuniversitetens personella och materiella resurser rum. Genom beslut vid 1949 års riksdag ha förutsättningar skapats för en utbyggnad av Stockholms och Göteborgs högskolor; då godkändes nämligen ett avtal mellan stålen, respektive städer och högskolor rörande högskolornas ekonomiska ställning. Det försämrade statsfinansiella läget har emellertid orsakat ett avbrott i upprustningen av statsuniversiteten, och för Stockholms och Göteborgs högskolors del har någon egentlig upprustning endast i vissa avseenden kommit till stånd. Av direktiven för universitetsberedningen framgick ovedersägligen, att före den påbörjade upprustningen universitetens behov under en lång följd av är försummats. Det torde ligga i öppen dag, att de brister i fråga om de akademiska lärosätenas materiella och personella resurser, som sålunda uppstått och under årens lopp alltmera accentuerats, icke kunna avhjälpas genom åtgärder vidtagna under några få år. En upprustning på lång sikt är erforderlig. Vad som hittills skett är blott, att det första skedet av universitetens upprustning passerats. Det torde varken vara möjligt eller lämpligt att uppgöra ett så långsiktigt utvecklingsprogram för universiteten och högskolorna, att preciserade riktlinjer uppdragas för decennier framåt. Redan vetenskapernas snabba utveckling omöjliggör, att universitetsorganisationens framtida utformning nu fastlägges efter vissa fixerade mönster. Universiteten och högskolorna komina att bäst tjäna sin uppgift, om de kunna så fritt som möjligt anpassa sig efter de skiftande behov, som olika tider uppvisa. Vissa allmänna utvecklingstendenser kunna dock skönjas, och vissa önskvärda riktlinjer för den framtida utvecklingen kunna redan nu uppdragas. Det skede av universitetens och högskolornas upprustning, som nu närmast måste följa, bör syfta till att dels medföra sådana kompletteringar till den tidigare företagna upprustningen, som äro erforderliga för att föregående åtgärder skola bli till full nytta, dels åstadkomma, att de akademiska lärosätena kunna fullgöra de vidgade uppgifter, som vissa just nu aktuella förändringar i samhällslivet påkalla, dels slutligen bringa Stockholms och Göteborgs högskolor i paritet med statsuniversiteten i fråga om personella och materiella resurser. Främst bland de förändringar av sam-

74 hällsförhållandena, som medföra större krav på universitetsväsendet, bör nämnas det ökade behov av akademiskt utbildade ämneslärare, som de växande barnkullarna och den beslutade skolreformen komina att medföra, men även det ökade behovet av intellektuell arbetskraft överhuvud. Bland faktorer, som ej blott den närmaste tiden utan även på längre sikt nödvändiggöra en ökning av universitetens och högskolornas resurser, bör särskilt framhävas, att vetenskapernas och därmed examensväsendets fortgående differentiering kräver ett större antal akademiska lärare, specialister på olika områden, och ett större antal olika undervisningsserier i vad som nu betraktas som ett och samma ämne. För att åstadkomma goda specialiseringsmöjligheter vid utbildningsanstalterna måste dessa därför utbyggas även med tanke på forskningens och studiernas allt större differentiering. Upprustningen av Stockholms och Göteborgs högskolor måste nu ske. på ett stadium, som i stort sett redan är passerat för de båda statsuniversitctens del. Målet måste, som ovan nämnts, vara att bringa de båda enskilda högskolorna i paritet med motsvarande avdelningar av statsuniversiteten. Det är emellertid oundgängligen nödvändigt, att upprustningens andra skede inledes för statsuniversitetens del samtidigt som det första skedets utveckling fullföljes för Stockholms och Göteborgs högskolor. Detta nödvändiggöres bl. a. av lärarutbildningens behov och av att vissa kompletteringar äro erforderliga, för att redan vidtagna åtgärder skola bli till full nytta.

Beredningen har i stället för att uppgöra ett långtidsprogram för universitetens och högskolornas utveckling sett som en återstående arbetsuppgift att peka på de brister i fråga om universiteten och högskolorna, vilkas avhjälpande framstår som särskilt angeläget. I likhet med vad som skedde i betänkande II behandlar beredningen ej de medicinska utbildningsanstalterna. Juristernas utbildningsfrågor äro föremål för särskild utredning, varför beredningen i sin behandling av de juridiska fakulteternas behov inskränkt sig till sådana, som göra sig gällande redan i samband med nuvarande utbildningsformer. Ovan har beredningen angivit vad det skede av universitetens och högskolornas upimistning, som närmast måste följa, främst bör syfta till. Beredningen kan icke i föreliggande betänkande framlägga sådana förslag, att ifrågavarande syften helt uppnås. Beredningens förslag omfattar således endast den del av den närmast erforderliga upprustningen, som bör komma i allra första hand. De förslag, som upptagits i kostnadsberäkningarna s. 197 ff., äro sådana, som enligt beredningens mening omedelbar! böra förverkligas. I texten s. 81—197 berör beredningen i viss utsträckning även sådana delar av upprustningsprogrammet, med vilkas förverkligande

75 nugot kan anstå. Även om dessa sista delar inkluderas, är beredningens förslag dock att betrakta som ett utpräglat korttidsprogram. De utgångspunkter, som beredningen haft vid framläggandet av sina förslag, skola nedan närmare angivas.

Beredningens förslag till lärarbefattningur m. m. i betänkande II voro i stor utsträckning endast preliminära. Flera skäl göra det påkallat, att beredningen framlägger kompletterande förslag. Efter efterkrigsårens reformer har det visat sig, att det finns vissa luckor i universitetens och högskolornas personella och materiella utrustning, vilka snarast måste avhjälpas redan av det skälet, att de hittills vidtagna åtgärderna annars icke bli till full nytta. Icke minst gäller detta behovet av hjälpkrafter och teknisk personal. De senaste årens erfarenheter torde ganska väl ha visat, var de mest menliga av dessa luckor finnas. I sitt betänkande II anförde beredningen bl. a. följande: »Universitetsberedningen har, då den övervägt möjligheterna att förbättra forskningens och undervisningens villkor inom den filosofiska fakultetens sektioner, även tagit hänsyn till de speciella problem, som äro förknippade med lärarutbildningen. Den har vid utformningen av den akademiska lärarorganisationen utgått från att antalet blivande läroverkslärare vid universitet och högskolor skulle förbli någorlunda detsamma inom den närmaste framtiden. Skulle genom organisatoriska åtgärder från statsmakternas sida lärjungeantalet inom dessa fakulteter komma att ökas, kräves här liksom i motsvarande fall inom andra fakulteter en utökning av antalet akademiska lärare.» Under nu rådande omständigheter fordras en ökning av tillströmningen till de filosofiska fakulteterna redan för att den lärarbrist, som förefinns med existerande skolorganisation, skall kunna bemästras på ett tillfredsställande sätt. De ökade barnkullarna samt genomförandet av nioårig skolplikt ställa ytterligare ökade krav på universitetens och högskolornas kapacitet som lärarutbildningsanstalter. Universitetsberedningen vill bestämt framhålla, att universitetens och högskolornas resurser f. n. icke äro tillräckliga för att de skola kunna fylla de uppgifter som lärarutbildningsanstalter, som de äro ställda och komma att ställas inför. Vid diskussionerna om lärarbristen och skolreformen har denna sida av problemet hittills alltför litet beaktats. Icke minst måste ökad uppmärksamhet ägnas det förhållandet, att de naturvetenskapliga institutionernas utrymme bestämmer vilket antal lärare, som kan utbildas i naturvetenskapliga ämnen. Vid vissa institutioner kunna f. n. inte alla studerande, som anmäla sig, mottagas till de obligatoriska kurserna. Även om alla dessa

7G

kunde mottagas, skulle utbildningskapaciteten likväl i vissa fall vara för liten redan för att nuvarande lärarbrist skulle kunna täckas och ännu otillräckligare för de behov, som skolreformen framkallar. Under sådana omständigheter måste det stå klart, att omedelbara och kraftiga åtgärder äro av nöden för att vidga institutionernas utbildningskapacitet. Beredningens nedan framförda förslag innebära, av skäl som strax skola angivas, endast ett partiellt tillgodoseende av detta behov. Vid utförandet av det utredningsarbete rörande de filosofiska examina, vars resultat framlagts i betänkande V, fick beredningen bättre möjligheter att bedöma, i vilken utsträckning bristande personella och materiella resurser hindra en effektivisering av utbildningen och en minskning av studietiden. I betänkande V underströk beredningen (s. 27, 54 f, 99 f), att möjligheterna att begränsa studietiden och likväl uppehålla eller förbättra utbildningens kvalitet äro avhängiga av de resurser i fråga om lärarkrafter, lokaler, materiel, anslag för exkursioner och resor e t c , som stå till förfogande, och att beredningen därför måste upptaga dessa frågor till behandling i ett kommande betänkande. I sitt betänkande II framhöll beredningen (s. 8), att behovet av amanuenser för de teologiska och juridiska fakulteternas samt humanistiska sektionernas vidkommande vid betänkandets framläggande icke kunnat överblickas och att därför kompletterande förslag i dessa avseenden senare måste framläggas. Beredningen har nu upptagit dessa frågor till prövning. Förslagen i betänkande II om antalet doktorand- och licentiandstipendier angåvos uttryckligen vara preliminära. Erfarenheterna ha visat, att justeringar äro erforderliga, och beredningen framlägger nu förslag härtill. Det enquétematerial, på vilket beredningens nedan framlagda förslag är grundat, gäller de nu aktuella behoven. Beredningens förslag innefattar således endast den del av den fortsatta upprustningen som snarast måste fullföljas. I betänkande V framlade beredningen flera förslag till nya utbildningsformer, vilka ställa ökade krav på antalet lärarkrafter. I all 7 mänhet ha dessa förslag, t. ex. rörande 1-betygskurser i naturvetenskapliga ämnen och utbildning för naturvetenskaplig specialexamen, icke kunnat föranleda erforderliga förslag till nya befattningar i föreliggande betänkande; behovet av sådana befattningar för de nya utbildningsformerna kunna nämligen i detalj överblickas först när närmare erfarenheter vunnits av de nya utbildningsformerna. Vidare ha institutionsföreståndarna och ämnesrepresentanterna endast i begränsad utsträckning kunnat ange, vilka ökade behov förändringarna på skolväsendets område komma att framkalla, eftersom det icke föreligger exakta uppgifter om h u r stor utbildningskapaciteten per institution behöver vara för att lärarbehovet skall tillgodoses och eftersom det ej heller är möjligt att förutsäga, hur kraftigt det blir möjligt att öka den reella tillströmningen. Dessa förhål-

77 landen göra det emellertid ytterligare angeläget, att de förslag, vilkas förverkligande redan för tillgodoseendet av nuvarande behov äro erforderliga, snarast realiseras, så att en tillfredsställande grund skapas för kommande utbildningsreformer och ett ökat utbildningsbehov. I några fall, t. ex. beträffande de nya utbildningsformerna för kristendomslärare och vissa naturvetenskapliga utbildningsfrågor, har beredningen emellertid nu kunnat beakta de ökade behov, som beredningens tidigare reformförslag framkalla. I största möjliga utsträckning har hänsyn tagits till kraven på ökad utbildningskapacitet. Det allmänna problemet om effektivisering av undervisningen och förkortning av studietiden har givetvis genomgående beaktats. Vissa av de i beredningens betänkande II framlagda förslagen ha ännu inte förverkligats. Beredningen vill här allmänt hänvisa till dessa förslag samt framhålla angelägenheten av deras genomförande. I fortsättningen kommer beredningen att upptaga enskilda, i betänkande II framställda men ännu ej förverkligade förslag endast i den mån särskilda skäl påkalla, att beredningen åter erinrar om dessa. Vid sin behandling av biträdespersonalen har beredningen funnit det lämpligt att i sina förslag upptaga inrättandet av nya befattningar för vissa typer av biträdespersonal — kansli-, kontors-, räkne-, rit- och laboratoriebiträden — medan andra slag av biträdespersonal lämnats utanför beredningens inventering — vaktmästare, eldare, instrumentmakare, prepar a t o r y och kartbiträden. För dessa sistnämnda slag av personal hänvisas till petita. Beredningen vill emellertid kraftigt understryka vikten av att behovet av dessa slag av teknisk personal tillgodoses, främst med hänsyn till att erfarenheten visat att mycken kvalificerad arbetskraft kan sparas genom inrättande av nya befattningar för teknisk personal. Beträffande frågan om kontors- och kanslibiträden vill beredningen inledningsvis framhålla, att vid anställande av kontorsbiträden i lönegrad 4—8 i reglerad befordringsgång det visat sig svårt att vinna personal med de nödiga primära kvalifikationerna, till vilka oftast höra specialkunskaper vid sidan av kunnighet i maskinskrivning, språk samt in- och utländsk stenografi. Med de låga begynnelselönerna är konkurrensen med det enskilda näringslivet nästan omöjliggjord. Erfarenheten visar på ständigt ökade svårigheter att på ett tillfredsställande sätt rekrytera kontorsbiträdestjänsterna liksom att under den långsamma befordringsgången behålla de befattningshavare, vilka tillfyllest kunna sköta med tjänsterna förenade arbetsuppgifter. Dessa förhållanden påkalla, att högre löneförmåner, särskilt i fråga om begynnelselön, kunna lämnas innehavare av poster, som kräva förmåga av arbete utan reguljär övervakning eller i övrigt självständig verksamhet. Beredningen framlägger därför i fortsättningen i allmänhet förslag om kanslibiträdesbefattningar i lönegrad 11 och vill här föreslå, att

78 existerande kontorsbiträdesbefattningar vid fakulteter, sektioner och vetenskapliga institutioner ändras till kanslibiträdesbefattningar i så stor utsträckning, att varje institution med biträdespersonal av detta slag disponerar minst en kanslibiträdesbefattning. Kontorsbiträdesbefattningar böra finnas respektive inrättas endast då minst en kanslibiträdesbefattning finnes vid institutionen eller då det är fråga om mellan olika institutioner ambulerande biträden, som endast användas för maskinskrivningsarbete.

Universitetens och högskolornas bgggnadsfrågar måste intaga en framträdande plats i den närmast följande etappen av den vetenskapliga upprustningen. I inånga fall är det bristande lokalresurser, som lägga hinder i vägen för en effektivisering av forskning och utbildning och en ökning av utbildningskapaciteten. I sitt förslag till generalplan för utbyggande av Uppsala universitet har Kungl. byggnadsstyrelsen gett en allmän karakteristik av läget på detta område, som är giltig även för övriga lärosäten med den skillnaden, att lokalförhållandena vid dessa som helhet äro ännu mera otillfredsställande än vid Uppsala universitet. (Byggnadsstyrelsen anser sig), ehuru styrelsen är fullt medveten om de aktuella svårigheterna på byggnadsområdet, böra framhålla, att genomförandet av den av statsmakterna beslutade upprustningen av universitetet numera i väsentliga delar måste bliva avhängigt av tillgodoseendet av vissa mera trängande ny- och ombyggnadsbehov. Universitetets byggnadsbestånd är, såsom framgått av redogörelsen, icke blott otillräckligt i betraktan av den starka ökningen av studentantalet under tiden efter respektive byggnaders uppförande. Lika betydelsefulla faktorer utgöra de skilda vetenskapernas stora framsteg under de senaste decennierna, tillkomsten av nya ämnen samt undervisningens omläggning till den numera allt vanligare kombinationen av föreläsningar, övningar och kurser liksom i synnerhet de naturvetenskapliga och medicinska institutionernas behov av omfattande och utrymmeskrävande teknisk och instrumenten utrustning. Dessa förhållanden ha medfört, att byggnadsbeståndet måste betecknas såsom ej blott otillräckligt utan även otidsenligt med hänsyn till forskningens och undervisningens nuvarande omfattning och inriktning och därmed till de uppgifter, som ett universitet i våra dagar har att fyll:".. För de olika universiteten och högskolorna föreligga särskilda, aktuella byggnadsprogram, för Uppsala och Lunds universitets del utarbetade av Kungl. byggnadsstyrelsen. Med hänsyn härtill har beredningen ej behövt mera i detalj behandla byggnadsfrågorna eller gå utom ramen för förslagen i föreliggande byggnadsplaner; ett par undantag finnas dock från denna regel, nämligen de fall, där omedelbart speciella åtgärder äro nödvändiga för att vidga utbildningskapaciteten och där detta behov icke i tillräcklig grad är tillgodosett i generalplanerna. I övrigt behandlar beredningen endast allmänt och i anslutning till föreliggande bygg-

79 nadsplaner universitetens och högskolornas lokalfrågor. Beredningen vill emellertid här understryka vikten av att planeringen av om- eller nybyggnad av universitets- och högskoleinstitutioner sker på lång sikt med bea k t a n d e av de kraftigt stegrade kraven på utbildningskapaciteten, så att den situation undvikes, som nu i flera fall blivit rådande, nämligen att relativt nyligen uppförda institutionsbyggnader redan för nuvarande behov visat sig alldeles otillräckliga.

Behoven av ökade malerielanslag, såväl årliga sådana som engångsanslag, äro betydande. Ur konsistoriernas respektive högskolestyrelsernas petita för budgetåret 1951/52 har beredningen sammanställt följande uppgifter angående önskemålen om ökade materielanslag:

A. A rl i g a m äter

i el an si a g.

Hum. sekt. Nuv. anslag Beg. anslag Ökning Mat.-nai. sekt. Nuv. anslag .Beg. anslag Ökning Summa nuv. anslag Summa beg. anslag Summa ökning B. E n gångsan Teol. fak. Nuv. anslag Beg. anslag Ökning Jur. fak. Nuv. anslag Beg. anslag Ökning Hum. sekt. Nuv. anslag Beg. anslag Ökning 1 2

Uppsala

Lund

131 620 183 180 51560

166 400 203 800 37 400

87 755 139 400 51 645

660 860 754 2651 93 405 792 480 937 445 144 965

370 000 460 470 90 470 536 400 664 270 127 870

268 745 333 435 64 690 356 500 472835 116 335

Uppsala

Lund

0 0 0

0 72 609 72 609

0 0 0

0 100 082 100 082

0 0 0

10 000 98925 88 925

3 000 199 083 195 783

17 700 54 500 36 800

Stockholm Göteborg

Totalt

34 700 101 475 66 775

420 475 627 855 207 380

.

1 299 605 1 548170 248 565 1720080 2176 025 455 945

— — 34 700 101475 66 775

si a g.2 Stockholm Göteborg

Därutöver 30 % ökning på grund av penningvärdesförsämring. Anslag för inredning och utrustning av lokaler ha inkluderats.

Totalt 0 72 609 72609 0 100082 100082

13 000 30 000 17 00O

44 000 382508 338508

80 Mal.-nat. sekt. Nuv. anslag Beg. anslag Ökning1 Summa nuv. anslag Summa beg. anslag Summa ökning1

Uppsala

Lund

593 500 371760 -221740 603 500 470 685 -132 815

22 22 500 500 218 801 801 218 196 301 196 301 25 25 800 800 590 590 575 575 564 775 775 564

Stockholm (röteborg 33 33000 000 85 85 950 950 52950 52 950 50 50700 700 140 140 450 450 89 750 89 750

13 000 30 000 17 000

Totalt 019 000 676 511 27 511 693 000 1231710 538 710

Den för budgetåret 1951/52 begärda totala höjningen av årliga materielanslag jämte engångsanslag uppgår således till 994 665 kronor. Härutöver har emellertid Uppsalakonsistoriet begärt en generell höjning av matematisk-naturvetenskapliga sektionens årliga materielanslag med 30 % för att kompensera den främst genom kronodevalveringen orsakade prisfördyringen. Om den höjningen genomgående skulle tillämpas, skulle de ovan angivna beloppen stiga avsevärt. Beredningen framlägger icke förslag till materielanslag för de olika ämnena och fakulteterna utan hänvisar härför till petita. Beredningen vill emellertid framhålla, att de ovan redovisade önskemålen äro i hög grad angelägna, och beredningen vill därför understryka vikten av att de tillgodoses genom att för budgetåret 1951/52 beviljas erforderliga anslag. Kraftigt ökade materielanslag äro oundgängligen nödvändiga för att universiteten och högskolorna skola kunna fylla sina uppgifter.

Som av ovanstående framgått kommer beredningen att framlägga preciserade förslag och kostnadsberäkningar endast för personalfrågorna, varvid dock viss personal undantagits, och för vissa speciella anslagsfrågor. Detta betyder icke att byggnads- och materielfrågorna, som mera allmänt behandlas av beredningen, eller de personalfrågor, som undantagits, äro mindre angelägna, utan endast att för dessa sistnämnda frågor tillräcklig detaljutredning torde förebragts i och med de byggnadsplaner, som föreligga, äro under utarbetande eller komma att utarbetas, respektive i och med petita. Den fortsatta upprustningen måste ske samtidigt för samtliga de nämnda områdena. Beredningen är medveten om att det statsfinansiella läget budgetåret 1951/52 kommer att vara ansträngt och att sannolikt även de närmast följande åren ekonomiska förutsättningar för ett så kraftigt fortsättande av den vetenskapliga upprustningen, som vore önskvärt, icke komma att föreligga. Beredningen har därför vid framläggandet av nedanstående förslag iakttagit den största återhållsamhet och endast framlagt sådana för1

Obs. dock minskning för Uppsalas del.

81 slag, som äro särskilt angelägna. Det är emellertid beredningens uppfattning, att ett fortsättande av den påbörjade upprustningen av universitet och högskolor nu icke längre kan anstå.

B.

De olika fakulteternas personal- och lokalbehov.

1. De teologiska fakulteterna. Fakulteternas framställningar rörande föreliggande behov. De teologiska fakulteterna eller enskilda ledamöter av dessa ha för beredningen och i petita framfört sina önskemål beträffande befattningar, anslag och lokaler. Teologiska fakulteten i Uppsala har i petitaskrivelse för budgetåret 1951/52 bland de för närvarande aktuella önskemålen uppfört: ändring av andre amanuensbefattningen vid fakultetens seminarier till en förste amanuensbefattning, inrättande av en kanslibiträdesbefattning i lönegrad Ca 11 vid teologiska seminariets bibliotek, höjning av det inom fakulteten för kursundervisning utgående anslaget från 4 000 till 6 000 kronor, höjning av fakultetens materielanslag från 4 850 till 7 000 kronor och av praktisk-teologiska institutets anslag från 580 till 1 000 kronor, höjning — vid oförändrad prästutbildning —• av anslaget till uppehållande av den praktisk-teologiska undervisningen från 9 400 kronor till 19 260 kronor och av anslaget till uppehållande av kostnadsfri undervisning och examination i kyrkosång från 2 900 till 6 400 kronor. Härutöver har fakulteten, som svar på av beredningen framställd förfrågan, uttalat, att minst tre nya befattningar med lön motsvarande vad som nu utgår till universitetslektorn i svenska språket erfordras för de av beredningen föreslagna nya formerna för kristendomslärarutbildningen. Vid överläggningar mellan fakulteten och en delegation av beredningen ha ytterligare följande önskemål framförts: inrättande av en befattning som tredje amanuens vid seminariebiblioteket utöver den begärda befattningen som förste amanuens, inrättande av ytterligare minst ett docentstipendium. Teologiska fakulteten i Lund eller ledamöter av denna ha i petitaskrivelser, i särskilda framställningar till beredningen eller vid överläggningar med en delegation av beredningen framfört bl. a. följande aktuella önskemål: inrättande av ytterligare ett docentstipendium, inrättande av en befattning som tredje amanuens vid fakultetens seminariebibliotek, 6 — Universitet

VI

82 i n r ä t t a n d e a v en b e f a t t n i n g som t r e d j e a m a n u e n s vid k y r k o h i s t o r i s k a arkivet, i n r ä t t a n d e a v en b e f a t t n i n g som k a n s l i b i t r ä d e i l ö n e g r a d Ce 11 vid fakulteten, e n g å n g s a n s l a g om 72 609 k r o n o r för u t r u s t n i n g och i n r e d n i n g av f a k u l tetens nya lokaler, h ö j n i n g av anslaget till k y r k o h i s t o r i s k a a r k i v e t f r å n 3 500 till 9 900 kronor, h ö j n i n g av a n s l a g e t till u p p e h å l l a n d e av den p r a k t i s k - t e o l o g i s k a u n d e r visningen, i n r ä t t a n d e a v e x p e n s a n s l a g för den p r a k t i s k - t e o l o g i s k a u n d e r v i s n i n g e n . H ä r u t ö v e r h a r f a k u l t e t e n som s v a r p å en f ö r f r å g a n från b e r e d n i n g e n u t t a l a t , a t t t v å u n i v e r s i t e t s l e k t o r e r e r f o r d r a s för de av b e r e d n i n g e n föres l a g n a n y a f o r m e r n a för k r i s t e n d o m s l ä r a r u t b i l d n i n g e n .

Genom s v a r e n på de av b e r e d n i n g e n till de teologiska f a k u l t e t e r n a f r a m s t ä l l d a f ö r f r å g n i n g a r n a h a r således f r a m k o m m i t , a t t enligt b å d a f a k u l t e t e r n a s u p p f a t t n i n g en f ö r s t ä r k n i n g av l ä r a r k r a f t e r n a e r f o r d r a s för a t t de av b e r e d n i n g e n i b e t ä n k a n d e V f ö r e s l a g n a n y a f o r m e r n a för k r i s t e n d o m s l ä r a r u t b i l d n i n g e n skola k u n n a f ö r v e r k l i g a s . T e o l o g i s k a f a k u l t e t e n i U p p s a l a anför h ä r o m följande: Att nu kunna avgiva bestämt yttrande angående behovet av nya lärarbefattningar och anslag för att de nya former för kristendomslärarutbildningen, som beredningen i betänkande V föreslagit, skola kunna komma till stånd är svårt. Under alla förhållanden måste dock minst tre nya befattningar med lön motsvarande vad som nu utgår till universitetslektorn i svenska språket anses oundgängligen erforderliga, då fakultetens nuvarande lärarpersonal icke kan belastas med ytterligare undervisning. Till meddelande av den för nämnda ändamål nödvändiga undervisningen kan icke stipendierade docenter användas, då dessas undervisning erfordras för annan mer vetenskaplig undervisning och dessa docenters huvudsakliga uppgift är att bedriva vetenskaplig forskning. Då fakulteten nu anger minst tre lärarbefattningar som erforderliga måste fakulteten dock förbehålla sig rätt att inkomma med framställning om ytterligare lärarkrafler sedan närmare erfarenhet vunnits rörande den föreslagna nya anordningen beträffande kristendomslärareutbildningcn. I s v a r e t f r å n teologiska f a k u l t e t e n i L u n d h e t e r d e t : Det är självfallet, att den undervisning, som erfordras för att på så kort tid, som Beredningen föreslår, utbilda kristendomslärare, blir krävande. Det blir en undervisning i helt andra former än vanlig universitetsundervisning, en mer elementär undervisning, vilken på en tid som, sett ur universitetets synpunkt, egentligen är oerhört kort, skall bibringa studenter ej blott detaljkunskaper utan en sådan insikt i vad det rör sig om i de olika teologiska disciplinerna, att de självständigt på någorlunda tillfredsställande sätt skola kunna undervisa i kristendomskunskap. Ju mer objektiv och självständig undervisningen skall vara, desto högre krav ställer den på läraren. Och den universitetslärare, som skall kunna på kort tid utbilda sådana läro-

83 verkslärare, måste i första rummet så suveränt behärska sitt och närliggande ämnen, att han, utan hjälp av läroböcker (som ej finnas), kan själv organisera och ordna en undervisning av denna krävande art. Den måste ske med många veckotimmar med hänsyn till att så mycket skall inhämtas på så kort tid. Detta skulle kunna föranleda fakulteten att föreslå tre universitetslektorer med samma ställning som en lektor i svenska, och då lämpligen en i exegetisk, en i historisk och en i systematisk teologi. Behovet av en lärare i exegetisk teologi motiveras särskilt genom nödvändigheten av undervisning i bibelns språk och i en modern bibelforsknings syn, i historisk teologi genom behovet av undervisning ej blott i fakta utan något även i historisk metod och historiskt betraktelsesätt; i systematisk teologi genom behovet av inövandet i studiet av den kristna idéhistorien och dess metoder samt i en systeniatiskteologisk förståelse av den kristna religionen i dess olika former. Liksom filosofi och matematik kräva tid att vänja sig tänka på det sätt, som i dessa vetenskaper kräves, behövs egentligen, för att komma in i den systematiska teologiens arbetssätt och metoder och för att förstå det historiska stoffet, en lång studietid. Men där tiden måste göras knapp, måste i stället undervisning i större utsträckning insättas. Emellertid är det nu omöjligl överblicka hur många studenter, som komma att utbilda sig till kristendomslärare på föreslaget sätt. Antalet teologie studerande på de lägre stadierna h a r (i motsats till de högre) varit i sjunkande de sista åren. Blir antalet elever i denna nya form av universitetsundervisning ej stort, måste det ju synas mycket begärt med tre nya lektorer, i synnerhet, som utbildningen av kristendomslärare ej kan påräkna så stor allmän välvilja av statsmakterna som t. ex. medicinska studier. Därför vill fakulteten tills vidare föreslå blott två lektorat av angivet slag. Det torde då vara mest praktiskt, om dessa bli rörliga, så att fakulteten kan ledigförklara ett lektorat i den ämnesgrupp, där behovet av undervisning för tillfället är störst. Andra akademiska lärare måste väl, i den mån så är möjligt, deltaga i undervisningen. Och det kan då bero på tillgången av docenter, hur undervisning kan anordnas. Beträffande universitetslektorernas kompetens måste fakulteten särskilt betona nödvändigheten av docen/kompetens. Ju mer de själva måste anordna undervisning, där riktlinjer och läroböcker ej äro utarbetade, desto större krav måste ställas på deras behärskning av det område, där de skola undervisa. Därjämte måste krävas en väl vitsordad pedagogisk förfarenhet. Som m o t i v e r i n g för den b e g ä r d a ä n d r i n g e n av a n d r e a m a n u e n s b e f a t t n i n g e n vid t e o l o g i s k a s e m i n a r i e t i U p p s a l a till en förste a m a n u e n s b e f a t t n i n g h a r a n f ö r t s , a t t den n u v a r a n d e a m a n u e n s e n i r e a l i t e t e n ä r t v u n g e n a t t ä g n a m e r a tid åt b i b l i o t e k e t ä n som m o t s v a r a r å l i g g a n d e t för f ö r s t e a m a n u e n s . B e t r ä f f a n d e b i b l i o t e k e t s f ö r h å l l a n d e n h ä n v i s a s i övrigt till p r o f e s s o r Lindroths nedan återgivna petitaskrivelse. T e o l o g i s k a f a k u l t e t e n i L u n d h a r inför b e r e d n i n g e n a n f ö r t b e h o v av en t r e d j e a m a n u e n s vid f a k u l t e t e n s s e m i n a r i e b i b l i o t e k för a t t k o m p l e t t e r a den a r v o d e s a v l ö n a d e b i b l i o t e k s t j ä n s t e m a n , s o m h i t t i l l s e n s a m t h a f t v å r d o m b i b l i o t e k e t m e n s o m ej h a r m ö j l i g h e t a t t ä g n a så m y c k e n tid åt d e n n a v e r k s a m h e t , som ett i n s t i t u t i o n s m ä s s i g t u t n y t t j a n d e av s e m i n a r i e biblioteket e r f o r d r a r . Båda f a k u l t e t e r n a h a f r a m f ö r t k r a f t i g a ö n s k e m å l om i n r ä t t a n d e av en

84 kanslibiträdesbefattning. Teologiska fakulteten i Uppsala h a r motiverat d e n n a b e f a t t n i n g m e d s e m i n a r i e b i b l i o t e k e t s b e h o v ; i p e t i t a s k r i v e l s e för b u d g e t å r e t 1951/52 h a r p r o f e s s o r H j a l m a r L i n d r o t h i d e n n a fråga a n f ö r t följande: Vid Teologiska seminariets bibliotek tjänstgöra under innevarande läsår en andre amanuens såsom bibliotekarie, två kontorsbiträden eller ambulerande skrivbiträden en dag i veckan och en arkivarbetare. Viktiga och tidskrävande uppgifter åvila den till buds stående personalen, såsom framgår av följande. På senare tid h a r bibliotekets hela katalogiserade och uppställda bokbestånd — cirka 530 hyllmeter — genomgåtts och jämförts med såväl nominal- som realregistret. Missionsbiblioteket, ett av de största i Norden, h a r fullständigt nykatalogiserats. Accessionen av nyutkommen litteratur är konstant. Bokgåvor, större eller mindre, inkomma tid efter annan. Med särskilda anslag ha hela boksamlingar, t. ex. ur framlidne biskop Tor Andrses och ur framlidne professor Sven Linders bibliotek, inköpts. En avdelning för mikrofilm h a r inrättats. Dupliceringsarbeten för seminarieundervisningens behov ha utförts i allt större omfattning. Besöksfrekvensen vid biblioteket framgår därav, att över 300 nycklar till bibliotekets lokaler mot pant utlämnats till teologie studerande. Antalet hemlån av böcker ur biblioteket till teologie studerande överstiger årligen 1000-talet. På grund av den bristande arbetskraften ha för bibliotekets verksamhet viktiga uppgifter måst skjutas på framtiden. Så äro vissa delar av bokbeståndet, t. ex. den ur biskop Tor Andraes bibliotek inköpta synnerligen värdefulla samlingen av huvudsakligen religionshistori.sk litteratur, främst arabica, ännu okatalogiserade och därmed biblioteksmässigt icke möjliga att utnyttja. Det nykatalogiserade missionsbiblioteket h a r ännu icke hunnit uppställas i systematisk ordning. Allt efter som biblioteket tillväxer — på de senaste 10 åren h a r bokbeståndet mer än fördubblats och torde för närvarande omfatta över 30 000 volymer — blir det allt svårare att med den till buds stående personalen fullgöra de med bibliotekets verksamhet sammanhängande ordinarie uppgifterna. Då större boksamlingar såsom gåvor överlämnas till biblioteket — så t. ex. h a r överlämnandet genom testamentariskt förordnande av ett mycket värdefullt teologiskt privatbibliotek till Teologiska seminariets bibliotek ställts i utsikt — och då andra extra ordinarie uppgifter tillkomma, inträder med nödtvång en stockning i arbetet, vilket allt efter som tiden går blir mycket besvärande. För att biblioteket i full utsträckning skall kunna fylla sin uppgift och möta stegrade krav är jämte ökat lokalutrymme en ökning av den vid biblioteket anställda personalen nödvändig. Att med hänsyn till bibliotekets omfattning och standard andre amanuenstjänsten bör förändras till en förste amanuensbefattning har tidigare äskats som riksdagspetitum. Angående de vid biblioteket en dag i veckan tjänstgörande två kontorsbiträdena eller ambulerande skrivbiträdena må följande framhållas. Pä grund av sjukd a m eller andra omständigheter ha de tjänstgörande skrivbiträdena växlat. Det säger sig självt, att täta ombyten av skrivbiträden vålla icke ringa svårigheter, då det dröjer viss tid, innan ett nytillträdande skrivbiträde hinner sätta sig in i arbetet, Jära känna de lokala förhållandena inom biblioteket o. s. v. Därtill h a r det visat sig, att tjänstgöringstiden, två dagar per vecka, är otillräcklig. Heltidstjänst är absolut nödvändig. Och med hänsyn till det kvalificerade arbete, som i största utsträckning förekommer, nämligen att under bibliotekariens ledning utföra katalogiseringsarbete, är en kanslibiträdestjänst påkallad.

85 L u n d a f a k u l t e t e n h a r s o m m o t i v e r i n g för ö n s k e m å l e t o m ett k a n s l i b i t r ä d e i s ä r s k i l d f r a m s t ä l l n i n g till b e r e d n i n g e n a n f ö r t f ö l j a n d e : Behovet av en dylik befattning h a r visat sig alltmer nödvändig. I undervisningen vid fakulteten användes i stor utsträckning skriftligt material. I de flesta ämnen förekommer skriftliga uppgifter som seminarieövningar. Dessa handlingar bruka i mån av möjlighet mångfaldigas för utdelande till de studerande. Sammanställandet och utskrivandet av allt material tar avsevärd tid i anspråk, och bristen på skrivhjälp medför, att denna för undervisningen värdefulla metod icke i önskvärd utsträckning kan begagnas. Fakulteten beräknar att år 1951 kunna disponera hela den nuvarande för teologiska och juridiska fakulteterna gemensamma byggnaden. Varje ledamot kommer då att erhålla forskarrum i nära anslutning till fakultetens expedition och bibliotek. Det är fakultetens avsikt, att kanslibiträdet i mån av tid skulle ombesörja renskrivning av ledamöternas vetenskapliga forskningsarbeten, biträda vid skötseln av fakultetens expedition även som biträda ledamöterna med deras tidvis omfattande och betungande tjänstekorrespondens m. m. Det må framhållas, att fakulteten redan nu ansett sig nödsakad att för år 1950 begära anslag ur universitetets reservfond för utskrift av scminarieuppsatser. En del av de inom fakulteten ventilerade seminarieuppsatserna torde kunna utskrivas av kanslibiträdet, varigenom jämväl anslaget för utskrift i fortsättningen skulle kunna nedskäras. Vid t e o l o g i s k a f a k u l t e t e n i L u n d h a r u t v e c k l i n g e n m o t f r i s t å e n d e i n s t i t u t i o n e r g å t t l ä n g r e ä n i U p p s a l a . F ö r det f ö r r a l ä r o s ä t e t s del föreligga således v i s s a ö n s k e m å l för i n s t i t u t i o n e r i n o m t e o l o g i s k a f a k u l t e t e n . I en p r o m e m o r i a till b e r e d n i n g e n h a r p r o f e s s o r H . Pleijel a n f ö r t f ö l j a n d e a n g å e n de k y r k o h i s t o r i s k a a r k i v e t s n u v a r a n d e s t ä l l n i n g o c h a k t u e l l a b e h o v : I. Nuvarande status. 1) Kyrkohistoriska Arkivet åtnjuter ett årligt materielanslag å 3 500 kr.-, som huvudsakligen användes dels för inköp av materiel och böcker, dels för maskinskrivning av inkomna uppteckningar. 2) Då detta anslag icke räckt till för uppteckningsarbete ute i bygderna, h a r Kyrkohistoriska Arkivet under de tre sista åren ansökt och erhållit från Humanistiska Fonden 5 000 kr. årligen för insamlingsarbete och därmed sammanhängande utgifter. Vid sista utdelningen (april 1950) meddelade emellertid Nämnden, att den »anser det principiellt riktigast att fortsatt anslag av här ifrågavarande art upptages på Universitetets stat». Något ytterligare anslag är sålunda icke att påräkna från Humanistiska Fonden. 3) Då Kyrkohistoriska Arkivet, som h a r en förste amanuens och ett par oavlönade e. o. amanuenser, för sin verksamhet behöft ytterligare arbetskraft, har Kanslern ur docentstipendiefonden beviljat anslag till en e. o. amanuens mot villkor att denne fullgjort en tredje amanuens tjänstgöring. II. Önskemål. De önskemål, som Kyrkohistoriska Arkivet under de sista åren framställt i universitctspetita, äro följande: 1) En tredje amanuens 1 200 kr. Arkivets tillväxt är så stor och forskarnas utnyttjande av detsamma så omfattande,

86 att det utom en förste amanuens behövdes även en tredje amanuens för att samlingarna skola kunna ordnas inom rimlig tid och arkivet hållas öppet för forskare som vilja taga del av det insamlade materialet. 2) För insamlingsarbete och dylikt 5 100 kr. Kostnaden har beräknats efter utgifterna för detta ändamål under de tre sista åren (traktamentsarvoden och resor för upptecknare och vissa resor för föreståndaren för att planera detta uppleekningsarbete). 3) Maskinskrivning 2 000 kr. Tillsvidare torde det vara ändamålsenligare att anlita tillfällig skrivhjälp än att anställa ett ständigt skrivbiträde. Hittills har maskinskrivningen omfattat ca -1 000 foliosidor, varav det mesta utgjort ersättning för renskrivning av inlämnade uppteckningar. 4) Materiel och expenscr 1 500 kr. För den allra nödvändigaste handlitteraturen och uppslagsverk och kartmaterial beräknas 600 kr., för skrivmaterial (papper och utensilier m. m.) 400 kr., för tryckning av frågelistor och handledningar för upptecknare 400 kr., varjämte för oförutsedda utgifter upptagits 100 kr. Enligt ovanstående önskas sålunda 1) En tredje amanuens 2) Uppteckningsarbete o dyl 3) Maskinskrivning 4) Materiel och expenser

1 200 kr. 5 400 kr. 2 000 kr. 1 500 kr.

Från båda fakulteternas sida har bestämt framhållits, att de n u utgående anslagen till uppehållande av den praktisk-teologiska undervisningen även med nuvarande utbildningsformer äro helt otillräckliga. I petitaskrivelse för budgetåret 1951/52 har teologiska fakulteten i Uppsala h ä r o m anfört följande: I skrivelse till Kungl. Maj:t den 16 mars 1949 hade fakulteten anhållit att Kungl. Maj:t ville vidtaga åtgärder för en reformering av prästutbildningen enligt plan, som fakulteten i nämnda skrivelse framlagt. Ett genomförande av denna plan skulle erfordra ett årligt anslag för de praktisk-teologiska övningarna av 44 000 kronor, huvudsakligen arvoden till lärare i de i övningarna ingående olika ämnena. Då för närvarande till lärarna vid det praktisk-teologiska övningsinstitutet utginge anslag med 12 300 kronor erfordrades för genomförandet av den föreslagna nya organisationen av den praktisk-teologiska undervisningen en anslagsökning av 32 300 kronor. Under hänvisning till sin Ovannämnda skrivelse till Kungl. Maj:t beslöt fakulteten anhålla alt det större akademiska konsistoriet ville anhålla om utverkande, i stället för nu utgående anslag ä 12 3(30 kronor, av ett anslag å 44 600 kronor till uppehållande av undervisningen vid det praktisk-teologiska övningsinstitutet enligt i fakultetens nämnda skrivelse angivna plan och omfattning. Fakulteten vore väl medveten om att under nu rådande ekonomiska förhållanden ett genomförande av den planerade reformeringen av prästutbildningen ehuru i högsta grad önskvärt dock icke torde kunna för närvarande komma till utförande. Då emellertid arvodena till de nu inom den praktisk-teologiska övningskursen tjänstgörande lärarna, såsom fakulteten vid upprepade tillfällen framhållit, vore i hög grad otillfredsställande och icke stode i rimligt förhållande till de arvoden, som utginge till andra lärare vid universitetet med liknande uppgifter, måste fakulteten

87 ånyo påyrka höjning av dessa arvoden. Fakulteten vill härvid åberopa följande av fakulteten år 1948 i frågan avgivna yttrande. »En biträdande lärare inom filosofiska fakulteten h a r ett årsarvode av 9 660 kronor för en undervisningsskyldighet av G timmar i veckan, vilken undervisning kan nedsättas till 4 timmar. Direktorn eller biträdande läraren vid praktisk-teologiska övningsinstitutet h a r ett årsarvode av allenast 4 800 kronor och en undervisning, som icke får understiga 6 timmar i veckan. Därtill kommer att till direktor, som skall vara en i församlingstjänst högt förtjänt prästman, som regel förordnas en ordinarie präst, som för fullgörande av uppdraget som direktor antingen måste vara tjänstledig från sin prästerliga befattning eller för dennas behöriga upprätthållande på egen bekostnad anlita personlig adjunkt, varför direktorn för förordnandets fullgörande h a r att vidkännas avsevärda kostnader. Assistenten, som för närvarande har ett arvode av 3 600 kronor, h a r en undervisningsskyldighet av 4 å 5 timmar i veckan jämte omfattande examination. Därest hans arvode skulle uppgå till samma belopp som tillkommer biträdande lärare inom filosofiska fakulteten efter antalet timmar skulle arvodet utgå med minst 6 400 kronor utan att härvid hänsyn tagits till assistentens omfattande examinationsskyldighet. Vad ovan sagts gäller jämväl läraren i kyrkorätt som för närvarande har ett arvode av endast 1 000 kronor för två timmars undervisning och examination i samma omfattning som övriga lärare vid institutet. Efter samma utgångspunkt som för dessa borde denna lärares arvode uppgå till 3 200 kronor. Som en oegentlighct måste också framhållas att motsvarande lärare i Lund h a r större arvode — 1 200 kronor — för samma undervisning.» Prästutbildningssakkunniga hava som ovan anförts i sitt betänkande föreslagit höjda arvoden för dessa lärare. Sakkunnigas förslag, som för övrigt icke ännu lett till något resultat, måste fakulteten anse icke i tillräcklig grad hava tagit hänsyn till motsvarande andra lärares arvoden. Dessa hava också, sedan prästutbildningssakkunnigas betänkande avgavs, betydligt ökats, varför i nämnda betänkande föreslagna arvoden icke längre kunna anses vara normerande. Fakulteten kan icke finna det rimligt, att ifrågavarande lärare skola vara i avlöningshänseende så missgynnade som de sedan lång tid tillbaka varit. Jämväl en jämförelse med de arvoden som pläga beviljas för ledande av mera tillfälliga kurser, visar att ifrågavarande befattningshavare äro i hög grad underbetalda. Därest, såsom fakulteten måste antaga, fakultetens förslag angående en fullständig reformering av prästutbildningen enligt vad ovan angivits icke nu komme att vinna beaktande, ville fakulteten under åberopande av vad sålunda anförts anhålla, att det större akademiska konsistoriet måtte hemställa om höjning av anslaget till uppehållande av den praktisk-teologiska-undervisningen till 19 260 kronor, eller således samma belopp som föregående år begärts, att fördelas med 9 660 kronor arvode till direktor eller biträdande lärare, 6 400 kronor arvode till assistent och 3 200 kronor arvode till ledare av övningarna i kyrkorätt. Falkulteten ville tillika hemställa, att jämväl anslaget till uppehållande av kostnadsfri undervisning och examination i kyrkosång, nu utgående med 2 900 kronor, måtte höjas i samma grad som ovan föreslagits beträffande övriga lärare inom det praktiskteologiska övningsinstitutet. Även beträffande den lärare, som uppehölle ifrågavarande undervisning gällde att han i förhållande till andra motsvarande lärare vid universitetet vore i högsta grad missgynnad i arvodesavseende. Den undervisning som han vore skyldig meddela, minst fem timmar i veckan förutom examination, syntes fakulteten motivera ett arvode av 6 400 kronor för år om man som jämförelse lade de arvoden, som utginge till biträdande lärare inom andra fakulteter.

88 Fakulteten ville därför hemställa att konsistoriet måtte utverka ett anslag å 6 400 kronor för uppehållande av kostnadsfri undervisning och examination i kyrkosång. T e o l o g i s k a f a k u l t e t e n i L u n d h a r i s a m m a fråga a n f ö r t

följande:

Beträffande arvodena åt lärarna i den praktisk-leologiska övningskursen kan följande anföras. Genom Kungl. brev av den 3 juli 1931 fastställdes arvodena åt ifrågavarande lärare, så, att direktorn erhöll 4 000 kronor, assistenten i kateketik 3 000 kronor och läraren i kyrkorätt 1 0O0 kronor årligen för 6 resp. 5 och 2 tim. undervisning per vecka. För närvarande uppgå dessa arvoden till 4 800, 3 000 och 1 200 kronor och äro alltså antingen helt oförändrade eller endast obetydligt högre. I sitt betänkande angående prästutbildningen av år 1942 (S. O. U. 1942: 33) framhåller nuvarande ärkebiskop Yngve Brilioth, att det alltid torde bli synnerligen svårt att få den praktiska prästutbildningens behov tillgodosedda vid universiteten (s. 15G). De nuvarande förhållandena belysa tydligt och klart sanningen i detta påstående. Såsom assistent i kateketik tjänstgör för närvarande kyrkoherden i Brunnby Bertil Åstrand. Besorna från Brunnby till Lund draga en kostnad av nära 500 kronor per läsår och utgifterna för omkring 00 dagars vistelse i Lund uppgå till omkring 1000 kronor. Skulle kyrkoherde Åstrand, såsom eljest är förhållandet, ersätta sitt ämbetsbiträde med 200 kronor per månad, d. v. s. 1800 kronor per läsår, skulle arvodet icke räcka till att täcka de med tjänsten förenade utgifterna. Vad som här sagts om arvodet åt assistenten i kateketik gäller samtliga på universitetets stat upptagna arvoden för undervisningen inom den praktisk-teologiska övningskursen. En väsentlig ökning av dessa anslag är enligt fakultetens mening en tvingande nödvändighet. Även b e t r ä f f a n d e m e d l e n för e x p e n s e r m . m . för den p r a k t i s k - t e o logiska u n d e r v i s n i n g e n föreligga h ö g s t o t i l l f r e d s s t ä l l a n d e f ö r h å l l a n d e n . P r a k t i s k - t e o l o g i s k a ö v n i n g s i n s t i t u t e t vid U p p s a l a u n i v e r s i t e t h a r ett a n s l a g o m 580 k r o n o r , m e d a n vid L u n d s u n i v e r s i t e t e n d a s t f i n n s ett a n slag o m 300 k r o n o r för de k a t e k e t i s k a ö v n i n g a r n a . U p p s a l a f a k u l t e t e n h a r f r a m h å l l i t , a t t det n u v a r a n d e a n s l a g e t v i s a t sig alldeles o t i l l r ä c k l i g t för fyll a n d e av de e x i s t e r a n d e behoven, ö k a d e k o s t n a d e r för v a k t m ä s t a r g ö r o m å l m . m . h a d e u p p s t å t t genom a t t u n d e r v i s n i n g e n icke i sin h e l h e t k u n n a t förläggas till u n i v e r s i t e t e t s lokaler. L u n d a f a k u l t e t e n f r a m h å l l e r det otillf r e d s s t ä l l a n d e i a t t i n g a e x p e n s m e d e l stå till förfogande för d e n p r a k t i s k t e o l o g i s k a u n d e r v i s n i n g e n i a l l m ä n h e t . U t g i f t e r n a för s t e n c i l e r i n g av p r e d i k o u t k a s t m . m . h a fått b e t a l a s av de s t u d e r a n d e s j ä l v a ; för e r s ä t t n i n g å t v a k t m ä s t a r e m . m . h a n å g r a h u n d r a k r o n o r per å r e r h å l l i t s u r f a k u l t e t e n s k a s s a , m e d a n för a n d r a ä n d a m å l m e d e l a n s k a f f a t s p å p r i v a t väg. F a k u l t e t e n f r a m h å l l e r vikten av a t t ett icke alltför s n ä v t t i l l t a g e t e x p e n s a n slag ställes till den p r a k t i s k - t e o l o g i s k a ö v n i n g s k u r s e n s f ö r f o g a n d e . T e o l o g i s k a f a k u l t e t e n i U p p s a l a d i s p o n e r a r de b å d a ö v e r s t a v å n i n g a r n a i det s. k. d e k a n h u s e t . I en till b e r e d n i n g e n den 27 m a j 1948 i n g i v e n p r o m e m o r i a a n f ö r f a k u l t e t e n s d e k a n u s i f r å g a o m l o k a l e r n a bl. a. f ö l j a n d e : Teologiska fakulteten har till sitt förfogande ett större seminarierum. Då emellertid ibland ända upp till 3 seminarier kunna pågå samtidigt, måste som seminarielokal användas dels ett mindre rum, ursprungligen avsett som seminarierum men nu använt till förvaring och katalogisering av nyinköpt litteratur, dels ett av bibliotekets

8» läsrum. Ofta vållar det stort besvär att i dessa sistnämnda små rum hoptränga ett helt seminarium. Vidare är det olämpligt, att ett rum, där okatalogiserad litteratur förvaras, är tillgängligt för studerande. De för katalogiseringen anställda biträdena hindras dessutom i sitt arbete, vilket de måste avbryta, när rummet tages i anspråk för seminarieövningar. — Olägenheten av att nödgas använda bibliotekets läsrum som seminarielokal är utan vidare uppenbar. Flera dagar i veckan är seminarielokalen så upptagen, att seminarieövningar måste avslutas på exakt ordinarie tid för att ge plats till nästa seminarium. Särskilt för licentiatseminarierna är detta förhållande olämpligt. Teologiska seminariebibliotekets bokbestånd utgöres av 520 hyllmeter. I biblioteksrummen rymmes dock endast 380 hyllmeter. En betydande del av bibliotekets litteratur kan därför ej hållas tillgänglig för de studerande utan måste förvaras i lärarrummen. Dessutom h a r en avsevärd mängd böcker måst lagras i lårar på vindenUtrymme finnes ej för ny litteratur, varmed biblioteket ständigt måste kompletteras. Den genomsnittliga ökningen de sista åren h a r varit 10 å 15 hyllmeter per år. I p r o m e m o r i a n f r a m h å l l e s v i d a r e bl. a., a t t e n d a s t 6 av f a k u l t e t e n s 8 p r o f e s s o r e r förfoga över r u m i s e m i n a r i e l o k a l e r n a , a t t alla d o c e n t e r och b i t r ä d a n d e l ä r a r e t i l l s a m m a n s h a ett r u m och a t t a m a n u e n s r u m s a k n a s . D e n f ö r e l i g g a n d e b r i s t e n p å l o k a l e r s k u l l e a v h j ä l p a s , o m f a k u l t e t e n finge d i s p o n e r a h e l a d e k a n h u s e t i ö v e r e n s s t ä m m e l s e m e d b y g g n a d s s t y r e l s e n s gen e r a l p l a n för u t b y g g a n d e av U p p s a l a u n i v e r s i t e t . D e n specialfråga, s o m l o k a l b e h o v e n för den p r a k t i s k - t e o l o g i s k a u t b i l d n i n g e n u t g ö r , ä r e m e l l e r t i d b e r o e n d e av v i l k e n u t f o r m n i n g d e n n a u t b i l d n i n g i f r a m t i d e n k o m m e r a t t få. F ö r d e n n a u t b i l d n i n g få n u ö v n i n g s l o k a l e r h y r a s i b y g g n a d e r , s o m i c k e tillhöra universitetet. Teologiska fakulteten i L u n d h a r om sina lokalbehov anfört följande: 1. Sessionsrum, fakultetsexpedition samt dekanusexpedition förutsättas inrättade i universitetets administrationslokaler. 2. Seminariebiblioteket. Det sammanlagda hyllutrymmet, som för närvarande utgör c:a 210 m., utökas till minst det dubbla. Antalet arbetsplatser utökas till 50. För bibliotekarien inrättas expeditionsrum samt arbetsrum. 3. Då seminarieuppsatserna numera alltid framläggas i maskinskrivet skick, erfordras två mindre rum för skrivmaskinsarbete. 4. För seminarieövningarna fordras ett större och ett mindre rum, det större med G0, det mindre med minst 20 platser. 5. För praktiska kursen fordras en undervisningslokal med 25 platser samt ett lärarrum. 6. För fakultetens övriga lärare erfordras 10 rum för mottagningar, tentamina, förberedelse till föreläsningar och seminarieövningar m. m. 7. För iiallgrenska biblioteket kräves ett hyllutrymme av omkring 350 hyllmeter samt ett expeditionsrum. Utan att räcka till för att uppfylla ovan angivna önskemål torde den byggnad, Sandgatan 1, i vilken teologiska fakultetens lokaler f. n. äro inrymda, kunna, om den i sin helhet kan disponeras av fakulteten, medföra en provisorisk lösning.

90 Beredningens förslag. Lärarpersonal. Att innan närmare erfarenheter föreligga i fråga om de i betänkande V föreslagna nya formerna för kristendomslärarutbildningen och om tillströmningen till dessa avge bestämt förslag i fråga om för denna utbildning erforderliga lärarkrafter ställer sig givetvis svårt. De båda fakulteterna ha emellertid framhållit, att för ifrågavarande utbildning nya lärarbefattningar äro erforderliga. Med hänsyn till den stora betydelsen för skolväsendet av att utbildningen utan dröjsmål kan igångsättas, anser beredningen att vissa nya lärarbefattningar böra omedelbart inrättas. Befattningarna böra lämpligen utgöra universitetslektorat med en undervisningsskyldighet av 12 timmar i veckan, d. v. s. samma som universitetslektorerna i svenska språket. Av innehavarna bör fordras docentkompetens och väl vitsordad pedagogisk förfarenhet; jfr i övrigt betänkande II s. 26 f. I avvaktan på närmare erfarenheter bör antalet nya lektorat kunna begränsas till två vid vardera fakulteten. Det ena lektoratet bör omfatta religionshistoria och exegetik, det andra kyrkohistoria, kyrkokunskap och kristen idéhistoria; docentkompetensen bör vara styrkt i ett teologiskt ämne, som motsvarar något av de ämnen lektoratet omfattar. Enligt förslag i betänkande V skulle kurser för ämnet kristendomskunskap i filosofisk ämbetsexamen t. v. endast anordnas vartannat år vid vardera universitetet; det år, då sådana kurser inte anordnas, bör lektorernas undervisningsskyldighet utnyttjas för teologisk-filosofisk ämbetsexamen eller teologie kandidatexamen. Beredningen föreslår således, att vid vardera av de teologiska fakulteterna inrättas ett universitetslektorat i religionshistoria och exegetik och ett universitetslektorat i kyrkohistoria, kyrkokunskap och kristen idéhistoria. Båda de teologiska fakulteterna ha framställt önskemål om ökade anslag för den praktisk-teologiska undervisningen, dels för att möjliggöra en reformering av denna, dels för att bereda möjlighet till ökade arvoden åt lärarna. Universitetsberedningen anser sig icke böra uttala sig om en eventuell omläggning och utökning av den praktiska prästutbildningen och den merkostnad, som denna kommer att medföra, utan hänvisar till tidigare verkställda sakkunnigutredningar. I avvaktan på genomförandet av den föreslagna omläggningen torde emellertid en höjning av arvodena till ifrågavarande grupp av lärare vara ytterst välmotiverad, i all synnerhet som dessa arvoden i stort sett förblivit oförändrade sedan 1931 och dessa lärare i avlöningshänseende blivit påtagligt missgynnade. Beredningen föreslår därför, att arvodena till de inom den praktisk-teologiska övningskursen tjänstgörande lärarna höjas med genomsnittligt 50 procent. Med nuvarande uppläggning av kursen innebär detta ett anslag om 18 450

91 kronor för Uppsalafakultetens och 19 500 kronor för Lundafakultetens del (varvid anslagen för undervisning och examination i kyrkosång inkluder a t s ) . Kostnadsökningen för dessa beredningens förslag uppgår för Uppsalas del till 6 150 och för Lunds del till 6 500 kronor. A m a n u c n s c v. De önskemål, som från båda fakulteternas sida framförts rörande amanuenspersonalen vid seminariebiblioteken, anser beredningen behjärtansvärda med hänsyn till önskvärdheten av att fakulteternas seminariebibliotek utvecklas på ett sådant sätt, att de kunna rationellt utnyttjas för vetenskaplig undervisning. Beredningen föreslår, att befattningen som andre amanuens vid teologiska seminariet vid Uppsalabiblioteket ändras till en förste amanuensbefattning och att vid teologiska seminariebiblioteket i Lund inrättas en befattning som tredje amanuens. Redan i sitt betänkande II föreslog beredningen, att vid kyrkohistoriska arkivet i Lund skulle, utöver en förste amanuensbefattning, finnas en tredje amanuensbefattning. Beredningen vill nu erinra om och understryka detta förslag. Biträdespersonal. Beredningen anser, att de båda fakulteternas önskemål om kanslibiträdesbefattningar äro mycket starkt motiverade och att det är synnerligen angeläget, att ifrågavarande önskemål omedelbart tillgodoses. Beredningen föreslår således, att en kanslibiträdesbefattning i lönegrad Ce 11 inrättas vid vartdera av de teologiska seminarierna. Det torde vara önskvärt, att kanslibiträdet vid seminariet i Uppsala även kan utföra sådana göromål, som skisserats av Lundafakulteten i dess begäran om en kanslibiträdestjänst; om detta hindras av att biblioteksgöromål i alltför hög grad lägga beslag på ifrågavarande befattningshavares tid, bör vederbörande avlastas genom att ytterligare arbetskraft anställes för bibliotekets räkning. Expen san slag m. m. Beredningen h a r funnit, att de otillfredsställande anslagen för expenser m. m. för den praktisk-teologiska undervisningen äro i starkt behov av höjning. Sålunda föreslår beredningen, att anslaget för varje fakultets del höjes till 1 000 kronor, vilket innebär en kostnadsökning av 420 kronor för Uppsalas och 700 kronor för Lunds del. För kyrkohistoriska arkivet i Lund hade begärts en höjning av anslaget med 5 400 kronor för insamlingsarbete under framhållande av att 5 000 kronor årligen hittills utgått från humanistiska fonden men nu ej längre kunde påräknas. Beredningen anser det vara av stor vikt att

92 ifrågavarande uppteckningsarbete fullföljes, medan ännu berättare, som i minnet bevara de gamla kyrkliga traditionerna, äro i livet. Beredningen föreslår därför, att institutionens anslag höjes med 5 000 kronor. Lokalfrågor. Båda fakulteterna äro otvivelaktigt i behov av ökade lokalutrymmen i enlighet med förslag i respektive generalplaner. Lundafakulteten kan redan under läsåret 1950/51 disponera hela byggnaden Sandgatan 1, sedan juridiska fakulteten avflyttat till nya lokaler. Beredningen vill för denna fakultets del understryka vikten av att erforderligt anslag beviljas för inredning och utrustning av de nya lokalerna. För Uppsalafakultetens del är det angeläget, att de nya lokalerna i dekanhuset så snart som möjligt kunna ställas till fakultetens förfogande. 2. De juridiska fakulteterna. De juridiska examina och den juridiska undervisningen äro för närvarande föremål för särskild utredning. Det torde i första hand ankomma på de sakkunniga, som verkställa denna utredning, att på längre sikt planera en sådan utbyggnad av de juridiska fakulteterna och att framlägga förslag till sådana ökade anslag, som kunna motsvara framtida behov av forskning och undervisning. Helt oberoende av blivande reformer av det juridiska examens- och undervisningsväsendet föreligga emellertid beträffande de juridiska fakulteterna redan för närvarande vissa behov av kompletteringar, avseende såväl befattningar som anslag. De juridiska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund samt stats- och rättsvetenskapliga fakulteten vid Stockholms högskola ha vid överläggningar med universitetsberedningen och i särskilda skrivelser till denna framlagt sina ifrågavarande önskemål. Åtskilliga av dessa, avseende bland annat behovet av nya professurer, ökat antal docentstipendier och särskilda anslag för kursundervisning, ha framlagts redan tidigare och av beredningen behandlats i dess betänkande II. Beträffande dessa önskemål får beredningen här i det hela hänvisa till sina uttalanden och förslag i n ä m n d a betänkande. Endast beträffande stats- och rättsvetenskapliga fakulteten vid Stockholms högskola, vars önskemål tidigare endast blivit föremål för vissa allmänna uttalanden av beredningen, finns anledning att i dessa delar framlägga kompletterande förslag. Beredningen vill emellertid i detta sammanhang framhålla betydelsen av att de i beredningens betänkande II framlagda förslagen så snart ske kan förverkligas såsom en första förutsättning för en tidsenlig upprustning av de juridiska fakulteterna. Särskilt vill beredningen härvid understryka vikten av att de för såväl forskningen som undervisningen vid de juridiska fakulteterna synnerligen önskvärda professurerna i allmän rätts-

93 lära med rättsfilosofi, varom för statsuniversitetens del redan fattats principbeslut, så snart som möjligt inrättas. Under hänvisning till vad nu anförts kommer beredningen i det följande att utöver de i betänkande II framlagda förslagen, med nyss berörda modifikationer beträffande Stockholms högskola, endast upptaga sådana förslag, som röra begränsade och omedelbart aktuella önskemål, vilka kunna anses i särskild grad angelägna. Fakulteternas framställningar rörande föreliggande behov. Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet har bland de för närvarande aktuella önskemålen uppfört: inrättande av en förste assistentbefattning vid fakulteten med tjänstgöring tills vidare vid fakultetens institut för jämförande rättsvetenskap; tillgodoseende av fakultetens behov av fast skrivhjälp genom inrättande av en befattning som kanslibiträde vid fakulteten i lönegrad Ca 11; höjning av fakultetens anslag till de juridiska seminarierna från 3 700 kronor till 6 000 kronor; beviljande av ett anslag å 1 000 kronor till fakultetens institut för jämförande rättsvetenskap. Till motivering av den äskade förste assistentbefattningen har fakulteten åberopat en framställning från professor Malmström, vari denne bland annat anfört: Den vetenskapliga utvecklingen icke blott på naturvetenskapens och medicinens område utan även på samhällsvetenskapens fält har i våra dagar visat behov av samverkan mellan flera för lösande av vissa forskningsuppgifter. Samhällsvetenskapen har kommit in i ett skede, då det visat sig nödvändigt att bygga på mera omfattande materialsamlingar än tidigare, då de spekulativa tendenserna voro dominerande. Det sagda börjar göra sig gällande också inom rättsvetenskapen, vilken ju ingår bland samhällsvetenskaperna i vidsträckt mening. Såväl strävandena till ökad komparativ rättsforskning som de ökade kraven på rättssociologisk fördjupning verka i denna riktning. Liksom inom annan samhällsvetenskap torde man därför inom rättsvetenskapen ha behov av forskningsassistenter. Vill man — som rimligt är — låta något av det som nu påpekats rörande vetenskapens utveckling avspegla sig också i undervisningen, torde ett visst biträde av assistenter även där vara av stort värde. Härutöver h a r fakulteten särskilt åberopat, att verksamheten vid institutet för jämförande rättsvetenskap, vilken hittills ombesörjts av professor Malmström med visst biträde av frivilliga krafter och av s. k. arkivarbetare, väsentligt vuxit i omfattning, särskilt genom att utländska vetenskapsmän i ökad grad vänt sig till institutet för att få upplysningar och hjälp. Beträffande den äskade kanslibiträdesbefattningen har fakulteten, med understrykande av att det här gäller ett trängande behov, i sin framställning rörande petita för budgetåret 1951/52 anfört bland annat följande:

94 Vid fakulteten hade sedan länge funnits behov av fast skrivhjälp för utförande av skrivarbeten för undervisningen, för expeditionella ärenden ni. m. Undervisningen inom fakulteten hade mer och mer kommit att ske i form av seminarieövningar. Vid dessa diskuterades dels övningsuppgifter, iordningställda av lärarna, dels uppsatser, författade av studenterna. Det hade sedan många år visat sig svårt att på ett tillfredsställande sätt och i erforderlig omfattning få övningsmaterialet mångfaldigat. Även för dekanus' och fakultetsnotariens verksamhet hade fast skrivhjälp visat sig önskvärd. Genom tillfälliga anslag hade det tidvis varit möjligt att få viss renskrivning och duplicering av uppsatser m. m. utförd utan kostnad för studenterna. Ofta hade delta dock icke kunnat ske i önskvärd grad, och härigenom hade seminariearbetet blivit lidande. Fakultetens lärare hade i detta hänseende varit mycket ogynnsamt ställda i jämförelse med alla de akademiska lärare, vilka utrustats med särskilda institutioner, då till institutionerna regelmässig knutits kansli-, kontors- eller skrivbiträden. Juridiska fakulteten i Lund, där motsvarande behov hade visat sig, hade sedan flera år genom särskilda bidrag kunnat ha ett kanslibiträde anställt och av detta system enligt uppgift haft de bästa erfarenheter. Ö n s k e m å l e t o m en h ö j n i n g av a n s l a g e t till s e m i n a r i e r n a h a r av f a k u l t e t e n i dess n y s s n ä m n d a p e t i t a s k r i v e l s e m o t i v e r a t s s å l u n d a : Det hittills utgående anslaget vore enligt fakultetens mening icke alls tillräckligt för att fylla det alltjämt ökade behovet av litteratur för seminariebiblioteket oavsett alla andra utgifter, som skulle bestridas med detta anslag. Kostnaderna för den utländska litteraturen hade genom den svenska kronans devalvering ytterligare ökats. En jämförelse med andra seminarier visade också att juridiska seminariet vore påfallande missgynnat. Såsom särskilt anmärkningsvärt måste framhållas att juridiska seminarierna vid universitetet i Lund sedan flera år hade till förfogande ett materialanslag å 5 000 kronor. Enligt fakultetens mening vore det orimligt alt för Uppsala universitet, där antalet juris studerande vore högre än i Lund, beräkna ett lägre anslag, såsom hittills skett. F ö r j u r i d i s k a f a k u l t e t e n s år 1948 t i l l k o m n a i n s t i t u t för j ä m f ö r a n d e r ä t t s v e t e n s k a p finnes för n ä r v a r a n d e , enligt v a d f a k u l t e t e n f r a m h å l l i t , icke n å g o t a n s l a g b e r ä k n a t . Genom gåvor och p r i v a t a b i d r a g h a r emellertid g r u n d e n lagts till ett i n s t i t u t e t s bibliotek. V e r k s a m h e t e n vid i n s t i t u t e t och a n s p r å k e n p å d e t s a m m a från f o r s k a r e i n o m och u t o m l a n d e t h a r e d a n v i s a t sig successivt stiga. P å g r u n d h ä r a v h a r f a k u l t e t e n efter f r a m s t ä l l n i n g av i n s t i t u t e t s f ö r e s t å n d a r e h e m s t ä l l t o m ett a n s l a g , som d o c k i n u v a r a n d e e k o n o m i s k a läge a n s e t t s b ö r a b e g r ä n s a s till 1 000 k r o n o r . Juridiska fakulteten vid universitetet i Lund h a r b l a n d de för n ä r v a rande särskilt angelägna önskemålen uppfört: i n r ä t t a n d e av en p r e c e p t o r s b e f a t t n i n g i f ö r e t a g s e k o n o m i , s ä r s k i l t redov i s n i n g s l ä r a , g e m e n s a m för de j u r i d i s k a och filosofiska f a k u l t e t e r n a m e n e v e n t u e l l t p l a c e r a d i n o m filosofiska f a k u l t e t e n m e d u n d e r v i s n i n g s s k y l d i g h e t även i n o m den j u r i d i s k a f a k u l t e t e n ; i n r ä t t a n d e av en b e f a t t n i n g som b i t r ä d a n d e l ä r a r e i r ä t t s k u n s k a p ; i n r ä t t a n d e av två b e f a t t n i n g a r som f o r s k n i n g s a s s i s t e n t e r ;

95 beviljande av anslag till en förste amanuens utöver en redan befintlig; höjning av fakultetens anslag till seminarierna m. m. från 5 000 kronor till 5 500 kronor eller alternativt 7 000 kronor; tillgodoseende av fakultetens behov av skrivhjälp genom inrättande av en befattning som kanslibiträde i lönegrad 11 och beviljande av ett anslag motsvarande kostnaderna för en halvtidstjänst i lönegrad 4. Beträffande behovet av en särskild befattning som biträdande lärare i rättskunskap har fakulteten anfört, att innehavaren av den föreslagna befattningen skulle åligga att leda de tre propedeutiska kurser, som varje läsår anordnas av fakulteten. Det vore enligt fakultetens mening icke längre försvarligt, att den lärare, som för närvarande leder dessa kurser och därför erhåller särskilt arvode ur fakultetens kursanslag, avlönas efter grunder, som äro bestämda för bisysslor. I fråga om behovet av särskilda befattningar som forskningsassistenter har fakulteten i sin framställning rörande petita för budgetåret 1951/52 anfört: Flertalet medicinska, naturvetenskapliga och humanistiska institutioner ha nu anslag för särskilda assistenter, vilka tillhandagå professorerna i deras forskningsarbete och i viss utsträckning även anlitas vid arbetet med förberedandet av undervisningen. Den moderna juridiska forskningen är delvis av samma art som den naturvetenskapliga genom att den förutsätter insamlandet av ett omfattande material. Hittills ha professorerna själva måst utföra all materialsamling i den mån forskning som förutsätter insamling av stort material överhuvud varit möjlig att genomföra. Ett livligt önskemål är därför att till fakulteten knyta några forskningsassistenter. Fakulteten beräknar, att det i och för sig skulle finnas behov av fem assistenttjänster, men begränsar sig för närvarande till att begära inrättandet av två sådana tjänster. En forskningsassistent bör ha ett arvode motsvarande det nuvarande arvodet för förste assistent eller 8 160 kronor. Behovet av ytterligare en förste amanuens har fakulteten motiverat med att den förste amanuens, som för närvarande finnes anställd vid fakulteten, »icke på långt när hinner utföra de uppgifter, som man skulle vilja anförtro honom». Enligt vad fakulteten upplyst, har den nuvarande amanuensen främst anlitats som biträde åt den bibliotekarie, som sköter fakultetens seminariebibliotek, och för att insamla formulär till olika avtalstyper för fakultetens samlingar. Den äskade ökningen av materielanslaget har av fakulteten motiverats med det nuvarande anslagets otillräcklighet för de juridiska seminariernas bokaccession. Fakulteten har härom i sin förutnämnda petitaskrivelse anfört följande: Under 8:e huvudtiteln posten Lunds universitet materiel m. m. utgår till juridiska seminarierna 5 000 kronor. Härav disponeras för inköp och bindning av böcker 3 800 kronor och för avlöning av en bibliotekarie 1 200 kronor. Det nuvarande anslaget är inte tillräckligt för en nödvändig accession av bokbeståndet. För inköp och bindning av böcker bör stå till förfogande åtminstone 5 500 kronor. Fakulteten har i sina askan-

den avseende personalstaten framhållit önskemålet att bibliotekarietjänsten anförtros en tjänsteman vid universitetsbiblioteket. Skulle denna anordning genomföras, är det tillräckligt med höjning till de juridiska seminarierna med 500 kronor. Anslaget skulle således uppföras med 5 500 kronor. — Skulle det inte visa sig möjligt lösa frågan om bibliotekarietjänsten på det sätt som fakulteten förordar, bör materielanslaget beräknas så att det jämväl täcker ett bibliotekariearvode om 1 500 kronor. Beträffande behovet av kansli- och skrivpersonal har fakulteten i förutn ä m n d a petitaskrivelse bland annat anfört: För att arbetet med forskning och undervisning skall drivas effektivt är det oundgängligen nödvändigt, att fakulteten förfogar över tillräcklig personal för kansli- och skrivgöromål. Sedan fakulteten beviljats ett anslag ur universitetets reservfond, anställde fakulteten i november 1948 ett kanslibiträde. Efter fakultetens beslut avlönas kanslibiträdet från och med xlen 1 april 1949 med ett arvode som motsvarar grundlönen i lönegrad 11. Fakulteten har därjämte haft till sitt förfogande ett särskilt anslag för tillfällig maskinskrivning, ur vilket anslag fakulteten i viss utsträckning bekostat utskrift av seminarieuppsatser på privata skrivbyråer. På fakultetens stat bör uppföras en befattning som kanslibiträde i lönegrad 11. För utförande av mindre kvalificerade sysslor skulle erfordras ytterligare skrivhjälp. Under den första tiden är det måhända tillräckligt med en halv tjänst i lönegrad 4. — Fakulteten har i sin skrivelse rörande engångsanslag till materiel hemställt om anslag för inrättandet av en kurslitteratursamling. Därest denna hemställan bifalles, bör på grunder som där angivas på fakultetens stat uppföras en hel tjänst i lönegrad 4. Stats- och rättsvetenskapliga fakulteten vid Stockholms högskola har erinrat om sina till universitetsberedningen tidigare framförda men hittills icke tillgodosedda önskemål om inrättande av nya professurer i förvaltningsrätt, i finansrätt med finansvetenskap och i allmän rättslära med rättsfilosofi. Vidare har fakulteten erinrat om önskemålet, att den måtte beredas tillgång till skrivhjälp. I petitaskrivelse för budgetåret 1951/52 har hemställts om ytterligare två docentstipendier. Härutöver har fakulteten i sin skrivelse med petita för budgetåret 1950/51 hemställt om en höjning av anslaget för bokinköp m. m. till fakultetens bibliotek från 6 000 kronor till & 000 kronor. Denna hemställan har motiverats med att kostnadern a för bokinköp och för bokbindning äro höga och att det stora antalet studerande på högre stadiet framkallat behov av nyanskaffning av litteratur på skilda områden. Beredningens

förslag.

Lär ar p er so na l. Beträffande de av stats- och rättsvetenskapliga fakulteten i Stockholm framförda önskemålen om inrättande av nya professurer i förvaltningsrätt, i finansrätt med finansvetenskap och i allmän rättslära med rättsfilosofi kan universitetsberedningen hänvisa till vad den därom redan anfört i sitt betänkande II. Av vad beredningen där yttrat framgår, att den funnit samtliga dessa önskemål synnerligen väl motiverade. Ur behovets

97 synpunkt synas de alla vara lika angelägna. Med hänsyn till den under de närmaste åren påräkneliga tillgången på kompetenta sökande till professurer inom de angivna ämnesområdena torde emellertid ämnet förvaltningsrätt böra ställas före de övriga ämnena. Om en professur i detta ämne kunde inrättas omedelbart, skulle den med all sannolikhet komma att locka ett flertal sökande. Beredningen får därför föreslå, att vid Stockholms högskolas stats- och rättsvetenskapliga fakultet omedelbart inrättas en ny professur i förvaltningsrätt. Utsikterna att kunna besätta de övriga föreslagna professurerna utan att samtidigt vålla rubbningar beträffande redan befintliga professurer torde för närvarande vara mindre. Med hänsyn härtill anser sig universitetsberedningen i denna del böra föreslå, att tills vidare allenast principbeslut fattas om inrättande vid Stockholms högskola av dels en professur i finansrätt med finansvetenskap, dels en professur i allmän rättslära med rättsfilosofi. Förslaget att vid juridiska fakulteten i Lund skulle inrättas en befattning som biträdande lärare i rättskunskap innebär, att vid fakulteten skulle inrättas en särskild tjänst för omhänderhavande av en tre gånger om året upprepad elementär undervisning. Av skäl, som framgå av vad universitetsberedningen anfört i betänkande II, har beredningen funnit en sådan tjänst mindre lämplig. I den mån ifrågavarande förslag motiverats av en önskan att bereda den lärare, som sedan länge leder den propedeutiska kursen vid juridiska fakulteten i Lund, ökad ersättning, synes fakultetens önskemål böra förverkligas inom ramen för kursanslaget. Beträffande önskemålet om ett preceptorat i företagsekonomi, särskilt redovisningslära, vid Lunds universitet hänvisas till s. 141. Assistenter och amanuenser. Såväl juridiska fakulteten vid Uppsala universitet som juridiska fakulteten vid Lunds universitet ha framställt vissa önskemål om forskningsassistenter, d. v. s. befattningshavare, vilka skulle ha till främsta uppgift att på olika sätt biträda professorerna vid deras forskning, framför allt genom insamlande av material, men vilka dessutom skulle kunna i viss utsträckning vara behjälpliga vid förberedande av professorernas undervisning. Ett liknande önskemål har under ett tidigare skede av universitetsberedningens verksamhet framförts även av stats- och rättsvetenskapliga fakulteten vid Stockholms högskola. Juridiska fakulteten i Lund har dessutom uppgivit sig ha behov av ytterligare en förste amanuens. Enligt universitetsberedningens mening kan det icke betvivlas, att en professor ofta skulle ha stor nytta av att i sin forskning erhålla biträde av en assistent, exempelvis för ett mödosamt excerperingsarbete eller för andra rutinuppgifter. I själva verket skulle det väl för praktiskt taget alla 7 — Universitet VI

98 professorer vara en fördel att kunna anlita sådant biträde. Ett tillgodoseende av detta behov i full utsträckning skulle emellertid uppenbarligen få mycket stora ekonomiska konsekvenser, och universitetsberedningen finner det därför icke möjligt att för närvarande slå in på en sådan väg. Denna fråga ligger emellertid annorlunda till när det gäller forskning bedriven i verkligt institutionsmässiga former. Vid sådan forskning måste hjälpkrafter med olika kvalifikationer medverka. I den mån även inom de humanistiska vetenskaperna, inklusive de teologiska och juridiska, forskningsarbetet får den inriktning och den fasta organisation, som är det karakteristiska för sådan forskning, vilken bedrives inom särskilda institutioner eller institut, bör därför även för dessa vetenskapers del behovet av vetenskapligt skolade hjälpkrafter vid forskningens bedrivande tillgodoses. Från dessa principiella utgångspunkter har universitetsberedningen funnit sig i nu ifrågavarande avseende allenast böra föreslå, att vid institutet för jämförande rättsvetenskap vid Uppsala universitets juridiska fakultet inrättas en förste assistentbefattning. Den av juridiska fakulteten i Lund äskade förste amanuensen skulle som väsentligaste uppgift ha att lämna visst biträde åt såväl lärare som studerande i samband med undervisningen inom fakulteten, särskilt seminarieundervisningen. Då den vid fakulteten redan anställde förste amanuensens arbetskraft till väsentlig del tages i anspråk för seminariebibliotekets skötsel och därför icke räcker till för berörda uppgifter i samband med undervisningen, vill universitetsberedningen föreslå, att vid juridiska fakulteten i Lund nyinrättas en furste amanuensbef att ning. Biträdespersonal. Samtliga tre fakulteter ha i skrivelser till universitetsberedningen framställt önskemål om åtgärder för att bereda tillgång till skrivhjälp och ha betonat, att dessa önskemåls tillgodoseende är av största betydelse för att fakulteternas verksamhet skall kunna bedrivas effektivt. Uppsalafakulteten önskar ett kanslibiträde i lönegrad Ca 11, Lundafakulteten begär ett kanslibiträde i lönegrad 11 och dessutom ett anslag motsvarande kostnaderna för en halvtidstjänst i lönegrad 4. Stockholmsfakulteten har icke närmare preciserat sina önskemål. Vid universitetsberedningens överläggningar med fakulteterna har ytterligare enstämmigt framhållits, att här är fråga om ett behov av alldeles särskild angelägenhetsgrad. Det behov av skrivhjälp, varom här är fråga, har aktualiserats i och med att undervisningsmetoderna inom de juridiska fakulteterna under senare år alltmera förändrats, i det att föreläsningarna till mycket stor del ersatts med seminarieövningar av olika slag, fingerade rättegångar och andra former av undervisning, som fordra, att uppsatser, övningsuppgif-

99 ter och behövlig undervisningsmateriel i övrigt tillhandahållas de studerande i duplicerat skick. Denna utveckling måste anses vara till stor fördel och bör enligt beredningens uppfattning på allt sätt befrämjas. Den viktigaste åtgärd, som kan vidtagas i sådant syfte, torde vara att underlätta färdigställandet av de handlingar av olika slag, som här komma i fråga. Univcrsitetsberedningen finner därför de juridiska fakulteternas ifrågavarande önskemål synnerligen väl motiverade och föreslår, alt vid var och en av de tre fakulteterna omedelbart inrättas en kanslibiträdesbefattning i lönegrad Ce 11. Skulle erfarenheten visa, att behov av ytterligare skrivhjälp föreligger, torde detta behov tills vidare böra tillgodoses genom tillfälliga anslag. Biblioteksanslag

m. m.

Till de juridiska seminarierna vid juridiska fakulteten i Lund utgår föi närvarande ett anslag å 5 000 kronor, varav 1 200 av fakulteten tages i anspråk till arvode åt den tjänsteman vid universitetsbiblioteket, som ansvarar för seminariebibliotekets skötsel. De juridiska seminarierna vid Uppsalafakulteten ha för närvarande ett anslag å 3 700 kronor. För skötseln av dessa seminariers bibliotek utnyttjas den vid fakulteten anställda förste amanuensens hela arbetstid. Båda fakulteterna ha begärt en ökning av anslagen. Stockholmsfakulteten, till vars seminariebibliotek utgår ett anslag om 6 000 kronor, har begärt ökning härav till 8 000 kronor. Beredningen finner, att en höjning av anslagen är motiverad redan med hänsyn till prisstegringen på utländsk litteratur. Beredningen föreslår, att anslaget för Uppsala- och Lundafakulteterna höjes med 1 300 kronor och för Stockholmsfakulteten med 1 000 kronor. Det av juridiska fakulteten vid Uppsala universitet grundade institutet för jämförande rättsvetenskap arbetar för närvarande helt utan anslag. Detta måste utgöra ett allvarligt hinder för institutets utveckling. Då det synes synnerligen önskvärt, att den verksamhet institutet avser att bedriva p å ett effektiv sätt befrämjas, föreslår universitetsberedningen, att ett anslag å det av fakulteten föreslagna beloppet 1 000 kronor ställes till institutets förfogande. Lokalfrågo

r.

Enligt förefintliga generalplaner kommer juridiska fakulteten i Lund att redan 1951 erhålla tidsenliga lokaler i den byggnad, som nu disponeras av barnsjukhuset vid Lunds lasarett, medan Uppsala- och Stockholmsfakulteternas lokalbehov först på längre sikt kan komma att fyllas. Beredningen anser, att dessa båda fakulteters planerade utvidgningar i huset Biddartorget 5 i Uppsala samt Stockholms högskolas hus Norrtullsgatan 2 äro angelägna och att åtgärder böra vidtagas för att snarast göra de för fa-

kulteterna avsedda lokalerna disponibla. Beredningen vill vidare understryka vikten av att tillräckliga medel ställas till förfogande för inredning och utrustning av Lundafakultetens nya lokaler. 3. De humanistiska sektionerna. Teoretisk och praktisk filosofi. Uppsala. Professorerna Marc-Wogau och Hedenius ha i petitaskrivelse begärt inrättandet av en för de båda filosofierna gemensam befattning som biträdande lärare. Som motivering för detta önskemål har främst anförts dels att den årligen återkommande kursen i teoretisk filosofi för teologisk-filosofisk examen, som för närvarande ges av ämnesrepresentanten, bör ges av särskild lärare, dels att de studerande i praktisk filosofi behöva en grundläggande kurs i allmän filosofi om c:a 50 timmar, vilken lämpligen bör ges av samme lärare, som meddelar kursen för teologiskfilosofisk examen. Lund. Ämnesrepresentanterna för filosofi, psykologi och de estetiska vetenskaperna i Lund ha i petitaskrivelse för budgetåret 1951/52 föreslagit inrättandet av en personlig professur i estetik åt nuvarande docenten i estetik vid Lunds universitet, förutvarande professorn i filosofi vid Åbo akademi Hans Ruin. Som motivering för detta önskemål anföres bl. a. följande: Hans författarskap består utom av doktorsavhandlingen Erlebnis und Wissen (1921) samt ett flertal essaysamlingar och spridda uppsatser av framför allt tre större vetenskapliga arbeten: Poesiens mystik (1935), Arvid Mörne (1946) samt I konstens brännspegel (1919). Det första av dessa rör sig på den psykologiska poetikens område, det andra på litteraturhistoriens, det tredje på konsthistoriens och kulturfilosofiens, områden som alla ha beröring med eller kunna sägas vara inordnade i estetiken. I själva verket representerar docent Ruin f. n. vid ett svenskt universitet och i svensk vetenskap den förening av filosofiska, psykologiska, litterära och konstnärliga intressen som den gamla, numera uppdelade professuren i estetik hade till uppgift att förvalta. Han har överblickat och genomtänkt de estetiska frågorna inte endast sådana de ter sig isolerade och var för sig utan i deras inbördes sammanhang och i deras sammanhang med närmast omgivande vetenskaper. Han har genom sitt sätt att ställa problemen gjort viktiga påminnelser inom vetenskapen och har på ett påfallande sätt väckt intresse hos de studerande som i förhållandevis, stor utsträckning har följt hans föreläsningsverksamhct vid universitetet. I skrivelsen framhålles vidare, att docenten Ruin (född 1891) vore för gammal för att erhålla forskarstipendium och att det vore ur flera synpunkter beklagligt, om han skulle behöva avbryta sin akademiska bana, då hans docentstipendium utgår. En personlig professur åt docenten Ruin skulle vara en påtaglig vinst för Lunds universitet och dess humanistiska sektion. Stockholm. Lärarrådet vid Stockholms högskola har i petitaskrivelse begärt inrättandet av ett docentstipendium i praktisk och ett i teoretisk

filosofi samt anfört, att lämpliga kandidater komma att finnas. Intet av ämnena har f. n. något docentstipendium. Vidare begär lärarrådet ett kursanslag om 2 000 kronor för propedeutisk kurs i praktisk filosofi. Göteborg. Styrelsen för Göteborgs högskola har i petita begärt ytterligare en professur i filosofi, så att högskolan liksom universiteten erhåller två professurer med undervisnings- och examinationsskyldighet i teoretisk respektive praktisk filosofi. Det har framhållits, att endast genom en sådan uppdelning frågan om undervisningen och examinationen i filosofi vid högskolan kunde på ett tillfredsställande sätt lösas; ifrågavarande önskemål vore därför synnerligen angeläget. Härutöver ha de sakkunniga för Göteborgs högskolas framtida ställning i etapp II av upprustningsprogrammet upptagit ett docentstipendium utöver det redan befintliga. Beredningen uttalade sig redan i betänkande II för en dubblering av filosof iprofessur en vid Göteborgs högskola. De erfarenheter, som sedan dess vunnits av intresset för filosofistudier vid Göteborgs högskola och av behovet av bättre differentieringsmöjligheter, understryka ytterligare angelägenheten av att även Göteborgs högskola erhåller en professur i teoretisk och en i praktisk filosofi. Beredningen föreslår därför, att denna uppdelning omedelbart kommer till stånd. Beredningen föreslår, att en personlig professur i estetik för docent Hans Ruin omedelbart inrättas vid Lunds universitet. Härför talar särskilt, utom önskvärdheten av att ämnet estetik vid ett av våra lärosäten blir företrätt av en professur, åtminstone en personlig sådan, det förhållandet, att det visat sig att docenten Ruins framstående lärarpersonlighet i hög grad stimulerat intresset för estetiska studier vid Lunds universitet. Det måste betraktas som ett svenskt kulturintresse, att docenten Ruin närmare knytes till ett svenskt universitet. I betänkande II uttalade beredningen, att det var önskvärt, att vid båda högskolorna ett docentstipendium fanns med företrädesrätt för vartdera av ämnena teoretisk och praktisk filosofi. Vid Göteborgs högskola finns f. n. ett stipendium, vid Stockholms högskola inget. Ehuru två docentstipendier vid vardera högskolan är ett angeläget önskemål, vill beredningen inskränka sig till att föreslå det omedelbara inrättandet av ett docentstipendium i filosofi vid Stockholms högskola. Beträffande det från ämnesrepresentanterna i Uppsala framförda önskemålet om en biträdande lärarebefattning vill beredningen framhålla, att meddelandet av den undervisning, för vilken befattningen begärts, visserligen är angeläget, men att den torde kunna anordnas utan inrättandet av någon ny lärarbefattning. För kursen för teologisk-filosofisk examen föreslog beredningen i sitt betänkande II ett kursanslag om 3 000 kronor. Be-

102 hovet av kursen för de studerande i praktisk filosofi torde, i den mån det icke tillgodoses genom kursen för teologisk-filosofisk examen, kunna fyllas inom ramen för redan existerande befattningshavares undervisning. Sociologi. Socialvetenskapliga forskningskommittén (SOU 194G: 74) uttalade, att på lång sikt en professur i sociologi borde komma till stånd vid varje universitet och högskola. Vid varje professors sida borde finnas en docentstipendiat, en förste assistent samt en eller flera amanuenser i sociologi. Till en början måste man emellertid nöja sig med att inkalla någon utländsk sociolog, som några år kunde knytas till en läroanstalt för att meddela undervisning och planlägga forskningsarbetets organisation, att anslå medel för utländska studieresor för svenska sociologer och att upprätta en biträdande lärarbefattning och en andre amanuenstjänst vid vart och ett av de fyra lärosätena. F. n. finnas vid Uppsala universitet en professor, en förste assistent och en andre amanuens, vid Lunds universitet en biträdande lärare och en andre amanuens och vid Stockholms högskola en biträdande lärare och en andre amanuens. Uppsala. Professor Segerstedt har uttryckt önskemål om inrättande av en befattning som andre assistent och som motivering härför i petitaskrivelse anfört följande: Genom beslut av 1947 års riksdag inrättades vid denna institution en andra amanuensbefattning och en förste assistentbefattning. De under de gångna åren vunna erfarenheterna visar, att dessa båda befattningshavare endast genom ett betydligt övertidsarbete kan hinna utföra sina växande arbetsuppgifter. På amanuensens lott faller att sköta det nyinrättade biblioteket och dess accession samt de redan ganska livliga bytesförbindelserna med andra liknande vetenskapliga institutioner. I övrigt fullgör amanuensen en ganska omfattande daglig studierådgivning. Förste assistenten har under dessa tre år dels tjänstgjort som undervisningsassistent, dels som forskningsassistent. Varje läsår har assistenten givit minst en propedevtisk kurs. Det har vidare varit hans uppgift att träna intervjuare för fältarbete, leda provundersökningar o. s. v. Men därjämte har han fått ha den dagliga översynen av det vid institutionen fortgående forskningsarbetet. Då såväl forskningsarbetet som undervisningsarbetet ständigt ökar, är det i längden orimligt att ålägga en befattningshavare hela denna arbetsbörda. Det har visat sig nödvändigt att ha en befattningshavare med huvudsaklig uppgift att leda och övervaka det forskningsarbete, som pågår på skilda håll ute i landet och vars värde ofta är helt beroende av att fältarbetarna stödes av en kompetent ledare. Denna uppgift skulle då tilldelas den nya andre assistenten, under det att förste assistenten huvudsakligen skulle ägna sig åt undervisningen och övervakningen av det inom institutionen pågående forskningsarbetet. Det är möjligt att den fortsatta utvecklingen kräver, att denna tjänst omvandlas till en biträdande lärarbefattning, men i avvaktan på ytterligare erfarenheter och de reformförslag, som Juristutbildningssakkunniga kunna komma att framlägga, finner jag det riktigast att denna gång begränsa mina önskemål till en ny andra asszstenfbefattning.

103 P r o f e s s o r S e g e r s t e d t h a r v i d a r e b e g ä r t i n r ä t t a n d e t av en k a n s l i b i t r ä d e s t j ä n s t vid i n s t i t u t i o n e n och s o m m o t i v e r i n g h ä r f ö r i p e t i t a s k r i v e l s e a n f ö r t följande: Genom beslut av 1917 års riksdag har Sociologiska institutionen ett kanslibiträde gemensamt med Institutionen för statskunskap. En sådan halvtidstjänst har nu emellertid visat sig inte vara tillräcklig för någondera av de tvenne institutionerna, vilket även framgår av professor Hcsslers skrivelse i samma ärende. Kanslibiträdet på Sociologiska institutionen h a r i huvudsak att sköta följande uppgifter: 1. Korrespondens. På grund av att professuren ännu så länge är den enda i landet mottager institutionen ett stort antal förfrågningar både från utlandet och från svenska institutioner och privatpersoner. Detta har medfört, att institutionens korrespondens är omfattande och förutsätter språkkunskaper. 2. Renskrift av seminarieuppsatser, frågeformulär m. m. samt stencilering av desamma. Tidvis är denna arbetsbörda mycket betungande. 3. Räkenskaper. Vid institutionen finnes, förutom det statliga driftsanslaget och fältforskningsanslaget, även andra konton för vetenskapliga undersökningar. Det är av största vikt att dessa räkenskaper skötas på ett mönstergillt sätt. Så har hittills varit fallet men ställer därför även stora krav på kanslibiträdets tid och noggrannhet. 4. Vid institutionen samlas även tidningsurklipp av sociologiskt intresse. Till en del är skötseln av detta arkiv anförtrott kanslibiträdet. Av detta torde framgå, att institutionen ställer stora krav på sitt kanslibiträde, och att det är helt otillräckligt, att institutionen endast disponerar över henne varannan dag. Lund. I p e t i t a s k r i v e l s e h a r p r o f e s s o r Åke Petzäll a n f ö r t f ö l j a n d e : Humanistiska sektionen h a r tidigare i remissyttrande haft tillfälle taga ställning till frågan om lärarbefattning i sociologi vid universitetet. I Kungl. Maj:ts proposition 19-17, nr 272, anföres sektionens 3'ttrande, varav framgår, att sektionen ansåg det dåvarande lägets krav skulle motsvaras av att en professur omedelbart inrättades, men att svårigheter torde föreligga att finna kompetent innehavare. (Propositionen s. 219.) Universitetskanslern anför: »För Lunds universitets vidkommande anser jag, att ett ordinarie preceptorat i sociologi bör inrättas. Skulle emellertid kompetent sökande icke stå att finna, synes den föreslagna befattningen böra tillsvidare inrättas såsom en biträdande lärarbefattning.» (Propositionen s. 220.) iiven departementschefen förordar inrättandet av en biträdande lärarbefattning tills vidare och tillägger: »Framdeles torde böra tagas under övervägande huruvida denna befattning lämpligen bör ombildas till en fast tjänst, närmast då ett preceptorat. Det torde böra ankomma på vederbörande universitetsmyndigheter att i sinom tid taga initiativ till en eventuell sådan ombildning.» (Propositionen s. 221.) Det synes mig uppenbart, att skäl numera föreligga för vidtagande av den förutsedda ornbildningen av den biträdande lärarbefattningen till ett preceptorat i sociologi. Härtill önskar jag anföra följande: Sedan ämnet sociologi vid Lunds universitet 1948 blivit självständigt examensämne och biträdande läraren i ämnet förordnats till examinator h a r studenternas intresse för ämnet visat sig vara synnerligen stort. Redan under kalenderåret 1949 avlades 24 tentamina för filosofie kandidatexamen. För närvarande studeras ämnet av 45 studenter, varav 7 för filosofie licentiatexamen. Det råder inte minsta tvivel om, att läraren i sociologi vid universitetet h a r att som lärare, examinator och institutionsföreståndare fullgöra samma åligganden som förbindas med innehav av en professur.

104 Det torde vara en ohållbar situation att en icke ordinarie tjänsteman i biträdande lärares lönegrad ansvarar för uppgifter av den karaktär det här är fråga om. Såväl undervisning som institutionsledning och examination bör åvila en ordinarie befattningsinnehavare i en lönegrad som i rimlig grad motsvarar ansvar och arbetsbörda. Då varken departementschefen, universitetskanslern eller sektionen 1947 förordade att ett preceptorat i sociologi omedelbart skulle inrättas, motiverades uppskovet med att kompetent sökande eventuellt ej skulle stå att finna. Sedan 1947 har läget i detta avseende ändrats. Den nuvarande innehavaren av den biträdande lärartjänsten i sociologi vid Lunds universitet, docenten i sociologi Bertil Pfannenstill förklarades 1949 av samtliga instanser kompetent till professur i sociologi vid Köpenhamns universitet. Biträdande läraren i sociologi i Lund, docenten Bertil Pfannenstill, har i petitaskrivelse anhållit, att sociologiska institutionen skall erhålla ett heltidsanställt kanslibiträde. F. n. disponeras ett kanslibiträde gemensamt med institutionen för statskunskap. Docenten Pfannenstill framhåller, att den nuvarande anordningen visat sig otillräcklig; bearbetningen av forskningsmaterial, som insamlats under de senaste åren, har fördröjts i hög grad, och vissa andra arbetsuppgifter ha ej kunnat utföras. Stockholm. Lärarrådet vid Stockholms högskola har i petitaskrivelse för budgetåret 1951/52 framhållit det stora intresse för sociologiska studier, som kommit till synes vid Stockholms högskola. Även vid socialinstitutet i Stockholm ha sociologiska studier bedrivits inom flera olika examensämnen. Enligt lärarrådets mening är tiden inne att såväl vid institutet som vid högskolan på ett mera bestående sätt reglera sociologiens ställning, varvid starka skäl tala för att man bör eftersträva en för högskolan och socialinstitutet gemensam lösning. Den nuvarande biträdande lärarbefattningen vid högskolan borde ersättas av en professur, vars innehavare skulle meddela viss undervisning och förrätta examination även vid institutet. Samtidigt härmed borde den nuvarande amanuenstjänsten omvandlas till en assistentbefattning. Denna omorganisation borde träda i kraft med budgetåret 1952/53; för att möjliggöra att professuren besattes redan från och med den 1 juli 1952 borde emellertid beslut om dess inrättande från detta datum fattas redan av 1951 års riksdag. Göteborg. De sakkunniga för högskolans framtida ställning upptogo i andra etappen av högskolans utvecklingsprogram en biträdande lärarbefattning i sociologi. Vid behandlingen av styrelsens förslag till stat för budgetåret 1950/51 reserverade sig ordföranden, landshövdingen Malte Jacobsson, mot att denna befattning icke upptagits i förslaget och anförde därvid bl. a., att invändningen att en dylik befattning icke torde kunna omedelbart besättas icke i detta fall borde tillmätas avgörande betydelse. I sina petita för budgetåret 1951/52 har högskolestyrelsen erinrat om att till chefen för ecklesiastikdepartementet överlämnats en underdAnia

105 framställning från ett hundratal representanter för Göteborgs näringsliv samt dess kulturella och allmänna institutioner om vidtagande av åtgärder för att en professur i sociologi och en sociologisk institution inom en snar framtid måtte komma till stånd vid Göteborgs högskola. Styrelsen, som i allt väsentligt ansluter sig till petitionen, har i sitt statförslag för budgetåret 1951/52 upptagit dels en professur i sociologi, dels för den planerade sociologiska institutionen en förste assistent, en andre amanuens, ett kontorsbiträde samt dessutom materielanslag, anslag till fältarbeten och engångsanslag för institutionens upprustning. Beredningen underströk redan i betänkande II det stora behovet av sociologisk forskning och undervisning i vårt land och framhöll, att ämnet borde erhålla en självständig ställning som examensämne med egna lärare och institutioner. De senaste årens utveckling torde ha ådagalagt både vikten av att den sociologiska forskningen och undervisningen i vårt land ytterligare utbygges och det lyckliga i att den hittills företagna utbyggnaden skett i lugn takt allteftersom de personella resurserna tillåtit inrättandet av nya befattningar. Beredningen vill framhålla, att det icke torde vara till den sociologiska vetenskapens fördel — och ej ens möjligt — att omedelbart eller inom en snar framtid inrätta professurer i ämnet vid de tre lärosäten, där sådana f. n. saknas. Universitetsberedningen har emellertid icke ansett sig böra taga ställning till i vilken takt och på vad sätt utbyggnaden på längre sikt bör ske, eftersom denna fråga torde komma att behandlas av de för översyn av de juridiska och statsvetenskapliga examina tillkallade sakkunniga. Beredningen har därför icke tagit ställning till Stockholms och Göteborgs högskolors ovan redovisade önskemål. Beredningen föreslår, att befattningen som biträdande lärare i sociologi vid Lunds universitet omvandlas till en preceptorsbefattning. Beredningen delar uppfattningen, att det är ohållbart, att en icke ordinarie tjänsteman i biträdande lärares lönegrad ansvarar för de uppgifter det här är frågan oin. En befattning som andre assistent bör omedelbart komma till stånd vid institutionen i Uppsala. De omfattande institutionsuppgifter, som uppkomma i ett ämne av denna karaktär, nödvändiggöra en fortsatt utbyggnad av Uppsalainstitutionen. Beredningen föreslår slutligen inrättandet av befattningar som kanslibiträde i lönegrad Ce 11 vid institutionerna i Uppsala och Lund, varvid de med de statsvetenskapliga institutionerna gemensamma befattningarna helt överföras till sistnämnda institutioner. En kanslibiträdesbefattning torde inom kort böra inrättas även vid institutionen i Stockholm.

106 Psykologi och pedagogik. Uppsala. I framställning till beredningen har professor Anderberg uttryckt önskemål om omvandling av nuvarande förste assistentbefattningen i psykologi till en biträdande lärarbefattning med hänvisning till att assistentens tid helt tas i anspråk för vissa grundläggande kurser. Vidare blir det för framtiden nödvändigt att inrätta en andre amanuensbefattning vid psykologiska laboratoriet. Dessa önskemål, betonar professor Anderberg, gälla för den ställning psykologien för närvarande h a r i universitetsorganisationen. »Skulle den aktuella frågan om legitimation och utbildning av praktiserande psykologer lösas och medföra ökad tillströmning av psykologistuderande och omorganisation av psykologiundervisningen, k a n detta komma att medföra att lärarekrafternas antal, även efter genomförandet av ovannämnda förslag, blir otillräckligt.» För ämnet pedagogik uttrycker professor Sjöstrand i skrivelse till beredningen likaledes önskemål om en befattning som biträdande lärare; läraren skulle meddela kurser t. ex. i den svenska och utländska pedagogikens historiska källor, komparativ pedagogik, läkepedagogik och pedagogisk statistik. Vidare behövs, utöver nuvarande tredje amanuens, en förste amanuens för uppgifter i samband med experimentella övningar. Vid angivandet av dessa önskemål har professor Sjöstrand utgått från att den obligatoriska kursen i psykologi samt pedagogikens teori och historia kommer att försvinna. I en gemensam framställning ha professorerna Anderberg och Sjöstrand anfört följande: För uppehållandet av verksamheten vid institutionen för psykologi och pedagogik har behovet av räkne- och skrivbiträde sedan länge gjort sig gällande. Det har blivit nödvändigt att av det redan förut knappa driftsanslaget även betala skriv- och räknehjälp. Sedan början av v. t. 1948 har under terminerna anställts skrivbiträde med halvdagstjänst. Detta är emellertid, sedan professuren i pedagogik delats, otillräckligt för att tillgodose båda ämnenas behov. Institutionens driftsanslag kan emellertid icke tagas i ytterligare anspråk för ifrågavarande ändamål. Ett kontorsbiträde bör därför anställas vid institutionen. Lund. Professor Siegvald har i petitaskrivelse anfört följande: Under budgetåret 1949/50 finnas följande befattningar vid Institutionen för psykologi och pedagogik i Lund: 1 förste assistenttjänst (upptagen å Riksdagens stat), 1 förste amanuenstjänst ( » » » » ), 1 tredje » ( » » » » ), 1 extra förste amanuenstjänst (medgiven av Kanslern för Rikets Universitet). Även sist nämnda befattning måste anses nödvändig för undervisningens behöriga uppehållande. Under senare år har nämligen tillströmningen av studerande starkt ökats i examensämnet pedagogik. Läsåret 1949/50 har sålunda antalet deltagare i laborationskursen i psykologi för högre betyg uppgått till 34 samt antalet deltagare i kandidatseminariet till 4G och i licentiatseminariet, till 12. För att kunna ordna

107 laborationsövningar, ha deltagarna måst uppdelas på tre grupper, som arbetat på skilda tider. Därför h a r enbart handledningen kommit att kräva 18 timmars tjänstgöring per vecka för amanuenserna, vilka därutöver haft att preliminärt granska laboranternas mycket omfattande redogörelser för de utförda experimenten ocb undersökningarna samt iordningsställa institutionens numera mycket förslitna apparatur. Då seminarieuppsatscrna på såväl kandidat- som licentiatstadiet numera i regel utgöras av självständiga arbeten (ej referat av förelagd litteratur), är granskningen av dessa mycket tidsödande. För att den skall bliva tillräckligt grundlig, har det befunnits nödvändigt, att assistenten eller någon av amanuenserna städse utför en preliminär genomgång och redovisar för denna inför vidkommande seminarium, medan seminarieledaren utför den slutliga granskningen och bedömningen. Visserligen h a r en förste assistentbefattning tillkommit fr. o. m. läsåret 1947/48, och innehavaren av denna handhar en del av den elementära undervisningen (meddelar insruktioner för laborationerna, iordningställer apparatur, granskar laborationsredogörelser och handleder en del mera självständiga vetenskapliga undersökningar), men trots detta h a r jag måst överskrida antalet för dem bestämda tjänstgöringstimmar. På grund härav och då tillströmningen av studerande kan förväntas bli lika stor även i fortsättningen, finner jag behovet av ytterligare en förste amanuenstjänst vara uppenbart, såvida inte en del av de till laborationskursen anmälda studenterna skola behöva avvisas, vilket jag för min del finner vara olämpligt. I en f r a m s t ä l l n i n g till b e r e d n i n g e n h a r p r o f e s s o r Siegvald f r a m h å l l i t beh o v e t a v a t t i n s t i t u t i o n e n e r h å l l e r t i l l g å n g till s k r i v h j ä l p . Stockholm. Lärarrådet framhåller i petitaskrivelse, att professuren i Stockholm, n ä r professor Katz avgår, bör uppdelas i två i enlighet med vad u n i v e r s i t e t s b e r e d n i n g e n i b e t ä n k a n d e II föreslagit. Med h ä n s y n till don a t i o n s v i l l k o r e n b o r d e Olof E n e r o t h s p r o f e s s u r k o n c e n t r e r a s till a t t o m f a t t a p e d a g o g i k och p e d a g o g i s k p s y k o l o g i , v a r f ö r den n y a p r o f e s s u r e n bord e o m f a t t a p s y k o l o g i . V i d a r e b e g ä r e s i n r ä t t a n d e t av b e f a t t n i n g a r s o m förste a s s i s t e n t och a n d r e a m a n u e n s för a t t b e r e d a de s t o r a s k a r o r n a s t u d e r a n d e n ö d i g u n d e r v i s n i n g . Den e x p e r i m e n t e l l a u t b i l d n i n g e n av e l e v e r n a k u n d e f. n . e n d a s t s k e g e n o m a t t p e r s o n a l e n u t a n e r s ä t t n i n g s t ä l l d e ö v e r t i d till f ö r f o g a n d e . P s y k o l o g i s k a i n s t i t u t e t s o m f a t t n i n g och det s t o r a e l e v a n t a l e t g j o r d e v i d a r e en k o n t o r s b i t r ä d e s b e f a t t n i n g n ö d v ä n d i g för ö v e r s ä t t n i n g s a r b e t e , k o r r e s p o n d e n s och a d m i n i s t r a t i v a g ö r o m å l av o l i k a slag. Göteborg. I f r a m s t ä l l n i n g till b e r e d n i n g e n f r a m h å l l e r p r o f e s s o r E l m g r e n , att h ö g s k o l a n n u o u n d g ä n g l i g e n b e h ö v e r en u p p d e l n i n g av p r o f e s s u r e n i a n a l o g i m e d v a d som r e d a n s k e t t i U p p s a l a och i p r i n c i p b e s l u t a t s för L u n d s del. V i d a r e u n d e r s t r y k e r p r o f e s s o r E l m g r e n b e h o v e t av en fast avl ö n a d s k r i v h j ä l p och a n f ö r h ä r o m f ö l j a n d e : Verksamheten inom ämnesområdet h a r redan nu krävt en dylik skrivhjälp, som emellertid måste avlönas på tillfälliga anslag eller under uppbåd av tillgängliga medel på ordinarie anslagsstat. Den senare är dock avsedd för material- och apparatkostnader, varför den icke bör belastas med dylika utgifter. Institutionen h a r behov av skrivhjälp bl. a. för en omfattande internationell korrespondens. Även undervisningens behov kräver skrivhjälp bl. a. för utskrivande av stenciler, testutkast m. m. Den hittills föreliggande erfarenheten visar sålunda det absolut oundgängliga

108 behovet av åtminstone en fast avlönad skrivhjälp, bl. a. för avlastande av en mängd rutinarbeten som i vanliga fall fördröjer och hindrar pågående forskningsverksamhet medan fast avlönad skrivhjälp verksamt skulle bidraga till en motsatt effekt. I petita för budgetåret 1951/52 har högskolans styrelse upptagit inrättandet av en befattning som biträdande lärare i pedagogik samt ett docentstipendium i psykologi och pedagogik. Beredningen vill erinra om sina i betänkande II framställda förslag till dubblering av professurerna och klyvning av ämnesområdet. Detta förslag har hittills förverkligats för Uppsalas del, medan principbeslut om uppdelning av professuren fattats för Lunds del. Beredningen vill understryka vikten av att denna uppdelning i princip beslutas även för Stockholms och Göteborgs högskolor. Uppdelningen bör, såsom anfördes i belänkande II, förverkligas så snart kompetenta sökande kunna påräknas. En utbyggnad av de psykologiska institutionerna torde vara erforderlig. Den mera långsiktiga planeringen av denna torde emellertid böra ske i samband med en utredning om utbildningen av fackpsykologer. Beredningen, som i betänkande II föreslog att en särskild sådan utredning skulle företagas, framlägger därför här endast sådana förslag, som redan med nuvarande utbildningsformer äro synnerligen angelägna och omedelbart böra förverkligas. Institutionen vid Göteborgs högskola befinner sig f. n. i ett sämre läge i fråga om personaltillgång än de tre övriga institutionerna. Det första steget mot avhjälpandet av detta förhållande synes böra vara, att vid högskolan ett docenistipendium omedelbart inrättas för ämnet. Med hänvisning till ämnesrepresentanternas ovan återgivna motivering föreslår beredningen, att en befattning som förste amanuens inrättas dels vid pedagogiska seminariet vid Uppsala universitet och dels vid psykologisk-pedagogiska institutionen vid Lunds universitet. Dessutom föreslår beredningen inrättandet av en befattning som andre amanuens vid institutionen vid Stockholms högskola. En befattning som kanslibiträde bör omedelbart komma till stånd vid var och en av de fyra institutionerna. Historia. Uppsala. Professorerna Hjärne och Lönnroth ha för beredningen framhållit behovet av ytterligare en befattning som förste amanuens vid historiska institutionen, önskemålet motiveras med att det redan visat sig, att amanuensens åligganden att å ena sidan ha översyn över institutionens stora bibliotek och övriga utrustning samt å andra sidan gå de studerande till hända med nödig rådgivning, svar på förfrågningar o. dyl. taga betydligt mer än en förste amanuens' arbetstid i anspråk. Då härtill kom-

109 mer en ökande korrespondens för institutionen, utbyggandet av dess ekonomisk-historiska del till full arbetskapacitet samt ej minst administrerandet av den forskning i universitetets mikrofilmarkiv, som snart kommer att taga sin början vid institutionen, anse ämnesrepresentanterna att ytterligare en förste amanuens vid institutionen är omedelbart behövlig. De hänvisa till att redan under 1950 särskilda medel anslagits av universitetet för bestridande av extra amanuenstjänstgöring vid institutionen motsvarande en förste amanuens' arbetstid och uppgifter. Professorerna Hjärne och Lönnroth anhålla även om inrättande av en kanslibiträdesbefattning vid institutionen. Motiveringen härför är, att seminarieuppsatserna i ämnet behöva mångfaldigas, om icke deras behandling av de stora seminariegrupperna skall få en otillfredsställande karaktär, beroende på att endast en mindre del av de studerande komma åt att läsa institutionens enda exemplar av uppsatsen. Hjälp behöves även för institutionens korrespondens samt för renskrivning åt universitetets befattningshavare i historia och ekonomisk historia. Lund. Professorerna Carlsson och Bolin redogöra i petitaskrivelse för budgetåret 1951/52 utförligt för de förändringar, som ägt rum i den historiska vetenskapens arbetssätt under de senaste decennierna och som orsakat ett behov av institutionsmässiga hjälpmedel även för denna vetenskaps utövare. Samtidigt med den tekniska omdaning, som användandet av skrivmaskiner, apparatur för kartografisk framställning, mekaniska hjälpmedel för behandlingen av statistiskt material samt mikrofilmapparatur innebär, har en kraftig förskjutning ägt rum inom den historiska vetenskapen, innebärande att nya arbetsuppgifter av utpräglat samhällsvetenskaplig karaktär tillkommit, vilka ytterligare understrukit behovet av institutionsmässiga arbetsformer. Hittills bar ett rum vid sidan av det historiska seminariebiblioteket varit inrett till historisk »institution», men under läsåret 1950/51 kan inflyttning äga rum i nya lokaler. Vad personalfrågan beträffar äro, utom arkivarbetare, f. n. en assistent och två amanuenser anställda genom medel från docentstipendiefonden. Ämnesrepresentanterna framställa i pctitaskrivelsen följande önskemål: Historiska Institutionen behöver för att kunna fullfölja sina arbetsuppgifter följande tjänstemän: I. En l:e assistent. Dennes arbete bör omfatta översyn av det löpande arbetet vid Institutionen, samordning av Institutionens och arkivarbetarnas arbete, planläggning av mikrofilmning, kontroll och katalogisering av de inkomna filmerna samt i samband med detta vetenskapliga undersökningar av det filmade materialets karaktär, beskaffenhet och källvärde. II. Två 2:e amanuenser. Dessa böra ha till uppgift att biträda professorerna vid de bägge proseminarierna, leda kurser i paleografi, instruera vid bruket av Institutionens apparater, biträda vid skötseln av biblioteket samt genom genomgång av utländsk tidskriftslitteratur för registrering och excerpering av viktiga artiklar och recensioner möjliggöra en systematisk översikt av den utländska forskningen.

110 III. Ett kanslibiträde. Då den under I och II upptagna, högkvalificerade arbetskraften icke bör tagas i anspråk för renskrivning, stencilering, bokföring, kontrollräkning, telefonpassning och enklare katalogisering behöver institutionen ett kanslibiträde för dessa ändamål. Detta skall samtidigt kunna fungera som biträde vid Mikrofilm- och fotostatarkivet. Detta arkiv kräver stor arbetskraft dels för utskrivning av kataloger, dels för de tekniska arbetsuppgifter, som uppstå i samband med filmens registrering (spolning, hopfogning, infolografering av signum etc). Det är av synnerlig vikt att delta kanslibiträde behärskar läsning av såväl medeltida som yngre texter av skilda typer. Preceptorn i ekonomisk historia i Lund O. Bjurling, som upprättat en fristående institution för ekonomisk historia, framhåller behovet av att insamla statistiskt forskningsmaterial ur offentliga och privata arkiv för att ekonomisk-historiskt forskningsarbete skall kunna organiseras i Lund. För biträde till detta forskningsarbete önskar han ett arvode motsvarande arvodet till förste amanuens och medförande samma tjänstgöringsskyldighet. För biträde vid seminarieövningar, skötsel av böcker och apparatur m. m. vid institutionen önskar preceptor Bjurling en förste amanuens. För skrivarbete anser han ett halvtidsanställt kanslibiträde i Ce 11 behövligt. Stockholm. I petitaskrivelse för budgetåret 1950/51 har lärarrådet vid Stockholms högskola upptagit inrättandet av ett docentstipendium med anknytning till ämnet historia. Ett dylikt stipendium finnes ännu ej vid högskolan med dess två historieprofessurer. Professorerna Ahnlund och Höjer ha, med liknande motivering som ovan återgivits för Uppsala universitets del, anhållit om inrättande av en kanslibiträdesbefattning vid historiska seminariet. Göteborg. I sina petita för budgetåret 1951/52 har högskolans styrelse anfört följande: Den i såväl det ursprungliga som det sedermera reducerade statförslaget för budgetåret 1949/50 upptagna nya professuren i historia, särskilt nordisk historia, tillstyrktes av kanslern. Departementschefen ansåg emellertid det kunna anstå med inrättande av denna professur under framhållande av dels att ämnet historia redan vore företrätt av en professor och en docent, vartill korarae den nya precepturen i ekonomisk historia, dels att den största sparsamhet måst åläggas, när det gällt andra områden av den kulturella upprustningen. Med hänvisning till såväl det stora antalet studerande i ämnet historia vid högskolan som att universitetsberedningen i sitt förslag om inrättande av en professur i historia, särskilt nordisk historia, vid högskolan framhållit »önskvärdheten av att forskningen rörande de samnordiska problemen tillgodoses vid ett svenskt lärosäte» upptog styrelsen ifrågavarande professur i statförslaget för budgetåret 1950/51 och har i statförslaget för budgetåret 1951/52 äskat anslag för samma ändamål. Beredningen erinrar om sitt uttalande i betänkande II angående en professur vid Göteborgs högskola i historia, särskilt nordisk historia, och

Ill uppför inrättandet av en sådan befattning bland de förslag, som enligt beredningens mening omedelbart böra förverkligas. I betänkande II uttalade beredningen, att ämnet historia bör förfoga över två docentstipendier vid varje lärosäte. Med hänsyn till att Stockholms högskola helt saknar docenlstipendium för ämnet föreslår beredningen, att ett sådant stipendium omedelbart inrättas. Beredningen vill framhålla svårigheten för historieundervisningen vid Stockholms högskola, om stipendierad docent även framdeles skulle komina att saknas i detta ämne. Beträffande önskemålen från Uppsala och Lund om assistent- och amanuenspersonal vill beredningen erinra om sitt uttalande i betänkande II r att den historiska institutionen i Uppsala var i behov av en förste amanuens utöver den existerande och att liknande behov torde anmäla sig för de historiska institutionernas vidkommande vid övriga lärosäten, när sådana institutioner kommit till stånd. Beredningen uppför med hänvisning härtill och till ämnesrepresentanternas ovan återgivna motivering ånyo ytterligare en förste amanuensbefattning vid historiska institutionen i Uppsala på sitt förslag. Vad beträffar de lundensiska önskemålen vill beredningen framhålla, att de begärda två amanuenserna kunna anses komma att få ungefär samma arbetsuppgifter som den existerande respektive föreslagne amanuensen vid institutionen i Uppsala, medan assistentbefattningen i Lund huvudsakligen motiveras med den verksamhet såsom mikrofilmcentral som institutionen åtagit sig och som i Uppsala är förlagd till universitetsbiblioteket. Beredningen föreslår inrättandet av den begärda befattningen som förste assistent vid historiska institutionen i Lund. Beredningen föreslår vidare inrättandet av de begärda två andre amanuensbefattningarna vid Lundainstitutionen. Det stora behovet av en befattning som kanslibiträde i lönegrad Ce 11 vid vardera av de historiska institutionerna i Uppsala och Lund samt historiska seminariet vid Stockholms högskola finner beredningen klart ådagalagt och föreslår inrättandet av dessa befattningar. Beträffande de av preceptorn i ekonomisk historia vid Lunds universitet begärda befattningarna anser beredningen, att i första hand alla m ö j ligheter böra prövas för en samordning av de historiska och ekonomiskhistoriska institutionerna, vilket borde kunna dels underlätta forskningsoch undervisningsarbetet, dels medföra avsevärda besparingar. Befinnes det, att universitetsmyndigheterna i Lund anse det ur praktisk synpunkt riktigast, att särskilda institutioner bibehållas för historia respektive ekonomisk historia, böra emellertid preceptorns önskemål om nödig personal på institutionen för ekonomisk historia vederbörligen beaktas.

112 Geografi. D e t t a ä m n e , även dess k u l t u r g e o g r a f i s k a del, b e h a n d l a s i n o m den m a t c m a t i s k - n a t u r v e t e n s k a p l i g a s e k t i o n e n (s. 192 ff.). Litteraturhistoria med poetik. Uppsala. P r o f e s s o r T i d e s t r ö m h a r i f r a m s t ä l l n i n g till b e r e d n i n g e n u t t r y c k t ö n s k e m å l o m o m v a n d l i n g av b e f a t t n i n g e n som a n d r e a m a n u e n s vid l i t t e r a t u r h i s t o r i s k a i n s t i t u t i o n e n till en b e f a t t n i n g s o m f ö r s t e a m a n u e n s . Som m o t i v e r i n g h ä r f ö r h a r f r a m h å l l i t s de o m f a t t a n d e a r b e t s u p p g i f t e r , s o m v i s a t sig u p p s t å för en a m a n u e n s ä v e n i d e t t a ä m n e . I h u m a n i s t i s k a s e k t i o n e n s p e t i t a h a r u p p t a g i t s en för l i t t e r a t u r - och m u sikhistoria gemensam befattning som kanslibiträde. Lund. I p c t i t a s k r i v e l s e h a p r o f e s s o r e r n a H o l m b e r g och W e r i n a n f ö r t följande: Då litteraturhistorien under läsåret 1950—1951 kommer att inflytta i egna institutionslokaler, rummen litt. A. och litt. B. i nuvarande seminariehuset vid Lundagård, gör sig starkare än förut gällande behovet av en amanuens i ämnet, med flera nödvändiga uppgifter i institutionens och seminariearbetets tjänst och avsedd att därjämte vara bibliotekarie vid institutionens bibliotek som kommer att göras självständigt i förhållande till nuvarande seminariebibliotek. Ämnet litteraturhistoria med poetik har under de senaste åren studerats i medeltal av 100 studerande p r år, av vilka det ojämförligt största antalet är inriktat på högre betyg och författar seminarieuppsatser. Genom institutionsfrågans lösning har ökade möjligheter givits för ett rationellt organiserande av studier och undervisning, och ett nödvändigt komplement till inrättande av en litteraturhistorisk institution är anställandet av en amanuens, som icke kan vara av lägre grad än l:e amanuensens. Stockholm. De s a k k u n n i g a för S t o c k h o l m s h ö g s k o l a s e k o n o m i s k a förh å l l a n d e n u p p t o g o i e t a p p I av u p p r u s t n i n g s p r o g r a m m e t d u b b l e r i n g av p r o f e s s u r e n i l i t t e r a t u r h i s t o r i a och i n r ä t t a n d e av ett d o c e n t s t i p e n d i u m u t ö v e r det r e d a n befintliga. I en p r o m e m o r i a till u n i v e r s i t e t s b e r e d n i n g e n av den 16 j a n u a r i 1950 h a r h u m a n i s t i s k a f a k u l t e t e n u n d e r s t r u k i t , a t t en d u b b l e r i n g av p r o f e s s u r e n b ö r k o m m a till s t å n d s n a r a s t m ö j l i g t . I p e t i t a s k r i v e l se för b u d g e t å r e t 1951/52 a n f ö r l ä r a r r å d e t f ö l j a n d e : Lärarkrafterna ha alltså långtifrån ökats i proportion till det stigande studentantalet och måste för närvarande anses avgjort otillräckliga. För professorns vidkommande kräver det stora antalet studerande på de högre stadierna att han ägnar mycken tid åt deras handledning; i intet annat ämne vid högskolan h a r så stort antal licentiand- och doktorandstipendier utdelats som i litteraturhistoria. Det begränsade antalet seminarietimmar ger icke något som helst mått på denna professorns arbetsbörda. Härtill kommer hans övriga undervisningsskyldighet — vetenskapliga föreläsningar såväl som direkt kursundervisning med stort antal deltagare — samt examinationen, som givetvis står i direkt proportion till antalet studerande på samtliga stadier. För den till ämnet fast knutne docentstipendiaten h a r i viss mån likartade konsekvenser följt av det stora antalet studerande på det lägre stadiet. Visserligen är docentslipendiatens tjänstgöring i veckotimmar räknat maximerad,

113 men samtliga studerande skola fullgöra sina proseminarieuppgifter, och med proseminarier på sammanlagt 7 0 - 8 0 deltagare, varav över hälften fullgör uppgifter varje läsår, blir denna tjänstgöring betungande. Härtill kommer, att det höga antalet deltagare i proseminarierna är en kännbar olägenhet för studenterna; från deras sida h a r yrkats på att deltagarantalet skulle maximeras till 15. Docentstipendiaten h a r vidare årligen haft viss kursundervisning. Lärarkrafternas otillräcklighet kan indirekt belysas genom jämförelse med universiteten i Uppsala och Lund. Antalet studerande uppges i Uppsala vara detsamma som i Stockholm, i Lund något lägre. Vid vartdera av universiteten disponerar ämnet litteraturhistoria över två docentstipendiater (härtill kommer i Uppsala en amanuens samt under innevarande läsår tillfälligt en tredje docentstipendiat). Relativt sett är tillgången på lärarkrafter såväl i Lund som i Uppsala mer än dubbelt så stor som i Stockholm. Följderna av de rådande förhållandena i Stockholm torde kunna sammanfattas på följande sätt: trots lärarnas bemödande torde studenternas legitima krav på en mera individuell handledning i varje fall icke på det lägre stadiet kunna tillgodoses i full utsträckning. Detta måste i sin tur verka förlängande på studietiden. Lärarna å sin sida bli likafullt alltmera upptagna av sin lärargärning och få allt mindre tid över till forskning. I belysning av fvad som ovan anförts framstår det som ett trängande önskemål att ämnet litteraturhistoria vid Stockholms högskola tillföres nya lärarkrafter. För budgetåret 1950/51 äskades med anledning härav inrättande av en preceptorsbefattmng samt ett andra docentstipendium. Kraven på en upprustning efter dessa linjer göra sig detta år än starkare gällande. Med hänsyn till det statsfinansiella läget h a r lärarrådet emellertid inskränkt sig till att hemställa om inrättande av 1 biträdande lärartjänst. Göteborg. Vid Göteborgs h ö g s k o l a s a k n a s f. n. d o c e n t s t i p e n d i u m i ä m n e t och s t y r e l s e n h a r i p e t i t a b e g ä r t i n r ä t t a n d e t av ett s å d a n t . Beredningen föreslår, m e d h ä n v i s n i n g till u t t a l a n d e i b e t ä n k a n d e II, d u b b l e r i n g av professuren i l i t t e r a t u r h i s t o r i a vid S t o c k h o l m s h ö g s k o l a . B e r e d n i n g e n f ö r e s l å r , m e d h ä n s y n till de a r b e t s u p p g i f t e r , som e r f a r e n h e t s m ä s s i g t v i s a t sig föreligga, o m v a n d l i n g av b e f a t t n i n g e n s o m a n d r e a m a n u e n s vid l i t t e r a t u r h i s t o r i s k a i n s t i t u t i o n e n i U p p s a l a till en b e f a t t n i n g som förste amanuens och f ö r e s l å r v i d a r e i n r ä t t a n d e t av m o t s v a r a n d e b e f a t t n i n g vid i n s t i t u t i o n e n i L u n d . Vidare f ö r o r d a s i n r ä t t a n d e t av ett docentstipendium borgs högskola. Idé-

och

Uppsala.

i ä m n e t vid Göte-

lärdomshistoria. P r o f e s s o r N o r d s t r ö m h a r b e g ä r t en b e f a t t n i n g som a n d r e a m a -

n u e n s vid s e m i n a r i e t för idé- o c h l ä r d o m s h i s t o r i a . H ä r v i d h a r a n f ö r t s , a t t det på g r u n d a v ä m n e t s s ä r s k i l d a n a t u r v i s a t sig l ä m p l i g t , a t t d e t t a sem i n a r i u m f ö r l a d e s till u n i v e r s i t e t s b i b l i o t e k e t . D å det e m e l l e r t i d för de s t u d e r a n d e ofta v o r e m y c k e t s v å r t a t t u t a n s ä r s k i l d h a n d l e d n i n g f i n n a sig 8 — Universitet VI

11.4 tillrätta bland det stora materialet, borde även detta ämne erhålla en amanuensbefattning. Beredningen anser, att en amanuensbefattning icke kan inrättas enbart för uppgifter av angiven art. Konsthistoria med konstteori. Uppsala. Professor Paulsson i Uppsala har i framställning till beredningen begärt omvandling av befattningen som förste assistent till en befattning som biträdande lärare. Som motivering har anförts, att assistenten i verkligheten utför en biträdande lärares arbete. I petitaskrivelse har professor Paulsson hemställt om inrättande av en befattning som förste museiintendent vid universitetets konstmuseum. Ifrågavarande tjänsteman skulle svara för den fackmässiga vården av samlingarna, vilken hittills åvilat professorn i ämnet. Vidare har ämnesrepresentanten uttryckt önskemål om inrättande av en befattning som andre amanuens för handhavande av det löpande arbetet med institutionens bibliotek samt vissa katalogiseringsarbeten. Detta arbete h a r förut omhänderhafts av en kvalificerad utländsk arkivarbetare med heltidstjänst. För arvoden åt handledare av gruppundervisning önskar professor Paulsson ett årligt anslag om 12 000 kronor. I kanslibiträdesfrågan anför ämnesrepresentanten i en promemoria till beredningen följande: Kanslibiträde. Anställdes ursprungligen för min privata räkning och avlönades av mig privat. Det visar sig emellertid att denna arbetskraft i stigande grad måste tas i anspråk för institutionens egna behov, dels för arbeten som egentligen skulle utföras av förste amanuensen, men för vilka hans tid inte räcker till, dels för skrivarbeten för institutionen och seminarierna. Endast delvis kan detta arbete betalas ur materielanslaget. Jag bestrider f. n. av egna medel en betydande del av det arbete som utföres för institutionen. Det nuvarande arrangemanget kan inte i längden fortsätta av ekonomiska skäl, men behovet av arbete uteslutande för institutionens räkning ökas ständigt. Om denna tjänst icke tillsättes blir det nödvändigt att i hög grad nedskära institutionens verksamhet. I sistnämnda PM anför professor Paulsson, efter att ha redovisat de ovan återgivna önskemålen, avslutningsvis följande: Det bör i detta sammanhang framhållas alt Uppsala universitets konsthistoriska institution även vid ett genomförande av detta förslag kommer att i stort sett vara sämre ställd i fråga om personal än systerinstitutionen i Lund. Skenbart finnas där större samlingar. I själva verket äro Uppsala universitets samlingar både dyrbarare och större än de lundensiska. Det är endast det förhållandet att den viktigare delen av dem är utställd i universitetshuset som förvillar. Antalet studerande i ämnet är ungefär detsamma vid de båda universiteten.

115 Lund. T. f. p r o f e s s o r L i l j e g r e n h a r i p e t i t a s k r i v e l s e b e g ä r t i n r ä t t a n d e t a v t v å t e k n i s k a b i t r ä d e s b e f a t t n i n g a r och d ä r v i d h ä n v i s a t till en t i d i g a r e p e t i t a s k r i v e l s e från p r o f e s s o r J o s e p h s o n , i v i l k e n a n f ö r e s f ö l j a n d e : För undervisningen och det vetenskapliga arbetet i konsthistoria har Lunds Universitets Konstmuseum med dess underavdelning, Arkiv för Dekorativ Konst, omfattande samlingar av originalkonstverk, målningar, skisser, teckningar, grafik e t c , samt av fotografiska bilder och tryck av alla slag. Det är av största vikt för seminariearbetet och för forskningen inom konsthistorien att dessa samlingar blir tillgängliga genom montering och katalogisering samt att de ständigt utvidgas över nya områden. Särskilt betydelsefullt är att en fortlöpande fotografering av konsthistoriskt material sker på institutionen i samband med olika arbetsuppgifter. Det med dessa samlingars vård och accession förbundna arbetet är av teknisk natur och kräver, på grund av den omfattning samlingarna har tagit, daglig full, sysselsättning för två tekniska biträden, det ena på institutionen i universitetshuset, det andra på Arkiv för Dekorativ Konst. Under de sistförflutna åren h a r dessa arbetsuppgifter utförts av s. k. arkivarbetare, d. v. s. flyktingar i detta fall, varav Konstmuseet haft kontinuerlig tillgång till två eller tre krafter. En av dessa verkar som fotografiskt biträde. Då möjligheten till institutionens skötsel genom utländsk arbetskraft har tillfällig karaktär och när som helst kan upphöra, bör det nödvändiga tekniska arbetet vid institutionen säkerställas genom fast anställda tekniska biträden. Undertecknad anhåller därför vördsamt att vid Lunds Universitets Konstmuseum må inrättas två tekniska biträdesbefattningar. Stockholm. I p e t i t a s k r i v e l s e för b u d g e t å r e t fört f ö l j a n d e :

1951/52 h a r l ä r a r r å d e t

an-

För närvarande stå endast två andre amanuenstjänster till konsthistoriska institutionens förfogande. Denna arbetskraft tas helt och hållet i bruk för utlåning och inordning av skioptikonbilder, utlåning av litteratur till de studerande samt löpande göromål av skiftande art. Det må erinras om att de konsthistoriska instituten vid Uppsala och Lunds universitet ha vida större personal till sitt förfogande. En utökning av personalen vid de konsthistoriska instituten i Stockholm skulle även innebära att dessas resurser skulle bättre kunna tillvaratagas i undervisningens och den enskilda forskningens intresse. Många av de studerande i konsthistoria vid Stockholms högskola ha förvärvsarbete och äro förhindrade att besöka institutet annat än på kvällarna. Då kan emellertid institutet av brist på personal endast undantagsvis hållas öppet, t. ex. i samband med seminarieövningarna. Liksom föregående år uppföra de konsthistoriska instituten upprättandet av en förste assistenttjänst, gemensam för de båda instituten, som sitt viktigaste önskemål. Assistentens uppgift skulle vara att bistå de två professorerna i ämnet vid skötseln av institutens bibliotek och samlingar, att gå de studerande tillhanda vid deras arbete i instituten samt att närmast under innehavaren av den Bergska professuren ha ansvaret för vården av högskolans omfattande och dyrbara konstsamling. Behovet av en sådan tjänst h a r understrukits av högskolans styrelse och av kanslern. Även departementschefen h a r deklarerat sin övertygelse om den föreslagna tjänstens nödvändighet, ehuru medel hittills icke kunnat anvisas till denna personalförstärkning. Med hänsyn till de kvalificerade uppgifter, särskilt vården av tavelsamlingen, som skulle åvila assistenten, måste denne ha avlagt filosofie licentiatexamen.

116 Alternativt med ovanstående har professor Cornell föreslagit inrättandet av en befattning som skrivbiträde, varvid en av amanuenserna kunde ägna mera tid åt bibliotek och samlingar. I en framställning till beredningen ha professorerna Cornell och Karling framhållit behovet av ett fast docentstipendium i ämnet. Göteborg. Högskolans styrelse har i petita upptagit inrättandet av en befattning som förste amanuens vid konsthistoriska institutionen. Beredningen har funnit, att de arbetsuppgifter, som åvila amanuenserna vid konsthistoriska institutionen vid Stockholms högskola, äro av den natur, att de lämpligen till stor del i stället borde utföras av ett kanslibiträde. Beredningen föreslår därför inrättandet av en befattning som kanslibiträde i lönegrad Ce 11 vid konsthistoriska institutionen i Stockholm. En av de nuvarande andre amanuensbefattningarna bör enligt beredningens mening samtidigt omvandlas till förste amanuensbefattning, vars innehavare bör fullgöra de arbetsuppgifter, för vilka en assistent önskats. På längre sikt bör emellertid förste amanuensbefattningen omvandlas till förste assistentbefattning och en ny andre amanuensbefattning tillkomma, så att institutet erhåller en förste assistent och två andre amanuenser, önskemålet om ett docentstipendium för ämnet vid Stockholms högskola bör enligt beredningens uppfattning omedelbart tillgodoses, så att Stockholms högskola, med sina två professurer i ämnet, blir likställd med de tre övriga lärosätena i fråga om möjligheterna att erbjuda lovande forskare möjlighet till fortsatt vetenskapligt arbete. Med hänvisning till ämnesrepresentantens motivering föreslår beredningen inrättandet av en befattning som andre amanuens vid konsthistoriska institutionen i Uppsala. Likaså finner beredningen det angeläget, alt en befattning som kanslibiträde omedelbart inrättas vid nämnda institution. Införandet i vidgad utsträckning av s. k. gruppundervisning finner beredningen vara ett intressant experiment, väl värt att prövas även i ett flertal andra ämnen. Beredningen anser sig dock icke nu kunna föreslå särskilda anslag för ändamålet; ifrågavarande undervisning bör först erhålla mera fasta former. För Göteborgs högskolas del föreslår beredningen inrättandet av den begärda befattningen som förste amanuens. Med hänvisning till professor Josephsons ovan återgivna skrivelse föreslår beredningen inrättandet av en befattning som kanslibiträde i lönegrad Ce 11 vid Lunds universitets konstmuseum. Nordisk och jämförande fornkunskap. Uppsala. Uppsala universitet har ett flertal år i petita framfört önskemål om omvandling av den nuvarande förste assistentbefattningen vid museet

117 för n o r d i s k a f o r n s a k e r till en b e f a t t n i n g s o m förste m u s e i i n t e n d e n t . P r o f e s s o r S. L i n d q v i s t h a r f r a m f ö r t ö n s k e m å l o m i n r ä t t a n d e av y t t e r l i g a r e en b e f a t t n i n g s o m förste a m a n u e n s vid m u s e e t för n o r d i s k a f o r n s a k e r . I en f r a m s t ä l l n i n g till b e r e d n i n g e n h a r ä m n e s r e p r e s e n t a n t e n b e t r ä f f a n d e b e h o vet a v s k r i v h j ä l p a n f ö r t f ö l j a n d e : Den ambulerande skrivhjälp, som hittills förefunnits, har endast i begränsad utsträckning kunnat komma till användning. Dels h a r skilda personer efterträtt varandra för ofta, dels h a r den varje vecka disponibla tiden varit för kort för att del skulle löna sig träna upp någon på mer speciella uppgifter, dels har det tagit för lång tid att få en enskild uppgift av någon större omfattning fullgjord. Hittills h a r skrivbiträdet därför huvudsakligen använts för renskrift av vissa större grävningsberättelser, inventeringsprotokoll o. dyl. samt i vissa fall — dock ingalunda regelbundet — för ekonomiska redogörelser ang. dispositionen av institution sanslagen. Därest museet kunde påräkna ett skrivbiträde under längre tid oavbrutet, skulle det vara angeläget använda henne för flera uppgifter av ovan ej nämnda slag, såsom renskrift av tjänstebrev, yttranden o. dyl. (vilket allt jag hittills så gott som uteslutande utfört själv utan hjälp, om ej av amanuensen), signering av museiföremål, etiketter till museet m. fl. liknande arbeten, dessutom naturligtvis fullständigare än hittills för de ovan nämnda uppgifterna. Föreliggande uppgifter äro av så stor omfattning, att enligt min övertygelse ett skrivbiträde behövs för alla dagar i veckan även under ferierna. Lund. P r o f e s s o r H. A r b m a n h a r i en f r a m s t ä l l n i n g till b e r e d n i n g e n a n fört följande: Lunds universitets historiska museum h a r under professorerna O. Rydbecks och J. Ii. Forssanders ledning från att ha varit ett museum utan större betydelse vuxit ut till en vetenskaplig institution av stor omfattning med vidsträckta internationella förbindelser i sitt forskningsarbete. Denna utveckling står till stor del i samband med Riksantivarieämbetets utveckling under senare år. Då ämbetet saknar möjlighet att direkt från Stockholm leda de många uppgifter inom det arkeologiska området, som måste utföras i Skåne och då det såväl för undervisningen vid universitetet som ur kostnadssynpunkt för staten är lämpligast att överlåta utgrävningarna och andra undersökningar i Skåne åt Lunds universitet har universitetets historiska museum känt sig förpliktat att mottaga ett stort antal uppdrag från Riksantikvarieämbetet. Att så skett beror även till väsentlig del därpå, att fältarbete ingår som ett viktigt led i studenternas utbildning. Med dessa många arbetsuppgifter i fältet följer givetvis en starkt ökad arbetsbörda för professorn i förhistorisk och medeltidsarkeologi, som tillika är föreståndare för historiska museet. En del av studenterna, särskilt de som äro anställda som assistenter och amanuenser, äro visserligen så långt hunna, att de på egen hand kunna sköta vissa arbeten även av större omfattning ute i fältet, men detta innebär, att de snart äro färdiga att lämna universitetet för att finna självständiga befattningar. Därmed för-' ändras ständigt staben av assistenter och amanuenser, vilka såväl teoretiskt som praktiskt måste utbildas av professorn i ämnet. Det är givet att med de stora krav pa utbildning i praktiskt fältarbete vilka måste ställas för dem som studera arkeologi, kan professorn ej under nuvarande förhållanden ha och har ej heller samma undervisningsskyldighet som de övriga professorerna inom universitetet. Detta förhållande leder givetvis till att den teoretiska undervisningen försummas, eller i varje fall blir

118 något eftersatt. Dessutom får professorn endast obetydlig tid över för eget vetenskapligt arbete. För att avlasta professorn en del av fältarbetet och det dagliga inre arbetet vid museet vore det därför av största betydelse om en befattning som förste museiintendent kunde inrättas vid museet. Innehavaren av denna befattning skulle utom det inre arbetet även handhava museets fältarbeten, organisera institutionens utgrävningar och uppehålla den kontakt med allmänheten, som är nödvändig för våra arbeten ur skilda synpunkter. Jag önskar i detta sammanhang betona, att den assistentbefattning som genom beredningens förslag i betänkande II inrättats vid museet h a r knutits till den medeltida forskningen, som oundgängligen måste kräva sin man helt, detta så mycket mej som de medeltida undersökningarna ofta äro av betydande omfattning, t. ex. utgrävningar av ruiner, restaureringsarbeten etc. Det förslag, som tidigare framförts, att man skulle kunna kombinera denne assistents uppgifter med de undersökningar som bedrivas från Kulturhistoriska museet och som äro koncentrerade på Lunds stads äldre historia, strandar på, att Kulturhistoriska museets tjänstemän ej ens ha möjlighet att hinna med sina egna uppgifter. Jag önskar betona, att historiska museet och Kulturhistoriska museet ständigt samarbeta rörande medeltida undeisökningar. B e t r ä f f a n d e b e h o v e t av ett k a n s l i b i t r ä d e vid L u n d s u n i v e r s i t e t s h i s t o riska m u s e u m h a r professor A r b m a n i petitaskrivelse framhållit följande synpunkter: Genom att antalet studerande inom ämnet nordisk och jämförande fornkunskap ökats under senare år och även museets grävningsuppgifler stigit har institutionens arbete intensifierats och därigenom h a r i högre grad än tidigare den vetenskapligt utbildade personalen måst tagas i anspråk för det ökade, rent rutinmässiga arbetet. Detta förhållande är givetvis ur utbildningssynpunkt mycket otillfredsställande och bidrager till att förlänga de studerandes utbildningstid. Behovet av ett kanslibiträde vid museet är mycket stort, vilket tydligt framgår av att skrivelser numera ofta måste bli expedierade långt efter rimlig tid. För närvarande finns ej någon skrivmaskinshjälp på museet men institutionen behöver ej ensam ett heltidsanställt skrivmaskinsbiträde. Däremot vore det av största betydelse för arbetet, om institutionen kunde erhålla ett kvalificerat kanslibiträdc, som kunde sköta enklare korrespondens, handha arkivets skötsel samt föra räkenskaperna, samt dessutom anlitas till maskin-» skrivning. Med hänsyn till att institutionen h a r ständig kontakt med allmänheten, uppehåller en stor, delvis internationell korrespondens och behöver arbetskraft för skötande av arkiv och räkenskaper, kan en anordning med ett kanslibiträde delat med annan institution eller hjälp genom en central skrivmaskinsbyrå vid universitetet ej avhjälpa den nu rådande bristen på arbetskraft. Stockholm. I n g a ö n s k e m å l h a för S t o c k h o l m s h ö g s k o l a s del till b e r e d n i n g e n .

framförts

Göteborg. De s a k k u n n i g a för G ö t e b o r g s h ö g s k o l a s f r a m t i d a s t ä l l n i n g u p p togo i e t a p p II av u p p r u s t n i n g s p r o g r a m m e t ett a n s l a g av 7 000 k r o n o r för t i l l ä g g s a v l ö n i n g åt i n n e h a v a r e n a v en p e r s o n l i g p r o f e s s u r i ä m n e t , före n a d m e d i n t e n d e n t s b e f a t t n i n g e n vid Göteborgs m u s e u m s a r k e o l o g i s k a avdelning.

119 Beredningen. För ett tillfredsställande bedrivande av forskning och undervisning i nordisk och jämförande fornkunskap vid Lunds universitet synes det mycket angeläget, att professorn avlastas en del av fältarbetet och det inre arbetet vid museet. För detta syfte föreslår beredningen inrättandet av en befattning som förste museiintendent i Ca 29 vid Lunds universitets historiska museum. Beredningen förutsätter, att i samband med inrättandet av denna befattning professorns i förhistorisk och medeltidsarkeologi undervisningsskyldighet utökas till vad gäller för professorer i allmänhet. Ytterligare en befattning som förste amanuens vid museet för nordiska fornsaker i Uppsala föreslogs av beredningen redan i betänkande II. Beredningen har nu ånyo uppfört denna befattning å sitt förslag. Med hänvisning till ämnesrepresentanternas ovan anförda motiveringar föreslår beredningen inrättandet av en befattning som kanslibiträde vid vartdera av museerna i Uppsala och Lund. Klassisk fornkunskap och antikens historia. Uppsala. Inga önskemål ha framförts till beredningen. Lund. Inga önskemål ha framförts till beredningen. Stockholm. Lärarrådet föreslår i petitaskrivelse inrättandet av en befattning som andre amanuens och ett med 2 500 kronor ökat kursanslag. Som motivering för detta sistnämnda önskemål anföres dels att högskolan har möjlighet att anordna en kurs i grekisk och romersk numismatik, vilket ämne saknar specialiserad representant i universitetens och högskolornas lärarkårer, dels att en kurs med examinatorier i forntidens historia, kultur och konst är önskvärd särskilt med hänsyn till blivande lärare. De sakkunniga för Stockholms högskola beräknade i etapp I av upprustningsprogrammet ett fast docentstipendium för ämnet. Göteborg. Inga önskemål ha framförts till beredningen. Beredningen föreslår inrättandet av en befattning som andre i ämnet vid Stockholms högskola och föreslår även höjning av get för angivna ändamål med 2 500 kronor.

amanuens kursansla-

Egyptölogi. Inga önskemål ha framförts till beredningen. Nordisk och jämförande folklivsforskning. Uppsala. Professor J. Sahlgren har i petitaskrivelse begärt inrättandet av en professur i nordisk och jämförande folklivsforskning, särskilt etnologisk, vid sidan av den befintliga professuren i nordisk och jämförande folklivsforskning, särskilt folkloristik. Professor D. Strömbäck har i pe-

120 t i t a s k r i v e l s e b e g ä r t i n r ä t t a n d e t av en b e f a t t n i n g som a n d r e a m a n u e n s v,d s e m i n a r i e t för n o r d i s k och j ä m f ö r a n d e folkslivsforskning. Som m o t i v e r i n g h ä r f ö r h a r p r o f e s s o r S t r ö m h ä c k i f r a m s t ä l l n i n g till b e r e d n i n g e n f r a m hållit, att a m a n u e n s e n bör h a till uppgift att b i t r ä d a ä m n e s r e p r e s e n t a n t e n i »en r a d p r a k t i s k t - v e t e n s k a p l i g a , till u n d e r v i s n i n g e n h ö r a n d e u p p g h t e r » . B l a n d dessa n a m n e s u p p b y g g a n d e t av ett s ä r s k i l t s e m i n a r i e b i b l i o t e k m e d de v i k t i g a s t e k u r s - och u p p s l a g s b ö c k e r n a . Ä m n e s r e p r e s e n t a n t e n a n ser, a t t l a n d s m å l s - och f o l k m i n n e s a r k i v e t s p e r s o n a l ej k a n a n v ä n d a s föi ifrågavarande ändamål. Lund. P r o f e s s o r Svensson i L u n d a n h å l l e r i p e t i t a s k r i v e l s e , a t t en av förste a m a n u e n s b e f a t t n i n g a r n a vid folklivsarkivet skall ä n d r a s till en förste a s s i s t e n t b e f a t t n i n g och h ä n v i s a r h ä r v i d bl. a. till ö n s k v ä r d h e t e n av a t t a v l a s t a ä m n e s r e p r e s e n t a n t e n i n s t i t u t i o n s u p p g i f t e r av r u t i n k a r a k t ä r . Stockholm. I f r a m s t ä l l n i n g till b e r e d n i n g e n h a r professor S i g u r d E r i x o n anfört följande: I Kungl. Maj:ts proposition till 1919 års riksdag nr 163 föreslogs riksdagen att som bidrag till professuren i nordisk och jämförande folklivsforskning och det till denna knutna Institutet för folklivsforskning bevilja 22 000:—. Det till 1949—50 föreslagna och av riksdagen sedermera fastställda beloppet utgjorde emellertid endast en del av vad som högskolan och museet ansett nödvändigt. De beräkningar som Humanistiska fakulteten och högskolans styrelse accepterat i samförstånd med Nordiska museets nämnd voro följande: Professor Förste amanuens Två kanslibiträden (Ca 11) Kontorsbiträde Lokalhyra m. m Materielanslag

Kronor 8

» Ä

» » Summa kronor

19 730 j 0,39 y± 45g 5 <>p,2 7 0,00 80K)0

50 510

Nordiska museet skulle enligt denna för institutionerna gemensamma pUan slå för hälften av kostnaden och högskolan för ()vn andra hälften.Det i 1919 Ars §tat§Verksproposition upptagna beloppet på 22 000 kronor understiger med C» 2.").-) kronor det belopp, som efter denna utgångspunkt skulle presteras av vardera parten, nämligen 28 255 kronor. Departementschefen antydde, alt delta nedbringande' av kostnaderna endast behövde vara temporärt. En förhöjning synes nu omedeJlbart vara behövlig för alt icke institutets organisation och arbetsmöjligheter allvarligt riskeras. I f r a m s t ä l l n i n g e n f r a m h å l l e s v i d a r e , att S t o c k h o l m s högskolas, styrelse och N o r d i s k a m u s e e t s n ä m n d för b u d g e t å r e t 1950/51 föreslagit, a t t Stockh o l m s h ö g s k o l a s k a l l s v a r a för 28 000 k r o n o r , u t g ö r a n d e k o s t n a d e r för avl ö n i n g åt förste a m a n u e n s , ett k a n s l i b i t r ä d e och t v å k o n t o r s b i t r ä d e n s a m t m a t e r i e l a n s l a g , m e d a n m u s e e t skulle s v a r a för 31 040 k r o n o r , i n n e f a t t a n de p r o f e s s o r s l ö n , l o k a l k o s t n a d e r och e x p e n s e r .

121 Beredningen vill erinra om att den i betänkande II förordade, att vid sidan av den på etnologi inriktade professuren vid Lunds universitet borde finnas en på folkminnesforskning inriktad professur vid Uppsala universitet i enlighet med vad departementschefen och statsutskottet tidigare uttalat. Detta förslag har nu förverkligats, och beredningen kan ej finna, att de nuvarande förhållandena göra det motiverat, att vid Uppsala universitet inrättas en professur i nordisk och jämförande folklivsforskning med samma inriktning som den lundensiska. Beredningen anser att ej heller de övriga för detta ämne framförda önskemålen äga den angelägenhetsgrad, att beredningen under nuvarande statsfinansiella läge kan framföra mera vittgående förslag än de i betänkande II framlagda. Allmän och jämförande etnografi. Stockholm. För Stockholms högskola har framförts önskemål om höjning av arvodet till läraren i allmän och jämförande etnografi från 4 000 till 5 000 kronor. Göteborg. De sakkunniga för Göteborgs högskolas framtida ställning upptogo i etapp II av upprustningsprogrammet en med intendentskapet för Göteborgs museums etnografiska avdelning förenad personlig professur. Beredningen hänvisar beträffande inrättandet av en professur vid Göteborgs högskola till vad som anfördes i betänkande II. Frågan om arvodet åt läraren i Stockholm har beredningen icke under nuvarande förhållanden ansett sig kunna upptaga till prövning. Musikhistoria. Uppsala. I framställning till beredningen har professor Moberg framfört önskemål om inrättande av ett preceptorat i musikteori. Han hänvisar därvid till att han i petitaskrivelse hemställt om ett kursanslag om 5 000 kronor för tillgodoseende av den elementära undervisningen i musikteori. Vidare anför h a n : Musikteorien är emellertid en viktig del av musikforskningen även som en självständig gren. Med den enorma utvecklingen som ägt rum även där under senare år kan det ej fordras av ämnesrepresentanten för det historiskt orienterade området, att han skall ha möjlighet till levande kontakt med ämnets spekulativ-teoretiska, akustiska, fysiologiska och psykologiska grenar. Dessa äro likväl av utomordentlig vikt, t. ex. musikpsykologien för musiklivet i dess helhet, och det framstår för mig såsom ett trängande önskemål, att desamma måtte bli företrädda av en högt kvalificerad lärare, som är i stånd att bedriva självständiga forskningar därinom och meddela högre undervisning åt dem som önska uppnå högsta betyget i fil. kand.cx. el. bedriva licentiatstudier inom denna speciella gren av ämnet. Det är uppenbart, att en så högt kvalificerad kraft som kräves härvidlag ej kan avlönas med 5 000 kr. utan bör inta ställningen såsom laborator el. preceptor.

122 Professor Moberg begär vidare inrättandet av en befattning som förste amanuens vid sidan av den existerande tredje amanuensbefattningen. Den sistnämnde skulle därvid anlitas för bibliotekets skötsel, medan den förstnämnde befattningshavaren skulle svara för uppgifterna i samband med undervisningen och institutionens skötsel. Slutligen uttrycker professor Moberg önskemål om skrivhjälp motsvarande minst en halvtidstjänst. Lund. Vid överläggningar med en delegation av beredningen har från studentrepresentanter framförts önskemål om inrättande av en lärarbefaltning i musikhistoria vid Lunds universitet. Beredningen anser sig för undervisningen i musikteori vid Uppsala universitet endast kunna föreslå ett kursanslag om 4 000 kronor. I stället för genom inrättande av ytterligare en amanuensbefattning och en halvtidsbefattning för skrivhjälp bör institutionens personalbehov enligt beredningens uppfattning lämpligast tillgodoses genom omvandling av den nuvarande tredje amanuensbefattningen till en befattning som förste amanuens, varjämte en befattning som halvtidsanställt kanslibiträde i lönegrad Ce 11 bör inrättas. Det synes visserligen i och för sig vara motiverat att ett så väsentligt humanistiskt ämne som musikhistoria blir representerat även vid Lunds universitet, men med hänsyn till att institutionen i Uppsala ännu ej är utbyggd synes inrättandet av en lärarbefattning i Lund ännu någon tid få anstå. Teaterhistoria. Stockholm. Drottningholms teatermuseums bibliotek och bildarkiv vid Linnégatan fungerar som institution för ämnet. Utom professorn i ämnet tjänstgör vid museet en andre intendent och ett relativt stort antal arkivarbetare. Lärarrådet framhåller i petitaskrivelse för budgetåret 1951/52 bl. a. följande: Med den omfattning verksamheten numera erhållit har det visat sig nödvändigt att professuren i teaterhistoria utrustas med erforderlig assistenthjälp. Antalet studerande, som ägna sig åt teaterhistoria, har ökat undan för undan och omfattar nu inemot 30. De bibliotekstekniska och museala tjänsteåligganden, som åvila andre intendenten, äro till art och omfattning så krävande att det synes oundgängligt, med tanke på att till dessa uppgifter kommer vägledning av de studerande i museets och bibliotekets samlingar, att vid hans sida ställes en andre assistent. Detta synes desto mer av behovet påkallat som de studerande äro hänvisade att inläsa en stor del av kursen inom själva bibliotekslokalen, då åtskilliga kursböcker icke finnas tillgängliga i andra exemplar än där befintliga, något som självfallet kräver ständig övervakning. Institutet hålles öppet varje dag kl. 9—17 året runt och efter anmodan även på kvällarna. Andre intendenten, vilken nu ansvaret för övervakningen huvudsakligen åvilar, är emellertid bunden alt tillbringa en stor

123 del av tjänstetiden vid museet på Drottningholm. I sådant fall finnas på biblioteket, frånsett den tid professorn själv kan tillbringa där, endast okvalificerade, ofta i svenska språket okunniga arkivarbetare utan kännedom om bokbeståndet. Lärarrådet hemställer, att en befattning som andre assistent i teaterhistoria inrättas. Beredningen finner att tillräckliga skäl visserligen anförts för inrättandet av en ny befattning i ämnet, men anser att de anförda arbetsuppgifterna blott motivera en befattning som andre amanuens; beredningen föreslår inrättandet av en sådan befattning. Religionshistoria. Uppsala. Inga önskemål ha framförts till beredningen. Lund. Humanistiska sektionen hemställer i petitaskrivelse om omändring av den befintliga, för teologiska och filosofiska fakulteterna gemensamma befattningen som biträdande lärare i religionshistoria till ett preceptorat i religionshistoria inom filosofiska fakulteten. Sektionen framhåller, att ett motsvarande preceptorat inrättats vid Uppsala universitet och att behovet att få undervisningen i religionshistoria uppdelad på två lärostolar är fullt så stort för Lunds universitet. Särskilt framhålles, att en biträdande lärarbefattning icke tillför filosofiska fakulteten en självständig ämnesrepresentant och att anställningens tillfälliga art ej kan locka kvalificerad kraft. Stockholm. Inga önskemål ha framförts till beredningen. Beredningen föreslog i betänkande II inrättandet av ett preceptorat i ämnet vid Lunds universitet, och beredningen har ånyo uppfört denna befattning på sitt förslag. Nordiska språk. Uppsala. Professorerna Jansson och Lundahl framhålla i framställning till beredningen, att en professur i svensk dialektforskning bör inrättas i Uppsala, »där omfattande samlingar av dialektmaterial från skilda delar av Sverige finnas». I framställningen anföres vidare följande angående behovet av en förste assistent vid institutionen för nordiska språk: En förste assistent är ett minimum av den ytterligare arbetskraft, som behöves vid Institutionen för Nordiska språk. Vid institutionen finnes f. n. en förste amanuens, men det arbete, som åligger denne, är enligt vad erfarenheten visat alltför omfattande för att kunna skötas av honom ensam. I hans uppgifter ingå uppsikt över biblioteket, katalogisering, registreringsarbeten, iordningställande av underlag för seminarieövningar, föreläsningar, biträde vid undervisningen o. s. v. Viktiga registreringsarbeten, som planerats inom institutionen för att vara de studera-

124 de till hjälp i deras studier och avhandlingsarbeten, ha icke kunnat utföras. Vårterminen 1950 erhöll institutionen ett anslag å 2 000 kronor för anställande av extra arbetskraft och för höstterminen 1950 har för sagda ändamål begärts samma anslag. I p e t i t a s k r i v e l s e h a ä m n e s r e p r e s e n t a n t e r n a f r a m f ö r t ö n s k e m å l o m inr ä t t a n d e av ett l e k t o r a t i i s l ä n d s k a . I s k r i v e l s e n f r a m h å l l e s , a t t u n d e r v i s n i n g i m o d e r n i s l ä n d s k a e n d a s t u n d a n t a g s v i s f ö r e k o m m i t i Sverige, och a t t d e t t a ä r en a l l v a r l i g b r i s t i n o m ä m n e t n o r d i s k a s p r å k . Bl. a. f r a m h å l l e s , a t t s v e n s k a n vid I s l a n d s u n i v e r s i t e t h a r en betydligt m e r g y n n a d s t ä l l n i n g ä n i s l ä n d s k a n i Sverige. Lund. I p e t i t a s k r i v e l s e för b u d g e t å r e t L i n d q v i s t och L j u n g g r e n f ö l j a n d e :

1951/52 a n f ö r a

professorerna

I petitum till 1950 års riksdag ha undertecknade hemställt om inrättande av en förste- och en tredjeamanuensbefattning vid seminariet för nordiska språk. Kanslern för rikets universitet tillstyrkte inrättandet av försteamanuensbefattningen, medan statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet icke såg sig i stånd att vid detta tillfälle upptaga vårt petitum. Vår framställning motiverades bl. a. med det allt större behovet av arbetskraft för effektiv tillsyn och skötsel av nordiska seminariets ganska dyrbara bibliotek, för biträde åt de studerande, uppläggande av samlingar av studiematerial, iordningställande av övningstexler, biträde vid övningar, tjänstekorrespondens m. m. Fr. o. m. den 1 september 1949 erhöll ämnet nordiska språk en egen institution i en av Lunds universitet förhyrd större villa, vilken under höstens lopp inreddes och togs i bruk för ändamålet. Institutionen omfattar nu ett större biblioteks- och seminarierum med 20 arbetspllatser, ytterligare en biblioteksavdelning, två professorsrum, två forskar- och amanuensrum med sammanlagt G arbetsplatser, ett apparatrum utrustat med bl. a. läsapparat för mikrofilm, ett rum för arkivering av seminarieuppsatser m. m., ett rum för ortnamnssamlingar m. m., i vilket en tråddiktafon installerats, som flitigt användes av universitetslektorn i svenska språket vid hans undervisning i muntlig framställning. Ett mikrofilmarkiv håller på att uppläggas — bl. a. h a r institutionen i samarbete med andra institutioner igångsatt mikrofotografering av material i Rigsarkivct i Köpenhamn rörande Skåne, Halland och Blekinge, vilket är nödvändigt att ha tillgång till vid de vid institutionen bedrivna undersökningarna över sydsvenska ortsnamn. Antalet antecknade studiebesök är i jämn stegring och uppgår för tiden 21/11 1949, då institutionen öppnades för de studerande, till mitten av mars 1950 till mellan 800 och 900. Det torde av det sagda framgå att behovet av de begärda två amanuensbefattningarna är verkligt trängande. Under innevarande läsår h a r institutionen ur fonden av besparade docentstipendiemedel erhållit medel till avlönande av en andre och en tredje amanuens, och vi måste uppenbarligen pröva denna utväg även för läsåret 1950—51. Under året vunna erfarenheter visa emellertid, att andre amanuensbefattningen bör utbytas mot en försteamanuenstjänst. I s ä r s k i l d f r a m s t ä l l n i n g till b e r e d n i n g e n h a r p r o f e s s o r L j u n g g r e n utt r y c k t ö n s k e m å l o m ett skriv- och e x p e d i t i o n s b i t r ä d e för h a n d h a v a n d e av l ö p a n d e g ö r o m å l , r e n s k r i v n i n g , b i t r ä d e vid s k ö t s e l n av b i b l i o t e k e t och det mikrofilmarkiv, som börjat bildas. Stockholm. De s a k k u n n i g a för S t o c k h o l m s h ö g s k o l a s e k o n o m i s k a för-

125 hållanden upptogo i första etappen av upprustningsprogrammet dubblering av professuren, inrättande av ytterligare ett docentstipendium utöver det redan befintliga samt inrättande av lektorat i svenska, danska och norska. I andra etappen upptogs en förste assistent- och en tredje amanuensbefattning. I sin petitaskrivelse för budgetåret 1950/51 anförde humanistiska fakulteten, att den helst skulle velat framlägga förslag om en ny professur i nordiska språk, särskilt svenska språket, redan från och med den 1 juli 1950, men att den med hänsyn till det statsfinansiella läget nöjde sig med att föreslå inrättande av ett preceptorat, under uttryckligt framhävande av att detta önskemål var ett av fakultetens angelägnaste. Förslaget upptogs icke i proposition till 1950 års riksdag. I sina petita till 1951 års riksdag har fakulteten nöjt sig med att upptaga en befattning som biträdande lärare. Ämnesrepresentanten har mycket starkt understrukit behovet av en ökning av lärarkrafterna och framhållit, att genom en sådan studietiden för ämbetsexamen skulle kunna förkortas och antalet licentiatexamina och doktorsdisputationer ökas, genom att det utmärkta elevmaterialet på licentiatseminariet bättre skulle kunna tillvaratagas. I lärarrådets petitaskrivelse upptages vidare höjning av kursanslaget från 5 000 till 8 000 kronor. Härom anföres följande: Vid Stockholms högskola finnes intet universitetslektorat i svenska språket. Högskolan har i stället inriktat sig på att anordna likvärdig undervisning genom kurser av olika specialister. Tack vare de möjligheter som stå till buds i Stockholm har detta kunnat ske på ett fullt tillfredsställande sätt och för en betydligt lägre kostnad än motsvarande undervisning vid statsunivcrsiteten. För att någorlunda tillfredsställande uppehålla den undervisning av blivande modersmålslärare, som åligger högskolan (antalet elever är ungefär lika stort som vid Universiteten), erfordras enligt fakultetens mening följande kursanslag, nämligen: propedeutisk språkhistorisk kurs 2 500 kurs i dialeklkänncdom (av tjänsteman vid landsmålsarkivet i Uppsala) 500 kurs i modersmålets skriftliga behandling (normativ stilistik) 2 500 kurs i litterär stilanalys (jämte ett under hela läsåret pågående proseminarium) 2 500 8 000 Göteborg. De sakkunniga för Göteborgs högskolas framtida ställning upptogo i etapp I av upprustningsprogrammet ett docentstipendium, en lektor i danska och en i norska samt ett kursanslag om 6 000 kronor. I etapp II upptogs ett pedagogiskt lektorat i svenska samt ytterligare kursanslag om 1 000 kronor. I styrelsens petita för budgetåret 1951/52 upptages ett docentstipendium.

126 Beredningen. I betänkande II föreslog beredningen inrättande vid Lunds universitet av en professur i nordiska språk, särskilt landsmålsforskning. Beredningen har icke funnit, att tillräckliga skäl föreligga för att en sådan professur hellre borde inrättas vid Uppsala universitet och därigenom antalet professurer i nordiska språk vid detta universitet bli fyra mot två i Lund. Beredningen vill starkt understryka angelägenheten av en förstärkning av lärarkrafterna i nordiska språk vid Stockholms högskola. Bedan i betänkande II uttalade sig beredningen för en dubblering av professuren i nordiska språk vid Stockholms högskola; beredningen anser det angeläget, att denna dubblering omedelbart kommer till stånd; varje annan lösning måste betraktas som otillfredsställande. Beredningen har således upptagit inrättandet av en professur i nordiska språk, särskilt svenska språket, vid Stockholms högskola på sitt förslag. En höjning av kursanslaget vid Stockholms högskola till 8 000 kronor synes även angeläget, men om en professur omedelbart inrättas synes denna höjning kunna anstå. Även andra förstärkningar äro för detta ämnes del angelägna; särskilt bör framhävas behovet av ytterligare ett docentstipendium i ämnet. Dessa andra önskemål böra emellertid tillgodoses efter professurens dubblering. För Göteborgs högskolas del synes det vara mycket angeläget, att ett docentstipendium inrättas för ämnet, och beredningen föreslår, att så omedelbart blir fallet. I betänkande II föreslog beredningen, att vid Uppsala universitet skulle finnas en förste assistent- och en tredje amanuensbefattning i nordiska språk. Med fasthållande av denna ståndpunkt föreslår beredningen, att befattningen som förste amanuens vid institutionen i Uppsala omvandlas till en förste assistentbefattning och att en tredje amanuensbefattning nyinrättas. För institutionen i Lund föreslår beredningen med hänvisning till ämnesrepresentantens motivering en befattning som förste amanuens och en som tredje amanuens. Förste amanuensbefattningen torde sedermera böra omvandlas till en assistentbefattning. Romanska

språk.

Uppsala. I petitaskrivelse begär professor Falk förverkligande av principbeslutet om dubblering av professuren genom inrättande av en professur i franska språket och litteraturen. Ämnesrepresentanten har särskilt framhållit, att det finns grundad anledning antaga, att kompetenta sökande finnas, och att den arbetsbörda, som nu åvilar professorn i romanska språk, är mycket betungande. I framställning till beredningen har professor Falk framhållit behovet av en biträdande lärare eller pedagogisk lektor, ett önskemål som dock

127 m å s t e k o m m a i a n d r a h a n d efter det o m d u b b l e r i n g av p r o f e s s u r e n . I petitaskrivelse har humanistiska sektionen hemställt om inrättande av ett p e r s o n l i g t , icke t i d s b e g r ä n s a t f o r s k a r s t i p e n d i u m å t d o c e n t e n C a r i n F a h l i n . Som m o t i v e r i n g h a r a n f ö r t s f ö l j a n d e : Docenten i romanska språk vid Uppsala universitet Carin Fahlin har bakom sig en rik vetenskaplig produktion, som omfattar ett trettiotal skrifter (varav bortåt tjugofem tryckta eller under tryckning) inom en mångfald språkområden såsom det franska, spanska, katalanska, portugisiska och italienska. Betänker man, att hon icke bara varit verksam som lingvist utan även inom det franska språkområdet som filolog, cl. v. s. texlutgivare och texttolkare och som litteraturhistoriker, blir man i sanning imponerad av denna mångsidighet. För sin forskning, om vars höga halt bifogade fyra utlåtanden av professorerna Falk och Lombard vittna, tilldelades doc. Fahlin ett forskarstipendium den 1 december 1949. Om denna forskning i och för sig är imponerande blir den det ännu mera i betraktande av en svår sjukdom, kronisk ledgångsreumatism, som i hög grad inskränkt hennes rörelseförmåga. För sin utkomst är docent Fahlin beroende av försvärvsarbete, men på grund av sjukdomen äro hennes möjligheter till ett sådant begränsade. Hennes den 1 oktober 1942 tilldelade docentstipendium utgick definitivt den 30 september 1949. Dessförinnan hade doc. Fahlin sökt ett lektorat i franska och engelska vid Kungsholms allmänna läroverk men förklarades icke behörig, »enär hon icke genomgått föreskriven provårskurs och icke styrkt sig vara fri från sjukdom och lyte, som göra henne olämplig för lärarkallet». Det var i denna tryckta belägenhet doc. Fahlin tillgrep utvägen att direkt vända sig till Konungen i en underdånig skrivelse den 3 december 1949. I denna anhåller hon att de möjligheter måtte prövas som kunde leda till inrättande, helst vid Uppsala universitet, av en sådan tjänst, där hennes utbildning och mångåriga, väl vitsordade forskar- och akademiska lärarverksamhet kunde komma till sin rätt. Skrivelsen remitterades till humanistiska sektionen, som då ansåg, att den icke borde föranleda någon omedelbar åtgärd, eftersom doc. Fahlin just tilldelats ett extra forskarstipendium. Detta forskarstipendium är emellertid kortvarigt och utgår den 30 november 1950. Frågan kan sägas ha blivit aktuell, och humanistiska sektionen vill nu icke underlåta att taga den i övervägande och yttra sig om densamma. Vad som inom ämnet Romanska språk är mest av behovet påkallat är enligt sektionens mening inrättandet av den i princip beslutade professuren i franska språket och litteraturen, vars blivande innehavare skulle vara den nuvarande professorn i romanska språk behjälplig med examination. Att innan detta trängande behov blivit fyllt inrätta en annan ordinarie tjänst av preceptorat- eller liknande natur, anser sektion för sin del icke vara lämpligt. Doc. Fahlin h a r avlagt alla sina akademiska examina vid Uppsala universitet, där hon disputerat och fullgjort en väl vitsordad docentstipendietjänstgöring under sju år. Det bör vara universitetet angeläget, att doc. Fahlin, vilken på grund av sin sjukdom ej kan tänkas erhålla betryggande förvärvsarbete, måtte beredas sådana utkomstmöjligheter, som stå i överensstämmelse med hennes anlag, fallenhet och utbildning. Hennes imponerande forskargärning h a r redan förskaffat henne ett forskarstipendium.

128 Då det gäller att trygga doc. Fahlins utkomst ligger förslaget nära till hands, att detta forskarstipendium göres beständigt. Lund. Inga nya önskemål ha framförts till heredningen beträffande romanska språk i Lund. Stockholm. De sakkunniga för Stockholms högskolas ekonomiska förhållanden upptogo i etapp I dubblering av professuren, inrättande av två fasta docentstipendier för ämnet, inrättandet av ett pedagogiskt lektorat och ett lektorat i spanska. I andra etappen upptogs en förste amanuensbefattning. Göteborg. De sakkunniga för Göteborgs högskolas framtida ställning upptogo i etapp I ett docentstipendium och ett kursanslag om 3 000 kronor, i etapp II dubblering av professuren, ett andra docentstipendium, en pedagogisk lektor, ytterligare en infödd lektor i franska och en lektor i spanska. Beredningen förordade i betänkande II att särskilda professurer i franska språket och litteraturen inrättades vid samtliga lärosäten. Principbeslut om inrättande av dylika professurer har fattats för Uppsala och Lunds universitets del. Dylika principbeslut böra fattas även för Stockholms och Göteborgs högskolor. Enligt beredningens uppfattning bör omedelbart en av de förordade fyra nya professurerna komina till stånd. Detta bör bli fallet vid Uppsala universitet, varifrån framställning om principbeslutets förverkligande föreligger. I betänkande II föreslogs inrättandet av universitetsleklorat (»pedagogiska lektorat») i franska språket. I proposition nr 272 till 1947 års riksdag uttalade departementschefen, att beredningens ifrågavarande förslag — som även gällde engelska och tyska språken — borde behandlas i samband med utredningen om en omläggning av lärarutbildningen. Sedermera har 1946 års skolkommission i sitt principbetänkande i samband med behandlingen av lärarutbildningen föreslagit inrättandet vid universiteten och högskolorna av dylika universitetslektorat i flertalet skolämnen (SOU 1948:27, s. 411 f.). I sitt betänkande V har universitetsberedningen i samband med utredningen av möjligheterna av att förkorta och effektivisera lärarutbildningen i moderna språk erinrat (s. 143) om sitt tidigare förslag i fråga om pedagogiska lektorat. Då nu frågan om lärarutbildningens anordnande utretts, har beredningen upptagit inrättandet av fyra universitetslektorat i franska språket, ett vid vartdera lärosätet, på sitt förslag. Beredningen vill understryka vikten för en effektivisering av lärarutbildningen av att dessa befattningar utan dröjsmål inrättas. Vidare vill beredningen erinra om vad som i betänkande II anfördes om möjligheten att göra ifrågavarande befattningar till halvtidstjänster. De för inrättandet av ett personligt forskarstipendium vid Uppsala uni-

versitet åt docenten Carin Fahlin framförda skälen har beredningen funnit starka, och beredningen vill därför, under erinran om sitt i betänkande II framförda förslag till påbyggnad på forskarstipendierna, föreslå inrättande i enlighet med sektionens förslag av nämnda forskarstipendium. Engelska språket. Uppsala. Professor Tengstrand har i framställning till beredningen starkt framhållit behovet av att engelska seminariets och amerikanska institutets bibliotek får sakkunnig skötsel. »Efter separationen från dåvarande humanistiska seminariebiblioteket S:t Larsgatan 2 ha kataloger uppgjorts och kompletterats av arkivarbetare utan nödig utbildning och befinna sig i otillfredsställande skick. Biblioteket har nu en omfattning som torde motivera anställandet av 1 bibliotekarie med heltidstjänst.» I pctitaskrivelse har professor Liljegren begärt inrättandet av en befattning som förste assistent. Denne assistent skulle handha viss elementär undervisning som komplettering till den engelske lektorns, främst stilkurser. Lund. Professor Arngart har i petitaskrivelse för budgetåret 1951/52 hemställt om inrättande av en befattning som förste amanuens vid engelska seminariet och därvid anfört följande: I Kungl. Maj:ts proposition år 1947 nr 272 har statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet tillstyrkt, att arvoden anvisas för anställande av en förste amanuens vid Vartdera av seminarierna för romanska språk och engelska språket vid universitetet i Uppsala (sid. 153) samt en förste amanuens i tyska språket vid vartdera universitetet (sid. 155), vilket av Riksdagen beviljats. Anslag har sedermera ytterligare beviljats för en förste amanuensbefattning vid seminariet för romanska språk vid universitetet i Lunk 1945 års universitetsberedning har i sitt betänkande, del II, förordat inrättandet av en förste amanuensbefattning även vid engelska seminariet i Lund (SOU 1946: 81, sid. 102) men ställt detta i samband med lokalfrågans lösande. För närvarande är följaktligen engelska seminariet vid Lunds universitet det enda av ovan berörda seminarier, som saknar en amanuens, under det att seminarierna för romanska språk och tyska språket vid båda universiteten samt engelska seminariet i Uppsala redan erhållit vartdera en förste amanuens, engelska seminariet i Uppsala dessutom en tredje amanuens. Att en förste amanuens är av behovet påkallad även vid engelska seminariet i Lund har vitsordats av universitetsberedningen (betänkandet, sid. 102). Behovet av en sådan framgår även av det stora antalet studerande i ämnet och av seminariearbetets omfattning (för närvarande 5 avdelningar med tillsammans omkring 125 deltagare). Redan nu kan arbetsplats för en amanuens anordnas i anslutning till germanska seminariets lokaler. Då institutionsfrågan för engelska språket blir löst, vilket väntas kunna ske från och med höstterminen 1951, blir en förste amanuensbefattning även för detta ämne nödvändig. Stockholm. De sakkunniga för Stockholms högskolas ekonomiska förhållanden upptogo i etapp I dubblering av professuren (vilket förslag nu förverkligats genom beslut av 1950 års riksdag), ett docentstipendium, ett 9 — Uniuersitet VI

130 p e d a g o g i s k t l e k t o r a t och ett l e k t o r a t för u t l ä n d s k i n n e h a v a r e . I e t a p p II u p p t o g o s y t t e r l i g a r e ett d o c e n t s t i p e n d i u m s a m t en f ö r s t e a m a n u e n s . Göteborg. De s a k k u n n i g a för Göteborgs h ö g s k o l a s f r a m t i d a s t ä l l n i n g u p p t o g o i e t a p p I ett d o c e n t s t i p e n d i u m och ett k u r s a n s l a g och i e t a p p II d u b b l e r i n g av p r o f e s s u r e n , ett a n d r a d o c e n t s t i p e n d i u m , en p e d a g o g i s k lekt o r s a m t y t t e r l i g a r e en u t l ä n d s k l e k t o r . H ö g s k o l a n s s t y r e l s e h a r i p e t i t a för b u d g e t å r e t 1951/52 u p p t a g i t i n r ä t t a n det av ett d o c e n t s t i p e n d i u m s a m t ett l e k t o r a t i a m e r i k a n s k filologi. Som m o t i v e r i n g för d e t t a s i s t n ä m n d a förslag h a r ä m n e s r e p r e s e n t a n t e n , p r o f e s sor B e h r e , a n f ö r t f ö l j a n d e : Studiet av det engelska språket vid våra universitet och högskolor h a r sedan gammalt fvarit inriktat på brittisk standardengelska, brittisk litteratur och kultur samt brittiska samhällsförhållanden. Ett undantag utgör numera Uppsala universitet, där inrättandet av ett amerikanskt institut och anställandet, för längre eller kortare tid, av amerikanska lärare skapat möjligheter för undervisning även i amerikansk litteratur och amerikanska förhållanden. Vid Göteborgs högskola finns för närvarande intet föreskrivet beträffande kursfordringarna i amerikansk engelska. Dock medgives den studerande för högsta betyg i fil. kand.-examen rätt att under vissa förutsättningar »ersätta lämpliga delar av kursen i litteraturhistoria, realia och historia med arbeten ur den amerikanska litteraturen och historien». I Göteborg liksom i Stockholm och Lund torde de engelskstuderande i regel medtaga några amerikanska arbeten i sin litteraturförteckning samt en eller annan handbok med uppgifter om olikheterna mellan amerikansk och brittisk engelska. I intetdera fallel kan studierna anses i nämnvärd grad befordra kunskapen om amerikansk litteratur och amerikanska språkvanor. De skönlitterära arbeten som läsas är ofta icke representativa för amerikanskt väsen och amerikansk kultur, och de i handböckerna (t. ex. Mencken, The American Language) som talspråksformer betecknade vulgärismerna kan leda till allvarliga missförstånd: att kalla vulgärspråket i Amerika för amerikanska är lika oriktigt som att göra cockneyn till standardengelska. Det vore helt visst oriktigt att för våra blivande lärare frångå kravet på ett vårdat brittiskt-engelskt uttal och på en god kännedom om moderlandets litteratur och samhällsförhållanden. Å andra sidan vore det en allvarlig brist i den akademiska undervisningen i engelska att bortse från de kulturella värden och impulser som förmedlas genom amerikansk litteratur och representanter för amerikansk kultur. Det är en angelägen uppgift för undervisningen i engelska vid Göteborgs högskola dels att ge samtliga studerande i engelska en god inblick i amerikanskt språk och amerikansk litteratur och kultur, dels att bereda möjlighet för de studerande för fil. kand.examen (framför allt »journalistexamen»), som så önska, att under sakkunnig ledning ge sina studier i engelska en mer eller mindre utpräglad amerikansk inriktning. För dessa ändamål föreslås för budgetåret 1950/51 inrättandet, vid sidan av det hittillsvarande engelska lektoratet, av ett lektorat i amerikansk filologi med skyldighet för innehavaren att hålla föreläsningar och seminarier över amerikansk litteratur och kultur, amerikanska samhällsförhållanden och amerikanska uttalsoch språkvanor. Som förhållandena i Uppsala visat, kan i lyckliga fall den amerikanske lektorn även användas för andra uppgifter inom undervisningen i engelska (såsom konversation, uppsatsskrivning o. d.).

131 Beredningen. Professurerna i engelska ha nu dubblerats vid Uppsala universitet och Stockholms högskola, medan för Lunds universitet principbeslut om inrättande av en professur i engelska språket och engelsspråkig litteratur föreligger. Motsvarande principbeslut bör nu fattas för Göteborgs högskolas del i enlighet med vad beredningen anförde i betänkande II. Inrättandet av ett docent stipendium i engelska vid Göteborgs högskola synes mycket angeläget, och beredningen föreslår att detta omedelbart kommer till stånd. Med hänvisning till betänkandena II och V och till vad ovan anförts i samband med romanska språk har beredningen uppfört inrättandet av ett universitetslektorat (»pedagogiskt lektorat») i engelska vid vart och ett av de fyra lärosätena bland de förslag, som nu omedelbart böra förverkligas. Vid inrättande av dessa lektorat torde den för Uppsala begärde assistenten åtminstone tills vidare kunna umbäras. I betänkande II förordade beredningen en dubblering av de engelska lektoraten för infödda lektorer vid samtliga lärosäten. Det borde lämnas till vederbörande sektions eller fakultets avgörande huruvida det ena av lektoraten borde besättas med en amerikansk innehavare. Vad beredningen i betänkande V (s. 142) anförde om betydelsen av undervisning i små grupper för infödd lärare understryker ytterligare vikten av en sådan förstärkning av lärarkrafterna; såvida icke utlandsvistelse i större skala kap organiseras för de studerande (jfr s. 243 ff.) torde i själva verket ytterligare förstärkning av de infödda lärarkrafterna utöver vad beredningen i betänkande II föreslagit bli erforderlig. För närvarande finns vid 'Uppsala universitet två lektorat i engelska, varav det ena är besatt med amerikansk innehavare, vid Lunds universitet två lektorat i engelska och vid värdera av Stockholms och Göteborgs högskolor ett lektorat i engelska. Med hänvisning till vad här anförts samt till ämnesrepresentantens ovan återgivna motivering föreslår beredningen, att vid Göteborgs högskola inrättas eji universitetslektorat i amerikanska språket och litteraturen, avsett att besättas med amerikansk innehavare. För ett inrättande av ett dylikt lektorat vid Göteborgs högskola talar utom undervisningens behov även allmänkulturella skäl. En förstärkning av de infödda lärarkrafterna torde inom kort böra komma till stånd även vid Stockholms högskola. Med hänvisning till betänkande II och till ämnesrepresentantens ovan återgivna motivering föreslår beredningen inrättande vid Lunds universitet av en befattning som förste amanuens. Däremot anser sig beredningen icke under nuvarande förhållanden kunna förorda inrättandet av en ny amanuensbefattning för bibliotekets skötsel i Uppsala, då där redan finnas två amanuensbefattningar för ämnet engelska.

132 Tyska språket. Uppsala. Inga nya önskemål ha framförts till beredningen. Lund. Inga nya önskemål ha framförts till beredningen. Stockholm. De sakkunniga för högskolans ekonomiska förhållanden upptogo i etapp I av upprustningsprogrammet ett docentstipendium och ett pedagogiskt lektorat samt i etapp II en förste amanuens. Göteborg. De sakkunniga för Göteborgs högskolas framtida ställning upptogo i etapp I ett docentstipendium (som sedan tillkommit) och ett kursanslag om 3 000 kronor, i etapp II en pedagogisk lektor i tyska språket och en infödd lektor i holländska språket. Beredningen föreslår, med hänvisning till betänkandena II och V och till vad ovan anförts i samband med romanska språk, att ett iiniversiletslektorat (»pedagogiskt lektorat») i tyska språket omedelbart inrättas vid vart och ett av de fyra lärosätena. Undervisningens behov torde inom kort nödvändiggöra inrättandet av ett docentstipendium i ämnet vid Stockholms högskola. Slaviska språk. Uppsala. Professor Gunnarsson har i petitaskrivelse begärt inrättandet av en befattning som tredje amanuens och som motivering härför anfört följande: I 1945 års universitetsberednings betänkande II upptogs för ämnet slaviska språk bl. a. en förste amanuensbefattning. Under hänvisning till kanslerns mening, att den av beredningen förordade tjänsten borde utbytas mot en andra amanuenstjänst »med hänsyn till att för seminarier av motsvarande storlek» sådana tjänster avsetts, framlade departementschefen proposition på en andre amanuensbefattning. Den sålunda av riksdagen beviljade befattningen har emellertid visat sig vara otillräcklig och torde bli det i ännu högre grad sedan slaviska språk i höst inflyttar i institutionsmässiga lokaler omfattande 6 rum samt ett med tyska språket delat sammanträdesrum. Den nuvarande andre amanuensen är helt upptagen med katatogiseringsarbeten och jag måste räkna med en betydande eftersläpning för avsevärd tid framöver. Någon tid övrig för att biträda med löpande korrespondens m. ni. har det icke blivit. På grund av dessa omständigheter får jag vördsamt anhålla, att sektionen i sina petita ville upptaga en tredje amanuensbefattning för slaviska språk som en komplettering till den redan befintliga andre amanuensbefattningen. För arbetsuppgifternas fördelning anser jag det vara rationellare med en andre och en tredje amanuens än med blott en förste amanuens. Lund. Inga nya önskemål ha framförts till beredningen. Stockholm. Inga nya önskemål ha framförts till beredningen. Göteborg. T. f. preceptorn, docent Gunnar Jacobsson har för beredningen anmält behov av ett lektorat i ryska språket eller två assistentbefatt-

133 n i n g a r i slaviska språk. Av hänsyn till nuvarande ekonomiska förhållanden vill han dock ej begära att dessa befattningar omedelbart inrättas. De sakkunniga för högskolans framtida ställning upptogo, utöver vad t. f. preceptorn nu begärt, i andra etappen preceptoratets ombildning till professur, ett docentstipendium i slaviska språk och en infödd lektor i polska. Beredningen föreslår, med hänvisning till vad ämnesrepresentanten anfört, inrättandet av en befattning som tredje amanuens vid seminariet för slaviska språk vid Uppsala universitet. Motsvarande seminarium vid Lunds universitet saknar helt amanuenspersonal, och beredningen förutsatte i betänkande II, att sådan personal skulle bli behövlig även där. Med hänsyn till att önskemål ej framställts om nya befattningars omedelbara inrättande har beredningen ej upptagit amanuenspersonal för Lunds del på sitt förslag, men vill framhålla, att sådan inom kort torde bli erforderlig. Ej heller har beredningen nu upptagit en förstärkning av lärarkrafterna vid Göteborgs högskola på förslaget, men vill understryka vikten av att en sådan snarast möjligt kommer till stånd. ' Klassiska språk. Uppsala. Professorerna Svennung och Björck ha i petitaskrivelse begärt inrättandet av en för ämnena latin och grekiska gemensam biträdande lärarbefattning. Som motivering härför har framhållits att behovet av elementärare undervisning i de båda ämnena i växande grad gör sig gällande och att risk finnes, att de akademiska lärarnas verksamhet i alltför stor utsträckning måste ägnas åt dylika kurser. Professorerna Svennung och Björck ha vidare i framställning till beredningen begärt inrättandet av en förste amanuenstjänst vid institutionen för klassisk filologi. Härvid har anförts följande: Vad åter angår den av oss begärda förste amanuensbefattningen, vilja vi framhålla, att erfarenheterna ådagalagt behovet därav, i det nämligen åtskilliga arbeten, som hade kunnat utföras av en amanuens, hava fått bero eller utföras på annat sätt. Det gäller härvid såväl framställning av undervisnings- och forskningsmaterial som bibliografiska o. a. uppgifter för institutionen. Det synes ej heller oskäligt, att de båda universitetsämnena även förfoga över två amanuensbefattningar. Framhållasmå emellertid slutligen, dels att båda befattningarna torde böra knytas till Institutionen för klassisk filologi, detta för att möjliggöra ett smidigare tillsättningsförfarande, även om säkerligen i regel vartdera ämnet torde komma att ställa en amanuens, dels att, ehuru en högre kvalificerad medhjälpare utan tvivel vore av stort gagn för vetenskapliga uppgifter, vi likväl skulle föredraga att erhålla två andre amanuensbefattningar framför en förste och en tredje amanuenstjänst, detta för den händelse en modifikation av ovanstående hemställan skulle befinnas oundgänglig. Lund. Inga nya önskemål ha framförts till beredningen. Stockholm. Lärarrådet har i petitaskrivelse för budgetåret 1951/52 be-

134 gärtj; inrättandet av ett docentstipendium i latin. Som motivering härför har .anförts följande: ti.JStt do.centstipendium i latin är för undervisningens planmässiga bedrivande synnerligen, behövligt. Lämplig kandidat torde komma att finnas. Den viktigaste delen av doqcntstipendiatens undervisning skulle bestå i ledandet av två kurser: i syntax och "stiiistik under höstterminen och i skriftlig översättning till latin under vårterminen. Sedan några år tillbaka har en docent, som tillika är ordinarie läroverks^ - ? . r ' . S i v i t sådana kurser. För dessa disponeras emellertid icke några ordinarie anslagsmedel. I en PM till beredningen har humanistiska fakulteten som ett självklart önskemal för framtiden framhållit inrättandet av en professur i grekiska. Göteborg. De sakkunniga för Göteborgs högskolas framtida ställning upptogo i etapp I ett docentstipendium i latin och i etapp II ett docentstipendium i grekiska. Beredningen framhöll i betänkande II, att det syntes mycket sannolikt att de båda klassiska språken även vid Stockholms högskola snart nog komme att kräva var sin företrädare. Sedan dess har tillkommit Wilhelm och Lenna Ericsons professur i latinska språket och litteraturen. Då Viktor Rydbergs-professuren närmast omfattar klassisk fornkunskap och då det synes angeläget att hela den klassiska ämnesgruppen blir representerad vid Stockholms högskola, vill beredningen föreslå, att principbeslut fattas om inrättande av en professur i grekiska språket och litteraturen vid högskolan. t betänkande II föreslog beredningen inrättandet av ett universiietslektorat i klassiska språk vid vartdera av universiteten i Uppsala och Lund. Med hänvisning till betänkande II (s. 108) samt till professorerna Svennungs och Björcks ovan återgivna önskemål om en biträdande lärarbefattning har beredningen ånyo uppfört dessa lektorat på sitt förslag. De böra inrättas helt efter mönster av de nuvarande universitetslektoraten i svenska språket. Den undervisning, som ovannämnda lektorer avses ombesörja, får vid Stockholms och Göteborgs högskolor handhas av docentstipendiater. Beredningen föreslår därför inrättandet vid Stockholms högskola av det begärda docentstipendiet. Då f. n. knappast föreligger möjlighet att besätta docentstipendier i latin och grekiska vid Göteborgs högskola, bör inrättandet av dessa anstå. Semitiska språk. För detta ämne ha inga nya önskemål framförts till beredningen, som därför kan inskränka sig till att allmänt understryka vad som anfördes i betänkande II och särskilt framhålla vikten av att kursanslag för den

135 propedeutiska undervisningen i hebreiska för tcologisk-filosofisk överallt komma till stånd.

examen

Turkiska språket. Inga nya önskemål ha framförts till beredningen. Sanskrit med jämförande indoeuropeisk språkforskning. Inga nya önskemål ha framförts till beredningen, som därför inskränker sig till att hänvisa till vad som anfördes i betänkande II. Finsk-ugriska språk. Uppsala. Professor Collinder har i petitaskrivelse begärt omvandling av befattning som andre amanuens till en förste amanuensbefattning. Som motivering härför har särskilt hänvisats till behovet av bearbetning av insamlade lapska fonogram. Beredningen föreslog i betänkande II inrättande av en befattning som förste amanuens och har nu uppfört den begärda förvandlingen av amanuensbefattningen på sitt förslag. Fonetik. Uppsala. Humanistiska sektionen har i petitaskrivelse för budgetåret 1951/52 äskat inrättandet av en befattning som biträdande lärare i fonetik. Lund. Inga nya önskemål ha framförts till beredningen. Stockholm. Lärarrådet har i petitaskrivelse begärt höjning av nuvarande anslag om 3 000 kronor för undervisning i fonetik till 8 000 kronor. Lärarrådet har framhävt ifrågavarande undervisnings betydelse, särskilt för utbildning av lärare i modersmålet, och uttalat, att ifrågavarande anslag framstå för fakulteten såsom oumbärliga. Göteborg. Inga önskemål ha framförts till beredningen. Beredningens förslag i betänkande II om inrättande av professurer i fonetik vid Uppsala och Lunds universitet har såtillvida förverkligats, som principbeslut om upprättande av sådana professurer fattats för båda universitetens vidkommande. Professuren har för Lunds del även inrättats från och med budgetåret 1950/51. För Uppsalas del synes nu principbeslutets ikraftträdande något få anstå, men det är då så mycket mera angeläget att det på annat sätt sörjes för fonetikundervisningen vid Uppsala universitet; beredningen föreslår, att detta t. v. sker genom att ett kursanslag om 4 000 kronor kommer till stånd. Beredningen föreslår vidare, att kursanslaget för Stockholms högskola omedelbart höjes från 3 000 till 8 000 kronor.

135 Statskunskap. Uppsala. P r o f e s s o r H e s s l e r h a r i p e t i t a s k r i v e l s e a n f ö r t f ö l j a n d e de i n r ä t t a n d e av y t t e r l i g a r e en a m a n u e n s b e f a t t n i n g :

angåen-

Vid institutionen för statskunskap tjänstgör f. n. utom ett halvtidsanställt kanslibiträde endast en andre amanuens. Under senare år h a r emellertid institutionsverksamheten starkt utvidgats. Materielanslaget h a r sålunda under den senaste femårsperioden ökats från 1150 kr. till nuvarande 8 500 kr. Då en väsentlig del av detta anslag går till bokinköp och då andre amanuensen bl. a. fungerar som bibliotekarie, betyder redan bokaccessionens snabba utveckling en starkt ökad arbetsbörda för amanuensen. Förutom ansvaret för biblioteket och uppgiften att stå de studerande till tjänst med råd och anvisningar h a r andre amanuensen också att ge vissa kurser. Sedan flera år ger han en mindre kurs över riksdagstryckets användning. Under vårterminen 1949 höll han två föreläsningar om statsvetenskaplig statistik, ingående i en vid Statistiska institutionen given föreläsningsserie om Det svenska samhället i statistisk belysning. Denna undervisning är avsedd att bli årligen återkommande och att i fortsättningen eventuellt ytterligare utvidgas. Under de senaste åren h a r det framträtt ett allt starkare intresse att inom universitetsundervisningen bereda plats för den ytterst betydelsefulla faktor inom modernt samhällsliv, som tidningspressen utgör. Vid Göteborgs Högskola ha kurser för blivande journalister anordnats under en följd av år. Under våren 1950 har en liknande verksamhet inletts vid Stockholms Högskola. Redan tidigare hade emellertid i Uppsala tanken väckts att behandla tidningsväsendets problem såväl i det högre och det lägre seminariet för statskunskap som genom en särskild kurs inom statskunskapens ram. Då både docentstipendiaten och den biträdande läraren i ämnet voro helt engagerade genom andra kurser, föll det på andra amanuensens lott att under läsåret 1949/50 ge en kurs i presskännedom. Denna kurs, omfattande tio föreläsningar (enl. bif. plan), h a r haft ett så stort antal deltagare och fyller en så viktig funktion i arbetet på att stimulera intresset för presskännedom och tidningsforskning även vid Uppsala Universitet, att kursen framdeles kommer att bli regelbundet återkommande. Det hör till undantagen, att institutioner inom filosofiska fakulteten förfoga över endast en andre amanuens. Där så är fallet utgör antalet studerande som regel en bråkdel av deras antal, som följa undervisningen i statskunskap. Inom den samhällsvetenskapliga ämnesgruppen intar ämnet statskunskap en mindre gynnad ställning i detta avseende än något annat ämne. De nationalekonomiska och sociologiska institutionerna ha båda förutom en andre amanuens även en förste amanuens, resp. en förste assistent. Den statistiska institutionen förfogar över två andre assistenter samt en förste, en andre och en tredje amanuens. Med stöd av ovanstående föreslås inrättande av en förste amanuenstjänst vid institutionen för statskunskap. Innehavaren av denna tjänst bör främst ägna sig åt den viktiga uppgiften att genom kurser främja presskännedom och biträda vid tidningsforskning. Han bör vidare svara för de ovan nämnda mindre kurserna och vara den för institutionens arbete närmast ansvarige. Åt andre amanuensen bör främst överlåtas skötseln av biblioteket, såväl bokutlåning som i huvudsak också bokaccession och katalogisering, men därjämte vissa andra löpande uppgifter inom institutionen. P r o f e s s o r H e s s l e r h a r även b e g ä r t i n r ä t t a n d e av en k a n s l i b i t r ä d e s b e f a t t n i n g i stället för den h a l v t i d s t j ä n s t , som f. n . s t å r till i n s t i t u t i o n e n s

137 förfogande. Som motivering härför har särskilt hänvisats till behovet av utskrift av seminarieuppsatser samt utvidgning av institutionens uppgifter på tidningsforskningens område (upprättande av klipparkiv och registrering av den svenska pressens ledande artiklar). Lund. Professor Lagerroth har i petitaskrivelse hemställt om omvandling av befattningen som andre amanuens till en förste amanuensbefattning samt om en kanslibiträdestjänst i stället för nuvarande halvtidstjänst. Ämnesrepresentanten har härvid påpekat, att seminariet under år 1951 kan beräknas inflytta i egna lokaler. Stockholm. Ämnesrepresentanterna ha framhållit behovet av den av socialvetenskapliga forskningskommittén föreslagna befattningen som biträdande lärare och härvid hänvisat till det alltjämt ökande antalet studerande i ämnet. De ha emellertid icke för närvarande äskat medel för ändamålet. Ämnesrepresentanterna ha vidare framhållit, att det för statskunskap och nationalekonomi gemensamma kanslibiträdet behöver ersättas med ett kanslibiträde för vardera institutionen. Göteborg. De sakkunniga för högskolans framtida ställning ha i etapp I upptagit en biträdande lärare och i etapp II en andre amanuens samt vissa kursanslag. Beredningen finner, att en utökning av lärarkrafterna i detta ämne vid Stockholms och Göteborgs högskolor är erforderlig, varvid i första hand de ovan återgivna önskemålen böra tillgodoses. Med hänsyn till nuvarande statsfinansiella läge torde dock med denna förstärkning ännu någon kortare tid kunna anstå. Av samma skäl kan beredningen ej heller förorda, att de begärda omvandlingarna av amanuensbefattningarna i Uppsala och Lund omedelbart komma till stånd. Emellertid synes det vara av vikt att den påbörjade undervisningen och forskningen i tidningskunskap vid Uppsala universitet uppmuntras, och beredningen föreslår därför för nämnda undervisning ett kursanslag om 1 000 kronor. Det torde framdeles böra upptagas till prövning, huruvida för uppgifter i samband med tidningsforskningen en särskild befattning behöver inrättas. De framförda önskemålen om att de statsvetenskapliga seminarierna vid Uppsala och Lunds universitet samt Stockholms högskola skola erhålla vardera ett heltidsanställt kanslibiträde synas beredningen välmotiverade. Beredningen föreslår således, att de existerande befattningarna helt överföras till de statsvetenskapliga seminarierna och att nya befattningar komma till stånd för sociologi resp. nationalekonomi (jfr s. 105, 141).

138 Statistik. Uppsala. P r o f e s s o r W o l d f r a m h å l l e r i en f r a m s t ä l l n i n g till b e r e d n i n g e n , a t t dess förslag i b e t ä n k a n d e V (s. 40 f.), a t t s t a t i s t i k s k a l l bli e x a m e n s ä m n e även i n o m den m a t e m a t i s k - n a t u r v e t e n s k a p l i g a s e k t i o n e n , m e d f ö r , a t t u n d e r v i s n i n g e n m å s t e d i f f e r e n t i e r a s . V i d a r e m å s t e m a n r ä k n a m e d en kraftig ö k n i n g av i n s t i t u t i o n s a r b e t e t . Med h ä n v i s n i n g h ä r t i l l och till i a n n a t s a m m a n h a n g f r a m f ö r d a , i b e r e d n i n g e n s b e t ä n k a n d e V, s. 241 f., referer a d e s y n p u n k t e r , f ö r e s l å r p r o f e s s o r W o l d , att en b e f a t t n i n g som b i t r ä d a n d e l ä r a r e o c h en b e f a t t n i n g s o m f ö r s t e a s s i s t e n t i n r ä t t a s s a m t a t t det å r l i g a m a t e r i e l a n s l a g e t h ö j e s m e d 5 000 k r o n o r . Lund. P r o f e s s o r Q u e n s e l h a r i p e t i t a s k r i v e l s e b e g ä r t i n r ä t t a n d e t av en p r e c e p t o r s - ( l a b o r a t o r s - ) b e f a t t n i n g i m e d i c i n s k och biologisk s t a t i s t i k o c h en t j ä n s t s o m r ä k n e b i t r ä d e i l ö n e g r a d Ce 8. H ä r v i d h a r h a n a n f ö r t följande: En av naturvetenskapliga forskningsrådet tillsatt kommitté för utredning av en central statistisk institution för samtliga Stockholms högskolor h a r starkt framhållit behovet av statistisk expertis för medicinsk och biologisk forskning och i sitt förslag till upprustning av organisationen i statistik vid Stockholms högskola upptagit en laboratorsbefattning. Utredningen h a r bland annat remitterats till filosofiska och medicinska fakulteterna vid Lunds universitet. Båda fakulteterna ha vitsordat utredningens uppgifter om behovet av statistisk expertis för planläggning av medicinska och biologiska undersökningar samt rådgivning vid bearbetningen av det insamlade materialet. Fakulteterna ha jämväl i sina remissvar framhållit, att likartade förhållanden gälla även för Lunds universitet. Åtskilliga medicinska avhandlingar av klinisk karaktär använda statistiska metoder, och författarna ha vid utarbetandet måst anlita statistiskt skolad personal. Inom biologien, särskilt ärftlighetsläran, är förhållandet likartat, även om tillgång till statistisk expertis där finnes och undervisning i statistik varit •ordnad. Vid alla sådana undersökningar uppdyka frågeställningar, för A-ars lösande krä\es personer med grundlig kännedom om statistiska metoder och förmåga till självständig behandling av statistiskt material. Det vore därför av stor betydelse, om vid universitetet kunde inrättas en befattning, vars innehavare skulle vara skyldig att meddela undervisning i statistik för biologer, medicinare och andra med likartade frågor sysselsatta forskare (t. ex. psykologer) och som jämväl skulle hava till uppgift att bedriva konsultativ verksamhet i form av genomgång och granskning av uppgjorda planer samt diskussioner i anslutning till arbetets gång och därvid gjorda erfarenheter. Med hänsyn till de kvalifikationer, som böra fordras av befattningshavaren, vilken icke endast skall meddela enklare undervisning utan även förmåga att självständigt behandla nya problem, måste kravet svara minst mot docentkompetens, varför en befattning av typen preceptor eller laborator är nödvändig. För medicinska och biologiska forskare är det likaledes nödvändigt med tillgång till skolad räknehjälp, vilken kan företaga statistiska beräkningar av standardtyp. Särskilt är så fallet för medicinska forskare, vilka, även om de på sina institutioner kunna ha tillgång till biträden av olika slag, knappast var på sitt håll kunna instruera dem till dylika beräkningar.

139 En räknebiträdesbefattning, lydande under den nyss föreslagna befattningshavaren, skulle därför innebära en betydande besparing i många avseenden och från de högt kvalificerade arbetskrafterna avlasta enklare arbete. Stockholm. Frågan om skapandet av ett för Stockholms olika högskolor gemensamt statistiskt institut har utretts inom en av naturvetenskapliga forskningsrådet enligt uppdrag av Kungl. Maj :t tillsatt kommitté, vilken avlämnade sitt betänkande den 4 oktober 1949. I detta föreslås inrättandet vid Stockholms högskola av ett institut för statistik och försäkringsmatematik genom sammanförande och utvidgning av institutet för försäkringsmatematik och matematisk statistik och statistiska institutet. Institutet skulle ha karaktären av en institution vid Stockholms högskola, men dess ställning som gemensamt forskningsorgan för samtliga högskolor i Stockholm skulle markeras genom att till institutet knöts en nämnd bestående av representanter för högskolorna och andra ifrågakommande intressenter. Institutet skulle bestå av två avdelningar, en matematisk-naturvetenskaplig och en samhällsvetenskaplig. Den sammanlagda årskostnaden för personal, innefattande två professurer, två preceptors- eller laboratorsbefattningar, två docentstipendier, fyra biträdande lärare, tretton assistenter och amanuenser samt nio biträden och vaktmästare, skulle uppgå till 258 156 kronor. Härtill kom så ytterligare kostnader för materiel, utrustning m. m., varför ökningen av årskostnaden utöver nuvarande kostnader enligt kommitténs förslag blev 271 224 kronor och engångskostnaden för utrustning 51 000 kronor. Institutet borde inrättas successivt, i lämpligt avvägda etapper. I överensstämmelse med kommitténs förslag i fråga om befattningar som skulle omedelbart inrättas har lärarrådet vid Stockholms högskola i petitaskrivelse för budgetåret 1951/52 upptagit följande nya befattningar inom matematisk-naturvetenskapliga fakulteten: en biträdande lärare, en förste assistent, en andre assistent (gemensam med humanistiska fakultet e n ) , en andre amanuens, ett kanslibiträde i Ce 11 och två räknebiträden i Ce 11 (gemensamma med humanistiska fakulteten). För humanistiska fakulteten upptogos följande befattningar: en docentstipendiat, en förste assistent, en förste amanuens och en andre amanuens. Dessutom begärdes för arvoden åt extra personal 14 000 kronor. Beredningen föreslog i betänkande V, att statistik skulle bli examensämne även inom de matematisk-naturvetenskapliga sektionerna (fakultet e n ) . Av betänkande V (s. 241 ff.) och den ovannämnda av naturvetenskapliga forskningsrådet utförda undersökningen har framgått, att den statistiska vetenskapen i vårt land har helt otillräckliga resurser vad gäller dess tillämpning inom vissa områden såsom naturvetenskap, medicin och tek-

140 nik. En avsevärd utbyggnad av vårt lands statistiska institutioner torde därför att efter hand böra komma till stånd. De önskemål, som föreligga för den närmast förestående utbyggnaden, te sig relativt olika för de olika lärosätena. Planen på ett omfattande statistiskt institut i Stockholm med väl utbyggda samhällsvetenskapliga och naturvetenskapliga avdelningar motiveras av det stora behovet även för h u vudstadens övriga högskolor av forskning och utbildning i statistik. Vid Uppsala och Lunds universitet synes en utbyggnad av ämnets naturvetenskapliga delar kunna ske efter sinsemellan något olika linjer i enlighet med de av ämnesrepresentanterna framställda önskemålen. Med hänvisning till vad här anförts föreslår beredningen, att inom matematisk-naturvetenskapliga sektionen vid Uppsala universitet inrättas en befattning som biträdande lärare och en befattning som förste assistent. Inom matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Lund bör omedelbart inrättas en laboratorsbefattning. För Stockholms högskolas del ansluter sig beredningen till den särskilda utredningens förslag och har alltså på sitt förslag uppfört de av lärarrådet i petitaskrivelse för budgetåret 1951/52 begärda, ovan uppräknade befattningarna, nämligen inom humanistiska fakulteten ett docentslipendium, en förste as sist entb ef att ning, en förste amanuensbefattning och en andre amanuensbefattning, samt inom matematisk-naturvetenskapliga fakulteten (i vissa fall gemensamt med den humanistiska) följande personal: en biträdande lärare, en förste assistent, en andre assistent, en andre amanuens, ett kanslibiträde och två räknebiträden samt ett arvodesanslag om 14 000 kronor. Nationalekonomi. Uppsala. Professor Palander har i petitaskrivelse begärt inrättandet av en förste assistentbefattning vid nationalekonomiska institutionen. Som motivering anföres, att de existerande biträdande lärarna och de två amanuenserna äro helt upptagna med undervisnings- och biblioteksgöromål, varför det är önskvärt att professorn erhåller tillgång till ett vetenskapligt kvalificerat biträde för sin forskning. Professor Palander har vidare hemställt om inrättande av en karslibiträdestjänst utöver den redan befintliga. Lund. Förslag har framförts om inrättande av en preceptorsbefattning i företagsekonomi, särskilt redovisningslära. Professor Åkerman framhåller i petitaskrivelse, att enligt preliminära meddelanden från 1949 å:s juristutbildningssakkunniga företagsekonomi enligt de sakkunnigas mening borde bliva obligatoriskt ämne i såväl statsvetenskaplig-juridisk som statsvetenskaplig-filosofisk examen. Vidare framhålles i nämnda skrivelse, att såvitt angår Lunds universitet icke föreligger någon sådan möjlighet att anlita vid andra högskolor, främst handelshögskolan, anställda företags-

141 ekonomer, som stå till buds för Uppsala universitet och Stockholms och Göteborgs högskolor. Det framhålles, att Lunds universitet nu har tillfälle att till sig knyta en väl kvalificerad kraft för ifrågavarande preceptorsbefattning. Stockholm. Lärarrådet hemställer i petitaskrivelse om inrättande av en befattning som biträdande lärare. Härom anföres följande: Tillströmningen av studenter till undervisningen i nationalekonomi vid Stockholms högskola har de senaste åren varit mycket stark. En betydande del (hälften eller mera) av dessa studenter är förvärvsarbetande. Erfarenheten visar, att detta komplicerar såväl studiehandledning som planläggning och genomförande av undervisningen (proseminarier). Lärarna i nationalekonomi vid Stockholms högskola ha en ojämförligt mycket större undervisnings- och examinationsskyldighet än motsvarande befattningshavare i Uppsala (1948/49 100 deltagare i 1-betygsundervisningen och 60 i 2-bctygsundervisningen i Stockholm mot 14 resp. 17 i Uppsala). Samtidigt är antalet lärare i Stockholm mindre än i Uppsala, likaså de materiella resurserna. Särskilt med hänsyn till det stora antalet studerande på lågstadiet är det ofrånkomligt att ämnet får tillgång till ytterligare en biträdande lärare. För närvarande torde docentstipendiet, så länge dess ordinarie innehavare är tillförordnad professor, få användas för avlönande av ytterligare en biträdande lärare, men det är uppenbarligen icke möjligt att grunda undervisningsorganisationen på en tillfällig tillgång till ett docentstipendium. Härtill kan fogas att även om man en gång skulle få en docent i ämnet, är deit mycket osannolikt, att det skulle visa sig ändamålsenligt alt låta honom giva den ganska elementära undervisning som nu meddelas av den andra biträdande läraren. Lärarrådet hemställer sålunda om anslag till ytterligare 1 biträdande lärare i nationalekonomi. Ämnesrepresentanten har framfört önskemål om inrättande av en kanslibiträdestjänst i stället för nuvarande halvtidstjänst. Göteborg. Högskolans styrelse har i sina petita upptagit inrättandet av en befattning som tredje amanuens. De sakkunniga för högskolans framtida ställning upptogo, utom vissa kursanslag, i etapp I en biträdande lärare och i etapp II en andre amanuens. Beredningen föreslår, att en preceptorsbefattning i företagsekonomi, särskilt redovisningslära, omedelbart inrättas vid Lunds universitet. Härför talar vikten av att undervisningen i nationalekonomi även vid Lunds universitet, i vars närhet inga högskolor med kvalificerade befattningshavare i ämnet befinna sig, erhåller den värdefulla komplettering, som företagsekonomien utgör, och vidare det förhållandet, att Lunds universitet f. n. har möjlighet att för befattningen förvärva en väl kvalificerad kraft. Beredningen föreslår, med hänvisning till ovan återgivna motivering, att en befattning som biträdande lärare i nationalekonomi inrättas vid Stockholms högskola. Vidare föreslår beredningen inrättandet vid Stockholms högskola av en befattning som kanslibiträde (jfr statskunskap, s. 137).

142 I n r ä t t a n d e t av en b e f a t t n i n g som tredje amanuens vid G ö t e b o r g s h ö g s k o la, s o m h i t t i l l s s a k n a t a s s i s t e n t - och a m a n u e n s p e r s o n a l för d e t t a u t p r ä g lade i n s t i t u t i o n s ä m n e , f i n n e r b e r e d n i n g e n a n g e l ä g e t och u p p f ö r d e n s a m m a å sitt förslag. För flera ämnen Docentstipendier.

gemensamma

frågor.

Stockholms högskolas lärarråd h a r i p e t i t a s k r i v e l s e för b u d g e t å r e t 1951/52 u t ö v e r b e g ä r d a fyra d o c e n t s t i p e n d i e r för visst ä m n e h e m s t ä l l t o m a n s l a g till t r e r ö r l i g a d o c e n t s t i p e n d i e r för h u m a n i s t i s k a f a k u l t e t e n . I d e n na fråga h a r lärarrådet anfört följande: Genom stipendierna för högre vetenskapliga studier, av vilka högskolans tre fakulteter ha lika många som systerfakulteterna (sektionerna) i Uppsala och Lund, har en möjlighet skapats att till den vetenskapliga banan föra över dem bland högskolans lärjungar som visa håg och fallenhet för högre studier. Stipendieorganisationen trädde i kraft i slutet av år 1947, och frukterna av denna betydelsefulla inrättning kommer inom kort att visa sig i form av doktorsdisputationer. Värdet av tillgången till sådana studiestipendier minskas emellertid betydligt av att docentstipendierna äro så få; i själva verket måste man beteckna organisationen med studiestipendier som ofullbordad så länge docentstipendier i tillräckligt antal saknas. Det är nämligen av vikt att fakulteterna kunna omedelbart vid sig binda de bästa krafterna bland disputanderna; stipendium måste med andra ord finnas tillreds, så snart en disputation är bedömd. Gäller det att värva en utmärkt vetenskaplig begåvning för vetenskapen måste han genast kunna erbjudas ett docentstipendium. Kan delta icke ske, är det som regel för sent att göra det vid en senare tidpunkt, ty då h a r han bundit sig vid en annan levnadsbana. Detta förhållande torde vara mera accentuerat i Stockholm än i Uppsala och Lund med tanke på de större möjligheter som erbjudas av de många till huvudstaden förlagda, offentliga och enskilda institutioner av skilda slag. För lärarrådet framstår det som angeläget icke blott för fakulteterna utan överhuvud taget lör det vetenskapliga arbetet i landet, att de filosofiska fakulteterna snarast möjligt erhålla i stort sett samma antal docentstipendier som motsvarande fakulteter (sektioner) i Uppsala och Lund disponera. Då det uppenbarligen är omöjligt att för närvarande på en gång erhålla medel till en så stor ökning av antalet, vill lärarrådet hemställa att ökningen sker succesivt under förslagsvis fem är. Av ovan antydda skäl är det fördelaktigt om stipendierna äro rörliga i största möjliga utsträckning. Fördelningen på olika ämnen bör helst ske först sedan fakulteterna erhållit det antal docentstipendier som ovan äskats. Beredningen, som vill f r a m h å l l a a t t h u m a n i s t i s k a f a k u l t e t e n vid Stockh o l m s h ö g s k o l a e n d a s t h a r 9 d o c e n t s t i p e n d i e r m o t 35 vid de h u m a n i s t i s k a s e k t i o n e r n a i U p p s a l a och L u n d , a n s e r a t t l ä r a r r å d e t s h e m s t ä l l a n om en ökn i n g b u d g e t å r e t 1951/52 o m s a m m a n l a g t sju d o c e n t s t i p e n d i e r , d ä r a v t r e r ö r liga, ä r ett m å t t l i g t ö n s k e m å l . B e r e d n i n g e n , s o m o v a n f ö r e s l a g i t fem till b e s t ä m d a ä m n e n k n u t n a s t i p e n d i e r , vill d ä r f ö r i e n l i g h e t m e d l ä r a r r å d e t s h e m s t ä l l a n föreslå i n r ä t t a n d e av tre rörliga docentstipendier. F ö r den ve-

143 tenskapliga rekryteringen vid Stockholms högskola är en fortsatt successiv utökning av antalet docentstipendier en oundgänglig nödvändighet. Kanslioch kontorsbiträden. Uppsala. Utöver de ovan redovisade önskemålen om inrättande av kanslibiträdesbefattningar vid en viss vetenskaplig institution har humanistiska sektionen i Uppsala till beredningen framfört önskemål om ett kanslibiträde och två kontorsbiträden gemensamt för de i Philologicum inrymda ämnena och amerikanska institutet samt om ett för litteraturhistoriska institutionen och institutet för musikforskning gemensamt kanslibiträde. Sektionen har beträffande biträdespersonal av angivet slag allmänt anfört följande: I Universitetsberedningens tidigare förslag ingick även planen på att inrätta en central skrivbyrå. Denna har inte kommit Ull stånd och under tiden har sektionen gjort den erfarenheten, att varje institution för sin rätta skötsel är i behov av en på institutionen tillgänglig skrivhjälp. Genom tillgång på skrivhjälp kan undervisningsmaterial för föreläsningar och seminarier lätt iordningställas och undervisningstiden därigenom rationellt utnyttjas. Vidare befrias studenterna från att själva skriva rent sina uppsatser, något som kräver mycket tid och är ekonomiskt betungande. Ett kansli- eller kontorsbiträde kan hjälpa bibliotekarien med allehanda rutingöromåf vid bibliotekets skötsel samt sköta räkenskaperna för anslag av olika slag, som numera förvaltas på de flesta institutioner. Hon kan därjämte taga hand om en väsentlig del av institutionens korrespondens och därigenom frigöra den vetenskapliga personalens arbetskraft för andra uppgifter. Lund. Till beredningen har framförts önskemål om ett för de tre moderna språken och ett för de båda filosofierna gemensamt kanslibiträde. Stockholm. F r å n Stockholms högskolas sida har för beredningen framhållits vikten av att beredningens förslag till central skrivbyrå förverkligas, så att skrivhjälpsproblemet löses för de ämnen, som sakna egen skrivhjälp å institution. Göteborg. Från Göteborgs högskolas sida har framhållits, att den enda skrivhjälp som finnes är rektorsämbetets (en kontorist, ett kanslibiträde och ett kontorsbiträde). Endast undantagsvis kan denna arbetskraft ställas till professorernas tjänst för renskrivning för undervisning och forskning. Göteborgs högskolas lärare äro, framhålles det, synnerligen illa ställda jämfört med universitetens professorer, och det är nödvändigt, att högskolan får skrivhjälp i proportionsvis samma utsträckning som universiteten. Beredningen föreslog i betänkande III inrättande av s. k. centrala skrivbyråer vid de fyra lärosätena. Syftet med dessa byråer var dels att utgöra en skrivhjälpsreserv för de institutioner, som redan hade tillgång till kansli- och kontorsbiträden, dels och framför allt att utgöra skrivcentral

144 för de ämnen, som saknade egen biträdespersonal av angivet slag. Sedan betänkande III avgavs har institutionsväsendet vid Uppsala och Lunds universitet utvecklats även för de teologiska, juridiska och humanistiska ämnenas del. Det har stått alltmera klart, att varje institution, ämne eller grupp av ämnen har behov av biträdespersonal, som inte blott kan handha rena skrivarbeten utan även fullgöra för institutionen eller ämnet erforderliga arbetsuppgifter av annat slag. Å andra sidan kvarstår detta oaktat behovet av centrala skrivbyråer, dels för de ämnen, som ej ensamma eller tillsammans med andra ämnen ha egen biträdespcrsonal, dels som skrivhjälpsreserv för institutioner och ämnen med egen biträdespersonal. Även om den förstnämnda av uppgifterna så småningom skulle bortfalla, motiverar den sistnämnda i och för sig ensam behovet av centrala skrivbyråer. Det torde nämligen icke vara ändamålsenligt att utbygga organisationen med biträdespersonal vid institutioner och seminarier så långt, att alla uppgifter av ren maskinskrivningskaraktär ständigt kunna utföras av institutions- och seminariepersonalen. Med hänsyn till ojämnheterna i arbetsbelastningen torde det vara i hög grad rationellt att ej utbygga institutionernas och seminariernas organisation av biträdespersonal mera, än vad de ständigt löpande ärendena fordra. Särskilt för de studerandes behov av skrivhjälp torde en central inrättning för skrivhjälp vara nödvändig. Sålunda torde manuskript till doktors- och licentiatavhandlingar i allmänhet ej kunna utskrivas av institutionernas och seminariernas biträdespersonal. Det bör härvid märkas, att ett förverkligande av beredningens i betänkande V (se särskilt s. 286) framställda förslag rörande licentiatavhandlingarna ställer krav på mångfaldigande av dessa. Vidare torde den för undervisningens effektivisering viktiga stencileringen av seminarieuppsatser eller sammandrag av sådana ej alltid kunna utföras av ifrågavarande biträdespersonal. Särskilt för dessa men även som en reserv för andra skrivuppgifter äro centrala skrivbyråer av nöden. Med hänsyn till nuvarande statsfinansiella läge och till att upprustningen av universiteten och högskolorna nått mycket olika stadier för de olika lärosätenas vidkommande kan det emellertid i dagens läge vara lämpligt, att till en början vissa modifikationer göras vid förverkligandet av de centrala skrivbyråerna. Med hänsyn till att vid förverkligandet av beredningens ovan och i fortsättningen i samband med de naturvetenskapliga ämnena framlagda förslag till kansli- och kontorsbiträdesbefattningar blott de humanistiska ämnena i större utsträckning komma att sakna skrivhjälp, böra centralerna övervägande kunna inriktas på ifrågavarande humanistiska ämnen. Vidare torde med hänsyn till det statsfinansiella läget betydande nedprutningar av den till en början föreslagna organisationen få göras. Lämpligen bör den vid Uppsala och Lunds universitet kunna utföras som

145 skrivcentral uteslutande för de humanistiska ämnen, som sakna egen skrivhjälp, vid Stockholms högskola som en skrivcentral för hela högskolan, dock företrädesvis för humanistiska ämnen utan skrivhjälp, och vid Göteborgs högskola som en central för samtliga vid högskolan företrädda ämnen. Innan beredningen nedan framlägger sina konkreta förslag, vill den understryka, att dessa icke på något sätt minska nödvändigheten av att dels institutioner och seminarier successivt erhålla erforderlig biträdespersonal, dels centrala skrivbyråer snarast möjligt inrättas i enlighet med beredningens ursprungliga förslag i betänkande III. Nedanstående förslag få blott betraktas som provisorier för en övergångstid, vars längd i stor utsträckning kommer att bestämmas av den hastighet med vilken universitetens och högskolornas byggnadsplaner kunna förverkligas. Beredningen har i samband med ämnet musikhistoria föreslagit, att institutet för musikhistoria vid Uppsala universitet erhåller ett halvtidsanställt kanslibiträde. Med hänsyn härtill böra de ovan angivna önskemålen från humanistiska sektionen vid Uppsala universitet tillgodoses på så sätt, att för de i Philologicum inrymda ämnena (inklusive ämnet litteraturhistoria) samt amerikanska institutet inrättas en skrivcentral bestående av ett kanslibiträde i lönegrad Ce 11 och ett kontorsbiträde i Cf 4—Ce 8. Skrivcentralen bör vara underställd prefekten för Philologicum. Några särskilda anslag utöver vederbörande ämnens materielanslag synas f. n. icke böra inrättas för skrivcentralen. För de humanistiska ämnen vid Lunds universitet, som sakna egen skrivhjälp, bör inrättas en skrivcentral, bestående av ett kanslibiträde i Ce 11 och ett kontorsbiträde i Cf 4—Ce 8. Centralen bör vara underställd sektionens dekanus. Vid Stockholms högskola bör inrättas en central skrivbyrå bestående av ett kanslibiträde i Ce 11 och två kontorsbiträden i Ce 8. För anlitande av extra arbetskraft bör finnas ett årligt anslag om 5 000 kronor, för anskaffning av utrustning bör utgå ett engångsanslag om 5 000 kronor och det årliga materielanslaget för centralen bör fastställas till 3 000 kronor. Byrån bör vara underställd högskolans rektor, närmast ledas av högskolans sekreterare och i första hand betjäna de ämnen, som sakna egen biträdespersonal. Den centrala skrivbyrån vid Göteborgs högskola bör tills vidare begränsas till ett kanslibiträde i Ce 11 och ett kontorsbiträde i Ce 8. För anlitande av extra arbetskraft bör utgå ett årligt anslag om 3 000 kronor, engångsanslaget för anskaffning av utrustning bör fastställas till 3 000 kronor och det årliga materielanslaget till 1 750 kronor. Byrån bör vara underställd högskolans rektor, närmast ledas av högskolans sekreterare och vara avsedd för samtliga ämnen vid högskolan. 10 — Universitet VI

146 Lokalfrågor. Uppsala. De språkvetenskapliga seminarierna (utom amerikanska institutet) samt vissa andra humanistiska ämnen ha nyligen erhållit lokaler i gamla kemikum, numera benämnt Philologicum. För amerikanska institutet har inretts en villafastighet. Ämnena historia, psykologi och pedagogik ha erhållit nyinredda lokaler i den gamla humanistiska seminariebyggnaden vid S:t Larsgatan. Även om för dessa ämnen sålunda nyligen inretts lokaler av permanent karaktär, ha behov av ökade utrymmen anmälts. Detta gäller dels vissa av de i Philologicum inrymda ämnena, dels ämnena psykologi och pedagogik. För övriga ämnen stå blott äldre och otillräckliga lokaler till förfogande, varför för dessa behovet av bättre lokalutrymmen är särskilt akut. Detta gäller seminariet för statskunskap, som har sina lokaler i Skyttean u m ; enligt byggnadsstyrelsens år 1948 överlämnade generalplan skulle lokalutvidgningen åstadkommas inom Skytteanum. Nationalekonomien disponerar vissa lokaler i Oxenstiernska huset, det statistiska seminariet utrymmen i dekanhuset och Oxenstiernska huset samt sociologien en förhyrd våning om 5 rum. För dessa samhällsvetenskapliga ämnen är behovet av bättre lokalutrymmen trängande. Enligt generalplanen skulle till en början dessa lokalfrågor få lösas provisoriskt, medan på längre sikt en samlad förläggning av de samhällsvetenskapliga och juridiska ämnena skulle åstadkommas. Svenska ortnamnsarkivet och seminariet för nordisk ortnamnsforskning disponera lokaler inom dekanhuset, landsmåls- och folkminnesarkiven utrymmen inom universitetsbiblioteket. Ifrågavarande institutioner böra enligt generalplanen erhålla den nuvarande fängelsebyggnaden såsom lokal; provisoriskt skulle dock erforderliga lokaler kunna erhållas inom ett utbyggt universitetsbibliotek. Institutionerna för nordisk och jämförande fornkunskap, klassisk fornkunskap och antikens historia jämte avdelningen för egyptologi (Viktoriamuseet) samt konsthistoria med konstteori äro inrymda i Gustavianum. Redan i byggnadsstyrelsens plan av år 1938 betecknades dessa institutioner som i hög grad trångbodda. Enligt generalplanen av år 1948 skall universitetet förvärva kvarteret Rudan intill Järnbrogatan; inom detta skall lokalbehovet för institutionen för klassisk fornkunskap och egyptologi tillgodoses. Ämnet konsthistoria samt myntkabinettet, som f. n. är förlagt i universitetshusets källare, skall sedan den mineralogisk-geologiska institutionen avflyttat till planerad nybyggnad få disponera det gamla konsistoriehuset. Därefter skulle institutionen för nordisk och jämförande fornkunskap kunna kvarstanna i Gustavianum. Institutionen för musikforskning disponerar f. n. två små rum inom den

147 s. k. musikinstitutionen vid Observatorieparken, vilken dessutom på nedre botten innehåller kapellsal och i övre våningen bostad åt director musices. Lokalförhållandena äro för musikforskningens del ytterst otillfredställande. Någon bestämd lösning av denna lokalfråga har icke skisserats i generalplanen, som diskuterar olika alternativ. Den mest naturliga förläggningen av lokaler för musikundervisningen och musiklivet vid universitetet hade, heter det, varit inom det område för kulturhistoriska, konsthistoriska och museala intressen, som av byggnadsstyrelsen skisserats i trakten av S:t Eriks torg. Därest den nuvarande institutionen, med h ä n s y n till att byggnaden är en donation, anses böra kvarligga på sin nuvarande plats, skulle lokalfrågan kunna lösas genom att director musices bereddes annan bostad, varefter de av honom nu bebodda lokalerna övertoges av institutionen för musikforskning. Lund. Det humanistiska seminariebiblioteket är beläget i det s. k. gamla biblioteket i Lundagård. Om dessa lokaler anför byggnadsstyrelsen i sin i maj 1948 överlämnade generalplan för Lunds universitet bl. a. följande: Byggnaden är sedan lång tid tillbaka utnyttjad till det yttersta och måste betecknas såsom helt otillräcklig för humanistiska sektionens ifrågavarande behov. Under en tidsperiod, då studentantalet fördubblats samt forsknings- och undervisningskraven skärpts, har den humanistiska forskningen vid universitetet praktiskt taget icke erhållit några som helst lokalutvidgningar. Disproportionen mellan behov och tillgångar är således i detta fall ytterst besvärande för berörda lärare och studerande. Härtill kommer, att nya arbetsformer inom de humanistiska disciplinerna bidraga till en skärpning av kraven på bättre lokaler. Sålunda har i våra dagar institutionsprincipen gjort sig alltmera gällande även inom de humanistiska facken, varjämte den del av den akademiska undervisningen, som faller inom seminariernas ram, under den senaste tiden starkt ökat i betydelse i förhållande till föreläsningsundervisningen. Sammanfattningsvis kan konstateras, att den humanistiska sektionens lokalförhållanden numera måste betecknas som mycket otillfredsställande och att snara åtgärder för en förbättring synas påkallade. När det gäller tillgodoseende på längre sikt av humanistiska seminariebibliotekets lokalbehov förutsattes, framhåller byggnadsstyrelsen, den nuvarande kirurgiska klinikbyggnaden vara ersatt med nybyggnad; den gamla byggnaden skulle då kunna användas som stomme i ett nytt humanistiskt seminariebibliotek. Eftersom en omedelbar lösning är erforderlig, ifrågasätter byggnadsstyrelsen, att det ökade lokalbehov, som framdeles kan uppstå i anslutning till den nuvarande geologiska institutionen, tillgodoses i en nybyggnad, som till en början utnyttjas för humanistiska seminariebiblioteket. En sådan nybyggnad kunde lämpligen utformas i direkt anslutning till den nuvarande geologiska institutionen. En fördelaktigare lösning anges emellertid vara, att vid ett utbyggande av universitetsbiblioteket visst utrymme därstädes under en övergångsperiod utnyttjas för det humanistiska seminariebibliotekets behov.

148 Sedan byggnadsstyrelsens generalplan överlämnades ha vissa lättnader av trångboddheten inom Lundagårdshuset åstadkommits genom att vissa ämnen utflyttat till i allmänhet mer eller mindre provisoriska, i något fall permanenta lokaler. Redan före planens avgivande hade romanska språk och fonetik samt slaviska språk utflyttat till på olika ställen i staden förhyrda lägenheter. Därefter har nordiska språk utflyttat till en av universitetet förhyrd villa, som det disponerar tillsammans med landsmålsarkivet, semitiska seminariet till en förhyrd lägenhet, sociologiska institutionen till i staden förhyrda lokaler och ekonomisk-historiska seminariet likaledes till särskilda lokaler. Under läsåret 1950/51 avses de klassiska språken utflytta till de lokaler i gamla fysikum, som äro avsedda att bli ämnenas permanenta institution, historiska institutionen till en lokal om nio rum i en universitetet tillhörig fastighet i staden och statskunskap till institutionslokaler i förutvarande barnsjukhuset. Vissa institutioner ha sedan en längre tid haft lokaler utanför humanistiska seminariebiblioteket, men även dessa lokaler karakteriseras genomgående av otillräcklighet för uppgifterna. Institutionen för klassisk fornkunskap och antikens historia förfogar för sina samlingar över lokaler under aulan i universitetshuset; redan under läsåret 1950/51 beräknas ämnet kunna få tillsammans med klassiska språken övertaga gamla fysikum. Härigenom torde en tillfredsställande lösning av ifrågavarande ämnens byggnadsfråga ha åvägabragts. Arkeologiska institutionen disponerar lokaler i historiska museets byggnad. Dessa äro otillräckliga, men en tillbyggnad av historiska museet är av estetiska skäl otänkbar. Enligt byggnadsstyrelsens mening bör genom viss inredning av bottenvåningen och eventuellt överflyttning av vissa delar av samlingarna till kulturhistoriska museet en provisorisk lösning åstadkommas. En framtida nybyggnad bör förläggas i närheten av arkivet för dekorativ konst. Folkminnesarkivet, som är inrymt i den universitetet tillhöriga Villa Holma vid Finngatan, är i behov av utvidgade lokaler och bör enligt byggnadsstyrelsens mening, liksom landsmålsarkivet, erhålla dessa i anslutning till en nybyggnad för humanistiskt seminariebibliotek. Psykologiska institutionen har lokaler i vindsvåningen i Lundagårdshuset; dessa utrymmen ha sedan länge angivits vara otillräckliga. Nationalekonomiska institutionen disponerar förhyrda lokaler i konviktoriets hus vid Kyrkogatan och har behov av avsevärt utökade lokalutrymmen. Statistiska institutionen disponerar vissa lokaler i gamla småskoleseminariet i kvarteret Bispen vid Sölvegatan. Icke minst med hänsyn till ökad maskinell utrustning föreligger för denna institution behov av större lokalutrymmen. Enligt generalplanen bör sjukhusets nuvarande entrébyggnad

149 på södra lasarettsområdet efter viss om- och tillbyggnad kunna utnyttjas som institution för statistik, nationalekonomi, sociologi och psykologi. Institutionen för konsthistoria och konstteori disponerar lokaler i universitetshusets tredje våning, varjämte gamla småskoleseminariets gymnastiksal utgör lokal för institutionens arkivmuseum för dekorativ konst. Med hänsyn till detta sistnämnda bör enligt byggnadsstyrelsens mening konsthistoria övertaga hela den byggnad, där ämnena matematik och statistik n u finnas, när dessa ämnen erhållit andra lokaler. Stockholm. Stockholms högskolas humanistiska bibliotek är huvudsakligen inrymt i en hyresvåning i Birger Jarlsgatan 20. På grund av tilltagande utrymmesbrist ha emellertid delar av samlingarna efter hand utflyttats till provisoriska lokaler. Sålunda har till Uggleviksgatan 11 förlagts en läsesal med referensbibliotek för propedeutiska studier och visst magasinsutrymme, och i Värtavägen 16 förvaras i ett par förhyrda rum en mindre del av samlingarna. Vissa, icke tillgängliga delar av samlingarna förvaras dels i socialinstitutets byggnad Odengatan 61, dels i stadsbiblioteket Sveavägen 73, dels i »Spökslottet», Drottninggatan 116. Lokalernas splittring och otillräcklighet gjorde, att de sakkunniga för högskolans framtida ställning i denna fråga framlade ett särskilt betänkande den 30 augusti 1949. I fråga om bibliotekets allmänna inriktning och omfattning i förhållande till kungl. biblioteket och Stockholms olika specialbibliotek förordade de sakkunniga, att biblioteket skulle tjänstgöra som seminariebibliotek med öppna samlingar; dock ifrågasattes, om det icke samtidigt kunde tjänstgöra som vetenskapligt specialbibliotek för moderna språk. I lärarrådets remissyttrande underströks kraftigt att biblioteket måste kunna tjänstgöra som specialbibliotek i de filologiska disciplinerna överhuvudtaget. De sakkunniga föreslogo, att en nybyggnad skulle uppföras för biblioteket vid Odengatan mellan stadsbiblioteket och socialinstitutet. De sakkunniga funno det sannolikt, att den nuvarande personalen, förstärkt med en amanuens och en assistent, skulle visa sig tillfyllest för nyorganisationen; det kunde dock ej uteslutas, att framtida erfarenhet av de nya verksamhetsformerna kunde visa behov av ytterligare personalförstärkning. Bibliotekets chef borde i fråga om lönegradsplacering jämställas med förste bibliotekarie. Medel och byggnadstillstånd för den föreslagna nybyggnaden ha beviljats, och den beräknas bli färdig under budgetåret 1951/52. Lärarrådet har därför i petitaskrivelse hemställt om utökning av personalorganisationen, så att den nuvarande bibliotekarietjänsten i lönegrad Ce 27 omändras till förste bibliotekarietjänst och två tjänster som biblioteksamanuens inrättas i Cf 19—Ce 24 respektive Cf 17—Ce 24. Jämfört med de sakkunnigas förslag har alltså en assistentbefattning utbytts mot en amanuensbe-

150 fattning, men i gengäld föreslås indragning av, utom ett extra personalanslag om 10 000 kronor, den nuvarande kanslibiträdestjänsten. Vissa humanistiska ämnen ha sina bibliotek och lokaler utanför det humanistiska seminariebiblioteket. Nationalekonomi, statskunskap och sociologi ha sina lokaler i socialinstitutet. Institutet för folklivsforskning är förlagt till Nordiska museet, ämnet teaterhistoria disponerar Drottningholmsteaterns bibliotek och museum i Linnégatan 7, ryska institutet har en egen byggnad vid Drottninggatan, ekonomisk-historiska institutet har lokaler i handelshögskolan och ämnet statistik har sina lokaler i Stockholms stads statistiska kontor. Ungerska institutet har lokaler i högskolebyggnaden Norrtullsgatan 2. I samma byggnad ha även de två konsthistoriska instituten sina lokaler; dessa ha betecknats som helt otillräckliga. Institutet för psykologi och pedagogik har disponerat en våning Observatoriegatan 8. Lokalerna ha varit ytterst otillfredsställande och trångboddheten mycket stor. Under innevarande år har institutet kunnat erhålla vissa lokaler i Tekniska högskolans gamla byggnad vid Drottninggatan; trångboddheten har härigenom något lättats, men å andra sidan måste naturligtvis olägenheter uppstå med hänsyn till att institutet splittras på två olika lokaler. I den av professor P. Hedqvist utarbetade planen för högskolans framtida utbyggnad framhålles beträffande de humanistiska ämnena bl. a. följande: »För de humanistiska institutionerna kommer genom det nya biblioteket och övertagandet av 'Gamla Teknis' huvudbyggnad en del lokalfrågor att bliva lösta. När den nya kemiska institutionsbyggnaden färdigställts, kan den organiska kemiens nuvarande lokaler i kvarteret Spelbomskan tagas i anspråk för dessa institutioners vidare behov.» Göteborg. I en skrivelse till universitetsberedningen av den 12 maj 1948 har högskolans rektor, professor Boéthius, redogjort för det aktuella läget och framtidsplanerna i fråga om högskolans lokalförhållanden. I denna heter det bl. a.: Högskolan är i oavvisligt behov av ett seminariebibliotek. De fyra seminarierum, som för närvarande användas för samtliga ämnen utom historia, konsthistoria, geografi, psykologi och pedagogik, användas jämväl för seminariebiblioteken. Studier i dessa avbrytas därför ständigt av undervisning. I den nya byggnaden skulle seminariebibliotek och arbetsplatser anordnas, varefter seminarierummen skulle brukas endast för undervisning. I den nya flygeln skulle vidare inrymmas lunchrum för studenterna, arbetsrum för bibliotekarien, tolv arbetsrum för professorer, varjämte ämnet klassisk fornkunskap och antikens historia skulle erhålla rum för samlingar. Ämnet historia har för närvarande lokaler i Högskolebyggnadens tredje våning, vilka frånsett uppvärmningsförhållandena äro av tillfredsställande slag. Med ombyggnaden skulle emellertid följa förbättring av värmesystemet, varigenom tredje våningen även skulle bli fullt användbar för undervisningen. Samtidigt som byggnadsplaner för den omedelbart tilltänkta flygeln uppgjordes, planerades rent allmänt en motsvarande flygel vid Högskolebyggnadens andra (östra)

151 sida avsedd för vidgade administrationslokaler, professorsrum, eventuellt någon del av seminariebiblioteket samt eventuellt ämnet geografi (jfr neden). Denna del av planen h a r dock hittills icke gjorts till föremål för närmare utredning. De samhällsvetenskapliga ämnena. För denna ämnesgrupp disponeras för närvarande ett seminarium, i vilket dock även journalistundervisningen m. m. äger rum, samt ett mindre rum i andra våningen för statistiken. Att erhålla lokaler för denna ämnesgrupp är alltså ett trängande behov, men på grund av samhällsvetenskapliga forskningskommitténs förslag om en särskild institutionsbyggnad med bibliotek för de samhällsvetenskapliga ämnena vid Göteborgs Högskola och Socialpolitiska institutet h a r denna fråga tills vidare ej kunnat upptagas till närmare behandling. Högskolans styrelses ordförande, Landshövding Jacobsson, h a r dock räknat med möjligheten av en interimistisk lösning genom lokaler i någon äldre byggnad i Högskolans närhet. Konsthistoria. Undervisningen och seminariebiblioteket ha för detta ämne förlagts till konstmuseet, något som varit av det mest påtagliga gagn för studierna. Emellertid tryta lokalerna. Lokalfrågan tankes löst genom seminarielokaler i en planerad flygelbyggnad till museet, varvid dock anslag för att möjliggöra denna universitetsinstitution synes böra ställas till museiledningens förfogande. Nordisk fornkunskap och etnografi. Undervisningen är förlagd till ifrågavarande museer. Ingen ändring ifrågasatt. Psykologi och pedagogik. Undervisning och forskning äro förlagda till fullständigt otillräckliga lokaler i högskolans även i värmeavseende bristfälliga tredje våning samt till förhyrda lokaler utom Högskolan. Nya institutionslokaler äro ofrånkomligen nödvändiga, men denna institutionsfråga h a r ställts åt sidan på grund av ett förslag om riksinstitut, som uppgjorts av ämnesläraren Professor John Elmgren och tillställts såväl Kungl. Ecklesiastikdepartementet som Universitetsberedningen. I denna institutsbyggnad skulle nämligen även lokaler för undervisning vid Göteborgs Högskola i dessa ämnen ha inrymts. Av ovanstående framgår alltså att såväl de samhällsvetenskapliga ämnena som psykologi och pedagogik ha aktuella behov av lokaler och f. n. inhysas i absolut otillräckliga dylika. Detta får ej undanskymmas. I första rummet är emellertid Högskolan, så som sakfrågorna kommit att utvecklas, i behov av stöd för erhållande av byggnadstillstånd för flygeln till högskolebyggnaden och den botaniska institutionens flygelbyggnad. För båda dessa byggnader finnas de medel, som vid uppgörandet av planerna, ansågos erforderliga, men faran består givetvis, att dessa medel på grund av penningvärdets fall bli otillräckliga eller redan blivit det genom det uppskov, som inträtt. I

en

meddelat

s k r i v e l s e av den 24 j u l i 1950 h a r p r o f e s s o r B o é t h i u s y t t e r l i g a r e följande:

Staden h a r beviljats tomt för ifrågasatt flygel till Högskolebyggnaden, erforderliga medel funnos, men byggnadstillstånd har vägrats. Detta måste betecknas som utomordentligt skadligt för studierna vid högskolan och orättvist mot Göteborgs studenter, som få arbeta under mycket sämre yttre omständigheter än rikets övriga studerande. I de fyra disponibla seminarierummen förenas undervisning och bibliotek. Självstudier blir alltså ofta avbrutna av undervisning. Utom dessa störande avbrott för egna studier i Högskolans lokaler bör observeras, att arbetsplatserna äro för få. 1948 förutsattes en flygel utbyggd från den sydvästra delen av högskolebyggnadens baksida. Då funnos som sagt tillräckliga medel för denna (omkr. 300 000 kr.). Numera

152 räcker icke detta belopp för en flygel. Då byggnadsfrågan återupptages måste man dessutom räkna med två flyglar (en även i sydöst), så som undervisningens och expeditionens behov ökats och boksamlingen vuxit genom statsanslag och donationer. Lika hämmande och beklagligt som avslagen på begäran om byggnadstillstånd för tillbyggnad till Högskolans huvudbyggning äro för Högskolan som helhet, är samma oförstående inställning till de marinbotaniska studiernas lokalbehov. Statsanslag för undervisning och forskning ha beviljats. Göteborgs stad och styrelsen för Bottniska trädgården erbjuda tomt och medel (donationsmedel) för en absolut nödvändig särskild byggnad, en flygel till den huvudbyggnad, där trädgårdens prefekt och bibliotek ha sina lokaler. Nu måste de marinbotaniska studierna trängas in i prefektens lokaler. — Ett fullkomligt ohållbart tillstånd både med tanke på prefektens arbete och på den marinbotaniska forskningen. Att som nu sker bevilja statsanslag för denna senare men ej tillgodose dess lokalbehov, är en fullkomligt uppenbar planlöshet. En seminariebyggnad i anslutning till Göteborgs konstmuseum för konsthistorien är vidare oundgängligen nödvändig. Ämnet har för närvarande inga som he!st lokaler. Ämnesläraren måste finna sig till rätta i konstmuseets bibliotek och läsesal. Det är självklart, att detta är omöjligt i längden, och att det i högsta grad hindrar såväl konstmuseets arbete som undervisningen. Ämnesgruppen psykologi-pedagogik har vidare fullkomligt underhaltiga lokaler. De äskanden i fråga om lokaler, som ämnesläraren framställt, äro emellertid så vittutseende och kräva så mycken utredning, att Högskolan i petita för budgetåret 1951,52 instränkt sig till att begära ett hyresanslag och således tills vidare räkna med ett provisorium. Slutligen påpekar jag, att de samhällsvetenskapliga studierna alltjämt endast ha ett rum för undervisning och bibliotek. Beredningen vill kraftigt understryka vikten av att en allmän förbättring av även de humanistiska ämnenas lokalförhållanden snarast kommer till stånd. Ej blott bibliotekens och undervisningens behov utan även det förhållandet, att de humanistiska vetenskaperna i allt större utsträckning måst börja arbeta institutionsmässigt, nödvändiggör, att de otillfredsställande förhållanden, som nu i största utsträckning äro rådande, snabbt undanröjas. Förhållandet är ej blott det, att lokalerna i stor utsträckning äro föråldrade, olämpliga och trånga, utan även att relativt nyligen tillkomna lokaler visat sig otillräckliga för det stigande studentantalet och vetenskapernas förändrade arbetsförhållanden. En långsiktig planering, som i högre grad än hittills tar hänsyn till i framtiden uppkommande expansionsbehov, är nödvändig. Men därjämte måste de besvärande aktuella bristerna snabbt undanröjas. De nuvarande förhållandena äro dock något bättre vid Uppsala universitet än vid övriga lärosäten. Beredningen har ej i detalj tagit ställning till föreliggande byggiadsplaner utan vill inskränka sig till vissa allmänna rekommendationer. För Uppsalas vidkommande vill beredningen framhålla vikten av att musikhistoriens lokalfråga bringas till en mera tillfredsstäl ande lösning. Omedelbart synes detta kunna ske endast genom att, som

153 byggnadsstyrelsen framkastat, åt director musices beredes annan bostad, varefter ifrågavarande utrymmen övertagas av musikhistoriska institutionen. P å längre sikt synes emellertid musikhistoriens lokalproblem bäst få en tillfredsställande lösning inom det kring S:t Eriks torg planerade institutionsområdet. Vid Lunds universitet har en viss lättnad i trångboddheten i seminariebiblioteket åstadkommits genom att flera ämnen utflyttat till i allmänhet provisoriska lokaler. Härigenom ha emellertid betydande olägenheter uppstått i det att centrala humanistiska ämnen blivit förlagda på långt avstånd från varandra. Denna splittring måste medföra en viss dubbelanskaffning av för olika ämnen gemensam litteratur, verkar hindrande på studiearbetet genom att försvåra tillgång till litteraturen inom angränsande ämnen och motverkar även på andra sätt en rationell samordning mellan samhöriga ämnen i fråga om forskning och undervisning. Det synes därför vara särskilt angeläget, att vid Lunds universitet en samlad förläggning av flertalet filologiska och historiska ämnen snarast åstadkommes. Detta synes inom rimlig tid kunna ske endast genom nybyggnad. Beredningen förordar därför, att en utredning angående nybyggnad för humanistiska seminariebiblioteket snarast igångsattes. Det andra lokalproblem i Lund, som synes särskilt angeläget, är psykologiska och pedagogiska institutionens. Beredningen vill understryka vikten av att på denna fråga ägnas sådan uppmärksamhet, att mera tillfredsställande förhållanden snarast uppnås. De två angelägnaste byggnadsfrågorna vid humanistiska fakulteten i Stockholm, uppförande av nybyggnad för humanistiska biblioteket och anskaffande av nya lokaler för psykologiska och pedagogiska institutet, hålla f. n. på att lösas. Beträffande den sistnämnda frågan vill beredningen understryka vikten av att institutet snarast erhåller utökade lokaler i tekniska högskolans gamla byggnad, då det måste medföra alltför stora olägenheter att ha institutionslokalerna splittrade på två olika ställen. En tredje angelägen lokalfråga, för vilken behovet av en snar lösning även förtjänar att särskilt understrykas, är de konsthistoriska institutens. Lokalförhållandena vid Göteborgs högskola äro genomgående mycket otillfredsställande. Vad som i första hand synes vara angeläget är, att den planerade västra flygelbyggnaden till högskolans huvudbyggnad kommer till stånd. Samtidigt härmed bör frågan om en ny flygelbyggnad till östra delen av högskolebyggnaden fullständigt utredas. Samtidigt som utredning sker även i fråga om lösandet på lång sikt av de samhällsvetenskapliga ämnenas, konsthistoriens samt psykologiens och pedagogikens lokalbehov, måste åtgärder vidtagas för att bereda de samhällsvetenskapliga ämnenas och psykologiens lokalfrågor mera tillfredsställande provisoriska

154 lösningar. Beredningen vill kraftigt understryka vikten av att ovannämnda åtgärder omedelbart komma till stånd. 4. De matematisk-naturvetenskapliga sektionerna. Matematik. Uppsala. I skrivelse till beredningen har professor Nagell anfört följande rörande Uppsalainstitutionens lokalutrymmen: Institutionen är i trängande behov av ett antal nya arbetsrum för personal och forskare. Det saknas således 5 arbetsrum för följande vid institutionen anställd personal: 1 förste assistent, 2 förste amanuenser och 2 tredje amanuenser. Vidare saknas en räknekammare. Enligt av Byggnadsstyrelsen företagen utredning kan 5 nya arbetsrum anordnas på fastighetens vind (Trädgårdsgatan 18). Jag ber att få framhålla nödvändigheten av att inredningen av dessa 5 arbetsrum på vinden för ämnet matematik snarast verkställes. Det är vidare högst önskvärt att ett verkstadsrum inredes i källarvåningen åt institutionernas (även mekanik och matematisk fysik) gemensamma vaktmästare. Härutöver framhåller professor Nagell behovet av en större föreläsningssal för de propedeutiska kurserna, vilka nu omfatta c:a 120 studerande. Rörande möjligheterna för uppförande av nya lokaler för institutionerna för matematik och mekanik med matematisk fysik yttras i skrivelse från matematisk-naturvetenskapliga sektionen den 5 november 1949 följande: Beträffande ordningsföljden mellan övriga planerade byggnadsåtgärder intar enligt sektionens mening nybyggnaden för den matematiska och matematisk-fysiska institutionen en särställning så tillvida att tidpunkten för dess uppförande kan bliva beroende av när staden önskar disponera fastigheten Trädgårdsgatan 18. I petitaskrivelse för budgetåret 1951/52 har professor Beurling framfört begäran om att en av de två existerande biträdande lärarbefattningarna vid Uppsala universitet måtte ombildas till en laboratorsbefattning och som motivering härför anfört följande: Under trycket av undervisningens växande behov framtvingades 1938 inrättandet av en biträdande lärarbefattning i matematik, vilken 1947 följdes av en andra befattning. En licentiat som förordnats som biträdande lärare uppbär f. n. ett årligt arvode av 9 660 kr., d. v. s. samma summa som ett docentstipendium. Undervisningsskyldigheten, 6 timmar per vecka, är mer än tre gånger så stor som en docentstipendiats. Den förstnämnda tjänstens innehavare har till uppgift att meddela den utomordentligt viktiga undervisningen i differential- och integralkalkyl för fil. kand.och ämbetsexamen. Dessa discipliner äro ej blott av grundläggande betydelse för högre studier i matematik, utan utgöra även nyckelämnen för alla exakta naturvetenskaper ävensom för speciella grenar av de biologiska vetenskaperna. Kursen i differential och integralkalkyl bildar dessutom kärnan av blivande läroverkslärares utbildning i matematik och utgör som regel inkörsporten till de nyinskrivna naturvetarnas akademiska studier. Den centrala ställning som denna kurs intar i sektionens undervisningsprogram

155 återspeglas även i antalet deltagare, vilket under den sista femårsperioden varierat mellan 100 och 120. Till deltagarantalet är kursen således Sektionens största. En självfallen följd av vad som ovan anförts, är att kraven på läraren, som meddelar denna undervisning, måste ställas mycket höga. Man måste av honom fordra ej blott en god vetenskaplig överblick av ämnet utan även en verkligt framstående pedagogisk skicklighet. Att denna undervisning skall behöva anförtros åt licentiater, vilket f. n. är fallet, är därför ett uppenbart missförhållande. Ej heller förefinnes någon garanti för att man bland ämnets stipendierade docenter kan finna någon med tillräckliga kvalifikationer för denna lärartjänst, och även då så är fallet lämnas som regel befattningen så snart ett docentstipendium blir ledigt. Dessa förhållanden ha sedan länge vållat huvudlärarna i ämnet allvarliga bekymmer. Våren 1947 uppvaktades sålunda statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet med en gemensam skrivelse från samtliga professorer i matematik vid universiteten i Uppsala och Lund med hemställan om att en biträdande lärarbefattning i matematik vid vardera universitetet måtte omändras till en laboratorsbefattning, Statsrådet Weijne ställde sig förstående till de synpunkter, som framfördes, och en laboratorsbefattning inrättades 1949 i Lund efter därom gjord hemställan. På grund av det stora antalet högt kvalificerade docenter, som f. n. kunna påräknas såsom sökande till en laboratorsbefattning i matematik är tidpunkten nu synnerligen lämplig för inrättandet av en dylik tjänst även vid Uppsala universitet. Därtill kommer ett annat och synnerligen tungt vägande skäl. Sedan tiden före sista världskriget h a r examinationer i matematik för fil. kand.och ämbetsexamen i det närmaste tredubblats. Under femårsperioden 1936—1940 avlades sålunda vid Uppsala universitet i genomsnitt 22 lägre filosofiska examina med matematik såsom ingående ämne, under det att femårsperioden 44—48 uppvisar ett medeltal av över 60 godkända tentamina per år, vilket utgör en examination mer än dubbelt så stor som inom något annat av Sektionens ämnen. Den examinationsbörda, som åvila professorerna i matematik vid Uppsala universitet, är f. n. betydligt större än för någon annan examinator i något ämne vid landets tre matematisk-naturvetenskapliga sektioner, som exempel kan nämnas att antalet godkända tentamina under läsåret 48—49 var 79 med 80 tentamensanmälningar enbart till majperioden. Det h a r visat sig ogörligt för en ensam examinator att inom den utsatta tentamensperioden kunna genomföra en så omfattande examination. Att en docentstipendiat vid behov tillförordnas som biträdande examinator utgör en föga tillfredsställande nödfallsåtgärd, i synnerhet med tanke på att docentstipendiaten för detta krävande och ansvarsfulla uppdrag, i regel utsträckt över 2 veckor, endast uppbär ett arvode av cirka 40 kr. (Docenten Borg erhöll detta arvode efter att under majperioden 1947 ha svarat för ett 20-tal tentamina, vilket torde utgöra akademiskt rekord i fråga om underbetalning av intellektuell arbetskraft.) Inrättandet av en laboratorsbefattning vars innehavare h a r till uppgift dels att bestrida undervisningen i differential- och integralkalkyl, dels ock att biträda examinatorerna vid tentamen för de lägre filosofiska examina, skulle på ett tillfredsställande sätt lösa de frågor om undervisningen och examinationen, som h ä r berörts. I s k r i v e l s e till b e r e d n i n g e n s a m t i p e t i t a till 1950 o c h 1951 å r s r i k s d a g a r h a r u p p t a g i t s en b e g ä r a n o m i n r ä t t a n d e av en s ä r s k i l d k a n s l i b i t r ä d e s b e f a t t n i n g vid den m a t e m a t i s k a i n s t i t u t i o n e n . F . n . f i n n e s en k o n t o r s b i t r ä d e s b e f a t t n i n g g e m e n s a m m e d i n s t i t u t i o n e n för m e k a n i k och m a t e m a t i s k fysik. I s k r i v e l s e n , l i k s o m ä v e n i s ä r s k i l d s å d a n u n d e r t e c k n a d av b å d e p r o fessor Nagell och p r o f e s s o r W a l l e r , f r a m h å l l e s , a t t b å d a i n s t i t u t i o n e r n a

156 äro i behov av var sitt kanslibiträde. Motiveringen för dessa önskemål har varit att arbetsuppgifterna på vardera institutionen ha visat sig för stora för endast ett biträde samt behovet av högt kvalificerad arbetskraft med kunskaper i flera språk, stenografi, maskinskrivning och bibliotekssysslor. Lund. Professorn vid Lunds universitets matematiska institution, Riesz, har till beredningen framfört begäran om ytterligare en tredje amanuens vid institutionen. Han framhåller, att i fråga om tredjeamanuensbefattningarna i princip gällt att på varje professor skulle komma en sådan. På grund av lokalbrist har man vid matematiska institutionen tidigare avstått från en tredjeamanuensbefattning, som tillfallit annan institution. Då man nu inflyttat i nya lokaler, blir det möjligt att inrätta en tredjeamanuensbefattning vid institutionen. Stockholm. I petitaskrivelse för budgetåret 1950/51 liksom i skrivelse till beredningen har professor Carlsson framhållit, att den förste assistentbefattning, som av honom upptagits i petitaförslag men ej medtagits i proposition rörande anslag till högskolan för budgetåret 1949/50, är nödvändig för undervisningens rationella anordnande. Under det senaste året har man måst avhjälpa lärarbristen genom att sammanslå en förste amanuensbefattning och en tredjeamanuensbefattning till en konstruerad assistentbefattning. Detta är emellertid icke möjligt i längden, då det sammanlagda arvodet ej motsvarar tjänstgöringsskyldigheten. Detta har vidare nödvändiggjort indragning av en synnerligen önskvärd kurs i algebra eftersom den andre amanuens, som skulle omhänderha denna kurs, nu måste avdelas för att utföra det arbete, som förste amanuensen eljest skulle handha. Med hänsyn till dessa förhållanden har professor Carlsson enträget begärt en ny befattning som förste assistent vid institutet. Härutöver äskar institutionsföreståndaren en ny befattning som tredje amanuens för biblioteket. I petitaskrivelse för budgetåret 1951/52 har Stockholms högskola på nytt upptagit begäran om en förste assistent, varvid ovanstående motivering ytterligare understrukits. Beredningen. Rörande den matematiska institutionens i Uppsala behov av ökade lokalutrymmen har beredningen funnit sig böra förorda att åtgärder snarast vidtagas för att avhjälpa den nuvarande situationen. Möjligheterna att inom en snar framtid realisera planerna på en nybyggnad för institutionen synas med hänsyn till sektionens skrivelse den 5 nov. 1949 obetydliga. Beredningen önskar dock framhålla, att på längre sikt en nybyggnad säkert kommer att visa sig oundgänglig men att tills vidare, som ett provisorium, behövliga utvidgningar inom fastigheten Trädgårdsgatan 18 böra komma till stånd.

157 Beredningen har funnit att de skäl som professor Beurling framfört för en omändring av en biträdande lärarbefattning vid den matematiska institutionen i Uppsala till en laborator äro vägande och föreslår därför, att denna omändring omedelbart kommer till stånd. En jämförelse mellan personalkadern (utöver professorerna) vid universiteten i Uppsala, Lund och vid Stockholms högskola följer nedan: Uppsala 2 biträdande lärare 2 förste assistenter 2 förste amanuenser 2 tredje amanuenser 1 biblioteksamanuens

Lund 1 laborator 1 biträdande lärare 2 förste assistenter 2 förste amanuenser 1 tredje amanuens

Stockholm 1 docentstipendium 1 biträdande lärare 2 förste amanuenser 1 andre amanuens

Det är uppenbart, att bristen på lärare i ämnet matematik vid Stockholms högskola innebär en betydande svårighet, i det att undervisningen f. n. icke kan bli så effektiv som önskvärt, varav följer att studietiden onödigtvis förlänges. På grund härav måste beredningen kraftigt understryka vikten av att en utökning av lärarkrafterna omedelbart kommer till stånd. Beredningen föreslår, att en befattning som förste assistent och en befattning som tredje amanuens (för biblioteket) omedelbart inrättas. Beredningen föreslår, att ytterligare en befattning som tredje amanuens inrättas vid institutionen i Lund. Med hänsyn till arbetsförhållandena vid ifrågavarande institutioner föreslår beredningen, att institutionerna för matematik respektive för mekanik och matematisk fysik i Uppsala utrustas med var sitt kanslibiträde. Beredningen anser, att även motsvarande institutioner i Lund böra utrustas med sådana befattningar. Med hänsyn till att en gemensam kontorsbiträdesbefattning inrättats först från och med innevarande budgetår, torde det dock ännu kunna anstå någon tid med uppdelning av denna befattning. Statistik. För detta ämne hänvisas till avsnittet om de humanistiska sektionerna, s. 138 ff. Astronomi. Uppsala. I beredningens betänkande II föreslogs inrättandet av befattningar som observatör respektive förste assistent vid Uppsala universitets observatorium i Kvistaberg, varvid dock med den senare befattningen ansågs böra anstå till den tidpunkt, då observatoriet kunde tagas i bruk. Riks-

158 dagen biträdde såtillvida beredningens förslag, att observatorsbefattningen inrättades från den 1 juli 1948. I skrivelse till beredningen har professor Malmquist understrukit ett tidigare inom fakulteten framfört önskemål om en biträdande lärare i astronomi, vilket motiverats med behovet av att anordna särskild kurs i astronomi för blivande fysiklärare i enlighet med vad beredningen föreslagit i betänkande V. I samma skrivelse har professor Malmquist framhållit, att utöver den redan i beredningens betänkande II föreslagna förste assistentbefattningen vid Kvistabergs observatorium även borde inrättas en befattning som räknebiträde. Dessa befattningar kunde emellertid anstå, till dess observatoriet om ett å två år färdigställts. Beredningen. Beredningen har funnit, att astronomikursen för blivande fysiklärare sannolikt skulle kunna anordnas med nu befintlig personal, om i större utsträckning än vad som är fallet observatörernas undervisningsskyldighet utnyttjades för detta ändamål. Även om på längre sikt en biträdande lärarebefattning möjligen kommer att bli nödvändig, finner beredningen för närvarande icke tillräckliga skäl tala för inrättandet av en sådan. Däremot önskar beredningen än en gång understryka, att när observatoriet i Kvistaberg färdigställts, en förste assistentbefattning omedelbart inrättas. Beredningen har även funnit skäl att föreslå att den av professor Malmquist begärda befattningen som räknebiträde kommer till stånd, dock även denna först när observatoriet färdigställts. Fysik. Uppsala. I skrivelse till beredningen ha professorerna Lindh och Ohlin framlagt följande synpunkter på det aktuella behovet av personal och utrymme för den fysiska institutionen i Uppsala: Den starka tillströmningen av studerande till kurslaboratoriet har gjort behovet av en förste assistentbefattning vid laboratoriet i fråga aktuellt och inrättandet av denna befattning har begärts i petitum under de senaste 2 åren, men ej beaktats av vederbörande, önskvärd är ävenledes en laboratoriebiträdesbefattning vid samma laboratorium. Vad som närmast framstår som oundgängligen nödvändigt är att institutionens tillbyggnadsfråga med det snaraste löses. Först sedan detta skett och kurslaboratoriet därigenom återfått de utrymmen, som vid den nuvarande institutionens tillkomst avsågs för detta, kan det bli möjligt att utöka antalet arbetsplatser och mottaga ett större antal studerande för fil. kand. och ämbetsexamen än vad som nu är fallet. Nära nog halva det för kurslaboratoriet avsedda utrymmet togs 1923 i anspråk för inrättande av institutionens instrumentverkstad. Några ytterligare arbetsplatser för arbeten för högre examina, lic- och doktorsarbeten, står för närvarande ej att uppdriva inom den nuvarande institutionens byggnader. Samtliga utrymmen äro utnyttjade liksom även provisoriskt inredda arbetsrum å institutionens vind.

159 I petitaskrivelse för budgetåret 1951/52 framhålla ovannämnda professorer, att »förrättandet av inträdestentamina till laboratoriet, undervisning, granskning av försöksprotokoll, planerande och utarbetande av nya övningsförsök gör laboratorstjänsten synnerligen betungande och ställer f. n. orimligt höga krav på laboratorns arbetsförmåga». Den tid, som denne får över för vetenskapligt arbete, reduceras till ett minimum, och behovet av en förste assistent för avlastning av laboratorns arbetsbörda säges därför vara »synnerligen starkt». Professorerna Lindh och Ohlin ha vidare påpekat, att de äskanden rörande personal, som framställts i deras skrivelse till beredningen, endast gälla de nuvarande behoven. De ha funnit det omöjligt att f. n. göra något uttalande om de behov, som eventuellt komma att uppstå i samband med en omläggning av lärarutbildningen eller införande av en specialexamen. De finna det dock sannolikt, att en icke ringa utökning av personalen i så fall skulle visa sig nödvändig. I petitaskrivelse för budgetåret 1951/52 har fakulteten med anledning av en framställning från atomkommittén äskat, att de två förste assistenter för kärnfysisk forskning, vilka f. n. avlönas genom atomkommittén, måtte överföras på ordinarie stat. Lund. I petita för budgetåret 1951/52 har konsistoriet med anledning av en framställning från atomkommittén äskat, att de två förste assistenter för kärnfysisk forskning och undervisning, vilka f. n. avlönas genom atomkommittén, måtte överföras på ordinarie stat. Stockholm. Rörande fysikundervisningen vid Stockholms högskola skriver professor Hulthén i en särskild P. M. (januari 1950) till beredningen bl. a. följande: Antalet laboranter vid övningslaboratoriet för fil. kand. och ämbetsexamina utgöres f. n. av 30—35 per år. En ökning av detta antal med 50—100 %, motsvarande det årliga ansökningstalet skulle lätteligen kunna förverkligas under följande villkor. Anskaffandet av en barackbyggnad med anslutning till övningslaboratoriets lokaler inåt Spökslottsparken jämte utökning av lärarpersonalen f. n. 1 bitr. lärare, 2 ass. och 1 amanuens med förslagsvis 1 bitr. lärare och 1 assistent. Antalet licentiander och doktorander vid institutet är f. n. 14, bland vilka flertalet samtidigt tjänstgöra som assistenter och amanuenser. Ett rationellt ordnande av övningslaboratoriet enligt ovan föreslagna linjer skulle i hög grad underlätta tjänstgöringen hos denna kategori och därmed även gynna den högre undervisningen inom institutet. I petitaskrivelse för budgetåret 1951/52 har professor Hulthén med åberopande av liknande motiveringar framfört äskanden, vilka delvis sammanfalla med de ovanstående men i vissa fall avvika från dessa. Sålunda har han här framlagt följande lista på önskemål behovsmässigt graderade:

160 1) Ett årligt anslag å 5 000 kronor till övningslaboratoriets modernisering och underhåll. 2) Höjning av instrumentmakarens lön från Ce 14 till Ca 18. 3) Ändring av befattningen kontorsbiträde (Ca 8) till kanslibiträde (Ca 11). 4) Förberedande förstärkning av lärarpersonalen med en förste assistentbefattning. 5) Anställande av ett laboratoriebiträde (Ce 11) med uppgift att handha den allmänna instrumentvården och i verkstaden utföra enklare reparationer. Lärarrådet vid Stockholms högskola har i sin petitaskrivelse för budgetåret 1951/52 något ändrat ovanstående äskanden, bl. a. med hänsyn till en skrivelse från atomkommittén av den 25 april 1950, i vilken kommittén föreslagit, att vissa befattningar och anslag skola från och med budgetåret 1951/52 överflyttas från atomenergianslaget till respektive universitets och högskolors anslag. Häribiand äro anslag till två förste assistenter vid fysiska institutet och ett materialanslag å 10 000 kronor till samma institut. Lärarrådet har med anledning av denna skrivelse funnit sig böra framställa begäran om tre förste assistenter. Vidare föreslås inrättandet av en laboratoriebiträdesbefattning och ändring av kontorsbiträdesbefattningen till kanslibiträdesbefattning. Beredningen. Vad frågan om förbättrade och utökade lokaler för fysiska institutet vid Stockholms högskola angår finner sig beredningen icke kunna tillstyrka det provisorium som ovan av professor Hulthén föreslagits, men önskar i stället — särskilt med hänsyn till lärarutbildningens behov — framhålla nödvändigheten av att det förslag till nybyggnad, som finnes i högskolans generalplan för bebyggandet av kvarteret Vega, snarast möjligt realiseras och detta icke senare än den period (1953 —1954) det upptagits i ovannämnda generalplan. Med hänsyn till de motiveringar, som framställts av institutionsföreståndarna i Uppsala och Stockholm speciellt avseende behovet av lärarpersonal vid en ökning av antalet studerande, har beredningen funnit det angeläget framhålla önskvärdheten av att lärarpersonalen ytterligare ökas. Speciellt gäller detta Stockholms högskola, men beredningen har funnit starka skäl tala för att även vid institutionen i Uppsala en utökning kommer till stånd. Beredningen förordar således att vid vardera av institutionen i Uppsala och institutet i Stockholm inrättas en ny förste assistentbefattning. Samtidigt vill beredningen understryka professor Hulthéns påpekande, att detta endast innebär ett förberedande förstärkande av lärarkadern vid institutet i Stockholm. På längre sikt måste denna utbyggas till full paritet med universiteten i Lund och Uppsala, vilket emellertid ej kan ske förrän institutet erhållit en ny byggnad. Under förutsättning att de på atomenergianslaget avlönade förste assistentbefattningarna för kärnfysisk forskning vid universiteten och Stock-

161 holms högskola avföras från atomenergianslaget, böra de upptagas på universitetens respektive högskolans ordinarie stat. Beredningen har vid sina kostnadsberäkningar förutsatt att så sker. Mekanik och matematisk fysik. Förutom ett önskemål om en kanslibiträdesbefattning vid institutionen för mekanik och matematisk fysik i Uppsala ha icke några äskanden i fråga om personal för ifrågavarande institutioner i Uppsala och Lund tillställts beredningen. De senare årens petitaskrivelser ge ävenledes vid handen, att det oundgängliga behovet av lärarkrafter vid dessa institutioner för den närmaste tiden kan anses fyllt. Annorlunda ställer det sig för Stockholms högskolas institut för mekanik och matematisk fysik. Vid institutet finnas för närvarande en biträdande lärare och en förste amanuens, vilket är mindre än vad som fanns såsom ett provisorium under åren 1946—49. Naturvetenskapliga forskningskommittén hade på sin tid föreslagit, att lärarstaben skulle utökas med en förste assistent och att den dåvarande arvodesbefattningen som biträdande lärare skulle omvandlas till en förste assistentbefattning. Häremot har beredningen i sitt betänkande II, s. 151, anfört, att arvodesbefattningen borde omvandlas till en preceptorsbefattning, d. v. s. bli en fast biträdande lärarbefattning. I lärarrådets petitaskrivelse för budgetåret 1951/52 har av institutets föreståndare professor Klein bl. a. anförts följande rörande undervisningssituationen vid institutet: Den biträdande lärarens undervisningsskyldighet täcker endast nödtorftigt föreläsningsbehovet för 1 och 2 betyg i filosofie kandidatexamen. I förste amanuensens plikter ingår förutom skötseln av institutet (sekretariat och bibliotek etc.) att biträda vid undervisningen genom rättning och genomgång av tentamensskrivningar m. m. dyl. inom ramen för denna krävande tjänstgöring, som i verkligheten har omfattat åtskilligt arbete med kompendier inom olika delar av ämnet finns sålunda knappast rum för räkneövningar, vilka f. n. anordnas genom ett föga tillfredställande provisorium. För tre-betygsstadiet som torde bli betydelsefullt i och med ämnets nya ställning som magisterämne saknas ordinarie möjligheter för kurser helt och hållet vilket till stor del även gäller kursfordringarna för licentiatexamen. Här äro regelbundna återkommande föreläsningar i sådana viktiga grenar som fysikens differentialekvationer, kvantteori, statistisk mekanik, relativitetsteori i själva verket oumbärliga för en effektiv undervisning på det högre stadiet. För att någorlunda tillgodose de nämnda undervisningskraven har tidigare begärts anslag för utökande av den nuvarande lärarstaben med en förste assistent och en förste amanuens. Professor Klein påpekar i övrigt, hurusom antalet elever redan nu är så stort, att lärarkrafterna bli otillräckliga, samt att en ökning kan väntas sedan ämnet nu får medtagas i magisterexamen på dispens. Ungefärliga 11 — Universitet

VI

162 antalet deltagare i föreläsningar och seminarier utgjorde sålunda 1949/50 för betyget B ca 50 och för högre betyg ca 30. Rörande forskningens behov framhåller han slutligen institutets behov av ett docentstipendium för att fastare kunna knyta de bästa yngre forskarkrafterna till institutionen. Lärarrådet har funnit föreståndarens synpunkter alltigenom beaktansvärda men har med hänsyn till nuvarande läge inskränkt sig till att för budgetåret 1951/52 äska anslag för ett docentstipendium och en befattning som förste assistent. Beredningen vill erinra om sitt uttalande i betänkande II, s. 151, att den finner det synnerligen angeläget att ämnet mekanik och matematisk fysik även vid Stockholms högskola erhåller tillräckligt antal lärarkraftcr. Beredningen föreslår, att enligt lärarrådets begäran ett docentstipendium och en förste assistentbefattning omedelbart inrättas, samt vill framhålla, att på något längre sikt prefektens önskemål om ytterligare en förste amanuens bör tillgodoses. Meteorologi. Uppsala. Professor Bergeron har för beredningen framhållit, att en biträdande lärarbefattning vid avdelningen för väderlekslära kommer att erfordras, om kursen för meteorologisk tjänsteexamen, som f. n. äger rum vid Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut i Stockholm, förflyttas till institutionen i Uppsala, vilket sedan länge diskuterats. Professorerna Köhler och Bergeron ha i petitaskrivelse för budgetåret 1951/52 begärt inrättandet av en befattning som stansoperatris vid institutionens nyinrättade hålkortsanläggning. I en särskild skrivelse till beredningen ha de som motivering härför anfört, att en del av hålkortsanläggningen redan installerats och att ett rationellt utnyttjande av anläggningen kan garanteras endast om för ändamålet särskilt utbildad arbetskraft erhålles. Stockholm. Professor Rossby har i petitaskrivelser för budgetåret 1951 52 begärt förändring av en kontorsbiträdesbefattning vid institutionen till kanslibiträdesbefattning. Beredningen har under hand erfarit, att frågan om förflyttningen av kurserna för den meteorologiska tjänsteexamen eventuellt kommer att bli föremål för särskild utredning, varför beredningen ej ingår på härmed sammanhängande frågor. För att den hålkortsanläggning, som institutionen i Uppsala redan anskaffat, skall kunna rationellt utnyttjas, föreslår beredningen, att en befattning som räknebilräde i lönegrad Cf 4—Ce 8 inrättas.

163 Geofysik. I j a n u a r i 1947 framlade en av Vetenskapsakademien, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut samt Sjökarteverket gemensamt tillsatt kommitté ett förslag, innebärande att i Kiruna skulle inrättas ett geofysiskt observatorium. I samband härmed hemställde naturvetenskapliga forskningskommittén, att vid Uppsala universitet skulle inrättas en professur i geofysik, särskilt geokosmofysik, vid Stockholms högskola en professur i den fasta jordskorpans fysik och vid Lunds universitet en laboratorsbefattning i geofysik och geodesi. Förslaget om ett geofysiskt observatorium har ännu icke föranlett någon åtgärd från statsmakternas sida. Genom bidrag dels från Vetenskapsakademien, dels från Kiruna stad ha emellertid sedan ett par år vissa geofysiska arbeten bedrivits i provisoriskt uppförda byggnader utanför Kiruna. Beträffande lärarbefattningarna vid universiteten och Stockholms högskola har heller ingenting åtgjorts. Redan i petita till 1948 års riksdag framfördes förslag om inrättande av en laboratorsbefattning i geofysik och geodesi i Lund. Förslaget tillstyrktes av kanslern men föranledde ingen åtgärd. Med anledning av skrivelse i oktober 1948 från större akademiska konsistoriet med begäran att förslag måtte föreläggas riksdagen angående inrättandet vid Uppsala universitet av en professur i geokosmofysik föreslog kanslern, att principbeslut om inrättandet av en sådan professur måtte fattas. Departementschefen ansåg sig icke då kunna taga ställning till denna fråga, vilken borde upptagas i ett vidare sammanhang. Förslag om inrättande av professuren vid Stockholms högskola har icke framförts i petita. Anledningen till att frågan om geofysikens ställning vid de svenska universiteten ännu icke bragts n ä r m a r e sin lösning torde delvis sammanhänga med svårigheten att erhålla kompetenta krafter till de föreslagna befattningarna. I fråga om den laboratorsbefattning, som föreslagits skola inrättas vid Lunds universitet, föreligger emellertid icke någon sådan svårighet, eftersom kompetent person där finnes att tillgå. Konsistoriet har i petita för budgetåret 1951/52 äskat, att en personlig laboratorsbefattning i tilllämpad geofysik och geodesi inrättas för dr. phil. Gunnar Nörgaard. Som motivering för detta förslag har professor A. Hadding anfört följande: Då behovet av undervisning i geofysik är trängande borde möjligheten att ordna dylik undervisning vid ett universitet inte förhindras utan stödjas även om den inte samtidigt kan ordnas på två andra ställen. Lunds universitet har av denna anledning fortsatt att med tillfälliga anslag söka uppehålla den undervisning i tilllämpad geofysik som med vissa uppehåll bedrivits vid universitetet sedan flera år tillbaka. Sedan 1947 har undervisningen på ett högst förtjänstfullt sätt meddelats av dr. phil. Gunnar Nörgaard, vilken är väl kvalificerad för denna uppgift.

164 Det år icke möjligt att framgent kunna räkna med att dr Nörgaard skall stå till universitetets tjänst på de villkor, som hittills bjudits honom, och det vore beklagligt om den enda undervisning i geofysik, som nu uppehälles vid svenska universitet, skulle behöva nedläggas, vilket blir fallet om dr Nörgaard accepterar de erbjudanden han mottagit att överflytta sin verksamhet till U. S. A. Beredningen vill helt instämma i naturvetenskapliga forskningskommitténs uttalande rörande behovet av rationellt bedriven geofysisk forskning och undervisning samt ansluter sig till forskningskommitténs förslag till befattningar vid de olika lärosätena. Beredningen har funnit, att även om vissa svårigheter föreligga att omedelbart besätta samtliga föreslagna befattningar med kompetenta krafter denna omständighet innebär ett vägande skäl för att laboratorsbefattningen i Lund omedelbart inrättas, varigenom vidgade möjligheter för geofysisk forskning och undervisning skulle åvägabringas. Beredningen föreslår därför, att en ordinarie laboratorsbefattning i geofysik och geodesi omedelbart kommer till stånd i Lund. Kemi. Uppsala. Prefekterna för biokemiska, fysikalisk-kemiska och kemiska institutionerna i Uppsala, professorerna A. Tiselius, S. Claesson och G. Hägg, ha i skrivelser till beredningen redogjort för behoven av lärar- och institutionsbefattningar och lokaler med särskild hänsyn till undervisningens krav. Härvid hänvisas först till de i petita till 1950 å r s riksdag framförda förslagen, av vilka följande här kunna n ä m n a s : Inrättande av en för samtliga kemiska institutioner gemensam befattning som laboratorieintendent i lägst lönegrad Ce 24 (gemensam petitaskrivelse au professorerna T. Svedberg, G. Hägg och A. Tiselius). Inrättandet av en laboratorieintendentsbefattning skulle möjliggöra att de kemiska institutionernas experimentella resurser i framtiden kunde utnyttjas och samordnas på ett än effektivare sätt än hittills. Laboratorieintendenten kan vara prefekterna behjälplig att planera nyanskaffningar så att de olika institutionernas utrustningar av mera ovanliga apparater på bästa sätt komplettera varandra, samtidigt som en klok standardisering av de vanligast förekommande instrumenttyperna förbilligar inköpen och underlättar hållandet av reservdelar och utförandet av reparationer. Till vården av instrumenten måste också räknas instruktion och tillsyn av den tekniska personal med lägre utbildning, som finnes vid institutionerna. Det är ofta nödvändigt att denna personal får tillgång till dyrbara instrument och det är då utomordentligt betydelsefullt att både personalen och de instrument den använder får erforderlig övervakning och tillsyn. — Det är nödvändigt att innehavaren av den föreslagna laboratorieintendentbefattningen får en lön, som är tillräcklig för att garantera att han stannar på sin plats under längre tid. Hela avsikten med inrättandet av denna befattning förloras om befattningen alltför ofta byter innehavare. En man med den utbildning och erfarenhet en laboratorieinten-

165 dent måste besitta gör att han givetvis blir eftersökt på den allmänna arbetsmarknaden. Vi vilja därför föreslå att befattningen placeras lägst i lönegrad Ce 24. Inrättande av en befattning som biträdande lärare vid fysikalisk-kemiska tionen (petitaskrivelse av professor T. Svedberg).

institu-

Behovet och nödvändigheten av biträdande lärare i oorganisk och organisk kemi påpekades av 1945 års universitetsberedning (betänkande II) och dessa befattningar inrättades också omedelbart, då det ansågs synnerligen angeläget att dels effektivisera kursundervisningen och dels att något minska professorernas arbetsbörda i samband med kurserna. Från och med hösttterminen 1949 kommer professorns i fysikalisk kemi undervisningsskyldighet och arbetsbörda att vara densamma som professorernas i oorganisk och organisk kemi och det kommer då att leda till orimliga förhållanden om undervisningen i fysikalisk kemi ej kan effektiviseras i samma utsträckning som undervisningen i ämnets övriga delar. Det måste därför anses oundgängligen nödvändigt att inrätta en biträdande lärarbefattning så att undervisningen i fysikalisk kemi kan hållas i paritet med undervisningen i ämnets övriga delar och detta är ej möjligt med nuvarande personal, en professor och två förste amanuenser. Omvandling av två andre assistentbefattningar till förste assistentbefattningar. Vid vardera av (kemiska) institutionens två avdelningar (den oorganiska och den organiska) tjänstgöra för närvarande en förste och en andre assistent. De två förste assistenterna tjänstgöra som undervisningsassistenter och de två andre assistenterna som forskningsassistenter. De båda förste assistentbefattningarna inrättades från början för undervisningen emedan dennas stora omfattning oundgängligen krävde detta. Trots att det i allmänhet tages för givet att varje professor till hjälp vid sin forskning behöver en förste assistent så h a r alltså i ifrågavarande fall det stora undervisningsbehovet orsakat att endast andre assistenter äro tillgängliga för forskningen. Med de svårigheter som för närvarande föreligga att i konkurrens med industrien erhålla lämplig personal h a r härigenom forskningshjälpen kommit i ett svårt läge. Inrättande av ytterligare en andre assistentbefattning tutionen (petitaskrivelse av professor T. Svedberg).

vid fysikalisk-kemiska

insti-

Institutionen förfogar nu över en förste assistent, en andre assistent, två förste amanuenser och en tredje amanuens. De två första amanuenserna tjänstgöra som kursamanuenser, tredje amanuensen är knuten till centrifugalavdelningen, andre, assistenten leder institutiones räkneavdelning. Då förste assistentens hela tid tages i anspråk för organisatoriska frågor i samband med institutionens arbete är det med hänsyn till den vetenskapliga verksamheten synnerligen önskvärt med ytterligare en andre assistent. Inrättande av en särskild kanslibiträdestjänst vid biokemiska institutionen. tionen delar f. n. kanslibiträde med fysikalisk-kemiska institutionen.

Institu-

I sin s k r i v e l s e till b e r e d n i n g e n a n f ö r p r o f e s s o r H ä g g följande a n g å e n d e f ö r h å l l a n d e n a vid k e m i s k a i n s t i t u t i o n e n i fråga o m u t b i l d n i n g e n av blivande läroverkslärare: 1. Lokalförhållanden. Beträffande utbildningskapaciteten utgör de nuvarande lokalförhållandena en starkt begränsande faktor. Härvid har särskilt organiska avdelningen kommit att tjänstgöra som en »flaskhals»; vid institutionens planering på 1890-talet beräknades den för ett begränsat antal laboranter på högre stadium,

166 medan den numera måste passeras av alla kemistuderande. Dessutom befinner den sig i trängande behov av renovering. Någon möjlighet att öka utbildningskapaciteten genom provisoriska åtgärder (utöver redan vidtagna) torde ej finnas. Om- och tillbyggnad av institutionen har varit aktuell sedan ett p a r decennier och numera i princip beslutats genom att anslag börjat beviljas... 2. Personalförhållanden. För att efter institutionens om- och tillbyggnad kunna utnyttja de för undervisningen avsedda lokalerna i den utsträckning som torde erfordras för en intensifierad lärarutbildning måste lärarpersonalen ökas. Den lägre personalen (assistenter och amanuenser) får anses vara i stort sett tillräcklig, medan däremot ett stort behov kommer alt föreligga av inrättande av 2 st. laboratorsbefattningar, en för oorganiska och en för organiska avdelningen. Prefekten för fysikalisk-kemiska i n s t i t u t i o n e n , p r o f e s s o r Claesson, f r a m h å l l e r a t t de i p e t i t a för b u d g e t å r e t 1950/51 b e g ä r d a b e f a t t n i n g a r n a som b i t r ä d a n d e l ä r a r e och a n d r e a s s i s t e n t s a m t d e s s u t o m en f ö r s t e a m a n u e n s b e f a t t n i n g ä r o n ö d v ä n d i g a för a t t e l i m i n e r a den n u f ö r e f i n t l i g a » f l a s k h a l sen» för f y s i k a l i s k - k e m i s k a i n s t i t u t i o n e n s u t b i l d n i n g a v b l i v a n d e l ä r o verkslärare. Han anför vidare följande: Största begränsningen i utbildningen förorsakas för närvarande av bristande lokalutrymme för undervisning i organisk kemi. Då kurserna i fysikalisk kemi och organisk kemi kunna genomgås i godtycklig ordning avhjälpes denna svårighet, om kurserna i fysikalisk kemi dubbleras under vårterminen, så att halva studentantalet genomgår först kursen i organisk och därefter den senare kursen i fysikalisk kemi under det att den andra hälften av studenterna genomgår den tidigare kursen i fysikalisk kemi och därefter organisk kemiska kursen. Då tillströmningen av nybörjare till kurserna i kemi är mindre under vårterminen erfordras ingen dubblering av kursen i fysikalisk kemi under höstterminen, vilken är avsedd för dem som påbörjade studierna i januari. — Efter kemiska institutionens tillbyggnad kommer tillräckligt lokalutrymme att finnas för undervisning både i oorganisk och organisk kemi och utbildningskapaciteten av läroverks!ärare kommer då att begränsas av fysikalisk-kemiska institutionens utrymmen. Om ovannämnda lärarbefattningar inrättas kommer dock undervisningens behov i fysikalisk kemi att även då vara tillgodosedda om icke synnerligen avsevärda och oförutsedda ökningar i undervisning och studentantal inträffa. De ovan . . . nämnda befattningarna äro ett oeftergiv.igt villkor för att undervisningen i fysikalisk kemi skall kunna bedrivas på ovan ingivet sätt. F ö r e s t å n d a r e n för b i o k e m i s k a i n s t i t u t i o n e n , p r o f e s s o r A. T i s e l i u s , framh å l l e r i p e t i t a s k r i v e l s e för b u d g e t å r e t 1951/52, a t t i n s t i t u t i o n e n s v e t e n s k a p liga p e r s o n a l o u n d g ä n g l i g e n m å s t e u t ö k a s m e d 1 b i t r ä d a n d e l ä r a r e , 2 förste a s s i s t e n t e r och 2 förste a m a n u e n s e r . H ä r t i l l a n f ö r p r o f e s s o r T i s e l i u s bl. a. följande: Enligt bestämmelserna för professuren i biokemi är den därvid förknippade undervisningsskyldigheten begränsad till 15 föreläsningar per läsår. Dessa ha de senaste åren med Kanslerns medgivande utbytts mot ledande av en laborationskurs i biokemi. På grund av ämnets stora betydelse torde det vara önskvärt att uncervisningens omfattning kan ökas, så att en birädande lärare får sköta laborationskursen och i anslutning därtill hålla elementära föreläsningar, under det att pro-

167 fessorn skulle hålla föreläsningar och seminarieövningar på högstadiet. Ej minst från biologiskt håll samt från industriens sida har önskemål om en utvidgad undervisning i biokemi framställts, ett önskemål som även kommit till uttryck i Universitetsberedningens senaste betänkande. Lund. Professor S. Bodforss framhåller i skrivelse till beredningen att kemiska institutionen i Lund ursprungligen planerades och uppfördes för ett betydligt mindre antal anställda och studerande än det nuvarande. Vidare anföres: Den från början rätt rymliga institutionen är därför nu synnerligen Irångbodd. För atl i någon mån och på ett möjligast billigt sätt förbättra förhållandena tillåter jag mig föreslå att de två rum i källarvåningen som f. n. användas för förvaring av" syror och illaluktande saker omändras till arbetsrum. Härigenom skulle, åtminstone för en tid, de värsta olägenheterna med de nuvarande lokalerna kunna bemästras. För syrorna uppföres på gården en enkel träbarack. Därigenom skulle även institutionen befrias från den risk och odör som syrarummen medföra. Naturvetenskapliga forskningskommittén föreslog i sitt första betänkande inrättandet av en laboratorstjänst i analytisk kemi och en i fysikalisk kemi vid Lunds universitet. Till vardera tjänsten föreslog kommittén en förste amanuens och ett laboratoriebiträde. I stället för de av forskningskommittén föreslagna laboratorsbefattningarna inrättades emellertid av 1046 års riksdag två befattningar som biträdande lärare, vilka dock följande år på beredningens förslag omvandlades till laboratorsbefattningar, till vilka knötos vardera en amanuenstjänst. Laboratoriebiträdesbefattningarna ha däremot fortfarande icke inrättats, vilket såväl i tidigare petitaskrivelser som i skrivelser till beredningen framhållits vara en allvarlig brist. Laboratorn i fysikalisk kemi R. Adell anför t. ex. att han f. n. är hänvisad till alt genom tillfälliga anslag söka skaffa medel till avlöning av ett laboratoriebiträde. Detta utgöres mestadels av fil. studerande, som på grund av egna studier aldrig mer än några månader kunna arbeta åt laboratorn och därför nätt och jämt hinna förvärva den rutin, som ett fullgott arbete kräver. Laboratorn tvingas alltså alt lära upp det ena biträdet efter det andra men blir aldrig i tillfälle att tillfullo utnyttja deras tjänster. Bland särskilt angelägna professurer, som föreslogos helt nyinrättade, upptog naturvetenskapliga forskningskommittén en professur i biokemi vid Lunds universitet, och ett principbeslut om denna professurs inrättande fattades av 1946 års riksdag. Vid universitetet representeras biokemien f. n. av en docentstipendiat, som på kemiska institutionen tillfälligt disponerar över utrymme för ett biokemiskt laboratorium. I november 1949 ingav större akademiska konsistoriet till kanslern en petitaskrivelse med anhållan om proposition till 1950 års riksdag angående uppförande på stat av anslag till den av 1946 års riksdag i princip beslutade professuren i biokemi. I den bifogade motiveringen framhålles bl. a.:

168 En svårighet för en blivande professur i biokemi i Lund kunde tänkas bli, att lokaler för en biokemisk avdelning icke kunna påräknas inom kemiska institutionen. Denna fråga skulle dock kunna lösas temporärt i samband med en planerad, nödvändig utbyggnad av institutionen för medicinsk kemi. Professorn i medicinsk kemi S. Bergström har föreslagit, att vid utvidgningen av hans institution plats beräknas även för professorn i biokemi. Därigenom skulle vinnas, dels att denna professur kunde inrättas omedelbart, dels att, då kemiska institutionen i en framtid normalt utvidgar så att den kan övertaga den biokemiska avdelningen, institutionen för medicinsk kemi får sitt normala behov av utvidgning tillfredsställt automatiskt . . . Medicinska kemins byggnadsprogram måste emellertid fastställas snarast möjligt, och frågan om biokemiprofessuren kan därför icke uppskjutas längre. Det är tvärtom nödvändigt att innehavaren av denna befattning får deltaga i planeringen av medicinska kemins utbyggnad . . . Stockholm. I en u t f ö r l i g P . M. r ö r a n d e S t o c k h o l m s h ö g s k o l a s i n s t i t u t för o o r g a n i s k och fysikalisk k e m i s a m t k e m i s k a ö v n i n g s l a b o r a t o r i e t a n f ö r a p r o f e s s o r A. Ö l ä n d e r och l a b o r a t o r C. B r o s s e t bl. a. f ö l j a n d e : Den i kursundervisningen engagerade lärarpersonalen utgöres utom av professorerna och laboratorn av en biträdande lärare, tre första assistenter, tre förstai amanuenser (av vilka senare dock en fungerar som biblioteksamanuens) och en andre amanuens. Vidare tillkommer vaktmästarepersonal . . . Antalet å kemikum intagna studenter h a r hittills hållits till omkring 50 per läsår, men . . . studietiden (har) för betyget Med beröm godkänd i de allra flesta fall överskridit ett år och i allmänhet hållit sig omkring VA läsår. Den omorganisation, som har pågått under 1919, innebär att endast 45 studenter per läsår tagits in, men dessa ha i stället givits en mycket god chans att på ett år ta betyget Med beröm godkänd i ä m n e t . . . Denna planläggning av studierna för betyget Med beröm godkänd ställer mycket höga krav på lärarpersonalen, som, ehuru den på senare år avsevärt utökats, far en stor arbetsbörda därigenom att de tidsbegränsade kurserna fordra en ständig och intensiv övervakning av studenterna. F. n. kan man säga att samtliga i den kemiska undervisningen engagerade lärare utför en större prestation i arbetstimmar räknat än vad som svarar mot den för dessa föreskrivna. Efter en r e d o v i s n i n g av de k e m i s k a k u r s e r n a s p l a n l ä g g n i n g o c h b e h o v av l ä r a r k r a f t e r och l o k a l e r k o n s t a t e r a s a t t en effektiv u n d e r v i s n i n g i kem i s k a l a b o r a t i o n e r k r ä v e r en u t ö k n i n g av l ä r a r p e r s o n a l e n m e d 1 förste a s s i s t e n t , en förste a m a n u e n s och en a n d r e a m a n u e n s eller två f ö r s t e assistenter. I f o r t s ä t t n i n g e n av n y s s n ä m n d a P . M. r e d o g ö r e s för den s e d a n länge m y c k e t b r ä n n a n d e f r å g a n o m n y b y g g n a d för i n s t i t u t e t för o o r g a n i s k k e m i och ö v n i n g s l a b o r a t o r i e t . I n u v a r a n d e l o k a l e r ä r det omöjligt a t t y t t e r l i g a r e rationalisera forskningsundervisningen. Vidare heter det: Flera undersökningar, som äro igång, måste utföras på laboratorier ute i staden, då plats ej finnes på institutet. Det är minst av allt rationellt, att anslag som beviljas till dylika undersökningar till avsevärd del måste tas i anspråk till hyror för laboratorieplatser. L ä r a r r å d e t u p p t a r i s i n a a n s l a g s ä s k a n d e n för b u d g e t å r e t 1951/52 en ny förste a m a n u e n s b e f a t t n i n g och en l a b o r a t o r i e b i t r ä d e s t j ä n s t i Ce 11 för kc-

169 miska övningslaboratoriet, omvandling av en andre amanuensbefattning till en förste amanuensbefattning vid institutet för oorganisk och fysikalisk kemi samt ett nytt docentstipendium, ett kanslibiträde i Ce 11 och ett laboratoriebiträde i Ce 11 för institutet för organisk kemi och biokemi. Beredningen vill först framhålla vikten av att de olika kemiska institutionernas byggnadsfrågor, som i regel äro avgörande även för lärarutbildningens effektivitet och kapacitet, snarast bringas till sin lösning. Härvidlag ha de kemiska institutionerna i Uppsala nått längst, men beredningen vill även för deras vidkommande understryka vikten av att återstående byggnadstillstånd och anslag utan dröjsmål beviljas. I Lund har en omeller tillbyggnad av den relativt nya kemiska institutionen hittills icke varit särskilt aktuell, men enligt beredningens uppfattning bör även där utarbetas konkreta planer för att bereda större utrymmen åt laboratoriekurserna i kemiens olika ämnesdelar. Genom uppförande av en särskild byggnad i anslutning till kemiska institutionen synes såväl utbildningskapaciteten kunna ökas som särskilda lokaler kunna beredas åt en biokemisk avdelning inom institutionen. Allvarligast är lokalbristen för kemiska övningslaboratoriet och institutet för oorganisk och fysikalisk kemi i Stockholm, vilkas första nybyggnadsetapp enligt föreliggande plan icke kan påräknas förrän tidigast budgetåret 1955/56. Beredningen förutsätter, att ingen möjlighet lämnas oprövad för att redan tidigare lösa denna betydelsefulla byggnadsfråga på ett tillfredsställande sätt; det kan icke försvaras att landets f. n. största akademiska utbildningsanstalt för kemister skall behöva arbeta under nuvarande svåra lokalförhållanden längre än absolut nödvändigt. I Uppsala synes en avsevärd ökning av utbildningskapaciteten vara möjlig redan under nuvarande lokalförhållanden, om den fysikalisk-kemiska institutionen erhåller en förstärkning av lärarkrafterna. Beredningen föreslår därför, att vid denna institution omedelbart inrättas en befattning som biträdande lärare samt en förste amanuensbefattning. För att möjliggöra bl. a. den i betänkande V (s. 175) förordade alternativa uppläggningen av kemistudierna (för t. ex. biologistuderande) föreslår beredningen likaledes en biträdande lärarbefattning vid den nya biokemiska institutionen, som enligt beredningens mening även bör erhålla en egen kanslibiträdestjänst (i stället för den som nu delas med fysikalisk-kemiska institutionen). Förslaget om inrättande av en för samtliga kemiska institutioner gemensam laboratorieintendentsbefattning i lönegrad Ce 24 synes synnerligen välmotiverat och tillstyrkes av beredningen. Vidare föreslår beredningen, att den av 1946 års riksdag principbeslutade professuren i biokemi vid Lunds universitet uppföres på stat fr. o. m. budgetåret 1951/52 och att lokaler för professurens innehavare proviso-

170 riskt ordnas inom institutionen för medicinsk kemi i avvaktan på att en särskild avdelning för biokemi kan komma till stånd inom kemiska institutionen. Laboratorerna i analytisk och fysikalisk kemi föreslås erhålla vardera ett laboratoriebiträde i Ce 11. Beredningen biträder de av lärarrådet i Stockholm framlagda anslagsäskandena och föreslår således för omedelbart inrättande en ny förste amanuensbefattning och en laboratoriebiträdestjänst i Ce 11 för kemiska övningslaboratoriet, omvandling av en andre amanuensbefattning till en förste amanuensbefattning vid institutet för oorganisk och fysikalisk kemi samt ett nytt docentstipendium, ett kanslibiträde och ett laboratoriebiträde för institutet för organisk kemi och biokemi. Botanik. Uppsala. Professor E. Melin har i skrivelse till universitetsberedningen bl. a. anfört, att all undervisning i ämnet botanik bedrives för närvarande på institutionen för fysiologisk botanik. — Kurssalarnas storlek har visat sig vara alldeles otillräcklig. Den anatomiska kurssalen var från början avsedd för 16 deltagare. Antalet anmälda till deltagande i de anatomiska kurserna har emellertid under de sista åren varit omkring 30 och det synes föreligga en tendens till fortsatt stegring av detta antal. Genom tillfälliga anordningar har plats kunnat beredas för 28 deltagare. Den fysiologiska kurssalen är avsedd för 12 studenter. Under de sista åren ha emellertid 18 deltagare emottagits. Under förra våren (1949) gjordes försöksvis en dubblering av den växtfysiologiska kursen. Omedelbart efter den ordinarie kursen under tiden 15/3—10/5 förlades en extra kurs. Härigenom bereddes alla efterliggare möjlighet att genomgå den obligatoriska kursen växtfysiologi. En dubblering av detta slag medför den nackdelen att sommaren delvis måste tagas i anspråk. Dessutom är denna anordning till en ej obetydlig nackdel för forskningsarbetet på institutionen därigenom att den fysiologiska kurssalen på grund av trängsel måste användas även för det vetenskapliga arbetet. Som framgår av vad ovan anförts är lokalutrymmena för kursundervisningen i botanik för närvarande otillräckliga. Den enda verkligt rationella lösningen för att råda bot för detta förhållande är att tillbygga institutionen på nordvästra sidan omkring 15 meter. Därigenom skulle kunna beredas utrymme för en ändamålsenlig anatomisk kurssal och den nuvarande anatomiska kurssalen skulle med lätthet kunna ombildas till fysiologisk kurssal. En tillbyggnad av antytt slag skulle vara förenad med relativt obetydliga kostnader enär den redan förutsetts vid den nuvarande byggnadens planering. För att genomföra den nämnda utvidgningen av kursundervisningen i botanik erfordras enligt professor Melins uppgift dels en utökning av lärarkrafterna genom omvandling av en förste amanuensbefattning (nuvarande »kursamanuensen») till en förste assistentbefattning och inrättande av ytterligare en befattning som tredje amanuens, dels en till- och ombyggnad av institutionen, kostnadsberäknad till cirka 240 000 kronor, samt

171 dels slutligen anskaffande av 12 nya kursmikroskop till en sammanlagd kostnad av cirka 10 000 kronor. Vid institutionen för systematisk botanik erfordras bl. a. ökade utrymmen för museisamlingarna och studieherbariet samt för institutionens tjänstemän och specialister. Behovet skulle kunna tillgodoses, om den av naturvetenskapliga forskningskommittén (SOU 1945: 48 s. 187) föreslagna ombyggnaden av kallväxthuset kunde komma till stånd. Denna ombyggnad har — liksom en särskild nybyggnad för expeditions- och ekonomilokaler för främst botaniska trädgårdens behov — upptagits i 1948 års generalplan för utbyggande av Uppsala universitet. I sina petita för budgetåret 1951/52 har matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Uppsala upptagit utbytandet av den till botaniska trädgården k n u t n a förste assistenttjänsten mot en ordinarie tjänst i lönegrad Ca 29, förslagsvis benämnd förste trädgårdsintendent. Professor J. A. Nannfeldt skriver i sin utförliga motivering bl. a.: Avsikten med inrättandet av en intendentsbefattning är dels att från prefekten avlasta flertalet expeditionella ärenden rörande trädgården (särskilt i samband med det internationella fröbytet), dels och framförallt att effektivisera och rationalisera det vetenskapliga arbetet i trädgården genom att detta underställs en vetenskapligt utbildad person, som helt kan ägna sig åt denna uppgift... Genom inrättandet av en intendentshefattning kunde också en annan uppgift fyllas, som ovan ej berörts, då den gäller den botaniska undervisningen. Det har från studenthåll framställts berättigade önskemål om en kortare systematisk kurs i anslutning till botaniska trädgårdens växter, och sådana föreläsningar ha de båda sista åren hållits av docentstipendiaten i systematisk botanik. — Vid planenlig fördelning av undervisningen är det däremot omöjligt för docentstipendiaten att ge en sådan systematisk kurs, då denna till tiden måste sammanfalla med organografikursen; båda måste nämligen förläggas till höstterminens allra första del, medan ännu levande studiematerial finnas att tillgå i trädgården. — Genom att trädgårdsintendenten, i likhet med vad som skett beträffande museiintendenten, ålades en viss undervisning, skulle senare delen av denna fråga bekvämt lösas. Slutligen borde en sådan förstärkning av trädgårdens vetenskapliga stab möjliggöra utarbetandet av en beskrivning av trädgården och dess material. Beträffande växtbiologiska institutionen framhöll Kungl. byggnadsstyrelsen redan i sin år 1938 till universitetet avlämnade Utredning angående byggnadsplan för Uppsala universitet, att institutionsbyggnaden »är så otillräcklig, att anskaffandet av ökat utrymme åt denna institution torde vara en av universitetets mest trängande lokalfrågor». Naturvetenskapliga forskningskommittén underströk kraftigt detta behov och föreslog (SOU 1945: 48 s. 176), att »ny byggnad, ev. tillbyggnad, för växtbiologiska institutionen uppföres i enlighet med Byggnadsstyrelsens förslag av 1938 samt att denna nybyggnad så snart som möjligt bringas till utförande». I 1948 års generalplan har Byggnadsstyrelsen »med beaktande av vad naturvetenskapliga forskningskommittén därom framhållit överarbetat det år

172 1938 f r a m l a g d a förslaget till t i l l b y g g n a d av den n u v a r a n d e i n s t i t u t i o n s b y g g n a d e n . Det h a r h ä r v i d v i s a t sig m ö j l i g t a t t u n d e r en ö v e r g å n g s t i d d ä r s t ä d e s b e r e d a u t r y m m e j ä m v ä l för ä m n e t limnologi . . . E t t f r a m d e l e s ö k a t l o k a l b e h o v för s i s t n ä m n d a ä m n e k a n tillgodoses g e n o m en n y b y g g n a d i a n s l u t n i n g till d e n h ä r p l a n e r a d e t i l l b y g g n a d e n till den v ä x t b i o l o g i s k a ins t i t u t i o n e n , v i l k e n då s k u l l e ö v e r t a g a de enligt n u b e r ö r d a förslag för den l i m n o l o g i s k a i n s t i t u t i o n e n tills v i d a r e a v s e d d a l o k a l e r n a . » Lund. F ö r e s t å n d a r e n för i n s t i t u t i o n e n för fysiologisk b o t a n i k p r o f e s s o r H. B u r s t r ö m a n f ö r i s k r i v e l s e till b e r e d n i n g e n f ö l j a n d e : Institutionens omedelbara behov för egen del inskränker sig till ett laboratoriebiträde. Institutionen h a r nu ständigt ett eller två extra biträden anställda och avlönade av tillfälligt anskaffade medel. Detta kommer dock att i längden ställa sig svårt, och då ett konstant behov föreligger synes det välmotiverat att en fast befattning inrättas. Utvecklingen inom den experimentella fysiologien går för närvarande mot ett allt allmännare användande av fysikaliska mät- och analysmetoder som ersättning för hittills brukliga mer omständliga och mindre noggranna kemiska. — Behov av fysikalisk expertis föreligger även vid institutionen för zoo-fysiologi enligt uppgift av laborator Agrell. Det är betecknande för denna utveckling att det finns två tekniska experter knutna till institutionen för medicinsk fysiologi. Då det knappast torde vara lämpligt f. n. att vid växt- eller zoofysiologiska institutionerna direkt anställa en tekniker eller fysiker, vill jag föreslå, att det vid institutionen för fysik inrättas en befattning som l:e assistent, vilken det skulle åligga att stå ötvriga institutioner inom sektionen till tjänst vid utarbetande av fysikaliska arbetsmetoder, kontroll av instrument o. s. v. Professor Burström erinrar även om att då den planerade nybyggnaden tages i bruk, en viss automatisk ökning av den tekniska personalen blir nödvändig; därjämte h a r till samma tidpunkt en bakteriologisk avdelning med en laborator i spetsen ställts i utsikt (jfr beredningens betänkande II s. 129). Slutligen meddelar professor B u r s t r ö m , att för närvarande skall Botaniska biblioteket, som anses vara ett av landets största institutionsbibliotek, dela amanuens med museets jordlaboratorium, en i längden ohållbar anordning. Detta gör att biblioteket nu icke disponerar annan avlönad arbetskraft än en 3:e amanuens, vilket är alldeles otillräckligt. Den bibliotekarie, som enligt gällande instruktion skall finnas, är helt oavlönad. F ö r e s t å n d a r e n för i n s t i t u t i o n e n för s y s t e m a t i s k b o t a n i k och b o t a n i s k a trädgården, professor H. W e i m a r c k , anser att det är naturligtvis i hög grad önskvärt, om professorn i systematisk botanik finge tillfälle till högre undervisning i form av föreläsningar och seminarier över aktuella systematiska, morfologiska och växtgeografiska problem. Med nuvarande lärarekrafter blir det emellertid föga eller ingen tid över för högre undervisning. — Det är under sådana förhållanden nödvändigt med en ny lärarkraft. En lösning vore en biträdande lärare, vilken då borde vara specialist inom något av de ordmarie kursområdena, t. ex. kryptogamologi, inom vilket han skulle leda kurser och exkur-

173 sionc, hålla föreläsningar samt handleda studerande, som önska upptaga undersökniigar inom detta område. Under de s e n a s t e å r e n s u p p r u s t n i n g h a r d e n t e k n i s k a p e r s o n a l e n vid ins t i t u ionen, f r a m h å l l e r p r o f e s s o r W e i m a r c k , blivit i h ö g g r a d e f t e r s a t t . Under sådana förhållanden h a r behovet av teknisk personal vid institutionen och herturierna lösts genom anställande av arkivarbetare, vilkas antal 1945 uppgick till 9 mei så småningom nedgått till 3. En lösning av problemet genom anställande av tillfällig teknisk personal på ovan nämnda sätt får emellertid betraktas som provisorisk. Institutionen h a r f. n. blott 1 laboratoriebiträde... Ett (nytt) laboratoriebiträte är således nödvändigt som hjälp vid de på institution och trädgård bedrivna experimentella undersökningarna. Slitligen b e r ö r p r o f e s s o r W e i m a r c k de av u n i v e r s i t e t s b e r e d n i n g e n slagia nya examensplanerna:

före-

Dei nya 1-betygskursen, vilken inom hela ämnet skulle slutföras på 1 termin, kan med luvarande personal icke komma till stånd. — För ledandet av 1-betygskurserna vore inrättandet av en 1. assistenttjänst, ev. en biträdande läraretjänst av nöden. Likaså borde en amanuenstjänst, förslagsvis en 1. eller 2. amanuenstjänst, inrättas. Det sr emellertid svårt att för närvarande taga en mera bestämd ställning till dessa probbm, då man ej kan förutse tillströmningen till den nya kursen. L a b o r a t o r n i växtbiologi S. W a l d h e i m f r a m h å l l e r ,

att

det nånz-ättade växtbiologiska laboratoriet och den växtbiologiska avdelningen (på instititionen för systematisk botanik) lider en skriande brist på personal, vilket verkar i hög grad hämmande såväl på undervisning som forskning. Den enda arbetskraft som för närvarade står till buds är en 3:djc amanuens. För att undervisning och tnalysarbete skall kunna bedrivas rationellt fordras både en l:ste amanuens och rtt laboratoriebiträde (Ce 11). Stockholm. Med a n l e d n i n g av a t t u n i v e r s i t e t s b e r e d n i n g e n i sitt a n d r a bet ä n k m d e (s. 132) u t t a l a t , a t t u n d e r v i s n i n g e n s k r a v p å u t ö k a d e l ä r a r k r a f t e r Éke skulle k u n n a tillgodoses f ö r r ä n i n s t i t u t i o n s f r å g o r n a blivit löst;), redogör p r o f e s s o r M. G. Stålfelt i n l e d n i n g s v i s för de n u v a r a n d e l o k a l u t r y m n e n a och d e r a s d i s p o s i t i o n och s k r i v e r d ä r e f t e r : Tilkomsten av den nya botanikprofessuren år 1949 hade . . . till följd att laboratorsbefattningen i botanik avskaffades utan att ersättas med den biträdande lärarbefattnhgen, som naturvetenskapliga forskningskommittén (SOU 1945:48 sid. 101, 136) föreshgit. Då laboratorn svarade för omkring 300 timmars undervisning per år, har filjden blivit, att botanikundervisningen vid högskolan återigen råkat i svårigheter Sanmanlagda timantalet för undervisning i hela ämnet botanik är enligt nuvarande kursplan omkring 500 timmar per år. Härav kommer i runt tal 300 timmar på den fysiohgiska institutionens del. Denna institution h a r f. n. följande personal: 1 professor, 1 docentstipendiat, 1 andre assistent, 1 förste amanuens, Vi vaktmästare. Det har siledes blivit nödvändigt att fördela kursundervisningen på så sätt, att docentstipeidiaten svarar för ungefär 100 timmar och professorn för återstoden, d. v. s. omkrng 200 timmar. Men 200 timmars kursundervisning tar praktiskt taget professorns hela undervisningsskyldighet i anspråk. Om han begränsar sin undervisning

174 till denna uppgift, återstår ingen tid för övriga undervisningsformer — föreläsningar, seminarier och handledning av licentiander och doktorander. Undervisning av det senare slaget kan ej heller krävas av docentstipendiaten, emedan även hans skyldigheter helt utnyttjas för den elementära kursundervisningen. För att råda bot på dessa olägenheter är det ytterst angeläget att institutionen får en biträdande lärare. Institutionen behöver också förstärkt assistent- och amanuenshjälp. Som redan nämnts mottog botaniska institutet före år 1946 omkring ett dussin nya studenter varje år men ökade antalet till 20 eller därutöver de närmast följande åren tack vare förstärkningen av lärarkrafter och expensanslag. Den ansvällning av arbetet, som följde med denna utvidgning, var emellertid så stor, att den tillgängliga assistentoch amanuenshjälpen så gott som helt förbrukades för undervisningsuppgifterna. Andra uppgifter såsom biblioteks och övriga inventariers skötsel ävensom betjäning av alla dem som syssla med vetenskaplig verksamhet bl. a. licentiander och doktorander blev satta i efterhand på ett sätt som icke kunde fortgå . . . För innevarande läsår mottogs därför endast 15 nya studenter. Om antalet nyintagningar åter skall kunna ökas till omkring 20, så att alla arbetsplatser för undervisningsändamål utnyttjas, och om assistent- och amanuens-hjälpen vid undervisningen skall bli av den omfattning som behövs för att göra undervisningen fullt effektiv, är en förstärkning av assistent- och amanuenspersonalen nödvändig. Denna förstärkning bör utgöras av en förändring av andre assistentbefattningen till en förste assistentbefattning samt inrättandet av en andre amanuens- och en tredje amanuensbefattning. B e t r ä f f a n d e i n s t i t u t e t för m o r f o l o g i s k b o t a n i k h a r f ö r e s t å n d a r e n , p r o f e s sor F . F a g e r l i n d , a n f ö r t bl. a. f ö l j a n d e : Institutets personal beslår förutom av föreståndaren av följande tjänstemän: 1 förste amanuens, Vi institutionsvaktmästare (vaktmästaren är gemensam för de båda botaniska institutionerna). För att undervisnings- och forskningsarbetet överhuvud skulle kunna bedrivas å institutet (tidigare avdelningen) h a r under läsåret 1949/50 följande extra personal anställts: 1 extra kursledare, 1 extra amanuens, Vi extra amanuens (biblioteksamanuens gemensam med institutet för fysiologisk botanik), 1 preparatris. Anställandet av extra kursledaren och den icke delade extra amanuensen h a r finansierats medelst materialanslaget (tidigare avdelningsanslaget). Förfarandet h a r varit absolut nödvändigt. De lokaler som institutet för morfologisk botanik disponerar äro ur vissa synpunkter otillfredsställande och otillräckliga. De ha dock inte hindrat den hittillsvarande temporära, »privata» upprustningen. De utgöra icke ens något hinder för en mer vittgående upprustning. I egenskap av institutionsföreståndare anser jag det vara min skyldighet att betona, att undervisningen och forskningen å institutet kräver en personalstat av följande utseende, vilket lokalerna mycket väl tillåter: 1 docentstipendiat, 1 biträdande lärare, 1 förste assistent, 1 förste amanuens, 1 andra amanuens, 1 tredje amanuens, 1 preparatris, Vi institutionsvaktmästare (gemensam med institutet för fysiologisk botanik). — — — Universitetsberedningens femte betänkande rekommenderar att sommarkurser i floristik införes . . . Floristikkurser ha under senare år praktiserats vid universiteten. De ha letts av olika befattningshavare (docentstipendiat, museiintendent, assistent, amanuens). Underskottet på lärarkrafter vid institutet för morfologisk botanik förhindrar anordnandet av likartade kurser i Stockholm . . . — Det otillräckliga antalet lärarkrafter vid högskolans institut för morfologisk botanik verkar menligt på institutets kapacitet att utbilda blivande läroverkslärare. — Antalet elever å magisterkursen ä r innevarande läsår 15, fast antalet anmälda sökande vid läsårets början uppgick till 23. Får institutet för morfologisk

175 botanik en undervisnings- och forskarpersonal, som något så när svarar mot den som illkommer högskolans övriga institut av likartad betydelse och parallellinstitutionerna i Uppsala och Lund . . . så får institutet också kapacitet att mottaga en elevnängd, som svarar mot den maximala under perioden 1939/40—1948/49. Personalen och de förefintliga lokalerna skulle då t. o. m. tillåta, att elevantalet höjes| något utöver nämnda maximum. För denna sistnämnda höjning kräves emellertid utökning av instrumentutrustningen och preparatsamlingen. — — Skulle undervisningei organiseras i enlighet med universitetsberedningens femte betänkande, kräves ytterlgare utvidgning av såväl lokaler som instrumentutrustning och lärarstab. För s a m a r b e t e t m e l l a n S t o c k h o l m s h ö g s k o l a s b o t a n i s k a i n s t i t u t och K u n d . v e t e n s k a p s a k a d m i e n s B e r g i a n s k a stiftelse r e d o g ö r stiftelsens föres t å n c a r e , p r o f e s s o r R. F l o r i n , i en s k r i v e l s e till b e r e d n i n g e n : Seian den 1 juli 1947 består ett närmare samarbete mellan nämnda institutioner i syfb att för lärare och studerande i botanik vid högskolan möjliggöra ett bättre utnytjande av Bergianska stiftelsens botaniska trädgård i undervisning och forskning. I motsats till universiteten saknar högskolan egen sådan trädgård. Bergianska trädgirden är därför för högskolans botaniska institut en oumbärlig tillgång. • Val speciellt samarbetet med Stockholms högskola beträffar, erfordras snar upprustning i tre avseenden för att detta skall kunna nå rimlig effektivitet: 1. vissa lokaler för v-tenskapligt arbete behöva anordnas; 2. instrumentutrustning måste anskaffas; och c. personalen utökas med en (l:e) assistent och ett kanslibiträde. — — — Val slutligen personalbehovet angår, har Vetenskapsakademien på mitt förslag i sim riksdagspetita för budgetåret 1950/51 upptagit ett äskande om höjning av statsanslaget till Bergianska trädgårdens botaniska avdelning med ett belopp av 19 88J: kronor, varav 8150 kronor beräknats åtgå till avlöning åt assistenten och G 228 kronor till avlöning åt kanslibiträdet... De önskemål som nu nämnts ha aktualiserats av de senaste årens utveckling i riktniig mot ett mera effektivt samarbete mellan Stockholms högskola och Bergianska stifteisen till båtnad för högskolans undervisnings- och forskningsverksamhet inom botaniken. De bristande lokalutrymmena, den nästan obefintliga instrumentutrustningei och bristen på personal ha inneburit en beklaglig begränsning av kapaciteten, även fråga om utbildningen av blivande läroverkslärare med biologisk inriktning . . . Goeborg. År 1949 i n r ä t t a d e s Göteborgs h ö g s k o l a s m a r i n b o t a n i s k a i n s t i tution, som f. n. p r o v i s o r i s k t ä r i n r y m d i B o t a n i s k a t r ä d g å r d e n s h u v u d b y g g i a d . I n s t i t u t i o n s f ö r e s t å n d a r e n , l a b o r a t o r T . L e v r i n g , h a r till b e r e d ningen ingivit f ö l j a n d e s k r i v e l s e : Lotalfrågan: För uppförandet av en särskild institutionsbyggnad har medel skänlts av ett antal Göteborgsföretag. Den kommer att uppföras så snart byggnadstillståid erhållits. Pcsonal: För närvarande 1 laborator + 1 förste amanuens. Enligt naturvetenskaplga forskningskommitténs förslag (SOU 1946: 77) upptogs i stället för en förste amaruens en förste assistent. Detta förslag är även upptaget i Göteborgs högskolas uppristningsplan etapp 1. Bl. a. med tanke på att vid institutionen endast ett vetenskaplgt kvalificerat biträde finnes, är det synnerligen angeläget att detta h a r så höga kvaliikationer som möjligt. För den lägre amanuenslönen torde det i längden bli omöjigt att erhålla en tillräckligt kompetent person. Ersättandet av förste amanuensen med en förste assistent får därför anses vara synnerligen angeläget. — Vid instititionen bedrives redan ett omfattande experimentellt arbete. Undersökningar

176 rörande algernas praktiska användning har planerats. Denna fråga är även av rent nationalekonomisk betydelse. Att bedriva denna verksamhet utan tillgång till teknisk hjälp är omöjligt, varför inrättandet av en laboratoriebiträdestjänst måste anses vara oundgängligen nödvändigt. Likaledes är institutionen i starkt behov av ett kontorsbiträde lör skötandet av olika kontors- och skrivgöromål. Med tanke på det ansträngda finansiella läget vill jag emellertid ej direkt påyrka inrättandet av en kontorsbiträdestjänst. I stället bör laboratoriebiträdet i varje fall tills vidare vara skyldigt att även utföra förekommande kontorsgöromål. Inrättandet av en laboratoriebiträdestjänst måste således anses vara ett minimikrav. Beredningen. I Uppsala är kurslaboratoriernas begränsade utrymme f. n. det främsta hindret vid botanikundervisningen, och denna golvytespärr har endast tillfälligt och delvis kunnat motverkas genom dubblering av den växtfysiologiska kursen. Särskilda ettbetygskurser låta sig knappast genomföras under nuvarande förhållanden. Beredningen föreslår därför, att en tillbyggnad av institutionen för fysiologisk botanik snarast kommer till stånd i syfte att bereda tillräckliga utrymmen för kursundervisningen. I samband härmed bör den nuvarande kursamanuenstjänsten omvandlas till en förste assistentbefattning och en ny tredje amanuensbefattning inrättas vid institutionen. Förslaget om inrättande av en fast vetenskaplig befattning vid Botaniska trädgården framfördes i liknande form redan till naturvetenskapliga forskningskommittén. Beredningen finner visserligen behovet av en dylik befattning väl styrkt såväl ur forskningens synpunkt som med hänsyn till att innehavaren avses handha en del av den ordinarie undervisningen i botanik men anser, att det kan anstå ännu någon tid med befattningens inrättande. Beredningen finner det ytterst angeläget att växtbiologiska institutionens byggnadsfråga, som nu varit brännande i mer än 15 år, snarast får en tillfredsställande lösning i enlighet med Byggnadsstyrelsens förslag. Det av professor Burström framförda förslaget om inrättandet av en särskild assistentbefattning vid fysiska institutionen i Lund för att tillgodose biologiska forskningsgrenars behov av fysikalisk expertis finner beredningen värt beaktande. Ett ståndpunktstagande i denna fråga torde dock kunna anstå tills ytterligare erfarenheter vunnits genom samarbete mellan biologerna och den redan förefintliga personalen på fysiska institutionen. För skötseln av och bytesverksamheten vid det omfattande Botaniska biblioteket i Lund föreslår beredningen en förste amanuensbefattning. Enligt byggnadsstyrelsens generalplan för Lunds universitet, upprättad i maj 1948, skall nybyggnaden för institutionen för fysiologisk botanik komma till stånd under år 1952. Med särskild hänsyn till de stora svårigheter som föreligga vid kursundervisningens bedrivande i de nuvarande lokalerna, där en ökning av kapaciteten eller införandet av särskilda ettbetygskur-

177 ser icke äro möjliga, vill beredningen kraftigt understryka vikten av att detta förslag genomföres. I samband därmed böra lärarkrafterna och den tekniska personalen utökas, så att de komina i paritet med personaluppsättningen vid motsvarande institution i Uppsala. Beträffande lämpligheten att då även inrätta en laboratorsbefattning i allmän mikrobiologi har beredningen redan uttalat sig i sitt andra betänkande. När institutionen för fysiologisk botanik erhållit sin nya byggnad, kan den systematiska institutionen lösa sitt utrymmesproblem genom att övertaga de lediga lokalerna i nuvarande botaniska laboratorium. I samband därmed bör enligt beredningens mening inrättas en ny befattning som biträdande lärare, varigenom även behovet av lärare för ettbetygskurserna torde kunna tillgodoses. Redan i nuvarande läge kan däremot en ny laboratoriebiträdestjänst komma till stånd vid institutionen för systematisk botanik, och beredningen föreslår att en sådan omedelbart inrättas. Beredningen föreslår, att den växtbiologiska avdelningen vid institutionen för systematisk botanik, som i Lund motsvarar den självständiga växtbiologiska institutionen i Uppsala, i stället för den nuvarande tredje amanuensen erhåller en förste amanuens samt dessutom en nyinrättad laboratoriebiträdesbefattning i Ce 11. Det trängande behovet av ökad personal för botanikundervisningen vid Stockholms högskola har beredningen understrukit redan i sitt andra betänkande. Då det även i de lokaler som högskolans båda botaniska institutioner för närvarande disponera synes möjligt att avsevärt förbättra undervisningens effektivitet och samtidigt öka utbildningskapaciteten, om lärarkrafterna och den biträdande personalen förstärkas, föreslår beredningen att följande åtgärder omedelbart komma till stånd: vid institutet för fysiologisk botanik omvandlas den nuvarande andre assistentbefattningen till en förste assistentbefattning samt nyinrättas en andre amanuensbefattning, vid institutet för morfologisk botanik nyinrättas en biträdande lärarbefattning, en förste assistentbefattning samt en laboratoriebiträdestjänst i Ce 11 och vid Bergianska trädgårdens botaniska avdelning nyinrättas en förste assistentbefattning, avsedd främst för undervisning i systematisk botanik. För den marinbotaniska institutionen vid Göteborgs högskola föreslår beredningen omändring av den nuvarande amanuensbefattningen till en förste assistentbefattning samt nyinrättandet av en laboratoriebiträdesbefatt ning i Ce 11. Zoologi. Uppsala. Beträffande kursen i jämförande anatomi anför professor G. Jägersten, att som regel högst 20 studerande intagits, ehuru antalet sökande på senare år vanligen närmat sig 30. Anledningen till att ej flera kunnat tagas emot har främst varit 12 - Universitet VI

178 den, att resultatet av en kurs av detta slag med mycket praktiskt arbete och delvis individuell undervisning i väsentlig grad blir lidande, om det ideala antalet deltagare (14 å 16) överskrides alltför mycket. Bestämmande härvidlag h a r emellertid också varit att efterföljande obligatoriska kurser, främst den i fysiologi, haft ännu mindre kapacitet. V i d a r e b e h a n d l a r p r o f e s s o r J ä g e r s t e n d e n för fil. ä m b e t s e x a m e n obligat o r i s k a k u r s e n i m a r i n zoologi vid K l u b b a n s b i o l o g i s k a s t a t i o n , F i s k e b ä c k s kil, och f r a m h å l l e r d ä r v i d : En för undervisningen vid stationen besvärande omständighet är det knappa lokalutrymmet. Stationen är nämligen byggd för endast tolv kursdeltagare (tolv arbetsplatser i laboratoriet och lika många sovplatser). Sedan åtskilliga år tillbaka h a r stationen därför måst överbeläggas. — Det är därför redan med hänsyn till nuvarande förhållanden nödvändigt att stationen får ett antal nya arbetsplatser. Då emellertid antalet zoologistuderande under de närmast kommande åren troligen kommer att öka ytterligare, bör vid tillbyggandet av stationen hänsyn tagas härtill. Enär denna ökning och dess konsekvenser ifråga om lärarpersonal etc. f. n. ej kan beräknas, är det mycket svårt att närmare precisera behovet. Med all reservation vill jag därför blott föreslå följande: 8 nya platser i laboratoriet, 2 nya arbetsrum för lärarpersonalen, 10 nya sovplatser, kök och matplats (pensionat finnes numera ej i stationens närhet) samt förvaringsutrymmen. Beträffande lärarpersonalen h a r kursen i marin zoologi under senare år letts av en läroverkslärare . . . som avlönats med medel ur Matematisk-naturvetenskapliga sektionens docentstipendiefond... Detta arrangemang med en kursledare, som ej är knuten till universitetet, h a r vidtagits främst på grund av vederbörandes speciella skicklighet för ändamålet. Av olika skäl . . . är ifrågavarande provisorium givetvis icke den bästa lösningen. Önskvärt vore att en befattning som biträdande lärare kunde inrättas för ledaren av kursen i marin zoologi. På grund av det myckna sorteringsarbetet, erforderlig skötsel av instrument m. m. är det synnerligen önskvärt att en amanuens, lämpligen en andre amanuens, knytes till den marina kursen. I n n e h a v a r e n av den å r 1947 i n r ä t t a d e p r o f e s s u r e n i zoofysiologi, p r o f e s sor P . E. L i n d a h l , s k r i v e r i en p e t i t a s k r i v e l s e för b u d g e t å r e t 1951/52 bl. a.: Med de medel i fråga om utrymmen, lärarkrafter och apparatutrustning, som för närvarande stå till buds, kunna högst 18 elever beredas plats på kursen i zoologisk fysiologi för fil. kandidat- och ämbetsexamen... Till årets kurs voro emellertid 31 elever anmälda, av vilka 13 måste stå över till nästa år. Denna kö av väntande elever kommer snabbt att tillväxa, då 24 elever för närvarande kunna erhålla tillträde till kursen i anatomi å Zoologiska institutionen för samma examen. Det synes följaktligen vara nödvändigt att kurser i fysiologi ges två gånger per läsår. — Då undertecknads undervisning redan nu kräver ett betydligt antal timmar utöver det föreskrivna, kan en dubblering av fysiologikursen genomföras endast om erforderliga lärarkrafter ställas till förfogande. Emedan vederbörande lärare huvudsakligen skulle komma att ge en undervisning, motsvarande den, som jag själv för närvarande bestrider, måste kompetenskravet sättas till biträdande lärare. Behovet av en biträdande lärare inställer sig dessutom i och med att kurser i fysiologi för licentiatexamen måste anordnas vid zoofysiologiska institutionen inom ett eller två år. Då min undervisningsskyldighet redan nu avsevärt överskrides, kan jag leda licentiatkurser endast under förutsättning, att en del av den elementära undervisningen övertages av en biträdande lärare.

179 Den ovannämnda kursen i fysiologi kräver biträde av en amanuens med synnerligen goda kunskaper, för vilken tjänstgöringstiden 1919 uppgick till något mer än 40)0 limmar per kurs. I 1949 års petita anhöll jag därför om inrättandet av en andre arnaauensbefattning för den elementära undervisningen i zoologisk fysiologi. Denna befattning tillstyrktes av universitetskanslern men upptogs ej i årets proposition. Umder årets kurs h a r amanuensen arbetat c:a G00 timmar, och det har visat sig, att ett insättande av flera arbetstimmar från amanuensens sida väsentligt ökar studenternas möjligheter att snabbt genomgå kursmomenten. I nuvarande läge, då det gäilkr att nedbringa studietiden, måste detta anses vara väsentligt. Skulle en dubblering av fysiologikursen genomföras, kommer behovet av biträde av amanuenser vid undervisningen att stiga från 600 till c:a 1 0O0 timmar per år. Detta behov torde lämrligast fördelas på en förste amanuenstjänst och en andre amanuenstjänst, varvid dessa båda amanuenser tillsammans skulle biträda vid de båda kurserna. I p e t i t a för b u d g e t å r e t 1950/51 u p p t o g s i n r ä t t a n d e t av en k a n s l i b i t r ä d e s b e f a t t n i n g vid zoofysiologiska i n s t i t u t i o n e n , s o m f. n . h e l t s a k n a r egen s k r i v h j ä l p . Y r k a n d e t f ö r a n l e d d e i c k e n å g o t d e p a r t e m e n t s c h e f e n s förslag m e n upptogs i särskild motion. Statsutskottet uttalade, att ehuru oneklig e n vissa s k ä l t a l a d e för a t t zoofysiologiska i n s t i t u t i o n e n u t r u s t a d e s m e d e n k a n s l i b i t r ä d e s b e f a t t n i n g , h a d e u t s k o t t e t likväl f u n n i t h ä r m e d k u n n a a n s t å ä n n u n å g o n tid. Lund. P r o f e s s o r B. H a n s t r ö m h a r i en s k r i v e l s e till b e r e d n i n g e n skilt f r a m h å l l i t

sär-

den starka trångboddhet, som under de senaste åren kommit att trycka sin prägel p å arbetsförhållandena på Zoologiska institutionen. Institutionen, som blev färdig för inflyttning 1916, innehade ännu i slutet av 1930-talet åtskilliga ännu outnyttjade reseivutrymmen, som genom omändringar kunde tagas i anspråk till arbetsrum för specialister... lastitutionsbibliotekets bokbestånd h a r genom inköp, byten och depositioner under de senaste tjugo åren mer än tredubblats, varför ett helt nytt rum med arbetsplats för två specialister måste inkorporeras med detsamma. Antalet på institutionen arbetande avlönade tjänstemän och biträden har under samma tid tredubb.ats och antalet h ä r arbetande forskare mer än fördubblats, medan en ny fysiologisi avdelning inrättats, som helt tagit i anspråk de sex arbetsrum, vilka nyligen vunnits genom ombyggnad av det s. k. terrariet. Piofessor T . Gislén h e m s t ä l l e r , a t t vid zoologiska i n s t i t u t i o n e n i n r ä t t a s en särskild i n s t i t u t i o n s b i b l i o t e k a r i e t j ä n s t i f o r m av en förste a m a n u e n s b e f a . t n i n g m e d s k y l d i g h e t för i n n e h a v a r e n a t t u t e s l u t a n d e t j ä n s t g ö r a p å institutionens bibliotek. Som motivering härför anföres, att arbelet på zoologiska institutionens bibliotek under de senaste 10—15 åren minst fyrdibblats, dels genom ökade inköp och oerhört intensifierade bytesförbindelser, dels genom avsevärt ökad deposition från Universitetsbibliotekets s i d a . . . Institutionen h a r också numera bortåt 30 producerande forskare och utger årligen ett 50-tal vetenskapliga arbeten. Under sådana förhållanden torde det vara en billig begäran att er särskild bibliotekarietjänst inrättas vid institutionen, varvid erfarenheten visar, att dil för närvarande torde vara tillräckligt med en befattning med tjänstgöringsskylöghet motsvarande den som åligger en förste amanuens. Inrättandet av en dylik betat ning ter sig också rimlig med tanke på att en del av Universitetsbibliotekets

180 arbetsbörda överflyttats på institutionsbibliotcket genom dettas kraftiga utveckling; en stor del av det förras zoologiska utlåningsverksamhet sker numera genom det senare. Genom inrättandet av en sådan särskild bibliotekarietjänst skulle också evertebratavdelningens försteamanuensbefattning frigöras för det ändamål, vartill den ursprungligen avsetts nämligen för museiarbete och direkt handräckning åt denna avdelnings professor och föreståndare. I s a m b a n d m e d p e t i t a för b u d g e t å r e t 1950/51 a n h ö l l f ö r e s t å n d a r e n för zoologiska i n s t i t u t i o n e n s fysiologiska a v d e l n i n g , l a b o r a t o r I. A g r e l l , a t t en b e f a t t n i n g som l a b o r a t o r i e b i t r ä d e i l ö n e g r a d Ce 11 s a m t en förste a s s i s t e n t b e f a t t n i n g m å t t e i n r ä t t a s vid a v d e l n i n g e n . H ä r v i d a n f ö r d e s f ö l j a n d e : Redan det rutinmässiga arbetet kräver oundgängligen att specialutbildad personal finnes för assistens vid försök, för skötsel av apparatur och försöksdjur, för förande av räkenskaper och all annan skrivhjälp m. m. För närvarande h a r avdelningen icke något ordinarie laboratoriebiträde... Slutligen bör påpekas att Naturvetenskapliga forskningskommittén i sitt betänkande av år 1945 föreslår inrättande av en befattning som laboratoriebiträde vid Zoofysiologiska avdelningen i Lund. Till Zoofysiologiska avdelningen är för närvarande endast knuten en 1. amanuens. Denna tjänst är helt otillräcklig även för ordnande av den elementära undervisningen, den ordinarie fysiologikursen för fil. mag.-examen. Av denna anledning h a r genom tillmötesgående från professor Gislén en 3. amanuens från hans avdelning utlånats till fysiologikursen. Även dessa båda amanuensers tjänstgöringstid räcker dock inte för kursen ifråga utan har måst överskridas genom frivillig medverkan från kursamanuensernas sida. Kursen i zoofysiologi omfattar ca 375 timmars effektiv kurstid och kräver förutom kurshandledarens, laboratorns, medverkan, en ständig tillsyn av båda amanuenserna. Härtill kommer ett förberedelsearbete, som för vardera amanuensen torde motsvara ca 100 timmar. 1. amanuensen fungerar dessutom som biträdande lärare med daglig handledning i försöksteknik, medverkar vid proseminarierna och vid kursförhör, med förberedelser ca 100 timmar, samt ger en preparandkurs i fysiologisk kemi, för vilken ett särskilt anslag erhållits, med förberedelser ca 150 timmar... Det är sålunda nödvändigt att personalen vid avdelningen utökas och ett minimikrav är att en 1. assistentbefattning inrättas medan den nuvarande 1. amanuensbefattningen bibehålies. Stockholm. P r o f e s s o r T. P e h r s o n b e h a n d l a r i en skrivelse av d e n 11 j a n u a r i 1950 till S t o c k h o l m s h ö g s k o l a s s t y r e l s e z o o t o m i s k a i n s t i t u t e t s synn e r l i g e n o t i l l f r e d s s t ä l l a n d e l o k a l f ö r h å l l a n d e n och b e r ö r i s a m b a n d d ä r m e d ä v e n de s t o r a s v å r i g h e t e r som u n d e r v i s n i n g e n i zoologi m e d a n l e d n i n g av utrymmesbristen h a r att k ä m p a m e d : Under tidigare år hade praxis varit, att alla som anmälde sig för genomgående av morfologikursen också antogos. Någon anledning till gallring fanns ej, då utrymmet tillät, att alla anmälda fingo börja kursen. Den stora och överraskande ökningen av anmälningar till kursen, som inträdde med höstterminen 1941, gjorde, att institutets ledning, för vilken gallringsprincipen var främmande, fortfarande trodde sig kunna hålla möjligheten öppen för alla anmälda att få deltaga i kursen. Trängseln på kursen visade sig emellertid leda till olidliga förhållanden och vara till förfång för undervisningens effektivitet. Gallring bland de sökande blev sålunda nödvändig och fick formen av ett inträdesprov. Under några år antogos sålunda 18 deltagare men från och med höstterminen 1947 h a r antalet begränsats till 16. Även detta antal

181 ä r dock för högt, då halva antalet laboranter måste anvisas arbetsplats utan direkt be:lysning. Antalet kursdeltagare borde rätteligen begränsas till 8 med hänsyn till lolkalsvårigheterna. Då emellertid aldrig mindre än 20 deltagare i kursen anmäla sig, de flesta dessutom efter att ha genomgått kurserna i botanik, geografi eller kemi, synes det hårt att avvisa dem. — Zootomiska institutets trångboddhet gör således, a t t ej ens alla de som nu önska avlägga akademisk examen med ämnet zoologi kunna mottagas... Under nuvarande förhållanden avlägges praktiskt taget ej examen i zoologi med enidast 1 betyg säkerligen till väsentlig del beroende på att även 1-betygsstuderande imåste genomgå 2-betygskursen. Förutsättningen för att universitetsberedningens planer skulle ha åsyftad verkan vore givetvis, att speciella 1-betygskurscr kunde araordnas. Vid zootomiska institutet är detta emellertid helt uteslutet på grund av lokalbristen samt även på grund av personalbrist. P r o f e s s o r J. R u n n s t r ö m och d o c e n t H. Borei h a i en g e m e n s a m s k r i v e l s e tifll b e r e d n i n g e n r e d o g j o r t för f y s i o l o g i u n d e r v i s n i n g e n vid S t o c k h o l m s h ö g s k o l a och b e h o v e t av l ä r a r k r a f t e r och m a t e r i e l m . m . för d e n n a u n d e r visning samt anfört: Den teoretiska undervisningen meddelas av professorn och en biträdande lärare. F ö r biträde vid kurserna finnas en förste och en tredje a m a n u e n s . . . Det bör kraftigt framhållas att det nuvarande läget icke medger en tillfredsställande undervisning, varför önskemålet om ett förbättrat tillgodoseende av kurshandledningen är av synnerlig v i k t . . . Om . . . den nuvarande l:e amanuenstjänsten omvandlas till en l:e assistenttjänst och den nuvarande 3:e amanuenstjänsten till en l:e amanuenstjänst, skulle en tillfredsställande handledning och kursövervakning kunna erhållas, varjäjnte de bägge biträdande krafternas kvalifikationer bättre skulle komma att motsvara kursmomentens k r a v . . . När en större specialisering för fil. kand.- och specialexamina senare genomföres och om särskilda 1-betygskurser måste anordnas, kommer detta att ställa ytterligare krav på personal och materiel. S t o c k h o l m s h ö g s k o l a s styrelse b e g ä r d e i p e t i t a för b u d g e t å r e t 1950/51, a t t d e t hittills till W e n n e r - G r e n s i n s t i t u t u t g å e n d e s t a t l i g a b i d r a g e t av 50 000 kror.or s k u l l e e r s ä t t a s m e d a t t vissa t j ä n s t e r u p p f ö r a s å h ö g s k o l a n s s t a t o c h i n s t i t u t e t d ä r u t ö v e r tilldelas årligt m a t e r i e l a n s l a g . N ä r m a r e m o t i v e r i n g f r a m g å r av K u n g l . Maj :ts p r o p o s i t i o n n r 165 till 1950 å r s r i k s d a g . K a n s l e r n t i l l s t y r k t e , a t t vid h ö g s k o l a n s i n s t i t u t i o n för e x p e r i m e n t e l l zoologi ( W e n n e r - G r e n s i n s t i t u t ) i n r ä t t a s t v å n y a l a b o r a t o r s b e f a t t n i n g a r , d e n ena i n r i k t a d p å f y s i o l o g i s k - k e m i s k a u n d e r s ö k n i n g a r och den a n d r a p å ä m n e s o m s ä t t n i n g s f o r s k n i n g , och f ö r o r d a d e i n r ä t t a n d e t av en t j ä n s t som l a b o r a t o r i e b i t r ä d e i Ge 11. D e p a r t e m e n t s c h e f e n v a r e m e l l e r t i d icke b e r e d d t i l l s t y r k a d e t t a f ö r s l a g u t a n b e r ä k n a d e l i k s o m t i d i g a r e ett k l u m p a n s l a g av 50 0)0 k r o n o r till i n s t i t u t e t . L ä r a r r å d e t h a r i s i n a p e t i t a för b u d g e t å r e t 1951/52 »med h ä n s y n till den s t a r k a å t e r h å l l s a m h e t , som ä r anbefalld p å g r u n d av det s t a t s f i n a n s i e l l a läge:», b e g r ä n s a t sig till a t t e n d a s t u p p t a g a de av k a n s l e r n f ö r o r d a d e a n s l a gen, vilka i s a m b a n d h ä r m e d y t t e r l i g a r e m o t i v e r a t s .

182 Beredningen har genom inhämtade yttranden och egna iakttagelser funnit att undervisningen i zoologi redan med nuvarande elevtillströmning i hög grad hindras och begränsas av bristen på lokalutrymmen. Särskilt gäller detta Stockholms högskola, där Zootomiska institutet arbetar i ytterst otillfredsställande och otillräckliga lokaler. Beredningen vill därför kraftigt understryka vikten av att den planerade nybyggnaden för detta institut snarast kommer till stånd. Men även i Uppsala och Lund måste nya utrymmen skapas för att bereda plats åt de studerande vid de grundläggande kurserna. I Uppsala kan en viss förbättring åstadkommas genom att inreda den ena vaktmästarebostaden på zoologiska institutionen till laboratorier; medel härför ha beviljats av 1950 års riksdag. Med hänsyn till den ökning av antalet studerande som kan väntas under de närmaste åren och som är nödvändig för att tillgodose behovet av biologilärare är det emellertid ofrånkomligt att en särskild byggnad för den zoofysiologiska institutionen uppföres snarast möjligt. Det bör härvid icke vara något hinder, att denna byggnad icke finnes upptagen bland de byggnadsbehov som vid uppgörandet av 1948 års byggnadsplan för Uppsala universitet voro mest aktuella. Professor Lindahl har på anmodan av beredningen låtit utföra preliminära beräkningar över kostnaden för en ny zoofysiologisk institution. Nybyggnaden torde uppgå till cirka 690 000 kronor, vartill kommer 54 000 kronor för djurstallar. Beredningen vill för sin del förorda att definitiva byggnadsplaner för en särskild zoofysiologisk institution i Uppsala snarast upprättas och petitavägen framläggas inför riksdagen. Genom överförandet av den zoofysiologiska institutionen till en egen byggnad, för vilken markutrymmen finnas intill zoologiska institutionen, kunna inom sistnämnda institution erforderliga lokaler erhållas åt de övriga kurserna i zoologi, vilkas kapacitet ävenledes behöver ökas. Samtidigt bör enligt beredningens mening den erforderliga utvidgningen av Klubbans biologiska station komma till stånd. I Lund är lokalproblemet ungefär detsamma som i Uppsala. Svårigheterna torde här lämpligast kunna övervinnas genom en tillbyggnad till zoologiska institutionen. Beredningen förutsätter, att planerna härför utan dröjsmål utarbetas. Beträffande lärarkrafter och övrig personal föreslår beredningen följande. Vid zoofysiologiska institutionen i Uppsala inrättas omedelbart en förste och en andre amanuenstjänst samt en kanslibiträdesbefattning. När den ovan föreslagna nybyggnaden för zoofysiologi kommit till stånd, bör ämnets behov av särskilt kvalificerad lärarkraft tillgodoses antingen genom ett docentstipendium eller genom att en biträdande lärartjänst inrättas. Vid Klubbans biologiska station inrättas omedelbart en andre amanuensbefattning, avsedd främst för den marinzoologiska kursen. Vid zoologiska institutionen i Lund inrättas vid samma tidpunkt en

183 f örnst e amanuensbefattning med tjänstgöringsskyldighet huvudsakligen vid institutionsbiblioteket. Det är emellertid enligt beredningens uppfattn i n g önskvärt att befattningshavaren i någon utsträckning beredes tillfällie att fullgöra sin tjänstgöring även inom andra områden av institutionems verksamhet. Vid institutionens zoofysiologiska avdelning inrättas omedelbart befattningar för en förste assistent och ett laboratoriebiträde* i Ge 11. Då zootomiska institutet vid Stockholms högskola under nuvarande förhållanden icke kan bereda plats åt och utnyttja ytterligare lärarkraifter, trots att dylika i själva verket äro synnerligen behövliga, framlägger beredningen här icke något förslag. För undervisningen i zoologisk fysiologi, vilken f. n. bedrives vid Wenner-Grens institut, föreslår beredningen, att en förste assistentbefattning omedelbart inrättas. För övrigt ansluter sig beredningen till det av högskolans styrelse framförda förslaget om att det hittills utgående klumpanslaget skall ersättas med vissa tjänster och ett årligt materielanslag. Beredningen föreslår således att två laboratorsbefattningar och en tjänst som laboratoriebiträde (i Ce 11) inrättas vid institutet för experimentell zoologi. Limnologi. Uppsala. Enligt beslut av 1950 års riksdag har en andre amanuensbefattning inrättats vid den nya limnologiska institutionen i Uppsala. I universitetets petita till nämnda riksdag begärdes emellertid en befattning som förste amanuens med motiveringen, att institutionsamanuensens uppgifter »äro så omfattande och krävande, att en befattning som förste amanuens måste betraktas som ett minimum och att den i framtiden säkert måste omvandlas till en assistentbefattning». Institutionens föreståndare, laborator VY. Rodhe, h a r i petitaskrivelse för budgetåret 1951/52 ytterligare framhållit, att »en andre amanuens kan inom ramen för sin tjänstgöringsskyldighet (400 timmar årligen) icke medhinna att både biträda vid undervisningen och handhava institutionens förråd av instrument m. m. samt dessutom sköta dess bibliotek» och hemställer därför om omvandling av den nya andre amanuensbefattningen till den ursprungligen begärda befattningen som förste amanuens. Universitetets limnologiska laboratorium vid sjön Erken har hittills arbetat i mycket blygsamma lokaler i ett moderniserat torp. Genom en donation på 150 000 kronor) av Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse till Uppsala universitet ha emellertid nu möjligheter skapats att uppföra en ny laboratoriebyggnad och att samtidigt genom ombyggnad av huvudbyggnaden jå universitetets gård Norr Malma på ett tillfredsställande sätt ordna förläggningsfrågan för forskare och studerande vid laboratoriet. Beträffande behovet av en amanuensbefattning vid detta laboratorium heter det i nyssnämnda petitaskrivelse:

184 Icke heller under det kommande läsåret kommer det att vid Erkenlaboratoriet finnas någon som helst hjälpkraft som kan biträda vid den två veckor långa fältoch laborationskursen . . . Detta tillstånd är ovedersägligen både orimligt och i längden ohållbart; det innebär bl. a. att laboratoriet vid föreståndarens frånvaro måste lämnas helt utan tillsyn. I och med att Erkenlaboratoriet i början av sommaren 1951 överflyttar till den nya byggnad som möjliggjorts genom donation av Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse, kommer verksamheten att öka högst avsevärt Det blir då icke tillräckligt med den i föregående års petita begärda befattningen som tredje amanuens utan en andre amanuens är ett minimum. Det kan nämnas att i det nya laboratoriet även inrymts bostad åt amanuensen, som bör vara skyldig att under minst tre sommarmånader utöva ständig tillsyn över laboratoriets skötsel och vård Ett dylikt krav (som är nödvändigt att uppställa) kan icke göras på en tredje amanuens med en tjänstgöringsskyldighet på blott 200 timmar årligen. Slutligen a n f ö r e s bl. a. f ö l j a n d e a n g å e n d e b e h o v e t av ett k a n s l i b i t r ä d c vid l i m n o l o g i s k a i n s t i t u t i o n e n i U p p s a l a : Det h a r redan visat sig att konlorsgöromålen äro så omfattande alt de icke tillnärmelsevis ha kunnat utföras av laboratoriebiträdet trots att halva tjänstgöringstiden (d. v. s. 3 - 4 timmar dagligen) ägnats däråt. Institutionsprefekten måste därför själv i orimligt stor utsträckning utföra okvalificerat skrivarbete och detta inkräktar i hög grad på den tid som han borde ägna åt sina forskningsuppgifter. Kontorsarbetet tenderar dessutom till att ständigt öka, särskilt i samband med tillkomsten av det nya Erkenlaboratoriet, vars administration kommer att handhavas av kontoret i Uppsala. Med hänsyn härtill är det synnerligen angeläget att en kanslibiträdestjänst inrättas vid limnologiska institutionen i Uppsala redan från och med 1 juli 1951. Lund. I u n i v e r s i t e t e t s p e t i t a för b u d g e t å r e t 1950/51 b e g ä r d e s i fråga o m p e r s o n a l a t t den befintliga a n d r e a s s i s t e n t b e f a t t n i n g e n , v a r s i n n e h a v a r e h a r sin h u v u d s a k l i g a t j ä n s t g ö r i n g förlagd till l i m n o l o g i s k a l a b o r a t o r i e t i A n e b o d a , s k u l l e u p p f l y t t a s till en f ö r s t e a s s i s t e n t b e f a t t n i n g ; s a m m a ö n s k e m å l i n g a v s i p e t i t a till de b å d a f ö r e g å e n d e å r e n s r i k s d a g a r l i k s o m s e n a r e till 1951 å r s r i k s d a g . F ö r e s t å n d a r e n för i n s t i t u t i o n e n i L u n d o c h l a b o r a t o riet i A n e b o d a , p r o f e s s o r S. T h u n m a r k , f r a m h å l l e r i sin p e t i t a s k r i v e l s e , a t t ett starkt behov av bl. a. personalökning föreligger vid institutionen. För att ifrågavarande nödvändiga behov tills vidare i någorlunda utsträckning skall kunna fyllas och detta med möjligast ringa ökade utgifter för statsverket anhåller jag nu endast om att den befintliga andra assistentbefattningen måtte uppflyttas till en förste assistentbefattning . . . Beredningen föreslår, a t t l i m n o l o g i s k a i n s t i t u t i o n e n i U p p s a l a e r h å l l e r en förste amanuensbefattning i s t ä l l e t för den n u v a r a n d e a n d r e a m a n u e n s b e f a t t n i n g e n och a t t en kanslibiträdesbefattning i n r ä t t a s vid i n s t i t u t i o n e n . F ö r l i m n o l o g i s k a l a b o r a t o r i e t vid E r k e n f ö r e s l å r b e r e d n i n g e n en andre amanuensbefattning. B e r e d n i n g e n b i t r ä d e r även det av L u n d s u n i v e r s i t e t u p p r e p a d e g å n g e r f r a m f ö r d a f ö r s l a g e t o m o m v a n d l i n g av d e n befintliga a n d r e a s s i s t e n t b e f a t t n i n g e n vid l i m n o l o g i s k a i n s t i t u t i o n e n till en förste assistentbefattning, avsedd f r ä m s t för l a b o r a t o r i e t i A n e b o d a .

185 Ärftlig hetslära. Lund. Professor A. Miintzing anhåller att en andre amanuensbefattning inrättas vid genetiska institutionen för laboratorn i cytologi. Denna begär a n framfördes redan 1947 i petita till följande års riksdag och motiverades då bl. a. med att då ämnets natur gör, att arbetena inom området bedrivas med särskilt stor intensitet under sommaren, då också undervisning meddelas, är det nödvändigt att laborator.! har tillgång till en amanuens, som är avlönad och kan tjänstgöra under hela året. I petita för budgetåret 1951/52 föreslås inrättandet av en förste amanuensbefattning. Stockholm. I petitaskrivelse för budgetåret 1951/52 har lärarrådet framfört önskemål om en ny befattning som biträdande lärare och om omvandling .iv nuvarande befattningar som andre assistent respektive förste amanuens till befattningar som förste assistent respektive andre assistent. Som motivering för önskemålen har bl. att anförts, att de stora olägenheter vid nuvarande förhållanden, som framgå av nedanstående två punkicr, åtminstone delvis skulle minskas eller undanröjas vid bifall till de ifrågasatta uppflyttningarna. 1. ^aboratoriekursen pågår c:a två månader. De praktiska övningarna ledas av andre assistenten (cytologi) och första amanuensen (genetiska experiment), varförutom professorn håller kursföreläsningar. Antalet deltagare har på grund av utrymmesbrist måst maximeras till IG. Flera sökande ha ofta måst avvisas. Kursrumnet i de blivande lokalerna kan mottaga minst 20 deltagare. 2. Med hänsyn till att professorns medhjälpare vid undervisningen blott äro andre assistent och förste amanuens måste kursundervisningen begränsas till 2betygskursen. För att erhålla 3 betyg i filosofie kandidat- och ämbetsexamina skola de studerande utföra 3-betygsarbete och läsa mer litteratur. Det är en mycket allvarlig brist att ej en särskild cytologikurs kan givas för 3-betygsstuderande. Särskild licentiatkurs saknas också helt, varför licentiatundervisningen är begränsad till dm allmänna forskningsundervisning som professorn meddelar. Även häri är en förändring mycket önskvärd. Beredningen föreslår, att vid genetiska institutionen i Lund inrättas en andrt amanuensbefattning som biträde åt laboratorn i cytologi. För genetiska institutet vid Stockholms högskola föreslår beredningen nyinrättande av en biträdande lärarbefattning samt omvandling av den nuvarande första amanuensbefattningen till en förste assistentbefaltning. Vid Uppsala universitet är ärftiighetsläran fortfarande icke representerad, )ch beredningen måste därför med hänvisning till sina tidigare gjorda uttalanden och förslag (betänkande II s. 137 och betänkande V s. 191) åter framhålla angelägenheten av att en professur i genetik snarast komner till stånd även i Uppsala. Avsaknaden av en institutionsbyggnad för genetik bör enligt beredningens mening icke vara ett avgörande hinder för

186 professurens inrättande, då provisoriska lokaler torde kunna ordnas för de närmaste åren, t. ex. i botaniska trädgårdens prefektbyggnad, där en våning genom innehavarens pensionering blir disponibel i januari 1952. Beredningen föreslår därför att en professur i genetik omedelbart inrättas vid Uppsala universitet. Frågor rörande biträdande personal, materielanslag m. m. torde kunna anstå tills professurens innehavare utarbetat detaljerade förslag. Den geologiska ämnesgruppen. Mineralogi och petrologi. Från och med ingången av år 1949 har den av beredningen i betänkande II föreslagna uppdelningen av ämnet geologi ägt rum. Vid båda statsuniversiteten jämte Stockholms högskola finnas nu institutioner för dels mineralogi och petrologi, dels historisk geologi och paleontologi. Det är naturligt, att den uppdelning, som föreslogs i det föregående betänkandet, givit anledning till vissa nya önskemål beträffande lärarpersonalen. Uppsala. Föreståndaren för den mineralogisk-petrologiska institutionen i Uppsala, professor Norin, har såsom sitt huvudönskemål framfört behovet av en laboratorsbefattning i kristallografi, vilkens ställning skulle motsvara laboratorns i kvartärgeologi. Laboratorn i kristallografi skulle svara för undervisning och forskning i kristallografi och mineralogi. Professor Norin har framhållit, att den undervisning, som avses åläggas laboratorn, redan nu delvis har anordnats med hjälp av tillfälliga anslag ur fonden för besparade docentstipendiemedel. Professor Norin har vidare till beredningen framfört begäran om en assistentbefattning, vars innehavare skulle biträda vid kurserna i kristallografi, kristalloptik och mikroskopisk petrografi, vid vilka kurser individuell handledning erfordrades; genom inrättandet av denna befattning skulle en rationell organisation av kursundervisningen möjliggöras. Rörande biträdespersonalen har institutionsföreståndaren i skrivelse till beredningen begärt ett vid institutionen fast anställt ritbiträde gemensamt med den kvartärgeologiska avdelningen (jfr s. 189). I motiveringen för anställandet av ett ritbiträde framhålles, huru geologiskt forskningsarbete i regel är förbundet med ett vidlyftigt karteringsarbete av berggrundens sammansättning och byggnad, varför det måste anses vara av »väsentlig vikt, att vid institutionen anställes ett ritbiträde gemensamt med den kvartärgeologiska avdelningen och med uppgift att biträda vid kartografiska rutinarbeten». Lönen föreslås utgå efter lönegrad Ce 11. I sin skrivelse till beredningen understryker professor Norin slutligen det svåra läget i fråga om institutionens lokaler. Institutionen behöver sålun-

187 da utrymmen för laboratorier, vilka nu endast provisoriskt kunnat inredas, för demonstrations- och studiesamlingarna, för biblioteket samt för forskare på högre stadier. Härtill kommer, att de lokaler, som nu användas, blivit allt olämpligare för precisionsmätningar, sedan på senare tid trafikförhållandena i institutionens omgivning förändrats. Precisionsmätningar kunna nu icke utföras annat än på kvällen eller nattetid. De svåra förhållandena göra den av Byggnadsstyrelsen i samråd med professorerna Hjulström och Norin föreslagna nya institutionsbyggnaden i hög grad av behovet påkallad. Lund. Professor Hadding har tidigare framfört önskemål om en laboratorsbefattning vid geologisk-mineralogiska institutionen, närmast för forskning och undervisning i kristallografi och mineralogi. För beredningen har professor Hadding framfört önskemål om en ny befattning som laboratoriebiträde vid institutionen. Vidare har framhållits behovet av en omedelbar utredning av institutionens byggnadsfråga (jfr s. 196). Stockholm. Föreståndaren för institutet för mineralogi och petrologi vid Stockholms högskola, professor Gavelin, har i petitaskrivelse för budgetåret 1950/51 framlagt utförlig motivering till vissa ökningar av personalen, vilka betingats av de nya kursplaner, som införts i samband med geologiens uppdelning i två examensämnen. Utöver den personal som antagits för ifrågavarande institution begärde föreståndaren i sin petitaskrivelse bl. a. en förste amanuens och ett kanslibiträde. Dessutom framhölls att förste assistenten, som nu delar sin tid mellan det geologisk-paleontologiska institutet och den mineralogisk-petrologiska, bör helt överföras till den senare institutionen. I skrivelse till fakulteten rörande petita för budgetåret 1951/52 återkommer professor Gavelin med bl. a. förnyad begäran om en förste amanuensbefattning och en kanslibiträdesbefattning vid institutionen. Han skriver: Den föreslagna personalorganisationen är i första hand avsedd att ge möjlighet till en effektiv och ändamålsenlig undervisning, varigenom det från studentkretsar utta'ade önskemålet om möjlighet att inhämta ca en betygsenhet per termin skulle kunia tillmötesgås. Den mest påfallande bristen i den nuvarande organisationen ligger däri att förste amanuens saknas, varigenom institutionen i detta hänseende bliv.t sämre lottad än före innevarande budgetår. Den undervisningsassistent, som tillkom för 1949/50 och som delas med geologiska institutionen, kan givetvis icke ersätta en amanuens. Beredningen. Rörande lokalförhållandena vill beredningen än en gång uncerstryka nödvändigheten av att den planerade nya byggnaden för geologi mineralogi och geografi i Uppsala snarast kommer till stånd. Beredningen föreslår vidare, att en utredning om tillbyggnad av institutionen i Lur d snarast utföres.

188 Såsom framhållits i betänkande II s. 143 är beredningen av den meningen, att en utökning av lärarkrafterna i de skilda geologiska och mineralogiska fackområdena skulle vara till gagn för såväl forskning som undervisning. Efter uppdelningen i två ämnen synes omläggningen av studieplanerna ytterligare ha stärkt detta behov speciellt för undervisningens del. Beredningen har emellertid icke kunnat finna att tillräckliga skäl tala för inrättandet av en laboratorsbefattning vid institutionen för mineralogi och petrologi i Uppsala utan vill i stället förorda att en biträdande lärarbefatining omedelbart inrättas. Beredningen föreslog vidare i sitt tidigare betänkande, att man skulle uppskjuta förstärkningen av lärarkrafterna tills att antalet studerande i ämnet ökats och kompetenta krafter till nya befattningar skulle stå till buds. Beredningen har erfarit, att en sådan ökning nu ägt rum samt att kompetent kraft till en biträdande lärarbefattning finnes. Under förutsättning att denna befattning kommer till stånd önskar beredningen emellertid icke under nuvarande omständigheter tillstyrka inrättandet av ytterligare en assistentbefattning i Uppsala, eftersom den undervisning en assistent skulle åläggas åtminstone delvis bör kunna omhänderhas av den biträdande läraren. Beredningen önskar vidare framhålla, att på längre sikt även institutionen i Lund bör utrustas med en befattning såsom biträdande lärare. Beredningen finner, att de skäl för en ökning av personalen, som professor Gavelin vid Stockholms högskola anfört, äro synnerligen starka samt i överensstämmelse med de synpunkter, som beredningen hävdat i tidigare betänkanden angående undervisningens ordnande. Beredningen föreslår sålunda, att befattningar såsom förste amanuens och kanslibiträde omedelbart inrättas. Vidare föreslår beredningen, att speciellt med tanke på behovet av kursundervisning både institutet för mineralogi och petrografi och institutet för historisk geologi och paleontologi omedelbart erhålla var sin förste assistent, vilket innebär att en ny befattning inrättas. Beredningen instämmer med professor Norin rörande behovet av kartograf isk rithjälp vid de geologiska institutionerna. Beredningen önskar därför förorda, att en befattning som ritbiträde gemensam för institutionen för mineralogi och petrologi och avdelningen för kvartärgeologi i Uppsala inrättas. Befattningen torde kunna placeras i lönegrad Ce 8. Under hänvisning till vad som ovan anförts rörande behovet av mera teknisk personal vid de naturvetenskapliga institutionerna önskar beredningen föreslå, att i Lund den begärda befattningen såsom laboratoriebiträde inrättas. Kvartärgeologi. Uppsala. Laborator Hörner har i skrivelse till beredningen och i petitaskrivelse för budgetåret 1951/52 begärt inrättandet av en förste assistent-

189 befattning vid den kvartärgeologiska avdelningen. Denna befattning har visat sig behövlig särskilt på grund av den ökning av elevantalet på grundläggande kurser, som på senare tid ägt rum. På grund av framför allt geografistuderandenas deltagande i kvartärgeologiska kurser uppgick antalet elever föregående termin till över 50. Avdelningsföreståndaren framhåller vidare: »En sådan personalförstärkning behövs också för medverkan vid instruktion i mycket olika slag av kvartärgeologisk forskningsmetodik, inte enbart för sådana som avse att helt inrikta sig på ämnet. Kvartärgeologiska undersökningar i fält och laboratorium ingå i påfallande omfattning i självständiga forskningsarbeten även inom vissa andra »ämnen» än den geologiska gruppens, exempelvis geografi och växtbiologi, ibland också Nordisk och jämförande fornkunskap. Detta gör att kvartärgeologiska avdelningens rådgivning och handledning för avancerade arbeten blir betydligt mer tids- och arbetskrävande än vad antalet avancerade studerande i kvartärgeologi inom den geologiska ämnesgruppen skulle låta förmoda. Sådan individuell handledning kräver icke sällan mer tid än hela den statutenliga offentliga undervisningen. Inte minst genom att åtskilliga av ifrågavarande forskare och forskaradepter ur geologiens synpunkt äro mer eller mindre outsiders måste i handledningen ofta ingå rutinmetodik ävensom litteraturanvisningar och diskussioner som en väl kvalificerad assistent mycket väl skulle kunna gå iland med. Härigenom skulle laboratorn få större möjlighet att ägna sig dels åt mera avancerad handledning, dels åt egen (forskning, vartill för närvarande alltför knapp tid blir över.» Laborator Hörner konstaterar vidare i sin skrivelse, att inom en snar framtid en biträdande lärare i ämnet kommer att behövas. Med hänsyn till att f. n. ingen lämplig kraft torde stå till buds önskar han icke framställa önskemål om denna befattning omedelbart men föreslår, att »tillräckliga anslag måtte i betryggande omfattning säkerställas för begränsade kurser att ges av specialister». Laborator Hörner påpekar, att avdelningen är i stort behov av ritbiträde men att han räknar med möjligheten att få till hälften utnyttja det ritbiträde, som begärts av professor Norin för mineralogisk-petrologiska avdelningen. I fråga om avdelningens institutionsutrymmen framhåller laborator Hörner till sist, att de äro alldeles otillräckliga och dessutom spridda på ett sätt, som allvarligt hämmar arbetet. Han understryker nödvändigheten av att det i Uppsala universitets generalplan för institutionsbyggnader planerade nybygget för mineralogi, geologi och geografi snarast och i planerad omfattning kommer till stånd. De nuvarande lokalerna beskrivas såsom alltför knappa redan för det löpande forskningsarbetet, vilket dessutom stores av att även elementära kurser måste förläggas till samma lokaler där detta äger rum. Intet utrymme finnes heller för demonstrationsmaterial och samlingar. Lund. Laboratorn i kvartärgeologi vid universitetet i Lund, T. Nilsson, har i petitaskrivelse för budgetåret 1951/52 framhållit, att. Hen av statsme-

190 del avlönade personalen vid avdelningen visat sig otillräcklig, särskilt efter den 1948 genomförda uppdelningen av ämnet geologi i tvenne grenar. De nya bestämmelserna i samband med uppdelningen ha nödvändiggjort en stark utökning av kurserna i kvartärgeologi och agrogeologi. Vidare anföres: Denna utökning av kurserna gjorde det nödvändigt att redan under det löpande läsåret anställa 3 st. e. o. amanuenser. För att bereda laboratorn någon avlastning av de betungande kurserna vore det önskvärt, att den ena av dem kunde övertagas mera självständigt av en assistent. — — — F. n. leder undertecknad själv båda kurserna. Förste amanuensens tid tas huvudsakligen i anspråk för tjänstgöring vid kursen i jordartslära och jordmånslära. I längden torde det emellertid inte bli möjligt att erhålla bidrag ur docentstipendiefonden för avlöning av e. o. amanuenser. Laborator Nilsson anser det rationellaste vara att inrätta en förste assistentbefattning samt en tredjeamanuensbefattning, varvid assistenten beräknas kunna svara för undervisning och forskning i agrogeologi. Laborator Nilsson har vidare begärt uppförande på ordinarie stat av det på extra ordinarie stat uppförda laboratoriebiträdet vid institutionen. Beredningen. Beträffande önskemålen om utökningen av personalen inom de kvartärgeologiska delarna av de geologiska ämnena vill beredningen allmänt framhålla, att den kvartärgeologiska undervisningen säkert alltid kommer att utöva en stark dragningskraft på geografistuderandena. Även om för dessa deltagande i undervisningen i kvartärgeologi, bortsett från en mindre kurs, icke är obligatoriskt, måste man räkna med högt elevantal på de kvartärgeologiska elementarkurserna, i synnerhet om ämnet geografi, såsom önskvärt ur lärarutbildningens synpunkt, kan beräknas fä ökad elevtillströmning. Såsom nedan anföres under ämnet geografi har beredningen i betänkande V föreslagit, att för geografer en särskild kurs i jordartslära skall bli obligatorisk. Med hänsyn till behovet av undervisning i kvartärgeologi föreslår beredningen, att en befattning som förste assistent inrättas vid vardera av de kvartärgeologiska avdelningarna i Uppsala och Lund. Historisk

geologi

och

paleontologi.

Uppsala. T. f. professorn i ämnet, docenten Elsa Warburg, har inkommit till beredningen med en skrivelse upptagande ett flertal önskemål, av vilka en del redan tidigare framförts dels till beredningen, dels i riksdagspetita. Främst av dessa önskemål står inrättandet av en laboratorsbefattning för bestridande av »en tillräckligt allsidig och fullgod undervisning, särskilt på högre stadium». Detta önskemål hade redan 1946 framförts till beredningen och har senast upptagits i matematisk-naturvetenskapliga sektionens petitaskrivclse för budgetåret 1951/52.

191 Docenten Warburg har i sin skrivelse till beredningen liksom i förslag till petita även upptagit förslag om inrättande av en andra laboratoriebiträdesbefattning vid institutionen och motiverar detta förslag med bl. a. följande: På grund av arbetets och materialets natur ha de specialister, som bedriva undersökningar i paleontologi och historisk geologi synnerligen stort behov av hjälp av teknisk personal för de ytterst tidsödande förarbetena (förutom fotografering, retuschering, ritning, o. dyl. preparering av fossil, utförande av kemiska analyser, förfärdigande av slipsnitt m. m.). Vårt enda nuvarande laboratoriebiträde är huvudsakligen sysselsatt med preparering av fossil (även för museets räkning). Kemiska analyser ha under senare år utförts av en av arbetsmarknadskommissionen avlönad s. k. arkivarbetare, vilken nu emellertid synes få anställning i fria marknaden, och någor. annan till detta arbete kvalificerad »arkivarbetare» torde vi ej kunna erhålla. Stockholm. I fråga om lärarpersonalen vid Stockholms högskolas instit u t för historisk geologi och paleontologi har föreståndaren professor von Post i skrivelse till beredningen understrukit de förslag till utökning, som framförts i fakultetens petita till 1950 års riksdag. I dessa har såsom första punkt upptagits behovet av en laboratorsbefattning vid institutet. Professor \on Post skriver: Nödvändigheten att, med hänsyn till geologiens stora omfattning och heterogeniteten mellan dess många grenar, fördela undervisningen på minst två kvalificerade lärare torde här icke tarva att återigen motiveras. Jag inskränker mig därför till att peka på det förhållandet, att både i Uppsala och Lund särskild laborator svarar för dm i den historiska geologien ingående kvartärgeologien. Hen framhåller vidare, att eftersom endast kort tid återstår innan han själv inträder i emeritusåldern, en sådan befattning icke bör besättas med ordinarie innehavare förrän detta inträffar. Under tiden intill dess bör den, som uppehåller befattningen, vara stratigrafisk-paleontologisk geolog, och därefter bör innehavaren utses med hänsyn till det fackområde, som den nytillträdande professorn kommer att företräda. Som andra önskemål uppföres en befattning som förste assistent vid institu.ionen. I enlighet med proposition till 1949 års riksdag inrättades en gemensam förste assistentbefattning vid institutionerna för allmän och historisk geologi och mineralogi med petrografi. Professor von Post framhåller, att den ändring av kursplanen, vilken förutsatts i och med förslaget cm uppdelning i grenarna historisk geologi och paleontologi samt mineraogi med petrologi, omöjliggör arrangemanget med en gemensam befattning för båda institutionerna. Professor von Post påpekar också, att behovet av en förste assistent för forskning och högre undervisning redan nu är så starkt, att en sådan tillfälligt finnes anställd. Professor von Post uttrycker också önskemål om en befattning som labora.oriebiträde för det vetenskapliga analysarbete, som utföres under

192 förste assistentens ledning. För närvarande finnas två den tillfälligt anställda.

laboratoriebiträ-

Beredningen. Såsom påpekats av professor von Post och Stockholms högskolas lärarråd företrädes en väsentlig del av ämnet geologi vid statsuniversiteten av laboratorn i kvartärgeologi. En laboratorsbefattning bör inrättas även i Stockholm, men beredningen förordar i likhet med lärarrådet, att inrättandet av befattningen och bestämmandet av dess ämnesområde får anstå till dess ny innehavare av professuren utsetts. Eftersom vid statsuniversiteten redan nu finnas befattningar såsom förste och andre assistent samt såsom förste och tredje amanuens och med hänsyn till omläggningen av kursplanen föreslår beredningen, att den befattning som förste assistent, som f. n. är gemensam för institutet för historisk geologi och paleontologi och det mineralogisk-petrologiska institutet, ersattes med separata befattningar vid vardera institutionen. Beredningen har funnit, att behovet av ytterligare en laboratoriebiträdesbefattning vid såväl institutionen i Uppsala som institutet i Stockholm är väl styrkt och förordar därför inrättandet av dessa befattningar. Geografi. Uppsala. Föreståndaren för den geografiska institutionen vid universitetet i Uppsala, professor F. Hjulström, har inkommit till beredningen med skrivelser innefattande dels en översikt över möjligheterna att bereda plats för ett ökat antal studerande vid institutionen, dels en motivering för utökning av institutionsutrymmen och arbetskraft. Rörande antalet studerande framhåller professor Hjulström bl. a., att maximiantalet betingas av det möjliga deltagarantalet i de båda övningskurser, vilka äro obligatoriska moment i utbildningen. Kursen i kartometri och kartkännedom bedrives i ritsalarna, vilka rymma maximalt 34 elever. Kravet på individuell undervisning begränsar emellertid deltagarantalet till 25, men under senare år har en dubblering av kursen ägt rum, varvid deltagarantalet i varje avdelning varit 20 å 25. Dubbleringen av kursen har kunnat genomföras endast tack vare biträdande lärarens villighet att utöver sin undervisningsskyldighet leda den ena parallellavdelningen utan ersättning. Deltagarantalet i den obligatoriska kursen i kartläggning och fältmätning är beroende av inkvarteringsmöjligheter och antalet instrumentuppsättningar. Det har de senaste åren uppgått till maximalt 42. I sin andra skrivelse rörande personal- och utrymmesbehov framhåller professor Hjulström, att behovet av den planerade nybyggnad, som föreslagits i universitetets generalplan, är synnerligen stort. Ritsalarna och föreläsningssalen äro otillräckliga, vilket begränsar antalet studerande,

193 mem även med hänsyn till nödvändigheten att förbättra möjligheterna för högre studier och forskning måste en nybyggnad komma till stånd. I fråga om personalen framhåller professor Hjulström, att såväl beredningen i sitt betänkande II s. 141 som Socialvetenskapliga forskningskonfmittén föreslagit inrättandet av ytterligare en befattning som biträdande lärare knuten till ämnets kulturgeografiska professur. Beredningen ansåg, att inrättandet av befattningen borde anstå till dess den nya professuren i kulturgeografi tillsatts. Med hänsyn till att detta nu ägt rum och till att dubbleringen av kurserna nödvändiggör en utökning av lärarstaben, begär professor Hjulström, att denna biträdande lärarbefattning nu omedelbart inrättas. Provisoriet att låta den nuvarande biträdande läraren i fysisk geografi omhänderha en dubblerad kurs kan icke fortsätta. Orm en ny befattning icke inrättas, måste därför en reducering av antalet elever äga rum. Rörande institutionspersonalen föreslår föreståndaren vidare, att kontorsbiträdesbefattningen ändras till en kanslibiträdesbefattning. Han har även framfört förslag om ett tekniskt biträde samt ett räknebiträde vid institutionens reproduktionsavdelning. Reproduktionsavdelningen har hittills skötts av amanuenser, men detta anses icke helt tillfredsställande pä grund av det ofta täta bytet av sådana befattningshavare. Såväl inom natur- som kulturgeografi är behovet av arbetskraft för statistiska beräkningar mycket stort. Hittills har i stor utsträckning sådant arbete kunnat skötas genom av arbetsmarknadsstyrelsen anställda arkivarbetare. »Då denna utväg är av tillfällig natur bör ett räknebiträde finnas anställt vid institutionen.» I petitaskrivelse har professor Hjulström även begärt inrättandet av ytterligare en kartbiträdestjänst vid geografiska institutionen och härvid anfört f oljande: Kartbiträdet har två viktiga funktioner att fylla. Dels biträder hon vid kursen i kartometri och kartkännedom genom att meddela undervisning i renritningens tekniska utförande och genom att hjälpa de studerande vid utförandet av kartor till uppsalser o. dyl. Dels har kartbiträdet också att såsom sin mest tidskrävande uppgift utföra renritning för reproduktion av kartor och diagram till de geografiska arbetei som utföras vid institutionen. Lur.d. Prefekten för den geografiska institutionen i Lund, professor Ljungner, har i skrivelse till beredningen framställt sina synpunkter på institutionens lokalfrågor och behov av utökad personal. Situationen i fråga om elevtillströmningen i Lund är i stort sett densamma scm i Uppsala, och följaktligen har kartkursen från och med läsåret 1949—50 måst dubbleras. Denna dubblering har även i Lund gjort inrättandet av ytterligare en biträdande lärarebefattning nödvändig. Professor Ljungner begär sålunda under hänvisning till beredningens tidigare prin13 — Iniversitet

VI

194 ciputtalande och till att professuren i kulturgeografi nu besatts, att en ny tjänst som biträdande lärare omedelbart inrättas. Eftersom den nuvarande biträdande läraren är uppförd på humanistiska sektionens stat bör den nya tjänsten begäras för den fysiska geografien och den nuvarande tjänsteinnehavaren (som är naturgeograf) överflyttas till densamma, varefter den gamla befattningen kan ledigförklaras för en kulturgeograf. Vid institutionen finnas f. n. två förste assistenter, två förste amanuenser och tre andre amanuenser. Professor Ljungner anför, att för det fotografiska arbetet vid institutionen och för dess väderleksstation ytterligare amanuensbefattningar erfordras. I petitaskrivelse för budgetåret 1951/52 har professor Ljungner begärt en andre amanuens för reproduktionsarbete och en förste amanuens för väderleksstationen. Professor Ljungner framhåller, att kontorsbiträdet icke räcker till för hela skrivtjänsten och att behov av arbetskraft för statistiska arbeten föreligger. Han föreslår därför inrättandet av en befattning som räknebiträde. Angående lokalförhållandena vid institutionen i Lund har professor Ljungner i sin skrivelse till beredningen framhållit, att trångboddheten nått ett sådant stadium, att den allvarligt inkräktar på arbetsmöjligheterna. På vinden inreddes för ett år sedan två rum för lika många doktorander, men övriga fem doktorander liksom de sju licentianderna sakna eget arbetsrum. Ett rum för samlingar har medelst skärmar avdelats i åtta små arbetsbås, där bl. a. två doktorander och en licentiand inrymmas. Hösten 1949 hade för åstadkommandet av en tillfällig förbättring begärts uppförandet av en annexbyggnad. De uppgjorda förslagen ha emellertid år 1950 avstyrkts av Byggnadsstyrelsen. Stockholm. Förutvarande föreståndaren för Stockholms högskolas geografiska institut, professor Ahlmann, har muntligt för beredningen mycket kraftigt understrukit nödvändigheten av att en uppdelning av professuren i geografi vid Stockholms högskola kommer till stånd, detta icke minst med hänsyn till behovet av en ökad utbildningskapacitet. Med hänsyn till att professor Ahlmann nu lämnat professuren, har högskolan begärt, att dubbleringen av densamma omedelbart skall komma till stånd. Professor Ahlmann har vidare i petitaskrivelse för budgetåret 1951/52 uttalat följande: Den utökning av personal, materielanslag m. m., som enligt Kungl. Maj:ts proposition nr 163 kommer att tilldelas ämnet geografi är icke tillfyllest för att på ett tillfredsställande sätt upprätthålla en undervisning och vetenskaplig handledning motsvarande den, som statsuniversiteten nu satts istånd att utöva. Särskilt kännbart är slopandet av det föreslagna engångsanslaget och den föreslagna första assistentbefattningen. Institutet kan med nuvarande personal och medel icke intaga mer än 12—15 elever

195 per år, under det att antalet sökande uppgår till ca 30. I anseende till den aktuella bristen på lärarkrafter i landet torde det vara synnerligen önskvärt att även vid Stocloolms Högskola antalet elever i geografi kunde ökas till ca 25 per år. Han framhåller vidare, att redan med nuvarande elevantal den amanuens, som leder kartkursen, ofta måste vidkännas 8—10 arbetstimmar per dag. För att kunna utöka antalet elever kräves dels en höjning av materielanslaget, dels ett visst engångsanslag samt såsom mest nödvändigt en assistentbäfattning. I särskild skrivelse från Stockholmsavdelningen av Sveriges yngre naturvetares förening, Stockholms högskolas amanuensförening, Stockholms högskolas naturvetenskapliga förening och från Stockholms lokalförening av Sveriges yngre läroverkslärares förening till Stockholms högskolas styrelse ha ytterligare behov för naturgeografiens del framkommit. I skrivelsen upptas såsom första punkt behovet av en förste assistentbefat.ning, och vidare önskas ett kartbiträde och ett räknebiträde. Assistentbefattningen motiveras i stort sett av liknande skäl som de av professor Ahlmann framförda. I fråga om kartbiträdet framhålles behovet av en fackkunnig person för renritning av de diagram och kartor, som i stor mängd förekomma i vetenskapliga framställningar och i undervisningen inom geografien. Rörande behovet av ett räknebiträde för utförande av statistiska rutinarbeten framföras motiveringar liknande dem, som framförts från institutionerna i Uppsala och Lund. I petitaskrivelse för budgetåret 1951/52 har professor Ahlmann på nytt :'ramhållit önskvärdheten av att en befattning såsom förste assistent inrättas, men denna har icke av fakulteten och lärarrådet upptagits i årets petita med hänsyn till den återhållsamhet i fråga om anslagsäskanden som departementschefen uppmanat till. I petita för budgetåret 1951/52 upptas ett specialanslag om 1 500 kronor för anordnande av en speciell kurs i bergartslåra för geografistuderande, en kurs som redan tidigare funnits men då kunnat bestridas av privata medel. Göieborg. Vid Göteborgs högskolas geografiska institution finnes f. n. följ aide personal: en professor, en docentstipendiat, en förste assistent. De sakkunniga angående Göteborgs högskolas framtida ställning föreslogo. att i första etappen av upprustningsprogrammet skulle tillkomma utom den befattning som förste assistent, som inrättats efter avgivandet av sakkuinigförslaget, en förste, en andre och en tredje amanuens samt i andra etappen en biträdande lärare. I sitt betänkande II uttalade beredningei i anslutning till naturvetenskapliga forskningskommittén, att institutonen borde erhålla en biträdande lärare samt en förste och en andre amanaens. I petita för budgetåret 1951/52 har lärarrrådet begärt att under nämnda budgetår skall inrättas en befattning som förste amanuens.

196 Beredningen. Den av beredningen i betänkande II föreslagna uppdelningen av geografiprofessurerna på en professur i geografi, särskilt fysisk geografi, och en professur i geografi, särskilt kulturgeografi, har genomförts vid de båda universiteten. Av beredningens betänkande II (s. 141) framgår, att beredningen avsett att även professurerna vid Stockholms och Göteborgs högskolor efter hand skulle uppdelas på samma sätt; förslag härom har framlagts redan av Naturvetenskapliga forskningskommittén. Beredningen vill nu understryka vikten av att uppdelningen kommer till stånd även för de båda enskilda högskolornas del; med hänsyn till nuvarande befattningshavarens avgång bör detta omedelbart ske vid Stockholms högskola, medan med uppdelningen vid Göteborgs högskola något får anstå. Med hänsyn till bristen på läroverkslärare är en utökning av antalet studerande i ämnet geografi i hög grad av behovet påkallad. I de fall då så är erforderligt måste förutsättningar härför skapas genom en ökning av de geografiska institutionernas personal- och lokalresurser. Vad beträffar institutionernas i Uppsala och Lund lokalfrågor äro dessa enligt beredningens mening i behov av en skyndsam behandling, i Lund i första hand av en utredning. Redan i skrivelse till beredningen av den 31 mars 1947 framhöll dåvarande professorn i geografi vid Lunds universitet, Nelson, det utomordentligt svåra läge i vilket institutionen befann sig med avseende på utrymmen. Han uppskattade den ökning, som krävdes i fråga om lokalyta, till 700 m 2 eller i det närmaste en ökning med 100 %. I petitaskrivelse för budgetåret 1951/52 ha professorerna Hadding och Ljungner gemensamt för de geologiska och geografiska institutionerna begärt en skyndsam utredning rörande lokalutrymmena. Beredningens institutionsdelegation har vid besök i Lund övertygat sig om att behovet av ökat utrymme är trängande, och beredningen önskar därför instämma i den av professorerna Hadding och Ljungner framställda begäran om en utredning. Beredningen vill även framhålla önskvärdheten av att den i Uppsala universitets generalplan föreslagna nybyggnaden för geografi, geologi och mineralogi snarast kommer till stånd. En sådan nybyggnad skulle även innebära förbättrade lokalförhållanden för vissa humanistiska ämnen. I sitt betänkande II framhöll beredningen, att frågan om inrättande av biträdande lärarbefattningar i kulturgeografi borde anstå, till dess professurerna delats. Då detta nu skett och då behovet av befattningarna för undervisningens del och för en ökning av elevantalet klarlagts, föreslår beredningen, att befattningar som biträdande lärare i kulturgeografi inrättas vid vardera av institutionerna i Uppsala och Lund. I Lund bör detta ske på sätt som föreslagits av professor Ljungner (se ovan s. 194). Beredningen finner, att åtminstone tills vidare de speciella fotografiska arbetena samt handhavandet av väderleksstationen vid institutionen i

197 Lund torde kunna ombesörjas av redan befintliga amanuenser med biträde av vaktmästaren. E n väsentlig skillnad i fråga om personal mellan statsuniversiteten å ena sidlan och Stockholms och Göteborgs högskolor å den andra föreligger i fråtga om assistent- och amanuenspersonal. Vid Stockholms högskola finna:s två assistenter och tre amanuenser, vid Göteborgs högskola en assistent och fem amanuenser mindre än vid vartdera av statsuniversiteten. Såsom ett första steg i den nödvändiga utökningen av personalen vid Stockholms och Göteborgs högskolor föreslår beredningen, att en befattning som förste assistent omedelbart inrättas vid den förstnämnda och en befattning som förste amanuens omedelbart inrättas vid den sistnämnda högskolan. Behovet av dessa befattningar underströks redan i beredningens betänkande II, s. 141. Vad beträffar det begärda särskilda anslaget för kurs i bergartslära för geografer vill beredningen erinra om, att den i betänkande V, s. 203, förordat, att speciella kurser i bergarts- och jordartslära skulle inleda de geografiska studierna och att dessa kurser skulle ledas av en petrograf respektive on kvartärgeolog. Enligt beredningens uppfattning böra kurserna kunna ir.gå i undervisningsskyldigheten för innehavarna av redan existerande eller ovan i samband med ämnet geologi föreslagna befattningar vid Uppsala och Lunds universitet samt Stockholms högskola. Vid Göteborgs högskola synes för anordnandet av kurserna ett särskilt kursanslag om 2 000 kronor erforderligt. Beredningen föreslår slutligen, att en befattning som räknebiträde inrättas vid vardera av universitetsinstitutionerna och institutet i Stockholm.

C. Sammanfattning och kostnadsberäkning. 1 Uppsala universitet. Kostnadsökning. Teologiska

fakulteten.

Universitetslektor i religionshistoria och exegetik 14 5922 Universitetslektor i kyrkohistoria, kyrkokunskap och kristen idéhistoria.. 14 5922 Förste amanuens vid teologiska seminariet (i stället för nuvarande andre ainanuens) 1 632 Kanslibiträde i Ce 11 vid teologiska seminariet 5 724 Höjnhg av anslaget för uppehållande av den praktiskt-teologiska undervisningen 6150 Höjning av anslaget för praktiskt-teologiska övningsinstitutet 420 Summa — 43110 1 2

Löierna äro beräknade efter 1950 års nivå. Beräknad som ersättning för lektorslön; minimibelopp 10.620.

198 Juridiska

fakulteten.

Förste assistent vid institutet för jämförande rättsvetenskap Kanslibiträde i Ce 11 vid juridiska seminariet Höjning av anslaget till seminarierna

8 160 5 724 1 300 Summa

Humanistiska

sektionen.

Professor i franska språket och litteraturen Personligt forskarstipendium åt docenten Carin Fahlin Universitetslektor i franska språket Universitetslektor i engelska språket Universitetslektor i tyska språket Universitetslektor i klassiska språk Biträdande lärare i kulturgeografi Förste assistent vid seminariet för nordiska språk (i stället för nuvarande förste amanuens) Andre assistent vid sociologiska institutionen Förste amanuens vid pedagogiska seminariet Förste amanuens vid historiska institutionen Förste amanuens vid litteraturhistoriska seminariet (i stället för nuvarande andre amanuens) Förste amanuens vid museet för nordiska fornsaker Förste amanuens vid seminariet för musikforskning (i stället för nuvarande tredje amanuens) Förste amanuens vid seminariet för finsk-ugriska språk (i stället för nuvarande andre amanuens) Andre amanuens vid konstmuseet Tredje amanuens vid seminariet för nordiska språk Tredje amanuens vid seminariet för slaviska språk Kanslibiträde Ce 11 vid sociologiska institutionen Kanslibiträde Ce 11 vid institutionen för psykologi och pedagogik Kanslibiträde Ce 11 vid historiska institutionen Kanslibiträde Ce 11 vid konstmuseet Kanslibiträde Ce 11 vid museet för nordiska fornsaker Halvtidsanställt kanslibiträde Ce 11 vid seminariet för musikforskning Kanslibiträde Ce 11 för de i Philologicum inrymda ämnen m. fl Kontorsbiträde Cf 4—Ce 8 i Philologicum inrymda ämnen m. fl Kursanslag för musikhistoria Kursanslag för fonetik Kursanslag för statskunskap

19 111 13 842 14 592 * 14 5921 14 5921 14 5921 12 2043 4 128 6 90O 4 032 4 032 1 632 4 032 2 832 1 632 2 400 1 200 1 200 5 724 5 724 5 724 5 724 5 724 2862 5 724 4 8002 4 000 4 000 1000

Summa "18865T

Matematisk-naturvetenskapliga

sektionen.

Professor i genetik Laborator i matematik (i stället för nuvarande biträdande lärare) Biträdande lärare i fysikalisk kemi Biträdande lärare i biokemi 1

Beräknad som ersättning för lektorslön; minimibelopp 10.620. Beräknat efter Ce 8. 3 Beräknat efter innehavare med docentkompetens; annars är beloppet 9.660 kr. 2

19111 3241 12 2043 12 2043

199 Biträdande lärare i mineralogi och petrologi 12 2041 Biträdande lärare i statistik 12 2041 Laboratorieintendent Ce 24 vid kemiska institutionerna 10548 Förste assistent vid statistiska institutionen 8 160 Förste assistent vid fysiska institutionen 8160 2 förste assistenter för kärnfysisk forskning vid fysiska institutionen (överföring från atomenergianslaget) 16 320 Förste assistent vid kvartärgeologiska avdelningen 8 160 Förste assistent vid statistiska institutionen 8160 Förste amanuens vid fysikalisk-kemiska institutionen 4 032 Förste amanuens vid zoofysiologiska institutionen 4 032 Förste amanuens vid limnologiska institutionen (i stället för nuvarande andre amanuens) 1 632 Andra amanuens vid zoofysiologiska institutionen 2 400 Andre amanuens vid zoologiska institutionens station vid Klubban 2 400 Andre amanuens vid limnologiska institutionens laboratorium vid Erken .. 2 400 Kanslibiträde Ce 11 vid matematiska institutionen 5 724 Kanslibiträde Ce 11 vid institutionen för mekanik och matematisk fysik (i stället för nuvarande kontorsbiträde Ce 8) 864 Kanslibiträde Ce 11 vid biokemiska institutionen 5 724 Kanslibiträde Ce 11 vid zoofysiologiska institutionen 5 724 Kanslibiträde Ce 11 vid limnologiska institutionen 5 724 Laboratoriebiträde Ce 11 vid paleontologiska institutionen 5 724 Räknebiträde Cf 4—Ce 8 vid geografiska institutionen 4 8602 Räknebiträde Cf 4—Ce 8 vid metroologiska institutionen 4 8602 Ritbiträde Cf 4—Ce 8 vid mineralogisk-geologiska institutionen och kvartärgeologiska avdelningen _ 4 8602 Summa 191636 Totalkostnad för Uppsala universitet Lunds universitet. Teologiska fakulteten. Universitetslektor i religionshistoria och exegetik Universitetslektor i kyrkohistoria, kyrkokunskap och kristen idéhistoria .. Tredje amanuens vid teologiska seminariet Tredje amanuens vid kyrkohistoriska arkivet Ka.ishbiträde Ce 11 vid teologiska seminariet Höjning av anslaget för uppehållande av den praktiskt-teologiska undervisningen Höjning av anslaget för praktiskt-teologiska övningsinstitutet Anslag för insamlingsarbete för kyrkohistoriska arkivet Summa Juridiska fakulteten. Förete amanuens vid juridiska seminariet Kaislibiträde Ce 11 vid juridiska seminariet Höjning av anslaget till seminarierna Summa 1 Beräknat efter innehavare med docentkompetens; annars är beloppet 9.660 kr. s B;räknat efter Ce 8. 3 Beräknad som ersättning för lektorslön; minimibelopp 10.620.

438 571

14 5923 14 5923 1 200 1 200 5 724 6 500 700 5 000 49 508" 4 032 5 724 1 300 10 956

200 Humanistiska

sektionen.

Personlig professur i estetik för docenten Hans Ruin Universitetslektor i franska språket Universitetslektor i engelska språket Universitetslektor i tyska språket Universitetslektor i klassiska språk Preceptor i sociologi (i stället för nuvarande biträdande lärare) Preceptor i religionshistoria (i stället för nuvarande biträdande lärare) . . . Preceptor i företagsekonomi, särskilt redovisningslära Förste museiintendent Ca 29 vid historiska museet Biträdande lärare i kulturgeografi Förste assistent vid historiska institutionen Förste amanuens vid institutionen för psykologi och pedagogik Förste amanuens vid litteraturhistoriska seminariet Förste amanuens vid institutionen för nordiska språk Förste amanuens vid engelska seminariet 2 andre amanuenser vid historiska institutionen Tredje amanuens vid institutionen för nordiska språk Kanslibiträde Ce 11 vid sociologiska institutionen Kanslibiträde Ce 11 vid institutionen för psykologi och pedagogik Kanslibiträde Ce 11 vid historiska institutionen Kanslibiträde Ce 11 vid konstmuseet Kanslibiträde Ce 11 vid historiska museet Kanslibiträde Ce 11 gemensamt för ämnen som sakna biträdespersonal Kontorsbiträde Cf 4— Ce 8 gemensamt för ämnen som sakna biträdespersonal Summa

Matematisk-naiurvetenskapliga

4 860 3 195192

sektionen.

Professor i biokemi Laborator i geofysik och geodesi Laborator i statistik 2 förste assistenter för kärnfysisk forskning vid fysiska institutionen (överföring från atomenergianslaget) Förste assistent vid limnologiska institutionens laboratorium i Aneboda (i stället för nuvarande andre assistent) Förste assistent vid zoologiska institutionens zoofysiologiska avdelning . . . Förste assistent vid kvartärgeologiska avdelningen Förste amanuens vid botaniska museet Förste amanuens vid institutionens för systematisk botanik växtbiologiska avdelning (i stället för nuvarande tredje amanuens) Förste amanuens vid zoologiska institutionen Andre amanuens vid genetiska institutionen Tredje amanuens vid matematiska institutionen Laboratoriebiträde Ce 11 vid institutionen för systematisk botanik Laboratoriebiträde Ce 11 vid institutionens för systematisk botanik växtbiologiska avdelning 1

19 111 14 5921 14 592 J 14 592 * 14 5921 3 241 3 241 15 445 13 890 12 2042 8 160 4 032 4 032 4 032 4 032 4 800 1 200 5 721 5 724 5 724 5 724 5 724 5 724

Beräknad som ersättning för lektorslön; minimibelopp 10.620. 2 Beräknat efter innehavare med docentkompetens; annars är beloppet 9.660 kr. 3 Beräknat efter Ce 8.

19 m 15 445 15 445 16 320 1 200 8 160 8 160 4 032 2832 4 032 2 400 1 200 5 724 5 724

201 Lalboratoriebiträde Ce 11 vid kemiska institutionens avdelning för analytisk kemi Lalboratoriebiträde Ce 11 vid kemiska institutionens avdelning för fysikalisk kemi Lalboratoriebiträde vid zoologiska institutionens zoofysiologiska avdelning Lalboratoriebiträde Ce 11 vid institutionen för mineralogi och petrologi .. Rä.knebiträde Cf 4—Ce 8 vid geografiska institutionen Summa Totalkostnad för Lunds universitet

5 724 5 724 5 724 5 724 4 860 1 137 541 393197

Stockholms högskola.

Juridiska

fakulteten.

Professor i förvaltningsrätt Kanslibiträde Ce 11 vid juridiska seminariet Höjning av anslaget till seminarierna Summa

Humanistiska

19 111 6218 1 000 26 329

fakulteten.

Professor i litteraturhistoria Professor i nordiska språk Universitetslektor i franska språket Universitetslektor i engelska språket Universitetslektor i tyska språket Docentstipendium i filosofi Docentstipendium i historia Docentstipendium i konsthistoria Docentstipendium i latin Docentstipendium i statistik 3 rörliga docentstipendier Biträdande lärare i nationalekonomi Förste assistent vid statistiska institutet Förste amanuens vid konsthistoriska instituten (i stället för nuvarande andre amanuens) Förste amanuens vid statistiska institutet Andre amanuens vid institutet för psykologi och pedagogik Andre amanuens vid seminariet för klassisk fornkunskap Andre amanuens vid seminariet för teaterhistoria Andre amanuens vid statistiska institutet Kansl.biträde Ce 11 vid institutet för psykologi och pedagogik Kansl.biträde Ce 11 vid historiska seminariet Kansl biträde Ce 11 vid konsthistoriska instituten Kansl.biträde Ce 11 vid nationalekonomiska seminariet Kansl.biträde Ce 11 vid central skrivbyrå 2 konorsbiträden Cf 4—Ce 8 vid central skrivbyrå Engår.gsanslag för central skrivbyrå 1

BeräV.nat efter Ce 8.

2 Berälnat efter innehavare med docentkompetens; annars är beloppet 9.660.

19 111 19 111 15 504 15 504 15 504 12 204 12 204 12 204 12 204 12 204 36 612 12 2042 8 160 1 632 4 032 2 400 2 400 2 400 2 400 6 218 6 218 6 218 6 218 6 218 105841 5 000

202 Ärligt materielanslag för central skrivbyrå Anslag för extra arbetskraft vid central skrivbyrå Höjning av kursanslag för klassisk fornkunskap Höjning av kursanslag för fonetik Summa

3 000 5 000 2 500 5 000 280168

Matematisk-natuTvetenskapliga fakulteten. Professor i geografi Docentstipendium i mekanik och matematisk fysik Docentstipendium i organisk kemi och biokemi Biträdande lärare i morfologisk botanik Biträdande lärare i genetik Biträdande lärare i statistik Förste assistent vid fysiska institutet 2 förste assistenter för kärnfysisk forskning vid fysiska institutet (överföring från atomenergianslaget) Förste assistent vid matematiska institutet Förste assistent vid institutet för mekansk och matematisk fysik Förste assistent vid institutet för fysiologisk botanik (i stället för nuvarande andre assistent) Förste assistent vid institutet för morfologisk botanik Förste assistent vid Bergianska trädgårdens botaniska avdelning Förste assistent i genetik (i stället för nuvarande förste amanuens) Förste assistent vid institutet för experimentell zoologi Förste assistent vid geografiska institutet Förste assistent vid geologiska institutet Förste assistent vid statistiska institutet Andre assistent vid statistiska institutet Förste amanuens vid kemiska övningslaboratoriet Förste amanuens vid institutet för oorganisk och fysikalisk kemi (i stället för nuvarande andre amanuens) Förste amanuens vid mineralogiska institutet Andre amanuens vid institutet för fysiologisk botanik Andre amanuens vid statistiska institutet Tredje amanuens vid matematiska institutet Kanslibiträde Ce 11 vid statistiska institutet Kanslibiträde Ce 11 vid mineralogiska institutet Kanslibiträde Ce 11 vid institutet för organisk kemi och biokemi *.. Laboratoriebiträde Ce 11 vid institutet för morfologisk botanik Laboratoriebiträde Ce 11 vid kemiska övningslaboratoriet Laboratoriebiträde Ce 11 vid institutet för organisk kemi och biokemi Laboratoriebiträde Ce 11 vid geologiska institutet Räknebiträde Cf 4—Ce 8 vid geografiska institutet 2 räknebiträden Cf 4—Ce 8 vid statistiska institutet Arvodesanslag för statistiska institutet Summa

1 632 4 032 2 400 2 400 1 200 6 218 6 218 6 218 6 218 6 218 6 218 6 218 5 2922 10 5842 14 000 271277

Totalkostnad för Stockholms högskola

577 7743

1 Beräknat efter innehavare med docentkometns; annars är beloppet 9.660. Beräknat efter Ce 8. 3 Härav faller viss del på Stockholm» stad enligt särskilt avtal.

19 111 12 204 12 204 12 2041 12 204x 12 204 * 8 160 16 320 8 160 8 160 1 260 8 160 8 160 4 128 8 160 8 160 8 160 8 160 6 900 4 032

203 Göteborgs högskola. Professor i filosofi Professor i historia, särskilt nordisk historia Universitetslektor i franska språket Universitetslektor i engelska språket Universitetslektor i tyska språket Universitetslektor i amerikanska språket och litteraturen Docentstipendium i psykologi och pedagogik Docentstipendium i litteraturhistoria Docentstipendium i nordiska språk Docentstipendium i engelska språket Förste assistent vid marinbotaniska institutet (i stället för nuvarande förste amanuens) Förste amanuens i konsthistoria Förste amanuens i geografi Tredje amanuens i nationalekonomi Kanslibiträde Ce 11 vid institutionen för psykologi och pedagogik Laboratoriebiträde Ce 11 vid marinbotaniska institutet Kanslibiträde Ce 11 för central skrivbyrå Kontorsbiträde Cf 4—Ce 8 för central skrivbyrå Engångsanslag för central skrivbyrå Ärligt materielanslag för central skrivbyrå Anslag för extra arbetskraft för central skrivbyrå Kursanslag för geografi Totalkostnad för Göteborgs högskola . . . . Totalkostnad för samtliga förslag Därav i betänkande II kostnadsberäknat Nytillkommande kostnad

1 Beräknad som ersättning för lektorslön; minimibelopp 10 620. Beräknat efter Ce 8. 3 Härav faller viss del på Göteborgs stad enligt särskilt avtal. 2

19 111 19 111 15 0481 15 0481 15 0481 10620 12 204 12 204 12 204 12 204 4 128 4 032 4 032 1 200 5 964 5 964 5 964 5 0762 3 000 4 750 3 000 200° 188 9123 1 598 454 219 238 1 379 216

204 Kap. III. Seminarie- och institutionsbibliotek. Behovet av litteratur för universitetens arbete tillgodoses f. n. i huvudsak genom boksamlingar av två skilda typer: å ena sidan de centrala universitetsbiblioteken, å andra sidan seminarie- och institutionsbiblioteken. De centrala universitetsbibliotekens organisation och behov ha varit föremål för behandling i tredje delen av beredningens betänkande (SOU 1947: 75, s. 7—76). I det följande skola till behandling upptagas frågor rörande seminarie- och institutionsbibliotekens organisation, uppgifter och förhållande till universitetsbiblioteken. I samband härmed skall även beröras frågan om upprättande av särskilda kurslitteraturbibliotek. Allmänna synpunkter. Fr. o. m. 1800-talets senare decennier har vid de flesta universitet och högskolor vuxit upp ett antal seminariebibliotek, närmast med uppgift att tillhandahålla den litteratur, som erfordras för seminarieövningarna. Samtidigt har i anknytning till naturvetenskapliga och medicinska laboratorier och institut av skilda slag inrättats en rad institutionsbibliotek, närmast för att tillhandahålla den för forskningsarbetet omedelbart nödvändiga litterära handapparaten. Välförsedda seminariebibliotek äro en utomordentligt viktig del av universitetens utrustning. De utgöra förutsättningen för en av universitetsundervisningens viktigaste former, seminarieövningarna, och fylla en uppgift som presensbibliotek för examensstudier. De sätta med sina öppna hyllor de studerande i kontakt med den vetenskapliga litteraturen, både böcker och tidskrifter, på ett mera direkt sätt än som är möjligt för universitetsbiblioteken, vilkas samlingar i stor utsträckning måste förvaras i stängda magasin. I minst lika hög grad utgör ett rikhaltigt handbibliotek en nödvändig förutsättning för arbetet vid de naturvetenskapliga och medicinska institutionerna. Handbiblioteket är en apparatur lika oumbärlig som laboratoriernas tekniska utrustning. Utan det kunna undervisningen och forskningsarbetet icke bedrivas. Till sin ursprungliga inriktning och målsättning äro seminarie- och institutionsbibliotek artskilda. De förra voro utpräglade studiebibliotek i anknytning till seminarieövningarna, huvudsakligen inom de teologiska, juridiska och humanistiska ämnesområdena. De senare hade till uppgift att tjäna den forskning, som bedrevs vid en viss institution, vanligen medicinsk eller naturvetenskaplig.

2or> Det är knappast längre möjligt att uppehålla denna distinktion. Genom betydande anslag och ofta omfattande donationer ha seminariebibliotek e n undergått en snabb utveckling och i vissa fall utvecklat sig till mer eller mindre självständiga forskningscentra. Ur de ursprungliga för stora ämnesgrupper gemensamma seminariebiblioteken har i stigande omfattninig litteraturen för enskilda ämnen eller grupper av ämnen brutits ut för att bilda stommen till en institution. I många fall har åtgärden nödvändiggjorts av en utrymmesbrist, som beror på samlingarnas snabba tillväxt. De ursprungliga seminariebiblioteken och de till sin inriktning ofta snävt begränsade naturvetenskapligt-medicinska institutionsbiblioteken erbjödo knappast några allvarligare problem. Senaste tiden har möjliggjort en i hög grad välbehövlig betydande ökning av dessa biblioteks bokbestånd. I samband härmed har, som nämnt, framträtt en tendens till decentralisering av de gemensamma seminariebiblioteken, en uppdelning av dem i från varandra fristående institutioner. Denna tendens ställer universiteten inför en rad problem av ekonomisk och administrativ art. Viktigast av allt är dock frågan huruvida en sådan decentralisering är till gagn för den vetenskapliga forskningen och undervisningen. Utan tvivel är situationen härvidlag i hög grad olikartad för olika forskningsgrenars vidkommande. I synnerhet för flera naturvetenskapliga och medicinska ämnesområden torde ett mycket stort behov föreligga att direkt till laboratorier o. dyl. ha knutna boksamlingar av så rikhaltig art, att även mycket speciella forskningsuppgifter kunna lösas på platsen och utan dröjsmål. De äro i uppenbart behov icke endast av uppslagsverk och handböcker utan även av ett antal viktigare tidskriftssviter. För de flesta humanistiska (liksom teologiska och juridiska) ämnesområden torde situationen vara en annan. Forskningsarbetet förutsätter för deras vidkommande i största utsträckning litteraturstudier, icke laboratoriearbete. I större utsträckning än inom andra forskningsgrenar gripa här de olika forskningsområdena in i varandra. I betydande omfattning är det erforderliga materialet gemensamt. Exegeten och filologen använda delvis samma arbetsinstrument, urkundspublikationer, språkvctenskapliga hjälpmedel, tidskrifter. De språkliga disciplinerna kunna icke utan fara för isolering arbeta med alltför differentierade litterära arbetsinstrument. Historikern och kyrkohistorikern bygga sina materialsamlingar av ofta helt identiskt stoff. I stor utsträckning är detta stoff handskrifter, som finnas i det centrala universitetsbiblioteket eller lånas till detta från främmande arkiv eller bibliotek. Dessa omständigheter måste i sin mån påverka bedömandet av frågan om de humanistiskt inriktade seminarie- och institutionsbiblictekens utformning. De göra det å ena sidan till ett eftersträvansvärt mål att i möjligaste mån sammanhålla dessa bibliotek som en enhet. De

206 mana å andra sidan till en viss återhållsamhet vid deras utbyggnad, då det knappast kan vara lämpligt att i alltför stor utsträckning inom dem dubblera det centrala universitetsbibliotekets samlingar. Det är uppenbarligen en angelägenhet av vikt, att ett universitets samlade bokresurser förvaltas på ett så rationellt sätt som möjligt. Grundprincipen måste vara den, att de komma till största möjliga nytta under så betryggande omständigheter som möjligt. Den viktigaste förutsättningen för att nå detta mål är ett intimt och smidigt samarbete mellan universitetets olika bibliotekstyper. Ett sådant samarbete, som inte minst ur ekonomisk synpunkt är en nödvändighet, måste äga rum på flera olika områden och ta sikte på flera olika mål. I viss utsträckning äger det sedan länge rum. På flera punkter har det ännu icke etablerats. I flera fall är det knappast möjligt att definitivt ange de lämpligaste formerna. Först efter åtskilliga försök torde det vara möjligt att nå fram till dessa. Bokförvärv och ufmönstring av litteratur. Kanske mest påtagligt framträder värdet av ett sådant samarbete i fråga om bokförvärven. Det kunde synas självfallet, att de poster inom ett universitets budget, som äro disponibla för bokinköp, användes efter en viss gemensam plan och att ett intimt samarbete ägde rum mellan de bokinköpande organen för att nå bästa möjliga samlade resultat. Så är emellertid endast delvis förhållandet. Det är uppenbart, att inom ett relativt stort universitet med ett stort antal på skilda arbetsuppgifter inriktade forskningsinstitutioner i flera fall behov föreligger att på två eller flera ställen anskaffa samma bok eller tidskrift. Det är emellertid också uppenbart, att i många fall behovet av ett visst arbete icke är större än att det är tillräckligt att det anskaffas vid en av universitetets institutioner, där det kan ställas till förfogande för var och en som behöver det. Så länge ett organiserat samarbete icke äger rum, kunna dubbelanskaffningar av sådana arbeten svårligen undvikas. Hade den ena institutionen däremot vetat, att den andra köpt samma arbete, hade den måhända avstått från förvärvet och i stället skaffat en annan bok eller tidskrift, som icke funnits i universitetets ägo. Den säkraste metoden att undvika onödiga och s. a. s. ofrivilliga dubbelköp torde vara att centralisera universitetsinstitutionernas bokinköp till universitetsbiblioteken. Denna metod kommer i stor utsträckning till användning bl. a. vid flera amerikanska universitet. Den skulle emellertid innebära en väsentligt ökad belastning av dessa bliblioteks redan för deras nuvarande arbetsuppgifter otillräckliga personal. Även andra skäl kunna andragas mot en sådan centralisering. Dess viktigaste fördelar torde kun-

207 na vinnas även genom tillämpande av andra och friare former för samarbete. Dessa former skola behandlas nedan i samband med frågan om personalförhållandena. Viktigast och samtidigt lättast att genomföra är ett samarbete vid förvärv av tidskrifter. Ett tidskriftsabonnemang kräver icke endast en engångsutgift utan binder i regel abonnenten för en stående årlig utgift för längre tid framåt. Då nyabonnemangen å andra sidan äro relativt fåtaliga, innebär det ett förhållandevis obetydligt arbete att hålla övriga institutioner underrättade om dem. Enklast torde vara att övriga institutioner till universitetsbiblioteken lämna uppgifter om avsedda nybeställningar av tidskrifter. Skulle två eller flera institutioner eller en institution och universitetsbiblioteket ha för avsikt att uppta abonnemang på en och samm a tidskrift, bör genom samråd fastställas, huruvida det kan anses nödvändigt, att mer än ett exemplar förvärvas av universitetet. Det har redan framhållits, att så utan tvivel många gånger är fallet. En tidskrift kan vara en oumbärlig ingrediens i en institutions handapparat. Den kan vara lika oumbärlig för en annan institution. Den kan samtidigt vara nödvändig i det centrala universitetsbiblioteket, som har att betjäna universitetet i dess helhet och därtill forskningsarbetet i hela landet eller viss del därav. I den mån det är ekonomiskt möjligt, bör tidskriften i sådana fall hållas i erforderligt antal exemplar. Dubbleringsbehovet torde emellertid i någon mån kunna minskas genom vissa åtgärder. Då lokala omständigheter medge, torde två eller flera institutioner kunna ha gemensamma bibliotek. Då det rör sig om utpräglade specialtidskrifter, som hållas av universitetsbiblioteken, kunna dessa i många fall med fördel på lång sikt utlåna dem till den närmast intresserade institutionen, och så sker också i betydande utsträckning. Men vid sådana »långlån» (eller depositioner) måste stor försiktighet iakttas, så att icke tidskrifter av gemensamt intresse för flera institutionr föras bort från universitetsbiblioteket till en mera svårtillgänglig institution, varigenom det gemensamma forskningsintresset lätt kan skadas. Av stor betydelse i detta sammanhang är också att universitetsbibliotekens tidskriftssamlingar genom en bekväm uppställning få en ökad tillgänglighet. Universitetsberedningen har i annat sammanhang (bet. III, s. 70 f.) givit uttryck för önskvärdheten härav. Vid till- och nybyggnader av bibliotekslokalerna bör största möjliga hänsyn tas till detta ändamål. Slutligen bör det i detta sammanhang framhållas, vilken ofta betydande olägenhet för forskningsarbetet vid det egna universitetet den allt kraftigare utvecklade interurbana låneverksamheten utgör. Särskilt den omfattande utlåningen av tidskriftsvolymer berör ett för forskningen mycket viktigt material. Båda universitetsbiblioteken ha redan i stor utsträckning börjat ersätta utlåningen till annan ort av tidskriftsvolymer med utsändande av foto-

208 stat- eller mikrofilmkopior och planera att, så snart tillgången på relativt prisbilliga läsapparter ökats, i princip övergå till denna metod. Viktig att uppmärksamma är också frågan om utmönstring av litteratur ur seminarie- och institutionsbibliotek. Ett bibliotek med snabb tillväxt kräver ett allt större utrymme. Seminarie- och institutionsbibliotek böra vara praktiska bruksbibliotek. Litteratur som saknar aktuellt intresse bör därför tid efter annan utmönstras. I annat fall bli samlingarna ohanterliga och utrymmesproblemen svårlösta. Lämpligen bör den obehövliga litteraturen avlämnas till universitetsbiblioteken, som, i den mån de icke med fördel kunna införliva den med sina samlingar, böra få disponera den på annat sätt (deponeras, bytes bort eller skänkes till annat svenskt eller utländskt bibliotek). Skapandet av centrala kataloger. Redan vid behandlingen av universitetsbiblioteken i tredje delen av sitt betänkande har universitetsberedningen framhållit önskvärdheten av en central katalog över universitetens samlade litteraturresurser (s. 36 f.). I Lunds universitetsbibliotek föreligger i själva verket en i det närmaste fullbordad central katalog över institutionsbiblioteken. I Uppsala ha universitetsbibliotekets i flera avseenden ogynnsammare katalogförhållanden hittills inte medgivit igångsättandet av ett liknande arbete. Ett genomförande av beredningens förslag till personalökning utgör förutsättningen härför. Däremot har under våren 1950 en samkatalog utarbetats och i stencilerad form offentliggjorts över universitetets samlade bestånd av medicinska tidskrifter. En liknande förteckning över de naturvetenskapliga tidskrifterna är under förberedande. Vidare hållas institutioner och universitetslärare där liksom i Lund underrättade om universitetsbibliotekets löpande förvärv av böcker och tidskrifter genom stencilerade nyförvärvslistor. Frågan om en ytterligare samverkan i avseende på katalogarbeten sammanhänger intimt med personalförhållandena. Personalfrågor. Skapandet av central institutionstjänst. I äldre tider har skötseln av seminariebiblioteken i viss utsträckning ingått som tjänsteåliggande för personal vid universitetsbiblioteken. Då med seminariebibliotekens snabba tillväxt så småningom denna arbetsuppgift blev alltför tidskrävande för att låta sig lösa på detta sätt, måste särskild arbetskraft anställas härför. Därvid tillämpades och tillämpas alltjämt olika metoder. I synnerhet för skötseln av de stora centrala humanistiska seminariebiblioteken anlitas personal från universitetsbiblioteken, som på fritid mot särskilda arvoden handhar dessa samlingar. Vid andra semina-

209 riebibliotek och framför allt vid de många olika institutionsbiblioteken fungerar personal av annat och sinsemellan skiftande slag, vanligen institutionernas egna amanuenser eller biträdespersonal. I det förra fallet stå sålunda fackmän till förfogande, i det senare personal som vanligen saknar egentlig biblioteksutbildning. I den mån det även i det senare fallet rör sig om boksamlingar av betydande omfattning med avsevärd tillväxt kunna olägenheterna härav vara kännbara. Beredningen har tidigare fäst uppmärksamheten vid detta förhållande (bet. III, s. 36). Den har påpekat, att en centralisering av samtliga dessa boksamlingars skötsel ur vissa synpunkter, bl. a. ekonomiska, kunde vara att förorda. Den har emellertid även framhållit, att en sådan centralisering kunde komma att innebära ett ingrepp i institutionernas individuella utvecklingsmöj ligheter. En form för samarbete, som på en gång i betydande utsträckning tillgodoser rationaliseringens krav och lämnar en avsevärd rörelsefrihet åt de enskilda institutionerna, är den numera i Lund tillämpade. Vid universitetsbiblioteket är inrättad en särskild byrå, kallad »institutionstjänsten», med uppgift att sörja för kontakten mellan universitetsbiblioteket och institutionsbiblioteken, förhandla om depositioner och inköpsförslag, lämna råd och upplysningar i bibliotekstekniska frågor m. m. Denna »institutionstjänst» skötes av en bibliotekarie med hjälp av ett heltids- och ett halvtidsanstäilt biträde. Kontakten med institutionerna är mer eller mindre livlig, beroende på behov och personliga förhållanden. I viss utsträckning ger »institutionstjänstens» ledare den personal, som vid de olika institutionerna närmast har hand om bibliotekens vård, en biblioteksteknisk undervisning och utbildning (katalogisering, bokbindning, utlåningsteknik m. m . ) . 1 Uppsala har en liknande organisation planerats. Den omtalade samkatalogen över medicinska tidskrifter är tänkt som ett underlag för samartetet med de medicinska institutionerna; den naturvetenskapliga katalog, som är under arbete, avser att utvidga underlaget att gälla även de naturvetenskapliga institutionerna. En »institutionstjänst» i full omfattning har emellertid ännu icke kunnat genomföras. En ny bibliotekarietjänst för detta ändamål hör till bibliotekets angelägnaste önskemål. En sådan »institutionstjänst» bör enligt beredningens mening finnas vid båda universitetsbiblioteken. Den bör ha till uppgift att förmedla ett effektivt samarbete i bokförvärv och bokbehandling mellan å ena sidan serainarie- och institutionsbiblioteken, å andra sidan de centrala universitetsbiblioteken. Den bör vidare i mån av behov lämna viss biblioteksutbildning åt den personal, som har den närmaste vården om institutionsbihioteken. Beredningen vill därför förorda, att vid båda universitetsbiblioteken en »institutionstjänst» av detta slag organiseras respektive ytterligare utlygges. 14 - Universitet

VI

210 Interurban lånerörelse. Samlingar av filmkopior. Två viktiga specialfrågor, som beröra litteraturtillförseln till institutionsbiblioteken, skola i korthet beröras. Det är frågan om den interurbana lånerörelsen samt om uppläggandet av samlingar av filmkopior. En viktig förutsättning för forskningsarbetet vid institutionerna är möjligheten att snabbt få tillgång även till sådant forskningsmaterial, som inte finnes i den egna universitetsstaden. Den interurbana låneverksamheten har till uppgift att förmedla boklån från såväl andra svenska orter som från utlandet. Det är utan tvivel lämpligt, att denna verksamhet bedrivs centralt genom universitetsbiblioteken. Härför tala många omständigheter. Universitetsbiblioteken ha i regel en större överblick över landets och utlandets bokbestånd. De uppehålla kontinuerliga förbindelser med bibliotek på andra orter. De förfoga över en specialtränad personal och speciella förvaringsmöjligheter för handskrifter och dyrbarheter. Den ovan omtalade metoden att sända ut mikrofilmkopior eller fotostatkopior i stället för tidskriftsvolymer — en metod som är avsedd att ytterligare utbyggas — är av den art, att denna verksamhet av naturliga skäl bör handhas av universitetsbiblioteken. Tills vidare torde också läsandet och utnyttjandet av filmkopiorna komma att förläggas dit i den mån institutionerna sakna läsapparater. Emellertid kommer säkerligen snart behov av en läsapparat att föreligga vid de flesta institutioner. De filmkopior, som äro avsedda att i viss utsträckning ersätta interurbanlånen, ha i många fall endast ett tillfälligt värde. De användas och ha därmed gjort sin tjänst. De kunna mera sällan utgöra delar i systematiskt uppbyggda mikrofilmsamlingar. Å andra sidan hålla sådana på att uppläggas på skilda håll i vårt land. Det rör sig om filmkopior av äldre svensk litteratur, av medeltidshandskrifter och annat viktigt handskriftligt material, tidningar m. m. Det torde vara en stor fördel att i universitetsstäderna i princip koncentrera dessa samlingar till universitetsbiblioteken. Dessa ha de bästa förvaringsoch läsningsmöjligheterna. De ha de bästa möjligheterna att överblicka genomförda och planerade filmningsföretag och att efter ämnesrepresentanters och andra fackmäns anvisningar på ett rationellt sätt planera fortsatt filmning. De torde också ha de bästa förutsättningarna att genom sakkunnig personal övervaka och instruera det tekniska utnyttjandet av filmen, en omständighet som är av stor betydelse för dess konservering. De erbjuda dessutom vanligen den största graden av tillgänglighet, vilket är av vikt särskilt då filmmaterialet är av betydelse för flera olika forskningsgrenar. Det är ett berättigat krav, att all den litteratur, som anskaffas för offentliga medel, i all den utsträckning som lämpligen kan ske också ställes till offentligt förfogande. Detta krav måste ha sin giltighet även beträffande

211 seminarie- och institutionsbiblioteken. Å andra sidan får den primära uppgiften att tjäna den vid universitetet bedrivna forskningen och undervisningen icke därigenom lida intrång. Det är givetvis önskvärt, att även institutionsbibliotekens samlingar, då behov föreligger, genom interurbanlån kunna utnyttjas till tjänst för forskningen i andra delar av landet. Eitt kategoriskt krav härpå kan dock icke resas. I samma mån som mikrofillmtekniken på detta område alltmer kommer till användning, kan man förutse att behovet av de särskilt besvärande interurbanlåncn av tidskrift e r minskas. Seminarie- och institutionsbibliotekcns tillgänglighet. Om det är nödvändigt att efter omständigheterna variera institutionsbibliotekens tillgänglighet i fråga om interurbanlån, torde det däremot v a r a ofrånkomligt att i princip fasthålla vid deras tillgänglighet för lokala läsare. En bok eller tidskrift, som icke finns i universitetsbiblioteket men p å ett institutionsbibliotek, bör kunna få konsulteras av varje forskare, som är i behov därav, antingen genom besök på institutionen eller därigenom att utlån sker från denna till universitetsbiblioteket. Av speciell vikt är det att seminariebibliotekens tillgänglighet icke inskränkes. Om litteraturen inom ett visst ämne utbrytes ur ett samlat seminariebibliotek och förlägges till särskild lokal, kan denna åtgärd lätt — utom övriga olägenheter som isoleringen medför — få till följd en kännbar inskränkning i studenternas tillgång till den litteratur de behöva för sin orientering, både inom det egna specialämnet och angränsande ämnen. Ur det allmänna universitetsintressets synpunkt måste det göras till en bestämd förutsättning för en dylik utbrytning, att samlingarnas tillgänglighet icke minskas. Kurslitteratursamlingar. Medan seminarie- och institulionsbibliotek redan äro välkända och hävdvunna delar av universitetsorganisationen, innebära de kurslitteratursamlingar, som beredningen nu har att beröra, i stort sett en nyhet. Behovet av kurslitteratur för i synnerhet lägre examensstudier har hittills i stor utsträckning fått fyllas av studenterna själva. Dels ha de enskilda studenterna köpt den behövliga kurslitteraturen, dels ha skilda studentorganisationer tillhandahållit den till utlåning. I sitt Betänkande och förslag angående studentsociala åtgärder (SOU 1948:42, s. 206 ff.) har studentsociala utredningen framlagt förslag om statliga kurslitteratursamlingar. Det är givetvis ett angeläget önskemål, att studenterna själva i möjligaste mån skaffa sig sina studieböcker. Värdet av dessa för deras framtida verksamhet kan icke skattas nog högt. Den som lämnar universitetsstaden

212 efter avslutade studier utan en om också anspråkslös samling av kursböcker kommer ofta att sakna ett viktigt hjälpmedel för uppehållande av sina kunskaper och för fortsatta studier. Emellertid framträda inånga svårigheter, då det gäller det praktiska realiserandet av detta önskemål. Många kursböcker betinga avsevärda priser. Studenternas ekonomiska förutsättningar äro vanligen starkt begränsade. Det är uppenbarligen nödvändigt att genom offentligt stöd tillgodose det kännbara behovet av kurslitteraturlån. De av studentsociala utredningen föreslagna kurslitteratursamlingarna skulle omfatta litteratur för studier till lägre akademisk examen. Utredningen har utarbetat preciserade förslag beträffande de föreslagna kurslitteratursamlingarnas omfattning och administration och företagit vissa kostnadsberäkningar för deras anskaffande och vidmakthållande. I sina beräkningar har utredningen utgått från en detaljerad undersökning, som gjorts för Uppsala universitets vidkommande; med utgångspunkt härifrån och på grundval av inhämtade lokala upplysningar ha därefter mera schematiska uppskattningar av motsvarande behov vid övriga högskolor företagits. Utredningen har i beräkningen ålagt sig en mycket stor återhållsamhet, detta såväl i fråga om det antal studieämnen, som inbegripits i projektet, som i fråga om urvalet av kurslitteratur och det antal exemplar, vari olika arbeten skola anskaffas. För att kunna bedöma de biblioteksorganisatoriska problem, som uppstå i samband med kurslitteraturbiblioteken, har beredningen företagit en prövning av det förslag studentsociala utredningen framlagt i fråga om kurslitteratursamlingarnas omfattning. Av vad som i betänkandet meddelas och av upplysningar, som universitetsberedningen under hand inhämtat, framgår, att litteratur av olika skäl beräknats endast för vissa av universitetens ämnesområden. På grund av »rådande relativt goda lånemöjligheter» har sålunda ett »förhållandevis mindre behov» ansetts föreligga för de juridiska ämnena (gäller endast Uppsala) och »på grund av studiernas karaktär m. m.» även för de medicinska ämnena och vissa av filosofiska fakultetens ämnen. Samtliga dessa ämnesgrupper ha uteslutits vid beräkningen. Vidare har man, vad filosofiska fakulteten beträffar, medtagit allenast de mest frekventerade ämnena (ca 50 procent av samtliga ämnen), medan sådana, som samla ett relativt mindre antal studerande, uteslutits. Till de senare höra de klassiska språken, slaviska språk, klassisk fornkunskap och antikens historia, nordisk och jämförande fornkunskap m. fl. Det synes beredningen böra ifrågasättas, om begränsningen till de i förslaget inbegripna ämnena är riktig. Då de nuvarande lånemöjligheterna karakteriseras som »relativt goda» bygger man på resurser, som ett enskilt bibliotek (juridiska föreningens i Uppsala) förfogar över. Någon säkerhet,

213 att dessa lånemöjligheter också i framtiden skola vara tillräckliga, förefinnes ej. I själva verket kunna med hänsyn till den förnyelse litteraturen fortlöpande undergår, ändringar härutinnan rätt snart inträda, och i varje fall torde, efter vad beredningen har sig bekant, ett icke obetydligt behov av ökade lånemöjligheter inom det avsedda ämnesområdet redan nu föreligga. Motsvarande gäller åtminstone till viss del de ämnen, som med hänsyn till »studiernas karaktär» uteslutits vid studentsociala utredningens beräkning. — Vad de mindre frekventerade ämnena beträffar, förefaller det som om deras behandling vore i hög grad diskutabel. Det säger sig självt, att man i fråga om dessa icke — om man beaktar projektets ekonomiska genomförbarhet — kan sträcka sig så långt som i fråga om de stora examensämnena. Men otvivelaktigt föreligger ett påtagligt och svårtillgodosett behov av kurslitteratur även inom åtskilliga av dessa, önskvärt synes därför, att anskaffning i åtminstone ett exemplar av viktigare kurslitteratur inom dessa ämnesområden kommer till stånd. Vad beträffar urvalet av kurslitteratur är detta av skäl, som utredningen anger, något ojämnt inom olika ämnen. Såvitt universitetsberedningen kan finna måste urvalet på det hela taget betecknas som synnerligen återhållsamt. Ett närmare studium av frågan om urvalet ger vid handen, att det är ytterst svårt att på ett fullt rättvist och likformigt sätt uppgöra litteraturlistor för de olika studieämnena. Studiehandböckernas litteraturförteckningar kunna icke utan vidare läggas till grund härför, då dessa förete stor skiljaktighet i fråga om utförlighet de olika ämnena emellan. Det antal exemplar av varje arbete, vari anskaffning bör ske enligt studentsociala utredningens förslag, synes i flera fall vara synnerligen snävt tilltaget. Även för sådana ämnen, inom vilka erfarenhetsmässigt ett stort antal elever samtidigt idka studier, har man understundom nöjt sig med att beräkna anskaffning i ett enda eller ett par exemplar. Då det gäller de verkligt stora examensämnena kan emellertid en påtaglig och effektiv förbättring i fråga om hemlånemöjligheterna vinnas endast genom att åtminstone de mest efterfrågade arbetena anskaffas i ett ganska stort antal exemplar. Vid bedömandet av kostnadsfrågan har man också att beakta, att priserna för bokinbindning stigit avsevärt sedan den studentsociala utredningens beräkning gjordes och att även bokpriserna, särskilt i fråga om utländsk litteratur, undergått en icke obetydlig stegring, bl. a. genom 1949 års krondevalvering. På här anförda grunder anser beredningen det ofrånkomligt, att de belopp, som studentsociala utredningen beräknat för kurslitteratursamlingamas anskaffning, avsevärt ökas. Av flera skäl har beredningen avstått från att göra en detaljerad ny beräkning. Beredningen anser sig emeller-

214 tid, med hänsyn till de nya behov, som beredningen funnit det nödvändigt att beakta, ifrågasätta en relativt måttfull höjning av de föreslagna summorna, om den föreslår en höjning av engångsanslaget, av studentsociala utredningen beräknat till 120 500 kr., till 162 500 kr., fördelat sålunda: Uppsala universitet Lunds universitet Stockholms högskola Göteborgs högskola Karolinska institutet

50 000 50 000 40 000 1' 500 5 000

För Medicinska högskolan i Göteborg torde kostnaden för anskaffande av kurslitteratur böra tas i betraktande vid uppgörande av budgeten för dess bibliotek. De sålunda föreslagna engångsanslagen måste i enlighet med vad studentsociala utredningen förordat kompletteras med årliga anslag för kurslitteratursamlingarnas vidmakthållande, utbyggande och förnyelse. Beredningen är medveten om att dessa årliga belopp i själva verket borde sättas åtskilligt högre men anser sig i nuvarande läge böra stanna vid att förorda ett årsanslag om sammanlagt 17 000 kr. (samma belopp som studentsociala utredningen föreslagit), fördelat sålunda: Uppsala universitet Lunds universitet Stockholms högskola Göteborgs högskola Karolinska institutet

5 000 5 000 4 000 2 000 1 °0° 17 000

Såväl engångsanslag som årsanslag synas för universitetens vidkommande böra disponeras av de större konsistorierna och fördelas av dessa på förslag av vederbörande bibliotekskommission. Studentsociala utredningen har förordat att kurslitteratursamlingarna knytas till seminarie- och institutionsbiblioteken. Beredningen ansluter sig till detta förslag. Det är tydligt, att inrättandet av kurslitteratursamlingar — även av den förordade blygsamma omfattningen — inom ramen av seminarie- och institutionsbiblioteken kommer att ställa ökade krav på dessas personal. Den utlåning som avses äga rum är visserligen knappast av mera komplicerad art. Men den kräver en viss biblioteksteknisk utbildning. I de flesta fall torde den kunna ordnas genom den personal, som redan finnes eller föreslås knuten till dessa institutioner själva. För de centrala seminariebibliotekens vidkommande, vilkas skötsel är anförtrodd högre personal från universitetsbiblioteken, bör utlåningen kunna handläggas av seminariebiblio-

215 tekens kanslibiträden, som härvid få arbeta under överinseende av dessa befattningshavare. I övriga fall bör den kunna skötas av institutionernas amianuens- och biträdespersonal, varvid förutsattes, att denna på ovan föreslaiget sätt undergått viss utbildning genom universitetsbibliotekens »institution st j än st». Kurslitteratursamlingarna måste vara tillgängliga för heml å n viss bestämd tid, t. ex. en timme dagligen. Viss svårighet kan uppstå under ferierna, även om under dessa icke samma grad av tillgänglighet k a n anses erforderlig som under terminerna. Kan öppethållande under ferierna undantagsvis icke på annat sätt säkerställas, böra universitetsbiblioteken genom sin »institutionstjänst» kunna anordna ett begränsat öppethållande. Vissa extra kostnader torde därvid vara oundgängliga, då universitetsbibliotekens personalläge är sådant, att detta arbete måste komma att utföras på extratid. Den ökning av seminarie- och institutionsbibliotekens arbetsuppgifter, som måste bli en följd av genomförandet av detta förslag, gör det i än högre grad nödvändigt att samarbetet mellan dem och universitetsbiblioteken starkes. Central övervakning av seminarie- och institutionsbibliotekcn. För att underlätta och effektivisera det samarbete mellan universitetsbiblioteken och institutionsbiblioteken, vars nödvändighet och fördelar belysts ovan och som är en förutsättning för en funktionsduglig litteraturtjänst inom universitetet, föreslår beredningen, att universitetsbibliotekens överbibliotekarier i likhet med vad som under äldre tider varit fallet åläggas att säsom representanter för universiteten utöva tillsyn över seminarie- och institutionsbibliotekens skötsel. Därigenom skulle universitetens samlade bokbestånd få en viss enhetlig ledning och en betingelse skapas för deras fackmässiga vård. S a m m a n ta U n in ;i.

Beredningen vill således beträffande seminarie- och institutionsbiblioteken förorda, att de humanistiska disciplinernas boksamlingar i största möjliga utsträckning hållas samlade och att hänsyn härtill tages vid planering av universitetens byggnadsföretag, att samarbetet mellan å ena sidan universitetsbiblioteken, å andra sidan seminarie- och institutionsbiblioteken intensifieras och därvid inriktas särskilt på bokförvärv (resp. utmönstring av obehövlig litteratur), utlån, katalogisering och personalutbildning, att för stärkande av ett sådant samarbete vid båda universitetsbiblioteken en »institutionstjänst» av ovan skildrat slag organiseras respektive ytterligare utbygges,

216 att den interurbana lånerörelsen för samtliga institutioners räkning förmedlas genom universitetsbiblioteken, att universitetets samlingar av mikrofilmkopior i möjligaste mån koncentreras till universitetsbiblioteken, att seminarie- och institutionsbiblioteken hållas tillgängliga för interurbanlån där så lämpligen kan ske och för forskare på platsen utan inskränkning samt att därest utbrytning av viss litteratur ur ett seminarieeller institutionsbibliotek trots ovan berörda olägenheter skulle befinnas nödvändig det göres till en bestämd förutsättning, att samlingens tillgänglighet icke inskränkes, att kurslitteratursamlingar inordnas som särskilda delar av seminarieoch institutionsbiblioteken, samt att universitetsbibliotekens överbibliotekarier åläggas att såsom universitetets representanter utöva tillsyn över skötseln av respektive universitetets seminarie- och institutionsbibliotek. Kostnadsberäkning. Anslag

Uppsala universitet Lunds universitet Stockholms högskola Göteborgs högskola Karolinska institutet

för

kurslitteratursamlingar Engångsanslag.

Årliga anslag.

50 000 50 000 40 000 17 500 5 000

5 000 5 000 4 000 2 000 1 000

Summa 162 500

17 000

217 Kap. IV. Doktorand-och licentiandstipendier. I sitt betänkande II föreslog universitetsberedningen inrättande vid alla fakulteter och sektioner utom de medicinska av stipendier för högre vetenskapliga studier, utgörande dels doktorandstipendier om 5 000 kronor, dels licentiandstipendier om 2 500 kronor per år. Härvid framhöll beredningen, att den icke förfogade över tillräckligt erfarenhetsmaterial för att framlägga definitiva förslag beträffande stipendiernas antal; beredningens förslag avsåg endast att täcka behovet under de närmaste åren. Beredningens förslag biföllos i huvudsak genom beslut vid 1947 års riksdag. De av ifrågavarande stipendier hittills vunna erfarenheterna ha visat, att vissa ändrade bestämmelser rörande desamma torde vara önskvärda. Statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet har också den 3 juni 1949 tillkallat en särskild sakkunnig för att verkställa en översyn av dessa bestämmelser, vilken nyligen avlämnat sitt betänkande. På grund härav saknar beredningen anledning att ingå på denna fråga. Under det beredningen åren 1949 och 1950 inhämtat upplysningar om fakulteternas och sektionernas behov ifråga om personal och anslag m. m., ha från dessas sida ofta också framförts önskemål om en ökning av antalet stipendier för högre vetenskapliga studier. Med anledning härav har beredningen verkställt en undersökning av behovet inom de teologiska, juridiska och filosofiska fakulteterna av omedelbar utökning av stipendicantalet. Enligt vad beredningen under hand erfarit har nämligen den för översyn av stipendiebestämmelserna tillkallade sakkunnige icke till uppgift att behandla frågan om ökning av antalet stipendier.

De teologiska

A. Behovet av ökat antal stipendier. fakulteterna.

Beredningen har införskaffat uppgifter om antalet sökande respektive antalet utdelade stipendier under de tre senaste läsåren. Ifrågavarande uppgifter äro för de teologiska fakulteternas del följande. Uppsal a. Licentiandstipendier Doktorandstipendier Sökande Utdelade Sökande Utdelade 1948/49 IS G 10 6 1949/50 13 G 7 G 1950/51 18 G 8 6 Lu n cl. 1948/49 15 6 7 6 1949/50 12 6 11 6 1950/51 17 G 8 6

218 T e o l o g i s k a f a k u l t e t e n i U p p s a l a h a r i s k r i v e l s e till b e r e d n i n g e n u t t a l a t , a t t b e h o v e t av ö k a t a n t a l d o k t o r a n d - o c h l i c e n t i a n d s t i p e n d i e r ä r u p p e n b a r t . D e t t a f r a m g å r av a n t a l e t s ö k a n d e , v i l k e t d o c k s k u l l e v a r i t än s t ö r r e , o m i c k e m ö j l i g a s ö k a n d e u n d e r l å t i t i n g i v a a n s ö k a n p å g r u n d av k ä n n e d o m o m a t t t i d i g a r e i n n e h a v a r e av s t i p e n d i e r n a m e d s ä k e r h e t k u n d e p å r ä k n a förnyat innehav. Teologiska fakulteten i Lund erinrar om att universitetsberedningen i b e t ä n k a n d e II föreslagit 8 l i c e n t i a n d - o c h 8 d o k t o r a n d s t i p e n d i e r för v a r d e r a av de t e o l o g i s k a f a k u l t e t e r n a och a n f ö r d ä r e f t e r f ö l j a n d e : Det h a r nu visat sig, att även 8 skulle vara rått mycket mindre än vad som vore erforderligt, om studenter, som verkligen äga forskningsbegåvning och som äro ivriga få fortsätta sina studier och värda understöd, i någorlunda utsträckning skola kunna räkna på sådana. Som belysning bifogas en statistik över antalet sökande de två sista läsåren. Därvid bör beaktas, att veterligen flera, som ej sökt men kunnat och bort söka, avstått därifrån därför, att de visste sig sakna utsikt att erhålla stipendium, då de kände till medsökandes överlägsna meriter. Licentiandseminarierna ha många medlemmar, och antalet h a r de senare åren ökats. Det h a r ju rått brist på kompetenta kristendomslektorer; ett verksamt medel att avhjälpa bristen och skaffa fram högvärdigt folk är just understöd av detta slag. Fakulteten, som förut vid olika tillfällen begärt två nya stipendier av vardera slaget, anser, att den sakligt sett faktiskt skulle behöva 4 nya doktorand- och 4 nya licentiandstipendier för att behovet någorlunda skulle tillfredsställas. Fakulteten får därför föreslå, att beredningen i sitt förslag upptager 4 nya stipendier av vardera slaget, så att sammanlagt 10 doktorand- och 10 licentiandstipendier finnas. De juridiska

fakulteterna. Upp sal a. Sökande Utdelade 5 1948/49 8 1949/50 7 5 41 1950/51 5

L u n d. Utdelade Sökande 52 5 6 5 6 5

Stockholm. Sökande Utdelade 1948/49 7 5 1949/50 7 5 1950/51 6 5 R e d a n i sin p e t i t a s k r i v e l s e till 1949 å r s r i k s d a g b e g ä r d e j u r i d i s k a f a k u l t e t e n i U p p s a l a , a t t a n t a l e t s t i p e n d i e r s k u l l e u t ö k a s till 8. F a k u l t e t e n f r a m höll h ä r v i d , a t t e r f a r e n h e t e n h a d e v i s a t , a t t a n t a l e t icke v a r t i l l r ä c k l i g t för att tillfredsställa föreliggande behov. Väl förtjänta sökande h a d e m å s t lämnas utan stipendium. Vidare anfördes följande: 1

Dessutom bordlades en ansökan. * Kort därpå ledigförklarades på nytt ett doktorandstipendium, varvid tre sökande anmälde sig.

219 Det för stipendier för högre studier tillgängliga beloppet vore för juridiska fakultetens del avsevärt lägre än för andra fakulteter. Då för fakultetens del de s. k. licentiandstipendierna strukits hade man kunnat vänta att det belopp som sålunda ej kommit till användning för licentiandstipendier i stället disponerats för ökat antal doktorandstipendier. Som av det ovan anförda framginge vore behovet av ökat antal doktorandstipendier för fakultetens del stort. De nuvarande stipendierna hade visat sig gynnsamt medverka till att binda yngre dugande jurister vid vetenskapligt arbete och fakulteten måste anse det som en angelägenhet av första rang att genom ytterligare stipendier erhålla möjlighet att lämna ett större antal studerande bidrag till deras vetenskapliga studier. D e n n a f r a m s t ä l l n i n g h a r u p p r e p a t s ä v e n i p e t i t a s k r i v e l s e för b u d g e t å r e t 1951/52. I en s ä r s k i l d f r a m s t ä l l n i n g till b e r e d n i n g e n h a r f a k u l t e t e n f r a m hållit, a t t flera j u r i s k a n d i d a t e r avse a t t u n d e r s e n a r e delen av l ä s å r e t 1950/51 u p p t a g a s t u d i e r för l i c e n t i a t e x a m e n och d o k t o r s g r a d . J u r i d i s k a f a k u l t e t e n i L u n d h a r l i k a s å i flera p e t i t a s k r i v e l s e r , s e n a s t för b u d g e t å r e t 1951/52 h e m s t ä l l t o m ö k n i n g av d o k t o r a n d s t i p e n d i e r n a f r å n 5 till 8. I d e t t a s a m m a n h a n g h a r f a k u l t e t e n ä v e n h e m s t ä l l t , a t t s t i p e n d i a t skall m e d g i v a s r ä t t i n n e h a s t i p e n d i u m u n d e r fyra å r i stället s o m f. n . t r e . De humanistiska

ämnena

(utom

de

samhällsvetenskapliga).

Uppsa Licentiandstipendier Sökande Utdelade 1948/49 57 20 56 1949/50 20 1950/51 60 20

la. Doktorand stipendier Sökande Utdelade 30 20 34 20 40 20

Lund 1918/49 1949/50 1950/51

47 26 35

20 21 22

Stockhc Licentiandstipendier Sökande Utdelade 1 1948/49 49 30 1949/50 33 22 1950/51 31 20 1948/49 1949/50 1950/51

13 17 15

Göteborg. 10 10 10

38 32 44

25 24 21

Im. Doktorandstipendier Sökande Utdelade 1 34 26 29 26 34 23 16 17 10

10 10 10

H u m a n i s t i s k a s e k t i o n e n i U p p s a l a h a r för b e r e d n i n g e n u n d e r s t r u k i t , a t t a n t d e t s ö k a n d e vida ö v e r s t i g i t a n t a l e t s t i p e n d i e r , m e n a t t d ä r j ä m t e det i e t t i t o r t a n t a l fall v i s a t sig, a t t e n d a s t ett b e g r ä n s a t a n t a l l ä n g r e h u n n a 1

1 dissa siffror ingå även en del fall då samma stipendium under ett läsår utdelats mer än en gång

220 s t u d e r a n d e a n m ä l t sig, v a r f ö r a n t a l e t a n s ö k n i n g a r i n t e ger n å g o t v e r k l i g t m å t t p å det f ö r e l i g g a n d e b e h o v e t . I p e t i t a s k r i v e l s e för b u d g e t å r e t 1951/52 h a r s e k t i o n e n a n f ö r t bl. a. f ö l j a n d e : Sektionen finner det rimligt, att varje ämne och ordinarie befattning skall motsvaras av minst ett stipendium inom vardera gruppen. För ett ämne, som inte är skolämne och som därför inte lockar något större antal studerande, kan möjligheten att disponera ett stipendium vara av avgörande betydelse för ämnets fortsatta rekrytering. Men lika viktigt är det, både med hänsyn till universitetets egna behov och gymnasiets, att man inom de stora skolämnena kan uppmuntra elever till fortsatta studier. Bortser man från de samhällsvetenskapliga professurerna, förfogar sektionen f. n. över 31 ordinarie befattningar. Utgår man från samma princip som den som varit gällande vid fördelningen av docentstipendier borde antalet doktorand- resp. licentiandstipendier uppgå till minst detta antal. Sektionen finner det emellertid inte rimligt, att man i ämnen med stort antal studerande på högre stadier skall kunna tillsätta endast några stipendiater om, som hitintills varit fallet, ett stort totalantal högt kvalificerade sökande anmäler sig. På grundval av dessa överväganden vill sektionen vördsamt föreslå, att antalet licentiandstipendier för humanistiska studier ökas till fyrtio. Ifråga om doktorandstipendier vill sektionen föreslå, att dessa denna gång ökas till 30 för de humanistiska ämnena. Sektionen håller för troligt, att inom en inte allt för avlägsen framtid även denna stipendiegrupp måste ökas till minst fyrtio, men vill, innan den framställer ett sådant önskemål, invänta ytterligare erfarenheter. R e k t o r för Göteborgs h ö g s k o l a h a r för b e r e d n i n g e n f r a m h å l l i t , a t t a n t a let d o k t o r a n d - och l i c e n t i a n d s t i p e n d i e r vid h ö g s k o l a n f. n. k a n a n s e s t ä c k a behovet. De samhällsvetenskapliga

ämnena.

Uppsala. Licentiandstipendier Doktorandstipendier Sökande Utdelade Sökande Utdelade 1948/49 12 9 9 9 1949/50 14 9 9 9 1950/51 12 9 9 9 1948/49 1949/50 1950/51

13 8 7

12 8 7

6 5 9

5 5 8

1948/49 1949/50 1950/51

16 19 17

S t o c k ho 1 m. 16 3 14 3 15 7

3 3 6

1948/49 1949/50 1950/51

6 9 6

Göteborg. 5 5 5

5 5 5

6 6 6

221 De matematisk-naturvetenskapliga

sektionerna.

Uppsala. Licentiandstipendier Doktorandstipendier Sökande Utdelade Sökande Utdelade 1948/49 19 10 11 10 1949/50 17 10 12 10 1950/51 16 10 18 10

Lund. 1948/49 1949/50 1950/51

16 12 14

10 10 10

8 10 16

8 9 10

1948/49 1949/50 1950/51

12 8 8

Stockholm. 10 4 4

13 17 15

10 13 13

Matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Uppsala h a r i petitaskrivelse för b u d g e t å r e t 1951/52 h e m s t ä l l t o m ö k n i n g av a n t a l e t s t i p e n d i e r till 20 a v v a r t d e r a slaget. H ä r v i d h a r s e k t i o n e n bl. a. a n f ö r t f ö l j a n d e : Hittills vunna erfarenheter ha visat, att antalet stipendier av båda slagen är otillräckligt. Antalet väl kvalificerade sökande till stipendierna h a r under de tre sista åren varit mångdubbelt större än antalet för nybesättande tillgängliga stipendier. Härtill kommer, att enligt sektionens erfarenhet talrika väl kvalificerade studerande inom sektionens ämnen avhålla sig från att söka stipendium, då de med vetskap om konkurrensen ansett detta utsiktslöst. Matematisk-naturvetenskapliga sektionen omfattar f. n. 22 ordinarie professurer och disponerar över 10 doktorandstipendier och 10 licentiandstipendier. A andra sidan disponerar humanistiska sektionen, med 32 ordinarie professurer, 29 stipendier av vardera slaget, varav 9 av vardera slaget äro reserverade för samhällsvetenskapliga studier (vilka i sin helhet torde falla inom humanistiska sektionens läroområden). Disproportionen är uppenbar. Den omständigheten, att inom matematisk-naturvetenskapliga sektionen finnes flera assistentbefattningar än inom den humanistiska sektionen, kan icke uppväga det vida lägre antalet stipendier inom den förra. Tjänstgöringstiden för assistenter vid de matematisk-naturvetenskapliga institutionerna utnyttjas nämligen i regel helt för dessas löpande göromål. På grund av denna relativt betungande tjänst ha assistenterna ringa möjlighet att ägna tid åt eget vetenskapligt arbete. Matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Lund h a r uttalat den u p p f a t t n i n g e n , a t t a n t a l e t d o k t o r a n d - och l i c e n t i a n d s t i p e n d i e r i n o m s e k t i o n e n f. n. t o r d e v a r a l ä m p l i g t a v v ä g t , v a r f ö r s e k t i o n e n icke n u p å f o r d r a r en ö k n i n g av a n t a l e t s t i p e n d i e r . M a t e m a t i s k - n a t u r v e t e n s k a p l i g a f a k u l t e t e n vid S t o c k h o l m s h ö g s k o l a h a r för b e r e d n i n g e n u n d e r s t r u k i t , a t t a n t a l e t a n s ö k n i n g a r enligt f a k u l t e t e n s m e n i n g icke u t g ö r n å g o n tillförlitlig m ä t a r e av s t i p e n d i e b e h o v e t , då m å n g a d r a g a sig för a t t s ö k a s t i p e n d i u m p å g r u n d av de enligt de s t u d e r a n d e s m e n i n g r i g o r ö s a villkor, s o m ä r o f ö r k n i p p a d e m e d s t i p e n d i e i n n e h a v . E n l i g t

222 fakultetens uppfattning bör antalet stipendier ökas, och bestämmelserna om rätt att inneha bisysslor uppmjukas. B. Beredningens förslag. Beredningen har funnit, att de ovan återgivna uppgifterna i flertalet fall utgöra starka skäl för en ökning av antalet stipendier. Beredningen vill härvid framhålla, att det ovedersägligen förhåller sig så, att stipendiebehovet i praktiskt taget alla fall är betydligt större än vad antalet sökande utvisar, eftersom de studerande, som på ifrågavarande stadier ha god kontakt med och kännedom om varandra, icke söka stipendium i de fall, då de veta alt konkurrensen är alltför hård, även om de själva i och för sig äro välmeriterade för stipendieinnehav. Å andra sidan utgör naturligtvis antalet sökande dock ett visst mått på om behovet av flera stipendier är större eller mindre, detta icke minst vid jämförelse mellan olika lärosäten. Som ovan nämnts framlägger beredningen icke någon plan för utökning på längre sikt av antalet doktorand- och licentiandstipendier, utan har endast, med hänsyn till den provisoriska och schematiska karaktären av förslagen beträffande stipendieantalet i betänkande II, framlagt förslag beträffande omedelbara justeringar av stipendieantalet på grundval av de hittills vid olika lärosäten vunna erfarenheterna. För var och en av de teologiska fakulteterna föreslog beredningen i betänkande II 8 licentiand- och 8 doktorandstipendier, medan blott 6 stipendier av vardera slaget inrättades. Beredningen föreslår nu, att vardera fakulteten erhåller 10 licentiand- och 8 doktorandstipendier. För var och en av de juridiska fakulteterna föreslog beredningen 5 lägre och 5 högre stipendier; endast 5 högre stipendier inrättades emellertid. Antalet sökande under de tre senaste läsåren motiverar visserligen ej i och för sig en ökning av antalet stipendier, men å andra sidan måste beaktas, att det för den juridiska vetenskapen och för den juridiska undervisningen är ett livsvillkor, att därför lämpade studerande i ökad utsträckning stimuleras att fortsätta med högre studier. Med hänsyn till att en kraftigare ökning av antalet doktorander först småningom torde kunna påräknas, anser sig beredningen icke kunna föreslå en större omedelbar ökning av antalet stipendier än från 5 till 6 vid vardera av de juridiska fakulteterna. En fortsatt ökning av stipendieantalet kan emellertid redan nu förutses bli nödvändig. Vad de humanistiska ämnena beträffar råda betydande skillnader i fråga om antalet sökande i förhållande till antalet utdelade stipendier dels mellan de olika lärosätena, dels mellan de samhällsvetenskapliga ämnena, för vilkas behov 9 stipendier av vartdera slaget äro reserverade vid Uppsala och Lunds universitet samt Stockholms högskola och 5 stipendier vid Göte-

223 boivgs högskola, och övriga humanistiska ämnen, till vilkas förfogande stå 20 :stipendier av vartdera slaget vid de tre förstnämnda och 10 stipendier vid det sistnämnda lärosätet. D>å det förhållandet, att vissa stipendier reserverats för samhällsvetenskapernas behov, endast torde ha historiska orsaker och då det visat sig medföra bestämda olägenheter för åstadkommande av en så rättvis stipendiefördelning som möjligt inom den humanistiska sektionen, har beredningen förutsatt, att vid en ändring av bestämmelserna denna åtskillnad slopas. I sina förslag betraktar beredningen därför alla humanistiska sektioniens ämnen som en helhet. Det ådagalagda stora behovet av ökat antal stipendier för de humanist i s k a ämnena har föranlett beredningen att föreslå sådana utökningar vid allai lärosäten utom Göteborgs högskola, där tills vidare nuvarande stipendieantal torde vara tillräckligt. För Uppsalas del föreslår beredningen, att antialet licentiandstipendier ökas från 29 till 45 och antalet doktorandstipendier från 29 till 40. För de humanistiska och samhällsvetenskapliga ämmena i Lund bör antalet licentiandstipendier tills vidare fastställas till 40 och antalet doktorandstipendier till 35. Slutligen föreslår beredningen att antalet licentiandstipendier vid Stockholms högskola ökas till 40 och antalet doktorandstipendier till 35. För de matematisk-naturvetenskapliga ämnena finnas vid vardera sektionen 10 licentiand- och 10 doktorandstipendier. En ökning torde f. n. vana erforderlig endast för Uppsala universitets del. Beredningen föreslår därför, att antalet stipendier för Uppsalas del ökas till 15 av vartdera slaget.

C. Sammanfattning och kostnadsberäkning. ökat antal Lärosäte Teol. fak., Upps. TeoL fak., Lund Jur. fak., Upps. Jur. fak., Lund. Jur. fak., Sthlim Hum. Sekt., Upps. Hum. fak. Sthlm Hum. sekt., Lund Gbg Mat-nat. sekt. Upps. Mat.-nat. sekt., Lund Mat.-nat. sekt., Sthlm

licentiandstip. 4 4 — — — 16 11 11 — 5 — —

doktorandstip. 2 2 1 1 1. 11 5 5 — 5 — —

Kostnadsökn. 20 000 — 20 000 — 5000 — 5000 — 5 000 — 95 000 — 57500 — 57 500 — — 37 5 0 0 : — —

Summa kostnadsökning 302 500: —

224 Kap. V. Resestipendier och exkursionsanslag. För forskning och akademisk undervisning är det av största betydelse, att såväl lärare som studerande erhålla möjlighet att utföra vetenskapligt arbete på annan ort än den, där deras universitet eller högskola ligger. Vissa studerande, särskilt licentiander och doktorander, behöva liksom de akademiska lärarna företaga individuella studieresor. För studier till lägre examina behöva dylika resor huvudsakligen organiseras såsom exkursioner, d. v. s. gruppresor under ledning av en akademisk lärare. Universitetsberedningen har i enlighet med sina direktiv upptagit frågan om resestipendier och exkursionsanslag till behandling och låtit utredningen omfatta samtliga fakulteter. I inledningen till sitt betänkande III (SOU 1947:75) framhöll universitetsberedningen, att den utarbetat ett förslag angående resestipendier och exkursionsanslag, men att den tills vidare avstått från att framlägga detsamma. Vid utarbetandet av dessa förslag hade beredningen genom en enquéte till vederbörande ämnesrepresentanter sökt utröna behovet av anslag för ifrågavarande ändamål. Då förhållandena i viss utsträckning förändrats sedan 1947, har beredningen genom en ny enquéte år 1950 inhämt a t kompletterande upplysningar. På grundval av dessa upplysningar har beredningens tidigare utarbetade men ej publicerade förslag reviderats. De uppgifter angående fakulteternas och ämnesrepresentanternas önskemål, som nedan återgivas, härröra från dessa båda enquéter. Beträffande de individuella resor, som akademiska lärare och yngre forskare behöva företaga, har beredningen beaktat, att för resor för specificerade forskningsuppgifter anslag stå till förfogande, vilka disponeras av de medicinska, naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga forskningsråden samt humanistiska fonden. Därtill kunna anslag från ett antal donationsfonder tagas i anspråk för detta syfte. Emellertid föreligger ett resebehov för forskare, som i regel ej kan tillgodoses av ovannämnda fonder och anslag, men som icke desto mindre är trängande. Detta har erkänts av 1947 års riksdag genom inrättandet av ett anslag om 70 000 kronor till resestipendier vid universiteten och Karolinska institutet, av vilken summ a 50 000 kronor skulle disponeras för ordinarie lärare och 20 000 kronor för obelordrade vetenskapsidkare. Detta anslag innebar återupplivandet av sedan budgetåret 1940/41 indragna anslagsmedel för samma ändamål. Chefen för ecklesiastikdepartementet har i proposition nr 272 anfört som motivering för anslaget »vikten av att vårt lands kulturella och vetenskapliga förbindelser med utlandet, vilka under krigsåren varit väsentligt häm-

225 miade, nu återknytas», samt att åt universitetslärarna bör beredas samma miöjlighet att erhålla resestipendier som åt lärarna vid de tekniska högskolorna. Detta anslag gav redan vid tillkomsten, hur välkommet det än var, blott mycket begränsade möjligheter till resor för de ordinarie universitetslärairna. Än mera gäller detta för docenter och övriga obefordrade vetenskapsidkare, vilka äro avsevärt flera än professorer, laboratorer och preceptorer. Den av beredningen år 1947 företagna enquéten visade med all önskvärd tydlighet, att anslaget var alldeles otillräckligt med hänsyn till d e föreliggande behoven. Sedan budgetåret 1949/50 disponeras anslaget, u t a n att någon som helst höjning av detsamma ägt rum, för resestipendier ej blott vid universiteten och Karolinska institutet utan även vid Stockh o l m s och Göteborgs högskolor samt Medicinska högskolan i Göteborg. Sed a n 1947 har även antalet lärarbefattningar vid universiteten och Karolinska institutet ökats samt resekostnaderna stigit. I själva verket har således en avsevärd reell minskning ägt rum av det redan från början alldeles otillräckliga anslaget. Att mera avancerade studerande, särskilt doktorander och licentiander, behöva företaga forskningsresor torde vara uppenbart. Även studerande i allmänhet för lägre examina kunna emellertid ha ett starkt behov av att företaga individuella forsknings och studieresor. Så t. ex. synes önskvärt, att studerande åt inom ämnena historia, litteraturhistoria, nordiska språk och flera andra humanistiska discipliner i ökad utsträckning beredes tillfälle att förlägga en del av sina studier till annat nordiskt land. Då frågan om stipendier för nordiskt studieutbyte i dessa ämnen f. n. befinner sig under utredning inom Nordiska kulturkommissionen, har beredningen icke upptagit detta speciella problem till behandling; den har nöjt sig med att föreslå anslag till några få, särskilt nödvändiga resor och exkursioner till de nordiska grannländerna och hänvisar övriga önskemål till kulturkommissionens utredning. Ett annat speciellt problem, nämligen resestipendier för studerande för lägre examina i moderna språk, upptager beredningen nedan till prövning. I övriga fall torde studerande för lägre examina i mån av anslagens tillräcklighet få anlita de resestipendier, som beredningen nedan föreslår skola inrättas för företrädesvis doktorander och licentiander. Exkursionsresorna fylla direkta undervisningsändamål; deras behövlighet är därför lätt att påvisa. Särskilt inom naturvetenskaperna men även inom flera humanistiska ämnen utgöra de en nödvändig förutsättning för att de studerande skola erhålla ett levande intryck av vederbörande vetenskapers objekt och arbetsmetoder. För vissa av beredningens i betänkande V framlagda förslag utgöra tillräckliga exkursionsanslag en nödvändig förutsättning. Redan för fyllande av nuvarande behov äro de nu 15 — Universitet

VI

226 utgående anslagen otillräckliga. De anslag av statsmedel, som för närvarande utgå för bekostande av exkursioner — 16 835 kronor för de studerande och 8 465 kronor för exkursionsledarnas utgifter vid Uppsala universitet och 21 500 respektive 3 000 kronor vid Lunds universitet — täcka endast en mindre del av det behov, som beredningen konstaterat genom förfrågningar hos universitetslärarna. I ett flertal fall ha oundgängliga exkursioner endast kunnat genomföras tack vare ekonomiska uppoffringar från de studerande själva. Beredningen har, som en konsekvens av sin i betänkande II framlagda uppfattning att alla kursavgifter böra slopas och sina i betänkande V framlagda förslag till undervisningens effektivisering, ansett, att kostnaderna för nödvändiga exkursioner helt böra bestridas av statsverket. A. Resestipendier för ordinarie lärare och docenter. Beredningen har i princip utgått från att sådana forskningsresor, som företagas av vetenskapsmän för lösande av bestämt angivna forskningsuppgifter, böra bekostas av forskningsråden (motsvarande). Den har emellertid funnit, att det nu utgående anslaget för universitetslärares resor ej ens tillnärmelsevis täcker behovet av resor, som ej företagas i preciserat forskningssyfte. Akademiska lärare behöva ej alltför sällan besöka kolleger ocb institutioner inom och utom landet för att orientera sig i den vetenskapliga diskussionen och för att undersöka möjligheterna att upptaga till behandling forskningsuppgifter, som kunna preciseras först sedan den förberedande undersökningen slutförts. Denna fortlöpande kontakt äger en betydelse, som knappast kan överskattas. Den icke blott underlättar de akademiska lärarnas eget forskningsarbete och gör detta värdefullare utan är även en viktig förutsättning för att de genom sin forskningsundervisning skola kunna inrikta eleverna på fruktbara och moderna problemställningar. Understöd av de akademiska lärarnas resor i orienterande syfte komma sålunda även de studerande tillgodo. Vidare skulle de^ tendenser till isolering inom en trång akademisk sfär, som lätt uppstå vid universitet och högskolor i ett litet land med särpräglad kulturmiljö, på ett avgörande sätt motverkas, om de akademiska lärarna uppmuntrades till större rörlighet. Det bör även påpekas, att det internationella kongressväsendet inom många vetenskaper, särskilt inom vissa naturvetenskaper och medicinska discipliner, som befinna sig i snabb utveckling, har kommit att innebära en kontinuerlig arbetskontakt mellan ämneskolleger. Även med hänsyn härtill äro ökade anslag för akademiska lärares orienterande resor behövliga. Vissa av universitetens fakulteter och sektioner disponera för närvarande egna medel för bestridande av fakultetsmedlemmarnas resor; ingen-

227 städes äro emellertid dessa medel av den storleksordning, att de utgöra resebidrag av verklig betydelse. Fakulteter och enskilda ämnesrepresem tanter ha inför beredningen framfört önskemål om betydande höjningar av nu utgående anslag för akademiska lärares resor. Teologiska fakulteten i Uppsala har krävt en avsevärd höjning av nuvarande anslag. Teologiska fakulteten i Lund föreslog år 1947 ett årligt anslag om 10 000 kronor, av vilken summa hälften företrädesvis skulle tillkomma ordinarie lärare och hälften docenter; sedermera har fakulteten framhållit, att ökningen av läraranlalet nödvändiggör motsvarande höjning av det då begärda anslaget. Juridiska fakulteten i Uppsala har föreslagit 10 000 kronor i resestipendier åt fakultetens lärare, medan juridiska fakulteten i Lund begärt 17 000, varav 12 000 för utrikesresor. Ämnesrepresentanter i matematisknaturvetenskapliga sektionen i Uppsala ha genomgående anmält behov av 3 000 kronor per år och professur för samma ändamål, och från företrä, darna för de naturvetenskapliga ämnena vid andra lärosäten ha liknande önskemål framkommit. Enskilda representanter för humanistiska ämnen ha anmält ett betydande behov av resestipendier. Sålunda har professor S. B. Liljegren för de akademiska lärarna i engelska i Uppsala begärt årliga reseanslag om 4 500 kronor, professorerna Valter Jansson och Ivar Lundahl ha för lärarna i nordiska språk i Uppsala begärt sex resestipendier per år, professor Dag Strömbäck har för nordisk och jämförande folklivsforskning begärt 1 500 kronor per år och professor Hessler för statskunskap ett europeiskt resestipendium per år och ett USA-stipendium vart tredje år. För lärarna i engelska vid Lunds universitet har professor O. Arngarl begärt 5 500 kronor per år, professor E. Rooth önskar för lärarna i tyska o 000 kronor, professor K. G. Falk 3 000 kronor för slaviska språk, professorerna Lindqvist och Ljunggren 4 000 kronor för nordiska språk] professor Carlsson samma belopp för lärarna i historia, professor Svensson 2 500 kronor för nordisk och jämförande folklivsforskning samt professorerna Werin och Holmberg 2 400 kronor för litteraturhistoria. Professor Tibnder önskar för lärarna i romanska språk vid Stockholms högskola 3 6*36 kronor årligen. Professor A. Romdahl önskar för lärarna i konsthis.oria i Göteborg 4 000 kronor, preceptor A. Attman 2 500 kronor för ekonomisk historia och professor G. Åkerman 1 000 kronor för nationalekonomi årligen samt därutöver 1 800 kronor vart tredje år. Dessa uppgifter ge icke en fullständig översikt över de framkomna önskemålen utan utgöra blott exempel på dessas omfattning. Skulle, som matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Uppsala föreslagit, för varje professur utgå ett årligt reseanslag av 3 000 kronor, skulle för ifrågavarande ändamål behövas ett årligt belopp överstigande 1 miljon kronor. Beredningen kan icke finna, att detta önskemål är omotiverat. Den har även övervägt, om den med ledning av de akademiska lärar-

22§

nas önskemål skulle avgiva förslag av ovan angivna storleksordning. Den har därvid funnit, att den i nuvarande läge måste stanna vid ett lägre belopp, hur önskvärt den än finner det vara, att professorer och övriga befattningshavare vid rikets universitet och högskolor erhålla möjlighet att resa i den utsträckning, som behovet påkallar. Beredningen har ansett, att de yngre forskarnas resebehov i första hand kräver uppmärksamhet. Dessa ha ej samma möjlighet som äldre, kända vetenskapsmän att göra sina önskemål gällande inför forskningsråden, och deras vetenskapliga debutarbeten kunna ofta först på ett framskridet stadium preciseras till sina problemställningar. Det har därför varit beredningens uppfattning, att forskning och akademisk undervisning bäst främjas, om särskilda anslag i första hand ställas till förfogande för licentianders och doktoranders forskningsresor. Härigenom vinner man även en intensifiering av Sveriges vetenskapliga kontakt med andra länder genom att redan de unga •forskarna få resa ut i större utsträckning. <.De akademiska lärarna äro emellertid enligt beredningens mening i stort behov av höjda reseanslag. Detta gäller i särskild grad docentstipendiäterna, vilka nu såsom icke ordinarie lärare endast kunna påräkna del av 20 000-kronorsanslaget och icke av 50 000-kronorsanslaget. Men även de ordinarie lärarna behöva ökade anslag. Dessa böra göra det möjligt för varje professor och docentstipendiat att åtminstone vart tredje eller vart fjärde år företaga en resa av sådan utsträckning, att den verkligen ger resultat. Universitetsberedningen vill därför föreslå, att det nu utgående stats' anslaget om 70 000 kronor för resestipendier åt ordinarie universitetslärare och obefordrade vetenskapsidkare ersattes med ett anslag för ordinarie lärare och docenter om 246 700 kronor att fördelas på nedan angivet sätt. Antalet nu befintliga professurer samt preceptors- och laboratorsbefattningar respektive docentstipendier anges inom parentes för varje fakultet och sektion. De föreslagna summorna motsvara 500 kronor per befattningshavare med undantag för de medicinska och naturvetenskapliga grupperna, för vilka blott 400 kronor beräknats på grund av deras större inöjlighet att erhålla anslag från forskningsråden m. m. Teol. fak. i Uppsala •» » » Lund Jur. fak. i Uppsala » » » Lund Stats- o. rättsvetenskapl. fak. i Stockholm Med. fak. i Uppsala » » » Lund Hum. sekt. i Uppsala » » » Lund

:

4 000 (8) 3 500 (7) 3 500 (7) 4 000 (8) 2500 (5) 4 000 (8) 2000 (4) 4 000 (8) 2 000 (4) 4 500 (9) 10 000 (25) 3 600 (9) 14 000 (35) 3 200 (8) 17 500 (35) 17 500 (35) 13 500 (27) 17 500 (35)

229 Hiiim. fak. i Stockholm M;at.-naturv.skapl. sekt. i Uppsala >} » »Lund , * fak. » Stockholm Karolinska inslitutet Göteborgs högskola M(ed. högskolan i Göteborg

;<

1 2 5 0 0 (25)

450O(9):

12 400 (31) 10 400 (26) 7 600(19) 2 1600(55) 11300(23) 4 Ooo (10)

9 600 (24) 8800 (22) 3 200(8) 6000(15) 4000 (8V — '

Summa 155 300

91 400

:

'

Dessa anslag måste ovillkorligen ökas vid en ökning av antalet lärare och docentstipendier. Det torde f. n. vara särskilt aktuellt, att detta beak T ta:s vid en utbyggnad av Stockholms och Göteborgs högskolor samt Medn cinska högskolan i Göteborg. Beredningen anser, att ifrågavarande anslag skola ställas till förfogande för fakulteter och sektioner såsom reservationsanslag. Anslaget förde, las av fakulteten eller sektionen samt ledigförklaras och sökes vid varje vårtermins början. Något fixerat stipendiebelopp bör ej generellt fastslås. Inom samtliga fakulteter är resebehovet ojämnt och svårberäknat, beroende på arten av det ämne, som var och en av de akademiska lärarna representerar. Beredningen förutsätter, att fakulteter och sektioner vid medlens fördelning skola beakta sådana särskilda behov, som företrädas t. ex. av lärarna i moderna språk. Dock beräknas behovsprövningen ske sålunda, att alla fakultets- och sektionsledamöter någorlunda likformigt komma i åtnjutande av reseanslag. Om ifrågavarande anslag beviljas, kunna de väntas bli hårt ansträngda. Beredningen är medveten om, att de icke utgöra en sådan uppmuntran till kontakt utåt för Sveriges universitetsmän, som hade varit önskvärd för landets forskning och kulturliv. Den hyser därför förhoppningen, att det framdeles skall vara möjligt att öka anslagen så, att de verkligen svara mot behovet, och att till dess forskningsråden skola äga möjlighet att i någon utsträckning bekosta resor av mera orienterande karaktär. Den vill även uttala en förhoppning, att ett realiserande av de här föreslagna höjningarna av anslag till vetenskapsmäns resor icke medför, att extra utgiftsamlaget under åttonde huvudtiteln, som under senare år beviljat anslag för dylika ändamål, ej även framgent i särskilda fall skall kunna anlitas härför. Beredningen förutsätter slutligen, att de närmaste årens erfarenheter av användningen av dessa reseanslag komma att föranleda justeringar i de av beredningen beräknade siffrorna. B. Resestipendier för universitetsbibliotekens tjänstemän. Av de under åren 1925/26—1931/32 samt 1936/37—1938/39 utgående till ordinarie lärare m. fl. utdelade resestipendierna tillföllo åtskilliga univerr

230 sitetsbibliotekens överbibliotekarier och förste bibliotekarier. Vid Uppsala Universitet utdelades under nämnda tid stipendier på sammanlagt 100 100 k r o n o r ; av detta belopp gick 12 100 kronor, d. v. s. cirka 12 procent av hela beloppet, till de högre bibliotekstjänstemännen (överbibliotekarier, förste bibliotekarier). I Lund tillföll en avsevärt mindre del av resestipendierna denna kategori. Av det sammanlagt till 68 350 kronor uppgående utdelade stipendiebeloppet tillföll endast 3 000 kronor, d. v. s. cirka 4,5 procent, bibliotekstjänstemännen. Det är av uppenbar och stor betydelse, att bibliotekens personal sättes I tillfälle att genom resor till andra vetenskapliga bibliotek vidga sina erfarenheter och få nya och stimulerande impulser. Den egna institutionens verksamhet befrämjas direkt därigenom; indirekt gagnas hela universitetets vetenskapliga arbete genom de möjligheter, som erbjudas till biblioteksteknisk och vetenskaplig förnyelse av dess centrala institution. Av särskild vikt är, att bibliotekscheferna och avdelningsföreståndarna — vilka företräda skilda grenar av den alltmer specialiserade och differentierade biblioteksverksamheten — få tillfälle att icke alltför sällan besöka främmande bibliotek och därigenom följa utvecklingen inom det vetenskapliga biblioteksväsendet i världen. Vid avvägande av det belopp, som bör utgå till resestipendier för universitetsbibliotekens högre tjänstemän, synas hänsyn böra tagas till följande omständigheter. 1. An talet enligt dåvarande bestämmelser till stipendier berättigade (Överbibliotekarier, förste bibliotekarier) var år 1925/26 vid Uppsala universitetsbibliotek 5, vid Lunds 4; det har sedan dess ökats med 1 vid vartdera biblioteket. I sitt betänkande III föreslog beredningen inrättande av ytterligare 3 tjänster (1 i Uppsala, 2 i L u n d ) , vilkas innehavare skulle vara berättigade till erhållande av stipendium. Antalet skulle därigenom vid vartdera biblioteket stiga till 7 och sammanlagt ha ökats med 5. • 2. Då rätten att erhålla stipendierna i övrigt utsträckts att gälla även andra kategorier än ordinarie lärare, synes vid universitetsbiblioteken kretsen äv stipendieberättigade böra på motsvarande sätt vidgas. Bibliotekarierna, såväl de ordinarie som de extra ordinarie i lönegrad Ce 26, böra kunna ifrågakomma. Antalet berättigade skulle härigenom ökas vid Uppsala universitetsbibliotek med 17, vid Lunds med 13 (härvid har hänsyn tagits till de framlagda förslagen om personalökning). Det synes rimligt, att det sammanlagda stipendiebeloppet för vartdera biblioteket sättes till minst 7 500 kronor per år. Stipendierna kunna vara av olika storlek. De böra på överbibliotekariens förslag utdelas av rektor. I första hand böra överbibliotekariernas och förste bibliotekariernas behov tillgodoses.

231 Beredningen föreslår, att ett årligt anslag om 7 500 kronor ställes till vartdera universitetets förfogande för resestipendier åt universitetsbibliotekens tjänstemän.

C. Resestipendier för studerande, företrädesvis doktoranderoeh licentiander. Som ovan (s. 228) framhållits betraktar beredningen det som ett primärt önskemål, att avancerade studerande, särskilt doktorander och licentiander, erhålla sådana resemöjligheter, att de kunna studera på annan plats inom landet befintliga forskningsobjekt och till behandling upptaga forskningsproblem, vilka kräva arbete i en internationell miljö. Beredningen anser därför, att särskilda anslag böra ställas till fakulteternas och sektionernas förfogande för studerande. De resestipendier, som utdelas från dessa anslag, böra kunna användas ej blott för mera orienterande forskningsresor utan även för resor för specificerade forskningsuppgifter. Särskilt gäller detta studerande inom de teologiska och humanistiska ämnena (bortsett från studerande i samhällsvetenskapliga ämnen), vilka ej ha nämnvärda möjligheter att erhålla reseanslag från humanistiska fondens nämnd. För studerande i övriga ämnen kunna i större eller mindre utsträckning reseanslag erhållas från vederbörande forskningsråd. Reseanslagen för studerande böra sökas hos fakulteten eller sektionen, för humanistiska sektionens del inom särskilda ämnesgrupper, inom vilka de sökandes behov av resor och deras vetenskapliga meritering kunna anses någorlunda jämförliga. För att erhålla en uppfattning om anslagens erforderliga storlek har beredningen företagit en realprövning av resebehovet inom varje ämne och ämnesgrupp för sig. Beräkningen har bestämts av sådana faktorer som ämnets karaktär, antalet studerande (särskilt licentiander och doktorander) och de if rågakommande studieorternas inbördes avstånd. Såsom vägledning vid realprövningen ha vidare de till beredningen avgivna enquétesvaren tjänat. Det är emellertid uppenbart, att de nedan av beredningen beräknade siffrorna för varje ämne äro ungefärliga. De av beredningen beräknade summorna för varje särskilt ämne avses icke heller reserverade för ifrågavarande ämne, utan utgöra blott beräkningsgrund för dt föreslagna summorna för ämnesgrupper, fakulteter och sektioner. Frågan om resestipendier för studerande för lägre examina i moderna språk behandlas längre fram (s. 243 ff.) i ett särskilt avsnitt.

1. De teologiska ämnena. Teologiska fakulteten i Uppsala har 1947 föreslagit, att årligen minst 2 utlandsstipendier på 3 000 kronor böra stå till förfogande för licentiander, doktorander och ostipendierade docenter inom fakulteten. I sitt en-

232 quétesvar av 1950 har fakulteten framhållit, »att behovet av resestipendier för studerande är stort» och att ett »avsevärt belopp» därför bör ställas till förfogande för dylika stipendier. Professorn i systematisk teologi i Lund Ragnar Bring föreslår ett årligt anslag av 5 000 kronor för licentianders och doktoranders resor inom ämnena dogmatik med symbolik .och etik med religionsfilosofi. Professorerna Hilding Pleijel och Sven Kjöllerström i Lund föreslå för licentianders och doktoranders resor i ämnena kyrkohistoria och praktisk teologi med kyrkorätt ett årligt anslag av 8 000 kronor. Professorerna J. Lindblom och H. Odeberg i Lund föreslå för de studerandes utrikes resor i de exegetiska ämnena ett årligt anslag av 4 000 kronor. T. f. professorn i religionshistoria i Lund C. M. Edsman föreslår ett årligt anslag av 2 000 kronor för licentianders och doktoranders i ämnet utrikes resor. Olikheterna i de båda fakulteternas önskemål ha berett universitetsberedningen vissa svårigheter, då det gällt att fastställa resebehovet inom de teologiska disciplinerna. Teologiska forskare äga liksom humanistiska möjlighet att söka anslag ur humanistiska fondens medel, varför de lundensiska professorernas önskemål i någon utsträckning kunna hänvisas till denna fond. Å andra sidan förefalla uppsalafakultetens önskemål av år 1947 vara tilltagna i underkant. Om svensk teologisk forskning skall kunn a hallo sig på hög internationell nivå, synes det beredningen uppenbart, att yngre forskare inom denna fakultet lika väl som humanisterna behöva internationella kontakter och tillgång till litteratur och forskningsmaterial, som ej stå att finna i den egna universitetsstaden. Inom fakulteten intaga ämnena kyrkohistoria och praktisk teologi med kyrkorätt i viss mån en särställning såsom arkivämnen av samma typ som historia och litteraturhistoria. Beredningen anser resebehovet h ä r jämförligt med det i litteraturhistoria förekommande och beräknar 2 000 kronor årligen för utrikesresor vid vardera fakulteten samt för inrikes arkivresor 1 800 kronor i Lund och 1 200 kronor i Uppsala. För övriga ämnen anser beredningen en summa av 7 000 kronor vid vardera fakulteten erforderlig. Den föreslår därför, att teologiska fakulteten i Uppsala erhåller ett årsanslag av 10 200 kronor och fakulteten i Lund 10 800 kronor för resestipendier åt de studerande.

2. De juridiska ämnena. Juridiska fakulteten i Uppsala har föreslagit ett anslag av 5 000 kronor till resestipendier för licentiander och doktorander. Juridiska fakulteten i Lund har för licentianders och doktoranders resor

233 iniom Sverige 1947 föreslagit 3 000 kronor och utom Sverige 5 000 kronor. Professor Å. Hassler i Stockholm har för resestipendier i ämnet processrätt vid Stockholms högskola i ett för allt angivit summan 2 000 kronor för å r . Professor J. E. Almquist har framhållit behovet av »resestipendier i tilllräckligt antal» för rättshistoriker avseende inrikes arkivresor. Beredningen vill vitsorda behovet av reseanslag åt avancerade studerand e inom de juridiska fakulteterna. Då emellertid det anslag, som i PM orn inrättande av ett rättsvetenskapligt forskningsråd (SOU 1949:52) föreslagits skola ställas till ett rättsvetenskapligt forskningsråds förfogande, torde vara tillräckligt även för att bestrida licentianders och doktoranders orienterande forskningsresor, framlägger beredningen icke förslag om att särskilda medel utöver anslaget till ett forskningsråd skola ställas till fakulteternas förfogande för ifrågavarande ändamål. 3. De medicinska ämnena. I betänkande rörande organisatoriska åtgärder för den medicinska forskningens främjande (SOU 1944:35) berörde de tillkallade sakkunniga bland annat frågan om resestipendier för medicinska forskare och underströko starkt behovet av sådana stipendier, både när det gällde att bereda yngre forskare tillfälle till viss specialutbildning och för att skapa möjligheter för mera avancerade forskare att utomlands fullborda sin vetenskapliga skolning. De sakkunniga föreslogo, att det projekterade medicinska forskningsrådet skulle bemyndigas att bland annat »bevilja stipendier åt lovande eller förtjänta forskare för utrikes studieresa». Departementschefen följde (prop. 301: 1945) i huvudsak de sakkunnigas förslag, och riksdagen beslöt i enlighet härmed. Såsom närmare belyses genom siffror, återgivna av de medicinska högskolornas organisationskommitté (MHO) i SOU 1946:76 (s. 13), ha ansökningarna om bidrag ur forskningsrådets anslag mycket starkt överskridit de tillgängliga anslagsbeloppen. Då vidare av såväl förslagsställande som beslutande instanser rådets främsta uppgift förutsattes vara att stödja omfattande och betydelsefulla forskningsuppgifter, har följden helt naturligt blivit den, att understöd åt utlandsvistelser av studieresas k a r a k t ä r måst sättas i efterhand. Enligt vad beredningen inhämtat har därvid den praxis utbildat sig, att de begränsade medel, som kunnat anslås för utländska studieresor, praktiskt taget uteslutande ha ansetts böra tilldelas sådana mer avancerade forskare, vilka avlagt disputationsprov. Det uttalade behov av understöd till utrikes studieresor för medicinska doktorander, som betygats i SOU 1944: 35, har sålunda icke kunnat tillgodoses. Sagda behov torde emellertid, såsom framkommit också vid beredningens överläggningar med representanter för MHO, vara utomordentligt angeläget. Med hänsyn till de medicinska vetenskapernas snabba utveck-

234 ling, de olika disciplinernas nära samband med varandra och tendensen till utveckling av allt fler nya vetenskapliga arbetsfält i gränsområdena mellan de tidigare framvuxna medicinska disciplinerna eller mellan dessa och andra naturvetenskapliga eller samhällsvetenskapliga forskningsområden, torde det emellertid vara svårt att genom en enquéte bland ämnesrepresentanterna få en exakt uppfattning om det föreliggande anslagsbehovet. Beredningen har i stället valt att i samråd med representanter för MHO söka skapa sig en uppfattning om anslagsbehovets storlek. Beredningen har därvid i första hand ansett sig böra fästa avseende vid den utomordentligt livliga produktionen av vetenskapliga undersökningsresultat inom medicinens område. Denna har bland annat tagit sig uttryck i publicerandet av ett både absolut och relativt sett mycket stort antal medicinska doktorsavhandlingar. Beredningen har tidigare (SOU 1948:81, s. 193) publicerat vissa i detta sammanhang belysande sifferuppgifter. Dessa ge sålunda vid handen, att av samtliga under perioden 1936—1946 vid svenska lärosäten inom de fyra fakulteterna ventilerade avhandlingar nära 30 procent voro medicinska (261 av sammanlagt 898). Att denna tendens särskilt tydligt framträtt under senare år framgår av siffrorna för läsåret 1944—45 (32 medicinska avhandlingar av totalt 101) och 1945—46 (40 av 100). Dessa siffror torde tala sitt tydliga språk. Härtill kommer, att de medicinska fakulteterna redan nu omsluta ett mycket stort antal olika discipliner, företrädda av egna lärostolar, och att den snabba vetenskapliga utvecklingen leder till avgränsandet av allt fler nya forskningsområden, vilket givetvis ytterligare markerar angelägenheten av riklig tillgång till stipendier för orienterande studieresor. Det torde vidare inom medicinen föreligga ett relativt stort behov av långa och kostsamma studieresor till Amerika, där ett flertal av de nya forskningsområdena först uppstått, och där det vetenskapliga arbetet inom dessa bedrives med särskild intensitet. Under sådana förhållanden torde en uppskattning av de tre medicinska fakulteternas årliga behov av anslag för doktoranders utrikes studieresor till sammanlagt 90 000 kronor ingalunda representera anspråk, som äro tilltagna i överkant. Beredningen anser sig dock med hänsyn till den ekonomiska situationen för närvarande böra stanna vid att för ändamålet föreslå ett årligt anslag på sammanlagt 50 000 kronor, vilket också torde stå i rimlig proportion till vad som nedan föreslås för de naturvetenskapliga ämnena, med vilka det för medicinens del ter sig naturligast att anställa jämförelser. Anslaget torde böra fördelas med 12 000 kronor till Uppsala universitet, 13 000 kronor till Lunds universitet, 20 000 kronor till Karolinska institutet och 5 000 kronor till Medicinska högskolan i Göteborg.

235 4. De humanistiska ämnena. a) Levande språk. Bland universitetsämnena intaga de levande språken en framträdande plats, när det gäller behov av resestipendier. För forskningsarbete i dessa språkvetenskaper kräves nära nog undantagslöst långvarig vistelse i det land, där vederbörande språk talas och där även det centrala vetenskapliga arbetet med detta språk måste bedrivas. Då även inhämtande av för akademisk examen tillfredsställande elementär språkfärdighet kräver vistelse i språkets hemland är det önskvärt, att även studerande i allmänhet till lägre examina erhålla möjlighet till utlandsresor. Beredningen behandlar denna fråga i ett följande avsnitt (s. 243). Emellertid bör det företrädesvis för doktorander och licentiander avsedda anslaget i denna ämnesgrupp likaväl som i andra stå öppet för ansökan från avancerade studerande, som icke äro doktorander och licentiander. Engelska språket. Professor S. B. Liljegren i Uppsala föreslår 2 årliga stipendier för licentiater å 2 000 kronor för resa till England samt, förutom Englandsstipendier för studenter, även 2 stipendier å 3 500 kronor för resa till U. S. A., vilka skulle stå öppna för studerande till samtliga examina. Professor O. Arngart i Lund föreslår 2 årliga Englandsstipendier för licentiander och doktorander å 2 000 kronor. Docent A. Wijk i Stockholm föreslår 3 stipendier för licentianders och doktoranders Englandsresor å 4 000 kronor. Professor G. Stern i Göteborg föreslår för licentianders resor till England ett årligt anslag av 3 750 kronor. Professor F. Behre har i ett enquétesvar år 1950 påpekat, att detta belopp måste höjas på grund av de nuvarande levnadskostnaderna i England. Beredningen anser, att möjligheter för resor till U. S. A. böra medges av anslagen till de studerande i detta ämne, då amerikanska språk- och kulturstudier för framtiden torde få allt större betydelse vid svenska universitet och högskolor. Den anser därför, att ett årligt anslag av 7 000 kronor bör beräknas för de studerande i engelska språket vid vartdera universitetet och vid Stockholms högskola och 5 000 kronor vid Göteborgs högskola. Romanska språk. Professor P. Falk i Uppsala föreslår ett stipendium fcr licentiander och doktorander å 1 200 kronor och ett å 600 kronor. Professor Falk räknar härvid med att de studerande i detta ämne i Uppsala äfa tillgång till Wahlunds resestipendium med årlig utdelning av 1 400 kionor. Professor A. Lombard i Lund föreslår för akademiska lärare och studerande till alla examina i ett för allt ett årligt anslag av 15 000 kronor, fördelat på ett resestipendium för akademiska lärare och fem för studerande.

236 Professor G. Tilander i Stockholm föreslår två resestipendier för licentiander och doktorander å 3 000 kronor. Professor K. Michaélsson i Göteborg förklarar, att de 10 å 12 licentiander och doktorander, som för närvarande studera ämnet vid högskolan, alla behöva minst ett års sammanhängande utomlandsvistelse. Uppehållskostnaden beräknas till 450 kronor i månaden eller 5 400 kronor för år, vartill komma biljettkostnader. Beredningen anser, att vid varje universitet och högskola 5 000 kronor erfordras till reseanslag åt de studerande i detta ämne. Förekomsten av ett särskilt donationsstipendium i ämnet vid Uppsala universitet kan enligt beredningens mening ej motivera ett lägre statsbidrag vid detta lärosäte. Tyska språket. Professor J. Holmberg i Uppsala föreslår »för varje studerande, som bereder sig att avlägga filosofie licentiatexamen eller förbereder sin doktorsdisputation, ett stipendium, som möjliggör åtminstone ett halvt års utrikesvistelse och deltagande i undervisningen vid ett tyskspråkigt universitet». Professor E. Rooth i Lund föreslår för licentiandcr 2 resestipendier å 3 000 kronor. Professor E. Wellander i Stockholm föreslår ett årligt reseanslag för licentiand eller doktorand å 4 000 kronor. Professor A. Lindqvist i Göteborg föreslår ett årligt stipendium för licentiand å 3 000 kronor. Resorna för de studerande i detta ämne äro visserligen i regel något kortare än i ämnet romanska språk, men omkostnaderna för uppehåll i tysktalande länder, Nederländerna och Flandern torde inom överskådlig tid motivera ett jämställande med de romanska länderna vad beträffar kostnadsberäkningar. Vad beträffar antalet licentiander och doktorander torde även härvidlag på längre sikt ett ungefärligt jämställande med romanska språk vara berättigat. Beredningen beräknar därför 5 000 kronor vid vartdera universitetet och vid Stockholms högskola och 4 000 kronor vid Göteborgs högskola. Slaviska språk. Professor G. Gunnarsson i Uppsala föreslår 2 årliga stipendier för studerande till alla examina, beräknade för vistelse i slaviskt land en lästermin. Professor K. O. Falk i Lund föreslår minst 2 stipendier å minst 1 500 kronor för licentiander. Elevantalet till såväl lägre som högre examina har stigit inom detta ämne. Med hänsyn härtill anser beredningen, att ett anslag av 3 000 kronor bör beräknas för de studerande i vardera Uppsala, Lund och Stockholm. I Göteborg, där blott preceptorat är upprättat, beräknas ett årligt reseanslag av 2 000 kronor. Finsk-ugriska språk. Beträffande detta ämne, som endast finnes före-

237 t r ä t t med lärostol vid Uppsala universitet, har endast önskemål om exkursionsanslag ingivits till beredningen. Beredningen finner det emellertid uppenbart, att behov av resor till finska språkområden och till Ungern föreligger för licentiander och doktorander. Beredningen beräknar därför ett anslag av 2 000 kronor i detta ämne vid Uppsala universitet. Nordiska språk, nordisk ortnamnsforskning. Professor N. Lindqvist i Uppsala föreslår 3 stipendier årligen för licentiander och doktorander, avsedda att möjliggöra uppehåll under i genomsnitt 3 månader i något nordiskt land. Professor J. Sahlgren föreslår 2 resestipendier för de studerande i ämnet nordisk ortnamnsforskning, vilka kunde tillåta minst en månads vistelse i något nordiskt grannland. Professorerna V. Jansson och I. Lundahl ha i sitt enquétesvar 1950 framhållit, att det även föreligger behov av ett tiotal mindre stipendier för ca en månads vistelse i annat nordiskt land, särskilt för studerande på lägre stadier. Professorerna I. Lindqvist och K. G. Ljunggren i Lund föreslå ett anslag av 3 000 kronor vartannat år för studerandes resor till Island och Färöarna och ett årligt anslag av 3 000 kronor för resor till närmare mål. Professor E. Wessén, Stockholm, föreslår en årlig summa av 3 000 kronor till resestipendier åt lärare och elever. Beredningen finner det önskvärt, att licentiander och doktorander i dessa ämnen erhålla möjlighet att resa i de nordiska länderna, däri inbegripet Island, för att planera forskningsarbete och lära känna nordiska kulturmiljöer. Beredningen beräknar, att i Uppsala 4 000 kronor, i Lund 3 000 kronor och i Stockholm och Göteborg vardera 1 500 kronor årligen erfordras för detta ändamål. Beträffande professorerna Janssons och Lundahls önskemål hänvisar beredningen till vad ovan anförts om Nordiska kilturkommissionens utredningsarbete i fråga om stipendier (s. 225). Sammanfattning. Med hänsyn till vad som anförts under de olika ämnena vill beredningen föreslå, att för de studerande i levande språk ett årligt reseanslag inrättas vid humanistiska sektionen i Uppsala om 26 000 kronor, vid humanistiska sektionen i Lund 23 000 kronor, vid humanistiska fakulteten i Stockholm 21 500 kronor och vid Göteborgs högskola 1" 500 kronor. b Arkiv-

och

sakämnen.

Beträffande dessa ämnen gäller, att forskningsmaterialet (originaldokument, museiföremål, konstverk etc.) som regel icke är åtkomligt på universitetsorten. För forskare inom dessa ämnen äro därför studier på annul ort inom eller utom landet en ofrånkomlig nödvändighet. Anslagen fcr licentianders och doktoranders resor måste beräknas med hänsyn hirtill. Historia och ekonomisk

historia.

Professorerna E. Hjärne och E. Lönn-

238 roth i Uppsala föreslå ett anslag av 4 000 kronor om året för licentianders och doktoranders resor. Professor Gottfrid Carlsson i Lund föreslår anslag av 3 000 kronor för de studerandes utrikes resor och 4 000 å 5 000 kronor för inrikes resor. Professor C. Weibull i Göteborg föreslår ett årligt utrikesstipendium om 2 500 kronor samt för studieresor i Sverige och övriga nordiska länder 5 000 kronor. För den ekonomiska historiens del har preceptor C. Bjurling i Lund begärt 400 kronor per år för studerandes resor bl. a. till riksarkivet i Stockholm. Preceptor A. Attman i Göteborg har föreslagit ett årligt utlandsstipendium för studerande om 2 500 kronor. Beredningen har uppmärksammat, att historievetenskapen i Sverige fått en ensidig inriktning på nationella problem, då historikerna saknat möjligheter till långvariga arkiv- och biblioteksstudier i utlandet. Den har ansett det vara av största vikt, att möjlighet öppnas för yngre historiker och ekonomiska historiker till dylika studier. Den vill därför beräkna 4 500 kronor i Uppsala, Lund och Stockholm och 2 500 kronor i Göteborg i årligt anslag för licentianders och doktoranders utrikesstipendier. När ny historieprofessur upprättats i Göteborg torde en ökning av stipendiebeloppet efter hand bli erforderlig. Utöver detta behov föreligger för yngre historiker och ekonomiska historiker ett behov av orienterande forskningsresor till svenska arkiv och bibliotek. Härvid måste riksarkivets centrala betydelse för svensk historisk forskning beaktas, liksom att Kungl. biblioteket och Uppsala universitetsbibliotek rymma samlingar, som äro av största vikt för historikerna. Härav följer, att behovet av reseanslag är proportionsvis betydligt större i Lund och Göteborg än i Uppsala och, framför allt, i Stockholm. Beredningen beräknar, att för Lund en summa av 3 200 kronor erfordras för detta ändamål, för Uppsala 1 600 kronor, för Göteborg 1 600 och Stockholm 1 000 kronor. Litteraturhistoria. Professor V. Svanberg i Uppsala föreslår, att två studerande vart tredje år erhålla möjlighet till en termins utlandsvistelse. Professorerna O. Holmberg och A. Werin i Lund föreslå, att ett årligt anslag av 2 500 kronor inrättas för ca fem licentianders och doktoranders resor. Professor Henry Olsson i Stockholm föreslår ett anslag om 2 000 å 3 000 kronor för lärares och elevers resor inom och utom landet. Universitetsberedningen anser, att forskningsvillkoren vad beträffar resor i mycket äro likartade dem inom ämnet historia. Dock bör beaktas, att litteraturhistoriska forskningar äro mindre beroende av handskriftsstudier än de historiska, att forskningen i de stora kulturländernas litteratur i övervägande grad torde komma att bedrivas i anknytning till de nyinrättade re-

239 sp.ektive föreslagna litteratur-filologiska professurerna samt att antalet disputationer i ämnet är färre än i historia. Beredningen föreslår med hänsyn härtill, att för utrikesresor i Uppsala ett anslag av 3 000 kronor beräknas, i ILund och Stockholm 2 000 kronor samt i Göteborg 1 500 kronor. För inrikes resor beräknas i Lund 1 800 kronor, i Uppsala 1 600, i Stockholm 1 200 och i Göteborg 1 000 kronor. I summorna för Uppsala inräknas även lieentiander och doktorander i ämnet idé- och lärdomshistoria, inom vilket ä m n e professor J. Nordström föreslagit ett anslag för lärare och studerande o m 6 000 kronor för utrikes resor. Summorna för inrikes resor ha beräknats med hänsyn till att litteraturhistorikerna liksom historikerna finna sitt mesta källmaterial i Stockholm. Nordisk och jämförande folklivsforskning. Professor Dag Strömbäck i Uppsala begär ett belopp om 2 000 kronor årligen till resestipendier åt studerande. Professor Sigfrid Svensson i Lund föreslår för lieentiander och doktorander ett årligt anslag av 1 050 kronor. Professor Sigurd Erixon i Stockholm föreslår för studenters utrikes resor 1 200 kronor. Beredningen anser, att 800 kronor böra beräknas för vardera Uppsalas och Lunds vidkommande och 400 kronor för Stockholms. Nordisk fornkunskap. Professor S. Lindqvist i Uppsala föreslår för studerandes utrikesresor ett årligt anslag om 3 000 kronor. Professor H. Arbm a n i Lund föreslår för licentianders utrikesresor 1 500 kronor. Docent N. Niklasson i Göteborg föreslår för studerandes resor till Stockholm eller Köpenhamn 300 kronor. Beredningen anser, att resebehovet i detta ämne är stort på grund av källmaterialets spridning, medan å andra sidan antalet lieentiander och doktorander icke är jämförligt med det i historia, litteraturhistoria och nordiska språk. Med hänsyn härtill föreslår beredningen, att 2 400 kronor beräknas för licentianders och doktoranders utrikes och inrikes resor i vardera Uppsala och Lund. I Stockholm beräknas 1 500 kronor för år, medan i Göteborgs ämnets ställning ännu ej kan sägas vara sådan, att särskilda medel behöva beräknas för ämnet. Konsthistoria. Endast professor R. Josephson i Lund har föreslagit anslag för här berörda syfte, i det han påpekar önskvärdheten av 3 årliga stipendier å 500 kronor för avancerade elever. I gengäld ha båda professorerna i ämnet i Uppsala och Lund begärt stora exkursionsanslag (s. 249), vilka skulle möjliggöra gruppresor utrikes och därmed fylla ändamålet att på ett tidigt stadium ge yngre forskare internationell orientering. Beredningen anser det ligga i öppen dag, att konsthistoriska forskare ha stort behov av att orientera sig genom resor, vilka avse såväl föremålssom arkivforskning. Då beredningen anser, att exkursionsanslag av angiven storleksordning äro ett alltför dyrt alternativ, har den ansett sig böra

240 beräkna ett årligt anslag av 3 000 för vardera Uppsala, Lund och Stockholm och 2 500 kronor för Göteborg, avsedda för såväl in- som utrikes resor. Klassisk fornkunskap. Professorerna A. W. Persson i Uppsala, E. Gjerstad i Lund och A. Boéthius i Göteborg föreslå ytterligare ett Svenska institutets i Rom för alla svenska lärosäten tillgängligt mindre stipendium å 1 700 kronor och höjning av de nu existerande 3 stipendierna från 1 125 kronor till 1 700 kronor. De föreslå även tilläggsstipendier å 1 200 kronor till ovannämnda Romstipendier, vilket för stipendiaterna skulle möjliggöra deltagande i en studiekurs i Grekland. Professorerna Persson och Gjerstad föreslå därjämte ett större Greklandsstipendium å 6 000 kronor. Professor G. Säflund i Stockholm framhåller, att, då endast helklassiker med examen ha utsikt att få Rominstitutets mindre stipendier, några stipendier för »halvklassiker» vore önskvärda. Beredningen beaktar, att detta ämne i särskilt hög grad är för allt forskningsarbete beroende av resemöjligheter, då det rör Medelhavsländernas historia och arkeologi. Den finner ämnesrepresentanternas förslag välgrundade och tillstyrker dem, dock med skillnaden att det större Greklandsstipendiet bör beräknas till 5 000 kronor. Det sålunda föreslagna mindre Romstipendiet förutsattes utgå även till »halvklassiker». Sammanfattning. Med åberopande av vad som ovan anförts under de olika ämnena hemställer beredningen, att för resestipendier åt de studerande i arkiv- och sakämnen följande anslag ställas till förfogande: åt humanistiska sektionen i Uppsala 16 900 kronor, åt humanistiska sektionen i Lund 17 700 kronor, åt humanistiska fakulteten i Stockholm 13 600 kronor och åt Göteborgs högskola 9 100 kronor. Utom dessa anslag falla Rom- och Greklandsstipendierna, vilka böra utdelas på samma sätt som tidigare stipendier av denna art. c i) Filosofi, psykologi

och

pedagogik.

Filosofi. Professor K. Marc-Wogau i Uppsala har för ämnet teoretisk filosofi föreslagit ett årligt stipendium för vistelse vid utländskt universitet under cirka en termin. Professor E. Tegen i Stockholm föreslår, att för ämnena teoretisk och praktisk filosofi vid Stockholms högskola varje år beräknas tre stipendier för vistelse ett år i Amerika och därtill årligen 10 000 kronor för resor till andra länder än Amerika. T. f. professorn i teoretisk filosofi i Göteborg S. E. Rodhe föreslår 1 000 kronor årligen för lärares och elevers resor. Beredningen anser, att ehuru det är önskvärt, att svenska filosofer erhålla förtrogenhet med utländska forskarmiljöer särskilt stora stipendiebelopp dock icke äro erforderliga härför. Det är emellertid ofrånkomligt, att viss filosofisk forskning i stor utsträckning måste bedrivas vid utländska

241 bibliotek. Den föreslår därför, att ett belopp om 2 000 kronor måtte beräknas för de båda filosofiämnena tillsammans vid vart och ett av universiteten samt vid Stockholms högskola samt 1 500 kronor vid Göteborgs högskola, där examensämnet praktisk filosofi ännu ej är företrätt av en fast lärostol. Psykologi och pedagogik. Professor R. Anderberg i Uppsala föreslår två årliga stipendier för vistelse en termin vid europeiskt universitet och därjämte vart tredje år ett större stipendium för resa till U. S. A. Professor H. Siegvald i Lund föreslår 7 000 kronor till resestipendier åt lärare och elever för utrikes studier, varjämte 1 000 kronor för studerandes arkivstudier inom landet. Professor D. Katz i Stockholm föreslår för »representanten för ämnet och hans assistenter och mognare lärjungar» vartannat år stipendium för vistelse i U. S. A. 6 månader och varje år 2 stipendier för 2 månaders vistelse vid en europeisk forskningsinstitution. Professor Katz beräknar härför vartannat år ett anslag av 14 000 kronor och vartannat år av 6 000 kronor. Beredningen beaktar, att ämnena psykologi och pedagogik i viss mån intaga en särställning bland humaniora såsom experimentellt arbetande vetenskaper. Resebehovet inom dem avser framför allt besök vid utländska vetenskapliga institutioner, avsedda att giva impulser åt svenska företrädare för ämnet. Beredningen anser det önskvärt, att svenska psykologer och pedagoger ej stelna i egna skolor utan beredas möjlighet till kontakt med det vetenskapliga arbetet i andra länder. Den föreslår ett årligt anslag om 5 000 kronor för ämnena psykologi och pedagogik vid Uppsala universitet och ett anslag å 4 000 kronor vid vart och ett av de tre övriga lärosätena men förutsätter, att, sedan ämnet kluvits och den akademiska läraruppsättningen blivit vederbörligen utbyggd vid samtliga lärosäten, större anslag komma att erfordras. Sammanfattning. Åberopande vad som anförts om filosofi, psykologi och pedagogik hemställer beredningen, att humanistiska sektionen i Uppsala erhåller 7 000, humanistiska sektionen i Lund och humanistiska fakulteten i Stockholm vardera 6 000 och Göteborgs högskola 5 500 kronor till resestipendier åt de studerande i de filosofiska och psykologiska ämnena. d) Övriga humanistiska

ämnen.

I de humanistiska sektionerna ingå — utom de i ovan genomgångna grupper ingående ämnena — samhällsvetenskaperna, klassisk filologi, semitiska språk, religionshistoria, jämförande indoeuropeisk språkforskning och sanskrit, egyptologi, allmän och jämförande etnografi, musikforskning samt teaterhistoria. 16 - Universitet

VI

242 Vad beträffar samhällsvetenskaperna föreligger inom dem ett avsevärt behov av reseanslag åt yngre forskare. Nationalekonomer, statistiker och sociologer behöva regelbunden internationell kontakt, kulturgeografer behöva därjämte bedriva fältforskning, och statskunskapen kan i många avseenden betraktas som ett arkivämne med många studerande. Då emellertid det samhällsvetenskapliga forskningsrådets anslag i motsats till de övriga existerande forskningsrådens torde vara tillräckligt för att täcka alla här avsedda behov, har beredningen ej ansett det påkallat att beräkna särskilda reseanslag för dessa vetenskaper. Beredningen vill särskilt erinra om att departementschefen i proposition nr 272 till 1947 års riksdag beräknat, att reseanslag till lärare och elever i ämnena statskunskap och sociologi böra utgå av samhällsvetenskapliga forskningsrådets medel. Beträffande övriga ämnen gäller, att de alla i högre och lägre grad behöva utrikes resor men att de studeras av ett ganska begränsat och växlande antal studenter. Det har därför synts beredningen lämpligt att för de studerande i de humanistiska ämnen, vilka ej finnas upptagna i grupperna moderna språk, arkiv- och sakämnen samt de filosofiska och psykologiska ämnena, föreslå gemensamma reseanslag. Dessa böra vid var och en av de humanistiska sektionerna i Uppsala och Lund utgå med 8 000 kronor för år, vid humanistiska fakulteten i Stockholm med 5 000 kronor och vid Göteborgs högskola med 7 000 kronor. Det förutsattes, att representanter för samhällsvetenskaperna endast i undantagsfall taga dessa medel i anspråk. 5. De naturvetenskapliga ämnena. Behovet av forsknings- och studieresor till främmande, särskilt utländska, institutioner är för licentiander och doktorander i de naturvetenskapliga ämnena synnerligen stort. Detta framgår klart av beredningens enquétematerial, men det är icke möjligt att ur där tillgängliga uppgifter erhålla ett siffermässigt uttryck för anslagsbehovets storlek. Praktiskt taget samtliga ämnesrepresentanter ha nämligen i fråga om resestipendier redovisat för de akademiska lärarnas och »specialisternas» anslagsbehov i ett sammanhang, utan särskiljande av de båda grupperna. De sammanlagda önskemålen i detta hänseende uppgå till över 200 000 kronor årligen, och man torde kunna räkna med att minst en tredjedel härav bör stå för licentiandernas och doktorandernas räkning. Beredningen anser sig under nuvarande förhållanden icke kunna föreslå ett anslag av sådan storlek, att det kan täcka hela behovet för licentianders och doktoranders utrikes resor. För klart preciserade forskningsuppgifter torde åtminstone de mest avancerade yngre forskarna ha vissa möjligheter att erhålla understöd från naturvetenskapliga forskningsrådet. Men det är uppenbart, att resans ändamål i många fall icke har den

243 utjprlglade forskningskaraktär, som erfordras för att få bidrag från detta håill. Ofta är det av största värde eller rentav nödvändigt för en forskare attt under minst några månaders tid förlägga sina studier till en institution i uitlandet, där hans specialområde är föremål för särskilt intensiva och framgångsrika forskningsarbeten. För sådana resor, som närmast kunna betecknas som studieresor, äro en licentiands eller doktorands möjlighet e r till understöd för närvarande mycket begränsade. Beredningen vill dä rfor föreslå ett årligt anslag av 25 000 kronor till Uppsala universitet, 25 000 kronor till Lunds universitet, 20 000 kronor till Stockholms högskola samt 1 500 kronor till Göteborgs högskola för understöd åt licentiamder och doktorander i de naturvetenskapliga ämnena i och för studieresor. D. Resestipendier för studerande till lägre examina i moderna språk. I sitt betänkande V s. 142 f. framhöll beredningen betydelsen av att de studerande i moderna språk för inhämtande av praktisk språkfärdighet oclh idiomatiskt uttal samt för förvärvande av kännedom om vederbörande främmande lands litteratur, kultur och historia samt om levnadsförhållandena i landet under någon tid bedreve studier i det land, vars språk de studerade. Den praktiska lösningen av denna fråga erbjöd visserligen svårigheter, men med hänsyn till dess stora vikt ansåg sig beredningen likväl böra föreslå vissa åtgärder av försöksnatur, då genom utlandsvistelse ovedersägligen ett i förhållande till studietiden betydande resultat stode att vinna. Beredningen skulle, framhölls det i betänkande V, i samband med sin behandling av resestipendier i allmänhet särskilt taga upp ifråga varande problem. Av betänkande V, särskilt s. 138 f., framgick, att det icke minst för blivande lärare skulle vara av stor betydelse, om de kunde inhämta den praktiska språkfärdigheten i vederbörande främmande land. För att erhålla en utgångspunkt vid bedömningen av kostnaderna för åstadkommande av utlandsvistelse för studerande i moderna språk har beredningen införskaffat vissa uppgifter angående antalet tentamina i de tre moderna språken vid samtliga fyra lärosäten. Uppgifterna från åren 1944 och 1945 ha lämnats av statistiska centralbyrån, uppgifterna för 1948 av vederbörande lärosäte. Siffra inom parentes anger antalet tentamina för 2 betyg eller högre. 1944 1945 1948 Engelska 200 (172) 221 (196) 300 (280) Tyska 184 (164) 150 (131) 97 (84) Romanska språk 81 (58) 90 (66) 119 (100) Antalet tentamina i de de tre moderna språken tillsamman uppgår således, om 1948 års siffra lägges till grund, till 516, varav 464 tentamina

244 för 2 betyg eller högre. Om man, vilket torde böra ske, vid stipendieberäkningar endast tar hänsyn till tentamina för 2 betyg eller högre och om man med hänsyn till konjunkturbetonade fluktuationer gör vissa avrundningar, torde man kunna räkna med följande approximativa siffror för antalet tentander per år: engelska 250, tyska 100, romanska språk 100, sammanlagt 450. Olika principer kunna tänkas tillämpas för stipendiering av studerande i moderna språk för åstadkommande av utlandsvistelse. En möjlighet vore att begränsa stipendieringen till sådana studerande, som avse att bli lärare i moderna språk, detta för att det kunde anses i särskilt hög grad ligga i det allmännas intresse att denna kategori av språkstuderande förvärvade en tillfredsställande praktisk språkfärdighet. Härvid kunde man antingen tänka sig att stipendierna utginge blott till examinerade personer som fullgjort ett par års lärartjänstgöring — i vilket fall dessa stipendier således inte bleve någon universitetsfråga — eller också att län under studietiden ställdes till förfogande för utlandsvistelsen, vilka efterskänktes när vederbörande fullgjort några års lärartjänstgöring. Om man med stipendierna vill uppnå, att studietiden effektivare utnyttjas genom att den praktiska språkfärdighet, som annars före tentamen måst förvärvas i Sverige, snabbare och bättre inhämtas i vederbörande främmande land, är det sistnämnda systemet att föredraga. Universitetsberedningen har emellertid stannat vid att förorda, att vid stipendieringen inte göres någon skillnad mellan dem som ämna bli lärare och dem som, t. ex. efter att ha avlagt filosofie kandidatexamen, ämna ägna sig åt ett annat yrke. Även vad dessa sistnämnda beträffar ligger det nämligen i det allmännas intresse, att deras språkstudier effektiviseras genom att de beredas möjlighet till utlandsvistelse. Vidare kan universitetsberedningen, såsom framhölls i betänkande V, endast föreslå åtgärder av försöksnatur, vilka, på grund av nuvarande ekonomiska läge, endast i begränsad skala ge möjlighet till den önskvärda utlandsvistelsen. Beredningen måste således begränsa sig till att föreslå inrättandet av ett förhållandevis ringa antal stipendier. Det synes icke vara lämpligt eller möjligt att begränsa dessa till blivande lärare. Systemet med lån, som efterskänkes när vederbörande visat, att han ämnar bli lärare, torde nämligen förutsätta, att alla blivande lärare komma i åtnjutande av ifrågavarande stipendieform. När man kommer därhän, kan det bli möjligt att göra en åtskillnad mellan blivande lärare och andra studerande på så sätt, att alla de förutnämnda men endast en del av de sistnämnda erhålla stipendium. Under nuvarande förhållanden torde emellertid endast kvalitetssynpunkter böra läggas till grund för urvalet av dem, som skola erhålla stipendium. Med hänsyn till den försiktighet, som bör iakttagas vid inrättandet av den nya stipendieformen, anser beredningen, att stipendieringen bör be-

245 gränsas till ett land för varje studerande, oavsett om han har flera språk i examen. Om man utgår från att de studerande i genomsnitt ha två språk i sin examen, blir alltså det antal stipendier, som skulle komma i fråga om alla studerande skulle ha stipendium, hälften av antalet tentamina, d. v. s. 225. Beredningen anser emellertid, att antalet stipendier tills vidare bör så begränsas, att ej fullt hälften •— den kvalitativt bättre hälften — av de sturande erhålla stipendium. 100 stipendier böra därför enligt beredningens mening inrättas. Dessa böra varje år fördelas i proportion till antalet tenterade mellan de fyra olika lärosätena av kanslern på grundval av den färskaste tillgängliga statistiken över antalet tentamina i moderna språk vid dessa. Inom var och en av de ifrågakommande sektionerna böra studerande i engelska, tyska och romanska språk fritt få konkurrera om de tillgängliga stipendierna. Stipendierna böra utdelas av vederbörande sektion (motsvarande) på grundval av studentbetyg, akademiska studiemeriter etc. Stipendierna böra enligt beredningens mening täcka resekostnaderna från vederbörande universitets- och högskolestad till vistelseorten i det främmande landet — dock högst motsvarande kostnaden för resa till landets huvudstad —•, beräknade kostnader för skillnaden mellan levnadskostnaden i Sverige och det främmande landet samt kulturella resor o. dyl. i det främmande landet under tre månader. Resekostnaderna böra beräknas ef ler tredje klass (motsvarande å båt) utan sovvagn. Som grund för kostnadsberäkningarna kan läggas billigaste resekostnaden (i Sverige bör 50procentig biljettnedsättning kunna utgå) från Stockholm till vederbörande lands huvudstad och åter, vilken för Englands del blir 280 kronor, för Frankrikes del 250 kronor och för Tysklands del 160 kronor. Vidare kan man antaga, att hälften av de studerande önska resa till England, *4 till Frankrike och ^4 till Tyskland. Den del av det totala årliga stipendiebeloppe:, som består av resekostnader, kommer under dessa förhållanden att uppgå till 25 000 kronor. Ersättning för förhöjda levnadskostnader, kulturella resor etc. bör utgå med 750 kronor för de tre månadernas utlandsvistelse, som bör krävas. Varje stipendium kommer således att bestå av 750 k r m o r plus den reella resekostnaden från studieorten till det främmande landet och åter, dock maximerad på sätt som ovan angivits. Den totala årliga kostnaden för 100 stipendier blir då 100 000 kronor. Stipendiernas ändamål bör uttryckligen anges vara att genom beredande av utlandsvistelse bibringa de studerande praktisk språkfärdighet och idiomatiskt uttal samt kännedom om vederbörande främmande lands littera.ur, kultur, historia och levnadsförhållanden. Varje stipendiat bör vara sk/ldig att efter hemkomsten avge kortfattad reseberättelse över minst tre månaders vistelse i vederbörande främmande land samt förete passutdrag. 3eredningen föreslår således inrättandet av ett årligt anslag om 100 000

246 kronor för beredande av utlandsvistelse åt studerande för lägre examina i de tre moderna språken, vilket anslag skall fördelas av kanslern mellan lärosätena enligt ovan angivna grunder. E. Exkursionsanslag. De exkursionsanslag, som f. n. utgå vid universiteten, äro delade på anslag till dels de studerande, dels exkursionsledarna. De förstnämnda anslagen utgå enligt bestämmelserna till obemedlade och mindre bemedlade studerande till bestridande av nödiga kostnader för resor och uppehälle under i vederbörliga studieplaner upptagna exkursioner. Ur de senare anslagen skall, i den mån beloppet därtill förslår, utgå ersättning till ledare av exkursioner med belopp, motsvarande hans direkta utgifter för exkursionsresan, dock högst den ersättning, som må kunna utgå enligt allmänna resereglementet. I båda fallen har kanslern för rikets universitet att meddela närmare föreskrifter rörande anslagsmedlens disposition. I enlighet med vad inledningsvis anförts förordar beredningen, att medel ställas till förfogande så att såväl de studerandes som exkursionsledarnas kostnader för nödvändiga exkursioner täckas. Anslagen böra från början vara uppdelade på fakulteter och sektioner. Beredningen föreslår, att i fortsättningen enhetliga anslag utgå för de studerandes och exkursionsledarnas kostnader; det har visat sig föga ändamålsenligt med skilda anslag, eftersom det inträffat, att anslaget till exkursionsledare varit fullt tillräckligt men anslaget för de studerande alldeles otillräckligt. Beträffande grunderna för ersättning åt exkursionsledare förordar beredningen, att vid resa under dag exkursionsledarens ersättning beräknas efter resa i samma klass som de studerande, medan ersättning för resa under natt samt traktamente utgår enligt allmänna resereglementet. Den här förordade ändringen av bestämmelsen angående resa under dag motiveras av att exkursionsledaren under färden bör hålla så nära kontakt som möjligt med de studerande. I sådana fall, då ledaren ensam behöver företaga förberedelser för exkursion, bör hans ersättning även för resa under dag beräknas enligt allmänna resereglementet. Beträffande grunderna för ersättning åt studerande gäller för närvarande, att förutom reseersättning utgår ett traktamente om högst 6 kronor per dygn. Det är uppenbart, att detta med nuvarande kostnader för rum och mat ofta är helt otillräckligt, även om det endast betraktas som en ersättning för skillnaden mellan kostnaderna för uppehället i universitetsstaden och på exkursionsorten. Det synes i och för sig icke oskäligt, att de studerande alltid erhölle ett traktamente av samma storleksordning som det, som utgår till statliga befattningshavare i de lägsta lönegraderna, d. v. s. 10 kronor för dag och 7 kronor för natt. Med hänsvn till de betydande kostnadsökningar en sådan höjning skulle medföra

247 h a r beredningen emellertid ansett sig nödsakad att vid sina anslagsberäkn i n g a r i stort sett utgå från att ersättning skall utgå med 6 kronor per dy;gn. Därest det i särskilda fall med hänsyn till kostnaderna för uppehället på exkursionsorten är särskilt motiverat, att högre ersättning än 6 k r o n o r utgår och anslagsmedlen äro tillräckliga härför, bör emellertid enligt beredningens mening hinder ej möta för utbetalande av högre ersättning åt de studerande. Det bör således stadgas att minst 6, högst 12 kronor per dygn bör utgå som traktamente åt studerande. Beräkningarna ha gjorts på motsvarande sätt som beräkningarna för resestipendier åt studerande, företrädesvis doktorander och licentiander (s. 231). De för de olika ämnena angivna summorna avses således icke reserverade för ifrågavarande ämnen utan utgöra blott beräkningsgrund för anslaigen till fakulteter och sektioner. 1. De teologiska ämnena. Praktiskt teologiska institutet. Teologiska fakulteten i Uppsala har 1950 uttryckt önskemål om anslag om minst 1 000 kronor för exkursioner med 20—25 deltagare till sociala institutioner och kyrkor. Professor S. Kjöllerström i Lund föreslår för motsvarande exkursioner till Köpenhamn samt för exkursioner till olika kyrkor i samband med undervisningen i kyrkovård med 15—25 deltagare ett årligt anslag av 1 000 kronor. Beredningen beräknar för dessa exkursioner, vilka företagas två gånger årligen, ett anslag av 1 000 kronor vid vartdera universitetet. Kyrkohistoria. Professor G. Westin i Uppsala anför, att exkursioner med 25 å 30 deltagare företagits till Stockholm för besök på arkiv, bibliotek och museer samt att det vore önskvärt att kunna utsträcka dessa exkursioner till Köpenhamn och Oslo, möjligen någon gång ännu längre. Något motsvarande önskemål anföres ej av ämnesrepresentanten i Lund. Beredningen finner ej, att exkursioner av denna art äro mera påkallade inom ämnet kyrkohistoria än inom övriga historiska discipliner och anser sig ej kunna beräkna särskilda anslag härför. Religionshistoria. Professor G. Widengren i Uppsala har anmält önskemål om exkursioner med cirka 15 deltagare till Stockholm och Köpenhamn. Tillförordnade professor C. M. Edsman i Lund föreslår ett anslag av 300 kronor för årlig exkursion till Köpenhamn med 25—30 deltagare. Beredningen finner exkursioner i detta ämne från Uppsala till Stockholm och från Lund till Köpenhamn önskvärda och beräknar en summa av 300 kronor härför vid vartdera lärosätet. Sammanfattning. Beredningen föreslår, att teologiska fakulteterna i Uppsala och Lund måtte vardera erhålla ett årligt exkursionsanslag av 1 300 kronor.

248 2. De humanistiska ämnena. Slaviska språk. Professor G. Gunnarsson i Uppsala föreslår ett exkursionsanslag om 300 kronor varje år för besök på de i statens historiska museum befintliga samlingarna rörande Sveriges förbindelser med Ryssland och andra slaviska länder. Deltagarantalet beräknas till 20 å 30. Professor K. O. Falk i Lund föreslår ett exkursionsanslag om 3 000 kronor vart tredje år för gruppresor till slaviska länder. Beredningen anser det icke möjligt att föreslå anslag till så långa exkursioner som till slaviska länder. Då emellertid de för de studerande i Uppsala anordnade gruppresorna till statens historiska museum redan ingå i undervisningen och liknande exkursioner till Köpenhamn åtminstone tidvis anordnas för de studerande i Lund, föreslår beredningen, att 300 kronor beräknas vid vartdera universitetet för exkursioner i detta ämne. Nordiska språk, nordisk ortnamnsforskning. Professor N. Lindqvist i Uppsala föreslår ett årligt anslag om 1 500 kronor för exkursioner till olika trakter i Sverige. Professorerna V. Jansson och I. Lundahl framhålla i sitt kompletterande svar 1950, att anslag behövas även för exkursioner till andra nordiska länder; varje år borde en exkursion företas till Finland, Norge eller Danmark och vart femte år till Färöarna eller Island. Professor J. Sahlgren i Uppsala föreslår ett exkursionsanslag av 1 200 kronor för 20 deltagare. Professorerna I. Lindqvist och K. G. Ljunggren i Lund föreslå 3 500 kronor för exkursion med 25—30 deltagare. Professor E. Wessén i Stockholm föreslår för runologisk exkursion med 25—40 deltagare 500 kronor, för exkursion till landsmålsarkivet i Uppsala 350 å 400 kronor samt för exkursion med licentiatseminariet 750 kronor, d. v. s. sammanlagt 1 650 kronor. Beredningen beräknar för dessa ämnen ett exkursionsanslag om 1 500 kronor för vart och ett av de fyra lärosätena. Beredningen anser sig icke böra föreslå exkursionsanslag för längre resor till annat nordiskt land utan hänvisar till de anslag för studiegruppresor, som fördelas av kommittén för nordiskt akademiskt samarbete. Nordisk och jämförande folklivsforskning. Professor Dag Strömbäck i Uppsala föreslår ett anslag om 3 000 kronor vartannat år. Professor Sigfrid Svensson i Lund föreslår för en längre exkursion med 12 deltagare 1 825 kronor, för studiebesök i Köpenhamn med 16 deltagare 250 kronor och för kortare exkursioner 200 kronor; för exkursionsledarens förberedande resor beräknas 300 kronor. Professor Sigurd Erixon i Stockholm föreslår för exkursion med cirka 20 deltagare 2 000 kronor eller i nödfall 1 000 kronor. Beredningen beräknar 1 000 kronor till vartdera lärosätet i detta ämne för exkursioner i Sverige. Nordisk fornkunskap. Professor S. Lindqvist i Uppsala föreslår för re-

249 sor med 10 elever på 3 dagar till statens historiska museum 240 kronor, 3 datgar kortare exkursioner i Uppland med 15 elever 520 kronor samt för läingre resor till Gotland, Danmark eller Norge 10 dagar med 10 elever 1 200 kronor eller sammanlagt 1 950 kronor. Därtill beräknas ersättning enligt resereglementet åt exkursionsledaren. Professor H. Arbman i Lund föreslår ett årligt anslag om 3 500 kronor. Docent N. Niklasson i Göteborg föreslår för exkursioner till Falbygden eller norra Halland 300 kronor. Beredningen beräknar 2 000 kronor för vardera Uppsala och Lund, 1 600 kronor för Stockholm och 300 kronor för Göteborg. Konsthistoria. Professor Gregor Paulsson i Uppsala föreslår för exkursioner vartannat år i Sverige och vartannat år till utlandet med 15—30 deltagare 25 875 kronor, vartill kommer 2 900 kronor för exkursionsledaren. Professor R. Josephson i Lund föreslår för exkursioner vartannat år i Sverige eller Danmark och vartannat år i utlandet med 40 deltagare 4 640 kronor. Professor K. Romdahl i Göteborg föreslår för exkursioner i Sverige med 20 deltagare 2 000 kronor. Professor Sixten Strömbom i Göteborg har i ett kompletterande enquétesvar 1950 räknat med 25 deltagare och en sammanlagd kostnad av 3 800 kronor. Beredningen finner sig icke kunna beräkna högre exkursionsanslag än 3 000 kronor i Uppsala, Lund och Stockholm och 2 000 kronor i Göteborg för resor i Sverige eller dess närmaste grannskap. Det bör härvid anmärkas, att Stockholm visserligen är gynnat av större konstsamlingar än övriga akademiska städer men att här å andra sidan finnas två professurer i ämnet. Klassisk fornkunskap. Professor A. W. Persson i Uppsala föreslår exkursionsanslag för 15 å 20 personers vistelse i Stockholm 3 dagar och i Köpenhamn 8 å 10 dagar. Professor E. Gjerstad föreslår för exkursion med 10 personer till Stockholm 5 dagar och Köpenhamn 10 dagar 1 600 kronor. Professor G. Säflund föreslår ett årligt anslag om 6 000 kronor, varigenom skulle kunna anordnas dels en kurs i Rom vart tredje år, dels en studieresa till antiksamlingarna i Köpenhamn varje år. Professor A. Boéthius i Göteborg föreslår för exkursion 7 dagar med 10 deltagare till Köpenhamn 1 376: 50 kronor och för exkursionsledaren 209: 65 kronor. Beredningen beräknar för Uppsala 1 800 kronor och för Lund, Stockholm och Göteborg vardera 1 600 kronor; skillnaden betingas av det större elevantalet i Uppsala. Allmän och jämförande etnografi. Professor G. Lindblom i Stockholm föreslår för exkursion 5 dagar med 10 elever till Göteborg 1 490 kronor och till Köpenhamn likaledes 5 dagar 1 650 kronor. Docent K. G. Izikowitz i Göteborg föreslår anslag för gruppresor vissa år till Köpenhamn, Stockholm eller Oslo.

250 Beredningen beräknar med ledning av dessa förslag ett årligt anslag av 1 500 kronor till Stockholms högskola och 800 kronor till Göteborgs högskola. Psykologi och pedagogik. Professor W. Sjöstrand i Uppsala föreslår ett exkursionsanslag för att möjliggöra tre exkursioner till Stockholm eller dess närmaste omgivningar varje läsår med minst 20 deltagare varje gång; exkursionerna skulle avse kindergartenseminarier, uppfostringsanstalter för sinnesslöa respektive för vanartiga barn m. m. Professor H. Siegvald i Lund föreslår ett årligt exkursionsanslag om 1 000 kronor för resor företrädesvis till Köpenhamn. Beredningen anser sig böra beräkna 500 kronor för vartdera av de fyra lärosätena för dessa exkursioner. Kulturgeografi. Då exkursioner inom denna gren av geografien lämpligen planeras samordnade med naturgeografiska exkursioner, behandlas de geografiska exkursionerna samfällt under ämnet geografi i matematisk-naturvetenskapliga sektionen (s. 252 f.). Exkursionskostnaderna för den kulturgeografiska delen av ämnet ha emellertid upptagits i kostnadsberäkningen för de humanistiska sektionerna. Nationalekonomi. Socialvetenskapliga forskningskommittén föreslog ett årligt anslag om 1 500 kronor för vartdera av Uppsala och Lunds universitet samt Stockholms högskola och 1 000 kronor för Göteborgs högskola. Professor Johan Åkerman har för beredningen framhållit det trängande behovet av exkursionsanslagets höjning till 2 500 kronor; Lund behövde högre exkursionsanslag i detta ämne än övriga lärosäten, eftersom det svenska industricentrum ligger i mellersta Sverige. Professor Gustaf Åkerman i Göteborg har för beredningen understrukit behovet av ett exkursionsanslag om 1 000 kronor. Beredningen beräknar för Lund ett exkursionsanslag om 2 000 kronor och i övrigt samma belopp som forskningskommittén. Statskunskap. Professor C. A. Hessler i Uppsala har begärt anslag möjliggörande en resa årligen till ett annat nordiskt lands huvudstad. Beredningen anser sig icke böra beräkna något anslag för detta ändamål, då särskilda medel genom kommittén för nordiskt akademiskt arbete stå till förfogande för studiegruppresor till nordiska länder. Ekonomisk historia. Preceptor O. Bjurling i Lund har begärt ett anslag om 300 kronor för resor i demonstrationssyfte till enskilda industri- och godsarkiv, Riksarkivet i Köpenhamn o. dyl. Beredningen beräknar icke något belopp för detta ändamål. Sammanfattning. Med hänsyn till vad som anförts under de olika ämnena föreslår beredningen, att humanistiska sektionen i Uppsala erhåller ett anslag för exkursioner om 17 600 kronor, humanistiska sektionen i

251 Lu:nd 16 900 kronor, humanistiska fakulteten vid Stockholms högskola 15 200 samt Göteborgs högskola 10 700 kronor. 3. De naturvetenskapliga ämnena. Astronomi. Professor G. Malmquist önskar 200 kronor för en årlig exkursion till Stockholms observatorium i Saltsjöbaden. Professor K. Lundmairk begär 1 800 kronor för »reseseminarier» till utländska observatorier och för exkursioner till Ven, Abisko, Riksgränsen m. fl. svenska platser. Beredningen anser, att ett studiebesök vid observatoriet i Saltsjöbaden, som har den modernaste utrustningen i landet, bör vara till stort gagn för de studerande i astronomi, och beräknar främst för detta ändamål ett årligt an:slag av 200 kronor till Uppsala universitet och 1 000 kronor till Lunds universitet. Botanik med växtbiologi. År 1947 beräknade professorerna E. Melin och J. A. Nannfeldt i Uppsala för i genomsnitt 20 botanikstuderande ett årligt sammanlagt anslagsbehov av 3 120 kronor, avsett för såväl kortare som längre exkursioner. En del av dessa ha dock numera ersatts av den floristiska fältkursen, vilken sedan 1948 anordnats under två veckor varje sommar (hittills vid Omberg). I beredningens betänkande V har en dylik k u r s , omfattande minst 3 veckor, föreslagits ingå i den ordinarie kursplanen. Enligt kompletterande uppgifter (maj 1950) från professor Nannfeldt uppgå kostnaderna för en 30 dagars floristikkurs med 25 deltagare och 2 ledare till sammanlagt 6 000 kronor. För övriga exkursioner i samband med botanikundervisningen beräknas anslagsbehovet till 1 270 kronor årligen. Professor G. E. Du Rietz räknar med omkring 40 studerande, vilka i samband med den obligatoriska växtbiologiska undervisningen böra deltaga i minst en större växtbiologisk exkursion förutom i ett antal dagsexkursioner i Uppland; kostnaderna härför kunna icke sättas lägre än till minst 1 500 kronor för ledare och 6 000 kronor för deltagare. Professor Heribert Nilsson i Lund behöver för exkursioner med lägre kursen (minst 25 deltagare) 3 750 kronor och för licentiandkursen (10 deltagare) 2 400 kronor. Professor F. Fagerlind i Stockholm beräknar kostnaderna för kortare exkursioner i samband med de elementära kurserna till 200 kronor årligen. För floristikkursen (vilken sommaren 1950 för första gången anordnades för botanikstuderande vid Stockholms högskola) uppgå totalkostnaderna till minst 6 000 kronor årligen. Dessutom önskar professor Fagerlind att varje årskurs skulle få tillfälle att gemensamt och under lärares ledning företaga någon längre exkursion till ett helt annat floraområde än det som Stockholmstrakten erbjuder. Kostnaderna härför uppskattas till minst 2 000 kronor.

252 Beredningen finner det naturligt och nödvändigt, att de botaniska studierna i så stor utsträckning som möjligt förläggas till naturen och att därvid även andra trakter än den närmaste omgivningen besökas. Detta förutsattes i de i betänkande V framlagda förslagen. Beredningen beräknar, att följande belopp erfordras för exkursioner i samband med undervisningen i botanik: 6 000 kronor till Uppsala universitet, varav 2 000 kronor för de växtbiologiska exkursionerna, 5 000 kronor till Lunds universitet samt 4 500 kronor till Stockholms högskola. Fysik. Professor A. E. Lindh framhåller, att det vore önskvärt, att de studerande för lägre examina under sin vistelse vid institutionen kunde beredas tillfälle att bese inländska industriella anläggningar, radiostationer, kraftverk och kraftstationer m. m. För en dylik studieresa per termin med ca 50 deltagare erfordras ett belopp av 1 500 kronor per läsår. Även professor B. Edlén i Lund understryker behovet av dylika studieresor för de studerande men nämner inte anslagsbehovets storlek. Beredningen beräknar ett anslag av 1 000 kronor årligen för exkursioner med de studerande i fysik vid vardera Uppsala och Lunds universitet och Stockholms högskola. Ärftlighetslära. Professor A. Muntzing vid Lunds universitet anger som minimum för ett årligt anslag till exkursioner med de studerande i ämnet genetik 1 950 kronor. Professor G. Bonnier vid Stockholms högskola framhåller det stora behovet av exkursioner, ehuru detta hittills av brist på medel ej har kunnat tillgodoses; särskilt önskvärt vore att Svalöv och andra växtförädlingsanstalter i Skåne kunde besökas i samband med den genetiska kursen. Anslagsbehovets storlek fixeras ej. Beredningen beräknar ett anslag av 2 000 kronor för exkursioner med de studerande i ärftlighetslära vid vardera Lunds universitet och Stockholms högskola. När ämnet ärftlighetslära införts vid Uppsala universitet bör en motsvarande höjning av sektionens exkursionsanslag komma till stånd. Geografi. Professor F. Hjulström i Uppsala meddelar (1947), att för 1 betyg i geografi krävas 6 exkursionsdagar, för 2 betyg 12 dagar och för 3 betyg 15 dagar. Antalet exkursionsdeltagare bör ej överskrida 25, varför årligen minst 3 exkursioner om vardera minst 6 dagar erfordras. Dessutom 3 endagarsexkursioner per läsår. Sammanlagt beräknas dessa exkursioner kosta 9 325 kronor. -—• Licentiander böra enligt professor Hjulström följa minst tre 10-dagarsexkursioner, därav förslagsvis en till svenska fjälltrakter och en till utlandet. Om var tredje exkursion ställes till utlandet och de mellanliggande inom landet (eller Norden), blir medelkostnaden för dessa exkursioner 4 300 kronor (därav 700 kronor för exkursionsledaren). — I en kompletterande skrivelse (1950) meddelar professor Hjulström, att antalet studerande i geografi under de tre senaste åren ökat

253 med omkring 25 % (till över 50), varför totalkostnaderna för exkursionerna stigit i motsvarande grad. Dessutom framhålles behovet av ett årligt anslag på 4 000 kronor för fältmätningskursen, vilken numera måste förläggas till annan ort än Uppsala, i vars omgivningar de ur kartografisk övningssynpunkt lämpligaste objekten redan äro utnyttjade. Professorn i kulturgeografi med ekonomisk geografi Gerd Enequist instämmer i professor Hjulströms synpunkter och anser det lämpligt att hälften av geografiens exkursionsanslag tilldelas den naturgeografiska institutionen, den andra hälften den kulturgeografiska institutionen. För kulturgeografien föreslog socialvetenskapliga forskningskommittén (SOU 1946: 74) ett exkursionsanslag om 3 500 kronor till vardera av Uppsala och Lunds universitet och Stockholms högskola samt ett anslag om 2 000 kronor till Göteborgs högskola. Professor H. Nelson i Lund påpekar (1947), att för två betyg i geografi fordras 12 dagars exkursioner och 12 dagars fältmätningskurs. För en frivillig fältkurs i regionalgeografi beräknas 15 dagar och för en längre exkursion med även licentiander 12 dagar årligen. För fältmätningskursen räknas 22 deltagare i genomsnitt, för de övriga exkursionerna 15 deltagare. Det sammanlagda anslagsbehovet för dessa exkursioner beräknas till 9 284 kronor årligen. Professor H. W:son Ahlmann vid Stockholms högskola beräknar för en årlig exkursion under tio dagar med 25 deltagare en kostnad av 5 000 kronor, i vilket belopp kostnaderna för ledningen icke medräknats. Universitetsberedningen anser det självfallet, att exkursioner måste utgöra en väsentlig och omistlig del av undervisningen i geografi, inom såväl den naturhistoriska som den humanistiska delen av ämnet, och de måste k u i n a företagas även till avlägsnare delar av vårt land. På grund av det stora antalet geografistuderande är det därför ofrånkomligt, att detta ämne erhå.ler större exkursionsanslag än flertalet övriga ämnen. Beredningen beräknar därför för exkursioner i samband med geografiundervisningen (i så^äl natur- som kulturgeografi) 10 000 kronor till Uppsalauniversitet 10 000 kronor till Lunds universitet, 6 000 kronor till Stockholms högskola och 4 000 kronor till Göteborgs högskola. Medlen böra fördelas lika mellan den humanistiska och den naturvetenskapliga delen av ämnet. Hälften av beloppen har därför upptagits i kostnadsberäkningen för de humanistiska sektionerna. teologi. Professor E. Norin i Uppsala anger kostnaderna för geologiskpe.rografiska exkursioner med 8 studerande till lägre examina till 3 750 kronor och för kvartärgeologiska exkursioner med 8 studerande till 2 500 kronor. T. f. professor E. Warburg önskar för exkursioner i historisk geolosi med 9 deltagare 3 750 kronor. Professor A. Hadding i Lund önskar för en fältgeologisk kurs på 4 dagar, en längre exkursion samt 6 endagsex-

254 kursioner med cirka 10 deltagare sammanlagt 3 500 kronor årligen för undervisningen i mineralogi, petrologi och allmän geologi. Laborator T. Nilsson räknar för kvartärgeologiens del med 2 st. fältkurser å 4 dagar, en långexkursion på 4 dagar samt 6 endagsexkursioner, sammanlagt 2 820 kronor per år för omkring 10 deltagare och 2 ledare. Docenten J. E. Hede begär för historisk geologi och paleontologi ett exkursionsanslag av 3 880 kronor årligen, varav 450 kronor till fältgeologikurs och resten för 5 endagarsexkursioner och en tiodagarsexkursion, alla med i genomsnitt 15 studerande. Professor L. von Post vid Stockholms högskola önskar 1 000 kronor för exkursioner i samband med undervisningen. Professor P. Quensel beräknar för två större årliga mineralogiska exkursioner inom landet med 20 deltagare 4 000 kronor och för exkursioner i grannländerna med några års mellanrum i genomsnitt 2 500 kronor per år (som fonderas de år ingen utomlandsexkursion företages). Professor S. Gavelin instämmer (1950) i professor Quensels yttrande men önskar dessutom ett årligt anslag av 3 000 kronor för att för studerande till högsta betyget i fil. kand.- eller ämbetsexamen anordna en obligatorisk kurs i geologiskt fältarbete (3 veckor med cirka 10 deltagare). Enligt beredningens uppfattning höra de geologiska ämnena till de discipliner, för vilka relativt stora exkursionsanslag äro ofrånkomliga, om undervisningen skall kunna bedrivas på ett tillfredsställande sätt. Beredningen beräknar, att vartdera universitetet liksom Stockholms högskola erhåller ett årligt exkursionsanslag av 10 000 kronor för exkursioner inom de geologiska ämnena. Kemi. Profesorerna G. Hägg och A. Fredga vid Uppsala universitet önska 1 500 kronor för tre studieresor per år med i genomsnitt 50 deltagare till industrier och andra institutioner. Professor T. Svedberg begär 2 000 kronor årligen för att studerande och lärare vid fysikalisk-kemiska institutionen skola kunna företaga studieresor till andra laboratorier och deltaga i kongresser eller konferenser inom landet. Professor L. Smith i Lund önskar 1 200 kronor för tre heldagsexkursioner med 40 studerande till kemiska industrier i Skåne och 3 750 kronor för en sjudagarsexkursion vartannat år med omkring 15 specialstuderande och licentiander till olika svenska industrier. Professorerna K. Myrbäck och A. Öländer vid Stockholms högskola begära 1 000 kronor årligen till exkursioner med de studerande till andra kemiska institutioner och valda kemiska industrier. Universitetsberedningen anser, att exkursioner till lämpliga kemiska industrier och laboratorier skulle ge de kemistuderande vid universiteten och Stockholms högskola en värdefull inblick i tillämpad kemi och därigenom utgöra ett viktigt moment i kemiundervisningen. För att möjliggöra

255 dylika studieresor beräknar beredningen ett årligt anslag av 2 000 kronor till vartdera av universiteten samt till Stockholms högskola. Limnologi. Laborator W. Rodhe i Uppsala beräknar (1950) kostnaderna för den obligatoriska limnologiska fältkursen vid Erkenlaboratoriet till 2 700 kronor och för 5 exkursioner i samband med limnologiundervisningen under terminerna till 550 kronor, alltså sammanlagt 3 250 kronor per år. Professor S. T h u n m a r k i Lund önskar 2 145 kronor för omkring 9 dagars exkursion med 15 deltagare. Universitetsberedningen beräknar för limnologiundervisningen vid Uppsala och Lunds universitet ett årligt exkursionsanslag på vardera 2 500 kronor. Matematik. Inom detta ämne föreligger intet behov av exkursioner i samband med undervisningen. Mekanik. Intet behov av exkursioner i samband med undervisningen föreligger. Meteorologi. Professor H. Köhler i Uppsala begär 3 000 kronor årligen för tiodagarsexkursion till nordliga Sverige med 10 elever och 2 ledare. Professor T. Bergeron önskar (1950) i samband med undervisningen i väderlekslära och klimatologi bereda de studerande tillfälle att under lärares ledning i cirka 2 veckor vistas vid det meteorologiska observatoriet på Blåhammaren för att där studera alpint väder och klimat och deras samverkan med naturförhållandena. Utöver denna kurs böra kortare exkursioner göras till Sveriges meteorologiska och hydrologiska instituts väderlekstjänster i Stockholm och på Bromma samt till lämplig fyr- och lo.sstation vid östkusten. De totala kostnaderna för dessa ändamål beräknas uppgå till minst 2 300 kronor årligen. Beredningen beräknar ett anslag av 3 500 kronor årligen till exkursioner i samband med meteorologiundervisningen vid Uppsala universitet. Oceanognifi. Professor H. Pettersson önskar 400 kronor årligen för exkursioner med de studerande. Universitetsberedningen beräknar ett årligt exkursionsanslag av 400 kroner till oceanografiska institutet i Göteborg. Zoologi. För den den obligatoriska kursen vid Klubban, Fiskebäckskil, mid 20 deltagare begär professor S. Hörstadius 1 500 kronor i resebidrag. I en senare skrivelse (1950) framhålles behovet av att i samband med licentiatkursen i embryologi företages en exkursion på 8—10 dagar till K'istinebergs zoologiska station, varvid ersättning bör utgå för resor och merkostnaden för uppehället; antalet kursdeltagare per år kan dock ej förutses. För kortare exkursioner till Erken, Hjälstaviken, Lovön (vattenlelningsverket och fiskeriundersökningsanstalten) samt östersjökusten vii Oxelösund med i genomsnitt 20 deltagare behövs 1 190 kronor, trak-

256 tamenten för exkursionsledare oräknade. Vidare föreslås, att de studerande efter avslutade biologiska studier skulle få tillfälle till exkursion under både botanisk och zoologisk ledning till mera avlägsna trakter, t. ex. Öland eller Gotland. För 10 deltagare beräknas här 1 600 kronor, vartill komma rese- och dagtraktamenten för ledarna. Professor P. E. Lindahl önskar (1950) ett exkursionsanslag av 900 kronor per år för att med de studerande, som bedriva högre studier i zoofysiologi, kunna göra studiebesök vid forsknings- och industrilaboratorier. Professorerna B. Hanström och T. Gislén begära 900 kronor i resebidrag för kurserna i marinbiologi vid Kristineberg och öresundsstationen. För sju mindre exkursioner med 15—25 deltagare önskas 870 kronor och för en tiodagarsexkursion med 20 mera avancerade studerande (till t. ex. Öland, Gotland eller Norrland) behövs 3 600 kronor. Härtill kommer dagtraktamenten för ledare om 694 kronor. Professor T. Pehrson vid Stockholms högskola önskar 3 750 kronor för att 15 studerande skola kunna bevista kursen vid Kristineberg kostnadsfritt (eller minst 1 250 kronor om bidrag skall ges efter behovsprövning). För regelbundna exkursioner behövs 1 000 kronor. Beredningen finner det uppenbart, att zoologiundervisningen till väsentlig del måste bedrivas i fält under exkursioner. Kursen i marinbiologi bör vara obligatorisk även vid Stockholms högskola, där detta hittills icke varit fallet, emedan såväl resa som vivre har måst bestridas helt av deltagarna själva. Beredningen beräknar exkursionsanslag på 5 000 kronor till zoologiundervisningen vid vartdera universitetet och 4 000 kronor för samma undervisning vid Stockholms högskola och förutsätter att dessa anslag utnyttjas såväl till de marinbiologiska kurserna som för exkursioner i egentlig mening och studiebesök vid laboratorier m. m. Sammanfattning. Under hänvisning till vad som anförts under varje ämne föreslår beredningen, att matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Uppsala erhåller ett årligt exkursionsanslag av 35 200 kronor, sektionen i Lund 33 500 kronor, motsvarande fakultet vid Stockholms högskola 26 500 kronor samt Göteborgs högskola för naturvetenskapliga ämnen 2 400 kronor. F. Sammanfattande kostnadsberäkning. 1 Resestipendier för ordinarie lärare och docenter (s. 228 f.) Resestipendier för universitetsbibliotekens tjänstemän (s. 230) Resestipendier för studerande, företrädesvis doktorander och licentiander. Uppsala universitet. Teol. fak 10 200 Med. fak 12 000 Det bör observeras, att kostnadsberäkningarna ha gjorts efter 1950 års prisnivå.

246 700 15 000

257 Levande språk Arkiv- och sakämnen Filosofi, psykologi och pedagogik Övriga humanistiska ämnen Mat.-naturvet. sekt

26 000 16 900 7 000 8 000 25 000 105100

Lunds universitet. Teol. fak Med. fak Levande språk Arkiv- och sakämnen Filosofi, psykologi och pedagogik övriga humanistiska ämnen Mat.-naturvet. sekt

10 800 13 000 23 000 17 700 6 000 8 000 25 000 103500

Stockholms högskola. Levande språk Arkiv- och sakämnen Filosofi, psykologi och pedagogik Övriga humanistiska ämnen Mat.-naturvet. fak

21 500 13 600 6 000 5 000 20 000 66100

Göteborgs högskola. Levande språk Arkiv- och sakämnen Filosofi, psykologi och pedagogik övriga humanistiska ämnen Naturvetenskapliga ämnen

17 500 9100 5 500 7 000 1 500 40 600

Karolinska institutet Med. högsk., Göteborg

20 000 5000

Exkursionsanslag. Uppsala universitet. Teol. fak Hum. sekt Mat.-naturvet. sekt

1 300 17 600 35 200 54100

Lunds universitet. Teol. fak Hum. sekt Mat.-naturvet. sekt

1 300 16 900 33 500 51700

17 — Universitet

VI

258 Stockholms högskola. Hum. fak Mat.-naturvet. fak

15 200 26 500 41700

Göteborgs högskola. Hum. ämnen Naturvet. ämnen

10 700 2 400 13 100

Resestipendier 245)

för studerande

till lägre examina

i moderna

160 000

språk (se s. 100 000

Summa kostnader 862 600 Nuvarande

utgifter.

Resestipendier åt ordinarie lärare m. fl

70 000

Exkursionsanslag. Uppsala universitet Lunds universitet Stockholms högskola 1 Göteborgs högskola

25 300 24 500 0 0 49 800

119 800

Kostnadsökning 742 800 1 I matematisk-naturvetenskapliga fakultetens materielanslag finns upptaget 12.500 och i humanistiska fakultetens 4.000 kronor för »exkursioner, fältarbeten m. m.» resp. för »exkursioner och fältarbeten». Då dessa anslag i storleksordning proportionsvis understiga resp. motsvara anslag vid Uppsala och Lunds universitet avsedda cnhart för fältarbeten, böra ifrågavarande anslagsposter vid Stockholms högskola betecknas »fältarbeten».

259 Kap. VI.

Det akademiska befordringsväsendet.

A. Historik. Det akademiska befordringsväsendet har senast varit föremål för en omfattande utredning genom år 1930 tillkallade sakkunniga (nedan kallade befordringskommittén), vilka avgåvo betänkande och förslag rörande det akademiska befordringsväsendet och prokanslersinstitutioncn i februari 1933 (SOU 1933: 10). Vid 1930 års riksdag hade frågan om det akademiska betfordringsväsendet blivit föremål för två motioner. Båda motionerna utmynnade i krav på utredning. I en skrivelse från riksdagen av den 11 juni 1930 (nr 382) anhöll riksdagen, att Kungl. Maj :t föranstaltade om en utredning angående vissa reformer inom det akademiska befordringsväsendet. Den 4 november 1930 tillkallade departementschefen som sakkunniga professor Gunnar Hedrén, tillika ordförande, Karolinska institutet, professor €. G. Bergman, Lund, professor A. K. A. Brusewitz, Uppsala, professor K. B J. Karlgren, Göteborgs högskola, docent A. S. Kraft, tillika sekreterare, Stockholms högskola, docent J. E. F. Thermaenius, Lund, professor S. A. D. Tunberg, Stockholms högskola. I direktiven uppställdes tre huvudpunkter för utredningen: sakkunniginstitutionen (sättet för tillsättande av sakkunniga m. m.), högskolorna i Stockholm och Göteborg, förenkling av hela befordringsproceduren. Då bef ord ringskommitténs betänkande ger en god översikt över bef ordringsväsendets utveckling och de väsentliga problemställningarna, kan den följande historiken begränsas till dels en kortfattad redogörelse för förslagen i de sakkunnigas betänkande (jämte den tidigare diskussionen rörande ifrågavarande problem), remissyttrandena däröver samt de med anledning av utredningen företagna förändringarna, dels en översikt av utvecklingen efter 1934. 1. Utvecklingen före 1934. Tillsättande av sakkunniga. Sa^kunniginstitutionen tillkom genom 1876 års universitetsstatuter. Utseendet av sakkunniga skedde genom vederbörande fakultet eller sektion. 1899 års universitetskommitté konstaterade, att sakkunniginstitutionen kommit att inta en betydelsefull ställning för befordringsärendenas avgörande. En svag punkt var emellertid, att utseendet av sakkunniga låg helt i här.derna på den högskola, till vilken befattningen hörde. Det var ej ute-

260 slutet, att partiskhet kunde göra sig gällande vid valet av sakkunniga. »Intresse för någon vetenskapsidkares framgång kan tänkas medföra en viss benägenhet att till sakkunnige utse personer, som av en eller annan anledning förväntas skola avgiva ett för honom fördelaktigt omdöme, liksom å andra sidan antipatier emot någon sökande kunna göra den utseende myndigheten böjd för att välja sakkunnige, som antagas ej skatta denne synnerligen högt.» Då ingen faktor så påverkade det slutliga resultatet i ett befordringsärende som de sakkunnigas utlåtanden, måste man tillse, att reglerna för sakkunnigvalet bleve sådana, att de gåvo säkerhet för bästa möjliga val. Av denna anledning borde den vid valet närmast intresserade läroanstalten ej bli ensam bestämmande. Universitetskommittén förordade, att vederbörande fakultet eller sektion vid båda universiteten, i medicinska bcfordringsärenden även lärarkollegiet vid Karolinska institutet, skulle avge förslag till sakkunniga i alla befordringsärenden. Bland de föreslagna skulle kanslern utse tre sakkunniga och dessutom, om han så ftinne lämpligt, en fjärde sakkunnig, i vilket fall han ej var bunden av forslagen. De större konsistorierna i Uppsala och Lund ställde sig avvisande mot förslaget. Uppsalakonsistoriet föreslog, att sakkunniga skulle på förslag av vederbörande fakultet utses av större konsistoriet. Åtskilliga av universitetsfakulteterna intogo emellertid en mindre avvisande hållning mot kommittéförslaget. Sålunda föreslogo ett par fakulteter, att varje befordringsärende skulle hänskjutas till en sakkunnignämnd, som bestod av samtliga de professorer i landet, som företrädde det ämne, som det lediga ämbetet omfattade. Ett par fakulteter föreslogo, att den fakultet eller sektion, inom vilken ledigheten inträffat, skulle utse två och fakultet eller sektion vid det andra lärosätet en sakkunnig. Karolinska institutets lärarkollegium föreslog, att de olika fakulteterna (lärarkollegiet) skulle utse vardera en sakkunnig. Universitetskanslern förordade varmt ett samarbete mellan universiteten i befordringsärenden. Han tog emellertid, med följande motivering, avstånd från tanken att kanslern skulle utse de sakkunniga: Detta förslag anser jag innebära ett försvagande av kanslerns ställning. Kanslern åtnjuter för närvarande den stora förmånen, att icke behöva taga någon befattning med ett befordringsärende, förrän det i färdigt skick till honom inkommer från vederbörande högskola, och hans opartiska ställning till befordringsärendet under hela dess föregående förberedande skede har därför aldrig mig veterligen dragits i tvivelsmål; han har sålunda kunnat anses gå obunden av alla främmande hänsyn till den prövning av ärendet, som honom åligger. Kommittén har i sitt betänkande ganska tydligt påpekat, att föreslåendet av sakkunnige under vissa förhållanden lätt nog kan framkalla misstankar för partiskhet, men man må ej föreställa sig, att utväljandet av det bestämda antalet bland flera föreslagna är en åtgärd, som får betraktas som huvudsakligen varande av formell och ordnande art. Erfarenheten har

tillräckligt ådagalagt, såväl att utseendet av sakkunnige vållat stridigheter inom vederbörande akademiska myndighet, som att — något som stundom inträffat — missnöjda sökande i sina besvärsskriftcr låtit förstå, att den för dem ogynnsamma utgången i större eller mindre mån berott därpå, att en viss person blivit utsedd1 eller icke utsedd till sakkunnig. Kanslern erkände, att det var svårt att finna en annan myndighet, åt vilken uppdraget kunde lämnas. Han var ej i stånd att finna någon annan utväg än att åliggandet att utse sakkunniga skulle överflyttas på större konsistoriet vid vederbörande läroanstalt, sedan fakulteterna vid båda lärosätena (lärarkollegiet vid Karolinska institutet) avgett förslag. Genom 1908 års universitetsstatuter infördes den ändringen, att sakkunniga utsagos av större konsistoriet, sedan fakulteten eller sektionen vid vederbörande universitet inkommit med förslag. Någon interakademisk samverkan kom således inte till stånd. 1918 års akademiska befordringssakkunniga diskuterade ett förslag från docentföreningen i Lund, att sakkunniga skulle utses på det sättet, att det universitet, vid vilket professur skulle tillsättas, utsåg två eller tre sakkunniga och det andra universitetet ytterligare högst två. De sakkunniga togo avstånd från detta förslag, i det de erinrade om de avstyrkande yttrandena över 1899 års universitetskommittés förslag, och anförde bl. a: följande: Vad som framför allt torde hava bestämt den ogynnsamma hållning, vederbörande intogo gentemot förslaget, är den obenägenhet, som på universitetshåll i alla tider rått mot inblandning från det ena universitetets sida i det andras angelägenheter. Man har städse betraktat det som en viktig förmån, att universiteten härutinnan hållas åtskilda, och vi tro oss kunna våga det påståendet, att man i detta avseende sedan dess icke ändrat mening. Särskilt när det gäller de ärenden, som med rätta kuana betecknas såsom kanske de viktigaste för universitetet, torde man näppeligen anse det tillbörligt, att det inflytande, det egna universitetet för närvarande må anses besitta i dessa frågor, beskäres på sätt som avses i docentföreningens skrivelse. I sina remissyttranden berörde de större konsistorierna icke denna fråga. Från fakulteterna framkommo emellertid olika förslag till ett interakademiskt samarbete vid sakkuVinigval (se befordringskommitténs betänkande s. 50—52). Juridiska fakulteten i Lund föreslog, att samtliga systerfakulteter skulle inlämna förslag å sakkunniga till vederbörande konsistorium, vilket alltjämt skulle utse de sakkunniga. Inom juridiska fakulteten i Uppsala anförde professorerna V. Lundstedt, Ö. Undén och F. Broek bl a. följande. En befordringsfråga hör icke till sådana inre angelägenheter, å vilkas handläggning vederbörande universitet har anspråk på att utöva särskilt inflytande. Det är tvirtom ett allmänt vetenskapligt intresse, att ett befordringsärende får samma utgåig vid det ena universitetet som det, under i övrigt lika omständigheter, skulle få1! vid det andra.

262 Liknande synpunkter framfördes inom filosofiska fakulteten i Uppsala av professor A. Hägerström. Han framhöll, att i befordringssakkunnigas uppfattning, att det näppeligen vore tillbörligt att beskära det egna universitetets inflytande på befordringsfrågorna, gjorde sig en maktsynpunkt gällande, vilken vore av betänklig art. I dessa frågor måste, såvida icke vårt lands vetenskapliga kultur skulle taga skada, alla andra intressen vika för det, att man till platsen erhölle den mest förtjänte. — Liknande synpunkter som de här anförda framkommo från andra håll. I proposition till 1923 års riksdag (nr 103) framhöll dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet, att garantier borde skapas för ett allsidigt sakkunnigval. Statsrådet anslöt sig i stort sett till juridiska fakultetens i Lund ovan angivna ståndpunkt i fråga om avgivande av förslag å sakkunniga. Beträffande utseendet av sakkunniga var statsrådet närmast böjd för att förslagen omedelbart skulle fastställas av kanslern, därest antalet föreslagna, som åtogo sig uppdraget, ej översteg fem. I motsatt fall skulle förslagen av kanslern överlämnas till större konsistoriet vid det universitet, dit den lediga befattningen hörde, för utseende av minst fyra sakkunniga. I de författningsförslag, som därefter på uppdrag av statsrådet utarbetades av professor T. Engströmer, var den anordningen föreslagen, att systerfakulteterna båda skulle avge förslag — i medicinska befordringsärenden även Karolinska institutets lärarkollegium — och att vederbörande större konsistorium skulle utse de sakkunniga. Statutförslagen remissbehandlades 1927. Större konsistoriet i Uppsala avstyrkte den föreslagna förändringen. Teologiska och juridiska fakulteterna i Uppsala tillstyrkte emellertid densamma. Såväl större konsistoriet som samtliga fakulteter vid Lunds universitet tillstyrkte, medan Karolinska institutets lärarkollegium avstyrkte. Från enskilda fakultetsledamöters sida framfördes förslag om att den interakademiska samverkan även skulle omfatta de enskilda högskolorna och att sakkunniga skulle utses av Kungl. Maj :t. Universitetskanslern avstyrkte den av professor Engströmer föreslagna reformen, och vid den ändring av statuterna, som gjordes 1927, bibehölls på denna punkt den tidigare ordningen. I en motion till 1930 års riksdag återkom emellertid tanken på ett interakademiskt samarbete vid utseendet av sakkunniga. De akademiska myndigheternas yttranden över denna motion visade, att inställningen till ett sådant samarbete blivit mera positiv (se befordringskommitténs betänkande). Befordringskommittén framhöll i sitt betänkande av år 1933, att såväl tidigare reformförslag som det förhållandet, att klagomålen i besvärsinlagorna i akademiska befordringsmål i det vida övervägande antalet fall grundades på att lokal- eller personintressen fått spela in vid utseendet av

263 sakkunniga, talade för en reform, som skänkte sakkunniginstitutionen en så objektiv karaktär och auktoritativ ställning som möjligt; detta borde åstadkommas genom ett interakademiskt samarbete vid sakkunnigvalen. Kommittén diskuterade olika tänkbara alternativ för ett sådant samarbete (s. 58—69). Möjligheterna att alla de samverkande lärosätenas professorer i den lediga befattningens ämne obligatoriskt skulle bli sakkunniga eller att vederbörande fakulteter fingo utse vardera en sakkunnig avvisades. Vid del första alternativet skulle det ibland bli svårt att fastställa vilka som voro ämnesrepresentanter, och vidare skulle de sakkunniga ibland bli för få, ibland alldeles för många; vid det senare alternativet skulle antalet sakkunniga fixeras på ett olyckligt sätt, och vare sig de olika myndighetern a s val skedde samtidigt eller successivt skulle tekniska svårigheter uppstå. Likaså avvisades möjligheten, att samtliga ifrågavarande fakulteter upprättade förslag, varefter de sakkunniga på grundval av förslagen utsagos av större konsistoriet eller lärarrådet, universitetskanslern, Kungl. Maj :t eller en interakademisk nämnd. Konsistoriet var olämpligt av den anledningen, att, vare sig den egna fakultetens eller övriga förslag följdes, friktion skulle kunna uppstå mellan lärosätena och ytterligare anledning skapas till klagomål från de sökande; vidare saknades en motsvarighet till konsistorierna vid Karolinska institutet och Göteborgs högskola; vid dessa läroanstalter skulle lärarkollegiet respektive lärarrådet få träffa det slutliga avgörandet mellan sitt eget och övriga motsvarande myndigheters förslag, d. v. s. döma i egen sak. Kanslern saknade de speciella vetenskapliga förutsättningarna för att k u n n a bedöma vilka sakkunniga, som vore de lämpligaste, och vidare var det betydelsefullt, att kanslerns auktoritet icke rubbades genom att han på ett så tidigt stadium tvingades ta ställning till befordringsärendet. Samma svårigheter uppstodo, om Kungl. Maj :t skulle utse sakkunniga; därtill kom faran för politisering av befordringsväsendet. Mot en interakademisk nämnd kunde bl. a. invändas, att den skulle åsamka statsverket betydande utgifter i form av rese- och traktamentsersättningar och att genom nämnden ej skulle skapas garantier för ett objektivt förfarande vid utseende av sakkunniga. Kommittén kom fram till att följande anordning erbjöd den bästa lösningen. Hemmafakulteten (sektionen; motsvarande organ vid de enskilda högskolorna) skulle bestämma antalet sakkunniga — tre eller fyra — och underrätta övriga fakulteter (motsvarande) om antalet samt om de sökande till professuren. Samtliga fakulteter (motsvarande) skulle därefter uppgöra förslag, som insändes till hemmafakulteten, där fakulteternas röster sammanräknades; var fakultet hade en röst. De, som erhållit de flesta rösterna, voro utsedda. Vid lika röstetal hade hemmafakulteten utslagsröst. Om antalet sakkunniga nedgick under tre, skulle hemmafakulteten ensam bestämma kompletteringen; övriga föreslagna skulle i främsta rummet ifrågakomma.

264 Professor C. G. Bergman reserverade sig mot kommitténs förslag. Han ansåg, att det var nödvändigt, att befordringsväsendet frigjordes från inflytande av lokal- och personintressen genom att det överflyttades till ett interakademiskt plan utan varje hänsyn till det lokala lärosätets självbestämmande. Han föreslog, att en valnämnd skulle utse sakkunniga i de fall, där mera än en sakkunnig var att utse utöver dem, om vilka samtliga förslagsställande myndigheter voro ense. Valnämnden skulle bestå av ett ombud för varje förslagsställande myndighet; för teologiska befordringsärenden därjämte prokanslern för det universitet, dit befattningen hörde. Vid lika röstetal hade ordföranden, som var ombudet för den fakultet, dit befattningen hörde, utslagsröst. Även professor Brusewitz reserverade sig och föreslog, att konsistoriet skulle ha utslagsröst vid lika röstetal samt förrätta kompletteringsval. Av remissinstanserna avstyrkte både Uppsala- och Lundakonsistoriet kommitténs förslag. Uppsalakonsistoriet fann, att kommitténs förslag skulle innebära tillämpningen av en alltför mekanisk princip. Genom den föreslagna anordningen skulle risk uppstå för att de sakkunniga icke skulle innefatta en sådan allsidig representation av olika forskningsområden inom ämnet, vilken var en av de främsta förutsättningarna för att sakkunniginstitutionen skulle kunna fylla sin uppgift. Konsistoriet hade övervägt olika, från fakulteterna och sektionerna framställda förslag till interakademisk samverkan men fann dem alla behäftade med olägenheter. (Ett av förslagen var att det för varje professur skulle finnas en fast fackmannanämnd, bestående av landets samtliga representanter för ifrågavarande och ev. närgränsande ämnen, vilken skulle utse sakkunniga.) Emellertid hade frågan om interakademisk samverkan en sådan betydelse, att en lösning borde eftersträvas. Minsta olägenheterna syntes uppkomma, om hemmakonsistoriet utsåge sakkunniga, sedan systerfakulteterna avgett förslag. Samma synpunkter och förslag framfördes av Lundakonsistoriet, som dessutom föreslog, att de sakkunnigas antal skulle vara 3—5 och att det definitiva antalet skulle avgöras av konsistoriet vid personvalet. Lundakonsistoriet framhöll, att det interakademiska samarbetet företrädesvis syntes kunna bli av psykologisk betydelse. Karolinska institutets lärarkollegium föreslog likaledes, att systerfakulteterna endast skulle avge förslag, och på samma linje gingo Göteborgs högskolas lärarråd och styrelse. Stockholms högskolas styrelse tillstyrkte emellertid kommitténs förslag. I huvudsak gingo fakulteternas yttranden på samma linje som konsistoriernas. Från vissa fakulteter samt från enskilda ledamöter i fakulteter och högskolestyrelser framkommo emellertid avvikande förslag. Bland sålunda framkomna förslag kunna nämnas tillstyrkande av de av kommittén föreslagna anordningen (enligt vissa alternativ med mindre ändringar),

265 förslag att Kungl. Maj :t skulle utse de sakkunniga, att det rådande systemet skulle bibehållas, att fakulteten skulle adjungera utomstående fackmän, att de svenska professorerna i ifrågavarande ämne automatiskt skulte inträda som sakkunniga efter tjänsteålder, varvid den sist utnämnde först inträdde (vid behov av flera sakkunniga skulle professorerna i Köpenhamn, Oslo och Helsingfors inträda; blev detta ej heller tillräckligt skulle val förrättas enligt av kanslern utfärdade direktiv) och att en särskild interakademisk befordringsnämnd skulle utse sekkunniga. Kanslern framhöll i sitt remissyttrande, att enligt hans uppfattning de gällande bestämmelserna rörande befordringsväsendet i stort sett fört till synnerligen goda resultat. Att meningarna vid olika tillfällen gått mycket isär kunde ej åberopas som ett bevis i motsatt riktning. Det existerade intet mätt, varmed en sakkunnig kunde exakt mäta storleken av den vetenskapliga skickligheten, och det var därför en ganska naturlig sak, att de sakkunniga vid åtskilliga tillfällen kommo till olika resultat beträffande de sökandes inbördes placering; detta behövde således icke bero på att vissa sakkunniga voro partiska eller gjort sig skyldiga till misstag och missuppfattningar. Beträffande befordringsärendenas behandling hos de akedemiska myndigheterna måste man utgå från att det låg fakultet och konsistorium om hjärtat att söka åt universitetet som lärare förvärva den av de sökande, som var den största vetenskapliga kapaciteten och den mest framstående lärarpersonligheten. Vidare uttalade kanslern, att det låg i sakens natur, att konsistoriet som universitetets högsta administrativa organ, tillika bärare av den akademiska självstyrelsen, icke kunde avkopplas från att på ett avgörande sätt taga befattning med befordringsärendena. I fråga om utseende av sakkunniga uttalade kanslern, att han hyste vissa tvivelsmål rörande nyttan av den ifrågasatta interakademiska samverkan, vilken stundom skulle kunna giva anledning till rubbning av det goda förhållandet mellan lärosätena. Han ville dock ej motsätta sig, att försök gjordes alt organisera en sådan samverkan. Kanslern anslöt sig till de synpunkter, som framförts av konsistorierna i Uppsala och Lund, avstyrkte således befordringskommitténs förslag och föreslog, att konsistoriet skulle utse tre eller fyra sakkunniga, sedan berörda fakulteter vid de olika lärosätena var för sig upprättat förslag. — Befordringskommittén hade ej ifrågasatt något uttryckligt stadgande beträffande tillkallandet av specialsakkunniga. Kanslern ansåg emellertid, att dessa förhållanden borde regleras; det borde ligga i kanslerns hand att medge tillkallande av specialsakkunniga; de borde efter hemmafakultetens hörande utses av konsistoriet. I de författningsändringar, varom Kungl. Maj :t utfärdade kungörelse den 31 maj 1934, följdes kanslerns förslag. Samverkan skulle emellertid blott omfatta de båda universiteten och Karolinska institutet. Rektor vid hemmauniversitetet skulle lämna rektor vid övriga ifrågakommande läro-

266 anstalter uppgift om sökande. Systerfakulteten (lärarkollegiet) skulle därefter avge förslag till tre eller fyra sakkunniga. Därefter skulle hemmafakulteten med hänsynstagande till dessa förslag uppgöra förslag till sakkunniga. Detta skulle inges till större konsistoriet, som skulle utse sakkunniga. Vid kompletteringsval skulle ingen intcrakademisk samverkan äga rum. Vid Karolinska institutet skulle lärarkollegiet fullgöra både fakultets och konsistoriums funktion. I fråga om specialsakkunniga infördes stadgande i överensstämmelse med kanslerns förslag. Frågan om

jäv.

Några särskilda bestämmelser angående jäv i akademiska befordringsärenden finnas icke. Befordringskommittén diskuterade frågan om sådana bestämmelser men kom till resultatet, att de voro onödiga. Att till sakkunniga icke utsagos personer, som voro jäviga på grund av släktskap, och att även jävsanledningen »synnerlig nytta eller skada» beaktades var självklart. Vetenskaplig polemik kunde i regel ej betraktas som jävsorsak. Dock kunde vetenskapsidkare, som befunnit sig i skarp och långvarig vetenskaplig fejd med någon av de sökande, understundom vara olämpliga som sakkunniga. På denna punkt förekommo reservationer dels av docent Thermaenius, som föreslog, att det i författningstexten skulle intas, att opartiska sakkunniga skola utses, dels av professor Bergman, som föreslog, att i författningstexten skulle stadgas, att till sakkunnig ej »bör — — — utses den, som till sökande eller till kallelse föreslagen står i sådant förhållande, att hans tillförlitlighet kan anses förringad». Vissa av remissinstanserna stödde docent Thermaenius' reservation, men kanslern avstyrkte bestämt detta förslag. Enligt hans uppfattning låg det i sakens natur, att konsistoriet vid utseendet av sakkunniga beaktade förhanden varon av sådana omständigheter, som enligt 13 kapitlet rättegångsbalken utgjorde domarejäv. Skulle någon tvekan anses råda på denna punkt hade kanslern inte något emot utfärdandet av uttrycklig bestämmelse i ämnet. Samråd mellan

sakkunniga.

Befordringskommittén framhöll, att bestämmelsen, att sakkunniga skola »var för sig till dekanus insända skriftligt utlåtande», icke innebar förbud mot samråd. Fördelar skulle ofta kunna vinnas genom samråd, varvid på missförstånd beroende divergenser kunde undanröjas och värdefull information i specialfrågor äga rum. Å andra sidan vore även nackdelar förknippade med samråd; en sakkunnig skulle kunna beskyllas för osjälvständighet och påverkan av annan sakkunnig, samråd kunde leda till divisionsan-

267 svar, och obligatoriskt samråd skulle öka statens kostnader för det akadem i s k a befordringsväsendet. Kommittén kom till resultatet, att samråd vark e n borde bli obligatoriskt eller förbjudas. Av remissinstanserna förordade Lunds docentförening, att samråd uttryckligen skulle förbjudas. Å andra sidan gåvo två fakultetsmedlemmar i särskilda yttranden uttryck åt en annan uppfattning. Professor Friedrichscu i Uppsala föreslog, att samråd skulle bli obligatoriskt och gemensamt yttrande skulle vara tillåtet. Professor Herlitz i Stockholm ansåg, att fråg a n om samråd förtjänade att närmare övervägas, eftersom samråd ej sällan kunde leda till sakligt bättre och mer klargörande resultat. I högre grad än de lokala akademiska myndigheterna ställde sig kanslern positiv till tanken på samråd. Om samrådet inskränktes till att de sakkunniga under en ingående överläggning kollationerade sina resultat utan att söka ena sig om ett gemensamt yttrande, syntes faran för olägenheter vara jämförelsevis obetydlig. Däremot skulle sakligt betydande resultat kunna uppnås. Samråd borde således äga rum i samband med lärarproven, vilka enligt kanslerns mening borde bli obligatoriska. Enligt de statutändringar, som vidtogos den 31 maj 1934, blev lärarprov ej obligatoriskt; sökande hade rätt att avlägga lärarprov och var skyldig att göra det, om fakulteten (motsvarande) fann det önskvärt. Det fastställdes emellertid, att de sakkunniga skulle var för sig avgiva skriftligt utlåtande »efter samråd inbördes, där hinder för sådant samråd ej möter». Rätt för sökande att ingiva erinringar vid sakkunnigutlåtande. Under 1920-talet diskuterades vid skilda tillfällen frågan om införande av rätt för sökande att inkomma med erinringar över de sakkunnigas utlåtande. Befordringskommittén framhöll, att det under senare år vid sidan av statuterna utvecklats en praxis att inkomma med erinringar. Meningarna voro mycket delade, huruvida fakultet eller konsistorium skulle ta hänsyn till dylika erinringar. Vissa ledamöter gjorde det, medan andra förklarade, att de aldrig tänkte ta notis om dylika skrifter. Eftersom det var omöjligt att genom lagstiftningsåtgärder bryta praxis att inge erinringar, ansåg kommittén, att denna praxis borde legaliseras, så att de olika instanserna vid ärendets fortsatta behandling blevo skyldiga att ta hänsyn till sakliga erinringar från de sökande och beaktandet av dessa icke längre blev beroende av godtycke. En legalisering skulle bl. a. kunna minska strävan att väcka sensation. Erinringsrätten borde inskränkas till att gälla befordringsärenden med ansökningsförfarande. Sökande skulle ha rätt att inom 20 dagar efter det fakulteten tillkännagivit sakkunnigutlåtandenas innehåll inkomma med kortfattade erinringar vid utlåtandena i vad rörde den sökande. Det borde inte utfärdas någon föreskrift, att utlåtandena automatiskt skulle tillställas de sökande eller att erinringarna officiellt skulle

bringas till de sakkunnigas kännedom. Fakulteten skulle kunna besluta hänvändelse till sakkunniga med anledning av gjorda erinringar. Remissinstanserna visade en viss tveksamhet i fråga om kommitténs förslag, men flertalet av de lokala myndigheterna tillstyrkte förslaget, i en del fall med vissa ändringar. Kanslern avstyrkte emellertid mycket bestämt förslaget, vars förverkligande enligt hans uppfattning skulle innebära mycket stora faror och kunna leda till att hela befordringssystemet i dess nuvarande form blev ohållbart. En legalisering skulle säkert leda till, att varje sökande, som ej enhälligt satts i första rummet och som ej var uppenbart underlägsen övriga sökande, ansåg sig skyldig inkomma med erinringar; i annat fall riskerade han att det gjordes gällande, att han själv godkänt den oförmånligare placeringen. Skarpa angrepp mot de sakkunniga skulle bli följden, en sakkunnig skulle bli tvingad i polemik med dem han var satt att bedöma, sakkunniginstitutionens auktoritet skulle försvagas, och det skulle bli svårt att till sakkunniga få andra än dem, som voro skyldiga mottaga sådant uppdrag. Kanslern uttalade vidare, att fakultets- och konsistorieledamöterna ej ägde befogenhet att vid sina vota åberopa erinringsskrifter. Kommitténs förslag föranledde inga åtgärder. Befordringsprocedurens påskyndande. 1899 års universitetskommitté ansåg, att den tid, som åtgick för att besätta en ledig professorsbefattning, var oskäligt lång. För att åstadkomma en förkortning föreslog kommittén, att ansöknings- och specimenstiden skulle fixeras till en respektive tre månader, och vidare föreslogos vissa åtgärder för att möjliggöra en förkortning av den tid, som sakkunniggranskningen krävde. Vid 1908 års statutrevision tillerkändes sakkunnig ersättning för tjänstgöringspengar, som han avstått på grund av ledighet under högst två månader för uppdragets fullgörande. Det visade sig emellertid, att tiden för sakkunniggranskningen icke minskades. 1914 års universitetskommitté föreslog, att rätten till ersättning för mistade tjänstgöringspengar skulle göras beroende av att sakkunnigutlåtandet inkom inom viss tid. Genom statutändring 1916 förverkligades detta förslag, men resultatet blev icke en ökad hastighet i sakkunnigarbetet. 1918 års akademiska befordringssakkunniga tillkallades enbart för att uppgöra förslag för åstadkommandet av skyndsammare tillsättande av akademiska lärarbefattningar. De sakkunniga framhöllo, att tillsättningsproceduren i genomsnitt krävde nära två år; ungefär halva tiden åtgick för sakkunniggranskningen. Avsevärda olägenheter voro förknippade med denna långsamhet (se befordringskommitténs betänkande s. 92). Det föreslogs, att de sakkunniga skulle vara skyldiga att inkomma med sina utlåtanden inom en tid av fem månader, att specimenshandlingar ovillkorligen skulle lämnas i ett visst antal

269 exemplar, att de sakkunniga skulle ha arvode, att specimenstiden skulle avskaffas, att s. k. förtidsprocedur skulle tillämpas i de fall, där befattning blev ledig på grund av innehavarens inträde i pensionsåldern, att ett s. k. xenmansförslag» skulle förekomma i de fall, där visserligen kallelse icke k u n d e komma till användning men likväl en sökandes överlägsenhet över medsökandena vore otvivelaktig, att fakultet och konsistorium skulle ersättas av en befordringsnämnd. Enmansförslaget och befordringsnämnden avstyrktes av de akademiska remissinstanserna. Det föreslogs av dessa, att en specimenstid om 90 dagar skulle finnas i de fall, där oväntad ledighet uppstått. Förslaget om ersättning åt sakkunniga vann i det närmaste allmän anslutning. Statutändringar genomfördes emellertid först 1927, sedan professor T. Engströmer som särskild sakkunnig utarbetat förslag. Enligt dessa infördes förtidsprocedur genom ledigförklarande ett år innan befattningshavaren uppnådde pensionsåldern, en specimenstid av 90 dagar vid oväntad ledighet, bestämmelse att specimina om möjligt skulle lämnas i fyra exemplar, att de sakkunniga skulle erhålla en tid av sex månader för uppdragets fullgörande och att ersättning för mistade tjänstgöringspengar skulle utgå under en tid av högst tre månader. Befordringskommittén framhöll, att verkningarna av förtidsproceduren, som omfattat 70 % av statslärosätenas samtliga befordringsärenden, varit goda. Emellertid hade, bortsett från några fall med kallelseförfarande, professurerna icke hunnit besättas under det år, som förflöt från ledigförklarandet till innehavarens avgång i och med uppnåendet av pensionsåldern. Orsaken härtill var att den tid av högst sex månader, som anslagits för sakkunniggranskningen, överskridits. För tillsättningen genom ansökningsförfarande av statliga professurer efter den 1 januari 1928 hade i medeltal åtgått l3/4 år, av vilken tid 1 år föll på sakkunniggranskningen. Kommittén föreslog, att det skulle införas en kategorisk föreskrift, att fyra exemplar av ansökningshandlingarna skulle inlämnas och att dispens från denna bestämmelse endast skulle meddelas av Kungl. Maj :t. Vidare föreslogs för åstadkommande av en strängare och enhetligare praxis, att uppskov med inlämnande av sakkunnigutlåtande endast skulle kunna beviljas av kanslern. I frågan om ersättning åt sakkunniga föreslog kommittén, att ett belopp motsvarande tre månaders tjänstgöringspengar (ca 1 000 kronor) skulle ställas till den sakkunniges förfogande och att det skulle överlåtas åt honom själv att avgöra, huruvida han ville helt eller delvis utnyttja det för att bereda sig tjänstledighet. De akademiska remissinstanserna accepterade i stor utsträckning de här återgivna förslagen. Dock framkommo ändringsförslag på en del punkter från olika håll. Sålunda föreslogs bl. a., att dekanus, fakultet eller kansler skulle få dispensera från föreskriften att fyra exemplar av ansökningshandlingarna skulle inlämnas och att arvodet till sakkunnig skulle vara högst

270 1 000 kronor; lägre arvode skulle bestämmas av kanslern eller Kungl. Maj :t. Kanslern föreslog, att rektor skulle få dispensera från föreskriften om fyra exemplar av ansökningshandlingarna. I fråga om arvodet föreslog kansler, att befattningshavare i statens tjänst eller professor vid de enskilda högskolorna skulle antingen få ersättning för mistade avlöningsförmåner under högst tre månader eller ett arvode å högst 1 000 kronor, vilket arvode lill beloppet skulle bestämmas av kanslern efter förslag av konsistoriet. Annan sakkunnig skulle kunna erhålla arvode om högst 1 000 kronor. Vid yttrande över kallelseförslag och för specialsakkunnig skulle maximigränsen vara en månad respektive 350 kronor. Kanslern uttalade vidare, att en orsak till att sakkunniggranskningen krävde så lång tid var att många sakkunniga ansågo sig skyldiga att lämna detaljerade referat över de sökandes, viktigare arbeten och att genom utförliga vetenskapliga bevisföringar verifiera sina omdömen om dessa arbeten. Ett sådant betraktelsesätt var oriktigt. Utlåtandena borde begränsas så, att de innehöllo den sakkunniges personliga uppfattning om de sökandes produktion och forskarpersonlighet och om den ordning, i vilken de sökande borde ifrågakomma. De skäl, på vilka utlåtandet var grundat, skulle kortfattat anges. Befordringskommitténs förslag i denna del föranledde inga väsentliga förändringar vid de statutändringar, som ägde rum 1934. Befordringsprocedurens förenkling. För behandling av ett befordringsärende finnas i allmänhet fem instanser (vid Karolinska institutet fyra, vid Stockholms högskola sex); sakkunniga, sektion eller fakultet, konsistorium, kansler, Kungl. Maj :t. Frågan om en förenkling och förkortning av befordringsproceduren genom en minskning av antalet instanser har länge diskuterats. 1S99 års universitetskominitté föreslog, att fakultetens och konsistoriets uppgifter skulle övertagas av en befordringsnämnd, dock ej i fall med kallelseförfarande, varvid fakulteten skulle fungera. Nämnden skulle utses för varje särskilt fall och vara interakademisk på så sätt, att val till denna förrättades av universitetens vederbörande fakulteter och sektioner samt i fråga om medicinsk professur även av Karolinska institutets lärarkollegium. Kanslern tillstyrkte förslaget, men det rönte motstånd hos de lokala akademiska myndigheterna och förverkligades icke. Som ett alternativ föreslogo 1918 års befordringssakknnniga, att fakultet och konsistorium skulle ersättas av en lokal befordringsnämnd, vars kärna skulle utgöras av vederbörande högre fakultet eller ämnesgrupp från filosofisk fakultet; dessutom skulle nämnden bestå av rektor, prorektor och delegerade från övriga fakulteter och ämnesgrupper. Förslaget avvisades av alla universitetsmyndigheterna men tillstyrktes av docentföreningen i Uppsala. Det ledde ej till några åtgärder. I en motion till 1930 års riksdag aktualiserades tanken på en interakade-

27T mi sk befordringsnämnd, som bl. a. skulle upprätta förslag till akademiska lärarbefattningar. Befordringskommittén framhöll, att varken sakkunniginstitutionen eller kansler kunde uteslutas från tillsättningsärenden. Det återstod blott två alternativ att åstadkomma en förenkling. Det ena var att en interakademisk n ä m n d fullgjorde fakultetens och konsistoriets funktioner, det andra att befordringsärendenas handläggning koncentrerades till en lokal akademisk myndighet, antingen på så sätt att en av de båda instanserna bortfölle eller så att båda ersattes med en lokal befordringsnämnd. Kommittén avvisade tanken på en interakademisk nämnd av de skäl, som anförts beträffande utseende av sakkunniga genom en sådan nämnd (se ovan s. 263). Kommittén föreslog, att fakulteten, såsom mest kompetent ur facksynpunkt och i verkligheten ansvarig för tjänsteförslaget, också formellt borde anförtros upprättandet av tjänsteförslag. Det kunde ifrågasättas, om konsistoriets befattning med tillsättningsärendena icke borde avskaffas. Emellertid hade universiteten gjort den erfarenheten, att konsistoriet utövat en för inånga befordringsärenden nyttig kontroll. Konsistoriet borde därför fortfarande avge yttranden i tillsättningsärenden, men som en ren kontrollinstans. Reservationer förekommo från professor Bergman, som föreslog, att konsistoriet skulle avkopplas, men att kansler skulle erhålla rätt att remittera tjänsteförslaget till systerfakulteterna, och från professor Brusewitz, som föreslog, att konsistoriet fortfarande skulle uppgöra tjänsteförslag. Av remissinstanserna föreslogo samtliga de akademiska myndigheterna i Uppsala, att konsistoriet fortfarande skulle uppgöra tjänstcförslag. Samma mening hade konsistoriet och matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Lund. Teologiska och juridiska fakulteterna samt — med tvekan — humanistiska sektionen tillstyrkte emellertid kommitténs förslag att fakultet skulle uppgöra tjänsteförslag; teologiska fakulteten föreslog, att konsistoriet endast skulle yttra sig vid besvär, och juridiska fakulteten, att konsistoriet helt skulle avkopplas. Medicinska fakulteten i Lund intog en tveksam hållning. Kanslern förordade, att konsistoriet fortfarande skulle uppgöra tjänsteförslag. Detta blev också Kungl. Maj :ts beslut i och med att ingen statutändring gjordes på denna punkt. Professors namn och ämnesomfång. Befordringskommittén framhöll, att olägenheter uppstått i många befordringsärenden på grund av skiljaktiga uppfattningar om innebörden av professurs benämning och om dess ämnesomfång. Kommittén framhöll, att det mestadels var svårt eller omöjligt att efter vikt och värde gradera de olika i ett universitetsämne ingående ämnesgrenarna. Det vore mindre lyckligt, om något eller några delar av ett ämne betraktades som

272 mera betydelsefulla än andra. Gränserna för en vetenskap borde ej dragas så snävt, att bearbetandet av nya områden hämmades eller hindrades. Å •andra sidan var det icke alltid möjligt att bedöma de sökandes meritering utan hänsyn till karaktären av deras vetenskapliga specialområden. En framstående vetenskaplig produktion inom enbart rumänska eller portugisiska kunde sålunda knappast meritera till en professur i romanska språk. Det var omöjligt att uppställa generella regler härvidlag. Detta borde emellertid kunna ske dels när det gällde dubbelprofessurer i samma ämne men med olika undervisningsskyldighet, dels när det gällde professurer, i vilka två eller flera ämnen ingingo. I dessa fall rådde ofta oklarhet. Spörsmålet borde utredas samtidigt för alla fakulteter genom kanslerns försorg. I sitt remissyttrande uttalade kanslern, att frågan kunde väntas bli behandlad av den år 1933 tillsatta universitetsberedningen. Lärarprov. I sitt remissyttrande över befordringskommitténs betänkande framhöll kanslern, att det på ett par ställen i de akademiska myndigheternas yttranden uttalades, att det vore önskvärt, att lärarproven gjordes obligatoriska och att den betydelsefulla frågan om lärarpersonligheten alltför litet beaktades. Kanslern anslöt sig till den uppfattningen. Många professorer gjorde sin kanske viktigaste insats genom att fostra den nya forskargenerationen, och därvid spelade förmågan som lärare en betydande roll. Lärarproven borde vara obligatoriska, men konsistoriet skulle ha rätt att då alldeles särskilda skäl förelågo på därom gjord ansökan lämna befrielse från sådant prov. Lärarproven borde om möjligt övervaras av de sakkunniga. Som ovan nämnts gjordes emellertid lärarproven ej obligatoriska vid statutändringen 1934. Specialproblem rörande de enskilda högskolornas befordringsväsende. Den befordringsprocedur vid de enskilda högskolorna, som de befordringssakkunniga hade att ta ställning till, avvek i vissa avseenden från den, som tillämpades vid statsuniversiteten. Sålunda upptogos vetenskaplig förmåga och lärarduglighet som sidoordnade synpunkter; beträffande Stockholms högskola stadgades, att avseende i första rummet skulle fästas vid den vetenskapliga skickligheten. Tjänsteåldern nämndes ej. Förtidsprocedur förekom ej, och specimenstid utsattes alltid. De sakkunniga utsagos vid Göteborgs högskola av styrelsen. Frågan om kallelse avgjordes före tjänstens ledigförklarande. Föreläsningsprov voro obligatoriska, när <j styrelsen frikallade viss sökande därifrån. Styrelsen utnämnde professor och underställde beslutet Kungl. Maj :ts prövning och stadfästelse. Befordringskommittén menade, att den föreslagna interakademiska sam-

273 verkan vid sakkunnigtillsättning hade som en förutsättning, att de enskilda högskolornas befordringsväsende i allt väsentligt följde samma norm e r som statsuniversitetens. Den föreslog bl. a., att stadgandena om befordringsgrunderna skulle formuleras på exakt samma sätt som vid statsuniversiteten, att högskoleprofessor skulle utnämnas med fullmakt av Kungl. Maj:t, varefter högskolans styrelse skulle tillförsäkra honom vederbörliga löne- och pensionsförmåner, och att vid högskolorna skulle införas ett besvärsinstitut av samma innebörd som vid statsuniversiteten. Vidare skulle de reformer, som kommittén föreslagit för statsuniversitetens befordringsväsende, gälla även högskolorna. Vid remissbehandlingen framhölls från högskolehåll, att högskolornas befordringsordning borde få vara i huvudsak orubbad. Högskoleprofessoi e r n a borde icke utnämnas av Kungl. Maj :t. Däremot borde besvär över tjänsteförslag kunna få anföras hos styrelsen och erinringar i underställningsärende kunna ingivas till Kungl. Maj:t. Kansler förordade, att blott de förändringarna skulle vidtagas, att befordringsgrunderna fastställdes bli desamma vid de enskilda högskolorna som vid statsuniversiteten och att erinringar över styrelsens utnämningsbeslut, över vilka erinringar kanslern skulle yttra sig, skulle få ingivas till Kungl. Maj:t; om Kungl. Maj :t ej fastställde utnämningen, skulle ärendet återförvisas till styrelsen. Som tidigare nämnts kom en interakademisk samverkan vid sakkunnigtillsättning ej till stånd beträffande Stockholms och Göteborgs högskolor. Ej heller vidtogos några andra förändringar beträffande deras befordringsväsende. 2. Utvecklingen efter 1934. De nuvarande bestämmelserna angående tillsättning av ordinarie lärarbefattningar vid universiteten återfinnas i universitetsstatuterna §§ 52—71. För Karolinska institutet finnas motsvarande bestämmelser i stadgarna för institutet. För Stockholms och Göteborgs högskolor finnas bestämmelserna angående tillsättning av ordinarie lärarbefattningar i högskolornas grundstadgar. De bestämmelser angående befordringsproceduren vid de båda enskilda högskolorna, för vilka ovan kortfattat redogjorts (s. 272), ha icke genomgått några väsentliga förändringar förrän år 1950 (se s. 278). Stockholms högskolas styrelse fattade visserligen i början av 1940-talet ett beslut att, såvitt grundstadgarna medgåvo detta, i möjligaste mån samma principer och procedur skulle tillämpas som vid statsuniversiteten. Detta beslut innebar emellertid knappast några väsentliga förändringar av befordringsproceduren vid högskolan. Efter de 1934 vidtagna statutändringar, för vilka ovan redogjorts, ha 18 -

Universitet

VI

274 bestämmelserna angående befordringsproceduren vid statsuniversiteten och Karolinska institutet ändrats 1937, 1941, 1945 och 1947. Genom ändringen 1931 ersattes det dåvarande stadgandet, att ersättning för sakkunniguppdrag för statstjänstemän och professorer vid de enskilda högskolorna utgick i form av tjänstgöringspengar eller ersättning för löneavdrag (vid kallelse för högst 40 dagar, för specialsakkunnig högst 1 månad, i andra fall högst 3 månader) och att frågan om ersättning åt andra sakkunniga än statstjänstemän prövades av Kungl. Maj :t, med en hänvisning till särskilda bestämmelser i denna fråga. Sedan 1937 h a sålunda bestämmelserna om ersättning meddelats i ett särskilt Kungl. brev. Den år 1933 tillsatta universitetsberedningen hade i särskilt yttrande föreslagit, att bestämmelserna angående rese- och traktamentsersättning åt sakkunniga borde utformas så, att det blev möjligt för de sakkunniga att hålla muntligt samråd även när detta icke kunde ske i samband med bevistande av lärarprov. Vidare hade universitetsberedningen föreslagit, att universitetskanslerns i remissyttrandet över befordringskommitténs betänkande framställda förslag i fråga om ersättning för sakkunniguppdrag skulle förverkligas, d. v. s. att sakkunnig skulle få välja mellan ersättning för mistade avlöningsförmåner och ett särskilt arvode av motsvarande storlek (högst 1 000 kronor skulle motsvara högst tre månaders tjänstledigh e t ) . Departementschefen följde i proposition till 1937 års riksdag u n h e r sitetsberedningens förslag och anförde bl. a., att det på grund av de gällande bestämmelserna om ersättning ofta visat sig svårt att erhålla lämpliga sakkunniga. Anslaget för ersättning åt sakkunniga borde höjas från 9 000 till 12 000 kronor. I Kungl. brev av den 4 juni 1937 fastställdes samma maximitider, för vilka ersättning för mistade avlöningsförmåner utgick, som tidigare varit fastställda i universitetsstatuterna; maximiarvode fastställdes till 300 kronor vid kallelseförslag, 400 kronor för specialsakkunnig och 1 000 kronor i övriga fall. Under de närmaste åren visade det sig, att förslagsanslaget för ersättningar åt sakkunniga, som höjts först från 9 000 till 12 000 kronor och sedan till 15 000 kronor, överskreds i betydligt högre grad än de föregående åren, under vilka emellertid även anslaget överskridits. Universitetskanslern fick 1939 i uppdrag att utreda möjligheten att nedbringa belastningen å anslaget. Utredningen resulterade dels i viss ändringar i universitetsstatutena, vilka skola beröras nedan (s. 277 f.), dels i vissa ändringar av de i det kungliga brevet fastställda grunderna för ersättning åt sakkunniga; här följdes statskontorets mening, enligt vilken maximiarvodet borde begränsas till 750 kronor och den tid, för vilken ersättning för mistade avlöningsförmåner kunde utgå, till 65 dagar; även i fråga om specialsakkunniga och sakkunniga vid kallelseförfarande skedde en nedpressning. För-

275 slagsanslaget, som budgetåret 1940/41 var uppfört med 25 000 kronor, minskades följande budgetår till 17 000 kronor. 1946 återinfördes de är 1937 utfärdade bestämmelserna angående grunderna för ersättning, och förslagsanslaget höjdes till 28 000 kronor. För budgetåret 1950/51 är förslagsanslaget uppfört med samma belopp. År ldkl uteslöts den dåvarande bestämmelsen i universitetsstatuternas § 53, enligt vilken tjänsteåldern var subsidiär befordringsgrund. Den strukna bestämmelsen hade följande lydelse: »Prövas den vetenskapliga skickligheten hos två eller flera sökande vara lika, då må ock tjänsteålder åberopas såsom befordringsgrund.» Förslag om ändring på denna punkt hade framlagts i universitetsberedningens år 1937 avgivna betänkande (SOU 1937:36). Universitetsberedningen framhöll, att i praxis olika tolkningar gjort sig gällande angående vad som skulle räknas som tjänsteålder. Den framhöll vidare, att det torde ha varit mycket sällsynt, att tjänsteåldern spelat någon avgörande roll vid de sökandes inbördes placering. Därefter anfördes: Enligt beredningens mening måste medgivandet alt i ett akademiskt befordringsärende taga hänsyn till tjänståldern anses stå i en viss strid med själva huvudprincipen för det akademiska befordringsväsendet: att söka utvälja den av kandidaterna, som bäst kan föra vetenskapen på området ifråga framåt. Snarare skulle man då kunna ifrågasätta att, när den vetenskapliga skickligheten prövas vara lika, giva företräde åt den till levnadsåren yngre sökanden. Härtill kommer, att man knappast kan tänka sig fall, då det icke skulle vara möjligt att med hänsyn till den vetenskapliga skickligheten, däri inbegripet undervisningsskickligheten, giva den ene sökanden företräde framför den andre. Beredningen anser därför, att övervägande skäl tala för att bestämmelsen om rätt att under viss förutsättning åberopa tjänståldern som befordringsgrund bör utgå ur universitetsstatuterna. Innan en redogörelse lämnas för övriga år 1941 vidtagna statutändringar, vilka hade sin grund i den ovannämnda utredningen angående besparingar på anslaget för ersättning åt sakkunniga, böra de andra frågor rör rande befordringsväsendet, i vilka 1933 års universitetsberedning uttalade sig, något beröras. I fråga om omfattningen av professurernas ämnesområden anförde universitetsberedningen bl. a. följande: Att omfattningen av det till varje lärostol hörande ämnesområdet och, då professuren omfattar flera ämnen, dessas inbördes betydelse är någorlunda tydligt fastslagen, är på grund av utformningen av vårt svenska befordringssystem av mycket stor betydelse. I kanske flertalet av de fall, då särskilt starka meningsskiljaktigheter yppat sig under handläggningen av ett befordringsärende, kunna dess skiljaktigheter ytterst föras tillbaka på vederbörandes olika uppfattning rörande nyssnämnda spörsmål. Genom fastare regler för lärostolarnas benämning, i syfte att genom namnets formulering lämna upplysning i berörda hänseenden, kan man helt säkert i avsevärd utsträckning undanröja anledningarna till tvekan. I andra fall torde särskilda beslut av Kungl. Maj:t (enligt universitetsstatuterna § 101 mom. 1) vara av nöden. Genom ett dylikt klarläggande av professurernas omfattning underlättar man i hög grad av-

276 görandet av många befordringsärenden, vilka eljest skulle te sig ganska invecklade. Särskilt då utländska sakkunniga äro tillkallade, vilka helt naturligt sakna närmare kännedom om vårt befordringssystem, synes ett dylikt klarläggande vara önskvärt. I fråga om professurernas benämningar framhöll beredningen vissa principer, vilka borde tillämpas för att klarhet skulle vinnas om omfattningen och den erforderliga specimineringen (t. ex. beträffande innebörden och användningen av uttrycken »och», »med» och »särskilt»). Universitetsberedningen framhöll vidare, att det var önskvärt, att det utbildades fastare normer för bedömandet av den vetenskapliga skickligheten; den rådande situationen på detta område lämnade åtskilligt övrigt att önska, vilket onödigt försvårade och försenade många professorstillsättningar. Beredningen framhöll emellertid även, att det icke fanns något mått varmed en sakkunnig skulle kunna exakt mäta storleken av den vetenskapliga skickligheten. En var sakkunnigs personliga läggning och hans individuella uppfattning av de vetenskapliga problemen kommo alltid att spela in vid värdesättningen. Beredningen ifrågasatte, om icke Kungl. Maj :t borde utfärda vissa vägledande upplysningar rörande innebörden av bestämmelserna i universitetsstatuternas § 53. Härvid borde beaktas, att den vetenskapliga skickligheten skulle ha ådagalagts vid arbete inom det område, som professuren omfattade, eller å därmed nära sammanhängande områden. Man borde skilja mellan fordringarna för kompetensförklaring och grunderna för den inbördes placeringen av två eller flera kompetenta sökande. För kompetensförklaring borde fordras, att sökanden kunde meddela undervisning och förrätta examination inom professurens hela ämnesområde. Vidare skulle han ha presterat vetenskapligt arbete av hög kvalitet inom någon del av ämnesområdet eller, då professuren omfattade två eller flera i betydelse likställda ämnen, inom vart och ett-av dessa. I det sistnämnda fallet fick man dock ej uppställa alltför stora krav på kvantiteten av produktionen inom ämnen, som icke voro sökandens huvudfack. För placeringen i rangordning borde en sökande få tillgodoräkna sig arbeten, fallande inom professurens hela område och sådana närgränsande områden, där arbetsmetoderna och arbetsresultaten kunde väntas vara av betydelse för professurens ämnesområde. Som regel borde dock arbeten fallande inom professurens område tillmätas större betydelse än vetenskapligt likvärdiga arbeten, som föllo utanför detta. Om det i samband med en professurs inrättande föreskrivits eller eljest uppenbarligen framgått, att en viss del av professorns verksamhetsfält skulle anses som professurens huvudområde, måste detta beaktas, även om förhållandet inte framgick av professurens benämning. I andra fall borde arbeten, som enligt den vid tillsättningstillfället rådande allmänna uppfattningen betraktades såsom liggande närmare ämnesområdets »periferi», icke tillmätas mindre betydelse än sådana

277 arbeten, som ansågos vara för professuren mera »centrala» spörsmål. Uppfattningen av »periferi» och »centrum» skiftade från tid till tid, och det inträffade ofta, att undersökningar på gränsfälten voro av synnerlig vikt för framstegen inom hela ämnesområdet. Universitetsberedningen upptog befordringskommitténs förslag om att lärarproven borde bli obligatoriska. Av universitetsstatuternas ordalydelse framgick, att i den vetenskapliga skickligheten ingick även förmågan att meddela vetenskaplig undervisning. Erfarenheten hade visat, att de sakkunniga och fakultetens (sektionens) medlemmar ofta icke ägde möjlighet att göra en på enhetliga grunder vilande jämförelse mellan de sökandes undervisningsskicklighet. Av denna anledning borde lärarproven bli obligatoriska, men fakulteten (sektionen) skulle ha rätt att på därom gjord ansökan, då alldeles särskilda skäl voro för handen, lämna befrielse från dylika prov. Detta beredningens förslag förverkligades inte helt vid statutändringen 1941. Den tidigare bestämmelsen om att sökande kunde åläggas lärarprov, därest fakulteten så fann önskvärt, utbyttes emellertid mot den bestämmelsen, att sökande var skyldig avlägga lärarprov, därest fakulteten så beslutade eller någon av de sakkunniga fann lärarprov önskvärt. Beredningen framhävde vidare samrådets betydelse; det borde äga rum muntligen och sedan de sakkunniga tagit del av de sökandes produktion men innan de utformat sina utlåtanden. Beredningen hänvisade till sitt tidigare särskilda yttrande angående rese- och traktamentsersättning (s. 274). 1933 års universitetsberednings förslag föranledde — bortsett från det rörande tjänsteåldern och det rörande lärarprov — inga ändringar i universitetsstatuterna. Som resultat av universitetskanslerns besparingsutredning företogos emellertid 1941 vissa andra ändringar. Före 1941 stadgades i universitetsstatuterna, att lärarprov skulle äga rum i god tid före sakkunnigutlåtandenas avgivande. 1941 ändrades denna föreskrift så, att det endast fastställdes, att vid utsättande av tid för lärarprov skulle beaktas, att samrådet mellan de sakkunniga måtte kunna äga rum i samband med provets åhörande. Innan tiden bestämdes, borde de sakkunniga beredas tillfälle att framföra sina önskemål. Vidare infördes bestämmelser om att i vissa fall sakkunniga ej fingo eller nödvändigtvis behövde tillkallas. Då endast en sökande anmält sig eller ingen sökande anmält sig och endast ett kallelseförslag blivit väckt och då den sökande eller till kallelsen föreslagne redan innehade motsvarande lärarbefattning vid något av de fem ifrågakommande lärosätena eller under de närmaste tre åren före ansökningstidens utgång blivit uppförd å förslag till motsvarande befattning vid något av dessa lärosäten, fingo sakkunniga ej utses. Om i andra fall granskning genom sakkunniga av de sökande

278 ägt rum \ i d tidigare konkurrens om akademisk lärarbefattning och förnyad granskning befanns uppenbart onödig, kunde större konsistoriet på framställning av fakulteten besluta, att sakkunniga ej skulle utses. Enligt tidigare bestämmelser skulle tre eller fyra sakkunniga utses. 1941 infördes den bestämmelsen, att flera än tre sakkunniga icke fingo utses med mindre särskilda skäl förelågo och kanslern därtill lämnat tillstånd. Utöver dessa av besparingsskäl föranledda ändringar vidtogs 1941 ytterligare en ändring, vilken hade föranletts av ett av kanslern efter hemställan från Karolinska institutets lärarkollegium avgivet förslag. Tidigare hade stadgats, att specimenskrifter om möjligt skulle ingivas i fyra exemplar. Det hade visat sig, att icke sällan åtskilliga eller i något fall t. o. m. alla specimenskrifter inlämnats endast i ett exemplar. Detta fördröjde tillsättningsproceduren t eftersom den för sakkunniggranskningen fastställda maximitiden —- sex månader — började löpa först från den dag, då samtliga handlingar och skrifter blivit avsända till den sakkunnige. Den år 1941 vidtagna ändringen gick ut på, att ansökningshandlingarna skulle inlämnas i fyra exemplar; från denna bestämmelse kunde mindre konsistoriet ge dispens om sökande icke var i stånd att utan oskäliga kostnader anskaffa specimenskrift i fyra exemplar. De år 1945 och 1947 vidtagna ändringarna voro av rent formell natur. I avvaktan på en revision av grundstadgarna för Stockholms och Göteborgs högskolor har genom Kungl. brev den 16/6 1950 bestämts, att vid tillsättning av ordinarie lärarbefattningar vid dessa högskolor universitetsstatuternas §§ 53—69 i tillämpliga delar skola lända till efterrättelse, dock att styrelsen fortfarande skall utse befattningshavare.

Befordringskommittén verkställde en undersökning av tillsättningen av professurer vid Uppsala och Lunds universitet 1911—30. Speciell uppmärksamhet ägnades därvid åt besvärsfallen, särskilt de olika instansernas ståndpunkt i förhållande till varandra (se befordringskommitténs betänkande, s. 147—170). För att erhålla en uppfattning om utvecklingen efter befordringskommitténs undersökning har beredningen utfört en liknande undersökning av tillsättningen av ordinarie lärarbefattningar vid universiteten och Karolinska institutet åren 1931—48. Under denna tidsperiod tillsattes genom kallelseförfarande 34 och genom ansökningsförfarande 133 professurer. 20,4 % av professorstillsättningarna skedde således under denna period genom kallelseförfarande; motsvarande procentsiffra för perioden 1911—1930 var 27,4. Besvär anfördes i 1 av fallen med kallelseförfarande och i 32 av fallen med ansökningsförfarande. Procenttalet besvärsmål för perioden 1931—

270 48 blir således för fallen med kallelseförfarande 2 , 9 % , för fallen med Urtsökningsförfarande 24,1 % och för alla professorstillsättningar 19,8 %. Andelen besvärsmål har minskat jämfört med perioden 1911—30, då motsvarande siffror voro 8,8 %, 43,3 % och 33,9 %'. Ännu mera påfallande blir den minskning av besvärsmålen, som ägt rum, om man jämför perioden 1931—40 med perioden 1941—48. Under den förstnämnda perioden tillsattes 73 professurer genom ansökningsförfarande, och i 25 av dessa fall, d. v. s. 34,2 %, anfördes besvär. Under den sistnämnda perioden tillsattes 60 professurer genom ansökningsförfarande, och besvär anfördes endast i 7 fall, d. v. s. 11,7 % av professorstillsättningarna med ansökningsförfarande. I 6 av besvärsfallen (1932, 1934, 1936, 1937, 1942, 1945) utnämnde Kungl. Maj:t sökande, som anfört besvär. Detta motsvarar 18,8 % av besvärsfallen vid ansökningsförfarande. I fråga om de olika instansernas ståndpunkter i förhållande till varandra vid besvärsmål äro ett stort antal olika kombinationer tänkbara. Den e n a ytterligheten representeras av de fall, där sakkunnigmajoriteten följts av samtliga senare instanser, den andra av fall, där Kungl. Maj :t utnämnt i strid mot samtliga föregående instansers mening; något fall av den sistnämnda ytterligheten finns emellertid ej under perioden 1930—48. Följ a n d e 11 olika kombinationer i fråga om de olika instansernas ståndpunkter i förhållande till varandra finnas representerade. 1 A. Majoritet för viss sökande föreligger bland de sakkunniga.2 1. Utnämning i överensstämmelse med samtliga instansers ståndpunkt (alltså i överensstämmelse med sakkunnigmajoriteten) 15 fall 2. Utnämning i överensstämmelse med samtliga instanser utom sakkunnigmajoriteten (alltså ändring i fakulteten, följd av följande instanser) 6 fall 3. Utnämning i överensstämmelse med samtliga instanser utom fakulteten och konsistoriet vid yttrande över besvären (alltså i överensstämmelse med sakkunnigmajoriteten, följd av konsistoriet vid uppgörande av förslag och kanslern) 1 fall 4. Utnämning i överensstämmelse med sakkunnigmajoriteten och kanslern, alltså mot fakultet och konsistorium 2 fall 5. utnämning i överensstämmelse med fakulteten och konsistorium, alltså mot sakkunnigmajoritet och kansler . . . 1 fall 6. Utnämning i överensstämmelse med fakulteten och konsistorium vid yttrande över besvären, alltså mot sakkunnigmajoritet, konsistoriet vid uppgörande av förslag och kanslern 1 fall 8. Utnämning i överensstämmelse med konsistoriet och mot jalla övriga instanser (sakkunnigmajoritet, fakultet och kansler) 1 fall 1 Då under konkurrensens gång någon av de sökande återtagit sin ansökan h a r i uppställningen helt bortsetts från instansernas utlåtande angående denne sökande. Karolinska institu tets lärarkollegium h a r betraktats som, fakultet. — Ett icke-besvärsfall har även medtagits < uppställningen. ä D. v. s. viss sökande har erhållit lägre »platssiffra» än de andra sökande.

280 8. Utnämning i överensstämmelse med kanslern och mot alla övriga instanser (sakkunnigmajoritet, fakultet och konsistorium) B. Majoritet för Viss sökande finns ej bland de sakkunniga. 9. Utnämning i överensstämmelse med samtliga övriga instansers mening (alltså ursprungligen fakultetens) 10. Utnämning i överensstämmelse med samtliga instanser utom konsistoriet vid upprättande av förslag (alltså enligt fakulteten) 11. Utnämning i överensstämmelse med lärarkollegiet vid yttrande över besvären och mot alla övriga instanser (lärarkollegiet vid uppgörande av förslag och kanslern)

2 fall

3 ta\i t fa\\ \ ta\\

Som synes har i något mindre än hälften av fallen (15) de olika instanserna intagit samma ståndpunkt. I inemot hälften (9) av de återstående fallen har fakultetens mening följts av alla de följande instanserna. I blott 10 av fallen ha fakultet, konsistorium, kansler och Kungl. Maj :t gått på olika linjer, d. v. s. vid ca 6 % av samtliga professorstillsättningar ha de instanser, som haft att taga ställning till de sakkunnigas utlåtande, kommit till olika uppfattning. (Detta gäller majoriteten inom instanserna; inom fakultet eller konsistorium har i praktiskt taget alla besvärsfallen funnits en minoritet med annan uppfattning.) Kungl. Maj :t har vid besvärsmål gått emot förslaget från nedannämnda instans i angivet antal fall. Sakkunnigmajoriteten1: Fakultet2: Konsistorium3: Kanslern:

11 gånger. 6 gånger. 4 gånger. 4 gånger.

Efterföljande instansers ställning till fakultetens utlåtande vid besvärsmål belyses i nedanstående sammanställning. Fakultetens eller sektionens utlåtande 1 följes i alla senare instanser 25* 1

2 Följes i kons. men icke av KM

3 ändras i kons. utan verkan

4 ändras i kons. med verkan

26 I fem andra fall har någon majoritet ej förelegat bland de sakkunniga. Härtill kommer ett fall, då lärarkollegiet ändrade mening vid yttrande över besvären och Kungl. Maj:t följde denna mening. * I tre andra fall har konsistoriet ändrat mening vid yttrande över besvären. I två av dessa fall har Kungl. Maj:t beslutat i överensstämmelse med den ändrade meningen, i ett fall mot denna mening. * I ett fall dissenterade dock universitetskanslern. 5 I båda dessa fall ändrade dock konsistoriet mening vid yttrande över besvären. 6 I ett av dessa fall ändrade konsistoriet mening vid yttrande över besvären. 8

281 Som jämförelse kunna meddelas vissa uppgifter från befordringskommitténs undersökning av tidsperioden 1911—1930. Sålunda följdes fakulteten i alla senare instanser i 77 fall (även andra än besvärsfall äro medtagna), i ett av dessa dissenterade dock kanslern; fakulteten följdes av konsistoriet men icke av Kungl. Maj :t i 5 fall; fakultetens förslag ändrades i konsistoriet utan verkan i 2 fall och med verkan i 6 fall. I 4 fall gick Kungl. Maj :t emot kanslerns förord. Beredningen har även undersökt i vilken utsträckning de sakkunniga i besvärsfallen kommit till olika resultat i fråga om placeringen i första r u m m e t av en av de sökande. De sakkunnigas ståndpunkter i fråga om första rummet framgå av nedanstående uppställning: A. Samtliga sakkunniga eniga 9 fall B. Tre sakkunniga eniga om första rummet, en sakkunnig jämställer samme sökande med en annan sökande i detta rum 1 fall C. Tre sakkunniga eniga om första rummet, en sakkunnig sätter annan sökande i detta rum 6 fall D. Två sakkunniga eniga om första rummet, en sakkunnig sätter annan sökande i detta rum 6 fall E. Två sakkunniga eniga om första rummet, en sakkunnig sätter en annan sökande och en sakkunnig en tredje sökande i detta rum 3 fall F. En sakkunnig sätter viss sökande i första rummet, en sakkunnig en annan sökande och en sakkunnig jämställer i första rummet en av dessa sökande med en tredje sökande 2 fall G. Två sakkunniga sätta viss sökande i första rummet, två andra sakkunniga annan sökande 6 fall H. En sakkunnig sätter en viss sökande och en annan sakkunnig en annan sökande främst; en sakkunnig jämställer dessa båda 1 fall I alla fall, då de sakkunniga varit eniga, utom två, ha de övriga instanserna alla följt samma linje. I flertalet av de fall, då de sakkunniga icke varit eniga, ha de olika instanserna icke intagit en enhetlig ståndpunkt. Utöver tillsättningen av professorsbefattningar har beredningen även undersökt tillsättningen av övriga ordinarie lärarbefattningar (prosektor, laborator, observatör eller speciallärare i medicinskt ämne) under perioden 1931—48. Genom ansökningsförfarande tillsattes 45 sådana befattningar, genom kallelseförfarande 7. Besvär anfördes i 2 fall. Båda tillhöra typ 1 (se ovan s. 279). Genom statutändringen 1934 infördes den bestämmelsen, att rektor vid det lärosäte, dit den ledigförklarade befattningen hör, skall delgiva rektor för det andra universitetet och i förekommande fall även rektor för Karolinska institutet uppgift om sökande eller till kallelse föreslagen. Fakulteten eller sektionen vid det andra universitetet eller lärarkollegiet vid Karolinska institutet skall avge förslag å tre eller fyra sakkunniga. Därefter skall den fakultet eller sektion (lärarkollegiet vid Karolinska institutet),

282 dit den ledigförklarade befattningen hör, uppgöra förslag till sakkunniga, varvid hänsyn skall tagas till de ingivna förslagen. Av fakultet eller sektion uppgjort förslag till sakkunniga inges till större konsistoriet, som utser sakkunniga. Vid Karolinska institutet skall lärarkollegiet utse sakunniga med hänsynstagande till de två medicinska fakulteternas förslag. För att kunna bedöma resultatet av denna interakademiska samverkan har universitetsberedningen undersökt tillsättningen av sakkunniga vid Uppsala och Lunds universitet samt Karolinska institutet 1935—1948 Vid Uppsala universitet tillsattes under den nämnda tidsperioden 270 sakkunniga. Av dessa voro 49 föreslagna endast av hemmafakulteten, 1 föreslagen endast av systerfakulteten. 220 av de utsedda sakkunniga voro således föreslagna från båda lärosätena, eller, i fråga om medicinska befattningar, både från Uppsalafakulteten och antingen Lundafakulteten eller Karolinska institutet. I 29 fall utsågs icke person som föreslagits från annat lärosäte, i 2 fall utsågs icke person som föreslagits från hemmafakulteten (från fall av avsägelser har bortsetts; dessa ha icke alls medtagits i statistiken). Dessa siffror böra något kommenteras. Att siffran för dem som utsetts efter att ha föreslagits endast från hemmafakulteten — 49 —, blir större än siffran för dem, som föreslagits från annat lärosäte men icke utsetts —• 29 —-, beror på att det finns ett antal fall då från annat lärosäte föreslagen har avsagt sig och komplettering skett endast efter förslag av hemmafakulteten och vidare ett antal fall, då flera sakkunniga utsetts än vad som föreslagits från annat lärosäte. Siffran 29 skulle i själva verket ha blivit lägre, om det icke funnits en del fall, då olika sakkunniga föreslagits från medicinska fakulteten i Lund och Karolinska institutet och då alla de sålunda från andra lärosäten föreslagna icke kunnat utses inom ramen för det utsedda antalet sakkunniga; antalet sakkunnigtillsättningar av detta slag uppgår till 7 och antalet sakkunniga som därvid föreslagits från annat lärosäte men icke utsetts till 9. Nedanstående uppställning visar i h u r stor utsträckning de slutligt utsedda sakkunniga icke varit föreslagna från annat lärosäte: Från annat lärosäte föreslagna av de utsedda sakkunniga 39 Samtliga 15 3 av 4 15 2 av 3 5 2 av 4 3 1 av 3 1 1 av 4 Vid Lunds universitet förekom under samma tidsperiod, att till sakkunniga utsagos 44 personer, som voro föreslagna endast av hemmafakulteten; Antal fall

283 i intet fall utsågs till'sakkunnig person, som var föreslagen endas* från aninat lärosäte. 41 personer, som föreslagits från annat lärosäte, blevo icke utsedda till sakkunniga. 2 personer, som föreslagits från hemmafakulteten, blevo icke utsedda (personer som avsagt sig ha icke medräknats). Liksom beträffande Uppsala gäller, att det finns ett antal fall då från annat lärosäte föreslagen har avsagt sig och komplettering skett endast efter förslag från hemmafakulteten och vidare fall, då flera eller färre sakkunniga utsetts än vad som föreslagits från det andra lärosätet. Det förekommer vidare 7 sakkunnigtillsättningar, då 7 sakkunniga, som varit föreslagna från antingen medicinska fakulteten i Uppsala eller Karolinska institutet och som icke kunnat utses inom ramen av det utsedda antalet sakkunniga (samtliga de utsedda ha därvid varit föreslagna av ett av dessa två lärosäten), icke utsetts. Att skillnaden mellan antalet utsedda efter förslag endast från hemmafakulteten och antalet föreslagna från annat lärosäte men icke utsedda blir så mycket m i n d r e för Lunds del an för Uppsalas beror på att i Lund funnits flera fall då från annat lärosäte föreslagits fler sakkunniga än som utsetts och färre fall då mindre antal sakkunniga föreslagits än som utsetts. Vidare ha avsägelser skett i något färre antal fall för Lunds del. Vid Karolinska institutet tillsattes under perioden 1935—48 sammanlagt 134 sakkunniga efter interakademisk samverkan. Av dessa voro 14 icke föreslagna från någon av de medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund. 46 personer, som föreslagits till sakkunniga av någon eller båda av dessa fakulteter, utsagos icke. Att den senare siffran blir så mycket större än den förra beror huvudsakligen på att det ej sällan inträffat, att Uppsalaoch Lundafakulteternas förslag skiljt sig från varandra och båda ej kunnat tillgodoses inom ramen av det utsedda antalet sakkunniga. Nedanstående uppställning visar i h u r stor utsträckning de slutligt utsedda sakkunniga icke varit föreslagna från annat lärosäte: Antal fall

Från annat lärosäte föreslagna av de utsedda sakkunniga

41 1 11 1

Samtliga 3 av 4 2 av 3 1 av 3

Beredningen har även undersökt det antal sakkunniga, som förekommit vid lärartillsättningarna i Uppsala dels åren 1935—1941, dels 1942—1948; år 1941 företogs en ändring av bestämmelserna om antalet sakkunniga (se ovan s. 278). Under perioden 1935—41 förekommo 4 sakkunniga i 22 fall och 3 sakkunniga i 15 fall. I ett fall förekom dessutom 1 specialsakkunnig. Under

284 perioden 1942—48 f ö r e k o m m o 4 s a k k u n n i g a i 8 fall och 3 sakkunniga i 34 fall. I 2 fall förekom dessutom 1 och i 5 fall 2 specialsakkunniga.

Till universitetsberedningen har för övervägande överlämnats en underdånig framställning från medicinska fakulteten i Lund av den 27 m a j 1948, i vilken hemställes o m ändring av nu gällande universitetsstatuter vad beträffar tillsättningen av professurer och andra i befordringshänseende likställda befattningar, varvid i stort sett det i D a n m a r k gällande förfaringssättet borde tagas till förebild. I framställningen anföres i huvudsak följande: Det rådande förfaringssättet synes fakulteten i huvudsak vara behäftat med följande nackdelar. 1. Sakkunniginstitutionen lämnar i sin nuvarande utformning ofta icke den klara vägledning för vederbörande fakultet eller lärarkollegium, som institutionen syftar till. Trots de i regel mycket omfångsrika utlåtanden, som de sakkunniga avgiva, visa de ofta en bristande samstämmighet, som ej sällan beror på, att de sakkunniga icke i tillräcklig grad sins emellan diskuterat värdesättningen av de sökandes arbeten och beaktat de synpunkter, som härvid kunna framkomma. Det samråd mellan de sakkunniga, som föreskrives i nu gällande bestämmelser, h a r icke visat sig kunna råda bot på detta förhållande. Endast sällan h a r samrådet den ingående karaktär, som erfordras, och den omständigheten, att de sakkunniga var för sig och oberoende av varandra avgiva ett utlåtande, medför ibland att orimliga divergenser framföras i fråga om värdesättningen av de sökandes meriter och en mycket varierande rangordning de sökande emellan. 2. Fakulteten eller lärarkollegiet h a r icke någon formell möjlighet att, sedan utlåtandena avgivits, erhålla kompletterande uppgifter från de sakkunniga eller genom diskussion med dem nå klarhet i för befordringsärendets slutliga handläggning kanske väsentliga punkter. 3. Modernt vetenskapligt forskningsarbete bedrives ej sällan inom gränsområdena mellan olika discipliner, som icke kunna behärskas av de utsedda sakkunniga. Tillkallandet av specialsakkunniga kan råda bot härför, men rimligare synes det vara, att fakulteten bereddes tillfälle att utnyttja den sakkunskap i olika discipliner, som fakulteten förfogar över bland sina egna medlemmar. 4. Uppförandet av de sökande i rangordning utsätter dem för en psykiskt närgången prövning, som för många blivit så påfrestande, att den lämnat spår för livet. Divergerande uppfattningar hos de sakkunniga i fråga om enskilda skrifter och framför ailt i fråga om placeringen inbjuder de sökande till att anföra besvär. De många, oftast onödiga och tyvärr ofta mera temperamentsfulla än meriterande besvärsskrivelserna och därav föranledda skriftväxlingar utveckla sig ej sällan till en intellektuell duell, som är kraftödande, improduktiv och nästan alltid sårande. Om de sakkunniga i stället kunde enas om att uppföra en av de sökande på första förslagsrummet, vore detta tillräckligt för ärendets fortsatta handläggning. Det stora arbete, som nu nedlägges av de sakkunniga på att försöka avgöra, h u r de övriga sökande skola uppföras i de olika förslagsrummen, tjänar i praktiken ofta endast det syftet, att de sökande kunna åberopa ett visst förslagsrum som merit för olika, även icke akademiska tjänster. Det ä r med hänsyn till ovanstående naturligt, att fakulteten önskar ett beford-

285 ringssystem, som utan att ge avkall på noggrannhet och omsorg är mindre tidsödande och omständigt och mera avpassat efter nutida krav. Svenska medicinska professorer, som haft tillfälle att som sakkunniga biträda vid tillsättning av professurer i Danmark, ha intryck av att det danska förfarandet ur de flesta synpunkter är mera tillfredsställande än vårt eget. Fakulteten tillsätter en komlmitté, ett »Udvalg», vilket består av 3—5 medlemmar. Dessa utgöras av för befordringsärendet särskilt skickade fakultetsledamöter. Vid behov äger fakulteten att även utse medlemmar utanför fakultetens krets, vilket i regel brukar ske. Efter att ha genomgått de sökandes meriter, vilket i allmänhet kräver ett par tre månader, kallas tillsättningskommittén till sammanträde, varvid under ordnade former de sökandes skrifter och övriga meriter noga genomgås, diskuteras och värdesättas. Detta sammanträde sträcker sig vanligen med heldagsarbete över 3—8 dagar allt efter antalet sökande och ärendets svårighetsgrad. I allmänhet leder dessa förhandlingar till ett enigt, relativt kortfattat utlåtande, »Indstilling», som avhandlar samtliga sökande, men utmynnar i, att en av dem uppföres främst; någon rangordning mellan de övriga angives däremot icke. S. k. »Konkurrense» med provföreläsningar förekommer endast, då enighet icke kan ernås inom tillsättningskommittén eller kommittén föreslår sådan. Erfarenheten h a r visat, att detta mycket sällan behöver ifrågakomma. Man h a r för närvarande framlagt förslag om, att denna form bör avskaffas, då man funnit den ineffektiv, tidsödande och därtill sensationell. Om någon av de sökande önskar anföra besvär, skall detta ske inom fjorton dagar efter avgivet utlåtande. Detta förekommer endast sällan. »Udvalgets» utlåtande är oftast enhfdligt. Det r y m m e r i varje fall icke så väsentliga divergenser, att tveksamhet beträffande främsta platsen kan uppstå. Härav framgår betydelsen av det danska förfaringssättets karaktär av förhandling, som utgör dess främsta och obestridligaste förtjänst. Det är uppenbart, att ett dylikt utlåtande av tillsättningskommittén icke inbjuder till besvär och att det framstår som en klar vägledning för fakulteten. Då fakulteten h a r att slutgiltigt behandla befordringsärendet, kallas tillsättningskommittén till detta sammanträde, varvid envar fakultetsmedlem kan ställa frågor till de sakkunniga om skälen till deras inställning i befordringsärendet eller om, någon oklar punkt i utlåtandet. Hela förfaringssättet h a r på en gång en mera personlig och mera förhandlingsmässig prägel än det svenska och synes därför a priori ha en större möjlighet att med minsta tidsspillan och minsta split nå en högre grad av rättvisa. I t v å f r a m s t ä l l n i n g a r till u n i v e r s i t e t s b e r e d n i n g e n h a r Sveriges docentförbund f r a m f ö r t v i s s a s y n p u n k t e r och ö n s k e m å l a n g å e n d e det a k a d e m i s k a b e f o r d r i n g s v ä s e n d e t . I den e n a av d e s s a f r a m s t ä l l n i n g a r , d a g t e c k n a d d e n 8 j u n i 1948, b e h a n d l a s f r å g a n o m b e g r ä n s a n d e av kallelseförfar a n d e t vid t i l l s ä t t a n d e av p r o f e s s u r , b e s t ä m m e l s e n o m s a m r å d s a m t f r å g a n om jäv mot sakkunnig. I framställningen anföres följande: Kallelseförfarandet är onekligen förenat med vissa fördelar. Det är ägnat att förkorta tillsättningsproceduren och det förebygger tillspetsade befordringsstrider mellan de sökande med åtföljande pinsamma kontroverser inom de akademiska församlingarna. Å andra sidan är förfarandet förenat med avsevärda nackdelar. Det hindrar sökande från att få sin vetenskapliga produktion sakkunnigbedömd, och detta är ofta från docentsynpunkt en allvarlig olägenhet. Vidare synes det docentförbundet som om kallelseförfarandet skulle giva större utrymme för godtycke än det vanliga ansökningsförfarandet. Det torde nämligen i regel vid kallelseförfarande

286 vara lättare än eljest att välja sakkunniga så, att resultatet av deras granskning kan förutses; i åtskilliga fall torde de blivande sakkunniga redan innan förslag om kallelse väekes vara under hand tillfrågade om sin villighet att mottaga uppdraget, varvid är att märka att den som h a r en ogynnsam inställning till förslaget om kallelse ofta torde avböja att fungera som sakkunnig. Det råder heller intet tvivel om att de sakkunniga vid kallelseförfarande, på grund av den korta tid som står dem till buds för fullgörande av sitt uppdrag, kunna anse sig dispenserade från att ingå på en närmare granskning av de vetenskapsidkares produktion, vilka till äventyrs i vanlig ordning anmält sig som sökande. Det h a r t. o. m. inträffat att de sakkunniga vid kallelseförslag ej fått de övriga sökandes specimina sig tillställda. Docentförbundet h a r efter övervägande funnit, att nackdelarna vid kallelseförfarande måste anses vara större än fördelarna, och förbundet vill därför föreslå, att förfarandet begränsas till att gälla allenast två fall, nämligen för det första, då fråga uppstår om förflyttning av professor från ett lärosäte till ett annat, och för det andra, då endast en sökande anmält sig och det finns anledning att förkorta tillsättningsproceduren. Docentförbundet h a r samtidigt diskuterat den nu gällande bestämmelsen om sakkunnigas samråd och funnit, att det från sökandesynpunkt är önskvärt med en så allsidig bedömning som möjligt, att en dylik allsidig bedömning befordras av att de sakkunniga icke beredas tillfälle att samordna sina yttranden samt att bestämmelsen ifråga därför enligt förbundets uppfattning bör avskaffas. Docentförbundet är medvetet om att även sakkunnigbedömningen efter ansökan i vanlig ordning till professur kan anses behäftad med vissa brister. Därest denna sistnämnda form för tillsättning, i enlighet med förbundets nu framställda förslag, skall bliva så gott som genomgående tillämpad, är det av vikt att de ifrågavarande bristerna om möjligt avhjälpas. Enligt förbundets mening bör därför undersökas möjligheten av att fastställa regler för jäv mot sakkunnig vid tillsättande av professur. Under det nuvarande systemet kan en yngre forskare riskera sin möjlighet till befordran om han i sin vetenskapliga produktion framlägger resultat och åsikter, vilka stå i strid med de professorers, som kunna förväntas bli sakkunniga då den ifrågavarande yngre forskaren själv skall söka professur. Detta förhållande kan inverka menligt på det fördomsfria forskandet. Nackdelarna skulle till stor del kunna undanröjas, om den som själv omedelbart är part i den vetenskapliga diskussion, i vilken en sökandes arbeten äro inlägg, av jävsbestämmelser hindrades från att mottaga sakkunniguppdrag. Dessutom borde givetvis klara bestämmelser finnas angående jäv för sakkunnig i fall av skyldskap med sökande. Avslutningsvis framhålles i docentförbundets skrivelse, att förbundet är m e d v e t e t o m a t t f r å g a n o m j ä v s b e s t ä m m e l s e r för s a k k u n n i g a ä r i n v e c k l a d och a t t d ä r f ö r n å g o t u t f o r m a t förslag till s å d a n a b e s t ä m m e l s e r ej f r a m lägges av f ö r b u n d e t . Till f r a m s t ä l l n i n g e n ä r fogad en p r o m e m o r i a r ö r a n d e eljest v e d e r t a g n a j ä v s r e g l e r o c h d e r a s e v e n t u e l l a t i l l ä m p l i g h e t p å s a k k u n n i g a vid t i l l s ä t t a n d e av p r o f e s s u r . D e n a n d r a f r a m s t ä l l n i n g e n f r å n d o c e n t f ö r b u n d e t ä r d a g t e c k n a d den 26 f e b r u a r i 1950 och b e h a n d l a r f r å g a n o m m e r i t v ä r d e t av d e n e n s k i l d e f o r s k a r e n s a r b e t e vid s. k. g r u p p f o r s k n i n g . I s k r i v e l s e n a n f ö r e s f ö l j a n d e : Den s. k. gruppforskningen har, i synnerhet inom de naturvetenskapliga och medicinska disciplinerna, under senare år kommit att spela en alltmera framträdande roll. Många vetenskapliga problem äro av sådan dignitet, att de över huvud icke

287 längre kunna angripas med framgång utan en samlad kraftinsats av en större eller mindre grupp högt kvalificerade specialister, vilka bearbeta var sin detalj med lämplig metodik. Det är välbekant, att denna arbetsform redan givit sådana resultat, att den i framtiden icke torde kunna undvaras. Gruppforskningen medför emellertid för de enskilda deltagarnas vidkommande vissa bedömningssvårigheter, som särskilt kunna göra sig gällande i akademiska befordringsärenden. Sålunda finnas redan exempel på komplikationer i detta avseende, i det att verkliga eller förmenade svårigheter att rätt bedöma värdet av den enskildes bidrag till ett arbete i dess helhet förelegat. Tendenser ha ej heller saknats hos sakkunniga i befordringsärenden eller hos akademiska instanser att principiellt undervärdera insatser av sådana forskare, som huvudsakligen ägnat sig åt denna arbetsform. Det synes därför ytterst angeläget att i samband med utredningen av det akademiska befordringsväsendet även frågan om gruppforskningens ställning i merithänseende ur den enskildes synpunkt tages under övervägande. Det torde väl knappast bli möjligt att utfärda detaljerade bestämmelser på ett så komplicerat område, men riktlinjer borde kunna dragas upp för ernående av vissa garantier för att vid gruppforskning den enskilde medarbetarens merit kommer till sin fulla rätt. Eljest torde med säkerhet kunna befaras, att arbetsformen som sådan råkar i ett visst vanrykte, vilket kommer att ha till följd att om sin karriär angelägna forskare isolera sig från grupparbete. Detta torde i många fall leda till sänkt kvalitet på den bedrivna forskningen. Det är sålunda uppenbart, att en rättvis värdesättning av den enskildes insatser vid gruppforskning framstår såsom en angelägenhet, som berör den vetenskapliga forskningens standard och framtida ställning i vårt land.

B.

Beredningens förslag.

1. Allmänna synpunkter. Det akademiska befordringsväsendet står ofta i centrum för de diskussioner, som föras rörande universitets- och högskoleväsendet i vårt land. Man skulle med anledning härav kunna frestas att antaga, att flertalet eller i varje fall en mycket betydande del av de akademiska befordringsärendona får ett sensationellt eller på annat sätt anmärkningsvärt förlopp. Det har emellertid flerfaldiga gånger tidigare understrukits — och det är universitetsberedningen angeläget att ytterligare understryka — att det stora flertalet av de akademiska befordringsärendena får ett lugnt förlopp utan mera betydande meningsskiljaktigheter. Under perioden 1931—48 var det blott 6 % av professorstillsättningarna vid universiteten i Uppsala och Lund samt vid Karolinska institutet, som företedde bilden av vad man skulle kunna kalla för »komplicerade besvärsmål», d. v. s. utgjorde tillsättningar vid vilka besvär anförts över vederbörande myndighets tjänsteförslag och vid vilka dessutom de olika instanserna i ärendet ej intogo samma ståndpunkt med avseende på första förslagsrummet. På grund av tillsättningsprocedurens offentliga karaktär tilldraga sig emellertid dessa fall, i vilka de olika instanserna komma till olika resultat, i motsats till det stora flertalet av tillsättningarna en betydande allmän uppmärksamhet.

288 och på grund härav bedömes ofta hela befordringsväsendet efter denna minoritet av tillsättningsärenden. Det bör i detta sammanhang även understrykas, att det i och för sig icke är onaturligt, att de olika instanserna i vissa fall komma till olika resultat. Detta behöver ingalunda betyda, att någon av instanserna visar bristande objektivitet och låter ovidkommande synpunkter influera på sitt ståndpunktstagande. Det existerar icke något mått, varmed den vetenskapliga skickligheten exakt kan mätas. Skiftande uppfattningar om väsentligt och oväsentligt och olika inställning till de vetenskapliga problemen är en naturlig företeelse, som icke kan undgå att influera vid bedömningen av de sökande. Det är ibland omöjligt att fullt objektivt avgöra, huruvida den ene av två var på sitt område framstående vetenskapsmän är överlägsen den andre i fråga om graden av ådagalagd vetenskaplig skicklighet. Om det sålunda förhåller sig dels så, att de verkligt komplicerade befordringsärendena utgöra en minoritet, dels så, att det är fullt naturligt att vissa befordringsärenden även för sakkunniga instanser äro synnerligen svårbedömbara, är det å andra sidan naturligt och nödvändigt, att reglerna för det akademiska befordringsväsendet måste utformas med särskilt hänsynstagande till minoriteten av verkligt komplicerade befordringsärenden. Det är av den allra största vikt, att även de mycket svårbedömbara befordringsärendena avgöras uteslutande med hänsyn till vetenskapens bästa och att befordringsväsendet är utformat på ett sådant sätt, att inga misstankar kunna uppstå om att tillsättningen inte sker efter så objektiva grunder som möjligt. Det har ibland framhållits, att de akademiska lärarbefattningarna icke intoge en särställning jämfört med höga befattningar inom andra allmänna verk och inrättningar; det gällde ju i bägge fallen att finna den lämpligaste personen för befattningen, varigenom både hänsynen till det allmänna bästa och rättvisan mot den enskilde tillgodosåges. I bägge fallen funnes vidare möjligheter till misstag, och i bägge fallen funnes det en viss gräns i fråga om de medel, som rimligen kunde komma till användning för att förekomma misstag, en gräns bestämd av att medlen icke finge medföra arbete, tidsspillan och kostnader, som icke stode i rimlig proportion till den ökade säkerhet man ville vinna. Det har emellertid även med rätta framhållits, att vissa speciella skäl nödvändiggjorde, att prövningen av sökande till akademiska lärarbefattningar gjordes mera ingående och omsorgsfull och att tillsättningen omgärdades med större garantier för objektivitet och oväld än vad fallet vore beträffande befattningar inom andra allmänna verk och inrättningar. Ett sådant skäl vore, att den vetenskapliga specialiseringen gjort det allt svårare att utan speciella undersökningar utförda av sakkunniga personer komma till en riktig uppfattning om en persons vetenskapliga skicklighet. Ett annat skäl utgjorde det förhållandet,

289 att den enskilde, som ägnade mycken tid och stora kostnader för vinnande av den högsta vetenskapliga utbildningen, löpte en alldeles särskild risk i fråga om sin framtida verksamhet på grund av att blott ett ringa antal platser stode till förfogande. Ett tredje skäl vore, att personer med större vetenskaplig begåvning vore sällsynta värden, som man icke finge låta gå till spillo. Den närmaste anledningen till att universitetsberedningen i sitt utredningsarbete även upptagit frågan om det akademiska befordringsväsendet är, att till beredningen för övervägande överlämnats en underdånig framställning från medicinska fakulteten i Lund samt att till beredningen riklats två framställningar från Sveriges docentförbund rörande befordringsväsendet (s. 284 ff.). Särskilda skäl tala dessutom starkt för att befordringsväsendet nu göres till föremål för en översyn. Så många år ha förflutit sedan en del mera väsentliga ändringar företogos i fråga om befordringsväsendet (1934 och 1941), att verkningarna av de ändrade bestämmelserna, i. ex. i fråga om interakademisk samverkan, nu kunna närmare bedömas, ökningen under de senaste åren av antalet professurer och andra fasta befattningar vid statsuniversiteten, Karolinska institutet och de enskilda högskolorna i Stockholm och Göteborg aktualiserar frågan om hur dessa befattningar skola tillsättas för att de mest lämpade personerna skola erhållas. Den allmänna översyn av universitetsväsendet, t. ex. i fråga om forskningsverksamheten, examensväsendet och undervisningen vid de olika fakulteterna, som beredningen och andra kommittéer företagit eller äro sysselsatta med, påkallar förnyat uppmärksammande av frågan om det lämpligaste sättet att utse dem, som skola utgöra fakulteterna. Laboratorsoch preceptorsbefattningar ha inrättats, och befordringsproceduren har för dessa befattningar icke blivit föremål för utredning. Det ökade statliga stödet åt Stockholms och Göteborgs högskolor gör det befogat, att det undersökes om och i vad mån befordringsväsendet vid dessa högskolor bör närmare anpassas efter statsuniversitetens befordringssystem; särskilt måste frågan om utsträckande av den interakademiska samverkan vid sakkunnigtillsättningar även till Stockholms och Göteborgs högskolor beaktas. Slutligen har beredningen funnit, att den debatt, som under senare år förts, och den kritik, som framkommit i fråga om det akademiska befordringsväsendet — och varpå medicinska fakultetens i Lund och docentförbundets skrivelser utgöra exempel —, äga den vikt, att det akademiska befordringsväsendet i sin helhet bör upptagas till förnyad prövning.

Innan beredningen övergår att i detalj granska de olika problem, som äro aktuella, och framställa sina förslag i fråga om befordringsväsendet, 19 — Universitet

VI

290 vill beredningen i korthet och med utgångspunkt från medicinska fakultetens i Lund och docentförbundets framställningar ge uttryck åt sin principiella uppfattning i fråga om de väsentliga problemen rörande befordringsproceduren. Medicinska fakulteten framhöll bl. a., att det är önskvärt, att sakkunninggranskningen lämnar en mera klargörande vägledning; det vore en brist, att samrådet mellan de sakkunniga oftast icke bleve tillräckligt ingående och att fakulteten och lärarrådet icke hade någon formell möjlighet att efter sakkunnigutlåtandenas ingivande erhålla kompletterande uppgifter från de sakkunniga och diskutera problemen med dessa. Beredningen delar den uppfattningen, att det är önskvärt, att man söker åstadkomma en mera klargörande vägledning från de sakkunnigas sida genom att samrådet effektiviseras och genom att kompletterande upplysningar skola kunna erhållas från de sakkunniga efter det sakkunnigutlåtandena avgivits. Genom ett effektiviserat samråd •— som dock aldrig bör få sådana former att övertalning och kompromiss åsyftas utan som alltid bör ha en rent informativ karaktär — böra bättre förutsättningar för åstadkommandet av verkligt klargörande sakkunnigutlåtanden skapas och, därest vissa ändrade bestämmelser komma till stånd i fråga om sakkunnigutlåtandena, den för de okomplicerade befordringsärendena onödigt omständliga och tidsödande befordringsproceduren förkortas och förenklas. Genom att de lokala universitetsmyndigheterna erhålla möjlighet att inhämta kompletterande upplysningar från de sakkunniga, böra likaledes missförstånd kunna undvikas, och de nämnda instanserna kunna taga ställning till ärendet på en sakligt bättre grundval. Beredningen anser det likaledes önskvärt, att vederbörande lärosätes sakkunskap bättre utnyttjas vid befordringsärendenas handläggning. För närvarande äro båda de universitetsinstanser, som ta ställning till ärendet, fakultet (sektion) och större konsistorium, att betrakta som till större delen osakkunniga i fråga om den speciella vetenskap, i vilken befattningen skall tillsättas. Detta förhållande har ytterligare accentuerats av den moderna utvecklingen på vetenskapernas område med allt mera ökande specialisering. Under dessa förhållanden ter det sig naturligt, att systemet med två röstande lekmannaförsamlingar avskaffas, medan den speciella sakkunskap, som vissa akademiska lärare — nämligen de som representera samma eller angränsande vetenskaper — besitta, bättre utnyttjas än vad som för närvarande är fallet. Som redan av ovanstående framgått anser beredningen vidare önskvärt, att befordringsproceduren i möjligaste mån förenklas och förkortas. Som flera gånger understrukits erbjuder flertalet befordringsärenden inga speciella svårigheter. För dessa befordringsärendens del måste den existerande proceduren anses alltför omständlig och tidskrävande.

291 Å andra sidan vill beredningen framhålla, att den bestämt måste taga avstånd från vissa drag i det befordringssystem, som medicinska fakulteten i Lund anser förebildligt. Enligt detta utser vederbörande fakultet en kommitté, vilken närmast motsvarar den svenska sakkunniginstitutionen; kommittén består av för befordringsärendets prövning särskilt lämpade fakultetsmedlemmar, men vid behov kunna medlemmar även utses utanför fakultetens krets. I allmänhet avger denna kommitté ett enigt utlåtande, i vilket de sökande ej uppföras i rangordning, bortsett från att en uppsattes i första rummet. Befordringsärendets utgång ligger väsentligen i händerna på den egna fakulteten. Beredningen vill framhålla, att de nuvarande principerna för den svenska sakkunniginstitutionen, d. v. s. att det skall finnas enskilda sakkunniga, som skola vara oberoende av vederbörande fakultet, utgör grundstenen i befordringsväsendet och måste betraktas som en garanti för att en individuell, på vetenskapliga grunder företagen, ingående prövning av de sökandes meriter kommer till stånd genom den bästa sakkunskap, som kan uppbringas. Den offentlighet, som karakteriserar befordringsproceduren, måste likaledes betraktas som en garanti för objektivitet och oväld. I medicinska fakultetens skrivelse framhålles värdet av ett förhandlingsmässigt förfarande och av att sakkunnigutlåtandena bli sådana, att de icke inbjuda till besvär. Beredningen vill härtill påpeka, att i en förhandling kunna ligga betydande moment av övertalning och kompromiss, och beredningen vill framhålla, att den betraktar det som synnerligen olyckligt, om sådana moment skulle införas i den svenska akademiska befordringsproceduren. Dennas särmärke — o c h ett värdefullt sådant — är just det individuella ställningstagandet till de sökande. Även om samrådet effektiviseras och även om de sakkunniga under vissa förutsättningar böra kunna avgiva ett gemensamt utlåtande, måste i alla fall, där olika meningar kunna råda, dessa meningar klart få komma till synes. De sakkunniga måste väljas så, att olika aktuella forskningsriktningar bli representerade och icke så, att en enda forskningsriktning, företrädd genom en fakultet, helt bestämmer sakkunnigvalet och därmed avgör vilka meningar, som skola få komma till tals. Beredningen har ovan framhållit, att det är fullt naturligt, att olika meningar kunna göra sig gällande i fråga om den ene eller den andre sökandens företräde i fråga om graden av vetenskaplig skicklighet. Det är ett allmänt intresse, att i de fall, då sådana olika uppfattningar kunna göra sig gällande, dessa också — och detta garanteras bl. a. genom sakkunnigvalet — klart komma till synes; härigenom skapas den bästa förutsättningen för att befordringsärendet skall få en så rättvis utgång som möjligt. Det kan däremot inte vara ett primärt krav på ett sakkunnigutlåtande, att det skall vara sådant, att det inte »inbjuder till besvär». För att den sakkunniggranskning, som utgör huvudmomentet i beford-

292 ringsproceduren, skall fylla sitt syfte, är det av vikt, att de sakkunniga ha en auktoritativ ställning och icke kunna misstänkas vara tillsatta ined hänsyn till lokal-, person- eller andra ovidkommande intressen. Strävandena i detta syfte ha jämsides med önskemål att förkorta befordringsproceduren varit det mest karakteristiska draget i den diskussion och det utredningsarbete, som ägt rum under 1900-talet. Om nu utseendet av sakkunniga skulle läggas helt i hemmafakultetens händer, skulle detta gå i rakt motsatt riktning mot den, i vilken man tidigare strävat i vårt land. Beredningen anser, att det är av största vikt, att sakkunniginstitutionens ställning starkes och att det för att befordringsärendena skola avgöras på ett tillfredsställande sätt är av avgörande betydelse, att utseendet av sakkunniga sker efter så objektiva grunder som möjligt. Beredningen menar därför, att det är mycket betydelsefullt, att den interakademiska samverkan, som kommit till stånd vid sakkunnigtillsättningar, ytterligare utbygges. Medicinska fakulteten i Lund underströk de psykiska vådor för de sökande, som det nuvarande befordringssystemet kan medföra. Desa synpunkter få emellertid inte leda till att man för att undvika dessa vådor gör hela förfaringssättet mera summariskt. Härigenom skulle man i själva verket motverka vad man vill uppnå. Just för minoriteten av befordringsärenden, de verkligt komplicerade, är det av största vikt, att befordringsärendenas avgörande ytterst omsorgsfullt förberedes och att starka garantier för objektivitet och oväld existera. Framställningen från docentförbundet av den 8 juni 1948 har en tendens, som i vissa avseenden står i motsatsförhållande till de av medicinska fakulteten i Lund framhävda synpunkterna. Beredningen behj artar, som av ovanstående framgått, för sin del livligt önskvärdheten av att skapa bättre garantier för en så allsidig, noggrann och objektiv prövning av de sökande som möjligt. Beredningen kan emellertid inte finna, att de av docentförbundet för uppnående av detta syfte föreslagna vägarna äro de lämpligaste, utan kommer att förorda andra åtgärder för att skapa bättre garantier för en så tillfredsställande handläggning som möjligt av minoriteten verkligt komplicerade befordringsärenden. Att låta denna minoritet av ärenden helt bestämma utformningen av befordringsproceduren även för det stora flertalet ärenden, ja även för de fullständigt självklara fallen, genom att i stort sett avskaffa kallelseförfarandet, kan inte vara välbetänkt. Det synes som om en huvudorsak till att docentförbundet förordat detta är att man vill ge garanti för att alla de sökande alltid få sin produktion ingående bedömd. Beredningen vill häremot bestämt framhålla, att befordringsproceduren helt måste utformas med hänsyn till sitt egentliga syfte: att garantera att den mest kompetente, utan onödig tidsutdräkt och omständlighet, erhåller befattningen. Den allt mera fram-

29.'1,

trädande tendensen att tillägga befordringsproceduren den sekundära funktionen att utgöra ett slags »professorsexamen», vid vilken alla sökande skola bli »betygsatta», måste beredningen ta avstånd från av den anledningen, att därest befordringsproceduren tillägges ett sådant syfte onödig tidsspillan och onödiga komplikationer kunna uppstå, som göra att proceduren på ett sämre sätt uppfyller sitt egentliga syfte. Ej heller kan beredningen, som av ovanstående framgått, ansluta sig till docentförbundets ståndpunkt, att samråd icke bör äga rum. Man torde icke genom några bestämmelser kunna hindra de sakkunniga från att sinsemellan överlägga, och det är då önskvärt, att samrådet utformas så att det på bästa sätt medverkar till en tillfredsställande utgång av befordringsärendet. I övrigt vill beredningen hänvisa till vad ovan anförts om samrådet. Vad beträffar frågan om jäv vill beredningen ansluta sig till den av befordringskommittén och universitetskanslern uttalade uppfattningen, att det ligger i sakens natur, att förhandenvaron av sådana omständigheter, som enligt rättegångsbalken (kap. 4 § 13) äro domarejäv, beaktas av dem, som ha att utse sakkunniga, och att särskilda bestämmelser av denna anledning äro onödiga; mera detaljerade bestämmelser torde icke kunna uppställas. De jävsbestämmelser i rättegångsbalken, som komma i fråga, äro dels släktskap av visst slag, dels förhandenvaron av »särskild omständighet — —, som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i målet». I motsats till docentförbundet vill beredningen hävda den uppfattningen, att som sådan särskild omständighet icke i och för sig kan betraktas det förhållandet, att till sakkunnig föreslagen person »själv omedelbart är part i den vetenskapliga diskussion, i vilken en sökandes arbeten äro inlägg». Docentförbundets förslag skulle bl. a. leda till, att en professorsaspirant i god tid kunde göra de vetenskapsmän, som han ogärna ville se som sakkunniga, jäviga — helt enkelt genom att öppna vetenskaplig polemik mot dem. 1 Däremot hyser beredningen, i anslutning till befordringskommittén, den uppfattningen, att vetenskapsidkare som befunnit sig i skarp och långvarig vetenskaplig fejd med någon av de sökande äro olämpliga som sakkunniga. De beaktansvärda syften, som ligga bakom docentförbundets framställning, böra enligt beredningens mening huvudsakligen tillgodoses genom att ytterligare garantier skapas för ett objektivt sakkunnigval och för en allsidig sammansättning av sakkunniga. Beredningens principinställning till de här diskuterade spörsmålen kan sammanfattningsvis återges på följande sätt. 1 I motsats till den gamla rättegångsbalken innebär icke den nya, att den omständigheten, att parten genom sin åtgärd medvetet framkallat sådana särskilda omständigheter som avses (t. ex. ovänskap), att jävet bortfaller. För det fall, det här gäller, skulle det f. ö. ställa sig svårt Att påvisa, att uppsåt förelegat.

294 Det är av skäl, som icke torde behöva angivas, ett viktigt önskemål, att befordringsproceduren blir så enkel och föga tidskrävande som möjligt. En av huvudsynpunkterna har för beredningen vid dess ställningstagande varit, att detta önskemål bör tillgodoses. En sådan förenkling och förkortning kan utan några menliga konsekvenser åstadkommas för det stora flertalet befordringsärenden, vilka äro av föga komplicerad natur. För att mera komplicerade befordringsärenden skola avgöras på ett så rättvist sätt som möjligt, är det emellertid även nödvändigt, att förändringar vidtagas i befordringssystemet i syfte att skapa bättre garantier än för närvarande för att befordringsärendena avgöras oberoende av inflytande från sakligt ovidkommande lokal- och personintressen. Detta har varit beredningens andra huvudsynpunkt. Båda dessa huvudsynpunkter tillgodoses enligt beredningens mening bäst genom att åt sakkunniginstitutionen skänkes en mera auktoritativ och av ovidkommande intressen obunden ställning samt att den i än högre grad göres till den för befordringsärendena viktigaste instansen. 2. Befordringsproceduren vid Stockholms och Göteborgs högskolor. Beredningen har vid sin undersökning kommit till det resultatet, att befordringsproceduren vid Stockholms och Göteborgs högskolor bör följa samma regler som vid statsuniversiteten med de modifikationer, som betingas av skiljaktiga administrativa förhållanden. Beredningens nedan framförda förslag gälla således, där ej avvikelser särskilt anges, Stockholms och Göteborgs högskolor i lika mån som Uppsala och Lunds universitet, Karolinska institutet samt Medicinska högskolan i Göteborg. 3. Sakkunniga. Sakkunniga tillsättas på förslag från bägge ifrågavarande fakulteter (sektioner) vid universiteten; vid vakanser inom medicinska fakulteten tillkommer Karolinska institutets lärarkollegium. Större konsistoriet (lärarkollegiet), som äger att utse sakkunniga, borde därigenom erhålla god orientering rörande möjligheterna att erhålla de bästa sakkunniga. Den fullständiga och ingående behandling, som enligt rådande praxis ägnas de sökandes vetenskapliga meriter i sakkunnigutlåtandena, måste bidraga till att skapa underlag för en objektiv bedömning, och det torde vara otvivelaktigt, att i det stora flertalet fall en sådan bedömning även präglar de sakkunnigas ställningstaganden. Utlåtandenas offentlighet, deras senare, likaledes offentliga granskning i fakultets- och konsistorieledamöternas vota samt den sakkunniges individuella ansvar för sitt utlåtande bidraga ytterligare till att garantera oväld vid förfarandet. Trots dessa allmänt erkända förtjänster har sakkunniginstitutionen även blivit föremål för kritik.

295 Det har ibland hävdats, att trots ordningen med förslag till sakkunniga även från annat lärosäte än det, där vakansen uppstått, hemmafakultetens synpunkter i alltför hög grad blivit dominerande vid utseendet av sakkunniga. För att skaffa sig kännedom om förhållandena härvidlag har beredningen verkställt en undersökning av sakkunnigtillsättningarna vid Uppsala och Lunds universitet samt Karolinska institutet 1935—48 (se ovan s. 282 ff.). Undersökningen har visat, att det visserligen i fråga om det överväldigande flertalet sakkunnignamn förelegat enighet mellan de förslagsställande instanserna, men att, då hemmafakulteten haft en annan mening i fråga om sakkunnigförsamlingens sammansättning än övriga förslagsställande instanser, denna mening praktiskt taget alltid blivit avgörande. Det kan enligt beredningens mening ej förnekas, att det avgörande lokala inflytandet på sakkunnigtillsättningarna utgör ett problem. Frågan hur en förbättrad interakademisk samverkan skall åstadkommas är emellertid svårlöst. Sådana åtgärder som utvidgning av den interakademiska samverkan till Stockholms och Göteborgs högskolor samt Medicinska högskolan i Göteborg samt interakademisk samverkan även vid utseende av specialsakkunniga och vid kompletteringsval äro ganska självfallna och torde kunna medföra ej obetydliga förbättringar. När det gäller att undvika ett dominerande lokalt inflytande vid själva valet av sakkunniga — vilket kan ske genom att avgörandet överflyttas till en interakademisk instans men även på andra sätt - - uppresa sig emellertid betydande svårigheter. Det h a r framhållits, att de sakkunnigas utlåtanden och ståndpunkter ibland förete betydande divergenser, som försvåra övriga instansers ställningstagande. Ur en synpunkt sett kunna dessa divergenser bidraga till att ge ärendet en rikare och riktigare belysning, men även om de i denna mening kunna vara upplysande, kunna de i högre grad vara förvillande för dem, som ej äga en ingående sakkunskap i ärendet. För att de sakkunniga skola äga möjlighet att konfrontera sina synpunkter, ha år 1934 bestämmelser införts om att, när hinder därför ej möter, samråd skall äga rum innan utlåtandena avgivas. Det torde ha visat sig, att samråden icke sällan lett till att sakkunnigutlåtandena givit en mera klargörande vägledning. Men det har också som en nackdel hos samrådet framhållits, att med det nuvarande ringa antalet sakkunniga en dominerande personlighet bland dem kan utöva ett ej helt lyckligt inflytande på de övrigas ställningstagande. Kritik har riktats mot att, när de sakkunnigas meningar stå mot varandra på ett till synes oförenligt och förbryllande sätt, möjlighet har saknats för fakultet och konsistorium att inhämta kompletterande upplysningar för att underlätta sitt ställningstagande. Kritiken har vidare tagit sikte på, att den form av värdesättning, som sakkunnigbedömningen utgör, ofta ej kan undgå att inverka på den ve-

296 tenskapliga verksamhet, som svenska docenter bedriva. Rädslan för att lämna blivande sakkunniga material för detaljkritik skulle fresta till att sätta frånvaro av fel som en högre vetenskaplig förtjänst än förmåga att ge uppslag och röja nya vägar, vilket visserligen fostrade till vederhäftighet men verkade hämmande på forskningens utveckling. En än större nackdel vore måhända, att det i ett land med få lärostolar i varje ämne vore lätt för aspiranter på en professur'att flera år i förväg på ett ungefär räkna ut, vilka professorer, som i egenskap av sakkunniga komme att bestämma över deras framtid. Det fordrades därvid ett betydande mått av karaktärsstyrka och intellektuell självständighet hos en obefordrad vetenskapsman för att denne skulle undgå att i sin forskning påverkas av medvetandet, att vissa åsikter och metoder kunde väntas bli ogynnsamt mottagna av de blivande sakkunniga. Detta hade mindre gynnsamma verkningar på möjligheterna till vetenskaplig nyorientering. Slutligen har det framhållits, att sakkunniggranskningen ofta tar för lång tid i anspråk, varigenom befordringsproceduren blir avsevärt försenad. Sakkunnigutlåtandena vore ofta av ett orimligt stort omfång, uppehölle sig mycket vid detaljproblem i de sökandes skrifter och innehölle ibland flera sidor med vetenskaplig polemik mot en sökande. Det har ifrågasatts om det sätt, varpå sakkunnigutlåtandena numera ofta utformades, stode i god överensstämmelse med universitetsstatuternas stadgande, att sakkunnigutlåtande skall innehålla omdöme om de sökandes skicklighet till befattningen och om den ordning, i vilken de böra ifrågakomma till denna samt att utlåtandet kortfattat skall angiva de skäl, på vilka det är grundat. Emellertid är det enligt beredningens mening för att befordringsärendenas avgörande skall kunna grundas på en så omsorgsfull och ingående prövning, som erfordras, värdefullt, att ett sakkunnigutlåtande relativt detaljerat anger de skäl, varpå det grundas. I de fall, då enighet föreligger mellan de sakkunniga, får det dock anses både onödigt och orimligt med sakkunnigutlåtanden av det omfång, som ofta förekommer. Med utgångspunkt från sin inledningsvis angivna principställning och för att de här påtalade bristerna i fråga om sakkunniginstitutionen i möjligaste mån skola elimineras, föreslår universitetsberedningen följande reformer. Antalet

sakkunniga.

I besparingssyfte ändrades 1941 den förutvarande bestämmelsen, att tre eller fyra sakkunniga skulle utses, till att tre sakkunniga skulle utses; fyra sakkunniga fingo utses endast efter medgivande av universitetskanslern då särskilda skäl förelågo. Som av ovanstående har framgått är

297 emellertid en så sträng begränsning av antalet sakkunniga ur skilda synpunkter menlig. Likaledes finner beredningen den nuvarande bestämmelsen, att företrädesvis svenska vetenskapsidkare skola utses till sakkunniga, icke alltid lämplig. Härigenom begränsas möjligheterna i fråga om sakkunnigvalet på ett ofta icke ändamålsenligt sätt. Beredningen är emellertid icke blind för det förhållandet, att möjligheten att till sakkunniga utse forskare från ett främmande land kan bereda en förhärskande vetenskaplig skola ökade möjligheter att tillgodose den egna riktningens mer eller mindre begränsade intressen. Beredningen betraktar emellertid denna fara såsom mindre närliggande och därför mindre allvarlig. Enligt beredningens mening är det av största vikt att genom ändringar i här berörda avseenden skapa större möjligheter att variera sakkunnigvalet med hänsyn till de sökandes specialiteter, att undvika att någon enstaka sakkunnig får för stort inflytande på ärendet, att kringgå inhemska skolbildningar inom vissa fack och att undvika dylika skolbildningars utformande under trycket av väntade professorskonkurrenser. Därest större möjligheter skapas i dessa avseenden, böra förutsättningar för större objektivitet och oväld vid befordringsärendenas behandling ha åstadkommits. Beredningen föreslår, att antalet sakkunniga vid professorstillsättningar skall vara lägst tre och högst fem. Det bör ankomma på den instans, som slutligt utser sakkunniga, att inom dessa gränser besluta om antalet sakkunniga. Beträffande de fall, då sakkunniga icke skola utses, förutsätter beredningen ingen ändring av nuvarande bestämmelser. Det torde ligga i sakens natur, att i huvudsak svenska sakkunniga komma att utses. Emellertid föreligga skäl för att det ibland kan vara lämpligt att gå utanför landets gränser. Skulle man alltför strängt hålla sig till svenska sakkunniga, skulle, som ovan anförts, möjligheterna i fråga om sakkunnigvalet alltför snävt begränsas. I många fall stå de bästa specialisterna på de sökandes forskningsområden att finna utomlands, och om antalet sakkunniga skall ökas blir det i många fall nödvändigt att anlita utländska sakkunniga. Det torde emellertid vara önskvärt att härvid företrädesvis nordiska sakkunniga anlitas. Mot ett alltför flitigt anlitande av icke-nordiska sakkunniga tala dels kostnadsskäl, dels de språksvårigheter, som finnas särskilt för vissa vetenskapsområdens del, dels att vetenskapsidkare från icke-nordiska länder många gånger stå främmande för det svenska universitetsväsendet. Praktiskt taget alla vetenskapsgrenar äro emellertid företrädda vid andra nordiska länders universitet, och vetenskapsidkare från dessa torde vara tillräckligt förtrogna med det svenska universitetsväsendet och med svenska vetenskapliga specialiteter för att de med fördel skola kunna fungera som sakkunniga. Att företrädesvis nor-

298 diska sakkunniga böra väljas hindrar naturligtvis inte, att det i speciella fall, då särskilda skäl föreligga, kan vara lämpligt att utse icke-nordiska sakkunniga. Beredningen föreslår, att universitetsstatuterna § 61 mom. 1 ändras så, att till sakkunniga företrädesvis vetenskapsidkare från de nordiska länderna skola utses. Tillsättande

av

sakkunniga.

Enligt nuvarande bestämmelser skall förslag till sakkunniga uppgöras av fakultet (sektion, lärarkollegium) vid det universitet, dit den ledigförklarade befattningen hör; härvid skall hänsyn tagas till de från motsvarande fakultet (sektion, lärarkollegium) vid det andra universitetet resp. Karolinska institutet ingivna förslagen till sakkunniga. Av fakultet eller sektion uppgjort förslag till sakkunniga ingives till det större akademiska konsistoriet, som utser sakkunniga. I fall av avsägelser utses ny sakkunnig efter förslag av hemmafakulteten. Vid Karolinska institutet uppgöres ej förslag av någon instans vid institutet, utan lärarkollegiet har att utse med hänsynstagande till förslagen från de andra lärosätena. Stockholms och Göteborgs högskolor stå helt utanför den interakademiska samverkan vid sakkunnigtillsättningar. Beträffande utseendet av specialsakkunniga gäller, att kanslers tillstånd skall inhämtas, varefter konsistoriet utser efter hörande av hemmafakulteten. I normala fall har resultatet av den prövning, som de sakkunniga företaga av de sökandes meriter, varit helt avgörande för befordringsärendets utgång. I sakkunniginstitutionen ligger, som beredningen inledningsvis framhållit, den bästa garantien för att befordringsärendena underkastas en ingående, på vetenskapliga grunder företagen prövning och för att de få en så rättvis utgång som möjligt. Med hänsyn härtill har beredningen ansett det angeläget, att sakkunniginstitutionens ställning starkes och att de sakkunniga i än högre grad bli den för befordringsärendena viktigaste förberedande instansen. Redan sakkunniginstitutionens nuvarande ställning och i än högre grad beredningens i detta kapitel framlagda förslag i fråga om sakkunniginstitutionen göra det angeläget, att bättre garantier skapas för ett så objektivt sakkunnigval som möjligt, d. v. s. ett sådant val att olika aktuella forskningsriktningar och skolor bli representerade, icke ett sådant val att en viss skola eller forskningsriktning, kanske företrädd av hemmafakulteten, i övervägande grad bestämmer sakkunnigvalet. Strävanden att finna en sådan form för sakkunnigtillsättningarna, att inflytande bl. a. från sakligt ovidkommande lokal- och personintressen i möjligaste mån elimine-

200 ras, ha i stor utsträckning karakteriserat utredningsarbetet angående det akademiska befordringsväsendet under det gångna halvseklet. 1035 infördes bestämmelser om den intcrakademiska samverkan i fråga om sakkunnigtillsättningar. Då, som beredningen ovan framhållit, dessa bestämmelser icke visat sig tillfyllest, riar beredningen övervägt olika möjligheter att få till stånd en mera fruktbringande interakademisk samverkan vid sakkunnigtillsättningar. Det torde vara uppenbart, att den interakademiska samverkan vid sakkunnigtillsättningar bör omfatta även Stockholms och Göteborgs högskolor. Beredningen har ovan framhållit, att dessa högskolor numera ha full examensrätt och även i andra avseenden blivit alltmera likställda med statsuniversiteten. Det är ett allmänt intresse, att även vid dessa högskolor sakkunnigtillsättningarna ske på ett så objektivt sätt som möjligt, vilket syfte den interakademiska samverkan vid sakkunnigtillsättningar ju avser att tjäna. För universiteten skulle det även vara värdefullt (med en reguljär medverkan från högskolornas sida. Ett utsträckande av den interakademiska samverkan vid sakkunnigtillsättningar till Stockholms och Göteborgs högskolor förutsätter, att samma procedur tillämpas vid sakkunnigtillsättningar i samband med vakanser vid dessa lärosäten. Det synes även önskvärt, att sådana anordningar vidtagas, att den interakademiska samverkan kominer att gälla även kompletteringsval av sakkunniga. Det förhållandet, att då någon sakkunnig blir förhindrad fullgöra sitt sakkunniguppdrag, ny sakkunnig utses efter förslag endast från hemmafakulteten, har medfört, att den interakademiska samverkan blivit ofullständig och att hemmafakultetens avgörande inflytande på sakkunnigvalet blivit större än vad eljest behövt vara fallet. Enligt nuvarande bestämmelser har fakulteten vid det lärosäte, där vakansen uppstått, utslagsgivande inflytande på sakkunnigtillsättningen genom att den äger obegränsade möjligheter att företaga sådana ändringar på från annat lärosäte ingivna förslag, att sakkunnigkonstellationen ändrar karaktär. Det har synts beredningen angeläget att finna en form för utseende av sakkunniga, som neutraliserar hemmafakultetens dominerande inflytande på tillsättningen av dessa. Man kan överväga, om icke konsistoriet, som likväl äger det slutliga ansvaret för sakkunnigvalet, borde träffa sitt val mellan fakulteternas förslag utan att hemmafakulteten träder emellan som en slags överinstans över systerfakulteterna. Man kan även överväga, om icke det slutliga avgörandet borde träffas av en interakademisk instans, som på ett annat sätt än konsistorium, lärarråd och lärarkollegium står fri gentemot lokala synpunkter och inflytanden. Den enda dylika instans, som för närvarande kunde komma i fråga, är kanslern. Beredningen har emellertid funnit, att sammanställningen av en grupp

300 sakkunniga är en avvägningsfråga, som ej kan lösas av en osakkunnig instans genom ett mer eller mindre mekaniskt sammanräknande av fakulteternas förord. Vad beträffar kanslern har denne tidigare avvisat tanken på att han skulle övertaga utseendet av sakkunniga; kanslersämbetet har ej heller i sin nuvarande utformning sådan arbetskraft till sitt förfogande, att det rimligen skulle kunna åläggas ett stort antal ärenden a \ denna ofta svårbedömda beskaffenhet. Beredningen har därför beslutat förorda, att den nuvarande ordningen i stort sett bibehålies. För att emellertid hindra hemmafakulteten från att nonchalera de förslag, som inkomma från andra lärosäten, anser beredningen, att den skall vara bunden att taga minst 2 av 3, minst 3 av 4 och minst 3 av 5 sakkunniga från de från annat håll ingivna förslagen. Beträffande teologiska fakulteten, till vilken förslag ingives endast från ett annat lärosäte, bör emellertid endast 1 av 3, 2 av 4 och 2 av 5 sakkunniga behöva tagas från systerfakultetens förslag — detta för att ej en annan fakultet än den, där vakansen förefinnes, skall äga möjlighet att ensam bestämma en majoritet av de sakkunniga. Vid kompletterande val bör fakulteten avgiva förslag till konsistoriet men, därest den eller de som skola ersättas varit föreslagna från annat eller andra lärosäten, därvid ej tillåtas gå utanför de namn, som upptagas på förslag från andra lärosäten eller annat lärosäte. Om antalet kvarstående sakkunniga är minst tre, bör det ankomma på konsistoriet att avgöra, huruvida komplettering behöver företagas. Konsistoriet bör enligt beredningens mening framgent liksom hittills utse de sakkunniga. Vid Stockholms högskola skall lärarrådet fylla samma uppgift. Vid de medicinska högskolorna och Göteborgs högskola skola lärarkollegierna respektive lärarrådet direkt utse de sakkunniga efter förslag från övriga lärosäten, varvid de skola vara bundna vid dessa förslag på samma sätt som universitetens och Stockholms högskolas fakulteter. Beträffande tillkallande av specialsakkunniga böra enligt beredningens mening vissa förändringar komma till stånd. Initiativet för tillkallande av specialsakkunnig bör alltid komma från de utsedda sakkunniga, och det bör härvid alltid fordras, att minst två av de sakkunniga inom en månad efter det de blivit utsedda hemställa härom hos det större konsistoriet. I sådant fall skall förslag till specialsakkunnig av samtliga sakkunniga ingivas till konsistoriet, som hos kanslern äger göra framställning om tillstånd att utse specialsakkunnig. Samråd mellan sakkunniga. Formen för sakkunnigutlåtandena. Som beredningen ovan framhållit har det nuvarande samrådet ej sällan visat sig vara av värde för den fortsatta handläggningen av ett befordrings-

301 ärende. Emellertid har samrådet i nuvarande form även vissa brister. Form e r n a för detsamma äro alltför lösa, de sakkunniga äro ibland dåligt förberedda och ha ej hunnit grundligt penetrera de olika sökandes meriter utan kunna blott allmänt yttra sig om sina preliminära intryck. En effektivisering av samrådet skulle kunna bidraga till att sakkunnigutlåtandena i högre grad lämnade en verkligt klargörande vägledning. Onödiga och på missuppfattningar beroende divergenser skulle kunna undvikas. Ett bättre utnyttjande av samrådet skulle, om samtidigt vissa ändringar genomföras i fråga om sakkunnigutlåtandena (se nedan), även kunna bidraga till att befordringsproceduren förkortades och förenklades. Beredningen vill emellertid understryka, att även ett effektiviserat samråd måste få bibehålla den rent informativa karaktären. Beredningen vill bestämt taga avstånd från en sådan form av samråd, vid vilken formliga förhandlingar föras och gemensamma beslut fattas. Den enskilde sakkunniges individuella ansvar måste få förbli obeskuret. Den första förutsättningen för ett effektiviserat samråd är att de sakkunniga ha hunnit grundligt penetrera de sökandes skrifter och övriga meriter. Direkt stadgande härom torde böra införas. Då det, bl. a. av kostnadsskäl, även i fortsättningen är önskvärt, att samrådet i allmänhet äger rum i samband med lärarprov, måste detta senare förläggas till sådan tidpunkt, att de sakkunniga dessförinnan ha hunnit sätta sig grundligt in i ärendet. De sakkunniga bör åläggas att vid samrådet var för sig framlägga sina åsikter om de sökandes skrifter och övriga meriter (inkluderande lärarprovet), så att varje sakkunnig beträffande varje mera väsentligt specimen får tillfälle att konfrontera sitt omdöme med de övriga sakkunnigas. Vidare bör vid samrådet konstateras, vilken sökande varje sakkunnig vill sätta i första rummet, huruvida alla sakkunniga anse samme sökande klart överlägsen de övriga och, därest detta sista icke är fallet, vilka sökande varje sakkunnig vill placera närmast efter den som han vill uppföra i första rummet. Detta sista är av betydelse med hänsyn till sakkunnigutlåtandenas utformning (se nedan). Samrådet bör vara obligatoriskt, men dispens bör kunna lämnas av kanslern. Beträffande de nuvarande bestämmelserna om att frågan om resa för icke-nordisk sakkunnig skall underställas Kungl. Maj :ts prövning förutsätter beredningen ingen ändring. Som beredningen ovan framhållit måste den nuvarande befordringsproceduren anses alltför omfattande och tidskrävande med hänsyn till de föga komplicerade befordringsärenden, vilka utgöra majoriteten av ärendena. En förenkling är önskvärd, men den måste ske så, att noggrannheten och ovälden icke eftersättas. Beredningen finner det lämpligt, att, i de fall, då det vid samrådet visat sig, att samtliga sakkunniga anse,

302 att en viss sökande är klart överlägsen de övriga, de sakkunnigas utlåtanden, som liksom hittills böra avgivas vart för sig, endast böra innehålla en motivering till varför denne sökande uppföres i första förslagsrummet. Något direkt ställningstagande till övriga sökande med hänsyn till deras kompetens och deras inbördes ordningsföljd i fråga om graden av vetenskaplig skicklighet skall således ej förekomma. Däremot kan det naturligtvis bli nödvändigt att mera allmänt beröra övriga sökande för att motivera, varför en viss sökande är dem överlägsen. Detta förfaringssätt skulle således komma att tillämpas i de fall, då kallelse ej föreslagits men då de sakkunniga likväl finna att en sökande är klart överlägsen de övriga. Kallelse kommer f. n. blott till stånd då någon sökande har förespråkare inom hemmafakulteten. Det synes lämpligt, att även de sakkunniga erhålla möjlighet att få tillämpa ett förenklat förfarande liknande kallelseförfarandet. I de fall, då de sakkunniga äro ense om att en sökande utan tvekan är klart överlägsen de övriga sökande, torde en värdering av dessa sistnämnda med hänsyn till kompetens och inbördes ordningsföljd vara helt onödig för bef ord ringsärendets fortsatta handläggning. Genom det förordade förfaringssättet åstadkommes tidsbesparing och förenkling av proceduren samt förhindras, att för befordringsärendets avgörande fullkomligt onödiga inlagor inkomma från de sökande i fråga om kompetensförklaring och i fråga om rangordningen efter den sökande, som samtliga sakkunniga utan tvekan sätta i första rummet. Även i de fall, då samtliga sakkunniga icke äro ense om att en viss sökande är klart överlägsen, synes en viss förenkling av sakkunnigutlåtandena kunna komma till stånd. Denna bör ske på så sätt, att de sakkunniga endast taga ställning till de sökande i fråga om kompetens och inbördes ordningsföljd så långt, att samtliga sakkunniga företagit en gradering t. o. m. de namn, som någon av de sakkunniga uppfört på någon av de tre första platserna. Om t. ex. en sakkunnig uppför sökande i rangordningen A, B, C, D, E, en annan i ordningen B, A, C, D, E och en tredje i ordningen A, C, B, E, D, skall i sakkunnigutlåtandena värdering av de sökande med hänsyn till kompetens och ordningsföljd endast förekomma i fråga om namnen A, B och C. Om i ett annat fall en sakkunnig uppför de sökande i ordningen A, B, C, D, E, F, en annan i ordningen A, B, D, C, F, E och en tredje i ordningen A (med tvekan), C, D, E, B, F, skall ^radering endast ske av namnen A, B, C och D. För befordringsärendets fortsatta handläggning är det nämligen i dessa fall inte av någon betydelse, hur de sakkunniga placera de övriga sökande i förhållande till varandra eller huruvida de kompetensförklaras. Den här föreslagna ordningen medför, att vad som nu betraktas som en sekundär funktion hos sakkunnigutlåtandena bortfaller, nämligen att ge-

303 nom kompetensförklaringar förse de sökande, som ej kunna komma i fråga för befattningen, med en värdefull merit för levnadsbanor utanför den akademiska karriären. Beredningen, som vill hänvisa till sitt principuttallande s. 292 f., anser emellertid, att den eventuella olägenheten härav ej uppväger de fördelar, som den förenklade proceduren medför. I sitt belänkande III, kap. IV, har beredningen föreslagit åtgärder för särskild sakkunnigbedömning av sökande till sådana icke akademiska befattningar, som kräva hög vetenskaplig meritering. Beredningen föreslår således, att samrådet mellan de sakkunniga, med bibehållande av sin informativa karaktär, effektiviseras och att de sakkunniga vid samrådet deklarera sin inställning till de sökandes specimina, att, därest samtliga sakkunniga anse viss sökande klart överlägsen de övriga, sakkunnigutlåtandena endast skola innehålla en motivering till att denne sökande uppföres i främsta rummet samt att i övriga fall de sakkunniga skola värdera de sökande med hänsyn till kompetens och inbördes ordningsföljd endast så långt, att samtliga sökande som av någon sakkunnig uppförts i något av de tre första rummen komma att behandlas. Kompletterande upplysningar från de sakkunniga. Då skilda meningar göra sig gällande bland de sakkunniga, uppstår den svårighet, som för närvarande påtalas: att utlåtandena icke ge klar och entydig ledning. Det behov av kompletterande utredning, som därvid framträder, bör enligt beredningens mening tillgodoses genom att de universitetsinstanser som ha att avgiva yttranden i ärendet, beredas tillfälle att infordra kompletterande skriftliga upplysningar från sakkunnig. Det förutsattes, att denna möjlighet tillgripes endast vid sällsynta tillfällen och att de sakkunniga skola äga rätt att vägra avge ytterligare utlåtanden och yttranden över de sökande. Beredningen föreslår således, att de universitetsinstanser, som ha att avge yttrande i befordringsärende, skola, därest sakkunnig så medger, kunna erhålla ytterligare skriftlig upplysning i ärendet från sakkunnig. Beredningens förslag förutsätter sådana ändringar i universitetsstatuterna, att dag för ärendets slutliga behandling skall utsättas först när en förberedande diskussion ägt rum av sakkunnigutlåtandena. Ersättning åt sakkunniga. Ersättning för sakkunniguppdrag utgår f. n. på så sätt, att befattningshavare i statens tjänst eller professor vid Stockholms och Göteborgs högskolor efter eget val erhåller antingen ersättning för mistade avlöningsförmåner eller särskilt arvode. Till annan sakkunnig än ovan nämnts utgår särskilt arvode. Den maximala ersättningen utgår för specialsakkunnig för minskade avlöningsförmåner under 1 månad eller med arvode om 300 kro-

304 nor, vid kallelse för 40 dagar respektive med 400 kronor och i andra fall för 3 månader respektive med 1 000 kronor. Vidare utgår till nordiska sakkunniga rese- och traktamentsersättning för åhörande av lärarprov och för samråd, i sista fallet för högst två dagars vistelse å sammanträdesorten. Frågan om rese- och traktamentsersättning åt icke-nordisk sakkunnig skall underställas Kungl. Maj :ts prövning innan resan företages. Beträffande ersättningen åt sakkunniga vid kallelse vill beredningen inte ifrågasätta någon ändring. Då det visat sig, att specialsakkunniga i vissa ärenden fått mycket betungande arbetsuppgifter och svårigheter yppat sig att erhålla specialsakkunniga på grund av den mycket blygsamma ersättning de ha att påräkna, torde en sådan ändring vara befogad, att ersättning åt specialsakkunnig kan utgå med högst det belopp, som nu utgår till ordinarie sakkunnig i ärende med ansökningsförfarande. Beträffande ersättningen åt sistnämnda sakkunniga har praxis blivit den, att i allmänhet den maximala ersättningen utgår. I vissa fall är emellertid denna för hög i förhållande till arbetets omfattning. I andra fall åter, då de sökande äro många och ha en omfattande produktion, är ersättningen orimligt liten. I fall av detta slag kan sakkunnigarbetet ibland kräva avsevärt längre tid än tre månader. Det förhållandet, att ersättningen maximerats till 1 000 kronor respektive mistade avlöningsförmåner för 3 månaders tjänstledighet, synes ej heller stå i överensstämmelse med universitetsstatuternas stadgande, att sakkunnigutlåtande skall insändas inom 6 månader. En höjning av det maximala arvodet till 2 000 kronor och av den tid, för vilken ersättning för mistade avlöningsförmåner kan utgå, till (i månader synes sålunda rimlig. Beredningen förutsätter, att de instanser, som ha att avge förslag respektive besluta om ersättning och arvode, tillse, att en större differentiering kominer till stånd med hänsyn till sakkunnigarbetets omfattning och art. Beredningen föreslår, att ersättning åt specialsakkunnig skall kunna utgå som ersättning för mistade avlöningsförmåner under högst tre månader, dock med ett högsta belopp av 1 000 kronor, att arvode till specialsakkunnig skall utgå med högst 1 000 kronor, att ersättning till ordinarie sakkunnig i ärende med ansökningsförfarande skall utgå för mistade avlöningsförmåner under högst 6 månader, dock med ett högsta belopp av 2 000 kronor, och att arvode till sådan sakkunnig skall utgå med ett högsta belopp av 2 000 kronor. Beträffande ersättningen åt sakkunniga vid kallelse böra nuvarande bestämmelser tillämpas. Den nuvarande bestämmelsen att traktamente för samråd utgår under högst två dagar synes onödig och bör kunna slopas.

305 Skyldighet att mottaga sakkunniguppdrag. Enligt imiversitetsstatuterna är ordinarie lärare vid universiteten och Karolinska institutet pliktig mottaga sakkunniguppdrag inom eget vetenskapsområde utom i fråga om tillsättande av den befattning, som av honom själv innehaves. Efter ansökan kan större konsistoriet, då särskilda skäl föreligga, meddela befrielse från sakkunniguppdrag. Stockholms och Göteborgs högskolors förändrade ställning gör det enligt beredningens uppfattning nödvändigt såväl att ordinarie lärare vid statliga lärosäten bli skyldiga mottaga sakkunniguppdrag avseende även Stockholms och Göteborgs högskolor som att lärare vid dessa sistnämnda högskolor bli skyldiga att mottaga sakkunniguppdrag vid annat lärosäte. I praxis såda redan tillfredsställande förhållanden i detta avseende, men denna praxis bör stadgefästas. Härutöver vill beredningen inte ifrågasätta någon ändring av nu gällande bestämmelser. Den nuvarande möjligheten till befrielse från sakkuntiiguppdrag synes önskvärd, särskilt då lärare betungats med upprepade sakkunniguppdrag. 4. Lärarprov. Universitetsberedningen föreslår, att de nuvarande bestämmelserna om lärarprov ändras, så att lärarprov obligatoriskt skall äga rum. Dock bör universitetskanslern, sedan de sakkunniga och vederbörande beredningsnämnd beretts tillfälle yttra sig, kunna bevilja dispens, och vidare bör lärarprov ej äga rum vid kallelse. Som motivering för detta förslag hänvisar beredningen dels till vad universitetskanslern i remissyttrande över befordriigskommitténs betänkande och den 1933 tillsatta universitetsberedtiinger anfört i denna fråga (s. 272, 277), dels till vad som anföres nedan i fråga )in grunderna för bedömning av sökande till ordinarie lärarbefattningar (s. 310 IT.). Lärarprovet bör alltid äga rum före samrådet. Dock bör av kostnadsskäl samrådet, då så är möjligt, äga rum i omedelbar anslutning till lärarprovet. 5. Handläggning av befordringsärendena efter sakkunnigutlåtandenas avgivande. Den svenska akademiska befordringsproceduren utmärkes av en långsam och gmndlig prövning av ärendena i flera instanser mellan de sakkunniga och Kungl. Maj :t. För Karolinska institutet förekomma två sådana instanser: lärarkollegiet och kanslern. För statsuniversiteten och Göteborgs högskola iörekomma tre sådana instanser: i det första fallet fakultet eller sektion, större konsistoriet och kansler, i det senare fallet lärarråd, högskolestyrelse och kansler. För Stockholms högskola förekomma fyra instanser: fakultet, lärarråd, högskolestyrelse och kansler. 20 — Uiivcrsitel

VI

306 Fördelen ligger här liksom beträffande sakkunnigväsendet i den högt uppdrivna noggrannheten i ärendets handläggning. En nackdel är den tidsutdräkt, som blir följden, och den åtminstone beträffande okomplicerade befordringsärenden alltför stora omständligheten. En annan nackdel ligger däri, att flertalet ledamöter i de röstande professorsförsamlingarna icke äro sakkunniga i fråga om den speciella vetenskap i vilken befattningen skall tillsättas och att det därför föreligger särskild risk för att de kunna påverkas av osakliga och subjektiva synpunkter. Genom en förkortning och förenkling av proceduren skulle emellertid även nackdelarna av detta sista slag i viss mån kunna undvikas. Härvid erbjuder sig i första hand möjligheten att i större eller mindre grad undantaga någon av de röstande professorsförsamlingarna från befordringsärendenas handläggning. Behandlingen i både fakultet och konsistorium (motsvarande) framstår nämligen som en onödig dubblyr, enär icke blott konsistoriets utan numera även fakultetens eller sektionens medlemmar till största delen icke äro sakkunniga i fråga om den vetenskap, som befordringsärendet gäller. Den lokala behandlingen av ett befordringsärende torde ha två syften. Det ena är, att ärendet skall prövas av befattningshavare vid universitetet, vilka med hänsyn till sitt eget vetenskapsområde ha särskilda förutsättningar att med ett visst mått av sakkunskap ta ställning till ärendet. Det andra syftet är en kontrollerande prövning av ärendet med hänsyn till universitetets allmänna intressen, vilken prövning utföres av en församling med administrativa funktioner och bestående av med vetenskaplig metod förtrogna lekmän. Den sistnämnda funktionen fullgöres vid universiteten av större konsistoriet. Den förra funktionen kunde på en tid, då specialiseringen inom vetenskaperna icke gått så långt som nu, fullgöras av fakulteterna eller sektionerna. Numera äro emellertid även dessa församlingars ledamöter till större delen att betrakta som icke sakkunniga. En rationalisering av den lokala behandlingen av ett befordringsärende är påkallad för att en sakligt fullgod och ändamålsenlig handläggning skall åstadkommas med så kort och enkel procedur som möjligt. Med fasthållande vid de ovannämnda syftena med den lokala behandlingen bör enligt beredningens mening en sådan rationalisering åstadkommas genom att det skapas en instans, som är verkligt kompetent att fullgöra den sakkunniga lokala prövningen, medan den kontrollerande funktionen åvilar en av de existerande församlingarna. Den instans, som bör företaga den första lokala prövningen av ett befordringsärende, skulle kunna tänkas utgöras av en nämnd bestående av innehavarna av de ordinarie lärarbefattningar inom fakultet eller sektion, som motsvara eller närmast angränsa till den ledigförklarade befattningen. Emellertid kunna ofta lärare inom annan fakultet besitta större sakkun-

307 skåp än flera professorer inom den fakultet, till vilken den ledigförklarade befattningen hör. Beredningen har därför övervägt, att kanslern skulle fastställa, vilka befattningshavare, som skulle utgöra beredningsnämnd vid återbesättande av var och en av de ordinarie lärartjänsterna vid rikets universitet och högskolor, dock med möjlighet för kanslern att på framställning av större konsistoriet respektive lärarrådet medgiva kompletteringar av nämnden i varje fall, där särskilda omständigheter så göra önskvärt. Emellertid anser beredningen det med hänsyn till ärendenas skiftande natur och universitetsorganisationens fortgående utveckling mindre lämpligt att för lång tid i förväg fastställa beredningsnämndernas huvudsakliga sammansättning. Beredningen har funnit, att den lämpligaste anordningen blir, att vederbörande fakultet (motsvarande), samtidigt som den avger förslag till sakkunniga (respektive vid motsvarande tidpunkt) till större konsistoriet (motsvarande) inger förslag om lägst sju, högst åtta befattningshavare vid det lärosäte, där vakansen uppstått, vilka skola fungera som beredningsnämnd och avge yttrande över de sökande med ledning av sakkunnigutlåtandena; detta yttrande skall avges på samma sätt som för närvarande sker i fråga om fakultet (motsvarande), men då hela beredningsnämnden är enig och då likaså de sakkunniga tidigare utan tvekan varit eniga om vilken sökande som bör sättas i första rummet, skall nämnden avge tjänsteförslsg, vilket därvid blott skall upptaga ett namn (jfr nedan). Beredningsnämnden bör utses av större konsistoriet (motsvarande) samtidigt med utseendet av sakkunniga (respektive vid motsvarande tidpunkt). Nämndens ledamöter böra kunna tillhöra vilken fakultet som helst och utses med hänsyn till sina insikter i den vakanta professurens ämnesområde. Nå^ra exempel kunna illustrera värdet av att i beredningsnämnden även ingå ledamöter av andra fakulteter än den, inom vilken befattningen skall tillsä.tas. Vid en vakans i teoretisk filosofi skulle det t. ex. kunna tänkas vara lämpligt att i beredningsnämnden, utöver representanter för angränsande ämnen inom humanistiska sektionen, inginge representanter för religionsfilosofi, mekanik och matematik. För historia borde utom representanter för humanistiska sektionens historiska vetenskaper i nämnden kunna ingå akademiska lärare i rättshistoria och kyrkohistoria. Vid tillsättande av lärarebefattning i biokemi i filosofiska fakulteten borde kunna ingå professorn i medicinsk kemi. Vid tillsättande av professorsbefattning i nya testamentets exegetik böra i beredningsnämnden kunna ingå professorerna i grekiska, semitiska språk och klassisk fornkunskap och vid vakans i fininsrätt med finansvetenskap professorn i nationalekonomi inom humanistiska sektionen. De. bör understrykas, att beredningsnämndens uppgift skall vara att med edning av de föreliggande sakkunnigutlåtandena avge motiverade vota

308 till upplysning för konsistoriet respektive kanslern, men däremot icke att företaga en om de sakkunnigas påminnande egen utredning rörande de sökandes skrifter och övriga meriter. I fråga om den instans, som skall fullgöra den kontrollerande funktionen och pröva ärendet med hänsyn till universitetets samlade intressen, föreligga två alternativ: fakulteten (motsvarande) eller större konsistoriet (motsvarande). När beredningen h a r stannat vid att förorda det senare alternativet, har den vägletts av följande synpunkter. Som beredningen ovan framhållit äro strängt taget alla fakulteter utom den juridiska så heterogena till sin vetenskapliga sammansättning, att de i vart och ett befordringsärende måste sägas inrymma ett betydande lekmannainslag av samma art som konsistoriets. I motsats till vad gäller beträffande konsistoriet är fakulteten eller sektionen emellertid icke kvalificerad genom urval av för administrativa uppgifter lämpliga personer. De verkligt sakkunniga fakultetsledamöterna få vidare taga ställning till ärendet i egenskap av ledamöter i beredningsnämnden. Vad konsistoriet beträffar har detta utan tvivel i regel visat prov på en väl avvägd lekmannabedömning i samband med befordringsärendena. Konsistoriets huvudsakliga sammansättning genom val av för uppgiften lämpade professorer har synts beredningen borga för ett avsevärt mått av omdömesgillhet, som ytterligare torde stegras vid förverkligandet av den av beredningen i betänkande III föreslagna förändringen av större akademiska konsistoriets sammansättning. Även med hänsyn till att konsistoriet är universitetets högsta organ och företrädare för universitetets samlade intressen bör den prövning av ett befordringsärende, som skall företagas med hänsyn till universitetets gemensamma intressen, naturligt åligga konsistoriet. , Från beredningsnämnden böra således befordringsärendena gå vidare till större konsistoriet, som behandlar dem på samma sätt som för närvarande, d. v. s. upprättar tjänsteförslag. I de fall, då de sakkunniga varit eniga om att viss sökande är klart överlägsen de övriga eller då kallelseförfarande tillämpas och de sakkunniga äro ense, torde det emellertid, därest hela beredningsnämnden är enig, vara onödigt att ärendet behandlas av en andra lokal instans. I dessa fall bör således beredningsnämnden upprätta tjänsteförslag upptagande endast ett namn, och ärendet gå vidare direkt till kanslern. Det här anförda har närmast tagit sikte på förhållandena vid statsuniversiteten. För övriga av beredningens förslag berörda lärosäten — Karolinska institutet, Medicinska högskolan i Göteborg samt Stockholms och Göteborgs högskolor — äro emellertid beredningens förslag i fråga om beredningsnämnden helt tillämpliga med den skillnaden, att nämnden utses av lärarkollegiet respektive lärarrådet. Större akademiska konsistoriets funktion

309 bör vid Karolinska institutet och Medicinska högskolan i Göteborg utövas av lärarkollegiet, vid Stockholms och Göteborgs högskolor av lärarrådet. Beträffande handläggningen av befordringsärendena vid Stockholms och Göteborgs högskolor är det enligt beredningens mening mindre lämpligt, att ärendena passera styrelsen, som utnämner befattningshavare, innan de gå vidare via kanslern till Kungl. Maj :t, som skall stadfästa styrelsens beslut. Styrelsen är en rent administrativ instans, i vilken ingå även sådana lekmän, som ej äro förtrogna med vetenskaplig metod, och den allmänt kontrollerande funktionen torde på ett tillfyllestgörande sätt kunna fullgöras av lärarrådet. Enligt beredningens mening bör den ändringen komina till stånd, att vetenskapliga befordringsfrågor vid Stockholms och Göteborgs högskolor gå direkt från lärarrådet till kanslern, varefter Kungl. Maj:t utnämner befattningshavarna i enlighet med vad som föreslogs av befordringskommittén. 6. Grunderna för bedömning av sökande till professur. Enligt för statsuniversiteten och Karolinska institutet gällande bestämmelser må för befordran till akademiska lärarbefattningar »ej andra grunder avses eller åberopas än graden av ådagalagd vetenskaplig skicklighet. Vid bedömandet av den vetenskapliga skickligheten skall hänsyn tagas jämväl till ådagalagd skicklighet att meddela vetenskaplig undervisning.» I grundstadgarna för Stockholms högskola § 14 heter det: »Vid besättande av lärarplats har styrelsen att i första rummet fästa avseende vid den vetenskapliga skickligheten.» I Göteborgs högskolas statuter § 12 stadgas, att lärarrådet till styrelsen skall avgiva utlåtande över den ordning, vari det anser de sökande »med avseende på vetenskaplig förmåga och lärareduglighet förtjäna att nämnas till ämbetet», och § 11 stadgar, att »utmärkt vetenskapsman med framstående lärareförmåga» kan kallas till professur. Universitetsberedningen vill föreslå, att bestämmelserna för Stockholms och Göteborgs högskolor ändras så, att de erhålla samma lydelse som universitetsstatuternas bestämmelser. Därutöver har beredningen inga ändringar att föreslå i fråga om lydelsen av nuvarande bestämmelser angående befordran till akademisk lärarbefattning. Däremot vill beredningen beträffande praxis vid tillämpningen av dessa bestämmelser framhålla följande. Vissa professurers ämnesomfattning är svårbestämd, vilket i de flesta fallen beror på att professuren omfattar flera ämnen eller ämnesdelar. I sådana fall, där ej full klarhet kan vinnas genom fixering av gränserna och gradering av de olika ämnesområdenas betydelse genom själva benämningen av professuren, vill beredningen framhålla vikten av att den fundamentala bedömningsgrunden, graden av ådagalagd vetenskaplig

310 skicklighet, ej slappes ur sikte för krav på likformig speciminering inom professurens ämnesdelar eller koncentration på det ämne eller ämnesområde, som vid vakanstillfället räknas som det viktigaste. Vid bedömningen torde man böra taga i betraktande ej blott alla sådana av en sökandes vetenskapliga arbeten, vilka falla inom den sökta professurens egentliga ämnesområde, utan även sådana arbeten, vilka falla inom professurens gränsområden, i den mån dessa arbeten styrka en vetenskaplig skicklighet, som har omedelbar betydelse för det vetenskapliga arbete professurens innehavare skall ha att utföra eller svara för. I den mån framlagda specimina av verkligt vetenskaplig halt falla inom dessa gränser, torde de i första hand böra till sitt värde graderas enbart u r kvalitetssynpunkt. Först i andra hand bör eventuellt en gradering ur andra synpunkter komma i fråga. Vidare vill beredningen framhålla, att universitetsstatuternas bedömningsnorm, graden av ådagalagd vetenskaplig skicklighet, åsyftar en rent kvalitativ meritering. Det synes beredningen olyckligt, att denna bedömningsnorm ofta nog förväxlas med omfattningen av den samlade vetenskapliga produktionen. Det vore för universitet och högskolor menligt, om antalet utgivna arbeten, behandlade frågor och besökta forskningsfält skulle vara den norm, efter vilken man valde deras ledande forskare och lärare. I och med att en sökande till professur visat sig behärska sin vetenskap på sådant sätt, att han kan förklaras kompetent att erhålla det sökta ämbetet, bör han vid jämförelse med andra kompetenta sökande bedömas med hänsyn till sin ådagalagda förmåga att lösa vetenskapliga uppgifter, icke efter summan av utförda vetenskapliga arbetsprestationer. Den lärdom och mångsidighet, som kan framgå av en kvantitativt stor produktion, är givetvis en sida av den vetenskapliga skickligheten, som kräver tillbörlig uppmärksamhet, men är icke liktydig med vetenskaplig skicklighet överhuvudtaget. Det är enligt beredningens åsikt viktigt, att vederbörande instanser vid sitt ställningstagande i de konkreta fallen konsekvent låta en kvalitativ bedömning vara avgörande, så att man tillförsäkrar professurerna de främsta personliga kapaciteterna. En tredje fråga, som diskuterats i samband med grunderna för bedömning av sökande till professur, är hur undervisningsskickligheten skall avvägas mot sådan vetenskaplig skicklighet, som ådagalagts i skrifter. Enligt nuvarande praxis har undervisningsskickligheten mycket ringa betydelse vid bedömningen. Denna praxis kan knappast anses stå i god överensstämmelse med universitetsstatuternas bestämmelser om bedömningsgrunderna. Dessa bestämmelser kunna nämligen icke tolkas så, att de innebära, att förmågan att meddela vetenskaplig undervisning är något som ej ingår i graden av vetenskaplig skicklighet men vartill hänsyn dock i andra hand skall tagas. De torde i stället med hänsyn till sin orda-

311 lydelse få tolkas som ett förtydligande och understrykande av att förmågan att meddela vetenskaplig undervisning ingår som en del av den vetenskapliga skicklighet, som universitetsstatuterna avse. I sitt remissyttrande över befordringskommitténs betänkande framhöll universitetskanslern, att många professorer gjorde sin kanske viktigaste insats genom att fostra den nya forskargenerationen och att därvid lärarförmågan spelade en betydande roll. Den betydelsefulla frågan om lärarpersonligheten borde därför mera beaktas vid befordringsärendenas behandling. Beredningen ansluter sig till denna universitetskanslerns uppfattning. För närvarande tages så liten hänsyn till undervisningsmeriter, att det paradoxala förhållandet inträtt, att uppehållande av professorsämbete blivit ett hinder för erhållande av professur genom att det tar tid från det vetenskapliga författandet och tvingar till arbete med den undervisning, som åligger en professor. Å andra sidan får man naturligtvis inte tillägga undervisningsskickligheten så stor betydelse, att man inför något slags informell tjänsteårsberäkning med hänsyn till den tid varunder vederbörande meddelat akademisk undervisning och låter denna beräkning vara en dominerande faktor vid bedömningen av de sökande. Om en sökande är en lysande forskare men en medelmåttig undervisare och en annan sökande visat föga framstående forskaregenskaper i sin vetenskapliga produktion men är en framstående lärare, kan naturligtvis inte den senares bättre undervisningsmeriter uppväga den förres forskarmeriter. Men en framstående forskare, som saknar intresse för eller förmåga att på ett tillfredsställande sätt meddela akademisk undervisning och handleda elever på olika stadier, bör ej sättas att ägna sitt liv åt att uppfylla en professors skyldigheter. Här böra speciella forskarbefattningar av den typ beredningen föreslagit i sitt betänkande II komma i åtanke. Man måste även skilja mellan olika slag av undervisningsmeriter. En elegant upplagd och genomförd provföreläsning behöver i och för sig icke vara av större betydelse, medan däremot den förmåga till klar överblick över ett stort område, som kan ådagaläggas t. ex. genom läroboksförfattandc, och ådagalagd förmåga att stimulera och på ett utmärkt sätt handleda elever på ett högre stadium äro av den största vikt. Beredningen har med ovanstående påpekanden velat framhålla, att förmågan att meddela vetenskaplig undervisning bör något mera beaktas än vad nu i allmänhet är fallet. Beredningen har ovan föreslagit, att lärarproven skola bli obligatoriska. Härigenom böra möjligheterna att bättre beakta förmågan att meddela vetenskaplig undervisning något ökas. Å andra sidan får man icke övervärdera den ledning, som lärarproven ge. Akademisk undervisningsskicklighet, särskilt då den omfattar forskningsundervis-

312 ning, innebär så många olika slag av impulser och kunskapsmeddelande, att den knappast kan tillfredsställande mätas enbart genom migot slag av lärarprov. Utom lärarproven böra således vid bedömningen av de sökande beaktas dels den pedagogiska skicklighet, som kan framgå av den formella uppläggningen av vetenskapliga arbeten, dels den pedagogiska merit, som författandet av vetenskapliga läroböcker utgör, dels ådagalagd förmåga att stimulera elever på ett högre stadium, dels slutligen ådagalagd mångsidighet i val av ämnen vid akademisk undervisning. Sistnämnda hänsynstagande kan även motverka frestelsen för docenterna att lägga ned minsta möjliga möda på sin akademiska lärarverksamhet för att i stället ägna sin tid åt att författa specimenskrifter. Genom hänsynstagande även till läroboksförfattande skulle yngre akademiska lärare i större utsträckning kunna stimuleras att utarbeta vetenskapliga läroböcker. Om vidare bedömningen av de sökande i större utsträckning sker ur kvalitativa synpunkter, kunna pedagogiska kvalifikationer tillmätas vederbörlig hänsyn. I en framställning till universitetsberedningen av den 26 februari 1950 (se s. 286 f.) har docentförbundet upptagit frågan om meritvärdet av den enskilde forskarens arbete vid s. k. gruppforskning. Denna fråga innefattar utan tvivel ett betydande problem. Med hänsyn till den allt större betydelse som gruppforskningen torde komma att få, särskilt inom vissa vetenskapsområden, är det av största vikt, att den enskilde forskarens insatser vid gruppforskning uppskattas till sitt rätta värde vid bedömningen av sökande till akademiska lärarbefattningar. Det är beklagligt, om tendenser förekommit att vid befordringsärenden undervärdera sådana forskare, som huvudsakligen ägnat sig åt gruppforskning. Det torde emellertid vara ogörligt ej blott att utfärda bestämmelser om meritvärderingen av en enskilds insatser vid gruppforskning, utan även att uppdraga mera allmänna riktlinjer, som kunna garantera att de sakkunniga ej undervärdera sådana insatser. Beredningen måste därför inskränka sig till att framhålla, att det självfallet åligger de sakkunniga att göra sig noggrant underrättade om vilken del en sökande till en akademisk lärarbefattning har i ett som resultat av grupparbete framlagt forskningsresultat. Det synes önskvärt, att deltagarna i grupparbete redan i samband med resultatens publicering meddela, hur arbetet fördelat sig på de olika deltagarna. 7. Tillsättning av andra ordinarie lärarbefattningar än professurer. övriga ordinarie lärarbefattningar böra enligt beredningens mening tillsättas på enahanda sätt som professurer. Dock bör den skillnaden kunna göras, att antalet sakkunniga ej skall överstiga tre. Då särskilda skäl

313 så föranleda, bör efter medgivande av Kungl. Maj :t flera än tre sakkunniga k u n n a utses. Beträffande bedömningsnormerna vill beredningen framhålla, att övriga lärarbefattningar ej kräva lika hög vetenskaplig skicklighet som professurerna, om man bortser från förmågan att meddela vetenskaplig undervisning. De undervisningsuppgifter, som åvila preceptorer och vissa andra befattningshavare, äro emellertid ej mindre kvalificerade än professorernas. En konsekvens är att för övriga ordinarie lärarbefattningar meriteringen på de sistnämnda områdena måste tillmätas en relativt större betydelse än beträffande professurer vid bedömningen av graden av den ådagalagda vetenskapliga skickligheten. 8. Kostnadsberäkning. För närvarande är å åttonde huvudtitelns utgiftsstat uppfört ett förslagsanslag om 60 000 kronor för ersättning åt sakkunniga i befordringsärenden vid universiteten m. m. Från detta anslag utgår dels ersättning för mistade avlöningsförmåner samt arvode åt sakkunniga, dels rese- och traktamentsersättning åt sakkunniga för åhörande av lärarprov och för avhållande av samråd. Anslaget gäller sakkunniga i befordringsärenden vid statsuniversiteten, Karolinska institutet, Medicinska högskolan i Göteborg, Stockholms högskola, Göteborgs högskola och tandläkarhögskolorna i Stockholm och Malmö. Beredningens förslag i fråga om befordringsväsendet avse ej tandläkarhögskolorna, varför beredningen vid beräkningen av den ökning av nämnda anslag, som kommer att erfordras vid ett förverkligande av beredningens förslag, bortser från dessa läroanstalter. De av beredningens ovan framförda förslag, vilkas förverkligande medföra ökade utgifter, äro 1) möjligheten att anlita högst fem sakkunniga, 2) införandet av obligatoriska lärarprov och obligatoriskt samråd, 3) höjningen av maximigränsen för arvoden åt specialsakkunnig och ordinarie sakkunnig till 1 000 respektive 2 000 kronor. Det är uppenbart, att det ställer sig synnerligen svårt att med någorlunda säkerhet beräkna vilka utgiftsökningar dessa förslag komma att medföra. Belastningen å anslaget för ersättning åt sakkunniga i befordringsärenden har varierat starkt från år till år. Sålunda uppgick budgetåret 1947/4cS anslaget till 28 000 kronor och nettoutgiften till 41 144 kronor, för budgetåret 1948/49 voro motsvarande siffror 28 000 och 144 625 kronor. Den höga belastningen detta sistnämnda budgetår torde i väsentlig mån bero på den vidtagna utökningen av de högre lärarbefattningarna vid de ifrågakommande läroanstalterna. För budgetåret 1949/50 höjdes anslaget till 60 000 kronor; nettoutgiften för detta budgetår uppgick till 95 237 kronor.

314 För budgetåret 1950/51 har, i avvaktan på närmare erfarenhet av medelsbehovet, beslutats, att förslagsanslaget skall uppföras med oförändrat belopp, 60 000 kronor. Utgångspunkten för beredningens uppskattningar är det antal ordinarie lärarbefattningar, som kunna beräknas behöva nybesättas under de närmaste åren vid de berörda läroanstalterna. Årligen komina i genomsnitt 11—12 befattningar att behöva nybesättas på grund av innehavarens avgång med pension. Hur många befattningar, som komma att behöva besättas på grund av att innehavaren övergår till annan befattning eller avlider före pensionstidens ingång, torde svårligen kunna mera exakt beräknas, lika litet som h u r många nya ordinarie lärarbefattningar som komma att inrättas de närmaste åren. Ett antagande att i genomsnitt c:a 20 ordinarie lärarbefattningar per år komma att behöva besättas synes emellertid rimligt. F. n. få anlitas tre, då särskilda skäl så föranleda fyra, sakkunniga. 1 ej fullt 25 % av fallen har under de senaste åren förekommit fyra sakkunniga, i övriga fall tre. Beredningen har föreslagit, att lägst tre, högst fem sakkunniga skola få anlitas vid professorstillsättningar och tre sakkunniga vid tillsättning av andra ordinarie lärarbefattningar. Det torde kunna beräknas, att vid förverkligandet av detta förslag i medeltal en sakkunnig mera än f. n. kommer att fungera vid varje tillsättning, d. v. s. sammanlagt ytterligare 20 sakkunniga komma att behöva anlitas per år. Det kan emellertid beräknas, att dessa till 20 % endast behöva yttra sig i kallelseärenden, varvid arvodet beräknas till 400 kronor; kostnadsökningen blir således för dessa fall 1 600 kronor. I övriga fall torde genomsnittsarvodet kunna beräknas till 1 500 kronor (se nedan), varför kostnadsökningen för dessa fall blir 24 000 kronor. Införandet av obligatoriska lärarprov och obligatoriskt samråd torde i och för sig icke medföra en mera betydande ökning av kostnaderna för rese- och traktamentsersättning. Redan för närvarande torde nämligen i flertalet fall åtminstone antingen samråd eller lärarprov äga rum, och beredningen förutsätter, att i enlighet med universitetsstatuternas nuvarande föreskrift samråd om möjligt anordnas samtidigt med lärarproven. Den ökade kostnad ett förverkligande av beredningens förslag kominer att medföra torde därför med nuvarande sakkunnigantal icke behöva uppskattas till mer än c:a 5 000 kronor per år. Härtill kommer emellertid de ökade kostnader för rese- och traktamentsersättning, som en utökning av antalet sakkunniga medför. Denna kostnadsökning bör beräknas till c:a 7 500 kronor årligen. Höjningen av maximigränsen för sakkunnigarvodena bör icke medföra en kostnadsökning motsvarande denna höjning, eftersom en större differentiering av arvodena bör äga rum. Vad först specialsakkunniga be-

315 trätfar torde kunna beräknas, att i genomsnitt 6 specialsakkunniga komma att anlitas per år. Om genomsnittsarvodet beräknas komma att uppgå till 800 kronor per specialsakkunnig, blir kostnadsökningen per sakkunnig 500 kronor, d. v. s. 3 000 kronor per år. Beträffande övriga sakkunniga bör märkas, att de till c:a 20 % endast behöva yttra sig över kallelseförslag, för vilka fall beredningen ej föreslagit någon ändring av arvodet. För övriga tillsättningar (således beräknade till 16 per år) torde en så stark differentiering av arvodena böra äga rum, att genomsnittsarvodet kan beräknas till 1 500 kronor, även om maximigränsen är 2 000 kronor. Om man antar, att genomsnittsarvodet f. n. är lika med maximiarvodet, d. v. s. 1 000 kronor, och att antalet sakkunniga i 75 % av fallen f. n. är tre, i 25 % fyra, blir kostnadsökningen för beredningens förslag med nuvarande sakkunnigantal 26 000 kronor. Den ökning av sakkunnigarvodena, som blir följden av en ökning av sakkunnigantalet, har redan ovan beräknats. Kostnadsökningen vid ett förverkligande av beredningens samtliga förslag torde sålunda kunna beräknas till c:a 67 000 kronor. Beredningen föreslår, att förslagsanslaget till ersättning åt sakkunniga i akademiska befordringsärenden m. m. höjes med detta belopp.

316 Sammanfattning av kostnaderna för bered-

Årliga

anslag. Kostnadsökning

I. Stöd åt den vetenskapliga publiceringsverksamheten (kap. I, s. 72) kr> 4 9 7 200 II. Nya befattningar m. m. vid universiteten och högskolorna (kap. II, s. 197 ff.) » l 379 216 III. Kurslitteratursamlingar (kap. III, s. 216) » 17 000 IV. Nya doktorand- och licentiandstipendier (kap. IV, s. 223) » 302 500 V. Resestipendier och exkursionsanslag (kap. V, s. 223) . . » 742 800 VI. Ersättning åt sakkunniga i akademiska befordringsärenden (kap. VI, s. 313) » 67 000 Summa kostnadsökning kr. 3 005 71B Engång sanslag. Inrättande av kurslitteratursamlingar (kap. II, s. 216) . . . .

kr.

102 500

317 Författningsförslag. Förslag till ändringar av universitetsstatuternas bestämmelser om det akademiska befordringsväsendet. 1 § 57.

1. Anmäler sig ej någon sökande inom utsatt tid, eller återkalla samtliga sökande sina ansökningar, och har ej kallelseförslag jämlikt § 60 blivit väckt, eller har sådant förslag väckts men ej antagits på sätt i § 66 sägs, late rektor i den i § 56 mom. 1 stadgade ordning ofördröj ligen kungöra ny ansökningstid och underrätte därom kanslern samt fakultetens eller sektionens dekanus. Vad här •— förordnas. 2. Om jämväl — Kungl. Maj :t. § 58. 1. Sökande —

tjänst.

2. I mom. 1 omförmälda handlingar och skrifter skola inlämnas i fem exemplar. Sökande, som icke är i stånd att utan oskäliga kostnader anskaffa specimensskrift i fem exemplar, må kunna av det mindre konsistoriet erhålla medgivande att ingiva viss skrift i mindre antal exemplar. Ansökan exemplar. § 59. 1. Sökande till lärarbefattning skall, därest befattningen icke tillsattes genom kallelse, genom lärarprov ådagalägga sin skicklighet att meddela vetenskaplig undervisning; dock må på sökandes begäran, sedan de sakkunniga och den i § 65 omförmälda beredningsnämnden beretts tillfälle att yttra sig, kanslern meddela befrielse från dylikt prov. Lärarprov består av föreläsningar eller andra uppgifter, som fakulteten eller sektionen i enlighet med av kanslern fastställda allmänna bestämmelser förelägger sökande. Förslag till sådana bestämmelser uppgöres av fakultet eller sektion. 1 Beredningen har ej utarbetat författningsförslag för Karolinska institutet, medicinska högskolan i Göteborg samt Stockholm och Göteborgs högskolor. Beredningen förutsätter emellertid att i statuterna för dessa lärosäten samma bestämmelser införas som i universitetsstatuterna.

318 2. Lärarprov skall äga rum under lästermin före det i § 63 mom. 3 omförmälda samrådet mellan de sakkunniga. Vid utsättandet av tid för lärarprov skall beaktas, att samrådet mellan de sakkunniga må kunna äga rum i samband med provens åhörande. Innan tiden bestämmes, bör tillfälle beredas de sakkunniga att framställa sina önskemål. Sedan tid och ställe för lärarprov utsatts, skola de sakkunniga genom dekanus underrättas därom. 3. Har professorsbefattning — tillkännagivas. 4. Förklara samtliga återstå. § 60. Sedan ansökningstiden

befattningen. § 61.

1. Om sökande anmält sig eller kallelseförslag blivit väckt, skola, i den ordning § 62 föreskriver, ofördröj ligen utses minst tre, högst fem sakkunniga i det eller de läroämnen, som den ledigförklarade befattningen omfattar. Till sakkunniga skola företrädesvis utses vetenskapsidkare från de nordiska länderna. Sakkunniga må ej utses, då endast en sökande anmält sig eller då ingen sökande anmält sig och endast ett kallelseförslag blivit väckt samt den sökande eller till kallelse föreslagne antingen innehar motsvarande befattning vid något av universiteten, vid Karolinska mediko-kirurgiska institutet, vid Stockholms högskola eller Göteborgs högskola eller vid medicinska högskolan i Göteborg eller ock under de närmaste tre åren före ansökningstidens utgång blivit av vederbörande akademiska myndighet uppförd å förslag till motsvarande befattning vid någon av ovan nämnda läroanstalter. Därest befordringsärendet. 2. Professor och annan ordinarie lärare vid något av universiteten, Karolinska mediko-kirurgiska institutet, Stockholms högskola, Göteborgs högskola eller medicinska högskolan i Göteborg är, då han utses till sakkunnig inom eget vetenskapsområde, pliktig mottaga uppdraget, så framt det ej gäller tillsättande av den befattning, som han själv innehar. Då särskilda skäl föreligga, må det större konsistoriet kunna på därom gjord ansökning meddela utsedd sakkunnig befrielse från uppdraget. 3. F r å n . — fullgörande. § 62.

1. Sakkunniga utses, i den ordning här nedan sägs, genom samverkan mellan de båda universiteten, Karolinska mediko-kirurgiska institutet,

319 Stockholms högskola, Göteborgs högskola och medicinska högskolan i Göteborg. 2. Det åligger rektor för det lärosäte, till vilket den ledigförklarade befattningen hör, att utan dröjsmål delgiva rektor för det andra universitetet och rektor för var och en av de i § 61 mom. 2 nämnda läroanstalter, vilka med hänsyn till den ledigförklarade befattningens ämnesområde kunna komma i fråga, uppgift om sökande och, därest kallelseförslag blivit väckt, uppgift om den till kallelse föreslagne. Inkommet meddelande befordras av rektor till den fakultet eller sektion ärendet angår. 3. Fakulteten eller sektionen vid det andra universitetet och i förekommande fall lärarkollegiet vid Karolinska mediko-kirurgiska institutet, fakulteten vid Stockholms högskola, lärarrådet vid Göteborgs högskola och lärarkollegiet vid medicinska högskolan i Göteborg skall, så snart ske kan, avgiva förslag å tre, fyra eller fem sakkunniga. Detta förslag skall ofördröj ligen insändas till rektor för det lärosäte, till vilket den ledigförklarade befattningen hör. 4. När i mom. 3 omnämnda förslag föreligga, skall den fakultet eller sektion, till vilken den ledigförklarade befattningen hör, uppgöra förslag till tre, fyra eller fem sakkunniga. Därvid skall hänsyn tagas till de ingivna förslagen på det sätt, att minst två sakkunniga skola av fakulteten eller sektionen väljas inom de avgivna förslagen, därest tre sakkunniga skola föreslås, och minst tre skola på enahanda sätt väljas, därest fyra eller fem sakkunniga skola föreslås; dock att vid uppgörande av förslag till sakkunniga inom teologiska fakulteten minst en sakkunnig skall av fakulteten väljas inom det från den andra fakulteten ingivna förslaget, därest tre sakkunniga skola föreslås, och minst två skola på enahanda sätt väljas, därest fyra eller fem sakkunniga skola föreslås. 5. Av fakultet eller sektion uppgjort förslag till sakkunniga ingives till det större konsistoriet, som utser tre, fyra eller fem sakkunniga. 6. Om de sakkunnigas antal genom dödsfall, avsägelse eller annorledes nedgår under det antal det större konsistoriet bestämt, äger konsistoriet avgöra om ny sakkunnig skall utses. I sådant fall skall den fakultet eller sektion, till vilken den ledigförklarade befattningen hör, så snart ske kan uppgöra förslag till ny sakkunnig. Om den sakkunnige, som skall ersättas, funnits uppförd på något av de från andra läroanstalter ingivna förslagen, skall fakulteten eller sektionen föreslå någon, som finnes upptagen på något av de nämnda förslagen. Skulle ingen av de nämnda kunna komma ifråga, har det större konsistoriet att avgöra, huruvida nya förslag skola infordras från de andra läroanstalterna. Det av fakulteten eller sektionen uppgjorda förslaget ingives till det större konsistoriet, som utser ny sakkunnig.

320 § 63.

1. Dekanus — översändas. 2. Sakkunnig • — början. Om —' •— —• sakkunniga. 3. Är kallelseförslag icke väckt eller leder väckt förslag icke till befattningens tillsättande, hava de sakkunniga att efter samråd inbördes avgiva skriftliga utlåtanden i ärendet. Samråd mellan de sakkunniga bör äga rum, på tid varom dessa överenskomma, sedan de tagit del av samtliga i ärendet åberopade vetenskapliga skrifter och övriga handlingar. Vid samrådet hava de sakkunniga att var för sig yttra sig om sökandes särskilda skrifter och övriga meriter. Var och en av de sakkunniga skall, där flera sökande finnas, vid samrådet ock uppgiva, huruvida han anser sig kunna förklara någon sökande skicklig till befattningen och klart överlägsen övriga sökande. Anser sig sakkunnig icke beträffande någon sökande kunna avgiva dylikt omdöme, har han i stället att uppgiva den ordningsföljd, i vilken han anser de sökande, som enligt hans mening äga erforderlig skicklighet, böra komma ifråga till befattningen. När skäl därtill äro, må sakkunnig av kanslern befrias från att deltaga i samråd. Därest flera sökande finnas och samtliga sakkunniga anse sig kunna uttala, att viss sökande är till befattningen skicklig och de övriga klart överlägsen, skall sakkunnig i sitt utlåtande allenast anföra de skäl, varpå han grundar omdömet. I annat fall skall sakkunnig avgiva omdöme om de sökandes skicklighet till befattningen och, där flera sökande finnas, om den ordning, i vilken de böra komina ifråga till densamma, dock att omdömet icke skall avse flera sökande, än som är erforderligt för att samtliga sakkunniga skola hava yttrat sig om envar av de sökande, vilka av någon sakkunnig nämnts i något av de tre främsta rummen. De sakkunniga hava att var för sig avgiva sina utlåtanden. Dessa skola kortfattat angiva de skäl, på vilka de äro grundade. Så snart ske kan och senast inom sex månader eller, om denna tid utgår under ferier, senast vid nästa lästermins början, skall utlåtande insändas till dekanus. Ifrågavarande tid därom. 4. Det tid. 5. Handlingar — — — dekanus. 6. Det större konsistoriet äger att hos kanslern göra framställning om tillstånd att utse specialsakkunnig för granskning av viss del av sökandes produktion. Sådan framställning må dock icke göras utan att minst två av de sakkunniga inom en månad efter det de blivit utsedda hemställt därom hos det större konsistoriet. I dylikt fall skola förslag till special-

321 sakkunnig av samtliga sakkunniga avgivas till det större konsistoriet. Genom dekanus utlåtande. 7. Inkomna tillkännagivas. § 64. Angående

stadgat. § 65.

Samtidigt med att fakultet eller sektion uppgör förslag till sakkunniga enligt § 62 mom. 4 eller, där sakkunniga icke skola utses, så snart ske kan, skall fakultet eller sektion uppgöra förslag till en beredningsnämnd, bestående av minst sju, högst åtta personer. Till ledamöter i beredningsnämnden böra föreslås de befattningshavare vid universitetet, inom eller utom fakulteten eller sektionen, vilka med hänsyn till sina insikter i den ledigförklarade befattningens ämnesområde kunna antagas vara bäst skickade att bedöma sökandes vetenskapliga skicklighet. Beredningsnämnden har att på sätt i §§ 65 a—67 sägs avgiva yttrande i ärendet. Det större konsistoriet utser i varje särskilt fall utan dröjsmål beredningsnämnd. § 65 a. 1. Sedan samtliga sakkunnigutlåtanden inkommit eller när, efter utgången av den för deras avgivande stadgade tid, minst tre utlåtanden föreligga och sedan de föreliggande utlåtandenas innehåll tillkännagivits, skall beredningsnämnden omedelbart sammanträda och utsätta dag för ärendets behandling i nämnden. Har utlåtande från någon av de sakkunniga icke inkommit, då ärendet på utsatt dag behandlas i nämnden, skall det honom meddelade sakkunniguppdraget anses förfallet. Avgives utlåtande senare, må hänsyn till detsamma icke tagas vid ärendets behandling. Skola sakkunniga ej anlitas, utsätter beredningsnämnden utan dröjsmål dag för ärendets behandling i nämnden. 2. Ledamot i beredningsnämnden, som av giltigt förfall är hindrad närvara vid nämndens sammanträde, äger insända skriftligt yttrande, vilket skall vid röstberäkningen upptagas. § 66.

Vid slutlig behandling av fråga om kallelse skola beredningsnämndens ledamöter var för sig avgiva bestämt yttrande, huruvida tillräckliga skäl för kallelse föreligga. För kallelseförslagets antagande erfordras, att minst två tredjedelar av nämndens ledamöter förena sig om förslaget. 21 — Universitet VI

322 Hava såväl de sakkunniga som beredningsnämnden enhälligt tillstyrkt kallelse och tillhör den föreslagne de sökande eller har han med avlämnande i ett exemplar av i § 58 mom. 1 omförmälda handlingar förklarat sig villig antaga kallelsen, skola handlingarna i ärendet därefter överlämnas till kanslern, vilken med eget betänkande underställer ärendet Kungl. Maj :ts avgörande. I annat fall skola handlingarna, sedan den föreslagne i förekommande fall avgivit sådan förklaring, som förut sagts, överlämnas till det större konsistoriet, som snarast möjligt insänder desamma jämte eget yttrande till kanslern, varefter denne med eget betänkande överlämnar handlingarna till Kungl. Maj :t. § 67.

Vid slutlig behandling av fråga om ledigförklarad befattnings tillsättande i fall, där kallelse icke förekommit, skall varje ledamot av beredningsnämnden med hänsyn till sökandes vetenskapliga arbeten och lärarprov, de sakkunnigas utlåtanden och övriga handlingar i ärendet i särskilt yttrande på anförda grunder nämna tre sökande, om så många finnas och av honom prövas skickliga till befattningen, i den ordning, vari han anser dem böra komma i fråga vid uppgörande av förslag till befattningens tillsättande. Skulle endast en sökande finnas och denne av samtliga sakkunniga hava förklarats skicklig till befattningen eller skulle samtliga sakkunniga, där flera sökande finnas, hava förklarat viss sökande skicklig till befattningen och klart överlägsen de övriga, skall beredningsnämnden, därest jämväl alla dess ledamöter äro därom ense, uppföra denne sökande på förslag. I dylikt fall skola samtliga handlingar i ärendet därefter insändas till kanslern, som överlämnar dem jämte eget betänkande till Kungl. Maj :t. § 68.

1. Beredningsnämndens protokoll jämte övriga handlingar i befordringsärende, varom i § 67 sägs, skola, i fall beredningsnämnden icke upprättat tjänsteförslag, så snart ske kan överlämnas till det större konsistoriet, som snarast utsätter dag för ärendets behandling i konsistoriet. 2. Vid slutlig behandling av ärendet skall varje ledamot för sig, med ledning av de sakkunnigas och beredningsnämndens utlåtanden samt övriga handlingar, på anförda grunder uppföra tre sökande, om så många finnas och av honom prövas skickliga till befattningen, på förslag i den ordning, vari han anser dem förtjänta att nämnas. 3. Där 4. Samtliga

avgörande. Kungl. Maj :t.

§ 68 a. Därest vid beredningsnämndens eller det större konsistoriets handläggning av befordringsärende yppas behov av ytterligare upplysning i ärendet, må nämnden eller konsistoriet från sakkunnig, därest han är därtill villig, inhämta sådan upplysning, vilken i så fall skall givas skriftligen. § 69. På grund av

lästermin. § 70.

Utnämnd

inbjudning. § 71.

Med tillsättande av befattning såsom laborator, prosektor, observatör, preceptor, lärare i fysikalisk diagnostik vid universitetet i Uppsala och lärare i radioterapi och reumatologi samt lärare i fysikalisk diagnostik vid universitetet i Lund förhålles i tillämpliga delar på enahanda sätt som ovan är föreskrivet i fråga om professorsbefattning, dock att endast tre sakkunniga för varje särskilt fall må anlitas.

324 SÄRSKILT YTTRANDE. Med beredningens förslag beträffande reformer av det akademiska befordringsväsendet kunna vi på vissa punkter icke förena oss. Vi äro fullständigt ense med beredningens majoritet om att »det är av största vikt, att sakkunniginstitutionens ställning starkes» (s. 292), att åt »sakkunniginstitutionen skänkes en mera auktoritativ och av ovidkommande intressen obunden ställning samt att den i än högre grad göres till den för befordringsärendena viktigaste instansen» (s. 294). Men det förefaller som om beredningens förslag på de nyss åsyftade punkterna tillgodosett en annan, i och för sig berättigad, synpunkt — »att befordringsproceduren blir så enkelt och föga tidskrävande som möjligt» (s. 294) — i så hög grad, att delta i någon mån är ägnat att motverka strävandet att stärka sakkunniginstitutionens ställning och i viss utsträckning åsidosätter de sökandes berättigade intressen. De åsyftade förslagen äro tre. 1. Beredningen avstyrker Sveriges Docentförbunds framställning av den 8 juni 1948 om att samrådet mellan de sakkunniga måtte avskaffas, och föreslår tvärtom, att samrådet göres obligatoriskt och »effektiviseras» (s. 301) genom att de sakkunniga skulle vara skyldiga att var för sig framlägga sina åsikter om de sökandes skrifter och övriga meriter. Sistnämnda bestämmelse skulle så till vida även enligt vår mening vara en fördel, att den skulle omöjliggöra vad som nu möjligen någon gång förekommit — att en sakkunnig vid samrådet dolt sin egen uppfattning i ärendet och därigenom påverkat avfattningen av sina kollegers utlåtanden i en, ur taktisk synpunkt, för honom gynnsam riktning. Men i princip kunna vi ej annat än helt ansluta oss till Docentförbundets uppfattning, att en så allsidig bedömning av de sökande som möjligt är önskvärd och att en dylik allsidig bedömning skulle befordras av att åt de sakkunniga icke beredes tillfälle att samordna sina yttranden. Samrådet är över huvud taget ett främmande inskott på det ursprungliga förfarandet, där alltid det individuella ansvaret inom de olika instanserna strängt betonades; här må erinras om att statuterna uttryckligen förbjuda överläggning före voteringarna i fakultet och konsistorium, ehuru överläggning på dessa stadier av ärendet väl snarast vore naturligare än mellan de sakkunniga. Detta de sakkunnigas rent individuella ansvar för sin penetration av de sökandes skrifter och för sina utlåtandens avfattning har av de sökande — som från docentsammanslutningarnas sida framhållits — alltid uppfattats som en särskilt värdefull garanti för samvetsgrannhet och oväld vid granskningen. Här

325 må även erinras om att samrådets införande i statuterna på 1930-talet skedde mot såväl den dåtida befordringskommitténs förslag som de flesta akademiska instansers uttryckliga mening. Det torde ej heller råda något som helst tvivel om att samrådet kan vara förenat med allvarliga vådor i form av divisionsansvar med ty åtföljande bristande penetration av ärendet, av obehörigt stort inflytande för en särskilt viljestark, vältalig eller taktiskt skicklig sakkunnig eller, som nyss antytts, av en taktiskt betingad »lurpassning» från någon eller några sakkunnigas sida. Att från ett samråd helt utesluta de risker för övertalning och kompromiss, för vilka beredningen med rätta varnar (s. 291 och 301) torde i praktiken ställa sig mycket svårt, för att ej säga omöjligt. Då härtill kommer, att de sökandes sammanslutningar, docentorganisationerna, vid upprepade tillfällen uttalat sin misstro mot den nya institutionen, är det vår fasta övertygelse, att grundprinciperna för det akademiska befordringsväsendet bäst skulle tillgodoses om samrådet helt avlägsnades ur statuterna. 2. Även om samrådet i sitt nuvarande skick bibehålles eller t. o. m. »effektiviseras» i större eller mindre överensstämmelse med beredningsmajoritetens förslag, kunna vi icke ansluta oss till projektet att för tids vinnande göra sakkunnigutlåtandena summariska, så att de i vissa fall endast skulle upptaga ett namn på förslag, i andra åter blott dem bland de sökande, som av någon sakkunnig uppförts å en av de tre första platserna (s. 302). Ser man frågan ur synpunkten av att i universitetens och högskolornas intresse göra sakkunnigutredningen så sakligt tillfredsställande som möjligt, synes det föreslagna förfarandet innesluta allvarliga vådor. En sakkunnig, som är av mera bekväm eller mindre deciderad läggning eller som ogärna framlägger en mening, vilken han befarar löpa risk att stanna i minoritet, kominer att, medvetet eller omedvetet, känna sig frestad att använda den nu föreslagna proceduren till att befria sig från besvär och eventuella obehag genom att förena sig med sina kolleger i stället för att framlägga den avvikande mening, som kanske på ett värdefullt sätt skulle ha kompletterat eller helt förändrat ärendets belysning, om han varit nödsakad att uttala och motivera den. Om man åter betraktar frågan ur de sökandes synpunkt — vilken ingalunda är betydelselös med avseende på rekryteringen av den såväl med hänsyn till lönesättningen som med tanke på fåtaligheten av ordinarie befattningar i flertalet ämnen mindre lockande akademiska banan — är det uppenbart, att det skulle innebära en avsevärd försämring, om de sökande i framtiden ginge miste om den betydande utmärkelse och merit, som en klar kompetentförklaring och än mer en hedersam placering f. n. innebär. Vad beredningen häremot anför (s. 303) är föga övertygande, och de i betänkande III föreslagna åtgärderna för särskild sakkunnigbedömning av

326 sökande till vissa icke-akademiska befattningar, om vilka den nu erinrar, ha icke förverkligats och skulle, om de genomfördes, vara till gagn endast för vissa bland de obefordrade vetenskapsidkarna och till sitt värde ej alls motsvara en andra- eller tredjeplacering i en mera omfattande professorskonkurrens. Den i och för sig önskvärda tidsvinst, som beredningsmajoriteten hoppas vinna med sitt förslag, skulle sannolikt lika väl k u n n a uppnås, om samtliga instanser bättre iakttoge de förutsatta tidsgränserna vid förtidsproceduren, än vad nu stundom sker. Ytterligare tid skulle i åtskilliga fall kunna vinnas, om § 63 mom. 2 och 3 i statuterna ändrades så, att sakkunnig hade att omedelbart insända sitt utlåtande efter fyrtio dagar resp. sex månader, även om denna tidpunkt, som ofta är händelsen, råkar infalla under ferier. 3. I fråga om beredningens förslag att ersätta fakulteten som instans i befordringsärenden med en särskilt utsedd beredningsnämnd (s. 306 f.) vilja vi giva uttryck åt en viss tvekan. Förslaget är otvivelaktigt väl motiverat, emedan den principiella skillnaden mellan konsistoriet och en av de stora fakulteterna eller sektionerna numera är särdeles obetydlig; det är, med vissa individuella undantag, i bägge fallen fråga om lekmannainstanser. Såtillvida vore fakultetens utbyte mot en nämnd, sammansatt av ett begränsat antal representanter för verklig sakkunskap, denna må sedan finnas inom vederbörande fakultet själv eller i en av de andra fakulteterna vid lärosätet, särdeles tilltalande. Den egentliga betänkligheten synes vara, att tillsättningen av beredningsnämnden kan tänkas bli ännu ett tillfälle att, som redan nu någon gång torde ske vid sakkunnigval, medelst inval av vissa personer och uteslutande av andra söka från början säkerställa en önskad utgång av proceduren. Ur denna synpunkt skulle den i betänkandet (s. 307) skisserade men avvisade fastare organisationen ha varit att föredraga. TORYALD HÖJER

IVAN PAULI

327 BILAGA.

Till Kunyl.

Civilförsvarsstyrelsen.

[ skrivelse av den 18 juni 1949 har Kungl. Maj :t uppdragit åt civilförsvarsstyrelsen att »i samråd med riksarkivet och riksantikvarien verkställa utredning angående för statliga myndigheter och institutioner gemensam planläggning av skyddsåtgärder vid krig eller krigsfara av arkivalier, samlingar m. m. samt att till Kungl. Maj :t inkomma med de förslag, vartill utredningen kan giva anledning». Enligt vad universitetsberedningen under hand inhämtat från inrikesdepartementet avses även universitetsbiblioteken skola beröras av civilförsvarsstyrelsens utredningsuppdrag. Styrelsen har även under hand förklarat sig villig att vid denna utredning beakta de behov, som föreligga från universitetsbibliotekens sida, samt i ärendet samråda även med representanter för båda universitetsbiblioteken. Under sådana förhållanden tillåter sig universitetsberedningen härmed till styrelsen framföra nedanstående synpunkter och förslag. För universitetsbiblioteken, liksom för andra vetenskapliga bibliotek och övriga kulturinstitutioner, är det en fråga av utomordentlig vikt, hur skydd skall kunna beredas deras samlingar i händelse av krig eller krigshandlingar. I alla tider ha biblioteken varit i hög grad utsatta för krigens förödande verkningar. Avsiktliga härjningar och plundringar å ena sidan och en mera oavsiktlig förstörelse å den andra ha medfört väldiga förluster. Den moderna krigsteknikens förstörelsemedel ha visat sig vara av en fruktansvärd effektivitet även gentemot biblioteken. Det andra världskriget har lämnat en rad skrämmande exempel. De flesta av de krigförande länderna ha gjort betydande förluster. I vissa länder, såsom i Polen och Tyskland, kan man tala om ett biblioteksväsendets sammanbrott. Förlusterna äro i många fall oersättliga. Det svenska vetenskapliga biblioteksväsendet har i universitetsbiblioteken i Lund och Uppsala ett par av sina viktigaste centra. De innehålla

328 båda mycket rika samlingar, Uppsala den största i riket. Den svenska litteraturen i alla dess skiftande former är företrädd i en grad, som närmar sig fullständighet. Huvuddelen av vad vår nationella odling under århundradens lopp skapat i litterär form förvaras där. Universitetsbibliotekens samlingar av utländsk vetenskaplig litteratur äro de rikaste i landet. De innehålla ett urval av den viktigaste litteratur, som publicerats inom de flesta vetenskapsområden. De ha sina tyngdpunkter i de stora tidskriftssviterna, som i regel offentliggöra vetenskapens viktigaste rön, och i urkundspublikationerna, som tillgängliggöra dess primärmaterial. Samlingarna av handskrifter, kartor och planscher äro synnerligen omfattande och värdefulla. Speciellt i fråga om äldre litteratur och handskrifter är Uppsalabibliotekets bestånd särskilt betydande. Universitetsbibliotekens samlingar bilda de viktigaste grundvalarna för forskningsarbetet vid universiteten. Men deras betydelse når vida längre. Tillsammans med Kungl. Biblioteket, Göteborgs stadsbibliotek och de skilda specialbiblioteken, utgöra de litteraturcentraler för vetenskapligt arbete och allvarliga studier i hela vårt land. De representera omistliga värden för vår kulturs fortbestånd. Det är uppenbarligen en angelägenhet av synnerlig vikt att bereda universitetsbibliotekens samlingar bästa möjliga skydd vid krigsfara och krig. Inga åtgärder, som kunna leda fram till detta mål, få försummas. Erfarenheterna från de länder, som direkt berördes av det andra världskriget, äro av skiftande art. I många fall hade inga som helst förberedelser vidtagits för att bereda skydd åt bibliotekens samlingar. Resultatet blev icke sällan totalförluster. I andra fall vidtogos på tidigt eller sent stadium skyddsåtgärder av skilda slag. Olika metoder koramo till användning: skyddsrum byggdes, evakuering företogs, ofta i väldig omfattning, viktigare samlingar filmades. Verkningarna av dessa åtgärder blevo skiftande, beroende på krigshandlingarnas art och omfattning och på andra medverkande omständigheter. Ingen metod visade sig helt effektiv. De olika åtgärderna ha emellertid i många fall räddat oskattbara samlingar av tryckt och handskriven litteratur. Med hänsyn till den synnerliga vikten av att bereda bästa möjliga skydd åt samlingarna, till det oroliga läget i världen och till de många osäkra faktorer, med vilka man måste räkna i händelse av en internationell konflikt, vill beredningen förorda, att vissa åtgärder skyndsammast genomföras. 1. Uppsala universitetsbibliotek disponerar f. n. i ett universitetet tillhörigt skyddsrum beläget på omkring 5 km:s avstånd från biblioteket ett utrymme obetydligt större än 100 m 3 . Detta utrymme medger uppställning i hyllor av ca 600 hyllmeter eller kompakt packning av ca 1 000 m, d. v. s.

329 ca 2 resp. 3 % av samlingarna. Detta innebär, att icke ens den oersättliga handskriftssamlingen kan anbringas i skyddsrum. Lunds universitetsbibliotek disponerar f. n. intet skyddsrum för sina samlingar. I nuvarande läge är ett sådant sakernas tillstånd ägnat att inge de allvarligaste betänkligheter. Erfarenheterna från av det andra världskriget direkt berörda länder vittna enstämmigt om att evakuering av omfattande boksamlingar i ett verkligt kritiskt läge är ett utomordentligt vanskligt företag. Situationen kan under sådana förhållanden vara den, att erforderliga transportmedel icke kunna ställas till bibliotekens förfogande. Skulle så verkligen kunna ske, tillkommer den omständigheten, att transporterna äro utomordentligt sårbara och sällan låta sig genomföra utan allvarliga förluster. Det är en uppenbar nödvändighet, att båda universitetsbiblioteken snarast erhålla goda skyddsrum av betydande omfattning i omedelbar anslutning till biblioteksbyggnaderna. I själva verket borde samlingarna till allra största delen förläggas till fullträffsäkra skyddsrum. Under alla omständigheter måste skyddsrummen vara av sådan kapacitet, att de kunna rymma de avsevärda delar av samlingarna, vilka måste bedömas som helt oersättliga. De måste medge uppställning på hyllor av allra minst 10 000 löpmeter, motsvarande drygt 330 000 band. De måste konstrueras så, att de ha en höggradig motståndskraft. Inrättandet av sådana skyddsutrymmen måste med nödvändighet dra icke obetydliga kostnader. Men dessa kostnader behöva ingalunda nedläggas enbart med hänsyn till samlingarnas skydd i krigstillfälle eller vid krigshot. Tvärtom synas dessa utrymmen, om de kunna placeras på ett även ur biblioteksadministrativ synpunkt lämpligt sätt, kunna på ett synnerligen värdefullt sätt utnyttjas redan i bibliotekens normala verksamhet. De skulle bli speciellt starka underjordiska magasin, sådana som f. n. byggas på flera ställen i utlandet. Beredningen har redan i tredje delen av sitt betänkande (SOU 1947: 75, s. 12) hänvisat till det behov av ökade utrymmen, som föreligger för båda biblioteken. De sista årens snabba tillväxt av samlingarna har ytterligare aktualiserat detta behov. För Lundabibliotekets vidkommande ha tillbyggnadsplanerna redan tagit fastare former. I Uppsala blir utrymmesfrågan kritisk redan under de allra närmaste åren. Dessa ofrånkomliga behov av ökade utrymmen, som tid efter annan med nödvändighet måste göra sig gällande vid de stora vetenskapliga biblioteken, skulle genom tillkomsten av de här förordade underjordiska magasinen bli för avsevärd tid tillgodosedda. Om tekniska hänsyn medge en sådan anordning, böra dessa skyddsutrymmen förläggas nära låneexpedition och läsesalar. I dem kunde då redan i fredstid uppställas bl. a. den utomordentligt viktiga del av samlingarna, som de vetenskapliga tidskrifterna utgöra. Ett synnerligen angeläget önskemål, som ofta framförts icke minst av represen-

330 tanter för medicinsk och naturvetenskaplig forskning, kunde därigerom tillgodoses: en bekväm direkt tillgång för forskarna till den vetenskapiga tidskriftslitteraturen. Det måste emellertid understrykas, att denna synpunkt icke är den primära. Åtgärden måste främst sikta till att bereda sk;'dd åt vissa av vårt lands viktigaste bokskatter. Om den genomföres, skulle dessa redan under lugna tider befinna sig i skydd. Transporter skulle för deras vidkommande vara överflödiga. Fördelen härav ligger i öppen cag. Skyndsamma åtgärder synas därför böra vidtagas för uppförande av bombsäkra skyddsrum av betydande omfattning i omedelbar anslutning till båda universitetsbiblioteken. Undersökningar av de byggnadstekniska förutsättningarna böra skyndsammast igångsättas, ritningar och kostnadsberäkningar företagas. 2. För universitetsbibliotekens förvärv av utländsk litteratur spela de internationella bytesförbindelserna en avgörande roll. För upprätthållande av dessa förbindelser disponera biblioteken över synnerligen stora och värdefulla lager av bytestryck. Det torde vara en välbetänkt åtgärd att ur biblioteksbyggnaderna bortföra delar av dessa byteslager och placera dem i lämpliga lokaler på avsevärt avstånd från universitetsstäderna. Åtgärden skulle innebära en viss säkerhet att delar av bytestrycket kunde räddas även i händelse biblioteksbyggnaden bleve förstörd. I den mån biblioteken äga viktigare duplettsamlingar, som icke äro oundgängligen nödvändiga för det dagliga biblioteksarbetet, borde även dessa förläggas till annan plats och bilda reservsamlingar, som kunna bli ovärderliga. Uppsala universitetsbibliotek har nyligen fått tillgång till en lämplig depålokal av sådan art och börjat utnyttja den på ovan antytt sätt. Beredningen föreslår, att depålokaler av lämplig art och på lämpligt avstånd från universitetsstäderna ställas till förfogande för båda universitetsbiblioteken att utnyttjas för magasinering av bytestryck och reservsamlingar. Beredningen förordar, att för detta ändamål vartdera biblioteket erhåller ett särskilt anslag om 3 600 kr. per år. Vidare bör ett engångsanslag för hyllinredning m. m. utgå. För Lunds universitetsbibliotek torde detta böra beräknas till 5 000 kr., för Uppsala till 3 000 kr. i betraktande av där redan genomförda åtgärder. 3. I den moderna bibliotekstekniken spela fotografiska reproduktionsmetoder en allt mer framträdande roll. Beredningen har i tredje delen av sitt betänkande redan ägnat uppmärksamhet åt detta förhållande (s. 20 f.). Den har därvid understrukit dessa metoders betydelse även ur skyddssynpunkt. Beredningen anser sig emellertid i detta sammanhang böra framhålla vikten av att mikrofilmning eller annan reproducering av delar av bibliotekens samlingar påskyndas. Särskilt angeläget synes det vara, att

331 viktigare handskriftligt material, den äldre svenska litteraturen och delar av tidningssamlingarna och av bibliotekens kataloger snarast möjligt filmas. Det är beredningen bekant, att åtskilliga åtgärder i detta avseende redan genomförts eller planerats. Då dessutom 1949 års sakkunniga för arkiv- och biblioteksfilmning ha att behandla denna fråga, anser sig beredningen i detta sammanhang endast böra förorda, att för budgetåret 1951/52 ett belopp av 20 000 kr. ställes till vartdera universitetsbibliotekets förfogande för att medge en filmning av vissa delar av det oersättligaste materialet. t. De förslag beredningen hittills framlagt äro av den art, att de kunna genomföras redan under fredstid. Vikten av dessa åtgärder behöver icke ytterligare understrykas. Skyddsåtgärder, som vidtagas under lugna förhållanden, ha de ojämförligt bästa förutsättningarna att kunna framgångsrikt genomföras. Emellertid är det uppenbart att man icke utan allvarlig olägenhet kan under fredliga förhållanden göra sådana ingrepp i bibliotekens verksamhet, som medföra störningar i ett normalt fortgående forskningsarbete. Å andra sidan bli i ett kritiskt läge tvivelsutan sådana åtgärder nödvändiga. Det torde knappast vara tänkbart att bereda tillfredsstallande skyddsutrymmen i anslutning till biblioteksbyggnaderna åt mera än de värdefullaste samlingarna. För en betydande återstod måste man räkna med evakuering, trots de synnerligen stora svårigheter, som äro förenade med genomförandet av en sådan. Noggranna förberedelser äro nödvändiga. Lämpliga evakueringsplatser måste utses. Fullgott evakueringsmaterial måste anskaffas. I viss utsträckning äro särskilda trälådor erforderliga. Till en betydande del torde behovet kunna täckas genom lämpliga papplådor. Sådan materiel är nödvändig också för den tätpackning inom bibliotekslokalerna, varmed man även efter byggnad av de föreslagna underjordiska magasinen måste räkna. Båda universitetsbiblioteken torde dessutom vara i behov av viss bilmateriel. Framställningar om anskaffande av denna evakueringsmateriel ha gjorts från Uppsala universitetsbibliotek men ha hittills icke föranlett åtgärd. Kostnaderna ha därvid beräknats till 25 050 kr. Inpackningsmöjligheter skulle därigenom beredas för ca 10 000 hyllmeter. Beredningen vill förorda, att för angivna ändamål ett anslag om 25 000 kr. snarast beviljas åt båda universitetsbiblioteken. 5. Det är uppenbarligen av stor vikt att de nödvändiga skyddsåtgärderna genomföras och förberedas rationellt och efter fasta linjer. En samordning av dessa åtgärder såväl för universitetsbibliotekens som för andra kulturinstitutioners vidkommande synes beredningen i hög grad önskvärd ooh ändamålsenlig. I detta sammanhang vill beredningen erinra om att

332 både i Danmark och Norge tillsatts särskilda rådgivande organ för kulturinstitutionernas skydd i händelse av krigsfara. Även i vårt land föreligger ett uppenbart behov av en sådan organisation. Den bör ha till uppgift att ta erforderliga initiativ, att inspektera vidtagna åtgärder och tillhandagå institutionerna med råd och anvisningar. Den bör vara sammansatt av representanter för civilförsvarsstyrelsen, för försvarsstaben samt för de berörda institutionerna. Beredningen vill för sin del förorda, att dessa senare företrädas av riksarkivarien, riksantikvarien, riksbibliotekarien, överintendenten för Nationalmuseum samt en av universitetskanslern utsedd representant för universitetsbiblioteken. Beredningen föreslår, att ett sådant råd för skydd av vetenskapliga samlingar omedelbart tillsättes. Universitetsberedningen anhåller, att ovanstående synpunkter och förslag måtte beaktas vid civilförsvarsstyrelsens inledningsvis angivna utredningsuppdrag. Universitetsberedningen uttalar den förhoppningen, att utredningen måtte verkställas skyndsamt. Stockholm den 24 augusti 1950. 1945 års universitetsberedning GEORG ANDRÉN / Bertil

östergren

Statens offentliga utredningar 1951 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)»

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Förslag till naturskyddslag m. m. \5]

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk.

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Principer för dyrortsgrupperingen. [71

Industri.

Handel och sjöfart. Kommunalförvaltning.

Kommunikationsväsen. Förhållandet mellan arbetsuppgifter och lönteställning vid statens järnvägar. [31

Statens och kommunernas finansväsen.

Bank-, kredit- och penningväsem. Politi. Betänkande angående polis- och åklagarväsendets organisation. [8] Försäkringsväsen. Nationalekonomi och socialpolitik.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odtling i övrigt. Statligt stöd åt svensk filmproduktion. [Il Antagningen av medicine studerande m. fl. I•*'.„„ 1945 års universitetsberedning. 6. Den vetenskapliga publiceringsverksamheten, personal-, instltuuionsoch stipendiefrågor m. m., det akademiska Defordringsväsendet. [91

Hälso- och sjukvård.

Allmänt näringsväsen. Näringslivets lokalisering. [61

Försvarsväsen. Försvarets personaltjänst. 1. [21

Utrikes ärenden. Internationell r ä t t .

Fast egendom. Jordbruk med binäringar.

SVENSKA TRYCKERIAKTIEBOLAGET STOCKHOLM 1951 600988