1945 års universitetsberedning. 3,

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS O F F E N T L I G A UTREDNINGAR 1 9 4 7 : 7 5 ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

1945 ARS UNIVERSITETSBEREDNING

III. UNIVERSITETSBIBLIOTEKEN, UNIVERSITETSADMINISTRATIONEN M. M.

STOCKHOLM 19 4 7

Statens offentliga utredningar 1947 Kronologisk

förteckning

Kollektiv tvätt. Betänkande med förslag att underlätta 3 Betänkande med förslag angående utbildning av befäl hushållens tvättarbete. Hseggström. xv. 284 s. S. handelsflottan m. m. I d u n . 264 s. H . Betänkande angående fiskerinäringens efterkrigspro- 3 for Utredning med synpunkter på sågverksdriften i Norrblem samt den prisreglerande verksamheten på fiskets land och förslag angående inrättande av en central område. Antonsons, Göteborg. 825 s. Jo. sågverksskola. V. Petterson. 150 s. 1 karta. J o . Elkraftutredningens redogörelse n r 1. Kedogörelse för Redogörelse i sammandrag för utredning rörande pladetaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och nering av jordbruket och skogsbruket i Nedertorneå priser vid distribution av elektrisk kraft. Inledande kommun. V. Petterson. 177 s. 6 pl. l karta J o . översikt. Sv. Tryckeri AB. 84 s. K. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar 4 Betänkande med förslag till standardtariffer för detalj distribution av elektrisk kraft. Hseggström. 126 s. K. 35 9. Gymnasiet. Idun. 622 s. E . Elkraftutredningens redogörelse nr 2:12. Redogörelse 5 1944 års militärsjukvårdskommittés betänkande. Del 2. för detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader Beckman. 170 s. F ö . och priser vid distribution av elektrisk kraft Malmö6 Betänkande med förslag tillgeofysiskt observatorium hus län. Beckman. 43 s. K . i Kiruna m. m. Idun. 64 s. K . Vid andra riksskogstaxeringen av Norrland åren 1988— 7 Betänkande med förslag angåeude lantmäteripersona42 använd metodik och härom vunna erfarenheter lens organisation samt avlöningsförhållanden m. m. Redogörelse avgiven av 1937 års riksskogstaxeringsMarcus. 182 s. J o . 8 Betänkande med förslag angående fiskets administration 37 nämnd. V. Petterson. 205 s. J o . 1945 års skogshärbärgesutrednings betänkande. Del 1. m. m. Kihlström. 155 s. J o . Utredning rörande bostads- och levnadsförhållandena 9, Betänkande om tandläkarutbildningens ordnande m. m. på hemmansskogarna med förslag till åtgärder för boDel 8. Tandläkarinstitutens organisation m. m. Beckstadsbeståndets komplettering och förbättrande. Idun. man. 166 s. E . s. S. 10. Betänkande med förslag rörande civilförsvarets orga- 88 . 801 Lagberedningens ^förslag till jordabalk" 1. Norstedt. nisation m. m. Beckman. 262 s. S. 818 s. J u . 11. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 8. 8 . Supplement nr 7 till Sveriges familjenamn 1920. StaUtredning och förslag rörande vissa socialpedagogiska tens Reproduktionsanstalt. 112 s. J u . anordningar inom skolväsendet. Idun. 148 s. E . 40 Elkraftutredningens redogörelse n r 2:11. Redogörelse 12. Ungdomens fritidsverksamhet. Ungdomsvårdskommitför detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader téns betänkande del 4. V. Petterson. 392 s. J u . och priser vid distribution av elektrisk kraft. Kristian13., Betänkande med utredning rörande riksräkenskapsstads län. Beckman. 40 s. K. verkets organisation. Marcus. 114 s. F i . Statsmakterna och folkhushållningen under den till 14.. Handeln med olja. Betänkande med förslag avgivet av följd av stormaktskriget 1989 inträdda krisen. Del 7 oljeutredningen 1945. Hseggström. 343 s. 4 pl. F o . Tiden juli 1945—juni Idun. 449 s. F o . 15. 1941 års lärarlönesakkunniga. Betänkande med förslag 42 Betänkande angående1946. organisationen av försöksverktill lönereglering för övningslärare. Sv. Tryckeri AB. samheten på jordbrukets område. Katalog och Tid870 s. F l . skriftstryek. 252 s. J o . 16. Förslag till konvention mellan Sverige, Danmark och 43 Betänkande med förslag om upphävande av äldre Norge om erkännande och verkställighet av domar i giftermålsbalken. Norstedt. 72 s. J u . brottmål m. m. Norstedt. 24 s. J u . Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande. 3. Sta17. Stöd åt utvOcklingshämmad ungdom. Ungdomsvårdstens sjukhusutrednings av år 1943 betänkande. 3. Utkommitténs betänkande del 5. V. Petterson. 144 s. J u . redningar och förslag angående sysselsättnings- och 18. Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande. 2. Förarbetsterapi vid vissa sjukhus och vårdanstalter m. m. slag angående yrkesvägledning och yrkesutbildning Katalog och Tidskriftstryck. 176 s. 8 pl. I. för partiellt arbetsföra m. m. Katalog och Tidskrifts- 45 Polisen och allmänheten. Betänkande med förslag till tryck. 824 s. S. tjänstereglemente för polisväsendet. Idun. 126 s. I . 19. Kompetensfordringar för statliga, vissa halvstatliga och 46. Betänkande angående familjeliv och hemarbete. Beckkommunala tjänster samt sådana yrken och befattman. 820 s. S. ningar, för vilkas utövande kräves av statlig myndig- 47, Fiskerättskommitténs förslag till fiskelag jämte därhet utfärdad behörighetsförklaring eller legitimation. med sammanhängande författningar. V. Petterson. 558 V. Petterson. 288 s. S. s. 2 pl. J o . 20. Elkraftutredningens redogörelse nr 2.15. Redogörelse 48 Elkraftutredningens redogörelse nr 2:8—10. Redogörelför detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader se för detaljdistributörerna samt deras råkraftskostoch priser vid distribution av elektrisk kraft. Älvsborgs nader och priser vid distribution av elektrisk kraft. län. Beckman. 48 s. K . Kalmar län, Gotlands län och Blekinge län. Beckman. 21. Socialvårdskommitténs betänkande. 15. Utredning och 68 s. K. förslag angående särskilda barnbidrag och bidragsför- 49 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. skott m. m. V. Petterson. 114 s. S. 22. Betänkande med förslag till ändrad lagstiftning angå- 5 10. Flickskolan. Idun. 253 s. E . Sysselsättningsförhållandena inom varuhandeln Beckende handel med skrot, lump och begagnat gods. Sv man. 197 s. É . Tryckeri AB. 125 s. H . Betänkande om granskning och antagning av läro28. 1945 års lönekommitté. 2. Betänkande med förslag till Hseggström. 137 s. E . statens allmänna avlöningsreglemente m. m. Marcus. 52. böcker. Möbler. Betänkande avgivet av 1946 års möbelutredning. 289 8. F l . Stockholms Bokindustri AB. 868 s. H. 24. Betänkande rörande ett centralt arbetsmarknadsorgan. i Kommunallagskommitténs betänkande 1 med förslag Norstedt. 220 s. S. angående ändringar i kommunallagarnas bestämmelser 25. 1945 års akademikerutredning. Norstedt. 64 s. E . om borgerlig primärkommuns kompetens och om kva26. Slutbetänkande avgivet av bostadssociala utredningen lificerad majoritet. Idun. 216, 72* s. I . Del 2. Saneringen av stadssamhällenas bebyggelse. 54. Elkraftutredningens redogörelse nr 2:25. Redogörelse Organisationen av låne- och bidragsverksamheten för för detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader bostadaändamål. Idun. 598 s. S. och priser vid distribution av elektrisk kraft. Norr27. Betänkande med förslag till ändrad ordning beträffande bottens län. Beckman. 41 s. K. vissa helgdagar. Katalog och Tidskriftstryck. 75 s. E . 55 Utredning med förslag angående utbildning av lärare 28. Stuveriverksamheten i svenska hamnar. Hseggström. för industri och hantverk vid anstalter för yrkesunder110 s. H . visning m. m. Hseggström. 173 s. E . 29. Välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn. Hseggström. 5 Utredning angående organisationen av den finska för118 S. I i . samlingen i Stockholm samt de tyska församlingarna 30. Betänkande med förslag till lag om regionkommuner i Stockholm och Göteborg m. m. Av E. Schalling. m. m. Beckman. 214 s. S. Idun. 143 s. E. (Fortsättning å omslagets 3-.e sida)

STATENS OFFENTLIGA

UTREDNINGAR

1947:75

ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

1945 ARS UNIVERSITETSBEREDNING

III. UNIVERSITETSBIBLIOTEKEN, UNIVERSITETSADMINISTRATIONEN M. M.

STOCKHOLM

1947 IVAR H J E G G S T R Ö M S BOKTRYCKERI A. B. 473108

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Sid.

Skrivelse till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet

5 Kap. I. Universitetsbiblioteken

7 I. Inledning 7 I I . Anslag för bokinköp och bokbindning 12 I I I . Bibliotekens bytespublikationer 24< IV. Anslag för expenser 28 V. Personal 29 1. Personal indelad till egentligt biblioteksarbete 31 A. Personal med högre vetenskaplig utbildning 38 B. Bibliotekspersonal med lägre utbildning 51 2. Vaktmästarpersonal 56 3. Bokbinderipersonal • 63 VI. Universitetsbibliotekens ställning i universitetsorganisationen .. 65 VII. Ökat samarbete mellan biblioteken 71 VIII. Sammanfattning av yrkanden angående anslag och personal . . 75 Kap. II. Universitetens administration 77 1. Inledning 77 2. Delegation av beslutanderätt ni. m 77 3. De akademiska myndigheterna 80 A. Fakulteterna 80 B. Sektioner 83 C. Ämnesgrupper 92 D. Preceptorers, laboratorers och docenters tillträde till fakulteter och sektioner 95 E. Studenternas medverkan i administrativa organ 96 F. Dekanerna 100 G. Konsistorierna 105 H. Den akademiska församlingen 110 I. Rektor. Prorektor 110 J. Kanslern 116 4. Den administrativa personalen 118 A. Inledning 118 B. De akademiska kanslierna 118

4 Sid.

C. Uppsala universitets ekonomiska förvaltning D. Lunds universitets ekonomiska förvaltning 5. Ersättning för resor i universitetsangelägenheter Kap. III. Centrala skrivbyråer vid universiteten

och högskolorna

1. Behovet av maskinskrivning och duplicering

130 146 153 155 155

2. Alternativa möjligheter att tillgodose behovet av maskinskrivning och duplicering 158 A. Centrala skrivbyråer 158 B. Skrivbyråer av annan art 161 3. Beredningens förslag 162 A. Personal 163 B. Fasta anslag 164 C. Arbetsuppgifter och verksamhet 165 D. Materielanslag 166 Kap. IV. Åtgärder för att underlätta docenters övergång till annan levnadsbana 168 I. Historik 168 A. Läget före 1938 års docentutrednings förslag 168 B. 1938 års docentutrednings förslag och remissyttrandena däröver 172 II. Universitetsberedningenis förslag 176 A. Inledning 176 B. Tjänsteårsberäkning för doktorsgrad 177 C. Värdering av docenttjänstgöring som merit för befordran .. 179 D. Rätt till lönetursberäkning 183 E. Biblioteken 186 F. Docenters rätt att räkna tjänsteår för pension 186 G. Värdering av vetenskapliga meriter för tjänster 186 H. Vidgad behörighet till lektorat i vissa ämnen 188 Kap. V. Kostnadsberäkningar

191 Reservationer

194 Bil. I. Bil. II. Bil. III. Bil. IV.

Översikt över utländska universitetsadministrativa förhållanden 197 P. M. angående Uppsala universitets drätselverk • 226 P. M. angående Uppsala universitets kansli 226 P . M . angående organisationen m. m. vid Lunds universitets kansli och räntekammare 226

Till Herr

Statsrådet

och

Chefen

för

Kungl.

Ecklesiastik-

departementet.

Genom beslut den 22 juni och den 15 november 1945 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst sexton sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning och avgiva förslag beträffande universitetsorganisationen och därmed sammanhängande frågor. De sakkunniga, som antagit namnet 1945 års universitetsberedning, överlämnade till departementschefen den 28 december 1945 sitt betänkande I. Docentinstitutionen (SOU 1946: 9) och den 31 oktober 1946 sitt betänkande II. Akademiska lärarbefattningar samt anslag till den vetenskapliga utbildningen m. m. (SOU 1946:81). De riktlinjer, som borde vara vägledande för universitetsberedningens arbete, angåvos närmare i ett departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet den 22 juni 1945, vilket yttrande återfinnes i betänkande I. Beredningen har i enlighet med nämnda riktlinjer fortsatt sitt arbete och får härmed överlämna sitt betänkande III. Universitetsbiblioteken, universitetsadministrationen m. m. Efter tidpunkten för avgivandet av betänkande I I har någon förändring icke skett beträffande beredningens ledamöter och sekreterarpersonal. Vid utarbetande av nu föreliggande betänkande har, beredningen biträtts av följande av departementschefen tillkallade experter: f. d. akademiräntmästaren vid universitetet i Uppsala Th. G. E. Fries, akademisekreteraren vid samma universitet C O . Häggquist, dåvarande docenten vid Göteborgs högskola, professorn vid Stockholms högskola S. I. Karling, överbibliotekarien vid universitetsbiblioteket i Uppsala J. V. B. T. Kleberg, akademikamreraren

vid universitetet i Lund N. M. Ragnarsson samt akademisekreteraren vid samma universitet P. I. Örtengren. I samarbete med beredningen har statens organisationsnämnd granskat de båda universitetens kanslier och drätselverk och däröver framlagt yttrande och förslag i tre promemorior, betecknade »P. M. angående Uppsala universitets drätselverk», P. M. angående Uppsala universitets kansli» och »P. M. angående organisationen m. m. vid Lunds universitets kansli och räntekammare». Promemoriorna, som äro dagtecknade den 30 juni, den 3 september resp. den 25 september 1947, bifogas detta betänkande såsom stencilerade bilagor. Beredningen har vid behandlingen av vissa lönefrågor rådfört sig med kanslirådet i finansdepartementet N. M. af Malmborg samt vid behandlingen av vissa biblioteksfrågor med överbibliotekarien vid universitetsbiblioteket i Lund N. W. G. Carlquist. Vidare vill beredningen i detta sammanhang erinra om att beredningen den 15 januari 1947 till departementschefen avgivit en promemoria rörande Göteborgs högskolas ekonomiska ställning. Vid handläggningen av denna fråga har beredningen biträtts av sekreteraren vid Göteborgs högskola, filosofie doktorn J. V. Johansson. Slutligen har beredningen utarbetat ett förslag angående stipendier för resor och exkursioner att ställas till förfogande för lärare och studenter vid rikets universitet och högskolor. Med hänsyn till det nuvarande ekonomiska läget har beredningen emellertid icke funnit lämpligt att nu framlägga detta förslag. Stockholm den 15 december 1947. GEORG ANDRÉN IVAR AGGE

GUNNAR ASPELIN

GUNNAR BLIX

GUNNAR GUNNARSSON

ASSAR HADDING

PHILLIPS HULT

TORVALD HÖJER

SVEN KJÖLLERSTRÖM

EINAR LÖFSTEDT

SVEN EM. OHLON

IVAN PAULI

WILHELM RODHE

HJALMAR SVENSSON

KARL WISTRAND

SIGVARD WOLONTIS

/

Erik Lönnroth

7 Kap. I. Universitetsbiblioteken I. Inledning Genom beslut av 1946 och 1947 års riksdagar har i anslutning till universitetsberedningens förslag en synnerligen betydelsefull utveckling av universiteten och det vid dem bedrivna forskningsarbetet möjliggjorts. Forskningsområdena ha vidgats, nya läroämnen införts. Antalet akademiska lärartjänster har avsevärt ökats, och nya kategorier ha tillkommit. Forskningsarbetet och de högre studierna ha underlättats och uppmuntrats. Resultaten härav ha redan börjat visa sig. Varje form av vetenskapligt arbete men framförallt den högre och mera differentierade forskningen har en av sina förnämsta kraftkällor i en rik och obehindrad litteraturtillgång. För vissa av de medicinska och naturvetenskapliga ämnesområdena spela experiment och laboratoriearbete visserligen en måhända än större roll, men även dessa forskningsgrenar äro för sin utveckling helt beroende av tillgång till den vetenskapliga litteraturen. De teologiska, juridiska och humanistiska vetenskaperna se i den vetenskapliga boken och tidskriften sitt ojämförligt viktigaste arbetsredDet är under sådana förhållanden uppenbart, att den ökning i forskningsarbetet, som möjliggjorts genom upprustningen av universitetens lärarstat och uppmuntrandet av de högre och högsta studierna omedelbart och mycket påtagligt måste göra sig märkbar i form av ett ökat behov och en stegrad efterfrågan av vetenskaplig litteratur. Universitetsbibliotekens främsta uppgift är att tillhandahålla forskarpubliken den behövliga litteraturen. De ha därför redan nu fått känna på en väsentligt ökad påfrestning, som givetvis kommer att ytterligare skärpas. Den akademiska forskningens och undervisningens intensifiering kräver med logisk nödvändighet en motsvarande omedelbar upprustning av universitetens viktigaste centrala institutioner, universitetsbiblioteken. En sådan upprustning är den ofrånkomliga förutsättningen för att redan genomförda åtgärder skola bli fruktbringande och ge åsyftat resultat. Men härtill kommer, att universitetsbiblioteken, alldeles oavsett de sista årens glädjande utveckling inom universitetsarbetet, som direkt avspeglar sig i form av stegrade krav på biblioteken, sedan länge äro i mycket starkt behov av förbättringar i fråga om bokbestånd, personal och utrymmen.

8 En översyn av universitetsbibliotekens allmänna läge och behov är därför i hög grad av behovet påkallad. Vårt lands stora allmänt vetenskapliga bibliotek äro fyra: kungl. biblioteket i Stockholm, som är landets nationalbibliotek, universitetsbiblioteken i Uppsala och Lund samt Göteborgs stadsbibliotek. Landets övriga forskarbibliotek, större och mindre, ha en mera begränsad inriktning och tillgodose vissa speciella forskningsområdens behov; de äro specialbibliotek. Även i de nämnda fyra allmänt vetenskapliga bibliotekens inriktning förefinnas vissa inskränkningar. Visserligen erhålla de (Göteborgs stadsbibliotek ännu dock med vissa undantag) samtliga inom landet framställda tryckalster (genom leverans från boktryckerierna, Göteborgs stadsbibliotek ännu dock via justitiedepartementet) och kunna sålunda bygga upp kompletta samlingar av hela den svenska litteraturen. Men vad den utländska litteraturen beträffar, framträda betydande begränsningar. Kungl. biblioteket, vars centrala uppgift är att samla och behandla den svenska litteraturen i vidsträcktaste bemärkelse, förvärvar av utländsk litteratur i huvudsak endast humaniora, teologi och juridik, medan övriga vetenskaper i huvudstaden mer eller mindre representativt företrädas av skilda specialbibliotek. Göteborgs stadsbibliotek har i största utsträckning fått sina vetenskapliga uppgifter bestämda genom forskningsarbeten vid Göteborgs högskola och Göteborgs museum. Tyngdpunkten i dess utländska samlingar ligger därför inom de humanistiska vetenskaperna; bland naturvetenskaperna är åtminstone zoologien relativt väl företrädd. Även medicinen ingåi% om också i begränsad omfattning, i detta biblioteks samlingsområde. De båda universitetsbiblioteken äro av universell inriktning med skyldighet att tillhandahålla litteratur inom de flesta vetenskaper. Deras huvuduppgift är att tjäna forskningen vid universiteten; de ha därför i första hand att samla den utländska litteraturen inom de vid universiteten företrädda ämnesområdena, men helt naturligt är det deras skyldighet att stundom anlägga ännu vidare perspektiv. De forskningsområden, som i huvudsak falla utanför deras intressesfär, äro teknologi, lantbruks- och skogsvetenskap, veterinärmedicin. Organisatoriskt förete de fyra biblioteken betydande olikheter. Kungl. biblioteket är direkt underställt ecklesiastikdepartementet. Göteborgs stadsbibliotek är en kommunal institution. De båda universitetsbiblioteken äro inlemmade i universitetsorganismerna, och deras administrativa problem äro betingade härav. Universitetsberedningen upptar till behandling endast de båda universitetsbiblioteken. Vissa av de frågor, som i det följande komma att beröras, äro emellertid av den art, att de kräva hänsynstagande till andra svenska bibliotek, i främsta rummet de båda stora allmänt vetenskapliga biblioteken i Stockholm och Göteborg.

9 Uppsala universitetsbibliotek är landets största bibliotek. Dess föregångare, domkyrkobiblioteket, har sitt ursprung i medeltiden. Som universitetsbibliotekets eget grundläggningsår räknas 1620, då Gustav I I Adolf till akademien i Uppsala skänkte dels resterna av de förnämsta svenska medeltidsbiblioteken, dels konung Sigismunds och Hogenskild Bielkes av Karl IX beslagtagna boksamlingar. Under Gustav II Adolfs polska fälttåg, under trettioåriga kriget och Karl X Gustavs polska och danska fälttåg tillfördes vårt land mängder av som krigsbyte tagen litteratur; en stor del av denna tillföll direkt eller indirekt Uppsala universitetsbibliotek, som på grund härav är relativt rikt rustat med tryck från tiden före 1600-talets mitt. Ett kungligt brev av år 1692, kompletterat med ett liknande av år 1707, gav biblioteket rätt att gratis erhålla samtliga svenska boktryckeriers alster. Genom denna bestämmelse, genom visserligen mycket blygsamma och endast långsamt växande inköpsanslag, genom frikostiga donationer och genom sitt synnerligen rikt utvecklade skriftbyte med institutioner jorden runt, som för närvarande torde vara det mest omfattande i världen, har det vuxit till en betydande storleksordning. Det kan i nuvarande stund beräknas omfatta över 1000000 band jämte ett mycket stort antal småskrifter, bland dem omkring 450 000 utländska akademiska disputationer, över 20 000 handskrifter, en betydande samling kartor, planscher och porträtt samt en omfattande tidningssamling. Allt som allt uppta bibliotekets samlingar (utom tidningar och byteslager) ett utrymme av något över 30 000 m. Tidningarna uppta 4 575 m. Lunds universitetsbibliotek tävlar med kungl. biblioteket om ställningen som landets näst största bibliotek. Det grundades i samband med universitetets upprättande 1666; dess grundstomme var det gamla domkyrkobiblioteket, som 1671 övergick i universitetets ägo. Samma faktorer, som betingat Uppsalabibliotekets utveckling, ha i stort sett varit verksamma vid systerinstitutionens. Ett kungligt brev av år 1698 gav Lunds universitetsbibliotek rätt till friexemplar av samtliga svenska tryckalster. Efter att ännu vid 1700-talets slut ha varit av relativt obetydlig omfattning undergick biblioteket under 1800-talet en allt snabbare utveckling, och denna har under senare decennier ytterligare intensifierats. För närvarande beräknas Lunds universitetsbibliotek omfatta omkring 775 000 band jämte ett mycket stort antal småskrifter, bland dem över 400 000 utländska disputationer, över 12 000 handskrifter, en samling kartor, planscher och dylikt samt en omfattande tidningssamling. Allt som allt uppta bibliotekets samlingar (utom tidningar och byteslager) ett utrymme av över 23 500 m. Tidningarna uppta ungefär samma utrymme som i Uppsalabiblioteket. Universitetsbibliotekens uppgift, sådan den preciseras i reglementen av år 1915, är »att genom tillhandahållande av erforderlig litteratur betjäna

10 och främja vetenskaplig forskning och undervisning»; härvid böra i främsta rummet »det vid universitetet bedrivna arbetets krav» tillgodoses. Därjämte åligger det båda biblioteken »att samla och förvara all inhemsk litteratur». Redan dessa uppgifter äro ytterst omfattande och krävande. Universitetens universella inriktning blir bestämmande för bibliotekens samlingsuppgifter. Den utländska vetenskapliga facklitteraturen inom de flesta forskningsområden måste förvärvas, och med vetenskapernas stegrade differentiering följer, att ständigt nya ämnesområden ryckas inom universitetens och därmed universitetsbibliotekens intressesfär. Bibliotekens vetenskapligt utbildade personal måste i största möjliga utsträckning följa med denna litteratur och i samråd med fackmännen förbereda dess anskaffande. Den inhemska litteraturens samlande och bevarande är på grund av denna litteraturs ständiga ökning en med varje år allt mer krävande uppgift, som ställer biblioteken inför ständigt nya problem. Genom katalogiseringsarbeten av skilda slag skola de inströmmande litteraturmängderna så snabbt och effektivt som möjligt göras kända och genom ett effektivt och smidigt utlåningssystem tillgängliga för forskningen. Emellertid har under senare decennier en uppgift tillkommit eller snarare som ett specialmoment brutit sig ut ur huvuduppgiften. Vetenskaplig forskning och allvarliga studier bedrivas icke endast i universitets- och högskolestäderna utan på en mängd vitt skilda orter i vårt land. För att tillgodose denna forskning och dessa studiers behov kunna de lokala landsortsbiblioteken endast i undantagsfall vara tillräckliga. Även centralbiblioteken måste av naturliga skäl vanligtvis stå maktlösa, då behov föreligger av utländsk vetenskaplig eller äldre svensk litteratur. Å andra sidan är det en rimlig begäran, att då det gäller allvarliga studieändamål, varje behov av litteratur så långt möjligt är tillfredsställes. Här ha landets vetenskapliga bibliotek, både av allmän och speciell inriktning, en viktig mission att fylla. Utlåningen av litteratur från de vetenskapliga biblioteken till landsortsbiblioteken, som närmare har reglerats genom vissa gemensamma bestämmelser, har nått en högst betydande omfattning och befinner sig i oavbruten stegring. I denna låneverksamhet, som är av uppenbar vikt för landets kulturliv, spela universitetsbiblioteken en betydande roll. Universitetsbiblioteken stå för närvarande inför många viktiga problem. Dessa äro betingade av flera skilda omständigheter. Våra bibliotek ha alltid varit styvbarnen i kulturbudgeten. Deras resurser ha i själva verket aldrig varit tillräckliga. Vetenskapens väldiga utveckling och stegrade differentiering sedan 1800-talets mitt ha icke följts av en motsvarande ökning av de vetenskapliga bibliotekens utrustning. Biblioteken i vårt land ha därför icke kunnat hålla jämna steg med utvecklingen. En kraftig eftersläpning

11 har varit märkbar. Brist på inköpsanslag, brist på personal o. s. v. har skapat ett stort minus i deras effektivitet och prestationsförmåga. Var situationen sådan redan före det andra världskriget, så har den sedan dess i hög grad förvärrats.Minskningen av inköpsanslagen samt avspärrningen från flera mycket viktiga delar av den utländska bokmarknaden ha satt djupa spår i bibliotekens utveckling. Många svåra luckor ha uppstått i deras bokbestånd, luckor som måste fyllas, om icke allvarliga ölägenheter skola uppstå för landets vetenskapliga arbete. Därtill kommer, såsom redan inledningsvis framhållits, att universitetens pågående kraftiga upprustning i allra högsta grad gör sig kännbar för deras viktigaste centrala institutioner, biblioteken. Nya akademiska lärartjänster och nya forskningsuppgifter medföra nya litteraturbehov. Nyanskaffningen av litteratur kräver ökade anslag för bokinköp och bindning liksom ökad personal för litteraturens förvärvande, katalogisering, expediering. Den pågående utvecklingen har gjort universitetsbibliotekens läge ytterst bekymmersamt. Bibliotekens möjligheter att tillgodose forskningens behov av vetenskaplig litteratur ha sålunda under långa tider varit otillräckliga, och detta missförhållande har genom den senaste tidens starka ökning av universitetens forskningsuppgifter ytterligare accentuerats. Å andra sidan måste fastslås, att bibliotekens utveckling under senare decennier dock i och för sig varit synnerligen kraftig och medfört en så betydande ökning av deras arbetsbörda, att denna icke längre kan på ett tillnärmelsevis tillfredsställande sätt lösas inom den nuvarande personalorganisationens ram. För Uppsala universitetsbiblioteks vidkommande må framhållas, att dess bokbestånd på de senaste 35 åren mer än fördubblats. Antalet besök i läsesalarna har på samma tid femdubblats. Antalet i låneexpeditionen beställda böcker har på de senaste 25 åren nära nog tredubblats. Summan av från andra bibliotek inlånade och till andra bibliotek utlånade volymer har på 35 år mer än femdubblats. Läggas förhållandena 1927/28 — alltså 18 år före 1945/46 (det senaste verksamhetsår, för vilket fullständiga statistiska uppgifter föreligga) — till basis för jämförelsen, visar det sig, att enbart sedan detta år bibliotekets bokbestånd vuxit med 40 procent (d. v. s. med omkring 300 000 band eller omkring 10 000 m), att den årliga tillväxten ökats med över 50 procent, antalet besök i läsesalarna med omkring 80 procent, beställningarna i låneexpeditionen med över 123 procent, hemlånen med över 117 procent och de interurbana lånen med 164 procent. Den allra senaste tidens utveckling karakteriseras bland annat av det förhållandet, att tillväxten av utländsk litteratur för närvarande är omkring 3 gånger så stor som under tiden omedelbart före det andra världskrigets utbrott. — Vid Lunds universitetsbibliotek äro förhållandena likartade. På de senaste 28 åren har bokbeståndet vuxit med över 129 procent. Antalet besök i läsesalarna har pä 25 år mer än tredubblats. Boklånen inom biblioteket ha

12 under samma tid femdubblats; hemlånen ligga mellan tre och fyra gånger högre än för 25 år sedan. Det ligger i öppen dag, vilken väldig ökning detta innebär i fråga om de arbetsuppgifter, som skola lösas av bibliotekens personal. Denna ökning gäller nästan alla grenar av institutionernas verksamhet: bokrekvisitioner i in- och utländsk bokhandel, korrespondens med främmande bibliotek och institutioner, katalogisering, inbindning och uppställning av den nyinkommande litteraturen, besvarande av inkommande skriftliga och muntliga förfrågningar av skilda slag, effektuering av i låneexpeditionen gjorda beställningar med signering och framtagning, tillgodoseende av forskarnas behov i läsesalarna. Hela den administrativa apparaten har utsatts för en avsevärt ökad belastning. Mot denna ytterst kraftiga ökning av arbetsuppgifternas omfattning svarar endast en mycket ringa ökning av personalstyrkan (jfr nedan s. 30 ff.). De behov, som nu göra sig starkast kännbara inom universitetsbiblioteken, gälla å ena sidan anslagen för bokinköp och inbindning m. m., å andra sidan personalförhållandena. Härtill kommer önskvärdheten av vissa förändringar ifråga om bibliotekens ställning inom universitetsorganisationen. Till behovet av ökat utrymme, som för Lunds universitetsbiblioteks vidkommande är ytterst kännbart och kräver ett omedelbart tillgodoseende och även för Uppsala universitetsbiblioteks del mycket snart kommer att aktualiseras, har här icke tagits hänsyn. Beredningen har haft sin uppmärksamhet riktad även på behovet av ökad tillgång till kurslitteratur och har för avsikt att i annat sammanhang upptaga denna fråga till behandling.

II. Anslag för bokinköp och bokbindning Uppsala universitetsbiblioteks anslag för bokinköp och bokbindning utgick för budgetåret 1935/36 med 148 500 kronor. Efter att under de sista fredsåren ha bibehållits oförändrat, sänktes det under krigsåren steg för steg till 105 000 (1941/42 och 1942/43) för att därpå småningom åter höjas till 115 000 kronor (1943/44 och 1944/45). 1945 års riksdag höjde anslaget till 125 000 kronor. Slutligen återfördes det år 1946 till förkrigsnivån 148 500 kronor, varjämte ett extra anslag på 40 000 kronor beviljades för att möjliggöra fyllandet av de svåraste av de luckor i bokbeståndet, som förorsakats av den under krigsåren rådande isoleringen från vissa av de viktigaste utländska kulturområdena. På framställning av universitetsmyndigheterna har innevarande års riksdag beviljat en höjning till 160 000 kronor, varjämte i likhet med föregående år ett extra anslag på 40 000 kronor utgår.

13 För Lunds universitetsbiblioteks vidkommande te sig motsvarande siffror sålunda. Förkrigsanslaget var 137 000 kronor. Under krigsåren nedgick det successivt till 106 000 för att 1945/46 höjas till 115 000 och 1946/47 till förkrigsnivån, 137 000 kronor, varjämte för sistnämnda år utgick ett extra anslag på 30 000 kronor. Innevarande års riksdag har beviljat en höjning till 150 000 kronor, varjämte det extra anslaget utgår med oförändrat belopp, 30 000 kronor. Genom anslagsminskningarna under krigsåren ha de båda biblioteken gått förlustiga ett sammanlagt belopp av för Uppsalas vidkommande 204 500 kronor, för Lunds 178 000 kronor. I viss mån har denna förlust kompenserats därigenom, att vardera institutionen kommit i åtnjutande av cirka 90 000 kronor av det av riksdagen å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42 anvisade anslaget för bokinköp från Tyskland. Den höjning av de ordinarie bokinköps- och bokbindningsanslagen, varom universitetsmyndigheterna hemställt och som innevarande års riksdag beviljat, motiverades av de kraftiga stegringar i förhållande till förkrigsnivån, som bokpriserna och bindningskostnaderna undergått. Att exakt fastställa denna stegring är givetvis icke möjligt, men av varandra oberoende beräkningar, företagna vid skilda bibliotek i vårt land, ge vid handen, att den nu snarare ligger över än under 40 procent, och detta även då hänsyn tages till kronkursens höjning år 1946. Detta innebär, att det höjda anslagets realvärde i själva verket ligger omkring 28 procent under förkrigsanslagets. Det extra anslaget är avsett att fylla de luckor, som isoleringens år medfört i bokbestånden. Och dessa luckor äro avsevärda. Under lång tid var det som bekant helt eller delvis omöjligt att förvärva den litteratur, som utkom i England, Frankrike, Förenta staterna och Sovjetunionen, för att nämna några av de vetenskapligt och kulturellt viktigaste bokmarknaderna. Att det för hela vårt lands forskning och kulturliv är nödvändigt att så snabbt och så effektivt som möjligt fylla dessa luckor är alltför uppenbart för att här närmare behöva motiveras. Sker icke detta, innebär det, att stora och viktiga forskningsresultat icke i sina primärpublikationer bli tillgängliga för svenska forskare. Men detta behov att fylla krigsårens och isoleringstidens luckor är dock icke det viktigaste. Det rör sig om en visserligen mycket krävande och ofrånkomlig uppgift, som dock är av temporär och begränsad omfattning. Helt annorlunda äro verkningarna av universitetens upprustning. De behov, som därigenom skapats, äro av permanent art. De stå i direkt proportion till upprustningens egen omfattning. De måste omedelbart tillgodoses, om denna upprustning skall kunna bära frukt i ett ökat vetenskapligt liv. Många försök ha vid skilda tillfällen och i skilda länder gjorts att på ett objektivt sätt fastställa den summa, som kunde täcka ett stort veten-

14 skapligt universalbiblioteks behov av årliga bokförvärv för att biblioteket skulle vara i stånd att på ett tillfredsställande sätt möta forskningens krav. Naturligtvis ha dessa beräkningar alltid varit approximativa, och någon allmängiltig normalsiffra har aldrig kunnat fixeras. Det kan dock förtjäna framhållas, att man i Tyskland, där sådana undersökningar framför allt företagits, under 1930-talets första år räknade med 345 000 R M såsom ett ungefärligen tillräckligt belopp.1 Med dåvarande markkurs motsvarar detta omkring 467 500 kronor. Då prisökningen på böcker och inbindning sedan denna tid i varje fall icke kan sättas lägre än 50 procent, skulle beloppet nu motsvara omkring 700 000 kronor. Det torde vara lämpligt att här undersöka, över vilka bokinköps- och bindningsanslag vissa utländska bibliotek förfoga eller före det senaste världskriget förfogat. Här skola i första hand exempel hämtas från de två länder, vilka länge och med rätta betraktats som ledande och var på sitt sätt förebildliga i fråga om utrustningen av sina bibliotek: Tyskland och Förenta staterna. Preussische Staatsbibliothek i Berlin förfogade före krigsutbrottet över ett årligt inköpsanslag av 430 000 RM (inkl. bindning) och Bayerische Staatsbibliothek i Mimenen över 273 500 RM. De tyska universitetsbibliotekens anslag stannade vida under denna siffra (så t. ex. Göttingen 98 710 och Leipzig 114 300 RM). Räknat efter dåvarande växelkurs motsvara nämnda siffror i svenskt mynt cirka 650 000, 410 000, 150 000 respektive 170 000 kronor. Då man tar i betraktande universitetsbibliotekens inköpsanslag, måste man emellertid betänka, att landet dock förfogade över ett verkligen väl utrustat bibliotek (Preussische Staatsbibliothek) och åtminstone ytterligare ett relativt väl tillgodosett (Bayerische Staatsbibliothek), vilka i mycket stor omfattning utnyttjades i den interurbana lånetrafiken. I Förenta staterna hade Library of Congress i Washington år 1939/40 till sitt förfogande för bokinköp 198 000 dollars (den amerikanska litteraturen inkommer genom copyright) samt för bindning 290 000 dollars, sammanlagt sålunda 497 000 dollars, motsvarande omkring 2 062 000 kronor. Av de största nordamerikanska universitetsbiblioteken förbrukade t. ex. Harvard University Library till bokinköp år 1939/40 över 105 000 dollars, motsvarande omkring 435 000 kronor, Yale University Library använde samma år till inköp över 95 000 dollars och året 1943/44 cirka 124 000 dollars, till bindning under perioden 1939/40—1943/44 ett årligt belopp varierande mellan 20 000 och 28 000 dollars. För bokinköp och inbindning tillsammans förbrukade Yale University Library under nämnda år sålunda i runt tal belopp motsvarande 474 000 respektive 592 000 kronor. Härvid är dock att märka, att dessa belopp använts endast för de centrala universi1

Handbuch der Bibliothekswissenschaft 2, s. 123.

15 tetsbiblioteken, medan de synnerligen omfattande och betydande »departement al libraries», bland vilka de juridiska och medicinska äro de viktigaste, finansierats utanför denna budget.1 Några siffror må även meddelas från universitetsbibliotek i Förenta staterna av ungefär samma storleksordning som Uppsala. California University Library disponerade budgetåret 1939/40 enbart för inköp över mer än 99 000 dollars, Minnesota University Library över mer än 83 000. Michigan University Library använde samma år för både bokinköp och bindning mer än 138 000 dollars, Illinois University Library mer än 135 000. Dessa siffror motsvarade med dåvarande växelkurs i svenskt mynt cirka 410 000, 345 000, 572 000 respektive 560 000 kronor. De amerikanska universitetsbiblioteken erhålla icke den inhemska litteraturen genom lagstadgad leveransplikt eller genom copyright-bestämmelser, men å andra sidan tillföres dem en avsevärd mängd av denna litteratur genom gåvor och byten. Det ligger självfallet nära till hands att anställa jämförelser med biblioteksförhållanden icke endast i tidigare eller nuvarande stormakter utan även i med vårt land mera jämnställda mindre stater. Emellertid äro de siffror man får från t. ex. Schweiz och Holland av ganska obetydligt intresse och ofta direkt missvisande, då dels förhållandena vid dessa länders universitet och deras universitetsbibliotek i flera avseenden äro helt olika våra, dels de oftast synnerligen små avstånden mellan universitets- och biblioteksstäderna på ett helt annat sätt än hos oss göra det möjligt för forskaren att direkt utnyttja boksamlingarna även i andra universitetsstäder än de egna. Av våra nordiska grannländer intar Finland på grund av valutaförhållanden och andra omständigheter för närvarande en särställning, som gör, att det i detta sammanhang måste lämnas ur räkningen. I Danmark befinner sig universitetet i Aarhus ännu under uppbyggnad, och bibliotekssituationen är oklar. I Köpenhamn är läget komplicerat därigenom, att forskare äro hänvisade till flera skilda bibliotek, främst Det Kongelige Bibliotek och Universitetsbibliotekets båda avdelningar men även ett antal betydande specialbibliotek.1 Universitetsbibliotekets inköpsanslag är därför av mindre intresse som jämförelsematerial. Det är relativt lågt, 89 400 kronor. Då emellertid Det Kongelige Bibliotek ingår som ett led i samma biblioteksorganisation, bör därtill läggas anslaget för detta bibliotek, vilket utgör 152 400 kronor. De bibliotek, som i Köpenhamn tillsammans fylla huvuddelen av de svenska universitetsbibliotekens funktioner, förfoga sålunda över 241 800 kronor för bokinköp och inbindning. I Norge är universitetet 1 Se Harvard University Library. Annual report. 1938/3». Cambridge 1939. — Bulletin of Yale University. Report of the librarian. 1944/45. New Haven 1946, s. 15. 1 Det Kongelige Bibliotek svarar, då det gäller utländsk litteratur, framför allt for teologi, juridik och humaniora, Universitetsbiblioteket framför allt för naturvetenskaper och medicin.

16 i Bergen helt nytt, och de anslag som skola stå till förfogande för Bergens Museums bibliotek, det nya universitetsbiblioteket, äro ännu icke fastställda. Endast förhållandena vid Universitetsbiblioteket i Oslo, som samtidigt är Norges nationalbibliotek, äro i detta hänseende av intresse. Stortinget har innevarande budgetår anslagit 290 000 kronor till bokinköp, bokbindning m. m. Vad våra svenska universitetsbibliotek beträffar, utgår, såsom framgår av översikten ovan (s. 12 f.), ett anslag av växlande storlek till bokinköp och bokbindning. En betydande del av detta (för närvarande minst V3) åtgår för bindningskostnader. Då den svenska bokproduktionen tack vare lagstadgade leveranser från boktryckerierna utan kostnad tillföres båda universitetsbiblioteken, kan den återstående delen av anslaget — om man bortser från mera enstaka antikvariska förvärv av saknade äldre svenska tryck, av handskrifter m. m. — i huvudsak användas för förvärv av den utländska litteraturen. Men i vår tids alltmer internationaliserade vetenskap är det också denna litteratur, som spelar den största rollen; i vissa ämnesgrupper är den nästan helt dominerande. Vid bedömningen av anslagsbehovet måste därjämte hänsyn tas till följande omständigheter. Svensk vetenskap och svensk akademisk undervisning ha länge, speciellt i vad som gäller vissa forskningsområden, varit starkt beroende av tysk vetenskaplig litteratur. Den ändring härutinnan, som blivit en nödvändig följd av det tyska sammanbrottet, medför ett starkt behov av en snabb förstärkning av framförallt den engelskspråkiga litteraturen. Men samtidigt måste man göra klart för sig, att tysk vetenskaplig litteratur redan börjat produceras igen i alltmer stigande takt. Det är ännu icke möjligt för de svenska biblioteken att förvärva den, men så snart möjligheter härför åter föreligga, måste de utnyttjas. Man kan icke annat än på helt kort sikt räkna med någon väsentlig besparing genom bortfall av tysk litteratur. Man kan med de ovan anförda siffrorna och övriga berörda omständigheter för ögonen knappast sväva i tvivelsmål om att de inköpsanslag, som stå till våra svenska universitetsbiblioteks förfogande, äro alldeles otillräckliga. Det har också i själva verket i praktiken ständigt visat sig, att så är fallet. Från utmärkta tillfällen att förvärva för det vetenskapliga arbetet betydelsefull litteratur har man ständigt och jämt av kostnadsskäl måst avstå. Klarast framträder inköpsanslagens otillräcklighet i det förhållandet, att ett betydande antal böcker och tidskrifter, som forskaren söker i våra universitetsbibliotek, icke kan ställas till förfogande. Det är visserligen riktigt, att många av dessa i respektive bibliotek saknade arbeten kunnat ställas till forskarens disposition genom lån från andra svenska, delvis även från utländska bibliotek, och denna i och för sig

17 alldeles nödvändiga s. k. interurbana lånetrafik har under senare tid nått en alltmer betydande omfattning. Men i många fall kan den av naturliga skäl icke på ett tillfredsställande sätt fylla det faktiska behovet. Vid en aktuell forskningsuppgifts lösande kan en vetenskapsman allvarligt hindras genom den tidsutdräkt, som alltid måste vara förenad med en sådan lånetransaktion och som stundom kan bli avsevärd. Ändå mindre tillfredsställande är den hjälp den interurbana lånetrafiken lämnar, då det gäller den i de flesta vetenskapsgrenar, men alldeles speciellt inom medicinen och naturvetenskaperna, alltmer dominerande tidskriftslitteraturen. För att hålla sig å jour med vetenskapens nyaste resultat är forskaren i behov av ständig kontakt med de löpande tidskrifterna. Dessa kunna icke sändas från en plats till en annan, då de äro omedelbart och permanent behövliga på det ena stället lika väl som det andra. Och lika litet som de löpande numren kunna hela sviter av tidskriftsårgångar, som ofta behöva genomgås för lösandet av en forskningsuppgift, skickas bort från de egna institutionerna, där de ständigt äro i bruk. E t t visst betydande antal av vetenskapliga tidskrifter är oundgängligen behövligt vid varje forskningsbibliotek, och det har med rätta sagts, att ett sådant biblioteks effektivitet och betydelse i själva verket kan direkt avläsas i det antal vetenskapliga tidskrifter det kan ställa till sin publiks förfogande. Och det är ett allbekant faktum, att tidskrifternas antal och betydelse i praktiskt taget alla kulturländer befinna sig i en mycket stark tillväxt. Erfarenheten visar också, att de beställningar, som våra universitetsbibliotek icke kunna effektuera på grund av att det begärda arbetet saknas, i mycket stor utsträckning just gälla de vetenskapliga tidskrifterna. En beräkning har givit vid handen, att i Uppsala universitetsbibliotek under år 1946 ingivits 1 590 beställningar på tidskrifter, som saknats. Helt visst skulle denna redan i och för sig anmärkningsvärt höga siffra varit vida högre, om icke i åtskilliga fall vederbörande forskare redan förvissat sig om att den sökta tidskriften icke finnes på biblioteket och avstått från att beställa den. I ett mycket stort antal fall ha de saknade tidskrifterna varit sådana, som icke finnas i vårt land eller i våra nordiska grannländer och som därför överhuvudtaget icke kunnat ställas till rekvirentens förfogande. Från forskarnas sida framställas därför med all rätt krav på anskaffande av nya tidskrifter. Våra universitetsbibliotek, vilkas för inköp tillgängliga medel under normala tider redan till omkring 65 procent äro disponerade just för inköp av periodiska publikationer av skilda slag, förfoga icke över resurser tillräckliga att tillmötesgå dessa viktiga och berättigade önskemål. Svensk vetenskap kan icke vara betjänt med denna sakernas ordning. Ovan anförda siffror ge sålunda en bekräftelse på det alltför väl kända förhållandet, att våra universitetsbibliotek icke varit utrustade med in-

köpsanslag av tillräcklig storlek för att kunna fylla de krav som den moderna tidens starkt differentierade vetenskap ställer på dem. Men om situationen länge varit och är sådan, hur mycket svårare skall den då icke bli under de närmaste åren, då verkningarna av universitetens pågående upprustning först på allvar börja visa sig? Nya lärostolar ha upprättats, representerande nya, stora vetenskapsområden, som tidigare i vårt land endast i mindre omfattning varit föremål för akademisk undervisning och forskning och inom vilka till följd härav litteratur endast i mindre utsträckning anskaffats i våra universitetsbibliotek, vilka helt naturligt varit nödsakade att i första hand inrikta sina förvärv på de vid universiteten företrädda läroämnena. Nya professurer i t. ex. sociologi lika väl som i dermatologi kräva anskaffandet av en betydlig litteraturmängd, både böcker och tidskrifter, nya docenturer i t. ex. egyptologi och agrarhistoria likaså. Men även inom de redan sedan länge vid universiteten företrädda ämnena kommer helt visst en betydande ökning av forskningsuppgifterna att göra sig märkbar, varjämte säkerligen, bland annat genom dubblering av vissa professurer, även hittills icke i större utsträckning bearbetade delar av ämnena komma att inryckas i forskningsarbetet. Det ökade intresset för studiet av vissa moderna språk, exempelvis de romanska, kommer sålunda att nödvändiggöra anskaffandet av en mängd litteratur inom hittills mindre beaktade språkområden, såsom det italienska, spanska, portugisiska och rumänska. Att dessa omständigheter komma att ställa avsevärt ökade krav på universitetsbibliotekens redan i nuvarande läge otillräckliga litteraturresurser är uppenbart. Det har vid skilda tillfällen framhållits, att ett ökat samarbete mellan landets stora vetenskapliga bibliotek, speciellt i fråga om bokinköpen, skulle vara ägnat både att nedbringa den sammanlagda kostnaden för bokförvärven och att tillföra landets forskare ett rikhaltigare och mångsidigare urval av den utländska litteraturen. Utan tvivel har denna tanke ett stort berättigande. Det måste emellertid genast framhållas, att ett sådant samarbete sedan länge verkligen äger rum och på den senaste tiden ytterligare utvecklats. Vid ifrågasatt förvärv av större och dyrbarare verk fastställes redan nu, om något annat svenskt bibliotek äger detta verk; om så är fallet, blir detta faktum ofta utslagsgivande i den riktningen, att ett andra exemplar icke förvärvas. Det är dessutom uppenbart, att det stora flertalet vetenskapliga arbeten av central betydelse inom forskningsgrenar representerade vid de båda universiteten måste finnas tillgängliga i båda universitetens bibliotek. Behovet av dem är på båda ställena permanent. En annan synpunkt måste också tas med i räkningen. De interurbana lånen draga icke obetydliga kostnader genom det arbete i form av expediering, registrering, inpackning och postbefordran,

19 varmed de måste vara förenade. Det är i själva verket billigare för staten att en icke alltför sällan efterfrågad bok anskaffas i två eller flera bibliotek än att den förvärvas endast av en institution och från denna upprepade gånger utsändes i den interurbana lånetrafiken. Speciellt är det, såsom redan tidigare framhållits, ofrånkomligt att de viktigare tidskrifterna finnas tillgängliga i båda universitetsbiblioteken: en forskare i Lund är oftast föga hjälpt genom att den tidskrift han behöver genomgå för att hålla sig å jour med sin forskning finns i Uppsala och vice versa. Det kan emellertid icke förnekas, att en överenskommelse ifråga om intressefördelning i viss utsträckning biblioteken emellan skulle kunna leda till goda resultat. Om man fasthåller vid nödvändigheten av att alla viktigare arbeten inom centrala ämnesområden måste finnas på flera ställen, kan man tänka sig, att åt ett bibliotek uppdrages att med en större fullständighet som mål samla litteraturen inom ett visst antal ämnesområden, åt ett annat motsvarande uppgift inom andra. Särskilt kunde detta tänkas beträffande mera perifera och mindre bearbetade forskningsområden. Givetvis måste man emellertid för genomförande av en sådan fördelning som oumbärliga medarbetare tänka sig i första hand kungl. biblioteket men även Göteborgs stadsbibliotek samt ett antal av de mera betydande specialbiblioteken. Möjligen kunde ett sådant samarbete gå utanför landets gränser och omfatta även andra nordiska bibliotek. Överenskommelser i denna och liknande angelägenheter borde anförtros åt ett bibliotekschefernas gemensamma råd. Frågan om ett sådant upptages till behandling nedan i ett avsnitt om bibliotekens samarbete (s. 71 ff.). I det föregående har konstaterats, att våra båda universitetsbibliotek grundlagsenligt erhålla den svenska litteraturen direkt levererad från boktryckerierna. Om man borträknar de avsevärda summor som måste användas till inbindning av såväl svensk som utländsk litteratur (sammanlagt minst Ys av hela anslaget för bokinköp och bindning), ligger det nära till hands att antaga, att hela det för bokinköp disponibla beloppet borde kunna användas till förvärv av i utlandet tryckta arbeten (jfr ovan s. 16). Emellertid kan detta icke ske i full utsträckning. Dels måste av vissa mycket använda svenska arbeten, som äro utsatta för stark slitning, extraexermplar anskaffas. Alldeles särskilt gäller detta om sådana verk, som placeras i läsesalarnas referensbibliotek, och om sådana uppslagsverk, som äro nödvändiga för tjänstearbetet på bibliotekens olika avdelningar. Dels föreffinnas vad den äldre litteraturen beträffar, stora luckor i samlingarna. Leveranserna från boktryckerierna voro nämligen i äldre tid synnerligen ojämna och ofullständiga. Då den äldre svenska litteraturen är föremål

för flitigt studium av skilda forskare, framförallt inom de historiska disciplinerna, är det ett ytterst viktigt önkemål, att allt göres för att i möjligaste mån fylla dessa luckor. Då någon möjlighet härtill erbjuder sig, måste den utnyttjas. Men de priser, som i dessa sällsynta fall måste betalas, äro i allmänhet relativt höga. Även en annan metod står emellertid till buds för kompletteringen. Av ett äldre svenskt tryck, som saknas i ett bibliotek men finnes i ett annat, kan en fotostatisk kopia tagas, som visserligen icke i allo ersätter originalet men dock är tillfyllestgörande för de flesta forskningsändamål. Denna metod, som under senare år kommit till allt större användning, borde tvivelsutan begagnas i mycket större omfattning. I princip borde på så sätt alla luckor i det äldre svenska bokbeståndet fyllas. Utom den direkta fördelen, att forskningen härigenom omedelbart skulle ha tillgång till en mängd viktiga äldre tryckalster, skulle därmed vinnas, att dessa praktiskt taget oersättliga och ofta synnerligen ömtåliga tryck som regel icke behövde utsättas för de risker, som äro förenade med deras översändande i interurban lånetrafik. En annan synpunkt får härvidlag icke heller lämnas ur räkningen, allra minst efter det andra världskrigets erfarenheter, nämligen den ökade trygghet, som därigenom skulle vinnas: skulle originaltrycket gå förlorat, skulle dock kopior finnas kvar, som för framtiden åtminstone i någon mån kunde ersätta den eljest kanske oåterkalleliga förlusten. En sådan fotostateringsverksamhet — som kan kompletteras genom upptagande på mikrofilm — skulle emellertid med nödvändighet komma att få högst avsevärd omfattning. För båda universitetsbibliotekens räkning rör det sig om betydande mängder tryck. I fråga om svenska arbeten tryckta före år 1600 torde det exempelvis för Uppsala universitetsbiblioteks vidkommande röra sig om bortåt 225, för Lunds universitetsbiblioteks om minst dubbla antalet. För 1600-talet kunna inga ens tillnärmelsevis pålitliga siffror anges, då detta århundrades synnerligen talrika smärre tryck i stor utsträckning icke finnas bibliograferade. Så mycket kan dock sägas, att det här gäller mångdubbelt flera tryck än för den tidigare perioden. Genomförandet av detta program, vilket genom sin stora betydelse för hela vårt lands forskning synes vara en nationell angelägenhet av vikt, måste emellertid dra avsevärda kostnader såväl i fråga om apparatur som personal. Denna reproduktions verksamhet kommer helt säkert även att spela en stor roll för bevarandet och tillgängliggörandet av tidningsmaterialet, ett material som år för år blir av större betydelse för forskningen men samtidigt på grund av sin förgängliga och skrymmande natur ställer biblioteken inför allt större och vanskligare problem. Dessa problem komma med all säkerhet att få sin naturliga lösning genom anlitande av mikrofilmning. Det rör sig här om uppgifter av en mycket betydande storleksordning och av med säkerhet ständigt stegrad omfattning.

21 Reproduktionsverksamheten har vidare en synnerligen stor uppgift att fylla ifråga om det handskriftliga materialet. Bibliotekens handskriftssamlingar gömma deras största klenoder. Här är i regel varje dokument unikt. De knappt tilltagna inköpsmedel, som stå våra svenska bibliotek till buds, medge ytterst sällan mera betydande förvärv av handskriftligt material, då de givetvis i första hand måste användas till anskaffande av den för forskningen omedelbart nödvändiga tryckta vetenskapliga litteraturen. E t t både förhållandevis billigt och ytterst värdefullt sätt att komplettera handskriftssamlingen är framställandet av fotostatiska eller fotografiska kopior av i andra samlingar befintliga handskrifter av mera allmänt intresse. Man kan t. ex. peka på de stora samlingarna av svenska medeltidsdiplom och andra äldre dokument, som äro föremål för mycket livligt studium. Genom en fotostatering av dessa skulle liksom ifråga om de äldre svenska trycken vinnas den dubbla fördelen av ökad tillgänglighet och ökad trygghet. Helt naturligt måste en fotostatering av handskriftligt material i stort sett inskränka sig till vissa mera använda kategorier av handskrifter av allmänt intresse. Men även med denna inskränkning skulle en sådan reproduktionsverksamhet för att bli av något värde med nödvändighet få en relativt stor omfattning och dra betydande kostnader. Slutligen och icke minst måste framhållas, att reproduktionsverksamheten har en mycket stor uppgift att fylla, då det gäller tillgängliggörandet av viss utländsk litteratur, framförallt innehållet i eftersökta vetenskapliga tidskrifter. De alltmer stegrade kraven på interurbana lån av tidskrifter kunna i många fall bäst tillfredsställas genom fotostatering eller mikrofilmning av den efterfrågade uppsatsen. Det nuvarande besvärliga, kostsamma och med stora olägenheter förenade utsändandet av hela tidskriftsårgångar skulle därigenom kunna i avsevärd utsträckning minskas. Reproduktionsförfarandet kunde med fördel komma till användning även vid tillgängliggörandet av i svenska samlingsverk och tidskrifter ingående mera eftersökta uppsatser, t. ex. sådana som äro upptagna i universitetens kursplaner. Det har i det föregående framhållits, att universitetsbibliotekens möjligheter till inköp av utländsk litteratur redan nu äro avgjort för små och att särskilt förvärvet av den allt mera omfattande och för alla forskningsgrenar allt viktigare tidskriftslitteraturen på ett för det vetenskapliga arbetets bedrivande synnerligen ofördelaktigt sätt måste åsidosättas. Det har hänvisats till det förhållandet, att universitetens pågående upprustning kommer att ställa väsentligt ökade krav på bibliotekens bokbestånd. Det har vidare pekats på den av flera skäl, såväl allmänt kulturella som praktiska, nödvändiga utvidgningen av reproduktions verksamhet en. Det kan med hänsyn till dessa omständigheter icke råda något tvivel om att det är en angelägenhet av största vikt, att bibliotekens inköpsanslag avsevärt ökas.

22 E n avvägning av de belopp, som lämpligen borde ställas till förfogande för bokanskaffning och inbindning, stöter helt naturligt på avsevärda svårigheter. Det kan emellertid i nuvarande ytterligt svårbedömda läge, då bokmarknaden världen runt är underkastad betydande växlingar och osäkerhetsmomenten äro stora, vara lämpligt a t t till utgångspunkt t a de för universitetsbiblioteken under sista åren före det andra världskriget utgående anslagen till bokinköp och bokbindning, respektive för Uppsala 148 500 kronor, för Lund 137 000 kronor. Man har då a t t t a hänsyn till följande faktorer. 1. D e t t a anslag var, som redan framhållits, otillräckligt. Berättigade klagomål över bristande möjligheter till bokanskaffning h a ofta framställts av universitetsmyndigheterna och av forskarna. Helt nyligen har naturvetenskapliga forskningskommittén framhållit, a t t Uppsala universitetsbiblioteks inköpsanslag enbart för a t t tillgodose ökade krav från den naturvetenskapliga forskningens sida måste ökas med 20 000 kronor. För de medicinska vetenskapernas vidkommande k a n det ytterligare behovet med säkerhet icke sättas lägre, icke heller för de humanistiska vetenskaperna. För teologiska och juridiska fakulteternas vidkommande kunde måhända halva detta belopp för vardera fakulteten vara tillfyllest. Den ovannämnda beräkningen vid Uppsala universitetsbibliotek av saknade utländska tidskrifter talar sitt tydliga språk om behovet av en starkt ökad tillgång till speciellt periodisk litteratur. Och detta behov gäller icke endast löpande årgångar u t a n i nästan lika hög grad tidigare utkomna. 1 2. Prisnivån för såväl böcker som bokbindning har sedan 1939 stigit med minst 40 procent (jfr s. 13). 3. M y c k e t viktiga uppgifter ha tillkommit ifråga om litteraturanskaffningen genom tillkomsten av nya lärostolar och med dem ökade forskningsuppgifter. Avsevärda kompletteringar av bokbestånden inom dessa ämnesområden måste bli den ofrånkomliga konsekvensen av nya vetenskapsgrenars upptagande som akademiska läroämnen. Härtill behövas ytterligare medel, t y nu disponibla äro för små redan för a t t tillgodose de tidigare representerade ämnesgrupperna. 4. E n ökning av de utländska bokförvärven och alldeles särskilt av tidskriftsförvärven måste innebära en motsvarande ökning av bokbindningskostnaderna. E n b a r t inbindningen av t. ex. 300 nya tidskrifters löpande årgångar skulle komma a t t medföra en kostnadsökning av över 2 000 kronor. 5. D e n svenska bokproduktionen, som gratis tillfaller universitetsbiblio1 I denna punkt framlagda approximativa beräkning avser självfallet ej att inkräkta på bibliotekens rätt att efter omständigheterna disponera inköpsanslaget för bokinköp inom olika vetenskapsområden.

23 teken, k a n sedan sista förkrigsåret beräknas ha stigit med omkring 40 procent. 1 D e n n a stegring medför en motsvarande ökning av inbindningsbehovet; kostnaderna härför kunna beräknas till cirka 10 000 kronor per år. 6. E n viss, icke alltför liten, årlig summa måste dessutom stå till bibliotekens förfogande för förvärv av antikvaria, äldre värdefull litteratur av speciellt intresse, viktiga handskrifter, planscher, musikalier etc. Behovet av en sådan för speciella ändamål reserverad summa i inköpsbudgeten är allmänt erkänt, och departementschefen uttalade i årets proposition angående åtgärder för stödjande av humanistisk forskning (Kungl. Maj:ts proposition 1947:74) på tal om humanistiska fondens användning, a t t han för sin del vore beredd a t t medverka till »att statliga museer, bibliotek och arkiv till sitt förfogande erhålla så avpassade anslag på riksstaten, a t t krav från deras sida icke regelmässigt skola behöva framställas om bidrag från de för humanistisk forskning avsedda anslagsmedlen». — E n sådan summa kan naturligtvis sättas högre eller lägre, alltefter det finansiella läget. Lägre än till 10 000 kronor synes den under inga förhållanden böra anslås. 7. Slutligen måste ett visst årligt belopp anslås för den ytterst betydelsefulla reproduktions verksamheten, minst 10 000 kronor. M a n k a n under sådana förhållanden uppgöra följande visserligen helt approximativa beräkning av anslagsbehovet för Uppsala universitetsbibliotek: Årligt anslag 1938/39 148 500 40 procent prisstegring 59 400 Ökning för naturvetenskaper 20 000 medicin 20 000 humaniora 20 000 teologi & juridik 20 000 Ökade bindningskostnader (punkt 4 och 5 ovan) 20 000 Antikvaria, handskrifter, planscher, musikalier m. m. (punkt 6 ovan) . . 10 000 Kostnader för fotostatisk reproduktion (punkt 7 ovan) 10 000 Summa 327 900. Universitetsberedningen anser, a t t full jämnställdhet bör råda mellan båda universitetsbiblioteken ifråga om litteraturanskaffningsmöjligheter och a t t anslagsbehovet sålunda är detsamma för båda bibliotekens vidkommande. E n höjning av Lunds universitetsbiblioteks inköpsanslag är så mycket mer motiverad, som detta biblioteks äldre bestånd i högre grad än Uppsalabibliotekets företer luckor av allvarlig art. Beredningen anslår vartdera universitetsbibliotekets behov i nuvarande valutaläge till i runt tal 325 000 kronor. 1

Sv. bokkalender 1945.

24 Vid ovanstående beräkning av anslagsbehovet har en post helt lämnats ur räkningen. Till universitetsbibliotekens förfogande står ett betydande antal publikationer, med vilkas hjälp de underhålla ett omfattande skriftbyte med utländska institutioner. En viktig del av dessa utgöras av sådana tidskrifter och andra periodiska publikationer, som utgivas med understöd av statsmedel. Det har ifrågasatts, huruvida biblioteken ur sina inköpsanslag böra från respektive tidskriftsredaktioner inlösa det antal exemplar de behöva för underhållande och utökande av dessa bytesförbindelser. Skulle detta befinnas vara det lämpliga tillvägagångssättet, måste till ovanstående anslagsberäkning läggas ett högst avsevärt belopp, vars storlek knappast låter sig uppskattas utan individuella överenskommelser med de enskilda tidskriftsredaktionerna. I det följande skola dessa bytespublikationer, deras betydelse för biblioteken och för svensk vetenskap behandlas.

III. Bibliotekens bytespublikationer Som ovan framhållits, erhålla båda universitetsbiblioteken den utkommande svenska litteraturen genom i grundlagen föreskriven leverans från boktryckerierna. Det viktigaste sättet att systematiskt utbygga bibliotekens utländska litteraturbestånd är inköp genom in- och utländsk bokhandel. I det föregående har en beräkning försökts av de i samband härmed stående anslagsbehoven. En utomordentligt viktig förvärvsmetod, som utgör ett nödvändigt komplement till inköpen, är litteraturutbytet med särskilt utländska bibliotek, lärda samfund och andra vetenskapliga institutioner. Det internationella skriftbytet har redan gamla traditioner. Det går tillbaka till 1700-talet men nådde först ett stycke in på 1800-talet större omfattning och betydelse. Det omfattade till en början i huvudsak den akademiska disputations- och programlitteraturen. Från ett ständigt växande antal utländska universitet inflöt till våra universitetsbibliotek akademiskt tryck, och i utbyte utsändes de svenska universitetens tryckalster. Då först Uppsala och sedan Lunds universitet startat sina årsskrifter, började även dessa utsändas till utländska institutioner i utbyte mot deras vetenskapliga skriftserier. Efterhand har ytterligare ett stort antal periodiska publikationer och enskilda arbeten ställts till bibliotekens förfogande för bytesändamål. Av synnerligen stor betydelse äro de exemplar av statsunderstödda vetenskapliga tidskrifter, som i enlighet med Kungl. Maj:ts föreskrifter avlämnas av respektive redaktioner. Nämnas bör också, att åtskilliga redaktioner frivilligt ställa ett större eller mindre antal exemplar

25 till förfogande utöver det av Kungl. Maj:t föreskrivna. Lärda samfund och föreningar av skilda slag överlämna utan att vara på något sätt därtill förpliktade stora delar av upplagorna av sina publikationer som bytesmaterial till biblioteken. Betydelsen av bibliotekens bytesrörelse kan knappast överskattas. Den är tvåfaldig. Dels tillföres genom den Sveriges vetenskapliga bibliotek och därigenom den vetenskapliga forskningen i hela vårt land en betydande mängd vetenskaplig litteratur, dels vinna svensk vetenskaps produkter spridning över hela den civiliserade världen. Den litteratur, som på detta sätt inströmmar till våra bibliotek, utgöres framförallt av den utländska akademiska disputationslitteraturen och andra vid utlandets universitet utgivna skrifter, lärda sällskaps förhandlingar, en stor mängd vetenskapliga tidskrifter och andra periodiska publikationer samt enskilda vetenskapliga verk. Under de sista förkrigsåren inlöpte till Uppsala universitetsbibliotek årligen i runt tal 12 000 universitetsskrifter, till Lunds 11 000; krigsåren medförde en avsevärd nedgång, och en sådan kommer givetvis alltjämt att för lång tid framåt göra sig gällande på denna punkt. Inalles beräknas Uppsalasamlingen av utländska disputationer till omkring 450 000, Lundasamlingen till något över 400 000. Värdet av den utländska disputationslitteraturen är givetvis mycket växlande. Erfarenheten visar emellertid klart, att denna litteratur är oumbärlig för ett universitetsbibliotek. Utländska doktorsavhandlingar efterfrågas ständigt av forskare inom de mest skilda vetenskapsgrenar, oftast inom de humanistiska, teologiska och medicinska disciplinerna, men även inom de juridiska och naturvetenskapliga. Om de utländska universitetens och lärda samfundens övriga skrifter kan med skäl sägas, att de genomgående höra till den vetenskapliga forskningens oumbärligaste arbetsmaterial. Ovannämnda utländska disputationer, universitets- och akademiskrifter erhållas i stort sett i utbyte mot svenska doktorsavhandlingar och Övriga vid universiteten utgivna skrifter. Av fullt ut lika stor betydelse för de svenska universiteten som de ovan berörda universitets- och akademiskrifterna av skilda slag äro de vetenskapliga tidskrifter och andra periodiska publikationer, som inkomma genom bytesavtal. Dessa publikationer erhållas till största delen i utbyte mot svenska vetenskapliga tidskrifter och seriepublikationer, som enligt Kungl. Maj:ts föreskrift eller genom frivilligt åtagande från respektive redaktioners sida överlämnas till biblioteken för bytesändamål. Under de fem sista förkrigsåren inflöto genom byte till Uppsala universitetsbibliotek årligen i genomsnitt omkring 3 900 löpande tidskrifter och andra periodiska publikationer, representerande de flesta olika ämnesområden. Denna siffra

får sin bästa belysning av det förhållandet, att vid samma tid antalet genom köp förvärvade utländska periodiska publikationer var i medeltal per år omkring 1 120. För Lunds universitetsbiblioteks vidkommande utgöra motsvarande siffror 3 400 respektive 1 500. Helt* naturligt är värdet av de genom bytesavtalen inkommande tidskrifterna och övriga periodiska skrifterna skiftande. Alla komma givetvis icke till omedelbar eller mycket flitig användning. Men om det ojämförligt största antalet kan sägas, att de under alla omständigheter böra finnas tillgängliga i ett eller flera svenska bibliotek, och om en mycket stor del gäller, att de äro oumbärliga och tillhöra den vetenskapligt viktigaste och mest centrala delen av bibliotekens tidskriftsbestånd. Denna erfarenhet göres dagligen i båda universitetsbibliotekens låneexpeditioner. Åtskilliga av dessa genom bytesavtal förvärvade periodiska publikationer skulle tvivelsutan kunna erhållas genom prenumeration i bokhandel. Men kostnaderna härför skulle helt spränga ramarna för bibliotekens inköpsanslag. I stort sett kan också sägas, att priserna på de utgående svenska tidskrifterna i varje fall i nuvarande valutaläge icke oväsentligt understiga priserna på de utländska publikationer, som levereras i utbyte. 1 Vid förvärv genom byte bortfaller dessutom den icke obetydliga kostnadsökning, som betingas av bokhandlarnas vinstmarginal och portokostnader; och då det rör sig om betydande litteraturmängder, torde besparingarna böra uppskattas till avsevärda belopp. Vidare är att märka, att en väsentlig del av de inkommande bytesskrifterna — i främsta rummet huvudparten av disputationslitteraturen och åtskilliga vetenskapliga samfunds publikationer — icke kan erhållas genom köp i bokhandeln utan endast utsändes av den utländska institutionen själv såsom bytesskrifter. Och detta gäller flera mycket betydelsefulla serier, som svensk forskning omöjligen kan undvara. 1 Ett par i Uppsala universitetsbibliotek företagna stickprov ha lämnat följande resultat. Av Uppsala läkareförenings förhandlingar står ett betydande antal exemplar till bibliotekets förfogande. En mängd av de tidigare existerande bytesförbindelserna ha avbrutits av världskriget, och återknytandet av dessa pågår. För närvarande äro cirka 230 bytesavtal i normal funktion. Av dessa hänföra sig 121 till sådana enskilda tidskrifter, vilkas pris för närvarande kan fastställas (de övriga föreligga icke i bokhandeln eller utkomma i länder, vilkas bok- och tidskriftspriser för närvarande icke låta sig bedöma). Totalsumman av prenumerationspriserna på dessa 121 tidskrifter utgör i runt tal 2.90O kronor. Bokhandelspriset på Uppsala läkareförenings förhandlingar är 10 kronor per år; det utsända bytesmaterialets kontantvärde uppgår sålunda till 1.210 kronor. Av tidskriften Studia neophilologica, som på grund av utgivarens välvilja ställes till bibliotekets förfogande i ett betydande antal exemplar, utsändas för närvarande 59 som bytesskrifter. Ett stort antal av dessa ingår i mera omfattande avtal, och den erhållna motprestationen låter sig icke isolera ur större sammanhang. I 32 fall erhållas löpande tidskrifter i utbyte. Det årliga totala priset för dem är omkring 264 kronor. Bokhandelspriset på Studia neophilologica är 6 kronor per år; bytesmaterialets kontantvärde är i detta fall sålunda 192 kronor. I förra fallet överstiger sålunda värdet av de mottagna bytesskrifterna med cirka 140 procent värdet av de utsända; i det senare är motsvarande siffra 37,5 procent.

!

27 Om det sålunda är obestridligt, att det internationella vetenskapliga skriftbytet tillför de svenska universitetsbiblioteken och därmed den svenska vetenskapliga forskningen omistliga värden, som delvis icke alls kunde erhållas på annat sätt, delvis skulle betinga för biblioteken för närvarande oöverkomliga priser, så är det å andra sidan lika obestridligt, att genom detta skriftbyte svensk vetenskaplig produktion vinner en spridning över världen, som eljest icke skulle kunna komma den till del. Uppsala universitetsbibliotek uppehåller regelbunden bytesförbindelse med omkring 4 000 bibliotek, lärda sällskap och andra institutioner, fördelade över praktiskt taget hela jordklotet, och intar därigenom en sannolikt enastående ställning bland världens bibliotek; i varje fall torde det i detta avseende icke överträffas av något i Europa. Även Lunds universitetsbibliotek, som något senare än Uppsala universitetsbibliotek igångsatte en mera omfattande bytesverksamhet, kan uppvisa en högt uppdriven och kraftigt växande bytesverksamhet (har förbindelse med omkring 3 600 utländska institutioner; enbart sedan 1946 års ingång ha inemot 200 nya bytesförbindelser etablerats). Båda biblioteken skulle otvivelaktigt kunna avsevärt utveckla denna verksamhet och därigenom göra en än större insats för spridande av den svenska forskningens resultat i den vetenskapliga världen. Betydelsen härav ur den svenska kulturpropagandans synpunkt ligger i öppen dag. Det rör sig här om värden, som visserligen icke låta sig fixera i pengar men som måste sägas vara utomordentligt höga. Det har i skilda sammanhang framhållits, att biblioteken erhålla sitt bytesmaterial endast tack vare ekonomiska uppoffringar från enskildas, institutioners och tidskriftsutgivares sida. Härtill må i korthet framhållas följande. Otvivelaktigt har avlämnandet av det i universitetsstatuterna föreskrivna antalet s. k. pliktexemplar av akademiska avhandlingar till respektive universitetsbibliotek inneburit en oskälig och stundom mycket kännbar ekonomisk belastning för doktoranden. Genom beslut av innevarande års riksdag har detta förhållande ändrats därhän att staten påtar sig den väsentliga delen av kostnaderna för avhandlingens tryckning. För doktoranden, som sålunda befriats från en väsentlig del av de med doktorsgradens förvärvande förenade kostnaderna, måste det innebära en obestridlig fördel och tillfredsställelse att hans arbete genom bibliotekens vittförgrenade bytesnät vinner en omfattande internationell spridning och blir känt vid vetenskapliga centra världen runt, dit det annars med säkerhet aldrig skulle nått. För staten, som bär en så avsevärd del av kostnaderna, måste denna spridning vara ett ofrånkomligt intresse och bör i själva verket med all rätt kunna krävas som ett villkor för det ekonomiska stöd, som lämnas. Vid tilldelande av statsunderstöd åt vetenskapliga tidskrifter fästes, så-

som ovan nämnts, i regel det villkoret, att ett större eller mindre antal exemplar av redaktionen skall överlämnas till i främsta rummet universitetsbiblioteken (i mindre grad till kungl. biblioteket och skolöverstyrelsen). Detta antal är synnerligen varierande. Det har bland annat av naturvetenskapliga forskningskommittén framhållits, att dessa pliktexemplar utgöra en oskälig belastning av tidskrifternas oftast snäva budget och att kostnaderna för dessa exemplar i stället böra bäras av biblioteken. Det har även gjorts gällande, att tidskrifterna genom bibliotekens bytesförbindelser förlora utländska prenumeranter, i det att institutioner, som nu erhålla tidskrifterna genom byte, i annat fall skulle förvärvat dem genom köp. I bibliotekens bytespolitik ingår emellertid i själva verket en bestämd strävan att icke på detta sätt skada de svenska tidskrifternas avsättningsmöjligheter, och de fall där sådant inträffar torde vara utomordentligt få. Att tidskrifterna icke böra vidkännas någon ekonomisk förlust för bibliotekens — och därmed för den för forskningen oumbärliga litteraturtillgångens — skull synes emellertid uppenbart. Däremot torde den frågan vara av relativt underordnad betydelse, huruvida tidskriftsredaktionerna böra erhålla kompensation genom högre direkta statsbidrag eller därigenom att biblioteken, utrustade med särskilda statsanslag för detta speciella ändamål, av redaktionerna inlösa dessa exemplar. Det förra tillvägagångssättet synes vara det ur organisatorisk synpunkt enklaste och överensstämmer med det i fråga om doktorsavhandlingarna tillämpade. Det väsentliga är dock att biblioteken alltjämt få tillgång till bytesexemplaren, och detta både med hänsyn till den utomordentliga vikten av att på detta sätt vetenskapliga tidskrifter, som svårligen på annat sätt kunna förvärvas, bli tillgängliga för svensk forskning, och på grund av det gemensamma svenska kulturintresse som det måste sägas vara, att våra svenska vetenskapliga tidskrifter verkligen nå ut över världen i största möjliga utsträckning. En översyn av antalet pliktexemplar är av behovet påkallad. En höjning av antalet torde i många fall vara önskvärd, varvid givetvis måste tillses, att tidskrifterna erhålla skälig ersättning.

IV. Anslag för expenser Till täckande av en mängd skilda utgifter — för skrivmaterialier, inventarier, telefoner, frakter m. m. — utgå ur universitetens materielanslag till biblioteken särskilda anslag för expenser. Dessa anslag utgå under budgetåret 1947/48 för Uppsala universitetsbiblioteks vidkommande med 23 700 kronor, för Lunds med 14 000 kronor. För intetdera biblioteket ha de utgående anslagen varit tillräckliga. De ha nästan regelbundet måst för-

stärkas genom tillskott från andra håll, speciellt från universitetens reservfonder. Sedan budgetåret 1941/42 har sålunda Uppsala universitet för utfyllande av bibliotekets expensanslag måst ur sin reservfond låta utgå i genomsnitt över 5 000 kronor årligen. Även Lunds universitet har ur sin reservfond tillskjutit avsevärda belopp för täckande av löpande utgifter av expenskaraktär. Dessa omständigheter visa enligt universitetsberedningens mening klart, att bibliotekens expensanslag äro i behov av höjning. Vid avvägande av de belopp, som böra komma ifråga, torde Uppsala universitetsbiblioteks expensanslag för budgetåret 1939/40 lämpligen kunna läggas till grund. Detta utgick för nämnda år med 19 900 kronor.1 Med hänsyn till dels den betydande prisstegring som ägt rum under de sedan dess förflutna åren, dels den avsevärda ökning som åtskilliga grenar av bibliotekets verksamhet sedan dess undergått och som gjort sig särskilt märkbar i fråga om fraktkostnaderna, torde det vara en mycket låg beräkning, om man anser anslaget nu böra sättas till 28 000 kronor, motsvarande en ökning med något över 40 procent. Ehuru de båda universitetsbiblioteken enligt beredningens mening i princip böra erhålla samma ekonomiska förutsättningar, torde i nuvarande läge för Lunds universitetsbiblioteks vidkommande en höjning av anslaget till 20 000 kronor vara tillräcklig. Beredningen vill emellertid framhålla, att detta belopp kommer att behöva ökas i samband med lösningen av Lundabibliotekets byggnadsfråga.

V. Personal Inledningsvis har konstaterats, att universitetsbiblioteken under senare tid undergått en snabb utveckling ifråga om de arbetsuppgifter, som åvila dem. Denna utveckling är betingad av universitetens egen, av deras växande lärar- och studentantal och i takt därmed ökade forsknings- och undervisningsuppgifter. I det föregående (s. 11 f.) har ett antal statistiska uppgifter lämnats, ägnade att belysa omfattningen av denna utveckling. Framförallt äldre tiders mindre differentierade statistik har därvid gjort det lämpligt att i huvudsak inskränka jämförelsesiffrorna till den senast förflutna 35-årsperioden. De gjorda beräkningarna ge vid handen, att de centrala arbetsuppgifterna, bokförvärv och -behandling, betjäning av besökande i läsesalarna och effektuering av inkommande lokala och interurbana lånebeställningar, vuxit till den grad, att de för Uppsala universitetsbiblioteks vidkommande nu ligga mellan 3 och 5 gånger över 1 P å grund av krigsutbrottet beslöt 1939 års urtima riksdag, att 3 procent härav eller 597 kronor icke finge tas i anspråk.

30 nivån för 35 år sedan, för Lunds proportionsvis ännu högre. Inskränkes jämförelsetiden till de sista 18 åren (år 1927/28 jämfört med år 1945/46), visar det sig, a t t låneexpeditionens verksamhet, som klarare än någon annan av bibliotekens funktioner direkt inregistrerar den ökade arbetsbelastningen, i sina skilda grenar undergått en ökning varierande mellan 117 och 164 procent (s. 11). För a t t få en överblick över de möjligheter, som nu stå biblioteken till buds att lösa sina uppgifter, skall i det följande undersökas, i vilken utsträckning personalen ökats under samma tidsperioder. Nedanstående tabeller utvisa läget 1910 jämfört med 1947/48; därjämte ha siffror medtagits, utvisande situationen 1927/28. Översikt av antalet arbetskrafter

A. Personal med högre vetenskaplig

vid Uppsala

universitetsbibliotek. 1910

1927/28

1947/48

1 4 6 G 17

1 4 9 5 19

1 52 12 3

13 6

23 7

utbildning}

Överbibliotekarie Förste bibliotekarier (E. o. d:o) (Andre) bibliotekarier (E. o. d:o) Amanuenser4 B. Personal med lägre utbildning. Biträden A. + B. (I egentligt biblioteksarbete sysselsatta)

20 C. Vaktmästarpersonal 8

3 21

15 10

1 Anmärkas bör att den dagliga tjänstgöringstiden för ifrågavarande personal utom amanuenser t. o. m. 1924 utgjorde 6 tim. samt efter sagda år 7 tim. — Aman:s tjänstgöringstid var t. o. m. 1920 4 el. 5 tim. per dag (genom frivilligt åtagande fullgjordes dock i viss utsträckning längre tjänstg.), 1921—1942 5 tim. samt från 1942 7 tim. 2

Härav en e. o.

3 Härav två e. o.

4 Häri ej medräknade övertaliga (oavlönade) amanuenser.

5 Ur anslag för extra arbetskraft avlönades extra arbetshjälp motsvarande ungefär detta antal heltidsanställda arbetskrafter. 0 Härav 3 ord. befattningshavare. — Med arvoden ur anslag till avlöning åt icke-ord. befattningshavare avlönades annan biträdespersonal, motsvarande ungefär 10 heltidsanställda arbetskrafter. 7 Härav 17 ord. och e. o. befattningshavare. Av anslag till avlöning åt icke-ord. befattningshavare avlönas extra arbetshjälp, motsvarande knappt 6 heltidsanställda arbetskrafter. 8

Häri ej medräknade maskinist-, bokbinderi-, nattvakts- och tamburpersonal. — Beträffande dessa personalkategoriers storlek jfr nedan s. 57, 59 (maskinistpersonal), 63' (tamburpersonal), 63 ff. (bokbinderipersonal). 9

Härav 4 ord. befattningshavare samt 3 arvodesavlönade.

10 Härav 12 ord., e. o. och extra befattningshavare samt 3 arvodesavlönade.

31 Översikt av antalet arbetskrafter

A. Personal med högre vetenskaplig Förste bibliotekarier (Andre) bibliotekarier (E. o. d:o)

vid Lunds universitetsbibliotek. 1910

1927/28

1947/48

1 3 5 4 13

1 3 5

1 4 71

27»

117*

157-2

247-2

utbildning.

B. Personal med lägre utbildning.

1 Härav en e. o. Härav 2 avlönade med arvoden motsvarande lön enl. lönegr. Ce 22 ur »klumpanslaget» (anslag till avlöning åt icke-ord. befattningshavare). 3 Härav resp 2%, 8% och 5 avlönade med arvoden ur »klumpanslage t». 4 Jfr not 7 för Uppsala univ.-bibl. ovan 5 Härav 4 arvodesanställda. 2

1. Personal indelad till egentligt biblioteksarbete. Ovanstående tabeller visa, att den vetenskapligt utbildade personalen ökat med endast ett ringa antal tjänster, medan biträdespersonalen undergått en avsevärd ökning. Tillsammans utgöra dessa kategorier den med egentligt biblioteksarbete sysselsatta personalen. Sammanlagt har denna under tiden 1910—1947 vid Uppsala universitetsbibliotek vuxit från 20 till 44 eller med 120 procent, vid Lunds universitetsbibliotek från 15 % till 31 eller med 100 procent. Tages året 1927/28 som tidigare jämförelseår, har personalen av ifrågavarande kategorier vid Uppsala universitetsbibliotek vuxit från 32 till 44 eller med cirka 37 procent, vid Lunds universitetsbibliotek från 24 V2 till 31 eller med cirka 26 procent. Bibliotekens arbetsuppgifter ha emellertid vuxit i vida snabbare takt. Jämföras åren 1910 och 1945746,1 kan man fastställa, att ökningen av vissa centrala arbetsuppgifter uppgår till omkring 200, av andra till omkring 400 procent (s. 11). Tages året 1927/28 som tidigare jämförelseår, så varierar i Uppsala arbetsbelastningens ökning inom låneexpeditionens olika verksamhetsgrenar mellan 117 och 164 procent, medan Lund uppvisar en än kraftigare stegring (ss. 11 f. och 30). Det är sålunda uppenbart, att det icke råder någon rimlig proportion mellan arbetsuppgifternas och personalstyrkans ökning 1

Som ovan (s. 11) framhållits, det senaste verksamhetsår, för vilket fullständiga statistiska uppgifter föreligga.

och att den nuvarande personaltillgången är otillräcklig. Att märka är vidare, att de senaste uppgifterna beträffande verksamheten härröra från året 1945/46. Då verksamhetsfrekvensen, av föreliggande preliminära uppgifter att döma, sedan dess ytterligare stegrats, är divergensen mellan personalökningen (varav en icke obetydlig del möjliggjorts först efter 1/7 1947) och arbetsökningen i själva verket ännu större. Den otillräckliga personaltillgången har på ett ytterst allvarligt sätt gjort sig märkbar inom institutionerna. Betjänandet av forskarna är den uppgift, som till varje pris måste lösas, och låneexpedition och läsesalar ha därför med nödvändighet måst draga till sig en allt större del av personalen. Till förarbetena för bokförvärven, förhandlingarna med inhemsk och utländsk bokhandel och utländska vetenskapliga institutioner, vilkas publikationer kunna vinnas i byte mot egna sådana, katalogbehandlingen av de stora bokmassorna och handskriftsförvärven — allt arbetsuppgifter, vilkas snabba och korrekta lösande är av vital betydelse för institutionernas funktionsduglighet — har på åratal ingen tillräcklig personalstyrka kunnat avdelas. Resultatet har blivit högst beklagligt: arbetsrestantierna ha hopats, stora delar av de inkomna förvärven ha icke kunnat på ett tillfredsställande sätt behandlas och tillgängliggöras för allmänheten, viktiga kompletteringsarbeten, alltid trängande och i nuvarande situation, efter det andra världskrigets isolering, mer nödvändiga än någonsin, ha måst åsidosättas. En ändring till det bättre är oundgängligen nödvändig, om universitetsbiblioteken skola kunna fullgöra sina åligganden i svensk vetenskap och svenskt kulturliv. Och denna ändring måste vara snabb och genomgripande. För att klargöra, i vilken riktning en förbättring bör äga rum och i vilken omfattning den måste genomföras torde det vara nödvändigt att i korta drag framställa de arbetsuppgifter, som åvila universitetsbiblioteken. Detta sker enklast genom en genomgång av de avdelningar, i vilka de äro organisatoriskt uppdelade. Svenska tryckavdelningen. Förvärv: Kontroll av de från landets samtliga tryckerier halvårsvis inkommande arkivleveranserna, övervakande genom bibliografiska hjälpmedel att allt svenskt tryck levereras, reklamationer och korrespondens; genomgång av löpande bibliografier och antikvariatskataloger för inköp av utländsk litteratur om Sverige, finländsk och svenskamerikansk litteratur; kompletteringar av äldre defekter; beställning av böcker och tidskrifter i inhemsk eller utländsk bokhandel. Förvärvens behandling: registrering och uppsortering av arkivleveranserna; accessionskatalogisering av genom köp, gåvor och byten inkommande tryck; katalogisering och klassificering för bibliotekets katalog; inläggning av periodica och småtryck; böckernas anordnande till bindning och uppställning i bokmagasinen.

33 Utländska tryckavdelningen. Förvärvens förberedande: Genomgång av löpande bibliografier, recensionstidskrifter, prospekt, offerter och antikvariatskataloger för uppgörande av förslag till inköp och bytesförvärv; beställning av böcker eller tidskrifter i inhemsk eller utländsk bokhandel och därmed förenad brevväxling, oftast på främmande språk; brevväxling med utländska institutioner för inledande av nya bytesförbindelser och utvidgande eller revision av gamla. Förvärvens behandling: Förtecknande av den inkommande litteraturen för kontroll och statistik; katalogbehandling för den för Sveriges vetenskapliga bibliotek gemensamma tryckta Accessionskatalogen. Katalogisering och klassificering för bibliotekets egen katalog. Böckernas anordnande till bindning och uppställning i bokmagasinen. Handskriftsavdelningen (inklusive inkunabel- och musikaliesamlingen). Förvärvens förberedande: Genomgång av antikvariats- och auktionskataloger, granskning av offerter. Allmänt aktgivande på förvärvsmöjligheter genom donationer. Förvärvens behandling: D e t handskriftliga materialet är av mycket skiftande art alltifrån papyrer och medeltida handskrifter till moderna brevsamlingar och litterära manuskript. Dess behandling är av synnerligen krävande natur. Katalogerna måste genomgående vara relativt utförliga, och deras utarbetande är i stor utsträckning förenat med vetenskapligt forskningsarbete. D e måste undergå en fortlöpande revision. — Forskarna måste ofta vägledas av avdelningens tjänstemän, som därför måste äga ingående förtrogenhet med samlingarna. Denna vägledning gäller även andra in- och utländska handskriftssamlingar. E n omfattande korrespondens måste föras med dessa, i stor utsträckning i samband med fotograferings- eller fotostateringsarbeten. Kart- och planschavdelningen. Förvärvens förberedande: Genomgång av antikvariats- och auktionskataloger samt offerter. D å i äldre tider kartor icke ingingo i boktryckeriernas leveranser, måste det äldre kartmaterialet, som är mycket efterfrågat av forskningen, i möjligaste mån fullständigas. Porträttsamlingen, som utnyttjas för såväl vetenskapligt som mera populärt person- och kulturhistoriskt författarskap, måste systematiskt kompletteras. Förvärvens behandling: För a t t kunna bli tillgängligt för allmänheten måste såväl kart- som planschmaterialet noggrant och utförligt förtecknas. Personalen måste i stor utsträckning lämna en personlig vägledning, som förutsätter ingående kännedom om samlingarna. O m hittills genomgångna avdelningar gäller, a t t deras arbete huvudsakligen är inriktat på t v å skilda mål: a t t förvärva nya tillskott till bibliotekens samlingar och a t t underkasta detta material en behandling, som gör det användbart i forskningens tjänst. Framförallt handskriftsavdelning3

34 en samt kart- och planschavdelningen måste därjämte i stor utsträckning bjuda forskarna en ofta mycket ingående vägledning för samlingarnas utnyttjande. I ovan givna kortfattade översikt har hänsyn tagits endast till normalt löpande arbetsuppgifter. Härtill kommer emellertid, att inom samtliga behandlade avdelningar i båda universitetsbiblioteken stora arbetsrestantier uppkommit. Under årtionden har icke någon tillräcklig personal funnits disponibel. Betydande och värdefulla donationer och specialsamlingar ha icke kunnat behandlas och införlivas med samlingarna utan ligga alltjämt outnyttjade och otillgängliga för forskningen. Alldeles särskilt gäller detta inom handskriftsavdelningarna. Av Uppsalasamlingen, som är en av vårt lands både kvalitativt och kvantitativt mest betydande, är sålunda mellan 1/i och 1 / 5 helt och hållet obehandlad och därför praktiskt taget undandragen det vetenskapliga forskningsarbetet, vartill kommer, a t t stora delar av de katalogiserade samlingarna endast äro provisoriskt förtecknade. Men även inom båda tryckavdelningarna äro förhållandena synnerligen otillfredsställande. M a n måste därvid även t a i betraktande en a n n a n omständighet. Om stora mängder vetenskapligt betydelsefull litteratur ligga obehandlade, så länder detta till uppenbar skada för forskarna, som icke få tillgång till dem. D e t medför även uppenbara ekonomiska risker, i det arbeten, som befunnits behövliga och därför inköpas av biblioteken, i själva verket kanske redan finnas, ingående i sådana obehandlade donationer och specialsamlingar. Låneexpeditionen. Bibliotekens litteraturbestånd göres tillgängligt för forskarna genom låneexpeditionen och de med denna organisatoriskt förenade läsesalarna. Arbetsuppgifterna inom denna avdelning äro i huvudsak följande: Lokala låneexpeditionen: Upplysningstjänst för allmänheten med hänvisning till kataloger och bibliografiska uppslagsverk. Behandling av lånebeställningar, innebärande bibliografisk kontroll och specialundersökningar, särskilt rörande arbeten, som saknas i respektive bibliotek. Utlämning av boklån. Journalf öring av lokala och interurbana lån. Inf ordringar av lån. Revisioner, även av till universitetens institutioner utlånade eller i dem deponerade arbeten. Interurbana lånerörelsen: Journalföring, uppsökande i andra bibliotek av sådana begärda arbeten som saknas i det egna, brevväxling med in- och utlandet samt bibliografiska undersökningar. Infordring av lån (speciellt kortfristiga tidskriftslån). Kontroll- och registreringsarbeten. Läsesalarna: Upplysningstjänst för allmänheten. Uppsikt över läsesalar och forskarrum, fördelning av arbetsplatser för forskare. Utlämning och revision av läsesalslån. Katalogisering och revision av referensbiblioteket.

35 Katalogiseringsavdelningen. Ovan ha i korthet anförts arbetsuppgifterna för de avdelningar, på vilka verksamheten inom universitetsbiblioteken länge i huvudsak varit fördelad. På framställning av universitetsmyndigheterna beviljade 1937 års riksdag 3 nya tjänster vid Uppsala universitetsbibliotek (en e. o. förstebibliotekarie, ett e. o. kansli- och ett e. o. kontorsbiträde) för att möjliggöra inrättandet av en särskild katalogiseringsavdelning med huvudsaklig uppgift att behandla bibliotekets ofullständigt eller på ett otillfredsställande sätt katalogiserade samlingar. (En liknande avdelning hade redan år 1909 inrättats vid kungl. biblioteket.) Under de tio år denna avdelning varit i funktion har den utfört en betydande arbetsprestation. Men dess fåtaliga personal, som på grund av den allmänna och under årens lopp allt mer kännbara bristen på arbetskraft inom bibliotekets samtliga avdelningar ofta måst tas i anspråk även för fyllandet av andra, mera omedelbart trängande behov, har icke varit i stånd att ens tillnärmelsevis bemästra de väldiga uppgifterna. Uppsala universitetsbiblioteks kataloger lida nämligen av mycket stora svagheter. Den alfabetiska katalogen, grundstenen i det dagliga arbetet, är ofullständig, olikformig och därför svåranvänd. En systematisk realkatalog saknas helt, varigenom en överblick över vad biblioteket äger inom ett visst ämnesområde och dess underavdelningar praktiskt taget omöjliggöres — till mycket stor skada för såväl forskarnas direkta behov av upplysning som för ett rationellt bedrivande av bokförvärven. För en institution av Uppsala universitetsbiblioteks storleksordning och betydelse är denna situation ohållbar. Avdelningens bibehållande och kraftiga förstärkande är en absolut nödvändighet. Dess arbetsuppgifter skulle i huvudsak vara följande: Katalogbehandling och införlivande med samlingarna av de ovan omnämnda betydande bokmassor, som under årens lopp hopat sig utan att kunna bli föremål för behandling. Omarbetning och noririalisering av den alfabetiska katalogen enligt enhetliga principer. Utarbetande på grundval av denna av en platskatalog, som möjliggör en ytterst välbehövlig revision av bokbeståndet. Slutligen uppläggande och systematiskt uppbyggande av en realkatalog över samlingarna (för vissa delars vidkommande kunde denna dock inskränkas till den nyare litteraturen, t. ex. efter 1900). I största möjliga utsträckning böra mekaniska reproduktionsmetoder komma till användning. På grund av bibliotekets betydande omfattning (jfr ovan s. 9) måste dessa uppgifter sägas vara av en väldig storleksordning. Men de äro också av en betydelse icke endast för det egna universitetet utan — på grund av samlingarnas höga kvalitet — för hela vårt land, som icke kan överskattas. Utan tvivel kommer arbetet att draga avsevärda kostnader. Och för varje dag som går, växa de svårigheter och med dem de kostnader, varmed dess genomförande är förenat. Det måste icke desto mindre genom-

föras. Skatterna i landets största och vetenskapligt betydelsefullaste bibliotek måste bli förtecknade på ett sådant sätt, att de kunna effektivt tillgodogöras för landets vetenskapliga forskning och kulturella liv. Katalogiseringsavdelningen i Uppsala universitetsbibliotek behöver på grund härav en stor personalförstärkning. Till skillnad från övriga avdelningars arbetsuppgifter kunna dock dennas sägas vara till vissa delar till tiden begränsade. Så småningom bör dess personalstyrka kunna minskas. Men det måste uttryckligen betonas, att det rör sig om ett mycket tidskrävande företag. Dessutom utgöra revisionen av samlingarna och den systematiska katalogens anpassande efter vetenskapens egen utveckling och differentiering permanenta behov, som lämpligen böra tillgodoses genom denna avdelnings verksamhet. Slutligen tala vissa skäl för att i framtiden all katalogbehandling av bibliotekens inkommande tryckta litteratur koncentreras till en avdelning. Lunds universitetsbiblioteks katalogförhållanden äro visserligen i flera avseenden bättre än systerinstitutionens. Alltsedan Elof Tegnérs chefstid för cirka 60 år sedan äger det en efter moderna principer upplagd, fullständig systematisk katalog. Men denna katalog behöver en grundlig översyn för att anpassas efter den vetenskapliga forskningens utveckling. Systematiseringen måste moderniseras och i samband därmed flertalet avdelningar undergå genomgripande revisioner. Katalogen måste vidare utbyggas med slagordskataloger, specialförteckningar m. m. För genomförandet av detta arbete och för ett fortsatt vidmakthållande av katalogernas standard samt för avverkandet av besvärande restantier är en särskild katalogiseringsavdelning oundgängligen nödvändig, och förslag om inrättande av en sådan framlägges i detta betänkande (s. 41). För båda universitetsbiblioteken tillkommer dessutom en viktig uppgift, som lämpligen bör anförtros åt personal ur katalogiseringsavdelningarna. Utom universitetsbiblioteken äga båda universiteten betydande boksamlingar i sina skilda seminarie- och institutionsbibliotek. Dessa skötas för närvarande på olika sätt, genom institutionsprefekternas försorg, genom vetenskapliga assistenter eller genom personal från universitetsbiblioteket (på extra tid). En centralisering av samtliga dessa boksamlingars skötsel kunde ur vissa synpunkter, bland annat ekonomiska, vara att förorda. Men å andra sidan kunde en sådan lätt komma att innebära ett ingrepp i institutionernas individuella utvecklingsmöjligheter. Ur alla synpunkter synnerligen önskvärd är emellertid en central katalog över vartdera universitetets samlade litteraturresurser. En sådan skulle enklast åstadkommas därigenom att för all i seminarie- och institutionsbibliotek ingående utländsk litteratur katalogkort utskrevos, som inarbetades i respektive universitetsbiblioteks huvudkatalog. Den samlade överblicken skulle medföra väsentliga fördelar och bland annat säkerligen förhindra onödiga dubbelköp. Men ett

så omfattande katalogiserings- eller i första hand kopieringsarbete kan f omöjligen utföras av universitetsbibliotekens personal. Det torde kunna överlämnas åt annan extra arbetskraft, som emellertid måste ledas och övervakas av personal från bibliotekens katalogiseringsavdelningar. De behov som föreligga av verksamhetens ytterligare differentiering och i i samband härmed av ytterligare en avdelnings inrättande behandlas nedan under avsnittet om förste bibliotekarier (s. 39 ff.). Ovan har en översikt lämnats av de arbetsuppgifter, som fördela sig på de olika biblioteks avdelningarna. Härtill komma alla de uppgifter av centralt administrativ och organisatorisk art som åvila överbibliotekarien såsom institutionens chef. De utgöra: planläggandet av hela institutionens verksamhet och överinseendet över dess personal, företrädandet av bibliotekens intressen inom universitetsorganisationen och inför överordnande myndigheter, handläggandet av den ekonomiska förvaltningen och av personalfrågor, vården av byggnader och inventarier m. m. Den väldiga ansvällningen av bibliotekens verksamhet och betydelse har givetvis gjort sig märkbar genom en stark ökning av överbibliotekariens arbetsbörda. Det är uppenbart, att alla dessa olika arbetsuppgifter ställa delvis skiftande krav på den personal som har att handlägga dem.1 Vissa av dem kräva för att på ett tillfredsställande sätt lösas en hög vetenskaplig kompetens, andra en utbildning av lägre art, kompletterad med en mera rutinmässig träning. Om många, kanske de flesta, av dem gäller dock, att de bestå av så skilda moment, gripa så in i varandra och hänga så intimt samman, att det icke är möjligt att isolera dem från varandra. Detta gör det svårt och ofta omöjligt att från varandra skarpt avgränsa sådana uppgifter, som kräva uteslutande högt kvalificerad arbetskraft, respektive mindre kvalificerad. Härtill kommer, att biblioteksarbetets natur gör det ofrånkomligen nödvändigt även för den högre personalen, som i stor utsträckning fungerar som arbetsledare, att i grund känna även den mera rutinmässigt bedrivna delen av verksamheten, som har sina premisser i och får sin prägel av universitetsbibliotekens egenskaper av centra för vetenskaplig forskning. Uppenbart är dock, att vissa arbetsuppgifter finnas, vilka endast kräva noggrannhet, god arbetsförmåga och en relativt god allmänbildning. Hit höra framförallt renskrivnings- och kopierings arbeten. För detta arbete användes numera praktiskt taget uteslutande timanställd extra personal. En sådan anordning torde alltjämt i viss utsträckning böra tillämpas. Biblioteksledningarnas uppmärksamhet har länge varit inriktad på nödvändigheten att genomföra en så rationell fördelning av arbetsuppgifterna som möjligt. Det torde kunna sägas att denna rationalisering, som är önskvärd av såväl ekonomiska som psykologiska skäl, nu i stort sett drivits 1 I detta sammanhang bortses helt från sådant arbete, som handhas av vaktmästar- och bokbinderipersonal; det får sin behandling i avdelningarna V: 2 och V: 3 nedan.

38 så långt som kan låta sig göra inom den nuvarande personalorganisationens ram. Den sedan årtionden tillbaka fortgående starka ökning i universitetsbibliotekens arbetsuppgifter, som inledningsvis skildrats (s. 7 ff.), gör redan i och för sig en betydande personalförstärkning ofrånkomlig. D e med varje år alltmer hopade arbetsrestantierna utgöra ett otvetydigt vittnesbörd härom. Men härtill komma nu de stora ökade krav på biblioteken i fråga om litteraturanskaffning, katalogisering, expediering m. m., som den redan genomförda och alltjämt pågående upprustningen av universiteten kommer a t t medföra. Slutligen måste hänsyn tagas till nödvändigheten av de k a t a logiseringsuppgifter, som ovan skisserats (s. 35 ff.). Personalförstärkningen bör, i den mån den gäller till egentligt biblioteksarbete indelad personal (vaktmästar- och bokbinderipersonal behandlas i särskilda avsnitt), omfatta båda de kategorier, varav denna personal är sammansatt. E n icke obetydlig ökning av personalen med vetenskaplig utbildning är sålunda nödvändig. Institutionernas vetenskapliga funktionsduglighet äventyras i annat fall. I fråga om personalen med lägre utbildning (biträden av olika grader) är en avsevärd förstärkning oundgänglig, en förstärkning som, med hänsyn till arbetsuppgifternas kvantitativa ökning, bör göras proportionsvis större än den högre personalens. För a t t vinna en överblick av personalbehovet synes det lämpligt a t t genomgå den nuvarande personalstaten tjänstegrad för tjänstegrad med angivande av föreliggande personalantal och behov av ökning (med kort motivering). Härvid behandlas personalen uppdelad p å t v å kategorier: A. Personal med högre vetenskaplig utbildning, B. Personal med lägre utbildning. I samband med denna genomgång upptagas även i viss utsträckning kompetens- och lönefrågor till prövning.

A. Personal med högre vetenskaplig utbildning. Överbibliotekarie. Vid vartdera universitetsbiblioteket en. Förste För närvarande:

bibliotekarier.

Uppsala universitetsbibliotek: 5 (av vilka 1 e. o.) — Lunds universitetsbibliotek: 4.

Vid universitetsbibliotekens omorganisation 1910 fördelades verksamheten på fyra avdelningar (svenska och utländska tryckavdelningarna, handskriftsavdelningen samt läsesalar och expedition). D e n n a indelning har sedan dess bestått; 1937 tillkom dock i Uppsala en femte avdelning för sär-

39 1

l skilt ändamål, katalogiseringsavdelningen (jfr ovan s. 35)- På grund I av biblioteksverksamhetens starka ansvällning under de 35 år som gått I sedan denna organisation genomfördes, och arbetsuppgifternas ökade om• fattning bemästras numera dessa endast med stor svårighet med det nuvarande antalet avdelningschefer. Den ökade och differentierade verksamheten kräver för att kunna organiseras rationellt inrättande av vissa nya | avdelningar med egna chefer. Härtill kommer det ovan berörda förhållan! det att överbibliotekariernas rent administrativa arbetsbördor undergått en stark ökning. En viss avlastning måste äga rum, om bibliotekscheferna skola få möjlighet att göra de insatser i sina institutioners liv, som utgöra deras centrala uppgifter. Denna mot utvecklingens krav svarande rationalisering och förbättring i organisationen synes kunna bäst vinnas på följande sätt. En ny post som avdelningsföreståndare (förste bibliotekaries grad) för den inre tjänsten bör inrättas vid vartdera biblioteket, varigenom överbibliotekariens och vissa avdelningschefers arbetsbörda skulle minskas. Därjämte bör vid Lunds universitetsbibliotek en ny befattning som föreståndare för katalogisering sarbetet inrättas, likaledes av förste bibliotekaries grad. Motsvarande vid Uppsala universitetsbibliotek redan befintliga tjänst bör överföras till ordinarie stat. De uppgifter, som skulle tillkomma chefen för den inre tjänsten, skulle dels och huvudsakligen vara av administrativ art, dels avse uppsikten över bokmagasinen och bokbindningen. Bland de administrativa uppgifterna, av vilka det beträffande vissa närmast skulle gälla att biträda överbibliotekarien, i fråga om andra däremot ett självständigt handhavande, äro särskilt att nämna: 1. Överinseende över personalen. Uppsala universitetsbiblioteks personal, inklusive mindre fast anställd sådan, omfattar för närvarande 60—70 personer och torde, vid bifall till nu framlagda förslag, komma att uppgå till över 90. Lunds universitetsbiblioteks bleve, vid bifall till detta förslag, oväsentligt mindre. Att handläggandet av alla de angelägenheter som sammanhöra med denna stora personal ej gärna numera som för 35 år sedan, då personalstyrkan inalles uppgick till cirka 20 personer, låter sig helt inrymma bland överbibliotekariens uppgifter ligger i öppen dag. 2. Vård och skötsel av biblioteksbyggnaden och dess inventarier. Uppsala universitetsbiblioteks byggnad är ett mycket omfattande komplex (11 våningar, golvyta inalles cirka 15 000 m 2 ), som helt naturligt kräver ett betydande mått av tillsyn. Reparationer äro ständigt nödvändiga, smärre ändringar och omplaneringar förekomma tid efter annan. Bokbeståndets 1 I Uppsala är dessutom kart- och planschsamlingen utbruten som en självständig avdelning; den förestås av en bibliotekarie. I Lund tillhör motsvarande samling handskriftsavdelningen; på grund av personalbrist har på senare år ingen arbetskraft kunnat avdelas till dess vård.

oavbrutna och snabba tillväxt aktualiserar tillbyggnadsbehovet relativt ofta. — Vid Lunds universitetsbibliotek är tillbyggnadsfrågan redan nu i högsta grad aktuell, och planer på dess lösning hålla för närvarande på att utarbetas i samråd med kungl. byggnadsstyrelsen. Redan för arbetet med utformandet av dessa byggnadsplaner och under byggnadsperioden kommer det att vara erforderligt att en högt kvalificerad tjänsteman under överbibliotekariens ledning kan avdelas för denna uppgift. Sedan byggnadsfrågan lösts, skulle samma uppgifter till i stort sett samma omfattning komma att åvila denna tjänsteman som fallet redan i nuvarande läge skulle vara vid Uppsala universitetsbibliotek. 3. Den ekonomiska förvaltningen. Universitetens centrala ekonomiska förvaltningsorgan mottaga av statskontoret biblioteken tillkommande anslag och tillhandahålla dem mot rekvisition åt överbibliotekarierna, som ha att avgiva redovisning till universiteten. I övrigt åvila bibliotekens ekonomiska angelägenheter i stort sett deras chefer. Dessa angelägenheter äro omfattande. Arbetet med räkenskapsföring och redovisning handhas nu av ett kanslibiträde under överbibliotekariens överinseende och på dennes ansvar. Chefen för den inre tjänsten, med vilkens nyssnämnda föreslagna uppgifter den ekonomiska förvaltningen står i nära samband, skulle få övertaga överinseendet över räkenskapsföringen och föredraga därmed sammanhängande ärenden inför överbibliotekarien, vilken fortfarande skulle stå i ansvar därför. De angelägenheter som sammanhänga med uppsikten över boksamlingarna, vilken på ett naturligt sätt bör kunna förenas med de i det föregående föreslagna uppgifterna, skulle väsentligen vara följande: 1. Boksamlingarnas uppställning. Härmed sammanhängande arbetsuppgifter äro av två slag, dels den nyinkomna litteraturens inplacering i bokmagasinen, dels en på grund av samlingarnas systematiska uppställning och snabba tillväxt tid efter annan nödvändig omprövning av magasinsutrymmenas disposition med större och mindre omflyttningar som följd. Denna viktiga detalj sammanhänger intimt med utrymmesbehovet och sålunda med byggnadens framtida utvidgning. Nära sammanhörande med de nämnda är en annan viktig uppgift. På grund av de rubbningar i bokbeståndet, som uppstått till följd av olika tiders växlande katalogiseringsoch klassificeringsprinciper och genom de tid efter annan företagna omflyttningarna av bokbeståndet, är en grundlig och fortlöpande revision av dess uppställning nödvändig. 2. Uppsikten över tidskriftsläsesalen, där nyinkomna nummer av löpande tidskrifter tillhandahållas och utställning av nyinkommen litteratur successivt anordnas, uppgifter som nära sammanhöra med uppställning av ny litteratur.

41 3. Bokbindningen. Denna skötes nu i Uppsala universitetsbibliotek självständigt av vardera tryckavdelningen, i Lund är den centraliserad. Den starka ansvällningen även av denna gren av bibliotekets verksamhet (antalet genom bibliotekets försorg inbundna arbeten har från 1913 till 1938/39, det sista förkrigsåret, i Uppsala stigit från 3 683 till 7 075, alltså med omkring 92 procent, och 1945/46 stego kostnaderna för bokbinderiarbeten till över 54 000 kronor), gör det i hög grad önskvärt, att hela bindningsverksamheten även i Uppsala centraliseras och därigenom göres mera enhetlig; i båda biblioteken kräver den en kvalificerad ledning. De här i korthet skisserade uppgifterna höra naturligt tillsammans, och inrättandet av en avdelning för deras handhavande låter sig synnerligen väl infogas i biblioteksorganisationen. Förenade på föreslaget sätt, låta sig uppgifterna, vilkas handläggande erfordra en personal av minst 5—6 personer, icke inpassas i någon av de övriga avdelningarna, D e viktiga administrativa uppgifterna, handhavandet av den även ur ekonomisk synpunkt betydelsefulla bokbindningen, uppsynen över bokmagasinen, urvalet för tidskriftsläsesalen av de för den vetenskapliga forskningen betydelsefullaste tidskrifterna m. m., det nödvändiga samarbetet med överbibliotekarien och övriga avdelningschefer motivera de höga krav på vetenskaplig och biblioteksteknisk utbildning som ställas på förste bibliotekarier. Av den föreslagna chefen för den inre tjänsten måste krävas a t t han är en fullgod biblioteksman, som i grunden känner sitt yrke och sin institution, och a t t han besitter fallenhet för administrativa uppgifter samt vidare att han äger den vetenskapliga utbildning och den förtrogenhet med vetenskapens behov och arbetssätt, som utgöra förutsättning för bibliotekstjänst i högre ansvarsställning. Härtill kommer också a t t särskilt den ansvarsfulla uppgiften som personalchef kräver en förste bibliotekaries tjänsteställning och auktoritet. Ledaren för dessa betydelsefulla och krävande uppgifter bör alltså enligt universitetsberedningens mening vara en tjänsteman av förste bibliotekaries grad. D e n år 1937 vid Uppsala universitetsbibliotek inrättade katalogiseringsavdelningen ledes av en e. o. förste bibliotekarie. Emellertid är en mycket betydande del av de uppgifter som åvila denna avdelning av sådan art, a t t de måste sägas vara permanenta. Det k a n härvidlag hänvisas till utredningen ovan s. 35 ff. Mycket starka skäl måste därför sägas tala för att d e n n a förste bibliotekarietjänst överföres till ordinarie stat. Lunds universitetsbiblioteks katalogförhållanden äro visserligen i flera avseenden bättre än Uppsala universitetsbiblioteks. Men behovet av en särskild katalogiseringsavdelning är även där uppenbart (jfr ovan s. 36 f.). Även denna bör ställas under ledning av en ordinarie förste bibliotekarie.

42 Utöver dessa arbetsorganisatoriska skäl talar även en annan omständighet för ökandet av antalet förste bibliotekarietjänster. De vetenskapliga kompetenskraven för bibliotekarie- liksom för amanuenstjänst äro — och måste vara — vida högre än för t. ex. läroverksadjunkttjänst, och deras fyllande förutsätter avsevärt längre studietid. De formella kompetenskraven (lic.-examen m. m.) ligga för den vetenskapligt utbildade bibliotekspersonalens vidkommande mellan dem som för närvarande gälla för läroverkens adjunkter och deras lektorer. I realiteten är det som bekant så, att en mycket stor del av universitetsbibliotekens tjänstemän innehar doktorsgrad. V. t. 1947 voro vid Uppsala universitetsbibliotek av tjänstemännen med amanuens- och högre grad1 13 fil. doktorer och 9 fil. licentiater, vid Lunds universitetsbibliotek 13 teol. eller fil. doktorer, 6 teol. eller fil. licentiater och 1 teol. och fil. kandidat. För att biblioteksbanan icke skall bli ur rekryteringssynpunkt alltför illa ställd i konkurrensen med läroverken, måste det vara möjligt för ett större antal bibliotekarier att före uppnåendet av en alltför hög ålder vinna befordran till förste bibliotekarietjänst. Men då får propositionen mellan antalet bibliotekarie- och förste bibliotekarietjänster icke bli ur befordringssynpunkt alltför ofördelaktig. Det föreliggande behovet av nya förste bibliotekarietjänster kan sålunda anges till, för Uppsala universitetsbibliotek: 1, varjämte en e. o. uppföres på ordinarie stat; för Lunds universitetsbibliotek: 2. Bibliotekarier. För närvarande: Uppsala universitetsbibliotek: 12 (av vilka 2 e. o.). — Lunds universitetsbibliotek: 7 (av vilka 1 e. o.). Huvuddelen av den vetenskapligt utbildade personalen utgöres av bibliotekarier. Dem åvila till stor del de mest krävande av de direkta arbetsuppgifter som ovan skisserats i samband med behandlingen av universitetsbibliotekens olika avdelningar. De förbereda och verkställa delvis inköpen, omhänderha den internationella bytesrörelsen, utöva kontrollen över boktryckeriernas leveranser, katalogisera och klassificera den inkommande litteraturen. De behandla och katalogisera handskriftsmaterialet samt kartor, planscher och porträtt och vägleda allmänheten vid utnyttjandet av dessa svårtillgängliga samlingar. De tillhandagå forskarna med upplysningar i låneexpeditionen och utföra den mest krävande delen av det arbete som föregår lånebeställningarnas effektuering. De kontrollera och leda i stor utsträckning det arbete som utföres av underställd personal. Amanuenserna bilda i förhållande till bibliotekarierna en rekryteringsgrad. Om man bortser från den omständigheten, att dessa yngre tjänste1

Inklusive amanuenser utan fast arvode.

män givetvis i regel icke ha samma yrkesutbildning och kunnighet som bibliotekarierna, är deras arbete av i stor utsträckning samma eller liknande art. De måste vara beredda att när så kräves rycka in och fylla bibliotekariernas funktioner. Endast behovet av lämpliga rekryterings- och befordringsmöjligheter samt önskvärdheten av en rimligt avvägd fördelning av personalen på olika tjänstekategorier motivera den uppdelning mellan dessa båda grupper som här följts. Den starka tillväxten av bibliotekens arbetsuppgifter som ovan skildrats motsvaras icke på långt när av en jämförlig ökning av antalet bibliotekarier och amanuenser. Av tabellerna ovan s. 34 f. framgår, att sammanlagda antalet bibliotekarier och amanuenser från år 1910 stigit i Uppsala från 12 till 15, i Lund från 9 till 12 (av vilka 2 på extra stat). En noggrann genomgång av föreliggande arbetsuppgifter med hänsyn till deras starka ökning har givit vid handen följande behov av nya bibliotekarietjänster. Ovan (s. 24 ff.) har universitetsbibliotekens allt mer stegrade bytesverksamhet behandlats. Det har framhållits, att Uppsala universitetsbibliotek upparbetat en internationell bytesrörelse av sannolikt enastående omfattning och att även Lunds universitetsbibliotek på detta område intar en synnerligen framskjuten ställning. Uppsalabiblioteket står för närvarande i bytesförbindelse med omkring 4 000 bibliotek och andra institutioner världen runt, Lund med omkring 3 600. Under sista förkrigsåret inflöto genom bytesrörelsen till de båda biblioteken över 3 900 (Uppsala) och 3 600 (Lund) periodiska publikationer (tidskrifter etc.) och under kalenderåret 1938 icke mindre än cirka 15 000 (Uppsala) och 14 000 (Lund) tryckalster.1 Mycket stora värden ha genom denna verksamhet tillförts hela vårt lands vetenskapliga forskning, litteratur, som det skulle kostat avsevärda summor att köpa och som till stora delar överhuvud icke är till salu. Mycket stora resultat kunna ytterligare vinnas. Men ledningen av denna omfattande apparat kräver insats av en betydande arbetskraft och framförallt en högt kvalificerad arbetskraft med uppdrivna språkkunskaper, vetenskaplig kringsynthet och stor organisationsförmåga. Utländska avdelningens föreståndare, som har att leda avdelningens hela verksamhet, kan omöjligen bemästra även denna speciella verksamhetsgren på ett sådant sätt, att resultatet blir tillfredsställande. Särskilt vid bifall till den nu föreslagna och av universitetens egen kraftiga upprustning nödvändiggjorda betydande ökningen av inköpsanslagen måste en så avsevärt ökad arbetsinsats från denna avdelningschefs sida krävas för inköpens omsorgsfulla planerande, att en avlastning är ofrånkomlig. Och just nu då universitetens intensifierade forskningsverksamhet och inrättande av nya lärostolar kräva 1

I dessa sista siffror äro även gåvor inräknade.

44 anskaffandet av en mängd litteratur, och speciellt tidskrifter, och därtill den svenska kulturpropagandan torde ha ett verkligt stort tillfälle a t t göra sin stämma hörd, måste en intensifiering av våra största vetenskapliga institutioners bytesverksamhet sägas vara en angelägenhet av stor ekonomisk, vetenskaplig och allmänt kulturell betydelse. Till jämförelse kan nämnas, a t t nyligen vid D e t Kongelige Bibliotek i Köpenhamn i n r ä t t a t s en befattning med titeln Overbibliotekar och sorterande direkt under Rigsbibliotekaren med huvudsaklig uppgift a t t tillvarataga en icke p å långt när så högt uppdriven internationell bytesverksamhet. Av vad som sålunda anförts framgår att den riktiga lösningen av frågan otvivelaktigt vore a t t ledningen av denna bytesverksamhet anförtroddes åt en tjänsteman av förste bibliotekaries grad och med avdelningsföreståndares ställning. Universitetsberedningen anser sig emellertid för närvarande icke böra påyrka inrättandet av en tjänst av denna grad u t a n inskränker sig till a t t föreslå att vid vartdera universitetsbiblioteket inrättas en ny ordinarie bibliotekarietjänst för detta ändamål. Beredningen vill dock framhålla, a t t den vidare utvecklingen av denna verksamhetsgren sannoligt kommer att nödvändiggöra en omprövning av frågan i den riktningen, a t t bytesrörelsen ställes under en förste bibliotekaries ledning. Utöver denna för vartdera biblioteket föreslagna nya bibliotekarie tjänst äro med hänsyn till de båda institutionernas i viss mån olikartade behov följande bibliotekarietjänster erforderliga. Uppsala

universitetsbibliotek.

Det arbete, som åvilar katalogiseringsavdelningen, är ytterst omfattande och delvis synnerligen krävande. E n omarbetning av katalogen och ett utbyggande av den med en systematisk katalog — åtgärder som äro ofrånkomligen nödvändiga och icke tåla ytterligare uppskov — komma a t t medföra en avsevärd ökning av avdelningens arbetsbörda. Den personal, som för närvarande är avdelad till tjänstgöring vid katalogiseringsavdelningen, måste därför avsevärt förstärkas. I första hand äro minst 1 ordinarie och 1 e. o. bibliotekarie nödvändiga. Ytterligare personalbehov inom denna avdelning upptages till behandling nedan under avdelning B (s. 51 ff.). Den till Uppsala universitetsbiblioteks handskriftsavdelning k n u t n a musiksamlingen är av utomordentligt hög kvalitet. Den innehåller mycket betydande, både i handskrift föreliggande och tryckta kompositioner, speciellt från äldre tider (1600-talet särskilt rikt representerat). D e n n a för den musikhistoriska forskningen synnerligen viktiga samling är till mycket stor del obehandlad eller endast provisoriskt förtecknad. Genomgående är den i starkt behov av konservering. D å nu ämnet musikhistoria för första gången blivit representerat med professur vid Uppsala universitet, kan en inten-

45 sifiering av forskningen förutses. Det värdefulla forskningsmaterial, som universitetsbibliotekets musiksamling erbjuder, kommer utan tvivel att bli föremål för ökad användning. Nödvändigheten av att det får en sakkunnig behandling, konservering och katalogisering samt att samlingarna planmässigt kompletteras är uppenbar. Detta kan icke ske, om icke en särskilt sakkunnig tjänsteman knytes till avdelningen som musiksamlingens vårdare. En e. o. bibliotekarietjänst är nödvändig för detta ändamål. Men i minst lika stor utsträckning är denne tjänsteman nödvändig som förstärkning till den personal, som för närvarande kan avdelas för handskriftsavdelningens övriga stora olösta uppgifter. Den största ökningen av universitetsbibliotekens arbete faller på låneexpeditionen — en omständighet, som i sin mån tydligt återspeglar dessa institutioners centrala ställning och alltmer ökade betydelse inom det vetenskapliga forskningsarbetet. Upplysningstjänsten och forskarnas direkta betjänande bilda den gren av bibliotekens verksamhet, som under alla förhållanden måste tillgodoses. Till låneexpeditionen har därför ryckts den ena kraften efter den andra, till förfång för arbetet inom bibliotekets övriga avdelningar. Den direkta kontakten med allmänheten uppehälles av bibliotekarier. Det är utan tvivel av största vikt att kunna på denna utsatta post ställa högt kvalificerade krafter. Det permanenta behovet av en bibliotekarie i låneexpeditionen fylles för närvarande på så sätt att största delen av bibliotekarierna turvis fullgör tjänstgöring där. Härigenom är ständigt en bibliotekarie undandragen den inre tjänsten. En ny ordinarie bibliotekarietjänst kräves för att tillgodose den allt mer stegrade lånefrekvensens och allt mer krävande upplysningstjänstens behov. Lunds

universitetsbibliotek.

Ovan (s. 36 f.) har framhållits att även för Lunds vidkommande en särskild katalogiseringsavdelning är i hög grad av behovet påkallad. Den bör ledas av en ordinarie förste bibliotekarie. Utöver denna kräver katalogiseringsavdelningen av vetenskapligt utbildad personal minst 1 ordinarie och 1 e. o. bibliotekarie. Ytterligare personalbehov inom denna avdelning redovisas nedan under avdelning B. Handskriftsavdelningen vid Lunds universitetsbibliotek står sedan 1939 under ledning av en förste bibliotekarie. På grund av den ringa tillgången på personal med högre utbildning har därutöver hittills icke annat än tillfälligtvis någon vetenskapligt utbildad tjänsteman kunnat avdelas för tjänstgöring på denna avdelning, som under långa tider fått skötas av avdelningschefen utan någon egentlig hjälp. Att till denna avdelning permanent knytes ytterligare åtminstone en tjänsteman med vetenskaplig ut-

bildning är ofrånkomligt, om nyförvärven skola kunna göras tillgängliga för forskningen inom rimlig tid och om de betydande delar av handskriftssamlingen, som på grund av personalens otillräcklighet aldrig kunnat bearbetas och registreras på ett tillfredsställande sätt, skola kunna färdigställas. Den tjänsteman i ordinarie bibliotekaries tjänsteställning, som avses tilldelas denna avdelning, beräknas även kunna handhava akademiska kapellets i universitetsbiblioteket deponerade, mycket dyrbara samling av musikaliehandskrifter, som ännu ligger obearbetad. Såsom tidigare framhållits (s. 39, noten), har på senare år vid Lunds universitetsbibliotek ingen arbetskraft kunnat avdelas för behandlingen av kartor, planscher och porträtt. Dessa samlingar ligga till stora delar helt obehandlade, ett förhållande som måste vara till mycket stor skada för forskningen och som icke kan fortsätta. En e. o. bibliotekarietjänst är behövlig för skötseln av denna viktiga del av bibliotekets samlingar. Lunds universitetsbibliotek har för närvarande inemot 25 000 volymer ur bibliotekets samlingar deponerade på olika universitetsinstitutioner. Förutsättningen för att detta system, som av institutionscheferna betraktas såsom synnerligen värdefullt, skall kunna tillämpas är emellertid att universitetsbiblioteket genom täta revisioner av depositionernas bestånd kan förvissa sig om', att däri ingående böcker icke på grund av institutionsbibliotekens obetydliga utlåningskontroll komma på avvägar. — Vid sidan av dessa depositioner finnas på flertalet institutioner egna bibliotek av stundom ganska imponerande storleksordning. Skötseln av dessa institutionsbibliotek handhaves i regel av — icke biblioteksutbildad — amanuenseller biträdespersonal vid vederbörande institution. Det har från flera håll till universitetsbiblioteket framförts önskemål, att biblioteket skulle ställa någon tjänsteman till förfogande för översyn och övervakning av institutionsbiblioteken. Den omfattning samlingarna inom vissa av dessa erhållit gör det också nödvändigt, att uppordnandet och skötseln av dem sker efter mera biblioteksmässiga linjer än vad nu kan vara fallet. Arbetet härmed kan till en viss grad kombineras med den genomgång av institutionsbibliotekens nyförvärv, som årligen äger rum, då någon av universitetsbibliotekets tjänstemän sammanställer institutionsbibliotekens uppgifter till den för landets offentliga bibliotek gemensamma tryckta Accessionskatalogen. Sistnämnda arbete, som för närvarande är orimligt tidsödande just på grund av institutionsbibliotekens stundom mycket otillfredsställande organisation, skulle avsevärt underlättas genom det föreslagna kontinuerliga samarbetet mellan universitetsbiblioteket och institutionsbiblioteken. En planmässigare bokanskaffning med undvikande av onödiga dubbelköp skulle därigenom också möjliggöras. För lösandet av de arbetsuppgifter, som depositionerna på institutions-

47 biblioteken och dessa biblioteks egna samlingar innefatta, erfordras en tjänsteman i ordinarie bibliotekaries tjänsteställning.1 Behovet av nya bibliotekarietjänster är sålunda för Uppsala universitetsbibliotek: 5 (av vilka 3 ordinarie och 2 e. o.), för Lunds universitetsbibliotek: 6 (av vilka 4 ordinarie och 2 e. o.). Amanuenser. Uppsala universitetsbibliotek förfogar för närvarande över 3 amanuenser, Lunds universitetsbibliotek över 5 (därav 2 avlönade ur anslaget för extra arbetskraft). Då amanuenstjänsterna böra vara en rekryteringsgrad, synes antalet sådana tjänster icke böra i någon större utsträckning ökas. Lämpligen torde de böra för närvarande fixeras till 4 för vartdera biblioteket,1 varvid Lunds universitetsbibliotek får kompensation genom inrättande av bibliotekarietjänster enligt ovan.2 Redan tidigare har frågan om de nuvarande amanuensernas tjänstebeteckningar varit föremål för debatt. Det har ofta och med styrka framhållits, att beteckningen amanuens för en kategori tjänstemän, för vilken man uppställer krav på avlagd licentiatexamen och som man ålägger en tjänstgöring i allt väsentligt lika med de ordinarie tjänstemännens, är ägnad att verka missvisande. Speciellt gäller detta, om man jämför universitetsbibliotekens amanuenser med amanuenserna vid andra universitetsinstitutioner, vilka varken i fråga om kompetens eller tjänstgöringsförhållanden äro jämnställda. Det gäller också, om man jämför dem med de bland annat vid karolinska institutets bibliotek nyinrättade amanuenstjänsterna. Det torde vara uppenbart att tjänstebeteckningen amanuens i tydlighetens intresse bör helt avskaffas för all personal med högre vetenskaplig utbildning. För den nuvarande amanuenskategorien synes beteckningen e. o. bibliotekarie vara den enda rimliga. Användandet av denna beteckning skulle icke innebära någon nyhet. Redan nu erhålla bibliotekens amanuenser den efter visst antal år i sin automatiska befordringsgång. Lämpligt är dock, att beteckningen icke kommer till användning under den tid tjänstemannen är placerad i aspirantlönegrad. — Av intresse är i detta samman1 Institutionsbiblioteken i Uppsala äro även de av en betydande storleksordning. En närmare samverkan mellan dem och universitetsbiblioteket är, såsom i annat sammanhang (s. 69) framhållits, synnerligen önskvärd och kommer att upptagas till prövning vid universitetsberedningens behandling av institutions- och seminariebiblioteken. Depositioner förekomma i Uppsala, bland annat på grund av utrymmesförhållanden, i en vida mindre omfattning än i Lund. Den uppgift att förmedla kontakten mellan universitets- och institutionsbiblioteken, som vid Lunds universitetsbibliotek skulle åvila den föreslagne nye bibliotekarien, beräknas i Uppsala tills vidare kunna lösas inom den nu föreslagna personalorganisationens ram. 1 Samtliga på extra ordinarie respektive extra stat. 2 Det synes vara av vikt att proportionen mellan antalet bibliotekarie- och amanuenstjänster icke förändras från den nu föreslagna, i varje fall icke i den riktningen att antalet amanuenstjänster proportionsvis ökas.

hang, att vid Danmarks och Norges vetenskapliga bibliotek beteckningen Bibliotekar sedan länge användes även för tjänstemän iav våra nuvarande biblioteksamanuensers ställning och villkor. Kompetensfordringar. För samtliga tjänstemän tillhörande ovan behandlade kategorier gäller som kompetensvillkor dels en språkligt kvalificerad studentexamen, dels licentiatexamen inom någon av de fyra fakulteterna, dels slutligen minst 3 månaders godkänd provtjänstgöring vid respektive universitetsbibliotek (eller annan liknande institution). Avlagd licentiatexamen kan ersättas med en dubbel lägre examen: kandidat- eller ämbetsexamen inom filosofiska fakulteten jämte kandidatexamen inom annan fakultet. En ändring av dessa kompetens villkor har vid skilda tillfällen diskuterats. Dels har ifrågasatts en sänkning av kompetensfordringarna till avlagd kandidatexamen, varigenom bibliotekens amanuenser skulle bli i detta hänseende jämnställda med den civila statsförvaltningens. Dels har ifrågasatts en höjning av kompetensfordringarna, i varje fall för förste bibliotekariernas vidkommande, till avlagt godkänt disputationsprov för doktorsgraden. Vad möjligheten för en sänkning av kompetenskravet angår, så ha universitetsmyndigheterna så sent som 1941 med skärpa avvisat denna tanke. Senast i statsverkspropositionen vid 1944 års riksdag har Kungl. Maj:t tagit avstånd därifrån, och riksdagen har biträtt denna uppfattning. De vetenskapliga biblioteken måste för att lösa sin uppgift i landets vetenskapliga liv med nödvändighet ha tillgång till ett icke alltför litet antal tjänstemän som själva drivit högre vetenskapliga studier och givit sig i kast med egna forskningsuppgifter. Kriteriet härpå är som regel minst avlagd licentiatexamen. Vad åter angår en ifrågasatt höjning av kompetens villkoren för i varje fall förste bibliotekarierna, så har denna tanke utan tvivel ett visst berättigande. Förste bibliotekarierna vid de vetenskapliga biblioteken ställas ofta i sitt arbete inför sådana forskningsuppgifter, att kravet på den högsta akademiska lärdomsgraden vore mer än väl motiverat. Det synes dock knappast lämpligt att — såsom fallet är t. ex. vid Helsingfors universitetsbibliotek och andra vetenskapliga bibliotek i Finland — uppställa doktorsgrad som kompetensfordran. Bibliografisk produktion och annat för biblioteksverksamheten direkt fruktbringande författarskap måste obetingat anses vara av allra största värde som merit för högre bibliotekstjänst. Men endast undantagsvis leda de till vinnande av doktorsgrad. Under sådana förhållanden skulle det bli nödvändigt att vid tillsättande av förste bibliotekarietjänster tillämpa ett tämligen frikostigt dispenssystem, måhända

frikostigare än det som för närvarande tillämpas vid besättande av lektorstjänster, i synnerhet som för förste bibliotekarietjänsternas vidkommande stor hänsyn måste tas icke endast till yrkesskicklighet och vetenskapliga och liknande kvalifikationer utan jämväl till administrativ fallenhet och förmåga att leda underställd personals arbete. Det synes sålunda lämpligt att i huvudsak bibehålla nu gällande kompetenskrav för den vetenskapligt utbildade personalen vid universitetsbiblioteken. Endast en ändring synes vara att förorda: avskaffande av kandidat(respektive ämbets-) examen inom två fakulteter som alternativ till den normaliter fordrade licentiatexamen. Detta alternativ har överhuvudtaget ytterst sällan kommit till användning vid universitetsbiblioteken. Och då man av den personal, om vilken här är fråga, bör kunna kräva ådagalagd förmåga av självständigt vetenskapligt arbete, bör avlagd licentiatexamen inom någon av universitetens fakulteter fastslås som ett oeftergivligt villkor. Löner, tjänstledigheter m. ni. Mycket höga krav på såväl administrativ duglighet som vetenskaplig kompetens måste ställas på universitetsbibliotekens chefer. De senare årens utveckling har ytterligare markerat Uppsala universitetsbiblioteks ställning som landets största bibliotek. Lunds universitetsbibliotek befinner sig i en mycket snabb utveckling. Det är en angelägenhet av vikt att dessa chefsposter beklädas med verkligt kvalificerade innehavare. Genom beslut av innevarande års riksdag har riksbibliotekarien uppflyttats till lönegrad Co 14. Då universitetsbibliotekens chefer intaga en i huvudsak lika självständig ställning som riksbibliotekarien och ha att ansvara för institutioner, som genom sin storlek och sin universella inriktning spela en minst lika stor roll i landets vetenskapliga och kulturella liv som kungl. biblioteket, böra enligt beredningens mening universitetsbibliotekens överbibliotekarier i lönehänseende jämställas med riksbibliotekarien. Förste bibliotekarierna äro f. n. placerade i lönegraden Ca 29. Lektorerna vid de allmänna läroverken äro placerade i Ca 30. Det inbördes förhållandet mellan de båda tjänstekategorierna har under tidigare period i löneavseende varit omvänt. Upprepade förbättringar i lektorernas löneförhållanden, senast vid 1937 års riksdag, ha icke följts av motsvarande förbättringar för förste bibliotekarierna. Här må framhållas det förhållandet, att icke mindre än 8 av universitetsbibliotekens 9 förste bibliotekarier, d. v. s. 90; % av hela personalkategorien, inneha doktorsgrad inom filosofiska eller teologiska fakulteterna och att åtskilliga av dem inneha en verkligt betydande vetenskaplig kompetens. Om hänsyn tages till det vid tillsättande av lektorstjänster numera icke sällan tillämpade dispensförfaradeet, måste skillnaden i reell vetenskaplig 4

50 kompetens mellan lektorerna och universitetsbibliotekens förste bibliotekarier sägas vara mycket ringa. Vidare må erinras därom att statsgeologerna vid Sveriges geologiska undersökning, för vilka licentiatexamen( alternativt bergsingenjörsexamen) är den krävda kompetensen äro placerade i lönegrad Ca 30. Tages därjämte hänsyn till det obestridliga förhållandet, att förste bibliotekarierna såsom souschefer uppbära ett betydande administrativt ansvar och ha att leda en stor underställd personals arbete, måste mycket starka skäl sägas tala för en uppflyttning av denna personalkategori till lönegraden Ca 30. Universitetsbibliotekens högre tjänstemän äga rätt att erhålla de resestipendier som utgå till universitetens ordinarie lärare och tjänstemän. Möjligheten att komma i åtnjutande av sådana resestipendier måste sägas vara av synnerlig betydelse för bibliotekstjänstemännen. Beredningen kommer att upptaga denna fråga till behandling i samband med frågan om resestipendier för universitetens lärare. I det i år utfärdade statens allmänna avlöningsreglemente äro vissa bestämmelser meddelade angående tjänstemäns rätt till tjänstledighet. Dessa bestämmelser innebära, att, därest Kungl. Maj:t så förordnar, oavkortad lön får åtnjutas vid tjänstledighet för iakttagelser, studier eller arbete, som prövas på ett påtagligt sätt kunna tjäna verkets intressen, samt att vid tjänstledighet för studier etc. av betydelse för verket i annat fall eller då de äro av betydelse för tjänstemannens kompetens för viss uppgift eller befattning inom verket lön med B-avdrag får utgå sammanlagt högst 120 dagar under den tid tjänst innehas inom en och samma lönegrad, dock att rektor eller lärare äger åtnjuta sådan förmån sammanlagt högst 180 dagar. Det har tidigare framhållits, att universitetsbibliotekens högre tjänstemän för att bevara och höja sin tjänsteduglighet i själva verket måste aktivt fortsätta sina vetenskapliga studier och bedriva vetenskaplig forskning. Det är ett uppenbart intresse för staten att en sådan fortsatt vetenskaplig aktivitet möjliggöres och uppmuntras. Den kommer ofta direkt och oförmedlat det dagliga tjänstearbetet till godo. Den utgör vidare en betydelsefull merit för befordran till högre tjänst. Men dessa högre tjänstemän äro ifråga om möjligheterna till sin forsknings bedrivande relativt illa ställda. De ha en helt annan daglig tjänstgöring och helt andra semesterförhållanden än universitetslärarna. År 1925 höjdes deras dagliga tjänstgöringstid från 6 till 7 timmar, varigenom möjligheterna till eget vetenskapligt arbete avsevärt försämrades. Det är därför ett önskemål av största vikt att möjligheterna för tjänstledighet med B-avdrag för bibliotekens högre tjänstemän förbättras. Det kan icke vara

51 rimligt att i detta avseende ställa dessa av fortsatt forskningsarbete så starkt beroende tjänstemän i en ofördelaktigare ställning än lärarna. Det synes därför lämpligt att rätten att åtnjuta tjänstledighet med B-avdrag under sammanlagt högst 180 dagar inom samma lönegrad utsträckes att gälla även universitetsbibliotekens tjänstemän med högre vetenskaplig utbildning. B. Bibliotekspersonal med lägre utbildning. För närvarande finnas vid universitetsbiblioteken ett antal biträdestjänster med skiftande benämningar, placerade i lönegraderna 15, 13, 11 och 8. Dessa tjänster fördela sig på följande sätt:

biblioteksassistenter (Ce 15) Kontorist (Ca 13) Kanslibiträde (Ca 11) (Cell) Kontorsbiträden (Ca 8) (Cf 4—Ce 8)

ppsala versitetsbliotek

Lunds universitetsbibliotek

2 1 1 3 6 4 171

2 1 1 2 3 32 12 l

1 Härtill kommer ett antal med anslag för icke-ordinarie personal avlönade extra biträden, sammanlagt motsvarande i Uppsala knappt 6, i Lund omkring 2 heltidsanställda arbetskrafter. 2 Dessa 3 avlönade med arvoden, anpassade efter lön enligt 8 lönegraden.

Inledningsvis måste framhållas, att de benämningar på tjänster i 13, 11 och 4—8 lönegraderna, som här kommit till användning i överensstämmelse med benämningar på andra statliga befattningar i samma lönegrader, äro ägnade att vilseleda. De arbetsuppgifter, som åvila ifrågavarande tjänsters innehavare, äro till ojämförligt största delen av specifik biblioteksnatur, icke kontorsarbete i vedertagen bemärkelse. Det synes därför lämpligt, att ifrågavarande tjänstebenämningar ändras; jfr nedan s. 55 f. De arbetsuppgifter, som tilldelats ifrågavarande befattningshavare, äro av skiftande slag. De omfatta biträde med och delvis självständigt handläggande av katalogiseringsarbete, böckers och tidskrifters anordnande för bindning, statistik, ärenden inom bibliotekens interurbana in- och utlåningsverksamhet, utlämning av boklån och mottagande av återlämnade lån i låneexpeditionen och läsesalsexpeditionen och därmed förenade kontrollåtgärder, övervaknings- och upplysningstjänst i läsesalarna med omfattande kontroll- och registreringsarbeten, korrespondens, delvis av relativt självständig art och till stor del på främmande språk.

52 Denna genomgång av biträdenas arbetsuppgifter ger otvetydigt vid handen, att de ställa höga krav — utom på noggrannhet och ordningssinne — på god allmänbildning och högre skolutbildning. Särskilt måste kraven på språkkunskaper vara relativt höga, i synnerhet som litteraturbeståndet i universitetsbiblioteken till sin avgjort största del är författat på främmande språk. Härutöver kräves god färdighet i maskinskrivning samt givetvis biblioteksutbildning, vunnen i tjänsten eller annorledes.1 De för kansli- och kontorsbiträdestjänsterna för närvarande gällande kompetenskraven angivas i kanslersskrivelse av 8/11 1928: »Realskoleexamen eller avgångsexamen från statens normalskola för flickor i Stockholm eller med denna normalskola i fråga om kompetensvärdet av avgångsbetyg jämnställd läroanstalt, varvid särskilt avseende fästes vid vitsord om insikter i levande språk, samt därutöver färdighet i maskinskrivning». Av de nuvarande 17 innehavarna av biträdestjänster vid Uppsala universitetsbibliotek innehar 1 endast denna föreskrivna minimikompetens, medan alla de övriga äga en — delvis avsevärt — högre utbildning. 2 ha utöver denna skolöverstyrelsens bibliotekskurs, 5 studentexamen jämte påbörjade akademiska studier, 1 kansliexamen, 4 fil. kandidatexamen, 2 fil. kandidatexamen jämte skolöverstyrelsens bibliotekskurs, 1 fil. ämbetsexamen, 1 fil. ämbetsexamen jämte skolöverstyrelsens bibliotekskurs. För Lunds universitetsbiblioteks vidkommande är situationen motsvarande. Av biträdespersonalen där har likaledes endast 1 den föreskrivna minimikompetensen; av de övriga, som till en del ha halvtidstjänst, har 1 fil. licentiatexamen jämte skolöverstyrelsens bibliotekskurs, 2 fil. ämbetsexamen, 4 fil. kandidatexamen (av dem 1 med skolöverstyrelsens bibliotekskurs) och 2 studentexamen. Erfarenheten har mycket klart givit vid handen att biträdenas utbildning utöver minimikompetensen i hög grad kunnat utnyttjas i biblioteksarbetet. Denna minimikompetens måste i själva verket ifråga om praktiskt taget alla förekommande arbetsuppgifter betecknas som otillräcklig. Det synes vara rimligt att fastställa avlagd studentexamen som kompetensfordran med möjlighet att bevilja dispens då omständigheterna så påkalla. Såsom av ovan lämnade översikt framgår, har ett flertal biträden avlagt lägre akademisk examen. Den erfarenhet man gjort av detta förhållande har varit mycket god. Åt dylika biträden ha kunnat anförtros relativt krävande och självständiga uppgifter, för vilkas lösande deras akademiska 1 Som tidigare (s. 37 f.) nämnts, finnas givetvis i biblioteksarbetet arbetsuppgifter (renskrivnings-, kopierings- och sorteringsgöromål och andra rutinmässiga, huvudsakligen manuella sysslor), som kunna betecknas som skäligen okvalificerade och som därför i och för sig endast kräva befattningshavare av vanlig skriv- och kontorsbiträdestyp. En del av dessa arbetsuppgifter höra dock så intimt samman med andra, mera kvalificerade uppgifter, att de icke låta sig arbetstekniskt utskilja från dessa. De måste därför lösas av för de mera kvalificerade uppgifterna avsedd personal. De okvalificerade sysslor, som låta sig isolera, fullgöras för närvarande väsentligen av timanställd arvodespersonal.

53 utbildning utgjort en förutsättning. Såsom exempel härpå må nämnas, att i Uppsala en biblioteksassistent med fil. kandidatexamen självständigt handhar den utländska dissertationssamlingen med all accessionsbehandling, katalogisering och korrespondens etc. Ett kanslibiträde, fil. magister, biträder å katalogiseringsavdelningen och utför där ett synnerligen kvalificerat arbete, för vilket fordras vidsträckta teoretiska kunskaper och kännedom om såväl äldre som nyare bibliografisk litteratur. Ett annat kanslibiträde, fil. kandidat, ombesörjer accessionsbehandling av inkommande utländskt bytes- och donationstryck, biträder självständigt med i samband härmed förekommande korrespondens (på främmande språk) samt utför katalogisering för den tryckta Accessionskatalogen. Samtliga nu nämnda uppgifter skulle, om icke biträden med akademisk utbildning stode till buds, ha måst anförtros tjänstemän med högre vetenskaplig utbildning. Av sålunda gjorda erfarenheter framgår klart att biblioteken äro i behov av den typ av arbetskraft, som akademiskt utbildade biträden utgöra. Universitetsberedningen anser, att det för tillgodoseende av detta behov bör inrättas en högsta befordringsgrad inom biträdeskategorien, för vilken skulle krävas bland annat avlagd lägre akademisk examen (normaliter fil. kandidatexamen). Här framlagda synpunkter på kompetensfordringarna göra en omprövning av nu gällande lönegradsplacering påkallad. Härvid kan till en början konstateras, att redan med hänsyn till de hittillsvarande kompetenskraven den för flertalet biträden nu gällande placeringen i lönegraderna Cf 4—Ca 8 är orimligt låg. En helt annan löneställning än den vid universitetsbiblioteken tillämpade inneha kungl. bibliotekets biträden med motsvarande arbetsuppgifter. Detta bibliotek har för närvarande 18 biträden, av dessa äro 2 biblioteksassistenter ( i lönegraden Ce 15), 15 kanslibiträden (3 i lönegraden Ca 11, 7 i Ce 11, 5 i Cf 9) och 1 kontorsbiträde (i lönegraden Ca 8). Kungl. biblioteket har dessutom 1 kansliskrivartjänst i lönegraden Ca 15 med uppgift att handha räkenskapsföring och redovisning. Vad som förut anförts om för biträdena vid universitetsbiblioteken gällande faktiska och formella kvalifikationskrav och redogörelsen för förhållandena vid kungl. biblioteket ge vid handen att 11 lönegrader bör sättas som bottengrad för biträdeskategorien. Härför talar också hänsyn till förhållandena på arbetsmarknaden, då den nuvarande låga lönesättningen icke blott försvårar eller omöjliggör nyrekrytering utan även medför allvarlig risk att förlora nuvarande personal genom övergång till annan mera lönande anställning. Förutom begynnelsetjänsterna i 11 lönegraden — vilkas innehavare föreslås erhålla benämningen biblioteksbiträden — böra givetvis befordringstjänster i högre grader finnas, i första hand, liksom nu, i 13 och 15 lönegraderna — för dessa' föreslås benämningarna första biblioteksbiträde,

54 respektive biblioteksassistent. Härutöver föreslås, i anslutning till vad ovan anförts om behovet av en biträdesgrad med krav på lägre akademisk examen, att ytterligare en befordringsgrad, förbunden med detta kvalifikationskrav, inrättas. Till denna högre grad biträdestjänster skulle knytas arbetsuppgifter av mera krävande art. Det är därför angeläget att tjänsterna få verkligt kvalificerade innehavare. Kvaliteten och bredden av de sökandes examina böra vid sidan av övrig vunnen utbildning och ådagalagd tjänsteduglighet bli utslagsgivande vid tjänsternas tillsättning. Med hänsyn härtill böra ifrågavarande tjänster ej sättas lägre än i lönegraden Ca 19. Befattningshavarna böra benämnas förste biblioteksassistenter. Antalet förste biblioteksassistenter torde vid vartdera biblioteket böra bestämmas till 3. Vad övriga tjänster i biträdeskategorien beträffar, böra befordringstjänsterna i 13 och 15 lönegraderna, vilka samtliga böra vara ordinarie, omfatta ett så stort antal av de till kategorien hörande tjänsterna, att de anställda kunna påräkna befordran till dem inom rimlig tid. I detta sammanhang kan hänvisas till finansministerns anförande till statsrådsprotokollet den 17 januari innevarande år, vari han framhåller, att man bör eftersträva »en sådan sammansättning av personalbeståndet [av biträdeskategori], att rimliga befordringsförhållanden uppkomma». Det syns lämpligt att antalet befordringstjänster i 13 och 15 lönegraderna utgöra minst 2 / 3 av hela antalet biträdestjänster samt att flertalet tillhöra 13 graden. Av tjänsterna i l l lönegraden bör minst halva antalet vara ordinarie och övriga extraordinarie, varvid dock bör föreskrivas att vederbörande befattningshavare under ett första anställningsår, vilket bör ha karaktären av utbildnings- och prövotid, skall vara placerad i Cf 9. Vid fastställandet av antalet tjänster av biträdeskategorien må här åter erinras om, att den mycket kraftiga stegringen av universitetsbibliotekens arbetsuppgifter under senare år icke åtföljts av en motsvarande personalförstärkning. Det har ovan framhållits, att den ofrånkomligt nödvändiga personalökningen till en del måste falla inom den högsta tjänstekategorien. Tillgodoseendet av personalbehovet bör emellertid, som nämnts, framför allt ske inom biträdeskategorien. Vid en jämförelse mellan läget år 1927/28 och 1945/46, det senaste år för vilket statistiska uppgifter föreligga, finner man, att de arbetsuppgifter, som klarast återspegla bibliotekens yttre verksamhet, ökats med åtskilligt över 100 procent (se ovan s. 31 f.). Redan med hänsyn härtill och än mera om man betänker den ytterligare stegring av verksamheten, som med visshet kan förutses som en följd av den allmänna universitetsupprustningen, skulle det vara rimligt, att den för egentligt biblioteksarbete utbildade personalen, d. v. s. tjänstemanna- och biträdeskategorierna, ökades i motsvarande mån. För Uppsala universitetsbiblioteks vidkommande omfattade den för egentligt biblioteksarbete utbildade personalen 1927/28 32 personer; en

55 ökning till minst 64 vore med hänsyn till ovan berörda förhållanden rimlig. Av dessa 32 tillhörde 19 tjänstemanna-, 13 biträdeskategorien. För närvarande omfattar bibliotekets personal av dessa båda kategorier 21 tjänstemän och 23 biträden, eller sammanlagt 44. Ovan har föreslagits en utökning av tjänstemannakategorien med 7; befattningshavarnas antal inom denna kategori skulle därmed v a r a uppe i 28. Följaktligen borde biträdeskategorien föreslås omfatta 36 arbetskrafter, innebärande en ökning med 13 i förhållande till beståndet efter genomförande av innevarande års riksdags beslut. E n sådan ökning blir i själva verket inom en relativt snar framtid oundgängligen nödvändig, om biblioteken skola sättas i stånd a t t göra en verkligt effektiv insats i dagens allt intensivare vetenskapliga liv. Emellertid synes det, bland a n n a t med tanke på rekryteringssvårigheter, knappast lämpligt a t t omedelbart genomföra en så kraftig personalökning. Universitetsberedningen vill därför inskränka sig till a t t för närvarande föreslå en ökning av biträdespersonalen med 8 arbetskrafter, dock med understrykande av nödvändigheten av a t t en successiv ytterligare ökning snarast vidtages. För Uppsala universitetsbiblioteks vidkommande skulle sammanlagda antalet biträden därmed ökas till 31. Av de för närvarande existerande 23 äro endast 17 upptagna å ordinarie eller extra ordinarie stat, medan 6 äro avlönade med arvoden ur anslag för extra arbetskraft. Åtminstone 2 av dessa senare synas nu böra uppföras å stat, lämpligen som extra ordinarie; för de 4 återstående, som icke äro heltidsarbetande och som huvudsakligen sysselsättas med kopierings- och renskrivningsarbeten och dylikt, torde nuvarande anställningsform böra bibehållas. Under sådana förhållanden skulle 27 biträden uppföras på ordinarie eller extra ordinarie stat. Fördelningen av dessa tjänster på de inom biträdeskategorien representerade lönegraderna och deras tjänstebenämning torde i anslutning till vad som ovan anförts lämpligen vara denna: förste biblioteksassistenter (Ca 19) biblioteksassistenter (Ca 15) första biblioteksbiträden (Ca 13) biblioteksbiträden (Ca 11) (Cf9—Cell)

3 5 10 5 4 27

Vid Lunds universitetsbibliotek omfattade den för egentlig bibliotekstjänst utbildade personalen, d. v. s. tjänstemanna- och biträdeskategorierna, år 1927/28 sammanlagt 24 1 / 2 personer; av dessa tillhörde 13 tjänstemannaoch 11 % biträdeskategorien. Numera utgör bibliotekets personal av dessa kategorier 17 tjänstemän och 14 biträden eller sammanlagt 31. Ovan har föreslagits en utökning av tjänstemannakategorien med 7 tjänster, var-

56 igenom antalet befattningshavare inom denna kategori skulle uppgå till 24. Biträdeskategorien borde alltså enligt ovan för Uppsala universitetsbibliotek tillämpade beräkningsgrunder ökas till 25 arbetskrafter. Dock är härvid att märka, att Lunds universitetsbibliotek i personalhänseende befinner sig i ett avgjort sämre utgångsläge så väl med hänsyn till den vetenskapligt utbildade som den lägre personalen; detta skulle i och för sig motivera en åtskilligt kraftigare ökning av biträdeskategorien (till cirka 30 arbetskrafter). Då emellertid Uppsalabibliotekets större samlingar, det avsevärt större byggnadskomplexet och icke minst det mera kännbara behovet av omfattande katalogiseringsarbeten ställa större krav även på denna personalkategori än vad fallet är vid Lunds universitetsbibliotek och då samma rekryteringssvårigheter torde föreligga för båda biblioteken, torde man för närvarande för Lunds vidkommande kunna stanna vid en utökning av biträdeskategorien med 13 arbetskrafter, dock likaledes här med understrykande av nödvändigheten av en ytterligare successiv ökning. För Lunds universitetsbiblioteks vidkommande skulle personalen tillhörande biträdeskategorien därmed komma att uppgå till 27. Av de 1/7 1947 befintliga äro endast 9 uppförda å ordinarie eller extra ordinarie stat. Övriga biträden äro arvodesavlönade, 3 av dem med arvoden anpassade till 8 lönegraden. Det torde vara nödvändigt att denna personals anställningsförhållanden regleras efter samma normer, som avses skola gälla för motsvarande personal vid Uppsala universitetsbibliotek, varvid fortfarande några tjänster, förslagsvis 4, avses avlönade med arvoden ur anslaget för extra arbetskraft. De å stat uppförda 23 tjänsternas fördelning på de inom biträdeskategorien representerade lönegraderna skulle under dessa förhållanden bli följande: förste biblioteksassistenter (Ca 19) biblioteksassistenter (Ca 15) första biblioteksbiträden (Ca 13) biblioteksbiträden (Ca 11) » (Cf9—Cell)

3 5 8 4 3 23

2. Vaktmästarpersonal. Arbetsuppgifter av ganska skiftande natur äro vid universitetsbiblioteken anförtrodda vaktmästarpersonalen. Hit höra i första hand s. a. s. vanliga vaktmästargöromål: uppsikt över lokalerna med öppnande och stängande på behöriga tider, posthämtning och -avlämning, uppacknings- och inpackningsarbeten m. m. Men härtill komma många mera speciella uppgifter, framförallt framtagande av beställda böcker och tidningar i maga-

57 sinen och återuppsättning av återlämnade, de omfattande flyttningsarbeten som med relativt t ä t a mellanrum äro nödvändiga för bibehållande av bokmassornas systematiska uppställning på hyllorna, arbete i låneexpeditionen med beställningarnas uppsändande till bokmagasinen, de framtagna böckernas mottagande ur hissarna med kontroll, mottagande och förberedande behandling av de från landets boktryckerier inkommande tryckleveranserna, vård av bibliotekens omfattande och dyrbara lager av bytespublikationer m. m . Vissa vaktmästare utföra dessutom fotografering och fotostatering av böcker och handskrifter för bibliotekets egen eller forskarnas räkning. Den väldiga utvecklingen i bibliotekens verksamhet har självfallet gjort sig kännbar även i form av en stark ökning av vaktmästarpersonalens arbetsuppgifter. Den ständiga ökningen i korrespondens och framförallt sändningar av bytestryck till och från in- och utlandet, utsändandet och mottagandet av interurbana lån till och från svenska och utländska bibliotek o. s. v. ha ökat och komplicerat post- och packningsarbetet högst väsentligt. M e n framförallt har den starka tillväxten av antalet bokrekvisitioner i låneexpeditionen medfört en kraftig stegring av arbetet i bokmagasinen med böckers framtagande och återuppsättande.Det vidsträcktare utrymme och de allt större avstånd, inom vilka böckerna på grund av samlingarnas tillväxt kommit a t t spridas, har också i hög grad ökat detta arbete. D e n n a utveckling har icke på långt när motsvarats av en jämförlig ökning av vaktmästarpersonalen. Biblioteken förfoga för närvarande (efter 1/7 1947) över följande vaktmästarpersonal: 1. Uppsala

universitetsbibliotek

1 förste expeditionsvakt 5 expeditionsvakter 5 expeditionsvakter 1 expeditionsvakt 1 maskinist 1 eldare

Call CalO 1 CelO Cf7 Ca 12 Cf7.

Därjämte är ett antal vaktmästarbiträden anställda; för närvarande äro 3 sådana i tjänst. D e avlönas ur anslaget för icke-ordinarie personal enligt kanslers föreskrifter. Deras arvoden uppgår för närvarande till 129 kronor/ månad; på detta belopp utgår tillägg enligt gällande bestämmelser. Av de inledningsvis berörda arbetsuppgifter som åvila vaktmästarpersonalen, är det för närvarande i Uppsala universitetsbibliotek utan tvivel tjänsten i bokmagasinen som främst är i behov av ökad insats av arbets1 Två av de nuvarande innehavarna av tjänsterna äro placerade i C a l l , enär de voro utnämnda innan tjänsten sänktes till lönegrad Ca 10.

58 kraft. Universitetsbiblioteket har böcker uppställda i 8 våningar. Även om framtagningen av böcker från den nedersta, främst innehållande referensbibliotek och i läsesalarna använda arbeten samt den bibliografiska litteraturen i låneexpeditionen, i allt väsentligt kan skötas av i låneexpeditionen tjänstgörande vaktmästarbiträden eller annan tillfälligt avdelad personal, återstå sålunda 7 våningar bokmagasin av mycket betydande utsträckning 1 att betjäna. Arbetet här omfattar å ena sidan framtagande av beställda böcker och tidskrifter med ledning av de från låneexpeditionen uppsända beställningssedlarna — i medeltal under terminerna 330 per dag — kontroller och transport till bokhissarna, å andra sidan uppsättning av de från låntagarna återlämnade lånen. Till hela detta arbete kan för närvarande i regel endast 4 vaktmästare avdelas. Trots en uppställning av i stort sett sådan art, att den mest efterfrågade litteraturen befinner sig närmast bokhissarna och alltså lättast åtkomlig, kan denna personalstyrka omöjligen bemästra svårigheterna. Detta visar sig också dagligen i den beklagliga omständigheten, att forskarna, trots användande av rörpost och bokhissar, måste vänta längre och längre på de beställda böckerna. Den starkt ökade lånefrekvensen, för vilken inledningsvis redogjorts och som icke motsvarats av en ens tillnärmelsevis jämförlig ökning av vaktmästarpersonalen, har ökat den genomsnittliga väntetiden för även icke särskilt komplicerade bokbeställningar till omkring 1 l/a timme. Till jämförelse kan nämnas att väntetiden vid British Museum beräknas till omkring 20 minuter, vid Yale University Library till 15 och vid Columbia University Library i New York till 2 ä 5 minuter. Den långa väntetiden påverkar det vetenskapliga arbetets takt och innebär en synnerligen besvärande tidsförlust för forskarna och därmed ett slöseri med den dyrbara arbetskraft, som dessa måste anses representera. Insättandet av ytterligare 2 vaktmästare i magasinstjänsten är emellertid oundgängligen nödvändigt, om väntetiden för forskarna skall kunna förkortas till rimlig längd. Härtill kommer framtagandet och återuppställandet av beställda tidningar och biträde med framtagandet och återlämnandet av beställda handskrifter, kartor och planscher. De viktigaste och mest använda tidningarna befinna sig i bibliotekets källare, medan betydande delar av den mindre använda landsortspressen förvaras i Uppsala slott. Från och till båda dessa platser kunna tidningarna framtagas och återställas av vaktmästarpersonalen. Beställda handskrifter, kartor och planscher måste på grund av materialets ömtåliga och svårbedömda natur i regel framtagas och återställas av tjänstemän, medan vaktmästarpersonalen biträder med transporten från och till respektive magasin. Till dessa arbeten kunna för närvarande endast tillfälligtvis vaktmästarbiträden avdelas. Väntetiden kan därigenom bli ytterst besväran1 Sammanlagda meterlängden av bibliotekets tryck- och handskriftsbestånd (utom tidningar) är för närvarande över 30.000 meter. Det är utspritt över en yta om cirka 15.000 m 2 .

59 de; då det gäller på slottet förvarade tidningar har den bestämmelsen måst införas, a t t de framtagas endast en gång i veckan — en högst otillfredsställande lösning, som vållar de i allt större utsträckning med tidningsmaterial arbetande forskarna allvarliga olägenheter men som icke kan ersättas med en annan och bättre utan att ökad personal ställes till förfogande. Åtminstone 1 ny vaktmästare erfordras härför. Såsom en ytterst angelägen uppgift för båda universitetsbiblioteken har ovan (s. 20 ff.) framhållits ett systematiskt kompletterande genom fotografiska eller fotostatiska kopior av samlingarna av äldre svenskt tryck och uppläggande i kopians form av för utlåning avsedda duplettserier av sådant tryck. Betydelsen av tidningarnas upptagande på smalfilm samt vikten av reproduceringen av vissa handskrifter, tidskriftsuppsatser m. m. har understrukits. E n dyrbar och värdefull reproduktionsapparatur, som dock är i behov av komplettering, finnes redan i biblioteket. Kopieringsarbetet utföres för närvarande av t v å vaktmästare; på grund av personalbristen måste detta dock nästan uteslutande ske på extra tid. E t t starkt intensifierat kopieringsarbete förutsätter anställande av en ny befattningshavare, förslagsvis benämnd reproduktionsföreståndare, som kan odelat ägna sig å t denna verksamhet. 2. Lunds universitetsbibliotek. 1 förste expeditionsvakt 2 expeditionsvakter 2 expeditionsvakter 1 värmeledningsskötare, tillika reparatör

Ca 11 Ca 101 Ce 10 Ca 11.

Därjämte är ett antal vaktmästarbiträden — för närvarande 4 — anställda med avlöning ur anslaget för icke-ordinarie personal. I fråga om de arbetsuppgifter, som åvila vaktmästarpersonalen, kan hänvisas till den allmänna inledningen till detta avsnitt samt till framställningen om Uppsala universitetsbibliotek, ovan s. 57 f. Uppgifterna äro i stort sett desamma vid båda universitetsbiblioteken. Även för Lunds universitetsbiblioteks del har sålunda biblioteksverksamhetens snabba utveckling på alla områden medfört ständigt stegrade krav på vaktmästarpersonalen. Den .starka ökningen av den interurbana låneverksamheten s a m t bytesrörelsen kräver, för a t t expedieringen av de interurbana lånen och utsändningen av bytespublikationerna skola k u n n a ske i tillräckligt snabb takt, en förstärkning av den för dessa ändamål tillgängliga personalen med 1 ny ordinarie befattning. Även magasinstjänsten har genom den för varje år växande utlåningsfrekvensen blivit allt mera betungande. Sedan inom bibliotekets huvud1 En av de nuvarande innehavarna av dessa tjänster är placerad i Ca 11, enär han var utnämnd, innan tjänsten sänktes till lönegrad Ca 10.

byggnad även vindsvåningen måste tagas i anspråk såsom magasinsutrymme, äro samlingarna här uppställda i 6 våningar förutom bottenvåningen, varjämte källaren utnyttjas för magasintjänsten avdelade personalen alltså att i denna del av bibliotekskomplexet svara för framtagningen och uppsättning av böcker och tidningar i 7 våningar. Inom tillbyggnaden är antalet magasins våningar 5.1 Expediering framför allt av tidningar har i hög grad försvårats genom att — på grund av utrymmesbristen — större delen av landsortstidningarna och en del annat tryck måst magasineras utanför biblioteket i lokaler belägna i gamla kemiska institutionen och universitetshuset. Expedieringen därifrån är synnerligen tidsödande och kan icke ske fortlöpande till sort förfång för forskarna, Förmedlingen av lån till andra bibliotek ur den på olika universitetsinstutioner deponerade litteraturen medför också en icke obetydlig arbetsbelastning för denna personal. Disproportionen har alltmera skärpts mellan bibliotekets starka frekvensökning och den obetydliga ökningen av den personal, som har att möta den därmed förenade ständigt stegrade arbetsbelastningen. Effektueringen av bokbeställningar kan numera icke ske med den snabbhet, som forskaren kan ha rätt att kräva. Väntetiden uppgår vanligen till mellan 1 och 1 1 / 2 timma. För tjänsten i bokmagasinen har på senare år på grund av den kroniska personalbristen endast tillfällig arbetskraft kunnat utnyttjas. Den behöver nu uppenbart en mycket kraftig förstärkning. 3 nya expeditions vakttjänster för detta ändamål äro nödvändiga. För expediering ur de utom biblioteket förvarade samlingarna erfordras 1 ny sådan befattning. För Lunds universitetsbibliotek är det av allra största vikt, att bibliotekets relativt ringa bestånd av äldre svenskt tryck kompletteras genom fotografi eller fotostatkopior. Med tanke på förslitningsrisken böra även vissa i samlingarna befintliga unika eller i övrigt särskilt värdefulla tryck reproduceras. Reproducering av handskrifter, tidningar, tidskriftsuppsatser m. m. är nödvändig i samma utsträckning som i Uppsala. Den apparatur för mikrofilmning, som biblioteket redan beställt, kan väntas få synnerligen stor betydelse och användning. Det arbete, som redan bedrives på detta område, handhaves av en av expeditionsvakterna vid sidan av övriga ordinarie sysslor och till stor del på övertid. Den nödvändiga utvidgningen av denna verksamhet ställer krav på att en särskild arbetskraft kan avdelas för ändamålet. Liksom vid Uppsala universitetsbibliotek bör här en reproduktionsföreståndartj änst inrättas. Beträffande vaktmästarpersonalens löneställning synes följande vara att beakta. Jämlikt bibliotekens reglementen är en vaktmästare förste vakt1 Sammanlagda meterlängden av bibliotekets tryck- och handskriftsbestånd är (utom tidningar) cirka 23500 m. Samlingarna äro utspridda över en yta om cirka 13 000 m 8 ( = hela bibliotekskomplexet förutom de av Svenska akademiens ordbok disponerade lokalerna), av vilka cirka 9 500 m 2 äro rena magasinsutrymmen.

61 mästare. Han har att svara för tillsynen över den övriga vaktmästarpersonalen, efter överbibliotekariens anvisningar fördela arbetsuppgifterna inom denna, ordna städnings- och rengöringsarbeten, i viss omfattning verkställa materielbeställningar, ha uppsikt över bibliotekets betydande och dyrbara byteslager, lagret av papper, skrivmateriel m. m. Det är i en institution av sådan storleksordning en krävande och ansvarsfull ställning. Redan för närvarande har han den närmaste tillsynen över en betydande personal (vaktmästar-, tambur- och städningspersonal; maskinist och eldare äro icke underställda förste vaktmästaren). Enligt här framlagt förslag, sammanställt nedan (s. 62 f.) skulle denna personal uppgå i Uppsala till över 20, i Lund till över 15. Starka skäl synas tala för placering av universitetsbibliotekens förste vaktmästare i samma lönegrad, Ca 13, som innehas av institutionsvaktmästarna vid skilda universitetsinstitutioner. Förste vaktmästaren vid universitetets största och viktigaste institution bör icke vara placerad lägre än dessa. Övriga ordinarie vaktmästare voro t. o. m. 1942 placerade i lönegrad A 7 ( = Ca 11). Sedan denna tid tillhöra de lönegrad Ca 10 ( = A 6). Denna sänkning av deras löneställning, mot vilken personalrepresentanterna anförde betänkligheter vid de s. k. tjänsteförteckningssakkunnigas handläggning av frågan (SOU 1941:17 s. 128), synes i betraktande av de jämförelsevis krävande arbetsuppgifter, som åvila dem, icke rimlig. I betraktande av läget på arbetsmarknaden torde den kunna betecknas som direkt farlig, då universitetsbiblioteken riskera att i konkurrensen med den fria marknadens högre bud icke kunna förvärva eller behålla personal av den kapacitet som är erforderlig. En återgång till lönegrad Ca 11 synes i hög grad vara att förorda, så mycket mer som 11 lönegraden är normallön för ordinarie vaktmästare vid universitetens övriga institutioner. De extra ordinarie vaktmästarna äro sedan 1 juli innevarande år placerade i lönegrad Ce 10 och ha härmed nått en åtminstone relativt tillfredsställande löneställning. Genom beslut av innevarande års riksdag ordinariesattes två e. o. vaktmästartjänster. Ytterligare en mindre justering av förhållandet mellan antalet ordinarie och e. o. tjänster torde vara att förorda. Hänsyn härtill har tagits i nedanstående tabeller. Den vaktmästare som för närvarande är placerad i Cf 7, synes böra uppflyttas till Cf8. Vaktmästarbiträdena, som åtnjuta ersättning i huvudsak enligt kanslers bestämmelser, böra få sina arvoden så höjda, att konkurrensen från den fria marknadens sida icke blir alltför farlig för institutionerna. En avlöning anpassad efter lönegrad Cf 3 synes nödvändig. Vad angår den föreslagna reproduktionsföreståndartjänsten, så är det uppenbart, att denna på grund av de höga krav på yrkesskicklighet och teknisk färdighet som måste ställas på dess innehavare bör erhålla en

62 relativt god löneställning. Uppsala universitetsbibliotek äger redan ett fotografiskt laboratorium och en dyrbar fotografiapparat. I Lunds universitetsbibliotek har en liknande apparat beställts och väntas inom kort kunna tas i bruk. Det material som kopieras är i stor utsträckning av ömtålig och svårhanterlig art (svårlästa handskrifter, skadade äldre tryck o. s. v.). Reproduktionsverksamheten innebär sålunda redan nu mycket viktiga och ansvarsfulla uppgifter; det råder intet tvivel om a t t dessa inom den allra närmaste framtiden komma a t t väsentligt ökas och ytterligare differentieras. Föreståndaren, som förutsattes kunna tills vidare i huvudsak arbeta endast med tillfällig hjälp ur vaktmästarpersonalen eller med extra arbetskrafter, kunde, med hänsyn till arbetets krävande och kvalificerade natur, synas böra i lönehänseende jämnställas med de preparatorer som finnas vid vissa universitetsinstitutioner (histologiska institutionen och museet för nordiska fornsaker i Uppsala, anatomiska institutionen i Lund) och sålunda placeras i lönegrad Ca 14. Dock synes en så hög lönegradsplacering knappast vara lämplig, bland annat med hänsyn därtill, a t t bibliotekens förste vaktmästare föreslås placerade i Ca 13. Samma lönegrad synes vara den lämpliga för reproduktionsföreståndaren. Maskinistens (vid Uppsalabiblioteket) löneplacering torde kunna anses i huvudsak tillfredsställande. Eldarens (vid samma bibliotek) placering i Cf 7 måste däremot anses i uppenbart behov av förbättring. D å denna tjänst inrättades av 1944 års riksdag, anförde departementschefen, a t t den begärda lönegraden Eo 6 i och för sig vore rimlig men a t t tjänsten dock »tills vidare» borde placeras i Ex 5. Sedan dess har bland annat en eldartjänst inrättats vid universitetshuset i lönegrad Ce 10. Universitetsbibliotekets eldare har arbetsuppgifter som i intet avseende äro mindre krävande än dennes. E n förbättring av hans provisoriska lönegradsplacering till Ce 10 synes uppenbarligen rimlig. — Värmeledningsskötarens (vid Lundabiblioteket) löneplacering i Ca 11 torde i varje fall för närvarande vara tillfredsställande. Uppsala universitetsbiblioteks vaktmästarpersonal skulle enligt ovan framlagda förslag få följande omfattning och lönegradsplacering. 1 förste expeditionsvakt 7 expeditionsvakter 6 expeditionsvakter 1 expeditionsvakt 1 reproduktionsföreståndare 1 maskinist 1 eldare

Ca 13 Ca 11 Ce 10 Cf 8 Ca 13 Ca 12 Ce 10.

Härtill komma de på särskilt anslag avlönade extra vaktmästarbiträdena; dessa torde alltjämt böra vara 3.

63 Slutligen synes tambur vakten, som enligt kanslers anvisning åtnjuter I ett årligt arvode av 2 160 kronor med tillägg enligt gällande bestämmelser, böra erhålla en viss förbättring, förslagsvis till 200 kronor/månaden, jämte därpå enligt nuvarande bestämmelser utgående tillägg. Den på e. m. tjänstgörande biträdande tamburvakten, som avlönas ur av kansler anvisat anslag för ökat öppethållande av läsesalar m. m., torde böra tillerkännas en liknande förbättring. Lunds universitetsbiblioteks vaktmästarpersonal skulle enligt ovanståenI de få följande omfattning och lönegradsplacering: 1 förste expeditionsvakt 5 expeditionsvakter 4 expeditionsvakter 1 reproduktionsföreständare 1 värmeledningsskötare, tillika reparatör

Ca 13 Ca 11 Ce 10 Ca 13 Ca 11

Härtill komma de p å särkilda anslag avlönade extra vaktmästarbiträdena, som liksom tidigare böra vara 4. T a m b u r vakten, som hittills avlönats med 175 kronor/månaden jämte provisoriskt lönetillägg men utan övriga tillägg, föreslås få sin avlöning höjd till 200 kronor/månad j ä m t e tillägg. Biträdande tamburvakten bör avlönas efter samma grunder. 3. Bokbinderipersonal. 1. Uppsala

universitetsbibliotek.

Till bibliotekets personal hör även ett antal bokbindare. Egen bokbinderipersonal anställdes från början närmast för handskriftsavdelningens behov, och alltjämt utgör konservering, lagning och inbindning av handskrifter bokbinderipersonalens viktigaste arbetsuppgift. Därj ä m t e anlitas bokbinderiet för lagning och renovering av tryckta böcker, särskilt i brådskande fall eller då det rör sig om dyrbarare arbeten eller sådana som på grund av sitt format mindre väl lämpa sig a t t sända till bokbinderi utom huset. Inbindning av de skrymmande dagstidningarna — i den mån dessa bindas — omhänderhas också av bibliotekets bokbinderi. A v de nämnda göromålen äro konservering och renovering av handskrifter och äldre och ömtåligare bokarbeten av sådan art, a t t de kräva sin egen teknik och särskild förfarenhet hos utövarna. D e t är med hänsyn härtill och med hänsyn till vådan av a t t föra arbetena utom biblioteksbyggnaden praktiskt taget uteslutet a t t låta utföra arbetet p å annat håll. Behovet av egen bokbinderi verksamhet är sålunda klart styrkt, och fördelen av a t t inom huset snabbt och smidigt få brådskande bindningsoch lagningsbehov tillgodosedda torde vara uppenbar. Endast bristen på

lämpliga utrymmen talar för närvarande emot en ökning av denna personal; en sådan skulle annars tvivelsutan A^ara mycket önskvärd, och detta icke minst av ekonomiska skäl. Vid universitetsbiblioteket äro för närvarande — utom viss extra personal — anställda tre bokbindare, av vilka en är förman, avlönade enligt gällande kollektivavtal med en lön per månad av för förmannens vidkommande 390 kronor och de båda övrigas 358 kronor jämte därpå utgående tillägg (provisoriskt tillägg 1946/47 samt individuellt tillägg från 1/4 1947). Förmannen har varit anställd vid biblioteket 17 år de båda övriga 22, respektive 9. Om samtliga gäller, att de äro yrkesmän med högt uppdriven yrkesskicklighet. Genom beslut av 1945, respektive 1946 års riksdag har riksarkivets bokbinderipersonal, som tidigare varit anställd genom kollektivavtal, inplacerats å stat, varvid förmannen placerats i lönegraden Ce 16 och den övriga manliga personalen i C e l l . Genom riksdagsbeslut 1947 ha landsarkivens bokbindare likaledes inplacerats å stat, i lönegraderna Ce 12 och C e l l . Alla skäl synas tala för att universitetsbibliotekets bokbindare erhålla motsvarande anställningsform. Vid övervägandet av den lönegradsplacering, som därvid bör ifrågakomma, synes det rimligt att de bokbindare, som inneha underordnad ställning, erhålla samma placering som motsvarande befattningshavare vid riks- och landsarkiv erhållit, nämligen C e l l . Beträffande förmannens placering är det däremot uppenbart att förhållandena vid universitetsbiblioteket icke äro fullt jämförliga med dem vid riksarkivet. Personalstyrkan är lägre. Även om arbeten av samma eller lika krävande art utföras som vid riksarkivet, ha dessa arbeten icke samma omfattning som där. Dessa omständigheter motivera, att förmannen placeras något lägre än riksarkivets. Då emellertid hans åligganden äro av krävande art (han ansvarar för bokbinderiets värdefulla materiellager, utför personligen mera komplicerade lagningar av speciellt äldre och ömtåligare band, handskrifter och planscher), bör han under inga förhållanden placeras lägre än i lönegraden Ce 13. Med hänsyn till de ifrågavarande bokbindarnas långa anställningstid synes det vidare rimligt, att de vid inplacering på stat erhålla den löneklassplacering inom respektive lönegrader, som deras tjänstetid skulle ha berättigat dem till, därest deras befattningar från början haft karaktären av e. o. tjänster. 2. Lunds

universitetsbibliotek.

De huvudsakliga arbetsuppgifter, som åvila universitetsbibliotekets bokbindare, äro konservering, lagning och inbindning av handskrifter, reparationer av tryckta böcker, inbindning av tidningar samt kartonnering och kapsulering. Bibliotekets ende bokbindare, som är anställd enligt gällande

65 kollektivavtal, räcker givetvis icke på långt när till för dessa omfattande arbeten, utan den bokbinderitekniskt kunniga delen av vaktmästarpersonalen utför en mycket väsentlig del av dessa såsom övertidsarbete. Det torde vara lämpligt, att dessa konstanta arbetsuppgifter lösas med tillhjälp av för ändamålet särskilt anställd personal. En betydande utvidgning av den inom biblioteket bedrivna bokbinderi verksamheten skulle därjämte vara att förorda ur rent praktisk synpunkt, då den genomgående mycket långa leveranstiden hos de bokbinderier, som i övrigt handhava bindningen för bibliotekets räkning, medför svåra olägenheter genom att efterfrågad litteratur alltför länge undanhålles allmänheten och — då den befinner sig utom biblioteket — icke utan svårighet kan ens tillfälligt göras tillgänglig. Endast de bristande utrymmena i bibliotekets bokbinderiyerkstad tala mot organiserandet av en bokbinderiavdelning, som i stort sett själv kan ombesörja bindningen av all nyinkommande litteratur. Med hänsyn till denna utrymmesbrist torde antalet bokbindartjänster få begränsas till 3. Dessa befattningar böra liksom motsvarande vid Uppsala universitetsbibliotek placeras i lönegraderna Ce 13 (förman) och C e l l (de övriga).

VI. Universitetsbibliotekens ställning i universitetsorganisationen Biblioteken och den centrala administrationen. Universitetsbibliotekens verksamhet bestämmes i hög grad av deras ställning som led i universitetsorganisationen. Det vetenskapliga arbetet vid universiteten har i stor utsträckning betingat bokförvärvens karaktär. Dels har forskningens behov av vetenskaplig litteratur i möjligaste mån tillgodosetts. Dels ha dess i tryck föreliggande resultat till väsentlig del möjliggjort det internationella skriftbyte, som är en viktig förutsättning för förvärvet av främmande institutioners vetenskapliga produktion. Bibliotekens tjänstemän ha genom den omedelbara kontakten med universitetens forskning eggats till eget vetenskapligt arbete, som varit av största värde för institutionernas vidare utveckling. Åtskilliga för universitetsbiblioteken gällande bestämmelser bära prägeln av en tid, då deras personal var fåtalig och arbetsuppgifterna relativt små. Numera intaga biblioteken genom omfattningen både av sin personal och sina arbetsuppgifter en särställning bland universitetens institutioner. De gamla förvaltningsformerna äro på flera punkter icke lämpade för den nuvarande situationens krav. o

66 Helt naturligt har utvecklingen varit likartad i många andra länder. De problem som uppstått ha lösts på olika sätt. På vissa håll ha universitetsbiblioteken radikalt utbrutits ur universitetsorganisationen. Emellertid tala hos oss starka skäl emot ett sådant utskiljande. Det lyckligaste synes vara att bibehålla den gamla organisationens principer och åt biblioteken bevara det värdefulla av att vara inlemmade i universitetsorganismen. Vissa reformer äro emellertid önskvärda. De böra framförallt gå ut på följande. Dels bör vissa expeditionella ärendens behandling omläggas och förenklas. Dels böra nya och smidigare former skapas för det vetenskapliga stöd, som de akademiska lärarna kunna ge biblioteken speciellt i fråga om deras bokanskaffning. Beträffande tjänstledigheter och förordnanden, om vilka nu beslutas av rektor respektive mindre konsistoriet, kommer beredningen att i annat sammanhang framlägga förslag. Vid tillsättande av förste bibliotekarie-, bibliotekarie- och e. o. bibliotekarietjänster synes ingen förändring böra ifrågasättas av nuvarande befordringsgång. Vid tillsättande av överbibliotekarietjänst har större konsistoriet möjlighet att om det så finner behövligt, tillkalla en eller flera sakkunniga.1 Med hänsyn till de synnerligen höga och olikartade krav man måste ställa på överbibliotekariernas kompetens synes det lämpligt att sakkunnigförfarande liksom vid tillsättande av professorer göres obligatoriskt. De sakkunnigas antal synes i regel böra fastställas till 3. I övrigt synes nu gällande ordningböra bibehållas. Bokanskaffningen. Vissa förändringar synas vidare böra genomföras, avsedda att skapa nya och smidigare former för samarbetet vid bokanskaffningen mellan de akademiska lärarna och universitetsbiblioteken. Såsom tidigare framhållits, kunna universitetsbiblioteken i huvudsak begagna sina bokinköpsanslag till förvärv av utländsk litteratur samt till bokbindning. För närvarande slukar bokbindningen närmare 1/a av anslaget, medan återstoden, omkring 2 / 3 , kan användas till inköp. En mycket stor del av detta disponibla anslag är dock redan bundet vid löpande tidskrifter och fortsättningsverk. Till förvärv av enskilda arbeten står vanligen endast omkring 35 procent av det för inköp disponibla beloppet till förfogande. I det reglemente för Uppsala universitetsbibliotek, som utfärdades 1849, infördes såsom en nyhet en bibliotekskommission med uppgift att mottaga 1 Samma rätt föreligger även vid tillsättande av förste bibliotekarietjänst men torde knappast ha utnyttjats.

och granska förslag till inköp av utländsk litteratur ingivna av fakulteterna eller enskilda universitetslärare. Något senare infördes en liknande bestämmelse för Lunds vidkommande. Denna kommission, som skall sammanträda två gånger per termin, förfogar enligt reglementet över 2 / 3 av det årliga bokinköpsanslaget; den återstående delen får överbibliotekarien använda för andra bokinköpsbehov och för bindning. Undantagsvis medger reglementet överbibliotekarien rätt att — om under tiden mellan kommissionens ordinarie sammanträden »tillfälle till inköp, som ej tål uppskov», erbjuder sig eller om »behov av särdeles brådskande art» anmäles — i samråd med respektive fakultets representant eller representanter i kommissionen bestämma inköpet. Det ligger i öppen dag, att dessa snart hundraåriga bestämmelser äro i hög grad föråldrade. Det har redan framhållits att större delen av bibliotekens anslag i själva verket redan är disponerad för bindning, tidskrifter m. m. Den periodiska litteraturens oerhörda tillväxt och de vetenskapliga tidskrifternas alltmera dominerande ställning i forskningsarbetet har gjort bestämmelsen om 2 / 3 illusorisk. Men den viktigaste och verkligt allvarliga olägenheten med gällande bestämmelser är en annan. Nyutkommen vetenskaplig litteratur måste i våra dagar beställas omedelbart; i annat fall är den ofta utsåld. Akademiska lärare och andra forskare inlämna dagligen förslag till anskaffande av litteratur. Bibliotekens tjänstemän genomarbeta systematiskt löpande bibliografier och recensionstidskrifter och upprätta med ledning härav förslag. Det kan icke ligga i universitetens, forskningens och statens intresse att effektueringen av dessa önskemål och förslag som regel fördröjes genom avvaktande av nästa sammanträde i bibliotekskommissionen. Problemet har emellertid redan löst sig självt. På grund av rådande förhållanden har den praxis utbildat sig, att alla till inköp föreslagna arbeten som överbibliotekarien finner böra anskaffas omedelbart beställas. De företagna inköpen anmälas i stor utsträckning vid närmaste kommissionssammanträde. Endast i tveksamma fall uppskjutes beslutet om inköp till sammanträdet. Men vid detta har kommissionen tillfälle att iakttaga vilka inköp som företagits och att konstatera att universitetets intressen blivit på ett tillfredsställande sätt tillgodosedda. Givetvis kan den även, om så skulle erfordras, begära rättelse för framtiden. Den riktiga lösningen synes vara att dra konsekvenserna av denna redan utbildade praxis och att även formellt lägga bestämmanderätten över bokinköpsanslagets användning i överbibliotekariens hand. Men bibliotekskommissionen skulle därför icke bli utan betydelse. Den representerar en för bibliotekens arbete och utveckling viktig tillgång både genom den sakkunskap den själv rymmer och den möjlighet den ger till uppehållande av en effektiv kontakt med de många skilda forskningsgrenarnas företrädare.

68 För en verkligt effektiv och allsidig litteraturanskaffning inom alla universitetets forskningsområden måste biblioteken i stor utsträckning vara hänvisade till hjälp av forskarna, speciellt de akademiska lärarna. Särskilt starkt är behovet av hjälp och vägledning beträffande litteraturen inom de juridiska, medicinska och naturvetenskapliga disciplinerna, vilka sällan eller aldrig äro representerade inom bibliotekens vetenskapligt utbildade personal. Men naturligtvis är även bokanskaffningen inom de teologiska och humanistiska ämnesområdena för sitt framgångsrika bedrivande i hög grad beroende av de akademiska lärarnas medverkan. Bibliotekskommissionen synes böra i huvudsak bibehålla sin nuvarande sammansättning. Denna är följande: överbibliotekarien ordförande, en representant för vardera teologiska, juridiska och medicinska fakulteterna samt två för vardera av filosofiska fakultetens humanistiska och matematisknaturvetenskapliga sektion samt vissa av bibliotekens förste bibliotekarier. Med hänsyn till det stora antal ämnesgrenar den medicinska fakulteten numera omfattar böra dock två företrädare utses för denna, lämpligen på så sätt att den ene av dem representerar de teoretiska ämnesgrupperna, den andre de kliniska. Överhuvudtaget böra fakulteter och sektioner vid utseendet av sina representanter i möjligaste mån tillse, att olikartade ämnesgrupper bli företrädda.1 Slutligen böra samtliga förste bibliotekarier göras till medlemmar. Kommissionens sammanträden kunna lämpligen hållas två gånger i terminen som nu, dock med rätt för överbibliotekarien att vid förefallande behov (t. ex. för dryftande av något särskilt omfattande och dyrbart inköp) kalla till extra sammanträde. Men den viktigaste delen av kommissionsledamöternas arbete bör ligga mellan sammanträdena. De böra fungera som kontakter mellan biblioteken och sina fakulteter respektive sektioner, tillhandagå biblioteken med råd och till fackmännen bland fakultetsledamöterna förmedla förfrågningar, offerter, förslag, som biblioteken icke anse sig kunna bedöma. Genom frivillig överenskommelse praktiseras denna metod i viss mån redan nu, men den borde komma till generell användning. Ett intimt samarbete under friast möjliga former torde härvidlag vara att eftersträva. Vid sammanträdena föredragas viktigare under mellantiden verkställda inköp, orientering lämnas om anslagens förbrukning, och kommissionsledamöterna ha tillfälle att yttra sig och bevaka universitetens intressen. Då emellertid, som redan framhållits, bokförvärven, särskilt inom de vetenskapsgrenar, som ej äro företrädda bland bibliotekspersonalen, i hög 1 Därest den filosofiska fakultetens nuvarande uppdelning i två sektioner, den humanistiska och den matematisk-naturvetenskapliga, i enlighet med beredningens i annat sammanhang framlagda förslag ersattes med en uppdelning i två självständiga fakulteter, bör de båda sektionernas rättighet att utse vardera 2 ledamöter i bibliotekskommissionen övergå på de båda fakulteterna.

grad måste bli beroende av förslag från de olika ämnenas representanter f och därigenom av den uppmärksamhet, med vilken dessa följa litteraturen I inom sitt fack, och av deras intresse för bibliotekens bokanskaffning, böra samtliga ämnesrepresentanters aktiva medverkan på allt sätt befordras. Fullgörandet av den viktiga skyldighet varje professor äger med avseende ; på bokaccessionen skulle säkerligen underlättas, därest universitetsbiblio: teken — i större utsträckning än som nu sker — kunde tillställa var och en i av dem listor över nyutkommen litteratur inom respektive fack. Det borde I under sådana förhållanden åligga vederbörande ämnesrepresentanter att till biblioteken återsända de erhållna boklistorna med anteckning om förslag till inköp. Universitetsbiblioteken och institutionsbiblioteken. I det föregående (s. 36 f.) har flyktigt berörts frågan om universitetens seminarie- och institutionsbibliotek och deras ställning till de centrala universitetsbiblioteken. Det har framhållits att en ökad samverkan är önskvärd och skulle kunna medföra ökade möjligheter till bokanskaffning på bredare basis. Utgångspunkten för denna samverkan skulle vara en central samkatalog över vartdera universitetets hela bokbestånd, bildad därigenom att kopior av seminarie- och institutionsbibliotekens kataloger inarbetades j i respektive universitetsbiblioteks. En fortsatt samverkan genom centrali| sering av inköpen, eventuellt även av katalogiseringen, kunde i många avj seenden vara gynnsam, och möjligheten härav bör prövas. Det är uppenbart att universitetens upprustning och forskningens och undervisningens in| tensifiering måste medföra ökade behov icke endast för universitetsbiblio-* tekens men även i hög grad för seminarie- och institutionsbibliotekens vid[ kommande. Det är då av vikt att bokanskaffning för dessa bibliotek i möjligaste mån sker i samverkan med de centrala universitetsbiblioteken, en samverkan som icke bör menligt inverka på de enskilda institutionernas rörelsefrihet men som kan förhindra onödiga dubbelanskaffningar (att dubbelanskaffningar i viss utsträckning äro både önskvärda och nödvändiga säger sig självt.) Frågan om en sådan samverkan kommer att upptagas till närmare prövning i samband med universitetsberedningens behandling av seminarie- och institutionsbiblioteken. De medicinska högskolornas organisationskommitté har framfört vissa önskemål rörande universitetens bestånd av medicinsk litteratur. Den betonar, att dessa samlingar för att väl fylla sitt ändamål böra vara uppställda i för forskarna lätt tillgängliga bokmagasin. De böra vidare vara försedda med välutrustade referensbibliotek och ha tillräckliga läsesalsutrymmen även för medicine studerande. Kommittén anser, att det vid planeringen av universitetsbibliotekens utveckling och utvidgning bör övervägas, om ej den rationella lösningen av hithörande frågor bör innefatta

en förläggning av de medicinska centralbiblioteken vid universiteten till särskilda byggnader i omedelbar närhet av de medicinska institutionerna. Det framhålles, att frågan närmast är aktuell för Lunds vidkommande. Den förestående till- och ombyggnaden av universitetsbiblioteket i Lund synes ge möjlighet att till en särskild plats inom byggnadskroppen sammanföra den medicinska litteraturen. Denna del av byggnaden skulle komma att ligga i mycket nära anslutning till lasarettet och de medicinska institutionerna. Problemet har därför här goda förutsättningar att lösas på ett naturligt och tillfredsställande sätt. För Uppsalas del erbjuder sig ej en så enkel lösning. Avståndet från universitetsbiblioteket till sjukhusområdet och de därintill belägna teoretiskt-medicinska institutionerna är visserligen ej större än att det till fots kan tillryggaläggas på omkring 10 minuter, men dock tillräckligt stort för att utgöra ett hinder för de medicinska forskarna, särskilt då det gäller att för litteraturstudier utnyttja pauser eller lediga mellantider i det övriga arbetet. Ehuru det synes uppenbart, att ett sammanförande av den medicinska litteraturen till en särskild byggnad invid sjukhusområdet skulle innebära bestämda fördelar för de medicinska forskarna, kunna flera skäl anföras mot en sådan utbrytning. Det är tydligt, att en dylik skulle medföra ett ökat personalbehov. Det kan vidare framhållas, att viktiga delar av den medicinska litteraturen äro av sådan art, att de äro av mycket stor betydelse för vissa naturvetenskapliga och humanistiska forskningsgrenar (t. ex. de fysiologiska delarna av ämnena botanik och zoologi samt psykologi), vilka i övrigt finnas företrädda i universitetsbibliotekets sam• lingar; en förflyttning av den angränsande medicinska litteraturen till annat ställe skulle innebära en allvarlig olägenhet för dessa forskningsgrenars representanter. Beredningen behjärtar de önskemål, som framförts av de medicinska högskolornas organisationskommitté, men måste på grund av vad som ovan framförts lämna öppet, huruvida frågan bäst löses genom att bryta ut den medicinska litteraturen och uppställa den i särskild byggnad eller genom att anordna ett medicinskt centralbibliotek i en särskild del av det nuvarande universitetsbiblioteket. En vidare utredning bör icke minst taga sikte på frågans byggnadstekniska och ekonomiska sidor. I detta sammanhang må framhållas, att en lättare tillgänglighet av bokmagasinen utgör ett framträdande önskemål även för den naturvetenskapliga sektionens forskare. Det betingas, liksom för medicinarnas del, särskilt av den för dessa forskargrupper ofta förekommande typ av litteraturstudium, vilken utmärkes av kortvarigt begagnande av ett större antal tidskriftsband. En lättare tillgänglighet av bokmagasinen skulle med all sannolikhet betydligt minska frekvensen av hemlån och därmed eliminera de svårigheter, som hemlånen av större antal tidskriftsband ofta medföra.

71 Beredningen förordar därför, att de medicinska och naturvetenskapliga forskarnas önskemål rörande lättare tillgänglighet av bokmagasinen (oavsett hur frågan om de medicinska centralbiblioteken löses) skänkes allt det beaktande som är möjligt.

VII. Ökat samarbete mellan biblioteken I det föregående har vidrörts frågan om det redan existerande samarbetet mellan vårt lands vetenskapliga bibliotek och antytts möjligheten av dess ytterligare utveckling. Detta samarbete går i vissa avseenden långt tillbaka i tiden. På en punkt kan vårt land tack vare detta samarbete sägas ha varit ett föregångsland. Redan 1886 började man utgiva den samkatalog över Sveriges offentliga vetenskapliga biblioteks nyförvärv av utländsk litteratur, som kallas Accessionskatalogen. Den redigeras vid kungl. biblioteket och upptar numera nyförvärven från icke mindre än 44 olika större och mindre bibliotek. Dess betydelse är utomordentligt stor. Den är ett oumbärligt arbetsinstrument icke endast för biblioteken själva, såväl de vetenskapliga som folkbiblioteken, utan för varje forskare och var och en som bedriver allvarliga studier. Långt utanför vårt lands gränser har den vunnit erkännande och användning. Accessionskatalogen bildar förutsättningen för den andra synnerligen betydelsefulla formen av samarbete mellan svenska bibliotek: den interurbana lånerörelsen. Tack vare denna kunna i främsta rummet de stora vetenskapliga bibliotekens skatter — med vissa inskränkningar — göras tillgängliga i praktiskt taget hela landet. Denna möjlighet att öka litteraturtillgången utnyttjas i en ständigt stegrad omfattning och detta såväl mellan de vetenskapliga biblioteken inbördes som genom lån från dessa till läroverksbibliotek, central- och andra folkbibliotek, statliga och kommunala verk och inrättningar, industriella forskningslaboratorier m. m. Att denna verksamhet ytterligare kommer att växa torde icke vara underkastat något tvivel. Den är av synnerlig betydelse för hela landets kulturliv. Accessionskatalogen spelar därjämte en stor och betydelsefull roll i bibliotekens bokinköpspolitik. Då fråga är om inköp av dyrbara eller mindre efterfrågade arbeten, tages hänsyn till den omständigheten, om arbetet ifråga återfinnes i Accessionskatalogen och alltså finnes disponibelt i annat svenskt bibliotek. I detta sammanhang och med hänsyn till den stora betydelse Accessionskatalogen äger för hela vårt lands vetenskapliga forskning vill universitetsberedningen framhålla den synnerliga vikten av att dess utgivande på allt sätt underlättas och främjas. För närvarande förekommer på grund av bristen på arbetskraft vid den redigerande institutionen, kungl. biblioteket,

72 en avsevärd eftersläpning. Detta gäller redan de löpande årgångarna, som på grund av detta missförhållande alltför sent ge forskarna upplysningar om de utländska nyförvärven. Det gäller i än högre grad tioårsregistren, vilkas mycket starka försening försvårar överblickarna och åsamkar den enskilde vetenskapsmannen lika väl som biblioteken en alltmera kännbar tidsförlust. Beredningen vill därför understryka nödvändigheten av att kungl. biblioteket genom ökade anslag sättes i tillfälle att på ett snabbare och effektivare sätt lösa denna uppgift, som representerar ett för all svensk vetenskap gemensamt intresse. Har sålunda å ena sidan ett samarbete mellan de svenska vetenskapliga biblioteken redan länge existerat och har det redan givit icke oväsentliga resultat, så måste det å andra sidan sägas, att detta samarbete skulle kunna drivas avsevärt längre i avsikt att främja det svenska vetenskapliga biblioteksväsendets utveckling, stimulera och i vissa fall samordna de enskilda bibliotekens och biblioteksmännens ansträngningar, spara pengar och arbetskraft, som kunde disponeras för andra uppgifters lösande. Av den inledande översikten (ovan s. 8) framgår att de fyra stora vetenskapliga biblioteken i vårt land, kungl. biblioteket, de båda universitetsbiblioteken och Göteborgs stadsbibliotek, visserligen i organisatoriskt avseende förete betydande olikheter men att de ha i flera avseenden likartade arbetsuppgifter. Utan tvivel skulle det vara en mycket stor fördel, om dessa kunde i viss utsträckning lösas efter en gemensam plan, som medgåve en smidig rationalisering av arbetsformen utan att därför de enskilda institutionernas verksamhet behövde förlora sin individuella prägel genom en för långt driven centralisering. Ovan (s. 18 f.) har konstaterats att ifråga om bokanskaffningen ett visst samarbete redan existerar mellan de fyra stora bibliotek, om vilka här närmast är fråga. Dyrbarare verk anskaffas i regel icke i onödan, om de finnas i något annat svenskt bibliotek. Att i detta avseende gå längre än redan skett torde, i varje fall för universitetsbibliotekens vidkommande, icke i större utsträckning vara möjligt; ett mycket stort antal arbeten och särskilt sådana av central betydelse för forskningen, måste givetvis anskaffas i flera bibliotek. Alldeles särskilt gäller detta, såsom också redan framhållits, beträffande alla viktigare tidskrifter, som forskningen på alla platser med nödvändighet måste ha omedelbart tillgängliga, Hänsyn måste också tagas till de icke obetydliga kostnader, som de interurbana lånen medföra (jfr s. 18 f.). Men särskilt om bibliotekens inköpsanslag finge en märkbar förstärkning och därigenom bragtes upp till en skälig storleksordning, skulle det bli möjligt att till vårt land förvärva åtminstone den viktigaste litteraturen även inom vetenskapsområden som icke för ögonblicket ligga i centrum för den svenska forskningens uppmärksamhet men

som äro av så stor betydelse, att det icke kan vara inför framtiden försvarligt att förbigå dem. Sådana vetenskapsområden, som för närvarande äro svagt företrädda i våra svenska bibliotek, äro t. ex. den katolska teologien, de utomeuropeiska kontinenternas historia, vissa av både de europeiska, exempelvis de holländska och slaviska, och utomeuropeiska litteraturerna, vissa samhällsvetenskapliga discipliner m. fl. Det kan icke i längden vara tillfredsställande, att en svensk vetenskapsman icke kan inom sitt eget lands gränser bedriva djupare studier i t. ex. nord- och sydamerikansk historia eller i den kanoniska rätten — ämnesområden som när som helst kunna aktualiseras för svensk forskning. För att på bästa möjliga sätt fylla behovet av litteratur inom sådana, i varje fall för närvarande mindre centrala litteraturområden borde en intressefördelning göras mellan våra stora vetenskapliga bibliotek, så att ett åtog sig vissa sådana samlingsuppgifter, ett annat andra. I synnerhet om man kunde i ett sådant samarbete inrycka även våra nordiska grannländers bibliotek, vore det utan tvivel möjligt att nå avsevärda resultat. I det föregående (s. 20 ff.) har berörts den stora och allt mer växande betydelsen av fotostatisk och fotografisk reproducering icke endast av vissa sällsynta tryck utan även av för forskningen särskilt betydelsefulla och ofta rådfrågade handskrifter, av det förgängliga och skrymmande tidningsmaterialet m. m. Helt säkert skulle detta arbete vinna i effektivitet och snabbhet, om det lades upp efter gemensamma linjer. Hela den samlade svenska bokproduktionen inflyter till våra fyra stora bibliotek. Årligen katalogiseras hela denna väldiga bokproduktion (eller i varje fall alla viktigare delar av den) på fyra ställen i vårt land. Det borde vara möjligt att finna en form för en centralisering av detta tidsödande arbete, även om de skilda bibliotekens något avvikande katalogtraditioner lägga vissa obestridliga svårigheter i vägen. Men även då det gäller andra katalogiseringsarbeten torde mycket vara att vinna genom ett samarbete mellan landets skilda bibliotek. Accessionskatalogen, i och för sig en utmärkt produkt av ett praktiskt samarbete, borde kompletteras med andra samkataloger. Viktigast av alla sådana torde vara en samkatalog över de svenska bibliotekens bestånd av utländska tidskrifter och andra periodiska publikationer (helst inkluderande även tidningar). Först genom en sådan skulle dessa våra biblioteks måhända ur aktuell forskningssynpunkt allra värdefullaste tillgångar kunna klart överblickas och bli fullt åtkomliga för vårt lands forskare. Genom den skulle vi vinna en överblick icke endast över vad vi verkligen äga utan också över vad vi sakna — en viktig förutsättning för en målmedveten bokanskaffningspolitik. Av vilken avgörande betydelse en sådan tryckt samkatalog över ett lands tidskriftsbestånd verkligen är, visa utländska exempel, framförallt amerikanska, engelska och tyska.

74 Slutligen må i detta sammanhang erinras därom, att det självfallet måste vara ett viktigt önskemål att våra stora vetenskapliga bibliotek i möjligaste mån kunde samordna sina katalogiseringsprinciper så att ett katalogkort framställt i ett av dem skulle kunna utan alltför stora olägenheter tas i bruk även i de andras kataloger. Här öppnar sig ett djupare perspektiv: möjligheten att trycka eller på annat sätt mångfaldiga katalogkort för icke endast de svenska utan även de utländska förvärvens vidkommande, katalogkort som skulle vara brukbara för de skilda bibliotekens kataloger. Denna och liknande frågor av biblioteksteknisk natur, som helt visst måste sägas vara av den största betydelse för vårt lands biblioteksväsen och dess framtida utveckling, borde upptagas till prövning. En annan punkt, på vilken ett ökat samarbete de vetenskapliga biblioteken emellan kunde ge goda resultat, är personalutbildningen: icke minst viktigt vore det att genomföra ett regelbundet utbyte av tjänstemän. Värdet av den ökade kringsyn och de vidgade erfarenheter ett sådant kunde medföra är påtagligt. Av särskilt stort intresse vore det att få till stånd ett internordiskt utbyte av bibliotekstjänstemän, och ett sådant har också på framställning av svenska bibliotekariesamfundet upptagits bland de ärenden som de nordiska undervisningsministrarna ämna behandla. Ärenden rörande de svenska vetenskapliga biblioteken sändas i viss utsträckning på remiss till riksbibliotekarien, i viss utsträckning till universitetsbibliotekens chefer, i viss utsträckning också till andra instanser. Det måste sägas vara högeligen önskvärt att det skapas en för de vetenskapliga biblioteken gemensam remissinstans, som kunde avgiva svar i alla för dessa bibliotek gemensamma frågor. Tillvaron av en sådan gemensam remissinstans skulle i och för sig bidraga till samarbetets intensifiering. Alla dessa och liknande frågor och ärenden torde utgöra naturliga punkter på programmet för ett de vetenskapliga bibliotekens chefsråd, ett samlande organ för dessa bibliotek. Tanken på ett sådant är ingalunda ny. Redan i det Betänkande och förslag angående läroverks- och landsbibliotek, som år 1923 avgavs av bibliotekssakunniga, framhålles, att det för de vetenskapliga biblioteken är ett önskemål »att genom en gemensam överledning få till stånd ett intimare och enhetligare samarbete, varigenom man hoppas uppnå tids- och arbetsbesparing på flera områden av vetenskaplig biblioteksverksamhet». Frågan beröres även i det Betänkande med förslag till åtgärder för främjandet av litteraturtjänsten inom de tekniska fackområdena, som år 1944 avgavs av inom ecklesiastik- och handelsdepartementen tillkallade sakkunniga. Den har vidare upptagits till behandling bland annat av kungl. vetenskapsakademiens bibliotekarie dr Arne Holmberg i hans skrift Nationellt och internationellt bibliografiskt samarbete (Norrköping 1942) och bibliotekarien dr Alvar Silow i uppsatsen Biblio-

75 tekens samarbete (i: Donum Grapeanum. Uppsala 1945). Diskussionen har emellertid ännu icke utmynnat i något konkret förslag. Det synes uppenbart, att ett samarbetsorgan av antydd art skulle vara av stor betydelse för de svenska vetenskapliga bibliotekens utveckling. Universitetsberedningen föreslår därför att ett sådant chefsråd inrättas. Dess program skulle till en början upptaga ovan angivna uppgifter men kunde helt visst vidgas att omfatta ytterligare många viktiga frågor av biblioteksteknisk och organisatorisk art. Vad angår sammansättningen av detta chefsråd, vore det säkerligen lämpligt att i varje fall till en början inskränka det till cheferna för landets fyra stora vetenskapliga bibliotek: kungl. biblioteket, de båda universitetsbiblioteken och Göteborgs stadsbibliotek. Härtill borde komma en femte medlem, lämpligen utsedd av Kungl. Maj:t och representerande något av de stora specialbiblioteken i riket. Kungl. Maj:t skulle äga att bland ledamöterna utse ordförande. Utom sig skulle rådet utse en sekreterare med fast arvode. Möjligheterna böra undersökas för skapandet av ett hela Nordens vetenskapliga bibliotekschefer omfattande råd, vars verksamhet under fria former helt säkert skulle ha förutsättningar för att bli fruktbringande för det nordiska biblioteksväsendets framtida utveckling. För förverkligande av detta program föreslår universitetsberedningen att ett förslagsanslag om 2 500 kronor beviljas chefsrådet för resekostnader och arvode åt sekreterare (1 000 kronor).

VIII. Sammanfattning av yrkanden angående anslag och personal I föregående framställning har universitetsbibliotekens nuvarande läge belysts. Deras behov av ökade anslag till bokinköp och bokbindning, expenser samt personal ha framlagts och motiverats. Med stöd av vad som sålunda anförts får universitetsberedningen föreslå, att följande anslagshöjningar, respektive personalökningar och lönegradsförbättringar m. m. genomföras. 1. Bokinköps- och inbindningsanslag. Anslagen böra ökas från nu (budgetåret 1947/48) utgående å kronor 160 000 + 40 000 (tillfälligt anslag), respektive 15<0 000 + 30 000 (tillfälligt anslag) till kronor 325 000 för vartdera universitetsbiblioteket. 2. Expensanslag. Anslagen böra ökas för Uppsala universitetsbibliotek till kronor 28 000, för Lunds universitetsbibliotek tillsvidare till kronor 20 000.

3. Personal.1 Inrättande av nya tjänster samt förändringar i fråga om tjänstebenämningar och lönegradsplacering böra vidtagas enligt förslag i nedanstående översikt. Lönegrad Befattning

Nu

Försk

Antal Uppsala Nu

Överbibliotekarie Förste bibliotekarie

»

»

Bibliotekarie

» Nu: Amanuens, resp. Bibliotekarie \ Förslag: Bibliotekarie i Förste biblioteksassistent Biblioteksassistent Nu: Kontorist ^ Förslag: Första biblioteksbiträde f Nu: Kanslibiträde \ Porslag: Biblioteksbiträde /

»

»

Kontorsbiträde

Ca 33 Ca 29 Ce29 Ca2ti Ce2(»

Lund

Forslag

1 4 1 10 2

1 Nu

Förslag

G

1 G

13 4

10 3

Cf 19— Ce24

Ce 15

Ca 19 Ca 15

3 5

Ca 13

Ca 13

10 Call

Call

Cell

Cf9— Cell

Ca 8 Ce 8—Cf 4

Förste expeditionsvakt Expeditionsvakt

Reproduktionsföreståndare Maskinist Eldare Värmeledningsskötare, tillika reparatör Bokbinderiförman Bokbindare

Call Ca 10 CelO Cf7 Ca 12 Cf7 Call avlönade enl. koll.avtal

Ca 13 Call CelO Cf 8 Ca 13 Ca 12 CelO Call Cel3 Cell

4. De vetenskapliga bibliotekens chefsråd. Ett de vetenskapliga bibliotekens chefsråd bör inrättas och ett förslagsanslag å kronor 2 500 beviljas för dess verksamhet.

Ovan föreslagna löneförbättringar för extra expeditionsvaktsbiträden och tamburvakter ävensom övriga skäliga förbättringar för annan extra personal böra möjliggöras genom en höjning av den i universitetens lönestat upptagna anslagsposten »Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal».

77 Kap. II. Universitetens administration 1. Inledning. Universitetens uppgift är vetenskaplig forskning och undervisning. Vartdera av universiteten i Uppsala och Lund utgöres av samtliga dess ordinarie och extra ordinarie lärare samt i dess matrikel inskrivna studerande. Till universitetet höra även de ämbets- och tjänstemän samt övriga, som äro anställda för vården av dess vetenskapliga inrättningar eller vid olika grenar av dess förvaltning. Universiteten stå under särskild styrelse och förvaltning. Överstyrelsen föres av kanslern för rikets universitet. Den lokala styrelsen och förvaltningen handhaves av rektor, den akademiska församlingen, det större konsistoriet, det mindre konsistoriet, drätselnämnden och fakulteterna (sektionerna). Universitetsberedningen har icke upptagit karolinska institutets administrativa organisation till granskning. Denna erbjuder enligt beredningens mening så speciella problem, att den icke kunnat upptagas till behandling. Karolinska institutet är ej heller innefattat i beredningens utredningsuppdrag. Icke heller har beredningen ansett sig kunna befatta sig med de enskilda högskolornas administration. Denna fråga innehåller nämligen speciella problem rörande högskolornas framtida organisation och ställning gentemot staten, vilka äro lagda under övervägande av särskilda förhandlingskommittéer. Beredningen har därför tagit ställning till högskolornas administration endast i den mån denna kunnat anses i något avseende förebildlig för statsuniversiteten.

2. Delegation av beslutanderätt m. m. I Kungl. Maj:ts cirkulär den 6 juni 1947 till de statliga kommittéerna angående förenkling av förvaltningsapparaten framhålles bland annat: Genom cirkulär denna dag har Kungl. Maj:t anbefallt vissa förvaltningsmyndigheter, bland annat de centrala ämbetsverken och länsstyrelserna, att, var och en inom sitt ämbetsområde, undersöka möjligheterna att ernå ett snabbare och enklare förvaltningsförfarande utan att kraven på säkerhet i avgörandena eftersättas. Vidare har denna dag beslut fattats om att tillsätta en kommitté med uppgift att utreda möjligheterna av en ytterligare decentralisering inom statsförvaltningen jämte därmed sammanhängande frågor. Det är angeläget att de syften, som dessa åtgärder skola tillgodose, bli i tillbörlig mån beaktade redan i samband med utredningar på förvaltningsområdet. Kungl. Maj:t vill därför anbefalla de statliga kommittéerna att vid uppgörande av

78 förslag, som beröra förvaltningsförfarandet, noga tillvarataga alla möjligheter till förenklingar. Samtidigt har i skrivelse till Kanslersämbetet rekommenderats en decentralisering av beslutanderätten i olika slag av ärenden från högre till underordnade eller lokala myndigheter eller från högre till lägre befattningshavare hos vederbörande universitetsmyndighet. I överensstämmelse med de sålunda framförda principerna kommer universitetsberedningen att i det följande framlägga förslag till sådana förenklingar av universitetens administrativa verksamhet, som den anser ägnade att främja en mera rationell och smidig förvaltning. Beredningen avser härvid att, samtidigt som universitetens självstyrelse bevaras, göra den så effektiv som möjligt. E n vägledande synpunkt i de föreslagna rationaliseringsåtgärderna har varit att i möjligaste mån bespara de akademiska lärarna onödig förlust av arbetstid genom att minska de akademiska församlingarnas storlek och förenkla deras arbetssätt samt genom att överföra vissa ärendens handläggning till rektor och dekanerna. Konsistorier, fakulteter och sektioner hava enligt gällande statuter att taga befattning med en stor mängd ärenden. Med nuvarande organisation har arbetet blivit så betungande, att åtgärder böra företagas för att åvägabringa en avlastning. Härvid synes närmast två vägar kunna, parallellt, ifrågakomma. Dels kan behandling av och beslutanderätt i enklare frågor av nämnda myndigheter överlämnas till rektor, dekaner eller nämnder, dels synes antalet instanser för olika ärendens behandling kunna inom vissa gränser minskas. Enligt beredningens mening äro av sådan anledning bestämmelser erforderliga, varigenom konsistoriers, fakulteters och sektioners handläggning av enklare ärenden må kunna i arbetsbesparande syfte på antytt sätt överflyttas. Svårt är att uttömmande angiva alla de grupper av ärenden, vilka skulle kunna göras till föremål för en mera summarisk behandling. Arten och antalet av arbetsuppgifter och ärenden växla; i en framtid komma de helt visst att ökas. E n närmare undersökning av nuvarande läge utvisar, att en förenklad handläggning väl skulle beträffande många grupper av ärenden kunna vara i normalfall tänkbar och önskvärd, men den utvisar tillika att även ett hithörande ärende kan i särskilt fall uppvisa sådana omständigheter, att en behandling i sektion, fakultet eller konsistorium måste framstå som ofrånkomlig. Den enklaste och i viss mening rationellaste åtgärden vore enligt beredningens njening att i statuterna från konsistoriers, fakulteters eller sektioners handläggning definitivt borttaga och till underordnade instanser överlämna vissa grupper av ärenden. Detta skulle emellertid stöta på avsevärda svårigheter, då det är vanskligt att avgränsa ifrågavarande ärenden från andra, som fortfarande böra handläggas såsom hittills. Bättre synes vara att i stället lämna nämnda beslutande organ möjlighet att under beaktande av vunnen erfarenhet i lämplig utsträckning och på

79 lämpliga villkor hä?iskjuta beslutanderätten i enklare, mera rutinmässiga ärenden till rektor, dekaner, eventuellt annan vid universitetet knuten befattningshavare eller till särskilt inrättade nämnder: samma möjligheter till avlastning i de beslutande församlingarnas arbete skulle vinnas, de med ett definitivt överlämnande av beslutanderätt förbundna olägenheterna skulle uteslutas och möjlighet för smidigare anpassning till framtida önskemål likväl lämnas öppen. Beredningen förutsätter härvid att det organ, till vilket delegation skett, i tveksamma eller särskilt viktiga fall allt fortfarande låter avgörandet träffas av den myndighet, som lämnat delegationsuppdraget. Alla föreliggande önskemål skulle sålunda, praktiskt sett, kunna tillfredsställas utan att vägande invändningar mot föreslagen anordning skulle kunna resas. Konsistoriers och fakulteters intresse att erhålla kännedom om vad som tilldrager sig vid universitetet skulle härvid tillgodoses därigenom, att meddelanden med lämpliga mellanrum lämnades om de i delegerade ärenden fattade besluten. Generell, för alla lokala universitetsmyndigheter gällande bestämmelse av nu förordat innehåll torde lagtekniskt kunna enkelt utformas. I avvaktan på en önskvärd omarbetning av universitetsstatuterna torde en sådan generell bestämmelse även böra medgiva, att detaljändringar i statuternas bestämmelser i hithörande mångskiftande ämnen icke redan nu behöva företagas. Inledningsvis har framhållits, att arbetet även skulle kunna underlättas, om antalet instanser för olika ärendens behandling kunde minskas. Prövningen i flera instanser tillgodoser i hög grad kraven på säkerhet, objektivitet och önskvärd enhetlighet vid beslut i ärenden av likartat slag. En med hänsyn till ärendenas art företagen lämplig inskränkning i antalet instanser torde dock kunna utan risk ifrågakomma. Framhållas bör emellertid, att en för långt driven förenkling kan vara för den sakliga och formella behandlingen av olika ärenden menlig: betydelsen av att en beslutande myndighet är medveten om att det sakliga innehållet och den formella statutenligheten i ett beslut blir föremål för översyn i högre instans bör icke helt förbises. Vid den hitintills tillämpade ordningen för olika ärendens behandling i flera olika instanser har det visat sig, att kravet på snabbhet blivit lidande. Denna helt visst allvarliga brist i den nuvarande organisationen skulle emellertid kunna i ganska stor utsträckning undanröjas, om den föreslagna summariska behandlingen av enkla ärenden komme till användning. Frågorna om inskränkning i antalet instanser för olika ärendens behandling synas icke redan nu kunna vinna en allsidig lösning. Kanslerämbetets beslutanderätt i en mångfald ärenden skulle sannolikt kunna i många fall överlåtas till underordnade akademiska myndigheter, och betydande arbetsbesparande förenklingar skulle därvid vinnas. Men frågan om ändring i kanslersämbetets organisation och befogenheter faller icke inom ramen för det beredningen meddelade uppdraget. Beredningen vill dock redan nu framhålla att det mindre konsistoriets prövning av dispensärenden utan olägenhet skulle kunna bort-

80 tagas. Den enhetlighet, som denna prövning avser att åstadkomma torde på ett enklare sätt tillgodoses genom kanslersämbetet. Slutligen vill beredningen framhålla, att ett förenklat förfarande i remissärenden är önskvärt och att arbetsbesparande åtgärder härutinnan sannolikt skulle kunna vidtagas redan inom ramen av nu gällande bestämmelser. Det vore önskvärt, om det redan vid remitteringen av större ärenden angåves. i vilka särskilda punkter yttrande krävdes. Den utredning i remissärenden vilken nu sker inom fakulteterna torde även i många fall kunna uppdragas åt det mindre konsistoriet, helst som detta enligt föreliggande förslag kommer att få en starkare sammansättning, eller åt annan myndighet eller särskilda nämnder. Remisser även till olika fakulteter synas kunna inskränkas till sådana fall, där fakultetens samlade sakkunskap anses böra tagas i anspråk eller där fakulteten kan anses hava särskilda intressen a t t bevaka. Vid den följande genomgången av universitetens administration har det synts beredningen mest ändamålsenligt att börja med de akademiska myndigheterna och att därpå upptaga organisationen av den administrativa personalen till behandling. Drätselnämnden behandlas på grund av dess intima anknytning till den ekonomiska administrationen i samband med vederbörande universitets drätselverk. I kapitlet om de akademiska myndigheterna har beredningen för att vinna större överskådlighet utgått från de lägsta instanserna, fakulteterna och sektionerna.

3. D e akademiska myndigheterna. A. Fakulteterna. Nuvarande

läge.

Med avseende på vetenskapernas olika arter och den högre vetenskapliga undervisning, som ett universitet förmedlar, äro samtliga vid universitetet anställda lärare fördelade på fakulteter. Dessa äro för närvarande fyra: den teologiska, den juridiska, den medicinska och den filosofiska. Denna senare är uppdelad på två sektioner, den humanistiska och den matematisk-naturvetenskapliga, vilka numera i huvudsak fungera såsom särskilda fakulteter, ehuru med gemensamma examina och gemensam doktorsvärdighet. Varje fakultet eller sektion består såsom beslutande myndighet av de professorer, vilka tillhöra fakulteten. Preceptorer, laboratorer och docenter äro enligt nu gällande statuter icke ledamöter av fakulteter och sektioner. Enligt universitetsstatuternas § 47 må emellertid förordnad examinator deltaga i överläggningar och beslut rörande de examina, som hans förordnande omfattar. Professorsvikarie, som förordnats för längre tid än en termin, äger att taga säte och stämma i fakultet eller sektion, dock utan befogenhet att deltaga i ärende angående anställande av docent eller tillsättande av lärarbefattning.

81 Vikarie på kortare tid är berättigad att deltaga i behandlingen av sådana frågor, som omedelbart beröra hans ämne. Samma rätt tillkommer lärare eller vikarie för lärare, som utan att vara professor eller professors vikarie, självständigt företräder visst vetenskapsområde inom fakulteten eller sektionen. Antalet professurer i de nuvarande fakulteterna och sektionerna under höstterminen 1947 framgår av nedanstående tablå: Uppsala universitet

Teologiska fakulteten Juridiska fakulteten Medicinska fakulteten Filosofiska fakulteten Humanistiska sektionen | Matematisk-naturvetenskapliga sektionen . . .

8 8 201 51 29 22

Lunds universitet

8 8 20 422 25 17

Fakulteter och sektioner ha att upprätthålla den akademiska undervisningen i de vetenskaper, som äro företrädda i resp. fakultet eller sektion. För undervisningens anordnande och för granskning av studieplaner och förslag till sådana skall inom varje fakultet eller sektion finnas en särskild u n d e r v i s n i n g s n ä m n d , bestående av dekanus och minst två valda ledamöter, vilka utses för ett år i sänder. Denna nämnd skall senast en månad före lästerminens slut av samtliga lärare inom fakulteten infordra uppgifter rörande den undervisning, som de under nästa termin avse att meddela. Nämnden skall därefter upprätta förslag till undervisningsplan för denna termin. Vid den pågående lästerminens slut skola enligt universitetsstatuterna samtliga fakultetens eller sektionens undervisningsskyldiga lärare sammanträda för att på grundval av nämndens förslag anordna den undervisning, som skall äga rum under nästa termin, och fördela undervisningstimmarna. I verkligheten bruka emellertid endast fakulteternas ordinarie ledamöter deltaga i dessa sammanträden. Fakulteterna ha slutligen tillsyn och prövningsrätt över akademiska disputationer och andra prov inom de vetenskaper, som höra till resp. fakultet, samt äga rätt att utdela doktorsgrad. Fakultet eller sektion kan icke handlägga något ärende utan att så många ledamöter äro närvarande, att deras antal överstiger hälften av antalet professurer inom fakulteten eller sektionen, dock att i ärende av mindre vikt minst en tredjedel av antalet professurer utgör beslutmässigt antal. Tidigare framlagda

förslag.

P å grund av det stora antalet professurer inom den filosofiska fakulteten och på grund av den fortskridande specialiseringen av de till denna hörande vetenskaperna uppdelades fakulteten år 1876 i två sektioner, den humanistiska 1

Inkl. personliga professurer och professur i rasbiologi. Inkl. i universitetets stat antecknad professur i jämförande språkforskning, särskilt indoeuropeisk. 2

(i

82 och den matematisk-naturvetenskapliga. Sådana frågor, som stå i samband med tillsättning av professurer och andra ordinarie lärarbefattningar samt förordnande av docenter ha sedan dess handlagts av vederbörande sektion och icke av fakulteten i dess helhet. Enligt bestämmelse i universitetsstatuternas § 48 mom. 2 kunna vidare de åligganden i avseende å undervisningens anordnande, uppgörande av studieplaner, examinationsskyldighetens fördelning, disputationsprovens bedömande samt bestämmande av läroämnenas omfång och fördelning, vilka tillkomma filosofiska fakulteten, i det omfång sådant anses lämpligt av fakulteten överlåtas till vederbörande sektioner. Utvecklingen har gått i den riktningen att de båda sektionerna alltmera kommit att fungera såsom särskilda fakulteter. 1933 års universitetsberedning, som även behandlat denna fråga, anförde i sitt år 1937 avgivna betänkande: Att den nuvarande uppdelningen på endast 4 fakulteter, vilken ju tillkommit under helt andra förhållanden än de nu rådande, är föga rationell kan näppeligen bestridas. Vid Stockholms högskola — liksom vid universiteten i Oslo och Köpenhamn — har man redan dragit konsekvenserna av utvecklingen och fullständigt skilt de humanistiska och matematisk-naturvetenskapliga avdelningarna från varandra. Enligt beredningens mening torde tiden nu vara mogen att även vid universiteten i Uppsala och Lund ombilda de humanistiska och matematisk-naturvetenskapliga sektionerna till självständiga fakulteter. Det synes till och med kunna ifrågasättas, huruvida ej envar av de sålunda nybildade fakulteterna kommer att bliva alltför stor och heterogen och således i sin tur behöver uppdelas på sektioner. En dylik uppdelning skulle exempelvis kunna äga rum på sådant sätt, att den humanistiska fakulteten omfattade en historisk-filosofisk och en språklig sektion samt den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten en matematisk-fysisk-kemisk och en biologisk sektion. 1933 års universitetsberedning förordade därför en ombildning av de nuvarande humanistiska och matematisk-naturvetenskapliga sektionerna till särskilda fakulteter. D e t t a förslag tillstyrktes av större akademiska konsistoriet i Uppsala men avstyrktes av konsistoriet i Lund med motivering, att klyvningen endast vore »en ombenämning utan reella fördelar». Socialvetenskapliga kande bland annat:

forskningskommittén

anför i sitt 1946 avgivna betän-

Kraven på en reformering av den bestående fakultetsindelningen synas ha fått ökad aktualitet i samband med den omfattande utbyggnad av de akademiska läroanstalternas såväl personella som materiella resurser, vilken med statsmakternas stöd för närvarande håller på att genomföras. En tidsenlig och rationell universitetsorganisation utgör nämligen en viktig förutsättning för att dessa resurser till fullo skola kunna utnyttjas. Det förefaller därför som om den rätta tidpunkten nu vore inne att upptaga de i 1937 års betänkande berörda frågorna till förnyad och mer ingående prövning.

83 Socialvetenskapliga forskningskommittén har i detta sammanhang ingående ! diskuterat möjligheten att skapa särskilda samhällsvetenskapliga fakulteter eller sektioner. Dess synpunkter i denna fråga upptagas i det följande till behandling. Beredningens förslag. Enligt beredningens uppfattning tala starka skäl för att filosofiska fakulteterna i Uppsala och Lund uppdelas på två fakulteter, en humanistisk och en matematisk-naturvetenskaplig. Behovet av denna uppdelning framträdde redan för mer än en mansålder sedan. Vid flertalet utländska universitet och vid Stockholms högskola finnas fullt självständiga humanistiska och matematisk-naturvetenskapliga fakulteter. En ändamålsenlig fakultetsindelning förutsätter, att professorerna i de olika fakulteterna äga en viss förtrogenhet med varandras ämnesområden. Så är uppenbarligen icke längre fallet inom den nuvarande filosofiska fakulteten. Den utbyggnad av såväl den humanistiska som den matematisk-naturvetenskapliga sektionen, vilken ägt rum under 1946 och 1947, accentuerar enligt beredningens mening ytterligare nödvändigheten av att de båda sektionerna utan dröjsmål omvandlas till självständiga fakulteter. Detta kräver, såsom framhållits redan av 1933 års universitetsberedning, att närmare föreskrifter utfärdas i syfte att reglera avläggande av sådana examina, i vilka ingå ämnen från båda de filosofiska fakulteterna. Beredningen torde få tillfälle att återkomma härtill i samband med behandlingen av de filosofiska examina. B. Sektioner. Tidigare framlagda förslag. Vissa förslag ha framlagts av tidigare kommittéer rörande uppdelning av de nuvarande sektionerna inom filosofiska fakulteten. 1933 års universitetsberedning ifrågasatte, att den humanistiska fakulteten skulle indelas i en historisk-filosofisk och en språklig sektion och den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i en matematisk-fysisk-kemisk och en biologisk sektion, ett uppslag som emellertid ej kommit att föranleda något ställningstagande från statsmakternas sida. Lunds universitets humanistiska sektion avstyrkte den humanistiska fakultetens delning, och båda universitetens matematisk-naturvetenskapliga sektioner avstyrkte delningen av den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten. Större akademiska konsistoriet i Uppsala fann sig ej heller kunna då tillstyrka sektionsindelning av humanistiska fakulteten.

84 Socialvetenskapliga forskningskommittén diskuterar frågan om inrättande av samhällsvetenskapliga fakulteter eller sektioner och anför bland annat följande: Vid en diskussion om huruvida samhällsvetenskaperna skola utbrytas och bilda en särskild fakultet eller sektion, kan icke till utgångspunkt tagas nu rådande förhållanden. För närvarande finnas vid universitetens humanistiska sektioner endast tre professurer, som äga en huvudsaklig samhällsvetenskaplig inriktning, nämligen professurerna i praktisk filosofi, statistisk och statskunskap. Härtill komma de till både juridiska och filosofiska fakulteterna hörande professurerna i nationalekonomi med finansrätt. Detta antal är uppenbarligen för litet för att läggas till grund för en ny sektions- eller fakultetsbildning. Enligt tidigare i betänkandet framställda förslag skulle vid båda universiteten omedelbart nyinrättas en professur i geografi, en i nationalekonomi och eventuellt en i sociologi; därefter skulle så snart tillräckligt antal kompetenta sökande funnes, flera biträdande lärarbefattningar inom de samhällsvetenskapliga ämnena omvandlas till professurer. Upprättandet av en särskild fakultet eller sektion synes av praktiska skäl icke böra ifrågakomma, förrän en dylik fakultet eller sektion skulle kunna bli av ungefärligen samma storleksordning som de nuvarande teologiska eller juridiska fakulteterna. Det enligt vår mening främsta argumentet till förmån för upprättandet av en särskild samhällsvetenskaplig sektion eller fakultet är, att man härigenom skulle skapa de bästa organisatoriska förutsättningarna för en fortgående utbyggnad och förstärkning av samhällsvetenskaperna. Med största eftertryck måste framhållas, att den behövliga expansionen på det samhällsvetenskapliga området icke får anses avslutad, sedan de i detta betänkande framlagda förslagen genomförts. På punkt efter punkt ha vi i det föregående nödgats konstatera, att vad som i och för sig synts önskvärt att åstadkomma för närvarande icke kunnat begäras, främst med hänsyn till den aktuella bristen på samhällsvetenskapligt utbildade forskare. Ett förverkligande av våra förslag kommer i många fall endast att innebära, att grunden skapats för en fortsatt utveckling. Det måste under sådana förhållanden framstå såsom en uppgift av största vikt att åstadkomma en lämplig organisatorisk ram för en kommande utbyggnad på detta område. Erfarenheterna av den hittills rådande ordningen peka i samma riktning. Det synes nämligen icke kunna förnekas, att den förefintliga universitetsorganisationen åtminstone delvis varit en bidragande orsak till att samhällsvetenskaperas position vid universiteten är så svag som den för närvarande är. Genom inrättandet av en samhällsvetenskaplig sektion eller fakultet skulle en garanti skapas för att i framtiden de frågor som beröra dessa vetenskaper skulle komma att bedömas av en på en gång sakkunnig och intresserad instans. Samhällsvetenskaperna skulle härvid komma i åtnjutande av samma förmån som exempelvis de juridiska vetenskaperna sedan länge haft. En erinran om förhållandena i utlandet kan i detta sammanhang vara på sin plats. Att fakultetsindelningen varit av betydelse för främjandet av socialvetenskapernas och främst nationalekonomiens ställning i Danmark liksom i Norge torde sålunda var otvivelaktigt. I Finland har man vid inrättandet av den nya samhällsvetenskapliga fakulteten vid Helsingfors universitet givit uttryckligt erkännande åt det nära sambandet mellan ett stödjande av forskningen på detta område och fakultetsorganisationen. I de anglosaxiska länderna, som stå ojämförligt främst i fråga om socialvetenskaplig forskning, har man prövat liknande vägar och sammanfört dem till enhetliga grupper eller avdelningar vid universiteten. Överhuvudtaget synes knappast kunna bestridas, att upprättandet av socialvetenskapliga

85 sektioner eller fakulteter står i överensstämmelse med en allmän utvecklingstendens och att dylika åtgärder ingå som ett viktigt led i främjandet av forskningen på området. En organisatorisk förening av samhällsvetenskaperna har även motiverats med hänsyn till den statsvetenskapliga examen. Att man härigenom skulle erhålla ett lämpligt forum för handläggning av de med denna examen sammanhörande undervisningsfrågorna är uppenbart. Visserligen medför det ovissa läge, som den statsvetenskapliga examensreformen för närvarande befinner sig i, att det är svårt att bedöma räckvidden av detta argument. Men så mycket torde likväl få anses säkert, att en examen, i vilken ingår en kombination av vissa centrala samhällsvetenskapliga ämnen, också i fortsättningen kommer att äga bestånd. Vidare måste här beaktas, att de samhällsvetenskapliga ämnena, givetvis, även om de förenas i en särskild sektion eller fakultet, skola kunna medtagas i olika filosofiska examina. De för dessa examina gemensamma undervisningsspörsmålen synas åtminstone i vissa fall lämpligen böra hänskjutas till ett lärarkollegium omfattande alla berörda ämnesrepresentanter. Överhuvudtaget förefaller en ökad användning av adjunktionsförfarandet och en viss uppluckring av fakultetsgränserna bli en nödvändig följd av en ytterligare fakultets- och sektionsuppdelning. Slutligen har framhållits, att en samhällsvetenskaplig sektion eller fakultet skulle vara ägnad att i hög grad befrämja samarbetet mellan de däri ingående ämnena och vidga ämnesrepresentanternas horisont utöver det speciella facket. Det må först betonas, att man icke bör överskatta sektionernas eller fakulteternas betydelse härvidlag. De utgöra icke i allmänhet några lämpliga organ för överläggningar rörande vetenskapliga frågor. Å andra sidan är det klart, att arbetet inom dem ger tillfälle till viss inblick även i andra vetenskapers förhållanden. Den rent personliga kontakten är ej heller oväsentlig. Dessutom torde man kunna räkna med att känslan av gemenskap blir starkare inom ett litet homogent lärarkollegium än inom ett större. Det är emellertid framför allt på det praktiska området, som en rad spörsmål komma att föreligga, vilka, kräva gemensam handläggning. För det vetenskapliga samarbetet synes snarare de föreslagna samhällsvetenskapliga institutionerna kunna bli av mer påtaglig betydelse. Vissa argument kunna emellertid även anföras mot ett dylikt avskiljande av samhällsvetenskaperna från den humanistiska sektionen. Bestående och i och för sig värdefulla kontakter mellan olika ämnen kunna därigenom möjligen komma att avbrytas eller åtminstone försvåras. Det kanske allvarligaste problemet gäller de framtida relationerna till ämnet historia. Detta problem berör alla samhällsvetenskaper men är av särskild betydelse för statskunskapen; med hänsyn till detta ämnes traditionellt starka historiska inriktning kommer en bestämd boskillnad mellan statskunskap och historia att ur flera synpunkter te sig onaturlig. Även om man, såsom tidigare framhållits, sannolikt kan räkna med en viss nyorientering inom statskunskapen, får betydelsen av denna svårighet icke underskattas. Likartade invändningar kunna visserligen göras mot varje förslag till ytterligare uppdelning av fakulteter och sektioner, och den drabbar i själva verket även den bestående fakultetsindelningen. Det behöver endast erinras om den nära förbindelse, som föreligger mellan den teologiska fakulteten och vissa ämnen inom den humanistiska sektionen samt mellan den medicinska fakulteten och flertalet ämnen inom den naturvetenskapliga sektionen. Ämnen som kyrkohistoria och rättshistoria ha bevarat en nära kontakt med historien trots att de höra till andra fakulteter än denna. Beträffande de ifrågasatta samhällsvetenskapliga fakulteterna eller sektionerna synes frågan dock ha alldeles särskild aktualitet med hänsyn såväl till stats-

86 kunskapen som till den ställning som framdeles kan givas ämnet ekonomisk historia. Det synes därför vara ett viktigt önskemål att i varje samhällsvetenskaplig fakultet eller sektion inrymma någon professur med väsentligen historisk inriktning, varvid, förutom ekonomisk historia, framför allt modern politisk och social historia kunde ifrågakomma. Frågan om formen för en samhällsvetenskaplig fakultets- eller sektionsbildning har hittills icke berörts. Huvudsakligen tre alternativ synes härvid föreligga: 1. De samhällsvetenskapliga ämnena förenas till en särskild sektion inom den filosofiska (humanistiska) fakulteten. 2. De samhällsvetenskapliga ämnena förenas till en särskild samhällsvetenskaplig fakultet. 3. De samhällsvetenskapliga ämnena förenas till en särskild sektion inom en ny stats- och rättsvetenskaplig fakultet, vars andra sektion omfattar de juridiska disciplinerna. Till förmån för alternativ 3 kan anföras, att man härigenom skulle skapa en lämplig ram för statsvetenskaplig examen. Å andra sidan kan ju knappast, trots att under senare tid vissa tendenser till en starkare sociologisk inriktning inom juridiken framträtt, släktskapen mellan juridiken såsom väsentligen normvetenskap och de ifrågavarande samhällsvetenskaperna sägas vara särskilt påtaglig. Alternativ 1 och 2 förefalla att inbördes vara jämförelsevis likvärdiga. Valet mellan dem måste tydligen i hög grad bli oberoende av fakultets- och sektionsindelningens framtida gestaltning i övrigt. Då en samhällsvetenskaplig sektion eller fakultet icke lämpligen omedelbart kan komma till stånd, synes det icke nödvändigt att nu träffa ett definitivt avgörande i fråga om vilket av dessa tre alternativ, som bör följas. Socialvetenskapliga forskningskommitténs ställningstagande har följande lydelse: Enligt vår uppfattning tala övervägande skäl — främst när det gäller att trygga samhällsvetenskapernas fortsatta utveckling — för att särskilda samhällsvetenskapliga sektioner eller fakulteter förr eller senare inrättas. Då det gällt att taga ställning till hithörande frågor ha vi emellertid beaktat, att universitetsberedningen överväger förslag om humanistiska sektionens (fakultetens) uppdelning på en historisk-filosofisk och en språkvetenskaplig sektion. Under förutsättning att en förändring av detta slag kommer till stånd samt att vissa andra nedan berörda förslag genomföras torde skapandet av rent samhällsvetenskapliga sektioner eller fakulteter utan alltför stora olägenheter kunna uppskjutas till dess att dels någon erfarenhet vunnits rörande den inom universitetsberedningen aktuella uppdelningen, dels utbyggnaden av den samhällsvetenskapliga organisationen fortgått så långt, att antalet professurer fått en för en självständig sektion eller fakultet fullt tillfredsställande omfattning. Skulle åter dessa förutsättningar icke uppfyllas, synes det vara nödvändigt, att ansträngningarna inriktas på att vid första möjliga tidpunkt åstadkomma en dylik sektion eller fakultet. Beredningens förslag. I motsats till den äldre universitetsberedningen finner 1945 års universitetsberedning, a t t frågan om en uppdelning på sektioner av den förordade matematisk-naturvetenskapliga fakulteten ej är aktuell. Denna fakultet är visserligen stor — i Uppsala 22, i Lund 17 professorer, vartill enligt beredningens

förslag1 skulle komma 3 laboratorer och 3 docenter i Uppsala och i Lund 6 laboratorer och 3 docenter — men storleken kan ej ensamt motivera en klyvning. Man kan inom fakulteten urskilja en matematisk-kemisk-fysisk och en biologisk ämnesgrupp; skillnaderna mellan de olika vetenskaperna äro visserligen betydande men dock icke så framträdande, att deras företrädare stå främmande för varandras forskningsmetoder. Därtill kommer, såsom matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Uppsala framhöll i remissyttrande över 1933 års universitetsberednings betänkande, att utvecklingen inom vissa naturvetenskaper tenderar att göra skillnaden mellan matematiska och biologiska vetenskaper mindre markerad. Medlemmarna av denna fakultet ha även det gemensamt, att samtliga naturvetenskaper förutsätta ett välorganiserat institutionsarbete, vilket medför behov av fakultetsmässigt samarbete mellan de naturvetenskapliga institutionscheferna. Matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Uppsala framhöll visserligen i sitt remissyttrande, att behandlingen av befordringsärenden i väsentlig mån skulle främjas av att däri deltoge enbart representanter för närstående vetenskaper. Den framhöll t. o. m. möjligheten av »att i universitetsstatuterna för varje ämne ange de ämnesrepresentanter, som skola handlägga befordringsärenden inom ämnet», men denna ståndpunkt föranledde ej sektionen att tillstyrka delning av den föreslagna fakulteten. Beredningen beaktar för sin del visserligen, att en uppdelning av fakulteten på sektioner kan bli aktuell i en framtid men anser sig ej för närvarande böra framlägga förslag därom. Vad beträffar den förordade humanistiska fakulteten, utgör dess klyvning i sektioner enligt socialvetenskapliga forskningskommittén det enda alternativet till inrättandet av en särskild samhällsvetenskaplig fakultet eller sektion. Beredningen tar för sin del bestämt avstånd från det senare alternativet. Enligt dess mening kan man ej undandraga ämnen såsom statskunskap, sociologi, praktisk filosofi och ekonomisk historia från fakultets- och sektionsmässig kontakt med den centrala historiska och filosofiska forskningens företrädare. Just därför att socialvetenskaperna befinna sig i en snabb utveckling, vore det vetenskapligt sett synnerligen olyckligt, om dessa å ena sidan och historien och den teoretiska filosofien å den andra avskärmades från ömsesidiga impulser och metodiskt meningsutbyte särskilt vid bedömning av akademiska avhandlingar och vetenskapliga specimina. Beredningen kan icke finna, att en särskild samhällsvetenskaplig fakultet i nuvarande läge kan motiveras av att den skulle behövas för en enhetlig och specialiserad utbildning till vissa yrken i samma grad som beträffande de teologiska, juridiska och medicinska fakulteterna. Vidare ter sig den framtida utformningen av statsvetenskaplig examen för närvarande oviss. Erfarenheterna av liknande fakultetsbildningar vid utländska universitet mana enligt beredningens mening icke till efterföljd. 1

Jfr nedan s. 95.

88 För en uppdelning av den humanistiska fakulteten i en filologisk och en filosofisk-historisk sektion tala åter enligt beredningens mening vägande skäl. Denna fakultet skulle bli större än den matematisk-naturvetenskapliga: i Uppsala kommer den från 1 april 1948 att inrymma 30 professurer och i Lund 25, vartill komma i både Uppsala och Lund 1 preceptor och 3 docentrepresentanter1. Dessutom har man att räkna med de av 1947 års riksdag i princip beslutade professurerna, 5 vid vartdera universitetet i denna sektion, vilka kunna väntas bli inrättade inom en ej alltför avlägsen tid. En dylik ansvällning av den nuvarande humanistiska sektionen måste komma att tynga dess arbetsformer och försvåra en fruktbärande diskussion av fakultetsärendena. Vidare rymmer fakulteten vetenskaper av synnerligen skiljaktig karaktär, vilkas forskningsmetoder stå varandra fjärran: å ena sidan språkvetenskaperna och å andra sidan samhällsvetenskaperna. De svårigheter, som måste föreligga för företrädarna för den ena av dessa ämnesgrupper att vetenskapligt bedöma arbeten inom den andra gruppen kunna icke undgå att påverka fakultetens värdesättning av doktorsavhandlingar och specimensskrifter. Samma metodiska skiljaktigheter gentemot filologien gälla de filosofiska vetenskaperna och, i det väsentliga, även de historiska. Beredningen är visserligen väl medveten om att de filologiska och historiska disciplinerna utgöra hjälpvetenskaper åt varandra och därför behöva en viss grad av samarbete, samt att i enstaka fall vetenskapsmän arbeta på själva gränsområdet mellan äldre historia och språkvetenskap. Men detta får icke skymma det grundväsentliga förhållandet, att historia och språkvetenskap, framförallt lingvistisk, skilja sig beträffande metodik och målsättning så, att ömsesidig värdesättning av vetenskapliga prestationer i hög grad försvåras. Detta faktum har redan nu i gällande universitetsstatuter accepterats i så måtto, att skilda betygsnämnder tillsättas för den historisk-filosofiska och den språkliga ämnesgruppen. De historiska, filosofiska och samhällsvetenskapliga ämnena bilda återigen en naturlig enhet genom samhällsvetenskapernas nära samband med både historia och filosofi. De båda sektionerna skulle i numerärt avseende bli någorlunda likställda. Beredningen finner därför den humanistiska fakultetens uppdelning på sektioner önskvärd. På grund av de olika ämnenas inbördes sammanhang hava invändningar rests mot en sektionsindelning. En sådan skulle medföra olägenheter för den sakliga behandlingen av vissa ärenden inom respektive sektioner, den skulle även utesluta en professors möjlighet att städse bevaka sitt ämnes intressen. Det torde icke kunna bestridas, att en sektion efter en uppdelning ej längre skulle ha samma tillgång som tidigare till en professors i den andra sektionen sakkunskap. Om särskilda, bestämmelser icke givas, vore professor i en sektion icke tillförsäkrad rätt att inom den andra sektionen deltaga vid behandlingen av ärenden, som beröra hans eget ämnes intressen. Dessa olägenheter synas emellertid kunna undanröjas på två olika vägar: genom användande av den i 1

Jfr. s. 95 ff.

89 universitetsstatuternas § 46 mom. 2 och 3 omnämnda adjunktionsmöjligheten, ! respektive genom införande av bestämmelse om rätt för innehavarna av 1 professurer i vissa ämnen till säte och stämma i båda sektionerna. Sålunda synes det beredningen önskvärt, att innehavarna av professurerna i litteraturhistoria med poetik och i klassisk fornkunskap och antikens historia, vilka böra tillhöra den historisk-filosofiska sektionen, jämväl äga säte och stämma i den filologiska sektionen. I frågor, som behandlas i båda sektionerna, böra de dock äga rösträtt blott i den historisk-filosofiska sektionen. Regelbundet återkommande adjunktion i den ena sektionen av en professor i den andra sektionen bör förekomma, när i den ena sektionen behandlas frågor rörande ett ämne med stark anknytning till ett ämne inom den andra sektionen. Beredningen vill i detta sammanhang framhålla, att adjunktionsförfarandet i större utsträckning än för närvarande bör tillämpas även utöver de nuvarande fakultetsgränserna för att vid varje universitet trygga största möjliga sakkunskap vid fakulteters och sektioners behandling av frågor rörande vissa ämnen. Beredningen kan ej underlåta att påpeka, att en rad ämnen, vilka nu förekomma i skilda fakulteter, förete större metodisk frändskap, än vad de flesta filologiska disciplinerna äga med de historiska. Representanter för följande ämnen böra enligt beredningens mening regelbundet i frågor rörande vetenskaplig bedömning adjungeras i varandras fakulteter: religionsfilosofi, teoretisk filosofi, praktisk filosofi; allmän rättslära, praktisk filosofi, sociologi; kyrkohistoria, rättshistoria, historia; statsrätt och förvaltningsrätt, statskunskap; statistik, matematik; psykiatri, psykologi, pedagogisk psykologi och pedagogik; geografi, särskilt naturgeografi, och geografi, särskilt kulturgeografi; finansrätt och (med) finansvetenskap, nationalekonomi; nya testamentets exegetik, grekiska språket och litteraturen; gamla testamentets exegetik, semitiska språk; medicinsk kemi, kemi, biokemi, fysikalisk kemi; anatomi och zoologi, särskilt jämförande anatomi och histologi; fysiologi och zoofysiologi. Denna ämneslista torde kunna kompletteras av vederbörande fakulteter själva. Exempelvis bör professorn i statistik adjungeras i andra fakulteter vid bedömning av avhandlingar, som tillämpa statistisk metod. Beredningen har övervägt, om sektionsindelningen av den föreslagna humanistiska fakulteten borde föranleda nya former av adjunktion av mera permanent natur än de i universitetsstatuterna föreskrivna. Anordningar, som i realiteten tillgodose detta krav, torde emellertid kunna vidtagas inom ramen för nu gällande statuter. Beredningen föreslår sålunda i anslutning till vad socialvetenskapliga forsk-

90 ningskommittén alternativt föreslagit, att den förordade humanistiska fakulteten uppdelas i en filologisk och en historisk-filosofisk sektion, varvid förhållandet mellan fakultet och sektioner statutmässigt regleras på samma sätt som för närvarande mellan den filosofiska fakulteten och dess sektioner. Gränsdragningen mellan de två sektionerna skulle följa den ämnesuppdelning, som nu ligger till grund för fördelningen av humanistiska docentstipendier på å ena sidan den språkliga gruppen och å andra sidan de filosofiska och historisksamhällsvetenskapliga grupperna. Sammansättningen av de båda sektionerna enligt beredningens förslag framgår av nedanstående tablåer (häri inräknas jämväl de vid innevarande års riksdag i princip beslutade professurerna). Uppsala universitet. Humanistiska fakulteten. Historisk-filosofiska sektionen. 2 prof. i filosofi 1 » » psykologi 1 » » pedagogik och pedagogisk psykologi 2 » » litteraturhistoria med poetik 1 » » konsthistoria med konstteori 2 » » historia 1 » » modern politisk och social historia 1 » » klassisk fornkunskap och antikens historia 1 » » nordisk och jämförande fornkunskap 1 » » musikforskning 1 » » idé- och lärdomshistoria 1 » » vältalighet och statskunskap (skytteansk professor) 1 » » geografi, särskilt kulturgeografi 1 » » statistik 1 » » nationalekonomi 1 » » sociologi 1 preceptorat i ekonomisk historia 19 professurer, 1 preceptorat. Filologiska sektionen. 1 prof. i nordiska språk 1 » » svenska språket 1 » » nordiska språk, särskilt ortnamnsforskning 1 » » latinska språket och litteraturen 1 » » grekiska språket och litteraturen 1 » » tyska språket

91 1 prof. i engelska språket 1 » » engelska språket och engelskspråkig litteratur 1 » » romanska språk 1 » » franska språket och litteraturen 1 » » slaviska språk 1 » » semitiska språk 1 » » sanskrit med jämförande indoeuropeisk språkforskning 1 » » finsk-ugriska språk 1 » » fonetik 1 » » nordisk och jämförande folklivsforskning, särskilt folkloristisk 16 professurer. Lunds universitet. Humanistiska fakulteten. Histonsk-filosofiska sektionen. 1 prof. i teoretisk filosofi 1 » » praktisk filosofi 1 » » psykologi 1 » » pedagogik och pedagogisk psykologi 2 » » litteraturhistoria med poetik 1 » » konsthistoria med konstteori 2 » » historia 1 » » modern politisk och social historia 1 » » klassisk fornkunskap och antikens historia 1 » » nordisk och jämförande fornkunskap 1 » » nordisk och jämförande folklivsforskning, särskilt etnologisk 1 » » statskunskap 1 » » geografi, särskilt kulturgeografi 1 » » statistik 1 » » nationalekonomi 1 preceptorat i ekonomisk historia 17 professurer, 1 preceptorat Filologiska sektionen. 1 prof. i nordiska språk 1 » » svenska språket 1 » » romersk vältalighet och poesi 1 » » grekiska språket och litteraturen 1 » » tyska språket 1 » » engelska språket

92 1 prof. i engelska språket och engelskspråkig litteratur 1 » » romanska språk 1 » » franska språket och litteraturen 1 » » slaviska språk 1 » » semitiska språk 1 » » jämförande språkforskning, särskilt indoeuropeisk 1 » » fonetik 13 professurer Remisser i ärenden, som röra vetenskaper inom bägge sektionerna eller som äro av allmännare intresse för humanistisk vetenskap, böra alltid gå till fakulteten. Det får betraktas som självfallet, att alla examensfrågor skola vara fakultetens gemensamma angelägenhet. Lika självfallet får det anses vara, att bedömning av doktorsavhandlingar hör hemma inom respektive sektioner i anslutning till den redan existerande organisationen av betygsnämnderna. C. Ämnesgrupper. Nuvarande

läge och tidigare framförda

förslag.

För närvarande uppdraga fakulteter och sektioner i stor utsträckning åt företrädare för besläktade ämnen att taga ställning till frågor som speciellt röra dessa ämnen och att för fakulteten eller sektionen framlägga förslag till åtgärder, avfattande av yttranden etc. Socialvetenskapliga forskningskommittén har föreslagit att denna praxis skall utbyggas genom tillskapandet av särskilda ämnesgrupper, vilka skulle medgivas rätt att i vissa frågor fatta självständiga beslut. Kommittén anför härom bland annat: Därest inrättandet av samhällsvetenskapliga sektioner eller fakulteter under vissa betingelser kan framskjutas till en något senare tidpunkt, måste emellertid andra åtgärder vidtagas för att undanröja några av de olägenheter, som för samhällsvetenskapernas vidkommande äro förenade med den nuvarande universitetsorganisationen, och möjliggöra ett vidgat samarbete mellan dessa vetenskapers företrädare. I detta avseende torde närmast vissa organisatoriska reformer inom de bestående fakulteterna kunna komma i fråga. Härvid må erinras om att fakulteter och sektioner i första hand äro administrativa organ och icke organ för vetenskapligt samarbete. E t t sådant samarbete kan äga rum och har ägt rum över fakultets- och sektionsgränserna — kontaktlinjerna mellan olika vetenskaper sträcka sig regelbundet icke blott åt ett utan åt flera håll — men det får av naturliga skäl sj sällan också särskilt ingående karaktär mellan vissa av ämnena inom samma fakultet eller sektion. Vid amerikanska universitet äro lärarna organiserade icke blott i »divisions», närmast svarande mot våra sektioner ehuru vanligen något mindre, utan även i »departments», vilka vid mindre universitet ofta endast omfatta tre eller fyra professorer i mycket närliggande ämnen. En likartad organisation torde med fördel kunna prövas även

93 inom svenskt universitetsväsen, åtminstone på vissa områden. Inom dylika ämnesgrupper kan det bli möjligt att åstadkomma ett intimare samarbete av det slag som nu faktiskt förekommer inom exempelvis de juridiska fakulteterna och som särskilt när det gäller gemensamma eller samverkande institutioner måste anses ha ett betydande värde. Ämnesgrupperna skulle kunna ge tillfälle till utbyte av erfarenheter i fråga om själva forsknings- och undervisningsverksamheten, något som endast i ytterst begränsad utsträckning kan ske inom de nuvarande humanistiska sektionerna. Från fakulteter och sektioner kunde slutligen även på det administrativa området avlyftas vissa mera speciella uppgifter, vilka eljest knappast kunna bli föremål för tillräcklig uppmärksamhet. Särskilt för samhällsvetenskaperna är det lämpligt att organisera en sådan ämnesgrupp. Härigenom skulle man omedelbart, utan någon från grunden gående organisatorisk nybildning och utan att i övrigt bryta förbindelsen mellan samhällsvetenskaperna och de historiska disciplinerna, kunna uppnå en del av de förmåner, som en samhällsvetenskaplig sektion eller fakultet skulle erbjuda. Vidare skulle en lämplig övergångsform för en mera radikal organisatorisk reform skapas. Den samhällsvetenskapliga ämnesgruppen skulle omfatta professorerna i praktisk filosofi, statistik och statskunskap samt de nuvarande innehavarna av professurerna i nationalekonomi med finansrätt inom juridiska fakulteten. Nya professurer inom denna ämnesgrupp skulle enligt föreliggande förslag omedelbart inrättas i nationalekonomi, eventuellt i sociologi samt i geografi (kulturgeografi); till dess a t t en uppdelning av geografiprofessurerna kommer till stånd, böra innehavare av de nuvarande professurerna i geografi tillhöra ämnesgruppen. Förutom de nämnda professorerna synas tillsvidare jämväl vissa andra lärare böra ingå i denna samhällsvetenskapernas särskilda representation. Den tidigare universitetsberedningen föreslog i sitt betänkande av år 1937 en förändring av gällande universitetsstatuter beträffande rätten att deltaga i fakulteternas (sektionernas) överläggningar och beslut. Förslaget innebar, att även »lärare, som utan att vara professor självständigt representerar en viss vetenskapsgren, bör äga säte och stämma i fakulteten (sektionen) vid behandlingen av frågor, som omedelbart beröra hans speciella område». I analogi härmed förefaller det önskvärt, att ordinarie innehavare av biträdande lärarbefattning eller docentstipendiat, vilken representerar samhällsvetenskapligt ämne som icke företrädes av professur, medgives rätt att deltaga i överläggningar och beslut inom den samhällsvetenskapliga ämnesgruppen. Sådana lärare skulle enligt föreliggande förslag komma att finnas inom ämnena socialpolitik och sociologi; lärare i ekonomisk historia torde jämväl i allmänhet böra tillhöra den samhällsvetenskapliga ämnesgruppen. Till de uppgifter, som skola handläggas av den särskilda samhällsvetenskapliga ämnesgruppens lärare, skall höra att besvara remisser rörande de samhällsvetenskapliga ämnena, att avge yttranden angående inom sektionen väckta förslag berörande samhällsvetenskaperna, att fördela de samhällsvetenskapliga licentiandoch doktorandstipendierna, att} i anslutning till vad som i följande kapitel föreslås, förrätta val av ledamöter till det samhällsvetenskapliga forskningsrådet, samt att i övrigt behandla för samhällsvetenskaperna gemensamma forsknings-, undervisnings- och anslagsfrågor. Överläggningarna inom gruppen böra ledas av en ordförande, till vilkens åliggande det hör att kalla gruppens medlemmar till sammanträde.

94 Genom beslut av 1947 års riksdag ha statsmakterna delvis tagit ställning till det av forskningskommittén framlagda förslaget. Beträffande utseendet av vetenskapliga representanter i det samhällsvetenskapliga forskningsrådet har man genom att acceptera den s. k. »sektionslinjen» gjort särskilda ämnesgrupper för denna uppgift vid de akademiska lärosätena överflödig. Beträffande utdelandet av de stipendier för högre vetenskapliga studier, som tilldelats de samhällsvetenskapliga ämnena framhöll departementschefen bland annat: Jag är i avvaktan på universitetsberedningens utredning angående universitetens organisatoriska förhållanden icke beredd att nu förorda socialvetenskapliga forskningskommitténs förslag, att de av kommittén föreslagna samhällsvetenskapliga ämnesgrupperna vid universitet och högskolor skulle svara för stipendieutdelningen för de samhällsvetenskapliga ämnena. Dock förutsätter jag, att de av mig i det följande förordade stipendierna för högre samhällsvetenskapliga studier i första hand förbehållas den samhällsvetenskapliga ämnesgruppen, ehuru de skola utdelas av den humanistiska sektionen. I fråga om övriga stipendier ifrågasätter jag icke för närvarande någon anknytning till vissa ämnen eller ämnesgrupper. Beredningens

förslag.

Beredningen vill i detta sammanhang erinra om att möjlighet att bilda särskilda ämnesgrupper med egen beslutanderätt inom en fakultet finnes vid Köpenhamns universitet. A t t såsom socialvetenskapliga forskningskommittén föreslagit statutmässigt avgränsa en ämnesgrupps omfattning och uttömmande angiva dess kompetens synes emellertid vara mindre lyckligt. Ämnesgrupperna fylla en viktig uppgift såsom förberedande organ för handläggning av visst ärende eller vissa grupper av ärenden inom en fakultet eller sektion. Men deras största värde torde ligga däri, att de giva tillfälle till livligare utbyte av erfarenheter från forsknings- och undervisningsverksamheten än som kan äga rum i fakulteter och sektioner, vilka administrativa organ visserligen förutsätta vetenskaplig bedömning men ej ha vetenskaplig diskussion till uppgift. Ämnesgrupper omfattande ämnen från skilda fakulteter och sektioner torde kunna vara i hög grad ägnade att överbygga fakultets- och sektionsgränserna, i det dylika ämnesgrupper långt mera än nybildade fakulteter och sektioner kunna tillgodose behovet av vetenskaplig samverkan. Det ligger i sakens natur, att bildandet av ämnesgrupper bör ske fritt och obundet för att kunna svara mot skiftande krav. Enligt universitetsberedningens mening torde de behov, som socialvetenskapliga forskningskommittén ansett påkalla särskilda samhällsvetenskapliga fakulteter eller sektioner, väsentligen kunna tillgodoses genom bildandet av en eller flera socialvetenskapliga ämnesgrupper, sedan genom statsmakternas beslut de organisatoriska uppgifter, som den samhällsvetenskapliga ämnesgruppen skulle fått, ha bortfallit.

95 D. Preceptorers, laboratorers och docenters tillträde till fakulteter och sektioner. Universitetsstatuternas § 47 stadgar, att akademiska lärare, som icke äro professorer men »självständigt företräda visst vetenskapsområde inom fakulteten eller sektionen», äro berättigade att i fakultet eller sektion deltaga i behandlingen av sådana frågor, som omedelbart beröra deras vetenskaps intressen. Beredningen anser det önskvärt, att alla vetenskapsområden, som finnas företrädda vid ett universitet genom en fast lärarbefattning, erhålla en mera stadigvarande representation i fakulteter och sektioner än vad som förutsattes i statuternas § 47. Den föreslår därför, att preceptorer samt sådana laboratorer, som självständigt företräda särskilda vetenskapsområden, skola vara medlemmar av fakulteter och sektioner. Dessa befattningshavares höga vetenskapliga kompetens och arten av deras undervisning, som i många avseenden är jämförlig med professorernas, utgöra borgen för att de kunna göra värdefulla insatser i fakultetsarbetet. De äro till sin ställning jämförliga med de danska docenterna, vilka äro med professorerna jämställda ledamöter i fakulteterna. Beredningen anser, att preceptorer och laboratorer genom att göras till fakultets- och sektionsledamöter skulle få sitt ansvar för den akademiska undervisningen och för institutionsarbetets skötsel ytterligare accentuerat. De skulle icke deltaga i ärenden rörande anställande av docenter eller tillsättande av fast lärarbefattning samt icke vara valbara till dekanat. I övrigt skulle de äga samma befogenheter och skyldigheter som professorerna. Beredningen är medveten om att det kan erbjuda betydande vanskligheter att avgöra, när en laborator eller annan akademisk lärare självständigt företräder ett särskilt vetenskapsområde. Den förutsätter, att beträffande laboratorerna kanslern i varje särskilt fall skulle avgöra, om så är fallet. Docenterna äro icke fasta befattningshavare och äro icke på samma sätt som preceptorer och laboratorer ansvariga för undervisning och institutionsarbete. Det är därför icke befogat att inordna dem i fakultetsarbetet på samma sätt som preceptorer och laboratorer. Emellertid utgöra docenterna en stor grupp av universitetets lärare, som äger hög vetenskaplig kompetens och som har många intressen att bevaka i de ärenden, som handläggas av fakulteter och sektioner. De utgöra därtill i sin egenskap av yngre akademiska lärare en värdefull förbindelselänk mellan å ena sidan de fast anställda lärarna och å andra sidan studenterna. Beredningen anser det önskvärt, att docenterna erhålla en viss representation i fakulteter och sektioner. Denna skulle kunna taga den formen, att docenterna inom varje fakultet och sektion för varje läsår välja en representant för varje påbörjat tiotal av sitt antal, dock sammanlagt högst 3. Bland de 6 representanterna för humanistiska fakultetens båda sektioner skulle denna fakultets samtliga docenter utse 3 att företräda dem vid fakultetens sammanträden. De laboratorer, som icke äro med-

96 lemmar av fakultet eller sektion, skulle vara valbara såsom docentrepresentanter och äga rösträtt vid utseende av dessa representanter. Docentrepresentanterna skulle vara medlemmar av fakulteter och sektioner med samma befogenhet om preceptorerna och de laboratorer, som äro medlemmar av resp. fakultet eller sektion. Karolinska institutet bereder speciella problem vid inordnande av laboratorer och docentrepresentanter i lärarkollegiet. Ifrågavarande förhållande har likväl icke föranlett beredningen att frånträda det principiella förslaget om representation för laboratorer och docenter. De speciella förhållandena vid Karolinska institutet motivera emellertid speciella arbetsformer, som bäst kunna utformas av kollegiet självt. Beredningen anser sig icke böra framlägga förslag om representation för preceptorer, laboratorer och docenter i det större akademiska konsistoriet, då de här förekommande ärendenas natur gör en dylik anordning mindre påkallad. E. Studenternas medverkan i administrativa organ. Undervisningsnämnderna. För de akademiska lärosätena är det enligt universitetsberedningens mening av väsentligt värde, att goda förutsättningar skapas för givande samråd mellan de akademiska lärarna och särskilt utsedda företrädare för de studerande i frågor av gemensamt intresse. E n form för sådant samråd i med den akademiska undervisningen förknippade frågor instiftades år 1941 genom införandet av de s. k. undervisningsnämnderna. Om dessa stadgas i § 108 universitetsstatuterna bland annat följande: För undervisningens planmässiga ordnande och för granskning av studieplaner och förslag till sådana skall inom varje fakultet finnas en undervisningsnämnd, bestående av dekanus och minst två valda ledamöter, vilka fakulteten årligen i september månad utser. Denna nämnd skall minst en gång varje läsår sammanträda med ombud för den akademiska ungdomen för överläggningar angående undervisningens anordnande, studieplaner och därmed sammanhängande frågor. Ombuden utses på sätt universitetets rektor efter samråd med studentkårens ordförande bestämmer. Dessa undervisningsnämnder hade ursprungligen föreslagits av 1938 års docentutredning, som därvid syftade till en bättre samordning av de akademiska lärarnas skilda önskemål och en större planmässighet i universitetens undervisning. Docentutredningen hade emellertid icke förutsatt, att studentrepresentanter skulle inkallas till nämnderna. De överväganden, som ledde till denna komplettering av docentutredningens förslag, belysas närmare i en artikel av kanslern för rikets universitet, Östen Undén, om »Studenterna och den akademiska undervisningen», publicerad i Svensk Studentkalender 1942— 1943 (nionde årgången). Ur denna artikel må här följande återgivas:

97 Men utan allt tvivel finns hos studenterna en erfarenhet om den akademiska undervisningen som borde komma denna till mer nytta än vad hittills varit s fallet. Erfarenheten bevaras och ökas inom studentvärlden men den är ofta ganska otillgänglig för dem som bäst behövde lära av den, nämligen lärarna. Här skulle nu de nya undervisningsnämnderna ha en viktig uppgift att fylla. Det beror mest på studenterna själva om dessa nämnder bli till det gagn som avsetts. Jag vill begagna tillfället att uppmana er studenter att med intresse och förstånd begagna de möjligheter som den nya anordningen erbjuder. Här ha ni rätt och skyldighet att föra fram edra meningar och önskemål. Om edra åsikter ibland äro ytliga och ohållbara, så få ni dem belysta och vederlagda. Äro de oangenäma för en lärare, så är det ett obehag som får tas av dem som ha förtroendet att föra sina kamraters talan i en nämnd, tillsatt enligt givna föreskrifter. De erfarenheter, som sedan 1941 vunnits genom undervisningsnämndernas verksamhet, särskilt då i fråga om deras ändamålsenlighet såsom organ för överläggningar mellan akademiska lärare och studentrepresentanter, ha varit 1 något växlande. De akademiska lärarnas intresse för samråd med studenterna å ena sidan och dessas förmåga av sakligt genomarbetade initiativ å den andra ha varierat från nämnd till nämnd. De vunna erfarenheterna torde dock i det ; avgjort övervägande antalet fall ha varit av gynnsam art. Det kan i detta j sammanhang också förtjäna framhållas, att i anslutning till undervisningsnämndernas inrättande från studenternas sida ett påtagligt ökat intresse för frågor rörande den akademiska undervisningen kommit till synes. Detta har bland annat tagit sig uttryck i att vid varje lärosäte studentombuden i undervisningsnämnderna sammanslutits till s. k. studieråd, att som centralt organ för dessa studieråd tillskapats ett permanent fungerande undervisningsutskott inom Sveriges Förenade Studentkårer (SFS) och att SFS därutöver årligen samlar studentombuden från samtliga lärosäten till gemensam s. k. ombudskonferens, till vilken de senaste åren statsbidrag utgått. Beredningen, som vid sina besök vid de olika akademiska lärosätena hållit överläggningar också med representanter för de studerande och som i sitt arbete tagit ställning till ett flertal framställningar och initiativ från studenthåll, finner det angeläget, att det intresse för den akademiska undervisningens problem, som i dessa och andra sammanhang visats från studenternas sida, uppmuntras och i lämpligaste form tillgodogöres universiteten och högskolorna. Det förefaller då naturligt, att i första hand upptaga formerna för undervisningsnämndernas verksamhet till närmare granskning. Från SFS har till beredningen ingått en den 10 juni 1947 dagtecknad »PM rörande undervisningsnämnder». I denna anföres inledningsvis, att avsikten med bestämmelsen om adjungering av studentrepresentanter till undervisningsnämnderna enligt organisationens mening ej helt kommit att förverkligas under den tid nämnderna varit i verksamhet. SFS framför därefter bland annat följande synpunkter på den framtida utformningen av undervisningsnämndernas verksamhet: 7

98 1. Undervisningsnämndernas uppgifter böra vara att förbereda alla frågor rörande undervisningens planmässiga ordnande, såsom granskning av studieplaner, studiehandböcker, kommande termins undervisningsschema, samt förslag till sådana. Undervisningsnämnderna böra ha rådgivande och förslagsställande befogenheter. 2. I undervisningsnämnderna böra representanter för professorer, yngre akademiska lärare och studenter vara ordinarie ledamöter. 3. När ämne beröres där icke samtliga dessa kategorier äro representerade genom de ordinarie ledamöterna bör om ledamot så yrkar adjungering ske, så att alla bli representerade. 4. Ordföranden och sekreteraren i studentkårens organ för undervisningsfrågor böra ha rätt att deltaga i alla sammanträden med undervisningsnämnderna. 5. Undervisningsnämnderna böra ha ett ordinarie sammanträde per termin. 6. Särskilt sammanträde med undervisningsnämnd bör dessutom kunna hållas när undervisningsnämndens ordförande efter framställning från enskild ledamot eller av annan anledning så finner lämpligt. SFS framför härutöver vissa synpunkter beträffande kallelseförfarande, protokollföring vid nämndernas sammanträden samt åtgärder för att ge respektive studentkårs organ i undervisningsfrågor möjlighet att följa de inom nämnderna handlagda ärendenas fortsatta behandling inom respektive fakultet eller sektion, synpunkter, som här icke torde behöva i detalj refereras. Till de sålunda framförda förslagen vill beredningen i huvudsak ansluta sig. Av principiell vikt synas i första hand de i punkterna 2 och 5 utformade synpunkterna vara. Att, såsom i punkt 5 säges, ordinarie sammanträden böra hållas en gång per termin i stället för som nu minst en gång per år, synes vara oundgängligt, om — såsom får anses naturligt — nämnden skall kunna behandla de varje termin uppgjorda förslagen till undervisningsplan för kommande termin. Att studentrepresentanterna i enlighet med punkt 2 bli ordinarie ledamöter av nämnderna vill beredningen även förorda. Härigenom skulle studentombudens medansvar för undervisningsnämndernas verksamhet och beslut klarare markeras och deras känsla för vikten av att på ett sakligt sätt informera sig om och företräda sina kamraters uppfattning sannolikt förstärkas. Det kan i detta sammanhang erinras om a t t studentrepresentanternas deltagande såsom ordinarie ledamöter av statsstipendienämnderna varit av stort värde. Vid sådan förändring av studentrepresentanternas ställning inom undervisningsnämnderna torde det emellertid böra förutsättas, att vid dessas tillsättande representanter för fakulteten utses till ett antal något överskjutande antalet studentrepresentanter. Beträffande det ävenledes i punkt 2 framförda önskemålet om ordinarie representation i undervisningsnämnderna också för de yngre akademiska lärarna, hänvisar beredningen till tidigare förslag (s. 95 ff.) om preceptorers, laboratorers och docenters ställning i universitetsadministrationen. Om, såsom där förutsattes, preceptorer och vissa laboratorer samt företrädare för docentkåren komma att som ledamöter ingå i fakulteten, synes

99 det rimligt, att fakulteterna vid val av sina representanter i undervisningsnämnderna sörja för en rimlig representation också av dessa nya kategorier fakultetsledamöter. Punkten 3 är enligt beredningens mening oklar. Beredningen vill emellertid förorda, att då så synes lämpligt tillkallande av ytterligare företrädare för professorerna, de yngre akademiska lärarna eller studenterna bör kunna ske först efter nämndens beslut och ej på enskild ledamots yrkande. Förslaget i punkt 4 kan beredningen förorda under förutsättning att med uttrycket »deltaga» avses deltaga allenast med yttranderätt. Särskilt sammanträde enligt punkt 6 bör kunna hållas på framställning av minst tre av nämndens ledamöter eller eljest då ordföranden så finner lämpligt. I huvudsaklig överensstämmelse med vad som anförts av SFS bör vidare kallelse och föredragningslista som regel utsändas minst en vecka före sammanträde med undervisningsnämnd, varvid varje ledamot bör äga rätt att få önskat ärende upptaget på föredragningslistan. Vid nämndernas sammanträde böra i vanlig ; ordning besluts-protokoll föras av fakultetssekreteraren. För att bereda respektive studentkårs organ för undervisningsfrågor möjlighet att följa den vidare behandlingen av de ärenden, som undervisningsnämnd beslutat förelägga | fakulteten, vill beredningen förorda att protokollsutdrag från ifrågavarande fakultetssammanträde tillställas detta organ. Beträffande undervisningsnämndernas storlek vill beredningen förorda, att de inom de teologiska och juridiska fakulteterna sammansättas med 4 representanter för fakulteten och 3 för studenterna samt inom övriga fakulteter respektive sektioner med 5 fakultetsrepresentanter och 4 studentrepresentanter. Studentrepresentanterna böra utses i den ordning vederbörande studentkårs högsta beslutande organ fastställer. Närmare föreskrifter angående undervisningsnämndernas verksamhet torde böra utfärdas av Kungl. Maj:t. Fakulteter och sektioner. Vid vissa utländska universitet har åt de studerande beretts möjlighet att i . särskild ordning närvara vid fakulteternas handläggning av undervisningsfrågor. Erfarenheterna härav synas vara goda. Beredningen finner en dylik ordning under vissa förutsättningar värd att prövas också i vårt land. Härigenom skulle nämligen en fakultet eller sektion vid sitt ställningstagande till undervisningsfrågor äga möjlighet att direkt taga del av studenternas uppfattning och allsidigare belysning av dessa kunna vinnas. Beredningen vill emellertid förorda, att den föreslagna ordningen begränsas till att gälla sådana frågor, i vilka undervisningsnämnden beslutat ställa förslag till fakulteten eller sektionen. I dylika frågor böra åt studentrepresentanterna i undervisningsnämnden beredas tillfälle att inom fakultet eller sektion muntligen framföra sina syn-

100 punkter och besvara i anslutning härtill ställda frågor. Däremot torde det av flera skäl vara lämpligast, att studentrepresentanterna icke närvara, då ärendena upptagas till slutlig handläggning inom fakulteten eller sektionen. F. Dekanerna. Nuvarande

läge och tidigare framförda

förslag.

Inom varje fakultet eller sektion är en av ledamöterna ordförande under namn av dekanus. Uppdraget att vara dekanus gick tidigare alltid i t u r efter fullmaktsålder mellan ledamöterna i en fakultet eller sektion. 1933 års universitetsberedning anförde i fråga om dekanaten bland annat: I detta sammanhang vill beredningen fästa uppmärksamheten på en omständighet i fakulteternas nuvarande organisation, som i visst avseende synes innebära en svaghet. Värdigheten av ordförande — dekanatet — går efter fullmaktsålder i tur mellan ledamöterna inom en fakultet eller sektion. Är antalet professorer inom fakulteten eller sektionen jämförelsevis stort — i Uppsala har den humanistiska sektionen 24, den matematisk-naturvetenskapliga sektionen 19, den medicinska fakulteten 16 lärostolar — kommer varje enskild professor knappast att inneha dekanatet mer än en eller möjligen två gånger under sin professorstid. Under sådana omständigheter synes man näppeligen kunna begära, att dekanus skall hinna förvärva sig den ställning och den allmänna kännedom om fakultetens (sektionens) förhållanden, som äro av nöden, om han skall kunna leda fakultetens (sektionens) arbete så att denna på ett verkligt effektivt sätt fyller sin uppgift som initiativtagande och kontrollerande organ i fråga om det vetenskapliga arbetet inom fakultetens (sektionens) verksamhetsområde. Det förtjänar därför att tagas under övervägande, huruvida man ej för fakulteterna (sektionerna), liksom redan ägt rum beträffande universitetets rektor, bör övergå till anordningen med en ordförande, dekanus, som särskilt väljes för viss tid, exempelvis 3 år. Beredningen är medveten om, att det nuvarande systemet innebär åtskilliga fördelar, men håller före, att olägenheterna avgjort överväga. Om fakulteterna erhålla valda dekaner, kunna dessa — tillsammans med rektor och prorektor — bilda det mindre akademiska konsistoriet. Möjligen böra de även bliva självskrivna ledamöter av det större konsistoriet. 1941 genomfördes de av den äldre universitetsberedningen framförda förslagen. Dekanerna kommo att tillsammans med rektor och prorektor bilda det mindre akademiska konsistoriet. Vidare blevo de självskrivna ledamöter av det större akademiska konsistoriet. M a n önskade, när man sålunda gav dekanerna en starkare ställning, även bryta principen med cirkulerande ettåriga dekanat. Möjlighet att välja dekanus infördes därför samtidigt med de nu angivna reformerna. 1943 hemställde större konsistoriet vid Uppsala universitet i en skrivelse till kanslern, att denne måtte utverka sådan ändring av universitetsstatuterna, att de 1941 införda bestämmelserna om dekanernas ledamotskap av det mindre konsistoriet skulle begränsas till att gälla endast för det fall a t t dekanus utsetts

101 genom val, under det att i övriga fall, då dekanus inträtt efter fullmaktsålder, vederbörande fakultet skulle äga att i enlighet med tidigare bestämmelser välja en ledamot i det mindre konsistoriet för en tid av tre år. I skrivelsen anföres bland annat: Det mindre akademiska konsistoriet utgjordes före de ändringar i universitetsstatuterna, som utfärdades den 28 juni 1941, av rektor, prorektor och fem valda ledamöter, en från varje fakultet eller sektion. Denna under lång tid prövade ordning fungerade tillfredsställande. Universitetet hade möjlighet att till ledamöter i det mindre konsistoriet utse för ifrågavarande arbete lämpade representanter för fakulteterna och sektionerna, en stor fond av erfarenhet och auktoritet blev företrädd, och nödig kontinuitet i arbetet fanns. Från och med det akademiska året 1942—43 har den ändringen införts att det mindre konsistoriet utom av rektor och prorektor utgöres av dekanerna, vilka alltså äro självskrivna ledamöter av konsistoriet. Denna sammansättning av konsistoriet hade föreslagits av universitetsberedningen, dock under en bestämd förutsättning, nämligen att dekanerna utses genom val på tre år. Universitetsberedningen yttrade: »Om fakulteterna erhålla valda dekaner, kunna dessa — tillsammans med rektor och prorektor •— bilda det mindre akademiska konsistoriet.» Den av universitetsberedningen föreslagna anordningen med valda dekaner betraktades alltså tydligen som en förutsättning för dekanernas självskrivenhet såsom ledamöter av det mindre konsistoriet. I universitetsstatuterna infördes emellertid i fråga om dekanatet endast den ändringen att fakultet eller sektion må kunna besluta att dekanus skall väljas bland ledamöterna; om så ej sker, går värdigheten av dekanus alltjämt i tur efter fullmaktsålder. Förutsättningen för dekanernas självskrivenhet såsom ledamöter av det mindre konsistoriet existerar alltså blott som ett alternativ, och denna alternativa möjlighet har hittills ej utnyttjats, varken vid Uppsala universitet eller, såvitt konsistoriet har sig bekant, vid Lunds universitet har någon dekanus utsetts genom val. När det mindre akademiska konsistoriet trots detta utom av rektor och prorektor utgöres av dekanerna, saknas den kontinuitet och erfarenhet som otvivelaktigt är av stor betydelse för konsistoriets arbete, vilket till övervägande del omfattar behandling av förordnanden och dispenser och dessutom disciplinära ärenden. Då samtliga fem fakultets- och sektionsrepresentanter växla från år till år, har rektor icke det stöd han bör äga. Särskilt uppenbara äro olägenheterna, när ett par eller flera av dekanerna tillhöra de yngsta och minst erfarna i sin fakultet eller sektion, vilket ej sällan är fallet. Det är icke uteslutet att efter nyval av rektor och prorektor konsistoriet får en helt ny sammansättning, och det måste normalt inträffa att rektor eller prorektor ensam är kvar från det gamla konsistoriet. Så är innevarande läsår fallet vid Uppsala universitet. Redan under det förra akademiska året, det första under vilket den nya ordningen tillämpades, framträdde vid Uppsala universitet bestämda önskemål om en återgång till de gamla bestämmelserna för det mindre konsistoriets sammansättning i det fall att dekanerna inträda efter fullmaktsålder, vilket för närvarande måste betraktas som det normala. Det mindre konsistoriets medlemmar gjorde då på eget initiativ en hänvändelse till dåvarande rektor att verka för en ändring av statuterna i denna del. De nuvarande dekanerna ha uttalat sig i samma riktning. Den samtidigt med de nya reglerna för det mindre konsistoriets sammansättning införda bestämmelsen, att dekanerna skola vara självskrivna ledamöter av

102 det större akademiska konsistoriet bör däremot enligt konsistoriets mening bibehållas. Dekanerna beredas härigenom möjlighet att i för fakulteten eller sektionen betydelsefulla frågor, t. ex. anslagsfrågor, bevaka dessa intressen i det större konsistoriet. Det mindre konsistoriets uppgifter äro icke av sådan art att behov av representation just genom dekanus finnes; här krävas erfarenhet och kontinuitet i det speciella slag av arbete som åvilar det mindre konsistoriet. E n motsvarande framställning gjordes samma år av större konsistoriet vid Lunds universitet. Dessa framställningar föranledde ingen åtgärd från statsmakternas sida. Dekanerna äro fortfarande självskrivna i det mindre akademiska konsistoriet, vare sig de utsetts genom val eller tillträtt sitt ämbete i sin tur efter fullmaktsålder. Tjänstetiden för en vald dekanus är tre år, för en icke vald ett år. Om en icke vald dekanus är av laga förfall hindrad att fungera, inträder den av fakultetens ledamöter, som närmast förut varit dekanus under namn av prodekanus i hans ställe. H a r dekanus utsetts genom val, skall vid förfall för denne en av fakultetens eller sektionens övriga ledamöter tjänstgöra såsom prodekanus. Denna skyldighet åvilar dessa i tur efter fullmaktsålder, så att varje ledamot är skyldig att då hans tur kommer, tjänstgöra såsom prodekanus under ett akademiskt år. Genom de nämnda reformerna ha dekanaten blivit mera betydelsefulla än tidigare. E t t dekanat är därför numera betungande, om dess innehavare skall förvärva den kännedom om fakultetens eller sektionens förhållanden, a t t han kan framträda såsom den verklige ledaren av dess administrativa verksamhet. För hans i vissa fall betydande arbetsbörda utgår för närvarande ingen särskild ersättning. Dekanernas arbetsförhållanden äro vidare icke tillfredsställande: de sakna egna tjänsterum och ha icke tillgång till erforderlig skrivhjälp. Dessa omständigheter ha medfört, att möjligheten att välja dekaner blott i sällsynta fall kunnat utnyttjas. Så har sedan 1941 skett två gånger vid Uppsala universitet och en gång vid universitetet i Lund. Beredningens

förslag.

E n person, som blott under ett läsår fungerar såsom dekanus, kan under denna tid i regel icke skaffa sig den erfarenhet om fakultetens administrativa verksamhet och den auktoritet, som en dekanus bör äga. Beredningen kan därför i allt väsentligt ansluta sig till de principiella utgångspunkterna för skrivelsen från större konsistoriet i Uppsala. Den kan dock icke finna det ändamålsenligt att dekanerna skjutas åt sidan för att det mindre konsistoriet skall kunna få den kontinuitet och samlade erfarenhet som dess verksamhet torde kräva. Den mest rationella utvägen synes vara att avskaffa de cirkulerande dekanaten och beträffande utseende av dekaner helt bygga på valprincipen med en

103 treårig tjänstgöringstid. Det kan i detta sammanhang erinras om att i Danmark, Norge och Finland valprincipen är genomförd och fungerar på ett tillfredsställande sätt. Genom att dekanernas tjänstgöringsskyldighet utsträckes till tre år, komma de att kunna förvärva en auktoritet, rutin och förtrogenhet med respektive fakultets eller sektions förhållanden, som torde komma att medföra en avsevärd besparing av tid och arbete för fakulteternas eller sektionernas övriga ledamöter. Uppdraget att vara dekanus torde bliva mindre betungande, när dekanus väl hunnit sätta sig in i alla fakultetens eller sektionens angelägenheter, något, som nu i regel torde inträffa först mot slutet av hans ämbetsperiod. Med tanke härpå böra de betänkligheter, som kunna hysas mot att ålägga professorer en skyldighet att mottaga val till treåriga dekanat, icke tillmätas alltför stor betydelse. Om, såsom beredningen i det följande föreslår, särskilda fakultetssekreterarbefattningar inrättas, kommer detta att medföra att dekanerna befrias från rutinåligganden. Vidare torde dessa befattningshavare kunna utarbeta förslag till yttranden och biträda vid ärendenas förberedande.. Treårig tjänstetid och utseende av dekaner genom val torde kunna krävas redan för att dekanerna på ett fullt tillfredsställande sätt skola kunna uppfylla sina nuvarande ämbetsåligganden. Detta synes framgå av de ovan omförmälda skrivelserna från universitetens större konsistorier rörande dekanernas ledamotskap av de mindre konsistorierna. De förslag till förenkling av den akademiska förvaltningen, som i det följande framläggas, komma att ge dekanerna en än mera central ställning i denna. Åtskilliga ärenden, som nu behandlas eller avgöras av fakulteter eller sektioner, skola nämligen kunna delegeras till dekanus handläggning. Att detta system, som kommer att ställa väsentligt ökade krav på dekanernas administrativa skicklighet, omdöme och förtrogenhet med respektive fakultets eller sektions angelägenheter, icke kan förenas med efter bestämda regler cirkulerande ettåriga dekanat, torde vara uppenbart. Blott om dekanerna alltid utses genom val, varvid man äger rätt att förvänta att fakulteter och sektioner komma att till dekaner utse sina bästa tillgängliga administrativa krafter, kan systemet tänkas fungera på ett tillfredsställande sätt. Beredningen föreslår därför, att valprincipen göres obligatorisk vid utseende av dekaner och att de cirkulerande ettåriga dekanaten avskaffas. Dekanaten böra omfatta tre år. Den, som under hel treårsperiod tjänstgjort såsom dekanus, skall kunna omväljas men bör icke vara skyldig att mottaga omval. Blir dekanat under löpande treårsperiod ledigt — efter av dekanus gjord av fakultet, respektive sektion godkänd avsägelse eller annorledes — skall nyval avse återstående mandattid. Hittills gällande regler för prodekanatets besättande, i fall där vald dekanus fungerat, böra fortfarande bibehållas. Med den principiella motivering som ovan (s.77 ff.) lämnats föreslår beredningen en sådan ändring av universitetsstatuterna, att fakulteter och sektioner

104 erhålla rätt att delegera sin beslutanderätt i vissa enklare ärenden till dekanerna. I de fall, där fakulteter och sektioner ha att med eget yttrande vidarebefordra ett ärende till högre myndighet bör likaledes, där ärendet är av enklare beskaffenhet en delegation av yttranderätten till dekanerna kunna äga rum. Som exempel på ärenden, där delegation sålunda enligt beredningens mening bör kunna beslutas av fakulteter och sektioner kunna nämnas: yttrande över framställningar om avsked vid uppnådd pensionsålder; yttrande över framställningar om entledigande från förordnande att innehava docentstipendium; framställningar om befrielse från deltagande i vissa kurser; framställningar om förkortad anslagstid för avhandlingar och förordnande av fakultetsopponent vid doktorsdisputationer (ev. torde beslut i dylika ärenden böra fattas efter hörande av betygsnämnden); yttrande över framställningar om ersättning eller annan kompensation för opposition vid doktorsdisputationer; yttrande över frågor om kursavgifter; yttrande i frågor om inskrivning av utländska studerande, som i hemlandet avlagt studentexamen; prövning av examensansökningar. Så länge de nuvarande examensstadgorna äga giltighet, kommer en eventuell delegation av rätten att pröva examensansökningarna icke att medföra den snabbhet i handläggningen av dessa ärenden, som för de studerande framstår såsom ett viktigt önskemål. Beredningen torde emellertid i framtiden i samband med en prövning av examensväsendet i dess helhet få tillfälle att återkomma till frågan huru dessa önskemål lämpligen kunna tillgodoses. Dekanerna böra liksom nu vara självskrivna ledamöter i båda konsistorierna. För att skapa erforderlig kontinuitet i det mindre konsistoriets sammansättning bör valprincipen med treåriga dekanat icke genomföras samtidigt i samtliga fakulteter. I övergången bör därför föreskrivas att valprincipen skall genomföras olika år i olika fakulteter och sektioner. Fakulteter och sektioner böra i likhet med vad fallet regelmässigt är vid utländska, universitet disponera tjänsterum för dekanerna i anslutning till kansliet, så att dessa kunna leda beredningen av viktigare frågor och övervaka fakulteternas eller sektionernas administrativa verksamhet i övrigt. I övriga skandinaviska länder liksom vid åtskilliga utländska universitet utgå särskilda arvoden till fakulteternas och sektionernas dekaner, vilket icke är fallet i Sverige. Det kan emellertid icke anses skäligt, att ingen ersättning utgår till dekanerna för den betungande och ansvarsfulla arbetsbörda, som åvilar dem utöver deras tjänsteåligganden såsom professorer, så mycket mindre som de icke äga rätt till nedsättning i sin undervisnings- och examinationsskyldighet.

105 Dekanerna ha vidare att påtaga sig extra kostnader och besvär för representation särskilt i samband med utländska vetenskapsmäns besök. Beredningen förordar, att dekanerna medgivas en skälig ersättning för de arbetsuppgifter och extra kostnader, som äro förenade med deras ämbeten. Med hänsyn till arbetsbördans och representationens beräknade omfattning föreslår beredningen, att dekanerna vid båda universiteten erhålla följande arvoden. Teologiska fakultetens dekanus Juridiska fakultetens dekanus Medicinska fakultetens dekanus Historisk-filosofiska sektionens dekanus Filologiska sektionens dekanus Matematisk-naturvetenskapliga fakultetens dekanus

kronor 1 800 » i 800 » 2 500 » 2 000 » 2 000 » 2 500.

Den av de båda humanistiska sektionernas dekaner, som fungerar som humanistiska fakultetens dekanus, bör uppbära ett årligt tilläggsarvode av 500 kronor. För den händelse en uppdelning på sektioner av den humanistiska fakulteten icke skulle komma att genomföras, synes arvodet till denna fakultets dekanus böra beräknas till 3 000 kronor.

G. Konsistorierna. Nuvarande

läge.

D e t s t ö r r e k o n s i s t o r i e t vid ett universitet bestod ursprungligen av samtliga ordinarie professorer vid universitetet. Den akademiska förvaltningens alltmera ökade omfång och det stigande antalet professorer gjorde denna sammansättning opraktisk och tidskrävande. I ett 1907 framlagt förslag till omorganisation av universiteten föreslogs, att de större konsistorierna skulle bestå av dekanerna och ett mindre antal valda ledamöter. Enligt förslaget skulle varje fakultet eller sektion representeras av en vald ledamot för varje fullt femtal av fakultetens eller sektionens professurer. I remissyttranden framhöll dåvarande större konsistoriet vid Uppsala universitet bland annat, att förslaget icke tillgodosåge det krav på kontinuitet, som måste ställas på konsistoriets sammansättning. Det föreslogs på grund härav, a t t konsistoriet utöver de valda ledamöterna skulle bestå av ett antal självskrivna ledamöter, två från varje fakultet eller sektion, vilka skulle inträda efter fullmaktsålder. Däremot vände sig konsistoriet med bestämdhet mot tanken att dekanerna skulle göras till självskrivna ledamöter av det större konsistoriet. Detta förslag följdes i huvudsak av statsmakterna. Den äldre universitetsberedningen, vilken, som ovan framhållits, föreslagit ett system med valda dekaner, förordade att dekanerna, vilka genom val-

106 principen skulle erhålla en starkare ställning, skulle göras till självskrivna ledamöter av det större konsistoriet. Detta förslag genomfördes 1941. För närvarande utgöres det större konsistoriet av rektor, prorektor, dekanerna och ett visst antal professorer, som inträda eller inväljas i konsistoriet på följande sätt. Dels inträda från varje fakultet eller sektion två professorer i tur efter fullmaktsålder, för en tid av tre år. Den som tillhört det större konsistoriet i minst sex år är icke vidare skyldig att inträda för en ny treårsperiod. Dels väljes en professor av akademiska församlingen efter förslag av vederbörande fakultet eller sektion för varje fullt femtal av de till fakulteten eller sektionen hörande professurerna. I frågor rörande universitetsbiblioteket äger överbibliotekarien säte och stämma i konsistoriet. Detsamma gäller i ekonomiska frågor räntmästaren och i frågor, som röra en vetenskaplig institution vederbörande institutionsprefekt. Vid handläggning av stipendieärenden äger vidare vederbörande stipendieinspektor säte och stämma i konsistoriet. Följande tablå visar det antal ledamöter och den sammansättning, som de större konsistorierna vid vart och ett av universiteten komma att få på grundval av det antal professurer, som finnes under höstterminen 1947

Teologiska fakulteten Juridiska fakulteten Medicinska fakulteten Filosofiska fakulteten Humanistiska sektionen Matematisk-naturvetenskapliga sektionen

Uppsala rektor prorektor 5 dekaner

Lund rektor prorektor 5 dekaner

3 3 6

3 3 6

7 6

7 5

31 Den vid årets riksdag beslutade utbyggnaden av universiteten skulle med nu gällande regler öka antalet ledamöter i Uppsala till 33 och i Lund till 32. Det större konsistoriet har tillsyn och vård om universitetets vetenskapliga och ekonomiska angelägenheter och har att förvalta och utdela till universitetet givna stipendier, där ej annorlunda är särskilt bestämt eller av kanslern förordnat. Konsistoriet har »att behandla förslag till nya instruktioner, reglementen eller andra allmänna föreskrifter och anordningar rörande universitetet, dess lärda verksamhet, inrättningar, hushållning och drätsel, behandla frågor om anslag av statsmedel till universitetet, upprätta förslag efter statuternas föreskrifter till lärarbefattningars och andra tjänsters tillsättande m. m. Det större konsistoriet har vidare att sedan drätselnämnden avgivit utlåtande behandla och efter sakens beskaffenhet antingen avgöra eller med sitt betan-

107 kände till kanslern överlämna frågor om allmänna åtgärder med förvaltningen av universitetets egendom och fonder, om nybyggnader och mera betydande ändringar å universitetets byggnader. Nedanstående tablå visar arten och antalet ärenden, som handlagts av större konsistoriet vid Uppsala universitet under åren 1945 och 1946.

1945 1946

Anslagsfrågor

Riksdagspetita

Donationer

Fastighetsförsäljningar, inköp m. m.

Besvär

Forskarstipendier

160 175

51 42

16 4

27 18

2 3

4 5

Ledamöter i nämnder m. m.

Lokalfrågor

Undervisningsfrågor

24 18

2 6

3 11

Föreståndare vid inst. m. m. 1945 1946

1945 1946

BefordringsÖvriga ärenden ärenden ang. (3 olika behandlingar) professurer

5 5

12 18

Lone- och pensionsfrågor

Reglementen

12 16

10 13

12 19

ReseÖvriga stipendier stipendier

22 27

278 311

Varjehanda

Remisser av betänkanden, utredningar o. dyl.

50 49

20 l 62*

Antal samman- Protokoll 3 träden 22 23

260 sid. 296 sid.

1 Såsom betänkande angående prästutbildningen, särskilda bestämmelser om staten, betänkande angående utarrendering av universitetets jordbruksfastigheter, ändringar i disciplinstadgan, ämneskonferenser mellan lärare, samarbete med Stockholms högskola, utredning angående lokaler för olika institutioner, evalvering av överläkararvoden, fördelning av e. o. anslaget, akademiska sjukhusets anslutning till statens pensionsanstalt, utredning angående statliga myndigheters markförsäljningspolitik, betänkande angående akademikernas amorteringsproblem, naturvetenskapliga forskningskommitténs betänkande I, ny- och ombyggnader av vetenskapliga institutioner, undervisningsfria terminer för professorer, inrättande av medicinskt forskningsråd. 2 Såsom överlåtelse av mark till Uppsala stad, universitetsberedningens betänkanden I och II, omorganisation av byggnadsförvaltningen, atomkommitténs betänkande, lektorernas framställning angående doktorsavhandlingar, utredning angående byggnadsplaner, lokaler för olika institutioner, bestämmelser i anledning av staten, fördelning av vissa biträdes- och amanuensbefattningar, läkarutbildningssakkunnigas betänkande angående läkarutbildningen och angående utbildning efter med. lic.-examen, bestämmelser om docentstipendier och vikariearvoden, betänkanden angående officersutbildningen, angående skogsvårdslag, angående det fria och frivilliga forskningsarbetet, angående socialvetenskaperna, naturvetenskapliga forskningskommitténs betänkande I I och medicinska organisationskommitténs betänkande I samt angående examensrätt i olika fall. 3

Här ingå ej bilagor.

D e t m i n d r e a k a d e m i s k a k o n s i s t o r i e t bestod tidigare av rektor, prorektor och en vald ledamot från varje fakultet eller sektion. I samband med den förstärkning av dekanernas ställning, som infördes 1941, gjordes dekanerna till självskrivna ledamöter av de mindre konsistorierna.

108 Det mindre akademiska konsistoriet utgöres därför av rektor, prorektor och dekanerna. På samma sätt som beträffande det större akademiska konsistoriet skola i olika frågor överbibliotekarien, räntmästaren och i stipendiefrågor vederbörande stipendieinspektor äga säte och stämma i det mindre konsistoriet. Det mindre akademiska konsistoriet har jämlikt universitetsstatuterna att vaka över »att den akademiska undervisningen och examinationen vederbörligen upprätthålles samt över lärarnas och de studerandes förhållande i vad som hör till studierna; handhava universitetets disciplinära myndighet över de studerande, på sätt därom är särskilt stadgat; förvalta och utdela de till universitetet givna stipendier, där så är eller varder särskilt stadgat, samt att i övrigt handlägga de ärenden, som annorstädes i dessa statuter uttryckligen förbehållas det mindre konsistoriet, ävensom alla andra universitetet angående frågor, om vilka ej är särskilt förordnat, att de tillhöra annan akademisk myndighet». Det mindre konsistoriet har sålunda att sedan drätselnämnden avgivit utlåtande upptaga och efter sakens beskaffenhet antingen avgöra eller med sitt betänkande till kanslern överlämna frågor om bättre rätt till löner, förmåner och pensioner å stat samt om beviljandet av extra anslag såvitt de angå undervisningen med därtill hörande inrättningar. Konsistoriet har slutligen att handlägga frågor, vilkas prövning ankommer på rektor, om de av rektor hänskjutas till konsistoriet. Arten av och antalet ärenden, som handlagts av mindre konsistoriet i Uppsala under åren 1945 och 1946 framgå av nedanstående tablå.

1945 1946

1945 1946

Amanuenser (förordnanden)

Anslag

Avsked

Lokaler

Besvär

Disciplinmål

Dispenser

107 169

10 31

24 30

66 46

1 2

5 3

167 117

Förordnanden

Inspectors

Kvarstående i tjänst

Löner

Pension

Semester

Nationsstadgar

Tjänstgöringsbetyg

328 419

5 5

19 24

18 14

10 21

34 47

8 5

45 56

Tjänstledighet

Undervisning

Vaktmästare, tekn. bitr. m. m.

8 61 98 1 Des nitom en mimgd per caps ulam beslut.

1945 1946 2

152 193

Här ingå ej bik igor.

102 Varjehanda

Vikariearvode

Antal sammanträden

Protokoll 2

67 88

36 33

27 l 31 1

207 sid. 231 sid.

109 Beredningens förslag. Som framgår av Bil. I, saknas vid danska och norska universitet motsvarighet till de båda konsistorierna vid de svenska universiteten. Konsistoriet vid Köpenhamns universitet och kollegiet vid Oslo universitet handhava i stort sett de uppgifter, som i Sverige äro fördelade på två konsistorier. Det ter sig i hög grad önskvärt att här åstadkomma en förenkling av den svenska akademiska administrationen. Denna bör enligt beredningens mening komma till stånd dels genom en reducering av antalet ledamöter i det större konsistoriet, dels genom att beslutande- och yttranderätten i vissa grupper av ärenden av det mindre konsistoriet delegeras till rektor. Förslag i sistnämnda avseende framlägges i samband med behandlingen av rektors myndighet (s. 111). Därutöver kunna lämpligen vissa grupper av ärenden avföras från det mindre konsistoriets handläggning. Beredningen vill härvid särskilt framhålla dispensärendena, där kanslersämbetets prövning torde vara till fyllest, sedan fakultet eller sektion avgivit yttrande. Principen för det mindre konsistoriets sammansättning bör däremot icke förändras. Om valprincipen göres obligatorisk för utseende av dekaner och samtidigt valperioderna i olika fakulteter och sektioner börja vid olika tidpunkter, bortfalla de skäl för en förändring av det mindre konsistoriets sammansättning, som framförts från båda universiteten (se ovan s. 101). Härigenom skulle konsistoriet garanteras den kontinuitet, utan vilken dess verksamhet icke kan bliva fullt effektiv. Tanken att varje professor skall beredas tillfälle att åtminstone en gång deltaga i den akademiska förvaltningen finner beredningen i och för sig tilltalande. Men på grund av det stora antalet lärare i de olika fakulteterna och sektionerna kan den ändock icke förverkligas genom det nu rådande systemet. Icke heller torde kunna göras gällande, att en dylik tanke skulle tillmätas större vikt än intresset att skapa effektivt arbetande större konsistorier. Detta kan ske endast om antalet ledamöter minskas och till ledamöter utses universitetens därtill mest skickade professorer. Det finns ingen garanti för att de, som inträda efter fullmaktsålder, verkligen äga den administrativa skicklighet och de personliga kvalifikationer, att de äro ägnade för deltagande i universitetens förvaltning. På grund härav synes det nödvändigt att helt bygga på valsystemet, som torde leda till att fakulteter och sektioner komma att representeras av sina bästa krafter. Valbar bör vara varje professor, som i minst två år innehaft professors ämbete. Det större konsistoriet bör därför enligt beredningens mening bestå av rektor, prorektor, dekanerna och vissa av akademiska församlingen valda ledamöter. Från varje fakultet eller sektion skulle efter förslag av denna väljas en professor till ledamot av det större konsistoriet för varje påbörjat tiotal av fakultetens professurer. Detta innebär, att antalet ledamöter i det större

110 konsistoriet väsentligt reduceras. Överbibliotekarien, räntmästaren, institutionsprefekter och stipendieinspektorer skulle liksom nu är fallet i vissa ärenden äga säte och stämma i konsistoriet. De större konsistorierna skulle enligt beredningens förslag få en sammansättning som framgår av nedanstående tablå. Uppsala rektor prorektor 6 dekaner

Lund rektor prorektor 6 dekaner

1 1 2 2 2 3 19

1 1 2 2 2 2 18

Teologiska fakulteten Juridiska fakulteten Medicinska fakulteten Historisk-filosofiska sektionen Filologiska sektionen Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten

Kallelse till de båda konsistoriernas sammanträden bör utgå minst 3 dagar, helst en vecka före sammanträdesdagen. H. Den akademiska församlingen. Den akademiska församlingen utgöres av samtliga professorer vid universitetet. Vid val av kansler, rektor och prorektor ha överbibliotekarien och räntmästaren säte och stämma i församlingen. Den akademiska församlingen har att förrätta val av kansler, rektor och prorektor samt av ledamöter av det större konsistoriet och av drätselnämnden. Beträffande den akademiska församlingen har beredningen icke funnit skäl att framlägga förslag till förändringar. I. Rektor. Prorektor. Rektors myndighet. Nuvarande läge. Rektor är ordförande i den akademiska församlingen, i konsistorierna och i drätselnämnden. H a n utövar den närmaste tillsynen över allt, som rör universitetet. Det åligger honom enligt universitetsstatuterna att tillse, »att den akademiska undervisningen vederbörligen handhaves; att sedlighet och flit bland den studerande ungdomen uppratthålles; att universitetets egendom, av vad namn den vara må, behörigen vårdas; a t t anslag användas för sina rätta ändamål; att uppbörd av universitetets inkomster rätteligen verkställes; att räkenskaper och redovisningar behörigen upprättas och inom föreskrivna tider avlämnas; att lärare, tjänstemän och betjänte i allo noggrant uppfylla sina åligganden samt att till verkställighet befordra ej mindre vad dessa statuter

Ill och andra vederbörligen givna föreskrifter till efterrättelse anbefalla, än ock konsistoriernas och drätselnämndens såväl som rektors egna i behörig ordning fattade beslut.» Den rektor underställda administrativa personalen är fördelad på dels kansliet, dels räntekammaren. Chef för kansliet är akademisekreteraren, för räntekammaren akademiräntmästaren. Beredningens förslag. Vid vissa utländska universitet, exempelvis vid Köpenhamns universitet, har man låtit en med rektor jämställd förvaltningsämbetsman träda i spetsen för universitetets ekonomiska förvaltning. Den dualism, vartill ett dylikt system kan föranleda, torde emellertid kunna framkalla slitningar, som verka hämmande på universitetets verksamhet. Det synes däremot vara av vikt att rektor erhåller ökade befogenheter i syfte att underlätta hans verksamhet som ledare av universitetets administration och att förenkla förvaltningsapparaten. Med den principiella motivering, som ovan (s. 77 ff.) lämnats, föreslår beredningen, att en sådan ändring av universitetsstatuterna genomföres, att det mindre konsistoriet erhåller rätt att delegera sin beslutanderätt i vissa enklare ärenden till rektor. I de fall, där det mindre konsistoriet har att med eget yttrande vidarebefordra ett ärende till högre myndighet bör likaledes i enklare ärenden en dylik delegation kunna äga rum. Som exempel på ärenden, där delegation från det mindre konsistoriet till rektor bör kunna ske må nämnas: förordnande och entledigande av vissa amanuenser; frågor om tjänstledighet för amanuenser och förordnande av vikarier i dessa fall; yttrande över framställningar om avsked och pension vid uppnådd pensionsålder; yttrande över framställningar om entledigande från förordnande att inneha docentstipendium1; yttrande över anmälningar om befattningshavares rätt till ålderstillägg respektive uppflyttning i löneklass; yttrande över framställningar från befattningshavare att få för ålderstillägg tillgodoräkna sig viss tidigare tjänstgöring; frågor om undervisningens anordnande; frågor om kursavgifter; frågor om rätt för studerande vid utländskt statsuniversitet att inskrivas vid universitetet; frågor om mera tillfällig disposition av universitetets lokaler; utlåning av tavlor, instrument etc. från universitetets olika institutioner. För att åstadkomma ett förenklat inskrivningsförfarande beträffande utländska studenter borde enligt beredningens mening föreskrivas, att stude1

Ärenden av denna art behandlas i Lund icke av det mindre konsistoriet.

112 rande vid nordiska universitet och högskolor som styrkt sig hava avlagt studentexamen och kunna visa god vandel utan vidare få inskrivas vid svenska universitet. Rektors beslut skall enligt beredningens mening fattas efter föredragning av akademisekreteraren och i ekonomiska ärenden av räntmästaren. I frågor rörande en eller flera fakulteter eller sektioner skall vederbörande dekanus eller dekaner, och i frågor rörande universitetsbiblioteket, överbibliotekarien beredas tillfälle att yttra sig. Dekanerna och överbibliotekarien skola äga rätt att erhålla en avvikande mening bifogad till rektors beslut. R ektorskonferenser. Före kriget hade i viss mån utbildat sig en praxis att rektorerna vid universiteten och högskolorna med vissa mellanrum sammanträdde för att dryfta gemensamma frågor. Detta upphörde under kriget, då anslag icke längre stod till buds för ändamålet. En viss motsvarighet till dessa konferenser utgör det så kallade rektorskonventet i Stockholm bestående av samtliga därvarande högskolerektorer. Dessa tendenser till ökad samverkan anser beredningen vara av stort värde. Den isolering som utmärker de svenska universiteten är utan tvivel till men icke blott vid behandlingen av frågor av gemensamt intresse utan även i fråga om ärenden som röra blott det ena eller det andra lärosätet. Kanslersämbetet fungerar visserligen såsom ett samordnande organ av mycket stort värde för universiteten, men det skulle utgöra en stor vinning, om mera direkta och permanenta förbindelser kunde skapas mellan de svenska universiteten och högskolorna. Såsom i Bil. I namnes finnes i England en särskild kommitté »The Committee of Vice-Chancellors and Principals» som utgöres av rektorerna för samtliga brittiska universitet och med dem jämställda »University Colleges». Kommittén sammanträder varje månad i London, varvid en av rektorerna efter en viss ordning fungerar såsom ordförande. Kommittén har inga stadgar eller föreskrivna uppgifter. Den kan därför upptaga alla universitetsfrågor till diskussion. Denna kommitté har uträttat mycket till universitetens fromma och den har under och efter kriget kommit att bliva allt mera betydelsefull. Rektorskonferenser av sådan art skulle vara det lämpligaste organet för en diskussion om det effektivaste utnyttjandet av landets samlade vetenskapliga resurser, utbyggande av nya institutioner och dylikt. Vidare skulle man på dessa konferenser kunna planera det lärarutbyte mellan de olika lärosätena, som framstår såsom ett alltmera viktigt önskemål. Samverkan i internationella kulturfrågor torde likaledes kunna bliva en viktig uppgift för rektorskonferenserna. Måhända skulle de även kunna fungera såsom en speciell remissinstans för kanslersämbetet i vissa frågor. Beredningen har här blott velat framhålla

113 vissa uppgifter, som lämpligen skulle kunna behandlas på rektorskonferenserna. Men givetvis bör deras verksamhet icke regleras genom några instruktioner. Deras uppgift är att skapa samverkan mellan de olika lärosätena i viktigare akademiska frågor och det bör stå de deltagande fritt att till debatt upptaga vilken fråga som helst av intresse för universiteten och högskolorna. Att rektorerna för Karolinska institutet samt Stockholms och Göteborgs högskolor böra deltaga i dessa konferenser är med hänsyn till dessas syfte givet. Rektorskonferens bör äga rum en gång varje år omväxlande i Uppsala, Lund, Stockholm och Göteborg. Beredningen beräknar det anslag, som kräves för att möjliggöra dylika rektorskonferenser, till 2 000 kronor. Den föreslår därför, att detta anslag ställes till förfogande härför under rubriken »gemensamma universitetsändamål». Val av rektor och prorektor. Rektor väljes för en tid av tre år av den akademiska församlingen. Församlingen utser likaledes för en tid av tre år en prorektor. Valbar till rektor och prorektor är varje professor, som å den dag ämbetet skall tillträdas i minst tre år innehaft professorsbefattning vid universitetet. Den, som med utgången av den tid för vilken han blivit vald till rektor, under minst tre år beklätt rektorsämbetet, är icke skyldig att vidare mottaga val till detta ämbete eller till prorektorsämbetet. Likaså är den, som under tre år innehaft prorektorsämbete, icke vidare skyldig att mottaga nytt val till detta ämbete. Val av rektor och prorektor sker under april månad det år, då tiden, som förra valet avsett, utgår. Valet, som sker med slutna sedlar, anmäles hos kanslern, av vilken valet skall stadfästas. Om rektor eller prorektor avgår före ämbetstidens slut och av denna återstår minst en hel lästermin, skall nytt val anställas för den återstående tiden. Rektor kan, om han önskar, vinna befrielse från skyldighet att bestrida den undervisning och examination, som är förenad med hans professorsbefattning. Han skall i dylika fall tillkännagiva detta i det mindre konsistoriet, som har att anmäla förhållandet för kanslern. Att rektor och prorektor väljas för samma tidsperiod har den fördelen att de kunna etablera en tidsbesparande samverkan på längre sikt. Emellertid kan ifrågasättas om icke denna synpunkt borde träda tillbaka inför önskemålet, att universitetet vid ett rektorsval skall ha möjlighet att välja mellan ett flertal personer, vilka under viss tid innehaft prorektorsämbete och vilkas administrativa förmåga därigenom prövats. Beredningen finner för sin del det senare kravet väl motiverat och förordar därför, att prorektors äm betstid begränsas till två år utan möjlighet till omedelbart omval. 8

114 Rektors

arvode och

representationsanslag.

Rektorerna vid universiteten i Uppsala och Lund uppbära för närvarande ett belopp å 3 600 kronor per år, »rektors honorarium», avsett för representation m. m. Större konsistoriet vid Uppsala universitet framhöll i petita till 1946 års riksdag bland annat: Ifrågavarande arvode, vars nuvarande belopp (d. v. s. beloppet före den vid 1946 års riksdag beslutade höjningen) fastställdes år 1925, betraktades vid denna tidpunkt som tillräcklig ersättning för rektor åliggande representation. Härvid är dock att märka, att då rektor före valet i allmänhet är ledamot av drätselnämnden och som sådan uppbär en ersättning av 800 kronor, den ökade ersättning han erhåller såsom rektor endast utgör 1 600 kronor. Med hänsyn till den ställning universitetets rektor intager och den betydande representation han i universitetets intresse måste åtaga sig har en ersättning av 2 400 kronor (och naturligtvis i än högre grad en ersättning av 1 600 kronor) redan före kriget obestridligen varit mycket otillräcklig. Numera har disproportionen mellan det tillgängliga och det behövliga anslaget ökats i oroväckande grad. När inom kort normala kulturella förbindelser med utlandet bli återknutna och ett betydande antal utländska vetenskapsmän kan väntas besöka vårt land, är det nödvändigt att rektor har möjlighet att på ett värdigt sätt representera universitetet. Konsistoriet finner en betydande höjning av rektors arvode vara ett ofrånkomilgt krav och anser ett anslag av 6 000 kronor behövligt. Anslagsposten bör enligt konsistoriets mening benämnas »Rektors representationsanslag», då anslaget helt erfordras för representation och icke till någon del kan betraktas som ersättning för arbete. Ehuru konsistoriet icke vill beröra frågan om rektors avlöning, som sammanhänger med frågan om en allmän reglering av professorernas löner, kan det tiil stöd för kravet på en kraftig höjning av det nuvarande honorariet påpekas att Uppsala universitets rektor har en avlöning (inklusive ålderstillägg), som med tilllägg av denna ersättning för representation avsevärt understiger den avlöning, som i ortsgrupp F tillkommer rektor vid högre allmänt läroverk i avlöningsgrupp I (bland annat i Uppsala). I anledning av vad sålunda anförts får konsistoriet anhålla att till representationskostnader för rektor måtte upptagas ett belopp av 6 000 kronor, varvid nu utgående 2 400 kronor till rektors honorarium utgår. Departementschefen

anförde i proposition till 1946 års riksdag:

Konsistoriet har hemställt, att det såsom »rektors honorarium» sedan år 1925 utgående arvodet av 2 400 kronor måtte ersättas med ett belopp av 6 000 kronor, avseende »rektors representationsbidrag». Kanslern har icke i sina petita upptagit något på denna framställning grundat förslag. Enligt vad jag under hand inhämtat torde detta ha sin grund i att kanslern ansett, att resultatet av 1945 års universitetsberednings arbete borde avvaktas innan definitivt ställningstagande toges till ifrågavarande framställning. Även jag hyser samma uppfattning. Med hänsyn till vad i ärendet anförts anser jag mig dock såsom en provisorisk åtgärd böra förorda en uppräkning av honorariet med 50 procent till 3 600 kronor. Motsvarande uppräkning torde böra ske även beträffande rektorsarvodena vid Lunds universitet (nu 2 400 kronor) och karolinska institutet (nu 1 800 kronor).

115 I en motion inom andra kammaren vid 1947 års riksdag hemställdes att riksdagen måtte besluta, att från och med räkenskapsåret 1947/48 skulle utgå till rektorerna vid universiteten i Uppsala och Lund dels ett extra rektorsarvode på 6 000 kronor, dels ett representationsanslag höjt från 3 600 till 8 000 kronor. Motionärerna framhöllo bland annat följande. Det kulturella utbytet mellan vårt land och utlandet, vilket under kriget legat nere och under de gångna efterkrigsåren varit starkt beskuret, har nu visat en tydlig tendens att snabbt stiga. Vi måste med verklig glädje hälsa detta, inte endast med tanke på dess värde för forskningen utan även därför att det i hög grad är ägnat att stärka förståelsen och känslan av samhörighet länderna emellan. Universiteten ha här en synnerligen viktig uppgift att fylla, och de stipendier och anslag för utbyte av studenter och lärare, som föreslås eller redan beviljats, äro väl motiverade. Det kräves emellertid även andra medel. För att skänka de många tillresande representanterna från utländska universitet en god kontakt med våra egna universitet, för att sammanföra gästerna med deras svenska kolleger och för att ge de senare tillfälle att gemensamt dryfta allmänna eller speciella frågor under andra och friare former än dem, som samman' trädena i fakulteter och konsistoriet bjuda, måste universitetens rektorer påtaga sig ett stort extra arbete och dryga kostnader. För det förra bör en skälig ersättning utgå, och för de senare böra särskilda medel ställas till förfogande. Universitetsrektorerna uppbära för närvarande endast lön som professorer. Deras ansvarsfulla ställning och det lika betungande som viktiga arbete de utföra göra emellertid ett särskilt rektorsarvode i hög grad motiverat. I England åtnjuta universitetens rektorer 1 000 pund utöver professorslönen (ofta därjämte fri bostad) samt representationsanslag. I avvaktan på förslag till en mera definitiv lösning av denna fråga vilja vi som provisoriskt rektorsarvode föreslå 6 000 kronor till vartdera av universiteten i Uppsala och Lund. Representationsanslaget ( = rektors honorarium) utgår för närvarande med 3 600 kronor. Då detta icke på något sätt gör det möjligt för rektor att fylla sin betydelsefulla uppgift såsom den samlande och förmedlande mellan universitetets skilda lärare och tjänstemän samt de främmande representanter, som i allt större antal besöka våra universitet, föreslå vi, att representationsanslaget höjes till 8 000 kronor. Statsutskottet

vid 1947 års riksdag anförde bland annat följande:

Då enligt utskottets mening otvivelaktigt skäl föreligga för att universitetsrektorerna erhålla något arvode utöver professorslönen för det både betungande och viktiga arbete som i egenskap av rektorer åvilar dem, anser utskottet, att denna fråga bör göras till föremål för överväganden lämpligen i samband med den blivande utredningen angående professorernas löneställning. Vad rektors honorarium beträffar torde det jämväl böra undersökas om icke en höjning av detsamma kan befinnas påkallad. Utskottet förutsätter, att Kungl. Maj:t har sin uppmärksamhet riktad på sistnämnda spörsmål och för riksdagen framlägger det förslag, vartill omständigheterna må giva anledning. I likhet med motionärerna och statsutskottet vid innevarande års riksdaganser beredningen, a t t universitetens rektorer böra erhålla arvode utöver pro-

116 fessorslönen för det betungande och betydelsefulla arbete, som åvilar dem. Rektorsämbetet vid ett universitet är av den vikt och betydelse att de därmed förenade löneförmånerna böra vara i paritet med de avlöningar, som utgå till cheferna för de större ämbetsverken. Det i motionen väckta förslaget om arvode åt universitetens rektorer bör därför enligt beredningens mening utan dröjsmål förverkligas. På grund av den ställning statsutskottet intagit till denna fråga anser sig beredningen emellertid förhindrad att taga ställning till arvodets storlek. I likhet med statsutskottet finner beredningen en höjning av rektors representationsanslag — rektors honorarium — påkallad. Om rektor skall kunna fylla sina representativa plikter på ett sätt, som är de svenska universiteten värdigt, måste till hans förfogande ställas ett tillräckligt representationsanslag. Detta synes viktigare än någonsin i en tid, då de kulturella relationerna just återknutits efter ett långvarigt krig och utländska vetenskapsmän i stort antal besöka vårt land. Under nuvarande förhållanden äro universitetens rektorer nödsakade att med egna medel bestrida en icke obetydlig representation. På grund härav torde en akademisk lärare utan enskild förmögenhet eller mera betydande privata inkomster i allmänhet icke kunna mottaga val till ett rektorsämbete. Denna omständighet accentuerar ytterligare nödvändigheten av en skyndsam höjning av universitetsrektorernas representationsanslag. Redan nu överlåtes viss representation på prorektor. Att så sker i större utsträckning synes vara lämpligt icke minst med tanke på den ökade representation, som i framtiden torde komma att åligga universiteten. Beredningen föreslår därför att det nu utgående anslaget på 3 600 kronor till var och en av universitetens rektorer höjes till 6 000 kronor och att ett särskilt anslag på 1 000 kronor ställes till var och en av prorektorernas vid universiteten förfogande för bestridande av representation. J. Kanslern. Kanslern utnämnes av Kungl. Maj:t efter val, i vilka deltaga de akademiska församlingarna vid universiteten samt lärarkollegiet vid karolinska institutet. Valet sker med slutna sedlar, upptagande namnet på den person, som anses till ämbetet lämpligast. Över valutgången på respektive orter föres protokoll. Protokollen från universitetet i Lund samt från karolinska institutet insändes till valförrättaren vid universitetet i Uppsala, vilken har att sammanräkna rösterna och med överlämnande av protokollen hos Kungl. Maj:t anmäla valets utgång. Anser Kungl. Maj:t, att den som erhållit de flesta rösterna icke bör till ämbetet utnämnas, kan Kungl. Maj:t förordna om nytt val.

117 Då kanslersämbetet är ledigt eller då kanslern är förhindrad att bestrida ämbetet, förordnar Kungl. Maj:t, i senare fallet efter förslag av kanslern, en tillförordnad kansler. Kanslern har överinseende över universitetens alla angelägenheter. Det åligger honom att uppmärksamt följa den akademiska undervisningen, att inhämta noggrann kännedom om vården och förvaltningen av universitetens egendom och vetenskapliga inrättningar samt på grund härav vidtaga de åtgärder, som han anser erforderliga för ett främjande av universitetens rätt, välstånd och ändamål. Vidare har kanslern att pröva de beslut, vari vederbörande konsistorium eller drätselnämnd stannat i frågor »rörande inköp av fastighet för universitetets räkning; om försäljning, förpantning eller byte av någon dess fasta egendom; om nybyggnad, större ändring eller reparationer å universitetets hus; om avskrivning av hemmansräntor och arrenden; om extra anslag, om nådeår och i allmänhet om sådana viktigare förvaltningsåtgärder, vilka icke äro att anse såsom omedelbar verkställighet av givna stadganden och föreskrifter». För tillfälliga behov och sådana på förhand ej bestämda ändamål, som avse undervisningens, studiernas och universitetets allmänna förkovran, kan kanslern efter omständigheterna använda medel, som äro anvisade för dylika utgifter. I viktigare fall har dock kanslern att inhämta yttrande från det mindre konsistoriet, innan han fattar sådant beslut. I vissa fall, nämligen om anledning förekommer till »ändring i fastställd anslagsstat eller till användande av fondkapital för utomordentliga behov eller till försäljning, byte eller förpantning av universitetets fasta egendom eller till inköp av fastighet», har kanslern att efter inhämtande av det större konsistoriets yttrande underställa ärendet Kungl. Maj:ts beslut. Kanslern äger att i allt, som rör universiteten eller kan främja deras väl, där han så anser nödigt, föra eller låta föra deras talan. Kanslern äger vidare utfärda instruktioner och reglementen till efterrättelse vid förvaltningen av universitetens vetenskapliga inrättningar, drätsel och egendom. I dessa frågor skall han dock inhämta yttrande av vederbörande konsistorium. Vid kanslersämbetet finnes en kanslerssekreterare, som efter förslag av kanslern utnämnes med fullmakt av Kungl. Maj:t, och biträdande personal. Stockholms och Göteborgs högskolor äro underställda kanslersämbetet men deltaga ej i val av kanslern. En utredning av det för universiteten så betydelsefulla kanslersämbetets organisation och åligganden ligger utom universitetsberedningens uppgift. En dylik utredning synes emellertid beredningen önskvärd särskilt med tanke på den utbyggnad av de svenska universiteten och högskolorna som ägt rum under senare år.

118 4. Den administrativa personalen. A. Inledning. När beredningen nu upptager verkställighetsorganens, kansliernas och räntekamrarnas, organisation till behandling vill den först framföra vissa synpunkter, värda beaktande i detta sammanhang. Universiteten befinna sig i ständig utveckling och särskilt under de senaste åren har genom statsmakternas beslut en glädjande och betydelsefull expansion ägt rum. På grund härav har arbetet för de centrala organen ökats och kommer ytterligare att ökas. Flera befattningshavare måste därför anställas och åtgärder vidtagas för att rationalisera och förenkla arbetsformerna. Ökningen av antalet till universiteten knutna personer, lärare, vetenskaplig biträdespersonal, tjänstemän och stipendiater, höjningen av anslagen och tillkomsten av nya anslag förorsaka emellertid icke enbart att det rent expeditionella arbetet växer. Det följer av universitetsarbetets organisation, att förvaltningstjänstemännen vid universiteten i en helt annan utsträckning än i många statliga verk måste fullgöra en rådgivande och upplysande verksamhet, som ställer stora krav på mångskiftande aktuell kunskap och erfarenhet och som tar mycken tid i anspråk. Då man bedömer proportionen mellan högre befattningshavare och biträdespersonal måste detta förhållande beaktas. B. De akademiska kanslierna. Inledning. Beträffande universitetens centrala kanslier och fakultetskanslier torde större olikheter mellan universiteten icke föreligga. På grund härav kommer universitetsberedningen att i ett sammanhang upptaga behandlingen av frågorna om akademikansliernas och fakultetsexpeditionernas omorganisation vid de båda universiteten. Statens organisationsnämnd har efter anmodan av beredningen avgivit yttranden och förslag angående universitetskansliernas organisation, för Uppsala den 3, för Lund den 25 september 1947. I nämnda yttranden hava redogörelser lämnats för kansliernas olika organisation samt förslag framlagts beträffande handläggningen av vissa nedan angivna ärenden och om åtgärder för förenklingar däri. Kansliernas uppgifter. Akademiska kansliet — centralförvaltningens och rektorsämbetets kansli — förestås närmast av akademisekreteraren. Det har till uppgift att ombesörja ifrågakommande verkställighet av ärenden, vilka bli föremål för behandling av det större, respektive det mindre konsistoriet, akademiska församlingen och

119 rektorsämbetet. Där skötas redovisning av nämnda organs ingående, respektive utgående ärenden, redovisning av vissa kategorier av universitetets personal och av de studerande vid universitetet, vissa göromål i samband med ledigförklarande och bortgivande av stipendier, administrativa ärenden av allmän natur, fördelning av undervisningslokaler, kontroll av den akademiska undervisningen, uppbörd av inskrivningsavgifter m. m. Vid kansliet utövas slutligen en betydande konsulterande verksamhet i universitetsärenden. Akademisekreteraren i Lund är tillika universitetets ombudsman. Fakulteternas expeditioner — en för varje fakultet — förestås av fakultetsnotarierna och ha till uppgift att ombesörja verkställighet av till fakulteters och sektioners behandling förekommande ärenden, vissa frågor av teknisk natur rörande examina och undervisning, utgivande av studiehandböcker etc. Fakultetsexpeditionerna handha vidare vissa förvaltningsuppgifter av rent ekonomisk art såsom uppbörd av examensavgifter och dylikt. Handläggningen

av vissa slag av ärenden och förslag tUl förenklingar

däri.

Personalredovisningen. Organisationsnämnden anför bland annat: I tidigare avgiven promemoria angående drätselverkets organisation ha vissa förslag framförts ifråga om redovisningen av universitetets personal, vilka för kansliets del innebära, att förandet av tjänstematrikeln för professorerna överflyttas till räntekammaren. Förslaget motiveras av lämpligheten av att redovisningen av hela den pensionsberättigade personalen vid universitetet förläggestill det centrala förvaltningsorgan, som under alla förhållanden för avlöningsuträkning, löneklassuppflyttningar etc. måste systematiskt redovisa inträffade förändringar av tjänstgöringsförhållandena. Handläggningen av personalärenden har ävenledes något berörts i nyssnämnda promemoria. Vid kansliet avses sålunda att beredas och föredragas samt expedieras endast ärenden rörande tillsättning och entledigande, tjänstledighet och vikariat ifråga om lärare, bibliotekarier och biblioteksamanuenser, assistenter och amanuenser vid fakulteternas institutioner och kliniker samt kansliets egen personal, vilket i stort sett innebär, att till skillnad mot nuvarande förhållanden ärenden rörande övriga ordinarie och extraordinarie befattningshavare vid drätselverket samt institutionerna (inklusive biblioteket) överflyttas till räntekammaren. Ärenden, som beredas vid kansliet, böra i den mån beslutanderätten tillkommer högre instans inom universitetet, föredragas av akademisekreteraren. Beredningen upptager hithörande spörsmål i samband med universitetens drätselverk, emedan förslaget väckts och utförligt motiverats av organisationsnämnden i samband med behandlingen av denna gren av universitetens förvaltning. H ä r vill beredningen blott framhålla att enligt dess mening personalredovisningen även för framtiden bör förläggas till akademikanslierna i samma utsträckning som hittills.

120 Vederbörande universitetsmyndigheter synas böra överväga, om icke behandlingen av och beslutanderätten i frågor om tjänstledigheter och vikariat för vissa lägre befattningshavare kunde i arbetsbesparande syfte hänskjutas till akademisekreteraren. I övrigt har beredningen icke något att invända mot organisationsnämndens förslag. Redovisningen

av

de

studerande.

Organisationsnämnden har beträffande redovisningen av de studerande föreslagit en förändring av nuvarande förfaringssätt särskilt i fråga om studenternas inskrivning vid universitetet och fakulteterna. Förslaget går i huvudsak ut på att alla uppgifter rörande de studerande skola sammanföras på ett kort och att nuvarande särskilda inskrivning i såväl universitetsmatrikel som i fakultetsmatrikel skall upphöra. Beredningen finner visserligen att ett förändrat förfaringssätt vid studentredovisningen skulle kunna utan större praktiska olägenheter tillämpas men anser att denna fråga, som ur arbetssynpunkt är av underordnad betydelse, bör överlämnas till vederbörande universitetsmyndigheters avgörande. Beredningen vill dock betona att ett avskaffande av de i Uppsala sedan 1595 och i Lund sedan 1667 fortlöpande s. k. inskrivningsmatriklarna vore ett brytande av en akademisk tradition, som icke bör ifrågakomma, Stipendieärenden. Organisationsnämnden. Beträffande stipendieärenden har organisationsnämnden föreslagit en procedur, som i huvudsak överensstämmer med den vid universitetet i Lund nu tillämpade. I fråga om Uppsala universitet föreligger vidare en vid universitetet verkställd utredning med förslag till reformerade bestämmelser. Beredningen finner det önskvärt att för Uppsala universitets vidkommande ändrade bestämmelser i fråga om stipendieärendena genomföras. Beredningen anser det emellertid böra överlämnas åt de akademiska myndigheterna att, med beaktande av båda de föreliggande förslagen, överväga och besluta, vilka åtgärder som böra och kunna med hänsyn till de olika stipendieurkunderna vidtagas. Enligt beredningens mening bör en befattningshavare svara för stipendieärendena i alla instanser vid universitet. Denne befattningshavare synes även böra omhänderhava beredandet av statsstipendierna. Nu från statsanslag utgående arvode till sekreterare i statsstipendienämnden skulle därvid kunna indragas.

121 Redovisning

av

vissa

inkomster

och

utgifter.

Vid kansliet och än mera vid fakultetsexpeditionerna förekommer som ovan nämnts en viss kassarörelse. Sålunda uppbäras där inskrivningsavgifter, examensavgifter samt stämpelmedel. I fakultetsexpeditionerna betalas till fakulteterna inkommande räkningar. Examensavgifterna, vilkas belopp fastställts i examensstadgan för vederbörande fakultet, uppbäras som regel av vederbörande fakultetsnotarie i samband med att de studerande inlämna sina examensansökningar. Något kvitto lämnas icke till den inbetalande. Vederbörande fakultetsnotarie för en som regel enkel kassabok för varje fakultet, vari de mottagna avgifterna bokföras. Dessa kassaböcker användas även för redovisning av sådana utbetalningar, som vederbörande fakultetsnotarie gör för fakulteternas räkning. Dessa utbetalningar, vilka mestadels ske kontant mot kvitterad räkning, avse olika kostnader för fakulteternas verksamhet. Organisationsnämnden, som föreslår a t t inskrivningsavgifterna skola upptagas av räntekamrarna, anför beträffande övriga nu nämnda utgifter och inkomster: De nämnda kassagöromålen böra även framdeles handhavas av kansliet, enäi de äro intimt förknippade med den rent expeditionsmässiga handläggningen visavj allmänheten och de studerande av ett flertal kansliärenden. En eventuell överflyttning av dessa göromål till räntekammaren skulle sålunda medföra försämrad service samt sannolikt icke innebära någon nämnvärd arbetsminskning å kansliet med hänsyn till den relativt ringa tid den egentliga kassatjänsten torde kräva. Förvaltningen av fakulteternas medel synes även ur andra synpunkter böra vara skild från universitetets övriga medelsförvaltning. Uppbörden av avgifter, som skola tillfalla fakulteternas kassa, ävensom utbetalningarna från dessa böra emellertid överflyttas från vederbörande notarie till lägre befattningshavare. Vid uppbörden bör kassakvitto utskrivas på sätt som föreslagits för inskrivningsavgifterna. Någon fortlöpande detaljerad kassabokföring synes icke erforderlig för kansliets redovisning av respektive fakulteters medel. Vid redovisning till respektive fakultets kassaförvaltare uppgöres ett reversal i två exemplar, vari angives dels summa influtna inkomster (enligt bifogade kassakvittokopior), dels summa utgifter (enligt bifogade kvitterade räkningar), dels ock det kontanta belopp, som överlämnas till kassaförvaltaren. Ett exemplar av reversalet kvitteras av denne och återlämnas till vederbörande tjänsteman, som handhar nämnda kassagöromål vid kansliet. Beträffande uppbörden av stämpelavgifter föreslås ingen ändring, möjligen kan förordas, att från räntekammaren ett mindre förskott utlämnas som stämpelkassa. En viss kontroll över stämpelkassan och fakulteternas kassamedel bör givetvis utövas. Beredningen, som icke anser sig kunna förorda ett överförande av upptagandet av inskrivningsavgifter till räntekamrarna, vill i övrigt instämma i organisationsnämndens förslag.

122 Redovisning

och

kontroll

av

den

akademiska

undervisningen. Organisationsnämnden

har i hithörande frågor anfört:

Det faller utanför uppdraget att här behandla sättet för fakulteternas planläggning av undervisningen. Ifråga om kansliets befattning med sådan planläggning föreslås ingen ändring. Beträffande redovisningen och kontrollen av undervisningen föreslås, att lärarnas dagböcker ersättas med en för varje termin direkt till kansliet (akademisekreteraren) inlämnad summarisk redogörelse för undervisningen, upptagande dess art och avfattning samt totala timantal. I redogörelsen bör även angivas om avvikelser från den fastställda undervisningsplanen förekommit. Till redogörelsen bör fogas anteckningslista över åhörare eller deltagare. Det synes vara av tvivelaktigt värde att som nu fortlöpande avlämna detaljerade tidsuppgifter om undervisningen utan att samtidigt å andra sidan fortlöpande kontrollera efterlevnaden av fastställda undervisningsplaner. En dylik kontroll förutsätter emellertid, att undervisningsplanerna successivt revideras med hänsyn till under terminen beslutade förändringar i dessa, vilket emellertid icke sker. Den efter terminens slut gjorda slutgranskningen torde nu ofta bli tidsödande och svår att fullständigt genomföra i de fall att avvikelser konstateras mellan dagböckernas uppgifter och jämförelseunderlaget, såvida icke särskild upplysning om förhållandet lämnas i dagböckerna av lärarna. Vidare ifrågasattes om en fullständig genomgång av samtliga dagböcker behöver ske, dels på grund av att dess resultat ofta icke torde stå i proportion till det arbete den kräver, icke minst för akademisekreteraren, dels med hänsyn till att en viss garanti mot försummelser från lärarnas sida ifråga om undervisningens bedrivande alltid förefinnes genom den offentlighet, som givits den planerade undervisningen i olika kataloger etc. Därest en viss kontroll anses behöva förekomma, föreslås, att denna sker som stickprov, varvid i första hand uppmärksamhet ägnas åt den mera tillfälligt ordnade undervisningen, vilken icke redovisas i den ursprungliga undervisningsplanen. Arbetets rutinmässiga del bör anförtros åt den egentliga kontorspersonalen. Slutligen föreslås, att kanslersämbetets granskning av redovisningshandlingarna upphör, och att förekommande anmärkningsärenden avgöras av rektor och endast i undantagsfall underställas kanslern. Beredningen föreslår beträffande redovisningen och kontrollen av undervisningen en anordning i huvudsaklig överensstämmelse med vad orgaisationsnämnden föreslagit, nämligen att lärarnas dagböcker ersättas med en för varje termin direkt till akademisekreteraren inlämnad redogörelse, upptagande undervisningens art av föreläsningar, seminarieövningar, kurser eller forskningsundervisning m. m. med angivande i huvudsak av vad som blivit föredraget eller genomgånget, totala antalet undervisningstimmar under terminen, avvikelser från den fastställda undervisningsplanen samt anledningarna till dessa avvikelser ävensom att vid verkställd granskning förekommande anmärkningar föredragas av akademisekreteraren för rektor, som antingen själv avgör ärendet eller underställer detsamma universitetskanslern.

123 Skrivgöromål. I anledning av organisationsnämndens härutinnan framlagda förslag vill beredningen uttala, att vid det tekniska ordnandet av skrivgöromålen — liksom även vid utformningen av detalj bestämmelser för olika befattningshavares åligganden — de vid universiteten rådande särskilda förhållandena måste beaktas. Hithörande frågor böra av sådan anledning överlämnas till universitetsmyndigheterna att av dem på lämpligaste sätt ordnas. . Nuvarande

Kanslipersonalen.

förhållanden.

Uppsala universitet. För närvarande finnes följande personal: en akademisekreterare Ca 31 en akademinotarie och ombudsman Ca 29 en amanuens Ca 21 ett kanslibiträde Ca 11 två skrivbiträden (arvode 400 kr/mån) ett skrivbiträde (halvtidsanställt, 4 tim/dag) (arvode 175 kr/mån) D e tre befattningarna av högre grad — sekreterare, notarie och amanuens, den sistnämnde till år 1925 benämnd kanslist och uppförd å ordinarie stat — ha funnits sedan 1600-talet. Lunds universitet. För närvarande finnes följande personal 1 : en akademisekreterare, tillika ombudsman Ca 31 en amanuens (deltidsanställd) arvode 3 800 kr/år en kansliskrivare Ca 15 ett kanslibiträde Ca 11 Det som främst skiljer kansliorganisationen vid Lunds universitet från Uppsala universitets är att kansligöromålen äro fördelade å flera lokalt åtskilda expeditioner. Förutom det akademiska kansliet finnas sålunda tre fakultetsexpeditioner (en för teologiska, en för juridiska samt en gemensam för filosofiska och medicinska fakulteterna), vid vilka vederbörande fakulteters ärenden handläggas och redovisas. Fakultetsexpeditionerna förestås av vederbörande fakultetsnotarier. Fakultetsnotarierna hava att förestå de olika fakultetsexpeditionerna, att föra protokoll vid fakulteters och sektioners sammanträden, ombesörja expedition av fattade beslut, utfärda tentamensböcker och examensbetyg, biträda vid utgivandet av studiehandböcker, ansvara för examensjournalernas förande och för redovisningen av influtna examensavgifter m. m. 1

Dessutom finnes numera ett heltidsanställt fakulteterna.

skrivbiträde för de medicinska och

filosofiska

124 De fyra fakulteterna förordna för närvarande själva sina notarier. Utgående arvoden ha varit så blygsamma, att notariebefattningarna kunnat framstå endast som obetydliga bisysslor. Det nu rådande systemet har visat sig i många avseenden olämpligt. Det har verkat menligt för fakulteternas arbete, då notarierna skäligen icke kunnat tagas i anspråk i den omfattning, som varit önskvärd. Fakultetsexpeditionerna ha som regel kunnat hållas öppna endast kortare tider under två, undantagsvis tre dagar i veckan; allmänhetens berättigade krav på att kunna erhålla upplysningar av en eller annan art har under tiden mellan fakultetsmottagningarna kunnat tillgodoses endast därigenom att förfrågningar i fakultetsärenden då riktats till och i möjlig mån besvarats av centralförvaltningens personal. Splittringen har slutligen medfört dubbelarbete och omöjliggjort en rationell uppläggning och behandling av sådana ärenden, som varit för flera fakulteter gemensamma. På grund av universitetets snabba utveckling hava fakultetsgöromålen ökat i sådan grad att anordningen med notarier, vilkas arbetskraft endast delvis stått till förfogande, visat sig otillfredsställande. O r g a n i s a t i o n s n ä m n d e n s f ö r s l a g . Organisationsnämnden har vid behandlingen av Uppsala universitets drätselverk hemställt att akademinotarien och ombudsmannen överföres till räntekammaren och vidare föreslagit följande personalorganisation för Uppsala universitets kansli 1 akademisekreterare 2 fakultetssekreterare 1 kansliskrivare 1 kanslibiträde samt 2 skrivbiträden. Förslaget innebär i förhållande till vad nu gäller, att 2 fakultetssekreterarbefattningar och 1 kansliskrivartjänst nyinrättas, varjämte det halvtidsanställda skrivbiträdet ersattes med 1 heltidsanställt. Å andra sidan indrages amanuensbefattningen samt överflyttas akademinotarie- och ombudsmannabefattningen till drätselverket. För kansliet i Lund föreslår organisationsnämnden följande personalorganisation: 1 akademisekreterare, tillika ombudsman 2 fakultetssekreterare 1 kansliskrivare 1 kanslibiträde 1 skrivbiträde.

125 Förslaget innebär i förhållande till nuvarande personalstat, att 2 fakultetssekreterarbefattningar jämte en skrivbiträdesbefattning nyinrättas, under det att den deltidsanställde amanuensen vid kansliet indrages. Till fakultetsnotarierna vid båda universiteten utgående arvoden bortfalla. B e r e d n i n g e n s f ö r s l a g . Organisationsnämndens förslag att akademinotarien och ombudsmannen vid Uppsala, universitet skall överföras till räntekammaren upptager beredningen i annat sammanhang (s. 136). Beredningen förordar där den föreslagna överflyttningen och föreslår, a t t tjänstens innehavare i fortsättningen skall benämnas enbart akademiombudsman. E n viss minskning i arbetskrafterna på kansliet orsakas härav, då akademinotarien enligt för honom gällande instruktion är skyldig att föra protokoll vid de sammanträden — utom konsistorierna — som hållas under rektors ordförandeskap. Dessa göromål komma genom ombudsmannens överflyttning till drätselverket att åligga övriga befattningshavare vid kansliet. Beredningen ansluter sig helt till organisationsnämndens förslag till inrättande av nya befattningar. E n förstärkning av kansliets och än mera av fakulteternas personal är erforderlig. Genom fakultetsexpeditionernas fastare anknytning till akademikansliet kommer en centralisation att vinnas, varigenom — vid en rationell uppläggning och behandling av olika ärenden — hela den samlade personalen skulle kunna för alla vid central- som fakultetsförvaltningen förekommande uppgifter på ett smidigt och effektivt sätt utnyttjas och onödigt dubbelarbete skulle kunna undvikas. E n snabbare behandling av olika ärenden skulle härigenom också vinnas liksom ett rationellare utnyttjande av tillgänglig arbetskraft. För såväl vid universiteten anställd lärar- och övrig personal, som studenterna och allmänheten i övrigt blir det en given fördel med för hela universitetsförvaltningen gemensam expeditionslokal och expeditionstid. D å notariebefattningarna, såsom ovan framhållits, endast kunnat vara bisysslor, har en stor del av det erforderliga, utredningsarbetet, framläggande av förslag till yttranden och dylikt sekreterararbete måst utföras av fakultetsledamöter. E n nödvändig avlastning av fakulteternas administrativa arbete från professorerna till kanslipersonal skulle åstadkommas, om fast anställda högt kvalificerade fakultetssekreterare erhölles. Denna anordning blir av särskild betydelse, om det framlagda förslaget om valda dekaner med vidgade arbetsuppgifter genomföres. Även för kansliets del hava de starkt ökade göromålen medfört en sådan överbelastning i dess arbete, att en förstärkning av arbetskrafterna är nödvändig. Den ökade, högt kvalificerade arbetskraft, som härför erfordras, synes beredningen kunna vinnas genom att kansliets och fakulteternas expeditioner

126 bliva gemensamma och fakultetssekreterarna sålunda tjänstgörande jämväl vid kansliet. De av organisationsnämnden föreslagna befattningarna böra emellertid enligt beredningens mening få andra benämningar än de av nämnden föreslagna i syfte att betona deras samhörighet även med universitetens centralförvaltning och anknytning till akademikansliet. Beredningen förordar därför att de olika i organisationsnämndens förslag uppförda befattningarna erhålla följande benämningar: Uppsala

universitet

1 akademisekreterare och chef 1 förste fakultetssekreterare och biträdande akademisekreterare1 1 fakultetssekreterare och akademinotarie1 1 kansliskrivare1 1 kanslibiträde 2 skrivbiträden Lunds

universitet

1 akademisekreterare och chef, tillika ombudsman 1 förste fakultetssekreterare och biträdande akademisekreterare1 1 fakultetssekreterare och akademinotarie1 1 kansliskrivare 1 kanslibiträde1 1 skrivbiträde Beredningen föreslår, med hänsyn till det ansvar och den arbetsbörda, som kommer att åvila befattningshavarna, att akademisekreterarens lönegradsplacering sätts till Ca 37, förste fakultetssekreterarens och biträdande akademisekreterarens till Ca 30 och fakultetssekreterarens och akademinotariens till Ca 27. För behörighet till befattningarna som akademisekreterare och chef, som förste fakultetssekreterare och biträdande akademisekreterare och som fakultetssekreterare och akademinotarie tillstyrker beredningen enahanda bestämmelser, som nu gälla för akademisekreterare, nämligen fordran att hava fullgjort vad författningarna föreskriva om dem, som må nyttjas uti domarämbete. 1 Befattningar, vilka föreslås nyinrättade. För Uppsalas vidkommande innebär förslaget vidare att ett halvtidsanställt skrivbiträde ersattes med ett heltidsanställt. Därutöver indrages en amanuensbefattning och överflyttas den nuvarande akademinotarien och ombudsmannen till räntkammaren. För Lunds del indrages en deltidsanställd amanuens. Vidare bortfalla vid båda universiteten nu utgående arvoden till fakulbetsnotarierna samt ev. nu till sekreterare hos statsstipendienämnden utgående arvode.

127 Personalens

arbetsuppgifter.

Organisationsnämndens

förslag.

Arbetsuppgifterna för ifrågavarande personal böra enligt organisationsnämndens mening bliva i stort sett likartade vid de båda universiteten. Organisationsnämnden anför härom: Arbetsuppgifterna för kansliets personal föreslås bliva följande. A Jcademise kr eteraren. Med hänsyn till att akademisekreterarens arbetsuppgifter avses bliva i stort sett oförändrade, rekapituleras dessa icke här, utan redogöres endast för de förändringar som föreslås. Beträffande de med sekreterarskapet vid akademiska församlingen respektive konsistorierna förenade arbetsuppgifterna ifrågasattes, huruvida icke dessa böra omfatta jämväl föredragningsskyldighet vid sammanträdena, varigenom den förberedande behandlingen av ärendena, vad avser föredragningen av dessa inför rektor före sammanträdena, skulle kunna göras mera summariskt och ifråga om vissa ärenden helt bortfalla. Akademisekreterarens åliggande att ansvara för konsistoriernas arkiv bör modifieras till att omfatta endast de handlingar, vilka icke slutgiltigt arkiverats. Vården av dessa senare bör anförtros åt arkivutbildad personal vid universitetsbiblioteket, varvid i lokalt avseende denna del av arkivet eventuellt överflyttas till universitetsbiblioteket. Akademisekreteraren föreslås vidare skola befrias från uppdraget som notarie vid teologiska och juridiska fakulteterna och de därmed förenade göromålen, bland annat då även förekommande förfrågningar i studie- och undervisningsfrågor. Fakultetssekreterarna. Sekreterargöromålen vid fakulteterna, vilka arbeten hittills haft karaktären av bisysslor för akademisekreteraren respektive för amanuensen, föreslås böra bestridas av två särskilda till kansliet knutna befattningshavare, förslagsvis en för filosofiska fakulteten samt en för övriga tre fakulteter. Härigenom synes kunna påräknas, att vederbörande befattningshavare erhålla möjlighet att mera ingående behandla respektive fakulteters ärenden genom att, särskilt i de rent administrativa ärendena, upprätta positiva förslag till beslut, yttrande etc. i dessa. Vid nuvarande anordning torde ofta på grund av bristande tid fakultetsnotariernas arbete ha måst inskränkas till de mera rutinmässiga sekreterargöromålen i form av avfattande av protokoll och expediering av behandlade ärenden, under det att den egentliga behandlingen av dessa skett vid fakulteternas sammanträden efter att dessförinnan i vissa fall ha förberetts av särskilda delegationer (nämnder) inom fakulteterna. Med hänsyn till att fakultetsgöromålen (registreringsgöromål, maskinskrivningsarbete etc. häri icke inräknade) vid sin nuvarande omfattning icke torde komma att helt sysselsätta de två föreslagna fakultetssekreterarna, böra dessa tills vidare vid behov kunna biträda akademisekreteraren vid fullgörandet av övriga kansliet åvilande arbetsuppgifter av kvalificerad art. För att undvika onödig omgång vid behandlingen av såväl respektive fakulteters ärenden som de övriga kansliärenden, vilka anförtros nämnda befattningshavare, framhålles vikten av att envar av dessa i lydnadshänseende direkt underställes akademisekreteraren. Utöver de egentliga sekreterargöromålen böra fakultetssekreterarna även sköta vissa expeditionsgöromål såsom underskrift av intyg, betyg, tentamensböcker etc. samt envar för sina respektive fakulteter övervaka och närmast ansvara för registreringen av tentamina och examina å studiekorten samt föi expeditioner av förekommande statistiska uppgifter härom till statistiska central-

128 byrån. De böra vidare sköta redigeringen av studiehandböcker för respektive fakulteter, i samråd upprätta föreläsningskataloger och förslag till föreläsningstabell, tillhandagå de studerande med råd och upplysningar i studie- och undervisningsfrågor samt slutligen ansvara för fakulteternas handlingar, till dess slutlig arkivering sker. Såsom formellt kompetenskrav för ifrågavarande tjänster bör gälla jur. kandidatexamen alternativt statsvetenskaplig juridisk examen, eventuellt annan akademisk examen, i vilket sista fall administrativ erfarenhet jämväl bör erfordras. Kansliskrivaren avses att närmast sköta de löpande expeditionsgöromålen i förhållande till allmänheten och de studerande. Vederbörande föreslås sålunda handha de med studentinskrivningen förenade göromålen (mottaga och granska föreskrivna inträdeshandlingar, kontrollera ifyllandet av studiekorten, uppbära avgifter, utskriva tentamensböcker samt registrera studiekorten); mottaga examensansökningar och därvid uppbära examensavgifterna, utskriva betyg och föra tentamensböcker (sedan examensansökningarna granskats av vederbörande fakultetssekreterare) samt registrera avlagda examina etc. å studiekorten; utskriva olika förekommande intyg, rekommendationer etc. (å fastställda blanketter) som de studerande begära, samt uppbära stämpelavgifter i de fall så skall ske. Denna befattningshavare föreslås vidare att sköta för stipendieredovisningen erforderliga register. Under ferierna, då en betydande nedgång i arbetsvolymen kan beräknas äga rum för vederbörande, bör kansliskrivaren kunna sysselsättas med den rutinmässiga delen av granskningen av lärarnas redogörelser för meddelad undervisning. Kanslibiträde stjänsten motiveras främst av önskvärdheten av att till rektors direkta disposition ställes en befattningshavare, som kan utföra olika förekommande sekreterargöromål åt honom. Göromålen skulle till denna del bestå i bland annat besvarande av brev efter anvisning om dess huvudinnehåll, upptagande av stenogram, utskrift av brev och övriga handlingar, diverse sorterings- och registreringsarbeten som beröra rektors korrespondens, telefonpassning, bevakning av tider för sammanträden, besök m. fl. mer eller mindre personliga angelägenheter. Kanslibiträdet skulle dessutom sköta diarieföringen vid kansliet samt expedieringen av avgående handlingar. I mån av tid bör vederbörande givetvis kunna anlitas även för övriga förekommande kontorsgöromål. Arbetet kräver, att kanslibiträdet är stenograf samt har vissa språkkunskaper. Skrivbiträdena. Dessa föreslås att huvudsakligen utföra förekommande maskinskrivnings- och kollationeringsarbeten samt diverse sorterings- och registreringseöromål och eljest biträda övrig personal vid kansliet. Det må framhållas, att deras nuvarande arbetsuppgift att även sköta dupliceringsapparaten och dupliceringen av vissa utskrivna handlingar om möjligt bör överföras på vaktmästarpersonalen. Slutligen må anföras, att personalbehovet för kansliet har beräknats med beaktande av de möjligheter till förenklingar, som i det föregående relaterats. Beträffande de högre befattningarna har därvid även hänsyn tagits till den arbetsökning, som utbyggnaden av universitetet kan antagas komma att medföra. Hur denna utbyggnad kommer att återverka på behovet av personal för de egentliga kontorsgöromålen kan däremot svårligen på förhand exakt beräknas, varför vissa justeringar kunna befinnas erforderliga. Det bör emellertid uppmärksammas, att arbetet till vissa delar är av säsongbetonad art med markerade skillnader mellan arbetsvolymen under terminerna och under ferierna. Även under terminerna före-

129 komma vissa variationer, sålunda torde arbetsbelastningen vid terminernas början som regel vara större än under övriga delen av dessa. Tillfälliga ökningar i arbetsvolymen under terminerna böra därför mötas antingen med tillgripande av övertidsarbete med motsvarande kompensationsledighet under ferierna eller med anlitande av tillfällig arbetskraft. Beredningens

förslag.

Med hänsyn till vid universiteten rådande särskilda förhållanden finner beredningen, såsom ovan antytts, att utformningen av detaljbestämmelser för olika befattningshavares åligganden bör överlämnas till universitetsmyndigheterna. Enhetliga bestämmelser för de bägge universiteten kunna icke alltid ifrågakomma (så t. ex. beträffande akademisekreteraren, som i Lund tillika är universitetets ombudsman). Instruktionerna böra, i vad de avse högre befattningshavare, fastställas av kanslern för rikets universitet. Beredningen vill emellertid i detta sammanhang framhålla, att de föreslagna fakultetssekreterarna böra tjänstgöra vid samtliga fakulteter och sektioner, varvid förste fakultetssekreteraren bör — om särskilda skäl icke föreligga — anförtros att utreda och handlägga ärenden av större vikt och att leda arbetet inom fakultetsexpeditionen. Föreskrift bör tillika lämnas, att fakultetssekreterarna skola biträda akademisekreteraren vid dennes göromål samt a t t de skola vara skyldiga att vid ifrågakommande vikariat mottaga förordnande å högre tjänst vid akademikansliet. Enligt beredningens mening bör vården av kansliets i Uppsala arkivhandlingar fortfarande åvila akademisekreteraren. I universitetshuset finnas för överskådlig tid framåt förstklassiga lokaler för såväl kansliets som drätselverkets arkivalier och intet bärande skäl föreligger att överflytta någon del därav till universitetsbiblioteket. Det skulle dessutom medföra onödig omgång och ökat arbete om arkivalierna skulle förvaras på annan plats än den nuvarande, då vederbörande tjänstemän vid universitetsförvaltningen ej sällan behöva för sitt arbete skaffa sig uppgifter ur äldre årgångar av de olika serierna. Vid Lunds universitet har organisationsnämnden föreslagit endast ett skrivbiträde, varvid nämnden emellertid framhållit, a t t oaktat maskinskrivningsarbetet är av mindre omfattning i Lund än i Uppsala skillnaden i arbetsvolym icke torde motsvara en hel arbetskraft. Det ytterligare behovet av dylik arbetskraft syntes enligt nämndens mening emellertid icke böra tillgodoses genom ytterligare fast anställt skrivbiträde utan borde möjligheter givas att vid behov tillfälligt anställa extra arbetskraft. Detta torde också under alla omständigheter bliva nödvändigt under den tid utbyggnaden av universitetets verksamhet äger rum. 9

130 C. Uppsala universitets ekonomiska förvaltning. Inledning. De båda universitetens ekonomiska förvaltning uppvisar så stora och väsentliga olikheter att de icke lämpligen kunna behandlas i ett sammanhang. Beredningen upptager därför nu den ekonomiska förvaltningen vid Uppsala universitet till granskning och återkommer i ett följande avsnitt till denna förvaltning vid Lunds universitet. Statens organisationsnämnd har efter anmodan av beredningen den 30 juni 1947 avgivit yttrande och förslag rörande Uppsala universitets drätselverk. I detta yttrande har en utförlig redogörelse lämnats för den ekonomiska förvaltningens organisation och förslag framförts beträffande denna och handläggningen av vissa nedan angivna ärenden och om åtgärder till förenklingar. Nuvarande organisation. Innan beredningen övergår till att framlägga något förslag till den framtida organisationen av universitetets ekonomiska förvaltning, torde böra lämnas en redogörelse för denna förvaltnings organisation i stort samt för nuvarande arbetsuppgifter för drätselnämnden och drätselverkets personal i övrigt. En dylik redogörelse finnes intagen i organisationsnämndens P.M. (s. 1—19), och beredningen tillåter sig hänvisa till densamma. Emellertid hänför sig organisationsnämndens redogörelse till förhållandena sådana de voro i april 1947. Efter nämnda tidpunkt hava vissa ändringar skett, nämligen i fråga om arbetskrafterna vid skogsförvaltningen. Sålunda har kontoristen därstädes lämnat sin tjänst, och någon ny kontorist avses icke att anställas. Likaså hava de båda arkivarbetarna samt två av de tre vapenfria värnpliktiga lämnat förvaltningen. Även i ett annat avseende äro förhållandena ändrade. Organisationsnämndens redogörelse angiver den ekonomiska förvaltningens värdemässiga omfattning med hänsyn till siffrorna i bokslutet för budgetåret 1945/46 och kommer därvid till en total balansomslutning på inemot 76 miljoner kronor. Det är emellertid att märka, att det bokförda kapitalvärdet på universitetets förvaltningsförmögenhet med åtskilliga miljoner kronor understeg det verkliga värdet, närmast sådant detta återspeglas i byggnadernas brandförsäkringsvärde. Likaså är finansförmögenhetens verkliga värde avsevärt högre än det bokförda. Härtill kommer, att finansförmögenheten under tiden efter slutet av budgetåret 1945/46 ökats med olika donationer, i ett fall uppgående till miljonbelopp. Sammanlagt har universitetets drätselverk redan nu att taga vård om tillgångar till ett värde av åtskilligt mer än 90 miljoner kronor, och på grund av den ständigt pågående tillväxten nalkas beloppet ifråga raskt 100-miljonerstrecket.

131 Slutligen får vid bedömandet av drätselverkets arbetsbörda icke förbises, att antalet befattningshavare vid universitetet genom beslut av 1946 och 1947 års riksdagar avsevärt ökat de två senaste åren. Sålunda tillkommo vid 1947 års riksdag 142 nya befattningar och mer än 100 stipendier för högre studier. Det är självklart att denna omständighet måste för universitetets förvaltning överhuvud och icke minst för drätselverket medföra ökat arbete. Universitetets

bokföring och därmed sammanhängande

göromål.

Rörande bokföringen och därmed sammanhängande göromål liksom också rörande göromålens fördelning å drätselverkets olika organ har organisationsnämnden dels lämnat redogörelse för nu rådande förhållanden (s. 20—23 samt 70—73 och 74 i nämndens P.M.) och dels avgivit ett detaljerat förslag, som återfinnes på sidorna 43—70, 73 och 75 samt 83—85 i dess P . M . — Även i fråga om nyssnämnda redogörelse gäller, att densamma hänför sig till april 1947 och att under tiden därefter vissa ändringar ägt rum, särskilt genom a t t en del av organisationsnämnden föreslagna anordningar numera genomförts. Särskilt må i detta hänseende nämnas överflyttandet till räntekammaren av jordbruks- och skogsförvaltningarnas räkenskaper och kassarörelse. Beredningen anser sig icke böra närmare ingå på organisationsnämndens olika förslag i hithörande delar, detta med hänsyn till ämnets speciellt fackliga natur. Dessa frågor synas lämpligen böra överlämnas till vederbörande universitetsmyndighet för behandling i samverkan med andra myndigheter, som därvid komma ifråga, närmast riksräkenskaps verket. Emellertid får beredningen framhålla följande. I fråga om personalredovisningen anför organisationsnämnden bland annat: Handläggning av samtliga ärenden rörande drätselverkets personal med undantag för vissa ärenden rörande skogsförvaltningens skogsarbetarpersonal bör ske vid räntekammaren och böra ärendena, i den mån beslutanderätten tillkommer högre instans, föredragas av räntmästaren. Detsamma föreslås i huvudsak gälla ifråga om övrig vid universitetet^ anställd personal utom institutionernas (och bibliotekets) personal, som avlönas från matcrielanslag (motsvarande anslag för biblioteket). Emellertid böra liksom hittills ärenden rörande tillsättning och entledigande, tjänstledighet och vikariat ifråga om lärare, bibliotekarier och biblioteksamanuenser, assistenter och amanuenser vid fakulteternas institutioner och kliniker .samt kansliets personal handläggas vid kansliet samt i förekommande fall föredragas av akademisekreteraren. Enär enligt gällande universitetsstatuter befattningshavare i 15 och lägre lönegrader vid universitetet tillsättas av mindre konsistoriet efter vederbörandes hörande, innebär organisationsnämndens förslag, att räntmästaren skulle föredraga ärenden om tillsättning och entledigande samt själv besluta i ärenden rörande tjänstledighet, semester och vikariat för all å universitetets lönestat uppförd, i 15 och lägre lönegrader placerad personal, dock med undantag för

132 de av organisationsnämnden uppräknade lärare, bibliotekarier m. fl. Frågor av nu angivna slag rörande tekniska biträden, laboratoriebiträden, vaktmästare m. fl. befattningshavare vid institutionerna, som hittills handlagts vid kansliet, skulle alltså komma att i stället handläggas av räntmästaren. I den mån organisationsnämndens förslag avser vid drätselverket anställd personal tillstyrker beredningen detsamma. Däremot anser beredningen att angivna slag av ärenden ifråga om all övrig personal böra såsom hittills handläggas vid kansliet. Därvid bör på akademisekreteraren komma samma uppgift som för räntmästarens del angivits ifråga om drätselverkets personal. I organisationsnämndens P.M. föreslås vidare, att ärenden rörande sådan personal vid institutionerna — däribland även vid biblioteket — som avlönas från materielanslag, skola handläggas vid vederbörande institution, varvid emellertid i fråga om vissa ärenden samråd bör ske med räntekammaren för att skapa en viss enhetlighet de olika institutionerna emellan i fråga om anställningsvillkor m. m. Ett sådant samarbete skulle enligt organisationsnämndens mening vara av värde vid anställande av dylik personal, på grund av det centrala organets (räntekammarens) möjlighet att överblicka hela personalläget vid universitetet, varigenom åt institutioner, som ha behov av arbetskraft, ofta torde kunna anvisas vid andra institutioner frigjord arbetskraft. Under förutsättning att organisationsnämnden med materielanslag avser till institutionernas disposition av staten anvisade årsanslag — egentliga materielanslag böra icke användas till avlöning — tillstyrker beredningen det ifrågasatta samarbetet, liksom även för de fall då det gäller avlöning med anlitande av medel som ställts till förfogande på privat väg eller eljes vid sidan av årsanslaget. Drätselnämnden. Drätselnämnden består enligt för närvarande gällande bestämmelser, förutom av rektor, av räntmästaren samt tre av universitetets ordinarie lärare, av vilka minst en skall vara lärare inom juridiska fakulteten samt minst en vara ledamot av större konsistoriet. Rektor och räntmästaren tillhöra i och genom sitt ämbete drätselnämnden, medan övriga tre ledamöter väljas av den akademiska församlingen. Från universitetshåll har för beredningen framhållits önskvärdheten av att även universitetets prorektor i denna sin egenskap vore självskriven ledamot av drätselnämnden. Därigenom skulle garanti skapas för att prorektor ständigt komme att stå i kontakt med den viktiga sida av universitetets verksamhet, som den ekonomiska förvaltningen innebär, och såsom föredragande i konsistoriet vid förfall för rektor skulle han på förhand vara insatt i alla ärenden, som behandlats av drätselnämnden.

133 Beredningen tillstyrker vad sålunda föreslagits, vilket innebär att drätselnämndens medlemsantal skulle ökas till 6. I detta, sammanhang får beredningen framhålla, att den ersättning å 800 kronor per år, som för närvarande utgår till en var av drätselnämndens valda ledamöter, numera, med hänsyn till arbetets ökade omfattning och det därmed förenade ansvaret, synes böra höjas. Beredningen föreslår, att årsarvodet må fastställas till nuvarande 800 kronor per år, vartill bör komma dagarvode med 30 kronor för varje sammanträde. I händelse prorektor bliver självskriven ledamot av drätselnämnden, synes samma årsarvode och dagarvode böra utgå till honom som till nämndens valda ledamöter. Med hänsyn till att drätselnämnden icke sällan har att taga ställning till ärenden av betydande ekonomisk räckvidd och vansklig art, särskilt rörande jordbruks- och skogsförvaltningen, synes det vidare beredningen önskvärt att tillgång till sakkunskap utanför universitetet står till drätselnämndens förfogande. Fördenskull får beredningen-föreslå, att den akademiska församlingen skall äga rätt att utse en i allmänna värv och ekonomiska frågor, främst sådana som angå förvaltningen av jord och skog, förfaren person till ledamot av drätselnämnden. Valet som lämpligen bör gälla för tre år i sänder bör underställas universitetskanslern för fastställelse på samma sätt som övriga val av ledamöter i drätselnämnden. — Till denne ledamot bör utgå ersättning efter samma normer som till drätselnämndens övriga valda ledamöter. Organisationsnämnden har i sin P.M. ifrågasatt, huruvida icke drätselnämndens direkta deltagande i den löpande förvaltningen av drätselverket bör upphöra, samt föreslagit,- att drätselnämndens arbetsuppgifter rörande det löpande arbetet inom drätselverket skulle bliva av enbart kontrollerande och konsulterande art, varvid kontrollen syntes böra inriktas mindre på kontroll av verksamheten sådan den kommer till synes rent siffermässigt i räkenskapshandlingarna utan fastmera få karaktären av en granskning av ändamålsenligheten i de åtgärder som utan dess direkta medverkan vidtagits vid förvaltningen av framför allt den egna förmögenheten. Beredningen gillar i princip organisationsnämndens förslag men anser att den föreslagna anordningens utformning i detalj lämpligen bör överlåtas på universitetsmyndigheterna. Det synes lämpligt att såsom organisationsnämnden vidare föreslagit beslutanderätten i vissa ärenden av mindre vikt, som nu avgöras av drätselnämnden, överflyttas till räntmästaren. I huvudsaklig överensstämmelse med organisationsnämnden föreslår beredningen sålunda, att beslutanderätten i följande ärenden under drätselnämndens kontroll och överinseende må kunna av drätselnämnden överflyttas till räntmästaren: antagning av arrendatorer och andra nyttjanderättsinnehavare samt godkännande av med dylika tecknade kontrakt på allmänna villkor som drätselnämnden tidigare fastställt;

134 ansökningar om förlängning eller transport av nämnda kontrakt eller eljest förekommande smärre förändringar i dessa; ansökningar från arrendatorer om ekonomiska bidrag för olika ändamål rörande arrendegårdarna; ansökningar från telegrafverket respektive vattenfallsstyrelsen om tillstånd att framdraga ledningar av olika slag över universitetets mark; godkännande av borgensförbindelser för arrendekontrakt eller försäljningskontrakt å virke; försäljning av grus mot kontrakt; försäljning av skog på rot mot kontrakt, vad avser de försäljningar, vilka icke ske å de årliga skogsauktionerna; fastställande av avgifter för av utomstående tillfälligt förhyrda, lokaler, t. ex. aulan; ärenden rörande fastighetsreparationer, vilka icke intagits i den årliga generalplanen för reparationer; samt slutligen utseende av representanter vid vissa förrättningar och sammanträden inom drätselverkets arbetsområde. Drätselverkets personal. Räntekammaren. Räntmästaren. Med hänsyn till dåvarande innehavarens av räntmästarbefattningen förestående inträde i pensionsåldern verkställde universitetets drätselnämnd på större konsistoriets uppdrag under nästlidet läsår en utredning med förslag rörande räntmästarbefattningens eventuella omorganisation. Konsistoriet beslöt för sin del att med gillande av vad drätselnämnden uttalat och föreslagit överlämna utredningen till universitetsberedningen. Den finnes intagen i konsistoriets protokoll för den 12 april 1947 och bilägges beredningens betänkande. Av drätselnämndens utredning liksom av den redogörelse för räntmästarbefattningen, som finnes intagen i organisationsnämndens P.M., framgår, att räntmästarens åligganden äro mångskiftande och krävande och att denna tjänstemans arbetsbörda liksom även kraven på hans utbildning och förmåga betydligt ökat under senare år. En viss omorganisation av tjänsten synes därför nu vara nödvändig, och vid en dylik böra enligt beredningens mening de riktlinjer följas, som angivits i organisationsnämndens P.M. och i drätselnämndens utredning. Man bör alltså dels ställa högre krav på räntmästarens kvalifikationer och dels syfta till att befria honom från en del arbetsuppgifter av enklare slag, som nu hindra honom från att i tillräcklig utsträckning ägna sin tid åt de med befattningen förenade centrala och viktigare uppgifterna.

135 Vad först beträffar de krav, som böra ställas på innehavaren av räntmästarbefattningen, anför universitetets drätselnämnd i sitt nyss omförmälda yttrande följande: Räntmästartjänsten har under de senaste årtiondena delvis ändrat karaktär. Universitetets egendom har, såsom akademiräntmästare Fries anfört, starkt ökat, och räntmästaren har numera att taga ställning till betydligt större antal frågor av ekonomisk, särskilt jordbruksekonomisk, skoglig och byggnadsekonomisk natur än förr, vilket gör att stora krav måste ställas på hans erfarenhet i ekonomiska frågor samt på hans förmåga att leda och organisera universitetets ekonomiska förvaltning. Hans göromål ha i stor omfattning kommit att likna dem, som åligga en verkställande direktör i ett större företag. Som behörighetsvillkor måste därför krävas att sökande styrker ^sig äga god organisationsförmåga samt framstående kunskaper och erfarenhet i sådana frågor som beröra de olika grenarna av universitetets ekonomiska förvaltning. Hittills har som enda formella kompetensvillkor uppställts att sökande skall hava fullgjort vad författningarna föreskriva om den, som må nyttjas uti domarämbeten, d. v. s. att hava avlagt juris kandidatexamen. Befattningens karaktär av förvaltningstjänst gör fortfarande att juridisk utbildning i regel bör erfordras. Fordran på organisationsförmåga samt kunskaper och erfarenhet i frågor rörande universitetets°ekonomiska förvaltning är emellertid av sådan vikt, att man i undantagsfall skulle kunna avstå från kravet på juridisk examen, om möjlighet därigenom skulle beredas att förvärva en person, som i synnerligt hög grad uppfyllde de övriga fordringar, som böra ställas på innehavaren av räntmästartjänsten. Beredningen, som i huvudsak delar drätselnämndens uppfattning, anser att innehavaren av befattningen såsom räntmästare måste hava i allmän eller enskild tjänst ådagalagt framstående förmåga a t t förvalta sådant slag av förmögenhet, varom vid Uppsala universitet är fråga, Beredningen anser det därjämte erforderligt att räntmästaren besitter den utbildning, som garanteras av en lämplig examen vid universitet eller handelshögskola. Med hänsyn till de ökade krav, som sålunda för framtiden böra ställas på räntmästaren, och till vikten av att städse kunna förvärva en verkligt duglig person för vården av de betydande värden, varom det för universitetets del numera är fråga, måste den nu till räntmästaren utgående lönen höjas. Vid övervägande av denna fråga har beredningen kommit till den uppfattningen att räntmästarna i Uppsala och Lund böra principiellt jämställas i lönehänseende och att de lämpligen böra placeras i lönegrad Ca 37. Men å andra sidan bör den omständigheten a t t Uppsala universitet äger jord- och skogsegendomar av betydande storlek och värde medan Lunds universitet icke äger någon skog och endast ett fåtal jordbruksfastigheter föranleda en skillnad i de båda befattningshavarnas löner. Redan nu har hänsyn tagits till nämnda omständighet så tillvida att räntmästaren vid Uppsala universitet är placerad i lönegrad Ca 33 (tidigare A 30) medan motsvarande befattningshavare vid Lunds universitet tillhör lönegrad Ca 32 (tidigare A 29). Nyss angivna olikhet mellan de båda universiteten synes emellertid motivera en större skillnad i löneförmåner

136 än den nuvarande. Beredningen anser det vidare vara rimligt och lämpligt att låta det högre belopp, som bör tillkomma räntmästaren i Uppsala, utgå i form av en löneförstärkning betingad av hans befattning med universitetets jord- och skogsegendom. Denna löneförstärkning anser beredningen böra uppgå till 6 000 kronor. Eventuellt kunde den tänkas utgå direkt från avkastningen av universitetets jord- och skogsegendomar, såsom fallet redan nu är i fråga om lönerna för samtliga befattningshavare vid Uppsala universitets jordbruksrespektive skogsförvaltningar. I detta sammanhang får beredningen föreslå, att räntmästarens titel ändras till »akademiräntmästare och chef för universitetets drätselverk». Härigenom skulle framhävas det förhållandet att räntmästaren är i första hand ansvarig för universitetets ekonomiska förvaltning i hela dess vidd. — Av liknande skäl har beredningen för övrigt beslutat föreslå att sekreterarens titel ändras till »akademisekreterare och chef». Vad vidare beträffar frågan om en rationellare anordning av räntmästarens arbetsförhållanden, må först framhållas, att enligt organisationsnämndens P.M. arbetsbördan kommer att i vissa avseenden ökas. Detta beror på den föreslagna centraliseringen av den ekonomiska redovisningen, förläggandet av jordbruks- och egendomsförvaltningarnas kassarörelse och ekonomiska bokföring till räntekammaren samt överflyttandet av vissa arbetsuppgifter från drätselnämnden till räntmästaren i förening med ökade befogenheter för räntmästaren att själv besluta i vissa ärenden. Ytterligare tillkommer, att enligt organisationsnämndens förslag, som beredningen finner välbetänkt, räntmästaren i regel skall vara självskriven ledamot av olika permanenta och tillfälliga organ inom universitetet (kommittéer, delegationer etc), som ha att utreda, behandla eller förhandla i frågor, som gälla universitetets ekonomi. Den erforderliga lättnaden i räntmästarens arbetsbörda torde ernås genom att dels viss del av räntmästarens »konsulterande verksamhet» överflyttas på ombudsmannen, dels en effektivare hjälp beredes åt räntmästaren vid vården utav universitetets byggnader, och dels skriv- och liknande hjälp i fullt tillräcklig utsträckning ställes till räntmästarens förfogande. Beredningen återkommer till dessa frågor i samband med redogörelsen för de olika befattningshavarna, vid räntekammaren. Ombudsmannen. Organisationsnämnden har i sin P.M. uttalat att befattningen som akademinotarie och ombudsman med hänsyn till de med befattningen förenade arbetsuppgifterna, sådana dessa numera i praktiken kommit att utformas, bör överflyttas till drätselverket och där direkt underställas räntmästaren. — Denna uppfattning delas av universitetets myndigheter, och beredningen föreslår att den av organisationsnämnden angivna överflyttningen må äga rum. Vidare får

137 beredningen föreslå att innehavaren av befattningen för framtiden benämnes ombudsman. Beträffande ifrågavarande befattningshavares arbetsuppgifter får beredningen föreslå följande. Vederbörande bör åligga att liksom hittills föra protokoll vid drätselnämndens sammanträden samt expediera drätselnämndens beslut. Han bör vidare såsom hittills ansvara för vården av de kartor, ägohandlingar och dylikt som tillhöra drätselnämndens arkiv och som förvaras i särskilda låsta skåp, dock med undantag av dem som förvaras i kassavalvet under räntmästarens direkta ansvar. Ombudsmannen bör vidare vara skyldig att enligt erhållna direktiv handlägga rättstvister och föra rättegångar för universitetet samt handhava indrivning av drätselverkets utestående fordringar. I fråga om sistnämnda arbetsuppgift framhålles vikten av att bestämda regler fastställas av universitetsmyndigheterna, närmast drätselnämnden, om när ett ärende skall överlämnas till ombudsmannen. — Det bör vidare åligga ombudsmannen att efter uppdrag i varje särskilt fall av räntmästaren företräda universitetet vid olika legala förrättningar — lantmäteriförrättningar, vägdelningssammanträden och dylikt — där särskild juridisk kunskap och erfarenhet erfordras. Han bör vidare inom universitetet, i första hand drätselnämnden, biträda vid handläggandet av ärenden som kräva juridisk sakkunskap, samt i övrigt till institutionsprefekter m. fl. lämna upplysningar i frågor rörande tolkning av olika författningar, som gälla inom vederbörande arbetsområden. Genom att denna konsulterande verksamhet, som hittills till största delen kommit att åvila räntmästaren och akademikamrerarna, överflyttas på ombudsmannen erhålles en viss avlastning i dessas arbetsuppgifter, som är önskvärd med hänsyn till de ökade göromål av annat slag, som komma att åvila dem. Med hänsyn till de ämbetsåligganden, som sålunda skola åvila ombudsmannen, måste för behörighet till ombudsmannabefattningen fordras att vederbörande fullgjort vad författningarna föreskriva om dem som må nyttjas uti domarämbeten. Med hänsyn till befattningens betydelse och till vikten av att förvärva en fullgod kraft anser beredningen att ombudsmannen, som för närvarande tillhör lönegrad Ca 29, bör placeras i lönegrad Ca 31, d. v. s. samma lönegrad som motsvarande befattningshavare vid statens affärsdrivande verk. Förste akademikamreraren och andre akademikamreraren. Rörande dessa två befattningshavares arbetsuppgifter föreslår organisationsnämnden i sin P.M. följande: Förste akademikamreraren skulle liksom för närvarande närmast under räntmästaren och såsom dennes ställföreträdare utöva den direkta övervakningen och ledningen av kontorsarbetet vid räntekammaren, samt dessutom äga befogenhet

138 att i förhållande till övriga organ inom drätselverket samt till institutionerna och kansliet granska dessas bokföring samt utfärda bestämmelser ifråga om det rent tekniska utförandet av det härstädes bedrivna arbetet rörande redovisningen av inkomster och utgifter, som slutgiltigt skola redovisas till räntekammaren. Han skulle även verkställa slutgranskning av .samtliga ekonomiska redovisningsärenden, dock icke ifråga om redovisning av avlöningar och pensioner samt övriga ersättningar för utfört arbete, källskatten och universitetets egna skatter samt som regel ej heller deltaga vid handläggningen av dessa sistnämnda ärenden. På förste akademikamreraren skulle vidare ankomma att med erforderligt biträde verkställa bokslut, uppgöra förslag till förräntningar av de olika fonderna, handlägga frågor av kameral natur i allmänhet, uppgöra förslag till budget för drätselverket (delvis med ledning av från andra organ inom drätselverket inkomna förslag), sköta (med erforderligt biträde) upphandlingen av kontorsinventarier och kontorsmateriel för drätselverket, av vissa standardvaror för institutionerna samt av artiklar för städning, renhållning etc, underskriva checkar, utanordningar samt avgående post rörande av honom eller direkt underlydande personal handlagda ärenden. Förste akademikamreraren bör såsom nu äga rätt att deltaga i drätselnämndens överläggningar men ej i dess beslut. Andre akademikamreraren skulle vara ställföreträdare för förste akademikamreraren samt åligga att närmast ansvara för redovisningen av avlöningar, pensioner samt ersättningar för utfört arbete, källskatten samt universitetets egna skatter. Vidare skulle han svara för personalredovisningen och handlägga och föredraga förekommande personalärenden inför räntmästaren samt närmast med biträde av en förste vaktmästare organisera och utöva tillsyn över det arbete, som bedrives av viss för universitetets gemensamma ändamål anställd personal, såsom städerskor, eldare, gårdskarlar, vissa vaktmästare etc Han skulle slutligen handlägga deklarations- och skattefrågor i allmännet (ej processer) lämna upplysningar i avlönings- och pensioneringsfrågor i allmänhet, ansvara jämte räntmästaren för i kassavalvet förvarade värdehandlingar (eventuellt) samt verkställa utredningar företrädesvis av ekonomisk natur åt räntmästaren, underskriva checkar, utanordningar samt avgående post rörande av honom eller direkt underlydande personal handlagda ärenden. Beredningen har intet att erinra mot huvuddragen i vad organisationsnämnden föreslagit, de akademiska myndigheterna dock förbehållet att vid utformningen av instruktioner för respektive ämbetsinnehavare göra de ändringar som kunna anses påkallade vid en närmare översyn av vederbörandes arbetsuppgifter. Vad sedan vidkommer kompetensfordringar för de båda kamrerarna, gäller för närvarande ingen annan bestämmelse än att för behörighet fordras att hava fullgjort vad författningarna föreskriva om dem, som må nyttjas uti domarämbete. Beredningen föreslår, att denna bestämmelse ändras så att för kamrerarbefattningarna uppställas samma formella kompetensfordringar som ovan föreslagits för räntmästarbefattningen. I vilket fall som helst bör emellertid för kompetens till kamrerarbefattningarna gälla, att sökande styrker sig äga erforderliga kunskaper i bokföring.

139 Vad beträffar nu ifrågavarande två befattningshavares avlöning anser beredningen att förste akademikamreraren, för närvarande uppförd i lönegrad Ca 27, • bör hänföras till lönegrad Ca 30 samt att andre akademikamreraren, för närvarande uppförd i lönegrad Ca 24, bör placeras i lönegrad Ca 27. Bokhållaren,

kassören, 1 kanslibiträde,

2 kontorsbiträden,

1 skrivbiträde

och

siff er granskaren. Förutom av de fyra tidigare uppräknade högre kvalificerade befattningshavarna — räntmästare, ombudsman, förste akademikamrerare och andre akademikamrerare — ävensom av räntmästarens byggnadstekniska biträde, bör enligt organisationsnämndens förslag personaluppsättningen vid räntekammaren utgöras av 1 bokhållare, 1 kassör, 1 kanslibiträde, 2 kontorsbiträden, 1 skrivbiträde samt 1 siffergranskare. Rörande dessa befattningshavare anför organisationsnämnden i sin P . M .

följande: Bokhållaren jämte ett kontorsbiträde skulle närmast sköta dels de med redovisning av fastigheterna och dessas inkomster förenade göromålen såsom förande av fastighetsboken, uträkning av arrendebelopp och hyror samt avisering av arrendatorer och hyresgäster, utskrift av fakturor för skogsförvaltningens försäljningar (företrädesvis av kontorsbiträdet) samt bevakning av utestående fordringar av nämnt slag, dels förekommande redovisningsgöromål beträffande stipendierna (såväl de statliga som övriga). Vidare skulle dessa befattningshavare siffergranska övriga utgiftsverifikationer, vilka icke vid annat organ (jordbruks- respektive skogsförvaltningen samt institutionerna) blivit föremål för siffergranskning, utskriva postgiroutbetalningskort och postgirolista vid likvidering av förekommande icke kontanta utgifter utom avlöningar etc, samt kontrollera (sifferkontroll) institutionernas m. fl. förskottsredovisningar mot vederbörliga verifikationer. Bokhållaren skulle vidare utskriva utanordningar för alla utgifter (ej avlöningar etc) som icke betalas kontant eller medelst check, och i förekommande fall bokföringsallegat för inkomster samt överföringar, verkställa kontering respektive granska tidigare gjord kontering. Kontorsbiträdet skulle sköta bokföringen å bokföringsmaskinen samt därmed förenade göromål såsom uppsortering av bokföringsmaterialet, uppläggning av nya kontokort, expediering av kontokuranter etc. Kassören skulle sköta samtliga, med kassarörelsen sammanhängande göromål, såsom mottagande av inbetalningar och verkställande av utbetalningar samt i samband därmed utskrift av kassakvitton, utanordningar, checkar etc, ävensom kontroll (vid utlämnande av förskott etc.) att anslagsöverskridande icke sker, förande av kassabok (klumpsummor per dag), uppgörande av föreskrivna rapporter över kassarörelsen samt uppgörande av de s. k. räntmästarredovisningarna. Kassören skulle vidare föra de för redovisningen av inteckningar och reverser, obligationer och aktier tidigare angivna redovisningshandlingarna ävensom avisera låntagare och bevaka att avsedda inkomster från nämnda tillgångar inflyta. Slutligen avses, att kassören närmast under förste akademikamreraren skulle sköta upphandlingen av kontorsmateriel etc. Kanslibiträdet och ett kontorsbiträde skulle närmast under andre akademikam-

140 reraren sköta de med avlöningarna och redovisningen av personalen sammanhängande redovisningsgöromålen såsom bokföring av personalens tjänstgöringsförhållanden, uträkning och bokföring (å statistikkort och avlöningslistor) av avlöningar, pensioner etc, förande av reskontra över tillfälligt anlitad personal, utskrift av postgiroutbetalningskort (och -lista), uppgörande av utanordning för utbetalda löner etc, samt utskrift av taxeringsuppgifter. De skulle vidare handhava de med källskatteredovisningen sammanhängande göromålen samt i övrigt biträda andre akademikamreraren med uppgörande av deklarationer samt granskning av inkommande debetsedlar å universitetets egna skatter. _ Ett skrivbiträde (eventuellt kontorsbiträde) skulle slutligen sköta diarieföringen vid räntekammaren, upptaga stenogram samt utföra förekommande maskinskrivningsarbete vid räntekammaren, sköta expedieringen av avgående handlingar samt diverse registrerings- och sorteringsgöromål (utgallring och arkivering av handlingar etc) samt biträda övrig personal. Vederbörande bör kunna alternera med kontorsbiträdet ifråga om arbetet vid bokföringsmaskinen. Siff ergranskaren skulle i första hand verkställa siffergranskning av inkomst- och utgiftsverifikationerna jämte avstämning av dessa mot vederbörande utanordning respektive bokföringsallegat. I övrigt synes icke här anledning föreligga att närmare precisera vederbörandes arbetsuppgifter. Det må emellertid framhållas, att ett intimare samarbete mellan honom och riksräkenskapsverket bör etableras för undvikande av dubbelarbete. Med hänsyn till införande av maskinbokföring torde en minskning av vederbörandes arbete emellertid ligga inom möjligheternas ram. Beredningen har med undantag av vad här nedan säges rörande »ett skrivbiträde (eventuellt kontorsbiträde)» intet att erinra mot vad sålunda föreslagits. Emellertid vill beredningen betona, att den gjorda uppräkningen av varje särskild befattningshavares göromål icke får anses innebära något slags instruktion som kunde komma att stelt avgränsa de olika befattningshavarnas verksamhetsområden och ämbetsplikter. Icke minst med hänsyn till det relativt ringa personalbeståndet vid universitetet i jämförelse med de centrala ämbetsverken måste den regel gälla, att de olika befattningshavare varom nu är fråga, skola vara skyldiga att vid behov tjänstgöra för varandra och fördenskull så långt som möjligt kunna bemästra de övrigas arbetsuppgifter. Vad beträffar den befattningshavare som benämnes »ett skrivbiträde (eventuellt kontorsbiträde)» och som av organisationsnämnden föreslås att överflyttas från skogsförvaltningen till räntekammaren, får beredningen framhålla följande. För att underlätta och effektivisera räntmästarens arbete bör till hans disposition ställas en person som kan utföra olika förekommande sekreterargöromål åt honom. Dessa göromål skulle huvudsakligen bestå i upptagande av stenogram, besvarande av brev efter anvisning om deras huvudinnehåll, utskrift av brev och övriga handlingar, diverse sorterings- och registreringsarbeten ifråga om räntmästarens korrespondens, telefonpassning samt bevakning av tider för sammanträden och besök m. m. Vidare skulle detta biträde kunna verkställa vissa utredningar för räntmästaren av icke juridisk art, som

141 eljest komme att åvila ombudsmannen eller andre kamreraren, och därigenom komme dessa, befattningshavares arbetskraft att bliva i motsvarande utsträckning disponibel för högre kvalificerat arbete. I mån av tid skulle biträdet slutligen kunna biträda övrig personal vid räntekammaren med andra göromål såsom maskinskrivning och skötandet av bokföringsmaskinen. Med hänsyn till de arbetsuppgifter, som sålunda skulle åligga biträdet, måste ställas högre krav på utbildning och kompetens än vad som rimligen kan fordras eller förväntas av ett skrivbiträde. Beredningen anser det nödvändigt att befattningshavaren ifråga placeras i kanslibiträdes lönegrad. I och med inrättandet av en dylik kanslibiträdesbefattning skulle den för närvarande förefintliga tillfälliga skrivbiträdesbefattningen vid skogsförvaltningen indragas. Byggnadssakkunnige. Vad beträffar universitetets institutionsbyggnader — universitetets s. k. förvaltningsförmögenhet — får beredningen till en början framhålla, att en befattningshavare inom kungl. byggnadsstyrelsen nyligen erhållit i uppdrag a t t särskilt ägna sin verksamhet åt frågor beträffande de olika universitetens och högskolornas vetenskapliga institutionsbyggnader. Med hänsyn till det starka behov som föreligger av en byggnadstekniskt mera enhetlig behandling av universitetens byggnadsfrågor är beredningen övertygad om att denna anordning är för universitetens del synnerligen lämplig och att genom densamma stora värden komma a t t sparas för statsverket. Vad nu sagts gäller frågor om nybyggnader. Helt annorlunda ställer sig emellertid saken beträffande det löpande underhållet av redan förefintliga byggnader. Starka praktiska skäl tala för att dessa byggnaders underhåll allt fortfarande bör omhänderhas av universiteten själva. Närmast åvilar vid universitetet omsorgen om institutionsbyggnadernas vård och underhåll räntmästaren. I organisationsnämndens P . M . anföres härom: En icke obetydlig del av räntmästarens arbetstid åtgår för närvarande för handläggning av ärenden rörande förvaltningen av institutionsfastigheterna samt universitetets egna fastigheter, i den mån dessa icke sortera under egendoms- och skogsförvaltningarna. Många av de härmed förenade göromålen äro ofta av rutinmässigt slag, såsom vissa upphandlingsärenden, förrättande av syner av mindre omfattning etc, vilka med fördel skulle kunna överlämnas till en med facket mera förtrogen person än vad som skäligen kan fordras av räntmästaren. Vid nu rådande förhållanden med en byggnadsteknisk sakkunnig, vars arbete icke är förlagt till universitetet i annan mån än vad som betingas av dennes medverkan och deltagande i förekommande syner och besiktningar av fastigheterna inom Uppsala stad, är räntmästaren hänvisad till att personligen sköta nästan allt »skrivbordsarbete». Med hänsyn till dels ovan angivna förhållanden, dels sannolikt ökad omfattning av denna förvaltningsgren vid avsedd utbyggnad av universitetet, dels ock den ökade byggnationsskyldigheten för universitetet ifråga, om dess jordbruksoch skogsfastigheter, som den nya arrendelagstiftningen medfört, synes böra över-

142 vägas om icke en särskild byggnadsförvaltning inom en relativt nära framtid bör inrättas såsom ett särskilt organ inom drätselverket. Vid denna förvaltning, som skulle sortera direkt under räntmästaren, skulle handläggas alla ärenden rörande den tekniska förvaltningen av fastighetsfondens fastigheter och universitetets egna fastigheter, vilka icke äro att hänföra till jordbruks- och skogsfastigheter, samt ärenden rörande byggnadsverksamheten även å sistnämnda fastigheter, varvid ifråga om sådana ärenden ett intimt samarbete bör ske med egendoms- respektive skogsförvaltningen. Utöver den avlastning av räntmästarens arbete, som kan påräknas, skulle vinnas ökade möjligheter att utnyttja erforderlig teknisk personal för att planlägga, utföra och övervaka förekommande nybyggnads- eller reparationsarbeten, vare sig dessa ske i egen regi eller på entreprenad. Det kan vid en dylik organisationsform även diskuteras, huruvida icke för verksamheten erforderlig byggnadsteknisk personal skulle kunna bestå av en högre utbildad tekniker såsom chef för förvaltningen jämte en assistent till denne, varigenom lönekostnaden för denna personal snarare torde bliva mindre än vad som nu är förhållandet, För förvaltningen erforderlig kontorspersonal torde kunna begränsas till ett biträde med viss utbildning i ritning. Med hänsyn till att ett definitivt ställningstagande rörande inrättandet av denna förvaltning synes böra ske först, då en bättre överblick kan erhållas över den kommande verksamheten inom här berört område för universitetets del, redovisas i den följande framställningen ifrågavarande tekniska personal inom de förvaltningsorgan de nu tillhöra. Beredningen ställer sig tveksam gentemot den av organisationsnämnden framförda tanken på inrättandet av en byggnadsförvaltning såsom ett särskilt organ inom universitetets drätselverk. I varje fall bör såsom organisationsnämnden anfört med åtgärden anstå till dess en bättre överblick hunnit erhållas över den kommande verksamheten inom här berört område för universitetets del. Emellertid synes det böra tillkomma vederbörande universitetsmyndighet att om så befinnes erforderligt i större utsträckning än vad för närvarande är fallet anlita byggnadssakkunnig person såsom biträde åt räntmästaren vid underhållet av universitetets institutionsbyggnader. Däremot anser beredningen frågan om sakkunnigt biträde beträffande universitetets byggnader å landet, vilken fråga för närvarande endast provisoriskt ordnats, redan nu böra lösas. Detta bör enligt beredningens åsikt ske genom uppförande på universitetets stat, under jordbruksförvaltningen, av en särskild befattning såsom byggnadssakkunnig vid universitetets jordbruksförvaltning med skyldighet för innehavaren att jämväl omhänderhava frågor rörande skogsförvaltningens byggnader. Nu angivna byggnadssakkunnige synes lämpligen böra placeras i lönegrad Ce 26. Jordbruksförvaltningen

och

skogsförvaltningen.

Vid jordbruksförvaltningen sysselsattes för närvarande följande personal, nämligen 1 akademifogde, 1 assistent, 1 byggnadsingenjör samt 1 skrivbiträde. De två sistnämnda äro tills vidare endast tillfälligt anställda och äro ej uppförda å universitetets stat.

143 Organisationsnämnden anser att det erforderliga antalet befattningshavare vid jordbruksförvaltningen kan beräknas till detsamma som nu, dock att skrivbiträdesbefattningen skulle förändras till en kontorsbiträdesbefattning. I fråga om de olika befattningshavarnas arbetsuppgifter efter genomförd omorganisation uttalar sig organisationsnämnden sålunda: En närmare redogörelse för den tekniska personalens arbetsuppgifter synes i förevarande sammanhang icke nödvändig. Här må endast anföras att genom framlagda förslag till centralisering av vissa redovisningsgöromål nämnda personal i väsentligaste utsträckning torde kunna disponeras för sina rent tekniska arbetsuppgifte°r. Å andra sidan måste den ökade byggnadsverksamheten å jordbruksfastigheterna medföra ökade krav på en ekonomisk planering av verksamheten (genom fogdens försorg) genom utarbetande av dels förkalkyler å förekommande arbeten, dels en budget för driften i dess helhet vid förvaltningen, något som för närvarande saknas. Kontorsbiträdet skulle närmast siffergranska inkommande räkningar, kontera dessa samt införskaffa attest av akademifogden, sköta de med redovisningen av jordbruksfastigheterna och arrendatorerna sammanhängande registreringsgöromålen, utföra förekommande maskinskrivningsarbeten samt slutligen sköta expeditionen vid frånvaro av assistenten. Arbetstiden för kontorsbiträdet torde tillsvidare icke behöva ökas utöver den nuvarande, cirka 35 tim/vecka, med hänsyn till dels den minskning som föreslagna åtgärder för centralisering av den ekonomiska, redovisningen kunna beräknas medföra, dels slopandet respektive ändrandet av vissa registreringshandlingar vid förvaltningens kontor. Vid skogsförvaltningen äro för närvarande anställda, förutom viss bevakningspersonal, en skogsförvaltare, en assistent samt å kontoret en bokhållare och ett skrivbiträde, båda tillfälligt anställda och icke uppförda på universitetets stat, en e. o. skogvaktare och en vapenfri värnpliktig. Bokhållaren avses såsom ovan nämnts komma att överflyttas till räntekammaren. Enligt organisationsnämndens förslag skulle detsamma gälla skrivbiträdet. Sistnämnda befattning skulle emellertid komma att indragas i händelse att — såsom beredningen här ovan föreslagit — en kanslibiträdesbefattning nyinrättas vid räntekammaren. Beträffande personalen vid skogsförvaltningen och dess arbetsuppgifter anför organisationsnämnden: Skogsförvaltarens och assistentens arbetsuppgifter irörande den ekonomiska delen av förvaltningen föreslås bliva i stort sett oförändrade. E t t ställningstagande till det totala behovet av kontorspersonal vid förvaltningens kontor kan här icke ske, då närmare genomgång av de med den rent tekniska förvaltningen och kvantitativa redovisningen av skogarna förenade kontorsgöromålen icke gjorts. De kontorsgöromål, som föranledas av den ekonomiska förvaltningen och redovisningen, böra anförtros åt ett kanslibiträde. Arbetsuppgifterna skulle för vederbörandes del bestå i att sköta diarieföringen, siffergranska, kontera och införskaffa attest å inkommande räkningar, prisgranska och kontera inkommande inmätningsnotor m. m. från skogvaktarna, effektuera inkommande beställningar å ved till Uppsala, sköta reskontrabokföringen över vissa försälj-

144 ningar, registret över förvaltningens fastigheter och arrendatorer samt övriga registreringsgöromål ifråga om förekommande ärenden. Vederbörande skulle vidare sköta redovisningsgöromålen rörande de vapenfria värnpliktiga, som sysselsättas vid skogsförvaltningen, samt slutligen upprätta rapporter m. m. till bränslekontor etc. Den vid skogskontoret sysselsatte e. o. skogvaktaren, som för närvarande handhar en del av de ovan angivna arbetena, bör sålunda frikopplas därifrån och i stället med hänsyn till sin utbildning och kvalifikationer i övrigt tilldelas lämpliga arbetsuppgifter av rent teknisk natur rörande förvaltningen och redovisningen av skogarna. Några vapenfria värnpliktiga föreslås icke skola sysselsättas vid skogskontoret utan enbart användas för skogsarbete vid de olika bevakningarna. Tillgången på dylik arbetskraft torde nämligen variera avsevärt ifråga om såväl kvantitet som kvalitet, och synes hänsyn härtill icke lämpligen böra tagas vid organiserandet av kontorsarbetet vid skogskontoret eller vid ett bedömande av personalbehovet för detta. Vidare torde utbytet vid sysselsättning av sådan arbetskraft med kontorsarbete, för vilket den ofta icke är utbildad, sannolikt understiga vad som kan beräknas bliva förhållandet vid ovan föreslagen användning av densamma. I stället föreslås att ett skrivbiträde vid skogskontoret tillfälligt anställes (förslagsvis på halvtid), huvudsakligen för förekommande maskinskrivningsarbete (utskrift av kontrakt, korrespondens, protokoll etc), sorteringsarbeten, expediering av post etc. Dessa arbeten torde framdeles, då rådande krisförhållanden inom förvaltningens verksamhetsområde upphört, kunna utföras av kanslibiträdet, genom att vederbörandes göromål i fråga om kontroll av inköpsbevis samt rapportering till krisorgan helt försvinna samt i övrigt torde minska, bland annat genom en nedgång i de nu relativt omfattande småförsäljningarna av ved. Beredningen instämmer i vad organisationsnämnden sålunda anfört och föreslagit i fråga om personalen vid jordbruksförvaltningen och skogsförvaltningen. Med hänsyn till de krav som numera måste ställas på befattningshavare vid nämnda förvaltningar anser beredningen skäligt att fogden och skogsförvaltaren, vilka för närvarande tillhöra lönegrad Ca 30, placeras i lönegrad Ca 33 samt att assistenterna vid jordbruks- respektive skogsförvaltningen, vilka för närvarande tillhöra lönegrad Ca 23, placeras i lönegrad Ca 27. Vad beträffar den byggnadssakkunnige vid jordbruksförvaltningen har beredningen redan föreslagit hans placering i lönegrad Ce 26. Ovanstående förslag ifråga om personalen vid drätselverket innebär för räntekammaren att ombudsmannabefattningen överflyttas dit från kansliet, att likaledes dit överflyttas en bokhållarbefattning från skogsförvaltningen, vilken befattning skulle uppföras å universitetets stat, att en kanslibiträdesbefattning nyinrättas, att en kontorsbiträdesbefattning utbytes mot en kanslibiträdesbefattning samt att den andra kontorsbiträdesbefattningen, som för närvarande endast motsvaras av ett tillfälligt anställt extra biträde, uppföres å universitetets stat; för jordbruksförvaltningen att å dess stat uppföres en befattning såsom byggnadssakkunnig med placering i lönegrad Ce 26, varjämte skrivbiträdes-

145 befattningen ändras till kontorsbiträdesbefattning och uppföres å universitetets stat, samt för skogsförvaltningen att, förutom nyss nämnda överflyttning till räntekammaren av en bokhållarbefattning, för utförande av det arbete, som för närvarande omhänderhas av en e. o. skogvaktare i lönegrad Ce 13, inrättas en kanslibiträdesbefattning och att den vapenfria värnpliktige temporärt ersattes med ett halvtidsanställt skrivbiträde, varemot för närvarande tillfälligt anställt skrivbiträde skulle bliva obehövligt i och genom ovan föreslagna inrättande av en ny kanslibiträdesbefattning vid räntekammaren. Beredningen får framhålla, att de å räntekammaren för närvarande förefintliga tre befattningarna av högre kvalificerad art — nämligen räntmästare, förste akademikamrerare och andre akademikamrerare — redan funnits i mer än 200 år, om än, vad akademikamrerarna beträffar, tidigare delvis med annan titel. Då organisationen sålunda varit oförändrad under en mycket lång tid, hade det kunnat ligga nära till hands att antaga att en utvidgning skulle vara behövlig. Emellertid har beredningen icke funnit det erforderligt att föreslå inrättandet av någon ny högre kvalificerad befattning vid räntekammaren. Drätselverkets personalbehov har beräknats med hänsyn till förhållanden, som kunna tänkas föreligga efter det att en omläggning av den nuvarande organisationen skett. För att verkställa de engångsarbeten, som erfordras vid en dylik förändring av organisationen böra — såsom organisationsnämnden framhållit — möjligheter givas att under övergångsperioden tillfälligt få anlita personal, även högre kvalificerad sådan, utöver den ovan angivna. Det arbete vartill nu angivna tillfälliga arbetskraft väl närmast skulle användas betingas i första hand av bokföringens omläggning, däri inbegripet införande av maskinbokföring. Härtill kommer överflyttandet till räntekammaren av bokföringen för jordbruks- och skogsförvaltningen. Från universitetets sida har framhållits, att, särskilt i samband med pågående utredning rörande den nya organisationen och med redan under sist förflutna läsår påbörjat genomförandet av densamma, en viss eftersläpning i arbetet på räntekammaren har gjort sig gällande. Beredningen anser sig icke i stånd att angiva hur många eller hur högt kvalificerade personer som skulle behöva under övergångstiden anlitas. För den skull inskränker sig beredningen till att föreslå, att ett engångsanslag å 20 000 kronor må för här angivna ändamål ställas till universitetets förfogande. Såsom organisationsnämnden jämväl framhållit, är det svårt att på förhand exakt beräkna behovet av kontorspersonal för det mera rutinmässiga arbetet vid räntekammaren. På grund av den ständigt pågående ökningen av universitetets förmögenhet, såväl lös som fast, samt av institutionsbyggnadernas antal liksom även av den årliga omslutningen av universitetets kassarörelse och vidare på grund av den likaledes ständigt pågående utvidgningen av universitetets verksamhet och därmed sammanhängande ökning av antalet befatt10

146 ningshavare vid universitetet anser beredningen emellertid det sannolikt att behov av ökade arbetskrafter på räntekammaren kommer att göra sig gällande inom en icke alltför avlägsen framtid. D. Lunds universitets ekonomiska förvaltning. Inledning. I det föregående har beredningen lämnat en redogörelse för och framlagt förslag beträffande drätselverket i Uppsala. Den övergår nu till att på liknande sätt behandla drätselverket i Lund. Efter anmodan av beredningen har statens organisationsnämnd den 25 september 1947 avgivit en P.M. beträffande Lunds universitets drätselverk. I denna P.M. har en utförlig redogörelse lämnats för den ekonomiska förvaltningens organisation och förslag framförts beträffande denna och handläggningen av vissa nedan angivna ärenden och om åtgärder till förenklingar däri. Omfånget av arbetsuppgifterna vid drätselverket i Lund är icke detsamma som vid motsvarande institution i Uppsala. Lunds universitet äger inga skogar, och antalet akademihemman uppgår endast till 29. Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar sortera icke till någon del, såsom fallet är med Akademiska sjukhuset i Uppsala, under drätselverket. I övrigt äro emellertid arten och volymen av de arbetsuppgifter, som åvila drätselverken i Uppsala och Lund i huvudsak lika. Antalet studerande är ungefär detsamma, och de olikheter i institutionernas antal och storlek, antalet befattningshavare och anslagsmedlens summa m. m., som ännu kunna förefinnas, tendera att utjämnas mer och mer. Nuvarande organisation. Vid räntekammaren i Lund är för närvarande uppförda på stat en räntmästare i Ca 32, en kamrerare i Ca 27, en arvodesavlönad amanuens med tre timmars tjänstgöring per dag samt ett kontorsbiträde i Ce 8. Fram till år 1931 fanns vid universitetet en amanuens ursprungligen avsedd såsom sekreterarens amanuens (från 1765 till 1861 var tjänsten omändrad till akademinotarie). Amanuensen kom så småningom att få sin huvudsakliga tjänstgöring förlagd till räntekammaren. Ytterligare en amanuens med deltidstjänstgöring anställdes 1931, varvid den ene placerades på kansliet, den andre på räntekammaren. Kontorsbiträdesbefattningen tillkom 1945; tidigare stod ett anslag till förfogande för renskrivning vid kansli och räntekammare. Förutom den personal som finns uppförd på stat har drätselnämnden, med anslag beviljat ur reservfonden, i år anställt två extra skrivbiträden. Under tiden 1943—oktober 1947

147 hade räntekammaren dessutom tillgång till en arkivarbetare för diverse skrivarbete. Räntmästaren biträdes i ärenden, som röra universitetets fastigheter, av byggnadskonduktören. Drätselnämnden. Liksom vid Uppsala universitet består drätselnämnden i Lund av rektor, räntmästaren och 3 av universitetets ordinarie lärare. Det förslag rörande prorektors självskrivenhet i drätselnämnden som beredningen framlagt beträffande Uppsala universitet bör givetvis även genomföras vid universitetet i Lund. Detsamma gäller förslaget angående möjlighet för akademiska församlingen att såsom ytterligare ledamot av drätselnämnden invälja en i allmänna värv och i ekonomiska frågor väl förfaren person utanför universitetet. Det för Uppsala universitet härvidlag gjorda tillägget »främst sådana, som avse förvaltningen av jord och skog» bör för Lunds universitet utgå. I organisationsnämndens promemoria anföres följande: Beträffande drätselnämndens arbetsuppgifter vid handläggningen av förekommande ärenden, dess övervakning av respektive direkta medverkan i de löpande förvaltningsgöromålen, synas de för Uppsala universitet härom framlagda förslagen i tillämpliga delar även böra genomföras vid Lunds universitet. Det bör i detta sammanhang framhållas, att vissa av dessa förslag, såsom framgår av det tidigare i promemorian redovisade »nuläget», sedan längre tid tillbaka i praktiken tillämpas vid Lunds universitet, varför de i dessa avseenden närmast innebära att nu existerande förhållanden böra stadfästas. Beredningen anser att det av organisationsnämnden föreslagna stadfästandet bör ske på så sätt att drätselnämnden i statuterna medgives rätt att till räntmästaren överlämna bestämmanderätten i vissa ärenden. Beredningen har tidigare för Uppsala universitets vidkommande (s. 133 ff.) angivit vilka ärenden, som härvidlag kunna delegeras. Samma delegation bör ske även vid Lunds universitet. Arvode till drätselnämndens valda ledamöter utgår för närvarande med 600 kronor per år och ledamot. Beredningen föreslår, att detta arvode bibehålles och även utgår till prorektor samt att denne och de valda ledamöterna därutöver erhålla dagarvode för varje sammanträde med samma belopp, som föreslagits för Uppsala universitet eller 30 kronor. Räntekammarens

arbetsuppgifter.

Organisationsnämnden föreslår inga större ändringar av räntekammarens nuvarande arbetsuppgifter. Det förslag rörande redovisning av universitetets personal samt handläggning av vissa personalärenden som nämnden framlagt

148 i sin P . M . angående Uppsala universitet upprepas här. Vidare föreslås att från kansliet överföres den inköpsverksamhet rörande kontorsinventarier m. m., som nu handhaves av kansliets amanuens, samt att på liknande sätt som föreslagits för Uppsala, universitet institutionernas inköp av vissa förbrukningsartiklar och standardvaror samordnas och ställas under central ledning av räntekammaren. Beredningen har intet att invända mot dessa organisationsnämndens förslag utom i vad avser redovisning och handläggning av personalärenden, beträffande vilka beredningen yttrat sig vid behandlingen av motsvarande frågor vid Uppsala universitet. Beredningen anser, att samma ordning bör gälla vid båda universiteten. Drätselverkets

personal.

Det har förut framhållits, att universitetens expansion kommit och kommer att medföra en avsevärd ökning av arbetsbördan för förvaltningsorganen. För räntekamrarnas del har dessutom källskattesystemets införande förorsakat ett icke ringa merarbete. Den nya arrendelagen för akademihemman med universitetets övertagande av byggnadsskyldigheten kommer även att pålägga räntmästaren vid Lunds universitet nya och viktiga arbetsuppgifter. Organisationsnämndens

förslag.

I organisationsnämndens promemoria föreslås följande personalorganisation för räntekammaren: 1 akademiräntmästare 1 akademikamrerare 1 bokhållare, tillika kassör 1 kanslibiträde

1 kontorsbiträde 1 skrivbiträde 1 siffergranskare samt 1 byggnadstekniker.

Förslaget innebär, att en befattning som bokhållare, tillika kassör, en som kanslibiträde och en som skrivbiträde nyinrättas och att drätselnämnden gives tillfälle att mot visst årligt arvode anlita en siffergranskare i oberoende ställning gentemot universitetet. Å andra sidan innebär förslaget indragning av den nuvarande amanuensbefattningen (å deltid). Organisationsnämnden framhåller i fråga om personalens arbetsuppgifter: A k a d e m i r ä n t m ä s t a r e n. Akademiräntmästartjänsten vid Lunds universitet synes böra i princip utformas efter samma riktlinjer som vid Uppsala, universitet. Med utgångspunkt härifrån har sålunda i det föregående föreslagits, dels att ökade befogenheter givas räntmästaren att själv besluta i vissa ärenden, dels att handläggningen av vissa perso-

149 nalärenden bör ske under medverkan av räntmästaren. Att av denna anledning vidtaga några större förändringar i fråga om räntmästarens nuvarande övriga arbetsuppgifter synes emellertid icke vara av behovet påkallat i samma utsträckning som för Uppsala universitet- där räntmästaren, förutom sitt deltagande i vissa löpande expeditionsgöromål, oaktat han äger tillgång till vissa permanenta tekniska organ, enligt sakens natur personligen måste taga befattning med en mängd ärenden, vilka äro mera omfattande och skiftande samt av betydligt större ekonomisk räckvidd än vad som är förhållandet vid Lunds universitet. Räntmästaren vid Lunds universitet bör emellertid avlastas från vissa rutinmässiga göromål, vilka med fördel kunna utföras av biträdespersonal. Sålunda böra kassagöromålen överflyttas till den föreslagna nyinrättade tjänsten som bokhållare, tillika kassör. Likaså föreslås, att räntmästarens redovisningsgöromål m. m. rörande jordbruksfastigheterna samt vissa övriga tillgångar (aktier, obligationer och reverser) utföras av biträdespersonal. Räntmästarens arbetsuppgifter i övrigt ifråga om skötseln av jordegendomarna ävensom rörande förvaltningen av universitetets värdepappersinnehav böra även framdeles åvila honom. Beträffande räntmästarens åligganden rörande förvaltningen av de under universitetets delfond av statens allmänna fastighetsfond redovisade fastigheterna synes icke finnas skäl att för närvarande vidtaga någon ändring av nu rådande förhållanden. Akademikamreraren. Akademikamreraren skulle liksom nu närmast under räntmästaren samt såsom dennes ställföreträdare leda och övervaka arbetet vid räntekammaren samt äga befogenhet att i förhållande till institutionerna (inkl. biblioteket) och kansliet granska dessas bokföring och utfärda bestämmelser i tekniskt avseende rörande nämnda organs redovisning av inkomster och utgifter, som slutgiltigt skola redovisas till räntekammaren. På vederbörande befattningshavare skulle vidare ankomma att slutgranska förekommande redovisningsärenden, i den mån dessa icke handläggas av räntmästaren, att verkställa bokslut (med erforderligt biträde), att handlägga ärenden av kameral natur i allmänhet, att (med visst biträde) handha upphandlingen av kontorsinventarier för kansliet och räntekammaren samt vissa förbrukningsartiklar och standardvaror för institutionerna, att föredraga förekommande personalärenden för räntmästaren, att svara för personalredovisningen samt att med biträde av förste expeditionsvakten övervaka det arbete som bedrives av viss för universitetets gemensamma ändamål anställd personal. Han skulle vidare underskriva utanordningar, checkar etc samt avgående post rörande av honom eller direkt underlydande personal handlagda ärenden. Akademikamreraren bör liksom nu äga rätt deltaga i drätselnämndens överläggningar men ej i dess beslut samt föreslås att föra protokollet vid dess sammanträden och svara för expedieringen av vid dessa handlagda ärenden. Bokhållaren,

tillika

kassör.

Vederbörande skulle sköta samtliga med kassarörelsen sammanhängande göromål, såsom mottagande av inbetalningar och verkställande av utbetalningar och i samband därmed utskriva kassakvitto, utanordningar, checkar etc. samt kon-

150 trollera (vid utlämnande av förskott etc.) att anslagsöverskridande ej sker, uppgöra föreskrivna rapporter över kassarörelsen samt räntmästarredovisningarna. Bokhållaren skulle vidare föra inkomst- och utgiftsjournalerna samt biträda kamreraren vid granskning (sakgranskning) av inkommande redovisningar från institutionerna, vid bokslutsarbetet samt ifråga om upphandlingen av viss materiel. Bokhållaren skulle i förekommande fall utskriva bokföringsallegat för omföringar samt verkställa kontering respektive granska tidigare gjord kontering. K a n s l i b i t r ä d e t och skrivbiträdet. Dessa skulle närmast under kamreraren sköta de med avlöningarna och redovisningen av personalen sammanhängande göromålen såsom förandet av tjänstematriklarna samt föreslaget centralregister för hela universitetets personal, avlöningsbokföringen, utförandet av de med källskatteredovisningen sammanhängande göromålen, utskrift av postgiroutbetalningskort (och -listor) samt utanordningar för löner och övriga ersättningar för utfört arbete samt slutligen utskrift av taxeringsuppgifter. Kanslibiträdet föreslås vidare att sköta diverse sekreterargöromål för räntmästaren, såsom att biträda vid kupongklippning, upptaga stenogram etc. Skrivbiträdet åter bör i övrigt utföra förekommande maskinskrivningsarbete vid räntekammaren samt diverse sorterings- och registreringsgöromål. Kontorsbiträdet. Detta biträde föreslås att handha specialbokföringen, sköta fastighetsboken samt de med redovisningen av arrendeavgifter och räntor förenade göromålen såsom uträkning, avisering samt bevakning av nämnda inkomster samt i övrigt biträda kamreraren och bokhållaren med förekommande göromål. S i f f e r g r a n s k a r en. Beträffande dennes arbetsuppgifter hänvisas till vad som anförts för Uppsala universitet. Byggnadsteknikern. Ingen ändring av vederbörandes arbetsuppgifter föreslås. Det må anföras, att den ovan gjorda fördelningen av arbetsuppgifterna för den egentliga kontorspersonalen skett under förutsättning att det nuvarande bokföringssystemet i stort sett bibehålies utom i fråga om avlöningsbokföringen. Vid ett bokföringssystem som i sin helhet baseras på användning av genomskriftsmetod, bör främst en ändring av den inbördes arbetsfördelningen mellan bokhållaren och kontorsbiträdet ske. Som tidigare anförts, kan vid ett sådant system det egentliga bokföringsarbetet beräknas kräva något mindre arbetskraft. Den därigenom frigjorda arbetskraften kan sålunda användas för andra (nya) göromål. Slutligen föreslås, att utöver ovan angiven personal tillfällig sådan må kunna anlitas, så att vissa föreslagna omläggningsarbeten snabbt kunna genomföras. Beredningens förslag. De förslag till fördelning av arbetsuppgifterna på drätselverkets personal, som organisationsnämnden framlagt har beredningen icke funnit skäl att i detalj granska. Det torde ankomma på universitetets myndigheter att närmare utforma instruktioner för personalen.

151 Beredningen, som blivit övertygad om att starkt behov föreligger av anställande av ytterligare personal, kan emellertid icke helt ansluta sig till organisationsnämndens förslag. Det har i det föregående påpekats, att vid universitetet tjänstemännens tid i mycket stor utsträckning tages i anspråk för konsultationer och dylikt. Utredningar som skola ligga till grund för universitets- och andra myndigheters beslut måste ofta utföras, i de flesta fall med kort varsel. Ur effektivitetssynpunkt torde det också vara av vikt, att de högre tjänstemännen få tillräcklig tid att leda, organisera och övervaka det dagliga arbetet. Organisationsnämnden har i sin P.M. anfört, att de högre befattningshavarna böra befrias från skriv- och kassagöromål samt från det egentliga bokföringsarbetet. Beredningen biträder helt dessa synpunkter. Organisationsnämndens förslag tager emellertid ingen hänsyn till den utökning av arbetsuppgifterna för de högre tjänstemännen, som blivit en följd av universitetets upprustning. Så föreslås t. ex. att kamreraren utöver de uppgifter, som nu åvila honom, skall handha upphandlingen av kontorsinventarier samt av vissa förbrukningsartiklar och standardvaror för hela universitetet, föredraga förekommande personalärenden för räntmästaren, svara för personalredovisningen, övervaka det arbete som bedrives av viss för universitetets gemensamma ändamål anställd personal, föra drätselnämndens protokoll och svara för expedieringen av vid nämndens sammanträden handlagda ärenden. Anställande av kvalificerad biträdespersonal innebär givetvis att de högre befattningshavarna avlastas enklare arbetsuppgifter. Det torde emellertid komma att visa sig att trots detta det icke är tillfyllest med endast två dylika tjänstemän. Den av organisationsnämnden föreslagne bokhållaren blir för lågt placerad för att man på denne skulle kunna överföra en del av de högre befattningshavarnas egentliga arbetsuppgifter och för högt placerad i förhållande till sina egna arbetsuppgifter. Åtskilliga skäl tala för att man redan nu borde inrätta en befattning som andre kamrerare genom omändring av amanuenstjänsten. Med hä/isyn till det statsfinansiella läget anser sig beredningen likväl icke böra framlägga förslag härom. Den nuvarande befattningen såsom amanuens bör under sådana förhållanden bibehållas, varvid vederbörande skulle fullgöra de amanuensen hittills åvilande arbetsuppgifterna, vilka organisationsnämnden föreslagit skulle överföras på kamreraren. Det bör framhållas, att amanuenstjänsten som regel innehafts av personer, vilka uppfyllt de kompetensfordringar, som gälla för kamrerarebef attningen. Vad angår organisationsnämndens förslag beträffande biträdespersonalen finner beredningen, att ett genomförande av detta i dess helhet icke bör ske omedelbart. Inrättande av en befattning såsom bokhållare tillgodoser icke nu föreliggande behov och skulle medföra svårigheter vid den utökning av den högre personalen, som inom kort torde visa sig erforderlig.

152 Däremot förordar beredningen att en befattning såsom kassör inrättas. En sådan är vid varje här ifrågakommande organisation nödvändig för omhänderhavande av kassa- och bokföringsgöromålen. Härutöver erfordras ett kanslibiträde och ett kontorsbiträde. Organisationsnämnden har föreslagit ytterligare ett skrivbiträde. Det synes emellertid beredningen riktigast, att resultatet av de av organisationsnämnden föreslagna omläggningsarbetena först avvaktas, innan man definitivt bestämmer antalet skrivbiträden. I likhet med Uppsala universitet bör även Lunds universitet beviljas medel för anlitande av en siffergranskare. Dennes arbetsuppgifter böra bliva samma som vid Uppsala universitet. Byggnadsteknikern, i Lund benämnd byggnadskonduktören, har arbetsuppgifter som motsvara den av räntmästaren vid Uppsala universitet anlitade byggnadsteknikern. Hans uppgifter äro emellertid av mindre omfattning genom att sjukvårdsinrättningar, vid vilka den kliniska undervisningen i Lund meddelas, förvaltas av landstinget i Malmöhus län. Han avlönas ur anslaget till reparations- och underhållskostnader m. m. Ersättningen har upprepade gånger höjts och utgår för närvarande med 7 200 kronor per år. Häri ingår ersättning för kontorslokaler m. m. Endast i undantagsfall utgår särskild ersättning för speciella uppdrag. Tillkomsten av ytterligare stora och dyrbara institutionsbyggnader ställer ökade krav på vården av universitetets fastigheter. Det arvode, som bjudes bör vara av sådan storleksordning, att universitetet kan förvärva en väl kvalificerad byggnadsingenjör. Beredningen framlägger intet förslag härutinnan. Det torde böra ankomma på universitetsmyndigheterna, att inom fastighetsfondens ram bereda medel härtill. Följande tablåer visa den nuvarande personalen vid Lunds universitets ekonomiska förvaltning, den av organisationsnämnden föreslagna och slutligen beredningens förslag till personaluppsättning: Nuvarande

personal.

1 akademiräntmästare 1 akademikamrerare 1 amanuens (deltidsanställd, 3 tim/dag) 1 kontorsbiträde 1 skrivbiträde 1 skrivbiträde 1 byggnadskonduktör Organisationsnämndens 1 akademiräntmästare 1 akademikamrerare 1 bokhållare, tillika kassör 1 kanslibiträde

Ca 32 Ca 27 arvode 3 580 kr/år Ce 8 arvode 300 kr/mån arvode 175 kr/mån arvode 600 kr/mån förslag. 1 kontorsbiträde 1 skrivbiträde I siffergranskare 1 byggnadstekniker.

153 Förslaget innebär att följande nya befattningar uppföres på stat: bokhållare tillika kassör, kanslibiträde samt ett skrivbiträde. Å andra sidan skulle amanuensbefattningen indragas varjämte anslag ur reservfonden till två skrivbiträden upphöra att utgå. Beredningens förslag. 1 akademiräntmästare och chef 1 akademikamrerare 1 amanuens med halvtidstjänstgöring 1 kassör

1 kanslibiträde 1 kontorsbiträde 1 siffergranskare 1 byggnadskonduktör.

Detta förslag innebär, att en befattning som kassör och en som kanslibiträde nyinrättas. Anm. Utöver i tablåerna angiven personal anlitas av universitetet även två jordbruksekonomiska fackmän med uppdrag att vid behov biträda räntmästaren vid förvaltningen av jordegendomarna genom att utföra ekonomiska besiktningar, närvara vid laga syner, värdera fastigheter etc. Förändring i detta förhållande är icke avsedd. Beträffande kompetenskraven för de olika högre befattningshavarna samt dessas lönegradsplacering hänvisar beredningen till vad tidigare (s. 135) i samband med Uppsala universitets drätselverk anförts. Kassören bör placeras i Ca 15. Beredningen vill slutligen framhålla att dess förslag kommer att ställa sig billigare för statsverket än organisationsnämndens. Beredningen har tidigare antytt att under en övergångsperiod ytterligare arbetskraft kunde bliva erforderlig. Organisationsnämnden har också föreslagit, att tillfällig personal måtte kunna anlitas, så att vissa av organisationsnämnden föreslagna omläggningsarbeten snabbt kunde genomföras. Beredningen anser sig för närvarande icke kunna i detta avseende framlägga något förslag. 5. Ersättning för resor i universitetsangelägenheter. Tidigare utgick ett anslag för reseersättning åt universitetens rektorer m. fl. med 130 kronor vid Uppsala universitet och 650 kronor vid Lunds universitet. 1946 höjdes ifrågavarande anslag till 1 200 kronor resp. 2 000 kronor. Från dessa anslag skall bestridas rese- och traktamentsersättning enligt allmänna resereglementet för sådana resor mellan vederbörande universitetsort och Stockholm, vilka i universitetets angelägenheter företagas av universitetets rektor eller på rektors uppdrag av annan lärare eller tjänsteman vid universitetet. Anslaget har karaktären av förslagsanslag, vilket ej må utan Kungl. Maj:ts medgivande överskridas.

154 Universitetsberedningen finner den föregående år företagna höjningen av denna anslagspost väl motiverad men anser höjningen för Lunds universitets vidkommande väsentligt mindre än vad som är erforderligt. Det bör erinras om att anslaget ingalunda är avsett att täcka blott rektors tjänsteresor utan samtliga, institutionsföreståndares, överbibliotekariens m. fl., när deras resor företagas på rektors uppdrag. Ersättning enligt allmänna resereglementet till professor vid Uppsala universitet för en förrättningsdag i Stockholm utgör 26 kronor 60 öre, medan motsvarande belopp för professor vid Lunds universitet utgör 248 kronor, således nära 10 gånger så mycket. De dyrare resekostnaderna från Lund till Stockholm motivera enligt beredningens mening ett väsentligt högre belopp än det som för närvarande utgår, såvida icke Lunds universitet skall missgynnas. Då skillnaden i kostnader givetvis sjunker vid längre perioder i Stockholm, anser sig beredningen icke kunna förorda ett belopp, som är 10 gånger större för Lunds del. Däremot finner beredningen rimligt, att den tidigare proportionen 1 till 5 (130 till 650 kronor) lägges till grund för beräkningen av anslagets storlek. På grund härav förordar beredningen, att ifrågavarande anslag för Lunds universitets vidkommande höjes från 2 000 kronor till 6 000 kronor.

155 Kap. III. Centrala skrivbyråer vid universiteten och högskolorna 1. Behovet av maskinskrivning och duplicering. Universitetsberedningen har i ett tidigare kapitel föreslagit, att ett antal nya befattningar skola inrättas inom universitetens administration och samtidigt förordat att denna i olika avseenden förenklas. Härigenom bör enligt beredningens mening den administrativa personalen uppnå en under normala förhållanden tillfredsställande storlek. När beredningen söker beräkna behovet av maskinskrivning och duplicering vid de olika lärosätena, bortser den i det hela från vad den centrala administrationen på de olika orterna kan behöva härav. Den begränsar sig i huvudsak till undervisningens och den vetenskapliga verksamhetens behov av skrivhjälp och duplicering. Därjämte har beaktats behovet av utskrifter av koncept till yttranden av olika slag, som akademiska lärare äro skyldiga att avgiva. De akademiska lärarna. De akademiska lärarna ha behov av utskrifter av vetenskapliga arbeten, manuskript till föreläsningar, främst sådana, som ställas till förfogande för att utgivas som kompendier, och koncept till yttranden av olika slag. De lärare, som äro knutna till en vetenskaplig institution, kunna i stor utsträckning erhålla den skrivhjälp de behöva genom institutionens försorg. Naturvetenskapliga forskningskommittén och de medicinska högskolornas organisationskommitté hade föreslagit, att en kanslibiträdesbefattning skulle inrättas för varje professur inom den matematisk-naturvetenskapliga sektionen och den medicinska fakulteten. Den senare kommittén hade därutöver föreslagit, att även de kliniska laboratorer, som äro institutionsföreståndare, skulle erhålla ett eget kanslibiträde. I huvudsaklig anslutning till universitetsberedningens i remissyttrande framförda uppfattning företogo statsmakterna en viss begränsning av dessa, förslag: dubblering av vissa professurer medförde sålunda icke, att samma institution erhöll två kanslibiträdestjänster, och vidare fingo de institutioner, som äro inrymda i samma institutionslokaler, nöja sig med en gemensam dylik tjänst. De lärare, som äro anknutna till en institution, främst institutionens prefekt, intaga likväl en privilegierad ställning därigenom att de ha tillgång till kostnadsfri skrivhjälp, som ehuru den främst utnyttjas för institutionernas administrativa uppgifter dock i icke oväsentlig utsträckning torde

156 hinna utföra även vetenskapliga utskrifter. I den mån de inrättade befattningarna icke förslå härtill anlitas extra arbetskraft, som i viss utsträckning betalas genom andra anslag, men som, i den mån sådana medel icke stå till förfogande, får sin betalning av den lärare, som beställt arbetet. Övriga akademiska lärare äro däremot nästan undantagslöst nödsakade att av egna medel bestrida utskrifter, som äro erforderliga för ett fullgörande av deras tjänsteåligganden, eller att själva verkställa dessa utskrifter, ett förhållande, som torde äga få motsvarigheter bland ämbetsmän med liknande utbildning och tjänsteställning. Det kan i detta sammanhang erinras om att akademiska lärare äro skyldiga att bedriva forskning i sina vetenskaper, varför deras vetenskapliga arbeten i lika hög grad som deras föreläsningar och dylikt ha karaktären av fullgjorda tjänsteåligganden. Inga hållbara skäl torde kunna anföras för att dylika utskrifter skola bestridas av privata medel. Med ledning av årsredogörelser, kompletterade med resultaten av enqueter, har beredningen sökt beräkna de akademiska lärarnas behov av utskrifter på följande sätt: Uppsala universitet Lunds universitet Stockholms högskola Göteborgs högskola

15 000 foliosidor 15 000 » 8 000 » 4 000 »

Doktorander och licentiander. Under innevarande år ha efter förslag av universitetsberedningen anslag ställts till förfogande för stipendier till högre vetenskapliga studier och för bidrag till tryckning av doktorsavhandlingar. Beredningen framlade vidare i sitt betänkande I I förslag om att samtliga från de studerande utgående avgifter för akademisk undervisning skulle avskaffas och avlösas av statsanslag, ett förslag, som emellertid främst av lönetekniska skäl icke föranlett något ställningstagande från statsmakternas sida. Än längre syfta de förslag till utbildningsmöjligheternas demokratisering, som inom kort torde komma att framläggas av den studentsociala utredningen. Det synes vara helt i linje med dessa genomförda eller planerade åtgärder, att de som ägna sig åt högre vetenskapliga studier befrias från kostnaderna för utskrift av licentiat- och doktorsavhandlingar, vilka kostnader ofta uppgå till relativt stora belopp. Universitetsberedningen har i sitt tidigare avgivna betänkande I I framhållit, att doktorsavhandlingarnas sammanlagda årsvolym utgör omkring 23 000 sidor. Dessa torde fördela sig på i huvudsak följande sätt: Uppsala universitet Lunds universitet Karolinska institutet Stockholms högskola Göteborgs högskola

8 000 trycksidor 8 000 » 3 000 » 3 500 » 1 000 »

157 Inom alla fakulteter utom den medicinska fordras, att den som avlägger licentiatexamen skall ha författat en vetenskaplig avhandling. Dylika avhandlingar torde i genomsnitt innehålla minst 100 sidor. Med utgångspunkt från det genomsnittliga antalet licentiatexamina under de senaste fem åren kan behovet av utskrifter för detta ändamål beräknas på följande sätt: Uppsala universitet Lunds universitet Stockholms högskola Göteborgs högskola

4 000 foliosidor 3 400 » 3 400 » 1 000 »

Seminarierna. E n central betydelse inom den akademiska undervisningen tillkommer seminarieuppsatserna, av de studerande själva författade uppsatser, vilka diskuteras i de olika ämnenas seminarier. Icke minst betydelsefulla äro de lägre seminariernas övningar. Denna undervisningsform har under de senaste decennierna vunnit en allt mer ökad betydelse, framför allt därför att den mera än föreläsningen tvingar studenterna till själ v verksamhet och lär dem att metodiskt behandla och kritiskt diskutera vetenskapliga specialproblem. För att en seminarieövning skall kunna så väl som möjligt fylla sin viktiga uppgift, måste varje student, som deltager i den, erhålla ett eget exemplar av den uppsats, som dryftas. Det torde för närvarande vara utomordentligt sällsynt, att så kan ske, beroende på att i regel inga medel stå till buds för mångfaldigande av uppsatser. Med hänsyn till kostnaderna för duplicering kan en skyldighet att lämna uppsatserna i det antal exemplar, som motsvarar antalet deltagare i seminarieövningen, icke åläggas de studerande. En seminarieuppsats brukar därför i regel föreligga i allenast fyra a fem exemplar, av vilka författaren behåller ett och seminarieledaren och opponenten eller opponenterna erhålla vardera ett. Seminariets övriga deltagare, ofta trettio a fyrtio personer eller än flera, äro hänvisade att taga del av uppsatsen genom det exemplar, som ligger framlagt å seminarielokalen, och ha därför under själva seminarieövningen svårt att följa den diskussion, som föres mellan de personer, som ha tillgång till ett eget exemplar av uppsatsen. De nu rådande förhållandena måste anses vara ur pedagogisk synpunkt så otillfredsställande, att skyndsamma åtgärder äro av nöden för att åstadkomma en förändring. Detta kan enligt beredningens mening blott ske genom att statsanslag ställas till förfogande för mångfaldigande av seminarieuppsatser. Det behov av duplicering, som det här gäller att fastställa, är svårt att beräkna, beroende på att det behövliga antalet seminarieuppsatser för olika ämnen starkt varierar och att uppsatserna på skilda ämnesområden ha mycket olika omfång. De siffror, som kunna framläggas, bli därför helt naturligt osäkra. Beredningen har emellertid ansett sig böra framlägga en ungefärlig beräkning och har, efter olika överväganden och med viss ledning av avgivna, enquétesvar,

158 ansett sig kunna angiva behovet av duplicering av seminarieuppsatser på sätt som framgår av nedanstående tablå: Uppsala universitet Lunds universitet Stockholms högskola Göteborgs högskola

13 000 foliosidor 12 500 » 8 500 » 5 500 »

2. Alternativa möjligheter att tillgodose behovet av maskinskrivning och duplicering. Det framstår enligt beredningens mening såsom önskvärt, att ifrågavarande behov av maskinskrivning och duplicering tillgodoses genom statliga anslag. Detta kan ske på två helt skilda sätt. Antingen kunna centrala skrivbyråer för handhavande av dessa uppgifter inrättas vid de olika universiteten och högskolorna, eller kunna anslag ställas till förfogande för bestridande av utgifterna för maskinskrivning och duplicering, som verkställes på privata, eventuellt av studenterna organiserade skrivbyråer. A. Centrala skrivbyråer. Vid tekniska högskolan i Stockholm inrättades genom beslut av 1945 års riksdag en skrivcentral, bestående av 5 skrivbiträden placerade i någon av dåvarande lönegraderna Ex 2—Ex 7. Som föreståndarinna för skrivbyrån tjänstgör för närvarande ett kanslibiträde i Ca 11. Byrån har nu 4 skrivbiträden och 1 kontors vakt. 1940 års sakkunniga för den högre tekniska undervisningen, vilka föreslogo inrättandet av denna skrivcentral, anförde härom bland annat: Vid högskolan förekomma skrivarbeten vid kansli, kamrerarkontor, bibliotek och övriga institutioner samt för enskilda lärares räkning. Skrivgöromålen handhas på kansliet av den förut uppräknade kanslipersonalen, på kamrerarkontoret av det extra biträdet samt vid institutionerna av skrivbiträden, i första hand hos avdelningsföreståndarna. Sistnämnda biträden avlönas vanligen dels från anslagen till samlingar och laborationer, dels från forskningsanslag eller av privata medel. Dessutom anlita lärarna i viss utsträckning privata skrivbyråer. Anställningsformerna för skrivpersonalen äro högst varierande och omfatta alla former från e. o. statsanställning till timavlöning under viss del av dag, vecka eller månad. För närvarande utföras skrivgöromål förutom av den förut uppräknade personalen på kansli och kamrerarkontor av omkring 15 biträden på högskolans olika institutioner, biblioteket inräknat. Den nuvarande organisationen är icke rationell, ty skrivpersonalen kan icke utnyttjas jämnt under året, och avsevärda tidsförluster uppstå vid utförande av skrivarbete. Om överbelastning på något område förekommer, vilket alltsomoftast är fallet, kan annan mindre hårt belastad personal icke tillkallas som hjälp, på grund av att vid en viss tidpunkt föreliggande arbeten icke kunna överblickas från ett centralt ställe, och på grund av att kontakten mellan vissa av högskolans institutioner icke är så god som önskvärt vore.

159 För att råda bot på dessa missförhållanden och skapa en effektivare organisation föreslå de sakkunniga, att en skrivcentral inrättas vid högskolan. Denna skrivcentral bör stå under ledning av en erfaren ordinarie eller extra ordinarie tjänsteman, förslagsvis ett första kontorsbiträde. Innan skrivcentralens lämplighet någon tid hunnit prövas i praktiken, synes emellertid någon särskild chefsbefattning icke böra inrättas, utan chefskapet i stället böra anförtros någon befattningshavare vid kansliet eller ekonomiavdelningen. Skrivcentralens chef bör enligt rektors bestämmande lyda antingen under chefen för kansliet eller chefen för ekonomiavdelningen. Rektor bör nämligen icke betungas med att själv ha tillsyn över skrivcentralen och dess verksamhet. Skrivcentralens personal bör bestå av stenografer och maskinskriverskor jämte erforderliga yngre biträden för skötsel av dupliceringsmaskiner, adresskrivning, budsändning m. m. All skrivpersonal synes, till dess erfarenhet av det mera konstanta personalbehovet hunnit vinnas, böra anställas såsom extra tjänstemän i någon av lönegraderna Ex 2—Ex 7, i genomsnitt Ex 5, och de yngre biträdena mot månads- eller timavlöning. Skrivcentralens främsta uppgift skall vara att på begäran utföra ifrågakommande skriv- och räknearbeten inom lokal i administrationsbyggnaden, som avdelas för skrivcentralen. Därjämte skall från skrivcentralen för längre eller kortare tid kunna utlånas skrivbiträden till kansli, ekonomiavdelning, bibliotek och andra institutioner, varvid skrivcentralens chef ej längre leder den utlånade personalens arbete, men väl kvarstår såsom personalchef för denna. Befinnes behov av biträden exempelvis på kansliet eller biblioteket bli mera konstant, bör chefskapet för sådan personal överflyttas till sekreteraren eller bibliotekarien. För att skrivcentralens personal skall beredas kontinuerligt arbete bör även utskrift av kompendier ske där, företrädesvis under sommarmånaderna. Samtlig till skrivcentralen hörande personal skall genom enkel tidsskrivning redovisa för utförda arbeten på olika uppdragsgivare och konton. På grundval av denna redovisning debiteras uppdragsgivarna — dock icke kansli och ekonomiavdelning, vilka böra få använda skrivcentralen i erforderlig omfattning utan särskild debitering — den kostnad, som skrivarbetet förorsakat, varvid ersättningen per timme beräknas så, att skrivcentralens samtliga kostnader utom lokalkostnader, d. v. s. kostnader för hyra, värme, lyse och städning, bli täckta. Vederbörande uppdragsgivare skola utbetala debiterade belopp antingen från till deras förfogande stående statsmedel eller av donerade medel. Vid skrivcentralens start bör ett rörelsekapital på förslagsvis 9 000 kronor ställas till högskolans förfogande för anskaffning av skrivmaskiner och övrigt maskinell utrustning (jfr tabell 69 i tabellbilagan). Väsentliga förutsättningar för skrivcentralens arbete är, att den snabbt kan utföra beställda arbeten, att den vinner förtroende hos högskolans institutionsföreståndare samt att högskolans myndigheter utan betungande kontrollåtgärder överlämna ansvaret för och den interna organisationen av skrivcentralen till dess chef. För att arbetet snabbt skall kunna utföras erfordras, att postgången mellan skrivcentralen och uppdragsgivarna ordnas tillfredsställande. Detta synes kunna ske därigenom, att vid skrivcentralen anställes en springflicka, som dagligen genom erforderligt antal ronder från högskolans institutioner uppsamlar de uppdrag, som föreligga. Den föreslagna organisationen kan icke genomföras på en gång utan måste växa fram ur ett behov, som redan finnes vid högskolan och som är gemensamt för flertalet organ inom denna. Under en övergångstid bör därför en skrivcentral j

160 liten skala med endast några få biträden försöksvis anordnas. Skrivcentralens chef torde som redan nämnts till en början kunna med sin befattning förena annan tjänst vid högskolan, men måste för sitt arbete som ansvarig chef erhålla, ett särskilt arvode. Det råder icke något tvivel om, att icke på längre sikt det med chefskapet för skrivcentralen förenade arbetet kommer att bli så omfattande, att inrättande av en särskild befattning härför är motiverat senast vid den tidpunkt, då högskolan i sin helhet flyttat till Valhalla vägen. Statslwntoret avstyrkte i sitt remissyttrande förslaget att göra skrivcentralen till något slags affärsdrivande verk med självkostnadsbokföring och eget rörelsekapital för maskinanskaffning och dylikt. I den mån skrivcentralen skulle komma att anlitas för privata uppdrag, borde visserligen enligt statskontorets mening ersättning utgå enligt grunder, som skulle fastställas av rektor eller kollegienämnden, men särskild debitering av uppdrag i tjänsten borde icke ifrågakomma. Vidare ansåg statskontoret att det särskilda ansvar, som skulle komma att åvila skrivbyråns chef, kunde motivera en högre placering än i den vanliga skrivbiträdesgraden. Allmänna lönenämnden

anförde bland annat:

Beträffande skrivbiträdesbefattningarna, som av de sakkunniga föreslagits skola uppföras i lönegraderna Ex 2—Ex 7 med lön i genomsnitt efter Ex 5 vill lönenämnden anmärka, att biträdesbefattningarna för fullgörande av skrivgöromål givetvis böra inplaceras i härför normalt gällande lönegrader samt att en placering såsom extra tjänstemän överlag icke bör avses såsom en definitiv anordning utan blott bör bilda utgångspunkt för erforderliga anslagsberäkningar. För ifrågavarande befattningar bör i förekommande fall såväl extra ordinarie som ordinarie anställning kunna ifrågakomma. Dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet

framhöll bland annat:

Med anledning av statskontorets uttalande beträffande det av de sakkunniga föreslagna sättet för fördelning av kostnaderna för skrivcentralens verksamhet, vill jag framhålla, att jag delar ämbetsverkets uppfattning och sålunda anser, att särskild debitering av uppdrag i tjänsten icke bör ifrågakomma; i den mån skrivcentralen anlitas för privata uppdrag bör däremot ersättning utgå enligt grunder, som fastställas av högskolans vederbörande myndigheter. I regleringsbrevet rörande de vid 1945 års riksdag beslutade anslagen till de tekniska högskolorna infördes i överensstämmelse härmed följande bestämmelse: Kungl. Maj:t medgiver, att för befattningshavares vid högskolan räkning må vid högskolans skrivcentral utföras jämväl skriv- och räknearbeten, vilka icke äro att hänföra till vederbörande befattningshavares tjänsteåligganden, samt bemyndigar högskolans förvaltningsnämnd att fastställa skälig taxa för dylika arbeten. Skrivbiträdena vid tekniska högskolan ha en normal arbetstid av 180 timmar per månad. Under tiden 1/10 1945—30/6 1946 uppgick antalet arbetstimmar vid skrivcentralen till 5 760, av vilka omkring 20 procent ägnats åt

161 högskolans centrala administration, omkring 11 procent åt privata uppdrag och återstoden åt arbeten för de olika institutionernas räkning. Häri ingå utskrifter av föreläsningar, vetenskapliga manuskript och dylikt men även av institutionernas tjänsteskrivelser. Det torde böra påpekas, att de privata uppdragen, för vilka avgift utgår, till största delen utgöras av utskrift och stencilering av kompendier, vilka av vederbörande lärare mot betalning tillhandahållas de studerande. B. Skrivbyråer av annan art. Vid universiteten och de enskilda högskolorna, där centrala skrivbyråer icke finnas, ha studentkårerna på de olika orterna genom att organisera särskilda skrivbyråer sökt tillhandahålla de studerande en billigare skrivhjälp än den privata marknaden kunnat erbjuda. Intresset att jämväl bereda studentkårerna en viss inkomst av skrivverksamheten har också gjort sig gällande vid tillkomsten av dylika byråer. I Uppsala finnes sedan relativt lång tid en byrå, kallad Studentkårens maskinskrivningsbyrå, vars personal i regel utgöres av två heltidsanställda maskinskriverskor. Därutöver anlitar byrån i relativt stor utsträckning extra, mer eller mindre tillfällig arbetskraft, genom att lämna ut skrivarbeten i regel till gifta kvinnliga medlemmar i studentkåren. Byråns priser lågo tidigare väsentligt under den allmänna marknadens, men numera äro de blott obetydligt lägre än dessa. Utom maskinskrivning utgör utskrift och duplicering av kallelser en viktig arbetsuppgift för byrån. Dennas årliga omsättning uppgår till omkring 11 000 kronor och dess verksamhet lämnar en vinst av omkring 2 000 kronor per år. I Lund finnes Lunds studentkårs intressebyrå, vilken från början hade karaktär av arbetsförmedling men sedan flera år tillbaka har en skrivbyrå, vars personal för närvarande utgöres av, förutom förmannen i intressebyrån, två heltidsanställda maskinskriverskor och en timavlönad vaktmästare samt ytterligare under terminerna ett halvtidsanställt skrivbiträde. I likhet med motsvarande byrå i Uppsala anlitar denna därutöver i stor utsträckning extra, mer eller mindre tillfällig arbetskraft. Av intressebyråns totala omsättning belöper cirka 20 000 kronor årligen på skrivbyrån. Skrivbyråverksamheten har tidigare lämnat en viss vinst men går numera sedan flera år tillbaka med förlust. Byrån har därför måst höja priserna, vilka dock fortfarande äro lägre än de, som gälla i den öppna marknaden. Intressebyrån handhar även kompendieutgivning och driver egen förlagsverksamhet, av vilken den erhåller en viss vinst, vilken användes till olika studentsociala åtgärder. I Stockholm finnes sedan 1938 Stockholms studentkårers skrivbyrå, vilken emellertid, sedan studentkårerna icke längre kunde upprätthålla verksamheten, övertagits av en privat skrivmaskinsbyrå. Priserna för maskinskrivning äro 11

162 låga och uppgå i vissa fall icke till hälften av priserna i den öppna marknaden. Stockholms studentkårers skrivbyrå, vars omsättning uppgår till cirka 8 000 kronor per år, utför icke utskrift och duplicering av kompendier, en verksamhet, som helt övertagits av den privata byrån och som för denna torde utgöra det egentliga motivet att hålla studentkårernas skrivbyrå vid liv, då denna senares verksamhet på grund av de låga priserna icke torde lämna något överskott. I Göteborg har studentkåren med bidrag från högskolan heltidsanställt ett skrivbiträde för utskrift av främst seminarieuppsatser. Priset för utskrifter är ungefär 1/3 av den privata marknadens. Vidare kan nämnas, att studentkåren kostnadsfritt ställer skrivmaskiner till förfogande för studenterna i vissa av kårens lokaler. 3. Beredningens förslag. I likhet med vad fallet är ifråga om bidrag till tryckning av doktorsavhandlingar skulle man kunna ifrågasätta, att anslag ställdes till förfogande för bekostande av utskrifter och dupliceringar, utförda på privata byråer, ev. de av studenterna organiserade. Dessa senare äro emellertid alltför små för att kunna tillfredsställa universitetens och högskolornas behov. Övriga privata byråer äro överhopade med arbetsuppgifter och väntetiderna bli allt längre. För universiteten och högskolorna är det emellertid nödvändigt att skrivuppdragen verkställas på bestämda, relativt korta tider. Särskilda, till de olika lärosätenas förfogande stående centrala skrivbyråer är därför det ur akademisk synpunkt mest ändamålsenliga. A t t dylika byråer inrättas, måste också på längre sikt innebära en besparing för statsverket. Byråerna böra enligt beredningens mening göras relativt små och deras utbyggnad bör bero av framtida erfarenheter. Emellertid böra till byråernas förfogande ställas anslag för anlitande av extra, mera tillfällig arbetskraft. Beredningen föreslår, att vid de olika lärosätena inrättas skrivbyråer med följande personal: Uppsala universitet 1 kontorist 1 kanslibiträde 1 kanslibiträde 3 kontorsbiträden

Ca 13 Ca 11 Ce 11 Ce 8 Lunds universitet

1 kontorist 1 kanslibiträde 1 kanslibiträde 3 kontorsbiträden

Ca 13 Ca 11 Ce 11 Ce 8

163 Stockholms högskola 1 kontorist 1 kanslibiträde 1 kanslibiträde 1 kontorsbiträde

C a 13 C a \\ Qe n £e g Göteborgs högskola

1 kanslibiträde 1 kanslibiträde

Ca ii Ce 11

Vidare föreslår beredningen följande årliga anslag åt de olika skrivbyråerna: Uppsala universitet Anslag för anlitande av extra arbetskraft Anslag för timavlönad kontorsvakt

Kronor 15 000 » i 500 Kronor 16 500

Lunds universitet Anslag för anlitande av extra arbetskraft Anslag för timavlönad kontorsvakt

Kronor 15 000 » T 50O Kronor 16 500

Stockholms högskola Anslag för anlitande av extra arbetskraft Anslag för timavlönad kontorsvakt Göteborgs högskola Anslag för anlitande av extra arbetskraft Anslag för timavlönad kontorsvakt

Kronor »

7 500 j 50o

Kronor

9 000

Kronor »

5 000

Kronor

5 500

500 A. Personal. Som synes ansluter sig beredningen till den av statskontoret i remissyttrande över det av 1940 års sakkunniga för den högre tekniska undervisningen avgivna betänkandet framförda uppfattningen* a t t det särskilda ansvar, som skulle komma a t t åvila skrivbyråns chef, kunde motivera en högre placering än i den vanliga skrivbiträdesgraden. De föreslagna skrivbyråerna böra visserligen vara underställda vederbörande akademisekreterare eller högskolesekreterare, men denne bör icke betungas med det direkta chefskapet, tillsynen över arbetets bedrivande och fördelningen av de inkomna arbetsuppgifterna på personalen allt efter dess kompetens och duglighet. Uppgiftens vikt kräver, a t t till dessa befattningar förvärvas väl kvalificerade personer. D e för Uppsala, Lund och Stockholm föreslagna skrivbyråernas relativt betydande storlek torde även i och för sig motivera en högre lönegradsplacering för deras föreståndare än i Ca 11. Beredningen föreslår därför, att föreståndare

164 tjänsterna placeras i Ca 13 utom beträffande den mindre skrivbyrå, som föreslås för Göteborgs högskolas räkning. Det synes nödvändigt, att de akademiska skrivbyråerna kunna förvärva kvalificerad personal. De texter dessa byråer komma att få utskriva äro i stor utsträckning att anse som svåra, och icke sällan torde utskrifter på främmande språk komma ifråga. Redan nu skrivas i icke ringa utsträckning vetenskapliga arbeten på främmande språk. Detta torde i en framtid bliva vanligare och åtgärder torde komma att vidtagas för att främja svensk vetenskaplig publikation på främmande språk. Universitetsberedningen framhöll i sitt år 1946 avgivna betänkande II att såväl med hänsyn till universitetsbibliotekens bytesverksamhet som till önskvärdheten av att den svenska forskningens resultat gjordes internationellt tillgängliga borde på svenska skrivna avhandlingar i största möjliga utsträckning förses med resuméer på något av de stora världsspråken. Beredningen förordade därför ett förslagsanslag på 9 000 kronor till översättning av avhandlingsresuméer till något av dessa språk. Genom beslut av 1947 års riksdag har det föreslagna beloppet ställts till förfogande, vilket kommer att medföra en ökning av det antal textsidor på främmande språk, som de föreslagna skrivbyråerna skulle komma att få utskriva. Med hänsyn härtill synes det beredningen erforderligt att vid varje skrivbyrå inrättas ett antal befattningar i Ca 11 eller Ce 11 för att man skall kunna påräkna fullt kompetent personal. För universitetens behov är ett mindre antal högre avlönade befattningar av större värde än ett större antal sämre avlönade, till vilka icke kunna påräknas kvalificerade innehavare. En maskinskriyerska, som väl behärskar ett främmande språk, är i stånd att skriva en text på detta språk väsentligt mycket snabbare och bättre än en som har dåliga insikter i språket. Den besparing, man skulle kunna göra genom anställande av mindre kvalificerad personal, torde därför ofta helt gå förlorad genom ett långsammare arbete. För utskrivning av enklare texter kunna byråerna givetvis använda mindre kvalificerade skrivbiträden. Men en akademisk skrivbyrå sammansatt av uteslutande sådan personal skulle icke kunna fylla det behov den är aysedd att fylla. I detta sammanhang kan erinras om att i vart fall de större medicinska och naturvetenskapliga institutionerna innevarande år erhållit kanslibiträdesbefattningar i Ca 11 och Ce 11. Skulle de föreslagna centrala skrivbyråerna icke erhålla sådana befattningar, skulle de bästa krafterna snarast möjligt lämna dessa för att söka sig till de olika institutionerna. B. Fasta anslag. Bortsett från de statsfinansiella skäl, som föranlett beredningen att begränsa de föreslagna skrivbyråernas personal till vad som ovan angivits, tala även andra skäl härför. Ett sådant är den nu rådande stora bristen på maskinskriverskor och den därmed sammanhängande svårigheten att besätta dylika biträdesbefattningar. Det är därför praktiskt att utöver den

165 fasta personalen ställa ett icke alltför obetydligt anslag till de olika byråernas förfogande för anlitande av extra arbetskraft. Genom dylika anslag torde man, främst i universitetsstäderna, kunna engagera personer, gifta studentskor och andra, som icke kunna reflektera på att taga stadigvarande anställning men äro intresserade av att genom tillfälligt skrivmaskinsarbete förvärva extra inkomster. Beredningen förutsätter, att skrivbyråernas föreståndare komma att vända sig till de av studenterna organiserade byråerna och låta dessa omhänderha de utskrifter de centrala skrivbyråerna själva icke hinna med. Represen-' tanter för de av studenterna organiserade byråerna ha vid sammanträde med en delegation ur beredningen förklarat sig vara i hög grad intresserade av en dylik anordning. Härigenom torde den arbetskraftsreserv, som finnes inom studentkårerna, på det mest effektiva sättet kunna utnyttjas. Genom avtal mellan studenternas byråer och universiteten torde dessa utskrifter kunna erhållas till något lägre priser än i den öppna marknaden. Med hänsyn till att arbetsmängden avsevärt varierar under olika delar av det akademiska året, synes ett system med extra arbetskraft erbjuda avsevärda fördelar genom sin elasticitet. Om dessutom anslaget erhåller karaktären av reservationsanslag motverkas de svårigheter som kunna uppkomma genom ojämnheter i arbetsbelastningen från det ena året till det andra. Vid skrivbyråerna behövas utöver nu nämnd personal kontorsvakter för budskickning, skötsel av dupliceringsmaskinerna och dylikt. Det synes beredningen lämpligt, att skrivbyråerna i vart fall till en början allenast anställa en timavlönad kontorsvakt några timmar per dag. Eventuellt skulle byråerna kunna förvärva någon av universitetens eller högskolornas vaktmästare till att ombesörja dessa göromål. C. Arbetsuppgifter och verksamhet. De föreslagna skrivbyråerna böra få samma organisation som skrivcentralen vid tekniska högskolan. Skrivbyråerna böra sålunda icke göras till ett slags affärsdrivande verk med självkostnadsbokföring och eget rörelsekapital för maskinanskaffning och dylikt. Däremot bör, i den mån skrivbyråerna utnyttjas för privata uppdrag, ersättning utgå enligt grunder, som fastställas av rektorerna vid de olika universiteten och högskolorna. Med »privata arbeten» avses huvudsakligen duplicering av sådana kompendier m. m. för undervisningens bruk, vilka utgivas av föreningar bland de studerande eller av enskilda akademiska lärare och mot avgift tillhandahållas de studerande. På grund av den knappt tilltagna organisation, som de föreslagna skrivbyråerna torde komma att erhålla, förutsätter beredningen emellertid, att de endast i undantagsfall bliva i stånd att åtaga sig dylika skriveller dupliceringsarbeten. Sådana böra nämligen endast få mottagas, om arbetet med utskrivande av kostnadsfria arbeten icke därigenom blir lidande.

166 Utskrift torde som regel böra äga rum i den ordning uppdragen inkomma till skrivbyråerna. E n viss förtursrätt torde dock böra tillkomma seminarieuppsatser och seminarieuppgifter, som ju nödvändigtvis måste föreligga till en viss bestämd dag. Arbeten för kansliet, räntekammaren eller någon institution böra icke få hindra arbetet med utskrifter, som äro nödvändiga för undervisningen eller forskningen. Vid de föreslagna centrala skrivbyråerna bör varje akademisk lärare äga rätt ' att kostnadsfritt erhålla utskrift av manuskript till vetenskapliga arbeten, föreläsningar, koncept till yttranden och dylikt. Seminarieuppsatser skola kostnadsfritt utskrivas och dupliceras i det antal exemplar seminarieledaren önskar. Beredningen förutsätter dock, att de akademiska lärare, som redan nu genom olika institutioners försorg ha tillgång till skrivhjälp, blott i undantagsfall då deras egen skrivhjälp icke är tillräcklig, belasta skrivbyrån med uppgifter. De studerande böra vidare äga rätt a t t kostnadsfritt erhålla utskrift av licentiatoch doktorsavhandlingar. För att undvika missbruk av denna rätt till kostnadsfria utskrifter och för att framtvinga att blott färdiga manuskript lämnas synes vederbörande konsistorium eller styrelse böra föreskriva att samma arbete, avhandling, uppsats eller dylikt blott utskrives kostnadsfritt en gång i det antal exemplar, som önskas och är möjligt. Ytterligare utskrifter synas böra ske enligt taxa, som fastställes av vederbörande rektor. Denne bör också utfärda bestämmelser om hur kontroll härav bör ske, exempelvis genom förande av ett enkelt kortregister. Diktamen bör få ifrågakomma, om sådan kan ske utan att störa arbetet på byrån. Lämpligare än att diktera, för stenograf eller maskinskriverska torde emellertid i åtskilliga fall vara a t t intala den text, som skall utskrivas, i diktafon. Det kan här erinras om att diktafonapparater redan finnas på vissa naturvetenskapliga och medicinska institutioner. Anskaffande av erforderliga apparater vid samtliga skrivbyråer står för beredningen som ett angeläget önskemål, men under nuvarande förhållanden och innan erfarenhet vunnits av byråernas verksamhet vill beredningen icke yrka anslag för den närmaste tiden för detta ändamål. D. Materielanslag. Beredningen förordar, att följande materielanslag ställas till förfogande för de föreslagna skrivbyråerna. Uppsala och Lunds universitet Engångsanslag för anskaffning av skrivmaskiner, duplikator, möbler Fast materielanslag

10 00

° * Summa vid vartdera universitetet 22 000 kr.

167 Stockholms högskola Engångsanslag för anskaffning av skrivmaskiner, duplikator, möbler _ m - m - • •. ' 10 000 kr. r a s t materielanslag 7 QQQ » Summa 17 000 kr. Göteborgs högskola Engångsanslag för anskaffning av skrivmaskiner, duplikator möbler ™- m - •. ' 6 000 » l a s t materielanslag 3 QQQ y> Summa 9 000 kr. Beredningen vill i detta sammanhang erinra om att under senare tid framkommit vissa förenklade system för duplicering (Ormig- och Dittosystemen m. fl.). Utförda experiment ha visat, att ifrågavarande dupliceringssystem, så vitt fråga är om utskrifter intill ett antal av 200 exemplar, ställer sig billigare än stencilering. Vid ett antal av 25 till 50 kopior utgöra kostnaderna vid användande av normalt papper med denna dupliceringsmetod ungefär hälften av kostnaderna för stencilering. Då byråerna i varje fall till en början knappast torde hinna åtaga sig duplicering av kompendier med större upplagor, vill beredningen ifrågasätta, om icke skrivbyråerna till en början kunde begränsa sig till att anskaffa duplikatorer för detta, system.

168 Kap. IV. Åtgärder för att underlätta docenters övergång till annan levnadsbana I. Historik. A. Läget före 1938 års docentutrednings förslag.

Vid upprepade tillfällen under de sista årtiondena har man dryftat frågan om systematiska åtgärder från statsmakternas sida i syfte att för välmeriterade docenter, vilka till följd av omständigheterna icke kunnat vinna befordran till ordinarie tjänst vid universitet eller högskola, underlätta en övergång till annan levnadsbana under omständigheter, vilka icke äro ogynnsammare än för sådana jämnåriga, som ej alls eller endast i ringa utsträckning ägnat sig åt vetenskaplig forskning. För en historisk översikt över hithörande fram- < ställningar och förslag hänvisas till 1938 års docentutrednings betänkande (SOU 1939: 41) s. 98—105. Här må endast framhållas, att 1933 års universitetsberedning i sitt betänkande (SOU 1937: 36) förordade, att docenter efter särskild utredning skulle få rätt att vid övergång till annan statstjänst efter vissa regler tillgodoräkna sig tiden för sin docenttjänstgöring eller åtminstone den tid, som de innehaft docentstipendium. Beredningen påpekade, att dylika bestämmelser då sedan länge funnits för läroverkens vidkommande. 1938 års docentutredning ägnade i kapitel X av sitt betänkande detta frågekomplex en ingående behandling, utmynnande i en serie förslag, till vilka det här nedan blir anledning att återkomma. De bestämmelser, vilka redan finnas på detta område, äro av mycket skiftande natur. Beträffande teologie docenter finnas flera stadganden. Sålunda föreskriver lagen den 7 december 1934 om tillsättning av prästerliga tjänster § 9, att vid tillsättning av sådan tjänst bör tagas i betraktande sökandes genom examina, utgivna skrifter eller annorledes offentligen ådagalagda lärdom i teologiska ämnen. Enligt samma lag § 10 moment 2 skall vid bestämmande av tjänste- j ålder gälla årsberäkning såsom för prästerlig tjänst även för lärarbefattning, med vilken sådan förmån är eller varder av Konungen förenad; till dylik

169 befattning torde enligt kungl. brev den 3 maj 1820 böra hänföras docentur vid teologisk fakultet inom riket. I nyssnämnda lag § 10 moment 3 stadgas, att filosofie doktorsgrad eller behörighet därtill, genom avlagda prov förvärvad vid universitet eller högskola inom riket, räknas lika med tre prästerliga tjänsteår. Enligt kungörelse den 13 december 1889 äro slutligen teologie docentter befriade från att avlägga prästexamen. Bestämmelserna om teologie docenters ställning vid övergång till läroverken återfinnas nedan i samband med filosofie docenters ställning i nämnda hänseende. För juris docenters del synas inga nu giltiga motsvarande bestämmelser förefirmas. Den starka konkurrensen med de praktiskt-juridiska levnadsbanorna har gjort denna brist särskilt kännbar, och förhållandet har vid flera tillfällen förts på tal under tiden efter 1918. 1918 års docentsakkunniga sysselsatte sig särskilt med förhållandena vid medicine docents övergång till den praktiska läkarbanan. De ifrågasatte, att avlagda prov för medicine doktorsgrad skulle räknas såsom ett års sjukhustjänstgöring vid uppgörande av förslag till läkarbefattning vid lasarett o. s. v., men avstodo härifrån av vissa formella skäl. Saken upptogs i något ändrad form av de tre medicinska fakulteterna och kanslern och ledde till ett kungl. brev till medicinalstyrelsen den 23 april 1920, vilket nedan närmare beröres. De sakkunniga föreslogo vidare rätt för docent i kliniskt ämne att för lasarettsläkarbefattningar m. m. räkna docenttjänstgöring såsom likvärdig med sjukhustjänstgöring intill tre år och under vissa förutsättningar för ytterligare högst tre år. Förslaget tillstyrktes av de medicinska fakulteterna och kanslern. Den sistnämnde gav även ett visst förord för lönetursrätt. Förslaget överlämnades av Kungl. Maj:t till 1920 års lasarettsstadgekommitté. Denna ansåg i likhet med medicinalstyrelsen dylika föreskrifter obehövliga, eftersom docenttjänstgöring alltid beaktades vid uppgörande av förslag till sådana, tjänster. Om emellertid bestämmelser befunnes lämpliga, ansåg kommittén liksom medicinalstyrelsen det betänkligt, att docent i kliniskt ämne skulle äga rätt att tillgodoräkna sig sin docenttjänstgöring, oavsett om han samtidigt utövat praktisk verksamhet på sjukhus eller ej. Medicinalstyrelsen föreslog därför, att docent, som önskade åtnjuta ifrågavarande rätt, skulle hos styrelsen göra ansökan därom och därvid'styrka, att han vid sidan av sin forskar- och lärarverksamhet utövat sådan praktisk läkarverksamhet, som kunde anses motsvara en läkares tjänstgöring vid lasarett eller specialavdelning av sjukhus. Detta förslag biträddes av lasarettsstadgekommittén, vilken dock ytterligare yrkade, att sökanden dessförinnan skulle ha förvärvat den stadgade behörigheten till sjukhusläkartjänst. Medgivandet borde enligt medicinalstyrelsens och kommitténs mening lämnas högst för en tid intill tre år. Några bestämmelser i denna sak ha ej utfärdats.

170 De bestämmelser, som för närvarande gälla vid medicine docents övergång till statlig läkartjänst, synas vara följande: Jämlikt ovannämnda kungl. brev den 23 april 1920 äger legitimerad läkare, som avlagt disputationsprov för medicine doktorsgrad, vid ansökan till civil läkarbefattning härför tillgodoräkna sig ett tjänsteår som civil läkare i statens tjänst. Enligt kungl. brev den 12 november 1915 äga medicine docenter, som äro legitimerade läkare, rätt att räkna tjänsteår lika med civila läkare i statens tjänst upp till sex år, i vissa fall med medicinalstyrelsens medgivande därutöver. I lagen den 22 juni 1928 om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus § 11 moment 1 är föreskrivet, att om sökande till lasaretts- eller sanatorieläkartjänst inom det område, som tjänsten avser, kan åberopa framstående skicklighet, ådagalagd genom bland annat väl vitsordat vetenskapligt forskningsarbete, skall särskild hänsyn därtill tagas. De bestämmelser, som för närvarande gälla beträffande docenters vid de filosofiska fakulteterna övergång till annan statlig sysselsättning, behandla förhållandena inom det högre skolväsendet och beröra även de teologie docenter, som erhålla tjänster som kristendomslärare. I läroverksstadgan den 17 mars 1933 § 181 moment 2 stadgas, att såsom andra befordringsgrund efter undervisningsskickligheten vid tillsättning av tjänst vid läroverk skola gälla genom vitsord, erhållna i avlagda examina och prov, samt genom utgivna skrifter ådagalagda lärdomsförtjänster, särskilt i de ämnen, som höra till den ifrågavarande tjänsten, ävensom förtjänstfullt skriftställarskap i övrigt av vetenskaplig eller praktisk-pedagogisk art; i fråga om lektorstjänst skola dock lärdomsförtjänster, särskilt om de förefinnas i de till tjänsten hörande läroämnena, såsom befordringsgrund likställas med undervisningsskickligheten. Enligt samma stadga § 177 punkt 8 skall sökande till lektors- eller adjunktstjänst bland annat ha vid vissa läroanstalter under minst två läsår fullgjort tjänstgöring av viss beskaffenhet eller ock som docent vid universitet eller högskola under minst lika lång tid bestritt tjänstgöring av minst den omfattning, som åligger docent, vilken innehar docentstipendium. Som tredje befordringsgrund gäller längden av »tjänstgöring vid läroanstalter, som omförmälas i § 177 punkt 8», till vilka sålunda även universiteten räknas. Därutöver fanns sedan 1870-talet en särskild rätt till lönetursberäkning vid läroverken för docenter. (Härom se närmare SOU 1939:41, s. 103). I sin sista form innebar den rätt för samtliga docenter inom de teologiska och filosofiska fakulteterna vid rikets alla högskolor, vilkas undervisning varit av minst den omfattning, som åligger docentstipendiat, att för lönetur tillgodoräkna sig högst tre år av denna sin docenttjänstgöring. I samband med 1937 års lönereglering för de allmänna läroverken m. m. undergingo dessa bestämmelser en fullständig förvandling. Alla särbestäm-

171 melser rörande docenterna avskaffades, men i stället förklarade motiveringen i propositionen 271/1937 (s. 412 f.) på dem tillämplig § 11 i det nya lönereglementet för läroverken (SFS 1937 nr 873). Enligt denna skulle för den, som från icke-ordinarie befattning vunne befordran till ordinarie tjänst, om han innehade sådan anställning, som i avseende å tjänstgöringens art och omfattning funnes svara mot, vara jämförbar med eller högre än den ifrågavarande ordinarie tjänsten, för bestämmandet av hans begynnelselön i denna tjänst och sedermera för hans uppflyttning till högre löneklass tillgodoräknas honom den tid utöver tre år, under vilken han i en följd innehaft dylik anställning. Läroverken inordnades 1939 under det civila avlöningsreglementet den 8 januari 1939, i vilket all rätt till tillgodoräknande av tidigare tjänst ersatts med s. k. sneddning. Denna var icke tillämplig på docent, som utnämnts till lektor, och sålunda försvann automatiskt docenternas rätt till särskild lönetursberäkning vid läroverken. Denna försämring av docenternas ställning uppmärksammades också av riksdagen, som i sin skrivelse 320/1939 förklarade sig icke kunna bortse från att docenterna hädanefter komme att förlora en särskild lönetursrätt, som de sedan länge åtnjutit. Riksdagen uttalade sig därför för att — i avvaktan på resultatet av den då pågående utredningen angående docentinstitutionen — vid uppkommande fråga om tillämpningen av civila avlöningsreglementet § 8 moment 3 och 4 i samband med befattningshavares tillträde till ordinarie lärartjänst vid högre lärarinneseminariet, allmänt läroverk eller folkskoleseminarium särskilt avseende måtte fästas vid den omständigheten, att vederbörande före sin befordran innehaft anställning som docent inom teologisk eller filosofisk fakultet, dock endast i den mån vederbörande härvid bestritt undervisning av den omfattning, som varit bestämd för universitetsdocent med docentstipendium. Denna i och för sig klara rekommendation från riksdagens sida har emellertid under de åtta år, som sedan dess förflutit, visat sig tämligen värdelös ur docenternas synpunkt, då bland annat de lönetekniska instanserna i förekommande fall ställt sig på den ståndpunkten, att uppflyttning i högre löneklass endast kan beviljas den docent, som tjänstgjort minst sex år såsom docentstipendiat. Detta fall inträffar relativt sällan, då det ofta visat sig nödvändigt för vederbörande att söka ett ledigt lektorat i sina ämnen, redan innan de sex åren gått till ända, för att ej riskera att annars för kortare eller längre tid ställas helt utan inkomst. Resultatet är alltså i praktiken, att docenterna på denna levnadsbana, den för deras stora flertal ojämförligt viktigaste, gått miste om den lönetursrätt, som de innehaft i mer än sextio år, och ej fått någon kompensation därför.

172 B. 1938 års docentutrednings förslag och remissyttrandena däröver. 1938 års docentutrednings följande:

förslag på detta område inneburo i stort sett

1. Tjänsteårsberäkning för doktorsgrad. Doktorsgrad räknas såsom merit för befordran lika med två tjänsteår, om avhandlingen bedömts med godkänd eller icke utan beröm godkänd, och som tre tjänsteår, om avhandlingen bedömts med högre betyg. Denna beräkning skall gälla a) beträffande t e o l o g i e doktorsgrad i fråga om prästtjänster; b) beträffande j u r i s doktorsgrad i ämnena civilrätt, speciell privaträtt, internationell privaträtt, processrätt, straffrätt och de delar av rättshistorien, som äga samband med nämnda ämnen, inom hovrätt samt i ämnena statsrätt, finansrätt, förvaltningsrätt, de delar av rättshistorien, som äga samband med nämnda ämnen, samt nationalekonomi inom förvaltande verk i i fråga om tjänster, för vilka juris kandidatexamen medför kompetens; c) beträffande m e d i c i n e doktorsgrad vid tillsättning av såväl sjukhusläkartjänster som civila och militära läkarbefattningar och d) beträffande f i l o s o f i e doktorsgrad i fråga om prästtjänster och tjänster, för vilka filosofie licentiatexamen medför kompetens, samt i fråga om ämnena statskunskap, statistik och nationalekonomi, såvitt det rör tjänster inom förvaltande verk, för vilka statsvetenskaplig examen medför kompetens. 2. Rätt att tillgodoräkna sig docenttjänstgöring som merit för befordran. a) T e o l o g i e docenter äga rätt till enkel tjänsteårsberäkning i fråga om prästerliga tjänster för den tid, varunder de bedrivit undervisnings- eller forskningsverksamhet vid universitet. Inom läroverk och seminarier må de åtnjuta samma ställning som filosofie docenter. b) J u r i s docenter i ämnena civilrätt, speciell privaträtt etc. erhålla för befordran inom hovrätt rätt att tillgodoräkna sig intill sex år av den tid, under vilken de bedrivit undervisnings- eller forskningsverksamhet vid universitet. Juris docenter i ämnena statsrätt, finansrätt etc. erhålla för befordran inom förvaltande verk till tjänster, för vilka juris kandidatexamen medför kompetens, samma förmån. c) M e d i c i n e docenter äga rätt att såväl för sjukhustjänster som å den civila och militära läkarbanan som tjänsteår räkna intill sex år och i vissa fall därutöver av den tid, varunder de bedrivit undervisnings- eller forskningsverksamhet vid universitet. Docenter i kliniska ämnen erhålla rätt att under vissa förutsättningar tillgodoräkna sig tre, i vissa fall sex år av sin docenttjänstgöring såsom likvärdiga med s. k. sjukhusår. d) F i l o s o f i e — liksom teologie — docenter behålla sin hittillsvarande rätt att tillgodoräkna sig docenttjänstgöring inom läroverk och seminarier. Härutöver införes inom vissa uppräknade statliga verk samt efter särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t för vissa tjänster inom andra verk rätt för docent att för befordran tillgodoräkna sig intill sex år av den tid, under vilken han bedrivit undervisningseller forskningsverksamhet vid universitet.

173 3. Rätt att tillgodoräkna sig docenttjänstgöring för lönetur. a) T e o l o g i e docenter äga ifråga om prästerliga tjänster rätt att räkna tjänsteår för lönetur på samma sätt som för befordran och erhålla inom läroverken samma ställning som filosofie docenter. b) J u r i s docenter erhålla rätt att efter samma grunder, som föreslagits i fråga om tjänsteårsberäkning för befordran, för placering och uppflyttning i löneklass tillgodoräkna sig intill sex år, när det gäller tjänst i lönegrad A 27 eller därunder och intill tre år i högre lönegrad. c) M e d i c i n e docenter erhålla rätt att vid befordran till tjänster, som regleras av civila eller militära avlöningsreglementet, tillgodoräkna sig för placering och uppflyttning i löneklass beträffande tjänster motsvarande lönegrad A 27 eller därunder intill sex år och beträffande tjänster i högre lönegrad intill tre år av den tid, under vilken de bedrivit undervisnings- eller forskningsverksamhet vid universitet. d) F i l o s o f i e docenter erhålla rätt att i fråga om de under 2 d) nämnda verk och tjänster tillgodoräkna sig för placering och uppflyttning i löneklass beträffande tjänster i lönegrad A 27 eller därunder intill sex år och beträffande tjänster i högre lönegrad intill tre år av den tid, under vilken de bedrivit undervisnings- eller forskningsverksamhet vid universitet; inom läroverk och seminarier åtnjuta de samma förmåner men blott för intill sex, respektive tre år av den tid, under vilken de fullgjort tjänstgöring av minst den omfattning, som åligger docentstipendiat. 4. Biblioteken. Beträffande övergång till tjänster vid statens vetenskapliga bibliotek gäller vad som nämnts under 2) och 3) blott vid de bibliotek, inom vilka den vetenskap, som vederbörande docent företräder, avses att vara väl representerad. 5. Pensioneringsbestämmelser. De grunder, som antagits i fråga om rätt för professor att som tjänsteår för pension inberäkna sin docenttid, utsträckas att gälla även docent, som övergått till annan statstjänst. 6. Vetenskapligt råd. Vid skolöverstyrelsens sida ställes ett vetenskapligt råd för avgivande av yttrande över sökandes till lektorstjänst vetenskapliga meriter, när sådana åberopas utöver gradualavhandling. 7. Behörighet till lektorat. Bestämmelserna om behörighet till lektorat i vissa ämnen utvidgas, så att licentiat i klassisk fornkunskap och antikens historia blir behörig till lektorat i latin eller grekiska, licentiat i växtbiologi eller ärftlighetslära till lektorat i biologi, licentiat i grekiska till lektorat i latin och licentiat i psykologi och pedagogik till lektorat i filosofi. För att erhålla lektorat på grund av licentiatexamen i ett ämne, som antingen omfattar endast någon del av lektoratets ifrågavarande ämne eller är nära besläktat med detta, skall krävas att ha avlagt licentiatexamen med betyget godkänd i lektoratets ämne eller däri ha avlagt filosofisk ämbetsexamen med betyget berömlig, kompletterat med ett par terminers deltagande i licentiatseminariets övningar, där sådana förekomma. Remissyttrandena över dessa förslag gingo i synnerligen skiftande riktning. Förslagen angående tjänsteårsberäkning för doktorsgrad rönte åtskillig kritik. Främst gäller detta de förordade bestämmelserna rörande disputationens värdering vid tillsättning av prästtjänster. De tillstyrktes av en minoritet bland

174 domkapitlen men avstyrktes av dessas flertal liksom av teologiska fakulteten i Lund och av kanslern. De avstyrkande myndigheterna framhöllo framför allt, att förslaget faktiskt var ogynnsammare för vetenskapligt högt kvalificerade teologer än nuvarande praxis samt att det innebar en påtaglig nedvärdering av teologisk doktorsgrad i jämförelse med filosofisk. Själva den allmänna principen att tillerkänna doktorsgraden ett särskilt, fixerat meritvärde vid tjänstetillsättningar avvisades av några remissinstanser såsom statskontoret, allmänna lönenämnden, vetensltapsakademien och Sveriges geologiska undersökning. Enligt deras uppfattning borde ämbetsverken alltjämt helt fritt få bedöma de sökandes lämplighet och kvalifikationer. För det övervägande antalet tjänster hade enligt dessa remissyttranden innehavet av doktorsgrad i och för sig icke något högre värde ur meritsynpunkt. Orättvisor skulle vållas medsökande med annan vetenskaplig meritering än disputation och i vissa fall medsökande med tjänstemeriter. En ökning av antalet mindre kvalificerade doktorsavhandlingar kunde likaledes befaras. Synnerligen delade voro meningarna om förslaget rörande särskilda bestämmelser om rätt att tillgodoräkna viss docenttjänstgöring såsom merit för befordran. Helt eller i huvudsak tillstyrktes det av kanslern (utom i vad gällde teologie docenter), medicinalstyrelsen, riksarkivet, vitterhetsakademien, lantbruksstyrelsen, rikets allmänna kartverk, statens meteorologisk-hydrografiska anstalt (med avsevärda modifikationer; bland annat borde antalet tillgodoräknade år ej få överstiga antalet tjänsteår vid anstalten) och flertalet domkapitel, som yttrat sig. Statskontoret kunde däremot icke tillstyrka införandet för de centrala verkens vidkommande av några mekaniskt verkande regler för meritberäkning vid tjänstetillsättningar. Allmänna lönenämnden påpekade, att utredningen icke tydligt angivit, om docenttjänstgöringen skulle få tillgodoräknas endast vid tillträdet av första anställningen eller jämväl vid varje befordran, att för flertalet tjänster icke några detaljerade befordringsgrunder gälla samt att enligt förslaget samma tillgodoräkning skulle tillämpas beträffande såväl en mindre kvalificerad tjänst som en mera kvalificerad befattning, vilket vore otillfredsställande. Riksbibliotekarien hävdade, att ett antal års tjänstgöring som docent icke som merit kunde uppväga en lika lång praktisk biblioteksverksamhet. Modernt biblioteksarbete krävde hög rutin och praktisk insikt, vilka endast kunde förvärvas av den, som vid unga år sloge in på biblioteksbanan. På docentstadiet vore specialiseringen förhärskande, medan biblioteksmannen borde vara allsidigt inriktad. Besläktade synpunkter anfördes av chefen för nationalmuseum, vetenskapsakademien och Sveriges geologiska undersökning. Sistnämnda verk förfäktade, att forskningen där bedreves på ett från universitet och högskolor så pass avvikande sätt, att det vore föga sannolikt, att en forskare, som från en längre docenttid inträdde i verket, ägde större

175 förutsättningar att gagna detta än en icke-docent, som länge arbetat inom verkets lägre grader. Så gott som fullständig enighet vid remissbehandlingen har däremot i huvudsak uppnåtts rörande förslaget om särskild rätt att tillgodoräkna viss docenttjänstgöring för placering och uppflyttning i löneklass. Kanslern har emellertid förordat en generell tillgodoräkning av intill fem år i stället för de av de sakkunniga föreslagna tre, respektive sex. Den enda principiellt avvisande eller tveksamma ståndpunkten intogs av statskontoret, som hyste starka betänkligheter» mot att återinföra tillgodoräkningsinstitutet för en speciell kategori av befattningshavare. Om särskilda anordningar för docenternas del befunnes nödvändiga, föreslog statskontoret i stället, att bemyndigande inhämtas av riksdagen för Kungl. Maj:t att, då docent utnämnes till befattning i 27 eller lägre lönegrad, efter prövning i varje särskilt fall, placera vederbörande en löneklass högre än den, han annars skulle tillhört, under förutsättning, dels att han innehaft docentförordnande minst sex år, dels ock att han under minst fem år av denna tid bedrivit undervisnings- eller forskningsverksamhet. Allmänna lönenämnden har däremot i huvudsak tillstyrkt förslaget och ansåg inga skadliga konsekvenser av en speciell anordning för docenterna vara att befara. Dock borde tillgodoräkning av docenttjänstgöring ej få förekomma, om övergång till statstjänst skedde mer än tre år efter docenttjänstgöringens upphörande. Vidare kunde enligt lönenämndens mening ifrågasättas, om tillgodoräkning borde få äga rum mer än första gången tillträde skedde till lönegradsplacerad befattning. I varje fall borde tillgodoräkning ej få ske vid befordran till befattning i sådan lönegrad, att sneddning kunde förekomma. Västerås domkapitel fann för sin del den föreslagna maximigränsen för tillgodoräkning, sex år, diskutabel, då det numera torde vara praxis, att docent erhåller docentstipendium även under det sjunde året, och då vidare docent utöver den tid han innehaft docentstipendium kan ha haft förordnande som professor eller biträdande lärare. Rörande förslagen om vidgad behörighet till lektorat ha meningarna varit ganska delade. Konsistoriet i Uppsala och filosofiska fakulteten i Lund ha yrkat på särskild utredning av denna fråga. Även kanslern tillstyrkte en sådan utredning, vilken dock ej borde hindra den föreslagna partiella lösningen. I fråga om denna avstyrkte kanslern den föreslagna skärpningen på vissa punkter av de dittillsvarande bestämmelserna samt förordade, att även meteorologi måtte fogas till de ämnen, som ge lektorskompetens. Skolöverstyrelsen avstyrkte kravet på två terminers aktivt deltagande i licentiatseminarierna. Den förordade vidare, att licentiatexamen i meteorologi måtte ge behörighet till lektorstjänst i fysik samt att samma examen i ärftlighetslära måtte ge behörighet i biologi, även om sökanden hade betyget berömlig i zoologi (de sakkunniga hade enbart förutsatt samma betyg i botanik).

176 Därjämte förordades, att licentiatexamen i praktisk filosofi skulle få tillgodoräknas för lektorskompetens endast under förutsättning, att vederbörande erhållit betyget berömlig i teoretisk filosofi i ämbetsexamen, samt att licentiatexamen i astronomi måtte ge behörighet till lektorat i fysik, ej som nu i matematik. Rikets allmänna kartverk yrkade, att licentiatexamen i geodesi måtte jämställas med sådan i astronomi eller mekanik för behörighet till lektorat i matematik. Domkapitlet i Göteborg önskade komplettera de sakkunnigas förslag med behörighet till lektorat i fysik för dem, som avlagt licentiatexamen i meteorologi eller oceanografi.

II. Uiiiversitetsberedningens förslag A. Inledning. Som motivering för sina förslag anförde 1938 års docentutredning bland annat följande. Att för docenter, som icke lyckats vinna en ordinarie akademisk tjänst, möjliggöra en övergång till andra banor, vilken icke försätter dem i ett sämre läge än deras jämnåriga medtävlare, som omedelbart efter disputationen lämnat universitetet, är ett för våra högskolor synnerligen betydelsefullt problem. Då flertalet professurer innehas under en period av 20 till 25 år, måste det för ett stort antal docenter visa sig omöjligt att erhålla en av de i flertalet ämnen ganska få lärostolarna. Om universiteten skola kunna påräkna att till sig som docenter knyta de mest begåvade av dem, som avlägga akademiska disputationsprov, måste anordningar träffas för att den, som i egenskap av docent ägnar lärosätet en längre eller kortare tjänstgöring och sedan lämnar det, icke skall finna, att hans docentår försatt honom i ett ogynnsammare ekonomiskt läge än de förmodligen vetenskapligt mindre meriterade jämnåriga, som valt någon av de banor utanför universiteten, för vilka de vunnit kompetens. Men det är vidare tydligt, att om de därför mest ägnade skola vara villiga att offra den tid och de penningar, som ett disputationsprov kräver, och sålunda ha utsikt att vinna docentkompetens, bör själva behörigheten till akademisk doktorsgrad tilläggas ett meritvärde, som svarar mot de uppoffringar, som dess förvärvande kostat. En skälig värdering av såväl disputation som docenttjänstgöring är sålunda en grundförutsättning för att universiteten skola kunna påräkna en tillfredsställande rekrytering av sin lärarpersonal. Det är vidare både för universiteten och för deras docentkårer mycket viktigt, att åt de docenter, ofta väl förtjänta som forskare och lärare, vilka icke segrat i en professorskonkurrens eller icke haft tillfälle att deltaga i en sådan, möjligheter beredas att på skäliga ekonomiska villkor övergå till en annan bana, innan de nått en så framskriden ålder, att deras övergång till en annan miljö vållar betydande svårigheter för dem själva och den nya verksamheten.

177 1945 års universitetsberedning är helt av samma mening som på sin tid docentutredningen. Sedan denna 1939 framlade sina förslag, har problemets betydelse snarast vuxit. Den oundgängliga upprustning av universiteten, som omsider ägt rum genom beslut av 1946 och 1947 års riksdagar, har i ett stort antal ämnen inneburit, att antalet docent- och forskarstipendier samt kortfristiga lärarbefattningar ökat vida mer än antalet professurer och fasta tjänster av laborators- eller preceptorstyp. Särskilt är detta fallet inom de humanistiska sektionerna, som torde framgå av följande siffror: Antalet professurer

Uppsala . . Lund . . .

Antalet preceptorer

Antalet docentstipendier

Antalet biträdande lärartjänster

24 23

29 25

0 0

1 1

17 17

35 35

1 2

5 7 (Hänsyn har här ej tagits ti 1 fattade principbes ut om nya professurer, då tidpunkten för dessas inrättande är obestämd.)

Liknande förhållanden föreligga även inom de teologiska fakulteterna. Denna, utveckling innebär tydligtvis, att i åtskilliga ämnen de genomsnittliga befordringsutsikterna vid universiteten för yngre akademiska lärare snarast äro s ä m r e än på 1930-talet. Det skulle innebära en viss kompensation härför, om gynnsamma övergångsmöjligheter ordnades inom andra yrken, som lämpa sig för personal med hög vetenskaplig kompetens. Från dessa utgångspunkter har beredningen tagit under övervägande de förslag, som framlades av 1938 års docentutredning, och remissyttrandena däröver. Docentutredningens förslag ha därvid i stort sett befunnits väl befogade, ehuru vissa modifikationer visat sig önskvärda såsom följd av påpekanden i remissyttrandena eller av utvecklingen efter 1939. B. Tjänsteårsberäkning för doktorsgrad. Beredningen delar i fråga om värderingen av doktorsgrad i allt väsentligt docentutredningens uppfattning. Med hänsyn till önskvärdheten att för förvaltande och dömande myndigheter och alldeles särskilt för de s. k. lärda verken kunna erhålla tjänstemän med hög vetenskaplig kompetens liksom till den mycket omfattande arbetsprestation och därmed sammanhängande tidsförlust, som förvärvandet av doktorsgraden under alla omständigheter måste kräva, synes en kompensation för denna arbetsprestation och tidsförlust påkallad i form av en fixerad och allmänt erkänd rätt att räkna vissa tjänsteår såsom merit 12

178 för befordran. Allmänna bestämmelser om hänsyn till vetenskaplig skicklighet kunna ej ensamma säkerställa önskvärd likformighet eller skapa tillräcklig trygghetskänsla hos dem, som överväga att begynna arbetet på en gradualavhandling. Docentutredningen hade i fråga om tillgodoräknandet förutsatt en graderad skala: två år för betygen godkänd och icke utan beröm godkänd samt tre år för högre betyg. Med hänsyn till de ofrånkomliga olikheterna i betygsättning mellan olika ämnen och olika lärosäten liksom till att överensstämmelsen mellan uppnått betyg och använd tid självfallet ej alltid är fullständig, föreslår beredningen en enhetlig rätt att tillgodoräkna två år. Kvalitetsskillnaden kommer sannolikt alltid att tagas i vederbörligt betraktande vid jämförelsen mellan olika sökandes skicklighet. Beträffande tillsättning av prästtjänster framgår emellertid av remissyttrandena, att ett förverkligande av docentutredningens förslag icke skulle innebära en förbättring utan i vissa avseenden snarare en försämring av docenternas ställning liksom att utredningens avvägning av teologie och filosofie doktorsgrads inbördes meritvärde är mindre tillfredsställande. Beredningen föreslår därför inga särskilda bestämmelser på detta område utan förutsätter, att 1934 års lag om tillsättning av prästerliga tjänster § 10 mom. 3 fortfarande kommer att gälla i fråga om filosofie doktorer samt att teologie doktorsgrad kommer att värderas enligt hittills gängse praxis vid tillämpningen av samma lag § 9. I fråga om juris och filosofie doktorer tillstyrker beredningen docentutredningens förslag med den redan nämnda modifikationen, att två år böra räknas för samtliga avhandlingar. Inom undervisningsväsendet synes detta tillgodoräkningsinstitut ej böra införas, då den där stipulerade andra befordringsgrunden, vetenskaplig skicklighet — i fråga om lektorstjänster jämnställd med den första — synes tillgodose även de synpunkter, om vilka det här är fråga. Beträffande medicine doktorer vill beredningen likaledes föreslå, att godkänd disputation räknas som merit för befordran lika med två tjänsteår. Detta bör gälla vid tillsättning av såväl sjukhusläkartjänster som civila och militära läkarbefattningar. I fall, där disputationsprovet berör sådan gren av medicinen, som kan anses tillhöra sökt sjukhustjänst, bör samma antal år få räknas såsom likvärdiga med tjänstgöring å sjukhus, detta i överensstämmelse med vad medicinalstyrelsen anfört i yttrande över 1938 års docentutrednings betänkande. Med hänsyn till vissa missförstånd i remissyttrandena bör framhållas, att den föreslagna tillgodoräkningsrätten självfallet skulle gälla ej blott för sådana doktorer, som blivit docenter.

179 C. Värdering av docenttjänstgöring som merit för befordran. Beredningen kan icke känna sig övertygad av den kritik, som av några remissinstanser framförts mot docentutredningens förslag om generella regler för tillgodoräknande av viss docenttjänstgöring som merit för befordran. Med hänsyn till den egenartade tjänsteorganisationen vid universitet och högskolor och de därav förorsakade säregna och ovissa befordringsförhållandena kan det sägas vara en moralisk förpliktelse mot de vetenskapsmän, som ställt sig till förfogande för att upprätthålla en oundgänglig undervisnings- och forskningsverksamhet och för att trygga en tillfredsställande rekrytering av ordinarie universitetslärare, att denna deras för det allmänna nödvändiga tjänstgöring vid universitet och högskolor icke ställer dem i en vida ogynnsammare ställning för deras följande levnadsbana än deras vetenskapligt mindre kvalificerade jämnåriga. För universitetens rekrytering är det av största vikt, att de unga vetenskapsmännen verkligen kunna veta, hur deras tjänstgöring värderas vid övergång till annan statlig tjänst, och ej endast hänvisas till allmänna principuttalanden. Vissa remissinstansers påpekande av att inom många statliga verk inga fasta befordringsgrunder äro uppställda, torde vara av mindre betydelse, eftersom väl tjänsteåldern i realiteten alltid tages i betraktande vid jämförelsen mellan olika sökande och rätten att tillgodoräkna viss docenttjänstgöring sålunda skulle bliva av en betydelse, som motsvarar det avseende, vilket inom ifrågavarande verk fästes vid tjänsteåldern. I likhet med docentutredningen anser beredningen även, att det för den statliga förvaltningen, domstolarna och »de lärda verken» är en betydande fördel att i ej alltför ringa utsträckning förvärva personal av den höga vetenskapliga kompetens, varom här är fråga. Det bör i detta sammanhang framhållas, att vissa remissinstanser synas alltför litet uppskatta den vetenskapliga skicklighetens värde i jämförelse med ren rutin och tjänsteålder. Det torde kunna diskuteras, om denna ståndpunkt verkligen i längden är gynnsam för ifrågavarande institutioner, och man kan däremot ställa tillstyrkanden från andra verk av ungefär samma typ. Med anledning av de i allmänna lönenämndens remissyttrande över 1939 års förslag (se ovan s. 174) framställda frågorna vill beredningen som sin uppfattning uttala, att billigheten kräver, att en förutvarande docent kan åberopa ifrågavarande rätt till särskild tillgodoräkning av tjänsteår v a r j e gång fråga uppstår om hans befordran till tjänst av här åsyftat slag. Någon skillnad mellan förfarandet vid tillsättning av mindre kvalificerad tjänst och det vid utnämning till mera kvalificerade befattningar synes icke påkallad. Det är uppenbart, att värdet av den här avsedda förmånen sjunker, i samma mån som tjänstetidens längd blir av mindre betydelse för befordringsärendets utgång.

180 I fråga om den närmare utformningen av den föreslagna rätten hade docentutredningen förordat, att den, med undantag för tjänster inom skolväsendet, skulle gälla för den tid, varunder vederbörande docent bedrivit »undervisningseller forskningsverksamhet vid universitet», för prästerliga tjänster utan begränsning, annars intill sex år. Med hänsyn till obestämdheten i det anförda begreppet föreslår beredningen, att rätten endast skall avse den tid, varunder vederbörande docent innehaft docent- eller forskarstipendium eller meddelat undervisning av minst den omfattning, som åligger docentstipendiat. Undervisning av mindre omfattning än docentstipendiats bör evalveras med denna som norm. Om åtnjutandet av tillgodoräkningsrätten erhåller denna klara begränsning, synes det i gengäld skäligt, att tillgodoräknandet får omfatta hela den tid, varunder docenten meddelat ifrågavarande undervisning, utan någon maximering. Samma förmån torde även i motsvarande fall böra tillkomma preceptor, laborator eller motsvarande befattningshavare, som övergår till annan allmän tjänst än professur vid universitet eller högskola, ett fall som dock torde förekomma mycket sällan. I fråga om prästerliga tjänster bör, i överensstämmelse med ett påpekande av Lunds domkapitel, även docenttjänstgöring inom humanistisk sektion medföra rätt att räkna tjänsteår. Beträffande medicine docenter bör, i överensstämmelse med vad tidigare anförts, rätt till tjänsteårsberäkning vara förenad med docenttjänstgöring, oavsett om denna gäller teoretiska eller kliniska ämnen. Då frågan utsträckes till att gälla beräkning av så kallade sjukhusår, förefaller det däremot icke rimligt att tillämpa samma bestämmelser för båda dessa kategorier av medicine docenter. I fråga om medicine docenter i kliniska ämnen torde det normala vara, att de i en eller annan form med docentstipendium kombinera innehav av sjukhusläkartjänst. Emedan sådan tjänst alltid är förenad med rätt till beräkning av sjukhusår, torde därmed de kliniska docenternas problem i flertalet fall vara löst. Även docenter i teoretiskt medicinska ämnen böra, dock i särskild ordning, äga tillgodoräkna sig stipendieåren såsom likvärdiga med sjukhustjänstgöring. Vid övervägandet av olika alternativ till en rimlig praxis i detta hänseende har beredningen uppmärksammat ett under remissbehandlingen av 1938 års docentutrednings betänkande från medicinska fakulteten i Lund framfört och av kanslern tillstyrkt förslag. Enligt detta skulle docent i teoretiskt medicinskt ämne, vilken sedermera övergått till klinisk verksamhet, få tillgodoräkna sig sin docentstipendietid som sjukhusår i sådan ordning, att av denna tid ett år finge tillgodoräknas som ett extra sjukhusår, varje gång vederbörande avslutat en treårsperiod av klinisk tjänstgöring. Beredningen har upptagit detta förslag med den modifikationen, att ett extra sjukhusår enligt ovan skulle tillgodoräknas för varje fullgjord tvåårsperiod av klinisk tjänstgöring. I sin ursprung-

181 liga form skulle nämligen förslaget kunna medföra den enligt beredningens mening ej fullt lyckliga konsekvensen, att meriter till följd av tidigare docenttjänstgöring först 20 år efter sagda tjänstgörings avslutande skulle kunna tillgodoräknas. Motsvarande bestämmelser böra gälla docenter i kliniska ämnen, vilka ej med docentstipendiet kombinerat innehav av sjukhusläkartjänst. Inom sådana statliga verk, där i tjänstens intresse en viss maximiålder uppställts för inträde, skulle denna fortfarande gälla även gentemot docenter, i den utsträckning detta ur saklig synpunkt befunnes påkallat. En dylik maximiålder för docenters övergång till skolväsendet bör dock icke stipuleras med hänsyn till den nära överensstämmelsen mellan universitets- och läroverkslärarnas verksamhetsformer. Med hänsyn till önskvärdheten att underlätta docenters övergång till annan levnadsbana böra icke docentstipendiestatuternas föreskrifter angående bisysslor få en alltför rigorös tillämpning, när det gäller en verksamhet, t. ex. partiell skoltjänstgöring, som kan vara av värde såsom förberedelse till och meritering för dylik övergång. Vad speciellt skoltjänstgöring beträffar, torde erfarenheten visa, att en begränsad sådan långt ifrån att vara hindrande för vederbörandes vetenskapliga verksamhet ofta verkar stimulerande. Vid bedömning av dylika bisysslor bör vidare det väsentliga vara, i vad mån'de ge vederbörande docent tillräcklig möjlighet till vetenskaplig forskning, men icke inkomstsummans storlek. De akademiska myndigheterna böra i första rummet tillse, att vederbörande docent ej försummar sina åligganden som forskare. Beredningen förutsätter, att vederbörande akademiska myndigheter, när fråga uppstår om tillämpning av docentstipendiestatuternas § 7, sista satsen, eller § 9, beakta de här anförda synpunkterna. Stipendiestatuterna innehålla därjämte i sin § 15 detaljerade föreskrifter om maximering av den sammanlagda inkomst, som docentstipendiat må uppbära å universitetets eller därmed förbundet undervisningssjukhus' stat. Erfarenheten har visat, att det är svårt att avpassa denna paragraf efter penningvärdets förändringar och docentstipendiets respektive arvodenas växlande belopp. Den nuvarande formuleringen synes redan icke längre motsvara de faktiska förhållandena. Paragrafen gäller vidare blott en typ av kombination av bisysslor med docentstipendium men icke andra. Under sådana omständigheter och då, som redan här framhållits, det väsentliga är, att bisysslorna ej i nämnvärd grad inkräkta på docentstipendiatens möjligheter att bedriva vetenskaplig forskningsverksamhet, men icke den sammanlagda inkomstsummans storlek, föreslår beredningen, att § 15 måtte utgå ur stipendiestatuterna, vilkas §§ 7 och 9 torde giva tillräcklig ledning vid bedömningen av förekommande fall. Det bör i detta sammanhang understrykas, att det vore önskvärt, att i överensstämmelse med nu gällande praxis inom skolöverstyrelsen bestämmelser utfärdades om evalvering av partiell skoltjänstgöring i hela terminer vid fast-

182 ställande av de sökandes tjänstgöringsmeriter för lediga befattningar inom undervisningsväsendet. I likhet med docentutredningen vill beredningen starkt betona, att läroverksstadgan förutsätter f u l l l i k v ä r d i g h e t mellan tjänstgöring som docentstipendiat eller dylikt och vanlig skoltjänstgöring vid prövande av de sökandes meritering, och detta även i sådana fall, där en sökandes h e l a tjänstetid varit förlagd till universitet eller högskola. Försök att få fram ett större meritvärde för skoltjänstgöring skulle avsevärt försvåra lösningen av de övergångsproblem, om vilka här är fråga, och knappast vara fördelaktiga för skolan själv. En omständighet, som otvivelaktigt vid docenters övergång till läroverkstjänster utövat en ur det vetenskapliga arbetets synpunkt skadlig inverkan, är hittillsvarande praxis, att den, som utnämnts till en ordinarie tjänst inom skolväsendet, haft att tillträda denna omedelbart eller möjligen efter intill ett års tjänstledighet. Följden har blivit, att åskilliga yngre forskare nödgats avbryta sitt vetenskapliga arbete redan åtskillig tid, innan deras docentstipendium utlöpt. I många fall vågar nämligen en docentstipendiat ej underlåta att söka ett ur hans synpunkt lämpligt lektorat, även om det ledigförklarats ganska lång tid före hans stipendiums utgång, eftersom konjunkturerna i fortsättningen äro ovissa. Det är uppenbart, att till följd härav åtskilliga lovande forskarinsatser gå förlorade, fastän det allmänna avsett att trygga dem medelst docentstipendieinstitutionen. Beredningen föreslår därför, att docentstipendiat, som utnämnts till lektor eller läroverksadjunkt, erhåller rätt att vara tjänstledig för att fortfarande iimehava stipendiet under en tid av intill två år. Den av docentutredningen (s. 111 i dess betänkande)' uppgjorda förteckningen över ämbetsverk, i vilka docenttjänstgöring bör berättiga till tjänsteårsberäkning för befordran, bör i vissa avseenden kompletteras. Sålunda bör vid rikets allmänna kartverk även nämnas ämnet astronomi. I förteckningen böra vidare upptagas Östasiatiska samlingarna. Försvarets forskningsanstalt Statens konjunkturinstitut Statens lantbrukskemiska kontrollanstalt Svenska hydrografisk-biologiska kommissionen

Sinologi, konsthistoria (om studierna ha sin tyngdpunkt på Östasien) Matematik, mekanik, fysik, kemi, tillämpliga medicinska vetenskaper Nationalekonomi, statistik Kemi Oceanografi, limnologi, botanik, zoologi (om studierna ha sin tyngdpunkt på havens och sjöarnas biologi)

183 I fråga om den i förteckningen upptagna statens provningsanstalt torde reservation böra göras beträffande tjänster av utpräglat ingenjörsmässig karaktär. De socialpolitiska instituten i Stockholm, Göteborg och Lund torde ur den synpunkt, som det här gäller, böra likställas med läroverk och folkskoleseminarier. Beredningen vill till sist kraftigt understryka, att de här framlagda förslagen om rätt att räkna tjänsteår för doktorsgrad och för viss docenttjänstgöring såsom merit för befordran endast avse att kompensera den tidsförlust, som vållats av det vetenskapliga arbetet, och sålunda, icke kunna tagas till intäkt för a t t värdera den förvärvade vetenskapliga kompetensen lägre än hittills vid avvägningen av olika kandidaters skicklighet för den sökta tjänsten. Detta senare är en fråga, som på intet sätt kan påverkas av den här förordade t j änsteårsber åkningen. D . Rätt till lönetursberäkning. Som framgått av den här ovan lämnade översikten av remissyttrandena, har docent utredningens förslag om särskild lönetursrätt för docenter så gott som enhälligt tillstyrkts. Statskontoret har emellertid föreslagit en ur löneteknisk synpunkt annorlunda utformad lösning, vilken i princip knappast alltför mycket synes skilja sig från docentutredningens, ehuru den ställer sig oförmånligare för docenterna. Frågan har emellertid i viss mån kommit i ett annat läge efter den av riksdagen bifallna propositionen nr 281 till 1947 års riksdag, där departementschefen på s. 131 i anslutning till lönekommitténs mening uttalat, att någon återgång till det äldre tillgodoräkningssystemet icke bör ifrågakomma. Under sådana förhållanden synes 1938 års docentutrednings förslag i detta avseende knappast längre aktuellt. Å andra sidan torde 1947 års avlöningsreglemente i sin § 27 mom. 4 erbjuda vida större möjligheter för tillgodoseende av en sådan tjänstemannakategori som docenterna än det förut gällande. Beredningen vill särskilt erinra om vad departementschefen anfört i nämnda proposition s. 133: »Vad angår inplaceringsföreskrifter utöver normalreglerna tillstyrker jag lönekommitténs förslag att i avlöningsreglementena allenast skall intagas en mera allmänt hållen bestämmelse, innefattande bemyndigande för Kungl. Maj:t att, om och i den mån så med hänsyn till särskilda omständigheter prövas skäligt, meddela beslut eller utfärda bestämmelser i ämnet.» — Angående lönekommitténs utförligare framställning i denna fråga må hänvisas till samma proposition, s. 119—121. Den allvarligaste betänkligheten mot det tillstånd i här berörda hänseende, som råder efter den 1 juli 1939, är, att en docentstipendiat, vilken utnämnes

184 till ordinarie statstjänst, i lönehänseende råkar i en vida sämre situation, än han skulle ha gjort, om han icke kvarstannat vid universitetet utan omedelbart övergått till ifrågavarande verksamhetsfält. Förhållandet kan belysas med följande av 1938 års docentutredning anförda fall, vilket mycket väl kan inträffa i vissa ämnesgrupper: Två forskare, båda lektorskompetenta, disputera samma termin i samma ämne. Den ene erhåller på sin avhandling betyget B a, den andre betyget a. Den förre söker och får omedelbart en lektorstjänst, den senare förordnas till docent och erhåller stipendium men måste, sedan nära sex år förflutit, söka lektorat. Enligt äldre bestämmelser skulle den först utnämnde, vetenskapligt (och måhända även pedagogiskt) mindre meriterade lektorn vid denna tidpunkt befinna sig en löneklass över den förutvarande docenten, men numera blir skillnaden sex år efter disputationen och den tidigare lektorsutnämningen två löneklasser, alltså omkring 1 200 kronor. Det är tydligt, att ett dylikt tillstånd ej endast innebär en orättvisa mot de vetenskapsmän, som av omständigheternas makt nödgas för en tid eller för alltid lämna universitetsbanan, utan även en allvarlig olägenhet för, universiteten, när det gäller att för det vetenskapliga arbetet söka vinna begåvade yngre forskare, som avlagt disputationsprovet och stå inför valet av levnadsbana, Skulle detta förhållande fortsätta, innebär det i viss mån ett motverkande av den vetenskapliga upprustning, med vilken statsmakterna under de senaste tre åren gripit sig an. Det är också uppenbart, att när det allmänna bibehåller en anställningsform sådan som docentstipendiet, vilken direkt förutsätter en övergång till annan levnadsbana, om ej en akademisk befattning kunnat vinnas inom en begränsad, kort tidrymd, det blir särskilt angeläget att tillse, att denna övergång ej sker under ogynnsamma ekonomiska omständigheter, där detta kan undvikas. Den vid första påseende lämpligaste utvägen kunde synas vara, att docentstipendiet betraktades såsom likställt med en tjänst, placerad i den klass i lönereglementet, vars lön närmast skulle motsvara stipendiebeloppet, och att sedan vanliga inplacerings- och uppflyttningsregler tillämpades, när en docentstipendiat eller förutvarande sådan utnämndes till befattning i statstjänst. En närmare granskning av beloppen visar emellertid, att en sådan lösning av frågan skulle vara otillfredsställande just i det utom all jämförelse oftast förekommande fallet, utnämning till lektor vid allmänt läroverk eller seminarium. Docentstipendiet utgör för närvarande 1 017.os kronor i månaden, vilket i ortsgrupp 3 skulle motsvara något mittemellan löneklasserna 27 och 26, i ortsgrupp 4 löneklass 26 och i ortsgrupp 5 löneklass 25. Därvid är emellertid ytterligare att märka, att docentstipendiet icke är förenat med pensionsrätt och att följaktligen det nyssnämnda stipendiebeloppet icke kan räknas i sin helhet vid en jämförelse med lönereglementets skala. En tillämpning av den nu diskuterade

185 principen skulle alltså medföra, att en docent, som utnämnes till lektor, endast skulle kunna placeras i löneklass Ca 30, d. v. s. den lägsta för lektor förekommande. De här tidigare anförda olägenheterna skulle alltså i detta fall, det ojämförligt vanligaste, kvarstå oförändrade. Under sådana omständigheter är enligt beredningens uppfattning det rimliga, att när en tjänstgörande eller förutvarande docent- eller forskarstipendiat utnämnes till tjänst, vars lön regleras av allmänna lönereglementet eller liknande författning, han inplaceras i den löneklass, som skulle ifrågakomma, om han utnämnts till ifrågavarande tjänst redan vid den tidpunkt, då han erhöll docentstipendiet. Det kan mot det av beredningen framlagda förslaget invändas, att långtifrån alla docentstipendiater vid sitt tillträde av stipendium äga full kompetens för lektorat, d. v. s. utöver disputationsprovet provar och två års tjänstgöring. Men detta motväges enligt beredningens uppfattning av att docentstipendiatens vetenskapliga kompetens ligger långt över motsvarande minimikompetens för lektorat, ett förhållande, som skulle framträda ännu mycket starkare, om kraven på lektorskompetens skulle sänkas. Under sådana förhållanden anser beredningen det endast skäligt att framlägga det sist anförda förslaget. I överensstämmelse med vad departementschefen anfört å s. 131 i propositionen 281/1947, synes i allmänhet den, som under längre tid än tre år före utnämningen till den nya tjänsten ej vid universitetet fullgjort minst sådan tjänstgöring, som åligger docentstipendiat, böra inplaceras i löneklass utan hänsynstagande till sin tidigare docenttjänstgöring. Särskilda fall kunna emellertid föreligga, där hänsyn till tidigare tjänstgöring bör tagas. Särskilt torde för medicine docenter treårsregeln överhuvudtaget ej böra tillämpas, eftersom långa perioder av anställning hos annan sjukvårdens huvudman än staten ofta förekomma och utgöra ett naturligt led i befordringsgången, samtidigt som de på intet sätt bryta kontinuiteten i läkarens yrkesverksamhet. Denna beredningens uppfattning överensstämmer med de allmänna strävandena att överbygga gränserna mellan läkarnas olika arbetsfält, då det gäller pensionsfrågor samt rätt att i lönehänseende åberopa tidigare tjänstgöring för erhållande av ålderstillägg eller uppflyttning i löneklass. Då inom det högre skolväsendet en särskild lönetursrätt för docenter funnits ända till den 1 juli 1939 och, om beredningens förslag godtages av statsmakterna, nya bestämmelser på detta område skulle införas under 1948 eller 1949, synas starka billighetsskäl, särskilt om jämväl den tidigare åberopade riksdagsskrivelsen 320/1939 tages i betraktande, tala för att även de docentstipendiater eller motsvarande, som under mellantiden utnämnts till lektor eller adjunkt, retroaktivt komma i åtnjutande av den rätt till inplacering i högre löneklass, som kan komma att beslutas i anledning av beredningens förslag.

186 E. Biblioteken. Som ovan framhållits, kan universitetsberedningen icke helt dela den syn på de vetenskapliga meriternas betydelse för biblioteksarbetet, som kommit till uttryck i riksbibliotekariens remissyttrande. Enligt beredningens uppfattning övervärderas i detta yttrande den administrativa rutinens roll på bekostnad av den fördjupade vetenskapliga verksamhetens. Beredningen instämmer till fullo i docentutredningens förslag, att den rätt att räkna viss docenttjänstgöring vid åberopande av tjänsteåldern som befordringsgrund liksom för uppflyttning i löneklass, vilken här tidigare förordats, även måtte gälla inom de vetenskapliga biblioteken. I likhet med docentutredningen anser beredningen, att denna rätt bör vara begränsad till sådana bibliotek, inom vilka den till vederbörande docents vetenskap hörande litteraturen avses att vara på ett omfattande sätt representerad. F. Docenters rätt att räkna tjänsteår för pension. Beredningen förutsätter, att de i dess första betänkande framlagda förslagen om pensionsrätt för docent- och forskarstipendiater i en eller annan form bliva förverkligade och erinrar om att departementschefen ställt i utsikt en särskild utredning av bland annat denna fråga (se propositionerna 273/1946 s. 159— 161 och 272/1947 s. 4 och 66). Beredningen erinrar om vad den anfört i sitt första betänkande rörande denna frågas stora betydelse för docentkåren och därmed för universiteten (SOU 1946:9, s. 44—48). G. Värdering av vetenskapliga meriter för tjänster. Docentutredningen hade framlagt förslag om inrättande av en särskild rådgivande nämnd för att biträda skolöverstyrelsen med yttranden över de vetenskapliga skrifter (utöver gradualavhandlingar), som åberopas vid ansökningar till tjänster inom skolväsendet. Förslaget har av kanslern befunnits beaktansvärt, varvid kanslern dock understrukit, att sakkunnigprövning ej är påkallad i andra fall än då det kan antagas, att de åberopade vetenskapliga meriterna ha betydelse för befordringsärendets utgång. Skolöverstyrelsen finner däremot den föreslagna apparaten alltför stor och tung och menar, att samma syfte på ett smidigare sätt kan uppnås genom att överstyrelsen i större utsträckning använder förfarandet att av sakkunniga inhämta särskilt yttrande över en sökandes vetenskapliga produktion. Överstyrelsen förklarade sig beredd att, så långt tillgängliga medel försloge, i större utsträckning än dittills utnyttja denna möjlighet. Vid de överläggningar, som beredningen haft med docentkårerna i riket, har det visat sig, att bristen på en reguljär och offentlig instans för värdering

187 av de ofta synnerligen omfattande och värdefulla vetenskapliga specimina, varom här är fråga, uppfattats som en mycket allvarlig olägenhet och att en dylik myndighet ej tillfullo kan ersättas av underhandsförfrågningar hos en eller annan professor, vars yttrande någon gång blir rätt summariskt och ej alltid ens torde avgivas skriftligen. Det bör starkt understrykas, att det ofta blir fråga om en vetenskaplig produktion, som upptagit många år av vederbörande forskares liv och vilken det därför för honom är ett förstarangsintresse att få objektivt och allsidigt bedömd, när hans vetenskapliga meriter för en viss tjänst skola vägas. Det bör vidare framhållas, att många docenter aldrig få tillfälle att deltaga i en professorskonkurrens med där förekommande bedömning eller gjort detta på ett så tidigt stadium av sin vetenskapliga bana, att en stor del av deras vetenskapliga produktion faller senare. Ej endast skolväsendet, som berördes av docentutredningens förslag, utan även tjänstetillsättningar på en rad andra områden inom statsförvaltningen böra härvid tagas i betraktande, t. ex. överläkar- och underläkartjänster vid olika slag av sjukhus, befattningar inom arkiv, bibliotek och andra lärda verk samt hovrätter och förvaltande verk, då juris docenter och andra vetenskapligt utbildade jurister söka tjänster. Det är ett obestridligt allmänt kulturintresse, att vetenskaplig förtjänst verkligen värdesättes och belönas i den mån detta är möjligt. En sakkunniggranskning enligt fasta normer, utförd av bedömare, som utsetts enligt en fastställd ordning, är ett önskemål av stor vikt för de talrika förtjänta vetenskapsidkare, om vilka här är fråga, Särskilt viktig är denna sak inom skolväsendet, dit den ojämförligt största delen av de vetenskapsmän, som här åsyftas, övergå från universitet och högskolor. Beredningen förordar, att ett årligt anslag om 15 000 kronor ställes till skolöverstyrelsens förfogande för att, när behov därav föreligger, möjliggöra anlitande av särskilda sakkunniga, minst två i varje särskilt fall, för bedömning av den vetenskapliga produktionen utöver gradualavhandlingar eller vid professorskonkurrenser bedömda specimina, som åberopas vid tjänstetillsättningar. Beredningen förutsätter därvid, att sakkunniga endast anlitas, när ifrågavarande specimina kunna förutses bliva av betydelse för ett befordringsärendes utgång. För medicinska forskare finnes för närvarande endast en möjlighet utöver de akademiska konkurrenserna att få den samlade vetenskapliga produktionen bedömd, nämligen den sakkunnigbehandling, som sker genom medicinalstyrelsens vetenskapliga råd vid uppgörande av förslag till lasarettsläkartjänst eller motsvarande. Förfarandet härvid avviker emellertid från gängse principer för sådan bedömning, i det att som regel endast en vetenskaplig bedömare anlitas. Vid tillsättning av underordnade sjukhusläkartjänster genom kanslerns respektive genom sjukvårdsberedningars eller direktioners försorg förekommer intet jämförligt förfarande, ehuru enligt praxis också vid tillsättning av sådana tjänster särskild hänsyn tages till vetenskapliga meriter, detta i överensstäm-

188 melse med de av Sveriges Läkarförbund år 1942 antagna »Riktlinjer för upprättande av förslag till underläkartjänster», vilka allmänt kommit att följas. Beredningen föreslår, att ett anslag om 10 000 kronor ställs till medicinalstyrelsens förfogande för att av vederbörande myndighet efter framställning kunna tagas i anspråk för att anlita särskilda sakkunniga för bedömningav de sökandes vetenskapliga meritering vid behandling av överklagade befordringsärenden gällande över- eller underordnade sjukhusläkartjänster. I varje ärende böra minst två sakkunniga höras. Om denna institution visar sig väl motsvara sin uppgift, torde längre fram fråga uppstå om anvisandet av motsvarande ehuru vida mindre anslag för anlitande av sakkunniga i liknande ärenden jämväl inom andra grenar av statstjänsten än de två här behandlade. H. Vidgad behörighet till lektorat i vissa ämnen. Som framgår av resumén här ovan (s. 172 f.) av 1938 års docentutrednings förslag, hade denna utredning förordat en utsträckning till nya ämnen av den möjlighet, som redan i fråga om vissa discipliner existerar för filosofie licentiater, vilka avlagt disputationsprov, att erhålla behörighet till lektorat i sådana läroämnen inom skolan, som stå ifrågavarande vetenskaper nära. De ämnen, som hittills åtnjutit denna förmån, äro (skolämnets namn angives inom parentes): statskunskap (historia med samhällslära), mekanik eller astronomi (matematik) och geologi med mineralogi (geografi). För att säkerställa betryggande insikter i den vetenskap, som ur skolans synpunkt måste stå som huvudämnet, föreslog docentutredningen den nya bestämmelsen, att i detta ämne skulle krävas antingen betyget godkänd i licentiatexamen eller också högsta betyget i ämbetsexamen samt två terminers deltagande i licentiatseminariets övningar, där sådana förekomma. Detta krav skulle gälla såväl för statskunskapens, astronomiens, mekanikens och geologiens vidkommande som för de nya ämnen, vilka av docentutredningen föreslogos komma i åtnjutande av behörighet till vissa lektorat. Kritiken i remissyttrandena har främst gällt två punkter. Dels ansågs kretsen av ämnen med behörighet till lektorat kunna vidgas ytterligare utöver docentutredningens förslag, dels vände sig några remissinstanser mot de förordade skärpta kraven på förtrogenhet med tjänstens huvudämne. Efter ingående överläggningar har universitetsberedningen funnit sig böra föreslå, att utöver de av docentutredningen föreslagna ämnena klassisk fornkunskap och antikens historia (latin eller grekiska), grekiska (latin), växtbiologi (biologi), ärftlighetslära (biologi) samt psykologi och pedagogik (filosofi) även följande discipliner skulle erhålla motsvarande ställning (skolämnet angives inom parentes):

189 Praktisk filosofi (filosofi) nordisk ortnamnsforskning (modersmålet) geodesi (matematik) meteorologi (fysik) samt limnologi (biologi). Skolöverstyrelsen har föreslagit, att ämnet astronomi skulle ge behörighet till lektorat i fysik i stället för såsom nu i matematik. Eftersom licentiatstudierna i astronomi som regel endast omfatta en del av motsvarande fysikkurs men däremot alltid en fyllig kurs i matematik, vill beredningen förorda, att nuvarande ordning skall fortbestå och att alltså en licentiatexamen i astronomi med efterföljande disputation skall lämna kompetens till lektorat i matematik. Vad beträffar ämnet geologi förekommer där ej sällan en vetenskaplig specialisering med vida närmare anknytning till fysik eller kemi än till geografi. Beredningen föreslår därför, att möjlighet måtte öppnas dispensvägen för geologer med dylik utbildning att erhålla behörighet till lektorstjänster i fysik eller kemi i stället för i geografi, vilket ämne i dylika fall ofta ej torde ingå i vederbörandes ämbetsexamen. Utöver de här uppräknade ämnena har beredningen övervägt att föreslå motsvarande rättigheter jämväl för ett antal andra men funnit, att i dessa senare fall betryggande garantier saknas för tillräcklig förtrogenhet med det egentliga skolämnets metodik och väsentliga sakinnehåll. Som exempel härpå må nämnas nordisk arkeologi, ekonomisk historia och konsthistoria, i vilka ämnen licentiatexamen och disputation ifrågasatts böra kunna medföra kompetens till lektorat i historia med samhällslära. Vad beträffar ekonomisk historia bör även beaktas, att enligt proposition nr 272 till 1947 års riksdag alternativa kursplaner med ekonomisk-historisk inriktning skola finnas inom examensämnet historia, varför behörighet till lektorat bör vinnas inom ramen för detta ämne. Vad angår de av docentutredningen föreslagna skärpta kraven på betyg i huvudämnet, är det beredningens uppfattning, att det ur skolans synpunkt är högeligen önskvärt, att starkare garantier skapas än de nu gällande, vilka endast bestå i kravet på betyget med beröm godkänd i ämbetsexamen. I likhet med skolöverstyrelsen ansluter sig beredningen till docentutredningens förslag, att för behörighet skall krävas antingen betyget godkänd i licentiatexamen eller också betyget berömlig i ämbetsexamen i det ämne, som närmast motsvarar skolämnet. Med hänsyn till dem, som redan fullbordat sin akademiska utbildning enligt hittillsvarande fordringar, torde en övergångsperiod med särskilda bestämmelser bliva nödvändig. Av skäl, som i remissyttrandena framhållits, torde det vara lämpligt att avstå från det av docentutredningen framförda kravet på två terminers deltagande i licentiatseminarierna.

190 Ett undantag bör dock enligt beredningens mening göras beträffande klassiska arkeologer, vilka söka lektorat i klassiska språk. Då ämnet klassisk fornkunskap och antikens historia i vetenskaplig metodik och målsättningskiljer sig från klassisk filologi, då huvudlärare i klassiska språk måste finnas i varje läroverkskollegium och då karaktären av seminarieövningarna i klassiska språk garanterar deltagarnas aktiva medverkan däri föreslår beredningen, att två terminers deltagande i latinskt eller grekiskt licentiatsseminarium bör krävas för klassiska arkeologers behörighet att erhålla lektorat i klassiska språk. Det bör härvid även beaktas, att språken i ämneskombinationerna för filosofisk ämbetsexamen vanligen läsas först och därför efter åtskilliga års studier på ett helt annat specialområde löpa fara att i viss utsträckning glömmas. De ämnen, i vilka minst högsta betyget i ämbetsexamen eller lägsta betyget i licentiatexamen skulle krävas av licentiater i de ämnen, som beredningen upptagit utöver de redan tidigare stadgade eller av 1938 års docentutredning föreslagna, skulle sålunda vara: för licentiat i praktisk filosofi ämnet teoretisk filosofi för licentiat i nordisk ortnamnsforskning ämnet nordiska språk för licentiat i geodesi ämnet matematik för licentiat i meteorologi ämnet fysik samt för licentiat i limnologi ettdera av ämnena botanik och zoologi. Även i fråga om ämnet ärftlighetslära bör det vara valfritt, om det kvalificerade betyget i ämnesexamen skall avläggas i botanik eller i zoologi. De här ovan framlagda förslagen åsyfta att för välmeriterade docenter, vilka till följd av omständigheterna ej kunnat erhålla ordinarie tjänst vid universitet eller högskolor, underlätta övergången till en annan levnadsbana under villkor, som med hänsyn till deras utbildning, kompetens och tidigare tjänstgöring kunna anses skäliga. Universitetsberedningen vill emellertid starkt betona, att det ur vetenskapens och samhällsnyttans synpunkt riktigaste är, att utpräglade vetenskapliga begåvningar knytas till universiteten och övriga lärosäten i hela den utsträckning, som överhuvudtaget är möjlig inom ramen för det svenska samhällets ekonomiska resurser. Beredningen erinrar i detta sammanhang om de i dess tidigare betänkanden framlagda men hittills icke förverkligade förslagen om en ökning av antalet forskarstipendier till trettiotre (SOU 1946: 9, s. 36 ff. och 43, samt SOU 1946: 81, s. 52) samt om en »påbyggnad på forskarstipendierna» i form av inrättandet av sju extra ordinarie professurer (SOU 1946:81, s. 28 ff.). Den betydande ökning av antalet docentstipendier och tjänster som biträdande lärare, som sedan dess genomförts, har enligt beredningens mening gjort förverkligandet av ifrågavarande förslag än angelägnare, än när de ursprungligen framställdes.

191 Kap. V. Kostnadsberäkningar Uppsala universitet. Nu

Förslag

Ökning

385 072 47 392 93 936

582 400

557 364 1 60 804 158 1482 45 348 5 600 6 000 1000 12 600 846 864

172 292 13 412 64 212 45 348 3 200 2 400 1000 12 600 314 464

—

23 700

28 000

4 300

23 700

10 000 12 000 50 000

10 000 12 000 26 300

Avlöningsstaten

Skrivbyrå (s. 162) 2 400 3 600

Rektors honorarium (s. 116) Prorektors honorarium (s. 116) Fakulteternas dekaner (s. 105) Summa Om kostnadsstaten

Materielanslag Universitetsbiblioteket (s. 75) Skrivbyrå Summa Bokinköp m. m. Universitetsbiblioteket (s. 75)

200 0003 757 300

125 000 325 000 465 764 1223 064 Summa 1 Av beredningen förordade lönehöjningar för överbibliotekarien och förste bibliotekarierna ej medtagna. 2 Till räntmästaren utgår dessutom 6 000 kr. å egendoms- och skogsförvaltningarnas stat. 3

Därav 40 000 kronor tillfälligt anslag.

192 Lunds universitet.

Avlöningsstaten Universitetsbiblioteket (s. 76) . Kansli m. m. (s. 126) Räntekammare m. m. (s. 153) Skrivbyrå m. m. (s. 162) . . . Drätselnämnd (s. 147) Rektors honorarium (s. 116) . Prorektors honorarium (s. 116) Fakultetens dekaner (s. 105) .

Nu

Förslag

Ökning

316 599 34134 33 300

389 433

506 4761 56 460 50 064 42 792 4 800 6 000 1000 12 600 680 192

189 877 22 326 16 764 42 792 3 000 2 400 1000 12 600 290 759

6 000

4 000

14 000

20 000

6 000

14 000

10 000 12 000 42 000

10 000 12 000 28 000

1800 3 600

Omkostnadsstaten Reseersättning etc. (s. 153 f) Materielanslag Universitetsbiblioteket (s. 75) Skrivbyrå årsanslag (s. 166) engångsanslag (s. 166) . . . Summa Bokinköp m. m. Universitetsbiblioteket (s. 75)

180 0002 585 433

325 000 145 000 1053192 467 759 1 Av beredningen förordade lönehöjningar för överbibliotekarien och förste bibliotekarierna ej medtagna. Summa

2 Därav 30 000 kronor tillfälligt anslag.

Stockholms högskola.

A vlöningsanslag Skrivbyrån (s. 163) . . . . Materielanslag Skrivbyrån årsanslag (s. 167) . . . . engångsanslag (s. 167) Summa

Nu

Förslag

Ökning

—

30 924

30 924

7 000 10 000 47 924

7 000 10 000 47 924

193 Göteborgs högskola. . Förslag

Ökning

16 156

3 000 6 000 25156

3 000 6 000 25156

Nu

Förslag

Ökning

—

2 500 2 000

2 500 2 000

25 000 29500

25 000 29 500

Nu A vlöningsanslag Skrivbyrån (s. 163) Materielanslag Skrivbyrån

— Summa

Gemensamma ändamål.

De vetenskapliga bibliotekens chefsråd (s. 76) Rektorskonferenser (s. 112 f) Anlitande av sakkunniga för meritvärdering (s. 187 f) Summa

Anm. Vid ovanstående kostnadsberäkningar ha kostnaderna för avlöning beräknats enligt lägsta löneklassen inom respektive lönegrader. Kostnader för rörligt tillägg ha ej medräknats.

194 Reservationer Professor emeritus Einar Löfstedt: Mot beredningens förslag att dela den blivande humanistiska fakulteten i en historisk-filosofisk och en filologisk sektion får jag härmed anmäla min reservation. Tanken på en dylik klyvning måste enligt min mening redan av principiella skäl bestämt avvisas. Den skulle innebära, att den intima kontakten mellan en rad nära besläktade ämnen lossades, att de ömsesidiga, impulserna mellan humaniora försvagades och att särskilt de filologiska disciplinerna löpte fara att ämiu mera än hittills utvecklas i ensidigt lingvistisk riktning. Men följderna skulle även rent praktiskt och organisatoriskt sett bli betänkliga. Det måste betecknas som onaturligt att placera professorn i klassisk fornkunskap och antikens historia i en sektion och professorerna i de klassiska språken i en annan, så mycket mera som dessa senare representera icke blott språken utan även den romerska och grekiska litteraturen och meddela undervisning däri. I det närmaste lika intim är samhörigheten mellan litteraturhistorien och svenska språket, resp. de nordiska språken; man behöver endast tänka på den isländska och forns venska litteraturen. I känslan härav har också beredningens majoritet föreslagit, »att innehavarna av professurerna i litteraturhistoria med poetik och i klassisk fornkunskap och antikens historia, vilka böra tillhöra den historisk-filosofiska sektionen, jämväl böra äga säte och stämma i den filologiska sektionen». Under sådana förhållanden måste emellertid konsekvensen kräva, att motsvarande rätt till säte och stämma inom den historisk-filosofiska sektionen tillerkännes professorerna i de klassiska och nordiska språken. Det är svårt att förstå varför icke en sådan ömsesidighet föreslagits. Men förhållandet är ännu mera komplicerat. I regel torde det av helt naturliga skäl vara så, att en professor i grekiska (resp. latinska) språket och litteraturen har större förutsättningar för att bedöma specimina och allmänna frågor rörande litteraturhistoria än t. ex. en professor i statistik eller geografi. Detsamma gäller givetvis, och i kanske ännu högre grad, innehavarna av de i princip beslutade professurerna, i franska språket och litteraturen samt i engelska språket och engelsk-språkig litteratur. Omvänt måste naturligtvis professorn i litteraturhistoria anses alldeles särskilt auktoritativ, då det gäller att handlägga kompetensfrågor rörande nämnda språkligt-litterära professurer eller att bedöma avhandlingar inom deras område. Enligt beredningens förslag

195 skall professorn i litteraturhistoria såsom redan nämnts ha säte och stämma i den tilltänkta filologiska sektionen, men ömsesidigheten saknas även i detta fall. Det vore lätt att tillfoga ytterligare exempel på den nära samhörigheten mellan ämnen inom den föreslagna historisk-filosofiska och den filologiska sektionen. Då för ett par år sedan den första avhandlingen i svenskt medeltidslatin ventilerades i Lund, var jämte professorn i latin den ene professorn i historia den avgjort mest sakkunnige bedömaren. Och omvänt torde i fråga om åtskilliga arbeten i medeltidshistoria professorn i latin — i andra fall professorn i nordiska språk — få anses i viktiga delar omdömesgill. Förmodligen tänker sig beredningens flertal, att alla dessa problem skola, lösas genom det å sid. 89 föreslagna adjunktionsförfarandet, men i så fall borde detta förfarande gjorts lika för samtliga ifrågavarande professurer. Vidare synes formuleringen »med stark anknytning till ett ämne inom den andra sektionen» något svävande; klarare och bestämdare anvisningar lära vara nödvändiga, om man vill gå fram på den av beredningsmajoriteten föreslagna vägen. Hela förslaget om en klyvning av de humanistiska fakulteterna är enligt min mening konstlat och till sina konsekvenser olyckligt. Det är sant att dessa fakulteter bli tämligen stora, men med en vald dekanus och eventuellt ett beredningsutskott på tre personer (som jag redan för många år sedan föreslagit i Humanistiska Sektionen i Lund) bör arbetet utan svårighet kunna organiseras smidigt och effektivt, så mycket mera som avgörandet i åtskilliga rutinärenden lämpligen kan överlåtas åt dekanus eller särskilda nämnder, resp. representanter för mera självständiga ämnesgrupper. Den verkliga orsaken till beredningens förslag om den humanistiska fakultetens klyvning ligger i fruktan för att en eventuellt blivande samhällsvetenskaplig fakultet skulle på ett farligt sätt avskärma å ena sidan socialvetenskaperna och å andra sidan historien och den teoretiska filosofien »från ömsesidiga impulser och metodiskt meningsutbyte». En sådan utveckling vore utan tvivel mycket skadlig, men risken synes ingalunda överhängande; mera besinningsfulla representanter för samhällsvetenskaperna torde vara överens om att tiden ännu icke på rätt länge är mogen för planerandet av dylika fakulteter. Under sådana förhållanden föreligger enligt min mening ingen tillräcklig grund för att redan nu splittra de humanistiska ämnena på sätt som föreslagits. Professorn Gunnar Gunnarsson: Den av beredningens majoritet förordade uppdelningen av den föreslagna humanistiska fakulteten i två sektioner, varav den ena skulle omfatta de språkliga ämnena, kommer enligt min uppfattning att medföra vida allvarligare olägenheter än vad en relativt stark ökning av antalet ledamöter i en okluven fakultet skulle innebära för fakultetsärendenas behandling. Det behov

196 av samband mellan vissa ämnen, som kan tillgodoses inom en okluven fakultet, skulle enligt beredningsförslaget fortsättningsvis tillgodoses dels »genom användande av den i universitetsstatuternas § 46 mom. 2 och 3 omnämnda adjunktionsmöjligheten», dels genom »införande av bestämmelse om r ä t t för innehavarna av professurer i vissa ämnen till säte och stämma i båda sektionerna». D å ett sådant förfarande enligt min uppfattning skulle komma att behöva tillgripas i mycket stor utsträckning, om de nuvarande fördelarna av kollegialt samarbete mellan olika ämnesrepresentanter skola kunna uppnås, anser jag att den föreslagna sektionsindelningen icke heller kommer att medföra åsyftad förenkling i förvaltningen. Jag måste därför bestämt reservera mig mot beredningens förslag i detta avseende. Skall en sektionsindelning göras, bör gränsen enligt min mening gå mellan å ena sidan socialvetenskaperna och å den andra de historisk-filosofisk-filologiska ämnena med regelbunden adjunktion av ämnesrepresentanter för historia och praktisk filosofi till den socialvetenskapliga sektionen samt för statskunskap till den historisk-filosofisk-filologiska sektionen. D å finge ovannämnda förfarande en rimlig begränsning. — Behovet av kollegialt samarbete mellan de socialvetenskapliga ämnena bör emellertid likaväl kunna tillgodoses genom bildandet av en socialvetenskaplig ämnesgrupp inom fakulteten. Riksdagsmannen Hjalmar Svensson i Grönvik: Jag har icke ansett mig kunna biträda beredningens förslag angående lönegradsplaceringen av akademisekreterarna och akademiräntmästarna vid universiteten liksom ej heller beredningens uttalanden angående löneställningen för överbibliotekarierna och förste bibliotekarierna vid universitetsbiblioteken.

197 Bilaga I.

Översikt över utländska universitetsadministrativa förhållanden 1. Inledning. Enskilda ledamöter av universitetsberedningens förvaltningsdelegation ha studerat akademiska förhållanden i Storbritannien, Frankrike, Belgien och Holland. Delegationen har vidare vid samtliga skandinaviska lärosäten inhämtat upplysningar om administrationen. Den redogörelse för utländska förhållanden, som lämnas i det följande, vilar på rapporter från denna delegation samt från dess enskilda ledamöter i den mån deras redogörelser avsett administrativa frågor. Den nedan givna redogörelsen avser ej att vara uttömmande utan tar i första hand sikte på sådana förhållanden, som kunna vara av intresse för den svenska diskussionen i administrativa frågor. 2. Storbritannien. De brittiska universiteten ha tillkommit vid olika tider under en period av mer än 700 år, och eftersom ursprungliga statuter och traditioner inverkat på deras nutida organisation är denna ej enhetlig. Det är dock framför allt beträffande traditionsbundna yttre former som universiteten äro väsentligt olika. Forskning och undervisning är i stort sett överallt likartad, och behandlingen av akademiska angelägenheter och ekonomiska frågor sker efter relativt enhetliga principer. De yngre universiteten ha ofta tagit de äldre till förebild, och de äldsta, mest traditionsbundna, ha tvingats att anpassa sig efter de krav, som uppstått genom forskningens framsteg och undervisningens reformering. I Oxford och Cambridge, i någon mån även Durham, föranleder emellertid collegesystemet en säregen utformning av administrationen, och detsamma är även fallet med Londonuniversitetet till följd av dess storlek och dess framväxt ur ett stort antal tidigare fristående utbildnings- och forskningsanstalter. I dessa fall är organisationens utformning så avvikande från svenska förhållanden, att den i stort sett lämnas åsido i det följande. Framställningen fäster således främst avseende vid dels de nyare engelska universiteten (Manchester, Birmingham, Liverpool, Leeds, Sheffield, Bristol, Reading), dels de fyra skotska lärosätena. Bägge dessa kategorier av högskolor ha vida starkare likhet med den svenska universitetsorganisationen än de båda gamla universiteten eller London.

198 Den fullständigt oberoende ställning gentemot staten, som tidigare varit ett utmärkande drag för de brittiska universiteten, har under senare år något förändrats. De fonder, som universiteten samlat, och de kommunala anslag, som de erhållit, visade sig inte räcka till för forskningens ökade anspråk. Efter första världskriget måste staten därför skänka ekonomiskt stöd åt universiteten. Statsanslagen ha sedan dess alltmera ökats, och de ha nu kommit att bilda huvudparten i universitetens budget. Genom statsbidragen har de brittiska universitetens karaktär av lokala bildningsanstalter förändrats. De olika universiteten ha tvingats att gemensamt diskutera ekonomiska frågor, och det sålunda framtvungna samarbetet har sedan överförts på allt vidare områden. Vid sidan av universitetens egna, lokala organisationer ha under de senaste årtiondena vuxit fram några centrala organ, som blivit av största betydelse. Centrala organ för handläggning av universitetens administrativa ärenden saknas i England. Befordringsärenden, tjänstledighet och vikariat, ekonomisk och administrativ organisation etc. behandlas helt och hållet av varje enskilt universitet. Någon motsvarighet till universitetskanslersämbetet i Sverige finnes inte. Universiteten äro ej heller underställda undervisningsministeriet. A. De brittiska universitetens centrala organ. Bortsett från de organ, som tillkommit för handläggning av frågor rörande universiteten i »the British Empire» och som främst avse att tillgodose den högre undervisningen i dominions och kolonier, finnas i Storbritannien följande centrala universitetsorgan: 1. The University Grants Committee 2. The Committee of Vice-Chancellors and Principals 3. The Home Universities Conference. University Grants Committee. (U.G.C.) Då de brittiska universiteten efter första världskriget måste vända sig till staten med begäran om ekonomiskt stöd, tillsatte regeringen en kommitté för utredning av anslagsbehoven. En fast utformning fick denna kommitté i juli 1919 samtidigt som staten beviljade 1 000 000 pund för fördelning mellan universiteten. Regeringen är obunden i sitt val av medlemmar till U.G.C., men hittills ha endast män väl förtrogna med universitetens arbete och behov utsetts. Efter de goda erfarenheter som vunnits genom U.G.C:s verksamhet under de gångna åren kommer regeringen säkerligen att även framgent vilja se fackmän såsom sina förtroendemän i denna viktiga organisation. U.G.C. inhämtar från de enskilda universiteten samt från deras gemen-

199 samma organ, särskilt the Committee of Vice-Chancellors and Principals, uppgifter rörande universitetens ekonomiska behov och äskanden. U.G.C. undersöker och prövar, även genom besök vid de skilda universiteten, de framförda anslagsäskandena samt avväger i vilken grad statliga medel böra och måste användas vid sidan av universitetens egna. Det är att märka att U.G.C. inte förhandlar med eller eljest har något att göra med undervisningsministeriet utan vänder sig direkt till finansministern. Då så anses behövligt för handläggning eller utredning av speciella ärenden utser U.G.C. subkommittéer (t. ex. Scientific Committee, Agricultural Committee, Social Science Committee), varvid fackmän utanför kommittén kunna anlitas. U.G.C. har även i hög grad utnyttjat den sakkunskap som finnes representerad i the Committee of Vice-Chancellors and Principals. Det anslag, som beviljas av parlamentet, fördelas genom U.G.C. på de skilda universiteten (och University Colleges). Anslaget beviljas för en viss period (5 år) och regleras sedan efter de ökade behoven. I ett memorandum av den 6/7 1946 uttrycker the Committee of ViceChancellors and Principals en önskan, att the University Grants Committee skall bemyndigas att följa och stödja universitetens verksamhet på alla områden, samordna deras arbete och säkerställa deras uppgift att vara landets främsta institutioner för forskning och högre undervisning. För detta ändamål skulle särskilda anslag ställas till U.G.C:s förfogande. Man förutsätter, att the University Grants Committee för denna sin vidgade uppgift måste anlita experter på skilda områden och även utöka sitt sekretariat. Men the Committee of Vice-Chancellors and Principals uttalar som sin bestämda önskan, att the University Grants Committee skall behålla sin nuvarande numerär, och att medlemmarna framgent liksom hittills skola vara erfarna akademiker, utsedda uteslutande på grund av personlig lämplighet och ej i egenskap av representanter för en eller annan institution. Committee of Vice-Chancellors and Piincipals of the Universities in the United Kingdom. Sedan de brittiska universiteten genom statsanslagen och den samfällda behandlingen av dem i the University Grants Committee tvingats att i högre grad än förut beakta och bevaka vissa gemensamma intressen, började ett samarbete dem emellan. Universitetens rektorer (Vice-Chancellors and Principals) sammanträdde för att diskutera ekonomiska och andra frågor, och från år 1929 har bildats en inofficiell men betydelsefull sammanslutning under beteckningen the Committee of Vice-Chancellors and Principals. Kommittén, som utgöres av rektorerna för samtliga brittiska universitet och med dem jämställda University Colleges, sammanträder i London varje månad. En av rektorerna fungerar som ordförande. Kommittén har ett fast

sekretariat gemensamt med the Universities Bureau of the British Empire. Över kommitténs förhandlingar och beslut föres protokoll, som stencileras och tillställes medlemmarna och andra intresserade. En mängd ärenden förberedas genom mindre subkommittéer. Kommittén har inte någon genom stadgar eller på annat sätt fixerad uppgift. Kommittén kan därför till diskussion upptaga alla frågor av allmänt universitetsintresse ävensom speciella problem, som förtjäna eller kräva uppmärksamhet från universitetens sida. Kommittén har fått en betydelsefull uppgift såsom konsulterande församling, och såväl statliga organ som andra hänskjuta ofta vissa frågor till kommittén. The Committee of Vice-Chancellors and Principals har under de få år den verkat hunnit uträtta mycket till universitetens fromma. Helt oumbärlig visade den sig vara under krigsåren, och den har under de sista åren vunnit ytterligare betydelse. Från alla håll, från regeringens sida, från the University Grants Committee, från universiteten och andra institutioner betygas värdet av denna inofficiella organisation. Genom att den representerar samtliga universitet har den kunnat hävda universitetens intressen på ett sätt, som ej var möjligt, så länge universiteten talade och handlade var för sig. Genom sin talesman i kommittén har också varje universitet fått en möjlighet att göra sin stämma hörd och att få sina problem och sina äskanden framförda och vidarebefordrade. Erfarenheten har visat, att den kontakt universiteten få med varandra genom the Committee of Vice-Chancellors and Principals varit av största värde. Home Universities Conference. Inom the Committee of Vice-Chancellors and Principals väcktes ofta frågor av sådan art och omfattning, att kommittén inte ansåg sig i tillräcklig grad representera universiteten. Det blev klart att för dessa frågors lösande krävdes en större representation. För ändamålet sammankallades en konferens. Nu har denna blivit en fast institution under beteckningen the Home Universities Conference, vilken har till uppgift att upptaga till diskussion frågor av allmänt uni versitetsintresse. Delegerade i the Home Universities Conference äro, utom rektor, äldre och yngre lärare (professorer och lecturers) från varje universitet. Konferensen sammanträder i London en gång om året. De enskilda universiteten svara för sina representanters resekostnader. Konferensen anses redan ha uträttat åtskilligt av betydelse för universiteten, särskilt med avseende på undervisningsfrågor. Sammanträdena motses med stort intresse, inte minst från de yngre lärarnas sida, eftersom dessa genom dem beredas tillfälle att komma i direkt kontakt med gemensamma universitetsproblem.

201 B. De brittiska universitetens lokala organ. Inom de brittiska universitet, om vilka här är fråga, finnas i stort sett tre beslutande korporationer: fakulteter med dekaner, en rent akademisk sammanslutning, the Senate, motsvarande akademiska församlingen eller större konsistoriet, och en ekonomisk nämnd, the Council eller Court. Till dessa komma ytterligare ett par andra, större korporationer, University Court of Governors och University Convocation, vilka i regel endast sammanträda en gång om året för att behandla speciella ärenden. Universiteten ha som högste styresman en Vice-Chancellor eller (i Skottland) Principal samt vid hans sida stundom en (eller två) Pro-Vice-Chancellor, Deputy Vice-C hancellor eller Vice-Principal, vilka motsvara de svenska universitetens rektor och prorektor. Som chef för universitetets kansli fungerar en sekreterare, i allmänhet kallad Registrar, och som chef för drätselverket en räntmästare, Bursar. De brittiska universiteten ha även var sin kansler, Chancellor, vilken dock knappast har annan uppgift än att, när han så önskar, sitta som ordförande i vissa församlingar. Titeln utdelas till någon prominent person, åt vilken universitetet vill skänka sin största hedersbetygelse. Vid de skotska universiteten finnes också en Rector. Även i detta fall rör det sig endast om en titel, och de gamla skyldigheter (att övervaka ordningen eller dylikt), som en gång varit knutna till den, ha för länge sedan mist sin betydelse. De nämnda akademiska korporationerna och funktionärerna ha något varierande uppgifter och befogenheter vid de skilda universiteten. Detsamma gäller i än högre grad de kommittéer av mer eller mindre fast karaktär, som i stor utsträckning tillsättas. Senate. The Senate är de brittiska universitetens högsta aktiva rent akademiska församling, betecknad såsom »the Academic Body». Ledamöter av the Senate äro samtliga professorer och vanligen även några andra lärare (Senior Lecturers), framför allt de som självständigt representera ett läroämne (Head of Department). Ordförande är the Vice-Chancellor, sekreterare the Registrar. The Senate är framför allt en rådgivande församling, en remissinstans i alla icke ekonomiska frågor. Bland dess uppgifter märkas skyldigheten 1. att göra utredning och avgiva yttrande rörande alla frågor som remitteras från the Court of Governors eller the Council; 2. att uppgöra plan för fakulteternas organisation och ämnenas fördelning på fakulteterna; 3. att efter hörande av fakulteterna lämna förslag till föreskrifter rörande studieplaner;

4. att företaga de åtgärder som krävas för studieplanernas genomförande; 5. att uppgöra förslag till ändringar i statuter och förordningar; 6. att med eget yttrande till the Council vidarebefordra förslag till besättande av professur eller annan lärarbefattning. Huvudparten av de ärenden, som avhandlas, röra kursplaner och andra undervisningsfrågor. Vid de flesta universitet finnes även en förberedande instans, the Standing Committee of the Senate, vilken består av cirka 10 personer. Ehuru denna endast har en utredande och rådgivande karaktär, avgöras dock i regel ärendena redan i denna första instans. Man har goda erfarenheter av denna anordning. Council. (== Court i Skottland) The Council handlägger i främsta rummet universitetets ekonomiska ärenden och betecknas såsom »the Financial Body». Eftersom universiteten ända till 1919 helt finansierades genom kommunala anslag, enskilda personers bidrag och räntemedel från donationsfonder, var det helt naturligt, att lokala myndigheter, donatorer och andra personer utanför universitetet hade säte och stämma i dess ekonomiska råd. Sedan staten nu övertagit större delen av det ekonomiska ansvaret, kunde man vänta sig, att det lokala inflytandet i v the Financial Body» skulle ha minskat eller helt försvunnit. Så har emellertid inte skett. The Council består till vida mer än hälften av icke akademiska medlemmar, valda av the Court of Governors eller kommunala myndigheter och avsedda att representera den finansiella sakkunskapen. Ett mindre antal medlemmar utses av the Senate (professorer) och the Board of Faculties (lecturers). The Vice-Chancellor är självskriven ledamot. Ordförande är i regel en av de icke akademiska medlemmarna. Detsamma gäller »skattmästaren», the Treasurer. Sekreterare är the Bursar, någon gång the Registrar. The University Council är i långt högre grad än the Senate en beslutande församling. The Council beslutar inte endast om förvaltningen av universitetets medel, förvärv av mark, byggnadsfrågor, materielanslag och dylikt utan även om anställandet (utnämningen) av professorer och andra lärare, tjänstemän och medlemmar av universitetets eller institutionernas tekniska stab. The Council har att pröva och eventuellt fastställa en stor del av de förslag, som uppgöras av the Senate, t. ex. beträffande statuter och förordningar samt studieplaner. Föredragande i the Council är the Bursar. Ärendena ha i regel förberetts av honom och the Vice-Chancellor eller av en särskild nämnd, the Financial Committee. Denna, som vid många universitet spelar en betydelsefull roll, består av några få personer, vanligen ett par professorer, ett par icke akade-

miska medlemmar av the Council samt the Vice-Chancellor. I flertalet fall har the Council endast att taga del av och stadfästa de genom kommittén eller av Bursar och Vice-Chancellor framlagda förslagen. Därigenom att ärendena muntligen föredragas, kunna de behandlas mycket snabbt. Skriftliga framställningar och utlåtanden undvikas så långt det är möjligt. University Court of Governors. Vid de nyare engelska universiteten finnes en högsta myndighet, the Court of Governors, inför vilken the Council har att avlägga rapport. The Court är en stor församling, i Manchester räknar den mer än 100 medlemmar, i Bristol ej mindre än 360. Endast ett ringa antal (cirka 20 procent) utgöres av universitetsmän, valda av the Senate, the Board of Faculties och the University Convocation. Alla övriga, bortsett från de självskrivna (Chancellor, ViceChancellor och några få andra), äro valda av skilda myndigheter och korporationer utanför universitetet. De valda medlemmarna äro till stor del prominenta personer från de städer och den landsbygd, som tillhör universitetets rekryteringsområde. The Court sammanträder i regel blott en gång om året och är beslutmässig om 10—15 procent av medlemmarna äro närvarande (i Birmingham 20 eller i vissa fall 30 personer, i Manchester 15, i Bristol med dess 360 medlemmar endast 12). Ordförande är the Chancellor. University Convocation. The University Convocation intar ungefär samma ställning till the Senate som the Court of Governors till the Council. De båda förstnämnda äro rent akademiska församlingar. Medlemmar av the Convocation äro alla lärare vid universitetet samt alla som där avlagt examen och erlagt en viss avgift (»registered graduates»). The University Convocation har att välja the Chancellor samt ett visst antal delegerade i the Court. Församlingen kan avgiva yttrande över varje universitetsfråga, som den önskar avhandla, och även göra framställningar direkt till the Council eller the Court. The Convocation sammanträder en gång om året för att diskutera eller taga del av föreliggande ärenden samt eventuellt förrätta val. Om the Chancellor är närvarande, skall han fungera som ordförande. Board of Faculty — Board of Faculties. (Fakulteter) De nyare brittiska universiteten liksom de skotska ha en fakultetsindelning av samma karaktär som de svenska. En olikhet ligger dock däri, att vissa av de brittiska universiteten ha långt flera fakulteter, beroende därpå att fackhög-

skolorna i regel äro inkorporerade med universiteten. Utom de fem »normala» fakulteterna — Science, Medicine, Arts, Law och Theology (Divinity) — finner man vid t. ex. universitetet i Manchester en Faculty of Technology, en i Economic and Social studies och en Faculty of Music. I Birmingham finnes en Faculty of Commerce and Social Science, på flera håll en Faculty of Engineering. Fakulteten såsom en församling med viss befogenhet kallas the Board of Faculty. Medlemmar av denna äro samtliga professorer i fakulteten samt vid de flesta universiteten även några andra lärare (Senior Lecturers). The Vice-Chancellor är självskriven medlem av samtliga fakulteter. Ordförande i fakultet är the Dean, som för denna sin tjänst uppbär ett särskilt arvode. Fakulteterna kunna på vissa håll uppträda såsom the Board of Faculties, vilket omfattar medlemmarna, av samtliga fakulteter. De ha för sitt arbete en fast organisation, som växlar från ett universitet till ett annat. Den omfattar dock alltid en vald dekan (Dean), en fakultetssekreterare samt en teknisk stab. C. Administration. Vice-C hancellor. (I Skottland Principal eller Vice-C hancellor and Principal) The Vice-Chancellor är en direkt motsvarighet till rektorn vid svenska universitet. Han utses av the Court of Governors efter förslag av the Council, som i sin tur inhämtat yttrande från the Senate. Valet gäller alltid någon professor, men denne kan hämtas från ett annat universitet. The Vice-Chancellor tjänstgör till pensionsåldern (65 år). Genom valet lämnar han sin tidigare befattning och erhåller full lön i egenskap av Vice-Chancellor. The Vice-Chancellor skall som universitetets främste tjänsteman öva tillsyn över universitetets hela förvaltning och befrämja alla dess angelägenheter. Han bär ansvaret för att alla ärenden förberedas innan de föreläggas de skilda akademiska församlingarna. Han skall fungera som ordförande i the Senate och är självskriven medlem av the Council, the Court, the Convocation, the Financial Committee, the Standing Committee of the Senate, the Appointments Committees och han fungerar i regel som ordförande i dessa kommittéer. Han är även medlem av samtliga, fakulteter. Han föredrager universitetets ärenden i the Universities Grants Committee och han för universitetets talan i the Committee of Vice-Chancellors and Principals och har slutligen att representera universitetet, inåt och utåt. The Vice-Chancellor har tjänsterum och konferenslokaler i anknytning till kansli eller drätselkontor. Han har därjämte ofta tjänstebostad. Till hans förfogande står en väl kvalificerad privatsekreterare.

205 Registrar. Academic Department. (Universitetskansliet). The Registrar innehar en betydelsefull ställning vid de brittiska universiteten. Han är alltid sekreterare i the Senate och chef för universitetets kansli. Någon gång, t. ex. i Glasgow, är han samtidigt chef för drätselkontoret. The Registrar har under sig en stor teknisk stab, till vilken i regel även fakultetssekreterarna höra. Organisationen är fast uppbyggd med flera olika avdelningar. Som exempel skall anföras förhållandet vid universitetet i Manchester. Under the Registrar sortera där 18 personer fördelade på följande fyra avdelningar: 1. The Examination Department 2. The Publication Department (endast för officiellt universitetstryck, ej för vetenskapliga arbeten) 3. The General Administration Department 4. The Main Lodging Department. Bursar.x Financial Department

(Räntekammaren).

Det arbete och det ansvar som vilar på the Bursar är mycket stort. Han är sekreterare i the Council och har att i denna egenskap utreda och föredraga alla ekonomiska ärenden. Den tekniska stab som står till hans förfogande är också stor. Som exempel på organisationen och jämförelse med akademikansliet i Manchester skall här nämnas även drätselkontoret vid samma universitet. Under the Bursar sortera där 30 personer och följande avdelningar: 1. The Financial Department med 25 anställda fördelade på en inbetalnings- och en utbetalningsavdelning. 2. The Building Department med 1 arkitekt — högskoleutbildad 1 biträdande arkitekt 2 assistenter (administrativa) 1 skrivbiträde. Såväl kansli som drätselkontor förfogar i regel över stora utrymmen. Personalen är i allmänhet tillräcklig, men inte genomgående så väl avlönad som anses önskvärt för att erhålla och kvarhålla väl kvalificerade personer. 3. Frankrike. Följande redogörelse för den franska universitetsadministrationen bygger närmast på förhållandena vid universiteten i Paris, Grenoble, Aix-Marseille, Toulouse och Bordeaux och torde, trots förefintligheten av vissa för dessa 1

Vid universitetet i St. Andrews Factor.

206 universitet rådande särdrag, i allt väsentligt återspegla det franska universitetsväsendet i berörda avseende. De nämnda fem universiteten äro alla grundade under medeltiden. Sålunda kan universitetet i Paris ledas tillbaka till den sammanslutning av lärare och studenter, som under mitten av 1100-talet tillkom i Paris under namnet Universitas magistrorum et scolarium Parisiensium. Universitetet i Toulouse räknar år 1229 som sitt grundningsår, Grenoble 1389, Aix-Marseille 1409 och Bordeaux 1441. I organisatoriskt avseende bygga dessa universitet dels på sina traditioner, dels på den reorganisation av det högre undervisningsväsendet, som Napoleon genomförde 1806—1811 och som genom skapandet av L'Université Impériale (1806) innebar en centralisering av detta. I spetsen för detta Université Impériale ställdes en stormästare (grand maltre) och ett Conseil de rUniversité. Kejsardömet indelades i akademier (academies) under ledning av en rektor och ett Conseil Académique. Under varje akademi lydde alltså det högre undervisningsväsendet inom ett mer eller mindre stort geografiskt område. I Grenobles akademi ingingo sålunda de tre departementen i det gamla landskapet Dauphiné. Paris blev säte för en akademi och fick fem nya fakulteter. Något närmare organisatoriskt samband mellan fakulteterna fanns emellertid icke utan samtliga ingingo direkt under det alltomfattande riksuniversitetet V Université Impériale eller Université de France. Först under tredje republiken ägde den slutliga sammanslutningen av fakulteterna till de nuvarande universitetsorganisationerna rum. Frankrikes 18 universitet äro samtliga statliga, och för samtliga gälla i stort sett samma statuter. Sålunda vilar den nuvarande franska universitetsorganisationen huvudsakligen på en serie förordningar och lagar från åren 1885—1897. År 1885 fingo fakulteterna ett gemensamt organ, Le Conseil General des Facultés, vilket hade att behandla alla frågor rörande gemensamma fakultetsintressen. Detta Conseil General bestod av rektor (ordförande), dekanerna och två valda ledamöter från varje fakultet. Genom lag av den 10 juni 1896 samt förordningar av den 21 och 22 juli 1897 fingo de samlade fakulteterna benämningen universitet, och le Conseil General fick benämningen Conseil de V Université, vars närmaste svenska motsvarighet utgöres av större akademiska konsistoriet. Såsom universitetets styresman fungerar akademiens rektor (recteurde Vacadémie). Akademien omfattar då förutom de i universitetet ingående fakulteterna även andra till universitetet knutna högre läroanstalter och institutioner, vilka givetvis ha sina egna styresmän, vanligtvis benämnda direktörer (directeurs). Rektorerna utses av regeringen och tagas icke alltid ur universitetets egna professorers krets. Så är t. ex. den nuvarande rektorn vid Grenobles universitet hämtad från den högre tekniska undervisningen. Rektorn vid universitetet i Aix-Marseille, som är professor i geografi, var före sin utnämning till recteur de 1'académie prefekt (landshövding). Rektorerna ha en avsevärt högre

avlöning än de övriga professorerna. Rektorn vid Paris universitet är i löneavseende jämställd med konseljpresidenten. Rektorerna vid landsortsuniversiteten ha i regel en lön motsvarande den högsta lön, som kan tillkomma professor vid Sorbonne. Som prorektor fungerar i regel en av dekanerna under ett år i sänder. Dekanerna, vilka åtnjuta särskilt arvode, utnämnas av undervisningsministern för en tid av tre år. Universitetets högsta beslutande myndighet är Conseil de V Université, i vilket rektor och dekanerna äro självskrivna ledamöter, liksom även vissa av styresmännen för till universitetet knutna högre undervisningsanstalter. Vidare välja fakulteterna i regel 2 medlemmar för varje fakultet, oberoende av fakulteternas storlek. Slutligen sitta i konsistoriet 2—4 av regeringen utsedda ledamöter, vilka icke äro direkt knutna till universitetet. I Aix-Marseille ha studenterna två delegater i Conseil de 1'Université, vilka dock icke äro ledamöter av detta. De akademiska kanslierna bestå i regel av 1 (i Paris 2) universitetssekreterare med ett växlande antal biträden. Varje fakultet har dessutom eget fakultetssekretariat, i vars spets står dekanus och prodekanus. Expeditionen handhaves av fakultetssekreteraren och ett efter fakultetens storlek växlande antal biträden. På humanistiska fakultetens sekretariat i Paris finnas för närvarande 12 tjänstemän. Dekanus har eget tjänsterum och i regel finnes ett särskilt rum för fakultetens professorer att användas i tjänsteärenden. För ekonomiska frågors handläggning finnes vid de olika universiteten en särskild nämnd motsvarande de svenska universitetens drätselnämnd och benämnd Commission des Finances. Denna består i Grenoble av rektor samt de tre fakulteternas dekaner, i Bordeaux av rektor, fakultetsdekanerna, direktören för observatoriet och i biblioteksfrågor universitetsbibliotekarien. I Paris arbetar universitetskansliet, universitetets generalsekreterare och biträdande generalsekreterare på sex byråer, av vilka en har hand om den ekonomiska förvaltningen. Viktigare ekonomiska frågor rörande universitetet avgöras i Conseil de 1'Université. Fakultetsdekanerna och rektor tillsammans bilda även i disciplinfrågor en nämnd (Commission des Affaires contentieuses et disciplinaires), vilken alltså i detta avseende motsvaras av det mindre akademiska konsistoriet vid ett svenskt universitet. Byggnadsfrågor behandlas av en särskild nämnd (Commission des Travaux) eller (Commission des Båtiments et Adjudication). Denna nämnds sammansättning varierar relativt mycket vid de olika universiteten. I regel sitta i densamma dekanerna och några institutionschefer men även andra sakkunniga såsom i Grenoble generalinspektören för väg- och vattenbyggnadsväsendet samt universitetets byggnadsledare.

208 I biblioteksärenden beslutar en biblioteksnämnd, Commission de la Bibliothéque, som består av rektorn och dekanerna samt av fakulteterna utsedda ledamöter (i regel en för varje fakultet). Vid vissa universitet ingå icke dekanerna i denna nämnd. För universitetets forskningar och publikationer finnes i regel vid varje universitet en särskild nämnd, bestående av rektor, dekanerna, universitetsbibliotekarierna och vissa av fakulteterna, utsedda professorer. Dessa nämnders sammansättning varierar från universitet till universitet. Det kan vara lämpligt att komplettera ovanstående allmänna bild av den franska universitetsorganisationen med några skilda exempel. Paris. Paris universitet består numera av fem fakulteter (juridiska, medicinska, naturvetenskapliga, humanistiska och f armaceutiska). Vidare räknas dit École normale supérieure samt École de médecine i Reims. Till universitetet hör vidare École normale supérieure des jeunes filles i Sévres, ett trettiotal institut för studium av skilda ämnesområden, observatorier i Paris och Nizza, École nationale de 1'administration, College de France, École de chartes, École nationale des langues orientales vivantes, École pratique des hautes études, samt ett fyrtiotal andra under nio olika ministerier lydande offentliga högre undervisningsanstalter och slutligen ett femtiotal fria undervisningsanstalter. Conseil de 1'Université (större akademiska konsistoriet) består av 25 ledamöter, därav 9 självskrivna (rektor, dekanerna, direktören och vicedirektören för École normale supérieure samt direktören för École de médecine i Reims), 10 av fakulteterna valda, nämligen t v å för varje fakultet, 1 av École de médecine i Reims vald samt 5 av regeringen utsedda ledamöter. E n av de sistnämnda är universitetets generalsekreterare. Antalet i fakulteterna inskrivna studenter vid Paris universitet uppgick 1946 till 45 414, fördelade på följande sätt: juridiska fakulteten medicinska fakulteten naturvetenskapliga fakulteten humanistiska fakulteten farmaceutiska fakulteten samt École de médecine i Reims

19 054 8 209 5 834 9 645 2 462 210

Grenoble. Conseil de 1'Université består av rektor, universitetets sekreterare och 13 ledamöter. Av de sistnämnda äro självskrivna dekanerna för de tre fakulteterna (juridiska, naturvetenskapliga och humanistiska), direktören för École de médecine et de pharmacie, direktören för École préparatoire å 1'enseignement supérieur des sciences et des lettres i Chambéry. I Conseil de 1'Université sitter även ordföranden för de utländska studenternas organisation samt generaldirektören för Ugine-stålverken. Fakultetssekreteraren är gemensam för alla fakulteter, men de olika fakultetssekretariaten ha egna underordnade tjänstemän.

209 Toulouse. I Toulouse är icke blott universitetets sekreterare utan även »räntmästaren» och »ombudsmannen» medlemmar av Conseil de 1'Université. Juridiska och humanistiska fakulteterna hava gemensam sekreterare, likaså ha medicinska och naturvetenskapliga fakulteterna en gemensam sekreterare. I övrigt har varje fakultet sina egna tjänstemän. Aix-Marseille. Juridiska och filosofiska fakulteterna i Aix samt medicinska och naturvetenskapliga fakulteterna i Marseille bilda tillsammans universitetet i Aix-Marseille. Rektorn och konsistoriet ha sitt säte i Aix. Konsistoriet består av rektor, de 4 dekanerna (samtliga självskrivna), vidare en vald ledamot för var och en av de 4 fakulteterna och direktören för observatoriet. Dessutom finnas 4 av regeringen utsedda ledamöter som icke äro direkt knutna till universitetet. Slutligen äga studenterna rätt att utse 2 delegater (icke ledamöter). Jämförelse med svenska förhållanden. Någon motsvarighet till det svenska universitetskanslersämbetet finnes icke vid de franska universiteten, utan ärenden i vilka ministern har beslutanderätten gå direkt till vederbörande ministerium (mestadels undervisningsministeriet). Genom rätten att utnämna rektor och dekaner har regeringen ett större inflytande på universitetens styrelse och förvaltning än vad fallet är i Sverige. De franska universiteten äro också så gott som helt beroende av staten för sin ekonomi. De många inskrivnings-, tentamens- och examensavgifterna som de studerande få erlägga äro icke av sådan storlek att de äga någon avgörande betydelse för universitetet. Sammanlagt uppgingo dessa för t. ex. Grenobles vidkommande under läsåret 1945—1946 till i svenskt mynt cirka 30 000 kronor. Grenoble är ett universitet av något större storleksordning än universitetet i Uppsala. Bortsett från utseendet av rektor (dekanusutnämningarna följa i regel fakulteternas önskemål) åtnjuta de franska statsuniversiteten trots sitt nästan totala beroende av staten full frihet i fråga om undervisningens anordnande och den vetenskapliga forskningens bedrivande, och den akademiska självstyrelsen är fullt jämförbar med de svenska statsuniversitetens. 4. Holland. De holländska universiteten förestås av ett »college van curatoren», ett slags styrelse, som ansvarar för den ekonomiska administrationen och avger förslag till regeringen i befordringsfrågor (vid Amsterdams kommunala universitet till stadskollegiet),. Curatorerna ändra mycket sällan de akademiska myndigheternas förslag till utnämningar; det synes blott ske, då konfessionella motsättningar influerat på professorernas ställningstagande. Curatorerna äro betrodda medborgare vid sidan om de akademiska myndigheterna. Ordföranden i kollegiet är vanligen en högre ämbetsman, t. ex. provinsguvernören i Gelderland, som innehar denna befattning vid universitetet i Utrecht. Ordföranden lägger som regel ned mycket tid och intresse på universitetets skötsel. 14

210 Den högsta akademiska myndigheten är senaten, d. v. s. lärarförsamlingen, som sammanträder mycket sällan. Senaten väljer rektor för ett år utan möjlighet till omval. Som kanslichef fungerar senatssekreteraren, också han en av universitetets professorer och vald på ett år. Sistnämnda, befattning fungerar som förskola till rektorat. Den motsvarighet, som finnes till de svenska konsistorierna, är »College van Rector en Assessoren», som sammansättes av en vald ledamot från varje fakultet under ordförandeskap av rektor; assessorerna äro nästan alltid fakulteternas dekaner. I Utrecht finnes i stället för detta kollegium en »senatus contractus» på 16 medlemmar, valda av fakulteterna. Dekanerna. väljas för 4 år; varje fakultet har sin byrå, där förutom dekanen även fakultetssekreteraren är en av fakultetens professorer. Fakulteterna äro 6: teologi, juridik, medicin, humaniora, naturvetenskap och ekonomi. Staden Amsterdam har beslutat upprätta en statsvetenskaplig fakultet vid sitt universitet; frågan härom var i juni 1947 underställd regeringens prövning. Beslutet om demia fakultet tillmötesgick politiska önskemål och studentopinionen, medan de akademiska, myndigheterna verkade mycket ljumma. D e holländska universitetens administration bygger på en demokratisk princip, att alla professorerna äro lika och gemensamt besluta i allmänna angelägenheter. I verkligheten har systemet lett till att de akademiska myndigheterna, särskilt rektor, äro maktlösa, att fakulteterna äga stor självständighet och att den verkliga makten över universitetet utövas av lekmän: curatorerna, särskilt ordföranden och sekreteraren, samt administratorn, universitetets räntmästare. Man överväger åtgärder för att stärka universitetens självstyrelse, framför allt mot departementet, bland annat genom att göra rektoratet flerårigt. Detta förslag har dock mött blandat mottagande, särskilt vid universitetet i Utrecht. Systemet med curatorer är allmänt gillat. Man diskuterar allmänt och livligt universitetsreformer efter engelska och amerikanska mönster. Universitetet i Leiden har innevarande läsår följande stat: till curatorium och senat » vetenskaplig personal » materiel » sjukhuspersonal . . . . » sjukhusets materiel . .

70 000 fl. 2 116 526 » 954 021 » 786 788 » 819 933 » Summa 4 747 268 fl.

Universitetets i Amsterdam utgiftsstat är 4 630 000 fl. Universitetets i Leiden räntekammare är uppdelad på 2 byråer; comptabiliteit och kassa. Den förra utgöres av chef, 4 anställda och 2 yngre aspiranter, den senare av chef och 2 (snart 3) anställda. Universitetets informationsbyrå

211 utgöres av chef, 1 pedell och 3 ytterligare anställda. Över byråcheferna stå sekreteraren och administratorn. Utom statsuniversiteten i Leiden, Utrecht och Groningen och det kommunala universitetet i Amsterdam finnas en kalvinistisk högskola, det s. k. fria universitetet i Amsterdam, och ett katolskt universitet i Nijmegen. Dessa få statsunderstöd men äro självstyrande. 5. Belgien. I Belgien råder föga likformighet mellan universiteten. De båda statsuniversiteten: det franska i Liége och det flamländska i Gent, äga samma administrativa struktur, medan det »fria» universitetet i Bruxelles har en annan uppbyggnad. Belgiens största universitet, det katolska i Lou vain med 7 000 studenter, står helt under kyrklig ledning och är undandraget statlig kontroll, trots att staten bidrager med cirka 10 miljoner belgiska frcs till årsbudgeten d. v. s. ungefär 40 procent av universitetets inkomster. Vid statsuniversiteten råder en viss dualism, i det att rektor, vars ämbete cirkulerar bland professorerna, har vid sin sida en administratör-inspektör, en av universitetets professorer, som utses av undervisningsministern. Varken rektor eller administratören åtnjuter minskning i sin undervisningsskyldighet, men de uppbära visst arvode. Administratörens arvode är störst, 30 000 frcs om året, såsom tillägg till professorslönen, som är 230 000 frcs. Professorskollegiet sammanträder i medeltal 4 gånger om året. Liksom i Holland finnes ett assessorskollegium, men det fungerar blott som rådgivande församling åt rektor. Överhuvudtaget ha de belgiska rektorerna en starkare ställning än de holländska, i mycket beroende på att deras ämbetstid är flerårig, och den nuvarande opinionen i Gent och Liége synes begära, att administratören underordnas rektor och att rektors ämbetstid kan förlängas. Man diskuterar även införande av administrationsråd, som huvudsakligen skulle innehålla professorer men även representanter för intresserade lekmän. Administratören förestår i Gent en byrå med 4 anställda. Under rektor fungerar universitetssekreteraren som kanslichef med 4 anställda på sin byrå. Universitetet i Bruxelles har franskspråkig undervisning men inom juridiska fakulteten även flamländsk. Detta universitet har utöver statsuniversitetens 4 fakulteter — juridik, medicin, humaniora och naturvetenskaper — även en »faculté des sciences appliquées», d. v. s. en teknisk fakultet, som utbildar ingenjörer. Till universitetet äro knutna 3 särskilda utbildningsanstalter: en för politiska och sociala studier, en för handelsutbildning och en för pedagogik. Universitetet styres i högsta instans av ett conseil administratif med en lekman som ordförande (för närvarande en stor industriföretagare). Universitetet bekostas av statsmedel, men det ombesörjer självt pensionerna, vilket för närvarande medför stora svårigheter. En administratör utses bland professorerna 14*

212 på 10 år och har under sig en personal på cirka 10 personer. Universitetets sekreterare är under rektor chef för kansliet och har under sig 4 kanslister och 4 maskinskriverskor. Den stora lärarförsamlingen sammanträder i medeltal 3 gånger om året. D å en professur tillsättes, voterar vederbörande fakultet 2 gånger i ärendet med 10 dagars mellanrum. Ärendet går därefter till kanslibyrån och slutligen till conseil administratif, som utnämner. I undervisningsfrågor fungerar ett conseil académique som överinstans över och medlare mellan fakulteterna. Vid denna församlings sammanträden ha 2 studentombud rätt att närvara och yttra sig. Universitetet i Louvain styres enväldigt av rektor, vilken utses av påven och som regel är biskopen av Louvain. Conseil d'administration, ett biskopskollegium, designerar professorerna på förslag av vederbörande fakultet; påven utnämner. Rektor är ordförande i 2 sidoordnade råd, conseil économique och conseil rectorial, vilka befatta sig med respektive ekonomiska frågor och undervisningsfrågor. Den centrala administrationen styres under rektor av en ekonomisk byråchef och en kanslichef; förvaltningspersonalen omfattar i allt ett tiotal personer. 6. Danmark. Köpenhamns

universitet.

A. Myndigheter. Kanslersinstitutionen. Motsvarighet till kanslersinstitutionen saknas helt i Danmark. Universitetets högsta ämbetsmän sortera direkt under undervisningsministeriet. Rektor. Rektor väljes för en tid av två år av den akademiska lärarförsamlingen och kan omväljas. Han står i spetsen för universitetet såsom vetenskaplig institution och högre läroanstalt. Han är chef för universitetets vetenskapliga personal, representerar universitetet utåt och leder dess verksamhet i alla akademiska frågor. D å ärenden rörande den vetenskapliga verksamheten eller undervisningen behandlas i ministeriet, har rektor att där giva uttryck för universitetets mening och önskemål. Som biträde åt rektor i denna förvaltning finnes ett konsistorialkontor. Detta kontor sorterar under rektor och ledes av universitetssekreteraren såsom kontorschef. Universitetssekreteraren fungerar även som rektors sekreterare. Kurator. Kurator, som utnämnes av konungen, sorterar direkt under undervisningsministeriet och är chef för universitetets ekonomiska administration. Han förvaltar de medel, som äro knutna till universitetet, »kommunitetet» (vissa donationsfonder) samt de s. k. universitetslegaten och svarar för dessas räkenskaper. Kurator bär vidare ansvaret för att beviljade anslag användas i överensstämmelse med deras syfte och har översyn över institutioners, laboratoriers och samlingars ekonomiska förvaltning.

213 Kurator är chef för universitetets administrativa personal, som anställes av honom eller av ministeriet efter hans yttrande. När ett ekonomiskt ärende behandlas i ministeriet har kurator att där föra universitetets talan. I universitetets förvaltning råder sålunda en dualism i det universitetet i olika frågor har olika personer som sin högste chef. För att åstadkomma en effektiv samverkan ha detaljerade bestämmelser utfärdats i den sedan 1936 gällande anordningen om Köpenhamns universitets administration. Här stadgas bland annat följande: a) Dersom Kurator rejser Sporgsmaal, der kraever Hjemmel paa Normeringslov eller medfeorer ny Bevilling eller Nedsaettelse af hidtidig Bevilling paa Finanslov eller Tillaegsbevillingslov, skal dette Forslag forelaegges Rektor, der har Adgang til at lade det behandle i Konsistoriums Forretningsudvalg, hvorfra det, dersom det forlanges af mogen dertil berettiget (§ 13, Stk. 5) indbringes for Konsistorium. Med Rektors Erklaering afgives Forslaget paany til Kurator, der eventuelt udarbejder Indstilling til Ministeriet. Rektor har Krav paa at blive gjort bekendt med Indstillingen, for den indsendes, og at medgive den de Udtalelser, han eventuelt maatte 0nske at fremsaette. b) Dersom et af de under a) omhandlede Spörgsmaal rejses af Rektor, et Fakultet eller en Institutsbestyrer, afgives det til Kurator, der underkaster det en forberedende Behandling. Det afgives derefter med de af Kurator tilvejebragte Oplysninger om dets okonomiske Virkninger etc. til Rektor, hvorefter dets videre Behandling vil vasre som angivet under a. Rektor kan forlange ethvert saaledes behandlet Forslag forelagt Ministeriet. c) De enkelte Forslag af den under a) og b) naevnte Art, der onskes optaget paa Universitetets samlede Budget til Forslag til Finanslov eller Tillaegsbevillingslov eller indgaar paa det aarlige Forslag til Normeringslov, behandles af Kurator, Rektor, Konsistoriums Forretningsudvalg og eventuelt Konsistorium som naermere angivet under a) og b). Forinden de samlede Forslag af Kurator afgives til Ministeriet, finder der her en Forhandling Sted, hvor Kurator og Rektor giver Mode paa Universitetets Vegne, og hvor Forslagene gennemgaas og den Raekkefolge bestemmes, i hvilken Forslagene efter deres Betydning for Universitetet bor nyde Fremme. Beträffande samarbetet i övrigt mellan rektor och kurator gälla följande regler. § 7. Stk. 1. Der tilstraebes et snaevert Samarbejde mellem Rektor og Kurator i alle Säger af blandet faglig-ökonomisk Karakter. Forhandlinger mellem Rektor og Kurator foregaar saa vidt muligt mundtligt. Stk. 2. Naar en Sag, som ifolge Reglerne i § 4 horer under Rektor, medforer Udgifter eller kan ventes at affode Krav om nye Bevillinger eller nye Stillingers Oprettelse, skal Rektor, forinden han traeffer Afgorelse eller gor Indstilling til Ministeriet, forhandle med Kurator. Stk. 3. Naar Kurator under Udforelsen af sit Tilsyn med Anvendelsen af de givne Bevillinger eller med Universitetsinstituternes 0konomi finder Anledning til at rejse Indsigelse mod trufne Dispositioner eller til at kraeve Forandringer gennemfort, skal han forinden forhandle med Rektor angaaende de Spörgsmaal af faglig Interesse, som Sägen maatte frembyde.

214 Stk. 4. Naar en under Kurator horende Sag paa Grund af dens Betydning eller principielle Karakter maa antages at have Interesse for Universitetet som Institution, f. Eks. Säger vedrorende Förvaltningen af Kommunitetets eller Universitetslegaternes Midler, hvis Afgorelse kan paavirke det Omfång, hvori eller den Maade hvorpaa Stipendier eller Legater uddeles, skal Sagen, forinden Afgorelse trasffes, forhandles mellem Kurator og Rektor. Stk. 5. Om Ansaettelse eller Afskedigelse af det ikke-videnskabelige Personale finder der, forinden Afgorelse traeffes eller Indstilling til Ministeriet sker, forud Forhandling Sted mellem Kurator og Rektor. Stk. 6. Rektor og Kurator kan forlange enhver Sag af blandet fagligokonomisk Karakter, som har vaeret Genstand for indbyrdes Forhandling behandlet i Konsistorium, dettes Forretningsudvalg eller vedkommende Fakultet og kan i Tilfaelde af Uoverensstemmelse forlange Sagen forelagt Ministeriet med henholdsvis Rektors eller Kurators Erklaering paategnet eller vedlagt. Prorektor. Prorektor väljes av den akademiska lärarförsamlingen för en tid av ett år och kan omväljas. Den akademiska lärarförsamlingen. Den akademiska lärarförsamlingen utgöres av universitetets professorer och docenter samt av de lektorer, som av undervisningsministeriet efter rektors framställning godtagas som medlemmar. Lärarförsamlingen väljer rektor och prorektor samt medlemmarna i konsistoriet. Dessutom sammanträder församlingen på rektors kallelse efter framställning från ministeriet såsom rådgivande församling i principiella frågor av intresse för universitetet. Konsistorium. Konsistorium består dels av personer, som äro självskrivna i kraft av sitt ämbete, dels av valda ledamöter. Självskrivna ledamöter äro rektor, prorektor, dekanerna eller som ställföreträdare för dessa prodekanerna. Om en dekan inväljes i konsistoriet eller om till dekan i en fakultet väljes en person, som redan tillhör konsistoriet har vederbörande fakultet rätt att erhålla en annan ledamot i konsistoriet. De valda ledamöterna äro 15 och utses genom val av den akademiska lärarförsamlingen. 2 skola tillhöra den teologiska fakulteten, 3 den rätts- och statsvetenskapliga fakulteten, 3 varav minst en institutionsprefekt den medicinska fakulteten, 4 den filosofiska fakulteten och 3, därav minst 1 institutionsprefekt, den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten. Konsistorium har att behandla a) frågor om utfärdandet av lagar och förordningar, instruktioner och dylikt för universitetet, när förslag till dylika författningar tillställas universitetet för yttrande eller om inom universitetet väckes förslag om utfärdandet av dylika; b) anslagsfrågor; c) frågor om allmänna bestämmelser, som rektor inom ramen för sin behörighet önskar utfärda beträffande universitetets akademiska verksamhet;

215 d) förslag från fakulteterna om tillsättande av befattningar såsom lärare vid universitetet; e) utdelandet av doktorsgrader; f) disciplinära frågor, där relegation kan ifrågakomma; g) frågor om legat och understöd. Övriga ärenden än de uppräknade handläggas och avgöras av rektor, som dock i frågor av större vikt har att inhämta konsistoriets eller forretningsudvalgets (se nedan) mening, innan han avgör dem. Konsistoriet kan också efter eget gottfinnande upptaga vilken fråga som helst rörande universitetet till behandling. Konsistoriet har därvid rätt att kräva, att dess framställning i ärendet genom rektors eller kurators försorg inlämnas till undervisningsministeriet. Kurator skall underrättas om konsistoriets sammanträden och om ärenden som skola förekomma. Kurator är även berättigad att utan rösträtt deltaga i sammanträdena i frågor rörande anslag och dylikt. Forretningsudvalget. Konsistoriet utser ett särskilt utskott, forretningsudvalget, bestående av rektor, prorektor och en representant för var och en av fakulteterna, utsedda bland konsistoriets ledamöter. De valda ledamöterna tjänstgöra för en tid av fyra år, om de bevara sitt ledamotskap i konsistoriet. Detta utskott kan, om ett ärende är av brådskande natur, handlägga ärendet i stället för konsistoriet. Vidare behandlar utskottet ärenden av mindre vikt, som eljest ligga under konsistoriets myndighet. Varje sak, som behandlas i forretningsudvalget kan av två av dess medlemmar dragas inför konsistoriet till ytterligare behandling. Referendar. Representanten i forretningsudvalget för den rätts- och statsvetenskapliga fakulteten benämnes referendar och har att bistå rektor vid behandlingen av ärenden, som kräva juridisk sakkunskap. De närmare reglerna härför fastställas genom en överenskommelse mellan rektor och vederbörande medlem av forretningsudvalget, vilket avtal underställes ministeriet för godkännande. Stipendieudvalget. Konsistoriet utser vidare ett utskott, benämnt stipendieudvalget, bestående av 5 medlemmar, en från varje fakultet. Valet, som avser en tid av fyra år, är icke bundet till konsistoriets egna medlemmar. Utskottet, som har en av rektor utsedd, särskild sekreterare, utdelar samtliga under universitetets förvaltning stående stipendier och legat och har tillsyn över de studenter, som åtnjuta stipendier. Fakulteterna. Universitetet har för närvarande 5 fakulteter, nämligen den teologiska, den rätts- och statsvetenskapliga, den medicinska, den filosofiska och den matematisk-naturvetenskapliga. Varje fakultet väljer för en tid av ett år sin dekanus. Som prodekanus fungerar den ledamot av fakulteten, som senast varit dekanus. Dekanus och prodekanus kunna omväljas.

216 I varje fakultet utses ett forretningsudvalg på 3 ledamöter, av vilka dekanus är självskriven ordförande och de 2 övriga väljas för en tid av ett år. Detta utskott har att förbereda ärendena före deras behandling i fakulteterna. E n fakultet, som omfattar flera ämnesgrupper, kan bestämma att en viss fråga eller vissa grupper av frågor, som endast röra en enda ämnesgrupp skall behandlas självständigt av den del av fakulteten till vilkens ämnesområde frågan eller gruppen av frågor höra. E n sålunda bildad ämnesgrupp väljer, om dekanus icke tillhör gruppen, en ordförande. Studenterna. De studerande ha beretts möjlighet att genom särskilda »studentråd» förhandla med universitetet i angelägenheter, som röra undervisningen och de olika ämnenas intressen. Bestämmelser härom återfinnas i Anordningen för Köpenhamns universitetets organisation § 31. Stk. 1. Studenterraadene vaelges for hvert Universitetsaar af og blandt de ved Universitetet immatrikulerede Studerende gruppevis efter Fagstudium. Valgret og Valgbarhed har enhver, som har akademisk Borgerret ved Universitetet, forudsat at han ved at melde sig til Optagelse i den aarlige Liste over de immatrikulerede Studerende har erhvervet Legitimationskort for det paagaeldene Aar som Studerende under et af Universitetets 5 Fakulteter. Stk. 2. For hvert af de 5 Fakulteter vaelges et Studenterraad, bestaaende af indtil 10 Medlemmer, hvoraf det ene vaelges af det afgaaende Studenterraad. Disse 5 Studenterraad, suppleret med et Medlem valgt af de afgaaende Raads Forretningsudvalg, danner tilsammen det samlede Studenterraad. De naermere Bestemmelser om de 5 Raads Sammensaetning fastsaettes af Ministeriet efter Indstilling fra Universitetets Myndigheder og det samlede Studenterraad. Stk. 3. Studenterraadene er den af Universitetet anerkendte Repraesentation for de ved Universitetet immatrikulerede Studerende. Deres Opgave er at forhandle med Universitetet om Säger, der vedrorer de Studerendes Interesser. Stk. 4. Det samlede Raad raadslaaer og stiller Forslag om Säger af faelles Interesse for Universitetets Studerende og repraesenterer disse udadtil. Stk. 5. Hvert af de faglige Raad repraesenterer det paagaeldende Fakultets Studerende i Säger vedrorende deres faglige Interesser. Stk. 6. Naar det samlede Raad eller et af de faglige Raad indgiver Forslag til Rektor eller et Fakultet og ved et Forslags Indgivelse udtaler 0nsket om, at Formanden for vedkommende Raad maa faa Adgang til, forinden Sägen afgores, mundtligt at begrunde Forslaget, skal Formanden tilkaldes til det Mode i Konsistorium eller Fakultet eller det af en af disse Forsamlinger nedsatte Udvalg, hvor Afgorelse skal finde Sted. Stk. 7. Iovrigt fastsaettes de naermere Regler om Studenterraadenes Forretningsorden i Forhold til Universitetet af Rektor efter Forhandling med det samlede Raad. Stk. 8. De naermere Regler for Studenterraadenes indre Forhold fastsaettes af det samlede Raad. B. Administrationen. Konsistonalkontoret. Konsistorialkontoret, som motsvarar kansliet vid ett svenskt universitet, sorterar under rektor och förestås närmast av universitetssekreteraren. Detta konsistorialkontor svarar för såväl den centrala admini-

217 strationen som fakulteternas administration. Konsistorialkontoret har på grund av det danska examenssystemets utformning en betydligt större arbetsbörda och större personal än kanslierna vid de svenska universiteten. Vid konsistorialkontoret finnes 1 fullmäktig, 2 sekreterare (cand. jur.) och 6 kontorsbiträden. De båda sekreterarna ha i första hand att fullgöra arbete för fakulteternas räkning, uppsättandet av protokoll, yttranden, förslag etc. Kuratorsämbetet. Kuratorsämbetet är ett betydande ämbetsverk, omfattande i december 1946 icke mindre än 28 personer. Det har även andra uppgifter än universitetets administration, främst förvaltningen av Soro Akademis tillgångar samt utbetalning av löner till samtliga ordinarie lärare vid danska gymnasier och vid tekniska högskolan. I stort sett utgöres 4 / 5 av ämbetets uppgifter av universitetets ärenden. Kuratorsämbetet består av tre avdelningar: a) ett juridiskt sekreteriat med 1 kontorschef, 1 expeditionssekreterare, 1 fullmäktig, 3 sekreterare (cand. jur.) och 2 kontorsbiträden; b) ett kameralkontor med 1 huvudkassör, 1 underkassör (icke jurist) och 2 kontorsbiträden, samt c) en bokföringsavdelning med 1 kontorschef, 2 fullmäktige, 5 bokhålleriassistenter, 5 kontorister samt 5 kontorsbiträden. Därutöver äro anställda 2 arkitekter, 1 värmeingenjör och 1 byggmästare för enklare arbeten. Slutligen finnas ett antal personer med extra anställning i regel med halvtidstjänst. All universitetets bokföring, alla in- och utbetalningar och dylikt äro centraliserade till kuratorsämbetet. Tidigare voro även alla inköp och dylikt centraliserade till ämbetet, men denna ordning har numera övergivits. Institutionsprefekter och föreståndare ha ett visst anslag, som de få förbruka, men samtliga medel utanordnas av kuratorsämbetet. Aarhus9 A.

universitet.

Myndigheter.

Aarhus universitet grundlades 1928 såsom en privat högskola på grundval av enskilda donationer och bidrag från Aarhus' kommun. Statsbidrag ställdes till institutionens förfogande först år 1932/33 med omkring 10 000 kronor. Statens bidrag har sedan dess oupphörligt ökats och utgjorde under budgetåret 1946/47 över 1 miljon kronor. Universitetet är fortfarande en fristående institution men dess statuter godkännas av undervisningsministern. Styrelsen. Universitetet står under förvaltning av en styrelse på 7 personer, utsedda för en tid av 4 år. Av dessa utser Aarhus' kommun 3, medan 3 utses av »Universitets-Samvirket», en sammanslutning av de enskilda donatorerna.

218 Den sjunde ledamoten är universitetets rektor. Undervisningsministern utser därutöver en representant i styrelsen. Denne äger icke rösträtt men har rätt att deltaga i samtliga sammanträden med styrelsen eller dess delegationer, att få sin mening antecknad till protokollet, att erhålla upplysningar om alla universitetets angelägenheter samt har dessutom att hålla ministeriet underrättat om alla planer och förslag, som dryftas i styrelsen. Styrelsen väljer själv sin ordförande. Styrelsen är universitetets högsta myndighet. Den utnämner alla ämbetsoch tjänstemän vid universitetet. Ledningen av universitetet ligger helt i händerna på denna, främst dess ordförande, som har eget tjänsterum på universitetet. Lärarförsamlingen. Lärarförsamlingen utgöres av samtliga vid universitetet fast anställda lärare, såväl professorer som docenter. I denna kunna vidare med styrelsens medgivande upptagas andra vid universitetet verksamma lärare. Lärarförsamlingen skall höras i alla frågor, som röra undervisningen och dess bedrivande samt anställande av nya lärare. Forretningsudvalget utgöres av rektor och dekanerna. Udvalget avgör löpande ärenden och förbereder de ärenden, som skola handläggas i lärarförsamlingen. Rektor. Lärarförsamlingen väljer rektor för en tid av ett år. Omval kan äga rum men förekommer relativt sällan. Som prorektor fungerar den senast avgångne rektor. Rektor är lärarförsamlingens representant i styrelsen. Han företräder universitetet i akademiska frågor och har att i dylika sammanhang svara för dess representation. Då rektor i allmänhet blott fungerar i ett år, har han ett relativt obetydligt inflytande på universitetets förvaltning, vilken — såsom ovan nämnts — helt ligger i styrelsens hand. Fakulteterna. Antalet fakulteter är fyra nämligen en teologisk, en ekonomiskjuridisk, en medicinsk och en humanistisk. Flera av dessa äro ännu icke fullständiga, men utbyggnad äger rum så att allt flera examina skola kunna avläggas vid universitetet. Varje fakultet utser genom val en dekanus, som fungerar i ett år. B. Administrationen. Universitetssekreteraren och tillika styrelsens sekreterare är för närvarande en ledamot av den juridiska fakulteten. Denne svarar för såväl den rent akademiska som den ekonomiska förvaltningen. Den administrativa personalen i övrigt utgöres av 1 fullmäktig och 4 biträden.

219 7. Finland. Helsingfors

universitet.

A. Myndigheter. Kanslern. Kanslern utses bland personer, vilka genom sin verksamhet gjort sig förtjänta om vetenskapen eller universitetet. Han utses av republikens president på statsrådets framställning efter val bland ett kollegium bestående av ordinarie och e. o. professorer, adjunkter och med dem likställda lärare och tjänstemän vid universitetet. Kanslersämbetet omfattar blott Helsingsfors universitet och ämbetets lokaler äro inrymda i universitetets hus. Kanslern har i huvudsak samma befogenheter som universitetskanslern i Sverige beträffande de svenska universiteten. Är kanslern förhindrad att handhava sitt ämbete, träder rektor i hans ställe, om den tid han icke kan tjänstgöra understiger tre månader. I annat fall utses ställföreträdare i samma ordning som kansler. Rektor, prorektor. Rektor och de två prorektorerna, av vilka en skall vara innehavare av svenskspråkig professur, väljas bland universitetets ordinarie professorer för tre år i sänder av det större konsistoriet. Den, som under tre år varit rektor, är berättigad att vägra mottaga rektors- eller prorektorsämbete. Rektor åtnjuter befrielse från undervisningsskyldighet och likaså prorektor, då han handhar rektorsämbetet. Rektor, som under kanslern förestår hela universitetets förvaltning, är ordförande i större och mindre konsistoriet och i ekonominämnden. Större konsistoriet. Det större konsistoriet utgöres av universitetets samtliga ordinarie och extra ordinarie professorer. Det har att uppgöra och till kanslern insända förslag till lagar och författningar rörande universitetet, att göra framställningar om inrättande av nya lärarbefattningar samt om föränderliga professurers läroområde ävensom angående tillsättning av personliga professurer och om kallelse till professur. Konsistoriet skall vidare avgiva yttrande i anledning av besvär, som anförts över en fakultets förslag till besättande av professur, samt å universitetets vägnar avgiva infordrade remissyttranden eller andra yttranden i frågor som röra universitetet. Mindre konsistoriet. Det mindre konsistoriet utgöres av rektor, prorektor och fakulteternas dekaner och prodekaner. Detta konsistorium handhar universitetets allmänna förvaltning. Det har att uppgöra och till kanslern insända förslag till instruktioner och reglementen rörande universitetet, övervaka undervisningens behöriga gång, utöva det allmänna inseendet över vården av universitetets egendom samt att i regel besluta i ärenden rörande studenterna, universitetets inrättningar och fonder, stiftelser och anslag. Mindre konsistoriet uppgör sålunda förslag till inrättande av eller framställning om besättande av samtliga befattningar vid universitetet, vilkas

220 innehavare utnämnas av kanslern, och tillsätter de lägre befattningar, vilkas innehavare icke utnämnas av republikens president eller av kanslern. I frågor rörande den vetenskapliga undervisningen inhämtas i regel yttrande av vederbörande fakultet. I frågor, som angå någon institution eller annan universitetets inrättning, må beslut ej fattas innan institutionsprefekten eller inrättningens föreståndare blivit hörd. Ekonominämnden. Drätselnämnden. Universitetets egendom förvaltas av ekonominämnden och drätselnämnden. Ekonominämnden utgöres av rektor samt kvestorn och ekonomen. Den utövar tillsyn över universitetets fastigheter, byggnader och inventarier, fattar beslut om utförande av reparationer och liknande arbeten samt beslutar om utgifter ur expensanslaget, antager arbetare och dylikt. Drätselnämnden, som handhaver universitetets allmänna penningförvaltning, består av kvestorn, kamreraren och två ledamöter utsedda av mindre konsistoriet för en tid av tre år. Av dessa är den ene ordinarie professor och den andre en med ekonomiska förhållanden och penningförvaltning väl förtrogen person. E n av dessa valda ledamöter utses av mindre konsistoriet till ordförande och den andre till vice ordförande i nämnden. Fakulteterna. Universitetet består för närvarande av sex fakulteter, nämligen den teologiska, den juridiska, den medicinska, den filosofiska, den statsvetenskapliga och den agrikulturforstvetenskapliga. Den filosofiska fakulteten indelas i två sektioner, den historisk-filologiska och den matematisk-naturvetenskapliga. Fakulteterna och sektionerna välja sina dekaner och prodekaner för en tid av tre år. Valbar är varje ordinarie professor i fakulteten. Den som innehaft dekanat under de tre senaste åren är berättigad att vägra mottaga befattning såsom dekanus eller prodekanus. B. Administrationen. Administrationen är uppdelad på tre avdelningar: kansliet, ekonomiavdelningen och kvesturen. Chef för hela universitetets administration under rektor är universitetets sekreterare, vilken innehar en central post i dess förvaltning. Kansliet. Kansliet är direkt underställt universitetets sekreterare. Tjänstemän vid kansliet äro biträdande sekreteraren, aktuarien, registratorn, konsistorienotarien och två konsistorieamanuenser. B i t r ä d a n d e s e k r e t e r a r e n för protokoll vid större och mindre konsistoriernas sammanträden samt utfärdar olika slags intyg. A k t u a r i e n emottager de studerandes anmälningar och handhar matriklarna över immatrikulerade studenter samt förteckningen över de personer, som bedriva studier utan a t t vara inskrivna. H a n redigerar också universitetets studentkatalog.

221 R e g i s t r a t o r n emottager till rektorsämbetet eller till konsistorierna ställda ansökningar och skrivelser samt expedierar den utgående posten, dessutom handhar han lärar- och tjänstemannamatrikeln. K o n s i s t o r i e n o t a r i e n och ä l d r e k o n s i s t o r i e a m a n u e n s e n biträda sekreteraren vid skötandet av de till rektorsämbetet hörande förvaltningsåligganden. D e n y n g r e k o n s i s t o r i e a m a n u e n s e n fungerar som chef för upplysningsbyrån. Utom denne finnas vid denna byrå två biträden. Ekonomiavdelningen. Ekonomiavdelningen handhar vården av universitetets egendom. Denna förestås av ekonomen. Tjänstemän vid ekonomiavdelningen äro ekonomen, arkitekten, byggmästaren, centrallagerförvaltaren samt två kanslibiträden. Under återuppbyggnadsarbetet vid universitetet har i universitetets tjänst ytterligare varit en biträdande byggmästare och dessutom en ur ett därtill reserverat anslag avlönad förrättningschef som är chef för eldare, städerskor, bränsleavdelningen och universitetets transportväsende. Denna befattning har visat sig vara synnerligen nyttig och kommer synbarligen att kvarstå såsom en ordinarie befattning även sedan återuppbyggnadsarbetet slutförts. Kvesturen. Kvesturen, som förestås av kvestorn, handhar all universitetets medelsförvaltning. Här sker även all universitetets bokföring. Alla in- och utbetalningar äga rum i kvesturen. Tjänstemän vid kvesturen äro kvestorn, kamreraren, kassörskan, biträdande kassörskan, bokförerskan och två biträdande bokförerskor. K a s s ö r s k a n har hand om betalningar, som ske ur statsmedel, b i t r ä d a n d e k a s s ö r s k a n åter har hand om universitetets egna medel. D e n a n d r a b i t r ä d a n d e b o k f ö r e r s k a n sköter universitetets bokföring, de övriga den bokföring, som gäller statsmedel. Förutom dessa hör till kansliet fyra renskriverskor, av vilka en är ordinarie och tre äro extra anställda. Fakulteternas tjänstemän. Fakultetsnotarier antagas av fakulteten. Oftast uppdrages åt tjänstemän vid universitetsadministrationen att utöver sin ordinarie tjänst fungera som notarier åt en eller flera fakulteter. Akademierna i Åbo. Såväl Åbo akademi, Finlands svenska högskola, som dess finskspråkiga motsvarighet Turun Yliopisto äro från den finska staten fristående institutioner, som utse sina egna kanslerer, vilka till och med äga rätt att utnämna deras professorer. Garantier för att institutionernas verksamhet upprätthålles på det plan, som anses önskvärt, ligga i att de i annat fall löpa risk att förlora examensrätten.

222 Dessa högskolors administration avviker i hög grad såväl från Helsingfors universitets som från de svenska statsuniversitetens. D å beredningen, såsom tidigare framhållits, icke kommer att framlägga några förslag rörande Stockholms och Göteborgs högskolors organisatoriska förhållanden, torde en närmare redogörelse för förhållandena vid Finlands privata högskolor icke i detta sammanhang vara påkallad. 8. Norge. Oslo

universitet.

A. Myndigheter. Kanslerämbetet. Motsvarighet till kanslersämbetet saknas i Norge liksom i Danmark. Universitetets högsta ledning utövas av rektor och det akademiska kollegiet. Rektor. Rektor väljes för en tid av tre år av ett allmänt professorsmöte, vid vilket samtliga universitetets professorer samt överbibliotekarien äro förpliktade att närvara, såframt de icke ha laga förfall. Rektor är tillika dekanus i den fakultet han tillhör. Det akademiska kollegiet. Det akademiska kollegiet består av rektor som ordförande och dekanerna för de fakulteter, som rektor icke tillhör. Kollegiet väljer för ett år i sänder sin vice ordförande. Denne fungerar tillika som universitetets prorektor. Kan någon av medlemmarna icke närvara vid kollegiets sammanträde, är rektor skyldig a t t om möjligt tillkalla den i fakulteten tjänstgörande prodekanus eller om dylik icke finnes, den av fakultetens ledamöter, som sist var dekanus. Rektor och det akademiska kollegiet leda universitetets verksamhet och förvalta dess egendom. Rektor har den närmaste tillsynen över universitetet och dess egendom. H a n avgör löpande mindre ärenden, varvid han är skyldig att underrätta kollegiet om sina beslut, såframt ärendet icke är av mycket ringa vikt. Rektor svarar för beredningen av och har a t t verkställa kollegiets och överordnade myndigheters beslut. Rektor har disciplinär makt över studenterna. Ärenden av större vikt avgöras eller behandlas av det akademiska kollegiet. Det allmänna professorsmötet. Det allmänna professorsmötet har att förrätta rektorsval. Det kan dessutom på kallelse av rektor sammanträda för behandling av ärenden, som angå universitetet och dess verksamhet, om rektor så finner lämpligt eller om det påkallas av departementet. Beslut kan med undantag av rektorsval blott fattas, om minst hälften av dem, som äro berättigade att närvara (samtliga universitetets professorer och överbibliotekarien), äro tillstädes.

223 Fakulteterna. Universitetet är för närvarande uppdelat på fem fakulteter, nämligen den teologiska, den juridiska, den medicinska, den historisk-filosofiska och den matematisk-naturvetenskapliga. Varje fakultet väljer en dekanus för en tid av tre år. Rektor är under sin ämbetstid samtidigt dekanus i sin fakultet. Han kan i den utsträckning han själv bestämmer deltaga i alla fakulteters förhandlingar men äger rösträtt blott i sin egen fakultet. Denna väljer en prodekanus, som fullgör de med dekanatet följande åliggandena i den utsträckning rektor finner sig själv icke hinna fullgöra dessa. Den som i tre år varit dekanus är berättigad att för den näst följande treårsperioden vägra mottaga val till dekanus. Som prodekanus fungerar den senast avgångne dekanus. Om dekanus under en längre tid är förhindrad att fungera, skall fakulteten välja en person att fungera som dekanus under den tid den ordinarie har förfall. Studenterna. De studerande inom varje fakultet välja ett »studentutvalg». Valet tillgår så att samtliga studenter som anmält sig för avläggande av en viss examen välja ett dylikt »utvalg». De sålunda i varje fakultet valda utgöra »fellesutvalget», som fungerar som mellanled mellan universitetets myndigheter och studenterna i frågor som röra dessas intressen, huvudsakligen i undervisningsfrågor. De, som valts för varje fakultet, utgöra ett »saerutvalg» för denna fakultet. Ordförande i fellesutvalget och saerutvalget väljes av dessas medlemmar. Saerutvalget kan när som helst av fakultetens dekanus kallas till sammanträde med fakulteten för behandling av spörsmål, som särskilt angå de studerande. Saerutvalget skall inkallas minst en gång varje termin. Det har rätt att själv komma med förslag angående undervisningen inom fakulteten och att på sammanträde redogöra för dessa. Fellesutvalget kan när som helst av rektor kallas till överläggning. Fellesutvalget har rätt att till rektor göra framställningar och förslag i frågor, som röra de studerandes intresse, främst rörande undervisningen vid universitetet. Det åligger utvalgen att bringa till studenternas kännedom de synpunkter, som framföras av rektor, eller vederbörande dekanus. De ha vidare att efter rektors anvisning bistå honom med att tillse att de studerande vid universitetet ställa sig givna föreskrifter till efterrättelse och iakttaga ett gott uppförande. B. Administrationen. Sekretariatet. Sekretariatet står under närmaste chefsskap av universitetssekreteraren. Denna tjänstgör som kollegiets sekreterare och biträder rektor vid utförandet av dennes uppgifter. Vid sekretariatet finnas vidare en fullmäktig, två kontorsfullmäktige och sju assistenter (kontorsbiträden). Fakultetssekretariatet. En särskild fakultetssekreterare är anställd för handhavandet av uppgifter för samtliga fakulteters utom den medicinskas räkning.

224 Denna har till biträde en examensinspektör (tillika biträdande sekreterare), en kontorsfullmäktig och en assistent (kontorsbiträde). Vid den medicinska fakultetens sekretariat finnas en särskild sekreterare, en kontorsfullmäktig och en assistent (kontorsbiträde). Kvesturen. Kvesturen, vars chef är kvestorn, har följande personal: 1 kassör, 1 bokhållare, 3 assistenter (kontorsbiträden) samt 1 »oldfrue» som är föreståndarinna för städpersonal eller dylikt. Kvestorn förvaltar på eget ansvar universitetets kapital efter ett av konungen utfärdat reglemente. Han svarar för samtliga universitetets räkenskaper med undantag av kassaförvaltningen, vilken förestås av kassören, för lokalernas uppvärmning, belysning och renhållning samt för löpande anskaffningar och reparationer. Kvestorn har vidare att svara för den närmaste tillsynen över universitetets fasta egendom såvitt angår mark som icke är bebyggd (bebyggd mark står under kollegiets överinseende). Han har slutligen tillsyn över universitetets byggnadsverksamhet. Universitetet har ingen egen arkitekt utan har i stället tillgång till Riksarkitektkontoret, där en befattningshavare är avdelad huvudsakligen för dess behov. Bergens

museum

och

universitet.

Det planerade universitetet i Bergen bygger på Bergens Museum, som är en privat forsknings- och läroanstalt, samt på Bergens sjukhus. Sedan 1900 har undervisning i medicinska vetenskaper samt botanik, zoologi, geologi, kemi, oceanografi, meteorologi, arkeologi samt norsk dialektforskning bedrivits vid dessa båda institutioner. D å man ej har statlig examensrätt i Bergen, avlägges dock tills vidare muntlig examen i Oslo. Bergens Museum äger fonder på cirka 5 miljoner norska kronor; med byggnader uppgår museets egendom till cirka 10 miljoner. Avlöningar av den vetenskapliga personalen bekostas emellertid av staten. Museets inkomster fördela sig för närvarande på följande sätt: statsbidrag kommunalt bidrag räntor diverse inkomster

700 000 kronor 150 000 » 75 000 » 30 000 ä 40 000 kronor

Museet består av 10 avdelningar, var och en med en med en professor som chef. Som en elfte avdelning tillkommer biblioteket. Museet förestås av en styrelse, som består av 3 av kirkedepartementet utsedda ledamöter, 3 av Bergens kommun utsedda ledamöter, 2 av Bergens Museiförening utsedda ledamöter samt direktören. Den sistnämnde är en av professorerna, utsedd

till direktör av styrelsen. Interna frågor rörande forskning och undervisning avgöres av ett professorskollegium. Förvaltningspersonal under direktören utgöres av en sekreterare (fast anställd kvinnlig utan juridisk kompetens) och en assistent. Sidoordnat med sekretariatet är kassererkontoret med en kasserer och en assistent. Antalet studerande vid museet — häri ej inbegripet de medicine studerande vid sjukhuset — är för närvarande (juni 1947) 178.1 studenternas organisation deltaga även nationalekonomer och jurister, vilka utbilda sig genom manuduktion och sålunda ej åtnjuta egentlig akademisk undervisning vid någon bergensisk läroanstalt. Det planerade universitetet innebär, att staten övertar Bergens Museum. Dock skall ett museumsråd inrättas, bestående av alla de professorer och vetenskapliga befattningshavare, vilka förestå offentligen tillgängliga samlingar, vidare representanter för staten, Bergens Museiförening, de kommuner, som stödja museernas verksamhet, samt för den vetenskapliga, personalen vid museerna. Representanternas antal och personer utses av vederbörande departement. Rådet skall avgöra alla ärenden av rent museal art, gemensamma för alla samlingar. Det skall uttala sig om museernas årsberättelser, räkenskaper och budgeter och för övrigt »om alla saker som måste bli forelagt det». Rådet bestämmer över de donationer och övriga bidrag, som ha givits eller givas till museala ändamål. Rådet skall eljest taga självständiga initiativ till museiverksamhetens befrämjande. Alla dess beslut skola underställas vederbörande fakultet för yttrande och därefter det akademiska kollegiet för avgörande. Det akademiska kollegiet är universitetets centrala myndighet och består av rektor, direktören och dekanerna med prodekanerna som personliga suppleanter. Direktören är kollegiets sekreterare och har rösträtt i alla frågor med undantag av dem, som gälla doktorsgrad, vetenskapliga stipendier och till- och avsättning av vetenskaplig personal. Institutionschef, som ansvarar för penningmedel men icke hör till någon fakultet, har säte men icke stämma i kollegiet, då detta behandlar ärenden, som röra institutionen. Rektor väljes på 3 år i oktober på särskilt valmöte enligt särskilt kungligt brev.

226 Bilaga II—IV. (stencilerade)

Bilaga II.

Organisationsnämndens »P. M. angående Uppsala universitets drätselverk», dagtecknad den 30 juni 1947.

Bilaga III. Organisationsnämndens »P. M. angående Uppsala universitets kansli», dagtecknad den 3 september 1947.

Bilaga IV. Organisationsnämndens »P. M. angående organisationen m. ni. vid Lunds universitets kansli och räntekammare», dagtecknad den 25 september 1947.

i67. Elkraftutredningens redogörelse nr 2:13—14. Redogörelse för detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Hallands län samt Göteborgs och Bohus län. Beckman. 67 s. K. 58. Betänkande angående reglering av anställningsförhållandena för viss civil personal inom statsförvaltningen. Del 2. Personal med teknisk utbildning m. fl. Beckman. 82 s. Fl. 59. Betänkande med förslag angående forsknings- och försöksverksamheten samt undervisningen pä mejerinäringens område m. m. Beckman. (2) 205 s. J o . 60. Förslag till tryckfrihetsförordning. Norstedt, iv. 314 s. J u . 61. Statens sjukhusutredning av år 1943. Betänkande 2 angående den lasarettsanslutna B-sJukvården jämte anstaltsvården av kroniskt sjuka. Beckman. 120 s. I . 62. Fiskredskapsförsäkring. Betänkande avgivet av fiskredskapsförsäkringsutredningen. Am. Lundquist. 69 s. J o . 63. Betänkande med förslag till byggande av fiskehamnar. Beckman. 276 s. K. 64. Betänkande och förslag rörande dövstumsundervisningen. Idun. 340 s. E . 65. Arbetstidsutredningens betänkande. Del 1. Arbetare under jord i gruva och stenbrott. Idun. 60 8. S.

66. De medicinska högskolornas organisationskommitté. 2. Organisatoriska åtgärder till främjande av medicinsk forskning. Idun. 126 s. E . 67. Betänkande med förslag angående utbyggnad av lantbruks-, skogs- och veterinärhögskolorna. Idun. 324 s. J o . 68. Betänkande med utredning och förslag angående utbildningen av lantmätare och lantbruksingenjörer. Beckman. 243 s. E . 69. 1946 års hjälp- och särklasslärarutredning. Utbildning av lärare för utvecklingshämmade och svårfostrade barn jämte förslag till inrättande av ett statens speciallärarinstitut. Katalog och Tidskriftstryck. 180 s. I . 70. Betänkande angående ett rikssjukhus i Norrland (»Norrlandssjukhuset*). Katalog och Tidskriftstryck. 233 s. I . 71. Återfall i brott åren 1921—1940. En statistisk undersökning av S. Groth. Norstedt. 45 s. J u . 72. Betänkande med förslag angående försvarets organisation. Del 1. Beckman. 828 s. F ö . 78. Betänkande med förslag angående försvarets organisation. Del 2. Särskilda yttranden. Beckman. 108 s. F ö . 74. Råd och anvisningar rörande utformning av ålderdomshem, hem för kroniskt sjuka, vårdhem för lättskötta sinnessjuka samt folktandvårdspolikliniker. Idun. 56 s. 9 pl. S. 75. 1945 års universitetsberedning. 3. Universitetsbiblioteken, universitetsadministrationen m. m. Hseggström. 225 s. E .

A n m . Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebok stäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E . = ecklesiastikdepartementet, J o . = jordbruksdepartementet.

Statens offentliga utredningar 1947 S y s t e m a ti sk

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. R ä t t s s k i p n i n g . Fångvård. Förslag till konvention mellan Sverige, Danmark och Norge om erkännande och verkställighet av domar i , brottmål m. m. [16] Lagberedningens förslag till jordabalk. 1. [88] Betänkande med förslag om upphävande av äldre giftermålsbalken. [43] Förslag till tryckfrihetsförordning. [60] Återfall i brott åren 1921—1940. [71] Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Betänkande med utredning rörande riksräkenskapsverkets organisation. [13] 1946 års lönekommitté. 2. Betänkande med förslag till statens allmänna avlöningsreglemente m. m. [23] Betänkande ang. reglering av anställningsförhållandena för viss civil personal inom statsförvaltningen. Del 2. Personal med teknisk utbildning m. fl. [58]

Kompetensfordringar för statliga, vissa halvstatliga och kommunala tjänster samt sådana yrken och befattningar, för vilkas utövande kräves av statlig myndighet utfärdad behörighetsförklaring eller legitimation. [19] Socialvårdskommitténs betänkande. 15. Utredning och förslag ang. särskilda barnbidrag och bidragsförskott m. m. [21] Betänkande rörande ett centralt arbetsmarknadsorgan. [24] Slutbetänkande avgivet av bostadssociala utredningen. Del 2. Saneringen av stadssamhällenas bebyggelse. Organisationen av låne- och bidragsverksamheten för bostadsändamål. [26] Stuveriverksamheten i svenska hamnar. [28] Välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn. [29] 1945 års skogshärbärgesutrednings betänkande. Del 1. Utredning rörande bostads- och levnadsförhållandena på hemmansskogarna med förslag till åtgärder för bostadsbeståndets komplettering och förbättrande. [37] Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget v 1939 inträdda krisen. Del 7. Tiden juli 1945—juni 1946. [41] Betänkande ang. familjeliv och hemarbete. [46] Arbetstidsutredningens betänkande. Del 1. Arbetare under jord i gruva och stenbrott. [65] Betänkande ang. ett rikssjukhus i Norrland (»Norrlandssjukhuset»). 170] Råd och anvisningar rörande utformning av ålderdomshem, hem för kroniskt sjuka, vårdhem för lättskötta sinnessjuka samt folktandvårdspolikliniker. [74]

Kommunalförvaltning. Betänkande med förslag till lag om regionkommuner m. m. [80] Kommunallagskommitténs betänkande 1 med förslag ang. ändringar i kommunallagarnas bestämmelser om borgerlig primärkommuns kompetens och om kvalificerad majoritet. [53] Statens o c h k o m m u n e r n a s finansväsen. Politi. Polisen och allmänheten. Betänkande med förslag till tjänstereglemente för polisväsendet. [45] Nationalekonomi o c h socialpolitik. H ä l s o - o c h (Sjukvård. Kollektiv tvätt. Betänkande med förslag att underlätta hushållens tvättarbete. [1] Staten sjukhusutrednings av år 1943 betänkande. 2. Den Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande. 2. Förslag lasarettsanslutna B-sjukvården jämte anstaltsvården av angående yrkesvägledning och yrkesutbildning för parkroniskt sjuka. [61] 3. Utredningar och förslag ang. systiellt arbetsföra m. m. [18] 3. Utredningar och förslag ang. selsättnings- och arbetsterapi vid vissa sjukhus och vårdsysselsättnings- och arbetsterapi vid vissa sjukhus och anstalter m. m. [44] vårdanstalter m. m. [44] (Fortsättning å omslagets 4:e tida)

Allmänt n ä r i n g s v ä s e n . Elkraftutredningens redogörelse nr 1. Redogörelse för detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Inledande översikt. [8] Betänkande med förslag till standardtariffer för detaljdistribution av elektrisk kraft. [4] Elkraftutredningens redogörelse nr 2:15. Redogörelse för detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Älvsborgs län. [20] 2:12. Malmöhus län. [35] 2:11. Kristianstads län. [40] 2: 8—10. Kalmar län, Gotlands län och Blekinge län. [48] 2: 25. Norrbottens län. [54] 2:13—14. Hallands län samt Göteborgs och Bohus län. [67] Möbler. Betänkande avgivet av 1946 års möbelutredning. [52] F a s t e g e n d o m . Jordbruk med binäringar. Betänkande ang. fiskerinäringens efterkrigsproblem samt den prisreglerande verksamheten på fiskets område. [2] Betänkande med förslag ang. lantmäteripersonalens organisation samt avlöningsförhållanden m. m. [7] Betänkande med förslag ang. fiskets administration m. m. [8] Utredning med synpunkter på sågverksdriften i Norrland och förslag angående inrättande av en central sågverksskola. [32] Redogörelse i sammandrag för utredning rörande planering av jordbruket och skogsbruket i Nedertorneå kommun. [83] Vid andra riksskogstaxeringen av Norrland åren 1938—42 använd metodik och härom vunna erfarenheter. Redogörelse avgiven av 1937 års riksskogstaxeringsnämnd. [36] Betänkande ang. organisationen av försöksverksamheten på jordbrukets område. [42] Fiskerättskommitténs förslag till fiskelag jämte därmed sammanhängande författningar. [47] Fiskredskapsförsäkring. Betänkande avgivet av fiskredBkapsförsäkringsutredningen. [62] Betänkande med förslag till byggande av fiskehamnar. [63] V a t t e n v ä s e n . Skogsbruk. Bergsbruk. Industri. Handel o c h sjöfart. Handeln med olja. Betänkande med förslag avgivet av oljeutredningen 1945. [14] Betänkande med förslag till ändrad lagstiftning ang. handel med skrot, lump och begagnat gods. [22] Sysselsättningsförhållandena inom varuhandeln. [50] Kommunikationsväsen. Bank-, kredit- o c h p e n n i n g v ä s e n .

Kyrkoväsen.

Undervisningsväsen. Andlig o d l i n g i övrigt. Betänkande med förslag till geofysiskt observatorium i Kiruna m. m. [6] Betänkande om tandläkarutbildningens ordnande m. m. Del 3. Tandläkarinstitutens organisation m. m. [9] 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 8. Utredning och förslag rörande vissa soeialpedagogiska anordningar inom skolväsendet. [11] 9. Gymnasiet. [34] 10. Flickskolan. [49] Ungdomens fritidsverksamhet. Ungdomsvårdskommitténs betänkande del 4. [12] 1941 års lärarlönesakkunniga. Betänkande med förslag till lönereglering för övningslärare. [15] Stöd åt utveckiingshämmad ungdom. Ungdomsvårdskommitténs betänkande del 5. [17] 1945 års akademikerutredning. [25] Betänkande med förslag till ändrad ordning beträffande vissa helgdagar. [27] Betänkande med förslag ang. utbildning av befäl för handelsflottan m. m. [31] Supplement nr 7 till Sveriges familjenamn 1920. [39] Betänkande om granskning och antagning av läroböcker. [5i] wjtwmww Utredning med förslag ang. utbildning av lärare för industri och hantverk vid anstalter föryrkesundervisning m. m. [55] Utredning ang. organisationen av den finska församlingen i Stockholm samt de tyska församlingarna i Stockholm och Göteborg m. m. [56] Betänkande med förslag ang. forsknings- och försöksverksamheten samt undervisningen på mejerinäringens område m. m. [59] Betänkande och förslag rörande dövstumsundervisningen. [64] De medicinska högskolornas organisationskommitté. 2. Organisatoriska åtgärder till främjande av medicinsk forskning. [66] Betänkande med förslag ang. utbyggnad av lantbruks-, skogs- och veterinärhögskolorna. [67] Betänkande med utredning och förslag ang. utbildningen av lantmätare och lantbruksingenjörer. [68] 1946 års hjälp- och särklasslärarutredning. Utbildning av lärare för utvecklingshämmade och svårfostrade barn jämte förslag till inrättande av ett statens speciallärarinstitut. [69] 1945 års universitetsberedning. 3. Universitetsbiblioteken, universitetsadministrationen m. m. [75] Försvarsväsen. 1944 års militärsjukvårdskommittés betänkande. Del 2. [51 Betänkande med förslag rörande civilförsvarets, organisation m. m. [10] Betänkande med förslag ang. försvarets organisation. Del 1. [72] Del 2. Särskilda yttranden. [73] Utrikes ärenden.

Försäkringsväsen.

Stockholm 1947 Ivar Hsggströms Boktryckeri A. B. 478103

Internationell rätt.